Skogsindustrins utbyggnad

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

SOL: STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:33 Handelsdepartementet KUNGL. B f B L .

1 1 OKT 1956 STOCKHOLM

W

SKOGSINDUSTRINS UTBYGGNAD BETÄNKANDE AVGIVET AV SÖDRA SVERIGES SKOGSINDUSTRIUTREDNING

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk forteckning

1. Aldringsvåri. Idun. 344 s. S. 2. Fiskhandelr. i Sverige. Idun. 194 s. Jo. 3. Restaurering av Uppsala domkyrka. Victor Petterson. 170 i. E. 4. Statens stöc åt växtförädlingen m. m. Egneilska. 295 s. Jo. 5. Standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. Haeggström. 96 s. K. 6. Statsägda aktiebolag i Sverige. Av R. Tersman. Idun. 110 s. Fi. 7. Städernas conationsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad itatsbidragsgivning. Idun. 109 s. Fl. 9. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. Marcus. 48 s. Fl. 10. Investeringiverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. Av L. Lindberger. H8eggs:röm. 267 s. Fi. 11. Atomenergian. Beckman. 117 s. H. 12. Bihang till kyrkohandboken. Idun. 100 s. E. 13. Konstbildning i Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E. 14. Tulltaxa. L Allmänna synpunkter. Haeggström. 210 s. Fl. 15. Tulltaxa. 2. Detaljmotivering. Haeggström. 849 s. Fi. 16. Tulltaxa. 3. Taxan. Haeggström. 179 s. FL 17. Fiskeområce. Idun. 106 s. Jo. 18. Seminarieorganisationen. 1. Idun. 237 s. E. 19. Kommunalförbund och Indelningsändringar. Idun. 228 s. I. 20. Utredningen om kortare arbetstid. Kihlström. 277 s. S. 21. Utredningen om kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström. 236 s. S. 22. Alternativt aftonsångsritual. Idun. 85 s. E. 23. Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. Beckman. 239 s. Fi. 24. Statsägda företag i utlandet. Idun. 351 s. Fi. 25. Upphovsmannarätt tiU litterära och konstnärliga verk. Idun 633 s. Ju. 26. Byggnadsminnen. Victor Pettersson. 156 s. Ju. 27. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. Kihlström. 227 s. I. 28. Rådhusrätts sammansättning i brottmål. Norstedt. 54 s. Ju. 29. Lag om rått att utöva läkekonsten. Beckman. 192 s. I. 30. Prästvalslag. Kihlström. 204 s. E. 31. Remissyttranden. Kihlström. 400 s. S. 32. Hemmen och samhällsplaneringen. Beckman. 210 s. S. 33. Skogsindustrins utbyggnad. Idun. 235 8. H.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:33 Handelsdepartementet

SKOGSINDUSTRINS UTBYGGNAD Betänkande Södra Sveriges

avgivet av

skogsindustriutredning

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G ESSELTE AB STOCKHOLM 1956

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet.

7 Kapitel

1. Utredningens uppdrag. Områdesindelning

Kapitel 2. Rundvirkestillgångarna Övre och mellersta Norrland Övriga Sverige

11 11 14

Kapitel 3. Skogsbrukets struktur Skogsmarksarealens fördelning på ägaregrupper Antalet skogsbruksenheter Virkesförråd Virkesuttag Utredningens synpunkter Skogarnas skötsel Småskogsbruket och stordriften Skogsindustribolagens' förvärv av skog Skogsbrukets y t t r e rationalisering

17 18 19 23 26 30 30 32 33 37

Kapitel 4. Skogsbrukets arbetskraft Skoglig arbetskraft; behov och tillgång Arbetsmarknadsstyrelsens beräkningar Skogsägarnas möjligheter a t t själva utföra skogsarbetet Utredningens rekommendationer

39 39 39 44 52

Kapitel 5. Möjligheterna a t t genom val av skötselprogram påverka skogsproduktionens kvantitet och kvalitet Trädslagsvalets betydelse Plantbeståndens anläggning och vård Virkesproduktionen Kvalitetsfrågor Gallringsprogrammet

56 56 58 58 60 61

Kapitel 6. Rundvirkestransporterna i södra Sverige Transportförhållandena Kostnaderna för olika transporter Massaindustriernas bilkörningsräjonger Produktionskapacitet och försörjningsområden

64 64 65 70 73

Kapitel 7. Exportutvecklingen för den svenska skogsindustrins p r o d u k t e r . . . Indelning Skogsindustriprodukternas andel av exporten Nordens betydelse i skogsvaruproduktionen

81 gj 82 82

4 Skogsprodukternas andel av det totala exportvärdet Exportens andel av trävaru- och massaproduktionen Exportens andel av pappersproduktionen Produktion och export av wallboard Förskjutningar i skogsvaruexportens sammansättning Speciella strukturella förändringar i den svenska exportutvecklingen Skogsvaruexportens fördelning på länder och länderområden (valutaområdern) Trävaror Rundvirke Bjälkar, spärrar och syllar Sågade och hyvlade barrträvaror Mekanisk och kemisk massa Mekanisk massa Kemisk massa Wallboard Papp och papper

83 84 84 85 85 86 87 87 87 88 91 95 95 97 101 102

Kapitel 8. Massaindustrin i norra och södra Sverige 108 Antalet anläggningar och lokalt integrerade produktionsenheter för masssaframställning 108 Träsliperiernas produktion Hl Sulfitfabrikernas produktion 113 Sulfatfabrikernas produktion 115 Kapitel 9. Skogsindustrins produktion och virkesförsörjning Massa- och wallboardindustrins produktionskapacitet Massa- och wallboardindustrins råvarubehov Sågverksindustrins produktionskapacitet och råvarubehov Rundvirkestillgångarna Övre och mellersta Norrland Dala-Hälsingeområdet Östra Mellansverige Västsverige Sydsverige (Smålandslänen, Skåne, Halland och Blekinge) Hela riket Sågverksavfallet Kapitel 10. Skogsindustrins utbyggnad Virkesöverskottet och skogsindustrins produktionskapacitet Var skall överskottet förädlas? Skogsskötselns betydelse för virkesutfallet Barrklen virke, lövvirke och sågverksavfall som industriell råvara Möjligheterna a t t uttaga virket ur skogen Rundvirkestransporterna Avsättningsmöjligheterna för en ökad produktion Utbyggnaden av skogsindustrin bör ges prioritet i investeringshänseende . . Kapitel 11. Balanser mellan virkestillgångar och virkesbehov Nödvändigheten av virkesbalanser Samarbete mellan kommerskollegium och skogsforskningsinstitutet Kommerskollegii uppgifter Skogsforskningsinstitutets uppgifter Utvidgningen av skogsforskningsinstitutets verksamhet

117 117 119 121 122 124

125 126

1 98 x ^° 128 129 iOX

133 133 137 I38 139 140 140 142 143 145 14 5 146 *46 *47 148

5 Kapitel 12. Sammanfattning Virkestillgångarna och skogsindustrins produktionskapacitet Utbyggnadens lokalisering Skogsbrukets struktur och arbetskraft Rundvirkestransporterna Statsmakterna bör främja skogsindustrins utbyggnad Fortlöpande virkesbalanser

150 150 152 153 154 155 155

Reservation

av herrar Edström och Olhammar

Bilagor. Bilaga A. Allmänna principer vid upprättande av avverkningsberäkning för en 10-årsperiod. Område: Övre och mellersta Norrland 162 Bilaga B. Domänstyrelsens yttrande över avverkningsberäkningarna

172 Bilaga C. Skogsstyrelsens yttrande över avverkningsberäkningarna

175 Bilaga D. Skogsvårdsstyrelsernas ningarna

m. fl. yttranden

över

avverkningsberäk-

Bilaga E. Tabellbilagor till kapitel 3 182 1. Skogsmarksarealens fördelning länsvis i procent på ägaregrupper år 1951 182 2. Antalet skogsbruksenheter inom enskilda skogar utom aktiebolagsskogar år 1951 i olika storleksgrupper länsvis. Procent 183 3. Arealen av enskilda skogar utom aktiebolagsskogar fördelad på storleksgrupper av brukningsdelar länsvis år 1951. Procent 184 4. Genomsnittlig idealbonitet och m 3 sk per ha i brösthöjd å skogsmark inkl. hagmark för skilda skogsägaregrupper. Länsvis 185 Bilaga F. Beräkning av erforderliga försörjningsräjonger för massafabrikerna i södra Sverige 186 Bilaga G. Tabeller över Sveriges, Finlands och Norges export av skogsprodukter åren 1927—1955 189 Tabell 1. Sveriges export av barrträvaror 191 » 2. Finlands » » » 194 » 3. Norges » » » 196 » 4. Sveriges » » pappersmassa, papp och papper 198 » 5. Finlands » » » » » » 203 » 6. Norges » » » » » » 207 Bilaga H. Tabellbilagor till kapitel 8 209 1. Antalet träsliperier och produktionen av slipmassa 1953 med fördelning områden och storleksgrupper 209 2. Antalet sulfitfabriker och produktionen av sulfitmassa 1953 med fördelning på områden och storleksgrupper 210 3. Antalet sulfatfabriker och produktionen av sulfatmassa 1953 med fördelning på områden och storleksgrupper 211

6 Bilaga I. Nutida svensk massatillverkning I. Gemensamma fabrikationsmoment Drivkraft och värme Fabrikationsvatten Byggnader och transporter Automatisering Vedbehandling

* 212 2 212 2 212 2 213 2 213 2 214 2 214

II. Träsliperiteknik Slipning Silning och raffinering Massaupptagning Torkning Förpackning Brunslip

2 217 2217 2 218 2 218 2219 2219 2219

I I I . Sulfatcellulosateknik Kokning Alkaliåtervinning Silning och kollring Blekning Massaupptagning och torkning Biprodukter vid sulfatcellulosatillverkningen

2220 2220 2220 2221 2222 2222 2222

IV. Sulfitcellulosateknik Beredning av koksyra Kokning Silning, blekning, massaupptagning, torkning och förpackning Viscoscellulosa Tallsulfitmassa Sulfitavlut Sulfitsprit Sulfitavlut som bränsle

2223 2223 2224 2225 2225 2226 2229 2229 2230

V. Defibratormassa och halvkemisk massa Defibrator- eller asplundmassa Halvkemisk massa

2232 2232 2233

VI. Träfiberplattor (wallboard)

2235 Förkortningar. 3

m sk = skogskubikmeter m3f = kubikmeter fast mått m3t = kubikmeter travat mått u. b. (i.b.) = under bark (inom bark)

Herr Statsrådet Kungl.

och Chef en för Handelsdepartementet

Enligt de direktiv, som lämnats för Södra Sveriges skogsindustriutrednings arbete, har utredningens uppgift varit att undersöka möjligheterna att genom ett mera rationellt utnyttjande av våra skogstillgångar främja exporten. I enlighet därmed har utredningen låtit verkställa undersökningar om virkestillgångarna inom landet samt om sågverksindustrins struktur och produktionskapacitet. Vidare har frågan om möjligheterna att använda barrklenvirke, l ö w i r k e och sågverksavfall utretts. Resultatet av dessa undersökningar har framlagts i utredningens betänkanden om barrskogstillgångarna och skogsindustrins råvaruförsörjning (SOU 1952:15), om sågverksindustrin i södra Sverige (SOU 1953: 19) och om klenvirke (SOU 1954: 29). I sitt fortsatta arbete har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om möjligheterna att öka cellulosaproduktionen och vissa problem som äger nära samband med ett rationellt utnyttjande av virkestillgångarna. Exportutvecklingen har ingående behandlats. Resultatet av utredningens undersökningar i dessa avseenden föreligger nu. I detta arbete har utredningen biträtts av professorerna vid Statens skogsforskningsinstitut L. Tirén och U. Sundberg, som självständigt utarbetat kapitel 5 om möjligheterna att genom val av skötselprogram påverka skogsproduktionens kvantitet och kvalitet respektive kapitel 6 om rundvirkestransporterna i södra Sverige. Avsnittet om nutida svensk massa- och papperstillverkning, vilket fogats till betänkandet som Bilaga I, har utarbetats av civilingenjören E. Bosaeus. Till grund för kapitel 7 om exportutvecklingen för den svenska skogsindustrins produkter ligger en inom Statens handels- och industrikommission upprättad promemoria. I vissa frågor rörande skogsbrukets struktur och arbetskraft har upplysningar inhämtats från läns jägmästarna i Kronobergs län, Kalmar läns norra landstingsområde och Älvsborgs län.

8 Vid undersökningarna har såsom särskild sakkunnig i statistiska frågor medverkat e. o. byråchefen i Statens handels- och industrikommissioin, t. f. kommerserådet B. A. Eriksson. I vissa transportfrågor har såsom sakkunnig anlitats jägmästaren E. Lindahl. Vidare har utredningen i skogliga frågor biträtts av assistenten hos Kungl. Skogsstyrelsen forstmä staren Ragnar Eriksson. Utredningen har samrått med representanter för Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen och Statens skogsforskningsinstitut. Skogsforskningsimstitutet har enligt uppdrag av Kungl. Maj :t efter hemställan av utredningen verkställt särskilda beräkningar rörande skogsavverkningarna i övre och mellersta Norrland. Utredningen har förhandlat med representanter för de norrländska och västsvenska massaindustrierna rörande överföring av virke från överskottsområdena i södra Sverige till dessa industrier för förädling. Utredningen får sålunda överlämna betänkande angående »Skogsindustrins utbyggnad». Reservation har avgivits av herrar Edström och Olhammar. Herr Hagberg har förklarat sig inte kunna instämma i de synpunkter som utredningens majoritet framfört i kapitel 3 om skogsbrukets struktur. Utredningen anser sig härmed ha slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 1 oktober 1956. Erik

Severin

Hj. Adiels

Åke Danielsson

Gösta

Edström

Ragnar Franzén

Erik Hagberg

Otto

Heijne

Sten E. Holgersson

Gösta Olhammar

Yngve

Persson

B. Sundfeldt

Tage E.

Thomasson I Per

Eklund

KAPITEL Utredningens uppdrag.

I direktiven för utredningens arbete förklarades att utredningen vid sina undersökningar r ö r a n d e möjligheterna att rationellt utnyttja skogstillgångarna borde n ä r m a r e undersöka om den svenska cellulosaproduktionen kunde ökas antingen genom en överföring av massaved i större omfattning till cellulosaindustrin i norra Sverige, där denna industris försörjningsmöjligheter i virkeshänseende ansågs m i n d r e goda, eller genom investeringar i södra Sverige. Utredningen anbefalldes att förhandla med berörda intressenter om åtgärder i undersökningens syfte. Enligt direktiven borde även skogsvårdsfrågorna uppmärksammas. Resultaten av utredningens undersökningar i nämnda avseenden framläggs i förevarande betänkande. För att få ett så aktuellt underlag som möjligt för bedömandet av skogsindustrins utbyggnad har utredningen med ledning av resultaten av de senaste riksskogstaxeringarna överarbetat de i utredningens betänkande om barrskogstillgångarna och skogsindustrins råvaruförsörjning (SOU 1952:15) framlagda virkesbalanserna. I sistnämnda betänkande framhöll utredningen att man, när man bedömde balanserna, måste beakta förefintligheten av vissa faktorer, som påverkade balanserna i positiv eller negativ riktning men som inte läte sig siffermässigt beräknas. Utredningen förklarade sig ämna senare behandla dessa fakto-

1 Områdesindelning

rer. I betänkandet om användningen av barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall (SOU 1954:29) sade sig utredningen avse att i sitt slutbetänkande beakta frågan om den inverkan skogsbrukets struktur kunde ha då det gällde en utbyggnad av skogsindustrin. Med anledning härav h a r utredningen nu till behandling upptagit frågorna om skogsbrukets struktur och arbetskraft. Skogsbrukets transportfrågor h a r ägnats ett särskilt kapitel. I enlighet med utredningens syfte — att undersöka möjligheterna att bättre utnyttja landets skogliga tillgångar och därmed främja exporten av skogsprodukter — har relativt stort utrymme ägnats åt exportutvecklingen för den svenska skogsindustrins produkter. För underlättandet av jämförelser mellan skogsindustrins virkesbehov och de tillgängliga virkestillgångarna har utredningen liksom i tidigare betänkanden funnit ändamålsenligt att indela landet i redovisningsområden. I förevarande betänkande indelas landet i följande fem redovisningsområden: Övre och mellersta Norrland: Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt landskapet Jämtland av Jämtlands län. Detta område sammanfaller i stort sett med riksskogstaxeringens flodområdesgrupper I—V. Dala-Hälsingeområdet: landskapet Härjedalen i Jämtlands län samt Gävleborgs och Kopparbergs län.

10 östra Mellansverige: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Örebro, Östergötlands och Gotlands län. Västsverige: Värmlands, Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.

Sydsverige: Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Detta område har i ett par fall uppdelats på Smålandslänen och Skåne, Halland och Blekinge.

KAPITEL 2

Rundvirkestillgångarna

I betänkandet om »Barrskogstillgånga r n a och skogsindustriens råvaruförsörjning» (SOU 1952:15) lämnade utredningen i kapitel 3 en redogörelse för en av statens skogsforskningsinstitut för utredningens räkning verkställd prognos över skogsavverkningarna i södra Sverige under en fyrtioårsperiod. Utgångspunkten för denna period varierade för skilda landsdelar. Sålunda var prognosens första år i Skåne och Blekinge 1945, i Halland 1946, i smålandslänen 1947 och 1948, i Västsverige 1949 och 1950 samt i övriga områden 1950. Vad övre och mellersta Norrland beträffar grundade sig utredningens beräkningar på en av professor Henrik Petterson till ledning vid norrlandskommitténs överväganden rörande skogsindustrins råvaruförsörjning utarbetad fyrtioårsprognos. Denna bygg-

de på den under åren 1938—1941 inom detta område företagna andra riksskogstaxeringen. övre och mellersta Norrland

Genom beslut den 15 april 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsforskningsinstitutet att med utgångspunkt från 1953 och 1954 års riksskogstaxeringar och i samråd med utredningen verkställa beräkningar rörande skogsavverkningarna i ö v r e och mellersta Norrland. Med anledning härav upprättade skogsforskningsinstitutet två alternativa förslag till avverkningsberäkningar, som av uppskattningstekniska skäl uppdelades på två regioner: region I omfattande Norrbottens och Västerbottens län och region II omfattande Västernorrlands län och Jämtlands landskap.

. Årligen utfallande virkesuttag enligt skogsforskningsinstitutels avverkningsberäkningar (1 000 m3sk) Tall

förslag till

Gran

Björk

övrigt löv

Norrbottens läns lappmark Alternativ a » b

1 097 1 248

613 643

443 450

50 42

Region I (Norrbottens kustland och Västerbottens län) Alternativ a . . . » b

3 185 3 375

3 168 3 434

2 181 2 260

292 301

Region II (Västernorrlands län och Jämtlands landskap) Alternativ a » b

1 993 2 047

4 671 4 956

1 881 1 929

652 653

Hela området (övre och mellersta Norrland) Alternativ a • b

6 275 6 670

8 452 9 033

4 505 4 639

994 996

12 Tabell 2. Årligt

virkesuttag inom Övre och mellersta Norrland trädslag och diameterklasser (1 000 m3sk)

med fördelning

på

Diameterklasser Trädslag 5— cm Tall

Samtliga

10—14,9 cm 15—24,9 cm

25 + cm

Samtliga

426 1 118 1056 203

695 1 806 1482 227

2 092 3 388 1 592 359

3 213 2 170 382 197

6 426 8 482 4 512 986

2 803

4 210

7 431

5 962

20 406

Tabell 3. Barrskogskvantiteternas med bark fördelning på grovleksklasser i topp enligt teoretisk aptering (1 000 mzsk)

inom bark

Grovleksklass Trädslag 8" + Tall

6" +

6 " _ 3 " (tall) 8*—3" (gran)

< 3"

Samtliga

3 761

1 966 5 279

699 1 672

6 426 8 482

3 761

7 245

2 371

14 908

1531 Summa

1 531

På grund av de särskilda förhållan- bygga på två års resultat från den nu den, som råder i Norrbottens lappmark, pågående nya riksskogstaxeringen, vilavskildes detta område från region I, ken icke avser att lämna tillförlitliga och en separat beräkning lades fram sådana för län eller länsdelar förrän efter 10 år, resultaten icke böra utläför detsamma. Enligt förslagen till avverkningsbe- sas för varje i beräkningen redovisat räkningar, som bifogas som Bilaga A, område utan endast för de båda regiofördelade sig de årligen utfallande vir- nerna tillsammantagna. Emellertid har kesuttagen i 1 000-tal m 3 sk på sätt fram- institutet vid sammanställningen tagit hänsyn till i remissvaren framförda går av tabell 1. synpunkter på möjligheten att omhänSkogsforskningsinstitutet remitterade dertaga enligt kalkylerna beräknade avverkningsberäkningarna till domänkalmarksarealer. Detta har medfört, att styrelsen och skogsstyrelsen. Skogsstyinstitutet, trots att det nuvarande skogsrelsen inhämtade i sin tur yttranden tillståndet enligt institutets förmenande från vederbörande skogsvårdsstyrelser. ett huggningsprogram Med ledning av de i anledning härav fullt motiverar genomgående enligt det högre alternainkomna remissyttrandena, som vidfo1 tivet b, förordar att detta alternativ engas som Bilaga B—D, verkställde skogsdast skall gälla för Norrbottens lappforskningsinstitutet ovanstående sammark, under det att för Norrbottens manställningar (tabellerna 2 och 3) av de kustland liksom för Västerbottens och framlagda avverkningsberäkningarna. I skrivelse till utredningen anförde Västernorrlands län samt Jämtland förordas alternativ a. skogsforskningsinstitutet. »Institutet vill framhålla, att efter1 Kursiverat av utredningen som avverkningsberäkningarna endast

13 Sedan institutet framlagt sina avverkningsberäkningar för h ä r berörda områden, har uppskattningsresultat jämväl från 1955 års taxering hunnit framräknas. Innefattas även nämnda års taxeringsresultat i medeltalet för regionerna, blir detta något lägre. Avvikelsen är dock icke större än IV2 %, och skillnaden anses icke behöva medföra en justering av de tidigare beräkningarna.» Skogsforskningsinstitutet gjorde en jämförelse mellan de nu framlagda beräkningarna å ena sidan samt den i samband med riksskogstaxeringen företagna stubbinventeringen och fyrtioårsprognosen å den andra sidan. Institutet anförde. »Stubbinventering har företagits under sommarsäsongerna 1953, 1954 och 1955 och avser kvantiteter för avverkningssäsongerna 1952/53, 1953/54 och 1954/55. I nedanstående jämförelse har avverkningssäsongen 1952/53 uteslutits, enär denna, p å grund av den exceptionellt höga avverkningen 1951/52, visade en alltför markerad nedgång.

Av ovanstående balansräkning synes framgå att avverkningen av gran skulle kunna höjas något mera än avverkningen av tall. Här bör dock påpekas att det relativt höga granuttaget till stor del sammanhänger med att avvecklingen av huggningsklasserna D: 3 och E medför kvantiteter, vilka till alldeles övervägande del utgöras av gran. Detta framgår av tabell 4. Ett undantag härifrån utgör Norrbottens lappmark, som dock icke redovisats särskilt i tabellen. Efter den närmaste 20-årsperiodens slut komma huggningsklasserna B: 2— D : 2 att bestämma virkesuttagets sammansättning under de därpå följande decennierna. Med hänsyn härtill måste granöverskottet 1 vara att betrakta som temporärt. Jämförelsen med den tidigare framlagda 40-årsprognosen framgår av nedanstående sammanställning. »Avverkning»

Träd»-a slag Avverkning (a) Avverknings- a 1953/54 och beräkning (b) 1954/55 Tall.. Gran.

6,43 8,48

+ 17 + 19

S:a

5,5 7,1 12,6

14,91

+ 18

Löv..

1,6

(5,59)

/0

Institutet vill i detta sammanhang erinra om att utfallet av lövskog ingalunda motsvarar vad som i praktiken för närvarande kan utnyttjas. Det är endast att betrakta som en kvantitet, vilken — oavsett avsättningsläge — ur skogsvårdssynpunkt är möjlig att uttaga.

m3sk.ib.

Region I + II Trädslag

Region I + II Kvantiteter i milj. m 3 sk.

i milj.

Avverkning Avverkenligt stubbningsberäk40-årsinventering ning prognosen 1953/54 och 1953/54 1954/55

Tall. . Gran .

4,7 5,9

5,5 7,0

4,8 6,2

S:a

10,6

12,5

11,0

Av sammanställningen framgår att avverkningen enligt stubbinventeringen under åren 1953/54 och 1954/55 sannolikt icke överstigit den beräknade avverkningen enligt 40-årsprognosen. Det nu föreliggande förslaget till avverkningskvantiteter ligger däremot ca 14 % högre än prognosen. Denna utarbetades enligt särskilt uppdrag av professor Henrik Petterson 1 Härmed avses det granöverskott, som enligt de nu verkställda avverkningsberäkningarna framträtt i förhållande till verkställd avverkning under åren 1953—54 och 1954—55.

14 Tabell 4. Sammanställning

över avverkningskvantiteternas fördelning på tall och gran samt på olika huggningsklasser

Region I + II Huggningsklasser Trädslag

Tall Gran Summa

%

Totalsumma 1 000 m 3 sk

%

1 957 3 698

35 65

6 426 8 482

43 57

5 655

14 908

%

D:3 + E 1 000 m 3 sk

4 296 4 663

48 52

8 959

%

B: 2—D: 2 1 000 m 3 sk

173 121

59 41

100 A o. B: 1 1 000 m 3 sk

för att vara till ledning vid Norrlandskommitténs överväganden rörande skogsindustriens råvaruförsörjning. De ovan angivna uppgifterna enligt 40-årsprognosen bygga på »medelstark» gallring och »sen» slutavverkning för flodområdesgrupperna I—III samt på en kompromiss mellan »medelstark tidig» och »medelstark sen» för flodområdesgrupperna IV—V. Med hänsyn till slutavverkningarnas jämnhet hade enligt Petterson alternativet »tidig» slutavverkning, som medfört höjning av avverkningen, varit att föredraga på längre sikt. Detta alternativ skulle dock ha medfört mycket omfattande föryngringsarbeten. Det valda skogsskötselprogrammet var det alternativ som Petterson ansåg borde föredragas ur skoglig synpunkt och som även Norrlandskommittén i p r i n c i p rekommenderade.»

övriga Sverige Då utredningen förmodade, att resultaten av 1953—1955 års taxeringar kunde motivera vissa justeringar av den av skogsforskningsinstitutet år 1951 verkställda avverkningsberäkningen, som utredningen redovisade i sitt första betänkande och på vilken utredningen då grundade sina bedömningar av försörjningsläget för skogsindustrin i södra Sverige, anhöll utredningen hos skogsforskningsinstitutet om en översyn av

den nämnda avverkningsberäkningen. I det nämnda betänkandet angavs de i tabell 5 upptagna årliga avverkningskvantiteterna. 1 Dessa grundade sig, såsom inledningsvis till detta kapitel nämnts, på de uppgifter rörande virkesförrådets storlek och sammansättning, som fanns tillgängliga år 1950 enligt i stort sett under åren 1945—1950 gjorda uppskattningar. För vissa län, som taxerats tidigare — i början på 1940-talet — nämligen Östergötlands och Örebro län inom Östra Mellansverige samt hela Dala-Hälsingeområdet, hade tillståndet emellertid approximativt räknats fram att gälla 1950. I skrivelse till utredningen anförde skogsforskningsinstitutet. »Den tredje riksskogstaxeringens resultat för åren 1953—55 visar genomgående för de fem skilda redovisningsområdena en väsentlig ökning av dessa förråd, vilket synes motivera en höjning av de i betänkandet redovisade avverkningskvantiteterna. I efterföljande tabell 6 ha medtagits de länsgrupper, som uppvisa de mest framträdande ökningarna. Dessa uttryckas i procent av tidigare redovisade virkesförr å d per hektar och ha särskilts på trädslagen tall och gran. För Värmlands, Örebro och Skaraborgs län visar 1953—55 års taxerings1

SOU 1952: 15 sid 44—45

15 Tabell 5. Möjlig

årsavverkning

Område och län

av tall och gran i södra Sverige avverka ingsberäkn ing. Ägoslag

10-årsperiod

Skogsoch hagmark

1945—54 1945—54 1945—54 1946—55

enligt år 1950

verkställd

Tall Gran Summa 1 000 m s sk 1 000 m 3 sk 1 000 m s sk

Skåne, Halland och Blekinge Malmöhus Kristianstads Blekinge Hallands

Imp. Summa

22,7 267,0 145,1 243,1

93,2 267,9 242,3 232,4

115,9 534,9 387,4 475,5

18,0

3,3

21,3

695,9

839,1

1 535,0

837,5 678,3 672,1 402,6 17,6

1 066,3 804,4 374,8 391,8 4,3

1 903,8 1 482,7 1 046,9 794,4 21,9

Smålandslänen Jönköpings... Kronobergs... Kalmar Norra. Kalmar Södra. Öland

Skogsoch hagmark

1947—56 1947—56 1948—57 1948—57

Imp. Summa

83,5

20,3

103,8

2 691,6

2 661,9

5 353,5

152,7 667,5 1 378,6 653,5

241,8 1 037,9 2 722,6 487,9

394,5 1 705,4 4 101,2 1 141,4

Västsverige Göteborgs- o. Bohus. Ålvsborgs Värmlands Skaraborgs

Skogsoch hagmark

1949—58 1949—58 1950—59 1950—59

Imp. Summa

105,2

28,6

133,8

2 957,5

4 518,8

7 476,3

2 045,7

1 936,0

3 981,7

844,7 913,5 209,0

984,3 562,0 46,4

1 829,0 1 475,5 255,5

ö s t r a Mellansverige Stockholms Södermanlands Uppsala Västmanlands Örebro Östergötlands. Gotlands

Skogsoch hagmark

1950—59 1950—59 1950—59 1950—59 1950—59 1950—59 1950—59

Imp. Summa

97,2

72,8

170,0

4 110,1

3 601,5

7 711,6

2181 211 1502 567

2 466 103 1919 284

4 647 314 3 421 851

4 560

4 846

9 406

Dala-Hälsingeområdet Kopparbergs (exkl. Särna—Idre) Särna-Idre Gävleborgs Härjedalen

Skogsoch hagmark

Imp. Summa

r e s u l t a t ej n å g o n p å t a g l i g f ö r ä n d r i n g a v virkesförrådet. M e d a n l e d n i n g av d e n k o n s t a t e r a d e

1950—59 1950—59 1950—59 1950—59

f ö r r å d s ö k n i n g e n f ö r e s l å r i n s t i t u t e t följ a n d e p r o c e n t u e l l a h ö j n i n g av i u t r e d ningen framlagda, beräknade avverk-

16 Tabell 6. Den procentuella ökningen av virkesförråden enligt riksskogstaxeringarna 1953—55 i förhållande till 1950 års beräkningar Redovisningsområde

Tall

Gran

Samtliga trädslag

Malmöhus, Kristianstads, Hallands och Blekinge län

13 6 2 9 20

25 28 20 13 15

18 15 13 12 18

Tabell 7. Den procentuella ökningen av avverkningsmöjligheterna till 1950 års beräkningar (jämför tabell 5) Redovisningsområde MQlmnhiK Kristianstads

Hallands och Blekinge län

Tall

Gran

10 5

20 20 15 10 10

5 15

ningskvantiteter för tall och gran (tabell 7). 1 Institutet vill framhålla, att en höjning av årsavverkningskvantiteterna, innefattande såväl den höjning som tidigare avverkningsberäkning inneburit som den nu föreslagna ytterligare uppräkningen, ingalunda betyder, att den hittills konstaterade ökningen av virkesförråden i södra och mellersta Sverige, utgörande ca 1,5 % per år, därmed skulle upphöra. Höjningen av årsavverkningskvantiteterna medför endast att ökningen av virkesförråden minskar med ca 0,5 % per år. Den totala bruttoårsavverkningen av barrskog per år med ovanstående förhöjningsprocenter utgör för sammanlagda området fr. o. m. Dala-Hälsingeområdet och söderut för tall 16,1 och för gran 18,1 milj. m 3 sk. Avverkningen enligt den under åren 1953—1955 utförda stubbinventeringen visar i medeltal för säsongerna 1952/53, 1953/54 och

i förhållande

1954/55 en årlig avverkning av tall å 12,0 milj. och av gran å 17,4 milj. m 3 sk. Beträffande de tre jämförelseåren må framhållas, att avverkningssäsongen 1952/53 visade en markerad nedgång på grund av den exceptionellt höga avverkningen 1951/52. Avverkningssäsongerna 1953/54 och 1954/55 förete på grund av den starka stormhärjningen i södra delarna av Dala-Hälsingeområdet liksom i östra Mellansverige däremot en ofrivilligt forcerad avverkning just dessa år inom angivna områden, vilken bidragit till att öka avverkningskvantiteterna för hela området från och med Dala-Hälsingeområdet och söderut.» 1

Att skogsforskningsinstitutet ansett sig böra föreslå en i förhållande till virkesförrådens ökning mindre höjning av avverkningskvantiteterna har sin grund däruti att en viss osäkerhet vidlåder bestämningen av förrådsökningen, enär denna grundas på resultat från endast tre års inventeringar och varje årsinventering motsvarar en tiondel av totalinventeringen för området.

KAPITEL 3

Skogsbrukets struktur

I klenvirkesbetänkandet (SOU 1954: 29) framhöll utredningen, att det vore en angelägenhet av utomordentlig vikt, att skogsindustrin i de områden, där överskott på virke förelåge, byggdes ut i sådan omfattning att icke endast barrgagnvirket utan även vad utredningen i nämnda betänkande betecknade som klenvirke, nämligen barrvirke av klenare dimensioner, lövvirke av alla dimensioner, tekniskt skadat virke samt sågverksavfall, komme att till fullo utnyttjas som råvara inom skogsindustrin, i den mån detta vore ekonomiskt lönsamt. Utredningens majoritet framförde den uppfattningen, att vissa svårigheter för en önskvärd utbyggnad av skogsindustrin i södra Sverige syntes ligga i skogsbrukets struktur. Herrar Danielsson, Franzén, Heijne och Holgersson ansåg, att det borde n ä r m a r e undersökas vad som kunde göras för att snabbt befordra en ökning på frivillig väg av cellulosaindustrins kapacitet i södra Sverige, samt framhöll, att det måste finnas någon anledning varför denna icke hållit takt med råvarutillgångens ökning såsom förhållandet vore i övriga delar av landet. De nyssnämnda ledamöterna anförde vidare. »Om man undersöker skogsbrukets struktur i landets olika delar, finner man att i stort sett norr om linjen Göteborg—Stockholm, där industrien är högst utvecklad, är också skogen i betydligt mindre grad splittrad än söder därom. Norr om denna linje är staten stor skogsägare liksom skogsindustri2—605023

bolagen äga betydande skogsarealer. Bondeskogen är mindre splittrad och transportlederna, flottlederna, bidraga till att hålla samman det avverkade virket oaktat det kommer från flera ägare. Söder om denna linje är såväl staten som skogsindustribolagen tämligen små skogsägare och bondeskogen i hög grad splittrad. Allmännings- och godsskogar, som här förekomma i större utsträckning än norrut, förändra ej bildens karaktär. Transportväsendet bidrager ej heller till att här hålla samman virket. De ökade skogstillgångarna i södra Sverige i förhållande till behovet, förorsakade av bättre skogsvård, minskad betesgång, minskad lokal förbrukning, kvarhållande av äldre bestånd o. s. v., ha kommit till synes först under de senaste årtiondena. Även om man anser att skogsindustrien ej haft tillräcklig tid att anpassa sig, kommer man dock icke förbi den uppfattningen, att skogsbrukets struktur har ett dominerande inflytande för skogsindustriens utveckling. Det är helt naturligt att stora svårigheter föreligga att åstadkomma så kapitalkrävande anläggningar som en cellulosaindustri eller ett storsågverk utgöra, om ingen rimlig garanti finnes för att erhålla råvara så att produktionen kan upprätthållas såväl när tiderna äro goda som dåliga. Den bästa garantien härför är helt naturligt, att skogsindustriföretagen hämta en skälig kvantitet råvara från egna skogar. Nu gällande lagstiftning r ö r a n d e förvärv av skogsegendomar lägger h i n d e r i vägen för en sådan utveckling till men

18 framför allt för den sydsvenska skogsindustrien. En ändring av de lagar, som reglera förvärv av skogsegendomar, så att skogsindustrien beredcs möjlighet att på lika villkor förvärva skogsmark, skulle öppna vägen för en koncentration inom skogsbruket och skogsindustrien i södra Sverige, befordra en önskvärd integration samt skapa förutsättningar för ett storskogsbruk till båtnad för skogsvården. Därmed skulle enligt vår mening grunden vara lagd för att på frivillig väg snabbt få till stånd de betydande investeringar, som erfordras för att nyttiggöra redan nu tillgängliga råvarukvantiteter.» Utredningen förklarade, att den i sitt slutbetänkande ämnade ta ställning till de problem, som ägde samband med skogsbrukets splittring, därvid utredningen avsåge att beakta frågan om den inverkan denna splittring kunde ha då det gällde en utbyggnad av skogsindustrin. I detta syfte kommer utredningen h ä r nedan att lämna en redogörelse för skogsmarkens fördelning på ägaregrupper samt antalet skogsbruksenheter och deras storlek. Vidare skall utredningen i någon mån söka belysa även virkesförrådens storlek och avverkningarnas omfattning med fördelning på fastigheter av olika slag. Uppgifter om arbetskraft och arbetsåtgång kommer att lämnas i följande kapitel, som ägnats åt frågan om skogsbrukets arbetskraft. Skogsmarksarealens fördelning på ägaregrupper1 Av skogsmarksarealen i vårt land —• sammanlagt ca 225 000 km 2 — utgöres ungefär 19 procent av kronoskogar, 6 procent av övriga allmänna skogar, 25 procent av aktiebolagsskogar och 50 procent av övriga enskilda skogar. Den n ä r m a r e fördelningen av skogsmarks-

arealen på olika ägarekategorier år 1951 framgår av tabell 1. Kronans innehav av skogsmark är störst i de norra delarna av landet. Detsamma är förhållandet med aktiebolagens skogsinnehav. Det bör dock uppmärksammas att aktiebolagen äger förhållandevis betydande skogstillgångar jämväl i Östra Mellansverige och Västsverige. »Övriga enskilda skogar», som huvudsakligen består av bondeskogar, dominerar helt i de sydligare områdena men är till arealen störst även i de nordligaste områdena. »Övriga allmänna skogar» — ecklesiastika skogar, härads- och sockenallmänningar, allmänna inrättningars och stiftelsers skogar, städers skogar m. fl. — är relativt jämnt fördelade över landet, mest betydande är de i Östra Mellansverige, där skogsmarksarealen till ungefär 10 procent utgöres av sådana skogar. En mera ingående belysning av skogsmarksarealens fördelning på ägarekategorier ger Bilaga E, tab. 1, som redovisar fördelningen länsvis. De i tabellbilagan angivna siffrorna talar för sig själva. Ett par påpekanden synes dock böra göras. Endast i Norrbottens län äger kronan huvudparten av skogsmarken. I alla andra län — med undantag för Jämtlands och Västernorrlands län, där aktiebolagen är de största skogsägarna — är bondeskogarna sammanlagt störst till arealen. De dominerar i synnerhet i Götalandslänen. Aktiebolagsskogarna är i södra Sverige av relativt stor betydelse endast i Kopparbergs och Värmlands samt i Örebro, Västmanlands och Uppsala län. Antalet skogsbruksenheter I det föregående avsnittet har visats, att skogsmarksarealens fördelning på 1 Uppgifterna i detta avsnitt bygger huvudsakligen på statistiskt material, publicerat i Skogsstatistisk årsbok 1953.

19 Tabell 1. Skogsmarksarealens

fördelning på ägaregrupper år 1951. Enskilda skogar

Allmänna skogar Övriga allmänna skogar

Statens skogar

Område

Aktiebolagsskogar

Övriga enskilda skogar

km 2

°//o

km 2

%

km 2

%

km 2

% "

Övre och mellersta Norrland 1 Dala-Hälsingeområdet 1 östra Mellansverige Västsverige Smålandslänen Skåne, Halland och Blekinge.

33 002 3 545 2 386 999 1 182 368

29 11 9 4 6 5

6 473 2 762 2 555 1 362 889 375

6 8 10 6 5 5

31 351 12 274 5 183 5 318 1443 214

27 36 20 22 8 3

43 441 15 404 16 122 16 602 15 456 6 156

38 45 61 68 81 87

Hela riket

41 482

14 416

55 783

113 181

1 Det bör uppmärksammas att till Övre och mellersta Norrland i detta sammanhang hänföres hela Jämtlands län, således även landskapet Härjedalen, som utredningen eljest inräknar i Dala-Hälsingeområdet.

olika ägarekategorier växlar ganska avsevärt mellan olika landsdelar men att vissa allmänna drag är lätt urskiljbara, såsom att bonde- och godsskogarna dominerar i södra Sverige, medan statsskogarna och aktiebolagsskogarna tillsammans är arealmässigt av större betydelse än bondeskogarna i de nordligare delarna av landet. Om man vill ha en mera allsidig bild av det svenska skogsbrukets struktur, räcker det givetvis inte att fästa uppmärksamheten allenast på skogsmarksarealens fördelning i nu nämnt avseende utan man måste också undersöka skogsbruksenheternas antal och storlek samt uppenbarligen även virkesförrådens storlek på olika slag av fastigheter. Att skogsmarksarealcn är mera splittr a d i södra Sverige än i Norrland är allmänt känt. Av rikets cirka 240 000 brukningsdelar tillhörande enskilda ägare utom aktiebolag kommer sålunda inte m i n d r e än drygt 70 procent på Svealand och Götaland och övervägande delen av dessa enheter är av ringa areal, under 25 hektar. Fördelningen på storleksgrupper och geografiska områden framgår av tabell 2.

Tabell 2 ger vid handen, att antalet små skogsbruksenheter inom bondeskogarna är störst i södra Sverige. Sålunda är antalet brukningsdelar med en areal av 25 ha och därunder i de två nordligaste områdena inte fullt 40 000, medan man i de söder om Dalarna och Gästrikland belägna områdena återfinner inte mindre än något mer än 105 000 sådana enheter. Särskilt framträdande är splittringen i Västsverige samt Skåne, Halland och Blekinge, där över tre fjärdedelar av brukningsenheterna består av fastigheter med en skogsmarksareal av 25 ha eller mindre. Det må nämnas att den sammanlagda arealen av skogsbruksenheter med en areal av 25 hektar och därunder utgör 18 347 kvadratkilometer eller något mer än 16 procent av hela den skogsmarksareal, som de enskilda skogarna — aktiebolagsskogarna undantagna — omfattar, eller något mer än 8 procent av landets totala skogsmarksareal. Betydande olikheter i fråga om skogsmarksarealens fördelning p å fastigheter av olika storlek föreligger ofta icke endast mellan de i tabell 2 angivna geografiska områdena utan även mellan

20 Tabell 2. Antalet skogsbruksenheter inom enskilda skogar utom aktiebolagsskogar 1951 med fördelning på storleksgrupper. Absoluta tal.

dr

Storleksgrupper Område

—10 10—25 25—50 50—100 100—200 200—400 ha ha ha ha ha ha

Övre och mellersta Norrland 1 12 305 12 942 14 071 11 790 Dala-Hälsingeområdet 1 . 7 597 7 031 6 099 4 246 Östra Mellansverige . . . 12 685 9 731 6 244 3 051 Västsverige 29 512 16 748 9 250 3 736 Smålandslänen 7 943 10 255 9 541 4 313 Skåne, Halland och Blekinge 11 737 6 473 3 811 1 492 Hela riket 1

81 779 63 180 49 016 28 628

400— ha

Samtliga enheter

6 668 1 988 1 074 1 031 999

2 336 465 321 279 225

578 89 207 119 76

60 690 27 515 33 313 60 675 33 352

23 904

12 035

3 688

1 123

239 449

Se not vid tabell 1.

olika län. Det synes därför vara motiverat, att redovisa skogsbruksenheternas fördelning på olika storleksgrupper jämväl länsvis. Detta har skett i Bilaga E, tab. 2. Vid studiet av denna tabellbilaga och tabell 2 bör observeras att — om man vill jämföra enheterna ur produktionssynpunkt —• endast län med ungefär samma medelbonitet (enligt tabell 5 och Bilaga E, tab. 4) bör jämföras. Ur arealsynpunkt är splittringen av skogsmarken helt naturligt mycket stark i de förhållandevis mindre skogsrika jordbrukslänen, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Malmöhus län. I de nyssnämnda länen är således 80 till 90 procent av brukningsenheterna att hänföra till enheter med en areal understigande 25 ha. Men även i Örebro och Älvsborgs län dominerar de små skogsfastigheterna starkt; de utgör h ä r omkring tre fjärdedelar av totalantalet fastigheter. I Värmlands, Uppsala, Södermanlands, Gotlands och Blekinge län är mer än två tredjedelar av fastigheterna av nu nämnd storleksordning. Också i Norrland utgöres en betydande andel av brukningsenheterna av fastigheter med en m i n d r e areal än 25 ha, i Västerbottens län 40 procent, i Jämtlands 42

procent, i Gävleborgs 49 procent och i Västernorrlands län 54 procent. Det må framhållas, att såvitt gäller södra Sverige är förekomsten av små brukningsenheter mindre i Kalmar och Jönköpings län än i övriga län. Här faller sålunda endast 47 resp. 53 procent av brukningsenheterna på enheter om 25 ha och därunder. Endast i de två nordligaste länen utgör skogsbruksenheterna av nyss nämnd storlek mindre än 40 procent av hela antalet enheter. Det kan förtjäna att framhållas, att under tiden från och med 1944 då föregående räkning av antalet skogsbruksenheter verkställdes, fram till 1951 har detta minskat med något mer än 11 procent eller från cirka 271 000 till cirka 240 000 enheter.

Bilaga E, tab. 3 utvisar de privatägda skogarnas fördelning på storleksgrupper efter arealomfattning länsvis. Man finner av denna tabellbilaga att inom en och samma länsgrupp kan spridningen vara rätt avsevärd. Så är särskilt fallet beträffande Västsverige som jämte Skåne, Halland och Blekinge har en betydligt större areal inom den lägsta

21 storleksgruppen än övriga områden. Bland de län, som tillhör östra Mellansverige, lägger man särskilt märke till den höga arealförekomsten i Södermanlands län inom gruppen över 400 ha. Inom den sydligaste länsgruppen avviker Malmöhus län i samma avseende. Orsaken härtill är godsskogarnas betydande omfattning i dessa län. Man måste emellertid vid studiet av tabell 2 och Bilaga E, tab. 3 observera att en viss skogsmarksareal i norra Sverige ur produktionssynpunkt ej kan jämföras med samma areal i södra delarna av landet. Av tabell 5 framgår att idealboniteten för bondeskogen i övre och mellersta Norrland är 2,9 m 3 sk och att denna bonitet stiger till 6,0 m 3 sk i Skåne, Halland och Blekinge. Om idealboniteten omräknas till normalbonitet, vilken senare kan anses vara mer representativ för den produktion, som i praktiken uppnås, blir boniteten resp. 1,8 och 5,1 m 3 sk för de bägge landsändarna. För att nå samma årliga produktion fordras det alltså nära tre gånger så stor skogsmarksareal i Övre och mellersta Norrland som i de sydligaste länen. Genom vägning av arealen med normalboniteten erhålles ett uttryck för skogsmarkens produktionsförmåga i

m 3 sk per år. En klassindelning efter denna grund har bildats i tabell 3. En procentuell fördelning av antalet skogsbruksenheter inom dessa klasser ger för bedömningen av skogsbrukets struktur en bättre jämförelsegrund än fördelningen enbart efter arealomfattning. Någon nämnvärd skillnad kan enligt denna tabell ej spåras mellan bondeskogarna inom de olika redovisningsområdena frånsett Smålandslänen, som uppvisar ett relativt mindre antal brukningsenheter inom den lägsta storleksgruppen än övriga områden. Med hänsyn till att en väsentligt större areal erfordras för att nå samma produktion i norra Sverige som i södra delarna av vårt land h a r bondeskogsbruket i norra Sverige ur denna synpunkt en oförmånligare ställning än bondeskogsbruket i södra delen av landet. Av intresse är även att ta del av h u r skogsmarksarealen fördelar sig på storleksgrupper efter skogsmarkens produktionsförmåga. Underlaget för tabell 4 utgörs av 1951 års jordbruksräkning. I likhet med vad som skett vid upprättandet av tabell 3 har arealen vägts med normalboniteten och materialet omgrupperats att avse produktionsförmåga i m 3 sk per år. I detta sammanhang h a r

Tabell 3. Antalet skogsbruksenheter inom enskilda skogar utom aktiebolagsskogar år 1951 procentuellt fördelade i storleksgrupper efter skogsmarkens produktionsförmåga i m3sk per år (areal X normal bonitet). m äsk per år Område

ö v r e och mellersta Norrland 1 Dala-Hälsingeområdet 1 Östra Mellansverige Västsverige Smålandslänen Skåne, Halland och Blekinge Hela riket 1

Se not vid tabell 1.

100— 200— 300— 500— 200 300 500 1 000

—50

50— 100

1 000

45 44 42 54 25 48

23 23 24 22 23 20

18 19 19 15 29 19

7 7 7 5 12 7

4 4 4 3 7 3

3 3 2 1 3 2

0 0 2 0 1 1

+

22 Tabell

4.

Arealen procenluelll fördelad i storleksgrupper efter skogsmarkens tionsförmåga i m3sk per år ( a r e a l X n o r m a l b o n i t e t ) m 3 sk per år

Område

Agaregrupp

—50

50— 100

100— 200— 200 300

500— 1 000

procent

produk-

Total skogs1 000 marksareal + 1000 hektar

Övre och Mellersta Norrland 1

Allmänna.. Aktiebolag. Enskilda. . Samtliga. .

0 0 10 4

0 0 15 5

0 0 21 8

1 0 15 6

1 1 19 8

2 1 10 5

96 98 10 64

3 948,1 3 135,2 4 344,1 11 427,4

Dala-Hälsingeområdet 1

Allmänna.. Aktiebolag. Enskilda. . Samtliga. .

0 0 10 5

1 0 15 7

1 0 22 10

1 0 15 7

2 1 16 8

4 1 12 6

91 98 10 57

630,6 1 227,4 1 539,9 3 397,9

Östra Mellansverige

Allmänna.. Aktiebolag. Enskilda. . Samtliga. .

1 0 8 5

1 0 10 6

3 0 19 12

3 1 13 9

4 1 11 8

9 2 13 10

79 96 26 50

490,0 518,3 1 612,3 2 620,6

Västsverige

Allmänna.. Aktiebolag. Enskilda. . Samtliga. .

1 0 13 9

2 0 16 11

4 0 23 16

4 1 13 9

7 1 11 9

14 2 11 9

68 96 13 37

236,0 531,8 1 660,1 2 427,9

Smålandslänen

Allmänna.. Aktiebolag. Enskilda. . Samtliga. .

0 0 5 4

1 0 9 7

2 1 22 18

2 1 19 16

4 2 17 15

14 6 14 13

77 90 14 27

207,1 144,3 1 545,6 1 897,0

Skåne, Halland o. Blekinge

Allmänna.. Aktiebolag. Enskilda. . Samtliga. .

1 0 10 9

2 0 13 11

5 4 21 19

6 4 15 14

8 5 16 15

18 13 7 8

60 74 18 24

73,0 22,7 615,6 711,3

Hela riket

Allmänna.. Aktiebolag. Enskilda. . Samtliga. .

0 0 9 5

0 0 14 7

1 0 21 11

1 0 15 8

2 1 15 8

4 2 12 7

92 97 14 54

5 584,8 5 579,7 11317,6 22 482,1

1 Se not vid tabell 1.

d e t v a r i t m ö j l i g t att g ö r a j ä m f ö r e l s e r mellan allmänna skogar, aktiebolagsskogar och enskilda skogar. Av tabellen f r a m g å r att i n o m hela r i ket faller e n d a s t 5 p r o c e n t av a r e a l e n i n o m lägsta storleksgruppen. Arealen i n o m d e n n a s t o r l e k s g r u p p u t g ö r e s till alldeles övervägande del av enskilda skogar. För de enskilda skogarna utvis a r e n d a s t V ä s t s v e r i g e m e d 13 p r o c e n t och Smålandslänen med 5 procent någon m e r a väsentlig avvikelse från genom-

s n i t t e t för r i k e t i d e s s h e l h e t . I d e n näst lägsta g r u p p e n — p r o d u k t i o n s f ö r m å g a 50—100 m 3 s k — å t e r f i n n e s e n d a s t 7 p r o c e n t a v a r e a l e n . Även i n o m d e n n a g r u p p är det de e n s k i l d a skogarn a m e d i g e n o m s n i t t 14 p r o c e n t , s o m s v a r a r för h u v u d p a r t e n a v a r e a l e n . D e allmänna skogarna och aktiebolagens s k o g a r h a r ö v e r 90 p r o c e n t a v a r e a l e n med produktionsförmåga ö v e r 1 000 m 3 s k u n d e r d e t att d e e n s k i l d a s k o g a r n a e n d a s t h a r 14 p r o c e n t i n o m d e n n a s t o r -

28 leksgrupp. Herrgårds- och godsskogarna — framför allt i Östra Mellansverige samt i Skåne, Halland och Blekinge — inverkar höjande i denna storleksgrupp för de enskilda skogarna. Tabellen visar en påtaglig skillnad mellan de allmänna och aktiebolagens skogar å ena sidan och de enskildas skogsinnehav å den andra sidan. Medan bondeskogen beträffande mer än halva arealen har en produktionsförmåga av 300 m3 sk per år eller därunder, ligger praktiskt taget hela arealen av de allmänna och aktiebolagens skogar i högsta storleksgruppen, 1 000 m' sk per år och däröver.

Virkesförråd I tabell 5 redovisas virkesförrådet på skogsmark inklusive hagmark områdesvis för skilda skogsägaregrupper. I Bilaga E, tab. k finner man motsvarande uppgifter för de särskilda länen. Siffermaterialet är såvitt gäller de i tabell 5 angivna geografiska områdena och de i dessa områden ingående länen hämtade från 194G—1952 års riksskogstaxeringar. 1 Vid sidan av kubikmassesiffrorna lämnas för att en jämförelse mellan olika ägarekategorier skall bli mera rättvisande uppgifter jämväl rörande markens godhetsgrad, bonitet. I samma syfte kommer också en redogörelse att lämnas för skogens sammansättning beträffande ålder och trädslag. Det måste understrykas, att man vid en jämförelse mellan olika ägarekategor i e r beträffande virkesförrådens storlek måste beakta att de i tabellen och tabellbilagan redovisade taxeringsresultaten helt naturligt till följd av riksskogstaxeringens karaktär av stickprovsundersökning kan vara behäftade med vissa felaktigheter, som varierar såväl för de olika ägaregrupperna som för redovisningsområdena i tabellen och länen i

tabellbilagan. Vid ett studium av tabellbilagan måste ihågkommas, att man här rör sig med större medelfel än i tabell 5, ty ju mindre områden resultaten avser desto större blir givetvis deras osäkerhet. Medelfelen är i allmänhet av relativt ringa storleksordning, då det gäller redovisningsområdena i tabell 5. För de fyra sydligaste områdena har i tabellen angivits medelfelet efter uppgiften om kubikmassa per hektar. Endast för aktiebolagsskogar inom Skåne, Halland och Blekinge överstiger medelfelet 4 m 3 sk/ha. Inte heller för de övriga redovisningsområdena torde felmarginalerna vara av någon betydelse. För de särskilda länen blir dock felmarginalerna väsentligt större. De varierar sålunda såvitt gäller Västsverige mellan ± 1 , 5 och ± 9,1 och Östra Mellansverige mellan ± 1,8 och ± 13,6 m 3 sk/ha beroende på omfattningen av de olika ägaregruppernas skogsinnehav. Beträffande indelningen i olika ägarekategorier må framhållas, att med godsskogar avses skogar med ett skogsmarksinnehav i de mellansvenska länen — Örebro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms och Södermanlands län — överstigande 400 ha och i övriga län 200 ha. Enskilda skogar med ett innehav av skog under de nu angivna gränserna räknas som bondeskogar. I Värmland har en uppdelning p å godsskogar och bondeskogar skett endast i de södra delarna av länet, varvid skiljelinjen satts vid 400 ha. Motsvarande uppdelning av de enskilda skogarna i Norrland och Kopparbergs län h a r inte skett. 1 De i tabellerna angivna siffrorna samt uppgifterna i övrigt i detta avsnitt är huvudsakligen hämtade dels från Erik Hagberg och Carl Tersmeden: »Riksskogstaxeringen av östra Mellan-Sverige åren 1950—1952» och »Riksskogstaxeringen av Västsverige åren 1949— 1951» (Meddelanden från statens skogsforskningsinstitut Band 45 nr 4 resp. Band 44 nr 4) dels från av statens skogsforskningsinstitut meddelade uppgifter.

24 Tabell 5. Genomsnittlig idealbonitet och genomsnittligt virkesförråd per ha (m3sk) å skogsmark inkl. hagmark för skilda skogsägaregrupper. Områdesvis. (För de fyra sydligaste områdena har efter virkesförrådet per ha angivits motsvarande medelfel).

Område

Allmänna skogar

Aktiebolagsskogar

Godsskogar

Bondeskogar

Samtliga skogar

Boni- 3 Boni- 3 Boni- 3 Boni- 3 Boni- 3 m sk/ha tet tet m sk/ha tet m sk/ha tet m sk/ha tet m sk/ha Övre o mellersta Norrland 1 Dala-Hälsingeområdet 1 Östra MellanVästsverige.. Smålandslänen Skåne, Hallland och Blekinge 1

2,4

3,0

2,9

2,8

2,9

3,4

3,6

3,4

4,8 5,0

131±2,8 127±3,2

4,9 4,6

124±2,5 110±1,9

5,0 5,3

120±2,8 117±3,5

4,8 4,9

109±1,3 102±1,0

4,9 4,9

117±1,1 107±0,8

3,4

105±2,6

5,5

101±2,1

5,6

93 ± 0 , 9

5,6

97±0,8

6,4

103±4,6

7,1

119-1-1,9

6,0

75±0,8

6,2

86±0,7

5,5 6,7

119±2,5 108±2,4

Se not vid tabell 1.

Tabell 5 utvisar, att virkesförråden i de fyra sydligaste områdena är högst på de allmänna skogarna, om man bortser från det sydligaste området, där godsskogarna har den största kubikmassan. Anledningen till de stora virkesförråden på de allmänna skogarna torde främst vara, att man inriktat sig på att uppnå jämförelsevis höga virkesförråd. Bondeskogarna uppvisar den lägsta kubikmassan. Inom de två nordligaste områdena är virkesförrådet per hektar å bondeskogarna och aktiebolagsskogarna tämligen lika. De allmänna skogarna uppvisar de lägsta förråden; deras bonitet är betydligt lägre än bondeskogarnas. Vid studium av Bilaga E, tab. 4, som redovisar virkesförråden länsvis för olika ägaregrupper, må erinras om de icke oväsentliga medelfel som vidlåder de på län fördelade uppgifterna, då det gäller skogsägaregrupper med relativt liten andel av länets skogsmarksareal. En jämförelse för varje enskilt län kan i allmänhet i södra Sverige endast göras mellan bondeskogarnas vir-

kesförråd och länsmedeltalet. Virkesförrådet å bondeskogarna i södra och mellersta Sverige är med undantag för Stockholms och Gotlands län genomgående något lägre än länsmedeltalet. Genomsnittliga idealboniteten är å dessa skogar mycket nära överensstämmande med länsmedeltalet. Största avvikelsen uppvisar Örebro län med 4 procent över medelboniteten för samtliga skogar — 5,11 mot 4,93 — och Kristianstads län där boniteten ligger 4 procent under medelboniteten 5,97 mot 6,24. Orsaken till de lägre förråden framför allt i sydligaste Sverige är till väsentlig del att finna i den rikligare förekomsten av hagmarker inom bondeskogarna. Av tabell 6 framgår dels den avsevärt större andelen hagmark av den totala skogsmarksarealen på bondeskogarna i södra Sverige jämfört med övriga ägaregrupper dels det låga förrådet per hektar å hagmarkerna i förhållande till den totala skogsmarken. Följande exempel gällande bondesko-

25 Tabell

6. Förekomst

av hagmarksareal

och virkesförråd å hagmark

å skogsmark

inkl. hagmark

Hagmarksareal i % av skogsmark, inkl. hagmark

m 3 sk/ha å

Område

Östra Mellansverige Västsverige Smålandslänen Skåne, Halland och Blekinge . . .

Bondeskogar

övriga ägaregrupper

Samtliga ägaregrupper

skogsmark inkl. hagmark

hagmark

7,3 6,9 11,7 22,8

2,3 1,5 4,0 6,1

4,7 4,9 9,5 18,1

117,1 106,9 97,1 85,7

54,0 54,9 46,8 46,2

gar i Skåne, Halland och Blekinge m å t j ä n a till v ä g l e d n i n g v i d b e d ö m n i n g e n av sifferuppgifterna. Ett virkesförråd a v i g e n o m s n i t t 75 m 3 p e r h e k t a r s k o g s m a r k inklusive h a g m a r k motsvarar cirk a 83 m 3 p e r h e k t a r s k o g s m a r k o c h 46 m 3 p e r h e k t a r h a g m a r k . Enligt Bilaga E, tab. 4 är virkesförråden på de allmänna skogarna samt på aktiebolagens och godsskogarna i regel högre än p å bondeskogarna. JämförelTabell

sen mellan s k o g s ä g a r e g r u p p e r n a i n o m l ä n e n m å s t e d o c k som förut sagts ske m e d yttersta försiktighet. Olikheterna k a n h a sin g r u n d i representationsfel. Som exempel h ä r p å k a n a n d r a g a s : I tab e l l e n r e d o v i s a s för g o d s s k o g a r n a i n o m V ä s t m a n l a n d s l ä n ett v i r k e s f ö r r å d a v 116 m 3 sk. D e t t a ä r b e t y d l i g t l ä g r e ä n g e n o m s n i t t s f ö r r å d e t för länet, som är 127 m 3 sk. E m e l l e r t i d v i d l å d e s s i f f r a n 116 a v ett m e d e l f e l a v ± 10,5 o c h l ä n s -

7. Procentuell förekomst av areal kalmark skog inom olika skogsägaregrupper.

Område

samt

samt yngre, medelålders Skogs- och hagmark.

och

äldre

Åldersklass Skogsägaregrupp Kalmark 0 - 2 0 år 2 1 - 4 0 år 4 1 - 8 0 år 80 å r Östra Mellansverige

Allmänna s k o g a r . . . . Aktiebolagsskogar... Godsskogar Bondeskogar Samtliga skogar

5 5 6 6 6

9 12 13 11 11

16 19 18 18 18

45 46 43 48 46

25 18 20 17 19

Västsverige

Allmänna s k o g a r . . . . Aktiebolagsskogar... Godsskogar Bondeskogar Samtliga skogar

4 6 5 7 7

10 8 10 9 9

19 16 20 20 19

46 45 52 48 47

21 25 13 16 18

Smålandslänen

Allmänna skogar. . . . Aktiebolagsskogar... Godsskogar Bondeskogar Samtliga skogar

4 5 5 6 5

15 16 16 17 17

19 23 23 24 23

40 41 44 45 45

22 15 12 8 10

Skåne, Halland och Blekinge

Allmänna skogar. . . . Aktiebolagsskogar.. . Godsskogar Bondeskogar Samtliga skogar

5 4 6 10

25 24 22 24 24

30 24 24 28 28

33 41 38 35 36

7 7 10 3 4

26 medeltalet av ± 2,7. Skillnaden uppgår ej till de sammanlagda enkla medelfelen och bör av denna anledning icke uttolkas som en skillnad, enär den med stor sannolikhet kan bero på enbart representationsfel. För andra kategorier än bondeskogar är därför den områdesvisa redovisningen i tabell 5 mera vägledande. Som förut nämnts är skogens ålderssammansättning av betydelse för virkesförrådens storlek. Den procentuella förekomsten av kalmark, yngre (0—20 och 20—40 å r ) , medelålders och äldre skog inom olika skogsägaregrupper framgår av tabell 7, där redovisning lämnas för de fyra sydligaste redovisningsområdena. Vad skogens trädslagssammansättning beträffar må framhållas följande. I Östra Mellansverige förekommer tallskog mest på de allmänna skogarna, medan granskogarna är rikligast företrädda på bondeskogarna. Lövskogarna är vanligast inom godsskogarna, men förekommer i ganska stor omfattning även på bondeskogarna. Såvitt gäller blandskogarna förefinns inga större olikheter mellan de skilda ägaregrupperna. Vad Västsverige angår är tall- och granskogar förhållandevis likformigt fördelade inom de olika ägarekategorierna, dock förekommer granskog i större omfattning å bolagsskogar, vilket närmast sammanhänger med förhållandena inom Värmland. Lövskog är vanligast på godsskogarna, medan barrblandskogen främst återfinns på de allmänna skogarna. I Småland framträder kronoskogarna med högre procent tallskog, bondeskogarna med högre procent granskog men i övrigt har icke konstaterats någon större skillnad mellan trädslagssammansättningen hos olika ägaregrupper. Den högre procenten tallskog för allmänna skogar är särskilt m a r k e r a d i Kalmar läns norra lands-

tingsområde. I det sydligaste området, Skåne, Halland och Blekinge, är variationerna mellan de olika ägaregrupperna ifråga om trädbeståndet större än i de övriga tre sydliga redovisningsområdena, i varje fall om man studerar frågan länsvis. Inom området framträder godsskogarnas höga procent — i det närmaste 30 —• av lövskog med ädla lövträd. Detta har sin grund i att inom Malmöhus län nära halva arealen hos denna ägaregrupp är bevuxen med ek och bok. I övrigt förekommer rena granbestånd främst inom detta senare län. Ren tallskog finns inom detta område på en relativt liten areal — 15 procent — och i första hand i Hallands län, där en fjärdedel av arealen är bevuxen med ren tallskog. Virkesuttag

Jämförelser i fråga om avverkningarnas omfattning på olika slag av skogar kan göras för avverkningssäsongerna 1952/53, 1953/54 och 1954/55 på grundval av företagna stubbinventeringar. Härvid h a r för avverkningssäsongerna 1953/54 och 1954/55 uteslutits det område inom regionerna III och IV, som berördes av stormfällningen i januari 1954. Med hänsyn till de relativt stora medelfel, som vidlåder uppgifterna för ägaregrupper med mindre skogsmarksinnehav, kan en jämförelse ske endast mellan avverkningen under varje enskild säsong å bondeskogarna contra samtliga skogar. För övriga ägaregrupper tillåter materialet endast en redovisning av avverkningen i medeltal för de tre säsongerna, i vissa fall icke ens det. De sammanställningar, som framlagts i tabell 8, visar att avverkningarna per ha å bondeskogarna på ett undantag när är lägre än genomsnittet för var och en av de olika ägarekategorierna under varje redovisad säsong. Avverkningarna

27 Tabell 8. Avverkning

i m sk per ha på skogar tillhörande olika

Område 1

Avverkningssäsong

Region I I I

1952/53 1953/54 2 1954/55 2 1952/53—1954/55 2

Region IV

Region V

1952/53 1953/54 2 1954/55 2 1952/53—1954/55 2 1952/53 1953/54 1954/55 1952/53—1954/55

Allm. skogar

_ —

Aktiebolag

Bondeskogar

1,7

_ — —

3,1

2,0 2,7 2,0 2,2

— — —

3,1

— — —

2,6

2,2 2,5 2,3 2,3

— — —

_ — —

1,5 2,0 2,7 2,1

— •

2,7

4,0

ägarekategorier.

Godsskogar

— — — — — —

3,3

— — —

3,3

Samtliga skogar 2,3 2,8 2,5 2,5 2,5 2,8 2,3 2,6 1,8 2,5 2,8 2,4

1 Region III Gävleborgs och Kopparbergs län, Härjedalen av Jämtlands län, Region IV Östra Mellansverige med undantag av Gotlands län, Västsverige med undantag av Göteborgs och Bohus län samt Smålandslänen, Region V Gotlands län, Göteborgs och Bohus län samt Skåne, Halland och Blekinge. 2 Exklusive avverkning i anledning av stormfällningarna i januari 1954. i medeltal under de tre säsongerna var inom Dala-Hälsingeområdet — Region III — lägst å allmänna skogar med 1,7 m3 sk per ha mot å aktiebolagens skogar 3,1 och bondeskogarna 2,2 m 3 sk per ha. Den låga siffran för de allmänna skogarna kan bero på att de allmänna skogarna ingår i materialet med endast ca 15 procent och att siffran därmed vidlådes av ett betydligt högre medelfel än siffrorna för de båda övriga grupperna men torde även sammanhänga med att en stor del av dessa skogar är belägna i de minst produktiva områdena av norra Dalarna. Inom Region IV — i huvudsak östra Mellansverige, Västsverige och Småland — var avverkningarna lägre å bolagsskogarna än å de allmänna skogarna. Den största avverkningen i medeltal förekom här å godsskogarna, vilket är naturligt med hänsyn till deras belägenhet inom de mest produktiva områdena inom regionen. Inom det sydligaste området var avverkningarna per ha å godsskogarna 3,3, å allmänna skogarna 2,7 och å bondeskogarna endast 2,1. Den angivna av-

verkningen för aktiebolagsskogarna grundar sig på ett material, som endast utgör 2 å 3 procent av totala materialet inom regionen, varför angiven siffra saknar värde för jämförelse. Då det är av intresse att få närmare kännedom om växlingarna i virkesuttagen, har utredningen hänvänt sig till länsjägmästarna i Kronobergs län, Kalmar läns norra landstingsområde och Älvsborgs län med hemställan om undersökning i förevarande avseende. Undersökningen, som ger vid handen att variationerna i uttagen är betydande, h a r gett följande resultat. För Kalmar läns norra landstingsområde finns enligt länsjägmästaren i området inga tillförlitliga uppgifter om avverkningarnas totala omfattning under olika år. Då emellertid skogsvårdsstyrelsen i länet utstämplar en mycket stor del — förmodligen mellan 70 och 80 procent — av all skog, som saluavverkas å bondeskogarna, kan uppgifterna om den kubikmassa, som utstämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg, an-

28 ses klart avspegla variationerna i de totala virkesutbuden inom området. Länsjägmästaren lämnar följande sammanställning över de under budgetåren 1948/49—1953/54 sålunda utstämplade kubikmassorna. År

Utstämplad kubikmassa ca m 3 sk

%

1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

410 000 390 000 545 000 497 000 321 000 409 000

100 95 133 122 78 100

Länsjägmästaren har vidare undersökt variationerna i uttagen per brukningsenhet under avverkningssäsongerna 1952/53, 1953/54 och 1954/55. Undersökningen visar, att uttagen växlar starkt och att den utstämplade kubikmassan per hektar skogsmark är större ju mindre brukningsenheternas skogsmarksareal och åkerareal är. Nedanstående sammanställning, som avser 1 500 brukningsenheter där utstämpling skett ifrågavarande säsonger, visar detta. Utstämplad

kubikmassa i m3sk skogsmark.

per ha

Genomsnittlig utstämpling per 15,1— ha skogsmark

Åkerareal, ha Skogsareal ha

0—25 26—75 76— Genomsnittlig utstämpling per ha skogsmark

0—5

5,1— 15

6,8 5,4 1,8

5,5 3,1 2,1

4,1

2,7

8,3 2,9 1,8

1,9

6,2 3,2 1,9

m i n d r e skogsarealen är. Detta är ett direkt uttryck för periodiciteten i uttagen, som alltså är större ju mindre fastigheten är. Av den totala avverkningen å enskilda skogar i Älvsborgs län utstämplas i medeltal ca 50 procent genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Under åren 1946— 1954 utstämplade sålunda skogsvårdsstyrelsen i länet följande virkeskvantiteter.

År

Utstämplad kubikmassa ca m 3 sk

Areal vara utstämpling skett hektar

%

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

554 000 488 000 487 000 304 000 428 000 598 000 418 000 406 000 450 000

19 100 18 100 16 200 10 500 14 800 20 600 14 400 14 000 15 500

136 120 120 75 105 147 103 100 111

Även länsjägmästaren i Kronobergs län h a r för utredningens räkning verkställt vissa undersökningar av växlingarna i virkesutbudens storlek och anledningarna härtill. Han lämnar följande siffror rörande de virkeskvantiteter, som genom skogsvårdsstyrelsens försorg utstämplats under avverkningssäsongerna 1947/48—1953/54. Någon statistik över i vilken omfattning de av skogsvårdsstyrelsen utstämplade kvantiteterna avverkats samma år som de utstämplats föreligger inte heller beträffande Kronobergs län.

År

Utstämplad kubikmassa ca m 3 sk

Areal vara utstämpling skett hektar

%

1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

381 000 297 000 309 000 480 000 368 000 198 000 336 000

22 900 14 400 12 800 18 700 17 900 9 700 12 800

113 88 92 143 110 59 100

2,4

Av sammanställningen framgår att i genomsnitt utstämplats 2,4 m 3 sk per ha produktiv skogsmark. Variationen i uttagen är stor: mellan 1,8 och 8,3 m 3 sk. Genomgående är uttagen större ju

29 Enligt utsago av länsjägmästarna i de län, där undersökningarna av variationerna i avverkningarna företagits, är orsaken till växlingarna i första hand att finna i konjunkturerna. Ju högre p r i s som erbjudes desto större avverkningar. Detta framgår ju också klart av de utav länsjägmästarna framlagda siffrorna. De största utslämplingarna h a r skett under högkonjunkturen 1950— 1951. Länsjägmästaren i Norra Kalmar län anser emellertid att variationerna i de totalt utstämplade kubikmassorna är mycket måttliga i jämförelse med de individuella variationerna per brukningsenhet såsom framgår av hans undersökning härom. Orsakerna till de stora individuella variationerna i årsuttagen är enligt länsjägmästarens åsikt säkerligen många och av skiftande natur. Utbuden av massaved varierar däremot starkt med priserna på detta sortiment. Vid låga massavedspriser försågas nämligen vid småsågarna klenare virke i betydligt större utsträckning än då massaoch propspriserna i relation till sågvarans priser är höga. Länsjägmästaren i Älvsborgs län konstaterar, att uttagen på enskilda skogar ökar under goda konjunkturer. Det är också så, att vid goda avsättningsförhållanden för sågat virke, icke endast grövre utan även klenare dimensioner apteras till sågtimmer, varigenom massavedsproduktionen minskas. Det är därför helt naturligt, att under vissa år massaindustrin kan ha svårt att erhålla tillräckliga mängder råvara. En jämnare prissättning på massaveden med avvägning i förhållande till priset på timret framstår som en nödvändighet, därest en jämnare massavedsproduktion skall kunna p å r ä k n a s från de enskildas skogar. Såsom orsaker till variationerna i uttagens storlek nämner länsjägmästaren

i Älvsborgs län — förutom konjunkturväxlingarna, prissättningen och skattetänkandet — även den skiftande avkastningen från jordbruk, i de fall då sådant är sammankopplat med skogsbruket, och behovet av medel för inköp av maskiner för jordbruksrationaliseringen. Inom länet är dock numera skogsbruket huvudnäringen, varför variationerna i inkomsten från åkerbruket knappast har någon större betydelse för virkesutbudens storlek. Då det främst torde vara virke av sämre beskaffenhet, som kommer till användning för husbehov, torde utbudet till avsalu i ganska ringa mån påverkas av avverkning för husbehov. Uttagen påverkas vidare av en strävan att höja levnadsstandarden; skogsägaren skaffar sig bil m. m. för att öka sin komfort. Länsjägmästaren i Kronobergs län nämner ungefär samma orsaker till växlingarna i utbuden som de båda övriga länsjägmästarna. Han konstaterar sålunda att utstämplingarnas omfattning påverkas —• förutom av konjunkturvariationerna och prispolitiken med de starka skiftningarna i massavedspriset — av skattetänkandet, penningvärdeförsämringen samt kombinationen mellan skogsbruk och jordbruk. Han anser en viss konjunkturhuggning vara fullt naturlig och en följd av den prispolitik, som skogsindustrierna fört. Det finns ett naturligt samband mellan exempelvis priset på massaved och efterfrågan på detta sortiment. Genom sin starkt växlande efterfrågan på virke frambringar industrin konjunkturhuggningen. En jämnare inköpspolitik med åtföljande mindre variationer i prissättningen skulle i stor utsträckning minska variationerna i huggningarna. Om betydelsen i förevarande avseende av att skogsbruk och jordbruk drives i förening framhåller han, att uttagen i viss mån påverkas av skörderesultatet, ehuru det-

30 ta endast under år då jordbrukets avkastning är särskilt låg gör sig speciellt märkbart. I realiteten torde det vara så — anför länsjägmästaren vidare — att skogen ger regelbundna tillskott till ett magert och icke bärkraftigt jordbruk, medan topparna i uttagen hänför sig till reparationer av jordbrukets byggnader, anskaffande av maskinpark, bil etc. Behovet av husbehovsvirke torde däremot under normala förhållanden icke påverka virkesutbudens storlek. Länsjägmästaren e r i n r a r emellertid om att byggnadsbeståndet inom stora delar av länet är gammalt och bristfälligt varför virkesutbuden i framtiden kan komma att påverkas av detta förhållande. Utredningens synpunkter

Huvudsyftet med utredningens arbete är enligt de för detsamma givna direktiven att utreda möjligheterna att genom ett mera rationellt utnyttjande av våra skogstillgångar främja exporten av skogsprodukter. Utredningen h a r därför ansett det vara ofrånkomligt att något beröra ett par spörsmål, som synes intimt sammanbundna med frågan om skogstillgångarnas rationella utnyttjande, nämligen dels hur man inom småskogsbruket skall kunna tillvarata de fördelar som är förknippade med stordrift, dels betydelsen av en ökad frihet för skogsindustribolagen att förvärva skog, dels skogsbrukets yttre rationalisering, trots att dessa frågor delvis är föremål för undersökningar i andra sammanhang. Först vill emellertid utredningen anföra några ord om skogarnas skötsel. Skogarnas

skötsel

I Kungl. Maj:ts proposition till 1948 års riksdag med förslag till skogsvårdslag framhöll vederbörande departementschef att det — med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och de träförädlande industrierna hade bå-

de för näringslivet inom landet och för möjligheterna till handelsutbyte med andra länder — vore i högsta grad angeläget att skogarnas produktionsförmåga utnyttjades effektivt, så att förutsättningar skapades för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka vore beroende av skogen för sin råvaruförsörjning. Som allmän riktlinje för skogsbruket intogs i skogsvårdslagen den bestämmelsen, att skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Annorlunda uttryckt innebär detta, att skogsbruket bör bedrivas som ett ekonomiskt företag syftande till en tillfredsställande lönsamhet. Av utformningen av denna principdeklaration i skogsvårdslagen, att skogsskötseln skall uppläggas och bedrivas efter ekonomiska linjer, så att man u p p n å r en tillfredsställande lönsamhet och alltså icke nödvändigtvis högsta tänkbara avkastning, framgår att lagstiftaren ansett sig böra ta hänsyn även till andra faktorer än de rent ekonomiska. I förutnämnda proposition till 1948 års riksdag med förslag till skogsvårdslag heter det sålunda: »I viss utsträckning måste ju alltid beaktas sådana speciella förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogsägaren och göra att ett visst handlingssätt framstår som välmotiverat även om det ej överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska vid marginal lämnas för den enskilde skogsägarens bedömande av vad han finner ändamålsenligt. Detta synes

31 emellertid kunna ske därigenom att såsom riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resultatet skall bliva det bästa tänkbara utan att ett tillfredsställande ekonomiskt resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härigenom lämnas, synes möjliggöra ett skäligt hänsynstagande till sådana med den enskilde skogsägarens intressen sammanhängande förhållanden som nyss berörts.» Det är givet att den frihet, som enligt vad nyss sagts lämnats skogsägaren vid skötseln av skogen, icke innebär, att samhällsintresset av en rationell skogsvård satts i efterhand för den enskilde skogsägarens egna intressen. Tvärtom h a r denna handlingsfrihet enligt vad uttryckligen framhållits under förarbetena till skogsvårdslagcn givits skogsägaren bl. a. för att stimulera honom till insatser på skogsvårdens område, enär det ansetts att resultatet av skogsvårdsarbetet ytterst måste bli beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Lagens syfte är att få till stånd en skogsvård som ur det allmännas synpunkt kan anses som tillfredsställande. Skogsvårdslagen måste med andra ord anses kräva att skogsägaren vårdar sig om sin skog på ett sådant sätt att förutsättningar skapas för en skoglig produktion, som tryggar inte endast den nuvarande skogsindustrins utan även en utbyggd skogsindustris råvaruförsörjning.

seende vore sämre på bondeskogarna än på övriga skogar. Till stöd härför har — förutom personliga erfarenheter — åberopats viss statistik, som framlagts i skogsstatistisk årsbok för åren 1951—1953. Av denna statistik synes kunna utläsas, att man inom bondeskogsbruket inte vidtar reproduktionsåtgärder och andra skogsvårdsåtgärder i samma omfattning som inom storskogsbruket. Utredningen vill emellertid understryka, att i förenämnda statistik inte ingår alla utförda skogsvårdsåtgärder. Statistiken torde nämligen endast i ringa mån omfatta sådana åtgärder, som verkställs av skogsägarna själva utan medverkan av förrättningsmän från vederbörande skogsvårdsstyrelser. Utöver redovisade åtgärder torde i icke obetydlig utsträckning förekomma dels hyggesrensning och röjning i samband med vedhuggning dels en del planteringar. Detta medför att statistiken i viss grad blir missvisande. En av orsakerna till att en viss eftersläpning av hyggesrensningar och kulturåtgärder alltjämt kan konstateras, är bristen på plantor. Detta förhållande torde mera lända bondeskogsbruket till men än storskogsbruket, som i stor omfattning är självförsörjande i detta hänseende. Trots att under senare år en inte obetydlig import av plantor och frö ägt rum har man inte lyckats tillgodose den stigande efterfrågan.

I den diskussion, som under senare år pågått om olika skogsbruksformers fördelar och nackdelar, har ytterst olika uppfattningar framförts. I debatten har man främst ställt förhållandena inom bondeskogsbruket och inom storskogsbruket mot varandra. Enighet har synts råda därom att skogsvården lämnar åtskilligt övrigt att önska på alla skogar. Från vissa håll h a r man dock gjort gällande, att tillståndet i förevarande av-

Härtill kommer ytterligare en omständighet som inte kan förbigås i detta sammanhang, nämligen att den skogsvetenskapliga forskningen är en relativt ny vetenskap och därför endast i begränsad omfattning kunnat belysa verkan av olika skogsvårdande åtgärder, vilket givetvis minskar förutsättningarna för den enskilde skogsägaren att bedöma vilka åtgärder som bör vidtagas. I praktiken har för övrigt svårigheter förelegat att förmedla resultaten av ve-

32 tenskapliga undersökningar till de skogägande bönderna, eftersom dessa saknat tillgång till egen fackkunnig personal. Genom skogsvårdsstyrelsernas och på senare tid även i någon mån skogsägareföreningarnas målmedvetna arbete på skogsvårdens område har man emellertid i ökande omfattning lyckats göra den vetenskapliga forskningens rön kända för skogsägarna, vilket haft till följd en intensifiering av skogsvården på bondeskogarna. Åt statens skogsforskningsinstitut har uppdragits att på grundval av riksskogstaxeringens material söka bedöma skötseln av våra skogar. Anledning synes därför inte föreligga för utredningen att n ä r m a r e än här skett behandla denna fråga.

