Frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB betänkande

= ajfE National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

t-A V ' ' \

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955:9

Finansdepartementet

FRÅGAN OM STATSINLÖSEN AY STAMAKTIERNA I LKAB BETÄNKANDE AVGIVET AV SÄRSKILT TILLKALLADE UTREDNINGSMÄN

Stockholm 1955

Statens offentliga utredningar 1955 Kronologisk

förteckning

1. Lag om jodbrukskasserörelsen m. m. Kihlström. 160 s. Jo. 2. Stöd åt dei mindre och medelstora skeppsfarten, ldun. 280 .. H. 3 o. 4. Nordika post- och teletaxor. Idun. 37 s. II. 5. Prissättninjen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. Marcus. 10 s. Jo. 6. Vattenvårcen. Haeggström. 133 s. Jo. 7. Det mlndrejordbrukcts möjligheter att uppnå bättre lönsamiet. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 402 s. Jo. 8. Tvätt. Kihström. 368 s. S. 9. Frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB. Marcus. 18 s. VI.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d?t departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. K. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartenentet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 5 : 9 Finansdepartementet

FRÅGAN OM STATSINLÖSEN AV STAMAKTIERNA I LKAB BETÄNKANDE AVGIVET AV SÄRSKILT TILLKALLADE UTREDNINGSMÄN

STOCKHOLM 1 9 5 5 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

3 Innehåll Skrivelse till Konungen

5 Inledning

7 Kap.

I. Historik

»

IL Nu gällande bestämmelser

»

III. Förhandlingar mellan staten och TGO 1954

•» IV. Lapplandsmalmerna och världens järnmalmsförsörjning

»

V. Ekonomiska beräkningar

»

VI. Utredningsmännens förslag med motivering

59 Bilaga 1. PM angående vissa tolkningsfrågor vid beräknandet av lösensumman för TGO:s aktier i LKAB »

2. Skrivelse till Herr Överståthållaren Torsten Nothin av den 17 maj 1943

>

4. PM angående de samhällsekonomiska verkningarna av statens inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB

»

o. Skrivelse till Herr Överståthållaren Torsten Nothin av den 4 januari 1944

»

5. Världens järnmalmsförsörjning och LKAB-malmerna

88 95

Till Konungen

Genom beslut den 17 december 1954 uppdrog Kungl. Maj:t åt generaldirektören i statens jordbruksnämnd O. Söderström, generaldirektören i patentoch registreringsverket B. Lindskog och statssekreteraren i kommunikations-

6 departementet P. Åsbrink att verkställa utredning i frågan om statens inlösen av stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. Kungl. Maj :t förordnade tillika Söderström att vara ordförande i utredningen. Med stöd av bemyndigande samma dag uppdrog chefen för finansdepartementet den 13 januari 1955 åt direktören för utrikeshandelsärenden i stålens handels- och industrikommission E. Grafström att biträda de sakkunniga. Samtidigt uppdrogs åt direktionssekreteraren i aktiebolaget Statsgruvor, juris kandidaten O. Asplund, extra byrådirektören hos riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Å. Englund, professorn vid tekniska högskolan I. Janelid, byråchefen i försvarsväsendets radioanstalt S. von Porat och kommerserådet I. Sahlin att såsom experter i samråd med de sakkunniga verkställa viss undersökning om utnyttjandet och värdet av nämnda bolags malmtillgångar m. m. Som experter i vissa penningpolitiska frågor m. m. har utredningsmännen anlitat ledamoten av 1951 års penningvärdeutredning, filosofie licentiaten G. Arvidsson och förste forskningsassistenten vid konjunkturinstitutet, filosofie licentiaten K. Wickman. Som utredningens sekreterare har Grafström tjänstgjort. Utredningsmännen får härmed överlämna betänkande med utredning av frågan om statens inlösen av stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. Till betänkandet har såsom bilagor fogats dels en av Asplund, Englund, Janelid, von Porat, Sahlin och Grafström verkställd utredning, benämnd Världens järnmalmsförsörjning och LKAB-malmerna, dels en av Arvidsson och Wickman utarbetad promemoria angående de samhällsekonomiska verkningarna av statens inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB. Stockholm den 14 mars 1955. Underdånigst

Olof Söderström Bernt Lindskog

Per

Åsbrink

i Erik Grafström

7 Inledning

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (nedan kallat LKAB) tillhöriga malmfält utgörs av Kiirunavaara malmfält med beräknade malmtillgångar vid utgången av år 1953 om ca 1 600 milj. ton, Gällivare malmfält med beräknade malmtillgångar om ca 420 milj. ton samt Luossavaara malmfält med en beräknad malmtillgång om 15—18 milj. ton ned till 400 meters djup. LKAB äger sedan 1950 samtliga aktier i Bergverks AB Freja (nedan kallat Freja), som i sin tur disponerar malmfältet i Koskullskulle ej långt från Malmberget. Malmtillgångarna i Koskullskulle beräknas uppgå till ca 10 milj. ton. Övriga mer kända järnmalmsfyndigheter i Norrbotten — Mertainens, Svappavaaras, Ekströmsbergs, Routivaaras malmfält m. fl. — med uppskattade malmtillgångar om över 300 milj. ton, ägs helt av staten. Brytning pågår för närvarande ej vid dessa fält. En mindre malmfyndighet, Tuolluvaara malmfält, är inmutad av Tuolluvaara gruvaktiebolag, medan staten är jordägare. Statens andel är utarrenderad till bolaget, som bedriver brytning för vissa mellansvenska bruks räkning. LKAB:s aktiekapital uppgår till nominellt 110 milj. kronor, uppdelat med 55 milj. kronor på stamaktier, som ägs av Trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösund (nedan kallat TGO), och 55 milj. kronor på preferensaktier, som ägs av staten. Enligt gällande avtalsbestämmelser äger staten att per den 30 september 1957 inlösa de TGO tillhöriga stamaktierna i LKAB. Därest inlösen skall ske, måste tillsägelse därom delges TGO senast den 30 september 1955.

8 KAPITEL I Historik

Under 1800-talets sista decennier kom frågan om ett utnyttjande av de norrbottniska malmfälten att aktualiseras i samband med olika förslag att anlägga järnväg, dels från Gällivare till Bottniska viken, dels västerut från malmfälten till isfri hamn i Norge. Byggnadsarbetet på sträckan Gällivare— Bottniska viken påbörjades på 1880-talet och banan inlöstes av staten 1891, sedan det utländska bolag, som erhållit rättighet utbygga banan, icke kunnat fullgöra i koncessionen föreskrivna villkor om banans fullbordande inom viss tid. Kostnaderna för förvärvandet och fullbordandet av banan till Gällivare beräknades till 11,7 milj. kronor. De tre malmbolag, som under denna tid närmast var intresserade av att transportförutsättningar skapades för en malmbrytning vid de norrbottniska malmfälten och med vilka staten under de följande åren kom att föra en rad förhandlingar i dessa frågor var LKAB, Aktiebolaget Gällivare Malmfält och Mertainens Gruvaktiebolag. Under tiden fram till 1898 sökte enskilda intressenter upprepade gånger koncession för utbyggande av järnväg mot Riksgränsen. Dessa ansökningar avslogs av statsmakterna, som intog ståndpunkten, att om ett utbyggande av järnvägen skulle komma till stånd, detta av både allmänpolitiska skäl och med hänsyn till önskvärdheten av att staten finge kontroll över malmbrytningen vid de lappländska gruvfälten borde ske i statens regi. 1898 års riksdag biföll en proposition om byggande av järnväg från Gällivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält i riktning mot Ofoten, dock med förbehåll att från norsk sida beslut fattades om anläggande av en anslutande järnväg från Riksgränsen till Ofoten. Anläggandet av banan kom sammanlagt att kosta över 30 milj. kronor, vilket väsentligt översteg de beräknade kostnaderna. Banan var trafikklar i slutet av 1902. I direkt anknytning till beslutet om anläggande av en järnväg till Biksgränsen godkändes 1898 ett förslag till fraktavtal med LKAB, enligt vilket staten åtog sig att, sedan banan färdigställts, på densamma frakta årligen högst 1,2 milj. ton järnmalm samt material och bränsle, som erfordrades för bolagets rörelse. Bolaget skulle — utöver ränta och amortering på anläggningskapitalet — gälda underhållskostnaderna samt den driftskostnad, som belöpte på för bolagets räkning verkställda transporter, ävensom den förlust, som kunde uppkomma på annan trafik på banan. För transporter utöver 1,2 milj. ton malm skulle staten äga uppbära särskild avgift. Änd-

9 ring i bolagsordningen finge ej ske utan statens medgivande och aktier i bolaget finge ej ägas eller innehas av utlänning. Den ställning staten intog i fråga om äganderätten till malmbanan och de ekonomiska konsekvenserna av de med bolagen träffade överenskommelserna om villkoren för malmbanans utnyttjande — de höga anläggningskostnaderna kom genom amorteringsvillkoren att fördyra malmtransporterna — blev av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av statens förhållande till bolagen. Under de följande åren fördes en serie förhandlingar mellan staten och malmbolagen om överlåtande på staten av bolagets fasta egendom och gruvor respektive om revidering i olika hänseenden av de gällande överenskommelserna. Sålunda godkändes 1902 preliminärt från de ovannämnda tre gruvbolagens sida ett avtal, enligt vilket staten skulle inköpa dessa bolags fasta egendom samt gruvor och inmutningar m. m. för ett belopp av 21,6 milj. kronor. Gruvbolagen skulle mot ett totalt arrendebelopp av 900 000 kronor per år under 40 åp» få bearbeta fyndigheterna. Brytningsrätten skulle maximeras, men ökad brytning kunde tänkas ske mot erläggande av viss royalty. Avsikten var att hela köpeskillingen skulle kunna gäldas via arrendeavgifterna. Kungl. Maj :t ansåg emellertid, att avtalet, med hänsyn till de ytterligare utredningar som erfordrades, icke kunde föreläggas 1902 års lagtima riksdag. Då det preliminära avtalet förutsatte godkännande av denna riksdag förföll därmed överenskommelsen. 1903 förvärvade TGO omkring 90 procent av aktierna i vardera LKAB och AB Gällivare Malmfält. TGO begärde därefter upptagande av förhandlingar med staten för att erhålla vissa justeringar av gällande fraktavtal liksom av bestämmelserna om statens inflytande i de båda bolagen. Därjämte anhöll bolaget om ett statslån om 20 milj. kronor. Riksdagen avslog en på dessa förhandlingar baserad proposition. De därpå följande förhandlingarna resulterade i att 1906 års riksdag förelade-s en ny proposition, enligt vilken staten efter 50 år utan ersättning skulle bli ägare till såväl gruvfälten som gruvdriften tillhörande fast och lös egendom. Redan efter år 1911 skulle staten erhålla viss del av vinsten på gruvbrytningen och efter år 1924 skulle staten ha lösningsrätt efter vissa grunder. Brytningsrätten skulle vara begränsad, men malmbolagen skulle ha rätt att fritt tillgodogöra sig ungefär 1/5 av malmtillgången, dock högst 187,5 milj. ton. I propositionen framhöll departementschefen bl. a. att vid de förda förhandlingarna från statens sida framförallt hade gjorts gällande vikten av att staten i så stor omfattning som vore möjlig kunde förvärva den högst ansenliga för landets framtida industriella utveckling utomordentligt betydelsefulla egendom, som de norrbottniska gruvfälten utgjorde. Möjligheten för staten att genast förvärva dessa gruvfält och själv eller genom annan tillgodogöra sig den malm, som gruvfälten innehöll, måste dock bliva förknippad med en så ofantlig penningutgift, att staten näppeligen syntes för det dåvarande kunna inlåta sig därpå. Ett köp av ifrågavarande bolags

10 alla gruvfält syntes sålunda icke kunna ifrågasättas. Det hade därför också snart blivit uppenbart att, om det skulle vara möjligt att för statens räkning förvärva den väsentligare delen av malmfälten, utan att högst betydande penningsummor då behövde därför utges, ett sådant förvärv allenast kunde komma till stånd genom att bolagen först tillgodogjorde sig en del av malmtillgången. Riksdagen avslog propositionen närmast under motivering att riksdagen fått för kort tid på sig för att kunna bedöma en så viktig fråga. 1907 års malmavtal. Vid 1907 års riksdag förelades densamma en ny proposition i ärendet, som av riksdagen antogs. I samband därmed anförde föredragande departementschefen bl. a. »Länge har den önskan hysts, att staten själv måtte komma i besittning av ifrågavarande malmfält. Med det värde de numera erhållit torde det emellertid icke längre k u n n a ifrågasättas, att staten skall omedelbart inköpa desamma. Det har därför gällt att träffa en anordning, varigenom staten med mindre ^uppoffringar än ett dylikt köp skulle medföra, kunde komma i tillfälle att förvärva malmfälten. Detta syfte har vunnits därigenom att staten från och med den dag det upprättade kontraktet skulle träda i tillämpning eller den 1 januari 1908 varder ägare av halva aktiekapitalet i det bolag, till vilket överlåtes samtliga de malmfält, som icke redan nu med full äganderätt överlämnas till staten. Genom den staten tillförsäkrade rätten att efter 25 år jämväl tillösa sig den återstående hälften av de i samma bolag tillhöriga malmfälten, har staten härjämte satts i tillfälle att för ett skäligt pris inom en icke alltför avlägsen tidsperiod erhålla full äganderätt över hela den ifrågavarande nationalrikedomen.» överenskommelsen innebar i huvudsak följande. AB Gällivare Malmfält skulle överlåta sina tillgångar på LKAB, av vars till 80 milj. kronor utökade aktiekapital staten i preferensaktier skulle erhålla hälften såsom ersättning för statens till bolagen överlåtna jordägareandel i utmål och gruvor inom malmfälten inom Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare. Vad beträffar Luossavaara malmfält upplät malmbolaget till staten uteslutande nyttjanderätten till fältet under åren 1908—1937, med rätt för staten att vid 1937 års slut antingen behålla malmfältet utan lösen eller återlämna detsamma till bolaget mot lösen för byggnader, maskiner m. m. Intill år 1937 skulle utdelningen på statens preferensaktier utgå enligt en på särskilt sätt uträknad royalty. 1932 skulle staten äga rätt att inlösa samtliga TGO eller AB Gällivare Malmfält tillhöriga aktier i LKAB. Använde sig staten ej av denna rätt skulle avtalet gälla i huvudsak till 1937, då staten skulle inträda i fullt utövande av sina rättigheter och skyldigheter som aktieägare och äga samma rätt till utdelning av uppkommen vinst som övriga aktieägare. Ny rätt till inlösen skulle tillkomma staten år 1942. Till grund för inlösningen skulle läggas en värdering av bolagets aktier, grundad på den medelvinst, malmbolaget haft under åren 1920—1929 på en malmkvantitet av 30 milj. ton Kirunamalm samt 7,5 milj. ton Gällivare-

11 malm. Den årliga medelvinsten under nämnda period skulle kapitaliseras efter 4 procent på sådant sätt att TGO för sin hälft av aktiestocken erhöll en lösensumma, som uppgick till 25 gånger hälften av medelvinsten. Skulle bolaget icke ha hunnit bryta den kvantitet bolaget enligt avtalets bestämmelser ägde bryta intill utgången av år 1932, skulle staten utöver lösensumman erlägga viss ersättning. Bolagens rätt till malmbrytning omfattade en kvantitet av sammanlagt 93,75 milj. ton i Kiirunavaara och Gällivare under åren 1908—1932. Därj ä m t e fanns maximigränser för årliga brytningar. I överenskommelsen ingick även ett fraktavtal. Detta innehöll bestämmelser om statens utfästelse att till Riksgränsen respektive Svartön frakta malm till fasta fraktavgifter i kvantiteter motsvarande den medgivna brytningsrätten. Skulle något år fraktbeloppet ej uppgå till sammanlagda beloppet av kostnaden för järnvägens drift och underhåll jämte fem procent å dåvarande och blivande anläggningskostnad, skulle bolaget i allt fall för sådant år betala en summa motsvarande detta sammanlagda belopp. Under de följande åren vidtogs vissa ändringar och gjordes vissa tillägg till 1907 års avtal. Genom beslut 1908 och 1913 utökades brytningsrätten med ytterligare 40 milj. ton för tiden fram till 1932. Staten skulle härav uppbära en större del av nettovinsten än som gällde enligt royaltybestämmelserna. Genom beslut vid 1922 års riksdag uppsköts tidpunkten för inlösen till 1936. Å andra sidan skulle staten erhålla ökad representation i malmbolagets styrelse och den skulle även få rätt att vid inlösen övertaga en del av trafikbolagets tonnage. 1927 års malmavtal. Vid 1927 års riksdag godkändes ett nytt förslag till malmavtal (prop, nr 241: 1927). Behovet av ett nytt avtal sammanhängde framförallt med att den tidpunkt, då staten ägde rätt inlösa aktierna, alltmer närmade sig. Man önskade upphäva den bestående intressemotsättningen mellan staten såsom ägare av preferensaktierna och trafikbolaget såsom ägare av stamaktierna. Föredragande departementschefen framhöll härutinuan bl. a. följande. »Även om staten 1936 icke skulle begagna sin inlösningsrätt, inträder likväl från och med år 1938 en kraftig förskjutning av kontrahenternas rättsställning. Under det att dessförinnan statens rätt till utdelning å de staten tillhöriga preferensaktierna är begränsad till en viss avgift å hälften av den brutna malmen och stamaktieägarna uppbära nettovinsten i övrigt, skall efter 1938 års utgång vinsten delas lika mellan stam- och preferensaktieägarna. I den föreliggande situationen måste det givetvis vara av ett stort ekonomiskt intresse för stamaktieägarna att i möjligaste mån driva upp vinsten i företaget under de år, då denna i huvudsak skall tillfalla dem. Vad som kräves för att tillgodose företagets framtida utveckling kan därvid lätt komma att stå tillbaka. Frestelsen för stamaktieägarna att låta dylika företaget såsom sådant ovidkommande synpunkter inverka på företagets skötsel, är desto större som de ensamma skola ansvara för alla kostnader, som

12 nedläggas å företaget under ifrågavarande tid. Det kan givetvis befaras, att nyanläggningar eller förbättringar, vilka för bolagets framtida verksamhet kunna vara synnerligen önskvärda men som icke äro oundgängligen nödvändiga, få stå tillbaka ju mer man nalkas tiden för en eventuell inlösen, enär ju bolaget icke kan beräkna att amortera dem till nämnda tidpunkt. En särskild olägenhet framträder därvid med hänsyn till en kommande djupbrytning. Såvitt nu kan bedömas torde man i början av 1940-talet nödgas övergå från dagbrytning till djupbrjtning. Under nuvarande förhållanden kan det icke förväntas, att de enskilda skola nedlägga några kostnader för förberedelsearbeten för djupbrytning. Till de olägenheter, som på sätt nu sagts äro förenade med de nuvarande avtalsbestämmelserna, kan läggas att dessa bestämmelser visat sig utgöra ett betänkligt hinder för en klok skötsel av malmbolagets malmförsäljningspolitik. — De i avtalen fastställda begränsningarna för brytningskvantiteten lägga icke något hinder i vägen för bolaget att tillgodose det förefintliga malmbehovet. Vissa andra bestämmelser göra emellertid, att bolaget icke kommer att bryta och tillgodogöra sig den erforderliga kvantiteten. — —• — För en ökning av brytningen erfordras dyrbara nyanläggningar. Då kostnaderna härför enligt nu gällande avtal måste vara slutamorterade till 1936 års utgång, hava stamaktieägarna icke något att vinna genom en ökad brytning.» I syfte att såvitt möjligt eliminera de här nämnda olägenheterna borde den inbördes relationen mellan stamaktieägarna och preferensaktieägarna ordnas så, att den i stort sett bleve densamma under hela kontraktstiden. Staten skulle sålunda i fortsättningen behandlas som hälftendelägare i malmbolaget, d. v. s. komma i åtnjutande av samma rättigheter och vara underkastad samma skyldigheter, som förefanns för TGO i egenskap av ägare till stamaktierna. Detta innebar i stora drag, att en halvering av nettovinsten mellan TGO och staten skulle ske fram till år 1947. Från den 1 oktober 1947 skulle nettovinsten per ton delas lika intill en kvantitet av 3 750 000 ton och vinsten på överskjutande kvantiteter fördelas med två tredjedelar till preferensaktierna och en tredjedel till stamaktierna. Statens inlösningsrätt försköts till att första gången gälla den 30 september 1947. Vidare skulle fraktsatserna ändras. Den principiellt viktigaste ändringen låg däri, att med hänsyn till penningvärdets fluktuationer en bestämmelse intogs att — utöver de fasta fraktutgifterna — bolaget skulle, därest efter den 30 september 1937 medelförsäljningspriset översteg ett visst minimipris, erlägga ett belopp motsvarande en femtedel av merpriset. Härigenom skulle frakten i princip komma att uppgå till omkring en femtedel av priset för malmen. Malmbrytningen begränsades till högst 9 milj. ton per år med vissa utjämningsmarginaler. 1927 års avtal innebar även att staten lät sin nyttjanderätt till Luossavaara malmfält återgå till LKAB, och att staten avstod från rätten att vid 1937 års utgång behålla malmfältet utan lösen. Genom 1927 års avtal skapades förutsättningar för stordrift. Denna kräv-

13 de dock avsevärda kapitalinvesteringar, men någon fondering utöver den i aktiebolagslagen föreskrivna avsättningen till reservfond hade med hänsyn till statens rätt till inlösen icke skett före 1927 och ägde på grund av uttrycklig bestämmelse i avtalet icke heller rum efter det nya avtalets ikraftträdande. Krisen under 1930-talets första hälft aktualiserade likviditetsproblemet. Nya överenskommelser 1932 och 1934 innebar bl. a. att aktiekapitalet utökades — med lika fördelning på preferens- och stamaktier — samt att fondering av bolagets vinstmedel på vissa villkor finge äga r u m utöver föreskriven avsättning till reservfond. Utökningen av aktiekapitalet från 80 till 110 milj. kronor ägde rum genom att staten och TGO vardera tillförde LKAB 30 milj. kronor. Ersättning för aktierna erlades sålunda med dubbla nominella värdet och övervärdet — 30 milj. kronor — tillfördes reservfonden. Brytningsrätten har efter 1927 i olika omgångar utökats och för närvarande gäller enligt beslut vid 1951 års riksdag en maximering av bortfraktningen till 15 milj. ton per år intill 1957 års utgång. I de propositioner, där förslag framlagts om ökning av brytningsrätten, har av föredragande departementschefen genomgående understrukits att sådan ökning icke har något inflytande på »sättet» för regleringen av de ekonomiska mellanhavandena mellan staten å ena, samt TGO och LKAB å andra sidan. Vidare uttalades av föredragande departementschefen i propositionen till 1951 års riksdag angående rätt för LKAB till viss ytterligare malmbrytning, att ehuru den ökade brytningsrätten med hänsyn till inlösenbestämmelserna i tiden begränsades till den 1 oktober 1957, det borde ligga i båda parternas intresse att, om inlösen icke skulle komma till stånd, produktionskapaciteten även i fortsättningen utnyttjades så långt konjunkturerna föranledde. 1945 års riksdagsbeslut. Enligt 1927 års avtal ägde staten första gången den 30 september 1947 inlösa de aktier i LKAB, vilka tillhör TGO. Vid begagnande av denna rätt skulle staten göra för staten bindande tillsägelse härom hos T ( ; o senast två år före inlösningsdagen. I den proposition (nr 247: 1945), som med anledning härav framlades för 1945 års riksdag, uppskattades den sammanlagda ersättningen enligt reglerna i gällande avtal till ungefär 400 milj. kronor. I propositionen framhöll föredragande departementschefen bl. a. följande. »Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska malmfälten togs redan vid detta århundrades början upp till övervägande. Den har sedan vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas behandling. Såsom framgår av den här tidigare lämnade redogörelsen, ha därvid inga invändningar framförts mot ett dylikt förvärv. Man synes tvärtom ha varit i stort sett ense om det önskvärda i att dessa värdefulla malmrikedomar förr eller senare ginge över i samhällets ägo. Däremot har frågan om den ersättning till de enskilda, som av staten skäligen borde erläggas, givit upphov till starka meningsbrytningar vid riksdagens behandling av de avtal, genom vilka förhållandet mellan de enskilda aktieägarna och staten vid olika tider blivit reglerat.

14 Då frågan om inlösen enligt 1927 års avtal av de enskildas andel i m a l m bolaget nu för första gången kommer upp till avgörande, synas de skäl for tfarande äga giltighet, som tidigare varit bestämmande för statsmakternas hållning. Av olika anledningar, på vilka det här icke är nödvändigt att ing;å, ha malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten ansetts intaga en sädan särställning, att man oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda ett överförande i samhällets ägo. Formen av enskilt företag med ledningen i väsentliga hänseenden lagd i d e enskilda delägarnas hand, har i vissa utrikespolitiska lägen ansetts inntebära fördelar, enär staten icke behövt direkt uppträda såsom förhandlande part. Det är möjligt att denna föreställning tidigare i viss mån svarat m o t de verkliga förhållandena. Erfarenheterna från krigsåren och de antaganden som nu kunna göras om framtiden, ge icke stöd åt uppfattningen a t t en dylik formell särskillnad kan bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska eller politiska uppgörelser med utlandet. Handelspolitiskt kan det däremot anses ha en viss betydelse att försäljningen av malm från de norrbottniska fälten och från Grängesbergs gruvor sker gemensamt och att praktiskt taget hela den svenska malmexporten sålunda handhaves såsom en enda stor affär. Förutsättningar böra emellertid finnas för sådant samarbete även sedan de norrbottniska malmfälten övergått i statens ägo. Svagheterna i den delade äganderätten framträda när det gäller produktionspolitiken och sysselsättningspolitiken. Regler för brytningens bedrivande ha icke kunnat uppgöras endast med hänsyn till det för hela landet eller ens för gruvföretaget på lång sikt bästa. Man har också haft att beakta de båda parternas stridiga intressen rörande inlösning vid den ena eller andra tidpunkten. — — —. Vad sysselsättningspolitiken beträffar är det också naturligt att den enskilde delägaren är böjd att se frågan om arbetstillgången på kortare sikt och med mindre hänsyn till hela arbetsmarknadens läge än som för staten synes ofrånkomligt. En politik som syftar till utjämning av sysselsättningen möter utan tvivel mindre svårigheter, om äganderätten helt ligger i det allmännas hand. De olägenheter, som sålunda måste vidlåda ett hälftenbruk av ifrågavarande art, bli naturligtvis mindre framträdande i den mån den enskilda delägarens syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den, som företrädes av det allmänna. Samarbetet med den nuvarande bolagsledningen har i detta hänseende ägt r u m under gynnsamma förutsättningar. I regel torde ett mindre mått av samstämmighet vara att räkna med och under tider av ekonomiska påfrestningar kunna väntas slitningar mellan enskilda och allmänna intressen, som icke kunna få en tillfredsställande lösning. Av sålunda anförda skäl finner jag det i och för sig önskvärt, att den sedan gammalt uppdragna linjen fullföljes och att staten förvärvar den fulla äganderätten till de norrbottniska malmfälten. Det är emellertid nu lika litet som tidigare möjligt att praktiskt förverk-

15 liga denna önskan utan hänsyn till det pris, som behöver erläggas för inlösen av de enskilda aktieägarnas andel.» I fortsättningen framhöll föredragande departementschefen, att avgörande för bedömningen av frågan om inlösen bleve det förhållandet, att den tioårsperiod — 1935—1945 — vars vinstresultat skulle läggas till grund för en inlösen, varit en tid av enastående högkonjunktur för malmbrytningen. Den starka ökningen av de brutna kvantiteterna hade sänkt genomsnittskostnaden och stegrat vinsten, samtidigt med att en fortgående rustningskonjunktur gynnsamt påverkat priserna. »Slutsatsen blir att den på dessa säregna omständigheter grundade lösensumman måste framstå såsom på längre sikt onormalt hög och utan tvivel högre än vad man å statens sida tidigare väntat.» Propositionen innebar sålunda förslag om att tillsägelse om inlösen vid denna tidpunkt icke skulle göras av staten, vilket även blev riksdagens beslut. I riksdagens skrivelse 1945:367 uttalades, att riksdagen delade den uppfattning, varom departementschefen erinrat, nämligen att naturrikedomarna i de norrbottniska malmfälten av olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att man oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras Överförande i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga r u m så snart detta kunde ske på rimliga villkor. I april 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att i anslutning till uttalandena i propositionen själv eller genom ombud med styrelsen för TGO upptaga förhandlingar rörande övertagande av TGO:s aktier i LKAB på andra villkor än de avtalade. TGO:s styrelse meddelade, sedan kontakt i frågan tagits med styrelsen, att den icke för det dåvarande funnit sig böra upptaga dylika förhandlingar. Den 31 juli 1950 övertog LKAB aktierna i Freja, vilka aktier ditintills legat i utländsk hand. Köpeskillingen utgjorde 33 milj. kronor. Freja innehar den i omedelbar närhet till LKAB:s egna gruvor i Malmberget belägna Koskullskullegruvan. Brytningen hade omfattat en årlig kvantitet av mellan 250 000 och 300 000 ton huvudsakligen fosforfattig malm. Det överenskoms mellan staten och LKAB såsom en förutsättning för aktieförvärvet, att Frejas gruvdrift och affärsrörelse skulle handhas och i räkenskapsavseende behandlas så, att så långt det skäligen lät sig göra, ingen inverkan därav kom att äga r u m på beräkningen av den medelnettovinst per ton malm, som enligt 1927 års malmavtal vid en eventuell statsinlösen av TGO:s aktier i LKAB skulle ligga till grund för fastställandet av lösensumman. Beslut har dessutom träffats inom styrelsen, att — därest inlösen kom att aga rum per den 30 september 1957 och det i samband därmed blev fastslaget, att Frej a-aktiernas verkliga värde understeg det bokförda värdet — TGO genom avdrag på lösensumman skulle få vidkännas hälften av underskottet inom ramen för den merutdelning, som TGO under tiden intill den 30 september 1957 fått uppbära från LKAB till följd av förvärvet av Freja-

16 aktierna. Det uttalades vid samma styrelsesammanträde att, om i stället Frej a-aktiernas verkliga värde vid tiden för en eventuell statsinlösen av TGO:s aktier i LKAB översteg det bokförda värdet, detta ej komme att medföra någon ökning av lösensumman. Av allt att döma kommer Frej a-aktiernas verkliga värde att överstiga det bokförda värdet.

17 KAPITEL II N u gällande bestämmelser

Med upphävande av bestämmelserna i tidigare avtal i vad de avsåg tiden efter den 30 september 1927 och icke innebar överlåtelse av äganderätt träffades år 1927 mellan Svenska staten å ena samt LKAB och TGO, å andra sidan, för tiden därefter ett nytt avtal, det s. k. 1927 års malmavtal. De viktigaste ändringar och tillägg som skett därefter återfinns i följande avtal mellan Svenska staten samt LKAB och TGO, nämligen 1932 och 1938 års malmavtal samt 1947 och 1952 års avtal. LKAB:s aktiekapital uppgår numera, sedan staten och TGO år 1932 i lika mån intill ett sammanlagt nominellt belopp av 30 milj. kronor tecknat nya aktier i bolaget, till 110 milj. kronor. Av aktierna, som vardera lyder på 1 000 kronor, är hälften stamaktier och hälften preferensaktier. TGO är ägare till samtliga stamaktier och staten ägare till samtliga preferensaktier. TGO har förbundit sig att icke utan Kungl. Maj :ts medgivande överlåta de aktier i LKAB som TGO äger. Stamaktierna är såsom säkerhet för TGO:s förbindelser gentemot staten deponerade i Sveriges Riksbank. Bolagsstämma och styrelse. De av staten ägda aktierna i LKAB (preferensaktierna) medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje aktie. Enligt bolagsordningen (LKAB:s bolagsordning § 17) utses styrelseledamöterna till lika antal av stamaktieägarna och preferensaktieägarna (dito § 10). De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom styrelsen, utse såväl ordförande som verkställande direktör och vid lika röstetal inom styrelsen har ordföranden utslagsröst (1927 års avtal § 9 mom. 1). Skulle någon av styrelseledamöterna ej vara närvarande vid styrelsesammanträde, räknas vid beslut röstetalet som om stam- och preferensaktieägarerepresentanter var till lika antal representerade, varjämte ordföranden alltjämt äger utslagsröst vid lika röstetal (LKAB:s bolagsordning § 12 mom. 3). Genom dessa bestämmelser har TGO såsom stamaktieägare erhållit bestämmanderätten i LKAB. Det inflytande staten såsom preferensaktieägare har över bolagets skötsel består huvudsakligen av rätt till insyn i bolagets förvaltning och skötsel samt vetorätt i vissa frågor. Beträffande beslut i LKAB:s styrelse är föreskrivet bifall från alla eller i vissa fall minst två av de statliga ledamöterna i bl. a. följande fall: 2—550649

18 1) för avvikelser från fastställda riktlinjer för gruvbrytningens ordnande (1927: § 6 ) 2) för avvikelse från fastställda riktlinjer för avskrivningar (1927: § 7 ) 3) för malmförsäljning i annans namn än LKAB:s eller till annan än förbrukare (1927: § 9 mom. 6a) 4) för malmförsäljning avslutad för längre tid än fem år (1927: § 9 mom. 6b) 5) för malmförsäljning eller annan rättshandling, som innefattar åtagande för längre tid än till närmaste inlösendag (1927: § 9 mom. 7) 6) beträffande fördelningen av TGO:s och LKAB:s gemensamma omkostnader (1927: § 9 mom. 9). De statliga ledamöterna har vidare rätt att föreskriva att visst ärende eller vissa frågor skall föredras inför styrelsen och kan begära bordläggning minst en vecka i alla frågor av större betydelse (1927: § 9 mom. 1). De äger också tillsätta en jourhavande revisor med erforderliga biträden, som skall ha tillgång till »LKAB:s handelsböcker, kontrakt, korrespondens och andra affärshandlingar» (1927: § 9 mom. 2 och 3). För beslut i LKAB:s bolagsstämma erfordras godkännande av röstande som företräder mer än hälften av preferensaktiekapitalet i fråga om 1) fondering av bolagets vinstmedel (1932: § 4) 2) ianspråktagande av fonderade medel (1932: § 4 ) 3) fastställande av arvode eller tantiem (1927: § 9 mom. 4). Koncernförhållandet (1927: § 9 mom. 5 och 6a). Mellan TGO och LKAB råder ett koncernförhållande med LKAB som dotterbolag till TGO. Koncernförhållandet är relativt långt drivet. De båda bolagen har gemensam verkställande direktör, och den centrala administrationen i Stockholm är likaledes gemensam för de båda bolagen. All för LKAB:s verksamhet erforderlig personal vid Kiirunavaara, Luossavaara och Gällivare malmfält samt i Narvik och Luleå (Svartön) skall, såvida ej minst tre av de av preferensaktieägarna utsedda styrelseledamöterna annat medgiver, emellertid vara anställd uteslutande i LKAB:s tjänst. All annan för bolagets verksamhet erforderlig personal skall likaledes vara anställd i LKAB:s tjänst men utan hinder från statens sida för densamma att jämväl vara anställd hos TGO. Om försäljningen av LKAB:s malm gäller i organisatoriskt hänseende att densamma skall ledas av LKAB:s personal samt ske i bolagets n a m n och direkt till förbrukare, såvida ej styrelsen genom beslut, som biträdes av minst två av de av preferensaktieägarna valda ledamöterna, bestämmer, att försäljningen skall ske i annan ordning. I praktiken råder även här en intim samverkan mellan TGO och LKAB, sedan genom styrelsebeslut medgivits vissa jämkningar av ovan redovisade bestämmelser. Bolagen har byggt upp en gemensam försäljningsorganisation i utlandet med egna kontor i bl. a. Berlin, Essen, Antwerpen och London samt med egen agentur i New York. TGO och LKAB har sålunda

19 bl., a. gemensamt organiserat två försäljningsbolag (Swedish Iron Ore Ltd. i ]England och Schwedenerz-Gesellschaft m. b. H. i Tyskland). Brytningsbestämmelser (1927: §§ 3, 6, 19 mom. 1, och 20). Med hänsyn till såwäl de allmänna intressen staten närmast har att företräda som ock inlössenbestämmelserna, har reglerna för brytningens bedrivande självfallet koommit att spela en betydelsefull roll vid reglerandet av förhållandet mellam staten som preferensaktieägare och TGO som stamaktieägare. Enligt maalmavtalet förbinder sig LKAB att sörja för en i alla avseenden rationell b r y t n i n g med tillämpande av brytningsmetoder, som med behörig trygghet föar arbetsmanskap och framtida brytning nu och framdeles lämnar bästa ektonomiska resultat. Närmare riktlinjer för brytningens ordnande har faststiällts av styrelsen och förelagts Kungl. Maj :t för godkännande (senast 19)51). Det torde ej vara anledning att här närmare ingå på dessa överväganden tekniska bestämmelser. Rätten till bortfraktning och därmed också i realitteten till brytning av malm begränsades enligt 1927 års avtal till 9 miilj. ton järnmalm för varje bokslutsår, varav 6,1 milj. ton från Kiirunavaiara, 2,5 milj. ton från Gällivare och 0,4 milj. ton från Luossavaara. Denna räitt har sedermera genom olika överenskommelser mellan staten och TGO uttökats. Senast genom Kungl. Maj:ts brev den 30 juni 1952 har LKAB medghvits rätt att från och med den 1 oktober 1951 tills vidare till och med denn 30 september 1957 i samråd med järnvägsstyrelsen bortfrakta en malmkwantitet beräknad efter högst 15 milj. ton per år. Därutöver äger LKAB b o r t f r a k t a de kvantiteter, som levereras till Norrbottens Järnverk AB. Vad beträffar staten tillhöriga gruvor och inmutade områden inom Syväjäirvi, Nokutusvaara, Haukivaara, Svappavaara, Leveäniemi, Tansari och Salmiivaara malmfält samt Mertainens gruvaktiebolag tillhöriga gruvor och inimutade områden, fick enligt avtalet j ä r n m a l m under tiden till den 1 oktober 19)47 här icke brytas annat än för järn- och ståltillverkning i Sverige. Härtill vair fogat visst undantag beträffande malm från Mertainens malmfält. Från ocm med dem 1 oktober 1947 gäller icke längre denna begränsning i fråga onn statens möjligheter att bryta malm vid dessa malmfält. Däremot gäller allltjämt, dels att för export avsedd malm från dessa fyndigheter ej får bortfraktas till billigare frakter än LKAB-malmen, dels att den malm, som utcom nu lagligen gällande utmål finns inom Gällivare, Kiirunavaara och Lmossavaara malmfält icke — så länge staten ej begagnar sig av sin inlösniingsrätt till stamaktierna — får vare sig inmutas för annans räkning eller brytas. Nämnas bör i detta sammanhang även att TGO genom malmavtalet förbuindit sig att begränsa exporten av malm från Grängesbergs Gruvaktiebolaig tillhöriga gruvor i Grängesberg. Sålunda har bestämts att exporten efter 19)27 ej får överstiga en miljon ton årligen. Genom nya överenskommelser fr:ån 1950 och 1952 har TGO erhållit rätt att öka denna export till 1,2 milj. tom per år under åren 1951—1957.

20 Leveranser till inhemska köpare (1927: §§ 16, 17 och 19, 1938: § 6). Staten har vid regleringen av förhållandet mellan de enskilda stamaktieägarna och sig själv som preferensaktieägare eftersträvat en sådan ordning, att garantier finns för att exportintresset ej skall hindra att järnmalm tillhandahålls svenska tillverkare av j ä r n och stål, i den mån dessa efterfrågar malm. För LKAB gäller sålunda att bolaget förbundit sig att inom ramen för de tillåtna bortfraktningskvantiteterna i första hand tillhandahålla de kvantiteter, som åstundas för järn- eller ståltillverkning inom Sverige till priser, som kan anses överensstämma med det vid köpet i allmänhet gällande prisläget. LKAB har vidare åtagit sig att, om så åstundas, utöver de tidigare angivna bortfraktningskvantiteterna bryta och till ett pris motsvarande självkostnaden ökad med 10 procent tillhandahålla staten eller den eller dem till vilka staten överlåter sin rättighet intill 100 000 ton malm från Luossavaara. Enligt 1938 års avtal § 6 skall pristillägget bortfalla, när malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län. För järntillverkning i samma län har LKAB vidare åtagit sig att, likaså utöver de kvantiteter bolaget avtalsenligt äger bortfrakta från sina gruvfält, till självkostnadspris tillhandahålla intill 100 000 ton fosformalm från Gällivare och/eller Kiirunavaara. Liknande åtaganden — dock icke beträffande självkostnadspriset •— har TGO förbundit sig till i fråga om malm från Grängesbergs Gruvaktiebolag tillhöriga gruvor i Grängesberg. Dessa stadganden har haft sin betydelse främst när det gällt leveranser för planerad järntillverkning inom Norrbottens län och tjänat som utgångspunkt för de leveransavtal som sedermera härutöver slutits mellan LKAB och Norrbottens Järnverk AB (nedan kallat NJA). Enligt 1947 års leveransavtal mellan LKAB och NJA, som dock trädde i kraft först den 1 januari 1952, skulle NJA för egen tillverkning ha rätt att köpa intill 500 000 ton malm per kalenderår, med rätt för NJA att höja kvantiteten till 800 000 ton efter tillsägelse två år i förväg. Malmpriset skulle bestämmas såsom självkostnaden ökad med 10 procent. Enligt ett nytt leveransavtal från januari 1954, som ersätter 1947 års avtal, har NJA rätt att köpa intill 275 000 ton järnmalm per kalenderår, varav minst tre fjärdedelar skall utgöras av Gällivare D-malm och resten av Kiruna D-malm alltjämt till ett pris av självkostnaden ökad med 10 procent. Bestämmelser om ökad inköpsrätt för NJA har i detta avtal utgått. Avtalet gäller för tiden t. o. m. den 31 december 1959. Fraktavtalet (1927: §§ 13, 14 och 15). I historiken nämndes att statens äganderätt till malmbanan kom att bli av avgörande betydelse för regleringen av de statliga och enskilda intressena i malmbrytningen. Fraktavtalet har också utgjort en av de viktigaste delarna i de malmavtal, som under skilda perioder varit gällande. Nu gällande bestämmelser rörande LKAB:s malmfraktning på malmbanan fastställdes i sina grunddrag genom 1927 års malmavtal. Vissa smärre förändringar vidtogs genom överenskommelsen 1946 mellan Kungl. Järnvägsstyrelsen och LKAB och genom 1952 års avtal.

21 Det kan erinras om att fraktavtalet i stort sett var oförändrat från 1908 till år 1937 och baserat på att staten åtog sig att på malmbanan frakta de kvantiteter LKAB enligt malmavtalet årligen ägde bortfrakta. Fraktsatserna per ton malm var sålunda oförändrade under denna tid. Enligt 1927 års malmavtal höjdes de fasta fraktsatserna något från och med utgången av 1937. Av väsentligare betydelse för den framtida utvecklingen var den med hänsyn till penningvärdets förändringar införda bestämmelsen om en efter malmpriset varierande justering av fraktsatserna. Därest efter den 30 september 1937 medelförsäljningspriset fritt ombord för malm, som utskeppades från Narvik eller Svartön, översköt ett angivet belopp, kronor 16: 75 per ton malm, skulle nämligen frakten ökas med en femtedel av det sålunda överskjutande beloppet. 1946 års fraktuppgörelse, som gäller för tiden till och med den 30 september 1957, medförde endast den förändringen, att de fasta fraktsatserna ytterligare något höjdes. Enligt malmavtalet har SJ tillförsäkrats en viss fraktgaranti. LKAB skall nämligen utbetala ett frakttillägg, därest sammanlagda inkomsten på järnvägen Svartön—Riksgränsen med bibanor till Malmberget och Koskullskulle under något år från och med den 1 januari 1927 räknat understiger kostnaderna för järnvägens drift och underhåll, däri inräknad avsättning till förnyelsefond, jämte ränta å nuvarande och blivande anläggningskostnad för järnvägen, omfattande jämväl alla statens upplags-, lossnings- och lastningsanordningar å Svartön. Därvidlag skall räntan på anläggningskostnaden från och med den 1 januari 1938 beräknas efter 6 procent vid en bortfraktad malmkvantitet av högst 5 milj. ton och i annat fall efter 6 procent jämte 1/20 procent däröver för varje påbörjat ytterligare 100 000-tal ton. Den i samband med utbyggandet av brytningskapaciteten vid gruvorna år 1951 beslutade utökningen av malmbanans kapacitet kom att kräva stora investeringar från statens järnvägars sida. Fraktgarantibeloppet kunde därför vid hög bortfraktning komma att bli mycket stort. Efter förhandlingar mellan TGO och staten överenskoms 1951 att räntan å anläggningskostnaderna icke skulle utgå med högre procenttal än det som svarade mot en brytningskapacitet om c:a 11 milj. ton eller 9 procent. Som tidigare redan nämnts har även staten förbundit sig att icke, innan staten begagnat sig av sin lösningsrätt, låta annan frakta för export avsedd järnmalm å järnvägen Svartön—Riksgränsen mot billigare avgifter än dem, som medgivits LKAB. Inlösen av fartygsrum (1927: § 10). Samtidigt som genom överenskommelse 1922 inlösningsrätten försköts från år 1932 till år 1936 erhöll staten rätt att vid inlösen även övertaga en del av TGO:s fartygstonnage. Genom 1927 års avtal ändrades bestämmelserna därhän att lösenrätten till fartygsrum skildes från statens inlösenrätt till LKAB:s stamaktier. Numera äger sålunda LKAB självt rätt att ett år efter tillsägelse inlösa högst så stor del av TGO tillhörigt fartygsrum, att med detsamma kan utskeppas

22 lika stor kvantitet malm, som i medeltal under närmast föregående femårsperiod utskeppats med TGO:s eget tonnage. De av staten utsedda styrelseledamöterna i LKAB äger påfordra dylik inlösning. I propositionen om 1927 års malmavtal sägs, att en sådan utveckling av förhållandena var tänkbar, att staten redan i sin egenskap av hälftendelägare i LKAB kunde få ett stort intresse av att malmbolaget självt disponerade över lämpligt tonnage för malmtransporterna och att det därför ansetts önskvärt att malmbolaget, oavsett om staten inlöser stamaktierna, skulle vara berättigat inlösa en del av TGO:s fartyg. Skulle staten besluta om inlösen av stamaktierna i LKAB aktualiseras givetvis frågan om inlösen av en del av TGO:s fartygsruin. Lösensumman skall utgöras av det belopp, vartill fartygens värde fastställs genom värdering av skiljemän, utsedda enligt skiljemannalagen med iakttagande av att Kungl. Maj:t skall utse skiljeman för LKAB. Avskrivningar (1927: § 7). Med hänsyn till inlösenbestämmelsernas samband med medelnettovinsten per ton malm under viss tidsperiod har stamaktieägarna och preferensaktieägarna haft anledning bedöma frågan om avskrivningarnas storlek från delvis olika synpunkter. I 1927 års malmavtal eftersträvade man att nå fram till så konkreta riktlinjer för avskrivningar, att intressekonflikter i möjligaste mån skulle kunna undvikas på denna punkt. Sålunda bestämdes att LKAB ej skulle vara skyldigt att göra avskrivningar på grund av substansminskningen i gruvorna. I övrigt skulle gälla bestämmelser som fastlagts i en särskild bilaga till avtalet. I huvudsak gäller därvid, att anläggningar inklusive byggnader och maskiner, vilka utförs huvudsakligen eller uteslutande för visst brytningsområde, skall avskrivas för varje år med så stor del, som svarar mot under året bruten malmkvantitet i förhållande till hela den utnyttjningsbara malmkvantiteten inom området samt att i övrigt avskrivningar skall företas med för anläggningar 2,5 procent, maskiner 5 procent och inventarier 8 procent. Kapitaltillskott och extra fonderingar (1932: § 4). Som förut nämnts hade krisen i början på 1930-talet aktualiserat likviditetsproblemet inom LKAB och bl. a. lett till att stamaktieägare och preferensaktieägare vardera tillfört bolaget 30 milj. kronor i nytt kapital, varigenom aktiekapitalet ökades från 80 till 110 milj. kronor och reservfonden med 30 milj. kronor. Samtidigt kunde man förutse, att bolaget inom en icke alltför långt avlägsen framtid måst övergå till underjordsbrytning i Kiirunavaara och att detta komme att erfordra stora investeringar. Då ovan relaterade avskrivningsregler ej medgav, att medel härför avsattes genom en konsolidering inom företaget via större avskrivningar, infördes i 1932 års malmavtal en bestämmelse, enligt vilken ordinarie bolagsstämma ägde besluta om fondering av bolagets vinstmedel utöver föreskriven avsättning till reservfond. För beslut härom fordras att det godkännes av röstande, vilka företräder mer än hälften av preferensaktieägarna.

23 Vinstfördelning (1927: § 5, 1932: § 5). Enligt 1907 års malmavtal skulle utdelningen på statens preferensaktier utgå såsom en på hälften av den i bolagets gruvor i Kiirunavaara och Gällivare brutna och bortförda malmen beräknad royalty, som småningom skulle ökas från 1 krona till 2 kronor respektive från 50 öre till 1 krona från Kiirunavaara respektive Gällivare. Om staten ej begagnade sin inlösningsrätt 1932 skulle från 1937 staten äga samma rätt till utdelning av uppkommen vinst som övriga aktieägare. Enligt 1927 års malmavtal erlade bolaget royalty till staten under tiden 1 oktober 1927—30 september 1947 med 1 krona 50 öre för varje ton bortfraktad järnmalm. Den utdelningsbara nettovinsten fördelades därefter så, att staten under samma period tilldelades ett belopp per ton, som med 75 öre understeg halva nettovinsten per ton, och återstoden av nettovinsten tilldelades stamaktieägarna. Från och med den 1 oktober 1947 bortföll statens rätt till royalty, och nettovinsten per ton malm fördelas numera intill en kvantitet av 3,75 milj. ton bortfraktad malm per bokslutsår lika mellan de båda kontrahenterna, medan nettovinsten för överskjutande kvantiteter fördelas med två tredjedelar till staten och en tredjedel till TGO. Vid olika kvantiteter bortfraktad malm fördelar sig sålunda nettovinsten mellan staten och TGO enligt följande.

6 milj. ton malm 8 » » » 10 » » » 12 » » » 15 » » »

TGO:s vinstandel % 43,2 41,1 39,6 38,5 37,5

Statens vinstandel % 56,8 58,9 60,4 61,5 62,5

Genom förvärvet av Freja år 1950 kom Frejas utdelningsbara årsvinst att i sin helhet tillföras LKAB. Vid fördelningen mellan staten och TGO av LKAB:s till utdelning disponibla årsvinst skall ett belopp, motsvarande det som tillförts LKAB genom utdelning från Freja, delas lika mellan staten och TGO. Vidare skall, innan huvudregeln rörande vinstfördelningen tillämpas, mellan stamaktieägare och preferensaktieägare lika fördelas ett belopp intill 5 procent av skillnaden mellan å ena sidan LKAB:s nuvarande aktiekapital och reservfond samt å andra sidan det aktiekapital och den reservfond, som skulle ha funnits, därest något kapitaltillskott från aktieägarnas sida ej ägt rum 1932. Motsvarande särbestämmelser i fråga om vinstfördelningen gäller även med avseende på vissa före år 1947 vidtagna fonderingar av vinstmedel enligt 1932 års avtal. Exporttull- och skattegaranti (1927: § 28). Under förhandlingarna i början av 1900-talet spelade frågan om statens möjlighet att pålägga en exporttull eller en särskild skatt på malmförsäljningarna en stor roll. En av de förmåner LKAB åtnjuter genom 1907 och 1927 års avtal är att

24 staten de facto utfäst sig att ej uttaga exporttull för malm som bryts i LKAB:s gruvor och ej ålägga LKAB eller TGO någon speciell direkt beskattning. Inlösenbestämmelser (1927: §§ 25 och 26, 1932: § 6). Enligt 1907 års malmavtal skulle staten första gången äga rätt att inlösa stamaktierna i LKAB år 1932. Genom beslut år 1922 uppsköts tidpunkten för inlösen till 1936. 1927 års malmavtal stadgar, att staten första gången äger inlösa de aktier i LKAB, som innehas av TGO, den 30 september 1947. Därefter äger staten dylik rätt den 30 september vart tionde år. Vill staten begagna denna rätt, skall staten därom göra för staten bindande tillsägelse hos TGO senast två år före inlösningsdagen. Enligt 1927 års malmavtal skall lösensumman uppgå till ett belopp lika med hälften av vinsten på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås i detta avseende LKAB:s utdelningsbara medelnettovinst per ton enligt § 5 (efter royalty, skatter och avskrivningar) under den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före inlösningsdagen, ökad med den royalty av 1 krona 50 öre per ton som under perioden må ha utgått till staten. Därest under tioårsperioden sammanlagda fraktade kvantiteten icke uppgått till 42,5 milj. ton, skall till grund för lösensummans beräkning i stället läggas en tiondel av den verkliga fraktade kvantiteten. Därest bolagets utskeppning över Narvik och Luleå till följd av krig eller blockad under ett eller flera bokslutsår icke uppgått till 6 milj. ton per år, skall vid beräkningen av medelnettovinsten per ton i stället för sagda år medtagas motsvarande antal närmast före tioårsperioden liggande år, under vilka utskeppningen icke på angivet sätt påverkats. Genom 1932 års avtal beslöts dels om utökning av LKAB:s aktiekapital och reservfond, dels om rätt till fondering utöver reservfonden. Det ansågs, att detta ej skulle få påverka lösensummans storlek. Till hävdande av denna princip gavs vissa delvis invecklade bestämmelser, syftande till att för lösensummans beräknande framräkna en årsvinst, sådan denna kunde antas ha ställt sig om, såvitt här är i fråga, 1932 års avtal aldrig hade kommit till stånd. I 1947 års avtal om leveranser av malm till NJA sägs, att enligt avtalet levererad malm skall undantagas vid lösensummans beräkning. 1952 års avtal stadgar bl. a. att ett ianspråktagande av LKAB:s garantiförpliktelser enligt § 14 i 1927 års avtal (avseende skyldighet att vid underskott å malmbanan erlägga frakttillägg motsvarande underskottet) icke skall påverka lösensumman till den del ianspråktagandet betingats av att avsättningen till förnyelsefond och räntan å anläggningskostnaderna ökats till följd av de nyinvesteringar i malmbanan, som påkallats av den genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1952 medgivna ökningen av malmbefraktningen utöver 11 milj. ton. Staten äger även vid andra tidpunkter än de ovan angivna inlösa stamaktierna i LKAB. Lösensumman skall i så fall uppgå till ett belopp lika med

25 20 gånger halva LKAB:s årliga medelnettovinst under den 1 O-årsperiod, vars sista dag infaller ett år före inlösningsdagen. I uttalande till statsrådsprotokollet i propositionen till 1927 års riksdag anförde föredragande departementschefen härom följande. »Denna särskilda inlösningsrätt är i främsta rummet avsedd att utgöra en garanti mot obehörigt utländskt inflytande å bolagets skötsel. Den erbjuder emellertid även i övrigt ett skydd för statens intressen, särskilt för den händelse statens inedkontrahenter skulle på viktiga punkter försumma att fullgöra sina åtagna förbindelser. Till säkerhet för att staten icke skall begagna sig av denna särskilda inlösningsrätt annat än då för staten viktiga intressen stå på spel har lösensumman blivit fastställd efter sådana grunder, att den kommer att uppgå till betydligt högre belopp än vad staten har att erlägga i händelse av inlösen i vanlig ordning. F r å n stamaktieägarnas sida har emellertid framhållits, att det trots de sålunda fastställda grunderna för lösensummans beräkning icke kan anses uteslutet, att en inlösen enligt § 26 skulle med hänsyn till rådande konjunkturläge visa sig så ekonomiskt fördelaktig för staten, att denna enbart av nämnda anledning funne sig böra påkalla tillämpning av paragrafens bestämmelser. Ehuru det knappast är tänkbart, att ett dylikt konjunkturläge skulle inträda, synes det likväl böra från statens sida uttalas, att ett utnyttjande av situationen på angivet sätt icke skulle stå i överensstämmelse med paragrafens syfte.» Även TGO kan under vissa speciella omständigheter, därest staten ej ger tillsägelse om inlösen per de i § 25 angivna data, begära, att staten verkställer inlösen av stamaktierna. Sådan begäran kan ske om vid någon av tidpunkterna för tillsägelse om inlösen uppgörelse ej kan träffas angående malmfrakterna. I sådant fall skall lösensumman beräknas på samma sätt som om staten givit tillsägelse om inlösen enligt § 25 i 1927 års avtal, dock att summan skall beräknas på 25 gånger medelnettovinsten på en malmkvantitet om 3,75 milj. ton i stället för 4,25 milj. ton. Därest inlösen äger rum skall lösensumman erläggas antingen kontant på inlösningsdagen, dock med rätt för staten att dröja med erläggande av lösensumman eller del därav intill 30 september nästfoljande år, under vilken tid ränta beräknas efter fyra procent, eller med en femtedel på inlösningsdagen samt en femtedel jämte upplupna räntor den 30 september ett vart av de fyra närmast följande åren eller med en tiondel på inlösningsdagen samt en tiondel jämte upplupna räntor den 30 september ett vart av de nio närmast följande åren. Förräntningen av oguldna delar av lösensumman skall ske med fyra procent under första året efter inlösningsdagen och därefter med sex procent om året. Staten äger välja betalningsmodalitet. Det åligger staten att senast inom två år före inlösningsdagen meddela bolaget, enligt vilket av dessa tre alternativ lösensumman kommer att erläggas. Ersättning för fonderade vinstmedel (1932: § 6). Förutom den på grundval av nettovinsten uträknade lösensumman skall staten i händelse av in-

26 lösen, jämlikt 1932 års avtal § 6, gottgöra TGO för dess andel i de vinstmedel, som på grund av sistnämnda kontrakt icke blivit utdelade utan fonderade i LKAB. Vidare skall TGO på grund av det kapitaltillskott, som 1932 tillfördes LKAB genom nyteckning av aktier från TGO:s sida, tillgodoföras ersättning enligt särskilda regler. Pensionsbestämmelser (1927: § 27). Vidare kan nämnas, att staten har utfäst sig att vid inlösen, i den mån sådant lämpligen kan ske, bibehålla den hos LKAB anställda personalen ävensom att svara för fortsatt utbetalning av då utgående till beloppet rimliga pensioner och understöd åt tjänstemän och arbetare, som varit anställda vid nämnda bolag. Övergångsbestämmelser (1927: §25 mom. 5). Från och med den dag, då tillsägelse om inlösen skett, skall i fråga om sådant styrelsens beslut, som avser tiden efter inlösningsdagen, beträffande försäljning för export, anställande av och anställningsvillkor för personal, upprättande av agenturkontrakt och vidtagande av liknande anordningar för försäljning samt uppgörande av befraktningsavtal, gälla den mening, som omfattas av flertalet av de av preferensaklieägarna utsedda ledamöterna.

