Smålands Taberg utredning rörande frågan om åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1953:33

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

SMÅLANDS TABERG U T R E D N I N G R Ö R A N D E F R Å G A N OM Å T G Ä R D E R T I L L SKYDD FÖR S M Å L A N D S

TABERGS

NATURVÄRDEN AV SVEN STRÖMBERG OCH STIG ÖDEEN

S T O C K H O L M 19 5 3

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk förteckning 1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. Kihlström. 36 s. Ju. 2. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 s. Jo. 3. Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 s. Jo. 4. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 4. Victor Petterson. 28 s. U. 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Victor Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. Idun. 229 s. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 394s. E. 8. Utredning om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. Fi. 9. Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidskriftstryck. 143 s. Ju. 10. Förband och bygd. Victor Petterson. 180 s. Fö. 11. Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m. m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 350 s. E. 12. Fakta om olja. Gernandt. 80 s. H. 13. Landsbygdens elkraftförsörjning. Gernandt. 120 s. K. 14. Förslag till brottsbalk. Norstedt. 590 s. Ju. 15. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. Katalog och Tidskriftstryck. 550 s. E. 16. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 2. Bilagor. Beckman. 271 s. E. 17. Enhetligt frihetsstraff m. m. Marcus. 222 s. Ju.

18. Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet. Beckman. 527 s. C. 19. Sågverksindustrien i södra Sverige. Idun. 164 s. H. 20. Trafiknykterhet. Victor Petterson. 310 s. K. 21. Promemoria med förslag till vissa åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. Katalog och Tidskriftstryck. 66 s. Ju. 22. Nåd i brottmål. Statistiska uppgifter för 1900talets första hälft. Av S. Groth. Marcus. 24 s. 23. Konsumentprisindex. Betänkande angående omläggning av levnadskostnadsindex. Marcus. 75 s. C. 24. Folkhögskolans ställning och uppgifter. Katalog och Tidskriftstryck. 247 s. E. 25. Det proportionella valsättet vid landstingsval. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 5. Kihlström. 128 s. Ju. 26. Betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. Gernandt. 159 s. Ju. 27. Psykologiskt försvar. Kihlström. 256 s. I. 28. Befälsordningen vid infanteriet. Kihlström. 480 s. Fö. 29. Abortfrågan. Victor Petterson. 298 s. I. 30. Åtgärder för förenhetligande av besvärstiden i administrativa mål. Marcus. 36 s. Ju. 31. Förslag till hälsovårdsstadga m. m. Idun. 234 s. I. 32. Vårdorganisation för förvarade och internerade. Beckman. 104+31 + 32 s. Ju. 33. Smålands Taberg. Utredning rörande frågan om åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden. Av S. Strömberg och S. ödeen. Beckman. 55 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetsul utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1953:33

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

SMALANDS TABERG U T R E D N I N G R Ö R A N D E F R Å G A N OM Å T G Ä R D E R T I L L SKYDD FÖR SMÅLANDS

TARERGS

NATURVÄRDEN AV SVEN STRÖMBERG OCH STIG ÖDEEN

S T O C K H O L M 19 5 3

3 ^<%/£ *f»Wgd?

STOCKHOLM 1953 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Jordbruksdepartementet Inledning H u r berget blev till Växter och djur vid berget Tabergs bergslag Det nuvarande samhället Gruvbolaget Det tyska inflytandet Äganderättsförhållandena Turistliv och hembygdsvård Tabergsfrågan Utredningen Naturskyddsintressena Det egenartade Taberg Det vackra Taberg Det kulturhistoriska värdet Gruvdriften och samhället Gruvbrytningsintresset Järnmalmstillgången Järnmalmens förädling Järnmalmen i folkhushållet Legeringsmetallen vanadin Titanvitt Titan, framtidens metall Titantillgångarna Utvinning av titan Formerna för gruvdriften Nuvarande brytningsmetod Öppen pallbrytning Underjordsbrytning Anrikning

5 7 8 10 13 14 15 18 20 21 23 29 32 32 33 33 34 36 36 37 38 38 39 39 39 40 42 42 42 43 43 3

Tabergfrågans lösning Naturskyddet Mineraltillgångarna och samhällsintresset Avtal med gruvbolaget

45 45 48 51

Bilaga: Preliminärt avtal mellan Kronan och Aktiebolaget Smålands Taberg

j

Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1952 tillkallade Herr Statsrådet den 7 juni oss för att såsom sakkunniga verkställa utredning och framlägga förslag rörande frågan om åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden. En naturskyddsfråga innefattar så gott som alltid en avvägning mellan olika allmänna och enskilda intressen, mellan intressen av att bevara naturen orörd och intressen av att utnyttja en naturtillgång. I fallet Smålands Taberg hänför sig naturskyddssynpunkterna till ett flertal olika områden och även de teknisk-ekonomiska problemen har visat sig sammansatta och skiftande. Till följd därav har utredningsarbetet kommit att bli mera omfattande än vad som från början kunde förutses. Förutsättningarna för att utnyttja bergets malmtillgång har visat sig svårbedömbara, beroende som de är av den pågående och kommande tekniska utvecklingen samt i icke mindre grad av konjunktur förhållanden. Det är därför icke uteslutet att sådana förändringar kan inträffa, att en helt annan avvägning mellan naturskyddsintressena och ekonomiska intressen kan visa sig riktigare än den, som för närvarande bedömes lämplig. Oavsett vilken lösning som nu väljes, måste därför förutses, att en omprövning kan bli aktuell inom överskådlig tid. Det torde då också komma att visa sig, att tabergsfrågan i än högre grad än nu, icke blott ur naturskyddssynpunkt utan även ur teknisk-ekonomisk synpunkt, är en riksangelägenhet och icke en huvudsakligen lokal fråga. Vad vi nu sagt, tillsammans med den omständigheten att de i och för sig måhända sjä vklara motsättningarna mellan olika intressen kommit att under den tid tabergsfrågan varit aktuell i hög grad outreras, har gjort, att vi ansett oss böra relativt fylligt behandla problemets bakgrund och förutsättningar. Efter dessa linjer har vi bedrivit utredningsarbetet och får till fullföljande av utredningsuppdraget härmed överlämna betänkande däröver. -1168 53

Under utredningen har överläggningar ägt rum med länsstyrelsen i Jönköpings län samt med representanter för Kommerskollegium, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Svenska turistföreningen, Månsarps kommun, Tabergs turistförening och Tabergs bergslags hembygdsförening ävensom med olika fackmän. Vissa delar av betänkandet har, enligt vad som däri vid respektive avsnitt anmärkts, sakgranskats av nämndeman Ph. Andersson, Smålands Taberg, naturskyddsintendent L.-E. Esping, Stockholm, professor S. Hjelmqvist, Lund, herr S. Lindgren, Norrahammar, bergsingenjör H. Löwenhielm, Djursholm, överdirektör N. H. Magnusson, Stockholm, fil. dr. E. Nilsson, Västerhaninge, fil. lic. O. Rune, Uppsala, taxeringsinspektör E. Stork, Smålands Taberg och bergmästare E. Tenne, Ramlösa. I betänkandet har vi sökt göra en avvägning mellan de olika intressen, som inverkar på frågan om Tabergs skyddande, dels i nuläget och dels i framtiden. Vi har därvid kommit till det resultatet att starka skäl talar för att Taberg skyddas mot varje ingrepp genom gruvbrytning och att något aktuellt intresse ej finns att berget utnyttjas som malmtillgång men att malmens titanhalt gör att möjlighet till en viss brytning i forskningssyfte måste hållas öppen. Vi anser därför att ett statsingripande bör ske för begränsning av brytningen till förmån för naturskyddsintressena. I överensstämmelse med direktiven har vi i första hand undersökt möjligheterna för en frivillig överenskommelse med gruvbolaget om en sådan begränsning och med bolaget träffat ett preliminärt avtal därom. Såsom ett andra alternativ att lösa skyddsfrågan har vi närmare behandlat en fridlysning av berget såsom naturminne enligt naturskyddslagen och därvid konstaterat att förutsättningar för fridlysning föreligger. Med anledning av den samhällsekonomiska och strategiska betydelse, som Taberg inom överskådlig tid kan förutses få, har vi föranletts att något beröra den principiella frågan om möjligheterna till skyddande av mineraltillgångar mot ur samhällelig synpunkt ej önskvärt utnyttjande. Vi har därvid kommit fram till, att en ny lagstiftning till skydd för samhällsintresset i mineraltillgångar är önskvärd och att en särskild utredning i ämnet snarast bör komma till stånd. Under förutsättning att så sker tillstyrker vi att det med gruvbolaget träffade preliminära avtalet godkännes av Kungl. Maj:t. För den händelse åter tanken på en lagstiftning i berörda syfte finnes böra avvisas, ifrågasätter vi om ej övervägande skäl talar för att Taberg omedelbart fridlyses som naturminne. Stockholm den 4 november 1953. Sven Strömberg

6 Stig Ödeen

i>..VJtS3fc -'•

»fe v *

* •.

M A ? -.f* 7 *?*

-v^

Fig. ?. Taberg från norr. Bergets särpräglade silhuett i

'v^£V

.„**,

landskapsbilden.

Inledning

I nordligaste delen av småländska höglandet omkring 12 km söder om Vättern ligger Taberg 1 eller »Berget» som det sedan gammalt benämnes i trakten. Det utgör högsta punkten av höglandet i denna del och når upp till 343 m över havet. Isolerat höjer det sig omkring 140 m över den omgivande terrängen, som i allmänhet ligger mellan 200 och 220 m över havet. Närmaste mera markerade höjd är den 4 km norr ut belägna Nyponkullen med sina 270 m över havet. I denna del är höglandet i allmänhet ganska kuperat med djupt nedskurna ådalar. Norr om Taberg är det dock utpräglat flackt och från bergets fot sträcker sig här en djup dalgång, som längre fram öppnar sig i en bred sänka mot Vättern. Mot öster stigethöglandet och når vid Tomtebacken 30 1

Se kartskiss fin.

km i sydost sin största höjd med 370 m över havet. Taberg bildar en bergskropp av långsträckt form med sin största utsträckning, omkring 900 m, i nordvästlig-sydostlig riktning. Arealen uppgår till ungefär 26 hektar. Mot öster och söder stupar berget brant, delvis nästan lodrätt, medan det mot norr och väster är mera långsluttande. Högsta toppen ligger på bergets sydöstra del invid det brantaste stupet. En andra topp omkring 400 m nordväst därom når 340 ni ö. h. Berget får härigenom sett från högplatån norr därom och från Vätterns strand en karakteristisk profil 2 . Förbi bergets östra sida flyter Tabergsån genom den till en början djupa och smala dalgången till Munksjön invid Vätterns södra ända. Fig. 1.

Hur berget blev till 3

Bergets särpräglade form sammanhänger med dess speciella geologiska historia. Enligt den uppfattning som numera synes vedertagen i fackkretsar 4 h a r bergmassan uppkommit genom att en magma under post-arkäisk (algonkisk) tid trängt genom berggrunden av gnejs-granit och sedermera stelnat till bergarten hyperit i en 4 km lång kropp i gnejs-graniten. I hyperitmagman har därvid, sannolikt på större djup, skett en utskiljning av vissa däri ingående mineral, framförallt av de tyngre jlirnrikare beståndsdelarna. Denna tyngre magma har senare under inverkan av tektoniska krafter genom en eruption förts upp till jordytan genom hyperitmassan. Vid stelnandet har den nuvarande bergarten magnetit-olivinit bildats. Sin avgränsning mot sydost har bergskroppen senare fått genom en vid dess sydända i riktning nordnordostsydsydväst gående förkastning 5 Bortsett från erosion och sedimentära avsättningar under senare geologiska perioder synes berget sedan det bildats ha bibehållits tämligen oförändrat. Som en homogen klump av malm ligger det i en omgivande hyperitmassa av det slag, som i ett stråk från Skåne genom sydvästra Sverige upp genom Norge uppträder vid gränsen mellan sydvästra Sveriges gnejsområde och Östsveriges graniter. Inom denna zon har på två platser — Långhult i Småland och Ransberg i Västergötland — påvisats likartade bildningar, ehuru mycket obetydliga jämförda med Taberg, som på grund av sin storlek intager en unik ställning. 3 Detta avsnitt h a r sakgranskats av professor S. Hjelmqvist i fråga om bergets u r s p r u n g och mineralogi samt av fil. dr. E. Nilsson i fråga om den senkvartära geologien. 4 Se S. Hjelmqvist: The Titaniferous Iron-Ore Deposit of Taberg, Sveriges Geologiska undersökning Ser C: 512, 1949.

8 Genom sitt ovanliga bildningssätt och sin bibehållna ursprungliga karaktär är berget av största intresse som geologiskt undersöknings- och studieobjekt. Den senast, 1946—49, verkställda ingående undersökningen av de geologiska och mineralogiska förhållandena 6 ägnades särskilt åt de väl blottlagda södra delarna av berget men även övriga delar studerades ingående och provtogs. För att utröna malmens fortsättning mot djupet har fem diamantborrningar utförts ned till ett djup av c:a 200 m över havet. Om malmens förhållande på större djup är däremot kännedomen alltjämt obetydlig. Gnejsgranitens sidostupning öster om malmkroppen kan tyda på en ganska flack undre begränsning av denna där, men på malmkroppens västra sida är stupningen brantare. De verkliga förhållandena torde ej kunna utrönas annat än genom mera omfattande undersökningar. Även ur andra geologiska synpunkter är Taberg och dess närmaste omgivning av intresse. Utvecklingen under senkvartär tid h a r sålunda i tabergstrakten haft ett ganska speciellt förlopp och bidragit till att ge miljön kring berget en särpräglad karaktär, som bl. a. framhäver detta som isolerad höjd på en i huvudsak plan terräng 7 . Då inlandsisen drog sig tillbaka till södra delen av Vättern, uppdämdes mellan denna och sjön Bolmen en vidsträckt issjö, Stor-Bolmen, som torde ha utgjort en vik av den stora Baltiska issjön. Här låg Taberg som en klippö utanför den stora öbildningen i sjöns mitt. Berget h a r därigenom kommit att omges med en av sjösediment bildad strandplatå, 5

Se kartskiss fig. 2. Av S. Hjelmqvist, se not 4. 7 E. Nilsson: »Huvuddragen av Vättertraktens geografiska utveckling u n d e r senk v a r t ä r tid» i »Geografdagarna i J ö n k ö ping 1939», utgiven av Mäster Gudmunds Gille i Jönköping. 6

Fig. 2. Kartskiss över Taberg. I huvudsak efter S. Hjelmqvist: The Titaniferous Iron-Ore Deposit of Taberg.

I

*

nivåkurvor 10 m ekvidistans malmkroppens gräns förkastning diamantborrhål

/

800 m

J.

i.

dagbrott --•

- *

•> ->

-»->

stoll utmålsgräns gräns för brytning enligt avtal

vars högsta strandlinje påvisats på 200 m ö. h. Långt senare synes emellertid isranden åter ha ryckt fram över tidigare frilagda områden och därvid med sin sydligaste istunga i Tabergsåns dalgång ha nått fram till strax norr om Taberg. I detta läge har tydligen isranden stannat avsevärd tid och därvid dämt upp den s. k. andra Vätterissjöu, på vars strand Taberg bildat en klippudde. Från istungan har kring dalgången deltabildningar kvarlämnats i form av flacka moränryggar och vid issjöns strand har ett 5 km brett stråk av sedimentplan avsatts norr om Taberg. I sin sydliga del är denna strandplatå helt flack. En serie geologiska händelser under senkvartär tid i denna landsdel har således berört tabergsnaturen. I viss mån kan sägas att härigenom uppkomna olikartade naturformationer möts vid Tabergs. Det torde framgå av det föregående att hyperitbildningen ingår som normal i ett större geologiskt sammanhang. Däremot h a r den för Taberg speciella sekundära bildningen av malmkroppen givit en bergart av ytterst ovanlig karaktär. Endast i Iron Mine Hill i Rhode Island, U.S.A., är en motsvarighet känd. Bergarten utgör en blandning av magnetit — ett av de vanligare järnmalmsmineralen, kemiskt en järnoxidoxidul — samt olivin, ett järn-magnesium-silikat. Magnetiten innehåller jämte järn även metallen vanadin, kemiskt bunden till järnet, samt metallen titan i form av mineralet ilmenit — det vanligaste mineralet i titanmalmer. Här uppträder emellertid ilmeniten ej fri utan i 8

Jfr fig. 3. Se vidare not 4. Hjelmqvist h a r uppgivit att i ett a n a l y s e r a t magnctitiskt prov j ä r n h a l t e n var fördelad med 55 % i magnetiten och 45 % i silikatet. Ofta torde silikatandelen av j ä r n e t v a r a större. 9

form av mikroskopiska nålar i magnetitstrukturen 9 . Hittills företagna undersökningar synes visa att malmkroppen i stort sett är mineralogiskt homogen. Järnet, som förekommer dels i magnetitformen dels i form av silikat, ingår i genomsnitt med 30 7c eller något däröver 1 0 . Vanadinhalten, som helt hänför sig till magnetiten, torde kunna sättas till 0,2 % (0,28 % vanadinoxid) medan titanet uppgår till omkring 3 % (4—6 % titanoxid). Växter och djur vid berget 1 1

Taberg ligger ungefär i centrum av det sydsvenska barrskogsområdet, d. v. s. det växtgeografiska området mellan bokregionen i söder och ekens nordgräns. Berget är med undantag av de branta sidostupen skogklätt. Större delen är barrskog, huvudsakligen av gran, som över de västra och södra sluttningarna liksom åt öster på andra sidan ån fortsätter i den för höglandet normala skogstypen, där i den kvantitativt dominerande barrskogen återfinns förutom björken även ädla lövträd. Ek ingår således sporadiskt i skogen men mot norr saknas den på grund av markens mineralbrist. Norra delen av berget och nordsluttningarna är bevuxna med lövskog. Åt nordväst vidtar flacka sandmarker på issjösediment. På de ur skogssynpunkt mindre produktiva jordarna här växer gles tallskog med undervegetation av bärris. I stor utsträckning upptas denna trakt av vidsträckta mossar 12 . Örtvegetationen på Taberg och i åns dalgång har fått sin prägel av skogstypen men framför allt av de minera1J Detta avsnitt har sakgranskats av fil. lic. O. Rune i fråga om de botaniska uppgifterna samt av naturskyddsintendent L.-E. Esping i fråga om de ornitologiska. 12 Se v i d a r e : W. Lothigius m. fl.: »Skogarna inom Tabergs bergslag» från 1937 års nordiska skogskongress.

logiska förhållandena och av de ovanliga terrängformerna. Ett flertal växter, som åtminstone i denna del av landet är mindre vanliga, återfinns sålunda på berget. Utöver åtskilliga »mindre allmänna» arter växer här flera, som i gängse botaniska handböcker har beteckningen »rar». Deras förekomst på denna lokal utgör ett viktigt men ännu ej helt klarlagt växtgeografiskt problem. Hit hör skogsklockan (Campanula cervicaria), fältvädden (Scabiosa columbaria), stickelfröet (Lappula deflexa) 13 , berg-johannesörten (Hypericum montanum) samt gräset långsvingel (Festuca gigantea) och ormbunksarten fjällspring (Asplenium viride). Den senare h a r här en av sina få lokaler utanför den skandinaviska fjällkedjan. En ytterst sällsynt kryptogam växer i ett bestånd på den branta östsluttningen, den med nyssnämnda närbesläktade Asplenium adulterinum. Den hybridiserar med den förra liksom med vanligt bergspring (Asplenium Trichomanes) och växtplatsen omges av hybridformer. Inom landet är ingen annan fyndplats känd och i utlandet finns arten på några få lokaler i Norge och Finland samt något rikligare i östra Centraleuropa. Arten är överallt bunden till ultrabasiska bergarter, till vilka tabergsmalmen med sin höga olivinhalt nära ansluter sig 14 . Alla tre ormbunksarterna 1 3 är fridlysta på Taberg enligt 1909 års lag om naturminnesmär18 I tredje lagutskottets u t l å t a n d e nr 15, 1952 kallad Hackelia deflexa. Den i samma utlåtande upptagna underviolen (Viola mirabilis) torde ej vara rar. 14 En n ä r m a r e behandling av de biologiska problemen i samband med den unika förekomsten på Taberg ingår i en uppsats av O. R u n e : »Smålands Taberg» i »Natur i Småland» sid. 234—236, Bokförlaget Svensk Natur. 15 De tre a r t e r n a är v a r a n d r a ganska lika, små parbladiga o r m b u n k a r med tal-

kens fredande 16 . Även en annan märklig växt, den egendomliga nästroten (Neottia nidus avis), har tidigare växt på berget men försvunnit i samband med de senare årens brytning. Terrängutformningen med det isolerade berget, dess delvis branta stup och den förbiflytande ån med dess smala dalgång liksom läget mellan skogstrakter och mossmarker har skapat en särpräglad miljö som givit fågellivet ovanligare inslag. Sålunda har under en följd av år den i landet relativt sällsynta pilgrimsfalken (Falco peregrinus) häckat på ett klipputsprång p å berget. Den synes dock ha försvunnit och torde ej ha observerats vid Taberg efter 1923. Häckningsplatsen är fridlyst 17 . Kungsfiskaren (Alcedo atthis), som tillhör våra sällsyntaste fåglar, förekommer på flera platser utmed Tabergsån. Den upptäcktes häckande första gången i Sverige på 1870-talet just vid Tabergsån. Sannolikt torde i landet finnas blott några tiotal par. Den likaledes sällsynta gråärlan (Motacilla cinerea) observerades häckande första gången i Sverige 1916 också vid Tabergsån. Den har sedan dess iakttagits på enstaka platser i Västsverige. Det vill efter observationer 1931—36 synas som om den mest pålitliga häckningsplatsen alltjämt vore Tabergsån. F ö r övrigt må nämnas att Tabergsån ej sällan besöks av fågelarter, som är ovanliga i trakten i övrigt 18 . rika hela, rundade småblad, men skiljer sig genom färgen på bladskaftet, som hos Trichomanes är helt m ö r k b r u n t , hos viride grönt utom vid basen och hos a d u l t e r i n u m grönt endast i spetsen. 10

K. B:s beslut den 22 oktober 1917. K. B:s beslut den 2 j u n i 1914. 18 Se vidare a r t i k l a r av K. von Essen i »Tabergs bergslag» årg. III, V och VI u t given av Tabergs bergslags hembygdsförening. 17

Fig. 3.