Småskogsbruket

och

stordriften

Bondeskogens uppdelning på många små brukningsenheter, som i sin tur vanligen är splittrade i två eller flera skiften, medför obestridligen vissa svårigheter för ett rationellt skogsbruk. Inom ett skogsbruk med större samlade skogsområden föreligger särskilda förutsättningar för en specialisering och mekanisering av driften. Arbetet kan inom storskogsbruket planläggas och genomföras på ett mera effektivt sätt än inom småskogsbruket. Tillgången till fackutbildat skogsfolk är lättare att ordna inom det större skogsbruket, arbetskraftsfrågor kan i vissa avseenden lättare bringas till sin lösning o. s. v. Alla dessa frågor har blivit föremål för en växande uppmärksamhet från skilda håll. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har i en den 15 december 1954 dagtecknad skrivelse till Konungen, i vilken skrivelse hemställes om vissa åtgärder för att inom bondeskogsbruket ernå en ökad verksamhet på skogsvårdens område, understrukit

att genom samarbete mellan de mindre skogsägarna blir det möjligt att tillföra skogsägarna och bondeskogsbruket betydande fördelar samtidigt som man ernår en rationalisering av arbetet inom bondeskogsbruket. Riksförbundet h a r framfört bland annat följande synpunkter på förevarande problem. »En ofta påtalad svaghet hos vårt bondeskogsbruk är den starka parcelleringen av skogsskiftena med långsmala eller avlägset belägna skogsskiften. I vissa fall har, då det gäller planläggandet av stämplingarna, en organiserad samverkan i sådana fall varit möjlig att åstadkomma. Om stämplingarna kan läggas samtidigt över flera skiften, kan här en besparing i stämplingskostnaderna göras och kanske kan också virket från de olika skiftena utforslas på en gemensam basväg, i vissa fall kan kanske basvägskörningen klaras genom gemensam traktordrift o. s. v. Här finns möjligheter att öka avverkningens ekonomiska utbyte genom att i sådan samverkan mellan skogsägarna genom föreningens försorg förbilliga såväl själva förberedelsearbetet som också drivningsarbetet. I fråga om bostäder på skogarna är småskogsbruket på många håll handikapat därför att skiftesenheterna är för små för att ekonomiskt kunna bära fasta kojor och till och med transportabla sådana. Det kan visa sig ändamålsenligt att flera grannar gemensamt ordnar förläggningen och det ligger nära till hands att föreningarna omhänderhar just sådana detaljer, där ett samgående tarvas. Goda erfarenheter har redan på sina ställen ernåtts av avverkningar i föreningsregi. Detta innebär sålunda att vissa skogsägare, som av en eller annan anledning inte själva kan ombesörja avverkningen av sin skog på grund av för hög ålder, sjukdom, sterbhus etc. överlåter detta till föreningen, som till

33 självkostnadspris ombesörjer utdriv- hänsyn till å r s t i d e i bättre sätt än då det gäller enstaka smärre arbeten.» ningen av virket . En allmän anslutning bland de minNär det gäller det direkta arbetet ute dre skogsägarna till en samverkan i olii skogen med markberedning, sådd eller ka avseenden skulle enligt utredningens plantering och liknande åtgärder bör ingenting hindra skogsägareföreningar- uppfattning öka förutsättningarna för nas fackutbildade personal att i mån av ett rationellt och effektivt skogsbruk tid ge skogsägarna de råd och anvisning- samt möjligheterna att övervinna åtar och även den ledning som fordras minstone vissa av de nackdelar, som för att dessa kullurarbeten skall bli är förknippade med skogsmarkens upputförda på ett riktigt sätt. Det finns ju delning på många ägare med relativt möjligheter att gemensamt genom för- små skogslotter och dessas splittring i eningens försorg anskaffa maskiner och ännu mindre skiften. En så långtgående större redskap, som till självkostnads- samverkan som möjligt är därför av allpris kan ställas till medlemmarnas för- ra största värde. En vidgad samverkan skulle utan tvivel påskynda en önskfogande . värd koncentration och utbyggnad av Frågan om arbetskraften inom skogsden sydsvenska skogsindustrin. Möjligbruket kommer allt mer och mer att bli heterna att få till stånd avtal mellan avgörande för det enskilda skogsbrukets skogsägarna och skogsindustrin om virmöjligheter att existera. Man har vid kesleveranser avseende längre tidrymflera tillfällen diskuterat spörsmål om fast anställning av skogsarbetare och der, varigenom industrins råvaruförsörjning tryggas, ökas, vilket skapar bedet har också visat sig att på sina håll ett par eller flera hemmansägare redan tingelser för en mara omfattande utanställt sådan fast skogsarbetare. Att byggnad av skogsindustrin än vad eljest detta skulle kunna ske genom förening- skulle vara fallet. Med hänsyn till att arnas förmedling ligger ganska nära till skogsindustrin i södra Sverige endast i hands då ju även genom föreningarnas ringa mån kan täcka sitt råvarubehov fackmän en viss kontroll över de an- från egna skogar är sådana långtidsavställda skogsarbetarnas utförda arbeten tal enligt utredningens uppfattning nödkan åstadkommas. Anställningens ka- vändiga om det skall bli möjligt att till raktär av fast vinner säkert på att för- fullo utnyttja våra skogstillgångar. eningarna engageras som arbetsgivare förvärv av skog och icke den enskilde skogsägaren. Skogsindustribolagens Respekten för gällande arbetsavtal bör Den sydsvenska skogsindustrin köper också bättre kunna upprätthållas av för- i huvudsak sitt virke från de m i n d r e eningen än av den enskilde. För den an- skogsägarna. Endast i relativt liten omställde arbetaren bör större trygghet fattning har den möjlighet att hämta sitt kunna beredas genom föreningens för- virke från egna skogar. En fördel som man brukar tillskriva sorg . Om flera skogsägare skall intresseras det mindre småskogsbruket är dess förför gemensam planläggning av arbeten, måga att smidigt anpassa sig efter de så finns det möjlighet att planera så- växlande konjunkturerna för skogsprodukter. Eftersom den mindre skogsägadana p å ett betydligt bättre sätt än på ren i regel inte har kapital, i varje fall de enstaka små skogsskiftena planeringen av större arbetsuppgifter inte något betydande sådant, placerat inom träförädlingsindustrin, kan han kan göras på ett smidigare och med 3— 605023

34 utan olägenhet minska avverkningarna vid fallande konjunkturer och invänta bättre tider för avverkningarnas återupptagande. Detta kan ske så mycket lättare eftersom han disponerar över sin egen arbetskraft och har möjlighet att begränsa eller öka arbetsinsatserna i skogen efter eget gottfinnande. Vid sämre konjunkturer inom skogsbruket kan han ägna sin arbetskraft åt jordbruket eller någon annan näringsgren. Det måste ur samhällelig synpunkt vara en stor förmån att skogsarbetet till betydande del kan utföras av arbetskraft, som har utkomstmöjligheter även vid sämre konjunkturer inom skogsbruket. Ä andra sidan kan givetvis det förhållandet att den m i n d r e skogsägaren minskar sitt utbud av virke i en fallande konjunktur med sjunkande priser vara en allvarligfara för en träförädlingsindustri, som för sin virkesförsörjning är beroende av småskogsbruket. Härigenom kan skapas svårigheter för företaget att hålla verksamheten i gång med risk för arbetslöshet och dess konsekvenser. Att småskogsbruket dominerar inom ett område kan därför vara ett hinder för skapandet av en skogsindustri inom området med en i förhållande till råvarutillgångarna avpassad produktionskapacitet. 1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom — bolagsförbudslagen — innehåller ett principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom på landet och i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Kungl. Maj :t kan medgiva tillstånd till förvärv i vissa fall. 1951 års jordrationaliseringsutredning framlade i betänkande med förslag till jordrationaliseringslag (SOU 1954: 16) även ett förslag till ny bolagsförbudslag. Enligt sistnämnda förslag skall förbudet för bolag, förening och stiftel-

se att förvärva såsom jordbruksfastighet taxerad egendom alltjämt äga bestånd. Tillstånd till förvärv föreslås kunna medges av lantbruksnämnd, när särskilda omständigheter föreligger. Enligt förslaget skall såsom dylik omständighet anses, att förvärvaren till gagn för jordbruksnäringen avhänder sig annan ungefär likvärdig mark eller att fånget avser ringa ytvidd och medför ändamålsenligare arrondering. Jordrationaliseringsulredningen var inte enhällig i sitt förslag rörande ny bolagsförbudslag utan en av dess ledamöter (verkställande direktören för Svenska Cellulosa aktiebolaget A. G. T. Enström) har i en särskild reservation uttalat som sin mening, att bolagsförbudslagen borde upphävas utan att ersättas av annan lagstiftning än den som innefattas i den av utredningen föreslagna jordrationaliseringslagen, som stadgar förbud för förvärv bl. a., om anledning finnes till antagande att egendomen skall bliva vanskött i förvä~varens ägo eller att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av densamma dier andel däri, så ock om fånget finnes medföra uppenbar olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter. Som skäl för sin ståndpunkt anfcrde Enström bl. a. »De särskilda bestämmelserna rörande förbud mot b o l a g s f ö r w v av jordbruksfastighet tillkommo för att förhindra en vidare expansion av bolagsskogsbruket på den självägaide bondeklassens bekostnad. Denna lagstiftning var naturlig och nödvändg i ett läge, då den övervägande delen av landets befolkning för sin utkomst var bunden till jordbruket och det stöd till detsamma, som skogsinnehavet k u i d e

35 ge, samt då likvärdig eller bättre utkomst på annat håll icke stod att få.» Enström framhöll vidare. »Förhållandena ha numera helt förändrats. För industrins och serviceyrkenas del kännetecknas sålunda läget av en ur utvecklingssynpunkt beklaglig brist på arbetskraft, medan jordbruksproduktionen till följd av ofullständig rationalisering alltjämt binder en större del av de arbetsföra åldrarna än vad som i och för sig är erforderligt för uppfyllande av den genom 1947 års riksdagsbeslut givna produktionsramen. En av grundförutsättningarna för den hittillsvarande bolagsförbudslagstiftningen har därmed bortfallit. Även i ett annat avseende är förhållandena i dag helt förändrade i jämförelse med läget vid tillkomsten av 1925 års lag och översynen därav år 1937. Vid sistnämnda tidpunkt saknades en lagstiftning, som reglerade förvärv av jordbruksfastigheter i gemen. Det behov av kontroll över bolagsförvärven, som sålunda icke kunde tillgodoses på annat sätt än genom särskild lag, fylldes av förbudslagen. År 1945 infördes emellertid jordförvärvslagen och två år senare lagen om k r o n a n s förköpsrätl. Genom denna lagstiftning skapades en allmän kontroll av jordbruksförvärven, vilken till syftet står bolagsförbudslagen nära. Även utformningen av denna lagstiftning liksom av den nu föreslagna tidsbegränsade jordrationaliseringslagen är sådan att särbestämmelser för bolagen numera synes överflödiga.» Även om förhållandena i dag — och säkerligen även för framtiden — klart tala för att jordbruket bevaras hos en självägande bondeklass och att dennas intressen i detta avseende måste bevakas, bör dock — anser Enström — vad gäller skogsbruket, rom inom stora delar av landet i dag är att betrakta såsom en i förhållande till jordbruket självstän-

dig näring, mycket ingående överväganden ske om de ur sysselsättningssynpunkt och ekonomisk verkningsgrad riktigare brukningsformerna. Enström tillägger. »Skogsbrukets centrala ställning i svenskt näringsliv, såväl på grund av dess egen omfattning som till följd av dess betydelse såsom underlag för landets viktigaste exportindustri, talar för att skogsbruket icke kan inlemmas i frågeställningarna och riktlinjerna för jordbrukets rationalisering utan utredningar och överväganden vilka äro direkt inriktade på skogsbrukets behov och arbetsformer samt verkställda med biträde av samtliga av skogsbruket berörda parter och intressen. En riktig tillämpning av den föreslagna jordrationaliseringslagen förutsätter att så sker. Även utan stöd av sådan utredning torde emellertid vara uppenbart att en rationell och effektiv skogsskötsel avsevärt kommer att försvåras av en förbudslagstiftning, vars utformning innebär att skogsförvärv av bolag endast undantagsvis skall godkännas.» I Kungl. Maj:ts proposition nr 165 till 1955 års vårriksdag, framlades endast förslag till ny jordförvärvslag. Förslaget, som godkändes av riksdagen, föreskrev att jordbruks- och skogsfastigheter inte finge förvärvas genom köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd. Bestämmelserna avser bl. a. att h i n d r a spekulationsköp och olämpliga kapitalplaceringsköp. Propositionen upptog däremot inte till behandling frågan om bolagens jordförvärv. Departementschefen ansåg nämligen, att frågan om bolagsförbudslagstiftningens utformning ägde sådant samband med den av jordrationaliseringsutredningen ännu icke slutbehandlade skogskompletteringsfrågan, att detta spörsmål icke borde lösas i förevarande sammanhang.

36 Såsom förut omnämnts har den omständigheten, att de virkesförädlande industrierna i södra Sverige för sin virkesförsörjning i hög grad är beroende av småskogsbruket, uppgivits vara den främsta orsaken tili att skogsindustrin i denna del av landet inte utbyggts i samma takt, som virkestillgångarna tillvuxit. Skogsindustrins svårigheter att trygga sin virkesförsörjning har accentuerats av bolagsförbudslagen. En ändring av denna lagstiftning, så att skogsindustrin beredes möjlighet att på lika villkor som andra förvärva skogsmark, skulle — har det gjorts gällande — öppna vägen för en koncentration inom skogsbruket och skogsindustrin i södra Sverige, befordra en önskvärd integration samt skapa förutsättningar för ett storskogsbruk till båtnad för skogsvården. Därmed skulle grunden vara lagd för att på frivillig väg snabbt få till stånd de betydande investeringar, som erfordras för att nyttiggöra nu och framdeles tillgängliga virkeskvantiteter. De motiv, som föranledde tillkomsten av 1925 års bolagsförbudslag och dess föregångare, att bevara en självägande bondeklass, torde alltjämt äga giltighet, även om de kanske inte framträder lika starkt som tidigare. Om kapitalstarka aktiebolag fritt tillätes förvärva jordbruksfastigheter, skulle följden utan tvivel bli, att priserna å dessa steg i höjden med ökade svårigheter för jordbruksbefolkningen att behålla sina fastigheter. Om skogsindustrin skulle lämnas tillfälle att efter eget skön förvärva jordbruksfastigheter, skalle den kunna förvärva en maktställning, vars konsekvenser skulle kunna bli skadliga i olika avseenden. Vid gynnsamma konjunkturer på marknaden för skogsprodukter torde bondefastigheterna i ökad omfattning komma att övergå i bolagsbesittning. Under sämre konjunkturer med till följd av depressionen låga pri-

ser å jordbruksfastigheter kan man befara att skogsbolag med solid ställning utnyttjar möjligheterna att inköpa sådana fastigheter. Man synes sålunda inte kunna blunda för de faror, som ett upphävande av bolagsförbudslagen skulle kunna medföra. Det har framhållits att med den kontroll som utövas med stöd av den nya jordförvärvslagen skulle man nå samma syfte som med förbudslagen utan att helt utestänga aktiebolagen från förvärv av jordbruksfastigheter. Enligt 3 § i jordförvärvslagen skall förvärvstillstånd vägras om anledning finns till antagande att egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat som tarvas för egendomens b r u k a n d e . I 4 § stadgas, att förvärvstillstånd skall vägras, där anledning finns till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen i kapitalplaceringssyfte e. dyl. Vidare söker man förhindra olämplig sammanslagning av brukningsenheter. Det skydd, som dessa lagbestämmelser innebär för de självägande bönderna, är uppenbarligen inte av samma omfattning som det bolagsförbudslagen ger. Å andra sidan kan man inte bortse från det faktum, att förbudet för aktiebolag att förvärva skogsfastigheter hindr a r — i varje fall i viss mån — en eftersträvansvärd ökning av skogsindustrins produktionskapacitet. Det har också sagts, att förbudet är ett hinder för skogsbrukets rationalisering. Särskilt har visats på förhållandena i södra Sverige där splittringen av skogsfastigheterna är stor.

37 Enligt utredningens uppfattning bör vård på de mindre skogsägarnas fastigem lagstiftning, som bereder skydd åt de heter förbättras. skogägande bönderna alltjämt finnas. yttre rationalisering Å a n d r a sidan bör med hänsyn till den Skogsbrukets I detta sammanhang vill utredningen uttomordentliga angelägenheten av att em utbyggnad av skogsindustrin kom- också beröra en annan fråga, som är av mier till stånd och av att denna indus- utomordentlig betydelse för att få till t r i s krav på en jämn och säker för- stånd ett rationellt skogsbruk, nämligen sörjning med virke tillgodoses skogs- angelägenheten av att förbättra arronindustribolagens önskemål om förbätt- deringen av skogsfastigheterna. r a d e möjligheter att genom förvärv av Det är en allmän erfarenhet, att brukskogsmark trygga sin råvaruförsörjning ningsenheternas uppdelning på mindre såvitt möjligt tillmötesgås. En samver- skiften, ofta långt belägna från varandra k a n mellan skogsägarna och skogsindu- och från boningsplatsen och dessutom stribolagen genom ingående av leverans- av olämplig form, är till hinder för ett avtal avseende längre tid skulle givetvis rationellt skogsbruk; driftkostnaderna v a r a av synnerligt stort värde, sär- blir större och tidsspillan ofrånkomlig. skilt som man genom en sådan samver- Denna svaghet hos skogsbruket återfink a n kan nå omedelbara resultat. Huru- nes både hos smäskogsbruket och — vida sådana avtal kan komma till stånd ehuru i mindre mån — hos storskogsä r dock ovisst och de bereder uppenbar- bruket. Stora fördelar skulle utan tvivel ligen skogsindustribolagen inte samma vinnas genom en förbättrad arrondetrygghet i försörjningshänseende som ring. Takten i rationaliseringen i föreinnehavet av egna skogar. Möjlighet sy- varande avseende är för närvarande alltnes därför böra öppnas för skogsin- för långsam. I hög grad torde detta bedustribolagen att förvärva skogsfastig- ro på det nuvarande invecklade skiftesheter i de fall, där sådant förvärv kan institutet. Det är därför av synnerlig ske utan att man åsidosätter sociala angelägenhet att ett förbättrat regleintressen. Genom mindre restriktiva för- ringsinstitut tillskapas, så att en ändabudsbestämmelser skapas bättre beting- målsenligare ägoanordning stimuleras. elser inte endast för en utbyggnad av Då förevarande problem är föremål för skogsindustrin utan även för ett ratio- behandling av fas'ighetsbildningskomnellare skogsbruk genom att vägar öpp- mittén, anser sig utredningen inte ha nas för en förbättrad arrondering. anledning att gå närmare in på detsamma. Utredningen vill dock utöver Det är emellertid uppenbart att en vad nu sagts framföra ett par synökad frihet för skogsindustribolagen att punkter. förvärva skog i södra Sverige — där Enligt instruktionen för lantbruksskogsmarkens splittring är störst och styrelsen åligger det styrelsen bl. a. att, där ägolotterna i stor utsträckning är mycket små — endast kan verka på re- i den mån sådant ej ankommer på annan lativt lång sikt. En mera omedelbart myndighet, utöva ledningen av och konverkande utväg är såsom redan antytts trollen över de statliga åtgärderna för att överenskommelser mellan skogsägar- att förbättra brukningsdelar i fråga om na och skogsindustriföretagarna om storlek, ägosammansättning eller ägolångtidsleveranser av virke träffas. Ge- anordning (yttre rationalisering). De nom sådana avtal synes för övrigt för- lantbruksstyrelsen underställda lantutsättningarna för en rationell skogs- bruksnämnderna åligger att h a n d h a de

38 statliga åtgärderna tor jordbrukets yttre rationalisering. Av lantbruksnämndernas ledamöter utses tre, därav ordföranden, av Kungl. Maj :t och två av hushållningssällskapet. Lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare är självskrivna ledamöter av nämnden. För närvarande synes skogsindustrin vara helt orepresenterad i såväl de egentliga lantbruksnämnderna som i de särskilda delegationerna för jordbrukets yttre rationalisering. Det skulle enligt utredningens uppfattning — med hänsyn till den stora angelägenheten av att åstadkomma bättre arronderingsförhållanden inom skogsbruket och till betydelsen härav även för skogsindustrin — vara värdefullt att i lantbruksnämnderna inginge en representant för skogsindustrin. Denne synes böra utses av Kungl. Maj :t på förslag av vederbörande handelskammare. I 1947 års jordbruksprogram fastslogs som princip, att ofullständiga jordbruk, d. v. s. jordbruk som inte beräknas kunna ge en familj full sysselsättning, skall göras bärkraftiga genom komplettering med skog från statens, bolagens eller större skogsägares egendomar. Då förevarande fråga är föremål för behandling inom jordrationaliseringsut-

redningen, anser sig skogsindustriutredningen inte böra närmare behandla densamma. Skogsindustriutredningen vill dock inte underlåta att understryka att ur skogspolitisk synpunkt en eventuell komplettering av ofullständiga jordbruk med skog principiellt bör ske genom sammanslagning utan att vare sig statens eller bolagens skogsmark tas i anspråk. Möjligheter härtill torde under de närmaste decennierna öppnas genom att m i n d r e fastigheter på grund av ägarens ålder och en fortsatt utflyttning till tätorterna kommer att stå utan brukare. Dessa fastigheter synes böra utnyttjas för såväl fortsatt yttre rationalisering av brukningsdelarna som komplettering av ofullständiga jordbruk med skog. En ytterligare uppdelning av skogsmarken på flera ägare kan och bör därför enligt utredningens bestämda mening undvikas. Det är visserligen förutsatt, att den komplettering av mindre jordbruk med skog, som det kan bli fråga om, inte kan komma att få någon större omfattning, men varje avsöndring av skogsmark från de större skogsägarnas områden torde medföra försämrade möjligheter till ett rationellt utnyttjande av skogsmarken med ty åtföljande nackdelar för skogsindustrin och det svenska folkhushållet.

KAPITEL 4

Skogsbrukets arbetskraft

Såsom framgår av utredningens första betänkande (SOU 1952:15) inhämtade statens skogsforskningsinstitut från skilda myndigheter och organisationer yttr a n d e n över de av institutet upprättade avverkningsberäkningarna. I flera av dessa yttranden betonades att skogsbrukets arbetskraftsfråga vore ett allvarligt problem. Samma uppfattning har även senare i skilda sammanhang kommit till uttryck. Utredningen har därför ansett sig böra söka bedöma huruvida avverkningarna kan genomföras med hänsyn till arbetskraftstillgången. I enlighet med sitt uppdrag kommer utredningen att huvudsakligen bedöma arbetskraftsfrågan med hänsyn till sydsvenska förhållanden. Därav följer att utredningen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt de skogägande böndernas möjligheter att själva utföra det erforderliga skogsarbetet. Skoglig arbetskraft; behov och tillgång

Utredningen har hänvänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen för att få del av dess synpunkter på förevarande fråga. Arbetsmarknadsstyrelsen har i anledning härav lämnat utredningen vissa uppgifter för vilka redogöres här nedan. A rbetsmarknadsstyrelsens

beräkningar

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att svårigheterna att beräkna tillgången och efterfrågan på skogsarbetare under de närmast kommande åren är mycket stora, bl. a. med hänsyn till de approxi-

mationer, som måste göras beträffande avverkningarnas omfattning och beträffande arbetsåtgången vid olika slag av skogsarbeten. Dessa svårigheter accentueras därjämte av att större delen av de i skogen sysselsatta arbetarna endast får en del av sin utkomst från skogsarbete. Som utgångspunkt för beräkningarna har arbetsmarknadsstyrelsen tagit de av skogsforskningsinstitutet framlagda avverkningsprognoserna, vilka redovisats i utredningens första betänkande. Såsom genomsnittligt mått på arbetsåtgången har angivits 0,7 dagsverken per avverkad skogskubikmeter. Med hänsyn till att antalet spilldagar inom skogsbruket är förhållandevis stort har arbetsmarknadsstyrelsen räknat med. att varje arbetare i genomsnitt utför 20 dagsverken per månad eller 240 dagsverken per år. Vid beräkningen av arbetskraftsbehovet har hänsyn tagits till alla slag av arbeten, som har samband med skogsvård, avverkning och skogsprodukternas tillvaratagande, alltså, förutom huggning inklusive förekommande barkning och körning, olika skogsvårdsåtgärder, stämpling, skogsvägbyggnad, skogens byggnadsarbeten och flottning i egen regi. Arbetet hos flottningsföreningarna, havsflottningen och den yrkesmässigt bedrivna lastbilstrafiken ligger liksom förvaltningsarbetet utanför kalkylerna. Den fortgående rationaliseringen av skogsarbetet har beaktats och styrel-

40 Tabell 1. Beräknad total årlig avverkning jämte uppskattning av det årliga arbetskraftsbehovet under den 40-årsperiod, som skogsforskningsinstitutets avverkningsberäkningar avser. Årsarbetare Antal Genomi % av antaårsarbesnittlig let förvärvsRedovistare årlig avarbetande nings(240 verkning män inom dagsområde 1 i 1 000jordbruk med verken 3 tal m sk. binäringar per år) år 1950 I II III IV V VI Hela landet

16 700 16 919 10 099 4 524 7 297 3 090

48 708 49 346 29 454 13 196 21 283 9 013

45 55 24 15 30 9

58 629

171 000

1 Redovisningsområde I avser Övre och Mellersta Norrland, II Dala-Hälsingeområdet och Värmland, III Östra Mellansverige, IV Västsverige, V Smålandslänen och VI Skåne, Halland och Blekinge. sen har antagit att rationaliseringen sannolikt kommer att fortsätta i ökad takt under den närmaste framtiden. Mellan de olika ägaregrupperna inom skogsbruket torde — fortsätter arbetsmarknadsstyrelsen — f. n. föreligga icke obetydliga variationer i arbetskraftsförbrukning per kubikenhet. Dagsverksåtgången torde sålunda vara högre i bondeskogsbruket än i storskogsbruket, där förutom de större driftsenheterna den i många fall lämpligare arronderingen i stor utsträckning möjliggör mekaniserad drift och mera rationellt utnyttjande av arbetskraften. Om bondeskogsbruket skall uppnå samma rationaliseringsgrad som storskogsbruket, kräver detta, att rationaliseringen under en övergångstid går snabbare inom bonde- än inom storskogsbruket. En relativt snabb rationalisering av bondeskogsbruket bör emellertid vara möjlig. Inte minst kan det väsentligt

ökade traktorbeståndet väntas medföra en fortgående reducering av tidsåtgången för skogskörslorna. Bondeskogsbruket har möjligheter till rationalisering genom utvidgat samarbete mellan enskilda skogsägare på likartat sätt som skett på jordbrukets område. Arbetsåtgången varierar inte bara mellan olika ägarekategorier utan även mellan olika landsdelar, säger arbetsmarknadsstyrelsen vidare och åberopar norrlandskommitténs uttalande 1 att arbetsåtgången per kubikenhet vid avverkning med all sannolikhet vore högre i södra och mellersta Sverige än i Norrland beroende bl. a. på sämre arbctsteknik och på att den större intensiteten i skogsvårdsarbetet i södra delen av landet enligt norrlandskommitténs uppfattning verkar höjande på arbetsåtgången utslagen på avverkad kubikmeter. Vad gäller arbetsåtgången bör dock — understryker arbetsmarknadsstyrelsen — beaktas, att ökningen av virkesförrådet i de södra delarna av landet särskilt omfattar grövre dimensioner, som vid avverkningarna är de minst arbetskrävande i förhållande till kubikmassan. Arbetsmarknadsstyrelsen framlägger en tabell (tabell 1) över det beräknade arbetskraftsbehovet under den 40-årsperiod, 2 som skogsforskningsinstitutets avverkningsprognos avser. I tabellen anges behovet av årsarbetare inom skogsbruket i procent av antalet förvärvsarbetande män inom jordbruk med binäringar 1950. De angivna siffrorna beträffande behovet av arbetskraft måste 1 2

SOU 1949: 2, sid. 45. Utgångspunkten för skogsforskningsinsti tutets 40-årsprognos varierar något. Sålunda är prognosens första år i Skåne och Blekinge 1945, i Halland 1946, i Smålandslänen 1947 och 1948, i Västsverige 1949 och 1950 samt i övriga områden 1950. Den för Övre och Mellersta Norrland utarbetade prognosen bygger på den under åren 1938—1941 inom området företagna andra riksskogstaxeringen.

11 betraktas som uppskattningar, varför — särskilt när det gäller de olika områden a — viss försiktighet måste iakttagas vid användningen av desamma. Vid en prestation av 240 dagsverken p e r år uppgår såsom framgår av tabellen behovet av skogsarbetare under 40årsperioden för hela landet i genomsnitt till 171 000 årsarbetare. Härav belöper omkring 73 000 på den del av landet, som ligger söder om Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Som jämförelse må nämnas, att avverkningarna under säsongen 1953/54 enligt senaste riksskogstaxeringen uppgick till ca 51,3 milj. m 3 sk, vilket erfordrar en arbetsstyrka av i det närmaste 150 000 man. Sedan arbetsmarknadsstyrelsen sålunda belyst behovet av arbetskraft inom skogsbruket, söker styrelsen som en bakgrund för diskussionen om den framtida arbetskraftstillgången ge en bild av förändringarna i antalet skogsarbetare under och efter det andra världskriget, skogsarbetarstammens ålderssammansättning samt arbetskraftens rörlighet mellan skogsbruk och andra näringsgrenar. Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar till alt börja med att det enda material, som finns beträffande förändringarna hos skogsarbetarkåren är folkräkningarna. Folkräkningssiffrorna beträffande skogsarbetarna avser endast det antal personer, som vid uppgiftstillfället på hösten har sin huvudsakliga utkomst av skogsarbete. I siffrorna ingår alltså inte det avsevärda antal jordbrukare, jordbruksarbetare, diversearbetare och andra, som under längre eller kortare tid av året utför skogsarbete men har annan huvudsysselsättning vid mantalsskrivningen. Detta förhållande måste särskilt beaktas, när det gäller att bedöma arbetskraftsförhållandena i södra Sverige, där den övervägande delen av

den skogliga arbetskraften har sin huvudsakliga sysselsättning inom andra näringar än skogsbruket. Minskningen av skogsarbetarstammen har varit betydande under 1940-talet och folkräkningarna ger vid handen att minskningen skett i ökad takt under decenniets senare del. Sålunda var antalet skogsarbetare 1940 ca 91 500, 1945 ca 82 800 och 1950 ca 64 600. Minskningen under de första fem åren var 9,5 procent eller i genomsnitt 1,9 procent per år och under de sista fem åren hela 22 procent eller 4,4 procent årligen. Den stora minskningen under den senare hälften av årtiondet torde enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning delvis bero på ett minskat arbetskraftsbehov till följd av vedavverkningarnas successiva upphörande efter krigets slut. Arbetsmarknadsstyrelsen finner dock att utvecklingen måste betecknas som synnerligen ogynnsam: skogsbruket har inte kunnat tillgodogöra sig skogsbygdens födelseöverskott och har fått vidkännas en icke obetydlig reducering av antalet arbetare. Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar vidare, att skogsarbetet såsom huvudsaklig sysselsättning haft särskilt svårt att hävda sig i södra Sverige, där antalet förvärvsarbetande i skogsbruket minskat med ca 26 procent medan motsvarande siffror för de i tabell 2 upptagna nordligare områdena är 14 resp. 12. Anledningen härtill torde huvudsakligen vara den starka konkurrens om arbetskraften, som stadsnäringarna utövat inom södra Sverige. Styrelsen framlägger för att närmare belysa nu nämnda förhållande i tabell 2 angivna siffror från folkräkningarna 1945 och 1950 beträffande antalet skogsarbetare inklusive företagare och förvaltningspersonal. Enär arbetskraftsförsörjningen inte enbart är beroende av antalet arbetare

42 Tabell 2. Antalet förvärvsarbetande inom skogsbruket enligt 1945 och 1950 års folkräkningar. 1945

1950 Område Antal

°/ /o

Antal

0/

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län De 17 södra länen (inkl. Stockholms stad). .

37 875 29 713 25 118

41 32 27

32 464 26 138 18 599

42 34 24

Hela riket

92 706

77 201

utan också av arbetsinsatsen per man, belyser arbetsmarknadsstyrelsen även förändringarna i skogsarbetarkårens ålderssammansättning. Ålderssammansättningen är ju av särskild vikt, när det gäller att bedöma den framtida arbetskraftstillgången. Tabell 3 anger skogsarbetarnas åldersfördelning enligt folkräkningarna åren 1940, 1945 och 1950. Minskningen av skogsarbetarkåren belöper huvudsakligen på åldersgruppen under 30 år. Denna grupp h a r minskat med inte mindre än nära 50 procent sedan 1940. En jämförelse beträffande ålderssammansättningen hos skogsarbetarna och arbetarna inom industri och hantverk ger såsom framgår av tabell 4 vid handen att utvecklingen under 1940-talet varit mera ogynnsam för skogsbruket än för industrin och hantverket. Särskilt betänkligt är, understryker arbetsmarknadsstyrelsen, att de båda högsta

Tabell 3. Skogsarbetarkårens

Under 30 år 30—50 år 50—65 »> över 65 år Summa

åldersgrupperna bland skogsarbetarna ökat sin andel av den totala arbetsstyrkan från 15 till 26 procent. Skogsarbetarkårens ålderssammansättning belyses även av en särskild undersökning av sysselsättningsförhållandena under 1953, som arbetsmarknadsstyrelsen låtit företaga. Denna undersökning, som — såsom senare skall visas — dock företer vissa brister i fråga om representativitet, lämnade det resultat, som framgår av tabell 5. Då bondeskogen dominerar i södra Sverige, har även skogsägarnas fördelning på olika åldersgrupper medtagits i tabellen. Tabellen ger vid handen att ålderssammansättningen är mer ogynnsam i det södra området än i det norra. Medan i det sydligaste området endast 25 procent av skogsarbetarna är under 35 år, är motsvarande procenttal för de båda andra områdena 27 respektive 38. I det södra området är 23 procent, i de nor-

ålderssammansättning folkräkningar.

/o

enligt 1940, 1945 och 1950 års

1950 Antal

Antal

Ändring

Antal

Ändring

43 578 34 224 11243 2 416

33 671 33 137 12 538 3 120

— 9 907 — 1 087 + 1 295 + 704

22 343 28 009 13 673 3 608

— 11 328 — 5 128 + 1 135 + 488

91 461

82 466

— 8 995

67 633

— 14 833

43 Tabell

4. Åldersfördelningen

i procent hos skogs arbetarkår en samt hos arbetare inom industri och hantverk. Arbetare inom hantverk och industri

Skogsarbetare

— 3 0 år ;30—50 år ;50—65 i 65— »

47,6 37,4 12,3 2,7

40,8 40,2 15,2 3,8

33,0 41,4 20,2 5,4

38,3 43,8 15,3 2,6

33,9 46,0 16,8 3,3

30,7 46,9 19,1 3,3

r a områdena endast 17 respektive 10 p r o c e n t äldre än 54 år. På grund av att Sveriges befolkningsm ä n g d i stort sett är statisk, är — konstaterar arbetsmarknadsstyrelsen — möjligheterna att erhålla tillskott av arbetskraft genom naturlig folkökning för n ä r v a r a n d e starkt begränsade. De åldersgrupper, som i första hand bildar rekryteringsunderlaget för skogsbruket, ä r vikande. En fortsatt utflyttning från landsbygden i oförändrad takt kommer enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening att innebära en stark reducering av arbetskrafttillgången på landsbygden med minskade möjligheter för det egentliga

jordbruket att avstå arbetskraft till skogsbruket. Utrymmet för en sysselsättningsstegring är sålunda starkt begränsat. Inom skogsbruket torde man trots en intensiv rationaliseringsverksamhet inte kunna räkna med att minska arbetarantalet utan sannolikt behöver man ytterligare tillskott av arbetskraft. Utsikterna att erhålla erforderlig arbetskraft blir beroende av hur de knappa reserverna kommer att disponeras. Beträffande möjligheterna för skogsbruket att rekrytera arbetskraft från olika säsongbetonade näringar anför arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. följande. Den mindre sågverksindustrin byter

Tabell 5. Skogsägare och skogsarbetare procentuellt fördelade efter ålder (enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953). Ålder

Område 1 —25 år

25—34 år

35—44 år 45—54 år 55—64 år

65— år

Skogsägare2 Södra området Mellersta » Norra »

0 0 0

8 9 13

28 24 32

29 31 29

24 24 18

11 12 8

18 16 9

5 1 1

Skogsarbetare2 Södra området Mellersta » Norra »

9 9 13

16 18 25

22 27 29

30 29 23

1 Södra området: Götaland och Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län, mellersta området: Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt norra området: Västerbottens och Norrbottens län. 2 Siffrorna avser 1 076, 630 och 352 skogsägare samt 303, 718 och 367 skogsarbetare i södra, mellersta respektive norra området.

44 i viss mån arbetskraft med skogsbruket. Då småsågarna, som i stor omfattning ligger ute på själva skogsbygden relativt nära skogsarbetarnas bostäder, drives endast under en del av året ocb då sågverksägarna ofta h a r egna avverkningar, är en viss växling mellan skogsarbete och sågverksarbete naturlig. Eftersom man h a r att vänta en fortlöpande rationalisering av sågverksindustrin med ett avtagande behov av arbetskraft förefaller det rimligt att räkna med ett minskat utbyte av arbetskraft mellan sågverken och skogsbruket. En liknande utveckling h a r man att vänta även beträffande andra yrkesområden. Både inom tegelindustrin och inom byggnadsoch anläggningsverksamheten har man kunnat konstatera en säsongutjämning. Detta medför en minskning av arbetskraftsutbytet mellan dessa näringar och skogsbruket. Inte heller från det egentliga jordbruket, som har givit ett större tillskott av arbetskraft till skogsbruket än någon annan näring och som förmodligen även framdeles kommer att göra detta, kan man såsom framgår av vad förut sagts påräkna att erhålla lika mycket arbetskraft till skogsbruket som tidigare. Vidare berör arbetsmarknadsstyrelsen även möjligheterna att överföra arbetskraft från utlandet. Det nuvarande antalet utlänningar i skogsbruket skulle om de året runt vore sysselsatta i skogen svara för 5 procent av den totala arbetsinsatsen. Då det totala behovet av årsarbetare inom skogsbruket såsom förut visats kan uppskattas till ca 170 000 och då antalet utlänningar i skogsbruket uppgår till 8 000—9 000, är det klart att skogsbrukets behov av arbetskraft på lång sikt icke kan tillgodoses på denna väg. Slutsatsen blir — fastslår arbetsmarknadsstyrelsen — att skogsbruket för framtiden mer än tidigare måste lita

till egen helårssysselsatt arbetskraft främst därför att möjligheterna att rekrytera arbetskraft från andra säsongbetonade näringar synes minska. Det är också möjligt att arbetare, som endast under en del av året är sysselsatta i skogen, i framtiden får ökade svårigheter att erhålla kompletterande sysselsättning inom andra yrkesområden. Till och med under efterkrigstidens extrema högkonjunktur har arbetslöshetstendenser tidvis gjort sig gällande bland skogsarbetarna i vissa glesbygder i norra delarna av landet. I ett arbetsmarknadsläge som i stort sett präglas av full sysselsättning torde det i längden bli svårt att trygga arbetskraftsförsörjningen för näringar, som endast tidvis ger arbetskraften sysselsättning, såvida inte kompletterande sysselsättning är någorlunda säker. De allmänna utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden u n d e r de senaste åren skärper behovet av en jämn och hög sysselsättning för skogsarbetarna. Skogsägarnas möjligheter att själva utföra skogsarbetet

Arbetsmarknadsstyrelsen har i genomsnitt för hela landet räknat med en arbetsåtgång av 0,7 mansdagsverke p e r skogskubikmeter. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att arbetsåtgången emellertid varierar betydligt dels mellan olika ägarekategorier inom skogsbruket dels mellan olika landsdelar. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det sannolikt att det sydsvenska skogsbrukets arbetskraft ännu inte generellt besitter den yrkeskunskap, som ger nyss n ä m n d prestationsförmåga. Det är givet, att det är mycket svårt att beräkna arbetsåtgången i skogsbruket. Här inverkar ett flertal skilda faktorer, såsom graden av arbetssvårighet vid huggning av olika sortiment o c h olika dimensioner, drivningsförhållian-

45 Tabell

6. Läns jägmästarens i Kronobergs län beräkning av antalet dagsverken år för det enskilda skogsbruket inom länet. Vid nuvarande avverkning (0,8 dagsverken per avverkad skogskubikmeter)

per

Vid önskvärd avverkning (0,7 dagsverken per avverkad skogskubikmeter)

totalt antal dagsverken

varav utav lejd arbetskraft

totalt antal dagsverken

varav utav lejd arbetskraft

288 000 192 000 288 000

115 000 30 000 173 000

360 000 180 000 300 000

144 000 27 000 180 000

768 000

318 000

840 000

351 000

dena, skogsvårdsarbetets omfattning, arbetskraftens yrkesskicklighet, driftsenheternas storlek och arrondering samt omfattningen av skogsbrukets mekanisering. Andra omständigheter, som också är av betydelse i förevarande avseende, är arbetarens fysiska och psykiska hälsotillstånd samt väderleksförhållandena. Av intresse är att i detta sammanhang ta del utav en av länsjägmästaren i Kronobergs län gjord undersökning av arbetskraftsbehovet. Undersökningen har utförts med ledning av de av skogsforskningsinstitutet verkställda avverkningsberäkningarna. Länsjägmästaren har funnit att en avverkning av den omfattning, som skogsforskningsinstitutet anser möjlig ur skogsvårdssynpunkt, jämte en normal insats i skogsvård kräver en ökning av den lokala arbetsinsatsen med 10,5 procent. Länsjägmästaren har härvid angivit den nuvarande avverkningen till 1 200 000 m 8 sk, därav å enskilda skogar 960 000 m 3 sk, och den önskvärda avverkningen till 1 500 000 m 3 sk, varav å enskilda skogar 1 200 000 m 3 sk. Länsjägmästarens kalkyl över antalet dagsverken för det enskilda skogsbruket framgår av tabell 6. Vid beräkningarna har länsjägmästaren utgått från att för huggning av en skogskubikmeter krävs i dag 0,3 dags-

verke, för körning 0,2 dagsverke och för övrigt arbete 0,3 dagsverke men att dessa siffror vid en prognos med hänsyn till en väntad utveckling bör sänkas till 0,3, 0,15 och 0,25. Han har vidare antagit att den lejda arbetskraften utför 40 procent av huggningen, 15 procent av körningen och 60 procent av det övriga arbetet. Den totala tillgången p å fasta skogsarbetare inom Kronobergs län anges till 500 och tillgången på säsongarbetare till 1 600. En ökning av avverkningarna till det önskvärda innebär för bonde- och godsskogen en total ökning av arbetsinsatsen med ca 72 000 dagsverken, varav med lejd arbetskraft 33 000, d. v. s. 125 fasta skogsarbetare vid 265 dagsverken per arbetare och år. Härvid antas alltså att avverkningen för närvarande kräver 0,8 dagsverke per avverkad skogskubikmeter eller 0,1 dagsverke mer än arbetsmarknadsstyrelsen r ä k n a r med men att arbetskraftsbehovet framdeles kommer att sjunka till 0,7 dagsverke per avverkad skogskubikmeter, vilket alltså innebär att bondeskogsbruket beräknas uppnå praktiskt taget samma rationaliseringsgrad som storskogsbruket. Beräkningarna bygger vidare på den förutsättningen, att skogsägaren ökar sin arbetsinsats i motsvarande mån som insatsen med lejd arbetskraft ökar eller med närmare 11 procent. För

46 tidsperioden 1951—1991 räknar man med i det närmaste en fördubbling av avverkningskvantiteten. Detta innebär — säger länsjägmästaren — att enbart organiserandet av arbetskraftsförsörjningen till länets bondeskogsbruk synes bli en så krävande och svårbemästrad uppgift, att den ensam torde kräva utomordentliga insatser från skogsägareorganisationernas sida. Han tillägger, att det gäller att finna vägar, som ger utrymme för såväl användning av maskiner som fast anställd, väl utbildad manuell arbetskraft med social trygghet samt att med hänsyn till skogsmarkens uppdelning på många små brukningsdelar en samverkan mellan skogsägarna synes ofrånkomlig. Länsjägmästaren åberopar vidare en undersökning av förhållandena i Dädesjö socken i Kronobergs län, vid vilken skogsvårdsstyrelsen medverkat. Enligt denna undersökning saknas arbetskraft till skogen och jorden. Skogsvårdsstyrelsen beräknar, att det åtgår tre dagsverken per ha skogsmark och år och att det sammanlagt behövs närmare 16 000 dagsverken per år. Enligt lantbrukarnas egna uppgifter kan icke den arbetskraft, som för närvarande finns på brukningsenheterna, fullgöra mer än något över 8 000 dagsverken per år eller i medeltal 80 dagsverken per brukare och år, medan det erfordras 155 dagsverken. Det skulle alltså fattas mellan 7 500 och 8 000 dagsverken för avverkning och rationell skötsel av skogen. I viss omfattning har denna brist kunnat täckas med lejd arbetskraft men inte alls i tillräcklig grad. Endast i de allra minsta jordbruken — med en åkerareal av högst 2 ha — finns ett icke utnyttjat arbetskraftsöverskott. Med de goda inkomstmöjligheter, som för närvarande finns i tätorterna, och i betraktande av att den arbetskraft, som eventuellt kan lösgöras från andra nä-

ringar, icke på långt när är kompetent till arbete inom skogsbruket, så är — enligt länsjägmästarens uppfattning — utsikterna att erhålla tillräckligt med arbetskraft till skogarna mycket små. Av avgörande betydelse för skogsbrukets framtid i södra Sverige blir enligt utredningens uppfattning i vilken grad skogsarbetet kan utföras av skogsägarna själva och den till jordbruket knutna arbetskraften. Innan utredningen går närmare in på frågan om i vilken utsträckning skogsägarna själva kan utföra skogsarbetet, vill utredningen i korthet lämna en redogörelse för en undersökning av sysselsättningsförhållandena under 1953 inom skogsbruket, som arbetsmarknadsstyrelsen låtit utföra. Denna undersökning, vilken skett som ett led i styrelsens utredning om skogsbrukets arbetskraft, har företagits bland skogsägareföreningarnas medlemmar — nedan benämnda skogsägarna — och skogs- och flottningsarbetareförbundets medlemmar — nedan kallade skogsarbetarna. Undersökningens syfte har bl. a. varit att söka ge en uppfattning om hur lång tid skogsägarna respektive skogsarbetarna ägnat åt olika arbetsuppgifter. Undersökningen har beträffande södra Sverige — Götaland och Svealand med undantag av Värmlands och Kopparbergs län — berört 1 105 skogsägare och 307 skogsarbetare. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att några generella slutsatser inte bör dragas av materialet, då dess representativitet inte är fullt tillfredsställande. Av skogsägarna arbetade 94 procent inom eget jordbruk, de flesta större delen av året. Under någon tid på året — i flertalet fall högst 12 veckor — hade 91 procent av skogsägarna utfört arbete på egen skog. För annans räkning hade

47 Tabell 7. Skogsägare i södra Sverige fördelade efter antal veckor per arbetsuppgift (enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953 avseende 1 105 skogsägare). Antal veckor

Arbetsuppgift

Eiget jordbruk » skogsbruk SJkogsarbete i annans tjänst Jordbruksarbete i annans tjänst. Byggnads- och anläggningsverl samhet A nnat arbete

Summa skogsägare

Medelantalet veckor 41,4 7,9 4,7 3,4 3,9

1—12

13—24

25—40

41—52

28 814 184 141

36 163 17 6

436 26 3 2

539 4 3

—

1 039 1 007 207 149

130 64

6 6

5 2

4 5

145 77

skogsarbete utförts av 19 procent, i flertalet fall högst fyra veckor. Fördelningen framgår av tabell 7. Beträffande skogsarbetarna visade undersökningen, att 95 procent av dessa arbetat i skogen för annans räkning i genomsnitt 39 veckor. Endast undantagsvis hade de arbetat i egen skog. Ungefär en tredjedel av skogsarbetarna hade eget jordbruk och närmare fjärdedelen av dessa hade arbetat i detta mer än 24 veckor. Även sysselsättning i annans jordbruk förekom men endast under kortare tid. Sysselsättningsförhållandena framgår närmare av tabell 8. Arbetsmarknadsstyrelsen inhämtade vidare vissa uppgifter om arten av det skogsarbete, som utförts för annans räkning. Uppgifter har, såvitt gäller södra Sverige, inhämtats från 197 skogsägare och 271 skogsarbetare rörande arbetets fördelning på körning, huggning

och annat arbete. Av de lämnade uppgifterna (tabell 9) framgår, att skogsägarna företrädesvis arbetat med körning och skogsarbetarna med huggning. Undersökningen ger vidare vid handen att skogsarbetarna 1 vanligen varit anställda hos mer än en arbetsgivare. De flesta hade dock någon tid arbetat hos skogsindustribolag eller domänverket. De skogsägare, som utfört skogsarbete för annans räkning, angav oftast sågverksägare eller virkeshandlare som arbetsgivare. Vidare hade uppgifter begärts av skogsägarna om i vilken omfattning de i deras egen regi bedrivna avverkningarna hade verkställts av eget folk eller av lejd arbetskraft. Resultatet av förfrågan framgår av följande samman1 Det bör observeras att såsom förut nämnts undersökningen avser endast medlemmar i skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Tabell 8. Skogsarbetare i södra Sverige fördelade efter antal veckor per arbetsuppgift (enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953, avseende 307 skogsarbetare). Antal veckor Arbetsuppgift

Skogsarbete i annans tjänst Eget skogsbruk » jordbruk Jordbruksarbete i annans t j ä n s t . . . Byggnads- och anläggningsverksamhet Annat arbete

Summa skogsarbetare

1—12

13—24

25—40

41—52

19 7 47 47

27 10

22 3

2 1

292 7 98 61

14 81

11 7

12 5

2 3

39 96

48 Tabell 9. Skogsarbete

i annans tjänst i södra Sverige med fördelning på körning, huggning och annat skogsarbete (enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953, avseende 197 skogsägare och 271 skogsarbetare). Antal veckor Arbetsuppgift 1—12

13—24

148 76 14

7 7 1

25—40

41 —52

Summa skogsägare respektive skogsarbetare

Skogsägare Körning.

1 1

155 85 16

3 47 20

60 204 118

Skogsarbetare 15 31 43

Körning.

ställning. Siffrorna hela arbetet.

avser procent

av

Skogsareal

Huggning.... Körning

1—25 ha

25—100 ha

100— ha

87,6 95,6

73,3 90,6

54,2 84,7

Såsom framgår av vad förut anförts utföres skogsarbetet dels av egentliga skogsarbetare dels av arbetskraft från skilda, mer eller mindre säsongbetonade näringar, huvudsakligen jordbruk. I förevarande avseende framträder en markant skillnad mellan de områden av vårt land, där storskogsbruket dominerar, främst Norrland, Dalarna och Värmland, och de landsdelar, där småskogsbruket är förhärskande. Inom storskogsbruket utföres skogsarbetet till stor del av arbetskraft, som är fast knuten till vederbörande arbetsgivare, medan inom småskogsbruket för avverkningar och andra skogsarbeten måste — i den mån arbetet ej utföres av ägaren själv och hans familjemedlemmar — i stor omfattning anlitas mer eller mindre tillfällig arbetskraft.

22 49 36

20 77 19

Inom landet finns för närvarande enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen omkring 30 000 årsanställda skogsarbetare inom storskogsbruket. Härtill kommer 25 000—30 000 säsongarbetare, som under avverkningssäsongerna helt ägnar sig åt skogsarbete. Dessa skogsarbetare är nästan uteslutande anställda vid storskogsbruk i Norrland, Dalarna och Värmland. I de sydligare delarna av landet finns endast ett fåtal skogsarbetare med årsanställning. Fasta skogsarbetarlag förekommer ännu endast i ringa utsträckning inom bondeskogsbruket i södra Sverige. Länsjägmästaren i Älvsborgs län anger orsaken härtill vara att de små skogsägarna i allmänhet drar sig för de kontantutgifter, som är förbundna därmed. Skogsvårdsstyrelsen i länet försöker att förmå 5—6 skogsägare att byvis bilda ett arbetslag, som står under ledning utav en av styrelsen förordnad förman, för utförande i första h a n d av ungskogsröjningar och annat skogsvårdsarbete. Under den senaste tiden har styrelsen dessutom satt upp ett antal röjningslag om 2 man, utrustade med röjningsmotorsågar. För närvarande finns 11 sådana lag men avsikten är att

49 ettt sådant lag skall finnas inom vart o c h ett av de 18 länsskogvaktaredistrikten. Dessa lag skall stå till sådana skogsägares disposition, som är i behov av hjälp. Skogsägareföreningen inom länet h a r inom en storkommun på försök satt u p p ett fast lag för diverse arbetens utförande. Länsjägmästaren i Norra Kalm a r län meddelar att — med undantag u n d e r de senaste åren för initiativ i d e n n a riktning från vederbörande skogsägareförenings sida — fasta arbetslag organiserats endast av skogsvårdsstyrelsen, som alltsedan 1946 haft anställd en kår om 40—60 man, vilka tjänstgjort dels som förmän vid skogskultur, plantskogs- och ungskogsröjning, dels som hantlangare vid stämpling och som arbetare vid skogsvårdsarbeten. I Kronobergs län har gjorts försök med fasta avverkningspatruller men några arbetslag finns inte. Samverkan mellan ägare av mindre skogsfastigheter för att få skogsarbetet utfört förekommer egentligen inte i annan form än genom skogsägareföreningarna. Skogsmarken i södra Sverige ägs i stor utsträckning av enskilda skogsägare med ett förhållandevis litet skogsmarksinnehav. Vid behandling av frågan om möjligheterna att få arbetskraft till såväl de ökade framtida avverkningarna som erforderliga investeringsoch underhållsarbeten måste man därför såsom redan nämnts helt naturligt lägga särskild vikt vid spörsmålet, i vilken omfattning skogsarbetet kan utföras av skogsägarna själva. Har de möjligheter att med insats av egen arbetskraft och med hjälp av familjemedlemar och vid gårdarna fast anställd personal ombesörja det skogsarbete som erfordras? Bondeskogsbruket utmärkes av att det är förenat med jordbruk och kreatursskötsel, som i flera avseenden ställer 4—605023

bestämda krav på skogsägaren-jordbrukaren beträffande tidpunkten fi>r användning av tillgänglig arbetskraft. Av arbetsuppgifterna i skogen utföres huvuddelen — avverkningsarbetena — under vinterhalvåret. Andra skogliga arbeten — återväxtåtgärder, ungskogsvård, stämpling, dikning, vägbyggnad m. m. — kan eller bör utföras under sommarhalvåret. Dessa konkurrerar således direkt med de brådskande sommararbetena i jordbruket om gardens tillgängliga arbetskraft. Vissa svårigheter föreligger därför att i praktiken få de skogliga investerings- och underhållsarbetena utförda. Någon större svårighet att få arbetskraft till avverkningarna torde däremot hittills icke ha förelegat. Det finns ett par omständigheter, som förtjänar att uppmärksammas i detta sammanhang. Den ena är minskningen och föråldringen av arbetskrafttillgången på landsbygden överhuvudtaget. Föråldringen av arbetskraften inverkar menligt på skogsarbetets utförande, eftersom detta arbete är tyngre än jordbruksarbetet och därför i högre grad än jordbruksarbetet kräver yngre arbetskraft. Den andra omständigheten är den förskjutning i arbetsuppgifterna inom jordbruket som ägt r u m under senare år, nämligen att kreaturens skötsel i stigande omfattning kommit att omhänderhas av den manliga arbetskraften. Möjligheter finns att disponera jordbrukets arbetsuppgifter så att kravet på manuell arbetskraft varieras inom mycket vida gränser. De utpräglade toppbelastningarna på jordbrukets arbetskraft kommer under vårbruket, slattern och skörden. Den snabba mekaniseringen under senare år tjänar väsentligen till att avlasta dessa toppar i arbetskraftsbehovet och gör det möjligt att sköta jorden och djuren med i huvud-

50 sak endast den till gården fast knutna arbetskraften. Behovet av manuell arbetskraft på den enskilda gården kan minskas och har väl också i viss mån minskats genom att man vid val av växtslag tagit hänsyn till de varierande kraven för groning och mognad och därigenom kunnat sprida ut arbetet med sådd och skörd under en längre tid. För närvarande torde det inte vara möjligt för ägarna av mindre och medelstora gårdar att själva utföra vintersäsongens kontinuerliga skogsarbeten vid ett medelstort sydsvenskt bondeskogsbruk, då senhösten icke utnyttjas för dessa arbeten. Under förutsättning att den som arbetar i skogen besitter önskvärd yrkesskicklighet och att vintersäsongen utnyttjas bättre än vad nu är fallet, torde dock arbetskraftsfrågan i framtiden på dessa gårdar inte bliva något problem. Om man utgår från att det såsom arbetsmarknadsstyrelsen förutsatt vid sina beräkningar behövs 0,7 mansdagsverke för produktion och avverkning av en skogskubikmeter och att hela vintersäsongen från november till mars kan disponeras för skogliga göromål, så innebär detta att en enda man på en gård med medelstort skogsinnehav — 30—40 ha skogsmark i Götaland och Svealand — bör hinna med både avverknings- och skogsvårdsarbetet, även om man tar hänsyn till det dagliga ladugårdsarbetet morgon och kväll. När det gäller gårdar med mer än medelstor skogstillgång och således med ett större behov av arbetskraft, har gårdens ägare icke möjlighet att själv utföra skogsarbetet utan måste anlita arbetskraft utifrån, om han inte har familjemedlemmar, som kan hjälpa honom. De större gårdar, som har särskilt mycket skog i förhållande till åkerarealen, har givetvis svårare än andra att klara skogsarbetena med en-

dast egen arbetskraft. De med skog förenade större jordbruken med mer än 50 ha åker, har ofta mer skog per ha åker än de mindre enheterna. Då dessa större gårdar har särskilt stora möjligheter att genom mekanisering och arbetsuppdelning nedbringa jordbrukets behov av manuell arbetskraft, så innebär den större skogstillgången per arealenhet åker att för skogsarbetenas utförande erfordras tillgång på särskild arbetskraft utöver den vid jordbruket bundna. Som förut nämnts föreligger vissa svårigheter att få de skogliga investerings- och underhållsarbeten utförda som konkurrerar med sommararbetena i jordbruket. En del skogliga sommararbeten har dock större utsikter att bli verkställda än andra, t. ex. hyggesrensning, ungskogsröjning och stämpling; de först nämnda därför att de utan skogliga eller tekniska hinder kan utföras när som helst då skogsägaren h a r några timmar lediga och därför att de — särskilt hyggesrensningen — icke erfordrar så stor specialkunskap eller särskild utrustning. Stämplingsarbetet på en medelstor fastighet tar vanligtvis endast någon dag i anspråk och kan därför utföras utan att andra arbeten behöver eftersättas. Vidare måste observeras att det föreligger ett konstant behov av arbetskraft, orsakat av ojämnheterna i avverkningarna, dödsfall, sjukdom, militärtjänstgöring, vistelse vid utbildningsanstalter o. s. v. Som exempel på orsaker, som tillfälligt kan öka behovet av arbetskraft kan nämnas arbeten, föranledda av stormfällningar, brand och insektsskador. Sammanfattningsvis kan sägas, att hela behovet av arbetskraft för avverkningar och skogsvårdsarbete inte k a n täckas av skogsägarna själva och d e n till jordbruket fast knutna arbeiskraf-

51 Tabell 10. Förvärvsarbetande befolkningens inom det egentliga jordbruket1 år 1945 och 1950 på brukning senheter av olika storlek. Brukningsenhet

Jordbruk med över 100 ha i | 50—100 ha , , 30—50 » i | 20—30 » i » io—20 » i » 5—10 > » » 2—5 » * » högst 2 ha Samtliga

ten. Utvecklingen synes som framgår av nedanstående siffermaterial från 1950 års folkräkning ge vid handen att svårigheterna för skogsägaren att med egen och till gården knuten arbetskraft täcka arbetskraftsbehovet blir allt större. Ägaren måste i första hand sätta in sin arbetskraft i jordbruket och får i brist på lejd arbetskraft allt svårare att klara skogsarbetet. Behovet kommer efter hand att allt mer accentueras till följd av nödvändigheten av ökade avverkningar och kravet på en intensivare skogsvård. Främst är det uttunningen av landsbygdsbefolkningen genom utflyttningen till städer och andra tätorter, som förorsakar bekymmer vad beträffar skogsbrukets förseende med arbetskraft i framtiden. Det kan vara av värde att med några siffror från den senaste folkräkningen — 1950 års — belysa jordbrukets och skogsbrukets arbetskraftsförhållanden. Vid 1950 års utgång var 1 436 699 personer sysselsatta inom jordbruk med binäringar. Av dessa tillhörde 1 240 534 jordbruk och boskapsskötsel och 161 288 skogsbruk. Av de inom det egentliga jordbruket1 sysselsatta var 481 280 personer förvärvsarbetande. Detta innebär en minskning i jämförelse med det vid 1945 års folkräkning redovisade antalet med 16,8 procent.

fördelning

1950 Minskning i % 1946—1950

33 228 25 055 33 939 41 522 109 194 145 960 131 296 58 046

26 332 20 922 28 866 34 393 95 742 131 426 105 102 38 497

— 20,8 — 16,5 — 14,9 — 17,2 — 12,3 — 10,0 — 20,0 — 33,7

578 240

481 280

-16,8

Befolkningens fördelning på jordbruksenheter av olika storlek och förändringarna 1946—1950 framgår av tabell 10. Man finner av denna tabell att under de ifrågavarande fem åren har befolkningen i de fyra lägsta grupperna, varifrån huvuddelen av säsongarbetarna inom skogsbruket härrör, minskat med tillsammans 73 729 personer. Som en bidragande orsak till minskningen i de två lägsta grupperna kan nämnas den nedläggning och sammanslagning av de minsta jordbruksenheterna, som ingår som ett led i jordbrukets rationalisering. Den förvärvsarbetande befolkningen inom skogsbruket har enligt 1950 års folkräkning nedgått med 16,7 procent till 77 201 personer. Minskningen har helt träffat de med skogsavverkning och skogsvård sysselsatta medan flottningen uppvisar en viss ökning. Antalet arbetare inom skogsavverkning och skogsvård redovisas till 60 485 och inom flottning till 3 854. Besterande 12 862 personer utgöres av företagare och tjänstemän. 1 Med egentligt jordbruk förstås jordbruk med boskapsskötsel med undantag för trädgårdsskötsel, djurskötsel och annan utanför dessa grupper fallande jordbruksverksamhet. Av den i jordbruk med boskapsskötsel sysselsatta befolkningen kom år 1950 ungefär 90 procent på det egentliga jordbruket.

52 Utredningens rekommendationer.

Den här ovan lämnade redogörelsen ger vid handen, att det sydsvenska skogsbruket kan komma att få allvarliga problem att brottas med då det gäller arbetskraftsfrågans lösande. Även om ägarna av mindre och medelstora gårdar och deras folk — under förutsättning bl. a. att vintersäsongen utnyttjas bättre än vad nu är fallet — h a r möjligheter att utföra det erforderliga skogsarbetet på dessa gårdar, förslår inte, såvitt angår bondeskogsbruket i dess helhet, skogsägarnas och deras familjemedlemmars insatser för såväl avverknings- och transportarbete som skogsvårdsarbete. Uppenbarligen kommer svårigheterna att än mer accentueras allteftersom landsbygdsbefolkningens uttunning fortgår, såvida inte lämpliga motåtgärder vidtagas. Det synes utredningen angeläget att påpeka, att en lösning av förevarande arbetskraftsproblem fordrar en i mycket förändrad inställning till problemet. Det förutsattes att man även i södra Sverige väl följer utvecklingen mot mera rationella och effektiva metoder inom skogsbruket och skogsarbetet, om man skall lösa den stora uppgift som det här är fråga om. En rationell driftsform, varigenom man kan utföra både avverkning och skogsvårdsarbeten vid den för de skilda arbetena lämpligaste tidpunkten, är inte möjlig med mindre åtgärder vidtages som säkerställer behovet av arbetskraft för längre tid. De utvägar som står till buds att lösa problemet synes främst vara dels en ökad rationalisering av skogsbruket — däri inbegripet säkerställandet av tillgången på yrkeskunnig arbetskraft — dels en förlängning av avverkningssäsongen. Frågan om skogsbrukets rationalisering har av utredningen berörts i kapi-

tel 3, där utredningen rekommenderar en långtgående samverkan mellan de enskilda skogsägarna, varigenom möjligheter skapas att anskaffa maskiner och andra mera kostsamma redskap, som det för den enskilde skogsägaren inte är ekonomiskt att skaffa sig. Det är givet att i framtiden liksom nu en stor del av bondeskogsbrukets behov av arbetskraft kommer att täckas av arbetskraft från andra säsongbetonade näringsgrenar, vilket givetvis måste vara av utomordentligt värde inte endast för arbetarna inom jordbruket och andra näringsgrenar, för vilka den huvudsakliga arbetssäsongen infaller under den varmare årstiden, utan även för det svenska hushållet överhuvudtaget. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen på landsbygden och det växande behovet av arbetskraft för avverkning och skogsvård kommer inte det behov av arbetskraft, som erfordras utöver skogsägarnas och deras eget arbetsfolks insatser, att kunna i sin helhet täckas av säsongarbetare. Då de enskilda skogsägarna endast undantagsvis har möjligheter att själva ge arbetskraften i skogen kontinuerlig sysselsättning, synes en samverkan mellan skogsägarna erforderlig, om man skall lyckas säkerställa tillgången på den arbetskraft, som erfordras för att utföra de skilda skogliga arbetena. För detta ändamål torde det också bli ofrånkomligt att i erforderlig utsträckning fast anställa välutrustade yrkeskunniga skogsarbetare. Ett viktigt område som i detta sammanhang måste uppmärksammas är rationaliseringen av skogsarbetet. Som förut framhållits hör detta arbete till de allra tyngsta. Detta omdöme gäller alltjämt trots att under senare år motorsågar, traktorer och andra maskinella redskap kommit till användning i skogs-

53 arrbetet i ökande omfattning och trots attt arbetstekniken förbättrats. Anledniing finns att vänta en ytterligare mek a n i s e r i n g med åtföljande minskning aw påfrestningarna på arbetarens fysik. U m d e r senare år har särskilt en del sttörre skogsbolag gjort stora ansträngn i n g a r för att minska det manuella arbeetet och göra det mindre tungt. Vad somi hittills företagits på detta område ärr emellertid otillräckligt och rationalis e r i n g e n sker i ett för långsamt tempo. Cnenom det fr. o. m. den 1 juli 1956 tillkcomna samordningsorganet för arbetssttudier m. m. har man emellertid anledniing räkna med att även bondeskogsbrruket skall komma i åtnjutande av resuiltatet av arbetsstudieorganens verksaimhet på ett snabbare och mera tillfredsställande sätt. Möjligheterna till yrkesutbildning bör äggnas den största uppmärksamhet. Den rationalisering, som pågår inom skogsb r u k e t , kommer att ställa allt större f o r d r i n g a r på skogsarbetarens yrkeskuinnighet. En av anledningarna till att skogsa r b e t a r e n tidigare har lämnat sitt yrke ha\r varit att skogsarbetet socialt sett offta värderats lågt. Denna underskattniing har emellertid allt mera försvunnilt sedan man kunnat bereda honom fö)rbättrad standard och genom förbättr a d yrkesutbildning skapat ett yrkesnuedvetande hos honom. Det kan emellertid konstateras, att y r k e s k u n s k a p e r n a hos dem som arbetar i sskogen ofta är bristfälliga i många avsetenden och att stort behov av förkovrain föreligger. Viss grundutbildning, säirskilt i arbetsteknik, synes nödvändig föir alla skogsarbetare. Därtill erfordras spteciell utbildning för olika kategorier a v skogsarbetare. Målet är att nå en av:sevärt högre kunskapsnivå och prestationsförmåga än vad man nu finner

hos skogsarbetarna i allmänhet. En väsentlig förbättring av yrkesutbildningen hos de inom skogsbruket arbetande är nödvändig för att minska bristen p å arbetskraft i skogen. Vad beträffar behovet av yrkesutbildning har arbetsmarknadsstyrelsen framhållit bl. a. följande. Skogsarbetets ökade mekanisering medför behov av flera specialutbildade skogsarbetare. Det h a r hittills inte varit möjligt att välja skogsarbetare efter lämplighet, varför ojämnheten inom skogsarbetarkåren är mycket stor. Fortsatt utveckling och rationalisering av skogsbruket är intimt beroende av en planmässig och omsorgsfull arbetskraftsrekrytering. Rekryteringen bör baseras på yrkesorientering, utbyggd yrkesvägledning och yrkesutbildning. Utredningen vill understryka den utomordentliga betydelse, som en utvidgad yrkesutbildning har för att täcka det behov av arbetskraft, som kommer att erfordras för att genomföra de avverkningar, som framdeles blir möjliga. Då under senare tid efter utredningar av skogsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen ökade medel anslagits för att åstadkomma en bättre yrkesutbildning av skogsarbetarna, h a r utredningen inte ansett sig böra framlägga några förslag i detta avseende. Utredningen vill dock framhålla att en ytterligare utvidgning av skogsarbetarnas möjligheter till utbildning är i hög grad önskvärd. Detta behov framträder i synnerhet vid en jämförelse med utbildningsmöjligheterna inom andra yrkesgrenar. Det behövs en samverkan mellan samhället och skogsbruket om man skall nå de önskvärda resultaten. Möjligheterna till yrkesutbildning bör bli föremål för en successiv utbyggnad. Med hänsyn till att skogsbruket i södra Sverige till större del utgöres av bondeskogsbruk är det givetvis av stor

54 vikt att även skogsägarna själva ökar sin yrkesskicklighet genom att utnyttja tillgängliga utbildningsmöjligheter. En så långtgående yrkesutbildning, att skogsägaren själv kan utföra icke endast avverkningsarbetet utan även lämpliga delar av skogsvårdsarbetet är önskvärd. Mycket stora brister föreligger, när det gäller utnyttjandet av vintersäsongen. Ur skoglig arbetsteknisk synpunkt måste den ideala tidsfördelningen av vinterarbetet vara, att huggningsarbetet ulföres under senhösten och förvintern med början i de yngre och medelålders bestånden, innan snö och kyla försvårat fällningsarbetet och barkningen av massaveden, och att körningsarbetet utföres under de för detta arbete gynnsammaste väderleksbetingelserna under högvintern och vårvintern. Avverkningen i den grövre skogen försvåras i mindre grad av vintervädret och dessutom har man vid denna tid på säsongen säkrare kännedom om virkespriserna och därmed bättre möjligheter att göra en förmånligare aptering av det grövre och värdefullare virket. Vintersäsongen utnyttjas emellertid i allmänhet inte på det ideala sätt som nu sagts. Av rapporter, som under ett flertal år lämnats till skogsstyrelsen om avverkningsarbetenas fortgång, framgår att avverkningarna inte brukar komma igång för fullt förrän efter nyår. Detta gäller främst bondeskogsbruket och avverkningarna i södra Sverige. Rapporterna ger inte vid handen, att någon förskjutning av avverkningssäsongen till en tidigare tidpunkt på hösten ägt rum under de år rapporteringen skett. Det står emellertid alldeles klart, att en förlängning av drivningssäsongen i skogen skulle ha en mycket gynnsam inverkan på utnyttjandet av den tillgängliga arbetskraften inom bondeskogsbruket i södra Sverige för avverkningsarbete.

En önskvärd förlängning av avverkningssäsongen har hittills i praktiken stött på stora svårigheter. Utstämplingsarbetet börjar sålunda för närvarande ta fart först efter månadsskiftet september—oktober, vilket medför svårigheter för skogsvårdsstyrelsernas personal att hinna utföra de begärda utstämplingarna under den korta tid som återstår innan avverkningssäsongens början. Betydande fördelar skulle uppnås om kronoskogsauktionerna och prissättningen i övrigt skedde så tidigt som möjligt, varigenom stämplingarna skulle i motsvarande mån kunna tidigare påbörjas. Skogsvårdsstyrelsen skulle därigenom få ökade möjligheter att i önskad tid utföra detta arbete och avverkningssäsongen skulle kunna påbörjas tidigare. Att lösa skogsbrukets arbetskraftsproblem med hjälp av från utlandet överförd arbetskraft torde inte vara möjligt. I regel är det fråga om sådan utländsk arbetskraft som endast för kortare tid står till buds. Ofta besitter den ej heller erforderlig yrkeskunnighet. Även om de utländska arbetarna skulle stanna kvar i landet, står man snart, också när det gäller dem, inför samma problem som beträffande den inhemska arbetskraften: de kan inte hindras att söka andra, mera bekväma och bättre betalda arbeten. Utländsk arbetskraft har emellertid vid vissa tillfällen varit ofrånkomlig för att trygga tillförseln av råvara till skogsindustrin och för utförande av det mest angelägna skogsvårdsarbetet. När det gäller södra Sverige, där bondeskogsbruket dominerar, synes det dock endast i ringa mån vara möjligt att med hjälp av främmande arbetare tillgodose sådan mera tillfällig efterfrågan på arbetskraft. Skogsindustrin är vårt lands viktigaste exportindustri och ett fullständigt

55 utnyttjande av våra skogstillgångar innebär stora möjligheter till en förbättrad levnadsstandard för vårt folk i dess helhet. En av de mest angelägna uppgifterna är därför att skapa sådana betingelser för vårt skogsbruk att dess behov av arbetskraft säkerställes. En

fortsatt rationalisering av skogsbruket, vidgade möjligheter till yrkesutbildning och en förlängning av avverkningssäsongen är enligt utredningens uppfattning de vägar på vilka skogsbrukets arbetskraftsfråga kan lösas.

KAPITEL 5

Möjligheterna att genom val av skötselprogram påverka skogsproduktionens kvantitet och kvalitet

Av de med skogsskötscin sammanhängande faktorer, som kan påverka den framlida virkesproduktionen i södra och mellersta Sverige, är det åtminstone tre, som särskilt torde böra framhållas, nämligen valet av trädslag på olika marker, metoderna vid de nya beståndens anläggning och vård under ungdomsstadiet och de gallringsprogram, som sedermera kommer att dominera skogsskötseln. Det torde från början böra framhållas, att en ingående utredning av dessa stora och svåra frågor icke ännu är genomförbar. Större delen av de nämnda problemen är i själva verket ofullständigt utforskad och för närvarande kan därför endast synpunkter på frågorna anföras och i korthet diskuteras och belysas. Om intet annat sägs avses i fortsättningen med »Södra Sverige» redovisningsområdena: Västsverige, Östra Mellansverige, Smålandslänen och Halland, Skåne och Blekinge (jfr SOU 1952:15, sid. 10). Som bakgrund till det följande erinras om att den ojämna åldersklassfördelningen i detta område har haft en allmän förrådsökning till följd, genom att vidsträckta arealer av yngre åldersklasser vuxit över till medelålders. Ökningen av förråden och den årliga avverkningen torde enligt statens skogsforskningsinstituts avverkningsberäkningar komma att fortsätta åtminstone under en fyrtioårsperiod framåt. Man har därvid tagit hänsyn till önskvärd-

heten alt så vitt möjligt söka åvägabringa en jämn åldersklassfördelning för att därigenom på lång sikt uppnå ökad jämnhet i avkastningen, medan man i övrigt förutsätter, att för närvarande gängse skogsbrukssätt även i fortsättningen kommer att tillämpas. Den utförda avverkningsberäkningen visar, att den årliga avverkningen å skogsmark och hagmark inom södra Sverige beräknas stiga från 3,3 m3 sk/ha under första tioårsperioden till 3,9 m 3 sk/ha under den fjärde tioårsperioden (SOU 1952: 15, 4 kap. tab. 1 och 3 kap. tab. 1). ökningen utgör 0,6 m 3 sk/ha eller 18 procent av första periodens avverkning. Trädslagsvalets betydelse

På mark kännetecknad av samma övre höjd vid 100 år ger granen i södra Sverige enligt professor Henrik Pettersons produktionsundersökningar högre årlig medelproduktion vid 100 år än tallen. Skillnaden är dock mycket större på goda marker (stor övre höjd) än på svaga (låg övre höjd). Av erfarenhet vet man vidare, att granen uppnår större höjd på goda marker än tallen, medan förhållandet är det motsatta på svaga marker. I riksskogstaxeringens rapporter från södra Sverige finner man, att betydande arealer av goda boniteter är bevuxna med ren tall och barrblandskog samt även att stora arealer av svaga boniteter är bevuxna med

57 ren gran och barrblandskog. Genom att föryngra de goda markerna med gran och de svagare med tall torde man således för framtiden kunna öka dessa arealers medelproduklion på lång sikt. Som exempel på trädslagsvalets betydelse kan nämnas följande: Om de rena tallskogarna på I och II boniteter ersätts med gran och de rena granskogarna på VI boniteten och sämre ersätts med tall, kan man enligt de nämnda produktionsundersökningarna vänta sig en genomsnittlig ökning av den framtida medelproduktionen på dessa marker, vilken i sydligaste Sverige, Smålandslänen och Västsverige (de enda län för vilka uppgifter om arealens fördelning på boniteter och trädbestånd är tillgängliga) uppgår till ungefär 6 procent, motsvarande mellan 0,20 och 0,25 m3 sk per år och ha. I denna beräkning ingår Värmlands län, som innehåller små arealer tallskog på god mark men mycket stora arealer granskog på svag mark. Om Värmland utelämnas, blir ökningen för de övriga länen i gruppen mycket betydande, nämligen över 20 procent, motsvarande mer än 1 m 3 sk per ha och år. Det torde böra anmärkas, att kalkylen bland annat bygger på den förutsättningen att boniteten förblir oförändrad vid övergång till annat trädslag. I själva verket har man, som ovan antytts, anledning vänta sig att exempelvis mark som åsatts bonitet VI, när den är bevuxen med gran, efter föryngring med tall skulle uppvisa ett bestånd av högre bonitet. Avlysning av gran från svaga marker spelar därför sannolikt större positiv roll, än vad som framgått av ovanstående. I analogi härmed torde även effekten av att ersätta tallskogar på goda marker med gran vara försiktigt beräknad. De nämnda siffrorna är även av andra skäl mycket osäkra. Bland annat föreligger mycket stora svårigheter att exakt jämföra de

olika boniteringssystem som använts vid riksskogstaxeringen resp. produktionsundersökningarna med varandra. Vidare kan motsvarande beräkningar icke göras för den i södra Sverige viktiga blandskogen, om vars produktionsförhållanden man vet ytterst litet. Avsikten har som nämnts ej heller varit att utreda den mycket komplicerade och ofullständigt klarlagda frågan om trädslagsvalet, utan endast att i den mån omedelbart tillgängliga hjälpmedel medger söka framhäva betydelsen av att vid föryngringen ägna trädslagsvalet stor uppmärksamhet. Detta problem är aktuellt även i fråga om de ädla lövträden, ehuru det är av mindre omfattning och betydelse för södra Sverige i sin helhet än frågan om tall och gran. De ädla lövträden gör sig bäst gällande på de bördigaste markerna, där utrjmime finns för en ökad produktion av ädla lövträd, medan å andra sidan de ädla lövträdsbestånden på sämre mark otvivelaktigt bör ersättas med mindre anspråksfulla trädslag. Medan en minskning av de ädla lövträden på svaga marker torde vara en ekonomiskt fördelaktig åtgärd, är det däremot knappast klarlagt, om detsamma kan sägas om en ökning av dem på de goda markerna. De ädla lövträden når sin nordgräns inom södra Sverige, och ur såväl biologisk som ekonomisk synpunkt befinner de sig därför utanför den optimala delen av sitt utbredningsområde. Kvantitativt sett kan lövträdens virkesproduktion icke mäta sig med granens ens på de bättre markerna, och kvalitativt sett står den ofta tillbaka för det importerade virket. I större delen av södra Sverige utanför bokskogsregionen torde vidare farhågorna för en sjunkande produktion i en andra grangeneration vara i viss mån överdrivna. Mycket talar sålunda för att granen i allmänhet ur ekonomisk syn-

58 punkt bör lämnas företräde framför de ädla lövträden. Emellertid tillkommer det betydelsefulla faktum, att rotrötan på många håll i södra Sverige visat en oroväckande tendens att sprida sig i granskogarna, varigenom det ekonomiska resultatet av granskogsdriften på många håll lider ett visst avbräck. Klarläggandet av rötproblemet erbjuder tyvärr utomordentliga svårigheter och säkra botemedel mot rötan i granbestånd är icke kända. Det anses dock sannolikt, att dess härjningar kan mildras genom att på de bästa markerna i sydligaste Sverige dra upp granen i blandning med ädla lövträd. I övriga fall kan bland annat silvergran, tall eller björk tänkas som inblandning. På många starkt rötinfekterade marker kan man överväga att helt ersätta granen med mera resistenta trädslag, såsom bland annat ädla lövträd, silvergran, lärk eller douglasgran allt efter boniteten. De anförda synpunkterna kan sammanfattas på följande sätt. Någon omedelbar anledning syns icke finnas att förorda en mera allmän övergång från barrskogs- till lövträdsproduktion inom större delen av södra Sverige. Däremot torde det vara lämpligt att söka tillgodose granens och tallens särskilda ståndortskrav, varigenom virkesproduktionen bör kunna ökas. På de medelgoda markerna, där gran och tall är ekonomiskt mera likvärda, kan det vara fördelaktigt bland annat ur rötsynpunkt att dra upp den i biandbestånd. En måttlig inblandning av lövskog i nyanlagda barrskogsföryngringar torde även i allmänhet kunna förordas. Även på goda, starkt rötinfekterade marker bör biandbestånd av gran och tall eller andra mera resistenta trädslag kunna komma i fråga, såvitt icke granen helt kan ersättas av andra trädslag. I sydligaste Sverige erbjuder i båda fallen de ädla

lövträden en utväg. Eljest kan även silvergran, lärk och douglasgran i vissa fall förtjäna beaktande. Vid införande av nya trädslag måste man emellertid till en början ta hänsyn till svårigheten att vinna avsättning för virket, speciellt om detta kräver särskild behandling vid den industriella förädlingen. Silvergranen synes ur denna synpunkt ha vissa fördelar, emedan den torde kunna kokas till sulfit tillsammans med vanlig gran. För närvarande torde det vara omöjligt att säga, om genomsnittligt sett rötan på de goda granmarkerna skulle komma att medföra större nedsättning i det eljest normala, »rötfria», ekonomiska resultatet än den nedsättning, som kan motses vid ökad användning av ädla lövträd och andra mera resistenta trädslag på samma marker. I förhållande till det nuvarande tillståndet torde skillnaden i stort sett icke kunna bedömas som avsevärd, även om den lokalt kan bli betydande.

Plantbeståndens anläggning och vård

Virkesproduktionen I första hand torde böra anmärkas, att stora arealer hagmark och huggningsklass E (skog av onormal sammansättning och i övrigt av beskaffenhet att den snarast bör avverkas), vilka lämnar föga virkesproduktion, finns i södra Sverige. Genom att iståndsätta dessa marker torde man kunna öka medelproduktionen på skogsmark och hagmark per ha och år rätt väsentligt. En betydande ökning torde vidare kunna åstadkommas genom att man successivt ersätter även andra glesa och trasiga bestånd, som icke försvarligt utnyttjar markarealen, med fullslutna sådana.