27 KAPITEL III Förhandlingar mellan staten och TGO 1954

Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska malmfälten har varit aktuell alltsedan malmbrytningen på allvar togs upp omkring sekelskiftet. Statsmakterna intog då liksom senare den ståndpunkten, att malmfyndigheterna i de norrbottniska malmfälten i sin helhet borde överföras i samhällets ägo. När så ändå icke skett, har detta berott på att statsmakterna vid de tillfällen frågan varit aktuell ansett att ett omedelbart övertagande skulle medföra så stora utlägg från statens sida, att den vägen ej lämpligen borde beträdas. Bakom 1906 års av riksdagen ej godkända proposition med förslag till uppgörelse liksom även bakom 1907 års slutliga överenskommelse, som gjorde staten till hälftendelägare i LKAB, låg tanken att ersättningen från staten till de enskilda intressenterna helt eller delvis skulle ske på så sätt att dessa först finge tillgodogöra sig en del av malmtillgången. Efter ingåendet av 1927 års malmavtal blev inlösenfrågan första gången åter aktuell 1945. Föredragande departementschefen anförde därvid i proposition till riksdagen, att det i och för sig var önskvärt att den sedan gammalt uppdragna linjen fullföljdes och att staten förvärvade den fulla äganderätten till de norrbottniska malmfälten. Emellertid ansågs den tioårsperiod, som skulle ligga till grund för beräkningen av inlösensumman, ha varit präglad av en enastående högkonjunktur för malmbrytningen, varför lösensumman framstod som onormalt hög. Inlösen borde därför icke ske vid denna tidpunkt, såvida man icke förhandlingsvägen kunde nå fram till rimligare villkor. I riksdagens skrivelse uttalades, att riksdagen delade den uppfattning, varom depå rtementschefen erinrat, nämligen att malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten av olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att m a n oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras överförande i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga r u m så snart detta kunde ske på rimliga villkor. Det grundläggande skälet för det allmännas inställning har varit, att dessa malmfält såsom en naturtillgång av för svenska förhållanden mycket betydande omfattning hade eller kunde få en för det svenska näringslivets och för den svenska utrikeshandelns utveckling så avgörande betydelse, att samhället i dess helhet borde ha ett avgörande inflytande på utnyttjandet. F r å n andra stora naturrikedomar, skogen och vattenkraften, skiljer den sig däri, att den ej kan förnyas. Sistnämnda förhållande har utgjort en viktig bidragande omständighet till det allmännas strävan att förvärva malmfälten. De

28 samhällen, som byggts upp kring malmfyndigheterna, är för sin existens helt beroende av malmbrytningen. När denna en gång upphör, torde det allmänna i sista hand få ansvaret för lösandet av de samhälleliga problem som i samband därmed kan uppkomma. Även under tiden dessförinnan k a n på grund av samhällenas avskildhet från andra befolkningscentra och malmproduktionens konjunkturkänslighet speciella problem uppstå, som kräver åtgärder från det allmännas sida. Den på kvalitetsprodukter inriktade svenska järn- och stålindustrin bygger på de fosforfattiga fyndigheterna i Mellansverige. Dessa har i allmänhet en relativt begränsad återstående livslängd — med nuvarande brytning och nu känd omfattning av tillgångarna ofta ej mer än några decennier. De norrbottniska malmerna är övervägande fosforrika. Sett i relation till de inhemska kvalitetsstålverkens behov är dock även de fosforfattiga malmerna i Norrbotten av högst ansenlig omfattning. För ett tillgodoseende av dessa behov kan för denna del av järn- och stålindustrin och därmed även för delar av manufaktureringsindustrin de fosforfattiga malmerna från Norrbotten i framtiden bli av stor betydelse. Såsom ett alternativ till ett överförande helt i samhällets ägo av malmfälten skulle ett ökat statligt inflytande på LKAB:s skötsel även k u n n a medföra liknande möjligheter för det allmänna att genomföra sådana åtgärder och planer, vilkas förverkligande ter sig önskvärt mot bakgrunden av vad ovan sagts. För en förändring i denna riktning av nuvarande avtal talar dessutom redan det förhållandet, att staten har del dominerande ekonomiska intresset i LKAB. Vid nuvarande omfattning av brytningen uppbär staten sålunda drygt 60 procent av vinstutdelningen. Av det stora kapitaltillskott i form av fonderade vinstmedel, som under de senaste sex åren tillförts bolaget i samband med utbyggnaderna av brytningskapaciteten och hamnkapaciteten, har staten likaså svarat för drygt 60 procent. För man in malmbanan i bilden och de investeringar staten där gjort, framstår statens ekonomiska intresse i malmbrytningen som ännu mer dominerande. Samtidigt som koncernförhållandet mellan TGO och LKAB ur allmän synvinkel medfört fördelar bl. a. genom att försäljningen av malm från Grängesbergsmalmfälten och Lapplandsmalmfälten kunnat koordineras, kan staten som ekonomisk huvudintressent i LKAB svårligen bortse från den omständigheten att TGO, som äger Grängesbergsmalmfälten, även i praktiken har möjlighet att bestämma de närmare relationerna mellan försäljningarna från Grängesbergs- och Lapplandsfälten. Den relativt långtgående personalunion, som förefinns mellan TGO och LKAB, måste från liknande synpunkter anses mindre önskvärd för staten. Vidare måste det från statens liksom även från LKAB:s synpunkt vara mindre lämpligt att gällande bestämmelser om inlösen i vissa lägen kan ge TGO-ledningen motiv för ett handhavande av LKAB:s skötsel, som skulle skilja sig från det som skulle te sig som det naturliga, därest någon delad äganderätt och någon inlösenmöjlighet ej förelåg. På grund av inlösenbestämmelserna har även avskrivningarna kommit att följa riktlinjer, som avviker från de av större enskilda företag annars i regel tillämpade.

29 I skrivelse till finansministern den 1 februari 1954 anmälde de statliga representanterna i LKAB:s styrelse 1 att, därest inlösen skall ske, tillsägelse därom måste delges TGO senast den 30 september 1955 och att frågan, huruvida inlösningsrätten skall begagnas, måste avgöras vid 1955 års riksdag. Statsrepresentanterna ansåg det icke ankomma på dem att avge något yttrande beträffande frågan, huruvida staten borde övertaga TGO:s aktier eller om fortsatt samarbete i en eller annan form borde eftersträvas. Däremot framhöll styrelserepresentanterna, att om det senare alternativet skulle väljas, vissa jämkningar var påkallade i fråga om statens och TGO:s inbördes ställning. I en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls vidare följande. De av staten ägda aktierna i LKAB medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje aktie. Styrelseledamöterna utses till lika antal av stamaktieägare och preferensaktieägare. De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom styrelsen utse såväl ordförande som verkställande direktör; vid lika röstetal inom styrelsen har ordföranden utslagsröst. Från allmän synpunkt torde det vara otillfredsställande att staten icke har större inflytande på skötseln av LKAB med dess stora naturrikedomar. Efter en inlösen övergår hela bestämmanderätten till staten, vilket ur nyssnämnda synpunkt får anses önskvärt. På försommaren 1954 inbjöd finansministern TGO till förhandlingar om ett fortsatt samarbete på vissa villkor. Finansministern anmodade samtidigt undertecknade att biträda vid dessa förhandlingar. Vid ett sammanträde med TGO:s representanter den 13 augusti 1954 meddelade finansministern, alt man från statens sida kunde tänka sig att avstå från att 1957 inlösa TGO:s aktier i LKAB under förutsättning att vissa önskemål, som betingades av statens dominerande inlresse i företaget, tillgodosågs. Dessa önskemål specificerades sålunda. 1. Staten skall ha det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i styrelsen. 2. LKAB organiseras som ett från TGO helt fristående bolag, vilket bland annat innebär, att LKAB skall ha egen verkställande ledning och att tjänstemännen uteslutande skall vara anställda i LKAB. 3. I den mån samarbete prövas lämpligt mellan LKAB och TGO eller dess tjänstemän regleras detta genom intermittenta avtal. Därest dessa önskemål blev tillgodosedda, var staten villig att i samarbetsavtal med TGO inrymma bestämmelser till skydd för TGO:s minoritetsintresse. Från TGO-representanternas sida förklarade man sig ha förståelse för statens önskan att få ökad kontroll över malmfälten och deras utnyttjande. Då man betraktade det som mycket olyckligt att bryta sönder koncernen, anhöll man att få inkomma med ett motförslag, som i väsentliga delar beaktade statens synpunkter men bibehöll koncernen. 1 F. d. överståthållaren Torsten Nothin, direktören Knut Norlin, generaldirektören Åke Rusck och riksbankschefen Mats Lemne.

30 Med skrivelse den 31 augusti 1954 överlämnade verkställande direktören i TGO till finansministern ett förslag från TGO:s sida till ändringar i 19*27 års avtal, vilket förslag syftade till att på olika punkter utvidga statens i n flytande över LKAB:s skötsel men bibehålla koncernförhållandet och 1927 års avtals regler om bestämmanderätt för TGO på bolagsstämma och i styrelsen. Statens utvidgade inflytande skulle avse följande punkter. 1. Staten skulle få oinskränkt granskningsrätt, omfattande även tekniska och ekonomiska rapporter, utredningar o. s. v. 2. För beslut i LKAB:s styrelse skulle fordras samtycke av statsrepresentanterna ifråga om a) avtal om bolagets malmförsäljningar, b) avtal om malmens befraktning till lands och sjöss, c) nyinvesteringar samt d) kollektivavtal för personalen. 3. Avskrivningsreglerna skulle ändras så, att man kunde övergå till avskrivningar enligt de satser som godkändes av skattemyndigheterna vid avskrivning enligt plan. 4. För att undvika »inlösningstänkande» hos bolagets ledning skulle den periodiskt återkommande inlösningsrätten upphöra. TGO var i gengäld beredd att medge staten rätt att när som helst med tre års varsel inlösa TGO:s aktier mot en i förväg fixerad lösensumma. Det föreslogs, att lösensumman skulle fixeras till det belopp som kunde beräknas utgå om inlösen enligt nuvarande avtal gjordes den 30 september 1957. Inlösensumman skulle dock justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar enligt någon lämplig index. 5. I förslaget berördes även frågan om substansminskningen i gruvorna. Med hänsyn till att en utnyttjningstid av »åtminstone 200 år» återstod syntes det TGO naturligast att överlämna åt parterna att först i ett läge då frågan om den återstående malmreservens storlek kom att nämnvärt påverka värdet av TGO:s aktier i LKAB överenskomma om det sätt varpå substansminskningen då lämpligen skulle beaktas. 6. TGO var berett att låta gruvfyndigheterna överföras i samhällets ägo under förutsättning att LKAB utan erläggande av avgift fick arrendera dem under den tid TGO var delägare. Anläggningarna över och under jord skulle dock alltjämt tillhöra LKAB. Vidkommande detta förslag må här följande framhållas. Staten medges däri ingen reell initiativrätt. Den utvidgade vetorätt, som skulle tillkomma statsrepresentanterna, kommer svårligen att kunna begagnas i löpande ärenden. Det kan ifrågasättas, om ej staten genom förefintligheten av den vidgade vetorätten utåt ikläder sig ett ansvar, som inte har motsvarighet i dess reella möjligheter att påverka företagets förvaltning. Tillfredsställande garantier för att statens intressen på längre sikt skall kunna tillgodoses torde likaså ej stå att erhålla, om ledningen och tjänstemännen står i direkt eller indirekt subordinationsförhållande till TGO.

31 Vad gäller de föreslagna reglerna för beräknande av inlösensumman synes dessa vara otillfredsställande för staten i första hand genom att substansminskningen i gruvorna ej beaktats. Staten kan svårligen bortse från att det i framtiden kan bli fråga om en brytning av mellan 15 a 20 milj. ton malm per år och att sålunda väsentliga kvantiteter av den lättast brytbara malmen under de närmaste decennierna kommer att tas ut ur gruvorna. Man måste ta hänsyn till den förmögenhetsminskning som sålunda pågår. Skulle brytningssiffror av denna storleksordning uppnås, ter sig en brytningstid om ca 100 år mer realistisk än de 200 år, varom förslaget talar och substansminskningsfrågan bör då bedömas i relation härtill. De ovisshetsmoment, som kommer att vidlåda brytningen på de större djup man vid det laget kommit ned till, talar ytterligare för en sådan bedömning. Förslaget att låta gruvfyndigheterna överföras i samhällets ägo mot att LKAB utan erläggande av avgift får arrendera dem under den tid TGO är delägare innebär endast en formalitet och saknar alltså varje som helst reell innebörd. Då TGO:s motförslag icke innebar ett godtagande av någon av de huvudpunkter staten velat lägga till grund för förhandlingar om ett fortsatt samarbete, överlämnade undertecknade i samråd med finansministern till TGO ett memorandum med närmare precisering av de statliga önskemålen och förslagen. I detta memorandum utsädes att TGO:s förslag innehöll från statens synpunkt beaktansvärda förändringar i avtalsförhållandet mellan staten och TGO för det fall att LKAB:s skötsel även framgent skulle handhas av TGO. Emellertid kunde staten enligt förhandlarnas mening icke avstå från att begagna sin inlösenrätt utan att de vid sammanträdet den 13 augusti framställda önskemålen tillgodosågs. Å andra sidan var staten villig att i händelse av ett fortsatt samarbete ge TGO ett minoritetsskydd, i stort sett svarande mot det inflytande som TGO erbjudit staten för det fall att den nuvarande organisationen av bolagets skötsel skulle ha bestått. Följande punkter föreslogs ingå i ett nytt avtal. A. Nuvarande aktie- och vinstfördelning bibehålles. Förhållandet med avseende å rösträtten mellan statens och TGO:s aktier omkastas, så att TGO:s aktier ges lägre röstvärde än statens. Styrelsen skall bestå av 9 ledamöter jämte samma antal suppleanter, av vilka staten utser 5 och TGO 4. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande. Verkställande direktör utses av styrelsen. Samförstånd bör eftersträvas om personvalet till denna post. B. Staten och TGO utser vardera två revisorer jämte två suppleanter. C. För beslut på LKAB :s bolagsstämma fordras godkännande av röstande, som företräder minst hälften av TGO:s aktiekapital i LKAB i fråga om 1) fondering av vinstmedel för annat ändamål än föreskriven avsättning till reservfond, vinstutjämning mellan olika år eller finansiering av produktionsapparatens utbyggnad; 2) ianspråktagande av fonderade vinstmedel för annat ändamål än nu sagts.

32 D. För styrelsebeslut i följande frågor fordras samtycke av minst hälften av TGO:s styrelseledamöter i LKAB 1) avvikelse från de allmänna riktlinjer för gruvbrytningens ordnande, varom överenskommelse träffas i samband med det nya avtalets ingående; 2) malmförsäljning, avslutad för längre tid än fem år; 3) nyinvesteringar, avseende större brytning än som är tänkt enligt nuvarande planering; 4) kollektivavtal rörande arbets- och löneförhållanden för LKAB:s personal. E. TGO berättigas att vid utgången av varje tioårsperiod, efter visst varsel, få sina aktier inlösta av staten enligt de regler, som anges i § 25 av nuvarande avtal, med vissa ändringar. Den kvantitet malm, till vilken vid lösensummans beräkning hänsyn skall tas, skall därvid utgöra 3,75 milj. ton. Den tidsperiod, som enligt § 25 mom. 2 skall läggas till grund för beräkning av medelnettovinsten, förlängs till 20 år. Den i enlighet härmed beräknade lösensumman minskas med en hundradel för varje år som förflutit efter 1957. F. Staten medges rätt att. vid utgången av varje tioårsperiod, efter visst varsel, inlösa TGO:s aktier enligt samma regler som angivits under E, dock att den kvantitet malm, till vilken vid lösensummans beräkning hänsyn skall tas, skall utgöra 4,25 milj. ton. G. Staten är beredd att sluta ett avtal med TGO om samarbete vid försäljning av malm från LKAB och TGO. H. Nu gällande skatte- och exporttullgaranti bibehålles. Till detta förslag kan följande kommentarer lämnas. I de punkter av nu gällande avtal, som ej beröres, hade enligt förhandlarnas åsikt staten ej några krav på ändringar av betydenhet. Förhandlarna var emellertid beredda att diskutera sådana justeringar, som av båda parter kunde te sig önskvärda och praktiska. De olika punkterna i förslaget betraktades som förhandlingsbud, som väl kunde bli föremål för modifikationer, dock med iakttagande av de grundläggande önskemålen från statens sida om dels en sådan medbestämmanderätt i styrelse och förvaltning, som svarade mot statens ekonomiska intressen i företaget, dels en upplösning av det nuvarande beroendeförhållandet för LKAB:s personal gentemot TGO. Vad gäller förslaget om inlösensummans beräkning hade hänsyn tagits till substansminskningen i gruvorna. Den ifrågasatta förlängningen av den tidsperiod, som skall ligga till grund för beräkning av medelnettovinsten, till 20 år utgjorde i visst avseende ett skydd för TGO. Den skulle innebära, att när frågan om inlösen om 10 år på nytt aktualiseras, till grund för beräkningarna skulle läggas jämväl vinstutfallet under den nu senast tilländalupna 10-årsperioden med dess relativt höga medelnettovinst. Samarbetet mellan TGO och LKAB i fråga om malmförsäljningen skulle kunna bibehållas och exporttull- och skattegarantien likaså. I fråga om minoritetsskyddet var man beredd diskutera andra från TGO kommande förslag. Dessa synpunkter framfördes under hand till TGO:s ledning.

33 F r å n TGO:s sida meddelades som svar på detta förslag, att man icke kunde ingå i förhandlingar på de grunder som angetts i förslaget. Det viktigaste för TGO var att koncernen icke sprängdes och att TGO fick behålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i styrelsen. Endast om detta accepterades var TGO berett att inträda i förhandlingar. I december månad preciserades från TGO:s ledning genom skrivelser till finansministern ytterligare det erbjudande som TGO ansåg sig kunna ge i fråga om ökat statligt inflytande över LKAB:s skötsel. Några jämkningar av den tidigare intagna ställningen innebar detta icke. Den 17 december 1954 uppdrog Kungl. Maj :t åt undertecknade att verkställa utredning i frågan om statens inlösen av stamaktierna i Luossavaara— Kiirunavaara Aktiebolag. Den 17 januari 1955 ägde ett sammanträde rum mellan verkställande direktören i TGO och LKAB samt de sålunda tillkallade utredningsmännen. Vid detta sammanträde konstaterades, att m a n å ömse sidor var beredd att diskutera jämkningar eller alternativa lösningar beträffande vissa av de upptagna frågorna. I huvudfrågorna förelåg dock icke möjlighet att nå en sådan grad av enighet, att den kunde utgöra en bas för förhandlingar om fortsatt samarbete med delad äganderätt. TGO kunde ej finna det förenligt med bolagets uppgift att avstå från att ha huvudansvaret för den direkta förvaltningen av LKAB, eftersom TGO:s i LKAB satsade kapital representerade den dominerande delen av TGO:s förmögenhet, önskade staten upplösa den bestående gemenskapen och övertaga skötseln av LKAB, måste TGO:s styrelse ta på sig uppgiften att i nya former söka nyttiggöra det kapital som bolaget hittills haft nedlagt i de lappländska gruvorna. Vid sådant förhållande lönade det sig enligt TGO:s mening icke att diskutera de ändringar till TGO:s förmån, som staten på vissa punkter kunde vara villig att göra i förhållande till det överlämnade memorandumet. Utredningsmännen meddelade å sin sida, att de ansåg sig icke kunna tillstyrka en överenskommelse mellan staten och TGO om fortsatt samarbete på de villkor, som innefattades i TGO:s förslag till nytt avtal. Utredningsmännen framhöll vidare, att de undersökningar de låtit göra om värdet på aktierna i LKAB, visade att en statsinlösen av TGO:s aktier i LKAB den 30 september 1957 kunde ekonomiskt väl motiveras, samt att utredningsmännen, om TGO vidhöll sin ståndpunkt, komme att tillstyrka en inlösen av TGO:s aktier. Ifråga om de skäl, som förestavade utredningsmännens ståndpunkt, torde utöver vad som tidigare anförts få hänvisas till motiveringarna i kapitel VI.

3 -550649

34 KAPITEL IV Lapplandsmalmerna och Världens järnmalmsförsörjning

Utredningsmännen har genom särskilt tillkallade experter 1 låtit företaga en studie över järnmalmstillgångarna i världen och över de tendenser ifråga om den framtida försörjningen med järnmalm, som kan utläsas ur tillgängligt material rörande järn- och ståltillverkningens framtida utveckling och den framtida tillgången på järnmalm i olika länder. Därvid har särskild uppmärksamhet ägnats sådana förhållanden, som kan få betydelse för den framtida avsättningen av svensk exportmalm. Experterna har med en skrivelse av den 4 mars 1955 till utredningsmännen överlämnat resultatet av den verkställda undersökningen. Studien, benämnd Världens järnmalmsförsörjning och LKAB-malmerna, har fogats som bilaga till denna utredning. Framställningen i detta kapitel bygger i allt väsentligt på denna studie. A.

LKAB-malmerna

De malmfält i Lappland, som disponeras av LKAB, utgörs som redan inledningsvis nämnts av Kiirunavaara, Luossavaara och Gällivare malmfält; dessutom har LKAB 1950 förvärvat Bergverks AB Freja, som äger utnyttja malmfältet Koskullskulle. Av dessa fyndigheter har Kiirunavaara en malmkropp, som omfattar mer än hälften av Sveriges nu kända brytvärda järnmalmsförekomster och som utgör en av de betydelsefullaste järnmalmsfyndigheterna i världen. Kiruna-malmens totala djupgående är ännu obekant, men beräkningar grundade på magnetiska mätningar tyder på ett djupgående av minst 1 700 meter. Ned till 1 225 meter under den s. k. nollpunkten — d. v. s. ca 1 000 meter under nuvarande brytningsnivå — anses malmkroppen ha en genomgående area om 325 000 m 2 . Det skulle enligt utförda beräkningar innebära, att intill detta djup ursprungligen skulle ha funnits ca 1 800 milj. ton malm och att för närvarande skulle återstå omkring 1 600 milj. ton malm. Uppskattningarna av malmareans storlek blir osäkrare på större djup; brytningsmöjligheterna blir även med hänsyn till bergtryck och dylikt svårare att bedöma. Ned till ungefär 1 000 meters djup torde dock knappast större tekniska överraskningar vara att vänta. Med utgångspunkt från detta bör man, vid nu förutsedd brytningskapacitet, i varje fall med någorlunda sä1 Direktionssekreteraren i AB Statsgruvor, jur. kand. Olof Asplund, byrådirektören i Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, fil. lic. Åke Englund, direktören för utrikeshaudelsärenden i Statens handels- och industrikommission Erik Grafström, professorn i gruvbrytning med gruvmätning Ingvar Janelid, byråchefen, jur. kand. Sten von Porat samt chefen for kommerskollegii bergsbyrå, kommerserådet Ingemar Sahlin.

kerhet kunna räkna med en återstående brytningstid av 100 år. Kiruna-malmen håller i genomsnitt ca 65 procent järn, och huvuddelen — ca 85 procent — av malmen har en tämligen hög fosforhalt varierande mellan 0,35 och 2 procent. Från och med år 1960 beräknas all brytning vid Kiirunavaara komma att ske under jord. Under senare år har brytningen i Kiirunavaara hållit sig omkring 8 milj. ton. Man räknar med att, sedan de nya utbyggnaderna färdigställts, komma upp i en brytning av omkring 12 milj. ton per år. En ytterligare utökning av brytningen med några miljoner ton är därtill möjlig. Luossavaara malmfält, som är av betydligt mindre omfattning, håller malmer av övervägande fosforfattig typ. Brytningen uppgår till ca 400 000 ton per år. Malmberget intar andra platsen i vårt land efter Kiirunavaara både ifråga om fyndighetens storlek och brytningens omfattning. Man r ä k n a r med att ned till 800 meters djup ha malmtillgångar om ca 400 miljoner ton. Malmen i Malmberget har till största delen en medelhög fosforhalt från 0,3 till inemot 1 procent. En icke oväsentlig del av produktionen håller under 0,04 procent fosfor och koncentraten ligger ännu lägre, delvis under 0,009 procent. Malmbrytningen har under senare år varierat mellan något över 2 och drygt 3 milj. ton. Brytningskapaciteten beräknas genom pågående ombyggnadsarbeten komma att stiga till över 4 milj. ton per år. Leveranser, År

nettovinst

1910/14 1915/19 1920/24 1925/27 Totalt 1910/27 1928/32 1933/37 1938/42 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

och utdelningar från LKAB Malmlev. i Nettovinst milj. ton (milj. kronor)

Utdeln. till Utdeln. till TGO (milj. kronor) staten (milj. kronor) ÅrsgenomÅrsgenomÅrsgenomÅrsgenomsnitt snitt snitt snitt 3,6 18,4 16,4 1,8 3,0 12,3 11,0 1,4 3,5 15,7 13,6 2,1 6,1 27,7 23,6 4,1 68,7 315,3 276,0 38,5 4,6 14,7 10,9 8,6 5,5 20,3 4,8 7,4 7,1 49,6 16,2 21,0 6,2 45,7 20,0 20,0 3,6 27,1 5,5 5,5 0,6 —9,1 0,0 1,8 3,1 21,0 10,5 10,5 5,8 39,3 19,5 19,5 8,8 59,4 19,5 24,6 10,6 81,7 23,1 33,5 9,7 89,0 26,1 37,9 11,4 127,6 29,4 43,2 12,5 216,1 42,7 63,4 12,1 247,2 43,3 63,9 10,6 195,1 39,4 55,7

Totalt 1928/54

181,2

1545,2

438,0

563,6

Totalt 1910/54

250,0

1 860,5

714,0

602,1

36 I nära anslutning till Gällivare malmfält ligger Koskullskulle gruvfyndighet till vilken Freja har brytningsrätten. Tillgångarna uppgår till ej fullt 10 milj. ton malm. Malmen har stort värde genom sin låga fosforhalt. Brytningen har under senare år legat vid omkring 450 000 ton. Brytningen vid de lappländska malmfälten kom igång på allvar först i början av detta århundrade i och med att staten lät färdigbygga järnvägen Luleå—Kiksgränsen. Brytningens årliga omfattning, nettovinstens storlek samt utdelningen till staten respektive TGO framgår av tabellen å s. 35. Av brytningen vid LKAB-gruvorna har den helt övervägande delen gått på export. Först under senare år har leveranser av någon betydenhet ägt rum till den inhemska marknaden. Under verksamhetsåret 1953/54 uppgick leveranserna till inhemska förbrukare till något över 260 000 ton, varav mer än 90 procent till NJA. Före det senaste kriget gick huvuddelen av malmexporten till Tyskland. Under efterkrigstiden har exporten fått en jämnare spridning på de stora stålproducerande länderna i Västeuropa och Amerika. En jämförelse mellan åren 1936 och 1952 av den totala svenska malmexportens fördelning på länder visar hur mycket jämnare exporten har fördelats år 1952. Sveriges totalexport av malm i 1 000 ton 1936 1. USA 428 2. Storbritannien 1 468 3. Belgien-Luxemburg 369 4. Tyskland resp. Västtyskland 8 131 5. Polen 130 6. Nederländerna 175 7. Tjeckoslovakien 419 8. Övriga 78 Totalt 11 198

1952 2 156 3 671 2 205 5 572 963 347 437 312 15 663

Exportfördelningen för LKAB-malmerna var under verksamhetsåret 1953/ 54 följande. USA Storbritannien Belgien Västtyskland Polen övriga

1,6 milj. ton 2,6 2,2 3,7 0,4 0,4 Totalt 10,9 milj. ton

Den fosforrikaste malmen med omkring 2 procent fosfor gick i allt väsentligt till Västtyskland och Belgien. Såväl Storbritannien som USA erhöll övervägande malmer med medelhög fosforhalt mellan 0,3 och 1 procent. Huvudparten av den fosforfattiga malmen gick till Storbritannien. Nu pågående om- och utbyggnadsarbeten vid gruvorna och vid hamnarna beräknas öka brytnings- och leveranskapaciteten till totalt drygt 15 milj. ton per år från Lapplandsmalmfälten exklusive Koskullskullefältet. Utbyggna-

37 derna har gjorts så, att en ytterligare utökning av kapaciteten till inemot 20 milj. ton skall kunna genomföras, därest en sådan i framtiden skulle te sig motiverad. B. Världens järnmalmsförsörjning nu och i framtiden Den parallella utvecklingen mellan järnmalmsbrytningen och tackjärnstrams tällningen framgår av tab. IV: 1. Malmproduktionen h a r tämligen genomgående uppgått till dubbelt så hög kvantitet som tackjärnsproduktionen. Tackjärn går i sin tur huvudsakligen till framställning av stål. Mellan åren 1938 och 1953 har stålproduktionen stigit med ca 115 procent, medan ökningen för tackjärns- och järnmalmsproduktionen mellan samma år uppgår till 101 resp. 105 procent. Under senare år har tackjärnsproduktionen legat vid omkring 70 procent av stålproduktionen. En tidigare utbredd uppfattning, att skrotet till stor del skulle uttränga malmen som råvara har numera övergivits. En avsevärd del av det producerade stålet går i användningen definitivt förlorat, och man r ä k n a r med att tackjärnsbehovet och därmed behovet av j ä r n i malm kommer att stå i ungefär samma relation till stålproduktionen som för närvarande eller i varje fall ej sjunka ytterligare. I de prognoser och bedömningar rörande den framtida efterfrågan på j ä r n och stål som föreligger r ä k n a r man allmänt med en fortsatt stegring — för de mest industrialiserade länderna i något långsammare takt än hittills och för andra länder i snabbare takt. Den s. k. Paleyrapporten 1 förutser, att stålförbrukningen i USA mellan åren 1950 och 1975 skall stiga med ca 50 procent, medan behovet av stål i den fria världen exklusive USA antas bli fördubblad under dessa 25 år. En avsevärd del av denna sistnämnda stegring skulle komma på s. k. underutvecklade länder. För de stora stålproducerande länderna i Europa — Storbritannien, Västtyskland, Belgien—Luxemburg och Frankrike, vilka jämte USA närmast är av intresse vid en bedömning av de svenska järnmalmernas avsättningsmöjligheter — förutses i rapporten en lägre expansionstakt. Storbritanniens järn- och stålproduktion skulk? sålunda öka med 45 procent från 1950 till 1975, medan ökningen inom det »fria» Europa under samma tid skulle uppgå till 65 procent. Andra beräkningar 2 avseende tiden fram till slutet av 1950-talet och baserade på föreliggande investeringsplaner tyder på en snabbare utökning av produktionen för både Storbritanniens och Västtysklands del än vad Paleyrapporten anger. I syfte att k u n n a föra diskussionen om det framtida malmbehovet i kvantitativa termer har i anslutning till dessa olika bedömningar antagits, att i jämförelse med år 1950 stålproduktionen under förutsättning av relativt tillfredsställande konjunkturer någon gång mellan 1965 och 1975 i USA 1 Resources for Freedom: A report to the President by the Presidents materials policy commission, Washington 1952. 2 Utredningar inom Montanunionen, Europakommissionen, det brittiska Iron and Steel Board.

.38 kommer att öka med 50 procent, i Storbritannien likaså med 50 procent, i Tyskland, där produktionen 1950 av kända skäl var mycket låg, med över 150 procent, medan ökningen för Frankrikes och Belgien—Luxemburgs del antas bli 50 procent. Antagandet utgör ett försök till sammanjämkning av de olika prognosresultaten och innebär, att stålproduktionen någon gång under åren 1965—75 och ej nödvändigtvis samtidigt i de nämnda länderna skall nå den angivna omfattningen. Som en grundval för bedömning av de tendenser, som kominer att göra sig gällande i fråga om järnmalmsbehovets utveckling, torde detta vara tillräckligt. Det skulle i korthet innebära, att malmbehovet i dessa fem länder från 1953 års siffra (jfr tab. IV: 3) om ca 100 milj. järnton skulle stiga till omkring 160 milj. järnton. Huvudparten eller 30—35 milj. ton av ökningen skulle falla på USA och närmare 25—30 milj. järnton på de nämnda länderna i Europa. Någon risk för att en absolut knapphet på järnmalm skulle uppträda inom överskådlig tid torde ej föreligga. Beräkningar över världens samlade tillgångar av relativt lätt brytbar malm varierar mellan 55 och 95 miljarder ton, och uppskattningar av de totala tillgångarna varierar mellan 293 och 530 miljarder ton. Däremot kommer säkerligen malm med högre produktionskostnader och/eller högre transportkostnader än som för närvarande i regel brytes att i stigande utsträckning ingå i den framtida konsumtionen. Av en totalkonsumtion av järnmalm i världen under de senaste åren om 130—133 milj. järnton har icke mer än 20—25 milj. järnton utgjorts av importmalmer, d. v. s. självförsörjningsgraden har legat vid 80—85 procent. Stora förändringar kommer härvidlag att inträda under de kommande åren, varigenom importmalmernas betydelse för försörjningen på ett radikalt sätt kommer att öka. Tab. IV: 1. Världens produktion W00—1953 (i milj. ton) Är

1900 1910 1920 1929 1938 1940 1950 1951 1952 1953

Stål

29 61 73 121 110 142 189 210 210 236

av stål, tackjärn

Tackjärn

42 67 63 99 83 103 133 149 150 167

och

järnmalm Tackjärn i % av stål

Järnmalm malmton

järnton

92 149 125 200 165 200 245 286 287 330

38 64 55 85 74 88 112 134 131 152

150 111 77 82 76 72 71 71 71 71

År 1953 tillgodosågs 52 procent av världens järnmalmsbehov från gruvor i Europa, 41 procent från Amerika, 3 procent från Afrika, 2 procent från Asien och 1 procent från Australien. Bäknar man emellertid i j ä r n t o n föll 1953 ungefär lika stor andel på Amerika (46 procent) som på Europa (47

39 p r o c e n t ) ; (tab. IV: 2). De förändrade proportionerna är att föra tillbaka på olikheten i malmens järnhalt. I Europa dominerar de lågprocentiga malmerna i Frankrike, England, Tyskland och Luxemburg bilden. Huvudparten eller ca 85 procent av den i världen producerade järnmalmen förbrukas i de stora stålländerna USA, Västtyskland, Storbritannien, Frankrike, Belgien—Luxemburg och Sovjetunionen. Av dessa länder synes i fortsättningen endast Frankrike och Sovjetunionen kunna helt försörja sig med egna malmer. USA svarar för bortåt hälften av världens totala järnmalmskonsumtion. USA:s malmförsörjning. USA har i väsentlig grad hittills kunnat försörja sig med inhemsk malm. Malmbrytningen är koncentrerad till ett fåtal större fyndigheter, av vilka fyndigheterna kring det stora sjöområdet — LakeSuperior-distriktet — varit av avgörande betydelse och försett de amerikanska masugnarna med mer än 80 procent av deras järnmalmsbehov. För USA:s del har emellertid, samtidigt som stålproduktionen ökat, de viktigaste malmförekomsterna börjat sina. Detta är fallet framförallt med de rika malmerna i Mesabi Bange i Lake-Superior-området. Beträffande de kvarvarande tillgångarna av dessa rika malmer går meningarna något isär, men enligt uppgift torde icke mer än en miljard ton finnas kvar. En del av de amerikanska stålbolag, som bryter malm där, har endast tillgångar för några år, andra återigen, som äger större fält, har kvantiteter, som räcker några tiotal år. Man strävar efter att spara Mesabimalmen som en strategisk reserv att tillgå i händelse av ett nytt krig. Med anledning av dessa förhållanden har man övergått till att söka bearbeta malmreserver med låg järnhalt. Stora sådana reserver finns i USA framförallt i det nämnda sjöområdet. Genom att man numera löst problemet om anrikning av i vart fall den mindre delen av dessa malmer, den s. k. magnetiska taconiten med ungefär 30 procents järninnehåll, räknar man med att årligen härifrån kunna utvinna ca 20 milj. ton koncentrat med ett järninnehåll av 60—65 procent. Möjligheter föreligger eventuellt att senare ytterligare utbygga produktionen. Troligen kan denna produktion dock ej ersätta nedgången i brytningen vid rikmalmsgruvorna inom samma område och ännu mindre fylla det ökade malmbehov som är att förutse. Ej heller torde utvinningen ur övriga fyndigheter i USA k u n n a öka i sådan utsträckning att situationen mer avsevärt förbättras. För att täcka den ökade efterfrågan, som svarar mot en ökning av stålproduktionen med 50 procent, måste USA i en helt annan utsträckning än hittills basera sin försörjning på utländska fyndigheter. Trots att järnmalmsimporten stigit kraftigt under senare år uppgår den alltjämt blott till ca 10 procent av konsumtionen, om man r ä k n a r i järninnehåll (se tab. IV: 3). USA:s viktigaste utländska järnmalmsleverantörer hittills har varit Chile, Sverige och Venezuela, som år 1953 tillsammans svarade för 60 procent av USA:s järnmalmsimport. Andra leverantörer är Kanada, Brasilien, Peru och Liberia. För framtiden torde fyndigheterna i Kanada och Venezuela bli av

40 Tab. IV: 2. Världens järnmalms produktion der (i milj. järnton)

åren 1900—1953 fördelad på län-

Land

1900 1910 1920 1930 1938 1940

Europa därav: Sverige . . . . England . . . Frankrike.. Luxemburg Ryssland . . Tyskland . . Afrika Amerika

22 2 4 2 2 3 4 1 15 14 0 0 0 38

Kanada . . . Asien

31 4 5 5 2 3 7 1 31 29 1 1 0 64

47 8 4 10 2 14 4 4 17 15 1 5 1 74

38 7 4 14 2 5 2 2 31 29 0 4 1 76

16 3 4 4 1 0 2 1 35 35 0 2 1 55

Tab. IV: 3. Järnmalmsproduktion tyskland och Belgien—Luxemburg

1953 Andel av världsprod. 1953, %

49 8 4 9 1 20 3 3 55 50 2 4 1 112

59 9 5 11 2 23 4 4 65 59 2 5 1 134

64 10 5 12 2 25 5 4 56 50 3 5 2 131

71 10 5 13 2 30 5 5 69 61 3 5 2 152

47 7 3 9 1 20 3 3 46 40 2 3 1 100

41 7 5 4 2 14 5 1 40 38 1 5 1 88

och -import i USA, Storbritannien, år 1953 (1 000 järnton)

USA

Land

abs.

0/

60 554

90,3

/o

Väst-

Storbritannien

Västtyskland

BelgienLuxemburg

abs.

/o

abs.

/o

abs.

4 745

44,6

4 386

45,2

2 181

33,4

54,8

4 340

66,6

1459 2 708

22,4 41,5

2,7

6 514

9,7

5 905

55,4

5 318

1 279

1,9

2 320 137 23 355 947 140 295 155 396 143

21,8 1,3 0,2 3,3 8,9 1,3 2,8 1,5 3,7 1,3

2 833 115 225 389 165

29,2 1,2 2,3 4,0 1,7

1,3

5,3

335 276

3,5 2,8

1,7

2,6

2,3

6,2

/o

Därav från:

•

Chile

0,7

935 148 279 1441 515 1 189 278

1,4 0,2 0,4 2,1 0,8 1,8 0,4

Inkl. Spanska Afrika.

avgörande betydelse. De amerikanska stålbolagen har efter kriget nedlagt stora ansträngningar och pengar på att exploatera utländska fyndigheter. Från icke inhemska gruvor kan m a n inom 10—20 år behöva ta icke mindre än 80—100 milj. ton malm per år mot drygt 8 milj. ton år 1950. Som en följd

41 av de investeringar, som nu pågår, får man räkna med att huvuddelen skall komma från Labrador och Venezuela. Ett förverkligande härav erfordrar dock ytterligare stora investeringar både i gruvor, transportleder och tonnage utöver dem, som redan planerats och som skulle innebära en produktion av 20 milj. ton i Labrador och 15—20 milj. ton i Venezuela under 1960-talet. De amerikanska stålbolagens investeringsverksamhet i utländska fyndigheter torde därför knappast komma att lämna rum för mer än tillfälliga eller till omfånget relativt begränsade leveranser till andra större stålproducerande länder. Västtysklands malmförsörjning. Västtysklands på teknikens nuvarande ståndpunkt brytvärda tillgångar uppskattas till 2,5 miljarder ton med en genomsnittlig järnhalt av 30 procent. Den låga järnhalten, den relativt höga kiselhalten samt de olika inhemska malmernas varierande kemiska sammansättning skapar vissa svårigheter för deras utnyttjande. Även om man r ä k n a r med att tyskarna också i framtiden söker bibehålla nuvarande självförsörjningsgrad (ca 45 procent) kommer den tänkta ökningen i stålproduktionen att leda till ett ökat behov av importmalm; under de tidigare angivna förutsättningarna om stegringen av stålproduktionen är sålunda en ökning från 1953 års 5,3 milj. järnton till inemot 10 milj. järnton icke osannolik. Sverige är för närvarande Västtysklands viktigaste utländska malmleverantör. Både absolut och i relation till den västtyska konsumtionen har visserligen den svenska malmexporten sjunkit i jämförelse med åren före kriget. Sin relativa andel i importen — 55 procent — har den däremot bibehållit. Av tidigare leverantörer har Frankrike i stort sett bortfallit. Däremot har en rad avlägset belägna länder såsom Indien, Brasilien och Kanada tillkommit som leverantörer av smärre kvantiteter. För framtiden synes det troligt, att Västtyskland, förutom till de skandinaviska och nordafrikanska fyndigheterna, i stigande omfattning även får lita till leveranser från mera avlägset liggande marknader såsom de ovan nämnda Indien, Kanada och Brasilien. De stora transportavstånden kommer likväl sannolikt att verka som en broms i det hänseendet. Sannolikheten för att de franska minetterna åter skulle komina att spela en betydande roll för den tyska malmförsörj ningen förefaller ej alltför stor med hänsyn till dels fransmännens egna växande behov och deras export till BelgienLuxemburg, dels till malmens låga järnhalt och höga transportkostnader. Storbritanniens malmförsörjning. Storbritannien tillgodosåg tidigare större delen av sitt malmbehov ur egna fyndigheter. Produktionen har dock ej kunnat hålla j ä m n a steg med järnkonsumtionens stigande krav. Den egna malmproduktionen täcker för närvarande blott 40—45 procent av konsumtionen räknat i järnton och man räknar icke med någon väsentlig ökning av den inhemska produktionen.

42 För sitt stigande malmbehov blir Storbritannien därför sannolikt i allt större utsträckning beroende av importerad malm. Den importerade malmen har bl. a. med hänsyn till de inhemska malmernas låga järnhalt — ofta ej mer än 28 procent — utgjorts av malmer med hög järnhalt. Sverige har under senare år blivit Storbritanniens största utländska leverantör och svarat för omkring 40 procent av den utländska malmen räknat i järnton. Andra större leverantörer har under de senare åren varit de nord- och västafrikanska länderna samt Kanada. Importen av järnmalm uppgick 1953 till knappa sex milj. järnton. Det förefaller sannolikt att vid den tidigare angivna produktionsökningen av stål till 50 procent över 1950 års nivå, importbehovet kominer att stiga till ca 9 milj. järnton. För en sådan ökning torde Storbritannien — förutom till nuvarande större leverantörkällor såsom Sverige och Nordafrika — få lita till fyndigheterna i New Foundland och Labrador samt Sierra Leone i Västafrika. Frankrikes malmförsörjning. Frankrike förfogar över tre järnmalmsområden, minettområdet i Lothringen, de västafrikanska järnmalmsfälten samt gruvområdet vid Pyrenéernas norra gräns. Av totalt uppskattade sannolikt brytvärda tillgångar om ca 7 miljarder ton med en genomsnittlig järnhalt av 30 procent faller omkring 6,7 miljarder ton på Lothringen. Brytningen uppgick 1953 till 42 milj. malmton eller 13 milj. järnton. Härav exporterades drygt 10 milj. malmton, varav ca 90 procent till Belgien-Luxemburg. Man syftar i första hand till en ökning av malmproduktionen upp till 50 milj. malmton. I Lothringen, där huvuddelen av produktionen försiggår, finns dels kalkhaltiga malmer, som är särskilt lämpliga i masugnsbeskickningen, dels kiselsyrerika malmer, som erbjuder större svårigheter att utnyttja. Brytningen fördelas för närvarande med ca 80 procent på de kalkhaltiga och 20 procent på de kiselsyrerika malmerna. En förutsättning för en på längre sikt väsentligt ökad malmproduktion torde vara, att de kiselsyrerika malmerna kan tas i anspråk i större omfattning än vad nu sker. Man experimenterar för närvarande med att genom förarbetning av sådan malm nedbringa kiselsyrehalten och därmed kunna insätta den i större utsträckning i masugnarna. När denna fråga lösts, kommer malmproduktionen i Frankrike att bättre balansera mot de malmförekomster av olika slag som förefinns. Det ligger nära till hands att antaga, att det ökade malmbehovet för den franska stålindustrien även i framtiden kommer att tillgodoses genom inhemsk malmproduktion. Belgien—Luxemburgs malmförsörjning. En mindre del av minettområdet sträcker sig även in på luxemburgskt område. Härifrån tillgodoses ungefär 1/3 av Belgien—Luxemburgs totala malmbehov. Produktionen torde ej på längre sikt kunna öka nämnvärt med hänsyn till de begränsade tillgångarna, den låga järnhalten och den höga kiselsyrehalten. Tidigare kom större

delen av importen från Frankrike. På senare år har Belgien även importerat stora kvantiteter svensk malm, som genom sin höga järnhalt medfört besparingar i koksåtgången. Det större malmbehovet i framtiden torde främst få tillgodoses genom ökad import. Östeuropas malmförsörjning. För Sovjets del saknas närmare underlag fölen bedömning av den framtida stålproduktionen. För år 1953 har denna beräknats till 38 milj. ton, medan järnmalmsproduktionen uppskattats ti il 60 milj. malm ton för samma år. Järnmalmsförekomsterna är betydande och i allmänhet lätta att bryta, medan deras utnyttjande försvåras, dels genom att en stor del av malmen måste anrikas och sintras innan den går till masugnen, dels på grund av de stora avstånden och transportsvårigheterna. Det torde vara mindre troligt, att Sovjet i framtiden kommer att uppträda som köpare på den fria världsmarknaden. Däremot kan Sovjets västliga bundsförvantstater komma att uppträda i större utsträckning på denna marknad. Östeuropa är järnfattigt men utvecklar likväl i raskt tempo sin järn- och stålindustri. För att tillgodose malmbehovet importerar man malm huvudsakligen från Sovjet och Sverige. Den framtida omfattningen av de leveranser, som östeuropeiska länder kominer att försöka erhålla från de västliga marknaderna och då särskilt från Sverige, blir beroende av i vilken utsträckning Sovjetunionen framdeles kan bidra till Östeuropas malmförsörjning. Av det föregående har framgått, att de stora stålländerna i den västliga världen för sin stigande stålproduktion i en helt annan utsträckning än hittills kommer att bli beroende av import av järnmalm. Såvitt nu kan bedömas kommer självförsörjningsgraden för de fem tidigare omnämnda stålproducerande länderna i den västliga världen successivt att sjunka för att om 10 å 20 år ha nedgått kanske till knappa 50 procent jämfört med nuvarande 80 procent, allt räknat i järnton. USA kommer sannolikt att till omkring 50 procent få tillgodose sitt järnmalmsbehov genom import, och för Storbritanniens, Västtysklands och Belgien—Luxemburgs del talar många skäl för att importandelen skall närma sig 2/3 av hela malmbehovet räknat i järnton. Som av tabell IV: 3 framgår har Sverige hittills varit den viktigaste av de marknader, där de stora konsumentländerna uppträtt som köpare. Andra viktiga järnmalmsleverantörer har varit Frankrike, Spanien, de nord- och västafrikanska länderna, Kanada, Brasilien, Chile och Venezuela. De största expansionsmöjligheterna i fråga om järnmalmsproduktionen torde fyndigheterna i Kanada (Labrador och New Foundland), Venezuela och Västafrika erbjuda. Även Indien har mycket stora fyndigheter med järnrik malm, men på grund av de långa transportavstånden till Europa torde dessa fyndigheter närmast få betydelse för försörjningen i Asien. De svenska exportmalmerna är till övervägande del fosforrika och har därför sin främsta användning vid järnverk utrustade för den s. k. Thomas-

metoden. Denna process dominerar järn- och stålframställningen i Belgien— Luxemburg och Frankrike och har i Västtyskland i det närmaste samme utbredning som Siemens-Martinmetoden. I Storbritannien har Thomasmetoden hittills haft liten utbredning och i USA saknas den helt. Förhållandet sammanhänger med att de inhemska malmerna i de kontinentaleuropeiska länderna också är fosforrika, medan i andra delar av världen de fosforfattiga malmerna dominerar. Utbytbarheten mellan malmer med olika fosforhalt är emellertid relativt stor, och inom vissa gränser i fråga om fosforhalten torde det avgörande för vilken malm, som kommer till användning, snarast bli de andra egenskaperna hos malmen som järnhalt etc. Sålunda använder Storbritannien övervägande malmer med mellan 0,4 och inemot 1 procent fosfor, trots att järnframställningen övervägande baseras på Siemens-Martinmetoden, och även USA importerar från Sverige malmer med avsevärt högre fosforhalt än vad de amerikanska i allmänhet uppvisar. Någon anledning att förvänta en definitiv förskjutning i framtiden av efterfrågan på olika malmer med hänsyn till deras fosforhalt synes ej föreligga. Den tekniska utvecklingen talar snarast för en ökad utbytbarhet. Järnhalten i malmen har i flera avseenden stor betydelse för dess användbarhet. Sålunda stiger transportkostnaderna per ton j ä r n för malm med låg järnhalt, och med de stigande avstånden mellan malmfyndigheterna och stålproduktionscentra ökar denna faktor i betydelse. Vidare äger malmens järnhalt en väsentlig betydelse för koksåtgången i masugnarna och för deras produktionsförmåga, vilket allt påverkar kostnaden per ton tackjärn. De svenska exportmalmerna intar i dessa hänseenden en gynnsam position. Deras järnhalt varierar mellan 60 och 70 procent. De utländska malmerna kommer i allmänhet inte upp till sådan järnhalt. Endast vissa malmer i Labrador, Venezuela, Liberia, Indien och Brasilien uppvisar järnhalter jämförliga med de svenska. Brytningskostnaderna vid de lappländska malmfälten torde ligga på ungefär samma nivå som motsvarande kostnader vid andra större, modernt utrustade järnmalmsgruvor med rik järnmalm. Visserligen kommer kostnaderna i Kiirunavaara att stiga efter övergång till underjordsbrytning men likväl ej mer än att de endast i mindre utsträckning kommer att överstiga kostnaderna vid ur malmsynpunkt jämförliga gruvor med dagbrytning. Kostnaderna synes alltjämt komma att ligga lågt jämfört med andra kända gruvor med underjordsbrytning och betydligt lägre än kostnaderna för sådan malm, som till följd av låg järnhalt, hög kiselsyrehalt eller dylikt fordrar förarbetning i form av koncentrering eller sintring. Transportkostnaderna får ofta, särskilt i fråga om importmalmerna, en stor betydelse för slutpriset. Även i detta hänseende intar lapplandsmalmerna en gynnsam position. Transportekonomiskt synes få utländska malmfyndigheter av betydelse ligga lika bra till som de svenska fyndighe-

45 terna i vad gäller export till de stora stålproducerande länderna i Västeuropa. Ur transportkostnadssynpunkt synes i detta hänseende bland för framtiden mer betydelsefulla fyndigheter endast New Foundlands-malmen ha ett läge, som kan jämföras med lapplandsmalmernas. Även vad gäller transportkostnaderna till amerikanska stålverk på östkusten synes de svenska malmerna väl kunna konkurrera med de kommande större malmleverantörerna till USA. Man kan sålunda skönja en utveckling, som skulle innebära, dels att de stora stålproducenterna i ökad omfattning kommer att söka utnyttja inhemska malmer med lägre järnhalt, vilka på grund därav fordrar förarbetning av olika slag, varigenom kostnaderna kommer att stiga, dels att samma länder i en helt annan omfattning än hittills får vända sig till utlandet för att täcka sitt malmbehov. Det sistnämnda kommer att nödvändiggöra stora investeringar både vid fyndigheterna och för transporterna. Då de stora malmfyndigheter, som kan komina ifråga, ligger långt från förbrukningscentra, kommer transportkostnaderna att bli relativt höga. De svenska exportmalmerna med sin höga järnhalt och sitt gynnsamma läge ur transportsynpunkt bör vid en sådan utveckling snarast komma i ett bättre konkurrensläge än hittills och möjligheterna att vid allmänt tillfredsställande konjunkturer få avsättning för de kvantiteter, som kan brytas, borde vara goda. I den tidigare omnämnda expertutredningen har de faktorer, som närmast får betydelse för avsättningsmöjligheterna för svensk malm, i framtiden sammanfattningsvis bedömts på följande sätt. »Ser man till de faktorer, som närmast kommer att få betydelse för avsättningsmöjligheterna av svensk malm i framtiden, ger den tidigare framställningen motiv för följande sammanfattande omdömen. 1. Man kan räkna med en successivt stegrad efterfrågan på järn och stål i världen och därmed även en väsentligt ökad efterfrågan på järnmalm. Då man ej räknar med möjligheten att öka den relativa skrotinsatsen vid järnframställningen, torde efterfrågan på malm komma att stiga i åtminstone samma utsträckning som på järn. 2. Som en följd av ovanstående och med hänsyn till en förutsebar minskning eller stagnation av malmproduktionen i många i nära anslutning till järnverken bearbetade malmfyndigheter, kommer importmalmerna i framtiden att spela en avsevärt större roll för malmförsörjningen än hittills. Detta är framförallt fallet i fråga om USA:s försörjning. I Europa torde en liknande utveckling vara att förvänta för Västtyskland, Storbritannien och sannolikt även Belgien. 3. För dagen kan inte pekas på några kända förhållanden, som skulle tyda på att de fosforrika malmerna skulle löpa risk att bli mindre efterfrågade än de fosforfattiga. 4. Lapplandsmalmernas brytningskostnader torde efter övergången till underjordsbrytning ligga på ungefär samma nivå som brytningskostnaderna vid andra större, modernt utrustade rikmalmsfyndigheter. Man kan sålunda räkna med att underjordsbrytningen i Kiruna kommer att ske till

lägre kostnader än underjordsbrytningen i flertalet konkurrerande gruvor, medan dessa kostnader kommer att ligga något över kostnaderna i konkurrerande gruvor med ovanjordsbrytning. 5. Lapplandsmalmerna synes ha ett bättre transportekonomiskt läge än de främsta konkurrenterna på de viktigaste malmmarknaderna och synes på de europeiska avsättningsmarknaderna med hänsyn till sin höga järnhalt vid nuvarande priser även vara fullt konkurrenskraftiga med de inhemska malmerna. En rimlig slutsats av detta torde vara, att lapplandsmalmerna i framtiden vid ett tillfredsställande allmänt konjunkturläge torde kunna påräkna avsättningsmöjligheter motsvarande brytningskapaciteten vid gruvorna.» Härutöver får utredningsmännen framhålla följande. Malmproduktionen och malmförsäljningen har alltid varit i hög grad konjunkturkänsliga. Icke minst kan detta utläsas ur variationerna i den svenska malmexporten. Det är naturligt, att en nedgång i efterfrågan närmast drabbar importmalmerna och att så länge den svenska malmen utgjorde den dominerande importmalmen för en rad stålproducerande länder, denna malm kom att drabbas hårt vid en konjunkturnedgång. Genom att importmalmerna i framtiden kvantitativt ökar i betydelse, behöver en nedgång i efterfrågan ej lika ensidigt drabba avsättningsmöjligheterna för svensk malm. Dess goda egenskaper och fördelaktiga läge ur transportsynpunkt borde medföra, att den även i vikande konjunkturer har möjligheter att bevara sin position bättre än många konkurrerande importmalmer. Det är sålunda möjligt att redan av denna anledning framtida växlingar i konjunkturerna kominer att ge mindre utslag på den svenska malmexportens storlek än som varit fallet under tidigare perioder. Härjämte bör — i varje fall vid en bedömning av utvecklingsmöjligheterna under de närmaste ett å två decennierna — hänsyn även tas till de allmänna strävandena i de flesta ledande länder att undvika sysselsättningsrubbningar och djupare ekonomiska depressioner. Så länge den inställningen råder, torde mycket starka krafter insättas på att förhindra lågkonjunkturer av den omfattning och skärpa, som förefanns under 1920- och 1930talen.