Kartskiss över området för Tabergs gamla

Strandlinjer

bergslag.

för issjöar samt israndsläge enligt E. Nilsson.

J kvarna

vägar järnvägar vattendrag bergslagsgräns kommungräns

jjlilij?

stadsbebyggelse

A

tidigare masugn

&

tidigare hammare

dalsänka Stor-Bolmen Vätterissjön israndsläge

Tabergs bergslag Taberg uppträder i historien första gången i ett tingsdokument från 1386, där det kallas »Tadukulle». Järnmalmen i berget torde mycket tidigt ha varit föremål för bearbetning men säkra belägg härför saknas före 1490. Detta år benådades, enligt bevarade dokument, i Jönköping en för tjuvnad dömd kvinna från att mista öronen och fick i stället »tjäna vid berget», vilket måste ha avsett gruvarbete. Från följande sekel finns flera belägg för att bergsbruk drivits vid Taberg. I början av 1600-talet blev bergsbruket organiserat på liknande sätt som i Mellansverige, och Tabergs bergslag avskildes som administrativ enhet med särskilda privilegier genom kungabrev åren 1618 och 1621. Tabergs bergslag omfattade hela Månsarps kommun och större delar av de angränsande Sandseryd och Barnarp 1 9 . Masugnar, hammarsmedjor och valsverk uppfördes. Under 1700-talet utvidgades bergsmännens privilegier och ytterligare masugnar och verk uppfördes. Bergsbruket fick en central betydelse för hela nordvästra Småland. Ända upp till 14 masugnar var i gång inom bergslaget. J ä r n b r u k växte upp i vida kretsar, i regel igångsatta av olika adelsmän. Den för järnmalmens förädling i masugnarna erforderliga kalkstenen, »limstenen», togs från Närke och transporterades över Vättern. Malmbrytningen försiggick i huvudsaklig utsträckning ur de rasmassor, som samlats vid bergets södra och östra sidor, men 1779 gjordes ett försök med en stoll som drevs i berget. Någon egentlig brytning kom emellertid h ä r ej till stånd. Taberg var i hög grad föremål för 18

Se fig. 3. D. Tilas: »Tabergs Järnmalms Berg i Småland». Kungl. Vetenskapsakademiens förhandlingar 1760. 20

3—1168 53

statsmaktens intresse under denna tid. Det utgjorde också ett intressant studieobjekt för vetenskapsmännen. Mången sådan besökte berget och framlade sina studieresultat i skrift. Mest bekanta bland dessa torde vara Emanuel Swedenborg (1734), Carl von Linné (1741), Hårleman samt sist men icke minst Daniel Tilas, vars avhandling 2 0 1760 var den första — och länge förblev den sista — ingående behandlingen av Tabergs malmfyndighet. Under 1800-talet utvecklades bergsbruket ytterligare och därmed även järnhanteringen. Denna och vad som därmed sammanhängde var i hela västra Småland befolkningens viktigaste binäring. Det beräknas att vid 1800talets mitt och fram till 1875 en fjärdedel av hela länets befolkning utanför städerna var direkt eller indirekt beroende av bergsbruket. Folket sysselsattes med kolningen i skogarna och transporterna med oxforor. De arbetade vid masugnar och i gjuterier och smedjor, där järnet göts till maskindelar, redskap, spisar och grytor eller smiddes till stångjärn. I tråddragerierna drogs stångjärnet till tråd. I manufakturverken smiddes det till spik, verktyg och mycket annat. En stor del exporterades också över Jönköping, Göteborg, Halmstad o. s. v.21. Betecknande för Tabergs betydelse vid mitten av 1800-talet är den roll det spelade i planerna på en västsmåländsk järnväg från Halmstad som på 1860-talet började diskuteras. Redan från början ansågs självklart att järnvägen skulle gå till Taberg och vid bildandet av Halmstad—Jönköpings järnvägsaktiebolag 1872 angavs järnvägens sträckning »från Halmstad nära Oskarström 21 W. William-Olsson och P. Fries: »Halmstad—Nässjö järnvägar och näringslivet i deras trafikområde». Utgiven av AB HNJ Intressenter 1950.

över Tor up förbi sjön Bolmen åt Vär- företag att utgöra grunden för uppbyggnamo och nära Taberg till Jönköping nåden av modern industri och folk från eller annan punkt på stambanan söder de gamla bruken började fabriker inom om Jönköping». Visserligen ändrades andra industrigrenar. Så skedde även sedermera sträckningen så att Nässjö i Taberg 2 ^. År 1892 startade S. M. Blomblev slutpunkt, och förändrade konjunkdahl, ursprungligen skollärare, ett ullturer kom Taberg att förlora sin domi- spinneri på platsen för en gammal hamnerande betydelse. Omedelbart sedan mare vid Tabergsån. Förutsättningarna järnvägslinjen Halmstad—Nässjö blivit var gynnsamma, då trakten hade en befärdig påbörjades emellertid förarbetet tydande fåravel. Utvecklingen av detta för Vaggeryd—Jönköping och 1894 fick företag med övervinnande av vid olika Taberg järnväg. tillfällen inträffade svårigheter är ett Mot slutet av 1800-talet efterföljdes intressant exempel på företagarverkhögkonjunkturen efter fransk-tyska kri- samhet i dessa trakter. Med fåravelns get av en utpräglad lågkonjunktur, som upphörande fick företaget övergå till nådde sitt bottenläge 1887. Den ena anväveri för grova tyger och då marknäläggningen efter den a n d r a lades ned den tröt för dessa varor så småningom och den tekniska utvecklingen under t 111 nuvarande matt- och möbeltygtilltiden gjorde, att då högkonjunkturen verkning. Företaget, som sedan ombilåterkom förutsättningar för bergsbrudades till aktiebolag, leddes till 1952 av kets återupptagande saknades. Masugsonen till grundaren. Samtidigt som narna fick förfalla, b r a n n ned eller Blomdahl startade sin fabrik, flyttade nan revs. Den sista, »Söre masugn», revs s systerson Rehnstedt sin tre år ti1917 22 . digare grundade verkstad till Blomdahls Berget fick sedan ligga orört ända lokaler i Taberg under namnet Tabergs fram till tiden för a n d r a världskrigets maskinfabrik. Med tiden uppstod ett utbrott, då driften återupptogs. Det uppflertal industriföretag och så småningo m rustande Tysklands stora järnmalmsbeblev Taberg åter en industriort, hov skapade avsättningsmöjligheter ehuru med företagen fördelade på ett även för denna malm. Med Tysklands flertal fack och som industrisamhälle i sammanbrott förändrades emellertid skuggan av storföretaget Norrahammar, åter förutsättningarna. Gruvbrytningen fortsatte i mindre omfattning men nu såldes malmen som makadam till järnvägen. F r å n 1952 öppnades åter avsättningsmöjligheter till Västtyskland och malmproduktionen återupptogs. Den nyss berörda ekonomiska krisen under slutet av 1800-talet gick även ut över den omfattande järnindustrin, som var baserad på bergsbruket. Men då konjunkturerna framemot sekelskiftet åter blev bättre, kom flera av dessa

Det nuvarande samhället 24 Taberg tillhör Månsarps kommun, som omfattar 6,560 hektar och den 1 januari 1953 hade 2,739 invånare. Under den senaste tioårsperioden har befolkningen i genomsnitt årligen ökat med 57 personer. Huvudparten av befolkningen, omkring 2 000, bor i Smålands Tabergs samhälle och bebyggelsen är här förlagd dels på åns östra sida och dels väster om ån vid ber-

22 E. L ö n n b e r g : »Om Tabergs bergsbruk och bergslag». Geografdagarna i J ö n köping 1939 utgiven av Mäster Gudmunds Gille i Jönköping 1939.

Se not 21. Detta avsnitt h a r sakgranskats av ordföranden i Månsarps kommunalfullmäktige, taxeringsinspektör E. Stork.

gets nordsida, där den sträcker sig upp på sluttningen. Här leder också en väg upp till bergets hjässa, där en turiststation uppförts. Under åren 1938—52 har inom kommunen tillkommit 230 nya lägenheter, varav omkring 200 i Smålands Taberg. Bebyggelsen har hittills reglerats endast genom styckningsplan, men sedan 1947 pågår arbete med planer enligt byggnadslagen för bl. a. dessa delar av kommunen. Ett förslag föreligger också numera till byggnads- och generalp l a n ^ , vilket nyligen utställts 20 . Därvid har dock de delar som berör berget undantagits i avvaktan på naturskyddsfrågans lösande. Planerna i deras helhet omfattar nämligen även bergets norra sluttning och övre delen av berget med hjässan upptages i förslaget som friluftsområde med begränsning utefter uppfartsvägens övre del. De sanitära förhållandena i samhället är föremål för åtgärder. I vattenfrågan har i olika sammanhang tidigare förslag uppgjorts och föroreningen av Tabergsåns vatten föranledde 1941 en undersökning, som gav vid handen att åvattnct måste betecknas som kloakvatten. Ett stort projekt 1946 till ett för samtliga samhällen mellan Månsarp och Jönköping gemensamt vatten- och avloppssystem ledde ej till åtgärder. För närvarande håller ett nytt förslag på att uppgöras. Enligt 1952 års taxering var antalet skattekronor i Månsarps kommun 87,696. Den kommunala utdebiteringen för 1953 är 7,90 per skattekrona. Smålands Taberg är ett industrisamhälle. De flesta av kommunens 26 företag är förlagda där. Sammanlagt sysselsattes för närvarande 755 anställda inom industri och hantverk. Företagen 25 Uppgjort av AB Vattenbyggnadsbyrån, Stockholm. 20 Enligt K. B:s beslut den 5 februari 1953.

är i allmänhet av den vanliga småländska småindustritypen, ofta bildade av tidigare hos annat företag anställda. Man räknar med att i genomsnitt tre arbetare årligen slutar i företagen i trakten för att börja på egen hand. Taberg ligger inom det område, som plägar beteckas som huvudsakligen metallindustriområde och flera av företagen i orten tillhör också detta fack. Äldst däribland är Tabergs Maskinfabrik, som numera ägs av A. B. T. An. Tesch och tillverkar lyftverktyg, färgvalsar, kvarnar m. m. Den sysselsätter 59 anställda. Nya Mekaniska Taberg tillverkar manglar, elspisar och gjuterivaror och har 112 anställda. Den övervägande delen av samhällets arbetare är dock sysselsatta inom textiloch träindustri. Bland de förra företagen är den tidigare nämnda A.B. Tabergs Yllefabrik störst och tillika äldst i orten. Med ett aktiekapital på 450,000 kronor och 216 anställda kan det knappast räknas till småindustrin. Fabriken tillverkar möbeltyger och mattor och är vida bekant för sina produkter med mönster och kompositioner av svenska konstnärer. Till textilområdet hör även en konfektionsfabrik, AB J u n e x ' i Huskvarna dotterföretag AB Junextra, som sysselsätter 64 huvudsakligen kvinnliga arbetare. Inom träindustrin slutligen finns 4 företag, de flesta möbelfabriker, med sammanlagt 150 anställda. Störst är Abrahamssons Möbelfabrik AB med 74 anställda. Gruvbolaget27 Gruvbrytningen vid Taberg bedrives av Aktiebolaget Smålands Taberg. Bolaget bildades den 2 mars 1939 med ett aktiekapital av 800,000 kronor och registrerades den 26 juli samma år. Sty27 Detta avsnitt har sakgranskats av verkställande direktören i AB Smålands Taberg bergsingenjör H. Löwenhielm.

I % /

, v

,»4*.W.

Fig. 4. Taberg från sydsydost. Det branta stupet efter fem seklers brytning.

relsen utgjordes av disponent N. E. Lenander, Stockholm, disponent A. Goldkuhl, Hedemora, och notarie B. BarthMagnus, Stockholm. Förberedande arbeten för brytning hade påbörjats redan 1937 av Stora Långviks Gruf AB, vars verkställande direktör var Goldkuhl. Från början uttogs endast malm från rasmassor och varp, men 1939 började egentlig brytning vid bergets södra b r a n t e r och kom så småningom även att beröra hjässan. Stickspår drogs till järnvägen och uttransporten mekaniserades 1939 genom ett transportband för direkt lastning i järnvägsvagn. Under 1941 började en ort 28 drivas i berget och den fortsatta brytningen upplades som öppen kraterbrytning. Den första kratern 28

16 Se fig. 2.

väster om hjässan påbörjades 1942 och blev färdigbruten 1951. Den hade då en storlek av cirka 70 x 90 meter. Nästa krater öppnades 1951 omkring 100 m längre in och har för närvarande drivits till en diameter av 40 a 50 meter. Ur denna krater beräknar man erhålla mellan 400 000 och 500 000 ton malm och därav torde återstå omkring 200 000 ton. Enligt planerna beräknas nästa krater behöva upptagas om två a tre år och först därefter skulle kraterbrytningen behöva beröra västra toppen. F r å n brytningens början 1937 steg produktionen snabbt och nådde som av tabell A framgår sitt maximum 1943 med över 200 000 ton. Ändock utgjorde den då icke mer än 2 % av hela landets. För denna produktion sys-

Tabell A.

i dagbrott

38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52

4 395 29 43 304 29 3 507 55 270 161 721 170 175 206 250 58 600

— — 10 679 45 140 94 643 87 069 90 894 111677

1 152 8 000 6 334 9 258 15 926 5 924 1 709

— — — — 1606

totalt

per ton

4 395 43 304 3 507 55 270 162 873 178 175 212 584 67 858 15 926 5 924 12 388 45 140 94 643 87 069 90 894 113 283

13 000 130 000

3,00 3,00

.0 20

—

—

—

221 000 651 000 802 000 1 063 000 339 000 64 000 18 000 37 000 143 000 331 000 348 000 497 000 733 000

4,00 4,00 4,50 5,00 5,00 3,90 3,00 3,00 3,20 3,50 4,00 5,50 6,50

30 40 43 45 14 20 13 13 13 20 18 24 16

selsattes 45 arbetare och saluvärdet angavs samma år till 1 063 000 kronor eller omkring 5 kr/ton. För Halmstad —Nässjö järnvägar fick malmtransporterna Taberg—Halmstad en ej ringa betydelse. Åren 1942—43 utgjorde dessa transporter räknat i godsvikt 15— 20 % av järnvägens transportkvantitet. Även för Halmstads hamn var malmexporten av stor betydelse. Malmen exporterades till tyska järnverk och levererades som styckemalm med en järnhalt av 31—32 %. Produkten utgjorde således en utpräglad sekundamalm. De svenska exportmalmerna håller normalt 45—65 % järn i styckemalmen, de norrbottniska malmerna inemot 70 %. Bolaget igångsatte därför försök att finna behandlingsmetoder för malmen, som skulle medföra en bättre produkt. Dylika försök, som inriktades såväl på anrikning av den finkrossade malmen som på metallurgiska processer, bedrevs samtidigt på flera håll i landet med andra fattiga malmtillgån29

Ur varp.

Ant. ar b.

totalt

under jord

— — —

i Taberg. Poduktionens saluvärde i kronor

Årsproduktionen i ton

År

1937 Produktionen

gar. De följde samma linjer som den samtida försöksverksamheten i Tyskland. Vid provanrikning visade det sig möjligt att få en slig med 50 % järn 3 0 , vilket dock icke var tillfredsställande med hänsyn till att från andra håll sligerna höll lägst 60 % järn. Försök gjordes även med kulsintring av sligen, vilken metod i olika utformning en tid ägnades mycket intresse i fackkretsar. En roterugnsanläggning enligt det s. k. Benn-förfarandet med tillhörande anrikningsverk uppfördes också åren 1944 —45 och igångsattes våren 1945 men nedlades åter hösten 1946. Därefter drevs anläggningen sporadiskt fram till 1952. Även försök med direkt användning av sligen i speciella s. k. lågschaktugnar gjordes i Tyskland med tabergsmalmen liksom en del a n d r a malmer. Malmen, som under kriget köpts av tyska verk, kunde efter Tysklands sammanbrott ej vidare säljas, varför produktionen löpte risk att helt stoppas. I den situationen visade det sig att 30 Sligen höll vid denna järnhalt 14— 15 % titansyra och 0,6—0,7 % vanadinsyra.

järnvägarna hade bekymmer med ballastunderlaget för spåröverbyggnaden, då det använda stenmaterialet var för lätt för den tunga trafiken och medförde höga underhållskostnader. Försök att i stället använda krossad tabergsmalm utföll väl och bolaget kunde därför under några år avsätta en begränsad malmproduktion såsom makadam. Åren 1951—52 hade förhållandena inom den återuppbyggda västtyska järnindustrin så förändrats att ett stort malmbehov åter uppstått. Det visade sig då att tabergsmalmen trots sin låga järnhalt åter kunde avsättas. F ö r leverans 1951 såldes 50 000 ton, för 1952 100 000 ton och lika mycket är kontrakterat för 1953. Bolaget har under hela sin verksamhetstid ej givit någon utdelning med undantag av bokföringsåret 1940—41, då 3 kronor per aktie (3 %) utdelades. I övrigt framgår årsresultaten samt den ekonomiska ställningen av tabellerna B och C. Den nuvarande bolagsstyrelsen utgöres av friherre M. von Essen, ordförande, disponent N. E. Lenander, ombudsman B. Barth-Magnus samt bergsingenjör H. Löwenhielm, verkställande direktör. Det tyska inflytandet

I det ursprungliga bolaget ingick ett betydande tyskt kapitalintresse. Aktiekapitalet var uppdelat på två serier, A och B, om vardera 4 000 aktier å 100 kronor. B-aktierna var preferensaktier med Vio rösträtt. Aktiernas fördelning vid krigsslutet visas i tabell D. Disponent Goldkuhl var även verk31 För startåret 2 / 3 — 30 / 9 1939 redovisades en förlust av 1 039 kronor. 32 Bolagets räkenskapsår ändrades 1951 från tidigare 1 oktober—30 september till kalenderår. Räkenskapsåret 1950—51 omf a t t a r därför fem kvartal.

18 Tabell B. Bokföringsår 1939— 194031 4 0 — 41 4 1 — 42 4 2 — 43 4 3 — 44 4 4 — 45 4 5 — 46 4 6 — 47 4 7 — 48 4 8 — 49 4 9 — 50 5 0 — 5132 52

Gruvbolagels Avskrivningar

årsresultat.

Vinst

_ 48 650 191 130 278 460 284 336

48 989

509 42 150 9 531

— — — — 160 130 160 232

Förlust

8 198 i

— ; — — 1 425 ! 36 747 ; 2 284 ! 2 830 i

25 113

—

49 26833 8 553

— —

i

ställande direktör i Stora Långvik och verksamheten bedrevs i detta bolags regi. Stora Långviks och Saubers aktieposter tillhörde de tidigare tyskägda tillgångar, som efter den s. k. Washington-överenskommelsen i enlighet med beslut av 1946 års höstriksdag skulle omhändertagas av Flyktkapitalbyrån för förvaltning för att sedermera försäljas. Stora Långvik ställdes i sin helhet under Flyktkapitalbyråns administration den 22 juni 1946 tillsammans med ett antal andra tidigare tyskägda mellansvenska gruvbolag. Saubers aktiepost överfördes av Flyktkapitalbyrån till ett annat av byrån förvaltat bolag, AB Cosmin. Under förberedelserna för försäljning av de nj'ssnamnda gruvbolagen inklusive Stora Långvik uppkom frågan om ett statsförvärv av deras gruvor. En utredning, Tyskgruvekommittén, tillsattes, som den 29 januari 1949 avgav sitt betänkande 3 1 . Däri föreslogs bl. a. att 33 På fastighetsförsäljning h a r uppkommit en vinst av 48 499 kronor varjämte F l y k t k a p i t a l b y r å n r a b a t t e r a t 154 057 kronor på k a p i t a l f o r d r a n . 34 »Utredning r ö r a n d e vissa tidigare tyskägda gruvföretag» 29 j a n u a r i 1949 (ej publicerad).

Tabell C. Bokfört värde i 1 000-tal kr den 30/9 32

Gruvbolagets

balansräkningar. 1951 32 1952

41 448 68 640 1

42 652 68 405 37

52 746 87 258 7

54 772 87 247 11

58 826 87 240 10

58 863 96 170 10

52 679 67 316

46 553 39 444

1 198

1 204

1 150

1 171

1 197

1 114

835 330 33

835 337 32

835 315

835 336

835 386

835 362

835 240 39

840 199 43

1 198 1204

1 150

1 171

1 197

1 114

1082 Aktiva: Gruvor och mark Byggnader och anläggningar Omsättningstillgångar Förlust inklusive balanserad

Passiva: Aktiekapital och reservfond

i

i

ett eventuellt statsförvärv borde omfatta även Stora Långviks och Cosmins aktier i Smålands Taberg. Aktierna värderades av kommittén till 365 000 kronor motsvarande nominella värdet. Kommittén uttalade i denna sak:

1950 års riksdags bifall till proposition i ärendet och gruvorna överfördes på det enligt samma beslut bildade Aktiebolaget Statsgruvor 35 .

Åt särskilda sakkunniga uppdrogs härefter att för statens räkning avgiva anbud på gruvorna. Under de därvid förda förhandlingarna undantogs på förslag av Flyktkapitalbyrån vissa tillgångar från försäljningen, bl. a. aktieposterna i Smålands Taberg. Köpet av tyskgruvorna fullföljdes sedermera efter

Genom att statsförvärvet sålunda ej omfattat de tyskägda aktierna i Smålands Taberg kom frågan om aktieförvärvet i ett nytt läge. Ett konsortialavtal mellan aktieägarna föreskrev hembudsskyldighet för de båda grupperna aktieägare, de tyska och svenska. Då staten icke ägde vare sig Stora Långvik eller Cosmin kunde ett statsförvärv endast komma till stånd, om övriga aktieägare ej önskade begagna sig av sin rätt. I februari 1951 avgav AB Statsgruvor efter överläggning med handelsministern ett anbud till Flyktkapitalbyrån på båda aktieposterna lydande på 365 000 kronor, vilket sedermera höjdes till 547 500 kronor, innebärande 50 % överkurs. Samtidigt riktades till var och en av de övriga aktieägarna en förfrågan huruvida de skulle vilja diskutera en försäljning av aktierna. Svaret blev nekande och Flyktkapitalbyrån beslöt att försälja aktierna till de övriga aktie-

38 Se vidare Gruvorganisationskommittén: »Tyskgruvorna och centralorgan för

gruvärenden» SOU 1950:2, prop. 1950:63 samt statsutskottets u t l å t a n d e nr 55.

»Genom ett förvärv av Stora Långviks aktiepost nås givetvis icke ett avgörande inflytande över Tabergsmalmens u t n y t t jande. Emellertid finns sådant avtal mellan de olika intressegrupperna i bolaget med hembudsskyldighet att möjlighet till framtida förvärv av ytterligare aktieposter finns.» »Därtill k o m m e r a t t en minoritetspost genom den n y a aktiebolagslagens bestämmelser ger innehavaren ej obetydliga möjligheter till kontroll och insyn i bolagets verksamhet. Bepresenteras dessutom denna minoritet av staten, torde möjligheten till påverkan av bolagsledningen bli ganska betydande.»

Tabell D.

Gruvbolagets aktieägare

Stora Långviks Grufveakticbolag . . . Disponent Goldkuhl AB H. N. J. Intressenter Avesta Järnverks Aktiebolag AB Industrimeloder Generalkonsul Karl Sauber

1946.

A-aktier

B-aktier

Sammanlagt belopp

Böslrätt

620 270 1 750 875 175 310

2 570 80 750 375 75 150

319 000 35 000 250 000 125 000 25 000 46 000

877 278 1 825 912,5 182,5 325 1

ägarna för samma pris som Statsgruvor erbjudit. Därmed förföll frågan om statsförvärv. Äganderättsförhållandena 36 Tabergs malmfält omfattar för närvarande 30 försvarade utmål, varav 28 innehas av bolaget och de två återstående av »Mobro hyttelag» 37 . Sex av bolagets utmål, betecknade Tabergsgruvan 1—4, 6 och 7, utlades 1943 efter långvariga förhandlingar med markägarna och utvidgades 1945. I dessa utmål kan sålunda kronan enligt 1938 års gruvlag begagna sig av sin rätt till hälftendel inom i lagen angiven tid efter det brytning inom utmålet påbörjats. Inom inget av dessa utmål har emellertid hittills förekommit brytning. Övriga utmål har tillkommit före ikraftträdandet av 1938 års gruvlag. De äldsta torde leda sitt ursprung från 1740. Av utmålen har de båda Mobro hyttelag tillhöriga, betecknade litt E och O, samt 11 av bolagets utmål, betecknade litt A— D, F—N och P—Q, ansetts åtminstone i huvudsaklig utsträckning ingå i »Tabergs odalfält». Rättsförhållandena i fråga om dessa utmål är dock i viss mån oklara. Enligt en inom Kommerskollegium 1950 verkställd utredning synes utmålen ha uppkommit ur de gamla brytningsområden, vari Tabergs s. k. »odalfält» uppdelats 36 Detta avsnitt h a r bergmästare E. Tenne.

sakgranskats

av

mellan de däri delaktiga bergsmännens olika »hyttelag». Då Taberg genom bergslagets inrättande 1618 blev odalfält, låg detta helt på kronomark, men senare har efter vissa äldre handlingar att döma byamännen i Kåperyd ansetts vara ägare till odalfältcts mark, vilket slyrkes av att de försålt mark från fastigheten och köparen erhållit lagfart därå. Förmodligen har jorden i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet »skatteköpts». Sista fördelningen av brytningsområdena torde ha skett 1847 men vissa förändringar i områdena sedermera vidtagits 1850. Det vill enligt utredningen synas som om någon utmålsläggning ej ägt rum före 1855, ehuru i äldre språkbruk brytningsområdena benämndes utmål. Gruvstadgan av nämnda år medgav till skillnad mot förut gällande lag jordägareandel även i »sonade», d. v. s. förfallna gruvor, som senare nyinmutats. Utmålen inom det gamla odalfältet, litt A—Q, upptages i Bergmästareämbetets matrikel som utlagda den 2 % 1740 och med gränserna reviderade 1817. Enligt den ovannämnda utredningen inom Kommerskollegium är uppkomsten av litt A oviss men nytt utmål lades 1826, dock ej sammanfallande med det nuvarande. Det anses sannolikt att 1826 års utmål sonats utan att ersättas av annat. J7

Jfr fig. 2.

Huruvida utmålet ligger inom odalfältet synes osäkert men matrikeln anger detta vara fallet. Litt B utlades 1897 med sträckning utanför odalfälet. Utmålsläggningen undanröjdes 1905 och nytt utmål lades 1917. Litt G tillkom enligt utredningen 1929 men enligt matrikeln lades nytt utmål 1939. Vid utläggningen 1858 av litt D torde dess gränser ha kommit utanför odalfältet. Nytt utmål tillkom 1910. För litt E h a r matrikeln ingen uppgift efter 1817. Om litt F och G gäller enligt utredningen detsamma som om B, dock att endast för G nytt utmål tillkommit 1917. Matrikeln anger för F nytt utmål 1897 och 1939 samt för G utvidgning av utmålet 1850 med litt I. Litt H utlades 1910 och litt K 1908 medan för litt L endast uppgives utvidgning 1945. Nämnda utvidgning torde enligt utredningen jämväl få anses tillhöra odalfältet. Litt M och N har utmålslagts 1897, det senare utvidgats 1945, varvid torde gälla detsamma som för L. Enligt utredningen inmutades litt O år 1857 men vid utmålsförrättningen 1858 företeddes även mutsedel från 1853 och inmutarna hänvisades till domstol. Matrikeln har dock ingen uppgift efter 1817. Litt P och Q utlades 1858 resp. 1897 och utvidgades 1945, vilken utvidgning endast delvis torde falla inom odalfältet. Av utmålen utanför odalfältet h a r litt B utlagts 1858 och på nytt 1895 samt fått gränserna reviderade 1902. Litt S —X har utlagts under åren 1858—62 samt ånyo 1897—1912, litt T och V dessutom utvidgats 1945. Litt Y—Å h a r utlagts 1902—06, litt Z utvidgats 1945. Enligt uppgift av bergmästareämbetet har mark lösts för litt S—U och X —Z samt för de nyare utmålen Tabergs-

gruvan 1—4 och 6—7. Brytning h a r efter år 1940 endast ägt r u m inom litt A, B och R. År 1952 uppgav bergmästaren till tredje lagutskottet att åtta av utmålen torde ligga på fastighet, som samfällt äges av Kåperyds skifteslag, ett av dem delvis på fastighet, som till en del är lagfaren för bolaget medan lagfartsansökan i övrig del förklarats vilande. Övriga 22 utmål torde ligga på fastigheter, lagfarna för enskilda markägare. På grund av ofullständighet i utmålshandlingarnas fastighetsbeteckningar har emellertid någon full klarhet i äganderättsförhållandena ej kunnat nås. |

3S Uppgifterna om Tabergs turistförening har sakgranskats av ordföranden i föreningen, n ä m n d e m a n Ph. Andersson,

samt uppgifterna om hembygdsföreningen av dess sekreterare S. Lindgren.

4—1168 53

Turistliv och hembygdsvård 38

Taberg har redan i äldre tid, framför allt under 1700- och 1800-talen, haft en mängd besök av både fackmän och lekmän. Från olika tider finns också ett flertal in- och utländska reseskildringar därifrån. Turistlivets uppblomstrande efter sekelskiftet som följd av det ökade intresset för landets natur och av de nya kommunikationsmedlens utveckling kom också Taberg med dess centrala läge i landet till del. Här som på andra håll samlades också de lokala ideella och praktiska intressena på området organisatoriskt. Tabergs turistförening kom till stånd 1933 som en avdelning av Svenska Turistföreningen. Den fick dock ej den vanliga formen av en uteslutande ideell sammanslutning utan bildades som ekonomisk förening. Därigenom blev den lättare i stånd att förvärva egendom och verkställa anläggningar för turiständamål. Föreningen h a r 89 medlemmar med sammanlagt 593 andelar på 25 kronor. I stadgarna har föreningens ända-

mål angivits vara bland annat »att efter förvärv av Bergets stortopp dels sörja för lämplig bebyggelse därstädes för turiständamål i samband med idkande av servering och dels ordna med väg m. m. i samma syfte». Föreningen förvärvade också ett markområde på cirka 8 000 m 2 , omfattande själva hjässan, och uppförde där en byggnad, Tabergsstugan, som togs i bruk den 12 juli 1935 men blev fullt färdig först den 1 augusti samma år. Bilväg från samhället tillhjässan byggde föreningen åren 1933— 1935. Mark, byggnad och väg drog tillsammans en kostnad av 48 000 kronor, som till 14 825 kronor finansierades med andelskapitalet och med 33 175 genom intecknings- och borgenslån. Under årens lopp har inventarier inköpts för omkring 20 000 kronor. Byggnaden h a r under tiden 1952—1953 utökats med två större salar. Den innehåller huvudsakligen serverings- och samkvämslokaler och kan på en gång mottaga 150 gäster. Ursprungligen fanns i den även ett vandrarhem, som emellertid nedlades 1950, då lokalerna måste användas till personalrum. Föreningens bokslut för 1952 utvisar tillgångar i fastigheter, inventarier, var o r i lager och kassa på sammanlagt 42 627 kronor samt skulder bestående av andelskapital, reservfond och innestående vinstmedel på tillsammans 21 454 kronor. Tillgångarna överstiger således skulderna med 21 173 kronor. Inventarier och vissa andra tillgångar h a r under årens lopp kraftigt nedskrivits. Nettovinsten för senaste året utgjorde 12 112 kronor, varav 8 800 kronor användes till nybyggnad och 2 000 kronor för inköp av inventarier. För besökande bilar och bussar upptar föreningen en avgift under tiden 1 juni—31 september, dock ej före klockan 10 och efter klockan 20. Samhällets trafikbilar har årskort. Bil- och

bussbesöken beräknas sedan 1947 ha ökat med omkring 20 % årligen. På grundval av bland annat influtna avgifter och resultatet av serveringsrörelsen har föreningen gjort en uppskattning av besöksfrekvensen under 1952. Under året har sammanlagt 10 200 bilar och bussar besökt berget, varav 5 800 betalande. Beräkningen har givit till resultat följande antal besökare: 9 000 i bussar, 39 000 med bil, 8 000 cyklister och 25 000 övriga, varav 15 000 ortsbefolkning. Sammanlagt skulle således senaste året 81 000 personer ha besökt berget. De många besöken av ortsbor beror dels på att berget är ett omtyckt utflyktsmål och dels på att ett flertal stora möten av olika slag anordnats på berget. Den rörelse till skyddande och vårdande av minnena från förgången bygdekultur, i första hand byggnads- och bostadskultur, som från sin uppkomst i vårt land i slutet av 1800-talet så småningom kom att få en stor utbredning på alla håll inom landet, fick också i Tabergsbygden tidigt intresserade företrädare. Detta var ju också naturligt med hänsyn till den kulturhistoriskt speciella karaktär som bergslagsbygden hade fått i förhållande till den omgivande trakten och till de stora förändringar i bebyggelsen som den nya starka industrialiseringen av Tabergs samhälle medförde. År 1928 bildades Tabergs bergslags hembggdsförening av för saken intresserade. Den första uppgiften ansågs vara att skapa en bygdegård, där miljö och minnen från bergslagsbebyggelse och bergslagsliv kunde bevaras. På mark som föreningen arrenderat för 42 år uppfördes med början 1931 en bergsmansgård, vilken sedan successivt utvidgats och kompletterats. Anläggningen är avsedd att vara dels museum och dels »samlingsplats för folkliga fester och sammankomster,

ägnade att befästa sambandet mellan bygden och dess folk, mellan gammal och ny tid». I föreningens verksamhet ingår vidare insamling av kulturhistoriska arkivalier och bilder, utflykter i småländska bygder, smärre utställningar o. s. v. För närvarande pågår en fotografisk inventering i orten, därvid föreningen varje månad utdelar pris för bästa resultat. Även i fråga om fornlämningar har föreningen gjort betydande insatser genom inventering samt restaurering och andra skyddsåtgärder. Föreningen utger en skriftserie, »Tabergs bergslag», som hittills utkommit i sex delar med över 600 sidor text. En ny del är under utgivning. Serien upptar resultat av forskningar i bygdens natur och kulturhistoria, nytryck och omarbetningar av äldre bygdebeskrivningar, biografier m. m. Enligt föreningens stadgar, senast ändrade år 1938, utgöres styrelsen av ordförande, intendent och sex ledamöter, valda för två år med undantag av intendenten, som tillsättes för ett år. Medlemsavgiften är 2 kronor. Vid utgången av sista verksamhetsåret den 31 december 1952 uppgick tillgångarna till 12 655 kronor, varav hembygdsgården, som är skuldfri, upptogs till 6 250 kronor. Föreningen är ansluten till den 1931 bildade Jönköpings läns hembygdsförening och från 1937 till Samfundet för Hembygdsvård. Tabergsfrågan När gruvbrytningen efter nästan halvsekellångt uppehåll återupptogs 1937 började man snart på olika håll inom orten känna oro för naturvärden, miljö och samhälle. Härtill bidrog att sedan till en början gammal varp uttagits brytningen sattes in mot de som

mest ömtåliga betraktade partierna av berget 39 . Bland annat vidtogs tidigt den åtgärden att flytta skyddsräcket på hjässan ett stycke in p å berget. Brytningen fick också snart en i förhållande till den forna verksamheten betydande omfattning. Senaste årtiondet före driftens nedläggande på 1890-talet hade endast obetydliga kvantiteter malm uttagits och dessförinnan årsproduktionen högst uppgått till cirka 10 000 ton år 1875. Nu steg uttaget snabbt till det 10- och 20-dubbla och planer på väsentliga ökningar yppades. Den omständigheten att efter krigsslutet malmen användes till makadam bidrog också i hög grad till att göra stämningen upprörd, liksom att brytningen skedde genom att stora k r a t r a r öppnades, vilka enligt allmän uppfattning helt förstörde bergets natur. Icke heller lugnades stämningen av att en hel del olyckstillbud och olyckshändelser ansågs giva skäl till antagande att tillbörlig hänsyn av bolaget ej togs till bygdens befolkning. Under 1941 inträffade flera fall av personskador i arbetet, ett med dödlig utgång, och samtidigt hände det upprepade gånger att vid sprängning stenstycken föll ned bland bostadsbebyggelsen. Från Hembygdsföreningen och Turistföreningen såväl som från de kommunala myndigheternas sida togs olika initiativ för att åvägabringa ett skydd för Taberg. Hembygdsföreningen tillskrev sålunda den 28 oktober 1944 regeringen. Häröver yttrade sig vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, som med hänsyn till de pågående försöken till förbättringar av malmutvinnningen uttalade, att det icke borde komma ifråga att söka förhindra malmbrytningen. Kommittén föreslog dock att en sådan överenskommelse träffa-

."" Jfr fig. 4 och 5.

Fig. 5. Taberg från sydväst. Kraterbrytningen i bergets sida.

des med bolaget, att bergets naturvärden icke skadades i större utsträckning än oundgängligen nödvändigt. Kungl. Maj:t beslöt den 6 april 1945 att framställningen med hänsyn till rådande förhållanden ej skulle föranleda någon åtgärd. Sedermera har frågan emellertid i olika sammanhang varit föremål för länsstyrelsens uppmärksamhet och landshövdingen har upprepade gånger besökt Taberg och haft överläggningar med såväl bolaget som representanter för lokalintressena. Opinionen mot gruvbrytningen framt r ä d d e med förnyad styrka 1952, då brytningen åter ökades till följd av att malmexporten återupptogs. På grund av vissa uttalanden från bolagsledningens sida började också rykten uppstå om betydande driftutvidgningar. Även pressen började nu syssla med Tabergsfrågan. Lokalpressen hade länge intres-

serat sig därför och även de stora Göteborgs- och Stockholmstidningarna började ta upp frågan i artiklar och intervjuer. Pressuttalandena vittnade om den lokala opinionens enhällighet men samtidigt om att den trots allt icke kände sig främmande för även materiella synpunkter. Så skriver exempelvis Jönköpings-Posten. »I denna landsända har sannerligen i ord och gärning bevisats att man hyser tillbörlig respekt för sådana värden som arbete, ekonomi och förkovran. När man i ett fall som detta ändock samfällt anlägger ideella synpunkter gentemot de krasst och materialistiskt nyttomässiga är detta blott ägnat att inskärpa att smålänningarna icke till något pris vilja mista natur- och kulturvärden som betraktas som omistliga, som ett med deras liv, arv och miljö.» Och Smålands Folkblad påpekar: »Smålands Taberg är något mer än ett affärsobjekt. För tusentals människor är

berget något av det säregnaste och vackraste sydsvensk natur har att uppvisa, något som man helt enkelt inte säljer för pengar. Och de som värderar berget på det sättet behöver ingalunda vara offer för verklighetsfrämmande naturromantik. Det finns naturattraktioner av mindre särpräglat och mindre storvulet slag än Taberg som genom fridlysning skyddats från exploatering.» Tabergsproblemet kom även att behandlas vid 1952 års riksdag och frågan fick därmed större räckvidd än som enbart en lokal angelägenhet. Den 15 januari väcktes sålunda i andra kammaren en interpellation av herr von Seth, riktad till handelsministern med fråga huruvida statsrådet hade »sin uppmärksamhet riktad på riskerna för att Smålands Taberg genom forcerad gruvbrytning kommer att utplånas» samt om statsrådet komme »att vidtaga åtgärder för att för eftervärlden bevara detta märkliga naturminnesmärke i de delar som fortfarande finns kvar». Vid nämnda riksdag väcktes också två likalydande motioner, en i första kammaren av h e r r Weiland m. fl.40 och en i andra kammaren av herr Andersson i Löbbo m. fl.41. I motionerna sades bland annat: »Det ligger i öppen dag, att den på 1930talet återupptagna gruvdriften å berget framkallat en kraftig reaktion från allmänhetens sida. Mot bakgrunden av vad inledningsvis uttalats rörande den gängse uppfattningen om bergets betydelse som naturminne har detta varit fullt förståeligt. Det var sedan driften nedlagts på 1890-talet som berget började spela sin stora roll inom turistlivet. Jämsides härmed vann den förhoppningen allmänt insteg, att berget för framtiden skulle lämnas orört som naturminnesmärke. Besvikelsen blev därför stor, när gruvdriften ånyo igångsattes, och övergick i bestörtning, när malmbrytningen visade sig antaga former, som snart nog hotade förinta berget. Helt naturligt är det framför allt befolkningen i bygden närmast berget, som 40

Nr 165.

uttryckt oro inför vad som här skett. — — — Efter hand har den fortskridande förstörelsen blivit känd allt längre utanför Tabergsbygdens gränser. I dag kan man tala om en riksomfattande opinion, som kräver, att förstörelsen skall hejdas. — — — Vi, som äga speciell förtrogenhet med oron i de bygder, vilka närmast beröras av hotet mot Smålands Taberg, ha känt oss uppfordrade att göra oss till tolk för denna oro. Också enligt vår mening måste åtgärder vidtagas för att förhindra vidare ödeläggelse av ifrågavarande naturminnesmärke.» Motionärerna diskuterade olika vägar att skydda berget och sammanfattade: »Övervägandena här ovan leda alltså till alt ifrågavarande intressen icke kunna tillgodoses vare sig genom bestående lag eller genom de lagreformer på detta område, vilka redan planerats. — — — Den lösning som ligger närmast till hands synes därför vara ett ingripande i form av speciallagstiftning.» Slutligen hemställdes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om omedelbar utredning angående särskilda lagstiftningsåtgärder för att tillgodose de till Smålands Taberg knutna naturskyddsintressena samt att Kungl. Maj :t måtte snarast förelägga riksdagen det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.» I anledning av interpellationen och motionerna infordrades yttranden från olika håll. Länsstyrelsen gav en karaktäristik av stämningen i orten med följande: »Det förefinnes otvivelaktigt en mycket stark opinion i Tabergsbygden för att gruvdriften skall nedläggas och berget i all framtid bevaras. Under det sista årtiondet företagna ingrepp i dess södra och sydvästra delar betraktas som ett svårt missgrepp. Ytterligare rasering av den särpräglade silhuetten möter ett kompakt motstånd. Hela bergmassivet framstår för bygdens folk som ett naturminne och en turistattraktion av så märklig karaktär, att det skulle vara oförsvarligt att exploatera 41

Nr 210.

nalmfyndigheten, i vart fall sä länge vårt land har god tillgång på järnmalm i andra trakter.» I fortsättningen hette det: »Frågan om Smålands Taberg får emellertid icke bedömas allenast med beaktande av den kringliggande bygdens intressen. Berget måste — såsom i olika sammanhang, bl. a. i föreliggande motioner och interpellation vid årets riksdag framhållits — tillmätas betydelse för landet i dess helhet, såsom malmförekomst och såsom naturminne. Smålands Taberg är känt i vidsträckta delar av vårt land genom sin säregna geologiska formation och sin naturskönhet. För provinsen i synnerhet men också för landet i övrigt skulle därför bergets rasering innebära en mycket kännbar förlust. Vid sådant förhållande och i betraktande av malmfyndighetens omfattning stå här gentemot varandra riksintressen av stor vikt.» Länsstyrelsen upplyste att överläggningar ägt rum med gruvbolaget och anförde h ä r o m : »Bepresentanter för gruvbolaget ha inför länsstyrelsen förklarat att det är bolagets avsikt att tills vidare bedriva brytningen efter hittillsvarande linjer, varigenom hjässan och vägen dit skonas, men att någon bindande utfästelse härom icke kan lämnas. Det ligger i sakens natur att någon mera avsevärd utökning av driften med omfattande nyanställning av arbetskraft kommer att erfordra betydande planeringar och förarbeten exempelvis ifråga cm bostadsanskaffning samt utbyggande av gemensamhetsanordningar såsom skolor, affärer, kommunikationer m. m. Ett tidskrävande samarbete med olika länsmyndigheter och kommunala organ måste föregå en sådan utvidgning. Bedan av dessa skäl är det nödvändigt att räkna med en förberedelsetid av flera år. Det bör även oavsett dessa skäl ligga i bolagets intresse att åstadkomma ett nära samarbete med crtsmyndigheterna, så att dessa fortlöpande kunna hållas underkunniga om förändringar i bolagets planer.» Länsstyrelsen sammanfattade: »På grund av nu antydda omständigheter synes det skäligt, att bolaget om brytningen skall fortsätta utfäster sig att icke

företaga förändringar av vikt i nuvarande brytningsplan utan att i god tid dessförinnan — förslagsvis fem år •— ha upptagit förhandlingar med ortsmyndigheterna, varvid skälen för planerade ändringar skulle redovisas, utvägar sökas att bevara bergets hjässa och vägen dit samt åtgärder vidtagas för ändamålsenlig lösning av ovan berörda frågor.» Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté påpekade inledningsvis i anledning av att malmen användes till makadam: »Kommittén finner det också högst förståeligt, att Tabergsfyndighetens brytande för framställning av makadam, vilket förekommit under senare år, måste uppfattas som ett stötande ingrepp av alla dem, för vilka naturskydd är ett angeläget intresse.» I fortsättningen framhöll kommittén, att malmens värde ej kunde sägas vara stort, då järnhalten föga översteg hälften av våra exportmalmers och vanadinhalten ej mycket översteg dessas. Härefter hette det: »Det är ej kommittén bekant, om de företag, som under senare år förädlat Tabergsmalmen, därvid också kunnat tillgodogöra sig titanhalten. Denna är emellertid blott måttligt hög, vilket givetvis alltid minskar malmens värde som råvara för titanframställning. Det kan dock knappast betvivlas, att den tekniska användningen av titan hastigt kommer att stegras, vilket i sin tur kan väntas medföra ansträngningar att utvinna metallen även ur malm av Tabergsfyndighetens karaktär. Om detta lyckas, blir Taberg med sin stora malmkvantitet — uppskattad till omkring 150 miljoner ton — en även ur nationalekonomisk synpunkt viktig naturtillgång. Enligt kommitténs mening torde därför ringa utsikt föreligga för att absolut säkra Tabergs bestånd för all framtid. Däremot synes man böra uppmärksamma varje tillfälle, som kan yppa sig för att så långt och så länge som möjligt moderera ingreppet i landskapet. Att detta, såsom interpellanten framkastar, skulle kunna ske genom djupbrytning, synes dock svårligen kunna förväntas, då just malmens relativt låga värde per ton torde medföra, att den billigaste brytningsmetoden måste väljas

för att en ekonomisk drift skall vara tänkbar. Likafullt framstår det som högeligen önskvärt att, såsom interpellanten anför, undersöka möjligheten att få till stånd ett avtal med det malmbrytande företaget, varigenom garantier kunde skapas för att bergets ur naturskyddssynpunkt viktigaste delar skonades. Kommittén vågar icke uttala någon mening om vilka utsikter som kunna föreligga härtill, synnerligast med hänsyn till vad som närmast ovan blivit anfört, men finner dock uppslaget värt allt beaktande. Skulle emellertid en dylik överenskommelse kunna uppnås är det av vikt, att skyddet icke enbart siktar på berget som en märklig terrängform och utsiktsplats utan också på de i vetenskapligt hänseende fullständigt unika och sedan 1917 fridlysta ormbunksförekomsterna på bergets sluttningar.» Kommerskollegium uttalade, efter hörande av bergmästaren i södra distriktet, bland annat: »Med avseende på järnhalten är malmen visserligen underlägsen de malmer, som normalt användas i svenska masugnar, men den är i detta hänseende fullt jämbördig med malmer, som på kontinenten i avsevärd omfattning användas för masugnsdrift. För tillverkning av tackjärn i nutida masugnar kan en råmalm av denna beskaffenhet dock icke användas som ensam eller till väsentlig del ingående råvara. Detta beror på den höga titanhalten, som ger en olämplig sammansättning hos slaggen i masugnen. Den höga kiselsyrehalten är i regel även till nackdel. Som tillsats i lägre proportioner i masugnsbeskickningen kan en dylik malm däremot under vissa förhållanden ha en gynnsam inverkan, och det torde vara för ett sådant ändamål, som den nu levererade tabergsmalmen finner användning på kontinenten. Något tillgodogörande av malmens bibeståndsdelar torde därvid ej kunna komma i fråga. Ett omfattande undersökningsarbete har av gruvans ägare nedlagts på att söka utfinna metoder för effektivare tillgodogörande av malmen.» Kollegium tog även upp frågan ur en annan synpunkt och påpekade: »Ur turistsynpunkt kan man måhända ställa den frågan, huruvida icke de besö-

kare, som lockas av möjligheten att få ej blott njuta av naturscenerierna utan även på nära håll se en pågående gruvdrift, äro flera än de som avhålla sig från besök till följd av det störande ingrepp i naturen, som gruvdriften enligt deras förmenande utgör.» I fråga om naturskyddssynpunkten anförde kollegium: »Det vill därför synas, som om varken ur naturskönhetens eller turistväsendets synpunkt sådana invändningar kunna göras mot gruvdriften i Smålands Taberg, att ett ingripande från statsmyndigheternas sida är erforderligt så länge brytningen bedrives i ungefärligen nuvarande omfattning och med den hänsyn till andra intressen, som gruvföretaget i stort sett synes hava väl iakttagit. Nämnas må i detta sammanhang, att det med innevarande års brytningstakt skulle dröja c:a 1400 år innan hela berget brutits ned till järnvägens nivå och att det sannolikt skulle bliva möjligt att under större delen av denna tid förlägga brytningen så att den del av bergets hjässa varest turiststugan är belägen ävensom den dit ledande vägen ej berördes. Annorlunda kunna givetvis förhållandena ställa sig, om brytningens omfattning skulle i väsentlig grad ökas.» Vidare ansåg sig kollegium på grund av förhållandena »hava anledning att betvivla riktigheten av uppgiften om en högst betydande utvidgning inom överskådlig tid av driften». I sitt utlåtande hade bergmästaren anfört: »Det är givetvis av största intresse speciellt för Jönköpingstrakten att få berget bevarat som turistaUxaktion, utflyktsort och vintersportort, men nuvarande gruvlagstiftning hindrar varje ingripande. Att få till stånd en överenskommelse med gruvföretaget om underjordbrytning torde vara lönlöst utan vederlag, då en sådan brytning kommer att innebära stora ekonomiska uppoffringar för företaget. Någon annan utväg för att rädda berget från förintelse än att få en sådan överenskommelse till stånd torde ej förefinnas, såvida ej speciallagstiftning vidtages.» Sveriges

geologiska

undersökning

ytt-

rade efter en redogörelse för landets titantillgångar »att Smålands Taberg utan tvekan är den bästa fyndigheten av titanrika, vanadmförande järnmalmer i vårt land. Det är den avgjort största, den har ett gott läge vid järnväg, och malmen kan brytas sällsynt billigt i ett stort dagbrott. Det är därför helt naturligt, att blickarna i första hand riktats mot denna fyndighet. Vad järn beträffar ha vi i vårt land fullt betryggande tillgångar på annat håll. Vad som skulle motivera brytning i större skala av våra titanjärnmalmer och då i första hand Smålands Taberg är en ökad efterfrågan på titan och vanadin.»

incitament till nya problemlösningar, som ständigt gör sig gällande i en fortlöpande gruvdrift. Det är för den skull även ur allmänna synpunkter angeläget, att gruvföretagets möjligheter att upprätthålla driften i den utsträckning marknadsförhållandena medgiva icke begränsas av åtgärder för gynnande av andra intressen, om ej dessa äro grundade på utomordentligt siarkt vägande skäl.»

Aktiebolaget Smålands Taberg, som också sattes i tillfälle att yttra sig, sade sig bedriva en omfattande forskningsverksamhet och uppgav: »För att skapa ett ekonomiskt underlag för den fortsatta forskningen och försöksdriften är det bolagets avsikt att under de närmaste åren fortsätta brytningen i begränsad skala, varvid den producerade malmen i huvudsak kommer att finna avsättning på export. Denna rörelse kan icke beräknas ge något överskott utan avser endast att täcka kostnaderna för försöksdriften. Man kan räkna med en brytning av 100 000 ton eller högst 200 000 ton om året och med en arbetsstyrka av 20—30 man, med säkerhet ej över 50 man. Skulle försöksdriften ge ett positivt resultat, kan fråga uppkomma om utvidgning av driften. Härvid uppställa sig emellertid betydande problem, såväl ekonomiska frågor i samband med ytterligare investeringar som frågor om anskaffande av arbetskraft och i samband därmed sociala problem. Det är f. n. omöjligt att förutse, när en sådan utvidgning kan beräknas bli aktuell, och gruvledningen saknar möjlighet att yttra sig på denna punkt.»

I utlåtande 4 2 den 2 april 1952 uttalade tredje lagutskottet — efter att ha refererat yttrandena och redogjort för sakförhållandena — att det ej vore »att laga miste på att bergets bevarande har stöd i en till synes alldeles enhällig bygdeopinion», att Tabergs värde som »en av södra Sveriges större naturatttraktioner» och »ett av Sveriges märkligaste naturminnen» erhållit kraftiga belägg i remissyttrandena samt att de med Smålands Taberg förknippade skönhetsvärdena vore »utomordentligt stora». Utskottet påpekade emellertid att Taberg representerade »ett värde icke endast som naturminne utan också som malmfyndighet» och med hänsyn till titaninnehållet hade »ett mycket stort latent värde» men framhöll: »Huruvida detta värde kan komma att tillvaratagas är emellertid beroende av att man lyckas finna en effektiv metod att utvinna titan ur malmen.» Med anledning av besök utskottet gjort i Taberg sades vidare att därvid gjorda iakttagelser talade för »att brytningen, trots att den bedrives med en mycket begränsad arbetsstyrka, omkring 20 man, förändrar bergets yttre med stor hastighet». Utskottet sammanfattade:

I denna fråga hade kommerskollegium anfört: »Huruvida tabergsmalmens latenta värde kan komma att tillvaratagas är i mycket hög grad beroende av, förutom den allmänna utvecklingen, att arbetet på förbättrade utvinningsmetoder kontinuerligt pådrives av det tekniska och ekonomiska

»Intresset att bevara berget som naturminne kan i det långa loppet givetvis icke förenas med en fortsatt malmbrytning. Förr eller senare komme en brytning i obundna former att helt förinta berget. Vad ovan anförts klarlägger emellertid att redan den malmbrytning, som nu äger rum, är oförenlig med respekterandet av

28 Nr 15.

bergets värde som naturminne. Bergsdriften äventyrar redan nu såväl landskapsbilden som bergets roll såsom utsiktspunkt och turistmål i övrigt.» Kommerskollegii uttalande om gruvbrytningen som turistattraktion tog utskottet deciderat avstånd från. »Uttalandet torde icke möta förståelse hos vare sig befolkningen i tabergsbygden eller de svenskar i övrigt, för vilka berget framstår som en kär klenod.» »Av de två intressen, som alltså stå mot v a r a n d r a — att skydda de med berget förknippade naturvärdena och att fortsätta malmbrytningen — måste ettciera helt eller delvis vika» hette det vidare. »Om statsmakterna icke ingripa till förmån för naturskyddsintresset, är det detta som kommer att bli uppoffrat. Ett dylikt ingripande förutsätter emellertid självfallet att vid en avvägning naturskyddsintresset befunnits väga tyngre än intresset — ur både enskild och allmän synpunkt — av att bergets malmtillgångar tillvaratagas.» Utskottet konstaterade att malmen för närvarande endast kunde komma till användning som järnmalm och att med hänsyn till malmens kvalitet och till det ekonomiska utbytet en fortsatt brytning av järnmalm i Taberg såväl ur nationalekonomisk synpunkt som med hänsyn till ortsintressena måste tillmätas mindre vikt än naturskyddssynpunkterna. »Utskottet tvekar ej att ansluta sig till Svenska naturskyddsföreningens uttalande att berget är ett av vårt lands märkligaste naturminnen. Mot bakgrunden av anförda uppgifter om järnmalmsbrytningens nuvarande ekonomiska betydelse kan utskottet därför icke finna denna brytning motivera, att värdet av berget som naturminne uppoffras.» Det finge dock ej förbises, att »i en framtid malmen möjligen kan vinna en 43

Biksdagens skrivelse 1952, nr 161. 44 Den 23 april 1952.

den

29 april

värdefullare avsättning än som järnmalm» och att »titan m å h ä n d a så småningom kan komma att räknas till de ur försörjningssynpunkt viktiga metalllerna» framhöll utskottet och sammanfattade: »Statsmakterna böra tillse, att malmbrytningen å Smålands Taberg icke inkräktar å de naturskyddsintressen, som äro knutna till berget. Kommer driften i en framtid att kunna avse en effektiv och ekonomiskt lönande utvinning av malmens titanhalt, bör en omprövning ske av den betydelse, man kan tillmäta naturskyddsintressena i förhållande till malmbrytningen. Av största vikt vid denna omprövning blir givetvis den användbarhet, som metallen titan visar sig äga.» Utskottet hemställde »att riksdagen ville i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning om tillgodoseendet av de till Smålands Taberg knutna naturskyddsintressena samt att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag, vilka utredningen kan föranleda.» Biksdagen beslöt sedermera i enlighet med utskottets hemställan 4 3 . Den ovannämnda interpellationen av herr von Seth besvarades av jordbruksministern^, som sammanfattningsvis anförde: »Av det sagda framgår att frågan om att skydda Smålands Taberg mot förstörelse är ganska invecklad och inte lämpligen kan slutligt prövas utan närmare utredning. Jag är för min del beredd att medverka till att en sådan utredning kommer till stånd. Hur man sedan skall göra, får bli beroende på utredningens resultat.» Utredningen Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anförde chefen för jordbruksdepartementet den 23 maj 1952 till statsrådsprotokollet 4r >: Smålands Taberg har ur flera synpunkter stor betydelse som naturområde. Dess 45

Se vidare Post- och Inrikes tidningar 1952 nr 130 den 9 juni. 29

kontur utgör ett markant inslag i landskapsbilden. Från bergstoppen har man en vidsträckt och av turister mycket uppskattad utsikt över den kringliggande bygden, och bergets flora och fauna är delvis av stort naturvetenskapligt intresse. Berget har emellertid också ett ekonomiskt värde såsom malmfyndighet. Malmbrytning förekom redan på medeltiden och pågick sedan fram till 1892, då driften lades ned, främst på grund av övermäktig konkurrens från de mellansvenska och norrländska malmfälten. År 1937 återupptogs arbetet med modernare metoder, och det har alltsedan dess fortgått oavbrutet om ock i varierande omfattning. Större delen av den malm som brutits under de sista 15 åren har exporterats till tyska järnverk, men ganska avsevärda mängder har också sålts inom landet som makadam. Bergsdriften sker i form av dagbrytning och den medför därför vittgående ändringar i bergets utseende. Besultatet av en fortsatt brytning måste så småningom bli att berget helt förintas. Inför risken härför har en utbredd opinion bildats för att ett statsingripande bör ske till skydd för de naturvärden berget representerar. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 oktober 1944 hemställde järnarbetaren S. Lindgren, Norrahammar, i egenskap av sekreterare i Tabergs bergslags hembygdsförening, att berget måtte bevaras som naturminnesmärke. Sedan yttrande över framställningen inhämtats från vetenskapsakademien, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 6 april 1945 ansökningen med hänsyn till rådande förhållanden icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Vid innevarande års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner med hemställande om utredning angående lagstiftningsåtgärder till skydd för Smålands Taberg. I anledning av dessa motioner har liksdagen i skrivelse den 29 april 1952 (nr 161) anhållit, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa skyndsam utredning om tillgodoseendet av de till Smålands Taberg knutna naturskyddsintressena samt att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag, vilka utredningen kan föranleda. Jag delar riksdagens uppfattning att en utredning angående möjligheterna att skydda Smålands Taberg mot förstörelse

nu bör komma till stånd. Självfallet måste därvid naturskyddsintresset avvägas mot det ekonomiska intresset av att malmtillgångarna bli utnyttjade. Av tillgängliga uppgifter framgår alt den nationalekonomiska betydelsen av bergsdriften för närvarande är jämförelsevis ringa. Malmen i berget innehåller järn, titan och vanadin. På teknikens nuvarande ståndpunkt kan malmen få praktisk användning endast såsom järnmalm. Såsom sådan är den emellertid på grund av sin sammansättning ganska litet begärlig. Det har ju också visat sig att malmen vissa tider ej kunnat vinna avsättning för sitt egentliga ändamål utan måst säljas som makadam. Inom det malmbrytande företaget, Aktiebolaget Smålands Taberg, pågår emellertid arbete med att söka finna nya och effektivare metoder för malmens tillgodogörande. Denna verksamhet har omfattat såväl praktisk försöksdrift som laboratoriemässig forskning, och målet torde vara att åstadkomma ett förfarande som möjliggör separat utvinning av de tre i malmen ingående metallerna. Bolaget har uppgivit att den nuvarande brytningen närmast har till ändamål att skapa ett ekonomiskt underlag för den fortsatta forskningen och försöksdriften. Därest försöken att frigöra titanet i tabergsmalmen skulle lyckas, kommer värdet av berget såsom ekonomisk tillgång att ökas högst väsentligt. Bolaget bör därför ej hindras att fortsätta sin forskningsoch experimentverksamhet. Vid utredningen bör emellertid undersökas olika utvägar att hålla brytningen inom ramen för vad som är nödvändigt för att nämnda verksamhet skall kunna upprätthållas. I övrigt bör utredningen avse att genom en omläggning av driften bereda erforderligt skydd för bergets naturvärden. Om det av ekonomiska skäl skulle visa sig omöjligt att övergå till underjordsbrytning, bör man i vart fall söka åstadkomma att dagbrytningen förflyttas till andra delar av berget än där den nu pågår. Därvid bör utgångspunkten vara att bergets hjässa och dennas närmaste omgivningar samt den dit ledande vägen bör lämnas orörda. Även de växtplatser för sällsynta växter som finns på berget bör så långt möjligt skonas. Vid utredningen bör nära kontakt hållas med bolagsledningen och man bör

eftersträva att få fram riktlinjer för en frivillig överenskommelse med bolaget. Först om det befinnes omöjligt att nå ett godtagbart resultat på denna väg, bör andra åtgärder övervägas. Då faran för en snar förstörelse av bergets viktigaste partier kan vara överhängande, bör utredningen bedrivas så skyndsamt som möjligt.

Enligt Kungl. Maj:ts i anledning härav lämnade bemyndigande tillkallade jordbruksministern f. generaldirektören S. Ödeen och dåvarande rättsavdclningschefen, numera regeringsrådet S. Strömberg såsom sakkunniga »för att verkställa utredning och avgiva förslag r ö r a n d e frågan om skydd för Smålands Tabergs naturvärden».

c/\9 »

Fig. 6. Taberg från söder enligt D. L. Meyers avteckning beskrivning av berget 1760.

år 1757 i Tilas'

Natursky ddsintressena. De skäl som kan anföras för att skydda Taberg mot förstörelse genom gruvdrift är många. Ehuru naturskyddsverksamhetens mål ytterst kan sägas vara att hindra förfulning och förflackning överallt där sådan kan befaras, måste den av praktiska skäl i första h a n d inriktas på platser och föremål, som är egenartade eller särskilt utmärkta för skönhet. Taberg företer båda dessa kriterier. Därtill kommer att berget spelar en viktig roll i kulturhistoriskt avseende och att en gruvdrift i större skala måstfe medföra vissa olägenheter för samhället Smålands Taberg såväl i dess egenskap av turistort som i övrigt. Det egenartade Taberg

Taberg är ur geologisk synpunkt ett unicum. I en geologisk miljö, vilken i och för sig icke är ovanlig i vårt land, h a r genom ett sammanträffande av om-

ständigheter på denna enda plats bildats en bergart av speciellt slag, som är känd endast på ytterligare ett håll i världen, en enstaka fyndighet på den amerikanska kontinenten. Bergmassan synes också alltjämt ha i huvudsak samma struktur och form som då den en gång för åtskilliga tiotal miljoner år sedan uppstod ur en stelnande magma. Den kringliggande trakten har, till följd av en serie geologiska händelser, undergått åtskilliga förändringar som, förutom att de givit landskapet en viss karaktärsbrytning, på ett särskilt sätt framhävt berget. Topografien har därigenom kommit att tämligen starkt avvika från den som eljest är vanlig i dessa delar av landet. Här skymtar i vissa hänseenden en topografisk miljö, vars drag i mångt och mycket är fjälltrakternas. Också växtligheten på och vid Taberg företer vissa särmärken, örtvege-

tationen har sålunda inslag som i flera fall är botaniska rariteter. En ormbunksart omtalas i ett utlåtande av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté den 8 februari 1945 som »i vetenskapligt hänseende fullständigt unik». Inom fågellivet förekommer likaledes sällsynta arter. Dessa har visserligen iakttagits även på andra håll i landet och synes på senare tid ha ökat i antal, men i fråga om två arter, kungsfiskaren och gråärlan, har dock Taberg den särställningen att det utgjort platsen för deras första uppträdande. Ur såväl geologisk och topografisk som botanisk och ornitologisk synpunkt måste således Taberg betecknas såsom egenartat och märkligt. Vetenskapsakademien karakteriserar också Taberg som »en av södra Sveriges större naturattraktioner» och framhåller bland annat »berget som en märklig terrängformation». Svenska Naturskyddsföreningen kallar berget för »ett av Sveriges märkligaste och mest kända naturminnen» och länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att Smålands Taberg är känt i stora delar av vårt land bland annat genom »sin säregna geologiska beskaffenhet». I herr von Seths interpellation vid 1952 års riksdag omtalas Taberg som ett märkligt geologiskt naturminne.

av betydelse är det särpräglade inslaget i landskapsbilden som det isolerat uppskjutande berget med sin karakteristiska kontur bildar 40 . Det kanske starkaste skönhetsintrycket torde emellertid skapas av den vidsträckta utsikten från bergets topp, som ger en samtidig utblick över det småländska småkuperade skogslandskapet, Vätternbygdens långa perspektiv med Omberg i bakgrunden och Västergötlands slättbygder bort mot Kinnekulle. I nästan alla uttalanden om Taberg, från traktens folk, i litteratur och press, från ämbetsverk och i riksdag går också uppfattningen om Tabergs naturskönhet som en röd tråd. Det skulle föra för långt att här anföra ens en del av dessa, än entusiastiska, än torrt konstaterande uttalanden. Klassiska torde emellertid vara Garl von Linnés ord i hans »Öländska och Gothländska Resa» år 1745: »Öfwerst uppå Taberget hade m a n den skiönaste prospekt där detta bärg u p p lyfte sitt hufvvud såsom F u h r e n iband Enbuskarna.»

Och från nutiden kan ur tredje lagutskottets utlåtande nr 15 till 1952 års riksdag anföras följande, i mera saklig ton hållna yttrande: »Det besök, utskottet gjort på berget, gav utskottet det starkaste intryck av bergets skönhet och särprägel.»

Det vackra Taberg

Det är naturligtvis alltid vanskligt att ingå på estetiska värderingar. Ingen torde emellertid vilja bestrida att Taberg har ovanliga skönhetsvärden. Dessa sammanhänger delvis med den flerskiftande naturmiljön med dess brytning mellan klippterräng, bergssluttningar och vida platåer; mellan skogklätt högland och vida mossmarker; mellan den idylliska dalgången och de branta bergsstupen. En annan faktor

Det kulturhistoriska värdet

Ett under fem sekler vid Taberg bedrivet bergsbruk och den såsom bergslag fristående ställning Tabergsbygden därunder hade satte givetvis sin prägel på bygdekulturen. Denna tillfördes element, som ej förekom i trakten i övrigt. Bebyggelsen fick sålunda en speciell karaktär, och detta gällde ej blott de till bergsbruket direkt knutna anläggningarna, hyttor och smedjor, utan även

M Se fig. 1.

bostadsbebyggelsen. De gamla hyttorna och smedjorna är numera, tyvärr, praktiskt taget borta. Under den tid som förflutit sedan bergsbruket upphörde på 1890-talet, h a r byggnaderna förfallit, rivits eller b r u n n i t ned. Däremot finns alltjämt kvar gamla bergsmansgårdar och torp, även utanför den av hembygdsföreningen skyddade anläggningen. Vidare lever minnen från bergslagskulturen kvar i sedvänjor och bruk, i ordstäv och talesätt. Och icke minst i en lokal folklore såsom sägner och skrock. Som exempel må nämnas att Taberg fortfarande spelar en roll som väderleksspåman i hela Vätternbygdens bondepraktika. Det kunde m å h ä n d a göras gällande, att i den mån det överhuvud är möjligt att bevara dessa minnen av en förgången bygdekultur, detta likaväl kan ske även om berget förintas eller förstöres. Ett sådant resonemang skulle emellertid ej vara riktigt. Så gott som alla de gamla traditionerna är på ett eller annat sätt knutna till berget, och om detta samband upplöses torde de snart förlora sin livskraft. Icke minst därför skulle såväl i den egentliga Tabergsbygden som i hela trakten däromkring en förstörelse av berget betraktas som ett helgerån. Just den svårgripbara vävnaden av minnen, sägner och gamla föreställningssätt har i icke ringa mån bidragit till att i vida trakter kring Taberg skapa den eniga opinion, som kräver skydd för berget. Gruvdriften och samhället Tabergsnaturens egenart, den vidsträckta utsikten och det centrala läget h a r sedan gammalt gjort berget till ett uppskattat turistmål. Det torde stå ganska klart att om miljön väsentligt 47

34 Jfr fig. 7.

förändras, naturen förfulas och avsevärda delar av berget bortbrytes, skulle förutsättningarna för turistintresset i stor utsträckning försvinna. Utöver den förlust detta skulle innebära ur vidare synpunkter komme en sådan utveckling även att medföra betydande ekonomiska konsekvenser för samhället och bygden. Länsstyrelsen säger h ä r o m : »Bent ekonomiskt har berget som turistmål för närvarande större betydelse för kommunen än vad malmbrytningen har. Tabergsområdets storslagna natursceneri lockar årligen stora skaror turister — turistföreningen på platsen uppger att antalet kan uppgå till sexsiffriga tal — och tillför därigenom orten betydande inkomster.» Den lokala turistföreningen har bland annat genom att bygga vägen upp till hjässan och den förhållandevis omfattande anläggningen där gjort ej oväsentliga investeringar som, därest turistströmmen skulle sina, bleve överflödiga och oräntabla. Säkerligen komme även en hel del företag av servicekaraktär i orten att bli ekonomiskt lidande. Också i andra avseenden kan en gruvdrift i större skala få oförmånliga verkningar för samhället. Såväl industrierna i Taberg som bostadsbebyggelsen ligger omedelbart invid berget 47 . Länsstyrelsen yttrar härom 4 »: »Under den tidsperiod — omkring 50 år — som gruvbrytningen var helt inställd, tillväxte samhället kraftigt, varvid bebyggelsen i viss utsträckning lokaliserades till det omedelbara grannskapet och till nordsluttningen av berget, ett förhållande som medför att den återupptagna brytningen blir störande för den närboende befolkningen.» Planerna för den fortsatta bebyggelsen omfattar ytterligare områden på bergets sluttning. 48 I tidigare omnämnt remissvar till lagutskottet.

Fiff. 7. Taberg från öster. Bebyggelsen invid bergets fot och turiststationen på hjässan.

Även om det kan förutsättas att en gruvbrytning i framtiden skulle ske efter metoder som ej medförde direkt fara för de närboende, förorsakar en gruvdrift praktiskt taget mitt inne i ett bostadssamhälle alltid betydande störningar och obehag. Exempel h ä r p å finns från flera andra håll. Särskilt stora blir svårigheterna om samhället tillkommit före gruvföretaget och någon planläggning i syfte att göra bostadsområdena så störningsfria som möjligt följaktligen ej kunnat ske. Ett sådant fall föreligger vid en gruva i Norberg i Västmanland, där brytningen — trots att den helt bedrives under jord — ständigt vållar samhället bekymmer. I Taberg har bebyggelsen förlagts och utformats utan tanke på att en gruvdrift åter kunde komma i gång och några möjligheter att förändra dessa förhållanden torde ej föreligga, åtminstone ej på kort sikt. En utvidgad eruvdrift komme därför sannolikt att

medföra sänkta fastighetsvärden och möjligen också en utflyttning ur samhället till förfång bland annat för industriföretagen på orten. Det bör i detta sammanhang framhållas att olägenheterna av en stordrift ej kan väntas bli begränsade till de störningar som uppstår genom själva brytningen. För en så fattig malm som tabergsmalmen måste man räkna med att någon form av anrikning blir nödvändig. Därvid kommer att bildas betydande kvantiteter avfall, som, då de upplägges, kan bli ett störande inslag i naturen. Stoft från den för anrikning finmalda malmen kommer att bemänga luften i omgivningen. Behovet av driftvatten kan nödvändiggöra reglering av Tabergsån och avfallsvattnet från anrikningen kommer, om ej omfattande och dyrbara reningsanläggningar utförs, att förorena vattendragen och sannolikt även uppgrunda dem.

Gruvbrytningsintresset. järnmalmtillgången10

Taberg utgör en betydande järnmalmfyndighet. Beräkningar av malmkvantiteten har hittills i allmänhet avsett vad som befinner sig ovan järnvägens nivå. Några undersökningar rör a n d e djupgåendet har ej utförts. Vissa omständigheter har som tidigare sagts ansetts giva skäl för antagandet att malmens nedre begränsning är relativt flack. Denna uppfattning delas av Sveriges Geologiska Undersökning i uttalande den 8 februari 1952. Dock har från annat håll avvikande åsikter framförts. Bland annat anses inom gruvbolaget förhållandena tyda på ett stort djupgående. Om man enbart räknar med tillgångarna ovan järnvägens nivå kan malmkvantiteten uppskattas till 150 miljoner ton. Tyskgruvekommittén räknade i sitt betänkande 1949 med ett begränsat djupgående under denna nivå och kom därvid till 245 miljoner ton. Även väsentligt större siffror har i olika samm a n h a n g anförts. Emellertid ger redan de försiktiga beräkningarna kvantiteter, som gör Taberg till en av landets allra största järnmalmfyndigheter. De totala tillgångarna i landet beräknas numera 5 0 till 265 miljoner ton i Mellan-Sverige och 2 413 miljoner ton i Norrbotten. Härav framgår att Taberg med sina 150 ä 245 miljoner ton är en betydande fyndighet. Håller man sig till malmarean, som för Taberg är 400 000 m 2 , framgår fyndighetens storlek vid jämförelse med Grängesbergs Exportfält, som har 55 000 m 2 , Gällivare malmfält med 230 000 m 2 och landets största järnmalmfyndighet Kiirunavaara med 440 000 m 2 . 40 Detta avsnitt h a r sakgranskats överdirektör N. H. Magnusson.

av

Till detta kommer att Taberg synes helt bestå av malm och att förhållandena gör brytningen enkel och därför billig. Läget är även fördelaktigt, då man ej här såsom i Norrbotten behöver räkna med hinder och fördyringar på grund av klimatiska förhållanden. Slutligen innebär den korta direkta järnvägsförbindelsen till ständigt isfri hamn i Halmstad en ytterligare fördel. Mot dessa fördelar står emellertid avsevärda nackdelar. Malmen är sålunda fattig. Järnhalten rör sig omkring 30 %. I de nyssnämnda fyndigheterna kan halterna uppskattas till för Grängesberg 58—69 %, Gällivare 60—70 % och Kiruna 57—70 %. I Gällivare är dock malmerna så uppblandade med andra bergarter, att man i uttagna bergmassor endast kan räkna med 70 % malm medan i Taberg i huvudsak allt uttaget berg är malm. Även de mellansvenska fyndigheter, som bryts, har med få undantag högre, i allmänhet väsentligt högre järnhalter. Såsom direkt användbar järnmalm, styckemalm, kan tabergsmalmen med sin låga järnhalt ej finna avsättning inom landet. Järnverken på kontinenten, närmast då Tyskland, är visserligen i stor utsträckning hänvisade att använda betydande kvantiteter lågprocentig styckemalm, som dominerar de tyska och framförallt de franska fyndigheterna. Men denna malm erhålles på nära håll utan långa transporter och fördyrande omlastningar. Den nödvändiga kompletteringen med järnrikare malm fås bland annat genom våra exportmalmer, som just genom sin höga järnhalt kan bära de högre transportkostnaderna. Som styckemalm är så50

Enligt P. Geijer och N. H. Magnusson.

ledes tabergsmalmen knappast för närvarande användbar eller, annat än under särskilda förhållanden, begärlig. Malmens speciella karaktär med en del av järnet bundet till kiselsyra gör vidare tillsammans med dess halt av titansyra malmen svårsmält och mindre lämpad för hyttprocessen. Järnmalmens förädling Genom sin låga järnhalt tillhör tabergsmalmen den typ som brukar benämnas anrikningsmalmer, således malmer som för att bli användbara vid järnverken först måste genom en anrikningsprocess befrias från en del av den ofyndiga bergarten. Detta sker genom att malmen krossas och males varefter genom magnetisk eller s. k. våtmekanisk anrikning de malmrikare kornen skiljes från de malmfattigare. Man erhåller därvid en mer eller mindre finkornig malmprodukt, slig. En hel del mellansvenska malmer är av denna typ och även ur de norrbottniska framställes i mindre utsträckning slig. En pågående, av nya tekniska metoder förorsakad omläggning hos de stora kontinentala järnverken, framför allt en ökad användning av sintring, har under senare år gjort att marknaden för slig betydligt ökat. För anrikning till slig ifrågakommer hos oss i allmänhet råmalmer med järnhalter av omkring 40 %, men även fattigare malmer anrikas med framgång. Omkring 60 % av anrikningsmalmerna har lägre järnhalt än 40 %, sällan dock så låg som 30 % « . Sligen håller i allmänhet minst 60 % järn, ofta väsentligt däröver. Sådana järnhalter torde ej kunna nås med tabergsmalmen. Den är nämligen på grund av sin struktur 51 Det bör observeras att om man endast tar hänsyn till det i magnetiten ingående järnet, blir tabergsmalmens järnhalt endast ca 17 %. Jfr not 10. Inklusive järnet

och sammansättning svåranrikad. Detta är visserligen fallet även med vissa typer av mellansvenska malmer, men malmen från Taberg är ännu besvärligare att komma till rätta med. Försök som gjorts med tabergsmalm har endast kunnat ge en slig med 50 % järn, medan exempelvis av en svåranrikad malm med cirka 35 % järn vid det av AB Statsgruvor drivna Håksberg kunnat produceras en slig med 63 % järn. Ej heller som järnslig torde således tabergsmalmen under normala förhållanden kunna utnyttjas med ekonomiskt tillfredsställande resultat. Emellertid har man sedan något tiotal år även försökt andra metoder för att ur malmer av detta slag åstadkomma en järnrikare produkt, därvid man även sökt ge produkten en sådan form, att de olägenheter som den finkorniga sligen medför vid beskickning i masugnar skulle elimineras. Man h a r därför sökt använda olika metallurgiska p r o cesser för att omvandla sligen i en järnrik briketterad eller sintrad produkt. Olika typer av ugnsanläggningar h a r därvid prövats med mer eller m i n d r e gott resultat. I slutet av 1940-talet fästes vissa förhoppningar vid en tysk metod, det s. k. Benn-förfarandet med roterugnar. På olika håll både på kontinenten och inom landet gjordes försök med dylika ugnsanläggningar, så också i Taberg. Försöksdriften synes emellertid knappast ha givit tillfredsställande resultat. Även på andra håll synes man så småningom ha gått ifrån metoden. I stället har man, som ovan antytts, numera på kontinenten vid nya anläggningar för järnframställning börjat övergå till metoder som möjliggör en direkt användning av slig. I Sverige är i ilmeniten, som följer magnetiten, stiger järnhalten till inemot 22 % enligt beräkningar av H. Löwenhielm. Det är denna järnhalt man bör räkna med.

s. k. Wibergs-ugnar för framställning av järnsvamp för kvalitetsståltillverkning föremål för stort intresse. Nu planerade försök med tabergsslig torde bl. a. inriktas på denna metod. Järnmalmen i folkhushållet

Trots att Taberg är en av våra största järnmalmtillgångar samt därtill välbelägen och lättbruten medför, såsom nyss sagts, den låga järnhalten och malmens speciella karaktär, att den med nuvar a n d e tekniska förutsättningar icke kan rationellt utnyttjas. Mot bakgrunden av våra i övrigt betydande järnmalmstillgångar — vilka med de moderna prospekteringsmetoder som börjat tillämpas under senare år sannolikt kommer att ytterligare öka — måste det därför betraktas som nationalekonomiskt olämpligt att för närvarande bryta järnmalm i Taberg. Är ur nationalekonomisk synpunkt en ökning av järnmalmbrytningen önskvärd, kan detta med små medel säkerligen nås vid våra stora i gång varande gruvor i Norrbotten och Mellansverige. I en framtid kan emellertid Taberg bli av betydelse som järnmalmtillgång. Visserligen är våra tillgångar stora och, som antytts, kan de komma att visa sig än större men på lång sikt kan en viss bristsituation tänkas uppkomma. I stället för att bryta tabergsmalmen och exportera den med dess innehåll av en tredjedel järn och två tredjedelar sten, vore det ur folkhushållets synpunkt riktigare att för närvarande nedlägga gruvdriften och betrakta malmtillgången som en reserv för framtida behov, då de rikare och lättare utnyttjningsbara övriga fyndigheterna utbrutits eller den tekniska utvecklingen givit nya metoder att ekonomiskt utnyttja Taberg. 52

Se not 49. Se vidare N. H. Magnusson: Sveriges och övriga nordiska länders tillgångar av 53

38 Legcringsmetallen vanadin 52

Vanadin är en för stålframställningen viktig legeringsmetall. För vissa slag av kvalitetsstål, ej minst konstruktionsstål för en hel del krigsmateriel, är metallen nödvändig. Den är således en strategiskt viktig råvara. Tabergsmalmens innehåll av vanadin, omkring 0,20 %, torde ha varit det viktigaste skälet till att malmen inför och u n d e r kriget var begärlig för Tyskland. Ej osannolikt är orsaken densamma till att malmen nu åter kan säljas. Vanadininnehållet följer i hyttprocessen järnet och produkten kommer således att ha en viss vanadinhalt, vilket gör den lämpad för stålframställning för ändamål där legering med vanadin är önskvärd. Vanadin upptäcktes för övrigt i stångjärn från Taberg och beskrevs första gången av N. G. Sefström år 1830. Emellertid är landets tillgångar på vanadin relativt goda 53 . Grängesbergsmalmen innehåller 0,13 % och malmen från Blötberget i samma trakt 0,18 %. Denna senare gruva ägdes för övrigt under kriget av tyska och holländska intressenter, nära lierade med övriga tyskägda gruvors huvudmän, och malmen exporterades under kriget till Tyskland. Numera är den emellertid i svenska händer. Sannolikt finns vanadin även i en del andra malmer. En betydande vanadintillgång utgör även alunskiffern exempelvis i det statsägda Kvarntorp, där skiffern håller 0,io % vanadin. Vissa skifferbergarter på Öland och i Skåne har vanadinhalter på 0,28—0,30 %. Försök att utvinna vanadin ur dessa bergarter pågår. Våra övriga vanadintillgångar gör således att icke heller ur denna synpunkt någon anledning föreligger i dagsläget att bryta Taberg. legeringsmetallernas malmer, Värmländska bergsmannaföreningens annaler 1952.

Titanvitt

Före första världskriget var titan en föga k ä n d metall. Sedan man emellertid ungefär samtidigt i Norge och USA under krigsåren uppfunnit industriellt användbara metoder att ur titanmalm framställa färgpigmentet titanvitt, som utgöres av ren titanoxid, fick titan mycket snabbt en stor betydelse. Titanvitt visade sig som grundpigment i färger väsentligt överlägset de tidigare använda bly- och zinkvitt och inom gummi-, glas-, emalj- och pappersindustrierna blev det på kort tid oundgängligt. Det blev också en handelsvara av största betydelse på världsmarknaden. Mycket snart blev titanvitt också föremål för en med tiden världsomfattande kartellbildning 5 4 . Vid rättegång i New York 1943 inför The Federal Trade Commission med anledning av åtal enligt de amerikanska antitrustlagarna framgick att kartellen, utöver de ledande amerikanska, engelska och tyska företagen, omfattade praktiskt taget alla världens titanproducenter, bland annat de norska och japanska. Mycket tyder på att karlellen fortfarande existerar. Sverige har däremot hittills icke haft någon titanproduktion och svenska ägare av titanförekomster torde därför sannolikt hittills stått utanför kartellen. Titan, framtidens metall

De senare årens tekniska utveckling har givit titan en än mera ökad betydelse. Nu gäller det metallen själv. Den har nämligen tekniskt särskilt värdefulla materialegenskaper. Den är sålunda lätt, dess specifika vikt är ej fullt 50 % högre än aluminiets och mindre än hälften av järnets. Samtidigt har den hållfasthetsegenskaper som i många hänseenden är fullt jämförbara med stålets. Och vad som är mest betydelse54 Se W. Berge: Kartellerna ett världshot, KF:s bokförlag 1946.

fullt är att dessa egenskaper är i högre grad värmebeständiga än hos stål och de flesta andra metaller där de snabbt försämras vid höga temperaturer. Titan är även i andra hänseenden beständigare än stål. Den »rostar» icke som stål och är även motståndskraftig mot kemisk påverkan i övrigt. Dessa egenskaper har gjort titan till ett lämpligt konstruktionsmaterial för vissa detaljer i moderna flygplan för överljudsfartcr. Materialegenskapernas beständighet vid höga temperaturer torde komma att medföra att titan får stor betydelse för den fortsatta utvecklingen på reaktionsmotorernas område. Även i fråga om atomenergins utnyttjande torde titan få användning som konstruktionsmaterial. Titan och titanlegeringar har dessutom på en hel del andra områden inom modern teknik och industri fördelar framför nuvarande metallråvaror och legeringar. Titan kan således förväntas komma att medföra väsentliga tekniska framsteg på en del specialområden, ehuru det kan dröja åtskilliga årtionden, innan metallen funnit sin plats inom mera allmänna områden i konkurrens med legerade stål och lättmetaller. Titantillgångarna'' 5

Metallen titan ingår i jordskorpan som det nionde i storleksordning bland grundämnena. Man har beräknat genomsnittshalten till 0,65 7o. Brytvärda titanmalmförekomster finns på olika håll i världen, i allmänhet som mineralen ilmenit och rutil, det förra huvudsakligen en järn-titanoxid, det senare titanoxid. Betydande fyndigheter utgör de titanförande strandsandförekomsterna i Indien, Australien och på flera ställen i Nord- och Sydamerika samt Afrika. Storleken av dessa fyndigheter 55

Se not 49.

torde uppgå till flera miljarder ton. Trots dessa betydande kvantiteter h a r intresset dock främst kommit att inrikta sig på bergmalmförekomsterna, i allmänhet innehållande ilmenit i förening med järnmineralet magnetit. I dylika fyndigheter torde för närvarande USA ha 100—200, Kanada 200—250, Afrika 3 200 och Sovjetunionen minst 400 Mt. I Skandinavien uppgår fyndigheterna i Norge till 30—40 Mt medan Finlands tillgångar synes röra sig om 10 —40 Mt. I världen utom Sverige skulle således finnas mellan 4 och 5 miljarder ton titanmalmer. Titanhalten varier a r mellan 6 % och upp till 20 %, i vissa fall t. o. m. högre. I vårt land är större titanmalmförekomster kända på fyra håll. Av dem har det statsägda Buotevaara i närheten av Kvikkjokk en malmarea av 135 000 m-\ Tidigare undersökningar har emellertid tytt på ett begränsat djupgående av endast några tiotal meter, och malmkvantiteten uppskattats till 20 Mt. Emellertid är undersökningarna ofullständiga, och osannolikt är ej att nya sådana, som enligt uppgift nu förbereds, kommer att ge ett gynnsammare resultat. Malmen utgörs av titanomagnetit och fri ilmenit; halten av titansyra anges till 11 % och järnhalten till 47 %. Vidare finns på Ulvöarna i Ångermanland en fyndighet som beräknas ha 20 Mt med 8 % titan och 25 % järn samt i Kramsta i Hälsingland en malmkropp på 25 Mt med 5 % titan och 20 % järn. Ingen av dessa fyndigheter innehåller fri ilmenit i utvinningsbar mängd. Tabergsmalmen innehåller 6—7 % titansyra, och med sina sannolikt över 150 Mt är Taberg landets största titantillgång. Bedan med denna kvantitet och i synnerhet om fortsatta undersökningar skulle ge vid handen att malmtillgången är än större är fyndigheten av en storleksordning jämförbar med

världens betydelsefullaste. Denna tillgång är således nationalekonomiskt av största vikt. Utvinning av titan inom landet kan bli en grund för att svensk teknik och svensk industri på nya tekniska områden kan bedriva ett självständigt utvecklingsarbete och att exportindustrier med nya produkter och nya metoder får möjlighet att hävda sig på världsmarknaden. Vid krig och avspärrning kan i framtiden tillgång på titan bli ett livsvillkor för ur folkförsörjningens och försvarets synpunkt viktiga industrier. Samtidigt som en efter världsmåttstock så betydande tillgång av en nyckelvara kan ge landet en handelspolitiskt gynnsam ställning kan den emellertid i ett spänt världspolitiskt läge på grund av titanets kommande strategiska betydelse innebära vissa riskmoment. Ur alla dessa synpunkter måste det därför vara angeläget att våra titantillgångar utnyttjas så rationellt som möjligt men också på ett sätt och i en omfattning som bäst motsvarar landets intressen såväl i det aktuella läget som på längre sikt. Utvinning av titan

Framställning av metallisk titan ur malmråvaran är förenad med betydande svårigheter. Ett flertal metoder har utexperimentcrats men förfarandet är alltjämt komplicerat och för industriella ändamål dyrbart. Emellertid pågår på flera håll ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete. Framförallt är detta fallet i USA som för närvarande förbrukar huvudparten av den i världen producerade titanmalmen. Teknikens behov av titan kommer emellertid sannolikt att medföra,en snabb utveckling på titanframställningens område, som inom överskådlig tid kan leda fram till industriellt mera användbara och rationella metoder. Detta i sin tur kommer att möjliggöra en större

a n v ä n d n i n g av metallen och därmed en ökad efterfrågan på råvaran. Ett omfattande arbete bedrives också i fråga om användningen av titan som konstruktionsmaterial. Facklitteraturen på de b e r ö r d a områdena ger ständigt uppgifter o m nya landvinningar. Den amerikanska titanproduktionen ökar i hastigt tempo. Alltjämt ligger dock titanpriset så högt att metallens användning är förbehållen exklusiva tekniska ändamål. E n utveckling mot lägre pris och ökad a n v ä n d n i n g kan skönjas och osannolikt är ej att denna utveckling blir analog med aluminiums under seklets första decennier. Då i en ej avlägsen framtid utvecklingen fortskridit så långt att efterfrågan på r å v a r o r för titanutvinning väsentligt ökat, får vårt lands titanmalmtillgångar ett aktuellt värde. Bedan nu torde en brytning av Buotevaare ej osannolikt vara bärkraftig. Tidigare har det avlägsna läget och bristen på järnväg varit ett hinder. Erfarenheterna från flera av Bolidenbolagets nyare fyndigheter, bland annat blygruvan Laisvallj visar emellertid att om malmen är tillräckligt värdefull en brytning även av avlägsna fyndigheter kan vara lönsam då modern teknik mycket väl kan lösa transportproblemen med motorfordon. Försök företagna redan 1910 med ruotevaare-malmen har givit till resultat att ur 50 % av malmen kan framställas en järnslig med 5 % titansyra och ur avfallet en ilmenitslig med 14 —20 % titan, utgörande 20 % av råmalmen. Med modernare resurser torde ej osannolikt kunna räknas med än bättre resultat. I varje fall ilmenitsligen torde utan vidare i dag kunna avsättas till högt pris. Avgörande är emellertid

om nya undersökningar av fältet kan ge väsentligt ökad malmbas som resultat. Med tabergsmalmen ligger förhållandena sämre till. Försök med magnetisk anrikning har visserligen visat att en slig med 16—17 % titansyra och cirka 50 % järn kan erhållas. Då malmen icke håller någon fri ilmenit, kan emellertid ej som i Buotevaare någon ilmenitslig erhållas ur det betydande avfallet. Ilmeniten kan ej dragas ur järnmalmen genom anrikning utan detta kan endast ske på metallurgisk väg. För att nå dit fordras dock ett omfattande forsknings- och försöksarbete och därtill sannolikt betydande kapitalresurser. Att redan nu bryta malmen och p r o d u c e r a en slig skulle innebära att innehållet i vår största titantillgång förslösades. Ur nationalekonomisk synpunkt riktigast synes vara att upptaga brytning av den visserligen väsentligt mindre men omedelbart utnyttjningsbara Buotevaarefyndigheten och samtidigt bedriva planmässiga försök och forskning med tabergsmalmen för att därur utvinna titan och samtidigt järn och vanadin var för sig. Tillgången på titanråvaran från Buotevaare skulle därvid också sätta den svenska metallurgiska industrin och de tekniska forskningsinstitutionerna på området i stånd att deltaga i utvecklingsarbetet i fråga om produktion och användning av titan. E h u r u givetvis industrins och teknikens män följer utvecklingen i utlandet, i den mån detta är möjligt, torde något eget arbete på området för närvarande ej bedrivas hos oss. Detta kan i framtiden såväl tekniskt som ekonomiskt innebära ett handikap för svensk industri.

Formerna för gruvdriften. Att gruvbrytningsintressen kolliderar med naturskyddsintressen är ingenting ovanligt. Hur skarp motsättningen blir i det särskilda fallet beror bland annat på, i vilka former gruvdriften utövas. Denna fråga får på grund av de lokala förhållandena särskilt stor betydelse vid Taberg. Nuvarande brytningsmetod

man emellertid förlägga k r a t r a r n a till de högsta terrängpartierna, så att största möjliga malmmassa kan uttagas ur kratern. Detta skulle i fallet Taberg betyda att de mest m a r k a n t a partierna av berget fortast utsattes för förstörelse. Ur naturskyddssynpunkt måste därför kratermetoden betecknas som i hög grad olämplig. Också ekonomiskt skulle för övrigt på längre sikt fördelarna bli ganska tvivelaktiga. Kraterbrytning har nämligen den nackdelen att endast en del av den tillgängliga malmen uttages. De malmpartier som ligger mellan och utanför k r a t r a r n a lämnas kvar, och om man sedermera vill tillgodogöra sig även dem, måste man övergå till andra metoder som kräver större anläggningar och medför högre brytningskostnader. Av dessa orsaker är kraterbrytning ekonomiskt berättigad endast när man vill begagna tillfälliga konjunkturer på malmmarknaden för att utnyttja en malmfyndighet, som det under normala förhållanden ej lönar sig att bryta, eller när det eljest är fråga om en kortfristig affär, som upplägges med sikte på omedelbar vinst utan tankar på framtiden.

Det gamla brytningssättet vid Taberg innebar att malm uttogs från rasmassorna vid bergets fot och att nytt material successivt lösbröts från bergsstupet. Med de obetydliga kvantiteter på några tusen ton om året, som uttogs under tidigare århundraden, påverkades bergets kontur föga och ingreppen »läktes» snart. Då emellertid brytningen 1939 med användande av samma brytningsmetod kom upp i mångfaldigt större kvantiteter blev skadorna på naturen mera allvarliga. Samtidigt innebar brytningsmetoden med det primitiva sätt på vilket den alltjämt bedrevs olycksfallsrisker för både arbetare och kringboende. Man övergick sedermera till kraterbrytning, vilket ur naturskyddssynpunkt snarast förvärrade läget. De två stora öppna kratrar, som hittills upptagits, bildar fula sår i ter- Öppen pallbrytning rängen och en fortsättning av driften Där man anser att malmtillgången och enligt denna metod skulle med tiden malmens kvalitet ger det ekonomiska komma att helt förstöra naturen på berunderlaget för en brytning på längre gets sydsida. sikt, torde vid en malmkropp med TaKraterbrytning kan med viss reserva- bergs topografi s. k. öppen pallbrytning tion sägas vara billig. Den förutsätter vara den ur gruvteknisk synpunkt navisserligen en del utgifter för förbere- turliga brytningsmetoden. Denna metod dande arbeten med stoll, transportband har länge använts i Kiruna, där förhålo. s. v., men den ger ändå låga bryt- landena i vissa hänseenden varit likningskostnader därför att det från kraartade med Tabergs. öppen pallbrytterns sidor lössprängda berget kan rasa ning skulle vid Taberg innebära, att direkt ned till transportorten. Om meto- man på hela sträckan mot sydväst med den skall komma fullt till sin rätt måste början från malmkroppens rand bröt ut

malmen i horisontala skivor, »pallar», av lämplig tjocklek, sannolikt 10—20 m. Uttransporten finge sedan ske antingen genom skrapning till vagnar på fasta spår eller genom spår anlagda utmed de nya pallarna. Metoden medför högre anläggningskostnader och därigenom d y r a r e brytning än en kraterbrytning men möjliggör å andra sidan att all malm uttages. Den lämpar sig därför särskilt väl för att användas vid Taberg, där malmkroppen, såvitt man hittills vet, är praktiskt taget homogen. Ur naturskyddssynpunkt är öppen pallbrytning avgjort att föredraga framför kraterbrytning. Den sammanhängande brytningsfronten och de kvarstående bergbranterna faller naturligare samman med bergets ursprungliga karaktär än utspridda stora kratrar. F ö r samma brytningskvantitet blir också ingreppen väsentligt mindre än vid kraterbrytning och det dröjer många gånger längre innan de vitalaste delarna av berget nås. Underjordsbrytning

Det har under Tabergsfrågans behandling vid flera tillfällen framförts förslag att man borde övergå till underjordsbrytning för att förhindra ingrepp i bergets yttre. Vilka fördelar detta skulle innebära ur naturskyddssynpunkt behöver icke närmare utvecklas. En sådan övergång skulle emellertid medföra att brytningen bleve väsentligt fördyrad. Underjordsbrytning fordrar nämligen omfattande förberedelse- och tillredningsarbeten i form av orter och schakt samt kostnadskrävande uppfordrings- och transportanläggningar. Verkställda överslagsberäkningar har givit vid handen att med nuvarande priser på arbetskraft och material kostnadsökningen vid underjordsbrytning säkerligen komme att uppgå till minst 3 kronor per ton. En sådan

fördyring kan tabergsmalmen för närvarande icke bära. Det är därför naturligt att bolaget ej ansett sig kunna tilllämpa underjordsbrytning. Vid en malmkropp av Tabergs karaktär är det också, såsom redan nämnts, bortsett från de speciella omständigheterna i fallet, naturligast att använda dagbrytning. Underjordsbrytning skulle liksom kraterbrytning medföra den nackdelen att endast en del av malmen kunde uttagas. Avsevärda mängder måste lämnas kvar i de kraftiga tak och pelare som erfordras för att vinna säkerhet mot ras. Det som nu anförts om vanskligheterna med underjordsbrytning har sagts med utgångspunkt från vad som hittills är känt rörande malmfyndighetens storlek och djup. Skulle det visa sig att malmen går väsentligt på djupet och där förekommer i mycket stora kvantiteter, kan bedömandet m å h ä n d a bli ett annat. Investeringar i uppfordrings- och transportanläggningar måste då i alla fall så småningom göras, och den omständigheten att en del av malmen icke kan tillvaratagas blir av relativt underordnad betydelse. En säker uppfattning om malmkroppens omfång på lägre nivåer än de hittills undersökta kan erhållas endast genom borrningar. Man torde ej kunna förvänta att sådana kommer att företagas av bolaget, åtminstone icke inom den närmaste framtiden. Skall en undersökning komma till stånd, torde den få utföras av Sveriges Geologiska Undersökning och bekostas med statsmedel. Anrikning

Såsom redan nämnts h a r man att räkna med att en rationell gruvdrift vid Taberg måste innefatta någon form av anrikning, sannolikt i förening med en metallurgisk bearbetning. Även denna

del av verksamheten kan komma att utgöra en fara för naturvärdena, om anrikningsverket placeras i anslutning till bolagets nuvarande anläggningar vid bergets fot. Efter tillkomsten av en mera omfattande bebyggelse på denna plats skulle skönhetsintrycket av de branta stupen i sydost sannolikt ej längre bli detsamma. Av större betydelse än byggnaderna skulle dock avfallsmassorna bli. På det trånga utrymmet mellan berget och ån komme dessa så småningom att få sådan höjd att topografien fullständigt förändra-

des. Vidare skulle det svårligen kunna undvikas att ån förorenades genom avloppsvattnet. Emellertid är det icke nödvändigt att förlägga anrikningen i omedelbar närhet av brytningsstället. På något avstånd från berget finns lämpliga platser för en anläggning, dit malmen utan större ekonomisk uppoffring kan fraktas. Där erbjuder också stora mossmarker goda möjligheter att upplägga avfallsmassor och bli av med avloppsvattnet.

Tabergsfråg; ns lösning. Naturskyddet Såsom framgår av det föregående är det ur flera synpunkter önskvärt att Taberg skyddas mot varje ingrepp genom gruvbrytning. Bergets geologiskt och topografiskt märkliga beskaffenhet, den särpräglade naturmiljön med sina sällsynta inslag i flora och fågelfauna, bergskonturens betydelse i landskapsbilden, skönheten hos de branta stupen och de skogklädda sluttningarna, den vida utsikten från bergets topp, som gjort det till en uppskattad turistattraktion, samt hänsynen till samhället och bebyggelsen där utgör tillsammans mycket starka skäl för att ett sådant skydd bör komma till stånd. Samtidigt står det klart att det ur allmän synpunkt ej finns något aktuellt intresse av att berget utnyttjas som malmtillgång. För närvarande kan malmen finna användning endast som en visserligen vanadinhaltig men fattig järnmalm och vi har på andra håll betydande fyndigheter av rikare järnmalm och även fullt tillfredsställande tillgångar på vanadin. Med tanke på de resultat gruvbolaget hittills visat torde ej heller det enskilda intresset av en fortsatt järnmalmbrytning kunna tillmätas större vikt. Därest avseende fästes endast vid nuvarande möjligheter att tillgodogöra sig malmen, måste man därför komma till det resultatet att vidare brytning bör förhindras. Tages hänsyn även till malmens titaninnehåll, kommer saken emellertid i något annat läge. I och för sig utgör visserligen titanhalten ett ytterligare skäl för att berget bör bevaras, så att dess latenta värde icke nu förspilles för mindre viktiga intressen. Men å andra sidan är det, såsom tidigare framhållits, av stor vikt att den svenska

industrin och bergsvetenskapen får tillfälle att deltaga i det intensiva forsknings- och försöksarbetet på titanområdet. Möjlighet till viss brytning för detta ändamål måste därför hållas öppen. Det kunde måhända göras gällande att forsknings- och försöksverksamheten i första hand b o r d e inriktas på landets övriga titanmalmfyndigheter, så att det särskilt känsliga Taberg tills vidare lämnades i fred. Detta är emellertid icke möjligt, ty tabergsmalmen erbjuder speciella problem, som i stor utsträckning kan lösas enbart genom experimenterande med just den malmen. 1 enlighet med det anförda bör ett statsingripande till skydd för Taberg i princip syfta till att brytning skall la förekomma endast för att möjliggöra forskning rörande ett framtida utnyttjande av malmens titaninnehåll och endast i den omfattning som är nödvändig för att forskningen skall bli effektiv. Samtidigt bör tillses att brytningen förlägges till sådan plats och bedrives i sådan form att skadan pä berget blir den minsta möjliga. Hittills synes den försöksverksamhet som ägt rum ha varit inriktad på att få fram en mera säljbar järnmalm. Någon forskning avseende titanets utnyttjande torde icke ha förekommit. Numera vill det emellertid synas som om hos bolaget förefunnes ett intresse för att upptaga även dylik forskning. Utredningsmännen har sökt bilda sig en uppfattning om vilka malmkvantiteter som kan behöva brytas för att möjliggöra en forskningsverksamhet rörande titanet. Det är emellertid mycket svårt att nu förutse vilken omfattning denna brytning kan behöva få. Därest forskningsverksamheten skall bli effek-

tiv, kan den icke stanna på laboratoriestadiet utan måste drivas i större skala. Därvid torde närmast ifrågakomma anrikningsförsök i förening med metallurgisk bearbetning vid in- eller utländska järnverk. Bolaget har uppgivit att ett anrikningsverk för att medge utveckling av industriellt användbara metoder måste ha en kapacitet av minst 50 000 ton slig per år samt att för metallurgiska försök vid järnverk fordras att ugnarna kan kontinuerligt beskickas med tabergsmalm. I detta sammanhang har bolaget förklarat sig anse, att brytningen måste omfatta åtminstone cirka 125 000 ton malm om året. Därvid har man utgått från att driften vid anrikningsverket och försöken vid järnverken skulle pågå utan avbrott under hela året. Detta torde emellertid ur ren forskningssynpunkt icke vara nödvändigt, utan tillfredsställande resultat torde kunna uppnås även om verksamheten bedrives periodvis. Så skedde ju också med bolagets försöksanläggning enligt Kenn-förfarandet åren 1944—51. Genom en sådan anordning — som dock naturligtvis måste medföra vissa ekonomiska och arbetstekniska svårigheter — skulle malmåtgången kunna minskas rätt väsentligt. Det är för övrigt ej heller uteslutet att anrikningsfrågan kan lösas på annat sätt än genom att uppföra ett eget anrikningsverk. Även om på nu antytt sätt den erforderliga brytningskvantiteten kan begränsas torde man dock som underlag för en rationell forskningsverksamhet ej kunna räkna med lägre årskvantiteter än 25 000 å 30 000 ton. Vad angår frågan på vad sätt det eftersträvade skyddet för Taberg lämpligast bör åstadkommas har i överensstämmelse med direktiven för utredningen i första hand undersökts möjligheterna för en frivillig uppgörelse med bolaget. Förhandlingar härom har på-

gått praktiskt taget ända från utredningens början och har slutligen resulterat i ett preliminärt avtal. En redogörelse för innehållet i detta avtal lämnas senare i ett särskilt avsnitt av betänkandet. I avtalet torde naturskyddsintressena ha tillgodosetts i en omfattning som kan anses godtagbar. Emellertid ligger det i sakens nalur att ett avtal i viss mån måste innebära en kompromiss och att man på denna väg icke kan vinna ett så fullständigt skydd som i och för sig vore önskvärt. Bland annat har det icke varit möjligt att fullt upprätthålla den ovan angivna principen att brytning bör få ske endast för titanforskning. En ytterligare nackdel är, att bolaget ansett sig kunna gå med på en överenskommelse endast för begränsad tid. När denna tid gått till ända, kan faran för förstörelse åter bli aktuell. Av dessa orsaker har även andra möjligheter att lösa skyddsfrågan övervägts. En utväg, som tidigare ifrågasatts vid flera tillfällen, bland annat under riksdagsbehandlingen av tabergsproblemet, vore att tillgripa särskild lagstiftning i form av en »Lex Taberg». Att förslag därom framförts torde ha berott på, att vår förutvarande naturskyddslagstiftning var relativt otillfredsställande och erbjöd mycket begränsade möjligheter till effektivt skydd i sådana fall som det föreliggande. Sedermera har dessa förhållanden radikalt ändrats genom den nya naturskyddslagen. Ur naturskyddssynpunkt synes därför en speciallagstiftning numera vara onödig. De stadganden i nya naturskyddslagen som kan få betydelse i fråga om Taberg är reglerna angående fridlysning som naturminne. Därom sägs i 5 §: »Område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga

beskaffenhet linnes böra särskilt skyddas, må fridlysas såsom naturminne.»

vissa bestämda områden, helst belägna så långt ut som möjligt på bergets sydvästra sluttning. För det senare fallet synes därjämte önskvärt att tillåta endast öppen pallbrytning eller annan jämförlig metod som åstadkommer mindre skada än kraterbrytning.

Taberg fyller samtliga de angivna kraven, vissa av dem i mycket hög grad. Det är således intet tvivel om att förutsättningar för fridlysning föreligger. Åtskilligt talar också för att vidtaga Vad angår kostnaderna för en friddenna åtgärd. Därigenom skulle kunna vinnas ett fullständigare skydd än som lysning föreskriver naturskyddslagen, att sakägare har rätt till ersättning för kan uppnås avtalsvägen. Lösningen avsevärt men. Det förutsattes vidare, att skulle också bli mera definitiv. Men å andra sidan torde man vid fridlys- ersättningsfrågan i första hand skall ning få räkna med ej obetydliga kost- bli föremål för förhandlingar mellan länsstyrelsen och sakägaren. Om övernader för det allmänna. Därest en fridlysning anses böra kom- enskommelse ej kan träffas på detta sätt, kan frågan hänskjutas till exproma till stånd skall enligt naturskyddslagen beslut därom meddelas av länssty- priationsdomstol. Under överläggningarna med bolaget relsen. Det torde vara tillräckligt att har vissa diskussioner förts om vilka fridlysningen får avse rätten att bryta ersättningskrav bolaget kunde tänkas malm eller sten. De inslag i flora och komma att framställa vid en eventuell fauna som för närvarande kan fordra fridlysning. Från bolagets sida h a r därsärskilt skydd är redan fridlysta envid framhållits att en fridlysning som lig 11 § i den äldre lagen, och denna fridlysning är numera, enligt övergångs- innebure totalförbud mot brytning säkerligen skulle föranleda mycket bestämmelserna till nya lagen, gälbetydande ersättningsanspråk. I övrigt lande mot envar. Bebyggelsen bör har bolaget uttalat att bolaget med regleras genom byggnadsplan, som skall fastställas av länsstyrelsen. Det måste hänsyn till ovissheten om den kommande utvecklingen funne det otänkförutsättas att såväl vid fastställelsen bart att för närvarande överhuvud som vid tillämpningen av denna naturdiskutera en engångsersättning. Bolaskyddsintressena bli beaktade. Ytterligare bebyggelse på hjässan och ber- gets inställning vore i stället den att gets övriga högre partier bör ur nämn- i händelse av fridlysning ersättningen borde bestämmas till visst årligt belopp da synpunkter förhindras. Beträffande malm- och stenbrytning med rätt för bolaget och kronan att ersynes i ett fridlysningsbesh.it böra före- hålla omprövning vid ändrade förhållanden 5 6 . På grund av det osäkra läget skrivas att brytning får ske endast för och det omfattande arbete som skulle forskningsverksamhet på titanområdet samt en viss högsta kvantitet fastställas, behöva nedläggas på förhandskalkyler har bolaget emellertid ansett sig icke som årligen får uttagas. Därvid torde de ens för den närmaste framtiden kunna siffror som förut i detta avsnitt anförts ingå på en närmare diskussion angåenkunna tjäna till ledning. Vidare torde de ersättningens storlek under olika böra föreskrivas antingen att underförutsättningar. jordsbrytning skall tillämpas eller ock I avsaknad av uppgifter från bolaget att brytning får ske blott inom visst eller 50

Jfr 7 § naturskyddslagen.

ställer det sig synnerligen svårt att med någon grad av säkerhet förutsäga vilken storleksordning kostnaderna för en fridlysning skulle få. Av betydelse i detta sammanhang är dock att brytningen hittills givit ringa vinst och vissa tider gått med förlust. Men å andra sidan måste beaktas att bolaget vid en inskränkning av driften kunde komma att utsättas för vissa krav från långivare och avnämare, särskilt om avbrott skedde i kontrakterade leveranser. För övrigt kan endast framhållas att ersättningens storlek måste bli i hög grad beroende av fridlysningsbeslutets innehåll. Det ekonomiska resultatet av gruvdriften sammanhänger sålunda i viss mån med hur stor brytning som tillätes. Likaså är det, särskilt med hänsyn till redan befintliga anläggningar, av icke ringa betydelse var brytningen får äga rum och vilka brytningsmetoder som får tillämpas. Som förut antytts torde underjordsbrytning ställa sig särskilt dyrbar. I detta sammanhang bör slutligen erinras om uttalandet i propositionen till naturskyddslagen", där departementschefen »räknar med att kommuner och enskilda sammanslutningar i viss utsträckning skola vara villiga att åtaga sig kostnaderna». Av tabergsfrågans hittillsvarande behandling synes framgå att intresset från kommunens och vissa lokala sammanslutningars sida att bevara berget är mycket stort. Det har under tabergsfrågans behandling i den offentliga debatten antytts att det säkraste skyddet för Taberg såsom naturminne skulle nås genom ett statsförvärv. Ett sådant kan komma till stånd bland annat genom att berget exproprieras för att fridlysas såsom naturminne. Härigenom skulle dock knap57

48 Prop. 1952: 188.

past uppnås någon fördel utöver vad som kan vinnas genom total fridlysning utan expropriation. Och kostnaderna skulle säkerligen icke bli mindre. Däremot skulle ett statsförvärv utan tillgripande av tvångsåtgärder måhända vara det enklaste sättet att lösa frågan om naturskydd för Taberg. Förhandlingar har därför förts med bolagsledningen om förvärv för statens räkning av antingen gruvrättigheterna eller aktierna i bolaget. Från bolagsledningens sida har därvid uttalats att endast det sista alternativet kunde övervägas men samtidigt har meddelats att bolagets aktieägare icke vore intresserade av en försäljning av aktierna. Förutsättningar för ett statsförvärv genom köp föreligger således för närvarande icke. Mineraltillgångarna

och

samhällsintresset

Även om man således icke kan hysa någon tvekan om att Taberg i nuläget bör skyddas, torde man få räkna med att bedömningen i framtiden kan bli en annan. Lyckas man lösa problemet att nyttiggöra malmens titaninnehåll, är det möjligt att bergets betydelse såsom malmtillgång blir så stor att naturskyddsintressena får vika. Då uppträder emellertid i stället ett annat samhällsintresse, nämligen intresset av att fyndigheten utnyttjas på det ur nationalekonomiska och andra allmäknna synpunkter lämpligaste sättet. Därmed är man inne på frågan om vad som under förarbetet till naturskyddslagen kallats »ekonomiskt naturskydd», d. v. s. frågan om skydd för naturen såsom en ekonomisk tillgång. I naturskyddskommitténs betänkande 58 anföres härom bland annat: »Vad slutligen angår det ekonomiska naturskyddet måste skiljas mellan två t y p e r av naturtillgångar, nämligen de som i sig 58

SOU 1951:5.

själva äro produktiva, till exempel den produktiva myllan, skogen och vattnet, samt de tillgångar, vilka icke kunna förnyas sedan de en gång utnyttjats, till exempel malmfyndigheter, skalbankar och grusåsar. Naturskyddets ekonomiska syfte beträffande de förnyelsebara naturtillgångarna är att de tillgodogöras på ett sådant sätt att de icke fördärvas utan alltjämt bibehålla sin produktiva förmåga. — I fråga om de icke förnyelsebara naturtillgångarna får det ekonomiska naturskyddets syfte — i den mån man i detta sammanhang överhuvud kan tala om naturskydd i vedertagen mening — anses vara att säkerställa deras utnyttjande på ett ur samhällsekonomisk synpunkt ändamålsenligt sätt. — — — De ekonomiska naturskyddsfrågorna intaga en särställning. I den mån särskilda åtgärder fordras ur ekonomisk naturskyddssynpunkt, torde detta böra regleras genom speciallagstiftning . . .» I betänkandet påpekas vidare att exempel på lagstiftning till skydd för produktiva naturtillgångar finns i vattenlagen och skogsvårdslagen. Det må här tilläggas att även vanhävdslagstiftningen och lagstiftningen om jakt och fiske i stor utsträckning har till syfte att bereda dylikt skydd. Behovet av reglering är emellertid icke mindre i fråga om de icke förnyelsebara naturtillgångarna, bland vilka de mineraliska är de dominerande. Här kan situationer uppkomma — och exempel saknas ej — där rättsinnehavaren utnyttjar fyndigheten på ett sätt eller i en omfattning, som står i uppenbar motsättning till viktiga samhällsekonomiska eller andra allmänna intressen. Tillfälliga konjunkturförhållanden eller kortsiktiga privatekonomiska önskemål kan sålunda föranleda att en fyndighet snabbt utbrytes för export, när det skulle vara riktigare att i stället genom en begränsad brytning tillgodose vårt eget näringslivs försörjning under lång tid. Ej sällan brytes därvid endast de rikare delarna av fyndigheten och bedrives arbetet eljest i former som

försvårar, fördyrar eller omöjliggör ett framtida utnyttjande. Fyndigheter brytes som i dagsläget endast lämnar en relativt dålig produkt men som med hänsyn till pågående teknisk utveckling kan förväntas senare kunna nyttiggöras långt effektivare och som därför tills vidare borde ligga som reserv. Det förekommer också att av kortsynthet eller på grund av begränsade ekonomiska resurser gruvdrift sker enligt otidsenliga och tekniskt mindre rationella metoder. Undersökningar och planläggning försummas, och moderna anläggningar och andra tekniska hjälpmedel begagnas ej. I fyndigheter, där i och för sig inga invändningar kan göras mot brytningens art eller omfattning, kan stundom utöver huvudmineralet ingå m i n d r e kvantiteter andra mineral, som h a r eller kan förutses få stor betydelse för landet men som med nuvarande tekniska resurser ej kan rationellt tillvaratagas. En viktig mineraltillgång kan därigenom komma att undandragas framtida utvinning. Å andra sidan kan det inträffa att handelspolitiska, försörjningsmässiga eller strategiska skäl gör det önskvärt att en fyndighet brytes i större omfattning än som ur företagsekonomisk synpunkt är lämpligt eller möjligt. Utländskt beroende, även där detta formellt ej har formen av ägande utan grundas exempelvis på långfristiga avtal, finansieringsbidrag eller lån mot återbetalning i leveranser, kan föranleda att en viktig mineraltillgång utnyttjas på ett sätt som strider mot svenska intressen. Å andra sidan kan det också förekomma att det utländska inflytandet h i n d r a r en brytning ehuru en sådan från svensk synpunkt skulle vara önskvärd. Allvarligast torde vara när en svensk mineraltillgång bindes till en internationell kartell. Till de fa49

ror som redan berörts kommer då risken för att forskning och utvecklingsarbete rörande mineralens utvinning eller användning förbehålles kartellen till förfång för utvecklingen av svensk teknik och svensk industri. Sådana fall av motsättningar mellan samhällsintresset och enskilt företagarintresse, varpå det nu sagda utgör exempel, får sin största betydelse i fråga om mineral, på vilka knapphet råder i landet eller i världen i övrigt och vilka såsom råvara har eller kan väntas få stor betydelse för industri och teknik. Med en fortgående teknisk utveckling kan läget i dessa avseenden ofta snabbt förändras. En reglering till skydd för allmänintresset i mineraltillgångar kan därför, om den skall vara effektiv, icke begränsas till att avse en prövning innan brytning igångsattes. Tvärtom torde man få räkna med att konflikter mellan enskilt och allmänt intresse ej sällan kan uppkomma medan tillgången är föremål för utnyttjande. De kan likaväl uppstå vid gamla och länge bearbetade fyndigheter som vid nyupptäckta sådana. De problem av nu åsyftat slag, som för n ä r v a r a n d e kan vara aktuella, torde i allmänhet hänföra sig till mer eller m i n d r e sällsynta metallmineral, framför allt vissa av de s. k. legeringsmetallerna. Samma situation kan emellertid snart inträda i fråga om andra metaller, på vilka tillgångarna i världen i och för sig är goda men som icke alls eller endast sparsamt förekommer i vårt land. I samtliga här avsedda fall rör det sig om inmutningsbara mineral d. v. s. sådana vilkas utnyttjande faller under gruvlagen. Denna ger icke möjligheter till en sådan kontroll, varom nu är 39 Lag 28 m a j 1886 ang. stenkolsfyndigheter m. m.

fråga. På sin höjd kan ren rovbrytning h i n d r a s enligt 69 och 71 §§, men även rätten till sådant ingripande är mycket begränsad. F ö r övrigt är skyddsbehovet ej begränsat till metalliska mineral. Konflikter mellan samhälls- och företagarintresse kan uppkomma även beträffande mineraltillgångar som faller under den s. k. stenkolslagen 59 . Denna lag avser — förutom stenkol — bland annat olja, alunskiffer och salt samt, efter lagändring 1945, uranhaltiga mineral. Lagen grundar rätten till brytning på koncession och har följaktligen den fördelen i förhållande till gruvlagen att en prövning med hänsyn till allmänintresset kan företagas innan en bearbetning igångsattes. Däremot torde i allmänhet något ingripande icke kunna ske sedan koncession väl en gång lämnats. I fråga om de industriellt och strategiskt viktiga uranmineralen har dock meddelats en särskild föreskrift att »tillstånd må av Konungen återkallas när skäl därtill äro» 60 . En stor del mineraltillgångar faller varken under gruvlag eller stenkolslag, utan rätten att utnyttja dem tillhör i p r i n c i p oinskränkt markägaren. Visserligen har tidigare de flesta sådana mineral icke haft för landet eller industrin dominerande betydelse, men senare tids tekniska utveckling har medfört ändrade förhållanden i detta hänseende. Bland annat är de metallurgiska, kemiska och keramiska industrierna numera i stor utsträckning beroende av dylika mineral. Och med den snabba utvecklingen kan det förväntas att flera »fria» mineral kan bli föremål för ny eller ökad efterfrågan. Av det anförda torde framgå att en ny lagstiftning till skydd för samhälls00

66 §, andra stycket.

intresset i mineraltillgångar är önskvärd med hänsyn till hela det svenska näringslivet, folkhushållet och försvaret. Frågan om det lämpliga utnyttjandet av titanet i Taberg utgör endast en detalj i det större problemet. Att taga ställning till hur en dylik lagstiftning bör utformas är emellertid ej så enkelt. Flera olika sätt att tillgodose syftet kan övervägas exempelvis tillståndstvång, expropriation, tvångsdelaktighet o. s. v. Därest man väljer expropriationsvägen kan fråga uppkomma om och i vad mån den gamle ägaren skall ha rätt att i en eller annan form medverka, när fyndigheten så småningom skall utnyttjas. Därigenom skulle bland annat vinnas, att kostnaderna för det allmänna kunde i någon mån begränsas. Möjligen kan det visa sig lämpligast att söka lösningen efter i huvudsak samma riktlinjer som redan tilllämpats beträffande uran. Detta skulle innebära att brytning av bergart som innehölle särskilt värdefulla mineral lades under koncessionstvång med rätt för Kungl. Maj :t att vid behov återkalla meddelat tillstånd. I den mån en sådan lagstiftning skulle lägga hinder i vägen för utövningen av redan förvärvad, på inmutning eller koncession grundad rättighet, synes ersättning böra utgå till rättighetens innehavare. Att närmare utreda dessa invecklade spörsmål torde falla utom ramen för denna utredning. Behovet av skydd för Smålands Taberg som samhälleligt viktig mineraltillgång blir ej heller överhängande, därest det preliminära avtalet, som träffats med bolaget, godkännes eller en fridlysning enligt naturskyddslagen kommer till stånd. Endast om ingen av dessa åtgärder vidtages kan det bli nödvändigt att på andra vägar genast skapa ett dylikt skydd. Frågan om ökade möjligheter till samhälleligt inflytande vid utnyttjandet av

våra mineraltillgångar är emellertid av den vikt att under alla förhållanden en särskild utredning i ämnet snarast bör komma till stånd. Avtal med gruvbolaget

Såsom redan nämnts h a r efter långvariga förhandlingar ett preliminärt avtal kunnat träffas med gruvbolaget, vari bolaget utfäst sig till vissa begränsningar med avseende på brytningen till förmån för naturskyddsintressena. Avtalet, som under förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande skall gälla till den 1 januari 1975, har i huvudsak följande innehåll: Bolaget förbinder sig att under avtalstiden ej bedriva brytning så att den berör hjässan eller vägen dit och ej heller nordvästra toppen eller området mellan denna och hjässan. Därigenom bevaras under denna tid utsiktsplatserna och bergets profil. Brytning för makadamproduktion skall i fortsättningen ej förekomma. Tills vidare skall brytningen i huvudsak avse att skaffa underlag för försöksverksamhet. Den årliga brytningen maximeras till viss kvantitet, motsvarande ungefär vad som för n ä r v a r a n d e uttages. Först när tekniska och ekonomiska förutsättningar föreligger att nyttiggöra titaninnehållet skall brytningen vara fri, men därvid skall i stället för nuvarande kraterbrytning användas ur naturskyddssynpunkt mindre störande brytningsmetod, exempelvis pallbrytning. Slutligen skall bolaget i rimlig utsträckning iordningställa de utbrutna kratrarnas sidor och i fortsättningen bedriva brytningen så, att ingrepp och störningar ej blir större än oundgängligen nödvändigt. Länsstyrelsen skall löpande hållas underrättad om planerad brytning och ändringar i planerna. Från utredningsmännens sida h a r under förhandlingarna framställts önske51

mål såväl om en starkare begränsning av den årliga brytningskvantiteten som om en större utsträckning av det område som under avtalstiden skall vara fredat. Därvid har också som en möjlighet framhållits, att ersättning skulle lämnas för den förlust dessa utvidgningar av skyddet kunde medföra. Bolagsledningen har emellertid förklarat sig ej vara intresserad av en lösning efter sådana riktlinjer. Även övergång till underjordsbrytning mot gottgörelse för fördyringen har ifrågasatts och diskuterats men med samma resultat. I stället har bolaget framfört tveksamhet om ens den nuvarande omfattningen av brytningen under alla förhållanden vore tillräcklig för en rationell forskningsverksamhet. Det har ansetts rimligt, att en utökning medgåves, därest ett faktiskt behov därav för titanforskningsändamål kunde påvisas. En bestämmelse därom har därför intagits i avtalet. Bolagsledningen har vidare förklarat sig icke kunna bortse från möjligheten att nya tekniska metoder kunde komma att göra en järnmalmproduktion ekonomiskt gynnsam. Om brytningen i sådant fall begränsades till mindre årskvantitet än vad som skulle ge bästa ekonomiska resultat, skulle detta innebära förlust för bolaget i form av uteblivna förtjänstmöjligheter. Från bolagets sida h a r därför påyrkats att i avtalet skulle — i anslutning till bestämmelsen att brytningen tills vidare bedrives huvudsakligen för forskningsändamål och årligen maximeras till viss kvantitet — inrymmas en klausul av det innehållet att, om genom förbättrade metoder eller rationalisering möjligheter skapas att med ekonomiskt tillfredsställande resultat utnyttja malmens innehåll av a n d r a metaller än titan, någon begränsning av årskvantiteten ej skall gälla. Då möjligheterna av väsentliga förändrin-

gar av angivet slag torde vara i stort sett hypotetiska, har en dylik klausul ansetts kunna accepteras; dock med det tillägget, att i en sådan situation staten skall ha möjlighet att upprätthålla en begränsning mot att bolaget erhåller ersättning för därav under återstående avtalstid uppkommande skada. Det bör framhållas att formuleringen innebär, att därvid en omprövning kan ske av frågan, vilken begränsning av brytningen som då kan vara erforderlig och lämplig med hänsyn å ena sidan till naturskyddsintressena, å andra sidan till det samhällsekonomiska intresset av utvidgad brytning ävensom till ersättningskostnaderna. Det kan sålunda under vissa förhållanden — t. ex. om brytningen bedrives på ett m i n d r e störande sätt än nu — visa sig motiverat, att medge en sådan höjning av gränsen för årsbrytningen att bolagets önskemål uppfylles eller i vart fall ersättningskraven minskas. I detta sammanhang har också diskuterats vissa problem som kan uppstå genom att utvecklingsarbetet för att utnyttja titanet kan komma att gå över framställning av en titanhaltig järnprodukt eller att titanet, åtminstone i viss utsträckning, kan komma att utnyttjas vid metallurgiska processer utan att ingå i produkten. Från bolagets sida har påyrkats, att fri brytning skulle medgivas även för sådana tänkta fall och utredningsmännen har ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål. Avtalstexten har avfattats i enlighet därmed. Slutligen har bolaget önskat få i avtalet fastslaget, att bolaget i fråga om järnvägsfrakter och krafttaxor icke skall från statens sida behandlas mindre gynnsamt än andra företag i jämförliga fall. Då denna princip av utredningsmännen betraktats som självklar — så mycket mera som titanforskning ur allmän synpunkt är förtjänt av

allt möjligt stöd — har en dylik bestämmelse införts i avtalet. Ehuru avtalet icke bereder ett så fullständigt skydd för Taberg som skulle kunna åstadkommas genom en fridlysning torde det dock få betraktas som godtagbart. Såvitt nu kan bedömas kommer överenskommelsen ej att medföra några kostnader för det allmänna, och skulle sådana uppkomma blir de säkerligen mindre än vid en fridlysning. En principiell anmärkning som kan riktas mot avtalet är, att det icke hindrar att brytning — dock högst i samma omfattning som nu — äger rum för annat ändamål än att söka utnyttja titanet. I detta avseende har det emellertid icke

varit möjligt för utredningsmännen att genomföra sina önskemål. En nackdel är också, såsom förut antytts, att avtalet ej innefattar ett slutgiltigt avgörande av konflikten. Under förutsättning att, i enlighet med vad som i det föregående förordats, en ny lagstiftning kommer till stånd om bättre samhällelig kontroll över utnyttjandet av våra mineraltillgångar, kan emellertid, när ökad brytning vid Taberg blir aktuell, en ny reglering ske under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter. Med hänsyn därtill torde det icke möta avgörande betänkligheter att tills vidare åtnöjas med en tidsbegränsad lösning.

Bilaga

Preliminärt

avtal

mellan

Kronan

och

Aktiebolaget Smålands Taberg.

Mellan å ena sidan Aktiebolaget Smålands Taberg, nedan benämnt bolaget, samt å andra sidan regeringsrådet Sven Strömberg och f. generaldirektören Stig ödeen å Kungl. Maj:ts och Kronans vägnar h a r denna dag träffats följande överenskommelse, gällande under tiden intill den 1 januari 1975; och skall överenskommelsens giltighet vara beroende av Kungl. Maj:ts godkännande. 1. Bergets hjässa med utsiktsplatsen skall ej beröras av ovanjordsbrytning eller därav förorsakad rasslänt inom ett område, som begränsas av en cirkel med 75 meters radie och medelpunkt i sydvästra hörnet av nuvarande byggnad på hjässan. 2. Utmed den till hjässan ledande vägen skall ovanjordsbrytning eller därav förorsakad rasslänt ej komma närmare vägen än 10 meter, räknat från dennas mittlinje. 3. Ovanjordsbrytning eller därav förorsakad rasslänt väster om i punkt 2 angiven begränsning skall ej komma innanför ett område, som begränsas åt sydväst av en linje, dragen genom nyssnämnda byggnadshörn och en punkt 35 meter sydväst om på nordvästra toppen befintligt diamantborrhål samt åt nordväst av en linje, dragen vinkelrätt mot den förra genom en punkt 100 meter nordväst om samma borrhål. 4. Utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen skall brytning icke bedrivas för annat ändamål än framställning av malmprodukter för metallutvinning. Ej heller skall utan sådant tillstånd försäljning av hädanefter brutet berg ske för annat ändamål än nyss sagts i vidare mån än fråga är om berg, som ej är användbart för metallutvinning men likväl måste brytas för gruvdriftens rationella bedrivande. 5. Tills vidare kommer bolaget att bedriva brytning i huvudsak för att möjliggöra forsknings- och försöksverksamhet. Intill dess att tekniska och ekonomiska förutsättningar av bolaget bedömas föreligga för att vid egna eller främmande anläggningar ur Tabergsmalmen framställa metallisk titan, titanprodukter eller sådant järn eller stål, som på grund av sin titanhalt eller därför att titanhaltig malm använts vid dess framställning har ett speciellt värde, skall brytningen begränsas till vad som motsvarar cirka 125 000 ton nuvarande malmprodukt per år. Befinnes den i första stycket angivna brytningskvantiteten vara otillräcklig såsom underlag för en rationellt bedriven forsknings- och försöksverksamhet för tillgodogörande av titan, må brytningen ökas till vad som visas vara erforderligt. Skulle genom rationalisering av driften eller genom förbättrade metoder möjligheter skapas, att med ekonomiskt tillfredsställande resultat utnyttja malmens innehåll av andra metaller än titan, skall någon begränsning av den årliga brytningskvantiteten icke gälla, med mindre Kronan ersätter bolaget därav under återstående avtalstid uppkommande skada. 6. Igångsätter bolaget brytning av större omfattning än under punkt 5 första stycket sägs, skall övergång ske till öppen pallbrytning eller liknande metod, som ger en i huvudsak sammanhängande bergslänt mot brytningsområdet, eller ock till annan metod, som ur naturskyddssynpunkt är mindre störande än kraterbrytning. 7. Bolaget skall i fråga om brytningsområde, som för framtiden eller för avsevärd tid icke vidare avses att bearbetas — så bland annat i fråga om hittills drivna och sedermera upptagna kratrar — snarast efter arbetets nedläggande vidtaga rimliga och skäliga åtgärder för att minska verkan av ingreppet.

8. Bolaget skall tillse, att gruvdriften så bedrives, att ingreppen i bergets natur — innefattande även växt- och djurlivet — samt störningar och obehag för besökande på berget icke bli mera betydande än vad som vid en rationell gruvdrift är oundgängligen nödvändigt. 9. Före början av varje nytt driftår skall bolaget lämna länsstyrelsen meddelande om arten och omfattningen av den för det kommande året planerade brytningen. Därest under året förändringar av väsentlig betydelse vidtagas i planerna skall länsstyrelsen underrättas därom. 10. Kungl. Maj:t och Kronan förbinder sig att låta bolaget vid utfraktning av de malmprodukter, som utvinnas i enlighet med bestämmelserna i detta avtal, komma i åtnjutande av den största fraktrabatt som i jämförliga fall beviljas, och bolaget skall vid överenskommelse om kraftleverans från statligt kraftverk vara tillförsäkrat de fördelaktigaste villkor, som vid tidpunkten för kontrakts upprättande normalt tillämpas i jämförliga fall. 11. Därest bolaget under avtalstiden helt eller delvis på annan överlåter rätt till gruvbrytning i Smålands Taberg, skall bolaget tillse att den nye rättsinnehavaren på samma sätt som bolaget bindes av den nu träffade överenskommelsen. Till avtalet har fogats karta 61 utvisande i avtalet definierade gränser. Stockholm den 15 oktober 1953. För Kungl. Maj:t och Kronan Sven Strömberg

81 Stig ödeen

Aktiebolaget Smålands Taberg M. von Essen

Halvar

Löwenhielm

I betänkandet införd på sid. 9.

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.).

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till lagstiftning om insemination. [91 Forslag till brottsbalk. [14] Enhetligt frihetsstraff. [17] Promemoria med förslag till vissa åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. [21] Nåd i brottmål. Statistiska uppgifter för 1900talets första hälft. [22] Betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. [26] Abortfrågan. [29] Vårdorganisation f ö r förvarade och internerade.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m.. [2] Betänkande med förslag till åtgärder för stödjainde av hästaveln m. m. [3]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Sågverksindustrien i södra Sverige. [19]

[o2J

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betankande. 4. [1] 5. Det proportionella valsattet vid landstingsval. [25] Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet. [18] Åtgärder för förenhetligande av besvärstiden i administrativa mål. [30]

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Landsbygdens elkraftförsörjning. [13] Traflknykterhet. [20]

Kommunalförvaltning. Bank-, kredit- och penningväsen. Statens och kommunernas

finansväsen. Försäkringsväsen.

Politi. Smålands Taberg. Utredning rörande frågan om åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden. [33]

Nationalekonomi och socialpolitik. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. [6] Utredning om fastighetsbeskattningen. [8] Konsumentprisindex. Betänkande angående omläggning av levnadskostnadsindex. [23]

Hälso- och sjukvård. Förslag till hälsovårdsstadga m. m. [31]

Allmänt näringsväsen. Fakta om olja. [12]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Läkarutbildningen. [7] Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingspräslerliga organisationen m. m. [11] Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. [15] 2. Bilagor. [16] Betänkande och förslag angående folkhögskolans ställning och uppgifter. [24]

Försvarsväsen. Förband och bygd. [10] Psykologiskt försvar. [27] Befälsordningen vid infanteriet. [28]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 4. Nordisk passfrihet. [4] 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]