Myrslogar i Dalarna utredning med förslag år 1959

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

fcUNGL. C 17 W3V1959 \ STOC^^£; v . . . j

/?59; STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:31 Justitiedepartementet

MYRSLOGAR I DALARNA UTREDNING MED FÖRSLAG ÅR 1959 AV HARALD M A L M B E R G

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statligt itöd till jordbrukets inre rationalisering. Idun. 16' s. Jo. 2. Filmstöd jch biografnöjesskatt. Idun. 153 s. Fi. 3. Preliminsr nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 i. F i . 4. Kompeteisfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kingl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Idun. 48; s. Ju. 5. Läkemedilstorsörjningens organisation. Idun. 304 s. I. 6. Fångvånsanstalters optimala storlek. Idun. 63 s. + 6 s. ill. u. 7. Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m. Khlström. 131 s. H. 8. Utbildnirg av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel. Idun. 210 s. 15. 9. Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens orgmisation. Idun. 78 s. S. 10. Författnngsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröitningen 1957. Idun. 145 s. Ju. 11. Förutsäfningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvan. Idun. 56 s. Fö. 12. TillUggsjensioneringens administration. Idun. 186 s. S. 13. Familjebskattningen. Idun 275 s. F i . 14. Revideral nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 112 s. Fi 15. Fångvårlsstyrelsen. Idun. 216 s. J u . 16. Riksdagens budgetarbete. Marcus. 56 s. Fi. 17. Domarbman. Idun. 222 s. Ju. 18. Fånges irbetsersättning. Idun. 98 s. J u . 19. Statsbidagen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 13! s. K. 20. Det rätspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Idun. 181 s. Ju. 21. Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. Idun. 303 s. K. 22. Den staliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamietens organisation. Idun. 238 s. Fi. 23. Arméns befäl. Idun. 431 s. Fö. 24. Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. Idun. 4(7 s. Fi. 25. Verksanheten vid ungdomsvårdsskolorna. Idun. 197 s. 5. 26. ArbetstUen för viss militär och civilmilitär personal. Idun. 9* s. Fö. 27. Omregliring av hovrätternas domkretsar. Idun. 136 s. ,u. 28. Besparhgar inom statsverksamheten. Idun. 278. s.Fi. 29. Donatioisfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltnngen. Idun. 71 s. Fi. 30. Lantmäeriväsendets och kartverkets organisation. Idun. t22 s. Jo. 31. Myrslofar i Dalarna. Kihlström. 121 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetrtll utgöra begynnelseboll stäverna ill det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. jordbrukscepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:31 Justitiedepartementet

MYRSLOGAR I DALARNA UTREDNING MED FÖRSLAG ÅR 1959 AV HARALD MALMBERG

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1959

Innehåll

Skrivelse till chefen för justitiedepartementet

5 Förkortningar

6 LAGFÖRSLAG

Förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vissa slåtterängar inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län (myrslogslag)

7 U T R E D N I N G OCH MOTIV I. Inledning

9 II. Direktiven

för utredningen

15 III. Storskiftet

i Dalarna

17 IV. Myrslogarna och storskiftet Nås socken Flöda socken Bjursås socken Gustafs socken Gagnefs socken Åls socken Äppelbo socken Järna socken Torsångs socken Leksands och Siljansnäs socknar Säters socken Ore socken Stora Tuna och Silvbergs socknar Rättviks och Boda socknar Vika socken Solleröns socken Mora och Våmhus socknar Malungs socken Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknar Venjans socken Lima och Transtrands socknar Orsa socken Älvdalens socken Särna och Idre socknar

25 28 32 32 33 33 34 36 40 40 41 42 47 48 48 49 50 54 59 62 63 66 71 76

V. Det rättsliga läget för myrslogarna i Dalarna För myrslogarna i socknarna gemensamma frågor

88 Grupp A: Socknarna Bjursås, Gustafs, Gagnef, Ål, Torsång, Leksand, Siljansnäs, Säter, Stora Tuna, Silvberg, Rättvik, Boda, Vika och Sollerön

94 Grupp B: Socknarna Nås och Flöda, i vad angår byskogarna, samt Järna och Ore

95 Grupp C: Socknarna Nås och Flöda, i vad angår allmänningarna, samt Malung, Mora, Våmhus, Äppelbo, Svärdsjö, Enviken, Svartnäs, Venjan, Lima, Transtrand, Orsa, Älvdalen, Särna och Idre

97 VI. Utredningsmannens förslag Motiv . . . . . . . . . .

.

.

108 Bilaga. Kungl. brev d. 10 nov. 1865 i fråga om avsättande av kronoparker inom Orsa, Älvdalens, Särna och Lima socknar i Kopparbergs län . . . . 119

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Justitiedepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1953 tillkallade Herr Statsrådet den 17 november 1953 undertecknad f. d. generaldirektör för att såsom sakkunnig inom departementet verkställa den av riksdagen i skrivelse nr 212 den 22 maj 1948 begärda utredningen angående myrslogarna inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län jämte därmed sammanhängande frågor. Efter avslutandet hösten 1957 av visst annat av samma bemyndigande beroende utredningsuppdrag har utredningsmannen upptagit och numera slutfört arbetet med utredningen om myrslogarna. Utredningsmannen får härmed vördsamt överlämna sin utredning jämte förslag till Lag med särskilda bestämmelser angående vissa slåtterängar inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län (myrslogslag). Vid utarbetandet av den föreslagna lagtexten jämte därtill hörande speciella motivering har hovrättsassessorn R. L. R. öhrbom varit utredningsmannen behjälplig. Stockholm den 19 september 1959. Harald

Malmberg

Förkortningar Adde

= Anteckningar rör. storskiftes- och avvittringsverket i Dalarne m. m. jämte åtskilliga kulturhistoriska anteckningar från denna tid af Adolf Adde. Stockholm 1895. Edman l — Samling av Kongl. bref och författningar angående storskiftesoch afvittringsverken samt krononybyggen i rikets norra län. Ny följd. Utg. af C. G. Edman. Stockholm 1880. Edman II = Samling av Kongl. bref och författningar angående storskiftesoch afvittringsverken samt kronobyggen i rikets norra län. Ny följd. Utg. av C. G. Edman. Stockholm 1895. Ekström = Samling av Kongl. bref och författningar angående storskiftesoch afvittringsverken samt krononybyggen i rikets norra län, utg. af C. R. Ekström. Stockholm 1862. van der Hagen = Samling av Kongl. bref och författningar ang. storskiftes- och afvittringsverken samt krononybyggen i rikets norra län. Ny följd. Utg. af A. L. van der Hagen. Stockholm 1872. Holmbäck = Uppkomsten av kronans anspråk på skog inom Älvdalens socken, utredning av Åke Holmbäck. Uppsala 1933. Lilienberg = Svensk lagsamling, utg. av G. R. Lilienberg, I—III. Stockholm 1875—85. K M:t= KB = KBr = KRes = KF = KK = SF = SOU = NJA =

Kungl. Maj:t Kungl. Maj:ts befallningshavande Kungl. brev Kungl. resolution Kungl. förordning Kungl. kungörelse Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Nytt juridiskt arkiv, avd. I

Lagförslag

Förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vissa slåtterängar inom de på bekostnad eller m e d understöd av staten stor skiftade delarna av Kopparbergs län (myrslogslag) Härigenom förordnas som följer. 1 §•

Har vid storskifte inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län innehavare av inom annan fastighets ägovälde belägen slåtteräng (myrslog, vaktslog, kölslog) berättigats att med nyttjanderätt innehava området, skall han, därest han önskar för framtiden vara bibehållen vid sin rätt, senast den 31 december 1965 på sätt i 2 § sägs giva detta tillkänna. 2 §.

Den som enligt vad i 1 § sägs önskar behålla sin nyttjanderätt till slåtteräng har att inom där angiven tid till rätten ingiva ansökan om stämning å ägare till fastighet, vara området är beläget, med yrkande att rätten måtte förklara käranden vara bibehållen vid sin rätt. Angående förfarandet vid rätten i mål som avses i första stycket skall tillämpas vad som är stadgat om rättegången i tvistemål, dock med följande avvikelser: 1. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ånyo upptages. 2. Parts utevaro utgör ej hinder för målets handläggning och avgörande. 3. Rättens avgörande skall grundas på vad vid förhandling förekommit och handlingarna i övrigt innehålla. 4. Rätten äger att i den utsträckning som prövas skälig och i den mån annat ej föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas tillägga part ersättning av allmänna medel för hans kostnader å målet. Vad i andra stycket under 1. och 3. är stadgat skall i tillämpliga delar gälla rättegången i hovrätt och i högsta domstolen.

3 §. Gäller enligt storskiftet för ägare eller innehavare av slåtteräng som i 1 § avses skyldighet att mot lösen avstå slåtterängen eller nyttjanderätten till densamma till ägare av kringliggande mark och kan, då denne vill lösa, överenskommelse ej träffas om löseskillingens belopp, skall, i stället för vad därutinnan vid skiftet må hava föreskrivits, gälla att beloppet bestämmes av tre ojäviga skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej ena sig om valet av den tredje, äge rätten i den ort där slåtterängen är belägen att förordna om valet. Angående skiljeförfarandet skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om skiljemän är stadgat. Skall enligt nämnda lag skiljeavtal anses förfallet på den grund att skiljedom ej meddelats inom föreskriven tid, äge part att omedelbart vid domstol väcka sin talan; skiljedom som meddelats efter tidens utgång vare utan verkan, såframt ej parterna överenskomma att åtnöjas därmed. Skiljemännen må i skiljedomen fastställa arvodet till skiljemännen jämte deras omkostnader och ålägga parterna, en för båda och båda för en, betalningsskyldighet därför. På yrkande av endera parten äge ock skiljemännen enligt vad som prövas skäligt ålägga motparten att gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen så ock partens övriga utgifter i saken. Den som ej åtnöjes med skiljedomen äge klandra denna vid domsto. Klandertalan skall väckas vid den domstol som enligt 10 kap. 10 § rättegångsbalken har att pröva tvist angående äganderätt eller nyttjanderätt till den mark som skall lösas. Talan skall väckas inom tre månader från det den som vill klandra fick del av skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift; försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad. I skiljedomen skal lämnas tydlig hänvisning om vad den som vill klandra skiljedomen sålunda har att iakttaga. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Utredning och motiv

KAPITEL I

Inledning

Boskapsskötseln var länge i de nordliga och skogrika delarna av vårt land så gott som helt grundad på den vilda eller naturliga vegetationen. Sommarfodret erhölls genom bete i skogarna. Under vintern framföddes kreaturen huvudsakligen med hö, skördat å och hemforslat från naturliga slåtterängar. Dessa ängar lågo endast till obetydlig del i samband med den odlade jorden. De hade till största delen upptagits å kärr och myrar i den öppna och odelade skogen samt lågo vitt spridda och på stora avstånd från gårdarna. Avkastningen från dessa ängar utgjorde jordbrukens främsta naturtillgång. Bruket av ängarna var emellertid synnerligen arbetskrävande och blev därför efterhand ej ekonomiskt. Till följd härav och sedan den odlade jorden vid gårdarna utvidgats och foderväxtodlingen där blivit allmän, kom bruket av de i skogarna spridda ängarna under senare delen av 1800-talet att alltmer upphöra. Det torde numera även i de mest nordliga delarna av landet vara sällsynt, att dylika i skogarna spridda ängar äro i bruk. I många fall ha ängarna, sedan de upphört att brukas, blivit igenvuxna med mossor, ris och buskar eller, där förutsättningarna härför förelegat eller åstadkommits, bevuxna med skog. I allmänhet har någon ovisshet ej kommit att råda om dessa ängsenklavers rättsliga ställning. De ha ansetts tillhöra de hemman under vilka de innehades med samma rätt som hemmanens övriga ägor. Ägoblandningen mellan ängarna och kringliggande skogsmarker har reglerats genom laga skiften samt ägoutbyten eller andra åtgärder. I den del ägoblandningen fortfarande består lämnar jorddelningslagen vissa möjligheter för hävandet av densamma. Även om några särskilda åtgärder beträffande ifrågavarande i skogarna spridda ängsenklaver i allmänhet alltså icke visat sig erforderliga, föreligga dock i fråga om sådana ängar särskilda förhållanden i tvenne delar av vårt land. Detta gäller de så kallade ströängarna i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt myrslogarna inom de delar av Kopparbergs län som sockenvis varit föremål för det åren 1803—1894 där företagna allmänna storskiftet. Dessa delar av Kopparbergs län utgöras av sock-

10 narna i övre Dalalaget ävensom vissa socknar eller sockendelar av Nedre Dalalaget 1 . För ströängarna och myrslogarna är gemensamt: att de utgöra en kvarleva från en äldre och primitiv, sedermera såsom oekonomisk övergiven jordbruksmetod och numera icke, eller i vart fall endast till en synnerligen ringa del, brukas till slätter, att de ligga som enklaver inom främmande fastigheters skogar, att de förekomma i stor omfattning, att osäkerhet råder om den rätt med vilken de kunna ha innehafts eller innehavas samt att sagda osäkerhet jämte den av ängarna genom desammas omfattning, spridning, oregelbundna form och flytande gränser föranledda ägoblandningen visat sig kunna medföra olägenheter av skilda slag. Särskilda åtgärder för en reglering av förhållandena beträffande såväl ströängarna som myrslogarna ha sedan länge ansetts påkallade. Frågor härom ha jämväl varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Ströängarna ligga kringspridda i de båda lappmarkerna, främst inom kronans skogar och allmänningsskogarna. Beträffande dessa ängsenklaver, vid avvittringen omfattande 130.000 hektar, har redan under 1920-talet en viss reglering skett 2 . Förslag om ett slutligt uppordnande av ströängsfrågorna föreligger i ett av en inom jordbruksdepartementet tillkallad utredningsman avgivet betänkande, SOU 1957:30. Myrslogarna i Kopparbergs län ligga inom de ovan angivna delarna av länet kringspridda såväl inom byarnas och hemmanens skogar som ock inom kronans skogar och allmänningsskogar, här kallade besparingsskogar. Till förtydligande av begreppet myrslogar må framhållas, att vid det allmänna storskiftet skildes mellan två slag av de å skogarna spridda ängarna. Det ena slaget utgjordes av de bättre eller närbelägna och oftast hägnade ängarna. Dessa ängar, kallade ängsslogar eller i vissa delar av länet hagar, intogos såsom graderad mark i delningsmassorna vid storskiftet i de skilda socknarna samt fördelades mellan fastigheterna i socknen liksom annan sådan mark. Om dem är här icke fråga. De tillhöra fastigheterna med samma rätt som dessas övriga vid skiftet erhållna ägor. Det andra slaget utgjordes av de sämre och ej hägnade ängarna. Dessa bestodo i regel av sänka kärr och myrar eller delar av sådana. Det är om dessa ängar, som vid storskiftet behandlades på annat sätt än ängsslogarna och som kallats myrslogar men även i vissa socknar benämnts vaktslogar, kölslogar, mosslogar eller skogsslogar, här är fråga. För ängarna i fråga användes här nedan den gemensamma benämningen myrslogar. Vegetationen utgjordes huvudsakligen av starr, som dock utmed sjöar och bäckar kunde vara uppblandad med fräkenarter samt vattenklöver. Några kultur1 Med Övre Dalalaget avses socknarna inom Öster- och Västerdalarna eller nuvarande Ovansiljans, Nedansiljans samt Nas och Malungs domsagor. Övriga delar av länet räknas till Nedre Dalalaget. 2 KK d. 30 dec. 1916, SFS n r 603, om tilläggsavvittring och lagen d. 22 j u n i 1921, SFS nr 378, om ströängars indragande till kronan.

11 åtgärder i egentlig mening hade sällan erfordrats i fråga om sådana ängar. Många av dem kunde icke avbärgas varje år utan endast vart annat eller vart tredje år. De lågo på stora avstånd, understundom 5-—6 mil eller mera, från innehavarens gård. Myrslogarna kunde utgöras av ända till 3 kilometer långa samt slingrande remsor eller ock av mera samlade figurer. En myrslog kunde omfatta ända till 100 hektar eller mera. Slogarna voro dock ofta i tegar delade mellan flera innehavare. Jordägare i en socken hade ej sällan myrslogar inom annan socken. Vid storskiftets verkställande å socknarnas inägor ansågs det allt för kostsamt att tegmäta och gradera myrslogarna såsom inägojord. Slogarna ansågos med hänsyn till sin beskaffenhet överhuvud ej kunna gå i byte eller vederlag med verklig inägojord. Myrslogarna intogos därför icke i delningsmassorna vid storskiftet å inägorna. Vid storskiftet å varje sockens skogsm a r k förelåg, därest en god arrondering av denna mark skulle ernås, ej möjlighet att göra skiftesläggningen sådan, att en delägares spridda myrslogar annat än händelsevis fölle inom de skogsskiften, som utlades för den by han tillhörde eller för den ägolott han erhöll. Några allmänna och för socknarna gemensamma regler om behandlingen vid storskiftet av myrslogarna gåvos icke 3 . I vissa socknar, där myrslogsbruket redan vid storskiftet torde varit i utdöende, bortsåg man vid storskiftet å skogen från myrslogarnas tidigare egenskap av slåtterlägenheter och lät dem utan särskilda villkor ingå i delningen av skogsmarken såsom impediment eller graderad skogsmark. I dessa socknar föreligger efter storskiftet icke något myrslogsproblem. I andra och det stora flertalet socknar ansågos myrslogarna ännu vid storskiftestiden ha betydelse för innehavarnas möjligheter att driva sina jordbruk. För att tillgodose jordägarnas önskan att även efter storskiftet eller åtminstone under en övergångstid få tillgodogöra sig fodret från myrslogarna tillskapades vid storskiftet inom dessa socknar särskilda bestämmelser om slogarna. Syftet med dem var att varje myrslogsinnehavare skulle, dock ofta under för socknarna skilda villkor, få behålla sina myrslogar och detta oberoende av inom vilken storskifteslott i skogen slogarna kunde komma att ligga. De stora skogarna voro, då myrslogarna före storskiftet och i de flesta fallen långt dessförinnan togos i bruk, inom varje socken odelade och be8 Under storskiftesarbetenas gång hade lantmäteristyrelsen år 1851 samt senare ortsmyndigheterna med hänvisning till erfarenheterna från de då i vissa socknar avslutade storskiftena föreslagit, att K. M:t skulle utfärda a l l m ä n n a bestämmelser för behandligen av myrslogarna i de då ej storskiftade socknarna. Kammarkollegiet ansåg emellertid i utlåtande d. 8 maj 1857, att frågan om myrslogarna icke borde regleras genom någon allmän författning; liksom hittills vunnes, ansåg kollegiet, ändamålet bäst och säkrast därigenom att, sedan de för varje socken förekommande omständigheterna som på saken kunde inverka, blivit utredda, frågan avgjordes av K. M:t. Styrelsens och ortsmyndigheternas förslag föranledde ej heller någon K. M:ts åtgärd då eller senare. — Se härom ytterligare Holmbäck, s. 261, not 2.

12 traktades av såväl sockenmännen som dåtida myndigheter såsom socknens samfällda mark eller såsom sockenallmänningar. I några socknar synes dock skogen, i vart fall den närmast byarna belägna, ha före storskiftet varit delad mellan de fjärdingar eller på annat sätt benämnda enheter, i vilka socknen av gammalt och troligen ur skatterättslig synpunkt varit indelad. I äldre tider torde i Dalarna, i vart fall i Övre Dalalaget, rätten att i skogarna taga i bruk sådana ängar som myrslogarna, vilkas upptagande icke innebar någon odling, ansetts fri eller i vart fall ha tillämpats tämligen formlöst. Under senare tid eller särskilt efter tillkomsten av 1734 års lag och skogsordningen d. 12 dec. samma år 4 synes dock, liksom för verkliga odlingslägenheter, tillstånd att upptaga en äng, då eller i vart fall senare räknad såsom myrslog, understundom ha begärts och erhållits av häradsrätten eller landshövdingen. Det är dock numera ej möjligt att för en viss myrslog annat än i undantagsfall kunna åberopa någon insyningshandling. Myrslogar ha emellertid i tiden före storskiftet och även i tiden närmast därefter för sig köpts och sålts samt gått i arv såsom annan valfången fast egendom. Uppbud och fasta samt även lagfart ha i många fall meddelats å sådana ängsläeenheter. Myrsiogar ha även varit föremål för visst pantsättningsförfarande. De vid storskiftena beträffande myrslogarna tillkomna bestämmelserna om ett fortsatt innehav äro, såsom redan ovan antytts, ej klara och ej heller enhetliga socknarna mellan 5 . Detta har lett till att rättsläget i fråga om myrslogarna är osäkert och växlande. Rätten till myrslogarna har sålunda efter storskiftet befunnits kunna, de skilda socknarna emellan och även inom socknarna, växla mellan äganderätt och viss nyttjanderätt. Vidare kan lösenrätt till myrslog i vissa fall tillkomma ägaren av den omgivance skogsmarken. I en del fall kan med myrslogsinnehavet följa rätt att å kringliggande skogsmark taga för myrslogens brukande erforderligt virke. Det förekommer även att till en rrfyrslog hör andel i skogsmark eller särskilt utbruten sådan mark. Osäkerheten om myrslogarna föranledes även därav, att vid storskiftet i allmänhet icke redovisats vilka personer som innehade de särskilda myrslogarna och ej heller något samband mellan myrslogarna och hemmanei. Under tiden närmast efter storskiftet voro visserligen hemmansägarna nofa med att i fångeshandlingar rörande sina hemman anmärka huruvida fångst omfattade jämväl hemmanets myrslogar. Men sedermera kommo myrsbgarna att betraktas som en åtföljd liksom skogsmarken till ett hemman och 4 Även torde k u n n a hänvisas till förklaringen d. 5 april 1739 över 1734 års skogsorlning samt KF d. 25 nov. 1740 ang. l a n d s k u l t u r e n och förklaringen d. 5 okt. 1741 övtr 1740 års KF. 5 I sitt i not 3 ovan åberopade u t l å t a n d e till K M : t d. 8 m a j 1857 fann kammarkolleget att, oberäknat de sätt varpå myrslogarna vid föregående storskiften kunde ha b e h a n d l a s , i ärendet då av ortsmyndigheterna sex skilda metoder förordats att användas för myrslogarna, vilkas både beskaffenhet och belägenhet, fortsatte kollegiet, vore sådana, att le varken med in- eller avrösningsjorden kunde ingå.

13 nämndes icke i fångeshandlingar eller bouppteckningar. På så sätt och sedan myrslogsbruket övergivits kom sambandet mellan hemmanen och myrslogarna att råka i glömska. Även där en myrslog beskrivits i en bouppteckning eller i en överlåtelsehandling är det ofta ej möjligt att med ledning härav identifiera slogen med visst område å marken. Det har därför i allmänhet, särskilt i de tidigare storskiftade socknarna, visat sig snart sagt omöjligt att påvisa någon nu gällande separat rätt till myrslogarna. Givet är att en myrslog enligt storskiftet och vid därpå följande sekundära delningar kan ha kommit att falla inom myrslogsinnehavarens skogslott. Men, såsom framgår av det nyss anförda, är detta i allmänhet ej möjligt att nu konstatera. Till följd av den djupt gångna parcelleringen av skogen i smala tegar torde för övrigt mera sällan en myrslog ligga helt på dess innehavares skogsskifte. Till upplysning om myrslogarnas förekomst och dessa ängslägenheters arealer må slutligen här antecknas: att det allmänna storskiftet övergick 32 av länets 48 nuvarande socknar; att myrslogar vid storskiftet under skilda villkor och i större eller mindre omfattning behållits för innehavarna inom 21 av dessa 32 socknar; samt att dessa behållna myrslogar enligt redovisningen vid storskiftet tillsammans omfatta en areal av något mera än 60.000 hektar och utgöras av minst 20.000 i skogarna spridda större och mindre områden med oregelbundna samt otydliga gränser 6 . Det uppgivna antalet myrslogar är hänfört till slogarnas geografiska utsträckning. Myrslogar voro emellertid ofta delade mellan två eller flera innehavare. Genom skogarnas parcellering ha vidare många myrslogar kommit att ligga å två eller flera fastigheters skogsmark. Myrslogsenklavernas antal är därför betydligt större än det angivna antalet slogar. Det torde nog kunna räknas med att de verkliga enklavernas antal är minst 60 tusen.

6 I ett nyligen avgjort mål (NJA 1957 s. 640) har omvittnats, att det är nästan omöjligt att enligt storskifteskartornas visning tillfredsställande angiva myrslogarnas begränsnhgslinjer å marken.

KAPITEL II

Direktiven för utredningen

Frågan om myrslogarna blev aktuell inom 1948 års riksdag. I andra kammaren väcktes vid sagda riksdag av herr Gezelius en motion (11:130) angående utredning i myrslogsfrågan. Motionären erinrade om att, sedan innehavarna av myrslogarna upphört att bruka slogarna och äganderättsanspråken fallit i glömska, slogarna kommit att utan lösen de facto förenas med den kringliggande skogsmarken. Genom skogsvårdande åtgärder, vidtagna av ägaren till skogsmarken, hade åtskilliga myrslogar blivit rikt skogbärande. Detta hade medfört rättstvister mellan den som ansåg sig äga myrslogen och skogsmarkens ägare. En betydande rättsosäkerhet hade uppstått för ägaren till den myrslogarna kringliggande skogsmarken, helst som denne i många fall icke kunde bedöma till vem rätten till en viss myrslog kunde höra. Osäkerheten verkade hämmande på skogsägarens intresse för skogsvårdande åtgärder, eftersom dessa i väsentlig mån kunde komma annan, nämligen innehavaren av myrslogen, till godo. Ur fastighetsbildningssynpunkt vore det vidare otillfredsställande att alltjämt, latent eller icke, inom skogsmarkerna funnes insprängda till arealen obetydliga områden, som för övrigt till läge och gränser icke vore med tillfredsställande tydlighet utmärkta. För att ur angivna synpunkter i görligaste mån få underlagen för framtida tvister undanröjda och för att få klarhet och reda i de berörda förhållandena fann motionären angeläget, att åtgärder vidtoges dels för att fastställa till vilka myrslogar äganderättsanspråk alltjämt med fog kunde göras gällande, dels ock för att åvägabringa en redan vid storskiftena avsedd inlösen av slogarna. Enligt motionären borde riksdagen hos K M : t anhålla, att frågan om myrslogarna snarast möjligt gjordes till föremål för en särskild utredning. Vid samma riksdag hemställde herrar Näsgård och Jones Erik Andersson i en motion i första kammaren (1:228), att riksdagen måtte hos K M : t anhålla om utredning och förslag angående ett för bestämmande av äganderätten till myrslogar enklare förfaringssätt än det som stadgades i Dalalagen d. 17 juni 1932. Andra lagutskottet avgav i anledning av de båda motionerna utlåtande d. 11 maj 1948, nr 30. Utskottet redogjorde för de rådande förhållandena och anförde särskilt följande. Förhållandet med myrslogarna hade medfört betydande olägenheter. Ur

15 fastighetsbildningssynpunkt vore det givetvis allt annat än tillfredsställande. Vidare hade det medfört svårigheter beträffande fastighetsredovisningen. I visa fall hade det förekommit, att ägare av skogar, i vilka myrslogar legat insprängda, varit obenägna att företaga skogsvårdande åtgärder i fall där det kunnat befaras, att resultatet av dessa åtgärder helt eller delvis skulle komma sloginnehavaren till godo. Sedan innehavarna av myrslogar i stor utsträckning upphört att hävda dessa, hade ofta ovisshet uppkommit om huruvida de nuvarande rättsinnehavarna gjorde gällande någon rätt till slogarna. I åtskilliga fall hade anspråk på rätt till myrslogar, vilka icke utnyttjats för slåtter under lång tid, gjorts gällande först sedan slogarna blivit skogbevuxna och därmed ökat i värde. Med hänsyn till det anförda vore, ansåg utskottet, angeläget att den rådande ägoblandningen bragtes att upphöra. Utskottet erinrade därvid att en av de svårigheter, som mött vid förverkligandet av detta syfte, hade varit att olika meningar rått om innebörden av rätten till myrslogarna. För den enskilde torde, fortsatte utskottet, det i regel alltjämt vara både svårt och kostsamt att förebringa utredning angående det nuvarande rättsläget, vare sig han ville göra gällande rätt till myrslog eller ville lösa in slogmark. För utskottet framstode därför såsom önskvärt, att under medverkan av offentlig myndighet utredning företoges i syfte att klarlägga det nuvarande rättsläget beträffande myrslogarna. Sedan utredning vunnits om det rättsliga läget inom en socken, syntes undersökning böra verkställas angående den utsträckning i vilken anspråk på myrslogar gjordes gällande av nuvarande rättsinnehavare, liksom ock huru den rådande ägoblandningen lämpligen skulle kunna bringas att upphöra. Därest en utredning komme till stånd enligt de angivna riktlinjerna, syntes, ansåg utskottet slutligen, denna lämpligen även kunna innefatta frågan huruvida ett enklare förfaringssätt än det nuvarande möjligen kunde komma till användning för fastställande av äganderätten till myrslogar. På grund av vad utskottet sålunda anfört hemställde detsamma, att riksdagen i anledning av de båda motionerna måtte i skrivelse till K M:t anhålla om utredning av frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Riksdagen godkände utlåtandet och anhöll i skrivelse nr 212 till Konungen d. 22 maj 1948, att K M : t ville låta föranstalta om den av utskottet föreslagna utredningen. Statsrådet och chefen för justitiedepartementet överlämnade d. 11 maj 1949 riksdagens skrivelse till fastighetsbildningssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dessas uppdrag. Sedan de sakkunnigas arbeten, utan att därvid utredning i frågan om myrslogarna hunnit verkställas 7 , år 1953 avslutats, tillkallade jämlikt K M : t s särskilda bemyndi7 Frågan om igångsättandet av utredningen om myrslogarna var föremål för en av statsrådet och chefen för justitiedepartementet hesvarad interpellation vid 1951 års riksdag (FK prot. nr 13 s. 10 och nr 15 s. 14).

16 gande samma statsråd d. 17 nov. 1953 f. d. generaldirektören Harald Malmberg att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Från departementet ha till utredningsmannen överlämnats, förutom riksdagsskrivelsen med därtill hörande handlingar, en av »Näsets bybors myrslogsskogar förening u. p. a.» i Ore socken d. 19 dec. 1950 till Konungen ställd skrift angående lagstiftningsåtgärder i fråga om myrslogar. Jämlikt beslut i KBr till domänstyrelsen d. 18 febr. 1955 har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet till utredningsmannen överlämnat handlingarna i ett ärende angående byamännens i Brunnsbergs by i Älvdalens socken anspråk på delar av Granådalens kronopark i Särna socken. Utredningsmannen skulle ha att överväga vissa spörsmål rörande sagda byamäns myrslogar inom kronoparken, däribland frågan huruvida med slogarna kunde anses följa yxbördsrätt. Från KB i Kopparbergs län har till utredningsmannen överlämnats handlingar i ärende rörande en av hemmansägare i Äggens by i Malungs socken d. 1 mars 1954 gjord framställning om ordnandet av inlösen av viss myrslog inom hemmanet.

KAPITEL

III

Storskiftet i Dalarna

För bedömandet av vilka åtgärder som i myrslogsfrågan kunna och böra vidtagas torde en första förutsättning vara, att det klarlägges hurudant rättsläget beträffande slogarna är. Detta kan ej ske på annat sätt än medelst en genomgång av föreskrifterna för och tillgängliga handlingar rörande storskiftet och den som ett led däri ingående avvittringen. Förhållandena äro så skiftande, att denna undersökning måste verkställas särskilt för varje socken. Före redovisningen av en sådan genomgång har det emellertid synts utredningsmannen nödigt att, för rätta förståelsen av åtgärderna i fråga om myrslogarna, här lämna en orienterande redogörelse för storskiftet 8 . Redan från mitten av 1500-talet är omvittnat, hurusom å de svaga bruksenheterna i Övre Dalalaget mycket folk trängdes. Det förekom fyra eller sex par folk i en gård. Under 1600- och 1700-talen blev den till arealen ringa jordbruksjorden genom arvskiften, försäljningar och styckningar djupt parcellerad. Denna uppdelning av jorden vållade en oerhörd ägosplittring. Någon hemmansindelning fanns ej längre. Därjämte hade bygränserna i s Mer eller m i n d r e omfattande redogörelser för storskiftet förekomma i åtskilliga tryckta arbeten, främst följande: Falkman, L. B. Underdånig berättelse om en av överdirektören vid lantmäteriet genom rikets n o r r a län och Gotland år 1850 verkställd ämbetsresa. Stockholm 1851. Adde, A. Anteckningar rörande storskiftes- och avvittringsverket i Dalarna m. m. j ä m t e åtskilliga k u l t u r h i s t o r i s k a anteckningar från denna tid. Stockholm 1895. Kolonisationskommittén. Förslag d. 10 dec. 1919 till lag om ströängars indragande till kronan samt till andra därmed s a m m a n h ä n g a n d e författningar, s. 153 ff. Stockholm 1920. Även intaget i riksdagstrycket 1921, 2 saml. 2 avd. 6 band. Hamrin, J. Redogörelse för vissa jorddelningsförhållanden inom Kopparbergs, Gotlands och Gävleborgs län. Falun 1920. Nordenstedt, W. Skiftes- och avvittringsverket i Dalarna, uppsats i arbetet Svenska lantmäteriet 1628—1928, del II, s. 163 ff. Stockholm 1928. Malmberg, H. Redogörelse för jordförhållandena i Kopparbergs län, tryckt i Redogörelse för de ecklesiastika boställena, VI, Kopparbergs län, s. XXX ff. SOU 1929:5. Dalautredningen. Betänkande d. 25 aug. 1931 med förslag till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län m. m., s. 48 ff. SOU 1931:19.

Holmbäck, Å. Uppkomsten av k r o n a n s anspråk på skog inom Älvdalens socken. Uppsala 1933. Bengtsson, E. Storskiftet, uppsats i del II av Orsa, en sockenbeskrivning, utgiven av Orsa jordägande socknemän. Stockholm 1953. 2

18 regel försvunnit 9 . En jordägare kunde ofta ha tegar i åker och äng ej endast i flera tidigare byar utan i två eller tre socknar. De av ålder befintliga socken- eller församlingsgränserna hade dock blivit bevarade. För att råda bot mot den sålunda under generationer tillkomna ägosplittringen och därav föranledda missförhållanden igångsattes med början år 1803 arbeten för en omarrondering genom storskifte. Detta storskifte, som blivit kallat allmänna storskiftet i Dalarna och ursprungligen avsågs skola omfatta endast Övre Dalalaget, verkställdes sockenvis eller församlingsvis enligt särskilda av K M : t utfärdade brev och i vissa enstaka fall kungörelser 10 . Grundläggande voro de båda bekanta KBr:n d. 9 febr. 1802 och d. 17 aug. 180411. I de delar de båda breven icke reglerade skiftesförfarandet skulle 1783 års storskiftesförordning tjäna till efterrättelse. Häri skedde år 185912 en ändring såtillvida, att 1827 års skiftesstadga skulle uti förekommande fall, där stöd därav kunde vara att hämta, få tillämpas. Verksamheten ombesörjdes av allmänna storskiftesverket i Dalarna. Detta leddes närmast av en lantmätare såsom styresman, under vilken ett antal lantmätare arbetade. Hela verksamheten lades under landshövdingens särskilda uppsikt, ledning och ansvar. Landshövdingen hade jämväl att avgöra vid storskiftet uppkommande tvister samt att sockenvis pröva och fastställa förrättningarna. Det hela fungerade som ett lokalt verk med landshövdingen och styresmannen såsom ledare. Besvär över landshövdingens utslag fick anföras hos K M:t och skulle prövas i Högsta domstolen. Förrättningskostnaderna utgingo för socknarna i övre Dalalaget samt Svärdsjö socken i det Nedre Dalalaget av allmänna medel. Beträffande övriga socknar av Nedre Dalalaget, där allmänt storskifte verkställdes, utgick enligt K M : t s beslut för varje socken endast ett visst statsbidrag. Häri ligger förklaringen till att ifrågavarande delar av länet benämnts såsom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Arbetena med storskiftet börjades år 1803. De fortgingo å socken efter socken under hela 1800-talet och avslutades år 1894. 9 I den bekanta skrivelsen till K M : t d. 6 nov. 1792, som gav uppslaget till införandet av storskiftet i Dalarna, säger landshövdingen af Nordin, att »inga vissa h e m m a n eller hemmansdelar, icke en gång namnet därav, uti Dalarna n u m e r a givas, u t a n är nu varje socken att b e t r a k t a såsom ett helt h e m m a n , d ä r u t i n n a n alla innehavare äro i n b r u k a r e och hava h ä r och där om varandra sina andelar.» Och i en skrivelse år 1805 säger samme landshövding, att b y a r n a aldrig existerat a n n o r l u n d a än till n a m n e n i de äldsta j o r d e böckerna. io Det var först enligt K M : t s förklaring d. 29 j u n i 1883 som frågor hörande till skifteslagstiftningen — vilken tidigare tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftning — skulle för framtiden behandlas i den för stiftande av allmän civillag stadgade ordningen. n KBr d. 9 febr. 1802 till landshövdingen, frih. af Nordin ang. de av honom föreslagna medel och utvägar att upphjälpa l a n t b r u k e t och lanthushållningen i D a l a r n a (Ekström s. 112) samt KBr d. 17 aug. 1804 till kammarkollegium ang. storskiften och strömrensningar i Stora Kopparbergs län (Ekström s. 115). 12 KK d. 18 febr. 1859 ang. förändrade föreskrifter i avseende å besuttenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län, SFS nr 11 s. 1.

Ii) För storskiftet skulle vissa jordpolitiska regler gälla. Om dessa må, då de fingo betydelse även för behandlingen av myrslogarna, följande antecknas. Enligt 1802 års KBr och punkt 10 i 1804 års KBr skulle endast fulla besuttenheter få vid storskiftet bildas. De ofullsuttna jordägarna skulle dock under de första tjugo åren efter storskiftet icke mot sin vilja rubbas eller vräkas ur sina lotter. Dessa lotter skulle vid storskiftet för sig utläggas men småningom så sammanläggas, att därav med tiden fulla besuttenheter uppkomme. Ingen fick därför sälja en obesutten lott till annan än den, som ägde jord i samma vid storskiftet bildat hemmansnummer. Skedde annorlunda, ägde delägare i numret lösa obesuttenheten. Två eller flera obesuttna lotter, som kommit i en ägares hand, fingo ej sedermera åtskiljas. Därest icke inom de tjugo åren de för sammanföring till en besuttenhet angivna obesuttna lotterna sammansmält, skulle genom lottning avgöras vilken av ägarna som skulle få inlösa övriga lotter. Därvid ägde KB att beträffande de obesuttna lotter, som vid den tiden ej blivit förenade, besörja om verkställigheten därav. Ovan angivna jordpolitiska bestämmelser blevo emellertid så småningom mildrade och mot slutet av storskiftesarbetena helt upphävda. Genom 1859 års kungörelse blevo sålunda bestämmelserna i punkten 10. av 1804 års brev om lösningsrätt till obesutten lott upphävda. I stället skulle emellertid de i de allmänna författningarna stadgade reglerna om lösningsrätt till obesutten lägenhet gälla 13 . Besuttenhetslagstiftningen i Sverige blev därefter eller år 1881 helt upphävd 14 . Inlösen och sammanslagning enligt de angivna bestämmelserna av vid storskiftet utlagda obesuttenheter har emellertid icke förekommit mer än i ett eller annat fall 15 . Den tänkta storleksrationaliseringen kom alltså icke till stånd.

K M : t förordnade genom särskilt beslut för varje socken om storskiftets påbörjande där. Storskiftet i socknen verkställdes därefter särskilt för inägorna och särskilt för skogsmarken. Samtidigt som lantmätarna påbörjade mätning och kartläggning av all socknens mark, verkställdes den för storskiftet i Dalarna säregna revningen av inägorna. I denna revning intogs socknens all åker samt hägnad slog

13 KF d. 19 dec. 1827, 1 kap. 6 §, ang. grunderna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman, SFS 1827, s. 1406, samt senare KF d. 6 aug. 1864 ang. g r u n d e r n a och villkoren för hemniansklyvning och jorda/söndring, SFS nr 49 s. 1. 14 KF ang. hemmansklyvning och jordavsöndring d. 6 aug. 1881. SFS nr 41. 15 I sitt utlåtande till K M : t d. 8 m a j 1857 anförde kammarkollegiet, att s a m m a n l ö s ning av obesuttenheter enl. 10 p. i 1804 års brev då ingenstädes ägt rum eller kunnat, i anseende till rådande brist på medel, framtvingas.

20 och annan ängsslog men icke myrslogarna 1 0 . Revningen utfördes av särskilda förtroendemän, revkarlar och revskrivare. Den hade till syfte att åstadkomma en uppgift om storleken eller rättare värdet av varje jordägares innehav av inägojord före storskiftet. Revkarlarna uppmätte med stång varje jordägares tegar i åker och äng samt uträknade med ledning härav arealerna för tegarna i ytmåttet snesland och bandland. I samband med revningen blevo tegarna jämväl värderade och åsatta gradtal. Revskrivaren uppgjorde efter revkarlarnas anteckningar och den verkställda graderingen revbok för socknen. I denna fick varje jordägare ett konto, å vilket samtliga av honom innehavda åker- och ängstegar inom socknen uppfördes med verkliga arealer och efter gradtalen reducerade arealer i snesland och bandland. Summan av varje jordägares sålunda påförda snesland och bandland reducerad jord kallades hans jordtal. Förhållandet mellan den enskilde jordägarens jordtal och hela socknens reducerade areal i snesland och bandland eller jordtal motsvarade alltså den enskildes tillgodohavande eller kvotdel i socknens inägojord 17 . Storskiftesverkets första åtgärd härefter blev att inom socknens inägor bilda byar eller att efter jordägarnas tillgodohavanden enligt revböckerna 18 och gårdarnas belägenhet sammanföra lämpligt antal sådana och andra jordinnehav till en by. Härefter företogs den första etappen av storskiftet eller delning av inägorna i socknen mellan de sålunda bildade byarna (bydelning). Delningsgrunden utgjordes av varje bys jordtal i förhållande till socknens hela jordtal. I vissa socknar med fjärdings- eller liknande indelning delades eller jämkades först mellan dessa indelningsenheter, varefter inom dem delades mellan byarna. I samband med bydelningen skedde fäbodereglering. Genom denna fördelades de å skogarna spridda fäbodeställena. Härefter fortsattes storskiftet å inägorna i dess andra etapp eller med delning mellan jordägarna inom byarna. Denna del av storskiftet har blivit kallad åbodelning. Första åtgärden var därvid att, så länge besuttenhetslagstiftningen gällde, bestämma vilka jordägares lotter som skulle utläggas och betecknas såsom fulla besuttenheter. Enligt föreskrifterna för storskiftet blevo jämväl de obesuttna lotterna utbrutna, men dessa lotter sammanförir> Revningen och åsättandet av jordtal å varje persons innehav av inägor var en i; Dalarna sedan gammalt använd metod att värdesätta inägojorden till grund för beskattningen och fördelningen av socknens eller viss sockendels totala grundskatter och andra onera. Den stora ägosplittringen hade medfört, att det för kronan ej var möjligt att ombesörja uppbörden från de skilda jordägarna. Saken hade därför redan på 1600-talet ordnats så, att grundskatterna debiterades på socknen eller roten, varefter jordägarna själva fingo fördela skatten sinsemellan enligt de tid efter annan verkställda revningarna och ett för varje jordägare då uträknat jordtal eller därpå grundad andel i soldatårspenningarna. Det torde få antagas att i dessa revningar myrslogarna ingått liksom annan äng. 17 I Nordenstedts a. a. finnes en ingående redogörelse för revningens verkställande. 18 I någon eller några av de sydligast belägna socknarna synes revning ha underlåtits och delningsgrunden ha bestämts genom hävdeförteckning i vanlig ordning.