47 KAPITEL V Ekonomiska beräkningar

A. Ersättningen till TGO vid inlösen /.

Inlösensumman

Inlösensummans storlek är beroende av medelnettovinsten per ton malm, sådan denna beräknas enligt § 5 i 1927 års avtal för tioårsperioden 1 oktober 1945—30 september 1955. Med hänsyn till dessa tidsbestämningar kan lösensumman för närvarande icke anges med någon större grad av exakthet. Osäkerheten om lösensummans storlek beror icke blott av svårigheten att förutse resultatet av företagets drift intill den 30 september 1955 utan jämväl av vissa bestämmelser i avtalen, om vilkas tolkning olika meningar gjorts gällande. Beträffande dessa tolkningsfrågor liksom beträffande vissa av de argument, som kan anföras till stöd för den ena eller andra tolkningen, får utredningsmännen hänvisa dels till en av dåvarande hovrättsrådet Lindskog i hans egenskap av jourhavande revisor i LKAB utarbetad PM, som bilagts en av statsrepresentanterna i LKAB:s styrelse till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse av den 1 februari 1954, dels till två vid samma skrivelse fogade yttranden från justitieråden N. Gärde och Arthur Lindhagen, vilka på sin tid (1943—44) av dåvarande statsrepresentanterna i LKAB anmodats avge utlåtande rörande tolkningen av vissa bestämmelser i 1927 års avtal. I det följande kommer endast en av dessa frågor att närmare beröras, nämligen en huvudfråga rörande sättet för uträknandet av medelnettovinsten per ton. Lösensumman skall uppgå till ett belopp lika med hälften av vinsten på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås i detta avseende LKAB:s medelnettovinst per ton enligt § 5 under den aktuella 10-årsperioden ökad med under perioden till staten utgången royalty. § 5 innehåller, att LKAB:s utdelningsbara nettovinst, efter royalty, skatter och avskrivningar, skall för varje särskilt bokslutsår lika fördelas på antalet ton malm, som under året fraktats å järnvägen Svartön—Biksgränsen. Inskjutas bör att de i fortsättningen angivna årsvinsterna respektive medelnettovinsterna per ton skiljer sig från de i förvaltningsberättelserna angivna. De är nämligen justerade med hänsyn till vinstutdelningen från Freja, som ej skall medräknas i detta sammanhang. Därjämte är de även justerade enligt vissa tidigare redovisade bestämmelser om medelnettovinstens fastställande med hänsyn till fonderingar, och liknande avsättningar till skatter under vissa år har även beaktats. De sålunda korrigerade siffrorna har fram till och med räkenskapsåret 1952 erhållits från TGO och har ej varit föremål för revisions-

48 mässig granskning vid den nu gjorda utredningen. För de två senaste åren har en uppskattning gjorts av utredningsmännen. Två beräkningsmetoder är möjliga — i det följande kallade alternativ A och alternativ B. Alt. A. Vinstbelopp och fraktade malmkvantiteter sammanräknas för hela tioårsperioden, varefter medelnettovinsten framräknas genom att summan av vinsterna delas med summan av det fraktade tonantalet. Alt. B. De för varje år enligt § 5 framräknade medelvinsterna per ton malm sammanslås för hela tioårsperioden, varefter summan av medelvinsterna delas med tio. För räkenskapsåret 1953/54 kan man preliminärt räkna med en bortfraktad kvantitet om 10 275 900,9 ton malm och en årsvinst av i runt tal 170 milj. kronor. För innevarande år synes det sannolikt, att kvantiteterna kommer att något stiga, medan priserna — visserligen nu stabiliserade på ungefär samma nivå som 1953/54 — snarast kommer att ligga något lägre. Utredningsmännen har emellertid antagit, att utfallet 1954/55 blir detsamma som 1953/54. Bortfraktade kvantiteter, årsvinster och medelnettovinster per år för tioårsperioden 1945/1955 — såsom de angivits av TGO respektive för de två senaste åren beräknats av utredningsmännen — framgår av följande tablå. Räkenskapsår

Ton

Årsvinst i kr

1945/46 3 388 813,2 1946/47 5 355 637,2 1947/48 9 091744,6 1948/49 10 116 824,1 1949/50 9 808 414,9 1950/51 11451689,0 1951/52 11910 509,8 1952/53 11857 452,0 1953/54 (beräknat) 10 275 900,9 1954/55 (beräknat) 10 275 900,9 Summa 93 532 886,6

27 030 481: 98 39 958 437:04 59 801014:42 80 313 324:71 84 569 210: 72 116 013 004:55 210 292 834:44 227 642 144:93 170 000 000: — 170 000 000: — 1 185 620 452: 79

Medelnettovinst i kr/ton 7: 9764 7:4610 6:5775 7:9386 8: 6221 10:1306 17:6561 19:1982 16: 5436 16: 5436 118: 6477

Medelnettovinsten per ton under tioårsperioden blir då, om man r ä k n a r enligt alternativ A, 12: 6760 per ton och lösensumman blir 2 5 X 4

2 5 0 0 0 0 2

• 12: 6760 - 673 412 500 kronor

Bäknar man enligt alternativ B, blir medelnettovinsten per ton under tioårsperioden 11: 8648 kronor och lösensumman 25 X 4 250 000 M n q r o n n , s • 11: 8648 = 630 31o 900 kronor Skillnaden mellan de på dessa två sätt uträknade lösensummorna blir ca 43 milj. kronor. F r å n koncernledningens sida har man i sina beräkningar utgått från alternativ A. Enligt utredningsmännens uppfattning föreligger emellertid goda

49 skäl att grunda beräkningen av lösensumman på alternativ B. Utredningsmännen åberopar härvid vad som på denna punkt anförts i ovannämnda promemoria och vill därutöver anföra följande. Statsmakterna har under den nu löpande tioårsperioden genom upprepade beslut medgivit LKAB rätt att bortfrakta malm utöver den i 1927 års avtal angivna högsta kvantiteten 9 milj. ton per år. Dessa medgivanden har varit föranledda av en önskan att i större utsträckning än som eljest hade varit möjligt tillgodose en ökad efterfrågan på svensk malm. Varje gång sådant medgivande lämnats har från statens sida framhållits, att medgivandet icke hade något inflytande på sättet för regleringen av de ekonomiska mellanhavandena mellan staten, å ena, samt TGO, å andra sidan. Enligt vad som framgår av propositionen nr 1951: 226 har man härmed velat utsäga, att en utvidgad brytning icke skulle rubba parternas inbördes rättsförhållande enligt 1927 års avtal. I vad angår lösensumman måste detta innebära, att medgivandena icke finge öva inflytande på summans beräkning. Det står i strid mot den princip, som sålunda hävdats, att de utökade brytningskvantiteterna vid tillämpning av alternativ A ej blott skulle tillåtas påverka medelnettovinsten per ton genom att de fasta kostnaderna slås ut på ett större tontal utan jämväl, genom sättet att beräkna ett aritmetiskt medium, skulle få en ytterligare avgörande betydelse för storleken av denna medelnettovinst. I dylikt fall skulle ju TGO — utöver förmånen av högre årsvinst — vid eventuell inlösen komina i åtnjutande av en högre lösensumma än som förutsatts i 1927 års avtal. Det bör anmärkas, att tvister enligt avtalet skall avgöras av domstol och ej av skiljemän. Den nu berörda tolkningsfrågan kan ej slutligt avgöras förrän riksdagen fattat beslut i inlösenfrågan. Då riksdagen emellertid bör äga kännedom om det belopp, som maximalt kan komma i fråga, torde för det närvarande lösensumman under beaktande av denna tolkningsfråga k u n n a anges ligga mellan gränsvärdena 630 och 675 milj. kronor. Även i övriga tolkningsfrågor berörande inlösensumman förordar utredningsmännen att staten grundar sin beräkning av denna summa på de utgångspunkter som av Lindskog anges. Det rör sig här om tolkningsfrågor som, hur de än lösas, övervägande gäller en eventuell minskning av de ovan angivna beloppen. Det har därför i detta sammanhang ej ansetts nödvändigt att nämna de många alternativa belopp som kan tänkas. Då frågan om inlösen sist var aktuell — år 1945 — beräknades lösensumman komma att uppgå till omkring 350 milj. kronor. Detta belopp, omräknat i dagens penningvärde enligt levnadskostnadsindex, vilket i varje fall ej torde överskatta penningvärdeförsämringen, torde motsvara omkring 525 milj. kronor. Lösensummans ökning r ä k n a t i dagens penningvärde skulle sålunda motsvara 105 till 150 milj. kronor. Utgår man från det lägre beloppet — drygt 100 milj. kronor — kan man säga, att detta i huvudsak återspeglar de bättre priskonjunkturerna för järnmalmen. I det högre beloppet återspeglas — jämför vad ovan sagts om de två alternativen — till en del 4 — 550649

50 även resultatet av de ökade avsättningsmöjligheterna och den utvidgade bortfraktningsrätten. //. Ersättning

för fonderade

vinstmedel

m. m.

Förutom den på grundval av nettovinsten uträknade lösensumman skall staten, i händelse av inlösen, jämlikt 1932 års avtal § 6 gottgöra TGO för dess andel i de vinstmedel, som på grund av detta avtal icke har blivit utdelade utan fonderade i LKAB. Denna gottgörelse skall avse fonderade medel av berörd art per den 30 september 1957. Med hänsyn till denna tidsbestämning kan storleken av gottgörelsen nu ej exakt anges. Även här föreligger vissa bestämmelser, om vilkas tolkning olika meningar kan råda. Utredningsmännen får i det hänseendet hänvisa till de tidigare åberopade bilagorna. Som huvudregel gäller att i fråga om här avsedda fonderingar av vinstmedel gottgörelse till TGO skall äga r u m i den utsträckning dessa vinstmedel, om fondering ej ägt rum, skulle ha tillfallit TGO. Vid 1945 års riksdag beräknades denna gottgörelse 1947 komma att uppgå till ca 50 milj. kronor. I LKAB:s förvaltningsberättelse för räkenskapsåret 1947/48 anförde styrelsen bl. a., att mycket betydande investeringar kom att erfordras dels redan under året 1948/49, dels under de kommande åren för malmproduktionens ökning, för förberedande av övergången till hel underjordsbrytning i Kiirunavaara och för viss omläggning och koncentrering av gruvdriften i Malmberget i samband med malmbrytningens förläggande till djupare nivåer samt för en fortlöpande rationalisering och modernisering av driften såväl vid gruvorna som i hamnarna. Detta utgjorde bakgrunden till de från och med 1947/48 avsevärt ökade fonderingarna av vinstmedel. 1948 års investeringsplan kom 1951 att ersättas med en större plan. Denna tog framför allt sikte på att öka brytningskapaciteten ytterligare såväl i Kiirunavaara som Malmberget. Investeringarnas ökade omfattning liksom ock pris- och lönestegringar etc. kom att avsevärt höja de beräknade kostnaderna jämfört med 1948 års plan och som en följd härav ökades de årliga fonderingarna ytterligare från och med räkenskapsåret 1951/52. Genom dessa fonderingar har bestämmelsen i § 6 i 1932 års malmavtal kommit att få stor betydelse vid beräkning av storleken av gottgörelsen till TGO. Under räkenskapsåren 1947—54 har bolagets sammanlagda avsättningar till olika fonder uppgått till närmare 500 milj. kronor. TGO:s rätt att återfå fonderade vinstmedel avser även vissa andra kapitalmedel. De gjorda beräkningarna ger vid handen att TGO på basis av fonderingar, verkställda t. o. m. räkenskapsåret 1953/54, skulle äga rätt till återbetalning av inemot 250 milj. kronor. Därmed torde också finansieringsbehoven för de nu pågående och snart färdigställda utbyggnaderna i huvudsak vara tillgodosedda. Möjligt är att under de två år, som återstår innan eventuell inlösen äger rum, ytterligare viss fondering för dessa ändamål kan erfordras. Efter de nu pågående utbyggnadernas färdigställande torde såvitt kan bedömas icke på avsevärd lid investeringar av liknande omfattning bli aktuella. En senare ytterligare utbyggnad av brytningskapaciteten, för vilken tekniska möjligheter förelig-

51 ger, skulle visserligen kunna fordra ytterligare investeringar och kapitaltillskott, och detsamma bleve t. ex. fallet, om bolaget beslutade sig för att inrikta sig på en längre gående förädling av malmen innan denna försåldes. Vid nu planerad brytning och bearbetning av malmen kan däremot under åtskillig tid framöver sådana fonderingsbehov som de under senare år aktualiserade ej förväntas uppstå. Bortsett från att beslut om sådana ytterligare investeringar, som nyss nämnts, i nuvarande läge knappast är troliga, är det riktigt att vid beräkningen av den fondgottgörelse, som skall erläggas i samband med en inlösen, endast ta hänsyn till de fonderingar som gjorts eller kommer att göras för nu planerade och beslutade investeringar. Den räntabilitetsbedömning, som ställningstagandet i inlösenfrågan förutsätter, utgår i det följande från det företag, som föreligger i och med att dessa investeringar utförts. Skulle ytterligare fonderingar äga rum under tiden fram till inlösendagen, kommer dessa uppenbarligen att öka företagets värde och motsvaras antingen av nya realtillgångar eller ökade likvida medel inom företaget. Med hänsyn härtill synes man vara tämligen på den säkra sidan, om man beräknar den fondmedelsgottgörelse, som staten i samband med en inlösen kan komma att få vidkännas till 250 å 300 milj. kronor. Bakom denna ersättning ligger sålunda i huvudsak TGO-partens bidrag till en om- och utbyggnad av gruvdriften, som medför bl. a. övergång till underjordsbrytning i Kiruna, rationalisering av hela verksamheten i såväl Kiruna som Malmberget, nya utlastningsanläggningar i Narvik och en ökning av brytningskapaciteten för framtiden till över 15 milj. ton per år. Det bör också framhållas, att inköpet av Freja medfört en utökning av företagets realtillgångar, och att den hälft av vinsten från Freja, som nu tillfaller TGO-parten, efter en inlösen kommer att bidra till förräntningen av det gottgörelsebelopp, staten har att erlägga till TGO. Det totala ersättningsbelopp, som staten i framtiden vid inlösen bör räkna med att förränta och amortera genom den del av vinsten, som vid fortsatt samgående med TGO skulle ha tillfallit sistnämnda bolag, kan sålunda i runda tal beräknas komma att ligga mellan 880 och 975 milj. kronor. Som tidigare nämnts, har här hänsyn ej tagits till vissa tolkningsfrågor, vilkas lösande i för staten förmånlig riktning kan medföra att det lägre gränsvärdet sänkes med några tiotal miljoner kronor. B. Avkastningsvärdet av TGO:s andel i LKAB m. m. I föregående avsnitt har som gränsvärden för statens utgifter vid en inlösen av stamaktierna i LKAB angivits 880 respektive 975 milj. kronor. I det följande kommer vissa beräkningar att redovisas i syfte att visa under vilka förutsättningar erforderlig förräntning och amortering på ett sådant belopp kan erhållas. Det torde icke behöva närmare motiveras, varför icke något försök göres att uppskatta realvärdet av de tillgångar staten vid inlösen skulle överta. I fråga om företag av denna art kan endast avkastningsvärdet användas som mätstock. Det bör observeras, att alla resonemang i det

52 följande liksom i det föregående om vinst- och avkastningsbelopp avser sådana belopp efter skatt. När det gäller att söka bedöma hur en på förhand fixerad ersättning förhåller sig till TGO-andelens faktiska värde, må det till en början framhållas, att den i malmavtalet angivna beräkningsgrunden bygger på antagandet om en för all framtid utgående avkastning. Emellertid måste man i fråga om gruvföretag betrakta råvarubasen såsom en ändlig storhet och sätta företagets livslängd lika med högst den påräkneliga malmbasens livslängd. Med beaktande härav måste det i princip vara riktigare att beräkna ett gruvföretags avkastningsvärde såsom det till nutid diskonterade värdet av ett så stort antal årsvinster, som vid given årsproduktion och malmbas svarar mot antalet brytningsår. Skillnaden mellan de enligt kapitaliserings- och diskonteringsmetoderna framräknade värdena kan belysas med följande exempel, där räntefoten är 3 1/2 resp. 4 procent. Om det för evig tid kapitaliserade värdet beräknas på en årsvinst av 4 kronor blir 3,5 %

det kapitaliserade värdet 114 resp. nuvärdet på 25 årsvinster blir 66 » )> » » 50 » » 94 » » » 75 » » 106 » » » 100 » » 111

4 %

kr

62 86 95 98

Det visar sig alltså att, vare sig man räknar med kapitalisering på evig tid eller med diskontering till nuvärde av ett antal årsvinster, det avkastningsvärde som erhålles blir approximativt lika stort, därest antalet årsvinster sättes till 75 eller flera. Då företagets malmbas antas räcka betydligt längre vid nu planerad brytning, kan man säga sig, att man ur den synpunkten icke skulle behöva räkna med andra alternativ än en kapitalisering på evig tid. Innan möjligheterna till förräntning och amortering av ersättningsbeloppen genom några räkneexempel, som ansluter till gruvdriften vid LKAB, närmare belyses, är det anledning att något beröra frågan om i vilken utsträckning inkomsterna från Bergverks AB Freja påverkar förräntnings- och amorteringsmöj lighetena. Som förut nämnts kommer vinsten från Freja staten till godo utan särskild ersättning. Gruvbrytningen vid Freja uppgår nu efter utbyggnaden till ca 450 000 ton per år. Brytningen kan ökas till 700 000 ton per år. Om man emellertid utgår från en brytning om ca 500 000 ton per år skulle malmtillgångarna i Koskullskulle räcka i ytterligare 17 år efter den 30 september 1957. Den utdelningsbara medelnettovinsten per ton har under de senaste åren varierat mellan 20 å 25 kronor. Denna delas i princip lika mellan staten och TGO. Vid en brytning under 17 år av 500 000 ton och en vinst av säg 16 kronor per ton kommer den på TGO fallande delen att uppgå till ca 4 milj. kronor per år. På 17 år skulle dessa utdelningar med ränta på ränta efter 3 1/2 procent ha stigit till i det närmaste 95 milj. kronor. Nuvärdet härav uppgår räknat efter samma räntefot till drygt 50 milj. kronor.

53 Det torde vid en analys av möjligheterna till förräntning och amorteringav ersättningsbeloppet vara lämpligt och lättöverskådligast, om man från början från detta belopp eliminerar den del, som låter sig betala genom avkastningen från Freja. I fortsättningen av detta kapitel bör därför de nuvärden, som under olika antaganden framräknas på stamaktierna i LKAB, jämföras med 830 respektive 925 milj. kronor i stället för det totala ersättningsbeloppet, som enligt ovan beräknats komma att ligga mellan 880 och 975 milj. kronor. Om man, i anknytning till vad ovan sagts, räknar med en kapitalisering på evig tid, blir vid ett ersättningsbelopp om 830 milj. kronor respektive 925 milj. kronor och en räntefot av 3 1/2 procent den erforderliga avkastningen 29,1 respektive 32,4 milj. kronor. Antas räntefoten vara 4 procent blir avkastningsbeloppen 33,2 respektive 37 milj. kronor. För att det på TGO:s vinstandel, beräknad enbart efter huvudregeln i § 5 av malmavtalet, skulle falla belopp, som motsvarar de ovan nämnda, skulle erfordras en årlig brytning av 4,8 till 6,7 milj. ton, beroende på avkastningsbeloppets storlek, om man räknar med en vinst av 13 kronor per ton, vilket ungefär motsvarar den faktiska medelnettovinsten under basperioden sedan vinsten från Freja avräknats. Den årliga produktionen under åren 1 9 4 5 - 5 5 har beräknats till ca 9,35 milj. ton. Under periodens sista 5 år beräknas den årliga brytningen ha legat mellan 11 och 12 milj. ton per år. 1948 och 1951 års utvidgningsplaner har syftat till att möjliggöra en brytning om ca 15 milj. ton årligen och har utformats så att en ytterligare utbyggnad senare, om så skulle finnas önskvärt, skulle kunna företas i syfte att nå fram till en total brytning per år om ca 20 milj. ton. Bakom dessa åtgärder ligger uppfattningen, att det skulle finnas förutsättningar för avsättning av en årsproduktion om 15 milj. ton. Denna uppfattning erhåller starkt stöd av de undersökningar, redovisade dels i den bilagda tekniska utredningen och dels i kapitel IV i det föregående, som utredningsmännen låtit företaga i fråga om världens framtida järnmalmsförsörjning och lapplandsmalmernas betydelse härvidlag. Det borde därför på lång sikt vara möjligt att erhålla en avsevärt större genomsnittlig årsproduktion än som redovisats för perioden 1945 55. För företagets politik torde de högre fasta kostnader, som följer med det nu pågående stora investeringsprogrammet, också göra det önskvärt att hålla en hög och j ä m n produktion för att kunna fördela de fasta kostnaderna på ett större antal producerade ton. Man får större intresse av att hålla produktionen så n ä r a ett tekniskt ekonomiskt optimum som möjligt, eftersom »spetsen» av produktionen — med hänsyn till de fasta kostnaderna — måste värderas högre än förut. Med hänsyn till den allmänna bedömning av utsikterna för malmavsättningen, som m a n i dag kan göra, ter det sig rimligt att för framtiden räkna med en genomsnittlig produktion av i varje fall 13 milj. ton per år. Det kan nämnas, att ett kapacitetsutnyttjande av samma grad, som det som uppnåddes under perioden 1948—55 — alltså med bortseende från de tre första

54 efterkrigsåren, då som bekant den genomsnittliga brytningen starkt påverkades av de mycket speciella och dåliga avsättningsmöjligheter för malmen, som rådde medan ännu den tyska marknaden helt var stängd ocli järn- och stålproduktionen även i andra länder ännu ej återhämtats — vid 15 milj. tons total kapacitet skulle ge åtminstone 14 milj. tons årlig brytning. Den genomsnittliga avkastningen på TGO:s andel skulle vid en brytning av 13 milj. ton och en vinst av 13 kronor per ton komma att uppgå till närmare 65 milj. kronor. Det innebär, att om man räknar med 925 milj. kronor som ersättningsbelopp och en räntefot av 4 procent, staten årligen skulle erhålla ett belopp av 28 milj. kronor utöver den erforderliga förräntningen. Utgår man från ett ersättningsbelopp av 830 milj. kronor och 3 1/2 procent räntefot blir motsvarande belopp drygt 35 milj. kronor. Som en jämförelse må ytterligare nämnas, att den på TGO under de sista tre åren fallande delen av LKAB:s vinst uppgått till i genomsnitt mer än 85 milj. kronor per år. TGO:s aktier i LKAB har således lämnat vinster utöver vad som erfordras till förräntning av det nu aktuella ersättningsbeloppet med mellan 48 och 55 milj. kronor per år. Avkastningen under dessa år har uppgått till 2 å 3 gånger det för förräntning av den högre ersättningssumman erforderliga beloppet. Den totala förräntningen på det högre ersättningsbeloppet skulle i dessa två fall bli 7 respektive 9,2 procent. Emellertid är icke malmbasens storlek ensam avgörande för under hur lång tid man bör räkna med fortsatt brytning och export. J u längre fram i tiden man utsträcker sin bedömning, desto mindre vet man om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en fortsättning av gruvdriften enligt nuvarande riktlinjer. Den industriella tillämpningen av nya metoder inom den tunga metallurgin går visserligen förhållandevis långsamt fram på grund av de mycket stora investeringar, som är nedlagda i de befintliga anläggningarna, eller som måste vidtas vid övergång till nya förfaranden. Inga nu kända förhållanden tyder heller på att järnet skall förlora sin grundläggande betydelse för det moderna industrialiserade samhällets vidmakthållande och utbyggnad, liksom ej heller på att nya för de svenska malmerna ogynnsamma tekniska omdaningar på järnframställningsområdet skulle vara att vänta. Inom en tidsperiod av säg 50 år kan emellertid mycket hända. Icke osannolikt är att atomenergien intagit platsen som en av de viktigaste energikällorna vid sidan av kol, olja och vattenkraft. Speciellt denna faktor kan kanske snarast väntas medföra omläggningar av tekniken vid järnframställningen, vilka kan göra malmtillgångarna i Lappland värdefullare för vårt ekonomiska liv än vad de är redan i dag. Man får emellertid också reservera sig för att andra nu okända tekniska förändringar kan leda i en annan riktning. Utredningsmännen har tidigare framfört uppfattningen, att man i varje fall borde kunna räkna med en återstående brytningstid av 100 år. Som framgår av uppställningen på s. 52 blir det för evig tid kapitaliserade värdet på en viss årsvinst approximativt detsamma som det diskonterade nuvärdet av 100 årsvinster. Ovanstående räkneexempel kan därför också sägas illu-

55 strera förhållandena, om man r ä k n a r med en till 100 år begränsad brytningstid. Emellertid k a n det — även om man snarast bör räkna med 100 års eller ännu längre tids ytterligare brytning — vara av intresse att belysa hur inlösenfrågan ställer sig, om man utgår från att, på grund av ovissheten om den framtida utvecklingen, en amortering av det för inlösen erforderliga kapitalet är önskvärt på kortare tid än malmtillgångarnas återstående brytningstid i och för sig skulle kräva. Mot bakgrunden härav har i det följande vissa beräkningar utförts i syfte att visa, hur en inlösen utfaller under olika antaganden om brytningskvantiteter och medelvinst per ton malm, om man siktar till en amortering på så kort tid som 50 år. I fråga om den framtida brytningskvantiteten har tidigare i framställningen angivits vissa skäl, varför man borde kunna räkna med 13 milj. ton per år i medeltal. I det följande redovisas vissa räkneexempel, varvid emellertid förutom 13 milj. ton jämväl medtagits ett alternativ om 10 milj. tons årlig produktion och ett om 15 milj. ton. Vanskligare är att göra antaganden rörande vinstens storlek i framtiden. Denna vinst blir bl. a. beroende av det försäljningspris, som uppnås. Utredningsmännen återkommer nedan till denna fråga. Under den för inlösensummans beräknande aktuella tidsperioden har den faktiska årliga nettovinsten per ton — med bortseende från vinsten från Freja — varierat mellan i avrundade tal 6:75 och 19:50 kr/ton. Medelnettovinsten under 10årsperioden låg i runda tal vid ca 13 kr/ton. Under senare år har den uppgått till närmare 18 kr/ton. Försäljningspriset har under samma tid legat vid omkring 55 k r / t o n i genomsnitt. Det bör observeras, att penningvärdet successivt försämrats under 10-årsperioden. Sambandet mellan försäljningsprisets förändringar och penningvärdets förändringar är i allmänhet mer direkt än sambandet mellan nettovinstens och penningvärdets förändringar. På längre sikt föreligger dock i allmänhet även här ett tydligt samband. Med hänsyn härtill och än mera mot bakgrunden av den allmänna bedömning av utsikterna på malmmarknaderna, som idag kan göras, finns det ingen anledning att tro, att medelvinsten per ton annat än rent undantagsvis skulle komma ned i de låga siffror, som anges för de första två efterkrigsåren, då malmefterfrågan av kända skäl var mycket ringa och penningvärdet var ett helt annat. Det finns knappast heller skäl att betrakta det i tabellen på s. 56 angivna alternativet med 8 kronor medelnettovinst per ton som för framtiden sannolikt. Det kunde kanske å andra sidan finnas anledning att bland relativt sannolika alternativ medtaga även sådana med en medelnettovinst per ton betydligt överstigande den hittills nådda toppsiffran, i synnerhet som man ej heller kan bortse från möjligheterna av en ytterligare penningvärdesförsämring i världen. Utredningsmännen har emellertid ansett det lämpligast att vid den bedömning som staten nu bör företa av LKAB-aktiernas framtida värde i princip utgå från ett oförändrat penningvärde. När utredningsmännen i tabell VI: 1 räknat med följande alternativa genomsnittsvinster, nämligen 8

56 respektive 10, 12 och 16 k r / t o n bör det samtidigt sägas, att detta är konservativa förutsättningar. Alternativ som skulle visa resultaten vid en i och för sig icke osannolik fortsatt stegring av vinsterna har icke medtagits, och alternativet med 8 k r / t o n kan närmast sägas vara motiverat för att visa, huruvida man även vid en så låg vinst och en till 50 år begränsad amorteringsperiod ändå vid rimlig omfattning av brytningen kan uppnå den erforderliga förräntningen och amorteringen. Med dessa utgångspunkter: a) amorteringstid 50 år b) räntefot 3 1/2 resp. 4 procent c) årlig produktion 10, 13 resp. 15 milj. ton samt d) medelnettovinst per ton 8, 10, 12 resp. 16 kronor har i nedanstående tabell 24 olika värden framräknats som anger avkastningsvärdet för hela företaget resp. för TGO-andelen därav under olika kombinationer av de fyra ovanstående faktorerna. Tabellen visar sålunda avkastningsvärden, som varierar med de olika antagandena, men hela tiden under förutsättning att man blott räknar med en amorteringsperiod om 50 år. Det må nämnas, att de sålunda erhållna avkastningsvärdena för TGO-andelen blir något lägre än som skulle ha blivit fallet, därest man vid beräkningen tagit hänsyn till, förutom huvudregeln för vinstfördelningen enligt 5 § i 1927 års avtal, även vissa komplicerade särbestämmelser. Man har här ansett sig kunna bortse från dessa smärre förändringar, vilkas iakttagande i och för sig skulle ha höjt avkastningsvärdena på TGO-andelen och sålunda medfört att ersättningsbeloppens förräntning och amortering på 50 år skulle kunna skett med något lägre brytningskvantiteter eller tonvinster, än vad som av tabellen framgår. Avkastningsvärden

[TGO-andelen angives inom ( ) ] i milj. Amorteringstid 50 år Årsproduktion i milj. ton Nettovinst per ton malm Räntefot 8 kr 10 kr 12 kr 1. Årsproduktion 10 milj. ton TGO-andelen 39,6 % Räntefot 3 Va % 1876 2 346 2 815 (743) (929) (1 115) Räntefot 4 % 1 719 2 148 2 578 (681) (851) (1 021) 2. Årsproduktion 13 milj. ton TGO-andelen 38,1 % Räntefot 3 V2 % 2 439 3 049 3 659 (929) (1 162) (1 394) Räntefot 4 % 2 234 2 793 3 351 (851) (1 064) (1 277) 3. Årsproduktion 15 milj. ton TGO-andelen 37,5 % Räntefot 3 V2 % 2 815 3 518 4 222 (1 056) (1 319) (1 583) Räntefot 4 % 2 578 3 222 3 867 (967) (1 208) (1 450)

kr

16 kr 3 753 (1 486) 3 437 (1 361) 4 879 (1 859) 4 468 (1 702) 5 629 (2 111) 5 156 (1 934)

57 Man kan ur tabellen utläsa, att därest staten kan upplåna det för förvärvandet av stamaktierna erforderliga kapitalet till 3 1/2 procent en ersättning om 830 milj. kronor låter sig förränta och amortera vid en årsproduktion om 13 milj. ton och en vinst på betydligt under 8 kr/ton. Blir lösenbeloppet 925 milj. kronor erhålles motsvarande förräntning och amortering vid en årsproduktion om 13 milj. ton och en vinst om ungefär j ä m n t 8 kr/ton. Vid en räntefot om 4 procent erhålles förräntning och amortering på det lägre beloppet vid en årlig brytning om 13 milj. ton och en vinst om något under 8 kr/ton och på det högre beloppet vid en årsbrytning om 13 milj. ton och en vinst om ungefär 9 kr/ton. Vid en brytning av 13 milj. ton under 50 år och en vinst per ton om 13 kronor erhålles ett nuvärde på TGO-andelen av 1 383 milj. kronor, d. v. s. drygt 450 milj. kronor mer än som skulle erfordras för amortering och förräntning efter 4 procent av det högre ersättningsbeloppet. Man kan sammanfattningsvis säga att vid en årlig brytning om 13 milj. ton och en medelvinst om ca 9 kronor uppnås full förräntning och amortering på 50 år även vid det högre ersättningsbeloppet och den högre räntefoten. Utsträcker man amorteringstiden till 75 år ernås under samma förutsättningar förräntning och amortering vid en vinst per ton om ca 8 kronor. Blir vinsten 13 kr/ton, vilket likväl skulle innebära, att den ej steg i förhållande till vinsten under de gångna 10 åren, erhålles ett överskott utöver förräntning och amortering om ca 450 milj. kronor. Skulle vinsten per ton genomsnittligt ligga på 16 kronor, blir överskottet omkring 775 milj. kronor. Av intresse torde vara att söka bilda sig en uppfattning om vilka försäljningspris, som kan komma att erfordras för att vissa medelnettovinster per ton skall framträda som resultat av verksamheten. Exakta förutsägelser och beräkningar härvidlag kan icke ges med hänsyn till de många faktorer, som påverkar relationerna mellan försäljningspris och nettovinst per ton. Nedanstående uppgifter torde åtminstone för det närmaste decenniet återge nämnda relationer på ett i stora drag realistiskt sätt. Därest hänsyn tas till de ökade kostnader, som kommer att belasta brytningen genom den nu pågående investeringsverksamheten — d. v. s. i stort sett kostnadsökningen för övergång till underjordsbrytning i Kiruna minskad med de kostnadsbesparingar, som rationaliseringarna samtidigt medfört eller kommer att medföra — och därest man för enkelhetens skull fortfarande räknar med en årlig produktion om 13 milj. ton, torde ett utförsäljningspris fob av 50 kr/ton ge en nettovinst om ungefär 13 kronor och ett utförsäljningspris om 40 k r / t o n ge en nettovinst om ungefär 9 kr/ton. En förutsättning för dessa beräkningar är att beskattningsreglerna ej ändras, att lönerna i framtiden inte stegras mer än som motiveras av samtidig produktivitetsförbättring samt att kostnader i övrigt (frakter etc.) förblir relativt oförändrade. Det bör nämnas att vid ett försäljningspris om 40 k r / t o n för malm av LKAB-kvalitet — och motsvarande lägre pris för med LKAB-malmen konkurrerande fattigare malmer — vilket alltjämt skulle ge möjlighet till er-

58 sättningsbeloppets förräntning och amortering på 50 år, många av de europeiska gruvorna ej längre skulle k u n n a drivas ekonomiskt lönsamt. Det förefaller därför föga sannolikt, att vid oförändrat eller sjunkande penningvärde försäljningspriset under en längre period skulle variera kring ett så lågt medelförsäljningspris, särskilt om man beaktar att efterfrågan på j ä r n m a l m på lång sikt kan väntas öka kraftigt. Under de tre sista åren har priserna för Lapplandsmalmerna fob varierat mellan 54 och 61 kr/ton. För att ytterligare belysa den ekonomiska bilden skall nedan visas hur kraftigt redan ett fåtal år med god vinstutveckling påverkar hela resultatet. Därest nuvarande vinstkonjunktur skulle bestå, d. v. s. medelvinsten per ton uppgå till 18 kronor och brytningen per år till 13 milj. ton, skulle det högre ersättningsbeloppet (925 milj. kronor) vara förräntat och amorterat efter ca 13 år vid 3 1/2 procent räntefot. Om man utgår från den bedömning av de närmaste årens konjunkturutsikter •—• inklusive den på full sysselsättning och hög expansionstakt inställda ekonomiska politik, som snart sagt alla stater idag för — som man för närvarande skulle ha anledning göra, står det klart, att inte ens kalkyler av detta slag kan avfärdas som orealistiska. Om man för att ta ett annat mindre extremt exempel antar, att de närmaste 20 åren skulle medföra först 10 år med en årsvinst om 200 milj. kronor per år och en produktion om 13 milj. ton per år, d. v. s. en vinst per ton av omkring 15:40 kronor, och därefter skulle följa en 1 O-årsperiod med en årsproduktion om 10 milj. ton och 100 milj. kronors årsvinst (vinst 10 k r / t o n ) skulle det högre ersättningsbeloppet vara amorterat efter ca 19 år och det lägre efter 15—16 år. Det kan vidare vara anledning att dröja något vid dessa exempel också för att belysa ett annat förhållande. Vid det tidigare angivna exemplet med en brytning om 13 milj. ton och en medelnettovinst om 18 kronor per ton skulle den på TGO fallande vinstandelen uppgå till nära 90 milj. kronor per år. Om man utgår från att dessa vinster i sin helhet utdelades, skulle TGO under dessa tio år mottaga belopp, exklusive ränta, av samma storleksordning, som skulle bli fallet, därest vid inlösen staten bestämde sig för att betala ersättningen till TGO under en 10-årsperiod. 1

1 I stället för att TGO erhöll en utdelning av ca 90 milj. kronor per år skulle efter en inlösen staten under 10 år framåt i genomsnitt till TGO erlägga 88—97,5 milj. kronor exklusive ränta på de oguldna beloppen.

59 KAPITEL VI Utredningsmännens förslag med motivering

A. Allmänna synpunkter Det torde först vara anledning att återknyta till de i kapitel III i korthet redovisade allmänna synpunkter, som talar för att staten bör begagna sig av sin avtalsenliga rätt till inlösen eller i vart fall kräva ett större och mer aktivt statligt inflytande på LKAB:s skötsel. Ett förhållande, som ger det allmänna särskild anledning att intressera sig för verksamhetens bedrivande vid de norrbottniska malmfälten, utgör råvarans icke beständiga karaktär. I områden av vårt land med ett mångsidigare näringsliv skulle ett sådant förhållande ej nödvändigtvis behöva föranleda särskilda åtgärder från det allmännas sida. Verksamheten i Kiruna och Malmberget är helt avhängig av gruvdriften och större förändringar i förutsättningarna för driftens upprätthållande skulle skapa stora problem för dessa samhällen och därmed även för det allmänna. E n kraftig nedgång i brytningen på längre sikt eller en successiv nedgång i densamma i riktning mot dess totala nedläggande skulle nödvändiggöra stora statliga insatser för överförande av befolkningen till andra verksamhetsgrenar och andra delar av landet. Det finns ej anledning att inom den framtid, man vanligen b r u k a r söka överblicka, anta att förändringar av nu nämnd art skulle inträffa. Problemens storleksordning gör dock, att det kan finnas skäl förlänga perspektivet utöver det normala. Allteftersom decennierna går rycker den tidpunkt närmare, då exempelvis malmtillgångarna i Malmberget kan börja visa sig otillräckliga för vidmakthållande av nu planerad brytning, då underjordsbrytningen i Kiruna börjar nå sådana djup att det är vanskligt att uttala sig om de t&kniska och ekonomiska förutsättningarna för den fortsatta brytningen, eller då sådana tekniska omdaningar kan inträda, som kan fordra helt nya dispositioner från bolagsledningens sida. Det synes därför kunna vara rimligt att småningom låta en del av de likvida värden, som erhålles genom utnyttjande av dessa naturrikedomar, reserveras för att möta sådana eventualiteter. Det förefaller utredningsmännen ingalunda givet att statens och den enskilde delägarens intressen därvidlag kommer att sammanfalla. Skulle en längre period av dåliga konjunkturer inträda för gruvdriften uppkommer i dessa från landet i övrigt avskilda befolkningsområden speciella problem från sysselsättningssynpunkt och från sociala synpunkter. Staten kommer i sådana fall alltid att i sista hand få bära ansvaret för bemästrandet av dessa problem. Staten måste därför också ha en sådan bestämmanderätt över bolaget, att den har möjlighet att vidtaga de ekonomiska

60 dispositioner och de åtgärder ifråga om brytning m. m., som från dessa synpunkter ter sig önskvärda. I området kring Kiirunavaara och Malmberget finns även andra, staten helt tillhöriga gruvfyndigheter (Svappavaara, Mertainen, Ekströmsberg, Kaunisvaaragruppen m. fl.). Någon brytning vid dessa har hittills ej alls ägt rum om man bortser från provbrytning. En del av fyndigheterna är i och för sig brytvärda redan i dag, andra kan komina att bli det genom teknikens vidare utveckling. Tillsammans torde malmtillgångarna kunna uppskattas till över 300 milj. ton. Det kan tänkas vara en klok politik från det allmännas synpunkt — mot den bakgrund som tecknats ovan — att redan innan det från LKAB:s ekonomiska synpunkter ter sig motiverat påbörja brytningen även vid dessa fyndigheter i syfte att utdryga livslängden hos malmkropparna i Malmberget och Kiirunavaara. Eftersom statens och TGO:s intressen i en sådan situation icke är sammanfallande utan snarast motsatta måste man befara att ett fortsatt samarbete i nuvarande former kan bli till hinder för en från allmänna synpunkter önskvärd politik i fråga om malmfältens utnyttjande. En del av de nämnda staten tillhöriga fyndigheterna innehåller fosforfattig malm, vilket även är fallet med en mindre del av LKAB-malmen. Den begränsade livslängden hos de svenska på kvalitetsstål inriktade brukens råvarubas, de mellansvenska malmfälten, kan inom en relativt kort tid medföra ett behov att samordna utnyttjandet av de norrbottniska och de mellansvenska fosforfattiga malmerna. Även från dessa utgångspunkter är det önskvärt att staten erhåller vidsträcktare bestämmanderätt över LKAB:s verksamhet. Lösningen av problemet om atomenergiens praktiska utnyttjande kan inom några decennier ha hunnit så långt, att man i vart fall bör börja överväga möjligheten av vissa större omställningar för att vara beredd att på ett för landet gynnsamt sätt ta denna energikälla i anspråk. Skulle exempelvis — och utredningsmännen är medvetna om att detta blott är en hypotes om också stödd av den vetenskapliga forskningen på dess nuvarande stadium 1 — atomenergi till större delen kunna ersätta kolet vid järnframställningen framemot slutet av detta århundrade, kan man vänta sig stora strukturella förändringar bl. a. i fråga om järnindustriens lokalisering. Det skulle måhända ej längre bli nödvändigt att förlägga järnverken i huvudsak till de områden, där den transportekonomiskt dyraste råvaran — kolet — finns. Tvärtom borde tendensen bli att ansluta järntillverkningen lokalt till den andra tunga råvarans — malmens — belägenhet eller någonstans mellan för1 Economic aspects of atomic power. Sam H. Schurr and Jacob Marschak. Published for the Cowles Commission for research in economics. Princeton 1950. »Could (atomic) electricity replace coke as a blast furnace fuel. We find t h a t there is on the horizon one technique which might be economically feasible —. In this method iron ore would be reduced to sponge iron by using hydrogen as the reducing agent rather than carbon —. Present steel centers are favorably situated with respect to coal. In a process based on atomic electricity the major raw material influencing location would be iron ore» s. 100. »The analysis of the comparative costs of producing iron by hydrogen reduction based on atomic power and by the coke blast furnace in the United States suggests t h a t atomic power might indeed be one of the keys to expanded steel output where coking coal resources are limited.» s. 178.

61 brukningscentra för järnet och produktionscentra för malmen. En sådan utveckling skulle på nytt aktualisera de förhoppningar och förväntningar man vid förra sekelskiftet hyste rörande lapplandsmalmens betydelse för den fortsatta industrialiseringen i vårt land. Man kan inte utan vidare utgå från att staten och den enskilda parten i LKAB, när tendenser mot en sådan utveckling börjar skönjas, skulle ha identiska intressen. Utredningsmännen delar den i 1945 års proposition av departementschefen anförda uppfattningen att samarbetet med den nuvarande bolagsledningen ägt rum under gynnsamma förutsättningar med hänsyn till den enskilda delägarens syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter. Emellertid måste utredningsmännen också ansluta sig till departementschefens uttalande i samma proposition, att i tider av ekonomiska påfrestningar slitningar k a n väntas uppkomma mellan enskilda och allmänna intressen som icke kan få en tillfredsställande lösning. De, visserligen ej aktuella, men likväl i framtiden skymtande spörsmål, som ovan antytts, synes vara av sådan art att det snarast skulle vara förvånande om ej vid deras prövning den enskilda och den statliga delägarens intressen kom att bryta sig mot varandra. Ett starkt skäl för staten att red a n nu ta hänsyn till dessa problem, ligger i själva konstruktionen av det avtal, som f. n. reglerar mellanhavandena mellan staten och den enskilda intressenten i gruvföretaget. I fråga om de åtgärder, som en gång blir erforderliga för att förbereda driftens slutliga avveckling och som säkerligen, om awecklingsprocessen skall kunna genomföras utan sociala vådor för den berörda befolkningen, måste påbörjas decennier före den tidpunkt då de ekonomiskt brytbara malmtillgångarna definitivt tar slut, nödgas man konstatera, att statens möjligheter att engagera den enskilda intressenten i gruvbolaget för en därvidlag önskvärd samverkan är tämligen begränsade, så som relationerna mellan staten och TGO enligt malmavtalet är utformade. Detsamma gäller övriga förut nämnda frågor, vilka samtliga är av den karaktären, att de långtid i förväg kominer att kräva vittgående dispositioner från det allmännas sida. Så när som på vissa i detta sammanhang skäligen betydelselösa vetorätter lägger malmavtalet, som förut visats, makten och inflytandet över bolagets politik helt i den enskilda intressentens händer. Staten har visserligen påtryckningsmedel i den inlösenrätt, som staten enligt avtalet med tioåriga intervaller kan aktualisera. Så som denna inlösenrätt och framför allt bestämmelserna om lösensummans storlek är utformade — lösensumman bestäms vid varje framtida inlösentillfälle genom en enkel kapitalisering av en viss bolagets vinst under den närmast föregående tioårsperioden och således utan hänsynstagande till den vid tillfället kvarvarande malmtillgångens storlek — kan emellertid efter hand inlösenrätten i sammanhanget bli värdelös. Pris- och vinstutvecklingen för malmbrytningen kan mycket väl, för att extremt illustrera innebörden av detta förhållande, bli sådan, att lösensumman oavlåtligt stiger, samtidigt som den kvarvarande malmtillgångens kvantitet och värde sjunker. Som lätt inses kan inlösenrätten långt in-

62 nan malmtillgångarna förbrukats, ha förlorat allt värde för staten både i avseenden, som här närmast är ifråga, och i andra.* Om en förändring av förhållandet mellan staten och den enskilda intressenten i malmbolaget på denna grundläggande punkt ej åvägabringas, kommer i samma mån som malmbrytningen fortskrider och de kvarvarande malmtillgångarna i motsvarande grad minskas, staten en dag att befinna sig i det läget, att TGOandelens i LKAB kvarvarande värde ej ens uppgår till den då på föreskrivet sätt fixerade lösensumman. I ett sådant läge har inlösenrätten blivit helt illusorisk. Vill staten icke försätta sig i denna situation, är en inlösen eller i vart fall en ändring av de rättsförhållanden mellan staten och TGO, som det nuvarande malmavtalet grundlägger, ofrånkomlig. Även bortsett från här refererade långsiktiga problemställningar föreligger för statens vidkommande ett högst legitimt intresse att erhålla en vidgad delaktighet i företagets ledning och skötsel. Utredningsmännen vill i detta sammanhang endast hänvisa till vad tidigare anförts om statens dominerande ekonomiska intresse i gruvdriften vid Lapplands-malmfälten, såväl genom de direkta kapitalinsatserna i LKAB och de gällande vinstfördelningsreglerna som genom äganderätten till malmbanan. Uppgifterna i tabell VI: 1 är härvidlag av visst intresse. För en enskild part med samma ekonomiska intresse i företaget, som staten nu har, skulle ett bibehållande av nuvarande ordning utan tvivel te sig som helt otillfredsställande. Även om staten har större möjligheter att hindra en icke önskvärd utveckling än vad som skulle stå en enskild hälftendelägare till buds, är dessa möjligheter dock begränsade. Företagets politik, såsom den tar sig uttryck i malmbrytningen, malmförsäljningen, rationaliseringar och utbyggnader, utformas genom en kontinuerlig rad av beslut och åtgärder, i vilka de statliga styrelserepresentanterna vid nuvarande avtalskonstruktion icke kan förutsättas ta någon mera aktiv del. I diskussionen om ett statligt övertagande av stamaktierna i LKAB h a r understundom utrikespolitiska, handelspolitiska och valutapolitiska synpunkter andragits. Man har å ena sidan menat, att det i vissa lägen k u n d e innebära fördelar, att staten i politiska eller handelspolitiska förhandlingar icke samtidigt behövt uppträda som förhandlare och som ägare av de största järnmalmsfyndigheterna i landet, då järnmalmen i sådana förhandlingar ofta intagit en mycket betydelsefull plats. Man har därjämte sagt sig, a t t en gemensam försäljning av malm från de två största malmföretagen i landet kunde medföra fördelar i förhandlingar med mäktiga utländska köpare. Å andra sidan har även i skilda sammanhang framhållits, att det k u n d e vara värdefullt, om staten hade större möjligheter att påverka malmexportens inriktning på från handels- och valutapolitisk synpunkt betydelsefulla marknader. I 1945 års tidigare åberopade proposition anförde departementschefen härom följande. »Formen av enskilt företag med ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de enskilda delägarnas hand har i vissa utrikespolitiska lägen ansetts in-

63 nebära fördelar, enär staten icke behövt direkt uppträda såsom förhandlande part. Det är möjligt att denna föreställning tidigare i viss mån svarat mot de verkliga förhållandena. Erfarenheterna från krigsåren och de antaganden som nu kunna göras om framtiden, ge icke stöd åt uppfattningen att en dylik formell särskillnad kan bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska eller politiska uppgörelser med utlandet. Handelspolitiskt kan det däremot anses ha en viss betydelse, att försäljningen av malm från de norrbottniska fälten och från Grängesbergs gruvor sker gemensamt och att praktiskt taget hela den svenska malmexporten sålunda handhaves såsom en enda stor affär. Förutsättningar böra emellertid finnas för sådant samarbete även sedan de norrbottniska malmfälten övergått i statens ägo.» Utredningsmännen anser även idag att dessa bedömanden står sig. Det synes ej finnas anledning att hävda, att äganderättsförhållanden i fråga om LKAB över huvud taget skulle spela någon större roll för de politiska eller handelspolitiska överläggningar, som svenska staten deltager i, vare sig i den ena eller andra riktningen. En gemensam försäljningspolitik lär — i den mån den visar sig vara i båda parters intresse — även kunna komma till stånd, därest det nuvarande avtalsförhållandet mellan TGO och LKAB upphör. B. Ekonomiska överväganden Utredningsmännen behandlar härefter de ekonomiska förutsättningarna för en eventuell inlösen. Det kan måhända ligga nära till hands att hävda, att när staten 1945 ansåg priset ligga alltför högt för att en inlösen skulle kunna ske, detsamma borde gälla nu, när lösensumman, exklusive återbäring av fonderade medel, räknat efter dagens penningvärde (enligt levnadskostnadsindex) stigit med mellan 20 ä 25 procent. Det bör emellertid beaktas, att avgörandet 1945 skedde utifrån en bedömning av att inlösensumman då var exceptionellt stor med hänsyn till en enastående högkonjunktur under den för beräkningen gällande basperioden. Bedömandet var förståeligt. Man hade de tidigare mycket sämre driftsresultaten framför allt från lågkonjunkturen under 1930-talet i minnet. Man hade vidare bl. a. ej tillgång till de upplysningar om den framtida malmförsörjningen i världen, och o m de planer — genomförda eller framtida — om utbyggnad av järn- och stålproduktionen, som nu föreligger. Årsproduktionen under basperioden var ej heller mer än 6,5 milj. ton och bedömdes sannolikt som hög med hänsyn till den lägre produktionen under tidigare år och med hänsyn till rustningskonjunkturen. Utgångspunkterna är i dag ganska radikalt förändrade. Såsom framgår av den vid detta betänkande fogade tekniska utredningen kan man motse en kraftigt stegrad efterfrågan på j ä r n m a l m i framtiden. Olika järnproducerande länder kommer därvid att bli tvungna att tillgodose sitt behov i betydligt ökad utsträckning genom såväl import från transportekonomiskt

64 avlägset liggande fyndigheter som utnyttjande av mer närliggande fyndigheter med betydligt lägre järnhalt. I båda fallen betyder detta en fördyring av järnmalmen fritt järnverken. Lapplandsmalmerna ligger transportekonomiskt väl till för alla de stora järnproducenterna i den västliga världen och gynnas på grund därav och genom den höjda kolprisnivån av sin höga järnhalt. En relativ förstärkning av de svenska malmernas konkurrenskraft synes böra bli följden härav. Brytningskapaciteten har vid LKAB-fälten utökats, så att man inom något år kan bryta och bortfrakta upp till i varje fall 15 milj. ton malm per år. Skulle så anses motiverat kan denna kapacitet ytterligare utökas. Samtidigt som pris- och vinstutsikter ter sig gynnsamma föreligger därför förutsättningar att under tillfredsställande ekonomiska konjunkturer bryta och försälja kvantiteter av en helt annan storleksordning än som föreföll möjligt före och under kriget eller som då kunde förutses. I kapitel V har utredningen redovisat vissa ekonomiska beräkningar rörande möjligheterna att under olika alternativ förränta och amortera de ersättningsbelopp, som kan ifrågakomma. Enligt utredningsmännens uppfattning visar dessa — med den reservation som alltid måste göras i fråga om ekonomiska framtidsberäkningar — att goda förutsättningar föreligger för en förräntning och amortering av de aktuella ersättningsbeloppen. Till vad i nämnda kapitel anförts får utredningsmännen här ytterligare framhålla följande. Därest inlösen ägt r u m 1947 skulle den del av LKAB:s nettovinst, som staten i stället för TGO då skulle ha erhållit under de sju åren fram till den 30 september 1954, ha uppgått till i r u n t tal 400 milj. kronor. Om utfallet under tiden fram till den 30 september 1957 skulle bli ungefär detsamma som under verksamhetsåret 1953/54, skulle ytterligare mer än 200 milj. kronor ha kommit på denna del. Härigenom skulle ersättningsbeloppet kunnat amorteras och ett betydande bidrag till täckande av de under perioden erforderliga investeringarna jämväl ha erhållits. Företagets brytningskapacitet kommer från den 1 oktober 1957 att vara mer än 60 procent högre än den faktiska genomsnittliga brytningen under basperioden. Om konjunkturer av den art som rått under de sista fem åren skulle dominera det ekonomiska läget i världen även under den kommande 10-årsperioden skulle vid dess slut den allra största delen av det ersättningsbelopp, som nu kan ifrågakomma, ävenså vara amorterat. Detta belyser omdömet ovan om de gynnsamma ekonomiska förutsättningarna för en inlösen men får också sin betydelse vid en diskussion av frågan om det från ekonomisk synpunkt kan försvaras att skjuta på inlösningen ytterligare något eller några decennier framåt. Man kan visserligen icke utesluta möjligheten av att under någon kommande 10-årsperiod en ekonomisk lågkonjunktur infaller, så att medelnettovinsten blir lägre än under den nu aktuella basperioden och inlösensumman med bortseende från gottgörelsen för fonderade vinstmedel därmed även blir lägre. Sannolikheten talar dock för att medelnettovinsten snarast — med hänsyn såväl till malmförsörjningen i världen som penningvärdets förändringar — skall tendera att stiga.

65 Staten skulle därest den ansåg sig böra avvakta ett tillfälle, då en lägre medelnettovinst föranledde en lägre lösensumma — om överhuvud taget ett sådant tillfälle uppstår — därvid gå förlustig de vinster, som under mellantiden kunde ha bidragit till att förränta och amortera ersättningsbeloppet. Samtidigt skulle staten genom substansminskningen i gruvorna, vilken självfallet berör den mest lättbrytbara malmen, få överta ett mindre förmögenhetsobjekt. Det är därför sannolikt, att det från ekonomiska synpunkter kommer att ställa sig ofördelaktigare, och troligen väsentligt ofördelaktigare, att skjuta på en inlösen, som ter sig önskvärd, än att företa den nu. Det är visserligen riktigt, att varje bedömning av vinstutsikter för en så lång tid framåt, som det här gäller, ställer sig vansklig på detta område som på andra. Preciserade kalkyler för en längre tidsperiod framåt låter sig icke göra. Försök att genomföra sådana skulle på sin höjd bara ge sken av en exakthet, som i verkligheten icke föreligger och icke kan föreligga. De försök till den allmännare och översiktligare bedömning, som ändå icke kan avvaras i ett sammanhang som detta, får man därför i första hand stödja på hållpunkter och indikationer av annat slag. För en bedömning av den svenska malmexportens långsiktigare vinstutsikter synes sådana hållpunkter främst stå att vinna i jämförelse mellan betingelserna för vår malmproduktion och försäljning, inklusive malmens transport till avnämarna, och de motsvarande betingelserna för våra nuvarande och potentiella konkurrenter på de för oss väsentliga avsättningsmarknaderna. Data för sådana jämförelser på en rad relevanta punkter har framkommit genom den av utredningsmännen föranstaltade särskilda tekniska utredningen. Det förhållande, som härvidlag främst får tillmätas vikt, är LKAB-malniens höga järnhalt. Bortsett från Grängesbergs-malmen finns i Europa ingen mer betydande malmtillgång med samma höga järnhalt. Det är främst tack vare den, som LKAB-malmen k u n n a t erövra sin hittillsvarande ställning på marknaden, redan innan den nu rådande relativa knappheten på ekonomiskt exploaterbar annan malm underlättat avsättningen i samma grad som i dag. För framtiden bör den höga järnhalten närmast få ökad betydelse i samma mån som avnämarländerna i stigande grad tvingas att tillgodose sina malmbehov från mer avlägsna gruvor och transportkostnaderna i motsvarande grad kommer in i bilden som en faktor av större vikt än hittills. Den stigande prisutvecklingen och tilltagande knappheten på malmens viktigaste komplementråvara i järnhanteringen — kolet och främst det för järnhanteringen behövliga kokskolet — kommer ävenså att stärka den järnrika malmens konkurrenskraft på grund av den koksbesparing denna möjliggör. I den utsträckning nu n ä m n d a omständigheter tvingar fram ökad anrikning och förarbetning av de fattigare malmerna före deras användning i masugnsprocessen, uppkommer ökade kostnader härför, som på samma sätt bör förbättra den rika malmens pris och avsättningsmöjligheter. Det utrymme för »kvalitetspremier» i priset på den svenska malmen, som bör följa härav, har måhända ännu begränsad betydelse men synes i framtiden komma att öka i samma mån som de bakomliggande långsiktiga utvecklings5—550649

66 tendenserna gör sig gällande. Det förefaller icke, så långt härför adekvata prisbedömningar nu överhuvud taget är möjliga, som om prisutvecklingen på den svenska malmen hittills i alltför hög grad har diskonterat detta prisutrymme (jfr bil. 5, Världens malmförsörjning och LKAB-malmerna). En jämförelse mellan de difekta tekniska brytningsbetingelserna för LKAB-malmen och för vissa andra konkurrerande malmer utfaller även gynnsamt för LKAB-malmernas del. Bortsett från den franska minettmalmen, som har låga brytningskostnader men vars konkurrensmöjligheter av andra skäl begränsas, torde i varje fall i Europa inga betydelsefullare malmtillgångar finnas, som tekniskt sett erbjuder gynnsammare brytningsbetingelser än LKAB-malmen. Ett sådant omdöme torde stå sig även efter övergång till underjordsbrytning i Kiruna. Många nu bearbetade europeiska fyndigheter synes erbjuda så svaga betingelser för brytningen, att långsiktig kostnadstäckning vid nuvarande malmpriser icke uppnås. I alla de icke sällsynta fall, då en konkurrerande malmbrytning arbetar under väsentligt sämre betingelser än LKAB:s, bör det vara berättigat att säga, att om sådana fyndigheter i framtiden skall kunna lämna ett i och för sig behövligt bidrag till Europas malmförsörjning och få full kostnadstäckning härför, LKABmalmen bör kunna brytas med god vinst. Det är riktigt att en jämförelse mellan LKAB och dess konkurrenter i fråga om de tekniskt ekonomiska betingelserna för malmbrytningen delvis utfaller annorlunda, om jämförelsen utsträckes till att omfatta även utomeuropeiska gruvor. Vissa av dessa erbjuder eller kan i framtiden efter utbyggnad erbjuda utmärkta förutsättningar för en tekniskt effektiv och rationell stordrift. Att emellertid inte heller detta alltför mycket förändrar den allmänna bilden av konkurrenssituationen, sammanhänger med andra faktorer. De gruvföretag det här är fråga om har i varje fall i förhållande till den europeiska marknaden sina fyndigheter avlägset belägna och h ä m m a s även i vissa fall av speciellt besvärliga transportförhållanden. LKAB-malmen bör därför på grund av sitt gynnsamma läge ha goda marginaler även i konkurrensen med dem. Under tidigare diskussioner rörande inlösen har ibland hävdats, att lösensumman skulle vara för stor med hänsyn till den enskilda partens insats i LKAB. Å andra sidan har också gjorts gällande, att den enskilda delägaren stått för huvuddelen av den kapitalinsats som möjliggjort brytningen vid malmfälten. Det kan därför vara av intresse att redovisa vissa siffror, som anger kapitaltillskotten från olika parter under olika perioder, liksom vissa uppgifter om nettovinster och utdelningar samt om de belopp som tillfallit statens järnvägar för förräntning av det i malmbanan nedlagda kapitalet. Sådana uppgifter har sammanställts i tabell VI: 1. De angivna beloppen är avrundade. Den uppfattningen har ibland framförts, att staten icke borde kalkylera med att hela den vinst, som enligt avtalsbestämmelserna tillfaller TGO, efter inlösen kan disponeras för täckande av räntor och amorteringar på det av staten till TGO erlagda ersättningsbeloppet. Man har då argumenterat på följande sätt. Det allmänna erhåller redan nu — förutom de ca 60

67 Tab. VI: 1. Kapitaltillskott

under olika perioder (milj.