59 Det h a r kunnat påvisas, att virkeso c h värdeproduktionen i planteringar u n d e r vissa förhållanden är större än i tätt uppkomna naturliga föryngringar, som ej blivit röjda på ett tidigt stadium. E h u r u frågan om röjda sådders och röjda naturliga föryngringars utveckling är otillräckligt utforskad, speciellt i fråga om södra Sverige, kan det dock anses klarlagt, att dylika bestånd i allt väsentligt utvecklar sig på likartat sätt som planterade bestånd. Anläggningssättet spelar således i och för sig icke någon avgörande roll för den framtida produktionen. I fråga om naturliga föryngringar är därvid naturligtvis en förutsättning, att de från början är så plantrika att de efter röjning erhåller ungefär samma plantantal och stamfördelning som kulturerna. Detta kan ofta uppnås genom markberedning. De ovan berörda frågorna är som nämnts ännu icke i tillfredsställande grad klarlagda. Vår nuvarande kännedom om dem synes likväl berättiga till följande allmänna uppfattning: På de marker, som icke redan är kultiverade eller plantröjda, bör en övergång till plantering eller till sådd med efterföljande plantröjning eller slutligen till naturlig föryngring med tidig plantröjning kunna medföra en betydande ökning av den framtida virkesavkastningen. I sistnämnda fall torde av skäl, som ovan nämnts, den naturliga föryngringen ofta böra underhjälpas genom maskinell markberedning. Vill man närmare söka belysa storleken av den väntade produktionsökningen, kan detta ske med hjälp av professor Henrik Pettersons produktionstabeller. Flera av de tabeller, som är av betydelse för frågans belysning, måste dock enligt professor Petterson betraktas som av ett eller annat skäl svagt grundade. Material har bland annat saknats för planterad tall och naturligt föryngrad (icke

planterad) gran i södra Sverige. Med uttrycklig reservation för den osäkerhet, som har uppstått genom de bedömningar och konstruktioner, som måst tillgripas såsom ersättning för dessa brister i materialet, har det framgått, att planterad gran visar en årlig medelproduktion vid 100 år, som på bättre marker uppgår till 18 procent mer än i motsvarande oröjda naturföryngringar med samma utgångsläge och skötta enligt samma gallringsprogram. På svagare mark är detta procenttal 16. För tall är de motsvarande procenttalen 14 resp. 12. Röjda sådder och naturföryngringar torde enligt vad tidigare sagts kunna uppnå samma produktion som planteringar. Plantering eller plantröjning medför således på samma tid en massaproduktion, som ligger 12—18 procent högre än vid naturlig föryngring utan plantröjning. Till denna ökning av massaproduktionen kommer den ekonomiskt viktiga fördelen att planteringar och röjda föryngringar på samma tid u p p n å r grövre medeldimension än oröjda naturföryngringar eller om man vill uttrycka det så, u p p n å r samma dimension som naturföryngringar på kortare tid. Gran på god mark når sålunda t. ex. vid 50 år 2,9 cm grövre medeldiameter på bark. Vid 100 år är medeldiametern 4,8 cm, d. v. s. nära 2 tum grövre. Planteringarna når den dimension som de oröjda föryngringarna besitter vid 50resp. 100-årsåldern ungefär 10 år tidigare, eller vid 41 resp. 90 år. Tidsvinsten för tall är av ungefär samma storlek. Till följd av den snabbare dimensionsutvecklingen i planteringar och röjda plantbestånd skördar man grövre och värdefullare virke i dessa än i andra bestånd redan från och med första gallringen. Vidare utfaller skördarna tidigare, vilket i hög grad förbättrar skogsbrukets lönsamhet. Den ekonomi-

60 ska förbättringen kan inte för närvarande belysas med material från södra Sverige, men ett exempel från norrländsk tallskog torde dock ha intresse i sammanhanget. På god tallmark (H 100 = 28 m) ger planteringar (och röjda sådder) vid en räntefot av 3 procent ett nuvärde av alla framtida nettoavkastningar, som är mer än 2 gånger så stort som nuvärdet i täta, oröjda naturföryngringar med 10 års föryngringstid. Tidigt röjda naturliga föryngringar torde ge i det närmaste samma resultat, om de grundläggs under skärmställningar, som kan betala markräntan under föryngringstiden. I södra Sverige är dock 10 års föryngringstid i allmänhet för mycket. Om vi antar, att föryngringstiden bortfaller helt, ger planteringen likväl ett omkring 1,6 å 1,7 gånger så stort nuvärde som de täta, oröjda naturföryngringarna. I södra Sverige torde nuvärdesökningen därför kunna beräknas uppgå till 60 å 80 procent av nuvärdet utan röjning. Ur ekonomisk synpunkt står således på lång sikt mycket att vinna på en rationellt skött föryngringsverksamhet. På grund av den snabbare dimensionsutvecklingen och de förkortade tiderna är vinsten vida större än den, som härflyter endast ur en ökning av massaproduktionen. Det har redan förut framhållits, att denna ekonomiska förbättring inte nödvändigtvis förutsätter kalhuggning med sådd eller plantering. Även olika former av naturlig föryngring kan leda till samma goda resultat. Det är därvid dock nödvändigt, att den naturliga återväxten är fullgod och att den från början vårdas på ändamålsenligt sätt genom plantröjning. För att verkligen uppnå en fullgod naturlig föryngring måste man emellertid även i södra Sverige i många fall tillgripa hjälpåtgärder, framför allt markberedning.

Kvalitetsfrågor Kvalitetsproblemens betydelse torde framträda starkast i fråga om sågtimmer av tall. På kvaliteten inverkar många faktorer, bland vilka främst bör nämnas markens bonitet, årsringsutvecklingens och kvistrensningens gång. God bonitet medför grövre kvistar, varigenom kvistrensningen fördröjes. Detta resulterar i lägre krongräns- och torrgrenshöjd och försämrad kvalitet vid samma timmerdimension. Kvalitetssynpunkten stöder således den tidigare framförda uppfattningen, att tallen icke lämpar sig särskilt väl för de högsta boniteterna. Av betydelse för timmerkvaliteten är vidare en jämn årsringsutveckling utan snabba övergångar från fina till breda årsringar. Denna kvalitetsegenskap kan liksom kvistrensningen påverkas av skogsskötselåtgärder. I täta plantskogar, som gallras först framemot 30—40-årsåldern, tillbakahålles årsringsbredden, till dess den efter första gallringen hastigt ökar. Den härigenom uppkommande ojämnheten torde sannolikt kunna motverkas genom tidig plantröjning, som häver trängselverkan och möjliggör en jämn årsringsutveckling. Genom att något fördröja plantröjningen och göra den måttligt hård bör man vidare kunna undvika att på de bättre markerna i ungdomsstadiet få extremt breda årsringar. Härigenom vinnes också en i viss mån förbättrad kvistrensning och finare kvistbildning, vilket är av vikt, emedan beståndets framtida kvalitetsdaning grundlägges just under denna tid. Alla dessa frågor är dock otillräckligt eller icke alls utredda. Slutligen torde man i stamkvistning ha ett verksamt medel att grundlägga en högklassig timmerkvalitet hos de träd (ca 300—400 st./ha), som man avser skola stå kvar till dess timmerdimension uppnåtts. Uppkvistning så ti-

Gl d i g t som möjligt till en stocklängds höjd synes så vitt nu kan bedömas vara det säkraste medlet att uppnå god kvalitet. Därigenom blir man även mindre ber o e n d e av boniteten och kan mera fullständigt tillgodogöra sig plantröjningens fördelar. Det förtjänar nämnas i detta sammanhang, att den sydsvenska tallens anlag för kvistighet till stor del anses vara ärftligt betingad. Det är därför ofta mycket svårt att genom täta kulturer utan plantröjning och kvistn i n g framtvinga en kvistren, högklassig kvalitet. I regel torde försök i denna riktning icke utfalla ekonomiskt gynnsamt, i det att kulturkostnaden blir stor och diametertillväxten svag, samtidigt som resultatet är rätt osäkert. I fråga om stamkvistningens ekonomi saknas dock tyvärr moderna undersökningar. De synpunkter som ovan framhållits med hänsyn till tallen gäller väsentligen även för granen. I korthet sammanfattat innebär de, att man genom lämpligt trädslagsval, moderat plantröjning samt vid behov stamkvistning torde ha möjligheter att producera fullt tillfredsställande timmerkvaliteter i södra Sverige. Cellulosautbytet per kbm massaved påverkas av ett stort antal faktorer, vilkas verkan och svåröverskådliga inbördes sammanhang icke närmare kan avhandlas här. Fullbordade undersökningar föreligger för övrigt endast ifråga om gran. Beträffande tallmassans kvalitet föreligger ännu inga resultat. Av intresse ur skogsskötselsynpunkt är framför allt cellulosautbytets och cellulosakvalitetens samband med årsringsbredden och torrvolymvikten, vilka kan påverkas av skogliga åtgärder. Cellulosautbytet från d e n nuvar a n d e granen i södra Sverige ligger genomsnittligt något högre än för granen i norra Sverige. Sambandet mellan

utbyte och årsringsbredd eller torrvolymvikt är dock enligt mera ingående analyser så starkt, att klimatlägets positiva inflytande kan neutraliseras, om skillnaden mellan södra och norra Sverige i fråga om dessa variabler blir för stor, d. v. s. närmast om årsringsbredden i södra Sverige tillätes bli alltför stor i förhållande till vad den samtidigt är i norra Sverige. I fråga om sulfitmassans kvalitet visar d e n n u v a r a n d e sydsvenska granen genomsnittligt större rivstyrka, men mindre sprängtryck och slitlängd än den nordsvenska. Kvalitetsegenskaperna väger därför snarast över till förmån för den norrländska granen om än inte starkt. Emellertid torde som förut nämnts årsringsbredden och därmed torrvolymvikten i viss mån kunna påverkas av skogsskötseln. Vad som härigenom kan vinnas i fråga om cellulosautbytet och dess kvalitet torde det dock vara svårt att bedöma utan speciella undersökningar. Omdömesmässigt sett syns dock inga allvarliga nackdelar vara förenade med skogen i södra Sverige ur massavedsproduktionens synpunkt. Gallringsprogramet

Många av beståndets senare utvecklingsmöjligheter har tillskapats eller grundlagts redan under tiden före första gallringen. För att utnyttja dessa möjligheter på ändamålsenligt sätt måste man sköta beståndet genom gallringar ända fram till dess avveckling. Beroende på vilket gallringsprog r a m , som därvid väljes, kan utvecklingen ledas i olika riktningar. Konsekvenserna av olika gallringsprogram kan för närvarande endast belysas för självsådd norrländsk tall, för vilken professor Henrik Petterssons produktionsundersökningar lämnar upplysningar, som torde kunna tjä-

62 na till viss vägledning även i fråga om södra Sveriges barrskogar. Undersökningarna avser likåldriga bestånd. Analogivis torde dock resultaten kunna tilllämpas även vid mer eller mindre blädningsartad skogsskötsel. Det kan anses klarlagt, att starka gallringar sänker massaproduktionen. Å andra sidan befordrar de dimensionsutvecklingen, så vitt de icke systematiskt ingriper i beståndets grövre diameterklasser (höggallring). Emedan grövre virke ger högre ekonomiskt netto per kubikmeter än klenare, är det klart att det i olika fall ekonomiskt ändamålsenliga gallringsprogrammet endast kan framkomma såsom resultat av en för hela omdrevstiden genomförd värdeberäkning. Sådana beräkningar har ännu endast utförts i några få fall, och det är därför på frågans nuvarande ståndpunkt knappast möjligt att i detalj siffermässigt väga olika gallringsprograms för- och nackdelar mot varandra. Emellertid har det otvetydigt framgått, att en beståndsvård, som kännetecknas av relativt starka gallringar insatta med lagom mellanrum, leder till goda ekonomiska resultat och förbättrad lönsamhet. Det torde böra framhållas, att omkring hälften av hela virkesskörden på ett hektar under en omloppstid tas ut genom gallring. Genom att nettovinsterna vid gallringarna utfaller tidigt, kommer dessa att spela en mycket stor roll för skogsbrukets ekonomi, ofta till och med en större roll än själva slutavverkningen. Underlåtenhet att väl sköta gallringarna måste därför starkt framhållas som ett allvarligt felgrepp i skogsskötseln. Det är naturligt att beståndet under de tidigare skedena av sin utveckling endast eller till väsentlig del lämnar utbyte av massaved. Även sedan beståndet uppnått timmerdimension, utfaller ändå en del av skörden från

varje enskilt timmerträd i form av massaved. Möjligheterna att regionalt åstadkomma större förskjutningar i proportionerna mellan timmer och massaved är därför relativt begränsade. Visserligen kan man t. ex. genom svaga gallringar tillbakahålla dimensionsutvecklingen och därigenom något öka skördarna av massaved, men så länge klen massaved ger avsevärt sämre netto än grövre massaved och timmer, kan detta knappast vara ekonomiskt. Å andra sidan leder mycket starka gallringar till grova slutdimensioner, men genom de kraftiga gallringsuttagen, till stor del bestående av massavedsdimensioner, däremot icke till ökning av timrets totala kubikmassa. Förlängning av omloppstiden utöver den ekonomiskt optimala leder till en relativ ökning av timmermängden, men samtidigt till nedsatt lönsamhet. Vid förkortning av omloppstiden åter ökar massaveden, men åtföljes av försämrat ekonomiskt resultat. För en närmare utredning av dessa skötselåtgärders inverkan i olika avseenden fordras som nämnts ingående ekonomiska kalkyler, som emellertid för närvarande icke kan genomföras. Den gränsdimension, vid vilken det under normala förhållanden blir mera lönande att ta ut timmer än massaved, påverkas givetvis av avsättningsmöjligheterna och prisbildningen för de olika sortimenten, ävensom av transportkostnaderna, och man torde få utgå ifrån, att den ekonomiska skogsskötseln i varje enskilt fall självmant anpassar sig därefter. Med hänsyn till att skogens produktion av naturliga skäl är sorterad, synes det därför vara lyckligast, om båda dess huvudprodukter blir objektivt värderade. Undervärdering av ett sortiment, t. ex. genom brist på avsättning eller av andra orsaker, måste i längden leda till en försämring av skogsbrukets ekonomi.

63 Det nämndes tidigare, att man genom plantröjning och stamkvistning kunde tänkas påverka kvalitetsdaningen i gynnsam riktning samtidigt som massaoch värdeproduktion ökas. Det vore måhända icke orimligt att i dessa båda åtgärder tillsammans med en effektivt skött gallringsverksamhet se ett medel till förbättring av skogsskötselns ekonomi. Plantröjningen måste komma tidigt och ske med hänsyn till plantornas fördelning, storlek och utseende. Kvistningen kommer senare och kan och bör helst göras i två etapper. Vid den första kan de utsedda framtida kvalitetstimmerträden frihuggas lagom starkt så att de får något bättre utvecklingsmöjligheter, än de eljest skulle haft. Kvistningen fullbordas senare vid den andra etappen. Man får på detta sätt ett för-

råd av förstklassigt timmer utan att, så vitt man nu kan bedöma, förlora i massavedsproduktion. Självfallet innebär detta skötselalternativ icke, att gallringen i områdena mellan huvudstammarna kan försummas, ej heller att alla okvistade träd nödvändigtvis måste gå som massaved eller att alla kvistade träd blir timmer. Under beståndets utveckling inträffar alltid händelser och förändringar, som nödvändiggör fortlöpande modifikationer i skötseln. Som förut antytts är det emellertid tyvärr så, att kännedomen om grundfakta i dessa frågor är ytterst bristfällig. Utökad och fördjupad forskning torde därför vara det första steg, som måste tas för att vinna en bättre uppfattning om vad som kan uppnås i dessa avseenden och hur det bör ske.

KAPITEL 6

Rundvirkestransporterna i södra Sverige

Med avseende på transporten av rundvirke från skogen till förädlingsverket kan Sverige uppdelas i två områden, ett nordligt och ett sydligt, inom vilka skilda transporttekniska förutsättningar råder. Inom det nordliga området, omfattande förutom hela Norrland även Dalälvens, Värmlands- och Dalslandsälvarnas vattensystem, föreligger utomordentligt goda förutsättningar för flottning: stora älvar, som börjar i fjällen vid vår västra gräns och slutar vid Bottenhavet i oftast väl skyddade mynningar, gynnsamma topografiska och klimatologiska förhållanden, som ger en lämplig vårflod med relativt riklig vattenföring under hela sommaren o. s. v. I det söder härom belägna området är topografi och klimat annorlunda och lösflottning av virke förekommer för närvarande endast i undantagsfall. Dessa förhållanden har ända sedan vår skogsindustris egentliga uppbyggnadstid till senaste tid satt sin prägel på skogsindustrins lokalisering och struktur. Sedan denna uppbyggnadstid — för 50—100 år sedan — har endast en ringa nyetablering av fabriker kommit till stånd. Transportteknikens utveckling — framför allt landsvägstransporternas genombrott under de senaste decennierna — har påtagligt förändrat transportmöjligheterna, ett förhållande som säkerligen kommer att inverka vid en expansion av skogsindustrin.

Transportförhållandena

En granskning av rundvirkestransporterna i södra Sverige kan vara givande att göra mot bakgrunden av transportförhållandena i norra Sverige. I Norrland, Dalarna och Värmland flottas årligen normalt en kubikmassa av 13—14 milj. m 8 f u. b., vilket motsvarar mer än hälften av den totala avverkningen. Om hänsyn tages till den lokala förbrukningen av virke, framgår att den övervägande delen av den för industriell förädling använda råvaran transporteras i vattendragen till fabrikerna. De flottade kvantiteterna visar ingen tendens att minska. Det är troligt, att — även om flottningen relativt sett kommer att gå tillbaka något — den flottade volymen i absoluta tal kommer att stiga speciellt i mellersta och övre Norrland i den mån som det förbättrade skogliga tillståndet medger ökade virkesuttag och kustindustriernas kapacitet anpassas härefter. Däremot h a r flottningen u p p h ö r t i många småvattendrag och ersatts med bil- eller traktortransport. Denna anpassningsprocess är säkerligen endast påbörjad. Transportflödet i det nordliga området är »enkelriktat» och lättöverskådligt — virket går från fjällkedjan mot kustindustrierna. Av statistik från virkesmätningsföreningar och flottningsföreningar kan man snabbt erhålla en överblick över industrins virkesförsörj-

65 ning. Fabrikerna har sina naturliga de föror genom Kalmarsund. Dessa fångstområden och har i allmänhet ut- transporter kommer att närmare kombyggts till en kapacitet, som någorlunda menteras i ett efterföljande avsnitt. k o r r e s p o n d e r a r mot resp. fångstområ- Det kan emellertid redan nu nämnas, att även transporter från Mälarbäckenet dens avkastningsförmåga. Avvikelser från denna regionala balans finns dock. kan försiggå med lastbil till Mälaren, Norrbotten är ur råvarusynpunkt ett varifrån bogsering kan ske till indusöverskottsområde, medan Sundsvalls- trier belägna vid ostkusten. Västkusten, distriktet åtminstone hitintills varit ett som med undantag för Bohuslän och underskottsområde. Utjämningar mel- Göteborgsområdet har en så gott som lan under- och överskottsområden av helt oskyddad kust, torde ej kunna komtillfällig eller varaktig karaktär sker ma ifråga för havsbogseringar, annat än för kortare lokala transporter. — Det p å ett i stort sett ändamålsenligt sätt är även tänkbart, att vissa av de större genom havsbogsering längs kusten. insjöarna skulle kunna användas för Långtransporter på lastbil eller järnväg är av relativt ringa omfattning. Sålunda virkesbogsering i större omfattning än fraktades enligt en undersökning år vad nu sker. Med vattentransportcr i buntar är 1952 1 under månaderna mars, april samt september och oktober totalt i riket ibland förbundet ett förhållande, som 7 485 ton r u n d v i r k e med lastbil längre kan vara av stort värde i vissa sammanavstånd än 100 km. Härav kom på Norr- hang, nämligen att man har möjligheter land samt Kopparbergs och Värmlands att — utan större kostnad för lagringslän endast 587 ton, motsvarande 8 pro- utrymme och virkesvård — förvara virke i avvaktan på förädling. Som exemcent av den totala kvantiteten. I södra Sverige — alltså Sverige söder pel h ä r p å kan nämnas, att ett av de om Dal- och Klarälvarnas vattenområ- största massavedsförbrukande företagen den — blir bilden genom industrins i södra Sverige, beläget vid ostkusten, struktur och lokalisering mera kompli- helt saknar vedgård. Den lokala virkescerad. De tydligt avgränsade »naturli- tillförseln sker med bil, vars last tas in ga» transportområdena saknas. Sågver- direkt i fabriken. Denna tillförsel komken är mindre men desto talrikare och pletteras i mån av behov med dit bogsemassa- och pappersindustrierna ligger rat virke, som lagrats i bogseringsbunmer eller mindre jämnt utspridda, till tarna. Av det sagda har framgått, att långstor del i inlandet. Även om älvflottning i större utsträckning saknas i södra Sve- transporterna av virke i södra Sverige rige bör observeras, att framför allt vis- måste ske med lastbil eller järnväg, med sa delar av kusten och en del sjöar och undantag för områdena närmast ostvattendrag är mycket lämpade för rund- kusten och Mälaren, från vilka transport virkestransporter genom bogsering i från flottläggningsställen vid strand bilhavsflottar eller i s. k. bilbuntar. Även ligt kan ske till kustindustrier på avsetransport med skuta eller liknande far- värda avstånd. tyg bör uppmärksammas. Hela ostkusten söder om Gävlebukten ända ned till Kostnaderna för olika transporter Det kan vara av intresse, att redan Hanöbukten är utomordentligt väl lämnu ge en överblick över kostnaderna pad för virkesbogsering även om vissa 1 svårigheter föreligger vid passage av Industriens utredningsinstitut. Svenskt vissa avsnitt, exempelvis för nordgåen- transportväsende. Sthlm 1952. 5— 605023

66 Kr. per mM. ub. 12T . Traktortrp. rå massav.

10 H

6-

UHavsboQserinQ

2-

r. Norrl. söderut 0 10 Fig. 1. Diagram

40 mil Transportsträcka

ulvisande transportkostnadens stegring vid ökad våglängd för olika transportmetoder.

för olika transporter. Det bör härvid observeras, att dessa kostnader för ett och samma transportmedel kan förete en avsevärd variation till följd av skiftande betingelser för transporten. Redogörelsen här nedan har så vitt möjligt tagit sikte på normala förhållanden. Av fig. 1 framgår hur kostnaden för olika transporter stiger vid en ökande våglängd. Det har förutsatts, att alla fordon varit lastade och färdiga för start, där resp. kurvor börjar vid 0 km. Kurvorna visar alltså de olika transportmetodernas »känslighei» för en ökning av våglängden och tjänar här endast syftet att lämna vägledning vid en bedömning av dessas lämplighet för korta, medellånga och långa transportavstånd. Emellertid är kostnaden för lastning och iordningställande av lasten olika för olika transporter. Härtill kommer att valet av transportmetod i regel påverkar även kostnaden för den föresående

transporten och ofta också lossningsoch mottagningskostnaden vid fabrik. Ett obegränsat antal alternativ finns härvidlag. En jämförelse mellan några transportmetoder för några normalfall kan dock vara av värde. Härigenom erhålles en ungefärlig uppfattning om, vid vilka vägavstånd gränserna mellan de olika transportmetodernas användbarhet ur ekonomisk synpunkt ligger. Jämförelse hjultraklor — lastbil. Enär traktorn är billigare än lastbilen under väntetiden vid lastning samt lasthöjden på traktorvagnen i regel är något lägre än på lastbilen, blir lastningen av virket på traktorfordonet vanligen något billigare. Beträffande anknytningen till närmast föregående transport särskiljes tre fall: a) hjultraktorn hämtar virket från upplag vid bilväg och transporten sker helt på bilväg;

67 K.n per m 3 f. ub. 1'.2Traktortrp,.rå massav 10-

8-

6-

«,-

Q 1 Fig. 2. Jämförelse

3 A mil Transportsträcka

mellan kostnaderna för lastbilstransport och olika former av hjultraktortransporter.

b) hjultraktorn »går in» på basvägar i skogen och förkortar — och förbilligar — härigenom hästkörningen (jämfört med framkörning till bilväg); c) hjultraktorn »går in» i skogen och hämtar virket direkt vid stubben, kör ut till bilväg och fortsätter transporten direkt ( f. n. endast möjligt i lätt t e r r ä n g ) . I fig. 2 återges denna kostnadsjämförelse. Det framgår av diagrammet, att ju närmare stubben traktorn kan komma i förhållande till lastbilen, desto mer konkurrenskraftig är hjultraktorn vid landsvägskörning. Endast i undantagsfall torde det emellertid vara ekonomiskt att utföra traktortransporter på längre avstånd än 20 km. Jämförelse lastbil — järnväg. Det vanligaste utgångsläget är, att virket fram-

köres med häst till bilväg, varifrån det kan vidaretransporteras antingen med lastbil direkt till fabrik eller med lastbil (eller traktor) till järnväg för vidare befordran till fabrik. Vid jämförelsen bör därför järnvägstransporten belastas med en »fast» begynnelsekostnad för framkörningen (exkl. lastning vid bilväg) samt omlastning på järnvägsvagn. Beroende på hur de tre punkterna — lastningsplatsen vid bilväg, järnvägsstationen och fabriken — ligger i förhållande till varandra samt hur bilvägar och järnvägar sammanbinder dessa punkter, kommer i olika fall transportvägarnas verkliga längd att skifta. I jämförelsen i fig. 3 har dock förutsatts, att bilkörningsvägen från skogen till industrin är densamma som avståndet från järnvägsstationen till fabriken. Järnvägstransporten har enligt ovanstående som »fast» begynnelsekostnad belastats med framkörning med lastbil till järnväg 10 km samt omlastning

68 Kn per m 3 f. ub. 14 T

Lastbilstrp. torr massav.

10Järnvä^sfrp. inkl. framkörninö med bil till järnväg samt omlasfnin^. förr rnassaved.

8-

4-

2-

0 10

20mil Transportsträcka

Fig. 3. Jämförelse mellan kostnaderna för lastbilstransport och järnvägstransport av torr massaved. (I kostnaderna för järnvägstransport ingår jämväl kostnaderna för framkörning med bil till järnväg och för omlastning.) mellan lastbil och järnvägsvagn. 1 Enligt dessa förutsättningar ligger skärningspunkten mellan de två transportalternativen vid ca 90 km men det framgår, att skillnaden i kostnad är relativt ringa vid transportavstånd mellan 5—15 mil. Det torde sålunda kunna förekomma, att vid avstånd upp till 150 km eller längre biltransporter kan vara mera ekonomiska än järnvägstransporter likaväl som järnvägstransporter på 50 km eller därunder understundom kan vara motiverade. Det kan tilläggas, att de valda förutsättningarna ger ett resultat, som kanske är något gynnsammare för järnvägstransporterna än vad liknande kalkyler i praktiken visar. Lastbilens konkurrenskraft på längre avstånd kan även väntas öka i den mån som större fordonsenheter kommer i bruk.

Jämförelse järnvägstransport — lastbil — havsflottning i bilbunt — havsflottning i särskilt flottlagda buntar. Under senare år har man i stegrad omfattning börjat bogsera virke i s. k. bilbuntar. En lastbils hela last — med sammanhållande kättingar — tippas härvid i vattnet och dessa buntar kopplas senare ihop till större släp för vidarebogsering. Vid framkomst till fabrik kan dessa buntar — om vissa anordningar finns — vara till nytta vid mottagning och lagring av virket. Det konventionella förfarandet vid havsbogsering innebär, att större flottar hopfogas av mycket stora och långa buntar, som lagts av enskilda timmerbitar i härför särskilt 1 Vid beräkning av kostnaderna för järnvägstransporter har SJ:s taxa 13 minskad med 20 procent använts. Den torra massavedens Vikt har satts till 400 kg/m3t.

69 Kr. per rn-H. ub 12'

10 -

8 -

6 -

L -

lo"

30 AOmil Transportsträcka

Fig. 4. Jämförelse mellan kostnaderna för a) lastbilstransport av rå massaved, b) lastbilstransport av torr massaved, c) järnvägstransport av torr massaved inkl. framkörning med bil till järnväg och omlastning, d) havsbogsering i flottlagda buntar inkl. framkörning med bil, flottläggning, rangering m. m., e) havsbogsering i bilbunt, inkl. framkörning med bil, rangering m. m.

byggda flottläggningsverk. Denna senare metod är ännu den vanligaste och förekommer speciellt på långa bogseringsavstånd, bl. a. av den orsaken, att havsflottarna erhåller en lämpligare form, som ger lägre dragmotstånd, varigenom större kvantitet kan tagas i varje släp. Havsflottning i bilbunt är således för närvarande en transportmetod för korta bogseringar. Med »korta» bogseringar avses här transportavstånd på 20—30 mil. Det är dock tänkbart, att bilbuntsmetoden genom tekniska förbättringar kan komma att utsträckas även över längre transportavstånd. Transportalternativen jämförs i fig. 4. I figurtexten har även de valda förutsättningarna för de olika alternativen angivits. Det framgår, att havsflottningen, särskilt när den utföres i bilbunt, är en synnerligen billig transport. Härtill kommer att även obarkat barrvirke kan

transporteras på detta sätt utan att sådana sjunkningsförluster uppstår, som är vanliga när obarkad massaved lösflottas. Havsflottning av björkmassaved h a r även börjat ske i större skala under senare år. Erfarenheterna är i huvudsak gynnsamma men det torde ännu vara för tidigt att avgöra c m metoden kan komma att få en mera omfattande användning. Sålunda saknas exempelvis tillräckliga erfarenheter från södra Sverige. De i det föregående gjorda jämförelserna ger anvisningar om inom vilka ungefärliga räjonger olika transporter är ekonomiska. Det framgår således, att lastbilstransporterna i allmänhet är att föredraga på avstånd understigande 8—10 mil samt att virke från en ganska bred räjong längs hela ostkusten och i Mälarbäckenet med fördel kan havsbogseras till en kustindustri, därest vir-

70 Fig. 5. Karta utvisande de områden i södra Sverige, som ligger inom en 5-milsräjong från granmassavedsförbrukande industrier.

ket skall transporteras längre avstånd än 4—5 mil. Mot denna bakgrund har följande två utredningar utförts, för att närmare belysa med massavedstransporterna förbundna frågor: vilka områden i södra Sverige ligger inom resp. utom massaindustriernas bilkörningsräjonger?

hur stora områden erfordrar de befintliga industrierna vid nuvarande kapacitet under förutsättning att de erhåller en viss kvantitet virke per hektar? Massaindustriernas bilkörningsräj onger

Den första frågan belyses av kartorna fig. 5 och 6, där för de fabriker, som

71 Fig. 6. Karta utvisande de områden i södra Sverige, som ligger inom en 5-milsräjong från tallmassavcdsförbrukande industrier. förbrukar gran- resp. tallmassaved, inlagts en »hemmaräjong» i form av en cirkel med 50 km radie. 1 Det »fågelvägsavstånd» av 50 km från skogen till fabriken, som cirkeln ger från sin periferi, torde motsvara en maximal körsträcka av ca 70 km på landsväg, d. v. s. sådana avstånd, där järnvägstransport kan börja övervägas.

De vita fläckar, som finns på kartan, utgör således sådana områden från vilka långtransporter annat än på lastbil särskilt kan komma ifråga. Kartan, fig. 5, som avser granmassaveden, ger vid handen att det framför allt är följande om1 Vissa mindre fabriker utan större betydelse i detta sammanhang har ej medtagits.

72 råden, som ligger på långt avstånd från granmassavedsförbrukande fabriker: 1) hela Skåne söder om en linje mellan Ängelholm och Kristianstad; 2) ett område i Västergötland, som ungefärligen begränsas av bandelarna Limmared—Borås, Borås—Herrljunga, Herrljunga—Falköping och Falköping—Limmared; 3) ett område på gränsen mellan Småland och Östergötland (berörande Dals, Lysings, Göstrings, Kinda och N:a Tjusts h ä r a d e r ) ; 4) ett område i Södermanland mellan Nyköping—Flen—Strängnäs och Trosa; o) Uppsala län utom dess norra och östra delar. De här angivna områdena är dock relativt små. Vid en ökning av radien för resp. industriers »hemmaräjonger» från 50 till 60 km försvinner de till allra största delen med undantag för södra Skåne, varifrån avstånden till närmaste fabrik är betydande. Som tidigare påpekats kan massaved från sådana områden som N:a Tjusts härad, Nyköping —Trosatrakten samt Mälarbäckenet även transporteras sjövägen. Motsvarande karta för tallmassaveden (fig. 6) företer en annan bild. Här täcks av sulfatfabrikernas hemmaräjonger endast en m i n d r e del av södra Sverige, nämligen ett 7—8 mil brett område från Jönköping i n o r r till Hässleholm i söder samt ett ungefär lika brett band från Västervik—Valdemarsvik i sydost över centrala Östergötland, Närke och norra Västergötland upp mot västra Bergslagen i nordväst. Av den här genomförda granskningen torde den slutsatsen kunna dragas, att det — med undantag för södra och mellersta Skåne — endast finns smärre skogsområden i södra Sverige, som ligger utanför den räjong, där järnvägstransport enligt nuvarande taxor skulle

medföra en påtagligt sänkt transportkostnad för granmassavcden. Enligt detta betraktelsesätt skulle alltså granmassaveden företrädesvis transporteras med lastbil samt genom havsbogsering. Annorlunda förhåller det sig för tallmassaveden. Stora delar av södra Sverige ligger här på så långa avstånd från närmaste sulfatfabrik, att lastbilstranport är utesluten. Detta gäller t. ex. Halland, Bohuslän, Västergötland, betydande delar av östra Småland, Blekinge, Södermanland, Uppland och Västmanland. Vad som ovan sagts om tallmassaved torde även i huvudsak gälla för björkmassaved. Härav skulle följa, att ett påtagligt behov av järnvägstransport av tallmassaved och björkmassaved skulle föreligga. Emellertid torde det för ögonblicket vara så, att ett visst överskott på tallmassaved finns i hela Sverige med påföljd, att de befintliga tallmassavedsförbrukande industrierna kan täcka sitt vedbehov från en hemmaräjong och alltså ej behöver bedriva sina köp på mycket långa avstånd från fabrik. Ett förverkligande av de planer på uppförande av nya sulfatfabriker, som för närvarande föreligger, kommer givetvis att förändra avsättningsförhållandena för betydande områden men det vill synas, som om vissa områden, exempelvis Skåne, Halland, Bohuslän, västra Västergötland samt delar av Södermanland, Uppland och Västmanland fortfarande skulle vara i det läget att järnvägstransporter vore motiverade. Likaså torde det knappast vara troligt att så många fabriker i södra Sverige i framtiden kommer att förbruka björkmassaved, varav följer, att betydande kvantiteter av detta sortiment — liksom kanske även av det klenvirke, som kommer att användas som industriråvara — kommer att behöva transporteras långa avstånd på järnväg.

73 Fig. 7. Karta utvisande de försörjningsräjonger som vid nuvarande avverkning och vid en produktion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av granmassaved. (Räjonger för dalslandsindustrierna är ej inlagda på kartan.) Produktionskapacitet och försörjningsområden

I den hittills genomförda granskningen har ingen hänsyn tagits till de olika fabrikernas kapacitet. Vad som visats är endast vilka och hur stora skogsområden, som ligger utanför en hemmaräjong med 5 mils radie från fabriker-

na. Denna överblick är således mycket schematiserad och överensstämmer varken med det sätt varpå transporten bedrivs eller med det sätt på vilket den borde kunna bedrivas. För att erhålla en något mera riktig uppfattning om h u r transporterna med nuvarande avverkningar och industrikapacitet idealt

74 skulle tänkas kunna ske, har en beräkning 1 utförts över hur omfattande områden de befintliga fabrikerna behöver för att vid den nuvarande avverkningen trygga sin råvaruförsörjning. Tillvägagångssättet för denna beräkning beskrives i detalj i Bilaga F. Resultaten framläggs här på det sättet att för resp. fabrik — eller grupp av närbelägna fabriker — utlagts ett cirkulärt område, som är så stort, att de nuvarande avverkningarna av massavedssortimentet inom detta område motsvarar behovet för fabriken (eller gruppen av fabriker) av ifrågavarande sortiment. Av figurerna 7 och 8, som avser gran- resp. tallmassaveden, framgår, att ett antal cirklar — i vissa fall brutna av vattenområden — erhålls. I de fall två dylika cirklar delvis täcker varandra innebär detta en överlappning av två fabrikers försörjningsområden, för vilken den ena eller den andra fabriken — eller båda — måste söka kompensation genom utvidgning av sin försörjningsräjong åt ett annat håll. De här framlagda båda kartorna ger givetvis endast en ytterligt schematiserad geografisk bild av balansen mellan industriernas kapacitet och härför erforderliga försörjningsområden. Ett närmare studium av dessa kartor torde dock i någon mån klarlägga de svårigheter, som i praktiken för närvarande föreligger att ordna virkesförsörjningen och därmed virkestransporterna på ett rationellt sätt. Studeras först kartan avseende granmassaveden (fig. 7) finner man, att överlappning förekommer mellan ett flertal fabriker men att kompensationsområden på nära håll i regel finns att tillgå. Om man tänker sig en sådan kompensation, finner man, att de vita fläckar, som blir kvar, kommer att omfatta ungefär följande områden: södra och mellersta Skåne, norra och södra delar-

na av Kalmar län, ett område öster om Vättern på gränsen mellan Småland och Östergötland, nordöstra delen av Sörmland samt närliggande områden norr om Mälaren i Uppland. Vid en jämförelse med kartan fig. 5 kommer man fram till, att de områden, som samtidigt som de ligger utanför den erforderliga försörjningsräjongen även ligger på långa transportavstånd till närmaste fabrik — områden där efterfrågan på granmassaved alltså borde vara minst — blir följande: södra och mellersta Skåne, området öster om Vättern på gränsen Östergötland—Småland, norra delen av Kalmar län samt det ovannämnda området i Södermanland och Upplärd. Som tidigare påpekats, kan områdena i n o r r a delen av Kalmar län, Södermanland och Uppland med fördel avtappas genom havsbogseringar. Området på gränsen mellan Småland och Östergötland är ganska litet. Slutsatsen blir, att om man betraktar de här berörda frågorna u r skogsägaresynpunkt, föreligger det ej något problem i så måtto, att det ej skulle finnas granmassavedsförbrukande fabriker på rimliga ekonomiska transportavstånd till vilka virket kan avsättas. Undantag får h ä r göras för södra och mellersta Skåne. Sett från den industriella sidan skulle motsvarande slutsats bli, att något påtagligt behov av att transportera massaved oskäligt långa avstånd ej skulle förefinnas. Som tidigare påpekats, är den h ä r framställda bilden av avsättnings- r e s p . försörjningsförhållandena för granmassaveden i södra Sverige schematiserad och idealiserad. I praktiken torde en mängd komplikationer föreligga, som gör en direkt anslutning till denna eller 1 Vid denna beräkning har fabrikerna i Dalsland, Fredriksberg och Skutskär uteslutits, enär uppgift om storleken av deras virkesfångst i södra Sverige ej kunnat anskaffas. Se även texten sid. 76.

75 Fig. 8. Karta utvisande de Jörsörjningsräjonger som vid nuvarande avverkning och vid en produk' tion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av tallmassaved. (Räjonger för fabrikerna i Skutskär, Fredriksberg, Fengersfors och Billingsfors är ef inlagda på kartan.)

varje annan idealiserad transportbild svårgenomförbar. En sådan komplikation torde exempelvis vara, att såväl avverkningarna av som efterfrågan på massaved ej är konstanta år från år. En annan är att det kan inträffa, att en större virkesleverantör, exempelvis do-

mänverket eller en skogsägareförening och en industri, ej kan enas om leverans av massaved, som ligger inom denna industris hemmaräjong. Även rundvirkesexporten kan ha betydelse i detta sammanhang. Det inses, alt störningar härigenom kan uppkomma, som antingen

76 måste fortplanta sig som en fortlöpande anpassning till det nya läget från område till område eller medför, att nämnda industri måste köpa från områden på avsevärda avstånd från fabriken. Genom massaindustrins branschorganisation — Sydsvenska Virkesföreningen — har en uppdelning i inköpsområden av stora delar av södra Sverige skett för de olika fabrikerna, en uppdelning, som i stort synes ansluta sig till de transportekonomiska förutsättningarna. Dessa inköpsområden gränsar inte alltid direkt mot varandra, utan mellanliggande partier finns, där två eller flera fabriker uppträder som köpare, varigenom en jämkning av köpen torde äga rum. Byten i efterhand av redan inköpt ved i syfte att förbilliga transporterna torde även förekomma i ej obetydlig omfattning. Balansen mellan den tallmassavedsförbrukande industrin och de nuvarande tallmassavedsavverkningarna framgår av kartan, fig 8.1 Tallmassavedsöverskottet kommer här till tydligt uttryck. Utmärkande är även, att sulfatindustrin i södra Sverige är en inlandsindustri med påföljd, att överskottsområdena är orienterade mot kusterna. Propsexporten torde, som följd härav företrädesvis komma från kusttrakterna och behovet av mycket långa tranporter av tallmassaved kommer att begränsas. De nya sulfatindustricr, som planeras i södra Sverige, kommer att ytterligare minska behovet av långtransporter. Den i det föregående genomförda schematiska granskningen baserar sig, som tidigare påpekats, på nuvarande industrikapacitet och avverkningar. I kapitel 2 har på basis av statens skogsforskningsinstituts avverkningsberäkningar utförts en uppskattning av den för skogsindustrin tillgängliga nettoårsavverkningen, som innebär betydande

ökningar av massavedsavverkningarnaEn motsvarande beräkning av erforderliga försörjningsräjonger baserade på nuvarande kapacitet och den sålunda uppskattade möjliga nettoårsavverkningen framgår av kartorna, fig. 9a, 9 b och 10. Tillvägagångssättet för beräkning av de tillgängliga nettoårsavverkningarna beskrives i detalj i Bilaga F. Det framgår härav, att två alternativ valts beträffande den beräknade tillgången av granmassaved. I det ena alternativet har allt granvirke mellan 3 och 8 tum ansetts utgöra massaved. Besultatet enligt detta apteringsalternativ framgår av kartan, fig. 9 a. I det andra alternativet (fig. 9 b) har granmassaved uttagits endast ur virke av dimensionen 3 till 6 tum, vartill lagts den del av virkeskvantiteten mellan 6 och 8 tum, som ej ansetts duglig till sågtimmer på grund av exempelvis tekniska skador. Det bör tilläggas, att beräkningen ej innefattar någon realistisk bedömning av om dessa avverkningskvantiteter i verkligheten kommer att huggas. Av kartan fig. 9 a framgår, att om granvirke mellan 3 och 8 tum uttages till massaved bortfaller vid en oförändrad industrikapacitet praktiskt taget alla överlappningar mellan olika fabrikers eller fabriksgruppers räjonger, varvid samtidigt stora överskottsområden bildas, relativt jämnt fördelade över hela södra Sverige. På kartan fig 9 b (granmassaved 3—6 tum) finnes några mindre, lätt kompenserbara överlappningar och överskottsområdena är fortfarande betydande. Vid de i det föregående genomförda beräkningarna över balansen mellan råvaran och industrikapaciteten, illustrerade av kartorna fig. 5—10, h a r som tidigare påpekats, hänsyn tagits 1 Den approximationen har gjorts, att all propsexport ansetts vara tallvirke.

77 Fig. 9 a. Karta ulvisande de försörjningsråjonger som vid möjlig neltoårsavverkning och vid en produktion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av granmassaved. Apteringsalternativet granmassaved 3"-—8". (Råjongcr för dalslandsindustrierna är ej inlagda.)

till de massavedskvantiteter, som tillföres södra Sverige från Värmland, Dalarna och Norrland. Den del av fabrikskapaciteten hos industrierna vid Göta älv, Norrköping och Hallstavik, som baserar sig på användning av »importe-

rad» råvara är alltså överhuvud taget inte medtagen i framställningen. Samtidigt pågår dock en betydande »export» från södra Sverige. Denna sker till övervägande del från de norra länen i södra Sverige till närbelägna industrier i Gäst-

78 Fig. 9 b. Karla utvisande de försörjningsräjonger som vid möjlig nelloårsavverkning och vid en produktion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av granmassaved. Apteringsalternativet granmassaved 3"—G". (Dalslandsindustrierna är ej inlagda.)

rikland, Dalarna, Värmland och Dalsland. Betydande skogsarealer i södra Sverige äges för övrigt av sådana industriföretag. Ett hänsynstagande till dessa förhållanden hade förutsatt att lik-

nande beräkningar över balansen råvara — industrikapacitet hade genomförts även för Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Detta har inte ansetts nödvändigt, vartill kommer att aktuella

79 Fig. 10. Karta ulvisande de försörjningsräjonger som vid möjlig nelloårsavverkning och vid en produktion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av lallmassaved 3"—6". (Räjonger för fabrikerna i Skutskär, Fredriksberg, Fengersfors och Billingsfors är ej inlagda.)

uppgifter hade varit så starkt påverkade av stormfällningen i januari 1954, att beräkningarna blivit missvisande. Man bör därför vid läsningen av kartorna fig. 5—10 ihågkomma, att en betydande avtappning av massaved norrut och västerut sker längs hela den nor-

ra och västra gränsen mot Dal- och Klarälvarna. Här berörda frågor får ej betraktas alltför statiskt. Tillgången på massaved kommer exempelvis på ett utslagsgivande sätt att influeras av var gränsdimensionen mellan timmer och massaved i

80 praktiken kommer att ligga. Detta framgår bl. a. vid en jämförelse av de två apteringsalternativen i fig. 9 a och 9 b. Gränsdimensionen mellan timmer och massaved kommer i sin tur att influeras av resp. industriers konkurrenskraft samt av behovet från massaindustriernas sida att konkurrera med sågverksindustrin om råvaran. En expanderande massaindustri torde således bidraga till, att större kvantiteter massaved blir tillgängliga. Här behandlade förhållanden kan illustreras av en jämförelse mellan de nuvarande massavedsavverkningarnas storlek per hektar produktiv skogsmark i de 17 södra länen, samt i Värmlands och Kopparbergs län. Uppskattade avverkningar av massavedssortiment år 1954 i de 17 södra länen, Värmlands samt Kopparbergs län1 Granmassaved

Tallmassaved

m3f u. b. per ha prod, skogsm. De 17 södra länen Värmlands län Kopparbergs län

0,32 1,26 0,61

0,13 0,43 0,25

ducera en standard sågal virke erfordras i södra Sverige, enligt beräkningar utförda på grundval av 1953 års sågverksinventering, 2 en areal av något mindre än nio hektar vid nuvarande omfattning av avverkningarna. Den försörjningsräjong, som sågverk av olika kapacitet skulle erfordra för sitt råvarubehov, utgör om skogsmarksarealen sättes till 50 procent följande:

Sågverkets produktion standard

2 000 4 000 6 000 10 000

Radie på försörjningsräjongen om sågverket inom denna räjong tar hand om all timmer- 50 % av timråvara merråvaran 11 km 15 km 21 km 23 km

15 km 19 km 27 km 33 km

Härav framgår, att även stora sågverk i södra Sverige knappast torde behöva gå utanför bilkörningsräjongen för att trygga sitt råvarubehov. Den ökning i avverkningarna, som för framtiden kan förutses, kommer även att reducera de ovan beräknade försörjningsräjongerna.

1 Beräkningarna grundar sig på avverkningarna av massaved åren 1946—49 enligt utredningens betänkande SOU 1952: 15. Enär avverkningarna av massaved enligt kommerskollegii statistik (prel.) sedan dess ökat med ca 15 procent för granmassaved och 20 procent för tallmassaved har 1946—49 års siffror höjts med dessa procenttal för samtliga områden.

Lösandet av transportfrågorna är enligt utredningens uppfattning av utomordentlig betydelse för ett effektivt utnyttjande av skogstillgångarna. Utredningen tar därför upp dessa frågor till behandling i kapitel 10.

Beträffande sågverksindustrin har föl« jande beräkningar gjorts. För att pro-

2 Sågverksdriften i Sverige år 1953. Sveriges Officiella Statistik, Stockholm 1955.

KAPITEL 7

Exportutvecklingen för den svenska skogsindustrins produkter

Indelning Föreliggande undersökning avser att belysa utvecklingen av den svenska skogsvaruexporten under åren 1927— 1954, dels totalt dels med fördelning på större länderområden (valutaområden) och på i förevarande avseende betydelsefulla enskilda länder. Vid undersökningen har särskild vikt fästs vid en jämförelse med exportutvecklingen för motsvarande produkter från de övriga skogsvaruexporterande nordiska länderna, Finland och Norge. Siffermaterialet har vad utrikeshandeln beträffar främst hämtats från vederbörande länders handelsstatistik. Länderuppdelning. Importländerna har sammanförts i större länderområden motsvarande i huvudsak den inom Parisorganisationen, OEEC, tillämpade redovisningen på ländergrupper. Första gruppen »OEEC-länder exkl. sterlingländer» omfattar de västeuropeiska staterna (inkl. kolonier) med undantag för Storbritannien, Irländska republiken och Island, vilka sammanförts i 2:a gruppen »Sterlingländer inom OEEC». 3:e gruppen »Sterlingländer utom OEEC» omfattar länderna tillhörande det yttre sterlingområdet, såsom Sydafrikanska Unionen, Australiska Statsförbundet, Nya Zeeland, Pakistan, Indien m. fl. Dollarländerna, som bildar 4:e gruppen, omfattar U. S. A., Canada, Mexico och övriga mellanamerikanska länder samt de sydamerikanska länderna Colombia, Venezuela, Ecuador och 6—605023

Bolivia. Övriga sydamerikanska stater bildar den 5:e gruppen. 6:e gruppen utgöres av de östeuropeiska staterna samt Kina. Bland betydelsefullare länder inom den 7:e gruppen, vilken har karaktär av restgrupp, kan nämnas Spanien, Egypten, Israel, Japan. Hit har även hänförts Finland och Jugoslavien. Det är som synes en mycket grov uppdelning som valts. Den valda grupperingen har dock ansetts ge en tämligen god uppfattning om utvecklingen ANVÄNDA KÄLLOR Sverige SOS: Handel 1927—1954, SOS: Industri SOS: Skogsstatistisk årsbok Finland Finlands Officiella Statistik, Utrikeshandel 1927—1954, Finlands Officiella Statistik, Industri Norge Norges Offisielle Statistikk, Norges Handel 1927—1954, Norges Offisielle Statistik, Industri Storbritannien The Trade of the United Kingdom 1927—1935, Accounts relating to the Trade and Navigation of the United Kingdom 1936—1953, Monthly Digest of Statistics (Central Statistical Office) USA Foreign Commerce and Navigation of the United States Wood Pulp Statistics, United States Pulp Producers Association (August 1952) Canada Newsprint Data 1953, Newsprint Association of Canada Internationell statistik: Yearbook of Forest Products Statistics, 1952—1954 (FAO), Timber Statistics for Europe, Vol. VI, (FAO/ECE) European Timber Statistics 1913—1950 (FAO/ECE) OEEC, Pulp and Paper Committee 1951— 1954 Statistical Tables.

82 i stort under den iakttagna tidsperioden. Då grundmaterialet är länderfördelat, har det emellertid varit möjligt att för vissa särskilt intressanta länder ge en mera ingående behandling, såsom framgår av det följande. Som nämnts har siffermaterialet hämtats från respektive länders handelsstatistik. Härjämte har jämförelser, då så varit möjligt, gjorts med uppgifter i tillgänglig internationell statistik, främst med den av FAO:s Forestry Division och ECE:s Timber Committee publicerade. I vissa fall har det icke varit möjligt att nå full överensstämmelse, sannolikt beroende på smärre omgrupperingar av statistiken, förändringar i omräkningstal o. dyl. Avvikelserna har dock varit relativt obetydliga och torde sakna betydelse i förevarande sammanhang. Innan exportutvecklingen för de skilda varuslagen på olika länder och ländergrupper närmare kommenteras, skall i korthet en belysning ges av skogsvaruexportens betydelse i stort samt utvecklingen under den undersökta perioden av exporten av de olika huvudgrupperna sågade och hyvlade trävaror (inkl. bjälkar, spärrar och syllar), massa, papp och papper samt wallboard. Härvid skall exportens relation till produktionen särskilt beaktas. Som jämförelseår vid denna översikt har valts dels utgångsåret för föreliggande undersökning 1927 dels 193G som ett »normalt» förkrigsår och dels slutligen 1950 och 1954 (alternativt 1953 då statistik ej stått att erhålla för 1954). I detta avsnitt har, förutom ifrågavarande länders industristatistik, ovannämnda internationella statistik begagnats främst beträffande produktionsuppgifterna för olika länder. Vidare kommer i detta avsnitt att behandlas vissa drag i utvecklingen, som förefaller att vara av strukturell natur.

Skogsindustriprodukternas andel av exporten

Nordens tionen

betydelse

i

skogsvaruproduk-

De nordiska länderna utgör tillsammans ett mycket betydande produktionsområde för skogsvaror. Sålunda torde de år 1954 ha svarat för ca 40 procent av Europas (exkl. öststaterna) produktion av trävaror (sågade barrt r ä v a r o r ) . Andelen torde dock ha sjunkit något jämfört med förkrigstiden. Öststaternas (exkl. Sovjet) produktion har beräknats vara av samma storlek som de nordiska ländernas. På massaområdet är Norden än mer dominerande i förhållande till det övriga Europa (exkl. Öststaterna). Sveriges, Finlands och Norges sammanlagda produktion år 1954 av massa (mekanisk och kemisk) kan beräknas ha utgjort drygt 7 200 tusen ton eller inemot 70 procent av den europeiska (exkl. öststaterna). Öststaterna (exkl. Sovjetunionen) har beräknats producera något mer än 10 procent av den europeiska produktionen. Som jämförelse kan nämnas, att U. S. A:s massaproduktion år 1954 uppgick till 16 600 tusen ton och den canadensiska till drygt 8 500 tusen ton. Det bör anmärkas, att medan Canadas massaproduktion till 55 procent utgjordes av mekanisk massa, så var motsvarande siffror för U. S. A. och de nordiska länderna 20 resp. 31 procent. Av papp och papper producerade de nordiska länderna år 1954 cirka 3 100 tusen ton eller nära 25 procent av Europas (exkl. Öststaterna) pappersproduktion, öststaternas (exkl. Sovjet) produktion har skattats till nära 15 procent av de europeiska, U. S. A:s produktion uppgick samma år till nära 23 000 tusen ton och Canadas till cirka 6 900 tusen ton. Av Canadas pappersproduktion utgjordes 80 procent av tidningspapper, medan motsvarande andel

83 hos U. S. A. och Norden var 5 resp. 31 procent. Den svenska tidningspappersproduktionen uppgick till 24 procent av den totala pappersproduktionen. Beträffande wallboard slutligen svarade de nordiska länderna år 1954 för en produktion om 580 tusen ton eller 60 procent av den europeiska, som år 1954 utgjorde något över 960 tusen ton, U. S. A. producerade cirka 1 370 tusen ton och Canada cirka 170 tusen ton. Sveriges andel i de nordiska ländernas skogsvaruproduktion framgår av följande uppställning. Tabell 1. Procentuell fördelning av skogsvaruproduktionen år 1954 inom de nordiska länderna. Land

Sverige . . . Finland. . . Norge . . . .

Papp o. WallTrävaror Massa papper board (sågade) J

50 *37 13

50 33 17

46 36 18

62 22 16

1 För Sverige och Finland ingår icke den ej statistikförda produktionen vid mindre sågverk.

Skogsprodukternas exportvärdet

andel av det

totala

Exporten av skogsprodukter utgör en mycket betydande del av de skandinaviska ländernas totala export. Under den här undersökta perioden har skogsprodukterna i stort sett behållit samma värdemässiga andel av exporten. För Sveriges del har den utgjort 41—47 procent, för Finlands del 74—80 procent och för Norges del 25—31 procent. Utvecklingen har emellertid varit olika för de skilda sortimenten. Pappersexportens andel av den totala exporten har stigit i jämförelse med de närmaste förkrigsåren i samtliga nordiska länder. Att skogsvaruexporten i Finland uppvisar en lägre andel av totalexporten än under förkrigsåren

sammanhänger med en minskad andel för trävaruexporten, som inte fullt kompenseras av uppgången för pappersexporten. Tabell 2. Sveriges, Finlands och Norges export av skogsprodukter i procent av det totala exportvärdet.

Land

Trä- MasMedeltal varor sa

Ö t"

a ec 0H

1927/30 1931/33 1934/38 1948/54

18 17 12 12 49 33 37 31

Norge.. . 1927/30 1931/33 1934/38 1948/54 1

5 3 2 1

Sverige.. 1927/30 1931/33 1934/38 1948/54 Finland.

17 19 20 21 18 26 25 24 13 13 13 13

2 o

CL CL &

8 11 9 11 13 16 14 19 13 11 10 13

43 47 41 44 80 76 77 74 31 27 25 27

Trots att exportprisutvecklingen för de svenska skogsprodukterna under större delen av 30-talet var ogynnsammare än för den totala exporten, kunde massan och papperet genom en volymmässig expansion öka sin andel i det totala exportvärdet. För trävarorna däremot har, oaktat priserna här snarast utvecklat sig förmånligare under 30-talet än för massa och papper, exportandelen minskat som följd av att volymen nedgått. Under efterkrigsåren har prisutvecklingen utvecklat sig gynnsammare för skogsvaruexporten än för den totala exporten. Massaexportcn intog sålunda en större andel av det totala exportvärdet åren 1948—1954 än under förkrigsåren, trots att volymen varit mindre. Beträffande papperet har även en volymstegring bidragit till att öka exportandelen jämfört med före kriget. I fråga om sågade trävaror kan sägas att de senaste åren för Sveriges del uppvisat stigande exportsiffror. År 1955

84 översteg exporten 1 milj. standards, vilket gör att man får gå tillbaka ända till 1930 för att finna en högre siffra.

Exportens andel av trävarumassaproduktionen

och

Redan av föregående avsnitt kan man sluta sig till att en mycket stor del av skogsvaruproduktionen i de nordiska länderna avsattes på export. Under den här undersökta perioden har emellertid utvecklingen lett till en minskad andel för exporten. För trävarorna (sågade) torde sålunda år 1927 de exporterade kvantiteterna ha utgjort nära 80 procent av den sammanlagda produktionen i Sverige, Norge och Finland mot cirka 05 procent år 1930 och cirka 00 procent år 1954. Av massan exporterades år 1954 50 procent av den sammanlagda produktionen, av papp och papper 04 procent samt av wallboard 52 procent. Massaexportens andel av produktionen i de nordiska länderna framgår av följande tabell: Tabell 3. Massaexportens andel i procent av produktionen åren 1927, 1936, 1950 och 1954. Land

1954 Sverige Finland Norge Länderna tillhopa

69 60 59

72 69 60

66 57 54

61 48 54

56 Trots att ökningen i förbrukningen av massa för inhemsk produktion av papp och papper snarare var större mellan åren 1927 och 1930 än mellan åren 1930 och 1950, kunde exportandelen för massa öka mellan de två förstnämnda åren. Mellan dessa år ägde nämligen en stark expansion av massaproduktionen rum. Särskilt stark var

den i Finland. Här ökade sålunda massaproduktionen under åren 1927 till 1930 med 150 procent, medan ökningen i Sverige under motsvarande år uppgick till 50 procent och i Norge till 25 procent. Mellan åren 1930 och 1950 däremot var produktionen närmast oförändrad i alla tre länderna. Då pappersproduktionen mellan dessa år fortsatte sin expansion ökade den inhemska massaförbrukningen och exportandelen sjönk, vilken utveckling fortsatt under 1950-talet. Under senaste år har en fortsatt utbyggnad ägt rum av pappersindustrins kapacitet såväl i Sverige som i Finland. Av kända planer att döma torde denna utveckling antagas fortsätta. I vad mån detta kommer att leda till en ytterligare minskning av exportandelen för massa är ovisst. Den ytterligare utbyggnad även av massaproduktionens kapacitet som inletts i Finland och planeras i Sverige och som såvitt angår Sverige kan grundas på reviderade beräkningar över råvarutillgångarna talar emellertid för att utrymme skall finnas även för en expansion av massaexporten.

Exportens andel av produktionen.

pappers-

På pappersområdet har en fortgående expansion under perioden ägt rum beträffande såväl produktion som export. Mellan åren 1927 och 1930 ökade den sammanlagda pappersproduktionen i de tre länderna från 1 315 tusen ton till 1 952 tusen ton eller med 50 procent. Ökningen mellan åren 1930 och 1950 uppgick till 35 procent. Exportökningen under motsvarande perioder utgjorde 50 resp. 20 procent. Exportandelen har sålunda sjunkit något under perioden. Utvecklingen för de olika länderna framgår av följande tabell, d ä r siffror medtagits även för 1954.

85 Tabell 4. Pappersexportens andel i procent av produktionen åren 1927, 1936, 1950 och 1954. Land

1954 Sverige Finland Norge Länderna tillhopa

68 79 78

65 85 67

62 77 65

54 77 62

64 Tabell 6. Produktion och export av wallboard år 1954 i Sverige, Finland och Norge. (1000 ton)

Av tabellen framgår att en fortgående minskning skett i exportens andel av produktionen. För Sveriges del är utvecklingen mera markant än för de nordiska länderna i genomsnitt. För Finland föreligger dock en avvikelse mellan åren 1927 och 1936, då exportandelen relativt kraftigt ökade. Detta sammanhänger med den kraftiga expansionen av den finska tidningspappersproduktionen under 1930-talet. Exportandelen för tidningspapper är högre än för annat papp och papper. För Finlands del ligger den vid cirka 90 procent. Mellan åren 1936 och 1950 har produktionsökningen för tidningspapper varit blygsammare och mindre än för annat papp och papper. Produktionsökningen för tidningspapper och annat papp och papper i de olika länderna framgår av tabell 5. Produktion

och export av

Den ojämförligt största expansionen har ägt rum i Sverige, som år 1954 svarade för 63 procent av den sammanlagda produktionen i Norden. Produktion och export i de olika länderna år 1954 framgår av tabell 6.

wallhoard

Wallboardproduktionen, som växte fram under 30-talet, har först under kriget och därefter fått större betydelse.

Land

Produk-

Export

Export i % av prod.

213 59 24

58 47 26

tion Sverige Finland Norge

Förskjutningar i sammansättning.

368 126 91

skogsvaruexportens

Av det föregående har framgått flera märkbara förskjutningar i skogsvaruexportens sammansättning från förkrigstiden. Sålunda har trävaruexportens värdemässiga andel av totalexporten avtagit, medan massaexportcn närmast är oförändrad och en ökning skett för papp och papper. Hemmaförbrukningen har tagit en större andel av produktionen under efterkrigsåren jämfört med åren före kriget såväl för trävaror som för massa och papper. För trävarorna var denna utveckling särskilt markant de första förkrigsåren sammanhängande bl. a. med utvecklingen av bostadsproduktionen här hemma. En ökad andel för exporten synes kun-

Tabell 5. Procentuell förändring i produktionen av tidningspapper och annat och papper mellan åren 1927 och 1936 samt 1936 och 1954. Tidningspapper

papp

Annat papp och papper

Land

Sverige Finland Norge

1927—36

1936—54

1927—36

1936—54

+ 23 + 98 — 21 + 31

+ 30 + 21 + 3 + 20

+ 60 + 86 + 52 + 63

+ 71 + 140 + 60 + 85

86 na väntas i betraktande av de allra senaste årens erfarenheter. Expansionen inom pappersindustrin har lett till att en större del av massaproduktionen förbrukas på hemmamarknaden. Även för papperet har exportandelen avtagit, ehuru i mindre grad, under den här iakttagna perioden.

Beträffande massaområdet är det särskilt förhållandet mellan sulfit och sulfat samt mellan oblekta och blekta kvaliteter, som påkallar intresse. Såsom framgår av tabellerna 9 och 11 har utvecklingen lett till en ökad betydelse för såväl sulfatmassan som för de blekta massorna.

Speciella strukturella förändringar den svenska exportutvecklingen

Tabell 9. Produktion av sulfatmassa i procent av produktionen av sulfit- och sulfatmassa exkl. dissolving åren 1927, 1936, 1950 och 1953.

i

Utöver dessa drag i den allmänna utvecklingen skall här endast fästas uppmärksamheten på några speciella strukturella förändringar i den svenska exportutvecklingen. Inom trävaruområdet kan en märkbar skillnad i utvecklingen avläsas dels för sågade dels för hyvlade trävaror. De hyvlade varorna, som i slutet av 20-talet utgjorde en rätt avsevärd del av trävaruexporten, har successivt avtagit i betydelse. Tabell 7 belyser denna utveckling hos den svenska exporten jämfört med utvecklingen i Finland och Norge. Tabell 7. Exporten av hyvlade trävaror i procent av exporten av sågade och hyvlade trävaror. Land Sverige Finland Norge

25 2 63

24 5 51

10 1 55

6 2 36

Den finska och norska exporten av hyvlade trävaror har varit av mindre omfattning än den svenska, vilket framgår av tabell 8. Tabell 8. Exporten av hyvlade trävaror åren 1927, 1936, 1950 och 1954. (1 000 stds) Land Sverige Finland Norge

277 25 62

218 55 22

73 8 14

55 15 8

Land Sverige Finland Norge

29 23 16

44 31 17

48 35 20

51 47 25

Som tabell 9 utvisar, har sulfatmassan kraftigt ökat sin andel av produktionen av papperscellulosa i samtliga de tre nordiska länderna. Särskilt stark har utvecklingen av sulfatmassaproduktionens kapacitet varit i Finland under de senaste åren. I jämförelse med förkrigsåren har dock en minskad andel av sulfatmassaproduktioncn efter kriget avsatts på export, medan en kraftig ökning skett i hemmaförbrukningen av kraftpapper. Expansionen av kraftpappersproduktionen belyses av tabell 10. Som framgår av tabell 10, har produktionsökningen för kraftpapper varit betydligt starkare än för pappersproduktionen totalt. Vad utvecklingen för de oblekta resp. blekta massakvaliteterna beträffar, föreligger en klar skillnad i de tre nordiska ländernas produktion. Av tabell 11 framgår, att medan produktionsökningen av blekta kvaliteter varit mycket kraftig i Sverige mellan åren 1936 och 1950 och varit relativt måttlig i Norge, kan en minskning avläsas för Finland. Detta sammanhänger bl. a. med produktionsutvecklingen för

87 Tabell 10. Procentuell förändring i produktionen av kraftpapper ändringen i den totala produktionen av papp och papper (exkl.

Papp och papper (exkl. tidningspapper)

Kraftpapper Land

Norge

1927—1936

1936—1950

1927—1936

1936—1950

+ 100 + 120 + 60

+ 75 + 125 + 47

+ 60 + 86 + 52

+ 41 + 70 + 35

textilcellulosa (dissolving), som ökat kraftigt i Sverige, medan den minskat i Finland. Även produktionsökningen av blekt sulfatcellulosa i Sverige har betytt mycket i denna utveckling mot en starkare betydelse för blekta kvaliteter. Finlands och Norges produktion av dessa är relativt obetydlig. Efter 1950 har emellertid även i Finland en uppgång för de blekta kvaliteterna skett. Tabell 11. Produktion av blekta massakvaliteter i procent av den totala produktionen av kemisk massa. Land Sverige Finland Norge 1

jämförd med förtidningspapper).

9 14

17 21 53

40 19 64

41 65

År 1952.

Skogsvaruexportens fördelning på länder och länder områden (valutaområden)

Skogsvaruexporten liar såsom i inledningen omnämnts uppdelats på sju länderområden. I det följande skall vissa sammanställningar göras, belysande utvecklingen i stort och möjliggörande jämförelser av utvecklingen av exporten från de tre nordiska exportländerna Sverige, Finland och Norge. Härutöver skall för vissa intressanta och betydelsefulla marknader ges en mera detaljerad redogörelse, där ländernas export på ett enskilt land under olika tidsperioder blir närmare belyst. Denna redogörelse får närmast karaktär av en över-

siktlig framställning av de tendenser, som kunnat avläsas i tillgängligt statistiskt material. En närmare analys av orsakerna till iakttagna förändringar går framställningen icke in på. Redogörelsen kommer att uppdelas på fyra underavdelningar, trävaror, pappersmassa, papp och papper samt wallboard. Då det i första hand är fråga om att ge en bild av utvecklingstendenserna i stort, har det icke ansetts lämpligt att knyta jämförelserna till enstaka år, utan årsmedeltal har i stället uträknats för olika perioder. Som jämförelseperioder har i princip valts uppsvingsåren 1927—1930, depressionsåren 1931—1933, återhämtningsåren 1934— 1938 samt som representativa för efterkrigstiden åren 1949—1953. Som jämförelse har emellertid även insatts exporten under år 1954. Trävaror Rundvirke1 Såsom framgår av tabell 12 uppgick den svenska exporten av rundvirke under åren 1927—1930 till i medeltal 953 000 ms per år. Under 1930-talet sjönk den betydligt men steg under perioden 1949/53 till 861 000 m» per år. Är 1952 uppnådde exporten den höga siffran av 1 308 000 m». 1954 uppgick 1 I utredningens betänkande om »Barrskogstillgångarna och skogsindustrins råvaruförsörjning» (SOU 1952: 15) finns en redogörelse för utrikeshandeln med rundvirke för åren 1925—1950, sid. 57—59.

88 exporten till 1 102 000 ma och steg 1955 till inte mindre än 1 670 000 m». Det kan förtjäna att omnämnas, att genomsnittet för åren 1952—1955 ligger på 1 251 000 m3, alltså betydligt över genomsnittet för åren 1927—1930. Anledningen till den höga siffran år 1952 är att söka i den utomordentligt omfattande propsexportcn, som detta år uppgick till inte mindre än 1 000 000 rrA Under de tre följande åren har propsutförseln minskat medan en betydande ökning skett av i första hand massaved men även av »övrigt rundvirke». Tabell 12 utvisar även exportens fördelning på ländergrupper. I tabellen redovisas endast ländergrupperna 1 och 2 då exporten på övriga grupper varit av mycket ringa omfattning. För åren 1949/53 uppgick exporten till ländergrupperna 1 och 2 till ungefär 99 procent av den totala rundvirkesexporten. Beträffande 1954 må uppmärksammas en icke obetydlig export av rundvirke till Östeuropa (ländergrupp G). Då utfördes det från vårt land 83 000 m», var-

av huvuddelen massaved till Ungern. — Beträffande Finland må framhållas, att detta land under åren 1949/53 haft en betydande rundvirkesexport till Östeuropa, i medeltal 338 000 ma per år. Då utvecklingen av exporten av props och massaved synes vara av särskilt intresse, har i tabell 13 gjorts en sammanställning, i vad avser Sverige och Finland. Utvecklingen av den finska rundvirkesexporten företer såsom framgår av tabellerna 12 och 13 en annan utveckling än den svenska. Under depressionsåren i början av 1930-talet sjönk exporten men ej i samma omfattning som vår utförsel. Bedan under åren 1934/38 var den finska rundvirkesutförseln större än före 1931 och har under eftcrkrigsåren stigit ytterligare. Detta sammanhänger med den förut nämnda ökningen av handeln med Östeuropa. Det må även framhållas att ökningen i den finska utförseln av rundvirke under efterkrigsåren helt faller på massaveden; propsexporten har sedan förkrigsåren minskat med nära 50 procent.

Tabell 12. Exporten av rundvirke med fördelning på ländergrupper.

Den norska rundvirkesexporten är av liten omfattning och föranleder ingen kommentar. Anmärkas bör dock att uppgifterna rörande den norska exporten, som hämtats ur den norska handelsstatistiken samt överensstämmer med motsvarande uppgifter i internationell statistik, icke innefattar det flottade virket.

Ländergrupper Land

Sverige

Finland

Norge

1 År Totalt Grupp 1 Grupp 2 (medeltal) 1 000 1 000 1000 m3 m 3 /o m 3 . 0

953 460 476 861

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

1 102

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

3 199 1 823 3 285 3 613 3 560

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

182 85 82 133 119

320 33 121 26 240 50 409 48 850 77

599 64 329 72 223 47 443 51 164 15

2 147 G 7 1 025 32

967 53

810 44

1 795 55 1 437 44 2 471 68 801 22 2 550 72 498 14

46 25 26 31 30 37 26 20 49(41

136 75 59 69 52 63 107 80 68|57

Bjälkar,

spärrar

och

s y 11 a r

Exporten av dessa sortiment är icke särskilt betydande. För Sveriges del uppgick den i slutet av 20-talet till cirka 320000 ms, sjönk under 30-talet och utgjorde i medeltal för åren 1934—1938 cirka 100 000 ms. Efter kriget har tendensen varit stigande och medeltalet för åren 1949—1953 utgjorde cirka 200 000 m3. I övrigt hänvisas till tabell

89 Tabell 13. Exporten av props och massaved med fördelning på

ländergrupper.

Ländergrupper Sortiment

Land

År (medeltal)

Totalt 1 000 m

Props

Massaved

1 000 m

3 Sverige

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

589 331 213 554 329

Finland

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

1 601 1 342 1 873 1 076

50 28 16 151 171 683 565 521 419 543

Sverige

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

180 23 115 189 581

116 21 107 189 529

Finland

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

1 299

1 193

14. Ländergrupperna 3—6 har ej medtagits i tabellen, då utförseln till dessa grupper från de nordiska länderna varit ytterst ringa. Uppmärksammas må dock att Finland under perioden 1949/ 53 haft en årlig utförsel till Östeuropa (ländergrupp G) av 51 000 m3. Norges export, som är ytterst obetydlig, har ej medtagits i tabellerna. Den svenska exporten av bjälkar och spärrar kommer till drygt 75 procent på Västeuropa (grupp 1), medan nära 20 procent avsattes på den engelska marknaden och endast cirka 5 procent på gruppen »Övriga länder» (grupp 7), huvudsakligen på Egypten. Någon export till andra områden (dollarländer, Sydamerika och Östeuropa) har icke förekommit. Under 30-talet ökade Västeuropas andel i exporten under det en minskning ägde rum för Storbritannien och Egypten. Under efterkrigsåren 1949—1953 har i stort sett

Grupp 2

Grupp 1 3

1 213 2 054 2 146

1 157 1 662 1 693

°/ /o

1 000 m 3

%

9 9 8 27 52 43 42 28 39 56

537 300 196 403 128 916 765 654 298

91 91 92 73 39 57 57 72 61 31

64 91 93 100 91 92 85 95 81 79

32 0 1 0 1 96 28 37 83 104

18 0 1 0 0 7 7 3 5 5

1 349

samma relationer gällt som under åren 1927—1930. På den europeiska marknaden kommer Danmark främst, följt av Västtyskland och Norge. Till Grekland, Frankrike och Nederländerna har exporterats förhållandevis små kvantiteter. Exporten till Storbritannien, som under 30-talet avtog markant i förhållande till åren 1927—1930, har även under efterkrigsåren varit obetydlig med undantag av år 1951, då den uppgick till 113 000 m8 för att året därpå sjunka till 18 000 m3. Den höga siffran för 1951 förklarar att medeltalet för efterkrigsåren blivit förhållandevis högt. Exporten till Egypten av bjälkar och spärrar har för Sveriges del icke samma omfattning som för Finlands men har dock vissa år uppgått till icke helt obetydliga kvantiteter. Exporten av syllar går så gott som helt till Västeuropa (grupp 1) och Storbritannien m. fl. (grupp 2). Nya mark-

90 Tabell 14. Exporten av bjälkar, spärrar och syllar med fördelning på

ländergrupper.

Ländergrupper Land

År (medeltal)

Totalt 1 000 m

Grupp 3

Grupp 7

Grupp 2

1 000 m 3

1 000 m

°/ /o

1 000 m 3

/o

Sverige

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

319 136 105 201 165

224 112 89 150 156

74 22 13 40 4

23 16 12 20 2

21 2 3 11 5

7 2 3 5 3

Finland

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

282 65 136 168 85

77 25 50 19 3

2 3 2 2 0

1 4 1 1 0

202 37 84 96 78

72 57 62 57 92

nåder, ehuru obetydliga, har efter kriget varit Israel och Egypten. En skiftning har emellertid därutöver ägt rum i länderfördelningen såtillvida att före kriget huvudparten exporterades till Storbritannien, medan den större delen nu går på Västeuropa. Danmark, Västtyskland och Nederländerna är nu huvudkunderna. Bland dem kan Nederländerna betraktas som en ny marknad efter kriget. För Finland, där exporten av dessa varor betyder proportionsvis mindre i den totala trävaruexporten, har nivån från perioden 1934—1938 icke uppnåtts under perioden 1949—1953 för bjälkar och spärrar. Beträffande syllar uppvisade den finska utvecklingen en rätt markant ökning efter kriget. Under förkrigstiden var exporten av syllar emellertid rätt obetydlig. Denna ökning sammanhänger med en förändring i exportens inriktning i förhållande till förkrigsåren. Under förkrigsåren var den finska exporten av syllar praktiskt taget helt koncentrerad till den tyska marknaden. Under efterkrigsåren har den tyska marknaden icke betytt något, medan däremot en expansion efter år 1949 skett på de östeuropeiska länderna Polen och Ungern.

Länderfördelningen i den finska exporten av bjälkar och spärrar skiljer sig i avsevärd mån från den motsvarande svenska. Medan de västeuropeiska länderna på detta område för Sveriges del tar över 75 procent av exporten har de endast tagit cirka 30 procent före kriget och endast 15 procent efter kriget av den finska exporten. Den engelska marknaden är nu för dessa varor även för Finlands del obetydlig. Det stora avsättningsområdet har för Finlands del varit Egypten. Under perioden 1927—1930 exporterades i medeltal årligen till Egypten 200 000 m» eller cirka 75 procent, under 1934—1938 85 000 m3 eller cirka 65 procent, under 1949—1953 nära cirka 90 000 m3 eller drygt 80 procent. På den västeuropeiska marknaden, dit sålunda endast en mindre del gått, har avsättningsländerna så gott som uteslutande varit Västtyskland och Danmark. Till Grekland har dock under åren 1949—1950 gått resp. 2 000 och 10 000 m3. Att märka är att Nederländerna praktiskt taget icke betytt något för den finska exporten. Före kriget var den tyska marknaden av större vikt än den danska, där speciellt under åren 1934—1938 avsattes små kvantiteter. Den norska exporten av bjälkar,

spar-

91 Tabell 15. Exporten av sågade barrträvaror (inkl. lådbräder) med fördelning på ländergrupper. Ländergrupper Land

År Totalt (medeltal) 1 000 stds

Grupp 1

Grupp 2

Grupp 3

Grupp 5

Grupp 6

Grupp 7

1 000 stds

1 000 stds

%

1 000 stds

/o

1 000 stds

/o

1 000 stds

/o

1 000 stds

0/

%

0 0 0 0 1

0 0 0 0 0

108 70 44 26 19

12 11 7 4 2

4 3 1 3 7 2 0 0 0 0

Sverige

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

890 645 661 713 852

475 315 299 386 454

53 49 45 54 53

280 240 298 268 368

32 37 45 38 43

25 19 19 29 9

3 3 3 4 1

2 1 1 3 1

0 0 0 0 0

Finland

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

1 105

796 967 664 714

574 340 357 292 287

52 43 37 44 40

453 416 574 260 308

41 52 59 39 43

31 15 23 14 2

3 2 3 2 0

0 0 0 10 7

0 0 0 2 1

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

4 26 20 11 15

8 3 1 4 3

17 12 5 36 20

34 20 15 5 11

74 76 75 45 73

3 3 4 2 1

7 12 20 18 7

— — — —

0 0 0

Norge

rar och syllar är helt obetydlig. De små kvantiteter som levererats har i huvudsak avsatts på den engelska marknaden. Sågade och trävaror

hyvlade

barr-

Som inledningsvis antytts har rätt avsevärda förändringar under den ifrågavarande tidsperioden ägt rum i de nordiska ländernas trävaruexport. I förhållande till perioden 1927—1930 är den nordiska trävaruexporten under efterkrigsåren 1949—1953 betydligt lägre. Som nyss visats har en återhämtning för Sverige dock kunnat ske för sortimenten bjälkar, spärrar och syllar i förhållande till de närmaste förkrigsåren. En motsvarande utveckling har genom de senaste årens höga export även ägt rum för kategorien sågade och hyvlade varor. I förhållande till förkrigsåren 1934—1938 uppgick exporten av sågade och hyvlade barrträvaror under perioden 1949—1953 i Sverige till

— —

—

—

0 69 65

0 11 9

47 25 13 17 45

— — — — —

— — — — —

1 0 0 0 0

/o

90 procent, i Finland till 66 procent och i Norge till 60 procent. I absoluta tal är emellertid den norska trävaruexporten liten. Medan den svenska och finska exporten under åren 1949—1953 ligger i genomsnitt vid cirka 770 000 resp. 675 000 stds årligen, uppgår den norska till endast cirka 20 000 stds och torde i de följande resonemangen om länderfördelningen i stort sett kunna utelämnas. Då utvecklingen mot en minskad betydelse för de hyvlade varorna varit ett markant drag i den svenska exporten, har det ansetts vara av intresse att vid diskussion av förändringarna i exportens länderfördelning behandla de sågade och hyvlade produkterna var för sig. Av tabell 15 framgår utvecklingen i stort av exporten av sågade barrträvaror (inkl. l å d b r ä d e r ) , fördelade på ländergrupper. (Någon export på ländergrupp 4 har inte förekommit.) Enligt tabellen har den svenska exporten efter kriget i jämförelse med de närmaste förkrigsåren ökat på Väst-

92 europa (grupp 1) och det yttre sterlingområdet (grupp 3), minskat på Storbritannien (grupp 2) samt på grupp 7 (»Övriga länder»). Någon ökning har även skett på grupp 5 (Argentina-export under år 1951). Minskningen på Storbritannien, som även återfinnes i den motsvarande norska och finska exportutvecklingen, beror främst på den restriktiva politik, som där förts efter kriget, såväl beträffande import som inhemsk förbrukning av trävaror. Siffrorna för 1954 och 1955 års export visar här på en ändring. I takt med lättnaderna i restriktionerna har exporten på den engelska marknaden expanderat. Ökningen på grupp 1 (Västeuropa) sammanhänger med en markant ökning på Nederländerna. Ökning förekommer också på Västtyskland och Belgien samt Grekland. Den ökade exporten till grupp 3 (yttre sterlingområdet) innefattar en ökad export till Australien och Sydrhodesia. Den sydafrikanska marknaden har efter kriget tagit mindre sågade lådämncn än under förkrigsåren men ökade sin import från Sverige av övriga sågade varor. Förändringarna inom grupp 7 (övriga länder) sammanhänger i huvudsak med ändringar i exporten på Spanien och Grekland. Exporten på Spanien, som i början och mitten på 30-talet var avsevärd (mellan 65 000—100 000 stds), avtog i slutet av 30-talet och är nu obetydlig (1 000— 2 000 stds). Denna nedgång har endast obetydligt kompenserats genom en uppgång på Egypten, som före kriget mottog cirka 10 000 stds mot cirka 14 000 stds under perioden 1949—1953. Den finska utvecklingen under efterkrigsåren jämfört med förkrigsåren 1934—1938 visar en minskning på såväl Västeuropa som Storbritannien samt det yttre sterlingområdet. Särskilt kraftig har nedgången varit i exporten på Storbritannien. Inom ländergrupp 5

(Sydamerika) har exporten ökat; främst gäller detta Argentina, som år 1951 mottog nära 30 000 stds. Inom grupp 6 (Östeuropa) ligger ökningen nästan helt på Sovjet, som under åren 1949—1953 mottagit följande kvantiteter: 60 000, 18 000, 57 000, 118 000 och 66 000 stds. Ökningen på grupp 7 slutligen sammanhänger med en ökning på Egypten, men därtill synes — i motsats till den svenska utvecklingen — den spanska marknaden ha kommit tillbaka. Minskningen i exporten på Västeuropa faller främst på Västtyskland och Belgien. Även på Frankrike har exporten avtagit i jämförelse med förkrigstiden och detta land är nu en rätt liten marknad. Före kriget var Belgien jämte Tyskland den största marknaden för den finska exporten i Västeuropa. Under efterkrigsåren har de största mottagarländerna varit Nederländerna jämte Danmark. Åren 1952—1954 har dock exporten till Västtyskland överstigit leveranserna till Danmark. Av tabellen framgår vidare Norges rätt obetydliga export, av vilken Västeuropa numera tar ungefär samma a n del som Storbritannien. Nedgången i norska exporten jämfört med förkrig.sperioden sammanhänger huvudsakligen med exportminskningen på Storbritannien, som före kriget helt dominerade norska exportmarknaden. För de hyvlade varorna framgår exportutvecklingen på de olika l ä n d e r grupperna av tabell 16. Av tabellen framgår den ovan diskiuterade fortgående minskningen i exporten av hyvlade varor. Storbritanniens minskade import av dessa varor har v;arit den dominerande faktorn i utvecklingen. Här skall endast fästas u p p märksamheten på ett par drag i utvecklingen, nämligen den markanta u p p gången i den finska exporten efter k r i get på grupp 1 (Västeuropa) samt dem

93 Tabell 16. Exporten av hyvlade barrträvaror (inkl. hyvlade lådbråder) med på låndergrupper.

fördelning

Låndergrupper Land

År (medeltal)

Totalt

Grupp 1

Grupp 2

Grupp 3

Grupp 6

Grupp 7

1 000 stds

1 000 stds

°//o

1 000 stds

0/

/o

1 000 stds

/o

1 000 stds

°//o

1 000 stds

°//o

3 1 1 1 0

1 0 0 0 0

0 40 40

0 0 0 0 0

0 0 0 0 0

0 0

0 0

Sverige (nom. stds)

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

245 197 197 59 55

47 31 20 11 12

19 16 10 19 22

161 158 168 18 25

66 80 86 30 45

34 7 8 30 18

14 4 4 51 33

Finland

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

25 34 49 10 15

2 3 5 1 1

8 9 10 10 7

18 28 39 1 2

72 82 80 10 13

5 3 5 4 6

20 9 10 40 40

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

63 30 19 12 9

1 0 0 2 0

1 0 0 17 0

47 26 15 6 6

75 87 79 50 67

15 4 4 4 3

24 13 21 33 33

Norge

svenska uppgången på det yttre sterlingområdet. Uppgången på Västeuropa efter kriget av den finska exporten är koncentrerad till ökningar på Nederländerna och främst på Danmark. Det bör i detta sammanhang understrykas, att den nedgång som framträtt i Sveriges export på Västeuropa främst synes vara en följd av en nedgång på Danmark. Den svenska exporten av hyvlade varor har ökat rätt väsentligt på det yttre sterlingområdet. Det är i första hand Australiska Statsförbundet, som tagit emot ökade kvantiteter efter kriget, men även exporten till Sydafrikanska unionen företer en tydlig ökning. Då länderna kring östra Medelhavet torde kunna sägas utgöra ett i viss mån särpräglat avsättningsområde med likartad struktur och då intressanta förändringar i exportutvecklingen beträffande dessa länder kunnat konstateras, lämnas i tabell 17 en särskild redovisning för exporten till dessa länder.

0 4 6

Tabell 17. Exporten av sågade och hyvlade barrträvaror (inkl. lådbräder) på vissa medelhavsländer. (1 000 stds). Land

Sverige

Finland

År , c c • 01 .° •« (medel- ft c 3 .a tal) fill H M a 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

5 6 7 21 0 0 1 4

— 0 2

— — — 3

13 6 11 16 8 5 4 11

0 1 1 3

^4

g C/5

0 0 1 2

— — — — — 0 2

4 I

Som framgått av den tidigare framställningen utgör den engelska marknaden det främsta avsättningsområdet för den nordiska trävaruexporten. Med hänsyn till den betydelse, som denna marknad har, kan det vara av intresse att se, hur den svenska andelen i den engelska trävaruimporten förändrats under här iakttagen tidsperiod, jämförd med övriga viktiga leverantörländers andel.

94 Tabell 18. Fördelning

av Storbritanniens import av sågade och hyvlade (inkl. lådbräder) åren 1927—1953.

barrträvaror

Import i procent från nedanstående länder

År (medeltal)

Import totalt (1 000 stds)

Sverige

Finland

Sovjet

Canada

övriga

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1 760 1 618 2 178 1 195

19,8 20,1 18,6 21,8

24,5 25,4 25,3 19,6

33,9 35,3 24,2 9,4

4,4 6,5 18,1 23,4

17,4 12,7 13,8 25,8

Källor: The Trade of the United Kingdom (åren 1927—1935). Accounts relating to the Trade and Navigation of the United Kingdom (åren 1936—1953). Som framgår av tabell 18 har Sverige kunnat öka in andel på den under efterkrigsåren minskade engelska marknaden. Finland liksom framförallt Sovjetunionen har däremot en mindre andel än närmast före kriget. Importandelen för »Övriga länder» har ökat avsevärt. Främst torde den förklaras genom att Jugoslavien åren 1949—1953 uppträtt som exportör på Storbritannien med relativt betydande kvantiteter. Med undantag för obetydliga kvantiteter i slutet av 20-talet har nämnvärd import icke förekommit under förkrigstiden från Jugoslavien. Ser man till åren 1954 och 1955 har emellertid importen från Jugoslavien praktiskt taget upphört. Å andra sidan uppvisas stigande importsiffror från Sovjetunionen, varifrån år 1955 importerades cirka 15 procent. Från Sverige togs nämnda år cirka 27 procent. Andra leverantörländer under efterkrigstiden har varit Frankrike, Tjeckoslovakien och Österrike, ehuru med mindre kvantiteter.

Det kan slutligen nämnas, att på den andra stora avsättningsmarknaden för den nordiska trävaruexporten, Nederländerna, den svenska andelen är väsentlig. År 1954 uppgick den sålunda till 39 procent; motsvarande tal för Finland var 19 procent. Med hänsyn till den expansion, som under de senaste

åren ägt rum på den holländska marknaden, där den totala importen åren 1950—1953 kommit upp till eller överstigit importen under de närmaste förkrigsåren, är det skäl att se hur exporten från Sverige och Finland förskjutits under de olika perioderna. Tabell 19. Export till Nederländerna av sågade och hyvlade barrträvaror (inkl. lådbräder) från Sverige och Finland. (1 000 stds). År (medeltal) 1927/30 1930/33 1934/38 1949/53 1954

Export från Sverige

Finland

104 54 52 142 155

175 88 69 93 74

Sammanfattning: Vid en sammanfattning av utvecklingen i stort för den nordiska trävaruexporten bör först framhållas följande beträffande totalsiffrorna. För samtliga länder visar perioden 1949—1953 lägre siffror för trävaruexporten än förkrigstiden 1934/38. Den norska exportnedgången under 30talet har fortsatt och Norge konkurrerar nu på trävaruexportens område endast i ringa grad. Den finska exporten har minskat betydligt mer än den svenska både i absoluta och relativa tal räknat. Att märka är emellertid att i Sverige

95 Tabell 20. Exporten av mekanisk massa med fördelning på (torrtänkt vikt)

Land

ländergrupper.

Ländergrupper År (medel- Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 tal) 1 000 1 000 1 000 °/ 1000 1000 1 000 1 000 1 000 ton ton /o ton /o ton /o ton % ton % ton % ton %

Sverige 1927/30 282 1931/33 267 1934/38 320 1949/53 283 1954 358 Finland 1927/30 140 1931/33 182 1934/38 266 1949/53 179 1954 193 Norge 1927/30 281 1931/33 287 1934/38 274 1949/53 306 1954 386

109 76 75 74 93

39 28 24 26 26

137 147 205 178 220

49 55 64 63 61

1 2 1 3 5

0 1 0 1 1

9 10 21 11 12

4 7 4 4

7 4 4 11 13

2 2 1 4 4

2 3 1 1 11

1 1 0 0 3

17 25 13 5 4

6 9 4 ? 1

42 30 42 43 48

30 48 16 107 16 193 24 94 25 99

34 59 72 53 51

0 0 1 1

0 0 0 1

6 7 4 7 21

4 4 2 4 11

27 8 0 14 3

20 4 0 8 2

6 5 5 1 2

?,

—

8 14 8 11 10

4 3

—

11 25 21 19 20

51 57 60 94 97

18 20 22 31 25

78 78 77 67 72

7 2 1 5 1

3 1 0 2 0

1 1 1 0

0 0 0 0

0 0 0 0

0 0 0 0

—

—

—

2 4 3 3 9

1 1 1 1 3

220 223 209 205 279

faller den totala minskningen i övervägande grad på de hyvlade produkterna, medan de sågade varorna i stort hävdar sin förkrigsposition och under de senaste åren uppnått mycket höga siffror. För Finland faller nedgången i rätt betydande grad även på de sågade varorna. Vad länderfördelningen beträffar har den svenska trävaruexporten kunnat väl hävda sin andel på den betydelsefulla engelska marknaden samt kunnat öka sin export på kontinenten, där främst en gynnsam utveckling på den nederländska marknaden faller i ögonen. Ökningarna på länder kring östra Medelhavet är också intressanta drag i utvecklingen. Vad Finland beträffar är det i första hand den med krigsskadeståndsleveranserna inledda och sedan fortsatta exporten till Sovjetunionen, som är ett betydelsefullt drag. Även finsk trävaruexport till andra öststater har, som visats bl. a. för syllar, upptagits efter kriget. I den mån denna nya inriktning

—

—

0 0

0 0

—

—

1 1

av finsk export på marknader, som för svensk export icke är traditionella blir bestående och eventuellt utvecklas synes konkurrensen kunna väntas bliva mindre på övriga marknader, där mycket goda svenska framgångar efter kriget redan kunnat iakttagas. Mekanisk

och kemisk

Mekanisk

massa

massa

Exporten av mekanisk massa från de tre nordiska länderna uppgår totalt till drygt 20 procent av den totala massaexporten. År 1953 var den mekaniska massans andel störst i Norge, cirka 50 procent; i Finland uppgick den till 20 procent och i Sverige till 14 procent. De stora avsättningsområdena för mekanisk massa i Europa är främst Storbritannien (nära 60 procent av Europas totala i m p o r t ) , Frankrike, Belgien, Västtyskland och Nederländerna. Utom Europa är det i första hand USA, som importerar större kvantiteter, till övervägande del från Canada.

96 Tabell 21. Förändringarna i den engelska Exporten från de nordiska länderna importen av mekanisk massa jämfört med till skilda länderområden framgår av förändringarna i tidningspappersproduktabell 20. tionen. Procent. Den engelska marknaden är dominerande för de nordiska ländernas exImport av Produktion År mekanisk av tidningsport. Sålunda importerar Storbritan(medeltal) papper massa nien från dessa länder cirka 90 procent av sitt totala behov av mekanisk massa, + 18 + 13 1927/30—1931/33 vilken andel i stort sett stått sig under + 24 + 30 1931/33—1934/38 — 37 hela perioden. De förändringar, som — 21 1934/38—1949/53 kunnat konstateras i exportutvecklingen, har sålunda i stort sett följt föränd- ska importen beträffar kan vidare säringarna på det engelska avsättnings- gas, att en mindre ökning registrerats i området. Utvecklingen har emellertid importen från Canada, nämligen från icke varit parallell för Sverige, Norge cirka 15 000 ton i genomsnitt årligen och Finland. Av utvecklingen för grupp för perioden 1934—1938 till 31 000 ton 2 (huvudsakligen Storbritannien) i ta- årligen 1949—1953 samt att tendensen bell 20 framgår, att minskningen i ex- närmast varit stigande under senaste porten på Storbritannien under efter- åren. Hur den svenska andelen i den krigsåren 1949—1953 i förhållande till engelska importen av mekanisk massa perioden 1934—1938 i absoluta tal va- förändrats jämfört med övriga exporrit obetydlig för Norge och väsentligt terande länders andelar framgår av tamindre för Sverige än för Finland, vil- bell 22. Vad förändringarna i övrigt beträffar ket lands export under 30-talets uppgångsår expanderade starkt på denna i länderfördelningen kan följande påpekas. På grupp 1 (Västeuropa) har den marknad. Det bör i detta sammanhang fram- relativa andelen av exporten för de hållas, att den minskning, som skett i nordiska länderna ökat efter kriget och den engelska importen från de nordiska har under perioden 1949—1953 varit länderna sedan förkrigstiden, samman- drygt 25 procent. I absoluta tal visar hänger med en i stort sett motsvarande den svenska och finska exporten prakminskning i totalimporten och icke in- tiskt taget oförändrade siffror vid en nebär någon väsentlig överflyttning till jämförelse mellan perioderna 1934—38 andra marknader. Den övervägande de- och 1949—53, medan Norge ökat från 60 000 ton i årsmedeltal till inemot len av den mekaniska massan åtgår för 100 000 ton. Den norska ökningen ligger framställning av tidningspapper. Det minskade engelska importbehovet torde främst på Nederländerna och Danmark, i huvudsak hänga samman med en ned- men även den tyska marknaden, dit exgång i tidningspappersproduktionen porten var obetydlig före kriget, har jämfört med förkrigsåren och beror under 1949—1953 dykt upp som mottaicke på en ökning av den inhemska till- gare av mekanisk massa. Vissa förändverkningen av mekanisk massa. För- ringar i länderfördelningen kan även ändringarna i den engelska tidnings- konstateras för Sverige och Finland, för pappersproduktionen jämfört med för- vilka länder exporten till detta o m r å d e ändringarna i importen av mekanisk totalt förändrats mycket litet. På F r a n k rike har exporten minskat, rätt betydmassa belyses i tabell 21. Vad länderfördelningen i den engel- ligt för Sveriges del bl. a. som följd av

97 Tabell 22. Fördelning av Storbritanniens År (medeltal)

Import totalt (1 000 ton)

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

446 505 657 516

import av mekanisk massa åren

Import i procent från nedanstående länder Sverige

Norge

Finland

Canada

övriga

29,3 27,5 31,1 33,9

51,5 45,8 34,5 40,5

10,7 23,0 31,0 16,7

8,0 3,0 2,3 6,0

0,5 0,9 1,1 2,9

en ökad inhemsk produktion av mekanisk massa. Ökningen har för Finlands del förekommit på Belgien och för Sveriges del på Nederländerna. Beträffande märkbara förändringar p å övriga ländergrupper kan nämnas, att nedgången mellan perioderna 1934 —1938 och 1949—1953 för Sverige och Finland på grupp 4 (dollarområdet) faller på exporten på USA. Uppgången mellan samma perioder på grupp 5 (Sydamerika) för Sverige och Finland h ä r s t a m m a r främst från en ökad export till Argentina under åren 1950 och 1951. Uppgången för Finland på grupp 6 (Öststaterna) är koncentrerad till Sovjetunionen. Nedgången slutligen på grupp 7 (övriga länder) för Sverige är en följd av en stark nedgång i exporten på Spanien. Kemisk

massa

Beträffande den kemiska massan utgör de nordiska länderna ett mycket betydande exportområde. Är 1954 exporterades sålunda drygt 3 100 000 ton, varav Sverige ensamt svarade för 1 871 000 ton. Samma år exporterades från Canada cirka 1 760 000 ton, varav cirka 80 procent till enbart USA. År 1954 ökade den förut relativt obetydliga massaexporten från USA till drygt 400 000 ton från 147 000 ton år 1953. I övrigt torde endast Österrike behöva nämnas som massaexportör med en export 1954 om 145 000 ton med Italien och Tyskland som huvudsakliga avnämare. Bland betydande importländer 7—605023

1927—1953.

kan nämnas USA och i Europa främst Storbritannien samt Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien och Nederländerna. I Sydamerika är det Brasilien och Argentina och i Asien Japan, som kommer främst som importländer. De nordiska ländernas export av kemisk massa fördelad på olika ländergrupper framgår av tabell 23. För Sverige och Norge har en stark minskning skett i dollarexporten. I stor utsträckning har massan i stället avsatts inom andra områden, som sålunda fått en betydligt större andel av totalexporten efter kriget än före. Nedgången i den finska exporten på dollarområdet har icke varit lika stor, främst som följd av — som nedan skall visas — att exporten av sulfatmassa på dollarområdet kunnat bibehållas i stort sett oförändrad. Det mest framträdande draget i den svenska exportutvecklingen beträffande kemisk massa mellan förkrigsåren 1934 —1938 och efterkrigsperioden 1949— 1953 är utan gensago den nyss nämnda starka nedgången i dollarexporten. Som framgår av tabellen tog dollarområdet (grupp 4) omkring 46 procent av totalexporten 1934—1938 mot endast 17 procent under perioden 1949—1953. År 1954, då exporten av kemisk massa uppgick till 1 871 000 ton, kom endast 11 procent eller 208 000 ton på dollarländerna. Till en del har denna nedgång kompenserats genom en tydlig uppgång på grupp 1 (Västeuropa) och på grupp 5 (Sydamerika). Den ökade exporten

98 Tabell 23. Exporten

av kemisk massa fördelad på

ländergrupper.

L ändergrupper Land

År Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 (medeltal) 1 000 1 000 1 000 0/ 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 / ton c/0 /o ton ton % ton Vo ton /o ton /o ton /o ton °

Sverige 1927/30 1 270 297 1931/33 1 325 324 1934/38 1 863 479 1949/53 1 675 713 1954 1 871 864

24 24 26 43 46

271 206 321 410 535

21 16 17 24 29

25 35 38 39 57

2 3 2 2 3

615 660 857 285 208

48 17 50 29 46 58 17 148 11 147

1 2 3 9 8

3 7 12 21 4

0 0 1 1 0

117 156 259 238 307

26 21 26 29 32

141 317 453 324 316

31 44 45 39 33

2 4 10 6 11

0 0 1 1 1

128 194 234 142 105

29 15 27 23 23 8 17 48 11 105

3 3 1 6 11

39 10 7 48 68

9 2 1 6 7

23 86 20 58 23 79 37 94 41 130

35 28 27 40 45

10 6 6 2 3

4 3 2 1 0

74 71 83 26 13

29 34 28 11 5

2 1 3 1 3

0 10 2 2

0 b 0 1

—

—

Finland 1927/30 450 1931/33 728 1934/38 1 001 1949/53 827 955 1954 Norge

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

251 57 210 44 294 67 233 87 288 117

till Västeuropa får till en del sin förklaring genom den ökade exporten av textilcellulosa (dissolving). Totalt kan dissolvingexporten beräknas ha uppgått till cirka 165 000 ton i årsgenomsnitt 1934/1938, mot cirka 328 000 ton under perioden 1949—1953. Under denna period har nära 60 procent av dissolvingexporten avsatts inom Västeuropa (grupp 1). Italien har emellertid icke nu längre samma dominerande ställning på detta område som före kriget, dels är exporten till Italien lägre än tidigare, dels har de övriga dissolvingimporterande länderna, såsom Frankrike, Västtyskland, Nederländerna och Belgien, ökat sin import jämfört med före kriget. Av massan för papperstillverkning har sulfitcellulosan ökat relativt obetydligt på dessa länder, medan uppgången för sulfatcellulosan är markant. Den rätt avsevärda ökningen på Sydamerika (grupp 5) från perioden 1934 —1938 till 1949—1953, kommer i huvudsak på Brasilien och Argentina. Ned-

5 2 8 3 8

42 64 98 59 56 8 24 30 21 43 19 19 49 19 17

4 b 5 4 3 2 3 3 3 5 7 9 17 8 6

gången inom grupp 7 är koncentrerad på Japan. Storbritannien har importerat en större andel från Sverige under perioden 1949—1953 än under 1934—1938 eller nära 40 procent av sin totalimport under efterkrigsperioden, mot cirka 30 procent före kriget. Motsvarande siffror för Finland är cirka 32 procent under perioden 1949—1953 mot drygt 45 procent 1934—1938.

En belysning av hur utvecklingen gestaltat sig för de olika massakvaliteterna, sulfat- och sulfitmassa, ges i tabellerna 24 och 25. Totalsiffrorna för sulfatmassaexporten visar en minskning för Sverige och Norge — vilket senare lands export är mycket obetydlig — under tiden 1949/ 53 i förhållande till förkrigsåren 1934/ 38. Minskningen var för Sveriges vidkommande cirka 15 procent. Denna minskning föll nästan helt på dollarområdet (grupp 4) och Japan (grupp

99 Tabell 24 Export av sv Ifatmassa

fördelad på ländergrupper

Ländergrupper Land

År (medel- Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 tal) 1 000 1000 1 000 1 000 1000 1000 1000 1000 ton ton % ton /o ton /o ton /o ton /o ton /o ton /o

Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954 Finland 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

411 532 768 657 752

64 92 142 255 327

15 44 17 58 19 109 39 153 43 192

11 11 14 23 26

15 25 28 23 28

4 5 4 4 4

281 324 436 155 130

68 61 57 24 17

4 10 17 58 62

1 2 2 9 8

0 2 2 4 0

0 0 0 1 0

4 21 34 9 13

1 4 4 1 2

111 201 294 327 375

44 53 84 100 154

39 23 26 75 29 122 31 122 41 111

21 37 41 37 30

0 0 7 5 9

0 0 2 2 2

34 59 75 76 69

31 29 26 23 19

3 3 0 10 19

3 2 0 3 5

4 5 3 9 5

3 3 1 3 1

3 6 3 5 8

3 3 1 2 2

Norge

23 14 20 14 19

2 1 3 6 9

9 7 15 43 48

17 14 10 36 37

16 11 15 1 1

70 79 75 7 5

— —

— —

— —

_— —

0 1

0 5

0 0

0 0

—

—

1 0 0 1 1

4 0 0 7 5

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

4 2 2 5 7

7). Nedgången på dollarområdet låg uteslutande på den oblekta sulfatmassan, medan den blekta ökade något. Nedgången i utförseln till dollarområdet och Japan kompenserades i viss mån av en ökad export på vissa andra marknader, främst Västeuropa (grupp 1) samt Storbritannien (grupp 2) och Sydamerika (grupp 5). För Sveriges del har, som framgår av tabellen, en mycket markant ökning skett av sulfatmassaexporten på Västeuropa eller med drygt 100 000 ton, en nära 80-procentig ökning, mellan perioderna 1934—38 och 1949—1953; en ökning som därefter fortsatt. I absoluta tal kommer den största exportökningen på de betydelsefulla marknaderna Frankrike och Västtyskland, men relativt har ökningen varit större på t. ex. Danmark, Belgien och Nederländerna. Det bör också framhållas, att ökningarna varit relativt starkast för den blekta sulfatmassan. Den finska exporten har såsom framgår av tabellen ökat under efterkrigs-

—

— —

0 0

0 0

•

—

åren. Finland har i stort sett inte haft något bortfall på dollarområdet och h a r ej heller, då landet inte haft någon japansk marknad, berörts av osäkerheten efter kriget på denna marknad. Samtidigt med en bibehållen export på dollarområdet har Finland deltagit i expansionen på den västeuropeiska marknaden. Liksom Sverige har Finland också kunnat öka på Sydamerika, medan exporten på den brittiska marknaden icke ökat.

Beträffande sulfitmassan har den relativa nedgången i totalsiffrorna mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953 varit större för Finland och Norge än för Sverige. Detta sammanhänger till stor del med det ovannämnda förhållandet att för Sverige nedgången i exporten av sulfitmassa för papperstillverkning motvägts av en kraftig uppgång i dissolvingexporten, som icke haft sin motsvarighet i Finlands och Norges export. Även beträffande sulfit-

100 Tabell

25.

Export av sulfitmassa

(inkl.

dissolving)

fördelad på

länderområden.

Ländergrupper Land

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 (medel- Total tal) 1 000 0/ 1 000 0 / 1000 °/ 1 000 1000 1000 1 000 1000 ton ton /O ton /o ton % ton /o ron /o ton /o ton /o

Sverige 1927/30 858 233 1931/33 793 232 1934/38 1 095 337 1949/53 1 018 458 1954 1 119 537

27 29 31 45 48

227 148 212 257 343

26 19 19 25 31

10 10 10 16 29

1 1 1 2 2

334 336 421 130 78

39 42 38 13 7

13 19 41 90 85

2 2 4 9 8

3 5 10 17 4

0 1 1 2 0

Finland 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

339 527 707 500 580

22 20 25 28 27

118 242 331 202 205

35 46 47 40 35

2 4 3 1 2

0 0 0 0 0

94 135 159 66 36

28 26 22 15 6

12 20 8 38 86

4 4 1 8 15

35 5 4 38 63

Norge

228 55 196 43 270 64 221 81 269 108

24 82 22 56 23 77 37 89 40 123

36 28 28 40 46

10 6 6 2 3

4 3 2 1 1

58 60 68 24 12

26 31 25 11 4

5 2 8 3 7

2 1 3 1 3

0 10 2 2

10 1 1 7 11 0 5 1 1

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

73 103 175 138 153

massan har Sverige och Norge fått vidkännas en kraftigare minskning än Finland i sin dollarexport. Å andra sidan har Sveriges export på Storbritannien (grupp 2) och framförallt på Västeuropa hävdat sig bättre än den finska, som speciellt på Storbritannien gått tillbaka. Detta gäller även om exporten av sulfitmassan för papperstillverkning renodlas. Liksom för sulfatmassan har beträffande sulfitmassan en ökning skett mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953 på den sydamerikanska marknaden för såväl Sverige som Finland, men ej för Norge. Den svenska ökningen mellan samma perioder på Östeuropa (grupp 6) gäller i huvudsak dissolvingmassa till Polen. Även ökningen för Finland på detta område kommer i första hand på Polen. Sammanfattning. Inom massaområdet har, som under tidigare avsnitt framhållits, minskningen i exporten på framförallt USA varit det framträdande draget under efterkrigsperioden 1949— 1953 jämfört med förkrigstiden. Under slutet av 20-talet och hela 30-talet ex-

— —

38 43 64 50 43 5 18 27 16 35 18 19 49 18 16

5 6 6 5 4 1 3 4 3 6 8 10 18 8 6

porterade vi mellan 45 och 50 procent av vår export av kemisk massa till dollarområdet. Under den nu undersökta efterkrigsperioden var motsvarande andel av exporten endast cirka 17 procent och u n d e r år 1954 ej mer än 11 p r o cent. F ö r Norges del men icke i samma utsträckning för Finlands h a r nedgången varit av samma ordning. USA :s minskade betydelse som en exportmarknad för vår del har delvis hängt samman med att Canada under och efter kriget fått en ökad betydelse soin tillförselkälla för USA. Den ojämförligt största rollen i denna utveckling h a r emellertid spelats av den ökade p r o duktionen inom USA. Under åren 1937 —1938 producerades sålunda i genomsnitt cirka 5,7 milj. ton mot 16—17 milj. ton under år 1954. Medan importen i procent av tillförseln (produktion + import — export) åren 1937— 1938 utgjort cirka 25 procent, var motsvarande tal för 1954 endast cirka 11 procent. Av den import, som nu förekommer till USA (1952—1953) falber cirka 75 procent på Canada (inkl. N e w

101 F o u n d l a n d ) . Att den övriga importen i stort sett måste ha karaktär av en marginalimport synes uppenbart av dessa siffror. Med hänsyn härtill har det kanske ur stabiliseringssynpunkt varit fördelaktigt —• från dollarinkomstaspektcn bortses här — med den starkare koncentration till våra »grannmarknader» Storbritannien och Västeuropa, som ägt rum efter kriget. Den kraftiga uppgången i vår export på de västeuropeiska länderna synes i viss mån hänga samman med att vi i förhållande till våra konkurrenter kunnat exportera mera av de nu eftertraktade blekta kvaliteterna, bl. a. dissolving och blekt sulfat. Till sist bör väl också understrykas den ökade betydelse, som de sydamerikanska länderna fått efter kriget som ett massaimporterande område, speciellt den expanderande brasilianska marknaden.

Wall board Wallboardindustrin har, som tidigare framhållits, först under kriget och därefter vuxit till större betydelse. Som exportör ligger Sverige främst i världen med en export år 1954 på 213 000 ton. Bland övriga exportländer kan nämnas Finland med en export samma år på 59 000 ton och Norge med 24 000 ton. Canada, som år 1950 exporterade endast 6 000 ton, har dock under femårsperioden 1949—1953 exporterat i genomsnitt 18 000 ton, varav huvudparten till USA. De senaste åren har även Västtyskland uppträtt som exportör, varjämte ökade kvantiteter exporterats av Österrike, år 1954 uppgående till 17 000 ton. Importländer är i Europa främst Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Danmark. USA har under efterkrigsåren importerat mellan 20 000 och 25 000 ton, varav mellan 10 000 och

15 000 ton sammanlagt från Sverige och Finland. Den ojämförligt största marknaden för svensk wallboard är Storbritannien (med kronkolonier), dit under perioden 1949—1953 exporterats nära 50 procent av vår totala wallboardexport. Till Västeuropa (grupp 1) har gått cirka 25 procent av exporten och till »Yttre sterlingområdet» (grupp 3) cirka 15 procent. Inom Västeuropa är det främst Nederländerna, Belgien och Danmark, som mottagit svensk wallboardexport. På Nederländerna har exporten vuxit från 11600 ton år 1949 till 16 900 ton år 1953 och 28 700 ton år 1954, till Belgien från 5 100 ton år 1949 till drygt 7 000 ton åren 1953 och 1954 medan den legat tämligen oförändrad på Danmark under perioden 1949—1953 med omkring 3 000 ton för att stiga något under år 1954. En stegring visas även på Frankrike från 500 ton år 1949 till cirka 4 500 lon åren 1953 och 1954. Därjämte har franska kolonier mottagit en ökad mängd, från endast cirka 300 ton år 1949 till 2 100 ton 1953. Storbritannien har under perioden 1949—1953 importerat cirka 70 procent av sin wallboard från Sverige och mellan 10 och 15 procent från Finland. Utvecklingen årsvis på denna stora marknad för de olika nordiska ländernas export framgår av nedanstående sammanställning. Wallboardexporten till Storbritannien. (1 000 ton) Land Sverige.. Finland Norge...

1949 1950 1951 1952 1953 1954 35,3 2,7 1,3

66,3 15,5 3,9

84,3 18,7 7,9

38,0 47,2 92,1 4,8 5,6 9,0 4,0 3,3 7,2

På det yttre sterlingområdet (grupp 3) har utvecklingen i viss mån varit

102 analog med den på Storbritannien med en stark ansvällning av exporten under åren 1950—1951. F r å n 11 600 ton år 1949 steg exporten här till 19 800 ton år 1950 och till 33 100 ton år 1951 för att år 1953 sjunka till 6 500 ton. De starka svängningarna på dessa sterlingmarknader torde bl. a. hänga samman med de kraftiga förändringar som inträffat i sterlingområdets valutatillgångar i samband med Korea-kriget och anpassningen därefter. Även den finska exporten har en motsvarande utvecklingskurva på det yttre sterlingområdet. På den sydamerikanska marknaden fram till 1952 har främst Argentina stått som mottagare av svensk wallboard. En jämförelse med den finska utvecklingen lämnas i följande serie. Wallboardexporten till (1 000 ton) Land

Argentina.

1949 1950 1951 1952 1953

Sverige Finland....

7,9 2,6

1,1 2,5

2,4 7,3

0,1 3,3

—

För Finland är det den västeuropeiska marknaden, som har den största betydelsen med drygt 40 procent av totalexporten. I motsats till den svenska utvecklingen har den finska exporten till Nederländerna avtagit, från 8 800 ton år 1948 till 7 000 ton år 1953 och 8 100 ton år 1954. Däremot har exporten på Västtyskland ökat från endast 150 ton år 1948 till 4 500 ton år 1953 och 2 700 ton år 1954, medan den svenska exporten till Västtyskland ökat från 3 000 ton år 1948 till 4 100 år 1953 och 6 900 ton år 1954. Den finska exporten till Danmark har förändrats från 3 200 ton år 1948 till 5 700 ton år 1953 med ett toppar 1951 vid 9 900 ton, som emellertid överskreds år 1954 då siffran var 10 900 ton. Den norska

exporten

slutligen

har

ungefär lika fördelats under perioden 1949_1953 mellan Storbritannien m. fl. (grupp 1) och Västeuropa (grupp 2). Inom Västeuropa är det i första hand Danmark och Nederländerna som varit köpare. Papp

och

papper

Tidningspapper. År 1954 uppgick de nordiska ländernas export av tidningspapper till 712 000 ton eller nära 12 procent av den beräknade världsexporten. Tillsammans med Canada, som utgör den ojämförligt främsta producenten och exportören av tidningspapper (år 1954 drygt 5 000 000 t o n ) , täckte de nordiska länderna drygt 92 procent av världsexporten, som beräknas 1954 ha uppgått till 6 200 000 ton. De främsta avsättningsområdena är USA, som importerar sitt tidningspapper i första hand från Canada (1954 cirka 97 p r o c e n t ) , Storbritannien, Australien, Argentina, Brasilien, Sydafrikanska Unionen och Indien. På europeiska kontinenten är huvudimportörerna Västtyskland, Danmark, Frankrike och Belgien. Exporten från de nordiska länderna har ökat från ett årsmedeltal 1927— 1930 om 520 000 ton till 724 000 ton för perioden 1949—1953. Starkast ökade den finska exporten under 1930-talet. Om man ser på hela 25-årsperioden från 1927—1930 till 1949—1953, har den svenska exporten stigit obetydligt med cirka 20 000 ton och den norska minskat med cirka 30 000 ton, medan den finska ökat med icke mindre än 210 000 ton eller över 100 procent. Denna expansion kan sägas i huvudsak ha ägt rum på dollarområdet och Sydamerika. Utvecklingen för de tre ländernas export på de olika ländergrupperna framgår av tabell 26. Totalt har den svenska tidningspappersexporten icke förändrats särskilt mycket sedan de närmaste förkrigsåren

103 <1934—1938). En ökning föreligger från ett årsmedeltal för perioden 1934—1938 om 187 000 ton till 204 000 ton under perioden 1949—1953. I exportens länderfördelning har emellertid skett rätt stora förändringar. Vad som främst påkallar intresset är den starka nedgången på dollarområdet (grupp 4) jämförd med den motsvarande uppgången på sterlingområdet, omfattande dels grupp 2, främst Storbritannien, (s. k. inre sterlingområdet), dels grupp 3 (det yttre sterlingområdet). En rätt kraftig uppgång på den sydamerikanska marknaden är också nämnvärd. På dollarområdet framträder en stigande konk u r r e n s från bl. a. Canada, som fortsatt sin under kriget starka frammarsch på denna marknad. Samtidigt har emellertid den särskilt efter 1949 kännbara dollarbristen gjort sterlingländerna mera benägna att köpa från annat håll. Speciellt åren 1950—1951 sjönk den engelska importen från Canada väsentligt. Den starka uppgången på yttre sterlingområdet för den svenska exporten är i huvudsak lokaliserad till en Tabell

26 .

markant uppgång på Australien med en ökning från ett par h u n d r a ton under perioden 1936—1938 till i medeltal 26 000 ton under 1949—1953. Exporten från övriga nordiska länder till Australien visar även ökning men icke i samma grad. För utvecklingen på den engelska marknaden lämnas nedan en redogörelse. På den sydamerikanska marknaden (grupp 5) har exporten ökat totalt med cirka 15 000 ton i årsmedeltal mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953. Ökningen beror huvudsakligen på en markant uppgång i exporten på Brasilien och Uruguay. Vår Argentinaexport var i stort sett oförändrad under åren 1949—1951 jämfört med perioden 1934 —1938. Sammanhängande med de kända valutasvårigheterna i Argentina sjönk Sveriges export år 1952 till 196 ton från 28 500 ton 1951; år 1953 uppgick den till 4 000 ton. Förändringarna i exporten från de nordiska länderna sedan förkrigstiden till de viktigaste sydamerikanska marknaderna belyses av tabell 27. med fördelning

Exporten av tidningspapper

på

ländergrupper.

Ländergrupper Land

År Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 (medeltal) 1 000 °/ 1000 °/ 1 000 °/ 1000 1 000 1000 0/ 1 000 °/ 1 000 ton /o ton /o ton °/ ton /o ton /o ton /o ton % ton /o

Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

177 184 187 204 185

41 45 42 43 67

23 24 22 21 36

29 24 20 40 40

16 13 11 20 22

10 7 3 35 22

6 4 1 17 12

Finland 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

172 206 324 381 392

24 42 71 63 104

14 20 22 17 27

52 72 91 64 60

30 35 28 17 15

2 3 1 19 29

1 1 0 5 7

61 63 80 27 7 34 47 104 145 117

Norge

171 129 152 139 135

46 34 43 35 55

27 26 28 25 41

44 27 26 25 22

26 21 17 18 16

13 11 14 32 26

8 9 9 23 19

12 17 20 9 1

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

34 34 43 13 4 20 23 32 38 30 7 13 13 6 1

23 27 31 48 43 20 25 45 69 54 36 27 35 28 21

13 Ib 17 24 23 12 12 14 18 14 21 21 23 20 16

9 6 5 2

5 3 3 1

— — 38 12 6 13 17 7 3 6 3

22 6 2 3 4 4 2 4 2

—

•

—

5 13 6 9 6 2 5 6 8 11 13 10 8 6 10

3 7 3 4 3 1 3 2 2 3 7 8 6 4 7

104 Tabell 27. Exporten av tidningspapper till Argentina, Brasilien och Uruguay 1934— 1938 och 1949—1953. (1 000 ton) Export från/till

Argentina

Brasilien

Uruguay

1934/38 1949/53

24 17

3 17

1 10

Finland 1934/38 1949/53

31 37

14 26

0 3

Norge

22 13

8 9

4 0

Sverige

1934/38 1949/53

På den europeiska kontinenten, där exporten totalt sett för Sveriges del varit oförändrad från perioden 1934— 1938 och till 1949—1953, har en nedgång skett i den svenska exporten till Danmark med i genomsnitt 8 000 ton och på Frankrike med cirka 5 000 ton. Å andra sidan har den tyska marknaden, som icke betydde något före kriget, mottagit cirka 10 000 ton i genomsnitt för perioden 1949—1953 med en årligen ökande tendens. Vad Finland och Norge beträffar har dessa länders export till Danmark något ökat efter kriget, under det att deras export liksom Sveriges minskat på Frankrike. Vidare må nämnas, att den norska exporten nedgått på Belgien och Portugal samt att den finska minskat rätt betydligt på Belgien. Beträffande den finska exportutvecklingen på öststaterna (grupp 6) kan framhållas, att ökTabell 28. Storbritanniens

ningen mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953 faller på Sovjetunionen, som närmast efter kriget importerat avsevärda kvantiteter från Finland. Under åren 1946—1949 exporterades från Finland resp. 95 000, 34 000, 39 000 och 27 000 ton. För åren 1950—1952 har ej angivits någon finsk export på Sovjetunionen. 1953 var exporten 10 000 ton. Den betydande nedgången sedan förkrigstiden i den engelska pappersimporten har gått ut över Finland och Norge samt framförallt Canada. Det är endast Sverige, som i absoluta tal kunnat uppvisa en stegring i exporten på Storbritannien under perioden 1949— 1953 i förhållande till förkrigsperioden 1934—1938. Storbritanniens totala import samt resp. exportländers andel i importen redovisas i tabell 28. Den kraftigaste nedgången har d r a b bat Canadas export, vilken i absoluta tal sjunkit från drygt 300 000 ton i genomsnitt perioden 1936—1938 till endast 90 000 ton för perioden 1949— 1953. Åren 1953 och 1954 visar dock en återhämtning för Canadas export till Storbritannien med siffrorna 154 000 och 226 000 ton. Det kan nämnas, att den engelska produktionen av tidningspapper samtidigt med nedgången i pappersimporten uppvisar en minskning från i genomsnitt 875 000 ton under perioden

tidningspappersimport

År (medeltal)

Totalt (1 000 ton)

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

324 331 420 201 333

med fördelning på

exportländer.

Import i procent från Sverige

Norge

Finland

Canada 1

7,4 5,5 3,4 17,4 11,1

13,6 7,7 5,7 8,0 3,6

15,5 20,5 18,6 27,4 14,7

60,9 65,4 71,9 45,8 67,8

Inkl. Newfoundland. Källa: The Trade of the United Kingdom.

105 Tabell 29. Exporten

av papp

och papper (exkl. tidningspapper) länder grupper.

med fördelning

på

Ländergrupper Land

År (medel- Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 tal) 1 000 1 000 °/ 1 000 1 000 °/ 1 000 1 000 1 000 °/ 1 000 ton ton /o ton /o ton % ton /o ton % ton % ton %

Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

266 308 376 468 587

53 72 77 161 242

20 23 20 34 41

147 164 200 129 166

55 53 53 28 28

25 29 47 92 99

10 9 13 20 17

10 9 15 24 22

4 3 4 5 4

9 6 12 27 17

3 2 3 6 3

9 14 11 10 18

3 5 3 2 3

13 14 14 26 23

5 5 4 6 4

Finland 1927/30 118 1931/33 150 1934/38 203 1949/53 259 1954 460

34 41 61 100 157

29 48 27 69 30 106 39 57 34 82

40 46 52 22 18

1 5 4 13 34

1 4 2 5 7

8 6 12 24 59

7 4 6 9 13

8 9 4 18 13

7 6 2 7 3

12 12 4 28 84

10 8 2 11 18

7 8 12 18 31

6 5 6 7 7

Norge

19 17 24 50 67

13 14 17 30 30

48 48 50 32 30

21 18 25 40 52

14 15 17 24 24

3 2 3 4 8

2 2 2 2 4

6 3 5 6 5

4 2 3 4 2

23 20 12 4 12

16 16 8 2 5

5 4 5 10 11

3 2 3 7 5

1927/30 147 1931/33 122 1934/38 147 1949/53 165 1954 221

70 58 73 52 66

1934—1938 tilll 545 000 ton 1949—1953 samt att exporten varierat mellan 60 000 och 130 000 ton och avsatts på sterlingområdet, främst Australien. Minskningen i importen är sålunda att hänföra till en starkt minskad förbrukning av tidningspapper som följd av en bibehållen ransonering. Papp och papper (exkl. tidningspapper). Vid undersökningen av exportutvecklingen på pappersområdet har gruppen p a p p och papper behållits som en enhet och endast tidningspapper har, som tidigare framgått, exkluderats. Med hänsyn till kraftpappersexportens centrala betydelse för Sveriges export har emellertid härutöver en specialredovisning skett av detta sortiment (se tabell 30). På pappersområdet har en fortgående expansion i de tre nordiska ländernas export ägt rum sedan 1927, dock med undantag för Norge mellan perioderna 1927—1930 och 1931—1933. För Sverige har ökningen från förkrigsperioden 1934—1938 till efterkrigsåren

1949—1953 uppgått till drygt 24 p r o cent, för Finland till nära 28 procent och för Norge till drygt 12 procent. Ökningen i kraftpappersexporten sedan före kriget har för Sverige och Finland varit starkare än den totala pappersexportens ökning, för Sverige nära 50 procent och för Finland över 200 procent. Däremot har en minskning ägt rum av den norska kraftpappersexporten sedan förkrigsperioden 1934—1938. Det bör framhållas, att kraftpapper har en betydligt större andel i den svenska pappersexporten än i den finska och norska. Under perioden 1949—1953 utgjorde sålunda kraftpappersexporten 49 procent av den totala papp- och pappersexporten från Sverige, medan motsvarande siffror för Finland och Norge var 29 resp. 9 procent. Produktionen av kraftpapper är också betydligt större i Sverige än i de övriga nordiska länderna. De senaste årens starka expansion i Finland bör emellertid understrykas. Fördelningen av papp- och pappers-

106 exporten (inkl. kraftpapper) på ländergrupper under olika perioder framgår av tabell 29. Beträffande exportutvecklingen mellan förkrigsperioden 1934—1938 och efterkrigsperioden 1949—1953 kan som allmänt omdöme sägas att den i stora drag tett sig likartad för de tre nordiska länderna även när man ser till länderfördelningen. Inom nästan samtliga ländergrupper med undantag för grupp 2 (Storbritannien m. fl.) redovisas en uppgång i exporten. Nedgången i exporten på Storbritannien från förkrigstiden är ett markant drag i de tre ländernas export. Under perioden 1934— 1938 gick sålunda 52 procent av de nordiska ländernas p a p p - och pappersexport till den brittiska marknaden mot endast 27 procent under perioden 1949—1953. Nedgången har proportionsvis varit störst för Finland och minst för Norge. Denna starka nedgång på den betydelsefulla brittiska marknaden får ses delvis som en följd av den importbegränsning, som uppehållits under denna efterkrigsperiod. Totalt h a r den brittiska importen minskat med cirka 18 procent sedan förkrigsperioden 1934_1938. En rätt betydande ökning i den engelska pappersproduktionen har därtill ägt rum mellan motsvarande perioder. Utöver denna allmänna bild av utvecklingen skall här endast understrykas några särdrag i exportutvecklingen på skilda länder. Till Västeuropa har den svenska och norska exporten ökat med över 100 procent mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953 och den finska med drygt CO procent. Av en ökning för Sveriges del på 84 000 ton kommer 61 000 ton på ökning av kraftpapper d. v. s. nära 75 procent av den totala ökningen på området. Finland har mellan motsvarande perioder ökat sin kraftpappersexport

från 6 000 ton till 26 000 ton. De betydelsefullaste ökningarna på Västeuropa faller på Nederländerna, Belgien och Danmark. Den tyska marknaden har också ökat i vikt och exporten dit har de senaste åren visat en starkt uppåtgående tendens. På grupp 3 (Yttre stcrlingområdet) har Sveriges export stigit med omkring 100 procent. Uppgången har inom detta område främst fallit på Sydafrikanska Unionen samt Australien. För Norge har ökningen på denna ländergrupp också varit betydande. Finlands export är däremot obetydlig till det yttre sterlingområdet men visar år 1954 på en klar stegring. Den svenska uppgången på dollarområdet (grupp 4) är nettoresultatet av en nedgång på USA samt en starkare ökning på övriga dollarländer, främst Colombia. Exportstegringen på Sydamerika (grupp 5), som är kraftig för såväl Sverige som Finland, ligger praktiskt taget helt för de båda länderna på Argentina. För Finland redovisas en ökning för Östeuropa (grupp 6), som i första hand avser Sovjetunionen men även, ehuru i mindre grad, Tjeckoslovakien och Polen. Den svenska exporten på grupp 7 har ökat rätt betydligt; i främsta hand gäller detta Egypten och länder i främre Orienten, såsom Syrien m. fl. En mindre uppgång visas också för Spanien med kolonier. Fördelningen av kraftpappersexporten på olika ländergrupper redovisas i tabell 30. Sammanfattning. Pappersexporten har, som tidigare framgått, under den här iakttagna perioden kunnat fortlöpande expandera. På den betydelsefulla brittiska m a r k n a d e n har vi beträffande tidningspapper kunnat väl hävda vår export medan vår andel något minskat för annat p a p p och papper i jämförelse med förkrigstiden. På sterlingområdet i övrigt samt på Västeuropa och den syd-

107 Tabell 30. Exporten

av kraftpapper

med fördelning på länder grupper. Ländergrupper

Land

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 (medel- Total tal) 1 000 1 000 °/ 1000 1 000 1000 1 000 1000 1000 ton ton /o ton /o ton /o ton /o ton /o ton /o ton /o

Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

93 114 153 227 300

24 32 38 99 161

26 28 25 44 54

47 57 75 54 73

51 50 49 24 24

6 9 18 38 41

6 8 12 17 14

6 4 8 13 10

6 3 5 6 3

3 2 4 7 1

3 2 3 3 0

2 3 3 5 4

2 3 2 2 2

5 7 7 11 10

6 6 4 5 3

Finland 1927/30 1931/33 1934/38 25 1949/53 76 1954 201

6 26 70

24 34 35

13 18 38

52 24 19

0 4 8

0 5 4

6 14 45

24 18 22

0 2

0 3

— —

0 8 27

0 11 14

0 3 13

0 4 6

4 5 6

15 33 38

19 6 8

70 40 50

2 2 1

7 13 6

0 0 1

0 0 6

0 0

1 0

4 0

1 0 0

4 0 0

Norge

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

27 15 16

amerikanska marknaden har exportökningarna varit betydande och mer än kompenserat nedgången på Storbritannien och USA. En betydelsefull roll för exportökningen efter kriget har spelats av exporten av kraftpapper, för vilken vara Sverige är det dominerande exportlandet. På lång sikt synes efterfrågan i världen på pappersområdet böra bedömas optimistiskt. Paralleller med utvecklingen inom USA synes styrka antagandet om en starkt ökad efterfrågan på papp och papper (kanske i särskilt hög grad på sulfatpapper) i takt med en fortsatt utveckling av industri och näringsliv i stort. Ett viktigt problem är, hur relationerna i fortsättningen kommer att

0 0

— — — —

utveckla sig mellan massaexport och pappersexport. En jämförelse med förkrigsperioden 1934—1938 och åren 1949 —1953 visar att massaexporten från de nordiska länderna snarast minskat, medan pappersexporten expanderat. I vad mån även i fortsättningen ett överförande av exporten till mera förädlade produkter skall ske blir beroende av många komplicerade faktorer, som icke här skall beröras. En betydande utbyggnad av pappersindustrin förekommer eller planeras emellertid runt om i världen, i Australien, i Indien, i Asien och i Sydafrika, alla marknader, som är av betydande intresse för svensk export.

KAPITEL

8 Massaindustrin i norra och södra Sverige

I avsnittet i kapitel 9 om massa- och wallboardindustrins produktionskapacitet lämnas en redogörelse för massaindustrins utbyggnadsplaner för de närmaste åren. Av denna redogörelse framgår att den planerade kapacitetsökningen väsentligen är att hänföra till utbyggnad, rationalisering och inför a n d e av kontinuerlig drift vid redan nu befintliga anläggningar. Enligt den verkställda enkäten syns några nya anläggningar vad angår slipmassa och sulfitcellulosa, d. v. s. industrier som traditionellt utgår från granmassaved som råvara, icke vara planerade för n ä r v a r a n d e . Däremot finns planer på tvenne större nyanläggningar inom sulfatindustrin och dessutom några anläggningar för s. k. halvkemisk massa, vilka samtliga avses skola förläggas till de södra delarna av landet. Utvecklingen inom massaindustrin syftar således enligt de redovisade planerna för den närmaste framtiden dels mot större produktionsenheter dels mot ett intensivt utnyttjande av den tillgängliga produktionsapparaten. Nu nämnda och andra omständigheter kan också väntas samverka till en icke oväsentlig höjning av massaindustrins produktivitet. Eftersom den framtida produktionshöjningen kommer att möjliggöras huvudsakligen genom utbyggnad av kapaciteten hos redan nu befintliga anläggningar, h a r det ansetts av intresse att med utgångspunkt från samma områdesindelning som i avsnittet angående

redogörelsen för industrins utbyggnadsplaner belysa, hur anläggningarna och de tekniska produktionsenheterna för framställning av olika slag av massa samt produktionen för närvarande fördelar sig på norra och södra Sverige. Med norra Sverige avses i det följande Norrland och Dalarna, med södra Sverige området söder därom. Denna geografiska indelning har sålunda valts för att få den ovan angivna bakgrunden. Uppgifterna har framkommit genom en specialbearbetning av industristatistikens material och gäller förhållandena 1953. Under de senaste åren har produktionen legat betydligt över 1953 års nivå och därvid erhållit en större omfattning än någonsin tidigare. Parallellt härmed har givetvis inträffat olika förskjutningar i bland annat produktionens fördelning på geografiska områden, men förändringarna härutinnan torde icke vara så stora att de mera avsevärt rubbar den allmänna bild, som erhålles genom den efterföljande framställningen. Det bör också ihågkommas att även kapaciteten höjts i icke oväsentlig omfattning under samma period, bland annat genom den pågående övergången till kontinuerlig drift. Antalet anläggningar och grerade produktionsenheter framställning.

lokalt inteför massa-

I bland annat produktionshänseende är det av intresse att inom slipmassaoch cellulosaindustrin skilja mellan an-

109 Tabell 1. Antalet

träsliperier, sulfitfabriker och sulfatfabriker sinsemellan samt med pappersbruk.

Område och slag av produktionsenhet

Norrland

kombinationer

Summa FriTräSulfitstående sliperiTräDärav fabrik träsulfitTräslip erimassaoch/eller sliperi, fabr.-sul- sliperisulfitfabrik sulfat sulfit- fatfabr.; pappers- fabrikfabrik- Totalt kombifabrik el. sulfltpappersbruk nerad papperssulfat- fabr.-sulbruk 1 med papbruk fabrik fatfabr. persbruk

och Dalarna

Antal anläggningar

1 Därav med: träsliperi . . . sulfitfabr... . sulfatfabr. ..

13 17 10

1 2 2

1 1

Antal anläggningar

4 Därav med: träsliperi . . . sulfitfabr... . sulfatfabr. . .

5 11 3

18 1 1

4 4

Antal anläggningar

5 Därav med: träsliperi.. . . sulfitfabr sulfatfabr.. .

18 28 13

1 3 3

5 5

övriga

i olika

4 5

18 24 17

4 5 5

14 10

27 30 14

22 18 10

18 15

45 54 31

26 23 15

Sverige

Hela riket

1 I summan för hela riket ingår 4 anläggningar, varav 3 i Norrland och Dalarna samt 1 i södra Sverige, som avser integrationsformen pappersbruk med såväl sulfitfabrik som sulfatfabrik. Alla övriga är enkelt integrerade d. v. s. består av pappersbruk-sulfitfabrik eller pappersbruk-sulfatfabrik.

läggningar, som enbart tillverkar massa till avsalu inom landet eller för export, och sådana som helt eller delvis framställer massa för vidare förädling till papp och papper vid den egna anläggningen. Inom var och en av dessa två grupper kan vidare urskiljas produktionsenheter för framställning av slipmassa samt sulfit- och sulfatcellulosa i sinsemellan olika kombinationer. Svårigheten att i praktiken göra en klar lokal avgränsning ifråga om vissa anläggningar medför dock att kvantitetsuppgifter angående förekomsten och omfattningen av skilda anläggningskombinationer får anses vaga i enstaka fall. I hela landet finns såsom tabell 1 visar sammanlagt 117 anläggningar för

framställning av slipmassa och cellulosa. Bland de anläggningar, som är helt inriktade på framställning av avsalumassa, dominerar till antalet de fristående produktionsenheterna, varmed här avses sådana som framställer enbart antingen slipmassa, eller sulfitmassa eller sulfatmassa. Av de 59 fristående enheterna av nu nämnt slag är omkring två tredjedelar belägna i n o r r a Sverige. Orienteringen mot Norrland och Dalarna framträder i detta fall starkast ifråga om sulfat- och slipmassaindustrierna. Förutom dessa fristående fabriker finns bland anläggningarna för avsalumassa två slag av kombinationer av produktionsenheter, nämligen dels träsliperi-sulfitfabrik-sulfatfabrik dels

110 sulfitfabrik-sulfatfabrik. I båda kom- dast avser lokalt integrerade enheter (arbetsställen). Huruvida ett pappersbinationerna föreligger en form av inbruk har möjlighet att komplettera ätt tegration från råvarusidan såtillvida att företagen i vissa fall disponerar bety- råvarubehov med olika slag av massa dande skogstillgångar och anläggningar- från företaget tillhöriga anläggningar na såsom råvarubas för den egna pro- på annat håll kan sålunda icke utläsas duktionen kräver såväl granmassaved ur uppställningen. Beträffande de 1vå som tallmassaved. Denna form av inte- övriga av de förut nämnda enkla integration förekommer dock mera sällan i grationsformerna, nämligen sulfitfabrikpraktiken. Den förstnämnda kombina- pappersbruk och sulfatfabrik-papperstionen är nämligen endast represente- bruk, uppgår antalet anläggningar till rad med en anläggning i norra Sverige, 25, varav samtliga utom ett med sulfitden senare med en anläggning i norra framställning och två med sulfatframoch en i södra Sverige. Alla tre anlägg- ställning integrerade bruk är belägna i ningarna, som tillhör de större massa- södra Sverige. Det är en vanlig föreindustrierna i Sverige, är belägna i de teelse att även dessa bruk har ett lillskogrika delarna av landet, vid kusten verkningsregister, som för olika papperskvaliteter kräver inköp av komoch intill flottled. Flertalet pappersbruk, vilka inalles pletteringsmassa i form av cellulosa elutgör över ett sjuttiotal i hela Sverige, ler slipmassa från utomstående anläggframställer sina produkter helt eller ningar. Förutom de hittills nämnda formerna delvis av slipmassa och cellulosa, som tillverkas vid bruket. Antalet med av vertikal integration förekommer i massaframställning lokalt integrerade mindre utsträckning även andra kombibruk kan nämligen angivas till 55, var- nationer, nämligen träsliperi-sulfitfaav de flesta, drygt fyra femtedelar, i brik-pappersbruk samt sulfitfabrik-sulsödra Sverige. De vanligast förekom- fatfabrik-pappersbruk. Till den förstmande formerna av vertikal integration nämnda räknas två av landets största utgörs av de enkla kombinationerna trä- tidningspappersbruk, som således för sliperi-pappersbruk, sulfitfabrik-pap- sin pappersframställning äger tillgång persbruk samt sulfatfabrik-pappersbruk, inom den egna anläggningen till såväl i nu nämnd ordning uppgående till ett slipmassa som sulfitmassa. Beträffande antal av 21, 14 och 11. I den först- den sistnämnda kombinationen, sulfitnämnda ingår flera av de med avseende fabrik-sulfatfabrik-pappersbruk, förepå slipmasseproduktionen små anlägg- ligger vad angår de största anläggningningarna i södra Sverige, vilka inköper arna en form av integration både från större eller mindre kvantiteter sulfit- produktsidan och från råvarusidan. eller sulfatmassa för komplettering av Tillhörande pappersbruk förbrukar i råvarubehovet vid det egna pappers- dessa fall avsevärda mängder egen masbruket. Hit räknas också några större sa för papperstillverkningen, men antidningspappersbruk, som således är läggningarna framställer dessutom stora hänvisade till att komplettera sitt rå- kvantiteter som går till avsalu för exvarubehov med sulfitmassa genom in- port utan någon ytterligare förädling köp från andra anläggningar. Det bör inom landet. I likhet med avsaluanläggi detta sammanhang påminnas om att ningarna hörande till den i det föregåkombinationerna av produktionsenhe- ende angivna kombinationen sulfitfater enligt uppställningen i tabell 1 en- brik-sulfatfabrik är de nu n ä m n d a dub-

Ill belt integrerade anläggningarna belägn a i skogrika delar av landet och intill flottled. Huru antalet träsliperier, sulfitfabriker och sulfatfabriker fördelar sig på olika grupper med hänsyn till produktionens storlek 1953 belyses av Bilaga II, tab. i—3. Grupperingen hänför sig till omfattningen av de särskilda fabriksenheternas produktion och sålunda icke, vid anläggningarna med kombiner a d tillverkning, till den sammanlagda produktionen av olika slag av massa. F ö r att erhålla ökad jämförbarhet har de enskilda fabrikernas produktion vid klassificeringen av enheterna på storleksgrupper här genomgående räknats på oblekt basis. Träsliperiernas

produktion.

Under år 1953 utgjorde produktionen av slipmassa vid avsalufabrikerna 328 tusen ton och vid de med pappersbruk integrerade fabrikerna 405 tusen ton, vilket inalles utgör 733 tusen ton. Av totalproduktionen fördelade sig 55 procent på Norrland och Dalarna och 45 procent på södra Sverige. Den övervägande delen av avsalufabrikernas produktion härrörde från anläggningar i norra Sverige. Förutom ett större sliperi finns i södra Sverige endast smärre

anläggningar för framställning av slipmassa på avsalubasis. Beträffande de med pappersbruk integrerade fabrikerna ligger tyngdpunkten för produktionen av slipmassa i södra Sverige. Detta sammanhänger till stor del med att två av landets största tidningspappersbruk, som själva inom den egna anläggningen framställer sitt behov av slipmassa, är förlagda inom området. Huru produktionen av slipmassa fördelar sig på storleksgrupper av produktionsenheter i norra och södra Sverige belyses ganska ingående genom uppgifterna i Bilaga H, tab. 1. I samband med massaindustrins utbyggnad i olika länder tilldrar sig produktionsenheternas storlek naturligt nog ett betydande intresse. För enskilda anläggningar kan enheternas storlek därvid utan svårighet angivas på ett rättvisande sätt. Då det gäller att få en översiktlig bild av hela den befintliga industrins storleksstruktur, möter emellertid stora svårigheter, eftersom sammanfattande måttbestämningar innebär risk för starka förenklingar av den bakomliggande verkligheten. För att i möjlig mån undgå sådana förenklingar har i tabell 2 därför framräknats några karakteristiska mått, som således är avsedda att

Tabell 2. Års- och dygnsproduktion hos träsliperier, sulfiti ton (torrtånkt vikt). Träsliperier Slag av m å t t

Nedre kvartil Median Övre kvartil Genomsnitt per anläggning: avsalufabriker med pappersbruk komb. fabriker samtliga

Årsproduktion

och sulfatfabriker

Sulfitfabriker

1953 Sulfatfabriker

DygnsDygnsDygnspro- Årsproduk- pro- Årsproduk- protion duktion dukduktion 1 tion 1 tion 1

2 440 7 340 19 500

9 26 70

13 900 20 100 34 120

50 72 122

19 250 30 870 45 740

69 110 163

17 300 15 130 16 300

62 54 58

29 910 19 600 25 500

107 70 91

40 630 30 320 35 600

145 108 127

Evalverad efter en genomsnittlig driftstid av 280 årsdygn.

112 på olika sätt översiktligt belysa produktionens storleksstruktur. Såsom utgångspunkt för dessa beräkningar har tjänat fabrikernas uppgifter om årsproduktionen 1953. På grundval härav har också framräknats uppgifter för dygnsproduktionen, varvid har antagits en genomsnittlig driftstid detta år av 280 årsdygn. En sådan schematisering har ansetts tillåten, då uppgifterna i första hand belyser produktionsförhållanden och endast sekundärt strukturen i kapacitetshänseende. För att få en mera tillförlitlig bild av kapacitetsförhållandena skulle bland annat ha tarvats ingående uppgifter om driftstidens längd, vilka saknas i det material som stått till buds för denna utredning. Eftersom driftstiden inom massaindustrin, speciellt vad gäller några av de minsta anläggningarna, kan variera i ganska betydande grad bland annat till följd av tidvis lokalt begränsad vatten- och krafttillgång samt ifråga om med pappersbruk integrerade massafabriker på grund av uppkommande ojämnheter i behovet av vissa massakvaliteter, ligger uppgifterna om årsproduktionen även under gynnsamma år i mer eller mindre grad under den tekniska årskapaciteten. Genomsnittsproduktionen per anläggning utgör såsom antytts i det föregående ett ganska grovt mått på de varierande storleksförhållandena och ger tagen för sig knappast en rättvisande bild av den svenska massaindustrins storleksstruktur. Detta gäller i särskild grad, ifall att alla med pappersbruk integrerade produktionsenheter för massa inräknas i uppgifterna. För att erhålla en mer nyanserad bild av förhållandena har därför i tabell 2 också medtagits s. k. kvartil- och medianvärden för produktionen. Nedre kvartilen, medianen och övre kvartilen angiver därvid i nu nämnd ordning den produktions-

kvantitet, som uppnåtts av tre fjärdedelar, hälften samt en fjärdedel av fabrikernas antal. Angivna värden har beräknats endast för landet i dess helhet och utan uppdelning på avsalufabriker och på anläggningar integrerade med pappersbruk, eftersom uppgifterna på grund av det begränsade antalet enheter knappast tillåter ytterligare uppdelningar. Beträffande träsliperierna uppgick genomsnittsproduktionen per anläggning till 16 300 år 1953. Motsvarande tal för de med pappersbruk integrerade anläggningarna understiger i detta fall ganska obetydligt avsalufabrikernas. Förhållandet har huvudsakligen sin förklaring däri att tidningspappersbruken själva framställer slipmassa för eget behov och att bland de med bruken integrerade sliperierna räknas några av de största produktionsenheterna för slipmassa i Sverige. Flertalet anläggningar, speciellt i södra Sverige, är med avseende på slipmassaproduktionen små enheter. Årsproduktionen vid en fjärdedel av träsliperierna (nedre kvartilen) understiger sålunda 2 400 ton. Eftersom sliperier ofta är förenade med pappersbruk kan anläggningarna sett ur den sammanlagda produktionens synpunkt dock i åtskilliga fall vara ganska betydande enheter, även då bruk icke är vertikalt integrerade med cellulosafabriker. Härvid avses således anläggningar vid vilka köpmassan spelar en ansenlig roll i brukets totala råvaruförsörjning. Halva antalet fabriker (medianen) i landet når u p p till en produktion av 7 300 årston. Hos en fjärdedel av antalet (övre kvartilen) överstiger årsproduktionen 19 500 ton. Spännvidden mellan det nedre och det övre kvartilvärdet, mellan vilka kvantiteter produktionen vid hälften av träsliperierna varierar, är sålunda ifråga om slipmas-

113 san betydande. I verkligheten varierar p r o d u k t i o n e n i särskilda fall från något 100-tal årston upp till 90—100 tusen ton. I det senare fallet svarar produktionen mot ett dygnsbehov av omkring 800 m 3 f.u.b. råvara. Det bör till sist påpekas, att slipmasseproduktionen sedan 1953 beräknas ha stigit med drygt 20 procent. Vissa av de här lämnade uppgifterna t o r d e därför ligga icke oväsentligt högre i dagens läge. Även med beaktande av att kapaciteten sedan 1953 successivt utbyggts, ger bland annat de senaste årens utveckling också anvisning om att kapaciteten nämnda år i vissa delar var outnyttjad. Sulfitfabrikernas

produktion.

Den sammanlagda produktionen av sulfitmassa uppgick 1953 till 1 378 tusen ton. Härav föll 964 tusen ton på avsalufabrikerna och 414 tusen ton på de med pappersbruk vertikalt integrerade sulfitfabrikerna. Drygt 60 procent av den totala produktionen h ä r r ö r d e från anläggningar i Norrland och Dalarna. Utslagsgivande för denna andel är den oblekta massan och framför allt den blekta papperssulfiten. Däremot visar det sig att dissolvingmassan genom den stora produktionen vid värmlandsindustrin väger ganska jämnt, då det gäller fördelningen på norra och södra delarna av landet. Beträffande enbart avsalufabrikerna svarade anläggningarna i norra Sverige för en ännu större andel av produktionen i landet, nämligen för omkring 72 procent. Förhållandet är bland annat ett uttryck för att sulfitindustrin, även med bortseende från dissolvingmassan, i dessa delar är en exportindustri i framträdande grad. De med pappersbruk vertikalt integrerade sulfitfabrikerna uppvisar vad angår den geografiska fördelningen en annan bild, i det att anläggningarna i söd8—605023

ra Sverige i detta fall bidrog med inemot 65 procent av landets produktion. I Bilaga H, tab. 2 lämnas kompletterande uppgifter om huru dels avsalufabrikernas dels de med pappersbruk integrerade sulfitfabrikernas produktion fördelar sig på storleksgrupper av anläggningar i norra och södra Sverige. Till uppgifterna i tabellen bör fogas den anmärkningen, att de översta storleksgrupperna skulle visa en mera dominerande andel, om dissolvingmassa och andra blekta massor omräknades till oblekt vikt. Produktionsenheterna för sulfitmassa är enligt de olika måttbestämningarna i tabell 2 genomgående avsevärt större än för slipmassa. Sulfitindustrin utgöres alltså i mer utpräglad grad än träsliperierna av storindustri. Förhållandet gäller givetvis i vidare mån för råvarubehovet än för produktionen. Den genomsnittliga årsproduktionen exempelvis utgör för sulfitmassa 25 500 ton, medan den såsom nämnts i det föregående för slipmassan stannar vid 16 300 ton. En från slipmasseindustrin avvikande bild föreligger även därutinnan, att spännvidden i genomsnittsproduktionen för med p a p p e r s b r u k integrerade sulfitfabriker och för enheter, som enbart framställer sulfitmassa för avsalu, är ganska betydande. I det förra fallet utgör nämligen genomsnittet för årsproduktionen av sulfitmassa 19 600 ton, i det senare 29 900 ton. Till jämförelse härmed kan nämnas att hälften av sulfitfabrikerna, med bortseende från om integrationsförhållande föreligger eller icke, uppnår en årsproduktion av mer än 20 000 ton och att en fjärdedel av antalet passerar en nivå av 34 100 ton. För samma antal fabriker som i senast angivet fall ligger produktionsnivån vid omkring 14 000 ton eller därunder. I enstaka fall varierar årspro-

114 Tabell 3. Antalet kokare samt kokarnas volym och utnyttjande inom sulfitindustrin

1953.

Antal kokare

Sammanlagd nettorymd

Nettorymd per kokare

st

m3

m3

Årsproduktion per m 3 kokarevolym ton

Med pappersbruk kombinerade fabriker Avsaluf abriker

22 133

3 850 23 264

175 175

38 30

Samtliga

27 114

31 Med pappersbruk kombinerade fabriker Avsalufabriker

63 53

10 715 7 119

170 134

28 33

Samtliga

17 834

30 Med pappersbruk kombinerade fabriker Avsalufabriker

85 186

14 565 30 383

171 163

31 31

Samtliga

44 948

31 Därav storleksgrupp (1 000 ton): —20 20—50 50—

72 143 56

11 155 22 210 11 583

155 155 207

26 33 31

Område och slag av fabriker

Norrland och Dalarna

övriga

Sverige

Hela riket

auktionen ifråga om hela sulfitindustrin från något tusental ton till omkring 90 tusen ton, därest alla produkter räknas i oblekt vikt. Sistnämnda uppgift motsvarar ett dygnsbehov av ca 1 500 m 3 f.u.b. råvara. I det föregående har uppmärksamheten fästs vid att den faktiska produktionen under ett enstaka år kan ge en ganska ofullständig bild av kapacitetsförhållandena. En i kapacitetshänseende önskvärd komplettering kan beträffande cellulosaindustrin erhållas genom uppgifter angående antalet kokare och dessas storlek. I tabell 3 har med utgångspunkt från industristatistikens material sammanställts vissa data, som beträffande sulfitindustrin belyser kapaciteten i nu nämnt hänseende och utnyttjandet av densamma 1953. Beträffande uppgifterna i tabellen bör här först framhållas att såsom mått på

i vilken utsträckning kapaciteten utnyttjats använts den faktiska å r s p r o duktionen i ton räknat per m 3 kokarevolym (netto). Produktionen är h ä r v i d angiven till sin faktiska vikt i t o r r t ä n k t skick, d. v. s. utan omräkning av oblekt och blekt massa till ett enhetligt mått. En sådan omräkning skulle icke, enligt vad en överslagskalkyl utvisar, nämnvärt påverka relationen mellan uppgifterna i tabellens sista kolumn, med undantag för den särskilda uppgiften angående anläggningar med en p r o duktion av 50 tusen ton eller däröver. Dessa anläggningar svarar nämligen för den övervägande delen av landets p r o duktion av dissolvingmassa och b l e k t papperssulfit. Motsvarande uppgift i 1tabellen får därför ur denna s y n p u n k t anses ganska starkt undervärderad. Genomsnittsstorleken av sulfitkokarna visar sig uppgå till 166 m 3 (netto)

115 m e d ganska obetydliga variationer ifråga om fabrikerna i norra och södra Sverige, därest avsaluanläggningarna i sistn ä m n d a delar av landet undantages vid jämförelsen. För kokarna vid dessa fabriker är volymen i genomsnitt 20 p r o c e n t lägre. Vidare kan konstateras att rymden hos kokarna ligger nivåmiissigt högt hos anläggningarna med en produktion överstigande 50 tusen årston. Även kapacitetsutnyttjandet, beräknat på i det föregående angivna sättet, visar i genomsnitt små avvikelser för n o r r a och södra Sverige, trots att detta mått influeras av flera i praktiken variabla faktorer, såsom antalet driftsdygn under året, massakvalité, olikheter i teknisk utrustning m. m. Beträffande hela landet utnyttjades kokarna med 31 årston per kubikmeter nettovolym. Kvantiteten motsvarar i råvara omkring 150 m 3 f.u.b. I samband härmed bör nämnas att kapaciteten hos sulfitindustrin icke var helt utnyttjad under 1953. Produktionen låg nämligen ett par år tidigare ganska avsevärt högre. För 1955 beräknas den faktiska produktionen till inemot 20 procent större kvantitet än 1953.

Sulfatfabrikernas

produktion.

Sulfatfabrikernas produktion uppgick 1953 till sammanlagt 1 105 tusen ton i hela landet. Denna kvantitet fördelade sig med 650 tusen ton på avsalufabriker och 455 tusen ton på fabriker, som är lokalt integrerade med pappersbruk. Norrland och Dalarna svarade för omkring 63 procent av landets totala produktion av sulfatmassa med ungefär samma relation för såväl blekta som oblekta kvaliteter. Södra Sveriges bidrag är ifråga om sulfatcellulosa relativt sett lägre än för slipmassa och även för sulfitcellulosa. Dess andel för olika

sorters massa belöper sig i nu nämnd ordning till 37, 45 och 40 procent. Avsaluproduktionen och därmed också produktionen för export är ifråga om sulfatmassa i hög grad koncentrerad till norra Sverige. Beträffande de med pappersbruk integrerade sulfatfabrikerna är förhållandet omvänt, i det att produktionen vid anläggningarna i södr a Sverige har en ganska betydande övervikt. Enligt de i tabell 2 återgivna uppgifterna kan konstateras att anläggningarna inom sulfatmasseindustrin i produktionshänseende är genomgående betydligt större än motsvarande enheter inom sulfitmasseindustrin, i flertalet fall omkring 40—50 procent. Årsproduktionen i ton utgör per anläggning för sulfatindustrin i dess helhet 35 600 ton. Motsvarande värde för de med pappersbruk integrerade sulfatfabrikerna uppgår till 30 300 ton och för avsalufabrikerna till 40 600 ton. Vid hälften av fabrikerna ligger årsproduktionen, om ingen åtskillnad göres ifråga om avsalufabriker och med pappersbruk integrerade enheter, mellan 19 200 ton (nedre kvartilen) och 45 700 ton (övre kvartilen). Härav framgår också att icke mindre än en fjärdedel av anläggningarna u p p n å r en årsproduktion, som överstiger sistnämnda kvantitet. Variationsvidden i produktionshänseende är även inom sulfatmasseindustrin mycket betydande. I extrema fall omspänner registret enheter med en årsproduktion av å ena sidan något tusental ton å andra sidan avsevärt över 100 tusen ton, vilket i sistnämnda fall motsvarar en dygnsproduktion av storleksordningen 350 ton torrtänkt massa och ett dygnsbehov av omkring 1 700 kubikmeter råvara. Liksom i redogörelsen för förhållandena avseende sulfitindustrin har beträffande sulfatindustrin sammanställts

116 Tabell 4. Antalet kokare samt kokarnas volym och utnyttjande inom sulfatindustrin

Område och slag av fabriker

1963.

Antal kokare

Sammanlagd nettorymd

Nettorymd per kokare

st

m3

m3

Årsproduktion per m1 kokarevolyn ton

31 107

1 667 6 969

54 65

93 78

8 636

73 22

3 504 1 334

48 61

85 81

4 838

104 129

5 171 8 303

50 64

88 78

13 474

41 136 56

1 536 6 508 5 430

37 48 97

67 87 81

Norrland och Dalarna Med pappersbruk fabriker Avsalufabriker

kombinerade

Samtliga Övriga Sverige Med pappersbruk fabriker Avsalufabriker

kombinerade

Samtliga Hela riket Med pappersbruk fabriker Avsalufabriker

kombinerade

Samtliga Därav storleksgrupp (1 000 ton): —20 20—50

50—

uppgifter angående antalet kokare, kokarnas nettovolym och utnyttjande uttryckt i årsproduktion i ton (torrtänkt vikt) massa per m 3 kokarevolym (netto). Hithörande uppgifter återfinns i tabell 4. Beträffande metoden för beräkningen av kapacitetens utnyttjande gäller samma upplysningar som ifråga om sulfitindustrin. Nettorymden per sulfatkokare uppgår för hela landet till 58 m3. Till skillnad mot förhållandena inom sulfitindustrin är avsalufabrikerna inom sulfatindustrin genomgående utrustade med större enheter för kokningen än de med pappersbruk integrerade fabrikerna. Vidare kan konstateras att kokarnas volym växer starkt med anläggningarnas storlek i produktionshänseende.

Utnyttjandet av kokarekapaciteten, beräknat på ovan angivet sätt, visar med bortseende från integrationsförhållanden ganska små variationer från genomsnittet för hela landet, 82 årston per kubikmeter kokarevolym. Uttryckt i råvara svarar denna kvantitet mot ungefärligen 400 m 3 f.u.b. Som bakgrund till de ovan angivna uppgifterna bör nämnas att kapacitetsutnyttjandet inom sulfatindustrin allmänt sett låg på en hög nivå under 1953. Genom bland annat övergång till kontinuerlig drift har kapaciteten och även produktionen vidgats ytterligare. För 1955 beräknas sålunda produktionen ha höjts med inemot 20 procent sedan 1953.

KAPITEL 9

Skogsindustrins produktion och virkesförsörjning

I sitt betänkande om barrskogstillgångarna och skogsindustrins råvaruförsörjning (SOU 1952:15) lämnade utredningen bland annat en redogörelse för den svenska massa- och wallboardindustrins produktionskapacitet och virkesbehov. I form av virkesbalanser för olika geografiska områden och för riket i dess helhet åskådliggjordes skogsindustrins försörjningsläge i fråga om barrvirke med en dimension av 3" och däröver. Sedan det nämnda betänkandet framlades har ett flertal omständigheter tillkommit, som föranlett utredningen att överarbeta de i betänkandet gjorda beräkningarna. Sålunda har de senaste riksskogstaxeringarna såsom framgår av kapitel 2 visat, att avverkningsmöjligheterna är betydligt större än man tidigare hade anledning att räkna med. Vidare har massa- och wallboardindustrin tillkännagivit planer på en omfattande ökning av sin produktionskapacitet. Genom 1953 års sågverksinventering har en mera aktuell kunskap vunnits om sågverksindustrins virkesbehov. Genom tekniska framsteg under senare år har ökade möjligheter skapats för användning av lövvirke och sågverksavfall för massa- och boardframställning. Under de konjunkturmässigt gynnsamma åren 1950—1955 har uppvisats produktionsresultat, som beträffande svensk massaindustri aldrig förut uppnåtts och i fråga om sågverken endast 1928.

Massa- och wallboardindustrins produktionskapacitet. I betänkandet om barrskogstillgångarna redovisade utredningen en undersökning av den beräknade tekniska produktionskapaciteten hos massa- och wallboardindustrin söder om Dalarna. Undersökningen gav vid handen att betydande utbyggnadsplaner förefanns. Med ledning av de av företagen lämnade uppgifterna beräknade utredningen, att produktionskapaciteten hos massaindustrin 1953 skulle ha ökat med cirka 20 procent i förhållande till 1950 och kapaciteten hos wallboardindustrin med över 60 procent. Den sålunda beräknade kapaciteten uppnåddes i det närmaste under 1954. Sedan utredningen i det tidigare betänkandet kunnat visa, att skogstillgångarna möjliggör en betydande utbyggnad av skogsindustrin i södra Sverige, och riksskogstaxeringarna samtidigt givit vid handen, att virkessituationen i Norrland tidigare bedömts alltför pessimistiskt, h a r planer på en ytterligare omfattande utbyggnad av skogsindustrierna utformats. Detta framgår av uppgifter r ö r a n d e utbyggnad och nybyggnad av massaindustrin som under 1955 meddelats handelsdepartementet. Utredningen har fått tillfälle att ta del av dessa planer på en ökning av produktionskapaciteten. Uppgifter har lämnats bl. a. om 1954 års produktion, 1955 års beräknade pro-

118 Tabell 1. Beräknad produktionskapacitet hos massaindustrin enligt år 1955 till handelsdepartementet lämnade uppgifter. Måttenhet 1 000 ton torrtänkt vikt. Sulfitcellulosa

Sulfatcellulosa

blekt

oblekt

blekt

oblekt

Summa massa

441 455 659 703

491 526 542 706

426 454 517 373

277 289 480 540

528 550 564 619

2 163 2 274 2 762 2 941

375 443 590 611

305 327 442 571

308 331 381 286

107 111 214 284

349 364 539 620

1 444 1 576 2 166 2 372

816 898 1 249 1 314

796 853 984 1 277

734 785 898 659

384 400 694 824

877 914 1 103 1 239

3 607 3 850 4 928 5 313

Slipmassa Norrland

och Dalarna

Produktion 1954 » 1955 (prel.) Beräknad kapacitet 1958 » » 1960 Övriga Sverige Produktion 1954 » 1955 (prel.) Beräknad kapacitet 1958 » » 1960 Hela riket Produktion 1954 » 1955 (prel.) Beräknad kapacitet 1958 » » 1960

Anm.: I blekt sulfitcellulosa inkluderas dissolvingmassa. duktionsresultat samt 1958 och 1960 års beräknade driftskapacitet. De lämnade uppgifterna har sammanställts i tabell 1. Den sålunda för 1960 beräknade produktionskapaciteten överstiger 1955 års produktionsvolym med cirka 30 procent såvitt angår Norrland och Dalarna och med cirka 50 procent vad beträffar övriga Sverige. I ton räknat innebär detta en möjlig produktionsökning för landet i dess helhet med närmare 1,5 milj. Räknar man endast med tiden fram till 1958 skulle denna ökning bli icke fullt 1,1 milj. ton. Utredningen har inte lämnats tillfälle att ta del av wallboardindustrins utbyggnadsplaner i dess helhet. Verkställda kalkyler ger vid handen att man synes kunna räkna med en ökning av produktionskapaciteten med ca 300 000 ton eller från en produktion 1954 av 368 000 ton till 675 000 ton år 1960. Det är som synes fråga om en syn-

nerligen omfattande utbyggnad. Det kan med fog ifrågasättas om ett sådant program är möjligt att genomföra på en så kort tid som fram till 1961. Att denna tvekan delas av svenska cellulosaföreningen och svenska trämasseföreningen framgår av att dessa föreningar i skrivelse till handelsdepartementet förklarat att ett genomförande av utbyggnadsprogrammet är beroende av ett flertal olika faktorer. Föreningarna anger sålunda bl. a. följande förutsättningar. Det förhandenvarande konjunkturläget måste förbli oförändrat under perioden ifråga. Den tekniska utvecklingen och oförutsedda omständigheter får icke medföra ä n d r i n g i planerna. Det fordras, att de skogliga tillgångsberäkningr a r n a är tillförlitliga, att landets vedtillgångar ej exporteras och att råvara kan påräknas i förutsedd omfattning. Det förutsattes också, att utbyggnaden inte hindras genom byggnadsförbud eller andra restriktioner eller försvåras genom av statsmakterna förd ekono-

119 mi sk politik eller skärpt beskattning samt att tillgång på arbetskraft kommer att föreligga för såväl skogsbruket som fabriksdriften och för planerade byggn a d e r . Andra förutsättningar som namnes av föreningarna är tryggandet av kraftförsörjningen, tillgången på kemikalier och bränsle, leverans av erforderligt maskineri inom förutsedd tid. R ö r a n d e de lämnade uppgifterna må följande ytterligare framhållas. Kontinuerlig drift var 1954 genomförd vid ett tjugotal fabriker. Ett fyrtiotal verk avser att genomföra sådan drift under åren 1955—1958 om så är möjligt. Svårigheter härför föreligger på grund av brist på arbetskraft, bostäder etc. Den beräknade produktionsökningen under åren 1955—1958 har till cirka 30 000 ton slipmassa, 100 000 ton sulfitcellulosa och 80 000 ton sulfatcellulosa sin grund i en utvidgning av den kontinuerliga driften. Den ojämförligt största delen av produktionsökningen hänför sig till en utbyggnad av redan befintliga industrianläggningar. Detta är helt förhållandet beträffande sliperier och sulfitfabriker. Sulfatindustrin ökas med två större anläggningar. Två wallboardfabriker och några anläggningar för framställning av halvkemisk massa beräknas tillkomma. Sammanlagt representerar nybyggnaderna en ökning av kapaciteten fram till 1961 om cirka 200 000 ton. Den huvudsakliga ökningen av produktionskapaciteten skulle följaktligen åstadkommas genom utbyggnad och rationaliseringar. Massa- och wallboardindustrins varubehov.

rå-

I betänkandet om barrskogstillgångarna redovisade utredningen massa- och wallboardindustrins genomsnittliga årsproduktion under åren 1946—1949. Nedanstående jämförelse med 1954 års pro-

duktionsresultat ger en bild av utvecklingen mellan dessa år. Tabell 2. Produktionen inom massa- och wallboardindustrin 1946/49 och 1954 i 1 000 ton torrtänkt vikt.

Sulfitcellulosa Sulfatcellulosa . . .

Årsmedeltal 1946/49

ökning i %

656 1295 911 237

816 1 530 1 261 368

24 18 38 55

3 099

3 975

28 Produktionsökningen har givetvis medfört en ungefär motsvarande ökning av den totala råvaruförbrukningen. Det föreligger emellertid en markant skillnad i relativ produktionsökning mellan å ena sidan de huvudsakligen granförbrukande träsliperierna och sulfitfabrikerna och å andra sidan sulfatoch wallboardfabrikerna, som främst konsumerar tallvirke, lövvirke och sågverksavfall. De sistnämnda har höjt produktionen förhållandevis mycket mer än de förra. Med hänsyn till råvarutillgångarnas fördelning på trädslag är denna utveckling naturlig och önskvärd. En jämförelse mellan råvaruförbrukningen och dess relativa sortimentsfördelning 1946/49 och 1954 göres i tabell 3. Ökningen i råvaruåtgång — 24 procent — är något mindre än produktionsökningen, vilket icke torde bero på någon ändring av totalproduktionens sammansättning av mer eller mindre råvarukrävande slag av massa. Snarare är orsaken att söka i en förbättrad virkeshushållning, framförallt i vedrenserierna, och till följd därav sänkta åtgångstal. Förklaringen kan ock delvis vara att finna i bristfälligheter i det statistiska materialet och felaktigheter vid omräkning av olika virkesmått.

120 Tabell 3. Massa- och wallboardindustrins totala råvaruförbrukning områdesvis dels i årsmedeltal 1946/49 dels 1954 med procentuell fördelning på sortiment. 1946/49

1954 Total fördelning i % förbrukning tall- gran- löv- såg1 000 ved ved ved verksavfall m 3 fub

Total förbrukning 1000 m 3 fub

övre och mellersta Norrland Dala-Hälsingeområdet . . . östra Mellansverige Västsverige Sydsverige

5 942 3 081 1 381 2 706 813

27 26 30 23 17

62 64 66 73 80

8 10 4 4 2

7 056 3 625 1 938 3 582 1 034

28 25 30 24 20

55 63 53 66 70

1 1 4

11 12 16 9 6

Hela riket

13 923

17 235

11 Industriellt produktionsområde

Hur massa- och wallboardindustrins totala virkesförbrukning år 1954 fördelade sig på olika industrigrenar och sortiment framgår av tabell 4. Denna beräkning är i viss mån en approximation, baserad på statistiskt material om 1953 års förbrukning. Virkesbehovet för massa- och wallboardindustrin, utbyggd i enlighet med de planer, som tidigare redovisats, framgår av tabellerna 5 och 6. Fördelningen på olika virkessortiment kan inte bestämmas med någon tillfredsställande säkerhetsgrad. Sålunda vet man exempelvis ej i vad mån sulfatindustrin framdeles kan öka sin användning av lövved i produktionen. Det framtida inslaget av sågverksavfall är beroende av sågverkens produktionsresultat och av möjligheterna att använda de mindre Tabell 4. Massa-

fördelning i % tall- granved ved

såglövverksved avfall

sågverkens i regel barkbemängda avfallsprodukter för framställning av sulfatmassa och wallboard. Sulfitframställning av tall kan också tänkas åstadkomma förskjutningar i efterfrågan på tall och gran. Tabell 5. Virkesbehovet hos massa- och wallboardindustrin 1958 och 1960 vid utbyggnad i enlighet med föreliggande planer, med fördelning på områden. Måttenhet 1 000 m3 fub Område

År 1958 År 1960

Övre och mellersta Norrland Dala-Hälsingeområdet . . ö s t r a Mellansverige . . . . Västsverige Sydsverige

8 600 4 700 3 000 5 100 1 900

9 200 5 100 3 200 5 900 2 200

Hela riket

23 300

25 600

och wallboardindustrins totala virkesförbrukning på industrigrenar och sortiment. Måttenhet 1 000 m3fub.

1954,

fördelad

Industrigren Träsliperier Sulfitfabriker Sulfatfabriker Wallboardfabriker Samtliga

Tallved

Granved

Lövved

Sågverksavfall

Summa

20 4 258 263

2 050 7 750 287 166

180 317 31

45 1 315 553

2 070 7 975 6 177 1 013

4 541

10 253

1 913

17 235

121 De olika industrigrenarnas råvarubehov vid en utbyggnad i enlighet med de n ä m n d a planerna framgår av tabell 6. Tabell 6. Virkesbehovet hos massa- och wallboardindustrin 1958 och I960 vid utbyggnad i enlighet med föreliggande planer, med fördelning på industrigrenar. Måttenhet 1 000 m3 fub Industrigren

År 1958 År 1960

Träsliperier Sulfitfabriker Sulfatfabriker

3 100 10 000 9 000 1 200

3 300 10 400 10 400 1 500

Samtliga industrigrenar

23 300

25 600

Ökningen i förhållande till 1954 års behov är mycket betydande, för 1958 35 procent och för 1960 inte mindre än i det närmaste 49 procent eller i absoluta tal 6,1 milj. m3f. resp. 8,4 milj. m3f. virke. Frågan huruvida våra virkestillgångar medger en sådan ökning skall analyseras i ett följande avsnitt. Sågverksindustrins tet och råvarubehov.

produktionskapaci-

I sitt betänkande om sågverksindustrin (SOU 1953:19) konstaterade utredningen att ökningen av virkesförrådet i södra Sverige aktualiserade frågan, huruvida den nuvarande sågverksindustrins kapacitet vore tillräcklig för att förädla de timmermängder, som vore eller komme att bli avverkningsbara. För att besvara denna fråga sökte utredningen beräkna den tekniskt möjliga driftskapaciteten vid avsalusågar i södra Sverige med en årsproduktion över 60 stds och i vilken omfattning denna kapacitet utnyttjades. Utredningen kom fram till att kapaciteten uppgick till omkring 800 000 standards och att den utnyttjades till drygt tre fjärdedelar 1949 och till i det närmaste 85 procent åren 1950 och 1951. Ett utnytt-

jande av sistnämnda grad motsvarar en produktion av cirka 680 000 standards. Under betonande, att svårigheterna att komma fram till en fullt säker beräkning av den praktiska kapaciteten hos sågverksindustrin i södra Sverige helt naturligt vore mycket stora, fann utredningen att kapaciteten 1953 kunde antas ligga ungefär vid 1951 års produktionsnivå, även om det kunde tänkas att denna nivå under särskilt gynnsamma förhållanden kunde något överskridas. Detta år uppgick produktionen vid avsalusågverken i södra Sverige till cirka 725 000 stds. I denna kvantitet ingår även produktionen vid de allra minsta avsalusågverken. Försågningen av lövvirke innefattas dock inte i denna siffra. Förändringarna i produktionskapaciteten sedan utredningen gjorde de nyssnämnda beräkningarna torde under de därpå närmast följande åren såsom framgår av 1953 års sågverksinventering 1 varit små. Sålunda konstateras, att antalet avsalusågverk under åren 1948 —1953 hållit sig ganska konstant. År 1948 var antalet avsalusågverk i drift i landet i dess helhet 3 700. Antalet steg under följande år och nådde toppen 1951 med 3 880 för att därefter sjunka något. Utvecklingen uppges nära sammanfalla med prisutvecklingen. Det finns dock — sägs det vidare — tecken som tyder på att förändringarna inte enbart är beroende av prisutvecklingen utan att utvecklingen i n r y m m e r betydande strukturella drag särskilt vad avser de sist förflutna åren. Nedgången i antal sågar återspeglar en begynnande, ehuru ytterst långsamt skeende koncentration av sågverksdriften. Det kan i detta sammanhang nämnas, att möjligheterna till lån ur den efter förslag av utredningen tillkomna sågverkslåne1 Se »Sågverksdriften i Sverige år 1953», Sveriges officiella statistik.

122 fonden för uppförande, ombyggnad och tillbyggnad av sågverk i hög grad utnyttjats. I den nämnda sågverksinventeringen framhålles vidare följande. Utvecklingen är olikartad i skilda delar av landet. Tillbakagången under 1952 och 1953 är procentuellt starkast i de mellansvenska områdena, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt östra Svealand. I Götaland, speciellt i smålandslänen, är tillbakagången långsammare, och för övre och mellersta Norrland kan man t. o. m. se vissa tecken till en ökning i antalet sågverk. Vad den faktiskt u p p n å d d a produktionen beträffar så uppgick denna 1953 till ca 1 535 000 standards eller praktiskt taget lika mycket som 1951. Den fördelade sig så att på Norrland, Kopparbergs och Värmlands län föll ungefär 770 000 stds och på södra Sverige omkring 765 000 stds. Det i sistnämnda del av landet u p p n å d d a resultatet är något större än år 1951. Produktionen under 1954 framgår närmare av vad nedan anföres i samband med redogörelsen för virkesbalanserna. Här må endast framhållas följande. Produktionen i övre och mellersta Norrland var något större än närmast föregående år eller cirka 400 000 standards. I DalaHälsingeområdet var däremot sågverkens produktion 18 procent större än 1953. Anledningen härtill torde dock till väsentlig del vara att söka i de stora stormfällningarna som övergick vissa delar av området vintern 1954. Även i östra Mellansverige var produktionen 1954 större än 1953 av samma anledning. Ökningen i detta område kan beräknas till cirka 28 procent. Även i Västsverige, smålandslänen och sydligaste Sverige har produktionen 1954 varit större än 1953. Sammanlagt var produktionen vid sågverken 1954 för landet i dess helhet omkring 14 pro-

cent större än 1953. Oavsett anledningen till denna produktionsökning ger den vid handen att det totalt finns en betydande kapacitetsreserv inom sågverksindustrin. Rundvirkestillgångarna. Inledningsvis till detta kapitel omnämndes flera skäl för att utarbeta mera aktuella virkesbalanser. Sådana framläggs här nedan (tabellerna 7—12). På balansernas tillgångssida upptages bruttoårsavverkningarna av inte endast barrvirke över 3" i topp — såsom i utredningens första betänkande — utan även, i konsekvens med de förut berörda ökade användningsmöjligheterna för klenare barrvirke och lövvirke, av barrvirke mellan 2" och 3" samt lövvirke från 2" i topp. För sågverksavfallet kommer att lämnas en särskild redogörelse. Barrvirkestillgångarna har uppdelats på gagnvirke och barrklenvirke, varvid gränsen dragits vid 21/*" eller 3" alltefter den lägsta gräns, som regelmässigt tillämpas för massaved inom vederbörande redovisningsområden eller delar därav. Barrgagnvirket har fördelats på tall och gran och lövvirket på två diametergrupper, 2"—4" respektive 4" och däröver. F r å n bruttoårsavverkningen har för lump och annat svinn borträknats Va procent av tallvirket och 1 procent av granvirket. För sjunkning i flottleder har som brukligt avdrag skett med vissa procent av flottgodsmängden, nämligen 1 procent för sågtimmer, 2 procent för sulfitved och 3 procent för sulfatved, vilka avdrag sannolikt är något för höga. Justeringar för virkesflyttningar mellan olika områden och för export av props har skett. Beträffande övre och mellersta Norrland har b o r t r ä k n a t s sådant virke, som på grund av sitt läge ej är avsättningsbart.

123 Emot de sålunda justerade bruttotillgångarna har ställts virkesförbrukningen under 1954, som antagits ungefärligen motsvara det aktuella årsbehovet. Virkesförbrukningen vid sågverken har bedömts med ledning av kommerskollegii sågverksinventering för 1953 och tillgängligt statistiskt material för 1954. Virkesförbrukningen vid fanér- och plywoodindustrin samt vid massa- och wallboardindustrin är i sin helhet känd genom kommerskollegii industristatistik. Avsalu- och husbehovsvirket har såvitt gäller barrgagnvirket upptagits till samma kvantiteter som i de gamla balanserna. Detta gäller för övrigt även exportpropsen, som till sin kvantitet starkt växlar från år till år. Bland förbrukningsposterna återfinnes även de virkeskvantiteter, som användes som bränsle. Storleken av dessa kvantiteter liksom deras fördelning på trädslag och dimensionsgrupper är mycket ofullständigt känd. I utredningens betänkande om klenvirke (SOU 1954:29) redogöres för en relativt omfattande stickprovsundersökning om vedåtgången inom jordbruket, som avsåg 1950. Härigenom blev även fördelningen på barrved, lövved och avfallsved känd. Utredningen h a r vid upprättandet av nu föreliggande virkesbalanser använt det vid denna undersökning framkomna resultatet men tagit hänsyn till efter 1950 beräknad nedgång i förbrukningen. Avsaluveden går dels till bränsle för matlagning och uppvärmning av bostadsfastigheter dels till bränsle inom industrin. Huvuddelen av industriförbrukningen finns statistiskt redovisad år från år. Sedan den bränslereglering, som fanns under krisåren, upphört, föreligger däremot inga aktuella uppgifter om förbrukningen av hushålls- och bostadsved. Vissa beräkningar om denna förbrukning utfördes emellertid

inom statens bränslekommission så sent som 1950 på basis av krisårens erfarenheter. Utredningen har använt dessa beräkningar som grundval men avskrivit väsentliga kvantiteter för beräknad övergång till utländska bränslen och till elkraft under tiden efter 1950. Reduceringarna varierar områdesvis mellan 10 och 25 procent. Vid avskrivningen h a r hänsyn tagits till bl. a. respektive områdens mer eller mindre utpräglade karaktär av skogsbygd, belägenhet i förhållande till importhamn m. m. Fördelningen av avsaluveden på barrved och lövved är en approximation. Man bör räkna med att avsaluveden har betydligt starkare lövinslag än husbehovsveden, enär sortimentet prima björkved alltjämt finner relativt god avsättning och jordbrukarna i regel därför torde undvika att i störrre omfattning disponera det för eget behov. Beträffande barrvedens fördelning på tall och gran kan rent allmänt sägas, att skogsbeståndets trädslagssammansättning härvidlag har primär betydelse, försåvitt inte lokala avsättningssvårigheter föreligger för gagnvirke av det ena eller det andra trädslaget. Men härtill kommer att i regel förhållandevis mera gran än tall upparbetas till brännved på grund av rötförekomst. De i balanserna angivna siffrorna för brännvedsförbrukningen är såsom framgår av det nu sagda till stor del uppskattningar och gör inte anspråk på att vara exakta. I balanserna har förbrukningen av kolved angivits till sammanlagt 350 000 m3f. Detta motsvarar järnbrukens förbrukning av träkol — skogskol — under 1954. Det bör nämnas att de jämförelser, som nedan görs med sågverks-, massaoch wallboardindustriernas förbrukning 1950, bygger på numera definitiva uppgifter, som i vissa fall skiljer sig från

124 Tabell 7. Runduirkesbalans för Övre och mellersta Måttenhet 1 000 m3fub. Gagnvirke tall

gran

Barr klenvirke

Summa barrvirke

Norrland.

Lövvirke 4" +

2"—4"

5 000 6 060 570 11 630 1 540 540 Bruttoårsavverkning Justeringar: På grund av läge ej avsättnings bara tillgångar — 69 — 60 — 7 — 136 — 15 — 5 Lump o. dyl. svinn — 25 — 60 — 85 Sjunkning i flottleder — 72 — 73 — 145 Virkesflyttningar — 15 — 120 — 135 S:a justeringar — 181 — 313 — 7 — 501 — 15 — 5 Årliga tillgångar 4 819 5 747 563 11 129 1 525 535

Virkesförbrukning 1954 Sågtimmer , Fanértimmer Massa- och boardved , Diverse avsaluvirke , » husbehovsvirke Brännved, uppskattningsvis Summa förbrukning överskott

2 080 13 710

— 20 — 156 — 85 — 145 — 135 — 20 — 521 2 060 13 189

2 390 1 035 29 1 986 3 838 64 31 44 43 150 250

22 100

3 425 29 5 824 95 109 500

3 429 31 6 256 95 109 900 1 400

4 663 5 197

9 982 1 038

1 338 11 320

1 147

de preliminära i utredningens första betänkande. Övre och mellersta Norrland Den möjliga bruttoårsavverkningen av barrvirke i detta område uppgår till cirka 11,6 milj. m3f, vilket är drygt 2 milj. m3f mer än den i utredningens första betänkande redovisade kvantiteten. Det må dock uppmärksammas, att den nu angivna kvantiteten omsluter barrvirke ner till 21l2", som i detta område är gängse minimidiameter för massaved i långlängder. Klenvirket, drygt 0,5 milj. m3f, omfattar således endast barrvirke med en diameter av 2"—21l2". Ungefär 0,5 milj. m3f ligger i diametergruppen 2il-/'—3". Balansen utvisar alltså i förhållande till den förra balansen en ökning av kvantiteten barrgagnvirke med ungefär 1 milj. m3f. I lövvirkeskvantiteterna har medräknats endast de tillgångar, som är be-

4 2 432

S:a

Summa rundvirke

4 2 432

1 869

lägna inom »järnvägsräjong». Härmed avses i stort sett ett område inom 5 mils bilväg från järnvägsstation. Inom Västerbottens lappmark och Norrbottens lappmark räknas dock med ett köravstånd till järnväg av endast 1—2 mil respektive 1 mil. Denna regionala begränsning medför att av lövvirket i ifrågavarande område endast något mer än hälften inräknats bland tillgångarna. Här finns alltså en betydande virkesreserv. Det torde dock ej vara realistiskt att räkna med att de n ä m n d a avlägset belägna lövskogstillgångarna, bl. a. fjällbjörken, inom överskådlig tid kan med ekonomisk vinning tillgodogöras inom skogsindustrin. Som en särskild avdragspost h a r i likhet med norrlandskommitténs beräkningar för ett tiotal år sedan upptagits barr- och lövvirke i sådana drivningslägen, att det ej kan avsättas. E n del av dessa tillgångar torde dock n u m e r a ge-

125 Tabell 8.

Rundvirkesbalans för Dala-Hälsingeområdet. Måttenhet 1 000 m3fub. Gagnvirke

Bruttoårsavverkning Justeringar: Lump o. dyl. svinn Sjunkning i flottleder Exportprops Virkesflyttningar S:a justeringar Årliga tillgångar Yirkesförbrukning 1954. Sågtimmer Fanértimmer Massa- och boardved Diverse avsaluvirke » husbehovsvirke Brännved, uppskattningsvis.... Kolved Summa förbrukning Överskott

tall

gran

Barrklenvirke

3 940

3 900

600 Summa barrvirke

1 520 9 960

. — .— —

, — — —

— — 84 — — 19 — — 667

1 520 9 130

— — — —

— 60

— 433 — 397

— 830

1 810

1 030

7 610

30 10 4

10 150 100

2 840 33 3 201 129 22 250 200

2 889

3 464

6 675

nom tillkomsten av nya skogsvägar vara möjliga att ekonomiskt utnyttja. Utförseln av timmer och massaved till sydligare delar av landet h a r ansenligt minskat under de senaste åren, vartill hänsyn tagits i balansen. Tillförseln av rundvirke från Finland har visserligen en del år varit mycket omfattande men har, då den i framtiden måste betecknas som osäker, uteslutits vid tillgångsberäkningen. Barrvirkesförbrukningen vid såväl sågverk som massafabriker är ungefär lika stor som 1950, det år utredningens tidigare redovisning avsåg. Att massaproduktionen sedan detta år dock icke oväsentligt stigit, från 1 275 tusen till 1 400 tusen ton, får närmast tillskrivas en ökad insats av lövved och sågverksavfall. Dala-Hälsingeområdet Bruttoårsavverkningens uppdelning på gagnvirke och barrklenvirke har

—

— 60

— 830 1 030

2 31 843 2 296 99 30 6 6 50 50 50 50

—

S:a

—. — 84 — — 19 — — 667

3 503

4" + 2"—4"

Summa rundvirke

8 440 1 030

— 20 — 40 — 40 — 44 — 19 .— — 354 — 313

3 507

Lövvirke

—

—

30 2 870 10 43 4 3 205 129 — 22 — 750 500 200 —

544 7 219

— •

—

1 911

skett med beaktande av att massavedens lägsta toppdiameter går vid 3", dock beträffande sulfatved inom Ljusnanområdet vid 21/»". I sina kommentarer till den tidigare framlagda virkesbalansen för området påpekade utredningen sannolikheten av att virkesförrådet i detta område vore större än vad riksskogstaxeringen 1940 —1944, varpå beräkningarna då grundades, utvisade, bl. a. på grund av minskade gagnvirkesuttag under kriget. Detta antagande har bekräftats av riksskogstaxeringarna 1953—1954. Den årliga avverkningsmöjligheten anses ha ökat med 15 procent för tall och med 10 procent för gran eller kvantitetsmässigt med sammanlagt 900 000 m3f. F r å n detta område utforslas stora virkesmängder, främst med Dalälven till Skutskär och andra industrier i östra Mellansverige men även med Klarälvens bivatten och med järnväg till Värmlands och Örebro län. Dessa

126 Tabell 9. Rundvirkesbalans

för östra

Mellansverige.

Måttenhet 1 000 m 3 fub Gagnvirke tall

gran

SumBarrma klenbarrvirke virke

Bruttoårsavverkning

3 260 3 100

300 Justeringar: Lump o. dyl. svinn Sjunkning i flottleder Exportprops Virkesflyttningar

— 16 — 31 — 2 — 1 — 88 + 298 + 237

,—. — 47 — — 3 — 88 .—. + 535

Lövvirke 4" +

2"—4"

S:a

Summa rundvirke

1 460 8 120

—

— —

.— — — —

6 660 1 160

—

47 3 88 + 535

S:a justeringar

+ 192 + 205

Årliga tillgångar

3 452 3 305

7 057 1 160

1 460 8 517

Sågtimmer Fanértimmer Massa- och boardved Diverse avsaluvirke » husbehovsvirke Brännved, u p p s k a t t n i n g s v i s . . . . Kolved

1 860 1 520

—

3 380

—

570 1 027 74 34 9 9 200 300 20 30

1 601 108 35 600 100

35 2 24 500

35 3 415 2 2 24 1 625 108 35 700 1 300 100

Summa förbrukning

2 733 2 920

561 599

200 100

Virkes förbrukning

Överskott

+ 397

+ 397

virkesförflyttningar beräknades tidigare av utredningen för åren 194G—1949 till närmare 0,7 milj. m3f. Det finns anledning antaga att ungefär samma kvantitet utforslas nu. Timmerförbrukningen vid sågverken har sedan 1950 ökat med ungefär 350 000 m3f. Förbrukningen under 1954 påverkades dock avsevärt av den stora stormfällningen i januari samma år, som berörde delar av södra Dalarna och södra Gästrikland. Det kan beräknas, att sågverkens produktion inom Dala-Hälsingeområdet var 18 procent större 1954 än 1953, vilket dock ej behöver innebära att hela produktionsökningen skulle bero på stormfällningen och därför vara en tillfällighet. Massavedsförbrukningen 1954 var 8 procent större än 1950. Lövmassaved har ännu inte i nämnvärd omfattning tagits i anspråk. För det nuvarande behovet av gran-

17 100 50

171 129

5 824 1 233

761 6 585 699 1 932

virke finns ungefär täckning. Överskottet på tallvirke är ansenligt, cirka 600 000 m3f, klenvirket oräknat. Östra Mellansverige

Som barrgagnvirke har räknats tall och gran från 3" i topp, som i detta område regelmässigt är minimidiameter för massaved. De sista årens riksskogstaxeringar har påvisat en ökning av virkesförrådet, varför det ansetts motiverat att höja avverkningsbeloppen m e d 5 procent för tall och 10 procent för gran inom hela området utom Örebro län. Skogsindustrierna inom östra Mellansverige erhåller ca 0,5 milj. m3f eller ungefär en tiondel av sin virkesfångst från Norrland och Dalarna. Tillförseln från Norrland har dock, såsom framgått av det föregående, blivit mindre u n d e r de senaste åren. I likhet med Dala-Hälsingeområdet

127 Tabell 10. Rundvirkesbalans

för

Västsverige.

Måttenhet 1 000 m 3 fub.

gran

Barrklenvirke

Summa barrvirke

Brulloårsavverkning

2 270 3 780

6 290 1 200

320 Justeringar: Lump o. dyl. svinn Sjunkning i flottleder Exportprops Virkesflyttningar

— 12 — 38 — 16 — 22 — 50 — + 79 + 175

_ — — —

— 50 — 38 — 50 + 254

_ — — —

Gagnvirke tall

S:a justeringar Årliga tillgångar Virkesförbrukning

+ 1 + 115 2 271

3 895

4" +

,— — —

2"—4"

+ 116

240 S:a

Summa rundvirke

1 520 7 810

— — —

— 50 — 38 — 50 + 254 + 116

6 406 1 200 320

1 520 7 926

1954 Sågtimmer Fanértimmer Massa- och boardved Diverse avsaluvirke » husbehovsvirke Brännved, uppskattningsvis . . . Kolved

900 1 430 35 2 868 2 364 71 32 16 16 160 160 10 20

Summa förbrukning

2 060 4 024

Överskott

Lövvirke

211 — 129

blev östra Mellansverige — främst Uppland och Västmanland — starkt utsatt för skador genom stormfällning i januari 1954. Timmerförbrukningen vid de inom området stationära sågverken har beräknats varit 28 procent större detta år än 1953. Den försågning, som skedde vid ambulerande sågverk från Norrland, Småland och andra områden, har i stort sett inte medräknats. Denna starka ökning av sågningen vid de stationära anläggningarna visar, att dessa besitter en produktionskapacitet svarande mot åtminstone 1954 års produktion, men det kan vara ovisst om den under ordinära förhållanden framdeles kommer att utnyttjas i samma grad. Massaindustrins barrvedsförbrukning nådde 10 procent högre 1954 än 1950 och 1953. En ny på klenvirke, lövved och sågverksavfall inriktad wallboardfabrik har kommit i verksamhet i Södermanland.

2 330

— — .— 25 80 20 125 115

37 3 232

103 57 400 50 6 209

30 3 25

— .—

— — — —

—

—

408 792

150 170

30 2 360 3 40 25 3 257 103 — 57 .— 500 900 50 — 558 6 767 962 1 159

Utredningen konstaterade i sitt första betänkande, att omkring 400 000 m3f gagnvirkesdugligt barrvirke upphöggs till brännved inom östra Mellansverige. Denna kvantitet torde säkerligen på grund av den minskade efterfrågan på vedbränsle vara väsentligt mindre nu. Man får dock räkna med att jämväl i fortsättningen vissa mängder sulfatduglig tallved tas i anspråk som bränsle. Största delen av den kvantitet brännved av gagnvirkesdimension, som nu ingår i balansen på dess förbrukningssida, kan beräknas vara skadad eller i övrigt mindervärdig ved av pannvedstyp. Överskottet på barrgagnvirke uppgår till 1,1 milj. m8f men skulle ha varit 1,6 milj. m3f, därest sågverkens produktion uppgått till endast 1953 års nivå. Flera skäl tyder på att överskottet är att finna i timmerdimensionerna.

128 Västsverige Barrgagnvirkets minimigräns går vid 21la" i Värmland och norra Dalsland, där massaveden hugges i långlängder. Vid leverans i travat mått, som är regel inom det övriga Västsverige, är 3" minimidiameter. Den i balansen angivna bruttoårsavverkningen är uppdelad i gagnvirke och klenvirke med hänsyn härtill. Enligt skogsforskningsinstitutets senaste beräkningar kan den möjliga bruttoårsavverkningen av gran beräknas vara 15 procent högre inom Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län än vad den tidigare 40-årsprognosen utvisade. Införsel av virke, främst massaved, sker från Dalarna och östra Mellansverige, varjämte flottning till och från Norge regelmässigt ger ett överskott, som årsvis varierar men som genomsnittligt under senare år varit omkring 100 000 m3f. Skogsindustrin i Värmland är starkt utbyggd i förhållande till virkestillgångarna och torde knappast kunna täcka sitt behov av virke från skogarna i landskapet, bl. a. på grund av den betydande utförseln av virke till massafabrikerna vid Göta älv. Virkesbalansen för Västsverige i utredningens första betänkande utvisade att balans rådde mellan tillgång och efterfrågan på barrgagnvirke men att en disproportion rådde såtillvida att mot ett tallöverskott av drygt 1U milj. m3f stod ett lika stort granunderskott. Den nu upprättade balansen slutar på ett tallöverskott om cirka 210 000 nrf och ett granunderskott om ungefär 130 000 m3f. En disproportion kvarstår således alltjämt. I Västsverige liksom inom övriga områden finns avsevärda lövskogstillgångar, som ännu endast i ringa utsträckning tagits i anspråk som råvara inom massaindustrin men som inom den närmaste framtiden torde

komma att bli av väsentligt större betydelse för massaindustrins virkesförsörjning. Barrklenvirke h a r på senare tid börjat utnyttjas inom sulfatindustrin, dock ännu ej i större omfattning. Tallöverskottet synes icke kunna lokaliseras till Värmland utan till de övriga västsvenska landskapen. Såvitt kan bedömas består det av ungefär lika stor a delar timmer och sulfatved. Vissa svårigheter att finna avsättning för sågtimmer av tall kännetecknar Dalsland och för sulfatved de södra delarna av Västsverige. I jämförelse med år 1950 har sågverken ökat sin produktion med 20 procent och massaindustrin med 10 procent. Sydsverige (Smålandslänen, Skåne, Halland och Blekinge)

Gränsen mellan gagnvirke och klenvirke av b a r r t r ä d har såvitt gäller Sydsverige dragits vid 3", som här regelmässigt är minimidiameter för massaved. I bruttoårsavverkningen ingår närmare 25 procent lövvirke, förhållandevis mer än inom något annat redovisningsområde. Det är emellertid av vikt att uppmärksamma, att knappast mer än hälften av lövvedsutfallet är björk. Resten är till större del bok och ek, till mindre del asp och al. Boken och eken har i utlandet fått en växande användning inom cellulosaindustrin, bl. a. för framställning av viscoscellulosa. Inom vår inhemska industri har dessa trädslag dock ännu utnyttjats endast i relativt liten omfattning. Bokved anses kunna utnyttjas för fabrikation av halvkemisk massa och wallboard. Vid de riksskogstaxeringar, som u n der de senaste åren övergått ifrågavarande område, har virkesförrådet visat sig vara större än vad 1945—48 å r s taxeringar, varpå utredningen byggde sina tidigare beräkningar, gav vid h;an-

129 Tabell 11. Rundvirkesbålans

för

Sydsverige.

Måttenhet 1 000 m3fub. Sum-

Sum-

Lövvirke

tall

gran

Barrklenvirke

llruttoårsavverkning

2 700

3 330

350 Justeringar: Lump o. dyl. svinn Exportprops Virkesflyttningar

— 13 — 33 — 140 — 43 + 24 + 88

— — 183 + 112

+ 112

S:a justeringar

— 129 + 12

— 117

— 117

Årliga tillgångar

2 571

Gagnvirke

Virkesförbrukning

Summa förbrukning

2'—4"

6 380

1 650

1 970 8 350

—

—

— — 183

S:a

— 46

— 46

1 970 8 233

3 342

6 263

1 650

1 645 1 770 12 728 207 46 70 13 13 90 130

—

3 415 12 935 116 44 350

153 65 44 54 480

3 568 77 979 180 44 1 000

5 848

2 385

18 130

2 037

2 687

4 872

1 391

den. Enligt de senaste taxeringarna kan sålunda avverkningarna ökas av tall med 5 procent i smålandslänen och 10 procent i de södra kustlänen samt för gran med genomgående 20 procent. Som avdragspost har upptagits cirka 180 000 m3f props, motsvarande den genomsnittliga exporten av detta sortiment under åren 1946—1949. Exporten av props är emellertid mycket varierande. Någon export av massaved och timmer h a r ej antagits. Området tillföres i viss mån massaved från nordligare o m r å d e n ; utflyttning av virke till övriga Sverige sker mera tillfälligt. Liksom tidigare har antagits en nettotillförsel till området av 112 000 m3f. Sedan 1950 har produktionen vid sågverken och massaindustrin ökat i samma grad eller med 25 procent. Många sågverk h a r tillbyggts och moderniserats men området domineras alltjämt av småsågverk. Som »diverse avsaluvirke» har i detta område medtaeits förutom barrvirke 9—605023

4" +

1954 Sågtimmer Fanér- o. tändsticksvirke Massaved Diverse avsaluvirke » husbehovsvirke Brännved, uppskattningsvis överskott

rundvirke

barrvirke

• —

153 65 44 64

även lövved, bestående av dels garvämnesek, dels bokved för trädestillation. Endast fanérvirke av inhemska trädslag har medräknats. Tändsticksvirket har redovisats med en kvantitet, som svarar mot förbrukningen, trots att vissa kvantiteter asptimmer anskaffas från platser utom området, t. o. m. från utlandet, och således ej belastar områdets virkesbalans. Av redovisningsområdena har Sydsverige det största virkesöverskottet. Det för området framräknade virkesöverskottet består till 1,2 milj. m3f barrgagnvirke, 0,2 milj. m3f barrklenvirke samt 1 milj. m3f lövvirke. Som förut nämnts utgöres omkring hälften av lövskogstillgångarna av andra trädslag än björk. Detta torde säkerligen vara fallet även med lövvirkesöverskottet. Hela riket

Den möjliga bruttoårsavverkningen för de fem redovisningsområdena i sin helhet belöper sig till cirka 48 milj.

130 Tabell 12.

Rundvirkesbålans

för hela

riket.

Måttenhet 1 000 m3fub. Gagnvirke tall

gran

Barr- Summa klenbarrvirke virke

Lövvirke 4" +

2"—4"

S:a

Summa rundvirke

17 170 20170 2 060 39 400 6 580 1 970 8 550 47 950 Bruttoårsauverkning Justeringar: På grund av läge ej avsättningsbara tillgångar — 69 — 60 — 136 20 — 156 15 — 288 Lump o. dyl. svinn — 86 — 202 — 288 — 130 — 140 — 270 Sjunkning i flottleder — 270 — 297 — 43 — 340 Exportprops — 340 + 32 + 67 + 99 + 99 Virkesflyttningar S:a justeringar — 550 — 378 — 7 — 935 — 15 — 5 — 20 — 955 Årliga tillgångar 16 620 19 792 2 053 38 465 6 565 1 965 8 530 46 995

Virkesförbrukning 1954 Sågtimmer Fanértimmer och tändsticksvirke. Massa- och boardved Diverse avsaluvirke » husbehovsvirke Brännved, uppskattningsvis Kolved

8 605 6 785 4 107 4 474 10 253 378 173 88 87 650 890 100 80

15 390 252 111 82 66 14 793 529 551 54 92 267 560 2 100 2 280 170 350

252 15 642 82 193 529 15 322 10 64 615 267 970 3 250 5 350 350

Summa förbrukning

14 382 18 292

33 562 3 197

980 4 177 37 739

2 238 1 500 1 165 4 903 3 368

985 4 353 9 256

överskott

m3f av alla trädslag. Vad som totalt årligen avverkas är ofullständigt känt. Enligt beräkningar som utförts inom skogsstyrelsen och publicerats i statistisk årsbok, har den avverkade kvantiteten under senare år sällan överskridit 40 milj. m 3 fub. Ur skogsskötselsynpunkt skulle sålunda en väsentlig höjning av avverkningskvantiteten vara teoretiskt tänkbar. Hinder av skilda slag möter emellertid härför. Omkring 17 procent eller 8,5 milj. m3f av den möjliga årsavverkningskvantiteten faller på lövvirke, som till stor del ej finner avsättning, särskilt sedan brännvedsbehovet minskat. Av barrskogstillgångarna, n ä r m a r e 40 milj. m3f, är omkring 23/4 milj. m3f klenare barrvirke, varav cirka 3/4 milj. ligger i leveransgilla massavedsdimensioner om 2 1 / 2 "—3". Egentligt barrgagn-

virke utgör sålunda något mer än 37 milj. m3f. Efter justeringar för virkesflyttningar mellan Sverige och utlandet, export av props, sjunkning i flottleder, annat svinn etc. får man en årlig behållen virkestillgång av cirka 47 milj. m3f, som står till förfogande för industriell förädling, bränsleändamål etc. Härav är 36,4 milj. m3f barrgagnvirke, 2 milj. m3f barrklenvirke och 8,5 milj. m3f lövvirke. De virkeskvantiteter, som för olika ändamål 1954 förbrukades inom landet framgår av riksbalansen. Förbrukningen svarar ej exakt mot det skogliga uttaget, främst beroende på förändringar i lagerhållningen av timmer och massaved. Under 1954 skedde en lagerökning, som för nämnda sortiment b e r ä k n a t s till 1,7 milj. m3f och som till större de-

131 len berodde på stormfällningarna. De faktiska uttagen låg därför detta år för landet i sin helhet icke obetydligt över förbrukningen. Riksbalansen utvisar ett överskott om cirka 9,3 milj. m3f. Härav är 3,7 milj. m 3 f barrgagnvirke, 1,2 milj. m3f barrklenvirke och 4,4 milj. m3f lövvirke. De nu gjorda virkesbalanserna bygger på avverkningsprognoser, som avser en tioårsperiod från taxeringstillfället d. v. s. början av 1950-talet. För att bedöma omfattningen av en utbyggnad av skogsindustrin är utvecklingen på längre sikt av stort intresse. Först och främst kan sägas, att årsuttagen kan ökas även under tid, som följer efter denna tioårsperiod. Detta framgår av tabell 13, som avser landet söder om Ljungans flodområde. Tabell 13. Bruttoårsavverkningens ökning i procent från den första till den fjärde tioårsperioden av skogsforskningsinstitutets fyrtioårsprognos.

Område

Barrvirke Barrvirke 3"—6* 6" + Tall Gran Tall Gran

Dula-Hälsingeområdet ö s t r a Mellansverige . . Västsverige Sydsverige

23 20 20 40

30 —9 21 8 23 2 44 8

Samtliga

—3 5 0 14 3

För en långtidsplanering är vidare av vikt att veta hur den framtida årsavkastningen fördelar sig på trädslag och dimensioner. Redan i utredningens första betänkande berördes denna fråga. Med stöd av där angivna kalkyler, som utförts av skogsforskningsinstitutet, skulle framdeles genomsnittligt väsentligt grövre virke vara att vänta. Tabellen visar den procentuella sammanlagda ökningen av bruttoårsavverkningen under de 30 år, som följer efter

skogsforskningsinstitutets avverkningsprognos' första 10-årsperiod. 1 Självfallet måste vid denna bedömning av den framtida tillväxten reservation göras för inträffande förändringar i läget. Utan tvekan går man emellertid mot ökande uttag och mot grövre dimensioner. Sågverksavfallet. Sågverkens avfallsvirke, d. v. s. ribb och bakar eller därav hackad flis, har under de senaste åren funnit vidgad avsättning som råvara inom massa- och wallboardindustrin. I sitt första betänkande redovisade utredningen förbrukningen i årsmedeltal till cirka 900 tusen m3f exkl. bark. Under år 1954 uppgick den till 1 913 tusen m3f, alltså mer än det dubbla. Försågningen h a r visserligen ökat under tiden och därmed utfallet av ribb och bakar men endast med ca 14 procent. Virkesbehovet inom sulfat- och boardindustrin har emellertid ansenligt stigit, varför efterfrågan blivit större. Sågverkens hastigt minskade avsättningsmöjligheter för brännved och träkol har i hög grad stimulerat intresset för leverans av massaflis och på sistone har framför allt boardindustrin börjat u p p t r ä d a som köpare i större skala till även obarkad bakaved. Detta har ej oväsentligt minskat de mindre och medelstora sågverkens ofta påtalade avsättningssvårigheter för avfallet. I efterföljande tabell lämnas med stöd av 1953 års sågverksinventering uppgifter om från vilka typer av sågverk avfallsmängden i sin helhet härrör. Om utfallets totala storlek och dess fördelning på verkstyper under 1954 saknas direkta uppgifter. Produktionen kan dock beräknas varit cirka 12 procent större än 1953; fördelningen på 1

Angående utgångspunkten för denna prognos se sid. 11.

132 Tabell 14. Sågverkens avfallsvirke. Totalt utfall vid avsalusägarna 1953 samt förbrukning av sågverksavfall som råvara vid massa- och boardindustrin 1953 och 1954. Måttenhet 1 000 m3f exkl. bark. Totala avfallsmängden 1953 Område

Cirkelsågar

Förbruk ning vid massa- ocn noaraindustrin

Ramsågar

kompletta

enramsågar

flerramsågar

Summa

enkla övre och mellersta Norrland Dala-Hälsingeområdet. . . ö s t r a Mellansverige Västsverige. ' Sydsverige

49 8 68 34 232

93 43 51 43 131

14 21 64 89 62

690 528 356 243 81

Hela riket

1 898

verkstyper torde i stort sett ha varit densamma båda åren. Sågverksavfallet i sin helhet torde knappast kunna tillföras massa- och boardindustrin. En del sågverk i mellersta Sverige har god avsättning för bränsleflis och många mindre sågar kommer säkerligen även i fortsättning-

846 600 539 409 506

626 388 225 282 61

800 420 313 325 55

2 900

1 582

en att sälja ribb- och bakaved som bränsle. Dock torde det vara möjligt, i den mån sågverkens produktion upprätthålles på de senaste årens nivå, att inom en ej avlägsen framtid öka den kvantitet, som tillföres massa- och boardindustrin för förädling, med cirka 0,5 milj. m3f.

KAPITEL 1 O

Skogsindustrins utbyggnad

Virkesörerskottet och skogsindustrins produktionskapacitet

Av redogörelsen i kapitel 9 framgår, att de virkestillgångar, som kan avverkas för förädling inom skogsindustrin, väsentligt överstiger skogsindustrins behov av virke vid en produktion av samma omfattning som 1954. Betydande överskott föreligger inom alla geografiska områden, om man ser på tillgångarna — barrgagnvirke, barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall — som en helhet. Däremot är situationen inte lika gynnsam om man bortser från de mera svåranvändbara sortimenten, främst lövvirke, som utgör en mycket stor del av överskottet. Då finner man bl. a. att ett underskott på gran är förhanden i Västsverige och att överskottet på gran i Dala-Hälsingeområdet är ringa och helt ligger inom den felmarginal, som man måste räkna med vid upprättandet av balanser av förevarande art. Virkesöverskottets storlek under en tioårsTabell 1. Årligt

period räknat från riksskogstaxeringarna 1953—1954 vid en produktion av 1954 års omfattning framgår av tabell 1. En redovisning för massa- och wallboardsindustriernas utbyggnadsplaner har lämnats i kapitel 9. Av tabellerna 4 och 5 i nämnda kapitel kan man utläsa, att om planerna genomförs kommer dessa industriers virkesbehov att stiga i förhållande till 1954 års behov med cirka 35 procent till 1958 och med cirka 49 procent till år 1961. Detta belyses närmare i tabell 2. Tabellen visar, att utbyggnadsplanerna är synnerligen omfattande i alla r e dovisningsområden, motsvarande intill 1961 en produktion av ca 1,5 milj. ton cellulosa och ca 0,3 milj. ton wallboard. En jämförelse mellan det virkesöverskott, som enligt tabell 1 kan avverkas under en tioårsperiod räknat från 1953/54, och virkesbehovet år 1960 enligt tabell 2 ger vid handen, att överskottet i det närmaste i sin helhet måste

virkesöverskott under tioårsperioden 1953/54—1962/63 duktion av 1954 års omfattning.

vid en pro-

(1 000 m3f) Gagn virke

Lövvirke

Sågverksavfall

Summa

gran

Barrklenvirke

156 618 719 211 534

550 39 385 — 129 655

441 278 129 115 202

722 976 699 962 994

46 180 226 84 451

1 915 2 091 2 158 1 243 2 836

2 238

1 500

1 165

4 353

10 243

Område tall Övre och Mellersta Norrland Dala-Hälsingeområdet ö s t r a Mellansverige Västsverige Sydsverige Hela riket

134 Tabell 2.

Virkesbehovet hos massa- och wallboardindustrin med 1954 års behov. Områdesvis.

1958 och 1960

jämfört

(1 000 m3f) ökning i

ökning i Område

övre o. Mellersta Norrland . . Dala-Hälsingeområdet Östra Mellansverige Västsverige . Sydsverige Hela riket

m3f

%

m3f

%

7 056 3 625 1 938 3 582 1 034

8 600 4 700 3 000 5 100 1 900

1 544 1 075 1 062 1 518 866

22 30 55 42 84

9 200 5 100 3 200 5 900 2 200

2 144 1 475 1 262 2 318 1 166

30 41 65 65 213

17 235

23 300

6 065

25 600

8 365

utnyttjas vid en utbyggnad i den utsträckning som planerna utvisar. Som jämförelse må nämnas, att överskottet på barrgagnvirke, 3,7 milj. m 3 f, motsvar a r en möjlig produktion av ca 700 000 ton cellulosa. Resten av behovet — för framställning av ca 800 000 ton celullulosa och 300 000 ton wallboard — måste således, därest utbyggnaden kommer till stånd intill 1961, täckas med barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall. I kapitel 9 har ifrågasatts om det är möjligt att genomföra en så långtgående utbyggnad av skogsindustrin på en så kort tidrymd som fem år. Av betydelse för utbyggnadens omfattning blir möjligheterna att erhålla byggnadstillstånd och krediter. Till dessa spörsmål återkommer utredningen längre fram i detta kapitel. Hinder för utbyggnaden kan möta i form av svårigheter att i tid erhålla arbetskraft för utbyggnadens genomförande och erforderligt maskineri. Vidare måste förutsättningar skapas för att trygga företagens tillgång på kraft, bränsle och kemikalier. Inte heller kan man bortse från att förseningar kan orsakas genom att åtgärder enligt vattenlagen för att motverka vattenföroreningar kan bli nödvändiga att vidtaga. Med hänsyn härtill synes det utredningen vara mer realistiskt att räkna med att den planerade utbyggnaden

fordrar ett tiotal år för sitt genomförande. Detta skulle också medföra att den utbyggda skogsindustrins försörjningsläge inte blir så knappt, som skulle bli fallet därest utbyggnaden i sin helhet skedde till 1961. Ser man skogsindustrins försörjningssituation på något längre sikt än de närmaste 10 åren, finner man att förutsättningarna att genomföra en synnerligen omfattande utbyggnad av våra skogsindustrier är goda. Enligt tabell 13 i kapitel 9 ökar således de möjliga bruttoårsavverkningarna av barrvirke u n d e r de närmaste 20—25 åren efter tioårsperioden 1953/54—1962/63 med ca 30 procent i genomsnitt för landet söder om Övre och Mellersta Norrland beträffande dimensionerna över 6" och med ca 3 procent beträffande dimensionen 3"—6". Vad Övre och Mellersta Norrland beträffar torde avverkningsmöjligheterna i varje fall inte minska u n d e r de närmast följande decennierna. Detta innebär, att överskottet av barrgagnvirke enligt tabell 1 ökar med ca 5 milj. m3f för landet i dess helhet. Att en betydande utbyggnad är möjlig står än mera klart med hänsyn till de v ä x a n d e möjligheterna att inom cellulosaprocessen utnyttja klenare barrvirke, lövvirke och sågverksavfall. Av stor betydelse i försörjningshänseende torde också m e toden att framställa sulfitmassa av lall

135 bli, då råvarubasen för sulfitindustrin därigenom breddats. F ö r undvikande av missförstånd vill utredningen understryka att de redovisjningsområden, som utredningen begagnat vid redovisningen av skogsindustrins produktionskapacitet och virke stillgångarna, givetvis inte får betraktas såsom några absoluta gränser utan avgörande för utbyggnaden av skogsindustrin får naturligtvis vara rent ekonomiska synpunkter. Kan en utbyggnad av ett företag på en plats med hänsyn till förefintliga lokala virkestillgångar och till möjligheterna att transportera virke från annan plats anses ekonomiskt lönande, bör hinder inte föreligga för en utbyggnad. Som framgår av det föregående är massa- och wallboardindustrins utbyggnadsplaner synnerligen omfattande och kommer, om de genomförs i sin helhet att medföra en starkt ökad virkesförbrukning, varigenom i hög grad ökade anspråk på virkesförsörjningen kommer att ställas från denna industris sida. Såsom visats ökar emellertid möjligheterna att avverka barrgagnvirke så väsentligt under de närmaste decennierna, att några försörjningssvårigheter för den utbyggda massa- och wallboardindustrin inte borde uppstå. Av betydelse blir emellertid i vilken omfattning sågverksindustrin kommer att öka sin produktion. Det är att märka att övervägande delen av ökningen av barrvirkesutfallet kommer på dimensioner, som överstiger 6". Den frågan uppställer sig till besvarande: ligger det inte närmast till hands att tänka sig en utbyggnad av sågverksindustrin i första h a n d ? Apteringsgränsen mellan timmer och massaved är främst en prisfråga. I och med en ökad efterfrågan från massaoch wallboardsindustrins sida kommer denna gräns sannolikt att förskjutas uppåt. Avgörande för användningen bör

inte vara i vilken mån virkestillgångarna utgöres av grovt virke eller klent virke, utan i vad mån man kan finna avsättning för skogsvaruprodukter av skilda slag. Innan utredningen går att behandla frågan om möjligheterna att finna avsättning för de olika produkterna i framtiden, vill utredningen beröra en del andra frågor, bl. a. förhållandena inom sågverksindustrin. I betänkandet om sågverksindustrin i södra Sverige konstaterade utredningen att för den syd- och mellansvenska sågverksindustrin vore ansenligt ökade råvarutillgångar att emotse. Väsentliga möjligheter till utökad sågverksdrift förelåge framförallt i Östra Mellansverige men även i Småland och Västsverige. Den gynnsamma utvecklingen på råvarusidan innebure enligt utredningens mening att i jämförelse med timmerkonsumtionen vid sågverken 1946—1950 funnes en råvarubas för hela landet, som tilläte ca 20 procent större konsumtion. Under de närmaste fyra årtiondena ökade tillgången på virke ytterligare med ungefär samma procentsats. Denna gynnsamma utveckling innebure att svensk sågverksindustri i sin helhet på 1980-talet vid i stort sett oförändrade apteringsgrunder för timmer och massaved skulle ha råvarutäckning för en trävaruproduktion, som vore närmare 50 procent större än medelproduktionen 1946—50 eller omkring en tredjedel större än produktionen under högkonjunkturåren 1950—51. För landet i dess helhet skulle sålunda ur råvarusynpunkt finnas förutsättningar för en produktion, som icke obetydligt överstege t. o. m. produktionen under de sista åren av 1920-talet — de år då sågverksindustrin uppnådde sin hittills största produktion. Rörande sågverksindustrins kapacitet framhöll utredningen, att svårigheterna

136 att komma fram till en fullt säker beräkning av den praktiska kapaciteten hos sågverksindustrin i södra Sverige helt naturligt vore mycket stora, främst med hänsyn till att det tekniska kapacitetsöverskottet hos denna industri vore att finna hos sågverk med en förhållandevis liten årsproduktion. Utredningen ansåg sig dock kunna draga den slutsatsen att den praktiska kapaciteten då låge ungefär vid 1951 års produktionsnivå även om det kunde tänkas att denna nivå under särskilt gynnsamma förhållanden kunde något överskridas. Utredningen angav den ur råvarusynpunkt möjliga produktionsökningen i södra Sverige till 90 000 stds. Därvid hade utredningen tagit hänsyn till förefintligheten av olika faktorer, som kunde verka hämmande på det praktiska genomförandet av en ökning av avverkningarna och — trots att skogsforskningsinstitutets avverkningsberäkningar redan i sig själva inneslöt vissa säkerhetsmarginaler — minskat de enligt institutets prognos beräknade årliga avverkningskvantiteterna med 5 procent, vilket motsvarade en produktion sågade trävaror av omkring 40 000 stds. Beräkningarna avsåg endast den första 10-årsperioden av prognosen och endast barrtimmer. Lövtimret låg alltså utanför. Utredningen framhöll att gränsen mellan timmer och massaved vore flytande och att en kommande utbyggnad av massaindustrin kunde medföra en förskjutning av apteringsgränserna. När det gällde utvecklingen under tiden efter prognosens första 10-årsperiod beräknade utredningen att vid mitten av 1980talet skulle nettoårsavverkningarna av timmer i södra Sverige uppgå till en kvantitet, tillräcklig för en försågning av 1 milj. stds, varav ungefär en tredjedel i östra Svealand och återstående två tredjedelar i Götaland. Detta skulle innebära möjligheter att ur råvarusyn-

punkt öka produktionen sågade trävaror med omkring 300 000 stds i förhållande till 1951 års höga produktionsnivå. Utredningen konstaterade att den nuvarande sågverksindustrins kapacitet vore otillräcklig för förädling av dessa timmertillgångar och att man måste räkna med att alltmer växande krav komme att ställas på sågverksindustrins kapacitet. Utredningen ansåg att det icke vore möjligt att vid förevarande tidpunkt ta ställning till i vilken utsträckning förädlingen av södra Sveriges skogstillgångar skulle ske vid sågverksindustrin eller vid massaindustrin. En beräkning av de framtida avverkningarnas sortimentssammansättning vore en i och för sig ganska vansklig uppgift. Apteringsgränsen mellan sågtimmer och massaved vore svårbedömbar, särskilt när fråga vore om en så lång tidsperiod som här. Hur framtiden komme att gestalta sig kunde därför endast bli föremål för successiva bedömningar. Man måste därvid med uppmärksamhet följa utvecklingen inom skogsbruket och skogsindustrierna samt inom de olika områden, där skogsprodukter kunde finna användning. Kunskap om förändringarna i virkesförråden kunde erhållas genom riksskogstaxeringarna. Genom den av utredningen föreslagna kompletteringen av industristatistiken med bl. a. allmänna inventeringar av sågverksindustrin vart femte år bleve det möjligt att på ett tillfredsställande sätt följa utvecklingen av sågverksindustrins kapacitet och råvarubehov. Förutsättningar komme således att finnas för att utbyggnaden av sågverksindustrin skulle kunna i önskvärd utsträckning ske under aktgivande av utvecklingen i berörda hänseende. I enlighet med utredningens förslag har företagits en inventering av sågverksindustrin avseende år 1953. Den-

137 n a , som skedde i syfte bl. a. att få en totalbild av sågverksindustrins produktionskapacitet, har givit vid handen att f ö r ä n d r i n g a r n a i antalet sågverk under de senaste åren varit relativt obetydliga o c h att inte heller totalproduktionen ulvisar någon större olikhet gentemot föregående år. Denna var sålunda i genomsnitt för åren 1946—1950 1 378 000 stds, år 1951 1 532 000 stds, år 1952 1 355 000 stds och år 1953 1 540 000 stds. Inventeringen visade, att kapaciteten hos de skilda sågverkstyperna vore ytterst varierande utnyttjad. Såsom förut visats var produktionen vid sågverken betydligt större under 1954 än året dessförinnan, beroende bl. a. på att den drevs i höjden på grund av stormfälln i n g a r n a under vintern samma år. Det står klart, att sågverksindustrin besitter en ganska avsevärd outnyttjad kapacitet som utnyttjas vid särskilda förhållanden. Den utbyggnad och modernisering av sågverksindustrin, som pågår, kan m å h ä n d a komma att innebära en ökning av produktionskapaciteten. Var skall överskottet förädlas?

I n n a n utredningen går vidare in på frågan om möjligheterna att öka skogsindustriernas produktionskapacitet, skall utredningen såsom i direktiven anbefallts till behandling upptaga spörsmålet om överföring av massaved till massaindustrin i norra Sverige. Detta ställdes i direktiven som ett alternativ till investeringar i skogsindustrin i södra Sverige. Utredningen vill till att börja med erinra om att vid tidpunkten för utredningens tillsättande — januari 1950 — allmänt rådde den u p p fattningen att tillgången på virke var knapp i Norrland och knappast var tillräcklig för att täcka den där belägna skogsindustrins behov. Norrlandskommitténs undersökningar för ö v r e och Mellersta Norrland styrkte detta anta-

gande. Utredningen, vars tidigare virkesbalanser — såsom framgår av det förut anförda — byggde på dessa undersökningar för denna del av riket, fann att man måste räkna med ett underskott av ungefär 3/4 milj. m 3 f av gran, medan balans syntes råda mellan tillgång och efterfrågan på tallvirke. Utredningen ansåg att ett årligt tillskott av nyss nämnd storlek vore erforderligt, om den norrländska skogsindustrin framgent skulle kunna i full utsträckning utnyttja sin under 1950 påvisade praktiska kapacitet. I anledning härav upptog utredningen förhandlingar med representanter för norrlandsindustrin samt även för den västsvenska industrin, då enligt den för Västsverige upprättade virkesbalansen underskott förelåg beträffande granvirke. Vid dessa förhandlingar konstaterades, att man från norrlandsindustrins sida inte hade något större intresse att kontinuerligt utnyttja virkesöverskotten i södra Sverige. Kostnaderna för virkets flyttning ansågs bli alltför stora. På huru långt avstånd från p r o duktionsplatsen man hämtade sin råvara vore en pris- och konjunkturfråga. Inte heller den västsvenska industrin ville lämna någon garanti för avsättning av överskottsområdenas virke. Efter tidpunkten för dessa förhandlingar — sommaren 1952 — har genom riksskogstaxeringarna framgått att råvarubasen i Norrland väsentligen förbättrats under det senaste årtiondet. Den nu upprättade virkesbalansen utvisar sålunda att virkesöverskott föreligger i Övre och Mellersta Norrland. Att industrin i detta område anser virkessituationen vara gynnsam framgår även av de omfattande utbyggnadsplaner, som denna industri hyser. En ökning av produktionskapaciteten på inte m i n d r e än 30 procent är planerad intill 1961. Utredningen vill vidare påminna om

138 att virkesbalanserna avser endast den närmaste tioårsperioden och att de möjliga bruttoårsavverkningarna under de närmast följande decennierna, såsom tabell 13 i kapitel 9 visar, ökar betydligt inom alla områden. Härtill kommer de på grund av tekniska landvinningar ökande möjligheterna att för cellulosaframställning använda även a n d r a virkesslag än barrvirke. Det må nämnas, att massaproduktionen i detta område ökat med cirka 10 procent sedan 1950 fram till 1955 genom en ökad insats av lövved och sågverksavfall. Med anledning av vad som sålunda förekommit synes icke något större intresse föreligga för att i de norrländska industrierna utnyttja virkesöverskottet i Sydsverige. Enligt utredningens mening torde för övrigt ett överförande av virke från södra Sverige till de norrländska skogsindustrierna i större omfattning icke vara ekonomiskt försvarbart på grund av de med de långa transporterna förenade stora kostnaderna. Skogsskötselns betydelse för virkesutfallet

En omständighet av utomordentlig betydelse för skogsindustrins framtida försörjning är såsom framgår av kapitel 5 skogsskötseln. I det nämnda kapitlet har framlagts några synpunkter på möjligheterna att genom val av skötselprogram påverka skogsproduktionens kvantitet och kvalitet i södra Sverige. Genom åtgärder av olika slag kan man betydligt öka virkesproduktionen. Av de faktorer, som kan påverka den framtida virkesproduktionen namnes valet av trädslag, metoderna vid de nya beståndens anläggning och vård under ungdomsstadiet och de gallringsprogram, som sedermera kommer att dominera skogsskötseln. Vad trädslagsvalet beträffar må understrykas att genom ett tillgodoseende

av tallens och granens särskilda ståndortskrav synes virkesproduktionen kunna ökas. I kapitlet påpekas sålunda bl. a., att erfarenheten visat, att granen uppnår större höjd på goda marker än tallen, medan förhållandet är det motsatta på svaga marker. I södra Sverige är betydande arealer av goda boniteter bevuxna med ren tall och barrblandskog och stora arealer av svaga boniteter med ren gran och barrblandskog. Genom att föryngra de goda markerna med gran och de svagare med tall torde man således för framtiden kunna öka dessa arealers medelproduktion betydligt. Vidare finns vissa möjligheter att förhindra rotrötan i granbestånden i södra Sverige genom att dra upp granen i blandning med ädla lövträd. Vad beträffar plantbeståndens anläggning och vård framhålles i kapitel 5, att genom att iståndsätta befintliga arealer hagmark och mark med skog av onormal sammansättning och i övrigt av beskaffenhet att den snarast bör avverkas torde man kunna öka medelproduktionen på skogsmark och hagmark per ha och år rätt väsentligt. En betydande ökning torde vidare kunna åstadkommas genom att man successivt ersätter även andra glesa och trasiga bestånd, som icke försvarligt utnyttjar markarealen, med fullslutna sådana. På lång sikt synes mycket stå att vinna på en rationellt skött föryngringsverksamhet. På grund av den snabbare dimensionsutvecklingen och de förkortade tiderna är vinsten vida större än den, som härflyter endast ur en ökning av massaproduktionen. I kapitlet om skogsvården sägs slutligen, att av företagna beräkningar otvetydigt framgått, att en beståndsvård, som kännetecknas av relativt starka gallringar insatta med lagom mellanrum, leder till goda ekonomiska resultat o c h förbättrad lönsamhet; underlåtenhet att

139 väl sköta gallringarna innebär därför ett allvarligt felgrepp i skogsskötseln. Det är givet att ett rationellt skogsbruk kräver betydande insatser av skicklig arbetskraft. I annat sammanhang h a r framhållits, att vissa svårigheter har förelegat, då det gäller att förmedla resultaten av den vetenskapliga forskningen till de skogägande bönderna. I belysning av vad ovan framförts synes det angeläget att bättre förutsättningar skapas så att man får ut den vetenskapliga forskningens rön till skogsägarna. Det är en uppgift vid vars genomförande skogsvårdsstyrelserna bör lämnas möjligheter till ökad medverkan. Barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall som industriell råvara

Här skall vidare lämnas några synpunkter på möjligheterna att inom massaindustrin använda barrvirke av klenare dimensioner, lövvirke och sågverksavfall. Detta problem har utredningen utförligt behandlat i betänkandet om klenvirket men då det i anledning av skogsindustrins omfattande utbyggnadsplaner givits förnyad aktualitet, torde det vara påkallat att ge en sammanfattning av hithörande frågor. En mycket betydande del av virkesöverskottet utgöres av virke av klenare dimensioner, sågverksavfall och framför allt lövvirke. Omfattningen av skogsindustrins utbyggnad blir därför i hög grad beroende av i vilken utsträckning industrin kan utnyttja dessa sortiment scm råvara. I klenvirkesbetänkandet konstaterade utredningen, att för deras användande som industriell råvara mätte svårigheter av skilda slag men att dessa — åtminstone i viss mån — syntes vara på väg att övervinnas. Bedömandet av användningsmöjligheterna miste givetvis ske ur ekonomisk synpunkt. Utredningen underströk, att hän-

syn borde tagas icke allenast till det direkta ekonomiska utbyte, som kunde vinnas genom användandet av ifrågavarande sortiment som industriell råvara utan även, när det gäller klenved och lövved, till den ekonomiska betydelse dess tillvaratagande kunde ha med hänsyn till skogsvården och skogsbruket överhuvudtaget. Utredningen framhöll emellertid, att det ej vore och sannolikt ej heller framdeles torde bli möjligt att utnyttja allt klenvirke för förädling inom skogsindustrin. Man syntes nämligen vara tvungen att räkna med att kostnaderna för tillvaratagande av virke under 1 */i*—2" i topp och såvitt gällde toppar även av virke med en dimension av 2"—3" bleve så höga att det endast i undantagsfall bleve ekonomiskt att använda detsamma inom industrin. Utredningen visade i klenvirkesbetänkandet, att det finns ett flertal olika möjligheter att använda klenare virke och lövvirke som råvara inom skogsindustrin för framställning av sulfit- och sulfatmassa, halvkemisk massa, wallboard, fiberblock, spånskivor etc. och utredningen framhöll att det genom en intensifierad forskning kanske vore möjligt att utvidga användningsområdet för virke av klenare dimensioner och lövvirke. Utredningen ansåg vidare, att det icke vore realistiskt att räkna med någon avsättning i nämnvärd omfattning av virke under 2" i topp. I de nu redovisade tillgångarna ingår ej heller virke av lägre dimensioner. Beträffande sågverksavfallet omnämnde utredningen i klenvirkesbetänkandet att detta utnyttjades som industriell råvara i betydligt större utsträckning i Norrland och Västsverige än i övriga delar av landet samt att anledningen till den förhållandevis ringa användningen av sågverksavfall i södra Sverige främst vore sulfatindustrins otillräckliga kapa-

140 citet i denna del av landet och den sydsvenska sågverksindustrins splittring på en mångfald små enheter. Utredningen framhöll vidare, att en modernisering och koncentration av sågverksindustrin och en nära samverkan mellan denna industri och sulfatindustrin skulle utan tvivel medföra förutsättningar för ett bättre tillvaratagande av avfallet och att förhållandena i Norrland bestyrkte detta påstående. Under senare år har såsom visats i kapitel 9 sågverksavfallet vunnit ökad avsättning som råvara inom massa- och wallboardindustrierna. Till denna utveckling har bidragit de ökade svårigheterna att finna avsättning för avfallet som bränsle. Möjligheter att använda ytterligare betydande kvantiteter sågverksavfall för förädlingsändamål föreligger.

Möjligheterna att uttaga virket ur skogen

Diskussionen har hittills berört endast frågan om skogsindustrins utbyggnad med hänsyn till de nuvarande och framtida avverkningsmöjligheterna ur skogsvårdssynpunkt och möjligheterna att inom skogsindustrin utnyttja virke av olika slag. En annan fråga är i vad mån de virkeskvantiteter, som är möjliga att avverka, i praktiken kommer att ställas till skogsindustrins förfogande. Faktorer av olika slag är av betydelse i förevarande avseende. Här må erinras om de reservationer, som gjorts från skogindustrins sida och som omnämnts i kapitel 9. Enligt utredningens uppfattning kommer möjligheterna att tillgodose en utbyggd skogsindustris behov av råvara i hög grad att bli beroende bl. a. av i vad mån man lyckas lösa frågorna om skogsbrukets arbetskraft och fortsatta rationalisering. Dessa frågor har ingående behandlats i kapitlen 3 och 4. Här

må endast erinras om att utredningen hyser den uppfattningen, att av störsa betydelse för lösningen av dessa problem blir i vad mån man kan få till stård en samverkan mellan skogsägarna. Ktn en sådan samverkan genomföras finas det enligt utredningens uppfattning g)da möjligheter att verkställa de avverkningar, som enligt skogsforskningsinslitutets beräkningar är och kommer ttt bli möjliga ur skogsvårdssynpunkt. Rundvirkestransporterna

I klenvirkesbetänkandet berörde utredningen frågan om avverkning och transport av klenvirke. Utredningen konstaterade där att en rationalisering av klenvirkets tillvaratagande mycket nära sammanhängde med den allmänna rationaliseringen av avverkning och transport av gagnvirke och att denna fråga därför inte borde betraktas som en fristående sådan, som kunde eller borde lösas utan sitt sammanhang med gagnvirkestillverkningen. I kapitel 6 har framförts några synpunkter på rundvirkestransporterna i södra Sverige. Där framhålles att transportteknikens utveckling — framförallt landsvägstransporternas genombrott under de senaste decennierna — påtagligt förändrat transportmöjligheterna, ett förhållande som säkerligen kommer att inverka vid den expansion av skogsindustrin, som råvarulaget nu bör föranleda. Medan i norra Sverige — tack vare vattendragen — de enskilda industriföretagen har sina naturliga fångstområden och i allmänhet utbyggts till en kapacitet, som någorlunda korresponderar mot respektive fångstområdens avkastningsförmåga, saknas i södra Sverige tydligt avgränsade naturliga fångstområden. I avsaknad av flottleder måste långtransporterna av virke i denna del av landet ske med lastbil eller järnväg, med u n d a n t a g för områdena närmast ostkusten och Mä-

141 l å r e n , från vilka transport från flottläggningsställen vid strand billigt kan ske till kustindustrier på avsevärda avstånd. De i kapitlet gjorda jämförelserna ger anvisningar om inom vilka ungefärliga räjonger olika transporter är ekonomiska. Det framgår således att lastbilstransporterna i allmänhet är att föredraga på avstånd understigande 8—10 mil samt att virke från en ganska bred räjong längs hela ostkusten och i Mälarbäckenet bör havsbogseras till en kustindustri, därest virket skall transporter a s längre avstånd än 4—5 mil. Med hänsyn till en kommande utbyggnad av den sydsvenska massaindustrin har i n ä m n d a kapitel belysts vilka områden, som ligger inom respektive utom massaindustriernas bilkörningsräjonger och h u r stora försörjningsområden de befintliga industrierna erfordrar vid nuvarande kapacitet under förutsättning att de erhåller en viss kvantitet virke p e r hektar. I kapitlet dras den slutsatsen, att skogsindustrins struktur och lokalisering, sedd mot skogarnas nuvarande och antagna avkastning, talar för att den övervägande delen av virket bör transporteras med lastbil. Rationellt bedrivna transporter i södra Sverige synes såsom kapitel 6 ger vid handen till stor del vara fråga om att åstadkomma en till de transportgeografiska förutsättningarna anpassad fördelning av råvaran mellan de enskilda företagen, varigenom korstransporter undviks och transportlängderna minskas. Betydelsefullt är likaså att åstadkomma en år från år någorlunda jämn avverkning. Frågan är hur man skall åstadkomma denna fördelning och denna avverkning. Det är i lika hög grad ett skogsägareintresse som ett skogsindustriintresse att virkesråvaran fördelas efter ett med avseende på transporterna ändamålsenligt sätt. Genom överenskommelser mellan säljare och köpare är det givetvis

möjligt att få till stånd en lämplig fördelning av råvaran, därvid hänsyn kan tagas såväl till transportavstånd som till de särskilda företagens olika krav på råvaran i fråga om dimension, barkning, torrhetsgrad, kvalitet etc. En med hänsyn till transportavståndet differentierad prissättning skulle — i den mån den i praktiken är möjlig att genomföra — automatiskt befrämja en rationell fördelning av virket mellan fabrikerna. Lastbilstransporterna bildar redan nu stommen i södra Sveriges transporter och kommer med säkerhet att framdeles ytterligare öka i omfattning och betydelse. För god transportekonomi från stubben till förädlingsverken fordras ett rikt förgrenat vägnät av tillfredsställande bärighet. Då denna fråga är föremål för utredning inom skogsbrukets motortransportkommitté, vars huvudresultat väntas föreligga inom en nära framtid, vill utredningen endast göra några allmänna påpekanden. Alltsedan 1930-talet har uppstått en viss eftersläpning i vägbyggnadsverksamheten. Denna verksamhet har inte kunnat hålla jämna steg med trafikutvecklingen. Den vagnpark, som numera insattes i trafik, har ur transportteknisk synpunkt en helt annan sammansättning än tidigare. Den kännetecknas framför allt därav, att de särskilda fordonsenheterna har en avsevärt större lastförmåga och större hjultryck än tidigare. Kraven på en högre vägstandard har härigenom avsevärt skärpts. Det står klart, att en generell höjning av de tillåtna axeltrycken är mycket angelägen ur skogsbrukets synpunkt. En ytterligare utbyggnad av skogsbilvägnätet är likaså ur transportekonomisk synpunkt motiverad. Det bör i detta sammanhang erinras om att av de totala transportkostnaderna för virke i södra Sverige minst två tredjedelar h ä r r ö r från transporter och

142 hanteringar av virket före den egentliga lastbilstransporten, alltså kostnader för framkörning till och uppläggning vid väg samt lastning på bil. En rationalisering av dessa arbeten är minst lika angelägen som en förbättring av bilvägnätet. Ett tätare bilvägnät, som minskar körväglängden för framsläpningen till väg, är en av de mest lönsamma rationaliseringsåtgärderna. Ett område där behovet av sådana åtgärder är överhängande, är uppläggningen av massaved vid bilväg och lastningen på lastbil, som till största delen sker manuellt. Nära förbunden med transporterna är massavedens barkning. Det vill synas som om man nu konstruerat transportabla barkningsmaskiner, som gör en barkning vid bilväg fördelaktig. Härigenom har möjligheter skapats för en minskning av den kostsamma manuella barkningen i skogen och transporten av massaveden förbilligats genom att man undgår transport av obarkad r å massaved. I annat sammanhang har utredningen framhållit, att svårigheter kan uppstå, då det gäller att förse skogsbruket med erforderlig arbetskraft men att dessa svårigheter torde kunna övervinnas genom vissa åtgärder, främst genom en mekanisering av skogsarbetet. Ett rikt förgrenat bilvägnät är ett av de medel genom vilka arbetskraftssituationen kan påverkas i förmånlig riktning. Res- och gångtider till och från arbetsplatsen underlättas därjämte och den dolda arbetskraftsreserv, som synes finnas på landsbygden, kan lättare förmås att göra en insats i skogen. Som tidigare framhållits kan man motse en avsevärt ökad avverkning i framtiden i södra Sverige. Frågan är vilken betydelse detta kan ha i transporthänseende. Läget är för närvarande det, att de olika massaindustriföretagen sedan lång tid tillbaka brukat göra sina inköp inom vissa inköpsområden,

vilka de kan väntas vara ovilliga ltt släppa ifrån sig. Detta torde vara fillet med den allra största delen av grtnmassavedsmarknaden. Såsom redogörelsen i kapitlet 6 visat torde däremot större områden vara fria för inköp av tdlmassaved och björkmassaved. Uppförandet av ytterligare fabriker för framställning av gransulfitmassa torde ej 'fara att förvänta och för övrigt ej heller lämpligt, utan man kan förmoda, att de ökade råvarutillgångarna föranleder en utbyggnad av de redan existerande fabrikerna. Om alla företag expanderar i samma grad torde i stort sett status quo komma att bibehållas beträffande uppdelningen av virkesmarknaden, ökar emellertid ett företags kapacitet mer än andras torde vissa förskjutningar på granvirkesmarknaden bli ofrånkomliga. Hur expansionen kommer att ske är icke möjligt att närmare förutse, men det får hållas för troligt, att den ej kommer att medföra några mera omvälvande förändringar i transportförutsättningarna. För tallmassaveden och björkmassaveden är det troligt att relativt få, men stora fabriker torde lägga under sig marknaden, vilket kommer att medföra relativt längre transportavstånd än för granmassaveden.

Avsättningsmöjligheterna för en ökad produktion

Avsättningsfrågorna har tidigare varit föremål för utredningens uppmärksamhet. I betänkandet om sågverksindustrin i södra Sverige anförde utredningen i samband med frågan om avsättningsmöjligheterna för en ökad produktion vid sågverken att det knappast funnes skäl att räkna med att i Sverige erhålla avsättning för en mot de stigande råvarutillgångarna svarande utökning av produktionen av sågade trävaror. Som stöd för detta uttalande åberopade utredningen trävarornas minska-

143 de användning i samband med byggnads- och anläggningsverksamheten som ägt rum under senare år. Men en utbyggn a d med tanke på en ökad export, ville utredningen däremot rekommendera, då exportmöjligheterna även vid ett försiktigt bedömande torde få anses jämförelsevis goda. 1 klenvirkesbetänkandet berörde utredningen frågan om avsättningsmöjligheterna för en ökad industriell produktion av massaprodukler. Utredningen åberopade de resultat, som framkommit vid undersökningar både av FAO och ECE och av en i USA tillsatt kommission angående den framtida förbrukningen av p a p p e r och p a p p i världen. Samtliga utredningar visade att en betydande stegring av efterfrågan vore att vänta. Utredningen förklarade sig vara av den meningen att man måste räkna med en betydande ökning av efterfrågan på pappersmassa samt p a p p e r och papp. Utredningen ansåg alla skäl tala för en utbyggnad av den svenska massaindustrin i den takt som den ökade efterfrågan kunde medge. Redogörelsen i kapitel 7 för exportutvecklingen för den svenska skogsindustrins produkter bestyrker i stort sett vad nu anförts i fråga om de framtida avsättningsmöjligheterna för skogsprodukter. Av det där framlagda materialet framgår visserligen att trävaruexporten åren 1949/53 kvantitativt varit lägre än under förkrigsåren men att en tendens till ökning föreligger. Detta gäller inte endast Sverige utan även andra trävaruexporterande länder. Pappersexporten har hittills fortlöpande kunnat expandera. En blick på utvecklingen i USA styrker antagandet om en kommande starkt ökad efterfrågan på p a p p och p a p p e r i takt med en fortsatt utveckling av industri och näringsliv i stort. De framtida avsättningsmöjligheterna på främmande marknader för en ökad svensk

pappersproduktion kommer emellertid bl. a. att bli beroende av den tullpolitik vederbörande länder kommer att föra. Utbyggnaden av skogsindustrin bör ges prioritet i investeringshänseende

Ur råvarusynpunkt är, såsom framgår av det tidigare anförda, förutsättningarna för en utbyggnad av den svenska skogsindustrin goda. Detta gäller såväl sågverksindustrin som massaoch wallboardsindustrin. En utbyggnad är oundgänglig, om man skall kunna utnyttja skogstillgångarna på ett rationellt sätt. Skulle avverkningarna inte ske i takt med skogstillgångarnas tillväxt, kan följden därav bli skadliga rubbningar i skogens fördelning på ålders- och grovleksklasser med i anledning därav sjunkande avkastning. Det är därför synnerligen angeläget, att skogsindustrins kapacitet och avverkningarna anpassas till varandra och till den faktiska tillväxten så nära som möjligt. Med avseende på möjligheterna att avsätta produkterna synes en utbyggnad av massaindustrin — och pappersindustrin — i främsta rummet böra komma ifråga. Utredningen anser det emellertid ligga utanför utredningens uppdrag att närmare precisera riktlinjerna för utbyggnaden. Det torde sålunda bl. a. inte falla inom utredningens uppgifter att ange var skogsindustriföretag av det ena eller andra slaget bör uppföras. Enligt utredningens uppfattning är en utbyggnad av skogsindustrin av högsta angelägenhetsgrad. De möjligheter till ett ökat välstånd, som ligger i ett rationellt och ett fullständigt utnyttjande av vår största naturtillgång, skogen, måste tillvaratagas. Inom få näringsgrenar torde det vara möjligt att med en så ringa insats av arbetskraft öka produktionen som inom massaindustrin. De tekniska förloppen inom denna industri är redan föremål för en långtgående automa-

144 tisering och utvecklingen synes gå mot ett ökat utnyttjande av elektronikstyrd apparatur, som möjliggör en snabb och säker kommunikation mellan de olika maskinerna i förädlingsprocessen med ett ringa behov av mänsklig arbetskraft. Vidare må framhållas, att produktionsökningen nästan helt kan disponeras för export, antingen i form av massa eller p a p p e r och att möjligheter synes föreligga att finna avsättning på främmande m a r k n a d e r för en ökad produktion av p a p p och papper. Enligt utredningens uppfattning talar alla skäl för att statsmakterna på allt sätt bör främja den tillämnade utbyggnaden. Synnerligen angeläget synes såle-

des vara att skogsindustrin ges en prioritetsställning vid byggnadstillståndsgivningen så länge byggnadsregleringen fortgår. Utredningen vill vidare framhålla den hämmande inverkan, som nuvarande kreditrestriktioner och investeringsavgifter har på möjligheterna att fullfölja utbyggnadsprogrammet. Då uppförandet av anläggningar för massaoch pappersframställning är mycket kapitalkrävande — ur tekniska synpunkter krävs för en rationell drift relativt stora anläggningar —• synes en utbyggnad av massaindustrin kräva en särskild planering, därvid en samverkan mellan samtliga berörda parter torde vara värdefull.

K A P I T E L 11

Balanser mellan virkestillgångar och virkesbehov

I sitt betänkande över »Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning» (SOU 1952:15) grundade utredningen sin beräkning av bruttotillgångarna på den till skogsforskningsinstitutet knutna riksskogstaxeringen. Såvitt gällde mälardalslänen — Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län — skedde dock beräkningarna på grundval av en av utredningen föranstaltad särskild inventering. Med ledning av det så framkomna materialet, som grupperades på vissa i betänkandet angivna geografiska områden, verkställde skogsforskningsinstitutet avverkningsberäkningar. Den för rundvirkesbalansen erforderliga kännedomen om virkesbehovet beräknades av utredningen för samma geografiska områden med ledning av kommerskollegii årliga industristatistiska material, bränslekommissionens undersökningar rörande sågverksnäringen 1946 och 1948 m. m. Den reviderade rundvirkesbalansen för Övre och mellersta Norrland, som framläggs av utredningen i kapitel 9 i föreliggande betänkande, bygger såvitt gäller bruttoårsavverkningarna på material från 1953—55 års riksskogstaxeringar. Vad angår rundvirkesbalanserna i nämnda kapitel för övriga geografiska områden är dessa grundade på de i utredningens första betänkande (SOU 1952:15) framlagda avverkningsberäkningarna, som verkställdes med utgångspunkt från riksskogstaxeringarna åren 1945—1950. Dessa beräkningar har 10—605022

emellertid justerats med hänsyn till de virkesförrådsförändringar som enligt riksskogstaxeringarna 1953—55 inträffat efter 1945—1950. Uppgifterna om virkesbehovet grundas på kommerskollegii årliga industristatistiska material, 1953 års sågverksinventering, utrikeshandelsstatistiken och i vissa fall på av utredningen eller på annat håll verkställda specialundersökningar. Virkesbalanserna utgör sålunda en sammanfattning i översiktlig form av uppgifter, som h ä r r ö r från vitt skilda statistiska källor. För att dessa uppgifter skall kunna på ett ändamålsenligt sätt inpassas i virkesbalansernas schema, fordras en viss enhetlighet och likformighet i uppgifternas innehåll, bearbetning och tabellering. Nödvändigheten av virkesbalanser

Utredningen har i det föregående visat å ena sidan att skogstillgångarna torde komma att successivt öka under de närmaste decennierna och å andra sidan att inom skogsindustrin finns planer på en väsentlig utbyggnad av fabrikernas kapacitet, som i sin tur ställer betydande krav på de tillgängliga virkestillgångarna. Olika poster i virkesbalanserna kan därför i fortsättningen väntas undergå relativt snabba förändringar, som gör de nu upprättade virkesbalanserna inaktuella. Aktuella virkesbalanser utgör ett nödvändigt instrument för den allmänna överblicken över skogstillgångarnas användning och för

146 företagens vägledning vid utbyggnaden av den industriella kapaciteten. Utredningen ser det såsom en angelägen åtgärd att anordningar skapas i syfte att åtminstone uppgifterna för de väsentliga balansposterna framkommer på ett automatiskt och ur balanssynpunkt ändamålsenligt sätt. Detta bör så mycket hellre kunna ske, som uppgifterna i huvudsak redan inhämtas i olika slag av statistik och åtgärderna sålunda icke medför någon egentlig ökning i belastningen på uppgiftslämnarna. Samarbete mellan kommerskollegium och skogsforskningsinstitutet

De anordningar, som erfordras för att uppgifterna för de väsentliga balansposterna skall framkomma automatiskt och ändamålsenligt, förutsätter ett visst samarbete mellan skogsforskningsinstitutet i egenskap av företrädare för statistiken över skogstillgångarna och kommerskollegium såsom företrädare för produktions- och råvarustatistiken på det industriella området samt statistiken angående utrikeshandeln. Samarbetet bör syfta till en viss enhetlighet i de båda verkens tillämpning beträffande geografiska indelningar samt en parallellisering av uppgifternas innehåll och omfattning. Utredningens synpunkter beträffande tabellering av de statistiska uppgifterna till virkesbalanscrna kan i korthet sammanfattas på nedanstående sätt. 1. För de sammanfattande uppgifterna angående virkestillgångar, industriell produktion och råvaruförbrukning samt import och export användes tillsvidare samma geografiska områdesindelning som gällde för utredningens virkesbalanser i dess första betänkande (SOU 1952:15). Om det framdeles visar sig önskvärt med en annan områdesindelning, bör det ankomma på kommerskollegium och

skogsforskningsinstutet att överenskomma härom. 2 - Uppgifterna angående industrins rundvirkesförbrukning fördelas områdesvis på a) samtliga sågverk, b) faner- och plywoodfabriker, c) övrig träindustri, d) träsliperier, e) sulfitfabriker, f) sulfatfabriker, g) fabriker för framställning av halvkemisk massa, h) wallboardfabriker. Rundvirkesförbrukningen vid kombinerade fabriker fördelas dessutom på olika slag av produkter, såsom slipmassa, sulfitmassa, sulfatmassa etc. 3. För var och en av industrigrenarna enligt 2a)—2h) skiljes på r u n d v i r k e av gran, tall, björk och övriga trädslag. Beträffande massa- och wallboardindustrierna medtages jämväl sågverksavfall såsom råvara. 4. Uppgifterna angående import och export av rundvirke bearbetas områdesvis enligt gällande handelsstatistiska nomenklatur. Kommerskollegii

uppgifter

Praktiskt taget samtliga de enligt punkterna 2—4 behövliga uppgifterna finns i det grundmaterial, som insamlas och bearbetas varje år. Utredningen anser det vara ett allmänt intresse att uppgifterna föreligger så tidigt som möjligt. Dessa bör framläggas redan under höstmånaderna efter det år, uppgifterna avser. Beträffande sågverken liar utredningen i ett tidigare betänkande (SOU 1953: 19) föreslagit, att allmänna inventeringar skall genomföras vart femte år. Efter uppdrag av Kungl. Maj :t har kommerskollegium verkställt en sådan första inventering avseende 1953. Sågverksinventeringarna skall enligt utredningens förslag bland annat tjäna

147 som underlag för vissa kompletteringar på samplingsbasis av den årliga industristatistiken. Dessa kompletteringar avser att mellan inventeringstillfällena möjliggöra framskrivningar områdesvis av den totala produktionen av sågat virke och råvarubehovet härför. Medelst den ovan åsyftade bearbetningen och grupperingen av den årliga statistikens material skulle de väsentligare gagnvirkesposterna i rundvirkesbalanserna vara täckta på ett önskvärt sätt. Härutöver ingår i balanserna andra uppgifter, såsom angående diverse husbehovs- och avsaluvirke, husbehovsoch avsaluved samt virkesflyttningar de geografiska områdena emellan. Eftersom de större av dessa återstående poster, exempelvis veden, är statistiskt svårgripbara och knappast kan väntas med någon större grad av säkerhet framkomma genom något redan nu organiserat uppgiftsinsamlande, torde det vara lämpligt att räkna med att hithörande uppgifter tillsvidare förnyas endast i lägen då trängande skäl föreligger härför. För övrigt kompletteras statistiken över den totala årsavverkningen genom den i samband med riksskogstaxeringen verkställda stubbinventeringen, som i detta sammanhang torde ge den bästa bilden av hur tillväxt och avverkning kommer att påverka utvecklingen av virkesförrådet. Sammanfattningsvis föreslår utredningen att det uppdras åt kommerskollegium att vidtaga åtgärder för att framlägga uppgifter angående virkesbalansernas behovssida i enlighet med ovan angiven tabelleringsplan. Vidare föreslår utredningen att, såsom ett led i detta arbete, en sågverksinventering avseende 1958 genomföres. Skogsforskningsinstitiitets

uppgifter

För att virkesbalanserna skall återge

det aktuella läget är det erforderligt att avverkningskalkyler upprättas av skogsforskningsinstitutet med jämna mellanrum. Utredningen föreslår därför att åt institutet uppdrages att upprätta sådana kalkyler. Tiden för taxeringsomdrevet för norra Sverige bör sänkas från 15 till 10 år för att möjliggöra en god kontroll av skogstillgångarna och deras förändringar. Innan utredningen går in på frågan vad denna utvidgning av skogsforskningsinstitutets verksamhet medför i fråga om personalbehov, vill utredningen något i detalj beröra tillvägagångssättet vid kalkylernas upprättande. De för utredningens räkning i förevarande betänkande upprättade avverkningskalkylerna har möjliggjorts genom de taxeringar, som verkställts under åren 1953—1954 och 1955 enligt den nya utformningen av riksskogstaxeringen. Virkeskapitalets förändringar i riket i dess helhet eller i delområden därav kan med den nya metoden följas på ett helt annat sätt än tidigare. Det nya systemet ger också en möjlighet att följa tillkomsten av kalmarker, omfattningen av kulturer etc. Genom riksskogstaxeringens omläggning och komplettering med avverkningsstatistik, grundad på stubbinventering, har erhållits möjligheter till en god kontroll av skogstillgångarna och deras förändringar. Det har emellertid varit angeläget att göra denna kontroll effektivare genom minskning av taxeringsomdrevet för norra Sverige, vilket enligt den av statsmakterna fastställda planen för den tredje riksskogstaxeringen skulle vara 15 år. Genom bidrag från domänverket och ett par länsstiftelser för 5 år framåt räknat från och med 1953 har det varit möjligt att stärka underlaget för kalkylerna genom att omföra det fastställda taxeringsomdrevet 15 år till 10 år och därmed öka taxeringsprocenten med 50 procent. Emellertid

148 måste underlaget alltjämt betecknas såsom alltför svagt för att därpå bygga en mera långsiktig avverkningsberäkning. Den avverkningsberäkning för Övre och mellersta Norrland, som i förevarande betänkande framlagts, har närmast utförts för att klargöra, om den tidigare befarade bristsituationen såsom den framträdde i detta område på basis av inventeringsresultaten från början av 1940-talet fortfarande var förhanden eller om den nu igångsatta nya riksskogstaxeringen kunde visa, att utgångsläget var så förbättrat att en dylik brist icke längre kunde anses förefinnas. På en sådan begränsad frågeställning kan den föreliggande beräkningen anses ge ett entydigt svar. I Norrland synes industrin ha för avsikt att utnyttja råvarutillgångarna intill gränsen för det möjliga. Detta syfte kan anses befogat ur den synpunkten att Norrlands skogstillgångar till icke oväsentlig del fortfarande består av äldre delvis oväxtlig skog och i många fall av restskogskaraktär med klena dimensioner, vilken snarast bör omföras till växtliga ungskogsbestånd. Den rådande bristen på ungskog bör sålunda i görligaste mån hävas genom upptagande av kalmarksarealer. Riksskogstaxeringen har även kompletterats med en löpande registrering av kottillgången i landet. Detta har möjliggjort en bättre följsamhet än tidigare ifråga om utnyttjandet av den frötillgång som varje särskilt år är tillgänglig för att fullfölja det föryngringsprogram, vilket omedelbart bör komma till utförande efter avvecklingen av den äldre skogen. En utökning av ungskogens arealomfattning är oundgängligen nödvändig för att ej alltför stora ojämnheter i avkastningen skall framträda, sedan den nuvarande medelålders (CO—100-åriga) skogen blivit föremål för slutavverkning. En temporär nedgång av nuvarande förråd i

Norrland behöver i detta sammanhang icke betecknas som en direkt fara på längre sikt, om man blott kan räkna med att ungskogsarealer står i reserv i tillräcklig omfattning. Av det sagda torde framgå, att — om norrlandsindustrin skall utbyggas intill gränsen för vad Norrlands skogar kan producera — det erfordras antingen en mera långsiktig kalkyl, grundad på ett så säkert underlag som kan åstadkommas i dagens läge, eller också att man noga följer utvecklingens gång och i sådant fall bygger ut industrin på grundval av etappvisa, mera kortsiktiga kalkyler. Mot en mera detaljerad långsiktig kalkyl talar, att utgångsläget i dagens Norrland är sådant, att det fordras synnerligen omfattande restaureringsoch återväxtarbeten i den takt som kalkylen på varje punkt förutsätter för att programmet skall kunna genomföras. Fullföljs icke dessa arbeten, är kalkylen värdelös för längre fram liggande perioder. Det vill därför synas, som om det är av större värde att göra u p p r e pade kortfristiga kalkyler, vilka noggrant återger den verkliga utvecklingen. De påtagliga förrådsökningar, som kunnat konstateras i södra och mellersta Sverige på det relativt korta tidsintervall, som förflutit mellan uppskattningarna, och som medfört att en revision av den tidigare avverkningsberäkningen ansetts erforderlig, gör det i högsta grad önskvärt att man även i dessa delar av landet kan följa utvecklingen med tämligen korta intervaller. Utvidgningen av skogsforskningsinstitutets verksamhet

Om riksskogstaxeringen skall tjäna det syftet att framlägga översikter över skogstillståndet för vissa större o m r å den, vart femte år åtföljda av avverkningsberäkningar och specialredovisningar av verkställda åtgärder, skulle

149 utredningsverksamheten, som redan nu i hög grad inkräktar på den löpande redovisningen av förråd, tillväxt och avverkning, bli väsentligt utvidgad. Skogsfrågornas stora aktualitet och riksskogstaxeringens omläggning har ökat arbetsbördan för avdelningen för skogstaxering i sådan grad att styrelsen för statens skogsforskningsinstitut i statförslaget 1956/57 upptagit en ny försöksledartjänst å avdelningen, vilken tjänst emellertid hittills inte inrättats. F ö r att tillgodose de ytterligare krav som enligt ovan skulle ställas på avdelningen, måste den personalstab som h a n d h a r de med taxeringen följande bearbetningarna utökas i tillräcklig omfattning.

prestationsförmågan vid ett så tekniskt betonat arbete som riksskogstaxeringen torde vara väsentligt större hos fast anställd personal än hos personal, som utnyttjas endast tillfälligtvis. Då chefen för jordbruksdepartementet i juni innevarande år tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning rörande bl. a. forskningen vid skogsforskningsinstitutet och därvid framhållit att bl. a. riksskogstaxeringen synes böra ägnas särskild uppmärksamhet, har utredningen ansett det inte vara nödvändigt att närmare än skett till behandling uppta frågan om utvidgning av skogsforskningsinstitutets verksamhet i förevarande avseende.

Skall taxeringen utformas att omfatta ett omdrev av 10 år även i Norrland, kommer den påbyggnad av riksskogstaxeringen som för närvarande åstadkommes med hjälp av medel från skogsbrukets sida under de första fem åren (räknat från och med 1953) att erfordra en medelstillskjutning utöver ordinarie anslag motsvarande det som tills vidare utgår av nyss angivna medel. Värdet av de vid riksskogstaxeringen insamlade uppgifterna blir i hög grad beroende av att kvalificerade lagledare kan anställas, vilka sedan de utbildats kan sysselsättas och utnyttjas under ett flertal år. Detta är en förutsättning för att vid taxeringen nödvändiga bedömningsmoment skall bli tillfredsställande utförda. För närvarande är endast 4 av 14 erforderliga lagledare fast anställda. En betydligt större del av lagledarstyrkan än vad nu är fallet bör vara fast anställd. En utökning av den fasta lagledarstaben behöver ej medföra någon fördyring av taxeringen, även om lönenivån genom ålderstillägg o. dyl. skulle komma att stiga något, enär

En fråga, som nära sammanhänger med möjligheterna till virkestillgångarnas utnyttjande, är utbyggnaden av skogsvägnätet i olika delar av landet. Det vill synas som om den inventering av skogstillgångarna, vilken nu sker genom utläggande årligen av över 1 000 »trakter» 1 jämnt fördelade inom skilda län, skulle kunna kompletteras med uppgifter om vägnätets omfattning. En sådan kompletterande »väginventering» kommer i så fall att ge en översiktlig bild över hur nuvarande vägnät, eventuellt kombinerat med uppgifter om tillgängliga flottleder, tillgodoser behovet av transportvägar för just skogstillgångarnas utnyttjande och i vilken omfattning utbyggnader är oundgängliga för att icke vissa virkestillgångar skall ligga outnyttjade. 1

Taxeringen sker utmed de fyra sidorna av kvadratiska s. k. taxeringstrakter. Den sammanlagda linjelängden utmed de fyra traktsidorna är inom var och en av de fem regionerna avpassad så att varje trakt ungefärligen skall motsvara en dags arbete för ett taxeringslag.

K A P I T E L 12

Sammanfattning

Virkestillgångarna och skogsindustrins produktionskapacitet

I sitt första betänkande, »Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning» (SOU 1952: 15), framlade utredningen virkesbalanser dels för sex olika redovisningsområden dels för riket i dess helhet. Balansernas tillgångssida byggde såvitt gällde Övre och mellersta Norrland på undersökningar föranstaltade av norrlandskommittén och grundade på 1938—1941 års riksskogstaxeringar och vad de sydligare redovisningsområdena beträffade i huvudsak på riksskogstaxeringar i dessa områden åren 1945—1950. De i balanserna angivna virkestillgå^igarna motsvarade de ur skogsvårdssynpunkt årligen möjliga avverkningarna av barrvirke med en dimension av minst 3 " i topp efter justeringar för sjunkning i flottleder, export av props, behov av brännved och husbehovsvirke m. m. Skogsindustrins i övre och mellersta Norrland och i Dala-Hälsingeområdet virkesbehov bedömdes med ledning av 1950 års produktion. För övriga områden antogs virkesbehovet motsvara 1950 års produktion vid sågverken och plywoodfabrikerna samt 1953 års beräknade praktiska kapacitet vid massa- och wallboardindustrierna. Virkesbalansen för landet i dess helhet utvisade ett överskott av något över 1,7 miljon m3f. av tallvirke och granvirke. Betydande variationer för olika landsdelar förelåg emellertid. För Övre och mellersta Norr-

land redovisades ett underskott på cirka 3 /4 miljon m3f, medan balanserna för Östra Mellansverige och Smålandslänen angav stora och för Dala-Hälsingeon.rådet liksom för Skåne, Halland och Blekinge mindre överskott. I Västsverige rådde balans mellan tillgångar och behov; ett underskott på granvirke av ca 280 000 m3f utjämnades av ett motsvarande överskott på tallvirke. För landet i dess helhet förelåg ett underskott på granvirke om cirka 340 000 m3f, huvudsakligen lokaliserat till Norrland och Västsverige. I betänkandet om »Användningen av barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall» (SOU 1954:29) redovisade utredningen de årliga avverkningsmöjligheterna av barrvirke av klenare dimensioner och lövvirke samt den årliga tillgången på sågverksavfall. Dessa virkestillgångar uppskattades till omkring 21 miljoner m3f för riket i dess helhet. Utredningen framhöll, att barrklenvirket och lövvirket med hänsyn till de stora kostnaderna för avverkning och transport för närvarande till stor del inte kunde ekonomiskt tillvaratagas. Kostnaderna för tillvaratagande av virke under IV2"—2" i topp och, såvitt fråga vore om toppar, även av virke med en dimension av 2 " — 3 " vore och komme säkerligen att förbli så höga att det endast i undantagsfall kunde vara ekonomiskt möjligt att utnyttja detsamma för industriell förädling. En stor del av sågverksavfallet utfölle vid mycket små

151 sågverk och kunde bl. a. av denna anl e d n i n g inte tillföras skogsindustrin i ö n s k v ä r d omfattning. Med ledning av 1953—1955 års riksskogstaxeringar har statens skogsforskningsinstitut såsom framgår av kapitel 2 funnit, att de årliga avverkningsmöjligheterna av tall och gran i Övre och mellersta Norrland numera är cirka 14 p r o c e n t större än vad framgick av den undersökning, som verkställdes för norrlandskommitténs räkning. Anledning finns till antagande, att avverkningsmöjligheterna i denna del av landet under de närmaste decennierna i varje fall inte kommer att minska. Vad riket söder om Övre och mellersta Norrland beträffar har skogsforskningsinstitutet på grundval av 1953— 1955 års riksskogstaxeringar kunnat konstatera att virkesförråden ökat betydligt under tiden efter riksskogstaxer i n g a r n a 1945—1950. Möjligheterna att avverka tall under tioårsperioden 1953/ 54—1962/63 beräknas ha stigit med 15 procent i Dala-Hälsingeområdet, med 10 procent i Skåne, Halland och Blekinge samt med 5 procent i Smålandslänen och Östra Mellansverige med undantag av Örebro län i förhållande till vad som ansågs möjligt under den tioårsperiod, som hade sin utgångspunkt i riksskogstaxeringarna 1945—1950. Avverkningsmöjligheterna av gran är 10 procent större i Dala-Hälsingeområdet och i östra Mellansverige med undantag av Örebro län, 15 procent större i Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län samt 20 procent större i Smålandslänen och Skåne, Halland och Blekinge. Under tiden efter 1962/63 är än större avverkningsmöjligheter för handen. Enligt av massa- och wallboardindustrierna lämnade uppgifter föreligger planer på en mycket omfattande ut-

byggnad av dessa industrier. Den för år 1960 beräknade produktionsvolymen hos massaindustrin överstiger sålunda med cirka 47 procent eller omkring 1,7 milj. ton 1954 års produktionsvolym, vilken i det närmaste motsvarar den produktionskapacitet, som utredningen i sitt första betänkande räknade med att massaindustrin skulle besitta 1953. Under tiden fram till 1960 kommer — under förutsättning att förefintliga planer förverkligas — wallboardindustrins kapacitet att ökas med mer än 80 procent eller cirka 300 000 ton. En ingående belysning av virkestillgångarna och virkesbehovet under de närmaste åren lämnas av tabellerna 6— 13 i kapitel 9 och av tabellerna 1 och 2 i kapitel 10. De i kapitel 9 framlagda virkesbalanserna bygger såvitt gäller virkestillgångarna på 1953—1955 års riksskogstaxeringar. Virkesbehovet har bedömts med ledning av 1954 års produktion vid sågverk och massa- och wallboardfabriker samt samma års behov i övrigt (av brännved, avsaluvirke o. s. v.). Här må framhållas följande. Av riksbalansen — tabell 12 — finner man att under tioårsperioden 1953/54— 1962/63 föreligger ett gagnvirkesöverskott av tall och gran på sammanlagt något mer än 3,7 milj. mnf, varav 2,2 milj. tallvirke och 1,5 milj. granvirke. Gränsen mellan barrgagnvirke och klenvirke har dragits vid 21/2" eller 3" alltefter den lägsta gräns, som regelmässigt tillämpas för massaved inom vederbör a n d e redovisningsområde eller delar därav. Till gagnvirket av tall och gran kommer betydande överskott på barrklenvirke, cirka 1,2 milj. m3f, och lövvirke 4,4 milj. m3f. Överskottet uppgår till sammanlagt ungefär 9,3 milj. m3f. Vad de olika områdena beträffar må nämnas, att överskott på gagnvirke av såväl tall som gran föreligger inom alla

152 redovisningsområden, med undantag för Västsverige, där ett underskott på granvirke om cirka 130 000 m3f konstateras. Överskottet på klenvirke och lövvirke är betydande inom alla redovisningsområden. Till nu nämnda virkeskvantiteter kommer sågverksavfallet. Utredningen anser det vara möjligt att inom en ej avlägsen framtid öka den kvantitet sågverksavfall, som nu tillföres massa- och wallboardindustrierna för förädling, med cirka 0,5 milj. m3f. Utredningen konstaterar i kapitel 10 att ett genomförande av massa- och wallboardindustriernas utbyggnadsplaner intill 1961 kommer att möta svårigheter av skilda slag och att det torde vara mera realistiskt att räkna med att utbyggnaden kräver ett tiotal år för sitt fullständiga genomförande. Utbyggnadsplanernas verkställande i deras helhet under tiden fram till 1961 skulle för övrigt enligt utredningens mening medföra vissa svårigheter att tillgodose den sålunda utbyggda industrins behov av virke. En betydande del av virkesbehovet måste nämligen i detta fall täckas med barrklenvirke och lövvirke. På längre sikt bedömer utredningen skogsindustrins försörjningssituation som gynnsam, då de möjliga bruttoårsavverkningarna under tiden fram till mitten av 1980-talet ökar med cirka 30 procent i genomsnitt för landet söder om Övre och mellersta Norrland beträffande dimensionerna över 6" och med cirka 3 procent beträffande dimensionerna 3"—6" (tabell 13 i kapitel 9) och då avverkningsmöjligheterna i Övre och mellersta Norrland under denna tidrymd i varje fall inte kommer att minska. Därjämte framhåller utredningen de alltmer ökande möjligheterna att använda barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall som industriell råvara samt möjligheterna att använda tall-

virke i sulfitprocessen. Vidare erinrar utredningen om möjligheterna att genom skogsskötsel påverka virkesutfallet såväl kvantitativt som kvalitativt. I kapitel 5 har närmare belysts hur virkesproduktionen påverkas av valet av trädslag och av metoderna vid de nya beståndens anläggning och vård. Vad gäller frågan om virkestillgångarna skall tillvaratas genom en utbyggnad av sågverksindustrin eller av massaoch wallboardindustrierna framhåller utredningen att en utbyggnad av massaoch wallboardindustrierna i första hand synes böra ifrågakomma trots att ökningen av virkestillgångarna i övervägande grad är att hänföra till grövre dimensioner. Anledningen härtill är att enligt utredningens uppfattning avsättningsmöjligheterna för en ökad produktion av massa samt av p a p p och p a p p e r är väsentligt större än möjligheterna att finna marknader för en ytterligare trävaruproduktion. Utredningen åberopar i detta sammanhang vad utredningen anfört i fråga om avsättningsmöjligheterna för en ökad produktion av skogsprodukter i betänkandet om sågverksindustrin i södra Sverige (SOU 1953: 19) och klenvirkesbetänkandet (SOU 1954:29). Utbyggnadens lokalisering

De redovisningsområden, som begagnats vid redovisningen av virkestillgångarna och skogsindustrins produktionskapacitet, får inte betraktas såsom slutna områden, över vilkas gränser virkesflyttningar inte skulle anses önskvärda. Var utbyggnaden skall ske får ur det enskilda företagets synpunkt b e dömas med hänsyn till kostnaderna för virkets transport till förädlingsplatsen och andra ekonomiska faktorer. I dettta sammanhang tar utredningen såsom a n befalldes i direktiven till b e h a n d l i n g

153 u p p frågan om eventuell transport av virke från de sydligare överskottsområdena till Norrland. Utredningen konstaterar att läget numera är ett annat än då direktiven för dess arbete gavs. Råvarubasen har väsentligt förbättrats i N o r r l a n d sedan 1938—1941 års riksskogstaxeringar och den nu upprättade virkesbalansen visar, att ett virkesöverskott föreligger i ö v r e och mellersta Norrland, d ä r man tidigare ansåg en brist på råvara vara för handen. Vid förhandlingar med representanter för norrlandsindustrin h a r befunnits att något större intresse från denna industris sida att kontinuerligt utnyttja virkesöverskotten i södra Sverige inte föreligger. Enligt utredningens mening ställer sig för övrigt transportkostnaderna så höga att virkesöverskottens utnyttjande i större omfattning i de norrländska industriföretagen knappast skulle ställa sig ekonomiskt lönande. Skogsbrukets struktur och arbetskraft

Utredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om möjligheterna att i praktiken avverka de virkeskvantiteter som ur skogsvårdssynpunkt är möjliga att uttaga i skogen. Utredningen har sålunda i kapitel 3 och och 4 ingående behandlat frågorna om skogsbrukets struktur och skogsbrukets arbetskraft. Utredningens majoritet framhåller, att bondeskogens uppdelning på många små brukningsenheter, som i sin tur är splittrade i två eller flera skiften, medför vissa svårigheter för ett rationellt skogsbruk. Inom ett skogsbruk med större samlade skogsområden föreligger särskilda förutsättningar för specialisering och mekanisering av driften. Arbetet kan inom storskogsbruket planläggas och genomföras på ett mera effektivt sätt än inom småskogsbruket. En allmän anslutning bland de mindre skogsägarna till en samverkan i olika

avseenden skulle enligt utredningens uppfattning öka förutsättningarna för ett rationellt och effektivt skogsbruk samt möjligheterna att övervinna åtminstone vissa av de nackdelar, som är förknippade med skogsbrukets struktur. Möjligheterna att få till stånd avtal mellan skogsägarna och skogsindustrin om virkesleveranser avseende längre tidrymder skulle öka. Härigenom skulle skogsindustrin erhålla större trygghet i fråga om sin råvaruförsörjning och betingelser skapas för en mera omfattande utbyggnad och koncentration av skogsindustrin än vad eljest skulle vara fallet. En samverkan mellan skogsägarna och skogsindustribolagen genom träffande av långtidsavtal kan dock inte bereda företagen samma trygghet ifråga om sin råvaruförsörjning som innehavet av egna skogar. Med hänsyn till den utomordentliga angelägenheten av att en utbyggnad av skogsindustrin i södra Sverige kommer till stånd och till att man tillgodoser en utbyggd skogsindustrins krav på en jämn och säker försörjning med virke synes skogsbolagens önskemål om en lättnad i gällande bestämmelser angående förbud för bolag att förvärva skogsmark böra tillmötesgås i den mån så kan ske utan att sociala intressen eftersättas. En lagstiftning, som bereder skydd åt de skogägande bönderna, bör emellertid alltjämt finnas. Det är emellertid enligt utredningens mening uppenbart att en ökad frihet för skogsindustribolagen att förvärva skog i södra Sverige — där skogsmarkens splittring är störst och där ägolotterna i stor utsträckning är mycket små — endast kan verka p å relativt lång sikt. En mera omedelbart verkande utväg är att överenskommelser mellan skogsägarna och skogsindustriföretagarna om långtidsleveranser av virke träf-

154 fas. Med hänsyn till att skogsindustrin i södra Sverige endast i ringa mån kan täcka sitt råvarubehov från egna skogar är sådana långtidsavtal nödvändiga om det skall bli möjligt att till fullo utnyttja skogstillgångarna. Utredningen framhåller angelägenheten av att arronderingen av skogsfastigheterna förbättras. Det nuvarande skiftesinstitutet är alltför invecklat. Ett förbättrat sådant bör skapas så att en ändamålsenligare ägoanordning stimuleras. Utredningen anser det värdefullt att i lantbruksnämnderna ingår en representant för skogsindustrin, som utses av Kungl. Maj :t på förslag av vederbörande handelskammare. Utredningen understryker angelägenheten av att en ytterligare uppdelning av skogsmarken undvikes. En eventuell komplettering av ofullständiga jordbruk med skog bör principiellt ske genom sammanslagning utan att vare sig statens eller bolagens skogsmark tas i anspråk. Varje avsöndring av skogsmark från de större skogsägarnas områden torde medföra försämrade möjligheter att rationellt utnyttja skogsmarken med ty åtföljande nackdelar för skogsindustrin och det svenska folkhushållet. Det sydsvenska skogsbruket kan komma att få allvarliga problem att brottas med då det gäller arbetskraftsfrågans lösande. Såvitt angår bondeskogsbruket i dess helhet förslår inte skogsägarnas och deras familjemedlemmars insatser för såväl avverknings- och transportarbete som skogsvårdsarbete. Uppenbarligen kommer svårigheterna att än mer accentueras allteftersom landsbygdsbefolkningens uttunning fortgår såvida inte lämpliga motåtgärder vidtagas. Man måste gå in för rationella och effektiva

metoder inom skogsbruket. De utvägar som står till buds att lösa problemet synes främst vara dels en ökad rationalisering av skogsbruket dels vidgade möjligheter till yrkesutbildning dels en förlängning av avverkningssäsongen. Utredningen framhåller också att ett rikt förgrenat bilvägnät är ett av de medel genom vilka arbetskraftssituationen kan påverkas i förmånlig riktning.

Runtl virkestransporterna

I kapitel 6 har transporterna av rundvirke i södra Sverige behandlats. Med utgångspunkt från att lastbilstransporterna redan nu bildar stommen i virkestransporterna i denna del av landet och att dessa transporter i framtiden säkerligen kommer att öka i omfattning och betydelse framhåller utredningen i kapitel 10 att för god transportekonomi erfordras ett rikt förgrenat vägnät av tillfredsställande bärighet. Kraven på en högre vägstandard har skärpts genom fordonsenheternas allt större lastförmåga och större hjultryck. En generell höjning av de tilllåtna axeltrycken är mycket angelägen ur skogsbrukets synpunkt. En ytterligare utbyggnad av skogsbilvägnätet erfordras. Utredningen antar att den väntade expansionen av skogsindustrin i södra Sverige inte kommer att medföra några omvälvande förändringar i transportförutsättningarna, då såsom n ä r m a r e visats i kapitel 6 relativt stora områden är fria för inköp av tallmassaved och björkmassaved och då uppförandet av ytterligare företag för framställning av gransulfitmassa ej torde vara att förvänta utan att man av de redovisade utbyggnadsplanerna att döma kan anta att de ökade tillgångarna på granvirke främst kommer att föranleda en utbyggnad av de redan existerande fabrikerna.

155 Statsmakterna bör främja skogsindustrins utbyggnad

En utbyggnad av skogsindustrin är av högsta angeiägenhetsgrad. De möjligheter till ett ökat välstånd, som ligger i ett fullständigt tillvaratagande av våra skogstillgångar måste utnyttjas. Statsmakterna bör därför på allt sätt främja en utbyggnad av skogsindustrin. Så länge byggnadsregleringen fortgår bör sålunda skogsindustrin ges en prioritetsställning vid byggnadstillståndsgivningen. Utredningen framhåller den hämmande inverkan, som de nuvarande kreditrestriktionerna och investeringsavgifterna har på möjligheterna att verkställa förefintliga utbyggnadsplaner. Då uppförandet av anläggningar för massa- och pappersframställning är mycket kapitalkrävande, kräver en utbyggnad av dessa industrier en omsorgsfull planering, därvid en samverkan mellan samtliga berörda parter torde vara värdefull. Fortlöpande virkesbalanser

Av det föregående framgår dels att skogstillgångarna torde komma att successivt öka under de närmaste årtiondena dels att skogsindustrierna ämnar väsentligt utbygga sin produktionskapacitet. Aktuella virkesbalanser är därför nödvändiga om man skall fortlöpande

kunna följa utvecklingen och de är oundgängliga för företagens vägledning vid utbyggnaden av produktionskapaciteten. För att virkesbalanserna skall återge det aktuella läget är det erforderligt att avverkningskalkyler upprättas av skogsforskningsinstitutet med jämna mellanrum. Utredningen föreslår därför att åt institutet uppdrages att upprätta sådana kalkyler. Tiden för taxeringsomdrevet för norra Sverige bör sänkas från 15 till 10 år för att möjliggöra en god kontroll av skogstillgångarna och deras förändringar. Ytterligare krav kommer sålunda att ställas på avdelningen för skogstaxering vid skogsforskningsinstitutet. Den personalstab, som h a n d h a r de med taxeringen följande bearbetningarna, måste utökas i tillräcklig omfattning. Vidare erfordrar minskningen av taxeringsomdrevet i norra Sverige från 15 till 10 år en viss medelstillskjutning motsvarande vad som för närvarande tillskjutes av domänverket och vissa länsstiftelser. Utredningen föreslår vidare att åt kommerskollegium uppdrages att vidtaga åtgärder för att framlägga uppgifter angående virkesbalansernas behovssida i enlighet med viss plan. Som ett led i detta arbete föreslår utredningen att en sågverksinventering genomföres avseende 1958.

Reservation av herrar Edström och Olhammar

Ifråga om de kapitel i betänkandet som behandlar skogsbrukets struktur och arbetskraft jämte sammanfattningen i berörda frågor får vi härmed anföra följande. Utredningen har, efter att ha framlagt vissa statistiska uppgifter angående skogsbrukets struktur, anfört sina synpunkter rörande den inverkan på skogsindustriens råvaruförsörjning i olika hänseenden, som strukturförhållandena anses medföra. Utan hinder av att Statens Skogsforskningsinstitut för närvarande har Kungl. Maj :ts uppdrag att utreda och belysa förhållanden inom olika ägarekategoriers skogsbruk, har majoriteten funnit sig ha tillräcklig kännedom för att karakterisera bondeskogsbruket som en i vissa avseenden så underlägsen driftsform i jämförelse med storskogsbruket, att på den grund motiv finnes för en uppmjukning av bolagsförbudslagen. Detta ställningstagande har tillkommit, såvitt vi har oss bekant, utan kontakt med jordrationaliseringsutredningen, som av Kungl. Maj:t tilldelats de arbetsuppgifter, om vilkas lösning utredningen icke kunnat avhålla sig från att göra uttalanden. Vi finner detta anmärkningsvärt och vill framhålla, att det ingalunda kan ha varit avsikten med utredningens direktiv, att berörda frågor skulle behandlas på sätt som skett. Utredningens sammansättning med övervägande representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom pappers- och sågverksindustrien fyller inte

de kompetenskrav, som bör uppställas för sådana frågors behandling. Härtill kommer, att särskild expertis på området icke ansetts behöva tillkallas och inte heller på annat sätt anlitats. Majoritetens behandling av speciellt frågan om bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen måste därför betecknas som obefogad och i sak synnerligen bristfällig. Endast en hänvisning till pågående utredningar i dessa ämnen hade varit det naturliga och lämpliga sättet att i betänkandet beröra desamma. Ifråga om skogsbrukets arbetskraft pågår inom Arbetsmarknadsstyrelsen en större utredning som för närvarande avancerat så långt att betänkandet föreligger i korrektur. Det är självfallet, att en mera fullständig belysning av frågan om skogsbrukets arbetskraft hade kunnat vinnas, om den speciella undersökningen härom avvaktats. Med hänsyn till att nu berörda frågor likväl blivit föremål för behandling och av majoriteten därvid hävdade synpunkter, anser emellertid även vi oss nödsakade att i det följande anmäla vår avvikande mening. I kapitlet om skogsbrukets struktur har inledningsvis citerats det särskilda yttrande som avgavs av utredningens industrirepresentanter i klenvirkesbetänkandet. Vissa uppgifter i detta yttrande om bondeskogens splittring i olika delar av landet h a r senare i kapitlet korrigerats genom statistiska uppgifter, men detta har inte framhållits, vilket

157 kan ge en felaktig inställning hos läsaren redan från början. Vid gjorda jämförelser mellan skogsmarkens ägarfördelning i norra och södra Sverige har man inte belyst de olikartade geologiska betingelserna för proportionerna mellan odlad jord och utmark. Inte heller har det ekonomiska sambandet mellan jord och skog i lämpliga enheter varit föremål för övervägande. Med det abstrakta betraktelsesättet på enbart skogsbruket som här använts, har man givetvis ingen möjlighet att bedöma vilka typer av jordbruksfastigheter, som ur allmän och även ur skogsbrukets synpunkt får anses oekonomiska och var gränsen för en tillfredsställande ekonomisk enhet bör dragas. Utredningens kritiska omdömen om splittringen inom bondeskogsbruket borde nämligen, logiskt sett, leda till att man med stöd av den frambragta statistiken konkret hade angivit huru stora delar av den i bondehand varande arealen som ur utredningens »struktursynpunkter» under alla förhållanden inte kan förväntas bli rationellt utnyttjad. Det är en brist att en sådan konkretisering icke skett, ty sannolikt hade man då inte fått någon större bakgrund för önskemålen om överförande av bondeskog till bolagen; i stället har man nöjt sig med allmänna uttalanden och i den skogspolitiska debatten präglade antaganden som stöd för gjorda rekommendationer. Efter den statistiska behandlingen av skogsbrukets struktur har utredningen angivit sina synpunkter på följande tre spörsmål: 1. Hur man inom småskogsbruket skall kunna tillvarata de fördelar som är förknippade med stordrift. 2. Betydelsen av en ökad frihet för skogsbolagen att förvärva skog. 3. Frågan om skogsbrukets yttre rationalisering.

Enbart formuleringen av den första frågeställningen ger intryck av att majoriteten anser frågan om skogsbrukets driftsformer fullt klarlagd. Man omnämner visserligen i den följande framställningen, att olika uppfattningar föreligger, men kommer fram till att bondeskogsbruket vid jämförelse med storskogsbruket har att uppvisa åtskilliga nackdelar. Bl. a. åberopas även uttalanden i Sveriges Skogsägareföreningars Biksförbunds underdåniga framställning den 15 december 1954 avseende ökad samverkan inom bondeskogsbruket. Detta framställningssätt är ensidigt. Det är väl tämligen uppenbart, att skälen till ökad samverkan — dessa skäl är många — även ligger däri att man på så sätt kan i viss omfattning tillgodogöra sig vissa stordriftens fördelar, särskilt ifråga om skogsarbetets planering och mekanisering. Detta bör givetvis ske utan att man samtidigt belastas med den skogliga stordriftens nackdelar. Så kan t. ex. ökad maskinanvändning i och för sig och under alla förhållanden inte anses vara av påtaglig fördel. Därmed har även i storskogsbruket följt nya kostnadsproblem. Kravet på en intensivare skogsvård och full produktion på alla marker kan också stå i motsatsställning till ökad maskinanvändning. Det måste sålunda vara förenat med vissa produktionsförluster att slutavverka ej avverkningsmogna bestånd, därför att detta betingas av att själva avverkningsarbetet i en viss trakt lättare kan eller rent av måste mekaniseras. Inom det mindre skogsbruket torde sådana metoder inte kunna rekommenderas. Det är och kommer även i framtiden att bli en av bondeskogsbrukets fördelar, att man där kan genomföra en mera detaljerad och efter olika förhållanden anpassad skötsel av skogen. Man har också bättre möjligheter till kontroll av att olika åt-

158 gärder utföres än som i praktiken kan bli fallet inom de stora skogskomplexen. En högre avkastning kan då nås, än om stordriftens mera schablonartade metoder används. Vad som ytligt sett och i den allmänna opinionens ögon utpekas och framstår som fördelar i modernt skogsbruk måste bedömas även med hänsyn till det uppställda kravet på hög produktion. Bland bondeskogsbrukets fördelar bör också nämnas, att frågan om avverkningspersonal i många fall inte är något problem och att den allt kännbarare bristen på dragare helt naturligt är mindre accentuerad inom bondeskogsbruket. Icke minst vid krisårens stora vedavverkningar blev det uppenbart, att bland hemmansägare och deras gårdsfolk fanns en dold arbetskraftsreserv, som blev av stort värde, när situationen krävde dess insatser. Vidare bör framhållas den betydelse, ägare av m i n d r e skogshemman har i egenskap av arbetstagare åt storskogsbruket. Utan deras medverkan skulle dettas arbetskraftproblem vara långt större än det är, och det skulle öka allteftersom avflyttningen från landsbygden fortskrider. Man får ej heller bortse från den fördel det mindre skogsbruket har genom att röjningsved och annat klenvirke finner avsättning för eget husbehov. Till det nu sagda bör nämnas de erfarenheter, som under lång tid gjorts inom vårt lands skogsbruk om de risker, som ett anammande av nya »moderiktningar» kan medföra, risker som är större ju större skogsbruk det är fråga om. Det förhåller sig ju också så, att det senaste årtiondets intensifiering av skogsvårdsarbetena särskilt inom storskogsbruket till viss del avser ett tillrättaläggande av tidigare tilllämpade skogsskötselprinciper. Detta kan konstateras, utan att vi därmed på

något sätt avser att vara kritiska; sådant måste inträffa i en näring med relativt ung skogsforskning och med alltjämt bättre vunnen kännedom om lämpliga behandlingsmetoder. Samtidigt bör man beakta, att en riktig bedömning av bondeskogsbruket bör göras utifrån den utgångspunkten, att bönderna i ökad omfattning med förbättrade utbildningsmöjligheter får allt större insikt ifråga om sitt skogsbruks rätta bedrivande. Bönderna är numera väl medvetna om skogens privat- och nationalekonomiska värde och visar sig allt angelägnare att sköta sin skog efter rationella grunder. Med delvis andra utgångspunkter än majoritetens har även vi kommit fram till, att en vidgad samverkan mellan skogsägarna bör vara en angelägenhet av vikt såväl för skogsägarna själva som ur samhällets synpunkt. Majoriteten uttalar emellertid, att en vidgad samverkan även skulle påskynda och närmast utgöra en betingelse för en önskvärd koncentration och utbyggnad av den sydsvenska skogsindustrien. Häri synes oss ligga avsevärd överdrift. Som bekant pågår för närvarande en betydande utbyggnad av den svenska massaindustrien. Ytterligare kapacitetsökning planeras av sådant omfång, att det konstaterade virkesöverskottet tages i anspråk och detta utan att respektive industrier gärna kan tänka sig någon nämnvärd koncentration av skogsbruket inom överskådlig tid. Detta h a r inte heller angivits som förutsättning för den påbörjade expansionen. För en naturlig utbyggnad av massaindustrien under eftcrkrigsåren synes bondeskogsbrukets struktur uppenbarligen icke vållat några hinder. Dessutom bör beaktas, att industriens anskaffningspolätik har företett starka svängningar. T o p p året 1951/52, då köplusten var enastående god, bevisade bondeskogsbruket

159 en imponerande leveransförmåga. Redan året efter bedömde industrien läget pessimistiskt, efterfrågan avtog starkt och priserna sänktes kraftigt. Härav kom också som en naturlig följd minskad avverkningsvolym. Hindren för industriell expansion, om sådana verkligen förefunnits, är snarare att tillskriva — intill år 1952 — bristfällig kännedom om särskilt de sydsvenska skogstillgångarna samt därefter och icke minst statens restriktiva kreditpolitik och skärpta företagsbeskattning. Konkurrensen om virket med sågverken torde flerstädes också verkat återhållande på massaindustriens planering, men veterligen har ej någon cellulosafabrik på mycket länge behövt inställa driften på grund av virkesbrist. Tvärtom har i regel funnits vissa överskott på massaved, som exporterats. Eftersom det är den sydsvenska massaindustrien, som närmast varit föremål för utredningens omtanke, skulle framställningen ha vunnit på om denna industris ekonomiska utvecklingshistoria skildrats i stora drag. Vid en sådan återblick skulle de påståenden som gjorts om nödvändigheten av ökade egna skogsinnehav eller råvarubasens osäkerhet sannolikt ha kommit i en riktigare belysning. Man bör i det sammanhanget även observera, att i våra grannländer, Finland och Norge, bolagsskogarna upptar endast 6 respektive 8 % av skogsmarksarealen mot i vårt land 25 %. Trots detta har t. ex. i Finland uppstått stora framgångsrika massaindustriföretag med ungefär dubbelt så stor kapacitet som i vårt land. Beträffande bolagsförbudslagcn är att märka, att h r r Severin, Adiels, Persson och Sundfeldt samt den nytillkomne ledamoten Thomason nu anslutit sig till den uppfattning, som kom till uttryck från skogsindustriens represen-

tanter redan i deras särskilda yttrande härom i klenvirkesbetänkandet. Den sålunda bildade utredningsmajoriteten erkänner, att motiven för lagens tillkomst 1925 alltjämt torde äga giltighet. Man anser dock, att angelägenheten av en säker råvarubas för skogsindustrien borde beaktas och föranleda, att förbudslagens tillämpning uppmjukas, där så kan ske utan sociala olägenheter. Bolagsförbudslagen tillkom för att bevara jord och skog inom en självägande bondeklass och h i n d r a bolagen från att lägga under sig större domäner än de redan innehade. Att motiven var riktiga har väl egentligen aldrig på allvar bestritts. Man måste därför fråga sig, om något inträffat under senare tid eller om skogsindustriutredningen kunnat prestera fakta, som motiverar en uppmjukning av denna synnerligen behövliga och välmotiverade lagstiftning. Intetdera är fallet, och likväl anför utredningen synpunkter, som, om de tillmättes betydelse, skulle innebära en genomgripande förändring i vår jordpolitik. En uppmjukning av förbudslagen måste nämligen bli ganska långtgående för att ur bolagssynpunkt vara av nämnvärt värde. Av spridda, smärre bondeskogsskiften bildas ej lätt några vida skogskomplex för stordrift. Vi måste därför reservera oss bestämt mot rekommendationer, ägnade att överföra ytterligare jord från bonde- till bolagsägo. För övrigt måste man fråga sig, vart utredningen verkligen syftar. Det talas i betänkandet om skogsindustriens intresse av egna skogsinnehav. Härmed avses enligt gängse språkbruk såväl massa- som sågverksindustrien, den sistnämnda i södra Sverige mycket mer råvarukrävande än massaindustrien. Är det då meningen, att t. ex. endast de sågverk, som drivs i aktiebolagsform skulle få nytta av förbudslagens uppmjukning och de övriga ställas

160 utanför? Ämnet synes av utredningen i denna del vara föga genomtänkt. När det gäller skogsbrukets arrondering i lämpligare enheter råder givetvis enighet om att en förbättring snarast möjligt bör komma till stånd. Utredningen har emellertid därvid ansett, att lantbruksnämndernas nuvarande sammansättning borde ändras så, att en representant för skogsindustrien skulle fungera som ledamot i lantbruksnämnderna, där frågor under jordförvärvslagen handläggs. Lantbruksstyrelsen har helt nyligen yttrat sig om ungefär samma förslag i den kända motionen i år om en reformering av skogslagstiftningen. Styrelsen erinrar om att några bestämmelser om representation i lantbruksnämnderna för olika intressegrupper icke finns, och att redan med hänsyn härtill vore olämpligt att vid behandling av frågor som berör storskogsbruket ha en representant för detta som ledamot av nämnderna. Vi ansluter oss till denna lantbruksstyrelsens uppfattning och anser att, eftersom Kungl. Maj:t och hushållningssällskapen tillsätter ledamöterna, personvalet har förutsättningar att bli objektivt och ur allmän samhällssynpunkt lämpligt. Utredningen har dessutom uttalat, att en eventuell komplettering av ofullständiga jordbruk med skog bör principiellt ske genom sammanslagning utan att vare sig statens eller bolagens skogsmark tages i anspråk. »Varje avsöndring av skogsmark från de större skogsägarnas områden torde medföra försämrade möjligheter att rationellt utnyttja skogsmarken», heter det. Här synes utredningen i sin iver att slå vakt om stats- och bolagsskogar ha gått mycket längre än som i praktiskt arronderingsförfarande är möjligt och tillämpligt. Med den uppfattning vi tidigare hävdat ifråga om bondeskogsbruket h a r vi endast att här hänvisa därtill och

påpeka, att en dylik sympatiyttring förefaller minst sagt onödig med hänsyn till jordrationaliseringsutredningens snart kommande förslag. Beträffande slutligen frågan om skogsbrukets arbetskraft har vi i princip samma uppfattning som majoriteten. Den framtida tillgången på behövlig arbetskraft inom skogsbruket är en ytterst betydelsefull faktor vid bedömning av huruvida skogsforskningsinstitutets avverkningsprogram i praktiken skall kunna fullföljas. Vi anser emellertid dessa frågor så svårbedömbara ifråga om södra Sverige, att utredningen borde ha haft en säkrare överblick än som stått till buds genom det delmaterial, som erhållits från den samtidigt inom Arbetsmarknadsstyrelsen pågående expertutredningen. Då denna f. n. ligger under tryckning synes dess resultat i sin helhet bort avvaktas. En mera kompetent bedömning av skogsarbetskraftsfrågan på längre sikt hade därigenom blivit möjlig. Även i så fall hade man sannolikt inte kunnat undgå att konstatera, att alla de förhållanden inom näringslivet i södra Sverige, som hittills samverkat till en på många håll omvittnad, relativt lätt skogsarbetsmarknad, även i fortsättningen kommer att påverka utvecklingen. Det finns sålunda skäl för antaganden, att för bondeskogsbruket även i fortsättningen föreligger vissa naturliga, bättre betingelser att ordna sin arbetskraftsfråga än som är fallet inom storskogsbruket. Likväl är det otvivelaktigt riktigt och lämpligt, att arbetskraftsfrågan ägnas större uppmärksamhet och får en betydligt tidsenligare behandling av bondeskogsbrukets utövare än hittills mångenstädes varit fallet. Det ligger i sakens natur, att meningarna inom en utredning av flera orsaker kan bryta sig om vissa spors-

161 mål. Ofta är ledamöterna inriktade på var sitt speciella område och strävar då att tillgodose det, som närmast berör detta, eller också kan utredningen ha att behandla ett problemkomplex, som är så beskaffat, att det kan inbjuda till tendentiös behandling i viss riktning och som svårligen, i brist på utredningsmaterial, kan objektivt belysas av företrädare för en annan uppfattning. Här föreliggande utredning, vars gränser f. ö. är vaga och därför kan tänjas eller minskas allt efter utredningsma-

11—60Ö023

joritetens önskan, är i de delar, där vi anmält avvikande mening, ett skolexempel på just sådana problemkomplex, där det i hög grad gäller att slutledningarna i brist på material ofta får dras med utgångspunkt från antaganden. Utredningen i berörda delar skulle enligt vårt förmenande ha vunnit på om man tydligare än vad som skett markerat skillnaden mellan slutsatser som bygger på verkligt utredningsmaterial och sådana som grundats på mer eller mindre sannolika antaganden.

Bilaga A (till kapitel 2)

Allmänna principer vid upprättande av avverkningsberäkning för en 10-årsperiod. Område: Övre och mellersta Norrland

Avverkningsberäkningen bygger på de virkesförråd, som framkommit av riksskogstaxeringarna 1953 och 1954. Området har grupperats på regionerna I, omfattande Norrbottens och Västerbottens län, och II, omfattande Västernorrlands län jämte Jämtlands landskap av Jämtlands län. För region I ha särskilda beräkningar utförts för dels Norrbottens lappmark, dels övrig del av regionen. I beräkningen ingår sålunda tre redovisningsområden. Kalkylerna bygga på vid provstämplingarna utfallande kvantiteter utförda från en minimidimension av 5 cm vid brösthöjd. Dessa kvantiteter ha uppdelats på huggningsklasser, varvid gäller följande definition för huggningsklasserna. »A. Skogsmark under föryngring, varvid skiljes mellan kal och plantbevuxen mark. Såsom plantbevuxen mark av huggningsklassen betecknas hyggen, bevuxna med plantor under tre år med en slutenhetsgrad av 0,3 och däröver. För huggningsklass A, kal eller plantbevuxen, redovisas ej trädbestånd, slutenhetsgrad och ålder. B. Plantskog samt yngre (utvecklingsbar) skog i tidigare utvecklingsstadium, i vilka eventuella avverkningar under den tid, för vilken åtgärdsförslag upprättas, anses få karaktär av röjningsgallring. I denna huggningsklass redovisas tvenne underavdelningar: B : l , yngre plantskog (medelhöjd under 1,3 m) samt B: 2, äldre plantskog och ungskog. Gränsen mellan huggningsklass B: 2 och C bestämmes av att inom B: 2 det beräknade utbytet ut-

göres i huvudsak av ved under 10 cm och inom C av massaved eller ved över 10 cm. C. Yngre (utvecklingsbar) skog i senare utvecklingsstadium. D. Skog, som på grund av ålder och allmän utveckling anses böra hänföras till äldre skog. Å provytorna uppdelas huggningsklass D med avseende å kommande behandling i följande klasser: D: 1. Skog som tillsvidare bör behandlas med beståndsvårdande huggning. D: 2. Skog, om vilken tveksamhet kan råda, huruvida den tillsvidare bör behandlas enligt D: 1 eller om den bör avvecklas. D: 3. Skog, som bör avvecklas. (Anmärkning: Å svagare boniteter kan skog av massaveddimension beteckna slutstadiet och följaktligen redovisas i olika underavdelningar till huggningsklass D. I allmänhet är dock gränsen mellan huggningsklass C och D : l karakteriserad av att timmerutbyte i större utsträckning börjar utfalla i den senare huggningsklassen.) E. Skog av onormal sammansättning och i övrigt av beskaffenhet, att den snarast bör avverkas. Med hänsyn till uppkomstsättet redovisas fyra underavdelningar: E : l a , restbestånd, bestånd, som på grund av olämplig avverkning (dimensionshuggning) har utglesnats, så att slutenheten starkt nedsatts, dock ej under 0,3 (högst massavedsdimension), E: 1 b, trasbestånd, bestånd, som på grund av stormfällning, insektshärjning o. dyl. fått slutenheten starkt nedsatt, dock ej under 0,3 (alla dimensioner förekomma), E:2, slyskog av olämpligt trädslag eller trädbestånd av uppenbart olämplig härstamning (proveniens) samt E: 3, sådana bestånd, vilka icke redovisas såsom hagmark men fortfarande ha hagmarks karaktär och äro av så dålig beskaffenhet, att det är önskvärt, att de omföras till nytt bestånd.»

163 (Huggningsklass E har i beräkninga r n a redovisats utan uppdelning på underavdelningar. Underavdelningarna E: 2 och E : 3 äro av helt underordnad betydelse för nu ifrågavarande område.) Inom huggningsklasserna A och B: 1 ha i beräkningarna endast medtagits fröträd och överståndare och för dessa ha framlagts två skilda alternativ ifråga om avvecklingstid (se bilaga b ) . Anmärkas bör att endast de fröträd och överståndare medtagits, som av förrättningsmännen vid uppskattningstillfället bedömts böra uttagas. För huggningsklasserna B: 2, C och D: 1 har provstämplingens resultat direkt tillämpats med avpassande av ett huggningsintervall, som kan anses skäligt, varvid hänsyn jämväl tagits till de arealer, som finnas tillgängliga för genomhuggning under nästa 10-årsperiod enligt förrättningsmännens förslag om huggning under b-period (se bilaga a ) . Huggningsklass D: 2 har vid bearbetningen sammanslagits med huggningsklassen D: 1, enär den inom här ifrågavarande områden icke bör avvecklas, då huggningsklass D: 3 är av sådan omfattning att icke ens denna i hela sin omfattning bör göras till föremål för föryngringshuggning. Huggningsklass D: 2 har vid provstämplingarna behandlats såsom huggningsklass D: 1, d. v. s. med genomhuggning. (Anmärkning: I bilaga a redovisade arealer, bedömda till huggning under c-period, utgöras av sådana arealer, vilka av förrättningsmännen icke beräknas bli föremål för huggning under de närmaste 20 åren.) Huggningsklasserna B: 2—-D: 2 ha sedermera uppdelats på åldersklasser och för dessa ha framlagts de gallringsprocenier, som framkommit ur provstämplingarna efter de huggningsintervall, som angivits för de skilda redovisningsområdena (se bilaga b ) . Här redovisas

gallringsprocenterna skilda för trädslag och i genomsnitt för samtliga trädslag. I fråga om huggningsklass D: 3, vilken inom dessa regioner är av sådan omfattning att den ej skäligen i sin helhet kan bli föremål för föryngringshuggning omedelbart (inom 10 å r ) , har det område som ligger ovan den av Domänstyrelsen uppdragna tillfälliga skogsodlingsgränsen uteslutits. Detta områdes avgränsning framgår schematiskt av en redogörelse i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift 1954 häfte 2; Erik Höjer: »Skogsodlingsgränsen på kronoparkerna i Norrland». Av totala skogsmarksarealen utgör denna del av huggningsklass D: 3 inom Norrbottens lappmark 9,5 %, varav 8 % på kronoparker och 1,5 % på enskild mark. F ö r övrig del av region I utgör D: 3 ovan skogsodlingsgränsen 1,3 % varav 1,1 % å kronoparker och 0,2 % å enskild mark. Inom region II är motsvarande siffra för samtliga ägare 0,9 %, varav 0,2 % å allmänna skogar och 0,7 % å enskild mark. I kalkylerna har den del av huggningsklass D: 3 som ligger ovan skogsodlingsgränsen beräknats lämnas orörd under närmaste 10-årsperiod. Att detta kommer att ske på kronoparksarealen är med den uppläggning av avverkningsprogrammet, som uppdragits av Domänstyrelsen säkert; mera tvivelaktigt är om så blir fallet även å enskild mark. Skulle så icke vara förhållandet kan detta icke påverka kalkylens resultat i nämnvärd grad, då det ju endast r ö r sig om 0,2-—1,5 % av totalarealen, varav endast viss del kan bli föremål för huggning under närmaste 10-årsperiod. Vid realisationstidens bedömande för huggningsklasserna D: 2 och D: 3 ingår denna areal för övrigt i beräkningarna, och om denna realisationstid utgör underlaget för en skälighetsprövning av kalkylen, blir det så-

164 lunda närmast fråga om fördelning av uttagen ovan och nedan skogsodlingsgränsen på sådant sätt att ett temporärt mindre uttag ovan skogsodlingsgränsen motverkas av ett motsvarande större uttag nedan denna. F ö r de olika redovisningsområdena har i bilaga b redovisats den kalmarksprocent som den föreslagna avvecklingen av huggningsklass D: 3 kommer att medföra liksom den realisationstid av huggningsklasserna D : 2 och D : 3 , som kan beräknas följa av den alternativa uppläggningen. Även för huggningsklass E — en huggningsklass som ur vissa synpunkter kan betraktas som kalmark och därför också skulle kunna betecknas som oegentlig kalmark — bygger kalkylen på olika alternativ av restaureringstid liksom ifråga om fördelning ovan och nedan skogsodlingsgränsen. De olika alternativen redovisas i bilaga b. Såväl ifråga om huggningsklass D: 3 som E ha de träd, vilka av förrättningsmännen bedömts böra ställas som fröträd icke medtagits i kalkylen. Eventuellt ifrågakommande skärmställningar äro i huvudsak att återfinna inom huggningsklass D : 2 . I bilaga b redovisas den sannolika arealfördelningen på åldersklasser vid 1 O-årsperiodens slut, om de alternativ, som äro framlagda i kalkylen, komma att följas i praktiken. Man kan ifrågasätta lämpligheten av att framlägga en avverkningsberäkning för Norrland för en så kort period som 10 år, utan att samtidigt försöka följa

utvecklingen för en längre tidsperiod. Kalkylen ger emellertid besked om att den kommande 1 O-årsperioden har möjlighet att giva åtminstone samma uttag (se bilaga a) som den föregående perioden. Härjämte kan man av ålderssammansättningen efter 10-årsperiodens slut konstatera, att båda alternativen innebära en förstärkning av 1 :a åldersklassen, som i varje fall ifråga om alternativ a närmast får betraktas som ett minimum. Härvid förutsattes att den föreslagna kalmarksarealen kan bliva överförd till ungskog i den omfattning kalkylen antagit. I stället för att nu utföra en mera långsiktig kalkyl torde det vara lämpligare att förnya avverkningsberäkningen om ca 10 år med det utgångsläge, som då kan konstateras genom den fortlöpande riksskogstaxeringen. Det kan likaledes anses nödvändigt att redan efter 5 år försöka konstatera huru arealoch förrådsförändringar följa ett skisserat avverkningsprogram. Möjligheterna härtill finnas med den uppläggning riksskogstaxeringen erhållit sedan år 1953. Behovet av mera långsiktiga kalkyler har därmed i viss mån eliminerats. Man behöver till att börja med endast konstatera att den kortfristiga kalkylen arbetar med ett mål, som kan anses önskvärt även på längre sikt. Huruvida takten i ett sådant program sedermera kan forceras för u p p n å e n d e av ett visst mål blir beroende av i vilken omfattning de i första hand föreslagna åtgärderna medhinnas och medföra önskat resultat.

165 Bilaga a (till bilaga A) Skogsmarksarealens

fördelning {1 OOO-tal hektar) på huggningsklasser behandling under två 10-årsperioder. Av förrättningsmännen bedömd till behandling i period

a Norrbottens

b

c

S:a

och förslag till

I beräkningen föreslagen behandling alternativ a

alternativ b

2:a 2:a l:a l:a 10-års- 10-års- 10-års- 10-årsperiod period period period

Efter 20 år återstående areal

lappmark

A B: 1 B:2, C o. D:l D:2 D:3 ovan SO nedan SO E ovan SO nedan SO

710 104 200 363 56 98

341 86 17 24

60 4

187 59 1 111 194 217 387 56 98

532 78

519 112

127 28 49

260 28 49

2 309 Norrbottens Västerbollens

532 78 175 65

519 112

60 4 217

212 56 33

kustland, län

A B:l B:2, C o. D:l

1 791

1 103

259 D:2 D:3 ovan SO nedan SO E ovan SO nedan SO

101 63 673 49 145

354 153 3 153 304 63 748 49 145

1 791 1 103 1 791 1 103 l l + 715 + 715 2 2 185 185 101 101 345 25 72

83 +861 2 79 1346

1 731

403 24 73

263 49 48

259 18 63

~

4 969 REGION

II

(Västernorrtands län och Jämtlands landskap) A B:l B:2, C o. D:l

1 731

215 D:2 D:3 ovan SO nedan SO E ovan SO nedan SO

79 32 335 19 208

134 4 10

254 54 2 777 232 36 345 19 208

1 731

235 10 104

110 9 104

831 2+ 866 2 134 79 2 36 268 77 19 140 68

215 19 (36)

3 925

SO = skogsodlingsgränsen. Anmärkning: Inom åldersklasserna II o. III tillkomma vissa mindre arealer under 2:a 10-årsperioden på grund av något kortare huggningsintervall inom dessa åldersklasser. 1 Efter 16—17 år ingående areal från l:a 10-årsperioden. 2 Ev. viss del föryngr.huggning under 2:a 10-årsperioden. 3 Efter 15 år ingående areal från l:a 10-årsperioden.

166 Bilaga b (till bilaga A) Sammanställning över arealuppgifter och uttags procenter och kvantitativa avverkningsberäkning för övre och Mellersta Norrland Norrbottens läns lappmark Skogsmarksareal 2,3 milj. hektar Procentuell fördelning på huggningsklasser A

B: 1

B: 2 + C + D: 1

D:2

D:3

E

8,1

2,5

48,1

8,4

26,2

6,7

Förutsättningar för avverkningsberäkning: Inom huggningsklasserna A och B: 1 uttagas de överståndare som av förrättningsmännen markerats för stämpling u n d e r i medeltal alt. a: 20 år, alt. b : 13—14 år. Inom huggningsklasserna B: 2 + C + D : 1 samt D: 2 har uttagits den kvantitet som av förrättningsmännen utstämplats för a-period. Utstämplingen förutsattes gälla 15-årigt huggningsomdrev i åldersklasserna II och III samt inom övriga åldersklasser 20-årigt. Uttagsprocenter per år bli i olika åldersklasser för bestånd som föreslås till huggning under a-period inom huggningsklasserna B: 2—D: 2 följande. Årlig uttagsprocent Åld.-klass

II III IV V VI VII +

Tall

Gran

Löv

Medeltal

1,3 1,3 1,4 1,5 1,8 2,3

0,4 0,4 1,2 1,4 2,3 2,5

1,9 3,5 3,5 3,7 4,0 4,0

1,3 2,0 1,9 2,0 2,3 2,6

Huggningsklass D: 3 (26,2% av totala skogsmarksarealen) är till 35 % belägen ovan den av domänstyrelsen uppdragna skogsodlingsgränsen. Denna

utfall vid

lämnas orörd. Av resterande 65 %, d. v. s. 17 % av totala skogsmarksarealen föreslås alt. a: 32 % eller 5,4 %, alt. b : 45 % eller 7,6 % till föryngringshuggning under nästkommande tio år. Alt. a betyder en realisation av nuvarande huggningsklasserna D:2-fD:3 utan hänsyn till skogsodlingsgränsen på 63 år, alt. b 45 år. 1 Huggningsklass E (rest- och trasskogar) utgöra 6,7 % av skogsmarksarealen och har ett virkesförråd av endast ca 20 m 3 sk./ha och torde ur vissa synpunkter närmast få betraktas som kalmark. Denna föreslås till sin helhet bli föremål för slutavverkning under alt. a: 20 år med det stämplingsuttag som föreslagits av förrättningsmännen. Av arealen E-skog är 64 % belägen nedan skogsodlingsgränsen. Denna areal föreslås enligt alt. b bli föremål för slutavverkning inom 15 år och arealen ovan skogsodlingsgränsen lämnas orörd. Nuvarande kalmarksareal utgör 8,1 % ; under 10-årsperioden tillkommande kalmarksareal enligt alt. a utgör från D: 3 5,4 % och från E 3,3 % eller sammanlagt 16,8 %. Fråndrages härifrån en vid 10-årsperiodens slut erforderlig kalmarksreserv av 6,0 % skulle den årliga föryngringsytan behöva uppgå till ca 1,1 %. Alt. b ger en sammanlagd kalmarksareal under 10-årsperioden av 8,1 + 7,6 + 2,9 = 18,6 % och efter av1 (Härvid har endast tagits hänsyn till avvecklingen av D: 2 +D: 3 under första 10-årsperioden. Sedan E-skogen avvecklats och nuvarande kalmarksreserv nedbringats till den efter första 10-årsperioden antagna och sålunda större delen av D: 3 kan göras till föremål för föryngringshuggning, förkortas realisationstiden i motsvarande grad.)

167 drag

av

erforderlig

kalmarksreserv

Skogsmarksarealens procentuella

( 6 , 0 %) b l i r d e n e r f o r d e r l i g a å r l i g a för-

d e l n i n g p å å l d e r s k l a s s e r ä r för

y n g r i n g s y t a n ca 1,3 %.

rande

(1953/54): VII—VIII

IX +

S:a

16,9

17,8

100,0

Kalm.

I

II

III

IV

V

VI

8,1

3,5

10,4

7,0

12,9

13,7

9£

för-

närva-

44,4 Med

ovanstående

förutsättningar

t e r 10 å r k u n n a b e r ä k n a s till

s k u l l e f ö r d e l n i n g e n p å å l d e r s k l a s s e r efKalm.

I

II

III

IV

V

VI +

S:a

6,0 6,0

12,5 14,3

7,5 7,4

7,5 7,5

9,4 9,3

12,7 12,7

44,4 42,8

100,0 100,0

15— 24,9 429 277 135 14

25 +

T a l l . . . . 44 G r a n . . . 49 Björk . . 109 2 ö v r . löv

10— 14,9 106 109 187 9

S:a 204

alt. a alt. b

De högre gallringsprocenterna i huggn i n g s k l a s s e r n a B : 2 — D : 2 för å l d e r s k l a s s e r n a VII o c h d ä r ö v e r k o m m a s a n n o l i k t att m e d f ö r a e n v i s s » f ö r y n g r i n g » av s k o g e n i ä l d r e å l d e r s k l a s s e r . N å g o n s p e c i f i c e r i n g av a r e a l f ö r d e l n i n g e n i åld e r s k l a s s e r n a VI o c h d ä r ö v e r h a r d ä r för i c k e ansetts möjlig. Det årligen utfallande virkesuttaget i 1 000-tal m 3 s k . f ö r d e l a r sig p å t r ä d s l a g o c h diameterklasser enligt följande: Alternativ

a

Tall 42 Gran. . . 46 Björk . . 109 ö v r . löv 2

10— 14,9 101 99 187 9

S:a 199

5—

15— 24,9 385 259 133 13 790

Alternativ b 5—

A v v e r k n i n g p e r å r av b a r r s k o g : 0,82 m 3 s k . / h a e l l e r 2,4 % o c h av s a m t l i g a t r ä d s l a g : 1,03 m 3 s k . / h a e l l e r 2,5 %. Efter teoretisk aptering k u n n a ovanstående barrskogskvantiteter inkl. b a r k fördelas på grovleksklasser i topp enligt n e d a n s t å e n d e . 8"

6"

|!rj*

<3"

S:a

Tall.... Gran. . . J 4 9

374 406

94 88

1248 643

1891 S:a A v v e r k n i n g p e r å r av b a r r s k o g : 0,74 m 8 s k . / h a e l l e r 2,1 % o c h av s a m t l i g a t r ä d s l a g : 0,96 m 3 s k . / h a eller 2,3 %. Efter teoretisk aptering k u n n a ovanstående barrskogskvantiteter inkl. bark f ö r d e l a s p å g r o v l e k s k l a s s e r i t o p p enligt n e d a n s t å e n d e .

" 8''—? <3"

"

Tall Gran. . . _150 S:a

929 Region I exklusive Norrbottens lappmark (Norrbottens kustland och Väster-bottens län) Skogsmarksareal 5,0 milj. hektar Procentuell fördelning på huggningsklasser

S:a

340 381

87 1097 82 613

1 710

669 208 19 17 913

A

B: 1

B: 2 + C+D:l

D:2

D:3

E

7,1

3,1

63,5

6,1

16,3

3,9

168 Förutsättningar för avverkningsberäkning. Inom huggningsklasserna A och B: 1 uttagas de överståndare som av förrättningsmännen markerats för stämpling under i medeltal alt. a: 20 år, alt. b : 10 år. Inom huggningsklasserna B: 2, C och D: 1 samt D: 2 har uttagits den kvantitet som av förrättningsmännen utstämplats. Utstämplingen förutsattes gälla ett huggningsomdrev av 13 år för II och III åldersklasserna och 16—17 år för övriga åldersklasser inom huggningsklass B: 2, C och D: 1 samt ca 20 år inom huggningsklass D: 2. Uttagsprocenten per år blir i olika åldersklasser för bestånd, som föreslås till huggning under a-period inom åldersklasserna B: 2—D:2 följande. .-klass II III IV V VI VII +

Tall 0,9 1,4 1,3 1,1 1,6 2,0

Gran 1,1 1,1 1,3 1,5 1,7 2,2

Löv 2,0 3,6 3,4 4,1 4,1 3,8

Medeltal 1,4 2,0 1,9 1,8 2,1 2,3

Huggningsklass D: 3 (16,3% av totala skogsmarksarealen) är till 11 % belägen ovan den av domänstyrelsen uppdragna skogsodlingsgränsen. Denna lämnas orörd. Av resterande 89 %, d. v. s. 14,5 % av totala skogsmarksarealen föreslås alt. a: 54 % eller 7,8 %, alt. b : 65 % eller 9,4 % till föryngringshuggning under nästkommande tio år. Kalm. 7,1

I II 4,9 11,0

ni 7,8

iv 14,3

Alt. a betyder en realisation av nuvar a n d e huggningsklasserna D: 2 + D: 3 utan hänsyn till skogsodlingsgränsen på 29 år, alt. b 24 år. Huggningsklass E (rest- och trasskogar) utgöra 3,9 % av skogsmarksarealen och har ett virkesförråd av endast ca 35 m 3 sk./ha och torde ur vissa synpunkter närmast få betraktas som kalmark. Denna föreslås till sin helhet bli föremål för slutavverkning under alt. a: 20 år med det stämplingsuttag som föreslagits av förrättningsmännen. Av arealen E-skog är 75 % belägen nedan skogsodlingsgränsen. Denna areal föreslås enligt alt. b bli föremål för slutavverkning inom 15 år och arealen ovan skogsodlingsgränsen lämnas orörd till 2:a 10-årsperioden. Nuvarande kalmarksareal utgör 7,1 % ; under 10-årsperioden tillkommande kalmarksareal enligt alt. a utgör från D: 3 7,8 och från E 2,0 % eller sammanlagt 16,9 %. Fråndrages härifrån en vid 10årsperiodens slut erforderlig kalmarksreserv av 5,5 % skulle den årliga föryngringsytan behöva uppgå till ca 1,1 %. Alt. b ger en sammanlagd kalmarksareal under 10-årsperioden av 7,1 + 9,4 + 2,0 = 18,5 % och efter avdrag av erforderlig kalmarksreserv (5,5 %) blir erforderliga årliga föryngringsytan ca 1,3 %. Skogsmarksarealens procentuella fördelning på åldersklasser är för närvarande (1953/54). V

VI

VII—VIII

IX +

S:a

8,6

14,8

13,1

8,4

100,0

36^3

Med ovanstående förutsättningar skulle fördelningen på åldersklasser ef-

alt. a alt. b

ter 10 år kunna beräknas till

Kalm.

I

ii

i]

IV

V

VI +

S:a

5,5 5,5

13,5 15,1

8,5 8,5

8; 8,'

10,7 10,6

15,6 15,4

37,3 36,0

100,0 100,0

169 D<e h ö g r e g a l l r i n g s p r o c e n t e r n a i B : 2 — D : 2 f ö r å l d e r s k l a s s e r n a VII o c h d ä r ö v e r k o m m a s a n n o l i k t att m e d f ö r a e n v i s s » f ö r y n g r i n g » av s k o g e n i ä l d r e åldersklasser. Någon specificering av a r e a l f ö r d e l n i n g e n i å l d e r s k l a s s e r n a VI och d ä r ö v e r har därför icke ansetts möjlig. Det årligen utfallande virkesuttaget i 1 000-tal m 3 s k . f ö r d e l a r sig p å t r ä d s l a g Dch d i a m e t e r k l a s s e r e n l i g t f ö l j a n d e : Alternativ

a 15— 24,9 1 000 1 204 719 133

25 +

S:a

Tall. . . 230 G r a n . . . 383 Björk.. 561 ö v r . löv 56

10— 14,9 337 644 749 73

1 618 937 152 30

3 185 3168 2 181 292

S:a 1 230

1 803

3 056

2 737

8 826

5-

A v v e r k n i n g p e r å r av b a r r s k o g 1,28 m 3 s k . / h a e l l e r 2,3 % o c h av s a m t l i g a t r ä d s l a g 1,78 m 3 s k . / h a e l l e r 2,6 % . Efter teoretisk aptering k u n n a ovanstående barrskogskvantiteter inkl. bark f ö r d e l a s p å g r o v l e k s k l a s s e r i t o p p enligt n e d a n s t å e n d e . 6' Tall. Gran

1 881 666 S:a

Alternativ

2 547

6"—3" 8"—3" 942 1 920

<3"

S:a

362 582

3 185 3 168

2 862

6 353

b 5-

10—

15—

14,9

Tall. . . 234 G r a n . . 408 Björk.. 579 ö v r . löv 57

345 694 777 75

24,9 1 074 1305

S:a 1 278

1 891

6*—3* 8"—3'

<3"

S:a

997 2 082

372 623

3 375 3 434

3 079

6 809

län och Jämtlands av Jämtlands lån

land-

8*

6*

Tall. . . Gran. . 729

2 006

S:a

2 735

Västernorrlands skap

Skogsmarksareal 3,9 milj. hektar. Procentuell fördelning på huggningsklasser

A

B: 2 + B: 1 C + D: 1 D:2

D:3

E

6,5

1,4

5,9

9,7

5,8

70,7

Förutsättningar för avverkningsberäkning. Inom huggningsklasserna A och B: 1 u t t a g a s d e ö v e r s t å n d a r e s o m av f ö r r ä t t n i n g s m ä n n e n m a r k e r a t s för s t ä m p l i n g . Alt. a : 15 å r , alt. b : 10 å r . I n o m h u g g n i n g s k l a s s e r n a B : 2 -f C - f D: 1 samt D : 2 h a r uttagits den kvantit e t s o m av f ö r r ä t t n i n g s m ä n n e n u t s t ä m p l a t s för a - p e r i o d . U t s t ä m p l i n g e n f ö r u t sattes gälla 13-årigt h u g g n i n g s o m d r e v i å l d e r s k l a s s e r n a II o c h I I I s a m t i ö v r i g a å l d e r s k l a s s e r 15-årigt. Uttagsprocenten per år blir i olika å l d e r s k l a s s e r för b e s t å n d s o m f ö r e s l å s till h u g g n i n g u n d e r a-period i n o m huggningsklasserna B : 2 — D : 2 följande.

25 +

S:a

Ald.-klass

Tall

Gran

Löv Medeltal

752 139

1 722 1 027 152 30

3 375 3 434 2 260 301

3 270

2 931

9 370

II III IV V VI VII +

1,8 1,8 1,8 1,5 1,7 1,8

1,2 1,5 1,5 1,7 1,8 2,2

3,3 4,4 4,5 5,3 5,7 5,6

A v v e r k n i n g p e r å r a v b a r r s k o g : 1,37 m 3 s k . / h a e l l e r 2,4 % o c h av s a m t l i g a t r ä d s l a g : 1,89 m 3 s k . / h a e l l e r 2,8 %. Efter teoretisk a p t e r i n g k u n n a ovanstående barrskogskvantiteter inkl. bark fördelas p å grovleksklasser i t o p p enligt följande.

2,2 2,3 2,1 2,0 2,1 2,3

H u g g n i n g s k l a s s D : 3 (9,7 % a v t o t a l a s k o g s m a r k s a r e a l e n ) ä r till 9 % b e l ä g e n o v a n d e n av d o m ä n s t y r e l s e n u p p d r a g n a skogsodlingsgränsen. Denna lämnas o r ö r d . Av r e s t e r a n d e 91 % , d. v. s. 8,8 % av totala skogsmarksarealen, föreslås alt. a: 6 8 % eller 6 , 0 % , alt. b : 7 8 %

170 skogsodlingsgränsen lämnas orörd till 2:a 10-årsperioden. Nuvarande kalmarksareal utgör 6,5 % ; under 10-årsperioden tillkommande kalmark enligt alt. a utgör från D: 3 5,9 % och från E 2,9 % eller sammanlagt 15,3 %. Fråndrages härifrån en vid 10årsperiodens slut erforderlig kalmarksreserv, 5,0 %, skulle den årliga föryngringsytan behöva uppgå till ca 1,0 %. Alt. b ger en sammanlagd kalmarksareal under 10-årsperioden om 6,5 + 6,7 + 3,6 = 16,8 % och efter avdrag av erforderlig kalmarksreserv (5,0 %) blir erforderliga årliga föryngringsytan ca 1,2 %. Skogsmarkens procentuella fördelning på åldersklasserna är för närvarande (1953/54):

eller 6,8 % till föryngringshuggning under nästkommande tio år. Alt. a betyder en realisation av nuvarande huggningsklasserna D : 2 - f D: 3 utan hänsyn till skogsodlingsgränsen på 26 år, alt. b : 23 år. Huggningsklass E, rest- och trasskogar, utgör 5,8 % av skogsmarksarealen och har ett virkesförråd av ca 40 m 3 sk./ha samt torde ur vissa synpunkter närmast få betraktas såsom kalmark. Den föreslås till sin helhet bli föremål för slutavverkning under alt. a: 20 år med det stämplingsuttag, som föreslagits av förrättningsmännen. Av arealen E-skog är 92 % belägen nedanför skogsodlingsgränsen. Denna föreslås enligt alt. b bli föremål för slutavverkning inom 15 år och arealen ovan Kalm.

I

II

III

IV

V

VI

6,5

3,0

11,4

12,8

16,4

18,2

14,4

Kalm.

I

II

III

IV

5,0 5,0

11,4 13,0

7,3 7,1

11,9 11,7

14,0 14,0

Den höga gallringsprocenten i åldersklasserna VII och däröver inom huggningsklasserna B: 2—D:2 kommer sannolikt att medföra en viss »föryngring» av skogen i äldre åldersklasser. Någon specificering av arealfördelningen i åldersklasserna VI och däröver har därför icke ansetts möjlig. Det årligen utfallande virkesuttaget i 1 000-tal m 3 sk. fördelar sig på trädslag och diameterklasser enligt följande: Alternativ a

Tall... 152 Gran. . 686 Björk . 386 övr. löv 145 S:a 1 369

10— 14,9 252 1 053 546 145

15— 24,9 663 1 907 738 212

1 996

3 520

16,5 16,3

1 816

25 S:a

Alternativ b 5—

926 1 025 211 150

1 993 4 671 1 881 652

2 312

9 197

VI+

S:a

33,9 32,9

100,0 100,0

Totala uttaget barrskog motsvarar 1,70 m 3 sk./ha eller 2,34 % och av samtliga trädslag 2,34 m 3 sk./ha eller 2,76 %. Efter teoretisk aptering kunna ovanstående barrskogskvantiteter inkl. bark fördelas på grovleksklasser i topp enligt nedanstående: 6"—3' S:a 6" 8*—3* < 3 " 1 993 Tall... 650 243 1 100 2 953 1 002 4 671 Gran 716 S:a

5—

S:a 100,0

31,7 ter tio år kunna beräknas till

Med ovanstående förutsättningar skulle fördelningen på åldersklasser efalt. a alt. b

VII—VIII IX + 12,6 4,7

3 603

Tall... 152 Gran. . 699 Björk.. 389 Övr. löv 146

10— 14,9 253 1 087 551 145

15— 24,9 676 2 065 768 212

S:a 1 386

2 036

3 721

1 245

6 664

25 +

S:a

966 1 105 221 150

2 047 4 956 1 929 653

2 442

9 585

171 Totala uttaget barrskog motsvarar 1,78 m 3 sk./ha eller 2,46 % och av samtliga trädslag 2,44 m 3 sk./ha eller 2,87 %. Efter teoretisk aptering kunna ovanstående barrskogskvantiteter inkl. bark

fördelas på grovleksklasser i topp enligt nedanstående.

8"

6'

Tall... Gran. . 772

1141 S:a

1 913

%ZX" < 3 "

S:a

660 3 156

246 1 028

2 047 4 956

3 816

7 003

Bilaga

B

(till kapitel 2)

Domänstyrelsens y t t r a n d e över avverkningsberäkningarna

Statens

skogsforskningsinstitut.

Angående avverkningsberäkningar mellersta och övre Norrland.

för

I skrivelse den 31 januari 1956 har Ni anhållit om Kungl. domänstyrelsens yttrande över av Eder upprättade förslag till avverkningsberäkningar för mellersta och övre Norrland. Därvid har Ni bl. a. uttalat, att det vore av stort värde för Eder att få kännedom om styrelsens åsikt om de två av Eder framlagda alternativen. För varje alternativ har redovisats de föryngringsytor, som dessa beräknas medföra. Styrelsen får i anledning härav meddela följande. Helt allmänt vill styrelsen först uttala, att det framför allt är föryngringsytornas storlek, som påverkar avverkningskalkylerna, särskilt i vad dessa avse övre Norrland (Norr- och Västerbottens län), inom vilken landsdel domänfondens skogar dominera. Norrbottens läns lappmark

För samtliga redovisningsområden har Ni framlagt sammanställningar över arealuppgifter, uttagningsprocenter och kvantitativa utfall. I det följande kommer styrelsen att följa Eder uppställning i bilaga b. Med hänsyn till angelägenheten att snarast möjligt uttaga överståndare inom huggningsklasserna A och B: 1 förordar styrelsen alternativ b : 13—14 år. Styrelsen är emellertid av den uppfattningen,

att överståndarna böra snarast möjligt avverkas och tillstyrker därför en sänkning av avverkningstiden till 10 år. Då uttaget i huggningsklass D: 3 måste begränsas, bör alla andra rationella avverkningsuttag utnyttjas för att förh i n d r a en nedgång i avverkningen. Även av denna anledning bör avverkningen av överståndare forceras. Mot avverkningskalkylen angående uttaget i huggningsklasserna B: 2 + C + D: 1 samt D: 2 har styrelsen ej något att erinra. Uttaget överensstämmer med av styrelsen beräknat uttag å domänfondens skogar i motsvarande huggningsklasser, dock har styrelsen genomgående tillämpat 20-årigt huggningsomdrev och använt något högre uttagningsprocenter. De av Eder angivna alternativa uttagen inom huggningsklass D : 3 motsvarar utan hänsyn till skogsodlingsgränsen en realisationstid av 63 år för alternativ a och 45 år för alternativ b. Skulle man bedöma uttaget uteslutande med hänsyn till realisationstidens längd skulle styrelsen givetvis förorda alternativ b, men som styrelsen i det följande visar, är det föryngringsytornas storlek, som fäller utslaget i denna huggningsklass. Huggningsklass E (rest- och trasskogar) har styrelsen vid sina skogsindelningar i regel hänfört till huggningsklass I (kalmark). I enlighet med de av styrelsen i cirkulär 1/50 utfärdade föreskrifterna angående restaurerings-

173 p r o g r a m m e t i Norrland förordar styrelsen Edert alternativ b (15 år, varvid arealen ovan skogsodlingsgränsen lämnas o r ö r d ) . Beträffande den årliga föryngringsytan upptager Edert alternativ a 1,1 % av arealen och alternativ b cirka 1,3 %. Upplysningsvis vill styrelsen meddela att enligt avgivna skogsvårdsrapporter för år 1955 slutliga åtgärder, d. v. s. återväxtåtgärder, som ensamt eller tillsammans med tidigare utförda åtgärder beräknas vara tillräckliga för erhållande av nöjaktig återväxt, utförts å en sammanlagd areal av 21 000 hektar, motsvarande 2 % av den produktiva skogsmarksarealen kronoskogar nedom SO (972 000 h e k t a r ) . Av nyssnämnda areal utgjordes 5 000 hektar (24 %) av svårföryngrad mark och 16 000 hektar av lättföryngrad mark (76 % ) . Av vid 1956 års början befintliga kalmarker, 125 000 hektar, utgöras 93 000 hektar (75 %) av svårföryngrad mark och 32 000 hektar ( 2 5 % ) av lättföryngrad mark. Vid indelningstillfället (åren 1949—1952) redovisades 33 % av arealen i huggningsklass V i klassen V: 1 (lättföryngrad mark) och 67 % i klasserna V: 2 ( 3 0 % ) och V: 3 ( 3 7 % ) , vilka hänförts till svårföryngrad mark. Från och med år 1952 har den årliga avverkningsarealen varit 1,5, 0,8 och 0,2 i % av respektive huggningsklass areal (V: 1, V: 2 och V: 3). För V: 2 och V: 3 utgör det vägda medeltalet 0,45 %. De lättföryngrade markernas areal inom huggningsklass D: 3 torde, så vitt av den allmänna belägenheten framgår, vara större för övriga ägarekategorier inom redovisningsområdet än vad här ovan angivits för domänfondens skogar. Med hänsyn till att över 33 % av arealen inom ifrågavarande huggningsklass är hänförlig till lättföryngrad mark, torde den årliga föryngringsytan böra

vara större än den för alternativ b angivna. Enligt alternativ a har avverkningen per år av barrskog beräknats till 0,74 m 3 sk/ha och av samtliga trädslag till 0,96 m 3 sk/ha. Om avverkningen av rå barrskog reduceras till att avse virkesförrådet vid 10 cm vid brösthöjd skulle uttaget utgöra 0,70 m 3 sk/ha. Den av styrelsen fastställda avverkningen för domänfondens skogar inom detta område uppgår till 0,78 m 3 sk/ha av rå barrskog över 10 cm i brh och den i medeltal uttagna avverkningen till 0,68 m 3 sk/ha. Det av Eder beräknade uttaget av lövskog för hela arealen (således även arealen ovan SO) uppgår till 0,22 m3sk/ ha. Den av styrelsen beräknade avverkningsprocenten av lövskog under motsvarande 10-årsperiod uppgår nedom SO till 0,11 m 3 sk/ha. Den årliga utsyningen under år 1952 utgör i medeltal årligen 0,04 m 3 sk/ha av lövskog och 0,05 m 3 sk/ha av torrskog. Norrbottens kustland och Västerbottens län

I tillämpliga delar gäller vad styrelsen i det föregående sagt ifråga om avverkningsberäkningen för Norrbottens lappmark. Avverkningen per år av barrskog har beräknats till 1,28 m 3 sk/ha och av samtliga trädslag till 1,78 m 3 sk/ha. För domänfondens skogar inom ifrågavarande område har styrelsen för närmaste 10-årsperiod fastställt en årlig avverkning av 1,0 m 3 sk/ha av rå barrskog över 10 cm vid brh (enligt Edert förslag 1,15 m 3 sk/ha) och av lövskog 0,23 m 3 sk/ha (av Eder beräknad till 0,50 m 3 sk/ha). Den verkställda årliga utsyningen av rå barrskog fr. o. m. 10 cm vid brh uppgår i medeltal till 0,75 m 3 sk/ha, av lövskog till 0,12 m 3 sk/ha och av torrskog till 0,05 m 3 sk/ha. Västernorrlands län och Jämtlands landskap

Inom detta redovisningsområde utgör

174 domänfondens skogar en mycket blygsam andel, varför styrelsen egentligen saknar anledning att göra något uttalande beträffande detta område, men i tillämpliga delar gäller vad styrelsen sagt beträffande Norrbottens lappmark. Det av Eder beräknade totala uttaget barrskog motsvarar 1,70 m 3 sk/ha och av samtliga trädslag 2,34 m 3 sk/ha. För do-

mänfondens skogar har styrelsen fastställt den årliga avverkningen under kommande 10-årsperiod till 1,2 m 3 sk/ha. Stockholm den 9 mars 1956. Kungl. domänstyrelsen Erik

W.

Höjer Torsten

Blom.

Bilaga C (till kapitel 2)

Skogsstyrelsens yttrande över avverkningsberäkningarna

Till Statens skogsforskningsinstitut, Experimental!ältet. I skrivelse den 31 januari 1956 har skogsforskningsinstitutet begärt skogsstyrelsens yttrande över en av institutet utarbetad prognos i två alternativ r ö r a n d e skogsavverkningar i mellersta och övre Norrland under de två närmast framförvarande 1 O-årsperioderna. Institutet »önskar få kännedom om det enskilda skogsbrukets åsikt om ifrågavarande alternativ», varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas uppkomna kalmarksarealer och möjligheten »att med hänsyn till tillgång på frö, plantor, arbetskraft m. m. åstadkomma föryngring på dessa kalmarksarealer». För inhämtande av det enskilda skogsbrukets uppfattning i hithörande frågor har skogsstyrelsen dels infordrat utlåtanden från berörda skogsvårdsstyrelser (i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands l ä n ) , dels berett åtta skogsbolag och Skogsägareföreningarnas Riksförbund tillfälle att yttra sig i ärendet. F y r a bolag och Riksförbundet har begagnat sig av detta erbjudande. Skogsvårdsstyrelsernas, bolagens och Riksförbundets åsikter rörande avverkningsprognoserna har refererats i en här närsluten sammanställning 1 , som återger det väsentliga i avgivna yttranden. För egen del får skogsstyrelsen anföra följande. Ett genomförande av

B-alternativets rekommendationer vore otvivelaktigt angeläget för åstadkommande av snabb sanering av vanhävdade skogsmarker och bättre ålderssammansättning av skogarna. De reella möjligheterna att på ett rationellt sätt sörja för de med ett dylikt avverkningsprogram förknippade återväxtåtgärderna i form av planteringar och sådder synes emellertid för närvarande saknas i förhållandevis stor utsträckning, särskilt vad gäller marker på höjdlägen. I allmänhet torde skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, trots en mycket livlig utbyggnadsverksamhet under senare år, ännu vara otillräckligt rustade rent arealmässigt för en plantförsörjning i nivå med B-alternativets intentioner. Där i något fall (Västerbottens län) plantskolornas omfattning i och för sig icke utgör hinder för den erforderliga plantproduktionen, reduceras densamma till följd av brist å frö av för höjdlägena lämplig proveniens. Såframt inte en vidgad forskning på trädgenetikens område kan ge vetenskapligt stöd för lättnader i proveniensanspråken beträffande tallfrö, vilket i hög grad skulle underlätta reproduktionen på höjdlägena, lär f. n. icke återstå annan utväg ur förenämnda fröförsörjningssvårigheter än att s. k. fröplantager anläggs i forcerad takt. Möjligheterna att på ett ur trädforskningens och andra synpunkter tillfredsställande sätt genom1

Se Bilaga D.

176 föra en sådan åtgärd på kort tid är självfallet små. Beträffande arbetskrafttillgången som en avgörande och begränsande faktor för strävandena att genomföra ett omfattande restaureringsprogram föreligger motstridiga uttalanden. Mycket tyder på att en uppryckning av saneringsarbetet, sett uteslutande ur arbetskrafttillgångens synpunkt, närmast är en organisationsfråga. Frånsett vissa undantagsfall (se Mo och Domsjö AB:s yttr.) lär ett avverknings- och reproduktionsprogram enligt alternativ A f. n. motsvara vad som i bästa fall kan utföras med hänsyn till förefintliga resurser i fråga om framförallt plantor och frö. Huruvida de avverkningskvantiteter,

som A-alternativet r ä k n a r med, i verkligheten kommer att uttagas blir givetvis i hög grad beroende jämväl på skogsägarnas benägenhet att avverka skog för avsalu. Denna benägenhet influeras av faktorer, som u n d a n d r a r sig säkert bedömande —• inflationsrisker, skattepolitik etc. Frånsett den inverkan nu nämnda eller andra faktorer, t. ex. konjunktursvängningar, kan komma att få för avverkningsfrekvensen synes det skogsstyrelsen troligt, att avverkningsbeloppen enligt A-alternativet icke kommer att i sin helhet utfalla under 1 :a 1 O-årsperioden. Stockholm den 10 mars 1956. Folke C.-A.

Axelson

Johansson

Bilaga

D

(till kapitel 2)

Skogsvårdsstyrelsernas m. fl. yttranden över awerkningsberäkningarna

Region 1, Norrbottens lappmark

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län (yttrandet gäller även den del av region 2, som omfattar Norrbottens kustland).

Region 2, Norrbottens kustland och Västerbottens län

Skogsvårdsstyrelsen

i Västerbottens

län

Beträffande avvecklingen av fröträd och överståndare på mark under förSkogsvårdsstyrelsen anser alternativ yngring är B-alternativet bättre än AA vara att föredraga. Styrelsen ger f. n. alternativet. Med avseende på föreslagna gallrings(och kommer även i fortsättningen att ingrepp h a r styrelsen inte någon eringe) gallringar och avveckling av onorr a n att göra (lika för bägge alternamalt sammansatta bestånd (rest- och tiven). trasskog) förtur i avverkningsprogramIfråga om avvecklingstakten för äldre met. De forcerade saneringshuggningarskog, som bör avvecklas, och rest- och na u n d e r l : a 10-årsperioden enligt Balternativet kan icke effektueras på trasbestånd, som ur renodlad skogsgrund av i synnerhet plantbristen. In- vårdssynpunkt snarast bör avvecklas, stitutets förslag enligt A-alternativet att rekommenderas alternativ A. Svårighei större utsträckning förskjuta sluthugg- ten att uppbringa tillräcklig arbetskraft ningen i D: 3 (äldre skog som bör av- för effektuerandet av det i jämförelse vecklas) till 2:a 10-årsperioden har god med B-alternativet ändå relativt begräntäckning i skogsvårdsstyrelsens uppfatt- sade A-alternativet får icke underskatning. Därigenom får styrelsen visst råd- tas. Genomförandet bedöms bli ur arsvårare för storrum att inhämta eftersläpningen beträf-. betskraftsynpunkt skogsbruket än för bondeskogsbruket. fande återväxtåtgärderna, som f. n. är Ur arbetskrafttillgångens synvinkel bör rätt betydande. Förslagets gallringsproemellertid A-alternativet kunna klaras. gram med i stort sett lika stora ingrepp Plantskolor finns i sådan omfattning, under l : a och 2:a 10-årsperioden överensstämmer med skogsvårdsstyrelsens att A-alternativet kan föras i hamn, men plantskolornas furnering med användeget program. Styrelsen påpekar slutligen att effek- bart tallfrö i tillräcklig mängd för höjdtuerandet av det egentliga avverknings- lägenas behov kan komma att resa svårprogrammet å Norrbottens enskilda sko- överkomliga hinder. Avvecklingen av gar i allra högsta grad kommer att bli den avverkningsmogna skogen kan i beroende av den avverkningspolitik varje fall icke ske i B-alternativets forsom domänverket genomför under h ä r cerade takt. Styrelsen p å y r k a r utvidgade proveifrågavarande tidsperioder. 12— 605023

178 niensförsök för undersökning om eventuellt genomförbara lättnader i de provenienskrav, som f. n. gäller ifråga om anläggandet av tallkulturer. Om på grundval av vidgad forskning dylika lättnader kan accepteras av den vetenskapliga expertisen, skulle skogsodlingsprogrammet på höjdlägena kunna genomföras med mindre svårighet än nu. I annat fall krävs anläggning av fröplantager i starkt forcerad takt. Graningeverkens Aktiebolag gäller även region 3)

(yttrandet

Bolagets huggningsprogram sammanfaller med B-alternativet. Tillgång på frö, plantor och arbetskraft tillåter, för bolagets vidkommande, en anpassning till bägge alternativen. Svenska

Cellulosa

Aktiebolaget

Bolaget ansluter sig i princip till institutets B-alternativ, som snabbast leder till ett förbättrat skogstillstånd, men konstaterar samtidigt dels att bolagets egna avverkningsprognoser för den närmaste framtiden bättre sammanfaller med A-alternativet, dels att ett snabbare restaureringsprogram än Aalternativets icke är realistiskt med hänsyn till framförallt tillgången å plantor och frö. I övrigt anser bolaget den av institutet angivna s. k. kalmarksreserven för region 2 (5V2 %) väl högt tilltagen. Beträffande beräknade uttag per hektar och avverkningsprocenter konstateras eljest god överensstämmelse mellan bolagets och institutets beräkningar. Mo och Domsjö

Aktiebolag

Bolaget rekommenderar en stark forcering av restaureringsprogrammet för att få fram en mer tillfredsställande åldersklassfördelning än den nuvarande. Kan en dylik forcering icke åvägabringas hyser bolaget farhågor för att

norrlandsindustriernas framtida råvaruförsörjning utsätts för allvarliga rubbningar. De av institutet föreslagna årliga uttagningsprocenterna inom resp åldersklasser överensstämmer, enligl bolagets uppfattning, väl med de inom storskogsbruket tillämpade. Bolaget anser det alltså angeläget att B-alteriativet genomföres på samtliga skogsägares marker. Det ökade behov av arbetskraft, som därvid anmäler sig, bör, enlig: bolagets åsikt, kunna »täckas genom den på landsbygden förefintliga dolda arbetskraftreserven». Region 3, Västern orrlands län och landskapet Jämtland

Skogsvårdsstgrelsen i Västernorrlmds län Föryngringsytan inom Västernorrlands län skulle bli enligt A-alternativet 161 000 hektar under l:a 1 O-årsperioden 103 000 » » 2:a » B-alternativet 188 000 hektar under l:a 10-årsperioden 76 000 »> » 2:a » Vid en jämn fördelning av föryngringsytan å hela 20-årsperioden skulle den för varje 10-årsdel bli 132 000 hektar. F ö r närvarande föryngringshugges 140 000 hektar under en dylik 10-årsdel, varav å bolagsskog 85 000 hektar. För att effektuera A-alternativet under l : a 1 O-årsperioden skulle följaktligen erfordras en ökad föryngringshuggning om 20 000 hektar å bondeskog och 1 000 hektar å bolagsskog. F ö r att effektuera B-alternativet skulle behövas en motsvarande stegring av resp. 30 000 och 18 000 hektar. Såväl för bolags- som bondeskog beräknas vissa svårigheter för programmens effektuerande ligga i anskaffandet av arbetskraft. För bondeskogsbrukets vidkommande tillstöter ännu ett hinder, nämligen en viss obenägenhet

179 i Jämtlands län hos ägarna att genomföra föryngrings- Skogsvårdsstyrelsen huggningår; man vill om möjligt i förSkogsvårdsstyrelsen, som tidigare sta h a n d genomhugga bestånden. räknat med att ungefär hälften av årSkogsvårdsstyrelsens möjligheter att ligen upptagna föryngringsytor skulle genomföra ett återväxtprogram av före- kunna självföryngras, har på grundval slagen typ har på senare år ökats ge- av gjorda erfarenheter under senare tid numera uppfattningen att sådd eller nom tillkomsten av plantskolor. 2 Styrelsen framhåller som tveksamt plantering behövs på omkring /3 av om A-alternativets kalkyl håller i vad arealen. Landskapet Jämtland, som h a r det gäller utfallande virkeskvantiteter ett medelhöjdläge ö. h. av 415 m, kräpå bondeskogarna. Troligen är det mest ver sålunda förhållandevis kostsamma, och arbetskraftkrävande realistiskt att endast räkna med rest- intensiva skogsodlingsinsatser. Skogsforskningsskogarnas snabba avveckling och gallinstitutet har för sin del, enligt A-alterringsprogrammets förverkligande men pruta på de avverkningsbelopp som be- nativet, räknat med en årlig föryngr ä k n a s komma från D: 3-skogar (äldre ringsyta inom landskapet om 1 % av skog som bör avvecklas). För att reali- totala skogsmarksarealen, motsvarande sera skogsodlingsprogrammet enligt al- 20 000 hektar, och enligt B-alternativet ternativen erfordras bl. a. en fördubb- resp. 1,2 % och 24 000 hektar. Mer avanling av skogsvårdsstyrelsens plantskole- cerade skogsodlingsåtgärder, d. v. s. areal. Denna utbyggnad kan efter någon plantering eller sådd, skulle alltså påtid ske om medel ställs till förfogande. fordras å 13 500 hektar enligt A-alternaStörsta svårigheten för programmens tivet och 16 000 hektar enligt B-alternagenomförande anger styrelsen vara an- tivet. skaffandet och omflyttningen av arbetsA-alternativets fullföljande i landskakraft för skogsodlingarnas utförande. pet Jämtland skulle förutsätta tillgång Ifrågavarande arbete måste till största å ca 45 milj. plantor per år. För närvadelen äga rum under ca 1 månad på r a n d e kan styrelsen producera omkring försommaren (även om en viss utjäm- 10 milj. och om några år 16 milj. Dessa ning kan ernås genom höstplantering). plantor avses dock för hela länet, Svårigheterna anges ej vara lika på bo- d. v. s. också för Härjedalens behov. lagsskogar och bondeskogar. Å de förra Även om plantbehovet inom landskapet finns verkställande förvaltningsorgan Jämtland, varom nu är fråga, skulle organiserade; det gäller endast att ut- kunna nedbringas avsevärt u n d e r vad bilda förmän och mobilisera arbets- här angivits (genom bränning, markkraft. I vad det gäller bolagsskogarna beredning m. m. för självföryngringens kan man därför räkna med att arbets- upphjälpande) kan styrelsen för sin del kraft finns disponibel för effektueran- icke finna det möjligt att i dagens läge de av bägge alternativen. Å bondesko- realisera ett skogsodlingsprogram ens garna bedöms möjligheten att genom- enligt alternativet A, än mindre enligt föra åtgärdsprogrammet vara mindre. alternativet B. Skogsvårdsstyrelsens och de enskilda Vad arbetskraftfaktorn beträffar kan skogsägarnas resurser på det organisaett utökat avverkningsprogram möjligen toriska området är ännu inte så utbyggeffektueras genom skogsägareföreningda att det finns en reell chans att helt arnas medverkan och genom användbemästra anskaffning och fördelning av ning av fasta arbetslag. I det avseenerforderlig arbetskraft. det torde en uppryckning av sanerings-

180 arbetet närmast vara en organisationsfråga. Enda möjligheten för genomförandet av de skisserade ökade insatserna — nota bene under en något längre tidsrymd än kalkylens •— ligger i en snabb upprustning av plantskolorna. Vissa avverkningar, som skogsforskningsinstitutet icke räknat med och som visserligen har begränsad betydelse för hithörande avverkningsprognoser, tillkommer emellertid. Sålunda kan man inte räkna med att huggningsklass D: 3 (äldre skog som bör avvecklas) lämnas orörd ovanför domänverkets s. k. skogsodlingsgräns i vad det gäller skog i enskild ägo (bolags- och bondeskog). En annan avvikelse från kalkylen — men nu i avverkningsbegränsande riktning — kan förväntas beträffande E-skogen (rest- och trasskogen) på bondemark, som icke torde komma att avverkas i det forcerade tempo varmed kalkylen räknar. Även om denna E-grupp i stort sett faller under bestämmelserna i 16 § skogsvårdslagen om uppenbarligen otillfredsställande skogstillstånd, där tvångsåtgärder via domstol kan tillgripas, torde skogsvårdsstyrelsens genomförande av detta saneringsarbete, framgent liksom hittills, i huvudsak komma att baseras på frivillig medverkan från skogsägarens sida och följaktligen ta längre tid. Det är troligt att de verkliga virkesuttagen under de perioder, som A-alternativet omspänner, kommer att ligga ca 12 % under de kalkylerade. Svenska

Cellulosa

Aktiebolaget

Bolagets synpunkter beträffande avverkningsprognoserna har redovisats under avsnittet region 2 (Norrbottens kustland och Västerbottens l ä n ) . Med avseende på region 3 (Västernorrlands län och landskapet Jämtland) kan följande tilläggas. Skogsforskningsinstitutets kalkyl en-

ligt alternativ A upptar för l : a 10-årsperioden en föryngringsyta om 9 % av totalarealen och för 2:a 1 O-årsperioden 5V2 %. Bolaget r ä k n a r för sin del med en mer utjämnad avverkning över hela 20-årsperioden. Bolaget ifrågasätter om inte liknande synpunkter bort läggas på institutets beräkningar. Svanö

Aktiebolag

Arbetskrafttillgången av i dag gör det omöjligt att utföra nödvändiga gallringar och avveckla avverkningsmogna bestånd i den takt som föreslagits i alternativ B. Det måste anses vara förenat med betydande svårigheter att ens genomföra A-alternativet, och det synes bolaget i viss mån opsykologiskt att på förhand rekommendera ett arbetsprogram, som säkerligen icke kan förverkligas. Mo och Domsjö

Aktiebolag

Bolagets yttrande har återgivits under avsnittet berörande region 2. Härtill kan tilläggas följande beträffande region 3 (Västernorrlands län och landskapet J ä m t l a n d ) . Bolaget anser det ha varit önskvärt att institutet räknat med större föryngringsytor än de föreslagna. Bolaget håller emellertid för troligt att avverkningskvantiteten under »den första tiden» blir något lägre än kalkylens.

Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund h a r beträffande prognoserna (samtliga regioner) anfört i huvudsak följande. Arbetskraftfrågan synes vara den som är mest aktuell för Riksförbundet att yttra sig i. Förbundet uttalar att arbetskraftfrågan icke utgör något allvarligt hinder för genomförandet av alternativen (A såväl som B) på böndernas skogar. Det förutsattes härvid »att

181 skogsägarna är intresserade av att utföra arbetena». Huruvida tillgången på skogsodlingsmateriel kan utgöra ett hinder för reproduktionsåtgärdernas genomförande överlåter förbundet till skogsstyrelsens bedömande. Beträffande de beräknade årliga avverkningskvantiteterna påpekar förbundet att institutet icke n ä r m a r e berört frågan i vilken omfattning den föreslagna forcerade avverkningstakten

kan komma att återverka på industriernas framtida råvaruförsörjning; om den t. ex. kan tänkas orsaka senare råvarusvårigheter. Förbundet sammanfattar sina uttalanden i satsen att det »med hänsyn till den äldsta skogens dåliga förräntning» föredrar B-alternativet »under förutsättning att skogsodlingsmateriel i tillräcklig omfattning kan påräknas bli tillgänglig».

Bilaga E (tabellbilagor 1—4 till kapitel 3)

Tabellbilaga

1.

Skogsmarksarealens

fördelning år 1951.1

länsvis

Allmänn a skogar Län

Statens skogar

i procent

på

ägaregrupper

Enskilda skogar

Övriga all- Aktiebolags- övriga enmänna skogar skogar skilda skogar

Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland

52 32 6 7

7 5 7 3

10 23 44 46

31 40 43 43

Gävleborg Kopparberg

6 13

5 10

41 32

47 44

Värmland Skaraborg Alvsborg Göteborgs och Bohus

2 12 4 6

4 9 6 6

37 7 6 2

57 72 84 87

Örebro Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland Östergötland Gotland

16 12 3 7 7 7 6

6 11 15 10 10 10 6

32 24 36 11 8 15 4

46 52 47 72 75 69 83

Jönköping Kronoberg Kalmar

5 5 8

5 5 4

5 12 6

85 78 81

Blekinge Kristianstad Malmöhus Halland

3 7 6 5

3 6 10 6

4 3 1 3

90 85 83 86

1 Ur Skogsstatistisk årsbok 1953, Tabell A.

183 Tabellbilaga 2. Antalet skogsbruksenheter inom enskilda skogar utom aktiebolagsskogar år 1951 i olika storleksgrupper länsvis. Procent. 50—100 100—200 200—400 ha ha ha

400— ha

—10 ha

10—25 ha

25—50 ha

13,2 16,2 22,4 31,8

18,5 23,5 19,8 22,3

26,2 26,0 20,4 18,2

22,8 20,9 17,2 15,4

12,9 9,9 12,8 9,3

5,1 3,0 5,5 2,5

1,3 0,5 1,9 0,5

26,6 28,2

22,1 27,8

20,6 23,2

18,7 13,3

9,1 6,0

2,4 1,3

0,5 0,2

27,6 22,0 32,3 24,9

18,6 7,8 18,7 10,8

9,5 2,8 6,4 3,3

3,3 0,7 1,3 0,6

1,0 0,2 0,3 0,1

0,4 0,2 0,1

Göteborgs o. Bohus

39,6 66,3 40,9 60,3

Gotland

49,8 31,9 39,7 30,0 36,0 35,4 37,6

27,1 28,8 30,1 30,4 32,7 26,9 31,1

13,9 20,8 18,4 22,7 17,2 20,4 19,9

6,0 12,7 8,2 11,1 7,6 10,7 8,9

2,3 4,6 2,3 3,3 3,0 4,7 2,2

0,6 0,8 0,9 1,5 1,7 1,2 0,2

0,3 0,4 0,4 1,0 1,8 0,7 0,1

20,0 28,4 23,1

33,5 32,8 23,7

31,6 26,2 27,5

12,5 9,9 17,8

2,0 2,1 5,7

0,3 0,4 1,6

0,1 0,2 0,6

44,1 37,3 54,9 69,7

28,5 30,0 26,6 17,5

19,7 20,4 12,4 7,7

6,4 9,4 4,9 3,4

1,0 2,2 0,8 0,6

0,1 0,5 0,2 0,5

0,2 0,2 0,2 0,6

Län

Halland

184 Tabellbilaga

3. Arealen av enskilda skogar leksgrupper av brukningsdelar

utom aktiebolagsskogar fördelad länsvis år 1951. Procent

på

stor-

Storleksgrupper Län

—10 ha

10—25 ha

25—50 ha

Norrbotten Västerbotten... Jämtland Västernorrland.

1 2 1 3

5 7 4 8

14 17 9 13

23 27 17 23

24 25 25 28

20 15 21 15

13 7 23 10

Gävleborg.. Kopparberg,

3 6

8 14

14 21

26 23

24 19

12 9

Värmland Skaraborg Älvsborg Göteborgs o. Bohus

6 17 9 20

14 25 23 28

21 19 29 26

21 14 20 16

16 8 10

10 6 4 2

12 11

4 4 4 9

16 14 19 12 11 9 22

18 22 22 19 13 17 29

16 26 19 19 13 19 25

13 19 11 12 10 19 12

6 9 11 11 11 2

21 8 12 23 38 21 1

Örebro Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland Östergötland Gotland

,

50—100 100—200 200—400 ha ha ha

400ha

Jönköping Kronoberg Kalmar

3 5 2

17 18

32 30 20

27 24 27

11 12 20

6 5 12

4 6 11

Halland Blekinge Kristianstad Malmöhus

10 7 12 13

22 18 22 15

31 26 23 13

20 24 18 11

7 12 7 6

2 6 4 11

7 14 31

185 Tabellbilaga

4. Genomsnittlig idealbonitet och m3sk per ha i brösthöjd å skogsmark inkl. hagmark för skilda skogsägaregrupper. Länsvis. Allmänna skogar

Län

Aktiebolagsskogar

Gods-skogar

Bondeskogar

Samtliga skogar

3 3 3 3 3 B oni- m sk Boni- m sk Boni- m sk Boni- m sk Boni- m sk per ha per ha tet per ha per ha per ha tet tet tet tet

Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland. . . .

2,16 2,64 2,63 3,37

50 65 66 71

2,57 2,83 2,77 3,48

51 61 61 70

2,48 2,85 2,84 3,66

54 63 66 79

2,29 2,77 2,78 3,55

51 63 64 74

Gävleborg Kopparberg

3,35 2,84

99 72

3,83 3,61

103 91

3,78 3,71

98 92

3,76 3,48

100 87

Värmland Skaraborg Älvsborg Göteborgs o. Bohus

4,76 5,26 5,19 5,16

120 141 131 91

4,48 5,16 5,13 4,62

110 122 117 75

5,01 5,64 5,17 5,20

113 121 117 91

4,67 5,30 5.06 5,04

104 112 99 85

4,61 5,33 5,08 5,05

107 120 105 86

Örebro Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland Östergötland Gotlund

4,80 4,90 4,67 4,83 4,73 5,38 3,50

130 135 128 114 134 148 84

4,76 5,05 5,00 4,79 5,08 5,05 2,79

121 125 139 90 129 128 52

4,96 5,04 5,46 4,79 5,15 5,28 2,91

131 116 127 99 122 129 69

5,11 5,06 4,96 4,78 5,06 5,32 3,38

122 126 106 104 106 107 75

4,93 5,02 4,96 4,79 5,03 5,28 3,37

124 127 121 103 117 121 75

Jönköping Kronoberg Kalmar

5,53 5,67 5,44

120 117 119

5,25 5,46 5,29

98 96 127

5,73 5,69 5,38

89 110 102

5,66 5,58 5,58

97 88 92

5,63 5,58 5,50

99 93 99

Halland Blekinge Kristianstad Malmöhus

6,28 6,27 6,54 7,91

97 106 110 134

6,37 6,44 6,23 7,50

86 94 134 129

6,50 6,20 7,24 8,47

103 94 124 150

5,80 5,96 5,97 7,33

74 73 77 78

5,96 6,02 6,24 7,83

80 79 89 112

Bilaga F (till kapitel 6)

Beräkning av erforderliga försörjningsräjonger för massafabrikerna i Södra Sverige

För att utröna hur stor del av ett cirkulärt område kring en fabrik, som utgöres av produktiv skogsmark, har vissa industrier utvalts, nämligen: Delary, Lessebo, Hylte-Oskarström, Vaggeryd, Brusafors-Hällefors, Ed, Ljusfors, Aspa och Örebro. Kring var och en av dessa industrier har en 5 mils cirkel utlagts på en kommunkarta i skalan 1: 500 000. Uppgift om skogsmarksarealen inom denna cirkel har insamlats på två vägar: a) från jordbruksräkningen 1951. Kommuner, som endast delvis ligger inom cirkel, har arealräknats med planimeter, varvid den procentuella del av kommunen, som ligger inom cirkeln, erhållits. Detta procenttal har tillämpats på arealuppgiften enligt jordbruksräkningen. b) från riksskogstaxeringen (RT). RT har uppgifter om skogsmarksarealer på vissa områden (delar av l ä n ) . Beräkningen av skogsmarksarealen på basis av dessa uppgifter har utförts på motsvarande sätt som under punkt a ) . Vissa korrektioner har utförts med hänsyn till insjövattnens areal. Medeltalet för skogsmarksarealen inom cirkeln i procent av hela cirkelns areal har uträknats. (Större skillnader mellan de två beräkningarna föreligger ej). Den på så sätt framräknade procenten produktiv skogsmark av en försörjnings-

räjong för de olika industrierna har blivit: % prod, skogsmark Delary Lessebo Vasgervd Brusafors-Hällefors Ed Ljusfors Aspa Örebro Hylte-Oskarström

50,0 65,6 57,0 64,3 52,4 46,3 50,9 45,3 49,3

Med ledning av dessa procenttal har motsvarande procenttal för andra industrier bedömts. Uppgift om massavedsavverkningarna för åren 1946—49 har erhållits ur SOU 1952: 15 och redovisas i tabell 1. På basis av kommerskollegii preliminära statistik för senare år har avverkningarna för att gälla år 1954 höjts med för granmassaved 15 procent och tallmassaved 20 procent för samtliga de berörda länen i södra Sverige. Avverkningarna inom resp. fabrikers försörjningsräjonger har framvägts med ledning av räjongens fördelning på olika län. Beräkningen av tillgängliga framtida nettoårsavverkningar har utförts med tillhjälp av tab. 9, sid. 60—62 i SOU 1952:15. Bruttoårsavverkningen enligt denna tabell har korrigerats för tekniska skador, kvalitetsfel, brännved och husbehovsved, sjunkning i flottleder och

187 Tabell 1. Massavedsavverkningarna

Avverkat gagnvirke av massavedsdim. 1 000 m3f. ub

Areal ha

Län

åren 1946—49 Avverkat gagnvirke av massavedsdim/ha m3f. ub/ha

tall

gran

tall

gran

380 300 270 300 322 800 537 400 655 500 585 300 681 800 176 600 256 400 64 700 208 100 163 100 649 200 341 200 524 800 375 500

19,8 66,6 29,9 87,5 47,1 79,7 99,5 18,1 7,1 4,6 14,9 15,6 74,1 39,1 68,9 27,5

30,9 96,1 95,0 130,3 260,8 155,6 158,3 27,0 15,0 4,9 25,8 32,2 277,6 53,3 277,3 88,2

0,05 0,25 0,09 0,16 0,07 0,14 0,15 0,10 0,03 0,07 0,07 0,10 0,11 0,11 0,13 0,07

0,08 0,36 0,29 0,24 0,40 0,27 0,23 0,15 0,06 0,08 0,12 0,20 0,43 0,16 0,53 0,23

6 193 000

699,9

1 728,3

0,11

0,28

136 500 1 277 700 2 026 500 2 079 600 11 204 900

0,1 463,9 419,6 605,0 1 453,4

1 408,7 1 070,5 1 098,7 3 365,0

0,00 0,36 0,21 0,29 0,13

0,00 1,10 0,53 0,53 0,30

Summa

16 725 200

2 942,0

6 942,9

0,18

0,42

Summa summarum

22 918 200

3 641,9

8 671,2

0,16

0,38

Östergötland

Blekinge Kristianstad Halland Alvsborg Örebro Summa Gotland

Övre o. mellersta Norrland

12 313,1

diverse avsaluvirke. Den på så sätt erhållna kvantiteten gäller massaved 3—8 tum (se fig. 9 a ) . Som ett andra alternativ har allt timmerdugligt granvirke mellan 6 och 8 tum enligt SOU 1952: 15 tab. 3 sid. 44—45 fråndragits, varvid kvantiteten granmassaved 3—6 tum (se fig. 9 b) erhållits. De på så sätt framräknade avverkningarna har höjts med de procenttal, som angivits i kapitel 2 sid. 16. De på detta sätt beräknade massavedsavverkningarna framgår av tabell 2. På basis av fabrikernas beräknade praktiska produktion år 1954 och s. k. åtgångstal (från SOU 1952: 15) h a r råvarubehovet för resp. fabriker beräknats.

Tabell 2. Tillgängliga framtida årsavverkningar av massaved Årsavverkning m3f u.b. per ha Område

tallm.ved

granm.ved

3—6" 3—8" 3—6" Östra Mellansverige Västsverige Smålandslänen Skåne, Halland, Blekinge

0,34 0,30 0,33

0,75 1,04 0,73

0,45 0,71 0,49

0,26

0,56

0,41

Detta råvarubehov h a r emellertid reducerats enligt följande:

188 Norrköpings- och Hallstafabrikernas behov har minskats med den kvantitet, som normalt anskaffas från Norrland och Dalälven (enligt särskilt inhämtad uppgift från företaget); Göta älvindustriernas anskaffning från Värmland har fråndragits (enligt särskilt inhämtade uppgifter från företagen). Hänsyn har jämväl tagits till att Vaggeryd och Frövifors förbrukar såväl tallsom granmassaved (särskild uppgift från Sydsvenska Virkesföreningen). Vid beräkning av sulfatfabrikernas råvarubehov har 25 procent av totala förbrukningen ansetts utgöras av sågverksflis. Däremot h a r hänsyn ej tagits till de virkeskvantiteter, som från södra Sverige exporteras till fabriker i norra Sverige,

företrädesvis i Gästrikland, Dalarna och Värmland. På basis av ovan härledda uppgifter har radien beräknats på den cirkel, som erfordras för resp. fabrikers (eller fabriksgruppers) försörjningsområde. Korrektion har härvid med särskilda matematiska formler utförts för segment eller sektorer av en sådan cirkel, som faller i hav eller i de stora insjöarna. Propsexporten för åren 1946—49 har erhållits ur tab. XVII, SOU 1952: 15 och motsvarande beräkning av erforderliga räjonger har utförts. Härvid har den approximationen gjorts, att all exportprops ansetts vara tallved. Endast under vissa år med onormalt låga sulfitvedspriser torde några kvantiteter granved av betydelse exporteras som props.

Bilaga G (till kapitel 7)

Tabeller över Sveriges, Finlands och Norges export av skogsprodukter åren 1 9 2 7 - 1 9 5 5

Anmärkningar I tabellerna 1—3 redovisas resp. Sveriges, Finlands och Norges export av barrträvaror samt i tabellerna 4—6 samma länders export av pappersmassa, papp och papper. I varje tabell har exporten fördelats på länderområden, varvid följande indelning använts: 1. OEEC-länder exkl. sterlingländer: Sverige, Norge, Danmark, Västtyskland (Tyska riket 1927—1947), Nederländerna med kolonier, Belgien, Belgiska Kongo, Frankrike med kolonier, Saar, Portugal med kolonier, Italien, Trieste, Vatikanstaten, Schweiz, Österrike, Turkiet, Grekland, Indonesien. 2. Sterlingländer inom OEEC: Island, Storbritannien, Irländska republiken, brittiska kronkolonier. 3. Sterlingländer utom OEEC: Libyen, Sydafrikanska Unionen, Sydrhodesia, Jordanien, Irak, Pakistan, Indien, Ceylon, Burma, Australiska Statsförbundet, Nya Zeeland. 4. Dollarländer: Filippinerna, Canada, USA, USA:s besittningar, Mexico, Cuba, Guatemala, Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Bica, Panama, Haiti, Dominikanska republiken, Venezuela, Bolivia, Ecuador, Colombia. 5. Sydamerika: Brasilien, Paraguay, Uruguay, Argentina, Chile, Peru. 6. Östeuropa: Sovjet, Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Bumänien, Bulgarien, Albanien, Kina. 7. Övriga länder: Finland, Spanien med kolonier, Jugoslavien, Egypten, Israel, Japan m. fl.

I de fall då ingen eller endast obetydlig utförsel förekommit till ett länderområde har tabellen häröver uteslutits. H ä r nedan har angivits den ungefärliga omfattningen av den export som härigenom ej redovisas i tabellerna. I vissa fall har även hänvisats till texttabellerna, i vilka den genomsnittliga exporten under ett antal perioder redovisas med fördelning på samtliga länderområden. Tab. 1 Dollarländer: Praktiskt taget ingen export. Sydamerika: Obetydlig export av sågade och hyvlade trävaror, i övrigt ingen export. Östeuropa: Under 1954 och 1955 exporterades 30 000 resp. 44 000 m 3 props samt 51 000 resp. 196 000 m 3 massaved. I övrigt har endast förekommit obetydlig export av sågade trävaror. Tab. 2 Sydamerika: Endast obetydlig export av sågade trävaror. Östeuropa: Främst massaved, syllar och sågade trävaror. Genomsnittsexporten härav under åren 1949/53 uppgick till resp. 309 000 och 51 000 m 3 samt 68 000 stds.

190 Tab. 3 Slerlingländer utom OEEC: Mindre export av sågade och hyvlade trävaror. Betr. storleksordningen se tabellerna 15 och 16 i texten. Övriga länder: Helt obetydlig export. Tab. 6 Slerlingländer utom OEEC: Exporten har huvudsakligen omfattat papp och papper. Betr. storleksordningen se tabell 26 (tidningspapper) och tabell 29. Dollarländer: Huvudsakligen cellulosa och tidningspapper. Se tabellerna 23—26. Sydamerika: Främst tidningspapper. Se tabell 26. Östeuropa: Under förkrigstiden har förekommit viss export av papp och papper. Se tabell 29. I övrigt obetydlig export. Övriga länder: Viss export av massa och papper har förekommit. Se tabellerna 23—26 och 29. Symboler: intet finns att redovisa —; för litet att upptagas 0; uppgift ej tillgänglig . .

191 Tabell 1. Sveriges

export

av barrträvaror

åren

1927—1955

Sum-

Props 1000

År

m3

ma Bjälbjälkar, Syllar kar, spär1000 spärrar rar, m3 1000 syllar m3 1000 m3

ivrigt Summa Massarundrundved virke virke 1000 1000 1000 3 m m3 m3

Sågade

Summa

Hyvlade

1000 m3

stds

m3

1000 stds

|

6 I

230 266 279 254 173 86 92 83 68 101 128 93 154 60 103 100 88 50 53 72 39 66 71 179 273 152 125 141 145

52 61 70 64 27 18 11 7 10 9 12 14 15 9 25 37 49 35 19 52 40 40 46 42 29 42 46 24 28

282 327 349 318 200 104 103 90 78 110 140 107 169 69 128 137 137 85 72 124 79 106 117 221 302 194 171 165 173

821 3 836 4 121 882 4 752 1017 3 931 841 2 798 599 2 862 613 3 382 724 3 491 747 2 849 610 686 3 203 3 332 713 2 556 547 644 3 007 1 986 425 460 2 150 337 1 576 185 866 680 145 527 2 462 350 1 636 363 1 697 2 258 483 589 2 751 690 3 225 778 3 637 619 2 891 890 4 155 3 981 852 989 4 621

1 296 1 088 1160 1037

917 786 620 149 205 120 76 36 285 238 264 296 297 342 343 210 183 258 226

277 233 248 222 183 185 224 212 191 218 196 168 133 32 44 26 16 8 61 51 57 63 63 73 73 45 39 55 49

1. OEEC 1-länder exkl. s terlinglän ler 216 182 7 117 58 239 241 180 477 56 195 191 397 40 166 231 225 131 46 48 165 129 63 39 27 81 40 71 24 7 87 162 22 111 29 241 71 170 3 68 58 116 195 77 2 95 160 0 89 71 119 100 223 4 119 86 379 72 202 105 150 93 244 69 82 60 773 96 574 103 102 494 102 600 4 100 151 25 126 87 352 83 269 . 50 148 276 128 52 33 167 45 89

4 3 3 3 2 1 1 1 2 1 4 7 5 5 25 37 49 35 19

220 242 198 234 167 82 88 72 60 96 123 93 155 65 127 137 136 85 71

1 840 2 303 2 556 2 184 1 572 1 353 1497 1 575 1 197 1420 1 613 1 178 1 953 1 844 2 145 1 540 845 640 987

394 493 547 467 336 290 320 337 256 304 345 252 418 395 459 330 181 137 211

195 212 227 238 187 106 139 140 102 80 63 78 109 85 205 120 76 35 68

42 45 48 51 40 23 30 30 22 17 13 17 23 18 44 26 16 8 14

4 I

552 329

15 325 302 76 30 8 32 71 79 71 119 234 110 574 494 126 269 128 89 157 106 117 129 255 170 183 206 581

153 199 221 164 94 79 142 197 147 129 120 148 138 106 102 25 83 148 34 101 89 73 113 111 71 125 161 192

5 I

|

Sågade och hyvlade trävaror och lådämnen

8 I

1000 m3

5 132 5 209 5 912 4 968 3 652 3 724 4 429 4 482 3 742 4 221 4 249 3 342 3 627 2 135 2 355 1 696 942 716 2 747 1 874

1098 1 115 1265 1063

2 035 2 515 2 783 2 422 1 759 1 459 1 636 1 715 1 299 1 500 1 676 1 256 2 062 1 929 2 350 1 660

stds

1"otalt 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

589 1

629 648 489 273 326 395 293 166 81 257 270 177 107 4

— . 45 230 195 195 659 242 317 1 000

757 1 153 1 171

729 397 413 569 561 392 281 496 652 425 787 600 151 352 276 168 488 390 385 901 608 558 1 308

919 1 102 1 676

854 862 1047

991 893 1018

782 798 948 959 801 904 909 715 777 457 504 363 201 153 588 401 420 546 652 763 851 664 929 907

1 961 2 554 3 048 3 567 3 980 3 101 4 338 4 239 4 847 1038

921 675 1 055

436 538 595 518 376 313 350 367 278 321 358 269 441 413 503 356 197 145 225

192 1

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

97 51 42 157 25 14 374 185 171 381

104 106 117 129 255 170 183 205 529 853

68 46 37 50 70 48 73 96 150 150

269 203 196 336 350 232 630 486 850 1384

71 39 48 57 162 148 129 117 135 138

52 40 38 30 19 18 35 36 21 22

123 79 86 87 181 166 164 153 156 160

680 761 1 034 1 382 2 308 1 707 1 771 1 859 2 124 2 254

146 163 221 296 494 365 379 398 454 482

59 24 39 47 65 41 47 50 54 49

13 5 8 10 14 9 10 11 12 11

739 785 1 073 1 429 2 373 1 748 1 818 1 909 2 178 2 303

2. Sterlingländer inom OEEC 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

529 573 608 439 230 299 370 288 160 81 253 198 108 11

— 133 144 153 502 215 303 626 367 128 11

— 39 89

— 0

— — — — — — 4 9

— — — — — — — 0 1 1 2

36 19 30 32 31 39 19 27 28 37 20 20 20 3

565 631 727 471 261 338 389 315 188 118 273 222 137 14

13 16 19 14 6 5 4 6 6 6 7 3 3 0

48 58 67 61 25 17 10 6 8 8 8 7 10 4

61 74 86 75 31 22 14 12 14 14 15 10 13 4

1 393 1 197 1477 1 166 872 1 051 1 432 1 410 1 203 1 583 1 525 1 224 892 88

298 256 316 250 187 225 307 302 258 339 326 262 191 19

816 733 718 734 636 719 862 805 763 884 803 683 483 45

175 157 154 157 136 154 185 172 163 189 172 146 104 10

2 209 1 930 2 195 1 900 1 508 1 770 2 294 2 215 1 966 2 467 2 328 1 907 1 375 133

473 413 470 407 323 379 492 474 421 528 498 408 295 29

1 30 41 35 59 35 17 40 51 35 33

1 163 185 188 561 250 320 666 419 164 46

1 1 0 0 0 1 113 18 4 1 2

— —

1 1 0 1 16 23 121 25 12 4 8

1 429 846 844 953 1 104 512 1 574 943 2 124 1 719 2 181

306 181 181 204 236 110 337 202 455 368 467

1 159 128 192 137 141 74 72 55 81 119 87

0 34 27 41 29 30 16 15 12 17 25 19

1 1 588 974 1 036 1 090 1 245 586 1 646 998 2 205 1 838 2 268

0 340 208 222 233 266 126 352 214 472 393 486

121 102 144 97 73 83 113 89 67 94 121 77 77 44

26 22 31 21 16 18 24 19 14 20 26 17 17 9

257 125 195 50 29 30 43 41 25 48 47 23 26 19

55 27 42 11 6 6 9 9 5 11 10 5 6 4

378 227 339 147 102 113 156 130 92 142 168 100 103 63

0 1 16 22 8 7 8 3 6

3. Sterlingländer utom OEEC 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943

1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 7. övriga

länder

8 45 47 28 3 1 3 3 2

1927 1 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

— — 4 4 3 3 2 4

— — — — — — —

.—— — 2

— — 0

— —

13—605023

— 0 28 19

— — —

— — — — — — — — —

.—.

23 25 0

10 45 47 33 7 4 18 5 9 3 0 51 44 0

1 11 65 9 2 0 1 6 4 0 2 4 1

— —

— —

1 0

— 1

— — 12 0 3 3

—

1 1 2 4 3 10 13 3 4

1 1 2 6 3 10 13 3 4

—

0 18 14 16 12 5 4 5 5

— — — — — — — — — 0

— — — — — —

1 11 65 9 2 0 1 6 4 0 2 4 1 —

•

1 0

— — 0

— 1 3

— 1

— 0

0 18 14 17 15 5 5 5 5

ii

21 57 35 163 121 239 160 103 58 40 64

4 12 8 35 26 51 34 22 13 9 14

10 38 41 103 107 194 229 108 52 84 90

470 509 569 474 275 370 330 414 376 101 68 72 80 10 5 3 9 10 12 35 35 101 136 159 141 69 113 89 107

100 109 122 101 59 79 71 89 81 22 15 15 17 2 1 0 2 2 3 7 7 22 29 34 30 15 24 19 23

19 13 17 14 2 5 2 4 3 5 3 1 1

3 13 7 17 2 9 0 0 1

9 22 23 41 49 23 11 18 19

31 95 76 266 228 433 389 211 110 124 154

489 522 586 488 277 375 332 418 379 106 71 73 81 10 5 3 9 10 15 48 42 118 138 168 141 69 113 90 107

194 Tabell

2. Finlands

export

övrigt Summa Props Massa- rund- rundved 1000 virke virke 1000 1000 1000 m3 3 m m3

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

Totalt 1 869 1650 1 641 1522 1 412 1234 1482 788 1238 243 1 352 201 1436 792 1 808 1333 1 818 1217 2 027 1071 2 085 1552 1 625 892 1247 — 1 615 141 1 280 427 1 135 846 880 1882 1 122 3 478 1 653 2 631 588 1431 966 2146

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

1. OEEC 586 1489 764 1411 597 1156 785 716 648 208 503 136 544 710 746 1253 554 1165 524 1059 433 1481 346 826 525 486 94 414 346 527 527 187 1552 384 3 034 811 2185 184 1008 543 1693

1927 1928 1929 1930 1931

2. Sterlingländei inom OEEC 1283 137 11 1 431 877 111 10 998 814 78 26 918 691 57 4 752 578 11 589 •

—

460 360 209 167 72 60 76 186 215 199 187 209 46 151 279 239 473 613 761 331 448

3 979 3 523 2 855 2 437 1553 1 613 2 304 3 327 3 250 3 297 3 824 2 726 1 293 1 907 1 986 2 220 3 235 5 213 5 045 2 350 3 560

av barrträvaror

Bjälkar, spärrar 1000 m3

Summa bjälSyllar kar, 1000 spärrar, syllar 1000

331 279 251 220 69 42 79 137 118 94 159 136 48 82 85 117 183 173 24 54

9 18 17 1 2 1 1 7 8 5 10 7 1 8 3 55 39 105 65 23 82 1 3

exkl. sterlinglånder 449 2 524 92 291 2 466 82 183 1 936 41 163 1 664 48 60 916 36 38 677 16 53 1 307 19 153 1 999 38 174 1893 38 137 1 720 44 124 2 038 50 152 1 324 45 24 549 47 96 676 61 181 941 0 156 1 210 25 366 2 105 38 554 3 972 10 671 3 667 5 207 1 399 3 314 2 550 1

4 1 0 1

—

åren

9 18 17 1 2 1 1 7 8 5 10 7 0 5 2 5

— — 1 6 2

.—. — .— — —

1927—1938

och

1946—1954

Sågade och hyvlade trävaror och lådämnen

Sågade

Hyvlade

Summa

1000 m3

1000 stds

1000 m3

1000 stds

1000 m3

340 297 268 221 71 43 80 144 126 99 169 143 49 90 88 172 222 278 89 77 85

5 853 5 224 5 486 4 079 3 468 3 283 4 398 4 802 4 575 4 851 4 586 3 783 1 280 1 889 2 149 2 800 3 047 3 858 2 712 3 111 3 334

1253 1118 1 174 873 742 703 941 1028 979 1038 981 810 274 405 460 599 652 825 580 666 714

118 105 122 125 175 137 170 252 266 257 178 199 15 16 22 23 38 59 55 43 70

25 22 26 27 37 29 36 54 57 55 38 43 3 3 5 5 8 13 12 9 15

5 971 5 329 5 608 4 204 3 643 3 420 4 568 5 054 4 841 5 108 4 764 3 982 1 295 1 905 2 171 2 823 3 085 3 917 2 767 3 154 3 404

101 100 58 49 38 17 20 45 46 49 60 52 47 66 2 30 38 10 6 9 3

2 899 2 871 2 859 2 100 1 698 1 388 1 673 1 757 1 598 1 668 1 753 1 571 568 616 873 1 230 1 834 1 366 1 291 1 095 1 341

621 615 612 449 363 298 358 376 342 357 375 337 121 132 187 263 393 292 276 234 287

1 3 17 7 18 14 9 19 16 20 19 27 3 4 0 4 6 5 5 3 5

0 1 4 2 4 3 2 4 4 4 4 6 1 1 0 1 1 1 1 1 1

2 900 2 874 2 876 2 107 1 716 1 402 1 682 1 776 1 614 1 688 1 772 1 598 571 620 873 1 234 1 840 1 371 1 296 1 098 1 346

4 1 0 1

2 604 1 903 2 231 1 718 1 614

557 407 478 368 346

94 73 76 102 141

20 15 16 22 30

2 698 1 976 2 307 1 820 1 755

—

195 2

1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

832 886 1 057 1 258 1 503 1 649 1 279 722 1 128 861 608 692 737 841 390 298

31 52 54 33 2 53 44

21 21 32 40 62 61 57 13 54 90 64 86 31 57 87 96

884 959 1 143 1 331 1 567 1 763 1 380 735 1 182 951 710 897 878 1 019 503 498

). 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

. 38 119 110 121 26 104

1 687 2 523 2 780 2 786 3 048 2 683 2 107 543 929 821 1 180 767 1 811 774 1 538 1 440

361 540 595 596 652 574 451 116 199 176 253 164 387 166 330 308

111 138 192 235 215 133 150 10 6 4 6 5 2 2 3 6

24 29 41 50 46 28 32 2

0 0 2

1 798 2 661 2 972 3 021 3 263 2 816 2 257 553 935 825 1 186 772 1 813 776 1 541 1 446

385 569 636 646 698 602 483 118 200 177 254 165 388 166 330 310

154 168 151 106 67 62 84 147 100 96 109 85 33 43 47 35 130 121 34 20 8

33 36 32 23 14 13 18 32 22 21 23 18 8 9 9 7 28 26 7 4 2

21 26 28 14 15 11 22 40 14 21 26 21 2 5 16 13 25 38 7 4 29

5 5 6 3 3 2 5 9 3 5 6 5 0 1 4 3 5 8 2 1 6

175 194 179 120 82 73 106 187 114 117 135 106 35 48 63 48 155 159 41 24 37

38 41 38 26 17 15 23 41 25 26 29 23 8 10 13 10 33 34 9 5 8

194 282 244 152 88 145 114 112 89 38 38 19 5 41 30 63 124 133 56 123 208

42 60 52 33 19 31 24 24 19 8 8 4 1 9 7 14 26 28 12 27 45

2 3 1 2 1 1 1 1 1 1 0 1

0 1 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

196 285 245 154 89 146 115 113 90 39 38 20 5 42 31 63 126 136 56 123 208

42 61 52 33 19 31 24 24 19 8 8 4 1 9 7 14 27 29 12 27 45

1 11 2 5

—

— —.

3 7 4 1 3 1 1 1 4 12 3 5 2

—

—

3 7 4 1 3 1 1

—

— — — — — — 1 3 1 1

1 0

—

2 0

—

1 1

— —

1 1

.—

—.

1 1 2 0 1 0 2 0

24 0 1 21 48 52 36 31 25 10 2 0

.—.

—

1 1 2 1 3 2

2 1 2 2 4 2 3 12

235 195 209 171 33 23 53 94 79 47 108 90 1 20 74 90 140 163 19 50 l 78

— — — — — — — — — — — — .— — —

235 195 209 171 33 23 53 94 79 47 108 90 1 20 74 90 140 166 21 62 78

Slerlinglånder utom OEEC

_

.

.

7. Övriga länder 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

24 1 6 12 17 6 5 6

0 0

. .

15 35 34 28 26 19 10

.—

.

—

.

—

1 1

.

.—.

3 2

—

—

.—. 10

0 0 3 2 12

—

—

•

—

1 1 0 2 3 0

0 0 0 1 1 0

—

—

196 Tabell

3. Norges

Props Massa ved 1000 1000 m3 m3

export

Övrigt Summa rund- rundvirke virke1 1000 1000 m3 m3

av barrträvaror

Bjälkar, spärrar 1000 m3

åren 1927—1938

Summa bjälSyllar kar, 1000 spärm3 rar, syllar 1000 m3

och

1946—1954

Sågade och hyvlade trävaror och låcämnen

Sågade

Hyvlade

1000 stds

1000 m3

1000 stds

171 215 241 230 144 131 88 83 101 98 99 75 27 32 27 37 55 63 28 86 71

37 46 52 49 31 28 19 18 22 21 21 16 6 7 6 8 12 13 6 18 15

290 303 326 250 166 142 119 111 81 101 87 61 3 3 19 33 67 70 17 82 40

62 65 70 54 35 30 25 24 17 22 19 13 0 0 4 7 14 15 4 18 9

461 518 567 480 310 273 207 194 182 199 186 136 30 35 46 70 122 133 45 168 111

34 39 37 35 21 6 7 2 3 6 3 2 20 17 8 10 25 18 13 23 14

7 8 8 7 5 1 2 1 1 2 1 1 4 4 2 2 5 4 3 5 3

2 3 3 3 2 2 2 1 1 1 1 1 3 2 2 11 17 4 0 2 0

1 1 1 1 0 1 0 0 0 0 0 0 1 0 0 3 4 1 0 0 0

36 42 40 38 23 8 9 3 4 7 4 3 23 19 10 21 42 22 13 25 14

1000 Totalt 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

87 109 97 88 54 30 29 27 30 28 50 26 76 96 75 101 50 65 145 114 68

8 1

— 0 18 4 13 6 14 4 14 24 1 2

— — 2 9 8 2 7

59 121 112 46 59 23 24 25 34 28 38 61 12 25 25 33 31 22 34 49 44

1. OEEC-länder exkl. 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1

2 2 3 3 3 0

— 0 2 3 3 3 23 10 12 25 9 0 •

—

28 21

8 1

— 0 18 4 13 6 14 4 14 24 1 2

— — 2 9 8 1 7

42 51 71 1 23 5 13 7 16 5 15 34 3 10 5 10 9 5 7 17 21

Flottat virke ingår ej.

154 231 209 134 131 57 66 58 78 60 102 111 89 123 100 134 83 96 187 165 119

—. 2 3 2 1 0 0 0 0 0 1 1 2 1 1 0 1 1 1 1 1

0 0 1 4

0 2 4 6 1 0 0 0 0 0

— — — — — — — — — 0

— — — — — — 2

0 0 0 0

0 0 0 0

— — — .—. — — — — —

— — — — — —

sterlingländer 52 54 74 4 44 9 26 13 32 12 32 61 27 22 17 35 20 14 15 46 49

— — — — — — — — — —

— — — — — —

—

1 1 2 1 1 0 1 1 1 0 1

197 1 1

1 3

1 4

2. Slerlingländer 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

85 107 94 85 51 30 29 27 28 25 47 23 53 86 63 76 41 65 145 86 46 |

0 1

|

6 I 7 I 8 1

9 1 10 | 11 1 12 | 13 |

inom OEEC 17 70 41 45 36 18 11 18 18 23 23 25 9 15 20 22 22 17 27 32 22

102 177 135 130 87 48 40 45 46 48 70 48 62 101 83 98 63 82 172 119 68

2 3 2 1 0 0 0 0 0 0 0

— — — — — — — 1 1

0 0 1 4

— — — — — — — — —

— — — — — —

0 2 4 6 1 0 0 0 0 0 0 0

—

— — — — —

1 2

127 158 186 166 108 107 66 65 75 68 73 58 2 2 3 12 15 28 12 62 50

27 34 40 36 23 23 14 14 16 14 16 12 0 0 1 2 3 6 3 13 11

219 209 242 213 149 121 95 87 60 78 64 50 0 0 0 8 16 28 10 71 29

47 45 52 45 32 26 20 19 13 17 13 11 0 0 0 2 4 6 2 16 6

346 367 428 379 257 228 161 152 135 146 137 108 2 2 3 20 31 56 22 133 79

74 79 92 81 55 49 34 33 29 31 29 23 0 0 1 4 7 12 5 29 17

198 Tabell

4. Sveriges

export

av pappersmassa,

lon

(för

massa

papp

och papper

torrtänkt

vikt)

åren

1927- -1955

Sulfitcellulosa Sulfatcellulosa SumAnnat Slipma Wall- Tid- papp HäraT masningskraftsa Pappersmassa Dissol- Sum- oblekt blekt Sum- kem. board papper och pappemassa ving papper ma ma oblektl blekt

År

14 18 19 24 22 43 25 18 13 6 8 15 69 76 95 98 138 183 105 127 213 260

172 162 198 175 183 186 183 190 207 180 198 162 176 52 11 70 69 75 78 121 150 177 201 203 199 208 207 185 197

254 251 291 269 303 287 334 352 384 408 443 291 382 169 162 155 119 124 153 332 402 410 412 524 544 353 508 587 629

87 83 104 97 115 103 124 135 150 178 189 115 156 87 104 95 88 70 53 142 170 190 182 248 253 187 264 300 328

22 39 58 44 45 49 41 56 54 39 31 30 32 15 10 33 18 5 37 46

44 49 58 63 65 69 82 78 76 72 96 63 80 73 142 106 95 69 45 95

18 20 27 30 28 33 34 36 35 38 51 32 40 50 95 78 82 64 21 50

Totalt

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

248 280 337 264 267 221 314 320 314 314 353 297 306 57 30 25 8 10 193 265 224 214 258 283 296 269 310 358 385

745 610 805 777 636 498 742 752 763 848 910 711 789 248 139 115 74 48 551 573 531 453 480 553 493 369 473 522 505

115 102 141 138 151 152 200 215 268 312 393 304 428 262 335 348 204 160 263 397 444 143 211 221 178 179 291 249 300

307 312 352 380 267 329 348 344

1. OEEC-länder

exkl.

sterlingländer

52 48 70 67 91 81 97 112 146 155 182 140 225 218 322 323 168 132 103 217 1

212 193 276 253 238 187 271 303 336 370 395 288 370 360 428 396 218 143 219 433

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

99 111 139 87 80 63 84 88 74 82 80 48 34 16 22 20 5 3 42 69

160 145 206 186 147 106 174 191 190 215 213 148 145 142 106 73 50 11 116 216

860 712 946 915 787 650 942 967 1031 1 160 1303 1015 1217

510 474 463 278 208 814 970 975 903 1003 1 126 1051

815 1093 1119 1 149

347 333 506 462 513 419 638 675 701 735 809 575 679 376 225 148 140 66 520 500 460 403 450 455 418 320 434 423 431

48 50 74 84 79 86 110 145 116 126 160 121 153 278 181 124 124 37 76 133

0 2 0

— 0 3 22 37 57 70 87 93 129 39 26 23 14 13 41 70 138 160 182 227 244 226 329 329 339

0 1 0 0 0 1 4 6 7 13 12 17 18 23 13 10 7 7 22

347 1207 335 1047 506 1452 462 1377 513 1300 422 1072 660 1602 712 1679 758 1789 805 1965 896 2 199 668 1683 808 2 025 415 925 251 725 171 634 154 432 79 287 561 1375 570 1540 598 1573 563 1466 632 1635 682 1808 662 1713 546 1361 763 1856 752 1871 770 1919

48 51 74 84 79 86 111 149 122 133 173 133 170 296 204 137 134 44 83 155

260 244 350 337 317 273 382 452 458 503 568 421 540 656 632 533 352 187 302 588

— — — — — — — 5 6 5 6 7 15 12 16 12 5 5 8 26 1

199 1 I2 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

53 59 72 73 78 79 70 93 110

_6 152 158 182 186 211 154 166 212 214

2. Sterlinglånder 1927 123 1928 140 1929 156 1930 130 1931 140 1932 117 1933 184 1934 182 1935 194 1936 196 1937 232 1938 223 1939 222 1940 32 1941 1942 1943 1944 1945 117 1946 174 1947 143 1948 146 1949 162 1950 180 1951 183 1952 162 1953 205 1954 220 1955 242

267 164 229 219 130 119 149 169 163 166 183 182 226 45 0 0 76 137 77 110 119 166 146 119 162 198 216

15 152 129 155 190 200 205 269 309 336

394 374 443 473 503 384 489 537 564

107 160 173 174 187 160 181 187 198

34 42 50 66 87 79 116 140 150

141 202 223 240 274 239 297 327 349

535 576 666 713 777 623 786 864 911

22 27 27 30 34 40 44 63 77

33 20 25 28 30 66 65 67 72

119 109 130 162 170 139 204 242 264

62 64 75 94 105 88 132 161 179

6 6 8 9 14 14 19 21 26 39 50 59 74 15

273 170 237 228 144 133 168 190 189 205 233 241 300 60

28 31 62 54 59 51 64 97 100 91 118 102 129 28

0 1

28 32 62 54 59 51 65 99 105 97 129 116 149 36

301 202 299 282 203 184 233 289 294 302 362 357 449 96

— — — — — — — 6 8 9 10 9 18 10

40 22 23 29 26 26 19 16 17 23 23 23 31 10

44 44 53 47 65 44 63 71 82 89 81 50 78 23 0

1 37 61 82 31 37 50 42 48 60 57 69

0 1 113 198 159 209 218 282 269 231 284 343 375

1 1 66 105 76 95 108 111 102 64 105 123 122

1 1 69 121 101 135 155 156 154 122 179 192 205

1 2 182 319 260 344 373 438 423 353 463 535 580

0 4 27 25 42 43 73 97 44 58 111 137

2 2 4 0 10 5 20 36 36 40 55 35 40 51

141 139 161 147 177 145 171 192 218 226 217 148 209 59 0 0 1 2 24 62 93 90 94 161 184 80 125 166 194

5 10 11 14 9 11 10 11 9 10 11 8 7 3

21 4 20 16 21 27 25 26 24 25 36 26 13 7

21 4 20 16 21 27 25 26 24 25 36 26 14 7

26 14 31 30 30 38 35 37 33 35 47 34 21 10

14 13 9 3 8 8 5 4 5 3 3 2 5 1

23 21 31 24 21 31 35 38 39 53 60 43 51 22

6 4 9 7 6 10 12 13 12 21 24 17 21

242 42 82 80 66 77 118 117 151

174 179 207 226 153 205 208 199

inom OEEC

58 52 56 Bl 54 62 88 90

— — — 0 1 2 5 6 11 14 20 8

— 3 16 25 40 47 45 52 58 74 69 83

0 0 10 24 39 43 40 68 72 35 55 73 87

3. Sterlinglånder utom OEEC 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

4 9 9 12 7

200 1

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

3 0 1 5 1 3 2 5 5 5

6 8 11 4 7 6 2 8 12 12

1 4 4 3 4 8 6 5 3 16 11 16

0 0 2 3 3 5 6 10

1 6

1 7 1 8 1 9 1 10 1 11 1 12 1 13 1 14

10 11 15 12 15 14 8 29 29 38

22 18 22 17 15 19 18 18 18 13

0 1 2 3 6 7 3 12 10 10

22 19 24 20 21 26 21 30 28 23

32 30 39 32 36 40 29 59 57 61

6 10 8 11 20 33 8 7 9 12

3 12 15 40 42 35 24 33 22 19

41 67 110 80 109 107 76 86 99 91

21 24 41 27 49 44 35 37 41 38

44 79 125 120 151 142 100 119 121 110

—

246 243 339 295 334 228 411 379 451 494 493 364 427 60 9

570 530 697 660 684 487 809 738 828 963 999 760 874 112 13

_

66 55 55 67 68 55 65 68 89 80 92 72 65 7 0

12 11 11 8 7 8 11 8 14 21 19 11 12 3 5 0

7 6 5 5 3 4 4 3 8 15 11 5 5 1 2

78 66 66 75 75 63 76 76 103 101 111 83 77 10 5

4. Dollarländer 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

5 2 11 17 8 8 15 13 23 24 26 20 37 2 0

282 252 313 320 320 222 348 310 318 391 420 335 360 40 4

42 35 45 45 30 37 50 49 59 78 86 61 87 12 0

324 287 358 365 350 259 398 359 377 469 506 396 447 52 4

246 243 339 295 334 225 391 349 406 438 430 299 337 47 8

3 20 30 45 56 63 65 90 13 1

—

— —

— — —

—

—

—

6 376 182 276 183 165 158 95 99 132 78 58

2 337 196 213 87 103 106 61 39 71 45 51

26 24 61 65 66 88 69 70 101 85 78

10 13 18 12 8 15 34 32 33 34 56 49 60 26 30 47 29

2 3 6 4 7 9 14 15 15 14 20 18 27 12 25 11 5

— 30 8 14 2 7 12 6 14 15 12 10

5. 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943

6 317 155 230 135 121 100 54 68 82 51 34

59 27 46 39 39 46 31 27 47 26 24

9 5 12 10 4 3 1 0

— — —

3 4 5 6 4 6 2

.

o

2 363 220 274 152 169 194 130 109 172 130 129

8 739 402 550 335 334 352 225 208 304 208 187 |

0 1 5 7 6 3 6 8 4 12 21 25

0 4 9 40 73 36 30 27 24 19 7 3

0 14 28 24 22 17 26 15 19 41 22 26

0 4 14 9 9 9 13 8 11 26 10 9

0 18 35 64 95 53 56 42 43 60 29 29

2 3 6 4 7 9 14 15 15 14 20 19 27 12 27 18 6

12 16 24 16 15 24 48 47 48 48 76 68 87 38 57 65 35

— —. — — — — —

10 21 38 23 13 35 34 29 32 29 34 29 39 18 1 34 49

8 9 10 8 5 6 8 9 10 13 15 12 14 7 13 45 18

3 3 3 2 2 2 2 3 4 4 5 4 5 2 5 14 3

18 30 48 31 18 41 42 38 42 42 49 41 53 25 14 79 67

Sydamerika 4 6 9 8 3 5 4 4 4 3 7 4 6 4 2 2

—

7 10 15 11 6 9 19 21 20 24 35 31 41 15 21 31 15

3 3 3 1 2 6 15 11 13 10 21 18 19 11 9 16 14

— — — — — — — 0 0 0 0 1 0 0 2 7 1

0 0 0 1 1 1 1

— 1 1

201 1

1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

2 2 2 8 1 7 12 24 2 8 13 14

15 34 49 52 26 42 58 59 19 33 35 21

15 46 53 48 22 38 37 30 19 39 33 30

6 1L2 119 115 1Ll ]17 1L7 7

30 80 102 100 54 92 114 104 49 89 85 58

13 24 39 39 22 37 44 38 33 46 42 39

3 3 6 14 6 12 20 27 13 21 20 15

16 27 45 53 28 49 64 65 46 67 62 54

46 107 147 153 82 141 178 169 95 156 147 112

3 2 4 10 8 10 4 8 2 1 3 1

59 30 45 50 32 47 59 60 29 43 43 45

51 60 72 72 34 47 17 42 15 13 17 20

5 12 22 23 12 14 3 12 5 1 1 1

110 90 117 122 66 94 76 102 44 56 60 65

1 3 4 5 5 3 7 7 8 8 15 10 6 2 7 18 7 1 4 18 18

0 0 0 1 4 1 2 2 2 2 3 2 2 1 11 12 7 3

— — — — —. — — —

0 0 0 1 4 1 2 2 2 2 3 2 2 1 11 15 7 3

— — — —

13 7 11 6 5 7 5 7 7 2 9 1 0 0

11 8 8 8 12 15 15 14 13 9 16 5 5 1 2 3 4 2 0 26 14 20 17 16 3 4 10 18 7

2 1 2 2 3 4 3 3 3 3 5 2 1 1 2 2 3 1

2 8 9 5 0 8 3 1 0 0

1 3 4 6 9 4 9 9 10 10 18 12 8 3 18 33 14 4 4 20 26 40 29 21 37 14 2 4 15

8 5 9 8 8 2 4 3 4 2

24 15 19 14 17 22 20 21 20 11 25 6 5 1 2 4 4 2 0 28 20 28 26 18 3 4 10 18 7

2 2 5 8 9 20 32 42 39 40 42 8 19 3 0

37 38 47 46 42 62 86 107 118 104 129 31 46 10 5

_ — — — — — —

7 5 5 4 8 6 6 6 6 8 12 5 6 2 0

22 18 16 14 34 19 26 23 17 18 26 14 15 5 0

(5. Östeuropa 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

1 5 2 0 8 0 0 1 0 1 1 1 0 2 5 2 0

— — 5 3 1

.— 0 0 3

.— 11

—

0 1 1 0 0 0 1 1 2 1 4 1 1 2 6 11 3 1

— 1 3 5 2 4 7 0 0 2 2

1 2 3 5 5 3 6 6 6 7 11 9 5 0 1 7 4 0 4 17 15

— 1 6 6 3 0 7 3 1 0

\12

5 0

]L7 ]L7

24 21

\11

1 0 1 3

I10 1 1 ]LO

11 1 4 15

—

35 36 42 38 33 42 54 65 79 64 87 23 27 7 5

2 2 5 8 9 20 32 41 38 39 42 7 18 3 0

0 0 0 0 0

— 0 3 0

— — 1 2 3 2

— 1 0 0 0 0

—

•

—

— — 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

— 1 2 3 2 3 1 2 1 0 0

— 1 0

— — 2 6 8 9 2

— — •

—

— —

—

7. Övriga länt ler 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941

15 15 19 21 25 25 26 32 18 7 6 1 7 1 1

25 29 32 29 26 34 44 52 64 43 46 8 12 1 2

10 7 10 9 7 8 10 13 15 21 41 15 15 6 3

— 0

— — — — 0 1 1 1 0 1 1 0 0

0 0 0 0 0 0 0 2

7 5 4 3 18 6 14 10 3 4 6 5 4 1

—

15 13 12 11 16 13 12 13 14 14 20 9 11 4 0

202 1

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

1 2 5 2 4 3 4 5 5 2 7 7 4 4

0 6 15 7 9 9 8 10 32 10 7 22 12 6

2 18 12 13 18 8 1 2 2 3 4 11 4 7

28 37 29 24 22 36 27 28

2 24 27 20 27 17 37 49 63 37 33 69 43 41

1 3 10 4 4 1 11 9 5 4 3 12 8 8

8 0 3 3 2 1 1 2 2 2 1 3 5 5 3

1 6 13 6 5 2 13 11 7 5 6 17 13 11

3 30 40 26 32 19 50 60 70 42 39 86 56 52

0 0

0 0 7 7 6 4 9 8 6 7 10 12 6 7

1 1 0 2 8 13 25 27 33 23 20 29 23 27

1 0 0 1 3 8 12 9 13 10 9 10 10 12

1 1 7 9 14 17 34 35 39 30 30 41 29 34

— 0 0 0 1 2 2 2 5 4 6 8

203 Tabell 5. Finlands export av pappersmassa, papp och papper åren 1927—1938 och 1000 ton (för massa torrtänkt vikt) 1946—1954. SumSulfatcellulosa Sulfitcellulosa SumTid- Annat Härav m a SlipWallma nings- papp kraft- papp mas- D appersmassa Dissol- Sum- oblekt blekt Sum- kem. board papper och Dapper och sa aapper ma massa ma papper oblekt| blekt v i n 8

År

3 1 4

270 359 368 358 424 565 593 597 689 758 823 669 203 290 373 449 515 594 477 464 580

94 114 116 118 204 195 205 205 235 323 356 352 181 278 330 311 365 389 245 313 368

94 364 114 473 116 484 118 476 204 628 195 760 205 798 205 802 235 924 323 1081 356 1179 352 1021 181 384 278 568 330 703 311 760 365 880 389 983 245 722 323 787 375 955

— — — — — — — — — — — —

155 172 174 188 191 201 226 260 280 342 382 358 208 246 289 348 379 382 392 402 392

108 119 125 121 140 150 161 169 178 207 256 206 202 239 209 168 216 319 241 350 460

40 53 45 36 53 48 58 67 68 88 98 101 13 55 77 78 130 111 64 116 154

90 156 122 97 138 161 169 187 234 269 332 273 52 121 174 212 293 268 177 241 307

— — — — — — — — — — — — 14 16 18 20 26 27 35

15 20 31 28 41 46 38 55 75 79 79 67 55 53 44 61 58 54 53 87 104

29 35 41 32 38 41 45 42 60 60 78 67 83 100 104 75 90 123 95 116 157

18 15 25

122 128 148

— — —

53 51 48

40 47 51

25 29 28 17 32 40 36 34 37 98 69 140 201

263 291 299 309 331 351 387 429 458 549 638 564 410 485 498 516 595 701 633 752 852

6 5 7 4 9 14 20 14 16 38 26 38 70

44 55 72 60 79 87 83 97 135 139 157 134 138 153 148 136 148 177 148 203 261

Totalt

102 138 161 157 157 180 208 249 290 278 290 225 66 64 97 160 177 210 143 204 193

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

270 359 368 358 424 565 593 597 689 758 823 669 132 196 248 289 357 410 316 309 397

— — — — — — — — — — — 48 75 88 111 115 132 93 68 66

23 19 37 49 43 52 68 87 117

— — — — — — 10 7

27 31 50 68 44 45 59

1. OEiEC-lånd er exkl. sterlini t/länder 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

35 42 44 45 26 32 33 28 50 38 61 34 8 14 24 38 44 55 33 44 48

50 103 77 61 85 113 111 120 166 181 234 172 18 31 61 88 114 98 72 88 102

— — — -—. — .— — — — — — 7 21 14 31 32 32 19 19 20

14 14 22 15 17 27 22 18 31

50 103 77 61 85 113 111 120 166 181 234 172 39 66 97 134 163 157 113 125 153

40 53 45 36 53 48 58 67 68 88 98 101 13 55 77 78 130 111 64 116 151

104 113 123

18 15 25

— — — — — — — — 3

2. Stei •Unglån ier inom OEEt 1927 1928 1929

24 44 67

104 113 123

— —

93 98 99

204 1

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

58 69 114 137 182 207 206 201 170 44 37 45 75 101 121 72 102 99

131 181 273 272 287 297 373 387 318 63 90 110 139 170 222 155 138 170

— — — — •

—

— — — 17 21 28 28 34 45 31 22 25

1 2 3 5 2 3 6 10 10

131 181 273 272 287 297 373 387 318 81 113 141 172 206 270 192 170 205

34 63 80 81 69 92 125 161 163 77 91 153 130 118 163 97 101 111

1 2 4 4 3 4 4 1 2 2 5 1 0 1 2 1 1 0 2 2

0 0

0 0

—

—

0 2 6 1 7 7 11

0 2 6 1 7 7 11

34 63 80 81 69 92 125 161 163 77 91 153 130 118 163 97 102 111

165 244 353 353 356 389 498 548 481 158 204 294 302 324 433 289 272 316

—

—

10 2 7 9

0 1 2 4 4 3 6 10 2 9 9 16 1 4 9 6 1 11 2 9 11

26 37 37 36 68 54 54 57 65 97 84 73 44 108 60 76 105

95 123 149 145 192 183 208 201 243 256 241 230 85 197 138 142 168

— — — — 1 0

— — — — — — — — 6 4 15 19 6 8 11

55 65 73 77 83 90 95 96 89 9 23 13 42 78 71 81 47 60

53 69 72 67 78 90 117 141 102 41 60 40 30 60 107 43 45 82

1 1 2 2 2 2 5 5 0 0 0 0 3 7 8 12 21 20 15 28 29

1 0 1 2 2 5 7 10 2 3 3 3 3 10 6 3 8 17 10 28 34

26 40 32 39 44 46 51 54 71 117 143 134 23 72 121 142 137

8 7 8 7 5 6 7 8 10 13 14 15 9 24 14 15 17

15 16 15 6 7 11 9 9 12 40 9 18 38

108 134 145 144 161 180 212 237 191 50 83 53 72 138 178 124 92 142

0 0 0 0 0 1 0 0 0 7 4 9 8

2 1 3 4 4 7 12 15 2 3 3 3 6 17 14 15 29 37 25 56 63

4 7 5 7 5 12 4 5 5

34 47 40 46 49 52 58 62 81 130 157 149 32 96 135 157 154

3. Sterlinglån ier utom OEEi n 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

—

—

1 2 4 4 3 4 4 1 2 2 5

0 0

— — 0 2

— 1 0 0

— — — 1 1 2

— — —

— — — — — 1

— 1 2

— — — — — — —

1 0 1 2 1 — — 1 0

•

— — — — — — — — — — — 0 — —

— 4 8 4

— 10 2 7 9

— — — — — — — — —

— 4 8 4

.—,

— — — — — — — — — —

2 5 6 8 2 1 1

4. Dollarlånde r 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950

8 9 11 15 22 26 26 17 22 28 19 18 14 13 11 16 16

69 86 112 109 124 129 154 144 178 159 157 157 32 61 54 36 36

— — — -— — — — — — — — — 9 28 24 30 27

0 0 0 0 0

69 86 112 109 124 129 154 144 178 159 157 157 41 89 78 66 63

26 37 37 36 68 54 54 57 65 97 84 73 44 108 60 76 105

— — — — —

— — — — — — — — — — —

Ö 1 5

205 1

1951 1952 1953 1954

15 17 31 20

49 65 36 32

32 12 8 4

13 U

75 59 63 67

—

—

81 77 44 36

75 59 64 69

156 136 108 105

7 4 8 9

147 156 143 117

16 10 64 59

6 6 49 45

163 166 207 176

4 17 14 15 13 24 24 13 9 10 6 2 2 7 15 36 44 52 35 23 86

2 2 4 4 4 3 2 0 0 1

2 2 4 4 4 3 2 0 0 1

—

— 0 0 5 5 5 10 20 10 7 19

6 19 18 19 17 27 26 13 9 11 6 2 2 12 20 41 54 72 45 30 105

— — — — — — — — — — — —

20 16 24 19 19 20 38 47 32 41 54 53 21 52 57 55 72 83 71 64 54

6 9 5 13 7 7 13 10 3 3 4 3 4 14 10 18 15 26 23 7 13

— 0 1 — 0 0 0 1 3 4 4 — —

26 25 29 32 26 27 51 57 35 44 58 56 25 66 67 73 87 109 94 71 67

4 3 2 6 8 4 3 4 6 3 1 2 47 15 23 15 2 9 5 6 4

4 3 2 6 8 4 3 4 6 3 1 2 47 15 23 15 2 9 5 14 5

44 37 37 36 14 8 7 9 10 7 5 4 86 30 56 49 28 32 51 77 68

— — — — —

8 2 8 23 15 11 24 45 56

40 34 35 30 6 4 4 5 4 4 4 2 39 15 33 34 26 23 46 63 63

39 43 35 41 15 9 11 7 3 5 5 10 95 34 40 32 4 1 10 18 17

19 15 7 8 14 10 11 7 2 2 3 4 49 18 22 16 8 7 45 65 84

0 0 0 0 10 0 0 3 1 2 15 19 27

58 58 42 49 29 19 22 14 5 7 8 14 144 52 62 48 12 8 55 83 101

— — — — — —

3 5 5 8 11 19 24

4 4 3 2 8 6 4

4 4 3 2 8 6 4

7 9 8 10 19 25 28

— — — — — — —

1 1 2 4 5 5 6

5 6 12 6 5 9 11

1 2

5. Sydamerik i 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

5 6 9 4 4 6 10 14 1 2 4 1

4 17 14 15 13 24 24 13 9 10 6 2

. 0 2 4 10 9 10 21

5 4 17 27 26 15 12 63

— — — — .—. — — — — 2 1 10 15 14 22 13 8 13

0 1 1 4 3 4 7 3 10

0 0 5 5 5 10 20 10 7 18

— — — — — — — — 1

3 3 4 8 4

— 1

6. Östeuropa 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

26 31 20 30 26 0 0 0 0 1 1 0

. . 17 28 11 5 12 14 3

40 34 35 30 6 4 4 5 4 4 4 2 19 9 16 6 8 11 7 10 5

— — — — — —. — — — 12 4 9 5 3 1 15 8 2

— — — — — — — 8 1

•

—

— — —

•

— — — 2 1 1 1

— —

7. Övriga läi ider 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

4 6 10 5 10 2 2

3 5 5 8 11 19 24

6 7 14 10 10 14 17

206 1

1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

6 10 3 4 1

24 34 29 33 13

0 0 2 0 3 2

3 3 2 3 2 24 23

2 0 t 0 3 2 2

0 0 3 2 6 7 9 11 10

24 34 29 33 13 0 0 8 5 12 10 14 37 35

2 3 2 5 2

2 3 2 5 2

4 3

4 3

1 8 13 8

1 8 13 8

26 37 31 38 15 0 0 12 8 12 11 22 50 43

0 1 1 5 2 1 1

9 9 5 5 5 2 5 6 4 9 6 6 15 11

14 11 9 13 12 13 13 13 11 18 23 15 25 31

0 1 0 0 1 2 3 2 0 ' 1 5 7 13

23 20 14 18 17 15 18 19 15 27 29 21 40 42

207 Tabell

6. Norges

export

av pappersmassa,

och 1946—1954.

papp

och papper

1000 ton (för massa

Sulfatcellulosa Sulfitcellulosa Slipmassa Pappersmassa Dissol- Sum- oblekt blekt Summa ma oblekt I blekt ving

torrtånkt

åren

1927—1938

vikt)

SumAnnat SumTid- papp Härav ma Wallma nings- och kraft- papp kem. board papper pap- papper och massa papper per 1 10

6 5 10 9 14 24 17 22 24

172 167 172 171 88 161 138 128 149 155 177 151 88 96 122 150 143 138 132 132 135

138 155 158 138 93 133 140 150 159 154 166 104 183 190 176 143 182 194 129 178 221

27 27 27 29 28 20 17 14 15 15 17 17 8 16 16

30 40 67 48 25 40 36 33 43 45 50 43 28 23 21 25 30 30 41 50 55

14 18 21 22 11 20 21 23 24 28 28 17 49 51 39 37 57 53 41 62 67

6 4 4 4 6 2 6 6 5 4 5 6 4 5 6

Totalt 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

250 264 302 307 260 306 296 305 236 272 301 254 94 139 210 262 312 332 318 308 386

94 108 117 76 39 85 65 58 59 69 52 29 2 0 0 0 6 9 7 12 11

116 132 132 138 82 157 161 179 200 232 276 214 78 94 129 183 214 207 192 167 156

1. OEEC-lånder 30 1927 1928 61 1929 60 1930 55 1931 64 1932 58 1933 50 1934 56 1935 39 1936 79 1937 73 1938 50 1946 60 1947 90 1948 108 1949 93 1950 101 1951 120 1952 84 1953 70 1954 97

5 7 9 4 3 6 7 4 3 8 12 5 1 0 0 0 2 4 1 4 4

2. Sterlingländer

exkl.

106 102

15 14 15 17 19

230 265 275 236 128 259 243 250 281 323 355 259 85 102 138 191 235 230 214 302 288

3 3 2 1 0 1 1 1 3 3 6 4 3 7 6 3 7 5 7 8 9

42 64 62 60 30 50 50 48 54 73 96 66 38 51 55 61 88 88 79 117 117

20 25 26 22 7 17 17 13 22 22 27 16 5

210 240 249 214 121 242 226 237 259 301 328 243 80 94 129 183 220 216 199 285 269

slerlinglånder

34 54 51 55 27 43 42 43 48 62 78 57 34 44 49 58 79 79 71 56 60

49 44

inom

OEEC

39 61 60 59 30 49 49 47 51 70 90 62 35 44 49 58 81 83 72 109 108

— — — — — — — — — — — — 6 4 5 4 6 6 8 12 12

82 60 22 1927 I 217 87 65 22 1928 197 1 Åren 1927—1938 och 1946—1948 är motsvarande siffror i tillgänglig internationell statistik genomgående något lägre.

208 1

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

227 238 192 242 235 240 191 184 227 203 29 41 99 166 204 200 222 231 279

69 43 22 40 25 26 31 27 24 14 0

24 25 20 30 32 38 42 50 68 66 29 30 45 65 80 87 83 67 67

— — — 3 4 5 7 5

44 51

93 68 42 70 57 64 73 77 92 80 29 30 45 65 83 91 88 118 123

1 10 5 6 2 2 1 1 2 2 3 1

— —

— —

— —

3 2 4 6 7 6 7

98 74 44 72 58 65 75 79 95 81 29 30 48 67 87 97 95 124 130

_ — — — — — — — — 0 1 4 4 7 12 7 8 10

1 12

35 41 20 33 27 36 28 19 27 21 4 4 11 35 27 24 21 19 22

74 71 49 61 65 68 74 79 82 56 38 58 56 46 61 71 33 48 66

1 14

19 20 20 22 19 15 4 7 6 7 8 7 2 7 8

109 112 69 94 92 104 102 98 109 77 42 62 67 81 88 95 54 67 88

209 Bilaga

H

(tabellbilagor 1—3 till kapitel 8)

Tabellbilaga

1. Antalet träsliperier med fördelning

och produktionen på områden och

av slipmassa (torrtänkt storleksgrupper.

vikt)

1953 Sammanlagd årsproduktion Område och storleksgrupp (1 000 ton)

ÅrsprodukMed paption per Summa Antal Avsalupersbruk anläggning fabriker kombinera- fabriker 1 000 ton de fabriker 1 000 ton 1 000 ton andel i 1 000 ton %

Norrland och Dalarna

38,7

7,7 86,4 84,8 34,6

15,5 86,4 84,8 73,3

4 21 21 18

3,9 14,4 21,2 36,7

94,5

52,6

147,1

73,6

141,0

266,1

407,1

22,6

21 3

66,9 48,3

12,1

79,0 48,3

24 15

3,8 16,1

148,3

50,i

198,5

66,2

263,5

62,3

325,8

12,1

25 9 4 2

74,7 48,3 38,7

19,8 86,4 84,8 34,6

94,5 134,7 84,8 73,3

13 18 12 10

3,8 15,0 21,2 36,7

242,8

102,8

345,6

69,1

404,5

328,4

| 732,9

16,3

7,8

—10. 10—20. 20—30. 30—40. 40—50. 50—... Samtliga Övriga Sverige —10. 10—20. 20—30. 30—40. 40—50. 50—.. . Samtliga Hela riket —10. 10—20. 20—30. 30—40. 40—50. 50—. . . Samtliga

14—605023

|

210 Tabellbilaga 2. Antalet sulfitfabriker och produktionen 1953 med fördelning på områden och

av sulfitmassa (torrtänkt storleksgrupper.

vikt)

Sammanlagd årsproduktion Område och storleksgrupp (1 000 ton)

Antal fabriker

ÅrsprodukMed papSumma tion per persbruk Avsaluanläggning kombinera fabriker 1 000 ton de fabriker 1 000 ton 1 000 ton Andel i 1 000 ton °/ /o

Norrland och Dalarna —10 10—20 20—30 30—40 40—50 50— Samtliga

5 5 4 5 5 24

30,6 21,1

41,4 94,0 133,1

72,0 115,1 133,1

41,0 54,7

250,6

147,4

692,6

20,9 142,5 51,5

305,3

9 14 16 25 36

14,5 23,0 33,3 42,9 61,1

840,0

35,0

10,7 48,2 88,9 123,3

31,6 190,7 140,4 123,3

6 35 26 23

5,3 14,7 23,4 30,8

övriga Sverige —10 10—20 20—30 30—40 40—50 50—

6 13 6 4

Samtliga

51,9

51,9

51,9

266,8

271,1

537,9

17,9

6 18 11 8 5 6

20,9 173,1 72,6

10,7 89,6 182,9 256,4

31,6 262,7 255,5 256,4

41,0 106,6

250,6

357,2

2 19 18 19 16 26

5,3 14,6 23,2 32,1 42,9 59,5

414,2

963,7

| 1 377,9

25,5

Hela riket —10 10—20 20—30 30—40 40—50 50— Samtliga

211 Tabellbilaga 3. Antalet sulfatfabriker och produktionen av sulfatmassa (torrtänkt vikt) 1953 med fördelning på områden och storleksgrupper. Sammanlagd årsproduktion Område och storleksgrupp (1 000 ton)

ÅrsprodukMed paption per Summa Antal Avsalupersbruk anläggning fabriker kombinera- fabriker 1 000 ton de fabriker 1 000 ton 1 000 ton andel i 1 000 ton °/ /o

Norrland och Dalarna —10 10—20 20—30 30—40 40—50 50— Samtliga övriga

24,0 34,1 40,9 55,2

37,7 52,6 64,7 179,5 207,4

1,5 37,7 76,6 98,8 220,4 262,6

0 5 11 14 32 38

1,5 18,9 25,5 32,9 44,1 87,5

155,7

541,9

697,6

41,0

1 4 4 2

7,4 27,9 77,2 69,6

28,2 22,4

7,4 56,1 99,6 69,6

2 14 24 17

7,4 14,0 24,9 34,8

117,0

57,7

174,7

58,2

1 2 3 3 5 3

1,5

Sverige

—10 10—20 20—30 30—40 40—50 50— Samtliga

299,1

108,3

407,4

29,1

2 6 7 5 5 6

8,9 27,9 101,2 103,7 40,9 172,2

65,9 75,0 64,7 179,5 265,1

8,9 93,8 176,2 168,4 220,4 437,3

1 8 16 15 20 40

4,5 15,6 25,2 33,7 44,1 72,9

454,8

650,2

1 105,0

35,6

Hela riket —10 10—20 20—30 30—40 40—50 50— Samtliga

Bilaga I

Nutida svensk massatillverkning

Råvarubasen för svensk massaindustri utgöres främst av gran och tall. Sliperier för vit trämassa samt sulfitfabriker använder i huvudsak granved, sliperier för brun trämassa samt sulfatfabriker däremot tallved. Denna regel har dock sina undantag. Granved av sämre kvalitet får följa tallveden till brunsliperier och sulfatfabriker medan å andra sidan sulfatcellulosa för vissa pappersslag måste kokas av fullgod granved. Därtill har ccllulosateknikens senaste stora landvinning, tallsulfitcellulosan, inneburit, att under vissa förhållanden granveden med fördel helt kan ersättas av tallved i en speciell sulfitprocess. Landets lövskogar, av vilkas träd tidigare blott asp lämnat ett uppskattat men kvantitativt obetydligt bidrag av massaved till träsliperier och massafabriker, har under de senaste två decennierna i en med åren stigande omfattning fått även sina björkbestånd utnyttjade vid sulfit- och sulfatfabriker, ävensom vid fabriker för wallboard. Björkvedscellulosan är, liksom mestadels annan lövträcellulosa kortfibrig och lättblekt, användbar väsentligen för tryckpapper. För det annorstädes, särskilt i Nordamerika, avsevärda utnyttjandet av lövträdens ved till s. k. halvkemisk massa, har i Sverige på senaste tid 2—3 fabriker anlagts. Som råvara påräknas därvid förutom björkved även bokved, som i Skåne kan erhållas i tillräckligt stora mängder. En under större delen av 1800-talet

föga beaktad råvara, avfallspapper, har särskilt sedan 1920 kommit till användning i ökad omfattning. Den utnyttjas företrädesvis till papp och grövre papper för byggnads- och emballageändamål. I. Gemensamma fabrikationsmoment

Drivkraft

och

värme

I Sverige inleddes allmänt och tidigt, redan något årtionde efter de första cellulosafabrikernas tillkomst, integration av massa- och papperstillverkning vid industribranschens företag i de södra och mellersta delarna av landet. Sedermera har motsvarande lokal samhörighet kommit till stånd även vid dylika anläggningar i Norrland. En av integrationens fördelar är, att behov och tillgång av el-kraft och värmeånga för de olika leden av den integrerade tillverkningen kan i viss utsträckning med ekonomisk fördel kombineras. Sådan kombination sker sedan länge med hjälp av ångturbinaggregat för mottryck, ofta i kombination med ångavtappning. Därvid utnyttjas högtrycksångan först för generering av elkraft. Mottrycksångan, där huvuddelen av värmeinnehållet finns disponibelt, användes sedan för torknings- och uppvärmningsändamål. Tillgången på eget bränsle för alstring av sålunda användbar högtrycksånga har vid sulfatfabrikerna sedan mitten av 30-talet kunnat utnyttjas väsentligt bättre än tidigare. Detta sker genom användning av Tomlinsons och liknande ugnar för svart-

213 lutens förbränning. F r å n början av 50talet har även sulfit- och sulfitspritfabrikerna lyckats att som bränsle tillgodogöra sina avlutars torrsubstans, om än icke i regel med fullt samma höga ekonomiska utbyte som sulfatfabrikerna. Närbelägna sågverk samt barkningsmaskiner på platsen lämnar sedan gammalt och allt fortfarande vissa kvantiteter av avfall, användbart till bränsle. Importerat stenkol, tidigare det viktigaste bränslet för sulfitfabriker och pappersbruk, h a r efter de båda världskrigen förlorat väsentligt av sin betydelse för här ifrågavarande industrier. Det har ersatts av importerad brännolja samt indunstade avfallslutar. Ej sällan möter man i sulfitfabrikernas ångpannehus numera fyra kombinerade eldstäder: för indunstad sulfitlut, avfall av ved och bark, brännolja och kolpulver, vilka vid behov kan ersätta varandra. Sulfatfabrikerna är oftast helt självförsörjande med både kraft och värme.

Fabrikationsvatten Under de första åren på 1900-talet anlades flerstädes efter förebild i USA och Tyskland sandfilter med mekaniska anordningar för tvättning av filtersanden. Stundom kombinerades dessa filter med avsättningsbassänger, vari humussyrorna fälldes ut genom tillsats av kemikalier (lerjordssulfat jämte något soda). Där blott mekanisk rening kom i fråga, användes roterande silduksfilter, varav flera goda inhemska konstruktioner framkom. Senare har tekniken på området i fråga fått en uppskattad nykonstruktion i vacofiltret av typen roterande silduksfilter. Adkaapparaten är byggd för fiberåtervinning enligt flotationsprincipen. Numera ägnas fabrikationsvattnets kemiska beskaffenhet samma uppmärk-

samhet som dess renhet från mekaniska föroreningar.

Byggnader

och

transporter

Under 1900-talets första årtionde kom de armerade betongkonstruktionerna för pelare, bjälklag och yttertak. Sedermera har användningen av armerad betong gått ännu längre. Väl isolerad kan denna utnyttjas i hela byggnadskroppen. Taken görs gärna plana, dubbla, med yttre asfalttäckning på värmeisolerat underlag samt inledning av varmluft emellan ytter- och innertak. Fabriksgolven kräver särskild uppmärksamhet enär de nöts starkt av den tunga trafik, som ofta ledes över dem. Enbart cementslipade golvytor krossas snart sönder och asfaltgolven får djupa spår. Där transportvagnarnas stråk går genom holländerier, maskinsalar och färdiggöringslokaler förstärks därför golvytorna gärna medelst plattor av gjutjärn eller annat hårt material. Ända fram till 1920-talet nöjde man sig vanligen med utsugning av ångbemängd och förorenad luft från fabrikslokalerna. Följden blev ett atmosfäriskt undertryck i dessa. Under större delen av året strömmade därför kall luft oreglerad in vid dörröppningar och fönster. Resultatet blev ett besvärande drag samt dim- och droppbildning inomhus. Sedan övergick man till att genom värmebatterier förvärma ventilationsluften, som medelst fläktar pressas in i lokalerna och håller dessa under övertryck. Detta h i n d r a r den kyliga ytterluften från att strömma in. Belysningsanordningarna har framför allt på 1950-talet varit föremål för ingående studier rörande både ljuskällornas art, varvid särskilt de s. k. lysrören vunnit uppskattning, och lampornas lämpliga placering. Man har kommit därhän, att fabrikernas artificiella

214 belysning dygnet om ganska nära motsvarar dagsljuset. De betydande mängder av material och färdiga produkter, som måste förflyttas i samband med massa- och papperstillverkning i fabriker av numera vanlig storleksordning, har påkallat en omfattande utveckling av den enkla mekanisering, som transporterna i 1800talets anläggningar hade fått. Främst gäller detta förflyttning och uppläggning av massaveden, varvid framstegen i viss mån betingats av övergången från vatten- till landtransport och från flottning till lastbilstrafik ej blott söderut i landet utan ock i avsevärd utsträckning i Norrland. Ett väsentligt incitament till mekaniseringen på detta område blev den allmänna förkortningen av arbetstiden genom 1919 års arbetstidslag. Efter dennas tillkomst har stora kranar, särskilt kabel- och brokranar, i allt större omfattning fått övertaga de äldre timmerhästarnas och kerattbanornas funktioner. För fortskaffning av allehanda andra råvaror och hjälpmaterial vid och inom fabrikerna liksom av massabalar från torkmaskinsalar till magasin används ofta linbanor. För transporterna inomhus används motor- och ackumulatordrivna truckar. Särskilt har s. k. gaffeltruckar underlättat magasinsarbetet. Automatisering Den utveckling, som numera populärt kallas automation, har vunnit insteg inom massa- och pappersindustrin. Troligt synes vara att vi även där går emot vidgad användning av elektronikstyrd apparatur, som kan övertaga kommunikationen mellan maskin och maskin vida snabbare och säkrare än människohjärnan. Därmed möjliggöres en allt fullständigare automatisering av de tekniska förloppen. Ett betydande antal svenska, amerikanska, tyska och engels-

ka firmor, som tillverkar instrument och regulatorer, arbetar intensivt på dessa problem. Många idéer kom från andra industrier, där liknande problem lösts. Dylikt idéutbyte har i amerikanska tekniska och vetenskapliga kretsar betecknande kallats »korspollinering». Vedbehandling Massaveden avlämnas vid transportleder och fabriker antingen i fallande eller i standardlängder. Tidigare helbarkades eller randbarkades för hand i skogen. Under ogynnsamt marknadsläge för köparna händer också, att veden mottages obarkad. Savbarkning sker i viss utsträckning. De äldsta barkmaskinerna arbetade med i korta längder kapad ved. Virkesförlusten vid dem var avsevärd, 16—20 procent. För att undvika förluster vid kapningen konstruerades sedan långbarkmaskiner för icke kapad ved som efterbarkades med lätthanterliga, elektriskt drivna kutterapparater. I gynnsamt fall, d. v. s. med rak och tämligen kvistfri ved, kunde barkningsförlusten sålunda minskas ned till ca 10—15 p r o cent, vid vissa nyare konstruktioner t. o. m. blott 7—9,5 procent. Ännu gynnsammare resultat erhölls sedermera genom s. k. friktionsbarkning. Denna grundades på den vid flottlederna välkända erfarenheten, att obarkat virke frigjordes från bark när det passerade vattenfall, strömdrag och flottleder. Från de små slutna periodiskt d r i v n a barktrummor vari friktionsmetoden tidigast utprovades, kom man småningom fram till nutidens stora kontinuerligt arbetande trummor och tråg. T r u m m o r na är öppna i båda ä n d a r n a och något koniska. Genom ett flertal olika konstruktioner har de också utformats för att möta de speciella krav, som skogsbrukets växlande sedvanor, transport-

215 förhållanden m. m. ställer i skilda delar av landet. För den kontinuerliga trumbarkningen har sålunda utarbetats tvenne h u v u d t y p e r : kortvedstrummor med 2—5 m diameter och 6—12 m längd, avsedda för kapad ved i 0,6—2 m längder, samt långvedstrummor med ca 3 m diameter och 22—32 m sammanlagd längd av de 3 å 4 trumkroppar, som kopplas tillsammans i serie. Sistnämnda trummor används för ved i fallande längder. De är byggda av längsgående specialformade profiljärn med öppningar emellan, där barken faller ut i det delvis vattenfyllda betongkar, vari trumman roterar. Profiljärnen hålls samman av utvändigt liggande bockade balkar. I en förträfflig modern konstruktion bärs t r u m m o r n a upp av tryckvatten i ett slags sinnrikt byggda kammare. Därigenom blir friktionen vid driften minimal och kraftförbrukningen reduceras avsevärt. Hela upplagringen är elastisk och skakningar i anläggningens olika delar undviks. Vid sidan av denna nya typ förekommer givetvis flera, där trummornas lagring eller upphängning sker på andra sätt. F r å n omkring 1940 förekommer ävenledes! trågbarkningsapparater, ursprungligen avsedda för sågtimmer, men senare även för cellulosaved. De byggs av kraftig järnplåt och är avsedda för parallellbarkning. Det vattenbegjutna virket hålls i rörelse under ständigt växlande friktion emellan timret eller vedstyckena. Maskineriet för detta ändamål utgörs antingen av tvenne grova skruvar eller av flera ändlösa kedjor och vid dessa fastade medbringare. Kedjornas antal väljs med hänsyn till barkningsgodsets längd från tre till sex. Barken jämte en del av spritsvattnet samlas upp i en ränna och förs bort för vidare bearbetning. Vissa trågbarkningsapparater för ved av vanliga dimensioner byggs numera

användbara jämväl för klenved, gallringsvirke med ned till ca 2" i toppänden. Veden lyfts buntvis in i tråget och körs där tills hela satsen är barkad, varefter den matas ut styckevis eller ock åter buntas och lyftes ut ur apparaten. Situationen på arbetsmarknaden har under åren efter andra världskrigets slut 1945 förändrats därhän, att arbetskraft för skogsbarkning mångenstädes blivit för knapp. Träindustrins stora företag har ställts inför valet emellan att bygga ut befintliga centrala barkningsanläggningar och att söka få lättskötta och driftsäkra maskiner för barkning i skogen. Sistnämnda alternativ har föranlett en livlig uppfinnarverksamhet. För närvarande tillverkar åtminstone sex svenska verkstäder nya barkningsmaskiner av fem olika typer, vardera därjämte för såväl portabel som stationär uppställning. Vid vissa nya maskintyper utnyttjas som barkningsorgan kättingar eller stålwirar. Vid andra maskintyper skjuvas barken av stocken genom sex med fjädertryck anliggande korta barkjärn med härdade spetsar. I en tredje typ sker barkningen genom tre på en roterande trumma monterade skrapor, ansatta mot veden medelst fjäderspända motvikter etc. Särskilt stora krav ställs givetvis på de transportabla maskinerna, där å den ena sidan viss lättrörlighet i terrängen är önskvärd, å den andra en kompakt konstruktion erfordras för nödig driftsäkerhet vid de betydande påkänningar, som är ofrånkomliga vid behandlingen av exempelvis det ofta krokiga björkvirket och det senvuxna barrskogsvirket från övre Norrland. Vikten av saluförda transportabla barkningsmaskiner växlar också från 750 m upp till 5 500 kg. I stort sett har de senaste tio årens intensiva arbete med nya uppslag för ved- och timmerbark-

216 ningen varit framgångs- och löftesrikt. I samband därmed har genomförts en värdefull arbetsbesparande mekanisering vid avverkningen av virket samt vid dettas transporter till och från platserna för barkningen. Detta har varit till gagn ej blott vid de stora företagen norrut i landet, utan även vid rationalisering av driften vid de talrika medelstora och små sågverken i södra Sverige. Tvenne omständigheter har påkallat viss förbehandling av den massaved, som skall friktionsbarkas enligt ovan angivna metoder samt på sistone även av åtskilligt av den ved, som går till det senaste årtiondets nykonstruktioner av barkningsmaskiner. Klenvirket kan i regel icke flottas utan måste transporteras vägledes så torrt som möjligt och blir därför besvärligt att barka. Ofta saknas därvid möjligheter till att blötlägga veden under så lång tid som krävs för rationell barkning. Behandling med ånga kan effektivt ersätta blötläggning. Temperaturen måste därvid dock begränsas till ca 80° C och en hastig avkylning efter uppvärmningen är nödvändig för att hindra barken från att ånyo fastna hårt vid veden. Kostnaden för ångan blir också ofta svår att beräkna och ej obetydlig. Rationell ångbehandling för godtagbar kostnad genomfördes tidigast vid ett par fabriker i början av 30-talet. Veden lades in i en stor trälåda, som i bottnen hade en grov längsgående kättingtransportör. Sedan lådan fyllts med ved, tillslöts öppningarna för in- och uttag. Ånga släpptes på så att tillåtna maximitemperaturen hastigast möjligt uppnåddes. Värmegraden hölls i 1—1V2 timme, varefter rikliga mängder kylvatten väl fördelat strilades över veden i 15—20 minuter. Vattnet samlades i behållare och användes till förvärmning av nästa sats, varefter det gick vidare till blötlådan. Barkning i trumma kunde sedan slut-

föras på 30 minuter. Metoden togs i bruk även för flottad ved, då processen ej erfordrade mer än tredjedelen av de tider, som nyss angivits för oflottad. Ångåtgången uppges numera vara 30 kg per m 3 l oflottad ved. Avbarkning av ångad ved kan göras med vattenstrålar under 15 kg tryck. Låg ångförbrukning, sommartid 15— 20 kg per m 3 l, vintertid något högre, har under senaste åren vunnits genom användning av hetvatten och kondenserad ånga i s. k. värmekammare före behandling i barkningsapparat. Vid denna metod erfordras icke hastig nedkylning av den värmda veden. Den våta barken från trummor och tråg vid friktionsbarkning kan utnyttjas till bränsle genom följande behandlingsmetod: Först skils barken i urvattnare från det i barkrännorna strömmande vattnet. Urvattnaren är en roterande plåtcylinder, perforerad med 6 mm hål. Cylindern ligger i ett tråg och har sin axel omedelbart under vätskenivån i detta. Vattnet går utifrån in genom cylinderns perforering och ledes bort till en slambassäng. Barken följer med den roterande cylindern på utsidan ett halvt varv och bringas att falla ned på en transportör, som fortskaffar den till pressarna. Därpå pressas barken emellan tvenne vertikala, spiralformigt refflade valsar under högt tryck, upp till 140 ton per valspar. Vattnet a v r i n n e r därvid bakom och längs efter valsarnas refflor. Torrhalten kan efter tre p r e s sar i serie bringas upp till 41—45 p r o cent. Vid större anläggningar t o r k a s barken med ekonomisk fördel även i en apparat bestående av en liggande värmeisolerad plåtcylinder, vari en vatten- eller luftkyld axel roterar. På axeln, gjord av ett plåtrör, är fastade a r m a r av plåt, vilka matar fram barken i heta rökgaser medströms i den fasta cylin-

217 dern till en transportör i direkt förbindelse med ångpannorna. Där överloppsgaser från ugnar eller eljest finns disponibla, används de vid torkningen. Saknas dylika, utnyttjas förbränningsgaser från en separat ugn eldad med möjligast torrt barkavfall. I stället för spiralvalsar används även s. k. skruvpressar med goda resultat. Vattnet från urvattnare och pressar för barkavfallet samlas vanligen i en betongcistern. Därifrån pumpas det till ett barkslamfilter med 3 mm hål i perforeringen. Slamfiltret minskar halten av mekaniska föroreningar i avloppsvattnet innan detta får rinna ut i vattendraget vid fabriken. Det slam, som filtret skiljer ut, förs av transportör tillsammans med den bark, som går till barkpressarna.

band med svenska pappersbruk som till avsalu direkt på världsmarknaden. Slip ning

Från en typ av slipstolar med vertikal sten på horisontal axel och tre sliplådor, en på stenens topp och de båda andra på ömse sidor om denna samt manuell fyllning övergick man till magasinsslipverk. Fyllningen skedde vid sådana automatiskt från det med slipstensstativet sammanbyggda magasinet 6—8 meters höjd. Pressväxlingen av krävde oundvikligen någon tid, visserligen blott 15—30 sekunder. Dessa slipverks närmaste efterträdare vid nybeställningar, stetigschleifern, arbetar utan pressväxling, så att trycket mot stenen kan hållas konstant. Huvudtypen har en enda stående vedpelare rätt över slipstenen samt tvenne stativ för medbringare på kedjor eller för skruvar, som matar vedpelaren ned mot stenen. II. Träsliperiteknik Den i Sverige numera allmänt använ- När stetigschleifern passerat sitt exda metoden för framställning av slip- perimentstadium visade den sig kunna massa, varmslipningen, utarbetades i tillgodose så gott som samtliga de önskeNordamerika under 1890-talet. Därvid mål som numera rimligen kan ställas ökades trycket av veden emot slipste- på ett gott slipverk. Den småningom vunna framgången nen medan tillförseln av vatten under slipningen minskades till en tiondel av för stetigschleifern intensifierade arbeden, som brukades vid tidigare använd tet på förbättringar även av de tidigare metod, den s. k. kallslipningen. Resul- kannsliparna, vilkas tillverkare övergått tatet blev en avsevärt förbättrad massa- till nya typer med breda trycklådor. kvalitet tillika med en fyrdubbling av Av intresse för de svenska sliperierna slipstolarnas kapacitet. År 1898 togs det blev därvid Kamyr-Alfsens slipverk med första svenska varmsliperiet i drift vid automatisk vedinmatning. De nya slipverkstyperna har konstruede numera nedlagda Ellingeverken i Malung. Kort efteråt, år 1900, byggde rats för en undan för undan allt större Stora Kopparbergs Bergslags AB sin effekt. Vid magasinssliparna nådde man stora anläggning enligt den nya meto- upp till 800 hk, vid stetigschleiferna till den vid Kvarnsveden för att leverera 2 200 hk, i enstaka fall såsom vid Voiths slipmassa till det samtidigt färdigställ- storslip t. o. m. 3 000 hk och en dygnsda pappersbruket för en kapacitet av produktion av 50 ton massa. Av senare 36 000 ton tidningspapper på samma typer kan omnämnas Miag slipverk och plats. Efter detta avgörande genombrott KMW:s slipstol. Med det högre sliptrycket och den för varmslipningen skedde ett flertal nyanläggningar för sådan såväl i sam- höjda effektiviteten på slipstolarna un-

218 der 1900-talet steg anspråken på slipstenarna. De ursprungliga naturstenarna från sandstensbrott ersattes småningom av armerade konststenar med bättre hållfasthetsegenskaper. Dessa fabrikat ställde sig i regel väsentligt kostsammare i anskaffning än naturstenarna, men hade jämnare struktur, avsevärt större driftsäkerhet och längre tids användbarhet än dessa senare. Stundom ansågs visserligen naturstenarna ge den kvalitativt bästa massan, dock var deras försteg därvidlag ej stort nog för att i längden hålla dem konkurrensmässiga. Slipstenen måste ofta skärpas för att återfå den i dess arbete nödiga korniga ytan. Skärpningen sker vanligast genom spiralskärprulle, stundom piggrulle, som med skruvdrift för hand eller gärna med anlitande av en reversibel motor förs fram och åter emot den roterande stenen parallellt med dennas axel. Silning

och

raffinering

Den från slipstolarna kommande massan sorteras, silas, gärna i två etapper, grovsilning och finsilning. I grovsilningen bortskaffas större stickor, träsplitter o. d. på plansilar av exempelvis trågtyp. Av finsilar må nämnas den av Andreas Alfsen konstruerade, som bygges av Karlstads Mek. Werkstad, samt åtskilliga utländska fabrikat av märkena Voith, Bird, Trimbey, Apmew samt på sistone Cowan. Den vid silarna avskilda grova massan behandlas i raffinörer, bland vilka den norska Wahlströmsraffinören blivit välkänd i Sverige. Den har en roterande sandsten, som arbetar emot en understen av basaltlava. Haugs kollerkvarn består av en urvattnare och en kvarn, kvarnen kombinerad med tre planetariskt ordnade mot varandra roterande valsar. Såsom ovan antytts brukar massan från raffinörerna få gå till finsilning

tillsammans med övrig icke finsorterad massa. Massaupptagning Avvattning och massaupptagning är i viss mån likartade procedurer. Från finsorteringen kommer massan starkt utspädd till någon bråkdel av en procent fiber i vattnet. Även om massan skall användas på platsen måste större delen av vattnet avlägsnas före dess transport till pappersbruket. Enklast sker detta intill ca 2 procent fiberhalt i massavattnet genom en avvattnare utan upptagningsvals. En sådan avvattnare utgörs av en liggande roterande cylinder överklädd med viraduk. Cylindern är delvis nedsänkt i ett tråg för massavattnet. Fibrerna avsätter sig som ett lager på duken när vattnet passerar genom denna och avrinner genom ett rör i cylinderns centrum. Massaskiktet på cylinderduken spolas med sprits ned i en ränna, som leder det till ett massakar. Vill man, som ofta är fallet, öka koncentrationen till 6 a 8 procent fiber, anbringas en avtagningsvals ovanpå cylindern. På valsen fastnar massaskiktet från cylindern och skrapas med schaber av på transportrem e. d., som förflyttar det vidare till användningsplatsen. I de fall, då transport av den förtjockade massan lämpligast sker genom pump, drivs koncentrationen av massan från avvattnaren ej längre än till 4—5 procent. När massa från ett träsliperi skall gå till inhemskt pappersbruk på annan ort eller exporteras, måste avvattningen drivas längre än den nyss nämnda, eventuellt skall massan torkas. Genom pressning kan vattenhalten minskas till 55 procent. Då får man s. k. 50-procentig våt slipmassa. För den senaste utvecklingen av tekniken vid massaupptagningen h a r träsliperierna att tacka AB Kamyr. Detta

219 är ett internordiskt företag för samarbete mellan tre stora verkstäder vid leveranser av patenterade maskiner och apparater för massaindustrin. Dess svenska intressent är Karlstads Mek. Werkstad. Den moderna arbetsbesparande kamyrmaskinen avlämnar den upptagna slipmassan 50-procentig (air-dry) enligt ovanskrivna handelstermer utan att hydrauliska pressar behöver anlitas. Upptagningen av massabanan sker på en »sieber», varvid vattnet med vacuumpump avlägsnas ur massaskiktet, när detta nått upp ovan vätskans nivå i apparatens viraduksklädda cylinder. Avsugningen underlättas genom en eller två anpressvalsar på överdelen av cylindern samt förstärkes genom en sugvals placerad efter anpressvalsarna. Från siebern ledes massabanan genom tvenne valspressverk och lämnar det sista av dessa för att skäras i ark på vanligt sätt och packas i balar. Därest massan skall levereras lufttorr (90-procentig) får den efter sista pressen passera en fläkttork innan den arkskäres och förpackas.

het. Massabanan från en kamyrupptagningsmaskin leds in i ett torkskåp med horisontella transportörer, som för banan fram och åter nedifrån och upp genom skåpet. En cirkulationsfläkt håller varm luft i rörelse inom skåpet och en ventilationsfläkt suger successivt ut vattenmättad varmluft och ersätter denna med motsvarande kvantum torr, förvärmd luft. Torrluften tillförs värme dels från ett återvinningsbatteri, som tar till vara värmeinnehållet i den avgående våtluften, dels från ett vanligt värmebatteri, som matas med (lågtrycks) ånga. Från torkskåpet går den torra massan till arkskärning och förpackning.

Torkning

Brunslip

Huvuddelen av marknadens slipmassa levereras otorkad. Ehuru fraktlindring brukar beviljas för sådan massa, betyder den höga vattenhalten en merkostnad för transporterna. Stundom anses denna fördyring uppvägas av vissa fördelar vid användningen, som den otorkade massan erbjuder. I motsats till den torkade låter den utan svårighet upplösa sig (defibreras). Massa av 90 procent torrhalt är däremot benägen att lämna olösta småbitar, »lappar», i papperet om den ej upplöses med synnerlig omsorg. De båda senaste decenniernas alltmer förbättrade fläkttork synes emellertid ägnad att avlägsna nyssnämnda olägen-

På veden för brunslip ställs ej så höga fordringar som på råvaran för vitslip. Rötskadade bitar av granved får följa med för att fylla de s. k. baspannorna, där veden — oftast huvudsakligen av tall — under 12—20 timmar kokas med ånga vid ca 3 atö. Både liggande och stående pannor förekommer. I de liggande lastas veden på vagnar, som på räls körs in i pannorna. Dessa görs helst av gjutjärn, som mindre än järnplåt angrips av ättiksyra och andra vid basningen bildade frätande ämnen. Även används numera liggande plåtpannor, som invändigt skyddas med klädnad av kopparplåt eller syrafast murning.

Förpackning Stundom används ännu »stavförpackning», varvid balen av 50-procentig våt eller torkad massa i viss mån skyddas mot transportskador genom att stav eller ribbor i packpressen anbringas under de järnband eller grova järntrådar som håller ihop balen. Oftast nöjer man sig med blott järntrådar, vilkas ändar vrids ihop.

220 Vid basningen utlöses åtskilliga av vedens inkrusterande ämnen. Därigenom blir utbytet något mindre än av den okokta veden för vitslip. Å andra sidan kräver den kokta veden mindre kraft vid slipningen samt ger en massa, varav utan tillsats av andra fiberämnen kan göras ett ganska gott omslagspapper. Numera används brunslipmassa dock mest till grövre papp. III. Sulfatcellulosateknik

Sulfatcellulosans råvara är numera till större delen massaved av tall samt sågverksavfall upphugget till s. k. kokflis. Lokala förhållanden vid sågverken kan medge, att häcken levereras ensartad av tall eller gran. Eljest förekommer den i blandning av båda träslagen. Blandad råvara erhålls även av skadad ved och klenved från gallrings- och rensningshyggen. För vissa specialkvaliteter, t. ex. cellulosa till s. k. kabelpapper, används prima granved. De viktigaste hjälpmaterialen är dels natriumsulfat (glaubersalt), som utgör den tillsats vid koklutens framställning, varigenom alkaliförlusterna under fabrikationsprocessen ersätts, dels bränd kalk för kausticering av alkalit i luten. Flerstädes ombränns den s. k. mesan (kalkslammet) efter kausticeringen för ny användning. Kokning Nutida sulfatkokare är vanligen fasta, stående, av svetsad järnplåt utan innerklädnad och rymmande 60—160 m 3 . För cirkulation av kokluten har kokarna anordningar, s. k. kalorisatorer m. m. enligt Morteruds, Schauffelbergers m. fl. konstruktioner. Tre huvudkvaliteter av sulfatcellulosa förekommer, blekbar, blekt och oblekt stark, s. k. kraftmassa. För blekbar massa upptas sluttemperaturen vid kokningen till 180—185°C, på ungefär 3

timmar. Kraftmassan behandlas långsammare. Dess högsta koktempcratur, 160—170°C, bör ej uppnås förrän ca 5 timmar efter ångans påsläppning. Kokets totala omloppstid blir därvid 6—7 timmar. Den egentliga koktiden blir för både blekbar massa och kraftmassa omkring 3 timmar. Tömningen av kokarna sker i båda fallen vanligen under tryck genom massans avblåsning till s. k. diffusörer. Vid några nya sulfatfabriker förekommer kokning i kontinuerlig drift i stället för intermittent (Fengersfors och Wifstavarf). A Ikaliåtervinn

ing

Första förutsättningen för effektiv alkaliåtervinning är, att största möjliga mängd av den använda luten, svartluten, tages till vara med ett minimum av vattentillsats vid massans tvättning. Detta sker genom förträngning av luten i diffusörerna. Diffusörerna är slutna stående plåtcylindrar med ungefär samma rymd som kokarna. De uppställs vanligen i »batterier» om 6—10 st. i ring kring ett centrumrör, till vilket kokarnas avblåsningsrör för massa och lut kan anslutas. Upptill förlängs centrumröret med ett svängbart rörstycke, som kan kopplas till en flänsad studs på vilken som helst av ringens diffusörer. Den ånga, som avgår från luten vid trycksänkningen under blåsningen, går till en central s. k. lutfälla, där av ångan medryckt lut och massa samlas. Invändigt har diffusörerna silbottnar, som släpper igenom svartlut och tvättvatten från massan. Ett rörsystem manövrerat från en ventilcentral sätter rummet under silbottnen i envar diffusör i förbindelse med överdelen av nästa diffusör i ringen samt med behållarna för svartlut. Vid tvättningen av massan förträngs svartluten i diffusö-

221 ren först med »svaglut» från annan diffusör, där tvättning pågår, och slutligen med rent varmvatten. Svartluten och något av tvättvattnet går till sodahusets svartlutscisterner, återstoden av svaglut anrikas som nyss angivits. Den på silbottnen samlade tvättade massan spolas ned i ett massakar med omrörare. Vid på senare tid anlagda sulfatfabriker tvättas massan i serie på filter av typ Oliver eller Wolff etc. särskilt i samband med s. k. kontinuerlig kokning. F r å n sodahusets behållare leds svartluten till vacuumindunstning i apparater för avlägsnande av så stor del av dess vatteninnehåll, att den blir brännbar i finfördelat tillstånd. Apparaterna arbetar i serie om 4—5 »effekter», en »effekt» med färskånga och övriga med lutånga. Den förtjockade luten eldas medelst ett insprutningsaggregat i en ångpanna, vars underdel är utformad som en vattenkyld ugn. Tuberna skyddas däri genom formstycken av gjutjärn, s. k. Bailey-block. Smältan av luten rinner från ugnens botten till cisterner, där den löses i vatten. Till aggregatet hör ekonomiser, luftförvärmare samt elektrofilter för återvinning av sublimerat alkali. Aggregatet lämnar ca 5 000 kg ånga per ton massa. Det konstruerades tidigast av den kanadensiska ingenjören Tomlinson och infördes i Sverige år 1935. Numera förekommer även svenska varianter därav. Uppfinningen har möjliggjort en avsevärd förbättring av värmeekonomin vid sulfatfabrikerna och dessa är numera självförsörjande i värme och ångkraft. Till alkaliåtervinningen hör även kausticeringen av den lösta smältan, »grönluten», varvid de karbonat, som denna bl. a. innehåller, delvis överförs till hydrat. Kausticeringen sker genom tillsättning av b r ä n d kalk. Därvid bildat kalciumkarbonat utskiljes och sedimenteras. Den erhållna klara lut, »vit-

lut», som samlas över sedimentet, innehåller väsentligen natriumhydrat och natriumsulfid och utgör sulfatcellulosafabrikernas kokvätska. Vanligen tillsättes den därvid med ungefär lika stor kvantitet svartlut. Denna tillsats av inaktivt alkali anses i viss mån minska vitlutens lösande inverkan på cellulosafibern. Kausticeringen sker numera vanligen kontinuerligt. Metoderna därvid är utarbetade i USA och kombinerade med automatisk tvättning av mesan på ett roterande filter. Detta är en liggande, delvis under vacuum arbetande cylinder, klädd med monelduk, som släpper igenom tvättvattnet men uppfångar och avvattnar mesan. Denna kan i den förut omnämnda roterande ugnen brännas för att ånyo användas för kausticering av grönluten. Silning

och

kollring

För utskiljande av kvist, halvkokt flis, större fiberknippen o. dyl. från den blåsta och därvid defibrerade massan användes kvistfångare och silar av ett flertal typer. Allmännast syns numera de roterande biffarsilarna förekomma vid de svenska sulfatfabrikerna, ofta i kombination med eftersilar. Bland uppskattade konstruktioner av inhemskt ursprung nämns Jönssons och Jönsson— Lindgrens silar samt Ahlfors-silar. Vad som utsorterats från silarna bearbetas i en defibrör av någon modern konstruktion, som arbetar snabbare och mera arbetsbesparande än de tidigare vanliga kollergångarna. Den erhållna s. k. kvistmassan utnyttjas till grövre omslagspapper och papp. Efter silningen följer avvattning till 15—20-procentig konsistens av den vanligen starkt utspädda massan och därefter vanligen kollring, behandling av massan på ett antal kollergångar. Dessa består av tvenne vertikala runda granit-

222 stenar eller basaltlavastenar, rörligt förenade med en gemensam vertikal axel, som driver dem i kretsgång på en liggande sten. De uppställs vanligen i serier på så sätt, att massan automatiskt kan passera den ena kollergången efter den andra, innan den tappas i ett massakar. Kollringen knådar massan och skiljer därvid fibrerna åt utan att förkorta dem samt anses höja vissa av massans fysikaliska egenskaper. Den utför på ett för fibrerna skonsamt sätt en del av holländarens funktioner.

Blekning Den tidigare enligt ganska primitiva metoder skeende intermittenta blekningen av sulfit- och sulfatcellulosa har sedan 1920-talet varit föremål för en målmedveten och alltjämt fortgående rationalisering. Sålunda har man övergått till s. k. flerstegsblekning, varvid massan successivt behandlas med kända blekmedel, klor och klorkalklösning (kalciumhypoklorit) samt däremellan tvättas och alkaliseras. Genom den moderna davenportpressen kan massans koncentration efter tvättning emellan blekningsstegen åter höjas från 6 å 8 procent till 30 å 35 procent. Processen sker vanligen kontinuerligt. Förutom nyssnämnda traditionella blekmedel används nya sådana, klorit och klordioxid — ofta i kombination med traditionella blekningsmedel. Sulfatmassans blekning sker i 5—8 steg. Genom denna behandling uppnås en mycket hög vithet. Därav erhålls ett opakt (ogenomskinligt) papper utan eller med ringa tillsats av fyllnadsämnen, kaolin o. dyl., som ger tryckpapper en icke önskvärd tyngd. Vidare lämpar den sig väl till att framställa ett emballagepapper, som med kraftpapperets hållfasthetsegenskaper förenar en för färgtryck på omslag för vissa märkesvaror

ofta lämpligare ljus färg eller vithet i stället för den mörka tonen av oblekt kraftmassa. Massaupptagning

och

torkning

Cellulosan torkas i regel, om den skall exporteras eller eljest användas på avlägsen ort. Vid integration av massafabrik och pappersbruk eller då blott korta transporter kommer ifråga, nöjer man sig med att avvattna upp till 50 procent torrsubstans. Upptagningsmaskinen för våtmassa byggs ofta som ett förenklat våtparti till en pappersmaskin med inloppslåda, planvira med suglådor samt guskpress, men efter denna blott ett par pressvalsar med filt, som leder massabanan till en upprullningsanordning. För att kunna bekvämt hanteras, görs rullarna ej bredare än 1,0—1,2 m vid 0,3 m diameter. Stundom ersätts planviran, som kräver rätt avsevärt längdutrymme, av upptagningsmaskin med sugsieber liknande de nutida träsliperiernas. Om massabanan skall torkas till 90 procent abs. torrhet, får den passera ännu ett par pressvalsar före torkpartiet med lufttork eller med såväl vanliga torkcylindrar som lufttork. Biprodukter vid sulfate tilluerkningen

ellulosa-

Vid fabrikationen av sulfatcellulosa erhålls vissa biprodukter: av svartluten sulfatsåpa, ur kondensatet från kokarna terpentinolja och metanol (metylalkohol, t r ä s p r i t ) . Sulfatsåpan samlar sig som ett skikt över svartluten i cisternerna. Genom behandling av såpan med syra eller natriumbisulfat erhålls rå tallolja, som senare bearbetas vid något av de fyra stora reningsverk som numera är i drift inom landet. Därvid utvinns genom destination och centrifugering ett flertal

223 industriellt användbara ämnen, främst r e n a d tallolja för såpfabrikation och h a r t s för papperslimning, men även becklim för träfiberplattor och krackningsoljor. Råterpentinen avblåses tillsammans med ånga vid »gasningen» av koken och renas till handelsvara genom destination i kolonnapparater samt slutligen tvättning med hypoklorit.

IV. Sulfitcellulosateknik

Råvara för sulfitcellulosan har i Sverige hittills väsentligen varit granved. Fr. o. m. 1955 har en i Stora Kopparbergs Bergslags AB utarbetad metod möjliggjort att med fördel under vissa lokala förhållanden beträffande råvarubasen använda tall- i stället för granved till sulfitcellulosa. Ännu torde emellertid icke med någon visshet kunna förutses i vilket tempo och till vilket omfång en eventuell övergång till den nya märkliga metoden är att räkna med. Björkved har sedan ett par årtionden i stigande utsträckning använts vid några norrländska sulfitfabriker och även i m i n d r e skala här och var i mellersta och södra Sverige. Även aspved kan med fördel och utan större maskinella och andra anläggningar bearbetas i vanliga sulfitfabriker men tillgången på sådan ved är förhållandevis obetydlig. Aspen är i vårt land sällan skogbildande utan förekommer mestadels insprängd i björk- eller barrskogsbestånd. Lövträcellulosans speciella användbarhet i pappersfabrikationen har inledningsvis i korthet redan omnämnts. Beredning

av

koksyra

Råmaterial för sulfitfabrikernas koksyra är svavel eller svavelkis, som vid förbränning ger svavelsyrlighet, samt kalksten, vars kalkhalt under vattenbegjutning förenas med svavelsyrlighe-

ten till kalciumbisulfit i vattenlösning ( = koksyran). Nutida roterande svavelugnar har automatisk inmatning av svavlet, förbränningskroppar för effektiv blandning av svavel och förbränningsluft samt förbränningskammare för sublimerat svavel. Förbränningen kan hållas under ständig kontroll och gasen till absorptionstornen når upp till maximum ca 16 volymprocent svavelsyrlighet. I de senaste årtiondenas etageugnar, Lurgis, Kuhns och Nicols—Freemans m. fl., inmatas den pulvriserade kisen vanligen på översta etagen, får under omröring passera ett antal underliggande etager motströms mot den inpressade förbränningsluften och faller slutligen på en transportör, som förflyttar kisbränderna till upplag, varifrån de levereras till koppar- eller järnverk för bearbetning på de metaller, som ingår i kisen. Gasen från ugnarna anses ej kunna få högre volymprocent av svavelsyrlighet än ca 11. Denna gas är dessutom stundom förorenad av ämnen i kisen, selen och arsenik, som vållar förlustbringande ojämnheter i koksyran. Även om dessa numera kan bemästras genom effektiv rening av gasen syns de ge anledning till att svavlet flerstädes föredrages framför svavelkisen. Gasen från svavel- och kisugnar befrias från aska och andra fasta partiklar samt från svavelsyra genom att tvättas i kraftiga duschar med kallt vatten varpå den ytterligare nedkyles i effektiva kylare. Den framdrives vidare av fläktar till syratorn (med invändig syrafast murning) av armerad betong. Syratornen har i basen en rost, som bär upp fyllningen av kalkstensstycken över vilka kallvatten silar uppifrån tornens topp samt möter den renade och kylda gasen, som pressas in vid tornens baser. I den mån kalkstenen därvid löses, på-

224 fylles ny kalksten uppifrån. Råsyran, som samlas under rosten, pumpas till en sedimenteringsbassäng, där lerslam och andra föroreningar i kalkstenen får sjunka till botten. Den klara koksyran går vidare till cisterner, där den värmes och anrikas på svavelsyrlighet genom inblåsning av ånga och gas från färdiga kok. Cisternerna är av järnplåt med syrafast invändig murning. De beräknas för övertryck. Kokning Allmännast använder sulfitfabrikerna stående kokare av 150—350 kbm volym. Kokarna byggs av järnplåt och deras insida skyddas emot svavelsyrlighet och koksyra medelst inmurning bestående av mestadels två lag formtegel, motståndskraftigt mot syra och temperaturvariationer samt liggande i likaledes syrafast vattenglasmurbruk. I allt större utsträckning ersätts vid ny- och ombyggnader de invändigt av murverk skyddade kokarna liksom även trycksyracisterner med sådana av s. k. compoundplåt. Denna plåt sammansätts av ett olegerat eller låglegerat tryckkärlsstål och ett med detta över kärlens hela inneryta fast förbundet korrosionsbeständigt kromlegerat stål. Detta sistnämnda utgör 10—20 procent av compoundplåtens tjocklek. Genom att kvantiteten av det kostsamma höglegerade materialet sålunda reduceras har de ekonomiska möjligheterna att utnyttja detta väsentligt ökats. Detta förhållande väntas bli av stor framtida betydelse för cellulosaindustrin. Tidigare medförde de stående kokarnas betydande höjd en ej ringa tryckskillnad emellan innehållet i kokarnas nedre och i dessas övre delar. Därmed följde en viss kvalitativ ojämnhet i massan. Sedan den metallurgiska utvecklingen ställt syrafast armatur till förfogande för cirkulation av koksyran, kan kokarna lämna

en helt igenom likartad massa. Koksyrans cirkulation sker med hjälp av en kraftig p u m p , som pressar syran från kokaren genom tuberna i en s. k. kalorisator under samtidig uppvärmning genom ånga omkring tuberna. Ett flertal olika metoder för cirkulationen har kommit till användning, här i landet mestadels med nordiska tekniker som uppfinnare. En livlig uppfinnarverksamhet har jämväl ägnats andra detaljer i sulfitkokerierna, anordningar för flisens fyllning i och massans tömning ur kokarna, förgasningen, fortlöpande kontroll av kokens gång o. s. v. Kokningsproceduren avser för sulfitmassa liksom för sulfatmassa att lösa ut de ämnen, särskilt lignin, som kittar samman cellulosafibrerna i veden. Givetvis anpassas koksyrans sammansättning, koktiden och temperaturen under denna efter de önskade egenskaperna h o s slutprodukten. Svenska Cellulosaföreningens statistik upptar stark, lättblekande och blekt sulfit för papperstillverkning samt därjämte blekt sulfit, s. k. dissolving pulp för kemisk bearbetning. Sistnämnda blekta massa är till större delen viskoscellulosa (silkemassa) f«ör framställning av fiber till textiländamål, konstsilke och cellull, ävensom av viiskosfolier m. m. För annan kemisk b e arbetning tillverkas högalfacellulosa o c h ädelcellulosa, ävenledes blekt. Som hö'galfacellulosa betecknas massa med u p p till 93 procent alfacellulosahalt. Mas;sa med mer än 93 procent dylik halt b r u kar kallas ädelcellulosa. I stort sett kokas stark sulfit med r e lativt svag syra under försiktig uppta gning till förhållandevis låg sluttemperatur, ca 125° C, lättblekande sulfit m e d starkare syra och sluttemperatur inercuot 140° C samt viskoscellulosa ungefär so»m lättblekande, men under forcering :av uppvärmningen till maximitemperaturen.

225 Silning, blekning, massaupptagning, torkning och förpackning

eller p a p p . På senare tid renas massan i s. k. centricleaners med mycket gott resultat. Massaupptagning, torkning och förpackning sker för sulfitmassa på ungefär samma sätt och med likartade maskinella hjälpmedel som ovan omnämnts för sulfatmassa.

Sedan koket avslutats med utblåsning av huvudparten svavelsyrlighetsgaser och kokånga till gasningscisternerna, avtappas den förbrukade koksyran under minsta möjliga utspädning för att utnyttjas till sprittillverkning eller indunstning. Slutligen spolas massan med varmvatten ned i tvättningsbingar, stora Viskoscellulosa öppna behållare av betong, oftast kakelSom utredningens statistik visar, har klädda. Bottnen är täckt med siltegel, tillverkningen av viskoscellulosa nått ett genom vilkas perforering tvättvattnet kvantitativt avsevärt omfång inom Sveavrinner. riges sulfitindustri. Här torde vara platEn effektiv defibrering motsvarande sen att något erinra om den kvalitativa den som sker vid sulfatkokens avblås- utveckling som denna speciella fabrikaning till diffusörer under relativt högt tionsgren vunnit och som i åtskilliga tryck sker sålunda vanligen icke vid hänseenden varit betydelsefull för lansulfitkokarnas tömning. Den sker i stäl- dets sulfitcellulosateknik i dess helhet. let sedan den med varmvatten rentvätIntill dess att framställningen av tade massan tagits upp ur bingen. Det- svensk viskoscellulosa började, åren 1919 ta görs antingen genom spolning med —20, avsåg våra sulfitfabriker att väefterföljande avvattning eller i en ope- sentligen producera massa för pappersration genom s. k. massaösare, som grä- brukens behov. Den storartade utveckver ut den våta massan. Denna ledes på lingen av cellulosaindustrin var då till transportband till separatorn, en något väsentlig del grundad på erfarenhetskonisk liggande cylinder vari en med kunskap, ännu med ganska ringa stöd t r ä p i n n a r försedd axel roterar och dri- av mera djupgående kemisk forskning ver massan från cylinderns lillände till och därmed vunnen kännedom om fabutlopp vid storänden. Vid massans knåd- rikationsprocesserna och dessas proning emellan pinnarna på axeln och dukter. Variationer i kokningen vållade p i n n a r på insidan av cylindern rivs exempelvis inom rimliga gränser inga fiberknippen isär och fibrer som häf- påfallande olägenheter när massan antar vid okokta bitar, kvistar o. dyl. lös- vändes till papper. Annorlunda blev göres. Rikligt med vatten tillsätts den förhållandet när massan skulle utnyttjas grötlika massan från separatorn som i viskosindustrin. Då måste kraven på sedan får passera ett kvistsåll, där de likartad kemisk sammansättning av masokokta kvistarna uppfångas medan san ställas högre. Detta problem stimuspädvattnet med de frilagda fibrerna lerade forskningsverksamheten vid förerinner vidare till silarna. tagen, ej minst i fråga om metoder för Silningen sker på plansilar, eller silar kontroll av tillverkningens gång och liknande dem, som redan omnämnts i fabrikatets kvalitet. Betydelsefullt i sistfråga om sulfatmassan. Det avfall, som nämnda hänseende har det vetenskapskils av från den renade fibern vid liga samarbete blivit, som flerstädes kvistsåll och silar, defibreras till kvist- kommit till stånd emellan de svenska massa, användbar till grövre p a p p e r leverantörerna och laboratorierna hos 15— 605023

226 dessas stora köpare på exportmarknaden. Bland de tekniska förbättringar som under senaste årtionden kommit tillverkningen av såväl viskoscellulosa som papperscellulosa till godo må nämnas åtgärder för luftig och torr upplagring av veden. Vidare har apparaturen för friktionsbarkningen, flishuggningen (mångknivsmaskinerna) och flissorteringen rationaliserats med mera jämnstor och renare kokflis som resultat. Kokarnas fyllning med flis har gjorts mera effektiv. Genom utsugning av luften i kokarfyllningen innan koksyran ledes in har vunnits en möjligast fullständig impregnering av flisen med det ligninutlösande mediet. Den gamla direkta kokningen bibehålls men h a r ställts under pålitlig kontroll genom anordningar för koksyrans cirkulation jämte nya regulatorer och mätningsinstrument. Arbetets fortgång i silerierna regleras också under kontroll, varigenom den särskilt för viskoscellulosan önskvärda jämnheten i massans kvalitet befordras. Mest påfallande framsteg har nog gjorts i avseende på blekningsmetoderna, som redan förut omnämnts beträffande sulfatmassa. Sannolikt synes, att på detta område det växande intresset för viskoscellulosan inneburit ett starkt incitament, vars resultat blivit till gagn jämväl vid framställningen av den för pappersbruken avsedda blekta cellulosan. Tekniken för viskoscellulosan företer också några särdrag, som icke har motsvarighet när det gäller papperscellulosa. Ett sådant är, att »upptagningen» av koken till högsta fastställda temperatur bör ske snabbast möjligt. Vidare måste åt viskosmassans slutbehandling i sulfitfabriken ägnas en omsorg, som icke är påkallad i fråga om papperscellulosa. Massabanan bör

ha jämn »botten», alltså i genom:ikt vara väl sluten som gott papper nen icke flammig. Den måste därtill ha genomgående jämn fuktighetshalt, ej bott en inom vissa gränser genomsnittlig sådan, önskvärt är också, att arkens dimensioner hålls fullt exakta liksom n d »renskuret» papper. Den gamla »klippen» med avsevärd tolerans för arktns längdmått har ersatts av noggrant lrbetande skärmaskiner. Tallsulfitmassa Sedan länge har praktisk erfarenhet gjort välbekant, att kalciumbisulfitmetoden icke är användbar för att koka tillved därest denna ved, som vanligen är fallet, jämte splinten har s. k. kärna. Denna sistnämnda innehåller nämligen avsevärda mängder av ämnen, som hindr a r ligninets utlösning och d ä r m e d cellulosafibrernas friläggande. Därjämte har tallved i regel mycket högre halt av extraktivämnen än granved, genomsnittligt 3—5 procent och i kärnan upp till 20 procent emot granvedens 1—2 procent. Efter mångåriga utredningar och försök vid Stora Kopparbergs Bergslags AB:s fabriker i Skutskär och Centrallaboratoriet i Falun kunde bolagets tekniska ledning år 1955 vid Skutskär genomföra en ekonomiskt fördelaktig omläggning av driften enligt en ny metod för framställning av tallsulfitmassa. Det bör erinras, att jämsides med den praktiska försöksverksamhet och därjämte viss grundforskning r ö r a n d e tallvedens problem som alltifrån 1920-talet utfördes inom Bergslaget, en omfattande ren grundforskning ägnades samma problem vid Tekniska Högskolan och Cellulosaindustriens Centrallaboratorium i Stockholm. Främst var det p r o fessorerna Erik Hägglund och Holger Erdtman jämte deras medhjälpare, som genomförde detta arbete och därigenom

227 gav de tidigast framkomna empiriska erfarenheterna ett gott stöd av teoretiskt vetande ägnat att ge värdefulla riktlinjer för den praktiska metodiken. Efter halvsekelskiftet år 1950 fann sig Bergslaget i viss mån i samma bek y m m e r s a m m a situation som sedan en mansålder andra massavedsförbrukare flerstädes i landet — en otillräcklig tillgång på granved för den växande massa- och pappersproduktionens behov. Det nya läget för vedförsörjningen vid Bergslagets massafabriker gav anledning att fullfölja det uppslag att utnyttja tallved som 1929 givits genom dr Bågnar Söderquists lyckade tvåstegskokning med natriumbisulfit. T r e n n e moment i tillverkningen stod i förgrunden vid det 30-åriga förarbetet och den slutliga utformningen av den nya metoden: 1. utlösningen av vedfibern i tallvedens kärna; 2. avhartsningen av den erhållna tallsulfitmassan; 3. den ekonomiska återvinningen av använda kemikalier. 1. Koksyran bereds för närvarande av natronlut och svaveldioxid från kiseller svavelugn. Kokarna satsas med en blandning av förvärmd färsksyra och överlutningssyra från föregående kok. Det nya koket inleds sålunda vid hög temperatur. Efter genomförd impregnering dragés större delen av kokarens syrainnehåll av och hydrolysperioden inleds genom att ren svaveldioxid tillföres. Hydrolysen får pågå någon timme, varefter kokaren gasas ned. Nettokoktiden är ca 10 timmar, sålunda ej längre vid tvåstegsprocessen för tall än vid enkelkokning av gran, vilket innebär, att den förstnämnda icke erfordrar ökning av förutvarande kokerikapacitet. Massan tvättas i diffusörer så att en avlut av 20 procent torrhalt erhålles. Avlutens koncentration, betydligt högre 15*— 605023

än efter enkelkokning, är till fördel både i spritfabriken och vid den efterföljande indunstningen. 2. Att de under termen hartssvårigheter sammanfattade företeelserna kommer i förgrunden vida mer vid sulfitkokning av tallved än när granved är råvara beror på tallvedens redan omnämnda större halt av extraktivämnen, mest harts. Sulfitmassa av tallved kräver därför en särskilt effektiv avhartsning. Denna sker vid Skutskär på kemisk väg med natronlut efter massans tvättning i diffusörerna, utan mekaniska anordningar som vid t. ex. det för gransulfit flerstädes använda Schibbyeförfarandet. 3. Återvinningen av natronlut och svaveldioxid ur dranken från spritfabriken har på sistone genomförts utan tidigare tillämpad samköming emellan sulfit- och sulfattillverkningarna. Sulfitfabriken blir därmed åter en sluten enhet oberoende av sulfatfabriken. Det nya systemet ger många tekniska fördelar och bättre ekonomi än som vid samkörningen kunde vinnas. Dranken jämte den tiosulfatlösning, som erhållits under återvinningsprocessen indunstas på välbekant sätt (tryckindunstning med tre effekter) till omkring 52 procent torrhalt. Tjockluten förbränns i tomlinsonugn och smältan löses. I en settler får lösningen klarna och genom upprepad karbonatisering skiljes sedan i den klara luten natriumbikarbonatet från svavelföreningar. Tiosulfatlösningen i dessa sistnämnda återförs till indunstning. Det gasformiga svavelvätet förbränns till svaveldioxid, som leds tillsamman med gasen från kis- eller svavelugnar. Natriumbikarbonatet avkarbonatiseras till natronlut, som jämte svaveldioxiden ger koksyran. Kolsyran från avkarbonatiseringen utnyttjas för karbonatiseringsprocesserna i återvinningsanläggningen.

228 De summerade tekniska fördelar, som vid Skutskär vunnits genom den etappvis genomförda utvecklingen vid sulfitmassekokningen från kalcium- till natriumbas, från enkel till tvåstegs vippslutning av flisen och från utbyte av granved mot tallved som råvara, anges i ett föredrag av ledaren för utarbetandet av metoden och anläggningen av fabrikationen utgöra: Malbarheten har väsentligt stegrats. »Greaseningsförmågan» har blivit mycket god, så att greaseproofpapper kan framställas av torkad cellulosa, oblekt eller blekt. Massautbytet har ökats, visserligen under något minskad avvattning på torkmaskinerna. Blekbarheten har ökats, så att högre vithet och reducerad styrkeminskning erhålls vid lägre klorförbrukning. Den våta tallmassans styrka är, såvitt hittills kan bedömas, väl så god som andra cellulosamassors. Särskilt gäller detta töjningen vilket är av betydelse, när pappersmaskinernas hastighet hålles hög som förhållandet är t. ex. för tidningspapper. För tryckpapper i allmänhet är massans goda absorptionsförmåga av värde. Hartshalten i oblekt tallmassa är lägre än den i sulfitmassor normalt förekommande. I blekt massa är den påfallande låg (ca 0,06 procent). Slutligen torde böra nämnas, att de väsentligt större möjligheterna att framställa olika massatyper enligt kalciumbisulfitmetoden än med sulfatmetoden 1 ingalunda minskats vid framställningen av tallsulfitmassa enligt Bergslagets metod. Denna medger modifikationer på många sätt alltefter vedens kvalitet och ändamålet med produkten, massan. Den ekonomiska behållningen av Bergslagets metod beror som vanligt i djdika fall på två moment: marknads-

priset på den nya massan och denras produktionskostnad. Vad marknadspriset beträffar, kan först en småningom samlad erfarenliet bli avgörande. Den kvalitativt högts:ående produkt, som erhålls genom me.oden, gör emellertid sannolikt, att tillverkarens konkurrenskraft på marknaden väsentligt ökas under avsevärd tid. framåt. Det andra momentet, produktionskostnaden, är åtminstone lokalt lättare att beräkna. I sitt nyssnämnda föredrag har dr Söderquist framlagt en jämföranle kalkyl för kalciumgran- och natriumtallsulfitmassa. Såsom varit att vänta, ligger de största besparingarna i cet tills vidare lägre priset på tallved gentemot granved och därnäst i det större massautbytet vid tvåstegskokning jämfört med enkelkokning. De väsentliga merutgifterna är kapital- och underhållskostnader för nyanläggningen jämte arbetslöner vid denna. Facit blir en differens av 20 kronor per ton massa till tallsulfitens favör, alltså 600 000 kronor per år vid en medelstor fabrik om 30 000 tons kapacitet. Den extra investeringen för övergång till den nya metoden vid en gransulfitfabrik av nyssnämnd storlek anges till 6 milj. kronor. Av än större ekonomisk betydelse än nyss angivna vinst på nyinvestering torde emellertid bli den ökning av råvarubasen, som övergången från gran till tall innebär, övergång till tall kan sålunda ej sällan ge en sulfitfabrik möjligheter att öka sin tillverkning. Likaså bereds företag med produktion av både slipmassa och sulfitcellulosa utsikter att driva upp sliperiets tillverkning, om disponibel granved kan reserveras för denna. Lokal knapphet på virke, som är lämpligt för kalciumbisulfitmetoden och 1 Se utredning av H. W. Giertz, Svensk papperstidning nr 23 år 1953.

229 träslipningen, har blivit ett problem, som utom i Sverige numera möter i nästan alla länder inom den nordeuropeiska barrskogsregionen kring Östersjön och vid Atlantens nordöstra kust. Enahanda blev förhållandet än tidigare vid världens andra traditionsrika område för massaindustrin, de nordöstra delarna av USA med virkesförsörjning från atlantiska skogsregionen. Import från Canada kan där på grund av transportkostnaderna blott i viss mån göra bristen mindre kännbar. Den sedan flera årtionden i fråga om nyanläggningar stagnerande sulfitcellulosaindustrin inom nämnda båda för världens försörjning med massa och p a p p e r betydelsefulla områden har tillförts avsevärda nya möjligheter, om det hämmande inflytandet av allt knappare tillgång på granråvara elimineras genom

utnyttjandet av Bergslagets metod för tallsulfitcellulosa. Detta ger uppfinningen i fråga en betydelse, som närmast motsvarar den av träslipningens och de båda träcellulosametodernas tillkomst under 1800-talet. Sulfitavlut Självrunnen eller till 50 procent indunstad sulfitavlut används till dammbindande besprutning av grusvägar, de här i landet vanligaste. För avstånd från sulfitfabrik intill ca 100 km uppgivs transportkostnaderna medge att utnyttja avluten utan föregående indunstning. Av nedanstående uppgifter från vägoch vattenbyggnadsstyrelsen framgår i vad utsträckning inhemsk sulfitlut under budgetåret 1952—53 ersatt importerat klorkalcium som dammbindningsmedel vid vägväsendet.

Klorkalcium

Indunstad sulfitlut (Alldeles övervägande del därav ca 50-procentig — ca 32°B)

Rålut (självrunnen — ca 16° B)

Förbrukning Behandlad våglängd Utspridd kvantitet per km dammbunden våglängd Utspridd kvantitet per km grusväg.. . .

73 000 ton 51 659 km

52 000 ton 9 144 km

390 000 m3 9 256 km

1,41 ton 0,86 ton

5,75 ton 0,62 ton

42,05 m33 4,62 m

Snlfitsprit

ning av sockret i luten. Denna motsättning emellan å ena sidan cellulosatillverkningen, å den andra spritframställningens intressen tvingar till att från fall till fall söka finna en för fabrikationen i dess helhet lämplig medelväg vid kokningen. Dennas betydelse för avlutens halt av jäsbart socker och därmed för utbytet av sulfitsprit belyses i övrigt av siffror i norrlandsutredningen 1942, som angav 165 liter 95-procentig sprit per ton tillverkad konstsilkemassa emot blott 100 liter sprit när koket lämnar stark sulfit.

Framställningen av sulfitsprit omfattar följande procedurer efter den för avlutens beskaffenhet liksom för huvudprodukten, cellulosan, avgörande massakokningen: lututtagning, neutralisering och klarning, jäsning, destillering och absolutering (avlägsnande av vatten ur destillatet). Redan år 1931 framhöll professor Hägglund, att en hög bashalt i koksyran medför stora fördelar för utbytet och kvaliteten av massan. Stegringen av bashalten är dock förenad med nedbryt-

230 Något tidigare hade dr David Johansson publicerat andra betydelsefulla resultat av studier rörande förhållandet emellan sockerhalt och massakvalitet. Han påvisade, att maximal mängd av socker i avluten och motsvarande spritutbyte kan ernås, om en hårt ncdkokad, till kreatursfoder lämplig massa framställs genom snabb kokning vid onormalt låg kalkhalt i koksyran. Vid åtskilliga fabriker praktiseras olika metoder för att utvinna mera avlut än den självrunna efter koken. Förträngning med vatten och tunnlut samt speciella filter har därvid anlitats. Ett livligt intresse, ej minst från vetenskapligt håll, har ägnats lutens neutralisering med mesa eller kalkuppslamning. Klarningen av luten har successivt förbättrats, likaså kylningen. Även jäsningsprocessen rationaliseras undan för undan och goda resultat vinns både genom förbättrad periodisk jäsning och genom kontinuerlig sådan. Enligt en av de svenska kontinuerliga metoderna återförs en del av vörten med däri befintlig jäst till ett tidigare stadium av jäsningen. Enligt en annan avsepareras jästen efter slutad jäsning och en del av den återföres till den ännu ojästa klara avluten medan återstoden prepareras till foderjäst. Som näringsmedel för jästen tillföres diammoniumfosfat, ammoniak och fosforsyra. Destillationen sker vanligen i en separat lutkolonn, varifrån spriten i form av ånga överförs till en rektifikationskolonn. Den ganska komplicerade destillationsprocessen måste noggrant kontrolleras. Såväl temperatur- som tryckreglering har därvid anlitats, den förstnämnda uppgives numera vara lämpligast. Finkelolja och metanol m. fl. föroreningar avlägsnas i möjligaste mån genom särskilda anordningar. För absoluteringen torde i Sverige

vanligast utnyttjas den s. k. hiagmetoden med kaliumnatriumacetat, som binder vatten och åter avger detta vid hög temperatur. För att hindra missbruk av sulfitspiit till förtäring denatureras den med k r > tonaldehyd. En del av i landet tillverkad sulf.tsprit kommer till användning som motorbränsle, s. k. lättbentyl (25 % abs> luterad sprit och 75 % bensin). Därjämte har spriten blivit råvara för organisk-kemisk industri vid ett antal tv Sveriges största cellulosaproducerande företag. Inalles 33 sulfitspritfabriker inom landet beräknas ha en sammanlagd kapacitet vid full drift av 100 milj. liter 95procentig sprit. Ungefär 77 procent av denna kapacitet anses ha utnyttjats under tiden efter andra världskriget för de ändamål, som anges i vidstående tabell. Sulfitavlut

som

bränsle

I sulfitfabrikernas självrunna avlut är torrsubstansen 12—16 procent, i dranken från sulfitsprittillverkning 8—12 procent. Därest dylik torrsubstans skall utnyttjas som bränsle, varvid en torrhalt av lägst 50 procent, helst 55 procent, erfordras, måste betydande kvantiteter vatten avlägsnas, genomsnittligt 6—9 kg för varje kg bränsle. Problemet att fylla sulfit- och sulfitspritfabrikernas bränslebehov från torrsubstansen i egen avlut blev högaktuellt under andra världskrigets bränslebrist och fick en ganska allmänt utnyttjad lösning från början av 1950-talet. Denna lösning innebar dels effektivisering av lutavdragning och indunstning, dels speciella anordningar för den till 50 procent eller något mera indunstade lutens förbränning. Lutavdragningen sker genom förträngning med tunnlut och varmvatten. Det

231 Från

sulfitspritfabrikerna

utlämnad sprit tillverkningsåren i 1 OOO-tal liter 95-procentig

Utlämnat till spritcentralen

Använt i tillverkarens egen rörelse

för försäljn. som Tillverkningsår

1945—46 1946—47 1947—48 1948—49 1949—50 1950—51 1951—52 1952—53

för beskattning (förtäring)

10 228 14 183 22 585 12 542 2 165 10 191 15 813 3 313

motorsprit

42 498 32 032 15 783 30 291 43 122 26 443 21 297 23 854

Utlämnat annan för export för skattefri sprit än motormotordrift sprit 14 968 25 971 25 923 19 056 19 886 22 629 20 823 22 076

lär dock vanligen vara oekonomiskt att driva denna längre än att lutens genomsnittliga halt av torrsubstans med mer än ett p a r procent understiger den för självrunnen lut nyss angivna. Vid indunstningen måste beaktas, att avluten ej har enhetlig sammansättning. Denna kan variera ej blott i samband med kvaliteten av den cellulosa som kokas utan även ifråga om dess halt av kalciumföreningar, vilka är särskilt besvärliga genom avsättningar på apparaturens värmeytor. Svårigheter av inkruster möts genom tillsats i avluten av vissa kemikalier, genom effektiv mekanisk rengöring eller genom ombyte av ånga och lut i värmeväxlarens kanaler, så att den kondenserande ångan får lösa lutens avsättningar. Särskilt sistnämnda förfarande uppges medföra tidsbesparing och vara fullt effektivt. Metoden för indunstningen bestämmes vidare av lokala förhållanden, främst möjligheterna att utnyttja lågtrycksånga. Värmeekonomiskt fördelaktigast är s. k. mottrycksindunstning, men denna förutsätter, att indunstningen kan kombineras med leverans av lågtrycksånga till destination av sulfitsprit, till blekning el-

1945J46—1952/53

95 46 159 488 101 5 492 2 900

306 256 482 616 495 441 332 364

för kem.för teknisk annat fabrikaändamål tion

7 584 9 118 10 932 10 419 10 877 12 278 12 520 12 246

150 86 82 76 104 107 201 89

Total utlämning

75 829 81 692 75 946 73 478 76 750 77 581 73 886 61 942

ler till torkning av massan, vilket allt å andra sidan betyder en viss minskning av eljest disponibel mottryckskraft genererad av lågtrycksånga. Där behov av värmeånga icke föreligger, används vacuumindunstning med 3—5 effekter liksom i sulfatfabrikernas sodahus. Värmeekonomin därvid är ej så god som mottrycksindunstningens, men riskerna för inkruster är mindre. Vid Loddby sulfitfabrik installerades år 1949 en eldningsanordning, som visat sig kunna utan tillsatsbränsle effektivt förbränna 55-procentig lut och fått användning vid flertalet av de 22 fabriker, som numera tillgodogör avlut som bränsle. Loddbybrännaren är en utanför ångpannans eldstad placerad, med eldfast material utfodrad, väl värmeisolerad muffelugn. I ugnens ena ände mynnar munstycket för lutens finfördelning. Den förvärmda förbränningsluften införs dels tangentiellt i den cylinderformade muffeln, dels parallellt med dennas axel (cyklon- eller virvelförbränning enligt en idé från USA). En komplettering av Loddbymetoden, som ännu måhända behöver mera allmänt genomföras, gäller åtgärder att

232 oskadliggöra askan från det nya avlutsbränslet. En mindre del av denna aska stannar på tuber i ångpannan och kan avlägsnas genom effektiv sotblåsning. Den större delen följer med rökgaserna och kan i vissa fall vålla sanitära olägenheter i fabrikens omnejd. Där dylika varit kännbara, har hittills utprovats mekaniska stoftavskiljare och skrubbertvättning av rökgaserna. Resultatet anges vara, att 80 procent av askan kan uppfångas. Ej obetydliga kvantiteter varmvatten står därvid att utvinna vid skrubbern.

V. Defibratormassa och lialvkcmi.sk massa

Defibrator-

eller

asplundmassa

Som en av pappersindustrins märkligaste landvinningar under det tjugonde seklet är att räkna den vidgade anknytningen till byggnads- och emballageindustrierna. Denna har skett genom träfiberplattorna för byggnadsändamål samt genom wellpapp och annan papp för emballage som ersättning för trä, plåt, juteväv m. m. De nya produkternas kvalitet och ekonomi kräver emellertid andra fibermassor som halvfabrikat än de tidigare dominerande slip-, sulfat- och sulfitmassorna. De har erhållits i nutidens defibratormassa och halvkemiska massa, som bådadera därtill med åren har vunnit användningsområden vida utöver de ursprungligen avsedda. Det kvalitativt bästa och alltjämt utnyttjade av de material, som uppfanns före defibratormassans tid, framställdes på 1920-talet av W. H. Mason i USA och därmed framställda plattor gå i handeln under benämningen masonit. Masons metod blev emellertid i väsentliga delar patentskyddad och kunde därigenom i Sverige monopoliseras av

ett enda företag som med framgång och under upprepade produktionsökningar exploaterat den så långt de lokala resurserna på allenast en produktionsort och framställningssättets ofrånkomligt intermittenta art medgivit. År 1934 kom genombrottet för en rationell kontinuerlig svensk metod för defibreringen av massa till träfiberplattor och därmed möjligheter att oberoende av det amerikanska patentet upptaga tillverkningen av fullgoda fiberplattor, som numera tillverkas på ett flertal orter inom Sverige. Den första av dessa var Ljusne, där Ljusne-Woxna AB nämnda år anlade en wallboardfabrik, som utrustades med av ingenjören Arne Asplund konstruerade skivkvarnar, defibratorer. Maskinerna fördes i marknaden av AB Defibrator i Stockholm. Asplunds metod är grundad på en termo-mekanisk egenskap hos ved och annat material ur växtvärlden, där cellulosafibrer och lignin ingår, såsom bagass, halm och hampa. Vid vissa temperaturer, för ved 175—183° C, mjuknar och smälter det ligninhaltiga membran, som håller samman cellulosafibrerna. Dessa kan samtidigt skiljas åt med relativt ringa kraftförbrukning och utan att nämnvärt skadas. Materialförlusten vid processen blir ej större än vid slipningsförfarandet. Den inskränker sig i huvudsak till de 5—10 procent av vedmassan, som efter den kortvariga värmebehandlingen utgörs av vattenlösliga ämnen. De utvunna fibrerna har en anmärkningsvärt hög »freenes» och denna egenskap underlättar väsentligt avvattningen av den osedvanligt tjocka massabanan för plattorna. Asplundmetodens apparatur består av en behållare för träflisen med matningsanordning till en rörformad förvärmare med skruvtransportör av rostfritt stål, där uppvärmningen sker med mättad

233 vattenånga under tryck. F r å n förvärmarer. matas materialet kontinuerligt in emellan defibratorns malskivor, den ena fast och den andra roterande. Behandlingen i förvärmare och defibrator kräver blott ca en minut på vartdera stället. Den defibrerade massan blåses sedan till en cyklon, där vatten tillsättes för uttunning innan massan samlas i behållare med omrörare. Alltefter lokala förhållanden silas den därpå före eller efter raffinering. Denna sker numera i s. k. raffinator, som arbetar kontinuerligt med hydrauliskt tryck och precisionreglering av distansen emellan malskivorna. Därvid kan massan noggrant anpassas med hänsyn till såväl beskaffenheten av råvaran som ock de olika fordringar som ställs på det slutliga fabrikatet, träfiberplattor, isoleringsplattor, tak- eller golvpapp, wellpapp etc. Hittills har i regel framställningen av deffibratormassa och av sådant helfabrikatt som plattor och vissa pappsorter v a r i t lokalt integrerade. Den raffinerade och silade massan går sålunda från sima massakar direkt till den nedan bes k r i v n a apparaturen för tillverkning av plaittor eller till papp- och pappersmaskiner. H ä r har förut framhållits, att byggn a d s - och emballageindustrierna i vår tid väsentligt ökat sin användning av prcodukter från pappersindustrin. Detta måi belysas av några siffror rörande en av de kvantitativt mest betydande av de ifrågavarande produkterna, fiberpladtorna. Vid slutet av år 1929 stod Svteriges första wallboardfabrik färdig att tagas i drift. Dess beräknade kapacittet var då 5 000 ton. År 1954, alltså 25 år senare, fanns 18 svenska wallbotardfaLriker med en total kapacitet av 480 000 ton. Därav kan ca 450 000 t o m räknas på i landet installerade defibiratorer.

Halvkemisk massa Med emballageindustrins och särskilt wellpapptillverkningens växande omfång och betydelse följde ett ökat behov av för nämnda tillverkning lämpliga, relativt tjocka pappersslag. Wellpappen består som känt av två (»enkelwell») eller tre (»dubbelwell») lag av papper. Ett av dessa lag undergår i värme mellan rafflade valsar en korrugering, »wellning», varefter på en eller båda av dess sidor klistras ett täckande plant papperslag, liner. Anspråken på det korrugerade laget och på liner är i viss mån skilda. Vanligen är lagen av olika papperskvaliteter. I fråga om det korrugerade laget spelar utseendet ingen eller ringa roll, men däremot priset. I massan till detta papper ingår upplöst avfallspapper med någon tillsats av starkare fibrer, kollrad s. k. kvistmassa från cellulosafabriker eller annan lågvärdig cellulosa. För liner måste anspråken på både utseende och hållfasthetsegenskaper ställas högre, vilket betyder, att procenthalten av cellulosa i liner vanligen hålles hög. Behovet av billigt material, dock med bättre hållfasthetsegenskaper än vanlig slipmassa har främst gjort sig kännbart i USA med dess högt utvecklade emballageindustri. En utväg, som där har anlitats, är att höja utbytet av veden, massafabrikernas ofta mest kännbara kostnadspost, från numera vanliga 40— 50 procent för den traditionella »kemiska trämassan», sulfat- och sulfitcellulosa. Detta har skett genom introduktionen av s. k. halvkemisk massa. Som namnet antyder, nyttjas vid dennas framställning kemikalier för att underlätta den med mekaniska hjälpmedel slutförda defibreringen. Grundidén fanns i Berends brunslipmetod av år 1869 och Basch—Kirchners quetschmetod från 1880-talets början. Det nya ligger i att ångkokningen kombinerats med en re-

234 lativt ringa tillsats av kemikalier samt att defibreringen kan utföras väsentligt mera rationellt än under 1800-talet. Råvaran för nutida halvkemisk massa är ved från b a r r t r ä d eller, särskilt i USA, från lövträd men även sågverksoch annat träavfall. Kemikalietillsatsen vid ångbehandlingen av den huggna veden eller avfallet utgörs av natronlut och sulfatlut samt, för lövträ, neutral eller alkalisk natriumsulfitlösning. Ett flertal anläggningar för halvkemisk massa har åstadkommits genom att man utnyttjat apparater och maskinpark från nedlagda cellulosafabriker. I den mån insikten om den halvkemiska massans användbarhet slagit igenom har emellertid helt nya anläggningar projekterats, avsedda för kontinuerlig drift med rationell specialutrustning. I sistnämnda fall har vanligen den asplundska defibratorn utnyttjats som ett huvudled i de eljest växlande metoderna för den kontinuerliga tillverkningen. Enligt den svenska metod, som AB Defibrator utformat, inledes tillverkningsprocessen genom impregnering av träflisen med någon av de nyss angivna lutarna. Flisen matas sedan kontinuerligt in i en förvärmare av samma typ som användes för mekanisk defibratormassa, men betydligt längre. Transportskruv i förvärmaren blandar effektivt den tillsatta luten i flisen under dennas uppvärmning med direkt inledd ånga. Ångtrycket uppgår till 8—12 atö och anpassas liksom behandlingstiden efter flisens och lutens art. Från förvärmaren ledes flisen in emellan defibratorns reglerbara malskivor, alltjämt under högt ångtryck. Efter defibratorn går massan till en cyklon, varvid ångan ledes bort och dess värme i möjligaste mån tages tillvara som varmvatten. Defibratorn kan regleras så, att fiber-

produkten anpassas för viss pappersmassa, oblekt, halvblekt eller blekt. Där lokala förhållanden så medge, t. ex. då tillverkningen bedrivs i samband med en sulfatcellulosafabrik, kan kemikalierna delvis återvinnas genom att massan får passera pressar eller filter. Detta är av fördel både för massans kvalitet och för att minska föroreningen av närliggande vattendrag. Om massan skall användas till papper eller papp av högre kvalitet än vanlig wellpapp eller därmed jämförlig vara, behandlas den i en eller flera raffinatorer av den typ, som omnämnts i avsnittet om asplundmassan. Raffinatorerna förmår att reducera eventuella föroreningar, särskilt av barken, till mikroskopiska dimensioner. I de flesta fall behöver massan därför inte silas eller eljest efterbehandlas sedan den passerat dylik maskin, utan avvattnas blott innan den transporteras vidare till u p p tagningsmaskiner eller direkt till p a p pers- eller pappmaskiner. USA beräknas numera årligen (1953) producera omkring 1 milj. ton halvkemisk massa, varav 90—95 p r o c e n t ingår i detta lands tillverkning av wellpapper och wellpapp för emballageindustrin. I Sverige har intresset för den halvkemiska massan tidigare varit ringa. Papper för emballageindustrins behov hade länge nödig tillgång på a n d r a lämpliga råvaror. Emellertid steg framställningen av wellpapp ganska raskt. År 1931, då denna vara första gången fick en rubrik i den officiella statistiken, var produktionen inemot 5 000 t o n . Tjugo år senare, 1951, tillverkades n å got över 58 000 ton. Även för vårt l a n d s vidkommande syns därför fabrikationi av halvkemisk massa för emballageindustrin skola bli aktuell. Åren 1954— 55 planerades och byggdes Sveriges första fabrik i branschen och ytterliga-

235 re e-tt p a r projekteras. Att märka är, att en betydande men svåruppskattad del av ii landet producerat emballage görs av sammanguskad eller klistrad hård p a p p utan wellpappen. Ej minst användes denna hårda p a p p eller kartong, vanligen försedd med flerfärgstryck, till förpackning av detaljhandelns allt talrikare s. k. märkesvaror. VI. Träfiberplattor (wallboard)

Samtliga de huvudprodukter av skogsindustri, vilkas framställning beskrivits här ovan, är s. k. halvfabrikat, som först efter fortsatt bearbetning blir helfabrikat, konsumtionsvaror i handeln. Ett flertal moment, tekniska, ekonomiska och andra, avgör om i vissa fall eller hela grupper av fall tillverkningen av halv- och helfabrikat bör och kan lokalt sammanföras, om alltså integration skall komma till stånd eller icke. Här är ej tillfälle att diskutera dessa moment utan blott att konstatera, i vad utsträckning de faktiskt lett till integration. Då befinns, att tillverkningen av viskoscellulosa här i landet icke sker i lokalt samb a n d med denna massas kemiska omvandling till viskos och dennas vidare bearbetning till textilämnen, konstsilke och cellull, eller varor som folier m. m. Integrationen massafabriker/pappersbruk och pappfabriker är mycket vanlig, men undantag från regeln saknas ingalunda. I Sverige finns ett tjugotal lokalt fristående pappfabriker och pappersbruk. Blott tillverkningen av defibratormassa och liknande halvfabrikat sker genomgående i lokalt samband med framställning av träfiberplattor. Därför torde det vara lämpligt att här ägna detta helfabrikat någon uppmärksamhet. Träfiberplattor eller wallboard förekommer i två skilda typer, s. k. h å r d a plattor och isoleringsplattor. Sedan massan för wallboarden raf-

finerats och eventuellt silats får den ofta på vägen till våtmaskinen passera en låda, där »lim» (lösning av paraffin och harts) jämte fällningsmedel (aluminiumsulfat) tillsättes. På våtmaskinen avvattnas massabanan som vanligt av viraduk och suglådor. Den skärs sedan i längder, som vid tillverkning av hårda plattor måste motsvara dimensionerna för järnplattorna i den följande procedurens varmpress. Intill massabanans avvattning och skärning i stora ark är framställningsmetoderna för hårda plattor och isoleringsplattor ungefär enahanda. Nyssnämnda varmpress för hårda plattor kan från transportör samtidigt taga emot 20 av våtmaskinens skurna ark i sina 20 öppningar ovan varandra. Uppvärmningen sker med hetvatten eller ånga. Efter pressningen förs pressens hela innehåll tillsammans till värmekammare, där det behandlas med varmluft vid 150—165° C. Efter varmpress och värmekammare är plattorna hundraprocentigt torra. De måste återföras till normal fuktighetsgrad, 5—8 procent av materialets vikt, genom behandling med fuktig luft innan de lagras. I annat fall skulle de »slå sig» genom ojämn torkning i magasinen. Slutligen renskäres plattornas mått med hjälp av sågklingor och de färdiga plattorna sorteras och transporteras till magasin eller köpare. Isoleringsplattorna går från våtmaskinen till en rulltork, där ångslingor mellan raderna av rullar genom direkt värmestrålning och uppvärmning av ventilationsluft torkar ut plattorna till nästan absolut torrhet. Slutlig justering av kanter och mått etc. sker som nyss angivits för de hårda plattorna. Särskilt är att iakttaga, att isoleringsplattorna måste kylas ned till temperatur under 100° C innan de magasineras. Eljest föreligger risk för självantändning.

KUNGL. BIBL.

1 1 OKT 1956 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk

forteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätts sammansättning i brottmål. [28]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [41 Fiskeområde. [17]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Skogsindustrins utbyggnad. [33]

Industri. Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar. [19]

Atomenergien. [11]

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag av 1952 års tulltaxekommitté. 1. Allmänna synpunkter. [14] 2. Detaljmotivering. [15] 3. Taxan. [16] Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. [23]

Kommuoikationsväsen. Standardtariffer för detalj distribution av elekttrisk kraft. [5]

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi. Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag 1 Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [201 Bilagor. f211 Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [32]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] Bihang till kyrkohandboken. T12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen, l. [18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30]

Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [271 Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29]

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

IDUNSTRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1956