21 des i grupper. Envar av dessa grupper skulle efter den tänkta sammanlösningen bilda en besuttenhet 19 . Delningsgrunden utgjordes av varje jordägares i byn jordtal. De utlagda skifteslotterna — besuttna och obesuttna — ha kallats åbolotter. De ha ansetts likställda med hemman i övriga delar av riket och redovisas, oberoende av den indelning jordeböckerna kunnat innehålla, såsom enheter i jordregister och fastighetsböcker. Indelningen vid storskiftet blev alltså grundläggande för fastighetsredovisningen, varvid jordtalen fått ersätta eljest brukliga mantalsbeteckningar. Sedan storskiftet å inägorna inom en socken slutförts, kom ordningen till den tredje etappen eller storskifte och i samband därmed avvittring å skogsmarken inom socknen. Förordningen och påbudet d. 19 dec. 1683 angående skogarna och vad därvid iakttagas bör innebar för Dalarna liksom för de norrländska länen utgångsläget för den sedermera verkställda avvittringen. I denna förordning förklarades, att de stora skogarna i bl. a. Dalarna, vilka låge obrukade och icke kunde med goda skäl fulltygas att höra någon gård, by, socken eller härad till, vore »ofelbart Vår och Kronans rätta och enskilda egendom». För att urskilja kronans skogar från allmogens skulle föranstaltas om avvittring. Med stadgandena i 1683 års skogsordning likartade bestämmelser intogos i de närmast följande skogsordningarna av åren 1734, 1793 och 1805. Frågan om avvittring i Dalarna var uppe omedelbart före storskiftets påbörjande, varvid K M : t år 1802 får anses ha avsett att avvittring skulle ske i Västerdalarna 2 0 . I storskiftesbrevet d. 17 aug. 1804 blev dock icke något bestämt om avvittring och ej heller om skogens delning i övrigt. Enligt detta KBr skulle skogens delning och storskiftande tillsvidare uppskjutas. Skogarna skulle dock vid storskiftet avmätas och kartläggas »helst sådant ändock måste ske, innan någon avvittring och delning kan försiggå». Frågan om avvittring och skogens delning blev emellertid aktuell redan vid det först började storskiftet eller i Nås socken. Därvid föreskrevs i KBr d. 11 juni 1806 (Ekström, s. 122), att avvittring skulle ske inom socknen och att kronoöverloppsmark skulle där avsättas. Dessutom skulle KB ha att i fortsättningen, så snart någon socken hunnit såväl till skog och utmark som inägor avfattas och beskrivas, särskilt för varje socken till K M : t inkomma med förslag till grunder för skogsavvittring. I överensstämmelse härmed samt jämlikt senare tillkomna stadganden 2 1 bestämde K M:t genom 19 Vid numreringen och grupperingen av de utlagda ej b e s u t t n a skifteslotterna erhöll i delningsbeskrivningen en lott exempelvis n r 2. Övriga lotter i gruppen numrerades sedan »sub nr 2», »sub sub nr 2», »sub sub sub nr 2» o. s. v. Delningsbeskrivningarna återge alltså tydligt h u r den t ä n k t a storleksrationaliseringen skulle genomföras. 20 KBr d. 12 j a n . o. 15 j u l i 1802, Lilienberg II s. 334—335 samt senare KBr d. 4 febr. 1813, Ekström s. 134. 21 KBr d. 25 okt. 1826 (Ekström, s. 140), KF d. 21 dec. 1865 (SFS nr 74, s. 10) angående kronoparkers bildande i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen samt KK d. 18 sept. 1874 (SFS n r 79 s. 10) ang. ändring i 1865 års KF.

22 särskilt beslut för varje socken, huruvida vid storskiftet viss del av socknens skogsmark skulle avsättas för kronan eller socknens hela skogsmark skulle tillerkännas byarna. Någon allmän avvittringsstadga för Dalarna utfärdades icke. Avvittringen kom att ske som ett led i storskiftet för varje socken. De vid storskiftet tid efter annan utfärdade föreskrifterna eller träffade besluten hade därför i tillämpliga delar avseende jämväl å genomförandet av avvittringarna. I storskiftet i Dalarna ingick alltså, inom socknar där avvittring skulle ske, ett skifte å skogsmarken mellan kronan och jordägarna 2 2 . Enligt 1806 års brev skulle den jordägarna i Nås socken genom avvittringen tillerkända delen av socknens skogsmark delas mellan byarna. Denna bestämmelse utsträcktes genom brevet d. 25 okt. 1826 att avse samtliga socknar. I enlighet härmed har den jordägarna genom avvittringsbesluten tillfallande skogsmarken genom det allmänna storskiftet i varje socken delats men, till skillnad mot vad som skedde i fråga om inägorna, endast mellan byarna och därmed jämförliga enheter 23 . Delningsgrunden vid storskiftet å den varje socken genom avvittringsbeslut tillerkända skogsmarken var antingen byarnas jordtal eller det uppskattningsbelopp inägojord i tunnland och kappland eller annat mått varje by vid storskiftet å socknens inägor erhållit. Varje by erhöll alltså del i socknens skogsmark i förhållande till omfattningen av fullgod inägojord. Vid de tidigast verkställda storskiftena blev all den socknen tillerkända skogsmarken uppdelad mellan byarna. Senare blev inom flera socknar viss del av denna skogsmark undantagen från delning och avsatt som allmänning. Dessa allmänningar ha kallats besparingsskogar. För dem gäller lagen d. 18 april 1952 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Storskiftet eller alltså by- och åbodelningarna å inägorna samt avvittringen och bydelningen å skogsmarken fastställdes av KB sockenvis och särskilt för varje av de ovan angivna tre etapperna av storskiftet. Med de ovan angivna åtgärderna hade det allmänna storskiftesverket i Dalarna år 1894 fullgjort sina arbeten. Delningar av varje bys skogsmark eller skogsåbodelningar ha verkställts på begäran av delägarna och såsom vanliga lantmäteriförrättningar. Ägolotter i skogsmarken ha därvid utbrutits för samtliga, besuttna eller obesuttna, inägolotter eller hemman. Dessa skogsmarksdelningar ha fastställts i regel av KB 24 och i vissa fall av hä22 I ett u t l å t a n d e d. 21 april 1863 framhöll kammarkollegiet att, innan avvittring och storskifte i Dalarna ägt rum, all u t m a r k nog kunde tillsvidare anses som en k r o n a n s och socknens g e m e n s a m m a tillhörighet, men att ej förrän efter avvittringen kunde visa sig, om kronan verkligen ägde någon m a r k inom socknen och sålunda någon gemensamhet mellan kronan och h e m m a n e n verkligen ägde rum. 23 Undantag härifrån gäller Åls socken samt vissa av de till Nedre Dalalaget hörande socknarna, där skogsmarken delades även mellan de enskilda jordägarna. 24 Enl. ett Khr d. 1 febr. 1841 tillkom det KB att tillsvidare pröva och fastställa verkställda skiften mellan åbor i by av den byn vid a l l m ä n t storskifte tilldelade skogsmarken. Ägodelningsrätterna ansågos då icke ha någon befogenhet inom de storskiftade delarna av länet.

23 radsrätt eller ägodelningsrätt eller ock utan fastställelse endast vunnit laga kraft. Praktiskt taget alla byskogar ha blivit delade. Den fortsatta eller sekundära delningen av de genom storskiftet och skogsåbodelningen bildade ägolotterna eller hemmanen har skett genom sämjedelning eller genom hemmansklyvning enligt 94 § i 1866 års skiftesstadga samt avsöndring och efter år 1925 i några fall genom ägostyckning. Efter tillkomsten av jorddelningslagen har delning skett genom laga skifte enligt 1 kap. 19 § sagda lag samt avstyckning. Jordägarna ha dock fortsatt att i stor utsträckning använda sig av sämjedelning. Syftet med storskiftet och avvittringen i Dalarna var att rycka upp den då fattiga landsändan. Detta syfte nåddes även. Därjämte erhölls genom byoch hemmansindelningen en nödig och god grund för reda och ordning i fastighetsredovisningen, inskrivningsväsendet och beskattningen. Mycket av vad som genom storskiftet vanns har emellertid gått förlorat. Vid början av 1900-talet hade, särskilt inom de före år 1859 storskiftade trakterna, parcelleringen av storskifteslotterna gått så djupt, ägoblandningen över huvud blivit så besvärande samt fastighetsredovisningen och lagfartsförhållandena blivit så tilltrasslade, att statsmakterna nödgades att ånyo ingripa. Detta skedde genom särskilda lagar åren 1925 och 1932 med bestämmelser om laga skiften för omarrondering av jord och skog, rättslig sammanläggning av varje persons fastighetsinnehav samt tillskapande av en ny indelning för fastighetsredovisningen och inskrivningsväsendet 25 . Men en närmare redogörelse för dessa lagar är icke erforderlig för utredningen om myrslogarna.

De delar av Kopparbergs län som varit föremål för allmänt storskifte äro, hänfört till nu gällande domsago- och sockenindelning 20 , följande: hela Ovansiljans domsaga eller socknarna Orsa, Våmhus, Mora (efter d. 1 jan. 1959 Mora köping), Sollerön, Venjan, Älvdalen, Särna och Idre; hela Nedansiljans domsaga eller socknarna Gagnef, Ål, Bjursås 27 , Leksand, Siljansnäs, Rättvik, Boda och Ore; av Nås och Malungs domsaga: socknarna Nås, Flöda, Järna, Äppelbo, 26 Lagen d. 30 april 1925, SFS nr 102, rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län samt lagen d. 17 juni 1932. SFS nr 223, med särskilda bestämmelser om delning av j o r d å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. 26 i uppräkningen nedan liksom i b e t ä n k a n d e t i övrigt avses med socken jordregistersocken eller tidigare jordebokssocken. Med den i Dalarna använda beteckningen sockenmän eller jordägare avses ägare av j o r d t a l eller alltså ägare av h e m m a n och h e m m a n s delar. De vid storskiftet utlagda ägolotterna h a även kallats åbolotter. 27 Inom Bjursås, Stora T u n a och Säters socknar finnas ett fåtal enstaka fastigheter av bergsfrälse natur. De intogos icke i storskiftet. Å dem ev. liggande myrslogar beröras icke av utredningen.

24 Malung, Lima och Transtrand, vartill kommer inom Säfsnäs socken viss del, efter storskiftet dit överflyttad från Nås socken; av Falu domsaga: socknarna Svärdsjö, Enviken, Svartnäs, Stora Tuna med därifrån utbrutna Borlänge stad 27 , Gustafs och Silvberg samt skattcjorden inom Vika och Torsångs socknar, vartill kominer viss del av Aspeboda socken, som efter storskiftet överflyttats dit från Stora Tuna socken, samt viss del av Sundborns socken, dit efter storskiftet överflyttad från Svärdsjö socken; av Hedemora domsaga: Säters socken 27 ; samt av Västerbergslags domsaga: viss del av Grangärde socken, dit efter storskiftet överflyttad från Stora Tuna socken. Mark som ingått i det allmänna storskiftet i Dalarna hör emellertid numera även till fastigheter i grannlänen. Detta gäller följande fall. Vid storskiftet inom Svärdsjö socken utbröts skogsmark åt vissa fastigheter i Ovansjö socken och Gävleborgs län såsom vederlag för avstådd betesrätt. Likaledes har vid och efter storskiftet inom Orsa socken i vederlag för betesrätt visst område utbrutits för en by i Lillhärdals socken och Jämtlands län. Hamra kapellag hörde vid storskiftet till Orsa socken och ingick i storskiftet där men har överflyttats till Los socken i Gävleborgs län. Viss del av den vid storskiftet i Särna och Idre socknar avvittrade kronoöverloppsmarken hör numera till Lillhärdals socken i Jämtlands län. Till Rämmens socken i Värmlands län ha vissa fastigheter förlagts från Äppelbo socken. Ett område av lägenheten Finsthögst i Ore socken har överflyttats till Voxna socken i Gävleborgs län. Enligt det förestående skulle alltså utredningen i myrslogsfrågorna avse, förutom de nuvarande områdena till de 32 socknar i Kopparbergs län som undergått allmänt storskifte, områden som därifrån avskilts för en stad eller överflyttats till icke slorskiftade socknar inom länet eller till socknar inom tre andra län. Ytterligare ändringar i indelningen än de ovan angivna kunna emellertid ha skett.

K A P I T E L IV

Myrslogarna och storskiftet

Redogörelser komma här nedan att lämnas för vad som vid storskiftet i de skilda socknarna förekommit av betydelse för bedömningen av rätten till myrslogarna 2 8 . Socknarna redovisas därvid i den ordning storskiftena inom dem blevo påbörjade. 1 fråga om redogörelsernas omfattning har utredningsmannen beaktat andra lagutskottets uttalande att det alltjämt för den enskilde vore både svårt och kostsamt att förebringa utredning angående det nuvarande rättsläget, och detta vare sig han ville göra gällande rätt till en myrslog eller ville lösa in densamma. Slutsatser av utredningen komma i allmänhet icke att redovisas i detta sammanhang. Härtill återkommer utredningsmannen i nästföljande kap. V. Under varje socken kommer dock att här redogöras för kända rättsfall i fråga om myrslogar i socknen. Nås socken Storskiftet i Nås socken börjades år 1803. Någon ny revning skedde icke. 1 stället blev 1794 års revbok använd med däri till följd av försäljningar, arvskiften m. m. verkställda ändringar. Myrslogarna få därför antagas ha ingått i de vid storskiftet för byar och hemman som delningsgrund använda jordtalen 2 9 . Bydelningen och åbodelningen av inägorna fastställdes d. 29 dec. 1806. Enligt KBr d. 11 juni 1806 (Ekström, s. 122) skulle vid storskiftet avvittring ske i socknen. Varje bys skogsområde skulle utstakas och kronans överblivna mark från byaskogarna avvittras. Storskiftet å skogsmarken eller avvittringen jämte bydelningen fastställdes d. 28 maj 1807. Kronoöverloppsmarken blev därvid förlagd i tvenne områden, kallade Östra och Västra kronoallmänningen. Båda ha senare blivit indelade i hemman. Dessa ha efter skattläggning sålts till skatte. Vid skiftessammanträde d. 25 aug. 1805 anmäldes en ägobeskrivning över all marken inom socknens gränser. I denna beskrivning skiljes i fråga om byarnas inägor emellan: hustomter, åker och äng. Ängen redovisas emellertid i två avdelningar. Den ena utgjordes av hårdvallsängen, däri inräknat 28 Holmbäck h a r l ä m n a t en liknande redogörelse samt vissa jämförelser mellan besluten i de skilda socknarna, s. 251 ff. 9 - Det torde v a r a endast i denna först storskiftade socken som den gamla skatterevningen användes.

26 hustomter, fäbolindor och röjningar. Denna ängsmark redovisas med såväl areal som uppskattningsinnehåll. Den var avsedd att ingå i den inägomassa som skulle delas. Den andra beskrevs som följer: »Myrslogen består av merendels sänka Måssar och Kiärr, hvaraf några få finnas innom Inägornas stängsel, men största delen är belägen på Skogen, och oinstängd och vidt omkring.» Denna del av socknens äng eller myrslogarna redovisas med areal (2071 tunnl. och 20 kappl.) men icke med uppskattningsinnehåll. Den hade icke ingått i graderingen å inägorna; av beskrivningen framgår dock att myrslogarna uppskattats i fråga om avkastningen, därvid uttryckt i lass, bördor och kämmor hö. Denna uppskattning av höavkastningen avsåg emellertid myrslogarna endast å den byarna genom avvittringen senare eller år 1806 tillerkända men redan tidigare avrösade skogsmarken. Vid sammanträde d. 16 maj 1806 visades en tilldelningslängd för bydelningen av inägorna. Enligt denna tillgodoräknades varje by andel efter sitt jordtal i uppskattningsinnehållet för all åker och hårdvallsäng men även i myrslogarnas summa avkastning i lass, bördor och kämmor hö. Varje by skulle alltså, liksom i fråga om åker och hårdvallsäng, erhålla sin del av myrslogarna. Myrslogarna å byskogarna skulle med andra ord såsom särskild post skiftas i samband med storskiftet å inägorna. Beskrivningen över bydelningen å inägorna är icke bevarad. Enligt beskrivningarna över åbodelningarna hade emellertid varje by vid denna bydelning tillskiftats sin efter sitt jordtal belöpande del av såväl åker och hårdvallsäng som ock myrslog. Vid åbodelningen fick varje åbolott sin del i byns sagda trenne ägoslag. Myrslogarna äro utmärkta å kartorna till bydelningen å den sockenmännen tillerkända skogen. De äro där försedda med littera för den by och den åbolott som erhöll slogen eller del därav. Ingen av dessa myrslogar låg å kronoallmänningarna. Bydelningen å den sockenmännen tillerkända skogsmarken avsåg enligt beskrivningen däröver, förutom själva skogsmarken, därå liggande uttagen odlingsmark samt myrar och andra impediment, men icke de vid storskiftet å inägorna redovisade och delade å skogen liggande myrslogarna. Dessa berördes alltså icke av storskiftet å skogen. Vad ovan utretts gäller myrslogarna inom den byarna genom avvittringen tillerkända skogsmarken. Om myrslogarna å kronoallmänningarna har utretts följande. Enligt föreskrifter i KBr d. 9 juni 1848 och 11 aug. 1852 blevo de båda allmänningarna genom ett av storskiftesverket åren 1852—1853 verkställt skifte fördelade mellan de å allmänningarna liggande tidigare eller senare skattlagda samt i mantal satta och skattesålda nyhemmanen. Denna del av storskiftet har av KB d. 14 febr. 1854 förklarats ha vunnit laga kraft. Skiftet omfattade såväl inägorna som skogsmarken. Vid skiftessammanträde d. 14 mars 1853 under ledning av styresmannen

27 G. de Laval är i protokollet antecknat, att den åsikt allmänt gjordes gällande som förut vid storskiftet inom Malung och Mora blivit som riktig ansedd eller att, då myrslogarna ofta voro av den skiljaktiga godhet att de ej kunde mot varandra utbytas, de ej borde i skiftet intagas, utan skulle varje jordägare »tillsvidare» bibehållas vid dem i okvald besittning såsom dittills brukligt vore; då slogarna dock ej kunde anses annat än som obesuttna delar inom den jordägares egendom, på vilkens skogsskifte de voro belägna, så skulle denne jordägare till ägoblandningens hävande ha rättighet att efter vissa år lösa slogen. Härefter ingicks s. d. mellan delägarna en förening av följande lydelse: Vid denna dag hållet lantmäterisammanträde rörande myrslogarnas behandling vid å Nås västra och östra kronoallmänningar nu skeende storskifte hava vi överenskommit och uppgjort följande: Förening Att myrslogarna ej ingå i delning utan bibehållas av var och en som dem nu innehava, dock att på det ej strid må emellan myrslogsägaren och ägaren till den sKog, vara myrslogen är belägen, uppstå, om gränsen emellan skogen och myrslogen, skall å kartorna omkring varje myrslog avsättas och avprickas en skogstrakt med raka och reguliära gränser som för avrösning och avstängning äro bekväma. Att denna skog benämnd myrslogsskog ej bör å marken utstakas såvida ej vid en blivade åbodelning såväl myrslogsägaren som skogsägaren ömsesidigt önska att få densamma utstakad; att slogägaren ej under något villkor äger, vid äventyr att straffas som för skogsåverkan, att begagna skogen invid myrslogen till något annat ändamål än vad som med nämnda skog är avsett nämligen till vedbrand vid slogens avbärgning, hässjevirke, timmer till lada vid densamma samt virke till stängning om sådan skulle komma att erfordras. Att om någon av oss upplåter och försäljer myrslog belägen inom annan jordägares skogsskifte, förbinda vi oss att först hembjuda köpet till denne och att. om försäljning uppgöres till någon annan än den som äger skogen vara slogen är belägen, så har skogsägaren makt att övertaga köpet till det pris, som var betingat med den som ej områder skogen och att slogägaren ej förrän 50 år efter skiftets avslutande må vara skyldig att emot sin vilja taga lösen för de myrslogar, som ligga på en annan jordägares skogsskifte, men att efter berörda tid den skogsägaren som det yrkar äger rättighet att efter mätismäns uppskattning till sig lösa alla de myrslogar som ligga inom hans rågångar. Enligt ägobeskrivningarna över de båda allmänningarna funnos myrslogar inom desamma med en areal av 926 tunnl. 12 kappl. Vid fördelningen av allmänningarna mellan nyhemmanen förvandlades det uppskattade innehållet av åker och äng till fullgod skogsmark och lades till uppskattningsinnehållet för skogsmarken. Det hela delades därefter mellan hemmanen efter mantal. Myrslogarna ingingo icke i det sålunda delade uppskattningsinnehållet. I delningsbeskrivningen äro myrslogarna emellertid med sina arealer liksom impedimenterna utan gradtal förda å den ägolott där de kommo att ligga; myrslogar som skuros av skifteslinjer äro redovisade såsom delade. Några stängfång kring myrslogarna äro icke avprickade å skifteskartorna och ej heller avräknade från de skifteslotterna tilldelade

28 och kring myrslogarna liggande skogsfigurerna. Ej endast innehavarna av de utav allmänningarna bildade hemmanen utan även bybor i Nås synas ha innehaft myrslogar å allmänningarna. Myrslogsinnehavarna äro endast till en del förtecknade i skifteshandlingarna. Vissa av hemmanen å kronoallmänningarna eller Ursen, Hoberget och Utbyberget ha överflyttats till Säfsnäs socken (KB:s skrivelse d. 8 dec. 1881).

Flöda socken Storskiftet i Flöda socken börjades år 1806. I KBr d. 8 april 1811 (Ekström s. 129) godkände K M:t ett av KB uppgjort förslag till avvittring eller gränsdragning mellan kronans överloppsmark och den skogsmark som tillerkändes sockenmännen. Hela storskiftet eller bydelningen och åbodelningarna å inägorna samt avvittringen och bydelningen å skogsmarken fastställdes d. 7 febr. 1812. De av överloppsmarken senare genom hemmansindelning och skattläggning uppkomna fastigheterna ha sålts till skatte. Vid storskiftets företagande kunde sockenmännen icke åsämjas om förhållandet vid revningen mellan åker och slog. Enligt vissa av dem borde åker och ängsslog ej sammanföras vid revningen, utan borde envar hemmansägare erhålla åker och ängsslog efter de jordtal som vardera blev åsätt. Vidare borde all myrslog från delningen undantagas, så att envar vid dess ägande så beskaffade slogar bleve bibehållen. Andra sockenmän hade en i viss mån annan mening. Frågan underställdes KB. I resolution d. 2 mars 1810 gillade KB vad som föreslagits i fråga om särskilda revningar av åker och ängsslog. I fråga om myrslogarna innehåller resolutionen: Beträffande sedan myrslogans uteslutande från delning, så alldenstund denna sloga i allmänhet befinnes av så svag beskaffenhet, att den ofta, flera år lämnas obärgad, och sålunda icke kan anses äga något inflytande uppå den förkovran för lanthushållningen, som av storskiftet är att vänta, och dess intagande uti delningen, enligt vad herr direktören och kommissionslantmätaren Nylandh uti dess avgivna utlåtande upplyst, icke eller förekommer ägoblandning, enär belägenheten icke tillåter, att varje by inom dess område erhåller sin tillständiga andel därav, utan antingen brist eller överskott måste uppkomma och den förra fyllas, där det senare må vara att tillgå utan att avseende därvid möjligen kan lämnas på storskiftets redighet eller delägarnas bekvämlighet; Fördenskull och då delningen av denna sloga utan allmänt nyttigt ändamål jämväl skulle förlänga och försvåra storskiftesarbetet, och öka den betydande kostnad Kungl. Maj:t och Kronan på socknens storskiftande redan använt, finner jag skäligt att till myrslogars uteslutande från skiftet lämna mitt bifall, dock med antagande av det av herr direktören och kommissionslantmätaren föreslagna villkor, att detta uteslutande icke bör sträckas till de inom socknens odalägor och hägnader, så hemma vid bygden, som vid fäbodarne, belägna mindre myrslogsandelar, utan desamma såsom alltför obetydliga att särskilt skiftas, intagas ibland hårdvallsslogen och

29 gemensamt med densamma delning undergå, på det sätt, att enligt den vid förra revnings förrättningarna antagna grund, tvenne lass myrslog anses lika med ett lass hårdvalls slog, och att var och en by i det närmaste må efter sin skatt och ej därutöver erhålla slika myrslogar, och ej den ena tilldelas myra för hårdvalls slog, och en annan blott av det senare, varemot alla å skogen belägna oinstängda och så kallade vaktslogar, evad de bestå av myra eller röjningsland, må ifrån storskiftet uteslutas, och sina nu varande ägare förbehållas varvid likväl bör iakttagas, att dessa lägenheter, som varit uti socknens förra revböcker intagna, icke heller nu därifrån uteslutas för att såmedels tillskynda innehavarna därav en förmån, den andre jordägare i mer eller mindre mån skulle sakna, men varav dock följer, att då skatten bliver grund för skogens och all annan samfällighets jords delning, den uppå myrslogarna belöpande skatt icke bör vid en sådan delning bliva förbigången, utan skog och utmark för hela sammanräknade skatt summan eller reducerade jordtalet var och en tilläggas. Enligt styresmannens redogörelse d. 10 maj 1810 för storskiftet hade kartläggning och beskrivning då skett av socknens all mark, även överloppsmarken. Den därvid i sammandrag upprättade ägobeskrivningen redovisar socknens mark under rubrikerna hustomter, åker, äng, skogsmark och odugligt. Beträffande ängen skiljes i beskrivningen emellan, å ena sidan, hårdvalls- eller s. k. ängs- och röjningsslog samt, å den andra, myrslog. Enligt beskrivningen skulle av myrslogen i delning intagas sådan som låg i eller emellan inägorna samt sådan å skogen liggande som var inhägnad. Övrig myrslog eller den icke hägnade kallades vaktslog och skulle jämlikt KB:s ovan återgivna resolution från delningen undantagas. I överensstämmelse härmed redovisas i ägobeskrivningen myrslogen inom inägorna samt den hägnade myrslogen å skogen med areal och uppskattningsinnehåll, under det att vaktslogarna redovisas endast med areal eller 1 351 tunnl. och 26 kappl. I ägobeskrivningen redovisas därjämte i en summa Nås sockenmän tillhöriga vaktslogar inom Flöda socken med uppgift att de uti delningen icke skulle ingå. Dessa slogar redovisas endast med areal eller 286 tunnl. och 17 kappl. Myrslogens eller vaktslogens totalareal inom såväl byskogarna som överloppsmarken skulle alltså vara 1 638 tunnl. och 11 kappl. Ovan angivna ägobeskrivning var upprättad i sammandrag. Det hade emellertid även upprättats en d. 8 sept. 1810 daterad ägobeskrivning över skogsmarken med redovisning av varje ägofigur. Denna ägobeskrivning avsåg dock endast den för byarna avvittrade skogsmarken. I beskrivningen redovisas, förutom skogsmark och impedimenter, ängen men i två kolumner, en för »Instängd slog» med areal och uppskattningsinnehåll och en för »Wagtslog» utan gradtal och med endast areal (1 167 tunnl. och 27 kappl.). Beskrivningen var upprättad att användas vid bydelningen av den sockenmännen tillerkända skogen. I delningsbeskrivningen över bydelningen å denna skogsmark redovisas endast den graderade skogsmarken såsom delad. Vakt- eller myrslogar och impediment redovisas icke där. Beskrivningen över bydelningen å socknens inägor är icke bevarad. I beskrivningarna över åbodelningarna har efter repartitionen mellan åbo-

30 lotterna av byns graderade inägosumma antecknats : »Af Myr- och Vagtslogarna, hvilka ingen delning undergått, innehar detta byalag tunnland). Förteckning i detalj visande vilka vaktslogar som varje by eller jordägare innehade och skulle behålla redovisades icke. De sockenmännen i Flöda tillhöriga myrslogar eller vaktslogar, som ej ingått i delningen vid storskiftet, ha likväl medtagits vid beräknandet av åbolotternas och byarnas i Flöda jordtal. Detta gäller jämväl sockenmännens egna myrslogar å överloppsmarken. Slogarnas avkastning i lass och kämmor hade därvid förvandlats till snesland och bandland reducerad jord. Vid fördelningen av skogsmarken har, såsom även i 1810 års resolution bestämts, hela jordtalet använts. Byar och hemman i Flöda ha alltså vid skiftet å den byamännen tillerkända skogsmarken erhållit skog jämväl för sina innehavda i delningen ej ingående vaktslogar å såväl byskogarna som överloppsmarken. I enlighet härmed angivas i denna socken hemmanen i jordregistret och fastighetsböckerna med jordtal i vilka myrslogarna ingå. Enligt anteckning i storskiftesprotokollen bestredo Flöda sockenmän icke Nås sockenmäns ostörda besittningsrätt till de senares myr- eller vaktslogar inom den Flöda sockenmän genom avvittringen tillerkända skogsmarken. Om dessa slogar hölls sammanträde d. 23 juli 1810. Därvid upprättades en särskild förteckning å desamma. Vid bydelningen å sagda skog fingo nåsborna icke någon skog där utbruten för sina slogar. Vid avrösningen under storskiftet av den av KB föreslagna och senare enligt 1811 års brev avsatta kronoöverloppsmarken har i storskiftesprotokollet d. 18 maj 1810 antecknats, att de myr- eller vaktslogar, vilka skattejordägarna så i Nås som i Flöda socknar jämte Flöda prästgård inom överloppsmarken av ålder innehaft och gagnat, dem hädanefter till obehindrat bruk och nyttjande vore förbehållna. I den vid överloppsmarkens utbrytning upprättade beskrivningen redovisas jämväl i särskilda kolumner förutom kronoskogen samt odugliga mossar, sjöar och andra vatten — var för sig inom överloppsmarken liggande: finnhemmans inägohävder och myrslogar samt Flöda sockenmäns, prästbordets i Flöda och Nås sockenmäns myrslogar. Å överloppsmarken eller kronoallmänningen har jämlikt KBr d. 9 juni 1848 under åren 1849—61 verkställts ett särskilt storskifte, fastställt av KB d. 27 nov. 1861. Detta skifte, vid vilket sammanträdena höllos av styresmannen G. de Laval, kom att avse dels utbrytning av skogsanslagen för därå liggande finnhemman och delning av inägorna till vissa av dem, dels ock en viss reglering av samtliga där liggande myrslogar, vilka vid detta skifte redovisades innehålla tillsammans 529 tunnl. 2 kappl. Beträffande de Flöda prästboställe tillhöriga myrslogarna inom kronoöverloppsmarken skedde vid skiftet ett enligt KBr d. 15 febr. 1853 godkänt byte mellan bostället och ett å överloppsmarken upptaget Lövsjö masugn

31 tillhörigt hemman, numera Lövsjö nr 1. Enligt detta byte avstod bostället sina myrslogar å överloppsmarken till Lövsjö masugn men fick i stället sig tillagd viss av masugnens ägare avstådd inägomark inom hemmanet nr 2 litt. B i Björbo by. Vid bytet värderades prästboställets myrslogar liksom den i byte erhållna marken i pengar. I fråga om de å överloppsmarken liggande av finnhemman i Flöda och Nås socknar samt Nås sockenmän hävdade myrslogarna bestämdes vid sammanträde d. 20 aug. 1850: Som alla dessa slogar äro oskattlagda så skola de uppskattas i lass och kämmor samt skattläggas efter den beräkning som vid föregående skattläggningar varit följd, nämligen att 2 lass myrslog svarar emot ett lass hårdvallsslog, 4 lass hårdvallsslog emot 1 spannland äng, och vid vilken skattläggning iakttages, att de myrslogar som falla inom ett annat hemmans område göras såsom subbar till eller delar av detta hemman. Rörande dessa myrslogar är vid sammanträde d. 19 okt. 1853 vidare antecknat, att de skulle behandlas på sätt förut vore bestämt, men att hos K M:t skulle anhållas att skyldighet för innehavarna att taga lösen ej skulle inträda förrän 50 år efter skiftets avslutande. Vid delningen av överloppsmarken tillskiftades Nås sockenmän för ett å deras myrslogar enligt beslutet d. 20 aug. 1850 beräknat jordtal särskild andel i skogen. Finnhemmanet Håvberget i Nås socken fick på samma sätt skogsanslag sig tilldelat för sina myrslogar. Detsamma gäller vissa av de å överloppsmarken liggande finnhemmanen i Flöda socken. Flens finnby i Flöda och Grangärde socknar fick enligt KBr d. 26 aug. 1859 för sina inägor och myrslogar å Flöda överloppsmark sig tilldelat ett skogsområde om 600 tunnland. Beträffande slutligen Flöda sockenmäns egna myr- eller vaktslogar inom överloppsmarken förelåg enligt skiftesprotokollet d. 20 aug. 1850 ej möjlighet att, så som skedde i fråga om prästboställets slogar, genomföra något byte mot annan mark. Om dessa sockenmännens slogar heter det i skiftesprotokollet: skola dessa myrslogar, vilka ej uppgå till besuttenhet, såsom obesuttna hemmansdelar anses, och enligt 1804 års KBr rörande storskiftena i Dalarna såsom skyldiga taga lösen av den finnmarksåbo inom vilkens skogskifte de bliva liggande, eller ock enligt 1802 års stängselförordning dem hägna, då de såsom inrösningsjord äro intagna i ägarnes skatt och nämnde förordning ej för så beskaffad skattejord göres något undantag. Sockenombuden begärde till protokollet att myrslogsägarna må anses befriade från skyldighet att taga lösen för slogarna om de desamma inhägna. Vid ett efterföljande sammanträde d. 19 okt. 1853 antecknades: Börande Flöda sockens slogar, så då de äro intagna i ägarnes hemmans skatt, så kan ej något rörande deras behandlingssätt utöver vad som redan är i protokollet intaget tilläggas, utan förbliva de där de äro och bekomma ej något skogsanslag av allmänningen.

32 I delningsbeskrivningen över storskiftet å överloppsmarken äro samtliga myrslogar ehuru utan gradtal påförda de skifteslotter, inom vilka slogarna genom skiftet å skogsmarken kommit att ligga.

Bjursås socken Storskiftet i Bjursås socken börjades år 1807. Enligt KBr d. 27 april 1812 (Ekström, s. 131) hade, enligt vad landshövdingen anmält, storskiftet under år 1811 blivit verkställt, varvid socknens all skogsmark ansetts nödig för jordägarna och uppdelats på byarna. I 1812 års brev blev vad sålunda skett i fråga om skogen gillat. Avvittring skulle alltså icke ske. Storskiftet fastställdes i fråga om såväl inägor som skogsmark d. 17 okt. 1812. Viss del av socknens skogsmark hade till följd av tvist med byamän i annan socken uteslutits från delningen. Tvisteparken, även kallad utskogen, blev senare tilldömd Bjursås sockenmän och skiftad av storskiftesverket mellan byarna i Bjursås. Denna del av storskiftet fastställdes d. 30 dec. 1837. Bevarade protokoll rörande storskiftet samt beskrivningarna över inägodelningen innehålla ej någon anteckning om myrslogar. I ägobeskrivningen över socknens skogsmark skiljes mellan: den egentliga skogsmarken, hagar eller hägnade ängar å skogen, å skogen liggande i storskiftet å inägorna intagna inägor samt odugliga berg och myrar, vägar och vatten. Skogsmark och hagar äro redovisade med arealer och uppskattningsinnehåll. Delningsbeskrivningarna över bydelningen å skogen redovisa endast den därvid delade och graderade marken, dvs. skogsmarken och hagarna jämte backar inom inägorna. Enligt storskifteskartorna synes å skogen ej ha funnits andra ängslägenheter än de hägnade och delade hagarna. Ej heller kartor och handlingar rörande den år 1837 fastställda delningen av tvisteparken redovisa några myrslogar.

Gustafs socken Gustafs socken utgjorde tidigare ett kapellag kallat Enbacka under Stora Tuna men blev egen församling år 1775 och senare eller år 1888 jämväl egen jordebokssocken. Storskiftet inom Gustafs församling började år 1810. Skiftet verkställdes icke av storskiftesverket utan av särskilt förordnad lantmätare. Enligt KBr d. 3 juli 1812 skulle emellertid statsbidrag utgå och förskrifterna i 1802 och 1804 års KBr följas. Vid storskiftet blev någon överloppsmark för kronan icke avvittrad. I fråga om inägor och hemskog fastställdes storskiftet fjärdingsvis åren 1814 och 1816. Bydelning å utskogarna fastställdes år 1863. Till Gustafs socken hörde jämväl del i skogsmark inom Stora Tuna socken. Denna andel utbröts och delades i samband med storskiftet inom Stora Tuna.

33 Bevarade protokoll samt delningsbeskrivningarna rörande de angivna skiftena visa icke att myrslogar funnos inom socknens skogsmarker. All m a r k delades. Detta var fallet jämväl med å skogsmarken liggande myrar. De voro antingen graderade såsom skogsmark eller förda som impediment.

Gagnefs socken Storskiftet i Gagnefs socken börjades år 1811. Bydelning och åbodelning av inägorna fastställdes år 1817. Från Gagnefs sockens skog hade redan år 1715 avvittrats en skogstrakt till Ludvika bruk. Denna har sedermera indelats i hemman som genom skattebrev avhänts kronan. Enligt KBr d. 27 jan. 1818 (Ekström, s. 138) skulle någon vidare skogsavvittring icke ske i socknen. Socknens återstående skogsmark undergick därefter bydelning, fastställd år 1818. I bevarade delar av protokollen vid storskiftet finnas inga anteckningar om myrslogar. Åren 1806 och 1807 hade upprättats karta med beskrivning över socknens skogsmark. I beskrivningen redovisas i skilda kolumner: skog, myrar, berg, sjöar och inom skogen liggande inägor (de egentliga inägorna) samt å skogen intagna och hägnade ängar eller hagar. Någon anteckning om myrslogar eller liknande oinhägnade ängar finnes icke. För själva bydelningen å skogsmarken upprättades år 1813 ny karta. I ägobeskrivningen till denna karta skiljes mellan, å ena sidan, såsom skogsm a r k graderad mark och, å den andra, inom skogsmarken liggande impedimenter (odugliga myrar, vägar och vatten). Någon uppgift om myrslogar finnes icke. Delningsbeskrivningen redovisar areal och uppskattning endast för den graderade och delade skogsmarken, till vilken hägnade hagar räknades. Handlingar rörande bydelningen å inägorna finnas icke bevarade. Beskrivningarna rörande åbodelningarna å inägorna redovisa skiftad åker och äng. Någon anteckning om myrslogar lämnas icke.

Åls socken Storskiftet i Åls socken börjades år 1814. Bydelning och åbodelning å inägorna avslutades 1819. Bydelning å skogsmarken företogs 1820. Någon kronoöverloppsmark utbröts icke. I Åls socken verkställde storskiftesverket jämväl åbodelningarna å byarnas skogsmark. Dessa åbodelningar blevo stadfästade av häradsrätten d. 1 dec. 1825. Protokollen rörande storskiftet i Ål äro bevarade endast i vissa delar. Av dessa kan icke utläsas att några bestämmelser träffats om myrslogar. Beskrivningarna rörande storskiftet å inägorna visa icke att några ängar av myrslogskaraktär funnos. I storskiftet å inägorna ingingo jämväl vissa å skogen liggande såsom inägor graderade takter. ••i

34 I den före bydelningen å skogen upprättade ägobeskrivningen redovisas icke några myrslogar. Enligt beskrivningen över bydelningen å skogen hade därvid all mark delats. Den som skogsmark graderade och delade marken utgjordes av den egentliga skogsmarken samt backar bland inägorna, vissa å skogen kringspridda ängar kallade hagar samt graderade myrar. Den i övrigt redovisade och byarna påförda marken utgjordes av impediment eller ograderade myrar, vatten, vägar m. m.

Äppelbo socken Inom Äppelbo socken, som definitivt utbröts från Nås socken först enligt KBr d. 13 febr. 1822, hade storskiftet börjats år 1816. Bydelning och åbodelning av inägorna fastställdes d. 7 febr. 1823 (det första eller äldre storskiftet). Med hänsyn till skedda nyodlingar kom nytt storskifte, i vart fall ny åbodelning, av inägorna att verkställas med början 1852, fastställt d. 23 jan. 1858. Enligt KBr d. 15 juli 1802 (Lilienberg, II s. 335) skulle avvittring i socknen ske i samband med storskifte. Slutligt beslut om avvittringen träffades genom KBr d. 18 jan. 1841 (Ekström, s. 147). Enligt detta brev skulle av socknens skog viss areal avsättas för byar, boställen och finnhemman. Den återstående skogsmarken eller överloppsmarken skulle indelas till hemmantal och efter skattläggning till skatte försäljas. Storskiftet å skogen fastställdes d. 30 mars 1859. Enligt skiftesprotokollet d. 27 juni 1853 förekommo denna dag frågor angående, utom annat, myrslogarna å skogsmarken. Därvid fattades under styresmannens G. de Laval ledning, »sedan alla blivit upplysta om och gjorda uppmärksamma på de ärenden som äro föremål för dagens sammankomst samt sedan överläggning om vart och ett av dem blivit hållen», av förrättningsmännen ett beslut. Beträffande myrslogarna innehöll detta följande: 7:o) Myrslogarna ingå ej i skiftet utan bibehåller var och en sin myrsloga om han så för gott finner till tjugu (20) år efter storskiftets avslutande, efter vilken tid den som äger marken omkring myrslogan har rättighet att till sig lösa densamma efter det värde som av mätismän bestämmes. Om myrslogsägaren före de tjugu årens förlopp bortsäljer myrslogan skall den som äger marken omkring densamma äga rättighet att övertaga köpet och med sin egendom densamma förena på sätt om obesuttna hemmansdelars sammanförande efter storskiften är föreskrivet. På det ej strid om gränsskillnaden emellan myrslogan och där omkring belägen skogsmark må uppstå, så skall vid skogsmarkens graderande, graderingslantmätaren med biträde av graderingsmännen och sockenfullmäktig, för varje myrsloga ungefärligen beräkna det behov av skog som kan erfordras till vedbrand under slattern, hässjevirke och stängfång för den händelse att avstängning framdeles skulle komma att äga rum, för vilket skogsbehov av lantmätaren å kartan avprickas så stor trakt omkring myrslogan som kan erfordras, och detta i så raka gränser som möjligt på det om avstängning skall ske denna må verkställas efter

35> dessa gränser, och bliva så kort som formen av myrslogan kan medgiva. Önskar skogs- eller myrslogsägaren att nämnda gränser skola å marken utstakas och rösläggas, bör det ske då utstakning av skogarnas skiftande emellan åboerne i byalaget verkställas, och betalas kostnaden härför till hälften av skogsägaren och till hälften av myrslogsägaren. Å denna trakt, som för myrslogans behov är avsatt, och som benämnes myrslogsskog, får myrslogsägaren vid äventyr att straffas som för skogsåverkan ej begagna skogen för något annat ändamål, än vad som ovan är angivet nämligen erforderlig vedbrand under slattern, hässjevirke, samt stängfång om slogan skall stängas, och således ej taga något grovt timmer så länge mindre värdefullt finnes att begagna ävensom skogsägaren ej heller får avverka denna skog så, att ej alltid tillgång till det för myrslogan avsedda behov må vara att tillgå. Då myrslogarna således ej inom tjugu år komma att tillhöra eller åtfölja någon bestämd egendom, samt då det är sannolikt att många utav dem ej länge komma att som myrsloga hävdas och brukas utan till bete upplåtas, och bliva lika andra skogsmyrar, så beslöts att de ej skola i revboken upptagas, och ej heller utgöra skatt till Kungl. Maj:t och Kronan, varför den skatt som förut varit dem åsätt överflyttas på sockens egentliga inägojord. Ovan återgivna beslut avsåg påtagligen ej endast myrslogar å byskogarna utan även sådana lägenheter å överloppsmarken. Från den vid storskiftet å skogen upprättade delningsbeskrivningen inhämtas, att överloppsmarken jämte anslaget till finnhemmanen utbröts enligt de i 1841 års KBr angivna grunder och därvid delades i vissa lotter samt att skogsmarken i övrigt skiftades mellan byarna enligt deras jordtal. Delningsbeskrivningen redovisar den för varje lott i byskogen och i överloppsmarken utbrutna marken i följande fyra kolumner: graderad skogsmark, myrslog, odugliga berg och mossar samt vatten. Myrslogarna redovisas med gradtalet 0 och utan uppskattningsinnehåll och äro enligt beskrivningen tilldelade ägolotterna som annan mark. Då en myrslog skars av en skifteslinje mellan två lotter, är myrslogen till skilda delar tillförd de båda lotterna. Enligt delningsbeskrivningen var myrslogarnas sammanlagda areal inom byskogarna och överloppsmarken 4 730 tunnl. 21 kappl. Storskifteshandlingarna lämna icke någon upplysning om vilka jordägare som innehade myrslogarna eller under vilka lotter de brukades. Å storskifteskartan äro icke några stängfångsområden kring myrslogarna avprickade. Marken kring myrslogen tilldelades skogslotten. Vid storskiftet blev, såsom ovan antytts, överloppsmarken icke endast utbruten utan jämväl delad i vissa lotter. Dessa ägolotter ha vid skattläggning indelats i hemman och lägenheter. Samtliga ha sålts till skatte. Vissa av dessa fastigheter ha enligt kammarkollegiets beslut d. 20 dec. 1878 förlagts från Äppelbo socken till Rämmens socken i Värmlands län. Myrslogar finnas jämväl inom dessa till Värmlands län överflyttade fastigheter. Enligt en karta och beskrivning av år 1795 skulle Äppelbo sockenmän enligt Svea hovrätts dom d. 22 maj 1789 inneha åtskilliga myr- och vaktslogar vid Häfta inom Malungs sockens rågång. Dessa slogar ha vid storskiftet inom Malungs socken åren 1847—48 delats såsom graderad inägo-

jord. Vid storskiftet å Malungs sockens skog utbröts för dessa slogar egen skog enligt dem åsatta jordtal. Slogarna redovisas numera såsom särskilda fastigheter och äro icke att betrakta som myrslogar.