Kapitaltillskott

Från TGO till LKAB

Fram t. o. m. år 1907 1908—1932 1933—1947 1948—1954

Från staten till LKAB (exkl. jordäg. andelar) i

>55 *30 "35 «170 290

Summa

kr) Från staten i malmbanan

54 83 17 71 (1948—53)

»30 3 35 '280 345

1 TGO erlade under den första perioden enligt uppgift av dess verkställande direktör ca 55 milj. kr för de lappländska gruvegendomarna. Såsom ersättning för att staten avstod från sina jordägarandelar i de olika inmutningsområdena fick staten dels rätt till viss royalty för bruten malm, dels genom 1907 års avtal halva aktiekapitalet i LKAB, vilket dock fram till år 1927 ej berättigade till utdelning, samt äganderätten till vissa gruvfyndigheter. För de senare gällde inskränkningar i brytningsrätten, som medverkat till att de hittills ej bearbetats. 2 Staten och TGO tillsköt år 1932 vardera 30 milj. kr för a t t utöka aktiekapital och reservfond i LKAB. 3 Beloppen utgöres av fonderade vinstmedel. Då huvudregeln för vinstfördelningen under denna period var a t t lika delar skulle tillfalla staten och TGO, kommer från vardera av parterna hälften av kapitaltillskottet. 4 Beloppen utgöres av fonderade vinstmedel motiverade av de stora om- och utbyggnaderna vid malmfälten och efter transportlederna. Då huvudregeln för vinstfördelningen under denna period kom a t t innebära a t t staten skulle uppbära drygt 60 procent av vinsten och TGO knappt 40 procent, får även kapitaltillskotten samma procentuella fördelning.

Nettovinst,

utdelad vinst m. m. under olika perioder (milj. LKAB:s nettovinst

Utdelning t. staten

1908^-1927.... 1928—1947.... 1948—1951....

330,1 529,1 1 016,1

Summa

1 875,3

40,4 241,4 322,2 604,0

S:Js förräntningsbelopp

3 Utdelning till TGO

kr)

TGO:s utdelning

3 66,3 194,7 474,1

289,4 214,5 223,5

320,7 196,5 128,1 (1948—53)

735,1

727,4

645,3

» Avser nettovinst före royalty. 2 Avser royalty. Avser statens järnvägars nettoinkomst efter avsättning till förnyelsefond men före avdrag av ränta på det nedlagda kapitalet. 3

fe procent av LKAB:s nettovinst som tillfaller staten i egenskap av preferensaktieägare — genom beskattningen av TGO:s aktieägare jämväl en del av de vinstmedel som tillfaller TGO. Om m a n antar att dessa vinstmedel i sin helhet utdelas av TGO till dess aktieägare och dessa i genomsnitt beskattas med 50 procent av deras inkomst, menar man att det allmänna även erhåller hälften av TGO:s från LKAB erhållna vinstmedel och därmed totalt omkring 80 procent av LKAB:s nettovinst. I så fall borde staten blott r ä k n a med att hälften av TGO:s vinstandel efter inlösen kalkylmässigt stod till förfogande för förräntning och amortering av ersättningsbeloppet. Ett sådant resonemang lider av olika svagheter. Vinstmedlen från LKAB beskattas ej inom TGO utan först hos den, som i sin tur som aktieägare i TGO erhåller utdelning därifrån. Det är icke säkert, att TGO i sin tur utdelar

68 vinstmedlen från LKAB — i själva verket har TGO:s utdelning under senare år regelbundet understigit vad TGO erhållit från LKAB, och TGO har dessutom haft andra betydande inkomstkällor. I den mån aktierna i TGO ägs av andra bolag, kommer ej heller vinstutdelningen från TGO att beskattas. Den avgörande invändningen är dock en annan. Staten kommer att erhålla skatteintäkter även på avkastningen av det ersättningsbelopp, som staten vid inlösen får erlägga till TGO. I princip får m a n därvid räkna med att dessa skatteintäkter motsvarar de skatteintäkter, som staten »förlorar» genom att inlösa stamaktierna. Det finns därför ingen anledning för staten att r ä k n a på annat sätt än att hela den vinstandel, som tillfaller TGO, efter inlösen står till förfogande för täckande av förräntning och amortering av ersättningsbeloppet. Sammanfattningsvis synes följande kunna anföras rörande de ekonomiska övervägandena i frågan om en inlösen av stamaktierna i LKAB. 1. Gynnsamma utsikter föreligger för en förräntning och amortering inom en 50-årsperiod av de ersättningsbelopp, som ifrågakommer. Vid god konj u n k t u r i periodens början kan man räkna med full amortering på betydligt kortare tid. 2. Det är icke osannolikt att ersättningsbeloppet vid kommande inlösentillfällen kommer att bli högre än nu. 3. Det försiggår en icke obetydlig substansminskning i fyndigheterna, varigenom ett senare förvärv från statens sida jämfört med ett förvärv nu innebär att icke obetydliga kvantiteter av de lättast tillgängliga malmtillgångarna under tiden har utbrutits. 4. Även om staten kunde säga sig, att de allmänna skäl som motiverar en inlösen i huvudsak är av sådan karaktär, att staten skulle kunna låta nuvarande förhållanden bestå ytterligare några decennier, talar dock de ekonomiska synpunkterna på inlösenfrågan mot att en inlösen uppskjutes. C. Utredningsmännens slutsatser och förslag Enligt utredningsmännens uppfattning skulle för statens vidkommande en inlösen av stamaktierna i LKAB vara en ekonomiskt fördelaktig affär och från denna synpunkt att föredra framför ett fortsatt samarbete med hittillsvarande regler för vinstfördelningen. Härtill kommer, att de synpunkter utredningsmännen i övrigt har lagt vikt vid, då de bedömt frågan om den fortsatta skötseln av LKAB, även talar för att staten i första hand borde sikta till att helt övertaga äganderätten till LKAB. Emellertid har det ansetts, att staten jämväl borde beakta att företaget nu under lång tid drivits i samarbete mellan staten och TGO och att detta samarbete, där TGO haft bestämmanderätten, hittills har ägt rum utan större friktioner och meningsmotsättningar. Att företaget letts med skicklighet har också omvittnats. Med hänsyn härtill har det ansetts föreligga skäl för staten att, ehuru strängt ekonomiska synpunkter talar däremot, erbjuda TGO ett fortsatt samarbete med vissa ändringar i fråga om bestämmanderät-

69 ten och koncernförhållandet, som betingas av statens ställning som den ekonomiskt dominerande intressenten och dess önskan att på ett mer aktivt sätt än hittills kunna göra sina synpunkter gällande i fråga om företagets skötsel. Den kontakt som på sommaren 1954 på statligt initiativ togs med TGOledningen för att undersöka möjligheterna för ett fortsatt samarbete får ses mot denna bakgrund. Det må erinras om att det från statens sida framförda erbjudandet — utöver ovannämnda grundläggande ändringsförslag, som redovisats i kapitel III — innebar att den enskilde delägaren skulle få förbli vid sina ekonomiska rättigheter vad gäller vinstfördelningen, att inlösenbestämmelserna skulle utformas så, att rimlig hänsyn togs till den fortlöpande substansminskningen i fyndigheterna, och att genom en förlängning av tidsperioden för medelnettovinstens beräknande från 10 till 20 år båda parterna skulle erhålla ett skydd mot risken för extrema inlösenbelopp. Vidare innehöll förslaget ett minoritetsskydd för TGO, innebärande bl. a. rätt för TGO att självt påkalla inlösen. Som tidigare anförts har TGO-ledningen icke ansett sig kunna acceptera de från statens sida framförda ändringsförslagen såsom bas för en förhandling om fortsatt samarbete. TGO:s motförslag innebar, att TGO skulle behålla hela bestämmanderätten i styrelsen och bolagsstämman och att koncernförhållandet skulle bestå. Den ökade vetorätt, som de statliga styrelserepresentanterna enligt TGO:s förslag skulle få, skulle i praktiken ej innebära större ändring i förhållande till vad nu gäller. Staten-delägaren skulle alltså alltjämt sakna bestämmanderätt och reell initiativrätt i förelaget. Vid sådant förhållande har utredningsmännen kommit till slutsatsen att en statlig inlösen av stamaktierna bör företas. Önskar statsmakterna företa en sådan inlösen den 30 september 1957 skall tillsägelse göras hos TGO senast den 30 september 1955 och frågan härom måste då genom proposition underställas nu sittande riksdag. I underhandsdiskussionen kring frågan, huruvida staten bör begagna sig av sin rätt att företa inlösen av TGO:s andel i LKAB, har ibland på sistone den tanken skymtat, att det ansenliga belopp, som ersättningen utgör och som staten vid en inlösen måste uppbringa och utbetala, genom sin storlek skulle kunna medföra sådana störningar på penning- och kapitalmarknaden, att redan den omständigheten kunde framstå som ett allvarligt argument mot en inlösen. Utredningsmännen har, så långt en bedömning av de speciella problem som här aktualiseras över huvud taget kan vara möjlig två år före transaktionernas genomförande, sökt pröva denna fråga och därvid uppdragit åt två sakkunniga att företa en särskild granskning av frågan, nämligen ledamoten av 1951 års penningvärdeutredning, filosofie licentiaten G. Arvidsson och förste forskningsassistenten i konjunkturinstitutet, filosofie licentiaten K. Wickman. En av de n ä m n d a experterna utarbetad promemoria i frågan fogas som en särskild bilaga till detta betänkande. Vid sin diskussion av problemet har experterna, utgående från att enbart

70 den äganderättsöverflyttning som en statlig inlösen av TGO:s andel i LKAB innebär inte kan vara något rationellt skäl för en ökning av investeringsverksamheten inom landet och sålunda under förutsättning att en sådan förhindras komma till stånd, sökt ingränsa de möjliga dispositioner med ersättningsbeloppet, som står TGO till buds, och de förlopp på penning- och kapitalmarknaden, som k a n utlösas därav. Den analys, som genomföres i promemorian kan, om här bortses från de kreditmarknadstekniska detaljerna, närmast sägas utmynna i att experterna för sin del anser, att TGO:s möjligheter att disponera lösenbeloppet för direkt realinvestering inom antingen det egna företaget eller inom andra företag, vars nyemitterade aktier TGO i sådant fall finge överta eller vars kapitalbehov eljest täcktes genom lån från TGO, måste anses relativt begränsade; att ett betydande behov av finansiell investering, inriktad på bl. a. gamla aktier och obligationer, kominer att kvarstå, sedan TGO maximalt utnyttjat möjligheterna till realinvestering; att, beträffande det från TGO:s synpunkt — med hänsyn till att aktieutdelning ej beskattas hos bolag, medan däremot obligationsavkastning blir föremål för beskattning — förmånligare alternativet, placering i aktier, en så stor efterfrågan, som driver upp kurserna och pressar ned den effektiva avkastningen, begränsar placeringsmöjligheterna även på aktiemarknaden; att för den skull en stigande efterfrågan på obligationer måste väntas, utlöst dels av TGO:s egna obligationsköp, dels av köp från placerare, som genom TGO:s aktieköp fått placeringssökande kapital frigjort, slutligen dels över huvud taget på grund av den genom den stegrade aktieefterfrågan framkallade förändrade relationen mellan aktie- och obligationsräntan; att, vid en adekvat emissionspolitik från statens sida och förutsatt att den totala investeringsvolymen bibehålles oförändrad, det behov av statlig upplåning i marknaden, som inlösen medför, kan väntas bli tillfredsställt tämligen automatiskt; att verkningarna av den ökade investeringsbenägenhet, som i och för sig kan väntas som en följd av det likviditetstillskott till marknaden, som en inlösen primärt medför, i och för sig inte kan väntas bli av annan storleksordning än som staten ständigt måste vara beredd att möta i den ekonomiska politiken; och att dessa verkningar, i den grad det vid inlösentillfället rådande konjunkturläget så påkallar, kan mötas med sedvanliga finans- och penningpolitiska åtgärder. Den granskning av frågan, som företagits i de tillkallade experternas promemoria, och de resultat den givit hänför sig närmast till det alternativet, att staten vid en inlösen väljer att erlägga ersättningsbeloppet kontant inom ett år — staten kan som förut nämnts även välja att erlägga beloppet på fem eller tio år med en femtedel respektive en tiondel om året. I princip blir verkningarna desamma, vare sig staten väljer det ena eller det andra betalningsalternativet; enda skillnaden blir att vid avbetalningsalternativen den till varje tidpunkt under betalningstiden koncentrerade effekten av markna-

71 dens likviditetsförändringar rent kvantitativt blir mindre och det eventuella behovet av motåtgärder i motsvarande grad också mindre. Storleksordningen av det kreditmarknadsproblem, man i detta fall kunde tala om, framgår enklast, om man erinrar om att en tioårig betalningstid skulle medföra årliga betalningsbelopp från staten till TGO och därmed följande eventuella kreditmarknadseffekter, som praktiskt taget inte bleve större än beloppet och effekten av den årliga vinstandel, som TGO de senaste åren k u n n a t tillgodoräkna sig från LKAB och vid fortsatt delägarskap i malmbolaget och fortsatta goda konjunkturer även under kommande år kunde räkna med. Utredningsmännen har vid sin bedömning av den här upptagna frågan inte kommit till annat resultat än de anlitade experterna. Detta gäller även det fall, att staten vid en inlösen väljer att erlägga hela lösensumman inom ett år. De verkningar på kreditmarknaden respektive de realekonomiska verkningar, som ersättningen för TGO:s andel i LKAB k a n tänkas utlösa, skiljer sig till arten inte från de motsvarande verkningar, som varje annat likviditetstillskott till marknaden kan föra med sig, och de kan, även om frågans vikt därmed icke skall bagatelliseras, på samma sätt neutraliseras med gängse finans- och penningpolitiska medel. Det i sista hand avgörande för utformningen av den penningpolitik och ekonomiska politik i övrigt, som efter en inlösen, och eventuellt under en förberedelsetid före en sådan, får tillgripas i detta syfte, blir det då rådande konjunkturläget. Åtgärderna och än mindre omfattningen av den insats som krävs kan inte preciseras i dag, och redan relativt måttliga och kortsiktigt fullt möjliga förändringar i den allmänna konjunktursituationen kan fram till inlösenåret helt förändra den bedömning därav, som kunde göras i dag, förutsatt att en inlösen nu vore aktuell. Med den nu behandlade frågan sammanhänger också, förutom som nämnts det val staten skall träffa i fråga om betalningssättet, sådana spörsmål som uppkommer, därest staten efter en föregående inlösen, som tillgodosåg statens anspråk på att få ett mot dess reella intressen i LKAB svarande inflytande över bolagets ledning, skulle finna, att den utifrån denna nya förutsättning ånyo ville engagera privat kapitals medverkan i företaget, t. ex. genom emission av preferensaktier som utbjöds på marknaden eller dylikt. Eftersom statens slutliga ställningstagande till en sådan möjlighet i vart fall inte kan vara avgörande för ställningstagandet till den fråga, som här diskuteras, och utredningsmännen i övrigt anser, att spörsmålet om ett eventuellt nytt engagemang av privat kapital i LKAB hör till de frågor som, sedan statsmakternas slutliga beslut i själva inlösenfrågan föreligger, liksom en rad andra då aktuella problem får upptagas till särskild prövning, saknar utredningsmännen anledning att nu ytterligare uppehålla sig härvid. I fråga om valet av betalningssätt gäller, att staten, därest den gör tillsägelse om inlösen, också senast den 30 september 1955 skall meddela TGO enligt vilket av de i 1927 års avtal angivna alternativen betalning kommer att erläggas. De tre alternativen är: 1) kontant å inlösningsdagen; dock med rätt för staten att dröja med

72 erläggande av lösensumman eller någon del därav intill den 30 september nästfoljande år, mot skyldighet för staten att meddela TGO dagen för inbetalningen en månad förut samt att erlägga fyra procent ränta å det. resterande beloppet från inlösningsdagen till dess betalning sker; 2) med en femtedel å inlösningsdagen samt en femtedel jämte upplupna räntor den 30 september ett vart av de fyra närmast följande åren; skolande oguldna delar av lösensumman från inlösningsdagen förräntas efter fyra procent om året till och med den 30 september nästf oljande år samt därefter med sex procent om året; 3) med en tiondel å inlösningsdagen samt en tiondel jämte upplupna räntor den 30 september ett vart av de nio närmast följande åren; skolande oguldna delar av lösensumman förräntas på sätt under 2) sägs. Med hänsyn till den, jämfört med nu rådande ränteläge, oförmånliga ränta som staten, därest den väljer något av de två senare alternativen, efter första året får erlägga å oguldna delar av lösensumman, torde övervägande skäl tala för att staten bör välja att erlägga likviden enligt det förstnämnda alternativet, som ju ger staten möjlighet att utan onormala räntekostnader för det året fördela betalningarna över ett år. Under vissa i varje fall teoretiskt tänkbara förutsättningar, avhängiga av den kommande utvecklingen, skulle dock en betalning enligt något av alternativen med uppdelade likvider kunna komma att förtjäna övervägande. Dels med hänsyn härtill, dels med hänsyn till det allmänna övervägandet, att sättet för betalningens erläggande bör bestämmas så sent och så nära inlösendagen som möjligt, anser sig utredningsmännen nu icke böra ge bestämt förord åt någotdera av de tre betalningsalternativen. Till denna inställning från utredningsmännens sida har en annan omständighet bidragit. Ovan angivna föreskrifter för lösensummans erläggande är givna i 1927 års avtal och gäller den lösensumma, som däri förutsågs. När genom tillkomsten av 1932 års avtal möjligheter till nya kapitaltillskott till och extra fondavsättningar inom LKAB skapades och samtidigt angavs, hur sålunda tillkomna medel skulle fördelas i samband med en eventuell statsinlösen av stamaktierna, blev såvitt utredningsmännen kunnat finna frågan om betalningsmodaliteterna för här ifrågavarande del av ersättningsbeloppet icke föremål för någon uttrycklig reglering. Även med hänsyn till den oklarhet, som råder på denna punkt, synes staten icke nu böra binda sig för det ena eller andra betalningsalternativet. Utredningsmännen h a r därför stannat för att förorda, att — därest Kungl. Maj :t framlägger proposition om att staten skall göra tillsägelse om inlösen — Kungl. Maj :t samtidigt hemställer om riksdagens bemyndigande att senare efter hörande av bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande. Som utredningsmännen ovan anfört torde, därest statsmakternas slutliga ställningstagande blir, att staten skall begagna sig av sin inlösenrätt, vissa ytterligare frågor därefter få upptagas till särskild prövning. En sådan fråga, som vid ett inlösenbeslut aktualiseras, rör utformningen av den bolags-

73 ordning m. m., som efter en inlösen — utredningsmännen förutsätter, att LKAB även därefter skall drivas i aktiebolagsform — skall gälla för företaget. En annan dylik fråga, nämligen spörsmålet huruvida staten efter en inlösen bör inbjuda till viss privat aktieteckning i LKAB, har redan antytts. Även vissa frågor, som avser statens roll och uppgifter i samband med LKAB:s förvaltning under den mellan tillsägelsedagen och inlösendagen fallande perioden, då bl. a. vissa nya befogenheter enligt avtalet tillfaller statens representanter i bolagets styrelse, torde vidare få upptagas i sådant sammanhang. Med hänvisning till den utredning i inlösenfrågan som i det föregående redovisats och då överenskommelse ej kunnat träffas med TGO om fortsatt samarbete på för staten godtagbara villkor, får utredningsmännen förorda, att staten begagnar sin avtalsenliga rätt att inlösa stamaktierna i LKAB den 30 september 1957 och senast den 30 september 1955 hos TGO gör tillsägelse härom.

74 Bilaga 1

PM angående vissa tolkningsfrågor vid beräknandet a v l ö s e n s u m m a n f ö r TGO:s aktier i L K A B Vid fastställande av ovannämnda lösensummas belopp uppkomma olika tolkningsspörsmål, och beloppet kan komma att variera avsevärt beroende på vilken ställning som tages till de skilda spörsmålen. Det bör anmärkas, att tvister enligt avtalet skola avgöras av domstol och ej av skiljemän. Därest den av staten erbjudna ersättningen för TGO:s aktier ej kan godkännas av TGO, h a r alltså detta bolag att — för den händelse uppgörelse ej sker — vid allmän domstol yrka utfående av det högre belopp, vartill bolaget kan anse sig berättigat. Nedannämnda utlåtanden i vissa tolkningsfrågor äro att betrakta endast såsom rena expertutlåtanden. 1. Vid lösensummans beräkning skall med vinsten förstås LKAB:s medelnettovinst per ton enligt § 5 i 1927 års avtal under den angivna tioårsperioden, ökad med royalty till staten av 1 krona 50 öre per ton (under ifrågavarande tioårsperiod har dylik royalty utgått för räkenskapsåren 1945/1946 och 1946/1947). Härvid äro två beräkningsgrunder tänkbara. A) Vinstbelopp och fraktade malmkvantiteter sammanräknas för hela tioårsperioden, varefter medelnettovinsten framräknas genom att summan av vinsterna delas med summan av det fraktade tonantalet (alt. A). B) Det för varje år enligt § 5 framräknade medelvinstbeloppet per ton malm sammanslås för hela tioårsperioden, varefter summan av medelvinsterna delas med tio (alt. B). Med ledning av uppgifter över vinster och bortfraktade malmkvantiteter under räkenskapsåren 1945/1946—1951/1952, vilka uppgifter lämnats av LKAB, skulle lösensumman enligt § 25 i 1927 års avtal med tillämpning jämväl av övriga ifrågakommande avtalsbestämmelser enligt de båda alternativen beräknas på sätt framgår av efterföljande sammanställningar, varvid beräkningarna emellertid gjorts enbart för de sju år av tioårsperioden, för vilka slutliga uppgifter för närvarande finnas tillgängliga. Alt. A. Räkenskapsår 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 Summa

Ton 3 388 813,2 5 355 637,2 9 091 744,6 10 116 824,1 9 808 414,9 11 451 689,0 11 910 509,8 61 123 632,8

Årsvinst 27 030 481: 98 39 958 437: 04 59 801 014: 42 80 313 324: 71 84 569 210: 72 116 013 004: 55 210 292 834: 44 617 978 307: 86

Medelvinsten per ton under sjuårsperioden utgör således (617 978 307:86 : 61123 632,8 = ) 10:1103 kronor per ton. Lösensumman enligt § 25 i 1927 års avtal blir enligt denna beräkningsgrund /25 X 4 250 000 \ Cl x 10:1103 = 537 109 687:50 kronor.

75 Alt. B. Räkenskapsår 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

Medelnettovinst 7: 9764 7: 4610 6: 5775 7: 9386 8: 6221 10: 1306 17: 6561 Summa 66: 3623

Medelvinsten per ton under sjuårsperioden blir således (66: 3623 : 7 = ) 9: 4803 kronor per ton. Lösensumman enligt § 25 i 1927 års avtal blir enligt denna beräkningsgrund / 25 x 4 250 000 ^ g . 4 8 Q 3 \ 5 Q 3 6 4 Q g 3 7 . 5Q k r o n o r De gjorda beräkningarna visa, att lösensumman enligt alt. A skulle uppgå till 537 109 687:50 kronor och enligt alt. B till 503 640 937:50. Detta innebär, att det kommer att ställa sig fördelaktigast för staten — under förutsättning att de tre sista räkenskapsåren icke komma att förändra relationen mellan beräkningsgrunderna — att tillämpa alt. B vid beräkningen av lösensumman, som med denna beräkningsgrund blir 33 468 750 kronor lägre än enligt alt. A. Att märka är, att LKAB i sina till jourhavande revisorn överlämnade beräkningar av lösensumman tillämpat det för staten dyrare alt. A. Därest ettvart av de tre återstående räkenskapsåren visa samma resultat som räkenskapsåret 1951/52, framkommer skillnadsbeloppet enligt följande uträkningar. Alt. A. (7 år) 1945/46—1951/52 1952/53 1953/54 1954/55

Ton 61 123 632,8 11 910 509,8 11 910 509,8 11 910 509,8 96 855 162,2

Vinst 617 978 307: 86 210 292 834: 44 210 292 834: 44 210 292 834: 44 1 248 856 811: 18

(1 248 856 811: 18 : 96 855 162,2 = ) 12: 89 406 kr per ton. Lösensumman blir alltså (53125 000 x 12:89406 = ) 684 996 937:50 kr. Alt. B. (7 år) 1945/46—1951/52 1952/53 1953/54 1954/55

66: 3623 17: 6561 17: 6561 17: 6561 119:3306

Enligt detta alternativ blir lösensumman (11:93306 X 53 125 000 ton = ) 633 943 812: 50 kr. Skillnaden mellan lösensumman beräknad enligt Alt. A respektive Alt. B blir således (684 996 937: 50 — 633 943 812: 50 = ) 51 053 125 kr. I utlåtande avgivet den 4 januari 1944 ha f. d. justitieråden N. Gärde och Arthur Lindhagen på anförda skäl såsom sin uppfattning uttalat, att avtalet bör tolkas såsom avseende en uträkningsmetod enligt alt. A (Bil. 1). Emot detta utlåtande torde åtskilliga vägande invändningar kunna göras. Även före ifrågavarande avtal fanns inlösningsrätt för staten till omförmälda aktier. Inlösningssumman skulle då beräknas enligt vissa angivna grunder, därvid värdering skulle ske av ojäviga män. Detta var ej tillfredsställande och man sökte mera exakta bestämmelser för summans fastställande. Vederbörande departementschef har också i propositionen 241/1947 (s. 60) under § 25 uttalat, att en viktig fördel, som staten vunne genom de nya inlösningsbestämmelserna, låge däri, att

76 lösensummans storlek utan vidare kunde fastställas på grundval av bolagets faktiska nettovinst per ton enligt § 5 u n d e r de år, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräkning av medelnettovinsten. Genom det nya avtalet är alltså ett annat beräkningssätt infört än det tidigare gällande. Nettovinsten per ton malm enligt § 5 erhålles genom att den utdelningsbara nettovinsten för varje särskilt bokslutsår lika fördelats på antalet å malmbanan fraktade ton malm u n d e r året. Enligt § 5 förutsattes, att denna nettovinst per ton skall uträknas för bestämmande av fördelningen mellan staten och TGO av LKAB:s årliga vinst. Då § 25 mom. 2 för beräkningen av vinsten hänvisar till medelnettovinsten per ton enligt § 5 under tioårsperioden, tyder detta på att denna medelnettovinst skall utgöra medeltalet av de årliga nettovinsterna per ton. Vid inlösen enligt § 26 skall lösensumman uppgå till ett belopp lika med 20 gånger halva LKAB:s årliga medelnettovinst enligt § 5, ökad med royalty. Den årliga medelnettovinsten torde ej kunna uträknas på annat sätt än att summan av nettovinsterna divideras med antalet år. Att man nu i § 25 just talar om medelnettovinsten per ton enligt § 5 synes tyda på att man avsett en olikhet mellan beräkningen av medelnettovinsten enligt de båda paragraferna. Det må vidare särskilt framhållas, att det icke kan vara avsett och rimligt att, då från statens sida utökad brytningsrätt medgivits, den ökade malmproduktionen skall få verka höjande på lösensumman, framför allt i sådan grad som blir fallet med ett beräkningssätt enligt alt. A. Därvid få ju vinsterna på en toppbrytning under särskilt goda konjunkturer inverka icke blott på vinstberäkningen för motsvarande år utan därutöver på det sättet att brytningsresultatet under andra, icke lika goda år kommer att inverka å lösensummans beräknande i mindre omfattning än vad fallet skulle blivit om en utökning av brytningsrätten icke medgivits. Även enligt alt. B måste vinsttopparna verka höjande på medelnettovinsten per ton för hela perioden men dock — såsom synes av förestående uppställningar — i väsentligt mindre mån än enligt alt. A. 2. Enligt § 25 mom. 2 av 1927 års avtal stadgas, att om LKAB:s utskeppning över Narvik och Luleå till följd av krig eller blockad under ett eller flera bokslutsår under tioårsperioden icke uppgått till 6 miljoner ton malm per år, skall vid beräkning av medelnettovinsten per ton i stället för sagda år medtagas motsvarande antal närmast före tioårsperioden liggande år, under vilka utskeppningen icke på angivet sätt påverkats. Under nu ifrågavarande tioårsperiod har utskeppningen för bokslutsåren 1945/46 och 1946/47 icke uppgått till angivna kvantitet. Här uppkomma olika tolkningsspörsmål, nämligen dels i fråga om innebörden av krig eller blockad och dels beträffande frågan om kontraktsbestämmelsen kan göras gällande av annan än TGO samt, därest denna fråga skulle besvaras nekande, huruvida TGO kan anses berättigat att så sönderdela den tid, varunder utskeppningen nedgått under 6 miljoner ton, att bolaget äger påkalla förskjutning endast i fråga om för bolaget ogynnsammaste år eller om bolaget måste räkna hela n ä m n d a tidrymd såsom en och odelbar och sålunda välja att utbyta densamma i sin helhet mot motsvarande antal år före den 1 oktober 1945. Beträffande krig eller blockad bör fordras ett direkt kausalsammanhang, så att förhållandet verkligen utgjort ett hinder för att angivna utskeppningskvantitet ej uppnåtts. Det har hittills icke styrkts, att dylikt hinder förelegat. I fråga om övriga tolkningsspörsmål ha Gärde och Lindhagen i utlåtande den 17 maj 1943 uttalat (Bil. I I ) , att bestämmelsen vore att anse såsom en force majeure-klausul till stamaktieägarnas förmån och att den alltså icke kunde göras gällande av annan än TGO såsom ägare av stamaktierna, ävensom att då utskeppningen under två eller flera år till följd av krig eller blockad nedgått under 6 miljoner ton. TGO finge anses äga valrätt, om bolaget ville utbyta hela tiden eller allenast något eller några år mot närmaste år före tioårsperioden. F r å n TGO:s sida h a r ej uttalats, om bolaget hade för avsikt att påfordra dylikt utbyte. Ett sådant utbyte behöver icke giva en högre medelnettovinst per ton. Skulle bolaget begära utbyte av båda ifrågavarande år, torde staten icke kunna sätta sig

77 däremot, under förutsättning att angiven force majeure anses föreligga. Frågan är endast om staten på grund av uttrycket »skall» äger rätt påfordra utbyte. Därest utbyte av båda åren sker, inträda — enligt bestämmelsen att motsvarande antal närmast före tioårsperioden liggande år, under vilka utskeppningen icke på angivet sätt påverkats i stället skola medtagas — räkenskapsåren 1939/40 med en utskeppning av 6 696 947,6 ton, en transporterad kvantitet av 6 445 251,8 ton, en årsvinst av 35 083,144: 41 kronor och en medelnettovinst per ton malm av 5: 4433 kronor samt 1942/43 med en utskeppning av 6 145 749,4 ton, en transporterad kvantitet av 5 560 426,9 ton, en årsvinst av 50 950 839: 96 kronor och en medelnettovinst per ton malm av 9: 1631 kronor. Detta ger en lösensumma för sju år enligt alt. A (medelvinsten 9:8940 kronor per ton) av 525 618 750 kronor eller 11490 937:50 kronor mindre än utan utbyte och enligt alt. B (medelvinsten 9: 3616 kronor per ton) av 497 335 000 kronor eller 6 305 937:50 kronor mindre än utan utbyte. Ett utbyte av de två åren synes därför vara för staten fördelaktigt. Skulle emellertid TGO endast vilja utbyta det för bolaget ofördelaktigaste året, nämligen 1946/47, mot året 1942/43, blir för sju år enligt alt. A medelvinsten per ton 10: 25576 kronor och lösensumman 544 837 250 kronor eller 7 727 562:50 kronor mera än utan utbyte samt enligt alt. B medelvinsten per ton 9: 7235 kronor och lösensumman 516 560 937:50 kronor eller 12 920 000 kronor mera än utan utbyte. Att utbyta allenast år 1946/47 på sätt som nämnts skulle alltså vara fördelaktigt för TGO, men detta torde ej kunna ske, då krigets verkningar måste anses mindre sistnämnda år än 1945/46. 3. Enligt § 25 i 1927 års avtal skall nettovinsten beräknas enligt vissa i § 5 angivna normer. I sistnämnda paragraf stadgas, att nettovinsten skall beräknas efter avdrag för, bland annat, skatter. Fråga kan nu uppkomma, huruvida med skatter skall avses de under respektive år i verkligheten utbetalade skatterna eller de å samma års inkomst belöpande och senare till betalning förfallna skatterna. Vid den tid, då 1927 års avtal skrevs, skedde icke och förutsattes ej heller skola ske någon avsättning för blivande skatter, utan de under varje år förfallande skattebeloppen gäldades med under betalningsåret inflytande inkomster. Gärde och Lindhagen ha i utlåtande den 4 januari 1944 (förutnämnd Bil. I) på anförda skäl såsom sin mening uttalat, att bestämmelserna i ovannämnda § 5 böra i fråga om avdrag för skatter tolkas såsom avseende de skatter, vilka betalats under bokföringsåret. I lagen om aktiebolag den 14 september 1944, som trätt i kraft den 1 januari 1948, stadgas (101 § B V), att i ett aktiebolags balansräkning skall bland skulderna upptagas oguldna, på grund av taxering under räkenskapsåret eller något föregående år utgående skatter och det beräknade beloppet av de skatter, som därutöver belöpa på tiden före balansdagen. I 1910 års aktiebolagslag fanns däremot ingen bestämmelse om redovisning av skatteskuld i balansräkningen. Den företagsekonomiskt riktiga principen torde vara den som kommit till uttryck i gällande aktiebolagslag. Sedan den s. k. källskattereformen trätt i kraft den 1 januari 1947, kommer skatten på ett aktiebolags vinst u n d e r ett räkenskapsår att till större delen uppbäras under samma år och endast en m i n d r e del, ungefär en sjättedel — i förevarande fall på grund av tiden för räkenskapsåret 2/6 — uppbäras senare och utestår sålunda ogulden balansdagen. Denna del, jämte vad som eventuellt kan — på grund av att skattens slutliga belopp blir beroende av efterföljande deklaration och taxering — beräknas komma att utgå såsom s. k. kvarstående skatt, skall redovisas i balansräkningen såsom skuldpost. Bolaget har i sina redovisningar upptagit hela den på inkomsten under året belöpande skatten (dels såsom betald skatt och såsom skatteskuld, för vilken medel avsatts; på grund av låg preliminärskatt h a r särskilt för räkenskapsåret 1951/52 avsättningen för ogulden skatt blivit synnerligen betydande, nämligen omkring 200 miljoner k r o n o r ) .

78 4. Genom 1932 års avtal överenskommo staten och TGO att LKAB skulle tillföras nytt eget kapital till ett belopp av 60 miljoner kronor. I § 6 av sistnämnda avtal meddelas närmare bestämmelser r ö r a n d e uppskattningen av den till grund för lösensummans beräknande liggande medelnettovinsten per ton malm. I de företedda beräkningarna för lösensumman h a r räknats med de tal, som enligt bestämmelserna i förenämnda paragraf framkomma. De räntebelopp, som härvid beräknats och avdragits från nettovinsten, skulle, om de kommit till avdrag vid skattetaxeringarna, ha minskat skatterna och alltså ökat årsvinsterna. Man har därför vid lösensummans beräkning ökat dessa vinster med ifrågavarande skattedifferenser (därvid man jämväl verkställt vissa justeringar på grund av Freja-köpet, reglering för NJA och gråbergsränta). Därest hänsyn icke tagits till skattedifferenserna, skulle medelvinsten per ton under angivna sjuårsperiod ha utgjort enligt alt. A 9: 80637 kronor per ton och lösensumman uppgått till 520 963 406: 25 kronor i stället för omförmälda 537 109 687:50 kronor, innebärande minskning med 16146 281:25 kronor, samt enligt alt. B 9:18572 kronor per ton och lösensumman 487 991 375 kronor i stället för tidigare nämnda 503 640 937: 50 kronor, innebärande en minskning med 15 649 562:50 kronor. Skillnadsbeloppen bliva alltså väsentliga — om återstående tre år medtagas, bli de ju betydligt ökade — och från statens sida torde man böra vidhålla, att nyssnämnda § 6 skall tolkas strikt efter ordalagen. 5. Enligt § 17 i 1927 års malmavtal har LKAB åtagit sig att årligen bryta och till ett pris, motsvarande självkostnaden, ökad med 10 procent, tillhandahålla staten eller den eller dem, till vilken staten överlåter sin rättighet intill 100 000 ton malm från Luossavaara. Vissa summariska regler för beräkningen av självkostnaden ha angivits i § 17 d. Malmavtalet av år 1938 upptager tillägg till nyssnämnda § 17, innebärande att LKAB åtagit sig att, därest malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län (»NJA»), tillhandahålla intill sammanlagt 200 000 ton malm (även i form av slig), från Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare till ett pris motsvarande självkostnaden (alltså utan tillägg av 10 p r o c e n t ) . 1947 års malmavtal — som anknyter till ett nämnda år mellan LKAB och NJA ingånget malmleveransavtal 1 å intill 500 000 ton malm per år under tiden 1 januari 1950—31 december 1959 med viss option för NJA till ytterligare leverans och med förlängningsmöjlighet samt med pris fastställt till en enligt noggrant bestämda grunder angiven självkostnad ökad med 10 procent — innehåller bl. a. bestämmelser, som innebära att enligt sistnämnda avtal levererad malm icke skall få inverka vid beräknande av lösensummans storlek samt att detta skall gälla även malm, som i övrigt levereras från LKAB till NJA till pris ej överstigande självkostnaden med visst procentuellt tillägg i huvudsaklig överensstämmelse med vad i sådant hänseende stadgas i ovannämnda malmleveransavtal. I överenskommelse mellan LKAB och NJA den 13 februari 1947 har bestämts, bland annat, att beträffande förutnämnda malmkvantiteter av intill 200 000 ton, som LKAB är skyldigt leverera enligt 1927 och 1938 års avtal, för beräkningen av LKAB:s självkostnad skall tillämpas de principer, som angivas i 1947 års malmleveransavtal för leveranser av ytterligare malm fr. o. m. den 1 januari 1950. Leveranserna till NJA enligt 1927 och 1938 års avtal ske till självkostnad, varför priset alltså ej överstiger denna kostnad med procentuellt tillägg, och dessa leveranser skola alltså sedan 1947 års malmavtal börjat tillämpas icke medräknas vid lösensummans bestämmande. För leveranser, som skett till NJA dessförinnan, finnes emellertid icke någon bestämmelse om dylikt undantagande. Icke ens när det enligt 1938 års avtal bestämdes att NJA skulle erhålla malmen till självkostnaden infördes någon bestämmelse av detta innehåll. Det kan därför ifrågasättas, om ej sistnämnda leveranser böra medräknas i det antal ton, som ligger till grund för medel1 Genom överenskommelse den 14 och 15 januari 1954 ha vissa ändringar skett i avtalet, vilka dock sakna betydelse i förevarande sammanhang.

79 nettovinstens beräknande. Så har ej skett i överlämnade uppställningar för lösensummans beräknande. Medtagas ifrågavarande malmkvantiteter för räkenskapsåren 1945/46 —1951/52, kommer det att vid beräkning enligt förutnämnda alt. A betyda en minskning av lösensumman med 5 262 031 kronor. Enligt alt. B blir minskningen 4 884 844 kronor. 6. Inom LKAB uppkomma på grund av styrelsens beslut vissa framtida kostnader för understöd åt arbetare eller deras familjemedlemmar. Något belopp till mötande av dessa kostnader har ej avsatts. Från statsrepresentanternas sida har man ej ansett sig böra påyrka, att belopp för dylikt ändamål skulle reserveras, men förklarat, att man därmed icke tagit ståndpunkt till frågan i vad mån staten i händelse av inlösen av TGO:s aktier i LKAB ägde påfordra att vid uppskattning av den LKAB:s vinst, som skulle läggas till grund för lösensummans beräknande, avdrag skulle ske i anledning av att fonderingar eller försäkringar icke skett för mötande av framtida kostnader för angivna ändamål. Från TGO:s sida har framhållits att, enligt § 27 i 1927 års malmavtal, staten utfäst sig att, om staten begagnar sin inlösningsrätt, bland annat svara för fortsatt utbetalning av då utgående, till beloppet rimliga pensioner och understöd åt tjänstemän och arbetare, som varit anställda vid LKAB, samt att någon pensionsförsäkring eller fondering härför icke varit förutsatt eller avsedd. Vidare har anförts, att understöden gott och väl rymmas inom den i paragrafen angivna gränsdragningen att vara till beloppet rimliga. Här föreligger alltså en olöst tvistefråga, som kan komma att röra sig om betydande belopp. Stockholm den 1 februari 1954.

80 Bilaga 2

Till Herr Överståthållaren Torsten Nothin Uti skrivelse den 16 februari detta år har Ni på uppdrag av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag hemställt om vårt yttrande rörande tolkningen av viss bestämmelse uti det mellan Svenska staten, å ena, samt L u o s s a v a a r a - K i i r u n a v a a r a Aktiebolag (LKAB), Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund (TGO), Aktiebolaget Gällivare Malmfält och Norrbottens Järnverk Aktiebolag, å andra sidan, gällande avtalet. Enligt § 25 i nämnda år 1927 ingångna avtal äger staten den 30 september 1947 inlösa de aktier i LKAB, vilka vid avtalets slutande tillhörde eller intill sagda dag förvärvats av TGO. Lösensumman skall, på i avtalet n ä r m a r e angivet sätt, beräknas på medelvinsten per ton malm under den tioårsperiod, som infaller 1/10 1935—30/9 1945. I mom. 2 sista stycket stadgas vidare: »Har bolagets utskeppning över Narvik och Luleå till följd av krig eller blockad under ett eller flera bokslutsår under tioårsperioden icke uppgått till 6 000 000 ton per år, skall vid beräkning av medelnettovinsten per ton i stället för sagda år medtagas motsvarande antal närmast före tioårsperioden liggande år, under vilka utskeppningen icke på angivet sätt påverkats.» De spörsmål, som av Eder hänskjutits till vårt besvarande, äro huruvida ovan återgivna bestämmelse kan göras gällande av annan än TGO samt, därest denna fråga skulle besvaras nekande, huruvida TGO kan anses vara berättigad att så sönderdela den tid, varunder utskeppningen till följd av krig nedgått under 6 milj. ton, att bolaget äger påkalla förskjutning endast i fråga om de för bolaget ogynnsammaste åren eller om bolaget måste räkna hela nämnda tidrymd såsom en och odelbar och sålunda välja att utbyta densamma i sin helhet mot motsvarande antal år före den 1 oktober 1935. På Eder hemställan ha generaldirektören W. Borgquist, direktören Martin Waldenström och f. d. justitierådet Budolf Eklund vid sammanträde med oss framställt sina synpunkter i fråga om avtalets tolkning samt meddelat upplysningar. Beträffande de förhållanden, som ligga till grund för ifrågavarande avtal, inhämtas av propositionen (nr 241) till 1927 års riksdag med förslag till överenskommelse mellan staten och bolagen samt statsutskottets utlåtande (nr 157) rör a n d e propositionen bl. a. följande. Det förefintliga köpbehovet hos LKAB:s avnämare hade vid tiden närmast före avtalets tillkomst beräknats framdeles komma att uppgå till 8 a 9 milj. ton om året. För att bolaget skulle kunna tillgodose detta köpbehov krävdes, att bolaget bleve i tillfälle att öka exporten av malm utöver dittills medgivna kvantiteter. För ökning av brytningen fordrades emellertid en successiv övergång från dagbrytning till djupbrytning, för vilken erfordrades dyrbara anläggningar. För att möjliggöra dessas amortering avstod staten från den rätt att den 31 december 1936 inlösa stamaktierna i LKAB, som tillerkänts staten i tidigare avtal, samt medgav att denna tidpunkt framflyttades till den 30 september 1947. Som vederlag för dessa medgivanden tillerkändes staten ökat inflytande å bolagets förvaltning ävensom vissa andra förmåner. Vid avtalets ingående torde ha räknats med att den årliga brytningen och skeppningen skulle, under förutsättning att normala förhållanden komme att före-

81 ligga, omfatta en kvantitet av omkring 9 milj. ton årligen. Vid vilken utskeppningskvantitet den ekonomiska gränsen för en lönande brytning ansetts föreligga, framgår väl ej omedelbart av de handlingar, som varit för oss tillgängliga. Enligt vad som upplysts torde dock denna minimikvantitet ha beräknats utgöra omkring 6 milj. ton. Det är först då skeppningen till följd av krig eller blockad nedgår under denna kvantitet, som utbyte av skeppningsår får äga rum. Syftet med ett sådant utbyte är uppenbart att förebygga att vid nedgång i skeppningen under denna kvantitet vinstberäkningen skulle komma att grundas på kvantiteter, som ur ekonomisk synpunkt icke kunde anses tillfredsställande för stamaktieägarna. Att bestämmelsen äger denna innebörd, bekräftas ock i viss mån av den avfattning som motsvarande bestämmelse ägde i tidigare gällande avtal. I § 9 uti 1907 års avtal stadgades att, om till följd av krig eller blockad avbrott i utfraktningen ägde rum under den period, som skulle ligga till grund för medelvinstens beräkning, i stället för den tid, som avbrottet varade, skulle medtagas en lika lång tidrymd före periodens början. Då ett sådant avbrott skulle inneburit, att skeppningen helt inställdes, ligger det i sakens natur, att ett utbyte i detta fall alltid skulle ha blivit till fördel för stamakticägarna. På grund av vad sålunda anförts få vi som vår mening uttala, att den ifrågavarande bestämmelsen uti 1927 års avtal är att anse som en force-majeureklausul till stamaktieägarnas förmån och att den alltså icke kan göras gällande av annan än TGO såsom ägare av stamaktierna. Vi övergå härefter till frågan huruvida, då under två eller flera år skeppningen till följd av krig eller blockad icke uppgått till 6 milj. ton, utbyte må ske allenast för något eller några av dessa år. Bestämmelsens ordalag, att utbytet skall avse »motsvarande» antal år skulle kunna anses tyda på, att den ifrågavarande tidrymden är odelbar. Alltför stor betydelse torde dock ej böra tilläggas detta förhållande, då med all sannolikhet ej heller denna fråga närmare uppmärksammats vid avfattningen, Även i detta fall torde därför vara riktigast att från de utgångspunkter, som angivits beträffande den först behandlade frågan, söka klarlägga dess innebörd. Av allmänna avtalsregler torde följa, att då en force-majeureklausul tillkommit i den ena kontrahentens intresse, det är denne kontrahent som har att bestämma om och i vilken omfattning han vill åberopa sig på klausulen. Även i förevarande fall måste bestämmelsens syfte att inom vissa gränser eliminera de för stamaktieägarna menliga verkningarna av krig eller blockad tala för en tolkning i denna riktning. Det torde ock böra antagas, att om utbyte påyrkas allenast för ett eller några år av den längre tidsperiod, varunder utskeppningen nedgått under 6 milj. ton, utbyte skall ske med det närmaste året resp. de närmaste åren före tioårsperiodens början. Med hänsyn till det nu anförda få vi beträffande den nu behandlade frågan som vår mening uttala, att då utskeppningen under två eller flera år till följd av krig eller blockad nedgått under 6 milj. ton, TGO får anses äga valrätt, om bolaget vill utbyta hela tiden eller allenast något eller några år mot närmaste år före tioårsperioden. Stockholm den 17 maj 1943. N. Gärde

6—550449

Arthur

Lindhagen

82 Bilo ga 3

Till Herr Överståthållaren Torsten Nothin I skrivelse den 21 juni 1943 har Ni på uppdrag av de utav Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i styrelsen för Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag hemställt om vårt utlåtande rörande tolkningen av vissa bestämmelser i det år 1927 ingångna avtalet mellan Svenska staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB), Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund (TGO), Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Norrbottens Järnverks Aktiebolag, å andra sidan. Det rör sig här om två skilda tolkningsfrågor, vilka i det följande behandlas var för sig under beteckningarna I och II. Innan vi fattat ståndpunkt till dessa frågor hava vi i enlighet med Eder hemställan sammanträtt med generaldirektören W. Borgquist och direktören Martin Waldenström, vilka för oss framlagt sina synpunkter och meddelat åtskilliga upplysningar. I. I avtalet innehåller § 25 bland annat följande bestämmelser: § 25. Mom. 1. Staten äger den 30 september 1947 och sedermera vart tionde år den 30 september (således den 30 september 1957 etc.) rätt att inlösa de aktier i LKAB, vilka nu tillhöra eller intill sagda dag förvärvats av TGO. Mom. 2. Lösesumman skall, med avdrag för vad av densamma proportionellt må kunna belöpa på stamaktier som ej ägas av TGO, uppgå till ett belopp lika med hälften av vinsten å 25 gånger 4 250 000 ton. Med vinsten förstås i detta avseende LKAB:s medelnettovinst per ton enligt § 5 under den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före inlösningsdagen, ökad med den royalty av 1 krona 50 öre per ton, som under perioden må hava utgått till staten. Har under tioårsperioden sammanlagda fraktade kvantiteten icke uppgått till 42 500 000 ton, skall till grund för lösesummans beräkning i stället läggas en tiondel av den verkligen fraktade kvantiteten. Avtalets § 5, till vilken hänvisas i § 25 mom. 2 andra stycket innehåller, att LKAB:s utdelningsbara nettovinst, efter royalty, skatter och avskrivningar, skall för varje särskilt bokslutsår lika fördelas på antalet ton malm, som under året fraktats å järnvägen Svartön—Biksgränsen enligt bestämmelserna i avtalet, och att denna nettovinst per ton skall fördelas mellan preferens- och stamaktier på visst i paragrafen närmare angivet sätt. Den första tolkningsfrågan, om vilken vårt utlåtande begärts, hänför sig till innebörden av uttrycket »LKAB:s medelnettovinst per ton enligt § 5». Såsom Ni framhållit föreligga här två tolkningsmöjligheter, vilka i det följande betecknas såsom alternativ A och alternativ B. Enligt alternativ A skola dels nettovinsterna för de olika åren under tioårsperioden och dels de under samma år utfraktade malmkvantiteterna i ton var för sig sammanräknas till totalsummor för hela perioden samt därefter summan av vins-

83 terna utslås på det totala tontalet, varigenom erhålles en medelnettovinst per ton för perioden. Om något eller några år i stället givit förlust, skall uppenbarligen denna frånräknas summan av vinsterna och den sålunda reducerade summan det oaktat utslås på den totala malmkvantiteten, inberäknat vad som utfraktats under förluståren. Alternativ B åter innebär, att nettovinsten per ton uträknas för varje år i tioårsperioden genom att nettovinsten för vederbörande år utslås på den under det året utfraktade kvantiteten, varefter en medelnettovinst per ton för hela perioden erhålles genom att addera de erhållna talen och dividera summan med 10. Beträffande ett förlustår bör tydligen i princip förlusten utslås på den under detta år utfraktade kvantiteten och det sålunda erhållna negativa värdet fråndragas vid hopsummeringen och alltså bringas att inverka på slutresultatet. Vid valet mellan dessa båda tolkningsmöjligheter erbjuder avtalets avfattning föga ledning. Till stöd för alternativ A kan möjligen åberopas bestämmelsen i § 25 mom. 2 tredje stycket. Därest under tioårsperioden den sammanlagda fraktade kvantiteten icke uppgått till 42 500 000 ton, skall enligt denna bestämmelse till grund för lösesummans beräkning i stället läggas en tiondel av den verkliga kvantiteten. När det för detta fall gives anvisning på att hopsummera de olika årskvantiteterna och med ledning därav uträkna ett medeltal, kan detta tänkas giva uttryck för en allmän princip, som skulle innebära att även vid beräkning av ett medeltal för nettovinsten en motsvarande addition av de olika årens nettovinster bör äga rum. Å andra sidan kunde det synas ligga nära att till förmån för alternativ B åberopa, att när det i andra stycket talas om medelnettovinst per ton, en hänvisning göres till § 5, där det just föreskrives, att nettovinsten för varje år skall utslås på antalet ton malm, som fraktats under året. Det märkes emellertid, att hänvisning till § 5 skett också i den efterföljande § 26, där fråga icke är om medelnettovinst per ton utan om medelnettovinst såsom sådan. Härom hänvisas till vad i ett följande sammanhang sägs om § 26. Vad därefter angår de skäl, som ur konstruktiv synpunkt kunna tala för det ena eller det andra av de båda alternativen har till stöd för alternativ B framdragits följande synpunkter. I de äldre avtal, som sedermera ersatts av 1927 års, var LKAB:s brytningsrätt avsevärt begränsad, och det var efter denna begränsade brytningsrätt som lösesumman skulle beräknas. När sedermera en utökad brytningsrätt medgavs — varigenom möjlighet till större årsvinster bereddes — var man angelägen att betona, att den ökade brytningen icke därjämte skulle få verka höjande på lösesumman. I överensstämmelse härmed har föreskrivits, att det kapitalvärde, som staten har att inlösa, skall beräknas icke på vinsten av hela den numera medgivna brytningen utan på vinsten av en i avtalet angiven, mera begränsad brytning. Om nu nettovinsten under vissa år av tioårsperioden på grund av den större brytningen kommer att uppgå till avsevärt högre belopp än som skulle hava blivit resultatet på basis av enbart grundkvantiteten, måste detta visserligen medföra, att nettovinsten per ton malm för varje sådant år blir väsentligt högre än vad den eljest skolat bliva, men ifrågavarande vinsttoppar böra enligt den nu refererade meningen icke därjämte få verka höjande på medelnettovinsten per ton malm för hela perioden och därmed på lösesumman genom att de sammanräknas med vinsterna för övriga år och sålunda slås ut jämväl å de malmkvantiteter, som utfraktats under dessa senare år. Denna tankegång är utan tvivel i vissa avseenden beaktansvärd. Enligt vår mening torde man dock icke kunna antaga, att densamma ligger till grund för avtalet. Till en början kan framhållas, att vinsttopparna även enligt alternativ B måste, ehuru i mindre mån än enligt alternativ A, verka höjande på medelnettovinsten per ton för hela perioden, då ju detta värde icke kan undgå att influeras av att nettovinsten per ton för visst eller vissa år är ovanligt hög. Det viktigaste är emellertid,

84 att beräkningssättet enligt alternativ B lider av en konstruktiv svaghet, i det att nämnda beräkningssätt kan föranleda ett orimligt och icke avsett resultat för det fall att i tioårsperioden ingå ett eller flera år, som utvisat stor förlust. En stor vinst kan icke uppstå annat än när tontalet utfraktad malm varit stort. Även om nettovinsten per ton då blir hög, kan det dock aldrig bliva fråga om några orimliga proportioner. En stor förlust åter kan endast uppkomma, när tontalet utfraktad malm varit litet. Om LKAB:s mycket stora allmänna omkostnader för visst år skola slås ut på ett obetydligt tontal, blir förlusten uträknad per ton oproportionerligt hög i förhållande till den per ton uträknade vinsten under andra år. I extrema fall skulle förlusten per ton under ett år rent av kunna tänkas bliva så stor, att en sammanräkning enligt alternativ B med vinsterna per ton under andra år i tioårsperioden skulle kunna giva ett minusvärde såsom medeltal per ton för hela perioden. Även om man skulle vilja betrakta ett dylikt resultat mera såsom ett tankeexperiment, kan det dock — enligt vad vi inhämtat — lätteligen inträffa, att förlusten per ton för visst år blir så stor, att den vid ett beräkningssätt enligt alternativ B i varje fall ytterst kraftigt nedtrycker medelnettovinsten per ton för en tioårsperiod, som i övrigt lämnat goda vinster. Det har sagts, att den nu anförda ofördelaktiga konsekvensen av alternativ B skulle kunna neutraliseras genom att år, som utvisade underskott, utfördes med ett nollvärde. Utan något som helst stöd vare sig i avtalets ordalydelse eller i de uttalanden, som gjorts under förarbetena till detta, torde man dock svårligen kunna tolkningsvis inlägga en dylik mening i avtalet. Det må för övrigt framhållas, att förlustårens utförande med nollvärde vid beräkningssätt enligt alternativ B i många fall skulle kunna medföra högre medelnettovinst per ton än som skulle bliva resultatet vid en beräkning enligt alternativ A. Vidare måste en jämförelse mellan 1927 års avtal och tidigare avtal anses giva stöd för en tolkning enligt alternativ A. Ursprungligen voro inlösningsbestämmelserna i vissa hänseende avfattade på ett annat sätt. Enligt 1907 års avtal skulle sålunda i händelse av aktiernas inlösning värdering av aktierna verkställas av nio ojäviga män, utsedda på visst i avtalet angivet sätt. Vid värderingen skulle uppskattning ske av den årliga medelvinst LKAB skäligen borde anses hava haft å försäljning av den malm, som bolaget brutit och tillgodogjort sig under en tioårsperiod. Om kvantiteten malm under perioden överstigit visst tontal, skulle från beräkningen uteslutas den vinst, som belöpt å de överskjutande kvantiteterna. Här var sålunda fråga om en uppskattning av årsmedelvinsten, grundad omedelbart på förhållandena under hela tioårsperioden och icke på den vinst eller förlust per ton malm, som belöper på varje särskilt år. Bestämmandet av årsmedelvinsten såsom sådan under en viss tidsperiod torde emellertid siffermässigt icke kunna försiggå på annat sätt än genom hopsummering av de särskilda årsvinsterna och summans dividerande med antalet år, alltså en metod, som i princip är likartad med den i alternativ A använda. Någon ändring i denna metod gjordes icke i de följande avtal från åren 1908, 1913 och 1922, där frågan om inlösningen berördes, även om i dessa avtal inlösningsbestämmelserna i vissa hänseenden påbyggdes. När sedermera 1927 dessa bestämmelser erhöll sin nuvarande avfattning, antyddes icke på något sätt, att detta skulle medföra någon principiell ändring i fråga om beräkningssättet. Tvärtom uttalades av vederbörande departementschef vid avtalsförslagets framläggande för riksdagen (prop. 241/1927 s. 60), att bestämmelserna i stort sett anslöto sig till de förut gällande. I detta sammanhang må slutligen erinras om en i § 26 av 1927 års avtal upptagen bestämmelse om rätt för staten att företaga inlösen av stamaktierna i LKAB å annan tid än den, som angives i § 25. Lösesumman skall i sådant fall, med avdrag för vad av densamma proportionellt må kunna belöpa på stamaktier, som ej ägas av TGO, uppgå till ett belopp lika med 20 gånger halva LKAB:s årliga medelnettovinst enligt § 5 (ökad med hela royaltyn enligt § 4) under den tioårs-

85 period, vars sista dag infaller ett år före inlösningsdagen. På samma sätt som i de äldre avtalen beräknas alltså här inlösningssumman direkt efter medelvinsten under tioårsperioden utan uträknande av medelvinsten per ton såsom i § 25. Icke heller i fråga om denna bestämmelse har någon antydan gjorts, att beräkningssättet skulle skilja sig från det, som skall komma till användning i fall enligt § 25. Det finns med hänsyn härtill anledning att antaga, att man tänkt sig beräkningen skola försiggå efter i huvudsak samma metod, vare sig fråga är om uträkning av medelvinsten såsom sådan eller det gäller uträkning av medelvinsten per ton. Då den förra, såsom tidigare anförts, icke torde kunna uträknas annat än efter metod, principiellt överensstämmande med alternativ A, måste detta peka på nämnda alternativ, jämväl när fråga blir om uträknande av medelvinsten per ton. På grund av vad sålunda anförts få vi såsom vår uppfattning uttala, att avtalet i vad gäller uträknande av »LKAB:s medelnettovinst per ton enligt § 5» bör tolkas såsom avseende en uträkningsmetod jämlikt ovan angivna alternativ A. II. I 1927 års avtal är § 5, såsom redan tidigare delvis refererats, av följande lydelse: LKAB:s utdelningsbara nettovinst, efter royalty, skatter och avskrivningar, skall for varje särskilt bokslutsår lika fördelas på antalet ton malm, som under året fraktats å järnvägen Svartön—Biksgränsen enligt bestämmelserna i detta kontrakt. Denna nettovinst per ton skall fördelas mellan preferens- och stamaktier på följanJ de sätt: a) För tiden från och med den 1 oktober 1927 till och med den 30 september 1947 tilldelas preferensaktierna ett belopp per ton, som med 75 öre understiger halva nettovinsten per ton. Återstoden av nettovinsten tilldelas stamaktierna. b) För tiden från och med den 1 oktober 1947 skall nettovinsten per ton i vad den belöper på en under bokslutsåret bortfraktad kvantitet av intill 3 750 000 ton delas lika mellan preferens- och stamaktier, och i vad den belöper på överskjutande kvantiteter fördelas med två tredjedelar till preferensaktierna och en tredjedel till stamaktierna. Med anledning av förhållanden, som stodo i samband med den ekonomiska krisen i början av 1930-talet, slöts år 1932 ett nytt avtal, som i vissa hänseenden innefattade modifikationer i 1927 års avtal. I detta sammanhang är av huvudsakligt intresse, att under det § 5 i 1927 års avtal stipulerade utdelning av hela nettovinsten, öppnades genom 1932 års avtal möjlighet till fondering. Enligt vad vederbörande departementschef uttalade vid avtalsförslagets framläggande för riksdagen (prop. 173/1932 s. 20) avsågs därmed i främsta rummet att under goda verksamhetsår kunna avsätta belopp till gäldande av de på samma års inkomst belöpande skatter. Avtalet innehöll därjämte, bland annat, att i händelse LKAB:s balansräkning uppvisade förlust, skulle den royalty, som enligt 1927 års avtal tillkomme staten, och det frakttillägg, som tillkomme statens järnvägar, kunna, om bolaget så önskade, få förbliva innestående hos bolaget såsom en dess skuld. Avtalet av 1932 upptog bland annat följande bestämmelser: § 4. Genom å ordinarie bolagsstämma fattat beslut må till omfattning och för ändamål, som godkännas av röstande, vilka företräda mer än hälften av preferensaktiekapitalet, fondering av bolagets vinstmedel äga rum utöver föreskriven avsättning till reservfond. För att beslut om i anspråktagande av sålunda fonderade medel skall vara giltigt erfordras, att det biträdes av preferensaktieäsare på sätt nyss blivit sagt.

86 § 6. I händelse statsinlösen av stamaktierna enligt 1927 års avtal kommer till stånd, skall vid uppskattning av den till grund för beräknandet av lösesumman liggande medelnettovinsten per ton malm iakttagas, att bolagets årliga utgifter under den i §§ 25 och 26 av nyssnämnda avtal omförmälda tioårsperiod skola ökas med ett belopp motsvarande 5 procent ränta såväl å innestående royalty och utöver reservfonden fonderade vinstmedel som å att royalty, som för något år av tioårsperioden tillkommit staten, skall tilläggas medelnettovinsten, oavsett om royaltyn till staten utbetalats eller fått hos LKAB innestå, samt att nettovinsten för ett visst år icke skall anses ökad genom att sådana vinstmedel, som enligt § 4 härovan ett tidigare år fonderats utöver föreskriven ersättning till reservfond, tagits i anspråk för bestridande av någon bolagets kostnad eller utdelning och ej heller anses minskad därigenom att dylik fondering sker. Vidare skall vid inlösen TGO utöver den sålunda beräknade lösesumman tillgodoföras ersättning motsvarande dels hälften av LKAB:s fonderade vinstmedel utom reservfonden och dels hälften av Den a n d r a fråga, som underställts oss, gäller nu spörsmålet huruvida med ordet »skatter» i § 5 av 1927 års avtal avses de under respektive år i verkligheten betalade skatterna eller de å samma års inkomst belöpande och senare till betalning förfallna skatterna. Såsom ovan framhållits, förutsattes enligt § 5 i 1927 års avtal, att fondering icke skall förekomma i vidare mån än som enligt lag skall ske till reservfonden, utan att hela den utdelningsbara nettovinsten skall utdelas till aktieägarna. Vid tillkomsten av 1927 års avtal måste med hänsyn härtill hava jämväl förutsatts, att vinsten skulle beräknas efter avdrag för de skatter, som betalats under bokföringsåret. Frågan är följaktligen, huruvida någon ändring i denna senare förutsättning kan tänkas hava skett genom att avsättning för skatter medgivits enligt 1932 års avtal. I detta hänseende märkes till en början den praktiska omöjligheten att vid bokslutet fixera beloppet av de skatter, som belöpa på inkomsten under bokföringsåret. Skatterna äro ju då icke till beloppet fastställda. Avsättning för skatter kan följaktligen icke ske annat än approximativt, och en justering av vinstberäkningen måste alltså göras i efterhand, sedan skatterna blivit fastställda. Men vidare bör uppmärksammas, att medel, som avsättas visst år till täckande av skatter, vilka belöpa på det årets inkomst, icke kunna anses representera någon bolagets skatteskuld. De skilja sig i princip icke från medel, som avsatts till en allmän dispositionsfond. Detta har också kommit till uttryck i § 6 av 1932 års avtal. I händelse av statsinlösen av stamaktierna enligt 1927 års avtal föreskrives där, å ena sidan, att vid uppskattning av medelnettovinsten bolagets utgifter under tioårsperioden skola ökas med ett belopp motsvarande 5 procent ränta å fonderade vinstmedel utöver reservfonden, men å a n d r a sidan, att TGO utöver den beräknade lösesumman skall tillgodoföras ersättning motsvarande hälften av fonderade vinstmedel utom reservfonden. Vad sålunda stadgas i § 6 av 1932 års avtal utgör ett kraftigt stöd för att man vid tillkomsten av nämnda avtal icke avsåg, att vinstberäkningen enligt § 5 i 1927 års avtal i fortsättningen skulle ske efter avdrag för de å årets inkomst belöpande skatterna i stället för såsom tidigare för de under året betalade skatterna. Med en vinstberäkning, verkställd med hänsyn till belöpande skatter, låter det sig nämligen följdriktigt icke förena att de för skatteändamål fonderade medlen skola vid statsinlösen av stamaktierna till hälften tillfalla TGO

87 utöver lösesumman. Och icke heller kan det vid en dylik vinstberäkning — vilken alltså såsom konsekvens måste medföra att TGO icke erhåller del i de fonderade skattemedlen — vara rimligt att minska lösesumman genom att vid beräkningen av medelnettovinsten påföra bolaget ränta å samma skattemedel. Med hänsyn till dessa omständigheter få vi såsom vår uppfattning uttala, att bestämmelserna i § 5 av 1927 års avtal böra i fråga om avdrag för skatter tolkas såsom avseende de skatter, vilka betalats under bokföringsåret. Stockholm den 4 januari 1944. N. Gärde

Arthur

Lindhagen

\

88 Bilaga 4

PM angående

de s a m h ä l l s e k o n o m i s k a

verkningarna av statens i n l ö s e n av de

TGO tillhöriga aktierna i L K A B Inledande anmärkningar Föreliggande PM avser att belysa de samhällsekonomiska verkningarna av en statlig inlösning av TGO:s aktier i LKAB. Denna uppgift måste väsentligen komma att gälla TGO:s disposition av lösensumman, verkningarna därav samt de ekonomisk-politiska åtgärder som eventuellt behöver vidtagas för att neutralisera vissa av dessa verkningar. Innan vi övergår till en behandling av dessa frågor, bör dock en inlösnings omedelbara verkningar på inkomst- och förmögenhetsbildning något beröras. Den vinst, som enligt utredningens beräkningar skulle tillföras staten genom inlösning av TGO:s aktier i LKAB, får förutsättas avspeglad i någon ändring av inkomst- och förmögenhetsfördelningen i samhället jämfört med förhållandena vid icke-inlösning. Biktningen och omfattningen av dessa verkningar är beroende av i vad mån och med vilka medel de icke önskade verkningarna av inlösningen neutraliseras. Som närmare skall diskuteras i följande avsnitt kommer sannolikt TGO:s vid inlösning starkt förbättrade likviditet att utlösa en tendens till ökad realinvestering inom TGO eller — genom kapitaltillskott i en eller annan form från TGO inom andra företag. Blott det faktum att staten löser in TGO:s andel i LKAB kan emellertid icke utgöra ett rationellt skäl att låta den totala investeringsvolymen i samhället öka. Vi utgår därför ifrån att den ökning i investeringarna, som inlösningen direkt ger upphov till, skall neutraliseras av minskning på annat håll. Vi utgår också ifrån att denna minskning skall lokaliseras så att volymen av privata investeringar exklusive bostadsbyggandet blir oförändrad (jämfört med förhållandena vid icke-inlösning). Under dessa förutsättningar beträffande den realekonomiska utvecklingen får statens vinst antagas motsvarad, mer eller mindre, av förluster (dvs. jämfört med förhållandena vid icke-inlösning), huvudsakligen lokaliserade inom grupperna företagare och större kapitalägare. Det förefaller emellertid föga sannolikt att dessa gruppers konsumtion skulle komma att påverkas nämnvärt därav på kort sikt, bland annat därför att inkomstomfördelningen går via bolag med — enligt vad erfarenheten visar — trögrörliga utdelningar. I varje fall bortser vi därifrån i det följande, som väsentligen gäller förloppet på förhållandevis kort sikt. TGO:s dispositioner Enligt avtalet mellan TGO och staten har staten vid inlösning tre alternativa möjligheter att likvidera TGO:s fordran, nämligen: a) kontant inom 1 år efter 30/9 1957 b) avbetalning på 5 år c) avbetalning på 10 år. Den följande framställningen kommer att utgå från att staten erlägger lösensumman kontant. Det förlopp, som kommer att inträda efter statens inlösen, och därmed de åtgär-

89 der som lämpligen bör vidtagas, betingas av det sätt på vilket TGO kommer att disponera lösensumman. Det säger sig självt att här icke kan komma ifråga att försöka prognosticera dessa dispositioner. För att följande diskussion av verkningarna av möjliga alternativa dispositioner icke skall bli onödigt vidlyftig, bör dock så långt möjligt göras en avgränsning av de dispositionsmöjligheter, som kan tänkas bli utnyttjade i någon större utsträckning. Vad först beträffar investeringar utomlands, är det visserligen möjligt att någon tilldelning av valutor skulle ges för sådana investeringar som står i direkt samband med TGO:s inhemska verksamhet, men det förefaller uteslutet att det här skulle kunna bli fråga om några större belopp. En annan möjlighet, som med hänsyn till beskattningen synes komma att utnyttjas i endast begränsad utsträckning om någon, är utskiftning till aktieägarna. I den mån utskiftning sker, får förutsättas att aktieägarna kommer att i huvudsak disponera de utskiftade medlen för finansiell investering. Om verkningarna därav gäller i stort sett samma som nedan sägs om finansiell investering inom TGO. Återstående möjligheter för TGO att disponera lösensumman kan grupperas på följande sätt: 1. Bealinvestering inom det egna företaget. 2. Finansiell investering, som direkt föranleder realinvestering till motsvarande belopp inom annat företag. 3. Finansiell investering, som icke direkt leder till motsvarande realinvestering inom andra företag. Bealinvestering inom det egna företaget kan komma att gälla utvidgning av redan pågående verksamhet (de mellansvenska gruvorna, handelsflottan etc.) eller nystartad verksamhet. I den mån TGO icke kommer att disponera medlen för sådana investeringar inom det egna företaget, har man att räkna med möjligheten av att andra företag, i synnerhet sådana som är nära lierade med TGO eller den bank TGO anlitar sättes i tillfälle att genom kapitaltillskott i en eller annan form från TGO utföra investeringar, som annars icke skulle ha kommit till stånd alls eller förrän senare, överföringen av medel från TGO kan ske via köp av nyemitterade aktier eller genom direkta lån. Utan kännedom om föreliggande investeringsplaner är en uppskattning av de här berörda investeringarna inte möjlig. Men det förefaller rimligt att räkna med en maximal investeringsökning (enligt punkterna 1 och 2) på något hundratal miljoner kronor per år under en 3—5-årsperiod. Som jämförelse kan nämnas att ökningen i industrins totala investeringar under 1954 uppgick till 330 miljoner kronor (1953 års p r i s e r ) , att industrins bruttoinvesteringar detta år uppgick till ca 2 500 miljoner kronor och de totala bruttoinvesteringarna till'ca 11 600 miljoner kronor. Även vid detta maximiantagande för realinvestering inom egna eller andra företag får TGO ett omfattande finansiellt placeringsbehov. För mer långsiktig finansiell investering finns bl. a. alternativet aktier eller obligationer. Såsom förhållandet mellan avkastning på obligationer f. n. är och rimligtvis kan väntas bli i framtiden, är varaktig placering i aktier överlägsen placering i obligationer, främst därför att aktieutdelning icke beskattas hos köparen, när denne är ett aktiebolag. 1 Med hänsyn till det placeringsbara beloppets storlek förefaller det dock uteslutet att hela detta belopp skulle, omedelbart eller inom något år, placeras i gamla aktier. Bolagets efterfrågan av aktier kommer att sänka avkastningen på aktier i förhållande till avkastningen på obligationer; visserligen kan denna relativa sänkning av aktieräntan drivas ganska långt med hänsyn till nyssnämnda skatteregel innan placering i obligationer blir mer attraktiv än placering i aktier för bolaget, men fördelaktigast möjliga köp förutsätter att köpen fördelas över en tämligen lång tidrymd. 1

Med vissa, i detta sammanhang icke relevanta undantag.

90 Detta gäller om placering på längre sikt. I den mån medlen är reserverade för framtida investeringar inom egna eller andra företag, kommer även aktieplacering att få spekulativ och temporär karaktär, i vilket fall placering i obligationer eller i bank inte behöver framstå som ett lika ofördelaktigt alternativ som vid varaktig placering. Vid sidan om bolagets eventuella efterfrågan av obligationer kan efterfrågan av obligationer (bl. a. från dem som sålt gamla aktier till bolaget) väntas öka åtminstone i någon mån till följd av inlösningen — även vid oförändrad obligationsränta — på grund av den förändrade relationen mellan obligations- och aktieavkastning. Vi förutsätter här att den ökade efterfrågan på obligationer jämnt neutraliseras genom emission av långa statliga obligationer. Bankernas likviditet och statens upplåning Inlåningsöverskottet i affärsbankerna kommer primärt att öka med samma belopp som lösensumman. Inlåningsöverskottets storlek påverkas ej av om TGO använder medlen till realinvestering eller till inköp av nyemitterade eller gamla aktier eller placerar dem direkt i bank u n d e r den förutsättning som vi här utgått ifrån, nämligen att den realekonomiska utvecklingen i stort sett inte påverkas av inlösningen. Under denna förutsättning — som innebär att bland annat sedelomlopp och valutautveckling kan förutsättas opåverkade — återkommer pengarna till bankerna antingen som ökad inlåning eller som avbetalning på lån. Däremot sker en reduktion av inlåningsöverskottet i samma mån som bolaget självt eller andra placerare än banker till följd av bolagets transaktioner efterfrågar nyemitterade statsobligationer, vilket kan väntas ske — såsom utvecklats ovan — även vid oförändrad obligationsränta. Bortsett från att inlåningsöverskottet kan komma att påverkas även av eventuella, av inlösningen betingade obligationstransaktioner mellan bankerna och allmänheten och bortsett från det belopp av nyemitterade långa statsobligationer, som kan komma att stanna hos bankerna själva, ökas sålunda bankernas inlåningsöverskott med lösensummans belopp minskat med den ökning av den långfristiga statsupplåningen som sker i samband med inlösningen, förutsatt att inlösningen icke förändrar statens utgiftsöverskott med mer (eller mindre) än lösensumman. Giltigheten av sistnämnda förutsättning är bland annat beroende av vilka medel, som kommer att användas för att hålla den totala investeringsvolymen oförändrad. I den mån exempelvis räntehöjning anlitas, kommer efterhand statens skatteintäkter att (vid givna skatteskalor) ökas som följd av den med räntehöjningen förbundna inkomstökningen; å andra sidan kommer — om hyrorna skall hållas oförändrade — statens utgifter för räntesubventioner att öka. Vad beträffar täckningen av det lånebehov för staten, som inlösningen ger upphov till, får förutsättas att riksbanken medverkar vid själva betalningstillfället. Som framgår av det nyss anförda, kommer emellertid staten efterhand (och för övrigt ganska snart) att kunna låna upp ett belopp på marknaden, som tämligen exakt täcker det av inlösningen betingade lånebehovet. Som förut nämnts kan, även vid oförändrad obligationsränta, en del av lånebehovet väntas bli täckt genom långfristig upplåning. Besten är jämnt lika med bankernas kassatillskott, och detta kan väntas bli placerat i skattkammarväxlar eller korta obligationer. Allt detta gäller under förutsättning att den realekonomiska utvecklingen förblir i huvudsak opåverkad av inlösningen. Som framgått av det tidigare anförda kan emellertid den totala investeringsvolymen icke antagas bli opåverkad utan att någon eller några restriktiva åtgärder vidtages. Vi har därmed kommit över till det ekonomisk-politiska problemet.

91 Neutraliserande åtgärder Kassareservsbestämmelser och liknande åtgärder. Ökningen av bankernas likviditet är kanske det mest iögonfallande draget i den situation som uppkommer efter inlösningen. Det kan därför ligga nära till hands att vilja se följande fråga som det väsentliga ekonomisk-politiska problemet i samband med inlösningen: Hur skall man kunna hindra bankernas ökade likviditet från att framkalla ökad utlåning från bankerna? Det vore emellertid felaktigt att utgå ifrån att en tillräcklig åtgärd skulle vara att •—• med kassareservsbestämmelser, likviditetsöverenskommelser eller på annat sätt — hindra bankerna från att öka sin utlåning. Som förut nämnts kan en del av de med ökad realinvestering förbundna transaktionerna väntas gå vid sidan om bankerna. Detta gäller om realinvestering inom TGO och inom företag, som i en eller annan form får kapitaltillskott direkt från TGO. Om övriga investeringar vore helt beroende av banklån, skulle alltså för oförändrad investeringsvolym krävas en kompenserande minskning i bankernas utlåning till dessa övriga låntagare. Emellertid gäller — helt allmänt — att utvecklingen av bankernas balanser icke står i något enkelt, fast förhållande till den realekonomiska utvecklingen. Bankernas utlåning kan sålunda mycket väl vara oförändrad samtidigt som investeringsvolymen växer och vice versa. Även om det därför är svårt att på förhand närmare bestämma hur kassareservsbestämmelser eller likviditetsöverenskommelser skall utformas för att en viss investeringsvolym skall komma till stånd, är därmed icke sagt att sådana åtgärder icke skulle vara lämpliga att, ensamma eller i förening med andra åtgärder, neutralisera störningar av den typ som det här är fråga om. Osäkerhet rörande verkningarna kännetecknar ju de flesta ekonomisk-politiska medel. En speciell omständighet, som i detta sammanhang kan vara värd att beakta, är att det primära likviditetstillskottet kan antagas bli i hög grad koncentrerat till en enda bank. Detta behöver dock icke nödvändigtvis vara en olägenhet, om saken ses uteslutande ur synpunkten av ifrågavarande åtgärders effektivitet. En annan sak är att fördelningen mellan bankerna av den totala utlåning, som åtgärderna avser att begränsa, påverkas. Emellertid får förutsättas att — efterhand som den av inlösningen framkallade kedjan av transaktioner genomföres — en viss utjämning mellan bankerna i berörda avseenden kommer att ske. Räntehöjning. Det brukar förutsättas att en räntehöjning verkar investeringsbegränsande på två vägar, genom att öka kapitalkostnaderna och genom att minska kreditinstitutens villighet och/eller förmåga att ge kredit. Sistnämnda effekt skulle uppkomma därigenom att en räntehöjning dels skulle-minska kreditinstitutens benägenhet att genom försäljning av obligationer skaffa underlag för kreditgivning, dels skulle få allmänheten att byta ut banktillgodohavanden mot obligationer och därmed minska bankernas likviditet. Tendensen har på senare tid varit att vilja tillmäta dessa verkningar — som kan sägas innebära att en räntehöjning förstärker det kreditransonerande momentet i bankernas verksamhet — en allt större betydelse. Det skulle föra för långt att i detta sammanhang ta upp en mera ingående diskussion om beskaffenheten och styrkan av ränteförändringars verkningar. En enda synpunkt må framhållas: Om det är riktigt att en räntehöjning verkar huvudsakligen genom att minska bankernas likviditet, måste rimligtvis denna effekt bli större om man — genom reglering eller överenskommelser — differentierar räntehöjningen så att den huvudsakligen eller uteslutande läggs på obligationsräntan (eventuellt räntan på statsobligationer), eftersom allmänhetens benägenhet att omfördela sina placeringar från banktillgodohavanden till obligationer i så fall får väntas bli större än vid en allmän räntehöjning. Därmed är icke sagt att det icke skulle vara möjligt att enbart med räntehöj-

92 ning (i en oreglerad marknad) hålla nere investeringsvolymen på en viss önskad nivå. Detta är otvivelaktigt möjligt, om man bara är beredd att gå tillräckligt långt och är beredd att acceptera konsekvenserna i övrigt. I detta sammanhang bör erinras om den förskjutning i räntestrukturen som kan väntas följa av statens inlösen av TGO:s aktier i LKAB. Bedan genom den ovan berörda förskjutningen i förhållandet mellan obligations- och aktieränta förutsätter ett bibehållande av oförändrad genomsnittlig räntenivå (i vid mening) att obligationsräntan höjs. I den mån det föreligger ett bestämt förhållande mellan investeringsbenägenhet och den genomsnittliga räntenivån, är emellertid denna höjning ensam icke tillräcklig för att investeringsbenägenheten skall bli oförändrad, eftersom — enligt vad ovan anförts — benägenheten att investera vid given räntenivå kan antagas öka som följd av inlösningen. Finanspolitiska åtgärder. Det kan kanske förefalla som om de av inlösningen framkallade störningarna på grund av sin natur med nödvändighet skulle påkalla någon form av kreditpolitiska åtgärder. Så är emellertid icke fallet. I princip är det möjligt att genom finanspolitiska åtgärder (investeringsavgifter och/eller ordinära skatter) helt eliminera behovet av en mera restriktiv kreditpolitik. Investeringsavgifter påverkar p r i m ä r t benägenheten att investera; skatter i allmänhet påverkar (bland annat) företagens möjligheter att finansiera investeringar genom att påverka möjligheterna till självfinansiering och/eller genom att påverka bankernas likviditet. En särskild omständighet, som här kan vara värd att framhålla, är att den nuvarande investeringsavgiften endast drabbar större investeringar. Den investeringsökning — inom en given volym av totala investeringar — som inlösningen ger upphov till, får förutsättas väsentligen utgöras av större investeringar. Det innebär att en investeringsavgift kan väntas i högre grad än en räntehöjning verka för bibehållande av samma förhållande mellan stora och små investeringar vid inlösning som vid icke-inlösning. Men självfallet behöver detta icke nödvändigtvis vara en värdefull egenskap. Konklusion Det kan icke vara vår uppgift att här föreslå vilka åtgärder eller vilken kombination av åtgärder som bör vidtagas för att neutralisera de med inlösningen förbundna störningarna. Dels är detta en fråga om politiska värderingar, dels kommer inlösningen att ske i en framtid som — även om engångsbetalning väljes — är alltför avlägsen för att något bestämt skall kunna sägas om det ekonomiska läge som då råder. Det kan här vara på sin plats att ännu en gång understryka att alla utsagor i det tidigare om inlösningens verkningar gäller med icke-inlösning som jämförelseled. I verkligheten kan motriktade störningar tänkas inträffa, vilka helt eller delvis eliminerar behovet av faktiska åtgärder i restriktiv riktning. 1 Sammanfattningsvis kan sägas att de av inlösningen betingade störningarna knappast kan väntas bli av annan storleksordning än dem som staten (inklusive de penningvårdande myndigheterna) ständigt måste vara beredd att möta i sin ekonomiska politik. Detta gäller redan om verkningarna av inlösning med engångsbetalning. Verkningarna om något av avbetalningsalternativen väljes är av samma typ och behöver därför inte diskuteras särskilt. De genom inlösningen framkallade realinvesteringarna torde i de olika alternativen vara i stort sett de samma, varför skiljaktigheterna främst avser storleken av de störningar som in1 Här må framhållas att den i proposition till årets riksdag föreslagna omläggningen av företagsbeskattningen kan, om den genomföres nu, väntas få särskilt stor investeringsdämpande effekt mer eller mindre samtidigt med att statens inlösen av TGO:s aktier i LKAB får sin största verkan i investeringsökande riktning.

93 träder på kreditmarknaden. Ovissheten om det ekonomiska läge som kommer att råda vid inlösningstidpunkten, liksom om de neutraliserande åtgärder som kommer att tillgripas, gör det föga meningsfullt att i detta sammanhang väga den ökade räntekostnaden för staten vid de olika avbetalningsalternativen mot minskningen i störningarnas omfattning. G.

Arvidsson

K.

Wickman

Bilaga 5

VÄRLDENS JÄRNMALMSFÖRSÖRJNING OCH

LKAB-MALMERNA

Innehåll K a p . I.

Järnmalmen och järnet A. Järnmalmerna B. Sovring och anrikning C. Röstning och sintring D. Masugnen och tackjärnet E. Ståltillverkningen K a p . I I . Världens järnmalmstillgångar K a p . I I I . De större järnmalmsfyndigheterna A. Konkurrenter på den egna hemmamarknaden 1. USA 2. Storbritannien 3. Västtyskland 4. Belgien—Luxemburg B. Konkurrenter på exportmarknaden 1. Frankrike 2. Spanien 3. Sovjetunionen 4. Franska Nordafrika 5. Franska Västafrika (Conakry) 6. Brittiska Västafrika (Sierra Leone) 7. Liberia 8. Indien 9. K a n a d a 10. Venezuela 11. Brasilien 12. Chile 13. Peru K a p . IV. Järnmalmsbehovet och järnmalmsförsörjningen A. USA B. Storbritannien C. Västtyskland D. Frankrike E. Belgien—Luxemburg F . Sovjetunionen K a p . V. Sveriges exportmalmer A. Malmtillgångarna 1. Lappland 2. Bergslagen 3. Totaltillgångar B. Brytning och export K a p . VI. LKAB-malmernas framtid Källförteckning

7—550649

t

100 100 102 103 103 106 110 115 115 115 120 122 125 125 125 128 129 129 129 131 131 132 132 135 137 139 139 140 142 147 148 151 151 152 154 154 155 157 159 159 168 !81

99 Till Ordföranden i utredningen rörande statens inlösen av stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag Kungl. Maj:t tillkallade den 17 december 1954 sakkunniga att utreda frågan om statens inlösen av stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag uppdrog chefen för finansdepartementet den 13 januari 1955 åt undertecknade att biträda de sakkunniga och i samråd med dessa verkställa undersökning om utnyttjandet och värdet av nämnda bolags malmtillgångar m. m. Sedan detta uppdrag nu slutförts får vi härmed överlämna resultatet av den verkställda undersökningen. Stockholm den 4 mars 1955. Olof Asplund

Åke Englund

Ingvar Janelid

S. v. Porat

Erik

Grafström /. Sahlin

100 KAPITEL I Järnmalmen och järnet

För att klargöra och definiera vissa i den följande framställningen använda begrepp skall inledningsvis lämnas en orienterande översikt över olika slag av järnmalmer, olika processer för järnets utbringande ur malmen och omarbetning till stål samt inverkan av järnmalmens beskaffenhet vid dessa processer. A. Järnmalmerna Näst efter syre, kisel och aluminium är järnet det i jordskorpan rikligast förekommande grundämnet. Den genomsnittliga halten av järn i jordskorpan har beräknats till 4,7 %. För industriell utvinning av järn kan man av ekonomiska skäl endast utnyttja naturtillgångar med väsentligt högre järnhalt än det ovan nämnda genomsnittet. Sådana koncentrationer med högre järnhalt, vilka kan betraktas som järnmalmer, har bildats på många ställen i jordskorpan genom eruptiv verksamhet under tidiga skeden eller genom utfällning ur i berggrunden cirkulerande järnhaltiga lösningar etc. Vilken järnhalt som utgör minimum för att en malm skall anses ekonomiskt utnyttjningsbar och sålunda brytvärd är beroende av malmens beskaffenhet, dess läge ur transportsynpunkt m. m. E n förskjutning nedåt av minimigränsen sker också successivt med förbrukningen av de rikare tillgångarna och med teknikens utveckling. I Sverige brytes ingen j ä r n m a l m under 30 % järn, i utlandet går man ofta ned till 25 % och i enstaka fall ännu lägre. De rikaste järnmalmerna innehåller 65—70 % järn. Såsom rik malm betecknas i internationell europeisk statistik (Europakommissionen m. fl.) malm med över 42 % järn och som fattig malm sådan med lägre järnhalt. I vissa länder sätter man dock ofta gränsen högre eller lägre, beroende på hur de aktuella tillgångarna fördelar sig med avseende på järnhalten. I metallisk form förekommer j ä r n i naturen endast i ytterst små mängder. I regel är järnet kemiskt bundet vid syre (oxider), svavel (sulfider) eller i andra kemiska föreningar. De järnförande sulfidiska malmerna, svavelkis och kopparkis, används endast i liten omfattning för järnframställning och endast i andra hand sedan deras innehåll av svavel och koppar utvunnits.

101 De egentliga järnmalmerna har efter det järnbärande mineral, i vilket järnet huvudsakligen ingår, erhållit olika benämningar, av vilka de viktigaste är följande: Magnetit ( s v a r t m a l m ) : metallglänsande, svart, starkt magnetisk; innehåller oxid av sammansättningen F e 3 0 4 med 72 % järn. Hämatit (blodsten, j ä r n g l a n s ) : metallglänsande, svart, grå eller rödbrun; innehåller oxid av sammansättningen F e 2 0 3 med 70 % järn. Limonit (järnockra): bildar luckra eller täta massor med gulbrun till svartbrun färg, avskiljer sig ur järnhaltigt vatten som sjö- eller myrmalm; innehåller järnoxidhydrat med varierande halt av bundet vatten och omkring 50 % järn. Siderit ( j ä r n s p a t ) : ärtgul till svartbrun eller grå; innehåller järnkarbonat av sammansättningen FeC0 3 med 48 % järn. Silikatmalmer: innehåller järnsilikat med vanligen 30—36 % järn. Bland andra, i fortsättningen förekommande, mera speciella malmbeteckningar, må nämnas följande: Laterit: en genom tropisk vittring av diverse bergarter uppkommen jordart, tegelröd eller brunröd av järnoxidhydrat. Taconit: en fattig kvartsrik malm innehållande magnetit eller hämatit, som förekommer vid de stora sjöarna i Nordamerika. ltabirit: en kvartsrandmalm med hämatit, som förekommer i Minas Geraes i Brasilien. Oolitmalm: en i havsbäcken utfälld malm, sammansatt av millimeterstora, runda korn (ooliter), inbäddade i en järnfattig mellanmassa. Utom något eller några av de ovan nämnda järnmineralen innehåller malmen alltid järnfria eller obetydligt järnförande gråbergsmineral, s. k. gångart. Denna kan bestå av en mängd olika mineral. Vanliga sådana är kalksten, kvarts (kiselsyra), skarn (silikater av kalk, magnesia, mangan, järn m. m.) eller, som bl. a. i Lapplandsmalmerna, det fosforhaltiga mineralet apatit. Efter gångartens beskaffenhet skiljer man därför mellan kalkmalmer, kvartsiga malmer, skarnmalmer, apatitmalmer etc. I kvartsiga malmer ligger kvartskornen ofta inlagrade i mer eller mindre tydliga skikt, vilka på en brottyta ter sig som ljusa ränder, s. k. kvartsrandmalm. Gångartens mängd inverkar på järnhalten — ju mera gångart desto fattigare malm — och dess kemiska sammansättning har, såsom närmare skall beröras nedan i samband med tackjärnstillverkningen, väsentlig betydelse vid de processer, genom vilka man ur malmen utvinner järnet i metallisk form. Ur denna senare synpunkt indelar man malmerna i engående malmer, vilkas gångart har en sådan kemisk sammansättning, att de lämpar sig för smältning utan tillsatser, torrstenar, vilka är kiselsyrerika och kräver tillsats av kalk eller kalkrika ämnen vid smältningen, och biandstenar, vilka är kalkrika och lämpar sig att blanda med torrstensmalmen. Med hänsyn till gångartens kemiska karaktär är de kiselsyrerika torrstenarna sura malmer, medan de kalkrika biandstenarna är basiska malmer.

102 Vid brytning av fast och hård malm erhålls denna i form av större eller mindre stycken och kallas då styckemalm. Är malmen däremot vittrad och lös sönderfaller den vid brytning och hantering till en grusartad massa s. k. mull, B. Sovring och anrikning I den svenska statistiken över bergshanteringen uppdelas den ur gruvorna uppfordrade malmen i direkt användbar malm och anrikningsmalm. Den direkt användbara malmen är av sådan beskaffenhet, särskilt i fråga om järnhalten, att den kan levereras till järnverken utan någon förbehandling. Ofta underkastas den dock sovring bestående i en relativt grov borlrensning av ofyndiga gråbergsstycken för hand eller med maskinella hjälpmedel sedan malmen nedkrossats till en styckestorlek mindre än 50— 100 mm. Till anrikningsmalmerna räknas däremot de fattigare malmer, vilka underkastas anrikning innan de levereras från gruvföretaget. Anrikningen går ut på att sänka halten av en till mängd eller beskaffenhet olämplig gångart i malmen och därmed öka dess järnhalt. Den tillgår så, att malmen krossas och males till ett mer eller mindre fint pulver och därefter, i regel uppslammad i vatten, underkastas diverse behandlingar, genom vilka järnmineralen så långt det är möjligt skiljes från gråbergsmineralen, så att man får ett järnrikare koncentrat och ett järnfattigt avfall. Man utnyttjar för detta ändamål skiljaktigheter mellan järnmineralens och gråbergsmineralens egenskaper i fråga om specifik vikt (våtmekanisk anrikning), magnetiska egenskaper (magnetisk separation), ytspänningsförhållanden (flotation, föga använd för järnmalmen) etc. Det pulverformiga koncentratet från anrikningen benämnes slig. Så gott som all malm, som i Sverige används för järnframställning, underkastas anrikning, varvid man utgår från råmalmer med till övervägande del 30— 40 % järn, som anrikas till slig med 60—70 % järn. De direkt användbara malmerna går däremot så gott som helt på export. Om man skall betrakta en malm som direkt användbar malm eller anrikningsmalm är naturligtvis en ekonomisk fråga, nämligen huruvida det lönar sig bäst att använda malmen som den är eller att kosta på den anrikning. I utlandet har anrikning av järnmalmer tidigare använts i relativt sett betydligt mindre utsträckning än i Sverige. Detta beror huvudsakligen på att de svenska malmerna ofta är mera lättanrikade, vilket bl. a. sammanhänger med möjligheten att utan alltför stark finmalning lösgöra malm- och gråbergskornen från varandra så att de kan med gott utbyte separeras i slig och avfall. En bidragande orsak har också varit, att den bränslebesparing vid smältningen, som blir en följd av den genom anrikningen höjda järnhalten, icke varit av lika stor ekonomisk betydelse i länder med egna och billigare bränsletillgångar.

103 C. Röstning och sintring Vid järnverken underkastas styckemalmen ofta röstning innan den smältes. Bostningen består i att malmen upphettas i en ugn till glödvärme, vanligen under fri genomströmning av luft. Behandlingen har flera olika syften. Genom röstningen kan en avsevärd del av det skadliga svavel, som ofta finns i malmen, brännas bort. Malmen blir genom röstningen uppluckrad, varigenom utvinningen av järnet underlättas. Är malmen fuktig blir den torr. Järnkarbonaten och järnoxidhydraten i siderit- och limonitmalmer överförs till oxider genom att kolsyra resp. vatten utdrives. Härigenom kan t. ex. järnhalten i en järnspatmalm med 30 % järn höjas till 47 %. Detta är en av orsakerna till att dylika malmer, som i rått tillstånd har låg järnhalt, efter röstning kan användas för järnframställning med mycket gott resultat. Den pulverformiga sligen kan som sådan icke användas i järntillverkningen annat än i mindre mängder i blandning med styckemalm. Skall den användas enbart eller till större andel i rågodset, överförs den till styckeform genom sintring. Denna består i att sligen i blandning med något bränsle upphettas till glödvärme under genomsugning av luft i pannor med rostgaller i bottnen eller på ett löpande band av roststänger eller också rullas den till kulor, som brännes i ugn. Besultatet blir att malmkornen sintras samman till porösa klumpar (sinter) eller kulor (kulsinter, pellets), som lämpar sig för järnframställningsprocesserna. Samtidigt ernås motsvarande förmånliga verkningar som vid röstning av styckemalm. D. Masugnen och tackjärnet Utvinningen av järnet ur malmen — styckemalm, mull, slig och sinter — sker till vida övervägande del i blåstermasugnar med koks som bränsle. Träkolmasugnar, elektriska masugnar och järnsvampugnar etc. spelar en mycket obetydlig roll i världsproduktionen av järn. Masugnen är en 15—30 meter hög, av eldfast tegel murad ugn i form av en stående cylinder, något utvidgad på mitten. Den övre öppningen täcks av ett uppsättningsmål genom vilket beskickningen, bestående av malm och eventuella tillsatser, samt koksen successivt tillförs ugnen. Strax därunder utgår grova rör för bortledande av den vid processen bildade masugnsgasen. Nedtill inmynnar ledningar för inblåsning av blästerluft, något längre ned finns öppningar för uttappning av slagg och vid bottnen en öppning för uttappning av järnet. I stora drag förlöper masugnsprocessen så, att den inblåsta blästerluften förbränner koksen till koloxid, de heta förbränningsgaserna stiger uppåt genom godsmassan, varvid en del av koloxiden omsätter sig med järnoxiderna i malmen under bildning av kolsyra och metalliskt järn. I det hetaste området, där blästerluften blåses in, smälter järnet och gångarten, det flytande järnet sjunker ned till ugnens botten, och däröver samlas den smälta gångarten, slaggen.

104 J ä r n och slagg uttappas med j ä m n a tidsmellanrum ur ugnen. Det uttappade järnet, som benämnes tackjärn, får stelna i formar till tackor eller överförs i flytande tillstånd till ugnarna för stålframställning. Masugnsgasen är genom sitt innehåll av koloxid och något väte och metan brännbar och används som bränsle för förvärmning av blästerluften samt i ugnar, ångpannor och gasmotorer för kraftalstring. Slaggen utnyttjar man i allt större utsträckning ekonomiskt såsom vägbyggnadsmaterial, för cementtillverkning och för tillverkning av värmeisoleringsmaterial. Tackjärnsproduktionen per masugn är i genomsnitt i Sverige (med koks) 180 ton/dygn, i Tyskland över 400 ton/dygn, i England 300 och i USA 800 ton/dygn och går i de största masugnarna upp till 1 500 ton/dygn. Järnoxidernas överförande till metalliskt järn innebär enligt kemisk terminologi att de reduceras till metall. Beroende på malmens fysikaliska och kemiska beskaffenhet sker denna reduktion med större eller mindre lätthet, och m a n talar därför om mer eller mindre lättreducibla malmer. Sinter är i allmänhet mera lättreducibel än styckemalm. Samtidigt med järnet utreduceras ur gångarten eller slaggen även smärre mängder kisel, mangan och fosfor, som upplöses i järnet. I järnet upplöses dessutom kol ur koksen samt svavel, som alltid finns i koksen och i de flesta fall även i malmen. Upplösningen av kol, vanligen 3,5—4 % av tackjärnsvikten, är en nödvändig förutsättning för masugnsprocessens funktion, därigenom att det upplösta kolet nedsätter järnets smälttemperatur så mycket, att det blir flytande vid de temperaturer som uppnås i masugnen. Halterna av de övriga ämnen, som ingår i tackjärnet, är av väsentlig betydelse vid tackjärnets användning. Deras storlek måste därför hållas under noggrann kontroll. I första hand är man därvid bunden inom vissa gränser av sammansättningen hos den malm som finns att tillgå. Å ena sidan måste givetvis de ämnen man vill ha i tackjärnet finnas i malmen eller i tillsatser som kan göras vid framställningen. Skall t. ex. tackjärnet ha hög manganhalt måste malmen innehålla manganhaltiga mineral och dessutom måste temperaturen i masugnen hållas hög, så att mangan utreduceras. Å andra sidan har man endast begränsade möjligheter att från tackjärnet hålla borta vissa ämnen, vilka i allmänhet är att betrakta som föroreningar, såsom svavel, fosfor och vissa metaller om de finns i malmen eller i koksen. Under det att en tillfredsställande rening från svavel numera icke möter några större tekniska svårigheter, ehuru den givetvis alltid medför en extra kostnad, kan man icke undvika, att huvudparten av den fosfor, som finns i malmen, går in i tackjärnet. Fosfor intar en särställning därigenom att den i olika fall önskade fosforhalten varierar från minsta möjliga, d. v. s. mindre än 0,02 % för kvalitetsstålstillverkning upp till 2 % i vissa slag av gjuteritackjärn och i tackjärn för ståltillverkning enligt thomasmetoden. För kvalitetsståltillverkning måste

105 man ha en fosforren malm och för thomasmetoden en fosforrik malm medan m a n vid ståltillverkning i övrigt i allmänhet helst utgår från en fosforfattig malm. En riktig klassificering av malmen i detta hänseende kan endast ske på grundval av förhållandet mellan fosfor- och järnhalterna, då ju detta förhållande och icke fosforhalten i och för sig bestämmer vilken fosforhalt malmen ger i tackjärnet. Ofta sker detta så, att man beräknar den fosforhalt malmen skulle ha om järnhalten vore 50 %. För en malm med 25 % järn och 0,1 % fosfor är alltså den beräknade fosforhalten 0,2 %. I den svenska bergshanteringsstatistiken, som följer denna princip (se Bergshantering, berättelse för år 1952: tab. H sid. 10), kan de två första grupperna med fosforhalt upp till 0,04 % räknas till fosforfattig malm och den första gruppen med under 0,006 % fosfor som fosforren. I en nyligen fastställd intereuropeisk nomenklatur (OEEC) betecknas malm med över 0,375 % fosfor på 50 % j ä r n som fosforrik. Ur metallurgisk synpunkt bör man emellertid särskilja ett område med medelhög fosforhalt upp till låt säga inemot 1 % fosfor och först däröver kommer de i egentlig mening fosforrika malmerna. Små halter av eljest värdefulla legeringsämnen som nickel och krom kan väsentligt nedsätta en järnmalms värde, emedan de via tackjärnet ingår i därav framställt stål, där de i allmänhet är av ondo såvida det icke är fråga om vissa specialstål. Koppar är icke heller önskvärd som beståndsdel i järnmalm. Den använda malmens kemiska sammansättning har även stor betydelse i ett annat hänseende, nämligen i fråga om den i masugnen bildade slaggens sammansättning. Denna måste vara sådan att slaggen dels blir tillräckligt lättsmält och tunnflytande för att kunna tappas ut ur masugnen, dels, särskilt i koksmasugnar, blir tillräckligt kalkhaltig (basisk) för att i sig k u n n a uppta huvudparten av det svavel från malmen och koksen, som eljest går i tackjärnet, där det alltid är en ovälkommen förorening. En kalkhaltig malm är ur denna synpunkt förmånlig, men såväl malmerna som den i slaggen insmältande koksaskan innehåller ofta ett överskott av kiselsyra, som måste uppvägas genom tillsats av kalk i beskickningen. På senare år har man dock funnit vägar att i stället ta bort svavel ur tackjärnet genom en efterbehandling med kalk eller soda omedelbart efter uttappningen ur masugnen, varigenom kravet på kalkhalten i slaggen i vissa fall kan minskas. Malmens järnhalt är slutligen av stor betydelse för åtgången av koks per ton framställt tackjärn och för masugnens produktionsförmåga. Något entydigt samband finns dock icke mellan malmens eller rättare beskickningens järnhalt och koksåtgången. Denna beror nämligen även på en rad andra faktorer, av vilka de viktigaste är malmens reducerbarhet, som i sin tur beror av malmmineralens fysikaliska och kemiska beskaffenhet, halten av vatten och karbonater (t. ex. obränd kalksten) i beskickningen och det framställda tackjärnets beskaffenhet, särskilt dess halt av kisel och mangan.

106 Som exempel på en extremt stor koksbesparing genom tillsats av rik svensk malm må nämnas följande. I en tysk masugn, arbetande med enbart Doggermalm (en sydtysk malm) med ca 27 % järn, var koksåtgången per ton tackjärn 1 418 kg. Vid inblandning av svensk malm till så stor mängd, att järnhalten i beskickningen steg till ca 47 % sjönk koksförbrukningen till 910 kg/ton, d. v. s. besparingen blev ca 500 kg/ton. Som ett motsatt exempel må nämnas den amerikanska Mesabimalmen med ca 50 % järn, som smälter med en koksåtgång av i r u n t tal 900 kg/ton, och där tillsats av rik Lapplandsmalm icke torde medföra någon som helst koksbesparing. Bortsett från sådana ytterlighetsfall torde man för normala förhållanden vid karbonatfri beskickning kunna få en orientering beträffande järnhaltens inverkan på koksåtgången med följande, ur en uppsats i »Stahl und Eisen 1942» hämtade siffror: Järnhalt i beskickningen, %

Koksåtgång kg/ton tackjärn

20 30 40 50

1 250 1 000 850 750

Samtidigt med en sänkning av koksåtgången vinner m a n även en ökad tackjärnsproduktion per tidsenhet, ungefär i omvänd proportion mot koksförbrukningen per ton tackjärn. Genom tillsats av rik svensk malm till importländernas i regel fattigare inhemska malmer ernås alltså, förutom bidraget till malmförsörjningen, en sänkning av bränslekostnad och en ökad produktion. Den svenska malmen har därför ett högre värde än vad som enbart följer av det större järninnehållet per ton. Att märka är dock, att samma fördelar, vilka är särskilt betydelsefulla vid brist på koks, kan vinnas genom tillsats av järnskrot i beskickningen, vilket förekommer i stor utsträckning särskilt i Belgien. E. Ståltillverkningen En mindre del, 10—15 %, av det i världen tillverkade tackjärnet konsumeras som sådant för tillverkning av gjutgods. Återstoden används för stålframställning. överföring av tackjärn till stål innebär, att tackjärnets halter av kol, kisel och mangan genom oxidation (förbränning med syre) avlägsnas ned till en kvarvarande halt av några tiondels procent och dess halter av svavel och fosfor, som är skadliga föroreningar i stålet, nedbringas till några hundradels procent. Avlägsnandet av kol brukar benämnas färskning, och stålframställningsprocesserna betecknas därför ofta som färskningsprocesser. Avlägsnandet av andra ämnen ur stålet benämnes raffinering.

107 De kvarvarande halterna av kol m. m. regleras inom snäva gränser,, som bestämmes av det ändamål, för vilket stålet skall användas. Kolhalten, som för ordinärt stål hålles vid 0,1—0,3 %, är av stor betydelse på grund av dess kraftiga inverkan på stålets hårdhet, hållfasthet och bearbetbarhet. För speciella ändamål höjes ofta kolhalten eller tillsätts legeringsämnen såsom krom, nickel, volfram etc. Som råvara för ståltillverkningen används förutom tackjärn även stora mängder skrot. En del av detta kommer från järnverkens egna valsverk, där man vid bearbetningen av stålet får 20—25 % avfall, som går tillbaka till stålugnarna. Besten utgörs dels av avfall från stålbearbetande verkstäder och skeppsvarv, dels av nedskrotade maskiner, fartyg, järnkonstruktioner och järnföremål av alla slag. Ståltillverkningen sker i ugnar med eldfast infodring, i vilka råvaran smältes eller, vad beträffar tackjärnet, ofta införs i flytande form från masugnarna via en utjämningsbehållare, s. k. tackjärnsblandare. Efter processens genomförande uttappas det smälta stålet ur ugnen och gjutes i tackjärnsformar, kokiller, i vilka det får stelna till göt med en styckevikt av normalt 0,5—5 ton. Små mängder stål gjutes i sandformar till stålgjutgods. I stålframställningsugnen bildas en slagg, som flyter ovanpå det smälta stålet, och som är sammansatt dels av slaggbildande ämnen, som tillsätts i ugnen, dels av reaktionsprodukter från raffineringen. Denna slagg kan kemiskt sett ha sur eller basisk karaktär, d. v. s. bestå huvudsakligen av kiselsyra eller av kalk. Man skiljer därför mellan sura och basiska stålframställningsprocesser. Eftersom den eldfasta infodringen, för att icke hastigt frätas bort av slaggen, måste ha i huvudsak samma kemiska karaktär som denna, talar man också om sura och basiska ugnar. I de sura processerna kan man icke åstadkomma någon nämnvärd rening från svavel och fosfor. De kräver därför rena råvaror och används huvudsakligen för tillverkning av kvalitetsstål. I de basiska processerna kan man däremot genom lämpliga åtgärder avlägsna relativt stora mängder svavel och fosfor och således framställa ett för de flesta ändamål fullgott stål även ur orena råvaror. I världsproduktionen av ordinärt stål är därför de basiska processerna helt dominerande. De för massproduktion av stål använda processerna är den basiska bessemerprocessen eller, som den vanligen kallas, thomasprocessen, den basiska martinprocessen och elektrostålprocessen. Thomasprocessen genomföres i en med bränd dolomit e. dyl. infodrad, lielt plåtmantlad, päronformad ugn, konverter, som är stjälpbar kring axeltappar ungefär vid konverteras vidaste del. I den smala ändan är konvertern öppen och i den grova ändan har den en eldfast botten med ett flertal hål, genom vilka blästerluft inblåses. Med konvertern liggande intappas flytande tackjärn innehållande 1,5—2 % fosfor och bränd kalk, varefter konvertern reses upp och blästerluft av högt tryck påsläpps genom bottnen. Luften bubblar upp genom järnbadet och en del av dess syreinnehåll omsätter sig med kol och fosfor i järnet under bildning av koloxid och fosfor-

108 syra. Koloxiden avgår med resten av luften och fosforsyran förenar sig med den smältande kalken till kalciumfosfat. När »blåsningen» är fullbordad efter ca 20 minuter stjälpes konvertera åter och stål och slagg uttappas genom mynningen, varefter processen upprepas med en ny sats tackjärn. Varje sats uppgår vanligen till 20—40 ton. Vid förbränningen av kol och fosfor sker en stark värmeutveckling, som täcker värmeförlusterna från ugnen och höjer stålbadets temperatur så att stålet, trots att dess smältpunkt är avsevärt högre än tackjärnets, håller sig flytande och kan gjutas i kokiller. Kolets förbränningsvärme är ej tillräcklig härför, utan fosfor måste finnas i tackjärnet i vissa halter. — I den sura bessemerprocessen erhålls motsvarande värmetillskott genom förbränning av kisel och mangan i tackjärnet. Den vid thomasprocessen bildade, starkt fosforhaltiga slaggen males till pulver och säljes som gödningsmedel, s. k. thomasfosfat, och är en såväl för ståltillverkaren som för jordbruket ekonomiskt betydelsefull biprodukt. För martinprocessen används en av eldfast tegel murad ugn med långsträckt ugnsrum, vars botten bildar en trågformig härd, i vilken smältningen sker. I den ena sidoväggen finns ett antal arbetsöppningar med luckor och i den andra ett hål för uttappning av stål och slagg. Ugnen eldas med gas eller brännolja, som jämte förvärmd blästerluft inblåses och antänds vid den ena ändan av ugnsrummet och efter förbränning strömmar ut vid den andra. Ändarna är anslutna till regeneratorer med ett instaplat gallerverk av eldfast tegel. När de heta förbränningsgaserna på vägen till skorstenen strömmar genom regeneratorerna, upphettas teglet till hög temperatur. Tid efter annan omkopplas strömningsriktningen genom ugnen, så att luften och eventuellt gasen växelvis får passera in genom och förvärmas i generatorerna vid den ena ändan av ugnen och förbränningsgaserna upphetta regeneratorerna vid den andra ändan och vice versa. I motsats till thomasprocessen där råvaran är enbart tackjärn, eventuellt med en ringa skrottillsats, utgörs råvaran i den basiska martinprocessen ofta till övervägande del, 50—80 %, av skrot. Tackjärnet och skrotet insätts i ugnen med en insättningsmaskin, tackjärnet dock ofta i flytande form genom en ränna. Den insatta mängden per smältningsperiod, chargevikten, utgör allt efter ugnens storlek vanligen 30— 300 ton. Efter nedsmältningen vidtager färskning och raffinering, varvid erforderligt syre tas dels från luftöverskott i den över stålbadet svepande lågan, dels ur rik malm, färskmalm, som inkastas i ugnen om så erfordras. Under processens gång inkastas även bränd kalk och andra tillsatser, som bildar en slagg i vilken avfallsprodukterna från raffineringen upptas. Är råvaran mycket oren måste inan raka ut den första slaggen och inkasta nya slaggbildande ämnen för att successivt »tvätta ren» stålet. Eftersom detta kostar pengar i råmaterial, förlängd behandlingstid och minskad produktion, vill man icke gärna ha t. ex. hög fosforhalt i tackjärnet. Detta gör att malmer och tackjärn med »halvhög» fosforhalt, som varken lämpar sig för thomasprocessen eller den basiska martinprocessen är mindre begärliga.

109 Mot slutet av processen görs vissa tillsatser av ferrolegeringar för att reglera stålets sammansättning, varefter det. tappas ur ugnen och gjutes i kokiller till göt. Tiden för en smältningsperiod varierar mellan 4 och 8 timmar. Elektrostålprocessen genomförs i en elektriskt upphettad ugn. Den dominerande ugnstypen är ljusbågsugnen bestående av ett ugnsrum i form av en stående cylinder täckt av ett »valv» genom vilket grova elektroder av kolmaterial hänger ned i ugnen. Erforderlig värme alstras i ljusbågar mellan elektroderna och det smältande eller smälta godset i ugnen. Elektrostålprocessen överensstämmer i princip nära med martinprocessen med den skillnaden, att i en elektrostålugn färskningsförmågan är ringa men möjligheterna till olika slaggbehandlingar stora. Elektrostålprocessen används därför huvudsakligen för omsmältning och raffinering av skrot. Den används också för efterraffinering av flytande stål från t. ex. thomasprocessen, s. k. duplexförfärande, som används för en del av produktionen vid de två svenska thomasstålverken i Domnarfvet och Luleå. De i stålugnarna framställda göten tas efter stelnandet ut ur kokillerna och förs vanligen utan att få kallna till temperaturutjämningsugnar i valsverken och valsas därefter ut i varmt tillstånd till handelsfärdiga produkter, såsom balkar, räls, stänger med olika tvärsnittsform, band, tråd, grovoch tunnplåt, rör etc.

110 KAPITEL II Världens järnmalmstillgångar

Uppskattningar av världens järnmalmstillgångar har gjorts vid skilda tillfällen. Den fortsatta framställningen bygger i huvudsak på de uppskattningar som refererats i Einecke: Die Eisenerzvorräte der Welt (Dusseldorf 1950) och FN:s publikation World Iron Ore Besources and Their Utilization (New York 1950). Vid uppskattningarna av malmförekomsterna har man av praktiska skäl tillämpat vissa generella regler, vilka dock stundom varit olika i olika delar av världen. På vissa håll, t. ex. i Tyskland och England, har man vid uppskattningarna medtagit järnmalmsförekomster med mer än 30 % järn, medan man på andra håll, t. ex. i USA, satt gränsen vid en järnhalt av 50 %. Har malmen innehållit vissa beståndsdelar, som gör den användbar som tillsats till andra malmer, eller om ovanligt gynnsamma lokala förhållanden förelegat, har även relativt lågprocentiga malmer medtagits i uppskattningarna. Å andra sidan har i vissa fall malmer med hög järnhalt ej medtagits, t. ex. när transportförhållandena varit särskilt ogynnsamma. Hur uppskattningarna skall klassificeras med hänsyn till deras säkerhet har varit föremål för livliga diskussioner. På geologkongressen i Stockholm år 1910 hävdades bl. a. att en gruppering av tillgångarna i säkra, sannolika och möjliga vore inexakt och förvirrande och att som värdemätare på en fyndighet i stället skulle gälla en bedömning av brytvärdheten. Malmerna skulle uppdelas i tre grupper efter deras ekonomiska och tekniska betydelse. Den första gruppen skulle omfatta malmer, som utan vidare kunde utvinnas under de vid tiden för uppskattningen aktuella betingelserna; den andra gruppen sådana där brytvärdheten är beroende av få och lätt uppfyllda förutsättningar, t. ex. av att anrikning är ekonomiskt möjlig, av speciellt låga fraktkostnader till förbrukare etc. Till tredje gruppen skulle höra sådana malmer för vilkas tillgodogörande flera och svårt realiserbara förutsättningar nödvändigtvis måste vara för handen. Denna gruppering har godtagits av några länder i Europa, t. ex. Frankrike och Byssland. Det stora flertalet länder har emellertid inte genomfört denna ändring av den gamla grupperingen. Med hänsyn härtill har Einecke, trots att han är övertygad om det riktiga i geologkongressens rekommendationer, följt den av de flesta länderna använda grupperingen i säkra, sannolika och möjliga tillgångar för att därmed få största möjliga jämförbarhet i uppgifterna från olika länder. I praktiken inlägger man emellertid enligt Einecke i begreppet säkra och sannolika tillgångar även att de är brytvärda.

Ill Einecke definierar sålunda de tre grupperna på följande sätt: 1) säkra tillgångar = »helt kända och brytvärda» (sichtbare und bauwurdige); 2) sannolika tillgångar = »till viss grad kända och brytvärda» (siche.r gefolgerte und bauwurdige); 3) möjliga tillgångar = »osäkert kända eller för tillfället ej brytvärda» (unsicher gefolgerte öder zur Zeit unbauwurdige). I FN-publikationen World Iron Ore Besources and Their Utilization redovisas uppskattningar av järnmalmstillgångarna, som erhållits genom officiella svar från regeringarna i olika länder på ett frågeformulär utsänt av FN:s sekretariat. För länder, där sådana officiella uppskattningar ej fanns tillgängliga, användes de publicerade uppskattningar, som ansågs mest tillförlitliga. Enligt de instruktioner och definitioner, som användes vid enkäten, skulle man i princip följa de rekommendationer, som antagits vid den ovan nämnda kongressen i Stockholm 1910. Såvida inte särskilda skäl för avvikelse förelåg skulle sålunda brytvärdheten vara bestämmande vid uppskattningarna av tillgångarna. De totala tillgångarna av brytvärda malmer — antingen säkert konstaterade till sitt omfång eller endast approximativt uppskattade — har i FN:s utredning benämnts möjliga reserver. Den del av dessa för vilka en tillförlitlig beräkning baserad på aktuell undersökning utförts beträffande fyndigheternas omfattning har benämnts sannolika reserver. Besultaten av denna enkät har i Tab. II: 1 sammanställts med de i Eineckes arbete redovisade järnmaimstillgångarna. Direkta jämförelser mellan de båda källorna är ej möjliga med hänsyn till de olika definitioner, som använts. Närmast jämförbara torde enligt de använda definitionerna vara Eineckes säkra och sannolika tillgångar samt FN:s sannolika tillgångar liksom de totala, tillgångarna enligt de båda källorna. Jämförbara är i Tab. II: 1 sålunda dels kol. 2 och kol. 5, dels kol. 4 och kol. 8. Tabellen ger emellertid vid handen att skillnaderna mellan de i de båda källskrifterna angivna kvantiteterna är mycket stora. Medan FN-publikationen kommer fram till sannolika järnmalmstillgångar i hela världen på ca 54 miljarder ton och totala tillgångar på 293 miljarder ton är motsvarande siffror hos Einecke nästan dubbelt så höga eller 95 resp. 530 miljarder ton. Förklaringen till de stora differenserna torde till en del ligga i a t t Einecke använt begreppet »brytvärd» i åtskilligt vidare bemärkelse än vad som skett i FN:s undersökning. Framförallt när det gäller de totala tillgångarna är emellertid anledningen till den stora differensen till stor del att söka i siffrorna för Byssland. Undantages Kyssland sjunker differensen mellan de totala tillgångarna enligt Einecke och FN från 237 till 22 miljarder ton. Fördelningen av de totala tillgångarna mellan olika världsdelar skiljer sig avsevärt enligt Eineckes och FN:s uppskattningar. Såsom av nedanstående tablå framgår uppvisar enligt Einecke Nordamerika den största andelen

112 Tab. II: 1. Världens järnmalmstillgångar Iron Ore Resources i milj. ton

Säkra och sannolika tillgångar malm- järnton ton

31980 11822 306 206 113694 i41 Därav

FN. World

Totala Sannolika tillgångar Totala tillgår gar tillmalm- approx. gångar, malm- approx. järninnehåll järninnehåll ton malm- ton ton 0/ järnjärn/o /o ton ton

och

Enligt F N

Enligt Einecke

Land

enligt Einecke

y

5 562 *25 146 137

19 333

2 7 384 »2 289 »16 652 6 700 800 4 220 750 2 520 200 370 90 300 1256 800 396 881 3 040 2 200 2 248 1248 7 410 2 400 4 410 1300 12 715 5 200 269 754 (4 504 15 627 7 424 46 225 7 315

38 32 28 45 64 28 45

2 546 256 56 360 1408 672 2 027

10 500 2 800 300 1800 2 500 3 400 10 862

37 30 26 35 64 27 40

3 876 840 78

3 609 119 427

57 221

50 50 58 51 47

50 50 58 48 47

44 1015 58 50 671 5 089

27 709

51 36

2 221 25 488 17 090

Därav

630 1600 918 4 345)

2 400

Sydafrikanska Unionen 6 500 Nordamerika, totalt .... 13 316 Därav 4 216 6 600

2 700

26 500

88 2 000 100 2 240 2 712

108 326

5 737

88 44 2 030 1000 100 58 1142 105 564 1275 10 828 2 640 75155

2 063 2 000

8 226 97 600

1937 3 800

48 45

930 1710

17 700

8 076

38 361 10 088

5 763

4 355 70 800 36 319

11400 244 3 200 1550

5130 155 1492' 809

17 500 444 15 200 1770

6 300 72 3 000 360

65 60 40 60

4 095 43 1200 216

19 650 262 15 000 960

55 58 36 51

490 216

7 534

130 6 988

14 978

213 28 778 12 367

12 924

1103 7100 800 1500 1110

441 4 250 320 750 450

1103 18 000 1900 1500 1110

1800 9 347 100 1016 22

45 60 49 47 55

810 5 608 49 478 12

2 700 20 320 1500 1016 22

45 51 48 47 55

1215 10 272 720 478

Franska Västafrika ...

Därav Chile Cuba

5 075

1990 Därav

Hela världen (inkl. Ryss-

10 807

152 5 400

94 591 40 556 529 886 53 918

50 26 719 293 391

44 128 838

81876 35 356 260 132 49 414

50 24 692 282 529

44 124 493

Hela världen (exkl. Ryss-

Exkl. Ryssland. Inkl. nordafrikanska kolonier. Inkl. asiatiska Ryssland.

eller 41,6 % av världens samlade tillgångar (om Ryssland undantages). Enligt FN:s uppskattning faller 26,6 % av världstillgångarna på Nordamerika, medan Afrika uppvisar den största andelen eller 42,3 %. I FN:s uppskatt-

113 ning domineras de afrikanska tillgångarna av Syd-Rhodesia med 105,6 miljarder ton av Afrikas totala tillgångar om 119,4 miljarder ton. Syd-Rhodesia anses emellertid ej inom överskådlig tid vara att räkna med såsom en allvarlig konkurrent på malmmarknaden på grund av bl. a. fyndigheternas ogynnsamma läge. Världsdelar

Europa (exkl. Ryssland) Afrika Nordamerika Sydamerika Australien Asien Hela världen exkl. Ryssland

Totala tillgångar (milj. malmton) Enligt Einecke Enligt FN malmton % malmton

36 452 46 225 108 326 38 361 1 990 28 778 260 132

14,0 17,8 41,6 14,7 0,8 11,1 100,0

25 146 119 427 75 155 36 319 365 26 117 282 529

%

8,9 42,3 26,6 12,9 0,1 9,2 100,0

Ordningsföljden med avseende på tillgångarnas storlek mellan olika världsdelar och länder kan i framtiden komma att ändras avsevärt inte bara beroende på att tillgångarna minskas genom brytning utan även med hänsyn till att t .ex. Europa är den geologiskt sett grundligast utforskade världsdelen där också mycket små tillgångar registrerats medan i övriga världsdelar i allmänhet endast förekomster av avsevärd omfattning är bekanta. S. k. underutvecklade länder kan ha relativt större tillgångar jämfört med industrialiserade länder än som för tillfället är indicerat. Å andra sidan är det mera sannolikt att industrialiserade länder från sina uppskattningar av tillgångarna exkluderat kända fyndigheter, som inte synts för tillfället ekonomiskt användbara. Det finns ingen adekvat bas för att värdera den relativa betydelsen av dessa två faktorer. Enligt den av FN utförda analysen av dess undersökning kan det emellertid antas att både de industrialiserade och underutvecklade områdena har större tillgångar än nuvarande uppskattningar indicerar. Att fastställa andelen magnetit, hämatit och limonit liksom andra malmsorter i världens malmtillgångar är omöjligt. En enhetlig utbyggnad av en fyndighet i en enda malmsort förekommer endast sällan. Nästan överallt ändras fyndighetens karaktär från ytan mot djupet. Hämatitens dominans är särskilt framträdande i bl. a. europeiska Ryssland, USA (som taconit) samt i Kanada. Bland betydande magnetittillgångar kan förutom de svenska nämnas fyndigheter i Chile, Brasilien, Indien, Sovjet och USA, medan lateriten förekommer bl. a. i Conakry, Sierra Leone, Indien och Brasilien. En betydelsefull roll spelar oolitmalmerna, som inte bara är lätt smältbara utan även har många andra goda egenskaper. Den betydelsefullaste oolitfyndigheten och över huvud den största bekanta sammanhängande förekomsten av övervägande brytvärd malm är den lothringska minettfyndigheten. Andra betydelsefulla förekomster finns i England, Sovjetunionen (Kertsch), New Foundland, Tyskland (Salzgitter), Frankrike (NormandieBretagne) och USA (Clintonformationen). 8—550649

114 För stålframställningen är malmens fosforhalt av betydelse. Av intresse kan därför vara att undersöka hur malmtillgångarna fördelas på malmer med lägre och högre fosforhalter. Enligt Einecke kan världens malmtillgångar fördelas efter deras fosforhalt under och över 0,2 % på följande sätt i milj. malmton. Malmsort Magnetit Hämatit Limonit Oolit Laterit Järnkarbonat Kolhaltiga malmer Siderit

< 0,2 % 21 384 29 254 | — « — 16~800 724 — — Summa 68 162

> 0,2 % 4 200 2 100 1 577 14 352 3 150 210 1 210 181 26 980

Med utgångspunkt från säkra och sannolika malmtillgångar i världen på 95 miljarder malmton skulle sålunda tillgångarna på fosforfattig malm utgöra 72 % och de fosforrika 28 % av totaltillgångarna. Europa är i sina stora fyndigheter mer hänvisat till fosforhaltiga malmer än övriga kontinenter. Sådana fyndigheter är Kiirunavaara, Malmberget, Grängesberg, Kertsch, Lothringen, Normandie-Bretagne och nästan alla förekomster i Storbritannien.

115 KAPITEL III D e större järnmalmsfyndigheterna

Den följande beskrivningen av de större järnmalmsfyndigheterna har uppdelats i två avsnitt, ett avseende fyndigheter, som konkurrerar med den svenska malmen enbart på sin egen hemmamarknad och ett avseende sådana, som konkurrerar även på exportmarknaden. Fyndigheter, som kan sägas i det väsentliga sakna aktualitet som konkurrensfaktor till svensk malm, har sålunda ej medtagits här. Det gäller exempelvis de sydafrikanska och ostasiatiska fyndigheterna. I det förstnämnda av de två ovan n ä m n d a avsnitten har behandlats USA, Storbritannien, Västtyskland och Belgien— Luxemburg samt i det sistnämnda avsnittet Frankrike, Spanien, Sovjetunionen, Franska Nordafrika, Franska och Brittiska Västafrika, Liberia, Indien, Kanada, Venezuela, Brasilien, Chile och Peru. A. Konkurrenter på den egna hemmamarknaden 1.

USA

USA:s ställning som den största stålproducenten i världen — under de sista årtiondena har landets stålproduktion sålunda svarat för ungefär hälften av världsproduktionen — har i väsentlig grad berott på den rika tillgången på inhemsk malm. Malmbrytningen i USA är koncentrerad till ett fåtal större fyndigheter. Av helt avgörande betydelse har fyndigheterna kring det stora sjöområdet — Lake Superior-distriktet — varit. Vid sidan härav kan nämnas de s. k. Clintonmalmerna, Pennsylvania-Ohio-distriktet, New Jersey, Texas samt fyndigheterna i väststaterna, där en stark ökning av brytningen kom till stånd under sista världskriget i samband med den järnförbrukande rustningsindustrins utbyggnad under kriget. Enligt Einecke skulle de totala tillgångarna av järnmalm i USA kunna uppskattas till 97,6 miljarder ton. De säkra och sannolika tillgångarna uppskattas av Einecke till 6,6 miljarder ton med ett sammanlagt järninnehåll av 2 miljarder ton (30 % ) . FN anger i sin uppskattning de sannolika tillgångarna till 3,8 miljarder ton med ett järninnehåll av 1,7 miljarder ton (45 % ) . Enligt en sammanställning av Friedensburg, Tab. III: 1, har de säkra och sannolika tillgångarna av officiella myndigheter uppskattats till 3,6 miljarder ton med ett järninnehåll av 1,5 miljarder ton (44 % ) . Det bör här erinras om att i dessa beräkningar ej medtagits vissa fyndigheter, som håller betydligt lägre järnhalt än de ovan redovisade, men som

116 1000km

mEiseninäustrie

mi'^^^mT^M^le-Vorkomrnen

K

Fig. 1.

Tab.

USA.s

järnmalmsfyndigheter

HI: 1. Järnmalmstillgångar

och deras livslängd Säkra och sannolika tillgångar i milj. malmton

Område, stat

Genomsnittlig järnhalt i %

i USA Genomsnittlig Beräknad livslängd årsproduki år tion 1950— 1952 i milj. malmton

927 13 44 3 34 69 61

50,5 56,5 43,4

65 2 3

14 7 15

52,1 51,1 50,3

5 5 5

7 12 13

1151 1575

50,4 35

85 8

13,5 ca 200

» 200

553 143 Western-området Utah, Galifornien m. fl Totalt ca 3 600

25 50

5 7 106

» 100 20

Gogebic

Michigan

Glinton-området Alabama Tennessee Golf-området Texas Nordostområdet New York New Jersey

44 Källa: Friedenrburg: Das Erzproblem der amerikanischen Eisenindustrie.

ca

117 till följd av den tekniska utvecklingen i framtiden kan komma att lämna ett icke obetydligt tillskott till den amerikanska j ärnmalmsförsörj ningen (se härom nedan angående taconiten). Malmproduktionens fördelning på produktionsområden och malmsorter i USA under åren 1913—1952 framgår av Tab. 111:2. Tab. 111:2. USA:s järnmalms produktion fördelad och malmsort 1913—1952, milj. malmton

Produktion efter distrikt Lake Superior Southeastern Northeastern Western Ej fördelat (biproduktsmalmer) Produktion efter malmsort Hämatit Limonit Magnetit Biprodukter

Totalt

efter

brytningsdistrikt

1949 1950 1952

53,3 6,3 2,3 0,6 0,4

63,8 6,8 2,2 1,0 0,2

45,5 6,1 3,1 0,9 0

59,9 6,3 2,6 2,5 0,5

77,7 7,6 4,1 4,6 0,5

83,9 8,5 4,5 5,2 0,5

69,6 7,7 4,0 4,5 0,5

30,9 7,6 4,6 6,0

85,9 1,2 6,9 0,5 94,5

92,1 2,2 7,8 0,5 102,6

77,5 1,5 6,7 0,5

88,6 2,7 7,8

55,6

66,7 0,7 4,0 0,5 71,9

86,2

99,1

62,9

74,0

78,5 7,6 4,5 7,9 0,6

99,1

Källor: Minerals Yearbook 1948—1950; Friedensburg: Das Erzproblem der amerikanischen Eisenindustrie.

Området kring Lake Superior har försett de amerikanska masugnarna med mer än 80 % av deras järnmalmsbehov. Områdets stora betydelse går tillbaka till förra århundradet. Under de hundra år, som gruvdriften där pågått, har brutits över 2 700 milj. ton högvärdig, fosforfattig malm. Är 1951 bröts inom området omkring 90 milj. ton. Härav kom 75 milj. ton från MesabiBange i norra Minnesota. Den rika malmen ligger inom ett område som är 160 km långt och 1,5—5 k m brett och kan nästan genomgående utvinnas i dagbrott. De många dagbrotten längs Mesabis höjdsträckning är förbundna med hamnarna vid Lake Superior genom 80—150 km långa järnvägar. Icke mindre än 27 av dessa dagbrott uppvisar en årsbrytning på mer än 1 milj. ton råmalm och tre mer än 5 milj. ton. Under kriget gav det största dagbrottet under längre tid över 13 milj. ton per år. Jämte Mesabi-Bange, som svarat för mer än 3/4 av hela områdets produktion, kan från området kring Lake Superior även nämnas Cuyuna-Bange i Minnesota samt Gogebic och Marquette i Michigan, varifrån malm med hög järnhalt erhålls i huvudsak genom underjordsbrytning. Med fortskridande utnyttjande av tillgångarna har anspråken på järnhalten minskats. Under det att den genomsnittliga järnhalten för Lake Superior-malmen 1902 uppgick till 56,22 %, hade den 1952 sjunkit till 50,49 %. Man skiljer med hänsyn till de olika stålframställningsmetoderna mellan å ena sidan malmer med under 0,045 % fosfor, som under de sista åren svarat för 25 % av produktionen, och å andra sidan malmer med 0,045—0,18 %

118 fosfor, på vilka under de sista åren fallit 63 % av produktionen. Därjämte har brutits malmer med högre fosforhalt, i genomsnitt 0,37 %. Förutom sänkningen av järnhalten har brytningen av fattigare malmer inneburit en ökning av kiselsyrehalten, vilket medför en försämring av malmkvaliteten. Trots att fyndigheterna ligger relativt nära stora ståltillverkningscentra har fraktkostnaderna blivit jämförelsevis stora. Malmen går till järn- och stålindustrin i koldistrikten i Pennsylvania och Ohio samt masugnarna vid Michigan- och Eriesjöarnas södra stränder i Indiana och Illinois. För att nå Pittsburgh i Pennsylvania måste malmen först tillryggalägga en sträcka på 80—150 k m till hamnarna vid Lake Superior, där den lastas på malmbåtar för att efter sjöfrakten omlastas till järnväg för en transport på omkring 150 k m till masugnsområdena. Totalt kostade frakten till Pittsburgh år 1950 4,59 $ per ton med båt och järnväg medan transport enbart på järnväg från Mesabi till Pittsburgh kostade 5,63 $ per ton. E n nackdel med sjötransporter är emellertid sjöhamnarnas tillf rysning från mitten av december till slutet av april. Beträffande de kvarvarande tillgångarna av Mesabis rika malmer går meningarna något isär, men enligt uppgift ( ö d m a n ) torde icke mycket mer än 1 miljard ton finnas kvar. En del av de amerikanska stålbolag, som bryter malm här, har endast tillgångar för några år, andra återigen, som äger större fält, har kvantiteter, som räcker några tiotal år. Den allmänna önskan är att spara Mesabimalmen som en strategisk reserv att tillgå i händelse av ett nytt krig. Trots omfattande malmletningar har hittills icke några nya malmfynd med rika malmer påträffats inom Lake Superior-området. På andra plats bland USA:s järnmalmsområden ligger det sydöstra området, Clintonområdet. Det rör sig här om malmer, som håller omkring 30— 40 % j ä r n och 0,3—0,5 % fosfor, d. v. s. malmer som fordrar inblandning av andra malmer, järnrikare och/eller fosforfattigare, för att passa för stålframställning. Malmen är övervägande kiselsyrehaltig men delvis också kalkhaltig. Även om tillgångarna uppgår till flera miljarder ton har på teknikens nuvarande ståndpunkt och med hänsyn till den amerikanska järnindustrins anspråk endast förhållandevis små delar av denna fyndighet inrangerats bland de brytvärda. Malmen går uteslutande till de närbelägna masugnarna och försöken att anrika densamma har ännu ej lett till tillfredsställande resultat. Även i de delar av detta område — t. ex. i Birminghamdistriktet — där kol finns i omedelbart grannskap av malmen har järnindustrien med hänsyn till de svårigheter i olika hänseenden som utnyttjandet av malmen erbjuder ej kunnat hävda sig gentemot övriga ståldistrikt. Viktigast bland övriga järnmalmsområden är magnetitfyndigheterna i Adirondacks i norra delen av staten New York. Tillgångarna är relativt stora och malmen kan lätt anrikas på magnetisk väg. Fyndigheterna i de västra delarna av USA, där visserligen brytningen kraftigt ökat under efterkrigsåren upp till 7,9 milj. ton 1952, anses icke ha sådana utvecklingsmöjligheter att de på något sätt skulle kunna ersätta den kommande nedgången i de stora fyndigheterna kring sjöområdet.

119 Den hotande uttömningen av malmen vid Lake-Superior har efter kriget lett till systematiska och omfattande ansträngningar att finna nya källor innan den faktiska malmknappheten sätter in. Man har därvid i vad gäller inhemska malmer drivits att närmare utforska malmreserverna med lägre järninnehåll. Beserverna av fattiga malmer är i USA mycket stora. Det är emellertid svårare att utnyttja malmer med kanske ej mer än 30 % järnhalt i länder med stora fraktavstånd som i t. ex. USA än i t. ex. Västeuropa med dess förhållandevis korta avstånd. Med anledning härav är USA vid utnyttjandet av fattiga malmer hänvisat till förekomster, där anrikning före transporten är möjlig. Bland de järnfattiga malmreserverna kommer främst den s. k. taconiten eller den fattiga primärmalmen i Lake-Superior-området i fråga. Taconiten har m a n känt till i ungefär h u n d r a år, men den har hittills icke betraktats som brytvärd. Det är först på senare år som den blivit aktuell ur ekonomisk synpunkt och uppflyttats i klassen malm. Den är ett slags kvartsrandmalm, uppbyggd av växellagrade skikt av flera mineral som t. ex. kvarts, järnoxider, limonit, järnkarbonater och -silikat samt en del sand- och lermaterial. Taconiten är alltid mer eller mindre metamorfoserad och i vissa delar för den magnetit som ett resultat av metamorfosen. Man talar då om magnetisk taconit till skillnad från den omagnetiska typen som huvudsakligen för hämatit och limonit. Flera av stålbolagen i USA har lagt ned hundratals miljoner dollar på problemet att tillgodogöra sig taconiten för järnframställning. Ur anrikningsoch metallurgisk synpunkt har detta problem bjudit på stora svårigheter. I första hand har man koncentrerat sig på den magnetiska taconiten såsom varande det mera lättanrikade materialet. Efter kriget har stålbolagen byggt ett flertal försöksverk för taconit med mycket stor kapacitet. Det är nu uppenbart att problemen är lösta och att ur den magnetiska taconiten kan framställas en slig som i vissa avseenden rent av är bättre än rikmalmen. Flera av försöksverken är nu under utbyggnad till full kapacitet, innebärande i en del fall en årlig sligproduktion på flera milj. ton. Man räknar med att fram till år 1960 komma upp i en total sligproduktion av ca 20 milj. ton per år. Taconitens järnhalt är genomgående låg och det ingående godset av magnetisk taconit håller endast omkring 20—30 % järn. Sligen håller omkring 60—65 % j ä r n samt har låga halter av fosfor och svavel. Man har även ägnat uppmärksamhet åt frågan om utnyttjande av den omagnetiska taconiten och arbetat på problemet med dess anrikning. Att döma av färska underrättelser i fackpressen har Batelle-institutet i USA utvecklat en metod, vid vilken ur det omagnetiska godset genom ett reduktionsoxidationsförfarande kan erhållas en magnetisk produkt. Utnyttjandet av den magnetiska taconiten innebär ett betydelsefullt tillskott till den amerikanska stålindustrins malmförsörjning. Av den ur brytningsteknisk synpunkt mera lättåtkomliga taconiten finns i Mesabi stora tillgångar och man räknar med att ur dessa kunna erhålla en kvantitet på unge-

120 far 2 miljarder ton slig med ca 60 % järn. Av den omagnetiska taconiten finns än större tillgångar och när en gång i framtiden även detta material kan tillgodogöras, kan man räkna med sligtillgångar på ytterligare några miljarder ton. Såsom närmare framgår av följande kapitel är icke heller dessa kvantiteter — sedda mot bakgrunden av USA:s malmbehov — av sådan omfattning att de i framtiden kan ge USA möjlighet att i det väsentliga basera sin järnmalmsförsörjning på inhemska fyndigheter. 2.

Storbritannien

Eineckes och FN:s uppskattningar av Storbritanniens järnmalmstillgångar skiljer sig avsevärt från varandra. Medan enligt Einecke de säkra och sannolika tillgångarna uppgår till 4,4 miljarder ton och de totala till 7,4 miljarder ton, slutar FN:s uppskattningar på 2,4 resp. 3,4 miljarder ton. Den långt övervägande delen av järnmalmsproduktionen i Storbritannien, som de senaste åren hållit sig kring 16 milj. ton, kommer från de järnfattiga fyndigheterna i Lincolnshire och Northamptonshire, där mer än 2/3 av den inhemska brytningen äger rum. De flesta fyndigheterna innehåller oolitmalm med genomsnittligt 28 % järn. De enda fyndigheterna med rik malm är belägna nära nordvästra kusten i Cumberland och Lancashire. Den där utvunna hämatiten innehåller 51 % järn. Brytningen närmar sig emellertid här sitt slut. Malmtillgångarna i North Lincolnshire är brytvärda endast i närheten av Scunthorpe. Dessa malmer håller en järnhalt av 18—25 % och produktionen uppgick 1950 till 3,1 milj. ton. Underjordsbrytning har pågått i liten skala sedan före kriget och torde växa i relativ omfattning eftersom sannolikt mindre än en tredjedel av tillgångarna är brytbara från dagen. Tillgångarna har uppskattats till ca 500 milj. ton som med nuvarande brytning skulle ge fyndigheterna en ytterligare livslängd på ca 150 år. Det måste emellertid påpekas att det kanske inte blir möjligt att upprätthålla brytningen vid nuvarande nivå när denna i ökad omfattning måste ske i form av underjordsbrytning. Fyndigheterna i Northamptonshire, som består av oolit med 28—34 % järn, sträcker sig från North Lincolnshire över Leicestershire, Buthland och Northamptonshire. Tillgångarna har uppskattats till ca 1 700 milj. ton och med 150 års produktionsnivå (6,8 milj. ton) skulle fyndigheternas återstående livslängd uppgå till ca 250 år. Underjordsbrytning blir även här aktuell, eftersom mindre än hälften av tillgångarna kan brytas från ytan med nuvarande metoder. I de tidigare nämnda Cumberlandfyndigheterna, där produktionen år 1950 uppgick till 300 000 ton malm, uppskattades tillgångarna år 1948 till mellan 6 och 10 milj. ton. I Clevelandfyndigheterna, som i genomsnitt håller 29 % järn, kan, om man räknar med en produktion av 1 milj. ton per år, tillgångarnas sannolika livslängd beräknas till ca 80 år. Marlstonefyndigheterna (Oxfordshire), där år 1950 produktionen uppgick till 1,5 milj. ton

121 Fig. 2. Storbritanniens

järnmalmsfyndigheter

malm med 20—28 % järn, torde ha en återstående livslängd om ca 150 år. Någon ökning av produktionsnivån i Cumberland- och Clevelanddistrikten kan man knappast vänta sig. Tillgångarna i övriga tre distrikt tillåter högre produktionstakt men i två av dessa distrikt kommer problemen med

122 underjordsbrytning och den låga järnhalten att inverka avsevärt på lönsamheten och därmed bli avgörande för den framtida brytningens omfattning. En användning av större malmkvantiteter från dessa tre distrikt skulle erfordra åtskilligt större masugnskapacitet och högre kokskonsumtion per ton producerat tackjärn. Planer har utarbetats för ökning av tackjärnskapaciteten baserad på dessa malmfält men dessa planers utveckling har förhindrats av svårigheten att få tillräcklig arbetskraft för gruvorna inom området. Arbetskraftsproblemet accentueras genom behovet att öka underjordsbrytningen. Det är dessutom av väsentlig betydelse för det ekonomiska utnyttjandet av dessa fattiga malmer att masugnarna är lokaliserade i nära anslutning till malmen. Deras utnyttjande i anläggningar vid kusten, som normalt är baserade på importerad malm, kan endast försvaras i tider med akut brist såsom t. ex. under krigstid. Planerna på en utökning av malmproduktionen hålles tillbaka av dröjsmålet med utbyggnad av masugnarna och stålverken, som i sin tur är beroende av svårigheten att finna arbetskraft och bostäder. 3.

Västtyskland

Tysklands säkra och sannolika järnmalmstillgångar uppskattas av Einecke till 2 520 milj. malmton eller 750 milj. järnton, vilket representerar ca 3 % av världens totala tillgångar och 2 % av deras järninnehåll. Motsvarande uppskattning enligt FN är 800 resp. 256 milj. ton och andra källor anger värden, som innebär att de tyska tillgångarna skulle ligga under 1 % av världens tillgångar räknat i järnton. Skillnaderna beror på var gränsen för brytvärdhet sättes. Det genomsnittliga järninnehållet i Tysklands tillgångar är enligt Eineckes beräkningar endast 30 %. Endast de kalkhaltiga malmerna i Amberg och Sulzback-Bosenberg i Bayern har högre järnhalt än 42 %. De flesta av de tyska malmerna har hög kiselsyrehalt och hög fosforhalt. Ca 70 % av de fosforhaltiga malmerna smältes i Buhr. Västtysklands järnmalmsproduktion fördelad efter brytningsdistrikt framgår av Tab. 111:3. Den totala årsbrytningen rör sig numera omkring 15 milj. ton med ett järninnehåll om 25 a 30 %. Den fördelar sig på ett mycket stort antal gruvor, av vilka de flesta är av mindre omfattning. Siegerland. Bland de tyska malmerna torde endast Siegerlandmalmen kunna betraktas som fosforfattig. Tillgångarnas storlek är svår att bedöma. Brytningskostnaderna är stora bl. a. på grund av de stora djup, vid vilka malmen bryts, och en utökning av produktionen utöver nuvarande ca 1,5 milj. ton förefaller mindre sannolik. Salzgitter. Den fosforrika järnmalmen i Salzgitter-området bildar Tysklands betydelsefullaste järnmalmsfyndigheter. De säkra och sannolika tillgångarna uppskattas till ca 1 500 milj. ton. Brytningen uppgick 1952 till närmare 6 milj. ton. På grund av sin stora kiselsyrehalt behandlas malmen i regel genom mekanisk tvättning och röstning innan den går till masugn.

123 I sin råa form innehåller den 25—33 % järn. Den anrikas till ca 40 % järnhalt och efter magnetisk röstning och sintring kan man få fram ett koncentrat som håller ca 45 % järn. Fosforhalten ligger i genomsnitt på omkring 0,5 %. Peine-Lengede. Tillgångarna har uppskattats till 150 milj. ton. Fyndigheterna består av kalkhaltig limonit, som innehåller fosfor och mangan. Brytningen uppgår till mellan 2 och 2,5 milj. ton. Bland övriga större fyndighetsområden kan nämnas Lahn-Dillområdet i mellersta Tyskland, Doggermalmerna i södra Tyskland med tillgångar om ca 500 milj. ton men i vissa hänseenden svåra att utnyttja samt WeserWiehengebirge-gruvorna i Osnabrucksområdet. Förutom de svårigheter som skapas av den i regel låga järnhalten och höga kiselsyrehalten kompliceras smältningen av de inhemska malmerna även genom den stora olikheten i deras kemiska sammansättning. Tab. III: 3. Västtysklands järnmalms produktion distrikt 1913—1953 (1 000 malmton) Brytningsdistrikt

Lahn-Dill Wurtemberg-Baden

2 729 1109 374 j> 499

2191 693 271 616

}

Lahn-Dill Wurtemberg-Baden Waldeck-Sauerland . . . Summa

efter

brytnings-

1774 575 191 612 92 1827

810 274 54 349

510 145 21 181 j. 3 284

1536 481 128 485 19 1080

10 126

5 272

4 526

19 623

6 772

5 901

2 474

4 259

5 713

1950 1850 710 858 229 230 871 1034 322 642 1820 1942 466 823 46 352 575 l 1072 184 7 073 8 903

1949 971 206 1177 1355 2 025 1796 5 589 725 10 798

501 318 82 377 352 504 1337 24 360 589 4444

759 421 74 477 497 1102 2 211 31 452 1251 7 275

1141 612 97 581 517 1554 2 490 63 556 1501 9112

1245 660 86 498 569 1804 3 662 66 618 1675 10 883

1363 717 130 505 681 2161 4 789 74 591 1912 12 923

1406 740 189 777 872 2 335 5 966 78 678 2 362 15 403

1371 717 163 854 931 2 304 5 294 93 680 2 213 14 620

921 Waldeck-Sauerland . . . 30 1 Vogelsberg ]> 1110 \ Summa

fördelad

Källor: Supplement to the Study on Prospects of the European Iron Ore Situation in 1953 and following years. Statistisches Jahrbuch fiir die Eisen- und Stahlindustrie. Bulletin de la Chambre syndicale de la Sidérurgie Francaise.

124 Hannover P e i n , ® (9 O Wiehen-We.ergeb

<

C

i

*:

BERLIN

^nvLcngede-Biilten Z£r ^gJSalzgitter ©H»ri".®

Dortmund

\

„

®

Waldeck-Sauerland

«fc

® Essen Siegeriand

®

^$^

Lahn-Dill

Köln

v

)

/(

.^

.r"

8ayer. Dofjf. Alberx«

{ s

®Plz

\

K

\ • • " \

.7 /

Bad ischer-Dogger

r /

J

Wiirttemb.-Dogger

L J

X

\

Fig. 3. Västtysklands järnmalms fyndigheter

C

® Miinchen

r-v..^-'

..^--.-

'VJ

125 4.

Belgien—Luxemburg

Den alldeles övervägande delen av fyndigheterna i Belgien—Luxemburg ligger i den del av minettbäckenet som faller inom Luxemburg. Den del som ligger väster om Alzette har huvudsakligen kiselhaltiga malmer, medan det övriga området består av kalkhaltiga malmer. Tillgångarna uppskattades ursprungligen till 370 milj. ton. Enligt gruvföretagens egna uppskattningar återstår f. n. endast 140 milj. ton och brytningen uppgår till drygt 7 milj. ton per år. Tillgångarna på kiselhaltiga minetter är åtskilligt större än på kalkhaltiga som i stort sett redan är uttömda. Då järnverken blandar de kalkhaltiga och kiselhaltiga malmerna innan de smältes i förhållandet 10: 8 måste en hel del malm importeras från Lothringen. Större andel kiselhaltig malm kan användas, men fördyrar järnframställningen. Ytterligare ett förhållande, som minskar självförsörjningsgraden i fråga om malmen utgör den låga järnhalten i minettmalmerna samt över huvud taget de begränsade kvarvarande malmtillgångarna. B. Konkurrenter på exportmarknaden 1.

Frankrike

Frankrike förfogar i stort sett över tre järnmalmsområden, nämligen minettområdet i Lothringen, de västfranska järnmalmsfälten i Normandie, Bretagne och Anjou samt gruvområdet vid Pyrenéernas norra gräns. Einecke har angivit Frankrikes säkra och sannolika järnmalmstillgångar till ca 7 miljarder ton. Järnmalmsproduktionen uppgår f. n. till 42 milj. ton. Såsom framgår av Tab. III: 4 har produktionen stigit kraftigt under de senaste åren men dock ännu ej uppnått toppläget från 1929 (51 milj. ton). Tab. III: 4. Frankrikes järnmalms produktion strikt 1913—1953 (1 000 malmton)

fördelad

efter

brytningsdi-

Brytningsdistrikt

1947 Öst Väst Pyrenéerna och övriga områden

41113 1210 722

35 408 2 331 100

31028 2 000 148

15 441 622 153

17 573 894 232

43 045

47 998 2 420 313 50 731

37 839

16 216

18 699

21537 1267 204

29 527 1622 261

28 241 1566 176

37 753 2 678 285

39 464 2 753 226

23 008

29 983

32 745 2162 230 35137

40 716

42 443

Summa

Öst Väst Pyrenéerna och övriga områden Summa

Källor: Supplement to the Study on Prospects of the European Iron ore situation in 1953 and following years och Bulletin de la Chambre Syndicate de la Sidérurgie Francaise.

-c a-.

c

SI

127 Lothringen. De s. k. minettmalmerna i Lothringen utgör Västeuropas största järnmalmsområde. Detta distrikt gör Frankrike till det efter Sverige viktigaste överskottsområdet i Europa. Medan den svenska malmens järnhalt ligger omkring 60—70 % håller sig minettmalmen omkring hälften därav. Einecke har angivit de säkra och sannolika tillgångarna till närmare 6,7 miljarder ton. Enligt en annan källa uppgår tillgångarna till ca 2,5 miljarder ton kalkhaltig malm och 2 miljarder ton kiselsyrehaltig. Brytningen, som nu ligger i närheten av 40 milj. ton per år, har hittills i stora drag fördelat sig med 4/5 på den kalkhaltiga och 1/5 på den kiselsyrehaltiga malmen. Enligt uppgift syftar man till att genom stora investeringar i gruvorna k u n n a öka brytningen till 50 milj. ton i slutet på 1950-talet, mot vilket torde svara ökade malmbehov inom Frankrike. De hittills brutna minettmalmerna har haft en genomsnittlig järnhalt av 32—33 % och en fosforhalt av 0,5—0,8 %. Man har emellertid i Frankrike varnat för en fortsatt brytning efter dessa linjer — särskilt om produktionen skulle utvidgas — då man därigenom hotar att inom överskådlig tid uttömma de värdefulla kalkhaltiga malmerna. Man har också efter det andra världskriget igångsatt undersökningar i syfte att klargöra möjligheterna att kunna utnyttja järnfattigare och kiselsyrerikare minettmalmer genom förarbetning och anrikning av malmen. Dessa försök siktar i huvudsak på att nedbringa kiselsyrehalten. Lyckas m a n nå fram till en ekonomiskt användbar metod härvidlag skulle balansen mellan brytningen på olika kvaliteter och kvalitetsfördelningen inom fyndigheterna kunna återställas. Den fördel, som legat i de billiga framställningskostnaderna för minettmalmen, kan dock härigenom till större eller mindre del gå förlorad. Trots att minetten främst genom kalkhalten har vissa för masugnsprocessen fördelaktiga egenskaper kan den på grund av den förhållandevis låga järnhalten ej ekonomiskt bära längre järnvägsfrakter. Malmen bör därför smältas så nära gruvan som möjligt. Minettbäckenets viktigaste kontrahent med avseende på bränsleförsörjningen är Ruhrområdet. Men då Ruhrområdet inte i samma utsträckning varit hänvisat till minetterna för sin järnmalmsförsörjning som Lothringen till Ruhrkolen har det hittills ingalunda kommit till ett utjämnat varuutbyte. T. o. m. när en del av Lothringen ännu hörde till Tyskland utjämnades utbytet i kol och malm endast till ungefär hälften. För både kol och j ä r n m a l m spelar fraktkostnaderna stor roll varför det ligger nära till hands att söka om möjligt använda den billiga kommunikationsled som vattenvägen erbjuder. En vattenväg mellan de lothringska järnmalmsfälten och kolgruvorna i Ruhr skulle kunna erhållas genom en kanalisering av Mosel från Koblenz till Diedenhofen och i övrigt ett utnyttjande av Rhen. Om Moselprojektet genomförs väntar man sig en ökning av malm- och kolutbytet mellan Lothringen och Ruhr, som under de senaste årtiondena gått kraftigt tillbaka. Man beräknar enligt uppgift att genom kanaliseringen av Mosel kunna få till stånd en sänkning av frakten för Loth-

128 ringens minettmalm till Ruhr med 30—45 %. Byggnadstiden för Moselprojektet har enligt uppgift beräknats till 5 år. Om och när projektet kominer till stånd är emellertid ovisst. Regleringen av Mosel erbjuder vissa politiska svårigheter, bl. a. med hänsyn till att floden genomflyter Frankrike, Luxemburg, Saar och Tyskland. Som motståndare till projektet har anmält sig de franska och tyska statsbanorna som ser en svår konkurrent i den nya vattenleden. Ruhrindustrien synes inte heller benägen att främja planens realiserande, då den befarar att Lothringens industri därigenom skulle bli mer konkurrenskraftig. Förverkligas Moselprojektet, vilket ej förefaller otroligt med hänsyn bl. a. till att man kan räkna med omfattande frakter även av andra varor än järnmalm, kommer detta givetvis att innebära ökade möjligheter för de franska minetterna att konkurrera med de svenska malmerna på dep tyska marknaden. Å andra sidan är det tveksamt om produktionen av franska minetter kommer att bli tillräckligt stor för att medge en export av betydelse till den tyska Ruhrindustrien. Västfranska området (Normandie, Bretagne, Anjou). De uppskattade säkra och sannolika tillgångarna uppgår enligt Einecke i områdets norra gruvor (Normandie), som svarar för 5/6 av produktionen, till 200 milj. ton medan de i södra gruvorna ej uppgår till 100 milj. ton. Malmen, som innehåller 45 % järn, 15 % kiselsyra och 0,4—0,7 % fosfor, säljes antingen i obearbetat tillstånd eller sintrad. Den producerade malmen går till största delen på export, i första hand till England, Tyskland, Belgien och Nederländerna. Pyrenéerna. Tillgångarna är föga kända men torde överstiga 20 milj. ton. De ligger illa till ur transportsynpunkt. 2. Spanien Spanien utgjorde tidigare en av de betydelsefullaste järnmalmsproducenterna i Europa. Under slutet av 1800-talet och fram till första världskriget uppgick årsproduktionen till mellan 8 och 9 milj. ton malm med en järnhalt mellan 45 och 50 %. Största delen därav exporterades. Därefter har produktionen successivt nedgått och har det sista decenniet varierat mellan 1,5 och 2 milj. ton, varav ca 2/3 förbrukats inom landet. Denna nedgång sammanhänger bl. a. med den gradvisa uttömningen av de mera lättbrytbara och ur transportsynpunkt välbelägna fyndigheterna i Viscayaområdet (Bilbao). Ävenså har konkurrensläget för de mindre gynnsamt belägna gruvorna i södra och mellersta Spanien försämrats genom de afrikanska fyndigheternas utnyttjande. Väsentliga reserver återstår här alltjämt men gruvorna är belägna långt från havet och ett utnyttjande av dessa skulle kräva höga transportkostnader. De totala spanska tillgångarna torde enligt olika källor ligga mellan 800 och 1 000 milj. ton. I Spanien finns såväl fosforrika som fosforfattiga malmer. Viscayamalmerna hör till de fosforfattiga med en fosforhalt varierande mellan 0,01 och 0,05 %.

129 3.

Sovjetunionen

Enligt en år 1938 offentliggjord rysk uppskattning utgör Sovjetunionens järnmalmstillgångar totalt 270 miljarder ton. Till största delen rör det sig här emellertid om mycket fattig malm. Uppskattningarna av de ekonomiskt användbara malmtillgångarna med en genomsnittlig järnhalt av 40—45 % har varierat mellan 4,5 och 12,7 miljarder ton. Mest bekant av järnmalmsförekomsterna är Kriwoi Rog i Ukraina med en järnhalt av 69 % och Magnetberget i Ural. Dessutom finns talrika andra, knappast mindre viktiga malmfält i mellersta Ryssland (Tula, Lipezk, Koper) och på Krim (Kertsch). År 1953 uppgick den totala järnmalmsbrytningen i Sovjetunionen till ca 60 milj. ton. b. Franska

Nordafrika

Algeriet. Produktionen i Ouenza-gruvan, som numera arrenderas av USA (på 99 å r ) , planeras under 1957 nå en nivå av 2,4 milj. ton, vilket torde representera maximum förenligt med en rationell gruvdrift med hänsyn till tillgångarnas storlek. En mera betydande ökning av produktionen utöver denna nivå torde f. ö. komma att försvåras genom uppstående transportproblem. Förutom Ouenza-gruvan kan nämnas Beni-Saf-gruvan och Zaccar-gruvan. De utvunna malmerna är fosforfattiga (0,009—0,03 % ) . Einecke uppskattar tillgångarna i Algeriet till 150—200 milj. ton. Tunisien. De tunisiska fyndigheternas sammanlagda tillgångar uppgår enligt Einecke till 90 milj. ton. Produktionsmaximum för den största gruvan, Djebel Djerissa, torde ligga vid 800 000 ton per år. Denna produktion kan upprätthållas ungefär fem år, varefter produktionen kommer att falla. Marocko. Ait Amar-gruvan förutses kunna producera högst 500 000 ton per år med hänsyn till de begränsade reserverna (ca 10 milj. ton enligt Einecke) och transportsvårigheterna. En annan fyndighet är Khenifra med en reserv om 60 milj. ton enligt Einecke. Denna fyndighet kan dock ej bearbetas förrän transportförhållandena förbättrats. 5. Franska

Västafrika

(Conakry)

Uppskattningarna av järnmalmstillgångarna i Västafrika är mycket skiftande. Einecke uppger för Conakry på Franska Guineas kust 3,658 milj. ton säkra och sannolika tillgångar med i genomsnitt 46 % j ä r n medan FN för Franska Västafrika anger 2 000 milj. ton med 50 % järn. Skillnaderna torde bero på var gränsen för brytvärdhet sätts. Kort före det senaste krigets utbrott intresserade sig de tyska stålverken för fyndigheterna i Conakry. På senare tid har amerikanarna visat stort intresse för fyndigheterna och de arrenderas enligt Einecke av African Development Co, USA, från franska regeringen på hundra år. Man räknar med att 9—660649

131 så småningom komina upp i en produktion av 3—4 milj. ton. Som självkostnader för en 50 %-ig malm fob Conakrys hamn har nämnts 6,50— 7,00 $ per ton. Malmen är av laterittyp och innehåller såväl krom som nickel. Smältningen av malmen är därför förenad med speciella svårigheter. Man får r ä k n a med att den företrädesvis kominer till användning vid specialstålverk med särskilda förutsättningar för utnyttjandet av krom- och nickelinnehållet. 6. Brittiska

Västafrika

(Sierra

Leone)

År 1933 började England bearbeta Marampafyndigheterna i Sierra Leone och en ny 85 km lång järnväg byggdes till hamnen vid Pepel. Enligt Einecke kan tillgångarna i Marampa uppskattas till ca 75 milj. ton varav 12 milj. ton har en j ä r n h a l t på 57 %, medan resten ligger mellan 50 och 55 %. De andra förekomsterna i Sierra Leone, nämligen Tonkolilifyndigheterna är åtskilligt större. Tonkolili ligger 190 km från hamnstaden Pepel. En förlängning av järnvägen till Marampa är under byggnad. En utveckling av Tonkolili beräknas ta ca 5 år och skulle bli lönande med en minimiproduktion av ca 4 milj. ton per år. Fosforhalten uppgår i koncentratet till ca 0,1 %. Fyndigheten synes k u n n a lämna ett relativt betydande bidrag till Storbritanniens framtida malmf örsörj ning. Uppskattningarna av de totala tillgångarna i Sierra Leone är av helt olika storleksordning enligt Einecke och enligt FN. Einecke uppger sålunda över 4 miljarder ton säkra och sannolika tillgångar medan FN:s uppskattning stannar vid 100 milj. ton. FN har troligen inskränkt sin uppskattning till de högvärdiga malmerna ( > 57 % j ä r n ) , medan Einecke troligen medtagit även fattigare malm (50—55 % j ä r n ) . F. n. utnyttjas endast Marampa-fyndigheterna och årsproduktionen uppgår till ca 1 milj. ton. Förekomsten har ringa djup och kan i stort sett brytas genom dagbrott. Gruvan är utbyggd lör en daglig brytning av 5 000 ton. 7.

Liberia

Järnmalmsfyndigheten Bomi Hill är belägen i närheten av Monrovia, huvudstaden i republiken Liberia i Västafrika. Tillgångarna i denna fyndighet har uppskattats till ca 40 milj. ton rik malm med 68 % j ä r n samt låg fosforoch svavelhalt. Brytningen sker i dagbrott, men stora kvantiteter lågprocentig malm måste först tas bort. Den lågprocentiga malmen räknar man med att senare k u n n a nyttiggöra. Produktionen, som går till Republic Steels stålverk i USA, började 1951 med 1 milj. ton men kominer att ökas till 1,5 milj. ton per år. Genom flygmagnetiska mätningar över hela Liberia har indikationer erhållits på andra stora malmfyndigheter, vilka nu delvis håller på att undersökas.

132 8.

Indien

Indien förfogar över några av världens största och rikaste järnmalmsfyndigheter, som är utspridda över hela landet. Den största förekomsten är belägen i provinserna Bihar och Orissa. Här förenar sig kol- och järnmalmsfyndigheter till ett sällsynt gott underlag för utveckling av en järn- och stålindustri. Hämatitmalmen i detta område är av en beskaffenhet och omfattning som torde överträffa liknande förekomster i världen, inklusive Lake Superior-området i USA och Minas Geraes i Brasilien. Analyserna visar en järnhalt på 60—68 % och en fosforhalt på 0,03 % som dock i enstaka områden stiger till 0,1 %. Malmen bryts i dagbrott. De officiella myndigheterna i Indien har uppskattat de tillgångar som kan brytas i dagbrott i detta område till 3 miljarder ton malm med en järnhalt på mer än 60 %. Om man sänker järnhalten till 50 % har tillgångarna inom en omkrets av 200 km runt de bengaliska kolfälten uppskattats till 20 miljarder ton. De totala säkra och sannolika tillgångarna har av Einecke uppskattats till 7,1 miljarder ton och av FN till 9,3 miljarder ton. Medräknas de möjliga tillgångarna torde totaltillgångarna uppgå till ungefär 20 miljarder ton. Trots kvantiteternas storlek finns förekomster med upp till 60 % järnhalt som ej medräknats. De har ej betraktats som brytvärda emedan transportmöjligheter saknas. Järnvägar, kanaler och hamnar måste anläggas, vilket knappast kan ske inom de närmaste årtiondena. Järnmalmsproduktionen är tämligen obetydlig i förhållande till de stora Hllgångarna. År 1952 uppgick den till 4 milj. ton. Även exporten har hittills varit obetydlig. Transport av indiska malmer till de västeuropeiska och nordamerikanska stålproducerande länderna torde med hänsyn till avstånden alltid komma att ställa sig dyr. Större förutsättningar för en framtida export torde föreligga till t. ex. Japan. 9.

Kanada

Före andra världskriget ansågs Kanada vara ett järnfattigt land och der. kanadensiska järnindustriens behov av såväl kol som j ä r n m a l m tillgodosågs till stor del från USA. Den tilltagande järnmalmsbristen i USA var under andra världskriget en av anledningarna till att man började utnyttja fyndigheterna på kanadensiska sidan av de stora sjöarna. Intresset vände sig framför allt mot Michipicoten-områdel vid sjöarnas nordöstra strand i provinserna Quebec och Ontario. Malmen, som här kunde brytas i dagbrott, innehåller 36 % järn, 2 % mangan och 2,5 % svavel. Brytningen drives med statliga subventioner. Kapaciteten på ca 1 milj. ton per år utnyttjas i regel ej helt. I provinsen Ontario ligger Steep fioc/c-fyndigheten, en hämatitlimonitförekomst, som delvis ligger under en av sjöarna, och som liknar fyndigheterna i Minnesota och Michigan. Årsproduktionen är nu ca 1,5 milj. ton. Anläggningen skall troligen utbyggas för en produktion av 5 milj. ton/år. Malmen är högvärdig och håller 58—60 % järn, 0,025—0,027 % fosfor och 0,03 % svavel. Vad tillgångarna beträffar är fältet ännu inte tillfyllest undersökt.

133 Emellertid har geofysiska undersökningar visat att malmerna bör ha ett avsevärt djupgående, sannolikt minst 1 000 m. Arean på den kända malmen i fältet uppges till ca 483 000 m 2 (jfr Kiirunavaara med ca 325 000 m 2 ) och den skulle ge ca 500 milj. ton per 300 m avsänkning. Man skulle då med ett djupgående på 1 000 m komma fram till en totalsiffra på ca 1 500 milj. ton ( ö d m a n ) . Enligt Einecke uppgår de säkra och sannolika tillgångarna til! 200 milj. ton. New Foundland-(Wabana-)malmen förekommer på öns norra del och vid Conception Bay. Malmen har en genomsnittshalt av 50—52 % järn, 12 % kiselsyra och 0,8 % fosfor. Brytningen försiggår till största delen under havet. På Bell Islands i Conception Bay ligger malmen i tunna lager, som, tillsammans med nödvändigheten av underjordsbrytning, gör varje omfattande utvidgning av produktionen svår. De kända fyndigheterna på ön är uppskattade till 1 000 milj. ton och de som ligger under Conception Bay till 1 500 milj. ton. Med hänsyn till den höga fosforhalten har den amerikanska j ä r n - och stålindustrien ej varit intresserad av denna malm, trots dess tämligen höga järnhalt, de stora tillgångarna och det förhållandevis gynnsamma transportläget. Brytningen har därför inte sedan årtionden förändrats kvantitetsmässigt. Enligt uppgift skall emellertid enligt kontrakt till Storbritannien levereras en kvantitet av 1 milj. ton per år till 1956 och till Tyskland 500 000 ton. Anläggningarna är utbyggda för en produktion av 3 milj. ton per år. De under senare tid särskilt uppmärksammade fyndigheterna i Labrador är belägna vid Knob Lake på gränsen mellan Quebec och Labrador. År 1950 grundades gruvbolaget Iron Ore Company of Canada, som skulle exploatera fyndigheterna. Gruvbolaget är bildat av Hanna Company och fem amerikanska stålbolag. Detta företag nedlade innan malmskeppningen kunde börja enligt uppgift ca 1,3 miljarder kronor på projektet. Den första lasten med Quebec-Labrador-malm avgick från utskeppningshamnen Seven Islands den 31 juli 1954. Transporterna av malmen blir långa. Först transporteras malmen på järnväg 500—600 km till Seven Islands. Sedan öppnar sig två möjligheter. Antingen kan man frakta malmen över havet till hamnar på ostkusten och därifrån med järnväg till stålcentra i sjöområdet, eller också frakta malmen båtledes uppför St. Lawrence-floden och genom, kanalen vid International Rapids ned till sjöarna. Det är en avsevärd skillnad med avseende på våglängden mellan dessa två alternativ. Det första alternativet innebär en sjötransport om 2 600 km, det andra om 1 600 km. I bägge fallen får man dessutom räkna med järnvägstransporter då endast en mindre del kan smällas vid verk vid kusten. En nackdel är emellertid för närvarande förenad med denna andra transportväg. Kanalen vid International Rapids i St. Lawrencefloden med sitt nuvarande djup på endast 14 fot tillåter nämligen inte passage för de större malmbåtarna, varför en omlastning måste ske. Beslut har emellertid numera fattats om ett realiserande av de sedan länge utarbetade planerna på en ut-

134 Fig. 6. Kanadas

järnmalmsfyndigheter

byggnad av kanalen till ett minimidjup av 27 fot, vilket skulle medge passage även för stora malmbåtar. Detta kommer att för fraktkostnadernas del innebära 25 % reduktion i förhållande till kostnaderna på den längre rutten längs ostkusten. Den 600 km långa järnvägen från Knob Lake till Seven Islands är inte elektrifierad; tågen betjänas av diesellok. Fyra sådana lok behövs för att dra ett 10 000-tons malmtåg ned till skeppningshamnen. Normalt räknar man med att ett tågsätt skall bestå av 115 st 100-tonsvagnar och att sju tåg per dag kominer att gå från gruvan till hamnen, en färd på 16 timmar. I början måste tåghastigheterna hållas nere, då man väntar kraftiga sättningar i underbyggnaden på banan men så småningom skall färdtiderna förkortas, något som också kommer att ha sin betydelse för den planerade ökade produktionen. De inånga stationerna utefter järnvägen förses inte med någon större personal, då trafiken skall bli centralstyrd. På hamnanläggningar, utlastnings- och lagringsanordningar i utskeppningshamnen Seven Islands har enorma summor lagts ned. Om två år räknar man med att hamnen skall vara fullt utbyggd för den produktion som man siktar på. Från en 600 m lång kaj kan nu malmvagnarna tömmas två och två på 50 sekunder. Lastningskapaciteten är 7 000 ton i timmen. Som jämförelse kan nämnas att nya kajen i Narvik har en kapacitet av 4 000 ton i timmen. Under de första åren kominer man att lagra 2 milj. ton per år för att utskeppningarna skall kunna hållas igång under hamnens nio isfria månader, dvs. tre månader längre än vad brytningen vid malmfälten kan pågå. Hittills har ett fyrtiotal malmkroppar lokaliserats, vilka alla går i dagen.

135 Malmen innehåller omkring 57—60 % järn, 0,027—0,118 % fosfor, 0,012 % svavel och rätt mycket vatten. I en del av malmerna ingår mangan med 7—8 %. Tills dato har man genom borrning konstaterat tillgångar på 418 milj. ton av den rika malmen. Dessutom finns mycket stora tillgångar av det primära materialet, ur vilket rikmalmerna bildats och som nu ej k a n betraktas som ekonomisk malm. Man nämner här preliminära siffror på 3 000 milj. ton med 30—40 % järn. I år beräknas produktionen uppgå till 2 milj. ton och år 1958 beräknar man uppnå 10-milj.-strecket, varigenom järnvägens kapacitet i stort sett skulle utnyttjas. Fyndigheterna ligger inom ett område med en längd av 40 svenska mil och en bredd av 1 1/2—drygt 9 svenska mil. På grund av det mycket hårda klimatet vintertid kan driften i dagbrotten hållas i gång endast sex månader på året. Såväl nederbörd som vinterkyla är mycket kraftigare än i Lappland — temperaturer på — 45° noteras ofta. De fem amerikanska stålbolagen har förbundit sig att ta 73 % av den totala produktionen, medan återstoden skall säljas på marknaden av Hanna Co. En del malm kommer att gå till Storbritannien. Vidare har Bethlehem Steel redan tecknat sig för 30 milj. ton malm, som skall levereras under en 25-årsperiod. Frågan om man kommer att kunna öka produktionen vid malmfälten till 20 milj. ton per år, en siffra som ofta uppgivits, måste lämnas öppen. J ä r n vägens och hamnens kapacitet måste i så fall ökas betydligt och S:t Lawrence-kanalens ombyggnad måste vara avklarad. I sitt nuvarande skick kan kanalen endast ta 2 milj. ton per år, resten skeppas från Seven Islands till Amerikas ostkust, Philadelphia och Baltimore. De tidigare nämnda kanadensiska fyndigheterna gav år 1953 sammanlagt 6 milj. ton. Quebec-Labrador-malmen betyder alltså ett kraftigt tillskott till produktionskapaciteten. Ytterligare ej hittills utnyttjade förekomster finns emellertid, nämligen vid Ungawa Bay norr om Knob Lake-distriktet. Undersökningar om lönsamheten av att där sätta igång gruvdrift har pågått sedan flera år och Fenimore Iron Mines planerar en brytning av 10 milj. ton per år som skall ge 5 milj. ton koncentrat med 60 % järn. Med 30 års amorteringstid beräknas koncentratet kosta närmare 7 $ per ton fob Leaf Bay. Malmreserven i Ungawa Bay lär uppgå till 600 milj. ton, och kusten erbjuder naturliga hamnar, som emellertid är beroende av tidvattnet och dessutom isbelagda mer än halva året. 10.

Venezuela

Venezuela äger åtskilliga magnetit- och itabiritfyndigheter söder om Orinocos delta. Av särskilt intresse är El Pao, som ägs av Bethlehem Steel Corp. genom dess dotterbolag, Iron Mines of Venezuela, och Cerro Bolivar, som tillhör U. S. Steel Corp. genom dotterbolaget Orinoco Mining Co. I El Pao började brytningen i liten skala redan före första världskriget, men det är först på senare år som produktionen kommit igång på allvar. Transportförhållandena är jämförelsevis besvärliga. Efter järnvägstransport sker omlastning till pråmar vid Palua och pråmarna går sedan vidare

136 Eisen Industrie Eisen- und Manganerz-Vorknmmen '§?, Kohle - Vorkommen 0

Fig. 7. Sydamerikas

järnmalmsfyndigheter

SOO

1000 km

137 på Orinoco till Puerto de Hierro, där omlastning till malmångare sker. Där finns också möjlighet att lagra 1—2 milj. ton malm som säkerhet för oförutsedda avbrott i gruvdriften och för transportstopp på Orinoco under lågvattenperioderna. Från Puerto de Hierro skeppas malmen på 26 000-tonnare till Sparrows Point, Bethlehem Steels stålverk nära Baltimore, en färd på 3 140 km. Avståndet Narvik—Baltimore är det dubbla. Malmen i El Pao är en hård och tät hämatit som håller 60—63 % j ä r n i naturtillstånd. Torkad malm av bästa sort håller upp till 69 %. Malmen delas upp i två klasser, den ena med 60 % j ä r n och hög fosforhalt, den andra med 69 % järn och låg fosforhalt. Den fyndighet, som nu bearbetas, ligger på en kulle flera hundra meter över den omgivande djungeln. Dess längd är 780 m och bredd 510 m och den beräknas innehålla omkring 100 milj. ton malm. En annan källa anger 250 milj. ton. Är 1953 skeppades 2 milj. ton malm med delvis mycket höga järnhalter, upp till 69 %, samt låg fosforhalt. När pågående utbyggnadsarbeten slutförts r ä k n a r man med en årsproduktion av mellan 3 och 5 milj. ton. Den andra fyndigheten i Venezuela, Cerro Bolivar, är av senare datum (upptäckt 1947) och kan väntas bli av större betydelse i framtiden. Fyndigheten ligger sydväst om El Pao. Malmkroppen i Cerro Bolivar har en längd av 10 km och ett hittills uppmätt djup av 160 m och avses brytas i dagbrott. Hela fyndigheten uppskattas till 500 milj. ton. Halterna uppges (i torrt prov) till 63,5 % j ä r n och 0,106 % fosfor. Efter transport på en närmare femton mil lång järnväg ned till en nybyggd hamn nära Puerto Ordaz vid Orinoco-floden avser man att lasta malmen direkt på oceangående fartyg för transport efter floden och vidare till USA:s ostkust. Man räknar med att leveranserna från Venezuela inom en relativt snar framtid skall kunna komma att ligga mellan 15 och 20 milj. ton malm per år. 11.

Brasilien

Brasilien äger mycket stora och rika tillgångar på järnmalm. Uppskattningarna varierar mellan 17 och 38 miljarder ton för de totala tillgångarna. Den förekommer inom flera av Brasiliens delstater men för närvarande är exploateringen koncentrerad till Minas Geraes där också flera järn- och stålverk finns. Det största hindret för utveckling av en omfattande och livskraftig inhemsk järn- och stålindustri är liksom i flera sydamerikanska länder förutom transportsvårigheterna bristen på kol. I tekniskt avseende skiljer man i Minas Geraes mellan olika typer av järnmalm. »Hard Ore», den kompakta blodstensmalmen, håller alltid över 66 % j ä r n och i en del fall har större poster hållit över 69 % järn. Fosforhalten är i regel under 0,030 %. Denna malm är för närvarande den värdefullaste och är föremål för export. Andra malm typer såsom »soft ore», »chapinha» och »cangan» lämpar sig av skilda skäl ej för export men har kommit till användning inom den inhemska järn- och stålindustrin.

138 Den hårda malmen (hämatiten) förekommer i stora mängder särskilt inom Itabira-fältet, som är det egentliga exportmalmfältet och den uppträder här i ett flertal kroppar. Fältets tillgångar har uppskattats till ca 264 milj. ton med 68 % järn. Erfarenheterna från brytningen visar emellertid att ca 40 % av den brutna malmen icke uppfyller de nuvarande kraven på exportmalm på grund av att den sönderfaller; med tanke härpå måste den uppgivna siffran reduceras. Samma malm är känd från ytterligare ett flertal fält inom centrala Minas Geraes och exploateras i flera gruvor. På grundval av nu tillgängliga och ofta svävande uppgifter om malmmängden i dessa fält är det omöjligt att få fram en tillförlitlig uppskattning av tillgångarnas storlek. I regel är förekomsterna bristfälligt undersökta, och brytningen har endast berört de övre delarna, varför man icke vet hur förhållandena gestaltar sig på större djup. Att döma av de siffror som finns torde tillgångarna vara snarare över än under 500 milj. ton. Den hårda malmen i Itabira-fältet bryts av det statliga bolaget Companhia Vale do Rio Doce för export. Denna uppgick år 1952 till 1,5 milj. ton. Företaget har flera av rikmalmskropparna under brytning. Den största gruvan är Caué Peak, som beräknas hålla 110 milj. ton av den rika exportmalmen. Brytningen sker i ett stort dagbrott med fullt modern utrustning. Den färdiga produkten förs på band till järnvägen nere i dalen. Från Itabira fraktas malmen med järnväg den 600 km långa sträckan till utlastningshamnen Vittoria belägen 450 km NO Rio de Janeiro. Järnvägens spårvidd är endast 1 m. Utan genomgripande modernisering av banan, omfattande framför allt anläggande av dubbla spår, kan fraktkapaciteten knappast höjas. Planer finns också på en ombyggnad av banan samt på en utbyggnad av hamnen i Vittoria till 3 milj. ton årlig kapacitet. Bland övriga mera betydande gruvor i det centrala Minas Geraes må nämnas Casa de Pedra, där Companhia Sideriirgica Nacional bryter den högvärdiga malm, som bolaget använder vid Volta Redonda, Brasiliens största och modernaste stålverk. År 1952 producerades ca 600 000 ton malm. Den fraktas med järnväg den 400 km långa sträckan från gruvan till järnverket, som ligger vid Paraiba-floden mitt emellan Rio de Janeiro och Säo Paulo. Verket hade år 1952 en produktion på 359 000 ton j ä r n och 476 000 ton stål. En tillbyggnad av verket kommer att öka dess nuvarande produktion till i det närmaste den dubbla. Förutom nu nämnda förekomster i centrala Minas-staten finns ett flertal, delvis betydande förekomster av itabiritiska järnmalmer även i andra delar av staten. De ligger emellertid sämre till ur transportsynpunkt och på stort avstånd från järn- och stålverk. De stora stålländerna har i hög grad intresserat sig för de brasilianska malmtillgångarna. Engelska, tyska, franska och luxemburgska företagare har ägt koncessioner och har också drivit gruvor och exporterat malm över Rio de Janeiro och Vittoria till Europa. Under de sista åren har det amerikanska inflytandet ökat delvis på bekostnad av det europeiska och f. n.

139 finns en överenskommelse mellan regeringarna i USA och Brasilien om gemensam utforskning och upplåtelse av fyndigheterna. En omfattande exploatering av de stora malmreserver, som finns i Brasilien, torde komina att fördröjas med hänsyn till de stora investeringskostnaderna och transportavstånden. 12. Chile USA:s i början av 1950-talet största järnmalmsleverantör, Chile, har ett stort antal järnmalmsfyndigheter. De säkra och sannolika tillgångarna uppskattas av Einecke till 244 milj. ton och av FN till 72 milj. ton. Fyndigheterna utgörs av magnetit- och hämatit-malmer med en järnhalt av 60 % och däröver. Den äldsta gruvan i drift är El Tofo norr om Coquimbo. Den drives av Bethlehem Steel Corp. och levererar en 60-procentig nästan fosfor- och svavelfri malm. År 1951 uppgick gruvans produktion till 3,2 milj. ton varav 2,8 milj. ton levererades till USA. I samband med utbyggnaden av Chiles egen j ä r n - och stålindustri har Bethlehem Steel Corp. numera iklätt sig att ur gruvan leverera det chilenska behovet av järnmalm till självkostnadspris. Gruvans säkra och sannolika tillgångar har uppskattats till 60 milj. ton varför produktionsstegring knappast k a n komma i fråga. Dessutom har man i Chile börjat utbygga bl. a. gruvan El Romeral i närheten av El Tofo. Den drives av Bethlehem Chile Iron Mines Co, ett amerikanskt-chilenskt företag. Målet för brytningens omfattning är 1 milj. ton. Produktionen skall till två tredjedelar gå till USA och till en tredjedel till den chilenska stålindustrien. Gruvans tillgångar har uppskattats till 20 milj. ton. Denna reserv skulle täcka det chilenska behovet till 1975. Järnhalten är 60 %. Den största chilenska järnmalmsförekomsten har upptäckts vid Algarrobo i närheten av Huasco. Denna förekomst har dock hittills ej utbyggts då den ur transportsynpunkt är ogynnsamt belägen. 13. Peru Peru har i motsats till övriga sydamerikanska länder rika kolfyndigheter. Likaså förfogar man över ett antal delvis rika järnmalmsförekomster. Einecke uppskattar de totala järnmalmstillgångarna till över 500 milj. ton medan FN:s siffra stannar vid 11 milj. ton (uppenbarligen för låg). Den mest bekanta fyndigheten, Marcona-gruvan, som ligger 500 k m söder om Lima, 900 km söder om Chimbote, sätet för de nya stålanläggningarna, och 20 k m från kusten, har ökat i betydelse med utbyggnaden av den inhemska stålindustrien. Malmen uppvisar en genomsnittsanalys av 60—65 % järn, 6 % kiselsyra, 0,02 % fosfor och 0,05 % svavel. En källa anger för Marcona en malmreserv av 70 milj. ton. Gruvan är i statlig ägo och har utbyggts med amerikansk hjälp. Produktionen, som beräknas uppnå 2 milj. ton, skall enligt överenskommelse delvis exporteras till USA och delvis fraktas sjövägen till Chimbote, där det statliga företaget börjat upprätta ett järn- och stålverk.

140 KAPITEL IV Järiimalmsbehovet och järnmalmsförsörjningen

Förbrukningen av järnmalm domineras vad beträffar de stora kvantiteterna helt av behovet för tackjärnsframställning. En del järnmalm förbrukas därutöver som färskmalm vid stålframställning i martinugn och vidare i små mängder för framställning av järnsvamp och för vissa andra ändamål, men de kvantiteter som åtgår härför spelar en oväsentlig roll för den allmänna malmförsörjningen, även om de är av en viss betydelse ur kvalitativ synpunkt på grund av de i allmänhet högre krav på renhet som dessa användningsändamål ställer på malmen. Tackjärnsproduktionens storlek är i sin tur till övervägande del beroende av stålproduktionen, och för bedömning av den framtida utvecklingen är det därför lämpligare alt anknyta till den senare. En mindre del av det producerade tackjärnet går visserligen till gjutgodstillverkning, men det finns icke anledning att förvänta någon förskjutning i proportionerna mellan gjutgods- och stålproduktionen av sådan storlek, att den skulle kunna påverka en på stålproduktionen baserad bedömning av malmbehovet. Tab. IV: 1 visar utvecklingen av världens tackjärns- och stålproduktion och förhållandet mellan dessa sedan år 1900. De höga siffrorna för tackj ä r n i % av stål vid början av 1900-talet beror på att man då konsumerade mera tackjärn per ton framställt stål än vad nu är fallet och även på att produktionen av gjutgods torde ha varit proportionsvis avsevärt större före den massproducerande stålindustriens genombrott. Efter en successiv sänkning till början av 1930-talet — vilken i USA gick något snabbare än i Europa — har relationstalet under de sista 15 åren hållit sig påfallande konstant vid omkring 71 %. Med tanke på att denna period omfattar tider av såväl god som ytterst knapp försörjning med skrot, som är den andra huvudråvaran för stålframställning, kan stabiliteten i relationstalet synas överraskande. Å andra sidan är det emellertid klart att större variationer på lång sikt icke kan förekomma, när man väl kommit till det stadium, som väl nu får anses rådande, att i stort sett allt ekonomiskt utnyttjningsbart skrot tillvaratas och används i stålproduktionen. Ett universellt överskott på skrot och en därav följande relativ minskning av tackjärnsbehovet för stålframställning kan tänkas endast vid en sjunkande stålproduktion. För några tiotal år sedan hävdades på sina håll, att utvecklingen i framtiden skulle gå därhän, att återgången av skrot till stålverken skulle komma alt i huvudsak täcka råvarubehovet, och att behovet av tackjärn, d. v. s.

141 Tab. IV: 1. Världsproduktionen År

Tackjärn

1900 10 20 29 31 32 33 34 38 40 41 42

42,0 67,0 63,3 98,5 56,0 40,0 50,0 63,2 83,0 102,6 109,2 111,0

Källa:

Stål

28,5 60,5 72,5 120,6 70,0 51,0 68,0 82,5 110,0 142,0 154,0 154.0

av tackjärn

och stål, milj.

Är Tack j ärn i % av stål 150 111 77 82 80 79 74 77 76 72 71 72

1943 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53

Tackjärn

116,1 109,8 80,0 79,0 99,0 113,3 115,6 133,0 149,0 149,5 167,0

ton

Stål

162,0 156,2 118,3 111,5 136,0 155,5 160,0 188,5 210,0 210,0 236,0

Tackj ärn i % av stål 72 70 68 71 73 73 72 71 71 71 71

Gemeinfassliche Darstellung des Eisenhuttenwesens.

av malm, skulle reduceras till vad som erfordrades för att täcka relativt små cirkulationsförluster och en måttlig ökning av stålkonsumtionen. Denna uppfattning har vederlagts av den faktiska utveckling som belyses av Tab. IV: 1. Det har visat sig, att en avsevärd del av det producerade stålet i användningen går definitivt förlorad, och att endast en begränsad andel går att ekonomiskt återvinna. Hur man på förhand skall kunna beräkna hur stor återvinningen av skrot kan bli vid en viss produktionsutveckling är en mycket omdebatterad fråga, men det torde vara ett faktum att gränsen för återvinning praktiskt taget redan är uppnådd, vilket skulle innebära, att m a n för framtiden icke kan räkna med någon växande andel av skrot som råvara vid stålframställningen. Snarare torde utvecklingen gå mot en något minskad relativ återvinning av skrot, bl. a. därför att en allt större del av stålproduktionen levereras och konsumeras i form av tunn plåt och band som snabbare fortares och är mindre lämplig för omsmältning. Armeringsjärn är även en vara med obetydlig återvinningsgrad sedan den väl ingjutits i betong. Slutsatsen av det ovan sagda blir, att man bör för framtiden kunna räkna med att tackjärnsbehovet och därmed behovet q.v j ä r n i malm kommer att stå i stort sett i samma relation till stålproduktionen som för närvarande eller i varje fall ej sjunka. Utvecklingen av världens stålproduktion fram till 1953 framgår av Tab. IV: 1, som visar ungefär en fördubbling av produktionen under de sista 15 åren. Stålet som material för byggnader, maskiner och verktyg utgör en så fundamental faktor i vår civilisation, och behovet i världen är så långt ifrån mättat, att produktionsutvecklingen under överskådlig framtid utan tvivel kommer att fortgå i samma riktning. Det talas visserligen mycket om konkurrensen från de »nyare» materialen — aluminium, titan, lättmetallegeringar, plast — och dessa torde väl komma att undantränga stålet på en del specialområden, men vad man än vill förutspå för en avlägsen framtid, så är det icke möjligt att inom flera decennier driva upp produktionen av des-

142 sa material till en sådan skala, att stålets ställning skulle allvarligt rubbas. Det torde knappast vara erforderligt att här söka ställa en prognos om den takt i vilken stålproduktionen framdeles kommer att stegras. Dylika prognoser har gjorts i olika sammanhang och som exempel härpå må här endast nämnas följande. I samband med ett föredrag av disponent E. Améen vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte 1953 (Jernk. Ann. 1953 s. 261/ 368) gjordes en rundfråga till de svenska järnverken om deras framtidsplaner. En sammanställning av de givetvis mycket osäkra uppskattningarna visade, att stålproduktionen i Sverige förutsågs komma att öka från 1 666 000 ton 1952 till 3 507 000 ton 1972 sålunda drygt en fördubbling på 20 år. Paleyrapporten (Resources for Freedom) räknar med att stålproduktionen i USA skall stiga från 88 milj. ton 1950 till 135 milj. ton 1975, d. v. s. ca 50 % på 25 år, medan behovet av stål i den fria världen exklusive USA i samma rapport förutses bli fördubblat under samma tidrymd. I Paleyrapporten lämnas även prognoser över konsumtionen av råvaror för järn- och ståltillverkningen i USA på sätt som framgår av efterföljande sammanställning (milj. ton). Eget skrot vid järn- och stålverken . . . . Köpskrot Summa skrot Järnmalm, 50 % järn Därav import

1950 32,5 29,7 62,2 118 9

1975 54,0 42,5 96,5 200 IOO

För den fria världen utom USA uppskattas i Paleyrapporten behovet av järnmalm till 95 milj. ton år 1950 och 165 milj. ton år 1975. Totalt skulle enligt dessa uppgifter järnmalmsbehovet i hela den fria världen öka från drygt 200 milj. ton år 1950 till ca 365 milj. ton 1975. H u r en sådan utveckling i stora drag skulle återspeglas i de större järn- och stålproducerande ländernas malmförsörjning kommer att något beröras i det följande. Såsom bakgrund till den fortsatta framställningen lämnas i Tab. IV: 2 och diagram IV: 1 en allmän överblick över järnmalmsproduktionens u t veckling i olika världsdelar och i de största malmproducerande länderna sedan seklets början. Särskilt markerad är som synes världsproduktionens kraftiga stegring efter andra världskriget. Beträffande järnhalten bör påpekas att de i tabellen angivna siffrorna utgör grova medeltal. Tabellens kvantitetsuppgifter innefattar för de olika länderna i allmänhet malmer med mycket skiftande järnhalt. A. USA USA har de sista årtiondena svarat för ungefär hälften av världsproduktionen av j ä r n och stål och har kunnat prestera detta väsentligen tack vare den rika tillgången på inhemsk malm. Under åren 1925—1950 steg stålpro-

143 Tab. IV: 2. Järnmalmsproduktion

i olika länder år 1900—1953 (milj.

malmton)

Unge1900 1910 1920 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 färlig järnhalt, %, i genomsnitt 61

60 30 30 30 50 30

3 14 5 6 6 13

6 15 15 6 6 23

5 13 14 4 0 6

11 13 51 8 7 6

11 12 48 7 10 6

7 8 39 5 11 3

3 7 28 3 12 1

3 8 30 3 15 3

5 11 32 4 22 4

8 11 32 4 27 b

11 13 33 b 28 6

15 14 38 8 27 8

14 12 33 b 27 12

14 15 33 6 26 13

Afrika

50—60

5 Amerika Därav USA Kanada

50—65

b3

28 0

58 1

69 1

74 2

32 1

10 0

18 0

25 1

—

—

bO 1

73 2

29 2

52 0

Europa Därav Sverige England Frankrike . . . . Luxemburg. . . Ryssland Tyskland . . . .

Asien

12 Australien

195 Hela världen . . .

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 Andel av världsproduktionen 1953,% 102

52 Därav Sverige England Frankrike . . . . Luxemburg. . . Ryssland Tyskland . . . .

11 18 13 5 28 17

11 19 11 7 23 17

10 20 13 5

11 19 17 5

7 16 9 3

4 14 8 1 18

io

7 12 16 2 22 4

9 11 19 2 26 4

13 13 23 3 31 7

14 14 31 4 36 9

14 13 30 4 39 11

15 Ib 3b 6 46 13

17 16 41 7 50 ib

17 16 42 7 60 15

5 5 12 2 18 4

Afrika

3 Amerika Därav USA Kanada

75 2

94 107 2 1

103 1

96 1

90 2

72 3

95 3

103 3

86 3

100 3

118 4

99 b

121 6

37 2

Asien

2 Australien

100 Hela världen . . .

Källor: Gemeinfassliche Darstellung des Eisenhuttenwesens, Einecke: Die Eisenerzvorräte der Welt, Quarterly Bulletin of steel statistics och Statistisches Jahrbuch fur die Eisen- und Stahhndustrie.

144 Diagram IV: 1. Produktion av järnmalm (milj. ton) 330

-

r 330

320 300 280 260 2(0 220

320 I-Hel härav 2-USA 3-ENGlANO 4 - T Y S K l ANO 5-RYSSLANO 6-FRANXRIXE 7-SVERIGu

300 280 260 240 220

160 UO -

- UO

120 -

100 -

80 -

60 -

20 -

20 O

KK

_a CL

m

duktionen med nära 100 % och var 1950 uppe i 88 milj. ton. Men samtidigt som stålproduktionen ökat har de viktigaste malmförekomsterna börjat sina. Detta är framför allt fallet med de rika malmerna i Mesabi Range i Lake Superior-området. I USA har malmsituationen under efterkrigsåren därför väckt allvarliga farhågor. De amerikanska masugnarna förses till mer än 80 % med järnmalm från trakterna vid Lake Superior i staterna Minnesota, Michigan och Wisconsin. År 1950 kom sålunda drygt 80 milj. ton malm från Lake Superiorområdet, drygt 18 milj. ton från andra inhemska gruvor och 8 milj. ton från utlandet. Av Tab. IV: 3 framgår USA:s hittillsvarande malmimport från olika länder omräknad till järninnehåll. Sverige har hittills varit USA:s näst Chile största utländska malmleverantör. Importen har stigit kraftigt under senare år men uppgår alltjämt blott till ca 10 % av konsumtionen om man räknar i järninnehåll. Vilka möjligheter har nu den amerikanska stålindustrin att tillgodose sin efterfrågan på malm under de närmaste decennierna? Rikmalmsbrytningen i Lake Superior-området kommer att minska. Snabbheten i minskningen torde — med hänsyn till de strategiska önskemålen att här bevara en lättåtkomlig reserv — snarast blir avhängig av hur snabbt möjligheter yppar sig att nyttiggöra och bearbeta nya fyndigheter inom och utom landet.

145 Tab. IV: 3. USA:s järnmalms produktion fördelad på länder (1 000 järnton) Land

samt järnmalmsimport 1948

1913—1953 1952

19b3

Produktion .. . 32 500 37 100 27 850 47 250 bl 300 43100 49 550 59100 49bö0 60 554 Import 1361 1805 1416 2 802 3b57 4 291 4 741 5 891 b 724 6 514 Därav från Sverige . . . . 217 189 785 829 1248 1242 1537 1287 1279 161 l 11 Algeriet . . . . •7 88 4 16 206 212 251 227 34 279 Brasilien . . . 28 10 b2 181 217 422 633 616 Chile 1036 968 1013 1604 1601 1567 1687 113b 1441 935 Kanada . . . . 200 39 19 789 bOl 81b 945 1000 926 439 Liberia . . . . — — 0 0 0 67 349 148 Mexico 1 34 100 104 116 104 70 515 Peru 387 1 126 1189 Venezuela . . 35 — — — — Övriga län278 der 902 425 94 198 249 181 253 113 136 1 Inkl. Tunisien. Källor: United States Imports of Merchandise for Consumption; Friedensburg: Das Erzproblem der amerikanischen Eisenindustrie.

Malmreserverna i USA är stora, men den överväldigande delen — kanske utgörs av fattiga malmer (20—30 % j ä r n ) i Lake 60 miljarder ton Superior-området, den s. k. taconiten. Beträffande denna malm har man numera löst problemet om anrikning och koncentrering av den magnetiska taconiten, som dock utgör den mindre delen; man har uppskattat tillgångarna till ca 5 miljarder ton. Man räknar med att inom relativt få år kunna komma upp i en produktion av 20 milj. ton koncentrat årligen med möjligheter att senare ytterligare öka produktionen. Troligen kommer detta ändå ej att kunna helt neutralisera minskningen i brytningen av rikmalm från samma område och än mindre täcka det ökade behov av malm, som förutses. Man bör även observera att produktionen av taconitkoncentrat kommer att ställa sig dyrare än den hittillsvarande malmproduktionen i dessa områden. De mer preciserade uppgifter härom, som återfinns i olika källskrifter, synes dock alltför osäkra för att ge någon direkt ledning för bedömandet av utvecklingen. Nämnas må att man räknar med att behandlingen av den lågvärdiga malmen kommer att kräva åtminstone dubbelt så många arbetstimmar per ton som den högvärdiga malmen. Behovet av elektrisk kraft kominer dessutom att öka starkt. Ur övriga fyndigheter i USA kan utvinningen även öka men ej i någon avgörande omfattning. De i Paleyrapporten angivna siffrorna för malmför sörj ningen 1975 vid en 50 %-ig ökning av stålproduktionen kan — med reservation för såväl prognosen i fråga om stålproduktionens absoluta höjd som malmåtgången — likväl ge ett uttryck för tendensen och belysa den omkastning i försörjningsvägarna som förestår. För att täcka den ökade efterfrågan, som svarar mot en ökning av stålproduktionen av 50 procent, måste såsom framgår av Tab. IV: 4 USA i en helt annan utsträckning än hittills basera sin 10—550G49

,

Tab. IV: h. Prognos över tillgodoseendet av järnmalmsbehovet 1950—1975 (beräknad årlig leverans i milj. malmton)

i USA

1950—1955

1955—1965

1965—1975

Lake Superior: direkt användbar malm och koncentrat Lake Superior: taconitkoncentrat Southern-malmer Adirondock-malmer Eastern Pennsylvania, New Jersey Western-malmer Labrador-Quebec Venezuela Övriga Sydamerika Övriga länder

80 5 8 6 3 3 10 4 5 13

65 15 10 5 5 5 20 25 5 14

50 20 10 5 13 5 40 40 9 14

Summa

206 Malm från

Källa:

Resources for Freedom (Paley-rapporten).

försörjning på utländska fyndigheter. De amerikanska stålbolagen har också efter kriget nedlagt stora ansträngningar och pengar på att exploatera sådana fyndigheter. Labradorområdet och Venezuela förefaller bli de viktigaste källorna för denna importförsörjning. De i Tab. IV: 4 angivna siffrorna för den framtida taconitproduktionen torde vara för låga med hänsyn till att man inom relativt få år räknar med att komma upp i en taconitproduktion av 20 milj. ton. Även om hänsyn tas härtill skulle man dock inom 10—20 år från icke inhemska gruvor behöva ta ej mindre än 80—400 milj. ton malm mot drygt 8 milj. ton 1950. Huvuddelen skulle komma från Labrador och Venezuela; kanske 30—40 milj. ton från vartdera stället. Tidigare har i denna redogörelse talats om en malmproduktion av 20 milj. ton i Labrador och 15—20 milj. ton i Venezuela såsom närmast angivna mål, eventuellt uppnåeliga i början av 1960-talet. Ett förverkligande av de mängder som ovan angivits skulle sålunda erfordra ytterligare ofantliga investeringar både i gruvor, transportleder och tonnage i dessa länder. Det kan väl ej råda större tvekan om att därest stålproduktionen följer här angivna linjer, man på amerikansk sida även är mäktig lösa malmförsörjningsfrågan. Det förefaller å andra sidan ej sannolikt, att detta skall kunna ske utan en relativ fördyring av brytnings-, anriknings- och transportkostnaderna och detta torde gälla såväl hemmamalmerna som importmalmerna. Man har slutligen svårt att komma ifrån den slutsatsen, att de amerikanska stålbolagens investeringsverksamhet i utländska fyndigheter knappast kommer att lämna rum för mer än tillfälliga eller till omfånget begränsade leveranser till andra större stålproducerande länder. I tider av nedgång i stålproduktionen kan det dock — i den mån de fasta kostnaderna genom de stora anläggningsutgifterna dominerar över de rörliga kostnaderna — tänkas att man söker finna avsättning för de amerikanskexploaterade malmerna till låga priser i andra stålproducerande länder. Fraktavstånden blir likväl alltid relativt avgörande även härvidlag.

147 B. Storbritannien Ända till år 1870 fyllde Storbritannien sitt järnmalmsbehov för den då världshärskande järnindustrin ur egna malmfyndigheter. Det egna landets malmproduktion har emellertid inte kunnat hålla jämna steg med järnkonsumtionens stigande krav. Den egna malmproduktionen täcker i dag endast ungefär 60 % av konsumtionen räknat i malmton och endast 45 %, om man räknar järninnehållet i hela malmtillförseln. Före andra världskriget uppgick den högsta årsproduktionen till 15 milj. malmton och steg under kriget till 20 milj. malmton år 1942. De senaste åren har brytningen hållit sig kring 16 milj. malmton. Med hänsyn till de inhemska malmernas låga järnhalt har importen — för att man bättre skall kunna utnyttja masugnarna och koksen — i huvudsak utgjorts av malmer med hög järnhalt. Importen kommer från länder i Europa, Afrika och Amerika (se Tab. IV: 5). Den främsta leverantören av fosforfattiga malmer har tidigare varit Spanien. Därifrån erhölls tidigare ända till 9/10 av det engelska behovet av utlandsmalm. På grund av efterverkningar av inbördeskriget och den minskade tillgången på malm i gruvorna på spanska nordkusten har denna andel emellertid sjunkit. I Spaniens ställe har franska Nordafrika inträtt som engelsk malmleverantör. Första platsen bland Englands malmleverantörer intar dock numera Sverige, medan andra platsen innehas av Algeriet. Tab. IV: 5. Storbritanniens järnmalms produktion 1937—1953 fördelad på länder (1 000 järnton)

samt

Land

1952 Produktion Import Därav från Sverige Frankrike Nederländerna . . . . Norge Spanien Spanska Nordafrika Algeriet Liberia Marocko Tunisien Franska Västafrika Sierra Leone Kanada Brasilien Övriga länder

4 265 3 763

3 558 2 536

3 327 3 582

3 927 4 667

4 019 4 637

3 889 4 525

4 433 4 725

4 870 5 340

4 745 b 905

782 97 19 174 301 81 678

2 094

2 225

124 200 200 473 94 737

— 767 94 590

76 16 3 399 228 735

113 20 13 410 2b0 806

113 13 0 381 220 748

110 14 0 392 176 719

134 12 20 337 129

— 363

— 233

— 160

135 255

130 231

144 238

142 254

157 284

171 232 58 61

98 23 23 27

307 322 — 6

397 451 _ 35

397 363 — 12

372 62 11 129

318 347 45 92

401 317 61 253

2 320 137 8 23 225 130 947 143 140 295 155 396 569 185 232

—.

järnmalmsimport

867 143

Källor: Einecke, Statistisches Jahrbuch fur die Eisen- und Stahlindustrie och British Iron and Steel Federation: Statistical Year Book 1950—1953, del I.

På senare år har engelsmännen även börjat intressera sig för malm från New Foundland och Labrador. Från New Foundland skall enligt kontrakt till Storbritannien levereras 1 milj. ton per år till 1956 och från Labrador

148 har British Iron and Steel Corporation kontrakt om leverans av 300 000— 500 000 ton malm per år under de närmaste fem åren. Engelsmännen har också försäkrat sig om möjligheten att öka inköpen fr. o. m. 1960, om detta skulle visa sig önskvärt. Storbritannien kommer i framtiden att bli i allt större utsträckning beroende av importerad malm. Man planerar, som tidigare nämnts, endast en relativt måttlig ökning av den inhemska malmproduktionen. I Paleyrapporten beräknas järn- och stålproduktionen i Storbritannien komma att öka med 45 % mellan 1950—1975 eller från 16,6 milj. ton till 24,1 milj. ton. Enligt en annan prognos har emellertid stålproduktionen redan år 1957 beräknats skola uppnå 20,8 milj. ton. Det förefaller därför som om Paleyrapportens beräkning skulle ligga väl lågt. Om man emellertid antar, att en kapacitet på ca 25 milj. ton kommer att uppnås någon gång mellan 1965 och 1975 och vidare tar hänsyn till att man i Storbritannien ej räknar med någon större ökning av den totala skrotinsatsen skulle vid denna järn- och stålproduktion malmbehovet komma att uppgå till bortåt 14 milj. ton räknat i järninnehåll. Med hänsyn till de begränsade möjligheter, som föreligger att utöka den inhemska malmproduktionen, kan det vara rimligt att räkna med att inhemska malmer kommer att svara för ca 5 milj. ton av denna kvantitet. Importbehovet skulle då utgöra omkring 9 milj. ton i form av järn mot knappt 6 milj. ton år 1953. Denna ökning i importbehovet skulle med den sammansättning, som importen hade år 1953, motsvara ca 6 milj. ton malm. För en sådan ökad malmimport torde Storbritannien, förutom till nuvarande större leverantörer såsom Nordafrika och Sverige, få lita till leveranser från i första hand New Foundland, Labrador och Sierra Leone.

C. Västtyskland I Västtyskland tillgodoses f. n. järnmalmsbehovet (räknat i järninnehåll) till mer än hälften genom import. Såsom av Tab. IV: 6 framgår importerades före andra världskriget mer än 3/4 av järnmalmsbehovet (järnhalten har angivits i runda tal). Den låga järnhalten i den inhemska malmen gör emellertid att denna svarar för ca 60 % av det antal malm ton, varav behovet är sammansatt. Sverige är den utan jämförelse viktigaste av Västtysklands järnmalmsleverantörer. Vårt bidrag till Västtysklands järnmalmsförsörjning har emellertid minskat och uppgick år 1953 till knappt 30 % av den totala malmförbrukningen jämfört med över 40 % före andra världskriget. Detta hänger samman med att den svenska malmexporten efter kriget av många samverkande anledningar kommit att få en jämnare fördelning på de stora järnproducerande länderna än vad fallet var före kriget. De inhemska malmerna har i stället ökat i betydelse för den tyska försörjningen. Sin relativa andel i den tyska importen har de svenska malmerna behållit (ca

149 Tab. IV: 6. Västtysklands järnmalms produktion 1913—1953 fördelad på länder (1 000 järnton) Ungefärlig järnhalt, %

samt

1913 abs.

järnmalmsimport

/o

abs.

1938 /o

abs.

°/ /o

30 Produktion Import Därav från Frankrike , Belgien—Luxemburg Sverige Norge Spanien 1 Algeriet Sierra Leone Kanada Brasilien Indien Övriga länder

30 30 60 30 bO bO bO 50 60 60 50

Produktion Import . . . Därav från Frankrike Belgien—Luxemburg Sverige Norge Spanien 1 Algeriet Sierra Leone Kanada Brasilien Indien Övriga länder

/o

3 265

23,b

17,7

3 239

24,2

6 618

76,5

8 220

82,2

75,8

13,2

9,8 0,8

11,4

0,4

976 82

1 517

3,9

2 73b

31,6

4 429

44,3

5 395

2,5 6,8 2,8 1,7 4,2 2,0

1,1

2,1

21,0

15,1

241 — 61

2,8 — 0,7

392 375

3,9 — 3,8

335 904 378 231 561

5,7

2,5

55,3

abs. 3 877

—.

19b3

1950 abs.

2 032

/o

49,4

abs. 4 621

/o

47,3

abs.

%

4 386

45,2

2 639

44,6

3 973

50,6

52,7

5 318

54,8

40 14

0,7 0,2

122 56

1,6 0,7

111 113

1,1 1,2

11b 75

1,2 0,8

2 252

38,1

2 747

35,0

3 335

34,2

2 833

29,2

59 78 2 104 16 17 1 56

1,0 1,3 0,0 1,8 0,3 0,3 0,0 0,9

86 310 16 121 73 6 27 409

1,1 3,9 0,2 1,5 1,0 0,1 0,3 5,5

159 377 104 150 144 63 50 535

1,6 3,9 1,1 1,5 1,5 0,6 0,5 5,5

225 389 165 130 276 2b3 33b b22

2,3 4,0 1,7 1,3 2,8 2,6 3,5 5,4

1 Inkl. Spanska Afrika. Källor: Einecke, Statistisches Jahrbuch fur die Eisen- und Stahlindustrie och Bulletin de la chambre Syndicate de la Sidérurgie Francaise.

55 % ) . Bortfallet av importen från Frankrike motsvaras av en ökad import från en rad avlägset belägna länder. Nämnas kan bland dessa Indien, Brasilien och Kanada. Det har hittills rört sig om relativt små kvantiteter, för intetdera av länderna mer än några 100-tusen ton malm. När det gäller en bedömning av det framtida behovet av järnmalm i Västtyskland erhålls visst underlag ur prognoser beträffande tackjärnsproduktionen. Med ledning av investeringsplaner etc. har tackjärnsproduktionen beräknats öka mellan 1952 och 1957 med ca 20 % till 15,3 milj. ton. Åtskilligt lägre stegringstakt i tackjärnsproduktionen på längre sikt anger de prognoser som redovisas i Paleyrapporten för »fria» Europa, eller med 65 % mellan 1950 och 1975.

150 Paleyrapportens prognos för »fria» Europa är f. ö. ej tillämpbar på Västtyskland på grund av den av speciella förhållanden betingade snabba utvecklingen i detta land sedan 1950. Mellan 1950 och 1953 har sålunda järnmalmsförbrukningen ökat med 65 % eller från 5,9 till 9,7 milj. ton i järninnehåll räknat. Med hänsyn till den planerade ökningen av tackjärnsproduktionen till 1957 motsvarande en malmförbrukning på ca 12 milj. järnton torde det ej vara orealistiskt att räkna med att malmförbrukningen i Västtyskland någon gång under perioden 1965—-1975 kommer att stiga till 16—17 milj. järnton. Även om den utbyggnad av den inhemska tyska malmproduktionen, som skett under senare år, kommer att fortsätta, torde det vara klart, att även tämligen kraftiga utbyggnader av produktionskapaciteten i det stora hela icke kommer att ändra den tyska järn- och stålindustrins beroende av importmalm. Man synes emellertid söka i så stor utsträckning som möjligt upprätthålla den inhemska malmproduktionen av skäl, som icke alltid synes vara av renodlat ekonomisk natur. Även om man skulle nå upp i en inhemsk malmproduktion motsvarande 5—6 milj. järnton mot 4—5 milj. järnton nu, skulle behovet av importmalm det oaktat öka från 5—6 milj. järnton till 11—12 milj. järnton, d. v. s. med ca 6 milj. järnton. Av de utländska malmerna spelade vid sidan av de svenska de franska malmerna före andra världskriget en tämligen betydelsefull roll för den tyska malmförsörjningen och svarade år 1938 för över 11 % av totala malmbehovet. Efter det andra världskriget har emellertid de franska malmerna så gott som försvunnit bland Västtysklands importmalmer. De stora varuströmmarna mellan koldistrikten i Ruhr och malmdistrikten i Lothringen avbröts genom de territoriella förändringar, som första världskriget förde med sig. Detta medförde en omställning av Ruhrs järnhantering från den stora minettinförseln till en ökad förhyttning av skandinaviska malmer. Under nuvarande förhållanden är det troligt att minetterna endast kommer till användning som tillsatsmalmer. Om en kanalisering av Mosel skulle möjliggöra en avsevärd traktsänkning kan detta medföra en ökad efterfrågan på minetter från tysk sida. Det är emellertid inte alldeles givet att en ökad tysk efterfrågan på minetter utan vidare skulle tillgodoses av fransmännen. På franskt håll hyser man oro för att minettillgångarna skulle komma att uttömmas alltför snabbt om Tyskland skulle uppträda som köpare i stor skala, särskilt om därvid den nuvarande ogynnsamma brytningsrelationen kalkhaltig-siliciös malm skulle bestå, varigenom tillgången av kalkhaltiga minetter anses komina att minskas i förhållandevis alltför snabb takt. Västtyskland torde sålunda för att täcka sin framtida försörjning med järnmalm liksom hittills få vända sig i första hand till de skandinaviska och afrikanska leverantörerna. Dessutom k a n givetvis de mera avlägset belägna fyndigheterna i Sydamerika, Indien etc. bli av betydelse även om de stora transportavstånden medverkar till att göra dessa leverantörer mindre konkurrenskraftiga.

151 D. Frankrike Behovet av j ä r n m a l m för stålproduktionen i Frankrike tillgodoses så gott som helt från inhemska fyndigheter och då främst Lothringen, som gör Frankrike till det efter Sverige viktigaste överskottsområdet för j ä r n m a l m i Europa. Detta överskott går till övervägande delen till Belgien—Luxemburg. Av en totalexport om 10,4 milj. malmton gick sålunda år 1953 ca 9/10 eller 9,1 milj. ton till Belgien—Luxemburg, övrig exportmalm gick till Västtyskland (0,7 milj. ton), Storbritannien (0,5 milj. ton) och Nederländerna (0,2 milj. ton). Tidigare nämnd prognos uppvisar för Frankrikes vidkommande en ökning av tackjärnsproduktionen från 12,3 milj. ton år 1952 till 14,7 milj. ton år 1957 eller med ca 20 %. Detta skulle innebära en ökning av förbrukningen av lothringenmalm för inhemsk tackjärnsframställning från ca 32 milj. malmton år 1952 till drygt 40 milj. malmton år 1957. Prognosen r ä k n a r vidare med en något ökad förbrukning av lothringenmalm i Belgien—Luxemburg. Järnmalmsbrytningen i Lothringen skulle sålunda till år 1957 behöva ökas till ca 50 milj. malmton eller ca 17 milj. järnton. I den mån stålproduktionen — och därmed järnmalmsbehovet — ytterligare skulle stiga, är det väl sannolikt att detta ökade malmbehov skulle komma att tillgodoses genom ökad inhemsk brytning. Den tekniska utvecklingen kan bl. a. medföra att m a n i framtiden i större utsträckning får möjlighet att tillgodogöra sig de kiselhaltiga malmerna i Lothringen. Däremot torde det, som tidigare nämnts, vara mer tveksamt om den lothringska produktionen framdeles kan lämna ett utrymme även för en större export till Tyskland. En uppfattning, som framförts, är att det västra bäckenet, där brytningen de sista åren hållit sig kring 2,5—3 milj. malmton, skulle utgöra en tillräcklig och föga exploaterad reserv, som på ett avgörande sätt skulle k u n n a komplettera brytningen i Lothringen. Det torde emellertid vara svårt att tänka sig att den lothringska stålindustrin inom en överskådlig framtid skulle kunna försörja sig från västbäckenet. Den lothringska industrins styrka ligger ju i malmens gynnsamma lokalisering. Som tidigare nämnts är dessutom tillgångarna i västbäckenet tämligen begränsade. Det förefaller sålunda ligga n ä r a till hands att förmoda att det ökade malmbehovet i Frankrike främst kommer att tillgodoses genom ökad brytning i Lothringen och att detta kommer att ställa så pass stora krav på dessa malmtillgångar att ett upptagande av ny malmexport i väsentlig omfattning förefaller mindre sannolikt. E. Belgien—Luxemburg Thomasprocessen dominerar Belgien—Luxemburgs stålframställning och svarade år 1953 för 89 % av den till ca 8 milj. ton uppgående stålproduktionen.

152 Den inhemska malmproduktionen, som hittills svarat för ungefär 1/3 avtotala malmbehovet, kommer till alldeles övervägande delen från Luxemburg. Belgiens järnmalmsproduktion utgör endast någon enstaka procent av konsumtionen och är alltså för den egna järnindustrin tämligen betydelselös. Eftersom den värdefullare kalkhaltiga luxemburgska malmen i stort sett redan är uttömd, torde den inhemska malmen i fortsättningen få svårt att hävda sig i konkurrensen. Belgien—Luxemburg erhöll tidigare praktiskt taget all sin importmalm från Frankrike, där också belgisk-luxemburgska järnverk förfogar över egna gruvor. Efter kriget har man emellertid för att minska koksförbrukningen även sökt inrikta sig på import av högvärdigare malmer och därmed har den svenska malmen fått allt större betydelse. Detta har skett på bekostnad av den franska malmen, medan den inhemska malmen bibehållit sin relativa betydelse (se Tab. IV: 7). Räknat i järnton svarade Sverige år 1938 för drygt 7 % av malmtillförseln, Frankrike för drygt 56 % och den inhemska malmen för 35 %. För år 1953 var motsvarande andelar 23, 42 resp. 34 %. Tab. IV: 7. Belgien—Luxemburgs 1929—1953 (1 000 järnton)

järnmalms produktion,

Land

-import och -export

1953 Produktion . . . .

2 318

2 214

2 181

3 033

3 772

1254 3 48b

4 439

616 2 725

1168 Import Därav från Frankrike . . . . Sverige övriga länder Export

2 998

3 846

4 081

4 340

3 966 330 143

2 580 330 123

1334 1330 61

1652 1823 297

1940 1454 91

1934 910 154

2 568 1128 150

2 460 1319 302

2 708 1459 173

134 Källa: Bulletin de la Chambre syndicate de la Sidérurgie Francaise.

Tackjärnsproduktionen, som år 1952 i Belgien—Luxemburg uppgick till ca 7,9 milj. ton, kan enligt den tidigare nämnda prognosen år 1957 beräknas komma att uppgå till ca 9,2 milj. ton, d. v. s. stiga med bortåt 20 %. För den ökning av malmbehovet, som följer härmed och som kan framkomma genom en ytterligare expansion av järn- och stålproduktionen, torde Belgien i första hand få lita till ökad import från Frankrike och från länder utanför Montanunionen. Skulle man i framtiden kunna tekniskt och ekonomiskt lösa problemet att utnyttja den kiselrika malmen utan nämnvärd inblandning av kalkhaltig malm torde även de inhemska malmerna k u n n a bidra till en rikligare malmförsörjning. F. Sovjetunionen I en redogörelse för järnmalmsförsörjningen i Sovjetunionen måste osäkerhetsmarginalerna i slutsatser etc. bli särskilt stora. Siffermaterialets tillförlitlighet kan ofta ifrågasättas med hänsyn till att uppgifter från olika kal-

153 lor i allmänhet avviker avsevärt från varandra och tillgängligt statistiskt material till största delen bygger på uppskattningar. Sovjets stålproduktion har för år 1953 uppskattats till 38 milj. ton. När det gäller råvarorna för stålframställningen torde tillgången på skrot efter krigsskrotlagrens uttömmande vara tämligen ringa, speciellt som Sovjets industri är förhållandevis ung. Sovjets järnmalmsförekomster är betydande och i allmänhet lätta att bryta. Utnyttjandet av den ryska malmen försvåras emellertid dels genom att en stor del av malmen måste anrikas och sintras innan den går till masugnen, dels på grund av de stora avstånden och bristen på järnvägar liksom de begränsade fraktmöjligheterna på befintliga järnvägssträckor. Järnmalmsproduktionen uppskattas 1953 ha uppgått till 60 milj. lon. Exporten av järnmalm har under tidigare år enligt tillgängliga uppgifter varit tämligen obetydlig. Den uppgick år 1949 till 800 tusen ton och köpare var Tjeckoslovakien. Om exportens omfattning under senare år saknas uppgifter. Det är mindre troligt att Sovjet, som redan har en andel i världsproduktionen av malm om 18 %, i framtiden kommer att uppträda som köpare på den fria världsmarknaden. Däremot kan Sovjets västliga bundsförvantsstater komma att uppträda i större utsträckning på denna marknad. Östeuropa är mycket järnfattigt men utvecklar likväl i raskt tempo sin järnoch stålindustri. För att möjliggöra denna utveckling importerar man malm huvudsakligen från Sovjet och Sverige. Storleken av leveranserna från Sovjet till Östeuropa kommer att bestämma den framtida omfattningen av de ieveranser, som östeuropeiska länder kommer att försöka erhålla från de västliga marknaderna och då särskilt från Sverige.

154 KAPITEL V Sveriges exportmalmer

Sveriges förekomster av nu brytvärd järnmalm är, på några få undantag när, samlade inom två jämförelsevis begränsade områden, nämligen dels det mellansvenska området eller Bergslagen, dels norra Lappland och närmast angränsande delar av Norrbottens län i övrigt. Inom Bergslagen består det övervägande antalet fyndigheter av fosforfattig malm lämplig för framställning av kvalitetsprodukter. Blott några förekomster utgörs av fosforrikare kvaliteter, men likafullt representerar denna grupp, på grund av storleken av det viktigaste fältet (Grängesberg), mer än hälften av de för Bergslagen beräknade järnmalmstillgångarna. Det lappländska områdets mångdubbelt större malmtillgångar utgörs till största delen av malm med väsentlig, ofta hög fosforhalt. Även de mera fosforhaltiga kvaliteterna innehåller i de flesta fall alltför mycket fosfor för att enligt hittills tillämpade metoder kunna utan olägenhet användas såsom råmaterial för en kvalitetsproduktion. I viss utsträckning kan de fosforrika malmerna efter anrikning lämna en sligprodukt med låg fosforhalt. Det är dessa förhållanden som i första hand har bestämt proportionen mellan inhemsk förbrukning och export. Sålunda har de fosforfattiga malmerna i Bergslagen under många århundraden ensamma utgjort malmbasen för den svenska järnindustrin, och på dem vilar fortfarande vår kvalitetsståltillverkning. Först in på detta århundrade har någon mera avsevärd export av malm av denna klass ägt rum. De fosforrikare fyndigheterna i Bergslagen har i stället alltid, sedan brytningen av dem började i slutet av 1800talet, i alldeles övervägande grad gått på export, men utgör också råvara för inhemsk framställning av handelsjärn och gjuteritackjärn. Lapplandsmalmerna åter har intill den allra sista tiden så gott som uteslutande utnyttjats för export. Först under de senaste åren har, genom tillkomsten av Norrbottens järnverk i Luleå, någon nämnvärd del av produktionen gått till inhemsk förädling. A. Malmtillgångarna Genom att malmkropparna ofta är mycket oregelbundna blir en kvantitetsbestämning både svår och kostsam. Det kan därför vara naturligt att undersökningsarbetena i vissa fall endast ligger ett fåtal år före brytningen. Malmfyndigheterna kan från jordytan fortsätta till betydande djup och därför är de malmkvantiteter, som med säkerhet är kända, avsevärt mindre än de sannolika och möjliga tillgångarna.

155 1.

Lappland

Järnmalmerna i Lappland består huvudsakligast av magnetit och i mindre utsträckning av hämatit. Fosforhalten varierar från 5 % ned till 0,02 % i de fosforrena malmerna men mestadels ligger fosforhalten mellan 0,8 och 2 %. Den genomsnittliga järnhalten är mycket hög och uppgår i de fosforfattiga malmerna till ca 68 % men sjunker sedan med stigande apatithalt. a)

Kiirunavaara Kiirunavaara har en malmkropp som enligt uppskattningarna representerar mer än hälften av Sveriges brytvärda järnmalmstillgångar och är en av •de betydelsefullaste järnmalmsfyndigheterna i världen. Ur geologisk synpunkt finns ingen orsak att betvivla att malmkroppen fortsätter ganska djupt. Hur långt den når kan endast fastställas genom direkt undersökning eller approximativt genom beräkning på grundval av magnetiska mätningar. Malmkroppen stupar ca 5—60° mot öster. När gruvdriften började reste sig malmryggen upp till 747 meter över havet. Nollpunkten fixerades pä malmryggen vid 736,11 m och alla djup i gruvan är angivna i meter nedanför denna punkt. Det mesta av malmen ovan järnvägstunneln, som går längs största delen av malmkroppen på 225 meters nivå och något ovan den närbelägna sjön Luossajärvi, har nu utbrutits och fr. o. m. 1960 beräknas all brytning komina att ske under jord. För att få viss kännedom om fyndighetens djup har ett system av diamantborrhål utförts i olika delar av malmkroppen. Enligt dessa är malmkroppen tämligen oförändrad ned till ca 950 meters djup. Borrhålen inom Zenobiaområdet har visserligen visat en viss ökning av malmkroppens tjocklek, men i utförda malmberäkningar har man utgått från i stort sett oförändrad malmarea. Inom de djup, som berörts av gruvdriften, visar malmkroppen smärre förändringar i kvaliteten såtillvida att A-malmen något ökar mot djupet. Beträffande malmens sammansättning på större djup kan emellertid inga slutsatser dras med ledning av detta förhållande. Fördelningen av olika malmkvalileter i Kiirunavaara framgår av nedanstående tablå. Tendensen är som nämnts att A-malmen möjligen ökas mot djupet men summa malmer A—C torde vara densamma. Malmkvalitet

A-malm B- » C- »

c,- » KD-»

Järnhalt,

Fosforhalt,

/o

/o

^68 67 64 60

< 0,03 0,03—0,1 0,1 —0,35 0,35—1,9 ca 2

Procentuell fördelning i dagbrottet 1,4 3,2 9,2 86,2 100

156 Kirunamalmens totala djupgående är ännu obekant men beräkningar grundade på magnetiska mätningar tyder på ett djupgående av minst 1 700 m. För en uppskattning av malmtillgångarna har följande siffror använts. Den horisontella ytan (malmarean) i den bäst kända sektionen vid 225 meters nivå är ca 325 000 m 2 . Malmkroppen anses ha samma horisontella utsträckning ända ned till ett djup av 1 000 m under markytan eller 1 225 m under nollpunkten. Malmens specifika vikt har satts till 4,5. Detta ger 1 800 milj. ton för den ursprungliga malmtillgången innan gruvdriften började. Om man fråndrar den kvantitet om ca 190 milj. ton som brutits fram till slutet av 1953, kan återstående tillgångar beräknas till i runda tal 1 600 milj. ton. Med en genomsnittlig järnhalt om 65 % betyder detta ca 1 000 milj. ton järninnehåll. b)

Malmberget

En uppskattning av Malmbergets tillgångar medför i viss mån andra problem än i Kiruna såtillvida som det här inte rör sig om en enda fyndighet utan om ett flertal malmkroppar — med en moderat till brant sidostupning — av vilka de flesta bildar en mer eller mindre kontinuerlig kedja. Malmarean uppgår till ca 177 000 m 2 . I de flesta fall har malmen nu utbrutits till djup på 150—250 m under det ursprungliga utgåendet. Diamantborrning har även företagits i Malmberget för att undersöka förekomsten av malm på större djup. Den allmänna bild som därvid erhållits innebär ingen anmärkningsvärd förändring i dimensionerna hos fältets malmarea inom de djup som undersökts genom borrning. Att döma av de resultat, som erhållits kan man räkna med ett genomsnittsdjup av malmkroppen räknat från utgåendet vertikalt till åtminstone 800 m. Enligt dessa uppskattningar uppgick den ursprungliga tillgången på styckemalm till 476 milj. ton. Den kvantitet, som tagits ut till slutet av 1953, uppgick till 74 milj. ton, varför återstående tillgångar utgör 402 milj. ton. Med en genomsnittlig järnhalt om 62 % ger detta 249 milj. järnton. Till dessa kvantiteter skall emellertid läggas den blandade malmen och gråberget, som brytes och bearbetas. Koncentraten kan beräknas till åtminstone 5 % av styckemalmen, d. v. s. 20 milj. ton; med ett järninnehåll på ca 70 % betyder detta 14 milj. järnton. Totalkvantiteten för Malmberget blir därför ca 420 milj. ton styckemalin och koncentrat med ca 260 milj. ton järninnehåll. Malmen i Malmberget har till största delen en medelhög fosforhalt, ca 0,8 % eller lägre; en stor del av produktionen har under 0,040 %. Koncentraten ligger ännu lägre, delvis under 0,009 % fosfor. c) Andra

fyndigheter

De flesta av de övriga fyndigheterna av Kiruna-typ är otillräckligt kända och endast Luossavaara och Tuolluvaara brytes f. n. Sannolikt är Svappavaara den största enheten med en längd längs sidostupningen på 1 300 m ,

157 en malmarea på ca 50 000 m 2 och med malm, som mestadels är tämligen rik på fosfor. Det synes befogat att räkna med ett djup på fyndigheten av åtminstone 300 m och en total malmtillgång på 45 milj. ton. Leveäniemis tillgångar med i stort sett fosforfattiga malmer har uppskattats till 30 milj. ton ovan 200 meters djup. Ekströmsberg, en fyndighet med tämligen hög fosforhalt, har uppskattats innehålla 25 milj. ton malm. Mertainens tillgångar ned till 250 meters djup har uppskattats till 15 milj. ton styckemalm, som har hög järnhalt och låg fosforhalt. Till denna kvantitet skall läggas 35 milj. ton koncentrat. För Luossavaara, den rika, vanligen fosforfattiga fyndigheten i Tuolluvaara, samt de två fosforrika malmkropparna Rektorn och Nokutusvaara har tillgångarna uppskattats till åtminstone 40 milj. ton. De totala malmtillgångarna i fyndigheter av Kiruna-typ kan med undantag av Kiirunavaara och Malmberget samt några andra obetydligt kända fyndigheter uppskattas till åtminstone 190 milj. ton. Med en genomsnittshalt på 62 % j ä r n motsvarar detta ca 117 milj. ton järn. I nära anslutning till malmer av Kiruna-typ finns omfattande malmförekomster av annan geologisk natur, nämligen skarnmalmerna. Den största enheten, Kaunisvaara-gruppen, har en malmarea av 110 000 m 2 , av vilken hälften representerar styckemalm och den andra anrikningsmalm. Masugnsby-gruppen har en malmarea på åtminstone 60 000 m 2 . Med utgångspunkt från ett genomsnittsdjup på 300 m skulle totaltillgången uppgå till 135 milj. ton styckemalm och slig. Av övriga skarnmalmsförekomster uppvisar Salmivaara, Vieto och Vittangi-gruppen en malmarea på 60 000 m 2 och tillgångar på åtminstone 25 milj. ton styckemalm och slig. Totalt skulle därför skarnmalmstillgångarna uppgå till åtminstone 160 milj. ton styckemalm och slig. Med 60 % järn i genomsnitt ger detta 96 milj. ton järninnehåll. De totala järnmalmstillgångarna i de lappländska malmfälten har uppskattats till 2 413 milj. ton med ett järninnehåll av 1 532 milj. ton. 2.

Bergslagen

Området är synnerligen rikt på järnmalmsfyndigheter. De mellansvenska j ä r n m a l m e r n a kan uppdelas i två huvudgrupper, de fosforfattiga och de fosforrika. Inom den fosforfattigare gruppen urskiljer man såsom en särskild underavdelning de »fosforrena malmerna», i allmänhet med mindre än 0,008 % fosfor. Av de fosforrika håller huvudparten omkring 1 % fosfor. De fosforrika malmerna har i genomsnitt väsentligt högre järnhalt än de fosforfattiga malmerna inom området. De fosforfattiga malmfyndigheterna i Bergslagen är i allmänhet av jämförelsevis små dimensioner. Med avseende på malmens mineralsammansättning, i synnerhet karaktären av de med malmmineralen i större eller mindre kvantiteter blandade gångarterna, kan de delas i tre huvudgrupper: kvartsiga malmer eller »torrstenar», skarnmalmer (engående malmer, »kvickstenar») och kalkiga malmer eller »biandstenar». De kvartsiga malmerna är vanligen övervägande blodsten, men något mag-

158 netit förekommer nästan alltid, och inom stora delar eller ibland inom hela malmkroppen, utgör magnetit det enda malmmineralet. De kvartsiga malmerna har en relativt jämn järnhalt, vilken i de fyndigheter, som kommer ifråga för brytning, växlar från ca 36 till 52 %. Ned till omkring 48 % j ä r n brukar malmen användas såsom styckemalm, medan de lägre halterna kräver anrikning. Fosforhalten växlar. »Fosforrena» fyndigheter av denna malmtyp är sällsynta, medan huvudpartens fosforhalt ligger något högre. I skarn- och kalkmalmerna är malmmineralet magnetit. Skarnmalmerna karakteriseras av att magnetiten är, vanligen ganska oregelbundet, uppblandad med gångartsmineral huvudsakligen i form av kalcium-, magnesiumoch järnsilikat, såsom pyroxen, amfibol och granat. De är ofta anknutna till kalksten eller dolomit och kan därför övergå i kalkmalmer. Allmänt taget är skarn- och kalkmalmer med avseende på sin järnhalt betydligt mera oenhetliga och oregelbundna än de kvartsiga malmerna. Järnhalten i rågodset ligger vanligen någonstans mellan 28 och 45 %. De fosforrika järnmalmerna i Bergslagen brukar på grund av sin höga halt av fosfatmineralet apatit betecknas som apatitmalmer. De är alltigenom j ä r n r i k a malmer, vanligen med omkring 60 % j ä r n eller något däröver och med fosforhalter på omkring 0,7—1,0 %. Malmmineralet är oftast magnetit, men även mycket blodsten förekommer. Apatitmalmerna bildar i regel mycket stora och jämförelsevis regelbundna malmkroppar. I motsats till de skilda typerna av fosforfattiga malmer, vilka är spridda över så gott som hela Bergslagen, är apatitmalmerna inskränkta till ett område i sydvästra Dalarna med Grängesberg, Blötberget och Idkerberget såsom de viktigaste fälten. Sveriges geologiska undersökning har i samarbete med Jernkontoret och genom P. Geijer och N. H. Magnusson utfört en omfattande inventering av de mellansvenska järnmalmstillgångarna. Detta arbete, vars resultat publicerades år 1944, hade pågått under en lång följd av år anknutet till en allmän, ingående undersökning av dessa malmfyndigheters geologi. Tack vare den härigenom samt genom de senaste årtiondenas gruvarbeten vidgade kännedomen om malmerna kunde en uppskattning av malmtillgångarna grundas på ett jämförelsevis tillfredsställande iakttagelsematerial. Malmarean uppskattas av Geijer och Magnusson till sammanlagt ca 510 000 m 2 . I redogörelsen för undersökningens resultat har siffror för de olika fyndigheterna icke offentliggjorts, endast summor för olika malmtyper och fosforklasser samt exempel på beräkningsförfarandet. Fördelningen på olika kvaliteter av den beräknade styckemalmen och av den slig, som kan utvinnas ur anrikningsmalmen, framgår av efterföljande tablå. I gruppen A: 3 är också inräknad en mindre kvantitet, vars fosforhalt växlar mellan 0,008 och 0,30 %. Att mullmalmen förts såsom en särskild grupp beror dels på dess fysikaliska egenskaper, dels på att fosforhalten är högre än i de övriga manganrika malmerna. Under de år som gått sedan dessa data publicerades har intresset för en

159 A. Malm med mindre än 1 % mangan 1. Mindre än 0,008 % fosfor ton a) Styckemalm 8 277 000 b) Slig 24 620 000 2. 0,008—0,030 % fosfor a) Styckemalm 13 732 000 b) Slig 8 502 000 3. 0,030—0,30 % fosfor a) Styckemalm 9 362 000 b) Slig 11 610 000 4. Mera än 0,30 % fosfor a) Styckemalm 110 739 000 b) Slig . 11 780 000 B. Malm med mera än 1 % mangan a) Styckemalm 13 775 000 b) Slig 251 000 c) Mullmalm 7 360 000 S u m m a ton 220 008 000 mera exakt k u n s k a p om tillgängliga reserver gjort att m å n g a gruvbolag g e n o m f ö r t o m f a t t a n d e u n d e r s ö k n i n g s a r b e t e n s o m r e s u l t e r a t i u p p t ä c k t e r av s å d a n betydelse, att de m e r ä n u p p v ä g e r d e n k v a n t i t e t som u t b r u t i t s u n d e r s a m m a tid. B e r ä k n i n g a r n a i n n e b ä r a enligt u p p g i f t a t t d e n t o t a l a m a l m t i l l g å n g e n ö k a s till 263 m i l j . t o n . 3.

Totaltillgångar

O m d e n t i t a n h a l t i g a j ä r n m a l m e n u n d a n t a s k a n Sveriges totala j ä r n m a l m s t i l l g å n g a r s a m m a n f a t t a s enligt f ö l j a n d e , i m i l j . t o n .

Lappland Bergslagen Summa

Styckemalm och slig

Järninnehåll

2 413 263

1 532 151

2 676

1 683

Av d e n n a t o t a l k v a n t i t e t b e s t å r d e n alldeles ö v e r v ä g a n d e delen av s t y c k e m a l m m e d en g e n o m s n i t t l i g j ä r n h a l t av 60 % eller m e r a . B. Brytning och export G r u v b r y t n i n g e n vid de s t o r a e x p o r t m a l m f ä l t e n tog p å allvar f a r t vid sekelskiftet. F ö r e å r 1900 h a d e i n g e n m a l m b r u t i t s i K i r u n a , 6 m i l j . t o n i M a l m berget, 7 m i l j . t o n i G r ä n g e s b e r g och ca 40 m i l j . t o n vid övriga s v e n s k a gruvor. G r u v h a n t e r i n g e n s k o n j u n k t u r k ä n s l i g h e t f r a m g å r k l a r t a v T a b . V : 1 och d i a g r a m V : 1. Den m e s t m a r k e r a d e n e d g å n g e n i p r o d u k t i o n och e x p o r t h a r f ö r o r s a k a t s a v s t o r s t r e j k e n 1909, k r i s e n efter f ö r s t a v ä r l d s k r i g e t , g r u v s t r e j k e n 1928, l å g k o n j u n k t u r e n i b ö r j a n av 1930-talet och n u s e n a s t a v d e t andra världskriget.

160 Tab. V: 1. Sveriges produktion (1 000 malmton) År

1913 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Sveriges Därav produktion, Kiiruna- Malmtotalt vaara— berget Luossavaara 7 476 11468 11236 7 071 3 299 2 699 5 253 7 933 11250 14 953 13 928 13 787 11295 10 528 9 727 10 820 7 253 3 930 6 867 8 894 13 286 13 729 13 611 15 383 16 949 16 984

5 869 5 631 3 414 1417 1148 2 466 3 741 5 747 7 636 6 645 6 657 4 271 3 315 3 466 4 759 2 465 1486 3 454 4 734 7 908 7 716 7 319 7 839 8 722 9 089

1914 1969 1379

666 444 539 882 1354 2 564 2 317 2 209 1948 1707 1252 1057

789 435 780 1236 2163 2 479 2 551 3175 3 308 2 769

och export av järnmalm

Grängesbergs exportfält

Övriga

1144 1269

2 541 2 367 1328

950 Ö10 449 6b9 106b 1417 1460 1477 1453 1355 1 395 1423 1290 1109

242 780 1025 1126 1231 1302 1594 1615 1656

Världsproduktionen

Sveriges Sveriges andel av export, världs- totalt produktionen 1

706 658 1589 2 245 2 732 3 293 3 489 3 468 3 721 4111 3 586 3 714 2 890 1767 1853 1899 2 089 2 303 2 439 2 77b 3 304 3 470

200 000 177 000 120 000 77 000 92 000 121 000 139 000 166 000 211 000 165 000 195 000 200 000 213 000 218 000 210 000 180 000 154 000 155 000 188 000 219 000 222 000 245 000 286 000 287 000 330 000

1913- 1953

/o

5,5 6,2 5,8 3,9 3,3 4,1 5,6 6,6 7,1 8,5 7,2 5,5 5,2 4,6 5,2 3,9 2,6 4,5 4,8 5,9 6,3 5,7 5,2 5,9 5,1

6 440 10 899 9 387 4 496 2 219 3151 6 870 7 719 11198 13 965 12 685 13 650 10137 9 539 8 625 10 259 4 598 1229 5 316 8 504 11518 12 783 12 943 14 997 15 663 14 553

Exportens andel av produktionen i %

86 95 84 64 67 117 131 97 100 93 91 99 90 91 89 95 63 31 77 96 87 93 95 97 92 86

Hur djupgående konjunkturväxlingarna har varit illustreras av att den svenska malmproduktionen 1933 endast uppgick till knappt 1/A av produktionen tre år tidigare för att sedan åter stiga så att den tre år efter 1933 återtagit produktionsvolymen från 1930. På liknande sätt mer än tredubblades produktionen från bottenåret 1945 till 1948. De senaste åren har uppvisat rekord med avseende på såväl produktion som export. Beträffande produktionen överträffades toppnoteringen från 1937 år 1951, varefter produktionen stigit för varje år för att år 1953 uppvisa Sveriges största järnmalmsproduktion genom tiderna, 16 984 000 ton. Exportens hittills absoluta topp nåddes 1952 med 15 663 000 ton. Exportens andel av totalproduktionen inom landet har, som av Tab. V: 1 sista kolumnen framgår, varierat inom vida gränser. Förutom av faktiska avsättningssvårigheter kan de låga värdena vara avhängiga av svårigheter i utlandsförbindelserna (ex. 1945), eftersläpning i handelsstatistiken etc. Värdena över 100 kan också äga samband med eftersläpning i handelsstatistiken och torde dessutom bero på att tidigare upplagda lager tagits i anspråk. Sedan 1947 har exportandelen hållit sig mellan 86 och 97 %. När det gäller produktionen vid landets tre dominerande fyndigheter Kiruna, Malmberget och Grängesbergs exportfält kan det med ledning av dia-

161 Diagram V: 1. Järnmalmsproduktionen Malmberget och Grängesberg

i Sverige totalt samt i

Kiruna,

svERI SE to alt Kl RU> A

....

M/ LM SER 3E1

Fr. o.nr . 1 / 2 1! 50

ink , F r • j a 1

— GR ÄNC ES IER 3

/ i M

i

f

r^N

•

i

/

i

/\

V \ w

06 08

12 K

16 18

.'•|

,,

/.

. - - I — S». ** . - . «- --"I* "\r.-.T.*.- «_'r fl - T 'T * n 1920

A v / \ / J , • •' .-.-

/

*

.•

J

"K 1 yt 22 24 26 28

, J V— ._. - —J v.,-.

\ l'*v y. I I N-.L-f 1930

I 32 34 36 38

I 1940

v/V

/

I I '.-t I 42 44 46 48

' "" i

X**

I 1950

i

. 53

gram V: 1 konstateras att de två sistnämnda gruvorna uppvisar en tämligen måttlig stegring, medan i Kiruna produktionen undan för undan ökats i enlighet med vad avtalet med staten medgivit för att nu ligga vid ca 9 milj. ton. Vid brytningen i dessa gruvor framkommer flera olika malmkvaliteter. De viktigaste malmtypernas ungefärliga sammansättning framgår av efterföljande tablå. Svavelhalten är genomgående låg och lämnas här utan avseende. Kiruna D-malm har starkt varierande järn- och fosforhalt. Mellan denna och den därnäst anförda C-malmen brukar alltefter olika köpares anspråk ett par malmklasser uttagas, som ej har införts i denna tablå. Grängesbergsfyndigheten är av samma typ som Lapplandsfältet och svarar f. n. för ca 40 % av Bergslagsgruvornas produktion. De övriga av dessa gruvor, som uppgår till ett 50-tal, är relativt små och svarar tillsammans för endast 14 % av den totala svenska produktionen. De flesta av dem producerar fosforfatI l — 550619

162 Malmkvalitet

Järn

Rektormalm Kiruna D-malm » C» » B»> » A» Gällivare D-malm »> G»

38 60 67,3 67,8 68,0 61,5 64,0

» A-slig » A 10 -slig » »finslig» Grängesberg styck » mull » > , fosforren

70,2 71,5 71,7 59,9 63,3 71,5

Fosfor 4,4 2,0 0,23 0,056 0,024 0,85 0,36 0,026 0,010 0,007 0,94 0,67 0,008

Kiselsyra 14,0 2,7 2,2 2,4 2,5 5,7 4,9 1,3 0,6 0,30 6,4 4,5 0,21

Kalk 15,0 7,2 1,2 0,8 0,7 3,1 2,0 0,3 0,2 0,19 3,8 2,6 0,13

tiga m a l m e r , som ä r a v b e t y d e l s e f ö r d e n i n h e m s k a s t å l i n d u s t r i n , och s o m regel ä g s d e s s a g r u v o r a v j ä r n - och s t å l i n d u s t r i n . E n d a s t ett f å t a l a v d e s s a g r u v f ö r e t a g a r b e t a r h u v u d s a k l i g e n för e x p o r t . D e r a s b i d r a g till h e l a l a n d e t s m a l m e x p o r t u p p g å r e n d a s t till ca 5 % . Sveriges a n d e l i v ä r l d s p r o d u k t i o n e n av j ä r n m a l m u p p g i c k å r 1953, s o m a v T a b . V : 1 f r a m g å r , till 5,1 % . U n d e r de s e n a s t e d e c e n n i e r n a h a r k r i g s å r e t 1945 o c h l å g k o n j u n k t u r å r e t 1933 u p p v i s a t d e l ä g s t a p r o c e n t s a t s e r n a (2,6 r e s p . 3,3), m e d a n u n d e r å r e n före a n d r a v ä r l d s k r i g e t Sveriges a n d e l av v ä r l d s p r o d u k t i o n e n v a r i e r a d e m e l l a n 7,1 o c h 8,5 % . I diagram V: 2 har den svenska järnmalmsproduktionen sammanställts m e d p r o d u k t i o n e n i vissa a n d r a l ä n d e r . P å d e s e n a s t e å r t i o n d e n a h a r Sveriges e x p o r t , s o m T a b . V : 1 ger vid h a n d e n , ö k a t i h a s t i g t a k t , och Sverige ä r n u m e r a v ä r l d e n s s t ö r s t a j ä r n m a l m s exportör. E x p o r t e n s f ö r d e l n i n g 1953—54 ( 1 / 1 0 — 3 0 / 9 ) p å l ä n d e r och m a l m e n s fosf o r h a l t f r a m g å r för L a p p l a n d s g r u v o r n a s del a v n e d a n s t å e n d e t a b l å . Fosforhalt, %

Land

0,1

Summa

0,1-1,9

>2,0

1 000 malmton USA England Belgien Västtyskland Östtyskland Ungern Frankrike Italien Holland Finland Polen

80 497 68 3 4 6 3 230 Summa

1557 2 075 259 305 9

—

43 22 145 4 415

—

1894 3 344 69 210 17

— 5 534

1 637 2 572 2 153 3 717 3 4 78 210 66 25 375

163 Den fosforrikaste malmen med en halt av 2 % fosfor eller mera går som synes i första hand till Västtyskland och Belgien. Största konsumenterna av malm med en halt av 0,1—1,9 % fosfor är England och USA. Framförallt till England levereras även malmer med lägre fosforhalt. Den svenska järnmalmsexporten är fördelad på framför allt fyra större köpare: Tyskland, England, Belgien—Luxemburg och USA. För närvarande täcker den svenska malmen 30 % av Västtysklands malmbehov, 21 % av Englands, 20 % av Belgien-Luxemburgs och 2 % av USA:s. Efter kriget har malmexporten fått en betydligt j ä m n a r e spridning än förr på de olika marknaderna. Tyskland var före kriget den dominerande storkunden, som tog 75 % av all svensk malm, men tar nu inte mycket mer än 30 % (se Tab. V: 2 ) . England har å andra sidan ökat sin andel från 13 till 27 %, USA frän 4 till 15 % och Belgien—Luxemburg från 2 till 17 %. Ända från begynnelsen av den svenska malmexporten har Tyskland varit den viktigaste avnämaren — om man undantar några år efter det senaste kriget. Tysklands viktiga ställning som förbrukare av den svenska malmen beror i första hand på att thomasprocessen redan tidigt fick stor betydelse för den tyska järnproduktionen. Det var därför de tyska thomasverken som först började efterfråga de järn- och fosforrika malmer, som utgör huvudparten av vår malmexport. Tysklands j ä r n - och stålindustri, som tidigare tillgodogjort sig en så stor del av den svenska malmexporten, hade, när andra världskriget slutade, reducerats kraftigt till sin omfattning. Malmimporten sjönk ned till mycket små kvantiteter. De svenska malmbåtarna, som förr hade Bremen och Rotterdam som mål, varifrån malmen sändes vidare till de tyska verken i Ruhrområdet, sökte sig andra vägar. Men den tyska industrin har snabbt repat sig och produktionen stiger år från år. Den egna produktionen av j ä r n m a l m räcker inte, som tidigare nämnts, att tillfredsställa råvarubehovet. En jämförelse mellan Tysklands egen järnmalmsproduktion år 1953 på 14,6 milj. ton och den kvantitet på 4,7 milj. ton, som hämtats från Sverige, visar, att tillförseln från Sverige uppgick till knappt 1/3 av Tysklands eget tillskott till järnmalmsförsörjningen. Men om man i stället räknar i j ä r n innehåll har m a n att jämföra Tysklands 4,4 milj. ton med Sveriges 2,8 milj. ton, vilket innebär att importen från Sverige uppgår till ungefär 2/3 av Tysklands egen produktion. På andra platsen bland köparna av svensk malm ligger, som nämnts, England. Detta land har de sista åren varit den största stålproducenten i Västeuropa och svarat för omkring 1/4 av produktionen. Trots stora egna malmtillgångar måste England importera ansenliga kvantiteter malm för sin industri. Liksom den tyska har den engelska malmen en ganska låg järnhalt, endast omkring 30 % eller ungefär hälften av vad de svenska exportmalmerna innehåller. Mer än hälften av all malm, i järninnehåll räknat, som förbrukas inom landet, måste hämtas utifrån. Sverige är Englands f. n. största järnmalmsleverantör.

164 Diagram V: 2. Produktionen av järnmalm i vissa länder, milj. ton järninnehåll s /ER IGE

60 V.

av

to tat ^ i k lan

E MGLANI )

30 V.

T fSK LAI ID

25 v.

-

•

År »n 190 1-11 10 in ;l

190 3-t£ 18 S. dai i 19 45

L u ; em bu g Lot hr ir ge i

-

ene as

V istt ysk land

, * * »\w - * .

' • ,

• • '

.-*•

• \ \m- V/ ..

,J

/ . - • •

—

\w

/ .'

"

.'

',

.'"

si i 03

06 08

12 14

16 18

22 24 26 28 1920

32 34 36 38 1930

s 'ER IGE 6 0'/. c; .NA DA • N I ;wi ou MDl AN D 5 5V. 6 0% ... ... vi kST *FF IK/ i

/'••

/

V

42 44 46 43 1940

53 1950

a / t 3ta vik t e r

»

•-r''

— 03

\ 06 06

12 14 16 18 1910

22 24 26 28 1920

•"T

^T.

32 34 36 38 1930

- - ^_"

42 44 46 48

53 1950

165 Diagram V: 2 (forts.) SVER IGE

60*/

a

t Dta vik :en

F ?Ar KR KE 33' .

'

•• «

N >RC AFf IKi i 5! V.'

( Fr. p.m. 191£

ir kl. Lo

hr ng n)

l 1

y

/

A

/

-

i\ —'

,

^ 1 / ' ;

1/

j /

1 J

s

/

r*

.-'• /

,-•

,.

.--

\ '

\ Hy .*'

/'

' ./ "*'

- ... 03

'"-•

06 08

12 14 16 18 1910

--- - -

22 24 26 28 32 34 36 38 42 44 46 48 1920 . 1930 1940 1950

s EF IGE

60 •/.

av tot alv ikt >n

B IA: ILI EN VE NE ZUE :LA

65 •/. 65 •/.

-

•• .. é / *-

i i**

. i/ **

^A m

L

v

^ A T

^ \ \ Å

f f

i

t]l

\ \ \ \

r

% \ ^

\

1 1 \ ,f

A

^\

\

/ /

1 03

06 08

12 14 16 18 1910

22 24 26 28 1920

32 34 36 38 1930

42 44 46 48 1940

53 1950

166 Tab. V: 2. Sveriges export av järnmalm 1913

Land

111 0 19 4 977 28 232 Belgien—Luxemburg 673 39

Tyskland

2 6 0 0 0 0 130 68 7 955 8131 175 138 369 524 1075 1468 68 11 1

Tjeckoslovakien ....

fördelad på länder (1 000

malmton) 1942

19 17 3

23 6 36 —

2 0 2 2 0 1 0 1 7 3 1 1 236 129 113 9 459 8 945 10 915 9 005 7 135 221 199 218 40 641 556 584 2 213 1650 1449 35 0 76 181 0 0 0

9 8 2 0 8 739 47 0 0 0

0 0

682 52

773 70

419 8

762 9

798 12

140 2

288 10

428 0

7 714 9191 19 29 0 0 - — •

0 907 75

— —

Summa 6 440 10 898 11198 13 965 12 685 13 650 10137

9 539

8 625 10 257

361 USA

14 1 52

1 0 27 120

4 039 7

Tyskland Belgien—Luxemburg

40 256 723

0 Tjeckoslovakien ....

49 13

USA Summa

4 598

5 7 11 16 33 41 35 2 2 1 1 1 2 3 89 134 92 152 103 80 16 963 923 714 508 723 842 766 48 1394 3136 3 877 4 567 5 572 4 763 347 342 331 231 249 260 207 135 1453 2 336 3 095 2 441 1472 1923 2 205 2 442 1935 2 240 3 225 3190 3 475 3 567 3 671 3 916 109 65 8 3 12 0 1 0 50 52 7 0 0 50 0 0 1 1 0 0 — 0 88 72 59 34 27 26 11 437 5 805 940 892 544 1299 1108 11 14 15 0 40 21 0 8 9 25 39 0 314 1348 1486 2149 2 045 2 580 2156 2109 5 10 — 5 316 8 504 11518 12 783 12 942 14 998 15 663 14 551 26 0 81 768

Belgien har tidigare inte varit i högre grad beroende av den svenska malmen. Huvudparten har hämtats från Frankrike. År 1929, exempelvis, importerade Belgien—Luxemburg 14,1 milj. ton järnmalm, varav inte mindre än 13,2 milj. ton kom från Frankrike. Numera är förhållandet mellan Belgiens två största leverantörsländer det, att Frankrike svarar för knappt 2/3 och Sverige för 1/3 av järnmalmsimporten (i järninnehåll r ä k n a t ) . Eftersom järnframställningen i Belgien till största delen sker enligt thomasmetoden, är den övervägande delen av den svenska malm, som går till de belgiska k u n derna, fosforrik malm. Trots att den amerikanska järnmalmsimporten är liten i jämförelse med den inhemska produktionen, är den dock mycket betydelsefull för USA. Järnmalmsförbrukningen under det andra världskriget var så stor, att ameri-

167 k a n a r n a började frukta för att de inhemska tillgångarna skulle ta slut. Även om det inte förelåg någon omedelbar fara, började man se sig om efter nya råvarukällor, samtidigt som m a n ökade importen från redan tidigare prövade marknader. Av de 11,3 milj. ton, som importerades 1953, hämtades ca 20 % över Atlanten från Sverige. Med den importandelen kominer Sverige på andra plats bland leverantörsländerna, distanserat endast av Chile, som levererade 31 %. Chile har i många år levererat sin malm till USA och har tidigare svarat för mer än hälften av importen. Att det sydamerikanska landet numera fått en nära nog jämbördig medtävlare beror inte på att dess leveranser minskat utan på att den svenska malmen tidigare inte sökt sig över Atlanten i någon högre grad. Malmexportens fördelning på de tre största utskeppningshamnarna Narvik, Luleå och Oxelösund framgår av diagram V: 3. Under normala förhållanden skeppas i regel 2—3 gånger så stora kvantiteter från Narvik som över Luleå. Den sistnämnda hamnen är stängd av isen under fem månader per år. Kirunas närmaste utskeppningshamn är Narvik, och det mesta av Kirunamalmen går över denna h a m n medan praktiskt taget all malmen från Gällivare skeppas via Luleå. Diagram V: 3. Malmskeppningens Luleå och Oxelösund

06 08

12 14 1910

16 18

procentuella fördelning mellan Narvik,

22 24 26 28 1920

32 34 36 38 1930

42 44 46 48 1940

53 1950

168 KAPITEL VI LKAB-malmernas framtid

Åtskilliga malmer är bundna till lokal förbrukning med hänsyn till transportmöjligheter och transportkostnader. Sålunda kan exempelvis Salzgittermalmerna i Tyskland icke komma i betraktande för export. När man i Sovjet transporterar Uralmalmerna tusentals kilometer till hyttorna får detta betraktas som ett rent undantagsfall. England köper sjötransporterad malm från Normandie, medan det för den franska stålindustrin i östra Frankrike är mera lönande att använda den på platsen tillgängliga fattigare minettmalmen. Två malmer kan vara likvärdiga i kvalitet och ha samma brytningskostnader, medan fobkostnaden är helt olika och understundom kan kostnaden fritt hyttan slå ut den ena malmen, medan den andra väl bär motsvarande kostnader. Dessa och liknande omständigheter, som påverkat malmens rörlighet, har medfört — trots att det alltjämt ju är så, att malmen som regel får förflyttas till kolet och icke tvärtom — att den internationella handeln med malm hittills varit av relativt begränsad omfattning i förhållande till den totala malmförbrukningen. Av en total malmproduktion år 1952 om ca 133 milj. j ä r n t o n förflyttades blott ca 25 milj. järnton över de nationella gränserna. Härav stod Sverige för närmare 10 milj. järnton. Sverige är således den viktigaste marknaden, på vilken flera av de stora konsumentländerna uppträder som köpare. Andra sådana marknader är de spanska, nordafrikanska, västafrikanska, newfoundländska, venezuleanska och brasilianska och hit får närmast även räknas Labrador. Beträffande flera av dessa senare m a r k n a d e r gäller dock att de ej är att betrakta som fria i förhållande till konsumenten på samma sätt som den svenska. De utländska malmfyndigheter, om vilka här är fråga, är nämligen ofta mer eller mindre direkt ank n u t n a till större järn- och stålproducerande företag. Som av tidigare kapitel framgått förestår inom de närmaste decennierna stora strukturella förändringar i den västliga världens malmförsörjning. Det hittills inom sina nationella gränser i stort sett självförsörjande USA kommer sannolikt att till mer än 50 % få tillgodose sitt malmbehov genom import från delvis mycket avlägset liggande fyndigheter. Även de större järnproducenterna i Västeuropa kommer i ökad utsträckning att bli beroende av importmalm. Länder som Storbritannien och Tyskland kominer såvitt nu kan bedömas att i övervägande grad få lita till importmalm för en utökning av sin järnproduktion medan å andra sidan Frankrike torde kunn a tillgodose sitt ökade behov genom utvidgning av den inhemska bryt-

169 ningen. Därest inom några decennier stålproduktionen respektive tackjärnsproduktionen i Västeuropa skulle stiga med 50 å 60 %, som förutses i Paleyrapporten, skulle detta öka malmbehovet med omkring 22 milj. järnton. Härav torde, om man tar hänsyn till de skiljaktiga tendenserna i Frankrike å ena sidan och Storbritannien, Tyskland och Belgien å andra sidan, i vart fall mer än hälften få tas utifrån. Det skulle innebära att de järnproducerande länderna i Västeuropa troligen skulle komina att fördubbla sin malmimport. Ett annat drag, sammanhängande med tvånget att uppsöka mer avlägsna marknader för rik malm, är strävan att genom anrikning, sintring, koncentrering etc. tillgodogöra sig järnfattigare inhemska malmer. Med all reservation för osäkerheten i alla prognoser och ovissheten om den tekniska utvecklingen såväl inom järnområdet som inom konkurrerande materialgrenar torde ovanstående ändå ge en i sina huvuddrag sannolik bild av den utveckling som kan förväntas inom de två, tre närmaste decennierna i en värld med fred och hyggliga konjunkturer. Det synes böra vara mot denna bakgrund man får bedöma frågan om LKAB-malmernas framtida avsättningsmöjligheter. Man skulle kunna översiktligt ange situationen så, att i en värld, som för sin malmförsörjning alltmer blir beroende av avlägset belägna gruvor med fördyrande transporter, respektive av järnfattigare malmer med fördyrande bearbetningskostnader, kommer de svenska malmerna att vara av betydelse med sin höga järnhalt och sitt i förhållande till de stora järnproducenterna ur transportsynpunkt fördelaktiga läge. En j ä r n m a l m bedömes emellertid ej blott efter sin järnhalt och efter transportkostnaderna. Järnmalmens varierande kemiska sammansättning och fysikaliska struktur påverkar därjämte användbarheten och därmed malmens värde eller pris. Värdet av malmen influeras sålunda av dess innehåll av även andra beståndsdelar än j ä r n (fosfor, svavel, kiselsyra, kalk etc.) och av dess struktur. Någon enhetlig bas för värdering av malm existerar ej och prisnoteringar är ganska sällsynta i bok- och tidskriftslitteraturen. I själva verket är malmbedömningen så växlande, att en och samma malm kan värderas helt olika av två samtidigt uppträdande köpare eller av en och samma köpare vid olika tidpunkter, allt beroende på vilka egenskaper en hytta vid en given tidpunkt kräver av malmen med hänsyn till sammansättningen hos dess övriga disponibla malmer och det tackjärn som produceras. En jämförelse mellan svensk malm och andra malmer med hänsyn till deras relativa konkurrensförmåga måste därför bli mycket vansklig och man får ej pressa uppgifterna för mycket. De uppgifter och kommentarer som i det följande lämnas berör fosforhalten, järnhalten, brytningskostnaderna och transportavstånden. Därutöver finns även inånga andra faktorer som påverkar en järnmalms pris och användbarhet. Att de här ej n ä r m a r e berörs sammanhänger med att det beträffande dessa faktorer är ännu svårare att erhålla konkreta och jämförbara uppgifter än beträffande de ovan

170 nämnda. Även ur den synpunkten, att de svenska malmerna för användning å de marknader, där de har sin huvudsakliga avsättning, i sådana hänseenden rent generellt förefaller ligga gynnsamt till i jämförelse med flertalet övriga förekommande malmer torde det vara försvarligt att bortse från dessa andra faktorer. Som nämnts är den svenska exportmalmen i huvudsak fosforrik. Som sådan har den sin främsta användning vid järnverk, som är utrustade med den för thomasmetoden erforderliga speciella apparaturen. Sådana järnverk är i sin tur hänvisade till fosforrika malmer, eftersom thomasprocessen ej fungerar, om malmen inte innehåller mycket fosfor eller om fosfor ej tillföres på annat sätt. Thomasmetodens utbredning har sålunda ett stort inflytande när det gäller efterfrågan på och dirigeringen av den svenska fosforrika malmen. Thomasprocessens utbredning i de större stålproducerande länderna framgår av Tab. VI: 1. Thomasprocessen dominerar mest i Belgien—Luxemburg, där ca 90 % av stålframställningen sker enligt denna metod, medan i Frankrike ca 2/3 och i Tyskland 40—45 % av det producerade stålet är thomasstål. I Storbritannien och USA dominerar å andra sidan Siemens-Martin-metoden, som där svarar för ca 90 % av stålproduktionen. Den stora utbredningen av thomasmetoden på den europeiska kontinenten hänger givetvis samman med att de inhemska malmerna i dessa länder också oftast är fosforrika. Trots att även Storbritanniens inhemska malmer närmast betecknas som relativt fosforrika har thomasprocessen dock hittills haft liten utbredning i detta land. På senaste tid synes emellertid i viss utsträckning en övergång till thomasmetoden ha ägt rum. I övriga delar av världen dominerar de fosforfattiga malmerna. Som nämnts i kap. II uppgår enligt Einecke de fosforrika malmerna blott till omkring en fjärdedel av de säkra och sannolika järnmalmstillgångarna i världen. Härav kan man dock icke dra någon bestämd slutsats om efterfrågan på fosforrik malm i framtiden kan komma att skilja sig från efterfrågan på annan järnmalm. Möjligheten att växla mellan olika malmer förefaller vara relativt stor. Storbritannien, som ej hittills begagnat sig av thomasmetoden i större utsträckning, har själv övervägande fosforhaltiga malmer och importerar från Sverige stora kvantiteter sådan malm. Det rör sig h ä r till övervägande delen om malm med 0,4—1,3 % fosfor, vilken svarar för n ä r a hälften av den svenska malmexporten. Även till USA går svensk malm med en fosforhalt, som ligger avsevärt högre än den genomsnittliga halten i de nordamerikanska malmerna. Man har nog alltmer närmat sig uppfattningen att i vad gäller malmer med vad man skulle kunna kalla medelhög fosforhalt från ca 0,4 upp emot 1 % (räknad på 50 % j ä r n h a l t ) , malmens övriga egenskaper och framför allt järnhalten i densamma är mer avgörande för dess användning och efterfrågan än fosforhalten. Tidigare har thomasstålet i kvalitetshänseende i allmänhet ansetts ligga något lägre än med andra metoder framställt stål. Genom de nya syrgas-

171 Tab. VI: 1. Tackjärns- och stålproduktion i olika länder 1936—1953 (milj. ton) Land, år

enligt olika

Tackjärnsproduktion

Råstålpr o duktion

t o t a l t därav Thomas

Thomas

framställningsmetoder

s:a

elektro

övrigt

/o

abs.

0/

abs.

0/

SiemensMartin

abs.

/o

abs.

o/ /o

12,6 9,5 10,7 12,9 11,7

8,2 5,8 6,5 8,1 7,5

65 61 61 63 64

6,0 5,0 5,7 6,9 6,2

40 41 42 44 40

8,4 6,7 7,3 8,2 8,5

57 55 54 52 55

0,3 0,3 0,4 0,5 0,5

2 3 3 3 3

0,1 0,1 0,2 0,2 0,2

1 1 1 1 1

14,8 12,1 13,5 15,8 15,4

4,0 6,2 8,0 7,9 6,9

3,8 6,1 7,8 7,6 6,8

95 98 98 96 96

3,3 5,7 7,3 7,1 6,4

89 92 89 88 89

0,3 0,4 0,6 0,6 0,5

8 6 7 7 7

0,1 0,1 0,2 0,2 0,2

3 2 3 2 3

0 0 0,1 0,2 0,1

0 0 1 2 1

3,7 6,2 8,2 8,1 7,2

8,4 9,4 11,1 12,3 11,0

7,0 7,9 9,3 10,3 9,4

83 84 84 84 85

5,7 0,9 7,8 8,7 8,0

65 65 63 64 63

»2,6 13,0 i3,7 i4,0 i3,9

30 28 30 29 31

0,4 0,6 0,8 0,9 0,7

5 6 6 6 6

0,1 0,1 0,1 0,1 0,1

1 1 1 1 1

8,8 10,6 12,4 13,7 12,7

0,4 0,9 0,9 0,9 0,8

4 5 6 5 4

2 9,6 14,5 «13,8 5 14,4 •15,7

91 88 87 87 88

0,2 0,7 0,8 0,9 0,9

2 4 5 5 5

0,3 0,4 0,4 0,4 0,5

3 3 2 3 3

10,5 16,5 15,9 16,6 17,9

26,4 78,3 84,5 75,2 91,1

92 89 89 89 90

0,5 5,5 6,5 6,2 6,6

2 6 7 7 7

1,9 4,1 4,4 3,2 3,5

6 5 4 4 3

28,8 87,9 95,4 84,6 101,2

abs.

/o

/o

Tyskland 1936 1950 1951 1952 1953 Belgien—Luxemburg 1938 1950 1951 1952 1953 Frankrike (inkl. Saar) 1938 1950 1951 1952 1953 Storbritannien 6,9 9,8 9,8 10,9 11,4

1938 1950 1951 1952 1953

3 USA 18,8 58,6 63,8 55,6 67,9

1938 1950 1951 1952 1953 1 2 3

*

B

basiskt därav 7,9 basiskt » » »

1 3 , 2 »> 12,5 » 1 3 , 1 )>

* » 14,5 » Källa: Statistisches Jahrbuch fur die Eisen- und Stohlindustrie.

blåsningsmetoderna i thomaskonvertrarna tror man sig dock även här kunna komma fram till ett bättre stål. Utbytbarheten mellan olika malmer liksom möjligheten att övergå från en stålframställningsmetod till en annan torde därför närmast kunna föranleda en förmodan att de båda slagen av järnmalmer kommer att uppvisa samma tendens i fråga om efterfrågan och prisutveckling.

172 Järnhalten i malmen har i flera avseenden stor betydelse för dess användbarhet. Dels ökar transportkostnaderna per ton j ä r n kraftigt för en malm med låg järnhalt och med nu rådande tendens till stigande avstånd mellan fyndigheter och stålproduktionscentra förlorar icke denna faktor i betydelse. Dels äger malmens järnhalt en väsentlig betydelse för koksåtgången i masugnarna och därmed för kostnaden per ton tackjärn. I sistnämnda hänseende har vissa tekniska data lämnats i kap. I, vilka kan tjäna till ledning för en överslagsberäkning av den besparing i kostnaden för koks per ton tackjärn som kan erhållas om beskickningens genomsnittliga järnhalt höjes genom att fattig malm blandas med rik malm. Det måste dock starkt betonas, att koksbesparingens storlek är starkt beroende av även andra faktorer än järnhalten, varför beräkningen endast kan tjäna som en orientering för normala förhållanden. En speciell svårighet vid beräkningen är frågan om kokspriset. Enligt de mycket fåtaliga uppgifter, som stått att finna, är kokspriset vid koksugn i Ruhr för masugnskoks ca 80 kr/ton. Emellertid har de kontinentala järnverken i regel egna koksugnar, och det kokspris de k a n räkna med i sina kalkyler blir beroende av vilket värde de k a n sätta på den vid koksningen erhållna gasen. Vid minskad koksåtgång i masugnen blir vidare den vid processen alstrade masugnsgasen sämre i värmevärde och det belopp, som kan gottskrivas processen för denna gas blir lägre, varjämte gasbrist kan uppkomma, som måste ersättas på annat sätt. Då det skulle föra för långt att ta närmare hänsyn till dylika förhållanden, räknas här utan anspråk på exakthet med ett något reducerat kokspris av 70 k r / t o n . I beräkningen har vidare antagits, att man utgår från en beskickning av fattig malm med 30 resp. 40 % järn, att järnhalten genom inblandning av rikmalm med 65 % j ä r n utan ändring i övrigt höjes till 40 resp. 50 % och att koksåtgången per ton tackjärn därvid ändras så som anges i kap. I. Besparingen i kokskostnaden per ton tackjärn vid inblandning av rik malm framgår av nedanstående tablå.

a ... . b c .... d e ....

Fattig malm

Rik malm

Summa

% j a r n ton

% järn ton

%järn 30 40 50 40 50

30 30 30 40 40

3,4 1,85 0,9 2,6 1,25

_ 65 65

— 65

0,7 1,2

—

0,85

ton

Koks- Koksbehov, kostnad, kr kg

Besparing, kr

Produktionsökning, %

3,4 2,6 2,1 2,6 2,1

1000 850 750 850 750

b—a = l l : — c — a = 1 7 : 50

ca 15 ca 30

e — d = 6: 50

ca 15

70: — 59: — 52:50 59: — 52:50

Till besparingen genom minskad koksförbrukning kommer en kanske ofta större vinst genom möjligheten att öka tackjärnsproduktionen per tidsenhet ungefär i omvänd proportion mot koksförbrukningen. Den ungefärliga produktionsökningen i de olika fallen har även angivits i tablån. De svenska exportmalmernas järnhalt varierar med vissa undantag mellan 60 och 70 %. De engelska och kontinentaleuropeiska malmerna kom-

173 mer i intet fall upp till en sådan järnhalt. Av utomeuropeiska på den europeiska marknaden konkurrerande malmer håller sig Ouenzamalmen från Algeriet, Conakrymalmen från Västafrika, Marampamalmen från Sierra Leone och Wabanamalmen från Kanada kring 50—55 %. Den hittillsvarande stora försörjningskällan för den amerikanska järn- och stålindustrin, Mesabi Range, håller ej mer än ca 51 % järn. Med de svenska malmerna jämförligt järninnehåll uppvisar de indiska, brasilianska och venezuleanska malmerna liksom de från Labrador och Bomi Hill i Liberia. Ifråga om produktionskostnaderna kan mer exakta uppgifter endast erhållas rörande de svenska exportmalmerna. Sporadiska noteringar för andra gruvor återfinns endast sparsamt i litteraturen. Produktionskostnaderna spelar i allmänhet ej så stor roll för slutpriset vad gäller järnrika malmer med ovanjordsbrytning. I den mån låg järnhalt eller speciell kemisk eller fysikalisk beskaffenhet fordrar förarbetning till koncentrat eller sinter och dessa kostnader inkluderas i produktionskostnaderna blir det fråga om betydligt större belopp. Brytningen vid dagbrott i Kiirunavaara torde skett till internationellt sett gynnsamma kostnader. I och med att en övergång sker till underjordsbrytning torde kostnaderna här liksom i Malmberget bli av ungefär samma storleksordning som för de större fyndigheter med rik järnmalm, som kan uppträda som konkurrenter på den europeiska och amerikanska marknaden. Man kan sålunda räkna med att underjordsbrytningen i Kiruna kommer att ske till lägre kostnader än underjordsbrytningen i flertalet konkurrerande gruvor, medan de kommer att ligga något över kostnaderna i konkurrerande gruvor med ovanjordsbrytning. De samlade transportkostnaderna från gruva till stålverk får ofta, framför allt vad gäller importmalmerna, en mer avgörande betydelse för slutpriset. I diagram VI: 1—3, som har erhållits från LKAB, har ett försök gjorts att lämna underlag för en bedömning av avståndens—fraktkostnadernas inverkan på de olika malmleverantörernas konkurrensförmåga med avseende på den tyska, engelska och amerikanska marknaden. Avstånden per järnväg, oceanfart och flodfart har sammanslagits, varvid samtliga avstånd omräknats till ekvivalenta järnvägskilometer med användande av faktorer, som mycket grovt tar hänsyn till skillnaden i kostnader vid fartygstransport och järnvägstransport. Transportsträckan för oceanfrakt har därvid reducerats till 1/10 i förhållande till järnvägssträcka och flod- och kanaltransport till 1/8—1/5 beroende på förhållandena. Det bör påpekas, att dessa konstanter beräknats med ledning av fraktprisrelationerna år 1951. Förhållandena torde emellertid ej ha ändrats i högre grad än att diagrammen ger en ungefärlig bild av det nuvarande läget. Enligt diagram VI: 1 är ur transportsynpunkt den viktigaste inhemska tyska fyndigheten, Salzgitter, endast obetydligt bättre belägen i förhållande till de tyska malmkonsumenterna i Ruhr än Kiruna, medan de svenska malmerna har något bättre transportläge i förhållande till Ruhr än sina främsta utländska konkurrenter, New Foundland (Wabana) och Lothringen. De afrikanska (Mauretania och Conakry) och sydamerikanska (Venezuela)

174 Diagram VI: 1. Ekvivalenta transportavstånd från vissa malmfyndigheter till Ruhr

malmerna samt Labrador ligger avsevärt sämre till ur transportsynpunkt än Kiruna. Av diagram VI: 2 framgår de ekvivalenta transportavstånden från vissa gruvor till Middlesbrough i Storbritannien. Liksom framgår av motsvarande diagram för Västtyskland kan beträffande Kirunas transportläge i förhållande till övriga leverantörer på England konstateras, att den svenska fosforrika malmen har ett ur transportsynpunkt gynnsamt läge i förhållande till konkurrenterna på den engelska malmmarknaden. Wabana i Kanada följer närmast efter. Kirunas transportläge i förhållande till Baltimore i USA framgår av diagram VI: 3. Anmärkningsvärt är att Kiruna ur transportsynpunkt är bättre

175 Diagram VI: 2. Ekvivalenta transportavstånd från vissa malmfyndigheter till Middlesbrough

beläget i förhållande till Baltimore än de amerikanska malmerna i Mesabi och de kanadensiska i Labrador. Generellt visar diagrammen den stora belastning transportavstånden medför för skeppning av Labrador- och sydamerikamalm till Europa, liksom h u r Venezuelamalmen ligger fördelaktigt till för USA under det att Brasilienmalmen även här har att kämpa med de dyra transporterna. Ovan nämnda faktorer borde ge utslag i priserna fritt masugn för olika malmer. Uppgifter härom är av naturliga skäl svårtillgängliga. Ifråga om Västtyskland har det dock varit möjligt få vissa informationer, som kan belysa h u r dessa faktorer påverkar prisbildningen. Eftersom tyskarna själva producerar relativt järnfattig malm, som i gengäld ofta ligger nära stålproduktionscentra och därigenom får relativt små

176 Diagram VI: 3. Ekvivalenta transportavstånd från vissa malmfyndigheter till Baltimore

transportkostnader, kominer konkurrensläget mellan dessa och importerade j ä r n r i k a malmer i stort sett att bli avhängigt av om den kostnadsbesparing den rikare malmen medför genom koksbesparing och genom bättre utnyttjande av masugnarna uppväger de större transportkostnaderna eller ej. Av de ovan refererade exemplen beträffande kostnaden per ton tackj ä r n vid användande av beskickning med höga eller låga järnhalter framgår att relativt stora kostnadsbesparingar kan erhållas genom tillsats av järnrikare malm som exempelvis den svenska. Ett visst underlag för en bedömning av den svenska malmens konkurrenskraft gentemot den inhemska tyska erhålls genom siffrorna i Tab. VI: 2. Per järnenhet var som synes år 1953 Kiruna D-malm billigare fob

177 Narvik än sintern resp. »Fluss Fortuna» från de två viktigaste fyndigheterna, Salzgitter och Lahn-Dill, fritt gruvan. Om priset räknas fritt masugn blir det svenska priset något högre än priset för Lahn-Dill malm, men ligger fortfarande under sintern från Salzgitter. År 1950 låg priset på den svenska malmen avsevärt under priserna för dessa båda tyska malmer fritt masugn. De sjötransporterade malmernas priser fritt masugn varierar i allmänhet oftare och kraftigare än de inlandstransporterade på grund av sjöfrakternas rörlighet och därför kan kraftiga kastningar i prisrelationerna uppträda från ett år till ett annat. Tab. VI: 2. Malmpriser Område

Malmslag

D-malm Salzgitter

sinter

Lahn-Dill

Fluss Fortuna

Källa:

i Tyskland

1950 och 1953

Järn- Ort halt,

Priser

/o

1953 DM pel- D-Pfg ton per järnenhet

DM per D-Pfg per järnton enhet

24,70 35,56 27,32 32,33 27,32 34,07

44,45 60,36 38,30 45,29 35,37 45,02

59,5 fnh Narvik fritt masugn R h e n -- R u h r 43,8 vid gruva fritt masugn R h e n -- R u h r 46,7 fritt masugn R h e n -- R u h r

41,4 59,8 62,4 73,8 62,4 72,9

74,7 101,5 87,4 103,5 75,8 96,4

Friedensburg: Das Erzproblem der amerikanischen Eisenindustrie.

Tas hänsyn även till det högre pris som den svenska malmen skulle kunna betinga på grund av kostnadsbesparingar vid tackjärnsframställningen borde den slutsatsen ligga nära till hands att de svenska malmerna prismässigt befinner sig i ett mycket gott konkurrensläge i förhållande till de inhemska tyska malmerna. Det är emellertid svårt att avgöra h u r tillförlitliga de i tabellen angivna priserna är. Enligt andra prisindikationer utredningen erhållit, skulle Salzgittermalm fritt masugn i Ruhr per järnenhet betinga ett icke oväsentligt lägre pris än den svenska malmen, vilket skulle medföra att kostnaderna vid färdigt tackjärn skulle bli ungefär likvärdiga. Så mycket torde dock kunna sägas på basis av de olika prisjämförelser, som stått till buds, att det ej förefaller, som de svenska malmerna under senare år skulle erhållit något överpris i jämförelse med priserna på inhemsk malm. När det gäller konkurrensen mellan olika importmalmer spelar de yttre transportavstånden sålunda ofta en avgörande roll. Huvudparten av de till Tyskland importerade malmerna utgörs nämligen av järnrika sådana. I Tab. VI: 3 har redovisats cif-värdena per ton av den till Västtyskland importerade malmen. Med hänsyn till den nuvarande sammansättningen hos malmerna, som redovisats under de olika länderna och ländergrupperna, och de grova omräkningstal, som använts vid beräkningen av järninnehållet, får siffrorna bedömas med största försiktighet. De torde dock ge ett grovt underlag 12—550649

178 för en jämförelse av priserna för malm från olika länder. Det framgår att de svenska malmerna intar en mycket gynnsam position. Av framtida större konkurrenter synes endast Kanada (Wabanamalmen) ge ett deciderat lägre importpris. Den har å andra sidan lägre järnhalt än den svenska. Tab. VI: 3. Importvärden importerad järnmalm

per järnton

1951 Land

1000 järnton

Belgien—Luxemburg Norge Spanien Algeriet Kanada Brasilien Indien Övriga länder Totalt

1000 DM

av till Västtyskland

från olika

värde/ 1000 järnton ton

122 12 978 104,90 55 2 345 42,64 2 747 199 790 72,73 86 10 256 119,26 283 23 707 83,77 16 1510 94,38 121 13151 108,69 73 7 743 106,07 6 311 51,83 2 717 100,63 27 438 32 882 75,07 3 974 307 210 77,86

1000 DM

värde/ 1000 järnton ton

284 52 079 183,38 113 4 617 40,86 3 340 361 594 108,86 153 32 673 213,55 367 42 974 117,10 66 6 814 63 11586 5 526 37 605 61941 5 425 579 804

106,24 183,90 149,35 102,38 106,88

1000 DM

länder

värde /ton

115 19 322 168,02 2 790 37,20 75 2 832 292 998 103,46 225 47 714 212,06 309 36 761 118,96 165 23161 140,37 130 17 426 134,05 276 24 520 88,84 253 44 861 177,32 335 45 757 136,59 603 72 968 121,01 5 508 628 278 114,07

Andra indikationer, som kunnat erhållas om brytningskoslnader, transportkostnader m. m., respektive aktuella prisnoteringar, fritt Ruhr, för olika utländska malmer, är alltför sporadiska eller var för sig för osäkra för att kunna redovisas men ger i sin helhet samma bild, nämligen att i fråga om de utländska malmerna Wabanamalmen och de svenska malmerna är ganska mycket billigare än övriga. I stora drag torde den bild, man kan skapa sig av läget i Tyskland av vad nu sagts, gälla även för Storbritannien och Belgien-Luxemburg. De inhemska malmerna är relativt järnfattiga och kräver därför för att en ekonomiskt förmånlig masugnsbeskickning skall erhållas tillsatser av järnrikare malm. Möjligheter till självförsörjning med malm saknas redan i dagens läge och bristen tenderar att öka allteftersom malmbehovet stiger genom ökad efterfrågan på j ä r n och stål. Avstånden till de svenska malmerna å ena sidan och till andra större eventuella leverantörskällor å andra sidan skiljer sig ej mycket från vad som gäller för Västtysklands del. Fyndigheter, som kanske närmast i konkurrensförmåga kan jämföras med de svenska, är bl. a. Wabanafyndigheterna i New Foundland, Marampa- och Tonkolilifyndigheterna i Sierra Leone och ytterligare några fyndigheter i Nord- och Västafrika. Vissa av dessa torde sedan nödiga investeringar företagits kunna leverera avsevärda kvantiteter. Med den ökning av järnmalmsbehovet, som förutses under de närmaste decennierna, förefaller det dock bli nödvändigt att i stigande utsträckning vända sig även till längre bort belägna fyndigheter för den europeiska malmförsörjningen, exempelvis till de

179 i Labrador, Indien, Venezuela och Brasilien. Om malmer med högre sammanlagda kostnader fritt stålverk i stigande utsträckning kommer att ingå i den europeiska malmförsörjningen, bör detta generellt verka gynnsamt för de äldre fyndigheterna av rikmalm med deras bättre transportläge. Kol- och koksprisernas utveckling kommer vidare att spela en roll för det inbördes förhållandet mellan inhemska järnfattiga malmer och importerade järnrika malmer. Sjunker kol- och kokspriserna blir en större insats av lågvärdiga, brytningsbilliga malmer ekonomiskt motiverad och tvärtom. I allmänhet' synes man ej räkna med att utvecklingen efter kriget med relativt stigande priser för fasta bränslen skall bytas i sin motsats. Enligt en undersökning om det framtida energibehovet gjord på uppdrag av den amerikanska atomkommissionen skulle man för framtiden ha att räkna med en relativt kraftig fördyring av de fasta bränslena. Även i fråga om USA lär som nämnts malmen eller koncentratet fritt järnverk komma att framdeles kräva ökade kostnader. Den svenska malmexporten till USA utgör en ytterst marginell del av USA:s malmbehov. Att därför uttala sig om de framtida avsättningsmöjligheterna härvidlag är vanskligt. Man får nöja sig med att konstatera, att utvecklingen även ifråga om USA:s malmförsörjning närmast ger belägg för att den svenska exporten dit icke behöver vara någon tillfällig företeelse. Några ord bör slutligen sägas om den lothringska malmens speciella konkurrensmöjligheter. Trots sin låga järnhalt är de kalkhaltiga minetterna just på grund av kalkhalten närmast att i beskickningshänseende jämföra med de järnrika malmerna. Blir Moselkanalen en gång verklighet, skulle sådana malmer kunna levereras billigt till Ruhr och bli en allvarlig konkurrent till de sjötransporterade importmalmerna med hög järnhalt. Som förut sagts, talar emellertid många skäl mot att Frankrike i framtiden i större utsträckning skulle bli i stånd att uppta en export till Ruhrområdet i varje fall vad gäller de kalkhaltiga malmerna. Vid diskussionen av ett så långsiktigt problem som de framtida avsättningsförhållandena för järnmalm kan man icke bortse från den omvälvande verkan, som atomenergien kan få på den industriella utvecklingen och särskilt på den tunga metallurgien, som är en i hög grad energislukande industri. Det förefaller sannolikt, att atomenergiens genombrott som storindustriell energikälla kan komma att äga r u m under decennierna omkring 1900-talets slut. Hur detta kommer att verka på järnindustrin är omöjligt att förutsäga, men det kan, som ett exempel, tänkas att en ändrad lokalisering av järnutvinningens tyngdpunkt så småningom kommer att ske från koldistrikten till de trakter av jorden, där övriga råvaror för järnet är rikast företrädda.

180 S ammanfattning Ser man till de faktorer, som närmast kommer att få betydelse för avsättningsmöjligheterna av svensk malm i framtiden, ger den tidigare framställningen motiv för följande sammanfattande omdömen. 1. Man kan räkna med en successivt stegrad efterfrågan på järn och stål i världen och därmed även en väsentligt ökad efterfrågan på järnmalm. Då man ej räknar med möjligheten att öka den relativa skrotinsatscn vid järnframställningen, torde efterfrågan på malm komina att stiga i åtminstone samma utsträckning som på järn. 2. Som en följd av ovanstående och med hänsyn till en förutsebar minskning eller stagnation av malmproduktionen i inånga i nära anslutning till järnverken bearbetade malmfyndigheter kommer importmalmerna i framtiden att spela en avsevärt större roll för malmförsörjningen än hittills. Detta är framför allt fallet i fråga om USA:s försörjning. I Europa torde en liknande utveckling vara alt förvänta för Västtyskland, Storbritannien och sannolikt även Belgien. 3. För dagen kan inte pekas på några kända förhållanden, som skulle tyda på att de fosforrika malmerna skulle löpa risk alt bli mindre efterfrågade än de fosforfattiga. 4. Lapplandsmalmernas brytningskosInader torde efter övergången till under jordsbrytning ligga på ungefär samma nivå som brytningskostnaderna vid andra större, modernt utrustade rikmalmsfyndigheter. Man kan sålunda räkna med att underjordsbrytningen i Kiruna kommer att ske till lägre kostnader än underjordsbrytningen i flertalet konkurrerande gruvor, medan dessa kostnader kommer att ligga något över kostnaderna i konkurrerande gruvor med ovanjordsbrytning. 5. Lapplandsmalmerna synes ha ett bättre transportekonomiskt läge än de främsta konkurrenterna på de viktigaste malmmarknaderna och synes på de europeiska avsättningsmarknaderna med hänsyn till sin höga järnhalt vid nuvarande priser även vara fullt konkurrenskraftiga med de inhemska malmerna. En rimlig slutsats av detta torde vara alt Lapplandsmalmerna i framtiden vid ett tillfredsställande allmänt konjunkturläge torde kunna påräkna avsättningsmöjligheter motsvarande brytningskapaciteten vid gruvorna.

181 Källförteckning

Einecke, Gustaf: Die Eisenerzvorrätc der Welt, Dusseldorf 1950. Europa. Erbe und Auftrag. Eine Festschrift fiir Bruno Kuske. Köln 1951. Friedensburg, F e r d i n a n d : Das Erzproblem der amerikanischen Eisenindustrie, Berlin 1953. Geijer, P e r : Sveriges järnmalmstillgångar, Stockholm 1948. Geijer, Per, och Magnusson, Nils H.: The Iron ores of Sweden. Symposium sur les Gisements de Fcr du Monde. XIX" Congrés géologique international, Alger 1952. Gemeinfassliche Darstellung des Eisenhiittenwesens. Herausgegeben von Verein Deutscher Eisenhuttenleute, Diisseldorf 1953. Hook, Robert: Sveriges gruvhantcring, Stockholm 1950. Resources for Freedom. A report to the President by The Presidents materials policy commission, Washington 1952 (Paley-rapporten). Supplement to The Study on Prospects of the European Iron ore situation in 1953 and following years, United Nations Economic Commission for Europe, Steel Section, Geneva, December 1951. Ödman, Olof H.: Brasiliens järn- och manganmalmer, Teknisk Tidskrift 8 juni 1954. Ödman, Olof H.: Nya malmfynd för världens järnförsörjning, Falun 1954. British Iron and Steel Federation: Statistical Year Book 1950—1953, del I, London. Bulletin de la Chambre syndicale de la Sidérurgic Francaise, Paris. Malm. Tidskrift för de anställda i Grängesbergskoncernen. Minerals Yearbook 1948—1951, Washington 1950—1954. Statistisches Jahrbuch fiir die Eisen- und Stahlindustrie 1952/53, 1953/54, Diisseldorf 1953, 1954. Svensk järnstatistik. Utgiven av Järnverksföreningen. Sveriges officiella statistik: Bergshantering. Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund. Årsredovisning 1953. United Nations: Commodity Trade Statistics, New York. United Nations: Economic Bulletin for Europe, Sec. Quarter, 1950, Vol. 2, Nr 2, Geneva, October 1950. United Nations: Quarterly Bulletin of Steel Statistics for Europe, Geneva 1954. United Nations: World Iron Ore Resources and Their Utilization, New York 1950. United States Imports of Merchandise for Consumption.

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1955 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmun lagstiftning. Rättsskipning. Fång\ård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Lag om jordbrukskasspiörelsen m. m. [11 Prissättningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. f5] D e t mindre jordbrukets möjligheteratt uppnå bättre lönsamhet. [7] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Vattenvården. f6| Frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB. [9] Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. [2]

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikation» vasen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi.

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 3. Tvätt. [8] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Försvarsväsen. Hälso- och sjukvård.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 9 och 10. Nordiska post- och teletaxor. [3 o. 4] Allmänt näringsväsen.

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG S