Turisttrafiken från utlandet betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:49 HANDELSDEPARTEMENTET

TURISTTRAFIKEN FRAN UTLANDET BETÄNKANDE AVGIVET AV

1948 års utredning

angående

turisttrafiken

utlandet

från

S T O C K H O L M 19

5 1

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk förteckning Statligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fl. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. torhållandet mellan arbetsuppgifter och löncställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihlström. 123 s. E. Förslag till naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. J o . 6. Näringslivets lokalisering. Appelbeig, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. 8. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. I. 9, 194.5 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publicerings verksamheten, personal-, institutionsoch stipendiefrågor m. m., det akademiska befordnngsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. 10. Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. liden juli 1918 —juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. Av K. Amark. Idun. 338 s. H. 12. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 års allmänna skattekommilté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. Fi. 14. Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1930. Idun. 47 s. K. 15. Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. 16. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. K. 17. Statens sjukhusutredning av år 1943. betänkande b. Bedogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. I. 18. Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. F i . 19. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. 89 s. I. 20. Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. e Beckman. 143 s. Jo. 21. Kejnekommissionens utredning. Norstedt. 313 s. Ju. 22. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 43 s. S. 24. Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. Beckman. 55 s. Fi. 25. Socialvårdskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeiörsäkringslag m. m. Kihlström. 55*, 443 s. S.

\ ätten- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 s i Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag ti lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensb< gränsmng. Dell. Idun. 722 s. H. 28. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag ti lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbt gränsmng. Del 2. Bilagor. Idun. 549 s. H. 29. Skolöverstyrelsens organisation. Victor Pettersor 358 s. E. 30. Ekonomiskt långtidsprogram 1951-1955. Marcus 20 31. s. Fi. Den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemed 32. lade. Norstedt. 116 s. J u . Bränsle och kraft. Orientering rörande Sverige energiförsörjning. Av K.-G. Ljungdahl. Gummes 33. son. 73 s. H. 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningei, 34. 2. Högre utbildning av sjuksköterskor m. m. 3. Sp< cialutbildning av sjuksköterskor. Kihlström. 120 s. Betänkande angående omorganisation av apotek 35. väsendet i riket m. m. Katalog och Tidskrifts try cl XVI, 679 s, I. Den svenska byggnadsmaterialmarknaden. Pr<duktion, distribution och prissättning av jord- oc 36. stenindustriens material. Av N. Tengvik. Svc svenska Dagbladet, Malmö. 278 s. S. 37. Arkiv- och biblioteksfilmning. Appelberg, Uppsala 114 s. E. 38. Universitetskanslersämbetets uppgifter och organ 39. sation m. m. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 116 s.r Skor. Beckman. 347 s. H. Betänkande angående producent- och kontantb 40. drag till vissa innehavare av mindre iordbrid Beckman. 120 s. J o . Förslag till lagstiftning om förbud mot bebyggels 41. m. m. inom vissa strandområden. Kihlström. 149 4 kartor. J u . 42. Ungdomen möter samhället. Ungdomsvårdskon slutbetänkande. Beckman. 223 s. J u . 43. mittens Betänkande med förslag till utlänningslag m. n Sydsvenska Dagbladet, Malmö. 304 s. J u . 1944 års nykterhetskommitté. 1. Statistiska undei 44. sökningar kring alkoholfrågan. Appelberg, Upi sala. 348 s. Fi. 1944 års nykterhetskommitté. 2. Verkan på de mänskliga organismen av maltdrycker med olik 45. alkoholhalt. Av L. Goldberg. Appelberg, Upnsali s. Fi. ' 46. 148 1950 års folkpensionsrevision. Avdragsregler oc bostadstillägg. Victor Petterson. 164 s. S. Betankande med förslag angående flyttning a 47. Stockholms örlogsbas till Stockholms södra skäl gård. Katalog och Tidskriftstryck. 102 s. Fö. 48. Anstalts vårdades rätt till folkpension m. m. Fal Nya Boktryckeri, Falun. 154 s. S. Betänkande angående skol- och yrkeshem för bar 49. med komplicerad utvecklingshämning. Katalog o'" Tidskriftstryck. 144 s. I. Turisttrafiken från utlandet. Norstedt. 235 s. H.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebol slaverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet, J o . - jon biuksdepartemcntet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1951:49

HANDELSDEPARTEMENTET

TURISTTRAFIKEN FRAN UTLANDET BETÄNKANDE AVGIVET AV

1948 års utredning angående turisttrafiken från utlandet.

STOCKHOLM 1951 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 511379

w

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet.

Genom beslut den 5 november 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för handelsdepartementet att utse fem sakkunniga för att inom handelsdepartementet verkställa utredning av problem som beröra den utländska turisttrafiken på Sverige samt att föreslå de ändringar och tillägg, som kunde finnas påkallade vid en översyn av gällande hotellstadga. Med stöd härav tillkallade herr statsrådet som utredningsmän dåvarande statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet Einar Engelstedt, tillika ordförande i utredningen, bankdirektören Gunnar Månsson, fil. lic. Gustaf Munthe, chefredaktören Gösta Elfving och direktören Ivan Ohlson. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 10 december 1948 försäljningschefen i AB Aerotransport Arne Wickberg. Som särskilda sakkunniga åt kommittén för ordnades den 19 april 1949 dåvarande byråchefen i inrikesdepartementet Erik Sjöholm samt den 22 september 1949 direktören för Frimurarhotellet i Linköping friherre Olof Rudbeck, byrådirektören i byggnadsstyrelsen Erik Wannfors och riksbrandsinspektören Axel Axelsson samt den 20 mars 1950 arkitekten Nils Einar Eriksson, Göteborg. Härutöver har utredningen under hand för särskilda frågor anlitat hovrättsassessorn Arne Brunnberg, direktören Folke Hildestrand, pol. mag. Bengt Rickard samt sekreteraren Gunnar Rosvall. Kommittén antog vid sitt sammanträde den 10 december 1948 namnet Turistutredningen. I samband med utredningsarbetet ha hållits ett flertal överläggningar med representanter för myndigheter, statliga kommittéer och turistnäringens branschorganisationer. I maj månad 1949 företog utredningen efter medgivande av herr statsrådet en resa till Norge för studium av hotellförhållandena och a n d r a med turistförhållandena sammanhängande spörsmål. Utredningens ordförande och sekreterare besökte i juni månad 1949 England för studier av den engelska organisationen för turistverksamheten m. m., varjämte utredningens ordförande och ledamoten Ivan Ohlson den 11—16 oktober samma år besökte Schweiz för studier av turistverksamheten därstädes. Slutligen deltog utredningens ordförande i en semesterkonferens i Dombås i Norge den 1 och 2 mars 1950. 3

I anslutning till en inom första kammaren den 16 januari 1950 väckt motion nr 35 angående auktorisation inom resebyråverksamheten har andra lagutskottet inhämtat uppgifter från utredningen. I särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t eller vederbörande departement har utredningen avgivit följande utlåtanden: Den 2 mars 1949 (Kungl. Maj :t) beträffande anslag till en europeisk turistreklamkampanj i Förenta staterna; till chefen för handelsdepartementet redovisade utredningen den 2 april 1949 resultatet av vissa överväganden rörande turistbefrämjande åtgärder på kort sikt; den 25 augusti 1949 (handelsdepartementet) angående förslag från Marshall-organisationens turistkommitté till förenkling av vissa tullbestämmelser m. m.; den 14 november 1949 (handelsdepartementet) beträffande anslag till Svenska Turisttrafikförbundet för budgetåret 1950/51; den 17 juni 1950 (handelsdepartementet) med anledning av Svenska Turisttrafikförbundets hemställan om extra statsanslag på 150 000 kronor för budgetåret 1950/51; den 13 juli 1950 (utrikesdepartementet) beträffande utnyttjande av europeiska kurorter; den 11 november 1950 (utrikesdepartementet) beträffande skrivelse från Parisdelegationen angående Staggering of Holidays; till Kungl. Maj:t avgav utredningen den 5 oktober 1950 förslag om inrättande av ett rådgivande organ å turistområdet, det s. k. turistrådet. Sedan utredningsarbetet numera avslutats, får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande jämte förslag till förordning om hotell- och pensionatsrörelse (Hotellförordning). Särskilt yttrande har i resebyråfrågan ingivits av undertecknade Munthe och Ohlson. Stockholm den 26 oktober 1951. EINAR ENGELSTEDT GÖSTA ELFVING

GUSTAF MUNTHE

GUNNAR MÅNSSON

IVAN OHLSON / Arne

4 Wickberg

KAPITEL 1.

Inledning. 1 den offentliga debatten i vårt land har det internationella reselivet och värdet av en utländsk turistström till Sverige alltmer uppmärksammats. Anledningarna härtill äro flera. Reselivet har fått en mycket stor omfattning. Detta har möjliggjorts av den stigande levnadsstandarden hos de flesta folk och därjämte genom att teknikens landvinningar inom kommunikationernas område minskat avstånden och berett ökade möjligheter för de olika ländernas innevånare att företaga utlandsresor. Härjämte ha de ekonomiska förhållandena under åren efter andra världskriget öppnat blicken hos de bestämmande inom skilda länder för en möjlighet till förbättring av den ekonomiska situationen genom utvidgning av reselivet. De problem som under olika skeden berett svårigheter för turistnäringens folk ha i stort sett varit desamma. Dit ha alltid räknats bl. a. den korta säsongen och den dåliga lönsamheten för turisthotellen, den bristfälliga statistiken och oförmågan att hållbart bevisa i stället för »förslagsvis beräkna» det ekonomiska värdet av den utländska turismen samt begreppet service och hur dess tillämpning påverkar gästernas trivsel. Allt detta återfinner man stän-

digt vid ett studium av vad som satts på papperet under diskussionerna om reselivet i vårt land. Man har uppmärksammat reselivets betydelse som en viktig faktor för de olika staternas betalningsbalans och även värdet av reselivet som kulturfaktor och skapare av goodwill för exporten har behandlats i skilda sammanhang. Dessa problem ha medfört, att man i flera av kontinentens stater, där man på ett tidigare stadium än här i Sverige insett betydelsen av en livlig turism, gjort djupgående vetenskapliga forskningar och ekonomiska utredningar om skilda sidor av reselivet. Sålunda har i dessa länder framvuxit en omfattande turistisk litteratur, som saknar motsvarighet hos oss. Även om vi ha ett vidlyftigt material som berör utvecklingen av reselivet, har någon mera systematisk sammanställning därav ännu ej skett. En kortfattad redogörelse för turismens historiska utveckling synes därför erforderligBeteckningarna turist och turism kommo i bruk i början av förra århundradet och när ordet turism sedan förekom i engelska uppslagsböcker, hade man däri inlagt betydelsen »nöjesresande, 5

vanligen i nedsättande och förringande bemärkelse», ett betraktelseisätt, som man någon gång tycker sig återfinna även i våra dagars ekonomiska diskussion e r om turisttrafiken. Det har rått en betydande oklarhet beträffande begreppen turism och turist. Frågan har diskuterats vid internationella överläggningar. I hägnet av Nationernas Förb u n d lyckades man nå enighet om vad som skulle avses med dessa båda uttryck. 1 Den inhemske semesterfiraren är alltså i detta sammanhang icke turist utan h ä r avses den utländske resenären, som vid sin likvidering av köpta varor och tjänster använder medförda eller på annat sätt till besökslandet införda betalningsmedel. Det svenska turistlivets första yttringar voro resorna till de surbrunnar och kurorter, där man allt sedan 1600-talets slut i lugn och ro kunde vårda sin hälsa och idka sällskapsliv. Dessa voro utan störr e betydelse för utlänningarna, som på kontinenten hade många välkända platser av detta slag att välja på. I Sverige liksom annorstädes skapade kommunikationsväsendets utveckling förutsättninga r för en verklig turisttrafik. I första

hand utnyttjades våra vattenleder. Redan innan Göta Kanal var färdigbyggd 1832, hade utländska resande prövat på och omvittnat de svenska vattenvägarnas naturskönhet. Sverige hade då även Ostindiska Kompaniets nästan hundraåriga verksamhet bakom sig och det härigenom skapade engelska inflytandet i landets största sjöhandelsstad hade jämnat vägen för en framtida turisttrafik från utlandet till dessa vattenleder. Resenärerna kunde så tidigt som 1810 få hjälp av resebeskrivningar av handbokskaraktär, tryckta både på svenska, engelska, franska och tyska. Det blev också de svenska bokhandlarna som jämte våra konsulat i utlandet först fingo spela rollen av upplysningsbyråer för de utländska turisterna. Baedecker började utgivandet av sina världsberömda resehandböcker på 1840-talet, men det skulle dröja ända till 1878 innan Sverige kom med. Från 1850-talet gick utvecklingen allt raskare. Järnvägsbyggandet satte fart och den första allmänna vägvisaren med kommunikationskarta fanns att få i handeln 1862. Tre år senare inrättades reguljär postförbindelse med passagerartrafik mellan Malmö och Stralsund under sommarmånaderna och någon en-

1 I en bilaga till en rapport den 22 januari 1937 från statistikexpertkommittén i Nationernas Förbund rekommenderades följande definition på en turist: »För att säkerställa jämförbarhet i internationell turiststatistik skall beteckningen »turist> principiellt förstås innefatta varje person, som under 24 timmar eller mer reser i ett annat land än där denne person vanligen uppehåller sig.> (Flera länder ha klassificerat som immigranter och icke som turister tillfälliga besökare, som stanna i ett land längre än tolv månader och denna reservation har accepterats.) Kommittén beslutade att följande skulle betraktas som turister: 1. Personer, som resa för nöjes skull, familjeskäl, hälsans vårdande etc. 2. Personer, som resa till konferenser eller i egenskap av representanter för organisation eller sammanslutning, vetenskap, administration, diplomati, religion, idrott etc. 3. Affärsresande. 4. Besökande, som anlända med en kryssning, även om de stanna mindre än 24 timmar. De senare skola räknas som en separat grupp där man om nödvändigt också frånser deras vanliga uppehållsort. Följande skola icke betraktas som turister. 1. Personer, som komma med eller utan kontrakt för att ta anställning eller medverka i affärsverksamhet i landet. 2. Andra personer, som komma för att varaktigt uppehålla sig i landet. 3. Studerande och yngre på inackorderingsställen eller i skolor. 4. Gränsbefolkning och sådana personer som bo i ett land och arbeta i ett annat angränsande. 5. Transitresande som reser igenom ett land utan uppehåll, även om resan tar mer än 24 timmar-

staka tur vår och höst. Det internationella reselivet påverkades nu också av utställningarna. Den första världsutställningen i London 1851 efterföljdes snart av andra. Stockholm hade sin första skandinaviska utställning 1866, då besöksfrekvensen dock starkt påverkades av den koleraepidemi som härjade. Ett för det nordiska reselivets utveckling viktigt evenemang var säkerligen den Nordkapsresa Oscar II efter sin kröning i Trondheim 1873 företog tillsammans med gästerna. Med det eko detta gav i världspressen genom alla medföljande journalister spreds kännedomen om Norges naturskönhet. Regelbundna Nordkapsturer anordnades också snart av Cook's resebyrå i England, som då redan kunde se tillbaka på en nästan 30-årig verksamhet. I Sverige utbyggdes under denna period järnvägarna till Dalarna och 1881 fick man järnvägsförbindelsen Stockholm—Storlien klar. Flera reguljära ångbåtslinjer hade på åttiotalet kommit till stånd bl. a. till Tyskland, Holland och Frankrike. Andra förbindelser med utlandet blevo också aktuella, sedan danskarna beslutat om ångfärja mellan Gedser och Warnemunde, och vid 1884 års riksdag väcktes motion om anslag för undersökning av möjligheterna till förbindelse med ångfärja Hälsingborg— Helsingör eller Malmö—Köpenhamn. Den nyupprättade tågförbindelsen med den svenska fjällvärlden, som man härigenom kunde nå till rimliga kostnader och på rimlig tid, spelade en mycket stor roll för initiativet till Svenska Turistföreningens bildande 1885. Bergbestigningar och fjällvandringar ansågos vara huvudsyftet med turismen. I sitt arbetsprogram hade stiftarna emellertid också inrymt uppgiften att arbeta för spridandet av kännedom om land och

folk, ett åtagande som kom att innebära en mycket omfattande verksamhet för alt till Sverige draga utländska turister. Föreningen grundlade ett internationellt samarbete genom att taga initiativet till bildandet av »Ligue Internationale des Associations Touristes» samt bedrev en för den tiden omfattande upplysningsverksamhet om Sverige i Amerikas förenta stater och utgav dessutom resehandböcker både på tyska och engelska. Föregånget av en turistkommitté från 1889 bildades Gotlands Turistförening 1896, och året därpå namnes det första organiserade pressbesöket på Gotland. Skidfrämjandet bildades 1892 och ordnade i slutet av 1890-talet de första turistfärderna på skidor först till Dalarna och sedan till den jämtländska fjällvärlden. Statens Järnvägar hade i början av nittiotalet öppnat särskilda upplysningsbyråer. Sveriges utlandsförbindelser förbättrades starkt under nittiotalet. Mellan Helsingör och Hälsingborg hade man sedan 1892 ångfärjeförbindelse och så var även sedan 1895 fallet mellan Köpenhamn och Malmö. Malmö-trafiken till Stralsund hade blivit daglig och likaledes fanns nu daglig ångbåtslinje Trelleborg—Sassnitz. Den stora utställningen i Stockholm 1897 var en god Sverige-reklam. Kort därefter togs ett nytt initiativ på reselivets område i och med grundandet av Stockholms Resebureau. Turistföreningen, som lagt ned 80 000 kronor på utlandspropaganda, beslöt två år före sekelskiftet, att man skulle lägga huvudvikten i arbetet på uppgifter inom landet. Skälet var främst att de företag som drogo mest ekonomisk nytta av turistresorna också ansågos böra stå för huvuddelen av det arbete och de utlägg som krävdes. 7

Bildandet av ett organ för turistisk reklamverksamhet i utlandet framstod nu som en angelägenhet av stor vikt. Initiativet togs av chefen för Göteborgs Resebureau, som sedan genom sammanslagning med ovannämnda Stockholms Resebureau omvandlades till AB Nordisk Resebureau, och ledde till att generaldirektören i järnvägsstyrelsen ställde sig i spetsen för en inbjudan till ett möte i Stockholm. Kallelsen hörsammades av hundratalet intresserade från bl. a. järnvägar, rederier, hotell och restauranger. Det redovisades på mötet från några håll tveksamhet om det lämpliga att söka utvidga detta nöjesresande; man befarade bl. a. att landsortens be-

folkning skulle förledas göra avkall på sitt idoga arbete och omvandlas till lättingar. Flertalet ansågo dock att Sverige måste vara med sin tid och underströko också värdet av en turistreklam för landets exportindustri. Ordet reklam hade dock en sådan valör, att man inte ansåg sig kunna godtaga ett ursprungligt namnförslag »Turistreklamförbundet» utan ersatte detta med det värdigare »Turisttrafikförbundet». Målsättningen för det 1902 nybildade förbundet framgick av stadgarnas § 1, där det meddelades att förbundets ändamål var att i största möjliga mån verka för en ökning av turisttrafiken från utlandet och att fördela densamma till landets olika delar.

KAPITEL 2.

Reselivets utveckling från och med första världskrigets utbrott. Allmän

överblick.

U nder tiden före första världskrigets utbrott hade turisttrafiken i Europa allt mer ökats. Schweiz räknade således med omkring 400 000 utländska turister årligen med en inkomst för landet av omkring 200 miljoner schweizerfrancs. Den amerikanska turistströmmen till Europa och Nordafrika beräknades till 150 000 resande årligen. Vid det första världskrigets utbrott hejdades den gynnsamma utvecklingen inom reselivet. I utlandet hölls dock turistarbetet delvis vid liv, bland annat genom utdelande av turistbroschyrer till de engelska och amerikanska soldaterna i Frankrike. Efter vapenstilleståndet 1918 kunde reselivet trots att nya reseförordningar med pass och viseringar verkade fördröjande komma i gång ganska snart och särskilt de nyskapade länderna i Europa arbetade mycket målmedvetet för att med turismens hjälp bli kända och erkända samt stödja sin ekonomi. I första hand gällde detta Österrike. Amerikanarna uppmärksammades särskilt som efterlängtade turister och till Tyskland kom det redan den tredje sommaren efter första världskrigets slut 300 000 turister från Förenta staterna.

I början av tjugotalet gjorde sig den ackumulerade reslusten och en önskan att komma bort från hemmamiljön efter krigsårens alla besvärligheter starkt gällande. För resandeströmmen stod ofta besök på slagfälten och krigskyrkogårdarna på programmet och detta gällde icke endast dem som på kontinenten förlorat anförvanter och vänner utan även många andra, som lockats av den säregna turistpropaganda som utnyttjade dessa krigsminnen som turistattraktioner. Det internationella resandet ökades kraftigt under dessa efterkrigsår. Kvinnans friare ställning i samhället har ansetts vara en av förklaringarna härtill. Att resa blev även möjligt för allt större befolkningsgrupper, närmast på grund av förbättrad levnadsstandard. Även kommunikationsmedlens förbättrade säkerhet, snabbhet och bekvämlighet bidrogo avsevärt härtill. En av de väsentliga anledningarna till reselivets uppsving under efterkrigstiden torde emellertid ha varit de speciella valutaförhållandena i åtskilliga länder på kontinenten, vilka plötsligt gjorde det möjligt för dem som hade stabil valuta att med mycket små utgifter resa utomlands. Konkurrensen om turisterna de europeiska länderna emellan hårdnade emellertid. Propagandan intensifierades och

nedsättningar i biljettpriserna utnyttjades för att stimulera turisttrafiken. Metoden att förbinda vissa evenemang med speciella nedsättningar för utländska besökande blev alltmer allmän. Olika organisationer intresserade sig för resor. Deltagande i särskilt anordnade billighetsresor blev en lockande förmån för medlemmarna i olika sammanslutningar. Sällskapsresor ordnades också för den stora allmänheten. Dessa resor blevo för den enskilde resenären betydligt billigare än individuella resor, därigenom att transportföretag och hotell beviljade nedsättningar för gruppresor. Då dessa utlandsresor leddes av språkkunniga och sakkunniga reseledare med personlig omsorg om deltagarna, underlättades utlandsresandet även för personer, som annars på grund av begränsade språkkunskaper eller bristande resvana icke gärna skulle rest utomlands. Ett särskilt slags sällskapsresor, nämligen kryssningar med passagerarfartyg avsedda för den reguljära trafiken över Atlanten, började bli allt vanligare. Under denna tid började även flygtrafiken bli en faktor att räkna med inom det internationella reselivet. Ett visst internationellt samarbete på turistlivets område började också ta form. Sålunda höllos kongresser i Haag och Prag, där man diskuterade olika former av turistpropaganda. Bland annat togs från svensk sida initiativet till tullfrihet för turistpropagandamaterial. Dessa kongresser fortsatte sedermera år från år med vissa avbrott, exempelvis 1932 på grund av den då r å d a n d e ekonomiska världskrisen. I början av trettiotalet började verkningarna av den ekonomiska krisen i Amerika att göra sig gällande inom reselivet, som alltid på ett mycket tidigt skede reagerar inför förändringar i kon-

junkturerna. Från amerikanskt håll fäste man i detta sammanhang uppmärksamheten på värdet av de dollarinkomster, som amerikanska turister tillförde Europa och som ansågs i viss mån underlätta regleringen av krigsskulderna till Förenta staterna. I mitten av 1930-talet tog Nationernas Förbund u p p frågan om turisttrafiken. Svårigheter av olika slag, som hämmat det internationella reselivets utveckling, diskuterades här och därmed väcktes olika regeringar till insikt om turisttrafikens betydelse. Bl. a. påpekades, att man flerstädes icke beaktat dess internationella karaktär och stora inflytande på handelsbalansen. Man framhöll även, att turisttrafiken aldrig finge vara ensidigt inriktad utan reciprok. »Att försöka draga till sig främlingar, men samtidigt göra allt för att h i n d r a egna turisters nöjeseller rekreationsresor, är ett brott mot ekonomiskt sunt förstånd», hette det i ett uttalande. Den nedåtgående tendensen inom reselivet blev även föremål för överläggningar i andra internationella sammanhang. Därvid konstaterades, att det misstroende, som rådde mellan olika nationer, hämmade turist- och resandetrafiken. Ett botemedel mot den minskade frekvensen såg man i att än mer bereda resemöjligheter för bredare folklager. För vinnande av detta mål borde emellertid priserna för resor och uppehälle anpassas härtill. De officiella turistpropagandaorganisationernas internationella union, som under 1937 höll sin årliga kongress i Berlin, utgav samma år en berättelse över tolv års arbetsresultat under titeln »Nödvändigheten av internationellt samarbete för turismen». På kongressen beslöt man även att utge en trycksak, »Europe calling», för spridning i För-

enta staterna och likaledes att publicera en samlad uppställning »Interna evenemang av världsintresse». Intetdera kom dock till utförande, beroende på den sedan 1938 alltmera tilltagande politiska spänningen i världen. Denna hade medfört, att intresset i Amerika för resor till Europa betydligt minskats, vilket bland annat tog sig uttryck i en nedgång med ca 40 % i passagerartrafiken från Förenta staterna. Flera annonserade kryssningsresor i europeiska farvatten med atlantångare inställdes också och den amerikanska pressen betraktade redan nu Europa nästan som krigsskådeplats. Viseringstvånget återinfördes mellan Tyskland och England samt mellan Tyskland och Förenta staterna. Världshändelserna på hösten 1938 omintetgjorde en då av internationella turistunionen planerad kongress. Kongressen uppsköts till 1939, men som händelseutvecklingen blev, skulle det dröja ända till 1947, innan det europeiska turistfolket ånyo kunde mötas för gemensamma överläggningar. I och med krigsutbrottet 1939 upphörde i stort sett den internationella turisttrafiken inom Europa.

Förhållandena i Sverige. Det svenska reselivet karakteriserades under decenniet före första världskrigets utbrott av en långsamt fortskridande utveckling. På grund av de relativt höga kostnaderna voro möjligheterna för den stora allmänheten att resa begränsade. Emellertid ökades intresset alltmer och som en följd härav grundades svenska resebyråer i utlandet, i Berlin och Paris av Svenska Turisttrafikförbundet. Aktiebolaget Nordisk Resebureau öppnade en filial i S:t Petersburg 1911 och en i

Moskva följande år. 1912 blev ett anmärkningsvärt år i reselivets utveckling i Sverige genom de olympiska spelen i Stockholm, vilka medförde att vårt land kom i rampljuset långt mer än någon aldrig så påkostad turistreklam kunnat uppnå. Enbart de aktiva utländska deltagarnas antal uppgick till över 3 000. Det första världskrigets utbrott förändrade läget radikalt. Utlandsturismen avstannade av sig själv, men arbetet med att bygga ut möjligheterna för ett ökat reseliv fortgick, om än i mindre omfattning. Under kriget fick Sverige en ny och stor tillgång för reselivet, genom att Svenska Amerika Linien 1915 började sin verksamhet. Förbindelserna med utlandet förbättrades ytterligare, när Svenska Lloyd kort efter krigets slut insatte »Patricia» på Londonlinjen. Några år efter krigsslutet öppnades åter turisttrafikförbundets resebyrå i Paris, och nya resebyråer tillkommo i London och New York i samarbete med och med bidrag från järnvägsstyrelsen och vad angår New York-byrån även från Svenska Amerika Linien. Den starka svenska valutan möjliggjorde nu en mycket stor resandeström, som i första hand riktades till Tyskland och Österrike. De svenska resenärerna sökte sig emellertid även till Belgien, Frankrike och Italien. Vårt valutaläge hindrade samtidigt många utlänningar från att resa hit. Danskar och norrmän fingo mycket svårt att besöka Sverige. Det var huvudsakligen resenärer från England och Holland, som hade möjligheter därtill. Samtidigt som resefrekvensen ute i världen ökades och kommunikationerna förbättrades, berikades reselivet i Sverige med ett nytt transportmedel, bildiligensen, som öppnade nya turistrouter genom trakter, som tidigare varit 11

svårtillgängliga. Efter järnvägarnas utbyggande hade nämligen landsvägarna som turistleder kommit i bakgrunden. Genom bilarna, bussarna och cyklarna blevo landsvägarna nu åter huvudstråk för resenärer. Ungefär samtidigt, 1924, startade Aktiebolaget Aerotransport sin verksamhet. Flygtrafiken började på sträckorna Stockholm—Helsingfors och Malmö—Hamburg för att senare komma att omfatta även trafik på Berlin, Amsterdam, Paris och London. Svenska Amerika Linien, som u n d e r kriget med stor framgång bedrivit traiik på Förenta staterna, rönte u n d e r 1920-talet - inverkan av de ändrade immigrationsbestämmelserna och inriktade sig därför mer och mer på turisttrafik i första h a n d från Förenta staterna. Av särskilt intresse voro de 700 000 överflyttade svenskarna och deras ättlingar i andra och tredje generationen. En intensiv svensk turistpropaganda igångsattes i Förenta staterna. Sedan emigrationstrafiken mot slutet av decenniet nästan upphört, anordnades även kryssningar. Även ett betydande antal utländska fartyg besökte sommartid Sverige på turistkryssningar. För att underlätta och stimulera till sådana besök beslöts, sedan initiativ i frågan tagits av resebyråerna och saken dessutom förts på tal i riksdagen genom interpellation, att under vissa förutsättningar nedsätta fyroch båkavgifterna samt tonavgiften till sjömanshusen. Under tjugo- och trettiotalen höllos i Sverige åtskilliga utställningar och kongresser, vilka drogo uppmärksamheten till landet. Bland sådana kunna nämnas Göteborgsutställningen 1923 och Stock-

holmsutställningen 1930. Bland övriga mer uppmärksammade evenemang voro den internationella postkongressen 1924, det ekumeniska mötet 1925 och Lingiaden 1939. I syfte att på förhand hålla utlandet underrättat om sådana händelser, exempelvis kongresser, utställningar och mässor, som kunde antagas vara av intresse för en internationell publik, började man inom trafikförbundet uppgöra s. k. eventlistor. 1 Den internationella lågkonjunktur som började i slutet av 1920-talet i Förenta staterna satte helt naturligt spår efter sig inom reselivet även i vårt land. Ännu 1930 var emellertid turisternas antal i Sverige mycket stort och betecknade toppen av den kurva som markerar turisttrafiken från utlandet mellan de två världskrigen. Under första åren av 1930talet sjönk antalet utländska turister i vårt land, beroende bland annat på att antalet resenärer från Tyskland, varifrån man ej längre fritt kunde resa utomlands, minskade särskilt kraftigt. Även de amerikanska turisternas antal nedgick ej obetydligt. Det var emellertid ej endast lågkonjunkturen i och för sig som verkade hämmande på reselivet. De vid denna tid mera allmänt förekommande valutarestriktionerna hade även sin del häri. Man kunde även tillskriva begränsningar i resefriheten politiska skäl. Med de uppåtgående konjunkturerna under senare delen av trettiotalet ökade turistströmmen. Intresset för vårt land visade sig bland annat i att åtskilliga utländska resebyråer vid denna tid öppna egna kontor h ä r och att officiella turistbyråer för olika länder upprättades. Den ökade turistströmmen visade emellertid, att våra möjligheter att

1 Dessa upprättades årligen i december månad, och avsågo det kommande årets händelser. De upptogo olika grupper av > events> såsom teater- och musikevenemang, utställningar, sport- och internationella idrottsevenemang, festligheter samt kurser för utlänningar.

mottaga utländska resande, särskilt mera fordrande, voro relativt begränsade. Särskilt framträdande var bristen på lämpliga hotell i Stockholm och Göteborg. Man arbetade för att förlänga säsongerna under vår och höst och att söka leda resandeströmmen till vackra och lämpliga orter utanför de stora allfartsvägarna. Trafikförbundet utgav en resebyråhandbok, där säsongförlängningen särskilt behandlades. Hotellfrågan förblev dock, särskilt i Stockholm, alltjämt brännande. En bidragande orsak därtill var självfallet den ökade resefrekvens, som blivit en följd av de ökade resemöjligheter som numera på grund av ändrad semesterlagstiftning stod allt större befolkningsgrupper till buds. Efter en motion i Stockholms stadsfullmäktige tillsattes en kommitté för att överväga olika åtgärder att förbättra hotellsituationen i huvudstaden. Under perioden mellan de båda världskrigen fordrades regelmässigt, att en resande var försedd med pass för resor utanför sitt eget lands gränser. Till en början krävdes dessutom särskild visering. Viseringstvånget lättades dock efter hand mellan flertalet euöropeiska länder. Inom Skandinavien gick man ett steg längre och genomförde 1929 ett system med s. k. nordiska resekort, vilka berättigade till passering av gränserna och vilka kunde erhållas betydligt lättare än pass. För att erhålla en tillförlitlig bild av den utländska resetrafiken infördes för utlänningar — andra än skandinaver — skyldighet att vid ankomsten till riket lämna uppgift å särskild blankett om namn, yrke, nationalitet, födelseort och resans ändamål. Detta krav kom givetvis att innebära ett visst besvär för den resande, men värdet av att kunna erhålla en någorlunda tillförlitlig statistik ansågs

väga tyngre än det hinder åtgärden förorsakade i turistvärvningen. Resebyråverksamheten utvecklade sig såsom nyss framhållits i takt med reselivets utveckling. Åtskilliga företag, som ej hade resurser eller allvarligt menade avsikter att driva rörelsen på ett för allmänheten tillfredsställande sätt, uppstodo dock. Detta föranledde de äldre företagen inom branschen att sammansluta sig i en förening, Svenska resebyråföreningen, varigenom man hoppades att kunna draga en gräns mellan de vederhäftiga utövarna av näringen och de mer eller mindre tillfälliga i branschen.

Den folkliga turismens inträde. Reselivet efter första världskrigets slut hade, såsom framgått av det föregående, i viss mån ändrat karaktär därigenom att resor kommit att företagas av betydligt större och även delvis andra kategorier människor än tidigare. I England tog man redan på 1920-talet ett steg för att öka möjligheterna för mindre bemedlade att få sina reseintressen tillgodosedda genom att bilda »The Workers Travel Association». Denna organisation hade till en början till huvudsyfte att underlätta resor utomlands för att därigenom skapa möjligheter för det egna landets invånare att få kontakt med andra länders folk. Efter hand upptogos på programmet även resor inom det egna landet. För detta ändamål förvärvades successivt ett antal semesterhem, där inackordering kunde erbjudas till för intresserade överkomliga priser. I Tyskland tog sig utvecklingen under hitlerperioden en annan väg genom »Kraft durch Freude»-organisationen. Även i Sverige hade den stigande standarden hos stora folkgrupper bidragit till en ökad resefrekvens. För att möta

denna hade man inom Arbetarnas Bildningsförbund börjat anordna resor, särskilt avsedda och prissatta för de lägre inkomsttagarna. Dessa åtgärder ansågos emellertid otillräckliga inför den ökning av semestern, som kunde väntas, om då föreliggande förslag till lag om semester bleve gällande. Initiativ togs därför 1937 inom folkrörelserna med Landsorganisationen och Kooperativa förbundet i spetsen till bildandet av en egen reseorganisation. Denna erhöll namnet Folkrörelsernas Reseorganisation, Reso, och uppbyggdes i stort sett efter den engelska förebilden »The Workers Travel Association». Genom ikraftträdandet av semesterlagen den 1 juli 1938 fick det svenska reselivet ändrade förutsättningar. Ur turistisk synpunkt trodde man sig kunna vänta, att semestrarna skulle spridas över en utsträckt säsong och icke såsom tidigare koncentreras till tiden omkring midsommar. Till en del gick förhoppningen i uppfyllelse, såtillvida att anhopningen av resande ej längre enbart gällde midsommarhelgen utan att resandet kom att fördelas även på juli månad. Då denna månad emellertid redan förut varit hårt belastad, var vinsten ringa för att icke säga obefintlig. Det skall här också erinras om fritidsnämndens verksamhet, som haft stor betydelse för reselivet i Sverige. Fritidsnämnden tillsattes år 1939. Med sin uppgift att vara statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv har nämnden med medel ur fonden för fritidslivets främjande hittills disponerat i det närmaste 11,3 miljoner kronor för fritidsgårdar, fritidsreservat, vandrarhem, semesteranläggningar, semesterhem för husmödrar, scoutverksamhet m. m.

14 Det andra världskriget och dess inverkan på turismen. Efter utbrottet av det andra världskriget avstannade helt naturligt den internationella turisttrafiken. En del följdverkningar såsom hemtransporter av här i landet vistande utlänningar respektive i utlandet bosatta svenskar kunde iakttagas och sysselsatte tidvis resebyråerna. Då utlandet efter ockupationen av Danmark och Norge på våren 1940 blev helt stängt för nöjesresor — med undantag ännu någon tid för Finland — ökades starkt reselivet inom landet. Någon propaganda för turistresor bedrevs självfallet icke under denna tid. En organisation för förberedelser av efterkrigsarbetet hölls dock vid liv inom Svenska Trafikförbundet. I New York var svenska turistbyrån i verksamhet under en stor del av kriget; därifrån distribuerades bl. a. svensk upplysningsfilm ej enbart inom Förenta staterna utan även till Kanada, Australien, Sydafrika, Mexiko och Argentina. Insikten om värdet av ett utbyte med utlandet såväl rent turistiskt som kulturellt var levande under hela kriget. När detta började lida mot sitt slut, tog sig denna insikt bland annat uttryck däri, att det s. k. Svenska Institutet för kulturellt utbyte med utlandet kom till vid årsskiftet 1944/45. Dess uppgift blev att »till gagn för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med utlandet samordna och stödja den upplysningsverksamhet om Sverige i utlandet, som redan pågår, samt att, där så kan befinnas behövligt och lämpligt, upptaga nya verksamhetsgrenar i kulturutbytets tjänst». Att reseintresset var starkt och levande bland svenska folket framgick av en marknadsundersökning härom av Gallupinstitutet, som offentliggjordes i bör-

jan av 1944. Denna gav vid handen, att var sjunde svensk planerat en resa efter krigets slut, att varannan sådan reseplanerare hade börjat sätta av medel för resan och att hälften av de tillfrågade tänkte resa utomlands. Under kriget pågick, trots att all turisttrafik i vanlig mening hade avstannat, en viss trafik med utlandet, dels genom de s. k. lejdbåtarna, dels genom kurirflygningar mellan Sverige och Skottland. Den senare förbindelsen blev ett led i det svenska uppbyggandet av det utländska flygtrafiknät, som gått till spillo under kriget. En ytterligare åtgärd i denna riktning var bildandet 1943 av Svensk interkontinental lufttrafik aktiebolag — SILA, som efter vapenstilleståndet med anlitande av här i landet nödlandade flygande fästningar, vilka ombyggts, upptog trafik på New York. Under 1944 avgav den av stadskollegiet i Stockholm tillsatta utredningskommittén sitt betänkande om hotellförhållandena i Stockholm. Utredningsmännen komrao till följande slutsatser: 1. Stadens hotellbestånd är redan nu för litet och torde när normala förhållanden efter kriget återinträda, visa sig än mer otillräckligt. Det är dessutom till viss del av så otillfredsställande kvalitet, att en förbättring bör kraftigt eftersträvas. 2. Kommunen synes icke kunna undandraga sig att medverka till undanröjandet av nyssnämnda brister. 3. Positiva åtgärder från stadens sida för utökande av det goda hotellbeståndet torde i första hand böra få formen av stödåtgärder till enskilda hotellföretag, i vilka vinstintresset kan kontrolleras. I andra hand torde kunna ifrågakomma, att staden själv aktivt ingriper. 4. Stadens stöd till hotellverksamheten torde kunna lämnas efter de riktlinjer,

som gälla för det av staden understödda bostadsbyggandet. Kommittén, som med denna utredning ansåg sig ha avslutat uppdraget, föreslog att stadskollegiet anmodade fastighetsnämnden att följa den fortsatta utvecklingen i fråga om hotellverksamheten inom staden, att upptaga och vidarebefordra förekommande framställningar från utomstående håll om stöd från staden till hotellverksamhet, bedriven efter ovan angivna riktlinjer, samt att, därest andra åtgärder befunnos erforderliga för befrämjande av utvecklingen på detta område, upptaga dylika frågor till fortsatt utredning.

Utvecklingen från krigsslutet intill tiden för turistutredningens tillkallande. Den fruktansvärda förödelse som drabbat världen under andra världskriget kunde givetvis inte undgå att sätta sina spår efter sig även inom reselivet. Först långsamt kom det internationella reselivet igång. Till en början utgjordes större delen av turisterna av allierad militärpersonal på permissionsbesök i skilda länder. Det kan nämnas att i Schweiz enligt pressuttalanden soldatturisterna redan vid årsskiftet 1945/46 lagt ned omkring 37 miljoner schweizerfrancs. Danmark hade en livlig och välorganiserad trafik med allierade soldater på permission. Även i vårt land gjordes försök att förmå sådana turister till besök, men dessa fingo ej någon större omfattning. Under de båda åren närmast efter vapenstilleståndet skedde resor ofta på utbytesbasis d. v. s. man tillät inresa av ett visst antal turister från ett land mot det att samma antal av det egna landets medborgare fick besöka det andra landet. Resorna hämmades för övrigt av

allehanda svårigheter i form av visumtvång och andra begränsningar. Ännu 1946 utställdes i Förenta staterna ej pass för utländska besök åt amerikanska medborgare annat än för särskilt viktiga resor. På hösten 1946 började man i England att propagera för turistresor. Under 1947 fick reselivct ett utomordentligt uppsving. Särskild uppmärksamhet ägnades de amerikanska turisterna. Sällskapsresorna togo ånyo fart, kanske främst genom de svårigheter som förelågo för enskilda resenärer att planera sina resor på grund av de begränsade belopp som varje resenär tilläts använda för sina utländska utgifter. Sverige kom efter vapenstilleståndet på sitt sätt i förgrunden för världens intresse, kanske ej, åtminstone inte till en början, för nöjesresande utan i stället för affärsmän, journalister och vetenskapsmän. Även vår relativt goda försörjningssituation lockade åtskilliga personer, främst i rekreationssyfte. Vår transportapparat var 1945 hårt belastad på grund av de i anslutning till demobiliseringen förekommande transporterna. Man konstaterade också mycket snart, att våra möjligheter att härbärgera alla dem som önskade komma till vårt land voro otillräckliga. Efter initiativ från turisttrafikförbundet lät chefen för handelsdepartementet genom särskilt tillkallade experter utreda, vilka åtgärder, som lämpligen provisoriskt borde vidtagas för att möta turistströmmen 1947. I samband med tillkallandet av dessa experter ifrågasatte handelsministern, om det icke med hänsyn till de begränsade möjligheterna att taga emot utlänningar skulle vara lämpligt ransonera inreseviseringarna till Sverige eller som villkor för visering kräva bevis för att inkvarteringsfrågan ordnats.

16 Det förslag experterna avlämnade gick ut på, att byggnadstillstånd snarast möjligt skulle meddelas för sådana hotellbyggen, som kunde anses särskilt nyttiga och nödvändiga, samt att sådana hotellbyggen i prioritetshänseende skulle jämställas med bostadsbyggen, att byggnadstillstånd omedelbart skulle meddelas för sådana vederhäftigt planerade studenthem, vilka under sommarmånaderna kunde få disponeras som turisthotell, att de organ som handhade förhyrningen av lokaler för statens verk och myndigheter skulle söka anskaffa nya lokaler för sådana statliga företag, som inrymdes i hotellrum, detta dock endast i den mån man kunnat övertyga sig om att dessa utrymmen åter komme att tagas i bruk för hotelländamål, att man skulle låta ytterligare utreda möjligheterna att snarast uppföra ett antal s. k. »motell», bestående av billiga stugor grupperade exempelvis kring någon för ändamålet lämplig förutvarande gästgivaregård och särskilt avsedda för bil- och cykelturister med begränsade medel samt att låta meddela vederbörliga tillstånd härtill, att man skulle ställa nödiga medel till förfogande för upprättande i Stockholm av en för hela landet avsedd mottagningscentral för utländska turister. Centralen, som lämpligen kunde ställas under Svenska Turisttrafikförbundets ledning, skulle ha till huvudsaklig uppgift att arbeta för turistströmmens fördelning över så stora delar av landet som möjligt, att verka för upplåtande av största möjliga antal privatbostäder som rumsreserv samt att utgiva de publikationer som erfordrades för att giva de utländska turisterna en riktig uppfattning om de nuvarande förhållandena i

Sverige på reselivets område. I centralens uppgifter skulle även ingå att föra löpande förteckning över utställningar, mässor, kongresser och a n d r a tilldragelser i landet, som kunde väntas öva inflytande på reselivet. Däremot avvisades tankarna på att ransonera inreseviseringarna och att förknippa visum med bevis om bostad, närmast med hänsyn till att ansträngningarna ute i världen gingo ut på att underlätta passerandet av gränserna genom att minska formaliteterna. Slutligen framhölls från experternas sida, att Sverige utomlands ansåges var ett av de länder, som hade största möjlighet, för att icke säga skyldighet att, innan de krigshärjade länderna blivit återuppbyggda, mottaga turister. En avvisande hållning från svensk sida skulle icke förstås och kunde säkerligen vålla mycken skada. Efter avgivandet av dessa rekommendationer ha vissa hotell kommit till stånd och andra byggnadsföretag äro under utförande. Några andra positiva resultat av bestående karaktär av rekommendationerna blevo dock icke följden. Efterkrigsårens svårigheter på den internationella handelns område ha som tidigare sagts bl. a. haft till följd, att turisttrafiken som ekonomisk faktor ägnats vida större uppmärksamhet än tidigare. För så gott som samtliga stater i Västeuropa har det dominerande problemet i utrikeshandeln varit och är alltjämt att söka åstadkomma balans i betalningarna med dollarområdet, och i samband härmed har turisttrafiken sin valutaskapande uppgift att fylla som en del av varje lands exportindustri. Det internationella samarbetet på turismens område, vilket under kriget helt naturligt legat nere, återupptogs så små1

ningom. På initiativ av The Travel Association of Great Britain and Northern Ireland sammanträdde representanter för olika länders turistorganisationer på hösten 1946 i London för att provisoriskt bilda ett gemensamt organ. På en konferens i Paris hösten 1947 erhöll sedan organisationen benämningen »International Union of Official Travel Organisations» och fick konsultativ status i Förenta Nationerna. Bland de olika specialområden som blevo föremål för uppmärksamhet i den s. k. Marshallplanen var även reselivet. Här skall även i korthet redogöras för de organ som inom Marshallplanens ram syssla med turistfrågor. Den centrala instansen i Washington är en särskild byrå, Travel Branch, inom »Office of International Trade», som lyder under »Department of Commerce». I Europa är huvudadministrationen för ECA förlagd till Paris, till vilken knöts en »Travel Development Section» för handläggande av turisttrafikfrågor. 1 Under ECA, »Office of the Special Representative», i Paris sortera även de ECA-delegationer som äro verksamma i länder, vilka få del av Marshallhjälpen. Inom »Organisation for European Economic Cooperation» (OEEC), den i Paris verksamma europeiska organisationen för samarbete inom Marshallplanen, bildades våren 1949 en särskild turistkommitté, vilken inom ramen för det europeiska återuppbyggnadsprogrammet verkar för en liberalisering och utvidgning av turisttrafiken, bl. a. i syfte att öka medlemsländernas dollartillgångar. Turistkommitténs arbete h a r redan resulterat i en rad lättnader för den internationella turisttrafiken. I nära samarbete med OEEC:s turistkommitté verkar »European Travel Commission»,

Nedlades den 30 juni 1951.

2—511379

en regional kommitté som 1948 tillsatts av den Internationella unionen av erkända turisttrafikorganisationer (I.L.O. T.O.) med uppgift att bl. a. genomföra de gemensamma europeiska reklamkampanjerna i Amerikas förenta stater, stimulera trafiken till Europa under lågsäsong samt i övrigt verka för främjande av turisttrafiken till och inom de europeiska länderna. Åtskilliga speciella önskemål för vilkas tillgodoseende hjälp i olika former från amerikansk sida kunde påräknas, borde emellertid uppfyllas för att göra det möjligt att åstadkomma den önskvärda ökningen av antalet amerikanska turister. I detta sammanhang underströks särskilt följande hämmande förhållanden: 1 1. Brist på transportmedel 2. Hotellbrist (störst i England, Skandinavien, Nederländerna, Grekland och Turkiet) 3. Hindrande hamn- och landningsavgifter 4. Osmidiga valutabestämmelser 5. Alltför besvärliga gränsformaliteter Deltagarländerna uppmanades beakta de möjligheter till bättre utbyte av dollarturismen, som kunde vinnas genom: 1. resor under icke-högsäsong 2. att stimulera resor för de ca 250 000 amerikanare, som bo i Europa 3. utvidgning av studentresor med billiga transport- och logimöjligheter 4. propaganda bland till Förenta staterna utvandrade landsmän för besök i hemlandet. Den europeiska turistindustrin anmodades också vidtaga följande åtgärder: 1. uppmärksamma alla slags hinder för reselivet vare sig de bestå av besvärande gränsformaliteter eller bristan1

de förståelse och uppskattning av reselivets betydelse för nationens ekonomi 2. fästa regeringarnas uppmärksamhet vid nödvändigheten av att eliminera sådana hinder 3. utarbeta planer för ett allmänt förbättrande av möjligheterna för turism och reseliv 4. påverka myndigheter och privat företagsamhet att realisera dessa planer. Marshallplanen avsåg, som tidigare nämnts, beträffande turismen ej endast att öka antalet amerikanska turister till Europa utan även att avsevärt vidga det intereuropeiska turistutbytet, särskilt med hänsyn till att det europeiska reseklientelet alltid komme att intaga den dominerande ställningen inom europeiskt reseliv och följaktligen i särskilt hög grad komme att bestämma vederbörande länders ansträngningar att stödja detsamma. Framtida investeringar i turistindustrin måste därför, även om de delvis motiveras av amerikanska önskemål om moderniseringar och förbättringar av såväl transportmedel som logimöjligheter, först och främst bygga på ett ökat intereuropeiskt turistutbyte. Inom Parisorganisationen träffades i september 1950 överenskommelse om upprättande av en europeisk betalningsunion, för vilken utbytbarheten mellan medlemsländernas valutor är en av huvudprinciperna. Tack vare betalningsunionen har i flera länder, bl. a. Sverige, betydande lättnader i tilldelningen av valuta för reseändamål kunnat genomföras, en åtgärd, som framför allt stimulerat den intereuropeiska turisttrafiken. För de olika ländernas turistindustri (hotell, restauranger, kommunikationsföretag etc.) utgöra turister från andra europeiska länder alltjämt

OEEC:s slutgiltiga rekommendation av 1 maj 1951 återfinnes i bilaga 1, sid. 186.

den dominerande inkomstkällan vid sidan av det inhemska klientelet. Ett undantag är dock Storbritannien, där turister från dominierna och Förenta staterna äro i majoritet. Vid ett studium av turiststatistiken för 1949 visar det sig, att i de flesta europeiska länderna nästan 90 % av de utländska besökarna kommo från grannländerna. Den amerikanska turistströmmens relativa betydelse har dock ökat avsevärt under de senaste åren. Enligt en inom Internationella unionen av erkända turisttrafikorganisationer gjord beräkning skulle för 1949 de amerikanska turisternas utgifter inom Europa uppgå till ungefär 15 % av de europeiska ländernas sammanlagda inkomster från utländska turistbesök. Genom ett den 3 juli 1948 undertecknat avtal har Sverige anslutit sig till den s. k. Marshallorganisationen. Därmed har vårt land även åtagit sig att, enligt art. V i avtalet, samarbeta med Förenta staternas regering för att underlätta och uppmuntra främjandet och utvecklingen av amerikanska medborgares resor till och i de deltagande länderna. I anslutning till Sveriges biträdande

av Marshallorganisationen utarbetades av särskilda sakkunniga en prognos för utvecklingen av vårt lands ekonomiska förhållanden under benämningen »Svenskt långtidsprogram 1947—1952/3». I detta sammanhang behandlades även turistväsendet, ehuru tämligen knapphändigt. Dessa sakkunniga konstaterade, att inkomsterna från utländska turister höllos tillbaka av bristen på transportmedel samt det i jämförelse med förkrigstiden minskade antalet tillgängliga hotellrum, men att en viss begränsad ökning av turistinkomsterna beräknades bli möjlig a) genom den ökade kapaciteten hos flygtrafiken b) genom upprustning och utvidgning av hotellbeståndet samt c) genom att lämna företräde på vissa hotell åt utländska turister. ökningen av turistinkomsterna komme dock enligt de sakkunnigas uppfattning att stanna vid ett relativt blygsamt belopp. Till belysning av sin uppfattning hade de sakkunniga uppgjort en betalningsbalans för turismen för år 1947 respektive en uppskattad balans för 1952/ 53 enligt följande:

Tabell 1. Ur >Svenskt långtidsprogram 1947—1952/3>. Miljoner kronor. 2

|

|

5 Icke deltagande länder Nord- och SydCentralAmerika Amerika 1947 I. Utgifter Turism . II. Inkomster Turism

11-9 20-9

1952/3 I. Utgifter Turism . II. Inkomster Turism Överskott

Icke deltagande Andra sterlingområden

—

2-2 2-9

0-7

Underskott överskott

2-9 2-2

|

|

8 Deltagande länder Icke sterlingområden

Sterlingområdet

32-0 9-7 22-3

6-8 8-3

Summa

55-8 44-0 11-8

0-7

1-5

10-8

3-6

3-6

18-0

10-8

3-6

3-6

18-0

De resultat om värdet för landet av turismen som framgingo av dessa beräkningar ansågs inom de kretsar som sysslade med turistfrågor uppenbarligen missvisande. I syfte att erhålla en tillförlitlig uppskattning av den ekonomiska betydelsen för landet av turismen och därmed sammanhängande förhållanden anhöll Svenska Turisttrafikförbundet på hösten 1948 hos chefen för handelsdepartementet, att en särskild kommitté måtte tillsättas för att allsidigt utreda med den utländska turisttrafiken på Sverige förbundna problem samt framlägga förslag till deras lösning. Förbundet uttalade, att enligt förbundets mening en dylik utredning skulle bl. a. avse turistinkomsternas ekonomiska betydelse för landet, möjligheterna att öka kapaciteten hos de svenska transportmedel, som föra utländska turister till Sverige, undersökning av hotellbeståndet samt ev. ändring av gällande hotellagstiftning. Vidare erinrade förbundet om det ovannämnda avtalet mellan Sverige och Amerikas förenta stater angående Marshallhjälpen. Utredningsdirektiven. Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade handelsministern i november 1948 fem sakkunniga att verkställa den avsedda utredningen. I direktiven för utredningen anförde handelsministern bland annat: »Det ligger i sakens natur att övervägandet av problem, som beröra den utländska turisttrafiken på Sverige, i första rummet måste ankomma på de, huvudsakligen enskilda, intressen — rederier och flygbolag, hotell och resebyråer — som arbeta på hithörande områden. Ett betydelsefullt arbete har också — delvis med stöd av allmänna medel — från vederbörande organisationers sida nedlagts till främjande av utländska turistbesök i Sverige och belysning av härmed sam-

manhängande problem. Då emellertid förutsättningarna för den utländska turisttrafiken efter världskrigets slut i många hänseenden äro andra än tidigare och vidare denna trafik måste anses mycket betydelsefull även ur det allmännas synpunkt, synes det mig motiverat att, som Svenska Turisttrafikförbundet hemställt, en statlig utredning av hithörande spörsmål kommer till stånd. Jag vill framhålla att det icke blott är den utländska turisttrafikens betydelse för landet ur valutasynpunkt som härvidlag gör en översyn önskvärd utan även de nya problem som sammanhänga med den resande publikens ändrade sammansättning — de utländska resenärerna komma ju numera i viss utsträckning från andra befolkningslager än tidigare. För närvarande möta svårigheter att uppskatta vilka inkomster som tillföras landet genom de utländska turisterna, detta bland annat därför att tillräcklig statistik på området saknas. Före kriget utarbetades för ett par år en statistik över den utländska turisttrafiken men denna fullföljdes av naturliga skäl ej under kriget. I närvarande stund föres ingen turiststatistik utan blott statistik över det antal resenärer av olika nationaliteter som passera gränskontrollerna. Någon uppdelning på olika kategorier resande förekommer icke. Enligt vad jag erfarit har emellertid statens utlänningskommission nyligen gjort framställning hos Kungl. Maj :t om medgivande att föra särskild turiststatistik. — De inkomster i främmande valuta som tillföras landet genom utländska turister redovisas av valutakontoret. Det har emellertid visat sig att de av valutakontoret konstaterade inkomsterna av ifrågavarande slag icke äro så höga som man rätteligen kunnat vänta. Anledningen härtill synes vara, att en del av turisternas utgifter i Sverige bestridas på vägar som undandraga sig valutamyndigheternas insyn. Även om det härvidlag icke alltid behöver vara fråga om illojala förehavanden, framstår det som ett viktigt intresse att fastställa turisttrafikens verkliga ekonomiska betydelse och att tillse att ifrågavarande medel även valutatekniskt komma landet till godo.

Svenska Turisttrafikförbundet har i sin framställning påkallat undersökning även av a n d r a spörsmål, b e r ö r a n d e den utländska turisttrafiken, än frågan om turismens ekonomiska betydelse för vårt land. Sålunda har förbundet berört möjligheterna att öka kapaciteten av de svenska transportmedel som stå de utländska turisterna — särskilt de från Amerikas förenta stater — till buds för resan till vårt land samt att utvidga och förbättra hotellbeståndet. Även om av lätt insedda skäl några direkta insatser från det allmännas sida knappast kunna ifrågakomma för detta syfte, är det otvivelaktigt motiverat att uppmärksamhet ägnas även dessa spörsmål. Med avseende på hotellförhållandena bör det ankomma på utredningsmännen att företa en översyn av gällande hotellstadga samt föreslå de ändringar och tillägg som kunna finnas påkallade. Det framstår däremot som ovisst huruvida förhållandena i vårt land äro sådana att här bör införas en mera detaljerad hotellagstiftning av den art, som förekommer i vissa mera utpräglade turistländer än Sverige.» Utredningsarbetets

uppläggning.

Vid en preliminär genomgång av de spörsmål som utredningen hade att beakta, stod det klart att utredningsarbetet måste bedrivas efter två linjer. Till utredningen framfördes nämligen från skilda håll bekymmer över utvecklingen för turistsäsongen 1949, framför allt på grund av bristen på hotellrum. Sålunda framhölls från ledande utländskt resebyråhåll, att man på grund härav övervägde att utesluta Sverige i reklamen för årets resor. Farhågor uttrycktes även för att man på grund av det ringa intresset från svensk sida kunde vänta en nedgång i turistfrekvensen 1949. Bland annat erinrades om att amerikanarnas antal bland de gästande turisterna 1948 i Sverige hade minskats, trots att deras antal i Europa som helhet hade

ökats. Med hänsyn till dessa omständigheter ansåg sig utredningen i första hand till bedömande böra upptaga sådana åtgärder, som kunde tänkas bidraga till att snabbt förbättra de svagheter som påtalats. Först därefter avsåg utredningen att ingå på huvudproblemen för utredningsarbetet på längre sikt. I detta sammanhang kan nämnas att utredningen på ett tidigt stadium hade kontakt med Statens Utlänningskommission för att söka lätta på passbestämmelserna de nordiska länderna emellan genom ett återinförande av det nordiska resekortet. Statens Utlänningskommission ansåg sig då emellertid icke kunna tillstyrka detta. Utredningen anser det synnerligen angeläget att denna ändring snarast kommer till stånd. Resultatet av övervägandena r ö r a n d e åtgärderna på kort sikt redovisades i april 1949 till chefen för handelsdepartementet i en skrivelse, där utredningen bland annat anförde följande: »Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 'Turistutredningen', ha vid påbörjandet av sitt arbete inledningsvis sökt utröna möjligheterna för ett bedömande av turismens ekonomiska betydelse. Utredningen har därvid funnit, att den nu tillgängliga statistiken, särskilt den ekonomiska, icke är tillfyllest. Även om detta material alltså är bristfälligt, är utredningen på det klara med att den utländska turismen är en faktor av stor betydelse. Med tanke på högsäsongen innevarande år har utredningen sökt särskilja på sådana uppgifter, som kunna vara av omedelbar betydelse för främjandet av turismen, och sådana, som verka på längre sikt.» Efter en redogörelse för det internationella samarbetet anförde utredningen: »Genom dessa åtgärder räknar man inom OEEC med att kunna öka antalet dollarturister från omkring 250 000 under förkrigsåren till cirka 500 000 under 1952/53. Uppnås denna siffra t o r d e

enligt beräkning av OEEC de i Marshallplanen deltagande länderna kunna påräkna ett dollartillskott av omkring 800 miljoner dollar. Trots den framträdande plats, som de s. k. dollarturisterna inta i det europeiska turistplaneringsarbetet, förblir den amerikanska turistnumerären en ringa del av den europeiska turisttrafiken. Det beräknas, att 10—12 miljoner resande hemmahörande i Europa årligen äro att betrakta som turister. De amerikanska turisterna uppgå således endast till mellan 2 och 3 %. Detta har också understrukits av turistavdelningen inom den amerikanska Marshallorganisationen (ECA), som i sin målsättning även starkt framhållit vikten av ett underlättande av den europeiska interna turismen.» Utredningen fäste i anslutning härtill uppmärksamheten på vikten av att i möjligaste mån begränsa restriktioner, som hindrade svenska turister att resa till utlandet. Fortsättningsvis framhöll utredningen: »De åtgärder, som på kort sikt kunna verka gynnsamma på turistströmmen till vårt land, ha av turistutredningen bedömts vara skapandet av större möjligheter till mottagande av utländska turister samt lättnader för dessa i tulloch valutahänseende. I anslutning till behandlingen av dessa frågor ha även spörsmålen om turiststatistiken och den utländska propagandan för sverigeresor varit föremål för utredningens intresse. Vid behandlingen av h ä r nämnda spörsmål har utredningen ansett det vara önskvärt att taga kontakt med inom branschen verksamma myndigheter och organisationer. Sålunda ha överläggningar ägt rum med representanter för berörda myndigheter, hotellens organisationer, rederier och flygbolag samt resebyråerna. Chefen för Hotellog Turistdirektoratet i det norska Samferdselsdepartementet har lämnat en utförlig redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i Norge för att främja

den utländska turisttrafiken. Härutöver har genom skriftväxling med turistcheferna i grannländerna ett flertal ölägenheter varit föremål för överläggningar. Vid bedömandet av frågan om ökade möjligheter att mottaga utländska turister i vårt land har utredningen undersökt, huruvida någon av de tidigare såsom hotell använda byggnaderna skulle kunna ånyo användas för detta ändamål. Det har därvid visat sig, att några större utsikter härtill icke föreligga, då dessa byggnader, åtminstone delvis, äro tagna i anspråk för ändamål, som icke skulle kunna tillgodoses på annat sätt, samt att det för övrigt torde vara svårt att mobilisera intresse från hotellhåll att sätta dessa byggnader i erforderligt skick för att mottaga gäster. För Stockholms del kommer dock ett rumstillskott för 228 gäster att föreligga genom det i början av säsongen färdigblivande hotellet i Resos regi å Kristinebergsområdet. Ställd inför dessa minst sagt obetydliga utsikter att få till stånd en ökning av hotellutrymmena, upptog utredningen det av Svenska Turisttrafikförbundet år 1948 framförda uppslaget med en prisförhöjning av hotellrummen under högsäsongen mot utfästelse att visst antal rum skulle reserveras för utländska turister. Efter åtskilliga överväganden från hotellnäringens och priskontrollnämndens sida har detta förslag realiserats och det väntas allmänt att man därigenom skall vinna trygghet för att särskilt amerikanska turister, vilka i regel planera sina utomlandsresor i mycket god tid, skola kunna beredas möjlighet till logi här i landet, vilket i sin tur bör kunna medverka till en ökning av den amerikanska turistströmmen. För detta års turistsäsong torde för närvarande ej stort mera kunna göras för tillgodoseende av utländska turisters rumsbehov. Vad därefter angår spörsmålen om åstadkommande av lättnader vid gränspasseringar må framhållas, att man speciellt från amerikanskt håll — uttalat av ECA:s turistavdelningschef — fäster synnerligen stor vikt vid att tu-

rister vid sin ankomst hit till landet skall äga rätt att tullfritt medföra skälig kvantitet cigarretter. Även från OEEC:s sida h a r detta önskemål understrukits och frågan härom står på dagordningen vid turistkommitténs inom OEEC nästkommande sammanträde. Utredningen, som redan i början av sitt arbete uppmärksammat denna fråga ävensom spörsmålet om ökning av den till införsel medgivna alkoholkvantiteten, har genom generaltullstyrelsens försorg erhållit del av åtskilliga lokala tullmyndigheters erfarenhet av de utländska turisternas reaktion av de nu gällande bestämmelserna. Med ledning av det uttömmande material, som på så sätt ställts till utredningens förfogande, har utredningen kommit till den uppfattningen, att nuvarande bestämmelser för tullfri import av tobaks varor skäligen böra ändras därhän, att den nu medgivna myckenheten av 50 cigarretter ökas för utländska turister, h ä r i dock ej innefattat danska, finska och norska resande, till 200 cigarretter eller däremot svarande kvantitet andra tobaksvaror och att för spirituösa en motsvarande tullfri införsel medgives för intill tre fjärdedels liter. Anledningen till att utredningen föreslår tullfri införsel av spirituösa är att tullbehandlingen, särskilt vid stark resandeström, visat sig vara ett irriterande och tidsödande moment för de utländska turisterna. Med hänsyn till önskvärdheten att erhålla enahanda bestämmelser för ett geografiskt begränsat område, som kan väntas bli besökt av ungefär samma turistklientel, exempelvis hela Skandinavien, har utredningen sökt kontakt med turistorganisationerna i Danmark och Norge för att, om möjligt, åstadkomma enhetliga linjer i delta hänseende. Det har därvid visat sig, att de danska respektive norska bestämmelserna, vilka lämna öppet åt vederbörande tullfunktionär att avgöra vad som kan medgivas i det ena eller andra fallet, redan nu tillämpas med en generösare anpassning än vad turistutredningens ovannämnda uppfattning innebär.

Vad valutakontrollen beträffar pågå inom utredningen ännu vissa undersökningar, syftande dels till att vinna ett bättre grepp över valutaväxlingarna dels till en effektivare valutadeklaration, varvid samtidigt vederbörlig hänsyn ägnas åt problemet att ej öka svårigheterna med avseende på formaliteter och dylikt. Undersökning har verkställts om möjligheterna att vid inresa till landet kunna växla medförd utländsk valuta och vissa hänvändelser för att öka dessa möjligheter ha gjorts med positivt resultat. Ytterligare har inom ramen för de kortfristiga problemen samarbete upptagits med handelskommissionen för att söka åstadkomma ett mera smidigt tillvägagångssätt vid utförsel av varor, som turister förvärva här vid sina besök. I anslutning härtill må nämnas, att utredningen även haft överläggningar med de transportföretag, som ombesörja trafiken mellan Sverige och utlandet i syfte att utröna transportapparatens tillräcklighet för att kunna hit till landet överföra den väntade turistströmmen.» Härefter berördes transportkapaciteten i fjärrtrafiken under år 1949, och utredningen påpekade: »Den utländska turistströmmen till Sverige ledes också till icke obetydlig del över Danmark och Norge bl. a. genom dessa länders båtförbindelser med England och kontinenten. Sammanfattningsvis anser utredningen sig kunna konstatera, att den nuvarande sammanlagda transportkapaciteten är större än en motsvarande kapacitet hos hotell, pensionat och förläggningsmöjligheter på de orter, som för närvarande efterfrågas av utländska turister. Vikten av en rätt utformad svensk utlandspropaganda har ständigt understrukits av de representanter för turistnäringen, med vilka turistutredningen hittills haft överläggningar. Frågan, som i och för sig icke omnämnts i direktiven för utredningen, har av turistutredningen hittills icke behand-

lats på annat sätt än i samband med remissyttranden över Svenska Turisttrafikförbundets framställningar om ökat anslag i dollar för propaganda i USA. Med hänsyn till det intima samband denna fråga har med övriga spörsmål inom turistfältet anser sig utredningen emellertid oförhindrad att i sitt fortsatta arbete ingå i behandling jämväl av densamma. Slutligen vill utredningen meddela, att arbetsmarknadsstyrelsen sökt kontakt med utredningen för att erhålla del av utredningens synpunkter på de förslag till nya hotellbyggnader samt ändrings- och utvidgningsarbeten inom befintliga hotell, som föreligga till avgörande i arbetsmarknadsstyrelsen i sam-

band med ansökningar om byggnadstillstånd. Utredningen anser sig av olika skäl icke böra verka såsom remissinstans vid bedömandet av dylika ansökningar, men finner det å andra sidan önskvärt, att arbetsmarknadsstyrelsen har tillgång till någon instans, som kan ur turistsynpunkt bedöma dessa frågor. Utredningen föreslår, att denna uppgift anförtros Svenska Turisttrafikförbundet. Enligt vad utredningen inhämtat torde förbundet även vara villigt att åtaga sig detta uppdrag.» Utredningen hemställde, att i frågor av nu angivet slag Svenska Turisttrafikförbundet måtte utses till remissinstans.

KAPITEL 3.

Turismens betydelse. 1. Allmänna

synpunkter.

1 och med det moderna reselivets uppkomst blev man, som sagts i inledningen, i olika länder nödsakad taga ställning till åtskilliga frågor om huru de h ä r m e d förbundna problemen skulle lösas. I många länder, där det sedan ålder varit vanligt, att medborgarna av skilda anledningar företogo resor, blev det moderna reselivet impulsen till utvidgningar av och förbättringar i de för reselivets förkovran erforderliga arrangemangen. I andra länder däremot, där exempelvis på grund av avlägset läge och svårtillgänglig natur tidigare något reseliv i internationell mening knappast kan sägas ha förekommit, måste man under inverkan av det ökade antalet resande, som kanske just på grund av landets naturskönhet sökte sig dit, vidtaga särskilda åtgärder för att kunna mottaga den växande resandeströmmen. Det klassiska exemplet å den senare utvecklingen är den schweiziska hotellnäringens uppkomst. Allt efter som resemöjligheterna på grund av den moderna teknikens rön och landvinningar ökades, ställdes även vidgade krav på de bekvämligheter som turisterna gjorde anspråk på. Betydande kapital erfordrades för att tillgodose dessa anspråk och med dem

följde självfallet kravet på en skälig avkastning å det investerade kapitalet. Ett privatekonomiskt intresse av att utveckla turistnäringen växte fram på sina håll, i stort sett likställt med motsvarande intressen inom andra näringsgrenar. Jämsides med att på detta sätt betydande enskilt kapital investerades i turistnäringen, växte insikten om att turist- och reselivet även ur de olika ländernas rent allmänna synpunkter hade ett ej obetydligt värde. Man började inse, att de utländska turisterna tillförde det egna landet betydande inkomster, ej endast för den av turistlivet direkt berörda företagsamheten utan även för näringslivet i stort. De belopp som inflöto i utländska valutor genom turismen kunde, åtminstone i vissa fall, förtjänas med tämligen små insatser och omkostnader och framför allt utan att krav ställdes på utländska betalningsmedel. Turistinkomsterna inneburo sålunda i många fall avsevärda tillskott till vederbörande lands betalningsbalans, stundom mera betydande än vad många viktiga exportindustrier kunde åstadkomma. Under trycket av de ekonomiska svårigheterna i Europa efter andra världskrigets slut har man, som tidigare anförts, från amerikansk sida i samband

med Marshallhjälpen starkt understrukit betydelsen av en ökad turisttrafik för att Europa skall uppnå jämvikt i den s. k. dollarbalansen. Man har pekat på de möjligheter som finnas i Europa att taga emot ett väsentligt ökat antal amerikanska turister och i de avtal, som slutits mellan Amerikas förenta stater och de i Parisorganisationen deltagande länderna, har en särskild bestämmelse intagits om att deltagarländerna skola samarbeta med Förenta staterna för att underlätta och uppmuntra amerikanska medborgares resor till Europa. För att nå detta syfte förutsattes att deltagarländerna vidtaga nödvändiga åtgärder för att öka sin kapacitet för mottagandet. En sådan ökning av den amerikanska resefrekvensen kommer att verksamt bidraga till att målet för Marshallhjälpen skall kunna uppnås, nämligen att en väsentlig del av dollarbristen täckes. Utredningen återkommer i det följande till en mer utförlig analys av den amerikanska turismens betydelse. I detta sammanhang har berörts ej blott de i samband med turistbesöken gängse inkomsterna utan även den goodwill de olika länderna kunna skaffa sig hos amerikanarna genom det mottagande dessa givas. Betydelsen av turismen har också de senaste åren i utlandet omvittnats av ledande statsmän och ekonomiska experter. Sir Stafford Cripps, Englands tidigare finansminister, har i en intervju formulerat sin åsikt så, att var dag som går ger nya bevis för att turistindustrin h a r blivit en av Europas stora exportindustrier och troligen den, som ger de största dollarinkomsterna; den möjliggör på ett effektivt sätt för Europa att minska underskottet i betalningsbalansen. I åtskilliga länder tillmätes turisttrafi-

ken en sådan betydelse ur nationalekonomisk synpunkt, att vid uppgörande av landets betalningsbalans den redovisas under egen rubrik. Även där så icke är fallet, är man dock angelägen om att få ett mått på storleken av turistinkomsterna, då man ju allmänt anser, att den osynliga export, som turistinkomsterna utgöra, kan vara just den faktor som åstadkommer balansen i de utländska betalningarna. En utvidgning av turisttrafiken måste därför ur det egna landets synpunkt ses med intresse av de bestämmande i samhället. Vid bedömandet av den ekonomiska betydelsen för ett land med ett rikt utvecklat reseliv har man ofta ställt de inkomster som förvärvas genom utländska turisters besök i det egna landet i relation till de egna medborgarnas utgifter för turistbesök i utlandet. Även om det i och för sig kan sägas vara önskvärt, att dessa båda poster i ett lands betalningsbalans väga jämnt" eller ännu hellre visa ett överskott till det egna landets favör, synes ett sådant betraktelsesätt dock knappast vara riktigt, detta främst på grund av svårigheterna att få ett rättvisande underlag för bedömningen. När det gäller bedömningen av värdet av export och import, har man tillförlitliga uppgifter att gå efter, under det att man för uppskattningen av turistinkomsterna är hänvisad till osäkra antaganden och ofullständigt statistiskt material. Att av ett på så lösa grunder erhållet resultat grunda åtgärder till åvägabringande av balans mellan turistinkomster och turistutgifter kan icke vara riktigt. Sådana åtgärder skulle sannolikt ej kunna ges a n n a n form än en ransonering av utlandsvalutor, där man maximalt disponerade motvärdet av de officiellt registrerade inkomsterna av den utländska turismen.

Det måste anses föga sannolikt, att ansträngningarna att förmå utlänningar att i ökad omfattning besöka landet omedelbart eller ens på längre sikt skulle leda till sådant resultat, att ökade möjligheter för de egna medborgarna att påräkna utländska valutor för reseändamål skulle yppa sig. Särskilt stötande skulle en sådan avräkning av turistinkomster mot turistutgifter vara, om landets betalningsbalans i stort vore aktiv. Därtill kommer, att man av lätt insedda skäl genom de officiella källorna kan redovisa en betydligt större del av turistutgifterna än av turistinkomsterna, varför en på dylika uppgifter grundad jämförelse vanligen ej ger full rättvisa åt inkomstsidan. Man torde därför få överge tanken på balans mellan turistinkomster respektive utgifter som en måttstock för reselivets omfattning. Överhuvud torde man kunna göra gällande, att restriktioner av utländska resor äro föga önskvärda och helt visst även föga effektiva. Den påhittige och kanske ej fullt laglydige finner alltid utvägar att kringgå sådana restriktiva bestämmelser. Om utländska resor få fritt företagas, stimuleras givetvis de egna medborgarna att göra sådana resor. Härigenom vinner man även att inkvarterings- och resemöjligheter skapas för utlänningar inom det egna landet. Huruvida värdet härav för landet motsvarar de utgifter som de egna medborgarna göra i utlandet, låter sig givetvis ej bedöma, men utgör ytterligare ett ganska påtagligt bevis för svårigheterna att ställa turistinkomster och turistutgifter i relation till varandra. Restriktionernas avskaffande är dessutom åtminstone för vissa länder otvivelaktigt förutsättningen för ett fullt utnyttjande av deras kapacitet i turistiskt hänseende och därmed även en förutsättning för lönsam-

het hos turistnäringen. Man bör ej heller vara blind för att ett avskaffande av reserestriktionerna kan komma att innebära, att olaglig handel med valutor minskas eller rent av försvinner och att möjligheter därigenom öppnas för ett mera tillförlitligt bedömande av de inkomster som i realiteten inflyta genom den utländska turismen. I detta sammanhang torde man böra varna för en underskattning av turismens betydelse, särskilt då det gäller att i handelspolitiska sammanhang taga ställning till önskemål, som kunna resas från turistnäringens utövare. Det kan ofta te sig lockande att låta inskränkningar i första hand drabba turismen med motiveringen att vikten av att turistlivet hålles i gång icke kan mäta sig med andra, mera vägande önskemål. F r å n turismens företrädare brukar härvid med skärpa framhållas, att det icke är utan vidare klart, att en inskränkning av turisttrafiken medför mindre skadeverkingar än exempelvis en utebliven import av någon viktig vara. Med hänsyn just till turismens karaktär av nyckelindustri, som i det följande närmare utvecklas, är det icke säkert, att icke verkningarna av en begränsning av reselivet kan bli mera vittgående än t. ex. bristande tillgång på någon detalj i en arbetsprocess. Det är därför av utomordentlig vikt, att turismen vid överväganden av här antydd art bedömes på samma sätt som andra faktorer, som konstituera ett lands handelsutbyte. De inkomster som härleda sig från den utländska turistströmmen äro självfallet av särskilt intresse för de företag — statliga eller enskilda — som direkt betjäna de utländska turisterna. Det är ju dessa, som ha den omedelbara förtjänsten av en ökad turistström. Man bör

emellertid vid bedömandet av värdet av turistinkomsterna hålla i minnet, att dessa på grund av den mångfald tjänster som turisten påkallar spridas över vida områden av näringslivet och därigenom på sitt sätt kunna sägas få mera allmängiltiga verkningar än exempelvis en i och för sig mera betydande exportindustri, vars tillverkning kan vara relativt ensartad och från vilken inkomsterna tillfalla en begränsad krets. Turismen kan härigenom sägas bli en nyckelindustri av intresse ej endast för de direkt berörda företagen utan även för näringslivet som helhet betraktat. Värdet av turismen för ett lands ekonomi framträder än mera påtagligt, då man vet, att en icke obetydlig del av den arbetande befolkningen är direkt eller indirekt beroende av driften hos de företag som betjäna turister. En av turistkommittén inom Parisorganisationen gjord beräkning av genomsnittsantalet anställda inom turistnäringen i flertalet av de länder som äro anslutna till Parisorganisationen har givit till resultat, att mellan 5 och 7 % av den arbetande befolkningen har sin utkomst från näringar som bl. a. betjäna turister. Turistnäringen spelar sålunda en viktig roll även ur arbetsmarknadssynpunkt. Ett detaljstudium av turistinkomsternas fördelning ger vid handen, att det i första rummet är tre huvudgrupper, som ha påtagliga fördelar av ett blomstr a n d e reseliv. Åtskilliga av de företag som återfinnas inom dessa grupper kunna därjämte sägas vara, åtminstone delvis, beroende av turisttrafiken för sin existens. De tre grupper som här avses äro hotell, pensionat och restauranger, där turisterna göra sina utgifter för husrum och måltider, transportföretagen, som inkassera resekostnader-

na, samt slutligen den övriga del av näringslivet och nöjeslivet, som tillföres inkomster genom turisternas inköp av varor av skilda slag och genom utförande av olika tjänster. Turisterna utnyttja sportanläggningar, såsom tennisbanor och golfbanor. Man får ej heller förbise de inkomster som komma de kulturella inrättningarna och nöjesindustrin till godo: museer, utställningar, teatrar, biografer och naturliga turistsevärdheter. Man får också räkna med de arvoden som inkasseras av läkare och tandläkare samt turisternas inköp av mediciner och läkemedel. Bankernas, växelkontorens, försäkringsbolagens och resebyråernas inkomster höra också hit. En ej obetydlig post är inkomsterna för post, telegraf och telefon. Slutligen inflyta till staten betydande belopp i form av olika skatter vid turisternas inköp av exempelvis vin och sprit samt tobak. Ej heller bör förbises, att de inkomster som tillföras olika näringsgrenar till en del i form av skatter komma staten till godo. Att närmare beräkna värdet av de inköp som turisterna göra i ett land är mycket svårt. Det varierar ju i hög grad. Vissa undersökningar ha gjorts om h u r stor del inköpen utgöres av vad de kosta på sig i främmande land. Dessa undersökningar ha lett till mycket olika resultat, men man kan anses berättigad att anslå medelvärdet till omkring 25 %. En del av dessa varor kunna betecknas som rena turistsouvenirer. Sådana framställas även i vårt land i ganska stor omfattning. Många, däribland säkerligen åtskilliga av de bästa och mest lämpliga, framställas hantverks- eller hemslöjdsmässigt, under det att andra massproduceras på billigast möjliga sätt av på denna verksamhet särskilt inriktade företag. Ur rent ideell synpunkt är

det naturligtvis ett nationellt intresse, att dessa souvenirer icke blott inbringa pengar utan även utformas på ett sådant sätt, att de utgöra representativa alster för vad landet kan åstadkomma. Stora ansträngningar ha gjorts för att höja standarden på turistsouvenirerna. Bland annat tog Turisttrafikförbundet 1947 initiativet till en omfattande pristävling för att få fram nya och tilltalande modeller. Huvuddelen av turistsouvenirerna utgör av naturliga skäl föremål, tillhörande en mycket billig prisgrupp. På grund av detta, liksom på grund av den relativt ringa omsättningen, kunna de ej tillmätas någon större betydelse för landets ekonomi. Man kan emellertid förutsätta, att större delen av de pengar som turisterna nedlägga för varuinköp ej avse egentliga souvenirer utan nyttighetsvaror av olika slag samt olika slags konstföremål. Vad Sverige beträffar h a r det visat sig, att svensk konstindustri står i förgrunden för de utländska turisternas intresse. De ha i stor utsträckning köpt sådana föremål som glas, keramik, textilier. Före det senaste världskriget, då turister i allmänhet utan ekonomiska restriktioner kunde köpa hur mycket de önskade, gjordes ofta mycket stora beställningar av dylika varor. Detta gällde inte minst passagerarna på de stora kryssningsfartygen. Trots valutasvårigterna ha även efter kriget ganska betydande sådana inköp gjorts. Inköpen ha emellertid icke bara inriktats på moderna föremål utan i rätt stor utsträckning även gällt äldre konstföremål, önskvärt är naturligtvis att genom lämpliga åtgärder turisternas intresse så mycket som möjligt inriktas på moderna kvalitetsprodukter. Av långt större betydelse än de direkta inköpen måste emellertid turismens

indirekta verkan på varuutbytet vara. Tillverkarna av de varor för vilka turisterna särskilt intressera sig få naturligtvis ett avsevärt stöd i sin exportverksamhet genom den extra reklam som de av turisterna hemförda varorna skaffar dem. Efter kriget har på grund av materialbrist och andra faktorer exportmarknadens efterfrågan på vissa konstindustriprodukter ej på långt när kunnat tillfredsställas. Att en sådan efterfrågan verkligen föreligger kan dock konstateras. Det behöver ej heller närmare betonas, att denna köplust särskilt i Amerika står i ett visst förhållande till de amerikanska turisternas besök i främmande land. Turisttrafikens betydelse för den industriella produktionen inskränker sig dock ingalunda till sådana varugrupper, som i första hand intressera resande främlingar. Det är ett på många sätt omvittnat faktum och häruti samstämma erfarenheterna från de flesta större turistländer, att turisterna ofta under sina resor knyta personliga kontakter, som leda till affärsförbindelser av olika slag. Det är också klart, att en turist, som återvänder från ett land, där han mottagit fördelaktiga intryck av människorna, levnadsstandarden och den industriella kapaciteten, gärna efteråt vänder sina blickar mot detta land, när det gäller för honom att utveckla sin egen affärsverksamhet. På grund av dessa olika omständigheter torde det vara befogat att draga den slutsatsen, att en högt utvecklad turisttrafik är väl ägnad att främja ett lands näringsliv, stimulera produktionen och skapa ökade exportmöjligheter. Vid sidan av i det föregående redovisade olika synpunkter på det ekonomiska och kommersiella värdet av turisttrafiken bör framhållas, att vär-

det av turismen ej endast ligger å dessa områden. Som allmänt bekant bringar reselivet människor av olika kategorier i intim kontakt med andra förhållanden än de vanliga. Resandet kan helt enkelt icke undgå att sätta spår efter sig hos den enskilde resenären. De intryck och impulser som förmedlas till resenären berika hans vetande och erfarenheter. De ställa mången gång förhållandena inom hemlandet i ett annat ljus än förut och de bidraga till att öka förståelsen för problem och frågor, som debatteras i utlandet. Kännedomen om främmande förhållanden skapar ökat intresse för såväl det främmande landets språk som dess kulturella institutioner. Mot bakgrunden av dessa allmänna synpunkter är det ej anledning till förvåning, att reselivet som redan framhållits i det föregående blivit alltmer lockande för stora folkgrupper. Den i åtskilliga länder höjda levnadsstandarden och de genomförda sociala åtgärderna, kanske främst den i lag fastställda ledigheten med bibehållen lön, semestern, ha också gjort turistresandet ekonomiskt möjligt för allt fler, som önska begiva sig från hemorten för att få rekreation och samla krafter samt vinna erfarenheter för vardagens arbete. En verksamt bidragande orsak till de ökade resemöjligheterna för personer med lägre inkomster utgör semestersparandet genom regelbundna insättningar å sparklubbar eller särskilda semestersparbanksböcker. Samtidigt som antalet turister har ökats, ha dock den jämnare inkomstfördelningen och de under efterkrigstiden genomförda valutarestriktionerna starkt begränsat det dyrare turistresandet och framför allt ha lyxklassturisterna minskat i antal. Det utpräglade folkliga resandet h a r i första hand blivit av stor betydelse inom det egna landet, men även i internatio-

nella relationer har det gjort sig alltmer gällande. Man torde utan överdrift våga påstå, att turisttrafiken av i dag är nödvändig för att Europas länder skola få möjlighet att lära känna vara n d r a och öka den ömsesidiga förståelsen. Värdet av en sådan förståelse låter sig knappast överskattas, särskilt i tider av internationell spänning. Att detta mer kulturella värde hos reselivet och turisttrafiken numera betraktas såsom en faktor av rang i det mellanfolkliga umgänget framgår bland annat av de åtgärder för utbyte av skolb a r n och studerande som i ständigt stigande omfattning komma till stånd. Ungdomar från skilda länder skickas i utbyte mot varandra för att komplettera och förkovra både språkkunskaper och sin uppfostran. Nyexaminerade studer a n d e avsluta ofta sina studier med gruppresor till utlandet för att söka lära känna de senaste utländska framstegen inom vederbörandes bransch. Idrotten utgör även en mycket positiv förbindelselänk länderna emellan och genom den stora publicitet och det allmänna intresse som följer idrottsliga evenemang höra idrottsresorna till de kanske mest goodwill-främjande ett land kan få, kanske framför allt därför, att intresset för idrotten i så hög grad är ett ungdomens intresse. I detta sammanhang bör man ej glömma, att även religiösa evenemang, som t. ex. det heliga året, äro av avsevärd betydelse för därav berörda länder. 2. Uppfattningen i Sverige. Den inledningsvis lämnade skildringen av utvecklingen av turist- och reselivet i vårt land ger vid handen, att detsamma byggts upp så småningom och att det egentligen först efter första världskrigets slut antog mera beaktansvärda pro-

portioner. Att det låg ett värde hos turismen var väl från början ej fullt klart, men allt eftersom reselivet utvecklades, insåg man betydelsen därav ej blott med h ä n s y n till de rent ekonomiska fördelar som härledde sig därur utan också p å grund av det kulturella utbyte som var förenat därmed. Det första dokumenterade beviset å en sådan uppfattning kom till synes i det betänkande angående turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet som 1927 avgavs av särskilt tillkallade sakkunniga. I detta betänkande gjordes en första uppskattning av det ekonomiska utbyte som turisttrafiken beräknades ge och de sakkunniga underströko också starkt betydelsen därav för vårt ekonomiska liv. Vid sidan därav betonades även de kulturella, sociala och politiska fördelar som följa med turisttrafiken. Betänkandet utmynnade i förslag om omorganisation av det för upplysningsverksamheten i utlandet verksamma organet samt reguljärt statsbidrag till detsamma. Resultatet av denna sakkunnigutredning blev även, att statsmakterna sedermera år från år — med vissa undantag — beviljat statsbidrag för främjande av den utländska turisttrafiken. Härigenom och genom att statsbidragets storlek successivt ökats torde man få se det bästa beviset för att statsmakterna dela uppfattningen om turismens betydelse. Om man sålunda på officiellt håll haft förståelse för att landet har fördel av att utländska turister besöka detsamma, synes man dock hos den stora allmänheten icke till fullo ha insett betydelsen härav. Svenskens förståelse för det kulturella och ekonomiska värdet av en utländsk turistström torde icke vara lika utpräglad som den känsla man i andra turistländer h a r härför. Benägenheten att känna det som en plikt att ta emot

utländska vänner som välkomna gäster utan ersättning har starka rötter i vårt land. Att kombinera gästfrihet med ekonomiskt vederlag ligger däremot säkerligen mindre väl till för svensken i gemen; gästfriheten är naturligare för oss än ett omhändertagande av »paying guests». Detta kan vara en förklaring till att utländska besökare, som kommit i kontakt med de svenska hemmen, haft så mycket gott att säga om vårt land. I det kommersiella omhändertagandet av våra utländska gäster få vi däremot alltför ofta uppbära kritik för dålig service. Besökande främlingar mottagas på olika sätt i olika länder med en skala från högt uppdriven artighet och förekommande förbindlighet i länder med en högt utvecklad turistindustri till ett mera kyligt och kanske stundom likgiltigt bemötande i länder med föga intresse för utländska turister. Sverige tillhör onekligen härvid den senare gruppen, kanske till väsentlig del beroende på folkets känsla för jämlikhet och ett eget värde och på den i den svenska nationalkaraktären inneboende egenskapen att sluta sig inom sitt skal vid det första sammanträffandet med främlingar. För att få en ökad turistström och därmed intimare kontakt mellan svenskar och främlingar måste vårt folk bli mer »tourist-minded» än vad nu ä r fallet. Därmed avses självfallet icke att skapa någon slags undfallenhet eller något kryperi för utlänningar, som gästa vårt land. Även om man, såsom nyss framhållits, i de kretsar som närmast syssla med turist- och reselivet vitsordat den allmänna betydelsen av denna näringsgren, har man dock svävat i okunnighet om det mera exakta värdet. Svenska Turisttrafikförbundet fann, som tidigare nämnts, hösten 1948 tiden inne att påkalla en offentlig utredning rörande

samtliga med den utländska turismen sammanhängande spörsmål. Därvid borde i första hand turismens betydelse för vårt land belysas. Turistutredningens u p p d r a g går ju också främst ut härpå. 3. Den ekonomiska bedömningen. Vid bedömningen av värdet för ett land av den utländska turismen och de slutsatser som kunna dragas av en beräkning av detta värde bör man hålla i minnet, att turist- och reselivet, kanske mer än någon annan näring, är ytterst konjunkturkänsligt såväl för ekonomiska som politiska störningar. Turistnäringen grundar sin existens på människors resor och dessa, som visserligen på grund av senare tiders ä n d r a d e förhållanden blivit allt lättillgängligare för breda folkgrupper, äro dock i första hand beroende på »goda tider». Försämras konjunkturerna är det självklart, att inskränkningarna främst gå ut över icke nödvändiga ting, dit ju otvivelaktigt nöjesresandet hör. Å andra sidan har erfarenheten visat, att resandet till ett visst land, som av skilda orsaker är särskilt billigt, exempelvis Tyskland efter första världskriget, kan antaga proportioner av oväntad storlek och därmed även i en nedgångsperiod hålla turistlivet uppe. Mycket beror i sådana situationer på den utformning turistpropagandan får. Turisterna reagera också mycket snabbt i tider av politisk oro. Erfarenheter härav återfinner man från tiden före andra världskriget, exempelvis i Abessinienkrigets inverkan på turistresorna till medelhavsländerna. Om sålunda både ekonomiska och politiska osäkerhetsmoment kunna bidraga till en återgång i turisttrafiken, kunna turistströmmarna påverkas i motsatt riktning genom uppmärksammade händelser av annan karaktär. Stora ut-

ställningar och idrottsevenemang av större räckvidd, exempelvis de olympiska spelen, bidraga till en ökning av reselivet men innebära ofta förskjutningar av turistströmmarna. Turismens här antydda känslighet för konjunkturväxlingar gör ett bedömande av det ekonomiska värdet hos densamma på längre sikt mycket vanskligt. Bedömningen måste i stället grundas på de faktiska uppgifter i statistiskt hänseende som stå till buds. Dessa lämna dock icke tillräckligt underlag för ett alltför kategoriskt bedömande av möjligheterna till fortsatt utbyggnad av turistnäringen, om lönsamheten hos näringen och a n d r a härmed sammanhängande problem. A. Det statistiska underlaget. Uppgifter om antalet in- och utresande utlänningar ha sedan tiden efter första världskrigets slut funnits att tillgå i de flesta länder. Sådana uppgifter ha ofta erhållits genom gränskontrollen, vilken som regel torde tillgå så, att varje resande vid passerandet av gränsen lämnar en uppgift om sig själv och syftet med besöket i landet. Som tidigare framhållits gäller en särskild definition för klassificeringen av de resande som turister eller icke-turister. De avlämnade uppgifterna, vilkas huvudsyfte är rent polisiärt, visa totalantalet inresande utlänningar. Genom de uppgifter som lämnas vid utresan kan man bedöma vistelsetidens längd. Detta s. k. gränskontrollsystem tillämpas utom i vårt land, bland annat i Norge, England och Frankrike. Fördelen med detta system är att samtliga utlänningar som passera gränserna bli räknade. För länder vilkas hotellnäring icke är fullt utbyggd och där en avsevärd del av främlingarna taga in hos släktingar och vän-

ner ä r en tillämpning av detta system helt enkelt nödvändig för att nä ett tillfredsställande resultat. I vissa länder förekommer ett annat system, som innebär att uppgifter lämnas vid ankomsten till hotellen. Sammanräkningen enligt denna metod, den s. k. anmälningsmetoden, visar antalet ankommande gäster å ett hotell och genom av hotellen efter gästens avresa lämnade kompletterande uppgifter antalet övernattningar därstädes. På detta sätt anser man sig erhålla en tillförlitlig bild av den utländska turistfrekvensen, åtminstone av den del därav som just genom att anlita hotellnäringens tjänster kan anses ha någon större ekonomisk betydelse. Detta system kan sägas återgiva det minimivärde den utländska turismen uppnår. Åtskilliga utländska resande bli på detta sätt ej medräknade, men detta anses icke spela någon större roll i länder med högt u p p driven turistnäring. Detta system tillämpas t. ex. i Schweiz och även i Danmark. I betänkandet angående turistreklam och upplysningsverksamheten i utlandet (S.O.U. 1927:28) fanns en mycket noggrann statistisk bearbetning av till polismyndigheterna inlämnade anmälningar om härbärgerade utlänningar för åren 1925 och 1926 samt för norrmän och danskar även för år 1924. Främlingsstatistiken för åren 1927 till 1932 utarbetades av järnvägsstyrelsens statistiska kontor och offentliggjordes genom Svenska Trafikförbundets försorg. Då järnvägsstyrelsen sedan förklarade sig icke villig att vidare omhänderha detta statistikarbete, erhöll Svenska Trafikförbundet år 1935 statsbidrag för upprättande av en statistik, avsedd att belysa den utländska turisttrafiken till landet under åren 1933— 3—511379

1935. Denna offentliggjordes år 1936 under benämningen »Främlingsstatistik för åren 1933—1935». Med fortsatt anslag utarbetades av förbundet främlingsstatistik även för åren 1936 och 1937. Enligt av 1939 års riksdag antaget förslag uppdrogs åt socialstyrelsen att upprätta en fortlöpande främlingsstatistik från och med 1938. I september 1940 framlade socialstyrelsen sin första främlingsstatistik, avseende åren 1938 och 1939, publicerad i Sveriges officiella statistik. Under åren 1940—1945 samt första halvåret 1946 fortfor socialstyrelsen med utarbetandet av främlingsstatistiken. Uppgifter om utlänningars in- och utresor publicerades kvartalsvis i Sociala Meddelanden. Någon självständig statistik i likhet med »Inresta utlänningar åren 1938 och 1939» har ej publicerats sedan 1940. På begäran av statens utlänningskommission förordnade Kungl. Maj:t 1946, att främlingsstatistiken fr. o. m. 1 oktober samma år skulle omhänderhavas av kommissionen. Statistiken över av utlänningar företagna in- och utresor offentliggöres av kommissionen kvartalsvis i Sociala Meddelanden liksom tidigare. Från den 1 januari 1949 lämnar statistiken uppgift om antalet turister i den utländska reseströmmen till Sverige samt hur lång tid i dagar turisterna uppehålla sig här. Statistiken omfattar samtliga nationaliteter utom danskar och norrmän och baseras på de inresekort med tillhörande utresetalong vilka avlämnas vid passkontrollen. Med ledning av här ovan nyss nämnda statistiska källor ha sammanställts uppgifter över totala antalet till Sverige inresta utlänningar under åren 1925— 1950, varvid resande från Danmark och Norge redovisats för sig.