Frågan om myrslogsrätten i Äppelbo socken har varit föremål för rättslig prövning i ett genom K M : t s dom d. 16 maj 1924 avgjort mål (NJA 1924 s. 337). Målet gällde en myrslog som låg inom den vid storskiftet å överloppsmarken utlagda lotten litt. AF eller Liljendals norra allmänning. Denna skogslott hade genom skattläggningen indelats i hemman, av vilka ett benämnts Tuvbäcken nr 1. Myrslogen låg inom detta enligt 1878 års beslut till Rämmens socken i Värmlands län hörande hemman. Det var i målet utrett, eller i vart fall ostridigt, vilken jordägare i Äppelbo som vid storskiftet innehaft myrslogen. Dennes rättsinnehavare hade yrkat äganderätt till slogen. K M : t fann i domen rättvist att allenast på det sätt bifalla innehavarens talan därutinnan, att han förklarades gentemot ägaren av hemmanet Tuvbäcken nr 1 berättigad fortfarande inneha och »som slog nyttja» det ifrågavarande myrslogsområdet intill dess detsamma kunde varda i den ordning vid storskiftet stadgats av vederbörande jordägare inlöst.

Järna socken Inom J ä r n a socken — slutligen utbruten från Nås socken enligt KBr d. 13 febr. 1822 — hade storskiftet börjats år 1817. Revning för storskiftesdelningen gjordes år 1818. Skiftet fastställdes i fråga om inägorna d. 3 nov. 1825 (det första eller äldre storskiftet). Med hänsyn till omfattningen av skedda nyodlingar och då ej alla äldre inägor intagits i det första storskiftet, kom nytt storskifte (det andra eller nya storskiftet) å inägorna att verkställas med början år 1845. I de därvid bestämda jordtalen ingingo, förutom de vid 1818 års revning beräknade, de jordtal som vid en ny revning år 1848 satts å de i det nya skiftet ingående ytterligare inägorna. Myrslogarna medtogos icke i någondera revningen. Det nya storskiftet å socknens inägor fastställdes i omgångar åren 1848 och 1849. Delning av hemskogen blev, utan att skogsanslaget till byarna genom avvittringsbeslut blivit fastställt, företagen byarna emellan åren 1825 och 1826. Denna delning synes icke ha fastställts. I delningsbeskrivningen sammanfördes såsom impediment under varje ägolott inom lotten liggande mossar, myrslogar, sjöar och vattendrag samt berg. Handlingarna visa icke vilken avsikten var med denna redovisning av myrslogarna. Emellertid torde hemskogsdelningen få anses ha varit endast tillfällig. Den har undanröjts eller i vart fall reviderats genom det, sedan avvittringsbeslut fattats, företagna storskiftet å all socknens skogsmark.

•A7 Beslut om avvittring i socknen träffades genom KBr d. 18 jan. 1841 (Ekström, sid. 147). Enligt detta brev tillerkändes varje till visst jordtal beräknad besuttenhet visst skogsanslag. Sockenmännens egna myrslogar hade, enligt vad ovan sagts, icke ingått i dessa jordtal. Detta var emellertid fallet med de myrslogar som Nås och Äppelbo sockenmän innehade inom J ä r n a socken. Återstående skogsmark inom Järna skulle avskiljas till kronoöverloppsmark. Enligt vad den fortsatta utredningen visar innehade jämväl sockenmän i Malungs, Ven j ans och Sollerö socknar myrslogar inom J ä r n a socken. Det reducerade innehållet eller jordtalen för dessa myrslogar synes i avvittringsbeslutet icke ha medtagits vid beräknandet av besuttenheternas antal och därigenom ej heller av skogsanslaget åt socknen. Ägobeskrivningen till den för avvittringen och storskiftet å socknens all skogsmark upprättade kartan redovisar i skilda kolumner arealerna för skogsmarken samt mossar, myrslogar, vatten, berg och inägor inom skogen. Storskiftet å socknens skogsmark fastställdes d. 31 dec. 1849. Kronoöverloppsmarken utlades vid storskiftet under litt AK. Den har vid skattläggning blivit indelad i hemman. Dessa ha genom försäljning till skatte avhänts kronan. Myrslogarna i Järna socken berördes icke av storskiftet å inägorna. Vid storskiftet å socknens skogsmark förekom till en början åtskillig diskussion om myrslogarna. KB upptog frågan vid sammanträde med sockenmännen samt meddelade utslag därom d. 20 mars 1845. I utslaget avvisade KB ett förslag att myrslogarna skulle få behållas som dittills, oavsett de skulle komma att ligga å annans mark. En sådan anordning skulle enligt KB:s mening tillintetgöra ändamålet med skogsskiftet. I stället skulle enligt utslaget det bero av varje jordägare, om han ville låta sina slogar ingå som utmark i skogsdelningen eller behålla dem som äng. Detta skulle vid storskiftet anmälas inom viss tid. På detta sätt behållna myrslogar, som icke komme att ligga inom den egna byns skogsmark, skulle av skogsägaren få inlösas enligt stadgandena i 1804 års KBr. KB:s utslag blev klandrat. Målet avgjordes av K M : t i Högsta domstolen genom utslag d. 14 dec. 1846. Då de särskilda bestämmelserna i KB:s utslag icke utgjorde delar av skiftesmålet och icke borde i den för sådant mål bestämda rättegångsordning behandlas, prövade K M:t skäligt undanröja utslaget samt återförvisade ärendet till KB. Såvitt kunnat utredas har målet ej ånyo av KB upptagits. Ej heller ha några av myndighet meddelade andra bestämmelser om myrslogarna kommit till. Vid det fortsatta storskiftet å skogsmarken blevo myrslogarna visserligen ej såsom den i storskiftet ingående marken graderade. De blevo dock efter avkastningen uppskattade i lass och kämmor hö, som omräknades till jordtal eller snesland och bandland reducerad jord. Storskiftet å skogsmarken utfördes härefter på följande sätt. Varje by tillfördes av den socknen till-

38 erkända skogsmarken andel dels för sitt eget jordtal, dels ock för jordtalet å de myrslogar som, oberoende av till vilken by i J ä r n a eller annan socken de brukades, enligt skiftcsläggningen kommo att ligga inom byns skogsmarkslott. Varje byskogslott blev alltså gemensam för hemmanen i byn och inom skogslotten liggande myrslogar. För de myrslogar, vilka kommo att ligga inom kronoöverloppsmarken, utbröts av denna särskilt gemensamt skogsområde. Denna myrslogsskog ingick icke i skattläggningen å de av överloppsmarken bildade fastigheterna. Enligt sammandraget till delningsbeskrivningen innehöllo myrslogarna inom socknen 5 682 tunnl. och 13 kappl., inräknat myrslogarna å kronoöverloppsmarken om 406 tunnl. och 10 kappl. Beträffande de främmande sockenmän tillhöriga myrslogarna hade i storskiftesprotokollet d. 26 mars 1849 följande antecknats: Vad för övrigt vidkomma de slogar, vilka av angränsande socknars jordägare områdas inom Järna socken, så kunna de ej till besutenheter ihop bytas eller ihopläggas, då de ligga vitt spridda och emot västra och norra rågångarna ej förefinnes sådan mark som till besutenhet kan sättas, varför de komma att uppföras såsom subbar inom den by å vars blivande skogs skifte de äro belägna, och där även tilldelning sker av den skog som på dessa slogar belöper. I överensstämmelse härmed behandlades, såsom redan av det föregående framgår, vid bydelningen främmande sockenmäns myrslogar på samma sätt som övriga myrslogar inom socknen. Omedelbart efter bydelningen å Järna sockens skogsmark företogos under 1850-talets första år åbodelningar inom byskogarna. Vid dessa delningar behandlades myrslogarna i regel på samma sätt som vid storskiftet. En för ett visst hemman utbruten skogslott kom alltså att bestå av dels den skogsmark som åbelöpte hemmanet enligt delningsgrund, dels ock den skogsm a r k som åbelöpte de inom lotten liggande myrslogarna. Emellertid har vid vissa åbodelningar såväl myrslogarna som även deras skogsanslag ingått i delningsmassan och fördelats på byns hemman, även där myrslogarna icke hörde till hemmanen i byn. Vid bydelningen och åbodelningarna å skogsmarken hade många myrslogar kommit att ligga å skogsmarken till främmande by eller hemman eller å kronans överloppsmark. En viss reglering av berörda förhållanden skedde under åren 1852—53 genom en särskild lantmäteriförrättning, grundad på en jordägarnas förening d. 21 maj 1852 och avslutad d. 15 juli 1853. Genom regleringen företogos, så långt ske kunde, byten av myrslogar, syftande till att en var jordägare skulle få sina myrslogar inom egna gränser eller åtminstone egen bys skogsmark. För underlättande av bytenas genomförande skedde likvider i pengar. Enligt protokollet vid sammanträde d. 22 mars 1852 förekom fråga om de myrslogar inom socknen, vilka innehades av jordägare boende i Äppelbo,

39 Malungs, Venjans och Sollerö socknar. Järna sockenmän yrkade att dessa myrslogar skulle, enär innehavarna icke till socknen erlagt någon skatt eller företett några åtkomsthandlingar, anses tillhöra J ä r n a sockenmän och mellan dem fördelas. Lantmätaren hänvisade emellertid, då frågan härom utgjorde en tvist om äganderätt, Järna sockenmän att vid domstol föra talan mot dessa utsocknes myrslogsinnehavare, och skulle, till dess tvisten blivit av domstol avgjord, de utsocknes innehavarna bibehållas vid sina myrslogar. Såvitt kunnat utredas kom någon sådan tvist vid domstol icke till stånd. Järna sockenmän bestredo däremot icke Nås sockenmäns rätt till myrslogar inom Järna socken. Vid berörda myrslogsdelning eller myrslogsreglering upprättade beskrivningar visa för varje insocknes eller utsocknes person, vilket hemman han ägde, hur mycket myrslog i lass och kämmor han före regleringen innehade, vilka myrslogar han genom regleringen skulle få och uppskattningen av dessa, var de voro belägna — inom eget skogskifte eller inom annans — samt slutligen den ersättning i pengar varje myrslogsinnehavare i anledning av regleringen skulle giva eller taga. Enligt beskrivningen över regleringen funnos 628 till namn och by angivna myrslogsinnehavare, varav 110 utsocknes. Även efter denna reglering blevo många myrslogar liggande å främmnade bys eller fastighets mark. Vid sekundära delningar å åbolotter ha i vissa fall myrslogarna och deras skogsanslag, särskilt om myrslogarna hört till det hemman som kluvits, ingått i delningsmassan och ej utbrutits för sig. I andra fall ha skogsanslagen men ej myrslogarna själva ingått i vad som delats. Vid verkställda hemmansklyvningar ha myrslogar även redovisats såsom särskilda fastigheter och fått sina skogsanslag utbrutna. Kammarkollegiet har i beslut d. 12 juni 1930, B 1 nr 651, förordnat, att envar av de myrslogar i J ä r n a socken, vilka icke vid lantmäteriförrättningar helt eller delvis uppgått i en åbolott, böra med hänsyn till deras redovisning i jordregistret anses utgöra en särskild fastighet 30 . Kollegiet har tydligen ansett, att de myrslogar, som vid sekundära jorddelningar intagits i delningsmassan och fördelats mellan delägarna i skifteslaget, icke kunde anses för sig bestående eller vidare befintliga. Redovisningen är numera genomförd i jordregistret, där alltså myrslogarna, i den utsträckning så enligt förordnandet kunnat ske, upptagits som självständiga fastigheter med åbelöpande skogsmark.

30 Kammarkollegiets beslut skulle k u n n a anses stå i visst motsatsförhållande till K M : t s nedan åberopade dom d. 5 m a r s 1902, enligt vilken m y r s l o g a r n a i J ä r n a torde ansetts utgöra tillydenheter till h e m m a n e n . Beslutet torde emellertid ha grundats på praktiska omständigheter och de för Dalarna särskilt gällande reglerna om fastighetsredovisning, KF d. 25 april 1913, nr 45.

40 Frågan om rätten till sockenmännens egna myrslogar i J ä r n a socken har varit föremål för prövning i ett mål, slutligen avgjort genom K M : t s dom d. 5 mars 1902, NJA, not A nr 70. I detta mål var fråga om myrslogar som ägare av hemman i Rutans och Uppsälje byar enligt 1852—53 års myrslogsreglering innehaft och fått behålla inom annan bys eller Västgårds bys hemskog, vari skogsanslaget för myrslogarna enligt storskiftet ingick. Myrslogsinnehavarna hade begärt, att de på myrslogarna belöpande skogsanslagen skulle utbrytas ur Västgårds hemskog. Delägarna i denna hemskog bestredo utbrytningen. De ansågo att skogsanslaget för myrslogarna var vid storskiftet avsatt endast för myrslogarnas behov vid brukandet. Genom dom d. 3 juli 1899 förklarade häradsrätten myrslogsinnehavarna, i mån av dem tillhöriga jordtal i Uppsälje och Rutan, vara, enligt den i saken företedda och vid storskifte (1852—53 års reglering) å myrslogarna inom J ä r n a socken över dessa upprättade delningsbeskrivningen, ägare till andelar av de på Västgårds bys hemskog belägna myrslogar jämte vad därtill hörde av samma bys hemskog. Hovrätten fann ej skäl göra ändring i häradsrättens dom; och Högsta domstolen fastställde, i vad nu är fråga, hovrättens dom.

Torsångs socken Storskiftet inom Torsångs socken avsåg endast den del av socknen som var skatte. Bergsfrälsejorden ingick ej i storskiftet. Skiftet börjades år 1818. Det verkställdes icke av storskiftesverket utan av särskilt förordnad lantmätare, varvid dock enligt KBr d. 23 april 1822 visst statsbidrag skulle utgå och föreskrifterna i 1802 och 1804 årens KBr skulle lända till efterrättelse. Storskiftet å såväl inägorna som skogen fastställdes d. 15 okt. 1828. Utbrytning av kronoöverloppsmark skedde icke. I de vid storskiftet förda och bevarade protokollen finnes icke någon anteckning om myrslogar. Skogsmarken tycks tidigare ha varit delad mellan byarna. Över varje bys vid storskiftet mellan hemmanen delade skogsmark upprättade kartor och beskrivningar visa icke att myrslogar funnos. All marken även därå liggande myrar delades. Vid storskiftet i Torsång blevo från skiftet uteslutna vissa av sockenmännen innehavda ägor inom Stora Tuna socken. Vid storskiftet inom denna socken fingo Torsångs sockenmän sina andelar där utbrutna, varvid några myrslogar icke redovisades.

Leksands och Siljansnäs socknar Leksands och Siljansnäs socknar ha undergått gemensamt storskifte. Siljansnäs eller tidigare Näsbygge fjärding hörde vid storskiftet till Leksands socken men har efter storskiftet blivit egen församling och egen jordebokssocken.

41 Storskiftet börjades 1819. Bydelningen å inägorna fastställdes d. 19 april 1826, varefter åbodelningen fastställdes d. 29 aug. 1827. Enligt KBr d. 20 aug. 1829 skulle avvittring av överloppsmark för kronan icke äga rum. Bydelningen å skogsmarken fastställdes d. 30 dec. 1833. Bevarade kartor och handlingar rörande storskiftet innehålla ej någon uppgift om att sockenmännen själva innehade myrslogar eller att fråga om sådana ängar var uppe. Ägobeskrivningarna å skogsmarken skilja mellan den graderade skogsmarken, därinom liggande hägnade inägor och hagar samt impediment eller myrar, vatten, vägar och annat odugligt. Beskrivningen över bydelningen å skogsmarken redovisar vad varje by erhållit av graderad skogsmark, graderade backar i inägorna samt å skogen liggande graderade hagar. Därjämte är varje ägolott påförd inom lotten liggande såsom odugliga ansedda myrar och andra impediment. Enligt storskiftesprotokollen innehade emellertid Järna sockenmän myrslogar inom dåvarande Leksands socken. Vid sammanträde d. 11 juni 1828 överenskoms, att Järnaborna till evärdelig tid skulle få behålla sina myrslogar. Storskiftesakten innehåller uppgifter om slogarnas innehavare samt om arealen å desamma. Den var 165 tunnl. och 22% kappl. Ett mindre antal av dessa slogar ligger nu i Siljansnäs socken. Även vissa byar i Mora socken (Färnäs och Noret) tycks ha haft myrslogar inom skogsmark, som ingick i storskiftet å Leksands socken och därvid utbröts för Stumsnäs by, tidigare i Leksands socken men senare i Rättviks socken. KB föreskrev i fråga om dessa myrslogar i utslag d. 30 okt. 1837, att Stumsnäs byamän skulle ha skyldighet och rätt att lösa slogarna enligt bestämmelserna för obesutten hemmansdel i 1804 års KBr. Någon närmare uppgift om dessa slogar har vid utredningen ej kunnat erhållas. De ha icke redovisats vid ett enligt 1925 års lag å Stumsnäs by verkställt laga skifte.

Säters socken Storskiftet inom Säters socken torde ha börjat år 1820. Det verkställdes enligt KBr d. 10 april 1827 med bidrag av statsmedel, under villkor dock att reglerna i 1802 och 1804 års KBr följdes. Storskiftet å inägorna fastställdes i skilda etapper åren 1831, 1833 och 1840. Skogsmarken i socknen delades icke genom storskiftet utan blev föremål för laga skifte åren 1845—1863, fastställt d. 19 jan. 1866. Skogsmarken delades därvid mellan såväl byarna som de enskilda jordägarna. Någon avvittring av överloppsmark för kronan skedde icke i samband med storskiftet eller laga skiftet. Protokollen och beskrivningarna rörande storskiftet och laga skiftet innehålla icke någon upplysning om myrslogar. Storskiftet å inägorna omfattade förutom de egentliga inägorna även spridda täppor å skogen. Enligt

delningsbeskrivningen till laga skiftet å skogen har all marken skiftats, jämväl myrarna som därvid graderats som skogsmark.

Ore socken Storskiftet inom Ore socken börjades år 1824. Bydelning och åbodelning å inägorna fastställdes d. 9 febr. 1828. Vid den verkställda revningen hade, enligt en av KB d. 30 mars 1825 därför fastställd instruktion, även myrslogarna inräknats bland de revade inägorna. Vid storskiftet å inägorna medtogos dock icke myrslogarna i delning. I överensstämmelse härmed användes som delningsgrund revboksinnehållet av allenast egentlig inägojord. Myrslogarna ingå alltså icke i jordtalen. I KBr d. 17 okt. 1837 (Ekström, s. 143) blev beslut fattat i fråga om avvittring inom socknen. Enligt detta beslut skulle viss areal per besuttenhet av socknens skogsmark skattefritt tillerkännas jordägarna och återstoden avsättas till kronoöverloppsmark. överloppsmarken blev emellertid enligt samma KBr upplåten till jordägarna till fördelning men mot skattelöseskilling. All skogsmarken blev alltså tillerkänd socknens jordägare 31 . Frågan om myrslogarna berördes redan i 1837 års KBr. Kammarkollegiet hade i avvittringsfrågan anfört följande: Endast om överloppsmarken upplätes åt Ore sockenmän till enskild ägo och besittning och på samtliga besuttenheter fördelades, kunde det bli möjligt att tilldela envar jordägare hans innehavande hävder i vakt- och kölslogar eller fullt vederlag därför ävensom för lötesrättigheterna inom eget område, så att den ene jordägaren såväl uti in- som utägor bleve från sina grannar skild. Med hänvisning härtill hade kollegiet tillstyrkt överloppsmarkens upplåtande samt hemställt, att KB måtte erhålla befallning att låta vederbörande lantmätare i lämpligt läge tillskifta varje besuttenhet dess skogsområde med därtill hörande, besuttenheten tillkommande vakt- och kölslogar. K M:t gillade i 1837 års brev vad kollegiet föreslagit. Föreskriften i brevet att varje besuttenhet skulle tillskiftas sitt skogsområde med därtill hörande besuttenheten tillkommande vakt- och kölslogar, avsåg påtagligen ej endast överloppsmarken utan all skogsmarken. K M : t synes alltså för socknens vidkommande ha avsett, att storskiftesverket där skulle, mot vad som bestämts i KBr:t d. 25 okt. 1828, dela skogen ej endast mellan byarna utan även mellan de enskilda jordägarna samt utgått ifrån att därvid genom skiftesläggningen envar skulle kunna få sina myrslogar å egen skog. Efter avvittringsbeslutet fullföljdes storskiftet å skogsmarken. Bydelningen fastställdes d. 18 april 1844. Någon åbodelning å skogsmarken genom 31 Vid storskiftet å skogen ha emellertid u t b r u t i t s tvenne lotter för brobyggnadsskogar. Dessa, som tidigare varit upplåtna åt Ore och Rättviks socknar för vägunderhållet, redovisas n u m e r a såsom kronoparker. Ore kronopark nr 1 och nr 2 (KBr d. 20 nov. 1909 och 29 sept. 1911).

43 s t o r s k i f t e s v e r k e t k o m i c k e till s t å n d , u t a n s t o r s k i f t e t k o m p å f r a m s t ä l l n i n g av j o r d ä g a r n a att, l i k s o m i ö v r e D a l a l a g e t i övrigt, avse e n d a s t b y d e l n i n g av s k o g e n . F ö r r ä t t n i n g för j ä m k n i n g av b y d e l n i n g e n , s å v i t t d e n r ö r d e överl o p p s m a r k e n , b ö r j a d e s å r 1868 o c h f a s t s t ä l l d e s d. 31 dec. 1872. Vid s t o r s k i f t e t å s k o g s m a r k e n k u n d e f r å g a n o m de s p r i d d a m y r s l o g a r n a som n a t u r l i g t v a r icke e n s för b y a r n a lösas efter vad som enligt 1837 å r s b r e v t r ö t t s möjligt. E n b y s s k o g s o m r å d e k u n d e icke u t l ä g g a s så, att b y d e l ä g a r n a s s a m t l i g a m y r s l o g a r föllo i n o m d e t t a . F r å g a n blev föremål för förh a n d l i n g a r i o r t e n och f r a m s t ä l l n i n g a r h o s KB från s o c k e n m ä n n e n o c h s t y r e s m a n n e n . S o c k e n m ä n n e n a n h ö l l o , enligt b e s l u t vid s o c k e n s t ä m m a d. 22 sept. 1839, a t t vid s k o g s d e l n i n g e n v a r och en av d e m m å t t e v a r d a bibeh å l l e n vid s i n a d ä r f ö r i n n a n ä g a n d e m y r s l o g a r u t a n a v s e e n d e å d e r a s läge å a n n o r m a n s u t m a r k . I u t s l a g d. 14 o k t . 1841, s o m v a n n laga k r a f t , m e d d e lade K B o m m y r s l o g a r n a f ö l j a n d e : Alldenstund socknemännens ovanberörda anhållan strider icke allenast emot vad KM:t i dess brev d. 17 okt. 1837 föreskrivit utan ock emot ändamålet med skogens delning som ibland annat huvudsakligen avser betryggandet av ägarnas rätt till den tillskiftade markens ändamålsenligaste användande, vilken rätt helt och hållet ginge förlorad om annor man fortfarande skulle äga att avbärga därå belägen ohägnad slog eller av skogsmarksägaren vara berättigad till ersättning om grödan å sådan slog skadades av å skogen i bete gående kreatur; fördenskull finner KB sig å berörda anhållan icke kunna fästa annat avseende än att med stöd av vad nyssberört är samt av socknemännens vid sammanträdet d. 15 sistlidna juni gjorda medgivande, till iakttagande vid den förestående skogsdelningen, vidare sålunda förordna; vad först angår de å varje bys hemskogs skifte befintliga slogar, att därest icke i enlighet med vad i KBr d. 17 okt 1837 är föreskrivet, eller genom utbyten vid skogsdelningen kan så regleras, att samma slogar uteslutande varda tillhöriga den by å vars mark de komma att vara belägna, sådant bör genom lösen verkställas, efter därå, i sammanhang med skogsdelningen och på föranstaltande av styresmannen utav gode män, som socknemännen äga att utse, verkställande värdering; och att, om ägaren av skogen icke är nöjd, att efter samma värdering genast eller sist ett år efter skogsdelningens utstakning, lösa slogen, han då skall vara skyldig förse samma slog med hägnad, men att däremot slogens ägare, om han med slogens avträdande mot lösen efter en sådan värdering icke nöjes, skall vara pliktig att upprätta hägnad, vartill han likväl av den omgivande skogen erhåller utsyning, utav skogsägaren utan betalning erhåller erforderligt virke; att sådan hägnad skall omkring alla de slogar, vilka sålunda å någon bys hemskog komma att tillsvidare förbliva tillhörande jordägare i andra byar, vara upprättad ett år efter bygränsernas utstakning vid påföljd att densamma eljest må, enligt 12 § i KF d. 9 febr. 1802, på den tredskandes bekostnad verkställas samt att, enär dessa slogar i övrigt icke äro annorlunda att anse än såsom obesuttna lägenheter, stadgandet uti 10 punkten av KBr cl. 17 aug. 1804 ang. storskiftet och avvittringen i Dalarna, om lösen av sådana lägenheter, efter 20 år ifrån storskiftets slut och även därförinnan, därest de emellertid komma att från nuvarande innehavarens ägo till andra än vederbörande meddelägare inom byn upplåtas eller försäljas, skall tillämpas å ifrågavarande, på ovanberörda sätt under tiden hägnade slogar; att vidare, i avseende på de slogar, vilka å fäbode- och utskogsskiftena hava sitt läge, enligt socknemännens överenskommelse, enahanda

44 åtgärder och föreskrifter tillämpas, ävensom att därest, efter delning av överloppsmarken, vara tillsvidare må anstå med slogarnas hägnande och sammanlösande, frågor varda yppade om hägnad eller lösen av slogar, som en bys jordägare kan undfå inom annan bys rågång därstädes, sökandens anspråk kommer att, efter prövning av de i varje särskilt fall sig företeende omständigheter, på ovan berörda sätt avgöras, med tillämpning av de här ovan, i avseende på slogarna å hem-, fäbode- och utskogen omförmälta grunder, att vidkommande utsocknemäns inom Ore socken ägande slogar och därför belöpande skog utbrytningen därav, på sätt styresmannen föreslagit och Ore socknemän medgivit, må verkställas i lämpliga lägen intill gränsen av den socken, varest slogägaren är boende, om det med ömsesidigt begivande och utan någons förnärmande kan äga rum men i annat fall bör behandlingen därav bliva överensstämmande med vad här ovan i allmänhet blivit föreskrivet och slogägaren endast upptagas bland obesuttna byamännen i den by å vars mark slogan befinnes, varigenom särskilt utbrytning av skog för slogens innehåll undvikes såsom ägande rum i sammanhang med byns övriga skog. I utslaget heter det vidare: Slutligen har KB härmed velat dels godkänna och fastställa till efterrättelse socknemännens överenskommelse att, för besparing av kostnaden utav en förnyad skatte- och rotereglering sådana slogar, som icke redan äro i roteringslängden upptagna, men för vilka, efter därå nu verkställd gradering, deltagande i socknens roteringsbesvär och andra allmänna utskylder hädanefter bör innehavaren åligga, skola i socknens jordebok tills vidare särskilt upptagas och efter deras reducerade jordtal enahanda avgifter därav, som av den övriga skattejorden i socknen utgå, till sockenkassan erläggas, på det att alla jordägare i socknen måtte varda delaktiga av den lindring i skatterna, som därigenom kan uppkomma; dels ock härmedelst stadga och förordna, att, till förekommande av den skatterubbning som eljest oundvikligen måste uppstå vid varje tillfälle, då sammanlösning av slogarna till följe av detta utslag tid efter annan inträffar, alla de slogar, som komma att hava sitt läge å en bys skogsområde, jämväl skola till sitt reducerade innehåll intagas i samma bys jordtalsbelopp, oansett ägaren i annan by har sin bostad och hitintills fått beräkna sin ifrågavarande slog bland sistnämnda bys tillhörigheter varifrån densamma dock, på grund av vad nyssberört är, vid de nu föreskrivna åtgärderna rörande storskiftet måste komma att avföras. Vid b y d e l n i n g e n å s k o g s m a r k e n u p p t o g o s m y r s l o g a r n a å k a r t a n över s k o g s m a r k e n s å s o m s ä r s k i l d a m e d g r ö n färg b e t e c k n a d e ägofigurer. I s a m b a n d m e d b y d e l n i n g e n v e r k s t ä l l d e s j ä m v ä l g r a d e r i n g , u t r ä k n i n g och b e s k r i v n i n g av m y r s l o g a r n a . I g r a d e r i n g s l ä n g d e n eller m y r s l o g s l ä n g d e n u p p togos m y r s l o g a r n a u n d e r de n u m m e r som å s a t t s d e m å k a r t a n , m e d a n g i v a n d e tillika av m y r s l o g e n s n a m n eller uppgift om dess läge s a m t av ä g a r e n s n a m n och slogens a v k a s t n i n g i lass h ö . Vid u p p g ö r a n d e t av m y r s l o g s l ä n g d e n förelågo u p p e n b a r l i g e n vissa svår i g h e t e r för a n g i v a n d e t av i n n e h a v a r e n . V i d a r e a n m ä l d e s ofta, s e d a n en s k o g s t r a k t g e n o m f o r s k a t s , a t t y t t e r l i g a r e ej f ö r u t u p p t a g n a slogar f u n n o s . Slogar k u n d e h a övergivits av t i d i g a r e b r u k a r e m e n o m h ä n d e r t a g i t s av a n d r a . I den m e d s l o g i n n e h a v a r n a i d e c e m b e r 1842 k o l l a t i o n e r a d e m y r s l o g s l ä n g d e n f i n n a s u p p t a g n a å t s k i l l i g a slogar, för v i l k a angivits o k ä n d i n n e -

45 havare eller »Orsa okänt» eller >Helsingar okänt». I förevarande samband åsattes myrslogarna även jordtal, uttryckta i reducerade snesland och bandland, varvid 2 lass hö beräknades som ett reducerat snesland. Vid bydelningen å skogsmarken tillgodofördes myrslogarna för sina jordtal andel i skogen på samma sätt som byarna. Vid bestämmandet av storleken av en bys skogstilldelning togs sålunda hänsyn ej blott till jordtalet för de till byn hörande jordägarnas inägor utan även till jordtalet för de myrslogar som enligt skiftesläggningen komma att ligga inom den för byn avsedda skogsmarken. I delningsbeskrivningen anmärktes emellertid för varje särskild by, att från den byn tillskiftade skogsmarken avginge vad som belöpte på de därinom liggande myrslogarna. De vid storskiftet utbrutna byskogarna blevo alltså samfällda för byns hemman och inom samma skogar liggande myrslogar. Myrslogarna lågo emellertid så spridda, att de till stora delar icke komma att ligga inom skogen till den by, under vilken myrslogsägaren hörde. Härigenom uppkommo »inombys» och »utombys» myrslogar. De senare innehades av person i annan by än den, till vilken den slogen omgivande skogsmarken kom att höra. Ett tredje slags myrslogar blevo de som innehades av utsocknes personer eller okända. Vid den år 1872 fastställda jämkningen av storskiftet å överloppsmarken vidtogos vissa ändringar i de vid bydelningen för byarna där utlagda områdena. Myrslogarna behandlades dock vid denna förrättning på motsvarande sätt som vid bydelningen. För reglering av utombysslogarna tillgrep man i orten år 1844 ett försök att åstadkomma byte mellan byarna. Av kommunalt utsedda värderingsmän verkställdes då en värdering i pengar av dessa myrslogar, varefter lantmätare under år 1845 uppgjorde en likvidshandling. Denna redovisade det belopp i pengar en by hade att erlägga till eller erhålla från en annan by för att samtliga myrslogar inom en bys skogsmark skulle komma att tillhöra denna by. Huruvida denna vidräkning gått i verkställighet har ej kunnat utredas. Den var också ofullständig utom annat i så måtto, att den icke reglerade de enskilda delägarnas myrslogsinnehav. Den synes ej heller ha tillerkänts någon rättsverkan i senare förekomna tvister. Vid de efter det allmänna storskiftet å byarnas skogar verkställda åbodelningarna har det på myrslogarna inom byns skogsmark belöpande skogsanslaget i vissa fall utbrutits och därvid utlagts såsom stängfång vid varje myrslog eller ock såsom ett för flera slogar gemensamt skogsområde. Vid andra åbodelningar har skogsanslaget fördelats mellan åbolotterna på sådant sätt, att varje lott påförts det på därinom liggande myrslogar belöpande skogsanslaget; i ytterligare andra fall har skogsanslaget uppdelats å byns hemman efter deras jordtal. Myrslogarnas areal har beräknats vara 3 618 hektar.

46 Frågor om myrslogarnas i Ore socken kamerala natur samt om rätten till desamma och vart slogarna i skifteslagshänseende vore att räkna har under ett enligt 1932 års lag år 1938 börjat laga skifte å Näsets by varit föremål för rättslig prövning i ett flertal mål. Här torde dock redogörelse böra lämnas endast för det av Högsta domstolen genom utslag d. 7 nov. 1947 avgjorda målet, NJA 1947 s. 509. I målet var fråga om rätten till en myrslog med nummer 288 å Vagnsjöfloten, även kallad Vagnsjöstrand. Den låg å överloppsmarken och hade vid storskiftet redovisats såsom en å den Näsets by där tilldelade skogsmarken liggande myrslog. Myrslogen bestod till skilda delar av såväl inombys som utombys slog. Tvisten gällde en del av slogen som var utombys slog. Ägodelningsrätten fann i utslag d. 17 april 1945, att myrslogarna i socknen numera ägdes av deras rättsinnehavare, på vilkas skogsskiften myrslogarna kommit att ligga, och att enskild äganderätt till myrslog sålunda förelåge allenast i förening med äganderätt till omgivande skogsmark, ehuru nyttjanderätt till slogen för annan än den omgivande skogsmarkens ägare kunde bestå. Vid sådant förhållande skulle, enligt ägodelningsrätten, myrslogen vid skiftet upptagas i hävdeförteckningen på den eller de i fastigheter som omslöte slogen. I anledning av besvär över ägodelningsrättens utslag yttrade Svea hovrätt i utslag d. 14 febr. 1946 följande. De av KB i lagakraftvunnet utslag d. 14 okt. 1841 meddelade bestämmelserna angående hägnad och lösen av myrslog kunde överhuvudtaget icke anses ha gällt sådana myrslogar som efter bydelningen av skogsmarken och myrslogarna kommit att ligga inom gränserna för den by till vilken myrslogen hörde. I fråga om övriga myrslogar, alltså utombysslogar å överloppsmarken, hade i berörda utslag meddelats föreskrift av innebörd att KB, då fråga yppades om hägnadsskyldighet och skyldighet att taga lösen, ville efter prövning i varje enskilt fall meddela särskilda föreskrifter härom i enlighet med grunderna för de bestämmelser som i utslaget meddelats beträffande andra myrslogar å hem- och utskogen samt fäbodeskogen än de ovan först upptagna. Dessa bestämmelser finge anses hava inneburit allenast dels att, därest ej frivillig överenskommelse om inlösen av myrslog träffades mellan ägaren av slogen och ägaren av den omkringsliggande skogsmarken, endera av dem kunde bliva skyldig att hålla stängsel omkring myrslogen och dels att myrslogarna, enär de icke kunde annorlunda anses än såsom obesuttna lägenheter, skulle vara underkastade inlösen enligt de föreskrifter som i punkt 10 i KBr d. 17 aug. 1804 meddelats om inlösen av obesuttenheter. Genom KB:s nämnda utslag kunde förty äganderätten till ägofiguren 288 å Vagnsjöfloten ej anses ha frångått de dittillsvarande ägarna. Någon förändring i äganderätten till nämnda myrslog kunde ej heller anses hava skett genom det sätt på vilket den behandlats vid bydelningen av skogsmarken och myrslogarna samt jämkningen av sagda delning eller vid åbodelningen av Näsets bys överloppsmark, och vad KB på sätt nyss nämnts föreskrivit om skyldighet i vissa fall för ägare av myrslog att underksta sig inlösen av denna måste anses hava upphört att gälla i och med att i samband med ikraftträdandet av KF d. 6 aug. 1881 angående hemmansklyvning och jordavsöndring dittills gällande föreskrifter om lösen av obesuttenheter upphävdes.

47 Med hänsyn till innehållet i KB:s utslag d. 14 okt. 1841 ävensom vad vid bydelningen av skogsmarken och myrslogarna samt jämkningen av sagda delning förekommit måste ägofiguren 288 å Vagnsjöfloten anses i sin helhet ingå i Näsets by. Hovrätten prövade slutligen rättvist på det sätt bifalla besvären att hovrätten, med ändring av ägodelningsrättens utslag i denna del av målet, förklarade att ägofiguren 288 å Vagnsjöfloten skulle såsom tillhörande den eller dem, densamma tillfallit genom laga fång från de vid bydelningen av skogsmarken och myrslogarna antecknade ägarna, upptagas i sådan redogörelse varom förmäles i 9 § i 1932 års lag. Talan fullföljdes mot hovrättens utslag. Högsta domstolen fann i utslaget d. 7 nov. 1947, såvitt då vore i fråga, ej skäl göra ändring i hovrättens utslag. I tiden efter 1947 års utslag ha vid laga skiften i socknen enligt 1932 års lag myrslogarna ansetts ingå i skifteslaget och med äganderätt tillhöra dem som kunna visa laga fång från de vid storskiftet antecknade innehavarna av slogarna. Sådana fång kunde emellertid endast i mycket få fall härledas eller visas. För att likväl på ett praktiskt sätt kunna lösa myrslogsfrågan vid dessa laga skiften — bl. a. inom Näsets by — tillgrep man följande utväg. Efter ansökan av förrättningsmannen förordnade häradsrätten jämlikt lagen om förmynderskap god man att i samband med laga skiftet beträffande inom skifteslaget belägna myrslogar bevaka bortovarande myrslogsägares rätt. Denne god man sålde de myrslogar till vilka fång ej kunde visas — såväl inombys som utombys slogar — till lantbruksnämnden i länet. Nämnden sålde i sin tur till skilda skiftesdelägare bestämda andelar av den av nämnden förvärvade myrslogsmassan. Försäljningarna godkändes av överförmyndaren och häradsrätten. De sålunda till enskilda skiftesdelägare sålda myrslogsandelarna med skogsanslag ha därefter vid skiftena blivit sammanlagda med varje köpares egna fastigheter. I något fall har god mannen sålt myrslogarna direkt till delägare i skifteslaget. Om de medel god mannen erhöll vid försäljningarna träffades särskilda bestämmelser.

Stora T u n a och Silvbergs socknar Storskiftet å dåvarande Stora Tuna socken eller numera Stora Tuna och Silvbergs socknar börjades år 1824. Det verkställdes enligt K M:ts medgivande, under villkor att bestämmelserna i 1802 och 1804 års KBr följdes, med bidrag av statsmedel. Silvberg var vid storskiftet en fjärding (Nicolai kapellag) under Stora Tuna men blev senare egen församling och jordebokssocken. Storskiftet inom Stora Tuna företogs särskilt för Ovanbrodelen och särskilt för Utombrodelen och inom den förra i viss del fjärdingsvis. Stortskiftet å Skomsarby fjärding, som utgjorde del av Ovanbrodelen,

48 fastställdes i fråga om inägorna d. 5 april 1830. Inom Ovanbrodelens övriga fjärdingar fastställdes storskiftet å inägorna d. 6 maj 1841. Inom Ovanbrodelens byskogar blev storskiftet även fastställt d. 6 maj 1841. Inom Utombrodelens fjärdingar fastställdes bydelning å inägorna d. 19 sept. 1844 och åbodelning d. 30 mars 1848. Å skogsmarken till Utombrodelen, däri jordägare i Gustafs, Torsångs och Säters socknar jämväl hade del, fastställdes delningen d. 29 april 1864. Någon avvittring eller utbrytning av kronoöverloppsmark skedde icke i samband med storskiftet inom Stora Tuna. Tillgängliga protokoll samt beskrivningarna rörande storskiftena i Stora Tuna socken visa icke att några myrslogar då funnos i bruk. Å skogen liggande hägnade inägor ingingo som graderad mark i inägoskiftena. Myrar å skogsmarken redovisades antingen som graderad skogsmark eller som impediment. Efter storskiftet ha från Stora Tuna överflyttats: till Grangärde socken byarna Rämshyttan, Laxsjö och Långmyran och till Aspeboda socken byarna Vallmora, Nordanbäck och Billingsnäs samt kaptensbostället Brusala och lägenheten Brusbo. Borlänge stad har år 1943 utbrutits från Stora Tuna socken.

Rättviks och Boda socknar Storskiftet inom Rättviks och Boda socknar börjades år 1828. Boda var då ett kapellag under Rättvik men blev sedermera egen församling och jordebokssocken. Bydelning å inägorna fastställdes d. 18 dec. 1834. Åbodelning å inägorna fastställdes d. 30 okt. 1837. Enligt KBr d. 9 nov. 1838 ansågs all skog inom socknen behövlig för jordägarna; någon avvittring skulle icke äga rum. Bydelningen å skogsmarken fastställdes d. 19 mars 1840. Vid bydelningen å inägorna ha hägnade slogar å skogen ingått i skifte tillsammans med inägorna i övrigt. I bydelningen å skogsmarken intogos bland inägorna liggande hagar och backar samt å skogen liggande kringspridda ohägnade myrar. Av de senare voro därvid en del åsatta gradtal som skogsmark och en del förda som impediment. Några myrslogar redovisades icke. Enligt vad som antecknats under redogörelsen för Leksands socken skulle dock inom Stumsnäs by, som tidigare hört till Leksands socken, finnas myrslogar innehavda av vissa byar i Mora socken.

Vika socken Storskiftet avsåg endast den del av socknen som var skatte. Bergsfrälsejorden ingick ej i storskiftet. Skiftet torde ha börjats år 1829. Det verkställ-

49 des icke av storskiftesverket utan av särskilt förordnad lantmätare, varvid dock enligt KBr d. 23 april 1831 statsbidrag skulle utgå och skiftet skulle vara underkastat de allmänna villkoren i 1802 och 1804 årens KBr. Storskiftet å inägorna — bydelning och åbodelning — fastställdes d. 6 nov. 1834. Bydelningen å skogen fastställdes d. 10 febr. 1836. Någon skogsmark blev icke avvittrad för kronan. Protokollen rörande storskiftet innehålla icke några bestämmelser om myrslogar. Beskrivningarna över delningarna av inägor och skog redovisa icke några myrslogar. Å skogen liggande myrar äro delade som annan skogsmark.

Solleröns socken Å Solleröns (Sofia Magdalena) socken börjades storskiftet år 1839. Bydelningen å inägorna fastställdes d. 25 aug. 1842. Åbodelningarna å inägorna fastställdes d. 18 april 1844. Enligt KBr d. 8 maj 1846 (Ekström, s. 155) skulle socknens hela skogsvidd fördelas mellan jordägarna och någon avvittring icke ifrågakomma. Bydelningen å skogsmarken fastställdes d. 29 juni 1848. Reglering av bydelningen och samtidigt åbodelningar å skogsmarken verkställdes 1855—1858 och fastställdes av ägodelningsrätten d. 15 juni 1861. Protokoll från bydelningen å socknens skogsmark finnas icke bevarade. I protokollet för regleringen av denna delning är emellertid antecknat, att sockenmännen vid beslut under bydelningen förklarat myrslogarna böra såsom skogsmark vid skogsdelningen ingå. Anteckningen bestyrkes av en uppgift i KB:s utslag d. 1 sept. 1842, enligt vilken sockenmännen beslutat att myr- eller vaktslogarna skulle behandlas som utmark. Enligt delningsbeskrivningen till bydelningen ha även alla myrar å skogen intagits i delningsmassan och fördelats. Vid 1855—58 årens reglering av bydelningen skedde emellertid en ändring i fråga om myrslogarna såtillvida, att venjansbor tillhöriga myrslogar inom solleröbornas skog uteslötos från delningen. Enligt KB:s nyss angivna utslag skulle dessa venjansbornas myrslogar behållas av sina innehavare men vara underkastade lösen enligt 1804 års KBr. Åtgärder för inlösen ha också vidtagits. Vid en år 1858 verkställd lantmäteriförrättning ha sollerö- och venjansborna överenskommit, att de senare mot viss lösen skulle avstå sina myrslogar till vederbörande skogsägare. Dessa myrslogar innehöllo 462 tunnl. 26 kappl. Inlösningen lärer vara genomförd. Även J ä r n a sockenmän ha enligt storskiftesbeskrivningarna innehaft och fått behålla myrslogar inom Solleröns sockens skogar. Någon bestämmelse om lösningsrätt till dessa myrslogar har icke påträffats.

i

50 Mora och V å m h u s socknar Mora och Våmhus socknar ha undergått storskifte tillsammans. Skiftet börjades år 1839. Våmhus var då kapellag under Mora men blev senare egen församling och jordebokssocken. Storskiftet å inägorna företogs fjärdingsvis i tre delar. Bydelningen å inägorna inom östbygge fjärding (sockendelen öster om Siljan) fastställdes d. 18 april 1844, varefter åbodelningen i denna fjärding fastställdes d. 31 dec. 1845. Inom Västbygge och Morkarlby fjärdingar fastställdes bydelning d. 21 okt. 1847; åbodelningarna fastställdes d. 29 dec. 1848. Inom Våmhus kapellag fastställdes d. 24 nov. 1848 bydelning; åbodelningen där fastställdes d. 31 dec. 1849. De ovan angivna delningarna avsågo fjärdingarnas inägor. Emellertid hade vid den år 1845 fastställda åbodelningen å inägorna till Östbygge fjärding, utan att avvittringsbeslut avvaktats, skogsmarken öster om Siljan ingått i skiftet och delats mellan denna fjärdings byar. Sålunda delad skog utgjorde hemskog och fäbodskog. Avvittringsbeslut meddelades i KBr d. 1 juli 1857 (Ekström, s. 171). Enligt detta brev fick all inom socknen befintlig skogsmark, utan att något därav för kronans räkning avsattes, på därvarande byalag och hemmanslägenheter fördelas. Den därefter fortsatta och slutförda bydelningen å socknens skogsmark fastställdes d. 20 aug. 1859. Den tidigare företagna bydelningen å skogen öster om Siijan till Östbygge fjärding gjordes därvid ej om utan bibehölls. Byarna i Östbygge fjärding fingo emellertid utskogar utbrutna vid skogsdelningen väster om Siljan. Den 20 okt. 1845 hölls skiftessammanträde för behandling av frågan hur med de på västra delen av socknens skogsmark liggande myrslogarna skulle förfaras. Vid sammanträdet antecknades i protokollet följande: Voro alla fullmäktige ense om det beslut: att var och en som framdeles ville behålla sina vaktslogar, skulle desamma inhägna; men som de flesta av desse vaktslogar äro så vidsträckta, att inhägnaden icke så hastigt kunde medhinnas; skulle de vaktslogar, som icke hunnit bliva inhägnade till skogsavfattningen, då av ägarna utstakas för att noggrannt kunna avfattas samt därefter skyndsamt instängas tills graderingen kommer att övergå skogsmarken; då de instängda vaktslogarna på samma gång som skogen borde graderas i likhet med ängsslogarna; men de vaktslogar som vid skogsgraderingen icke äro instängda skulle komma att anses som utmark och skyldighet att vakta dess oinstängda slogar för kreaturens åverkan alldeles upphöra. Sedan vaktslogarna på ovanstående sätt blivit inhägnade, avmätta, graderade och uträknade, borde desamma till reducerade innehållet påföras sina förra ägare, och ingå i socknens nya rotering och skattfördelning; men icke ingå i något skifte. KB fastställde i utslag d. 31 dec. 1845 sockenmännens ovan återgivna beslut. KB gjorde därvid det tillägget, att de sålunda instängda slogarna skulle upptagas såsom tillhörande icke den by varest ägaren vore boende, utan den by å vars utmark de komme att vara belägna.

51 Vid s a m m a n t r ä d e d. 6 j u l i 1846 b e s t ä m d e s r å g å n g e n m e l l a n M o r a o c h V e n j a n s s o c k n a r , v a r v i d v e n j a n s b o r n a lät b e r o vid den b e s t ä m d a s t r ä c k ningen, enär de blivit försäkrade om, att de för alla fäbodar, inägor och myrslogar som tillhöra Venjans sockenmän inom Mora sockens rågångar skola erhålla så mycket skogsmark, som på dem kunde belöpa i samma proportion som Mora socknemän bekomma för sina inägor och myrslogar. Vid s a m m a n t r ä d e d. 7 j u l i 1851 f ö r e k o m å n y o f r å g a n om m y r s l o g a r n a . Ven j a n s o m b u d e n s a m t en del av M o r a s o c k e n o m b u d y r k a d e , att m y r s l o g a r n a s k u l l e u t e s l u t a s f r å n s t o r s k i f t e t . I a n n a t fall a n s å g s det k u n n a i n t r ä f f a , a t t en by m e d m y c k e n m y r s l o g g e n o m s t o r s k i f t e t k o m m e a t t tilldelas t r a k t e r u t a n dylik slog. R e v n i n g och g r a d e r i n g av m y r s l o g a r n a skulle v i d a r e k r ä v a o r i m l i g tid och k o s t n a d . Vid s a m m a n t r ä d e t e n a d e s emellertid s o c k e n o m b u den o m ett av s t y r e s m a n n e n , som då v a r G. de L a v a l , u p p g j o r t förslag, v a r i bestämdes: 1. Var och en jordägare, som nu äger och innehar myrslogar bibehålles i orubbad besittning av desamma till den tid och under de villkor, som detta förslag vidare bestämmer. 2. På det ej strid om såväl gränsskillnaden som skogsåverkan må uppstå emellan slogägaren och ägaren till den skog å vilken myrslogen är belägen, så skall vid skogsmarkens graderande, graderingslantmätaren med biträde av graderingsmännen och sockenfullmäktig för varje myrslog ungefärligen beräkna dess behov av skog till vedbrand under slåttertiden, husvirke och stängfång för den händelse att framdeles avstängning kunde komma att äga rum, vilket skogsbehov av lantmätaren på kartan avprickas omkring myrslogen med raka och reguljära gränser, som för avrösning och avstängning äro bekväma, och vilken skog under namn av myrslogsskog bliver med myrslogen oåtskiljaktigt förenad. Denna myrslogsskog bör till besparing av en dryg kostnad ej å marken utstakas förrän samtidigt med den åbodelning, som kan komma att äga rum å den skogsmark, vara slogen med dess skog är belägen, och skall avrösningen bekostas av slogägaren. Intill dess denna avrösning ägt rum äger slogägaren ej under något villkor och vid äventyr att straffas som för skogsåverkan att begagna skogen invid myrslogen till något annat ändamål, än vad som med nämnda skog är avsett och ovan angivet nemligen till vedbrand under slattern, husvirke och stängning för slogen om så skulle erfordras. — 4. Att ehuru enligt vad anfört är myrslogarnas bibehållande tillsvidare i sitt gamla skick är en oundgänglig nödvändighet för folkets bärgning och belåtenhet, att ehuru den därigenom fortfarande ägoblandningen ej för närvarande åstadkommer oreda och förargelse, kunna dock förhållandena sig förändra i den mån folkmängden ökar, begäret och behovet att odla och uppbryta marken tilltager, och bör därför denna ägoblandning en gång upphöra, och varje jordägare, utan intrång av annan människa, områda och efter gottfinnande bruka och nyttja den mark, som inom hans rågångar är belägen. Dessa myrslogar, ehuru ej i skifteshandlingarna påförda varje särskild jordägare, kunna dock ej anses annat än som obesuttna hemmansdelar och huvudnumren är den som områder skogen å vilken myrslogen är belägen. Enligt KBr d. 17 aug. 1804 rörande storskiftet i Dalarne föreskrives, att om

52 en obesutten del försäljes, skall huvudnumren eller den, som äger nummer i samma besuttenhet hava förmånsrätt till köpet. Till följe härav skall då någon myrslogsförsäljning efter storskiftets slut äger rum, ägaren till skogen vara myrslogen är belägen alltid hava förmånsrätt till köpet, — Samma nådiga brev föreskriver ock att senast 20 år efter storskiftets slut skall den obesuttna hemmansägaren vara skyldig att till huvudnumren i besutenheten avträda sin egendom emot den lösen, som av Mätismän bestämmes, varför med ovan antagna åsigt att Myrslogarna äro obesuttna hemmans nummer till den egendom å vilkens skog de äro belägna, dessa skulle efter de 20 årens förlopp vara lösen underkastade —. D e l ä g a r e i ö s t b y g g e f j ä r d i n g , d ä r s t o r s k i f t e t å h e m s k o g e n o c h fäbodes k o g e n då r e d a n eller å r 1845 f a s t s t ä l l t s , voro m i s s n ö j d a o c h a n f ö r d e h o s K B k l a n d e r m o t 1851 å r s b e s l u t , då m y r s l o g a r n a i n o m d e r a s s k i f t a d e skog s k u l l e h a b e h a n d l a t s p å a n n a t s ä t t . I n n a n KB p r ö v a d e b e s v ä r e n h ö r d e s sock e n m ä n n e n vid s k i f t e s s a m m a n t r ä d e d. 4 a u g . 1856. E n l i g t d ä r v i d v i s a d e b e r ä k n i n g a r s k u l l e s k o g s t i l l g å n g e n i n o m s o c k n e n icke t i l l å t a a v s ä t t a n d e t av s t ä n g f å n g s s k o g k r i n g m y r s l o g a r n a p å s ä t t som a n t a g i t s vid s a m m a n t r ä d e t d. 7 j u l i 1851. F r å n v ä s t b y g g e s i d a n y r k a d e s d ä r f ö r , a t t n å g o n s t ä n g f å n g s s k o g icke s k u l l e a v s ä t t a s , ö s t b y g g e b o r n a v i d h ö l l o , a t t vid det r e d a n v e r k s t ä l l d a s t o r s k i f t e t å d e r a s skog ö s t e r o m Siljan en del av d e r a s m y r s l o g a r g r a d e r a t s s o m i n ä g o r o c h en del s o m skog, u n d e r det a t t v ä s t b y g g e b o r n a och ö v r i g a enligt 1851 å r s b e s l u t s k u l l e få » b e h å l l a s i n a slogar u t a n grad.» K B p r ö v a d e d e n u p p k o m n a f r å g a n i u t s l a g d. 30 a u g . 1856. U t s l a g e t i n n e höll, i vad n u ä r fråga, f ö l j a n d e : Och emedan ohägnade myrslogar icke någonstädes inom Mora socken blivit såsom skattdragande inägor vid skiftet behandlade, utan såväl på östra som västra sidan ansedda som utmark eller oduglig mark samt fråga om fångskogstilldelning för desamma på västra sidan förfallit i saknad av därtill avsedd KM:t och kronan förbehållen överloppsmark, så att annan olikhet i behandlingen av myrslogarna inom de särskilda sockendelarna numera icke förekommer, än som är en följd av dels socknemännens genom befullmäktiga ombud d. 7 juli 1851 träffade överenskommelse om myrslogarnas behandling, dels ock av graderingsmännens i överensstämmelse därmed vidtagna lagakraftvunna åtgärd, att ifrågavarande ägor till något värde såsom inägor icke upptaga och jämväl såsom impedimenter å skogsmarken anse; ty ock som socknemännen i allmänhet genom ovan omförmälda överenskommelse ådagalagt sig, emot vad sökandena nu yttrat, hava funnit övertygelse om den större ändamålsenligheten av de ohägnade myrslogarnas nyssberörda behandling än såsom vid skiftet i Östbygge fjärding därom beslutades (något sådant beslut har icke kunnat återfinnas, utredningsmannens anmärkning) —; alltså och enär sökandena, enligt vad styresmannen sig utlåtit, efter numera vunnen upplysning om skogstillgångarna inom socknen, komma att på västra sidan undfå en skogstilldelning av några hundra reducerade tunnland, i areal uppgående till flera tusen tunnland, så att den ifrågaställda förändrade behandlingen av myrslogarna, om den ännu vore möjlig att vidtaga, för omförmälda ändamål icke erfordrades, finner KB sig jämväl till sökandenas anspråk i denna del icke kunna bifall lämna; anseende vid sådan sakens utgång KB, vad sökandena yttrat om

53 olika beskattning och om åtgärder, som för avhjälpande därav, förmentes böra vidtagas m. m. något vidare utlåtande eller annan åtgärd nu icke erfordra. KB:s utslag klandrades. K M : t fann emellertid enligt utslag d. 13 maj 1859 skäl icke vara anförda som kunde verka ändring i klandrade utslaget. Enligt uppgifter i Mora storskifteshandlingar skulle inom socknen ha funnits myrslogar hörande till främmande sockenmän i, förutom Venjans socken, jämväl Älvdalens och Lillhärdals socknar. Någon förteckning å slogarna i fråga finnes icke. Troligen ha de vid regleringen av sockengränserna blivit utbytta. I delningsbeskrivningen och å kartan över den år 1845 fastställda bydelningen å östbygge fjärdings hem- och fäbodeskogar öster om Siljan redovisas endast en eller anna myrslog. Beskrivningen över bydelningen å skogsmarken väster om Siljan, i vilken skogsmark jämväl östbyggebyarna fingo del, redovisar där liggande myrslogar såsom tilldelade de lotter inom vilka de kommo att ligga. De ha å kartan utmärkts med grön färg. En myrslog som skars av en skifteslinje redovisas som delad efter denna. Myrslogarna inom denna del av socknen innehålla enligt beskrivningen 7 627 tunnl. 21 kappl. Å kartorna äro kring myrslogarna avprickade stängfångsområden av den kringliggande skogen, men dessa områden ha enligt delningsbeskrivningen tillskiftats kringliggande skogslott. Storskifteshandlingarna innehålla icke några uppgifter om vem som vid storskiftet innehade de skilda myrslogarna.

Frågan om rätten till myrslogar i Mora har varit uppe i ett mål, avgjort av Högsta domstolen (NJA, 1932 not avd. B nr 854). Målet gällde prövning av hemmansklyvning, verkställd å ett hemman i Vinas by i Västbygge fjärding, som ligger väster om Siljan. I delningen hade intagits de å hemmanets skogsmark liggande myrslogarna. Högsta domstolen fann i utslag d. 26 okt. 1932 att, då av utredningen icke framginge huruvida myrslogarna vore att anse såsom en tillhörighet till den skogslott vara de vore belägna, det hade ålegat förrättningslantmätaren att verkställa undersökning härutinnan samt att, i den mån slogarna befunnits icke ingå i skifteslaget, i vederbörlig ordning bestämma gränserna mot desamma. Förrättningen ifråga visades åter för förnyat företagande. Den fortsattes emellertid icke. Hemmanet ingick i det nedan angivna laga skiftet enligt 1925 års lag å Vika och Vinas byar. Vid det enligt 1925 års lag verkställda och d. 31 dec. 1942 fastställda laga skifte å Vika och Vinas byar inom Västbygge fjärding har förrättningsmannen i samband med äganderättsutredningen inom skifteslaget funnit, att av myrslogsinnehavarna vid storskiftet eller dessas rättsinnehavare numera ingen vore till namnet känd; att, även om äganderätt till myrslogarna skulle anses ha förefunnits före storskiftet, denna rätt finge anses genom stor-

54 skiftesåtgärderna ha blivit upphävd samt ersatt med en rättighet att nyttja slogarna för slätter; att myrslogarna genom delningsåtgärderna vid storskiftet tillfallit den skogslott, vilken tillskiftats kringliggande skogsmark; samt att ägaren av skogslott, inom vilken myrslog funnes, kunde genom lösen bliva befriad från annan fastighet tillkommande rätt till myrslogen. I överensstämmelse med det förestående har vid detta laga skifte varje myrslog liksom det däromkring avprickade stängfånget ingått i skiftet såsom hörande till den fastighet, å vilkens skogsmark myrslogen eller del därav låg. Även vid laga skiften enligt 1932 års lag å andra byar i Mora socken har rätten till myrslogarna — i likhet med vad som skedde vid laga skiftet å Vika och Vinas byar och, enligt vad som uppgivits, rådande ortsuppfattning — ansetts vara en nyttjanderätt. Myrslogarna ha därvid i hävdeförteckningarna redovisats som ingående i kringliggande ägoskiften.

Malungs socken Storskiftet i Malungs socken börjades år 1846. Inom Yttermalungs kapelllag fastställdes bydelning å inägorna d. 5 aug. 1847; åbodelningen fastställdes d. 16 nov. 1849. Inom den övriga delen av socknen eller övermalung och öje kapellag samt finnmarken eller Tyngsjö kapellag fastställdes bydelningen å inägorna d. 16 aug. 1849; åbodelningen fastställdes d. 19 sept. 1855. Enligt KBr d. 21 juli 1854 (Ekström, s. 162) fick all skogsmarken i socknen utan tillökningsskatt på besuttenheterna därstädes fördelas. Avvittring skulle alltså icke ske. Bydelningen å skogsmarken fastställdes d. 7 mars 1855. KB fastställde d. 22 maj 1846 en instruktion för revkarlarna i socknen. I instruktionen tillförbundos dessa att värdera all inom socknens rågångar belägen jord, in- eller utsocknemän tillhörig, bestående av åker och inhägnade slogar, vare sig ängar, röjnings- eller myrslogar samt hagar. För slogarna fastställdes en 100-gradig skala. Under graden 100 finge slogar eller hagar icke ingå i storskiftet (å inägorna) utan skulle anses som skogsmark. Föreskriften torde påtagligen ha gällt endast hägnade slogar och alltså icke de öppna myrslogarna. I protokollet vid allmän sockenstämma med Malungs sockenmän d. 12 april 1846 är antecknat: Då församlingen förutsåg att vid framdeles förestående fördelning av skog och mark byarna emellan den olägenhet torde inträffa, att vissa skiften bleve alldeles i saknad av myr- och mosslogar, så överenskommo sockenmännen att hävda och bruka de kärr- och mosslogar var och en innehade utan hinder av markens delning i övrigt, överenskommelsen underställdes KB:s prövning. KB meddelade utslag d. 28 dec. 1846. Enligt utslaget skulle de ohägnade myrslogarna av desammas ägare fortfarande hävdas var helst de voro be-

55 lägna och efter sitt graderingsvärde upptagas som obesuttna lägenheter till den by, inom vars område de vid skogsdelningen kunde komma att befinnas, och icke till den by vari ägaren vore boende. I följd därav fann KB, att dessa slogar måste vara underkastade lösen på sätt i 1804 års KBr i allmänhet vore stadgat om obesuttna lägenheter. Däremot fann KB icke skäl förordna, att ägaren skulle vid ansvar få grödan å dessa slogar vårdad av den omgivande skogens ägare för åverkan av de å skogen i bete gående kreaturen; utan skulle det bero på överenskommelse mellan slogens ägare och skogsägaren, om och hur länge vaktslogen skulle anses såsom sådan och det för densamma enligt i orten vedertagen sed gjorda undantaget från stängselförordningens allmänna föreskrifter fortfarande skulle äga tillämpning, vid äventyr att, om sådan överenskommelse ej vore vederbörande emellan uppgjord innan socknens skogsdelning bleve avslutad och anmäld till stadfästelse, skogsägaren skulle vara berättigad att efter laga värdering inlösa de å hans mark belägna ohägnade slogarna, därest icke slogägaren ville upprätta hägnad däromkring, då han skulle få efter utsyning utan betalning taga nödigt virke å den omgivande skogen till hägnaden. Vid storskiftet å socknens inägor blevo de å skogarna liggande hägnade och graderade ängarna intagna i delningsmassan och fördelade. De hägnade men icke graderade samt de ohägnade slogarna å skogarna eller myrslogarna berördes icke av storskiftet å inägorna. Storskiftet å skogen börjades vid ett sammanträde d. 30 maj 1851. Vid detta sammanträde företogs, oberoende som det synes av KB:s i samband med storskiftet å inägorna meddelade utslag d. 28 dec. 1846, till överläggning frågan om myrslogarna. Sockenmännen anförde därom: Socknen ägde högst ringa egentlig eller s. k. ängsslog. Därför hämtade nästan alla jordägare uteslutande från myrslogarna allt det till kreaturens framfödande erforderliga höet. Jordägare som genom storskiftet avhändes dessa myrslogar skulle bli ruinerade, ty det mesta uppehället hämtades av kreaturen och utan slogarna kunde ej hälften så stort antal kreatur födas som jordägarna då besutto. Som många tegar funnos inom samma myrslogar, så vore det, om de skulle gå i skifte, erforderligt, att alla dessa slogar tegmättes eller revades, vilket i anseende till deras storlek, irreguljära form och avlägsna läge skulle förorsaka mycken tidsutdräkt och lika mycken kostnad, som blivit nedlagd på de egentliga inägornas revande, utan att medföra någon väsentlig nytta för någon men stor förlust för många. Förrättningsmannen antecknade, att i ingen förut storskiftad socken myrslogarna varit så oumbärliga för folket som inom Malung samt att den blivande skogsdelningen icke kunde verkställas så, att inom varje bys tillfallande skog dess ägande belopp samt behov av myrslogar kunde därinom tilldelas. Vid sammanträdet d. 30 maj 1851 antogs slutligen av sockenmännen och

56 o m b u d e n h ä l l i g t ett av s t y r e s m a n n e n G. de Laval f r a m l a g t förslag beträffande myrslogarnas behandling. I detta stadgades bland a n n a t följande: 1) Var och en jordägare, som nu äger och innehar myrslogar, bibehålies i orubbad besittning av desamma till den tid och under de villkor, som detta förslag vidare bestämmer; 2) På det ej strid om såväl gränsskillnaden som skogsåverkan må uppstå emellan slogägaren och ägaren till den skog, å vilken myrslogen vore belägen, så skall vid skogsmarkens graderande graderingslantmätaren, med biträde av graderingsmännen och sockenfullmäktig, för varje myrsloga ungefärligen beräkna dess behov av skog till vedbrand under slåttertiden, hässjevirke och stängfång för den händelse att framdeles avstängning kunde komma att äga rum, vilket skogsbehov av lantmätaren på kartan avprickas omkring myrslogen med raka och reguljära gränser, som för avrösning och avstängning äro bekväma och vilken skog under namn av myrslogsskog bliver med myrslogen oåtskiljaktligcn förenad. Denna myrslogsskog bör till besparing av en dryg kostnad ej utstakas å marken förrän samtidigt med den åbodelning, som kan komma att äga rum å den skogsmark, vara slogen med dess skog är belägen; och skall avrösningen bekostas av slogägaren. Intill dess denna avrösning ägt rum, äger slogägaren ej under något villkor och vid äventyr att straffas som för skogsåverkan att begagna skogen invid myrslogen till något annat ändamål än vad som med nämnda skog är avsett och ovan angivet; nämligen till vedbrand under slattern, hässjevirke och stängning för slogen, om så skulle erfordras; 3) Myrslogarna böra utgå ur skatten till kronan och den skatt, varmed de förut varit belagda, överflyttas på socknens egentliga inrösningsjord; 4) Som myrslogarna dock ännu äga för sockenmännen ett högt värde böra de tillsvidare för dem erlägga skatt —till sockenkassan; 5) Att ehuru, enligt vad anfört är, myrslogarnas bibehållande tillsvidare i sitt gamla skick är en oundgänglig nödvändighet för folkets bärgning och belåtenhet, att ehuru den därigenom fortfarande ägoblandningen ej för närvarande åstadkommer oreda och förargelse, kunna dock förhållandena sig förändra i den mån folkmängden ökas, begäret och behovet att odla och uppbryta marken tilltager, och bör därför denna ägoblandning en gång upphöra, och varje jordägare utan intrång av annan människa, områda och efter gottfinnande bruka och nyttja den mark, som inom hans rågångar är belägen. Dessa myrslogar, ehuru i skifteshandlingarna påförda varje särskild jordägare, kunna dock ej anses annat än som obesuttna hemmansdelar, och huvudnumret är det, som områder skogen, å vilken myrslogen är belägen. Enligt KBr:t d. 17 aug. 1804 föreskrives, att om en obesutten del försäljes, skall huvudnumret eller den som äger nummer i samma besuttenhet, hava förmånsrätt till köpet. Till följe härav skall, då någon myrslogsförsäljning efter storskiftets slut äger rum, ägaren till skogen vara myrslogen är belägen, alltid hava förmånsrätt till köpet. — Samma KBr föreskriver ock, att senast tjugu år efter storskiftets slut skall den obesuttne hemmansägaren vara skyldig att till huvudnumret i besuttenheten avträda sin egendom mot den lösen, som av mätismän bestämmes, varför med ovan antagna åsikt att myrslogarna äro obesuttna hemmansnummer till den egendom, å vilkens skog de äro belägna, dessa skulle efter de tjugu årens förlopp vara lösen underkastade. • Därför bör anhållan göras det KB ville hos KM:t göra hemställan huruvida ej lösningstiden för myrslogarna finge utsträckas till femtio år efter storskiftets slut.

57 Enligt beslut vid sammanträdet skulle enligt vissa regler längder över. myrslogarna upprättas byvis. Vidare skulle var och en, som efter revbokens upprättande erhållit KB:s eller häradsrättens tillståndsresolution att uppodla m a r k till slog och verkställt sådan odling utan att densamma blivit intagen i inägoskiftet, äga att i förteckningen (å myrslogarna) få sig påförd densamma. Enligt beslut vid skiftessammanträde d. 14 maj 1853 skulle vid de ängar, som blevo belägna inom en annan bys skogsskifte och som till större eller mindre del angränsades av skogsmarken, till erhållande av stängningsvirke och raka råskillnader avsättas högst så mycket skog, som av hemskogen belöpte på ängens reducerade jordtal i förhållande till den bys jordtal vartill ängen hörde. Bestämmelsen gällde, såsom av sammanhanget framgår, icke myrslogarna utan graderade och i jordtalen samt i storskiftet å inägorna intagna ängsslogar å skogen. Någon ägobeskrivning över socknens skogsmark finnes ej i behåll. De beslutade förteckningarna över myrslogarna finnas icke bilagda storskiftesakten. Ej heller i övrigt innehålla skifteshandlingarna några uppgifter om innehavarna av de skilda myrslogarna. Delningsgrunden vid bydelningen å skogsmarken var envar bys i reducerade tunnland och kappland angivna vid storskiftet å inägorna erhållna jord. Häri hade icke myrslogarna medräknats men väl de hägnade ängsslogarna. I delningsbeskrivningen över storskiftet å skogen är envar by påförd, förutom den densamma tilldelade graderade skogsmarken, de inom skifteslotten liggande myrslogarna utan gradtal samt impedimenten. Myrslogarna och impedimenten (odugliga berg och mossar samt vatten) redovisas därvid i skilda kolumner. Myrslogar skurna av skifteslinjer mellan två byar redovisades såsom delade mellan byarna. Å kartorna äro myrslogarna betecknade med grön färg och de i överenskommelsen d. 30 maj 1851 beslutade stängfången kring varje myrslog avprickade. Skogsmarken inom varje stängfång redovisades i delningsbeskrivningen såsom tillskiftad den by å vilkens skogsskifte myrslogen ligger. Dessa stängfång ingingo i vad denna by enligt delningsgrunden skulle erhålla. De stängfång åter, som enligt beslutet d. 14 maj 1853 skulle avsättas kring de i inägoskiftet intagna ängsslogarna å skogen, ha vid skiftet enligt delningsgrunden tilldelats den by, till vilken ängens ägare hörde. Enligt delningsbeskrivningen innehöllo myrslogarna i socknen tillsammans en areal av av 21.883 tunnl. och 19 kappl.

I ett av Högsta domstolen, NJA 1922, not A 495, avgjort mål var det fråga icke om en egentlig myrslog utan om en insyning, beträffande vilken odlingstillstånd beviljats. I fråga om sådant område skulle dock, enligt vad

58 vid skiftet bestämts, vederbörande ha rätt att få detsamma antecknat som myrslog; och meningen var väl att, om anteckning verkställdes, området skulle behandlas som myrslog. Den i rättsfallet ifrågavarande insyningen hade vid bydelningen å skogen redovisats i myrslogskolumn. Den bestod då ännu av skogsmark men hade senare odlats. Något stängfång till densamma fanns, till skillnad mot vad som skedde i fråga om de egentliga myrslogarna, ej avprickat å kartan eller redovisat i delningsbeskrivningen. Vid skogsåbodelningen hade insyningen redovisats bland impedimenterna, men vid en senare hemmansklyvning hade den tagits med i skiftet och tilldelats viss lott. Kammarkollegiet hade i yttrande i målet gjort gällande, att insyningen icke upptagits i full överensstämmelse med gällande författningar. Högsta domstolen ansåg, att insyningen icke med äganderätt tillhörde rättsägarna till dem som fått odlingstillståndet. Klart synes dock ej vara, huruvida domen får anses innebära ett ställningstagande i frågan om med vilken rätt myrslogarna i socknen innehavas. Det kan ju tänkas, att domstolen fann rättsenligheten av odlingstillståndet tvivelaktig. Insyninger var ju ej heller odlad vid tiden för storskiftet. I ett av Svea hovrätt genom dom d. 26 nov. 1946, mot vilken missnöje ej anmälts, avgjort mål var emellertid fråga om rätten till viss del av en verklig myrslog kallad Ryfallet i Äggens by i Malungs socken och kring densamma å storskifteskartan avprickat samt i storskiftesbeskrivningen redovisat stängfångsområde eller myrslogsskog. Målet kom att gälla viss genom skifte utbruten del om 0,8 6 hektar av myrslogen och myrslogsskogen. Hovrätten fann i motiveringen för sin dom, att av vad angående myrslogarna i Malungs socken förekommit vid bydelningen å socknens skogsmark, sett i belysning av slogarnas redovisning och behandling vid därefter verkställda delningar å skogsmarken samt utvecklingen i andra trakter i Kopparbergs län, måste anses framgå, att innehavare av sådana slogar efter storskiftet icke hade annan rätt till desamma än en nyttjanderätt, vilken nyttjanderätt likväl icke vore begränsad till att avse allenast foderskörd men förenad med skyldighet att i föreskriven ordning mot lösen avstå slogarna till ägaren av omkringliggande mark. Hovrätten anförde vidare: Till myrslogarna hade vid storskiftet utlagts myrslogsskogar, å vilka sloginnehavarna icke ägde rätt att, åtminstone innan avrösning ägt rum, verkställa avverkning för annat ändamål än för tagande av virke till vedbrand under slattern å myrslogen, till hägnad omkring denna och till hässjor å slogen. Hovrätten antecknade slutligen, att inlösen av den del av myrslogen varom i målet var fråga icke ägt rum. I domen prövade hovrätten på grund av det ovan anförda och då, såvitt i målet visats, någon avrösning av myrslogsskogen ej ägt rum, rättvist dels fastställa det slut häradsrättens dom innehöll i vad därigenom ägarna av de fastigheter i Äggen, å vilka myrslogen och myrslogsskogen vore belägna, vore framför innehavarna av myrslogen ägare till området om 0,8 6 hektar

59 samt berättigade att i där föreskriven ordning från myrslogsinnehavarna inlösa samma område, dels ock förklara, att myrslogsinnehavarna vore berättigade att fortfarande intill dess området kunde varda inlöst ej mindre innehava och nyttja detsamma, i vad det avsåge själva myrslogen, än även begagna den del av området, som utgjorde myrslogsskog, till att därå taga virke till vedbrand under slattern å myrslogen, till hägnad omkring denna och till hässjor å slogen. Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknar Ehuru Svärdsjö socken ej hörde till det egentliga eller övre Dalalaget skulle där, enligt medgivande i KBr d. 14 maj 1842, allmänt storskifte likväl få ske. Storskiftet började år 1849. Enviken var då kapellag under Svärdsjö men blev senare egen församling och jordebokssocken. Svartnäs utbröts år 1924 från Svärdsjö till egen jordebokssocken. Storskiftet omfattade de nämnda tre nuvarande socknarna såsom ett skifteslag. Bydelning å inägorna fastställdes d. 7 maj 1857; åbodelningarna fastställdes d. 20 april 1859. Frågan om skogsavvittring avgjordes genom KBr d. 9 nov. 1861 (Ekström, s. 189). Enligt detta brev skulle någon del av socknens skogsmark icke avsättas för kronans räkning. Sedan en Svartnäs bruk tillhörig rekognitionsskog inom socknen och den skogsmark, som kunde varda Ovansjö sockenmän i Gävleborgs län tillerkänd i vederlag för viss betesrätt inom Svärdsjö socken, samt tvenne allmänningar (besparingsskogar) blivit till områdena bestämda och utbrutna, skulle den återstående skogsmarken fördelas mellan byalagen. Storskiftet å skogsmarken fullföljdes härefter. Det fastställdes d. 17 mars 1864. Svartnäs bruks rekognitionsskog ingick i och utbröts vid storskiftet. Den hade redan år 1735 upplåtits till Stora Kopparbergs bergslag och blev efter storskiftet skattiagd till hemman och försåld till skatte. Angående myrslogarna inom socknen innehåller storskiftesprotokollet i § 14 för d. 20 aug. 1849 följande: Undertecknad lantmätare (G. de Laval) föredrog nu till överläggning huru och på vad sätt de inom socknen varande myr- och vaktslogar skola vid skiftet anses och behandlas, och blev efter hållen rådplägning beslutat, att de myr- och vaktslogar, vilka äro av den godhet, att de förtjäna att inhägnas och kunna i jämförelse gå med annan sloga inom socknen, skola graderas och i revboken införas samt i skiftet ingå likasom annan skatte eller inägojord, men att de myr- och vaktslogar, vilka ej förtjäna att inhägnas och äro av den dåliga beskaffenhet, att de ej kunna gå i jämförelse med socknens övriga skatteslogar, ej skola åsättas varken inägo- eller skogsgrad, och således ej på något sätt ingå i eller beräknas vid skiftesläggningen, dock att den by, vilken, efter verkställt skifte å skogsmarken, bekommit dessa ograderade slogmyror inom sitt skifte och således tillskyndats en fördel antingen genom att begagna myran som sloga eller till bete, och då den som förut ägt dessa myror ej kan, till förekommande av ägoblandning, få

60 desamma behålla, så skall byn av förre ägaren dem inlösa, och skall lösningspriset bestämmas av en kompromiss, bestående av undertecknad lantmätare eller den han i sitt ställe därtill utser, utan ersättning av jordägare, samt av 2:ne gode män och utses den ene av lösningsgivaren och den andre av lösningstagaren och skall lösningssumman vara erlagd inom ett år efter slogens tillträdande, vilket sker på samma tid som de nya skogsskiftena av byarna tillträdas, och vid vilken tid även värderingen eller bestämmandet av lösningsbeloppet skall företagas, så vitt årstiden det medgiver och blev över detta beslut förening upprättad och underskriven. F ö r e n i n g e n i n n e h å l l e r d e t s a m m a som p r o t o k o l l e t . F r å g a n o m m y r s l o g a r n a togs u n d e r s t o r s k i f t e t å t e r u p p vid s a m m a n t r ä d e d. 15 okt. 1856 u n d e r l e d n i n g av s t y r e s m a n n e n W . Virgin, v a r v i d i p r o t o kollet § 54 a n t e c k n a d e s f ö l j a n d e : Som den i 14 § av protokollet för den 20 augusti 1849 gjorda bestämmelse i avseende på de myr- och vaktslogar, vilka ansågos vara av den godhet, att de förtjänade inägograd och kunna gå i jämförelse med annan slog inom socknen, och därför borde liksom annan skatte eller inägojord i skiftet ingå, vid tillämpningen visat sig medföra flera olägenheter, dels därför att då de flesta av dessa slogar äro belägna inom nordöstra delen av socknen, skulle, därest desamma tilldelats inom denna del boende jordägare dessa erhålla i proportion allt för mycket sådan mark, utan att dessutom kunna upptaga alltsammans och de jordägare, som förut därav innehaft och bo i en annan trakt, bekomma i stället annan inägojord, vilket, ehuru nödvändigt, komme att medföra en orättvisa emot de förra, dels emedan om dessa slogar tilldelades nuvarande ägarna, måste de nödvändigt därför bliva subbar under den by inom vars ägoområde slogen vore belägen, och varigenom lätteligen det förhållandet kunde inträffa, att en jordägare med något över en besuttenhets skatt skulle, då egendomen komme att bliva fördelad på två eller flera byar, bliva obesutten inom alla och således i en framtid underkastad lösen av alla sina hemmansdelar, så och med fästat avseende på dessa förhållanden, framställde styresmannen det förslag, tillämpat inom åtskilliga andra socknar inom länet, vilka storskifte undergått: att alla myr- och vaktslogar utgå från socknens reducerade inägosumma, och anses som impedimenta, tillhörande nu varande ägarna, som dock, efter 20 år, sedan stadfästelsen av skiftet ägt rum, äro skyldiga avstå dem mot lösen, som av tillkallade värderingsmän bestämmes; till den hemmansägare inom vars skifte de äro belägna. H ä r e f t e r eller d. 17 o k t . 1856 i n g i c k s m e l l a n j o r d ä g a r n a e n l i g t förslag av s t y r e s m a n n e n W . Virgin o m m y r s l o g a r n a en f ö r e n i n g . Den i n n e h å l l e r följande: Alla inom socknen befintliga myr- och vaktslogar, de må hava erhållit grad eller icke, anses vid det nu pågående storskiftet såsom impedimenta, och tillhöra fortfarande sina nu varande ägare, som äga dem att okvalt besitta intill dess tjugo år förflutit från skiftets stadfästelse, då den på vars skifte en myr- eller vaktslog är belägen, äger rätt att densamma lösa, om han så för gott finner, efter den uppskattning som då sker av tillkallade ojäviga värderingsmän; likvisst skola de slogar, som äro belägna inom de trakter, där nödigt finnes, att bilda nya fäbodeställen, få lösas på samma tid som de nya skogsskiftena tillträdas, och därvid tillgå i avseende på lösningssummans bestämmande och tiden för likvidens erläggande på sätt i 14 § av protokollet den 20 augusti 1849 bestämmes för så beskaffad lösen.

61 I samband med avvittringsbeslutet i KBr:t d. 9 nov. 1861 meddelade även K M:t föreskrift om vissa av myrslogarna. Styresmannen hade i yttrande till KB ansett, att avsättandet av de båda allmänningarna eller besparingsskogarna icke kunde anses hinderligt för slåtterhävdernas begagnande under en tid av tjugo år samt att sockenmännens jordbruk under denna tid otvivelaktigt skulle ha vunnit den förkovran, att det svaga höet från myrslogarna icke vidare behövde insamlas. Han hade vidare hemställt att, i enlighet med den vid sammanträdet d. 17 okt. 1856 träffade föreningen, dåvarande innehavare till de å allmänningarna befintliga myrslogarna måtte under tjugo år från storskiftets avslutande få fortfarande begagna desamma och att ifråga om lösen därav sedermera skulle förhållas på sätt i berörda överenskommelse vore bestämt. Enligt KB:s yttrande skulle avsättandet av de båda allmänningarna kunna ske utan avsevärd inskränkning i sockenmännens betes- och slåtterhävder, om de senare finge under tjugo år fortfarande begagnas. Enligt skogsstyrelsens yttrande borde överenskommelsen d. 17 okt. 1856 icke i fråga om allmänningarna tillämpas vidsträcktare, än i den mån och så länge nyttjandet av slogar och beteshävder kunde stå tillsammans med en ordnad skogshushållning därstädes. Kammarkollegiet ansåg att överenskommelsen vore mot kronan bindande, varför de nuvarande ägarna borde få begagna myrslogarna å allmänningarna i tjugo år men sedermera vara skyldiga avstå dem mot lösen. I brevet d. 9 nov. 1861 förordnades, att dåvarande innehavare av de myroch vaktslogar, som fölle inom allmänningsskogarna, skulle vara berättigade att under tjugo års tid, räknat från det fastställelse bleve å storskiftet meddelad, samma slogar fortfarande begagna och avbärga. K M : t synes ha följt skogsstyrelsens mening 32 . Den omständigheten att K M : t i 1861 års brev, ehuru ingen mark skulle behållas för kronan såsom överloppsmark, likväl gav beslut om myrslogarna å allmänningarna, torde kunna förklaras därav att allmänningarna då avsågos skola ställas under allmän vård. I beskrivningen över storskiftet å skogsmarken redovisas marken för varje utlagd ägolott (bylott, besparingsskog eller Svartnäs rekognitionsskog) i fyra kolumner eller: skogsmark, myrslog, odugliga berg och mossar samt vatten. Myrslogarna redovisas under gradtalet 0 endast med areal. Myrslogar som skäras av skifteslinjer redovisas såsom delade mellan ägolotterna. Storskifteshandlingarna ha icke några uppgifter om vem som innehade de skilda myrslogarna. Efter storskiftet ha byarna Bupstjärn, Biset, Bamnäs och Näsänget överflyttats från Svärdsjö socken till Sundborns socken.

32 Jfr Holmbäck,

s. 260, noten.

62 Från storskifteshandlingarna har följande sammandrag gjorts rörande förekomsten av myrslogar (arealerna avrundade till hela h e k t a r ) : Myrslogar

Areal hektar

Inom Svärdsjö och Svartnäs socknars besparingsskog Inom Envikens sockens besparingsskog Inom Svartnäs bruks rekognitionsskog Inom de tre socknarnas byskogar Inom de till Sundborns socken överflyttade områdena Inom de för fastigheter i Ovansjö socken och i Gävleborgs län utbrutna områdena

265 49 294 1 541 20

Summa

2 169

0 Venjans socken Storskiftet i Venjans socken börjades år 1852 och verkställdes i fråga om inägorna särskilt för envar av de två sockendelarna Övre Venjan eller Norromsjödelen och Söromsjödelen. Bydelningen i övre Venjan fastställdes d. 6 juni 1855, varefter åbodelningarna där fastställdes under år 1856. Åbodelning å inägarna till byarna i Söromsjödelen tycks ha verkställts utan föregående bydelning och fastställdes år 1856. Frågan om skogsavvittring avgjordes genom KBr d. 9 nov. 1861 (Ekström, s. 183). Enligt detta fick socknens hela skogsområde utan tillökningsskatt åt socknen upplåtas och på hemman och lägenheter fördelas. Bydelningen å skogsmarken fastställdes d. 1 maj 1862. Efter storskiftet har, enligt föreskrift av KB vid fastställelsen eller med föranledande av KBr d. 8 juni 1894 (Edman II, s. 165), från envar av de vid storskiftet utlagda byskogarna en tredjedel av skogsmarken utbrutits till besparingsskog. På detta sätt bildades inom Venjan elva besparingsskogar. Vid sammanträde d. 19 juli 1853 rörande storskiftet å inägorna till övre Venjan bestämdes att äng, som var av så dålig beskaffenhet att 50 tunnlands vidd ej kunde anses i värde jämförlig med 1 tunnland bästa eller fullgod åker, icke skulle i skiftet intagas som inägor utan såsom impediment eller skogsmark. Protokoll i denna del saknas för Söromsjödelen. Vid sammanträde under storskiftet med jordägare från båda sockendelarna d. 22 aug. 1855 beslöts (förrättningsinan var J. de Laval) om myrslogarna (§ 3) följande: Vidare överenskoms rörande myrslogen: att var och en bibehålies vid sin nu innehavda slog orubbad uti 50 år efter storskiftels slut. KBr:t d. 17 aug. 1804 rörande storskiftena i Dalarna föreskriver, att om en obesutten del försäljes, skall huvudnumret eller den som äger nummer i samma hesuttenhet hava förmånsrätt till köpet, till följe härav skall, då någon myrslogs-

försäljning efter storskiftets slut äger rum, ägaren till skogen vara myrslogen är belägen alltid hava förmånsrätt till köpet. Samma KBr föreskriver ock att senast 20 år efter storskiftets slut skall den obesuttna hemmansägaren vara skyldig att till huvudnummern i besuttenheten avträda sin egendom emot lösen som av mätismän bestämmes, varför med ovan antagen åsikt att myrslogarna äro obesuttna hemmansdelar till den egendom i vilkens skog de äro belägna, dessa skulle efter de 20 årens förlopp vara lösen underkastade, men då efter ett storskiftes slut all arbetskraft behöves i många år användas för den erhållna odlade jordens bringande i hävd, så följer därav givet att inga odlingar till fodertillgångens ökande under de närmaste tiotalen av år efter storskiftet kommit till stånd, i följe varav de som nödgas taga lösen för sin myrsloga och icke få lösa av någon annan bliva förlustiga nära nog sin hela fodertillgång måste avyttra sina kreatur och komma således på obestånd, för att kunna undvika att så måtte inträffa giver ovan åberopade KBr skälig anledning att hoppas, ity det föreskriver, att om några sådana särskilda omständigheter skulle förekomma vilka icke efter någon av de sålunda bestämda grunder skulle kunna avhjälpas, KB då är tillåtet att sådana i hela dess sammanhang till KM:t inberätta. Och bör därföre anhållan göras att KB ville hos KM:t göra hemställan huruvida ej lösningstiden för myrslogarna finge utsträckas till 50 år efter storskiftets slut. Vid justeringen d. 23 sept. 1855 av protokollet för d. 22 aug. yrkades av alla närvarande, att nödigt virke och stängsel samt nödig vedbrand under slattern å myrslogarna skulle få tagas närmast intill slogen. Något särskilt beslut i denna del är dock icke antecknat i protokollet. Myrslogarna äro utmärkta å kartorna över den bydelade skogen med grön färg. I delningsbeskrivningen äro de med gradtalet 0 redovisade i särskild kolumn för myrslogar och påförda den ägolott inom vilkens skog de kommo att ligga. Av bygränser delade myrslogar ha redovisats såsom delade liksom andra ägofigurer i skogen. Delningsbeskrivningen har därjämte särskild kolumn för impedimenter. Storskifteshandlingarna innehålla icke några upplysningar om vilka personer som i tiden för storskiftet innehade de skilda myrslogarna. Enligt delningsbeskrivningeen innehöllo de redovisade myrslogarna en sammanlagd areal om 6398 tunnl. 7 kappl. Å Västbygge samt Stutts, Knås och Tibergets byar eller skifteslag i Norromsjödelen ha i början av 1900-talet laga skiften enligt skiftesstadgan verkställts. Myrslogarna ha därvid såsom graderad skogsmark eller impediment ansetts tillhöra kringliggande skogslott samt ingått i skiftena och fördelats.

Lima och Transtrands socknar Storskiftet inom Lima och Transtrands socknar börjades år 1851. Transtrand var då kapellförsamling under Lima men blev år 1867 egen församling och senare jämväl egen jordebokssocken. Bydelning å inägorna fastställdes d. 17 dec. 1867. Åbodelningen fastställdes d. 12 dec. 1870.

64 B e s t ä m m e l s e r o m a v v i t t r i n g t r ä f f a d e s i K B r d. 8 a p r i l 1870 ( v a n der H a g e n , s. 9 9 ) . E n l i g t b r e v e t s k u l l e av s o c k n e n s s k o g s m a r k 300 t u n n l a n d tilldelas v a r j e b e s u t t e n h e t , d o c k så a t t en t r e d j e d e l av d e n b e s u t t e n h e t e r n a tillk o m m a n d e s k o g s m a r k e n s k u l l e u t b r y t a s s å s o m s a m f ä l l i g h e t s m a r k (bespar i n g s s k o g ) . Ö v e r l o p p s m a r k e n s k u l l e a v s ä t t a s till k r o n o p a r k e r . S t o r s k i f t e t å s k o g e n eller a v s ä t t a n d e t av k r o n o p a r k e r , b y d e l n i n g och u t b r y t n i n g av b e s p a r i n g s s k o g a r (en för v a r d e r a s o c k n e n ) f o r t s a t t e s h ä r e f t e r och fasts t ä l l d e s d. 15 n o v . 1871. E n l i g t s t o r s k i f t e s p r o t o k o l l e t d. 6 a u g . 1857 ingicks f ö l j a n d e av s t y r e s m a n nen W . Virgin föreslagna överenskommelse: 1) Var och en jordägare, som nu äger och innehar myrslogar, bibehålles i orubbad besittning av desamma till den tid och under de villkor, som detta förslag vidare bestämmer. 2) Myrslogarna (varmed dock ej menas de slogar, som äro belägna utmed älven och de större vattendragen och som av ålder varit såsom ängsmark beräknade och ansedda och vilka slogar vid graderingen böra vara inhägnade) utgå ur skatten till Kungl. Maj:t och kronan och den skatt, varmed de förut kunna vara belagda, överflyttas på socknens egentliga inrösningsjord. Skälen härför äro följande: Myrslogarnas tegmätning, revning och uppskattning för utrönande av det reducerade myrslogsbelopp, varje delägare innehar, skulle bliva högst kostsamt och tidsödande till följe av berörda slogars storlek, irreguljära form och avlägsna läge; skifte å slogarna vore oundgängligt för att så vitt som möjligt vore utskifta myrslogen, där byskogen erhålles, och där detta ej lät sig göra, uppföra honom såsom sub till den jordägare, inom vars skogsskifte den bleve belägen, varigenom kunde inträffa att en by hade subar i alla socknens byar till mycket krångel och oreda i jordeboken och vid skatternas utförande, och kunde ej heller skifte å myrslogarna företagas, förrän skogsskiftet vore fullbordat, och icke ens med någon fullständighet, förrän skogarna voro åbodelade, vilket såsom beroende på folkets fria vilja kanske ej någonsin bleve överallt verkställt, och under sådana förhållanden skulle ny skattereglerings verkställande och ny jordeboks upprättande kunna bliva uppskjuten oberäkneligt länge. Dessutom äro myrslogarna av den natur och beskaffenhet, att åtminstone största delen av dem ej någonsin kunna anses såsom inrösningsjord och därför aldrig bort såsom sådan beskattas. Slutligen kan i denna fråga även tilläggas, att förr eller senare måste större eller mindre del av dessa slogar till betesmark upplåtas, då genom den ökade befolkningen kreatursantalet måste ökas och således de nu befintliga betesmarkerna bliva otillräckliga, ävensom med säkerhet kan antagas, att jordägarna efter hand skulle finna det vara mera uträkning att genom myrars odling och vidsträcktare bruk av foderväxter på gamla åkern förskaffa sig ett vida rikligare och vida bättre foder än det som från myrslogarna erhålles. 3) KBr:t d. 17 aug. 1084 rörande storskiften i Dalarna föreskriver, att om en obesuten del försäljes skall huvudnummern eller den som äger nummer i samma besutenhet hava förmånsrätt till köpet. Till följe härav och då myrslogarna ehuru ej i skifteshandlingarna påförda varje särskild jordägare, icke kunde anses annat än som obesutna hemmansdelar, skall, då någon myrslogs försäljning efter storskiftets slut äger rum, ägaren till skogen, vara myrslogen är belägen, alltid hava förmånsrätt till köpet och bör till ledning för häradsrätten, då uppbud och fasta begäres, intyg givas av tvenne ojäviga män att säljarens slog ligger inom

65 köparens skogsskifte. Samma nådiga brev föreskriver även, att senast tjugo år efter storskiftets slut skall den obesutne hemmansägaren vara skyldig att till huvudnummern i besutenheten avträda sin egendom mot den lösen, som av mätismän bestämmes, varför med ovan antagna åsikt, att myrslogarna äro obesuttna hemmansnummer till den socken, å vars skog de äro belägna, desamma efter de tjugo årens förlopp äro lösen underkastade. I KBr:t d. 8 april 1870 angående avvittringen lämnade jämväl KM:t viss föreskrift om myrslogar i socknen. Styresmannen hade i yttrande till KB d. 28 juli 1869 angående avvittringen funnit sig, med avseende på myrslogar som vore belägna å de blivande kronoparkerna, böra fästa KB:s uppmärksamhet på överenskommelsen d. 6 aug. 1857. I sitt yttrande till K M : t d. 31 aug. 1869 i avvittringsärendet förordade KB styresmannens hemställan om tillämpning å myrslogar, som kunde komma att ligga på de blivande kronoparkerna, av överenskommelsen d. 6 aug. 1857 och föreslog »att var och en jordägare, som innehar myrslogar på skogsmark, vilken genom skiftet annan tillfaller, bibehålies i orubbad besittning av desamma under tjugo år efter storskiftets slut, men är därefter underkastad att av skogsmarkens ägare taga lösen efter mätismanna ordom». I brevet d. 8 april 1870 gillade K M:t vad KB föreslagit angående »nyttjande- och lösningsrätt till myrslogar å skogsmarken». Myrslogarna äro utmärkta å kartorna till storskiftet å skogsmarken med grön färg. De äro numrerade och i beskrivningarna över skiftet åsatta gradtalet 0 samt hela eller delade i särskild kolumn för myrslogar påförda den skogslott (bylott, besparingsskog eller kronopark) inom vilken de kommo att ligga. I beskrivningarna finnes en annan och särskild kolumn för impedimenter, berg, mossar m. m. och vatten. Någon förteckning, visande till vilken åbolott varje myrslog hävdades eller vilka personer som innehade slogarna, redovisades icke vid storskiftet. Ett nu gjort sammandrag från beskrivningarna visar följande rörande förekomsten av myrslogar: Myrslogar

Areal>

Lima hektar inom byskogar 3 Q26 inom socknens besparingsskog 632 inom kronopark 148 inom skogsmark utbruten för Venjans sockens kyrkoherdeboställe 14 Transtrand inom byskogar inom socknens besparingsskog inom kronopark

\ 57^ 1 206 187 Summa

6 884

66 De å kronoparkerna inom Lima och Transtrands socknar belägna myrslogarna äro numera, med undantag måhända för en eller annan slog, inlösta av kronan. Beslut härom lämnades i KBr för Lima d. 7 dec. 1900 och för Transtrand d. 4 april 1902. Någon prövning inför »mätismän» eller enligt »mätismanna ordom» av lösenfrågan förekom icke, utan överenskommelser träffades med de olika sloginnehavarna. Ersättningsbeloppen grundades därvid på varje slogs årliga medelavkastning i hö, men efter avdrag av bärgnings- och transportkostnader. De personer med vilka överenskommelse ingicks hade funnits kunna härleda sin rätt från hemmansägare, vilka vid tiden före och under storskiftet varit innehavare av myrslogarna i fråga. Lösensumman uppgick för myrslogarna inom Lima till 3.387 kronor och inom Transtrand till 1.406 kronor 25 öre.

Orsa socken Storskiftet inom Orsa socken med dåvarande Hamra kapellag börjades år 1859. Bydelningen å inägorna fastställdes d. 27 nov. 1874. Åbodelningen fastställdes d. 15 dec. 1877. Hamra kapellag hade år 1845 i ecklesiastikt avseende lagts från Orsa till Los pastorat. Enligt KBr d. 13 nov. 1863 blev kapellaget jämväl i övriga avseenden överflyttat till Gävleborgs län och Los socken. En gräns blev utstakad mellan Orsa och Los med Hamra. Den fastställdes enligt KBr d. 19 sept. 1879. Hamraområdet ingick emellertid i alla avseenden i storskiftet å Orsa. Beslut om avvittring inom Orsa tillkom i två etapper, ett förberedande och ett slutligt. Innebörden av 1804 års och följande KBr om storskiftet och avvittringen var uppenbarligen den, att — såsom ock tidigare tillämpats — beslut om avvittringen i en socken ej skulle givas förrän i samband med storskiftet samt sedan socknens skog avmätts och kännedom vunnits om jordbrukets omfattning och behov av skog. Skogsstyrelsen hävdade emellertid i skrivelse till K M : t d. 12 nov. 1864 att, för skogens bevarande och till förhindrande av en överdriven avverkning, en utbrytning av kronomark borde i viss utsträckning och oberoende av storskiftet ske inom Orsa, Älvdalens och Särna socknar, dock utan att därigenom de enskildas rätt till utmål i förhållande till deras skatt förnärmades. K M:t tycks ha godkänt skogsstyrelsens mening och förordnade, enligt förslag av styrelsen, i brev d. 10 nov. 1865 33, att vissa trakter av Älvdalens och Särna socknar, inom vilka socknar storskifte då ännu icke var börjat, skulle, med 33

Då detta 1865 års KBr ej finnes tryckt i någon samling h a r det lagts till detta betänkande såsom bilaga. Avvittringsbesiutet. som tillkom innan KF d. 21 dec. 1865 angående kronoparkers bildande i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen m. m. h u n n i t utfärdas, torde ha grundats på innehållet i riksdagens skrivelse till K M : t d. 30 nov. 1863, nr 187.

67 förbehåll för vederbörande delägare av den dem förut medgivna fäboderätt, avsättas till kronoparker och att samma trakter för sådant ändamål skulle på föranstaltande av skogsstyrelsen med lämpliga och naturliga gränser å marken utmärkas samt av lantmätare, i närvaro av vederbörande skogstjänsteman och efter kallelse till dem vilkas rätt därunder vore beroende, uppmätas och å karta avfattas. Enahanda åtgärd, d. v. s. avsättandet av särskilda kronoparker, inom Orsa socken, där storskifte då pågick, skulle enligt brevet med ledning av skogsstyrelsens förslag utföras i sammanhang med där förestående skogsdelning. Enligt 1865 års KBr skulle vidare iakttagas, att de till kronoparker sålunda bestämda trakterna skulle ställas under vård av skogsstaten i enlighet med föreskrifterna för kronoparker samt att följaktligen nybyggen, fäbode- eller odlingslägenheter därå tillsvidare icke finge upplåtas, »men förut innehavd laglig rätt därtill bibehållas» 34 . Skogsstyrelsens av K M:t i 1865 års KBr gillade förslag innebar, vad Orsa socken angår, avsättandet av två kronoparker, som dock i brevet voro till begränsningen ofullständigt angivna. Någon särskild förrättning för utstakning och närmare avgränsning av dessa kronoparker skedde icke. Sådan åtgärd synes enligt 1865 års KBr ej heller varit avsedd med hänsyn till det då i socknen pågående storskiftet. Frågan om slutlig avvittring inom Orsa med Hamra avgjordes genom KBr d. 19 sept. 1879 (Edman I, s. 114). I brevet medgavs, att av skogsmarken 35 varje besuttenhet skulle tilldelas 250 tunnland, dock att av de sålunda uppkomna samfällda skogsanslagen en tredjedel skulle avsättas som besparingsskog. Den för kronan återstående överloppsmarken skulle avsättas till kronopark som, utan hinder av vad i 1865 års brev vore antytt, skulle förläggas på sätt som med en ändamålsenlig skiftesläggning vore förenligt. Storskiftet, innefattande avvittringen och avsättandet av besparingsskogar samt bydelningen å skogsmarken i övrigt, fortsattes härefter och fastställdes d. 20 mars 1884. I KB:s utslag härom angives storskiftet ha avsett delning mellan byar och lägenheter samt mellan dessa och kronan. All skogsmark alltså även de båda enligt 1865 års beslut avsedda kronoparkerna ingick i delningsmassan vid storskiftet. I 1879 års KBr torde också ha ansetts, att vid utbrytningen av kronans mark någon speciell skillnad i denna socken ej skulle göras mellan 1865 års kronoparker och den nya överloppsmarken. Den senare skulle ju enligt brevet också utgöra kronopark. Den avsatta kronoparken, innehållande all mark som blev över efter avskiljandet av den byarna tillerkända skogsmarken, utbröts vid storskiftet i en ägolott under litt R »Kronoparken». Ägolotten kom att ligga helt 3 * KF d. 21 dec. 1865 (§ 5) förutsätter, att för h e m m a n i vissa fall må inom k r o n o park bibehållas inägor och slåtterlägenheter samt nödig skog till husbehov. 35 Härmed avsågs enl. vad av brevet i övrigt framgår all inom socknen befintlig skogsmark.

68 i n o m H a m r a k a p e l l a g eller n u m e r a Los s o c k e n i Gävleborgs l ä n . K r i n g de å den u t b r u t n a k r o n o m a r k e n liggande e n s k i l d a t i l l h ö r i g a och i storskiftet å i n ä g o r n a i n t a g n a inägo-, fäbode- och a n d r a o d l i n g s l ä g e n h e t e r u t l a d e s vid s t o r s k i f t e t s k o g s m a r k , som a v r ä k n a d e s å v e d e r b ö r a n d e b y s ä g o k r a v i den sockenmännen tillerkända skogsmarken. Skilda besparingsskogar utb r ö t o s för f a s t i g h e t e r n a i O r s a och H a m r a . E n del av O r s a b e s p a r i h g s s k o g k o m e m e l l e r t i d a t t ligga i n o m Los s o c k e n . H a m r a b e s p a r i n g s s k o g ligger h e l t i n o m Los. Vid s a m m a n t r ä d e u n d e r s t o r s k i f t e t d. 1 a u g . 1861 (§ 20) a n t o g s efter ö v e r l ä g g n i n g ett av s t y r e s m a n n e n W . V i r g i n avgivet förslag a n g å e n d e m y r s l o g a r n a . Det a n t a g n a förslaget i n n e h ö l l f ö l j a n d e : 1. Var och en jordägare som nu äger och innehar myrslogar, bibehålles i orubbad besittning av desamma till den tid och under de villkor som detta förslag vidare bestämmer. 2. Myrslogarna utgå ur skatten till kronan och den skatt varmed de förut kunna vara belagda, överflyttas på socknens egentliga inrösningsjord. Skälen härför äro följande: myrslogarnas tegmätning, revning och uppskattning för utrönande av det reducerade myrslogsbelopp varje delägare innehar, skulle bliva högst kostsamt och tidsödande, till följd av berörda slogars storlek, irreguljära form och avlägsna läge; skifte å slogarna vore oundgängligt för att så vitt möjligt vore utskifta myrslogen där byskogen erhölles, och där detta ej lät sig göra uppföra honom såsom subb till den jordägare inom vars skogsskifte den bleve belägen, varigenom kunde inträffa, att en by hade subbar i alla socknens byar, till mycket krångel och oreda i jordboken och vid skatternas utgörande; och kunde ej heller skifte å myrslogarna företagas förrän skogsskiftet vore fullbordat, och icke ens med någon fullständighet förrän skogarna vore åbodelade, vilket såsom beroende av folkets fria vilja kanske ej någonsin bliver över allt verkställt, och under sådant förhållande skulle ny skattereglerings verkställande och ny jordeboks upprättande kunna bli uppskjutna oberäkneligt länge. Dessutom äro myrslogarna av den natur och beskaffenhet att åtminstone största delen av dem ej någonsin kunna anses som inrösningsjord och därför aldrig bort såsom sådan beskattas. Slutligen kan i denna fråga tilläggas, att förr eller senare måste större eller mindre del av dessa slogar till betesmark upplåtas, då genom den ökade befolkningen kreatursantalet måste ökas och således de nu befintliga betesmakerna bli otillräckliga, ävensom med säkerhet kan antagas att jordägarna efter hand skola finna det vara mera uträkning att genom myrors odling och vidsträcktare bruk av foderväxter på gamla åkern, förskaffa sig ett vida rikligare och bättre foder, än det som från myrslogarna erhålles. 3. KM:ts nådiga brev av d. 17 aug. 1804, rörande storskiften i Dalarna föreskriva: att om en obesutten del försäljes, skall huvudnumren eller den som äger nummer i samma besuttenhet hava förmånsrätt till köpet. Till följd härav, och då myrslogarna, ehuru ej i skifteshandlingarna påförda varje särskild jordägare, icke kunna annat än som obesuttna, (enligt 1859 års nådiga kungörelse om förändrade föreskrifter i avseende på besuttenhets och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län) lösen underkastade hemmansdelar, anses, skall då någon myrslogsförsäljning efter storskiftets slut äger rum, ägaren till skogen, vara myrslogen är belägen alltid hava förmånsrätt till köpet, och bör till häradsrätten då uppbud och fasta

69 begäres, intyg givas av tvenne (2) ojäviga män att säljarens slog ligger på köparens skogsskifte. Förenämnda nådiga brev och kungörelse föreskriver även, att senast 20 år efter storskiftets slut, skall den obesuttne hemmansägaren vara skyldig att till huvudnumren i besuttenheten avträda sin egendom emot den lösen som av mätismän bestämmes, varför, med ovan antagna åsikt, att myrslogarna äro obesuttna delar av den egendom å vars skog de ligga, desamma efter de tjugu (20) åren förlopp äro lösen underkastade. Beslut om myrslogar meddelades jämväl i 1879 års KBr om avvittringen i socknen. Enligt detta KBr skulle jordägare, som med laglig rätt innehade myrslog på kronans överloppsmark eller »skogsmark vilken genom skifte tillfaller annan», få bibehållas i orubbad besittning därav under tjugo år efter storskiftets slut men skulle därefter vara skyldig att av skogsmarkens ägare för myrslogen taga lösen efter mätismanna ordom. Vidare skulle ägare av myrslog å »kronopark eller sockenmenighet tillhörig allmänning», få från kronoparken eller allmänningen efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt erhålla erforderligt virke till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid myrslogen. Enligt förarbetena till 1879 års KBr hade KB, som i skrivelse d. 27 april 1878 hos K M:t anmält att avvittringen kunde företagas i Orsa, därvid jämväl meddelat att styresmannen, för bevarandet av sockenmännens rätt till myrslogarna å den blivande kronomarken, fäst uppmärksamheten på beslutet vid sammanträdet d. 1 aug. 1861. Kammarkollegiet anförde i sitt förslag d. 13 juni 1879 om avvittringen: Det vore ej mindre för en ordnad hushållning å kronoparkerna och allmänningarna än även för de enskilda jordägarna med avseende på jordbrukets och skogsskötselns förkovran av vikt, att bestämmelser vidtoges medelst vilka myrslogarna, där sådant ej genast genom ägoutbyte eller frivillig överenskommelse kunde ske, framdeles kunde förvärvas av den som ägde den omgivande skogsmarken. Kollegiet fann överenskommelsen d. 1 ang. 1861 syfta till en sådan sammanföring och hemställde, att K M : t , i huvudsaklig överensstämmelse med vad genom KB:rt d. 8 april 1870 blivit i detta avseende förordnat för Lima och Transtrands socknar, ville föreskriva vad som senare härom inflöt i KBr:t d. 19 sept. 1879 och ovan återgivits. Såväl styresmannen som KB avsågo uppenbarligen endast myrslogarna å kronomarken. Det kan vara tveksamt om K M : t i 1879 års brev avsåg endast dessa myrslogar och i visst avseende slogarna å besparingsskogarna eller om beslutet avsåg myrslogarna i allmänhet i socknen. Emellertid synes denna fråga sakna praktisk betydelse, då innebörden av 1861 och 1879 års bestämmelser påtagligen är i huvudsak densamma och då, enligt vad nedan kommer att antecknas, myrslogarna å kronoparken äro inlösta. Denna inlösning avsåg givetvis även den i 1879 års brev stadgade rätten till skogsutsyning å kronomarken. Samma rätt å besparingsskogarna torde

70 emellertid kvarstå. Att K M : t gav föreskrift om denna skogsrätt å besparingsskogarna torde sammanhänga därmed, att dessa skogar då tänktes skola ställas under allmän vård. Myrslogarna äro utmärkta å kartorna till storskiftet å skogsmarken med figurnummer och grön färg. De äro redovisade i delningsbeskrivningen över storskiftet med gradtalet 0 samt i särskild kolumn påförda den skogslott — byskog, besparingsskog eller kronopark — där de kommo att ligga. Myrslog som skars av skifteslinje redovisas såsom delad liksom andra ägofigurer. I beskrivningen finnes en annan och särskild kolumn för impedimenter (berg, myrar m. m. samt vatten). Storskifteshandlingarna innehålla inga upplysningar om vilka jordägare som vid storskiftet innehade myrslogarna. Ett nu gjort sammandrag från delningsbeskrivningarna visar följande rörande omfattningen av myrslogarna. Myrslogar Orsa socken inom byskogar och samf. undantag » Orsa besparingsskog

Areal, hektar 6 706 1 469

Los socken inom byskogarna » Hamra besparingsskog » Orsa besparingsskog » kronopark (Hamra kronopark)

292 94 1 583 3 131 tillsammans

13 275

Från kronoparken har vid och efter storskiftet för Orrmo byamän i Lillhärdals socken och Jämtlands län visst skogsmarksområde utbrutits i vederlag för betesrätt. Inom detta ligga ett mindre antal myrslogar. Genom KBr d. 4 febr. 1910 förordnades om inlösen för kronans räkning av myrslogarna å Hamra kronopark eller alltså å all den vid storskiftet avsatta kronomarken. Överenskommelser hade träffats med envar sloginnehavarna om ersättningen, som bestämts efter den årliga avkastningens lösenvärde. Myrslogarna beräknades utgöra omkring 1.750 lassland eller avkasta detta antal lass hö; och uppgick lösensumman för samtliga slogar till 37.869 kronor och 99 öre. I 1910 års KBr föreskrevs, att i kvittona å löseskillingen myrslogsinnehavarna skulle avstå från all dem dittills tillkommande rätt till slogar å kronoparken.

71 Älvdalens socken Storskiftet inom Älvdalens socken börjades 1870. Bydelning å inägorna fastställdes d. 20 juni 1884. Åbodelningen fastställdes d. 28 nov. 1887. Liksom i Orsa tillkommo besluten om avvittringen i två etapper. Det första beslutet skedde genom det i redogörelsen för Orsa åberopade KBr:t d. 10 nov. 1865. Enligt detta brev skulle i Älvdalens socken två trakter, en på vardera sidan av österdalälven, avsättas till kronoparker. Liksom i Orsa skulle avvittringen av dessa kronoparker ske med förbehåll för vederbörande delägare av den dem förut medgivna fäboderätt, varjämte förut innehavd laglig rätt till nybyggen samt fäbode- och odlingslägenheter å kronoparkerna skulle bibehållas. Enligt föreskrift i 1865 års brev hölls åren 1866 och 1867 lantmäteriförrättning för utstakning och närmare bestämmande av de båda kronoparkerna. Av förrättningsakten inhämtas följande. KB förordnade d. 30 dec. 1865 lantmätare att å marken utsätta samt å karta lägga gränserna för de till kronoparker enligt 1865 års brev inom Älvdalens och Särna socknar avsedda trakter; förrättningen borde jämväl omfatta de å skogarna belägna lagligen innehavda odlings- samt slätter- och fäbodlägenheters uppmätning och inläggning å rågångskartan, varemot med mätningen av själva skogsmarken borde tillsvidare anstå. Förrättningen företogs, vad angår Älvdalens socken, d. 17 sept. 1866 av lantmätare med gode män och i närvaro av ombud för socknen, kronoombud samt åtskilliga enskilda innehavare av odlings-, slätter- och fäbodlägenheter. Sockenombuden och kronoombudet enades om gränserna för de båda kronoparkerna,. För utredning av frågan om rätten till de å kronoparkerna belägna lägenheterna skulle framdeles, sedan lägenheterna blivit uppmätta och inlagda å den blivande kartan över kronoparkernas gränser, nytt sammanträde hållas. Sedan kronoparkerna utstakats hölls slutsammanträde d. 18 juli 1867 i närvaro av ett 40-tal av Älvdalens sockenmän för egen del eller såsom ombud för andra enskilda sakägare. Å de vid förrättningen upprättade kartorna över kronoparkernas yttergränser äro de därå liggande odlings-, slätter- och fäbodlägenheterna upptagna. Till beskaffenhet, namn och areal äro lägenheterna jämväl redovisade i en handlingarna vidfogad beskrivning. Enligt protokollet innehades lägenheterna på grund av häradsrättens eller KB:s tillstånd, utsyning, köp med eller utan åkommen fasta, bouppteckning, delningsinstrument eller gammal hävd. I protokollet intogs vidare lägenhetsinnehavarnas yrkande att å kronoparkerna få taga nödigt virke till vedbrand, stängsel och byggnader samt att få bibehållas vid sin lotes- eller betesrätt såsom förr varit brukligt. Enligt kartbeskrivningen innehöllo de av älvdalsborna å de båda krono-

72 parkerna innehavda odlings-, slätter- och fähodlägenheterna en areal av tillhopa 290,50 hektar. Slutlig reglering av avvittringsfrågan skedde genom KBr d. 3 sept. 1885 (Edman II, s. 131). I detta brev är till en början antecknat, att all den till fördelning mellan kronan och jordägarna tillgängliga graderade skogsmarken innehöll 2 171 307 kvadratrev. Denna areal omfattade jämväl de genom 1865 års förberedande avvittring avsatta kronoparkerna. Av denna i Älvdalens socken befintliga totala areal graderad skogsmark skulle enligt det KBr:t varje reducerat snesland inägojord tilldelas trettiotre kvadratrev, dock så att därav en tredjedel för varje reducerat snesland skulle avsättas för socknens räkning såsom samfällighetsmark (besparingsskog). Härefter fortsattes storskiftet med utbrytning av kronans mark och besparingsskogen samt delning mellan byarna av den dem tillerkända skogsmarken. Genom utslag d. 25 febr. 1888 fastställde KB storskiftet å skogsmarken. All inom socknen liggande skogsmark intogs i storskiftet och delningsmassan, alltså även de genom 1865 års brev tillkomna kronoparkerna. Dessa blevo tillsammans med den enligt 1885 års brev i övrigt tillkomna kronomarken utlagda i en ägolott litt D såsom »kronoparken», varvid 1865 års kronoparker icke särskilt redovisades. I KBr d. 20 jan. 1933 blev slutligen förordnat, att den vid avvittringen i Älvdalens socken avsatta överloppsmarken skulle, under den för överloppsmarken och de i socknen belägna kronoparkerna (1865 års) gemensamma benämningen Älvdalens kronopark nr 1, förvaltas som kronopark. I fråga om myrslogarna antogs vid skiftessammanträde d. 19 juni 1872 följande av styresmannen W. Virgin föreslagna överenskommelse (§ 19): I avseende på de å skogsmarken liggande myrslogar eller, som de inom orten benämnas, kölslogar (varmed dock icke förstås så beskaffade utmed vattendragen belägna slogar, vare sig hägnade eller ohägnade, som årligen avbärgas och förtjäna inägograd), antogs efter en överläggning enhälligt följande av styresmannen framställda förslag: Myrslogarna anses såsom impedimenter, utmärkas på kartorna med särskild färgläggning och införas i beskrivningarna. Var och en jordägare, som nu äger och innehar myrslogar, bibehålies i orubbad besittning av desamma intill dess 20 år förflutit från den dag, storskiftesförrättningen i sin helhet blivit fastställd, varefter ägaren till skogen, vara myrslogen är belägen, äger rätt att densamma, liksom annan obesuten hemmansdel, inlösa till det pris, som av mätismän bestämmes. Skulle efter storskiftets slut, men innan utgången av de tjugu åren, någon myrslogsförsäljning äga rum, skall den, å vars skogsskifte densamma är liggande, alltid hava förmånsrätt till köpet. Vid skiftessammanträde d. 30 juni 1873 (§ 33) beslöts, att för ohägnade slogar utmed vattendrag skulle gälla enahanda bestämmelser som, enligt vad ovan citerats, bestämts för myr- eller kölslogar.

73 I avvittringsbrevet d. 3 sept. 1885 meddelades emellertid bestämmelser jämväl om myrslogar i socknen.KM:t fann gott förordna, att jordägare inom socknen, som med laglig rätt innehade myrslog på kronans »överloppsmark eller på skogsmark vilken genom skifte tillfaller annan», skulle få bibehållas i orubbad besittning därav under 20 år efter storskiftets slut men därefter vara skyldig att av skogsmarkens ägare för myrslogen taga lösen efter mätismanna ordom samt att ägare av myrslog, som funnes å »kronopark» eller samfällighetsmark (besparingsskog), skulle därifrån, efter anvisning av revirförvaltaren, kostnadsfritt erhålla det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid myrslogen. Det förhållandet att K M:t i 1885 års brev i det senare ledet använder benämningen kronopark torde icke få anses innebära, att beslutet om viss skogsrätt för myrslogarna icke skulle avse all den för kronan behållna marken. Fråga kan dock vara om 1885 års KBr i avseende å själva myrslogsrätten avsåg endast myrslogar å kronomarken eller om K M : t s beslut i denna del avsåg alla myrslogar i socknen oberoende av bestämmelserna i överenskommelsen d. 19 juni 1872. I sitt yttrande om skogsavvittringen i Älvdalen d. 1 aug. 1884 hade styresmannen föreslagit, att de regler som K M:t bestämt för myrslogarna i Orsa skulle få gälla även för myrslogarna i Älvdalen. KB föreslog i sitt yttrande d. 24 jan. 1885 om avvittringen samma bestämmelser om myrslogarna som senare ingingo i 1885 års KBr. Kammarkollegiet hade icke något att erinra mot styresmannens förslag. Jämväl sockenmännen hade biträtt styresmannens förslag om »nyttjanderätt till myrslogar». Emellertid synes denna tveksamhet sakna betydelse rörande själva myrslogsrätten då överenskommelsen 1872 och 1885 års KBr näppeligen kunna härutinnan innebära någon saklig skillnad. I målet NJA 1944, s. 279 har hovrätten också i sitt av Högsta domstolen fastställda domslut åberopat såväl de under storskiftet av delägarna träffade bestämmelserna som föreskrifterna i det KBr:t och angivit dem vara »av huvudsakligen samma innehåll». Å kartorna över storskiftet å skogsmarken äro såsom myrslogar upptagna områden betecknade med grön färg och numrerade. De redovisas i delningsbeskrivningen med arealer och gradtalet 0 samt äro i särskild kolumn för »Myrslog» påförda den skogslott inom vilken de kommo att ligga. Därutöver finnas i delningsbeskrivningen, utom för den graderade och delade skogsmarken, särskilda kolumner för inägor inom skogsmarken samt för impedimenter å skogen eller berg och myrar m. m. samt vatten. Av skifteslinjer skurna myrslogar redovisas i delningsbeskrivningen såsom delade, så att lotterna påförts var sin del av myrslogen. Beskrivningarna redovisa icke till vilken jordägare eller under vilken by myrslogarna innehades vid storskiftet.

74 Kring de å 1867—69 års karta utmärkta fäbode- och odlingslägenheter, som graderats såsom inägojord och såsom tillhöriga jordägarna ingått i storskiftet å inägorna, ha vid storskiftet å skogen utlagts stängfångsområden och i vissa fall fäbodeskog i avräkning å skogsanslaget för den by, till vilken lägenhetens innehavare hörde. Ett inom västra kronoparken beläget och vid 1866—67 årens förrättning såsom enskild odlingslägenhet redovisat men då ännu icke till anläggning beviljat nybygge finnes ej särskilt utmärkt å storskifteskartan. Detta har alltså återgått till skogsmark. De å 1866—1867 års karta upptagna ängslägenheter, som ej vid storskiftet räknats som graderade inägor, återfinnas å storskifteskartan, vara de emellertid utmärkts med grön färg och i delningsbeskrivningen redovisats som myrslogar. Från storskiftesbeskrivningen har följande sammandrag gjorts i fråga om där redovisade myrslogar. Myrslogar

Areal, hektar 2 856 2 678 3 767

Inom byskogarna Inom socknens besparingsskog och samfällda undantag Inom »kronoparken» litt. D Summa

9 301

Anmärkas må, att Älvdalens ängs- och slogägareförening u.p.a. i skrivelse till domänstyrelsen d. 1 juli 1949 och senare erinrat, att storskiftesbeskrivningens ovan återgivna areal myrslogar å kronomarken eller 3 767 hektar avser endast sådana myrslogar som avbärgades årligen. Men, framhåller föreningen, därutöver innehade jordägarna vid storskiftet myrslogar eller s. k. trädesslogar, som slogos endast vartannat år. Arealen för dessa slogar inom kronans mark uppskattar föreningen till 7 070 hektar och anser alltså, att jordägarnas myrslogar inom kronomarken skulle omfatta 10 837 hektar. Arealen av de myrar som vid storskiftet redovisats såsom impediment inom kronomarken och tillskiftats denna är omkring 12 800 hektar. Föreningens mening skulle innebära, att nära tre femtedelar av dessa impedimentmyrar skulle ha använts såsom myrslog utan att vid storskiftet ha redovisats såsom sådan. Storskiftesakten visar icke något härom och ej heller att de redovisade myrslogarna skulle vara endast sådana som slogos varje år. I det av Högsta domstolen genom dom d. 11 maj 1944 (NJA 1944 s. 279) avgjorda målet om rätten till den vid storskiftet å Älvdalens socken avvittrade kronomarken var fråga jämväl om de å samma kronomark liggande myrslogarna. Sex innehavare av 36 dylika myrslogar förde talan och ansågo, att de med äganderätt innehade dessa myrslogar och icke vore underkastade lösningsrätt till desamma. Myrslogsinnehavarna åberopade så-

75 som fångeshandlingar till myrslogarna fastebrev, bouppteckningar, arvskiften, testamenten och köpebrev. Hovrätten anförde i sin dom i målet d. 17 febr. 1942: Vad anginge de i målet ifrågavarande å kronoparken belägna myrslogarna finge på grund av vad i målet förekommit anses, att envar av sockenmännens medparter och hans fångesmän alltsedan tiden för storskiftet besuttit och nyttjat de slogar beträffande vilka han i målet förde talan. Med hänsyn till de under storskiftet d. 19 juni 1872 träffade bestämmelserna samt till föreskrifterna i KBr:t d. 3 sept. 1885 av huvudsakligen samma innehåll kunde det icke anses, att innehavarna av slogarna efter storskiftet haft annan rätt till desamma än en nyttjanderätt, med skyldighet att i föreskriven ordning mot lösen avstå dem till ägaren av omkringliggande mark. I domslutet prövade hovrätten lagligt allenast på det sätt bifalla den om myrslogarna förda talan, att de sex myrslogsinnehavarna i fråga om de myrslogsområden, om vilka talan fördes, förklarades gentemot kronan berättigade att fortfarande inneha och »som slog nyttja» nämnda områden med den rätt att kostnadsfritt erhålla virke för hägnader, hässjor och hölador, varom stadgades i KBr d. 3 sept. 1885, intilldess områdena kunde varda, i den ordning i samma KBr sades, av kronan inlösta. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom om slogarna, enär av anförda skäl myrslogsinnehavarna vore bundna av vad om slogarna blivit vid avvittringen bestämt. Därefter ha tvenne innehavare av vissa av samma slogar dragit frågan beträffande omfattningen av den nyttjanderätt, med vilken slogarna av dem skulle innehavas, under domstols prövning. Myrslogsinnehavarnas yrkande gick ut på att nyttjanderätten var total. Den skulle skilja sig från äganderätt allenast genom skyldigheten för innehavarna att vara underkastade lösningsrätt. Häradsrätten ansåg i domskälen för sin dom d. 28 jan. 1953, att det måste anses tillförlitligen styrkt, att de båda myrslogsinnehavarnas nyttjanderätt till de i målet ifrågakomna slogarna innefattade allenast rätt för dem att skörda det å slogarna växande gräset. Myrslogsinnehavarnas talan lämnades härvid av häradsrätten utan bifall. Svea hovrätt, dit målet av myrslogsinnehavarna fullföljdes, fastställde i dom d. 1 febr. 1954 häradsrättens domslut. Myrslogsinnehavarna fullföljde målet genom ansökning om revision, varefter målet avgjordes av Högsta domstolen i dom d. 30 nov. 1957 (NJA 1957, s. 640). I domen utsädes till en början att för revisionskärandena förelåge, vilket jämväl bekräftats genom K M : t s beslut d. 30 okt. 1952 (NJA 1952 s. 543), ej äganderätt till slogmarken utan allenast nyttjanderätt. I domen heter det vidare: »Revisionskärandenas yrkande, att den rätt med vilken de innehava slogarna skall förklaras innefatta befogenhet för dem att tillgodogöra sig den skog som

76 växer på slogarna, så ock att i slogarna angränsande vatten idka fiske, grundas i första hand därpå, att nyttjanderätten skulle vara total, d. v. s. skilja sig från äganderätt allenast genom skyldigheten för sloginnehavarna att vara underkastade lösningsrätt. Härutinnan är dock att märka, att lösningsrätt kan förekomma oberoende av om slogarna innehavas med äganderätt eller nyttjanderätt. Revisionskärandena hava vidare gjort gällande att, även om deras nyttjanderätt ej vore i nämnda mening total, den likvisst innefattade angivna rätt till skogsfång och fiske. Bruket att nyttja myrslogar har uppkommit på det sätt, att socknemännen på skogsmarken tagit i anspråk naturliga ängar för att såsom foder åt kreaturen skörda det å ängarna växande gräset. I målet är emellertid utrett, att den alldeles övervägande delen av slogarna numera på grund av ändrade jordbruksekonomiska betingelser icke längre utnyttjas för sitt ursprungliga ändamål samt att de sålunda ej längre till slätter begagnade slogarna i betydande utsträckning vuxit igen till skogsmark. Frågan är då huruvida slogarnas innehavare äga rätt att avverka och tillgodogöra sig den uppvuxna skogen. Avgörande för denna fråga är behandlingen av slogarna vid storskiftet i Älvdalens socken. Därutinnan är särskilt att beakta, att den av sloginnehavarna därvid erhållna rätten att bibehållas i orubbad besittning av slogarna under en tid av tjugu år efter storskiftets slut med hänsyn till det sätt varpå slogarna dittills tillgodogjorts måste anses hava haft till syfte att under en övergångstid bereda sloginnehavarna trygghet att få nödig tillgång till foder för kreaturen. Av det förhållandet att sloginnehavarna genom 1885 års brev tillerkänts viss rätt att taga virke å den kringliggande skogsmarken kan ingen slutsats dragas beträffande den nu föreliggande frågan. Mot vad nyss upptagits om syftet med nyttjanderätten till slogarna hava sådana omständigheter icke förekommit att nyttjanderätten till desamma kan anses innefatta annat än rätt till slätter jämte rätt att å slogarna vidtaga alla de åtgärder som erfordras för att å dem erhålla största möjliga skörd av kreatursfoder, däri inbegripet åtgärder som buskröjning och trädfällning. Att sloginnehavarna skulle äga rätt att utan samband med slogarnas utnyttjande till slätter tillgodogöra sig å slogarna växande skog kan alltså ej antagas.» Högsta domstolen prövade slutligen vid ovan av domstolen angivna förhållanden och då i målet ej visats någon omständighet, på grund varav nyttjanderätten skulle innefatta rätt till fiske i slogarna angränsande vatten, rättvist att fastställa hovrättens domslut.

Särna och I d r e socknar Särna och Idre socknar undergingo storskifte tillsammans. Storskiftet börjades år 1880. Idre var då kapellag under Särna men blev år 1915 egen jordebokssocken. Inom Särna och Idre hade skogsmarken tidigare varit skiftad mellan socknens skattegårdar. Häradsrätten har d. 7 dec. 1741 fastställt en år 1725 verkställd delning å skogsmarken i Särna med Idre. Av delningsinstrumentet framgår, att skogen redan tidigare eller i vart fall år 1683 varit delad och att 1725 års delning innebar en justering av den äldre delningen.

77 Vid avvittringen och storskiftet togs emellertid ej någon hänsyn till dessa äldre delningar 36 . Före storskiftet inom Särna och Idre hade K M:t genom det under redogörelsen för storskiftet i Orsa angivna brevet d. 10 nov. 1865 förordnat om en förberedande avvittring. Enligt 1865 års brev skulle inom Särna med Idre fyra kronoparker avsättas. Såsom under redogörelsen för Orsa antecknats skulle dock vissa rättigheter å kronoparkerna behållas för jordägarna. Den i brevet föreskrivna lantmäteriförrättningen för kronoparkernas närmare bestämmande företogs i fråga om Särna med Idre åren 1867— 1869. Förrättningen börjades d. 20 juli 1867 i närvaro av kronoombud samt åtskilliga jordägare från Särna och Idre. Enligt protokollet förekom ej någon tvistighet om kronoparkerna, utan skulle de utstakas enligt 1865 års KBr. Lägenhetsinnehavarna yrkade emellertid att å kronoparkerna få taga nödigt virke till vedbrand, stängsel och byggnader samt att vara bibehållna vid sina lötesrättigheter som förr varit brukligt. Förrättningsmannen uppmanade innehavarna av odlings-, slätter- eller fäbodelägenheter inom kronoparkerna att under utstakningen av kronoparkerna vara tillstädes och utvisa sina lägenheter. Slutsammanträde hölls, sedan kronoparkerna utstakats, d. 6 sept. 1869 i närvaro av kronoombudet samt jordägare från Särna och Idre. Även var en representant närvarande för Brunnsbergs by i Älvdalens socken, vilken by innehade åtskilliga lägenheter å den sydöstra av de fyra kronoparkerna eller Granådalens kronopark. I protokollet ha anteckningar gjorts om till vilka byar eller personer de utvisade lägenheterna innehades, varvid hänvisats till figurnummer å de över kronoparkernas yttergränser upprättade kartorna. I den till kartorna upprättade beskrivningen äro lägenheterna till beskaffenhet, benämning och areal angivna. I protokollet antecknade förrättningsmannen, att lägenheterna i fråga innehades enligt köp och arv eller enligt gammal hävd och att lagliga rätten till desamma ej blev bestridd av någon närvarande. Protokollet innehåller anteckningar om förnyade yrkanden angående rättigheter till bete och skogsfång å kronoparkerna. Yrkandena i berörda hänseenden föranledde emellertid ej någon förrättningsmännens åtgärd. Enligt kartbeskrivningen innehöllo de av jordägare i Särna, Idre och Älvdalens socknar å de fyra kronoparkerna innehavda lägenheterna en areal av tillhopa 1024,34 hektar. De fyra kronoparkerna redovisas numera såsom 7 fastigheter på följande 36 N ä r m a r e beskrivning över dessa äldre delningar och efterlevnaden av desamma finnes i lantmäteristyrelsens u t l å t a n d e till Svea hovrätt d. 12 aug. 1939, nr U 205. Se ock NJA 1889 not avd. B nr 76, i vilket mål väl icke 1725 års delning åberopades men fråga uppenbarligen var om beståndet av denna äldre delning. Se även NJA 1942 s. 667.

78 sätt: Norra kronoparken eller Långfjället såsom Gröveldalen nr 1 och Idre kronopark nr 1 i Idre socken; Västra kronoparken eller Drevdagen såsom Drevdagen nr 1 i Särna socken och Drevdagen nr 1 i Idre socken; östra kronoparken eller Fjätälven såsom Fjäten Västra nr 1 i Särna socken och Fjäten Västra nr 1 i Idre socken; samt Sydöstra kronoparken eller Granådalen såsom Granådalens kronopark nr 1 i Särna socken. I KBr d. 12 juli 1878 förordnades om avsättandet före storskiftet av ytterligare en i brevet till gränserna angiven trakt inom Särna och Idre socknar till kronopark. K M:t medgav i brevet rätt för inom kronoparken boende jordägare att, intill dess de genom storskifte erhållit sina skogsanslag avrösade, få taga timmer och vedbrand till husbehov å kronoparken. Denna kronopark redovisas numera såsom två kronoparker, Fuludalen nr 1 i Särna och Fuludalen nr 1 i Idre socken. Någon förrättning för utstakning av kronoparken och anteckning av jordägarnas hävdade lägenheter inom densamma blev icke före storskiftet verkställd. Rörande grunderna för storskiftet i Särna och Idre liksom ock för den slutliga avvittringen där utfärdades ett särskilt KBr d. 27 juni 1879 (Edman I, s. 111). Genom detta brev blevo de allmänna bestämmelserna om storskiftet i 1802 och 1804 årens brev och 1859 års kungörelse i vissa delar jämkade. Bydelning å inägorna fastställdes d. 24 juli 1888, varefter åbodelningarna fastställdes d. 4 aug. 1890. Beträffande skogsmarken skulle enligt 1879 års KBr gälla följande: Av den mark, »som ännu icke blivit till kronopark avsatt», 37 skulle 180.000 tunnland duglig skogsmark genom avvittring tilldelas byar och lägenheter. Därefter möjligen återstående mark skulle bibehållas för kronans räkning. Av det byar och lägenheter tillerkända skogsanslaget skulle en tredjedel avsättas till allmänning eller besparingsskog och två tredjedelar genom allmänt storskifte fördelas mellan byar och lägenheter. Vid uppmätningen befanns att, utan medräknande av de tidigare avsatta fem kronoparkerna, tillgången på duglig skogsmark var så stor att, sedan jordägarna erhållit sin föreskrivna vidd, åtskilligt blev över för kronans räkning såsom överloppsmark. ' Under storskiftet träffades vid sammanträde d. 9 juli 1883 bestämmelser angående bland annat revning och gradering av inägor. Enligt dessa skulle å slog ej sättas lägre gradtal än 50. Slog, som ej förtjänade denna grad, skulle hänföras till skogsmark eller impediment allt efter dess beskaffenhet och duglighet. De sämre ängsslogarna skulle alltså ej behandlas som inägor. 37 Märk skillnaden vad angår motsvarande bestämmelse i avvittringsbreven för Orsa ooh Älvdalens socknar.

79 Frågan om slogar å skogen avhandlades ytterligare i ett KBr d. 1 juli 1886 (Edman II, s. 143). Brevet gällde emellertid, enligt vad av sammanhanget framgår, icke myrslogarna utan de bättre ängarna eller ängsslogarna. Något hinder skulle enligt brevet icke finnas mot att dessa slogar i allt, utom vad skalorna för uppmätningen beträffade, behandlades som inägojord. Beslutet 1886 innebar ej annat än att ängsslogarna finge behandlas såsom inägor men skulle mätas i skogsskalorna. Detsamma har ingen betydelse i myrslogsfrågan. Vid sammanträde d. 15 juni 1888 träffades, jämlikt förslag av styresmannen Adolf Adde, särskild överenskommelse angående behandlingen av myrslogarna. Protokollet, § 59, innehåller härom följande. I avseende på de å skogsmarken liggande myrslogar, — (varmed dock icke förstås så beskaffade utmed vattendragen belägna slogar, vare sig hägnade eller ohägnade, som årligen avbärgas och erhållit inägograd, samt inom orten kallas ängesslogar) — antogs efter överläggning enhälligt följande av styresmannen framställda förslag: Myrslogarna behandlas som impedimenter. Var och en jordägare, som nu äger och innehar myrslogar, bibehålies i orubbad besittning av desamma intill dess tjugo år förflutit från den dag storskiftes- och avvittringsförrättningen i sin helhet blivit fastställd, varefter ägaren till skogen, därå myrslogen är belägen, äger rätt att densamma inlösa till det pris, som av behörigen utsedda mätismän bestämmes. Vill efter storskiftets och avvittringens slut, men innan utgången av de 20 åren, innehavaren av sådan myrslog densamma försälja, vare innehavaren skyldig att hembjuda myrslogen åt skogsägaren. I förestående beslut instämde även de publika ombuden och revirförvaltaren. Emellertid tog styresmannen även i skrivelse till KB d. 6 nov. 1890 upp frågan om myrslogarna. Han redogjorde för överenskommelsen d. 15 juni 1888 och hemställde att KB, till vinnandet av enhet i föreskrifterna rörande myrslogarnas behandling i de senast avvittrade socknarna, ville hos K M : t föreslå, att i fråga om myrslogarna i Särna enahanda föreskrifter måtte utfärdas som redan blivit i denna fråga utfärdade för Älvdalens socken. Sockenmännen tillstyrkte styresmannens förslag, varefter KB i utlåtande d. 24 jan. 1891 föreslog de bestämmelser om myrslogarna som K M:t följde i KBr d. 13 nov. 1891 (Edman II, s. 163). Enligt detta KBr skulle jordägare, som med laglig rätt innehade myrslog »på kronans överloppsmark» inom Särna och Idre eller »på skogsmark därstädes vilken genom skifte tillfaller annan», bibehållas i orubbad besittning därav under tjugu år efter storskiftets slut, men skulle därefter vara skyldig att av skogsmarkens ägare för myrslogen taga lösen efter mätismannaordom. Vidare skulle det åligga ägaren av sådan myrslog att, om han ville efter storskiftets slut men före utgången av de tjugu åren densamma försälja, till skogsägaren hembjuda myrslogen. Även här kan fråga vara om K M : t avsåg endast myr-

80 slogar å kronomarken eller sådana även å byskogarna och besparingsskogen. Någon skillnad i innebörden av K M:ts beslut och jordägarnas överenskommelse torde dock icke föreligga. Enligt medgivande i KBr d. 9 sept. 1887 (Edman II, s. 152) verkställdes utbrytningen av besparingsskogen inom Särna och Idre såsom särskild skiftesåtgärd och före storskiftets avslutande. Denna utbrytning fastställdes av K M:t d. 24 jan. 188938. Storskiftet i övrigt innefattande den därvid verkställda avvittringen av kronans överloppsmark samt bydelningen fastställdes d. 10 jan. 1894. I delningsbeskrivningen över storskiftet å skogen redovisas, förutom de ägolotter som tilldelats byarna samt besparingsskogen, kronans mark i en ägolott litt. Y. Såsom nedan kommer att visas innehöll denna ägolott icke all kronans genom de båda avvittringarna erhållna mark. Den genom avvittringen i samband med storskiftet tillkomna överloppsmarken har i jordeboken uppdelats i och upptagits såsom 13 fastigheter, varav 5 i Särna, 7 i Idre och 1 i Lillhärdals socken i Jämtlands län. Enligt KBr d. 30 sept. 1921 skola dessa överloppsmarker förvaltas som kronoparker. Inom norra delen av Idre socken finnas ganska stora områden (fjällm a r k ) , vilka icke kartlades eller redovisades vid storskiftet och ej heller genom någon annan förrättning eller särskilt beslut disponerats. Dessa områden ha senare betraktats som överloppsmark och torde ingå uti de nuvarande överloppsmarkerna Idre kronopark nr 2 och Gröveldalen nr 2 i Idre socken. Vid storskiftet å inägarna blevo de å 1865 års kronoparker belägna och vid 1867—1869 års förrättning redovisade fäbode- och odlingslägenheterna samt vissa av ängsslogarna uppmätta, revade och graderade liksom annan inägojord. De ingingo alltså i de fastigheternas jordtal för vilka andel i skogsanslaget erhölls. Detta skedde jämväl med dylika lägenheter å 1878 års kronopark. Vid skiftet å skogen har i vissa fall en del av ägokravet för den by, till vilken en fastighet med inägolägenhet å kronopark hörde, utlagts kring fastighetens inom kronoparken liggande inägolägenhet. Kronoparkerna ha alltså minskats med viss skogsmark, som kronan emellertid erhållit åter i den vid storskiftet återstående överloppsmarken. De å 1865 års kronoparker liggande vid 1867—69 årens förrättning redovisade ängslägenheter, som vid storskiftet icke graderades såsom inägor, ha kallats myrslogar 39 . 38 Då Idre kapellag enligt KBr d. 6 aug. 1915 blev egen socken bibehölls besparingsskogen gemensam för fastigheterna i Särna och Idre socknar. 39 Det var om dylika å Granådalens kronopark nr 1 belägna såsom inägor vid storskiftet icke revade slogar det i målet NJA 1934 s. 269 var fråga.

81 Vid storskiftet i Särna och Idre ha myrslogarna å överloppsmarken, besparingskogen och byskogarna icke redovisats särskilt. I handlingarna från storskiftet finnas ej några uppgifter om vilka personer som innehade myrslogar, och ej heller om de hemman under vilka slogarna vid tiden för storskiftet nyttjades.

Frågan om rätten till en myrslog i Särna socken har varit föremål för domstols prövning i ett av Svea hovrätt genom dom d. 17 mars 1942 avgjort mål. Mot domen fick talan ej fullföljas. Målet gällde en myrslog kallad Skogsmyran. Den hade varit föremål för överlåtelse samt fasta d. 11 maj 1840 och innehades av Näs John Jonssons dödsbo, ägare av hemmanet nr 53 litt Bb i Särnabyn. En del av myrslogen hade emellertid av delägarna i besparingsskogen, inom vilken myrslogen låg, sålts till K. A. Bjurström samt avskilts från besparingsskogen genom avstyckning och benämnts Skogsmyran nr 2. Hovrättens dom innehöll följande: Den vid storskiftet träffade bestämmelsen om myrslogarna kunde, på sätt häradsrätten funnit, icke anses innebära att dödsboet, såsom innehavare av Näs John Jonssons rätt, hade äganderätt till myrslogen, utan vore att förstå så, att innehavaren av slogen hade nyttjanderätt till densamma med skyldighet att mot lösen avträda slogen till ägaren av kringliggande mark. Inlösen av nyttj anderätten till myrslogen hade icke ägt rum. På grund härav prövade hovrätten rättvist att på det sätt fastställa häradsrättens domsslut, att hovrätten, med ogillande av dödsboets talan om äganderätt till Skogsmyran nr 2, förklarade dödsboet gentemot Bjurström berättigat att fortfarande såsom slog nyttja nämnda fastighet intill dess denna nyttjanderätt kunde bliva inlöst i den ordning som vid storskiftet stadgats.

I fråga om Särna och Idre socknar föreligger anledning att undersöka, huruvida med myrslogarna kan anses följa rätt till skogsutsyning för hässjor, lador o. d. Vidare måste undersökas om det rättsliga läget för myrslogar inom de enligt 1865 och 1878 årens KBr tillkomna fem kronoparkerna är av särskild karaktär. Dessa undersökningar äro motiverade av, förutom de speciella förhållandena i dessa socknar, K M : t s beslut i det under direktiven för utredningen åberopade KBr:t d. 18 febr. 1955. I dessa frågor har följande blivit utrett. Vid 1867—69 årens förrättning för avrösning av 1865 års kronoparker gjordes av intressenterna i de å kronoparkerna liggande fäbode-, odlingsoch slåtterlägenheterna yrkanden om bibehållandet av skogs- och betes(i

82 rättigheter för lägenheterna. Något beslut i anledning härav meddelades icke. Kvar stod emellertid medgivandet i 1865 års brev om bibehållandet av förut medgiven fäboderätt och förut innehavd laglig rätt till nybyggen, fäbode- eller odlingslägenheter. Den 23 dec. 1875 biföll skogsstyrelsen en av vederbörande jägmästare gjord framställning att, intill dess allmänna avvittringen kunde komma att reglera förhållandena med avseende å tilldelning av skog, innehavare av inägor och slåtterlägenheter å kronoparkerna inom Särna (då jämväl Idre) skulle utan utsyning fritt få taga torr skog och vindfällen till bränsle samt efter ansökning hos jägmästaren erhålla kostnadsfri utstämpling av nödigt husbehov av annat slag. Medgivandet torde ha avsett 1865 års fyra kronoparker. I skrivelse till domänstyrelsen d. 11 febr. 1884 anhöllo Brunnsbergs byamän i Älvdalens socken, som hade slätter-, odlings- och fäbodelägenheter å den enligt 1865 års brev avsatta kronoparken Granådalen, att de utan föregående utsyning skulle å kronoparken få taga nödigt virke till vedbrand, stängsel och byggnader för dessa. Domänstyrelsen fann d. 19 maj 1884 skäligt på det sätt bifalla byamännens ansökan, att sökandena finge för uppgivna ändamålet efter anvisning av vederbörande kronojägare å omförmälda kronopark taga torr skog samt erforderlig stör genom gallring axväxande ungskog. Av handlingarna i ärendet framgår icke, att 1875 års medgivande vid ärendets handläggning var känt. Det år 1880 började storskiftet är ej heller omnämnt i ärendet. Genom KBr d. 9 nov. 1888 (Edman II, s. 157) medgavs, att ägarna till de »inom kronoparks område» i Särna och Idre belägna ängsslogar »tillsvidare» finge från kronoparken kostnadsfritt och efter anvisning avhämta det virke, som till behövliga hässjor, hölador, nattlägerskjul och bränsle ävensom till gångspångar över bäckar och sänka myrar vid dessa ängsslogar åtginge. Av förarbetena till detta brev framgår emellertid, att medgivandet avsåg icke myrslogarna utan de ängsslogar som senare ingingo i storskiftet som revad och graderad inägomark. Såsom tidigare antecknats hade K M : t i brevet d. 13 nov. 1891 meddelat föreskrifter angående myrslogarna inom Särna och Idre. Detta brev, som i allt övrigt beträffande myrslogarna överensstämde med brevet d. 3 sept. 1885 rörande Älvdalens socken, innehåller ej någon bestämmelse om rätt för ägare av myrslog å kronomark och besparingsskog till viss skogsutsyning. Härom har följande utretts. Frågan om föreskrifter rörande myrslogarna i Särna och Idre hade, som tidigare antecknats, tagits upp av styresmannen. Denne hade i skrivelse till KB d. 6 nov. 1890 hemställt, att KB, till vinnande av enhet i föreskrifterna rörande myrslogarnas behandling i de senast avvittrade socknarna, ville

83 hos K M :t föreslå, att enahanda föreskrifter måtte utfärdas i fråga om myrslogarna inom Särna med Idre som redan år 1855 blivit utfärdade rörande slogarna i Älvdalens socken. De genom 1885 års brev meddelade föreskrifterna om myrslogarna i Älvdalen voro återgivna i styresmannens skrivelse, jämväl det avsnitt som avsåg skogsrätt för myrslogar. Sockenmännen hade på kommunalstämma d. 7 dec. 1890 biträtt styresmannens förslag. I KB:s skrivelse i ärendet till K M : t d. 24 jan. 1891 erinrades bland annat, att några föreskrifter om behandlingen av myrslogarna inom Särna och Idre icke funnes meddelade, varefter KB hemställde om de bestämmelser som K M : t ordagrant fastställde i brevet d. 13 nov. 1891. Länsstyrelsen medtog sålunda icke några bestämmelser om skogsfång i sitt förslag och sådana inflöto icke i det KBr:t. Före K M : t s beslut hade lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och kammarkollegiet tillstyrkt KB:s förslag. Revirförvaltaren, som fäst sig vid styresmannens förslag om rätt för ägare av myrslogar till skogsfång, hade emellertid avstyrkt förslaget i denna del och endast velat medge att ägarna av myrslogarna å kronoparkerna finge tillsvidare utan ersättning för virket få utsynat viss klenare torrskog och vindfällen för erforderliga hässjor, nattlägerskjul och bränsle. Intet härom inflöt i 1891 års KBr. En i vissa avseenden betydelsefull fråga är vidare, om 1865 och 1878 årens kronoparker ingått i storskiftet och därvid skedda avvittring. Därom har följande utretts. Enligt punkt 1 i 1879 års KBr skulle av den mark, »som ännu icke blivit till kronopark avsatt», nödiga områden genom avvittring tilldelas byar och lägenheter. Därefter möjligen återstående mark skulle bibehållas för kronans räkning. Enligt punkt 2 skulle jordägarna samfällt tilldelas visst till arealen duglig mark bestämt skogsanslag. Därest efter verkställd uppmätning skulle befinnas att, utan kronoparkernas anlitande, tillgången ej medgåve avvittrande av sådant skogsanslag, skulle detta inskränkas till den mark som icke redan blivit till kronopark avsatt. Enligt punkt 8 skulle all den i avvittring och storskifte ingående marken för sådant ändamål uppmätas. Det från 1879 års brev ovan anförda torde ge vid handen, att uppmätningen och kartläggningen avsågs icke skola gälla de fem kronoparkerna, liksom ock att dessa icke skulle ingå i storskiftet eller delningen mellan kronan och jordägarna. Detta var ju ock helt naturligt, då jordägarnas skogsanslag icke fick överskrida vad som var kvar av skogsmarken efter det att de fem kronoparkerna tidigare utbrutits. Avvittringen enligt 1865 och 1878 årens brev betraktades tydligen som definitiv. Någon liknande inskränkning hade icke gjorts i avseende å de övriga socknar (Orsa och Äldalen), där enligt 1865 års brev kronoparker före storskiftet blivit avsatta.

<S4 Emellertid framgår av förarbetena till 1879 års brev, att man därvid eftersträvade föreskrifter, som kunde förenkla och förbilliga storskiftet i Särna med Idre. Det framhölls, att de för de övriga socknarna tillämpade föreskrifterna ej lämpade sig för Särna och Idre med dessas vidsträckta och föga odlade område. Brevet innehåller alltså i denna del liksom i andra avseenden en tydligt avsedd jämkning i föreskrifterna i det grundläggande brevet d. 17 aug. 1804, enligt vilket all skogsmarken i varje socken skulle vid storskiftet avmätas och kartläggas samt ingå i storskiftet. Frågan om mätningens och kartläggningens omfattning upptogs emellertid senare av styresmannen. I skrivelse till KB d. 4 sept, 1882 tolkade denne 1879 års brev så, att all marken i Särna och Idre skulle uppmätas vid förrättningen. Lantmäteristyrelsen ansåg emellertid i yttrande d. 23 okt. 1882, att endast den mark, som enligt 1879 års brev skulle tilldelas byar och lägenheter, behövde mätas vid förrättningen. Lantmäteristyrelsen tycks alltså då ha ansett, att ej ens överloppsmarken borde mätas och ingå i storskiftet. Några föreskrifter om mätningen utfärdades emellertid ej. KB avskrev ärendet. Domänstyrelseen tog dock upp frågan och hemställde i skrivelse till K M : t d. 19 okt. 1885, att vid avvittringen och storskiftet i Särna och Idre mätning av all mark, med undantag av redan avsatta kronoparker samt vissa odugliga fjäll- och myrtrakter, skulle verkställas på avvittrings- och storskiftesverkets bekostnad. Framställningen motiverades främst med att uppmätningen av kronans blivande områden var en för skogens vård och förvaltning nödvändig åtgärd, som för statsverket skulle falla sig väsentligt dyrare om den sedermera måste verkställas särskilt. Domänstyrelsen anmärkte ock i skrivelsen, att ordalydelsen i 1879 års brev ej gav vid handen att mätningen skulle inskränkas till allenast enskildas områden. Med avvittring förstods nämligen i främsta rummet skiljandet mellan enskildas och kronans marker, vilka senare likaväl som de förra ingingo i avvittringsåtgärden och följaktligen för sådant ändamål borde uppmätas. Domänstyrelsen torde ha menat, att avmätningen och storskiftet skulle avse, icke som lantmäteristyrelsen förordat, endast den mark som skulle tillfalla jordägarna, utan ock överloppsmarken med undantag likväl för viss oduglig fjällmark i Idre. Domänstyrelsen torde icke ha menat, att de fem tidigare avsatta kronoparkerna skulle medtagas i uppmätningen. KB förklarade sig i yttrande d. 12 dec. 1885 i huvudsak intet ha att erinra mot domänstyrelsens framställning. KB hemställde dock att mätningen även skulle omfatta de redan avsatta kronoparkerna. Som skäl härför anförde KB, att kartor för skogsvården vore behövliga lika väl för de redan avsatta kronoparkerna som för dem vilka under storskiftesförrättningens gång komme att avsättas. KB erinrade vidare, att på de redan avsatta kronoparkerna funnos åtskilliga fäbodställen och andra inägolägenheter, vilka

85 av de dem omgivande kronoparkerna skulle erhålla på dem belöpande skogsanslag, vilket således måste uppmätas. Lantmäteristyrelsen vidhöll i yttrande d. 10 jan. 1886 sin mening. De äskade mätningarna av kronans överloppsmarker och av de redan avsatta kronoparkerna skulle, ansåg styrelsen, för avvittringen icke vara avsevärt gagneliga och ännu mindre nödvändiga. Emellertid uppgav styrelsen, att av 1865 års kronoparker Drevdagsparken, Fjätälven och Granåparken — eller alltså den västra, den östra och den sydöstra — redan voro för skogsvård helt och hållet uppmätta. Av Norra kronoparken voro omkring 6 000 tunnland på samma sätt uppmätta, varemot resten av denna park såsom till skogsvård otjänlig ansetts icke böra uppmätas. Den genom 1878 års brev avsatta Fuludalsparken vore däremot icke för skogsvård uppmätt 4 0 . Lantmäteristyrelsen anförde vidare, att i runt tal omkring 200.000 tunnland av överloppsmarken samt då ännu icke uppmätta kronoparker kunde vara för skogsvård tjänliga och för sådant ändamål borde uppmätas. Uppmätningen av samma mark betingades emellertid, enligt styrelsens mening, endast av den nytta för vården av kronans skogar som därmed skulle vinnas. I de 200.000 tunnland, som enligt styrelsens mening för skogligt ändamål borde mätas, ingingo, enligt vad undersökning visar, icke 1865 års kronoparker utan i huvudsak endast skogbärande mark av 1878 års kronopark och överloppsmarken. Resultatet av domänstyrelsens hemställan om mätning av skogsmark i samband med storskiftet blev, att K M : t i brev d. 26 mars 1886 (Edman II, s. 139) förklarade, att vid den då pågående avvittringen och storskiftet inom Särna och Idre all där belägen, ännu icke uppmätt mark, jämväl sådan som vore till kronopark avsatt, skulle i sammanhang med avvittringen och på avvittringsverkets bekostnad uppmätas, allenast med undantag av sådana större fjäll- och myrtrakter, vilkas uppmätning icke erfordrades vare sig för tilldelningen åt byar och lägenheter eller för befrämjande av skogsvården å kronans områden. Uttrycket »ännu icke uppmätt mark» i 1886 års brev skulle kunna anses syfta på den mark som vid tiden för beslutet icke hunnit mätas av storskiftesverket. En sådan slutsats synes emellertid, med hänsyn till vad som förekom i ärendet, icke vara befogad. Uttrycket torde nämligeen ha föranletts jämväl därav, att stora delar av skogsmarken inom 1865 års kronoparker, enligt vad lantmäteristyrelsen i ärendet upplyst och ovan antecknats, redan blivit uppmätta men genom skogsstatens försorg. I beskrivningen över storskiftet och å storskifteskartan redovisas kronans mark i en ägolott litt Y såsom en enda »kronopark». Däri ingingo emellertid icke de båda år 1865 tillkomna Norra kronoparken eller Långfjället samt 4° De av lantmäteristyrelsen åsyftade kartorna ha påträffats i domänstyrelsens arkiv och äro upprättade av jägmästaren P. E. Dintler på 1870-talet.

86 Sydöstra kronoparken eller Granådalen. Av dessa båda redovisas i delningsbeskrivningen endast sådana mindre områden som kring de därå liggande fäbode- och odlingslägenheterna utbrötos för enskilda. All mark inom Västra eller Drevdagens och ö s t r a eller Fjätälvens kronoparker samt 1878 års kronopark blev däremot jämte överloppsmarken föremål för redovisning vid storskiftet inom ägolotten litt Y. När det gäller att avgöra om 1865 och 1878 årens kronoparker ingingo i storskiftet eller ej bör först erinras, att enligt det för storskiftet i Dalarna grundläggande KBr:t d. 17 aug. 1804 skulle, ehuru storskiftet då ännu tänktes skola avse endast inägojorden, dock all skogsmarken avmätas och kartläggas för en eventuellt kommande avvittring. Sedermera eller enligt KBr:n d. 11 juni 1806 och 25 okt. 1826 blev avgjort, att — sedan en socken blivit såväl till skog och utmark som inägor avfattad och beskriven — frågan om avvittring av skogen skulle av K M : t upptagas till beslut särskilt för varje socken samt att den därvid jordägarna tillerkända skogsmarken genom storskiftet skulle delas mellan byarna. Av den för varje socken nu gjorda utredningen framgår även, att för samtliga socknar, med undantag för Särna och Idre, all skogsmarken var uppmätt innan det slutliga avvittringsbeslutet för socknen meddelades samt att därvid den kronan förbehållna andelen i skogen ingick i storskiftet och utbröts liksom byarnas skogstilldelning. När turen slutligen kom till Särna och Idre blevo, påtagligen med hänsyn till de stora vidder det gällde och för besparing av kostnader, särskilda regler genom 1879 års KBr fastställda att gälla jämväl i fråga om skogsmätningens och därigenom storskiftets omfattning. Det slutliga avgörandet om avvittring och tilldelning av skogsmark åt jordägarna i Särna och Idre fattades utan att socknens skog var avmätt och kännedom vunnits om dess omfattning. Enligt punkt 1 i 1879 års KBr skulle avvittringen och storskiftet omfatta den mark, som ännu icke blivit till kronopark avsatt. Det ansågs påtagligen, att 1865 och 1878 årens kronoparker redan voro, i motsatts till vad som tillämpades i Orsa och Älvdalen, definitivt avvittrade för kronan och att de icke skulle ingå i storskiftet och den avvittring eller delning mellan kronan och jordägarna som därvid skulle ske. Kronoparkernas storlek och innehåll hade för övrigt, enligt den regel som inom Särna och Idre skulle gälla för skogstilldelningen åt jordägarna, ingen som helst betydelse för sagda skogstilldelnings omfattning. Av utredningen framgår emellertid, att uppmätningen och redovisningen vid storskiftet kommit att avse jämväl vissa av dessa kronoparker eller delar av dem. Detta torde ha varit betingat dels och främst av statens intresse att för skogsvården och utan särskild kostnad för vad som då motsvarade domänverket få kartor över kronoparkerna, dels ock av önskemålet vid skiltesläggningen att med smärre områden skogsmark avrunda vissa å kronoparkerna belägna enskilda tillhöriga inägolägenheter. Att för sistberörda ändamål uppmäta, redovisa

87 och låta kronoparkerna ingå i storskiftet var dock, som framgår av exemplen med Norra kronoparken och Granådalens kronopark, ej erforderligt. Utredningsmannen finner, med hänvisning till det anförda, att 1879 års bestämmelse bör vara avgörande. Beslutet år 1886 och den i följd därav verkställda mätningen och kartläggningen samt redovisningen vid det fortsatta storskiftet av vissa av kronoparkerna måste anses endast som en praktisk åtgärd i skogsvårdens intresse och icke som en åtgärd, varigenom de fem kronoparkerna intogos i delningen vid storskiftet. Det må även framhållas att dessa fem kronoparker — till skillnad mot vad som i Orsa och Älvdalen blev fallet i fråga om där enligt 1865 års beslut avsatta kronoparker — fortfarande redovisas för sig och icke sammanförts med den vid storskiftet tillkomna överloppsmarken. Det föreligger överhuvud en bestämd skillnad i fråga om besluten rörande och behandlingssättet av de äldre kronoparkerna vid storskiftet inom, å ena sidan, Orsa och Älvdalen och, å den andra, Särna med Idre. Enligt utredningsmannens mening få de fem kronoparkerna i Särna och Idre anses icke ha ingått i storskiftet och som en följd härav icke vara innefattade av de vid storskiftet tillkomna besluten om myrslogar 41 .

41 Här må antecknas, att i det mål om Brunnsbergs b y a m ä n s myrslogar inom Granådalens kronopark (en av de fem) som avgjordes genom Ovansiljans domsagas ägodelningsrätts av Högsta domstolen (NJA 1934 s. 269) ej ä n d r a d e utslag, domskälsvis angavs, att kronoparken vid storskiftet och avvittringen icke blivit u p p m ä t t , kartlagd och beskriven samt ej ingått i s a m m a storskifte och avvittring. Lantmäteristyrelsen h a r också i ett utlåtande d. 13 dec. 1939 (nr 313 U) till h ä r a d s r ä t t e n ansett, att de i Särna med Idre avsatta kronoparkerna av åren 1865 och 1878 icke voro föremål för några åtgärder vid avvittringen och storskiftet. Emellertid h a r samma styrelse i ett senare utlåtande till K M : t d. 1 mars 1952 (nr 146 U), som rörde de rättigheter som kunde tillkomma Brunnsbergs b y a m ä n för fäbode- och ängslägenheter inom Granådalens k r o n o park, ansett att utredningen icke bestyrkte, att Granådalens kronopark, på grund av att den icke blivit u p p m ä t t samt kartlagd och beskriven, ej ingått i storskiftet.

KAPITEL V

Det rättsliga läget för myrslogarna i Dalarna

F ö r socknarna gemensamma frågor Inom de i denna utredning ifrågavarande delarna av Dalarna fanns före storskiftet ej något egentligt fastighetsbegrepp eller någon ordnad fastighets- eller hemmansindelning. De i jordeböckerna upptagna enheterna hade ingen motsvarighet i verkligheten eller å marken. En fastighet kan vid den tiden anses ha utgjorts av samtliga på en hand i en socken samlade ägostycken eller tegar i åker och äng eller andelar i sådana. Inägojorden var av gammal skattenatur och varje ägostycke, teg eller andel däri gick i handel för sig och var föremål för fasta. Läget kan därför ock beskrivas så, att varje ägostycke och teg eller andel däri utgjorde en fastighet och att socknen var det sammanhållande hemmanet. Det torde icke finnas skäl varför de vid storskiftet såsom myrslogar redovisade ängarna icke skulle, liksom de egentliga inägorna eller åker och ängsslog, anses vara före storskiftet innehavda med enskild äganderätt. En myrslog eller del av sådan var vid den tiden, på samma sätt som övriga inägojordstycken, föremål för köp, arv och fasta. I vederbörlig ordning erhållen rätt till intaga skulle måhända ännu kunna framletas för vissa men säkerligen blott för ett ringa fåtal av de vid storskiftet såsom myrslogar redovisade ängarna. För de flesta slogarna torde någon insyning ej ha skett. Men härav kan icke anses följa, att någon skillnad i rätten till myrslogarna före storskiftet förelåg. Myrslogarna måste, även där insyning icke kan visas, anses ha innehafts av ålder eller med urminnes hävd. Avvittringsbesluten avsågo vad som vid avvittringens företagande var skogsmark. Utgångsläget vid bedömningen av det nuvarande rättsläget för myrslogarna torde enligt det anförda få anses vara, att dessa slogar i tiden före storskiftet liksom andra inägor innehades med äganderätt42. 4 2 Advokatfiskalsämbetet hos kammarkollegium (Grönwall) har enligt en promemoria d. 12 okt. 1922 (Af nr 275—1907) verkställt undersökning rör. de i Dalarna befintliga köl-, vakt- eller myrslogarna. Grönwall erinrade, att av vad som utretts om myrslogarnas behandling vid storskiftena framginge, att man vid dessa torde utgått ifrån att myrslogarna då besuttes med samma rätt som vederbörande jordägare ägde annan hemmanets mark. Av utredningen hade Grönwall vidare funnit, att uppodlingar å skogsmark inom icke awittrade eller storskiftade socknar i Dalarna hade betraktats såsom intagor å oskift byamark jämlikt BB 10:4 samt att tillstånd till dylika intagor eller uppodlingar sökts understundom hos länsstyrelsen men i regel hos häradsrätt, detta senare alltid i fall då rätten till intagan blivit någon bestridd. Vidare ansåg Grönwall kunna fast-

89 Emellertid kan, enligt vad rättsutvecklingen visar, den ursprungliga rätten till myrslogarna ha undergått förändringar till följd av vissa vid storskiftet tillkomna och för myrslogsinnehavarna bindande bestämmelser 43 . Med hänvisning till den under kap. IV redovisade utredningen komma här nedan slutsatser att i berörda och andra avseenden dragas särskilt för myrslogarna i envar socken. Något gemensamt uttalande i fråga om myrslogarna i samtliga socknar kan i denna del, dvs. om slogarna för innehavarna behållits med äganderätt eller med nyttjanderätt eller om rätten till slogarna genom storskiftet helt upphört, icke göras 44 . Socknarna kunna dock i detta avseende sammanföras i vissa grupper. Innan utredningsmannen övergår till dessa grupper torde dock följande fyra för socknarna gemensamma frågor böra diskuteras. 1. Vid mitten av 1800-talet kom den uppfattningen fram att, även om jordägarna ännu vid storskiftestiden behövde sina myrslogar, bruket av slogarna så småningom komme att upphöra. Skiftesmyndigheterna ställdes inför frågan hur det därvid skulle förfaras med slogarna. Det var då tanken uppkom att, i syftet att underlätta en framtida förening av slogarna med den kringliggande skogsmarken, införa regler om rätt för skogsmarkens ägare att efter viss tid inlösa där liggande myrslogar. För genomförandet av denna tanke ha skiftesmyndigheterna liksom ock K M : t tydligen sökt stöd i stadgandena om lösen av obesuttna hemmanslotter. Givetvis kunde myrslogarna icke anses som obesuttenheter enligt 1804 års brevs mening eller lagstiftningen i övrigt. Men man torde ha ansett att, då obesuttna hemmanslotter kunde inlösas, detta så mycket hellre borde få ske i fråga om de till utnyttjandet då på avskrivning ställda myrslogarna. Det har i tidigare diskussioner antytts, att den vid storskiftet i vissa socknar sålunda stadgade inlösningsrätten i fråga om myrslogarna numera måhända icke vore gällande. Till stöd för en sådan mening har anförts att, då slås, att dessa med stöd av nyssnämnda lagrum gjorda intagor besuttes med äganderätt. Frågas kunde då, i vad mån myrslogar motsvarade dyliga insyningar och vice versa. Härmed torde, ansåg Grönwall, förhålla sig så, att, å ena sidan, en del myrslogar utgjorts av insyningar, men att beträffande talrika slogar annan grund för innehavet ej kunnat åberopas än urminnes hävd samt, å andra sidan, en del insyningar såväl vid storskiftet och avvittringen som eljest behandlats på samma sätt som övriga, ursprungliga inägor. Grönwall kom till den slutsatsen, att myrslogarna av sina innehavare redan före storskiftet besuttes med äganderätt. 43 Holmbäck s. 254—255: »Utom varje fråga står också, att det måste bero på slogarnas behandling vid skiftet, om innehavarna av slogarna icke numera äga dem.» 44 Kolonisationskommittén har i sitt i not 8 angivna betänkande s. 59 ff ansett, att den rätt, varmed jordägarna efter storskiftet inneha myrslogarna, icke innebär någon äganderätt till själva marken utan endast nyttjanderätt, dvs. rätt att skörda det å ängarna växande gräset. Emellertid bör framhållas, att detta i diskussioner om myrslogarna ofta åberopade uttalande icke kan ha avsett andra myrslogar än sådana som ligga å kronopark och kronoöverloppsmark i de socknar, där avvittring skett och kronomarken är för kronan fortfarande behållen. Kolonisationskommitténs undersökning avsåg endast myrslogar å sådan kronomark. Dess uttalande får därför icke anses vara avsett att fattas som en generell regel.

90 föreskrifterna om inlösen grundades på de i författningarna förekommande bestämmelserna om lösen av obesuttenhet och då dessa bestämmelser senare upphävts, även de vid storskiftet tillkomna föreskrifterna om lösen av myrslog borde ha upphört att gälla. Tionde punkten av 1804 års KBr innebar, att innehavarna av obesuttenheter, som vid storskiftet blivit föreslagna att tillsammans bli en besuttenhet, efter tjugu år, räknat från den dag storskiftet i socknen avslutats, skulle lotta om besittningen av det hela. Om ägare av obesutten lott under tjuguårsperioden sålde lotten till annan än den som ägde jord i samma nummer, skulle delägarna i numret äga lösa lotten. Vid periodens utgång skulle KB göra sig underrättad om vilka obesuttna lotter då ännu ej blivit förenade samt besörja om verkställighet därav, detta dock icke för de lotter som då efter skedda förbättringar för sig kunde utgöra egna besuttenheter. Enligt första punkten KK d. 18 febr. 1859 skulle emellertid de för riket i allmänhet gällande författningarna om grunderna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman och om behandlingen vid allmän domstol av tvister i dylika mål vara gällande jämväl för Kopparbergs län; dock att, när storskifte ägt rum, talan om lösen av obesutten hemmansdel icke i annat fall, än då denna under tiden kommit i ny ägares hand, finge väckas förrän efter förloppet av tjugu år eller annan vid storskiftesförrättningen särskilt bestämd tid från storskiftets avslutande. I följd härav skulle tionde punkten i 1804 års KBr med bl. a. däri givna stadganden angående obesuttna delars ovillkorliga sammanläggning upphöra att vidare vara gällande. Den genom 1859 års KK tillkomna egentliga ändringen innebar, att KB icke längre skulle besörja om inlösningarnas genomförande. Bättigheten att inlösa stod kvar. Detta torde framgå såväl av ordalagen i 1859 års KK som av det där åsyftade då gällande stadgandet om lösningsrätt till obesuttna hemmansdelar i 1 kap. 6 § KF d. 19 dec. 1827 angående hemmansklyvning m. m. Detta stadgande överflyttades sedermera oförändrat till 1864 års hemmansklyvningsförordning. Det utelämnades emellertid i 1881 års motsvarande författning eller KF d. 6 aug. 1881, varigenom dittills gällande föreskrifter om inlösen av obesuttenheter i hela riket upphävdes. Det skulle bero av nu sist nämnda omständighet, att lösningsrätten till myrslogar finge anses upphävd. I förarbetena till 1881 års förordning finnes det emellertid icke något som antyder, att de vid storskiftet i åtskilliga socknar tillkomna bestämmelserna om lösningsrätt till myrslogar vore avsedda att upphävas. Och kort tid efter utfärdandet av förordningen meddelade K M : t föreskrifter d. 3 sept. 1885 beträffande myrslogarna i Älvdalens socken och d. 13 nov. 1891 beträffande slogarna i Särna och Idre socknar, därvid de sedvanliga bestämmelserna om inlösen finnas med, visserligen dessa gånger utan att till stöd åberopades stadgandena om lösen av obesuttenheter i 1804 års KBr. På grund härav

91 synes man med fog kunna sluta, att avsikten år 1881 icke var att upphäva den vid vissa storskiftesförrättningar tillkomna rätten till inlösen av myrslogar. Däremot torde KB efter tillkomsten av 1859 års KK icke längre ha befogenhet att ombesörja förening av myrslogar med omgivande skogsmarksfastighet, då ju bestämmelserna härom icke förekomma i de överenskommelser eller beslut som vid skiftena tillkommit speciellt för myrslogarna, utan allenast i den år 1859 upphävda tionde punkten av 1804 års brev. Enligt tidigare redovisade rättsfall avseende myrslogar i socknar, beträffande vilka vid storskiftet bestämmelser om lösenrätt förekomma eller Äppelbo, Malung, Älvdalen samt Särna och Idre, torde även domstolarna ifråga om myrslogarna i dessa socknar ha funnit rätten till inlösen vara bestående. I fråga om Ore socken har frågan dock fått en annan utgång. Domstolarna ha funnit, att den vid storskiftet där enligt KB:s utslag år 1841 stadgade skyldigheten i vissa fall för ägare av myrslog att underkasta sig inlösen av denna måste anses ha upphört att gälla i och med att, i samband med ikraftträdandet av 1881 års KF, dittills gällande föreskrifter om lösen av obesuttenheter upphävdes. Det synes emellertid kunna antagas, att denna utgång berott av det, från vad som skedde i övriga ovan angivna socknar, avvikande sätt på vilka myrslogarna i Ore vid storskiftet behandlades och beslutet om inlösen tillkom. I Ore socken tillkom beslutet om lösningsrätten som ett diktat av KB, under det att bestämmelserna härom i Malung, Älvdalen och Särna beslötos av jordägarna själva under handläggningen av storskiftet genom föreningar eller överenskommelser i laga ordning. KF d. 6 aug. 1881 torde icke kunna ha rubbat vad som vid skifte sålunda bestämts. Och myrslogsinnehavarna måste anses bundna därav. I Äppelbo gavs beslutet av förrättningsmännen efter överläggning med jordägarna. Detta beslut lärer, då skiftet fastställts, få anses likställt med förening. De för Ore socken berörda särskilda förhållandena föreligga, såsom av utredningen i kap. IV framgår, icke i någon annan socken. Med hänvisning till det anförda torde, enligt utredningsmannens mening, de vid storskiftet tillkomna allmänna bestämmelserna om lösningsrätt till myrslogar vara bestående utom vad angår Ore socken. 2. När det gäller frågan om inlösen av myrslogar må även ett annat för socknarna gemensamt spörsmål här undersökas. Det avser de former under vilka lösenbeloppet, därest överenskommelse ej kan träffas, skall bestämmas. Bättsgrunden för de vid storskiftet i åtskilliga socknar upprepade bestämmelserna om inlösen av myrslogar är, såsom tidigare sagts, att söka i 1804 års KBr. Enligt detta skulle lottning om de obesuttna lotterna ske, »sedan likväl mätismän förut prövat vad lösen den avträdande skall erhålla». Bestämmelserna att lösenbeloppet jämväl för myrslogar skulle bestämmas av mätismän återkommer under storskiftet i besluten om myrslogar.

92 I vissa fall har hänvisning skett direkt till 1804 års brev. 1 de fall jämväl K M : t föreskrivit inlösen användes uttrycket »mätismanna ordom». Tvekan torde få anses råda om innebörden av begreppet mätismän eller mätismanna ordom. Det har synts ovisst hur värderingsmännen skola tillsättas, om detta skall ske av parterna eller av rätten eller av KB med eller utan samverkan av parterna. Ovisst torde också vara, huruvida värderingsmännens beslut skall vara slutgiltigt eller om talan skall kunna föras mot detsamma. Föreskrifterna i 1804 års KBr om lösen av obesuttenheter och värdering av mätismän eller efter mätismanna ordom torde, som naturligt var, ha hämtats från då gällande bestämmelser om förbud mot klyvning av skattehemman och om lösen av obesuttna hemmanslotter. Enligt de äldre klyvningsförfattningarna skulle lösensumman bestämmas av »12 skäliga män» (KPI:t år 1459) eller av »6 gode män» (1483 års Kalmar recess). Enligt K P l : t d. 10 juni 1684 skulle den som ägde mindre än % utav ett skattehemman »efter mätis manna ordom» av den störste delägaren låta utlösa sig. Enligt 1734 års lag (ÄB 12: 7) ägde den som större delen hade i ett hemman att »efter laga värdering» lösa de andra ut 45 . Senare bestämmelser om hemmansklyvning fram t. o. m. 1864 års förordning reglera väl frågor om tillstånd till klyvning. De innehålla dock icke bestämmelser hur eller av vem värderingen av obesutna lotter för inlösen skulle ske. Uttrycket lösen efter mätismanna ordom eller liknande torde emellertid vara äldre än vad som ovan angivits och förekomma redan i landskapslagarna (Schlyters glossarium till Sveriges gamla lagar, s. 453 o. 454) och därefter i landslagarna och stadslagen och åtskilliga andra författningar och därvid särskilt i fråga om utsökning. Någon förklaring hur dessa värderingsmän skola tillsättas eller hur i praktiken förfarits har dock, i vart fall vid den utredning som nu kunnat verkställas, icke påträffats. Holmbäck skriver, s. 273, att uttrycket förekommer i ett flertal äldre författningar utan att dock, såvitt honom vore bekant, någonstädes ha definierats. Kolonisationskommittén (se not 8) har emellertid s. 61 fört*fram en tolkning. Kommittén har därivd anfört, att innebörden av bestämmelsen efter mätismanna ordom i fråga om myrslogarna ej vore fullt klar, men att meningen torde varit, att skiljemän skulle utses för bestämmandet av lösensumman. Enligt kommittén skulle någon talan ej få föras mot dessa mätismäns beslut. Något avgörande i denna fråga torde, såvitt angår myrslogarna, icke ha skett. Vid de inlösningar av myrslogar som förekommit ha parterna överenskommit om lösensummorna. Domänstyrelsen begärde i skrivelse till KB d. 28 aug. 1915, att KB ville för inlösen av myrslogarna å kronomark i Älvdalens socken vidtaga åtgärder för tillsättande av mätismän. Enligt KB:s 45 Härom se L. Annerstedt: Om Jordstyckning i Uppsala Universitets årsskrift år 1865, Rätts- och Statsvetenskaper; Uppsala 1865.

93 då uttalade mening borde en mätismannanämnd bestå av en av KB utsedd ordförande" samt ett antal av jordägarna i socknen utsedda ledamöter. En på dylikt sätt tillsatt nämnd torde ha kommit till stånd. Den trädde dock icke i verksamhet. Senare eller i en skrivelse till domänstyrelsen d. 5 mars 1926 fann KB, att antingen skiljemannalagens bestämmelser borde tillämpas eller ock att parterna, kronan och socknens jordägare, finge utse vardera en mätisman och häradsrätten med uthärads nämnd den tredje. Någon värderingsnämnd enligt de av KB senast antydda reglerna har dock icke blivit tillsatt. Emellertid ha förhandlingar om inlösning av myrslogarna i fråga pågått mellan domänverket och myrslogsinnehavarna, sammanslutna i Älvdalens ängs- och slogägareförening u.p.a. Förhandlingarna torde vila i avvaktan på resultatet av nu ifrågavarande utredning och betänkande. Utredningsmannen återkommer till denna fråga i samband med motiven för det överlämnade lagförslaget. 3. Ännu en fråga torde böra här avhandlas. Den gäller omfattningen och karaktären av den nyttjanderätt, med vilken myrslogarna i vissa socknar efter storskiftet funnits eller böra anses vara innehavda. I rättsfallet NJA 1924 s. 337 ansågs en innehavare av en myrslog i Äppelbo socken berättigad att fortfarande inneha och »som slog nyttja» den myrslog varom var fråga. I rättsfallet NJA 1944 s. 279 har, vad avser myrslogar å kronomark i Älvdalens socken, innehavare av myrslogarna likaledes förklarats berättigade att fortfarande inneha och »såsom slog nyttja» slogarna. Och i rättsfallet NJA 1957 s. 640, som även gällde myrslog å kronomark i Älvdalens socken, fanns nyttjanderätten icke innefatta annat än rätt till slätter jämte rätt att å slogarna vidtaga alla de åtgärder som erfordrades för att å dem erhålla största möjliga skörd av kreatursfoder, däri inbegripet åtgärder som buskröjning och trädfällning. Det heter vidare i domsmotiveringen: Att sloginnehavarna skulle äga rätt att utan samband med slogarnas utnyttjande till slätter tillgodogöra sig å slogarna växande skog kunde alltså ej antagas. Någon annan skillnad mellan de båda först nämnda domsluten och 1957 års torde ej föreligga, än att i 1957 års dom rätten att efter storskiftet som äng nyttja en myrslog närmare och i detalj preciserats. Vad domstolarna sålunda funnit torde få anses gälla myrslogar i alla de socknar, där myrslogar bibehållits för innehavarna och rätten till desamma efter storskiftet icke finnes innebära äganderätt. Några nyanser i detta avseende torde vid besluten under storskiftet icke varit avsedda 46 . 4. En fjärde fråga kan också anses gemensam för samtliga socknar. Den gäller vem som nu skall anses vara ägare av en viss myrslog eller innehavare av nyttjanderätten till en sådan. I de fall där myrslogarna intagits i 46 I motiveringen för den under redogörelsen för Malungs socken redovisade Svea hovrätts dom d. 26 nov. 1946 synes dock en i viss m å n annan mening ha u t t a l a t s .

94 skiftet och redovisats såsom andra delade och hemmanen tillagda ägor uppstår givetvis ej någon sådan fråga. I övrigt lämna storskifteshandlingarna endast i vissa fall upplysningar om till vilket vid storskiftet bildat hemman myrslogarna brukades eller om vilka enskilda jordägare som då innehade slogarna. Enligt oremålet (NJA 1947 s. 509) skulle den där omtvistade myrslogen tillhöra den eller dem, densamma tillfallit genom laga fång från de vid bydelningen av skogsmarken och myrslogarna antecknade ägarna. Det är då att märka, att storskifteshandlingarna för Ore i fråga om de flesta myrslogarna innehålla uppgifter om de dåvarande sloginnehavarna. Även för andra socknar, där vid storskiftet uppgifter förekomma om de dåvarande innehavarna, torde oreregeln böra gälla. En allmän regel synes kunna få vara, att en myrslog skall med äganderätt eller nyttjanderätt höra till den eller dem som kunna visa laga fång till det hemman, under vilket myrslogen kan utrönas ha hört vid storskiftet, eller ock den eller dem, som kunna visa särskilt fång rörande myrslogen. Givetvis kan också, utan att vid skiftet förteckningar å sloginnehavarna uppgjordes eller bevarats, befinnas ostridigt, att en viss myrslog sedan tiden för storskiftet besuttits och nyttjats under visst hemman. Emellertid lärer det, såsom tidigare sagts, i många fall vara svårt eller ej möjligt att nu visa någon separat rätt till myrslogarna.

Utredningsmannen övergår nu till den ovan angivna gruppindelningen.

Grupp A Till denna grupp ha hänförts de socknar där, enligt vad som framkommit vid den ovan redovisade utredningen, vid storskiftet någon rätt till myrslogar icke behållits för socknens jordägare. Dessa socknar äro följande: Bjursås, Gustafs, Gagnef, Ål, Torsång, Leksand, Siljansnäs, Säter, Stora Tuna, Silvberg, Rättvik, Boda, Vika samt Sollerön. Inom dessa socknar torde myrslogsbruket redan vid storskiftets företagande å socknarna ha av sockenmännen varit övergivet. Tidigare av sockenmännen tilläventyrs använda myrslogar ha i dessa socknar skiftats antingen såsom graderad mark eller såsom odugliga myrar. De tillhöra alltså de fastigheter som fått dem sig tillskiftade med samma rätt som fastigheternas övriga mark. Inom vissa av de till denna grupp hänförda socknarna finnas dock även behållna myrslogar, väl icke för sockenmännen själva utan för jordägare i främmande socknar. Detta gäller Leksands och Siljansnäs socknar, där enligt överenskommelse vid storskiftet jordägare i J ä r n a socken skulle till evärdelig ägo behålla de av dem innehavda myrslogarna. Järnaborna torde få anses ha bibehållits vid dessa myrslogar med den tidigare äganderätten

95 och utan lösningsrätt för skogsägaren. Dessa myrslogar torde rätteligen få anses såsom särskilda fastigheter och böra såsom sådana redovisas i jordregistret. Även i Solleröns socken blevo myrslogar behållna för sockenmän i främmande socknar eller för sådana i Venjans och Järna socknar. Dessa slogar få anses ha behållits med den ursprungliga äganderätten bevarad. Venjansbornas slogar, för vilka lösningsrätt stadgats, torde vara inlösta av solleröborna. För järnabornas myrslogar har lösningsrätt ej föreskrivits. De tillhöra alltså fortfarande vederbörande i Järna med äganderätt. Slutligen skulle inom Stumsnäs by i Rättviks socken finnas myrslogar hörande till Färnäs och Norets byar i Mora socken. Enligt KB:s utslag d. 30 okt. 1837 skulle stumsnäsborna ha skyldighet och rätt till lösen av dessa slogar. Med beaktande av utgången i oremålet får anses tveksamt om rätten till inlösen består. Emellertid ha dessa slogar troligen ingått i delningsmassan vid verkställt laga skifte å Stumsnäs by.

Grupp B Till en särskild grupp i fråga om myrslogsrätten torde kunna hänföras västerdalssocknarna Nås, Flöda och Järna, dock i fråga om de tvenne först nämnda icke vad angår myrslogar å de vid storskiftet inom dessa socknar avvittrade överloppsmarkerna, samt Ore socken i österdalarna. Vid storskiftet inom Nås socken åren 1803—1807 ha sockenmännens myrslogar å den byarna genom avvittringen tillerkända skogsmarken enligt delningsgrunden och slogarnas beräknade avkastning intagits i skiftet och delats mellan byar och hemman liksom de egentliga inägorna. Dessa myrslogar höra alltså enligt den vid skiftet skedda fördelningen till hemmanen med behållen äganderätt. Någon lösningsrätt för skogsägaren föreligger icke. Vid storskiftet inom Flöda socken åren 1806—1812 å den byarna tillerkända skogsmarken eller byskogarna blevo de i sammanhang med inägorna i byarna och i fäbodarna liggande myrslogarna liksom ock hägnade sådana slogar å byskogarna i övrigt intagna i skiftet och efter avkastningen fördelade i samband med skiftet å inägorna. Dessa myrslogar betraktades såsom vanliga inägor och tillhöra alltså hemmanen med samma rätt som övriga dem vid storskiftet tillskiftade inägor och utan rätt till inlösen för ägaren av kringliggande mark. De icke hägnade myrslogarna eller vaktslogarna å byskogarna skulle enligt KB:s resolution d. 2 mars 1810 från skiftet uteslutas och sina dåvarande ägare förbehållas, varvid i resolutionen eller vid storskiftet något särskilt villkor om den fortsatta rätten till slogarna icke uppsattes. Någon inlösningsrätt diskuterades icke. Storskiftet i Flöda företogs trettio år eller

96 mera innan uppfattningen om myrslogsbrukets avveckling trängde igenom och bestämmelser om inlösen av myrslogar tillkommit vid storskiftet i någon socken. Slogarna intogos ej i storskiftet vare sig å inägorna eller å skogen. Avkastningen av slogarna inräknades dock i de hemmanens jordtal, enligt vilka skogen mellan byarna fördelades. Slogarna betraktades alltså i detta avseende som egentliga inägor. Av utredningen torde få anses följa, att rätten till sockenmännens vaktslogar eller ohägnade myrslogar å den bydelade skogsmarken icke kan anses genom storskiftet ha undergått någon förändring. Slogarna få därför anses vara innehavda med samma rätt som före storskiftet eller med äganderätt och utan rätt för skogsägaren till inlösen. Vad sålunda sagts om Flöda sockenmäns vakt- eller myrslogar å byskogarna lärer, såsom av utredningen torde kunna inhämtas, gälla jämväl de av sockenmän i Nås vid storskiftet innehavda myrslogarna å samma byskogar. I fråga om den tredje till denna grupp hänförda socknen eller Järna visas av utredningen, att myrslogarna å såväl byskogarna som överloppsmarken vid storskiftet åren 1817—1849 behandlades som ett särskilt slag av inägor eller närmast såsom särskilda fastigheter och att de efter avkastningen, förvandlad till jordtal, tillfördes del i såväl byskogarna som överloppsmarken. Vid storskiftet i Järna tycks tanken att myrslogsbruket skulle upphöra ej varit uppe. Någon lösningsrätt stadgades ej heller. Utredningen torde visa, att jordägarna i Järna vid storskiftet bibehöllos vid sina myrslogar och att dessa slogar med tillhörande utbrutna eller icke utbrutna andelar i skogsmark även efter storskiftet och enligt den åren 1852—1853 verkställda regleringen innehavas med äganderätt. Denna mening har jämväl fastställts av domstol (NJA 1902, not. A nr 70). Även de myrslogar som inom Järna socken vid storskiftet hörde till utsocknes jordägare få med tillhörande skogsanslag anses ha för sina innehavare bibehållits med äganderätt och utan lösningsrätt för skogsägaren. Utredningen visar icke, att någon åtskillnad skulle gälla mellan dessa myrslogar och Järna sockenmäns egna. Vid storskiftet i Ore socken gåvos föreskrifter om myrslogarna av KB i utslag d. 14 okt. 1841. Det antyddes därvid icke, att myrslogsbruket i socknen då ansågs vara på avskrivning. Emellertid skulle enligt utslaget rätt för skogsmarkägare gälla till inlösen av myrslogar. Denna rätt till inlösen torde dock varit avsedd att gälla endast utombys och utsocknes slogar, dvs. slogar innehavda av personer som icke voro delägare i den by, inom vars skog slogarna efter storskiftet kommo att ligga. Vid storskiftet intogos myrslogarna icke i jordtalen för hemmanen och ej heller i skiftet å inägorna. Slogarna blevo emellertid graderade och åsatta jordtal, för vilka slogarna vid bydelningen å skogen tillgodofördes andel i

97 skogsmarken på samma sätt som byarna. Varje byskog blev samfälld för byns hemman och därinom belägna myrslogar. Myrslogarna själva ingingo däremot ej i skiftet å skogen. Myrslogarna ha alltså i Ore, oberoende om de voro inombys, utombys eller utsocknes slogar, liksom i Järna socken betraktats som särskilda fastigheter med andel i skog. Enligt rättsfallet NJA 1947 s. 509 torde få anses avgjort, att behandlingen vid storskiftet av utombys myrslogar icke medfört någon ändring i den ursprungliga äganderätten. Det finnes då så mycket mindre anledning anse, att någon sådan ändring inträtt i fråga om inombys slogarna. Utsocknes slogarna torde följa samma regel som gäller för utombys slogar. Enligt rättsfallet får den av KB i 1841 års utslag stadgade lösenrätten till utombys myrslogar och därigenom väl även utsocknes myrslogar få anses ha upphört att gälla efter ikraftträdandet av 1881 års KF. Någon lösningsrätt i fråga om myrslog i Ore föreligger alltså icke. Samtliga myrslogar i Ore socken kommo alltså att efter storskiftet med tillhörande andel i skogsmark innehas med äganderätten behållen och utan lösningsrätt för skogsmarksägaren.

Grupp C Denna grupp omfattar tidigare i denna avdelning ej nämnda socknar samt överloppsmarkerna eller allmänningarna i Nås och Flöda socknar. Socknarna komma här att upptagas i den ordning besluten om slogarna träffades. Å överloppsmarken eller allmänningen i Flöda socken verkställdes särskilt storskifte åren 1849—1861. Å denna överloppsmark funnos myrslogar innehavda av Flöda sockenmän jämte prästbostället i socknen, Nås sockenmän och något finnhemman i Nås samt innehavarna av de å Flöda överloppsmark upptagna och senare skattlagda finnhemmanen. Prästboställets myrslogar blevo vid skiftet genom byte avstådda till Lövsjö masugn eller Lövsjö nr 1 mot det att prästbostället erhöll annan inägomark. Dessa myrslogar torde få anses höra till Lövsjö med samma rätt som prästbostället innehade dem eller med äganderätt och utan lösningsrätt för skogsmarkens ägare. Det förekom icke vid skiftet eller bytet något som kan ha ändrat denna rätt. För de myrslogar å allmänningen som hörde till Nås sockenmän och finnhemman i Flöda och Nås socknar utbröts skog från allmänningen enligt å slogarna satta jordtal eller särskilt beslut av KM:t. Det förekom ej något som kan ha verkat till ändring i rätten till dessa myrslogar, som ju betraktades som inägolägenheter med rätt till andel i allmänningen. De blevo alltså behållna med äganderätten bevarad. Vad som antecknats vid skiftessammanträdena d. 20 aug. 1850 och 19 okt. 1853 om dessa slogar synes

98 dock innebära, att avsikten vid skiftet var att slogarna skulle få inlösas av skogsägaren. Flöda sockenmäns egna myrslogar å allmänningen ingingo i de å sockenmännens jordinnehav satta jordtal, enligt vilka byar och hemman vid storskiftet fingo del i den sockenmännen tillerkända skogsmarken eller byskogarna. Det torde ha varit av denna anledning som sockenmännen icke fingo särskild skog för myrslogarna å överloppsmarken. Vid skiftet å denna mark kan icke anses ha förekommit något, som medfört att slogarna icke bibehållits med äganderätten bevarad. Enligt beslutet i protokollet d. 20 aug. 1850 och anteckningen d. 19 okt. 1853 synes dock ha avsetts, att dessa myrslogar, i den mån de icke inhägnades, skulle vara underkastade inlösen. Vid storskiftet i Malungs socken blev det genom jordägarnas överenskommelse vid skiftessammanträde d. 30 maj 1851 som slutliga regler om myrslogarnas behandling kommo till. Av såväl sockenmännens som styresmannens uttalanden vid storskiftet om myrslogarna synes framgå, att dessa slogar då ännu hade stor betydelse för jordägarnas möjligheter att driva sina jordbruk. Av 1851 års överenskommelse tycks dock framgå, att behovet av slogarna ansågs kunna vara övergående. Överenskommelsen vid skiftet innehöll också, att envar jordägare skulle bibehållas i orubbad besittning av sina myrslogar till den tid och under de villkor som överenskommelsen bestämde. Härmed åsyftades dels att inlösningsbestämmelser enligt 1804 års brev skulle gälla för myrslogarna, dels ock att en myrslogsinnehavare tillförsäkrades viss rätt till skog för slogens brukande. Vid bydelningen av skogsmarken blevo myrslogarna ehuru utan gradtal redovisade såsom delade och påförda de ägolotter, inom vilka slogarna eller delar av dem kommo att ligga. Behandlingen av myrslogarna i Malung skiljer sig från vad som förekom i fråga om slogarna i Ore och andra tidigare i detta kap. V. angivna socknar. Bestämmelserna i Malung överensstämma emellertid med vad som från 1850-talet började att tillämpas, varvid Malung var den socken där sådana bestämmelser först tillkommo. Syftet med bestämmelserna torde, vid beaktande av det sätt på vilket slogarna dittills tillgodogjorts samt omständigheterna i övrigt, ha varit att därigenom, dock endast för en övergångstid, trygghet skulle beredas sloginnehavarna för en då ännu erforderlig tillgång å tillskottsfoder från slogarna åt kreaturen. Med hänsyn härtill och till innehållet i rättsfallet om myrslogarna i Äppelbo socken, där liknande bestämmelser om myrslogarna träffades år 1853 under ledning av samme styresman som i Malung, torde få anses, att myrslogsrätten i Malung genom storskiftet blivit en nyttjanderätt. Något skäl varför den stadgade lösningsrätten skulle numera ha upphört torde icke här föreligga. Vad sålunda sagts om rätten till slogarna torde i sak överensstämma med det

99 slut, till vilket Svea hovrätt i domen d. 26 nov. 1946 kommit. Innehavare av en myrslog i Malungs socken får alltså anses efter storskiftet till slogen endast ha en nyttjanderätt och vara skyldig att i föreskriven ordning mot lösen avstå slogen till ägaren av kringliggande mark. De enligt bestämmelserna i 1851 års överenskommelse å storskifteskartan avprickade stängfångsområdena eller myrslogsskogarna måste, då de som graderad m a r k enligt delningsgrunden tillskiftats den kringliggande skogslotten, anses tillhöra denna, varvid emellertid myrslogsinnehavaren enligt sagda bestämmelser tillagts rätt att, sedan stängfånget utstakats, hämta skog därifrån till vedbrand under slåttertiden, hässjevirke och virke för stängning av slogen. Vidare torde bestämmelserna innebära att, innan det avprickade området utstakats å marken, innehavaren av myrslogen tillagts rätt att begagna skogen omkring myrslogen för samma ändamål. Ingendera av dessa rättigheter torde dock varit avsedd att få utnyttjas annat än i samband med myrslogens begagnande för slätter. Vid storskiftet å Mora och Våmhus socknar tillkommo beslut om myrslogarna enligt jordägarnas överenskommelse vid sammanträde d. 7 juli 1851 och KB:s utslag d. 30 aug. 1856. Vid tillkomsten av 1851 års överenskommelse ansågs tydligen att myrslogsbruket skulle komma att upphöra. Enligt samma överenskommelse, som dock icke kan ha gällt östbyggesidan eller byarna och områdena öster om Siljan, skulle envar jordägare bibehållas i orubbad besittning av sina myrslogar, och detta till den tid och under de villkor som överenskommelsen vidare bestämde. Härmed åsyftades att inlösningsbestämmelser enligt 1804 års brev skulle gälla för myrslogarna samt att myrslogsinnehavarna skulle tillförsäkras viss rätt till skog. Såsom framgår av utredningen torde bestämmelsen om rätt till skog, i den del den kunde ha avsett rätt till särskild egen myrslogsskog, senare ha förfallit. Den kan, då marken kring slogen enligt delningsgrunden tillskiftats skogslotten, icke innebära annat än rätt att taga virke vid myrslogens brukande. Vid den år 1859 fastställda bydelningen å skogsmarken väster om Siljan eller all skog till Västbygge och Morkarlby fjärdingar samt Våmhus kapelllag och utskogarna till Östbygge fjärding ha myrslogarna redovisats med gradtalet 0 såsom delade och påförts de ägolotter, inom vilka slogarna eller delar av dem kommit att ligga. Beslutet om myrslogarna år 1851 tillkom under ledning av samme styresman och nära samtidigt som motsvarande beslut i Malungs och Äppelbo socknar. Innebörden av Mora-Våmhus beslutet torde icke kunna vara en annan än den som ovan angivits för motsvarande beslut om malungsslogarna och nedan anförts om Äppelbo myrslogar. Ifrågavarande myrslogar i Mora och Våmhus få alltså anses vara innehavda under nyttjanderätt med viss rätt till skog vid slogarnäs brukande, men underkastade lösningsrätt för ägaren av kringliggande skogsmark.

100 Beskrivningen över den år 1845 fastställda särskilda bydelningen å östbyggesidans hem- och fäbodeskogar redovisar inga myrslogar, eller i vart fall endast en eller annan. I den del sådana funnits och icke, såsom östbyggeborna år 1851 påstodo, graderats och delats som äng, torde de ha ingått i skogsdelningen eller, där så icke skett, behållits med äganderätt. Beträffande de myrslogar, som sockenmän i Venjans, Älvdalens och Lillhärdals socknar kunna ha innehaft inom Mora och Våmhus socknar, har någon närmare utredning icke kunnat åstadkommas. De torde, i den utsträckning sådana funnits efter regleringen av sockengränserna, få anses ha behållits med äganderätt. Mora jordägares beslut 1851 torde icke kunna gälla dessa slogar. I Nås socken kom turen till storskifte å de båda genom avvittringen utbrutna kronoallmänningarna först 50 år efter storskiftet å byskogarna. Därvid träffades vid skiftessammanträde d. 14 mars 1853 en förening om myrslogarna. Även denna förrättning leddes av styresmannen G. de Laval. Föreningen torde innebära, att myrslogarna icke skulle ingå i delningen utan tillsvidare bibehållas av var och en som innehade dem. Emellertid skulle vid försäljning av en myrslog skogsägaren ha förköpsrätt till slogen, varjämte skogsägaren efter 50 år skulle äga rättighet att efter mätismäns uppskattning till sig lösa alla de myrslogar som lågo inom hans rågångar. I delningsbeskrivningen äro myrslogarna liksom impedimenten redovisade såsom delade. Även ifrågavarande myrslogar torde få anses ha efter storskiftet kommit att innehavas med nyttjanderätt och under lösningsrätt för skogsägaren. Beslutet om dessa slogar överensstämmer ju ock nära med beslutet d. 27 juni s. å. i fråga om slogarna i Äppelbo. Den rätt för en myrslogsinnehavarae till skog, varom i 1853 års överenskommelse bestämdes, torde, särskilt som marken intill eller kring slogen tillskiftats skogslotten enligt delningsgrund, icke kunna anses innebära annat än en rättighet att gälla vid slogens nyttjande för slätter. Den socken där härnäst vid storskiftet beslut fattades om myrslogarna är Äppelbo. Beslutet träffades av förrättningsmännen (G. de Laval, styresman) vid sammanträde d. 27 juni 1853. Detsamma gällde uppenbarligen myrslogar å såväl den jordägarna i socknen tillerkända skogsmarken som kronans i storskiftet ingående överloppsmark. Enligt beslutet skulle myrslogarna ej ingå i skiftet, utan innehavarna av sådana slogar skulle, där de så gott funne, vara berättigade att bibehålla slogarna under en tid av 20 år efter skiftets slut men därefter vara skyldiga att mot lösen avstå desamma till ägaren av kringliggande mark. Enligt anteckning i beslutet ansågs det då sannolikt, att många av myrslogarna ej länge komme att som myrslog

101 hävdas och brukas utan komme att till bete upplåtas och bliva lika andra skogsmyrar. Vid verkställandet av skiftet ha myrslogarna i delningsbeskrivningen med gradtalet 0 redovisats som delade. De ha därvid tillförts den lott, inom vilken de eller delar av dem kommit att ligga. Enligt utredningen och det ovan för andra socknar anförda samt det åberopade rättsfallet (NJA 1924 s. 337) torde myrslogarna i Äppelbo socken efter storskiftet få anses vara innehavda med nyttjanderätt men med rätt för ägaren till kringliggande skogsmark till inlösning. Rättsfallet gällde myrslog å överloppsmarken. Utredningen visar icke att förhållandet med myrslogarna å byskogarna skulle vara ett annat. Den vid storskiftet stadgade rätten till skog för myrslogarna torde få anses endast såsom en å den kringliggande skogsmarken lagd rättighet, inskränkt till att utövas om och när slogen nyttjas till slätter. Vid storskiftet i Venjans socken bestämde jordägarna d. 22 aug. 1855, att var och en skulle bibehållas orubbad vid sina då innehavda myrslogar under 50 år efter storskiftets slut. Med hänvisning till bestämmelserna i 1804 års KBr överenskoms vidare, att innehavare av myrslogar efter sagda tid skulle vara skyldig att mot lösen avträda sina slogar till ägaren av kringliggande skogsmark. Den för inlösen utsträckta tiden om 50 år motiverades därmed, att jordägarna först inom denna tid kunde räknas ha verkställt sådana förbättringar å sina jordbruk att de kunde avstå från myrslogsbruket. Ett sådant avstående förväntades alltså. I delningsbeskrivningen till bydelningen å skogen ha myrslogarna med gradtalet 0 påförts de ägolotter inom vlika slogarna eller delar av dem kommo att ligga. Jordägarnas överenskommelse om myrslogarna i Venjans socken torde, med beaktande av vad som ovan anförts och ansetts om motsvarande beslut i fråga om där redovisade socknar, få anses medföra att slogarna efter storskiftet innehavas under nyttjanderätt med lösningsrätt för ägaren av kringliggande skogsmark. Slutsatsen att endast nyttjanderätt föreligger överensstämmer med vad som i orten vid verkställda laga skiften följts. Delägarna i Venjans socken torde emellertid vid storskiftet ha avsett, att en myrslogsinnehavare vid slogens brukande skulle äga att å kringliggande skogsmark taga nödigt virke för stängsel och vedbrand vid slattern. Inom Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknar fattades beslut om myrslogarna genom överenskommelse mellan jordägarna d. 17 okt. 1856. Alla myr- och vaktslogar skulle anses som impediment och fortfarande tillhöra sina dåvarande ägare, som ägde dem okvalt besitta intill 20 år efter skiftets fastställelse. Härefter skulle skogsägaren ha rätt att lösa å hans skogsmark liggande slogar. Vissa slogar skulle dock få lösas omedelbart vid

102 skogsskiftenas tillträdande. Av styresmannens uttalande vid skiftet torde framgå, att efter de 20 åren sockenmännens jordbruk beräknades ha vunnit den förkovran att myrslogarna ej längre behövdes. Vid storskiftets å skogsmarken verkställande ha myrslogarna under gradtalet 0 tillförts de ägolotter, inom vilka slogarna eller delar av dem kommo att ligga. Med hänsyn till vad som sålunda beträffande myrslogarna förekom vid storskiftet och med beaktande av vad tidigare anförts om myrslogarna i andra socknar med liknande bestämmelser torde få anses, att innehavare av myrslogar i de trenne socknarna efter storskiftet icke ha annan rätt till slogarna än en nyttjanderätt förenad med skyldighet att mot lösen avstå slogarna till ägaren av kringliggande mark. Någon bestämmelse om rätt för sloginnehavaren till skog vid slogens brukande förekom icke vid storskiftet i dessa socknar. Vad ovan anförts gäller myrslogarna å byskogarna och Svartnäs bruks rekognitionsskog. I fråga om myrslogarna å besparingsskogarna torde enligt KBr:t d. 9 nov. 1861 sloginnehavarnas rätt till slogarna få anses ha upphört att gälla 20 år efter det fastställelse år 1864 meddelades å storskiftet. Vid storskiftet inom Lima och Transtrands socknar fattades beslut om myrslogarna genom jordägarnas överenskommelse d. 6 aug. 1857. Var och en sloginnehavare skulle bibehållas i orubbad besittning av slogen till den tid och under de villkor som överenskommelsen vidare bestämde. Med det senare åsyftades att myrslogarna efter 20 år skulle vara underkastade lösen. Av innehållet i överenskommelsen torde framgå, att det då antogs att myrslogsbruket komme att förr eller senare övergivas. Enligt utredningen har även K M : t i avvittringsbrevet d. 8 april 1870 givit föreskrift om myrslogarna. Detta beslut torde, enligt de lämnade uppgifterna om förarbetena till detsamma, ha avsett endast myrslogarna å kronoparkerna. Någon skillnad i innebörden av K M : t s beslut och 1857 års överenskommelse torde dock icke föreligga. För övrigt äro myrslogarna å kronoparkerna inlösta av kronan. Vid verkställandet av storskiftet å skogsmarken ha myrslogarna i delningsbeskrivningen redovisats med gradtalet 0 såsom delade mellan de ägolotter, å vilka de eller delar av dem kommit att genom skiftet ligga. Bestämmelserna av år 1857 torde, i likhet med vad ovan anförts om liknande bestämmelser i andra socknar, innebära, att myrslogarna i Lima och Transtrands socknar efter storskiftet få anses vara innehavda med nyttjanderätt och under lösningsrätt för ägaren av kringliggande skogsmark. Någon bestämmelse om rätt för sloginnehavaren till skog vid slogens brukande träffades icke vid storskiftet i denna socken.

103 Vid storskiftet i Orsa socken träffades bestämmelser om myrslogarna genom jordägarnas överenskommelse d. 1 aug. 1861. En var som då ägde och innehade myrslogar skulle bibehållas i orubbad besittning av desamma till den tid och under de villkor som överenskommelsen vidare bestämde. Härmed avsågs att myrslogarna efter 20 år skulle vara underkastade lösen. Av innehållet i överenskommelsen torde framgå, att det då antogs att myrslogsbruket komme att förr eller senare övergivas. Även K M : t gav i avvittringsbrevet d. 19 sept. 1879 föreskrifter om myrslogarna. Såsom tidigare anförts få dessa K M : t s föreskrifter emellertid i fråga om rätten till slogarna anses vara av samma innebörd som de i 1861 års överenskommelse intagna. Vid storskiftets verkställande ha myrslogarna i delningsbeskrivningen med gradtalet 0 påförts de ägolotter i skogen inom vilka slogarna eller delar av dem kommo att ligga. Myrslogarna inom Orsa socken torde enligt det förestående och vad som sagts om myrslogar i andra socknar med liknande bestämmelser få anses efter storskiftet vara innehavda under nyttjanderätt med lösningsrätt för ägaren av kringliggande skogsmark. För myrslogarna å kronoparken och å besparingsskogen skulle enligt 1879 års KBr därjämte föreligga viss rätt till skog för behövliga hägnader, hässjor och hölador. Denna skogsrätt för myrslogar får dock vad angår kronoparken anses ha upphört i och med att myrslogarna där år 1910 inlösts av kronan. Den å besparingsskogen kvarstående rätten till skog för myrslogarna torde icke varit avsedd att gälla annat än vid slogarnas begagnande. Vad sålunda sagts gäller givetvis jämväl myrslogar inom de från Orsa till Los socken överflyttade eller eljest från Orsa avskilda områdena. En särskild fråga kan vara om jordägarna i Orsa och Hamra å de områden, vilka enligt KBr:t d. 10 nov. 1865 voro avsedda att avsättas till kronoparker, nu äga några av de rättigheter som enligt sagda KBr skulle bevaras för sockenmännen, dvs. fäboderätt samt rättigheter till nybyggen, fäbode- och odlingslägenheter. Någon särskild avrösning av 1865 års kronoparker skedde icke i Orsa; ej heller uppgjordes någon förteckning å de enskildas lägenheter å kronoparkerna. Dessa kronoparker ingingo, utan att särskilt nämnas eller redovisas, i den slutliga avvittringen och utlades tillsammans med överloppsmarken i övrigt. Därå liggande fäbode- och odlingslägenheter ha vid storskiftet behandlats såsom inägor och inräknats i de byarnas jordtal för vilka skogstilldelning erhölls. Sådana å de år 1865 avsedda områdena liggande ängar, som vid storskiftet icke graderades såsom inägor, ha därivd redovisats såsom myrslogar. Med hänsyn till det sätt på vilket den slutliga avvittringen i denna socken skedde torde få anses, att de vid den år 1865 föreskrivna förberedande avvittringen angivna rättigheterna ersatts av tilldelningen vid storskiftet och därvid träffade bestämmelser även i fråga om myrslogarna.

104 I Älvdalens socken ha bestämmelser om myrslogarna tillkommit genom jordägarnas överenskommelse d. 19 juni 1872. Myrslogarna skulle anses som impedimenter. Var och en jordägare som ägde och innehade myrslogar skulle bibehållas i orubbad besittning av myrslogarna intill dess 20 år förflutit från den dag storskiftet fastställts, varefter ägaren till skogen, där myrslogen vore belägen, ägde rätt inlösa slogen. Jämväl i KBr:t d. 3 sept. 1885 om avvittringen i socknen gåvos bestämmelser om myrslogarna men av samma innebörd som i jordägarnas överenskommelse. Vid storskiftets verkställande ha de därvid redovisade myrslogarna i delningsbeskrivningen med gradtalet 0 samt, hela eller enligt skifteslinjerna delade, påförts den skogslott inom vilken slogarna eller delar av dem kommo att ligga. Genom rättsfallen NJA 1944 s. 279 och 1952 s. 543 torde få anses avgjort, att efter storskiftet myrslogarna å kronomarken i Älvdalens socken innehavas med nyttjanderätt intill dess de kunna i föreskriven ordning varda inlösta av ägaren till kringliggande mark. Rättsfallen rörde myrslogar å kronans vid storskiftet erhållna mark. Men det lärer icke finnas någon anledning, varför utgången icke skulle gälla även myrslogar å byskogarna och besparingsskogen. Vad särskilt angår myrslogarna inom kronans vid storskiftet utbrutna områden och besparingsskogen gäller därjämte enligt 1885 års KBr, att innehavaren av en sådan myrslog skulle efter anvisning äga erhålla virke till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid myrslogen. Avsikten torde icke kunna varit en annan, än att denna rättighet gäller endast vid slogens nyttjande till slätter. Liksom ovan anmärkts i fråga om Orsa socken kan fråga vara, om några rättigheter enligt 1865 års KBr efter storskiftet för jordägarna bevarats å 1865 års kronoparksområden. Dessa områden ha emellertid ingått i den delningsmassa, som enligt KBr:t d. 3 sept. 1885 genom avvittringen skulle delas mellan kronan och jordägarna. De å 1865 års områden liggande av jordägarna enligt 1867 års förrättning hävdade lägenheterna ha vid storskiftet redovisats antingen såsom graderade i jordtalen ingående inägor, enligt vilka jordtal innehavarna fått skogstilldelning, eller ock såsom myrslogar. De genom 1865 års KBr medgivna rättigheterna torde med hänsyn till det anförda få anses upphävda och ersatta av tilldelningen vid storskiftet och därvid träffade bestämmelser. Myrslogar å de delar av nuvarande kronomark i Älvdalens socken, som kunna motsvara 1865 års kronoparker, torde därför falla under bestämmelserna om dessa slogar vid storskiftet. Såvitt framgår av handlingarna i de tre älvdalsmålen har ej heller där fråga förekommit om åtskillnad mellan myrslogar å de år 1865 avsedda områdena och övrig vid storskiftet utbruten kronomark.

105 Vid storskiftet inom Särna och Idre socknar träffades d. 15 juni 1888 om myrslogarna den överenskommelsen, att slogarna skulle behandlas som impedimenter, att jordägarna skulle bibehållas i orubbad besittning av sina myrslogar under 20 år efter det storskiftet fastställts samt att därefter ägaren till den skog, därå myrslog vore belägen, ägde rätt att inlösa slogen. I särskilt KBr d. 13 nov. 1891 har även K M : t meddelat bestämmelser om myrslogarna. De voro emellertid i sak desamma som i överenskommelsen d. 15 juni 1888. Med hänvisning till 1888 och 1891 års bestämmelser om myrslogarna och till utgången av tvisterna om sådana slogar i Älvdalens socken samt den i utredningen refererade Svea hovrätts dom d. 17 mars 1942 torde få anses, att myrslogarna å byskogarna, besparingsskogarna och kronans överloppsmarker i Särna och Idre socknar efter storskiftet innehavas med nyttjanderätt och äro underkastade lösningsrätt för ägarna av kringliggande skogsmark. Detta synes böra gälla jämväl myrslogar å den vid storskiftet och avvittringen uteslutna fjällmarken i Idre socken. Såsom av utredningen framgår har K M : t , till skillnad mot vad som skedde vid storskiftet i Älvdalens socken, icke meddelat föreskrift om rätt för ägare av myrslog å överloppsmarkerna och besparingsskogarna i Särna och Idre socknar att efter anvisning erhålla visst virke vid bruket av slogarna. Någon sådan rätt synes, med hänsyn till vad som utretts om förarbetena till K M:ts beslut d. 13 nov. 1891, näppeligen kunna vara avsedd i Särna och Idre. Ifråga om myrslogarna å byskogarna träffades vid storskiftet icke någon bestämmelse om rätt för myrslogarna där till skog vid slogens brukande. Vad härefter angår myrslogarna å de före storskiftet avsatta kronoparkerna lärer av utredningen framgå, att sagda kronoparker icke ingått i storskiftet och den slutliga avvittringen. Dessa myrslogar, eller alltså sådana å 1865 års kronoparker liggande och vid 1867—69 årens förrättning redovisade ängar som icke graderats eller medtagits i inägoskiftet, måste, då bestämmelserna vid storskiftet icke kunna gälla desamma, även efter storskiftet få anses vara av vederbörande jordägare innehavda med bibehållen äganderätt och utan någon lösningsrätt för skogsägaren, NJA 1934 s. 269. Detsamma torde få gälla liknande ängar å 1878 års kronopark. Fråga uppstår slutligen om med de å de fem kronoparkerna liggande myrslogarna kan följa någon rätt till skog. Denna fråga har varit föremål för utredning i ett hos K M : t i jordbruksdepartementet vilande ärende. Det gällde därvid de myrslogar, som ligga å en av 1865 års kronoparker eller Granådalens kronopark och tillhöra Brunnsbergs byamän i Älvdalens socken, dvs. samma slogar om vilka var fråga i 1934 års mål. Kammarkollegiet och domänstyrelsen ha i ett gemensamt utlåtande d. 30 juni 1951 funnit, att det möjligen kunde ifrågasättas, huruvida icke med myrslogarna ifråga

106 borde på grund av urminnes hävd anses följa viss yxbördsrätt till den kringliggande skogen. Ämbetsverken erinrade, att enligt K M:ts beslut d. 3 sept. 1885 ägare av myrslog å kronomark inom Älvdalens socken finge efter anvisning kostnadsfritt erhålla det virke som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid myrslogen. Även inom Särna socken torde, anförde ämbetsverken, en dylik rätt till utsyning av skog böra följa med innehavet av myrslog, ehuru särskilt beslut icke meddelats härom vid avvittringen och storskiftet. Lantmäteristyrelsen har redovisat en annan mening. I ett utlåtande d. 1 mars 1952 (jfr not. 41) har denna styrelse hävdat, att storskiftet med därvid verkställda avvittring omfattade jämväl 1865 och 1878 årens kronoparker och att bestämmelserna vid storskiftet alltså avsågo jämväl den genom de förberedande avvittringarna för kronan avsatta marken. Av denna lantmäteristyrelsens mening skulle, i vad nu är fråga, följa, att de rättigheter till skogsfång för myrslogar å kronoparkerna, som kunde anses av ålder rått eller vara förbehållna genom 1865 års KBr, blivit reglerade genom storskiftet och inbegripna i det skogsanslag som enligt jordtalen tillkommit innehavarna av slogarna. Emellertid kunna, enligt vad utredningsmannen tidigare utrett och anfört, de fem kronoparkerna icke anses ha ingått i storskiftet och den därvid verkställda delningen emellan kronan och socknens jordägare. Till följd härav, eller alltså av samma skäl som ovan anförts i fråga om själva myrslogsrätten, kunna de i fråga om myrslogarna enligt de tidigare avvittringsbesluten för jordägarna bevarade rättigheterna icke anses utsläckta genom storskiftet. I de enligt 1865 års brev erkända rättigheterna måste av naturliga skäl ha ingått ett av ålder rådande utnyttjande av den kringliggande o a w i t t r a d e skogen för tagande av erforderligt virke vid myrslogarnas brukande. Utan en sådan tillgång till skog skulle ju myrslogarna icke kunna ha nyttjats. Utredningsmannen finner alltså — i likhet med vad kammarkollegiet och domänstyrelsen ansett, men i viss mån på annan grund — att med myrslogarna å 1865 års kronoparker får vid slogarnas nyttjande till slätter anses följa rättighet å den kringliggande kronomarken till erforderligt virke för stängsel, hässjor, gångspångar och hölador eller liknande med myrslogsbruket sammanhängande behov. Vad sålunda anförts synes böra gälla jämväl myrslogar å 1878 års kronopark.

I den redovisade utredningen har i flera fall antecknats, att inom viss socken finnas myrslogar vid storskiftet innehavda av jordägare i annan socken. Dessa anteckningar äro hämtade från tillgängliga storskiftesakter. Emellertid kunna, enligt vad som inhämtats i orten, sådana förhållanden ha förelegat jämväl beträffande andra socknar utan att storskiftesakterna innehålla upplysningar härom. Dylika slogar torde, då den skiftade sock-

107 nens jordägare näppeligen kunnat utan sloginnehavarnas medgivande råda över dessa slogar, få anses behållna med äganderätten bevarad, oberoende av vad som bestämts om sockenmännens egna myrslogar. Förhållandet torde dock gälla endast ett fåtal myrslogar. Såsom i kap. III och IV ovan antecknats ha från de storskiftade socknarna områden blivit överflyttade till socknar i länet som icke undergått allmänt storskifte eller till stad eller köping samt till socknar i angränsande län. I den mån myrslogar finnas inom dessa områden måste för dem uppenbarligen gälla detsamma som ovan i detta kap. blivit anfört om slogarna i den storskiftade socken från vilken överflyttningen skett.

Med hänvisning till de slutsatser om myrslogsrätten i de skilda socknarna som ovan i detta kap. V blivit dragna kan — med frånräknande av arealerna för myrslogar som inlösts eller till vilka rätten upphört samt med skattning av arealerna för vissa slogar om vilka i detta hänseende uppgifter ej lämnats i storskifteshandlingarna — följande slutliga uppställning göras. Myrslogar som vid det allmänna storskiftet behållits för innehavarna: med äganderätt 8.400 hektar varav för 200—300 hektar lösningsrätt för ägaren av kringliggande mark kan ifrågasättas med nyttjanderätt och under lösningsrätt för ägaren av kringliggande mark 52.000 hektar Den här redovisade arealfördelningen mellan äganderättsslogar och nyttjanderättsslogar är, såsom ovan sagts, grundad på de slutsatser utredningsmannen för varje socken i det föregående framfört. Slutsatserna ha emellertid grundats på de domstolsavgöranden som skett i fråga om tolkningen av bestämmelserna om slogarna i vissa socknar och ett jämförande av dessa bestämmelser med vad som förekommit om slogarna i socknar, där myrslogsrätten ännu icke, såvitt framgått vid utredningen, varit föremål för rättslig prövning. Med visshet torde därför kunna sägas, att, såsom tabellen ovan visar, den ojämförligt större delen eller minst 80 % av myrslogsarealen efter storskiftet innehaves under nyttjanderätt.

KAPITEL VI

Utredningsmannens förslag

Enligt såväl motionen II: 130 vid 1948 års riksdag som andra lagutskottets utlåtande torde riksdagens syfte med den begärda utredningen ha varit att få dels rättsläget beträffande myrslogarna i de skilda socknarna klarlagt, dels ock utrett huru ägoblandningen mellan slogarna och kringliggande skogar och därav följande olägenheter lämpligen skulle kunna bringas att upphöra. Den begärda utredningen om rättsläget för myrslogarna i de skilda socknarna har nu, med utnyttjande av tillgängligt och i skilda arkiv påträffat material, blivit verkställd samt ovan särskilt för varje socken redovisad. I överensstämmelse med vad utskottet antytt har utredningsmannen genom brev till kommunalnämnderna och styrelserna för besparingsskogarna i de socknar, inom vilka myrslogar vid storskiftet behållits, anhållit om yttranden angående den utsträckning i vilken anspråk på myrslogar numera göras gällande. Enligt de inkomna yttrandena hade myrslogsbruket redan under slutet av 1800-talet eller omedelbart efter senaste sekelskiftet i samtliga socknar så gott som helt upphört. Det får vidare av yttrandena anses framgå att något myrslogsbruk numera överhuvud icke förekommer. I vissa socknar tycks enligt yttrandena den meningen råda att, sedan bruket av myrslogarna upphört, rätten till slogarna blivit utsläckt eller i vart fall avglömd. Såsom en följd därav ha i sådana socknar några anspråk från de tidigare innehavarnas rättsinnehavare ej givit sig till känna och några olägenheter av slogenklaverna ej ännu visat sig. I andra socknar har, särskilt där enligt yttrandena krav på äganderätt och därav följande rätt till den å slogarna växande skogen vidhålles, frågan om rätten till myrslogarna hållits levande, varvid krav om äganderätt göras gällande jämväl i socknar där enligt utredningen endast nyttjanderätt skulle föreligga. I yttranden från såväl den förra som den senare gruppen anses åtgärder erforderliga för att bringa förhållandet med myrslogarna ur världen. Myrslogarna i socknar, där den ursprungliga äganderätten till slogarna även efter storskiftet får anses bibehållen, innehålla omkring 8 400 hektar. Frånräknas slogarna inom de byar i Ore socken, där myrslogsinnehavet

109 genom ågångna laga skiften reglerats, blir arealen ett par tusen hektar mindre. Arealen för övriga myrslogar, eller de som efter storskiftet få anses vara innehavda med nyttjanderätt, är omkring 52 000 hektar. Huvuddelen av slogarn,? utgöres i vart fall av nyttjanderättsslogar. Dessa slogar finnas vidare inom det större antalet socknar. För äganderättsslogarna kan enligt utredningen lösningsrätt för skogsägaren anses vid storskiftet vara avsedd endast för en obetydlig del. I fråga om nyttjanderättsslogarna åter torde sådan lösningsrätt föreligga för så gott som samtliga. Till vissa av äganderättsslogarna hör med äganderätt andel i skogsmark eller särskilt utbruten sådan mark. För nyttjanderättsslogarna torde de om skogsrätt träffade bestämmelserna endast innebära en rättighet å kringliggande skogsmark till visst virke och detta allenast vid slogens nyttjande till slätter. Enligt utredningsmannens mening måste det anförda leda till att, vid övervägandet av åtgärder för undanröjandet av olägenheterna med myrslogarna, en skillnad bör upprätthållas mellan äganderätts- och nyttjanderättsslogar. Äganderättsslogarna äro av samma karaktär som ännu förefintliga ängsenklaver inom de skogrika delarna av landet i övrigt. Skillnaden är endast den, att i nu ifrågavarande delar av Dalarna dessa enklavers antal i förhållande till skogsmarkernas omfattning är förhållandevis större än i landet i övrigt. I detta sammanhang bortses från ströängarna i lappmarkerna. Den angivna skillnaden synes emellertid icke kunna innebära ett tillräckligt motiv för att nu införa särskilda bestämmelser för ett sammanförande av äganderättsslogarna i Dalarna med kringliggande fastigheter. Det skulle uppenbarligen vara stötande, om för dylika äganderättsenklaver endast i Dalarna nu infördes särbestämmelser om en mer eller mindre tvingande reglering. Visserligen innefatta gällande jorddelningslag och den speciella dalalagen icke bestämmelser om tillräckliga eller nog praktiska och enkla förfaranden för utbyten av enklaver mot ersättning i mark eller pengar. Men den under utarbetande varande nya fastighetbildningslagen torde, enligt vad som kan förväntas, komma att avhjälpa sådana brister. Med hänsyn till det anförda har utredningsmannen funnit sig icke böra nu föreslå några åtgärder från det allmännas sida i fråga om äganderättsslogarna, annat än i vad avser förfarandet vid en av skogsägaren begärd inlösning, där rätt till sådan föreligger. Den nya fastighetsbildningslagens bestämmelser om ökade möjligheter för reglering av rådande ägosplittring torde i fråga om dessa slogar böra i övrigt avvaktas. Vad åter angår nyttjanderättsslogarna, som ju omfatta en flerfaldigt större areal än äganderättsslogarna, ligger frågan om särskilda åtgärder till på ett annat sätt. Äganderätten till en sådan slog hör redan till skogsägaren. Innehavaren av slogen vid storskiftet eller hans nuvarande rättsinnehavare

no har till en sådan slog ej annan rätt än att nyttja densamma för slätter, låt vara att han vid sådant nyttjande må äga att å slogen vidtaga erforderliga åtgärder för erhållandet av största möjliga skörd, däri inbegripet buskröjning och trädfällning. Utnyttjandet av slogarna för slätter har emellertid upphört, och något återupptagande av denna slätter är ur lönsamhetssynpunkt och av andra skäl ej tänkbart. Visserligen kan en innehavare av en sådan myrslog äga rätt till visst virke å omgivande skogsmark. Men då denna rättighet får anses gälla endast vid slogens nyttjande till en slätter som icke längre utövas, torde densamma numera icke vara av särskilt värde. Redan vid storskiftet förutsattes att myrslogarna i fråga borde, sedan de ej längre behövdes för anskaffandet av vinterfoder åt kreaturen, förenas med kringliggande skogsmark. Och i detta syfte tillkommo bestämmelserna om rätt för skogsmarksägaren till inlösen av slogarna. Denna rätt har endast i få fall begagnats och därvid genom frivilliga överenskommelser. Det torde ej heller kunna väntas att lösningsrätten kan komma att i någon vidare mån utnyttjas. Även om bestämmelserna om inlösningsförfarandet, som nu äro dunkla, ändras, skulle omkostnaderna för förfarandet i fråga om de flesta av slogarna säkerligen bli för stora i förhållande till myrslogsrättens nuvarande värde. Det skulle också, såsom tidigare anförts, i många fall ej vara möjligt att ens efter kostsamma och omständliga utredningar vid tvist fastslå vem som är rättsinnehavare i fråga om myrslogen. Att nu söka effektivisera inlösningen genom statsbidrag till omkostnaderna för förfarandet vid lösenbeloppens bestämmande torde ej böra förekomma. Tanken vid storskiftet om myrslogarnas sammansmältande med kringliggande skogsmark torde emellertid ej böra övergivas. Förefintligheten av dessa slogar måste anses såsom en av storskiftet, ehuru då av nödtvång, tillskapad oegentlighet, som kan giva anledning till fortsatta tvister och svårigheter. Frågan bör, och det torde jämväl ha varit motionärernas och riksdagens mening, på något sätt nu regleras. Här kan utvägen med ägoutbyte ej tillgripas, dels därför att ägoutbyte ej torde kunna ske i fråga om nyttjanderättsområden, dels ock därför att, även om så kunde ske, omkostnaderna skulle bli alltför stora i förhållande till dessa slogars värde. Utredningsmannen har trott sig finna att, vilket jämväl i tidigare diskussioner i myrslogsfrågan framförts, enklaste lösningen är att finna i en föreskrift innebärande att, därest anspråk på en vid storskiftet med nyttjanderätt behållen myrslog icke anmäles inom viss tid — förslagsvis fem år efter det en bestämmelse därom utfärdats — rätten till slogen och vad därmed följer helt förfaller. Det torde kunna förväntas, att den sedan länge ej begagnade rätten till nyttjanderättsslogarna genom en anordning som den föreslagna skulle komma att för många, troligen flertalet, av dessa slogar automatiskt upphöra. Motiven för att tillgripa en sådan preklusionsliknande lösning som den

Ill föreslagna äro redan anförda. De ligga särskilt däri, att de omständigheter som vid storskiftet föranledde behållande av rätten till slätter å dessa slogar sedan länge ej varit för handen, att slogarna, sedan de upphört att brukas, sakna värde för jordbruket såsom sådant eller överhuvud egentligt värde för den nuvarande rättsinnehavaren, att den rätt till virke, varom vid storskiftet kan ha stadgats, gäller endast vid slogens numera upphörda brukande, samt att i många fall stora svårigheter och knappast möjligheter numera föreligga för att visa separat rätt till dylika slogar. Fråga blir då om vilka åtgärder en person, som anser sig inneha rätt till en nyttjanderättsmyrslog och vill bevara denna rätt, bör ha att vidtaga för att rättigheten icke enligt vad ovan föreslagits skulle förfalla. Man skulle kunna tänka sig ett förfarande, enligt vilket en sådan myrslogsinnehavare hade att hos någon myndighet, då lämpligen överlantmätaren, anmäla sin önskan att bevara sin rätt till viss myrslog. överlantmätaren skulle då ha att registrera anmälningen i särskilda byvis förda förteckningar. Han kunde vidare ha att därom göra anteckning i jordregistret å rummet för den fastighet å vilken myrslogen ligger. En sådan anordning är dock ej tillfredsställande. Den skulle kunna föranleda en mängd anteckningar utan laga verkan, då anmälaren ej visat eller i denna ordning kan visa sin rätt till slogen och skogsägaren ej har tillfälle att göra sin mening gällande. Utredningsmannen vill i stället förorda en annan utväg, innebärande att ifrågavarande anmälan sammankopplas med en rättslig prövning av anmälarens rätt till slogen och rättighetens innehåll. En myrslogspretendent skulle kunna ha att, före preklusionstidens utgång, till domstol instämma ägaren av den kringliggande skogsmarken med yrkande att han måtte förklaras vara bevarad vid sin nyttjanderätt till slogen. Därvid bör han, om skogsägaren bestrider kärandens rättighet i fråga om slogen, styrka antingen att slogen hör under den fastighet han äger eller att slogen förvärvats från ägaren till den fastighet under vilken den hört. Skulle kärandens rätt till slogen bestridas av skogsägaren och befinnes käranden därvid ej kunna visa sin rätt, bör den instämda talan ogillas. Om käranden åter av skogsägaren erkännes vara eller av rätten befinnes vara rätt innehavare av slogen, skall domstolen förklara käranden vara bibehållen vid sin nyttjanderätt. Med hänsyn därtill att den i förevarande mål förda talan i viss mån kan sägas bliva framtvingad genom att den föreslagna regleringen i första hand är avsedd att tillgodose det allmännas intresse av att den genom nyttjanderättsslogarnas talrika förekomst rådande, faktiska ägoblandningen i görligaste mån bringas att upphöra, synes det vara påkallat att möjlighet beredes domstolarna att åtminstone i viss utsträckning tillerkänna par-

112 terna ersättning av allmänna medel för sina kostnader å målet. Ersättningsrätten synes böra begränsas till att endast avse första instans. I fråga om den närmare utformningen av det processuella förfarandet må hänvisas till vad i detaljmotiveringen därom anföres. Den vid storskiftet stadgade lösningsrätten för myrslogar står givetvis kvar i fråga om de äganderättsslogar för vilka rätt till inlösning kan ha stadgats samt för nyttjanderättsslogarna under preklusionstiden och även därefter i avseende å de slogar, för vilka nyttjanderätten blivit genom rättegång i vederbörlig ordning bevarad. Därvid torde emellertid de till innebörden ovissa hänvisningarna till mätismän eller mätismanna ordom eller liknande nu böra utbytas mot klara bestämmelser om förfarandet. Detta synes enklast kunna ske genom en bestämmelse enligt vilken, där vid storskiftet skyldighet stadgats för innehavaren av en myrslog att mot lösen avstå densamma till ägaren av den omgivande skogsmarken, löseskillingens belopp skall, då inlösen begärts av skogsägaren och överenskommelse om löseskillingen ej träffats, bestämmas av skiljemän i anslutning till vad som härom nu är stadgat i 7 § andra stycket lagen d. 14 juni 1907 om servitut samt 11 och 12 §§ lagen d. 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled. Beträffande den närmare utformningen av det föreslagna inlösningsförfarandet må hänvisas till den speciella motiveringen.

Det nu uppgjorda lagförslaget är utformat i enlighet med ovan angivna huvudregler. Såsom speciell motivering till förslaget må anföras följande. 1 §. I denna paragraf har upptagits en bestämmelse av innebörd, att innehavare av nyttjanderättsslog förlorar sin rätt, därest han icke inom viss tid ger tillkänna, att han önskar vara bibehållen vid myrslogsrätten. En viss förenkling av lagtexten skulle onekligen vinnas, om man i lagen som benämning på de markområden som avses nyttjade ordet »myrslog». Skäl kunna dock anföras mot en sådan avfattning av lagtexten. För det allmänna språkbruket torde benämningen myrslog te sig ganska främmande. Härtill kommer, att ej ens inom den landsända, där ifrågavarande slåtterängar förekomma, språkbruket är ensartat. Som av utredningen framgår brukas nämligen där på sina håll i stället för myrslog benämningarna vaktslog och kölslog, någon gång även skogsslog, mosslog eller annan liknande benämning. Det synes därför vara till fördel, om i lagtexten gives en närmare definition av de markområden lagen avser. Av praktiska skäl har det emellertid synts lämpligt, att jämväl de mest gängse benämningarna å områdena omnämnas i lagtexten. Det har icke ansetts behöva i lagtexten särskilt angivas, att lagen avser icke endast slogar belägna å hemmans skogar utan även slogar, vilka ligga

113 å för fastigheter gemensam mark, å allmänningsskogar, kronoparker och kronoöverloppsmarker. Det må anmärkas att till följd av skedda ändringar i rikets administrativa indelning den föreslagna lagen i vissa fall kan avse myrslogar, som nu äro belägna inom socknar som ej tillhöra den storskiftade delen av länet eller ligga inom andra län än Kopparbergs län. Den tid inom vilken myrslogsinnehavaren har att giva tillkänna, att han önskar bibehålla sin nyttjanderätt synes ur rättssäkerhetssynpunkt icke böra göras alltför kort. En tidrymd av fem år torde emellertid vara fullt tillräcklig för att bereda vederbörande rättsinnehavare erforderligt rådrum. Dagen för preklusionstidens utgång bör med hänsyn till rättssäkerheten direkt angivas i lagen och därvid så avpassas, att minst fem år komina att förflyta från lagens ikraftträdande till preklusionstidens utgång. 2 §. Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats synes det förfarande, varigenom myrslogsinnehavaren skall ge tillkänna, att han önskar vara bibehållen vid sin rätt, böra så utformas, att en rättslig utredning samtidigt vinnes beträffande den påstådda rättens förhandenvaro. Angeläget torde även vara, att genom förfarandet blir klarlagt, vem som nu är rätt innehavare av nyttjanderätten. Ett enkelt anmälningsförfarande som icke är förenat med någon form av rättslig prövning synes kunna vålla olägenheter t. ex. genom att obehöriga personer påstå sig äga myrslogsrätt och göra anmälan därom. Erforderlig utredning och prövning torde icke lämpligen kunna åvägabringas på annat sätt än genom ett domstolsförfarande. Visserligen kan det vara ägnat att väcka betänkligheter att ålägga personer, som enligt vad utredningen otvivelaktigt ger vid handen redan ha en viss rätt, att vid domstol föra talan med yrkande, att de skola förklaras vara bibehållna vid denna rätt. I detta sammanhang bör emellertid beaktas, att den rätt varom här är fråga enligt vad som framgår av utredningen är synnerligen uttunnad och närmast av formell natur. Den föreslagna regleringen bygger ju på det antagandet, att ifrågavarande myrslogsrätt i dagens läge saknar egentligt värde. Regleringen avser ju endast nyttjanderättsslogarna och ej de slogar som innehavas med äganderätt. Med hänsyn till den utredning som nu föreligger beträffande slogrätten torde man ha anledning räkna med att innehavare av nyttjanderättsslog endast mera sällan, eller där en myrslog genom odling eller annan förbättring fått särskilt värde eller i socken där myrslogsrätten hållits särskilt levande, kan komma att finna det vara med sitt eget intresse förenligt att föra talan om nyttjanderättens bevarande. Vid nu angivna förhållanden och med beaktande av vad i denna paragraf föreslås om en begränsad rätt för part till ersättning av statsverket för rättegångskostnader torde det föreslagna domstolsförfarandet icke behöva ge anledning till allvarligare betänkligheter. Med hänsyn till syftet med den föreslagna regleringen — att få konsta8

114 terat i vilka fall innehavare av nyttjanderätt till myrslog alltjämt vill ha kvar sin rätt — synas ifrågavarande rättegångar ej behöva bli av större omfattning. Vid denna bedömning har beaktats den kartläggning av det faktiska och rättsliga läget beträffande myrslogarna som framkommit genom förevarande utredning. I förstnämnda hänseende har givetvis det förhållandet tillmätts betydelse att myrslogsbruket sedan länge upphört. I flertalet av de fall, där myrslogsinnehavarna kunna antagas alltfort vilja behålla sin nyttjanderätt, synes man mot bakgrunden av vad genom utredningen framkommit ha grundad anledning räkna med att det framställda yrkandet omedelbart medgives av svaranden. Rätten har då endast att döma i enlighet med medgivandet, vilket kan ske redan vid förberedelsen i målet och utan förhandling. I vissa fall kan målet givetvis bli mera komplicerat, t. ex. om tvist föreligger, huruvida käranden är rätt innehavare av slogrätten. Beträffande förfarandet vid rätten bör i förevarande mål tillämpas vad som är stadgat om rättegången i tvistemål. Med hänsyn till den särskilda beskaffenheten av dessa mål böra dock för handläggningen av desamma vissa undantagsbestämmelser gälla. Dessa ha utformats i nära anslutning till motsvarande stadganden i jorddelningslagen (se 21 kap. 30 och 31 §§; jfr ock 4 och 6 §§ lagen om ersättning för mistad fiskerätt). Stadgandena innebära i huvudsak uppmjukningar av vissa rättegångsbalkens bestämmelser. I huvudsak böra samma undantagsbestämmelser gälla beträffande rättegången i fullföljdsinstanserna. Såsom tidigare antytts synes en särskild reglering vara erforderlig beträffande rättegångskostnaderna i förevarande mål. Med hänsyn främst till att den talan myrslogsinnehavaren genom den föreslagna regleringen kan känna sig föranlåten att föra, därest han vill undvika rättsförlust, i viss mån kan sägas vara framtvingad av det allmännas intresse av att den genom nyttjanderättsslogarnas talrika förekomst rådande, faktiska ägoblandningen i görligaste mån bringas att upphöra synes det påkallat, att möjlighet beredes rättsinnehavaren att åtminstone i viss utsträckning erhålla gottgörelse av allmänna medel för sina kostnader å målet. Samma rätt torde i princip böra tilläggas svaranden. Domstolarna böra därför i lagen få befogenhet att tillerkänna part i mål av förevarande slag ersättning av allmänna medel för rättegångskostnad. Med hänsyn särskilt till att talan av nu ifrågavarande slag stundom kan vara förenad med talan av annan art, t. ex. talan om bättre rätt (äganderätt) till det markområde, varom fråga är, bör domstolen ha möjlighet att vid bestämmandet av den ersättning som skall tillkomma part av allmänna medel göra en skälighetsavvägning. Utgångspunkten bör härvid alltid vara, att endast sådan kostnad bör ersättas för käranden, som skäligen varit påkallad för att få rättsligen fastslaget, att nyttjanderätt föreligger till viss myrslog. Stadgandet angående rättegångs-

115 kostnad bör vidare innefatta en anvisning om att ersättning av allmänna medel bör utgå endast såvida icke bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken till annat föranleda. Rätten till kostnadsersättning av allmänna medel synes böra begränsas till att gälla endast i första instans. I högre instans böra parterna få processa på egen risk enligt vanliga regler. Såsom i det föregående påpekats får av den verkställda utredningen anses framgå, att nyttjanderättsslogarna numera sakna egentlig betydelse för innehavarna, varför man torde kunna utgå från, att dessa ingalunda allmänt komma att begagna sig av sin rätt att bryta preklusionen. Med hänsyn såväl härtill som till de begränsningar i rätten till kostnadsersättning av allmänna medel som föreslagits torde statsverkets kostnader i anledning av rättegångarna kunna antagas bliva jämförelsevis obetydliga. 3 §. Som i den allmänna motiveringen utvecklats stå de i samband med storskiftet tillkomna lösningsrätterna i stor utsträckning alltjämt kvar. Detta gäller sålunda de äganderättsslogar beträffande vilka — undantagsvis — lösningsrätt föreskrivits. Vidare kommer lösningsrätten till nyttjanderättsslogarna att kvarstå intill preklusionstidens utgång samt — beträffande de nyttjanderättsslogar till vilka innehavarna efter domstols prövning befunnits vara bibehållna vid sin rätt — jämväl för tiden därefter. Utredningen har emellertid givit vid handen, att tvekan råder om innebörden av det vid storskiftet stadgade inlösningsförfarandet. Tveksamheten hänför sig i främsta rummet till tolkningen av begreppen »mätismän» och »mätismanna ordom». Ovisst är sålunda, hur värderingsmännen skola tillsättas och hur många de skola vara. Tveksamt torde även vara, huruvida värderingsmännens beslut må klandras. För undanröjande av rådande ovisshet i angivna hänseenden har i förevarande paragraf upptagits bestämmelser, avsedda att bereda vederbörande rättsägare en ur praktisk och rättslig synpunkt tillfredsställande utväg att vid tvist få frågan om löseskillingens belopp avgjord. Förfarandet har såsom i den allmänna motiveringen anförts utformats i nära anslutning till vad för liknande fall är stadgat i 7 § servitutslagen samt 11 och 12 §§ lagen om flottning i allmän flottled. De justeringar som synts erforderliga ha vidtagits i visst samråd med lagberedningen, som i samband med sina överväganden haft att taga ställning till liknande fall. Enligt 7 § andra stycket servitutslagen gäller — för där avsett fall — att, därest någondera parten tredskas att utse skiljeman eller de utsedda ej kunna förenas om valet av den tredje, domaren eller utmätningsmannen i orten äger förordna om valet. Då olägenheter kunna befaras uppstå, om skilda myndigheter var för sig äga behörighet i avseende varom här är fråga samt då vid valet mellan domstol och administrativ myndighet det förra alternativet synes vara att föredraga, har i förslaget rätten i

orten funnits vara den lämpligaste myndigheten (jfr 11 § lagen om flottning i allmän flottled samt 2 kap. 11 § nyttjanderältslagen). Ärende om utseende av skiljeman faller under 1946 års lag om handläggning av domstolsärenden. I servitutslagen är själva skiljeförfarandet ej reglerat. Lagen den 14 juni 1929 om skiljemän äger icke tillämpning å det i servitutslagen avsedda förfarandet; skiljemannalagen avser blott skiljeförfarande, som grundar sig å avtal mellan parterna, och är vidare begränsad till fall, då avtalet icke innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen. Däremot innefatta bestämmelserna i lagen om allmän flottled föreskrifter jämväl om själva förfarandet. I lagförslaget har nu i andra stycket av förevarande paragraf upptagits en bestämmelse, att angående skiljeförfarandet skall i tillämpliga delar gälla vad i skiljemannalagen är stadgat. Hänvisningen avser sålunda 11—19 §§ i nämnda lag, alltså även bestämmelsen i 18 § om den tid inom vilken skiljedom skall meddelas för att skiljeavtalet icke skall anses förfallet. I överensstämmelse med en motsvarande föreskrift i 11 § tredje stycket flottningslagen synes böra stadgas, att part, därest skiljedom ej meddelats inom föreskriven tid, skall vara oförhindrad att omedelbart vid domstol väcka sin talan samt att skiljedom, som meddelats efter tidens utgång, skall vara utan verkan, såframt ej parterna överenskomma att åtnöjas därmed. De i förslaget (tredje stycket av förevarande paragraf) upptagna reglerna om ersättning till skiljemännen och om parternas utgifter för skiljeförfarandet ansluta sig nära till föreskrifterna i 23 och 24 §§ skiljemannalagep. Med hänsyn till den tveksamhet som enligt vad i det föregående påpekats får anses råda beträffande frågan, huvuvida de beslut i värderingsfrågor som enligt stadgande vid storskiftet skulle fattas av »mätismän» skulle få överklagas eller icke, synes det lämpligt, att den föreslagna regleringen av värderingsförfarandet får omfatta föreskrifter jämväl om rätt att klandra skiljemännens avgörande. Part bör äga rätt att klandra såväl löseskillingens belopp som kostnaderna för förfarandet eller endera. Tydligt är, att också skiljeman, som ej åtnöjes med honom tillerkänd ersättning, bör äga klandra skiljedomen i vad den gått honom emot. Klandertiden har i förslaget i närmaste anslutning till motsvarande stadgande i flottningslagen bestämts till tre månader. Klandertiden bör räknas från den dag parten erhöll del av skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift; vid klander från skiljemans sida bör tiden givetvis räknas från dagen för skiljedomens meddelande. Lämpligast synes vara, att klandertalan, oavsett av vem den föres, upptages vid vederbörligt fastighetsforum. Särskilda övergångsbestämmelser synas icke vara erforderliga.

117 Vad angår särskilt motionen I: 228 vid 1948 års riksdag må anföras följande. Innehållet i motionen hänföres i huvudsak till förhållandet med myrslogarna i Ore socken och då särskilt Näsets by. Såsom tidigare utretts ha myrslogarna i sagda socken funnits ha vid storskiftet blivit bibehållna med äganderätt för de dåvarande innehavarna eller numera dessas rättsinnehavare. Motionärerna efterlyste ett enklare sätt än det som nu gäller enligt dalalagen för bestämmandet vid laga skifte av vem som är rätt ägare till en myrslog. Enligt utskottet kunde utredningen omfatta jämväl denna fråga. Enligt 9 § berörda lag skall, där bys heminägor ingå i ett laga skifte, lantmätaren verkställa noggrann utredning om äganderättsförhållandena inom byns samtliga ägor. över utredningen skall lantmätaren upprätta en redogörelse, innefattande besked rörande vad som tillkommer en var delägare inom byn. Å sammanträde skall lantmätaren föredraga redogörelsen samt föra till protokollet mot densamma framställda anmärkningar. Yppas tvist angående de förhållanden redogörelsen avser, skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning. Jämlikt rättsfallet NJA 1947 s. 509 skulle myrslogarna i Näsets by i Ore socken i äganderättsutredningen vid det å byn då pågående laga skiftet redovisas såsom hörande till den eller dem, desamma tillfallit genom laga fång från de vid storskiftet för myrslogarna antecknade ägarna. Motionärerna torde närmast ha avsett, att vissa omständigheter, som enligt gällande rätt icke synas kunna visa laga fång, skulle i fråga om myrslogar vid upprättandet av ovan angivna redogörelse eller uppkommen tvist uttryckligen få godtagas såsom bevis för sådant fång. I yttrande över motionen fann lantmäteristyrelsen att utredningen om äganderätten till myrslog, vare sig i den av dalalagen föreskrivna ordningen eller på annan väg, visserligen måste bli besvärlig. Styrelsen ställde sig dock tveksam till tanken att i en äganderättsfråga tillämpa ett mera summariskt tillvägagångssätt. Enligt tidigare lämnad redogörelse för myrslogarnas behandling vid laga skiften i Ore socken efter år 1947 blev utredningen om de nuvarande rätta ägarna till myrslogarna nästan omöjlig att verkställa. Å andra sidan har frågan vid skiftena likväl lösts enligt ett praktiskt förfarande. Då de flesta byarna i Ore socken numera undergått laga skiften och då vid skiften inom andra socknar, där myrslogsrätten innebär äganderätt, önskemål icke framkommit om en sådan lagändring som åsyftas i motionen, torde något praktiskt behov därav ej heller föreligga. I principiellt avseende torde också betänkligheter föreligga mot den i motionen föreslagna kompletteringen av vad som skall anses vara laga fång. Det torde, där delägarna icke äro ense, tillkomma i första hand förrättningsmännen och vid tvist ägodelnings-

118 rätten att i varje särskilt fall och enligt gällande rätt bedöma, om den tillgängliga bevisningen är tillräcklig för att visa laga fång till en myrslog Ehuru samma motionärer påtagligen tyckas utgå ifrån att myrslogarna i alla socknar innehavas med äganderätt, ha de i slutet av motionen ifrågasatt att, där laga skifte icke förekommer eller förekommit, det borde åligga äganderättspretendenten att inom viss tid göra sin rätt gällande, vid risk att myrslogsmarken annars måste anses tillhöra skogsmarkens ägare. Detta motionärernas förslag har i fråga om äganderättsmyrslogarna ovan blivit avvisat rrfen i fråga om nyttjanderättsmyrslogarna blivit tillgodosett. I övrigt bör, enligt utredningsmannens mening, motionen icke föranleda någon vidare åtgärd. Slutligen må beträffande den av föreningen »Näsets bybors myrslogsskogar» till Konungen ställda skriften anföras följande. Den innehåller önskemål om ändringar i dalalagen i fråga om behandlingen av myrslogar hörande till jordägare närmast i Näsets by och belägna såväl inom den egna byn som inom andra byar och skifteslag. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för myrslogsförhållandena i Ore socken har frågan om myrslogarna inom Näsets bys skifteslag redan blivit under det pågående laga skiftet löst. Detta gäller jämväl andra skifteslag i socknen. Förslaget i skriften om myrslogar liggande inom annat skifteslag, än det å vilket laga skifte är för handen, skulle onödigt komplicera förfarandet. För övrigt ha de flesta byarna i socknen redan undergått laga skifte. Skriften innehåller vidare det förslaget, att mark skulle graderas icke efter den förhandenvarande naturliga beskaffenheten ur jordbrukssynpunkt, utan efter äldre nu ej gällande brukningsförhållanden. Detta förslag strider mot jorddelningslagens bestämmelser om gradering och torde få anses orimligt. Skriften torde icke böra föranleda vidare åtgärd.

119 BILAGA

K u n g l . b r e v d e n 10 n o v . 1865 till k a m m a r k o l l e g i u m i fråga o m a v s ä t t a n d e av k r o n o p a r k e r i n o m Orsa, Ä l v d a l e n s , Särna o c h L i m a s o c k n a r i K o p p a r b e r g s l ä n

CARL, med GUDS Nåde, Sveriges, Norges Götes och Wendes Konung. Wår ynnest och Nådiga benägenhet med Gud Allsmägtig! Jemte öfverlemnande af protokollet angående förhandlingarna vid de saramanträden, som af Chefen för Wår Skogs Styrelse, med socknemännen inom Orsa, Elfdals, Särna och Lima socknar af Kopparbergs län år 1864 hållits i ändamål att, till bevarande af skogen i dessa socknar, hvilken genom öfverdrifven afverkning befunnits vara i betänklig mån medtagen, åstadkomma, att redan före afslutandet af de derstädes dels pågående dels ännu icke började storskiftena, särskilda Kronoparker blefvo inom hvardera af nämnde socknar afsatte, utan att likväl derigenom de enskildas rätt till utmål i förhållande till deras skatt förnärmades, har bemälde Styrelse uti skrifvelse af den 12 November 1864, ej mindre med hänsyn till den synnerliga vigt, skogen i och för sig egde för nämnda af frost och missväxt ofta hemsökta trakter, än ock i betraktande af den för orten väl behöfliga arbetsförtjenst, hvilken en ordnad skogsskötsel å för Kronan behållna skogsparker inom socknarne komrae att erbjuda, samt jemväl med stöd af de utaf Ombuden för Orsa, Elfdals och Särna socknar vid berörda sammanträden yttrade åsigter om ifrågaställda åtgerds nödvändhet och på grund deraf lemnade medgifvanden, i underdånighet hemställt, att till bevarande af åtminstone så mycken skog, som i någon mån kunde motsvara socknarnes behof af gröfre virke, Oss täcktes i Nåder förordna, att, oberoende af storskiftet, till Kronoparker skulle afsättas följande i sådant afseende enligt vid sammanträdena gillade förslag på en af Styrelsen bifogad karta utmärkta trakter inom sistnämnda tre socknar, nämligen: inom Orsa socken: l:o) den emellan sjön Tyckeln och Thorsåsen eller Finnberget belägna, längs Herjeådalsgränsen löpande, omkring 2 mil långa och % mil breda trakten; och 2:o) det längs vestra stranden af Woxna elf, från Herjeådals-gränsen ned mot Rullbo sig sträckande området inom Orsa F i n n m a r k ; inom Elfdals socken: två trakter i socknens nordligaste del, en på hvardera sidan om östra Dalelfven; samt inom Särna socken: l:o) på östra sidan om Dalelfven, i södra delen af socknen: en trakt, hvars södra gräns skulle utgöras af rågången emot Elfdals socken, samt den vestra gränsen af elfstraden uppföre till Hornån, som skulle blifva traktens norra gräns till Hornsjön, hvarifrån en rät linea borde uppgås, såsom gräns för den föreslagna

120 parken, till norra ändan af Gransjön och vidare i samma sträckning till rågången emellan Särna och Lill-Herrdals socknar; 2:o) på samma sida om Dalelfven i socknens östra del: en trakt från Fiskvasslesjön längs Fiskvasslan till Stor-Fjätan, vidare uppför Stor-Fjätan till den punkt, der Lill-Fjätan deruti infaller, från hvilken punkt en rät linea, som å denna sida skulle utgöra den föreslagna Kronoparkens gräns, borde dragas tillbaka till norra ändan af Fiskvasslesjön; 3:o) i norra delen af Idre kapellag: en trakt från Gröfvelsjöns Södra ända till norra ändan af Fosksjön samt derifrån till norra ändan af Hällsjön, från hvilken punkt den föreslagna parkens gräns borde gå längs efter Hågåberget i rak sträckning fram till rågången emot Herjeådalen; samt 4:o) i vestra delen af socknen: en trakt, Flå-trakten kallad, från Herjeåhågna till Österfjellsröset, der Stor-Brunnaån upprinner, följande traktens gräns vidare till Drefdagssjön, hvarifrån gränsen för den föreslagna parken i rät linea borde utsträckas till Herjeåsjön, hvilket vatten slutligen skulle utgöra traktens gräns fram emot riksgränsen. Beträffande Lima socken, hvars socknemän för sin del icke medgifvit afsättande af någon Kronopark inom socknen, utan yrkat att få åt sig anslagen hela socknens skogsareal, har Skogs Styrelsen andragit, att om reserverande af Kronopark vore nödvändigt för de förut nämnda socknarna, sådant i ännu högre grad syntes oundgängligt för den ifrågavarande, der skogarnes ödeläggelse fortgått i ännu större skala, och der, efter storskiftets afslutande, afverkningsrättens försäljande till sågverk och trävaruhandlare otvifvelaktigt ganska hastigt komme att medtaga den dugliga återstoden af skogarne, hvadan Styrelsen hemställt, att WI, oafsedt socknemännens yrkande, måtte tillåta, att en Kronopark, i öfverensstämmelse med förslag af Öfverjägaren i orten samt i enlighet med hvad ofvanberörda protokoll och karta angåfve, finge afsättas i sydvestra delen af Lima socken emot Wermlandsgränsen. Häröfver hafven I, på Nådig befallning, den 3 nästlidne Oktober i underdånighet afgifvit utlåtande och tillika öfverlemnat dels infordradt yttrande af Wår Befallningshafvande i Kopparbergs Län, hvilken myndighet dervid icke allenast tillstyrkt bifall till Skogs Styrelsens oförmälda underdåniga framställning, utan derjemte hemställt bland annat, om icke, utöfver de nu ifrågaställda Kronoparkerna, annan skogsmark inom nämnda fyra socknar kunde såsom Häradsallmänning för hvardera socknens gemensamma räkning afsättas och vårdas, samt att, enär de för Orsa socken föreslagna Kronoparkerna voro belägna utom Dalarnes nya gräns mot Gefleborgs Län inom Loos socken och således icke kunde för Orsa socknemän bereda det dermed åsyftade gagn, för detta ändamål annan eller andra trakter inom Orsa socken söder om Ohre-ån måtte till Kronopark utses; dels ock en af Lima socknemän till OSS ställd skrift, deruti de sökt visa omistligheten för dem af den till Kronopark föreslagna trakt inom socknen, enär denna trakt vore uppfylld af fäbodeställen, hvarå yxbörd och lötesrätt å skogen äfven borde skattejordegarne tillhöra; utbedjande sig socknemännen, som förmenat sig vara, icke mindre än Malungs närbelägna socken, berättigade till äfvensom i behof af alla inom socknen befintliga skogstillgångar, att, om en Kronoallmänning ändock skulle afsättas, bestämmandet af dess läge åtminstone måtte uppskjutas, tilldess storskiftet så långt framskridit, att skiftesplan för byarnes lägen i skogsmarken kunde provisionelt utläggas. För egen del hafven I underdånigast anfört, att I ansågen den af Skogs Styrelsen föreslagna åtgerden ostridigt vara för skogens bevarande förmånlig, hvarföre, och då den blifvit med gifven af Orsa, Elfdals och Särna socknemän, I, hvad

121 dessa socknar angick, tillstyrkten Nådigt bifall dertill, med förbehåll för vederbörande jordegare inom desamma af fäboderätt å de blifvande Kronoparkerna; men, enär Lima socknemän, hvilka redan år 1833 erhållit rätt att tillsvidare, och intilldess afvittring derstädes fullbordas, verkställa skogshygge å socknemarken, bestridt afsättande af någon Kronopark derstädes, samt innan storskiftet fullbordats, ovisst vore, om någon öfverloppsmark för Kronans räkning komme att uppstå, ansågen I betänkligt att dertill nu på förhand afsätta någon trakt, som framdeles möjligen kunde till jordegarnes inom socknen disposition komma att återgå, hvarigenom de åtgerder, hvilka för skogshushållningen dera vidtoges, icke skulle blifva beståndande; och beträffande W å r Befallningshafvandes förslag, att, utom de nu utsedda Kronoparkerna, anslå särskild mark till Häradsallmänning eller inom den egentliga Orsa socken till ytterligare Kronopark, ansågen I samma förslag overkställbart, enär hvarje åtgerd i detta hänseende före storskiftets början eller under dess fortgång berodde på socknemännens medgifvande, hvarföre ock utstakningen af ifrågavarande Kronoparker, innan skogsdelningen för jordefiarne efter storskiftets slut, företoges, icke kunde blifva annat än provisorisk. Vid föredragning häraf hafve WI med anledning af Skogs Styrelsens ifrågavarande förslag funnit godt i Nåder förordna, att omförmälda af nämnde Styrelse uppgifna trakter inom Elfdals och Särna socknar må, med förbehåll för vederbörande delegare af den dem förut medgifna fäboderätt, till Kronoparker afsättas, och att desamma för sådant ändamål skola på föranstaltande af Skogs Styrelsen med lämpliga och naturliga gränsor å marken utmärkas samt af behörig, dertill förordnad landtmätare, i närvaro af vederbörande skogstjensteman, efter kallelse till dem, hvilkas rätt derunder är beroende, uppmätas och å karta affattas, afvensom att enahanda åtgerd inom Orsa socken, hvarest storskiftes- och afvittringsförrättningar för närvarande pågå, skola med ledning af Skogs Styrelsens förslag utföras i sammanhang med der förestående skogsdelning; börande härvid iakttagas, att de till Kronoparker sålunda bestämda trakter ställas under vård af vederbörande skogstjensteman och Skogsuppsyningsmän i enlighet med de föreskrifter, som i afseende på Kronoparker i allmänhet finnas eller varda meddelade; att följaktligen nybyggen, fäbode- eller odlings- lägenheter dera tillsvidare icke må upplåtas, men förut innehafd laglig rätt dertill bibehållas; samt att utsyning af skogsalster derstädes för afsalu tills vidare icke må verkställas. Hvad åter angår dels Skogs Styrelsens hemställan om afsättande af Kronopark äfven inom Lima socken dels W å r Befallningshafvandes förslag, att, utom nu ifrågavarande Kronoparker, anslå särskild mark till Häradsallmänningar eller inom den egentliga Orsa socken till ytterligare Kronopark, så, och i betraktande af hvad i afseende härå blifvit af E d e r anfördt, vilje WI för närvarande och intilldess storskifte i dessa trakter försiggått, icke i anledning af berörda hemställan och förslag fatta Nådigt beslut. Meddelande Eder detta till behörig kännedom; late WI bref i ämnet till Skogs Styrelsen afgå, Och WI befalle E d e r Gud Allsmägtig Nådeligen. Stockholms Slott den 10 November 1865. Carl i J. Å.

Gripenstedt

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsantalters optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15] Domarbanan. [17] Fånges arbetsersättning. [18] Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [20] Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. [24] Omreglering av hovrätternas domkretsar. [27]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Myrslogar i Dalarna. [31]

[1]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kung). Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. [4] Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9] Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens budgetarbete. [16] Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. [21] Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. [22] Donationsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltningen. [29] LantmUteriväsendets och kartverkets organisation. [30]

Industri. Handel och sjöfart

Kommunikationsväsen

Bank-, kredit- och peniiingvnsen Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m. [7] Kommunalförvaltning

Statens och kommunernas finansväsen Familjebeskattningen. [13] Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19] Besparingar inom statsverksamheten. [28]

Försäkrings väsen

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Kilmstöd och biografnöjesskatt. [2] Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel. [8J Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. [25]

Politi

Nationalekonomi och socialpolitik Preliminär nationalbudget för år 1959. f3] Tilläggspensioneringens administration. [12] Reviderad nationalbudget för år 1959. [14] Försvarsvänen llälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5]

Allmänt näringsväsen

Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. [11] Arméns befäl. [23] Arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal. [26]

Utrikes ärenden. Internationell rält

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1959