Tabell 2. Till Srerige inresta utlänningar under åren 1925—1950. (Siffrorna ange tusentalet resande) År

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940—1945 1946 1947 1948 1949 1950

Inresande Inresande från från Danmark övriga o. Norge länder

Sammanlagt

17 24 30 32 40 47 43 48 55 63 76 85 99 113 139

41 42 48 52 57 62 47 45 73 93 100 118 123 135 131

58 66 78 84 97 109 90 93 128 156 176 203 222 248 270

689 1303 1498 1958 1826

119 211 240 274 338

808 1514 1738 2 232 2166

Uppgifterna inkludera icke kryssningsbåtarnas passagerare. För 1946— 1950 angiva uppgifterna å inresande danskar och norrmän även s. k. endagsbesökare. 1 En grafisk framställning finne i bilaga 2 sid. 188. För åren 1949 och 1950 följa i tab. 3 och 4 Svenska Turisttrafikförbundets sammanställningar månadsvis över inresta utlänningar. Svenska Turisttrafikförbundet har för 1950 för första gången kunnat göra en uppställning över antalet utländska besökande som tillhöra kategorin turister. 2 (Se tab. 5 sid. 37.) En jämförelse mellan antalet inresta utlänningar (andra än danskar och n o r r m ä n ) 339 714 och antalet som turister betecknade utlänningar 196 824 visar, att turisterna utgöra 58 %. Grafiska framställningar med trendkur-

vor för inresta utlänningar återfinnas i bilagorna 3, a. b. c. sid. 189—191. En jämförelse mellan antalet resande till Sverige, Norge och Danmark från resp. Storbritannien samt U.S.A. och Kanada h a r gjorts i bilagorna 4 a och b sid. 192 —193. För Sverige finnas inga fullständiga utredningar om utlänningarnas utgifter per dag och person under vistelsen i vårt land. Statistiken ger ej heller några möjligheter att med tillförlitlighet fastställa de belopp som av de utländska resandena användas till att betala olika nyttigheter och tjänster under uppehållet i Sverige. Svenska Trafikförbundet föreslog en sådan utredning för år 1937 om våra utländska turister, där man för att uppfylla önskemålen om »rimlig noggrannhet och lägsta möjliga kostnad» förutsatte att uppgifter från omkring ett tusen utländska turister skulle n ä r m a r e genomgås. Man tänkte sig att vid utlännings inresa tillställa denne ett formulär som skulle frivilligt ifyllas och, när besöket i Sverige var slut, insändas till en uppsamlingscentral. Man r ä k n a d e med att blott en tiondel av de utfrågade utlänningarna skulle insända sina svar och att omkring 12 000 formulär skulle behövas under loppet av ett helt år. Frågeformuläret skulle bifogas vart tionde inresekort och ifyllas av alla utlänningar utom besökande från de nordiska länderna. Arrangemanget blev dock av ekonomiska skäl icke genomfört utan begränsades till att hos ett antal resebyråer i in- och utlandet begära uppgifter angående utländska turisters utgifter i Sverige. Materialet blev på så sätt alltför litet för att över huvud tillåta en vederhäftig bedömning. Man konsta-

1 Motsvarande uppgifter för tiden 1925—1939 har tyvärr ej kunnat införskaffas och ej heller har det varit möjligt avskilja endagsturisterna i siffrorna för 1946—1950. Jämförelsen mellan årstalen före och efter kriget blir därför icke rättvisande. 2 Enligt turistdefinitionen sid. 6.

C -rji

•"os

s r>^

:0

s

3,« ej

C

n 3

c»r-oooiOH030NHwmocDH«or»iOiocoo3 moc-THiOHOior-r-iWHtooicoCTcoiOinaxM cotMcoooos^iocooscQCOTHT-i Nwomioeoio 00 CO CO CO <M CO (M id CO l> iH t> CO 00 TH TH CO

51J.

»o-«#

cococoooio o T H c o i o ••# c r^ 0 0 - * C<J O OS 0 0 i—i c o os TH os

g?

i - l ITS

co os co i o

• ODtT «

o>

O O S

E-E

osuo

•^ ?

HH g 3

o2

a n

D OS s* i - i 3

*->«o 0) X J H 13 s y <U

Q

CD CO i - i OS x O OS OS i—l CO CO OS i O C ^ 0 0 i - t CO CD T H O

0 0 CO

CD CO CO • « * CO CO

co i-i o os os co io co i> co co CD no c - o os os co co i>-i-i

NOHC-CO'*

* # OS O

0 0 i O CO CO CO T f

O

t - l CD " * CO - ^ OS O O i - i CD CO""#CO "# TH

tOOSTjl

O CO

CO CO T - l 0 0 i O O OOTH

OS T - l

TjH

"# Tjf

C - C - l O m H t i l O O l O l O t M H l O T t l N O C O O O O r H H C O ( M CM " * 0 0 i O CO T H N C > " * I O I O " * uQ CO T H ( M CO T-HCOCO TH TH TH IO TH CO O TH GO r-t

C O T H

oo os

r l H

o c o o T-l TH

O C D

O O I O C O

as

C - l O H O C O < M 00 t>

i>o r>irs

os

i O i—l

OSiO

1—1

IOCO

F- o OS 0 0 oso

i C I > - ( M O C O T j l O S O i O C O i O » O O i - I I > O O T H T t l C O O i - l i O CO i O O S - ^ CO CO i-H ! > • CO CO OS CO OOC-iOOSi-l CD H i O i O i - l CO i - l I> TH CO CO i-H •"# TH

osascooooooooir5coiocoi-ii> r t i CD OS CO O CO " # T H 0 0 OS Tjt O i - l OS CD H O Q H

CO CD

I>

CO

co co co

CD i - l

i-i

1—1

oo (M

o

Tjt 0 0 CO 0 0 CO CO H C - H H « O l O OS CO CD T-l

TH

co

T-IOS

loomcoiox cor-coor-os

t > CO C O O O C O

O H C "

TH

.3 U

gf

os oo

CO

T-l

O C O

T#as^jicDoooooococoi-icDTHTHiococD-i-iasi-icoc~ I O C O C O - ^ O C ^ ^ T - I C O I O O S T - I C O C O O S O ^ T - C ^ O S O

OSCO H CO

CO IQ

lOCOCOi—lT-l

O T - I

TH

t*-

TH

T H T H 0 0 I > CC H

• < * in

lO

T - l T H CO T - l i - l CO T - l

co

i-i

3 2

os os c-co

osoocoooTfaiioixNwc-r-coaieoi-ir-Oiooro i-i oo c- i n i o co - * CD " * o io co •<# as o •«# C-- CD co TH co T * co

s-g

co-<* ooo

co

3 c* 00 ^

ca 2 3

4->

co 4) cr>

C O T J H O C O ^ C D O O C O O O ^ O C ^ I O T H T - I C O C D C O C D O O S

c-

T-I

r o c o c o

i-i i d c o

co

T-I

co

as

T - I I > T - I

i-i

oo

c o i - i ^ i n i i — l O o a s c o o o c o o o i O i o c D c o c o o c o a p i o o o i o i o o s i C i o ^ o s c D o o T - i e o T - i i O T - i c o c o o O T j i i - i r * i H H T f O C D C O C O ^ OS CO H H OS i-H

n>

•<->

CO i-l CO CO CO CD Tjl OS id

CO i-H o os »o in O 00 00 T* •"# I O T - I C O C O O O

1:3

OSCD-^i TH O t> O r H T H W l O C O co T-I o ^ co

co os

!>

oo S .3 « •g*J

co T-I coco

=55 ^« 3 a)

>E

O S C O I - I O O C ^ C O C D O I > [ > C O C O I > - C O M I O S C O T H I O O C O

» o q ^ m o s N i o i O H m o CO ( M H I > CO CO CO

o 00

»o T-I co o T-I l O H

o o o o •«* C-

X ) O > N O O C 0 0 0 T j i O ( M 0 0 ( M O i H O - < j l C 0 l > 0 0 i 0 0 0 no

P-,

TH as

CO

I O

co

co

T-I T-I o

i—(OO^tl

in

co

rji

C^-OOCOCOT-I

CO T - I i - l

co

CD

T-I

CO

i—i

as

**

asip

TH X > - > * T - I O S O I O C O C O T H T - I T - I T I I C O - ^ I C O O O C O O O - > * C O C O

^Jl C ^ O i - l CO i - l CO CO CD T-ICOlO T - l CO T H

CO TH

coeoooi-icooooococoioH H C O O J r H H O l 00 iO • o T-I oo c o i—i •

50 CD

T-I

o

as T-I o

00 T-I H

os t >

T-l

t>

D-COiOOOCO 0 0 TH IO

T-l

COT-I

l co co - #

co

l o o

CO

TH

T-I

» a

,3 « a

C—-#

ol^ « ««

H # O S

oo co C - TH

c *" °

S 4) 2 w 00

c o •<* n o o o i > i > a s oo os o c o co

o o c o c o i o » o o s a s c o •<* c o -*JI CO

lO CO

O O COOS [ > T H CO CO CO •># i O M l T-IC0 CO T H I >

00 :CU ( H

§

rtöS

o

<

T# T-l

T-I

co

O

»oco

£ " E «S 00 C

co c o co

c o i — I T - H O T H

CO T-i

:CQ

*-< 33 "3

o

S5 S

I-I M

a <u

<u a >

•d o *3 v o a

•

+J

o

3 H ft

B oo

3Z

« imfcfeO-5Ä^ä^ h 4^;^;pL,PHC«c« oo oo c

ÅS

ffl

to O a)

a E

3 C cö o

3 » £J ±2 tn

OSS .3

4)

Hr-

:cj

i «

c o

I 3

S ^ '. » m c - t o o o c o o o o m o o o w i M i o c ^ ^ n i r - i O f N C O H o a K N i M c o c o o i o i > r » < c o r j i i o o o o T t i a s c o c o » o o i > - a s o o a s i — i c o c o o a s T H o s c o c ^ - ^ c ^ c o a s c o i O T H T i i T - i c o c o o s o o c ^ O T - i e o - ^ i i - i i c COCOCOCO-*

CO i O CO

CD

OS

0 0 T H CO

ca - ^

H O O i O

ooco

T-I co co

•

oo'? 3 2 E£ * .*! a :2 tn 3 S 3

»o i> co co o os-^i os o co oo co o co TH o oo co TH co as TH i-i TH co co-^i co •>* oo co T-I as O CO •>* i-i t— oo TH C O T-I CO CO CO CO T-I CO

T H 0 0 CO

CO T H

I

Q

C

O

T

H

r f r n a s

o COS

T H rtl l O

T H CO T H

o

C^ O S TJI -rf co oo co D- I O co

H

c o c D T j i T - i T H O o c o c ^ T H O O c o H ^ i o o o i - i i o a s o c o c ^ c o o o o o - H ^ CD a s co oo i o i o co T H co • * CD as I-H c o c o c ^ c o oo c o c o o oo

o

T H C O

co

OS

c o t*-

as

o

ioomosioosoTjiooooooasoH*cocoascDioascoasi>'«*

lOH

[ > H 0 3

iH

oo

cs [_

gS£!

COCO

•o a S3

I>

lO

O

CO

TH CO iH

CO

OOCO

s

H M O

OS

^

a

o i o io coio oo CO T 3

"#iO o co »o r— ,_; o 00 >3ä asco i o TO c/1 a> U <o l o c o as . i n B CDCD co

O T J I H Q O H ^ O S I O C ^ H O T O H Q O O ^ O I C O T J I C O I X M C V I C ' C O

co •** co o oo co co co H* H io

iCS 0 0 H->

[> CO 00

rf

r f

rf co t>T H C O r f co as T-I

< N C O ( N ( M C O i O I > i £ 3 H O O H i * i O O ] O O i O O C 0 0 3 t O i O O O i O H C - CO CO CO CO COlOCO Ti< CCO I O TH T H CO T H CO O i-i TH i * CO TH

CDrf

TH

osco co lOcoioasTHcoiocDGoioo-HHOioooascoc^oooasi—icococo rHr»t005lOC>l>05<NH(>](Na3<MCOlOOiHlOtOlQT)l|>COCO iQiOOioto -r-t i o i> ^JI io T-I co T-i CD co •<* Ttiiom 00

iHCOrtl CO

iH

CO

CO

CO T-i

CO

CO CO»0 l O I > TH

CO CCO

<o es 3 « c 3 o

° a g « -ö B £ Äo« £ fi.2 .3 rg

CO CO

CS tn

PH

_.

OS i H OC

gO

o - « * - H ^ T H O o i O T H i o o s a s » O T - i c o o s - ^ j i T H O c o i — I C O - ^ J I I O T H O C O o o t > O T j i T t i r t i ' ^ i c ^ ' r t i i > . c o c - - i - i T i i c o i > o o a s ' < * c o c o o a s ' H < I O I O T H I O C O I—I TfCDCO iO CO 0 0 CO CO CO 0 0 c—

C- TH

oo

CO 0 0 O O c o T-i

TH

co co ooco r f rf

os r f os

co co i—I CO

oo i>

oo r f <oco a s co

co r f »o

i—i r f oo co LOD-

»o o co

coos t - co

co i-i

CD r f co co co c -

O as os

T t O as os oo r f

r f oo co

T H C O C O

co

co

oo

co

TH

CO

cDcococDascocoasooasasKOT-iooocoooc^-iomc-coooco O O C O I - H O S C O C O T - I O C O O ^ O T H C O I O C D I O O O S O S T H O O C O O O

O CO CO TH TH CD Ttl TH

I—I

lO rt< CO

OS

TH IH

I—I

TH C O TH CO

CO

oo CO T H TH T H

iHcoiooococo-H^ooascoc^ooiocoH^co-^ir^coast^-i—(oocoio co io os co c- co c- co CD co c— co TH co co oo co c*- o co co co as DO H H C O O S »O

CO H * CO

»O

CO

I>

TH

T H T-i CO

CD T H T H

TH

TH

C O I O

C-

« 3 B 3 B

a> TH

C

• t , K. cs £ ö p «

ai

tn

B

c ^ o r f co

fi

co ' tn i I

lilfi B

CS -rf

>>•„

[ft a

TH

xtå*

CS 0 0 > y |

coorH-^icocoooooi>--^iiOTHTjicoas(0-^icoascDi-i-i*ooioco rf o C—

r f 0 0 OS i H r f T H CO r f

l O i O i O H r J i T H TH TH CO

T J It > - r f i * i O H H r f CD TH

iO (M l > OS T H 0 0

< r f o r f i - i c o c o a s c o o o i o a s c o o o o c o r f o o c o c o i—i T-I o co c co as i-i c o i o TH co TH CO

c ^ c o o c o ^ c o t o o o o o o o o m t > » o a s i - i o c o o o o o o CO C~ TH o os

r f c o o c o c o c o c o c o o i — t a s i H r f . m c o c o i > c o c o T-I o c o o o rf o n o m T H CO »o

tu C O O T H C O I > » O C O C O C O C O C O C O I > CD CO OS H OS H T H T H O 0 0 O CD

oo

as co

i—i T-I

ii>oioooT)iHmoiooc»

co

• ^ C O M I M H I O H T I I T - I Q O

CO

O

l > H I >

i O CO H * CO

^s ft; . o l f « 3 »3 fi o --

_,

s^

w

!

o t i co •H*

es

t, :0 Oj <(-< • £ ej

fi

co os

^

_ c3 3 A ! 3 . CQ tf] - H CO C3 - 3 +-> H-1 fi fi CS 4) .3 fi + 3 X2 m « H . 3 * J

co >

M

cs c

co <u 3 tH

" - CS CS O + J _KJJ fi C «

> ^3

fTH CS

& ^ fi -o 2 -H :3 o o S "3 — C

es

tn "•<-> E - E -g

tl'H Sfi C

£

,-X ft

V

4-> ft;

B

tH

CS

CO

Q

w

O V.

co H->

S E « ^ g»

tH

oo 3 c

-a

3 fi. B « —> B cs c? .fi " a " f t s ^ i j U j a N g c H a o + j f i i l S i S B o ' T j C ' ^ E ' E N BP"S 43 OJ E to co rt •£ cs i g§c : 3 «.£

-si « g 11.1-3'I*ä <%Mlpiå

_

> fi FE O P H - ft? £ Ol •.

B Sr cs o

5s -. TH QJ CO

te

r- J3 ! E 00C ? O ? fi ft! ^ O g CS m tn co .S CJ t i r^ c

SOU,*»

» O O O O O ^ O O l l l l O M I i l l N H O l O O l H l O M ^ H

H3fi :n C

C O Å C » Ö T H r f Ö T H Ö C Ö t > r f Ö t > C Ö c Ö r f l > d s r H

ft; 0 0 CS

*2 * ft!

" g sn :CS i n 3 3 tn fi «CS tn o - f i CS 2 CO 0 0

s Erftl

CO T-i

i-i

i—I T H

T H T — I T H T H .

H

in

3.2 C3 «s ft5.fi CS

©

"2 3 e to

3 CO

ft

E- 3

ftj a co o

CS

C e n n H M i i i n n c t i c o t i H i - ^ i i i i i i i i i e i i O N H

r-> e» • * CM oo I H

r f

r f r f [ > - C O OS OO

OS O l > C Ö O Ö Ö

CÖiÖ CÖCÖOOrf OOOSrf O C O r f T H

CD CO r f I CO T H i O O IOSOOO r f

C) CS

CO CO i O r f r f CO O

TH

OS i O CO OS CO 0 0 I > 0 0 i O T H

T H CO

osoo o i > oo o i > co as TH i > THCD t > r~ co a s i o o a s o O

O

i—I CO CO ! > • CD CO i O OS CO 0 0 CO 0 0 O

0 0 i O r f r f OS CO i O CO O CO i O O H ( N I > 0 T H CO CO C» O i-l

CO T H

D - D - i O CO O

CO 0 0 T H CO

T H

r f O 00 OS CO

coasrfr-iorfcocoeoascDoooi>oocot>coi>COCDCOrfCOiOiOC-rfOSTHCDCOCDCOOOrfcOOOOO i o c- oo co co co i o co o o cco c o i o c o c o c o i o CO CO O iO-

CO CO T H

OS

l O

o rf

TH

CS

4-1 C/3

CS

OS T H

oO T H I >

r f

CO i O O S O i O

r f

so r f

l > CO T H

i—I CO OS [ > l O T - l l > [ > O C v l M O TH i H O O l O T H T H TH

[>OC000C0C0C0OC-CDOTHTHTHC0THC0THTHI0

CO

cs

>

Si

I O T-i r f

ft! fi C3.Q

CO

CO

THC^asascococDcorfooc^T-iOTHCorfTHcoasas COTHCOOO

•—

IIO

i O r f C O I > T H r f O O r f C O i O T H O S O S r f O O i O T H O O C O T H lOCOi—iiOiOCOrfCOrJiOCD r f CO r f i H T H CO CO CD OS T H

!>0000I>t>00COOC0C0rfrfOC0i0THC000rfi-l

H-> . t- 00 O >fiCS

M

C H->

B CO •*-> Q£ CS

CO

3 fi-fi c

e<5

ooooTHcooocoi>-ascocooTHOco»oiocoi>-ooTH cocoococoasasrfrfcoc^cocoososcooocoiooo _53 cs

^ H ffi i »

I

T H c o T-I

CO i H

T-I

c o

c^

C ^ O S O T H CO r f o o o o o o t > co r f

T H O C O O O

T-i

T H TH

0 0

a3 o s

CO C D

CO

T H

i co co os c - •

•09Q "A0N 'WO "Idas

i O OS 0 0 o s •

O i O i r f CO< I > CO •

coco i o T-I i iH O H I

i o TH C-- I O oo co i > co as i > i o co co i o c- o

•8nv

CO CO 0 0 i O O r f OOrfOOiOCO CO

•e a

II"f

umf

frm eS ftS

ipdy S.IBJ\[ •jqgj

CO

IOOOD-CCH

00 00 o CD CO

CO c o r - O i C O O CO (

r f OS r f 0 0 CO CO x O CO O i O T-I COOCO O t H CD T - I

CO

T H

O

D - CO OS I > H CD CO r f O r f T-I T-I 0 0 CD r f T H I O O T H 0 0 0 0 r f CO T H O CO C O r f CO CO C - CO 0 0 T H CO r f T H r f CO O D - r f O O S r f T H CO CO CO CO c coco CO

eS

TH

as 10 co i o

TH

CO CO

CO

T H

CO

c—

as os o i o < as as c o '

CO C - CO I > l > T H CO CD H CO l > » O OS CO T-i i O r f OS CO CO i O O CO l > CO i O O i - l CO CO r f O T H T - I T H CO T - I T H CO 0 0 r f

t > r f H CO • r f i H O a S ' T-I 0 0 i

r -

CO

CO r f [ > i O i O C D r f CO CO 0 0 H C O

l O i — I C O 0 0 r f O C 0 0 0 C 0 O 0 0 r f I > C 0 O a S r f r f C D I > OS CO r f 0 0 r f T H T H T H CO 0 0 O r f i O T H CO CD CO CO O THCOCOrfiH i H C0COCO CO 0 0 rfCO

r f

To

0 0 OS CO C O O S O r f i—I

iH

00 TH(

CO

i O C D C O C O C O I > C ^ r f » O C O O r f O S r f t > O S C O > O C O r f C^rfOOCOiO CO i O C - O T H OS COrf

as

i > co

TH co

TH

oo

COiOi-HrfuOCOrfiOi-lCOCOTHaSi r - CO 0 0 C - CO T H T-I l O r f O O CO

co

i o co

TH

co iHHCDixNiorT-I co

i o o c o as i—i c Ho CO l O H l O G O Tco co

rf

COI>TH< co os'

•UBf

Q'

*KiZ&öaS2TiX3ZZiZ£ä%%%&

HHÖO H

terade dock, att vissa enkla sammanställningar kunde göras för att undersöka i vad mån de enskilda uppgifterna sinsemellan voro jämförbara och kunde anses berättiga till vissa slutsatser. Vid sammanställning av uppgifterna befanns lämpligt att indela resenärerna i tre kategorier, nämligen A =

utlänningar, som kostade på sig högst 60 kronor per dag (amerikanare 56 kr.)

B = medelturister med utgifter på c:a 40 kronor per dag (engelsmän

44, fransmän 44, italienare 44, holländare 41) C =

utlänningar, som reste sparsammare, 20 kronor p e r dag (danskar 27, tyskar 25, balter 25, norrmän 21, finnar 21).

Fördelningen å skilda användningsområden av turistutgifterna framgår av den följande tabellen, i vilken återfinnes resultatet av såväl tidigare som senare undersökningar.

Tabell 6. Sammanställda uppgifter om h u r turisternas utgifter procentuellt fördela sig:

Frankrike enl. Dr. Banc Frankrike enl. Dr. Cany Canada enl. off. uppg.

Utländska utredningar på trettiotalet 1

Resekostnader sekostnader Måltider tltider Logi gi Lokala transporter kala sightseeing transporter och ... )ch sightseeing ... Varuinköp ruinköp Nöjen jen utgifter övriga Tiga utgifter 1 2

30 20 17

Förbundets undersökning år 1937

20 23 25

7 20-5 17-3

26 7

26 20 14

3-3 26-5 8-5 »17-4

20 34

7 12 8 5 100

Svenska undersökningar Göteborgs och Bohusläns Turisttrafikförening: 1938

25-1 25-1

21 21 22 22 16 16

29-8 41-3 3-8

7-5 19 9 5-5 100

Enl. The Tourist Industry, A. J. Norval al 1936. •5 %. Varav drivmedel m. m. för egen bil 11-5

Det ekonomiska värdet av den utländska turismen till Sverige analyserades också av utredningen av år 1927 och man kom där fram till att Sverige besöktes av mellan 60 000 och 70 000 utlänningar och av dessa ansågos mellan 30 000 och 40 000 vara turister. Inkomsten uppskattades till ca 24 miljoner kronor med en dagsutgift för varje turist av ca 35 kronor. I de betalningsbalanser som sammanställdes och publicerades av kommerskollegium redovisades turismen som särskild post från och med balansen för

38 Belg. Turistkommissariatet år 1948

1931. För åren 1931 och 1932 samt även 1935 och 1936 uppskattade Svenska Trafikförbundet turistinkomsterna. Under de två mellanliggande åren 1933 och 1934 och de efterföljande två åren 1937 och 1938 utfördes inga direkta beräkningar, utan kommerskollegium inhämtade endast uppgifter om förändringar av resandetal och vistelsetid sedan föregående år och beräknade med ledning härav turistinkomsten. Från och med 1937 användes statistiken över inresta utlänningar för att få en grundval för studiet av föränd-

ringar i resandeströmmens storlek. I balansen för 1939 hade dessa beräkningar utförts inom socialstyrelsen. I nedanstående sammanställning angivas utländska turisters beräknade utgifter i Sverige i miljoner k r o n o r : 1931 1932 1933

37 35 38

19341...38 1935 54 1936 63

1 9 3 7 . . . . 60 1 9 3 8 . . . . 60 1939.. . . 6 7

Riksbanken har uppgjort betalningsbalansen från och med 1940. Turismen har icke redovisats särskilt, vilket under krigsåren föll sig tämligen självfallet. I de balanser som upprättats för efterkrigsåren 1946 och 1947 har emellertid ej heller skett någon separat redovisning av turistposten, som i stället inkluderats i posten »övriga löpande betalningar». Valutakontoret har sedan 1946 redovisat »Rese- och uppehållskostnader». Denna statistik bygger på av banker och vissa resebyråer och övriga växlingsställen uppgjorda redovisningslistor och försäljiningsanmälningar. Sådana skulle fram till medio 1949 i princip avgivas vid varje inköp eller försäljning av valuta med angivande av transaktionens art. F ö r att underlätta expeditionernas arbete har dock sedan 1946 medgivits att, då det gäller vissa betalningar från utlandet, dylika anmälningar, som icke överstiga 500 kronor, ej behöva specificeras. Dessa belopp redovisades under rubriken »Banksammanslagningar». Då man får utgå från, att de flesta turister åt gången växlade belopp som understego 500 kronor, är det troligt, att inkomster från turister endast undantagsvis kommo med i valutakontorets redovisning av rese- och uppehållskostnader för tiden före 1950L Ett önskemål från utredningen att, i syfte att

få en klarare bild av turistinkomsterna under 1949, få denna gräns nedsatt till 100 kronor, kunde tyvärr icke tillmötesgås av vederbörande myndighet. Valutakontorets redovisning inkluderade före 1950 ej i utländsk valuta inköpta biljetter å svenska kommunikationsmedel och slutligen upptogos där ej heller inväxlade utländska sedlar. Utredningen har, som framgått av det föregående, på ett mycket påtagligt sätt erfarit bristerna hos den svenska turiststatistiken. Detta gäller främst den ofullständiga redovisningen från riksbanken och valutakontoret, vilket medför att inkomsterna av den utländska turisttrafiken till Sverige icke kan med full visshet bestämmas. I det internationella turistsamarbetet har statistikfrågorna varit föremål för ingående undersökningar och i april månad 1950 godkände rådsförsamlingen inom OEEC ett slutgiltigt förslag till vissa förändringar i de av deltagarländerna tillämpade systemen för turiststatistik. OEEC har därjämte från deltagarländerna för publicering begärt statistikuppgifter från deltagarländerna enligt en särskild uppställning. Med ledning bl. a. av vad som på detta sätt rekommenderats har utredningen dryftat frågorna med utlänningskommissionen och valutakontoret och även framfört sina synpunkter till 1948 års statistikutredning. De uppgifter som utredningen önskat redovisade genom myndigheterna för att tjäna som underlag för det ekonomiska bedömandet av turismens betydelse ä r o : 1. Uppehållskostnaderna, däri inräknat det sammanlagda värdet av i utlandet förhandsinbetalda sverigevistelser samt turisternas uttag på svenska bankkonton.

1 Förklaringen till den stora skillnaden mellan åren 1934 och 1935 ligger däruti att man 1934 endast hade en begränsad statistik, som inte byggde på antal uppehållsdagar utan endast antalet inresande. Statistiken blev betydligt utvidgad 1935 och därmed tillförlitligare för inkomstberäkningen.

2. Värdet av till sverigebesökande i utlandet sålda biljetter för resa med svenska transportmedel, såväl i svensk inrikestrafik som för resa till eller från Sverige. I en PM från valutakontoret har meddelats, att man icke kan följa OEEC:s turistdefinition (beroende på att resande från Danmark och Norge icke utan orimliga olägenheter för de resande kunna avfordras behövliga uppgifter), men att valutakontoret med vissa reservationer och under förutsättning att nuvarande statistiska organisation bibehålles, kunde åtaga sig att lämna uppgifter avseende tiden från 1/1 1950 över utländska turisters uppehållskostnader exkl. de nordiska resandena. Ytterligare har valutakontoret framhållit, att valutakontoret ej kunde redovisa turisters uttag av tillgodohavanden i Sverige; att valutakontoret ej kunde lämna uppgift över av utlänningar införda svenska sedlar; att valutakontoret kunde lämna uppgifter över biljettintäkterna; att dessa uppgifter kunde lämnas, beträffande uppehållskostnaderna månadsvis med högst två månaders eftersläpning; samt att tidpunkten för redovisningen av biljettintäkterna helt vore beroende av den snabbhet med vilken SJ, resebyråerna, rederierna, flyg- och bussföretagen prestera sina rapporter. Vidare underströk valutakontoret, att vid beräknande av rederi-, flyg- och bussföretagens inkomster i utländsk valuta hänsyn måste tagas till sådana inkomster som avse transport av passagerare, vilka icke anlända till Sverige (t. ex. endast medfölja sträckan New York —Prestwick, lämna fartygen i icke svensk hamn eller utnyttja Linjebuss

helt utländska linjer). Dessa inkomster böra icke betraktas såsom turistintäkter. Utlänningskommissionen h a r framhållit, att, därest statistiken skulle omfatta danskar och norrmän, man då bleve tvungen antingen återinföra in- och utresekort eller frångå gränskontrollmetoden och få denna ersatt med den metod, som bygger på registrering av utlänningars nattuppehåll. OEEC:s önskemål om angivande av hemvistland, en uppgift som f. n. saknas på in- och utresekorten, kan utan svårighet tillkomma. Utredningen har ansett, att uppläggandet av en resestatistik i såväl personellt som ekonomiskt hänseende bör göras till föremål för bedömande av sakkunniga på statistikens område. Utredningen har därför tagit kontakt med 1948 års statistikutredning och framfört följande önskemål om den framtida svenska turiststatistiken. De personella uppgifterna skola som hittills samlas av utlänningskommissionen och de ekonomiska uppgifterna av riksbanken. Detta material skall sedan överlämnas till lämplig statistisk centralmyndighet för bearbetning. Med hänsyn till att de bearbetningar som behöva göras till övervägande delen torde bliva av ekonomisk natur synes det lämpligt anförtro hela materialet åt den myndighet, som nu omhänderhar huvudparten av den ekonomiska statistiken, nämligen kommerskollegium. Utredningen har hemställt, att 1948 års statistikutredning tager u p p denna fråga till ingående dryftande och att statistikutredningen efter genomgång av förefintligt material utarbetar ett förslag rörande de detaljföreskrifter, som behövas för den av turistutredningen önskade utformningen av den svenska turiststatistiken. För det i annat sammanhang omnämnda statistikarbetet

inom Svenska Turisttrafikförbundet skulle härigenom öppnas möjligheter att hos kommerskollegium begära sådana uppgifter, som visa sig erforderliga för förbundets allmänna verksamhet. B. Beräkningen

av

turistinkomsterna.

Då det alltså var uppenbart, att utredningen med hjälp av befintliga redovisningsmetoder icke kunde erhålla nöjaktigt tillförlitliga uppgifter om turistinkomsterna, tog utredningen i samråd med valutakontoret och utlänningskommissionen initiativet till en komplettering fr. o. m. den 15 juli 1949 av de s. k. in- och utresekorten, i syfte att härigenom söka få bättre kännedom om, vilka betalningsmedel den enskilde turisten in- och utfört och vilka belopp som legalt växlats under uppehållet i Sverige. Dessa uppgifter skulle lämnas å särskild talong till in- och utresekorten, den s. k. valutatalongen. Huru motbjudande en sådan åtgärd än tedde sig med tanke på den principiella önskvärdheten att i stället göra allt som kunde göras för att förenkla formaliteterna och underlätta de utländska gästernas sverigevistelse, ansåg utredningen denna åtgärd ofrånkomlig för att söka uppfylla de önskemål som givits i utredningens direktiv. Förhoppningarna om att med valutatalongerna på ett helt annat sätt än tidigare kunna klargöra den enskilde turistens utgifter under uppehållet i Sverige infriades emellertid icke. Bemanningen vid gränsstationerna var icke tillfyllest för det ökade expeditionella arbetet och övervakningen av talongernas ifyllande blev därför också bristfällig. Endast ett mindre antal av U-kortens valutatalonger blevo ifyllda; tiden 15 juli—31 december 1949 avlämnade utresande utlänningar 23 574 ifyllda och

55 025 blanka talonger. F r å n gränsstationerna ha U-korten skickats till utlänningskommissionen och valutatalongerna till valutakontoret. Fr. o. m. 1949 giva U-korten uppgift om huruvida resenären är att betrakta som turist. Tiden före den 15 juli 1949 fick den resande själv markera detta, men därefter har turistmarkeringen gjorts av utlänningskommissionen för att få bättre överensstämmelse med den vedertagna internationella definitionen på turist och därmed ett mer rättvisande bedömande. Det är uppenbart att de markeringar som 1949 gjorts av resenärerna själva icke varit rättvisande. Säkerligen ha många affärsmän och kontaktresande icke ansett sig vara turister, trots att turistdefinitionen täcker sådana resenärer. Särskilt uppenbart är detta, om man för 1949 jämför antalet inresande från t. ex. Storbritannien (44 578) mot redovisade turister från Storbritannien (35 382). Det måste anses osannolikt att mer än 9 000 engelsmän skulle under detta år ha rest till Sverige för att söka anställning eller som studerande eller för annat varaktigt uppehåll eller slutligen som transitoresande utan uppehåll. Utredningens önskemål att genom valutakontorets försorg få uppgift om den genomsnittliga dagskostnaden för turister från respektive länder på grundval av uppgifterna från uppsamlade ifyllda valutatalonger under tiden 15 juli—31 december 1949 kunde tyvärr icke tillmötesgås. Vid en av turistutredningen begärd stickprovsundersökning fick man mot av utlänningskommissionen uttagna 800 U-kort på valutakontoret fram 206 motsvarande valutatalonger. Resultatet av denna genomgång redovisas på följande sida.

Tabell 7. Yalutakontorets stickprovsundersökning av genomsnittlig dagskostnad för turister. Antal talonger 134 62 10 Tot. 206

Valuta pund , US dollar .. övr. valutor

För 1950 års turiststatistik ha mera enhetliga beräkningsgrunder kunnat tillämpas och man har fått ett mera tillförlitligt material för bedömandet av turisttrafiken från utlandet. I omstående tabell, där uppgifterna i tabellen på sid. 37 justerats, redovisas antalet in- och utresor under 1950, företagna av utländska resande, vilka betecknats som turister — med undantag för danskar och norrmän — ävensom totala antalet uppehållsdagar och den genomsnittliga uppehållslängden i dagar för varje nationalitet. Den i personredovisningen fr. o. m. 1949 tillämpade beteckningen turist har icke sin motsvarighet i den ekonomiska redovisningen, där i stället de redovisade beloppen avse resande i allmänhet. För att söka ge en bild av storleken av turistinkomsterna för 1950 går utredningen i det följande fram efter tre linjer. I första hand återgivas de uppgifter som kunna erhållas från valutakontoret, i andra hand evalveras de dagskostnader som redovisats i Sveriges officiella statistik »Inresta utlänningar åren 1938 och 1939» med tillämpning på 1950 års personredovisning och slutligen sammanställes med hjälp av annat källmaterial en tredje inkomstredovisning. 1) Enligt

valutakontoret.

F r å n valutakontorets statistiska avdelning ha följande uppgifter erhållits: Redovisade likvider för av svenska transportföretag (båt, järnväg, buss, flyg

42 Försålda Uppehållsbelopp i skr. dagar 50 000 35 320 1370 86 690

1180 950 82 2 212

Kronor per dag 42-3 37-2 16-7 40-1

och ospecifierat) försålda biljetter mot utländsk valuta under kalenderåret 1950: Land

Storbritannien Förenta staterna Kanada Västtyskland Nederländerna Belgien Frankrike Schweiz

Milj. kronor 13,oi 14,62 0,03 1,30 0,18 0,12 0,06 0,06 29,38

Enligt vad valutakontoret meddelat kan med ledning av ovanstående några slutsatser icke dragas om de verkliga inkomsterna av biljettförsäljningen till utländska turister utanför Sverige på grund av de felkällor som förekomma i grundmaterialet. Dels förekommer troligen i stor utsträckning en nettoredovisning — kostnaderna i utlandet fråndragas biljettintäkterna — dels ingå i de redovisade beloppen även sådana inkomster, vilka enligt OEEC:s definition icke skola räknas såsom turistintäkter (erlagda avgifter för befordran med svenska trafikmedel på helt utländska router, frakter m. m.). Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att viss tveksamhet rått om huruvida utländska turisters utgifter för färd med svenska fartyg skola redovisas såsom turistinkomster eller som inkomst av utrikes sjöfart. Då det från vederbörande redovisares sida sagts att några mera väsentliga svårigheter att särskilja

T a b e l l 8.

Den u t l ä n d s k a t u r i s t f r e k v e n s e n — med u n d a n t a g av d a n s k a r och n o r r m ä n — u n d e r å r 1950.1 Turistdagar tillbra gta av under år 1950 utresta Hemland

Utresor totalt

Argentina . . . . Australien . . . Belgien Brasilien Canada Chile Columbia . . . . Cuba Ecuador Eire Finland Frankrike . . . . Grekland . . . . Holland Indien Island Italien Luxemburg . . Mexico Nya Zeeland . Paraguay . . . . Peru Portugal Schweiz Sovjetunionen Spanien Storbritannien Sydafrika . . . . Turkiet Tyskland Uruguay U. S. A Venezuela Österrike övriga länder justering

1798 2 928

1580 2 385

101 96 50 4 300

79 93 44 4 250

65 987 10 367

62 163 8 141

7 841

550 686

1472 2 862

2 107

114 97 113 1 47 235

94 85 105 3 44 221

6 411

4 782

136 318

164 275

37 914

27 498

951 189

792 168

9 455

28 454

4 849 15 086 24 105 5 808 35 272 1278

898 347 25 3 231 1074 674 109 284 3 706 113 263 5 670 10 599 26 915

819 1652

878 22 339 2 077 68 728 1795 4 551 390 301 8 793 2 500 258 904 1213 708 792

1601 3 876

1247 2 851

32 711 56 579

./. 8 000

+ 20 000 184 758

+ 360 000 3 336 000

genomsnittligt 13-9

95 10 l 15 4 23 1 16 2 97 79 63 12 9 17 3 13 4 18 3 14 4 10 3 15 5 12 8 87 19 4 84 73 77 94 14 4 10 9 16 5 14 2 11 1 14 9 27 4 11 9 24 9 19 4 26 2 19-8

18 188 824 171 165 627 2 866 404 167 101 motsvarande siffror för 1949 (167 101 1 Siffrorna äro grundade på till utlänningskommissionen insända inresekort från passkontrollerna och baseras på de av utlänningarna lämnade uppgifterna. Erfarenheten visar a t t dessa uppgifter i vissa fall måste korrigeras, varför siffrorna här måste betraktas som preliminära. Enligt pågående undersökningar torde inresorna böra minskas med ca 8 000 (senare arbetsanmälda) och utresorna ökas med omkring 20 000 (av inresta turister bortslarvade utresetalonger) samt antalet tillbragta turistdagar ökas med inemot 360 000. dessa i n k o m s t e r från a n d r a icke föreligga, s y n e s d e t u t r e d n i n g e n b e f o g a t , att dessa inkomster upptagas såsom turisti n k o m s t e r . D å d e e m e l l e r t i d ä v e n i forts ä t t n i n g e n i officiell s t a t i s t i k t o r d e k o m ma att redovisas också u n d e r inkomster av u t r i k e s sjöfart, bör erforderlig h ä n -

syn tagas härtill, n ä r en b e d ö m n i n g av d e s. k. o s y n l i g a i n k o m s t e r n a g ö r e s v i d u p p g ö r a n d e av betalningsbalansen med utlandet. Valutakontorets uppgifter angående turistinkomster utöver biljettintäkter und e r 1950 f r a m g å a v f ö l j a n d e t a b e l l :

ållsdag, e turist svenska ill

E

ffl

+J ÄT» a3 3 cs

O

fi 3

c a

ca

Th

COCMCO

CM

T - I CM i - l T-i CM CM

4-> CO

:CS

> fi

•i—i

to

" " cs

ftnJ

-

i > os TH ob »ö »ö i > H* CM H*

o

fi-S"2 a 3 ;° S •t-» ^ ^fiS2 (_, ft .ft H->

o »o os

ft! >>

ft!

> CS

t*

ft!

"ej T J

,-, •£ ft! ta ft g g U3

tf'|

° 2*8

ö

Wi2i2

in

._

00 »'•> e s

Q.'° fi< co

afe

ftjfi

5 ft

3 «cs

c o © « » W N m i n o o « 5 CM c Ö t ^ r ö c D N Ö m r H o b r H (M COCMCM r-i CM T-I T H T H CM CM

H-l CO

cs

-o o

3 M O H H o o t i i o o c e i o o ub t > i o db ub os ob \h ob

•* ös

CO CM CM

T-i

T-i

T-iT-i

CO

s "3 <u .3 ft

•Q "I H-> CO

3 2

:0

i-i co i o T-I r- ^i< oo i o o T-I TH

S o

CO CM CM H * CM I O CM H H-J< CM H * CD CO T-i T-i i—1 T-I T-I CM CO

3 Ä

tH T - *

»O CO

D cs T3 00 cS ,3 .2fti

H->

fe Av •iste: alt ] bel

SÅ i 3 *.

ftS kl

fi

3 O o fi to

o

3 C

H-> H-> H - > f t !

m co co T-I ^ oo CM T-I o o mNiOCOCRcDTjfiOOO ooo-ascoascooiooo H > t-i T—i co o

CM

T—1 T - 1

rT—i oo r— lO

fi JOj <<S S .FH H-> * ^ to

> s o ftS

fi

o o t> O O -i—l o o oo io o oo co as

H-l CO

4^

C to

cS to

*-> eu 00 I--

E

2fi

o

fi

So

•-H l O

in

OS

N C ! H T ( I T | I H T J I T * H « C < 3

s

TH

o

ft!

H * H * c ö i > H * ö c ö -<* ö t>00 T - l CM CM CM T—1 T—1 T-1 T-1 T—1 T H T - I

"cs H->

o - E-1

tHT-l

* .

»Ö

c o

3*

H->

«3

" O >H

* J

CS "O

bo

•ä

a

I

o

H-i

fi

s^

tH :CS

T-i CM CM T * I CO l O • * 0 0 0 0 - *

H

o as t>- o CD o oo CM T-I r -

•*

CO C»- CM OS CM i-i

CM C - T-i CD

i-i

CM

0 0 "•# l O i O T-i i O T-I CM H * CO OS i O CM i O Tt< 0 0 * # 0 0 T - I CD H * "<* l O Tj< o o c o T-l C~ l O T-l

00 »o l>

C ^ 0 0 T-H OS I > CM 0 0 H * CM CM CM CM T H CD

-# CD

3 3

•3

o *-> fi 00 T3 fi

^2:S ^*E

>>i2

J J "O J?

TJH

CS

O

o oo i o oo co "<* as oo co •<# CD as o co i o T-I CM o co as t>o CO CCM T-1 TH T-I o as

oo 00

S '— ° T3

M

fi

CO s-< r—

CS

11: *S]

-1

o 3

=eS " 3 " 3 H-> :CS co > :CS «CS >

T-l

r

CO

eS :.fe 0

^ j * J

TjIC'rJIOOCC^HtOD-

<*

"3 iS * "ti H

H C » O C O H ( N C D H T J I C O

CM

CM as

oo

H_)

CO

« .!3

t > CO T - I r-i T-i CM O CD CD i£> COCO T H H TH T - I CD

CD OS

o

JM

tH

•fiÄ H->

CS CS

*->

ft

H-"

C

fin

5 fi '

as T-I c~ o o as co ^

<TH

es _ (H ^iw

fi. fi ft

° ft

1—1

tH O 2 CJ Ä J2

'E » 3 f> J j K

CS

c

"•£- 'fi

fi 3

tH CJ

T3

•^

ä :CS

:

-3 S

5 o ~ <o c fi

CS

C eS

H

C CO O TJ

ft! CO

'•B

°CS

CS CS c 3 ft! tH :cS

tH

u

:

_ '

CS

fe

.* •

-ö

fi

ftj

C

'c : es . c ."ti «t«

o

g o

as • ^c!

eS co :cS TH T

.*-" as SS-q

H->

-> N

FT;

•E < TJ £>T. S Ö S es c -O • e S H J S . ^ ' f i t e S P c c

ft! 3 S o3 3 tCS c

tysD^^ZDQfetyjOfe

00 ft Cv>

ftQ

Sammanlagt redovisas valutakontoret för 1950:

alltså genom Milj. kr. 29,38 98,82

Biljettintäkter Övriga turistinkomster

128,20 Hänsyn h a r då icke tagits till möjligligheten att turisterna medfört svenska pengar. Man bör vidare observera att dagskostnadssiffrorna för turister från vissa länder äro utomordentligt låga och därför uppenbarligen föga tillförlitliga. Sålunda ha turister från Holland under uppehållet i Sverige kunnat klara sig på kr. 8: 80 per dag, fransmännen på kr. 9 : 5 0 och schweizarna på kr. 8 : — . 2) Evalvering hållskostnader.

av 1938 års

dagsuppe-

För att pröva en annan beräkningsgrund har utredningen verkställt en evalvering av förkrigssiffrorna. Då 1939 av lättförklarliga skäl icke kan godtagas som ett normalår, har 1938 valts som lämpligt jämförelseår. I Sveriges officiella statistik »Inresta utlänningar åren 1938 och 1939» redovisades 1938 specificerade siffror för turister, genomresande och passagerare på turistfartyg. Samtidigt redovisades också 7 432 personer, som erhållit arbetsanställning, varav 3 620 från »övriga utlandet». Siffrorna för 1938 voro: Turister

(exkl. från

och person uppgick alltså till ca 24 kronor. För de nordiska länderna redovisas 1938 som turister med längre uppehåll än en dag 129 982 personer med en svensk inkomst av 25,5 miljoner kronor. Enbart för danskarna angives 458 000 endagsbesökande; flerdagarsturisterna från Danmark uppgingo till 11,67 % av totala antalet inresande danskar. De nordiska flerdagsturisterna hade ett genomsnittsuppehåll på tretton dagar och deras dagskostnad uppgick alltså till ca 15 kronor. Med ledning av tillgängliga svenska och utländska uppgifter (jfr s. 38) har följande procentfördelning av dagsbeloppets disponering förutsatts gälla 1938:

Danmark,

Finland och Norge) . . . 89 847 Genomresande 23 735 Passagerare på turistfartyg 19 190 132 772 pers. Den svenska inkomsten av turister från andra länder än de nordiska beräknades till 32,5 miljoner kronor med ett uppehåll i Sverige a v i genomsnitt 15 dagar. Uppehållskostnaden per dag

Hotell . . Måltider Resor . . Inköp . . Övrigt . .

15 20 10 25 30

% % % % %

100 %

Resande från de nordiska länderna 2:25 3: — 1:50 3: 75 4:50

Resande från andra länder

15:

24:

60 80 40 20

F ö r evalvering av dessa dagskostnader till 1950 års värde ha för de fortsatta beräkningarna följande indexjusteringar gjorts: Resande från de nordiska länderna

Resande från andra länder

Hotell +20% 2:70 enl. P.K.N:s beräkningar Måltider . . . + 40 % 4: 20 Resor + 43 % 2: 15 Inköp + 66,4 % 6: 24 enl. socialstyrelsens allmänna konsumtionsprisindex (bas = aug. 1939) Övrigt + 66,4 % 7: 49 (som ovan)

4:32

Kr. 22: 58

6: 72 3: 43 9: 98

11: 98 36: 43

Antalet inresande från Danmark och Norge under 1950 h a r uppgått till 1 826 151. När det gäller att bedöma de intäkter som influtit från dessa resande förutsätter utredningen, att 90 % av dessa resande äro turister, d. v. s. 1 643 535 personer. Av dessa förutsättas i sin tur 95 % (1561359 personer) vara endags-

besökande och 5 % (82 176 personer) turister som stannat mer än en dag. För endagsbesökande räknas med ett dagsbelopp av kr. 10: . Om de sålunda erhållna evalverade dagskostnaderna från 1938 tillämpas på 1950 års personredovisning, erhållas följande tal:

Turister från Danmark 50 166 i 10 dagar å kr. 22: 58 Endagsbesökande 953 155 å kr. 10: — Turister från Norge 32 010 i 10 dagar å kr. 22: 58 Endagsbesökande 608 204 å kr. 10: — Turister från Finland 1 154 674 1 uppehållsdagar å kr. 22: 58 Turister från ulomnordiska länder 2 181 326 1 uppehållsdagar å kr. 36: 43

Milj. kr. 11,3 9^5 7,2 6,' i 26, i

79,5 T39^ Trafikinkomster enl. valutakontoret för 1950 29,4 ~169,i 3) Sammanställning baserad på stickna såsom gällande för besökande från provsundersökningar och utländskt dessa länder, trots att uppställningen enkällmaterial. dast redovisar valuta och icke garanDen stickprovsundersökning (se tab. terar att uppgiftslämnarna varit engels7 på sid. 42) som på turistutredningmän och amerikaner. Medelvärdet för ens begäran gjordes av valutakontoret övriga, med undantag för Danmark, Fintorde, trots att underlaget var knappland och Norge, utgör kr. 16:70. Detta händigt, ganska väl överensstämma med värde måste uppenbarligen vara för de faktiska förhållandena för turister lågt, men godtages icke desto mindre från Storbritannien och Förenta stasom beräkningsgrund. Med tillämpning terna. Utredningen utgår därför från av 1950 års personredovisning erhållas de där angivna dagsuppehållskostnaderdå följande siffror: Milj. kr. 16,5 26,4 37,'4 55^3 10^9 146-5 1 Antalet uträknat efter tabell 8 sid. 43 så, att justeringstalet 360 000 fördelats med 80 000 turistdagars tillägg på finska turister och 280 000 på övriga. 2 Som jämförelse kan nämnas att i en Marshallrapport beräknas Sverige under 1950 ha tillförts 7,4 milj. dollar. s Enligt uppgifter ur säker dansk källa. 4 Norska Nasjonalbudsjettet 1951, sid. 44: »Med den store interessen for kjop av mangelvarer i Sverige, sserlig tekstilvarer, må en regne med en samlet utgift til fribelop på mellom 40 og 50 mill, kroner for reiser til Sverige. Til dette kommer jernbanebilletter tur—retur, som antagelig kan settes till 15 mill, kroner i allt.» För att vara på den säkra sidan har utredningen icke velat räkna med mer än 15 milj. n. kr. Turister från England 390 301 uppehållsdagar å kr. 42: 30 »> » Förenta staterna 2 708 792 »> » » 37: 20 Övriga (exkl.Danm. o. Norge) 2 236 907 »> » » 16: 70 Danmark 3 74 milj. d. kr. å 74: 75 Norge 15 4 milj. n. kr. å 72: 65

Valutakontorets redovisning av trafikinkomster med 29,4 milj. kronor är som framgår av nedanstående uppenbart för låg. Utredningen har haft kontakt med några av de större svenska trafikföretagen och erhållit följande uppgifter om värdet i svenska kronor av under 1950 mot utlandsvaluta försålda biljetter. Milj. kronor Svenska Lloyd 4,3 Svenska Amerika Linien 21,3 Statens Järnvägar 22,0 AB Linjebuss 1,8 Scandinavian Airlines System . . . . 36,0 85,4 Denna uppställning är icke fullständig utan skulle kunna kompletteras med flera trafikföretag. SAS' post på 36 miljoner k r o n o r är den svenska andelen i konsortiets inkomster. Som anmärkts till valutakontorets uppställning ingå också i ovanstående belopp inkomster av frakter och även inkomster av resor på helt utländska sträckor. Å andra sidan ingår i flygbeloppet icke den svenska andelen av inkomsterna från försäljningen i Danmark och Norge. Sammanlagt erhålles då följande turistinkomst för 1950:

Turistuppehåll Trafikinkomster

Milj. kronor 146,5 85,4 231,9

Det är således uppenbart bl. a., att turistströmmen från våra grannländer är en större inkomstkälla för svensk företagsamhet och svenskt reseliv än vad man tidigare gjort klart för sig. Värdet av densamma bör därför uppmärksammas och trafiken uppmuntras.

De resultat som framkommit genom de gjorda beräkningarna av den utländska turismens ekonomiska värde för vårt land ge vid handen, att stora belopp tillföras landet genom reselivet. På grund av det ofullständiga material som stått till buds för beräkningarna, ge dessa, beroende på vilken beräkningsgrund som valts, ganska skiftande resultat. Det belopp som erhållits med ledning av valutakontorets uppgifter är uppenbarligen för lågt. Den beräkning som grundar sig på förkrigssiffrorna med erforderliga justeringar med hänsyn till penningvärdets fall och den ändrade sammansättningen av turistklientelet kan också anses ge ett för lågt belopp. Man kan icke komma ifrån att denna beräkning är något schablonmässig, eftersom dels utgångsmaterialet ej är annat än approximativa beräkningar, dels justeringarna kanske ej ge full rättvisa åt de olika omständigheter som kunna spela in vid bedömandet. Med kännedom om motsvar a n d e beräkningar i utlandet och de värden man därvid nått, särskilt då det gäller att uppskatta de belopp olika länders resenärer lägga ner i skilda slags utgifter, synas dock de erhållna genomsnittssiffrorna för dagskostnaderna vara tämligen riktiga enligt detta alternativ. Utredningen anser emellertid, att alternativ 3 kommer sanningen närmast. Utredningen har därför icke tvekat att godtaga det enligt detta alternativ erhållna beloppet som ett relativt rättvisande resultat för värdet under 1950 av den utländska turismen här i landet. För jämförelse med några främmande länders turistinkomster, se bil. 5 sid. 194. Om man sålunda utgår från att detta värde utgör ett belopp av omkring 230 miljoner kronor per år, uppställer sig frågan vilken betydelse ett tillskott av denna storleksordning har för vårt lands

betalningsbalans gentemot utlandet. Värdet av Sveriges varuexport 1950 fördelar sig enligt kommerskollegiums berättelse för 1950, Handel del II på följande viktigare statistiska varugrupper: Milj. kronor 1) Pappersmassa, p a p p och papper, tryckalster m. m 1 755 2) Maskiner, apparater m. m. . . 706 3) Trävaror m. m 667 4) Järn och stål samt övriga oädla metaller och arbeten därav 664 5) Mineraliska ämnen (övervägande järnmalm) 478 6) Transportmedel (varav fartyg 85 %) 444 7) Levande djur 193 8) Vegetabiliska ämnen (övervägande spannmål) 159 9) Kemiska produkter m. m. . . 149 10) Spånadsämnen samt arbeten därav 114 11) Övriga varugrupper 378 TOTAL 5 707

Då turistinkomsterna enligt nyss angiven beräkningsgrund här skulle komma på sjunde plats och i relation till de poster i betalningsbalansen som upptaga värdet av införsel och utförsel samt frakter och andra utgifter resp. inkomster, på åttonde plats, måste posten turistinkomster sägas vara betydlig. Turismen, som alltså värdemässigt kan mäta sig med våra stora exportindustrier, bör också bedömas som sådan. Att turismens värde i exportfrämjande hänseende på grund av sin natur icke kan bestämmas med samma exakthet som värdet hos konkreta exportprodukter, bör icke leda till att turismen lämnas utanför, då man summerar plussi-

dan i avräkningen med utlandet. Med hänsyn till de strävanden som för närvarande göra sig gällande att genom ökning av exporten åstadkomma balans i vårt handelsutbyte med utlandet, är t. o. m. den minsta post på plussidan av värde. För övrigt torde ej enbart storleksordningen hos de skilda komponenterna å plussidan vara avgörande för bedömande av deras värde. Även andra synpunkter spela in härvidlag. Vid bedömandet av värdet av en viss exportindustri lär man icke kunna undgå att taga hänsyn till de insatser i form av kapitalinvesteringar, mänsklig arbetskraft och importvaror som erfordras för utvinnande av exportgodset. Ur landets synpunkt måste det givetvis anses angeläget, att exportvarorna framställas med minsta möjliga ansträngning av kapital och arbetskraft och med huvudsakligt utnyttjande av inhemska råvaror. Det torde därför helt allmänt kunna sägas, att den industri som åstadkommer sina exportprodukter, relativt sett, billigast och av inhemsk råvara bör vara mera önskvärd ur exportsynpunkt än den industri som tor sin export är beroende av stor tillförsel från utlandet eller är mycket kapitalkrävande eller kräver stor insats av arbetskraft. Självfallet kunna undantag härifrån förekomma, exempelvis då det gäller särskilt högförädlade produkter i höga prislägen. En jämförelse mellan turismen och andra exportnäringar ur dessa synpunkter visar åtskilliga intressanta drag. En närmare analys av turismens organ ger vid handen, att huvuddelen av dem, nämligen trafikmedel, hotell och restauranger, till väsentlig del ha tillkommit för att tillgodose det egna landets behov. Kapaciteten har i första h a n d bestämts med hänsyn till den inhemska frekvensen, men då denna beroende på olika

omständigheter självfallet är myckel växlande, föreligger en avsevärd elasticitet i möjligheterna att utnyttja dessa faktorer. Utlänningars utnyttjande av dem innebär således att man, utan att egentligen behöva vidtaga några särskilda åtgärder, tillgodogör sig denna elasticitet. De utländska betalningsmedel som härigenom inflyta till landet kunna sägas vara utomordentligt lätt förvärvade, då just därför fordrats varken någon särskild kapitalinvestering eller import från utlandet. Dessa valutainkomster äro att betrakta som extra tillägg till de förtjänster som eljest härflyta av de för det inhemska reselivet avsedda anordningarna. Kostnaderna för att erhålla dessa inkomster av utländska turister inskränka sig mången gång till utgifter för propaganda i utlandet, vilka i förhållande till vinsten av turismen äro försvinnande små. Till dessa propagandakostnader kunna givetvis komma utgifter för särskilda anordningar för de utländska turisternas bekvämlighet, exempelvis höjande av standarden å hotellen, modernisering av trafikmedel och dylikt. Men sådana åtgärder komma ju även de egna medborgarna tillgodo. Jämte trafikmedel, hotell och restauranger finns det många företeelser i det egna landet, som utnyttjas för turistiska ändamål. Bland dessa må nämnas naturscenerier, historiska minnesmärken och byggnader samt kulturella och sociala institutioner. Hela det värde som ur turismens synpunkt ligger hos allt sådant får man praktiskt taget till skänks. Endast mindre betydande åtgärder, exempelvis anordnande av tillfartsvägar till mera avlägsna natursköna trakter eller

4—511379

utverkande av tillträde till något historiskt minnesmärke eller någon kulturell institution, behövs kanske för att man skall kunna exploatera deras turistiska värde. Sådana åtgärder kunna i flertalet fall med säkerhet sägas vara vidtagna i de egna medborgarnas intresse. Det valutatillskott som kan vinnas genom att även utländska turister besöka dessa sevärdheter måste därför anses mera lättförtjänt än åtskilliga av de valutaintäkter som härleda sig ur den direkta exporten. Av det här anförda framgår utan tvivel att den utländska turismen, även om den icke i storleksordning kan mäta sig med de huvudsakliga exportnäringarna ur valutaskapande synpunkt, dock står i främsta ledet, om man bedömer dess resultat i förhållande till de speciellt för densamma gjorda insatserna i fråga om kapital, arbetskraft m. m. Med hänsyn härtill förefaller det synnerligen önskvärt att vidmakthålla intresset i utlandet för Sverige som turistland, så att turistinkomsterna i varje fall kunna bibehållas på nuvarande nivå. Med tanke på dagens aktuella situation, då ansträngningar göras på praktiskt taget alla områden att öka exporten, måste det även ligga nära till hands att även sträva efter att öka våra turistinkomster. Utredningen är också fullt på det klara med att turismen är en nationell inkomstkälla av betydande värde och kommer att i ett följande avsnitt närmare behandla de faktorer som äro av betydelse för den framtida utländska turismen till vårt land och anlägga några synpunkter, som böra beaktas i detta hänseende.

KAPITEL 4.

Turisttrafiken från Amerikas förenta stater. 1. Den amerikanska turistmarknaden.

J U e n amerikanska turistfrekvensen på Europa har sedan slutet av tjugutalet utmärkt sig för stor konjunkturkänslighet och har i hög grad påverkats av växlingarna på det ekonomiska och politiska området. Enligt uppgifter, som publicerats av U. S. Department of Commerce 1 angående den amerikanska resetrafiken, är rekordåret vad inkomsterna beträffar alltjämt 1929, då 350 000 i Förenta staterna bosatta personer besökte Europa och anses ha nedlagt 213 milj. dollar (exklusive biljettkostnader till och från Europa) under vistelsen här. Krisen i början av trettiotalet vållade ett kraftigt avbräck i trafikfrekvensen över Atlanten. År 1933 noterades endast 191 000 turister från Förenta staterna och inkomsterna av denna trafik uppskattades till 67 milj. dollar. Under de närmast följande åren ökade de amerikanska turisternas antal åter och uppgick 1937 till 249 000, medan inkomsterna för samma år ha beräknats till 97 milj. dollar. Efter kriget har återhämtningen i turistströmmen från Förenta staterna varit anmärkningsvärt snabb. År 1947 gästades Europa av 161 000 amerikanska turister, och de sammanlagda utgifterna under vistelsen här ha — fort1

50 Se tab. 10 sid. 52.

farande enligt U. S. Department of Commerce — uppskattats till 102 milj. dollar. Utvecklingen under de senaste åren har även varit synnerligen gynnsam, och för 1950 uppger ECA, att antalet amerikanska turister till E u r o p a preliminärt beräknats till 327 000, vilket innebär en fördubbling av 1947 års resandetrafik. Europas turistinkomster från Förenta staterna under 1950 belöpte sig enligt samma källa till c:a 260 milj. dollar, biljettintäkler oräknade. Denna inkomstsiffra ligger nominellt över toppsiffran från 1929, som var 213 miljoner, men med hänsyn till den köpkraftsminskning som drabbat även dollarn sedan 1929 torde man ej kunna anse, att den verkliga inkomsten ännu kommit i nivå med det bästa förkrigsårets inkomstresultat. Beträffande antalet amerikanska turister var trafiken 1950 c:a 30 % större än 1949 men ännu nästan 10 % m i n d r e än 1930, som i fråga om enbart antalet till Europa anlända amerikanska turister (359 000) fortfarande är toppåret. I det föregående har vid angivandet av inkomsterna från den amerikanska turisttrafiken ej medtagits de belopp som europeiska rederier och flygbolag intjänat för befordran av amerikanska passagerare till och från Europa. Det h a r ansetts, att de amerikanska turisternas utgifter under vistelsen i E u r o p a r e p r e -

sentera i stort sett två tredjedelar av den andel av totalkostnaden, som beräknats komma europeiska företagare tillgodo. Återstående tredjedelen skulle tillfalla europeiska transportföretag i atlanttrafik. I själva verket är emellertid den del i av den amerikanske genomsnittsturistens resebudget, som får anslås till atlantresan, större än 33 %, snarare mellan 40 och 45 %, då man vid en sådan beräkning även måste taga hänsyn till kommunikationsföretag under amerikansk flagg. Under 1949 representerades ungefär en tredjedel av den sammanlagda transportkapaciteten på Nordatlanten av amerikanska fartyg och flygplan. Den betydelse som tillmätes turisttrafiken som valutakälla framgår av en i juni 1950 daterad officiell redogörelse från ECA, i vilken bl. a. uppgives, att Marshall-ländernas turistinkomster inkl. biljettintäkter från Förenta staterna under 1949 totalt uppgingo till 271 milj. dollar, vilket motsvarade värdet av ungefär en tredjedel av dessa länders hela varuexport till Förenta staterna under samma år. Det underströks här också att turisttrafiken k u n d e betraktas som en av Europas allra främsta »exportvaror» till dollarområdet. Det har konstaterats, att amerikanarnas turistutgifter i främmande länder stå i relation till den amerikanska nationalinkomsten. För 1929 uppskattades de totala utgifterna för turistbesök utomlands till 483 milj. dollar, vilket representerade 0,58 % av samma års nationalinkomst, medan motsvarande utgifter 1949 beräknats till 695 milj. dollar eller endast 0,31 % av nationalinkomsten. I betraktande av de sedan slutet av 20-talet betydligt ökade reallönerna i Förenta staterna är det rimligt att antaga, att den del av nationalinkomsten, som förbrukas till utlandsresor, åtmins-

tone skulle kunna bli lika stor som den var 1929, även om man förutsätter, att ökningen i nationalinkomsten i stor utsträckning kommit de befolkningsgrupper tillgodo, för vilka utlandsresor hittills i regel ej haft större aktualitet. Efterhand som billigare resemöjligheter skapas, skulle emellertid en potentiell marknad av oanade mått bli tillgänglig för turistresor utanför Förenta staterna och därmed skulle U. S. Departments of Commerce optimistiska förutsägelse, att turistutgifterna utomlands väntades stiga till 1 % av nationalinkomsten snart nog kunna bli verklighet. Av de amerikanska turistutgifterna 1929 om tillsammans 483 milj. dollar utgjorde Europas andel 213 milj. eller 44,1 %. Motsvarande procenttal för 1949 var endast 26,6 %, vilket innebär, att ett återvinnande av den förlorade delen av marknaden skulle öka de europeiska ländernas turistinkomster från Förenta staterna med hela två tredjedelar. Denna förskjutning i amerikanarnas resvanor torde främst ha berott på att Europa under kriget varit stängt för de amerikanska turisterna samt på den snabba utvecklingen inom turistlivet, som sedan slutet av trettiotalet ägt rum i Mexiko, Västindien, vissa centralamerikanska republiker och Kanada. Mexikos andel av de amerikanska turisterna h a r stigit från 7,5 % år 1929 till 19,4 % år 1949, Kanadas från 36,9 % till 40,3 %. Inskränkningarna för turistresor till Tyskland och Östeuropa efter kriget torde även ha haft inflytande på resefrekvensen från Förenta staterna. Åren närmast före kriget hade omkring 15 % av de amerikanska europaresenärerna dessa länder som främsta resmål, medan denna kategori resande under åren 1948— 1949 endast utgjorde 2 %. En ytterligare anledning till den minskade frekvensen

till Europa torde vara att finna i den jämfört med förkrigsåren alltjämt mindre transportkapaciteten över Atlanten.

Under vissa perioder av turistsäsongen har i regel efterfrågan på passagerarplatser överstigit tillgången.

Tabell 10. USÅ-turister till Europa. Frekvens och reseutglfter (exkl. biljettkostnader). Europas andel I procent av Totala reseav totala reseutanför den amerikanska utgifter utanför utgifter USA nationalUSA (i milj. $) inkomsten (i procent)

År

Antal turister

Reseutgifter i Europa (i milj. $)

1929 1933 1937

350 000 191 000 249 000

213 67 97

44-1 33-7 27-9

483 199 348

0-58 0-47 0-49

1946 1947 1948 1949 1950

100 000 161 000 192 000 251 000 327 000 1

63 102 128 185 260 l

13-8 18-8 21-3 26-6

457 544 601 695

0-26 0-27 0-29 0-31

—

—

—

1 Er ligt ECA. Prelim inär siffra. US Department of Commerce, ECA samt uppgifter återgivna i rapport från OEEC:s turistkommitté av den 5 febr. 1951.

Källor:

En marknadsundersökning av amerikanarnas semestervanor, vilken företagits av »The Curtis Publishing Company», Philadelphia, för tiden juni 1948— maj 1949 bland 4 000 familjer över hela Förenta staterna, har givit en del intressanta resultat. Av samtliga tillfrågade hade under året 62 % företagit en eller flera semesterresor av minst tre dagars längd. Den genomsnittliga längden för varje resa var 10,5 dagar. Ej m i n d r e än 49,9 % hade rest under de tre sommarmånaderna (12,9 % i juni, 14,9 % i juli och 22,1 % i augusti). Hösten hade valts av ej mindre än 26,3 % av samtliga (10,7 % i september, 8,2 % i oktober och 7,4 % i november). Resterande hade fördelat sig tämligen jämnt på vinter- och vårmånaderna (december—maj) med lägsta procenttalet för februari (3 %) och högsta för maj (5,4 %). En översikt av semesterresornas geografiska fördelning visade, att endast 4,6 % av de tillfrågade rest utomlands det år undersök-

ningen gällde och endast 0,28 % hade haft Europa som mål. De som rest utanför landets gränser fördelade sig på följande sätt: Kanada 73,4 %, Mexiko 9 %, Cuba 5 %, Europa 6 % samt övriga länder, 6,6 %. I denna undersökning har man även gjort en uppskattning av den potentiella marknad, som anses finnas i Förenta staterna för resor till Europa. Omkring 22 % eller 9 636 000 av samtliga familjer i Förenta staterna beräknades ha en årlig inkomst av $ 5 000 eller därutöver. Familjer med lägre inkomster än $ 5 000 hade ej medtagits, då endast en mycket liten del av dessa ansågos med nuvarande resekostnader ha möjlighet att företaga en turistresa till Europa. Enligt en nyligen av OEEC:s turistkommitté gjord beräkning skulle en europaresa inklusive atlantbiljett i billigaste klass i genomsnitt kosta något över $ 900, vilket anses utgöra 17—33 % av årsinkomsten för de c:a 13 miljoner familjerna i inkomst-

gruppen $ 3 000—5 000. Om det antages, att ej mer än 5 % av familjerna i inkomstkategorierna $ 5 000 och därutöver kunde vinnas för en europaresa, skulle detta innebära, att 482 000 familjer eller mellan 700 000 och 800 000 personer årligen voro att vänta till vår världsdel, vilket skulle representera en mer än dub-» belt så stor turistfrekvens från Förenta staterna som under 1950. Uppgifter om samtliga från besök i Europa via New York återvändande amerikanska medborgare u n d e r å r 1949 ha lämnats i en redogörelse, som utarbetats inom U.S. Department of Commerce. Därav framgår, att n ä r a hälften av alla amerikanska turister återkommit från Europa inom perioden augusti— september—oktober. Något över två tredjedelar (67,9 %) av resenärerna ankommo med båt och nära en tredjedel (32,1 %) hade begagnat sig av flyg. Större avvikelser från dessa proportioner mellan båt och flyg visade sig endast under april, då 48,9 % kommo flygvägen, samt under oktober, då 76,6 % av passagerarna anlände sjöledes. Icke m i n d r e än 37,3 % av samtliga under året med båt och flyg anlända turister hörde hemma i staten New York, medan Californien kom på andra plats med 9 %, närmast följd av Illinois (6,6 % ) , New Jersey (6,2 %), Pennsylvania (5,5 %) samt Massachusetts (4,4 %). Av de i Californien bosatta turisterna hade 42 % begagnat sig av flyg för atlantresan. Denna jämförelsevis höga frekvens av flygresenärer anses till stor del bero på de förhållandevis större avstånden till hemorten. Det framgår av redogörelsen även att icke mindre än 46 % av samtliga u n d e r 1949 via New York återvändande amerikanska medborgare voro födda utomlands. Största gruppen bland dessa voro

de av italienskt ursprung och utgjorde 24 % av samtliga. I andra rummet kommo skandinaver och britter, vardera gruppen representerande 14 % av totala antalet i utlandet födda, därefter tyskar (10 %), irländare (7 %) och fransmän (4 %). Om man räknar icke endast med de egentliga utvandrarna, som sedermer a blivit amerikanska medborgare, utan även med andra generationens amerikanare, alltså sådana, vars fäder en gång utvandrat till Förenta staterna, skulle dessa båda kategorier tillsammans ha representerat 58 % av det totala antalet amerikanare som besökte Europa under 1949. Den enskilde amerikanske genomsnittsturistens kostnader för en europaresa ha analyserats i en nyligen av OEEC:s turistkommitté publicerad r a p port (se tab. 11 sid. 54). Beräkningen för uppehållskostnaderna hänför sig till 1949 års statistiska material, medan transportkostnaderna baserats på 1950 års biljettpriser. Man har kommit till det resultatet, att den totala resekostnaden i genomsnitt uppgått till $ 1 400, varav $ 790 representerade uppehållskostnaderna inom Europa samt $ 610 biljettkostnaden för atlantresan. Biljettkostnaden skulle således i genomsnitt utgöra c:a 43 % av den totala reskostnåden. En närmare analys av transportkostnaden inkl. utgifter under överresan ger bl. a. vid handen, att kostnaden för flygresa under lågsäsong genom de av flygbolagen införda rabatterna blivit c:a 8 % lägre än den genomsnittliga kostnaden för båtresa inkl. utgifter ombord under motsvarande tid eller närmare bestämt $ 580 med båt och $ 535 med flyg tur och retur över Atlanten. Under högsäsong ha motsvarande kostnader beräknats till $ 596 för båtresa och $ 710 för flygresa.

Tabell 11. Transportkostnader med flyg och båt över nordatlanten (1 US dollar).

Transportmedel

Båt (Brittiska fartyg) l:a klass Cabin Turistklass Genomsnitt för de tre klasserna

Biljettkostnad tur och retur Högsäsong

Lågsäsong

750 470 340

730 450 330

506 Flyg Paris—New York, New York—Paris (I.A.T.A. tariff 1 nov. 1950)

710 Båt och flyg: Genomsnitt..

a

Vistelsens längd i Europa Medeltal för 1949 (i dagar)

55 80

63 Beräknade kostnader för resa tur och retur över Atlanten inkl. utgifter ombord 1950 Högsäsong

Lågsäsong

850 545 390

830 525 380

632 565 Genomsnitt för hela året 601 1 Ordinarie biljettpris för enkel resa är $ 394: 60 (I.A.T.A. tariff 1 nov. 1950). Tur- och returpriset för biljett med giltighetstid 1 år är $ 710: 30, vilket innebär en rabatt på 10 % på två enkla biljetter. • Biljettpris under lågsäsong, gällande från 1 dec. 1950 till 31 mars 1951 ( = 133 % av enkelt biljettpris). Källa: Rapport från OEEC:s turistkommitté av den 19 mars 1951. Uppehållslängden i Europa har för 1949 beräknats till i genomsnitt 63 dagar. Den verkliga längden av europavistelsen varierade dock betydligt kring detta medeltal. Sålunda antogos flygpassagerarna genomsnittligt ha tillbragt 47 dagar i Europa, medan båtpassagerarna beräknades ha vistats h ä r i genomsnitt 71 dagar. Man bör även hålla i minnet, att dessa statistiska medeltal starkt påverkats av det mindre antal amerikanska turister som stannat en längre tid i Europa. För genomsnittsturisten h a r vistelsen här ansetts vara betydligt kortare än vad dessa medeltal utvisa. Det belopp som genomsnittsturisten från Förenta staterna har använt på inköp av souvenirer etc. har i OEEC:s undersökning antagits uppgå till $ 140 per person. Genom tillmötesgående från amerikanska tullväsendets sida ha numera från utlandet återvändande ameri-

kanska turister möjlighet att tullfritt införa i utlandet förvärvade varor för eget bruk till ett sammanlagt värde av $ 500. En åtgärd som avsevärt reducerat kostnaden för de amerikanska turisternas vistelse i ett flertal europeiska länder är den i september 1949 genomförda devalveringen av en rad europeiska valutor. De fördelaktigare växelkurserna måste anses ha i ej ringa grad stimulerat intresset för europaresor. 2. Transportkapaciteten på nordatlanten. Trafiken över Nordatlanten till sjöss och i luften h a r alltsedan krigsslutet varit i stadigt stigande. Antalet befordrade passagerare i båda riktningarna under 1948 var 970 000, varav 780 000 enbart på de reguljära linjerna, vilket nästan motsvarar trafikfrekvensen u n d e r

1938. När det gäller transportkapaciteten är läget icke fullt lika gynnsamt, ehuru man även härvidlag har kunnat konstalera en fortgående ökning år från år. Enligt en officiell amerikansk källa väntades kapaciteten ännu 1951 hålla sig ungefär 25 % lägre än de sista åren före kriget. Av dessa uppgifter framgår, att kapaciteten på senare år blivit betydligt bättre utnyttjad än under förkrigstiden, samtidigt som man efter kriget dock varit sämre rustad att tillgodose efterfrågan under högsäsong. En jämförelse av den sammanlagda båt- och flygtrafiken mellan 1949 och 1950 ger vid handen, att antalet befordrade passagerare i riktning Förenta staterna—Europa stigit med 11 %, medan kapaciteten ökat 14 % mellan de båda åren. Det totala antalet befordrade passagerare i båda riktningarna h a r numera nått ungefär samma storleksordning som under de sista förkrigsåren. Detta resultat torde till stor del ha möjliggjorts genom den snabba utveckling som trafikflyget undergått på några få år, eftersom flyget idag svarar för c:a en tredjedel av all passagerarbefordran över Nordatlanten, medan före kriget sjöfarten var allenarådande på denna route. Flggtrafiken i riktning Nordamerika —Europa ökade med 17 % under 1950 jämfört med 1949, eller från 120 854 befordrade passagerare 1949 till 142 461 under 1950. Kapaciteten på de reguljära flyglinjerna i östgående riktning ökades från 1949 till 1950 med ungefär 18 %. Char-

terflygningar ha ej medräknats i dessa siffror. Beläggningsprocenten på routen Nordamerika—Europa var för hela 1950 genomsnittligt 58,1 % och i omvänd riktning 69,9 % av totala antalet tillgängliga platser. Högsta beläggningen noterades i östgående riktning under månaderna maj—juli (72,6 %) samt för den västgående trafiken under tiden augusti —oktober (85,5 %). Under vissa delar av dessa topperioder torde efterfrågan ha överstigit platstillgången. Lägsta beläggningen i riktning mot Europa utvisade augusti månad, då endast 37 % av kapaciteten kunde utnyttjas. Införandet av reducerade biljettpriser under lågsäsongen (september—mars i riktning till Europa och december— juni i riktning från Europa) på de transatlantiska flyglinjerna har blivit en av de mest uppmärksammade händelserna på amerikatrafikens område efter kriget och har resulterat i en väsentlig förbättring av trafikresultatet utanför den egentliga högsäsongen. Medan antalet passagerare i östgående riktning under månaderna april—augusti stigit med 8 % mellan 1949 och 1950, utgjorde ökningen i flygtrafiken för lågsäsongsperioden september 1949—mars 1950 jämfört med tiden september 1948—mars 1949 icke mindre än 35 %.a I motsats till vad förhållandet är beträffande sjöfarten går större delen av luftflottan på nordatlanten under amerikansk flagg. För 1949 uppskattades de amerikanska flygbolagens andel av den totala platstillgången till 67 %, medan återstoden, 33 %, representerades av europeiska bolag.

1 Enligt en av British Travel and Holidays Association verkställd utredning ha under tiden oktober 1949 till mars 1950 av samtliga från Förenta staterna till brittisk hamn eller flygplats anlända amerikanska resenärer 56 % begagnat flyget och 44 % kommit med båt. Flygresenarernas procentuella andel var under dessa månader lägst i oktober (52 %) och högst i mars (bO %). Statistiken avser, som nämnts, endast Storbritannien.

Båttrafiken. Båttrafiken över Atlanten har utvisat en betydande stegring alltsedan krigsslutet till följd av att nytt och återinsatt tonnage tagits i anspråk såsom ersättning för de ansenliga förluster passagerarflottan lidit under krigsåren, ökningen i antalet befordrade passagerare mellan 1949 och 1950 i östgående riktning var 8,6 %, eller från 285 630 passagerare 1949 till 310 055 under 1950. Trafikfrekvensen i östgående riktning är mera representativ för turistströmmen än frekvensen från Europa till Förenta staterna, vilken förutom turister även omfattar emigranttrafiken. Under 1949 befordrades nära 35 % flera passagerare i västgående riktning än i riktning mot Europa. Det tillgängliga passagerartonnaget Nordamerika—Europa ökades från 1949 till 1950 med c:a 12 %. Beläggningsprocenten på de östgående fartygen var för hela 1950 i genomsnitt 66,2 %. Högsta beläggningen i riktning mot Europa utvisade månaderna april—juni med i genomsnitt 91,7 % utnyttjad kapacitet, medan november månad hade årets lägsta beläggningssiffra, nämligen 34 %. Av det för reguljär passagerartrafik avsedda tonnaget på Nordatlanten seglar endast omkring 15 % under amerikansk flagg, medan det övriga tonnaget äges av europeiska rederier. Båtlinjernas biljettpriser under lågsäsong ha hittills legat mycket nära ordinarie högsäsongspriser. Rederierna inom Atlantic Conference överenskommo emellertid att från hösten 1950 bevilja nedsättningar u n d e r lågsäsong, varierande mellan 5 % och 20 % beroende på restid och biljettklass. Dessutom ha redan 1949 vissa avgiftslättnader införts för befordran av privatbilar.

3. Den amerikanska turisttrafiken och Sverige. Vid en jämförelse mellan den amerikanska turisttrafikens utveckling på Europa som helhet och trafikens utveckling på vårt land är den mest iögonfallande skillnaden den markanta ökning i turistfrekvensen till Sverige under efterkrigstiden i förhållande till de bästa turiståren före kriget. Medan för hela Europa de amerikanska turisternas antal 1949 (251 000) ungefär låg i nivå med besöksfrekvensen 1937 (249 000), har för Sveriges del resandeströmmen från Förenta staterna ökat från 17100 år 1937 till 40 400 år 1949, således med icke m i n d r e än 136 %. Med reservation för m i n d r e felkällor skulle man kunna säga, att under 1937, som för Sverige var trettiotalets bästa turistår vad amerikatrafiken beträffar, ungefär var fjortonde turist från Förenta staterna besökte Sverige, medan 1949 var sjätte till Europa anländ amerikansk turist även kom till vårt land. Som förklaring ligger det närmast till hands att hänvisa till svensk-amerikanarna, vilka efter krigsårens avspärrning åter fått tillfälle besöka det gamla landet. De hade naturligtvis samma möjlighet även före kriget, men när kriget slutade, h a d e de ackumulerat c:a 8 års reslust. Hur stor del av de amerikanska turisterna, som är av svensk härstamning, h a r det ej varit möjligt att närmare fastställa, men deras andel h a r åtminstone u n d e r de första efterkrigsåren uppskattats till betydligt mer än hälften av de amerikanska besökarna. Det anses dock allmänt, att svenskamerikanarna de senaste åren relativt sett ha minskat i trafiken, medan det totala antalet turister från Förenta staterna 1950 varit större än något tidigare år. Den i förhållande till förkrigs-

åren starka ökningen måste därför i huvudsak bero på ett allmänt ökat intresse för Sverige och Skandinavien hos de amerikanska turisterna. Även om Sveriges relativa andel av de amerikanska europaturisterna glädjande nog ökat väsentligt jämfört med tiden före kriget, har emellertid turistfrekvensen från Förenta staterna år från år under efterkrigstiden ej tillnärmelsevis stigit i samma grad som för flertalet övriga turistländer i Europa. Under 1950 beräknas omkring dubbelt så många amerikanare ha varit på turistbesök i Europa som under 1947 (327 000 mot 161 000), medan för Sveriges del antalet besökande från Förenta staterna båda dessa år hållit sig på så gott som samma nivå (43 361 år 1947 mot 43 924 år 1950). Likväl h a r Sverige beträffande inkomsterna från den amerikanska turisttrafiken under år 1949 placerats på femte plats efter Storbritannien, Frankrike, Italien och Schweiz enligt en av OEEC gjord beräkning. 1 De absoluta siffrorna för dessa uppskattade turistinkomster torde överlag behöva justeras, icke minst med tanke på de för varje land högst varierande beräkningsgrunderna, men vårt lands relativa placering på denna inkomstskala som femte nation 1949 förefaller rimlig. 2 Sedan vår främlingsstatistik från och med 1949 utvidgats att omfatta icke blott antalet inresande av olika nationaliteter utan även antalet turister i egentlig mening samt längden av deras vistelse, kan man vid en jämförelse mellan 1938, sista normala förkrigsåret, och 1950 konstatera, att det totala an-

talet av amerikanska turister h ä r i landet tillbragta dagar 1950 var fyra gånger större än 1938 (708 792 dagar 1950 mot 177 284 dagar 1938). Av intresse är även, att de amerikanska turisternas vistelsedagar 1950 totalt uppgick till icke m i n d r e än 37 % av det sammanlagda antalet vistelsedagar tillbragta av utomnordiska turister. Som en jämförelse kan nämnas, att britterna, vilka 1950 utgjorde det numerärt största utomnordiska turistklientelet, svarade för något m i n d r e än 21 % av det totala antalet vistelsedagar som tillbragts av de utomnordiska turisterna. De amerikanska turisterna stannade 1950 i genomsnitt 24,9 dagar, under det att motsvarande medeltal för britterna var 14,2 dagar. Den höga genomsnittssiffran för amerikaturisternas vistelse torde huvudsakligen få tillskrivas de svensk-amerikanska gästernas inflytande. Vad som i det föregående sagts om den amerikanska turistmarknaden och turisttrafiken på Europa, äger i stort sett även giltighet för svenska förhållanden. En redogörelse för de valutainkomster, som turistströmmen från Förenta staterna beräknas tillföra Sverige, har lämnats i nästföregående avsnitt av betänkandet. Transportkapaciteten behandlas i ett senare sammanhang. Sverige har i egenskap av deltagarland i OEEC även biträtt olika beslut om lättnader på turistlivets område och har i övrigt i full utsträckning deltagit i det turistiska samarbetet, bl. a. i de gemensamma europeiska reklamkampanjerna i Förenta staterna.

1 Enligt en Marshallrapport var Sverige under 1950 ett av de sex mest eftertraktade resemålen för den amerikanske dollarturisten. Frankrike var mest populärt under detta år, följt av Italien, England, Tyskland och Schweiz. Sverige kom på sjätte plats. ' Med utgångspunkt från uppgifterna i kommerskollegiums tidigare på sid. 48 citerade uppgifter om värdet av under 1950 från Sverige utförda varor, där för Förenta staterna redovisas för pappersmassa m m. 197 milj., för mineraliska ämnen 56 milj. och för oädla metaller 42 milj., skulle utredningens beräkning av turistinkomsten från Förenta staterna, 26 milj., komma på fjärde plats.

4. Åtgärder till främjande av turisttrafiken från Förenta staterna. Inom de olika internationella samarbetsorganen, främst Internationella unionen av erkända turisttrafikorganisationer (I. U. O. T. O.), OEEC:s turistkommitté samt ECA:s avdelning för turistfrågor, arbetas det målmedvetet på förbättringar och nya uppslag inom del europeiska turistlivet. För närvarande är arbetet i stor utsträckning inriktat på att vidare utveckla trafiken från Förenta staterna, men stora framsteg ha även gjorts för underlättande av det intereuropeiska turistutbytet. De områden, som varit föremål för särskild uppmärksamhet äro följande: a) ökning av trafiken från Förenta staterna under lågsäsongen. Turistresornas koncentration till några få av årets månader utgör i närvar a n d e stund ett av de största problemen för den europeiska hotellnäringen och för kommunikationsföretagen. Stora ansträngningar göras därför i syfte att på olika sätt stimulera till turistresor utanför den egentliga högsäsongen. Med avseende särskilt på atlanttrafiken har flggbolagens initiativ att erbjuda kraftigt reducerade biljettpriser över nordatlanten under större delen av året givit betydande positiva resultat. Detta visar, att det finns en relativt stor potentiell marknad för europaresor även utanför sommarmånaderna och att den trafik som kan skapas blir beroende av de prisförmåner och de turistattraktioner av skilda slag som erbjudas. Som ett led i strävandena att öka tra-

fiken under lågsäsong h a r man i olika länder även skapat speciella evenemang av intresse för turisterna. 1 Med tanke på den amerikanska marknaden har dessutom en rad studieresor för olika grkesgrupper samt gruppresor för studier på vissa specialområden lanserats. Allt detta är emellertid ett arbete på lång sikt och kan inte väntas ge omedelbart resultat. I arbetet med dessa resor har även Sverige tagit aktiv del. Genom European Travel Commission (ETC) ha gemensamma europeiska reklamkampanjer i Förenta staterna genomförts i syfte att skapa intresse för resor särskilt under lågsäsong. Dessa kampanjer ha finansierats med direkta bidrag från de deltagande ländernas regeringar. Sverige har även deltagit i skandinaviska reklamkampanjer i den amerikanska pressen genom Scandinavian National Travel Commission, de tre ländernas samarbetsorgan i New York, med hjälp av medel ställda till förfogande av respektive länders riksdagar, 1948 $ 5 000 per land, och 1949 $10 000 per land. 3 Dessa gemensamma propagandaåtgärder i Förenta staterna tillmätas stor betydelse av de däri deltagande nordiska länderna, som tillsammans betraktas som ett turistområde, särskilt i de utomeuropeiska länderna. Vid sidan av den kollektiva annonseringen har ett flertal europeiska länder — dock icke Sverige — bedrivit en omfattande individuell annonsreklam. Under 1949 beräknas enligt OEEC omkring 2 milj. dollar ha nedlagts i Förenta staterna av de europeiska länderna för alla slag av turistpropaganda. I detta belopp ingår

1 Bland de speciella evenemang som i Sverige hittills skapats med tanke på de utländska turisterna kan här nämnas de på initiativ av turisttrafikförbundet arrangerade Sverige-Amerikadagarna, som 1951 fjärde året i följd anordnats på flera orter i landet. De balett- och operaföreställningar vilka Kungl. Teatern under turistsäsongen anordnar på Drottningholms slottsteater ha även varit en uppskattad attraktion. 2 I oktober 1951 har ett ytterligare anslag på $ 10 000 per land garanterats.

kostnaden för den kollektiva annonseringen, $ 350 000. I detta sammanhang må nämnas, att turistindustrin i Förenta staterna årligen beräknas nedlägga ett totalbelopp av omkring 30 milj. dollar på reklam: enbart staden Miami förbrukade enligt uppgift 2 milj. dollar på sin turistreklamikampanj för sommaren 1950. b) Tull- och viseringslättnader. På rekommendation av OEEC ha samtliga medlemsländer från 1 januari 1950 infört vissa speciella lättnader för utomeuropeiska turister, avseende inoch utförsel av sprit- och tobaksvaror samt i Europa inköpta varor, avsedda som gåvor eller för personligt bruk. Vidare ha samtliga medlemsländer med undantag för Island och Turkiet ensidigt slopat alla viseringsformaliteter för amerikanska medborgare. För resa till Västtyskland och Österrike gälla dock även för amerikanska medborgare vissa viseringsbestämmelser. c) Övriga åtgärder. Inom ramen för Marshallhjälpen lämnas från amerikansk sida även bistånd i form av teknisk information på områden, vilka äro av betydelse för det europeiska återuppbyggnadsarbetet. Detta bistånd tager bl. a. formen av europeiska fackmäns besök i Förenta staterna eller konsultation av amerikanska experter i Europa. På initiativ av OEEC:s turistkommitté anordnades sålunda våren 1950 internationella studieresor till Förenta staterna även för fackmän inom hotellväsendet med deltagare från samtliga medlemsländer. En annan form av hjälp enligt Marshallplanen — som emellertid ej kan rubriceras som tekniskt bistånd — är användandet av s. k. motvärdesfonder för investeringar inom turistindu-

strin. Sådana fonder finnas i de medlemsländer, som komma i åtnjutande av amerikansk hjälp i form av anslag, för vilka motvärdet i vederbörande lands valuta skall inbetalas till en särskild fond. Medel härav ha i ett flertal länder, såsom Italien, Grekland, Österrike, Tyskland, Frankrike, Holland och Danmark, fått disponeras för bl. a. hotellbyggen. Det har från såväl amerikanskt håll (ECA) som från europeiskt (OEEC) framhållits, att skapandet av billigare transportmöjligheter över Atlanten vore en förutsättning för att kunna nå den betydande turistmarknad som utgöres av flertalet medelstora inkomsttagare i Förenta staterna. Transportkostnadernas beräknade andel av den totala resekostnaden anses f. n. vara för stor — som tidigare nämnts i genomsnitt 43 % —• för att en mera väsentlig ökning i trafiken på längre sikt skall kunna åstadkommas. De till International Air Transport Association (IATA) anslutna flygbolagen planera därför införandet av en turistklass året om i linjeflyget på nordatlanten. Genom att bygga om de nu använda flygplanen skulle platskapaciteten ökas från den nuvarande på c:a 50 platser till omkring 80 platser och returpriset kunna sättas till c:a 500 dollar. Vad hotellfrågan beträffar har dels en viss utvidgning av beståndet genom nybyggen — framförallt i Nordeuropa — rekommenderats, dels har en högre genomsnittlig standard och bättre service på hotellen i medelprisklass efterlysts. Särskilt i fråga om den sanitära utrustningen anses förbättringar vara i hög grad önskvärda. Några lyxhotell skulle ej vara av behovet påkallade, men däremot hotell i medelprisklass med en standard, motsvarande amerikanska medelklassturisternas önskemål.

KAPITEL 5.

Några synpunkter på förutsätl ningarna för den utländska turismen i Sverige. Citt bedömande av förutsättningarna för den utländska turismen i Sverige innebär egentligen att man drager slutsatserna av de resultat man kommit till vid den tidigare ekonomiska värderingen av turismen. Om man alltså utgår från att turismen är av betydande värde för vårt land ur skilda synpunkter, uppställer sig som första fråga, om det icke med hänsyn härtill är angeläget att söka åstadkomma en ökning av antalet utländska turister. För att kunna besvara detta spörsmål måste åtskilliga omständigheter närmare belysas. Den första frågan är, om vårt land verkligen erbjuder den resande främlingen tillräcklig lockelse. Det kan ju ligga nära till hands att helt enkelt hänvisa till att en relativt stor turistström varje år flyter till vårt land och att låta denna omständighet vara bevis nog för att vårt land har åtskilligt av intresse att bjuda den utländske besökaren. Åtskilliga vittnesbörd om Sverige, dess folk och institutioner ha avgivits av utländska besökare. I dessa finner man ofta hänförda skildringar av vår natur, uppmärksammade redogörelser för våra sociala anordningar men också mindre smickrande omdömen om svensk formalism och otillgänglighet. Att vårt land icke intager en position som turistland liknande de stora turistländerna i Europa ligger i öppen dag.

60 Naturen i Sverige kan icke mäta sig med Centraleuropas scenerier, om man skall bedöma naturskönheten efter storslagenhet och dramatisk verkan. Å andra sidan kan den svenska naturen väl hävda sig, om jämförelsen göres från andra utgångspunkter. Således ha de ljusa sommarnätterna och midnattssolen sin särskilda lockelse för utländska turister. Även sådana speciella skönhetsvärden, som den skånska slättbygden, Bohusläns klippiga kust, Stockholms skärgård, mellansveriges björkhagar och insjöar samt nordsveriges fjällvärld fängsla ofta de gästande främlingarna. Förutom den kontakt med den svenska naturen som genomsnittsturisten från utlandet kan få vid sin färd genom landet å exempelvis Göta kanal eller med automobil och vid besök å Gotland eller i Dalarna, kan man kanske våga påstå, att det huvudsakligen är huvudstaden och måhända även vissa andra av de större svenska städerna som lockar den långväga utlänningen. Våra skandinaviska grannar söka sig även till olika delar av landsbygden. Anledningen till att städerna stå i förgrunden för intresset torde väl närmast vara att dessa, förutom att de ha sina särskilda skönhetsvärden, återspegla delar av det nutida svenska samhället på ett lättillgängligt och intresseväckande sätt. Samtidigt

h ä r m e d återfinnas åtskilliga av våra mera betydande historiska minnesmärken och prov på svensk arkitektur i städerna, vilket för ett flertal utlänningar utövar en stark dragning och locka till besök. Städerna erbjuda också för de därav intresserade goda objekt för studier av sjukhus, skolor och andra allmänna institutioner av såväl social som kulturell art. Just dessa senare sidor av vårt samhällsliv ha kommit Sverige att stå i förgrunden världen över. P å dessa områden torde vårt land vara ett bland de främsta turistländerna. Att den svenska landsbygden kommit mera i skymundan för den utländska turistströmmen har givetvis sin orsak i att möjligheterna att taga emot utländska gäster på landsbygden på det sätt som dessa äro vana vid äro tämligen begränsade. Visserligen finnas, som nyss antytts, några turistcentra, där utlänningar ofta vistas, men stora delar av den svenska landsbygdens skönhetsvärden komma säkerligen att förbli förborgade för andra än de utländska bilturisterna, såvida icke genom tillkomsten av nya turisthotell eller pensionat av högre klass eller anordnande av rundresor möjligheter härtill skapas. Som en minusfaktor för den utländske turisten framstår den ofta påtalade bristen på underhållning och nöjen av mera kontinental typ. Likaså väcka våra i utlänningars ögon egendomliga bestämmelser om utskänkning av vin och sprit stundom en viss förvåning samtidigt som våra hotell och restauranger anses alltför opersonliga och stela. 1 En hopsummering av vad Sverige har att bjuda den främmande turisten av bå-

de positiva och negativa sidor berättiga till omdömet, att vårt land, även om det ej kan mäta sig med de stora turistländerna i Europa, dock är så intresseväckande, att utländska resenärer gärna komma hit. Att så är fallet framgår icke blott av de uppgifter som tidigare lämnats om turistströmmens storlek utan kanske än mera därav, att den utländska turisten besöker Sverige — och för övrigt hela Skandinavien — fullt avsiktligt och icke, som ofta är fallet med andra europeiska länder, på mer eller mindre frivillig genomresa. Vårt land ligger, trots det moderna trafikväsendets utveckling, relativt avskilt, och man måste därför antaga, att det är särskilda anledningar, som föra turister hit. Givetvis ingår väl även fortfarande vårt land ofta i mera allmänna europaturer, anordnade från amerikanskt eller annat håll, trots att svårigheterna att få hotellrum ofta skrämma de utländska resebyråerna och agenterna från att medtaga Sverige i sina turer. Flertalet av de besökande främlingarna torde dock själva ha valt Skandinavien som resemål för att se vad som här bjudes i skilda hänseenden. Om man utgår från önskvärdheten att åstadkomma en ökning av antalet utländska turister till Sverige och därvid beaktar, att vårt land kan sägas vara ett turistland, som tilldrar sig utlänningars intresse, uppställer sig frågan om våra attraktioner och de åtgärder som vidtagits för att göra dem kända i utlandet verkligen kunna bidraga till en ökad turistström, och om vi över huvud taget kunna taga emot en ökad tillströmning av utländska resenärer.

1 Utredningen har också haft under debatt vad som kan göras för att allmänt öka utlänningarnas trivsel under besöket i vårt land Härvid har utlänningarnas spritvanor och den svenska spritlagstiftningen också berörts. Utredningen har redovisat sina synpunkter till 1944 års nykterhet sutredning, under vars prövning åtskilliga av dessa frågor ligga, i en skrivelse av den 27. 3. 50 (Bilaga 6 sid. 196).

Under de närmaste åren kan man troligen räkna med en ökning av antalet amerikanska turister såväl till Europa i allmänhet som till vårt land, närmast med hänsyn till de betydelsefulla initiativ, som tagits i Förenta staterna i samband med Marshallhjälpen för att främja a m c i k a n a r n a s resor till Europa. Oaktat man h å n amerikansk sida, trots händelseutvecklingen efter Koreakrigets utbrott, alltjämt hyser samma uppfattning om värdet av de amerikanska turistresorna i Europa, har man dock nödgats så till vida ändra sin politik härutinnan, att den tidigare från amerikanskt håll bedrivna öppna propagandan i Förenta staterna för Europaresor måst nedläggas. Att detta kan leda till en nedgång av amerikanarnas turistresor till Europa är naturligtvis ej uteslutet. De samfällda europeiska strävandena att stimulera det intereuropeiska resandet komma med största sannolikhet dock att bidraga till att antalet turister ökas. Man kan emellertid icke bortse från att dessa företeelser, även om syftet med dem är att bygga upp en framtida grund för turismen, kunna vara av begränsad varaktighet, och att man följaktligen kan nödgas räkna med ett krympande turistunderlag längre fram i tiden. Den allmänna produktionsökning som alltjämt äger rum i världen för med sig en stigande levnadsstandard och denna i sin tur medger, att större belopp kunna användas för rekreation och resor. Får den allmänna utvecklingen i världen en fredlig riktning torde man således kunna utgå från att resandet successivt kommer att öka i takt med levnadsstandardens stegring. Beaktansvärda faktorer i samband härmed äro, som tidigare framhållits i annat sammanhang, det folkliga resandets ökade omfattning och det genomsnittli-

ga turistklientelets i förhållande till förkrigstiden i viss mån ändrade sammansättning. Dessa faktorer ha medfört, att antalet turister ökat betydligt samtidigt som de kostnader som läggas ned på resor i stort sett kunna bedömas ha minskat per individ räknat. Dessa förhållanden kräva sin särskilda uppmärksamhet, speciellt från transportföretagens och hotellens sida. Om det sålunda av vad nu framhållits kan dragas den slutsatsen, att vårt land kan väntas få sin del av den ökning av turisttrafiken som på grund av de anförda omständigheterna förmodligen kommer att inträda, kvarstår spörsmålet, om icke särskilda åtgärder bli nödvändiga för att förmå en proportionellt större del av den internationella turistströmmen att söka sig till vårt land. Att en ökad propaganda och upplysningsverksamhet om Sverige blir erforderlig torde vara tämligen självklart, särskilt med hänsyn till den skärpta konkurrens om turistklientelet som råder turistländerna emellan. Med hänsyn till arten av de attraktioner vi ha att visa måste p r o p a gandan noga differentieras och m å h ä n d a även riktas å de befolkningsgrupper som kunna förmodas ha sitt speciella intresse av ett land som Sverige. Vid sidan härav torde, alltjämt under förutsättning att strävandena skola gå ut p å att söka tillföra oss en ökad andel av turistklientelet, även andra åtgärder böra vidtagas för att stimulera intresset från utländskt håll och för att göra delar av vårt land, som hittills legat i skymundan för de utländska turisterna, mera tillgängliga. Såsom exempel å dylika åtgärder k u n n a nämnas anordnande av särskilda evenemang, öppnande av nya turistområden eller uppförande av särskilda för turister avsedda anläggningar och dylikt. Den springande

punkten

vid

bedö-

mandet av spörsmålet om en ökning av antalet turister som besöka Sverige är möjlig eller icke är såsom nyss antytts frågan om möjligheterna att härbärgera | dessa besökare. Denna fråga står sedan länge på dagordningen och utgör redan nu med den nuvarande tillströmningen av turister ett av huvudproblemen i den turistiska diskussionen. Alltsedan turisterna efter krigets slut började besöka vårt land, ha stora svårigheter att uppbringa hotellrum förelegat. Orsakerna härtill äro flera; en väsentlig sådan ä r den nedläggning av hotell som ägt rum under kriget, då flera hotell togos i anspråk för av krisen betingade organ av mer eller m i n d r e tillfällig natur. Därefter har den prisreglering som gäller för hotellnäringen av näringens representanter ansetts åstadkomma en otillfredsställande lönsamhet. Detta har medfört, om ock i begränsad skala, nedläggning av hotell och ansetts försvåra nyinvesteringar i branschen. Det minskade ekonomiska utbytet uppges även ha haft till följd, att det skett en ren standardsänkning genom att man icke haft råd med underhåll. Den hotellkapacitet som föreligger är under turistsäsongen och stora delar av året i övrigt utnyttjad till bristningsgränsen, i vad gäller huvudstaden, de övriga större städerna och vissa mera betydande turistplatser. Däremot torde övriga hotellutrymmen även under turistsäsong i allt väsentligt vara tillräckliga. Till dessa problem återkommer utredningen mera ingående i nästa avsnitt. Det är självfallet, att de svårigheter som redan nu föreligga för att bereda husrum åt de utländska turisterna skulle mångdubblas, om en mera avsevärd ökning av turistantalet komme att ske. När t. ex. den tidigare omnämnda turistklassen införes i trafikflyget på nord-

atlanten, kommer en oförändrad hotellsituation i Sverige att skapa oöverkomliga svårigheter. En stegring av antalet utländska resenärer är nämligen under högsäsong praktiskt taget utesluten, såvida icke en utbyggnad av hotellkapaciteten kommer till stånd. Det vill därför synas ligga nära till hands att stimulera en sådan utbyggnad, då man ju därigenom möjliggör den ökade turistström genom vilken, såsom påvisats i det föregående, avsevärda tillskott till våra nationella inkomster kunna väntas inflyta. En utbyggnad av hotellkapaciteten får emellertid ej ses enbart ur synpunkten av det värde den kan ha för landet i dess helhet. Även den enskilde hotellägarens intressen måste tagas i betraktande. Såsom nyss antytts är beläggningen av våra hotellrum mycket växlande med hänsyn till säsongerna. Och när det gäller de ute i landet belägna rena turistanläggningarna, är skillnaden mellan säsongerna än mera påtaglig, ty dessa anläggningar kunna över huvud icke hållas öppna annat än under säsongerna. För åtskilliga med endast sommarsäsong betyder detta ett öppethållande på endast sex till åtta veckor av året. Den verkliga turistsäsongen på typiska sommarställen torde maximalt vara sex veckor. Med nuvarande kostnader för byggnader och höga omkostnader för driften av ett hotell eller en turistanläggning finns det med hänsyn till säsongväxlingarna endast små möjligheter att förränta ett i sådana företag investerat kapital, i synnerhet då det gäller turisthotell med endast en säsong. Anses det med hänsyn till de nationella intressena önskvärt att öka möjligheterna för den utländska turistströmmen utöver vad som kan väntas bli fallet om hänsyn endast tages till

den automatiska stegringen av reselivet, synes det nödvändigt att det allmänna — antingen stat eller kommun — på ett eller annat sätt träder emellan. Därvid kunna tänkas olika former för offentlig medverkan, exempelvis direkt engagemang i näringen, lån på goda villkor eller subvention i en eller annan form. Att begära att investeringar skola göras från enskilt håll kan knappast anses rimligt, om det enbart är fråga om att tillgodose rent nationalekonomiska intressen. Man får i detta sammanhang ej heller glömma, att åtskilligt av vad som eventuellt kan komma till stånd för att betjäna utländska turister självfallet kommer att bli till nytta även för våra egna landsmän, som således också kunna bli en del av det ekonomiska underlag på vilket en utvidgning av hotellufrymmena måste vila. Den nyligen genomförda treveckorssemestern kan även beräknas öka det potentiella antalet hotellbesökare med därav följande Ökade ekonomiska utbyte. Till de utbyggnadsproblem som höra samman med den mera automatiska utvecklingen inom reselivet återkommer utredningen i nästa avsnitt. En alltför stor utbyggnad av hotellkapaciteten har emellertid sina risker. Även om, som nyss anförts, den nationella vinsten härav blir betydande vid en livlig tillströmning av turister under högsäsongen, kan en ändring av konjunkturerna lätt medföra en hastig försämring av läget. Skulle en lågkonjunktur inträda, kan det kanske visa sig, att den ur nationalekonomisk synpunkt tidigare som fördelaktig bedömda investeringen i hotellbyggnader blir en belastning, som kan medföra stora kapitalförluster. Den lämpliga avvägningen av hotellbyggnadsbehovet med hänsyn till eventuellt fluktuerande konjunkturer 64

har ställt de stora turistländerna, främst Schweiz, inför många svårigheter och har med önskvärd tydlighet visat, att stor försiktighet måste iakttagas vid planerandet av hotellindustrin inom ett land. En utbyggnad, beräknad efter en toppbelastning under högkonjuktur, torde med hänsyn till vad nu framhållits icke vara försvarlig. De i det föregående anförda synpunkterna ge enligt utredningens mening vid handen, att vårt land på visst sätt kan sägas vara ett turistland och att det ur allmän ekonomisk och kulturell synpunkt är angeläget och fördelaktigt med en ökad turistström till vårt land. Rent nationalekonomiskt sett synes det i och för sig ej heller erbjuda oöverkomliga svårigheter att vidtaga de åtgärder som erfordras för att möjliggöra en sådan ökad tillströmning av turister. De risker som äro förenade med de nödvändiga kapitalinvesteringarna, främst den konjunkturkänslighet som utmärker turistnäringen, föranleda emellertid utredningen till att närmast vilja förorda ett försiktigt framgående vid utbyggandet av såväl hotellutrymmen som andra turistanläggningar. Utredningens ståndpunkt härutinnan motiveras även av hänsyn till svårigheterna för kapital, som investeras i anläggningar av här ifrågavarande slag, att erhålla en tillfredsställande förräntning. Vid detta ståndpunktstagande förbiser utredningen på intet sätt, att de svenska hotellen, av vilka endast ett fåtal äro av hög internationell klass, genomsnittligen behöva förnyas och höja sin standard. Att genomföra en standardhöjning och åstadkomma en förnyelse i samma takt som reselivet på grund av den stigande levnadsstandarden utvidgas, detta utgör väsentliga förutsättningar för det mål man inom svensk turistnäring enligt ut-

redningens uppfattning bör uppställa, nämligen, att inom ramen för en måttfull och försiktig investeringspolitik på bästa möjliga och värdigaste sätt taga emot de utländska turister som söka sig till vårt land. Denna målsättning för den svenska turistpolitiken innefattar givetvis även ett upphämtande av den eftersläpning i hotellbyggande som faktiskt föreligger i åtskilliga av våra tätorter. Detta begränsade mål för vårt fortsatta handlande inom turistnäringen anser utredningen väl kunna inpassas i den svenska samhällsbyggnaden utan att vi därigenom anlägga någon Slags turistfasad, som ej svarar mot vårt folks läggning och kynne. Våra strävanden böra gå ut på att låta de utländska gästerna känna sig välkomna, och att vi för den skull, utan att ge avkall på vår nationella egenart, söka bemöda oss om ökat intresse och ökad förståelse för turistlivet och dess betydelse i skilda hänseenden. Av detta allmänna ståndpunktstagande till den framtida turistpolitiken följer, att utredningen icke är beredd att verkställa någon slags gradering av olika projekt, som kunna anses falla inom ramen för den angivna målsättningen. En sådan prövning blir givetvis beroende av en mångfald olika faktorer och skulle förutsätta, att man inom turistnäringen uppgjort en flerårsplan för tillämnade anläggningar. Utredningen har visserligen u n d e r h a n d fått kännedom om ett flertal olika förslag till utbyggnader och förbättringar men har icke ansett sig böra gå in p å någon n ä r m a r e prövning av dem, d å det ej kan anses ankomma p å utredningen att uttala sig om dylika detaljfrågor. Om nu gällande byggnadsreglering upphör, uppstår frågan om en dirigering av den framtida utbyggnadsverksamhe5—511379

ten skall vara behövlig och på vad sätt denna i så fall bör utformas. Lämnas de privata initiativen helt fria, kan det måhända befaras, att utbyggnaden och förbättringarna, åtminstone i vissa fall, komma att inrikta sig på platser och företag, som, om bedömningen av de föreliggande projekten skett enhetligt, icke skulle ha kommit i fråga, i varje fall ej i första hand. Fullföljandet av dylika planer äro säkerligen beroende, icke så mycket av hänsyn till vad som ur allmän synpunkt kan anses lämpligast, utan så mycket mer av lokala intressen, personlig initiativkraft och sist men icke minst tillgången till erforderligt kapital. En fullständig frihet på detta område kan givetvis också medföra, att företagsamma personer, stimulerade av den för närvarande rådande goda tillströmningen av turister, taga initiativet till utbyggnader, som vid försämrade konjunkturer ej kunna utnyttjas, varigenom investeringen kan bli helt eller delvis misslyckad. Å andra sidan låter det ju säga sig, att det ej sällan äro de enskilda intressena, som bäst kunna bedöma utsikterna för en tillämnad anläggning. Genom driftig ledning kan också ett företag, som ur allmänna synpunkter skulle ha ansetts mindre lämpligt, arbetas upp och i framtiden visa sig bärigt. Vid övervägande av de synpunkter som här anförts och som i övrigt kunna göra sig gällande vid bedömandet av detta spörsmål synes det utredningen ligga i linje med utredningens ståndpunkt om nödvändigheten att iakttaga måttfullhet och försiktighet vid nya investeringar i turistnäringen, att planerade företag underkastas enhetligt bedömande. Utredningen har tidigare i detta avsnitt snuddat vid frågan att genom ekonomiskt stöd i en eller annan form från

det allmännas sida bereda önskvärda projekt möjlighet att komma till stånd. Därest en sådan tanke skulle förverkligas — utredningen återkommer i ett senare avsnitt till detta spörsmål — måste det finnas något centralt organ, som prövar dessa frågor. Åt ett sådant organ skulle lämpligen även kunna uppdragas att ur allmänna synpunkter bedöma ock-

så andra utbyggnadsprojekt av skilda slag än dem som fordra statsstöd i en eller annan form. Detta organ bör enligt utredningens mening i princip icke få karaktären av tillståndsgivande myndighet utan dess befogenhet bör inskränkas till att avgiva förslag rörande stödåtgärder och rekommendationer rörande byggnadsfrågor i övrigt.

KAPITEL 6.

Behovet av inkvarteringsresurser och dess tillgodoseende, j T ö r att på ett tillfredsställande sätt kunna bedöma storleken av en utbyggnad av härbärgeringsmöjligheterna — i föregående avsnitt antydd som en förutsättning för en ökning av turistströmmen — måste man söka bilda sig en uppfattning om de nuvarande utrymmenas tillräcklighet och om de behov som nödvändigtvis böra tillgodoses. Härvid måste hänsyn tagas ej endast till vad som kan erfordras för att öka möjligheterna att taga emot utländska turister utan även till vad den svenska publiken kan komma att kräva. I detta sammanhang måste även beaktas de olika slag av inkvarteringsmöjligheter som föreligga, de olika krav på sådana möjligheter som ställas från skilda kategorier resande samt den standard som inkvarteringen kan bjuda ävensom det skick vari hotellet, pensionatet eller vandrarhemmet befinner sig. Vad som fordras är med a n d r a ord en kartläggning av det svenska hotell- och pensionatsbeståndet, däri inbegripet vandraroch semesterhem och andra semesteranläggningar, samt en prognos över den sannolika utvecklingen inom semesterområdet. En dylik kartläggning förutsätter

praktiskt taget en noggrann inventering och genomgång av inkvarteringsmöjligheterna här i landet. Utredningen har genom hänvändelse till Sveriges hotelloch restaurantförbund sökt erhålla en överblick över hotellbeståndet, men tyvärr blott erhållit relativt ofullständiga uppgifter, enär förbundet ej har tillgång till någon samlad statistik inom detta område. Om det således på grund av svårigheter att erhålla ett fullständigt material för att få fram den svenska hotellkapaciteten är omöjligt att få en exakt bild och en exakt uppgift om dess storlek och standard, är det dock möjligt att genom en analys av tillgängliga matriklar få en ungefärlig bild och uppfattning av dessa förhållanden på grundval av uppgifter från de medelstora och större företagen. En sådan analys visar, att inom företag, lokaliserade och organiserade för enbart turistiska uppgifter, finnas ca 24 000 rum med 36 000 bäddar i ca 680 företag. Standarden måste betecknas som relativt låg, endast 790 badrum eller 3 % finnes i denna grupp. Hur dessa företag äro lokaliserade i Sverige framgår av tabellen på nästa sida.

Tabell 12. Turisthotell och turistpensionat och deras geografiska fördelning. Under 9 rum

9 - 2 0 rum

2 1 - 4 0 rum

41—60 rum

Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal för. rum bad för. rum bad för. rum bad för. rum bad Mellersta Sverige Södra Sverige . . Västra Sverige . .

23 13 11 25

156 81 7o 148

15 4 7 3

Total, grupp

61—80 rum

117 1686 31 447 37 567 77 889 262 3 589

70 33 21 45

76 44 36 47

2 2«9 1285 1075 1196

67 25 24 76

203 5 825

81—100 rum

Total, grupp

565 366 701 152

85 4 8 6

6 4 8 1

579 349 736 87

25 2 6 13

10 1780 9 1352 17 3 796 3 561

17 38 31 49

25 1784

19 1751

39 7 489

8 5 10 2

Total, Sverige övriga företag, d. v. s. hotell i tätorter, disponerade år 1950 ca 12 000 rum med 15 600 bäddar, fördelade på 367 företag, och dessa disponerade 1 980 badrum (16,1 % ) . Lokaliseringen i våra större städer och landet i övrigt framgår av tabellen på nästa sida. Gentemot det i tabell 12 och 14 framlagda materialet måste dock den reservationen göras, att endast ett mindre antal av de minsta företagen är redovisat, beroende på att dessa saknas i grundmaterialet. Antalet företag i denna grupp är därför betydligt större, men på grund av det för varje företag låga rumsantalet innebär denna brist ej att siffrorna för totalkapaciteten nämnvärt förändras. Under tiden från 1929 har kapaciteten på det svenska hotellbeståndet ökat fram till 1939. Så redovisas i socialstyrelsens statistik från sistnämnda år, publicerad i undersökning rörande arbetsförhållanden inom hotell- och restaurangnäringen, 31 226 rum. Sedan 1939 fram till de första efter-

1322 844 720 278 3164

58 37 14 < 116

över 100 rum

Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal för. rum bad för. rum bad för. rum bad Mellersta Sverige Södra Sverige . . Västra Sverige . .

27 17 13 5 62

Antal Antal Antal för. rum bad

267 123 132 160

8 357 4 724 7 663 3311

337 143 111 199

682 24 057

krigsåren har hotell- och rumsbeståndet minskats både absolut och relativt. Efter 1939 föreligger emellertid ej någon uppgift på storleken av hotellbeståndet, men under kriget och åren närmast därefter ha ett flertal hotell försvunnit; dels har staten eller enskilda institutioner övertagit hotellfastigheterna för att utnyttja dem för förvaltnings- eller andra ändamål, dels ha företagen upphört av andra anledningar. Först de allra sista åren ha på olika platser tillkommit nya företag men med hänsyn till behovet i otillräcklig omfattning. I nedanstående tabell har utredningen förutsatt att antalet rum var liia stort 1939 som 1950. Tabell 13. Antal rum per 100.000 Innevånare.

1929 1939 1950

Sveriges befolkning

Antal rum

Antal rum per 100 000 :nv.

6 120 000 6 310 000 6 986 000

31 226 36 000 >6 000

MO-o £70-5 515-B

Tabell 14. Tätortshotellens geografiska fördelning. 9

Under 9 rum

Stockholm Mellersta Sverige Södra Sverige . . Västra Sverige . . Total, grupp

41—60 rum

2 1 - 4 0 rum

20 rum

Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal för. rum bad för. rum bad för. rum bad för. rum

Antal bad

482 144 50 727 288 205 143 2 039

117 10 17 142 46 33 10 373

—

143 9

—

10 1

—

—

10 10 4 2 29

66 64 27 15 194

9 7 2 1 23

55 828 28 415 6 91 25 378 125 1864

59 34 7 24 145

61—80 rum

2 51 16 21 19 128

569 130 52 1425 471 630 503 3 720

76 20 8 59 46 77 24 305

Över 100 rum

81—100 rum

Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal för. rum bad för. rum bad för. rum bad

Mellersta Sverige Södra Sverige . . Västra Sverige . . Total, grupp

117 4 16 68 40

2 4 2 3

191 396 200 285

12 56 63 69

—

—

19 1326

1 100 12 1172

10 210

6 2 2 4 5

451 145 136 278 316

— Total, Sverige

En jämförelse mellan 1929 och 1950 ger vid handen, att vi nu äro tillbaka på 1929 års nivå. Den amerikanska siffran för antal rum per 100 000 invånare är enligt för utredningen tillgängliga uppgifter 1 250. Vid sidan av de här anförda uppgifterna rörande hotellkapaciteten h a r genom tillmötesgående från Svenska Turistföreningen till utredningens förfogande ställts ett material, som legat till grund för en i turistföreningens tidskrift (nr 4: 1949) intagen artikel rörande semesterfrågan av Lisa Stenberger. Av detta material framgår — liksom av den åberopade artikeln — att under högsommaren en samlad tillgång av ungefär 85 000 bäddar skulle stå till förfogande för att härbärgera det ständigt växande antalet semesterfirande. Av detta antal b ä d d a r komma omkring 70 000 på landets stora

9 3 1 16 6 4 3 42

7 1 219 4 587

—

—

401 211

—

—

—

—

12 1968

677 Antal Antal Antal för. rum bad

52 18 7 140 65 35 50

3 017 1411 438 3 771 1 554 953 1139

748 301 99 471 173 119 69

367 12 282 1980

och små hotell, pensionat, badorter, turiststationer, m. m. och återstoden på vandrarhem, semestergårdar m. m. Den närmare fördelningen av dessa inkvarteringsmöjligheter skulle vara följande, nämligen omkring 60 000 bäddar i cirka 40 000 hotellrum, vilkas standard, utrustning och komfort självfallet växla efter hotellens klass; cirka 8 å 10 000 bäddar inom turistföreningens och skidfrämjandets fjäll- och turistanläggningar, omkring 8 000 bäddar å vandrarhemmen, ungefär 5 000 bäddar inom enskilda semesterhem och hem för husmoderssemester samt slutligen cirka 2 200 bäddar inom Resos anläggningar. Kartan på följande uppslag anger den geografiska belägenheten av de tillgängliga inkvarteringsmöjligheter, som redovisas i den svenska hotell- och restaurantförteckningen för 1951.

Orter med hotell eller pensionat upptagna i den svenska hotell- och restaurantförtecknlngen 195

SVERIGE Tecknet •

utvisar orter med hotell eller

pensionat, vilka äro medlemmar i Sveriges Hotell- och Resfaurantförbund.

Sveriges

Centrala

Svenska

Restaurang AB

Turisttrafikförbundet

eller

KRISTiNE• SAfFLE' HAMN •A'MAL

^T^ÖM/TAD '.Koster* T t^f MPS ^rebbestadm Rp"lbackam

(

TORSHA^t?

| köping* FRED A KATRINElHOLMH F L E " SÖDERTr-^fVl JASKERSUND I " S ^ ^ T R O S A M A { NYNÄSHAMN TOARIESTAD; $""'"" ^-? " * »NYKÖPING j GLå ' l A / L n T H A / C " - * =.*OXELÖSUND

VANEftK

VAKiERs/l5PING A 19 4 ^ SKAR!.° VD . E yAcD D ST ^ rNeA N« A^BB" 6^<" ,6^0 t1o ' ^k4 » S "— Ö -D«E " -R ™K° Ö„ *P. .i „N. ,G 1TDV>, S K A R A " • SKANN1NGEB «-INKÖPING~"~ SKÄNNJNGEI •TROLLHÄTTAN ' • / k »MJÖLBY i fUllholmenW m bäckskil J I W FALKÖPING_V 7.:^<™<™ FALKÖPING» ... JiE/«irt4 c .ii F/ 3 t -J?AI fPun9SiJnd T,DAHOLÄ! A V ^ ^ T R A N A S EKSTRAND ALINGSÅS fullsj GÖTESORGC i mUrum B O ^ / H U ^ K V A R ^ ^ t 0 „ HonöÉfV • HlndåJ MÖLNDAL] So>öÉ« •*/„,, Got ts M^jR KU NGSBAC "<&Äfc<JDDE >KS&mX±l}A

£P VARBERGIB PALKENBERGV/ fa/en 'ejbyscrand' hNGELHOLM kälderviken

Jy'<*<Mtf*"HALMSTA Mellbystrand) Älmhult Båstad g lorekori • * Markaryd ~Osby

p G A N K S s J ^ s l Y , ' ""

HASSLEHOLM) RONNEBY. Bromölla r's~«*J5r-lirK.ARLSKRONA • \KARLSHAMN </ ' --KRISTIANSTAD

östongo

HÄLSING" ' ^MWpsa brunnM n , BE

K,

f Ä A N D ^: .V'BESLOV l

g^

rostwäHen ^ H A G E N ^ ^ ^ ^ e L U N D ,

I IWMtuniii

"MALMöJ " -i><4Vi

...

;

r i

'

S '

W "•SIMRISHAMN ! fsKANÖRB B 16 * _ ^ALSTERBO""^^»"^^,^0"0)'' _

AB KARTOGRAFISKA INSTITUTET

Att den svenska hotellkapaciteten varit mycket strängt utnyttjad har varit allmänt känt, och den hotellstatistik som förts, ger även belägg härför. Detta gäl-

ler företag av alla kategorier. I nedanstående tabeller redovisas hotellbeläggningen i % dels på turisthotell, dels på tätortsföretag.

Tabell 15. Beläggningssiffror för turisthotell under tid för öppethållande. 1945

69 65 60

75 70 76

76 67 60

74 60 66

68 56 53

71 64 59

Mellersta Sverige Södra Sverige med västkusten Norrland

Tabell 16. Högsäsongbeläggningssiffror för turisthotell. 1915

92 92 94

96 93 98

96 98 90

99 95 95

96 87 85

91 90 92

Mellersta Sverige Södra Sverige med västkusten Norrland

Tabell 17. Årsbeläggningssiffror för tätortsföretag. 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

Västra Sverige Medelbeläggning

90-2 92-0 90-2 67-8 65-3 57-5 68-2 59-7 48-2 55-1 58-7 61-4 66-9 67-7 75-0

72-2 62-5 71-5 49-1 44-8 48-4 52-5

64-4 42'2 48-5 39-2 35l 38-2 50-3

72-6 53-3 57-2 43-0 39-4 41-6 53-6

78-6 62-3 60-2 52-0 46-6 43-8 56-0

Ovanstående beläggningstal för turisthotellen ange, att deras kapacitet under den del av året de ha öppet endast delvis tages i anspråk och att under högsäsongen, begränsad för företagen till högst 5 å 6 veckor på hela året, kapaciteten är praktiskt taget helt utnyttjad. Den kampanj som har drivits för att söka förlänga säsongen för dessa företag är därför synnerligen motiverad, dels för att skapa ökad bärighet för företagen, dels för att ge den gästande publiken större trivsel. Den under de sista

84-4 71-0 66-3 53-8 50-3 44-8 65-4

85-6 77-1 73-6 63-2 54-7 51-6 67-7

87-8 79-6 81-4 59-6 57-0 50-4 64-7

90-3 91-9 90-1 71-4 64-4 61-7 69-7

88-3 88-8 89-0 73-2 63-5 63-5 80-0

90-0 86-2 89-4 74-7 63-7 65-5 78-8 77-0 74-9 77-0 77-9 91-6 891 90-2 70-5 65-9 60-9 66-0

åren något minskade toppbeläggningen bör ses med beaktande av den ogynnsamma väderleken under denna tid och att den svenska publiken efter avspärrningen under krigsåren sökt sig ut till turistorter utomlands. Någon utvidgning av dessa företags kapacitet har ej ägt rum i större utsträckning. Beläggningssiffrorna för tätortshotellen visa under den studerade perioden totalt sett en jämn ökning, vilken med få undantag gjort sig märkbar även för varje särskild ort eller landsdel. Dessa be-

1 Siffrorna innebära att beläggningen tidvis varit 100 % och därutöver. Medeltalet kan aldrig bliva 100 % hur litet beståndet än är.

läggningssiffror för säsongföretagen under högsäsongen och för årsföretagen under hela året ange att det på vissa orter numera är svårt, vissa tider omöjligt, att utan varsel i god tid få rum, ett förhållande som mycket lätt skapar otrivsel och irritation i företagens kontakt med sin publik. Även dessa förhållanden ge tydligt vid handen, att en underförsörjning beträffande hotellrum föreligger i vårt land. Vad h ä r anförts om tillgången å och beskaffenheten hos de tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna anger, trots uppgifternas relativa osäkerhet, att tillgången i stort sett icke förslår att tillgodose den redan nu stora efterfrågan på inkvarteringsmöjligheter. Utgår man även i detta sammanhang från att reselivet kommer att utvecklas i takt med levnadsstandardens stegring, kommer en sådan stegring givetvis att medföra att förhållandena ytterligare försvåras inom detta område. Den ökade efterfrågan å inkvarteringsmöjligheter som kan väntas uppstå, när verkningarna av den nyligen beslutade treveckorssemestern helt slagit igenom, kommer att än mer skärpa situationen. Visserligen är man ej berättigad att antaga att hela den ökade semestertiden kommer att tynga semesteranläggningar av olika slag, men en väsentligt ökad belastning torde dock bli ofrånkomlig. För att få möjlighet att taga ståndpunkt till vilka åtgärder som behövas för att råda bot på svårigheterna måste man rätteligen även söka analysera efterfrågesidan, d. v. s. undersöka svenskarnas resoch semestervanor ävensom göra en uppskattning av storleken av den utländska turistströmmen. Ett försök härtill har gjorts i den förut omnämnda artikeln i Svenska Turistföreningens tidskrift (4: 1949), men det däri erhållna resultatet

förefaller utredningen ligga i överkant. En säkerligen mera tillförlitlig grund för att bedöma efterfrågan finner man i arbetstidsutredningens betänkande, del IV, r ö r a n d e »Tre veckors semester» (SOU 1950:32). Enligt denna beräknas omkring 1,6 miljoner arbetstagare vara berättigade till två veckors semester. Därtill kommer ett antal av omkring 0,6 miljoner arbetstagare med längre semester än två veckor, allt oberäknat hemmavar a n d e barn och andra medhjälpande familjemedlemmar. Alla dessa semesterberättigade personer belägga emellertid icke tillgängliga utrymmen å semesteranläggningar av skilda slag. Endast ett m i n d r e antal av de semesterberättigade personerna beger sig till dylika anläggningar. Detta framgår av en intressant sammanställning över semestervanorna hos medlemmar av LO och TCO, vilken här återgives ur den nyss nämnda utredningen. Tabell 18. Semestervanor. Sätt för semesterns tillbringande

Medlemmar tillhörande LO

TCO

40-8 9-4

46-2 23-2

11-4 30-2 8-2

7-8 10-5 12-3

100-0

1000 Besök hos släkt eller beVistelse å pensionat etc. Uppehåll å eget sommarStannat å hemorten Summa

Utredningen har i sina bedömanden av efterfrågesidan funnit, att de verkställda beräkningarna av antalet personer, som kunna tänkas belägga tillgängliga utrymmen äro så ovissa och förenade med så många osäkra moment, att något närmare angivande av de erhållna siffrorna skulle vara av föga värde. Kvar står emellertid — vilket även förut an-

givits — att de befintliga utrymmena icke på långt när komma att räcka till, om det ökade semester- respektive turistklientelet skall kunna beredas tillfälle till inkvartering å semesteranläggningar av olika slag, däri inkluderat hotell, pensionat, vandrarhem m. m. Den närmast till hands liggande åtgärden för att komma till rätta med bristerna synes av lätt förklarliga skäl vara en utbyggnad av inkvarteringsmöjligheterna. Innan utredningen går in på denna fråga torde det vara befogat att undersöka om ej någon annan väg än utbyggnadsvägen står till buds för att avhjälpa de svåra förhållandena. Tidigare ha nämnts de strävanden som pågå att söka sprida semestrarna genom att stimulera till för- och eftersäsongsresor. Skall det över huvud bli möjligt för den semestr a n d e allmänheten att tillbringa ledigheten utanför hemorten och på semesteranläggningar, blir det, när treveckorssemestern sätter in på allvar, helt enkelt nödvändigt att förlägga semestrarna inom olika grenar av näringslivet och allmän tjänst å skilda tider. Förståelse för dessa synpunkter har under de senare åren blivit större; särskilt har man inom trafik- och turisthotellkretsar lagt ned mycken möda på att åstadkomma påtagliga resultat inom detta område. Även inom turistorganisationerna har man blicken öppen för dessa spörsmål. Som ett ytterligare exempel på möjligheten att sprida semestern må framhållas den framflyttning av höstterminens början, som från och med 1951 ägt rum vid vissa skolor och den däremot svarande förskjutningen fram i tiden av vårterminens slut. Vid sidan av strävandena att sprida semestrarna, vilket i och för sig givetvis ej är någon särskilt populär åtgärd för de kategorier människor, som få de sämre tiderna för sina semestrar, kan må-

hända något vara att vinna genom att befintliga utrymmen av privat natur ställas till mera allmänt förfogande. Utredningen syftar härvid på de möjligheter som till äventyrs kunna föreligga i enskilda gårdar på landet, ej annat än sporadiskt utnyttjade semesterhem för olika industrier och dylikt. T y v ä r r torde dessa möjligheter ej betyda så mycket, varför kravet på ökade utrymmen för turister och semesterfirare ändock gör sig gällande. Endast utbyggnadsmöjligheten synes därvid innebära en lösning av problemet. Som nyss antytts har utredningen icke ansett sig kunna göra några mera tillförlitliga uppskattningar om storleken — i personer räknat — av den efterfrågan å inkvarteringsutrymme som kan väntas föreligga efter treveckorssemesterns införande. Någon fast utgångspunkt för en uppskattning av behovet av sådana utrymmen är därför ej för handen. Till detta kommer dessutom svårigheten — även om behovet kunde med någorlunda visshet fastställas — att ange eventuella nybyggnaders lämpliga utformning och kostnaderna för sådana byggnader. Inför de ovisshetsmoment som sålunda föreligga har utredningen sett sig nödsakad avstå från att göra någon bestämd siffermässig uppskattning av storleken av de medel som skulle erfordras för att åstadkomma en tillfredsställande utbyggnad av turist- och semesterutrymmen. Av överslagssiffror som utredningen fått fram är det emellertid fullt klart, att ett utbyggnadsprogram, som syftar till att helt täcka behovet av inkvarteringsutrymmen, ligger utom de praktiska möjligheternas gräns med hänsyn till de högst betydande belopp som skulle erfordras härför. Alldeles oavsett svårigheterna att anskaffa kapital för ett stort utbyggnadsprogram måste man säga sig, att utsik-

terna att på ett ekonomiskt sätt driva de nytillkommande anläggningarna äro små. Flera av dessa anläggningar skulle såsom förut framhållits med hänsyn till våra korta säsonger säkerligen ej kunna u p p n å en sådan genomsnittsbeläggning, att investerat kapital skulle bli tillfredsställande förräntat. En annan omständighet som man ej får bortse från är svårigheten att få personal för att omhänderha och driva alltför många anläggningar. Slutligen uppstår problemet om den bästa placeringen av dessa anläggningar med hänsyn till ortens lämplighet ur turistiska synpunkter och dess avstånd till tätorterna. De här anförda förhållandena ge tydligt vid handen att betydande svårigheter torde komma att föreligga även för en utbyggnad av inkvarteringsutrymmena. Någon alltför omfattande plan härför torde således ej vara möjlig att genomföra. I stället lär man även på detta område få gå fram i etapper. Visserligen kan man förmoda, att reselivets utveckling, närmast på grund av de ökade semesterförmånerna, kommer att äga rum tämligen snabbt under de närmaste åren, men utbyggandet torde dock böra anpassas efter produktionsutvecklingen inom näringslivet i stort. Skulle en snabbare takt i utbyggandet anses önskvärd, särskilt med hänsyn till de nationalekonomiska vinsterna av kraftig ökning av den utländska turistströmmen, måste med säkerhet det allmänna taga ansvaret för en sådan utbyggnad. Härom har utredningen uttalat sig i nästföregående avsnitt. En grundläggande skillnad mellan problemet att bereda svenskarna ökade utrymmen för semester och spörsmålet om vidare möjligheter att taga emot utlänningar ligger däri, att det för svenskarnas del praktiskt taget är en fråga

om vistelse å landsbygden, under det att för de utländska turisterna det är en fråga om besök såväl i städerna som vid de större turiststråken. För många utlänningar är nämligen ett besök i Sverige ofta detsamma som ett besök i till exempel Stockholm. Man måste således, när det gäller utbyggnadsfrågorna, hålla isär vad som behöver göras i städerna och därmed jämförliga platser samt på landsbygden. Innan utredningen går n ä r m a r e in på spörsmålet om den fortsatta utbyggnaden av inkvarteringsutrymmena vill utredningen söka ge en bild av den hittillsvarande utvecklingen av hotellbyggandet i städer och tätorter. I stort karakteriseras denna av att enskild företagsamhet tagit initiativet till hotell och restauranger. Hotellen betraktades, åtminstone i flera fall, som värdefulla inkamstobjekt och erforderliga avsättningar för underhåll och modernisering underlätos ofta. Häri torde man ha att söka en av anledningarna till att hotellens standard och kvalitet i många fall ej fylla dagens krav. Emellertid ha å ett flertal svenska platser de kommunala instanserna intresserat sig för lösningen av hotellfrågorna. Åtskilliga stadshotell ha sin tillkomst att tacka för sådant intresse från samhällets sida. Med reselivets u p p sving efter första världskriget och de förbättrade levnadsförhållandena har hotellens betydelse alltmer skjutits i förgrunden. När icke desto m i n d r e utvecklingen inom denna b r a n s c h gått betydligt långsammare än inom andra grenar av näringslivet, frågar man efter orsakerna. Det förefaller som om hotellnäringen även under 1930-talet, då varken byggnadsreglering eller priskontroll ännu funnos, icke varit särskilt attraktiv. I Stockholm tillkom under denna tid endast ett större företag och hotellsitua-

tionen därstädes var under senare delen av denna period så ansträngd, att de kommunala myndigheterna funno sig föranlåtna att tillsätta en utredning om möjligheterna att förbättra läget. 1 Orsakerna till det ringa intresset torde ha varit flera. Främst var det kanske de växlande och osäkra internationella förhållandena — nazismens framträdande, Abessinienkriget, Miinchen — som verkade hämmande på intresset. Men även den konjunkturkänslighet som normalt utmärker denna bransch h a r säkerligen spelat in. Därtill kom måhända ovissheten om statsmakternas avsikter beträffande rusdryckslagstiftningen och de konsekvenser detta kunde få på näringens lönsamhet — sedermera dokumenterade i 1937 års beslut om den successiva avvecklingen av den s. k. vinstkvantiteten. Åtskilliga undantag förekommo dock, särskilt under senare hälften av 1930-talet, då många städer läto modernisera äldre hotell samt också byggde nya. Även inom den privata sektorn blev intresset för att förkovra näringen större under slutet av detta årtionde. Under världskriget kunde emellertid planerna å utvidgningar och moderniseringar ej sättas i verket. Som framgår av vad tidigare anförts är det uppenbart, att en avsevärd underförsörjning å hotellrum föreligger. Det borde därför vara naturligt att man inom näringen skulle intressera sig för att häva bristen å hotellrum genom nybyggnader, därest förutsättningar härför äro för handen. Då emellertid nybyggnader endast skett i ganska ringa omfattning efter krigets slut, har man anledning efterlysa de omständigheter som till äventyrs verka hindrande. Främst möta härvidlag de högt uppdrivna byggnadskostnaderna, vilka med 1

76 Se sid. 15.

de priser som nu få uttagas å hotellr u m knappast kunna tillfredsställande förräntas, även om man räknar med en beläggning av de nytillkommande hotellrummen av osedvanligt hög procent. Denna svårighet har i vissa fall övervunnits genom att samarbete kommit till stånd mellan hotellintressena och a n d r a intressen, exempelvis kommunala och industriella, vilka äro beredda att skjuta till medel utan krav på förräntning å insatta medel eller vilka kunna tillhandahålla medel på särskilt förmånliga villkor. I vissa fall ha måhända även byggnadsrestriktionerna varit till h i n d e r för nybyggnader inom hotellbranschen. En annan och m å h ä n d a än mer betydande omständighet som bidragit till att bromsa nybyggandet av hotellutrymmen är det från hotellnäringens sida ständigt framförda påpekandet om den försämr a d e lönsamheten inom näringen. Det torde vara tämligen klart, att u n d e r den sista 1 O-årsperioden hotellens lönsamhet försämrats. Visserligen ha under hela 40talet omsättningarna såväl å hotellen som å den i Sverige mycket vanliga typen kombinerade företag (hotell + restaurang) kraftigt ökats, dels genom penningvärdets fall och ökade skatter på spritdrycker och vin och dels även genom en stor frekvensökning, beroende på ett ökat reseliv, men försäljningspriserna ha å andra sidan legat relativt oförändrade eller endast måttligt justerats uppåt. Så beräknas t. ex. matpriserna från 1939 fram till 1951 ha ökat med ca 40 % och hotellrumspriserna med ca 25 %, beroende bl. a. på den b r a n schen omfattande priskontrollen. Medelpriset på ett enkelrum på ett 50-rums hotell var 1939 kr. 6:80, motsvarande tal var år 1951 kr. 8: 73 eller en procentuell förhöjning av 28 %. Till jäm-

förelse må nämnas, att motsvarande amerikanska siffror voro för 1939 $ 3,io mot 1948 $ 5,40, innebärande en höjning av 74 %. I Förenta staterna har hotellrumspriset i stort sett följt den allmänna utvecklingen av levnadskostnaderna under det att i Sverige dessa priser hållits nere och ej haft tillfälle att anpassa sig efter den allmänna prisutvecklingen. Detta har medfört minskade bruttovinster. En bidragande orsak till bruttovinstminskningen har för de kombinerade företagen med spritutskänkningsrättigheter även varit den genom 1937 års riksdagsbeslut fastställda vinstkvantitetsnedskärningen. I syfte att få dessa problemställningar tillförlitligt utredda begärde den privata hotellnäringen 1949, att en undersökning om kostnads- och vinstförhållandena inom branschen måtte komma till stånd. Då det även för turistutredningens del var av intresse att en sådan utredning blev verkställd, understöddes framställningen under hand av utredningen. Genom beslut den 29 december 1949 uppdrog Kungl. Maj:t åt priskontrollnämnden att verkställa den begärda utredningen. Utredningen, som blev färdig i mars 1951, avser förhållandena under 1947 och 1948 och kan därför givetvis ej anses ge en rättvisande bild av dagens situation, men den ger dock en viss grund för bedömandet av förhållandena inom hotellnäringen. I bilaga 7 till betänkandet sid. 198 återfinnes en n ä r m a r e redogörelse för undersökningen och dess resultat, till vilken må hänvisas för närmare studium. Sammanfattningsvis synes resultatet av utredningen innebära, att räntabiliteten efter avdrag av skälig chefslön anses ha varit god under 1947 och 1948 utom för hotellföretag tillhörande klass 1

B,1 att räntabiliteten är sämre vid företag med kombination av hotell och restaurang än vid enbart restaurangföretag och att vid sådana kombinerade företag en viss subventionering äger rum från restaurangavdelningen till hotellavdelningen. Vill man draga några slutsatser om läget i dag av det genom utredningen förebragta materialet, lär man få utgå från att driftsresultaten från 1947 och 1948 ej längre äro oförändrade. Redan 1948 års resultat visade en nedgång i förhållande till 1947 års. Att en fortsatt nedgång i vinsten ägt r u m även under 1949 och 1950 kan visserligen ej på grund av brist på material siffermässigt bevisas,' men torde vara sannolikt, eftersom försäljningspriserna på grund av priskontrollen legat relativt orörliga eller endast något ökats, medan samtidigt en kraftig ökning på kostnadssidan ägt rum. De viktigaste faktorerna i försämrande riktning äro personalkostnadernas stegring och den successivt pågående nedskrivningen av vinstkvantiteten å försålda rusdrycker. En viss inkomstökning under senare hälften av 1950, då prisregleringen å vissa restauranger slopades, kan i någon mån ha kompenserat kostnadsstegringarna resp. vinstminskningen å sprit m. m. Först i samband med det nya personalavtalet på nyåret 1951 ha prisstegringar på måltider på mellan 10 å 20 % genomförts. Dessa kompensera praktiskt taget de ökade kostnaderna och ha ej inneburit ökade inkomstmöjligheter. Då priskontrollen alltjämt består för hotellrum, h a r möjlighet att höja priset å dessa ej förelegat i vidare mån än priskontrollnämnden medgivit. En höjning av 7,5 % för alla hotellföretag med över 20 rum har med* givits från 1951. Man torde vara berät-

Se bilaga 7.

tigad draga den slutsatsen, att möjligheterna att med ekonomiskt tillfredsställande resultat driva hotell ej ökats under de år som förflutit efter 1947 och 1948. Snarare har man anledning befara, att den subventionering av hotellavdelningarna som tidigare skett från restaurangsidan alltjämt måste fortsätta och att, om restaurangsidan i fortsättningen har att motse mindre goda driftsresultat, möjligheterna härtill minskas med risk för en allmän försämring av hotell- och restaurangnäringens ekonomiska möjligheter. Skall hotellnäringen kunna fylla sin uppgift att på ett tillfredsställande sätt mottaga utländska turister och taga den svenska resandeströmmen om hand, bör näringen i princip lämnas tillfälle att utan hinder av statliga föreskrifter bestämma sin prissättning så, att en bärkraftig ekonomisk grundval för näringen kan erhållas. Uppnås ett sådant resultat, borde man vara berättigad att förvänta sig ett sådant intresse från näringens män för dess förkovran, att den framtida utbyggnaden av erforderliga hotellrum skulle ske i takt med efterfrågan. Åtminstone torde detta vara fallet i de större städerna, där reselivet når en hög frekvens. Något ingripande i sådana fall från det allmännas sida, vare sig från statens eller kommuners sida, borde under dessa förutsättningar icke vara påkallat. Blir det däremot fråga om utbyggnader å smärre orter, dit resandeströmmen ej är så kraftig, eller på platser, där begränsade säsonger göra en utbyggnad ekonomiskt vansklig, kan det väl tänkas, att exempelvis det kommunala intresset av att få företaget till stånd är så starkt, att dess medverkan vid företagets igångsättande kan påräknas. Utredningen menar alltså, att utvecklingen, alltjämt under den antagna

förutsättningen av fri prisbildning, b ö r kunna gå efter de båda linjerna: p r i vat initiativ på de platser där resefrekvensen medger detta och antingen samverkan mellan enskilda och allmänna intressen eller enbart allmänna engagement å sådana platser där av olika skäl det enskilda initiativet ensamt ej kan väntas ikläda sig riskerna med företaget. Bedömes en fri prisbildning för hotellnäringen icke vara möjlig genomföra i dagens ekonomiska läge, är det enligt utredningens mening mycket tveksamt om enskilda intressen och privat kapital kunna påräknas för en fortsatt utbyggnad av hotellutrymmena. Kan man inom ramen för fortsatt priskontroll få skäliga prishöjningar, ökas förutsättningarna för det enskilda initiativet, något som också kommit till uttryck. Eljest synes någon annan möjlighet till utbyggnad icke finnas än den förut omnämnda med samverkan mellan olika slags intressen, exempelvis trafikföretag, industrier och samhällen. En sådan utveckling kan dock ur hotellnäringens synpunkt knappast vara önskvärd. Även beträffande rena landsbygden har intresse för skilda förslag kommit i dagen. Nybyggnader av turisthotell och andra turistanläggningar å landsbygden torde emellertid svårligen — av skäl som förut anförts — kunna komma till stånd annat än i relativt obetydlig omfattning utan att finansiellt bidrag från det allmännas sida i en eller annan form kan åstadkommas. Härtill återkommer utredningen längre fram. Av vad förut i detta avsnitt anförts framgår, att det svenska hotellbeståndet till väsentlig del icke motsvarar moderna krav på god hotellstandard. En modernisering av det svenska hotellbeståndet kan därför sägas vara ett önskemål, som bör erhålla hög prioritet. Efter vilka

linjer en sådan modernisering bör ske anser sig utredningen icke vilja närmare bedöma, men självfallet är att vi i första hand böra anpassa erforderliga förändringar efter de krav som från svensk sida kunna ställas på moderna anordningar. Kan man därjämte utan alltför stora kostnadsökningar tillgodose även önskemål som pläga ställas av utländsk publik är det helt naturligt att så bör ske. En god ledning för bedömandet av amerikanska önskemål — det amerikanska intresset är självfallet av stor betydelse i detta sammanhang — beträffande hotellbyggande och utrustning har man i den rapport som sammanställts inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete i Paris rörande de iakttagelser och erfarenheter inom detta område, som gjorts av vissa till Amerikas förenta stater utsända studiedelegationer från olika europeiska länder. Enligt vad utredningen har sig bekant har huvudinnehållet i denna r a p p o r t bragts till den svenska hotellnäringens kännedom genom en broschyr, utarbetad av hotelldirektören friherre O. Rudbeck. Någon ytterligare publicitet synes därför ej nödvändig. Lika litet som beträffande modernisering av hotellbyggnader är utredningen beredd att utöver vad som tidigare anförts ange riktlinjer för skapande av nya hotellutrymmen. De allmänna synpunkter som nyss anförts beträffande moderniseringar göra sig gällande även för nybyggnadsfrågorna. Som allmän princip synes även böra gälla, att det i första hand bör ankomma på den byggintresserade att med anlitande av tillgänglig sakkunskap själv bedöma förutsättningarna för det planerade företaget samt huru detsamma bör utformas och utföras. Särskild uppmärksamhet kräver härvid frågan om anläggningens

storlek. En bedömning enbart ur den enskildes synpunkt kan emellertid ofta leda till att väsentliga allmänna synpunkter bli åsidosatta. Utredningen h a r därför, såsom tidigare antytts och som närmare utvecklas i ett senare avsnitt av betänkandet, tänkt sig att enskilda intressenter i sina förundersökningar skola kunna hänvända sig till en rådgivande instans för att erhålla upplysningar om de allmänna synpunkter som kunna anläggas beträffande visst företag, exempelvis om dess placering är lämplig ur turistsynpunkt, om planeringen är utförd på mest praktiska sätt, om storleken är väl avvägd med hänsyn till väntad publikfrekvens och andra dylika synpunkter, som bl. a. äro av värde för erhållande av lån. Utredningen vill i detta sammanhang ej underlåta nämna, att i de diskussioner som förts vid olika tillfällen frågan om anordnande av särskilda studentbostäder i Stockholm i kombination med sommarhotell för turister intagit en framträdande plats. En sådan kombination skulle kunna innebära avsevärda fördelar för båda parter och skulle även bidraga till att undanröja de under sommarmånaderna rådande svårigheterna att härbärgera kongressdeltagare. Utredningen h a r erfarit att ett projekt om studentbostäder i Stockholm är u n d e r utförande och att de intressen som göra sig gällande från turistnäringens sida också där komma att beaktas. I Amerika ha de utefter de stora stråkvägarna belägna campinghotellen vunnit stor popularitet. De bestå i allmänhet av en samling små stugor kring en byggnad, där turisterna kunna erhålla enklare måltider, köpa bensin och matvaror samt få bilreparationer utförda. Då antalet bilturister till Sverige med all säkerhet ökar, skulle ett tillräckligt an-

tal sådana campinghotell, ibland benämnda »motell», kunna bidraga till att avlasta även en hel del trafik från de större städerna. Bilturister utgöras numera ofta av personer, som ha begränsade inkomster och äro fullt tillfredsställda med den bekvämlighet som kan erbjudas i hotell av detta slag. I »Utredning och förslag rörande lämpliga provisoriska åtgärder för att möta turistströmmen sommaren 1947» anfördes, att frågan om att skapa enkla anläggningar av denna typ varit föremål för diskussion inom Svenska Turistföreningen. Projektet, som enligt ovannämnda utredning skulle ha goda möjligheter i Sverige, har dock ej kommit till utförande men synas vara förtjänt av ytterligare överväganden av vederbörande intressenter. Utredningen är väl medveten om att under nuvarande ekonomiska situation stora svårigheter komma att möta, då det gäller att få planerade hotellbyggnadsprojekt genomförda. Och hotellbranschen kan lika litet som någon annan näring göra anspråk på att undgå inskränkningar i investeringarna. Med hänsyn till denna branschs avgörande betydelse för förkovran av turisttrafiken från utlandet, måste den dock få möjlighet att

tillväxa och förbättras. En liberal hållning från statsmakternas sida vid meddelande av byggnadstillstånd synes därför påkallad. En annan omständighet som i vissa fall medfört uppskjutandet av aktuella byggnadsprojekt utgör svårigheterna att med hänsyn till gällande hyresreglering kunna disponera de tomter vara hotellbyggnader äro avsedda att uppföras och vara för närvarande andra byggnader finnas. Till utredningens kännedom har nämligen kommit att byggandet av betydande hotellkomplex på grund härav för närvarande får anstå, trots att de skulle vara utomordentligt värdefulla tillskott till vårt hotellbestånd. Utredningen anser sig icke kunna yrka, att någon specialbehandling genomföres för att planerade hotellföretag skola lättare än andra fastighetsägare få möjlighet att disponera sina byggnadstomter, men har velat omnämna de olägenheter gällande hyresregleringslagstiftning i vissa fall kunna innebära för att bygga ut hotellbeståndet. Utredningen vill emellertid ifrågasätta, om icke detta speciella spörsmål lämpligen borde övervägas vid den översyn av hyresregleringslagstiftningen som enligt vad utredningen erfarit nyligen påbörjats.

KAPITEL 7.

Finansieringsproblem för hotellnäringen. C j t t av de besvärligaste problemen för den svenska hotell- och restaurangnäringen har på senare år varit att skaffa kapital. Den stigande standarden och den ökade kapaciteten hos rörelserna kräva numera större investeringar. Tidigare funnos grupper av riskvilliga intressenter såsom vin- och spritleverantörer, tobaksaffärer, bryggerier m. m. Genom tillkomsten av statliga monopol och även genom vissa leverantörgruppers överenskommelse att icke ställa borgen ha under senare år svårigheterna att finna riskvilligt kapital för investering i denna bransch ökats. Den svenska enskilda restaurangnäringen har sökt att genom olika åtgärder medverka till lösande av detta problem, bland annat, genom att taga initiativet till skapandet av möjlighet att inteckna hotellinventarier. Efter en lagändring 1938 kan förlagsinteckning beviljas i hotellinventarier. Denna möjlighet har dock icke medfört någon större effekt. Kreditinstituten taga nämligen ej som enda säkerhet sådana förlagsinleckningar utan kräva ytterligare säkerhet, främst borgen. F ö r att underlätta kreditfrågornas lösning skapades därför 1943 »Den enskilda restaurantnäringens kreditförening u. p. a.» Den åsyftar att genom ett friare bedömande av säkerheter 6—511379

m. m. än som kan ske i bank giva restauratörer krediter, antingen för övertagande av rörelser eller för modernisering eller nybyggnader av sådana. Vid lämnandet av krediter genom föreningen beaktas särskilt den lånesökandes kvalifikationer. Personer som i sitt tidigare arbete i branschen meriterat sig som dugliga fackmän lämnas företräde. Lånen lämnas antingen direkt av föreningen eller med föreningens borgen av andra kreditinstitut. De av föreningen lämnade lånen löpa i allmänhet med en amorteringstid av högst 9 år. Kreditföreningen disponerar dels en grundfond å 344 500 kronor, dels en förlagsfond å 300 000 kronor, och anses med dessa fonder ha en utlånings- och garantikapacitet om c:a 3 000 000 kronor. Intill den 1 okt. 1951 hade föreningen förmedlat 14 engagemangslån och borgensförbindelser på tillsammans 2 914 000 kronor, av vilka intet engagemang överstiger 700 000 kronor. Föreningen hade utlämnade lån och ansvarsförbindelser å tillsammans 1 289 000 kronor. Föreningens kapacitet är alltså relativt obetydligt utnyttjad. Orsaken härtill torde främst vara företagarnas obenägenhet att ikläda sig skulder, som bedömas alltför betungande i förhållande till branschens räntabilitet. I Danmark har finansieringsproble-

met också varit aktuellt och man har även där skapat ett branschens eget kreditinstitut, »Danmarks Hotellånefond A/S». Det har fått formen av ett aktiebolag med ett aktiekapital å 310 000 kronor. Lånen utlämnas liksom i Sverige mot säkerhet av inteckningar i fast och lös egendom. Lånetiden är maximalt 30 år. Räntefoten bestämmes från fall till fall under hänsynstagande till den aktuella räntenivån. Lånen utlämnas i form av kassaobligationer, som bolaget utfärdar. Bolaget finansierar sin verksamhet genom återbelåning av den ställda säkerheten i affärsbanker. Noggrant fixerade regler begränsa utlåningen, såväl med hänsyn till varje låns storlek i förhållande till bolagets aktiekapital som med hänsyn till värderingen av den ställda säkerheten. Det danska kreditinstitutet skapades 1948—1949 och har börjat sin verksamhet den 1 juli 1950. Kassaobligationer å 3 000 000 kronor färdigställdes för emittering. Per november 1951 har hotelllånefonden endast lämnat ett lån på 25 000 kronor. Det intresse som förefinnes i Amerikas förenta stater att stimulera turisttrafiken på Europa kommer även till uttryck i att man i Förenta staterna aktivt vill medverka vid finansiering av nybyggnader och moderniseringar av hotell, dock naturligtvis med den begränsningen att det skall gälla hotell av betydelse för den internationella turismen. Denna medverkan äger rum på två vägar, dels genom att Marshallmedel kunna få disponeras för sådana ändamål, dels även genom att vissa internationella hotellkoncerner vilja bygga hotell i Europa. För Danmarks del får hotellbranschen av Marshallmedel disponera 15 miljo-

ner kronor. Lån med en längsta amorteringstid av 15 år till en räntesats av 3 y 2 % kommer att kunna utlämnas. Under särskilda förhållanden kunna lånen lämnas även med längre amorteringstid. Med hänsyn till den form Marshallhjälpen hade för Sveriges del kunde ett liknande arrangemang icke tänkas för den svenska hotellindustrin. Det bör dock anmärkas, att ledande representanter i amerikanska internationella hotellkoncerner deklarerat intresse att aktivt få medverka till skapandet av större svenska hotell, då speciellt i Stockholm. Härvid skulle även speciella lån från den amerikanska Export & Import Bank på fördelaktiga villkor kunna påräknas. Men då dessa utländska intressen äro koncentrerade till nybyggnader av hotell i Stockholm, där det, när bygg- och prisrestriktionerna släppa, torde gå att få fram riskvilligt svenskt kapital, synes ett sådant samarbete ej vara av intresse ur svensk synpunkt. Om man anser det troligt att ett underlättande av kapitalanskaffning för turistiska ändamål positivt skulle främja den turistiska företagsamheten i Sverige och även, såsom utredningen i annat sammanhang framhållit, anser den internationella turismen vara av sådan betydelse, att dess främjande bör understödjas, torde man få överväga frågan om medverkan i någon form från det allmännas sida vid finansieringen. En dylik medverkan skulle otvivelaktigt även ur andra synpunkter medföra fördelar. Man kan t. ex. peka på värdet av en mera enhetlig bedömning av kreditobjekten ur turistiska synpunkter samt fördelen av att undvika utländskt inflytande vid finansieringen. Omfattningen av företag och projekt som kunna stödjas kan bli större än vad som nu

kan ske genom den privata finansieringen. Vissa erfarenheter kunna i detta sammanhang hämtas från den norska statens hotellånefond. Vid a n d r a världskrigets slut var det norska hotellbeståndet avsevärt decimerat och förslitet. De norska myndigheterna vidtogo därför, i medvetande om den betydelse den internationella turisttrafiken har för den norska betalningsbalansen med utlandet (den internationella turisttrafiken var år 1938 Norges till storleken fjärde exportindustri och beräknades ha inbringat 78 milj. k r o n o r ) , kort efter krigsslutet åtgärder för att bereda aktiv hjälp åt hotellföretagen. På förslag från det under kommunikationsdepartementet lydande »Rådet for Hotellsaker» beviljade stortinget 1946 ett belopp av 5 000 000 kronor för skapandet av en hotellfond samt beslöt även att ställa statsgarantier för sekundärlån upp till 10 000 000 kronor. Några generella bestämmelser för dessa lån och borgensförbindelser funnos ej från början, utan villkoren ha reglerats från fall till fall. Då emellertid omfattningen av verksamheten under den korta tid som förflutit sedan 1946 kraftigt svällt, ha vid 1950 års storting vissa allmänna bestämmelser fastställts. De statsgaranterade lånen lämnas som sekundärlån mot inteckning i den fasta och lösa totala egendomen upp till ett belopp av 80 % av den samlade kapitalinvesteringen. Lånen, som löpa mot vanlig ränta, återbetalas med en viss minimiannuitet varje år. Lånen utbetalas först sedan bygget färdigställts i enlighet med de av departementet godkända ritningarna. Departementet har rätt till kontroll av driften och bok-

föringen och även företagarens lön skall godkännas av samma myndighet. För lånen från den norska hotellfonden gälla i stort samma villkor, dock att de ur förmånsrättssynpunkt i den pantförskrivna egendomen stå efter de härovan omnämnda statsgaranterade lånen. Räntefria lån utlämnas endast till vissa företag av social karaktär, såsom vandrar- och semesterhem. I undantagsfall kan hotellfonden teckna aktier, men direkt bidrag lämnas i regel icke. I övrigt skall hotellfonden användas till att täcka förluster på de statsgaranterade lånen eller till att under vissa villkor även täcka kostnader för räntenedsättningar eller räntebefrielser upp till 5 år, då företaget efter departementets granskning av räkenskaperna visar sig ej kunna bära dessa. Ärenden rörande lån över 200 000 kronor avgöras av stortinget, dock att om stortinget ej är samlat, regeringen kan avgöra frågor upp till 500 000 kronor. Den från början angivna övre gränsen för de statsgaranterade lånens totala belopp av 10 00^ 000 kronor h a r visat sig otillräcklig och gränsen har i olika etapper höjts upp till 20 000 000 kronor år 1951. Från hotellfonden ha till i november 1951 lån till ett belopp av 3 390 000 kronor till 41 företag beviljats. Utfästelser om garantiförbindelser ha lämnats för 16 354 000 kronor till 75 företag. Lånesummorna äro varierande i storlek upp till 500 000 kronor; den största ställda statsgarantin är 1 000 000 kronor. Dessa den norska statens stödåtgärder ha visat sig innebära en kraftig stimulans för intresset av nybyggnader och reparationer av hotellföretag av alla typer. Ett mycket stort antal företag h a r härigenom satts i stånd att

verkställa erforderliga reparationer efter kriget, men även många nya företag ha tillkommit. Det är sannolikt, att många av dessa skulle ha tillkommit även utan hjälp från statens sida, men möjligheten att få dessa lån har säkerligen bidragit till den utbyggnad, som kommit till stånd. För Norges del innebär detta en avsevärd ökning och förbättring av landets möjligheter att taga emot turister, såväl utlänningar som norrmän, vilket i sin tur för med sig att Norges förmåga i framtiden att konkurrera om det internationella turistklientelet blir avsevärt större. Det beräknas att Norge intill utgången av 1952 får antalet hotellbäddar utökat med 4 850 i förhållande till år 1945 eller sammanlagt c:a 25 500 hotellsängar. 1 I Sverige finnes en rad exempel på fall, där staten genom inrättandet av särskilda lånefonder eller i annan ordning visat sitt intresse för att finansiellt stödja olika delar av näringslivet. Såsom ovan antytts torde det även föreligga goda skäl för ett liknande stöd åt vissa delar av hotellbranschen. Den svenska hotellnäringens ekonomiska läge är för närvarande, såsom av nästföregående avsnitt framgår, mindre gynnsamt än förr. Anledningarna härtill och följderna härav ha även belysts i nyssnämnda parti av betänkandet. Som därav framgår lär man ej under normala förhållanden behöva räkna med svårigheter att intressera riskvilligt kapital för investering i hotellbranschen annat än då det gäller byggandet av hotell å smärre orter, turisthotell eller andra turistanläggningar å landsbygden. I många sådana fall ger en kapitalinvestering ej en direkt avkastning, men den får indirekt

betydelse genom att den ökar turistinkomsterna för landet i sin helhet eller för trakten speciellt och därigenom ter sig önskvärd i betraktande av intresset att öka vår turistnärings kapacitet och standard. Räntabiliteten ligger mången gång ej i det objekt, där investeringen sker, utan i en annan, i samarbete med den förra stående verksamhet. I sådana fall kunna i regel ej de vanliga kreditmöjligheterna utnyttjas. Bankmässiga säkerheter kunna ej lämnas och projekten få därför förfalla. Men även för vissa räntabla, om än svaga sådana företag kan det vara förenat med stora svårigheter att uppbringa kapital, beroende på den relativt svaga säkerhet som erbjudes. På dessa punkter kan det vara motiverat att överväga en samhällelig stödåtgärd. Inom utredningen har ingående diskuterats huruvida utredningen för sin del skulle taga definitiv ståndpunkt till frågan om samhälleliga stödåtgärder till turistnäringen och i anslutning härtill handlägga förslag i sådant syfte. Utredningen har emellertid kommit till den slutsatsen, att ett förslag i antydd riktning knappast skulle kunna aktualiseras i nuvarande ekonomiska läge. Med anledning härav har utredningen intagit den ståndpunkten, att frågan tills vidare bör hållas öppen och att det lämpligen bör ankomma på det råd som utredningen i annat sammanhang förordat att följa utvecklingen inom berörda område och framlägga de förslag till åtgärder, som sedermera kunna befinnas påkallade. Utredningen har dock ansett det kunna vara av intresse att beträffande de riktlinjer, efter vilka frågan skulle kunna tänkas erhålla en framtida lösning,

1 Härtill kommer nybyggnader och tillbygg ider av turiststationer och gästgiverier samt enklare övernattningsställen med c:a 3 000 sänj •. Totala antalet sängplatser vid utgången av 1952 väntas uppgå till c:a 70 000.

redovisa vad som framkommit vid utredningens diskussioner i ämnet. De projekt som skulle kunna komma i fråga för finansiellt stöd från statens sida böra ha ett allmänt turistiskt intresse. Stödåtgärderna skola innebära en möjlighet till förbättring av landets turistiska utrustning och befrämja åtgärder, ägnade att tillföra oss ett ökat internationellt turistklientel. Som exempel må nämnas en önskvärd standardhöjning genom modernisering eller utvidgning av ett turisthotell i en välbelägen turistort eller nybyggnader av företag i gamla eller nya turistområden. I regel böra därför hotell i tätorterna ej komma i fråga för dylikt stöd. Dessa äro i regel huvudsakligast till för den inhemska publiken och böra såsom företag drivna året om ha bättre kreditmöjligheter på bankmässiga grunder. Däremot bör stödjande av företag belägna inom eller vid tillfarterna till turistområden som särskilt besökas av internationellt klientel kunna komma i fråga. Kravet att åtgärden skall vara ägnad att stimulera endast den internationella turismen bör dock ej tagas alltför snävt. Varje åtgärd som vidtages för den utländska turismen kommer, som i det föregående anförts, även det svenska klientelet tillgodo, ett förhållande, som med hänsyn till önskvärdheten att skapa rekreationsmöjligheter för1 den svenska allmänheten snarare bör stärka än försvaga skälen för stöd från det allmänna. Projekten som skola stödjas kunna vara av olika karaktär. I första h a n d bör man dock räkna med att det skall vara hotellföretag och att åtgärden för dessas del skall innebära en utbyggnad eller modernisering av rumsbeståndet, medförande en ökad kapacitet eller förbättrad standard. Men fall kunna tänkas,

då stödåtgärden bör ske i ett restaurangföretag, exempelvis på en plats med god tillgång på rum men i avsaknad av möjligheter för ett större antal personer att få mat. Där kan tillkomsten av restaurangen innebära, att rummen bättre kunna utnyttjas och stimulera till en ökad besöksfrekvens av platsen i fråga. Det kan även tänkas, att anläggandet av särskilda turistleder skulle kunna stödjas genom lån. Om möjlighet finnes att upplägga vissa båtturer genom intressanta områden, skulle sådana projekt kunna stödjas. Ävenså böra lån kunna ifrågakomma för utbyggandet av vägförbindelser till områden av turistiskt intresse, men som genom besvärliga kommunikationsförhållanden ej helt kunna utnyttjas, detta dock endast under förutsättning att hotell tidigare finnes eller samtidigt kommer till. Att fullständigt exemplifiera alla projekt, som kunna tänkas komma i fråga, låter sig ej göra, men många olika förslag kunna diskuteras såsom t. ex. anläggande av tennisbanor, skilifts, swimmingpools, golfbanor, sportfiskeanläggningar m. m. Avgörandet från fall till fall måste här förbehållas den eller de prövande myndigheterna. Det stöd som skulle kunna komma i fråga från statens sida bör begränsas till en investering i den fasta egendomen och bör även här maximeras till en viss del av den beräknade byggnadssumman. Klokt planerade hotellföretag kunna säkerligen utan svårighet räkna med bottenkrediter på den vanliga kreditmarknaden upp till 50 % av byggnadsvärdet. Stödet skulle alltså avse finansieringen från 50 % och uppåt, förslagsvis upp till 80—85 %, beroende på förhållandena i det speciella fallet. Kapitalbehovet mellan 85—100 % skall kunna täckas av den lånesökande själv,

vilket krav är nödvändigt för att eliminera många alltför sangviniska hotellspekulationer. Likaså bör finansieringen av inventarier och lös inredning vid hotell- och restaurangföretag ske på annat sätt och helst av egna medel. Detta resonemang gäller närmast nyanläggningar; beträffande modernisering av äldre företag får därför ett analogt förfarande bestämma gränsen för det statliga stödet. Vid diskussioner som förekommit i dessa frågor, har från bransohrepresentanters sida framhållits nödvändigheten att erhålla kapital på »förmånliga» villkor, och att många planerade anläggningar endast kunna komma till stånd, om förmåner i räntesatsen och amorteringar kunna komma i fråga. Det torde emellertid ej vara lämpligt, att staten direkt subventionerar näringen. Största hindret att erhålla lån i öppna marknaden torde ej ha varit kravet på förräntning och amortering utan snarare att de erbjudna säkerheterna ej ansetts tillfredsställande. Skulle emellertid dessa svårigheter genom ovan skisserade förslag undanröjas, skulle ett kraftigt stöd för utbyggnad av turistnäringen tillskapas. Vilken omfattning en dylik utlåningsverksamhet kan få är mycket svårt att säga. En undersökning som gjorts genom Svenska Turisthotellens Riksförbund visar, att det för närvarande finnas projekt för 21 miljoner kronor. Många av dessa äro troligen mycket löst skisserade och ej planerade att lösas inom de närmaste åren, men summan ger i varje fall en antydan om storleksordningen av eventuella krav på statlig medverkan. Om man utgår ifrån att sådana investeringar som skulle motivera statligt stöd uppgå till ett belopp av 20 miljoner kronor, skulle sålunda — eftersom det statliga stödet enligt vad ovan

sagts skulle begränsas till 35 procent — den statliga medverkan de närmaste åren avse ett belopp av cirka 7 miljoner kronor. Stödåtgärderna torde lämpligen böra ske i form av garantiförbindelser för lån hos kreditinstitut. Med hänsyn till ovan skisserade begränsning av det statliga stödet är det önskvärt, att samtliga lån för ett företag om möjligt läggas i samma bank och att staten för lånen från 50—85 % ikläder sig ett subsidiärt betalningsansvar. Kungl. Maj:t bör givas bemyndigande att för dylika ändamål teckna garanti. Med hänsyn till osäkerheten av storleksordningen av planerade projekt bör den totala summan av förbindelserna till en början begränsas, förslagsvis till 8 miljoner kronor. Skulle utvecklingen visa, att detta belopp är för lågt tilltaget, böra möjligheter finnas att begära en ökning härav. Med hänsyn till formen för denna kreditverksamhet synes man kunna kräva, att lånen skola förräntas som vanliga lån, dock bör naturligtvis bankinrättningen, med tanke på den lämnade statsgarantin, kunna lämna dem till en relativt låg räntesats. Utöver denna förmån, som rent automatiskt bör följa, kan det även vara lämpligt att lämna lånet på relativt lång tid och, den första tiden med små eller inga amorteringar. En utbyggnad av ett turistföretag tar lång tid, och innan utbyggnaden h i n n e r verka i form av ökad kundkrets och bättre avkastning, förflyter en viss tid. Då lånen tagas för utbyggnad av fastigheter bör därför en lånetid av upp till 30 år k u n n a påräknas och förslagsvis de första fyra åren lämnas amorteringsfria. Kungl. Maj:ts befogenhet att teckna borgen bör begränsas för varje enskilt företag u p p till 500 000 kronor. Skola

högre krediter i något fall ifrågakomma, bör frågan hänskjutas till riksdagens prövning. Frågor rörande krediter till turistföretag mot statlig kreditgaranti böra förberedas av det av utredningen i annat sammanhang föreslagna rådet, som med eget yttrande överlämnar ärendena till Kungl. Maj:t. Rådet bör i sitt utlåtande angiva de speciella villkor, som skola gälla för lånet, och vid utarbetande av dessa samarbeta med den kreditgivande banken. Vid ärendets behandling bör rådet ha tillgång till samtliga ritningar och kalkyler och före sitt ställningstagande genom hotellmän, arkitekter och branschekonomer noggrant granska des-

sa. En ansökan om statsgaranti skall kunna avgöras på grundval av dessa handlingar för att vederbörande företagare därefter skall kunna disponera sin verksamhet. Lånet, för vilket företagaren erhållit en statlig garanti, bör dock ej utbetalas förrän byggnadsföretaget är färdigt och man fastställt, att detsamma överensstämmer med de ritningar som legat till grund för borgensutfästelsen. För att säkerställa staten-borgensmannen bör i lånevillkoren intagas bestämmelser dels om granskning av företagets räkenskaper genom auktoriserad revisor, dels om storleken av ägarens och/eller driftsledarens löner.

KAPITEL 8.

Transportkapaciteten.

D.

'en största transportkapaciteten i persontrafiken mellan utlandet och Sverige ha järnvägarna. Förkrigstidens huvudförbindelse med kontinenten över Sassnitz—Trelleborg har genom förhållandena i Tyskland inskränkts till en obetydlighet. Järnvägsförbindelserna till Västeuropas länder gå nu via Malmö—Köpenhamn—Padborg och till Östeuropa Per järnväg: (endast direkta vagnar t. Danmark el. Sverige)

företrädesvis via Trelleborg—Odraport. Även i III klass framföras nu i flera europeiska expresståg till Sverige genomgående sitt- och sovvagnar. De efterföljande uppgifterna gälla 1950. Den totala årskapaciteten i järnvägstrafiken från kontinenten via Köpenhamn—Malmö framgår av följande uppställning:

Skand.—Italienexpr d:o dubblering Nordexpressen d:o dubblering Skand.—Hollandexpr d:o dubblering

314 pl. 365 ggr = 114 600 passag. 312 » 5 000 i 16 » = 330 » 365 » = 1 2 0 400 » 640 » 90 » = 57 600 » 436 » 365 » =- 159 100 » 384 » 60 » = 23 000 » Total årskapacitet med järnväg ca 479 700 passag.

Linjetrafik med buss mellan Sverige och utlandet har fått en växande omfattning. Förutom det svenska AB Linjebuss opererade här även ett franskt företag, Tree: Per buss: Linjebuss, Paris gmsnitt snitt 30 30 pl. pl.96 ggr = 2 880 passag Nice » 30 » 40 » = 1 200 » Rom (Rapallo) » 30 » 40 i = l 200 » T R E C , Paris via Bruxelles » 30 • 29 » = 870 » Paris » Luxembourg » 30 » 17 » = 510 » Total årskapacitet med buss 6 660 passag. Genom att praktiskt taget all landbunden trafik till kontinenten går över Danmark samt framför allt på grund av det stora reseutbytet mellan Danmark och

Sverige har öresundstrafiken fått en intensitet som aldrig förr. I trafiken Helsingör—Hälsingborg redovisades följande kapacitet:

14 veckor c:a 119 000 platser per vecka = c:a 1 666 000 pl. 38 » » 63 600 » » » = » 2 416 000 » Årskapacitet 4 082 000 pl.

För den trafik mellan Malmö och Köpenhamn, som ombesörjdes av tågfärjorna tillhörande De Danske Statsbaner

och Statens Järnvägar jämte öresundsbolagets ångfartyg, gällde följande siffror för resa till Sverige: c:a 1 342 000 pl. » 1 968 000 »

14 veckor c:a 95 900 platser per vecka 38 » » 51 800 » » »

3 310 000 pl. Fr. o. m. den 15 augusti 1950 insatte Sveabolaget tonnage på denna sträcka med 14 turer i veckan från medio april till slutet av oktober om 600 platser, vilket för hela trafikperioden innebar en kapacitet av 252 000 platser. 1 I trafiken mellan Sverige och Finland utbjödos på resor mot Sverige under 1950 totalt ca 80 000 hyttplatser, vartill kommo under den varmare årstiden Direkt trafik på SAL

2 Sv. Lloyd 3

däcksplatser, som kunde utnyttjas av ca 110 000 personer. Trafiken upprätthölls av Sveabolaget i samsegling med de finska rederierna. Finska Ångfartygs AB och Ångfartygsaktiebolaget Bore. För transportkapaciteten till Sverige från transoceana länder, Storbritannien samt västeuropeiska kontinenten gällde 1950 följande tal:

Sverige.

fr. New York Gripsholm Stockholm fr. London Saga Suecia & Britannia fr. Newcastle Ragne

10 segl. å 950 pass. = 14 » » 4 0 5 » =

9 500 passag 5 670 »

42 96

• »

»372 »288

» »

= 15 620 = 2 7 650

» »

»

»159

»

=

3 500

»

100 50 50 50

» » » »

» [= » gmsnitt J = » 6 passag. | = » (=

600 300 300 300

» » » »

48 24 24

» » »

ca 24 pass. = »18 » = »15 » =

1 150 430 360

» » »

Transatlantic, Ostasiatiska, Orientlinj., Salénred., Moore McCormack, Ostafrikalinj. etc. tills, uppskattningsvis 120 pass, per månad ca =

1 500

»

Sveabolaget

fr. London och Hull fr. Belgien fr. Frankrike fr. Holland

Johnsonlinjen fr. L a Plata fr. Sydpacific fr. Nordpacific

Total årskapacitet med båt ca 66 800 passag 1 Resandefrekvensen med färjlägenheter och båtar Malmö—Köpenhamn och v.v. omslöt under 1950 sammanlagt 1935 465 personer. Flygtrafiken på samma sträcka redovisade 34 723 passagerare. 2 Med Svenska Amerika Liniens passagerarfartyg befordrades under 1950 sammanlagt 25 539 passagerare, därav 12 394 till Sverige och 13 145 i motsatt riktning. Rederiet planerar insättandet av 3ett nytt fartyg till år 1953 med plats för ca 750 passagerare. Svenska Lloyd har i maj 1951 med sitt nybygge Patricia med plats för 408 passagerare fått linjens fjärde passagerarfartyg på englandstraden.

E n stor del av utrikestrafiken går även över grannländerna på utländska kölar och här anges som jämförelse och komplettering även hithörande uppgifter för 1950. Den Norske Amerikalinje Gdynia—Amerika Linjen Ostasiatiske K o m p Det Bergenske fr. Newcastle t. Bergen Fred Oisen fr. Newcastle t. Oslo Fred Oisen fr. Antwerpen t. Oslo Det Forenede fr. Harwich t. Esbjerg Det Forenede fr. Newcastle t. Köpenhamn

12 050 passag. 9 990 1 200 44 760 8 000 2 250 65 800 10 000 Total årskapacitet med b å t via Norge & D a n m a r k = 154 050 passag.

Det svenska trafikflyget som partner i Scandinavian Airlines System har ett vitt utgrenat linjenät med egna förbindelser mellan Sverige och alla världsdelar utom Australien. 1 Transportkapaciteten för passagerarebefordran mot Sverige under 1950 uppgick till 180 364 platser och härav på Nordamerika-routen 18 288 platser, på Sydamerika-routen 5 568 platser och på Asien-routen 2 136 platser. Den sammanlagda kapaciteten hos de utländska flygbolag som ha trafik på Sverige utgjorde för samma period ca 60 000 platser. En alltmer omfattande trafik från utlandet med sällskapsresor i utländska turistbussar har också förmärkts. Någon officiell statistik för antalet utländska motorfordon, som inkommit till Sverige, finnes icke. Vid tullstationerna vid gränserna finnas uppgifter om, h u r många fordon som inkommit till landet, men dessa uppgifter sammanställas icke och någon totalsiffra kan därför icke uppgivas. KAK har hos generaltullstyrelsen hemställt, att man ville gå i författning om att tillhandahålla utförlig statistik över utländska motorfordon och har även fäst utredningens uppmärksamhet på denna fråga. 1

Med ledning av uppgifter som lämnats utredningen av KAK kan utredningen nämna några siffror, som avse tiden juni—september 1950. Följande siffror gälla den viktigaste infartshamnen Hälsingborg. Som jämförelse med siffrorna för 1950 angivas även motsvarande siffror för 1949: Nationalitet Amerikas förenta stater . . . Belgien Danmark Storbritannien Finland Frankrike Holland Italien Norge Polen Schweiz Tyskland Österrike övriga nationer

Summa 43 605

1949 529 188 31883 590 175 216 510 83 3 366 4 206 11 7 30 37 798

Ovannämnda siffror angiva antalet såväl in- som utklarerade motorfordon. Med till visshet gränsande sannolikhet kan antalet inkomna fordon approximeras till 50 % härav. 3 I approximationen ligger då det antagandet att fordon, som inpasserat över Hälsingborg och utpasserat över annan gränsort, motsvaras av ungefär samma antal fordon, som inpasserat över annan ort och utpasserat här. För att ge ett begrepp om olika fot-

Se kartor sid. 93 och 94. * Uppgifter som skilja på in- och utklarerade fordon har ej kunnat erhållas.

1950 607 417 31 363 1 750 437 1 238 1 280 136 5 286 7 476 376 54 178

donstyper, där någon specifikation dock icke kan lämnas, må omnämnas, att totala antalet i båda riktningarna inpasserade fordon inkl. svenska utgjorde 76 933. Dessa fördelade sig på följande sätt: Personbilar Lastbilar Omnibussar Motorcyklar

67 149 1483 2 257 6 044

Dessa siffror gälla 1950; motsvarande uppgift saknas för 1949. För Malmö har någon uppdelning icke kunnat göras på svenska, danska och övriga utländska fordon. Fördelningen kan dock erfarenhetsmässigt bedömas vara cirka 55 % svenska, cirka 30 % danska och cirka 15 % övriga utländska fordon. I fråga om Svenska Amerika Liniens överförande av bilar, där praktiskt taget samtliga kunna anses tillhöra icke svenska medborgare, lämnas nedanstående upplysningar: 1950 1949

,

188 166

Här må framhållas, att dessa siffror icke skola halveras, då de endast avse östgående trafik. Tyvärr h a r man icke kunnat åstadkomma någon uppdelning på övrig trafik på Göteborg på svenska och utländska fordon. Av intresse kan dock trots detta måhända följande uppgifter vara: London—Göteborg

till Gbg 491 från Gbg 510 Newcastle —Göteborg . . . till Gbg 157 från Gbg 160 Frederikshavn—Göteborg till Gbg 1,526 från Gbg 1,912 Transportkapaciteten för resor till Sverige är icke underdimensionerad. Att fullt tillfredsställa högsäsongens efterfrågan när den ä r som störst är icke och kan trafikekonomiskt icke heller gö-

ras möjligt. Trafikflygets växande betydelse blir alltmer uppenbar särskilt sedan man på flera sträckor parallellt med ordinarie linjetrafik kunnat införa prisbilliga s. k. coachlinjer, som framdeles med turistklassen också väntas införda på nordatlanten. Svenska Amerika Liniens nybygge kommer att väsentligt ökat rederiets kapacitet. Problemet med en relativt begränsad högsäsong och längre perioder med svag efterfrågan och åtföljande ringa trafikfrekvens har hos transportföretagen genom större rörlighet i prissättningen kunnat mötas med bättre resultat än hos turistnäringens övriga intressenter. En fortsatt utbyggnad av de svenska utlandsförbindelserna för att möta den tilltagande konkurrensen från utländska transportmedel är rent principiellt ett berättigat önskemål till fromma för de svenska inkomsterna av den utländska turisttrafiken till landet. Huruvida ett sådant önskemål i praktiken kan bli tillgodosett, måste dock bli beroende på de bedömanden som från trafikföretagens sida göras om de ekonomiska förutsättningarna för en sådan utbyggnad. I samband med transportkapaciteten vill utredningen icke underlåta att nämna en punkt, där situationen tidvis erbjuder stora svårigheter, nämligen Hälsingborg som genomgångsstation för biltrafiken mellan Danmark och Sverige. Någon annan väg ur dessa svårigheter än att öka transportmöjligheterna på traden Hälsingborg—Helsingör synes icke föreligga. Utredningen vill därför förorda, att åtgärder genom Statens Järnvägars försorg snarast vidtagas för insättande av ännu en bilfärja av modern typ och av tillfredsställande storlek på linjen Hälsingborg—Helsingör. F ö r att undanröja svårigheter av ungefär samma slag i trafiken Köpenhamn—-

Malmö synes en ökning av kapaciteten för biltransporter även på denna linje böra tagas under övervägande. I anslutning härtill bör även påpekas, att anordningarna i Malmö och Hälsingborg för tullbehandling av resgods, tillhörande resande från och till utlandet anses otillfredsställande, särskilt vid trafikanhopningar som på lör- och söndagar samt vid helger. Härigenom vållas de resande otrevnad och onödig tidsspillan. Erfor-

derliga åtgärder för att komma till rätta med dessa olägenheter synas böra vidtagas, närmast av generaltullstyrelsen. Nödvändigheten av dessa åtgärder framstår desto starkare, som Sverige i allt högre grad tycks tilldraga sig de utländska bilturisternas intresse. Långt mer skulle säkert vara att vinna av utländsk bilturism om de svenska vägarna voro bättre.

Scandinavian Airlines Systems trafiknät i Europa och medelhavsländerna.

«1 MS a C3 cd

u

m

o M

OD

I»

a h

^a

»3 a es o Q0

KAPITEL 9.

Olika turistfrämjande 1. Allmän översikt. 1 Sverige finnas över hundratalet lokalt verksamma turistorganisationer och kommittéer och av dessa äro 25 av den storleksordningen att de äro representerade i Svenska Turisttrafikförbundets råd. I årligt anslag erhålla dessa lokala turistorganisationer från städer och kommuner, landsting och enskilda ca 250 000 kr. Ett trettiotal av lokalföreningarna ha en eller flera byråer med fast anställd personal och ytterligare ett trettiotal ha ordnat upplysningsställen. Den i utlandet mest verksamma propagandan för resor till Sverige drives parallellt med Svenska Turisttrafikförbundet av de svenska trafikföretagen. Statens järnvägar och rederierna ha för sin trafikvärvning sedan mycket länge lagt ned ett synnerligen omfattande och påkostat arbete. Det skandinaviska trafikflyget genom Scandinavian Airlines System har också med det över hela världen förgrenade trafiknätet nu kommit att få avsevärd betydelse för den svenska turistpropagandan och den allmänt främjande turistreklamen. Till de turistfrämjande organisationerna få också räknas våra officiella representationer i utlandet, Svenska Institutet, Svenska Exportföreningen och handelskamrarna.

ganisationer i Sverige. Hit höra också våra i utlandet representerade stora exportföretag och utländska trafikföretag, som upptagit Sverige i sitt trafiknät. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för några av de viktigaste sammanslutningarna inom turistområdet. Svenska Resebyråföreningen är ett samverkande organ för i Sverige verksamma resebyråer. Föreningens 15 medlemmar har tillsammans 69 registrerade byråer i landet. De svenska byråerna ha genom egna filialer i utlandet eller som agenturer för utländska resebyråer ett omfattande ackvisitionsnät, som arbetar för att få utländska turister hit. Två av de största internationella resebyråerna, Thos. Cook & Son Ltd. och American Express Co. Inc., ha genom sina filialer i Stockholm också medlemskap i föreningen. Svenska Turistföreningen, grundad 1885, är Sveriges äldsta och största riksomfattande medlemsorganisation inom turistlivet med 165 214 medlemmar. Den är främst inriktad på att göra det möjligt för svenskar att företaga turistfärder i landet. De åtgärder föreningen under sin 66-åriga tillvaro under mottot »Känn ditt land» vidtagit för att främja svenskarnas turistfärder i det egna landet ha emellertid i stigande grad kommit

att få betydelse även för den ökade strömmen av utländska turister. Verksamheten vilar ekonomiskt på medlemsavgifterna, f. n. tio kronor per år och medlem. Halv avgift erlägges för ytterligare medlemmar inom samma familj ävensom för juniorer. Ekonomiskt stöd har åtnjutits från stat och kommun för upprättande av nya vandrarhem. Föreningens arbetsområde täcker främst följande verksamhetsgrenar: Resetjänst organiserad som S. T. F:s resetjänst med expeditioner i Stockholm, Göteborg och Malmö inkluderande fullständig resebyråverksamhet för resor inom Sverige, skolreseverksamhet, gruppresor, väglappar och vägvisare till turistiska sevärdheter m. m. Fältverksamhet, varunder sammanfattas praktiska åtgärder till underlättande av färder i svenska bygder såsom fjällanläggningar, vandrarhem m. m. Publikationsverksamhet vars främsta uttryck är föreningens årsskrift. Sedan år 1932 utgives även ett särskilt föreningsblad, Svenska Turistföreningens tidning, f. n. med sex nummer per år. Föreningen har givit ut ett stort antal resehandböcker, planschverk, kartor m. m., vilka i viss utsträckning också kompletterats med upplagor på främmande språk. I sin styrelseberättelse för år 1950 redovisar föreningen bl. a. följande. Skolresetjänsten tog hand om 58 245 skolelever. Under året utgåvos 40 publikationer i 724 075 exemplar. Fotoarkivet beräknas omfatta omkring 50 000 svart-vita bilder och 8 000 färgbilder. Abisko turiststation, nedbrunnen våren 1949 och nu under återuppförande, besöktes år 1948 av 750 utlänningar fördelade på 31 nationer, främst amerikaner, fransmän och schweizare. Föreningen har registrerat 81 vandrarhem med 225 683 besök

och 298 001 loginätter, varav 65 415 övernattningar eller 21,95 % avse utlänningar, nämligen 33 234 danskar, 3 673 norrmän, 6 303 engelsmän och 2 249 amerikaner samt 3 189 fransmän. Antalet utlänningar på vandrarhemmen är starkt stigande. Under turiststationer i fjället m. m. angivas 15 förläggningar med 30 708 besökande och 79 929 nattlogin; i 50 stugor samt 38 kåtor mottogos 22 624 besökande. Föreningens inkomster uppgingo till 6,G miljoner och i tillgångar redovisas omkring 3,1 miljoner kronor. Reso (Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation) har 87 andelsägande organisationer och som landsomfattande medlemsorganisation 183 klubbar med 36 000 medlemmar. I organisationens arbetsuppgifter ingå följande verksamhetsgrenar: Reseverksamheten, med tio fullständiga resebyråer och ett antal turistbyråer med begränsade biljettförsäljningsrättigheter, förmedlar en betydande utlandstrafik i samarbete med systerorganisationer i andra länder. Semesterverksamheten omfattar tretton anläggningar i Sverige, som tillsammans med andra av Reso iordningställda resemål togos i anspråk under sammanlagt 186 000 uppehållsdagar under 1950. Omsättningen vid de egna semestergårdarna, vartill medel erhållits bl. a. från fonden för friluftslivets främjande, uppgick till i det närmaste tre miljoner kronor. Medlemsorganisationen driver en omfattande upplysningsverksamhet i semesterfostrande syfte i turist- och resefrågor och står orternas föreningsliv till tjänst med genomförandet av kortare och längre studie- och utflyktsresor. Organisationsverksamheten ombesörjer kongressuppdrag, organisationstjänst, reklam och propaganda samt omhänder-

har de utländska gruppresornas program i Sverige. Hotellverksamhet bedrives genom AB Reso Hotell, som i Stockholm och på andra platser i landet deltager i skapandet av hotellföretag. Reso driver en mycket stor resepropaganda och utger genom medlemsorganisationen en egen tidskrift Fritiden. Enligt styrelsens berättelse för år 1950, varur ovanstående uppgifter äro hämtade, slutade balans- samt vinst- och förlusträkningarna (här avrundat) på 3 396 000 respektive 985 000 kr. Skid- och friluftsfrämjandet. (Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige) hade från början uteslutande tävlingsidrott på skidor på sitt program. Från 1908 har Svenska Skidförbundet byggt vidare på detta område och föreningen omfattade i stället fram till 1920 skididrott för alla. F r å n tjugotalet utvidgade föreningen sin verksamhet till att omfatta friluftsliv i alla former och ändrade slutligen sitt namn till Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige. Föreningen, som i Stockholm sedan 1937 driver resebyråverksamhet, står också som arrangör för hitresande utländska grupper och har ca 30 000 medlemmar, som erlägga en medlemsavgift av åtta kronor per år. Skidfrämjandet har 170 lokalavdelningar och 5 turiststationer, 17 friluftsgårdar samt 110 sporthem och raststugor, vartill bidrag sedan 1940 erhållits ur fonden för friluftslivets främjande samt även av kommunerna. För år 1949/50 uppgingo föreningsinkomsterna till 382 000 kronor och i samma bokslut redovisas tillgångar med 1 297 000 kronor. Som eget kapital upptages 54 000 kronor. Cykelfrämjandet (Cyklisternas Riksförening) bildades 1934 med uppgift att 7—511379

bevaka cyklisternas trafikintressen och har sedermera även engagerat sig i en rådgivande och arrangerande verksamhet för turistresor med cykel. Föreningen har ca 16 000 medlemmar. KAK (Kungl. Automobil Klubben) med ca 12 500 medlemmar har bland motororganisationerna den mest utvecklade turistfrämjande verksamheten. Klubben har också i Stockholm egen resebyrå med internationella förbindelser. M (Motormännens Riksförbund) med ca 57 000 medlemmar har en egen reseavdelning till medlemmarnas tjänst. Utredningen övergår härefter till en n ä r m a r e redogörelse för utvecklingen och organisationen av samt verksamheten inom de båda för utlandsförbindelserna på här behandlade område viktigaste institutionerna, nämligen Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet för kulturellt utbyte med utlandet. 2. Svenska

Turisttrafikförbundet.

Såsom framgår av vad i inledningskapitlet anförts bildades Svenska Turisttrafikförbundet 1902. För denna organisation föreslogs ursprungligen namnet Turistreklamförbundet, vilket emellertid ersattes med Turisttrafikförbundet, vilket i sin tur snart ersattes med namnet Svenska Trafikförbundet. År 1944 återgick man dock till namnet Svenska Turisttrafikförbundet. Förbundets uppgift angavs i § 1 av stadgarna på följande sätt: »Turisttrafikförbundets ändamål är att i största möjliga mån verka för en ökning av turisttrafiken från utlandet och att fördela densamma till landets olika delar.» Man avsåg att finansiera verksamheten med fastställda inträdesavgifter samt frivilliga bidrag. Det första året anmäldes som medlemmar 21 järnvägsaktiebolag,

14 rederier, 21 hotell och restauranger, 2 brunns- och badortsbolag, 2 resebyråer, 7 vinhandels- och bryggerifirmor samt Svenska Turistföreningen och Gotlands Turistförening. Sammanlagt utgjorde antalet medlemmar 81. Avgifter och bidrag uppgingo första året till närmare 15 000 kronor. Järnvägsstyrelsen, vars representanter beklädde posterna som förbundets ordförande och sekreterare, lämnade det första året ett bidrag på 3 000 kronor och följande år 7 000 kronor. År 1905 höjdes detta bidrag, som fastställdes i särskilda kungliga brev, till högst 8 000 kronor, 1906 till 10 000 och 1907 till 15 000 kronor, vilket belopp även utgick för 1908. F ö r att främja resetrafiken från utlandet upprättade, som tidigare nämnts, turisttrafikförbundet 1909 en resebyrå i Berlin samt 1921 resebyråer i Paris, London och New York. London- och New York-byråernas tillkomst möjliggjordes i hög grad genom bidrag från Statens Järnvägar. Då riksdagen ifrågasatt huruvida utgifterna för dessa byråer till fullo kunde anses motsvara gagnet för Statens Järnvägar, bestämde man sig för att lösgöra resebyråerna i Berlin, Paris, London och New York från turisttrafikförbundet, varefter de övertogos av Statens Järnvägar. Detta skedde 1924. För att tillgodose behovet av ytterligare medel för reklamens bedrivande stiftades 1909 på förbundets initiativ Turisttrafikförbundets Restaurang AB, som träffade avtal om att driva restaurangvagnar å Statens och enskilda järnvägar samt några järnvägshotell. Av detta bolag hade förbundet såsom innehavare av samtliga stamaktier en väsentlig inkomst. År 1912 tog turisttrafikförbundets styrelse initiativ till bildande av lokala

turisttrafikföreningar i olika delar av landet, varigenom man hoppades kunna höja intresset för turisttrafiken. Statens Järnvägars övertagande av resebyråerna föranledde en omorganisering av turisttrafikförbundet för att verksamheten helt skulle kunna koncentreras på reklamarbetet och därmed sammanhängande uppgifter. 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om ändamålsenligt ordnande av turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet och vad därmed hängde samman. De sakkunnigas utlåtande förelåg i oktober 1927 och innefattade en historik, redogörelse för dåvarande turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet, statistik och ekonomisk beräkning rörande turisttrafiken, redogörelse för vissa främmande länders turistreklam- och upplysningsverksamhet samt utlåtande och förslag. De sakkunniga ansågo sig kunna konstatera, att enligt approximativa beräkningar turisttrafiken då representerade en årlig penningtillströmning till landet av omkring 25 miljoner kronor. De sakkunniga framhöllo som en nationell svensk angelägenhet att tillräckliga och vederhäftiga upplysningar funnes att tillgå för den turistström som årligen sökte sig till vårt | land. Som motiv för statlig medverkan på h ä r avsett område framhölls, att den allmänna turistreklam- och upplysningsverksamheten för landet icke endast kunde grundas på privatekonomiska intressen. Om verksamheten, såsom de sakkunniga menade, vore för landet i sin helhet gagnelig ur ekonomisk och kulturell synpunkt, måste den därför stödjas och organiseras med statens hjälp samtidigt som den bästa anslut-

ningen till den allmänna upplysningsverksamheten vunnes under statens medverkan. I enlighet med förslag i Kungl. Maj:ts proposition nr 80/1934 blev förbundet omorganiserat den 1 januari 1935. I anslutning härtill beviljades till turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet för budgetåret 1934/35 under sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag av 110 000 kronor. Genom 1934 års beslut blev förbundets propagandaverksamhet och organisation i viss mån kringskuren. Sålunda knöts den på några viktiga punkter till i Statens Järnvägars regi bedrivna resebyråer, nämligen i Berlin, London och Köpenhamn. Personalbesättningen vid dessa byråer skulle bestämmas av Statens Järnvägar och driften handhavas av dessa. Vid utövandet av propagandaarbetet skulle personalen däremot vara underställd ledning och tillsyn av det omorganiserade förbundet. Under åren 1935—1939 uppgingo förbundets bidrag till personal- och administrationskostnaderna vid Statens Järnvägars byråer i Köpenhamn, London och Berlin till i genomsnitt 93 000 å 94 000 kronor. Turisttrafikförbundets Restaurant AB avvecklades år 1940 och verksamheten övertogs av det nybildade bolaget AB Trafikrestauranger. De medel som härigenom frigjordes användes till inköp av fastigheten Klara Västra Kyrkogata 3 A i Stockholm, där förbundet numera har sina lokaler. Den inkomst förbundet åtnjuter av fastigheten brukar årligen uppgå till 35 å 40 000 kronor. Svenska Turisttrafikförbundets verksamhet i dess nuvarande skick regleras genom av Kungl. Maj:t fastställda stadgar, ändrade senast den 3 december 1948. I dessa stadgar karakteriseras förbundets

uppgift på följande sätt: »Förbundet har till uppgift att främja resandetrafiken från utlandet till och inom Sverige och att i detta syfte driva upplysningsverksamhet samt verka för utveckling av landets turistväsen.» Förbundets aktiva medlemmar utgöras av svenska städer, landsting, kommuner, föreningar och företag. Bland medlemmarna befinna sig ett stort antal hotell, restauranger och pensionat samt företag för passagerartrafik till och inom landet, för utlandspropagandan intresserade industriföretag och ett antal lokala turisttrafikföreningar huvudsakligen av läns- eller landskapskaraktär, vilka tillsammans täcka praktiskt taget hela landet. De aktiva medlemmarna uppgå för närvarande (november 1951) till 362, varav 220 hotell, pensionat och restauranger. Förbundets inkomster från dessa medlemmar utgöras huvudsakligen av medlemsavgifter. Beträffande hotell, pensionat och restauranger regleras dessa enligt en särskild av styrelsen efter samråd med vederbörande riksorganisationer fastställd skala, beräknad med hänsyn till företagets storleksordning. Övriga aktiva medlemmar betala en årsavgift av lägst 100 kronor. Passiva medlemmar erlägga en årsavgift av 20 kronor och kunna för 200 kronor förvärva ständigt passivt medlemskap. Utöver fastställda medlemsavgifter lämna en del av medlemmarna särskilda ekonomiska bidrag till förbundets verksamhet. Förbundets styrelse består av högst 17 personer, av vilka tre utses av Kungl. Maj:t, en av järnvägsstyrelsen, samt 13 av ett förbundets råd. Av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmande en vara ordförande. Inom sig utser styrelsen en förste och en andre vice ordförande.

För var och en av styrelsens ledamöter med undantag av ordföranden skall suppleanter utses respektive väljas. Förbundets organisations- och arbetsschema finnes återgivet på omstående sida. I stadgarna är föreskrivet att bland de av rådet valda styrelseledamöterna och suppleanterna skola finnas representanter för näringslivet, hotell- och restaurangverksamheten, resebyråer, trafikföretag samt riksorganisationer, företrädande turismen, samt tre ledamöter med suppleanter representerande de lokala turistorganisationerna. Förbundets r å d består av a) representanter, f. n. 25 till antalet, för till förbundet såsom medlemmar anslutna turistorganisationer, vilka företräda län, landskap eller jämförbart område. Varje dylik organisation företrädes i rådet av sin sekreterare eller verkställande ledamot eller vid förhinder för dessa av särskilt utsedd representant; b) högst 20 ledamöter jämte personliga suppleanter utsedda av de offentliga eller till förbundet såsom medlemmar anslutna institutioner, föreningar eller företag, som icke äro att hänföra till under a) nämnda och som rådet före juni månads utgång därom a n m o d a r ; c) högst 6 (för närvarande 5) enskilda personer eventuellt jämte personliga suppleanter, som väljas av förbundet vid årsmöte. Förutom sitt huvudkontor i Stockholm har förbundet ett antal byråer i utlandet. I New York representeras det sålunda av Swedish National Travel Office Inc., 630, Fifth Avenue, som är organiserat som ett aktiebolag, vars aktier innehas av fyra av förbundet utsedda personer som »trustees». Byrån har egen styrelse. Byrån ingår jämte motsvarande danska och norska byråer i Scandinavian National Travel Commission, ett

organ som skapats för att rationalisera och intensifiera den gemensamma nordiska turistpropagandan i USA. Förbundet har egna byråer i Rom, Ufficio Svedese di Informazioni Turistiche, Via Vittorio Veneto 70, i Paris, Office National du Tourisme Suédois, Maison de Suéde, 125 Champs-Elysées. Den yngsta av förbundets byråer öppnades i Ziirich 1947 under namnet Schwedischer Fremdenverkehrsverband. Denna byrå har sedermera organiserats som skandinavisk med bidrag tills vidare från Danmark. I samband med detta ändrades namnet till Skandinavisches Verkehrsbiiro. Byråns adress är Pelikanstrasse 19. I London och Köpenhamn representeras Svenska Turisttrafikförbundet av Statens Järnvägars resebyråer. De äro Swedish Travel Bureau, 21 & 22 Coventry Street, London W. 1 och Svenske Statsbaners Rejsebureau, Hovedbanegaarden, Köpenhamn. Beträffande förbundets ekonomi kan nämnas, att förbundet sedan 1935 åtnjutit statsanslag, under krigsåren dock ej från anslag å riksstaten. I anslagshänseende sorterar förbundet numera under handelsdepartementet, dit det överfördes år 1948 från utrikesdepartementet. För budgetåret 1949/50 uppgick förbundets totala inkomster till ca 712 000 kronor. Av dessa utgjorde det ordinarie statsanslaget 231 000 kronor samt extra anslag från staten 150 000 kronor, varav 100 000 kronor till den allmänna verksamheten och 50 000 kronor för en gemensam skandinavisk propagandakampanj i USA. Från Statens Järnvägar åtnjöt förbundet ett bidrag av 110 000 kronor för nämnda budgetår, från vilket dock avgått 60 000 kronor utgörande förbundets bidrag till de nyssnämnda resebyråerna i London och Köpenhamn. Bidragen från enskilda företag ha för samma år u p p -

LOKALA TURISTORGANISATIONER

DDDDDDDDDDDDD BROSCHYRER M.M.

7>

O FILMER M.M.

7S -H

UTSTÄLL.MTRL

UTL. JOURNALISTER M.A. MTRL FÖR PRESS. RADIO MEDLEMSSERVICE

"O

> z > O

z a

BILDUTLÅNING FILMUTLÅNING

TJ

a O c

> m < Q n m r— m m po

-i

P

H

e P SS C: |-i af

a a

o.

o P

o

a

3 P Of

et

gått till ca 133 000 kronor, vartill kommit ca 42 000 kronor i medlemsavgifter. Övriga inkomster belöpa sig för samma år till ca 46 000 kronor. För budgetåret 1950/51 utgick riksstatsanslaget med 325 000 kronor. Därutöver beviljades ett extra anslag å 100 000 kronor. För budgetåret 1950/51 erhöll förbundet samma bidrag från Statens Järnvägar som för nästföregående budgetår eller 110 000 kronor samt enskilda bidrag å tillhopa 123 750 kronor. Räkenskaperna balanserade på 984 495 kronor. En sammanställning utvisande bl. a. förbundets inkomster från och med budgetåret 1936/ 1937 återfinnes på omstående sida. 1 F ö r att fullgöra sin huvudupgift att vara organ för svensk turistpropaganda i utlandet utger förbundet böcker, broschyrer, folders och affischer, så gott som samtliga på utländska språk. En detaljerad förteckning finnes i bilaga 8 till betänkandet, s. 200. Som exempel på publikationer kunna nämnas den allmänt orienterande boken »Sweden past and present», utgiven i samarbete med ett enskilt bokförlag, broschyren »Sweden» (La Suéde, Svezia e t c ) , som i kortfattad form med hjälp av text och bilder söker ge en allmän föreställning om landet och sprides i mycket stora upplagor, »Glimpses of Sweden», som är ett bildhäfte, »Lapland» och »The Lake District» m. fl., som äro regionala översikter samt »Angling in Sweden», som är en specialorientering inom ett för vissa kategorier turister lockande specialområde. Vidare kan erinras om den lilla handledningen för främlingar »How to feel at home in Sweden» samt om hotellförteckningen, utgiven i samarbete med Sveriges Hotelloch Restaurantförbund och Sveriges Cen-

trala Restaurang AB ävensom om guider av olika slag. I samarbete med lokala turisttrafikföreningar utger förbundet ett stort antal publikationer avseende olika landsdelar. Förbundet h a r även en i engelsk och svensk upplaga utgiven periodisk tidskrift »What's on in Stockholm» (Vad nytt i Stockholm). För utgivande av publikationer för vartdera av de båda budgetåren 1949/50 och 1950/51 har förbundet kalkylerat med 125 000 kronor. Publikationer för betydligt högre belopp ha dock kunnat tryckas beroende på att en del av dem helt eller delvis bekostas genom annonser; vissa publikationer, som försäljas, t. ex. en bordskalender, ha till och med givit gott överskott. Distribueringen av förbundets publikationer sker huvudsakligen genom förbundets egna byråer men även direkt till resebyråer i utlandet samt till legationer och konsulat. Dessutom ombesörjer förbundet distribution till utlandet av turistpropaganda för de lokala turistorganisationerna, för enskilda orter och för hotell- och trafikföretag som äro medlemmar i förbundet. De broschyrer, folders och affischer som upptogos i publikationsplanen för 1950/51 uppgingo sammanlagt till 719 000 exemplar. Som rådgivande organ i fråga om publikationsverksamheten fungerar en publikationsnämnd. I denna ingår representanter för Scandinavian Airlines System, Statens Järnvägar, Svenska Amerika Linien, Svenska Institutet, Svenska Lloyd, Svenska Resebyråföreningen, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund samt en representant för de lokala turistorganisationerna.

1 Bil. 9 sid. 205 visar en grafisk framställning av statliga anslag och bidrag i procent i förhållande till totala inkomster för Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet.

O O O

O O O

o o o o o o o c o «p

O O O

o o o CM co es

C M O

«M

•^ti c o

f

CO

Tt<

O f O C-

f f

oa co us

©5 US f

C<J-^ OS CO CM CO

o US ZD

C-

O

O

O C O O cO O O O

l>-

os US

f co

o

COI> CM

<* SO " * CM

rHCO 00O)

00 f

oooo «p o o eo

C O f C O O 0 0 CM

o CM T-i

f H OOCM CM

00 -

o co coo

^ o

^*CO 0 0 O -#OS

o «* TH

f f OS f C- f

1*1 f us

o f £: CO^t< S

OS O

US

O f O C M K 3 H

oco O C M oro

os CM os

•H^O

OS

CM O

CM f

- * o *#

O CD 0 0 OS CM i-l

CM oo Tj(

COP-

O - ^ i o » o CO CM

^ US 00

T-l O

M

O O) OS CO

OS OS

25 coco S coc- ©

f

rf<

CO 0 0

(M

ooo

oo

O f T-llO

l>O

O

H

«©

O C O CM CO

O

H

TH

0 0 O coco

T - l CO

f

fin

00 f

f

f

o

tH - 4 °CS CS C/J O

tH

' O T H ' H

ca

C I £ C O ^ j - J CO To

T*

o

-o -a

co •># f o o o ©s

Ö

Ö O O O

00 OS

US

O) rH H

O) O O O O O O O O CM • *

OS TH

rH

o c o «o o f f i os o co oo

OS us oo

3 O t»

O O CM OS •^CM

OS O f

C M f CM CO

OS US

^

«H

a . "

«

ÖD t ,

g oj) . i ä o »

cS ^>- •3cSg ^o ^« ,.|« ' op S SH

CS

> C cS 3

cS L r2 "H !S S3 °cs C ^ij'o,,, M M CS « 7 g t a o,co ^

OS

oo

O O )

CM us

O C O

TH

CO'* CM CM COCM

o US US

r H O

CM

f rH rHCM

O0 OS

C O - * O C O COOS

f OS CM

t-<

CS T J fl 0 0 t o «8 :cS CS ocS > ^ p, g C l H

OS

o * t f "<*

§ op

CM O C M O f •<#CM

CM l > «©

0 0 0 O f O f

QO f CM

COCO T H CO T-l r H

CM US CM

r H CO 00 rH

US OS

T-l

o cO O ) O""*

f OS OS

O C M

CM

O

O

US O

oo

O 0 0

00 CO o CM00 CM CM

«o O US

COCO

CM

CM 0 0

O O o co c o

ooo

oo

CM

oco

os

O - *

T)l

O I> O C M

f CM

O CO •*T-I

TH

o

US

0 - # O f

" * f

CM O O5O0 H ! M

CM t » Tfl

oco O ^ X oco o co oo co

so Ttl os oo

rHCM

• *

O O O

O O O

«

H

°

Ä ° a cs

EH

co

" - I T J

Ss

+-> - s 'C cs -Q >

s

o id ,-O Cs„

42 cS

c «Q =o fe M ™ BP"" cs _,

2 fl

•<rj <u &

00 — CS

M

CO 55 - 0 >

? « : AS S i "5 ^

00—• cS _ . o o tn cs

-fl

*

5 <u

CO O

e

53 £ o

^

to 4-> ' o o 00 cg -t-* C > ^< T 3

o

o

O

US US T—I

Is 6 5 g ^ g

1 0 3 50

; "Ö

rt

T-S

* § J ^ fl rt

to

cSC~

*

co a) cs rfl co c co - 1

ti-gcs fl c2 .2S 2 fl •E S S OO 0 0 co C 1:3

CO

-

fl B

fl

4J *

4-> V)

p. cs oo rj g -fl

s

2 .&.S *-• c *| - ^ r: 6 w o. O inD - ffll . C fl CS cB co

F *•< "A >o fe •* cs F •A! c ")

-H

o

•c

M

c *H a "O .BP CO

fl G fl

« 2 -g cs °cs fl

us

o

^ t S ia s

f »

O O

c •• 5: "a

:CS ° g ^

O

O

T-I

•s

c

^ oc S

o co os

ooo

3 jaj

^5co " " ^ g g 15

O CM O l d

O O

« (j,

ooo

f CO O S ' * (CM

O q

1-H O

T-l T-l

O C M

0D c

. «S c > •«

S i , C •*-> T-i o o CJ cs _ ,

OS

rH O 00CM

H

^

SOs JO'S

3S6'S

o o o oo o o o o co oo

O

<u

s §1

_0D O [_. ^H:CS OS

M

CM T—I

c

OS

•3

Ts I°

CM o

" * os

CO ' r t

- # °CS OS o o

co

O

CM US

i

Sic

T O "

t CM «©

U S

- ^ 0 0 CM CM

z

os , «

M

OS

THOO

us

oo

CM

o co e©

»"2

OS r»

©•«# O f

COOS 0 0 CM • ^ 0 0 l O H

a-

o

O

ooo

COOS

O O 0 " #

g "5 co'S

co f

oo o »o us

T-I 0 0 TIITH

O

oco

oo-<# 2S (NO) 2J coco 2

O O O

f

o o o o

oooo «e

o o o oo T-I oo os oo f us co co f O C O O O N l O

O O

b. As f £ Co **i

CS rrt _ . 0 0 £ CS "H T j 00

F a» co

••-> *5 "C cs A > co O

co

O

o. £2

wn._

•fl F :g c a £ 3 B S BP

r^CO

* 103

Förbundet har ett bildarkiv, som för närvarande omfattar ca 12 000 foton. Dessa utlånas för illustrerande av artiklar om Sverige i utländsk press, för sverigeböcker på utländska språk, för fönsterskyltningar i utlandet etc. Under de senare åren har den årliga utlåningen uppgått till 5 000 å 6 000 bilder per år. En allt större vikt har kommit att fästas vid turistpropagandan genom filmer. Filmverksamheten har i stor utsträckning bedrivits i nära samarbete med Svenska Institutet. Filmerna äro i huvudsak av två slag. Det ena slaget utgöres av filmer i normalformat, avsedda att som förprogram visas på biograferna. Som exempel på en film av detta slag kan nämnas den av förbundet år 1946 tillsammans med Svenska Institutet framställda stockholmsfilmen »Människor i stad» av Arne Sucksdorff. Ännu en Sucksdorffs-film, benämnd »Strandhugg» och med motiv från Västkusten, upptogs sommaren 1949. Det andra slaget av filmer äro smalfilmer, i allmänhet med en speltid av 25 å 30 minuter, huvudsakligen avsedda att visas i föreningar, skolor etc. Bland sådana filmer märkas de två färgfilmerna »Dalarna» av Valter Boberg och »Angling in Sweden» av Olle Törnblom. För Amerika skötes förbundets och institutets filmdistribution genom det s. k. Films of the Nations i New York. Förbundet bedriver även upplysningsverksamhet genom artiklar och meddelanden i pressen, korrespondens med utländska turistorganisationer, resebyråer och enskilda personer, cirkulärskrivelser till beskickningar och konsulat m. m. En betydelsefull gren av upplysningsverksamheten utgör omhändertagandet av utländska gäster såsom författare, journalister, representanter för utländska trafikföretag, turistorganisationer och

resebyråer m. fl. Förbundet har sålunda regelbundet anordnat omfattande studieresor i Sverige för utländska resebyråmän. Vid omhändertagande av utländska gäster, till vilka under senare år kommit en ny kategori, nämligen filmexpeditioner, samarbetar förbundet i stor utsträckning med utrikesdepartementets pressbyrå, Statens Järnvägar, Svenska Institutet, SAS, hotellorganisalioner och olika hotellföretag m. fl. samt de lokala turistorganisationerna. Förbundet har även till uppgift att på olika sätt arbeta för utvecklingen av landets turistväsen. I sådant syfte har förbundet låtit verkställa ett stort antal utredningar och tagit initiativ av olika slag. Bland sådana initiativ kunna nämnas den tidigare nämnda utredningen beträffande lämpliga provisoriska åtgärder för att möta turistströmmen sommar e n 1947, som tillsattes inom handelsdepartementet 20 juli 1946 med förbundets direktör som ordförande. Vidare de s. k. Sverige-Amerikadagarna, som började 1948 och som blivit årligen återkommande evenemang i avsikt att förlänga turistsäsongen. Förbundet tog även initiativ till det under de två sista sommarsäsongerna tillämpade systemet att vissa för den utländska turistströmmen betydande hotell i landet skulle förbinda sig att reservera ett visst antal rum för utländska turister mot att hotellen i gengäld fingo höja rumsprisen med 20 % u n d e r sommarsäsongen. I detta sammanhang kan slutligen erinras om, att turistutredningen tillkallats efter framställning av förbundet. Förbundet bedriver numera ett mycket omfattande internationellt samarbete. De fem nordiska ländernas turisttrafikorganisationer ha ett samarbetsorgan, benämnt nordiska turisttrafikkommittén. Förbundet är även anslutet till

den under 1947 bildade internationella unionen av erkända turisttrafikorganisationer. Likaledes tillhör förbundet den under unionen sorterande europeiska turistkommissionen (E.T.C.). Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att staten i den av Marshallorganisationen (O.E.E.C.) tillsatta särskilda kommittén för turistfrågor utsett sin representation inom förbundet. 3. Svenska Institutet. Svenska Institutet, som började sin verksamhet i februari 1945, har till uppgift att »till gagn för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med utlandet samordna och stödja den upplysningsverksamhet om Sverige i utlandet, som redan pågår, samt att, där så kan befinnas behövligt och lämpligt, upptaga nya verksamhetsgrenar i kulturutbytets tjänst». Verksamheten hade föregåtts av det av Kungl. Maj:t år 1935 tillsatta kulturrådet med den s. k. upplysningsnämnden som arbetsutskott och utrikesdepartementets pressbyrå som verkställande organ. Denna nämnd skulle följa det inom och utom landet bedrivna arbetet för spridandet av kännedom om Sverige samt lämna förslag vid tillsättande av svenska lektorer vid utländska universitet. De år 1943 tillsatta »sakkunniga för utredning av Sveriges kulturella och kommersiella förbindelser med transoceana länder», den s. k. Amerika-utredningen, föreslogo kulturrådets och upplysningsnämndens upphörande och i stället inrättandet av en fristående, genom såväl statsmedel som privata bidrag finansierad basorganisation för svensk upplysningsverksamhet i utlandet, »Svenska Institutet för kulturellt utbyte med utlandet». Den närmaste utländska förebilden till

institutets verksamhet är The British Council. Under de gångna åren har institutets verksamhet täckt ett mycket stort arbetsområde och i sin tur kommit att utgöra en förebild vid skapandet av liknande institutioner i andra länder, närmast Norge och Schweiz. Institutets arbete är organiserat på två huvudavdelningar, stockholmsavdelningen och utlandsavdelningen. Stockholmsavdelningen, Kungsgatan 42, har en allmän informationstjänst med avdelade tjänstemän som taga hand om utländska studiebesökande, »industriturister» och »socialturister». Här färdigställes ett stort antal stenciler, broschyrer och särtryck, delvis i samarbete med olika myndigheter och institutioner, såsom medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, tekniska högskolan etc. Vidare mångfaldigas tidskriftsartiklar om Sverige och svenska förhållanden på främmande språk och utnyttjas som informationsmaterial. Aktuella svenska publikationer, t. ex. den s. k. Paris-rapporten om Sveriges ekonomi, har översatts till engelska genom institutets försorg och tryckts i stor upplaga. En ökad efterfrågan på all slags upplysningslitteratur har kommit till synes från ett stort antal länder i alla världsdelar. Förutom institutets utlandsavdelningar, svenska beskickningar och konsulat, handelskamrar, utlandslektorer m. fl. ha utländska bibliotek och offentliga läsrum, akademiska institutioner, studentkårer och läroanstalter samt enskilda personer försetts med litteratur. Vid institutets start förelåg en markant brist på lämpliga, på de viktigaste kulturspråken skrivna böcker och broschyrer om olika svenska förhållanden. Till följd av begränsade medel h a r institutet dock endast delvis lyckats fylla denna brist. Institutet har i sin publi-

kationsverksamhet i möjligaste mån försökt koncentrera sig på områden som av erfarenhet visat sig vara föremål för speciellt intresse från utländsk sida. Som exempel på utgivna publikationer anföres i verksamhetsberättelsen för 1948/1949 »Introduction to Sweden» skriven av Ingvar Andersson och kompletterad med detaljupplysningar av olika sakkunniga. »Social wellfare in Sweden» av Karl J. Höijer och »Swedish Books and Publications on Science, Medicine and the Humanities», därjämte ett bildverk om svenskt konsthantverk och ett annat med titeln »Sweden, land of outdoor life». I sin filmverksamhet har institutet sökt realisera vissa större projekt, i stället för att splittra ansträngningarna på en rad mindre uppgifter. Institutets avdelningar i utlandet liksom även de svenska beskickningarna och konsulaten förses fortlöpande med filmer; vissa avlägsna diplomatiska representanter ha försetts med förråd av film, och tjänstgöra var för sig som distributionscentraler inom sina distrikt. Även i övrigt ha önskemålen om svensk upplysningsfilm utomlands kunnat tillgodoses i allt större utsträckning och utlåningen h a r ständigt ökats. Utländska filmexpeditioner ha liksom tidigare erhållit olika former av hjälp, från kontaktförmedling till biträde vid planläggning och tekniskt bistånd. Som ovan nämnts samarbetar institutet med turisttrafikförbundet i filmfrågor. På institutets program står även arrangerandet av utställningar. En vandringsutställning med svensk grafik startade i Kanada hösten 1947. En a n n a n utställning, »Sweden to-day», sammanställd i samband med pionjärjubileet i Förenta staterna har visats på ett stort antal orter över hela Amerika, främst

givetvis i svenskcentra, men också på andra platser. Bokutställningar ha likaledes anordnats, bl. a. i Geneve och Paris. Institutets utställningsnämnd har avgivit yttranden och diskuterat olika riktlinjer för allmän svensk utställningsverksamhet i utlandet, vilka i allmänhet blivit bestämmande för Sveriges insatser på detta område. Institutets medverkan vid utländska studiebesök har varit ständigt växande. Allt fler utlänningar vända sig till institutet för att få hjälp och orientering, svenska företag och institutioner önska i allt högre grad få del av institutets erfarenhet och genom de svenska beskickningarna förmedlas i ökad utsträckning besök av betydelse. Institutet samarbetar med olika institutioner vid planering av gruppresor med låga kostnader och en broschyr om sådana studieresor i Sverige har omarbetats och utgivits på engelska och franska språken. En särskild typ av utländska studiebesökare utgöra de vetenskapsmän från krigshärjade länder som institutet inbjudit. Under budgetåret 1949/50 disponerades för inbjudan av vetenskapsmän från krigshärjade länder 172 000 kronor och för inbjudan av utländska specialister, föredragshållare och studiegrupper 19 000 kronor samt som stipendier för utlänningars studier i Sverige 84 000 kronor. På programmet står även kursverksamhet för utlänningar. Sådana kurser ha arrangerats bl. a. i samarbete med Kooperativa Förbundet, Folkuniversitetet och Stockholms högskola. Genom medel ställda till förfogande av Kungl. Maj:t har institutet kunnat utdela stipendier och under budgetåret 1949/50 utdelades stipendier åt representanter för 13 nationer. Det h a r här så gott som uteslutande rört sig om aka-

demiker och alla ämnesområden ha varit representerade. Utdelandet av stipendier h a r i regel förutsatt ömsesidighet gentemot berörda länder. Institutet tog också på sin tid i samarbete med socialdepartementet och socialstyrelsen initiativet till den framställning som ledde till att Sverige erhöll rättigheten att sända ut FN-stipendiater. Med ekonomiskt stöd från institutet upprätthålles ett flertal svenska lektorat i utlandet, i England — London och Newcastle, i Frankrike — Paris, i Island — Beykjavik, i Italien — Bom och Florens samt i Förenta staterna — Harvard University, Cambridge och Columbia University New York. Likaledes understöder institutet professuren i svenska språket vid University of Chicago och har även bidragit till professuren i svenska vid Berkeley University. Med bidrag från institutet ha dessutom assistenter för undervisning i svenska varit verksamma vid universiteten i Hull, Aberdeen, Manchester, Aberystwyth, Zurich, Mainz, Tubingen och Germersheim. Till samtliga lektorer och undervisningsassistenter utsänder institutet regelbundet tidningar och tidskrifter, undervisningsmaterial, upplysningsmaterial om Sverige, grammofonskivor, kartor m. m. Även lärare i svenska vid olika skolor över hela världen, som icke administrativt äro knutna till institutet, ha erhållit ett sådant stöd i viss utsträckning. Institutet har utlandsavdelningar i London och Paris samt har tidigare haft även i Prag. Sedan år 1946 har institutet disponerat ett eget hus vid Egerton Crescent i London, som blivit en samlingsplats för sverigeintresset med referensbibliotek, läsrum etc. Även i Paris h a r institutet egna lokaler i Maison de Suéde vid 125 Champs-Elysées. I Hol-

land har institutet en särskild representant. Institutet har ingen egen avdelning i Förenta staterna men ett intimt samarbete äger rum med den nuvarande kulturattachén i Washington, som tidigare tjänstgjort hos institutet i Stockholm. Dessa institutets utlandsrepresentanter äro centraler för upplysningsverksamhet om svenska förhållanden till gagn för de utländska studieorganisationer och enskilda, som önska förbereda sina studier i Sverige och för alla som vill ha material och informationer om svenska förhållanden på olika områden. Ofta gäller det här att anskaffa och sammanställa material rörande de mest skilda ting, ekonomiska frågor, sociala förhållanden, undervisningsfrågor, bostadsfrågor och a n d r a spörsmål, som väckt intresse på utländskt håll. En väsentlig del av dessa avdelningars verksamhet har sålunda kommit att ligga på förmedling av upplysningar, informationsmaterial, tidskrifter, musik, bilder m. m. Samtidigt hjälper institutets utlandsavdelningar resande svenska vetenskapsmän, föredragshållare, stipendiater m. fl., som önska information. Enligt de av Kungl. M^j:t fastställda stadgarna för institutet utser Kungl. Maj :t 50 ledamöter av institutets råd samt institutets betalande medlemmar samtidigt 50 rådsledamöter. Badet sammanträder sällan. Institutets verksamhet ledes av en styrelse på elva personer, varav tre äro utsedda av Kungl. Maj:t. Under rubriken utskott och nämnder redovisar institutet ekonomiutskott, biblioteksnämnd, filmnämnd, Ibero-Amerikanska nämnden, lektoratsnämnd, publikationsnämnd, utställningsnämnd och en vetenskaplig nämnd. Finansieringen av institutets verksamhet per den 30 juni 1951 framgår av följande intäktstablå:

INTÄKTEB: Statsanslag 1950/51 Statsanslag för stipendier till utlänningar Statsanslag förmedlat av Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet Icke utnyttjat från 1949/50 151 692: 74 Statsanslag under året 129 822: 67 Avgår icke utnyttjat anslag 77 885: 01 övriga anslag från staten Anslag från övriga Medlemsavgifter Försäljning av böcker och broschyrer Försäljning av filmer Räntor

203 630: 40 95 608: 57 32 895: — 230 710: — 32 614: 20 1 725: 87 4 628: 28

Kronor

1 139 602: 32

450 000: — 87 790: —

KOSTNADEB: Central och vid huvudkontoret i Stockholm bedriven verksamhet I utlandet bedriven verksamhet Allmänt kulturutbyte Årets överskott Kronor Som framgått av det föregående är alltså Svenska Institutet till sin huvudsakliga karaktär en basorganisation i Sverige för upplysningsverksamheten på det kulturella, sociala och i viss mån också det ekonomiska området. Verksamheten sönderfaller i tre huvudgrupper: omhändertagande av kvalificerade studiebesökande,• reklam och film i samband med utställningar i utlandet samt all övrig publicitet om Sverige, som man dock i första hand söker distribuera genom försäljning av de olika publikationerna. Institutet har 28 anställda, varav 23 vid huvudkontoret. Institutets organisationsschema återgives på omstående sida.

4. Frågan om en sammanslagning mellan turisttrafikförbundet och Svenska Institutet. Frågan om en sammanslagning av Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet har varit föremål för sär-

528 841: 98 213 900: 74 364 122: 03 32 737: 57 1 139 602: 32

skild utredning (den s. k. Ewerlöfska utredningen), vars resultat redovisats i »Betänkande med förslag rörande riktlinjerna för samverkan mellan organen för upplysningsverksamhet i utlandet», avgivet till utrikesministern den 29 november 1947. Den Ewerlöfska utredningen hade att utreda och avge förslag i frågan huruvida Svenska Institutet, Svenska Turisttrafikförbundet och andra organisationer för upplysningsverksamhet i utlandet, som åtnjöto understöd, helt eller delvis kunde sammanslås eller, om en sammanslagning icke kunde komma ifråga, hur en klarare avgränsning av verksamhetsområden och arbetsuppgifter kunde verkställas. Undersökningen omfattade förutom Svenska Institutet och Svenska Turisttrafikförbundet även Svensk-Internationella Pressbyrån och Svensk-Amerikanska Nyhetsbyrån. Rörande de senare må följande anföras: Svensk-Amerikanska Nghetsbgrån tillkom år 1921 och ombildades till stiftelse

=

J ÉS

£ -g IE £ o ^ IE.

,T

i

X/1

an

/ Z

ni

fl

10 -i

n

fl

•<

te '•

oc

>-

Ul

H

te

V)

O

©

/

£ :0 -U

i

// _0

eS es bD

v

^E

:0 cr> g .£ .E :0

'ii. en v»

c

=> c

1* CT1

> , CJ c o o a Q- <L> X I

u -*

=> O

-*

11 O

^

-O

C

c

^ Ol °

cn

-n m c:

o F.

,'C!. „ c

g •S'-S

«

> n £ o JXL

2 OJ

<y

c

,

:D

>

CL E o E

^ f

:0 c

,_ —

o .s>£ 5-s cn Jr _

•2 c oo

O

CJ

—

>

o

v. £ :0 h C Z o

^

o <u

o

o o u o

o

§5

1 •1

;t1

c:

-o

år 1937 med av Kungl. Maj:t fastställda stadgar av samma år. Stiftelsens ändamål är att i Amerika, företrädesvis Förenta staterna, genom pressen eller annorledes i ord och bild sprida tillförlitliga uppgifter och meddelanden om svensk kultur, svenskt näringsliv och svenska samhällsförhållanden i övrigt samt att i den mån förhållandena så medgiva förmedla dylika meddelanden om Amerika i Sverige. Härutöver bedrives en betydande kulturell upplysningsverksamhet, omfattande exempelvis utgivande och tillhandahållande av artiklar, handböcker och andra publikationer om Sverige och svenska förhållanden, spridning av bilder, arrangerande av sverigeutställningar och besvarande av allehanda förfrågningar om landet. Stiftelsens verksamhet upprätthålles väsentligast genom statsanslag 1 som tidigare utbetalades genom Svenska Institutet, numera från utrikesdepartementet. Svensk-Internationella Pressbgrån tillkom år 1927 på privat initiativ och övertogs år 1938 av exportföreningen, som fortfarande är huvudman för byrån. Pressbyråns uppgift är att tillhandahålla pressen i utlandet aktuellt text- och bildmaterial rörande Sverige och svenska förhållanden. Byrån distribuerar regelbundet på olika språk avfattade bulletiner och artiklar och bedriver därjämte en omfattande bildtjänst. Byrån åtnjuter statsbidrag, 2 för vilket gäller att verksamheten skall övervakas av ett råd, bestående av representanter för utrikesdepartementet, exportföreningen och tidningarnas telegrambyrå. Byrån upprätthåller ett eget avdelningskontor i Buenos Aires och har dessutom avlönade representanter i Helsingfors, Cairo, London, Prag, Bio de Janeiro och Sydney. Därtill kommer ett rikt förgrenat nät av oavlönade ombud i övriga delar av världen, huvudsakligast bestående av svenska affärsmän, sekreterare eller andra tjänstemän vid svenska handelskamr a r eller liknande organ. 1 2

Ewerlöfska utredningen konstaterade, att man icke kunde förorda en sammanslagning av samtliga de fyra nämnda informationsorganen på grund av de väsentligt olika uppgifter som åvilade desamma. Vid övervägandet av huruvida sammanslagning av Svensk-Amerikanska Nyhetsbyrån och Svensk-Internationella Pressbyrån kunde komma till stånd, kom man också fram till, att varken organisatoriska eller ekonomiska skäl kunde tala för att dessa organ sammanfördes. För bedömandet av en sammanslagning av Svenska Institutet och Svenska Turisttrafikförbundet utarbetade utredningen och tillställde institutet och förbundet ett utkast till riktlinjer för en dylik sammanslagning. Härom skriver utredningen i sitt betänkande: »Detta utkast tog sikte på, att institutets och förbundets arbetsuppgifter skulle kunna sammanföras till ett på tre sektioner uppdelat organ, som i övrigt förutsattes konstruerat med dessa institutioner som mönster och med såväl kulturella strävanden som turistintressen företrädda i ledningen. Av de föreslagna tre sektionerna skulle en tilldelas framställningen och distributionen av olika slags upplysningsmaterial, en handläggningen av kulturutbytesärenden och en befattningen med frågor rörande turistväsendet. Genom sammanslagning av institutets och förbundets utlandsorganisationer skulle det nya organet få tillgång till fast representation i sex främmande länder. Huvudparten av de nuvarande medlemmarna i institutet och förbundet förutsattes överflytta sitt medlemskap till den nya institutionen, till vilken även institutets och förbundets medelstillgångar borde överföras.» I sitt utlåtande över utredningens utkast anförde Svenska Institutet sam-

Statsanslaget för 1950/1951 har utgått med 382 000 kronor. Som bidrag till Svensk-Internationella Pressbyråns verksamhet för budgetåret 1950/51 utgick statsanslag med 95 000 kronor. Bidrag från enskilt håll utgjorde för samma budsetår 85 000 kronor.

manfattningsvis, att de fördelar som måhända stode att vinna vid en sammanslagning, enligt institutets mening icke uppvägde de risker och nackdelar, som detta skulle medföra. Turisttrafikförbundet framhöll i sitt yttrande, att, därest man kunde förvänta, att vårt land för framtiden hade möjlighet att genom offentliga anslag och enskild offervilja finansiera två skilda institutioner av ifrågavarande slag, större förutsättningar syntes föreligga för ett framgångsrikt arbete för tillvaratagande av de turistiska intressena, om dessa som hittills finge verka genom en självständig organisation, vilken erhölle statens och enskildas fulla stöd. Även om denna organisation skulle bli något dyrare än den som skisserats genom sammanslagning av Svenska Institutet och Svenska Turisttrafikförbundet, syntes detta enligt förbundets mening icke böra tillmätas avgörande betydelse, enär merkostnaden torde bliva obetydlig i jämförelse med de ekonomiska fördelar som för landet kunde vinnas genom slagkraftiga, självständiga organisationers arbete. »1946 års sakkunniga för upplysningsverksamheten i utlandet» kommo också till samma slutsats om en sammanslagning mellan Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet. Härom anföres i betänkandet: »De sakkunniga vilja framhålla, att en sammanslagning av nu ifrågavarande två organ torde kunna innebära vissa fördelar, främst på det organisatoriska planet, särskilt beträffande planmässigheten i arbetets bedrivande. Genom likartade uppgifters sammanförande under enhetlig ledning borde exempelvis risken för dubbelarbete och intressekollisioner kunna elimineras. Genom en sammanslagning torde man vidare måhända även kunna räkna med vissa kostnadsbesparingar, främst på personalstaten. Såvitt de sakkunniga kunnat finna, tor-

de dock dessa icke kunna beräknas bliva av någon mera betydande storleksordning. Mot tanken på en fusion kunna å andra sidan åtskilliga skäl anföras. I vad avser Svenska Institutet torde man sålunda ha anledning att räkna med risken för en störande inverkan på den kulturella upplysningsverksamheten genom en sammankoppling med reselivspropagandan. Denna måste nämligen alltid arbeta med det målet för ögonen att tillföra vårt land största möjliga mängd turister och främmande valuta. Själva riktpunkten för turisttrafikförbundets verksamhet blir härigenom en annan än den institutet har att följa vid sina strävanden att i kulturutbytets tjänst göra utlande förtroget med olika sidor av svensk odling. Ett sammanförande till en och samma organisation av så heterogena uppgifter som att i Sverige handlägga ärenden rörande exempelvis hotell- och restaurangväsendet och att i olika former verka för utvecklingen av kulturutbytet med utlandet förefaller därför de sakkunniga föga ändamålsenligt. Vad Svenska Turisttrafikförbundet beträffar, få de sakkunniga i detta sammanhang starkt betona den nationalekonomiska betydelsen av den utländska turisttrafiken på Sverige, vilken enligt de sakkunnigas mening kräver förekomsten av en självständig, slagkraftig turisttrafikorganisation. Turisttrafikförbundet utgör redan nu huvudorganet för strävandena att främja denna turisttrafik och sörja för att bästa möjliga förutsättningar skapas för ett ändamålsenligt mottagande av utländska besökande. Vid den successiva utvidgning av den utländska turisttrafiken på Sverige, som framstår såsom både önskvärd och sannolik, torde allt större anspråk komma att ställas på förbundet. Denna utveckling synes komma att i än högre grad motivera förbundets fria och självständiga ställning i förhållande till övriga informationsorgan. En sammanslagning som den ovan ifrågasatta skulle enligt de sakkunnigas mening tvivelsutan medförr. en snävare ram — både ekonomiskt och organisatoriskt — för nämnda strävanden på reselivets område och i varje

fall risk för motsättningar vid avvägningen av arbetsuppgifter och medel mellan turistsektionen och övriga sektioner i det nya organet. De medlemmar i detta, som hade att företräda reselivets intressen, skulle sannolikt förr eller senare komma att yrka på en sådan självständig ställning för den speciella turistsektionen, att vinsten av en sammanslagning bleve illusorisk, för så vitt de icke föredrogo att bilda ett nytt fristående turisttrafikorgan. På grund av vad som ovan anförts ha de sakkunniga funnit, att de fördelar som ett sammanförande av de två här avhandlade organen skulle kunna tänkas medföra icke uppväga de sannolika olägenheterna av en fusion, varför de sakkunniga för sin del avråda från en åtgärd i dylik riktning.» Trots den negativa ståndpunkt som den Ewerlöfska utredningen intog till frågan om en sammanslagning av Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet kan spörsmålet icke betraktas som avfört från dagordningen. Turistutredningen har också under sitt arbete erfarit, att den dubbelorganisation för svensk utlandspropaganda som äger bestånd genom nyssnämnda båda institutioner flerstädes anses vara onödig. Från såväl statligt som privat håll har gjorts gällande, att uppgifterna kunna anses vara så närbesläktade, att de borde kunna omhänderhavas av en och samma organisation. Särskilt har därvid framhållits, att strävandena från båda organisationerna gå ut på att göra vårt land känt ute i världen och att därigenom skapa ökade förbindelser mellan Sverige och utlandet. Om dessa ökade förbindelser vinnas genom framhållande av kulturella eller rent turistiska företräden eller egenskaper hos vårt land kan synas vara tämligen likgiltigt betraktat ur rent ekonomisk synpunkt. Med hänsyn härtill 1 I bilaga 9 sid. 205 göres en jämförelse me. för resp. turisttrafikförbundet och institutet.

borde även ett sammanförande av de båda organisationerna till en institution vara en nära till hands liggande åtgärd. Från institutets sida har anförts att det icke vore otänkbart med gemensamt bildarkiv och i viss mån gemensam personal och att likaledes ett samgående i utlandet skulle kunna innebära vissa ekonomiska fördelar för båda parter. Som av den föregående redogörelsen framgår, äro såväl turisttrafikförbundet som Svenska Institutet beroende av bidrag från både staten och privat håll för att kunna driva sin verksamhet. 1 Vid anskaffande av privata bidrag har det förhållandet ej sällan framträtt, att båda organisationerna vädja till samma bidragsgivare. Härigenom har en icke önskvärd konkurrens uppstått, vilket icke kunnat undgå att utlösa en viss tvekan hos bidragsgivarna om vilken institution som främst bör främjas av givaren. Man kan förmoda, att vederbörande i åtskilliga fall icke ansett, att deras bidrag blivit rationellt utnyttjade, vilket möjligen kan ha lett till, att man å enskilt håll icke i den utsträckning som annars varit möjlig velat lämna bidrag till den verksamhet som de två institutionerna representera. För övrigt synes man på sina håll bland de enskilda bidragsgivarna ställa sig frågande till det berättigade i att kräva enskild finansiell medverkan, då ju fördelarna av verksamheten inom de båda organisationerna främst komma det allmänna till godo. Det är också uppenbart, att även med bästa vilja till samförstånd mellan förbundet och institutet någon klar gränsdragning icke alltid kan komma till stånd. De båda organisationerna följa nu varandras arbete inom vissa verksamhetsområden genom att en i statsbidragens andel i de totala inkomsterna

representant för den ena organisationen deltager i arbetet i vissa av den andra organisationens nämnder och vice versa. Sålunda har förbundet en representant i institutets filmnämnd, publikationsnämnd samt utställningsnämnd, medan institutet är representerat i förbundets publikationsnämnd. Dessutom är institutets verkställande direktör medlem av förbundets styrelse som suppleant, medan förbundets ordförande är av Kungl. Maj:t utsedd ledamot i institutets råd. Institutet är likaledes representerat i förbundets råd. För egen del kan utredningen ansluta sig till åtskilliga av de synpunkter som tala för en sammanslagning av de båda organisationerna och utredningen anser i princip, att en dylik åtgärd skulle vara berättigad. Vid detta ståndpunktstagande har utredningen icke förbisett de betänkligheter, som särskilt från institutets sida hysas mot att blanda ihop de kulturella och kommersiella sidorna av utlandspropagandan och de verkningar detta kan få för intresset från utländskt håll av institutets verksamhet. Då det emellertid knappast synes vara förenligt med utredningens direktiv att framlägga förslag i h ä r antydd riktning, vilket bl. a. skulle tarva en ytterst noggrann och deltaljerad genomgång av båda institutionernas organisation, arbetsuppgifter och verksamhet, vill utredningen förorda, att hela denna angelägenhet tages upp till förnyad och allsidig utredning i annat sammanhang. Närmast till hands ligger givetvis att låta den rådgivande instansen inom hithörande område, som i det följande föreslås, verkställa denna utredning. Därest denna fråga anses ha den räckvidd, att särskilda sakkunniga ånyo anses böra skärskåda problemet, bör självfallet hinder ej möta mot en sådan anordning. 8 — 511379

5. Förslag till organisation av Svenska Turisttrafikförbundet. Utredningen övergår härefter till de överväganden som skett inom utredningen i frågan om Svenska Turisttrafikförbundets organisation, varvid d e n c e n trala organisationens utformning först behandlas. Den viktigaste frågan som därvid uppställer sig är, huruvida förbundets organisation fyller de anspråk på effektivitet som man skäligen kan kräva med hänsyn till den numera skärpta internationella turistkonkurrensen. Vad som vid en sådan granskning först faller i ögonen är den överdimensionering som de administrativa organen erhållit. Den nuvarande ledningen består således av en styrelse om ända upp till 17 personer jämte personliga suppleanter för samtliga, vilka alla kallas till styrelsens sammanträden. Härutöver finnes ett råd med begränsade arbetsuppgifter, som f. n. består av ca 50 personer och sammanträder minst två gånger per år. I praktiken utgör verkställande direktören jämte ett av honom och fyra övriga personer bestående arbetsutskott det verkställande organet inom förbundet. Trots detta innebär den nuvarande organisationen en alltför tungrodd administration. Att den erhållit denna oproportionerligt stora byggnad har berott på önskvärdheten av att låta de olika och skiftande intressen som äro verksamma inom turistområdet bli representerade inom förbundets ledning. Åtgärder innebärande en minskning av medlemsrepresentationen i förbundets ledning är enligt utredningens mening nödvändig, därest en ökad effektivitet skall ernås. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom att den nuvarande styrelsen och rådet ombildas till enbart en styrelse på exempelvis elva ledamöter. Även en så stor styrelse är i och för sig

föga önskvärd, men utredningen har ej kunnat bortse från nödvändigheten av att de viktigare intressegrupperna inom turismens område bli företrädda i styrelsen. En sådan styrelse bör förslagsvis innefatta representanter med ordinarie ledamöter och personliga suppleanter för följande intressenter: Statens Järnvägar De lokala turistföreningarna Rederinäringen Scandinavian Airlines System . . . . . Allmänna ekonomiska företag Bussföretag Reso, Skidfrämjandet och STF . . . . Resebyråerna Hotellnäringen Härutöver bör det ankomma på Kungl. Maj:t att utse en ledamot, som tillika är ordförande i styrelsen

1 1 1 1 2 1 1 1 1

= 11 Några betänkligheter mot att minska det av Kungl. Maj:t utsedda antalet styrelseledamöter från tre till en synas ej behöva hysas, därest det av utredningen i annat sammanhang föreslagna rådet för turismen blir inrättat. Ett ytterligare led i strävandena att rationalisera förbundets organisation synes ligga i att förbehålla medlemskap i förbundet endast åt turistnäringens olika centrala intresseorganisationer, trafikföretagen, näringslivets olika organisationer med utlandskontakter samt länsoch distriktssammanslutningar inom förbundet. Lokala intressenter, hotell, pensionat, enskilda firmor, kommuner och lokala turisttrafikföreningar böra vara medlemmar genom anslutning till förbundets läns- eller distriktsorgani1

För tiden därefter har utredningen från fö

sationer, som härigenom kunna bli forum för överläggningar och debatter om de särskilda lokala problem och önskemål, vilka trots deras mången gång relativa betydelselöshet nu ofta förekomma till behandling inom centralorganisationen. Vad förbundet genom en sådan uppdelning av medlemsstocken skulle förlora i medlemsavgifter från enskilda intressenter kan säkerligen uppvägas genom ökade bidrag från de centrala intressenterna. Det torde för övrigt icke vara möjligt, att med den av utredningen i fortsättningen antydda utvidgningen av förbundets arbetsuppgifter kunna finansiera ens en mindre del med enbart medlemsavgifter. Inkomsterna få sökas genom anslag från de större intressenterna, genom förbundets förlagsverksamhet och eventuellt införande av någon frivillig form av avgifter som via hotellnäringen kan påföras de resande (skattemärken). Till sistnämnda spörsmål återkommer utredningen i det följande. Kansliorganisationen fram till den 30 juni 1951 framgår av nedanstående schema: 1 Kansli Publikationsavdeln. Broschyrer Affischer Medlemsblad Etc. Bildarkiv Fotografier Filmer Skioptikon Etc. mdet erhållit schemat på sid. 101.

Reseteknisk avd. Planläggning av resor Mottagn. av uti. gäster Reklam Etc. Svenska Turisttrafikförbundets organisation i den form den blivit uppbyggd efter kriget är enligt utredningens mening i stort sett riktig och ändamålsenlig. På grund av ekonomiska skäl är emellertid personalstyrkan, i november 1951 vid huvudkontoret sammanlagt endast 12 personer, alltför fåtalig i förhållande till uppgifternas storlek och mångfald. För att bättre kunna tillgodose sina uppgifter bör förbundet sättas i tillfälle, icke blott att utöka styrkan i rimlig utsträckning utan även tillföras personal med kvalifikationer, som för närvarande icke äro företrädda. Härvid bör eftersträvas att förbundet i tillräcklig utsträckning kan bearbeta och förbereda de ärenden av olika slag som, i händelse det av utredningen i det följande föreslagna rådet insattes, skola framläggas för detta. För att bättre kunna tillgodose de utländska turisternas behov av upplysning och hjälp vid planerande av resor i olika delar av landet bör i Stockholm, enligt utredningens mening, upprättas en upplysningsbyrå av det slag som finns i de flesta av Europas större städer och som där visat sig ha en viktig uppgift att fylla. En sådan byrå som redan ingick i förslaget om åtgärder för att möta turistströmmen 1947 bör sättas upp i samråd med Turisttrafikföreningen för Stockholms Stad & Stockholms län. Denna lokala organisation har en upplysningsbyrå vid Gustaf Adolfs torg 18 och det bör undersökas om denna verksamhet kan utvidgas. Enligt utredningens uppfattning bör

verksamheten inom förbundets kansli i p r i n c i p uppdelas på följande huvuduppgifter: Propaganda, hotell, trafik och statistik. Propagandaarbetet skall omfatta trycksaker, bilder, film, reklam, utställningar, föredrag, informationstjänst inklusive public-relationverksamhet i Sverige, varvid det bör vara av särskild betydelse, att samarbetet med den svenska pressen blir så effektivt och förtroendefullt som möjligt. Dessutom bör hela utlandsorganisationen hänföras hit. En särskild serviceavdelning för utlandskontoren, där man införskaffar av dessa begärda speciella upplysningar om svenska förhållanden bör ingå här samt likaså den nyss antydda upplysningsbyrån. Denna byrå bör därjämte mottaga och underlätta arbetet för de utländska gäster, som i egenskap av författare, journalister, filmfotografer och resebyråfolk besöka Sverige för att skaffa upplysningsmaterial för spridning i utlandet. I hotellarbetet skall ingå uppgiften att fungera som en förberedande instans för handläggning av frågor, som kunna uppstå, därest utredningens tankar om ekonomiskt stöd åt hotell och andra turistanläggningar i framtiden skulle förverkligas. Därjämte bör man i samarbete med vederbörande intressenter ombesörja redigering och utgivande av den officiella svenska hotellistan samt söka nå ett allmänt siamarbete med hotell och restauranger för att, som ovan sagts, få de utländska turisternas intressen tillgodosedda. Genom sitt intresse för trafikfrågor skall förbundet uppmärksamma alla sådana angelägenheter, där man på detta område kan framföra önskemål om vad som ur allmän turistsynpunkt är det för landet mest lämpliga.

Det tekniska arbetet med turiststatistiken såväl i vad det gäller de personella som de ekonomiska uppgifterna har utredningen förutsatt skola omhänderhavas av kommerskollegium. Förbundet behöver därför endast en fackutbildad tjänsteman för bearbetning av de uppgifter som kunna anses erforderliga för förbundets verksamhet och som erhållas från kommerskollegium. Denne tjänsteman bör vidare kunna åtaga sig att på begäran av intresserade institutioner inom detta verksamhetsfält upprätta specialstatistik med kommentarer. Den utbyggnad av turisttrafikförbundets organisation som utredningen sålunda anser skulle' vara lämplig kommer nödvändigtvis att medföra behov av ökade anslag. Detta kan i och för sig icke anses orimligt, särskilt med hänsyn till att förbundet, som under kriget varit förpuppat, i motsats till det nygrundade Svenska Institutet fick börja så att säga i underläge och ännu icke kunnat erhålla de anslag, som man ansett nödvändiga för verksamhetens rationella bedrivande Den takt i vilken utbyggandet av förbundets organisation skall ske blir nödvändigtvis beroende av den allmänna turistsituationen ute i världen och budgetläget. Det är emellertid utrednigens åsikt, att förbundet icke kan förväntas kunna lösa sina mångskiftande arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt med mindre den föreslagna utbyggnaden i det väsentliga kommer till stånd. Det i annat sammanhang av utredningen föreslagna rådet för turismen bör ha till en av sina huvuduppgifter att följa 1 Samarbete 2 Samarbete 3

dessa organisatoriska spörsmål och bedöma de medelsbehov som uppstå för genomförande av eventuella organisatoriska förändringar. I fråga om u t l a n d s r e p r e s e n t a t i o n e n och en effektivisering av propagandaarbetet må följande anföras. Inom både turisttrafikförbundet och institutet är man icke främmande för ett i princip gemensamt uppträdande i utlandet. Detta har också direkt förordats vid de samtal utredningen haft med representanter för förbundet och institutet. Organisationernas nuvarande utlandsrepresentation har följande utseende: Förbundet Köpenhamn.... London New York . . . . Paris Rom Ziirich Rotterdam . . . .

1 ]

1 2

1 Statens sakrevision har i maj 1950 verkställt granskning av organisationen och redovisningsväsendet vid förbundets huvudkontor, uppläggningen av organisationen för utlandsbyråerna och de övriga utlandsförbindelserna, upphandlingsförfarandet m. m. avseende publikations- och övrig propagandaverksamhet samt affärsverksamheten. I PM härom anför sakrevisionen bl. a. att »förbundets utlandsrepresentation i Europa drives på flera håll i samarbete med statliga eller statsunderstödda organisationer samt svenska trafikföretag, vilket medverkat till att kontors- och övriga administrationskostnader kunnat hållas på en relativt blygsam nivå. Detta samarbete med a n d r a organisationer och fö-

med American Swedish News Exchange genom bidrag etc. med svenskt studiecentrum. I samarbete med Turistföreningen for Danmark.

116 Institutet

1 (SJ:s resebyrå) 1 > 1 1 1 13 1

retag synes vara lämpligt ur ekonomisk synpunkt och bör beaktas för den händelse representationen i utlandet skulle utsträckas till andra platser än de nuvarande.» Förbundets närmaste önskemål, som överensstämma med utredningens uppfattning, gå ut på en utvidgning av arbetet i Förenta staterna i samarbete med Turistföreningen for Danmark, Landslaget for Reiselivet i Norge samt Turistföreningen i Finland. Utlandsrepresentationen önskas utökad med verksamhet i första h a n d i Västtyskland. Därtill har behovet av en effektivare turistservice särskilt i England, Frankrike och Holland aktualiserats. Härjämte är det ett gammalt önskemål, att de svenska beskickningarna skola ägna den svenska turistpropagandan särskild uppmärksamhet. Då det visat sig, att en mycket stor del av turisterna från Förenta staterna till Sverige komma från sådana svenskcentra som Chicago och Minneapolis, har utredningen diskuterat frågan om en representation i Mellanvästern och ävenså berört frågan om representationer i Kalifornien och Kanada, där ett mycket stort intresse för europaresor finnes. Alla dess viktiga turistområden skulle emellertid bättre kunna täckas genom viss förstärkning av förbundets kontor i New York och ett utvidgat skandinaviskt samgående på den nordamerikanska marknaden. Utformningen av utlandsrepresentationen kan ske efter olika linjer. För närvarande tillämpas inom turisttrafikförbundet tre olika metoder. Sålunda representeras förbundet genom en svensk resebyrå (Statens Järnvägars resebyråer i London och Köpenhamn), genom en upplysningsbyrå i bottenvåningen på centralt belägen fastighet och med skyltfönster för såväl direkt information till all-

mänheten som i egenskap av servicecentral åt landets kommersiella reselivsorgan (Paris) eller slutligen genom ett kontor, som icke vänder sig direkt till allmänheten utan endast samarbetar med resebyråer och andra företag som förmedla och arrangera resor, bearbetar pressen och i övrigt genom föredrag och filmförevisningar etc. bedriver allmän turistisk upplysningsverksamhet (New York och Ziirich). Frågan om lämpligheten av ett samgående i utlandet mellan Statens J ä r n vägar och förbundet genom en kombination av resebyråverksamheten och officiell turistupplysning har tidigare varit föremål för utredningar. Först må erinras om vad som nämnts i det föregående, nämligen att förbundet i sin dåvarande organisationsform drev egen resebyrårörelse å skilda platser i utlandet. För driften av dessa resebyråer lämnade Statens Järnvägar bidrag till förbundet. År 1924 frigjordes dessa byråer från förbundet, som följd av riksdagens beslut, och övergingo till Statens Järnvägar. (Den nuvarande organisationsformen beslutades av riksdagen år 1934.) I 1927 års utredning om turistreklamoch upplysningsverksamheten i utlandet prövades noga den nuvarande formen resebyrå/propagandacentral och där vitsordades detta som den idealiska lösningen. I ett »Betänkande och förslag rörande STTF:s organisation och propagandaverksamhet» av 1942, som utarbetats av en särskild delegation inom förbundet, anfördes, att enligt delegationens uppfattning den tid under vilken en kombination ägt rum av Statens Järnvägars resebyråverksamhet och turisttrafikförbundets propagandaverksamhet avslöjat allvarliga inneboende brister. I första hand vore detta beroende på otillräck-

liga medel. Därjämte påpekades, ehuru detta icke kunde tillmätas avgörande betydelse, att viss irritation kunde väntas uppkomma bland utländska resebyråer och agenter, därför att den svenska resebyrå med vilken den officiella upplysningsbyrån var förenad kunde förutses skola ha avsevärd fördel av denna kombination genom att komma i förtur vid biljettköp m. m. för resor till Sverige. Den naturligaste och mest ändamålsenliga lösningen borde i stället vara att bygga ut och förstärka turisttrafikförbundets yttre propagandafronter genom att skapa egna ombudskontor. Delegationen anförde vidare: »Delegationen tänker sig närmast ifrågavarande ombudskontor eller informationsbyråer förlagda, icke till resebyråliknande butikslokaler i gatans nivå, men till avsevärt hyresbilligare, lättillgängliga kontorslokaler i centralt belägna och välrenommerade fastigheter. Ingen som helst biljettförsäljning avses förekomma, varför personalen helt skulle kunna ägna sig åt förbundets propagandauppgifter. Dessa torde som hittills i huvudsak omfatta distribution av publikationer, artiklar, filmer, fotografier, skioptikonbilder jämte annonsering, fönsterskyltning, hållandet av föredrag m. m., vartill komme speciella uppgifter för byråns chef.» Härigenom skulle enligt delegationen bl. a. följande fördelar vinnas. Konkurrensmomentet försvinner helt i förhållandet till utländska resebyråer och agenturer, vilket torde underlätta den väsentliga uppgiften att hos dessa upparbeta och vidmakthålla intresset för och öka kännedomen om Sverige och svenska förhållanden. Organisationen förenklas genom att expeditions- och disktjänsten försvinner och arbetet förlänas större enhetlighet. Detta medför i sin tur, att kapaciteten hos och effektiviteten av propagandaverksamheten

ökas. Mera tid och större resurser stå till byråföreståndarens förfogande för företagande av studie- och kontrollresor, utbyggnad av distributionsregistret, föredrag, knytande av nya förbindelser, utcxperimenterande av nya propagandametoder etc. Det angavs samtidigt, att det förslag till omorganisation som i det föregående framförts helt byggde på grundförutsättningen, att Statens Järnvägars resebyråer i ifrågavarande länder bibehållas såsom biljettförsäljande organ. I särskilt uttalande av två i delegationen ingående representanter för Statens Järnvägar framhölls, att »turistreklamen som medel och biljettförsäljningen som mål bevakas lämpligast och effektivast från en och samma plattform, nämligen den statliga resebyrån» och det underströks samtidigt, att byrån i London, om den avhändes propagandauppgiften för turisttrafikförbundet, »komme att få väsentligt mindre del av trafiken till vårt land än tidigare och därmed följande ytterligare förluster för det allmänna och för denna byrå». Likaså redovisades stor tveksamhet, huruvida byrån under sådana förhållanden skulle fortbestå. Den tidigare tillämpade formen för samarbete mellan Statens Järnvägar och turisttrafikförbundet kom, trots vissa av de delegerades tveksamhet om lämpligheten av en sådan anordning, att bli bestående även sedan upplysningsverksamheten efter kriget ånyo kunde upptagas. Ett särskilt avtal härom träffades 1944 mellan järnvägsstyrelsen och förbundet. Enligt detta förband sig förbundet att lämna bidrag till bestridande av kostnader för lokaler, personal och administration efter vissa procentsatser, olika för olika kostnadsposter. Därutöver skulle förbundet lämna representationsbidrag samt helt svara för den på

förbundet ankommande direkta reklamoch upplysningsverksamheten. F r å n förbundets sida uppsades detta avtal med verkan från utgången av mars 1947.1 I syfte att erhålla närmare kännedom om huru samarbetet mellan Statens Järnvägars resebyråer i London och Köpenhamn samt turisttrafikförbundet sett ur SJ:s synpunkt gestaltat sig och om kostnaderna för förbundets del för detta samarbete, h a r utredningen */ 6 1950 tillskrivit järnvägsstyrelsen, som, efter att ha erinrat om det nuvarande avtalslösa tillståndet, till svar anförde bland annat följande: »Det för budgetåret 1949/50 avtalade provisoriet — för budgetåret 1950/51 har någon uppgörelse ännu ej skett— innebar, att statens järnvägar skulle lämna förbundet ett bidrag med 110 000 kronor mot det att förbundet betalade statens järnvägar 60 000 kronor, utgörande den uppskattade merkostnaden för resebyråerna i London och Köpenhamn till följd av att dessa jämväl skulle fungera som reklam- och upplysningscentraler för förbundets räkning. Härvid förutsattes dessutom, att mellanhavandena i övrigt skulle i huvudsak ordnas enligt 1944 års avtal, innebärande bl. a., att särskilt anklag skulle av förbundet ställas till de båda resebyråernas förfogande för den direkta reklam- och upplysningsverksamheten. Något sådant anslag har förbundet emellertid icke ansett sig kunna anvisa, till följd varav resebyråerna avsevärt hämmats i sin verksamhet som reklamcentraler, detta så mycket mera som ej heller reklammateriel — broschyrer, prospekt, affischer, filmer o. d. — ställts till resebyråernas förfogande i erforderlig utsträckning. De nedan lämnade kostnadsuppgifterna grunda sig på erfarenhetsmässigt skedd uppskattning och hänföra sig till nu rådande förhållanden med — av ovan angivna skäl — inskränkt drift. Uppgif-

terna kunna således icke få vara normgivande vid bestämmande av förbundets framtida kostnadsandel. De nuvarande årskostnaderna för resebyråernas arbeten för förbundets räkning uppskattas sålunda enligt följande. Londonbgrån.

Kr.

Av resebyråföreståndaren utfört arbete för reklam- och upplysningsverksamheten 5 600 Inklareringskostnader för broschyrer m. m. från Sverige. . 350 Distribution av filmer, fotografier och skioptikonbilder samt lämnande brevledes av allmänna upplysningar med bifogande av broschyrer 3 000 Fönsterskyltningar (kostnad för montage m. m. samt för fotografering av färdiga skyltningar) 1300 Iordningställande och distribution av broschyrpaket fyra gånger årligen till samtliga agenter 1150 Portoavgifter, papper, kuvert m. m 2 900 Andel av lokalkostnader (enligt förkrigshyra) 15 000 Summa 29 300 Köpenhamnsbgrån.

Kr.

Av resebyråföreståndaren och hans närmaste man utfört arbete för reklam- och upplysningsverksamheten 13 300 Utarbetande av resplaner m. m. för bilturister och sådana utländska turister, som redan innehava färdbiljetter, allmän upplysningstjänst om Sverige, utlämning vid disken av broschyrer och annan propagandamateriel, tillsyn och förnyelse av broschyrlagret, filmutlåning, skötsel av filmapparater m. m 8100

1 Avtalet ersattes med ett årligt ekonomiskt arrangemang, varigenom förbundet garanterats ett kontantbidrag netto.

Lämnande telefonledes av upplysningar om svenska turistområden, hotell och pensionat samt allmänna upplysningar av icke trafikal karaktär Besvarande av inkomna skriftliga förfrågningar om Sverige (utan biljettbeställning), maskinskrivningsarbete, allmän upplysningstjänst, utlåning'av fotografier m. m Uppackning och ordnande av mottaget propagandamaterial, inpackning och distribution därav till resebyråer, hotell, banker etc. i Köpenhamn, budskickning och postgöromål . . Porto-, telefon- tull- och transportavgifter, skrivmateriel m.m. Andel av lokalkostnader

2 000

4 900

1 400 2 000 3 600

Summa 35 300 Totalt således 64 600» I avsikt att närmare belysa de ekonomiska mellanhavandena med förbundet har styrelsen ytterligare anfört: »Styrelsen har under de senaste åren nedlagt betydande kostnader för åstadkommande av tidsenliga och tillräckliga lokalutrymmen för de nu ifrågavarande resebyråerna. Även om dessa utlägg främst betingas av den egentliga resebyråverksamhetens krav, ha de samtidigt medfört påtaglig fördel också för den av byråerna bedrivna reklam- och upplysningsverksamheten. Förbundet har emellertid icke lämnat något kostnadsbidrag till dessa anordningar. Utöver ovannämnda kostnader ha Statens Järnvägar sina egna reklam- och upplysningskostnader i utlandet dels för Statens Järnvägar som järnvägsföretag, dels för resebyrån som sådan.» Vid bedömandet av frågan om det lämpligaste sättet för och utformningen av en utlandsorganisation för upplysningsverksamhet synes man ha att tänka sig något av de alternativ som förut angivits, nämligen i förening med reseby-

rårörelse, självständigt men försedd med välbelägen lokal för allmänheten eller självständigt utan särskild »affärslokal». Utformningen kan självfallet ta sig olika uttryck, beroende på de lokala förhållandena å de skilda platser där kontor böra finnas. De skäl som av 1942 års delegation anförts till förmån för självständiga kontor utan direkt anknytning till affärsmässiga företag och med en kontorslokal utan direkt appell till allmänheten äro enligt utredningens mening alltjämt till fullo giltiga. Utredningen delar därför den uppfattning åt vilken majoriteten av 1942 års delegation givit uttryck. Utredningen har blivit än mera bestyrkt i denna uppfattning, sedan utredningen kunnat konstatera, att det samarbete som ägt rum mellan statens järnvägars resebyrå i London och förbundet lämnat föga påtagliga spår efter sig till förbundets favör. Även om enligt de grunder som tillämpats för detta samarbete förbundet bort vara tillförsäkrat en relativt betydande insats i upplysningsoch propagandahänseende, synes resultatet ha blivit skäligen magert. Detta synes bl. a. bero på att vid byrån icke finnes någon för reklam- och propagandauppgifter särskilt tillsatt personal och att personalen ej heller har särskild fackkompetens för sådana uppgifter. Att det under sådana förhållanden icke kan komma till stånd något mera effektivt reklam- och propagandaarbete, är ej ägnat att förvåna. Utredningen har också observerat att man, sedan avtalet mellan Statens Järnvägar och förbundet uppsagts, från förbundets sida låtit sig nöja med dessa anordningar och att man godkänt de skilda kostnadsposter vilka Statens Järnvägar debiterat förbundet ehuru åtskilliga av de omkostnader för vilka ersättning krävts uppenbarligen synas

vara av den natur, att resebyråverksamheten såsom sådant bort vidkännas dem. Utredningen är angelägen framhålla att resebyrån såsom sådan, med sitt av alla erkända förnämliga läge i hjärtat av London, är en utomordentlig reklam för Sverige. Först om man vid sidan av resebyrån kan inrätta en självständig turisttrafikrepresentation för Sverige, i likhet med vad Norge och Danmark har, torde man dock kunna vänta sig en mera påtaglig effekt av upplysningsverksamheten. Att ett bibehållande av resebyrån är en väsentlig tillgång för främjandet av resorna till vårt land ligger i öppen dag. Men man bör icke därför blunda för betydelsen för turisttrafikförbundet att genom en egen representation sättas i tillfälle att bedriva reklam- och upplysningsverksamhet i Storbritannien. Om man med visst fog kan påstå, att det varit kostnadsskäl som varit avgörande för förbundets ståndpunktstagande i denna fråga, förefaller det ingalunda uteslutet, att ett samgående med Svenska Institutets londonavdelning skulle kunna göra kostnadsfrågan överkomlig. I anslutning till vad tidigare anförts om villigheten från förbundets respektive institutets sida till ett lokalt samgående i utlandet, synes det ligga nära till hands att utnyttja institutets resurser även för förbundets verksamhet. Försöksvis bör man tillsätta en svensk turistrepresentant med uppgift att organisera en effektiv distribution av svenskt turistpropagandamaterial till de kommersiella organen, resebyråer, trafikföretag m. m. kombinerat med direktackvisition och annonsering. Kostnaderna böra under sådana förhållanden kunna hållas på en rimlig nivå. Det bör ankomma på den för arbetet ansvarige att genom besök och resor i Storbritannien söka nödvändig person-

lig kontakt med berörda företag. Den ansvariges arbete torde mycket kunna underlättas genom etablerandet av en rådgivande krets av i Storbritannien och framför allt i London verksamma representanter för svenska trafikföretag och andra det svenska reselivets intressenter. Genom en sådan anordning skulle institutets betänkligheter mot det kulturella upplysningsarbetets sammanblandning med kommersiell turistackvisition k n a p past längre ha något berättigande. Turisttrafikförbundet ordnar icke resor och står aldrig som arrangör utan h a r till syfte att genom spridande av kännedom om turistlandet Sverige söka föranleda resor dit, för vilkas ordnande enbart de kommersiella organen stå som arrangörer. Även i Paris synes ett arrangemang av liknande art kunna genomföras. Där ha nämligen de båda organisationerna sin verksamhet inrymd i samma fastighet, Maison de Suéde. Utredningen vill därför föreslå, att åtgärder skyndsammast vidtagas för att få ett samgående till stånd i London och Paris efter här skisserade linjer. Vad beträffar övriga utlandskontor synes organisationen principiellt böra byggas upp efter de riktlinjer utredningen tidigare angivit. Med hänsyn till den betydande roll den amerikanska turistströmmen till Europa spelar för det europeiska näringslivet, i synnerhet för betalningsbalansen gentemot Förenta staterna, är det självfallet av vikt, att den europeiska propagandan för besök i Europa av amerikanska turister drives kraftigt och målmedvetet. I detta arbete har även turisttrafikförbundets byrå i New York sin stora betydelse för Sveriges del. Enligt vad utredningen erfarit lägger man vid den svenska turistpropagandan i

Amerikas förenta stater för närvarande huvudvikten vid resor till Europa utanför högsäsongen och man vänder sig därvid till resebyråer och andra reseförmedlare. Utredningen' har den uppfattningen, att det skulle vara värdefullt och ge goda resultat, om propagandaarbetet än mer uppmärksammade och direkt bearbetade yrkessammanslutningar och föreningsliv i allmänhet. Då byrån i New York icke har någon kommersiell verksamhet, kan ett utökat ackvisitionsarbete direkt på reseklientelet icke vara till förfång för reseförmedlarna. Med den huvudroll som förbundets byrå i New York kommit att spela i den gemensamma europeiska propagandan, för vilken b y r å n s verkställande direktör står i spetsen — detta måste i och för sig uppfattas som ett erkännande av det sätt på vilket det svenska turistpropagandaarbetet bedrivits — har det dock varit svårt att med de begränsade resurserna på personal och pengar effektivt genomföra de byrån likaledes anförtrodda verkställande uppgifterna i det nordiska turistsamarbetet i Förenta staterna ävensom de rent svenska expeditionsuppgifterna därstädes, så mycket mer som det ekonomiska underlaget för detta arbete i jämförelse med de summor som disponeras av flera andra europeiska länder varit och alltjämt är begränsat. Det är utredningen bekant att man från förbundets sida med avseende på det europeiska samarbetet påyrkat lättnader för New Yorkbyråns chef samt likaledes i det nordiska samarbetet efterlyst en mer proportionerlig fördelning de nordiska turistbyråerna emellan av arbetsuppgifterna på den nordamerikanska kontinenten. Någon ändring härutöver i New Yorkbyråns organisation och arbetssätt ifrågasattes ej heller av utredningen.

6. Turisttrafikförbundets verksamhet.

propaganda-

I föregående avsnitt har Svenska Tuturisttrafikförbundets organisation behandlats jämte de önskemål, som synas böra tillgodoses för att göra organisationen mer effektiv och slagkraftig. Förbundets propagandaverksamhet har däremot icke närmare berörts. Som framgår av stadgarna är förbundets huvuduppgift att främja resandetrafiken från utlandet till och inom Sverige och att i detta syfte driva upplysningsverksamhet. Det är självklart, att denna upplysningsverksamhet närmast syftar till att göra Sverige och särskilt dess turistattraktioner kända i utlandet. Nödvändigheten av en sådan upplysningsverksamhet kan knappast ifrågasättas. Genom teknikens framsteg och de förbättrade förbindelserna länderna emellan bli visserligen länderna kända för varandra på ett helt annat sätt än tidigare. De kontakter som våra landsmän knyta genom affärsförbindelser, kulturella förbindelser och besök i utlandet bidraga otvivelaktigt till att stimulera reselivet. Med den starka utveckling som reselivet tagit och de betydande ekonomiska värden som turistinkomsterna representera är det dock nödvändigt med en slagkraftig propagandaverksamhet, som är direkt inriktad på dessa förhållanden. Däremot kunna olika meningar göra sig gällande beträffande omfattningen och arten av en så dan verksamhet. Den årliga turistströmmen till vårt land är, som framgått av det föregående, numera avsevärt större än någonsin före kriget. Genom förhållandena i de krigshärjade länderna kom Sverige i förgrunden som resemål på ett sätt som annars

aldrig skulle skett. I och med att de i kriget deltagande länderna mer och mer insett de inkomstmöjligheter som turisttrafiken medför och intensifierat sin turistpropaganda, har emellertid konkurrensen blivit avsevärt skärpt. Redan ett bibehållande av turistströmmen i dess nuvarande omfattning till Sverige kräver en betydande propagandaverksamhet. Sverige äger icke sådana naturliga förutsättningar som turistland, att det i längden utan särskilda ansträngningar kan konkurrera med de stora turistländerna. Detta borde i och för sig vara tillräcklig anledning för oss att göra vår propaganda än kraftigare och mer slående än vad som behövs för länder som på grund av stadgat anseende i fråga om allt slags turistattraktioner, storslagna naturscenerier, historiska minnesmärken och dylikt redan äro välkända och inarbetade på turistmarknaden. Det är också viktigt, att vår turistpropaganda, för att nå största möjliga verkan, ej bör söka konkurrera med de stora turistländerna i fråga om sådana attraktioner, där dessa måste anses överlägsna, utan i stället inrikta sig på sådant som är för vårt land säreget, såsom vissa sociala och kulturella institutioner, idrott och fysisk utbildning m. m. En differentiering är också nödvändig, så att propagandan även når sådana grupper, som under en turistresa önska odla särskilda intressen. Turistpropagandans omfattning bör anpassas efter den allmänna målsättning, som kan komma att anges för vår turistpolitik. Denna bör, som utredningen tidigare framhållit, vara att öka det ekonomiska utbytet av turisttrafiken ej blott med hänsyn till de förutsättningar som redan finnas utan också med tanke på den utveckling av reselivet, som kan förutses på grund av levnadsstandar-

dens höjning och en rimlig utbyggnad av hotellbeståndet. Med hänsyn till den för vårt land särskilt utpräglade och besvärande toppbelastningen av turistresurserna under några få sommarmånader bör turistpropagandan starkt understryka de fördelar som stå att vinna vid besök under andra tider än den egentliga högsäsongen. Betydelsen av en jämnare fördelning under året av turistresorna har starkt betonats i olika internationella sammanhang. Vårt land skulle ha mer att vinna på en klokt genomförd sådan fördelning än de flesta a n d r a länder. En viktig fråga är i vilka länder turistpropagandan företrädesvis bör bedrivas och huru propagandabeloppet skall fördelas på dessa länder. Några allmänna regler kunna knappast uppställas, och man är tvungen att ta hänsyn till vid olika tidpunkter rådande förhållanden. Det kan synas ligga nära till hands att låta turistpropagandan i grannländerna bli mindre framträdande. F r å n dessa länder kommer redan en turistström, som är mycket mer omfattande än den som kommer från alla a n d r a länder tillsammans. De nordiska turisterna inta i viss mån en särställning och kunna av många skäl snarare hänföras till samma kategori som de svenska turisterna. Men den omständigheten, att de redan utgöra ett så betydande antal, får icke leda till, att de försummas av turistpropagandan. Dels torde antalet med lämplig propaganda ytterligare kunna ökas, dels avser propagandan icke endast att stimulera människor till resor utan också att ge dem möjlighet att vinna bästa möjliga resultat av resan. Härtill kommer att den internordiska turismen ur ideell synpunkt h a r en särskilt stor uppgift att fylla för ska-

pande av förståelse och sammanhållning mellan de nordiska folken. Icke heller i fråga om övriga länder får den ideella synpunkten förbises, även om man, när det gäller dessa, vid planläggningen av propagandan i högre grad måste ta hänsyn till vad man kan vinna i ökade turistintäkter genom en stegrad turistström. Under tiden efter andra världskriget har som tidigare nämnts turisttrafiken från Förenta staterna icke minst på grund av ekonomiska skäl, starkt kommit i förgrunden. Detta har i mycket berott på amerikan a r n a själva. Man har nämligen klart och tydligt givit uttryck åt en strävan att komplettera den kontanta Marshallhjälpen till Europa med belopp, avsedda att inflyta genom turisttrafiken. Det må även åter erinras om, att den överenskommelse som med anledning av Marshallplanen ingicks med Förenta staterna den 3 juli 1948 innehåller en klausul, som understryker Sveriges skyldighet att vidtaga sådana åtgärder, att turisttrafiken från Förenta staterna underlättas. Detta är en av anledningarna till att under de senaste åren turisttrafikförbundet intensifierat sin propaganda i Förenta staterna. Det förtjänar också bringas i erinran, att Sverige deltagit i den omfattande gemensamma europeiska turistpropaganda, som inom Marshallorganisationens ram bedrivits i Förenta staterna. Likaså har ju där ett allt intensivare samarbete i turistpropagandan etablerats de nordiska länderna emellan. De nämnda formerna av propaganda ha säkerligen haft sin stora andel i att turistströmmen från Förenta staterna till såväl Europa i dess helhet som Sverige avsevärt ökat. Det rådande politiska läget har emellertid gjort, att man för n ä r v a r a n d e icke liksom tidigare kan räk-

na med samma öppna medverkan i p r o pagandan från Förenta staternas sida. Detta förhållande kommer att ytterligare skärpa kraven på slagkraft i den från de olika europeiska länderna bedrivna turistpropagandan. Den stora betydelse som man för narrande tillmäter dollarinkomsterna får icke leda till att turistpropagandan i övriga länder försummas. Genom att den europeiska betalningsunionen trätt i kraft är skillnaden i valutahänseende av värdet i turisttrafiken från olika länder ej så markerad som tidigare. Turisterna från Storbritannien ha numera kommit att i antal överträffa dem från Förenta staterna och utgöra för närvarande det största icke skandinaviska turistklientelet. Möjligheter till ytterligare ökning av detta antal föreligga otvivelaktigt, ehuru f. n. resekostnaderna anses för höga i konkurrensen med de billiga resorna från England till kontinentens turistcentra. Dessutom erbjuda de brittiska turisterna den fördelen framför många andra turistkategorier, att de gärna söka sig till ur turistsynpunkt mindre betungade delar av landet och även i viss utsträckning gärna företaga resor vid en tidpunkt, då det värsta högsäsongtrycket lättat. Det förefaller därför angeläget, att en effektiv propagandamässig bearbetning av den brittiska turistmarknaden ej eftersattes. Vad övriga länder beträffar böra sådana i första hand komma i fråga för propagandan, i vilka goda förutsättningar föreligga för en ökning av turistströmmen till Sverige. Några allmänna regler kunna därvid icke uppställas, utan frågan måste bedömas med hänsyn till de resultat som turistpropagandan i varje särskilt fall kan tänkas medföra. Det är emellertid angeläget, att tillräckliga medel stå

till förfogande för turistpropaganda icke blott i de nordiska länderna, i Förenta staterna och Storbritannien, utan även i de övriga länder med vilka vårt land har eller kan väntas få ett livligt turistutbyte. Turistutredningen är emellertid av den åsikten, att de medel som kunna ställas till förfogande för turistpropaganda i utlandet icke böra för mycket splittras. Det gäller för turistpropaganda likaväl som för annan reklam, att en alltför obetydlig insats inom de olika verksamhetsfälten i längden kan bli oekonomisk och mera till skada än nytta. Turistpropagandan måste på allmänheten i vederbörande land göra ett målmedvetet och vederhäftigt intryck. Man bör avstå från sådan propaganda, som av ekonomiska eller andra skäl icke kan uppfylla dessa minimikrav. Utredningen vill även framhålla, att turistpropagandan måste givas en viss kontinuitet. Värdet av en dyrbar kampanj kan lätt spolieras, om kampanjen icke kan fullföljas under en viss tidrymd. Det är därför synnerligen angeläget, att turisttrafikförbundet beredes möjlighet att för en längre tidrymd än vad ett budgetår representerar kunna överblicka och planera sin propagandaverksamhet. Turistpropagandan kan vara, som även framgår av turisttrafikförbundets hittillsvarande verksamhet, av många olika slag. Den direkta reklam som huvudsakligen arbetar med annonsering har av ekonomiska skäl måst eftersättas av turisttrafikförbundet. Detta är beklagligt, bland annat därför att en relativt omfattande annonsering ofta är en nödvändig förutsättning för att hos betydande utländska pressorgan skapa den goodwill som leder till publicitet av mera indirekt men därigenom ej m i n d r e värdefullt propagandavärde. Man har of-

ta kunnat göra den iakttagelsen, att Sverige icke ens tillnärmelsevis vunnit det beaktande i de stora ländernas tidningar och tidskrifter som borde ha varit berättigat, när turistiska förhållanden förts på tal. Det är visserligen naturligt, att den direkta annonseringen i stort bekostas av affärsdrivande företag, som ha en direkt ekonomisk nytta av turisttrafiken, men en annonsering av detta slag måste ur det allmännas synpunkt få ett betydligt större värde, om den kan kompletteras och sammanfattas genom en icke kommersiell annonsering för landets turistiska möjligheter i allmänhet. Affischpropagandan har för turisttrafiken stort värde därigenom att den i lättfattlig och slående form ger publiken på gator och offentliga platser en hastig föreställning om någonting som för vederbörande turistland är karakteristiskt. Turisttrafikförbundet har framställt ett antal affischer, som vunnit stor spridning, och lokala svenska turisttrafikföreningar ha själva eller i samarbete med förbundet också framställt affischer för spridning utomlands. Det är ett känt faktum, att den svenska affischkonsten i gemen icke kan tävla med den bästa utländska. På grund av den hårda konkurrensen är det emellertid viktigt, att den svenska affischpropagandan kvalitativt sett blir av högsta möjliga klass. Även här gäller att en medelmåttig eller dålig insats stundom kan vara sämre än ingen insats alls. Den ojämförligt största delen av de tör turistpropagandan anslagna medlen användes säkerligen till trycksaker av olika slag. Härvid måste tillses, att materialet blir så rikhaltigt, att det kan nå fram till olika kretsar. För användning i resebyråerna erfordras, förutom stencildragna nyhetsmeddelanden av ackvisitionsvärde för utländsk turisttrafik till

Sverige och i första hand avsedda för expeditörerna, folders, smärre broschyrer och dylikt för gratis utdelning till intresserade. Sådant åtgångsmaterial måste framställas i mycket stora upplagor för att icke drunkna i den väldiga konkurrens som råder. Men det är lika viktigt, att utformningen blir sådan, att trycksakerna falla i ögonen och genom originell och smakfull utformning drar till sig kundernas uppmärksamhet. Det är en omdömesfråga, hur sådant material bör fördela sig på olika språkgrupper och vilken omfattning och utformning, som bör givas varje särskild sak. Även här har turisttrafikförbundets egna alster kunnat kompletteras genom material från de lokala turisttrafikföreningarna. Det är önskvärt, att detta samarbete mer och mer vidgas samt att turisttrafikförbundet får möjligheter att vara en övervakande och samordnande central för framställningen av detta slags reklammaterial. Av något annat slag är det material, som icke direkt har värvande syfte utan närmast avser att hjälpa turisten till rätta, när han väl kommit över landets gränser. Det torde ligga utanför ramen för utredningens uppdrag att ingå på någon närmare analys av det material som för sådant ändamål måste framställas. Det kan emellertid påpekas, att detta material i motsats till ackvisitionsmaterialet ofta med fördel låter sig säljas. Härigenom kan det i stor utsträckning betala sig självt. Det blir även naturligt, att i vissa fall söka samarbete med bokförlag eller a n d r a företagare för att eliminera den ekonomiska risk, som ett ideellt företag icke alltid kan ta. Viktigt är emellertid, att det centrala turisttrafikorganet icke frånhänder sig möjligheten att dirigera och kontrollera material av detta slag.

126 Slutligen kan bland trycksaker även nämnas böcker, som för den mera intresserade turisten kunna ge en föreställning om vårt lands möjligheter eller bli honom till minne efter resans slut. Även arbeten av detta slag böra så planeras, att de kunna bekosta sig själva. Ett reklammedel, som för turisttrafiken kan vara av oskattbart värde, är filmen. I de stora turistländerna har man i allt högre grad tagit filmen i turistpropagandans tjänst och anser sig med dess hjälp ha vunnit mycket goda resultat. Man har också på de svenska biograferna eller vid speciella visningar kunnat konstatera vilka utomordentliga turistfilmer som framställts exempelvis av sådana länder som Frankrike, Italien och Schweiz. Även för Sveriges del liar en betydande propaganda med turistfilmer förekommit. En del sådana ha framställts av Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet och andra av Statens Järnvägar eller övriga trafikföretag eller av de lokala turisttrafikföreningarna. För upptagningarna ha såväl svenska som utländska fotografer anlitats. Utan att förringa dessa svenska filmer kan man otvivelaktigt konstatera, att de endast i undantagsfall nått upp i samma klass som de bästa utländska turistfilmerna. En fråga att ta ställning till vid inspelning av turistfilm är: svart-vitt eller färg. Detta är närmast en kostnadsfråga. Det är otvivelaktigt, att färgfilmen, som befinner sig på stark frammarsch just för turistfilmer, är vida att föredraga. Å andra sidan måste man räkna med de betydligt ökade kostnaderna och svårigheterna att för närvarande framställa fullgoda kopior. De medel som Svenska Turisttrafikförbundet kan disponera för framställning av filmer äro synnerligen obetydliga,

[trots att en god turistfilm vanligen lämnar en avsevärd återbäring. Det förefaller utredningen önskvärt, att möjligheterna att framställa god svensk turistfilm betydligt ökas. Inom den organisatoriska ram, som utredningen föreslår, torde även finnas möjligheter att bättre och mer effektivt än tidigare samordna olika intressen i fråga om filmverksamheten. I detta sammanhang må endast erinras om de stora möjligheter som radion erbjuder och som komma att avsevärt ökas, sedan televisionen vunnit allmän spridning Filmens betydelse får icke förringa det faktum, att även den vanliga fotografien är ett ytterst viktigt propagandamedel. Turisttrafikförbundets bildarkiv måste vidgas och vidmakthållas, så att det kan tillfredsställa alla krav på fotografiskt material för skyltningar, böcker, tidningar och tidskrifter i utlandet. Det finns många andra former av turistpropaganda. Av vikt är den personliga kontakt som genom turisttrafikförbundets representanter i olika länder kan upprättas samt de möjligheter som i större eller mindre utsträckning erbjuda sig för olika i turisttrafikens tjänst verksamma personer att i tal och skrift sprida kännedom om sitt land och väcka intresse för resor dit. Ansvaret för turistpropagandans riktiga bedrivande måste av naturliga skäl vila på turisttrafikförbundets ledning. Här måste man kunna beräkna att finna den överblick som erfordras för att på ett effektivt sätt dirigera utlandspropagandan. Det är naturligtvis av vikt, att förbundet genom sina representanter i utlandet på bästa sätt förverkligar sina idéer om detta ackvisitionsarbete. För arbetet i utlandet är det av största vikt att förbundets representanter kunna etablera bästa möjliga samarbete

med i första hand resebyråerna och trafikföretagen. Genom den skärpta turistkonkurrensen är det i dag nödvändigt att representanterna också vid personliga besök därstädes söka ett utbyte av erfarenheter och giva råd och anvisningar till dem som leda försäljningsarbetet. Förbundets uppgift är icke endast att framställa propagandamaterial i tillräcklig omfattning utan också att på ett effektivt sätt med utnyttjande av eget adressregister distribuera detsamma. Till resebyråerna söka sig de personer som börjat planera en resa eller väga olika möjligheter mot varandra. Det är klart att de i högsta grad äro mottagliga för uppslag och idéer, förmedlade till dem dels genom resebyråtjänstemännen personligen, dels genom det rikhaltiga material i fråga om affischer, broschyrer och dylikt, som alltid förekommer i en resebyrå. Det är ett mänskligt och ofrånkomligt faktum, att resebyråtjänstemännen ha större förutsättningar att övertala publiken till resor i sådana länder, som de själva i någon mån känna till. Det är därför naturligt, att turisttrafikförbundet liksom motsvarande organisationer i andra länder efter måttet av sina resurser sökt anordna studieresor för utländska resebyråmän. Dessa ha i allmänhet kunnat genomföras utan större kostnad för förbundet, därigenom att hotell, restaurangföretag och trafikföretag i stor utsträckning utövat värdskap. Det är angeläget att denna form av studieresor upprätthålles och om möjligt ytterligare vidgas, så att så många som möjligt av dem som skola sälja resor till Sverige någorlunda känna till landets förutsättningar. Därigenom bli de också i tillfälle att på ett helt annat sätt än annars hänvisa turisterna till sådana trakter och sådana hotell som särskilt lämpa sig för deras speciella önskningar.

Detta personliga intresse måste emellertid vidmakthållas. Det är därför viktigt, att förbundet genom sina utlandsrepresentanter kan upprätthålla en alldeles särskilt god kontakt med de resebyråmän, som varit i Sverige, och se till att deras intresse på olika sätt vidmakthålles. Naturligtvis kan det ändå icke bli mer än ett fåtal, som kunna inbjudas till studieresor. Det är emellertid ett ofrånkomligt krav, att ett fullgott propagandamaterial i tillräckliga kvantiteter står till förfogande. Ett särskilt problem erbjuder de skyltfönster som kunna ställas till förfogande utomlands för längre eller kortare tid, inte bara i resebyråer utan även i varuhus och dylikt. Det vanliga systemet är, att den som får disponera ett dylikt skyltfönster även får bestrida alla därmed förenade kostnader. Som nu är tilllåta icke förbundets resurser annat än tillhandahållande av ett rätt knapphändigt material i form av affischer, fotografiförstoringar och dylikt. Det bästa vore, om en fast anställd konsulent med goda reklamtekniska förutsättningar ständigt kunde stå till förfogande för att organisera och ordna dylika skyltningar. I varje fall måste förbundet äga resurser att skicka ut skyltmaterial till viktigare platser i sådant skick och i sådan utsträckning att de möjligheter som fönsterskyltningar erbjuda mera kunna utnyttjas. Av vikt är att turistpropagandan i görligaste mån samordnas med annan svensk upplysningsverksamhet i utlandet. Eftersom turisttrafiken i ekonomiskt hänseende kan jämställas med exportindustrierna, är det endast naturligt att turistpropagandan tar hänsyn till dessa industriers intressen och möjligheter och indirekt bidrar till att bearbeta vår utländska exportmarknad. En sådan in-

tressegemenskap har redan manifesterats i det faktum, att många exportindustrier lämna bidrag till Svenska Turisttrafikförbundets verksamhet. Ett direkt samarbete har även vid flerfaldiga tillfällen etablerats vid utställningar utomlands, vare sig det bestått i direkt från Sverige utsända utställningar eller anordnande av upplysningsstånd och dylikt på internationella utställningar och varumassor. En direkt ackvisition på större företag och industrier i det främmande landet för studiebesök i Sverige är säkerligen också av värde. Lika viktigt är naturligtvis, att turistpropagandan samordnas med den propaganda som främst bedrives av Svenska Institutet. De två institutionerna ha ju redan etablerat ett nära samarbete och någon skarp gränsdragning mellan deras verksamhet i utlandet kan som i annat sammanhang påpekats icke göras. Lika självklart är, att turistpropagandan måste bygga på nära samarbete med Sveriges officiella representation i ut- ; landet, såväl beskickningar som konsulat och handelskammare. Detta gäller alldeles särskilt de länder där varken turisttrafikförbundet eller institutet ha | egna representanter. Detta samarbete med den officiella utlandsrepresentationen kan i många fall på ett fördelaktigt i sätt kompletteras genom samarbete med i i utlandet bosatta svenskar och deras ; sammanslutningar. Förbundets huvudcentral i Stockholm bör i sin tur med ledning av uppgifter i den svenska pressen kunna lämna vederbörande utlandsrepresentanter råd och uppslag och kontaktadresser för ackvisitionsarbetet. Vid de tillfällen då mera betydande svenskar tillfälligt gästa det land där förbundet är representerat bör dessa svenskars besök också utnyttjas sona Sverigereklam i press och radio.

Hur långt upplysningsverksamheten skall sträcka sig är närmast en omdömesfråga med hänsyn till de medel och möjligheter som stå till förfogande. Man får dock icke förbise nödvändigheten av ständiga kontakter med såväl utlandspressen som universitet och skolor. Även om samarbetet med de senare är en Svenska Institutet tillkommande uppgift, är det av vikt att de samtidigt förses med rent turistiskt upplysningsmaterial. Detta gäller icke bara läroanstalter av olika slag utan också yrkes- och arbetargrupper, som på grund av fackoch studieintressen kunna tänkas vara tillgängliga för resepropaganda. En början till ett mera systematiskt bearbetande av detta arbetsfält utgör den kommitté för studieresor, som tillkommit på Svenska Turisttrafikförbundets initiativ. Som sammanfattning kan sägas, att den svenska turisttrafikens centrala organ bör givas en sådan organisation, att den med' kraft och målmedvetenhet kan bedriva de olika former av turistpropaganda i utlandet som förekomma. Då all erfarenhet visar, att otillräckliga eller halvhjärtade reklamåtgärder vad saken än gäller icke på något sätt ge valuta för utlagda kostnader, är det betydelsefullt, att de medel som genom allmänna eller privata bidrag ställas till förfogande för turistpropagandan bli av sådan storlek, att det åsyftade resultatet verkligen uppnås. 7. Turisttrafikförbundets finansiering. Av vad tidigare anförts framgår, att turisttrafikförbundets verksamhet till stor del baserar sig på statsanslag. Dessa äro emellertid icke tillräckliga för att förbundet skall kunna driva ens sin nuvarande verksamhet utan härför erfordras tillskott från a n d r a håll. En utvidgning 9—511379

av verksamheten, exempelvis utbyggande av utlandsrepresentationen och utvidgning av upplysningsverksamheten, är icke möjlig med de begränsade statsanslag som för närvarande kunna påräknas förbundet. Utredningen har i det föregående anslutit sig till förbundets tankar om inrättande av nya utlandskontor i vissa länder och har därjämte starkt understrukit vikten av att tillräckliga medel för propaganda stå till förbundets disposition. En konsekvens av dessa ståndpunktstaganden blir givetvis, att erforderliga medel måste ställas till förfogande för dessa ändamål. De källor från vilka medel kunna påräknas äro staten och enskilda intressenter. Olika meningar ha kommit till uttryck, när den frågan diskuterats h u r u vida staten enbart eller i förening med enskilda intressenter skall svara för kostnaderna för den institution som det åligger att främja resandetrafiken från utlandet och i detta syfte driva upplysningsverksamhet. Å enskilt håll möter man ej sällan den uppfattningen, att dessa uppgifter främst äro av betydelse för landet i dess helhet genom att tillföra detsamma osynliga inkomster och att det därför bör vara statens sak att bestrida kostnaderna för dessa inkomsters förvärvande. Visserligen är det möjligt, säges det, att vissa branscher inom näringslivet ha fördel av en ökad utländsk resandeström och att dessa b r a n scher därför äro villiga att bidraga till kostnaderna för institutionen ifråga, men för näringslivet i övrigt måste en bidragsgivning av mera betydande omfattning anses vara främmande. Gentemot detta gör man å andra sidan gällande, att turismen har betydelse ej endast för landet som helhet betraktat utan även för näringslivet i stort, närmast med hänsyn till att turistinkoms-

terna förgrena sig över betydande delar av näringslivet. Ur denna synpunkt kan det ej anses ligga utom ramen även för företag utan direkt anknytning till reselivet att verksamt bidraga till finansieringen av ett organ som turisttrafikförbundet. Att staten icke kan undandraga sig att ekonomiskt stödja de strävanden som gå ut på att främja utländska turistbesök i vårt land anser utredningen ligga i öppen dag. Enligt utredningens mening är det också berättigat att vänta sig en medverkan härför av de företag som ha ett direkt utbyte av ett blomstrande reseliv. Åtskilliga av dessa företag lägga visserligen ned avsevärda belopp i här avsedda syfte för egen del, men det kan å andra sidan ej förnekas att de i stor utsträckning draga nytta av turisttrafikförbundets verksamhet i allmänhet. Att kunna mera bestämt angiva värdet av den fördel vederbörande företag ha av denna verksamhet är mycket svårt. Hade en sådan uppskattning varit möjlig, skulle man kunnat taga resultatet av denna som utgångspunkt för att bedöma storleken av de bidrag som skäligen borde kunna förväntas från dessa företag, önskvärt är givetvis att bidragen ej endast få symbolisk karaktär. Även om icke lika starka skäl tala för att andra företag än de som ha direkt nytta av utländska resenärers besök i vårt land skola bidraga till finansieringen av turisttrafikförbundets verksamhet, vill det dock förefalla utredningen, närmast med hänsyn till värdet av de ökade kontakter som föranledas av utlänningars besök, som om det skulle vara i många företags intresse att ekonomiskt stödja förbundet. Under överläggningarna om finansieringen av förbundet har inom utredningen framförts tanken på att hotell-

näringen på ett särskilt sätt borde bidraga härtill. Avsikten skulle nämligen vara att införa en avgift av obetydlig storlek och i form av skattemärken för varje övernattning inom ett hotell. Erläggande av dessa avgifter skulle göras obligatoriskt och medlen skulle redovisas till turisttrafikförbundet. Detta skulle äga behålla en viss del för egen del och resten skulle tillfalla hotellnäringen. Någon möjlighet att utan särskilda författningsbestämmelser göra ett uttagande av sådana avgifter obligatoriskt föreligger emellertid icke, varför tanken härpå fått förfalla. I stället har ifrågasatts ett frivilligt uttagande av en avgift av här antytt slag, men vid förfrågningar hos branschen har intet intresse visats för tanken. Utredningen har därför nödgats frångå denna idé. Förbundets ekonomiska underlag utgöres således, frånsett medlemsavgifter och andra inkomster av förbundets verksamhet och tillgångar, av bidrag från staten och enskilda intressenter. Någon bestämd proportion mellan bidragen från staten och de enskilda finns ej. Denna proportion har växlat under åren, beroende på de olika förhållanden som rått vid skilda tidpunkter. Huru denna proportion växlat framgår av tabellen å sid. 103, där de faktiska bidragssiffrorna återfinnas, samt av bilaga 9 å sid. 205. Något krav från statens sida, att bidrag från enskilt håll skola tillskjutas i viss proportion av beviljade statsbidrag har ej uppställts. En väsentlig olägenhet för förbundet är att förbundet tidvis svävar i okunnighet om storleken av de medel som förbundet har att röra sig med. Visserligen erhålles besked om storleken av det å riksstaten upptagna statsbidraget i relativt god tid före räkenskapsårets början. Men då dessa anslag

regelmässigt icke räckt till att hålla förbundets verksamhet å den avsedda nivån, har förbundet varit hänvisat till att fylla ut bristen genom att begära både extra statsanslag och ökade bidrag från enskilt håll. Ovissheten om storleken av dessa senare anslag från statens och enskildas sida har medfört, att förbundet icke kunnat fastställa sin budget för vederbörande räkenskapsår, förrän detta delvis förflutit. Ett dylikt förhållande måste nödvändigtvis medföra att förbundets verksamhet kommer att präglas av en viss osäkerhet. Enligt utredningens mening bör man söka något system i syfte att undgå dessa olägenheter. En genomgång av förbundets utgiftssida ger vid handen, att vissa omkostnader äro relativt fasta och årligen återkommande i ungefär samma storleksordning. Hit höra kostnaderna för den centrala administrationen i Stockholm. Det ligger därför nära till hands att tänka sig att staten varje år anslår ett grundbelopp, avsett att täcka kostnaderna för dessa fasta utgifter. Visserligen kunna dessa fluktera på grund av verksamhetens omfattning, men växlingarna i medelsbehovet för detta ändamål torde dock hålla sig inom tämligen snäva gränser. Tillmätes anslaget ej alltför knappt, torde vissheten om att ett bestämt belopp står till förfogande för här angivet ändamål vara av stort värde för förbundet för uppläggningen av dess verksamhet. Den förut omnämnda osäkerheten i planläggningen skulle härigenom kunna undvikas, även om en eller annan organisatorisk åtgärd icke skulle kunna förverkligas. Utredningen anser följaktligen att ett visst bestämt grundbelopp bör ingå i det statsanslag som förbundet årligen bör kunna påräkna; skulle så anses önskvärt ur statens synpunkt, synes hinder icke böra möta mot

att låsa användningen av detta belopp för centraladministrationen genom särskild föreskrift vid utanordnandet. När man kommer över till frågan om medel för upplysnings- och propagandaverksamheten, blir problemställningen en annan. Medlen avse att täcka utgifterna såväl för den utländska kontorsorganisationen som för de direkta kostnaderna för olika slags propaganda. Behovet av medel för denna verksamhet kan med hänsyn till olika omständigheter vara betydligt mera växlande än vad kostnaderna för den centrala administrationen äro. Det ena året kan det vara nödvändigt med särskilda ansträngningar i ett land, ett annat år måste tyngdpunkten läggas på annat håll. Att på längre sikt med visshet förutse vilka åtgärder som bli erforderliga låter sig ej göra. På grund härav är det ej heller möjligt att kunna fixera medelsbehovet med samma relativa exakthet som då det gäller den centrala administrationen. Man torde med fog kunna påstå, att denna sida av förbundets verksamhet är den som de enskilda bidragsgivarna böra ha det största intresset för. Det torde därför vara naturligt att tänka sig att de enskilda bidragen i första hand skola avses för detta ändamål. Men även staten bör lämna bidrag till denna del av förbundets verksamhet. Enligt vad utredningen inhämtat ställas på vissa håll i utlandet de statliga bidragen till vederbörande turistorganisation i viss relation till de enskilda bidragen på så sätt, att för varje enskilt bidrag staten tillskjuter antingen motsvarande summa eller ett i proportion härtill förhöjt, eventuellt minskat belopp. Härigenom vinner man en viss stimulans för de enskilda bidragsgivarna, då de veta med sig, att för varje bidrag de giva även staten satser ett visst bestämt belopp.

Enligt utredningens mening bör ett sådant system prövas även hos oss. Med hänsyn till de sammanlagt relativt blygsamma belopp som förbundet erhåller från enskilt håll, förefaller det utredningen skäligt, att statens bidrag bestämmes till två gånger de enskilda bidragen. Statsanslaget till förbundet skulle, därest nu skisserade system genomföres, komma att bestå av en till beloppet bestämd del, som vid varje budgetårs början skall utbetalas till förbundet, samt en del, vars storlek och utbetalning blir beroende på vad förbundet styrker sig ha erhållit från enskilt håll. För att icke beloppet av statsanslaget skall bli växlande från år till år synes, om en sådan anordning skulle anses påkallad av budgettekniska hänsyn, en viss högsta gräns för den rörliga delen av anslaget kunna bestämmas, beräknad med hänsyn till vad man tror, att enskilda bidrag skola uppgå till. Storleken av statsanslagen har som framgår av den å sid. 103 intagna tabellen växlat avsevärt under de år som redovisas i tabellen. Att anslagen under krigsåren voro obetydliga, är ej ägnat att förvåna. De direkt å statsbudgeten uppförda anslagen åren närmast före krigsutbrottet och anslagen under budgetåren 1947/48—1949/50, d. v. s. de år då verksamheten åter börjat bedrivas i mera normal omfattning, skilja sig nominellt ej mycket från varandra. Således utgjorde anslaget budgetåret 1938/39 200 000 kronor (budgeten + anslag från utrikesdepartementet) mot 231 000 kronor under budgetåren 1947/48—1949/ 50. F ö r budgetåret 1950/51 har riksstatsanslaget höjts till 325 000 kronor, i n n e b ä r a n d e kompensation i viss utsträckning för de av devalveringen föranledda ökade kostnaderna i svenskt mynt för vissa av utlandskontoren. Även

för budgetåret 1951/52 utgår riksstatsanslaget med 325 000 kronor. De under åren efter världskrigets slut beviljade riksstatsanslagen innebära i realiteten en ingalunda obetydlig beskärning av förbundets anslag i förhållande till förkrigstiden, då ju hänsyn måste tagas till det sedan denna tid fallande penningvärdet. Bätteligen borde förbundets anslag å statsbudgeten ha utgjort mellan cirka 350 000 och 500 000 kronor, vilka belopp motsvara de beviljade beloppen å 231000 respektive 325 000 kronor, omräknade enligt 1937 års penningvärde. En viss ersättning h a r förbundet emellertid erhållit genom extra statsanslag från handels- och sjöfartsfonden. Det bör även bringas i erinran, att de statsanslag som förbundet sålunda erhållit icke utgjort mer än en del av det belopp som förbundet i sina årliga äskanden ansett nödvändigt. Om på sätt i det föregående framhållits statsanslaget i fortsättningen anpassas så, att även viss del av kostnaderna för upplysningsverksamheten och annan publicitet kan täckas av statsanslaget, synes några extra anslag ej behöva utgå framdeles. Ur statsverkets synpunkt innebär detta en fördel, enär härigenom hela statsbidraget kommer att redovisas å riksstaten. Vad den aktuella storleken av h ä r behandlade statsanslag till turisttrafikförbundet angår anser sig utredningen ej böra göra något närmare uttalande. Ett sådant förutsätter en detaljerad genomgång av förbundets planer och noggrann granskning av därav föranledda utgifter. Enligt utredningens uppfattning bör detta ankomma på det i ett senare avsnitt förordade rådet för turismen. Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till utredningens förslag i det föregående om förbundets

centrala organisation och till rekommendationerna om utlandskontorens sammanförande med andra institutioners utlandsrepresentation. Härav föranledda eventuella ändringar i förbundets utgiftsstat böra även upptagas till granskning av det ifrågasatta rådet. I samband därmed bör även hänsyn tagas till den av förbundet i skilda sammanhang berörda frågan om avveckling av en i förbundets stat för 1950/51 balanserad förlust på omkring 80 000 kronor. Någon ökning av statsanslaget för reglering av denna förlust synes ej vara befogad; i stället torde en utjämning av densamma böra ske med hjälp av det värde förbundets fastighet representerar. Utredningen vill slutligen icke underlåta att nämna, att, om hänsyn endast tages till andra statliga bidrag än dem från kommunikationsföretagen, den svenska turistfrämjande organisationen procentuellt sett har det minsta statsbidraget av de skandinaviska turistorganisationerna i förhållande till de beräknade turistinkomsterna. Detta framgår av följande uppställning. Beräknad turistinkomst år 1950 D a n m a r k 125 milj. d. kr. Norge 173 milj. n. kr. Sverige 232 milj. s. kr.

statsbidrag b "l ySo O| /fo el t

., /••

1 035 000 1 8,3 475 000 2,7 425 000 1,8

Bäknar man för Sveriges del med det statsbidrag av här redovisat slag som anvisades för budgetåret 1949/50 eller 381 000 kronor utgör procentsatsen 1,7 °/ 0 0 . Att statsanslagen äro relativt små för de tre skandinaviska länderna framgår av att man i Förenta staterna icke anser en propagandakostnad av omkring 3 % av turistinkomsterna va1

ra överdrivet hög. Detta skulle, omsatt å svenska förhållanden, innebära att man totalt som anslag för upplysningsverksamhet i turistfrämjande och trafikvärvande syfte skulle disponera närmare 7 000 000 kronor per år. Sammanfattningsvis vill utredningen alltså föreslå, att statsanslaget till turisttrafikförbundet konstrueras med en till storleken bestämd del, avsedd att bestrida kostnaderna för förbundets centrala administration, och med en rörlig del, vars översta gräns dock bör fixeras, avsedd att, i relation till enskilda bidrag, finansiera statens bidrag till förbundets upplysnings- och propagandaverksamhet.

8. Lokalföreningarnas finansiering och verksamhet. Genom initiativ av Svenska Turisttrafikförbundet började runt omkring i landet turisttrafikföreningar att organiseras av sådan omfattning, att deras verksamhet omslöt landskap eller län eller väsentliga delar därav. Dessa föreningar täcka numera hela landet. De äro anslutna till Svenska Turisttrafikförbundet, betala medlemsavgift därstädes och äga i enlighet med förbundets stadgar rätt att genom sin verkställande ledamot låta sig representera i förbundets råd. Antalet sådana föreningar uppgår f. n. till 25. De flesta äro även anslutna till Svenska Turistföreningen och samarbeta med föreningen i frågor som röra den inhemska turisttrafiken. Bepresentationen i turisttrafikförbundet syftar till att närmast med tanke på det egna området främja turisttrafiken från utlandet till Sverige. Dessa föreningar, som var och en i

En mindre del av detta belopp utgår till ändamål, som berör den inhemska turismen.

sitt område verka för turistresursernas utveckling och förbättring, finansiera sin verksamhet huvudsakligen på tre sätt: genom medlemsavgifter, genom anslag från kommunala myndigheter och enskilda företag samt genom inkomster av rumsförmedling, försäljning av tryckalster m. m. De större av dessa föreningar ha egna kontor, turistbyråer, rumscentraler o. dyl. Verksamheten ledes av en sekreterare, ofta titulerad turistintendent, vilken till sin hjälp har personal av större eller mindre omfattning. I de ekonomiskt mindre starka föreningarna får han dock ofta sköta verksamheten ensam. Svenska Turisttrafikförbundet skulle svårligen kunna tillfredsställande tillgodose den andra av sina huvuduppgifter, den att verka för utveckling av landets turistväsen, utan att dessa föreningar existerade. Det ligger följaktligen i förbundets intresse, att dessa föreningar äro kompetenta att fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Därför måste det anses rimligt, att förbundet lämnar dem största möjliga bistånd samt att de och deras verkställande krafter inom sina olika områden stödja och underlätta förbundets verksamhet. Ett oftast mycket gott samarbete äger redan nu rum, ehuru det på grund av knapphet på medel hos bägge parter ofta måst inskränkas till hjälp med översättningar, distribution av trycksaker till utlandet o. dyl. samt ömsesidig hjälp vid mottagande av utländska författare, journalister, fotografer, grupper av resebyråmän etc. Några föreningar disponera helavlönad arbetskraft, andra måste nöja sig

med delavlönad, kanske till och med helt frivillig. De senare böra icke underskattas. Här som på så många andra områden har den hängivna och entusiastiska frivilliga insatsen utfört det grundläggande pionjärarbetet. Allteftersom rörelsen vuxit, har emellertid behovet av en fast ryggrad i form av åtminstone en avlönad tjänsteman i varje förening gjort sig allt starkare gällande. Målet bör enligt utredningens mening vara, att varje till turisttrafikförbundet ansluten turisttrafikförening av läns- eller landskapskaraktär får en helavlönad turistintendent, samt att lönen för denne tjänsteman blir av sådan storlek, att han helt kan ägna sig åt befattningen och tjänsterna utöva lockelse för tillräckligt kvalificerade aspiranter. Denne tjänsteman bör samtidigt vara turisttrafikförbundets ombud. Det synes utredningen, att frågan lämpligen kan lösas på det sättet, att Svenska Turisttrafikförbundet för medlemskap av lokal turisttrafikförening kräver, att densamma skall ha minst en avlönad tjänsteman, som helt ägnar sig åt föreningens uppgifter. Dessa turistintendenter skulle i sitt arbete komma att företräda såväl ett lokalt intresse som ett riksintresse, och deras verksamhet förutsattes av utredningen kunna finansieras av medlemsavgifter från lokala intressenter. På detta sätt skulle successivt en fast landsomfattande turisttrafikorganisation kunna uppbyggas. Detta borde i hög grad kunna bidraga till att arbetet med turisttrafikens befrämjande kunde bedrivas långt mer effektivt och rationellt än tidigare.

KAPITEL 10.

Ett rådgivande organ för turistnäringen och för kulturutbytet med utlandet 1 olika sammanhang har framgått, att utredningen funnit det nödvändigt att åtgärder vidtagas för en vidareutveckling av den svenska turistnäringen. Denna utveckling måste i första hand ske genom näringens egna åtgärder. Det har emellertid även tydligt framgått, att det allmänna måste anses ha stor anledning att lämna sin medverkan såväl när det gäller ekonomiska insatser för att förbättra och vidareutveckla turistpropagandan i utlandet som när det gäller ekonomiska och organisatoriska åtgärder till förbättring och utveckling av turistnäringens olika grenar. Utredningens intresse för turisttrafikförbundets organisation och verksamhet är ett uttryck för den uppfattningen, att det dominerande arbetet bör utföras av turistnäringen själv i dess egen centrala organisation. I denna organisation har statsmakterna redan inflytande. Utredningens intentioner på olika avsnitt av verksamhetsområdet täckes f. n. icke av det nuvarande turisttrafikförbundet. En organisationsplan har även antytts. Flera av de tilltänkta arbetsuppgifterna kunna icke ögonblickligen införlivas i förbundets arbetsplan, då de förutsätta medverkan från andra näringens parter.

Såsom framgår av vad i det föregående anförts, har utredningen vid sina överväganden om skilda åtgärder avsiktligt strävat efter att ange de principiella riktlinjerna för dessa åtgärders genomförande. Någon diskussion om, hur detaljerna skola utformas har icke ansetts påkallad, främst med hänsyn till att växlingarna inom ifrågavarande område ofta inträffa snabbare och mera ingripande än å andra områden. Redan av dessa skäl har utredningen funnit det angeläget, att man från statsmakternas sida tillsätter ett statens eget organ med uppgift att följa de frågor som utredningen understrukit och i samarbete med turisttrafikförbundet och näringens intresseorganisationer föra fram till praktisk lösning de förslag som utredningen skisserat samt å lämpliga tider aktualisera sådana frågor, där utredningen på grund av tidsförhållandena endast kunnat angiva önskemål men tvingats avstå från direkta förslag. Inom hithörande område kunna ett flertal frågor av skiftande karaktär förväntas uppkomma. Åtskilliga av dem äro helt nya; andra däremot föreligga redan nu och behandlas av befintliga organisationer och bedömas därvid självfallet i

första hand med hänsyn till den bedömande organisationens intressen. Att anförtro avgörandet av nytillkommande spörsmål åt redan befintliga institutioner kan med hänsyn till dessas mer eller mindre intressebetonade karaktär vara mindre lämpligt och i vissa fall ej heller möjligt, då dessa institutioner ej äro utrustade eller avsedda för sådana bedömanden. Även angelägenheten att få ett enhetligt bedömande av frågor som nu avses talar till förmån för ett särskilt organ. Om detta organ helt utses av statlig myndighet och erhåller en för frågornas bedömande lämplig sammansättning, komma de förslag och rekommendationer som avgivas av organet att erhålla vederbörlig styrka och tyngd. Härigenom kunna turismen och övriga intressen i detta sammanhang måhända bliva bättre främjade inför statsmakterna, än om de särskilda intresseorganisationerna var för sig framföra sina synpunkter. Icke minst ur statens synpunkt är det av betydande intresse och värde att ha tillgång till en instans, som noga följer utvecklingen inom turismen och de olika företeelser som kunna påkalla uppmärksamhet från statens sida. Bortsett från det tämligen självklara önskemålet från statens sida att tillse, att dess ingalunda obetydliga ekonomiska insatser bli rationellt utnyttjade, bör även turistnäringen ha intresse av att dess olika förslag om statsmakternas medverkan, vare sig man avser ekonomiska eller administrativa frågor, kunna förbehandlas och bedömas av ett statligt organ, som tillförsäkrats viss expertis och vars ståndpunktstagande tar sikte på näringens utveckling. Det låter måhända säga sig, att ett sådant organ icke kan få samma intima kontakt med turismen som de inom detta område verksamma organisationerna

och företagen. Även om så skulle vara fallet, är det å andra sidan ingalunda självklart att dessa organisationer och företag anse det påkallat att giva myndigheterna del av erfarenheter och utvecklingstendenser inom turistområdet, vilka kunna vara av värde för statliga myndigheter att känna till. Ej heller kan det alltid vara möjligt för de inom turistlivet verksamma organisationerna eller företagen att bedöma vad som kan vara intressant ur statliga synpunkter. För att hålla de bestämmande statliga instanserna underkunniga om sådana förhållanden blir ett organ av här antytt slag av stor betydelse, då man givetvis måste förutsätta, att ett samarbete mellan organet i fråga och turistorganisationerna blir betydligt mera intimt, än vad som kan väntas mellan exempelvis ett statsdepartement och dessa organisationer. Att tänka sig att de här och i det följande skisserade arbetsuppgifterna skulle handläggas inom ett statsdepartement förefaller föga realistiskt med hänsyn till de speciella arbetsformer som utmärka departementens verksamhet. Genom den sakkunskap som förutsattes representerad i organet och de erfarenheter som detsamma snart nog kommer att vinna, erhålla statsmakterna en garanti för ett vederhäftigt och opartiskt bedömande av uppkommande frågor, vilket i sin tur bör vara till god nytta för de högre instansernas ståndpunktstaganden. De sålunda anförda synpunkterna tala enligt utredningens uppfattning för att ett råd av angivet slag bör inrättas. Utredningen är icke blind för att man i dagens ekonomiska läge bör iakttaga all nödig återhållsamhet, då det gäller att föreslå inrättandet av nya statliga organ, och likaså i omtanke om arbetstrivseln för turistnäringens måls-

män undvika, vad som kan leda till en tungrodd administration. Utredningen har emellertid vid sina överväganden funnit bristen på en samordnande och rådgivande instans från det allmännas sida för behandling av de skilda frågor som kunna uppkomma inom hithörande områden vara en så väsentlig nackdel för främjandet av den utländska turismen, att betänkligheterna mot att föreslå inrättandet av ett dylikt råd fått vika. De arbetsuppgifter som böra ankomma på rådet i fråga äro, som den inledningsvis i detta avsnitt gjorda exemplifikationen utvisar, av skiftande k a r a k t ä r ; både ekonomiska och organisatoriska frågor samt rena fackspörsmål torde komma under rådets bedömande. Med ledning av vad i det föregående anförts synas arbetsuppgifterna för det ifrågasatta rådet kunna sammanfattas i följande punkter. 1. Allmänt aktgivande på förhållandena inom reselivet och beträffande kulturutbytet med utlandet. Framläggande av förslag inför Kungl. Maj:t eller vederbörande organisationer rörande åtgärder, som kunna befinnas påkallade. 2. Fördelning på vederbörande organ av arbetsuppgifter, som på grund av svårigheterna att noggrant fixera gränserna kunna anses tillhöra endera Svenska Turisttrafikförbundet eller Svenska Institutet, därest enighet ej kan nås om vem som skall handlägga ärendena i fråga. 3. Granskning och genomgång av äskanden om statsanslag från Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet samt bedömande i allmänhet av dessa organisationers uppbyggnad och verksamhet. 4. Bedömande ur allmänna synpunkter av frågor om anläggning, uppföran-

de eller modernisering av hotell och andra anordningar för reselivets främjande. 5. Handläggning av framdeles eventuellt uppkommande frågor r ö r a n d e ekonomiskt stöd från samhällets sida till turisthotell och turistanläggningar samt förslag till Kungl. Maj:t härom. 6. Granskning av till den utländska turismens tjänst utgivna listor eller förteckningar över resebyråer samt hotell, pensionat och andra anläggningar med särskild hänsyn till önskvärdheten att angiva standarden å hotell m. m. Utöver här närmare angivna spörsmål kunna givetvis andra frågor inom hithörande områden bli aktuella för detta råd. Av de här anförda arbetsuppgifterna torde flertalet innefatta frågor, som redan nu föreligga till bedömande eller i varje fall kunna aktualiseras snart nog. Den under punkten 5. angivna uppgiften rörande ärenden om ekonomiskt stöd blir beroende på huruvida de inom utredningen förda diskussionerna i denna fråga leda till positiva förslag, som komma att genomföras. Såsom av de här angivna arbetsuppgifterna för det ifrågasatta rådet framgår skall detta vara en samordnande och sammanhållande instans inom turistområdet samt för ärenden om kulturutbytet med utlandet. Rådet skall noggrant följa utvecklingen samt taga de initiativ som bli en följd härav. Därest rådet av skilda anledningar skulle finna så påkallat, böra förslag och rekommendationer till ändringar i såväl organisatoriskt som ekonomiskt avseende hos de inom hithörande område verksamma verkställande organisationerna framläggas för behandling inom vederbörande organisationer. Där så befinnes nödvändigt, böra dylika ärenden kunna u n d e r -

ställas Kungl. Maj:t. översyn och granskning ur ändamålsenlighetssynpunkt av medelsanvändningen inom organisationerna bör även ankomma på rådet i fråga. Dessa mera allmänna arbetsuppgifter kompletteras av de i punkterna 2 och 3 angivna speciella uppgifterna. Utredningen förutsätter därvid, att rådets befattning med verksamheten inom Svenska Institutet huvudsakligen inskränkes till frågor som ha anknytning till utlandspropagandan. Den bedömning som bör ankomma på rådet beträffande de under punkt 4. angivna frågorna syftar, som redan tidigare framhållits, till att ge vederbörande företagare råd eller rekommendationer om det ifrågasatta byggnadsföretaget ur turistiska synpunkter kan anses erforderligt eller lämpligt, om dess geografiska placering är gynnsam ur dessa synpunkter, om det finns utsikter till ett framgångsrikt bedrivande av fötetaget i fråga, om det rent tekniskt sett är väl avvägt m. m. Rådets befattning med dessa frågor är ej avsedd att vara obligatorisk. Några bindande föreskrifter eller villkor avses ej heller. Det är emellertid utredningens förhoppning, att de företag eller personer som ha utbyggnadsplaner i här antydd riktning, skola finna med sin fördel förenligt att underställa detta rådgivande organ sina avsikter för att därigenom försäkra sig om ett auktoritativt uttalande rörande det avsedda företaget. Sådana uttalanden i positiv riktning komma givetvis att ha sin betydelse ur finansieringssynpunkt. Uteslutet är nämligen ej att kreditinstituten komma att fordra en prövning från rådets sida av vederbörande företags förutsättningar för att lämna sin medverkan. Därest det återigen blir fråga om att förknippa en nyanläggning med statligt stöd enligt punkt

5. här ovan, bör rådet såsom villkor för stöd hos Kungl. Maj:t föreslå de föreskrifter om planering, utförande eller vad eljest befinnes nödigt som kunna anses lämpliga ur de synpunkter rådet främst har att företräda. Det kanske kan sägas att här skisserade rådgivande verksamhet från ett statsorgans sida är tämligen onödig och opåkallad och att vederbörande intressenter själva äro närmast till att bedöma de för en anläggning avgörande faktorerna. Detta må äga sin riktighet i fråga om rent tekniska byggnadsdetaljer och eventuellt även beträffande en bedömning från den ekonomiska sidan, men i vad angår de allmänna förutsättningarna och behovet i stort av en anläggning är otvivelaktigt ett bedömande av ett sakkunnigt organ av stort värde. Om man dessutom ordnar så, att under tiden för gällande byggnadsreglering detta råd göres till remissinstans för de anläggningar inom detta område som kräva byggnadstillstånd, torde man ge den inom rådet representerade sakkunskapen ett praktiskt handtag, som efter byggnadsregleringens upphörande bör kunna väl utnyttjas i den tänkta rådgivande verksamheten. Även om man icke kan förvänta att de rekommendationer som givas av det rådgivande organet i alla fall komma att följas, och även om i vissa fall några rekommendationer ej alls inhämtas, bör man dock hoppas, att den turistiska anläggningsverksamheten på detta sätt kan ledas in i en ur det allmännas synpunkt fördelaktig utveckling. Det föreslagna rådets befattning med de under punkt 5. upptagna spörsmålen om statligt stöd åt turisthotell och turistanläggningar är ej avsedd att vara slutlig. Utredningen har förutsatt, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att be-

sluta i ärendena, men den fackmässiga bedömningen bör däremot vara rådets uppgift. De grunder efter vilka en sådan bedömning bör ske synes böra närmare fastställas av rådet självt. Utredningen har under arbetets gång [ haft anledning att behandla frågan om hotellklassifikation och vad därmed har sammanhang. Utredningen är icke benägen förorda någon statlig klassifikation efter utländskt mönster av hotell och pensionat med hänsyn till de långt gående konsekvenser en sådan åtgärd kommer att medföra. Utredningen har i stället förutsatt, att bedömningen av hotellens och pensionatens standard skulle ske gemensamt av hotellorganisationerna och turisttrafikförbundet. Denna bedömning skulle sedan taga sig uttryck i den förteckning med svensk, engelsk, fransk och tysk text över svenska hotell, .eventuellt även pensionat, som årligen bör utgivas till reselivets tjänst. I denna böra på lämpligt sätt angivas kortfattade uppgifter om vederbörande företags standard. Då det emellertid är av största vikt att denna förteckning är fullt tillförlitlig och dessutom fullständig — ej endast de olika organisationernas medlemmar böra upptagas i densamma — synes det lämpligt att anförtro granskningen av denna förteckning åt det ifrågasatta statliga organet å turistlivets område. Till detta råd skulle även vid behov hänvändelse kunna ske av företagare som av skilda orsaker önska erhålla rättelse eller ändring av uppgifterna i förteckningen. Genom en sådan granskning skulle reselivet till allmänhetens tjänst erhålla en officiellt genomgången förteckning, som bör vara en god vägledning för de utländska reseförmedlarna vid val av inkvarteringsställen. Vad gäller handläggningen inom det ifrågasatta rådet av de olika grupperna

ärenden torde det vara uppenbart, att de under punkterna 1—3 angivna frågorna måste genomgås och beredas inom rådet självt. Det gäller ju i dessa fall, åtminstone för de spörsmål som äro berörda i punkterna 2 och 3, för rådet att träffa avgöranden eller föreslå åtgärder som direkt beröra de å hithörande områden verksamma organisationerna. Det måste därför bli nödvändigt att erforderliga utredningar verkställas inom rådet självt, givetvis sedan organisationerna beretts tillfälle framföra sina synpunkter. Särskilt gäller detta, då organisationsfrågor komma till behandling och därav beroende ställningstaganden till anslagskrav. Som i annat sammanhang framhållits är det utredningens tanke, att det rådgivande organet noggrant skall följa verksamheten hos de båda organisationer som äro verksamma inom området för reselivet och kulturutbytet med utlandet, och successivt, efter granskning av framlagda anslagsäskanden, föreslå de ändringar, utvidgningar eller minskningar i uppbyggnaden av dessa båda organisationer som utvecklingen påkallar. De frågor som enligt vad under punkterna 4—6 här anförts skulle ankomma på det ifrågasatta statliga rådet erfordra för sin handläggning en noggrann utredning och beredning och kunna således komma att kräva särskild personal. För att icke göra rådet alltför stort synes det lämpligt, som utredningen förut omnämnt, att det förberedande arbetet anförtros åt turisttrafikförbundet, som för behandlingen av dessa ärenden kan förutsättas få tillgång till erforderlig personal. Härigenom kommer arbetet för organet att högst avsevärt förenklas och kan inskränkas till föredragning av och beslut i förekommande ärenden. Att med ledning av det anförda mera

noggrant angiva omfattningen av det arbete som ifrågavarande instans kommer att utföra låter sig av naturliga skäl ej göra förrän någon tid förflutit och erfarenheter härutinnan ha gjorts. Det är därför givetvis mycket vanskligt att nu med något större mått av exakthet bedöma, på vilket sätt rådet bör vara uppbyggt och h u r stor personal som behövs för att kunna fullgöra de tänkta arbetsuppgifterna. Inom utredningen ha olika möjligheter diskuterats och utredningen har slutligen stannat vid att föreslå en instans, bestående av en ordförande och lägst fyra, högst sex ledamöter. Till dessas hjälp för föredragning och, i den mån så erfordras, även utredningar av de förekommande frågorna bör finnas en administrativt väl tränad kraft. Ordföranden, vilken samtidigt i denna sin egenskap även bör vara verkställande ledamot, bör vara en i allmänna värv väl förtrogen person, med framstående kvalifikationer samt med sådan auktoritet,' att instansens avgöranden och förslag kunna förväntas bli accepterade. Med hänsyn till arbetsuppgifternas skiftande art och deras anknytning till såväl ekonomiska som kulturella förhållanden synes det vara särskilt motiverat att hos ordföranden kräva allsidighet och allmänt intresse för dylika frågor. Då det inom det ringa antal ledamöter som avses ingå i rådet, ej kan bli fråga om någon representation för alla de olika intressenter som äro verksamma inom dessa områden, har utredningen frångått tanken på en dylik intresserepresentation, bland annat även därför, att de olika intressena böra vara, åtminstone i stort sett, företrädda i såväl turisttrafikförbundets som Svenska Institutets styrelser. Ledamöterna böra därför kunna utses bland personer, som kunna förväntas ha ett allmänt in-

tresse av här ifrågavarande spörsmål. Om antalet ledamöter göres tillräckligt stort, kan det ifrågasättas, om ej de nyss nämnda båda organisationerna böra givas rätt att utse var sin ledamot. Härigenom kan måhända vinnas en viss sakkunskap, som eljest måste tillföras rådet genom att anlita personer från dessa båda organisationer såsom experter. Utredningen vill därför förorda, att nu nämnda organisationer givas rätt att nominera en var sin ledamot i rådet. Det är emellertid självklart, att sakkunskap rörande samtliga de frågor som kunna bli föremål för bedömande inom rådet ej kan förväntas vara företrädd genom de olika ledamöterna. Det blir därför säkert nödvändigt att bemyndiga rådet att för behandling av frågor, som erfordra särskilt expertis för sitt avgörande, tillkalla sådan. Hur ofta rådet behöver sammanträda är mycket svårt att uttala sig om, innan någon tid gått. Utredningen r ä k n a r dock med sammanträden under varje kvartal. För att hålla ordförande och ledamöter underrättade om föreliggande arbetsuppgifter och för förberedande av föredragningar samt verkställande av eventuella utredningar torde det vara tillfyllest, att den härför avsedda administrativa kraften tjänstgör på deltid. Den vidare utvecklingen får sedan ge vid handen om ökad tjänstgöring blir nödvändig. Kostnaderna för det ifrågasatta rådet torde ej behöva bli särskilt stora. För ordföranden synes böra beräknas ett årligt arvode av 4 000 kronor. Ledamöterna, vilkas huvudsakliga arbetsinsats av naturliga skäl kommer att ske vid sammanträdena, synas böra erhålla ersättning i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen. Alternativt kan man givetvis tänka sig någon fix summa för månad eller eventuellt en kombination av

båda dessa system. Utredningen förori dar dock dagarvode enligt kommittékungörelsen. Om man enligt det föregående räknar med fyra sammanträden per år och lämpligt antal förberedelsedagar synas sammanlagda kostnaderna ; för ledamöterna kunna uppskattas till mellan 1 500—2 000 kronor per år. Härtill kunna även komma kostnader för resor och traktamenten för eventuellt i landsorten bosatta ledamöter. Om ett belopp å tillhopa 3 000 kronor beräknas för arvoden samt rese- och traktamentsersättningar, torde man vara på den säkra sidan. Med hänsyn till angelägenheten att för förberedelse- och föredragningsarbetet förvärva en väl kvalificerad arbetskraft synes det lämpligt att beräkna avlöningen åt denna arbetskraft, vilken bör benämnas sekreterare, enligt den för denna tjänstegrad gängse lönegraden 29 i allmänna avlöningsreglementet. Om man till en början räknar med en tredjedelstjänst, skulle kostnaden för denna tjänsteman bli omkring 6 000 kronor. Utgående från dessa beräkningar skulle årskostnaderna således bli (4 000 + 3 000

+ 6 0 0 0 = ) 13000 kronor. Med hänsyn till svårigheterna att redan nu bedöma arbetets omfattning anser utredningen kostnaderna böra beräknas till högst 18 000 kronor. Inom detta belopp torde ersättning till eventuellt anlitad expertis även rymmas. Som av det anförda framgår kommer det ifrågasatta organets verksamhet att till stor del bli av rådgivande karaktär. Det synes därför ligga nära till hands att låta detta återspegla sig i det namn som organet ifråga bör få. Då rådets verksamhet kommer att beröra både turism och kulturutbytet med utlandet borde rätteligen dessa båda komponenter på något sätt komma till uttryck i namnet, exempelvis »Rådet för turism och kulturutbyte med utlandet». Detta namn torde dock vara tämligen tungt och svårhanterligt. Att finna en kortare och mera slående samt samtidigt adekvat benämning har visat sig svårt, men utredningen har, trots ensidigheten i kompositionen, stannat för benämningen »Statens turistråd».

KAPITEL 11.

Förslag till förordning angående hotell- och pensionatrörelse. A. Allmän motivering.

E,

mligt direktiven för utredningen ankommer det på denna att företaga en översyn av gällande hotellstadga samt föreslå de ändringar och tillägg som kunna finnas påkallade. I direktiven yttras i detta sammanhang, att det framstode såsom ovisst, huruvida förhållandena i vårt land vore sådana, att här kunde införas en mera detaljerad hotellagstiftning av den art som förekomme i vissa mera utpräglade turistländer än Sverige. Innehållet i nuvarande hotellstadga. Kungl. Maj:ts stadga angående hotelloch pensionatrörelse utfärdades den 8 juni 1917 (nr 474) och har sedermera ändrats genom kungörelser den 3 juni 1932 (nr 177), den 7 april 1933 (nr 118), den 23 november 1937 (nr 913), den 18 juli 1942 (nr 670), den 20 juni 1947 (nr 314), den 25 augusti 1947 (nr 746) och den 19 januari 1951 (nr 33). Stadgan innehåller fyra huvudavdelningar, nämligen avdelning I om vad med hotell- eller pensionatrörelse förstås samt om tillstånd till utövande av sådan rörelse, avdelning II med föreskrifter

avseende skydd mot eldfara, avdelning III om kontroll över resande samt avdelning IV innehållande allmänna bestämmelser. I avdelning I stadgas till en början, att med hotell- eller pensionatrörelse förstås sådan verksamhet som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Med hotell eller pensionat förstås byggnad eller lägenhet, som användes för drivande av sådan rörelse, som nyss sagts. För rätt att driva hotell- eller pensionatrörelse fordras i allmänhet tillstånd. Rörelse, för vars drivande användes byggnad eller lägenhet, som innehåller högst fyra för gästers härbärgerande avsedda rum och icke är avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än åtta, är dock icke — där byggnaden eller lägenheten icke utgör del av hotell eller pensionat av större omfattning — underkastad tillståndstvång. Innan sådan mindre rörelse börjar, skall likväl anmälan därom göras hos närmaste polismyndighet. För rörelse, varom nu är fråga, gälla icke heller bestämmelserna i av-

delning II om skydd mot eldfara och ej heller stadgandena i avdelning III om kontroll över resande utom såvitt avser utlänningar. Tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse sökes i allmänhet hos länsstyrelsen. I § 2 föreskrives att vid ansökningen skall uppgivas det ställe, där rörelsen är avsedd att utövas, samt att vid ansökningen skola fogas vissa närmare angivna intyg och andra handlingar. Länsstyrelsen åligger att, när ansökning gjorts, föranstalta om undersökning på platsen till utrönande av lägenhetens beskaffenhet. Ombyte av lägenhet för rörelse, som omfattas av tillståndskravet, må ej ske utan medgivande av tillståndsmyndigheten. Om hotell- eller pensionatrörelse drives av bolag, förening eller annan samfällighet, skall sådant ske genom föreståndare, vilken är ansvarig för rörelsens behöriga utövande som om han dreve den för egen räkning. Tillstånd för rörelsens idkande sökes av och meddelas för föreståndaren. De i avdelning II av stadgan meddelade bestämmelserna ha undergått genomgripande ä n d r i n g genom den ovannämnda kungörelsen den 3 juni 1932. De innehålla detaljerade regler om beskaffenheten av byggnad, varest hotell eller pensionat må inrättas, om sovrums läge i byggnad, om trappor, korridorer och övriga byggnadstekniska anordningar för utrymning, om uppvärmning, sotning, elektriska anläggningar, belysning, alarmanordning och säkerhetsåtgärder i övrigt. Vidare meddelas bestämmelser om tillsyn å säkerhetsanordningar. I sistnämnda hänseende föreskrivas årliga inspektioner dels av polismyndighet, dels ock — såvitt angår elektriska ljus-, kraft- och alarmledning-

ar med tillhörande anordningar — av sakkunnig person. Vissa av säkerhetsföreskrifterna äga icke tillämpning å byggnad, som användes för drivande av hotell- eller pensionatrörelse och som är avsedd att samtidigt härbärgera högst sexton gäster samt innehåller högst åtta därför avsedda rum. I fråga om byggnad, vari drevs hotelleller pensionatrörelse den 1 januari 1933, då ändringen av säkerhetsbestämmelserna trädde i kraft, ägde länsstyrelsen medgiva eftergift från vissa bestämmelser om byggnads beskaffenhet. F r å n övriga bestämmelser i avdelning II får länsstyrelsen medgiva jämkning eller eftergift, under förutsättning att betryggande skydd mot eldfara icke åsidosattes och att sådan jämkning eller eftergift icke strider mot gällande byggnadsförfattningar. Föreskrifterna i avdelning III om kontroll över resande innebära i huvudsak följande. Då resande anlänt till hotell eller pentionat, skall han avfordras uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel, födelseort och hemort. Utlänning skall även uppgiva nationalitet, födelsetid och den ort inom eller utom riket, där han senast uppehållit sig. Uppgift om födelsetid bör lämnas jämväl av svensk resande. Innan utlänning avflyttar, skall uppgift avfordras honom vart han närmast ämnar begiva sig. Uppgifterna skola inskrivas i en särskild liggare, i vilken även skall antecknas dagen för den resandes ankomst och avflyttning. Innehavaren av eller föreståndaren för hotell eller pensionat skall, om polismyndighet finnes på platsen, dagligen å tid, som polismyndigheten äger bestämma, till denna ingiva skriftlig anmälan r ö r a n d e de resande som under

det senaste dygnet ankommit till eller avflyttat från hotellet eller pensionatet. Finnes ej polismyndighet på platsen, skall anmälan om resandens ankomst eller inflyttning inom 24 timmar ingivas eller med posten avsändas till vederbörande polismyndighet. Om resande vägrar att lämna föreskrivna uppgifter om sig eller om det finnes anledning antaga att lämnade uppgifter icke äro med verkliga förhållandet överensstämmande, skall innehavaren eller föreståndaren ofördröjligen göra anmälan därom hos närmaste polismyndighet. Avdelning IV innehåller straffbestämmelser och vissa andra föreskrifter, bland vilka må nämnas följande. Har innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat, däri rörelse bedrives på grund av tillstånd, blivit upprepade gånger fälld till ansvar för förseelse mot de i eller enligt stadgan meddelade bestämmelserna eller visar han grov vårdslöshet i efterkommande av föreskrifter till skydd för människoliv mot eldfara eller finnes han eljest icke lämplig att vidare förestå rörelsen, må h a n kunna av länsstyrelsen skiljas från rörelsens fortsatta utövande. Den som utövar sådan mindre rörelse, för vilken tillstånd icke erfordras, kan, där det synes nödigt för upprätthållande av allmän ordning, säkerhet eller sedlighet, efter anmälan av vederbörande polismyndighet av länsstyrelsen vid vite förbjudas att vidare utöva rörelsen. Vad i stadgan sägs om länsstyrelse skall — med visst undantag — i Stockholm avse poliskammaren och i a n n a n stad, såframt dess invånarantal utgör minst 20 000, magistraten. — Här kan anmärkas att, enligt lag den 17 juni 1932 om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse ålig-

gande beslut, vad sålunda stadgats om magistrat i stället kommer att avse kommunalborgmästare, där sådan finnes. Med polismyndighet avses i hotellstadgan polischefen i orten samt i stad därjämte poliskammare, om sådan finnes, eller stadsfiskal, så ock, såvitt angår föreskrifterna i avdelning III, i Stockholm chefen för kriminalavdelningen och såväl i stad som på landet den som av polischefen förordnats att mottaga anmälningar, varom i nämnda avdelning stadgas. Förslag till ändrad hotellagstiftning. För att erhålla n ä r m a r e kännedom om huru myndigheter och organisationer, vilka i sin verksamhet komma i kontakt med bestämmelserna i hotellstadgan, se på dessa föreskrifter har utredningen inhämtat yttranden från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser samt från olika organisationer rörande hotellstadgans lämplighet. De inkomna yttrandena innehålla en mångfald förslag till ändrade eller nya bestämmelser. Vidare h a r decentraliseringsutredningen i en den 11 november 1948 dagtecknad promemoria, nr 20, föreslagit vissa ändringar i stadgan. De inkomna yttrandena behandla till övervägande delen frågor som f. n. regleras i avdelning I hotellstadgan. Sålunda har upptagits frågan för vilka slag av rörelser författningen bör gälla och i samband därmed vilka företag som böra ha tillstånd och vilka villkor som böra uppställas för erhållande av tillstånd. Härvid har särskilt diskuterats lämpligheten att anordna en klassindelning av företagen efter deras standard samt att införa särskilda kvalifikationskrav för den som skall tillåtas driva rörelse av ifrågavarande slag. Vidare ha i yttrandena berörts vissa frågor, som ha sam-

band med de nuvarande föreskrifterna till skydd mot eldfara i avdelning II samt bestämmelserna om resandekontroll i avdelning III i hotellstadgan. I det följande kommer utredningen att i anslutning till de sålunda väckta frågorna diskutera vilka nya eller ändrade bestämmelser som i anledning av förslagen eller eljest ansetts böra upptagas i en hotellförfattning. Utredningen har upprättat förslag till en ny författning om hotell- och pensionatrörelse.

1. Författningens

tillämpningsområde.

Beträffande tillämpningsområdet för hotellstadgan gäller, såsom ovan angivits, att den avser hotell- och pensionatrörelser av alla slag. För mindre sådana rörelser fordras visserligen icke tillstånd, men vissa andra bestämmelser i stadgan gälla även för dem. Med hotelleller pensionatrörelse förstås i stadgan verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Det h a r i ett yttrande anmärkts, att det vore oklart om vandrar- och konvalescenthemsverksamhet ginge in under definitionen å hotell- eller pensionatrörelse. — Beträffande ett konvalescenthem torde enligt utredningens mening i allmänhet ingen tvekan böra råda att den där bedrivna verksamheten avser tillhandahållande av möblerad bostad i förening med förplägnad. Huruvida rörelsen enligt stadgan är att bedöma såsom pensionatrörelse blir därför tydligen beroende av om betalning erlägges eller icke. Vandrarhemmen däremot, i vilka gästerna tillhandahålles endast en säng eller brits i en större sovsal, torde icke kunna anses upplåta »möblerad bostad». I praktiken ha de heller icke be10—511379

traktats såsom hotell eller pensionat i stadgans mening. I några yttranden har ifrågasatts att låta hotellstadgan omfatta även vissa andra rörelser för mottagande av gäster än hotell- eller pensionatrörelse i egentlig mening. Härvid ha nämnts barnhem, ålderdomshem, sjukhus, sjukhem, kuranstalter, internat, vandrarhem och liknande inrättningar och företag. Som skäl för en sådan utvidgning av stadgans tilllämpningsområde har i allmänhet åberopats, att det vore önskvärt att med hänsyn till brandfaran vinna kontroll över dessa andra rörelser. Ehuru dessa skäl måste anses beaktansvärda, förmenar utredningen, att frågan bör lösas på annan väg än genom att ifrågavarande rörelser inordnas under hotellförfattningen. Beträffande särskilt ur brandskyddssynpunkt erforderliga byggnadstekniska bestämmelser böra sådana — såsom närmare skall utvecklas i det följande — enligt utredningens mening ej alls ingå i hotellförfattningen utan intagas i byggnadsstadgan eller i anvisningarna till denna. Enligt utredningens åsikt torde i författningen vid bestämmandet av begreppet hotell- eller pensionatrörelse alltjämt kunna upptagas kravet på tillhandahållande av möblerad bostad med eller utan förplägnad. I hotellstadgan namnes, såsom tidigare påpekats, att tillhandahållandet skall ske »åt resande eller andra». I stället för det citerade, intetsägande uttrycket torde lämpligen böra användas orden »åt allmänheten». Någon saklig ändring åsyftas ej härmed, men genom det föreslagna uttryckssättet skulle tydligare utmärkas, att t. ex. ett semesterhem för ett industriföretag eller en sammanslutning ej är underkastat hotellförfattningens reglering. Utöver nu nämnda bestämningar bör definitionen

på hotell- och pensionatrörelse innehålla krav på att rörelsen skall drivas affärsmässigt. Enligt utredningens mening bör detta lämpligen uttryckas genom att rörelsen beskrives såsom yrkesmässig. I så fall erfordras icke den nuvarande bestämningen att tillhandahållandet skall ske mot betalning. I begreppet hotell- eller pensionatrörelse bör alltså till en början ligga att det skall vara fråga om en yrkesmässig verksamhet med ändamål att åt allmänheten tillhandahålla möblerad bostad, vare sig med eller utan förplägnad. Såsom närmare skall utvecklas i det följande avser emellertid utredningen att föreslå, att till de nu angivna bestämningarna skall läggas ytterligare en, varigenom i författningen begreppet hotelleller pensionatrörelse inskränkes till att omfatta rörelser av en viss minsta storlek. F ö r mindre rörelser, vilka enligt förslaget icke skola få begagna benämningen hotell, bör liksom f. n. tillstånd icke fordras. En länsstyrelse har i sitt yttrande anfört, att den nuvarande gränsdragningen mellan mindre rörelse, som får drivas utan tillstånd, och större rörelse vore oklar. Det stadgades, att därest för drivande av rörelse, som avsåges i stadgan, användes byggnad eller lägenhet, som innehölle högst fyra för gästers härbärger a n d e avsedda rum och icke vore avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än åtta, skulle, där byggnaden eller lägenheten icke utgjorde del av hotell eller pensionat av större omfattning, tillstånd ej erfordras. Det vore enligt länsstyrelsens mening ovisst om orden »hotell eller pensionat» här avsåge byggnad eller rörelse. Avsåge de byggnad, bleve följden att en hotell- eller pensionatrörelse av stor omfattning kunde dri-

vas i flera mindre byggnader eller lägenheter utan att myndigheterna hade möjlighet att pröva innehavarens personliga lämplighet eller de sanitära förhållandena i lokalerna. Enligt utredningens mening bör gränsdragningen mellan större rörelser, för vilkas drivande fordras tillstånd, och mindre rörelser, som få bedrivas utan tillstånd, i viss anslutning till nuvarande ordning ske efter det antal gäster för vilkas mottagande rörelsen är avsedd eller det antal gästrum som användas i rörelsen. Avseende bör emellertid härvid icke fästas vid huruvida gästrummen äro belägna i en eller flera byggnader eller i skilda lokaler inom samma byggnad, utan det avgörande bör vara omfattningen av rörelsen såsom sådan. Genom ett dylikt system synes den av nyssnämnda länsstyrelse påtalade oklarheten i nuvarande gränsdragning bli undanröjd. Till frågan hur gränsdragningen i detalj skall anordnas återkommer utredningen senare. 2. Klassificering natrörelser.

av hotell-

och

pensio-

I den norska lagen av den 25 juni 1935 om »hotelier, andre herberger og bevertninger» meddelas bestämmelser i kap. 1 om hotell och i kap. 2 om »andre herberger og bevertninger». För rätt att driva hotellverksamhet fordras hotelltillstånd. Ordet »hotell» får icke användas i det namn varunder en verksamhet drives, med mindre innehavaren har hotelltillstånd. Utan samtycke av vederbörande regeringsdepartement må beteckningen »turisthotell» eller »högfjällshotell» icke användas i namnet eller vid reklam. Sådant samtycke skall ges endast till hotell som väsentligen äro avsedda för turisttrafiken och som uppfylla de särskilda krav som departementet finner böra

uppställas i fråga om utrustning och drift. För att samtycke till att använda beteckningen »högfjällshotell» skall kunna ges, kräves dessutom att beteckningen står i överensstämmelse med hotellets belägenhet. Även användandet av andra beteckningar än »turisthotell» och »högfjällshotell» kan enligt Konungens bestämmande göras beroende av departementets samtycke. Villkoren för att erhålla hotelltillstånd ä r o : 1) Verksamheten skall drivas med en utrustning (inbegripet tillräckliga och sanitärt betryggande lokaler för betjäningen) som är godkänd efter regler som departementet fastställer. I allmänhet bör hotellet ha minst 20 gästsängar. 2) Det får icke föieligga särskilda skäl, som göra det otillrådligt att verksamheten bedrives. — Den som vill såsom näring driva härbärge, därunder inbegripet gästgiveri, pensionatverksamhet och annat uthyrande av rum, eller tillhandahållande av mat eller dryck skall på förhand anmäla detta till polismyndigheten. Denna kan vägra innehavaren att driva verksamheten om innehavarens eller föreståndarens personliga förhållanden eller platsen för verksamheten icke anses innebära tillräcklig säkerhet mot missbruk eller om det enligt polismyndighetens mening är ur allmän synpunkt eller med hänsyn till gästerna icke önskvärt att verksamheten drives. I den av utredningen utsända rundskrivelsen till länsstyrelser och sammanslutningar ha dessa särskilt uppmanats att angiva huruvida enligt deras uppfattning i hotellförfattningen en klassificering av hotell och pensionat borde ske med hänsyn till den allmänna standarden, komforten etc. överståthållarämbetet och länsstgrelserna i Blekinge, Hallands, Jämtlands,

Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Kronobergs, Uppsala, Värmlands, Västerbottens, Västernorrlands, Västmanlands och Älvsborgs län anse, att sådan klassificering icke bör ske, medan länsstgrelserna i Stockholms och Södermanlands län ställa sig tveksamma beträffande nyttan och lämpligheten av en klassificering samt möjligheten att genomföra en sådan. Såsom skäl emot en uppdelning efter standard anföres i de avstyrkande yttrandena bl. a. att en sådan skulle bli svår att genomföra på ett rättvist sätt, att standarden till stor del berodde på ägarens personliga insatser och att till följd därav ett företags standard genom ombyte av innehavare kunde förändras väsentligt på kort tid samt att omprövning av företagens indelning därför bleve nödvändig tämligen ofta. Vidare h a r anmärkts, att en klassificering av rörelserna, om nu en sådan ginge att genomföra, krävde tillskapandet av ett särskilt statligt organ för att handlägga dessa frågor, alltså en tung och kostnadskrävande apparat. Rätt att anföra besvär över detta organs beslut måste även finnas. I ett yttrande har även anförts, att därest en klassificering skedde, detta skulle innebära att staten i viss mån skulle ikläda sig ansvaret för vederbörande företags standard. I några av yttrandena har anförts, att en indelning av företagen i standardklasser givetvis vore till nytta för den resande allmänheten men att en sådan indelning borde ombesörjas av vederbörande branschorganisationer och publiceras i hotellförteckningar och handledningar. Övriga länsstyrelser ha tillstyrkt eller ej direkt avstyrkt en klassificering i författningsväg. I några av de tillstyrkande yttrandena ha dock vissa förbehåll gjorts. Länsstgrelsen i Gävleborgs län anser att en klassindelning endast borde

taga sikte på komforten. Underhållet av anläggningarna borde ej läggas till grund för indelningen, eftersom fordringarna i detta avseende borde ställas lika högt för alla. Emellertid vore det önskvärt med en fortlöpande inspektion, åtminstone av de sanitära förhållandena. Länsstgrelsen i Kopparbergs län yttrar, att starka skäl för en klassificering vore att en sådan möjliggjorde för en resande att snabbt kunna välja det för honom passande hotellet eller pensionatet samt att en klassindelning skulle utgöra en sporre för ägaren att genom förbättringar höja sin rörelses standard för att kunna få rörelsen uppflyttad i högre klass. Länsstgrelsen i Malmöhus län anser, att benämningen »hotell» borde förbehållas större företag med ett icke alltför litet antal rum, vilka i fråga om bekvämligheter och övriga anordningar helst icke borde vara under viss standard. Det vore dock enligt länsstyrelsens mening tveksamt huruvida det vore möjligt att i lagtext angiva standardkraven. Än svårare vore det att inom en sålunda bestämd hotellgrupp angiva olika klasser, något som i och för sig skulle vara fördelaktigt. Även länsstyrelserna i Skaraborgs och Östergötlands län påpeka svårigheterna att genomföra en klassificering på rättvist och likformigt sätt. Turisttrafikföreningen för Stockholms stad och Stockholms län förordar införandet av en klassindelning men påpekar de svårigheter som äro förbundna därmed. Emellertid borde en bestämd gräns sättas mellan företag, som skola tillåtas begagna beteckningen »hotell» och andra företag. Om en klassindelning komme till stånd, borde antalet rum icke vara utslagsgivande vid bestämmande av klass. Gotlands turistförening anför, att indelning av hotellen och pensionaten i

klasser är ett gammalt önskemål från de stora turistorganisationernas sida. En sådan indelning skulle bl. a. innebära att en obetydlig och oansenlig rörelse i en småstad icke finge anlägga namnet »Grand Hotel» och kalla sig första klass. Det torde f. n. icke finnas någon garanti att en rörelse, som nu funnes angiven i skilda publikationer såsom varande av första klass, verkligen motsvarade denna beskrivning. Det borde finnas vissa krav på minimiutrustning, varjämte ett kontrollorgan borde inrättas. Skånes turisttrafikförening anser att beteckningen »hotell» bör förbehållas företag som fylla vissa uppställda fordringar. Hotellen böra uppdelas i 3 klasser. Såsom oeftergivligt villkor för placering i klass I bör gälla att hotellet är försett med restaurang. Sveriges hotell- och restaurantförbund finner det absolut nödvändigt att bestämmelser innebärande skydd för benämningarna »hotell» och »pensionat» och i samband därmed definition av vad som förstås med dessa benämningar införas. Inom den grupp av företag som finge benämnas hotell skulle givetvis även en klassificering efter utländskt mönster kunna komma i fråga, men en sådan klassificering borde icke komma till stånd under nu rådande byggnadsrestriktioner. F. ö. funnes i själva verket redan nu en sådan klassindelning av svenska hotell genom den av förbundet tillsammans med Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Svenska Turisttrafikförbundet utgivna förteckningen över hotell och restauranger i Sverige. Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför, att en klassificering vore önskvärd och helt säkert skulle uppskattas av turister och a n d r a hotellgäster. Man borde vid en klassificering utgå från objektivt bestämbara faktorer. Sålunda

borde företagen värdesättas endast efter olika grader av komfort, modernitet, servicemöjligheter o. d. Däremot borde ingen värdering av skötseln göras, enär detta förutsatte subjektiva bedömanden. Även om man icke vågade sig på en klassificering, vore det angeläget att ett skydd för benämningen »hotell» infördes, så att den icke finge användas i fall, där den vore direkt missvisande. Det torde vara obestridligt att en uppdelning av hotell och pensionat i olika klasser med hänsyn till såväl storlek som standard och skötsel skulle i och för sig vara till nytta för turistväsendet och främja strävandena att öka särskilt den utländska resandefrekvensen. Speciellt för en person, som är obekant med svenska förhållanden, skulle det vara av stort värde om han kunde lita på att ett hotell eller pensionat, som angivits tillhöra en viss kategori eller standardklass, verkligen motsvarade sin beteckning. En klassificering kunde även beräknas få den effekten, att innehavare av hotell och pensionat sökte att genom förbättringar av olika slag få företaget placerat i högre klass. Emellertid skulle enligt utredningens mening en klassindelning efter sådana linjer komma att innebära allvarliga olägenheter och den skulle icke kunna genomföras utan stora praktiska svårigheter. Till en början torde det kunna ifrågasättas om ett dylikt ingrepp i näringsfriheten verkligen skulle uppvägas av vinsten för det allmänna i form av ökad turistström från utlandet. Det måste härvid beaktas, att även mycket betydande turistländer sakna statlig kvalitetskontroll å hotell och pensionat. Turister torde finna det naturligt, att de själva ha att sörja för att de icke taga in på ställen med sämre renommé. Åtminstone un-

der normala tider, då tillgången på goda inkvarteringsmöjligheter motsvarar efterfrågan och då därför en resande, som ej är nöjd med sitt hotell, har möjlighet att byta, synes en klassificering i författningsväg ej nödvändig. Härtill komma svårigheterna att genomföra en klassificering. Att i en författning angiva de krav på standarden som böra uppställas för olika klasser torde vara ogörligt. Ej endast storleken av ett företag och förhandenvaron av vissa objektivt fastställbara anordningar för gästernas bekvämlighet spela här in utan även en mångfald andra faktorer såsom företagets allmänna skötsel, betjäningens kvalitet o. d. Att uppdraga åt de lokala myndigheterna prövningen av en klassificering efter dessa grunder synes icke vara lämpligt. Praxis vid bedömningen skulle då bli alltför oenhetlig. För att få en rättvis klassindelning efter enhetliga normer torde ingen annan möjlighet stå till buds än att tillskapa ett centralt organ med erforderlig kompetens. E n ä r standarden på ett hotell eller pensionat snabbt kan förändras, bl. a. genom ombyte av ägare, skulle det vidare vara nödvändigt, att kontinuerlig tillsyn eller periodvis återkommande inspektioner ägde rum. Därvid konstaterade standardförändringar skulle föranleda företagets placerande i annan klass. Utredningen kan icke tillstyrka att ett så omfattande och dyrbart kontrollsystem genomföres. Utredningen finner dock önskvärt att en tillförlitlig klassificering av hotell och pensionat efter standard m. m. göres av vederbörande branschorganisationer och turisttrafikförbundet samt bringas till allmänhetens kännedom genom hotellförteckningar och dylika publikationer. Härvid torde det av utredningen föreslagna turistrådet böra biträda med rådgivning och utöva allmän översyn.

Emellertid bör enligt utredningens mening en viss statlig kontroll i förevarande hänseende kunna vinnas på ett annat och enklare sätt, nämligen genom en klassificering i författningsväg enbart efter företagets storlek. Härvid kan man anknyta till ett förslag som framförts i flera av de avgivna yttrandena och som går ut på att beteckningen »hotell» bör förbehållas vissa slag av företag. Såsom redan nämnts finnes nu i hotellstadgan en indelning av företagen efter storlek i det att för mindre rörelser ej fordras tillstånd utan blott anmälan till polismyndighet. Denna ordning torde såsom utredningen redan framhållit böra bibehållas. Vidare böra endast sådana rörelser, för vilka tillstånd erfordras, få betecknas hotell. Var gränsen mellan större och mindre rörelser skall dragas kan givetvis vara föremål för delade meningar. De nuvarande bestämmelserna innebära, att tillstånd icke fordras för rörelse, för vilken användes byggnad eller lägenhet, som innehåller högst fyra för gästers härbärgerande avsedda rum och som icke är avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än åtta, därest byggnaden eller lägenheten icke utgör del av hotell eller pensionat av större omfattning. Enligt utredningens mening bör gränsen höjas något och samtidigt göras mera otvetydig. Till mindre rörelser synas böra hänföras sådana som avse att samtidigt mottaga högst tio gäster eller, oavsett antalet gäster, ha högst åtta gästrum. Genom att på detta sätt såväl antalet gäster som antalet gästrum tillagts självständig betydelse vid gränsdragningen torde denna bli klarare än förut. Särskilt med hänsyn till att frågan huruvida tillstånd erfordras skall vara avgörande för frågan huruvida hotellbeteckningen får användas synes den föreslagna höjningen

lämplig. För frågan om klassindelning med hänsyn till intresset av brandskydd och kontroll över hotellgästerna torde höjningen vara betydelselös. Att på sätt nu förordats förbehålla benämningen »hotell» åt större företag skulle enligt utredningens uppfattning innebära en stor vinst. Visserligen skulle en resande icke ha någon säker garanti för att företag som tillätes begagna denna benämning hölle en viss högre standard, men en bestämmelse av det angivna innehållet skulle dock från begagnandet av hotellbeteckningen utestänga många mindrevärdiga företag. Emellertid torde man icke böra stanna därvid. Även det namn som åsättes ett hotell eller pensionat eller varunder rörelsen drives, kan vara i hög grad missvisande. Namn såsom »Stora Hotellet» eller »Grand Hotel» missbrukas ofta och ingiva då den med förhållandena obekante en felaktig föreställning om företagets storlek och standard. Särskilt allvarligt synes missbruk av internationellt välkända hotellnamn av god klang vara. För att råda bot för sådana missförhållanden synes det erforderligt att införa en prövning genom tillståndsmyndigheten av de namn som åsättas hotell och pensionat samt förbud för sådana företag att använda annat än godkänt namn. Till ledning vid namnprövningen torde böra upprättas en förteckning å vissa mera vanliga namn, som anses böra förbehållas företag av en viss storlek och högre standard. Sådan förteckning torde lämpligen böra uppgöras av inom berörda branscher verksamma huvudorganisationer, såsom Svenska Turisttrafikförbundet och Sveriges hotell- och restaurantförbund. Att i detta speciella hänseende införa en viss standardprövning synes icke böra möta samma betänkligheter som genomförandet av en mera vitt-

syftande standardbedömning. Beträffande mindre rörelser vilka icke äro underkastade tillståndstvång synes någon namnprövning icke erforderlig utan det torde vara tillräckligt att de ej få betecknas såsom hotell. I enlighet med vad ovan anförts föreslår utredningen, att i hotellförfattningen intagas bestämmelser av följande innebörd. Med hotell- eller pensionatrörelse skall i författningen förstås yrkesmässig verksamhet med ändamål att åt allmänheten tillhandahålla möblerad bostad, vare sig med eller utan förplägnad, såframt verksamheten avser att samtidigt mottaga minst tio gäster eller, oavsett antalet gäster, för verksamhetens bedrivande finnas minst åtta gästrum. Med hotell eller pensionat skall förstås byggnad eller lägenhet, vari rörelse som nyss nämnts drives. Hotell- eller pensionatrörelse må ej drivas utan tillstånd. Mindre rörelse för tillhandahållande åt allmänheten av möblerad bostad mot betalning må drivas utan tillstånd, men innan sådan rörelse börjas skall anmälan därom göras hos polismyndigheten i orten. Ansökan om tillstånd skall angiva den lokal där rörelsen är avsedd att drivas, de rum som där skola användas såsom gästrum samt det antal gäster som avses skola rymmas i varje gästrum. Därest sökanden ämnar åsätta hotellet eller pensionatet särskilt namn, skall uppgift om namnet lämnas i ansökningen. Tillståndsmyndighetens prövning av ansökningen skall jämväl avse frågan, huruvida uppgivet namn bör godkännas med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Å skylt eller annat kännetecken eller i meddelanden, avsedda för allmänheten, må ej benämningen hotell användas för rörelse eller för densamma nyttjad byggnad eller lägenhet, därest ej rörelsen enligt författningen är att anse

såsom hotell- eller pensionatrörelse. Å hotell eller pensionat må ej i sådana tillkännagivanden, som nyss nämnts, användas annat namn än det som blivit av tillståndsmyndigheten godkänt. 3. Införande av kvalifikationskrav för hotell- och pensionatsinnehavare. Enligt 1935 års norska hotellag får ett meddelat tillstånd att driva hotellrörelse utnyttjas endast om föreståndaren för verksamheten har »hotellfagbrev». Denna handling utställes av vederbörande regeringsdepartement. Villkoren för att få hotellfackbrev äro bl. a. att sökanden genomgått särskilda hotellfackprov eller avgångsprov vid godkänd hotellfackskola, att sökanden arbetat i facket i fem år i sådan ställning som departementet godtar samt att sökanden är kunnig i bokföring. Länsstgrelsen i Gotlands län yttrar, att, om en klassificering av hotellen genomföres, krav på yrkeskvalifikationer för innehavaren borde uppställas åtminstone för första klassens hotell. Länsstgrelsen i Stockholms län ifrågasätter om uppställandet av kvalifikationskrav är av behovet påkallat. Kravet kunde väl i allmänhet icke gälla för de mindre och medelstora företagen, och de större företagen hade i regel ändå yrkeskunnig ledning. öv erståthållar ämbetet och samtliga övriga länsstgrelser avstyrka införandet av kvalifikationskrav för innehavare av hotell eller pensionat. Bland de skäl som anförts i dessa yttranden må nämnas följande. Krav på yrkeskvalifikationer skulle innebära en betänklig inskränkning av näringsfriheten. Inom jämförbara andra yrkesområden gällde icke sådana krav. Det funnes ej anledning uppställa andra krav än sådana som

gällde för rätt att driva handel i allmänhet. Den fria konkurrensen på området vore tillräcklig att skapa kvalificerade yrkesutövare, enär yrkesskickligheten vore avgörande för företagens lönsamhet. I några yttranden framhålles att en formell kompetens hos innehavaren icke utgjorde någon garanti för att ett företag dreves på lämpligaste sätt. Det komme ej så mycket an på yrkeskunskap som på vissa personliga egenskaper. Även de hörda sammanslutningarna avstyrka i allmänhet införande av kvalifikationskrav. I det fåtal yttranden där en annan mening hävdas anföres, att man borde för tillstånd uppställa krav på att vederbörande under viss tid arbetat inom yrket. I ett yttrande framhålles, att tillståndsmyndigheten innan beslut fattas i ett tillståndsärende, borde inhämta yttrande från Sveriges hotell- och restaurantförbund, som hade möjlighet att bedöma huruvida sökandens kvalifikationer stode i relation till uppgiften i fråga. De skäl vilka enligt ovan i de flesta yttrandena anförts emot tanken på att införa kvalifikationskrav för ifrågavarande näringsidkare finner utredningen vara tungt vägande. Särskilt vill utredningen härvidlag understryka, att den ifrågasatta anordningen skulle innebära en inskränkning i näringsfriheten, som enligt utredningens åsikt icke kan motiveras av ett verkligt behov. Utredningen vill således ej förorda att särskilda kompetenskrav uppställas för innehavare av och föreståndare för hotell och pensionat. Enligt utredningens mening synes de nu gällande kompetensreglerna i allt väsentligt vara tillräckliga. I nuvarande hotellstadga 2 § föreskrives att vid ansökning om tillstånd skall fogas bl. a. intyg att sökanden gjort sig

känd för redbarhet och ordentlighet, råder över sig och sin egendom och i övrigt med hänsyn till rörelsens omfattning kan anses lämplig att utöva densamma. Ett motsvarande stadgande bör enligt utredningens mening ingå i en reviderad hotellagstiftning. Dock torde det allmänna lämplighetskravet icke böra bindas allenast till rörelsens omfattning. Även andra omständigheter, såsom rörelsens art och belägenhet samt det resandeklientel som kan förväntas huvudsakligen komma att mottagas böra beaktas. Utredningen föreslår därför att i nu förevarande hänseende bestämmelsen utformas så, att det genom intyg skall styrkas att sökanden »kan anses lämplig att utöva den ifrågavarande r ö relsen». Det är angeläget att tillståndsmyndigheterna verkligen tillse att detta villkor är uppfyllt. Åtminstone då det gäller större rörelser av en viss högre standard synes i detta allmänna lämplighetsvillkor böra inläggas krav på att den som skall förestå rörelsen, vare sig detta är innehavaren själv eller särskild föreståndare, skall ha en viss praktisk erfarenhet inom branschen. 4. Föreskrifter fara.

avseende

skgdd

mot eld-

Såsom tidigare nämnts innehåller avdelning II i hotellstadgan bestämmelser till skydd mot eldfara. Till en del utgöras dessa av tekniska föreskrifter om beskaffenheten av byggnad, där hotell- eller pensionatrörelse drives. Övriga bestämmelser i avdelning II innehålla säkerhetsåtgärder i andra hänseenden, t. ex. i fråga om uppvärmning, belysning och brandalarm. övervakningen av att de nyss nämnda byggnadstekniska bestämmelserna i hotellstadgan efterlevas sker enligt stadgan dels genom att i samband med till-

ståndsprövning undersökning genom polismyndighet verkställes av lägenhetens beskaffenhet, dels ock genom att polismyndigheten årligen verkställer inspektion av lägenheten. Något formligt byggnadslov för nybyggnad och andra åtgärder fordras icke enligt hotellstadgan; sådant kan dock erfordras på grund av stadganden i den allmänna byggnadslagstiftningen. Byggandet av hotell och pensionat regleras icke blott av sistnämnda lagstiftning, i den mån den över huvud taget gäller för orten i fråga, utan också av hotellstadgan. Sedan de nuvarande bestämmelserna i hotellstadgan utfärdades, ha avsevärda förändringar skett i fråga om byggnadslagstiftningen. Beträffande de tekniska förhållanden som höra samman med ett byggnadsföretag, ha dessa förändringar i princip inneburit, att grundläggande föreskrifter av det slag som tidigare återfanns i de lokala byggnadsordningarna influtit i byggnadsstadgan. Avsikten med denna anordning torde bl. a. ha varit att man velat komma bort från en i olika sammanhang påtalad divergens mellan byggnadsordningarnas föreskrifter inom olika orter. Utöver de grundläggande föreskrifterna i byggnadsstadgan finnas mera detaljerade tilllämpningsföreskrifter meddelade i av byggnadsstyrelsen efter Kungl. Maj:ts godkännande utfärdade anvisningar till byggnadsstadgan. Byggnadsordningarna komma dock fortfarande att innehålla vissa byggnadsreglerande föreskrifter, som även ha betydelse vid uppförandet av hotellbyggnader. Byggnadsstyrelsen har upprättat normalförslag till ledning för upprättandet av nya byggnadsordningar. (Kungl. Byggnadsstyrelsens publikationer 1948:1.) Genom byggnadsstadgans regler för hur byggnadsordning skall fastställas ha garantier skapats för

att avvikelser av mera väsentligt slag från normalförslaget icke skola uppkomma i de lokala byggnadsordningarna. De ovan omnämnda föreskrifterna i byggnadsstadgan och anvisningarna till denna gälla emellertid endast inom stad, köping och municipalsamhälle samt inom område på landet med stadsplan. Vid byggande inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gälla vissa enkla föreskrifter av teknisk karaktär i 132 § byggnadsstadgan. För sådana områden kunna dock utfärdas byggnadsordningar, som även kunna innehålla föreskrifter av teknisk art. I byggnadsstyrelsens normalförslag till byggnadsplaneområde på landet föreslås bl. a. att de nämnda enkla föreskrifterna i 132 § byggnadsstadgan skola ersättas av bestämmelser som i stad gälla i fråga om byggnads inre anordnande. Inom område på landet, för vilket varken byggnadsplan eller utomplansbestämmelser finnas, saknas däremot reglerande bestämmelser av teknisk karaktär. Byggnadsordning kan ej heller utfärdas för sådant område. Kontrollen över att de byggnadsreglerande föreskrifterna för stad, köping, municipalsamhälle och områden på landet med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser följas sker genom att där för nybyggnad och vissa andra åtgärder fordras byggnadslov av byggnadsnämnden. Av byggnadsstadgans bestämmelser för stad gäller emellertid en för landet i dess helhet, oavsett om stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser finnas eller ej. Den åsyftade bestämmelsen är den icke minst för hotellbyggandet väsentliga 64 §, innehållande brandskyddsföreskrifter, närmast betingade av hänsyn till civilförsvaret. Det har under senare tid i olika sam-

manhang framförts önskemål att föreskrifter angående byggnaders utförande icke skola förekomma i specialförfattningar utan sammanföras i den allmänna byggnadslagstiftningen, närmast byggnadsstadgan och bestämmelser som utfärdas med stöd av denna stadga. Den 16 februari 1951 har chefen för kommunikationsdepartementet tillkallat utredningsmän för att verkställa utredning angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess tillämpning. I direktiven för utredningen angives såsom en brist i det nuvarande regelsystemet, att byggnadsreglerande bestämmelser finnas upptagna i en stor mängd författningar, instruktioner och anvisningar av skilda slag, vilket medför svårigheter för den byggande att överblicka gällande föreskrifter på byggnadsväsendets område. Utredningens uppdrag omfattar bl. a. att undersöka i vad mån denna brist kan undanröjas. Enligt turistutredningens mening är det i hög grad önskvärt, att alla bestämmelser som erfordras rörande byggandet av hotell och pensionat, upptagas i den allmänna byggnadslagstiftningen. Hotellförfattningen bör alltså icke innehålla sådana regler. Ehuru ställningstagandet till denna fråga torde ankomma på nyssnämnda utredningsmän, har turistutredningen likväl ansett sig böra i detta sammanhang framföra vissa synpunkter på frågan. Därvid diskuteras även vissa ändringar i och tilägg till de nu för hotell och pensionatsbyggnader gällande byggnadstekniska bestämmelserna, vilka för turistutredningen framstå såsom nödvändiga. Däremot framlägger turistutredningen helt naturligt icke några konkreta förslag till författningstext på ifrågavarande område. Ur turistutredningens synpunkt hade

det varit önskvärt, att de nya byggmadsreglerande bestämmelser som torde kcomma att utfärdas hade kunnat trädia i kraft samtidigt som den reviderade hotellagstiftning utredningen föreslår. Då emellertid översynen av byggnadsslagstiftningen — såsom ock i direktiven förutsatts — torde komma att bliva ormfattande och tidskrävande, har utrednimgen ansett sig böra utforma sitt förslag; till hotellförfattning på sådant sätt, att (denna kan utfärdas ehuru revisioneni av byggnadslagstiftningen ej genomfeörts. Detta medför, att viss ändring i dem av utredningen föreslagna författnimgen måste ske, då de nya byggnadsbesttämmelserna skola sättas i kraft. För satt i möjligaste mån begränsa omfattnimgen av denna ändring har utredningen ansett lämpligt att i den föreslagna ho)tellförfattningen ej upptagas några b>yggnadsreglerande bestämmelser men fatt i övergångsbestämmelserna till för-fattningen föreskrives, att även efter den nya författningens ikraftträdande de byggnadstekniska bestämmelserna i 1917 års hotellstadga skola äga tillämpming. Samma skall vara förhållandet med den föreskrift i hotellstadgans § 2, som sstadgar att länsstyrelsen skall föranstaltat om undersökning på platsen genom p o l i s myndighetens försorg till utrönandce av lägenhetens beskaffenhet. I samhband med att byggnadslagstiftningen ä m d r a s böra även de kvarstående byggnadsstekniska bestämmelserna i hotellstacdgan upphävas, åtminstone såvitt angår hotell och pensionat, som därefter u p p f ö ras. Dock torde få övervägas h u r u w i d a icke bestämmelserna alltjämt böra {gälla för äldre hotell och pensionat. Samtiidigt bör den nyssnämnda föreskriften i § 2 hotellstadgan upphävas och ersättas med regeln i byggnadsstadgan om prövming av hotell- och pensionatslokaler. Såisom

n ä r m a r e skall utvecklas i det följande anser utredningen, att prövningen bör ankomma på byggnadsnämnden. Utredningen övergår härefter till frågan vilka byggnadsreglerande föreskrifter för hotell- och pensionatsbyggnader, som enligt utredningens mening böra fastslås i en reviderad byggnadslagstiftning. Det är utredningens uppfattning att de byggnadsföreskrifter som numera gälla för det allmänna byggnadsväsendet inom stad, köping, municipalsamhälle och område på landet med stadsplan i stort sett skulle kunna vara tillfredsställande även för reglerandet av hotellbyggandet. Emellertid äro brandskydds- och säkerhetsfrågorna, när det gäller hotell, av sådan art att vissa kompletteringar av de nämnda föreskrifterna erfordras. Dessa kompletterande bestämmelser synas, i den mån de icke äro av den art att de anses böra upptagas i byggnadsstadgan, lämpligen kunna meddelas såsom anvisningar till denna stadga. Den tänkta anordningen förutsätter, att byggnadsstadgan ändras så, att stadgans bestämmelser i första avdelningen 7 kap. om byggande i stad komma att i nödig utsträckning gälla byggande av hotell och pensionat även å sådana orter på landet, där bestämmelserna ej redan nu gälla. Enligt utredningens mening skulle en sådan ändring lämpligen kunna ske genom att ett tillägg infördes i 16 kap. byggnadsstadgan, innebärande att då fråga är om byggnad för hotell eller pensionat bestämmelserna i 7 kap. byggnadsstadgan i tillämpliga delar skola gälla inom område på landet med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, och att ett motsvarande tillägg infördes i 17 kap. byggnadsstadgan, genom vilket nämnda bestämmelser, så-

vitt avser hotell- och pensionatsbyggnad, gjordes tillämpliga även inom område på landet där detaljplan eller utomplansbestämmelser ej finnas. Utredningen finner det vidare angeläget att prövningen av byggnadsföretaget såsom sådant helt förlägges till byggnadsnämnden ävensom att godkännandet av den färdiga byggnaden eller lägenheten för hotelländamål sker hos byggnadsnämnden. Någon prövning av ritningar eller något godkännande av den färdiga byggnaden från länsstyrelsens sida skulle då icke erfordras. I länsstyrelsens prövning av ansökan att få idka hotell- eller pensionatrörelse skulle alltså icke ingå någon bedömning av byggnaden eller lägenheten för rörelsens bedrivande. Vid en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd skulle emellertid fogas intyg från byggnadsnämnden att byggnadslov eller godkännande i annan form erhållits. En sådan förändring i förhållande till vad som nu gäller skulle alltså innebära att skyldighet att hos byggnadsnämnden söka godkännande av byggnad innehållande hotell eller pensionat skulle föreligga även inom sådant område på landet där byggnadslov nu ej erfordras. Enligt byggnadslagstiftningen skall byggnadsnämnd numera finnas i varje kommun. Det kan givetvis invändas att många av byggnadsnämnderna på landet äga relativt små kvalifikationer både när det gäller att granska ritningar till eller att utöva tillsyn över utförandet av mera komplicerade byggnadsföretag. Det bör emellertid framhållas, att ett fortgående upplysningsarbete icke minst genom länsarkitekternas verksamhet torde medföra att byggnadsnämnderna undan för undan få större möjligheter att utöva sina uppgifter. För närvarande pågår även ett sådant utbyggande av di-

striktsarkitektorganisationen, att majoriteten av byggnadsnämnderna relativt snart kommer att ha tillgång till sakkunnigt biträde. I de fall byggnadsnämnd på landet icke äger sakkunnigt biträde, torde länsarkitekterna kunna biträda med ritningsgranskning av det relativt ringa antal hotell- och pensionatsbyggnader som ifrågakommer. Föreskrift synes böra meddelas om att i sådant fall, innan godkännande beviljas, länsarkitektens yttrande över ritningarna till byggnad, inrymmande hotell eller pensionat, skall inhämtas. För bedömande av en ansökan om byggnadslov för en byggnad erfordras i regel att ansökningshandlingarna äro så fullständiga som möjligt. Kravet på byggnadsnämndens godkännande för alla hotell- och pensionatsbyggnader synes därför böra följas av krav på att ansökningshandlingarna för sådant godkännande även på landsbygden skola vara av den kvalitet och omfattning som erfordras för byggnadslov i stad. Detsamma gäller om tillsynen av byggnadsföretaget samt om ansvarig arbetsledare. Det synes därför väl motiverat, att de i 7 kap. byggnadsstadgan ingående 76— 95 §§ göras tillämpliga i fråga om byggnad på landet, som inrymmer hotell eller pensionat. Beträffande innehållet i de ovannämnda kompletterande byggnadstekniska bestämmelserna rörande hotell- och pensionatsbyggnader får utredningen anföra följande. Sedan den nu gällande hotell- och pensionatsstadgans tillkomst har en påtaglig förändring i den använda byggnadstekniken inträffat. Denna förändring karakteriseras främst av att stenmaterialen och framför allt den armerade betongen fått en allt vidsträcktare användning icke endast i städerna utan

även å landsbygden. Denna utveckling har både medfört och understötts av en utjämning av byggnadskostnaderna så att kostnaderna för en byggnad av exempelvis tegel och betong numera i regel endast föga överstiga kostnaderna för en byggnad av trä. Tager man jämväl hänsyn till underhållskostnaderna torde denna skillnad bliva ännu mindre. Därtill kommer att det är lättare att erhålla god ljudisolering med väggar av stenmaterial och bjälklag av betong än med motsvarande konstruktioner av trä — en vid hotellbyggnader icke oväsentlig synpunkt. Det torde också numera endast i undantagsfall förekomma att man utför träbjälklag i en byggnad med väggar av tegel. Utredningen finner det därför icke orimligt att man med hänsyn till hotellgästernas säkerhet och komfort föreskriver ett i huvudsak brandsäkert utförande av större nybyggnader för hotelländamål. F ö r mindre hotell böra alltjämt träbyggnader ifrågakomma men man bör här i planlösningen och genom vissa byggnadstekniska skyddsåtgärder eftersträva goda utrymningsmöjligheter och ett gott brandskydd. De befintliga hotellbyggnaderna äro i många fall icke fullgoda ur brandskyddssynpunkt. Utredningen kan icke frigöra sig från den uppfattningen att de nu förefintliga dispensmöjligheterna utnyttjas längre än vad som kan ha varit avsikten med författningen. Att påfordra att sådana byggnader, där till nybyggnad hänförlig åtgärd vidtages, skulle bringas i överensstämmelse med efter ovan anförda principer utarbetade hotellbyggnadsföreskrifter skulle dock utgöra ett alltför hårt ingrepp i landets hotellnäring. Alltjämt synas därför ändringar av hotellbyggnader böra bliva föremål för ett dispensförfarande efter

bedömande i varje särskilt fall. Utredningen anser sig dock böra tillråda att dispensförfarandet tillämpas med större restriktivitet än vad hittills varit fallet, så att äldre, påtagligt olämpliga hotellbyggnader så småningom komma att ersättas med nya. Utredningen har genom särskild expertis i detalj låtit undersöka vilka byggnadstekniska krav — utöver dem som gälla enligt 7 kap. byggnadsstadgan — som böra ställas på hotell- och pensionatsbyggnader. Resultatet av denna undersökning redovisas i Bil. 10 sid. 206. I avdelning II av nuvarande hotellstadga ingå, utom bestämmelser av byggnadsteknisk natur, ett flertal andra säkerhetsföreskrifter till skydd mot eldfara. Sålunda givas regler om uppvärmning, sotning, elektriska anläggningar, belysning och brandalarm ävensom bestämmelser om tillsyn å föreskrivna säkerhetsanordningar. Stadganden i dessa ämnen torde alltjämt böra finnas i hotellförfattningen. Någon mera genomgripande ändring av ifrågavarande nu gällande bestämmelser torde icke erfordras. Utredningens förslag i denna del behandlas närmare i specialmotiveringen h ä r nedan. 5. Sanitära

förhållanden.

I fråga om de sanitära förhållandena inom hotell och pensionat finnas f. n. inga särskilda föreskrifter, utan härutinnan äga vissa av de allmänna bestämmelserna i 1919 års hälsovårdsstadga, t. ex. 8 och 43 §§ om bostäder och samlingslokaler samt 10—12 §§ om födoämnen och dryckesvaror, tillämpning även på hotell och pensionat. Att specialföreskrifter saknas måste betecknas såsom en brist. De sanitära förhållandena äro nämligen, enligt vad utred-

ningen har sig bekant, på sina håll — särskilt gäller detta vissa mindre hotell och pensionat — mycket bristfälliga, varför en mera ingående reglering av hithörande förhållanden måste anses behövlig. Utredningen har därför övervägt att även upptaga denna fråga till behandling. Utredningen har emellertid inhämtat, att 1948 års hälsovårdsstadgekommitté sysslar med frågan och att kommittén i sitt förslag till ny hälsovårdsstadga även kommer att upptaga erforderliga bestämmelser rörande de sanitära förhållandena inom hotell och pensionat. Med hänsyn härtill och då det torde vara mest rationellt, att de sanitära förhållandena inom hotell och pensionat regleras i hälsovårdsstadgan och icke i hotellstadgan, har utredningen funnit sig böra avstå från att framlägga några förslag i frågan. E n hänvisning till hälsovårdsstadgans bestämmelser har emellertid upptagits i 33 § förslaget till ny hotellförordning. 6. Kontroll över hotell- och pensionatgäster. Decentraliseringsutredningen har i sin förut omnämnda promemoria av den 11 november 1948 föreslagit en uppmjukning av den nuvarande skyldigheten för rörelseinnehavare och föreståndare att till polismyndigheten anmäla resande. I detta hänseende föreslås att anmälan om svenska resande icke skall behöva ske annat än om länsstyrelsen särskilt förordnat därom. Däremot böra enligt decentraliseringsutredningens mening innehavare och föreståndare alltjämt vara skyldiga att föra anteckningar om de resande, vilka anteckningar vid anfordran skola hållas tillgängliga för polismyndigheten, samt att opåmint till polismyndigheten göra anmälan om utländska resande.

Av de hörda länsstyrelserna ha ungefär hälften tillstyrkt och återstoden avstyrkt en ändring i enlighet med decentraliseringsutredningens förslag. I några av de avstyrkande yttrandena föreslås i stället, att skyldigheten att anmäla svenska resande bör gälla även för mindre företag än sådana för vilka tillstånd erfordras. De branschorganisationer som yttrat sig på denna punkt tillstyrka i allmänhet att bestämmelserna om anmälningsskyldighet göras mindre kategoriska. Några förorda att den obligatoriska anmälningsskyldigheten slopas även för utlänningar. Såsom tidigare nämnts avse de nuvarande kontrollbestämmelserna över huvud taget endast resande. Såsom resande anses i hotellstadgan envar medan han uppehåller sig å ort, där han icke är mantalsskriven; utlänning är dock alltid att betrakta såsom resande. Utredningen kan för sin del icke finna att skäl föreligger till att på detta sätt göra skillnad mellan resande och andra hotellgäster. Ur polisiär synpunkt synes det lika angeläget att vinna kontroll över å orten mantalsskrivna personer, vilka tagit in å hotell och pensionat, som att kontrollera de resande. I praktiken upprätthålles ej heller skillnaden mellan resande och andra gäster, utan varje gäst avfordras uppgift om namn m. m. Utredningen föreslår därför, att kontrollbestämmelserna skola avse gäster, som tagit in å hotell eller pensionat, oberoende av huruvida de äro resande eller ej. Beträffande frågan om lindring av skyldigheten att göra anmälan till polismyndigheten har i decentraliseringsutredningens promemoria anmärkts, att förslag därom ursprungligen väckts av

föreningen Sveriges landsfiskaler. F ö r eningen går emellertid längre än deccentraliseringsutredningen och föresdår helt upphävande av den obligatoriska anmälningsskyldigheten beträffande såväl svenskar som utlänningar. Enlligt föreningens mening vore det l ä m p l i g a s t att polismyndigheterna var för sitt comrade finge bestämma i vilken utsträtckning sådan anmälan skall göras. Enligt turistutredningens åsikt är (det önskvärt att innehavare av och f ö r e ståndare för hotell och pensionat i miöjligaste mån befrias från det betydamde arbete och de avsevärda kostnader ssom fullgörandet av den generella a n m ä l ningsskyldigheten innebär särskilt för de större hotellen och pensionaten. Sålunda kan nämnas, att det icke är ov/anligt att å större hotell två eller fliera tjänstemän äro sysselsatta enbart nned det arbete som det nuvarande annnälningssystemet medför. Nyttan ur polissiär synpunkt av det nuvarande systennet bör icke överskattas. Det är att märka att gästerna icke äro skyldiga att legitimiera sig vid ankomsten till ett hotell elller pensionat samt att beträffande svemska medborgare ingen som helst kontrolll är föreskriven för m i n d r e företag. U t r e d ningen har den uppfattningen att u m d e r normala förhållanden anmälningsskyldighet är påkallad endast beträffamde vissa orter eller vid vissa särskilda ttillfällen. Det torde kunna överlämnas till länsstyrelserna att, i fråga om såiväl svenskar som utlänningar, avgöra i viilka fall anmälan skall göras. Liksom för märvarande torde emellertid å hotell <och pensionat böra föras anteckningar om gästerna. Dessa anteckningar böra på begäran hållas tillgängliga för polismyndighet.

I enlighet med vad nu anförts har utredningen företagit en revision av gällande hotellstadga, varvid även åtskilliga undra sakliga ändringar än de ovan särskilt angivna befunnits lämpliga. Vidare ha sådana bestämmelser, som ansetts kunna bibehållas i sak oförändrade, undergått formell jämkning. Med hänsyn till den tämligen omfattande omarbetningen och kompletteringen av nuvarande bestämmelser synes det lämpligt att ersätta 1917 års hotellstadga med en helt ny författning.

En sådan författning, som — innan den utfärdas — torde böra underställas riksdagen för yttrande, synes böra betecknas såsom en förordning. Utredningen har utarbetat förslag till en förordning om hotell- och pensionatrörelse (hotellförordning), vilket förslag såsom Bil. 11 sid. 216 fogas vid detta betänkande. Beträffande sådana nyheter i förslaget, som ej redan berörts, får utredningen hänvisa till specialmotiveringen h ä r nedan.

B. Speciell motivering. 1 §• I denna paragraf ha upptagits de i den allmänna motiveringen omnämnda definitionerna av begreppen hotell- eller pensionatrörelse samt hotell eller pensionat. 2 §.

I paragrafen, som motsvarar § 2 hotellstadgan, föreskrives tillståndstvång för hotell- och pensionatrörelser samt meddelas bestämmelser rörande ansökning om tillstånd och prövning av ansökan. Tillståndsmyndighet är enligt paragrafen länsstyrelsen. Bestämmelsen bör ses i samband med 30 § av förslaget, av vilken framgår att länsstyrelsens befattning med tillståndsgivningen övertages av poliskammaren i stad där sådan finnes. Enligt förslaget må tillstånd meddelas bolag, ekonomisk förening, annan samfällighet eller enskild person. Denna bestämmelse innebär en nyhet. Även enligt hotellstadgan kunna visserligen samtli-

ga nu nämnda rättssubjekt driva hotelleller pensionatrörelse, men tillstånd kan endast meddelas för fysisk person. I § 3 av stadgan föreskrives nämligen, att där rörelsen drives av bolag, förening eller annan samfällighet, det skall ske genom en föreståndare samt att tillstånd till rörelsens idkande sökes av och meddelas för föreståndaren. Det har synts utredningen riktigt att tillståndet skall meddelas för rörelsens innehavare. Visserligen bör i de fall, då innehavaren icke är en fysisk person, för rörelsen finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare, som är ansvarig för dess behöriga utövande, men tillståndsprövningen synes böra avse, icke den mer eller mindre tillfällige föreståndaren, utan innehavaren, som skall driva rörelsen. Liksom i hotellstadgan har i förslaget föreskrivits, att vid ansökning om tillstånd skall fogas intyg att sökanden förfogar över den lokal, där rörelsen skall utövas, samt, beträffande enskild sökande, intyg att han gjort sig känd för red-

barhet och ordentlighet, råder över sig och sin egendom samt i övrigt kan anses lämplig att utöva rörelsen. Vidare har i förslaget stadgats, att vid ansökningen skall fogas fackmässigt upprättade plan- och sektionsritningar av hotell- eller pensionatslokalen ävensom, där byggnadslov för lokalen meddelats, handling som visar att så skett. Meningen med detta krav är att ritningarna och handlingen skola tjäna länsstyrelsen till ledning vid bedömningen av lokalens beskaffenhet. Såsom i den allmänna motiveringen angivits föreslår utredningen icke nu några byggnadsreglerande föreskrifter rörande hotell och pensionat. I avbidan på den revision av den allmänna byggnadslagstiftningen som igångsatts böra enligt utredningens mening byggnadsföreskrifterna i hotellstadgan alltjämt gälla. Detta har föreskrivits i övergångsbestämmelserna till förslaget till hotellförordning. Där har även stadgats att § 2, mom. 2 hotellstadgan alltjämt skall gälla. Sistnämnda författningsrum stadgar att länsstyrelsen skall föranstalta om undersökning på platsen genom polismyndighet till utrönande av lokalens beskaffenhet. En erinran om denna länsstyrelsens undersökningsplikt har gjorts i 2 § förslaget. Därest, såsom utredningen förordar, byggnadslov eller annat tillstånd av byggnadsnämnd kommer att krävas i fråga om alla hotell- och pensionatsbyggnader oberoende av var de äro belägna, synes länsstyrelsen vid sin prövning av en ansökan om tillstånd att driva rörelse av ifrågavarande slag icke behöva utöva annan kontroll rörande lokalen än att tillse att vederbörligt godkännande från byggnadsnämnden föreligger. Vid genomförandet av ett sådant system erfordras vissa ändringar i nu förevarande paragraf.

160 I hotellstadgan meddelas i olika ssammanhang bestämmelser (§§ 8 och 16), som avse att h i n d r a att resande (eller andra personer inhysas i rum eller ; andra utrymmen, som ur brandsäkerfhetssynpunkt eller med hänsyn till saniitära förhållanden äro otillfredställande. Det har synts utredningen angeläget aatt i viss mån skärpa kontrollen rörand<e de rum som användas för i n k v a r t e r i n g av resande. Det föreslås därför, att vidl ansökan om tillstånd för rörelsen skalll angivas vilka rum, som avses skola anivändas såsom gästrum, samt att l ä n s s t y r e l sen i tillståndet skall angiva de gästtrum som få användas i rörelsen. EndasU sådana rum få användas såsom sovrunn för gäster. Beskrivningen av de ifrågavaarande gästrummen vid ansökningen o>ch i tillståndsbeslutet kan lämpligen skce genom hänvisning till de byggnadsritningar som företes vid ansökningen. I paragrafen ha även upptagits* bestämmelser, som syfta till kontrolll rörande de namn varunder hotell och pensionat drivas. Rörande dessa besstämmelser hänvisas till den allmänna imotiveringen. Här bör dock anmärkass, att med namn å hotell eller pensionat icke avses rörelsens firma. Angående ffirma meddelas bestämmelser i lagen om handelsregister, firma och prokura, i aaktiebolagslagen och i lagen om ekonoimiska föreningar. 3 §.

Denna paragraf motsvarar § 2 mcom. 2 tredje stycket hotellstadgan. 4 §.

Såsom vid 2 § anmärkts bör enlifgt utredningens mening liksom f. n. hiotelleller pensionatrörelse, som drivens av bolag, förening eller annan samfälliighet, förestås av en särskild av länsstyrelsen

godkänd föreståndare, vilken bör vara ansvarig för rörelsens behöriga utövande enligt förordningen. Stadgande härom har meddelats i denna paragraf. För enskild person, som utövar hotell- eller pensionatrörelse, torde understundom behov föreligga att kunna göra detta genom en föreståndare, som övertager ansvaret för rörelsens behöriga skötsel. Så kan t. ex. vara fallet, om innehavaren är bosatt å annan ort än den, där rörelsen bedrives. Med hänsyn till sådana fall bar i paragrafen tillika stadgats, att länsstyrelsen, där särskilda skäl föreligga, må på begäran av enskild utövare av hotell- eller pensionatrörelse godkänna annan person att vara ansvarig föreståndare för rörelsen. Då det uppenbarligen är av vikt att föreståndare äger erforderliga personliga kvalifikationer, har vidare föreskrivits, att godkännande må meddelas endast den som gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, råder över sig och sin egendom och i övrigt kan anses lämplig att utöva den ifrågavarande rörelsen.

5 §. Tillståndet för enskild person att driva hotell- eller pensionatrörelse är givetvis personligt. I denna paragraf har införts ett nytt stadgande, som bereder möjlighet för dödsbo efter avliden tillståndsinnehavare att fortsätta rörelsen under en avvecklingstid av ett år efter dödsfallet. Liksom annan juridisk person måste emellertid dödsboet för rörelsen ha en ansvarig föreståndare, som skall vara godkänd av länsstyrelsen. Helt naturligt har dödsboet möjlighet att förvärva eget tillstånd att fortsätta rörelsen även efter ettårstidens utgång. 1

6 §.

I första stycket av denna paragraf h a r upptagits en motsvarighet till stadgandet i § 2 mom. 3 hotellstadgan om skyldighet att utmärka hotell och pensionat genom skylt eller annat kännetecken. I a n d r a och tredje styckena av paragrafen ha införts de i den allmänna motiveringen omnämnda bestämmelserna om skydd för hotellbeteckningen och om förbud att å hotell eller pensionat använda annat namn än det som länsstyrelsen godkänt. I övergångsbestämmelserna ha med avseende å hotell och pensionat, som med vederbörligt tillstånd drivas då den nya förordningen träder i kraft, medgivits att utan hinder av förbudet i 6 § förut begagnat namn får användas under en tid av fem år från ikraftträdandet. För tiden efter denna periods utgång har innehavaren att söka godkännande av namn. Därest då icke det förut nyttjade namnet godkännes, måste namnbyte äga rum. I samb a n d h ä r m e d kan det bliva nödvändigt att även ändra rörelsens firma, därest det icke godkända namnet ingår däri. — Ändring av firma kan även nödvändiggöras av att hotellbeteckningen icke skall få användas i fråga om a n d r a rörelser än sådana som avses i 1 § förslaget. 1 8 §.

I § 21 hotellstadgan meddelas bestämmelser om sotning av hotell och pensionat. Det stadgas, att å ort, där brandstadgan vunnit tillämpning, skall beträffande sotning gälla vad i brandstadgan och vederbörande brandordning är föreskrivet. Beträffande ort, där brand-

Jfr N. J. A. 1948: 650.

I l — 511379

stadgan icke tillämpas, meddelas i § 21 n ä r m a r e föreskrifter om sotning. Bl. a. föreskrives där att sotning skall verkställas genom yrkeskunnig person. Brandstadgan den 15 juli 1944 gäller för alla orter. De i stadgan meddelade bestämmelserna om sotning få på det hela taget anses tillräckliga även för hotell och pensionat. Dock synas de böra kompletteras med en föreskrift i hotellförordningen, att sotning städse skall verkställas genom yrkeskunnig person samt att, därest vid sotning upptäckes felaktighet eller annat missförhållande, som kan medföra brandfara, den som verkställer sotningen ofördröjligen skall underrätta brandchefen i orten. En dylik föreskrift är i brandstadgan meddelad för städer och stadsliknande samhällen men ej för den rena landsbygden. 9 och 10 §§. I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om belysning och utmärkande av utrymningsvägar inom hotell och pensionat. Bestämmelserna motsvara i stort sett föreskrifterna i §§ 23 och 24 hotellstadgan. 11 §. I § 25 hotellstadgan föreskrives, att för eldfaras samtidiga tillkännagivande inom alla delar av hotell eller pensionat skall finnas anordning för klämtning å s. k. enslagsklocka. Motsvarande bestämmelser ha upptagits i förevarande paragraf. Alarmering, som här avses, sker manuellt och kan följaktligen mången gång icke äga rum förrän en eldsvåda utvecklat sig så att t. ex. eld eller rök tränger ut från det rum, där brandhärden är. Inom utredningen har diskuterats frågan om införande av obligatorisk skyldighet att anordna automatisk

b r a n d a l a r m med termokontakter elller liknande anordningar uppsatta i vairje r u m i hotell- eller pensionatslokal. Utredningen har emellertid av olika s>käl funnit att en generell bestämmelse av sådant innehåll icke bör införas. Dock Ibör enligt utredningens mening tillstånidsmyndigheten få befogenhet att effter prövning av omständigheterna i det ssärskilda fallet och efter h ö r a n d e av läinsbrandinspektören bestämma att iniom visst hotell eller pensionat dylik aiutomatisk alarmanordning skall finnas. Föreskrift härom har intagits i p a r a g r a fens sista stycke. Behov av sådan alairmanordning kan föreligga, om till fcöljd av byggnadens konstruktion risken för eldens snabba spridning är särskilt sstor och det därför är nödvändigt att by/ggnaden vid brand skyndsamt utrymnnes. I synnerhet torde böra övervägas att föreskriva automatisk brandalarm för hotell och pensionat, som äro inrymdia i byggnader med träbjälklag (mellanb»ottnar av t r ä ) . 12 §. I denna paragraf meddelas b e s t ä m melser om eldsläckningsmateriel. De motsvara föreskrifterna i §§ 26 ochi 27 hotellstadgan. Viss modernisering <och komplettering av reglerna har företaggits. I § 28 hotellstadgan föreskrives att, där utrymningstrapporna inom ho)tell eller pensionat icke äro brandsäkrra, i varje sovrum som är beläget högre än bottenvåningen och saknar nödbalkiong skall finnas livlina av närmare angiiven konstruktion. På grund av stadgandiena i övergångsbestämmelserna till förskaget skall nämnda paragraf alltjämt gälla. Om emellertid de av utredningen förordiade byggnadtekniska bestämmelserna för hotell och pensionat komma att utfärtdas, synes kravet på livlinor kunna efte;rgi-

vas beträffande nya lokaler. Genom de ifrågasatta byggnadsbestämmelserna torde nämligen på ett betryggande sätt bliva sörjt för utrymningen vid eldfara, såvitt gäller företag som äro underkastade dessa nya bestämmelser. Bestämmelserna innebära att sovrum i våning en trappa u p p eller högre skall vara beläget vid korridor mellan två utrymningstrappor, dock att trappa må utbytas mot nödbalkong med stege eller trappa. Utrymningstrappor skola vara brandsäkert utförda eller åtminstone på undersidan, tak och omslutningsväggar brandhärdigt beklädda. 13 §. I denna paragraf ha sammanförts vissa säkerhetsbestämmelser, som meddelas i §§ 8, 19 och 20 hotellstadgan. 14 §. Bestämmelsen i denna paragraf om uppsättande av anslag i varje gästrum har hämtats från § 29 första stycket hotellstadgan. Den i andra stycket sistnämnda paragraf meddelade bestämmelsen om utdelande till personalen av tryckta ordningsföreskrifter synes icke ha följts i praktiken och torde kunna uteslutas ur författningen. 15 och 16 §§. Enligt § 30 hotellstadgan skola hotell och pensionat minst en gång årligen besiktigas av polismyndigheten i orten till utrönande huruvida meddelade säkerhetsföreskrifter iakttagits. Dessutom skall minst en gång varje år på innehavarens eller föreståndarens föranstaltande genom sakkunnig person verkställas särskild besiktning å elektriska ljus-, kraft- och alarmledningar; intyg skall

anskaffas såväl om den verkställda besiktningen som därom att anmärkta bristfälligheter avhjälpts inom åtta dagar efter besiktningen. Om besiktnings verkställande och vad därvid anmärkts skall förrättningsman göra anteckning i en liggare, som skall föras enligt fastställt formulär. Liggaren skall, jämlikt § 31 i stadgan, genom polismyndighetens försorg en gång årligen uppvisas för länsstyrelsen, som skall teckna bevis därom i liggaren. Kravet på att sådana besiktningar skola verkställas torde böra bibehållas. Det har dock synts önskvärt att i den förstnämnda besiktningen även brandchefen i orten deltager. Därför har i förslaget föreskrivits, att sådan besiktning skall förrättas av polismyndigheten och brandchefen. Brandchefernas utbildning är emellertid mycket olika i skilda kommuner. Med hänsyn härtill och då besiktning av i synnerhet större hotell och pensionat kan ställa krav på högre kompetens än den som brandchefen besitter har föreskrivits, att då skäl därtill föreligga även länsbrandinspektören bör deltaga i förrättningen. Det bör i främsta rummet ankomma på länsbrandinspektören att bedöma i vilken utsträckning han har att deltaga i besiktningar av ifrågavarande slag. Vid besiktning som nu avses skall undersökas huruvida gällande byggnadsföreskrifter samt bestämmelserna i 9—14 §§ äro iakttagna ävensom att förbudet i 2 § mot ombyte eller utvidgning av lokalen eller användning såsom gästrum av icke godkänt rum ej överträtts. För att det skall kunna konstateras att omändring eller utvidgning av lokalen icke obehörigen verkställts torde ofta tillgång till byggnadsritningar erfordras. Det har därför stadgats, att innehavaren eller föreståndaren är skyldig att vid förrättningen på an-

mödan förete fackmässigt upprättade plan- och sektionsritningar av lokalen. Decentraliseringsutredningen har i sin förut omnämnda promemoria anfört, att bestämmelsen om uppvisande för länsstyrelsen av liggaren syntes innebära en onödig omgång i kontrollförfarandet. Särskilt tungrott tedde sig detta då, som väl ofta vore fallet, inga anmärkningar vore framställda. Bestämmelsen syntes böra utgå och ersättas av en föreskrift av innehåll att polismyndigheten skulle vara skyldig att till innehavare göra de erinringar som föranleddes av vid besiktningen gjorda iakttagelser. Ställde sig innehavaren icke dessa erinringar till efterrättelse, borde det åligga polismyndigheten att göra anmälan till länsstyrelsen. Den sålunda föreslagna anordningen synes ändamålsenlig. I 16 § förslaget till hotellförordning har därför stadgats, att om vid den av polismyndigheten och brandchefen samt eventuellt länsbrandinspektören verkställda besiktningen finnes anledning till anmärkning, förrättningsmännen skola till innehavaren eller föreståndaren göra de erinringar som därav föranledas samt, om rättelse icke sker, anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Det har även föreskrivits, att liknande anmälan bör ske till byggnadsnämnden, då fråga är om överträdelse av gällande byggnadsbestämmelser. Bestämmelsen om förande av liggare synes kunna helt upphävas. Anteckningar om besiktningarna böra i stället föras i annan ordning. Beträffande den särskilda besiktningen av elektriska ledningar och tillhörande anordningar torde andra anteckningar icke erfordras än de intyg som skola utfärdas av förrättningsmannen. Dock bör införas skyldighet för innehavaren eller föreståndaren

att förvara dessa intyg under en tid av två år. Intygen skola nämligen granskas vid den av polismyndigheten och befattningshavare vid brandväsendet verkställda inspektionen. Vid sistnämnda inspektion bör föras protokoll, som bör underskrivas av förrättningsmännen. — Bestämmelser av nu nämnt innehåll ha intagits i 15 § förslaget. 17—20 §§. I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om kontroll över hotell- och pensionatgäster. I den allmänna motiveringen har angivits, att utredningen finner att skyldigheten för innehavare eller föreståndare att föra anteckningar rörande gästerna bör utsträckas till att avse samtliga gäster, ej endast resande. Likaså har anförts, att enligt utredningens mening den nuvarande obligatoriska skyldigheten att till polismyndigheten anmäla gästs ankomst kan ersättas av ett stadgande att länsstyrelsen äger föreskriva sådan anmälningsskyldighet. Utöver dessa ändringar ha blott smärre jämkningar vidtagits i de nuvarande kontrollbestämmelserna, sådana dessa lyda enligt kungörelsen den 19 januari 1951 (nr 33).; Sålunda har stadgandet om anteckning av svensk gästs födelsetid och födelseort ansetts kunna utgå. I § 37 hotellstadgan föreskrives att formulär till blanketter för liggare samt för anmälningar rörande resande skola fastställas av chefen för inrikesdepartementet. Vidare meddelas bestämmelser om skyldighet för polismyndigheten att i vissa fall vidarebefordra anmälningar rörande utlänningar till utlänningskommissionen. — Det har synts utredningen ändamålsenligt att blanketter till liggare fastställas av blankettkommissionen. I övrigt synas nyssnämn-

da föreskrifter i § 37 böra meddelas i annan ordning än i hotellförfattningen.

21—33 §§. I dessa paragrafer ha meddelats ansvars- m. fl. bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämma med stadganden i avdelning IV hotellstadgan. Viss straffskärpning har dock föreslagits i det att brott mot säkerhetsföreskrifterna i 9— 12 §§ enligt förslaget skall bestraffas med dagsböter, under det att nu för motsvarande förseelser straffet är penningböter från och med fem till och med trehundra kronor. Även i ett par andr.i hänseenden föreslås vissa ändringar. Sålunda stadgas i 30 §, att de befogenheter som enligt förslaget skola tillkomma länsstyrelse skola — med visst undantag — i stad, där poliskammare finnes, ankomma på denna myndighet. Enligt § 47 hotellstadgan tillkommer ifrågavarande uppgifter i Stockholm poliskammaren och i annan stad med minst 20 000 innevånare magistraten. Enligt utredningens mening innebära dessa bestämmelser en icke önskvärd splittring av behörigheten på alltför många myndigheter. Vidare synes den nuvarande regeln, enligt vilken behörigheten knytes till en viss folkmängdssiffra, godtycklig och opraktisk. Såsom en konsekvens av de

ändrade bestämmelserna i 30 § ha vissa ytterligare ändringar vidtagits i nu gällande regler. övergångsbestämmelserna. Förordningen är avsedd att äga tilllämpning såväl å rörelser som startas efter dess ikraftträdande som å äldre rörelser. För äldre rörelser, som redan ha tillstånd, skall givetvis icke fordras att nytt tillstånd meddelas enligt nya förordningen. De böra under iakttagande av bestämmelserna i förordningen få fortsättas såsom om tillstånd vore meddelat enligt denna. För sådan äldre rörelse skall emellertid länsstyrelsen så snart ske kan fastställa de r u m som få begagnas såsom gästrum. Till ledning för länsstyrelsen böra byggnadsritningar över lokalerna företes. Det namn varunder äldre hotell eller pensionat drives bör få begagnas under en tid av fem år från förordningens ikraftträdande. Därefter får icke annat än godkänt namn användas. Då det, i enlighet med § 32 och § 33 mom. 2 hotellstadgan, kan förekomma att hotell eller pensionat icke är försett med reservbelysning och alarmanordning, bör för sådana företag medgivas befrielse under en tid av två år från skyldighet jämlikt 10 och 11 §§ hotellförordningen.

KAPITEL 12.

Hotell- och restaurangutbildning. O o t e l l - och restaurangutbildning i egentlig bemärkelse kan ej sägas ha tagit form förrän på slutet av 1800- och början av 1900-talet och betecknande är, att näringens män just i Schweiz och Frankrike togo initiativet härtill vid en tidpunkt, då dessa länder höllo på att tillkämpa sig rangställningen som världens förnämsta turistländer. Schweizarna insågo mycket tidigt, att ett land icke blir turisternas tillflyktsort endast genom naturens egna resurser, utan att ett utvecklat hotellväsende och en högt uppdriven yrkesskicklighet hos näringens utövare och de anställda är minst lika viktigt i detta hänseende. Vid en kongress med Frankrikes hotelierer och restauratörer i Nizza i början på 1900-talet konstaterades också, att en god hotellkultur tillför landet turister, vilka vid sina besök icke blott omsätta värdefull valuta på platsen utan även bidraga till att göra landet, dess kultur och produkter känt i hela världen — »turister skaffar dessutom landet vänner». — Som radikalmedel för höjandet av den allmänna hotellstandarden rekommenderas att goda utbildningsanstalter för hotell- och restaurangpersonal skulle upprättas, och att 166

allt borde göras för att främja u t v e c k lingen i denna riktning. Dessa omständigheter fingo som direkt följd, att hotell- och restaurrangskolor startades först i Schweiz och senare i Frankrike, ett initiativ somi sedan så småningom följts i andra länder. De flesta kulturländer torde niu ha någon form för skolmässig utbildining inom denna näring. Under senare år har utbildningem på de flesta håll som en följd av den allmänna sociala utvecklingen anpasssats efter moderna förhållanden och vässentligt utbyggts och breddats. Den allttmer ökade turisttrafiken och därmed ssammanhängande faktorer ha självfallet jäven bidragit till att utbildningen d r i v i t s fram och måst intensifieras i miånga länder. Märkligt är att konstatera, vilka kirafttag som på allra senaste tiden hagits på detta område i England och Förrenta staterna, där näringslivets män ofta ]med stöd av statliga och kommunala nnyndigheter lyckats få fram en utbildming, som väl kan mäta sig med den i de Ibåda föregångsländerna. I bilaga 12 å sid. 223 lämnas en rredogörelse för utbildningsförhållandema i Schweiz, England och Amerikas förren-ta stater.

Utbildningen i Sverige. Hotell- och restaurangnäringen i Sverige h a r sedan år 1925 haft en central utbildningsanstalt i Stockholm. Redan före kriget visade det sig emellertid, att kapaciteten vid denna skola ej var tillräcklig för att fylla tidens krav på rationell utbildning på bred basis, varför näringens organisationer år 1939 tillsatte en kommitté för att utreda utbildningsfrågan. Efter en ingående utredning, som på grund av kriget ej fördes ut i praktiken, återupptogs arbetet år 1945, vilket resulterade i att ett detaljerat förslag framlades, innehållande kursplaner och kostnadsberäkningar för inrättandet av en ny restaurangskola i Stockholm i anslutning till de kommunala yrkesskolorna. Förslaget möttes av såväl de kommunala myndigheterna som näringens organisationer med stort intresse, varför Stockholms Stads Restaurangskola den 1 oktober 1947 kunde påbörja sin verksamhet på restaurang Hasselbacken på samma gång som den förutvarande äldre restaurangskolan nedlade sin verksamhet. Genom liknande initiativ av näringens män ha ungefär samtidigt ett flertal restaurangskolor av mindre omfattning inrättats i anslutning till de kommunala yrkesskolorna på olika platser i landet, och för närvarande bedrives restaurangutbildning även i Göteborg, Malmö och Hälsingborg. Även om själva utbildningsformen ej är densamma vid alla skolor, beroende p å de lokala förhållandena m. m., är det emellertid en allmän strävan att lägga undervisningen efter enhetliga riktlinjer med huvudvikten lagd vid en grundläggande köksutbildning.

Stockholms Stads Restaurangskola på Hasselbacken administreras närmast av en särskild restaurangskolenämnd, sammansatt av representanter för yrkesskolans ledning och näringens olika organisationer. Huvudkursen vid skolan är en tvåårig kökskurs för nybörjare, som söka sig till yrket. Här får eleven en grundläggande utbildning i matlagningskonsten och en god kännedom om kökets organisation och ekonomi. Genom att kursen uppdelas i teoretisk och praktisk undervisning och förlägges dels helt till skolan och dels till restauranger i full verksamhet, få studierna en mycket omväxlande karaktär, och eleven får sina skolmässiga kunskaper kompletterade med praktisk tillämpning. Kursen avslutas med examen och fackprövning under överinseende av för ändamålet särskilt tillsatta personer. För serveringspersonal, som redan arbetar i yrket och önskar förbättra sina kvalifikationer, anordnas varje läsår två kortare påbyggnadskurser med huvudvikten lagd vid avancerad servering och språkundervisning. Kurser för hotellpersonal och restaurangkassörskor ha även anordnats under de gångna åren, och senaste läsår startades en yrkeskurs för hovmästare, där inträdesfordringarna ställdes m y c ket högt. Kursen, som varit av rent teoretisk natur, har haft till ändamål att ge den praktiskt utbildade yrkesmannen (servitören) en kompletterande teoretisk skolning för vidare befordran inom yrket till hovmästare och arbetsledare i restaurangmatsal. Vidare planeras ett antal kurser som nybörjarkurser för serveringspersonal, kurser för husfruar och kontorister samt köksmästarkurser m. fl. Eleverna vid samtliga kurser ha åtnjutit fri undervisning, fria läroböcker

och fri kost. Huvuddelen av kostnaderna för skolans drift har bestritts av kommunala medel med statliga bidrag samt av medel från de båda arbetsgivareorganisationerna. Skolan har för n ä r v a r a n d e sex heltidsanställda lärare och 31 timlärare i olika ämnen. Antalet elever som fullföljt kurserna under läsåret 1947—48 har varit 126, läsåret 1948—49 144, läsåret 1949—50 169 och läsåret 1950—51 145 elever. Göteborgs restaurang skola, som i likhet med stockholmsskolan utgör en del av de allmänna yrkesskolorna, erbjuder för närvarande sina elever en niomånaders köks- och kallskänkskurs med utbildningen förlagd till mässhallen. Undervisningen är sluten, d. v. s. såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen är helt förlagd till skolan, som i direkt anslutning disponerar en lunchrestaurang. Denna betjänas helt av skolans elever, som på så sätt få sin praktiska utbildning tillgodosedd. / Malmö och Hälsingborg har man sedan två år tillbaka tvååriga köks- och kallskänkskurser och även tvååriga nybörjarkurser för serveringspersonal. Undervisningen bedrives här enligt den öppna linjen med fem dagars praktiskt arbete i veckan på restaurang och en dags teoretisk undervisning vid skolan. Elevantalet i dessa båda städer uppgick 1950 till sammanlagt 36 köks- och kallskänkselever och 38 serveringselever. Denna form av utbildning har under många år tillämpats vid restaurangskolorna i Danmark och Norge, även om själva utbildningstiden i dessa bägge länder är avsevärt längre. Sammanfattningsvis kunna de olika formerna för hotell- och restaurangutbildning i vårt land för närvarande indelas i följande tre huvudgrupper.

1. den slutna linjen (Göteborg) med utbildningen helt förlagd till skolan, utrustad med egen restaurangrörelse för elevernas praktik. 2. den öppna linjen (Malmö, Hälsingborg) med huvudsakligast praktisk utbildning på restaurang och en dags teoretisk undervisning på skolan. 3. den blandade linjen (Stockholm) med växelundervisning; en period sluten undervisning på skolan och en period med utbildning enligt ö p p n a linjen samt två perioder helt praktisk utbildning på restaurang. Till slut må även i detta s a m m a n h a n g framhållas den utbildningsverksamhet som S. A. R. A. och Norma bedriva i egen regi genom anordnandet av mera sporadiskt återkommande köks- o c h serveringskurser — ofta i form av snabbutbildning. Dessutom ha i landsorten vid skilda tillfällen kurser av m i n d r e omfalttning anordnats i Falun, Norrköping, Motala och Enköping, alla i anslutning till de kommunala yrkesskolorna. Hur olika än dessa utbildningssystem kunna te sig, ha de dock alla det gemensamt, att de intimt sökt bygga p ä den praktiska erfarenhetens grund för att kunna förverkliga sitt mål att uitbilda skickliga yrkesmän. I yrkeskretsar tycks man nu hai fullt klart för sig betydelsen av att k u n n a erbjuda de unga som sökt sig till näringen en fullgod och metodisk skolmässig utbildning med praktisk tillämpning för att ge dem en säker grund för deras framtida verksamhet och förutom kunskaper skänka dem självförtroende och förståelse för yrket. Att denna utbildning ej bör v a r a för-

enad m e d större ekonomiska uppoffringar Iför den unge lärlingen är ett socialt problem, som allt bättre har lösts på de flesta platser genom understöd och amslag från näringens organisationer o c h de statliga och kommunala myndigheterna. Man inser också nu, att ingai ansträngningar kunna vara för stora föir att få till stånd och förbättra utbildningen inom yrket, och att inga investeringar äro så säkra som de som göras för ungdomen i denna sak — »satsa i dag på morgondagens män» är ett slagord, som håller på att bli en realitet. Genocn att anordna påbyggnadskurser, deltidskurser och kvällsundervisning försöken* man även sörja för den teoretiska fortbildningen av dem som redan kommit ut i förvärvsarbetet för att därigenom ge dessa möjligheter att komplettera sina kunskaper i och för befordran och b ä t t r e arbetsvillkor. Här ha skolorna sin a n d r a mycket stora uppgift att fylla genom ;att ge de impulser och den hjälp varje ambitiös man eller kvinna behöver på sin yrkesbana framåt. Till :slut kunna dessa skolinstitutioner bli ett forum, där de alltid brännande yrkesfrågorna kunna diskuteras och ventileras på neutral mark, allt till gagn för näringen och yrket. Utredningen vill här endast framlägga någ;ra framtidsönskningar för vår hotell- och restaurangutbildning, vilka kunna sammanfattas i följande 10 punkter. 1. E n successivt ökad utbildningskapacitet i landet, dels genom upprät-

tande av flera utbildningsanstalter och dels genom utbyggande av kursverksamheten vid de nuvarande skolorna. 2. En viss reglering och samordning av utbildningen vid de olika skolorna, t. ex. genom tillsättande av ett näringens riksorgan, bestående av representanter för de olika organisationerna, för planläggning och utformning av den erforderliga utbildningen, som sedan i vanlig ordning fastställes och dirigeras av överstyrelsen för yrkesutbildning. 3. I samband härmed en rådgivningscentral för att få igång studiecirkelverksamheten på de olika arbetsplatserna. 4. Uppläggning av undervisning i form av deltidskurser eller ev. korrespondenskurser för personal redan anställd inom yrket, vilket innebär möjligheter till studier med bibehållande av den ordinarie anställningen. 5. En grundlig översyn och revidering av den nuvarande utbildningen för serveringspersonal. 6. En ökad propaganda för utbildningen inom näringen i press, radio etc. 7. Ökad yrkesvägledning för yrket. 8. Anordnande av pedagogiska kurser för de yrkesmän, som tagas i anspråk för lärarverksamheten vid skolorna. 9. Ökade anslag för undervisningsmateriel för att bl. a. få fram instruktionsfilmer, läroböcker och uppslagsböcker m. m. 10. Ökat utbyte av elever och ungdom inom näringen olika länder emellan och därmed större möjligheter för svenskar till kompletterande utbildning i de främsta turistländerna.

KAPITEL 13.

Frågan om lagligt skydd för resebyråverksamheten. 1 skilda sammanhang har till turistutredningen framförts önskemål om införande på ett eller annat sätt av lagligt skydd för resebyråverksamheten. Med hänsyn till att resebyråverksamheten kan sägas utgöra en mycket betydelsefull del av turistnäringen har utredningen ansett sig oförhindrad att behandla även detta spörsmål, oaktat något direkt stöd härför icke finnes i utredningens direktiv. Ett upptagande av frågan till granskning i detta sammanhang synes för övrigt även motiverat med hänsyn till riksdagens beslut i anledning av den motion rörande resebyråverksamheten varom nedan förmäles. Resebyråerna ha på grund av det internationella reselivets starka utveckling blivit mer och mer oumbärliga, enär det i allmänhet icke är möjligt för den enskilda resenären att ordna sina internationella resor på egen hand. Med allmänhetens ökade reslust och med de ständiga förändringarna på reselivets område, exempelvis nya resemöjligheter, säsongvariationer i biljettpriser och uppehållskostnader på hotell och pensionat, valuta- och passfrågor, tidtabellsändringar och mycket annat, har resebyråernas verksamhetsområde blivit alltmer utvidgat. Den moderna resebyrån har blivit en invecklad apparat, som be170

höver förstklassig administrativ ledning och en solid ekonomisk grundval. Särskilt de stora resebyråerna ha genom sina insatser haft en stor betydelse för utvecklingen av reselivet, och turisttrafiken som näringsgren är och kommer framdeles att vara starkt beroende av ett aktivt stöd från resebyråerna både hemma och i utlandet. Resebyråverksamheten skiljer sig från förhållandena inom de flesta andra näringsgrenar genom att den karakteriseras av ett dubbelt kreditförhållande, nämligen såväl till kunderna, d. v. s. de resande, som till de företag vilkas tjänster den resande skall taga i anpråk. Den resande betalar till resebyrån för de prestationer som transportföretaget eller hotellet skall fullgöra; resebyrån blir härigenom ansvarig för att dessa företag uppfjdla de utlovade prestationerna. Å andra sidan fullgöra transportföretagen och hotellen sina prestationer på kredit genom att godtaga resebyråernas kuponger och biljetter. Ett dubbelt kreditförhållande av denna art förutsätter givetvis, att resebyråerna äro fullt tillförlitliga, såväl i vad gäller upplysningar och dispositioner som beträffande ekonomisk grundval. Under årens lopp h a r det dessvärre tillkommit åtskilliga företag inom den-

na bransch, vilka icke fyllt sin uppgift som yrkeskompetenta reseförmedlare och ej heller k u n n a t fullgöra sina förpliktelser i ekonomiskt avseende. Detta har först och främst gått ut över allmänheten och särskilt de minst resvana — i allmänhet personer med begränsade tillgångar — vilka genom oriktiga förespeglingar lockats att deltaga i sällskapsresor, där vad som bjudits icke svarat mot förhandspropagandan. Allvarliga klagomål från besvikna resenärer ha ofta förekommit både före och kanske särskilt efter det senaste världskriget, då en flora av föga förtroendeingivande reseförmedlare vuxit upp. Även många hotellföretag ha lidit ekonomiska förluster på grund av att mindrevärdiga reseförmedlare icke haft möjlighet inlösa utställda hotellkuponger. De h ä r antydda missförhållandena ha föranlett branschen att diskutera olika vägar för att skapa bättre förhållanden. Initiativ härtill h a r tagits av Svenska resebyråföreningen. Denna utgör en sammanslutning av h ä r i landet verksamma svenska och utländska resebyråer, som ha kontraktsenlig rätt att försälja de stora svenska trafikföretagens biljetter och som därjämte ha en motsvarande rätt att utställa utländska trafikföretags biljetter. Det första initiativet i detta hänseende togs redan 1942, då resebyråföreningen hos handelskamrarnas nämnd hemställde om auktorisation av företag inom branschen. Föreningen tänkte sig därvid ett system liknande det som tillämpas beträffande revisorer, d. v. s. att vissa företag, vilkas tillförlitlighet vore styrkt och som uppfyllde vissa fordringar i fråga om företagets ledning, biljettutställningsrätt m. m., skulle skiljas från andra genom en auktorisationsbeteckning. Härigenom skulle allmänheten få

en god vägledning vid valet av resebyråer, varjämte trafik- och hotellföretag skulle kunna sägas erhålla en viss garanti för de auktoriserade resebyråernas tillförlitlighet. Då framställningen icke syntes ha utsikter att vinna bifall, återkallades den av föreningen. I en vid 1950 års riksdag väckt motion (I: 35) hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att genom auktorisation eller på a n n a t sätt åt resebyråyrket inom landet bereda sådant skydd, att nöjaktiga trygghetsgarantier skapades för den resande allmänheten. Motionen behandlades av andra lagutskottet (utlåt, nr 7), som med hänsyn till att turistutredningen arbetade med de i motionen väckta spörsmålen ansåg, att skäl icke förelåge att upptaga frågan om auktorisation inom resebyråverksamheten till fristående prövning, innan resultatet av det pågående utredningsarbetet redovisats, och hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan. Vid utredningens befattning med dessa spörsmål har Svenska resebyråföreningen understrukit vikten av att saneringsåtgärder vidtagas inom resebyråbranschen, närmast med syfte att åt resebyråyrket skapa ett sådant skydd, att dess utövande kommer att innebära trygghet för den resande allmänheten. Till motivering härför har föreningen el ter att ha erinrat om resebyråverksamhetens speciella karaktär och dess betydelse för reselivet framhållit i huvudsak följande synpunkter: »Vilken svensk enskild person eller sammanslutning som helst kan för närvarande i vårt land utan vidare starta en rörelse, som vederbörande kallar resebyrå. Under senare tid — särskilt efter

det senaste världskriget — ha också tillfälliga reseoperatörer under resebyrånamnets täckmantel framträtt på marknaden i betydande antal. Det torde icke vara någon överdrift att säga, att dessa tillfälliga reseoperatörer uppgå till nära nog det tredubbla antalet vanliga resebyråer. En sak torde vara gemensam för alla dessa »outsiders», som operera inom reselivet, nämligen att verksamheten icke på något sätt kan sägas ha direkt samband med vad som inom svenskt reseliv hittills förknippats med namnet resebyrå. Försäljningsverksamheten tager praktiskt taget endast sikte på vissa sällskapsresor till utlandet samt vissa arrangemang i fråga om resenärernas valutor. Den nuvarande lättvindigheten att kunna igångsätta en verksamhet av detta slag samt den totala avsaknaden av kontroll av vederbörandes sakkunskap och kvalifikationer i övrigt måste ge anledning till allvarliga erinringar.» Verkningarna av en sådan »amatörverksamhet» ha av föreningen sammanfattats på följande sätt: »Risken för att allmänheten kan bli otillbörligt utnyttjad är obestridlig. Allmänhetens förtroende för resebyråyrket äventyras. Dessa arrangörer syssla praktiskt taget endast med nöjesresor till utlandet men bedriva ingen verksamhet, för att draga utlänningar till Sverige eller för att omhändertaga dessa efter hitkomsten. De fungera alltså som hundraprocentiga valutaexportörer. Svensk affärsverksamhet inom eller utom vårt land kan icke gärna vara betjänad av en resebyrårörelse, som icke kan lämna komplett reseservice. Denna »outsiderverksamhet» synes icke heller alltid ta sikte på ett lojalt, neutralt tillvaratagande av den enskilde resenärens önskemål och intressen utan i stället åtminstone ofta låta det egna ekonomiska utbytet vara det primära. Researrangemangens standard torde icke alltid motsvara vad resenärerna tänkt sig och som rimligen bör kunna fordras för en resa i svensk regi.»

172 Jämväl de ledande trafikföretagen ha till utredningen framfört sina bekymmer med anledning av den aktuella utvecklingen inom resebyrånäringen. Sålunda ha järnvägsstyrelsen, Rederiaktiebolaget Svenska Lloyd, Stockholms Rederi AB Svea, Svenska Amerika Linien, Scandinavian Airlines System och AB Linjebuss i skrivelse till utredningens ordförande den 16 mars 1951 erinrat om den lojala resebyråverksamhetens betydelse för reselivet och om de under senare år allt mer florerande missförhållandena inom detta område. Huvudsakligen följande har anförts i den ingivna skrivelsen: »Under de senaste åren har den sunda och effektiva utveckling, som i stort sett karakteriserat resebyrånäringen u n d e r tidigare skeden avbrutits och helt nya tendenser har gjort sig gällande på detta område. Vid sidan av de seriösa och erkända resebyråerna har vuxit fram som svampar ur jorden en lång rad icke önskvärda s. k. »resebyråer», vilka utan h i n d e r av gällande bestämmelser kunna använda denna, i deras fall, helt vilseledande beteckning. Dessa »outsiders» ha huvudsakligen specialiserat sig på sällskapsresor till utlandet och deras verksamhet karakteriseras bl. a. av följande förhållanden: De sakna ofta det ekonomiska underlag, som är nödvändigt för bedrivande av deras verksamhet. Dagspressen har kunnat berätta många exempel på obetalade hotellräkningar i utlandet, grupper som nödgats resa hem på konsulatets bekostnad, oreglerade skador på grund av bristande försäkringar etc. De åtaga sig icke att ge allmänheten den fullständiga och dyrbara service som de seriösa resebyråerna ge utan nöja sig med att »skumma» de bästa objekten inom branschen. Deras reklam i prospekt och annonser är vilseledande och överdriven. Resorna äro upplagda utan erforderlig sakkunskap och bli i många fall synnerligen besvärliga för deltagarna, som få uppleva många bittra besvikelser. De

utannonserade låga priserna inkludera i många fall icke på långt när alla de kostnader som resan medför. Företagets ledare och personal inom dessa s. k. resebyråer sakna oftast all yrkeskunskap och erfarenhet och många ha slagit sig på branschen endast i syfte att utnyttja en tillfällig högkonjunktur på reseområdet utan det ansvar inför uppgiften, som präglar de seriösa resebyråernas arbete. Givetvis skadas även det svenska namnet i utlandet icke minst genom dessa företags uraktlåtenhet att uppträda enligt de regler, som gälla för den internationella turismen. De vederhäftiga resebyråerna göra en väsentlig insats även när det gäller att intressera främmande turister för resor i Sverige och bidraga i mycket hög grad till att göra turismen till landets för närvarande sjunde näringsgren när det gäller inkomster i främmande valutor. På detta område göra outsiderresebyråe r n a ingen som helst insats. Det är ofrånkomligt att uppväxandet av talrika outsiders inom reselivet vållat de seriösa resebyråerna ett mycket stort avbräck och i längden allvarligt äventyrar upprätthållandet av deras standard och service till allmänheten. Det är också tydligt att de draga trafik från de etablerade trafikföretagen genom anordnande av sällskapsresor, ofta med exempelvis utländska bussar av mindre god kvalitet, med otillräckligt försäkringsskydd etc. Genom att i sin reklam uppträda under beteckningen »resebyrå» ge outsiderföretagen lätt allmänheten den uppfattningen, att de besitta den sakkunskap som utmärker de seriösa företagen inom branschen. När de sedan icke motsvara allmänhetens fordringar, skadar detta givetvis hela reselivet och allmänhetens förtroende även för de vederhäftiga företagen inom detta.» I anslutning härtill föreslå trafikföretagen att ett auktorisationstvång genomföres av innebörd, att resebyrånäringen och därmed även anordnandet av sällskapsresor endast får utövas av sådana företag som uppfylla följande krav, nämligen:

1. En sådan ekonomisk ryggrad att företaget kan verksamt fullfölja sina arbetsuppgifter och svara för de förpliktelser det ikläder sig. 2. En erfaren ledning och en välutbildad och yrkeskunnig personal. 3. En välutbyggd organisation med egna kontor eller representanter såväl inom landet som på viktigare platser i utlandet. 4. En fullständig service gentemot allmänheten, innefattande biljettförsäljning för alla erkända transportmedel, hotellreservationer, effektiv upplysningstjänst och alla andra speciella uppgifter, som förekomma inom reselivet. 5. För resebyrås försäljningsverksamhet lämpliga lokaler. Alternativt föreslås ett lagligt skydd för beteckningen »resebyrå» enligt samma förutsättningar som angivits för tillstånd till resebyråverksamhet. Innan utredningen går in på de överväganden som föregått utredningens ståndpunktstagande i frågan, vill utredningen nämna, att i Norge finns en lagstiftning om resebyråer (lag den 4 november 1948), som formellt trätt i kraft den 1 januari 1949, men vars reella tilllämpning ej började förrän den 1 januari 1950. Denna lag ger en definition av begreppet resebyrå. Enligt denna definition, vilken på grund av oklarhet i den ursprungliga lydelsen måst ändras, utgör en resebyrå ett företag, vars r ö relse omfattar alla eller en väsentlig del av följande detaljer, nämligen a) meddelande av upplysningar av alla slag om reseförhållanden i Norge och i utlandet, b) försäljning av resebiljetter av olika slag samt sovvagns- och platsbiljetter och liknande, c) beställning av rum å hotell och andra inkvarteringsställen och utställande av härför erforderliga kuponger,

d) anordnande av sällskapsresor, kryssningar, ackordsresor och dylikt. F ö r att driva resebyrå behövs ett särskilt tillstånd av vederbörande departement. Benämningarna resebyrå, resekontor, turistbyrå, turistkontor och sammansättningar med eller översättningar av dessa ord få icke utan departementets medgivande användas av andra företag än dem som erhållit tillstånd att driva resebyrårörelse. För tillstånd att driva resebyrå fordras vissa personliga kvalifikationer, nämligen att vara norsk medborgare av minst 25 års ålder, att vara ekonomiskt vederhäftig, att ha avlagt vissa examina och att ha varit sysselsatt i branschen i minst 5 år. Juridisk person kan även erhålla tillstånd, men då fordras här angivna kvalifikationer för föreståndaren av rörelsen. Viss säkerhet för företagets förbindelser måste ställas, innan tillstånd beviljas. Är det fråga om aktiebolag, kan kravet på säkerhet frångås, om aktiekapitalet uppgår till minst 100 000 kronor och detsamma tillfullo inbetalts. Utlänning som driver resebyrårörelse i hemlandet kan även få tillstånd; krav på säkerhet kan därvid förekomma. Norges statsbanor äro undantagna från bestämmelserna i lagen, likaså trafikföretag för utställande av biljetter till egna trafiklinjer och vad som har naturligt samband därmed. Lagen utgör ej heller h i n d e r för föreningar, företag, institutioner m. fl. att anordna utflykter och dylikt för medlemmar och anställda. Enligt övergångsbestämmelserna måste den som drev resebyrårörelse vid lagens ikraftträdande inom ett år ha ställt sig lagens föreskrifter till efterrättelse; eljest u p p h ö r d e rättigheten. Undantag kunde medgivas av vederbörande departement. Den i det föregående lämnade redogörelsen ger otvivelaktigt vid handen,

att åtskilliga missförhållanden förekomma inom resebyråbranschen. Särskilt under tiden efter det a n d r a världskrigets slut synas mindre nogräknade företag uppstått. Att de vederhäftiga och seriösa företagen inom branschen härigenom lida men torde ej kunna bestridas, men av större betydelse ur allmän synpunkt är utan tvivel den skada som allmänheten och säkerligen även vårt land åsamkas genom den verksamhet som dessa mindre nogräknade företag utöva. Allmänheten blir nämligen ofta lidande på att vad som utlovats ej hålles och vårt land kan misskrediteras, därför att utställda förbindelser ej infrias och utländska företag därigenom förorsakas ekonomiska förluster. Ett ingripande från samhällets sida för att åstadkomma en sanering av förhållandena å detta område kunde med hänsyn till de olägenheter och det ohägn som nu växer fram i och för sig vara väl motiverat. Frågan om ett sådant ingripande måste emellertid även bedömas från andra synpunkter än de snävt branschmässiga. Beträffande formerna för ett ingripande i syfte att råda bot på missförhållandena må följande framhållas. Resebyråföreningen har föreslagit en auktorisation, vilket väl närmast skulle innebära ett officiellt angivande, att vissa företag, som fylla uppställda kvalifikationer, äro vederhäftiga och tillförlitliga samt värda allmänhetens förtroende. Någon ensamrätt för dessa att u p p träda inom resebyråyrket är synbarligen ej avsedd. Det kan därför med fog ifrågasättas om införandet av ett auktorisationsförfarande skulle medföra någon påtagligare ändring i nuvarande förhållanden. Såvitt utredningen kan bedöma blir följden endast, att kraven skärpas för de lojala utövarna av resebyråyrket, men att de s. k. outsiders alltjämt komma

att vara oförhindrade att driva sin verksamhet på samma sätt som nu, måhända under ännu bättre ekonomiska förutsättningar, eftersom standardkravens skärpning ifråga om de auktoriserade företagen skulle lämna fribytarna bredare marginaler att arbeta inom. Man blir inom branschen således även i fortsättningen beroende av allmänhetens omdöme vid val av reseförmedlare. Det förefaller utredningen därför som om man på branschhåll överskattar betydelsen av ett eventuellt auktorisationsförfarande. En lösning i form av ett skydd för resebyråerna genom att benämningen resebyrå förbehålles enbart sådana reseförmedlare, som efter prövning av myndighet givits denna rätt, synes ej heller giva något säkert skydd mot missbruk. Skall en effektiv verkan kunna nås, synes ej annan väg stå till buds än att införa det norska systemet med förbud att utöva yrket utan särskilt tillstånd. Mot en sådan åtgärd kunna anföras tungt vägande skäl. Ett dylikt tillståndstvång innebär ett väsentligt intrång i den lagfästa näringsfriheten och synes ej böra tillgripas, förrän man är övertygad om att djupgående missförhållanden finnas, vilka icke kunna tillfredsställande undanröjas på annat sätt. Utredningen vill icke, vilket framgår av det föregående, draga i tvivelsmål att missförhållanden råda inom denna bransch, men det torde vara svårt att få någon klarhet om omfattningen av desamma i förhållande till resefrekvensen över huvud taget. Därtill kommer att förhållanden i samband med efterkrigsårens starka uppgång inom reselivet icke utan vidare synas böra läggas till grund för såsom varaktiga avsedda ingripanden. Även om, som resebyråföreningen framhållit, de utanför föreningen stående reseför-

medlarna äro mer än tre gånger flera än föreningens medlemmar, är man icke berättigad att härav draga den slutsatsen att omfattningen av resor, som icke svara mot givna förhandsutfästelser, är av tillnärmelsevis samma proportion. Vid sidan av resebyråföreningens medlemmar finnas nämligen av de ledande trafikföretagen godkända agenter, vilka ej driva någon resebyrårörelse i egentlig mening, utan endast sälja biljetter. Dessa anlitas ofta av resebyråföreningens medlemmar som lokalombud inom Sverige för försäljning av sällskapsresor och det förekommer även att medlemmar av föreningen sälja biljetter till sällskapsresor, som anordnas av företag utanför föreningen. Uppenbart är sålunda, att även utanför resebyråföreningen finnas reseförmedlare, som ha allmänhetens förtroende. Man kan alltså ej utgå från — vilket även vitsordas av resebyråföreningen — att alla företag inom branschen utanför resebyråföreningen avsiktligt avse att sko sig å allmänhetens bekostnad. Utredningen är med andra ord ej övertygad om att de rådande olägenheterna äro av den tyngd, att ett avsteg från den viktiga principen om näringsfriheten bör göras i detta fall. Härtill kommer, att en åtgärd av här nämnt slag icke kan undgå att medföra vittgående konsekvenser av principiell natur genom att måhända tagas till intäkt för ingripanden inom andra näringsgrenar, där missförhållanden av liknande art förmenas föreligga. Slutligen kan genomförandet av ett tillståndssystem leda till en monopolisering inom branschen, såvida icke tillståndsgivningen handhaves med omtanke om den fria konkurrensen. Med hänsyn till de betänkligheter som således föreligga mot att vidtaga några särskilda reglerande åtgärder — även mot auktorisationssystemet kunna prin-

cipiella invändningar göras ur näringsrättslig synpunkt — synes man böra allvarligt undersöka möjligheten att på annat sätt komma till rätta med missförhållandena. Detta bör ske genom branschens egna organ. En framkomlig väg synes vara, att Svenska resebyråföreningen öppnar möjlighet, därest så icke redan är fallet, för seriösa reseförmedlare, vilka icke äro medlemmar av föreningen, att förvärva medlemskap i densamma samt att föreningen genom att utöva fortlöpande kontroll över medlemmarna gentemot allmänheten svarar för att medlemmarna på ett fackmässigt och tillförlitligt sätt utföra sina uppdrag. Uppfostringsarbetet i förhållande till de framväxande nya företagen synes med andra ord böra läggas hos branschens egna medlemmar, ett framgångssätt som förvisso i längden bör kunna medföra mera bestående resultat än tvångsmässiga ingripanden från samhällets sida. Om föreningens åtgärder i förevarande avseende på lämpligt sätt bekantgöras för den in- och utländska kundkretsen, exempelvis genom utgivan-

de av förteckningar över medlemmarna, synes man kunna åstadkomma ett icke obetydligt skydd för den resande allmänheten och det svenska namnets anseende i utlandet. Detta skydd torde vara åtminstone likvärdigt med om icke starkare än det som en auktorisation skulle medföra, men ger icke anledning till de principiella invändningar, som kunna riktas mot en officiell auktorisation av resebyråerna. Om den fortsatta utvecklingen skulle ge vid handen, att man på denna väg icke kan råda bot på de föreliggande missförhållandena — men först då — bör frågan om effektivare skydd för resebyråverksamheten omprövas. Det föreslagna statens turistråd synes böra följa utvecklingen även inom detta område med intresse. Vad här anförts föranleder sålunda utredningen till att energiskt rekommendera branschen att genom egna åtgärder söka åstadkomma bättre förhållanden. Några statliga ingripanden är utredningen däremot ej beredd att tillstyrka.

Sammanfattning. Efter framställning av Svenska Turisttrafikförbundet bemyndigade Kungl. Maj:t på hösten 1948 chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att undersöka i första h a n d turistinkomsternas ekonomiska betydelse för vårt land och i anslutning därtill även andra förhållanden, som påverka de utländska turisternas besök i Sverige, exempelvis transportkapaciteten, hotellfrågorna m. m. I utredningsdirektiven betonades särskilt svårigheterna att bestämma det ekonomiska värdet av den utländska turismen, främst med hänsyn till det bristande redovisningssystemet för den ekonomiska sidan av turismen. Med hänsyn till de bekymmer som man inom turistnäringen hyste för utvecklingen av turistsäsongen 1949 tog utredningens arbete i första hand sikte på, vad som snabbt kunde göras för att åstadkomma ökade möjligheter för utländska turister att få hotellrum under 1949 och att i övrigt omedelbart underlätta utländska turistbesök. Resultatet av dessa s. k. kortsiktsåtgärder redovisades till chefen för handelsdepartementet i april 1949, och inneburo i korthet, att utredningen anslöt sig till ett av turisttrafikförbundet framfört förslag om prishöjning på hotellrum under högsäsongen mot utfästelse från hotellens sida, att viss del av hotellutrymmena skulle stäl12—511379

las till utlänningars förfogande, samt att utredningen föreslog vissa smärre lättnader i fråga om gränspasseringar och möjligheter att växla utländsk valuta m. m. På utredningens samtidigt härmed framförda förslag utsågs Svenska Turisttrafikförbundet som remissinstans för arbetsmarknadsstyrelsen vid ansökningar om byggnadstillstånd för nya hotellbyggnader samt ändrings- och utvidgningsarbeten inom befintliga hotell. I anslutning härtill berörde utredningen också de restriktioner som h i n d r a d e svenska turister att resa utomlands samt upptog i samband härmed frågan om att lätta på passbestämmelserna för resor mellan de nordiska länderna. I sistnämnda fråga förordar utredningen ett återinförande av det nordiska resekortet. Som inledning till det ekonomiska bedömandet av värdet av den utländska turisttrafiken till Sverige framför utredningen vissa synpunkter på turismens betydelse. Utredningen erinrar om huru man i samband med Marshall-hjälpen starkt understrukit betydelsen av en ökad turisttrafik för att Europa skall u p p n å jämvikt i den s. k. dollarbalansen och hurusom i många länder turisttrafiken tillmätes en sådan betydelse ur nationalekonomisk synpunkt, att vid uppgörandet av landets betalningsbalans den

ofta redovisas under egen rubrik. Det är också uppenbart, att efter Marshall-hjälpens upphörande inånga av deltagarländerna ställa mycket stora förhoppningar på turisttrafiken från Förenta staterna som den handelsfaktor som skall åstadkomma balansen i de utländska betalningarna. Enligt utredningens mening böra turistinkomsterna icke ställas i relation till turistutgifterna. En sådan jämförelse kan icke bli rättvisande på grund av svårigheterna att tillförlitligt fastställa storleken av inkomsterna. Om man med ledning av erhållna uppgifter skulle söka åstadkomma balans mellan inkomster och utgifter, skulle detta antagligen få till följd att utlandsresor från hemlandet finge begränsas. Sådana restriktioner äro varken önskvärda eller möjliga att göra effektiva. Utredningen påpekar vidare vikten av att turismen i handelspolitiska sammanhang bedömes på samma sätt som andra faktorer som konstituera ett lands handelsutbyte och detta särskilt med hänsyn till att turismen på grund av dess spridning över vida områden av näringslivet har en allmängiltig verkan av stor betydelse. Turistnäringen spelar även en mycket viktig roll ur arbetsmarknadssynpunkt. En av turistkommittén inom Paris-organisationen gjord beräkning av genomsnittsantalet anställda inom turistnäringen i flertalet av de länder som äro anslutna till denna organisation har givit till resultat, att mellan fem och sju procent av den arbetande befolkningen har sin utkomst från näringar, som bl. a. betjäna turister. Turistnäringen måste också anses vara väl ägnad främja ett lands näringsliv, stimulera produktionen och skapa ökade exportmöjligheter. Reselivet och turisttrafiken anses numera allmänt ha ett

mycket stort kulturellt värde, och turisttrafiken av i dag utgör ett av de förnämsta medlen för att invånarna i Europas länder skola få möjlighet att lära känna varandra och öka den ömsesidiga förståelsen. Särskilt angeläget är detta i tider av internationell spänning. På officiellt svenskt håll h a r man insett, att landet har fördel av att utländska turister göra besök här. Genomsnittssvenskens förståelse för det kulturella och ekonomiska värdet av en utländsk turistström torde däremot icke vara lika utvecklad som känslan härför i andra turistländer. Allmänt har man svävat i okunnighet om det mera exakta värdet av den utländska turismen till Sverige och utredningen fann redan i början av sitt arbete, att de uppgifter som stodo till buds för bedömandet voro utomordentigt knapphändiga. I vårt land finns f. n. ingen statistik, som syftar till en ekonomisk beräkning av den utländska turismen. Utredningen föreslår därför, att 1948 års statistikutredning tager u p p denna fråga till ingående dryftande och utredningen anger likaledes riktlinjer för hur en sådan statistik bör uppläggas. För att erhålla uppgift om den genomsnittliga dagskostnaden för turister från olika länder föreslog utredningen till sommaren 1949 en komplettering av de s. k. in- och utresekorten som utlänningar skola lämna vid besök här i landet för att därigenom erhålla godtagbara fakta om utlänningarnas förbrukning av pengar. Till in- och utresekorten fogades en s. k. valutatalong, på vilken skulle angivas vilka växlingar av utländska valutor som företagits. Förhoppningarna om att kunna använda dessa s. k. valutatalonger för den ekonomiska bedömningen visade sig emellertid vara betydligt överdrivna. Endast ett m i n d r e

antal av dessa valutatalonger blevo ifyllda och genom en stickprovsundersökning genom valutakontorets försorg erhöllos följande uppgifter: engelsmännen hade förbrukat 42 kronor per dag amerikanarna hade förbrukat 37 kronor per dag övriga resenärer hade förbrukat ca 16 kronor per dag. Genom materialets litenhet och bristande representativitet kunna uppgifterna i sig själva icke anses rättvisande, men utredningen anser sig dock kunna utgå från dessa siffror, då de u n d e r alla förhållanden förefalla att vara i underkant. Utgående från dessa dagskostnader för olika kategorier utlänningar och antalet uppehållsdagar för de olika kategorierna (uppehållsdagarna ha noggrant kunnat fastställas genom den personredovisning av utlänningar som finns) framlägger utredningen vissa resultat r ö r a n d e det ekonomiska värdet. Utredningen stannar emellertid icke vid denna beräkningsgrund utan använder även två andra olika linjer för att bestämma värdet av den utländska turismen till Sverige. I första hand följer utredningen den nyss beskrivna linjen, då man tagit antalet uppehållsdagar för olika kategorier turister och multiplicerat dessa tal med dagskostnaderna för de skilda kategorierna, i andra h a n d görs en beräkning, där man utgår från de uppgifter som finnas i Sveriges Officiella Statistik: »Inresta utlänningar åren 1938 —1939» och omräknar desamma efter dåvarande dagskostnad med ledning av index, vilket resulterat i en dagskostnad för 1950 som är 52 % högre än 1938 års. Det på så sätt erhållna beloppet har sedan anpassats på 1950 års personredovisning. Slutligen görs en samman-

ställning baserad på stickprovsundersökningar och utländskt källmaterial. De resultat dessa tre metoder givit äro följande: 1) Trafikinkomster Turistuppehåll

milj. kr. 29,4 98,8 128,2

2) Trafikinkomster tod 1) Turistuppehåll

(=

me29,4 139,7 169,1

3) Trafikinkomster Turistuppehåll

85,4 146,5 231,9

Utredningen anser det tredje alternativet vara mest rättvisande. Det på så sätt framräknade beloppet kommer att placera turismen på sjunde plats bland våra mera betydande exportnäringar. Vid bedömandet av turistnäringens betydelse som faktor i betalningsbalansen anser sig utredningen kunna påstå, att det genom de utländska turisterna förvärvade valutatillskottet i förhållande till insatserna av kapital, arbetskraft m. m. är mera lättförtjänt än åtskilliga andra jämförliga inkomster. Med hänsyn till värdet av den amerikanska turisttrafiken till Europa över huvud taget redovisas turisttrafiken från Förenta staterna i ett särskilt kapitel. Mot bakgrunden av de här anförda synpunkterna och de angivna värdena för den utländska turismen i Sverige diskuterar utredningen några synpunkter på förutsättningarna för den utländska turismen i Sverige. Utan att kunna räknas till de stora turistländerna kan Sverige dock anses vara av ett icke obetydligt intresse för utlänningar. Om man utgår från att levnadsstandarden i gemen alltjämt kommer att stegras i samma takt som hittills, kan man också för-

utsätta, att allt större belopp per individ skall kunna användas för resor och rekreation. På denna grund kan man också påräkna en successiv ökning av utländska resande till Sverige. Med hänsyn till det ekonomiska värdet av den utländska turismen till Sverige uppstår frågan, om icke ansträngningar borde göras för att förmå en proportionellt större del av den internationella turistströmmen att söka sig hit. Sverige saknar emellertid tillräckliga resurser i fråga om hotell och pensionat, särskilt i storstäderna, för att kunna mottaga en turistström av den omfattning här antytts. Man kan inte förutsätta att det från privat håll kommer att satsas pengar på företag, som behövas för detta ändamål, om de icke ha förutsättningar att bli ekonomiskt bärkraftiga. Därför lär med visshet det allmänna få på ett eller annat sätt gripa in, om nu angivna mål skall kunna uppnås. Vare sig man nöjer sig med den automatiska ökningen av turistströmmen eller syftar till att erhålla en större andel av den internationella turismen, blir frågan om inkvarteringsmöjligheter den springande punkten. Utvecklingen i Schweiz har icke givit några goda erfarenheter av en stor utbyggnad av mottagningsresurserna för utländska turister, framför allt därför att turistindustrien är särskilt känslig för konjunkturomslag. Efter övervägande av dessa olika synpunkter anser sig utredningen böra uttala, att målet för strävandena bör vara att genomföra en standardhöjning och åstadkomma en förnyelse i samma takt som reselivet genom den stigande levnadsstandarden utvidgas, och att man således icke bör sträva efter att bygga ut vårt land till något speciellt uppreklamerat turistland, vartill vi icke ha de naturliga förutsättningarna. I stället bör

inriktningen vara att inom ramen för en måttfull och försiktig investeringspolitik på bästa möjliga och värdigaste sätt taga emot de utländska gäster som söka sig till vårt land. I frågan om våra inkvarteringsmöjligheter lämnar utredningen vissa uppgifter om tillgången på rum samt även en statistik, som visar h u r dessa rum äro utnyttjade. I detta sammanhang behandlar utredningen även efterfrågesidan d. v. s. svenskarnas rese- och semestervanor. Man kan utan vidare konstatera att under turistsäsongen praktiskt taget alla hotell- och pensionatutrymmen och särskilt i storstäderna äro fullt utnyttjade, ett förhållande som kominer att än mer skärpas, sedan den nya semesterlagen trätt i kraft. Anledningen till att något tillskott — på några undantag när — av hotell och pensionat icke kunnat erhållas är i första hand att man för sådant ändamål icke kunnat mobilisera riskvilligt kapital och icke kunnat anskaffa material för uppförande av sådana anläggningar. Byggnadsrestriktionerna ha också varit till hinders för nybyggnader. Men framför allt torde det från hotellnäringens sida ständigt framförda påpekandet om den försämrade lönsamheten inom näringen ha varit den utslagsgivande faktorn. I detta sammanhang behandlas den av priskontrollnämnden gjorda utredningen om lönsamheten inom hotellnäringen, vilken enligt utredningens mening synes giva vid handen, att densamma ej kan drivas med samma utbyte som förr. Utredningen uttalar sig därför i p r i n c i p för en fri prissättning inom denna bransch, vilket skulle kunna medföra, att det privata initiativet skulle kunna göra sig gällande å platser med livlig resefrekvens. Däremot synes å andra orter ett samarbete mellan olika intressen, en-

skilda hotellintressen, trafikföretag, industrier eller det allmänna, bli nödvändigt om nybyggnader skola kunna komma till stånd. Om en fri prisbildning i dagens läge ej kan genomföras, torde man vara hänvisad till vägen över samarbete mellan olika intressen. Utredningen föreslår icke några detaljerade åtgärder för en lösning av problemet om utbyggnad av inkvarteringsutrymmena utan inskränker sig till att hänvisa till det enskilda initiativet, som i detta avseende måhända h a r de bästa förutsättningarna att bedöma vad som är möjligt eller icke. Någon omfattande plan för utbyggnaden anser utredningen ej möjlig att genomföra, utan tänker sig att utbyggnaden måste ske i etapper i takt med produktionsutvecklingen inom näringslivet i stort. Det framstår dock för utredningen som önskvärt, att det allmänna i viss mån skulle kunna utöva en rådgivande verksamhet när det gäller uppförandet av nya anläggningar, närmast därför att det måhända mången gång ur allmänna turistiska synpunkter kan vara befogat att ingripa mot alltför sangviniska projekt på någon såsom mindre lämplig ansedd turistort. Denna rådgivande verksamhet avses skola handhas av ett särskilt rådgivande organ, det s. k. turistrådet. Vid sidan av utbyggnadsalternativet som botemedel för bristen å inkvarteringsmöjligheter berör utredningen också strävandena att söka sprida semestrarna genom att stimulera till för- och eftersäsongsresor. I samband med hotellnäringens finansieringsproblem diskuterar utredningen olika stödformer. Därvid berörs också frågan om samhälleliga stödåtgärder. Frågan lämnas emellertid öppen och utredningen anser, att det bör ankomma på det råd, som utredningen i annat sammanhang förordat, att följa utveck-

lingen inom detta område och framlägga de förslag till åtgärder som sedermera kunna befinnas påkallade. Vissa beräkningar ha vidtagits beträffande transportkapaciteten och dessa utvisa, att densamma icke är underdimensionerad. Lösningen av de problem som framdeles kunna uppstå på detta område bör ankomma på transportföretagen. Utredningen förordar dock att åtgärder genom Statens Järnvägars försorg snarast vidtagas för insättande av ännu en bilfärja av modern typ och av tillfredsställande storlek på linjen Hälsingborg—Helsingör. En ökning av kapaciteten för biltransporter i trafiken Köpenhamn—Malmö bör även tagas under övervägande. Anordningarna i Malmö och Hälsingborg för tullbehandling av resgods anser utredningen också vara otillfredsställande och föreslår att erforderliga åtgärder för att komma till rätta med dessa olägenheter snarast vidtagas, närmast av generaltullstyrelsen. En redogörelse lämnas om de olika turistfrämjande organisationerna i Sverige. I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om en sammanslagning av Svenska Institutet och Svenska Turisttrafikförbundet. Utredningen intager i princip den ståndpunkten att en sådan sammanslagning skulle vara berättigad men anser att denna fråga bör behandlas av det föreslagna turistrådet eller eventuellt bli föremål för särskild utredning. I fråga om Svenska Turisttrafikförbundet föreslår utredningen en rationalisering av administrationen, innebärande minskning av antalet styrelseledamöter, avskaffande av rådsinstitutionen samt en modernisering av den nuvarande kansliorganisationen. En upplysningsbyrå i Stockholm för att tillgodose de utländska turisternas behov

av upplysningar och hjälp vid planerande av resor i olika delar av landet föreslås även. Beträffande förbundets utlandskontor redogör utredningen för de tre tänkbara alternativ, som kunna ifrågakomma. Utlandsrepresentationen kan förläggas till en svensk resebyrå eller verka som en självständig upplysningsbyrå i bottenvåningen på centralt belägen fastighet eller som tredje alternativ organiseras som ett kontor, där förbundet icke vänder sig direkt till allmänheten utan endast samarbetar med resebyråer och andra företag, som förmedla och arrangera resor, bearbetar pressen och i övrigt genom föredrag och filmförevisningar etc. bedriver allmän turistisk upplysningsverksamhet. Utredningen förordar det sistnämnda alternativet. Likaledes föreslår utredningen en omedelbar sammanslagning av utlandsrepresentationen för Svenska Institutet och Svenska Turisttrafikförbundet å de platser där båda organisationerna ha egna representanter. I ett särskilt avsnitt behandlas turisttrafikförbundets propagandaverksamhet och här anser utredningen, att den svenska turisttrafikens centrala organisation bör givas en sådan utformning, att den med kraft och målmedvetenhet kan bedriva de olika former av turistpropaganda i utlandet som förekomma. Erfarenheten visar, att otillräckliga eller halvhjärtade reklamåtgärder, vad saken än gäller, icke på något sätt giva valuta för utlagda kostnader. Det är därför betydelsefullt, att de medel som genom allmänna eller privata bidrag ställas till förfogande bli av sådan storlek, att det åsyftade resultatet verkligen uppnås. Beträffande Svenska Turisttrafikförbundets finansiella förhållanden förordar utredningen, att förbundet söker er-

hålla utfästelser av enskilda bidragsgivare om till beloppet bestämda bidrag för en följd av år samt att ett grundbelopp för förbundets centraladministration i Stockholm bör ingå i det statsanslag som förbundet bör kunna påräkna. För upplysnings- och propagandaverksamheten böra disponeras de belopp, som ställas till förfogande av enskilda bidragsgivare och med hänsyn till att dessa äro relativt blygsamma, därjämte ett statligt bidrag, som bestämmes till två gånger de enskilda bidragen. Statsanslaget skulle då komma att bestå av en till beloppet bestämd del, som vid varje års början skall utbetalas till förbundet, samt en del, vars storlek och utbetalning blir beroende på vad förbundet styrker sig ha fått från enskilt håll. I samband med lokalföreningarnas finansiering och verksamhet föreslår utredningen, att varje till turisttrafikförbundet ansluten förening av läns- eller landskapskaraktär får en helavlönad turistintendent, som samtidigt fungerar som förbundets ombud. En landsomfattande turisttrafikorganisation skulle i hög grad bidraga till att arbetet med turisttrafikens främjande kunde bedrivas långt mer effektivt och rationellt än tidigare. För att närmare följa förbundets organisation och dess successiva utveckling tänker sig utredningen ett särskilt organ, nämligen det tidigare nämnda s. k. turistrådet. Detta skulle emellertid icke endast ha till ändamål att rent organisatoriskt följa förändringarna inom de institutioner, som ha med utlandspropagandan och dylikt att göra utan skulle även vara ett rådgivande organ för statsmakterna, när det gäller att bedöma turistfrågor. Turistrådet skulle sålunda helt allmänt sett söka bilda sig en uppfattning om förhållandena inom reselivet och för kulturutbytet med utlandet. Det

skulle vidare tjänstgöra som rådgivande institution vid bedömningen av frågor om anläggande av hotell, speciellt turisthotell, och andra anordningar för reselivets främjande, och ytterligare skulle turistrådet bli en prövningsinstans för eventuella framställningar om kreditgaranti för turisthotell och andra dylika anläggningar. Det har visserligen sagts, att inrättandet av ett dylikt organ i och för sig skulle vara mindre påkallat, men en dylik mellaninstans på det turistiska området måste otvivelaktigt vara önskvärd, främst för de myndigheter som skola handlägga frågor om turism och de ekonomiska konsekvenserna därav. Utredningen föreslår därför inrättande av ett råd under benämningen »Statens turistråd». Den nuvarande hotellstadgan föreslås ersatt av en ny hotellförordning. En av huvudfrågorna vid utformningen av denna har varit spörsmålet om en klassindelning av de svenska hotellen och pensionaten. Utredningen finner för sin del, att en klassificering skulle medföra alltför stora olägenheter; bl. a. skulle en fortlöpande inspektionsverksamhet vara nödvändig och på så sätt nya myndigheter skapas. Utredningen anser, att det bör ankomma på näringen själv att övervaka härmed sammanhängande angelägenheter, så att resultatet blir det bästa möjliga. Likaledes har inom utredningen diskuterats införande av kvalifikationskrav för hotell- och pensionatsinnehavare. Utredningen förordar emellertid, att särskilda kompetenskrav ej uppställas för innehavare av och föreståndare för hotell och pensionat, främst med hänsyn till att en sådan anordning skulle innebära en inskränkning i näringsfriheten, något som enligt utredningens åsikt icke motiveras av ett verkligt be-

hov. Utredningen förordar skydd för benämningen »hotell», som bör förbehållas större företag. Likaledes föreslår utredningen en viss namnprövning för att förekomma missbruk av mera internationellt kända hotellnamn, som i sig själva antyda en viss karaktär eller storleksordning av hotellrörelsen. Förslaget till ny hotellförordning innefattar ej några bestämmelser som reglera byggandet av hotell eller pensionat. Dessa föreskrifter böra enligt utredningens mening helt upptagas i den allmänna byggnadslagstiftningen. I fråga om kontroll över hotell- och pensionatsgäster förordar utredningen vissa lättnader och anser det önskvärt, att innehavare av och föreståndare för hotell och pensionat i möjligaste mån befrias från det betydande arbete som fullgörandet av den generella anmälningsskyldigheten innebär. Det bör ankomma på länsstyrelsen att avgöra i vilka fall anmälan bör göras. Utredningen redovisar det nuvarande svenska systemet för hotell- och restaurangutbildning och framför vissa önskemål om förbättringar. I frågan om lagligt skydd för resebyråverksamhet är utredningen, som icke vill bestrida att åtskilliga missförhållanden förekomma inom denna bransch, icke beredd att tillstyrka några statliga ingripanden. De rådande missförhållandena anser utredningen böra kunna läggas till rätta genom att branschen genom egna åtgärder söker åstadkomma bättre förhållanden, exempelvis genom utgivande av förteckningar till allmänhetens tjänst över resebyråföreningens medlemmar. I resebyråfrågan har särskilt yttrande ingivits av ledamöterna Munthe och Ohlson.

Särskilt yttrande i resebyråfrågan av herrar Munthe och Ohlson. Utredningen har i den motivering som föregår majoritetens ståndpunktstagande tillräckligt kraftigt belyst de oroande tendenser som i allt större utsträckning göra sig märkbara, när det gäller utövandet av reseverksamhet och därmed besläktad rörelse i vårt land. Undertecknade ha icke mycket att tilllägga när det gäller karaktäristiken av denna verksamhet. Ehuru vi liksom majoriteten inse h u r vanskligt och även ömtåligt ett ingripande i lagstiftande riktning kan vara, kunna vi dock ej dela majoritetens förhoppning om att vederbörande branschorganisation själv skall kunna komma tillrätta med dessa avarter, representerade i mindre nogräknade s. k. resebyråer och reseförmedlare. Även om huvuddelen av de h ä r åsyftade företagen i huvudsak arbeta som arrangörer av sällskapsresor från Sverige till utlandet och det sålunda icke kan betraktas som en turistutredningens huvudfråga att föreslå ingripanden från det allmännas sida, måste man enligt vår mening dock betrakta det som ett väsentligt intresse såväl för samhället som för turistnäringen, att den svenska allmänheten gives en viss form av skydd vid valet av reseförmedlare. Det torde för övrigt i högsta grad vara ett landets intresse, att i Sverige verksamma turistföretag kunna fullgöra sina eko-

nomiska åtaganden gentemot både inländska och utländska intressen, liksom det även torde vara angeläget att den svenska konsulatrepresentationen i utlandet befrias från sådana uppgifter som att hjälpa svenskar, vilka strandsatts genom ovederhäftiga researrangörer. Även om de företag som här åsyftas i huvudsak ägna sig åt researrangemang från Sverige, kan man säkerligen även räkna med att många av dem komma att ägna sig åt även hitresande utländska grupper. De här diskuterade frågorna kunna även ses ur en annan synvinkel, måhända av alltför känslosam natur för att ha bevisvärde i en statlig utredning, men som man dock bör ta en viss hänsyn till vid frågans bedömande. Med den allt större breddningen av reselivets klientel, där folkets breda lager i allt större utsträckning ha möjligheter att företaga utlandsresor, är sällskapsresan så gott som den enda formen för mången att realisera sina resedrömmar både med avseende på kostnaderna och språksvårigheterna men även med tanke på den osäkerhet inånga känna att bege sig utanför gränserna. Åtskilliga av dessa resenärer lockas av prisbilligheten i de mindre nogräknade arrangörernas prospekt och annonser. Många ha återvänt med bittra erfarenheter och ekonomiska efterverkningar. För den välsituerade re-

senären betyder ett dylikt reseäventyr en lärdom till nästa gång. För den som sparat under en längre tid för att kanske företaga sitt livs resa, betyder misslyckandet närmast en katastrof. Vi ha visserligen inga förhoppningar om att man med lagstiftningsåtgärder skall kunna skapa ett effektivt skydd mot folks godtrogenhet, men vi ha ansett det nödvändigt att man genom någon form av reglerande åtgärder kan medverka till att hålla de mindre nogräknade researrangörerna under kontroll. När det gäller att finna lämpliga vägar för det allmännas kontroll, ha vi icke ansett oss kunna framlägga ett detaljerat förslag. Vi äro dock medvetna om att man icke genom att enbart skydda resebyrånamnet uppnår den effekt som avses. Utredningens majoritet har ansett sig särskilt böra slå vakt om näringsfriheten. Gentemot detta vilja vi anföra, att man inom snart sagt varje form av företagsamhet möter olika former av begränsningar i den absoluta näringsfriheten. Där icke samhället ingripit reglerande, ha olika företag och deras branschorganisationer själva genomfört åtgärder som mer eller mindre satt friheten ur funktion. Redan nu ha de större trafikföretagen ansett sig böra mycket kritiskt pröva både gamla inarbetade resebyråer och även nystartade företags kompetens i ekonomiska och andra förhållanden, innan de medgivits rätt att starta en ny resebyråagentur. Vi vilja även särskilt understryka att reseförmedlarens tjänster icke låta sig kontrolleras på samma sätt som i en handel med varor. Kunden erhåller som kvitto för sina inbetalningar anvisningar, för vilkas infriande en-

dast reseförmedlaren svarar. Exempel finnes på reseföretag, där resenärerna fått sitt bagage beslagtaget på grund av researrangörernas svårigheter att infria sina ekonomiska åtaganden. Vi anse oss böra rekommendera ett genomförande av en lagstiftning i huvudsak motsvarande den norska, där all yrkesmässig verksamhet som kan karaktäriseras som resebyrårörelse göres till föremål för någon form av tillståndsgivning. Vi föreslå att det måtte uppdragas åt det i annat sammanhang förekommande turistrådet att utarbeta förslag till lagstiftning i huvudsak i överensstämmelse med den norska lagen men med särskilt hänsynstagande till de erfarenheter som i Norge gjorts efter lagens ikraftträdande. Turistrådet bör även fungera som tillståndsgivande myndighet med Svenska Turisttrafikförbundet och Trafikföretagens och resebyråföreningens agentråd som remissorgan. Då man i en eventuell lagstiftning knappast kan begränsa tillståndsgivningen till enbart sådana företag, som upprätthålla biljettagentur åt trafikföretagen, kan man måhända även överväga att beteckningen resebyrå förbehålles sådana företag, som godkänts av trafikföretagens agentråd som biljettagentur. I motiveringen har särskilt framhållits att den föreslagna lagstiftningen endast skall avse yrkesmässig verksamhet. Här avses alltså icke sådan verksamhet, som arrangeras av föreningar och slutna sällskap. Man bör dock aktgiva på riskerna av att en sådan lagstiftning kan komma att kringgås genom bildande av föreningar av olika slag i camouflerande syfte.

BILAGOR

översättning.

Bilaga 1.

Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete. Paris den 1 maj 1951 c(51) 82

RÅDETS REKOMMENDATION beträffande åtgärder som böra vidtagas på turismens område (Antagen av Rådet vid dess 130:e sammanträde den 2 april 1951) Med beaktande av artikel 13 (c) i Konventionen för det Europeiska Ekonomiska Samarbetet av den 16 april 1948, och med beaktande av att en minskning av underskottet i betalningsbalansen med dollarområdet till ett minimum under 1952 är av betydelse för deltatagarländerna; att en ökning av den amerikanska turisttrafiken till Europa kan underlätta ett uppnående av detta mål; att det under nuvarande förhållanden är av intresse att utveckla turisttrafiken från vissa övriga transoceana länder; att således ett befrämjande av dessa marknaders utveckling med alla till buds stående medel är önskvärt; att slutligen utvecklingen av den intereuropeiska turisttrafiken är av stor betydelse för deltagar-

(Final)

ländernas ekonomi, i synnerhet som komplement till turisttrafiken från Amerika, samt i medvetande om att i Rådets rekommendation av den 10 mars 1951 angående den inre finansiella stabiliteten deltagarländerna rekommenderas att vidtaga nödvändiga åtgärder för att hålla efterfrågan inom ramen för de tillgängliga resurserna, I. REKOMMENDERAR RÅDET — på förslag av Organisationens turistkommitté — deltagarländernas regeringar att 1) överväga huruvida det vore rådligt att kontakta vederbörande lands luftfartsbolag och rederier för att göra dem uppmärksamma på att lägsta möjliga befordringskostnader är en betydelsefull faktor i utvecklingen av den amerikanska turisttrafiken till Europa, samt påpeka det önskvärda i en minskning av tarifferna på Nordatlanten; 2) överväga huruvida det vore lämpligt att dels bevilja finansiella lättnader för genomförandet av ett moderniseringsprogram för andraklasshotellen i respektive länder — en nödvändig

förutsättning för att kunna tillfredsställa det internationella turistklientelerts krav — och dels se till att de hotedl, som ämna vidtaga särskilda åtgäirder för mottagandet av utländska tmrister, i synnerhet amerikanare, erhåålla prioritet och möjlighet att bedrivai sin verksamhet under så gynnsamniia förhållanden som möjligt; 3)i undersöka om det vore lämpligt att, fö>r att finansiera ett investeringsprogram för turistindustrin, göra vissa alllmänna medel tillgängliga för denna inidustri samt att underlätta investeringar av enskilt kapital på olika sätt, t. ex. genom lån, subventioner, garantiter, viss skattefrihet, o. s. v.; 4)> under bibehållande av det beståend e fria systemet samt med hänsynstagainde till betalningsbalansens läge vejrka för en fortsatt uppmjukning av restriktionerna betr. tilldelningen av utiländsk valuta för turiständamål. II. BESLUTAR RÅDET attt uppdraga åt turistkommittén att nned tekniskt bistånd av European Trravel Commission 1) undersöka den nuvarande internaticonella situationens återverkningar på utvecklingen av den amerikanska turissttrafiken till Europa, i syfte att utarbeta en till det rådande läget anpassaid plan för verksamheten under p(erioden 1951—52, samt utröna, huruviida det anses lämpligt att fortsätta o(ch intensifiera den samfällda reklamkampanjen i Förenta staterna; 2) utröna huruvida det finnes andra tuiristmarknader än Förenta staterna so)m skulle motivera en gemensam reklamkampanj samt — om så skulle vaira fallet — inkomma med erforderliga förslag för igångsättande av lämpliga åtgärder;

3) undersöka om och i vilken grad kapaciteten inom deltagarländernas hotellindustri väntas bli påverkad de närmaste åren av en inskränkning av investeringsplanerna, förorsakad av det nuvarande läget; 4) verkställa en undersökning rörande räntabiliteten på kapitalinvesteringar i hotellindustrin; 5) företaga eller fullfölja undersökningar beträffande (a) förenkling och påskyndande av gränsformaliteterna för resande, (b) åtgärder som kunna vidtagas för att förenkla gränsformaliteterna för turistbilar och bussar samt underlätta deras begagnande i deltagarländerna, (c) organisering av privatbilsuthyrning för amerikanska turister där sådan anses vara av behovet påkallad, (d) förbättrande av informationsoch mottagningstjänsten för utländska besökare, (e) upprättande av gemensamma klassificeringsnormer för hotell att gälla i samtliga deltagarländer, (f) tull- och skattefrihet mellan deltagarländerna för distribution av reklammaterial, som utgives av officiella turistorganisationer, (g) organisering av resebyråernas verksamhet, (h) vilka eventuella fördelar som kunna uppnås genom att sådana lättnader — främst i skattehänseende — som tilllämpas av vissa deltagarländer för att stimulera amerikanska turisters varuinköp, även införas av andra deltagarländer.

"1

I

i

©

/

/

\

c

a

>

\

TM

^

^^***z^-«^

> ^ v>

,' \ a i 1 000.

tlänningar under åi

=

>r>

\

\ £K>

C

'

ntal

•est

C8 «

a>

L

u o

•

0)

>

\

2 <

&

O IO

o :m

11 at

•

II

V»

\\

XI

y //

•g »<3

ft

••a

d cS •a ©

o h

\

o E H B

ä £ ea 1

tv

\

\

H

»1

)

1 188

t*

;

ä *» s

é <

J

£

T

^

\

1 5! ?! 1 o s

-c

*a v © TM

B

%

$

\

+

a

fl

1 o

et

9 SJ

H

v.

\i

O »O

t

' <<

^>«

I

*A

v* \

t*»

s

>

\ \

cc I

cc ö cc S

\

\ \\

fcC ts

-1

l

V \ \

TJI a

fl

k

(

\ \

\

V\

v

\ :e8

e

Y

A

\

\

j i

\

> 1

A

\

l(

\

y*Ll

V

\ c8

-*a

fl

x

«4

\ !

\

|i

tf

«

i V> ~^. 1 »

co

T»

u

©

fl fl ©

H O I t> <•*

ft GO CO

I

CO CO

ft iH

4) ••*

u it fl fl

cS

:eS

•& fl ©

cS

Bilaga 4 a.

Antal resande från Storbritannien till Sverige, Norge och Danmark 1947—50. Antal resande i 1000.

50 SVt?/i J6E

30 Df)dn ffåK* ) 20

NORl)£\

\o

M

v

/s>n

/*>< ¥9

/9<TO

X = De danska uppgifterna avse enbart turister. Uppgifterna från Norge och Sverige avse inresande utlänningar utan uppdelning på turister och övriga.

Bilaga 4 b.

Antal resande från Förenta staterna och Kanada till Sverige, Norge och Danmark 1947—50. Antal resande i 1 000.

£i/£#/6£

X

lo 30

2.0 blQRfy ÖQtfh föK •)

/

t

IO

/$ Yf

W

I*

Oi w

SS,iö

X = De danska uppgifterna avse enbart turister. Uppgifterna från Norge och Sverige avse in resande utlänningar utan uppdelning på turister och övriga.

IS—511379

Bilaga 5.

Främmande länders turistintäkter. Norge Totalintäkten från den utländska turisttrafiken till Norge under 1950 har beräknats till N.kr. 173,4 milj. (125,8 milj. sv.kr.). Inkomsterna fördela sig som följer: Passagerarintäkter från norska båtar och flygplan i trafik till och från Norge N.kr. 32 100 000 Hotell- och reseutgifter inom landet 125 000 000 Turisternas inköp 10 900 000 Flytande hotell 2 200 000 Sportfiske 500 000 Post-, telegraf- & telefonintäkter 2 700 000 N.kr. 173 400 000 (Enl. Reiselivsstatistikken for 1950, utgiven av Landslaget for Reiselivet i Norge.) Danmark Inkomsterna från den utländska turisttrafiken till Danmark under 1950 beräknas ha uppgått till 126 milj. danska kronor ( = 94,5 milj. sv. k r . ) , vartill komma utländska passagerares biljettavgifter till danska transportföretag med c:a 60 milj. danska kronor (—45 milj. sv. k r . ) , alltså tillsammans 186 milj. danska kronor, eller c:a 140 milj. sv. kr. (Enligt meddelande från Turistföreningen för Danmark.) Finland Den utländska turisttrafiken under år 1948 beräknas enligt Turistföreningen i

194 Finland ha inbringat 925 milj. mark ( = c:a 21 milj. k r . ) , fördelade på följande sätt: Miljoner Transportföretagens intäkter . . F m k . 325 Hotell- och restaurangintäkter . . . . 525 Postverkets intäkter 25 Turisternas inköp 50 Fmk. 925 F ö r 1949 ha enligt samma källa de totala turistintäkterna uppskattats till 1,2 miljarder mark, eller c:a 27 milj. kr. Storbritannien Den utländska turisttrafiken har under 1950 tillfört Storbritannien £ 81 milj. ( = Kr. 1174 milj.), inklusive intäkter från utländska passagerare på brittiska fartyg och flygplan, enligt en uppskattning, som gjorts av The British Travel and Holidays Association. Av detta totalbelopp hänför sig £ 54,5 milj. ( = K r . 790 milj.) till de utländska besökarnas utgifter inom Storbritannien. Fördelningen på olika valutaområden är som följer: Besökare från dollarområdet = £ 20,o milj. Besökare från sterlingområdet — £ 17,5 » Besökare från Västeuropa (OEEG-länderna) = £ 11,8 » Övriga områden — £ 5,2 » £ 54,5 milj. Enbart U.S.A.-turisternas utgifter under uppehållet inom Storbritannien ha beräknats till £14,8 milj. ( = Kr. 214,G milj.), vartill kommer drygt £10 milj.

(— Kr. 145 milj.) för biljettutgifter till brittiska transportföretag. Turisttrafiken från U.S.A. skulle alltså under 1950 totalt ha tillfört Storbritannien c:a £25 milj., eller c:a 362 milj. kr. Nederländerna Turistströmmen från utlandet har under 1950 tillfört Nederländerna en uppskattad totalintäkt i utländska valutor av Hfl. 78 milj. ( = c:a 105 milj. kr.), varav Hfl. 20 milj. (27 milj. kr.) beräknas utgöra biljettintäkter. (Enligt uppgift från Algemene Neder-

landse Vereniging voor Vreemdelingenverkeer, Haag.) Frankrike Enligt uppgift från Commissariat General au Tourisme, Paris, utgjorde de totala inkomsterna frän den utländska turisttrafiken under 1950 c:a 65 miljarder francs ( = c:a 970 milj. kr.). Under första halvåret 1950 uppgingo enligt Office des Changes turistinkomsterna enbart från U.S.A. till $ 35 874 000 ( = Kr. 185,8 milj.), vilket nästan exakt motsvarar värdet av hela den franska varuexporten till U.S.A. under samma period ($ 36100 000).

Bilaga

6.

Turistutredningens skrivelse till 1944 års nykterhetskommitté. Värdet för ett land ur såväl nationalekonomisk som kulturell synpunkt av ett blomstrande turistliv är ställt över varje tvivel. Särskilt under de senare årens ekonomiska svårigheter har insikten härom fördjupats. För att i möjligaste mån tillgodogöra sig det ekonomiska värdet hos turismen ha också de olika länderna vidtagit särskilda åtgärder för att stimulera utlänningar till besök i respektive land. I den konkurrens som råder om de utländska turisterna och vilken under trycket av det ofördelaktiga ekonomiska läget skärpts måste det vara en angelägenhet av vikt att se till att inom landet rådande förhållanden, där så kan ske utan uppgivande av väsentliga svenska intressen, i möjligaste mån göras attraktiva för den utländske turisten. I detta sammanhang tilldraga sig åtskilliga av våra bestämmelser rörande utskänkning av sprit och vin på hotell och restauranger och vad därmed har samband särskild uppmärksamhet. Turistutredningen har under sitt arbete ställts inför åtskilliga av dessa problem. Utredningen anser sig emellertid varken befogad eller kompetent att ur allmänna nykterhetspolitiska synpunkter bedöma de spörsmål, beträffande vilka med hänsyn till turistlivets utveckling mer eller mindre långt gående förändringar skulle vara önskvärda. Utredningen h a r därför stannat vid att till nykterhetskommittén redovisa de frågor, som ur turistutredningens synpunkter kunna vara värda uppmärksamhet. Utlänningarnas spritvanor äro i stort sett helt andra än våra. Kombinationen sprit och mat är säkerligen de flesta utlänningar helt främmande. Däremot hän-

der ofta att de under dagens lopp önska taga en drink eller aperitif. Kritiken från utländska turisters håll riktar sig också främst mot den bestämmelse, som hindrar servering av drinkar, cocktails och aperitifer utan samband med måltid. Det radikala medlet att lösa denna svårighet skulle vara mattvångets upphävande. Då en så genomgripande åtgärd icke velat ifrågasättas ens från turistlivets förespråkare, så länge hotellnäringen ger en enligt näringens egen mening alltför ringa avkastning, synes intresset ha inriktat sig på att åstadkomma en uppmjukning av den regel, enligt vilken det är tillåtet att servera s. k. lättgrogg därhän, att även cocktails och liknande drinkar skulle kunna erhållas på liknande sätt. Av de uttalanden som gjorts inför turistutredningen framgår, att en lättnad i här avsedd riktning ur turistsynpunkt anses vara av särskilt värde som ett led i strävandena att öka de utländska turisternas trivsel här i landet. Av ungefär samma slag äro de önskemål som framställts om vissa lättnader för servering av spritdrycker på vissa tåg samt på trafikflyget. Järnvägsstyrelsen anordnar under instundande sommar särskilda »kryssningståg» till norra Sverige, helt avsedda för utlänningar — biljetter få endast köpas i utlandet. På dessa tåg »Sunlit Nights Train Cruises», kan enligt gällande föreskrifter icke serveras sprit, önskemål om möjligheter att bereda de utländska resenärerna tillgång till drinkar eller cocktails har till turistutredningen framförts av järnvägsstyrelsen. För trafikflygets del föreligga önskemål om att bli likställt med de fartyg, som med slutdestination till

utländsk hamn under färd inom svenskt område äga rätt att servera sprit till passagerare ombord. Att på landsbygden, särskilt vid de .större turiststråken, möjligheterna att er* nålla spritdrycker äro begränsade åstadkommer även irritation och förvåning bland det utländska turistklientelet. Då något direkt ingrepp i den kommunala bestämmanderätten beträffande utskänkningsrättigheter icke ansetts lämpligt, har utvägen med ökad användning av de s. k. turisträttigheterna diskuterats under meningsutbytena i denna fråga. Därvid har hävdats, att sådana anläggningar, vilkas verksamhet kunna anses utgöra ett riksintresse ur turistisk synpunkt, borde få sina önskemål om utskänkning tillgodosedda genom s. k. turisträttigheter, vilka i så fall även borde jämställas med vanliga rättigheter i vinsthänseende. I detta sammanhang må nämnas, att invändningar rests mot det ofta förekommande villkoret för utskänkning, att sprit endast får serveras åt person som bor på hotellet, där serveringen sker. Särskilt oförståeligt blir detta då, som ofta är fallet, utländska sällskapsresor stanna på en plats blott för en måltid. Inom turistutredningen har utöver här angivna spörsmål preliminärt diskute-

rats även frågan om den successivt minskande vinstandelen vid servering av sprit på restaurangerna. Utredningen avser att, sedan en nyligen påbörjad undersökning av hotellnäringens lönsamhet blivit färdig, till bedömande upptaga frågan om och i vad mån åtgärder behöva vidtagas för att göra näringen bättre rustad att fylla sin uppgift i reselivets tjänst. I samband därmed blir även här angivna spörsmål ånyo aktuellt. I den mån utredningen därvid skulle komma till sådant resultat, att eventuella ändringar i nu gällande regler för vinstberäkningen på spritdrycker anses önskvärda eller erforderliga, torde turistutredningen återkomma till nykterhetskommittén. Slutligen vill turistutredningen framhålla, att, därest några av här redovisade önskemål vinna beaktande av nykterhetskommittén, eventuella ändringar givas giltighet ej endast för utländska turister utan självfallet även för svenska medborgare. Stockholm den 27 mars 1950 TURISTUTREDNINGEN Einar Engelstedt / Arne Wickberg.

Bilaga 7.

Sammanfattning av priskontrollnämndens utredning. Undersökningen omfattar tre huvudgrupper, nämligen kombinerade hotelloch restaurangföretag, enbart restaurangföretag samt enbart hotellföretag. Under de år undersökningen omfattar gällde mellan priskontrollnämnden och Sveriges Hotell- och Restaurantförbund ett prisavtal, enligt vilket restauranger med spritutskänkningsrätt indelades i tre prisklasser, nämligen A 1, A 2 och B. A 1 avsåg den högsta och B den lägsta prisklassen. Med hänsyn härtill ha de kombinerade företagen i sin tur indelats i undergrupperna A 1, A 2 och B samt restaurangföretagen i A 1 och A 2. I undersökningen ha ingått Kombinerade företag A 1 A2 37 7

Restauranger Hotell A 1 —

A 2 6

— 29 eller totalt 85 företag.

I landet funnos i det närmaste 500 privata restaurangföretag med rätt till spritutskänkning. Av dessa äro cirka 25 kombinerade företag i klass A 1, cirka 170 i klass A 2 och cirka 80 i klass B samt cirka 90 restaurangföretag i klass A 2. Antalet hotellföretag torde beräknas till cirka 1 050. De i undersökningen ingående företagens andel av det totala antalet skulle sålunda utgöra för kombinerade företag klass A 1 cirka 28 %, klass A 2 cirka 20 %, klass B cirka 7 %, restaurangföretag klass A 2 cirka 6 % och hotellföretag cirka 3 %. Utgår man från dessa relationstal torde endast de kombinerade företagen i klass A 1 och A 2 kunna anses vara tillfredsställande representerade i undersökningen. Dock torde kunna sägas om hotellföretagen, att enbart det stora an-

talet företag som ingår i utredningen i och för sig synes vara tillfyllest för belysning av förhållandena inom branschen. önskvärt hade varit, att en bedömning av räntabiliteten av hotellavdelningarna inom de kombinerade företagen av klass A 1 och A 2 kunnat ske, då dessa företag dels disponera huvudparten av antalet rum, dels även i regel är av den standard att den utländska turistpubliken huvudsakligast vänder sig till dessa. På grund av svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att i kombinerade företag fördela utgifterna för olika avdelningar, låter detta sig emellertid ej göra. Vissa möjligheter till en bedömning av detta problem finnas dock genom att jämföra kombinerade företag klass A 2 med enbart restauranger klass A 2 samt dessutom studera räntabiliteten hos enbart hotellföretag. Bedömningen av lönsamheten försvåras genom att i denna grupp av företag vinstbegreppet inkluderar chefslön. Först sedan den framräknade vinsten minskats med skälig chefslön kan en bedömning av den faktiska lönsamheten äga rum. Då företagsledarens personliga insatser varierar från fall till fall är det omöjligt att rent generellt fastställa en chefslön. Utan att taga ställning till någon bestämd lönenivå h a r dock utredningen gjort en schematisk uppställning, som visar hur medeltalen för vinstprocenten förändras, då vinst inklusive chefslön reduceras med olika godtyckligt valda ersättningar till företagsledaren. Utredningen gör den sammanfattningen, att räntabiliteten efter avdrag av skälig chefslön torde kunna anses ha varit sod under åren 1947 och 1948 för

kombinerade företag klass A 1 och A 2 samt för restauranger klass A 2 och hotellföretag, tillhörande andra grupper än klass B. Som tidigare anförts har utredningen ej kunnat gå in på problemet att spalta isär kostnaderna för de kombinerade företagens hotell- och restaurangavdelningar. En jämförelse mellan kombinerade företag A 2 och enbart restauranger klass A 2 giver vid handen, att räntabiliteten vid de kombinerade företagen är lägre. Vinsten i procent av totalintäkterna efter avdrag av chefslön var med beräknad ledarlön av ca 20 0 0 0 : — vid de förra 2,6 % resp. 2,2 % (1947 och 1948) mot vid enbart restauranger 5,3 resp. 3,4 %. Det förefaller alltså finnas omständigheter, som vid de kombinerade företagen draga ned vinsterna. Ett detaljstudium av utredningen på denna punkt giver vid handen, att personalkostnaderna vid de kombinerade företagen äro högre i förhållande till omsättningen 28,6 (1947) resp. 29,1 (1948) än vid enbart restaurangföretag 25,9 (1947) resp. 26,3 (1948). Avskrivningsbehovet vid dessa de kombinerade företagen är likaså större, motiverat av att hotellavdelningarna med sin i jämförelse med restaurangavdelningarna mycket stora inventarieuppsättning kräver mycket större avskrivningar [1,7 (1947), 1,7 (1948) och 0,8 (1947) 0,7 (1948)]. En annan i detta sammanhang intressant omständighet är att för dessa kombinerade företag räntabiliteten försämras i proportion till större hotellomsättning. Räntabilitetens förändring kan i detta sammanhang bero dels på kostnader för större kapital, dels även på relativt högre personalkostnader, orsakade av krav på högre standard å personalservice och ökat underhåll samt avskrivningar. Som slutsats av denna jämförelse kan fastslås att, oavsett lönsamheten vid de kombinerade företag, som varit föremål för priskontrollnämndens undersökning, en subventionering äger rum från res-

taurangavdelningen till hotellavdelningen. Vad gäller enbart hotellföretagen har undersökningen bearbetat materialet dels med hotellen grupperade i grupper upp till 20 rum, 20—40 rum och över 40 rum, dels med hänsyn till den lokala belägenheten. De hotellföretag som ha lämnat material är med få undantag mindre hotell, endast ett fåtal större, av standard accepterbar för den internationella publiken. Av dessa 29 hotell äro 17 hotell med under 40 rum, de övriga 12 ha mer än 40 rum. Av dessa äro 3 att betrakta som specialhotell. Men de ekonomiska erfarenheter som kunna dragas från undersökningen äro av stor vikt för att belysa problemen även för de kombinerade företagen. Företag belägna i de stora tätorterna redovisa en större avkastning, detta beroende på en jämnare högbeläggning utan några dödsäsonger. Företag belägna på medelstora och mindre platser ha ofta välbelagt under veckan från måndag till fredag men ha väsentligt lägre frekvens veckoskiftet, vilket kraftigt drager ned årsmedelbeläggningen. Driftskostnaderna kunna ej reduceras med hänsyn till ojämnheten i frekvensen, varför driftsresultatet vid företag med denna ojämna beläggning blir relativt oförmånligt. Hotellets storlek är även av stor betydelse för dess lönsamhet. Av undersökningen kan utläsas ju större hotell ju bättre lönsamhet. Lönsamheten stegras kraftigare än ökningen i antalet rum. Detta beror på att det större antalet rum innebär en bättre grundval för de stora ej reducerbara fasta kostnaderna på hotellen. Även de minsta företagen, som önska hålla en hygglig service, behöva ett visst minimiantal av personal för allmänna uppgifter som portierer, telefonister, vaktmästare, springpojkar. Det minimiantal av personal som behövs för ett hotell på 20 rum kan med obetydliga förstärkningar klara behovet på mångdubbelt större företag. Dessa förhållanden göra de mindre företagen till ur ekonomisk synpunkt svårskötta företag.

Bilaga 8.

Publikationer utgivna av Svenska Turisttrafikförbundet. Under perioden Vi 1947—3% 1948: Språk

Vinteraffisch (färgfoto) Norrlandsaffisch (foto) Kalmar-affisch (omtryckn.) (foto) Sweden past and present (bok) Sverige-folder (med bildkarta)

Come and see Sweden (andra uppl.) Your guide in Stockholm 1947 Your guide in Stockholm 1948 Hotels and Restaurants 1947 Hotels and Restaurants 1948 Angling in Sweden How to feel at -home in Sweden Vad nytt i Stockholm (utkommer periodiskt) .. What's on in Stockholm (utkommer periodiskt) . Bildbroschyr över Sverige (med Svenska Institutet och Svenska Turistföreningen)

engelska franska spanska engelska franska engelska franska engelska engelska engelska franska spanska holländska tyska esperanto engelska engelska engelska svenska j engelsk al franska j svenska engelska] franska engelska engelska svenska c:a engelska »

engelska franska spanska italienska Stockholmskarta (med Turisttrafikföreningen för portugisiska Stockholms stad o. Stockholms län) engelska franska Dala-broschyr (med Dalarnas Turisttrafikförening) engelska franska

200 Upplaga 5 000 3 000 3 000 7 000 3 000 4 000 1000 8 000 10 000 47 000) 20 000 10 000 avsedd för 10 000 två år 10 000 3 000; 45 000 27 000 27 000 10 000

20 000 15 000 40 000 3 500 5 000 1000 6 000 5 000 2 000 1000 30 000 10 000 30 000 10 000

Visby-folder (med Gotlands Turistförening) . . . .

Språk

Upplaga

engelska franska

30 000 18 000

Bohusläns-folder (med Göteborgs- och Bohusläns Turisttrafikförening) engelska 20 000 25 Automobile Tours in Sweden (med Motormännens Riksförbund) engelska 10 000 Educational Tours in Sweden (med Svenska Turistföreningen, Svenska Institutet o. Sveriges Fören. Studentkårer) engelska 2 000 Dalslands-folder (med Dalslands Turistförening) . engelska 30 000 Jämtlands-folder (med Jämtlands Turistförening) engelska 30 000 Surroundings of Stockholm (m. Turisttrafikfören. för Stockholms stad och Stockholms län) engelska 30 000 Vikblad för utländska bilturister (med K.A.K. och Motormännens Riksförbund) engelska 50.000 Slutligen ha utkommit två nummer av förbundets nya medlemsblad, respektive 15 november 1947 och 15 juni 1948. Under perioden l/i 1948— 3 % 1949: Glimpses of Sweden (ny upplaga av Come and see Sweden) engelska How to feel at home in Sweden 1949 engelska Angling in Sweden (ny upplaga) engelska Hotels and restaurants in Sweden 1949 (utgiven tillsammans med Sveriges Hotell- & Restaurantförbund och Sveriges Centrala Restaurang AB) engelska I franska \ svenska J Study tours in Sweden 1949 (utgiven tillsammans med STF och Svenska Institutet) engelska Information for motorists from abroad (utgiven tillsammans med KAK och Motormännens Riksförbund) engelska Förbundets medlemsblad (No. 3, 4 och 5) svenska Dala-broschyr (utgiven tillsammans med Dalarnas Turisttrafikförening, omtryckning) engelska franska Bohusläns-folder (utgiven tillsammans med Göteborgs & Bohusläns Turisttrafikförening, omtryckning) engelska Visby-folder (utgiven tillsammans med Gotlands Turistförening, omtryckning) engelska franska Stockholms-folder (utgiven tillsammans med Turisttrafikföreningen för Stockholms stad och län) engelska Stockholmskarta (utgiven tillsammans med Turisttrafikföreningen för Stockholms stad och län, omtryckning) engelska franska

30 000 87 000 8 000

23 000 10 000 40 000 1 200 30 000 10 000 30 000 15 000 10 000 80 000 35 000 15 000

,

Surroundings of Stockholm (utgiven tillsammans med Turisttrafikföreningen för Stockholms stad och län, omtryckning) Your guide in Stockholm 1949 What's on in Stockholm Vad nytt i Stockholm

Språk

Upplaga

engelska engelska engelska svenska

30 000 30 000 8 000 max 8 000 »

engelska franska engelska franska engelska franska

12 000 3 000 12 000 3 000 12 000 3 000

Sverige-karta (illustrerad i färg, utgiven tillsammans med Svenska Institutet) engelska

8 000

Affischer Stockholms stadshus (foto i svart/vitt) Lunds domkyrka (foto i svart/vitt) Motiv från Ångermanland (foto i svart/vitt) . . .

Under perioden VT 1949—3% 1950: Sverigebroschyr (l:a upplagan) Vinterbroschyr över Sverige (utgiven tillsammans med Skidfrämjandet; upplagan avsedd för två år)

engelska franska

100 000 20 000

engelska danska engelska engelska

60 000 25 000 10 000 25 000

Bildkalender 1950 Karta över Sverige (utgiven tillsammans med SJ) Hotels and restaurants 1950 (utgiven tillsammans med Sveriges Hotell- och Restaurantförbund samt Sveriges Centrala Restaurang AB; ny upplaga) engelska | franska > svenska I How to feel at home in Sweden (ny upplaga; större delen till försäljning) engelska Study tours in Sweden 1950 (utgiven tillsammans med Svenska Turistföreningen och Svenska Institutet; ny upplaga) engelska franska Information for motorists from abroad 1950 (utgiven tillsammans med KAK och Motormännens Riksförbund; ny upplaga) engelska Motor tours in Sweden (utgiven tillsammans med KAK; ny upplaga) engelska 25 Automobile Tours in Sweden (utgiven tillsammans med Motormännens Riksförbund) engelska Förbundets medlemsblad (Nr 6, 7 och 8) svenska Big Tuna fishing in Scandinavia (utgiven tillsammans med Turistföreningen for Danmark) . .. engelska Lapplandsbroschyr (utgiven i samarbete med Norrbottens Läns Turistförening; upplagan avsedd för två år) engelska franska

30 000 75 000 3 000 3 000 40 000 20 000 90 000 1 200 10 000 60 000 20 000

Jämtlandsfolder (utgiven tillsammans med Jämtlands Turistförening; ny upplaga) Skåne-broschyr (utgiven i samarbete med Skånes Turisttrafikförening och Hälsingborgs & NV Skånes Turisttrafikförening) Your guide in Stockholm 1950 (ny upplaga) . .. Stockholmskarta (utgiven tillsammans med Turisttrafikföreningen för Stockholms stad och län; ny upplaga) Surroundings of Stockholm (utgiven tillsammans med Turisttrafikföreningen för Stockholms stad och län; ny upplaga) Museums in Stockholm and its surroundings (utgiven tillsammans med Museichefskollegiet och Turisttrafikföreningen för Stockholms stad och län) WThat's on in Stockholm (utkom varje vecka under sommarsäsongen, övrig tid en gång i månaden) Vad nytt i Stockholm (utkom varje vecka under sommarsäsongen, övrig tid var 14:de dag) Göteborg denna vecka (utgiven av red. H. Sandberg, Göteborg, i samarbete med förbundet) .. Affischer. Runstenen (färg) Smögen (svart/vitt) Visby (svart/vitt)

Publikationer utgivna under tiden xji—31/i2 1950. Sweden's Lake District Sweden's Highland Under perioden 1/7 1950—3% 1951: Broschyrer och folders Sweden How to feel at home in Sweden 1951 Coming events in Sweden 1951 Hotels and restaurants in Sweden 1951 Information for motorists from abroad 1951 Giant Tuna fishing in Scandinavia

Språk

Upplaga

engelska

30 000

engelska franska engelska

40 000 10 000 30 000

engelska franska

40 000 10 000

engelska franska

40 000 10 000

engelska

30 000

engelska

2 000 c:a

svenska

3 000 c:a

svenska engelska franska svenska engelska franska svenska engelska franska svenska

12 000 3 000 2 000 12 000 3 000 2 000 12 000 3 000 2 000

engelska engelska

80 000 30 000

engelska franska engelska engelska eng.-sv.-fr. engelska engelska

90 000 20 000 50 000 4 000 20 000 10 000 10 000

Your guide in Stockholm Environs de Stockholm Dalecarlia Visby Bildkalender 1951 The lake Vättern District Östergötland Autour des grands lacs Sweden's Lake District Sweden's Highland

Språk

Upplaga

engelska franska engelska engelska franska engelska engelska engelska franska engelska engelska

38 000 10 000 20 000 5 000 5 000 18 600 20 000 10 000 20 000 80 000 30 000

Tidskrifter Svenska Turisttrafikförbundets medlemsblad n:ris 9—11 svenska ca. 1 200 pr nummer What's on in Stockholm engelska 3—5 000 pr nummer (utkom en gång i veckan under sommaren, övrig tid en gång i månaden) Vad nytt i Stockholm svenska 3—4 000 pr nummer (har under tiden */, 1950 — 3% 1951 utkommit i 23 nr)

Bilaga

9.

Statliga anslag och bidrag i procent i förhållande till totala inkomster för Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Institutet.

1 t 1 1 1 1 • " • ' » «•

\ \

\ \ \ \ \ % // 1 /

*

1 t 1

1 1

/ /

\ « \ \

/

/ t

/ $

t

«

4 t

1 1

/t

t

ffS

%9 »A, *% % % % %f % % % % %

Streckad kurva = .Svenska Turisttrafikförbundets. Heldragen kurva = Svenska Institutets.

%

Bilaga 10.

P.M. angående

Byggnadstekniska krav i fråga om bestämmelser beträffande hotell- och pensionatsbyggnader. Turistutredningen har föreslagit bl. a. att de för stad och stadsliknande samhälle gällande bestämmelserna i byggnadsstadgan angående byggnads yttre och inre anordnande (47—63 och 65— 74 §§ byggnadsstadgan) göras generellt tillämpliga på byggnad som inrymmer hotell eller pensionat 1 även där sådan byggnad uppföres å landet. Därest så sker synes behovet av ytterligare föreskrifter om själva byggnaden kunna inskränkas till sådana föreskrifter, som hava samband med att byggnaden är avsedd att hysa ett större antal människor och att hotellets eller pensionatets gäster icke äga tillfredsställande kännedom om byggnaden och därför ej heller om räddningsmöjligheterna vid brand. Helt naturligt komma sådana kompletterande föreskrifter att utgöras huvudsakligen av brandskyddsföreskrifter. I det följande diskuteras vad sådana, de nuvarande byggnadsförfattningarna kompletterande bestämmelser lämpligen böra innehålla. I. B y g g n a d e n s

stomme.

Enligt 64 § 2 mom. byggnadsstadgan skola i byggnad som inrymmer hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio personer vertikala bärverk samt på brandsäkert bärverk vilande bjälklag eller innertakkonstruktion ut-

föras brandsäkert. Det h a r från hotellnäringens sida framhållits, att antalet femtio personer mindre väl ansluter sig till det rumsantal som numera anses utgöra en lämplig ekonomisk enhet inom hotell. Vidare har det anförts, att bestämmelsens uttryck »hysa minst 50 personer» understundom kan giva anledning till tvekan vid tolkningen. Även ett hotell med litet rumsantal men med exempelvis en mindre restaurang, ett kafé eller annan serveringslokal som komplement skulle med en restriktiv tolkning av bestämmelsen kunna falla under densamma. Anordnas ett mindre hotell eller pensionat inom en vanlig bostadsbyggnad och medför detta att byggnaden måste anses avsedd att hysa mer än 50 personer, blir likaså bestämmelsen ifråga tillämplig. Det torde emellertid vara rimligt att antaga, att bestämmelsen egentligen är avsedd att gälla dem som — tillfälligt eller permanent — bo inom hotellet, alltså hotell- eller pensionatsgäster och personal. En anknytning av bestämmelsen till antalet gäster torde därför vara lämpligare. En sådan anknytning synes även kunna underlätta tolkningen av bestämmelsen, då enligt 2 § i förslaget till förordning om hotell- och pensionatsrörelse i ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse inom viss byggnad eller lägenhet skola angivas de

1 Vad som därvid skall förstås med hotell eller pensionat framgår av 1 § i förslaget till förordning om hotell- och pensionatrörelse.

rum som där skola användas som gästrum, samt det antal gäster som avses skola rymmas i varje gästrum. Om bestämmelsen göres tillämplig å hotell eller pensionat avsett att hysa minst femtio gäster, torde detta i verkligheten komma att innebära att hotell eller pensionat med intill 60 personer, gäster och personal sammanlagt, vilket torde motsvara ungefär 20—30 gästrum, skulle kunna uppföras utan tillämpning av bestämmelsen ifråga. Bestämmelsen bör därjämte utformas så, att det angivna personalantalet får avseende direkt på hotellet eller pensionatet och icke på byggnaden som sådan. I vilken utsträckning det som nu sagts är tillämpligt på vårdanstalt kan icke bedömas i detta sammanhang, men för att icke i onödan komplicera bestämmelsen torde den lämpligen böra avfattas enahanda för såväl vårdanstalt som för hotell och pensionat. Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna skulle 64 § 2 mom. andra stycket andra meningen byggnadsstadgan lämpligen kunna givas följande formulering: »Vad nu sagts skall ock gälla med avseende å byggnad som inrymmer undervisningsanstalt och är avsedd att hysa minst hundra personer, ävensom byggnad som inrymmer vårdanstalt, hotell eller pensionat, därest vårdanstalten, hotellet eller pensionatet ä r avsett att hysa minst 50 vårdtagare respektive gäster.» I det följande diskuteras de byggnadstekniska föreskrifterna med utgående från att sådan saklig ändring av 64 § 2 mom. byggnadsstadgan sker. A. Bgggnad pensionat gäster.

inrgmmande hotell eller avsett att hysa minst 50

I en skrivelse till byggnadsnämnden i Malmö den 29 december 1948 har byggnadsstyrelsen efter samråd med civilförsvarsstyrelsen och riksbrandinspektören uttalat, att föreskriften i 64 § byggnadsstadgan att översta på brandsäkert bärverk vilande bjälklag eller innertakkonstruktion i visst fall skall utföras brandsäkert, bör tolkas så att på normalt sätt utförd vindsinredning, vid

vilken rummen endast äro tillgängliga från byggnadens huvudtrappor, icke behöver utföras brandsäkert. Därest inrett utrymme å vinden genom t r a p p a står i direkt förbindelse med rum i undervarande våning, skall dock vindsinredningens omslutningsväggar samt dess avtäckning utföras brandsäkert. Enligt 69 § 2 mom. byggnadsstadgan skola i byggnad med tre eller flera våningar, därvid vind räknas som våning om den är inredd till mer än hälften, trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brandsäkra. Det synes vara en konsekvens av bestämmelserna i 64 § 2 mom. byggnadsstadgan att begära att i byggnad, som i n r y m m e r hotell eller pensionat avsett att hysa minst 50 gäster, trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar skola göras brandsäkra oavsett våningsantalet — givetvis med det undantag som stadgas i 69 § 3 mom. byggnadsstadgan. Föreskrift med ovan angivet innehåll synes lämpligast kunna tillkomma genom ett tillägg till 69 § 2 mom. byggnadsstadgan. B. Byggnad inrgmmande hotell eller pensionat avsett att hgsa mindre än 50 gäster. Om i byggnad inrymmes hotell eller pensionat avsett att hysa m i n d r e än 50 gäster, gälla föreskrifterna i 64 § 1 mom. byggnadsstadgan. Dessa föreskrifter innebära att, om byggnad uppföres med tre eller flera våningar, vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på brandsäkert bärverk vilande bjälklag skola utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra våningar skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert. Föreskrifterna ifråga h i n d r a icke att hotellbyggnad av nu avsedd storlek med en eller två våningar eller med två våningar jämte till mindre än hälften inredd vind utföres av trä, under förutsättning att icke stadsplan eller byggnadsplan föreskriver att byggnaden skall utföras på annat sätt. Ett sådant utförande av en- eller tvåvåningsbyggnader synes med hänsyn till

de i regel goda utrymningsmöjligheterna vid brand kunna vara godtagbart även för hotellbyggnader, under förutsättning att de föreskrifter om brandhärdig beklädnad som föreslås här nedan under II bliva utfärdade. Däremot kan det diskuteras huruvida i byggnad, som är utförd av trä och förutom två våningar även innehåller inredd vind, bör få inrättas hotell eller pensionat eller i varje fall om till sådan rörelse h ö r a n d e gästrum skall få anordnas i vindsvåningen. Endast under förutsättning att länsstyrelsen lämnar dispens enligt 73 § 2 mom. respektive 143 § 2 mom. byggnadsstadgan kan emellertid sådan vind på grund av föreskrifterna i 64 § byggnadsstadgan inredas till mer än hälften i byggnad som icke har brandsäkra bärverk. Vidare föreskrives i 28 § byggnadsstadgan att vid uppgörandet av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter bör utöver vad i allmänhet gäller för stadsplan bland annat iakttagas, att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke må uppföras med flera än två våningar, dock att, när särskilda skäl föreligga, vinden därjämte må inredas i den utsträckning som prövas lämplig, med iakttagande att i boningshus, inrymmande mera än en lägenhet, i regel ej större del av vindens yta må inredas än en tredjedel. I 96 § byggnadsstadgan, som innehåller särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan, vilka bestämmelser gälla i den mån ej annat föreskrives genom stadsplanen, föreskrives, att boningshus av trä icke må uppföras med flera än två våningar. Om särskilda skäl föranleda därtill, må vinden därjämte inredas, dock icke mera än till en tredjedel av sin yta. I 97 § byggnadsstadgan, som avser byggande i stad eller stadsliknande samhälle inom område som ej ingår i stadsplan, säges att boningshus icke må uppföras med flera än två våningar och ej till större höjd än 7,5 meter. Samma föreskrifter skola tillämpas i fråga om byggande inom område med byggnadsplan, i den mån ej annat föreskrives genom byggnadsplanen. Föreskrift med samma in-

nehåll finnes även i normalförslaget till utomplansbestämmelser på landet. Det torde följaktligen genom planläggnings- och byggnadsreglerande åtgärder vara väl sörjt för att i byggnad av trä utöver två våningar vind icke kommer att inredas i någon större utsträckning. Med anledning härav och då sådan vindsinredning torde finnas i ett mycket stort antal av de nuvarande hotellbyggnaderna torde icke förekomsten av till mindre del inredd vind ovan två våningar i trähus böra förhindra att hotell eller pensionat inredas i sådan byggnad. Emellertid bör i sådan byggnad gästrum icke få anordnas i vindsvåningen. Det måste nämligen anses att möjligheterna till r ä d d n i n g vid brand äro mindre för dem som bo i vindsvåningen än för dem som bo i de lägre våningarna. Räddningsmöjligheterna förbättras emellertid om vederbörande äger god kännedom om byggnadens utrymningsvägar. Hotellgästen kan icke antagas äga god kännedom härom till skillnad från dem som ha permanent bostad i byggnaden. Av denna anledning bör i vindsvåningen i byggnad av nu nämnt slag endast få anordnas bostäder av permanent karaktär, exempelvis för hotellets ägare eller för personal eller arbetsrum som icke användas som sovrum. I byggnad med ytterväggar av stenmaterial får emellertid brandskyddet — även om byggnaden har bjälklag av trä — anses vara så tillfredsställande att i vind ovan två våningar även må kunna inredas gästrum. Det bör därför föreskrivas, att i byggnad som är uppförd i två våningar jämte inredd vind må, där byggnaden icke har brandsäkra bärverk, gästrum icke anordnas i vindsvåningen. II. B e k l ä d n a d å b y g g n a d s d e lar av b r ä n n b a r t material. A. Bgggnad pensionat gäster.

inrgmmande hotell eller avsett att hgsa minst 50

Enligt 65 § 3 mom. byggnadsstadgan skola i byggnad för bostads- eller affärs-

ändamål med tre eller flera våningar ovan källarbjälklaget inre tak- och väggytor, vilka icke hänföra sig till skåpeller garderobsinredningar, förses med åtminstone b r a n d h ä r d i g beklädnad. Enligt 47 § 2 mom. byggnadsstadgan skall vid tillämpningen av ovan citerade bestämmelse även till någon del inredd vind betraktas som våning. Bestämmelsen ifråga blir således tillämplig bl. a. på byggnad som är uppförd med två fulla våningar jämte till någon del inredd vind. För byggnader med nu nämnda eller större våningsantal bör därför redan enligt byggnadsstadgan ovan källarbjälklaget ett tillfredsställande brandskydd erhållas. Enligt samma författningsrum skola i byggnad med högst två våningar, inredd vindsvåning inräknad, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostads- eller affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget åtminstone flamskyddande beklädas, därest ej byggnaden genom b r a n d m u r uppdelas i enheter om högst fyra lägenheter. Då det emellertid torde vara tveksamt hur man skall tillämpa begreppet lägenhet i fråga om hotell, synes denna bestämmelse i regel icke kunna åberopas i fråga om hotellbyggnader. Byggnadsstadgans krav på att vertikala bärverk och bjälklag i byggnad för hotell eller pensionat av nu avsedd storlek skola utföras brandsäkert, torde emellertid i regel föra med sig att även andra mellanväggar än de bärande komma att utföras av icke brännbart material. Även om väggar utföras med stomme av plank — s. k. kloasångväggar — torde de i regel putsas på båda sidor. Det kan därför knappast innebära någon ekonomisk olägenhet om man utsträcker bestämmelsen om brandhärdig beklädnad av invändiga väggoch takytor till alla byggnader i denna grupp genom föreskrift att i byggnad, som inrymmer hotell eller pensionat avsett att hysa minst 50 gäster, ovan källarbjälklaget inre tak- och väggytor, vilka icke hänföra sig till skåp- eller garderobsinredningar, skola åtminstone brandhärdigt beklädas.

Ii—511379

B. Byggnad inrymmande hotell eller pensionat avsett att hysa mindre än 50 gäster. Därest sådan byggnad är uppförd med två våningar jämte till någon del inredd vind, med tre fulla våningar, eller med fyra eller flera våningar, gälla de förut nämnda föreskrifterna i 65 § 3 mom. byggnadsstadgan innebärande att ovan källarbjälklaget inre tak- och väggytor, vilka icke hänföra sig till skåp- eller garderobsinredning, skola förses med åtminstone b r a n d h ä r d i g beklädnad. Då som förut nämnts det torde vara svårt att använda begreppet lägenhet i fråga om hotell, blir det oklart huru bestämmelsen i 65 § 3 mom. första meningen skall tillämpas. Inrymmer byggnaden förutom lokal för hotell eller pensionat ytterligare 4 lägenheter för bostads- eller affärsändamål, är det dock klart att den blir tillämplig. Det torde emellertid ur säkerhetssynpunkt vara önskvärt med en föreskrift, som garanterar att även i byggnader med två våningar (en våning jämte inredd vind eller två fulla våningar) icke oskyddade väggar av b r ä n n b a r t material komma till användning, i varje fall i utrymningsvägar. Med en sådan föreskrift torde i stället lättnader kunna göras i fråga om det hittills ställda kravet på livlinor i sådana byggnader. Det bör därför föreskrivas, att i byggnad med två våningar som inrymmer hotell eller pensionat avsett att hysa mindre än 50 gäster skola vägg- och takytor i utrymmen som ingå i utrymningsväg (korridorer, förstugor, trapphus) ävensom trappors undersidor åtminstone brandhärdigt beklädas. C. Samtliga 1.

hotellbyggnader.

Kök.

Med hänsyn till kökets brandfarlighet bör till hotell h ö r a n d e kök icke få utföras med oskyddade väggar av b r ä n n bart material. Emellertid synes föreskrift härom icke behöva utfärdas för andra än de egentliga kökslokalerna, alltså ej för till köket hörande förrådslokaler o. d. Föreskrift synes därför

böra utfärdas av innehåll, att, där ej i annan ordning föreskrivits att väggar och tak skola vara brandsäkert utförda eller brandhärdigt beklädda, i kök väggoch takytor, som icke äro hänförliga till skåpinredning, skola åtminstone brandhärdigt beklädas. Kök bör vara avstängt från av gäster begagnade utrymmen med dörr, som har minst samma motståndsförmåga mot brand som en massiv trädörr med 40 mm tjocka ramstycken och 25 mm tjocka fyllningar och i övrigt av normalt utförande.

pensionat må byggnadsnämnden, oavsett att lokalen skall hava väggar och tak brandsäkert utförda eller brandhärdigt beklädda, efter brandchefens hörande medgiva anbringandet av ytbeklädnad av trä eller annat med hänsyn till brandskyddet godtagbart material utanpå den brandsäkra konstruktionen eller den brandhärdiga beklädnaden. Sådant medgivande må dock ej avse gästrum, korridor, t r a p p h u s eller kök.

2. Pannrum

1. Källarvånings avstängande liggande våning.

och

bränslerum.

I byggnaden anordnat pannrum samt bränslerum som står i förbindelse med pannrummet böra utföras som brandhärdigt rum. (Se anvisningar till byggnadsstadga s. 105.) F ö r annat källarrum med eldstad än pannrum finnes tillfredsställande föreskrift i 65 § 3 mom. 3:e stycket byggnadsstadgan. 3. Matsalar, vestibuler

o. d.

Ur trevnadssynpunkt kan det ej sällan vara önskvärt att inom vissa lokaler i hotell eller pensionat använda brännbara material som ytbeklädnad, även där enligt det föregående väggar och tak skulle utföras i brandsäker konstruktion eller förses med brandhärdig beklädnad. Då möjligheterna att medgiva sådana avvikelser från föreskrifterna måste bliva beroende av exempelvis utrymningsmöjligheterna vid brand, lokalernas läge och storlek och andra i det särskilda fallet på brandskyddet inverkande förhållanden, torde det bliva svårt att utfärda generella bestämmelser om när brännbar beklädnad skall få användas. Det torde därför böra ankomma på byggnadsnämnden att efter brandchefens hörande lämna sådant medgivande. Brännbar beklädnad bör emellertid icke kunna medgivas i kök, trapphus, korridorer eller gästrum. Vidare bör ur brandskyddssynpunkt i allmänhet icke annan brännbar beklädnad tillåtas än panel av massivt trä. Föreskrift härom bör därför vara av innehåll att i lokal inom hotell eller

210 III. B y g g n a d s a l l m ä n n a nande.

anordfrån

över-

Vissa föreskrifter motsvarande 9 § andra stycket i nuvarande hotell- och pensionatsstadga böra utfärdas. Det synes dock icke finnas skäl att i byggnad, där bjälklaget över källaren må vara utfört av oskyddat trä, ställa större krav ur brandskyddssynpunkt på avstängande dörr mellan källaren och bottenvåningen än på källarbjälklaget. Det bör därför föreskrivas, att förbindelseled mellan källarvåning och överliggande våning skall vara avstängd med i fals tätt slutande, självstängande dörr med minst samma motståndsförmåga mot brand som en massiv t r ä d ö r r med 40 mm tjocka ramstycken och 25 mm tjocka fyllningar och i övrigt av normalt utförande samt att sådan förbindelse icke må anordnas till förstuga, korridor eller annat för husets utrymning avsett område, med mindre till förbindelseleden hörande dörr så anordnas, att den vid öppnandet icke h i n d r a r den fria passagen i utrymningsvägen. I byggnad med mer än två våningar bör därjämte sådan dörr vara brandhärdig. 2. Hotellokalers avskiljande slag av lokaler.

från

andra

Principiellt synes ur säkerhetssynpunkt böra krävas, att lokal för industriellt ändamål bör vara brandsäkert avskild från i samma byggnad beläget hotell eller pensionat. Större byggnader för butiks-, kontors- och liknande ändamål kunna emellertid understundom

tänkas inrymma hotell. Det bör i sådant fall vara rimligt att samma trappa får användas för hotellet som för andra lokaler inom byggnaden även om någon av dessa skulle användas för industriellt ändamål. Föreskrifter, motsvarande 10 § i nuvarande hotell- och pensionatsstadgan, synas därför böra utfärdas angivande att i byggnad, varest hotell- eller pensionatsrörelse avses att drivas, icke må finnas fabrik, annan industriell anläggning eller såsom eldfarligt ansett hantverk eller varulager, såframt ej de för sådant ändamål använda lokalerna äro brandsäkert avskilda från de lokaler som äro tagna i anspråk för hotellet. Förbindelse med utrymningsväg från hotellet eller pensionatet bör dock få anordnas genom sluss i omedelbar anslutning till utrymningsvägen, vilken sluss skall hava brandsäkra omslutningsväggar och bjälklag (golv och tak) samt brandhärdiga dörrar. Lokal för inom byggnaden drivet annat hantverk eller butiks- eller kontorslokal, som icke tillhör hotellets drift, bör föreskrivas skola vara åtminstone brandhärdigt avskild från hotellokalerna och deras utrymningsvägar. Dörrarna till nämnda utrymningsvägar skola hava minst samma motståndsförmåga mot brand som en massiv t r ä d ö r r med 40 mm tjocka ramstycken och 25 mm tjocka fyllningar och i övrigt normalt utförande. 3.

Gästrum. Bestämmelserna i hotell- och pensionatsstadgans 11 § angående sovrums — här kallat gästrums — läge torde i sak böra bibehållas. Det torde dock icke vara erforderligt att båda rummen i en dubblett ligga vid korridor mellan två trappor. Medgivandet av ett sådant undantag torde innebära en viss lättnad ur planlösningssynpunkt. Vidare torde det icke innebära någon påtaglig försämring ur säkerhetssynpunkt, om något större avstånd mellan två trappor medgives än vad som hittills varit fallet. Föreskriften torde därför böra utsäga, att gästrum beläget en trappa upp eller högre skall, där ej fråga är om

inre rummet i dubblett, vara så beläget vid korridor mellan två utrymningstrappor att avståndet mellan gästrummets utgångsdörr och närmaste trappa icke överstiger 30 meter. Gästrum beläget en trappa upp eller högre får icke hava utgångsdörr direkt till trapphus. Möjligheterna att vid brand rädda folk genom fönster är i viss mån beroende av fönstrens storlek och konstruktion. Det är en allmän uppfattning att s. k. pivåfönster liksom även fönster med enbart överhängda eller i underkant hängda bågar samt skjutfönster ur sådan synpunkt icke äro tillfredsställande. Det bör därför tillses att i varje gästrum finnes minst en sidohängd båge av tillräcklig storlek för att medgiva, att de i rummet varande skola kunna hjälpas ut genom detta fönster. Fönstret bör ur denna synpunkt icke heller sitta för högt i förhållande till rummets golv. Om så är falllet böra särskilda åtgärder vidtagas för att fönstret skall bliva lättillgängligt. Föreskrift bör därför finnas av innehåll, att gästrum skall hava minst ett fönster med öppningsbar, sidohängd fönsterbåge med en fri bredd av minst 0,5 meter och en fri höjd av minst 1,0 meter samt att, om sådant fönster är beläget å höjd över rummets golv, som försvårar dess användning vid livräddning, trappsteg eller annan fast anordning, som kan göra fönstret lättillängligt, skall utföras. 4. Korridor och andra utrymmen som ingå i utrymningsväg. Det synes önskvärt att man till ett ställe sammanför de i den nuvarande hotell- och pensionatsstadgan på olika ställen förekommande föreskrifter, som beröra korridorer eller liknande, i utrymningsvägar ingående utrymmen. I fråga om den fria bredden av korridor synes den nuvarande föreskriften i § 18 i hotell- och pensionatsstadgan även fortsättningsvis böra i sak gälla. Med hänsyn till att i förslaget till förordning om hotell- och pensionatsrörelse föreslagits att byggnadslov skall erfordras för byggnad inrymmande hotell eller pensionat, var denna än uppföres, bör emellertid rätten att medgiva

mindre korridorbredd än 1,2 meter tillkomma byggnadsnämnden i stället för länsstyrelsen. Även övriga föreskrifter angående korridor synas i sak kunna bibehållas. Föreskriften i § 17 att i utrymningsväg må ett ensamt liggande trappsteg ej anordnas synes dock kunna utgå med hänsyn till att höjdskillnader, som icke överstiga 35 cm skola upptagas genom lutande plan i stället för genom trappa. Det bör därför föreskrivas, att korridors fria bredd skall rättas efter det antal personer som kunna tänkas komma att passera densamma vid eldfara, dock skall denna bredd vara minst 1,2 meter. Byggnadsnämnden bör dock efter brandchefens hörande kunna i särskilt fall medgiva mindre mått. Vidare bör föreskrivas, att korridor, som utgör utrymningsväg från gästrum, skall mot trapphall eller trapphus avstängas medelst dörrar eller medelst skiljeväggsparti med erforderliga dörrar, att i vägg mellan å ena sidan gästrum och å andra sidan korridor eller annan utrymningsväg icke må anordnas sekundärfönster, att i korridor eller annan utrymningsväg, där icke olika golvhöjder kunna undvikas, höjdskillnad, därest den icke överstiger 35 cm, icke skall upptagas medelst trappa utan medelst lutande plan med en stigning av högst 1:10, att golv i korridor eller annan utrymningsväg icke må utföras i lutning inom ett avstånd av 1,3 meter från trappstegs framkant, att trappa i korridor skall tydligt markeras, vara väl belyst och på båda sidor hava säkert fästad ledstång utan fria ändar. Ovanstående förslag att sekundärfönster icke skulle få anordnas i vägg mellan gästrum och korridor eller annan utrymningsväg, har samband med här nedan föreslagen och i nuvarande stadga redan befintlig föreskrift om att dörr till gästrum ej må hava glasfyllning. 5. Dörrar och

skiljeväggspartier.

Det synes likaledes önskvärt att föreskrifter om dörrar och skiljeväggspar-

tier sammanföras och behandlas på ett ställe. Föreskrifter i detta hänseende bör vara av innehåll, att ytterdörr i utrymningsväg skall vara utåtgående, att skiljeväggsparti mellan korridor och trapphus med tillhörande dörr eller dörrar endast må utföras av metall eller massivt trä. (I sådant skiljeväggsparti bör kunna tillåtas anbringande av glas under förutsättning att detta utgöres av minst 4 mm tjockt trådglas eller av därmed ur brandskyddssynpunkt likvärdigt glas), att dörr i utrymningsväg icke må hava mindre bredd än 90 cm (karmdagermått), att dörr som befinner sig i eller leder till utrymningsväg icke må anbringas på sådan plats eller på sådant sätt att den i uppslaget läge avspärrar utrymningsvägen, att skjutdörrar icke få anbringas i utrymningsvägar och roterande svängdörrar endast såvida de kunna lätt sammanslås eller äro så inrättade, att deras vingar lätt kunna hopfällas, att dörr från gästrum till utrymningsväg skall vara självstängande samt försedd med lås som tillåter dörren att med hjälp av självstängningsanordningen obehindrat och tätt tillsluta mot karmens fals. Sådan dörr skall hava minst samma motståndsförmåga mot brand som en massiv trädörr med 40 mm tjocka ramstycken och med 25 mm tjocka fyllningar och i övrigt av normalt utförande. Glasfyllning må ej anbringas i dörren. Dörren må ej hava mindre bredd än 80 cm (karmdagermått) samt bör göras utåtgående från gästrummet. 6. Trappor

och

nödbalkonger.

Även bestämmelserna om trappor och nödbalkonger böra sammanföras. Enligt 69 § byggnadsstadgan skall byggnad hava utgångar, förstugor och trappor till erforderligt antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer. När det gäller hotell och pensionat

torde den föreslagna föreskriften om gästrums läge i förhållande till trappa nöjaktigt reglera även trappornas antal inom byggnaden. I vad avser bredden av trappa, trapplan och förstuga torde ur utrymningssynpunkt de i avdelning VIII 1 kap. 4—9 i anvisningar till byggnadsstadgan angivna breddmåtten kunna anses tillfredsställande. Med hänsyn till hotellets drift kunna däremot dessa minimimått förefalla väl knappa. Enligt 1 kap. 10 i samma avdelning, enligt vilken vad som stadgats förut i kapitlet angående boningshus äger motsvarantillämpning även beträffande byggnad för affärs- eller kontorsändamål, må dock byggnadsnämnden beträffande trappa, trapplan eller förstuga i sådan byggnad föreskriva den större bredd som finnes påkallad med hänsyn till det särskilda ändamål, vartill byggnaden är avsedd. Några särskilda föreskrifter för trappas bredd när det är fråga om hotell eller pensionat synes därför icke behöva utfärdas. I klarläggande syfte bör dock angivas att Avd. VIII 1 kap. 10 i anvisningarna till byggnadsstadgan även skall avse byggnad för hotell eller pensionat. Det synes därjämte beträffande sådan byggnad böra angivas, att varje utrymningstrappa, som är avsedd att användas av gäster, vid tillämpningen av ovan angivna kapitel skall anses som huvudtrappa. Mot ovan föreslagna åtgärd kan invändas att byggnadsnämnds rätt att kräva större bredd å trappa, trapplan eller förstuga än enligt Avd VIII 1 kap. 4—9 i nämnda anvisningar kan vid projekteringsarbetet medföra tveksamhet om vilka bredder man skall välja. Det torde dock icke böra förutsättas att byggnadsnämnderna komma att begagna en sådan rätt på ett olämpligt sätt. Hotellbyggnader förekomma därjämte så sällan att det icke bör vara några svårigheter för den projekterande att i förväg inhämta byggnadsnämndens eller dess tjänstemäns mening. Föreskrift bör utfärdas om att utrymningstrappor skola vara helt oberoende av varandra samt att man från utrymningstrappa skall kunna nå gata eller allmän plats eller gård, som skiljes från

gata eller sådan plats endast genom port eller grind, utan att passera andra utrymmen än korridor, hall, förstuga eller vindfång. Det bör vidare föreskrivas att där förhållandena så påkalla byggnadsnämnden efter brandchefens hörande må kunna medgiva, att trappa utbytes mot nödbalkong eller, då fråga är om enstaka gästrum, mot enbart fast stege. De fordringar som i det föregående angivits böra uppställas beträffande det förebyggande brandskyddet hos byggnad inrymmande hotell eller pensionat samt de föreslagna föreskrifterna om gästrums läge och om utrymningstrappor och andra utrymningsmöjligheter böra innebära ett sådant skydd för hotellets eller pensionatets gäster, att de i § 28 i den nu gällande hotell- och pensionatsstadgan föreskrivna livräddningslinorna i fortsättningen icke skulle behöva vara erforderliga. I ett flertal av de till utredningen inkomna yttrandena har för övrigt uttalats tvivel om huruvida dessa livräddningslinor i regel äro användbara i händelse av eldsvåda. Det torde emellertid kunna ifrågasättas om nödbalkonger och stegar alltid äro utförda på ett tillfredsställande sätt. I gengäld för ovan nämnda eftergift mot nuvarande föreskrifter synas därför böra uppställas vissa fordringar i fråga om mått och utförande å nödbalkonger och stegar. Föreskrifter härom skulle förslagsvis kunna givas följande innehåll. Nödbalkong skall hava fri gångbana av minst 70 cm bredd och räcke av minst 90 cm höjd och skall vara försedd med fast stege eller, där nödbalkong tillhör våning belägen 2 t r a p p o r upp eller högre, fast trappa till nedanför varande nödbalkong eller till ett avstånd över marken ej överstigande 1,5 meter. Stege skall om möjligt vara anbringad på sådant avstånd från vägg, att nedstigandet kan ske mellan stegen och väggen, och får icke vara anbringad framför fönsteröppning. Steges eller trappas bredd bör icke understiga 0,7 meter och avståndet mellan stegpinnarna icke överstiga 30 cm. Nödbalkong med tillhörande stege eller trappa ävensom annan för nödutrymning avsedd ut-

vändig stege skall åtminstone vid byggnader av sten utföras av icke brännbart material. Ur brandsläcknings- och utrymningssynpunkt torde det vara av en viss betydelse, att t r a p p h u s är så beläget att det kan förses med fönster mot det fria. Det har emellertid blivit alltmera vanligt med ej dagerbelysta trappor i större bostadshus. I proposition nr 119, 1945 med förslag till kungörelse om ändring av byggnadsstadgan uttalade departementschefen: »Att föreskriva att trappa alltid skall anordnas så, att den erhåller dagerbelysning, skulle ej sällan försvåra en ändamålsenlig planlösning och kan knappast motiveras av något verkligt behov. En trappa, som helt upplyses elektriskt, bör därför kunna godtagas». Detta uttalande har icke direkt anknutits till något särskilt slag av byggnad och torde därför få anses tilllämpligt även på hotellbyggnader. Emellertid torde, när fråga är om hotell eller pensionat, viss föreskrift böra utfärdas, som garanterar att ett sådant trapphus kan snabbt befrias från rök. Dylik föreskrift torde för övrigt ha stöd i 69 § 1 mom. byggnadsstadgan. Föreskriften bör vara av innehåll att i trapphus, som går genom flera än två våningar, skall anbringas en eller flera rökluckor med ytinnehåll av tillsammans minst en kvadratmeter, varvid sådan lucka skall kunna öppnas från lätt tillgänglig och tydligt utmärkt plats om möjligt belägen i bottenvåningen. I hotellbyggnader kunna förekomma vissa trappor som endast äro avsedda att upprätthålla kommunikationerna mellan olika våningar i hotellet och som vanligen icke äro inbyggda i särskilda trapphus. I 69 § 3 mom. byggnadsstadgan säges, att de i 2 mom. i samma paragraf intagna brandskyddsföreskrifterna för trappor icke skola äga tillämpning med avseende å trappa för inre kommunikation mellan våningar, om erforderliga åtgärder vidtagas till undvikande av ökad eldfara. Ur sistnämnda synpunkt synas vissa föreskrifter erforderliga i fråga om hotell- och pensionatsbyggnader. Lämpligen synes böra föreskrivas, att trappa för inre kommu-

nikation mellan våningar icke får genombryta mera än ett bjälklag eller stå i omedelbart sammanhang med korridor eller trapphus. Enligt 69 § 4 mom. byggnadsstadgan skall trappa vara försedd med ledstång. Med avseende å hotell- och pensionatsbyggnader synes dock denna bestämmelse i behov av ett komplement. För sådan byggnad bör gälla att varje för utrymning avsedd trappa skall på båda sidor hava säkert fästad ledstång utan fria ändar. 7.

Hissar.

Erforderliga föreskrifter om hissar återfinnas numera i anvisningarna till byggnadsstadgan (Avd. IX 2 kap.). I dessa anvisningar säges bl. a. att mellan hissbanor i samma schakt skall finnas vägg eller tätt stängsel. Om i en hotell- eller pensionatsbyggnad två hissar (mathissar, varuhissar eller personhissar) sammanföras i ett gemensamt schakt och hissbanorna endast skiljas åt genom stängsel, kan emellertid den situationen uppkomma att i olika våningar hissdörrar ledande till ett och samma schakt vid en brand stå öppna samtidigt, vilket i sin tur kan medföra att en brand snabbt kan sprida sig i byggnaden. För att förebygga detta bör föreskrivas att flera hissar ej få vara anbringade i samma hisschakt, såvida ej fråga är om i t r a p p h u s belägen hiss. 8. Förbindelse

mellan

gata och

gård.

Vid helt kringbyggda gårdar ä r det av stor betydelse att även tyngre brandmateriel kan införas på gården. I normalförslaget till byggnadsordning för stad, köping och municipalsamhälle samt område på landet med fastställd stadsplan finnes i § 18 mom. 2 föreskrift, som skall garantera att sådan förbindelse kommer till stånd. Då emellertid sådan byggnadsordningsföreskrift icke finnes i alla kommuner t o r d e det vara lämpligt att en sådan föreskrift utfärdas generellt för hotell- och pensionatsbyggnader. Föreskriften synes helt kunna överensstämma med normalför-

slagets, vilket har följande lydelse: »Mellan gård och gata skall lämplig förbindelse vara anordnad. Denna skall kunna lämna obehindrat tillträde till gården för införande av erforderliga brandredskap, där ej byggnadsnämnden efter hörande av brandmyndigheten fin-

ner detta ändamål på annat sätt tillgodosett.» Stockholm i oktober 1951. A. Axelsson Olof Rudbeck

Nils Einar Eriksson Erik Wannfors

Bilaga 11.

Förslag till

förordning om hotell- och pensionatrörelse (hotellförordning). Härigenom förordnas som följer. Allmänna

bestämmelser.

1 §• Med hotell- eller pensionatrörelse förstås i denna förordning yrkesmässig verksamhet med ändamål att åt allmänheten tillhandahålla möblerad bostad, vare sig med eller utan förplägnad, såframt verksamheten avser att samtidigt mottaga minst tio gäster eller — oavsett antalet gäster — för verksamhetens bedrivande finnas minst åtta gästrum. Med hotell eller pensionat förstås byggnad eller lägenhet, vari rörelse som nu sagts drives. Rätten att driva hotell- eller rörelse m. m.

pensionat-

2 §.

Hotell- eller pensionatrörelse må ej drivas utan tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd må meddelas bolag, ekonomisk förening eller annan samfällighet eller ock enskild person. Ansökan om tillstånd göres hos länsstyrelsen i det län, inom vilket rörelsen skall utövas. I ansökningen skall angivas den lokal, där rörelsen är avsedd att drivas, de rum, som där skola användas såsom gästrum, samt det antal gäster, som avses skola rymmas i varje gästrum. Därest sökanden ämnar åsätta hotellet eller pensionatet särskilt namn, skall uppgift om namnet lämnas i ansökningen. Vid ansökningen skola fogas:

a) intyg att sökanden förfogar över den byggnad eller lägenhet, där rörelsen skall utövas; b) fackmässigt upprättade plan- och sektionsritningar av hotell- eller pensionatslokalen ävensom, där byggnadslov för lokalen meddelats, handling som visar att så skett; c) beträffande enskild sökande, intyg att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, råder över sig och sin egendom samt i övrigt kan anses lämplig att utöva den ifrågavarande rörelsen. Därest ansökningen avser tillstånd att fortsätta utövandet av hotell- eller pensionatrörelse, som drives med behörigt tillstånd, erfordras icke att ritningar och handling, som i andra stycket b) omnämnas, bifogas ansökningen. Då så finnes erforderligt skall länsstyrelsen i enlighet med vad därom är särskilt stadgat föranstalta om undersökning på platsen till utrönande av lägenhetens beskaffenhet. Länsstyrelsens prövning av ansökningen skall jämväl avse frågan, huruvida uppgivet namn å hotellet eller pensionatet bör med hänsyn till rörelsens art och omfattning godkännas. I tillståndsbeslutet skola angivas den byggnad eller lägenhet, där rörelsen skall utövas, samt de gästrum, som få användas i rörelsen; och må förty ombyte eller utvidgning av lokalen eller användning av ytterligare r u m såsom gästrum ej ske utan länsstyrelsens medgivande. Vid ansökning om sådant medgivande skola i tillämpliga delar iakttagas föreskrifterna i denna paragraf.

Därest den som erhållit tillstånd till hotell- eller pensionatrörelse vill utöva rörelsen under särskilt namn eller utbyta godkänt namn mot annat, skall ansökan därom göras till länsstyrelsen, som därvid h a r att iakttaga vad i femte stycket stadgas.

tillstånd erfordras. Rörelsen må likväl utövas endast genom ansvarig föreståndare, som i 4 § sägs. Där sådan ej redan finnes, skall för tiden till dess föreståndare godkänts av länsstyrelsen vad i fjärde stycket nämnda paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning.

3 §.

6 §•

över utfärdade tillstånd jämlikt denna förordning skall länsstyrelsen föra förteckning i liggare eller kortregister. Däri skola antecknas dagen för tillståndets meddelande, tillståndshavaren, ort och lokal, där rörelsen skall utövas, godkänt namn för hotellet eller pensionatet, uppgift om föreståndare, som godkänts jämlikt 4 §, ävensom annat beslut, som må hava meddelats angående rörelsen. Utdrag av liggaren eller registret bör tillställas polismyndigheten för kännedom.

Byggnad eller lägenhet, som jämlikt länsstyrelsens tillstånd användes till hotell eller pensionat, skall vara utmärkt såsom sådant genom tydlig, från gata eller öppen plats synlig skylt eller a n n a t kännetecken. Å skylt eller annat kännetecken eller i meddelanden, avsedda för allmänheten, må benämningen hotell ej användas för rörelse eller för densamma nyttjad byggnad eller lägenhet, såframt rörelsen ej är sådan som avses i 1 §. I sådana tillkännagivanden, som avses i andra stycket, må ej användas annat namn på hotellet eller pensionatet än det, som länsstyrelsen godkänt.

4 §.

Där hotell- eller pensionatrörelse drives av bolag, ekonomisk förening eller annan samfällighet, skall för rörelsen finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare, som är ansvarig för rörelsens behöriga utövande enligt denna förordning. Länsstyrelsen må ock, om särskilda skäl föreligga, på begäran av enskild utövare av hotell- eller pensionatrörelse godkänna annan person att vara ansvarig föreståndare för rörelsen. Såsom ansvarig föreståndare må godkännas endast den, som uppfyller de i 2 § andra stycket c) stadgade villkoren. Avgår av länsstyrelsen godkänd föreståndare, må rörelsens utövare, under förutsättning att ansökan om godkännande av ny föreståndare göres inom en månad, för tiden till dess sådant godkännande skett utse person, som uppfyller villkoren i 2 § andra stycket c ) , att vara ansvarig föreståndare i den avgångnes ställe. 5 §. Har enskild person som utövar hotelleller pensionatrörelse avlidit, må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under ett år från dödsfallet utan att nytt

7 §.

För yrkesmässig verksamhet som h a r till ändamål att åt allmänheten tillhandahålla möblerad bostad och är av m i n d r e omfattning än i 1 § första stycket sägs, erfordras icke tillstånd enligt denna förordning. Innan sådan rörelse börjas, skall dock anmälan därom göras hos polismyndigheten i orten. Särskilda eldfara.

bestämmelser

till skgdd

mot

8 §.

Om sotning inom hotell eller pensionat gäller vad därom är stadgat i brandstadgan och vederbörande brandordning, dock att sotningen städse skall verkställas genom yrkeskunnig person. Upptäckes felaktighet eller missförhållande, som kan medföra brandfara, skall den som verkställer sotningen ofördröjligen därom underrätta brandchefen i orten. 9 §. I hotell eller pensionat skall finnas såväl allmän belysning som reservbelysning. Alla i hotell eller pensionat be-

fintliga utrymningsvägar skola dygnet runt vara tillfredsställande upplysta. Till belysning må icke användas eldfarliga oljor av första klass ej heller sprit. Förutom elektrisk belysning och gasbelysning må i sovrum användas endast hänglampor för olja samt stearinbelysning. Över hänglampa bör finnas värmefångare av obrännbart material. Lysämnesrör, reaktor eller annan strömbegränsande anordning må ej fästas närmare oskyddat trä än 23 centimeter. Anläggning för framställning eller förvaring av gas må icke finnas inom byggnad som inrymmer hotell eller pensionat, med mindre de för anläggningen använda lokalerna äro brandsäkert avskilda från de lokaler, som äro avsedda för hotellet eller pensionatet. Gasmätare må ej uppställas under trappa. Rörliga gasarmar må ej användas. 10 §. Reservbelysning skall finnas ovanför eller vid sidan av utgång, som leder direkt till det fria, samt ovanför eller vid sidan av nedgång till utrymningstrappa. Är reservbelysning, som i första stycket sägs, ej tillräcklig för vägledning vid hotellets eller pensionatets utrymmande, skall därjämte i dettas utrymningsvägar finnas reservbelysning av sådan ljusstyrka att, då endast reservbelysningen är tänd, tillräcklig belysning för nämnda ändamål erhålles. Trappa i hotellet eller pensionatet skall vara försedd med reservbelysning. Är reservbelysningen elektrisk, skall för densamma finnas särskild huvudledning, ansluten till byggnadens servisledning, dock må, där särskilda omständigheter föranleda därtill, reservbelysningsanläggningen kunna anslutas till samma huvudledning som annan belysning, därest anslutningen göres genom en eller flera särskilda, enbart för reservbelysningen avsedda grenledningar. Elektriska lampor till reservbelysningen skola, där antalet överstiger fyra, ordnas i grupper på sådant sätt, att bredvid varandra anbragta lampor ej anslutas till samma gruppsäkring.

218 Väg till utrymningstrappa skall tydligt utmärkas genom målade eller på annat lämpligt sätt anbringade pilar, som skola vara fullt synliga dygnet om och placerade på sådant avstånd från varandra, att en pil är synlig från varje del av utrymningsvägen. Belysningen av dylik pil skall ske genom reservbelysningen. 11 §. För tillkännagivande samtidigt inom alla delar av hotell eller pensionat av eldfara skall finnas anordning för klämtning å enslagsklocka med en klang, som tydligt skiljer sig från varje annan signalanordning i byggnaden. Sådan klocka skall anbringas å varje ställe, där det för ändamålet kräves. Erfordras flera klockor, skola de vara inbördes förenade genom ledning, så att alla klockorna kunna sättas igång samtidigt. Är alarmanordningen elektrisk, skola de kontakter, genom vilka alarmering framkallas, vara så konstruerade, att klockorna, sedan kontakten tillslagits, oavbrutet signalera till dess kontakten slås ifrån. Kontakterna skola vara så skyddade, att missbruk förebygges utan att deras användande vid förefallande behov hindras. Om särskilda skäl föreligga, äger länsstyrelsen, efter h ö r a n d e av länsbrandinspektören, föreskriva, att alarm skall ske automatiskt genom termokontakter eller liknande anordningar uppsatta i varje rum och förbundna med en eller flera klockor som ovan sagts. 12 §. Inom hotell eller pensionat skall i varje våning i omedelbar närhet av varje för utrymning avsedd utgång eller trappnedgång finnas en vattenfylld pytsspruta med lock och med minst 5 meter gummislang och som rymmer minst 12—15 liter, så ock annan eldsläckningsmateriel, som kan vara föreskriven, ävensom ledning till alarmanordning och öppningsanordning till röklucka. I stället för pytsspruta må finnas inomhusbrandpost, genom stigarledning ansluten till allmän vattenledning och med påkopplad slang av minst 25 meters

längd och 32 millimeters invändig diameter. Platsen för brandredskapen skall utmärkas genom anslag å väggen med ordet »Brandredskap». 13 §. I hotell och pensionat må förstugor, korridorer, trappor, andra utrymningsvägar samt nödbalkonger icke efter mörkrets inbrott vara belamrade med reseffekter och andra h i n d r a n d e föremål. Vid eldning i kakelugn skall framför eldstadsöppningen finnas finmaskigt skyddsgaller, som täcker hela öppningen. Kakelugnsinsats med utbyggt bränslemagasin må icke användas. I avbalkat utrymme u n d e r utrymningstrappa må icke förvaras lätt antändbara ämnen. Därest eldfarliga oljor eller denaturerad sprit förvaras inom byggnad, vari hotell eller pensionat är inrymt, skola för sådana ändamål användas täta, väl tillslutna, av plåt förfärdigade kärl. 14 §. I varje gästrum i hotell och pensionat skall finnas tryckt meddelande, avfattat på svenska, engelska, franska och tyska språken, med uppmaning till gäst att vid inflyttningen skyndsamt skaffa sig kännedom om trappnedgångar och andra anordningar för byggnadens utrymmande vid eldfara. Blanketter till meddelanden som i första stycket sägs tillhandahållas utan avgift av polismyndigheten. Formulär till blanketterna fastställes av blankettkommissionen. 15 §. Hotell och pensionat skola minst en gång årligen på i förväg ej tillkännagiven tid besiktigas till utrönande huruvida gällande byggnadsbestämmelser samt föreskrifterna i 9—14 §§ denna förordning iakttagits ävensom att förbudet i 2 § sjätte stycket förordningen ej överträtts. Vid besiktningen skola vidare de i femte stycket denna paragraf angivna intygen granskas.

Det åligger innehavaren av eller föreståndaren för hotellet eller pensionatet att vid besiktningen på anmodan förete fackmässigt upprättade plan- och sektionsritningar av lokalerna. Besiktning som ovan sägs skall förrättas av polismyndigheten och brandchefen i orten. Då skäl därtill föreligga bör dessutom länsbrandinspektören deltaga i förrättningen. Vid förrättningen skall genom polismyndighetens försorg föras protokoll, som skall undertecknas av förrättningsmännen. Ersättning för resa, om sådan för besiktningen erfordras, utgår med belopp som bestämmes av länsstyrelsen och betalas av hotellets eller pensionatets innehavare. Särskild besiktning å elektriska ljus-, kraft- och alarmledningar med tillhörande anordningar skall genom innehavarens eller föreståndarens försorg en gång årligen verkställas av sakkunnig, opartisk person. Vid besiktningen anmärkta bristfälligheter skola avhjälpas inom tid som föreskrives av förrättningsmannen. Innehavaren eller föreståndaren skall av förrättningsmannen anskaffa intyg om att besiktning verkställts och att anmärkta bristfälligheter avhjälpts inom föreskriven tid. Intyg skall av innehavaren eller föreståndaren förvaras under en tid av två år. 16 §. Finnes vid besiktning, som i 15 § första stycket avses, anledning till anmärkning, skola förrättningsmännen till innehavaren av eller föreståndaren för hotellet eller pensionatet göra de erinringar, som föranledas härav. Ställer sig innehavaren eller föreståndaren icke sådan erinran till efterrättelse, skola förrättningsmännen anmäla förhållandet till länsstyrelsen ävensom, där fråga är om överträdelse av gällande byggnadsbestämmelser, till byggnadsnämnden. Om kontroll natgäster.

över hotell-

och

pensio-

17 §. Då gäst tagit in å hotell eller pensionat, skall han av innehavaren eller före-

ståndaren omedelbart avfordras uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel och hemort. Är gästen utlänning, skall uppgift jämväl avfordras honom om hans nationalitet, födelsetid och födelseort samt den ort inom eller utom riket, där han senast uppehållit sig. Innan utlänning avflyttar från hotell eller pensionat, skall innehavaren eller föreståndaren tillika avfordra honom uppgift vart han närmast ämnar begiva sig. De uppgifter, som i första stycket avses, skola antecknas i en särskild liggare enligt blankett, som utan avgift tillhandahålles av polismyndigheten. I liggaren skall jämväl antecknas dagen för gästens ankomst och avflyttning. Användas å hotell eller pensionat för nu nämnda ändamål på en gång flera liggare, skola dessa numreras samt uppgift om antalet lämnas till polismyndigheten. Liggare skall föras med noggrannhet och förvaras omsorgsfullt. Den skall på anfordran hållas tillgänglig för polismyndigheten och skall överlämnas till denna när rörelsen upphör. Formulär till blanketter till liggare fastställes av blankettkommissionen. 18 §. Länsstyrelsen äger ålägga innehavaren av eller föreståndaren för hotell eller pensionat att på sätt och inom tid som länsstyrelsen bestämmer till polismyndighet göra anmälan rörande gäster å hotellet eller pensionatet. 19 §. Vägrar gäst å hotell eller pensionat att om sig lämna uppgifter enligt bestämmelserna i 17 § eller finnes anledning antaga, att av gäst om sig lämnade uppgifter äro oriktiga, är innehavaren av eller föreståndaren för hotell eller pensionat skyldig att ofördröjligen göra anmälan därom hos polismyndigheten i orten. 20 §. Föreskrifterna i 17—19 §§ skola, såvitt de hava avseende å utlänningar, äga tillämpning jämväl beträffande sådan rörelse, som i 7 § sägs.

220 Ansvarsbestämmelser

m. m.

21 §. Driver någon hotell- eller pensionatrörelse utan att hava erhållit behörigt tillstånd därtill, straffes med dagsböter, dock ej under fem. Med dagsböter straffes 1) den, som utövar rörelse, som i 4 § första stycket eller 5 § avses, annorledes än genom behörig föreståndare, 2) den som, utan att hava erhållit behörigt medgivande därtill, byter eller utvidgar lokal för av honom med vederbörligt tillstånd bedriven hotell- eller pensionatrörelse, 3) innehavare eller föreståndare, som utan behörigt medgivande inom hotell eller pensionat till gäst såsom sovrum upplåter rum eller annat utrymme, vilket ej i tillståndet angivits såsom gästrum, 4) innehavare av i 7 § avsedd rörelse, därest han uraktlåter att göra anmälan, varom i nämnda paragraf stadgas. 22 §. Innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat, som bryter mot bestämmelse i 6 §, straffes med dagsböter. 23 §.

Därest inom hotell eller pensionat icke iakttages vad som stadgats i 9, 10 eller 12 § eller föreskrivits i eller med stöd av 11 §, straffes innehavaren eller föreståndaren med dagsböter. 24 §.

Åsidosättas bestämmelserna i 13 § eller 14 § första stycket, straffes innehavaren eller föreståndaren med böter från och med fem till och med t r e h u n d ra kronor. 25 §.

Därest det på grund av åtagande eller annorledes ankommer på ägare av fastighet, vari hotell eller pensionat är inrymt, att helt eller delvis ansvara för iakttagandet av föreskrifterna i 9—12 §§ och 13 § sista stycket, skall fastighetsägaren vid försummelse härutinnan vara underkastad det ansvar som eljest ä r

stadgat för hotellets eller pensionatets innehavare eller föreståndare. 26 §.

Uraktlåter innehavare av eller föreståndare för hotell- eller pensionatrörelse eller innehavare av i 7 § avsedd rörelse att beträffande utlänning fullgöra sådan anmälningsskyldighet, som stadgas i 19 § eller av länsstyrelsen föreskrivits med stöd av 18 §, straffes med dagsböter. Har förseelsen skett i avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omständigheterna försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader. Uraktlåter innehavare eller föreståndare eljest att fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet r ö r a n d e gäst eller försummar han att fullgöra skyldighet enligt 17 §, straffes med böter från och med fem till och med trehundra kronor. 27 §.

Lämnar någon vid fullgörande av Uppgifts- eller anmälningsskyldighet enligt 17—19 §§ mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse i högst sex månader. 28 §. Böter tillfalla kronan. 29 §. Har innehavare av eller föreståndare för hotell- eller pensionatrörelse blivit upprepade gånger fälld till ansvar mot bestämmelser, som meddelats i eller enligt denna förordning, eller finnes han eljest icke lämplig att vidare utöva eller förestå rörelsen, må länsstyrelsen återkalla tillståndet att idka rörelsen eller det för föreståndaren meddelade godkännandet. Den som utövar i 7 § avsedd rörelse kan, där sådant för upprätthållande av allmän ordning, säkerhet eller sedlighet prövas nödigt, efter anmälan av polismyndigheten av länsstyrelsen vid vite förbjudas att vidare utöva rörelsen.

30 §. Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall i stad, där poliskammare finnes, avse denna myndighet. Vad nu är stadgat skall dock icke gälla i fråga om länsstyrelses befogenhet jämlikt 18 §. 31 §. Med polismyndighet avses i denna författning polischefen i orten samt i stad därjämte poliskammare, om sådan finnes, så ock, såvitt angår föreskrifterna i 17—19 §§, i Stockholm chefen för kriminalavdelningen och såväl i stad som å landet den som av polischefen förordnats att mottaga anmälningar, varom stadgas i 18 och 19 §§. 32 §. Poliskammarens beslut må överklagas hos länsstyrelsen sist å trettionde dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet. Över länsstyrelses beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till inrikesdepartementet inom tid som i första stycket sägs. 33 §. Rörande sanitära förhållanden inom hotell och pensionat är stadgat i hälsovårdsstadgan. 34 §. Konungen utfärdar de bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av denna förordning. Denna förordning träder i kraft den Genom förordningen upphäves stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse med undantag av dels § 2 mom. 2, §§ 6, 7 och 9— 18 samt § 19 första och andra styckena ävensom § 28, dels ock §§ 32 och 33 såvitt dessa hava avseende å bestämmelser i nyssnämnda författningsrum. Hotell- eller pensionatrörelse, som vid denna förordnings ikraftträdande utövas med vederbörligt tillstånd, må under iakttagande av bestämmelserna i

denna förordning fortsättas efter nämnda tidpunkt som om tillstånd för rörelsen vore meddelat enligt denna förordning. För sådan rörelse skall länsstyrelsen så snart ske kan fastställa de rum i hotellet eller pensionatet, som få begagnas såsom gästrum. Till ledning för länsstyrelsens avgörande härutinnan skall innehavaren av eller föreståndaren för hotellet eller pensionatet på anmodan tillställa länsstyrelsen fackmässigt upprättade plan- och sektionsritningar av lokalerna. Å hotell eller pensionat, som nu nämnts, må utan hinder av vad i denna förordning stadgas förut begagnat namn användas under en tid av fem år från förordningens ikraftträdande. Vill

innehavaren jämväl efter utgången av nämnda tid driva hotellet eller pensionatet under särskilt namn, har han att hos länsstyrelsen göra ansökan om godkännande av namnet; och gälle med avseende å prövningen av ansökningen vad i 2 § femte stycket denna förordning stadgas. Därest i hotell eller pensionat som ovan sägs, reservbelysning eller anordning för brandalarm ej erfordrats jämlikt äldre bestämmelser, skall motsvarande befrielse från skyldighet enligt 10 och 11 §§ denna förordning äga rum under en tid av två år från förordningens ikraftträdande.

Bilaga 12.

Kortfattad redogörelse för hotell- och restaurangutbud n i n g e n i Schweiz, England och Förenta staterna. Utbildningen i Schweiz. Schweiz får väl sägas vara föregångslandet p å hotell- och restaurangutbildningens område. Schweizarna ha redan tidigt och kanske bättre än andra folk insett restaurangernas och hotellens betydelse för ett land och de ha därför sörjt väl för rekryteringen av kvalificerad personal till sina anläggningar. Vid personalfrågan fästes alltså allra största vikt, ty, framhåller man, även det vackraste och bäst inredda hotell är icke värt mera än kvaliteten på dess anställda och dess ledning och det är dessa, som skapa den atmosfär och behaglighet, som aldrig låter ett schweizerhotell bli till en hotellfabrik. I Schweiz finnas därför också några av de äldsta och mest ansedda skolorna på hotell- och restaurangväsendets område. De mest kända äro hotellägarnas skola i Lausanne, personalförbundets (Union Helvetias) skola i Luzern och restaurangägarnas båda skolor i Zurich och Neuchåtel. Vid alla dessa skolor bedrives undervisningen rationellt och effektivt efter moderna principer och u n d e r år 1945 ha ca 800 elever utexaminerats från dessa. Man gör omedelbart den iakttagelsen, att utbildningstiden vid de olika kurserna nedskurits i största möjliga utsträckning (8 veckor—6 m å n a d e r ) . Endast de bästa lärarkrafter tagas i anspråk för undervisningen, som är förlagd till ljusa och vackra lokaler med tidsenlig utrustning. Läroböcker och annan undervisningsmateriel synas vara utvalda med största omsorg och äro synnerligen instruktiva. Vid språkundervisningen lägges stor vikt, och den har beretts stort utrymme i utbildningsplanerna.

Skolorna drivas som centralskolor med sluten utbildning, d. v. s. såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen är förlagd till själva skolan. Ökad praktisk erfarenhet bibringas eleverna före eller efter kurserna på olika arbetsplatser, där de stå under särskilt överinseende av respektive avdelningschefer. Tidigare har internatsystem tillämpats vid de olika läroanstalterna, vilket emellertid nu håller på att avvecklas på de flesta håll under motivering, att detta system är föråldrat och ej passar den uppväxande generationen. Vidare h a r det konstaterats, att bättre resultat uppnås, då eleverna själva få hyra sina rum i staden och ej tvingas tillsammans på sin fritid i skolan. Hotellfackskolan i Luzern går däremot i viss utsträckning fortfarande in för internat, vilket till stor del beror på, att skolan disponerar härför särskilt väl lämpade lokaler. Samtliga elever intaga dock undantagslöst sina måltider i skolorna, varvid kockeleverna tillaga maten och serveringseleverna servera. Efter genomgången kurs vid någon av restaurangskolorna erhålla eleverna visserligen betyg men anses därmed långt ifrån utbildade i respektive fack; härför erfordras en lärlingstid av 2y 2 år för kockar och 2 år för serveringspersonal samt därefter avläggandet av godkänt fackprov inför en av yrkesmän sammansatt kommission, som utses av statsmakterna. Ändamålet med kurserna är att i främsta rummet bibringa eleven de för yrket erforderliga teoretiska kunskaperna jämsides med en metodisk praktisk färdighet. Betydelsen av denna utbildningsform anses numera så stor, att lärlingstiden kan förkortas efter genomgå-

ende av vissa kurser, så att en 6 månaders kurs vid någon av skolorna skulle motsvara 1 års elevtid på restaurang. Kursverksamheten är även så lagd, att den unge lärlingen egentligen när som helst under sin elevtid kan beredas tillfälle genomgå åsyftad kurs. För yrkesmannens vidare utbildning och befordran finnas sedermera kompletterings- och påbyggnadskurser, s. k. högre kurser, att tillgå. Dessa utgöras av mera avancerade kockkurser och specialkurser, hovmästarekurser, språkkurser, barkurser, sekreterare- och hotellkurser m. m. Alla möjligheter givas alltså den ambitiöse att få en allsidig och ur alla synpunkter vederhäftig utbildning för vidare befordran. En ungdom, som söker sig till näringen, börjar t. ex. som lärling i ett restaurangkök, där han gör sina allra första lärospån i yrket. Efter ett halvt års tid genomgår han t. ex. 6 månaders kockkurs vid någon skola, varefter han efter ytterligare ett års kökspraktik avlägger sitt fackprov och därmed anses färdig som kock. Under sin fortsatta verksamhet kanske han för att förkovra sig vid olika tillfällen genomgår kortare påbyggnadskurser för att så småningom avancera till kökschef. Sätter han sitt mål ändå högre, måste han tillägna sig en mer allsidig utbildning och genomgår då även serveringskurser och hotellkurser med åtföljande praktik på restaurang och hotell samt övriga kurser, varefter möjligheterna öppna sig för honom att efter ihärdigt arbete och trägna studier till slut bli sin egen. Som tydligt framgår, bli riktlinjerna klart utstakade för den unge, och han har endast att själv välja sitt mål, varvid den grundliga planmässigheten i utbildningsverksamheten ständigt är honom till stor hjälp på hans väg framåt i yrket. Utbildningen i England Hotell- och restaurangnäringen är den fjärde i ordningen bland Englands industrier och sysselsätter för närvarande n ä r m a r e en miljon människor i olika befattningar på hotell, restauranger, barer och marketenterier (canteens).

224 Vanan att »äta ute» h a r u n d e r senaste åren blivit mycket utbredd i England, beroende på den alltmer markerade bristen på hemhjälp och a n d r a förhållanden förorsakade av kriget. Den längre semestertiden för folk av alla yrkeskategorier h a r naturligtvis även bidragit till att öka frekvensen på hotell och restauranger av alla slag. Främst är det emellertid Englands växande betydelse som turistland och mellanlandningsplats för trafiken mellan Amerika och Europa, som kommit uppmärksamheten att på senaste tiden speciellt rikta sig på denna näringsgren. Mycket göres också nu för att tillgodose det ökade behovet av förstklassiga och ändamålsenliga hotell och restauranger med tränad och välutbildad personal på alla poster. Stora ansträngningar ha gjorts för att organisera upp, intensifiera och bredda utbildningen inom yrket, vilket haft till följd att ett femtiotal restaurangskolor nu äro i verksamhet på olika platser i England. Dessa skolor äro i regel inrymda som en utbildningsenhet i tekniska yrkesskolor, varför de också komma i åtnjutande av de ekonomiska förmåner stat och kommun lämna den allmänna utbildningsverksamheten i landet. Restaurangskolorna administreras visserligen lokalt under ledningen av den yrkesskola där de äro förlagda, men själva undervisningen är sedan fyra år tillbaka organiserad och samordnad under »The National Council for Hotel and Catering Education». Detta organ, som är sammansatt av representanter för hotelloch restaurangnäringens samtliga organisationer, försöker nu i intim kontakt med undervisnings-, arbets- och livsmedelsministerierna dirigera utbildningsförhållandena efter i stort sett enhetliga principer över hela England. F ö r detta ändamål har kommittén en heltidsanställd generalsekreterare och en organisatör med erforderligt sekretariat till sitt förfogande som ett verkställande organ. Kurserna vid de olika skolorna utgöras av såväl heltidskurser som deltidskurser. De förra äro i främsta r u m m e t

avsedda för de nybörjare som söka sig till yrket, medan de senare äro tillrättalagda for dem som redan arbeta i näringen och önska förbättra sina yrkeskvalifikationer för att därigenom kunna avancera. »The National Council for Hotel a n d Catering Education» rekommenderar således varje nybörjare i yrket att genomgå en tvåårig »grundläggande kurs» (Basic Training Course) vid vilken eleven utbildas helt i skolan med någon kortare tids praktisk tjänstgöring på restaurang. Den unga eleven får vid denna kurs lära sig det elementära på olika områden inom restaurangyrket. Huvudvikten av undervisningen är lagd vid praktisk matlagningslära och därmed sammanhängande ämnen som receptkunskap, näringslära, hygien samt materialoch verktygslära, men kursplanen omfattar även ämnen som serveringsteknik, bartjänst, kassatjänst, yrkesräkning och franska språket. Vid slutet av första året få eleverna genomgå en fackprövning för betyg (The City and Guilds Institute »Catering Trades Basic Training Certificate» nr 150) omfattande både skriftliga och praktiska prov i bland annat enklare matlagning, näringslära, yrkesräkning och servering, under överinseende av särskilt tillsatta censorer. Endast godkända elever tillåtas fortsätta andra året, som även det avslutas med prov för betyg (The City and Guilds Institute Certificate »Cookery for Hotels and Catering Establishments» nr 151). Vid denna fackprövning, som endast omfattar praktisk och teoretisk matlagningslära, ställas fordringarna på elevernas kunskaper i kokkonsten betydligt högre. Jämsides med denna »slutna» utbildningsform helt i skola bedrives även på många håll utbildningen enligt den så kallade »öppna» linjen, d. v. s. eleverna tjänstgöra till största delen ute på olika arbetsplatser och få endast vissa timmar i veckan metodisk undervisning i skolan i teori och praktik. I dessa fall är timantalet i de olika läroämnena i skolan avvägt i förhållande till den slutna linjen och fastslaget enligt nedanstående med 6 timmar i lO—»11379

veckan under två år (härvid räknas med 36 veckor per skolår). 1) Teoretisk och praktisk matlagningslära och hygien 216 timmar 2) Yrkesräkning 48 » 3) Näringslära 60 » 4) Servering och bartjänst 60 » 5) Material- och verktygslära 48 » Kurser av detta slag avslutas med fackprövning i likhet med vad som tillämpas vid den »slutna» linjen. Efter att ha genomgått en grundläggande två-årskurs anses restauranglärlingen ha fått en fast grund att stå på för vidare utbildning och specialisering till kvalificerad yrkesman inom näringen. För att tillgodose även detta utbildningsbehov anordnas vid de flesta restaurangskolor mera avancerade kurser för såväl köks- som serveringspersonal. Dessa äro i regel ettåriga deltidskurser med sex undervisningstimmar i veckan i skolan, varför eleven som regel kan behålla sin ordinarie befattning på resp. arbetsplats. »Cookery for Hotels and Catering Establishments» är namnet på en kurs för kökspersonal med minst ett års praktik i kök. Kursen kan ur utbildningssynpunkt jämställas med den grundläggande kursens andra år och avslutas också med samma examensprov som denna. »Advanced Cookery for Hotels and Restaurants» är en påbyggnadskurs för kockar, som ha minst tre års kökspraktik eller som med godkända betyg genomgått ovannämnda kurs. Även denna kurs avslutas med fackprövning och betyg. (The City and Guilds Institute Certificate »Advanced Cookery for Hotels and Restaurants» — nr 152). Fordringarna ställas här högt, och eleven skall kunna prestera vad man kan vänta av en »chef de parti» i ett förstklassigt restaurangkök. »Waiting Courses» eller påbyggnadskurser för serveringspersonal, som önska förkovra sig i yrket, anordnas efter samma principer som kökskurserna med ettårig deltidsundervisning. Andra kurser som t. ex. hotellkurser, husfrukurser

och restaurangkontoristkurser anordnas vid många av de engelska restaurangskolorna. För ambitiösa ungdomar med god skolunderbyggnad, vilka aspirera på chefsbefattningar inom yrket, planeras treåriga heltidskurser, där eleverna skola utbildas såväl praktiskt som teoretiskt i allt vad som kan förekomma på hotelloch restaurangnäringens olika områden. Riktlinjerna för den fortsatta högre utbildningen inom yrket äro även uppdragna av »The National Council», som planerar »Administrative Courses» för högt kvalificerad personal med minst fem års praktik inom yrket. Man har härvid tänkt att dessa kurser skulle bli av mer teknisk natur, omfattande bl. a. organisation, administration, bokföring och lagstiftning m. m. för hotell, restauranger, barer och marketenterier. Tidigast två år efter avlagd examen vid denna »Administrative Course» skulle den högre utbildningen kunna avslutas med en »Executive Course» lämplig för dem som önska bli sina egna företagare eller företagsledare för större hotell och restauranger. Kursplanen skulle i detta fall omfatta finansiering, planering, den senaste tekniska utvecklingen inom branschen, reklam, turistgeografi och arbetsledning m. m. De som genomgått dessa sistnämnda kurser skulle komma att tilldelas ett diplom, som skulle skänka dem en viss ställning inom »The Hotel and Catering Institute», en institution, som inom den närmaste framtiden skall inrättas under »The National Council». Meningen med inrättandet av detta institut är att ge yrkesställning åt näringen och de medlemmar som kvalificera sig till inträde i institutet i förhållande till myndigheter och den stora allmänheten. Till en början komma medlemmarna att beviljas inträde genom en särskild uttagningskommitté på grundval av deras sysselsättning och ställning inom näringen. Men efter denna första uttagning skall inträde endast kunna vinnas genom avläggande av godkända fackprov.

226 Genom detta system av metodisk utbildning och en viss auktorisation av kvalificerade befattningshavare inom yrket är »The National Council» förvissat om, att den engelska hotell- och restaurangstandarden kommer att höjas, så att den kan jämföras med vilket övrigt europeiskt land som helst. Utbildningen

i Amerikas

förenta

stater.

Den enorma hotell- och restaurangin dustrien i Amerika har naturligtvis all tid haft ett mycket stort behov av kvalificerad och yrkeskunnig personal. Detta behov har på senare åren väsentligt ökats bl. a. genom den kraftigt tilltagande inhemska turisttrafiken och har även ytterligare accentuerats efter införandet av de stränga immigrationsrestriktioner na, då tidigare en stor del av yrkets fackmän kommit över från Europa. Med anledning härav ha näringens olika organisationer gjort stora ansträngningar för att få till stånd en rationell och effektiv utbildning inom yrket, vilket haft till följd att en hel mängd restaurangskolor i dag äro i gång över hela landet. Dessa skolor äro liksom hos oss i regel förlagda till och utgöra en del av de stora allmänna yrkesskolorna. Ett typiskt exempel härpå är den restaurangskola, som på initiativ av hotelloch restaurangorganisationen i New York, startades för tre år sedan vid New York State Institute of Applied Arts and Sciences. Denna läroanstalt, som till största delen är baserad på ekonomiskt understöd från staten New York, tillämpar mycket låga elevavgifter, men däremot få eleverna själva helt bekosta läroböcker och en del av undervisningsmaterielen. Restaurangskolan disponerar förutom vanliga lärosalar ett elevkök med all modern restaurangutrustning, en vacker matsal för serveringsövningar samt en ändamålsenligt inredd receptionsavdelning för hotellpraktik. Här erbjuder skolan sina elever tre olika 2-års kurser — en restaurangkurs (catering), en hotellkurs och en husfrukurs (housekeeping). Utbildningstiden är uppdelad på fyra terminer med växelundervisning, så att

eleverna tillbringa viss tid i skola för teoretisk och praktisk undervisning och viss tid på hotell eller restaurang för helt praktisk utbildning. Kursplanerna för restaurangkursen omfatta förutom praktisk matlagning och servering även ämnen som styckning (meat cuts), tranchering, matsedelsteknik (menus), födoämneslära (nutrition), sprit- och vinkännedom (wines a n d beverages), ekonomi (cost control) o. s. v. Hotellkursen, som framför allt avser att utbilda personal till receptioner och hotellkontor, omfattar förutom praktisk tjänstgöring i reception, bokföring, hotellbokföring och kontroll, hotellag, rumservice, turism m. m. Husfrukursen består uteslutande av kvinnliga elever, som här få lära sig allt som hör till ledningen av hotellens och restaurangernas ekonomiavdelningar eller som amerikanaren säger — housekeeping. Förutom de speciella yrkesämnena i de olika kurserna meddelas även undervisning i rent allmänbildande ämnen som psykologi, räkning, kommunikationer och samhällslära m. m. Ledningen för skolan anser sig alltså ha ansvaret för ungdomens utbildning icke blott till skickliga yrkesmän, utan även till goda samhällsmedborgare. Efter genomgången godkänd kurs tilldelas eleven ett diplom, och det har icke visat sig vara någon svårighet för honom att sedan erhålla god anställning inom yrket. Diplomet berättigar även eleven till inträde vid universitet eller college för fortsatta studier. Jämsides med heldagskurserna bedrives även kvällsundervisning vid skolan för folk som redan äro anställda inom yrket men önska förkovra sig teoretiskt i olika ämnen för att därigenom vinna befordran och bättre arbetsvillkor. Antalet elever har ökat varje år och för närvarande äro 200 inskrivna vid heldagsundervisningen. I Amerika har man även, vad som kanske inte är så vanligt i Europa, sörjt för utbildningen av högre administrativ personal såsom managers och managing directors m. fl., i det man vid en del 15f—511379

universitet upprättat särskilda hotelloch restaurangfakulteter. Den mest kända restauranghögskolan är för närvarande den som är förlagd till Cornell University i Ithaca. Initiativet till denna skola, som startades år 1922, togs av American Hotel Association och där främst av E. M. Statler, den stora Statlerkoncernens grundare och ledare. Ett av skälen till att man just kom att förlägga skolan hit var, att dåvarande rektorn för de samlade utbildningsenheterna vid universitetet — Ezra Cornell -— haft som grundprincip att det alltid för varje människa finns något att studera, och att det ej alls var nödvändigt för en gentleman att ägna sig uteslutande åt den hävdvunna ultraklassiska utbildningen vid läroanstalter av detta slag. Utbildningen här är fyraårig och bedrives efter gängse bruk vid universitet med föreläsningar, laboratorieövningar och enskilda studier, i detta fall på hotell- och réstauranglivets alla olika områden. Själva undervisningsplanen uppdelas i fyra huvudgrupper. 1. Kurser huvudsakligast behandlande mat och dryck och allt därmed sammanhängande. 2. Tekniska kurser omfattande hotelloch restaurangbyggnation, moderniseringar, underhåll, maskinell utrustning, inventarier m. m. 3. Föreläsningar i administration och ekonomi. 4. Föreläsningar i psykologi, arbetsledning, försäljningsteknik o. s. v. Dessutom uppmuntras eleverna att utnyttja alla de fördelar ett universitet kan bjuda, det vill säga att vid sidan av de rent fackmässiga studierna efter tid och lägenhet även ägna sig åt kulturella och rent allmänbildande studier för att få en vidgad blick och en andlig lyftning. Därför är det ej ovanligt att påträffa elever från hotell- och restaurangskola vid föreläsningar i nationalekonomi, kulturhistoria och dylika ämnen. Under sommarmånaderna är det obligatoriskt för eleverna att tjänstgöra i arbetsledarebefattning på hotell- eller restaurang för praktisk utbildning. En representant för skolan besöker dem vid

skilda tillfällen under denna tid, dels för att kontrollera deras arbetsförhållanden och dels för att med respektive företags ledning diskutera deras framsteg och förutsättningar. Vid sommarperiodens slut har varje elev att avlämna en skriftlig rapport till skolan över sina iakttagelser och rön. För att vinna inträde vid universitetet på hotell- och restauranglinjen måste den sökande ha genomgått »senior high school» med godkända betyg eller utexaminerats och erhållit diplom från läroanstalter liknande New York State Institute. På senaste åren har emellertid antalet sökande blivit så stort (förra året 405 anmälningar), att man måst tillgripa en särskild inträdesprövning för att begränsa antalet elever, och det totala elevantalet är för närvarande 376, vilket betecknas som högt. Skolan, som sedan startåret letts av professor Meek, har nu 14 heltidsanställda facklärare och som tillfälliga föreläsare anlitas specialister från hotell- och restaurangnäringen, vilka komma upp till universitetet för viss tid och hålla en serie föreläsningar varje termin. Skolan fick under de första fem åren värdefullt ekonomiskt stöd av näringens organisationer men har sedan stått på egna fötter och skolans ekonomi är nu till största delen baserad på elevavgifter. Dessa äro efter svenska förhållanden höga eller 600 dollar per år, vartill kommer cirka 100 dollar i s. k. laboratorieavgifter. Levnadsomkostnaderna för eleverna vid universitetet, som är ett internat, växla givetvis men kunna beräknas till 700 dollar per år. Smärre tillfälliga utgifter belöpa sig till om-

kring 100 dollar, vilket allt sammanlagt utgör en kostnad av 1 500 dollar för elev per år eller cirka 6 000 dollar för hela fyraårskursen. Mindre bemedlade elever ha emellertid möjlighet att komma i åtnjutande av stipendier och tillfälle finnes även för elever att förtjäna något under sommarhalvåret vid sin praktiska tjänstgöring. De amerikanska hotell- och restaurangmännen äro med rätta stolta över sin internationellt kända högskola vid Cornell University, där hittills mycket goda resultat nåtts, och ett faktum är att många av de mera framgångsrika amerikanska hotellmännen gått igenom denna skola. Ovan anförda rent skolmässiga utbildning vid olika slag av läroanstalter har emellertid ej ännu fått den omfattningen, att den är tillräcklig för att fylla behovet av kvalificerad arbetskraft inom näringen. Många, framför allt större hotellföretag, ha därför själva anordnat god utbildning på själva arbetsplatsen, ofta i form av mycket effektiva snabbkurser för att rekrytera sin egen personal. Hotellorganisationen står även till tjänst med råd och upplysningar samt även i viss utsträckning undervisningsmateriel till företag som önska starta utbildningsverksamhet. Till slut måste även den korrespondensundervisning omnämnas som tilllämpas vid ett institut i Washington — antagligen det enda i världen upplagt speciellt för hotell- och restaurangyrket. Denna form för undervisning måste vara mycket värdefull för dem inom yrket som genom studier önska förkovra sig men ej ha tid och råd att besöka någon skola.

Summary. At the proposal of the Swedish Tourist Traffic Association the Government in t h e Autumn 1948 authorized the Minister of Commerce to appoint a committee of experts to analyze in the first place the financial value of tourism for Sweden as well as transport capacity, hotel questions etc. Specially emphasized were the difficulties in stating the financial value of foreign tourism, mainly due to the incomplete accountancy system in this respect. The Committee immediately concentrated its activities on finding means of increasing rapidly the possibilities for foreign tourists to obtain hotel accommodations in 1949 and in general to facilitate without delay foreign tourists' visits to Sweden. As a consequence the Committee in April 1949 joined the Tourist Traffic Association's proposal as to increased hotel rates during peak seasons against a promise on the part of hotel proprietors to reserve a certain part of the hotel space for the disposal of foreigners as well as to certain simplifications of formalities connected with the crossing of borders, exchange of foreign currency etc. The Committee also dealt w i t h the restrictions preventing Swedish tourists from travelling abroad and raised the question of simplifying the passport regulations between the Nordic countries. In the latter question the Committee recommended the reintroduction of the Nordic Travel Card.

As an introduction to the estimation of the financial value of the tourist traffic into Sweden the Committee comments upon the importance of tourism in general. The Committee is stressing the fact that in the Marshall Aid special emphasis has been given the importance of increased tourist traffic in order that Europe should reach equality in the so called dollar balance. In the Committee's opinion tourist revenue must not be judged in proportion to tourist expenditure. The Committee is further stressing the importance of treating tourism in trade-political connections in the same way as other factors constituting a country's trade exchange. The tourist trade also fills a large place in the labour market and must be considered well fit for developing the industry of a country, for raising p r o duction and for creating increased export possibilities. Travel and tourist traffic are nowadays universally acknowledged as factors of great cultural importance and the tourist traffic of today constitutes one of the best means for the European nations to get to k n o w each other and to widen mutual understanding. This is so much more desirable during periods of international agitation. In official Swedish quarters it has been duly realized that visits by foreign tourists are to the advantage of the

country. There is no doubt, however, that here in Sweden the appreciation of the cultural and financial value of a tourist flow from abroad is not as well developed as w i t h other tourist countries. There has been a general ignorance of the actual value of foreign tourism to Sweden and the details available for the estimation thereof have been extremely poor. There are no statistics in Sweden, on w h i c h to base a financial estimation of foreign tourism. The Com-

mittee gives certain indications as to the establishment of such statistics. In order to obtain figures for the average daily expenditure by tourists from different countries the Committee proposed for the summer 1949 a supplementation of the so called entry and departure cards to be rendered by foreigners visiting Sweden. An investigation undertaken by the Currency Control Office and based upon examples taken at random gave the following result:

English tourists had spent Sw.Crs. 42 American » » » 37 Other » » » approx. 16 In view of the small size and deficient representativeness of the material these figures cannot be considered significant but in the Committee's opinion they may form a basis as in any event they seem to be on the lower side. Based upon these figures representing the daily expenditure for various categories of foreigners and the length of stay for the various categories (it has been possible to state exactly the length of stay by means of the existing accountancy system of foreigners) the Committee presents certain results pertaining to the investigation of the financial value. The Committee does not, however, confine its investigations to this basis of calculation but is applying two further methods for an estimation of the value of foreign tourism for Sweden. Besides the aforementioned method, w h e r e the figure covering daily expenditure for the various categories of tourists has been multiplied by the corresponding number of days of stay, a second estimation is effected based upon

per day

facts contained in the Official Swedish statistics »Non-Immigrant travellers arriving in 1938—1939». Following an index number the figures thus obtained are being converted at the daily expense rate applicable at that time, resulting in a figure for 1950, w h i c h is 52 % higher than that of 1938. Finally this figure has been adapted to the accounts of foreigners rendered in 1950. Thirdly a statement is being compiled of facts collected by means of examples taken at random and from foreign sources. The results obtained from these three methods are the following:

1) Traffic revenue Tourist expenditure

Millions Sw.Crs. 29,4 98,8 128,2

2) Traffic revenue ( = method 1) Tourist expenditure

29,4 139,7 169,1

3) Traffic revenue Tourist expenditure

85,4 146,5 231,9

In the Committee's opinion the t h i r d alternative is of main significance. The figures thus produced give tourism the seventh place among the major groups of Sweden's export industries. When considering tourism as a factor of importance for the foreign currency balance the Committee thinks it well justitfied to state that this contribution of foreign currency is more easily obtained than several other comparable revenues. As regards the value of the American tourist traffic to Europe on the whole, the tourist traffic from the USA is accounted for in a separate chapter. The Committee gave consideration to a number of viewpoints on the qualifications w h i c h Sweden has as a tourist country for foreigners. Without being able to r a n k among the big tourist countries Sweden nevertheless must be considered of no little interest to foreigners. Unfortunately, however, Sweden lacks sufficient capacity as to hotels and boarding houses, particularly in the bigger towns, to be able to accommodate a tourist flow of any substantial increase in volume. It is not to be expected that private means will be invested in enterprises necessary for this purpose unless such enterprises be established as paying propositions. Surely, therefore, it will be necessary for the public to take measures in order to bring within reach the object now set. Whether one is satisfied with the automatic increase of the tourist flow or aims at securing a greater share of the international tourism the question of accommodation capacity remains the pith of the problem. The Committee is anxious to state that the aim of the efforts made shall be the accomplishment of a standard increase and the creation of reconstructions to keep up w i t h the expansion of travel caused by the in-

creasing level of standards of living, a n d consequently not to make Sweden a specially boosted tourist country. All efforts should instead be concentrated upon a modest and careful investment policy securing a means of receiving these foreign tourists visiting Sweden in a satisfactory and dignified manner. In connection w i t h the question of Sweden's accommodation capacity t h e Committee presents certain data on the number of rooms available as well as statistics showing the utilization of these rooms. The reason w h y no further contribution of hotels and boarding houses — w i t h a few exceptions — has been obtainable is mainly to be found in the inability to find investors willing to risk the necessary funds. But above all the reduced profits in the hotel business repeatedly stressed on the part of the trade seem to have created the decisive factor. The investigation into the profitability of the hotel t r a d e effected by the Price Control Board has been examined in this connection and seems to indicate in the Committee's opinion that the trade can no longer be run w i t h the same result as earlier. T h e Committee, therefore, in principle recommends a free pricefixing for this trade, w h i c h might render effectiveness to private enterprise in heavy tourist traffic areas. The Committee does not propose any detailed suggestions on solving the p r o b lem of increasing the accommodation capacity but only refers to private enterprise being in all p r o b a b i l i t y best fitted for judging w h a t is or is not possible. It appears desirable to the Committee that there should be a general advisory function regarding the building of new establishments and that this advisory function should be in the hands of a special consultative body, the so called

tourist council. The Committee further deals with the efforts made to spread vacations by means of encouraging travel during pre- and postseason periods. In connection with the financial problems of the hotel trade the Committee discusses various forms of support, amongst others public subsidy. The question is left open, however, and the Committee states the opinion that the tourist council, the establishment of w h i c h has been recommended by the Committee above, should study development in this field and submit proposals. Certain estimations made as regards transport capacity indicate that same is not underdeveloped. The Committee recommends, however, that immediate steps be taken by the State Railways for the establishment of an additional motor car ferry of modern type and sufficient size on the line Hälsingborg—Helsingör. An increase of motor car transportation capacity on the route Copenhagen— Malmö should also be given due consideration. Further the arrangements for customs clearance and baggage handling in Malmö and Hälsingborg are considered unsatisfactory and the Committee suggests that necessary steps be taken without delay in order to eliminate these inconveniences. An account is rendered of the various organizations in Sweden promoting tourism. As regards the Swedish Tourist Traffic Association the Committee recommends a rationalization of the administration, involving a reduction of the number of members of the board, abolition of the council and improvement of the existing chancellery. It is further recommended that an information office be established in Stockholm to meet the foreign tourists' demand for

information and assistance on planning trips to various parts of the country. The Committee accounts for the alternatives possible as regards the association's offices abroad. The Tourist Traffic Association's propaganda activities are dealt w i t h in a separate paragraph and in this connection the Committee states that the central body of Swedish tourist traffic should be organized in such a way as to secure the highest possible efficiency and determination in the performance of the various existing types of tourist propaganda abroad. As regards the financial situation of the Swedish Tourist Traffic Association the Committee suggests that the Association should try to secure from private contributors engagements on fixed amounts for a certain course of years. A basic amount for the central administration in Stockholm should be included in the Government grant, w h i c h may be counted upon by the Association. The amounts placed at the Association's disposal by private contributors should be used for information and propaganda purposes and — in view of the fact that these amounts are comparatively modest — an additional Government grant be made equivalent to twice the sum of private contributions. The Government grant would thus consist of one fixed amount to be paid to the Association at the beginning of each year, and another sum equal to the amount which the Association can prove as having been obtained from private sources. As regards the financing and functions of the district organizations the Committee suggests that every organization attached to the Tourist Traffic Association and having the character of a county or province association be assig-

ned a tourist intendent, simultaneously functioning as the Association's deputy. In order to follow closely the organization of the Association and its continuous development the Committee suggests a separate body, viz. the above mentioned so called tourist council. The scope of this body, however, should not be confined to following in a merely organizing manner the changes within those institutions handling the propaganda abroad etc. but should also form a consultative organ for the State in tourist questions. It is recommended that the existing hotel law be superceeded by the new hotel regulations drafted by the Committee. The classification of Swedish hotels and boarding houses has been one of the principal problems in connection with the framing of the new statutes. In the Committee's opinion a classification would involve too great an inconvenience. The Committee has also discussed the introduction of certain standards of qualification for proprietors of hotels and boarding houses. The Com-

mittee recommends, however, that no such standards of competence be set forth. The proposal of new hotel statutes does not contain any regulations as to the building of hotels or boarding houses. The Committee suggests certain rationalization regarding the control of guests in hotels and boarding houses and states the desirability of releasing to the very largest extent owners and managers of hotels and boarding houses from the considerable work involved in performing the general reporting duty. The Committee has examined the present Swedish system of training for professions connected with the hotel and restaurant trade and submits certain suggestions for improvements. With regard to the question of legal protection for travel bureaus the Committee is not prepared to support any Government action, although being fully aware of the irregularities existing within this trade.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid. 3 5

I Skrivelse till departementschefen Kap. 1 Inledning Kap. 2 Reselivets utveckling från och med första världskrigets u t b r o t t Allmän överblick s. 9, Förhållandena i Sverige s. 11, Den folkliga turismens inträde s. 13, Det andra världskriget och dess inverkan på turismen s. 14, Utvecklingen från krigsslutet intill tiden för turistutredningens tillkallande s 15 Utredningsdirektiven s. 20, Utredningsarbetets uppläggning s. 21

9 Kap. 3 Turismens betydelse Allmänna synpunkter s. 25, Uppfattningen i Sverige s. 30, Den ekonomiska bedömningen s. 32, Det statistiska underlaget s. 32, Beräkningen av turistinkomsterna s. 41

25 Kap. 4 Turisttrafiken från Amerikas förenta stater Den amerikanska turistmarknaden s. 50, Transportkapaciteten på nordatlanten s. 54, Den amerikanska turisttrafiken och Sverige s. 56, Åtgärder till främjande av turisttrafiken från Förenta staterna s. 57

50 Kap. 5 Några synpunkter på förutsättningarna för den utländska turismen i Sverige

60 Kap. 6 Behovet av inkvarteringsresurser och dess tillgodoseende

67 Kap. 7 Finansieringsproblem för hotellnäringen Kap. 8 Transportkapaciteten

81 88

Kap. 9 Olika turistfrämjande organisationer i Sverige Allmän översikt s. 95, Svenska Turisttrafikförbundet s. 97, Svenska Institutet s. 105, Frågan om en sammanslagning mellan turisttrafikförbundet och Svenska Institutet s. 108, Förslag till organisation av Svenska Turisttrafikförbundet s. 113, Turisttrafikförbundets propagandaverksamhet s. 122, Turisttrafikförbundets finansiering s. 129, Lokalföreningarnas finansiering och verksamhet s. 133

95 Kap. 10 E t t rådgivande organ för turistnäringen och för kulturutbytet med utlandet 135 K a p . 11 Förslag till förordning angående hotell-och pensionatrörelse 142 Allmän motivering s. 142, Författningens tillämpningsområde s. 145, Klassificering av hotell- och pensionatrörelser s. 146, Införande av kvalifikationskrav for hotell- och pensionatsinnehavare s. 151, Föreskrifter avseende skydd mot eldfara s. 152, Sanitära förhållanden s. 157, Kontroll över hotell- och pensionatgäster s. 157, Speciell motivering s. 159 K a p . 12 Hotell- och restaurangutbildning Utbildningen i Sverige s. 167

IQQ

Kap. 13 Frågan om lagligt skydd för resebyråverksamheten

170 Sammanfattning

j>77

Särskilt yttrande i resebyråfrågan av herrar Munthe och Ohlson

BILAGOR Sid.

Bil.

1 Rekommendation från OEEC beträffande åtgärder på turistområdet 186

Bil.

2 Bil.

3 Tablå över totala antalet i Sverige inresta utlänningar under åren 188 1925—50 Antal inresta utlänningar från vissa länder till Sverige 1933—38, 1947—50. Trendkurvor a Storbritannien, Frankrike & Benelux, Schweiz & Italien 189 b Tyskland & Österrike, U. S. A., Östeuropa 190 c Argentina & Brasilien, Indien 191

Bil.

4a

Tablå över antal resande från Storbritannien till Sverige, Norge och Danmark 1947—50

192 Bil.

4b

Tablå över antal resande från Förenta staterna och K a n a d a till Sverige, Norge och Danmark 1947—50 193

Bil.

5 Främmande länders turistintäkter

Bil.

6 Turistutredningens skrivelse till 1944 års nykterhetskommitté

196 Bil.

7 Sammanfattning av priskontrollnämndens utredning

198 200

194 Bil.

8 Publikationer utgivna av Svenska Turisttrafikförbundet

Bil.

9 Tablå över statliga anslag och bidrag i procent i förhållande till totala inkomster för Svenska Turisttrafikförbundet och Svenska Insti205 tutet P. M. angående Byggnadstekniska krav i fråga om bestämmelser beträffande hotell- och pensionatsbyggnader 206

Bil. 10 Bil. 11 Bil. 12

Förslag till förordning om hotell- och pensionatrörelse (hotellförordning) 21° Kortfattad redogörelse för hotell- och restaurangutbildningen i Schweiz, England och Amerikas förenta stater 223

u m n i a r y in English

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk förteckning (Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna utredninganias n u m m e r 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m . [5] B e t a n k a n d e med förslag till ny ägofredslagstiftnlng. [20] Förslag till sjömanslag m. m. [22] Förslag till lagstiftning om förbud m o t bebyggelse m. m. inom vissa strandområden [40] B e t ä n k a n d e med förslag till utlänningslag m . m . [42]

Stateförfattning. Allmän statsförvaltning, rrinciper för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstadga. [12] B e t ä n k a n d e med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m . m. [18]

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. [14] Konkurrensbegränsning. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 1. [27] Del 2. Bilagor. [28] Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning. [32] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. B e t ä n k a n d e angående producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk. [39]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Kommunalförvaltning.

Statens ock kommunerna* finansväsen. 1944 års allmänna s k a t t e k o m m i t t é . 5. B e t ä n k a n d e angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13] B e t ä n k a n d e me.l förslag rörande utformningen a v åtgärder för ökad skattefinansiering a v k o m m u n a l a investeringar. [24] Politi. B e t ä n k a n d e angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8] SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [19] Kejnekommissionens utredning. [21] Den u t o m p i ocessuella r ä t t s h j ä l p e n å t mindre bemedl a d e . [31] 1944 års n y k t e r h e t s k o m m i t t é . 1. Statistiska undersökningar kring alkoholfrågan. [43] 2. Verkan p å den mänskliga organismen a v maltdrycker m e d olika alkoholhalt. [44] Nationalekonomi och socialpolitik. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under den till följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 j ä m t e sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. B e t ä n k a n d e om barnstugor och barntillsyn. [15] Statens sjukhusutredning a v å r 1943. B e t ä n k a n d e 6. Redogörelse för arbetsstudler vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m . [ 17] Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. [23] 19. U t r e d n i n g och förslag angående vrkesskadeförsäkringslag. [25J E k o n o m i s k t långtidsprogram 1951—1955. [30] Ungdomen möter samhället. Ungdomsvårdskommitténs slutbetänkande. [41] 1950 års folkpensionsrevision. Avdragsregler och bostadstillägg. [45] Anstaltsvårdades r ä t t till folkpension m. m. [47] llälso- och sjukvård. V a t t e n och avlopps frågan. [26] B e t ä n k a n d e angående omorganisation a v apoteksväsendet i riket m . m . [34]

Industri. Den svenska byggnadsmaterialmarknaden. Produktion, distribution och prissättning av jord- och stenindustriens material. [35] Skor. [38] Handel och sjöfart. Kommunikationsvägen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10] Turisttrafiken från utlandet. [49] Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd å t svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4] 1945 års universitetsbercdning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, Institutions- och stipendiefragor m. m.. det akademiska befordringsväsendet. [9] Filmcensuren. B e t ä n k a n d e 1. [161 Skolöverstyrelsens organisation. [29] 1946 års k o m m i t t é för sjuksköterskeutbildningen. 2. Högre utbildning av sjuksköterskor m . m. 3 . Specialutbildning a v sjuksköterskor. [33] Arkiv- och biblioteksfilmning. [36] Universitetskanslersämbetets uppgifter och organisation m. m. [37] B e t ä n k a n d e angående skol- och yrkeshem för b a r n med komplicerad utvecklingshämning. [48] Försvarsvapen. Försvarets personaltjänst. 1. (2| B e t ä n k a n d e med förslag angående flyttning a v Stockholms örlogsbas till Stockholms södra skärgård. [46] I'triket, ärenden. Internationell rätt.

KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER