Banklikviditet och kreditprioritering

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

K LUNG L.

OU

2 u MAJ ;

WbO;}^A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960:16 Finansdepartementet

BANKLIKVIDITET OCH

KREDITPRIORITERING B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV KREDITMARKNADSUTREDNINGEN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

1. Folktantvården. Idun. 189 s. I. 2. Högre ubildning, forskning och försök på lantbrukets amråde. Almqvist & Wiksell, Uppsala. XII + SO: s. Jo. 8. Grusexpoateringen i Sverige. Idun. 85 s. Jo. 4. Fastighesbeskattningen. Marcus. 179 s. Fi. 5. Förslag ill namnlag. Idun. 362 s. Ju. 6. Studiekatnader vid beskattningen. Idun. 211 s. Fi 7. Redogönransvaret och anmärkningsprocessen. Kihlströn. 146 s. Fi. 8. Prellmirär nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 121 u Fi. 9. De ekoiomiska villkoren för en huvudmannaskapsrefirm inom mentalsjukvården. Idun. 168 s. I. 10. Statstjäistemäns förhandlingsrätt. Idun. 105 s. C. 11. översyn av lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 s H , «„. „« 12. Krigsmaktens högsta ledning. Beckman. 235 s. Fö. 13. Individuella differenser och skoldifferentiering. Victor letterson. 127 s. E. 14. CP-Vårcen. Idun. 175 s. I. 15. Kursplaieundersökningar i matematik och modersmålit. Idun. 536 s. E. 16. Banklik'iditet och kreditprioritering. Idun. 245 s. Fi

Anm. Om slrskild tryckort e] angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstävernt till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet, Jo. — Jordbuksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960:16 Finansdepartementet

BANKLIKVIDITET OCH

KREDITPRIORITERING BETÄNKANDE AVGIVET AV KREDITMARKNADSUTRE DN INGEN

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM I 9 6 0

Innehåll

Skrivelse till chefen för finansdepartementet Sammanfattning

5 7

Avd. A. Utgångspunkter och frågeställningar Kap. I. Kap. II.

Utredningens direktiv Det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden

11 13

Kap. III. Kreditpolitikens medel

28 Kap. IV. Placeringsregler i svensk lagstiftning och i riksbankens överenskommelser med kreditinstituten

60 Avd. B. Ställningstaganden och förslag Kap. V. Huvuddragen av utredningens förslag Kap. VI. Kommentar till lagen om likviditetskvoter Kap. VII. Kommentar till lagen om placeringskvoter

76 105 131

Avd. C. Lagförslag Förslag till lag angående rätt för riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings likviditet m. m 149 Förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings kapitalplaceringar m. m.. . 153 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse 157 Avd. D. Reservationer och särskilda yttranden Reservation av herr Norbeck Reservation av herr Wärn med instämmande av herr Browaldh . . . . Särskilt yttrande av herr Björkman Särskilt yttrande av herr Browaldh med instämmande av herr Wärn . .

159 175 180 184

Avd. E. Bilagor Bilaga A. Börje Kragh: P. M. angående fördelningen av kreditinstitutens placeringar 194 Bilaga B. Kreditinrättningarnas likviditets- och placeringskvoter 1957—1958. 222

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Den 6 september 1957 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga med uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga den långa kapitalmarknaden. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom sakkunniga direktören K. A. S. Apelqvist, direktören S. A. Aronson, f. d. professorn, direktören T. V. E. Björkman, bankdirektören T. Browaldh, landshövdingen M. H. Lemne, bankdirektören N. O. A. Norbeck, ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande statsrådet P. E. Sköld, numera landshövdingen E. A. Westerlind, f. d. statssekreteraren, direktören T. G. W ä r n samt riksbankschefen P. V. Åsbrink. Tillika uppdrogs åt Sköld att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 maj 1958 uppdrog departementschefen samma dag åt de sakkunniga att inom ramen för sitt arbete jämväl beakta möjligheterna att förbättra jordbrukets försörjning med långfristiga krediter. De sakkunniga har antagit benämningen kreditmarknadsutredningen. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 1 oktober 1957 numera avdelningschefen, docenten B. R. V. Kragh och till biträdande sekreterare den 5 november 1957 numera e. o. förste kanslisekreteraren Å. G. Gustafsson. Såsom experter åt utredningen förordnades den 3 januari 1958 kanslirådet O. G. Ekdahl samt byrådirektörerna G. O. Enroth och N. G. Å. Lundström, den 16 juni 1958 numera hovrättsrådet N. P. Westerlind och den 26 januari 1959 bankokommissarien K. G. A. Eklöf. Sedan Kragh på egen begäran erhållit entledigande fr. o. m. den 1 augusti 1959 från uppdraget såsom sekreterare, uppdrogs den 19 augusti 1959 åt Eklöf att vara utredningens sekreterare.

6 Utredningen har den 9 april 1959 som en första del av sitt arbete överlämnat en stencilerad PM angående amortering av lån jämte därvid fogade lagförslag. Sedan utredningsarbetet nu slutförts, får utredningen härmed överlämna sitt betänkande, benämnt Banklikviditet och kreditprioritering. Reservationer till betänkandet har avgivits av herr Norbeck samt av herr W ä r n med instämmande av herr Browaldh och särskilda yttranden av herr Björkman samt av herr Browaldh med instämmande av herr W ä r n . Stockholm den 22 mars 1960. Per Edvin

Sköld

Seved Apelqvist

Albert

Aronson

Tore Browaldh

Mats

Lemne

O. Norbeck

Erik

Tage

Wärn

Per

Westerlind

Thure

Björkman

Åsbrink /Kurt

Eklöf

Sammanfattning I utredningens direktiv, som återges som kapitel I i betänkandet, pekas på den besvärande knappheten på långfristigt kapital och de svårigheter som förelegat att finansiera från samhällets synpunkt viktiga investeringar. Mot denna bakgrund har utredningen fått i uppdrag att undersöka frågorna om en förskjutning av kreditgivningen från den korta till den långa marknaden och prioritering av vissa långa krediter (här namnes särskilt bostadsbyggandets finansiering). Vidare skulle utredningen verkställa en översyn av den gällande lagstiftningen om kassareserver och försäkringsbolagens placeringsregler. Innan utredningen framlägger sina ställningstaganden och förslag har den i en första avdelning av betänkandet sökt något närmare belysa de i direktiven angivna frågeställningarna. Det gäller för det första innebörden av den i direktiven omnämnda bristen på långfristigt kapital (kapitel I I ) . Det kan konstateras, att under 1950talet en stor del av de lånebehov, som traditionellt täckts genom långfristiga krediter, inte k u n n a t tillgodoses i den av låntagaren önskade formen. Detta har bl. ä. lett till en ökad upplåning från statens och bostadssektorns sida hos affärsbankerna och en stark ökning av bankernas och allmänhetens likviditet. Därefter följer (kapitel III) en översikt över kreditpolitikens instrument — diskontopolitik, marknadsoperationer, kassa- och likviditetskvoter o. s. v. Den aktivisering av kreditpolitiken som på olika håll i världen kunnat iakttagas under 1950-talet har i allmänhet inneburit ett starkare utnyttjande av såväl diskontoförändringar som marknadsopérationer och på olika sätt utformade kvotsystem. Slutligen ges i denna avdelning en redogörelse för de placeringsregler för kreditinrättningarna, som återfinnes i svensk lagstiftning eller i riksbankens rekommendationer (kapitel IV). En första grupp är de regler som finnes införda i författningarna rörande kreditinstitutens verksamhet och som är avsedda att skydda insättare resp. försäkringstagare. För det andra märks de särskilda kassareservbestämmelserna i den s. k. beredskapslagen. En tredje grupp utgöres av de placeringsregler som kreditinrättningarna iakttagit under 1950-talet som en följd av överenskommelser med eller rekommendationer från riksbanken.

8 I en andra avdelning följer så utredningens ställningstaganden och förslag; huvuddragen av dessa återfinnes i kapitel V. Utredningen utgår från att det råder praktiskt taget allmän enighet om att en fortgående försämring av penningvärdet bör undvikas och att det gäller att skapa förutsättningar för en kreditpolitik, som k a n utgöra ett väsentligt inslag i den politik som syftar till samhällsekonomisk balans. De problem som härvid möter har framförallt tagit sig uttryck i statsupplåningen hos affärsbankerna, den därav följande ökningen av bankernas och allmänhetens likviditet och svårigheten att tillgodose bostadsbyggandets kapitalbehov i lämpliga former. I detta läge anser utredningen det önskvärt, att myndigheterna kan utnyttja alla lämpliga kreditpolitiska instrument — räntevariationer, marknadsoperationer och kreditpolitiskt motiverade placeringsregler. I första hand måste dock finanspolitiken ge sitt bidrag, det väsentligaste, till den samhällsekonomiska balansen. När det gäller att öka tillgången på långfristigt kapital i förhållande till kortfristigt kan man söka sig fram efter två huvudlinjer. Den ena skulle innebära, att allmänheten placerade en större andel av sina medel direkt i obligationer eller hos kapitalmarknadsinstituten. Den a n d r a skulle bestå i att affärsbankernas resurser fick en mera långfristig placering. Utredningen har inte velat föreslå några principiella ändringar i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att åstadkomma dylika resultat. För att underlätta affärsbankernas förvärv av obligationer med flerårig löptid föreslås dock, att den förmånsställning, som i banklagens inlåningsrättsbestämmelser ges åt s. k. guldkantade obligationer med högst fem års återstående löptid, utsträckes så att tidsgränsen fastställes till tio år (s. 83). Därjämte bör enligt utredningen riksgäldskontoret i största möjliga utsträckning erbjuda bankerna lämpliga fleråriga obligationer som placeringsobjekt. Affärsbankernas intresse för förvärv av till bankerna anknutna hypoteksinstitut bör också befrämjas. Slutligen framhålles, att en förbättring av de långa placeringarnas avkastning i förhållande till de korta placeringarnas k a n bidraga till att öka tillgången på långfristigt kapital efter båda de nyssnämnda huvudlinjerna. I prioriteringsfrågan har utredningen utgått från de prioriteringsarrangemang, som under senare år kommit att vidtagas i syfte att tillgodose statens och bostadsbyggandets kreditbehov. Någon avgörande lättnad i kapitalmarknadsläget kan inte skönjas på kort sikt och vissa åtgärder i prioriteringssyfte synes tills vidare erforderliga. Sådana åtgärder är emellertid inte att anse som ett normalt inslag i en ändamålsenlig kreditpolitik. Prioriteringen bör enligt utredningen inte utsträckas utöver statens och bostadsbyggandets kreditbehov, vilka intager en särställning såtillvida att de är en direkt följd av statsmakternas beslut. Utredningens ställningstagande till placeringsregler som kreditpolitiskt instrument får ses mot bakgrunden av 1950-talets erfarenheter, behovet av

9 allmänt verkande medel för att nå en önskad grad av stramhet på kreditmarknaden samt de nyssnämnda prioriteringssyftena. Ett system av rörliga kassa- eller likviditetskvoter kan för en överskådlig tid betraktas som ett ordinärt komplement till kreditpolitikens traditionella medel. För allmänt kreditpolitiska syften skulle ett system med enbart kassakvoter (krav på viss minimibehållning på räkning i riksbanken) under vissa förutsättningar kunna komma i fråga. I ett läge som det nuvarande, karakteriserat av hög likviditet hos banksystemet, finner utredningen emellertid ett system med likviditetskvoter (krav på visst minimibelopp bestående av kassa, skattkammarväxlar, vissa obligationer m. m.) vara erforderligt. Det finns emellertid goda skäl att behålla möjligheten att föreskriva kassakvoter. Likviditetskvoterna kan utformas på ett sätt, som gör det möjligt att i viss utsträckning tillgodose prioriteringsändamålen i vad avser affärsbankerna. F ö r övriga kreditinrättningar får de extraordinära placeringsregler som tills vidare bedömes som erforderliga i prioriteringssyfte ges en annan utformning, som här kallas placeringskvoter. Det är önskvärt, att regler för kreditinrättningarnas placeringar liksom hittills fastställes genom samråd mellan instituten och riksbanken. Man kan dock inte helt sätta sin lit till att tillfredsställande resultat skall kunna nås på denna väg, utan det finns ett behov av en lagstiftning, som kan tillgripas som ett yttersta medel. Utredningen framlägger därför förslag till två lagar: om kassa- och likviditetskvoter och om placeringskvoter. Förordnande om likviditetskvoter skall enligt lagförslaget kunna utfärdas av riksbanken och kan avse affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit, postsparbanken och postgirorörelsen. Likviditetskvotskraven innebär att en viss kvotdel av samtliga förbindelser med vissa undantag skall redovisas i likvida tillgångar, d. v. s. kassa, nettofordringar på andra kreditinstitut, skattkammarväxlar, obligationer utfärdade av staten och vissa hypoteksinstitut. Kvoterna får ej sättas högre än 60 procent. Maximitalet kan dock endast tänkas bli aktuellt för de största affärsbankerna och postgirorörelsen. Om ett institut inte uppfyller kvotkraven kan det enligt förslaget få betala en viss straffränta (en liknande regel föreslås även vid kassa- och placeringskvoter). Kassakvot skall kunna föreskrivas för affärsbanker, postsparbanken och postgirot. Den föreslås få uppgå till högst 15 procent av samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. De föreslagna reglerna har i flertalet fall motsvarighet i nu gällande beredskapslag eller hos de likviditetskvoter som införts genom överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna. Nytt är bl. a. att kvotsystemet skall kunna utsträckas till andra inrättningar än affärsbanker och att utländska tillgångar får inräknas bland de likvida tillgångarna endast i den utsträckning riksbanken medger. Lagen föreslås få en giltighetstid på fem år.

10 Lagen om placeringskvoter skall enligt förslaget få en giltighetstid på tre år, en period för vilken det antages, att de förhållanden som motiverat lagens tillkomst kan komma att bli bestående. Förordnande om placeringskvoter skall utfärdas av Kungl. Maj:t; tillämpningsföreskrifter utfärdas av riksbanken. Placeringskvoter skall kunna föreskrivas för sparbanker, postsparbanken, postgirorörelsen, försäkringsbolag och allmänna pensionsfondens fondstyrelser. Med placeringskvot menas förhållandet under en period mellan nettoförändringen i s. k. prioriterade placeringar och nettoförändringen i samtliga placeringar. Till de prioriterade placeringarna räknas i princip utom kassa och banktillgodohavanden alla placeringar som innebär kredit till staten och bostadssektorn. Placeringskvoterna får enligt förslaget ej sättas högre än 80 procent och för försäkringsbolag förutsattes, att i praktiken lägre maximital skall tillämpas. Som ett komplement till förordnande om placeringskvoter skall Kungl. Maj:t även, då så är motiverat i prioriteringssyfte, kunna höja av riksbanken föreskrivna likviditetskvoter för affärsbankerna, dock ej högre än till 65 procent.

Avd. A.

Utgångspunkter

och

frågeställningar

KAPITEL I

Utredningens direktiv Kreditmarknadsutredningens direktiv återfinnes i anförande av chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 6 september 1957. Departementschefen anförde därvid följande. De senaste åren har präglats av en alltmera besvärande knapphet på långfristigt kapital, vilket medfört att för samhället livsviktiga investeringsområden, t. ex. bostads- och kraftverksbyggandet samt vissa betydelsefulla kommunala investeringar ställts inför allvarliga finansieringssvårigheter, som bland annat hotat att spoliera de program och målsättningar som statsmakterna uppställt. Av allt att döma kommer komplikationer av detta slag att bli mera hindrande under det närmaste årtiondet, då investeringsbehoven, som 1955 års långtidsutredning påvisat, kan beräknas växa starkt. Detta är så mycket bekymmersammare som de mest angelägna ökningsbehoven främst gäller investeringar på sådana områden inom såväl den privata som den statliga och kommunala sektorn, vilka är av fundamental betydelse för det ekonomiska framåtskridandet. För att i största möjliga utsträckning kunna tillgodose investeringsbehoven kräves framför allt en ytterligare ökning av det totala sparandet. Det gäller dock att i varje förhandenvarande läge på mest effektiva sätt utnyttja de förefintliga sparmedlen. Kreditmarknaden måste därför vara väl anpassad till utvecklingens krav. Vid flera tillfällen och senast i vårens kompletteringsproposition nr 175 har jag framhållit att vissa brister härutinnan föreligger. Bland annat synes det vara skäl att undersöka om ej utvecklingen efter kriget medfört att långfristiga sparmedel numera i relativt större utsträckning än förr användes för kortfristig utlåning. Därmed har tillgången på kapital för långfristig utlåning blivit i motsvarande grad knappare. Det är främst i sistnämnda avseende som svårigheterna för kapitalförsörjningen framträtt och tenderar att bli av mera bestående karaktär. I detta sammanhang reser sig sådana frågor som t. ex. huruvida den inträffade förskjutningen mellan affärsbankernas inlåningsräkningar i riktning mot mera långsiktiga sparräkningar fått ett motsvarande uttryck på utlåningssidan. Här kommer t. ex. affärsbankernas villighet och möjligheter till placeringar i obligationer med flerårig löptid in i bilden liksom också det på samma håll framträdande intresset att få förvärva inteckningsbolag. Det gäller således att undersöka förutsättningarna för en förskjutning av kreditgivningskapaciteten från den korta till den långa marknaden inom ramen för en totalt sett bibehållen stramhet. Riktpunkten måste vara, att kreditmarknadens struktur bör anpassas att möta de krav som utvecklingen anvisar, så att inte de investeringar, om vilkas vikt och betydelse enighet föreligger, hämmas av svårigheterna vid kapitalanskaffningen. Ett annat spörsmål som anmäler sig är frågan om prioritering av vissa långa krediter. Vissa slag av investeringar måste anses som särskilt samhällsviktiga. Exempel härpå har förut givits. Om nödvändigheten av att trygga finansieringen av dylika investeringar råder betydande enighet. I detta sammanhang vill jag

erinra om den skrivelse årets riksdag enhälligt beslutat att avlåta till Kungl. Maj :t om utredning av frågan om hur en tryggad bottenlångivning bör ordnas för det bostadsprogram som riksdagen fastställer. Denna riksdagens begäran visar att utvägar måste sökas, varigenom kapital kan göras disponibelt för såväl bostadsbyggandet som därmed jämställda samhällsviktiga investeringar. Tillgången på sparmedel för den långsiktiga bostadsfinansieringen bestäms i inte ringa utsträckning av i vilken takt förut upptagna bostadslån amorteras. Ur denna synvinkel är det tillfredsställande att konstatera, att utvecklingen tenderat i riktning mot en snabbare amorteringstakt beträffande dylika lån. Sålunda har särskilt sparbankerna numera börjat kräva amorteringar på bottenlån i enfamiljshus och villor. Vid årets riksdag har vidare amorteringstiden för tertiärlån förkortats. Det synes eftersträvansvärt att förutsättningar skapas för snabbare amorteringar även beträffande övriga bostadslån och att därför frågan om bindande regler för amorteringar över hela fältet av bottenlån undersökes. Den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om kassareserver är i behov av översyn rent generellt sett. Denna bör nu komma till stånd. I samband därmed bör även prövas i vad mån affärsbankernas medverkan till långfristig finansiering av samhällsviktiga investeringar skall kunna främjas. Undersökningen bör emellertid självfallet inte begränsas till affärsbankerna utan avse kreditväsendet i dess helhet. Inte minst synes det befogat att utifrån den nu aktuella frågeställningen en översyn göres av de nuvarande placeringsreglerna för försäkringsbolagens tillgångar. Huvuddelen av de spörsmål jag nu berört innefattas redan i direktiven till 1955 års stabiliseringsutredning. Dess uppdrag är likväl synnerligen vittomfattande, och det torde inte kunna väntas att utredningens ställningstagande till de kreditmarknadsmässiga spörsmålen kommer att redovisas inom den närmaste tiden. Utvecklingen efter stabiliseringsutredningens tillsättande har emellertid allt mera understrukit angelägenheten av att redan nu vissa åtgärder vidtas i syfte att mera provisoriskt så långt möjligt anpassa kreditmarknaden efter dagens behov. I avbidan på det framtida resultatet av stabiliseringsutredningens arbete beträffande kreditmarknadsfrågorna synes därför nu omedelbart en särskild expertutredning böra verkställas härom. Expertutredningen bör vara oförhindrad att redovisa även sådana alternativ för en ändrad inriktning på kreditmarknaden, vilka förutsätter jämkningar i banklagen eller annan lagstiftning eller helt nya författningar. I detta sammanhang vill jag erinra om att min företrädare i propositionerna nr 3 och 151 till 1955 års riksdag med förslag till bankrörelse, m. m., respektive lag om sparbanker, m. m. förutskickat, att gränsdragningsfrågan mellan kreditinstituten borde bli föremål för ytterligare utredning sedan en viss erfarenhet vunnits av den nya bank- och sparbankslagstiftningen. Det är troligt att den av mig nu föreslagna expertutredningen icke kan undgå att tangera ifrågavarande gränsdragningsfrågor. Då emellertid den av mig här föreslagna inriktningen av utredningsarbetet har sin tonvikt på den långa marknadens kvantitativa problem — under det att gränsdragningens spörsmål närmast är av lagstiftningsmässig natur — bör de båda frågekomplexen kunna behandlas som två skilda problem. Längre fram och sedan ytterligare någon erfarenhet vunnits av den nya sparbankslagens tillämpning är det min avsikt att upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitut till en mera fullständig översyn. Den 16 maj 1958 erhöll utredningen som tilläggsuppdrag att inom ramen för sitt arbete jämväl beakta möjligheterna att förbättra jordbrukets försörjning med långfristiga krediter.

KAPITEL II D e t aktuella läget på den s v e n s k a kreditmarknaden

Kreditinstitutens placeringar — en statistisk överblick Inledning

De frågeställningar som nämns i de nyss återgivna direktiven får ses mot bakgrunden av det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden. I detta kapitel skall innebörden av den rådande bristen på långfristigt kapital diskuteras något närmare, liksom den höga likviditeten hos affärsbankerna och allmänheten. Det är dessa båda företeelser som främst brukar nämnas som uttryck för en balansrubbning, som medför att kreditmarknaden fungerar mindre väl och kreditpolitiken ställs inför stora svårigheter. Först skall emellertid en statistisk översikt ges över placeringsinriktningen hos de olika kreditinstituten under de senaste åren. För motsvarande siffror avseende perioden 1930—1956 kan hänvisas till bilaga A. I samband härmed kommer vissa kommentarer till de olika kreditinstitutens rörelse att göras avseende kreditgivningens fördelning mellan olika låntagargrupper och dess tidsbundenhet. Det bör emellertid understrykas, att avsikten inte är att ge en allmän översikt över den svenska kreditmarknaden och inte heller att presentera en fullständig kreditmarknadsstatistik. De grupper kreditinstitut som kommer att beröras är försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen (dessa skall i fortsättningen med en gemensam beteckning kallas kapitalmarknadsinstituten), centralkassorna för jordbrukskredit samt affärsbankerna. Försäkringsbolagen

Försäkringsbolagen skiljer sig från de andra här behandlade grupperna genom att de förvaltade medlen inte erhålles genom inlåning utan uppstår i försäkringsrörelsen genom skillnaden mellan försäkringspremier och avkastningen på tillgångarna å ena sidan och utbetalningar huvudsakligen för försäkringsfall å den andra. Inbetalningar och utbetalningar i framtiden på grund av redan ingångna försäkringsavtal men också eljest k a n förutses med en relativt hög grad av precision, något som gör det naturligt att mer eller mindre noggrant anpassa placeringarnas löptider till tidsfördelningen hos de förutsedda utbetalningarna. Placeringen av de förvaltade medlen sker huvudsakligen i form av förvärv av långfristiga obligationer och lån

14 med relativt lång löptid och bunden ränta. I fråga om rörelsens art kan m a n i första hand skilja mellan livförsäkringsbolag och sakförsäkringsbolag; de senare har naturligen ett behov av en större andel likvida tillgångar. Koncerner bestående av liv- och sakbolag svarar emellertid för en allt större del av sakförsäkringen, och det är naturligt att koncernens placeringar bedömes som en enhet. En särställning bland bolagen med avseende på såväl rörelsens art som storleken av de förvaltade medlen intages av SPP, som under senare år svarat för över hälften av försäkringsbolagens sammanlagda placeringsökning. Tabell

1.

Försäkringsbolagen Förändring

Ställning ult. 1956

Låntagare

Ställning ult. 1958

mkr

%

mkr

%

mkr

/o

mkr

%

Staten Obligationer m. m. . . .

1 969 1969

15,6 15,6

+ 345 + 345

+ 33,8 + 33,8

+ 101 + 101

+ 10,0 + 10,0

2 415 2 415

16,4 16,4

Obligationer

2 089 678 1145

16,5 5,4 9,0

— 64 — 35 — 45

— 6,3 — 3,4 — 4,4

+ 95 — 29 + 55

+ — +

9,4 2,9 5,5

2 120 614 1 155

14,4 4,2 7,8

+

+

+

+

+ 400 + 137 + 206 + 57

Lån med kommunal borgen

6,8

2,4

+ 39,1 + 13,4 + 20,1 + 5,6

+ 505 + 261 + 204 + 40

+ 50,0 + 25,8 + 20,2 + 4,0

5 380 1979 2 758 643

36,6 13,4 18,8 4,4

1,5

69 Bostäder Obligationer Lån Egna fastigheter

4 475 1581 2 348 546

2,1 35,3 12,5 18,5 4,3

Obligationer 1

495 495

3,9 3,9

+ +

24 24

+ 2,4 + 2,4

+ +

7 7

+ 0,7 + 0,7

526 526

3,6 3,6

3 640

28,7

+ 317

+ 31,0

+ 302

+ 29,9

4 259

29,0

899 1809 311 621

7,1 14,3 2,4 4,9

+ 19 + 273 + 25 0

+ 1,9 + 26,7 + 2,4 0,0

+ 0,1 + 1 + 25,3 + 256 + 5,1 + 51 _ 6 i — 0,6

919 2 338 387 615

6,3 15,9 2,6 4,2

12 668

100,0

+ 1 022

100,0

14 700

100,0

övriga

inhemska

Obligationer lagsbevis

och

för-

Summa

100,0 | + 1 010

1 Någon annan placering i jordbruk framgår inte av här använd statistik. Källa: Statistisk tidskrift.

Fördelningen mellan olika låntagargrupper av försäkringsbolagens placeringar efter 1956 redovisas i tabell 1. De visar att en hög andel av placeringsökningen gått till staten och bostadssektorn — krediter som avser rena bostadsändamål ingår även i den redovisade utlåningen till kommuner. Kommunernas andel har varit mycket låg, medan kreditgivningen till det privata näringslivet legat högre än vad som motsvarar andelen i utestående krediter. Variationen i bostadssektorns andel mellan åren 1957 och 1958 beror till en del på att stadshypotekskassan år 1957 emitterade mera av

15 korta obligationer i stället för de långa obligationer som köpes av försäkringsbolagen; detta förklarar även en del av skillnaden mellan de båda åren i statens andel. Placeringsinriktningen under en längre period framgår av tabellerna A: 4 och B: 4 i bilaga A, som visar på vissa relativt långsiktiga förändringar i placeringsinriktningen. Det karakteristiska har tidigare varit att en låntagargrupp varit påtagligt expanderande under varje period — bostadssektorn under 1930-talet, staten under kriget, det privata näringslivet under efterkrigsåren fram till början av 1950-talet. Sparbankerna

Sparbankernas rörelse bygger på en totalt sett j ä m n t stigande inlåning på numera något differentierade sparräkningar. Bland placeringarna m ä r k s en inte obetydlig stock obligationer, men den dominerande placeringsformen är lån, i huvudsak lån med högst sex månaders uppsägning och rörlig ränta. Reellt är det emellertid i stort sett fråga om långfristiga lån, utan amortering eller med bestämda amorteringsplaner. Härtill har under senare tid kommit byggnadslån, avsedda att läggas om då fastigheten färdigställts (se tabell 2). Bostadsfinansieringen har alltid spelat en central roll i sparbankernas rörelse och har med undantag av krigsåren, då staten uppträdde som stor Tabell 2. Sparbankerna Förändring

Ställning ult. 1956

Låntagare

mkr

%

mkr

°//o

Staten Obligationer m. m. . . .

723 723

6,0 6,0

+ +

Kommuner Obligationer Kommunlån Kommungaranterade lån

959 130 544

8,0 1,1 4,5

+ 105 — 4 + 46

35 35

Ställning ult. 1958

+ +

mkr 3,9 3,9

+ +

% 45 45

+ +

mkr

%

4,3 4,3

803 803

5,8 5,8

1 202 137 679

8,6 1,0 4,8

+ 11,5 — 0,4 + 5,0

+ 138 + 11 + 89

+ 13,1 + 1,0 + 8,5

+

+

+

2,4

+

3,6

2,8

Bostäder Obligationer Lån

7 612 361 7 251

63,7 3,0 60,7

+ 729 + 58 + 671

+ 80,1 + 6,4 + 73,7

+ 780 + 78 + 702

+ 74,1 + 7,4 + 66,7

9 121 497 8 624

65,5 3,5 62,0

Jordbruk Obligationer Lån

1 132 95 1037

9,5 0,8 8,7

+ + +

+ + +

+ + +

+ + +

7,4 0,1 7,3

1 278 97 1181

9,2 0,7 8,5

övriga inhemska placeringar Obligationer Lån m. m

1 527 151 1376

12,8 1,3 11,5

— 27 + 25 — 52

— 3,0 + 2,7 — 5,7

+ 12 + 25 — 13

+ 1,1 + 2,4 — 1,3

1 512 201 1311

10,9 1,5 9,4

11 953

100,0

+ 910

100,0

+ 1 053

100,0

13 916

100,0

Summa

Källa: Statistisk tidskrift.

68 1 67

6,9

7,5 0,1 7,4

78 1 77

16 låntagare, svarat för den alldeles övervägande delen av placeringsökningarna. Kommunlån har haft en relativt stabil del av de utestående krediterna, medan jordbrukets relativa andel successivt sjunkit (se tabell A: 2 och B: 2 i bilaga A). De båda senaste åren avviker inte från detta mönster, utom såtillvida att bostadskrediternas andel legat något högre, samtidigt som förändringen av privatlån och krediter till näringslivet (utom jordbruk) varit helt obetydlig eller negativ. Kommunkrediternas ökning under dessa år torde också till största delen avse lån för bostadsändamål. Postverkets bankrörelse

Postsparbankens resurser erhålles genom inlåning på en enhetlig sparräkning, medan postgirots inlåning hittills skett på en enhetlig avistaräkning. Placeringsformerna är emellertid likartade för de båda instituten — obligationer, huvudsakligen långa, och lån som till övervägande del i realiteten är långfristiga amorteringslån. Beträffande räntevillkoren kan sägas att inteckningslånen till allra största delen löper med rörlig ränta, medan kommunlånen tidigare konstruerats med bunden men under de senaste åren Tabell 3. Postverket (Postsparbanken och postgirokontoret sammanslagna)

Låntagare

Förändring

Ställning ult. 1956

Ställning ult. 1958

mkr

%

mkr

%

mkr

0/

1 479

26,2

+ 105

+ 28,4

+ 170

Skattkammarväxlar . . Obligationer m. m. . . .

390 50 1039

6,9 0,9 18,4

— 176 + 200 + 81

— 47,6 + 54,1 + 21,9

Obligationer Lån

1 056 121 935

18,7 2,2 16,5

+ 78 — 3 + 81

2 948 636 1416

52,1 11,3 25,0

896 Obligationer 1

148 148

övriga inhemska placeringar Obligationer Lån

Staten Tillf, lån till riksgälds-

Bostäder Obligationer Lån Inteckningslån med komm. borgen

Summa 1

mkr

%

+ 41,1

1 754

27,2

+

6 0 + 164

+

1,5 0,0 + 39,6

220 250 1284

3,4 3,9 19,9

+ 21,1 — 0,8 + 21,9

+ 39 + 39 0

+ +

9,4 9,4 0,0

1 173 157 1016

18,2 2,4 15,8

+ 168 + 76 + 99

+ 42,7 + 20,5 + 26,8

+ 184 + 109 + 125

+ 44,4 + 26,3 + 30,2

3 290 821 1640

51,1 12,7 25,5

15,8

— 17

— 4,6

— 50

— 12,1

12,9

2,6 2,6

+ +

5 5

+ +

1,3 1,3

0 0

0,0 0,0

153 153

2,4 2,4

22 19 3

0,4 0,3 0,1

+ +

24 24 0

+ +

6,5 6,5 0,0

5,1 4,8 0,3

67 63 4

1,1 1,0 0,1

5 653

100,0

100,0

6 437

100,0

+ 370

100,0

+ + +

/o

21 20 1

+ 414

+ + +

Någon annan placering i jordbruk framgår inte av här använd statistik. Källa: Postsparbankens och postgirokontorets verksamhetsberättelser. Uppgifter från generalpoststyrelsen.

17 alltmer med rörlig ränta. Sekundärlån i bostadsfastigheter mot kommunal borgen är konstruerade med fast ränta. Bland tillgångarna ingår därutöver tillfälliga lån till staten samt ofta en portfölj skattkammarväxlar. Postsparbankens och postgirokontorets rörelse var, som framgår av tabellerna A: 3 och B: 3 i bilaga A, under 1930-talet i hög grad inriktad på kreditgivning till staten och kommuner. Under efterkrigstiden däremot gick ökningen i placeringarna fram till år 1952 till kommuner och bostäder. Efter 1952 har bostäderna dominerat, fr. o. m. 1957 tillsammans med staten (se tabell 3). Kreditgivningen till andra än bostadssektorn, staten och kommunerna är obetydlig. Jordbrukskasserörelsen

Jordbrukskasserörelsens placeringar utgöres i stort sett av lån till jordbrukare (och jordbruksorganisationer), formellt kortfristiga och med rörlig r ä n t a men i realiteten huvudsakligen av en tämligen långfristig karaktär. Därtill kommer en likviditetsreserv, bestående av statsobligationer (övervägande långfristiga) och tillgodohavanden i Jordbrukets Bank. Inlåningsformerna överensstämmer med affärsbankernas, och huvuddelen av inlåningen sker på kapitalräkning. Placeringsinriktningen under de senaste åren illustreras i tabell 4.

Tabell 4. Centralkassorna för jordbrukskredit

Låntagare

mkr Staten Skattkammarväxlar . Obligationer Kommuner Lån

%

80 8 72 0 0

9,6 0,9 8,7 0,0 0,0

mkr

+ 12,2 5,5 6,7

— 13

4,4 4,4

—

%

mkr

15,3 18,1 2,8

4,2 4,2

45 45

4,5 4,5

857 11 846

86,4 1,1 85,3

2,8 2,8

1 1

0,1 0,1

100,0

100,0

+ 84 + 3 + 81

+ 93,3 + 3,3 + 90,0

77 2 75

+ 106,9 + 2,8 + 104,1

2,0 2,0

— 14

— 14

—15,5 — 15,5

2 2

— —

100,0

+ 90

100,0

+ 72

696 6 690

8,1 0,0 8,1

7,0 7,0

83,9 0,7 83,2

Jordbruk. . . Obligationer. Lån

%

80 0 80 9 9

5,6 5,6

4,5 4,5

+ 11 + 5 + 6

%

+ +

37 37

Summa

mkr

Ställning ult. 1958

+

övriga inhemska placeringar.... Lån

5 5 3 3

Bostäder. Lån

1 Förändring

Ställning ult. 1956

0,9 0,9

Uppskattad siffra ( = ult. juni 1957). Någon siffra för bostadslån särredovisas inte i tillgänglig statistik för ult. 1956. Källa: Centralkassornas rapporter till bank- och fondinspektionen. 2—003227

18 Affärsbankerna

Den alldeles övervägande delen av de av affärsbankerna (bankaktiebolagen) förvaltade medlen härrör från inlåningen från allmänheten. Affärsbankernas inlåningsräkningar bildar en serie från checkräkning över uppsägningsräkning, sparkasseräkning och kapitalräkning till kapitalsamlingsräkning, en serie karakteriserad av stigande uppsägningstider (från avista till sex månader) och räntesatser (f. n. från 0 till 43A procent). Placeringsformerna visar också en större variation än hos övriga kreditinstitut och kan indelas (bortsett från kassa och fordringar på i n h e m s k a och utländska kreditinstitut) i skattkammarväxlar, obligationer och »utlåning» (se tabell 5). Obligationsportföljen består i hög grad av papper med relativt kort återstående löptid. Beträffande utlåningen är det svårt att generalisera. Bankkrediterna är formellt kortfristiga. I enlighet med banklagens bestämmelser löper de, med vissa undantag, på högst sex månader eller med sex månaders uppsägningstid. Reellt torde en del k u n n a anses som relativt långfristiga — ett problem som skall beröras n ä r m a r e i följande avsnitt. Traditionellt har kreditgivningen till industri, handel och samfärdsel ansetts som den för affärsbankerna karakteristiska, och den utgjorde, som framgår av tabell A: 1 i bilaga A, vid 1930-talets början över Tabell 5. Affärsbankerna

Låntagare

%

+

556 41 597

+ 32,1 — 2,4 + 34,5

4 264 1105 3159

24,7 6,4 18,3

3,4 + 1,7 + 1,7 +

56 30 26

+ + +

3,2 1,7 1,5

291 132 159

1,7 0,8 0,9

424 223 80 121 39 41 2

+ 24,5 + 12,9 + 4,6 + 7,0 2,3 2,4 0,1

5 172 889 1873 2 410 522 90 432

30,0 5,1 10,9 14,0 3,0 0,5 2,5

655 14 641

+ 37,9 + 0,8 + 37,1

6 995 177 6 818

40,6 1,0 39,6

+ 1 730

100,0

17 244

100,0

+

1,3 0,5 0,8

4 407 402 1726 2 279

31,1 2,8 12,2 16,1

341 264 67 10

449 Al 402

3,2 0,3 2,9

34 2 32

+ 25,6 + 19,8 + 5,0 + 0,8 2,5 0,1 2,4

6 240 120 6120

44,0 0,8 43,2

+ + +

100 43 57

+ + +

100,0

+ 1335

Kommuner Obligationer Lån Bostäder Obligationer Byggnadskreditiv . . . Bostadslån

Summa

mkr

+ 61,0 + 34,0 + 27,0

20,4 4,9 15,5

övriga inhemska placeringar Obligationer Lån

%

815 454 361 45 23 22

2 893 692 2 201 190 79 111

mkr

Ställning ult. 1958

1958 mkr

%

Jordbruk Obligationer Lån

%

mkr Staten Skattkammarväxlar Obligationer

Förändring

Ställning ult. 1956

+ + +

7,5 3,2 4,3

100,0

+ + +

Källa: Bank- och fondinspektionens månadsrapporter. Uppgifter från inspektionen (bankernas obligationsinnehav). Ekonomisk Bevy (jordbruks- och kommunlån per november).

19 60 procent av den totala kreditgivningen. Placeringsinriktningen påverkas i hög grad av efterfrågeinriktningen och utformningen av den ekonomiska politiken under olika perioder. Under 1930-talet, då den totala storleken av affärsbankernas placeringar stagnerade, minskade utlåningen till näringslivet, medan bostadskrediterna ökade starkt. Under krigsåren blev staten för första gången en låntagare av samma storleksordning som industrien. Efterkrigstiden fram till år 1952 karakteriserades av en avveckling av kreditgivningen till staten samt en ny expansion av utlåningen till näringslivet och av byggnadsfinansieringen. Under 1950-talet har staten och bostadssektorn kommit att spela en allt större roll som låntagare (se tabell B: 1 i bilaga A). Affärsbankernas ut- och inlåning har visat betydligt större variationer över tiden än andra kreditinstituts. Förklaringen ligger huvudsakligen i att deras inlåning till stor del utgöres av företagens likvida medel, vilkas storlek påverkats av företagens vinster och investeringar och bakom dessa liggande faktorer, såsom det kassamässiga utfallet av statsbudgeten och valutareservens svängningar. Den totala kreditmarknaden

I tabell 6 har de ovan återgivna uppgifterna om kreditinstitutens placeringar sammanförts. De har också kompletterats med några andra, statistiskt lätt åtkomliga siffror: nettoförändringar i riksbankens statspappersportfölj, i obligationsplaceringar utanför kreditinstituten och i övrig statlig upplåning. Tabell 6. Kreditmarknaden åren 1957 och 1958 Nettokreditgivning i mkr Långivare Försäkringsbolag

Sparbanker

Låntagare Staten Kommuner.. Bostäder.... Jordbruk

övriga Summa 1

446 + 80 31 + 243 905 + 1 509 31 + 146 619 — 15

JordbruksPosten kasse- Affärsrörel- banker sen

övriga ob- övrig Riksliga- statlig banken tions- upp- Summa låplace2 rare 1 ning

+ 275 0 + 117 + 9 + 342 + 8 + 5 + 161 + 45 — 16

+ 3 547

+ 1 371 + 101 + 765 + 73 + 755

— 24 — 94 — 33 + 151 — 4 — 14

+ 2 601 + 468 + 3 680 + 412 + 1 374 + 2 032 + 1 963 + 784| + 162J + 3 065 + 547 | + 76J — 9 4 + 8 535

Restpost grundad på totalt utelöpande obligationer och kreditinstitutens innehav Pnsutjamningsavgifter, lån hos statsinstitutioner och fonder m. m. (med undantag av posten) skattepremielånet och statsskuld utom landet. » ö k n i n g e n i riksbankens innehav av statspapper ( + 281 mkr) plus minskningen i statens behållning å särskilt konto (»steriliserade medel», + 266 mkr). 4 Obetydlig förändring. Källa: Tabellerna 1—5 ovan. Riksgäldskontorets årsbok (statsskuldens fördelning i övrigt). Hypoteksbankens, stadshypotekskassans och bostadskreditkassans årsberättelser (utestående obligationer). Ekonomiska meddelanden från Svenska Bankföreningen (utestående övriga obligationer).

20 Statens upplåning har rensats med hänsyn till de s. k. steriliseringsoperationerna, varigenom en i detta sammanhang rättvisande bild erhålles. Fördelningen av placeringarna mellan de olika kreditinstituten ger tydligt uttryck åt den starka ökningen under de senaste åren av affärsbankernas omslutning, åt storleksrelationerna i övrigt mellan placeringsbehovet hos olika grupper av kreditinstitut och åt den obetydliga roll som obligationsmarknaden utanför kreditinstituten spelat. Bland låntagarna framträder bostadssektorn som den klart största. Bostadssektorns andel är i själva verket ännu större än som framgår av siffrorna i tabellerna. Statens nettoutlåning till bostadssektorn utgjorde under åren 1957 och 1958 sammanlagt 1 720 miljoner kronor; man k a n säga att större delen av statens upplåning gick vidare till bostäderna. Större delen av sparbankernas utlämnade kommunlån (inkl. lån med kommunal garanti) och en god del av försäkringsbolagens löpande kommunlångivning avsåg även bostadsändamål. Även om m a n bortser härifrån, var bostadssektorn den största eller näst största låntagargruppen hos samtliga typer av kreditinstitut med undantag av jordbrukskasserörelsen. Kommunernas tämligen låga upplåningssiffra skulle ha blivit större, om tabellen även registrerat upplåningen hos vissa statliga fonder och Sveriges Kommunanställdas Pensionskassa. Det kan vara intressant med tanke på de problem som strax skall beröras att jämföra placeringsökningarnas fördelning mellan olika kreditinstitut och mellan olika låntagargrupper med förhållandena under tidigare perioder. Så har skett i tabellerna 7 och 8, som för tiden 1930—1956 grundar sig på uppgifter i bilaga A. Det långfristiga kapitalet Tillgången på långfristigt kapital

Det är ingalunda självklart vad som menas med långfristigt kapital. Man kan börja med ett fall, i vilket inget tvivel kan råda om att det är fråga om en långfristig kredit: ett lån med en formellt fastställd löptid på tio år eller mera och med en för hela tiden bunden räntesats. Tillgången till sådan upplåning på den svenska kreditmarknaden är begränsad till försäkringsbolagens intecknings- och kommunlån, den mindre betydande långivning till bundna räntesatser som sker från posten och sparbankerna samt vad som kan upplånas mot långfristiga obligationer. Det skulle emellertid vara ett misstag att endast betrakta de bundna lånen som långfristiga; det är nödvändigt att göra en distinktion mellan formell och reell löptid. Sparbankernas och postens obundna lån har i regel en formell löptid eller uppsägningstid på högst sex månader. Men det är mer eller mindre klart, överenskommet eller underförstått, att denna formellt korta löptid är en konsekvens av att en rörlig räntesats tillämpas och att det långivande kreditinstitutet inte skall vägra förnya lånet eller

21 00

m OS T-l

i CO

m

OS T H

emotion o m -* os o»COoo o CO CO o

OS

+ ++++

m

1 CO Os T-i

CO in os

CO os TH

I OJ

m

OS TH

c

m

Ö

OS

t - r - o os t > • * i O N N D i CO i N T-l <N

-o

:0

OS

+ ++++

TH

TH

1 <N m

+ + + ++ CO Tf CO © O i-i CO CO O co n i-i co

T H

o o o

TH

OS

oo

ic

•o

o c

PH

• H T f O O O l > 00 00 CM CO M <N i-i CO

"tf •* Cl

+ ++++

i H

1-H

c*0

o o o

as

OS rH

!

co os i H

OS

•S '5

os •>* co oo co O CO 00 O <N CO CO TH CO

+ +++

00 in OS

•a I

co co m m co

OS T H

OS T-i

m co co o O CO • * o

++

+ ++

t - oo co co <N T H

t>. co co i> i> m m "*

I+

+ ++

Os

OS T H

CO CO CD

TH

CO CD

CO CO CO

I 00

CO

IN

++

+ ++

OS CO

• * W r l I> O O OS TH CO

c

C

•t OS

£

1-H

C! o

o o o

m

+ ++ ++ +

•a

i-i

O

c o ^4

00 •t OJ

OS T H

I

o co

os

1 TH

•S 5 5

*

m

OS TH

C

CO in os

m

m

os

CO i> CO

TH

"* OS >*

m y-l

m

00 OS

o co

TH

o

CO

c o

++++ + +

o Os

o o o

++

++ 1

CO T-t

Tj< 0 0 Tj<

oo m o co

CO o os t ^ CO CO

TH

1-H

o o o

++

co o o

•^ +++ +

OS r f TH Tf

m IN

O CO o 00 OS CO - * TH CO

m

CD C--

co

T-l

++

+++ +

OS -r-l OS l >

TH

co co

i n os co -^t" i n os TH m

++

+ ++ +

oo i > <N C-

o m co o 0 0 ToH co CO

o co CO

«*

00 m TC os oo o i > os • * co co co co co co

CO 00 CO

•

*

os

s

T-l 1 TJI

+ + + ++ +

TH

t I > OS 00 O l > m os co 1-H os C0 CO i-l co

T-i

• f

CO CM

OS

T-l

00 CO

TH

+ ++++ +

1-H

CO T-l

CO 00

co TH

1 + +++ + i> m 00 I > I>

CO OS T H 0 0 CO Tj<

++

+++ +

os o co co

m co oo co

++

++ 1+

CO

TH

CO <N 7-1

00 OS

o o o

CO m os os ca co os oo t > m os CO r f CO co

co

O TH TH T-I

CO

<

+ + + ++ +

T-l

T-l

T-l

CO os o i-i ca CO m i-i co oo oo o> t > co co

• « *

OS

o

00 Tj<

CO

TH

TH

CO

OS

"t

*

o

(N

•5

co

•

m

TH

Os

CO C0 CO i - i CO i - l 0 0 OS 0 0 CO

i

OS

OS

1-1

co o o

m

TH TH

00 Os

m

IN

1 oo OS

•

o o o

T-l

i-i

+ + + 1-1

CO CO

CO

"« '•?.

++

o o o

T-l

s-,

TH

m

t-l

Os

*<3

o o o

o os co

OJ

i n o os CO C>- T H in i-i

00 00

J-l

TH

OS T4

oo oo

00 CO CO OS -rf 00 m co TH

o CO

+ ++

<N

+ + + ++

I

TH

++

1 3

00 as

TH CO CO O •«* m i > O rr TH O

s

u ••o

Tt <5> CO Os **i

l > CO CO

T-l

00 OS

T H CO

OS CO CO CO CO

co oo m i-i ca i-i

CO CO CO

Os TH

I O

++++ | +

OS

OS 00

o

CO CO CO

T-l

T~i

O u r',

C3

O cS •O c

H S

: C3 in g

il

:C« XI a f 3 "K "Ö : « <- « « ^ ^ j :0 p, O o *2 PH O! PH l-J <

i

s 3 C/2

n

•al» M

a C 3

s B

o 5, H

3 °-o fn 2 MS

°C3

v El 3 ^

a 6 rea Ö0J3 be

22 utnyttja sin uppsägningsrätt annat än under exceptionella förhållanden, givetvis under förutsättning att låntagaren inte missköter lånet. Den långfristiga karaktären understrykes oftast av att en specificerad amorteringsplan finnes, såvida det inte är fråga om ett s. k. stående bottenlån, som förutsattes inte skola amorteras. Affärsbankernas utlåning är som ovan sagts med helt obetydliga undantag formellt kortfristig. Frågan i vilken utsträckning affärsbankslån k a n anses som reellt långfristiga är däremot svår att besvara på ett entydigt sätt. Det är dock uppenbart, att de formella löptiderna ger en missvisande bild av den verkliga tidsbundenheten. För det första måste beaktas, att vid affärsbankernas utlåning till industri, handel, jordbruk, kommuner och enskilda personer krediter beviljas, för vilka amorteringstiden från början förutsattes komma att omfatta en så lång period som fem å sju år. Banken har dock självklart rätt att under perioden säga upp krediten till återbetalning inom den fastställda uppsägningstiden för den händelse något oförutsett skulle inträffa. Dessa krediter, som kan finansiera anläggningar och maskininköp, har under de senaste åren ökat i betydelse. Traditionellt beviljar bankerna också krediter under själva byggnadstiden för uppförande av anläggningar, som kan ta flera år i anspråk, t. ex. kraftverk. Dessa interimskrediter, som sedan avlyftes i samband med en obligationsemission eller upptagande av annat långfristigt lån, är således mera långfristiga än vad den formella löptiden anger. För det andra har affärsbankerna ända sedan 1930-talet haft mycket stora, reellt långfristiga krediter utestående till bostadssektorn. Bankernas bostadskrediter (exkl. byggnadskreditiv) utgjorde enligt bankföreningens undersökningar i maj 1959 23 procent av deras utlåning till allmänheten. Det får dock observeras dels att under de senaste åren en del av dessa lån varit tillfälliga och avsedda att avlyftas, dels att deras volym ökat relativt obetydligt under senare år från 2 510 miljoner kronor i maj 1956 till 2 640 miljoner kronor i maj 1959. Under perioden maj—november 1959 inträffade emellertid en påtaglig ökning av dessa lån till 2 920 miljoner kronor. Beträffande lånen kan sålunda en övervägande del av sparbankernas och postens utlåning anses som reellt långfristig, och detta gäller även en betydande del av affärsbankernas långivning. Större delen av jordbrukskasserörelsens långivning kan också betecknas som i realiteten långfristig. I fråga om marknaden för långfristiga obligationer k a n först observeras, att allmänheten under senare år inte givit något väsentligt bidrag genom att öka sitt innehav av obligationer, utan kreditinstituten har svarat för efterfrågan. Försäkringsbolagens, sparbankernas och postens obligationsportföljer domineras av långa obligationer. Affärsbankernas värdepappersinnehav består däremot bl. a. av traditionella skäl och med hänsyn till banklagens bestämmelser till allra största delen av skattkammarväxlar och kort-

23 fristiga obligationer; av ett sammanlagt innehav av statspapper och svenska obligationer vid slutet av 1958 på, i nominella värden, ca 5 500 miljoner kronor utgjordes 3 850 miljoner kronor av skattkammarväxlar samt statsoch hypoteksobligationer med en återstående löptid under 6V2 år, den tidsgräns som under senare år blivit den övre gränsen för löptiden för obligationslån speciellt avsedda för affärsbankerna. Absolut sett är emellertid affärsbankernas portfölj av långa obligationer — och tillskotten därtill under senare år — mycket betydande. Det k a n naturligtvis ifrågasättas om man kan tala om en speciell »brist på långfristigt kapital» som ett särskilt fenomen vid sidan om den diskrepans mellan efterfrågan och tillgång på kredit överhuvudtaget som varit karakteristisk för efterkrigstiden. Man synes emellertid inte kunna bortse från möjligheten av att här föreligger ett strukturproblem, som i princip kan renodlas från det allmänna balansproblemet och som framträtt t. ex. även under konjunkturavmattningen 1957—1959, då efterfrågan på kortfristiga krediter bättre än förut kunde tillgodoses. Stora grupper av låntagare, som traditionellt fått sina lånebehov i mer eller mindre hög grad tillgodosedda genom reellt långfristiga krediter utanför affärsbankerna, h a r under 1950-talet inte kunnat verkställa sin upplåning i den önskade formen. Industriens obligationsemissioner har genom emissionskontrollen, om man bortser från kraftverkslånen, krympt till en obetydlig volym, och försäkringsbolagens direkta bidrag till industriens finansiering genom inteckningslån torde knappast ha tillgodosett efterfrågan. Det är mycket svårt att bedöma i vilken grad reellt långfristiga affärsbankskrediter till industrien och det privata näringslivet i övrigt, om de står till förfogande, utgör ett ur låntagarsynpunkt tillfredsställande alternativ till upplåning utanför affärsbankerna. Det är även svårt att avgöra i vilken utsträckning svårigheter att erhålla långfristig kredit, i motsats till kredit överhuvudtaget, påverkar näringslivets investeringar, som ju under 1950talet till största delen finansierats genom företagssparande. Risken för krav på återbetalning eller snabb amortering, t. ex. som följd av skärpta kreditrestriktioner, kan avhålla ett företag från att göra en investering, som skulle få finansieras med bankkrediter. Bostadsproduktionens, kommunernas, jordbrukets och statens sammanlagda behov av långfristig upplåning har å sin sida inte kunnat tillfredsställas på kreditmarknaden utanför affärsbankerna, ett förhållande som väl illustreras i tabell 6. Det problem som sålunda föreligger även under tider, då det är relativt lätt att erhålla affärsbankskrediter, får emellertid olika konsekvenser för de olika låntagargrupperna. För många kommuner torde kortfristig upplåning hos affärsbankerna eller andra långivare bl. a. av formella skäl inte erbjuda någon framkomlig väg, utan alternativen har varit en högre skattefinansiering eller nedskärning av utgifterna. Några få har haft större möjligheter att utnyttja kortfristiga krediter, ehuru detta väl

24 oftast anses vara en otillfredsställande form. Någon mera betydande ökning av affärsbankernas lån till kommuner har inte förekommit; affärsbankernas innehav av kommunobligationer har dock visat en viss stegring. För bostadssektorn framträder finansieringssvårigheterna på så sätt, att de korta krediter som upptagits under byggnadstiden inte kunnat avlyftas genom långfristig upplåning i normal tid efter färdigställandet. Problemet har emellertid lösts på olika vägar. En möjlighet har varit att statens upplåning fått inriktas på korta lån hos bankerna, varigenom större utrymme beredes på den långa marknaden för bostadsupplåningen. Alternativt har affärsbankerna i olika former, mer eller mindre tillfredsställande u r låntagarsynpunkt, fått bidraga till bostadsfinansieringen efter fastigheternas färdigställande. Tidvis har byggnadskreditiv, som normalt bort avlyftas, blivit stående lång tid, vilket är en för låntagaren dyrbar form. En temporär lösning har stundom getts i form av tillfälliga inteckningslån. Däremot synes långfristiga bostadslån numera utlämnas endast i begränsad utsträckning. Affärsbankernas bidrag till den slutliga finansieringen har i stället skett genom förvärv av hypoteksobligationer. Av stadshypotekskassans och bostadskreditkassans efter år 1954 emitterade lån innehade affärsbankerna vid utgången av år 1958, räknat i nominella värden, ca 415 miljoner kronor långa och 325 miljoner kronor korta obligationer. De korta hypoteksobligationerna, som introducerades genom stadshypotekskassans femåriga lån år 1957, innebär en anpassning av låntagarens upplåningsformer till affärsbankernas traditionella placeringsnormer. Under de senaste åren har för övrigt en stor del av affärsbankernas kreditgivning till jordbruket skett i en analog form, nämligen genom förvärv av korta obligationer emitterade av hypoteksbanken. Ur de hittills diskuterade låntagargruppernas synpunkt kan de av bristen på långfristigt kapital framkallade svårigheterna sägas bero på att möjligheter till kortfristig upplåning saknas eller att den kortfristiga formen ter sig otillfredsställande med tanke på lånebehovets långfristiga karaktär, eftersom i ett stramt läge återbetalning eller snabb amortering k a n fordras eller konverteringar bli vanskliga att genomföra. Ur penningpolitisk synpunkt åter kommer betänkligheterna att koncentreras kring verkningarna på bankernas och allmänhetens likviditet, och i fråga om statsupplåningen blir denna aspekt den relevanta. Likviditetsfrågan skall diskuteras avslutningsvis i detta kapitel, men dessförinnan skall några anmärkningar göras om orsakerna till bristen på långfristigt kapital. Kreditgivningens fördelning på låntagare och kreditinstitut

Utan att gå in på de bakomliggande realekonomiska sammanhangen kan man ställa frågan, huruvida kreditmarknadsstatistiken ger någon indikation om i vilken riktning orsakerna till bristen på långsiktigt kapital är att söka. Uppgifterna om kreditgivningens fördelning mellan låntagare och mellan kreditinstitut kan t. ex. visa, om fördelningen av de totala placeringarna

25 förskjutits från kapitalmarknadsinstituten till affärsbankerna eller om den efterfrågan som tillgodosetts av kreditinstituten tillsammantagna i högre grad än tidigare kommit från låntagare, som i första hand önskar erhålla långfristiga krediter, såsom staten, kommunerna, bostadssektorn och jordbruket. Om m a n ser på fördelningen mellan olika slag av kreditinrättningar av förändringarna i de totala utestående krediterna under olika perioder sedan år 1930 (se tabell 7), frapperas man omedelbart av skillnaden mellan 1930-talet å ena sidan och tiden under och efter kriget å den andra. Under trettiotalet stagnerade affärsbankernas kreditgivning på grund av svårigheten att finna placeringsmöjligheter, och en inlåningsökning på ca 500 miljoner kronor fick balanseras av en kassaökning. Därefter har någon större förskjutning av nettokreditgivningens fördelning mellan affärsbanker och andra slag av kreditinstitut knappast inträffat. Postens bankrörelse har visat en relativ tillbakagång och försäkringsbolagen en ökande andel; den sistnämnda får helt tillskrivas tillväxten av SPP. Affärsbankernas andel har varierat; den var hög under krigsåren och under kreditexpansionsperioden 1948—1952. De allra senaste åren — 1957, 1958 och även 1959 — har karakteriserats av affärsbankernas kraftiga expansion och en relativt svagare ökning av försäkringsbolagens kreditgivning. Sammanfattningsvis synes det dock berättigat att draga slutsatsen, att förändringar i det förvaltade kapitalets fördelning mellan olika institut inte hittills varit någon väsentlig orsak till att kapitalmarknaden under 1950-talet blivit alltmer otillräcklig i förhållande till de långfristiga upplåningsbehoven. Om man i stället ser på kreditgivningens fördelning mellan olika låntagargrupper, framträder mera påtagliga förändringar mellan olika perioder. Trettiotalets kreditexpansion dominerades helt av bostadssektorn (de sammanlagda utestående krediterna till övriga låntagare var i det närmaste oförändrade) och krigsåren av statens upplåning. Perioden 1944—1948 var bostadssektorn och det privata näringslivet de största låntagarna, medan statens skuld till kreditinrättningarna sjönk. Statsskuldens tillväxt var måttlig och uppvägdes av riksbankens obligationsförvärv — m a n kan säga att nedgången av valutareserven och ökningen av sedelomloppet medförde en återbetalning av statens skuld till kreditinstituten. Perioden 1948—1952 karakteriseras av relativt lägre finansieringsbehov för bostadssektorn och en tämligen måttlig statsupplåning hos kreditinstituten. Under alla dessa perioder hade variationerna i statens och bostadssektorns relativa andelar gått i motsatt riktning. Det nya i bilden efter 1952 är den samtidiga kraftiga ökningen av statens och bostadssektorns kreditbehov och statens och bostädernas samtidigt stigande andelar av institutens kreditgivning. Dessa förändringar på låntagarsidan pekar på den väsentligaste omedelbara orsaken till den framträdande »bristen på långfristigt kapital» och till den växande kreditgivningen till staten och bostadssektorn från affärsbankerna.

26 ökningen av affärsbankernas likvida tillgångar

Statens upplåning hos affärsbankerna sker huvudsakligen genom att dessa förvärvar skattkammarväxlar och statsobligationer. Större delen av affärsbankernas bidrag till bostadsfinansieringen har också under 1950-talet skett genom förvärv av obligationer. Skattkammarväxlar och obligationer räknas traditionellt till en banks likvida tillgångar, d. v. s. tillgångar som relativt snabbt kan avvecklas, om bankens kassa får utstå en påfrestning genom en minskning av inlåningen eller en utlåningsökning, som banken önskar genomföra. Med tanke på sådana situationer eller, som man brukar säga, av hänsyn till sin betalningsberedskap brukar bankerna alltid placera en del av det förvaltade kapitalet i likvida tillgångar. Under 1950-talet har emellertid främst genom statens upplåning i affärsbankerna dessas innehav av likvida tillgångar blivit mycket större än vad som rimligen k a n anses motiverat av betalningsberedskapsskäl och visar dessutom en fortgående ökning. En sådan situation skapar stora svårigheter för riksbanken att förhindra en tillväxt av affärsbankernas kreditgivning som bidrager till en inflatorisk utveckling. Utvecklingen av affärsbankernas likviditet under 1950-talet illustreras av tabell 9, som visar hur de likvida tillgångarna ökat, absolut och i förhållande till inlåningen. Tabell 9. Affärsbankernas likvida tillgångar och inlåning vid slutet av åren

1949—1959

Milj. kronor

År

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1

Kassa, Nettoinhemska checkar o. fordran på postremiss- utländska banker växlar, nettofordavista, ran p å utländska inhemska växlar banker

Skattkammarväxlar (nom. värde)

Statsoch Summa hypotekslikvida obligatillgångar: tioner kol. 1 + 2 + (nom. 3+4 värde)

Inlåning från allmänheten

kol. 5 i % av kol. 6

641 586 805 950 554 518 917 736 492 547 371

— 226 — 387 — 509 — 142 56 83 155 338 486 550 880

476 382 1279 866 1482 882 569 692 1146 1105 512

782 753 584 829 1775 2 136 2 418 2 557 3 245 4 071 5 745

1673 1334 2159 2 503 3 867 3 619 4 059 4 323 5 369 6 273 7 508

8 399 8 930 10 513 10 358 11839 12 727 12 609 13 090 14 263 15 987 18 950

19,9 14,9 20,5 24,2 32,7 28,4 32,2 33,0 37,6 39,2 39,6

1 Siffrorna för slutet av år 1959 har påverkats av tillfälliga omfördelningar i samband med allmänna varuskattens införande. Källa: Bank- och fondinspektionens månadsredovisning. Uppgifter direkt från bankerna (hypoteksobligationer).

27 De likvida tillgångarna bildar en serie med avtagande likviditet, från kassa och avistatillgodohavanden över skattkammarväxlar till korta och långa obligationer. Risken för att en försäljning skall medföra kursförluster stiger med växlarnas eller obligationernas återstående löptid, och j u långfristigare bankernas obligationsportfölj är, j u större blir därför möjligheterna att påverka kreditgivningen med räntepolitiska medel. Ur denna synpunkt kan det framstå som en kreditpolitisk fördel att ökningen i de likvida tillgångarna skett i form av obligationer snarare än i skattkammarväxlar. Fördelen är dock rätt illusorisk i den mån obligationsförvärven avsett korta obligationer och bankerna k u n n a t räkna med en fortskridande ökning av sina likvida tillgångar. Allmänhetens likviditet

Allmänheten, varmed i kreditmarknadssammanhang brukar menas hushåll, kommuner och icke-finansiella företag, kan öka sina utgifter utöver sina löpande inkomster inte endast genom upplåning utan också genom att minska sina finansiella tillgångar (kassor, banktillgodohavanden, obligationer, aktier, fordringar på försäkringsbolag). Även här kommer likviditetssynpunkten in: j u lättare de finansiella tillgångarna kan avvecklas snabbt och utan kursförluster, ju lättare är det för allmänheten att öka sina utgifter. Genom den viktiga roll som bankinstituten (affärsbanker, sparbanker, centralkassor, postinstituten) spelar som förmedlare mellan sparare och slutliga låntagare på den svenska kreditmarknaden kommer en mycket stor del av allmänhetens finansiella tillgångar att utgöras av banktillgodohavanden med i intet fall längre uppsägningstid än sex månader. Även medel som innestår på räkningar med flera månaders uppsägningstid kan i regel — med förlust helt eller delvis av den upplupna räntan — disponeras omedelbart. Även här bör m a n emellertid skilja mellan formella bestämmelser och reella förhållanden. E n mycket stor del av inlåningen i sparbankerna och på affärsbankernas sparkasse- och kapitalsamlingsräkningar utgöres av sparande på lång sikt. Företagens på checkräkning och andra korta räkningar innestående medel utgör den likviditet de behöver för sin löpande rörelse och kan inte reduceras utan betydande olägenheter. Mellan dessa båda kategorier finns emellertid en större eller mindre volym insättningar från företag, kommuner och enskilda personer som kan användas för utgifter oberoende av varje kreditåtstramning. En stor statsupplåning (och annan upplåning för att tillgodose långfristiga kreditbehov) i affärsbankerna inger därför betänkligheter eftersom kreditpolitikens möjligheter allmänt minskas genom att en stor del av allmänhetens finansiella tillgångar hålles i mycket likvid form.

KAPITEL I I I Kreditpolitikens medel

Kreditpolitikens

roll i den ekonomiska

politiken

Kreditpolitikens skiftande betydelse under de senaste årtiondena

Under efterkrigstiden har »samhällsekonomisk balans» kommit att sammanfatta en serie av mål för den ekonomiska politiken, innefattande en stabil prisnivå, full sysselsättning och jämvikt i betalningsbalansen med utlandet. De ekonomiskt-politiska åtgärder som står till buds för att uppnå dessa mål b r u k a r indelas i olika huvudgrupper — finanspolitiska, kreditpolitiska, direkta kontrollåtgärder. Som ett gemensamt n a m n för dessa har termen stabiliseringspolitik kommit att användas. Utformningen av stabiliseringspolitiken varierar starkt mellan olika länder, men om man inskränker sig till ekonomiskt mera utvecklade stater med (i normala tider) m a r k nadshushållning kan vissa gemensamma drag återfinnas i utvecklingen under de senaste decennierna. Före 1930-talet hade kreditpolitiska åtgärder stått i centrum; diskontopolitiken, ibland kombinerad med marknadsoperationer, var i stort sett den enda formen av stabiliseringspolitik, utom under krig och vissa krissituationer. I k a m p e n mot trettiotalets massarbetslöshet kom emellertid låga räntor och ökning av likviditeten att framstå som otillräckliga medel. Åtminstone i den teoretiska diskussionen kom finanspolitiken att tillmätas en större roll som konjunkturstabilisator. Under krigsåren på 1940-talet kom stabiliseringspolitiken att i hög grad bygga på skatter och direkta kontrollåtgärder, såsom investeringskontroll, ransonering av konsumtions- och råvaror samt import- och exportkontroll. Även efter kriget tillmättes kreditpolitiken till att börja med en relativt undanskymd roll. Under 1950talet k a n m a n emellertid iakttaga en aktivisering av kreditpolitiken som ett komplement till finanspolitiken. Det finns många orsaker till kreditpolitikens detronisering som den viktigaste ekonomiskt-politiska regulatorn av den totala efterfrågan på varor och tjänster. Som ovan anmärkts k a n en stimulans av efterfrågan med kreditpolitiska medel visa sig otillräcklig i en depression. Räntevariationers eller kreditåtstramningars effekt på samhällsekonomien har också blivit mera begränsade än tidigare genom att statens andel i den totala efterfrågan växt. Detta har medfört, dels att den sektor i ekonomien utvidgats inom

29 vilken de ekonomiska avgörandena träffas utifrån andra synpunkter än med hänsyn till räntekostnader, dels att skattenivån höjts, något som i den mån räntekostnader varit avdragsgilla vid beskattningen minskat räntevariationernas betydelse vid investeringsbesluten även utanför den offentliga sektorn. En ytterligare inskränkning av kreditpolitikens verkningsområde har inträffat i de fall då omfånget av betydande icke-statliga investeringar, t. ex. bostadsbyggande, genom olika åtgärder gjorts oberoende av läget på kreditmarknaden. Möjligheterna att påverka det privata näringslivets investeringar har också minskats genom en högre grad av självfinansiering, ehuru de höga företagsvinsterna ofta får ses som en följd av den inflationistiska utvecklingen och skulle reducerats om de stabiliseringspolitiska målen hade nåtts. Sammanfattningsvis kan det sägas, att den sektor av ekonomien som är beroende av kreditförhållandena krympt. Kreditpolitikens undanskymda plats under åren närmast efter kriget berodde också på den negativa inställning till en aktiv räntepolitik som var förhärskande i många länder. Denna attityd kan till en del ses som ett arv från trettiotalets arbetslöshetsbekämpande ekonomiska politik och krigsårens regleringsekonomi; finanspolitiska åtgärder och direkta kontrollåtgärder framstod som mera effektiva och rationella medel. Krigsåren hade också i många fall efterlämnat gigantiska statsskulder. En låg och stabil räntenivå syntes lämplig med tanke på statens ränteutgifter, av omsorg om dem som under kriget placerat sina besparingar i statspapper och för att undvika de skuldförvaltningsproblem som förmodades skola uppstå vid en rörligare räntestruktur. Den svenska statsskulden var, internationellt sett, av ganska måttlig storlek, men här kom i stället önskemålet om låga räntekostnader med tanke på bostadskostnaderna och oro för a n d r a kostnadshöj ande effekter av en högre räntenivå. Aktiviseringen av kreditpolitiken i ett flertal länder under 1950-talet har ingalunda inneburit att finanspolitiken trätt i bakgrunden. Däremot har de direkta kontrollåtgärderna, t. ex. på investeringarnas och utrikeshandelns område, som levt kvar från krigsåren, mer eller mindre fullständigt avvecklats. Avvägningen mellan finans- och kreditpolitik

Den ekonomiska politiken har därför kommit att kännetecknas av en kombination av finanspolitiska och kreditpolitiska åtgärder, och det har blivit alltmer uppenbart, att stabiliseringspolitikens differentierade målsättning i fråga om priser, sysselsättning och valutaställning i praktiken kräver en mångfald medel av både finans- och kreditpolitiskt slag för att k u n n a förverkligas. Vid utformningen av stabiliseringspolitiken finns givetvis möjligheter till en avvägning, ett val, mellan finanspolitiska och kreditpolitiska åtgärder. Något lägre skatter eller något högre statsutgifter k a n kompenseras

30 genom en stramare kreditpolitik med högre räntenivå och starkare begränsning av kreditvolymen. Avgörande för valet kan bli, att åtgärder med samma allmänna stabiliseringseffekt beräknas få olika konsekvenser t. ex. för fördelningen av samhällets resurser mellan investering och konsumtion eller för inkomstfördelningen. Den fina avvägningen mellan olika åtgärder har emellertid knappast framstått som det dominerande problemet under efterkrigstiden, då stabiliseringspolitikens mål endast har nåtts i vissa avseenden och misslyckandet i fråga om prisnivåns stabilitet i de flesta länder varit påfallande. Den viktigaste erfarenheten är i stället att ett svagare utnyttjande av en typ av stabiliseringspolitiska åtgärder endast inom rätt snäva gränser kan kompenseras av åtgärder av det andra slaget. I första hand gäller detta vid en otillräckligt restriktiv finanspolitik, som mycket snart kan leda till att kreditpolitikens möjligheter att ge ett effektivt bidrag mot en inflationistisk balansrubbning blir illusoriska. Stora statliga utgiftsöverskott, som till stor del måste finansieras genom kortfristig upplåning i banksystemet, leder normalt till ökade möjligheter för bankerna att ge kredit till näringslivet och övriga låntagare. Även om man med kreditpolitiska åtgärder kan hindra en sådan sekundär kreditexpansion, medför budgetunderskotten en ökning av företagens och hushållens banktillgodohavanden och andra likvida tillgångar. Den privata sektorns förmåga att utnyttja sina likvida tillgångar direkt eller genom krediter från ett företag till ett annat medför, att dess efterfrågan på varor och tjänster blir ganska oberoende av kreditpolitiska åtgärder. Det har emellertid också visat sig, att finanspolitikens i teorien h a r t när obegränsade möjligheter att genom väl avvägda ingrepp skapa balans på marknaderna för varor och arbetskraft i praktiken är ganska begränsade genom statsutgifternas beroende av tidigare fattade beslut och avgivna löften och genom svårigheterna att variera beskattningen efter konjunkturläget. Om kraven på finanspolitikens hårdhet och anpassningsförmåga ytterligare skarpes genom att kreditpolitiken verkar i fel riktning, är det inte förvånande att de stabiliseringspolitiska målen inte kunnat uppnås. En kreditpolitik, som syftade till att fasthålla en given låg räntenivå och inte effektivt strävade efter att begränsa bankernas kreditgivning och allmänhetens likviditet, var, som ovan antytts, vanlig under de närmaste åren efter kriget. Ett mera speciellt skäl, som bidragit till en mer aktiv räntepolitik, har varit det starkare samband mellan kreditförhållandena i olika länder som uppkommit vid valutaregleringarnas successiva avveckling. I den mån betalningsförbindelserna blivit friare kommer ett samband att finnas mellan i första hand de korta räntorna i olika finanscentra genom de förskjutningar i löpande internationella betalningar som uppkommer vid räntedifferenser och genom möjligheten att överföra kortfristigt placerade medel till den

31 plats, där den bästa avkastningen erhålles. Även för mindre länder k a n sådana förhållanden vara av betydelse, framför allt därigenom att — som senare års erfarenheter visat — skillnader i kreditmarknadsläget i olika länder framkallar förskjutningar i den normala kreditgivningen vid import och export. Den ekonomiska politiken och det ekonomiskt-politiska tänkandets utveckling under de senaste årtiondena h a r lett till att en med hänsyn till den samhällsekonomiska balansen adekvat utformad finanspolitik framstår som den viktigaste förutsättningen för att en fast prisnivå, full sysselsättning och balans i utrikesbetalningarna skall kunna uppnås. Samtidigt har en aktiv kreditpolitik, som ger ett grepp på kreditvolym och likviditet, kommit att alltmer accepteras som ett i praktiken nödvändigt komplement till finanspolitiken. Räntepolitik och begränsning av tillgången på kredit Två sätt att betrakta kreditpolitiken

I traditionella redogörelser för kreditpolitikens verkningssätt brukar m a n möta ettdera av två olika resonemang. Enligt det ena verkar kreditpolitiken via räntestrukturen på efterfrågan på kredit. I varje givet läge finns en serie projekterade investeringar — i lager, maskiner och anläggningar — och varje investering ger en viss avkastning, som måste vara högre än låneräntan för att investeringen skall genomföras. J u högre räntenivån är desto mindre blir investeringsvolymen och efterfrågan på kredit. I det andra slaget av resonemang utgår man från att bankernas kreditvolym är beroende av deras kassa eller en vidare krets likvida tillgångar. I det vanligaste exemplet strävar varje bank att låta kassan utgöra en bestämd del av inlåningen, medan resten placeras genom utlämnande av lån eller förvärv av värdepapper. Hela banksystemets kreditvolym kommer härigenom att stå i ett bestämt förhållande till bankernas sammanlagda kassa. Denna storhet är emellertid — detta är det andra ledet i resonemanget — beroende av centralbankens operationer. Centralbanken k a n på denna väg påverka den totala kreditvolymen och därmed efterfrågan i första hand för investeringsändamål på varor och tjänster. Skillnaden mellan de båda resonemangen kan vara av mera begränsat intresse, om de kan betraktas som två sätt att beskriva samma process eller om slutresultatet antages bli detsamma, nämligen en viss kreditvolym och vissa räntesatser. Det sistnämnda skulle vara fallet, om centralbanken visserligen kunde välja mellan olika vägar att nå en önskad kreditbegränsning, men en viss räntenivå svarade mot varje kreditvolym. I den moderna kreditpolitiska diskussionen möter man ofta en distinktion mellan sådana åtgärder som via räntekostnaderna påverkar efterfrågan på kredit och sådana som i första hand verkar på tillgången på kredit; ett

32 renodlat exempel på det andra slaget är en direkt maximering av kreditvolymen. Då m a n gör denna distinktion är det inte endast meningen att skilja mellan olika vägar som leder till samma resultat i fråga om kreditvolym och räntenivå, utan innebörden är att kreditvolymen k a n varieras inom vissa gränser utan motsvarande förändringar i räntenivån. Kreditbegränsningens ränteeffekter

Att ränteeffekten av en given kreditåtstramning k a n tänkas bli olika beroende på vilka kreditpolitiska medel som väljes och på vilka vägar de verkar, förklaras av stelheten i kreditinstitutens räntesättning och den företeelse som brukar kallas bankernas kreditransonering. Bankernas in- och utlåningsräntor är ofta uppbyggda med traditionella marginaler utifrån centralbankens diskonto, något som medför att bankernas räntesatser inte nödvändigtvis stiger, om bankernas utlåning begränsas vid oförändrad efterfrågan på bankkredit samtidigt som diskontot förblir oförändrat. Detta måste emellertid innebära att en del lånsökande, som önskar låna vid gällande räntor, måste avvisas. Att avvisa lånsökande är emellertid ett normalt led i kreditinstitutens verksamhet. Under alla förhållanden måste kreditgivningen grundas på vissa principer om den säkerhet som ställes, omloppstiden samt oftast även ändamålet med krediten och bankens förtroende för låntagaren. Även i lägen då bankerna har svårt att placera de förvaltade medlen avvisas lånsökande, som inte i dessa avseenden uppfyller de minimikrav som kreditinstituten under alla förhållanden anser sig böra uppställa. Om i ett mera stramt kreditläge långivarna inte kan tillgodose den kreditefterfrågan som riktar sig mot dem, kan kraven skärpas. Utan att några klara gränser kan dragas, kan en stram kreditmarknad glida över i lägen, då en allt strängare sållning sker, som utesluter även lånsökande som i och för sig skulle betraktas som helt kreditvärdiga. Den normala kreditransoneringen övergår till en onormalt hård ransonering. För övrigt torde avvisandet av lånsökande ofta ske i form av att ställningstagandet uppskjutes; i fråga om obligationsemissioner och lån hos kapitalmarknadsinstitut avsedda att avlyfta tillfällig upplåning hos affärsbanker är en viss väntetid helt naturlig. Genom att låta diskontot vara oförändrat och välja medel, som inte har direkta ränteeffekter, kan centralbanken sålunda åstadkomma en kreditåtstramning, som inom vissa gränser och till en viss tid inte behöver medföra en anpassning av utlåningsräntorna. En hårdare eller mera långvarig begränsning av tillgången på kredit leder emellertid till att räntesatserna tenderar att stiga mot en nivå, som vid den rådande graden av åtstramning är förenlig med jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på kredit inom ramen för en normal kreditransonering från institutens sida. Myndigheterna kan nu vidtaga åtgärder för att hindra räntestegringen antingen för vissa krediter, t. ex. till staten, eller mera generellt; i det

33 extrema fallet genom räntereglering. I den mån man söker undvika en ränteanpassning uppstår emellertid lätt desorganisationstendenser på kreditmarknaden i form av en växande kreditgivning vid sidan av den organiserade marknaden, ofta byggd på en ur kreditfördelningssynpunkt så irrationell grund som existerande kund-leverantörsrelationer och med okontrollerbara och okända kreditvillkor. Försök att hindra ränteanpassningen på ett mera begränsat område, t. ex. för krediter för vissa prioriterade ändamål, tenderar att minska tillgången på kapital för dessa ändamål och tvingar fram placeringsreglerande åtgärder av olika slag. En alternativ utveckling är att myndigheterna under omständigheternas tryck uppger sin målsättning i fråga om kreditåtstramningen och accepterar att kreditvolymen växer för att motsvara efterfrågan vid den räntenivå m a n inte önskar uppge. Den räntepolitiska rörelsefrihet, som ges av möjligheten att använda kreditpolitiska medel som verkar via tillgången på kredit, är därför på något längre sikt snävt begränsad. Räntekostnadernas betydelse för investeringarnas omfattning

Den betoning som i de senare årens diskussion getts åt åtgärder, som verkar via utbudet av kredit, har ofta motiverats med hänvisning till räntekostnadernas relativt ringa betydelse för investeringsvolymen. Den traditionella teorien för räntepolitiken tog sin utgångspunkt i att avkastningen på en projekterad investering för att investeringen skulle komma till stånd måste vara högre än låneräntan; vid stigande räntesatser föll allt flera investeringar bort som oräntabla. Mot detta har hävdats, att räntan spelar en relativt oväsentlig roll i investeringskalkylerna, något som grundas på såväl teoretiska överväganden som undersökningar i enkätform. Teoretiskt föres resonemanget så, att räntekostnaderna under alla förhållanden spelar en mindre roll för korta investeringar; för mycket långa investeringar blir bedömningen av den framtida utvecklingens risker den dominerande faktorn. De åberopade enkäterna har visat, att investeringarnas omfattning påverkas av ett flertal faktorer, och att marknadsräntan oftast inte anges som den väsentligaste. Den skeptiska inställningen till räntekostnadernas betydelse har ingalunda stått oemotsagd. De teoretiska resonemangens giltighet har ifrågasatts, och de empiriska undersökningarnas metoder har kritiserats. För det första beror givetvis effekterna på vilken räntenivå och vilka variationer man är beredd att acceptera. Små räntevariationer kring en låg nivå k a n givetvis vara helt oväsentliga för investeringsbesluten, men detta behöver inte gälla starkare variationer eller sådana förändringar i räntenivån som på längre sikt påverkar företagens kalkylering och prissättning. För det andra har det knappast bestritts, att räntekostnaderna spelar stor roll för vissa långa investeringar där riskmomentet är mindre framträdande, t. ex. 3—003227

34 i bostäder, kraftverk och jordbruk. Räntevapnets relativa ineffektivitet skulle då uppenbarligen bero på att man är ovillig att acceptera dess effekt som investeringsregulator på dessa områden. För det tredje är det uppenbart att räntekostnadernas effekt på industriens investeringar måste avse vissa marginella investeringar och företag som av olika skäl — låg självfinansiering, hård konkurrens — är känsliga för lånekostnaderna. En konjunkturpolitiskt betydelsefull effekt k a n föreligga trots att flertalet investeringar i stora, väl etablerade och konsoliderade företag beslutas utan att någon större hänsyn tages till marknadsräntan. De slutsatser som kan dragas av den ovan i korthet refererade diskussionen blir närmast, att de räntevariationer som är nödvändiga för att skillnaderna i räntekostnader skall väsentligt påverka t. ex. industriens efterfrågan för investeringsändamål inte kan vara »små» utan »någorlunda stora». Någon närmare precisering synes inte möjlig vid ett resonemang på detta allmänna plan.

Diskontopolitik Yad menas med diskontopolitik?

Diskontot betecknar den räntesats som centralbanken tillämpar vid diskontering av växlar, och det erhöll ursprungligen sin centrala roll genom att affärsbankerna delvis finansierade sin rörelse genom rediskontering av växlar i centralbanken eller i varje fall använde rediskontering för att möta säsongmässiga eller tillfälliga påfrestningar. Bankernas upplåning i centralbanken har i många länder ändrat form och omfattning. I t. ex. Sverige har sedan 1930-talet någon permanent upplåning inte förekommit, utan endast tillfälliga lån över månadssluten och andra tidpunkter då påfrestningen på bankernas kassor är stor. Upplåningen har inte längre formen av rediskontering utan sker som lån med skattkammarväxlar eller obligationer som säkerhet. Räntesatsen för dessa lån är för närvarande under de fem första dagarna lika med riksbankens officiella diskonto och därefter en procentenhet högre. Om man fortfarande vill begagna termen diskontopolitik, får man därför avse variationer i räntesatser och villkor vid bankernas upplåning i centralbanken. Räntevillkoren är dock i allmänhet, även då upplåningen sker i andra former än rediskontering, fast knutna till ett av centralbanken publicerat diskonto. Även andra lånebestämmelser kan emellertid vara av kreditpolitiskt intresse. En banks tillgång till centralbankskredit k a n underkastas direkta kvantitativa begränsningar; alternativt kan vid upplåning över en viss gräns mycket höga räntesatser tillämpas, som sätter ett maximum för en banks mera permanenta skuldsättning i centralbanken. Även om mera explicita bestämmelser saknas, förutsattes det också

35 i allmänhet, att centralbanken kan vägra att ge kredit över längre perioder. Slutligen måste regler finnas för vilka växlar som kan rediskonteras resp. vilka värdepapper som kan belånas i centralbanken. Effekten av diskontoförändringar

När affärsbankerna permanent har en betydande skuld till centralbanken blir de tvingade att relativt nära anpassa sina utlåningsräntor till räntesatserna för centralbankskredit, och det ligger nära till hands att en mer eller mindre fast tradition utbildas, innebärande att diskontoförändringar följes av motsvarande förändringar i bankernas in- och utlåningsräntor. Även om förhållandet ändrats så att bankernas utnyttjande av kredit i centralbanken är av mera sporadisk karaktär, kan en sådan tradition fortleva och förstärkas. Så är fallet i t. ex. England och även i vårt land; de svenska affärsbankernas annonserade räntesatser ändras när diskontot ändras, ehuru exempel finns även från senare år på att marginalen mellan en viss räntesats och diskontot justerats. Centralbankens inflytande över affärsbankernas räntesättning via diskontot kan förstärkas genom utnyttjande av andra kreditpolitiska medel. Värdepappersförsäljningar från centralbankens sida medför en minskning av affärsbankernas kassor, krav på höjda kassareserveri kan framtvinga ett behov av större kassor; båda dessa medel kan användas för att göra det nödvändigt för bankerna att förstärka sin kassa genom upplåning i centralbanken och, med en ofta använd fras, »göra diskontot effektivt». Diskontopolitiken kan sålunda ge centralbanken ett starkt inflytande över affärsbankernas räntesatser och därigenom indirekt över andra korta räntesatser — sådana som avser korta obligationer, inlåningsräntor och obundna utlåningsräntor hos andra kreditinstitut. Kreditmarknadens organisation kan också vara sådan, att låntagare och den placerande allmänheten skiftar sin efterfrågan resp. sina placeringar relativt smidigt mellan olika delar av kreditmarknaden, varigenom ett intimt samband kommer att råda mellan förändringar i de korta räntorna och de långa räntor som framkommer på obligationsmarknaden och vid på längre tid bundna lån. Om det marknadsmässiga sambandet mellan bankräntorna och de långa räntorna är svagare, blir diskontoförändringars effekt på den långa räntan mindre betydande. Under sådana förhållanden, och även eljest då centralbanken har ambitioner att styra ränteutvecklingen i högre grad än den som diskontoförändringar kan åstadkomma, kan köp och försäljningar av x I svenskt lagspråk betyder kassareserv tillgångar som »med lätthet kan förvandlas i penningar», och omfattar således inte inneliggande kassa men däremot övriga på ett eller a n n a t satt bestämda likvida tillgångar. I internationellt språkbruk menas emellertid med kassareserv (cash reserves) tillgodohavanden i centralbanken (eventuellt tillsammans med inneliggande kassa). Den svenska lagstiftningens begrepp »summan av inneliggande kassa och kassareserv» kan i enlighet härmed kallas likvida tillgångar eller likviditetsreserv. I detta och följande kapitel skall den internationella terminologien användas utom då det är fråga om direkt återgivning av svenska lagbestämmelser.

36 statspapper och andra obligationer företagas för att komplettera diskontoförändringarnas verkan på marknadens räntesatser. Diskontovariationerna har alltså sin plats i centralbankens räntepolitik, som i enlighet med vad som ovan antytts k a n vara mer eller mindre aktiv den kan utnyttjas i hög grad för att via räntekostnaderna påverka investeringarna eller ha en mera passiv karaktär som ett komplement till andra medel, som i första hand verkar på tillgången på kredit. Inom räntepolitikens sfär k a n diskontovariationerna också vara mer eller mindre aktiva — de kan gå i spetsen för centralbankens åtgärder eller mera i efterhand konfirmera ett ränteläge som åstadkommits genom centralbankens m a r k nadsoperationer. Det sistnämnda är inte ovanligt i länder med väl utbildade värdepappersmarknader, t. ex. USA och England. Som ett arv från den tid då diskontoförändringarna var det viktigaste stabiliseringspolitiska instrumentet k a n man kanske förklara de s. k. psykologiska effekter som stundom framhäves. De skulle sammanhänga med att diskontoförändringar betraktas som en deklaration av myndigheternas bedömning av det ekonomiska läget och av deras beslutsamhet att vidtaga tillräckliga stabiliserande åtgärder. Härigenom påverkas investerarnas bedömning av räntabiliteten i sina projekt, bankernas villighet att tillgodose kreditefterfrågan och in- och utländska valutaspekulanters förtroende till valutans framtida värde — allmänt uttryckt influeras framtidsförväntninga r n a i stabiliserande riktning. Det är emellertid uppenbart, att dessa verkningar framkommer endast om det råder tilltro till myndigheternas vilja och förmåga att genomföra en stabiliserande politik; saknas detta förtroende k a n de psykologiska effekterna t. o. m. arbeta i motsatt riktning. Effekter av övriga villkor vid upplåning i centralbanken

I länder där bankerna permanent är beroende av centralbankskredit för finansieringen av sin utlåning k a n en begränsning av lånen i centralbanken utnyttjas som ett medel att direkt, och inte nödvändigtvis i samband med diskontoförändringar, påverka omfattningen av bankernas kreditgivning. I vissa länder — däribland Belgien, Finland, Frankrike, Västtyskland och Österrike — har begränsningen av centralbankskrediterna getts en mera precis karaktär, och särskilt i Frankrike har variationer i upplåningslimiterna utnyttjats som ett självständigt kreditpolitiskt instrument. E n begränsning av upplåningen k a n också uppnås genom att inskränka de typer av värdepapper som godkännes för belåning eller rediskontering. Man har även — i Frankrike och flera utomeuropeiska länder — sökt prioritera vissa krediter genom att godkänna motsvarande värdepapper för belåning eller belåna dem till lägre räntesatser. En annan metod är att undantaga lån mot vissa säkerheter från den begränsning av upplåningen i centralbanken som annars gäller. En sådan prioritering kan givetvis lätt r å k a i konflikt med önskemålet om en begränsning av den totala kreditvolymen.

37 Diskontoförändringar under efterkrigsperioden

Diskontoförändringarna i olika länder under efterkrigstiden visar en slående samstämmighet i tiden, som till en del — en växande del — k a n förklaras av de direkta förbindelserna mellan kreditmarknaderna, men som också måste tillskrivas likheten i konjunkturutvecklingen och en gemensam utveckling i tänkandet om och ställningstagandena till stabiliseringspolitikens medel. Under de första efterkrigsåren skedde vissa höjningar över den låga krigsnivån, och några sänkningar kom till stånd under konjunkturnedgången 1949. Den första stora diskontohöjningsperioden tog sin början på hösten 1950 och kulminerade med den engelska höjningen från 2 V2 till 4 procent i m a r s 1952. I Sverige företogs under denna period efterkrigstidens första diskontohöjning — från 2V2 till 3 procent — i december 1950. Så följde en tid med sänkningar fram till början av år 1955, med bl. a. en svensk diskontosänkning till 23A procent i november 1953. Därefter och fram till slutet av 1957 förekom praktiskt taget bara höjningar (Västtyskland utgjorde ett undantag). Tendensen var starkast våren 1955, våren 1956 och hösten 1957. Efter oktober 1957 stod diskontot i England vid 7 procent (2 procent vid ingången av 1946), i USA vid 3 V2 procent (V2 procent), Nederländerna 5 procent (2Va procent), F r a n k r i k e 5 procent (l 5 /s procent), Belgien 4V2 procent (IV2 procent) och Sverige 5 procent (272 procent). År 1958 karakteriserades av sänkningar, i Sverige till 472 procent i maj 1958. Utvecklingen i de allra flesta i ekonomisktpolitiskt hänseende jämförbara länder har gått tämligen parallellt mot högre nivå och tätare variationer. Bland undantagen märks Västtyskland och Danmark, där förändringarnas tidslokalisering ofta avvikit från det allmänna mönstret, och Norge, som efter kriget vidtagit endast två förändringar: från 372 till 272 procent i januari 1946 och åter till 372 procent i februari 1955. Marknadsoperationer Marknadsoperationernas olika aspekter

Med marknadsoperationer (operationer i öppna marknaden, open market operations) avses centralbankens köp och försäljningar av skattkammarväxlar, statsobligationer, övriga obligationer eller andra värdepapper. Dessa operationer har alltid kreditpolitiska effekter, och de h a r redan o m n ä m n t s i föregående avsnitt som ett medel att påverka delar av räntestrukturen mera direkt än som är möjligt genom förändringar i diskontot. Marknadsoperationernas verkningar k a n emellertid avläsas inte endast i kurssättningen på obligationer och andra värdepapper utan också i sammansättningen och omfattningen av kreditinstitutens och allmänhetens innehav av kassa, skattkammarväxlar och obligationer. Ofta lägges huvudvikten på dessa, m a n kan säga kvantitativa, effekter av marknadsoperationerna.

38 De transaktioner i skattkammarväxlar och statsobligationer som k a n användas i kreditpolitiskt syfte för att nå avsedda ränte- eller kvantitativa effekter är emellertid inte inskränkta till centralbankens köp och försäljningar. Kreditpolitiska syften k a n också påverka bestämmandet av fördelningen av statens löpande upplåning mellan obligationer och andra statspapper och bestämmandet av räntesatser och övriga lånevillkor. Statsskuldförvaltningen (public debt management) har alltmer kommit att ses som ett led i kreditpolitiken, och även om den ofta formellt handhas av finansministeriet, skötes den i praktiken ofta av centralbanken eller i former som garanterar en nära samordning med centralbankens operationer. Man k a n därför, om man så önskar, använda termen m a r k n a d s operationer i en vidare mening, som innefattar även statsskuldförvaltningen. Marknadsoperationer som ett räntepolitiskt instrument

Om affärsbankernas beroende av kredit från centralbanken är obetydligt och i ännu högre grad om dessutom någon tradition att bankräntorna skall följa diskontot inte existerar, blir diskontot ineffektivt som ett medel att påverka bankernas räntesättning. Eftersom placeringar i statspapper av vissa slag utgör ett alternativ till utlåning för bankerna, kan centralbanken emellertid influera bankernas räntesättning genom marknadsoperationer som berör kurserna på dessa statspapper. En högre effektiv avkastning medför att bankerna kräver högre utlåningsräntor, en lägre effektiv avkastning tenderar att sänka bankernas utlåningsräntor. Som ovan antytts kan marknadsoperationerna också användas för att nå en viss kursnivå på m a r k n a d e n och sedan bekräfta denna genom en engångsanpassning av diskontot och bankernas annonserade räntesatser. Marknadsoperationernas räntepåverkande funktion framträder ännu tydligare i fråga om marknaden för långfristiga obligationer och krediter. Visserligen finns ett samband mellan olika delar av kreditmarknaden, så att en räntestegring hos affärsbankerna tenderar att framkalla en stegring även på den långa marknaden och tvärtom. Detta samband behöver emellertid inte vara tillräckligt för att myndigheternas räntepolitiska intentioner skall k u n n a genomföras enbart genom diskontoförändringar eller operationer i korta papper. Marknadsoperationer ger i själva verket centralbanken betydande möjligheter att påverka inte bara den genomsnittliga räntenivån utan även differenserna mellan räntesatserna för obligationer med olika löptid och lån med olika bindningstid. Ett smidigt utnyttjande av dessa möjligheter är viktigt inte endast för kreditpolitikens bidrag till de allmänna stabiliseringspolitiska målen utan även för att åstadkomma balans på olika delar av kreditmarknaden. De ränteeffekter som marknadsoperationerna, eventuellt i kombination

39 med diskontoförändringar, syftar att framkalla påverkar låntagarnas räntekostnader och k a n på det sätt som diskuterats i ett föregående avsnitt därigenom påverka efterfrågan på varor och tjänster. Man h a r emellertid, särskilt i modern amerikansk diskussion, pekat på vissa andra vägar, p å vilka marknadsoperationernas ränteeffekter influerar den kreditvolym som kreditinstituten ställer till förfogande och andra placerares och låntagares dispositioner. Ett kursfall på obligationer, eller — vilket är samma sak — en höjning av obligationernas effektiva avkastning, skulle göra kreditinstituten och andra placerare ovilliga att sälja obligationer med en synlig förlust för att öka sina andra placeringar eller utgifter. Mera allmänt förlorar obligationer som inte k a n säljas utan realisationsförluster en god del av sin likvida karaktär. Situationen skulle också uppfattas som mera riskfylld, något som skulle skapa en preferens för placering i statspapper och andra likvida tillgångar. Kursfallet skulle också medföra en förmögenhetsminskning för obligationsplacerare bland allmänheten och minska benägenheten för investerings- och konsumtionsutgifter. Dessa tankegångar k a n sammanfattas så, att i en ekonomi med stora innehav av statspapper hos kreditinstitut och allmänhet även måttliga k u r s variationer kan ha betydande effekter. Dessa effekter skulle vid en höjning av räntenivån gå via en på kursfallet beroende minskning av de likvida tillgångarnas marknadsvärde och ett ökat behov av likviditet fram till en minskning av kreditinstitutens vilja att lämna kredit och av allmänhetens utgiftsbenägenhet. Det är svårt att bedöma i vilken mån de effekter som framhäves kan vara väsentliga. I vilket fall som helst synes de delvis bero på speciella förutsättningar om obligationsmarknadens k a r a k t ä r och placerarnas beteende. Motviljan att avveckla placeringar med kursförluster framhålles emellertid ofta av personer med erfarenhet av kapitalmarknaden, och synes vara en realitet även om den delvis är svårförklarlig från teoretiska utgångspunkter. Marknadsoperationernas inverkan på bankernas kassaställning och förmåga att ge kredit

Marknadsoperationerna har i det föregående närmast setts som ett räntepolitiskt instrument. Huvudvikten k a n emellertid också läggas på deras effekter på kreditvolymen och allmänhetens likviditet via banksystemets kassaställning och kreditgivningsförmåga. Marknadsoperationerna framträder med denna uppläggning som ett instrument, som i första hand påverkar tillgången på kredit och vars effekt på räntekostnaderna framstår som en följdföreteelse av sekundär betydelse. Närmast skall en kort redogörelse ges för den mekanism genom vilken centralbankens reglering av kreditvolymen fungerar i detta fall. Det första ledet i mekanismen är centralbankens kontroll över banksystemets totala kassa. Bankernas kassa (tillgodohavanden i centralbanken och inneliggande sedlar) utgör en skuld för centralbanken, och om man vill

40 studera de faktorer som påverkar den kan man utgå från centralbankens balansräkning och det faktum att affärsbankerna (med olika modifikationer i olika länder) utgör förbindelselänken mellan centralbanken å ena sidan och kreditsystemet i övrigt och allmänheten å den andra. Den typiska balansräkningen för en centralbank kan schematiskt sägas se ut på följande sätt. Tillgångar Utländska valutor Statspapper och obligationer Lån till affärsbanker

Skulder Affärsbankernas tillgodohavanden Statens tillgodohavanden Utelöpande sedlar

Affärsbankernas kassor ökas då centralbanken köper valutor, förvärvar värdepapper eller ger lån till bankerna. De ökas också genom utbetalningar från statens konto i centralbanken och genom att allmänhetens sedelkassor minskar. Det spelar ingen roll om riksbankens valuta- och värdepapperstransaktioner sker direkt med allmänheten eller med affärsbankerna, eftersom de i sista hand regleras via affärsbankernas kassor. Statens tillgodohavanden brukar inte visa några större förändringar på lång sikt men kan uppvisa tillfälliga variationer; den utelöpande sedelmängden visar en långsiktig normal ökning men också stora tillfälliga ökningar vid månadsslut och helger. Valutareserven k a n variera på längre sikt, säsongmässigt och tillfälligt. Dessa olika förändringar måste balanseras genom förändringen i centralbankens värdepappersinnehav, centralbankskrediter till bankerna och svängningar i bankernas kassabehållning. En av centralbankens uppgifter är just att »tillgodose rörelsens behov av betalningsmedel» och undvika de tekniska svårigheter att verkställa betalningar som var utmärkande för mera primitiva penningsystem. På kort sikt k a n det synas som om denna funktion hos centralbanksoperationerna är helt dominerande. Nettoförändringarna i centralbankens värdepappersportfölj och utlåning är givna inom ganska snäva gränser. Inom dessa gränser kan emellertid operationerna avvägas för att nå en önskad effekt på affärsbankernas kassor. Det andra ledet i mekanismen är sambandet mellan banksystemets kassahållning och bankernas totala kreditgivning. I det för precisa effekter mest gynnsamma fallet strävar varje bank att hålla en viss del av sin inlåning eller omslutning, säg 10 procent, i kassa. Om bankens kassa blir större lånas överskottet ut eller användes för förvärv av värdepapper; blir kassan mindre säljes värdepapper eller skares utlåningen ned för att nå den önskade proportionen. För hela affärsbankssystemet innebär emellertid dessa operationer primärt ingen ökning eller minskning av kassorna, under förutsättning att de är de enda kreditinstitut som håller tillgodohavanden hos centralbanken. Den individuella bankens kreditnedskärningar leder till att den vinner kassa på övriga bankers bekostnad; bankernas sammanlagda kassa

41 ökas inte därigenom, men kreditnedskärningen balanseras av en inlåningsminskning hos affärsbankerna tillsammantagna. Om en bank har en överskottskassa som användes för utlåning eller värdepappersförvärv, förlorar den kassa till övriga banker; bankernas totala kassahållning blir oförändrad samtidigt som ökningen i kreditgivningen balanseras av en ökning i inlåningen. Kreditexpansionen eller kreditkontraktionen i banksystemet fortsätter under successiva omfördelningar av kassorna mellan olika affärsbanker fram till den p u n k t där proportionen mellan kassa å ena sidan och inlåning å den andra återställts. En total överskottskassa på 100 miljoner kronor skulle alltså vid en relation mellan kassa och inlåning på 10 procent medföra en kreditexpansion inom banksystemet på 1 000 miljoner kronor. Det är denna process som brukar betecknas som banksystemets förmåga att skapa kredit. Det ovanstående resonemanget kan illustreras med några schematiska balansräkningar avseende en affärsbank resp. samtliga affärsbanker. Utgångsläget, karakteriserat av en överskottskassa på 100, ser ut på följande sätt: Tillgångar Kassa 200 Utlåning 800

Skulder Inlåning 1 000

Händelseutvecklingen om 100 enheter av kassan användes för utlåning blir nu olika beroende på i vilken utsträckning en utlåningsökning medför en ökning av inlåningen. Ovan har räknats med två ytterlighetsfall. Det ena, som antagits gälla vid en isolerad utlåningsökning hos en individuell bank, är att inlåningen inte ökar, varför utlåningsökning leder till en lika stor kassaminskning. Resultatet blir då: (Fall 1) Tillgångar

Skulder

Kassa 100 Utlåning 900

Inlåning 1 000

Det andra fallet har antagits gälla i fråga om samtliga affärsbanker som en enhet. Utlåningsökningen medför en lika stor inlåningsökning, och den sammanlagda kassan reduceras inte. Resultatet .blir: (Fall 2, första etappen) Tillgångar

Skulder

Kassa 200 Utlåning 900

Inlåning 1 100

Banksystemets överskottskassa har således inte försvunnit, den har reducerats från 100 till 200 — 0,1 X 1 100 = 90. Bankerna k a n därför fort-

42 sätta att öka sin utlåning tills kreditexpansionen når slutpunkten, i vilken balansräkningen fått följande utseende: (Fall 2, slutstadiet) Tillgångar Kassa 200 Utlåning 1 800

Skulder Inlåning 2 000

Ovan har sålunda antagits att förändringarna i bankernas kreditgivning inte påverkar deras sammanlagda kassa, som j u rent bokföringsmässigt måste motsvaras av förändringar i centralbankens balansräkning. En allm ä n kreditexpansion eller kontraktion påverkar emellertid det allmänna ekonomiska läget, och vissa sekundära verkningar k a n småningom väntas uppstå som berör t. ex. valutareserven och sedelinnehavet hos allmänheten. En kreditexpansion tenderar t. ex. att framkalla en ökad import och ett ökat behov av sedlar, något som leder till kassaförluster för bankerna. Man använder stundom uttrycket att centralbanken med den nyss beskrivna metoden påverkar bankernas kreditkapacitet eller förmåga att ge kredit snarare än den faktiska kreditvolymen. Bakom detta ligger observationen att bankerna inte kan expandera sin kreditgivning om någon efterfrågan inte finnes. I en djup depression k a n det t. ex. inträffa att efterfrågan inte k a n stimuleras ens av synnerligen låga räntor, och att bankerna tvingas att ligga med kassor som är onormalt stora. Man k a n även fråga sig vad det betyder för omfattningen av en kreditexpansion, om en del av ökningen i allmänhetens likvida tillgångar användes för insättningar i andra kreditinstitut som tager emot inlåning från allmänheten. Det utmärkande för sådana institut (sparbanker och specialiserade kreditinstitut av olika slag; i vårt land skulle även postsparbanken och postgirot räknas hit) kan under här aktuella förhållanden antagas vara, att de har en relativt lägre och mera variabel kassahållning, som i allmänhet inte består av tillgodohavanden i centralbanken, samt att deras inlåning i allmänhet endast med en viss eftersläpning och till en mindre del beröres av ökningen av allmänhetens banktillgodohavanden. Utan att processen följes steg för steg kan det sägas, att existensen av sådana institut innebär en ökning av hela kreditsystemets förmåga att expandera sin kreditgivning på grundval av en viss ökning i bankkassorna, beroende på att inoch utlåningsökningen hos dem endast indirekt eller i lägre grad lägger beslag på kassareserver. Med kassareserv menas här tillgodohavanden hos riksbanken, och dessa tages endast indirekt i anspråk i den mån de övriga kreditinstituten håller sin kassa hos affärsbankerna; i vilket fall som helst skulle ökningen av deras omslutning normalt taga mindre kassa i anspråk än en lika stor ökning hos affärsbankerna. Ett analogt bidrag till ökningen av tillgången på kredit kan också ges

43 genom att ökningen av företagens och hushållens banktillgodohavanden stimulerar till en ökad efterfrågan på obligationer och en ökad kreditgivning mellan företagen. Centralbankens kontroll över den totala kreditvolymen är sålunda långt ifrån fullständig, även om affärsbankernas kreditgivning k a n påverkas med relativt stor precision. Hinder för en kreditvolymkontroll via bankernas kassaställning

I praktiken finns naturligtvis alltid ytterligare hinder för att den i föregående avsnitt beskrivna regleringen av bankernas kreditvolym och allmänhetens likviditet skulle fungera så precist och effektivt som den läroboksmässiga framställningen ger vid handen. Komplikationer kommer in både i fråga om centralbankens förmåga att bestämma bankkassornas storlek och i fråga om det stabila sambandet mellan bankernas kassa och deras kreditgivning. Om man skall lita enbart på den naturliga kassahållning hos affärsbankerna som motiveras av hänsyn till deras betalningsberedskap, kan det knappast förutsättas, att bankerna skulle sträva efter en i förhållande till inlåning eller omslutning noggrant fixerad kassa. Även så k a n naturligtvis energiska marknadsoperationer, om de kan genomföras, påverka kreditgivningen i avsedd riktning. För utvecklingen av marknadsoperationerna till ett viktigt kreditpolitiskt instrument, t. ex. i England och USA, har det emellertid varit av stor betydelse att konventionella eller lagstadgade regler för kassahållningen funnits. I England följde de stora bankerna en tradition att kassan skulle uppgå till 10 procent (numera 8 procent) av inlåningen från allmänheten, och i USA gällde en i lag fixerad minimikvot för kassahållningen under den period då open market operations utbildades till centralbankssystemets främsta vapen. När det gäller centralbankens förmåga att reglera bankkassornas storlek, synes den väsentligaste orsaken till marknadsoperationernas begränsade verkningsmöjligheter i de flesta länder ha varit avsaknaden av väl utvecklade marknader för skattkammarväxlar och obligationer, och speciellt bristen på en m a r k n a d för skattkammarväxlar eller lån med mycket kort löptid. En sådan s. k. penningmarknad gör det möjligt för centralbanken att snabbt utföra tillräckliga försäljningar av t. ex. skattkammarväxlar till banker med överskottskassor. Ännu större blir möjligheterna till effektiva operationer, om andra placerare än banker uppträder på marknaden och reagerar på relativt små räntedifferenser genom omplaceringar från banktillgodohavanden till skattkammarväxlar och obligationer. I avsaknad av utvecklade värdepappersmarknader kan köp och försäljningar i större skala vara omöjliga att utföra eller medföra orimliga kursvariationer. Detta hinder för användandet av marknadsoperationer har man i flera länder sökt undanröja genom åtgärder, som syftat till att stimulera uppkomsten av en aktiv penningmarknad.

44 En annan faktor som hindrar centralbankens kontroll över bankernas kassaställning kommer in, om bankerna utöver den rena kassan innehar höglikvida tillgångar, t. ex. skattkammarväxlar och statsobligationer med mycket kort återstående löptid. Om volymen av sådana tillgångar är stor i förhållande till möjligheterna att snabbt placera statspapper utanför bankerna, kan bankerna framtvinga ett tillskott till sina kassor helt enkelt genom att undvika nya engagemang i statspapper och avvakta en nära liggande förfallodag. Centralbanken kan inte längre utöva en tillräcklig kontroll över affärsbankskassornas totala volym. Under sådana förhållanden k a n intresset i stället komma att i högre eller lägre grad förskjutas mot bankernas innehav av en vidare krets likvida tillgångar och marknadsoperationernas effekt på detta.

Marknadsoperationer, statsskuldförvaltning och likviditet

När affärsbankerna innehar korta statspapper och andra tillgångar som kan avyttras snabbt och utan risk för kännbara kursförluster, är det naturligt att deras rena kassa hålles på en låg nivå eller på en nivå som bestämmes av konventionella eller lagstadgade kassahållningsregler. En relation som en bank ser på ur betalningsberedskapssynpunkt — vid sidan av eller i stället för den relativa kassaställningen — blir då förhållandet mellan en mer eller mindre vid krets likvida tillgångar å ena sidan och inlåningen å den andra. Man kan inte räkna med att denna relation från bankernas företagsekonomiska synpunkter behöver var strängt fixerad. Liksom i fråga om kassahållningen finns det emellertid ofta en tendens mot konventionellt fixerade likviditetsregler. Även här kan slutligen legala likviditetskrav finnas. Myndigheterna kan således även i detta fall ha möjlighet att mer eller mindre precist påverka bankernas kreditkapacitet genom att påverka »basen för kreditgivningen», som i detta fall emellertid omfattar andra tillgångar utöver kassan. Om de likvida tillgångarnas relation till inlåningen hos affärsbankerna är bestämd och myndigheterna kan reglera storleken av sådana tillgångar som ingår i bankernas likviditetsreserv, skulle systemet för påverkan av bankernas kreditkapacitet komma att fungera på i princip samma sätt som förut skildrats. Man kan dock observera några i praktiken betydelsefulla skillnader. För det första blir, genom att man allmänt taget får arbeta med en större kvot mellan reserv (likvida tillgångar) och inlåning, den multiplikativa effekten av en viss förändring i reserven mindre än då denna utgöres av enbart kassa. Medan i det sistnämnda fallet vid en antagen kassakvot på 10 procent den teoretiska kontraktions- eller expansionseffekten på utlåningen av en viss överskottskassa skulle bli tio gånger så stor som denna, bleve vid en likviditetskvot på, säg, 50 procent, den motsvarande effekten två gånger så stor som överskottet av likvida tillgångar. För det andra k a n

45 det vara så att även andra institut än affärsbankerna har betydande innehav av de slag av tillgångar som ingår i affärsbankernas likviditetsreserv, och vad som ovan sagts om dessa instituts roll under en kreditexpansion behöver då modifieras. Å ena sidan kan de av olika skäl sträva efter en tämligen stabil relation mellan likvida tillgångar och inlåning. I detta fall skulle en inlåningsökning hos dem lägga beslag på sådana tillgångar som ingår i bankernas reserver och medföra en minskning av affärsbankernas kreditexpansionsförmåga. Å andra sidan kan deras behållning av reservtillgångar variera, något som försvårar centralbankens kontroll över affärsbankernas kreditkapacitet. Vilka är myndigheternas möjligheter att påverka bankernas likvida tillgångar? De likvida tillgångarna inom banksystemet influeras till att börja med av samma faktorer som bestämmer bankkassornas storlek, d. v. s. valutareservens förändringar och variationer av allmänhetens innehav av sedlar. När det gäller centralbankens värdepapperstransaktioner gäller däremot, att köp och försäljningar från och till affärsbankerna av sådana värdepapper som ingår i deras likvida tillgångar väl påverkar sammansättningen av dessa tillgångar men inte deras totala storlek. Härtill kommer emellertid att affärsbankernas likviditet även varierar med deras transaktioner i likvida papper med staten, andra kreditinstitut och allmänheten. I praktiken består de likvida tillgångarna vanligen helt eller till övervägande del av statspapper av vissa slag, och storleken av banksystemets likvida tillgångar blir i hög grad beroende av statsupplåningens omfattning och former. Myndigheternas likviditetspåverkande åtgärder består alltså inte bara av marknadsoperationer i traditionell mening utan även av alla beslut om former och villkor för statens upplåning — och, om synfältet utvidgas ytterligare, av alla finanspolitiska åtgärder i den mån de påverkar statsupplåningens storlek och placering. Det är svårt att generellt uttala sig om de statsskuldförvaltande åtgärdernas inverkan på bankernas kreditkapacitet, eftersom sambanden i hög grad beror på för varje land speciella förhållanden. Allmänt talat verkar åtgärder, som innebär en minskad statsupplåning i banksystemet eller en förlängning av den genomsnittliga löptiden hos statspappersportföljen, i åtstramande riktning. För övrigt kan sammanhangen illustreras med några exempel. I England strävar affärsbankerna efter att inte underskrida en konventionell relation på 30 procent mellan likvida tillgångar och inlåning. De tillgångar som r ä k n a s som likvida omfattar kassa, vissa fordringar på penningmarknaden och skattkammarväxlar men inte statsobligationer. De engelska myndigheterna bedömer situationen så, att det inte finns några större möjligheter att placera skattkammarväxlar hos allmänheten och därigenom minska bankernas likviditet. Det omedelbara målet för statsskuldförvaltningen då man önskar begränsa bankernas kreditkapacitet blir därför att hålla nere upplåningen mot skattkammarväxlar och i så hög grad som

46 möjligt låta statens upplåning ske mot obligationer. I Sverige har affärsbankerna genom överenskommelser med riksbanken kommit att iakttaga en likviditetsregel, som i likvida tillgångar inräknar statspapper av alla slag. En statsskuldförvaltning, som utgående från en sådan regel söker att begränsa bankernas kreditkapacitet, skall uppenbarligen sträva efter att verkställa en så stor del av upplåningen som möjligt på marknaden utanför affärsbankerna. Statsupplåningens former påverkar givetvis även sammansättningen av de finansiella tillgångarna hos allmänheten. En placering av en större del av statsskulden hos allmänheten får sin motsvarighet i att företag och h u s håll har en mindre volym banktillgodohavanden, som omedelbart och utan någon risk för kursförluster kan användas för finansieringen av utgifter.

Kvantitativa verkningar och ränteeffekter

Marknadsoperationer kan, som tidigare nämnts, drivas framförallt med tanke på att verka på räntestrukturen och på låntagarnas räntekostnader. Då m a n diskuterar deras effekt på banksystemets kassa, likviditet och förmåga att ge kredit lägges emellertid huvudvikten på de rent kvantitativa effekterna på kreditutbudet. Det är emellertid uppenbart, att även en kreditåtstramning på denna väg måste få ränteeffekter. För det första gäller vad som redan ovan sagts, att bankerna visserligen i förstone kan ta sin tillflykt till en hårdare kreditransonering, men att en kreditåtstramning småningom kommer att få konsekvenser både för bankernas utlåningsräntor och för obligationsmarknadsräntorna. De senare påverkas av att låntagare söker sig från bankerna till kapitalmarknaden och att bankerna som ett led i kreditkontraktionen reducerar sitt värdepappersinnehav. Redan tidigare har emellertid centralbankens operationer i värdepapper i högre eller mindre grad påverkat kurserna på de värdepapper som är föremål för köp eller försäljningar. Centralbanken kan nämligen inte bestämma både omfattningen av sina köp eller försäljningar och de kurser till vilka de sker. Under vissa förutsättningar kan de omedelbara verkningarna på kurserna vara föga kännbara i jämförelse med de kvantitativa effekterna på bankernas kreditgivning. Förutsättningarna är att marknaderna är stora i förhållande till den försålda volymen värdepapper; ett möjligt alternativ är att operationerna företages på penningmarknaden, och att kursfluktuationerna på denna inte på kort sikt i någon högre grad påverkar kreditinstitutens räntesättning och kursbildningen på marknaden för långa obligationer. Om emellertid centralbankens marknadsoperationer är helt k n u t n a till att fasthålla ett givet kursläge, på vilket åren närmast efter kriget ger flera exempel, förlorar centralbanken sina möjligheter att med marknadsoperationer reglera bankernas kreditkapacitet i konjunktur styrande riktning.

47 Marknadsoperationernas roll i olika länder

Mot bakgrunden av de svårigheter som möter en reglering av kreditvolymen genom marknadsoperationer, som påverkar bankernas kassahållning, är det inte förvånande att finna att aktiva och någorlunda kontinuerliga operationer i detta syfte endast förekommer i ett fåtal länder. I första hand måste här nämnas USA, där marknadsoperationerna sedan länge betraktas som det viktigaste medlet att påverka bankernas kassor, räntenivån och kreditvolymen. I länder som Canada, Västtyskland, Nederländerna och Frankrike spelar marknadsoperationerna en stor roll för att balansera svängningar i andra faktorer som påverkar bankernas kassahållning; i jämförelse med andra instrument är deras betydelse för kontrollen av kreditvolymen dock inte lika starkt betonad som i USA. Det förtjänar att observeras, att i alla de ovannämnda länderna, med undantag av F r a n k rike, marknadsoperationerna arbetar i förening med kassahållningsregler för affärsbankerna. Tidigare har omnämnts att i England operationer på obligationsmarknaden i förening med en konventionell likviditetsregel numera bedömes vara av större betydelse än centralbankens transaktioner på penningmarknaden och dessas effekt på banksystemets kreditgivning. I några andra länder, bl. a. de skandinaviska, har centralbankerna i stort sett inskränkt sina operationer till obligationsmarknaden. Sambandet med bankernas kassaställning och likviditet h a r i allmänhet inte varit lika påtagligt som vid marknadsoperationer i länder med mera utvecklade penningmarknader och operationerna har ofta varit mera inriktade på att influera kurssättningen. Trots hindren för ett effektivt utnyttjande av marknadsoperationer har de en växande betydelse i kreditpolitiken i allt flera länder. På flera håll h a r man också, som ovan antytts, sökt öka möjligheterna att utnyttja marknadsoperationer genom att stimulera tillväxten av en penningmarknad. Så har med skiftande resultat skett t. ex. i Canada, Belgien, Västtyskland, Nederländerna och Australien. I länder med stora statsskulder har också i tilltagande grad sambandet mellan statsskuldförvaltning, marknadsoperationer i mera begränsad mening och de allmänna stabiliseringspolitiska målsättningarna kommit att accepteras. Den kreditpolitiska betydelsen av marknadsoperationer (i mera inskränkt mening och i den vidare betydelsen som innefattar hela statsskuldförvaltningen) står i stark kontrast till förhållandena före trettiotalet, då deras roll i andra länder än England och USA var obetydlig, och även under åren närmast efter kriget, då de på många håll — USA, England, Canada och Sverige är goda exempel — fördes närmast i syfte att vidmakthålla ett fixerat kursläge på statspapper. I Sverige har riksbankens marknadsoperationer i stort sett varit inskränkta till obligationsmarknaden och har snarast företagits med verkan p å obligationskurserna som omedelbart mål. Någon aktiv marknad för skattkammarväxlar k a n knappast sägas existera, eftersom bankerna för-

48 värvar växlar direkt från riksgäldskontoret och nästan alltid behåller dem till förfallodagen. Riksbankens transaktioner i skattkammarväxlar h a r också regelmässigt skett direkt med riksgäldskontoret. Om m a n i vårt land skall tala om en penningmarknad, så får därmed avses den m a r k n a d för kortfristiga lån — oftast från dag till dag — som förekommer med bankerna, och även postgirokontoret, som agerande. Den löpande anpassningen av bankernas kassaställning sker genom dylika dagslån, genom tillfälliga lån i riksbanken och indirekt genom transaktioner i skattkammarväxlar mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Om begreppet marknadsoperationer utvidgas, kan m a n emellertid hit r ä k n a även fördelningen av riksgäldskontorets löpande upplåning mellan lång- och kortfristiga obligationer, dess skattkammarväxeltransaktioner med affärsbanker, upplåning i riksbanken och, under de senaste åren, kortfristig upplåning på den ovannämnda marknaden för dagslån. Emissioner av långa obligationer har stundom påtagligt reducerat affärsbankernas likviditet, volymen av skattkammarväxlar hålles nere bl. a. genom successiva emissioner av korta obligationer avsedda för affärsbankerna, bankernas kassaställningar har influerats genom variationer i räntevillkoren för skattkammarväxlar och genom riksgäldskontorets upplåning på dagslånemarknaden. Som framgått av föregående kapitel har dessa operationer inte kunnat hindra en fortgående ökning av affärsbankernas likviditet, och möjligheterna att nå mera väsentliga effekter genom operationer som påverkar bankernas kassaställning har varit begränsade. Kassa- och likviditetskvoter Olika slag av reservkvoter

Vid sidan av diskontopolitik och marknadsoperationer, som gemensamt brukar betecknas som kreditpolitikens traditionella eller ortodoxa medel, har, särskilt efter andra världskriget, kreditpolitiskt motiverade krav på bankernas kassahållning eller innehav av likvida tillgånger blivit allt vanligare. Kassa- och likviditetskrav har på många håll sedan länge funnits i den vanliga banklagstiftningen men har då varit avsedda att skydda bankernas insättare genom att garantera bankernas förmåga att på kort och lång sikt fullgöra sina förpliktelser. De kreditpolitiska reglerna har ofta växt fram ur dessa av gängse likviditets- och solvenshänsyn motiverade bestämmelser. Den vanligaste konstruktionen för kassa- eller likviditetskraven är en kvot, ett förhållande mellan en täljare (ofta kallad reserv) och en nämnare. I tälj aren inräknas vissa tillgångar och i nämnaren vissa förbindelser, och ett minimum anges för kvotens värde. I en första typ av reservkvoter medräknas i tälj aren endast tillgodohavanden i centralbanken, ibland tillsammans med inneliggande kassa (sedlar). Placeringsregler av detta slag kan kallas kassakvoter (kassareservkrav, cash reserve requirements).

49 I andra fall inräknas i tälj aren även andra likvida tillgångar, främst statspapper och obligationer, och placeringsregeln kan då kallas för likviditetskvot (liquidity ratios, cash and securities reserve requirements). Bestämningen av de som reserv godkända tillgångarna kan vara mer eller mindre vid. Gränsen kan t. ex. sättas efter skattkammarväxlar, eller efter korta obligationer eller så, att även långa obligationer inräknas. F r å n en annan synpunkt kan en begränsning ske till enbart statspapper, eller till statspapper och vissa andra obligationer. När det gäller nämnaren, så kan denna omfatta hela det förvaltade kapitalet. Vanligast är emellertid, att endast en viss del av inlåningen i n r ä k n a s : undantag göres för det egna kapitalet, vissa långfristiga skulder o. s. v. Det är även vanligt, att reservkravet differentieras emellan olika slag av inlåning : en högsta kvot för avista-skulder, en lägre eller en serie lägre kvoter för mera långfristiga skulder. Den genom tradition, överenskommelse eller lagstiftning bestämda minimistorleken för en kvot kan vara fixerad till ett visst tal. Alternativt k a n myndigheterna ha möjlighet att variera kvotens storlek; om kvotsystemet regleras i lag är oftast gränser eller ett maximum fastställt för kvoten. Ur denna synpunkt k a n man skilja mellan fasta och rörliga kvoter. Det viktiga härvidlag är dock inte h u r de formella reglerna är konstruerade utan om variationer av kvoterna faktiskt användes eller ej. De poster som ingår i kvotens nämnare och tälj are kan upptagas till sin totala storlek vid de tidpunkter då beräkning sker, men kvotberäkningen kan också hänföra sig till ökningen efter en viss tidpunkt eller under en viss period, s. k. marginella kvoter. Kvoter av det förstnämnda slaget, som avser ställningen vid en tidpunkt, skulle däremot kunna kallas totalkvoter. Placeringsregler, som är avsedda att påverka bankernas totala kreditgivning, kan givetvis konstrueras även på andra sätt, t. ex. som en direkt maximering av krediterna. Om maximinivån därvid bestämmes så att den motsvarar den faktiska utlåningsvolymen vid en viss tidpunkt, kan en sådan volymmaximering få samma innebörd som en 100-procentig marginell reservkvot tillämpad på inlåningsökningen efter samma tidpunkt. Kassakvoternas funktionssätt

Att behov uppstått att använda ett medel som kassakvoter kan enklast förklaras utifrån de ovan diskuterade svårigheterna för en centralbank, som söker driva marknadsoperationer i syfte att påverka bankernas kassaställning och därigenom deras kreditvolym. Två förutsättningar angavs som erforderliga för att denna politik skulle bli effektiv. För det första måste en tillräckligt stabil relation föreligga mellan bankernas kassa å ena sidan och deras inlåning eller omslutning å den andra. För det andra måste centralbanken tillräckligt precist kunna reglera storleken hos bankkassorna. Vid ett första sätt att använda kassakvoter är de helt ett komplement 4—003227

50 till marknadsoperationerna. Genom krav på vissa fixerade minimital för kassakvotens storlek uppnås en större stabilitet i kassahållningsvanorna än som erhålles, om man enbart förlitar sig på rent bankmässiga betalningsberedskapshänsyn. Vid ett andra sätt att utnyttja kassakvoterna ersätter de mer eller mindre fullständigt marknadsoperationernas verkan på kassornas storlek. Behovet härav uppstår då marknadsoperationernas effektivitet i detta avseende är begränsad. Orsakerna härtill kan vara många: outvecklade marknader för korta och långa värdepapper, stora variationer i valutareserven eller i det kassamässiga utfallet av statens budget, önskan att undvika ränteeffekterna av centralbankens köp eller försäljningar av värdepapper. I stället för operationer, som medför variationer i bankernas kassaställning, tillgripes i detta fall förändringar i det krävda minimitalet för kassakvoterna. Dessa avvägs så, att man vid en given kassa erhåller den önskade begränsningen av bankernas kreditkapacitet och allmänhetens banktillgodohavanden. Kvotvariationer kan användas som en anpassning till större och mera långsiktiga förändringar i bankernas likviditet. Mellan de relativt sällan förekommande förändringarna i kvotsättningen fungerar kvoterna som ett system fixerade kvoter och utgör därvid en bas för marknadsoperationer. Alternativt kan kvoterna förändras med relativt korta mellanrum. Täta variationer har särskilt förekommit i länder med starka säsongmässiga svängningar i bankernas kassaställning beroende på exportens fördelning över året. Hinder för kassareservkravens effektiva användning

Genom att använda variabla kassakvoter k a n myndigheterna sålunda undvika vissa av de svårigheter som ligger i vägen för marknadsoperationer i syfte att påverka bankernas kassaställning och bankernas kreditgivning. Det är emellertid långt ifrån alla komplikationer som undvikes, och särskilt kan det observeras att banksystemets innehav av mer eller mindre kortfristiga värdepapper — i praktiken huvudsakligen statspapper — kan i hös srad hindra att kassakvotvariationernas intentioner blir realiserade. Bankernas anpassning vid en höjning av kassareservkraven kan i första hand bestå i en reduktion av deras innehav av skattkammarväxlar och obligationer. Detta kan på olika sätt vara besvärande ur myndigheternas synpunkt. Det är tänkbart att kassakvothöj ningen tillgripits med anledning av myndigheternas önskan att undvika den press på obligationskurserna som skulle ha varit en direkt följd av marknadsoperationer i samma syfte; genom bankernas utbud av obligationer uppstår emellertid också tendenser till lägre obligationskurser. Det bör observeras att fallande kurser på obligationer kan vara en faktor, som begränsar bankernas försök att öka sina

51 kassor genom obligationsförsäljningar — de blir ovilliga att ta de kursförluster som fortsatta försäljningar skulle medföra. Om centralbanken önskar undvika verkningarna på obligationskurserna, tvingas den emellertid köpa obligationer och förstärka bankernas kassor, något som då motverkar eller upphäver kassakvothöjningens kreditåtstramande effekter. Det ligger också nära till hands att antaga, att obligationsförsäljningar från bankernas sida till allmänheten, som innebär att allmänheten minskar sina banktillgodohavanden och ökar sitt obligationsinnehav, inte har samma dämpande effekt på efterfrågan på varor och tjänster som en motsvarande nedskärning av bankernas utlämnande av lån. Denna komplikation föreligger givetvis även vid marknadsoperationer i syfte att påverka bankernas kassahållning. En tredje svårighet, som kan bli avgörande och som underströks i avsnittet om marknadsoperationer, följer om banksystemet innehar en stor volym kortfristiga statspapper. Bankerna kan i detta läge framtvinga att centralbanken genom värdepappersköp eller genom direkta krediter till staten fyller på deras kassor. I en sådan situation blir kassakvoter ineffektiva som ett instrument att regiera kreditvolymen, och om man som ett komplement eller substitut till diskontopolitik och marknadsoperationer söker ett medel att direkt begränsa bankernas kreditkapacitet kommer likviditetskvoter in i bilden. Likviditetskvoternas användningsområden

På samma sätt som fasta kassakvoter kan fixerade likviditetskvoter begagnas i kombination med marknadsoperationer och medge en större precision i verkningarna av dessa. Valet mellan kassakvoter eller reservkvoter omfattande flera typer av likvida tillgångar som en bas för marknadsoperationerna kan sammanhänga med kreditmarknadens organisation. I USA innehar bankerna en relativt liten del av de utelöpande skattkammarväxlarna; huvudposten ligger hos andra finansiella institutioner, företag och utländska banker. Det är naturligt att marknadsoperationerna kommit att utföras på denna marknad, att de är inriktade på att influera bankernas kassor och att de kombineras med en kassakvot. I England däremot är affärsbankerna direkt eller indirekt de dominerande placerarna i fråga om skattkammarväxlar, medan deras andel av obligationsmarknaden är väsentligt mindre. De kreditpolitiskt väsentligaste marknadsoperationerna (marknadsoperationer i vidsträckt mening) äger rum på obligationsmarknaden och påverkar summan av bankernas kassor och innehav av skattkammarväxlar. Åtgärderna är kombinerade med en i enlighet därmed utformad likviditetskvot. Ett annat fall, då formellt eller i praktiken fixerade likviditetskvoter med en vidare krets statspapper ingående i reserven har kommit till användning, har varit då det efter kriget gällde att neutralisera verkningarna

52 på banksystemets kreditkapacitet av en från krigsfinansieringen ärvd statspappersportfölj. Genom att denna mängd likvida tillgångar inte kunde utnyttjas av bankerna hoppades man att med andra medel k u n n a hålla situationen under kontroll. Som ett tredje fall k a n nämnas det, då bankernas likvida tillgångar förändras i så snabb takt, att möjligheter saknas att kontrollera likviditetssituationen genom operationer på värdepappersmarknaderna utanför centralbanken. Det är då vanligen frågan om statsupplåning i banksystemet. En annan orsak k a n vara stora konjunkturella svängningar i export och valutareserv. Variabla likviditetskvoter kan då tillgripas för att trots förändringar i de likvida tillgångarna påverka bankernas övriga kreditgivning i önskad riktning och omfattning. Bankernas anpassning till variationer av likviditetskvoter

En minskning av bankernas kreditvolym som framkallas genom skärpta likviditetskvoter kommer att gå ut över den del av bankernas placeringar som inte inräknas i reservtillgångarna. Till dessa ur kvotsystemets synpunkt icke-likvida tillgångar hör bankernas utlåning och eventuellt vissa slag av värdepapper. Någon direkt anledning för en bank att sälja värdepapper av de slag som inräknas i likviditetskvotens tälj are finns inte. Att kreditkontraktionen hos bankerna främst drabbar utlåning kan göra den mera verkningsfull ur stabiliseringspolitisk synpunkt. Det kan emellertid ifrågasättas, om inte en likviditetskvotshöjnings effektivitet som ett medel att begränsa bankernas kreditkapacitet skulle reduceras på grund av att bankerna kan från andra än centralbanken förvärva obligationer av det slag som ingår i likviditetsreserven. De skulle följaktligen genom sina egna åtgärder neutralisera åtstramningseffekten av en kvothöjning. Härtill kan först framhållas, att möjligheten att öka likviditetsreserven genom obligationsförvärv i regel inte framträder för den individuella banken, för vilken inköp av obligationer på marknaden normalt medför en nedgång i kassan. Men bankerna skulle kunna uppträda gemensamt som köpare, varigenom det faktum, att köp av obligationer från allmänheten inte medför några kassaförluster för banksystemet som helhet, skulle träda i förgrunden. Ett antagande om ett sådant gemensamt uppträdande kan synas orealistiskt, men ett liknande resultat kan också nås, om de stora bankerna har en god kassaställning och av detta skäl förvärvar obligationer. Förutsättningen är dock, att obligationsförvärven inte motsvaras av nettoförsäljningar från centralbankens sida, och centralbanken bör normalt kunna hindra en ökning på denna väg av bankernas likvida tillgångar. Härigenom kommer, även ur hela banksystemets synpunkt, obligationsköpen att betalas med en minskning i kassorna. Det bör dock observeras, att individuella banker kan tänkas ersätta utlåning genom att köpa obligationer direkt från den lånesökande. Sammanfattnings-

53 vis kan konstateras, att möjligheterna att verkningarna av en likviditetskvotshöjning motverkas genom bankernas reaktioner inte synes helt oväsentliga. Förekomsten av reservkvotsystem i olika länder

Det klassiska exemplet på reservkvoter är kassakvotsystemet i USA som, grundat på en ännu äldre tradition, infördes 1917 tillsammans med det nuvarande centralbankssystemet, då i form av fasta kvoter. Dessa förändrades 1933 och 1935 till ett system av variabla kassakvoter. De amerikanska kassakvoterna har t. ex. efter 1945 förändrats ett tjugotal gånger. Det engelska systemet, som grundar sig på tradition men som konfirmerats från myndigheternas sida, omfattar f. n. två fasta kvoter — en kassakvot på 8 procent och en likviditetskvot på 30 procent. Dessutom har Bank of England i reserv en möjlighet att utöver de likvida tillgångar som ingår i likviditetskvoten kräva insättningar på särskilda konton i centralbanken med en ränta motsvarande avkastningen på skattkammarväxlar — ett system som i praktiken synes föga skilja sig från variabla likviditetskvoter. I England har också direkt utlåningsmaximering förekommit på myndigheternas begäran. Bland andra länder med variabla kassakvoter, som också verkligen utnyttjats genom någorlunda ofta vidtagna förändringar, m ä r k s i Europa Västtyskland och Nederländerna. I flera råvaruproducerande utomeuropeiska länder har mycket täta variationer av kassareservkrav förekommit för att motverka exportsvängningarnas verkningar — här k a n nämnas Nya Zeeland, Australien, Colombia, Peru och Ecuador. Likviditetskvoter infördes efter kriget i Frankrike, Belgien och Italien för att dämma in den under krigsåren framskapade höga likviditeten hos banksystemen. De har i dessa länder endast varierats någon enstaka gång. I själva verket står numera någon form av variabla reservkvoter, riktade mot affärsbanker eller en vidare krets av kreditinstitut med inlåningsräkningar, till myndigheternas förfogande i de allra flesta länder. Från en auktoritativ internationell sammanställning från 1958, vilken omfattade 74 länder, kan man finna att endast tio länder, alla karakteriserade av ytterst primitiva kreditförhållanden, helt saknar reservkvoter. Ytterligare åtta länder, däribland Danmark, har enbart fasta likviditets- eller kassakvoter. Reservkvotsystemen synes här ofta inte ha någon kreditpolitisk motivering, vilket däremot bör vara fallet då kvoterna kan varieras. De återstående 56 länderna har reservkvotsystem som tillåter variationer i kassakvoter, likviditetskvoter eller bådadera. Antalet länder med enbart kassakvoter, med enbart likviditetskvoter och med båda slagen av kvoter är ungefär lika stort. Dessa siffror ger naturligtvis ingen bild av reservkvotsystemens faktiska roll i kreditpolitiken. Det förtjänar att observeras, att den ovannämnda

54 sammanställningen uppger, att i 23 av de 56 länderna med rörliga reservkvoter dessa i praktiken aldrig har ändrats. Erfarenheter från olika länder tyder också på att det är tekniskt svårt att ens genom mycket täta variationer av kassakvoter nå samma grepp över bankernas kreditgivning som då kontinuerliga marknadsoperationer i detta syfte är möjliga. Erfarenheterna av användandet av likviditetskvoter visar också på svårigheter att utnyttja dem för en mera ambitiös reglering av banksystemets kreditgivning; deras mera allmänna betydelse som en faktor som neutraliserar en stor del av banksystemets höga likviditet kan naturligtvis likväl vara betydande. Selektiva kreditpolitiska åtgärder Allmän och selektiv kreditpolitik

De olika kreditpolitiska instrumenten har i det föregående diskuterats med tanke på deras bidrag till uppnåendet av allmänna stabiliseringspolitiska mål genom en begränsning eller stimulans av efterfrågan på varor och tjänster totalt sett. Kreditpolitiska åtgärder kan emellertid vidtagas i syfte att lösa mera speciella uppgifter. De k a n syfta att begränsa kreditgivningen för vissa ändamål, t. ex. konsumtionskrediter, krediter till börsmäklare och aktieköpare samt krediter för import. I andra fall kan de avse att gynna särskilda låntagare, såsom staten, bostadssektorn och exportindustrien. Man brukar i dessa fall tala om selektiv kreditpolitik. De instrument som användes kan vara diskontopolitik eller reservkvoter i en utformning som avser att ge selektiva resultat. Det kan också vara fråga om speciella selektiva instrument. överhuvudtaget ställer det sig mycket svårt att ge en översikt över olika slag av selektiva kreditpolitiska åtgärder. De har tagit sig många former och är anpassade till skiftande målsättningar och kreditmarknadsförhållanden i olika länder. Ofta har de inte genomförts genom lagstiftning utan genom överenskommelser, samråd eller direktiv. Ett annat vanligt drag hos de speciella selektiva åtgärderna har varit att de riktat sig mot en vid krets av finansiella institutioner och inte, som de i det föregående behandlade kreditpolitiska medlen, i första hand mot affärsbanker och dem närstående kreditinstitut. Det förtjänar också observeras att av säkerhetshänsyn motiverade placeringsregler, vilka förekommer i den grundläggande lagstiftning som reglerar de olika kreditinstitutens verksamhet, ofta kan ha selektiva effekter. Det förekommer sålunda ofta att sparbankers och försäkringsbolags placeringar helt eller delvis är inskränkta till vissa obligationer och lån mot viss säkerhet på ett sätt som gynnar kreditgivningen till staten och bostadssektorn. Selektiva kreditpolitiska åtgärder var givetvis ett vanligt inslag i krigstidens regleringsekonomi och spelade på många håll en framträdande roll under den närmaste tiden efter kriget. Därefter har de i enlighet med

55 de allmänna tendenserna i de flesta utvecklade länder med marknadshushållning kommit att avvecklas eller i varje fall intaga en blygsammare plats vid sidan av de generella medlen. Diskontopolitik och reservkvoter som selektiva medel

En centralbank som bedriver diskontopolitik, d. v. s. ger lån till banksystemet, måste alltid uppställa vissa regler som anger vilka slag av växlar som godkännes för rediskontering, vilka slag av värdepapper som godkännes som säkerhet för lån och vilka räntesatser som tillämpas. Dessa regler kan utformas i selektivt syfte för att hämma eller stimulera bankernas utlåning till olika ändamål. Vissa växlar och obligationer, t. ex. sådana som motsvaras av export- eller bostadsfinansiering, kan ges en gynnad ställning genom att inkluderas bland de godkända säkerheterna eller genom att undantagas från begränsningar i tillgången på centralbankskredit. De kan också ges en favoriserad ställning genom lägre räntesatser. De selektiva verkningarna torde vara beroende av att upplåningen i centralbanken är av en betydande omfattning. Bland de stora länderna synes Frankrike vara det som mest utnyttjat diskontopolitiken på detta sätt. Likviditetskvoter som innebär att bankernas innehav av vissa tillgångar blir relativt större än som skulle vara motiverat av bankmässiga likviditetsskäl kan givetvis ses som ett selektivt instrument. Oftast är det frågan om statspapper av olika slag, och kvoternas selektiva effekt kan sägas vara att möjliggöra en viss statsupplåning i banksystemet samtidigt som den allmänna kreditpolitiska målsättningen genom en begränsning av kreditvolymen för andra ändamål mer eller mindre effektivt kan upprätthållas. Likviditetskvotsystemet kan emellertid gynna även andra låntagare än staten i den mån andra tillgångar än statspapper ingår i likviditetskvotens tälj are. En sådan konstruktion kan bero på en naturlig anknytning till traditionella förhållanden, t. ex. om det är frågan om av andra låntagare utfärdade obligationer som står statsobligationerna nära. I andra fall, och särskilt om lån i andra former — reverslån — tillätes ingå i tälj aren, synes det inte längre rimligt att använda beteckningen likviditetskvoter. Mexico erbjuder ett extremt exempel på ett i selektivt syfte utformat kvotsystem. Kvotsystemet kan också konstrueras så, att vissa krediter genom beslut i varje särskilt fall kan lämnas utan att den långivande bankens uppfyllande av reservkraven försvåras; olika tekniska tillvägagångssätt kan tänkas härvid. Denna metod har kommit till användning t. ex. i Israel. Renodlat selektiva åtgärder

Försök från myndigheternas sida att påverka inriktningen av kreditinstitutens placeringar har stundom haft en mycket allmän karaktär — frivilliga åtaganden från institutens sida att i första hand söka tillgodose

56 t. ex. export- och basindustrierna och iakttaga en allmän restriktivitet i långivningen för spekulativa eller eljest som mindre samhällsviktiga bedömda ändamål. Sådana åtaganden, som förekommit i t. ex. USA, England och Sverige under efterkrigstiden, har i allmänhet haft en tvivelaktig effektivitet. Under kriget infördes i flera länder en direkt kontroll över obligationsoch aktieemissioner och över utlämnandet av lån (ibland med undantag för kortfristiga lån) över en viss storlek. I t. ex. England har en sådan »capital issues control» kommit att leva kvar under efterkrigstiden. Emissions- och lånekontrollen har å ena sidan varit ett mycket generellt medel såtillvida att den omfattat hela kreditmarknaden. Å andra sidan har den i princip tillåtit en detaljerad selektion och möjligheter att kontrollera lånevillkoren. I praktiken synes det emellertid h a varit mycket vanskligt att uppställa klara selektionsregler och tillämpa dem på ett mycket stort antal ansökningar. Åtgärder i syfte att kontrollera avbetalningshandeln h a r förekommit i ett stort antal länder — USA, England, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Norge och Danmark för att nämna några. Nya former (hire purchase) och nya kreditinstitut (finance companies) har uppstått och lett till en allmän tillväxt av konsumtionskrediterna och till stora svängningar i dessa, som kan spela en viktig roll i konjunkturförloppet. Det har visat sig vara i hög grad önskvärt att få en kreditpolitisk kontroll över de på konsumtionskredit specialiserade instituten. De har allmänt visat sig mycket okänsliga för räntevariationer och har visat sig kunna betala mycket höga räntor vid kapitalanskaffning genom emissioner eller mottagandet av depositioner från allmänheten. Om efterfrågan på konsumtionskredit vid köp av varaktiga konsumtionsvaror visat sig oberoende av räntekostnaderna, är den däremot känslig för variationer i kravet på kontantinsats och i avbetalningstidens längd. Regleringen kan ta sikte på dessa punkter; så har i begränsad omfattning skett även i Sverige, där speciella finansieringsinstitut i stort sett saknas, genom överenskommelser mellan kommerskollegium och handelns organisationer. Andra metoder har varit överenskommelser med finansieringsinstituten om deras kreditgivning eller åtgärder mot deras kapitalanskaffning hos banker eller hos allmänheten. Regleringarna av avbetalningshandeln utgör i viss mån ett undantag från regeln att de selektiva kreditpolitiska åtgärderna under 1950-talet förlorat i betydelse. Det förefaller inte osannolikt att de kommer att spela en viktig roll i framtiden som ett konjunkturstabiliserande element. Effekten av åtgärder för att prioritera vissa krediter

Åtgärder att gynna eller prioritera vissa krediter —- t. ex. till staten och bostadsbyggandet — kan h a olika syften och olika effekter, som samman-

57 hänger med balansläget på kreditmarknaden. Om räntestrukturen är relativt stel och efterfrågan på kredit för en längre eller kortare period hålles tillbaka genom en utpräglad kreditransonering, kan den rent kvantitativa prioriteringseffekten träda i förgrunden. Efterfrågan på kredit kan i ett rådande ränteläge vara större än tillgången, och med de selektiva åtgärderna söker m a n tillförsäkra de prioriterade krediterna en tillräcklig andel av det knappa utbudet av kredit. Som tidigare framhållits är det emellertid vanskligt att för någon längre period arbeta med en kreditpolitik som litar till en hård ransonering av krediterna. Myndigheternas motvilja mot en rörligare räntenivå k a n motiveras av att m a n av olika skäl önskar en låg, stabil ränta för vissa prioriterade krediter. Man skulle då kunna tänka sig att tillåta eller t. o. m. stimulera en fri räntebildning för de oprioriterade krediterna, samtidigt som en räntedifferentiering genomföres som möjliggör en lägre och mindre varierande räntekostnad för de prioriterade krediterna. Några egentliga erfarenheter av en sådan långtgående räntedifferentieringspolitik föreligger inte, men förslag i denna riktning har framförts i den svenska diskussionen. I första hand k a n man tänka sig en sådan räntedifferentiering genomförd genom placeringsregler för kreditinstituten och emissionskontroll, som medförde att prioriterade krediter kunde erhållas i erforderlig utsträckning. Eventuellt fick dessa regler kompletteras genom direkta ingrepp i räntebildningen i form av maximiräntor vid prioriterade krediter och minimiräntor vid oprioriterade. Man kan emellertid förutse att ett försök att systematiskt utnyttja placeringskvoterna efter dessa linjer skulle medföra en mängd komplikationer. Även i detta fall skulle låntagare och långivare få ett incitament att finna varandra med kringgående av kreditinstituten genom den ökade spännvidden mellan de reglerade kreditinstitutens inlåningsräntor och oprioriterade utlåningsräntor. De prioriterade ändamålens finansieringsmöjligheter skulle tendera att inskränkas till vad som med placeringsreglernas hjälp kan framtvingas från de reglerbara kreditinrättningarna. Vinstmarginalerna skulle relativt sett försämras hos kreditinstitut med en hög andel prioriterade placeringar (t. ex. sparbankerna) och göra det svårare för dem att på inlåningssidan konkurrera med institut med en större andel oprioriterad långivning (t. ex. affärsbankerna). Slutligen skulle de reglerade instituten rimligen alltmer söka utnyttja de möjligheter som kan finnas att kringgå regleringarna. Alla dessa faktorer skulle minska möjligheterna att tillgodose de prioriterade ändamålen. Åtgärder kan emellertid tänkas i syfte att eliminera åtminstone vissa av de svårigheter som skulle uppstå vid en sådan räntedifferentieringspolitik. Ett förslag går ut på att belägga oprioriterad utlåning med en skatt eller avgift; eventuellt kunde intäkterna användas för subventionering av den prioriterade utlåningen. Härigenom skulle prioriterade placeringar ur

58 långivarnas synpunkt inte framstå som mindre attraktiva än oprioriterade, och effekten på kreditinstitutens räntabilitet skulle motverkas. Om systemet av avgifter och subventioner omfattade även obligationsemissioner, skulle de prioriterade ändamålen kunna konkurrera med de oprioriterade även på obligationsmarknaden utanför kreditinstituten. Incitamenten att kringgå regleringen skulle därigenom försvagas men knappast elimineras, eftersom möjligheter att kringgå regleringen fortfarande skulle uppkomma vid transaktioner utanför kreditinstituten och obligationsmarknaden, t. ex. direkt mellan kreditinstitutens insättare och låntagare. Det kan också forutses att svårlösliga problem skulle uppstå vid tillämpningen av avgiftsoch subventionssystemet på grund av den utestående stocken av tidigare emitterade obligationer och lån med bundna villkor. Ett annat förslag går ut på ett kassakvotsystem, med kassakraven ställda i relation till de oprioriterade krediternas omfattning. Härigenom skulle räntedifferentieringens effekter på räntabiliteten hos olika typer av kreditinstitut kunna undvikas, men återigen skulle möjligheterna kvarstå till direkta transaktioner utanför den organiserade kreditmarknaden mellan långivare och låntagare. Åtgärder i syfte att göra en rörligare räntepolitik möjlig, samtidigt som en låg, stabil räntenivå fasthålles t. ex. för bostadssektorn, har i andra former försökts i flera länder. Staten kan subventionera bostädernas räntekostnader genom direkt utbetalande av subventioner eller genom att bostadsfinansieringen helt eller delvis sker med statliga lån som utlämnas till räntesatser som understiger statens räntekostnader. Sammanfattning Det första som kan understrykas efter en översikt av den moderna kreditpolitikens medel är de många typer av instrument som förekommer. Det är frågan om en serie olika åtgärder som sammanförs under begreppet kreditpolitik, antingen därför att de vidtages av centralbanken eller därför att de söker påverka efterfrågan på varor och tjänster genom att reglera kostnaderna för eller möjligheterna till att finansiera utgifter genom upptagande av lån eller avveckling av finansiella tillgångar. Indelningen i huvudgrupper som gjorts ovan säger endast litet härom. De selektiva åtgärderna är av en mängd skilda slag, diskontopolitik betyder inte s a m m a sak i olika länder, kassa- och likviditetskvoter är olika konstruerade och användes på olika sätt. Att använda ordet marknadsoperationer och tro att man angett en bestämd företeelse skulle vara ett misstag: det täcker t. ex. de stora operationerna i marknaden för de kortaste statspapperen i USA, försöken att hålla nere skattkammarväxelskulden genom »funding» i England, olika centralbankers på kurseffekter för långa obligationer inriktade operationer. Ingen översiktlig redogörelse kan heller ge en rättvisande bild åt myndigheternas direktiv och rekommendationer

59 och mer eller mindre informella överenskommelser. Sådana har tidvis i hög grad utnyttjats t. ex. i länder som England, Norge och Sverige både i allmänt kreditpolitiska och selektiva syften. En andra observation är att aktiviseringen i kreditpolitiken under 1950talet visat sig i ett starkare utnyttjande av såväl diskontot som reservkvoter och marknadsoperationer. En rörligare diskontopolitik har utbildats efter 1950 i de flesta länder, och utvecklingen har gått mot högre och mera varierande räntesatser. Marknadsoperationer av ett eller annat slag är betydligt mera vitt spridda än före kriget, liksom en kreditpolitiskt medveten statsskuldförvaltning. Påfallande är även intresset i många länder för att aktivt stimulera utvecklingen av penningmarknader, avsedda att ge större möjligheter för marknadsoperationer. Reservkrav ingår också numera bland de kreditpolitiska instrumenten i ett flertal länder. Rollfördelningen mellan dessa grupper av kreditpolitiska medel visar stora variationer, men en påtaglig tendens kan urskiljas att utnyttja dem i nära kombination med varandra.

K A P I T E L IV Placeringsregler i s v e n s k lagstiftning och i r i k s b a n k e n s överenskommelser med kreditinstituten

Banklagens och motsvarande författningars reglering av kreditinstitutens placeringar Olika slag av placeringsreglerande bestämmelser

I lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och de författningar, som reglerar jordbrukskasserörelsens, postsparbankens, postgirorörelsens, försäkringsbolagens och allmänna pensionsfondens verksamhet, finns bestämmelser som inskränker institutionernas frihet vid placeringen av tillgångarna. Dessa bestämmelser kan sägas vara av tre olika typer: sådana som anger vilka slag av placeringsobjekt som godkännes (eligibilitetsregler), sådana som reglerar den maximala inlåning instituten får mottaga (inlåningsrättsbestämmelser) och sådana som anger att en på visst sätt bestämd del av förbindelserna skall motsvaras av vissa tillgångar (kassareservregler). Gemensamt för dessa bestämmelser är att de inte avsetts skola tjäna kreditpolitiska syften utan tillkommit för att garantera de berörda kreditinstitutens likviditet och solvens, d. v. s. deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser på kort och lång sikt. Banklagssakkunniga avvisade t. ex. i sitt förslag till lag om bankrörelse (SOU 1952: 2), att inlåningsrättsbestämmelserna i banklagen skulle utnyttjas för penningpolitiska ändamål, och uttalade, att bestämmelserna borde utformas uteslutande med syfte att säkerställa bankernas insättare mot förluster. I de sakkunnigas behandling av affärsbankernas kassareservregler redogöres visserligen inledningsvis för beredskapslagstiftningen om kassareserver, men i motiven för deras förslag framföres inga penningpolitiska synpunkter. Frågan om penningpolitiskt motiverade kassareservregler upptogs emellertid i propositionen om den nya banklagen. Efter att ha konstaterat att de sakkunnigas förslag utarbetats mot bakgrunden av samma renodlade likviditetssynpunkter som uppbar kassareservbestämmelserna i 1911 års banklag, och att i den mån detta spörsmål behandlats i remissyttranden den meningen dominerat, att kassareservbestämmelser med penningpolitisk funktion borde ges i särskild lag, anförde departementschefen (prop. 1955: 3 sid. 137): Jämväl enligt min egen uppfattning torde det var mest praktiskt att liksom

61 hittills särskilja den penningpolitiskt motiverade kassareservregleringen från de bestämmelser, som med sikte på mera ordinära förhållanden uppställer de av strikta likviditetshänsyn betingade kassareservkraven. Banklagen skulle alltså även i fortsättningen inrymma endast kassareservregler av det senare slaget. Med detta ställningstagande skulle förevarande lagstiftningsärende icke komma att beröra den penningpolitiska beredskapslagstiftning, som för närvarande möter i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill jag här framhålla att det torde få betraktas som tveksamt, huruvida nämnda beredskapslagstiftning bör i fortsättningen få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning av nuvarande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen torde med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad. Det må nämnas, att en liknande uppfattning kommit till synes i riksbanksfullmäktiges yttrande över sakkunnigbetänkandet. Vid en kommande översyn synes bl. a. böra undersökas om denna reglering liksom hittills bör ha tidsbegränsad giltighet eller om en permanent beredskapslag är motiverad. En annan utredningsfråga som anmäler sig är, huruvida icke kassaregler till kontroll över kreditvolymen bör finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor. De här omnämnda spörsmålen synes böra upptas till gemensam prövning av särskild utredning. Det nyss citerade uttalandet togs av 1950 års jordbrukskasseutredning till intäkt för att inte anlägga kreditpolitiska synpunkter på centralkassornas kassareservskyldighet, och kreditpolitiska syften har synbarligen inte heller spelat någon roll vid utarbetandet av gällande sparbankslag och lag om försäkringsrörelse. Eligibilitetsregler

E h u r u de inledningsvis nämnda typerna av lagbestämmelser sålunda tillkommit av andra skäl, kan de givetvis påverka kreditinstitutens placeringar på ett sätt som är av betydelse från kreditpolitisk synpunkt; det k a n gälla effekten på den totala kreditvolymen eller ett gynnande av vissa krediter. Beträffande eligibilitetsreglerna gäller dock detta endast i lägre grad. Här kan t. ex. nämnas, att reglerna för sparbankernas utlämnande av bundna lån utestänger privata låntagare som inte disponerar säkerhet i jordbruks- eller bostads- och affärsfastigheter från denna låneform. Det k a n också observeras, att en betydande prioriteringseffekt kunde ha uppstått, om en punkt i bank- och fondinspektionens yttrande över det år 1946 framlagda förslaget till lag om försäkringsrörelse beaktats. Inspektionen ifrågasatte nämligen häri, om inteckning i industrifastighet borde ingå bland de värdehandlingar som generellt godkännes som placeringsobjekt för försäkringsfond för livförsäkring. Föredragande statsrådet fann det emellertid inte då påkallat att upptaga en undantagsbestämmelse beträffande industrifastigheter men utgick från att försäkringsbolagen själva ålade sig återhållsamhet vid placering av medel mot inteckning i dylika fastigheter. Av större intresse ur kreditpolitisk synpunkt är de regler för placering av allmänna pensionsfondens medel som finnes i reglementet den 28 maj

62 1958. För det första kan vissa kreditinrättningar bevilja återlån till den som erlagt avgift till försäkringen för allmän tilläggspension enligt i reglementet givna bestämmelser. Kreditinrättning som beviljat återlån äger erhålla lån ur pensionsfonden till ett motsvarande belopp. Detta synes innebära, att avgiftsbetalande företag erhåller en gynnad ställning i fråga om möjligheterna att utnyttja pensionsfondens resurser. För det andra gäller särskilda regler för placering av de medel som sedan återlånesystemet utnyttjats disponeras av de tre fondstyrelser som enligt reglementet förvaltar var sin del av pensionsfonden. Medlen kan i huvudsak placeras i obligationer eller som lån i annan form till staten, kommuner, banker och vissa hypoteksinrättningar. Syftet med dessa eligibilitetsregler är i främsta rummet att undvika att fonden skulle uppträda som direkt långivare till ett stort antal slutliga låntagare. De kan emellertid ha en prioriteringseffekt så länge kontrollen kvarstår över obligationsemissioner. Det bör avslutningsvis framhållas, att fondstyrelserna börjat sin verksamhet först under år 1960 och att erfarenheter därför saknas rörande denna. Inlåningsrättsbestämmelser

Inlåningsrättsregler för affärsbanker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit har konstruerats så, att inlåning till en viss enligt reglerna beräknad del skall täckas av eget kapital eller egna fonder, med undantag dock av den del av inlåningen som motsvaras av vissa tillgångsposter, de s. k. täckningsfria tillgångarna. Bestämmelserna kan alltså dels i vissa lägen fungera som en maximering av den kreditgivning som innebär anskaffande av icke täckningsfria tillgångar, dels mera allmänt skapa en preferens för placering i täckningsfria tillgångar. Reglerna är inte lika för alla slag av kreditinrättningar. Bland de helt täckningsfria tillgångarna ingår dock alltid, utom kassa och fordringar på vissa andra kreditinstitut, skattkammarväxlar och korta obligationer utfärdade av staten, hypoteksbanken och stadshypotekskassan, och bland de tillgångar som ingår i vissa fall eller med reducerat värde märkes övriga fullgoda obligationer, lån mot säkerhet av botteninteckningar i jordbruks- eller bostads- och affärsfastighet, lån mot säkerhet av obligationer, kommunlån och lån med statlig eller kommunal garanti. Kassareservbestämmelser

Det största penningpolitiska intresset knyter sig emellertid till kassareservreglerna. I den mån de i kassareserverna ingående tillgångarna är givna till sin totala storlek, sätter dessa regler en övre gräns för kreditgivningen inom banksystemet, och i den mån riksbanken kan bestämma volymen av dessa tillgångar får den ett instrument att påverka den totala kreditvolymen, givetvis under förutsättning att de faktiska kassareserverna inte ligger alltför högt över de krävda.

63 Kassareservreglerna för affärsbanker och centralkassor överensstämmer helt. Den krävda kassareserven skall, tillsammans med inneliggande kassa, minst uppgå till summan av 25 procent av de förbindelser, som skall fullgöras vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, och 4 procent av övriga förbindelser. Bland förbindelserna inräknas härvid inte förlagsbevis, och inlåningen på sparkasseräkning hänföres till förbindelserna med täckningskravet 4 procent. Lagreglerna definierar inte närmare vilka tillgångar som skall ingå i kassareserven (de anger endast att den skall bestå av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i penningar), utan detta ankommer på bank- och fondinspektionen. Inspektionen inräknar f. n. i fråga om affärsbankerna inhemska checkar och postremissväxlar, utländska sedlar och mynt, på visst sätt beräknade nettofordringar på inhemska banker, sparbanker och centralkassor, avistafordringar på utländska banker och bankirer samt inhemska statspapper och obligationer till belåningsvärdet i riksbanken. Sparbankslagens kassareservregel har konstruerats på ett annat sätt: i lagtexten uppräknas de tillgångar som skall ingå i reserven, varvid dock tillsynsmyndigheten har möjlighet att medge att även andra tillgångar får inräknas. Utöver kassamedel, fordringar på andra kreditinstitut, statspapper och obligationer får enligt bestämmelserna medräknas, intill ett belopp av 100 000 kronor och med vissa kvalifikationer, inteckningar i jordbruksfastigheter samt bostads- och affärsfastigheter. Denna utvidgning av kassareservtillgångarna har införts med tanke på de mindre sparbankernas traditionella uppgift som lokala kreditgivare. Kassareserven skall uppgå till minst summan av 25 procent av förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, och 8 procent av övrig inlåning. Bankpolitiska och kreditpolitiska regler

När det gäller relationen mellan den ovan behandlade s. k. bankpolitiska placeringsregleringen och den kreditpolitiskt motiverade, synes enighet i stort sett råda om att det skulle vara olämpligt att söka utforma kassareservregler, inlåningsrättsbestämmelser och eligibilitetsregler, som sökte tillgodose både kreditpolitiska syften och de anspråk som omsorgen om kreditinrättningarnas solvens och likviditet ställer. När det gäller prioriteringseffekterna skulle det vara en tillfällighet, om de på en säkerhetsbedömning grundade bankpolitiska reglerna ger samma urval av gynnade kreditändamål som prioriteringsnormerna. I vad avser kontrollen av kreditvolymen kan man först, i likhet med 1949 års banklagssakkunniga, konstatera att inlåningsrättsbestämmelsernas användande i kreditpolitiskt syfte förutsätter, att bankernas anskaffande av eget kapital samtidigt regleras; en ökning av det egna kapitalet, som ur solvenssynpunkt är den naturliga lösningen då inlåningsrätten fullt utnyttjats, skulle då

64 kunna behöva hindras av kreditpolitiska skäl. Däremot har kassareservregler ofta använts som kreditpolitiska instrument, och det kan sägas att de kreditpolitiskt motiverade reservreglerna utvecklats ur de bankpolitiska. I vissa länder uppstod ur det allmänna behovet av en tillfredsställande betalningsberedskap en traditionell relation mellan inlåning å ena sidan och kassa eller likvida tillgångar å den andra; i andra länder infördes reservkrav i banklagarna. En alltmera medveten centralbankspolitik kom sedan att utnyttja centralbankens förmåga att påverka kassaoch likviditetsställningen inom banksystemet i kreditpolitiska syften. I den mån den kreditpolitiska aspekten tagit överhanden har emellertid reglerna ofta modifierats på ett sätt som ter sig omotiverat ur rena betalningsberedskapssynpunkter: kvoterna har gjorts variabla, de har satts högre än som rimligen k a n motiveras med omsorgen om den enskilda bankens likviditet, urvalet av de i reserven ingående tillgångarna har begränsats eller utvidgats på ett sätt som ibland synes orimligt ur likviditetssynpunkt, reservplikten har utvidgats utan hänsyn till inlåningens långeller kortfristiga karaktär o. s. v. Utvecklingen av den svenska beredskapslagstiftningen, som skall behandlas i nästa avsnitt, utgör ett skolexempel på hur en kreditpolitiskt motiverad lagstiftning frigör sig från tidigare existerande regler. Beredskapslagstiftningen

rörande affärsbankernas kassareserver

1937 års lag

De enda lagregler som före år 1937 berörde affärsbankernas kassareservskyldighet återfanns i 49 § av 1911 års banklag. De innebar i huvudsak, att en banks avista förbindelser till 25 procent skulle vara täckta av inneliggande kassa eller lätt realiserbara tillgångar. Jämfört med nu gällande banklagsbestämmelser framstår de som mindre stränga, eftersom all övrig inlåning var befriad från krav på täckning. Den närmare preciseringen av de i kassareserven ingående tillgångarna ankom, liksom nu, på bankinspektionen, vars urvalspraxis i stort sett var densamma som den nu gällande. Den första beredskapslagen om rätt för Konungen att i vissa lägen meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv tillkom 1937 i samband med den allmänna översyn av de penningpolitiska medlen som då vidtogs med anledning av konjunkturläget. Risker ansågs föreligga för en försämring av penningvärdet, och kassareservlagstiftningen ansågs representera ett medel, som i första hand via sin effekt på investeringsverksamheten skulle kunna utgöra ett led i en konjunkturdämpande politik. Beredskapslagen av år 1937 innebar — liksom lagarna av 1939, 1948 och 1949 — en tidsbegränsad fullmakt för Konungen att, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektio*

65 nen, förordna om kassareserv m. m. hos affärsbankerna enligt i lagen givna regler. I förhållande till kassareservbestämmelserna i 1911 års banklag innebar beredskapslagens regler dels en begränsning av de tillgångar som godtogs som kassareserv, dels en utökning av de förbindelser, vilka till 25 procent skulle täckas av inneliggande kassa och kassareserv (själva procenttalet bibehölls sålunda oförändrat och oföränderligt, till skillnad från den amerikanska förebild, till vilken propositionen uttryckligen hänvisar). Kassareserven skulle enbart utgöras av medel innestående i riksbanken och, i händelse så medgavs, avista tillgodohavanden hos utländsk bank eller bankir. Det kunde också stadgas, att viss del av summan av inneliggande kassa och kassareserven skulle utgöras av medel innestående i riksbanken, varvid ränta skulle erläggas för underskott. I de förbindelser som skulle täckas inräknades inte endast avistaskulder utan även förbindelser på högst en månads uppsägning, med undantag av tillgodohavanden på sparkasseräkning; härigenom kom bankernas uppsägningsräkning att omfattas av täckningskravet. Frågan om en särskild kassareservlag hade väckts av bankofullmäktige i skrivelse den 27 februari 1937 med bifogat lagförslag. Förslaget skilde sig på några punkter från den senare antagna lagen. Den del av summan av inneliggande kassa och kassareserv som skulle innestå i riksbanken var preciserad till 75 procent. Föreskrift enligt lagen skulle utfärdas för samtliga bankaktiebolag »om sådant med hänsyn till omständigheterna prövas nödigt»; om föreskrifter utfärdades skulle dessa ersätta banklagens kassareservbestämmelser. Något skall här nämnas om de remissyttranden som avgavs över förslaget, eftersom de synpunkter som då anfördes senare återkom i olika former och även ledde till vissa, i nuvarande beredskapslagstiftning kvarstående modifikationer. Svenska Bankföreningen, som i princip avstyrkte förslaget, anförde att lagtexten i alla händelser borde ge bestämt uttryck för att den var ett uteslutande för osedvanliga situationer avsett medel. I propositionen ändrades också den ursprungliga formuleringen till: »Om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt, .» Bankföreningen önskade vidare större flexibilitet beträffande procenttalen både för summan av inneliggande kassa och kassareserv och för medelsbehållningen i riksbanken. I lagtexten bibehölls bestämmelsen om summans storlek, men bestämmelsen om dess sammansättning ändrades därhän, att någon bestämd kvotdel inte angavs för i riksbanken innestående medel men kunde, om så befanns lämpligt, föreskrivas från fall till fall. Bank- och fondinspektionen anförde, att lagen borde göras tillämplig endast å banker, vilka i större omfattning innehade sådana överskottsmedel som borde bli föremål för bindning. Lagförslaget ändrades också därhän, att lagen kunde göras gällande mot »samtliga bankaktiebolag eller sådana, vilkas fonder 5—003227

66 uppgå till visst angivet belopp». Inspektionen riktade också invändningar mot att föreskrifter enligt beredskapslagen skulle ersätta banklagens kassareservbestämmelser och föreslog, att den penningpolitiska kassareservlagstiftningen skulle få karaktären av ett temporärt supplement till dessa, något som även beaktades i propositionen. Både bankföreningen och bankinspektionen framhöll f. ö., att lagen borde på något sätt tillämpas även på andra kreditinrättningar än affärsbankerna. Bankföreningen påpekade ytterligare, att det smidigaste och verksammaste vapnet varigenom riksbanken kunde påverka penningläget vore operationer i öppna marknaden. Använda i tillräcklig omfattning skulle de kunna få omedelbar effekt och göra hela den ifrågasatta lagstiftningen obehövlig. Denna synpunkt tycks dock inte ha upptagits till vidare diskussion. Bankoutskottet hade inte något att invända mot det reviderade lagförslaget men underströk liksom departementschefen och remissinstanserna, att lagen inte borde användas förrän möjligheterna uttömts att nå åsyftat resultat genom överenskommelser mellan riksbanken och bankerna. Detta är f. ö. ett påpekande, som genomgående återfinns i den fortsatta diskussionen kring denna lagstiftning. 1937 års beredskapslag gällde t. o. m. den 28 februari 1938; den förlängdes därefter årligen, sista gången t. o. m. den 31 maj 1940. Fullmakten att utfärda föreskrifter enligt lagen utnyttjades aldrig. 1939 års lag

I skrivelse den 9 september 1939 hemställde bankofullmäktige, att 1937 års lag skulle ändras i vissa avseenden. Tidigare hade beredskapslagens syfte varit att ge möjlighet till effektiva ingripanden mot en skadlig kreditutvidgning. Efter stormaktskrigets utbrott ställdes framförallt det kravet på de penningpolitiska åtgärderna, att de »skulle kunna tillgripas efter hand och medgiva ett smidigt handhavande». En svårighet vid en eventuell tillämpning av 1937 års lag var även, att den skulle framkalla ett i dåvarande läge inte önskvärt utbud av obligationer från bankernas sida. Det av bankofullmäktige föreslagna kassareservkravet erhöll en för senare beredskapslagar karakteristisk uppdelning i tre moment. För det första skulle kunna krävas att summan av inneliggande kassa och kassareserv enligt 1911 års banklag skulle utgöra minst 25 procent av avistaförbindelser och förbindelser (utom sparkasseräkning) på högst en månads uppsägning. Jämfört med banklagen skulle detta ge en möjlighet att inkludera uppsägningsräkning bland de täckningspliktiga förbindelserna. För det andra skulle kunna föreskrivas, att en viss kvotdel av den i förordnande enligt beredskapslagen krävda summan av inneliggande kassa och kassareserv skulle utgöras av inneliggande kassa och tillgodohavande i riksbanken samt, om så medgavs, likvida avista utländska tillgodohavanden. Detta led motsvarade bestämmelserna i 1937 års lag, med den ändringen att den

67 föreskrivna kvoten nu skulle k u n n a varieras upp till 25 procent i stället för att vara fixerad till detta tal. För det tredje skulle det kunna krävas, att en viss kvotdel av den krävda summan av inneliggande kassa och kassareserv skulle utgöras av medel innestående i riksbanken. Denna regel återfanns j u även i 1937 års lag. För övrigt gällde att, även om förordnande om kassareserv enligt beredskapslagen inte givits, så kunde ändå den andra och tredje typen av krav ställas, varvid banklagens krav på summan av inneliggande kassa och kassareserv togs som utgångspunkt i stället för beredskapslagens. Fullmäktiges förslag skilde sig från 1937 års bestämmelser också på det sättet, att vid förordnande om reservens sammansättning (kvotdelarna vid det andra och tredje slaget av krav) bankerna kunde efter storleken av sina egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar kunde fastställas. Bank- och fondinspektionen biträdde i sitt remissvar denna förändring, under det att bankföreningen bestämt avstyrkte med hänvisning till de därvid uppkommande möjligheterna till individuella och därmed också till synes subjektiva ingripanden. I bankföreningens remissvar finner man också den reservationen mot bankofullmäktiges förslag, att självfallet borde »finansieringen av de väntade stora statsutgifterna åstadkommas annorledes än genom riksbankskrediter. Det bör ej ifrågasättas, att bankerna skola åläggas att, utan ersättning, placera sina medel i riksbanken, för den händelse dessa medel därefter skola av riksbanken, mot ränta, utlånas». Här aktualiseras alltså frågan om likviditetsregelns effekt på affärsbankernas vinstmarginaler. Bankofullmäktiges förslag lades till grund för proposition och upphöjdes efter smärre formella ändringar till lag. I denna form kvarstod lagen, årligen förnyad, till 1948. Några förordnanden enligt lagen meddelades inte under dessa perioder.

1948 års lag

År 1948 vidtogs en mindre förändring i beredskapslagen. I skrivelse den 11 maj 1948 hade bankofullmäktige fäst uppmärksamheten på det förhållandet, att affärsbankerna redan 1941 förlängt uppsägningstiden för medel innestående på uppsägningsräkning från fjorton till fyrtiofem dagar. Vid en tillämpning av 1939 års lag skulle denna inlåning därför inte komma att medföra någon kassareservförpliktelse för bankerna, och fullmäktige föreslog därför en sådan jämkning i lagen, att kassareservskyldigheten i fortsättningen kom att inkludera medel på uppsägningsräkning. Bankofullmäktiges förslag ledde till den ändringen, att kassareservplikten enligt beredskapslagen kom att avse inlåning med högst två, emot förut en, månads uppsägningstid. Tekniskt sett tillkom för övrigt 1948 en ny lag, eftersom, i motsats till tidigare år, giltighetstiden för 1939 års lag hunnit utlöpa.

68 Tillkomsten av 1949 års lag

I sin ovannämnda skrivelse år 1948 hade bankofullmäktige även påpekat att, eftersom omflyttningar kunde ske mellan den kassareservpliktiga och icke kassareservpliktiga inlåningen, effekten av kassareservkraven på utlåningsvolymen blev i motsvarande mån osäker. Man kunde ha väntat sig, att fullmäktige därefter skulle ha gått in på frågan om en utvidgning av den täckningspliktiga inlåningen, men så skedde inte. Fullmäktige föreslog i stället, att det borde övervägas, huruvida inte beredskapslagen skulle erhålla en utformning, som direkt toge sikte på att begränsa utlåningen. Affärsbankernas skyldighet att hålla kassatillgångar skulle därvid i första hand sättas i relation till ökningen av utlåningsvolymen över en viss gräns, varvid kraven på kassareserv kunde anpassas efter angelägenhetsgraden hos olika delar av utlåningen. Fullmäktiges skrivelse är intressant genom att tanken på prioritering av viss utlåning här framföres för första gången. En utredning med utgångspunkt från bankofullmäktiges förslag uppdrogs åt bankinspektören K. Wulff, som i maj 1949 avlämnade en promemoria med synpunkter på frågan om metoder för begränsning av bankaktiebolagens utlåning. Promemorian, liksom en av Wulff i augusti 1951 avgiven promemoria med förslag om rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags utlåning, är av betydande principiellt intresse men kom inte att läggas till grund för några åtgärder enligt de av bankofullmäktige antydda linjerna. I Wulffs promemoria år 1949 och i bank- och fondinspektionens remissyttrande år 1948 hade också ifrågasatts, om inte en lösning av svårigheterna att effektivt utnyttja beredskapslagen kunde sökas genom att sätta kassareservens storlek i förhållande till hela den rörliga inlåningen, förslagsvis all inlåning med undantag av sparkassemedel och poster understigande 100 000 kronor på kapital- och depositionsräkning. Det var efter nyssnämnda linje — en utvidgning av den täckningspliktiga inlåningen — man kom att gå vid konstruktionen av 1949 års lag. I skrivelse den 10 mars 1949 föreslog sålunda bankofullmäktige två viktiga ändringar. För att råda bot på osäkerheten i kassareservregelns effekt på utlåningsbegränsningen på grund av omflyttningar mellan olika inlåningsräkningar borde kassareservplikten ställas i relation till samtliga affärsbankernas förbindelser med undantag av insättningar å sparkasseräkning och garantiförbindelser. Genom utvidgningen av det täckningspliktiga underlaget kunde emellertid hittillsvarande procenttal för kassareservkravet — 25 procent — inte bibehållas, eftersom det för åtskilliga banker skulle leda till orimliga krav. Fullmäktige föreslog därför, att det dittills använda procenttalet i den nya lagen skulle representera en fixerad maximigräns, och att vid lagens tillämpning reservkravet i varje särskilt fall fick preciseras med hänsyn till det aktuella läget. Härvid skulle möjlighet att uppdela bankerna i grupper efter fondernas storlek finnas,

69 på samma sätt som vid fastställande av den andra och tredje typen av reservkrav enligt 1939 års lag, och dessutom infördes en regel som möjliggjorde särbestämmelser för visst bolag. I bank- och fondinspektionens remissyttrande över denna skrivelse invändes, att likviditetssynpunkten inte beaktats på ett godtagbart sätt i bankofullmäktiges förslag. Om den dittills gällande beredskapslagen skulle ändras med hänsyn till den täckningspliktiga inlåningen så borde, som föreslogs i inspektionens yttrande år 1948, endast den rörliga delen av kapitalräkningsmedlen inkluderas däri. Ur likviditetssynpunkt förelåge vidare inte något verkligt samband mellan fondernas och den önskvärda kassareservens storlek; en gruppindelning efter denna grund vore otjänlig, och dispensmöjligheter finge tillgripas i många fall. En differentiering av kassareservkraven borde överhuvudtaget undvikas. På denna punkt anförde Svenska Bankföreningen, att en diskriminering mellan olika banker inte borde förekomma, och att det nya förslaget ökade riskerna härför. Vidare ansåg bankföreningen, att gränsen för täckningspliktig inlåning borde sättas vid förbindelser med en uppsägningstid på högst fyra månader; det vore orimligt att fordra täckning t. ex. för kapitalräkningsmedel med tolv månaders uppsägningstid. Departementschefen påpekade i propositionen, att bank- och fondinspektionens och Svenska Bankföreningens invändningar utgick från att lagstiftningen skulle anpassas efter kraven på bankernas likviditet. Bankofullmäktiges förslag avsåg emellertid »att vara ett penningpolitiskt medel, som bör tagas i anspråk i sådana situationer då en erforderlig åtstramning på kreditmarknaden icke k a n uppnås på annat sätt». Med hänsyn härtill och då bankofullmäktiges förslag var att betrakta som ett provisorium i avvaktan på en mera tillfredsställande lösning, ansåg sig statsrådet kunna godtaga förslaget, som sedermera antogs av riksdagen (lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv). Sedan 1949 har beredskapslagen förlängts med ett år i sänder, senast t. o. m. den 30 juni 1960. År 1954 höjdes, av hänsyn till den fortskridande ökningen av affärsbankernas likviditet, maximigränsen för kassareservregelns kvottal från 25 till 50 procent. År 1956 vidtogs en formell ändring, föranledd av 1955 års banklag. Tillämpningen av 1949 års lag

I motsats till föregående beredskapslagar kom 1949 års lag att utnyttjas. E n expansion av bankutlåningen, som blivit särskilt märkbar sedan hösten 1949, föranledde bankofullmäktige att i juli 1950 föreslå särskilda kassareservbestämmelser för affärsbankerna med stöd av beredskapslagen. Det första förordnandet utfärdades den 10 augusti 1950 att gälla fr. o. m. den 1 oktober 1950 t. o. m. den 30 juni 1951. I förordnandet indelades bank-

70 aktiebolagen i tre grupper för vilka olika kvotdelar för den krävda s u m m a n av inneliggande kassa och kassareserv fastställdes. För den första gruppen (de fem största bankerna) skulle denna summa utgöra 10 procent av de täckningspliktiga förbindelserna, för den andra gruppen (nio banker) 8 procent och för den tredje gruppen (de sju minsta bankerna) 6 procent. Vidare föreskrevs att minst 40 procent av den krävda summan (d. v. s. minst 4, 3,2 resp. 2,4 procent av de täckningspliktiga förbindelserna) skulle utgöras av inneliggande kassa eller tillgodohavanden hos riksbanken och att minst 25 procent av den krävda summan (2,5, 2 resp. 1,5 procent av de täckningspliktiga tillgångarna) skulle utgöras av medel innestående i riksbanken. Dessutom gavs regler för beräkning av över- eller underskott beträffande den del av kassareserven som skulle innestå i riksbanken och för beräkningen av ränta då underskott förelåg. Beredskapslagens giltighetstid var satt att utlöpa den 30 juni 1951. Sedan lagen förlängts ytterligare ett år, utfärdades ett nytt förordnande att gälla fr. o. m. den 1 juli 1951 t. o. m. den 30 juni 1952. Den enda förändring som härvid gjordes gällde reglerna för beräkning av över- eller underskott beträffande medel hos riksbanken. Kassareservkraven i dessa förordningar hade satts så lågt, att de utan svårigheter kunde uppfyllas av bankerna, medan kraven rörande tillgodohavande i riksbanken ledde till att mindre underskott uppstod då och då på grund av bristande förutseende från bankernas sida. Den kraftiga ökningen av bankernas likviditet genom valutainströmningen fr. o. m. hösten 1951 medförde, att deras faktiska kassareservkvoter småningom kom att alltmera överstiga de krävda. Riksbanken föredrog i detta läge att söka nå en överenskommelse med bankerna hellre än att sätta sin lit till en höjning av förordnandets kvoter. Sedan överläggningar härom i början av 1952 lett till ett tillfredsställande resultat, hemställde bankofullmäktige om att förordnandet enligt beredskapslagen skulle upphävas, vilket skedde den 8 februari 1952. Riksbankens överenskommelser med och rekommendationer till kreditinstituten under 1950-talet Former för samarbetet mellan riksbanken och kreditinrättningarna

Ett viktigt element i 1950-talets svenska kreditpolitik har varit de överenskommelser som träffats mellan riksbanken och de olika grupperna av kreditinstitut, och de rekommendationer som från riksbankens sida riktats till dessa. Det är i dessa former som placeringsregler kommit att införas, sedan förordnandet enligt beredskapslagen satts ur kraft fr. o. m. den 8 februari 1952. Skillnaden mellan överenskommelse och rekommendation är av formell natur, och anledningen till att en ursprunglig överenskommelse ändrats

71 till en ensidig rekommendation får sökas i att vissa kreditinstitut föredrog att inte vara part i en överenskommelse men samtidigt förklarade sig beredda att följa en av riksbanken given rekommendation. Utvecklingen hittills under 1950-talet ger knappast stöd för antagandet att kreditinstituten känt sig mindre bundna av en rekommendation än av en överenskommelse. Den yttre ramen kring placeringsreglerna har överhuvudtaget tillmätts mindre betydelse, något som bl. a. tagit sig uttryck i att skriftliga överenskommelser eller rekommendationer numera i motsats till de första åren inte alltid förekommer utan prolongationer, ändringar och tillägg sker muntligt. Rekommendationernas efterlevnad redovisas och diskuteras vid sammanträden mellan representanter för riksbanken och en grupp av kreditinstitut. Sammanträden hålles i regel varje månad för affärsbanker, sparbanker och försäkringsbolag, varvid tillfälle ges till en fortlöpande diskussion av konjunktursituationen, läget på kreditmarknaden och tendenserna i kreditinrättningarnas placeringar. Nedan följer en översikt av de placeringsregler som i växlande former varit aktuella under 1950-talet. Affärsbankerna: likviditetskvoter och utlåningsmaximering

När förordnandet enligt beredskapslagen sattes ur kraft, var orsaken att en överenskommelse träffats mellan riksbanken och affärsbankerna om att de senare skulle iakttaga vissa likviditetskvoter. Dessa, som i fortsättningen skall kallas 1952 års likviditetskvoter, kom sedan att oförändrade kvarstå till juli 1959, då en anpassning till rådande likviditetsläge ägde rum i fråga om gruppindelning och kvoternas höjd. Beräkningsmetoderna är fortfarande desamma som år 1952. År 1954 skedde den formella förändringen, att överenskommelsen ersattes av en rekommendation. Täljaren i 1952 års kvoter utgöres av en nettosumma likvida tillgångar. Denna beräknas i stort sett som summan av kassamedel, nettofordringar på inhemska banker, avista utländska nettotillgångar, statspapper samt hypoteksbankens, stadshypotekskassans och bostadskreditkassans obligationer. Obligationer upptages till nominella värden. Nämnaren, kallad »skulder», består i stort sett av inlåningsräkningarna, inklusive postremissväxlar och egna accepter men exklusive inlåning på sparkasseräkning. I fråga om ställningen mot sparbanker upptages nettoskulden i nämnaren. Vid kvotsättningen indelades bankerna i fem grupper omfattande resp. Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank; Göteborgs Bank och Sveriges Kreditbank; de tre största provinsbankerna och Sparbankernas Bank; fyra mindre provinsbanker och Inteckningsbanken; de tre minsta bankerna. Minimikvoten fastställdes inom de olika grupperna till 33, 29, 25, 20 resp. 15 procent. Bankernas faktiska kvoter beräknades vid utgången av varje månad. De ovannämnda relationstalen motsvarade en genomsnittlig kvot för

72 samtliga banker på ca 30 procent eller högre än genomsnittet av bankernas faktiska kvoter, som vid utgången av 1951 låg vid 27,5 procent. Variationerna mellan bankerna var också mycket stora, och av de 17 bankerna låg vid slutet av 1951 endast fem över de i februari 1952 fastställda kvottalen. Överenskommelsen fick sålunda närmast den innebörden att under en övergångsperiod, så länge de fastställda kvoterna inte uppnåtts, inlåningstillskott i främsta rummet skulle användas till likviditetsförbättring. Överenskommelsen följdes av en nedgång i bankernas utlåning och en ökning i bankernas faktiska likviditetskvoter. I samband härmed åstadkoms även en påfallande utjämning av olikheterna i bankernas likviditetsläge. Vid mitten av 1953 blev svårigheterna att finansiera bostadsbyggandet påfallande, och diskussioner härom upptogs mellan riksbanken och kreditinstituten. För affärsbankernas del föreslog riksbanken, att dessa genom byggnadskrediter skulle svara för finansieringen under byggnadstiden, vilket skulle innebära en återgång till tidigare förhållanden och ett undvikande av den sammanblandning mellan kommunal upplåning för bostadsbyggande och för andra ändamål, som hade bidragit till vissa kommuners finansiella svårigheter. Det betonades från riksbankens sida att nämnda arrangemang inte innebar någon ändring i överenskommelsen om likviditetskvoter. Affärsbankerna gav sin principiella anslutning, under förutsättning bl. a. att godtagbara utfästelser erhölls från kapitalmarknadsinstituten rörande den slutliga bostadsfinansieringen. F r å n början av 1954 började bankutlåningen åter expandera, och under senare delen av året bröts den stigande trenden i bankernas faktiska likviditetskvoter så att flera banker vid årsskiftet 1954/55 inte uppfyllde likviditetskraven. I samband med den allmänna åtstramningen av kreditpolitiken, som med hänsyn till konjunktursituationen vidtogs i april 1955 och som bl. a. tog sig uttryck i en diskontohöjning med en procentenhet, beslöt fullmäktige att, om affärsbankerna inte vid utgången av juli uppnått de rekommenderade likviditetskvoterna, hemställa hos Kungl. Maj :t om förordnande enligt beredskapslagen. Detta hot kom aldrig att verkställas, då bankerna skar ned sin utlåning i betydande grad och i juli 1955 i stort sett uppfyllde de rekommenderade kvoterna. Denna nedskärning hade emellertid skärpt de svårigheter som av andra skäl förelåg att erhålla byggnadskreditiv i den utsträckning som fordrades för bostadsbyggnadsprogrammet, något som i början av augusti ledde till ett upprepande av överenskommelsen att affärsbankerna, utan eftergivande av likviditetskraven, skulle bevilja byggnadskreditiv i tillräcklig omfattning. Riksbanken bedömde emellertid, med tanke på att konjunkturutvecklingen krävde en synnerligen restriktiv kreditpolitik, resultaten av åtstramningsåtgärderna som otillräckliga, och i september upptogs diskussioner med affärsbankerna som ledde till en rekommendation om direkt maximering av utlåningen. Utlånings maximeringen innebar att bankerna före ut-

73 gången av oktober skulle nedbringa sin utlåning med undantag av bostadsbyggnadskrediter (s. k. övrig utlåning) till en nivå, som med en procent understeg motsvarande utlåning per ultimo juli 1955. Flertalet banker lyckades genom en kraftig nedpressning av utlåningen att inte endast uppfylla riksbankens rekommendation utan även minska sin utlåning ytterligare. Utlåningsbegränsningen skärptes i april 1956, då riksbanken uppmanade affärsbankerna att ytterligare beskära den övriga utlåningen, så att den vid utgången av augusti inte skulle överstiga 95 procent av nivån vid slutet av juli 1955. Affärsbankerna förklarade sig beredda att medverka till nedskärningen under förutsättning att en motsvarande begäran riktades till sparbanker och centralkassor (se nedan). Gränsen 95 procent kom sedan att bli oförändrad till dess att utlåningsmaximeringen avskaffades i samband med diskontohöjningen i juli 1957. Under den period då utlåningsmaximeringen var i kraft hade likviditetskvoterna kommit något i bakgrunden, men då maximeringen upphörde i juli 1957 underströk riksbanken ånyo, att de 1952 fastställda likviditetskvoterna borde strikt iakttagas. Under 1958 och 1959 kom de, på grund av den fortskridande ökningen av bankernas likvida tillgångar, att regelbundet överträffas trots den betydande kreditexpansion som började under våren 1958. I juli 1959 företogs en revision av riksbankens rekommendation om likviditetskvoter som, enligt vad som därvid uttalades, avsåg att anpassa de fastställda kvoterna till det faktiska likviditetsläget och ge en utgångspunkt för en aktiv användning av kvotsystemet som kreditpolitiskt instrument. Som ovan omtalats vidtogs härvid inga förändringar i kvoternas definition eller i beräkningsmetoderna. Vid kvotsättningen indelas bankerna i tre mot tidigare fem grupper. Den första gruppen omfattar de fem största bankerna jämte Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank. I den andra återfinns sju provinsbanker och i den tredje Jämtlands Folkbank och Bohusbanken. De i juli fastställda kvottalen var 40, 30 resp. 20 procent. Endast tre banker underskred vid utgången av juli 1959 de nya kvoterna med mer än någon procentenhet. I januari 1960 höjdes de rekommenderade likviditetskvoterna till 45, 35 resp. 25 procent avseende utgången av februari 1960, och därefter tills vidare till 43, 33 resp. 23 procent.

Försäkringsbolagen

I samband med 1952 års uppgörelse om likviditetskvoter träffade riksbanken också överenskommelser med sparbankerna, jordbrukskasserörelsen, försäkringsbolagen, hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskreditkassan om en mera restriktiv kreditgivning. Dessa överenskommelser

74 innebar inte att några bestämda placeringsregler fastställdes, men för försäkringsbolagen preciserades åtagandet så, att det skulle undvikas att kreditrestriktionerna ledde till en strukturell förskjutning av deras utlåningsverksamhet. Då det inte syntes möjligt att förlänga denna överenskommelse, gjorde bankofullmäktige i oktober 1952 en framställning till Kungl. Maj:t om en penningpolitiskt motiverad lagstiftning angående försäkringsbolagens placeringar. Arbetet på denna lagstiftning avbröts emellertid, då riksbanken och flertalet av försäkringsbolagen kunde ena sig om vissa riktlinjer för bolagens placeringar, som jämfört med den tidigare överenskommelsen innebar en ytterligare precisering. Den nya överenskommelsen innebar, att vissa placeringar skulle betraktas som »godkända», och att försäkringsfonderna för livförsäkring, som representerar ca 80 procent av bolagens tillgångar, i fortsättningen endast skulle få ökas med dylika tillgångar. De s. k. godkända tillgångarna skulle i stort sett utgöras av: banktillgodohavanden; statspapper; obligationer utfärdade av hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskreditkassan; inteckningslån avseende bostadsfastigheter färdigställda efter utgången av juli 1951; kommunobligationer och kommunlån; övriga obligationer och reverslån till näringslivet som upptagits med riksbankens medgivande efter oktober 1952; reverslån till näringslivet, utöver de nyss nämnda, i högst samma relation till den totala fondökningen som under 1951. Värdet av utanför livfonden redovisade godkända tillgångar fick vidare inte minskas. I samband med de tidigare nämnda diskussionerna 1953 om bostadsbyggandets finansiering hemställde riksbanken om bl. a. försäkringsbolagens medverkan till snabbast möjliga avlyftning av byggnadskreditiven sedan fastigheterna färdigställts. 1952 års placeringsregler kvarstod därefter med i allt väsentligt oförändrat innehåll, fr. o. m. 1954 i form av en rekommendation från riksbankens sida. De kom emellertid under senare år att träda något i bakgrunden, och vid de sammanträden som förekommer mellan riksbanken och bolagen kom större vikt att läggas vid en fortlöpande diskussion om bolagens placeringar med utgångspunkt från beräkningar av den kvotdel som nettoförändringen av statspapper, hypoteksobligationer och inteckningslån till nya bostadsfastigheter utgör av ökningen i samtliga placeringar. I januari 1960 upphävdes efter överläggningar mellan riksbanken och försäkringsbolagen den rekommendation som grundats på de 1952 överenskomna placeringsreglerna. I stället rekommenderade riksbanken att livbolagen i fortsättningen skulle placera 75 procent och sakbolagen 50 procent av kapitalökningen i vissa angivna prioriterade tillgångar. Som prioriterade tillgångar anses — förutom kassa, checkar och nettobanktillgodohavanden — lån mot obligationer eller i annan form till staten, hypoteksbanken och bostadssektorn. Lån mot säkerhet i bostadsfastighet anses som

75 prioriterat endast om det avser ny bebyggelse som till minst 50 procent består av bostäder. Sparbankerna

Den överenskommelse som ingicks mellan riksbanken och sparbankerna i början av 1952 innebar att kreditgivningen skulle vara restriktiv men innehöll inga mera preciserade placeringsregler. Fr. o. m. januari 1953 har de 84 större sparbankerna varannan månad lämnat uppgifter om nyutlåningens (bruttoutlåningens) fördelning på olika ändamål. I samband med skärpningen av utlåningsmaximeringen för affärsbankerna träffades i maj 1956 en överenskommelse med sparbankerna, innebärande att den del av nyutlåningen som inte avsåg nyproduktion av bostäder skulle begränsas till 30 procent av medeltalet för motsvarande utlåning 1953 och 1954. I september ändrades denna målsättning, bl. a. i syfte att stimulera amorteringar, till att annan nyutlåning än den som avsåg nyproduktion av bostäder skulle under den närmaste sexmånadersperioden begränsas till 50 procent av inflytande amorteringar och slutbetalningar å lån. Vid diskontohöjningen 1957 höjdes procentsatsen från 50 till 75; i januari 1960 sattes den åter vid 50 procent. Även i detta fall förekommer, vid sidan av rekommendationen, ett fortlöpande samråd rörande sparbankernas placeringsinriktning, både totalt och inom olika regioner. Centralkassorna för jordbrukskredit

Riksbankens överenskommelse med jordbrukskasserörelsen var från 1952 till 1956 likaledes hållen i allmänna ordalag och syftade till en viss restriktivitet i utlåningen. I maj 1956 träffades emellertid en överenskommelse, varigenom centralkassorna förband sig att inte låta utlåningen överskrida den nivå den hade vid utgången av mars samma år. Detta innebar i realiteten en relativt kraftig kreditbegränsning, eftersom jordbrukskasserörelsens utlåning normalt ökas under sommaren. I september 1956 sattes denna överenskommelse ur kraft, och i stället rekommenderades centralkassorna att använda minst hälften av inlåningsökningen till att förbättra kassorn a s likviditet (d. v. s. kassa, banktillgodohavanden och obligationsportfölj e n ) . I samband med diskontohöjningen i juli 1957 mildrades regeln till att avse en fjärdedel i stället för hälften av inlåningsökningen; i januari 1960 höjdes andelen till en tredjedel.

Avd.

B.

Ställningstaganden

och

förslag

KAPITEL V H u v u d d r a g e n a v u t r e d n i n g e n s förslag

Utredningens uppdrag

De för utredningen gällande direktiven har ovan återgetts och torde i korthet kunna sammanfattas sålunda. Utgångspunkten för dem är bristen på långfristigt kapital samt de därav följande allvarliga svårigheterna att finansiera från samhällets synpunkt viktiga investeringar och samtidigt föra en tillräckligt stram kreditpolitik. Givetvis skulle en allmän ökning av det totala sparandet kunna innebära en lösning av dessa problem. Men utredningens uppdrag gäller inte detta utan har begränsats till frågan om utnyttjandet på bästa möjliga sätt av de existerande finansiella resurserna. I direktiven uppställes i detta sammanhang frågan, huruvida utvecklingen efter kriget medfört att långfristiga sparmedel i större utsträckning än förr användes för kortfristig utlåning, varvid särskilt ifrågasattes om den inträffade förskjutningen i affärsbankernas inlåningsräkningar fått ett motsvarande uttryck på utlåningssidan. Från de nu i korthet refererade utgångspunkterna pekas sedan på vissa åtgärder, vilkas betydelse och lämplighet för kreditmarknadslägets förbättring utredningen borde undersöka. Det gäller för det första hur en förskjutning av kreditgivningskapaciteten från den korta till den långa marknaden skulle kunna åstadkommas inom ramen för en totalt sett bibehållen stramhet på kreditmarknaden. För det andra borde möjligheterna att ge vissa långa krediter prioritet undersökas; här namnes särskilt bottenlångivningen för det bostadsprogram som riksdagen fastställer. Här bör även nämnas det tillägg till direktiven som uppdragit åt utredningen att jämväl beakta jordbrukets försörjning med långfristiga krediter. Vidare skulle för det tredje prövas, hur förutsättningar kunde skapas för snabbare amorteringar av bostadslån. För det fjärde får utredningen slutligen i uppdrag att verkställa en översyn av den gällande lagstiftningen om kassareserver, en översyn som emellertid inte skulle inskränkas till affärsbankerna utan avse kreditväsendet i dess helhet och därvid beröra även placeringsreglerna för försäkringsbolagens tillgångar. Det råder ett intimt samband mellan de olika frågeställningar som anges i direktiven. Bakgrunden är efterkrigstidens ekonomiska situation, som kännetecknas av snabbt stigande investeringsverksamhet inom alla områ-

77 den av samhällsekonomien och den offentliga sektorns starkt ökande efterfrågan även för andra än investeringsändamål. De totala anspråken på våra ekonomiska resurser har ej kunnat tillgodoses. Följden har blivit en brist på samhällsekonomisk balans, en inflationstendens, som visserligen varierat i styrka men som avbrutits endast för relativt korta perioder. Till detta allmänna samhällsekonomiska balansproblem kommer så de speciella förhållandena på kreditmarknaden som brukar betecknas som »brist på långfristigt kapital». Härmed syftar man på det förhållandet att kreditbehov, som m a n av olika skäl — traditionella, stabiliseringspolitiska eller på grund av låntagarnas önskemål — önskat finansiera på kapitalmarknaden, överstigit utbudet av långfristiga krediter. Dessa kreditbehov har därför i betydande grad fått tillgodoses genom affärsbankskrediter. Till följd härav har en stark ökning av bankernas och allmänhetens likviditet uppkommit. Den allmänna överskottsefterfrågan på kreditmarknaden, och då särskilt i fråga om långfristiga krediter, som av olika skäl varit rådande har under efterkrigstiden aktualiserat frågan om en prioritering av vissa kreditbehov genom olika typer av placeringsregler, vilka samtidigt syftat till att bidraga till önskad grad av stramhet. Frågan om amortering av bottenlån kan slutligen ses som en speciell åtgärd för att öka utbudet av långfristigt kapital. Av de i direktiven nämnda arbetsuppgifterna har utredningen tidigare behandlat frågan om amortering av bostadslån. En P. M. i detta ämne med ett därvid fogat lagförslag har den 9 april 1959 överlämnats till statsrådet och chefen för finansdepartementet. Av direktiven framgår, att huvuddelen av de däri angivna frågeställningarna redan innefattas i direktiven för den år 1955 tillkallade stabiliseringsutredningen och att kreditmarknadsutredningens uppdrag närmast är att avge provisoriska förslag i avvaktan på det framtida resultatet av stabiliseringsutredningens verksamhet. Även om det får förmodas, att prövningen av stabiliseringsutredningens förslag och genomförandet av de konkreta åtgärder som kan följa av dessa kan komma att taga avsevärd tid i anspråk, har direktivens hänvisning till stabiliseringsutredningen naturligen påverkat kreditmarknadsutredningens arbete. Kreditmarknadsutredningen har sålunda arbetat med ett relativt kortsiktigt tidsperspektiv, och dess förslag håller sig i huvudsak inom ramen för de existerande institutionella förhållandena på kreditmarknaden.

Utredningens allmänna

ställningstaganden

Kreditpolitiken i nuvarande ekonomiska läge

Det rådande läget på den svenska kapitalmarknaden kännetecknas av en brist på långfristigt kapital och betydande svårigheter att på samma gång tillgodose statens och bostadsproduktionens kapitalbehov och upprätthålla den allmänna stramhet på kreditmarknaden som ur penningpolitisk syn-

78 punkt är nödvändig. Det ställer sig vanskligt att ge ett effektivt kreditpolitiskt bidrag i kampen mot uppkommande inflationstendenser, och det föreligger en latent eller öppen risk för inflationsimpulser från kreditsidan. Eftersom en praktiskt taget allmän enighet synes föreligga om att en fortgående försämring av penningvärdet är ett ont som måste bekämpas, föreligger ett starkt behov av att skapa förutsättningar för en kreditpolitik, som kan utgöra ett väsentligt inslag i den politik som syftar till samhällsekonomisk balans. I princip kan detta ske genom åtgärder avsedda att öka sparviljan likaväl som genom åtgärder som är avsedda att begränsa efterfrågan på krediter. För att stimulera till ett ökat sparande torde kortsiktiga, provisoriska åtgärder dock knappast kunna användas, utan ett arbete på längre sikt, inriktat på en serie av olika möjligheter, synes erforderligt. Denna sida av problemet faller därför naturligen utanför utredningens uppdrag. Detsamma kan sägas om de faktorer som ligger bakom upplåningsbehoven. Sådana åtgärder som det kan ankomma på utredningen att föreslå måste syfta till att för olika områden av samhällsekonomin öka eller minska möjligheterna att erhålla krediter. I samband härmed kan utredningen dock inte undvika att något gå in på de faktorer som ligger bakom efterfrågan på kreditmarknaden. Svårigheterna att åstadkomma en tillräcklig begränsning av kreditefterfrågan framträder redan på grund av den bristande enigheten om vilka investeringar som är att anse som mest viktiga ur samhällets synpunkt. Å ena sidan hävdas, att det är nödvändigt för befrämjande av det allmänna framåtskridandet, att det enskilda näringslivets investeringar erhåller erforderligt utrymme. Å den andra sk jutes det allmännas och bostadsområdets kapitalbehov i förgrunden. Kreditmarknadsutredningen har inte sett som sin uppgift att ange någon prioritetsordning mellan olika typer av investeringsområden. Utredningen har i stället under sina fortsatta överväganden i enlighet med direktiven utgått från att regering och riksdag genom sina beslut om statens budget och bostadsbyggandets omfattning angivit statsmakternas önskemål i fråga om investeringsinriktningen. Statsupplåningen har under senare år visat en starkt stigande tendens, och detsamma gäller bostadsproduktionens anspråk på finansiering. Den största delen av statsupplåningen har inte kunnat täckas på kapitalmarknaden utan har skett från riksbanken och affärsbankerna. Denna process har lett till en fortskridande ökning av bankernas och allmänhetens likviditet, och bankernas förmåga att utan bekymmer för sin likviditet öka sin kreditgivning till andra ändamål har vuxit. Finansieringsproblemet för bostadsbyggandet har tagit sig andra former. Byggnadskreditiven har stundom inte kunnat avlyftas inom normal tid, enär utrymme saknats för placering av slutliga lån på kapitalmarknaden och eftersläpningar uppkommit med utbetalningarna av de statliga bostadslånen. I en sådan situa-

79 tion har affärsbankerna inte ansett sig kunna fortsätta att i samma utsträckning som tidigare bevilja nya byggnadskreditiv, varigenom svårigheter uppstått för bostadsbyggnadsprogrammet. I den mån en lösning av dylika kreditsvårigheter sökes genom försäljning av hypoteksobligationer till affärsbankerna, ökas även i detta fall bankernas likviditet och kreditkapacitet. Den ökade utlåningen till staten och för bostadsändamål leder till inflationsimpulser från kreditsidan, eller förhindrar i varje fall en aktiv insats från kreditpolitikens sida, såvida inte möjligheterna att få kredit beskäres för andra områden av det ekonomiska livet, även de med många synnerligen angelägna kapitalbehov. I det läge som föreligger är det önskvärt, att myndigheterna kan utnyttja alla ändamålsenliga kreditpolitiska medel. Målet att nå en tillräcklig stramhet på kreditmarknaden kan svårligen uppnås, om man på längre sikt söker avvika från den räntenivå som är förenlig med jämvikt mellan tillgången och efterfrågan på kredit. Sådana försök leder till en irrationell kreditfördelning och utvecklingen av en okontrollerbar kreditgivning vid sidan om den organiserade kreditmarknaden, såvida inte svårigheterna att utan utnyttjande av räntevapnet begränsa kreditvolymen medför att den restriktiva kreditpolitiken uppges. En kreditpolitik som fördes enbart med räntepolitiska medel skulle emellertid stundom ställa krav på starka räntevariationer, och även om dessa genomfördes skulle det vara vanskligt att nå någorlunda precisa effekter. Verkan av högre räntekostnader på investeringsvilja och kreditefterfrågan i ett utpräglat inflationsläge k a n nämligen vara begränsad och svår att bedöma. Det är därför, enligt utredningens mening, önskvärt att det vid sidan av de räntepolitiska medlen finns instrument, som ger myndigheterna möjlighet att direkt påverka kreditinstitutens förmåga att lämna kredit. Även inom ramen för en traditionell kreditpolitik finns ett medel, som k a n tjäna till att begränsa kreditvolymen på ett mera direkt sätt. Härvid syftas på centralbankens marknadsoperationer — köp och försäljningar av skattkammarväxlar eller obligationer i syfte att påverka bankernas kreditkapacitet. Förutsättningarna för ett sådant användande av marknadsoperationer är emellertid i dagens Sverige snävt begränsade redan på grund av affärsbankernas höga och stigande likviditet. Större möjligheter skulle på något längre sikt föreligga, om man kunde komma fram till en lösning av problemet om bristen på långfristigt kapital som innebar att den höga likviditeten hos affärsbankerna reducerades. Även om detta vore möjligt — något som skall beröras nedan — synes dock erfarenheterna tala för att marknadsoperationer behöver stödjas av någon form av kassa- eller likviditetskvoter. De problem i fråga om utnyttjande av kreditpolitiska medel som senast berörts föreligger i lägre eller högre grad i de flesta länder med marknadshushållning. De har, som beskrivits i kapitel III, i praktiskt taget alla i detta

80 sammanhang intressanta länder medfört ett behov av andra kreditpolitiska medel än de traditionella. Vad som därvid i allmänhet tillgripits är olika slag av placeringsregler. För vårt lands vidkommande utgör den särskilda lagstiftningen om affärsbankernas kassareserver jämte de överenskommelser och rekommendationer, som under 1950-talet kommit till stånd på riksbankens initiativ, exempel på dylika placeringsregler. Dessa åtgärder har utgjort en viktig del av femtiotalets svenska penningpolitik och i hög grad bidragit till att en aktiv kreditpolitik kunnat föras. Placeringsreglernas effekt på kreditgivningens volym nås givetvis i första hand via en begränsning av kreditinrättningarnas förmåga att lämna kredit och de utgör såtillvida ett från den rena räntepolitiken fristående medel. Avsikten med användandet av placeringsregler har för det första varit att de tillsammans med övriga kreditpolitiska medel skall ge myndigheterna, och då i första hand riksbanken, möjlighet att åstadkomma en önskad grad av stramhet på kreditmarknaden. Placeringsreglerna har emellertid även tjänat ett prioriteringsändamål, såtillvida att en gynnad särställning getts åt statens och bostadsproduktionens kreditbehov. Kontrollen över kreditvolymen och prioriteringen av vissa krediter har sålunda framstått som två nära sammanhängande målsättningar för kreditpolitiken. Mot denna bakgrund har utredningen att enligt direktiven ta ställning till frågorna om åtgärder för att avhjälpa bristen på långfristigt kapital, om prioritering av vissa krediter och om användandet av penningpolitiskt motiverade placeringsregler. Innan utredningen redogör för sina förslag i dessa avseenden, är det emellertid enligt dess mening angeläget att understryka, att en aktiv kreditpolitik endast kan vara ett, visserligen nödvändigt, komplement till andra ekonomiskt-politiska åtgärder. I första hand måste finanspolitiken ge sitt bidrag, det väsentligaste, till samhällsekonomisk balans och därmed också till begränsningen av kapitalefterfrågan och reduceringen av prioriteringsproblemen. Under den framtid som nu kan överblickas synes ett minimikrav vara, att verkliga statsinkomster — utöver de traditionella avskrivningsmedlen från verk och fonder — inte bara täcker löpande utgifter å driftbudgeten utan därutöver även en del av utgifterna å kapitalbudgeten. Man får inte tveka att, då så erfordras av samhällsekonomiska skäl, ytterligare nedbringa statens behov av lånemedel genom att statsinkomster användes för att täcka investeringsanslag. I den mån så sker kan de problem som kreditpolitiken har att lösa reduceras till rimliga proportioner. Det kan rent ut sägas, att utan en sådan aktiv finanspolitik kan svårigheterna att bevara penningvärdet lätt bli oss övermäktiga. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital

Kreditmarknadsutredningens direktiv innefattar uppdraget att undersöka möjligheterna för en förskjutning av kreditmarknadskapaciteten från den korta till den långa marknaden och i samband härmed undersöka den roll

81 o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o

OlONHOrtOrtNWOOOlffi

R.^'"i' r i r ^ , ^' r ^' r i' r i T i' rH ,-1 ^ o o o o o

3*.£ -Q Ä o 33 TJ 'Ö O :0 W

Q

L

S

rt

t , -H H

o*o"o"o~ö"o"o"o"

MOOT-iOOMOHO-sfoOOJOOt^O OI>00C^I>l>I>t>t^l>I>I>l> o o o o"oo"o"ö"o"o"o"o"o~

W .H

Oi-iT-iT-ii-iesiiMcacNii-Nic^c^ca

iflwoKOHHt^mNotot^to O "H Cu 00 •5

N io to to t^ to to to* to" to* to" in >"

C J A S ° O, 3 CL

(Ni-i(M'r-(r-Tft>Oi-(mmcoa5 ffllOhrfffiffltOtOOlfflOMO t o o o o o s o o o " o " o " o " o o "

us ttS

-Q ös

nfflootooioooitowcoooo c^-^c^o_inocsosoji>i>ooas H t^ > t^ M 1 to Tf -^" to" to" to" to" n " Tficocococococococococococo

3£

oooTHC^-oomiMcomo^foooo tO^h N W O^ffl « (O M » O H 00 M O m" n" in <M" •*<" TI<" ci" H <M" CO •*" r-H

°S 0 0

COO<MI>THCOCOCOCOCOtO

•a M tO)! L

Ös

.A , , i oo w Jj _, « C •y

§\2 o U l

H O O M t ^ T j i H t O ^ I ^ O O O O O r i n f i p f tO*Oo"rH"cO'^"

t o N o n ^ M f f i t o w H O OOiOiOOONOnOOlMtO

pl 00

fl ttf C

° 3 Q*"

i <o .3 g S, 3 ^

:

^S :rt

00 i

* {?„ E to oo-rj

i 00 o 3

fOTfiMoocsr^TfiMr^c^oo ocooooOTfcstoi^-i>roo5fo oo oo i> > ^ i>" to" to" to" to" to* m" in

iMcorfinooinoNciooitoi>in COooo_OSI>T-iTHOCOtOOsoOf> N O r H O O" T-T r-T T-T TH" T-T T-T TH" TH

i>THinoooT-ioi>osi-iT}<t^i> in^rj^co^in^-^c^tor^ooooocoTt OTHOooosooi>to"to"to"into'

ooinosoTHCMcoTfintoi>ooos MTr^minmininiflinmmm

•003227

82 som spelats av förskjutningen av affärsbankernas inlåning i riktning mot långfristiga räkningar. Beträffande den sistnämnda frågan kan hänvisas till siffrorna i tablån på sid. 81. Jämfört med förkrigstiden har affärsbankernas andel av den totala inlåningen hos kreditinstituten inte stigit. Efter kriget har andelen varierat, och under de senaste åren har den vuxit relativt starkt. Bland inlåningsräkningarna har de mera långfristiga och högre förräntade räkningarna hos affärsbankerna — kapital- och depositionsräkning samt den år 1949 införda kapitalsamlingsräkningen — under femtiotalet ökat i relativ betydelse. På placeringssidan är den mest påfallande förändringen hos affärsbankerna den växande andelen krediter till staten och bostadssektorn, som väl illustreras av tabellerna i bilaga A och kapitel II. Deras kreditgivning har sålunda i allt högre grad inriktats på ändamål, som enligt traditionell uppfattning borde finansieras på kapitalmarknaden. Statens och bostadssektorns affärsbanksupplåning har endast i begränsad omfattning skett i långfristig form. Trots att inte obetydliga förvärv av relativt långa stats- och hypoteksobligationer skett, har huvuddelen av ifrågavarande kreditgivning skett i form av förvärv av korta obligationer. Affärsbankernas kreditgivning till näringslivet torde, å andra sidan, trots en formellt kortfristig form, ofta utgöras av i praktiken längre engagemang. Det är vanskligt att avgöra om utvecklingen av affärsbankernas mera långfristiga och högre förräntade inlåningsräkningar inneburit att de erövrat en större del av allmänhetens reellt långfristiga placeringar. Inte heller förefaller det klart att den ökade andelen för inlåningsräkningar med fyra och sex månaders uppsägningstid i och för sig skulle motivera, att bankernas placeringar i högre grad inriktades på långfristiga obligationer och lån med en förutsedd amorteringstid på upp emot, säg, tio år. Oavsett den betydelse som förskjutningen mellan inlåningsräkningar kan ha haft, är det dock uppenbart, att förändringar på efterfrågesidan bidragit till att skapa ett läge på den svenska kreditmarknaden, som kännetecknas av en brist på långfristigt kapital även under perioder då tillgången på bankkredit kan anses tillfredsställande ur låntagarsynpunkt. Det är därför utan tvivel önskvärt att söka skapa en bredare bas för kapitalmarknaden. I princip kan en lösning sökas efter två huvudlinjer. Den ena skulle innebära att affärsbankernas andel av allmänhetens placeringar minskades, till fördel för placeringar i kapitalmarknadsinstituten och direkt i obligationer. Den andra skulle vara en mera långfristig placering, direkt eller indirekt, av affärsbankernas resurser. Dylika resultat skulle kunna åstadkommas genom ändringar i den grundläggande lagstiftningen för kreditinstitutens verksamhet, innebärande en ny avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funktioner på kreditmarknaden. Härigenom skulle emellertid utan tvivel den utredning föregripas som finansministern aviserat i detta

83 avseende, och kreditmarknadsutredningen har därför avstått från att föreslå några omfattande förändringar i banklagstiftningen. Kvar står då bl. a. utvägen, att inom den nuvarande lagstiftningens principiella ram öppna större möjligheter för affärsbankerna att placera medel mera långfristigt. I direktiven för kreditmarknadsutredningen pekas på åtgärder i detta syfte i två avseenden. För det första namnes sådana som påverkar affärsbankernas villighet och möjligheter till placeringar i obligationer med flerårig löptid. Ur bankernas egen synpunkt synes förvärv av sådana obligationer långt ifrån orimligt med tanke på deras från betalningsberedskapssynpunkt mer än tillräckliga likviditet. En förutsättning är emellertid att lämpliga obligationer finns tillgängliga. Under femtiotalet har ett flertal statliga obligationslån med en ursprunglig löptid på upp till 6 Va år emitterats för att möta affärsbankernas behov, och under de senaste åren har stadshypotekskassan (och även hypoteksbanken) utgivit femåriga obligationslån i samma syfte. Detta är en möjlighet — att anpassa obligationslånens konstruktion till det traditionella kravet på relativt korta affärsbanksplaceringar. Emellertid är det från här anlagda synpunkter önskvärt, att affärsbankerna engageras i obligationslån med längre löptid, och det kan observeras att bankerna under de senaste åren visat ett visst intresse för tioåriga obligationslån, upptagna av staten och stadshypotekskassan. Utredningen vill förorda, att denna väg i fortsättningen fullföljes på ett mera systematiskt sätt, och att härvid riksgäldskontoret av statsmakterna formligen rekommenderas att i största möjliga utsträckning söka erbjuda affärsbankerna möjligheter att placera i lämpliga fleråriga obligationer och härigenom minska volymen av kortfristig upplåning. Ett hinder för affärsbankernas förvärv av andra obligationer än kortfristiga är den skillnad som i vad avser inlåningsrätten jämlikt 62 § första stycket lagen om bankrörelse göres mellan s. k. guldkantade obligationer med högst fem års återstående löptid och sådana obligationer med längre återstående löptid. Vid beräkningen av de s. k. täckningsfria tillgångarna ingår de förstnämnda med 100 procent av marknadsvärdet (dock högst nominella värdet) och de sistnämnda med 75 procent av samma värde. Utredningen vill föreslå att den ifrågavarande tidsgränsen höjes från fem till tio år. De betänkligheter, som en sådan förändring av andra skäl kan föranleda, synes mer än väl uppvägas av det bidrag som därigenom skulle ges till utbudet av långfristigt kapital. Den andra i direktiven påpekade utvägen, som givetvis har ett nära samband med den nyss nämnda, skulle vara att tillvarataga det från affärsbankshåll framträdande intresset för förvärv av delaktighet i hypoteksinstitut. Denna tendens bör enligt utredningen befrämjas därigenom att Kungl. Maj :t ger affärsbanker, som ansöker därom, erforderliga tillstånd till förvärv av aktier i dylika institut. Det bör emellertid understrykas, att i den mån institutens upplåning sker i kapitalmarknadsinrättningar som försäkrings-

84 bolag och allmänna pensionsfonden, så innebär deras verksamhet inte något tillskott till utbudet av långfristigt kapital, även om de kan innebära en i andra avseenden önskvärd utbyggnad av kapitalmarknadens institutioner. Till en lösning av det här diskuterade problemet bidrager sådana hypoteksinrättningar däremot, om de kan mobilisera kapital som annars inte skulle ha utbjudits i långfristig form, varvid i första hand affärsbankerna själva kommer i fråga som långivare till dem. Några ytterligare förslag från utredningens sida i syfte att befrämja intresset för till bankerna knutna hypoteksinstitut synes inte erforderliga. På ytterligare ett sätt kan emellertid nämnda tendens understödjas, nämligen såtillvida att obligationer utgivna av ifrågavarande hypoteksinrättningar ges en gynnad ställning vid utformandet av kreditpolitiskt motiverade placeringsregler. Detta kommer utredningen att föreslå i vad gäller av hypoteksaktiebolag upptagna obligationslån, som är direkt avsedda för finansiering av bostadsproduktionen. Det är, slutligen, uppenbart att en höjning av avkastningen på långfristiga placeringar i relation till avkastningen på kortfristiga skulle påverka såväl efterfrågan som utbudet av långfristigt kapital på ett sätt, som skulle bidraga till att förbättra balansen på kapitalmarknaden. Inverkan på utbudet kan därvid följa båda de inledningsvis angivna huvudlinjerna: å ena sidan en omfördelning av allmänhetens placeringar från insättningar i affärsbankerna till direkta placeringar i obligationer och å den andra en omfördelning inom varje grupp av kreditinstitut i riktning mot mera långfristiga placeringar. Även om någon mera precis uppfattning om sambandet mellan efterfråge- och placeringsinriktningen å ena sidan och räntedifferenserna mellan långa och korta placeringar å den andra av naturliga skäl inte kan erhållas och någon mera exakt bedömning av räntepolitikens möjligheter i detta avseende därför inte kan göras, är det av största vikt att den framtida räntepolitiken utformas under hänsynstagande till räntedifferensernas inverkan på utbudet av och efterfrågan på långfristigt kapital. Prioriteringsfrågan

Så som likviditetskvoten är konstruerad enligt de överenskommelser och rekommendationer, som under 1950-talet tillkommit på riksbankens initiativ, har en särställning getts åt statens och i viss mån även åt bostadssektorns kreditbehov. I riksbankens rekommendationer till försäkringsbolag och sparbanker har en än klarare prioriterad ställning getts åt dessa områden. Denna särställning har framdrivits av att dessa kreditbehov är direkta följder av statsmakternas beslut, i det ena fallet av statsregleringen och i det andra av den fastställda målsättningen för bostadsbyggandets omfattning och de med hänsyn härtill fastställda ramarna för den statliga bostadslångivningen. Det ekonomiskt-politiska inflytandet över omfattningen av statens och bostadsproduktionens upplåning har därför, i princip, utövats med andra medel än kreditpolitiska. Statens stora upplåningsbehov

85 har medfört svårigheter att genomföra den strama kreditpolitik, som tett sig nödvändig. Användandet av placeringsregler har framstått som ett medel att tillförsäkra statsupplåningen en tillräcklig andel av kapitalmarknadens resurser och motverka den effekt som en statsupplåning i riksbanken och affärsbankerna utövar på de senares förmåga att öka sin utlåning till övriga ändamål. Beträffande bostadsbyggandet har det förekommit att en som nödvändig bedömd kreditåtstramning försvårat genomförandet av det fastställda produktionsprogrammet, och placeringsregler har utnyttjats för att stödja bostadsproduktionens finansiering. Utredningen har utgått från att det i nuvarande läge är erforderligt att låta samma prioriteringssyften påverka utformningen av systemet av reservkvoter och att tills vidare bibehålla möjligheterna att genom placeringsregler påverka kapitalmarknadsinstitutens kreditgivning. Vid den tidpunkt vi nu befinner oss är de hittills prioriterade kreditbehoven alltjämt stora, och någon avgörande lättnad i kapitälmarknadsläget kan inte skönjas på kort sikt. Även om utvecklingen småningom går mot en bättre balans på kapitalmarknaden, kan ändock under en övergångsperiod vissa prioriteringsregler behöva tillämpas. Utredningen ser emellertid användandet av placeringsregler i prioriteringssyfte som en extraordinär åtgärd, inte som ett normalt inslag i en ändamålsenlig kreditpolitik. Det är vanskligt att bedöma, hur statens och bostadsproduktionens kreditbehov på längre sikt kommer att utveckla sig i förhållande till kapitalmarknadens resurser. Osäkerheten gäller såväl tillgångssom efterfrågesidan. Beträffande de statliga upplåningsbehoven under de första åren av 1960-talet kan en viss uppfattning erhållas, t. ex. genom de beräkningar som framlagts av 1958 års besparings utredning och i 1960 års statsverksproposition. De visar att 1960/61 och närmast följande budgetår blir synnerligen kritiska från statsfinansiell synpunkt. Att gå utöver detta konstaterande och söka närmare precisera upplåningsbehovets storlek eller utveckling på längre sikt skulle vara meningslöst. Beträffande det framtida bostadsbyggandet råder även stor osäkerhet när det gäller att uppskatta läget på bostadsmarknaden efter de första åren på 1960-talet, men för de närmaste åren synes man kunna räkna med ett i stort sett oförändrat bostadsbyggande. På utbudssidan är de största problemen att bedöma pensionsreformens effekter på fondbildningen inom SPP och övriga försäkringsbolag samt på övrigt privat sparande, och att förutse de placeringspreferenser som kommer att utformas vid förvaltningen av allmänna pensionsfonden. De problem, som uppstått genom diskrepansen mellan bostadsproduktionens och statens upplåningsbehov å ena sidan och kapitalmarknadens resurser å den andra, behöver sålunda inte bli bestående, även om man bör räkna med att de kommer att prägla de närmaste åren. I utredningens direktiv har antytts att det kunde övervägas att prioritera även andra kreditbehov; särskilt namnes kommunernas investeringar och

86 kraftverksbyggena som objekt, för vilkas finansiering prioritering skulle kunna behöva tillgripas. F r å n andra håll har tankar framkastats om utvidgning av prioriteringen till att omfatta även andra investeringsändamål. Det ligger emellertid i öppen dag, att ju flera områden, som får sina kreditbehov prioriterade, desto mindre kommer prioriteringen att betyda. Om större delen av efterfrågan på kreditmarknaden tillerkändes prioritet, komme denna att ha föga värde. Dessutom inställer sig hart när oöverstigliga svårigheter att avgränsa prioriterade områden från de oprioriterade, eftersom det inte finns några regler eller någon apparat som kan användas för en allmän prioriteringsgradering. Tendensen inom den ekonomiska politiken, tydligt framträdande i t. ex. byggnadsregleringen, har i stället inneburit en avveckling av myndigheternas direkta kontroll över investeringarnas fördelning mellan olika områden. I fråga om statens och bostadsproduktionens kreditbehov är förhållandena av särskild art, då såsom tidigare påpekats bakom dem ligger beslut av statsmakterna. Några kreditområden av betydelse därutöver, för vilka likartade förhållanden föreligger, har utredningen inte kunnat finna, även om de jordbrukskrediter för vilka lantbruksnämnderna utfärdar statlig kreditgaranti inom en av statsmakterna för varje år fastställd ram erbjuder vissa jämförelsepunkter. Utredningen finner sig således inte kunna tillstyrka någon principiell utvidgning av kreditprioriteringen utöver statens och bostadsproduktionens behov. Kreditmarknadsutredningen har erhållit som tilläggsuppdrag att inom ramen för sitt arbete jämväl beakta möjligheterna att förbättra jordbrukets försörjning med långfristiga krediter. Såsom framgått härovan har utredningen inte ansett sig kunna förorda att prioriteringen av krediter utsträckes utöver statens och bostadsproduktionens upplåningsbehov. Emellertid torde möjlighet finnas att ändock i viss ökad utsträckning tillgodose jordbrukets kreditbehov. Såvitt utredningen kunnat finna, beror jordbrukets kreditsvårigheter inte på att lämpliga kreditformer skulle saknas utan på den genomförda åtstramningen av den oprioriterade kreditmarknaden i allmänhet. Statsmakternas aktuella jordbrukspolitik, som bygger på fortsatt snabb rationalisering och effektivisering av enskilda brukningsdelar, ökar investeringsbehovet och bidrager därigenom att ytterligare skärpa kreditsvårigheterna. Utredningen förutsätter, att jordbrukets speciella kreditbehov så långt ske kan beaktas dels vid meddelande av tillstånd för jordbrukets hypoteksinstitution att emittera obligationer, dels vid fastställandet av eventuella likviditets- och placeringskvoter för de grupper av kreditinstitut som är av särskild betydelse för jordbrukets kreditförsörjning. Utredningen ställer sig avvisande till tanken att utnyttja placeringsreglerna till att söka åstadkomma en systematisk räntedifferentiering till förmån för de prioriterade ändamålen. Det avgörande för utredningens ställningstagande är helt enkelt, att den inte fattat det som ett mål för kreditpolitiken att åstadkomma en räntedifferentiering till förmån för vissa prio-

87 riterade ändamål. De speciella arrangemang som utredningen föreslagit för att i en viss situation, som präglas av bristande balans mellan efterfrågan och tillgången på kapital, tillgodose statens och bostadsproduktionens kreditbehov har motiverats av att dessa är en direkt följd av statsmakternas beslut. Detta innebär emellertid inte, att man sätter som mål att, allra minst permanent, räntemässigt gynna stats- och bostadskrediter i förhållande till, exempelvis, kommunernas, jordbrukets och industrins upplåning. En räntedifferentiering till de prioriterade ändamålens fördel skulle dessutom motverka syftet att tillgodose dessa ändamåls kreditbehov vid en önskad grad av total stramhet. I detta sammanhang har utredningen inte bortsett från det i kapitel III i korthet refererade förslaget att neutralisera dessa effekter av en räntedifferentiering genom åtgärder, som syftar till att utjämna differensen i avkastning mellan prioriterade och oprioriterade placeringar ur placerarnas synpunkt. Dessa åtgärder kan utformas på olika sätt, men de synes ha det gemensamt, att de verkar som ett system av avgifter på oprioriterade krediter och eventuellt subventioner för prioriterade krediter. Det framträder härvid tydligt att den räntefördel som de prioriterade låntagarna erhåller vid räntedifferentiering får betalas av de oprioriterade låntagarna eller av spararna. Det får anses som ytterst tvivelaktigt om de avkastningsutjämnande åtgärderna på ett acceptabelt sätt skulle kunna anpassas till kreditmarknadens skiftande lånevillkor med hänsyn till löptider och räntekonstruktioner. Även om man bortser härifrån, synes de ifrågasatta åtgärderna endast delvis eliminera den stimulans till uppkomst av kreditgivning utanför den organiserade marknaden, som skulle ges genom en starkt vidgad differens mellan utlåningsräntorna för oprioriterade krediter och inlåningsräntorna. Man måste av dessa och andra skäl ställa sig tvivlande till möjligheterna att i praktiken genomföra en mera väsentlig räntedifferentiering utan starkt negativa effekter på de prioriterade ändamålens kreditförsörjning, och utredningen avstyrker försök i denna riktning. Placeringsregler

Det är enligt utredningens mening önskvärt att, med femtiotalets erfarenheter som bakgrund, ett mera långsiktigt ställningstagande nu sker till användandet av placeringsregler inom kreditpolitiken. Det är härvid nödvändigt att skilja mellan kassa- och likviditetskvoter å ena sidan och renodlat selektiva placeringsregler å den andra. Utredningen har kommit till den uppfattningen att ett system av rörliga kassa- eller likviditetskvoter får för nu överskådlig tid betraktas som ett normalt medel i kreditpolitiken. Oberoende av i vilken utsträckning de ekonomiskt-politiska åtgärderna i framtiden kommer att fördela sig mellan finanspolitiska och kreditpolitiska ingrepp framstår det som motiverat, att myndigheterna till sitt förfogande har medel att mera direkt påverka den

88 totala kreditvolymen. En kreditpolitik, som utöver de traditionella medlen — diskontoförändringar och marknadsoperationer — även har placeringsregler av ovan nämnt slag till sitt förfogande, får avgjort större möjligheter att relativt precist och snabbt åstadkomma en önskad begränsning av banksystemets kreditgivning. Användandet av sådana kvoter är inte oförenligt med en för övrigt fri kreditmarknad och med en kreditpolitik, som i hög grad utnyttjar de traditionella kreditpolitiska medlen. En distinktion får emellertid göras mellan kassakvoter och likviditetskvoter, såtillvida att de sistnämnda i högre eller lägre grad innehåller ett selektivt element till förmån för staten och andra låntagare, vilkas skuldbevis inräknas bland de likvida tillgångarna. För allmänt kreditpolitiska syften skulle under därför gynnsamma förutsättningar ett system med enbart kassakvoter kunna komina i fråga. Möjligen kan också utvecklingen på längre sikt leda till ett läge där en kassakvot är tillräcklig för att — i förening med diskontopolitik och marknadsoperationer — kunna åstadkomma en tillfredsställande kontroll över kreditvolymen. I nuvarande situation är förutsättningarna härför emellertid inte uppfyllda. Utredningen betraktar dock givetvis en utveckling mot en bättre balanserad kreditmarknad som synnerligen önskvärd. Ett läge bör eftersträvas, i vilket prioriteringsbehoven träder i bakgrunden och banksystemets likviditet är snävt begränsad; härvid kan kassakvoten komma att framstå som den logiska formen för kreditpolitiskt motiverade reservkvoter. En politik som strävar mot detta mål skulle försvåras, om kassakvoter inte ingick bland de tillgängliga kreditpolitiska medlen. Även för andra fall finnes dessutom goda skäl att i vissa situationer ututnyttja kassakvoter, t. ex. vid en kraftig valutainströmning av det slag som förekom år 1951. Utredningen vill därför i modifierad form bibehålla den möjlighet att utnyttja kassakvoter som finnes enligt nu gällande beredskapslag. I nuvarande läge råder speciella svårigheter att påverka kreditkapaciteten hos ett banksystem, som kännetecknas av en hög och stigande likviditet. Även om en begränsning av statens upplåning och en viss ökning av tillgången på långfristigt kapital kan åstadkommas, så är den nuvarande likviditeten -— och dess ökningstakt -— så stor, att man inte kan r ä k n a med någon snabb och radikal förändring i likviditetssituationen. Så länge denna situation består, måste enligt utredningens mening likviditetskvoter av samma typ som de som f. n. tillämpas genom riksbankens rekommendation förbli den viktigaste formen av placeringsregler för affärsbankernas del. När det gäller att tillgodose de nyss diskuterade prioriteringssyftena kan det först observeras, att de prioriteringselement som ingår i t. ex. de nu tilllämpade likviditetskvoternas konstruktion ger vissa möjligheter att tillgodose statens och bostadsproduktionens kreditbehov genom att obligationer emitterade av stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och hypoteksaktiebolag inräknas i de likvida tillgångarna. Detta gäller dock knappast i fråga

89 om centralkassorna för jordbrukskredit, sparbankerna och postsparbanken. Det kan knappast komma i fråga att söka åstadkomma en kreditgivning till bostadssektorn från centralkassornas sida. Sparbankernas och postsparbankens bidrag till bostadssektorns finansiering sker till större delen i form av inteckningslån, och prioriteringseffekten av t. ex. en höjning av de krävda likviditetskvoterna för att åstadkomma inköp av stats- eller hypoteksobligationer blir redan av detta skäl tvivelaktig — resultatet kan lätt bli att lån till bostadssektorn ersattes med förvärv av obligationer. Det blir sålunda endast för affärsbankernas del som likviditetskvoternas prioriteringseffekt kan få större betydelse. Det skulle emellertid vara olämpligt och i nuvarande situation otillräckligt att de selektiva åtgärderna enbart riktade sig mot affärsbankerna. Staten och bostadssektorn torde liksom hittills komma att behöva taga i anspråk en mycket stor del av kapitalmarknadsinstitutens placeringar. Man måste även räkna med att en åtstramning av affärsbankernas utlåning framkallar tendenser till en omfördelning av kapitalmarknadsinstitutens placeringar från prioriterade till oprioriterade ändamål, något som skulle medföra att de kreditpolitiska åtgärderna fick drabba affärsbankerna desto hårdare. Det är mot denna bakgrund utredningen beslutat föreslå användandet av placeringsregler i prioriteringssijfte för kapitalmarknadsinstituten i nuvarande läge, kännetecknat av en utpräglad brist på balans mellan utbud och efterfrågan på den del av kreditmarknaden som dessa institut representerar. Utredningen vill emellertid starkt understryka, att överenskommelser och i ännu högre grad tillämpningen av en lagstiftning, som innebär av prioriteringssyften motiverade regler för kapitalmarknadsinstitutens placeringsfördelning, i motsats till användandet av kassa- eller likviditetskvoter bör ses som en extraordinär kreditpolitisk åtgärd. Utredningen har härmed redovisat sin allmänna inställning till användandet av reservkvoter och andra placeringsregler i kreditpolitiken. Därefter kommer naturligen frågorna om reglerna bör lagfästas eller om det kan räcka med att lita till samarbete och överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten. Om man finner att en lagstiftning bör genomföras, kvarstår slutligen frågan om den konkreta utformningen av denna. Utredningens förslag rörande likviditets- och kassakvoter Lagstiftning eller överenskommelser?

Som ovan nämnts har i departementschefsuttalanden, utskottsutlåtanden och remissvar i samband med den svenska beredskapslagstiftningen om bankaktiebolagens kassareserver gång efter annan framhållits, att lagen skulle utnyttjas endast om det visade sig omöjligt att nå ett tillfredsställande resultat genom överenskommelser. Även från utredningens utgångspunkter synes det motiverat, att en lösning i första hand eftersträvas genom

90 överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten. Denna metod ansluter sig till den sedan 1952 tillämpade ordningen och ur vidare synvinkel till det kontinuerliga samråd mellan riksbanken och kreditinstituten som alltid bör förekomma. Dessutom finns det en rad problem som, om man väljer lagstiftningsvägen, endast kan lösas på ett mindre smidigt sätt eller genom att ge lagbestämmelserna ett avsiktligt obestämt innehåll; metoden med frivilliga överenskommelser erbjuder för alla parter mera tillfredsställande utvägar. Det är emellertid inte möjligt att helt sätta sin lit till att tillfredsställande resultat alltid skulle kunna nås genom överenskommelser. Redan en enda bank kan spoliera utsikterna därtill genom att vägra ansluta sig till överenskommelsen, eftersom varje berörd bank av konkurrensskäl k a n anse sig tvingad att ge sitt bifall till överenskommelsen endast under förutsättning att den kommer att omfatta samtliga. Det finns därför ett behov av en lagstiftning, som kan tillgripas om överenskommelsevägen inte visar sig vara framkomlig. Utredningen vill likväl understryka, att lagstiftningen bör utformas så, att den kan tillämpas under en längre period, och följaktligen inte påverkas av att den är avsedd att utnyttjas endast om andra lösningar visar sig omöjliga. Lagstiftningen måste, även om den är avsedd som en sista resurs, alltid ge ett realistiskt alternativ till överenskommelser. Anknytning till beredskapslagen eller ny lag?

Utredningen har därefter ställt frågan, om den nuvarande beredskapslagen i oförändrad form eller med vissa modifikationer skulle kunna fylla de krav som kan ställas på en lagstiftning om likviditets- och kassakvoter. Det har från början stått klart, att vissa invändningar kan riktas mot lagen i dess nuvarande avfattning. Det faktum att utredningen, som framgår av det följande, rekommenderar en längre giltighetstid och ett högre maximum för kvotens storlek skulle dock inte behöva betyda att någon ny lag måste utarbetas, eftersom dessa modifikationer väl skulle kunna göras inom ramen för nu gällande lag. Detta är däremot inte fallet i fråga om utredningens ställningstagande till frågorna om förutsättningarna för lagens tillämpning samt, som strax skall redovisas, förordnande myndighet, av lagen omfattade kreditinrättningar, reglerna för kassakvoten och sanktionsbestämmelser vid bristande uppfyllelse av de föreskrivna kvoterna. Utredningens förslag i dessa avseenden skiljer sig väsentligt från beredskapslagen. Även i fråga om beräkningsreglerna för likviditetskvotens tälj are och nämnare synes beredskapslagens bestämmelser och bankinspektionens praxis vid preciseringen av kassareservens omfattning mindre ändamålsenliga vid en kreditpolitiskt motiverad lagstiftning. En jämförelse med beredskapslagen (resp. bankinspektionens praxis) kommer att göras på flera punkter i de detaljerade kommentarerna till utredningens förslag. Här må det vara tillräckligt att anmärka, att beredskapslagens bestämning av nam-

91 nare och tälj are visserligen inte innebär att den skulle vara oanvändbar som kreditpolitiskt instrument, men att det finns alla skäl att nu söka utforma för det avsedda ändamålet bättre avpassade regler. I valet mellan att utarbeta ett helt nytt lagförslag å ena sidan och föreslå modifikationer i den nu gällande beredskapslagen å den andra har utredningen därför föredragit det förstnämnda tillvägagångssättet. Förordnande myndighet, tidsbegränsning m. m.

Utredningens uppfattning att variabla reservkvoter numera kan anses vara ett mera normalt kreditpolitiskt instrument motiverar, att lagstiftningen får en annan karaktär än nuvarande beredskapslag med hänsyn till förordnande myndighet och lagens tidsbegränsning. Förordnande enligt beredskapslagen skall utfärdas av Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektionen. Utredningen vill däremot föreslå, att rätten att utfärda föreskrift enligt lagen ges direkt åt fullmäktige i riksbanken. Motivet härför är, att användandet av reservkvoter i kreditpolitiskt syfte bör nära och smidigt samordnas med övriga, av riksbanken disponerade, kreditpolitiska medel såsom diskontoförändringar samt köp och försäljningar av obligationer. Om handhavandet av reservkvoterna utgör ett ordinärt led i kreditpolitiken, bör ingen principiell skillnad i kompetenshänseende göras mellan föreskrifter om likviditetskvoter och övriga kreditpolitiska åtgärder. Vägen via Kungl. Maj :t framstår därför som föga ändamålsenlig. Någon explicit bestämmelse om hörande av bank- och fondinspektionen torde inte heller vara lämplig. Bestämmelsen i beredskapslagen om hörande av bankoch fondinspektionen får ses dels som en följd av att kassareservens innehåll och därmed den siffermässiga bestämningen av kvoterna är beroende av inspektionens praxis, dels mera allmänt som ett utslag av den tidigare oklarheten i distinktionen mellan regler motiverade av solvens- och likviditetsskäl å ena sidan och kreditpolitiskt motiverade regler å den andra. Den nu tillämpade snäva tidsbegränsningen av beredskapslagen — ett år — är olämplig med hänsyn till reservkvoternas roll i kreditpolitiken, vilket även framgått av att 1949 års lag prolongerats från år till år. Valet står därför mellan en lag utan tidsbegränsning å ena sidan och en lag med längre giltighetstid än beredskapslagens å den andra. För en tidsbegränsad lag talar att det kan vara av värde att lagen därigenom automatiskt kommer att bli föremål för ett nytt ställningstagande, varvid dess utformning granskas med hänsyn till utvecklingen på kreditmarknaden och inom kreditpolitiken. Härvid kan såväl lagstiftningens huvudlinjer som dess detaljer (t. ex. maximitalen för kvotens storlek och beräkningsreglerna för täljare och nämnare) prövas. Utredningen har därför funnit sig böra föreslå, att lagens giltighetstid begränsas till fem år efter ikraftträdandet. Denna tidsbegränsning hindrar naturligtvis inte att lagen förlänges vid utgången av femårsperioden.

92 A T lagen omfattade kreditinrättningar

Beredskapslagen avser endast bankaktiebolagen, men i departementschefsuttalanden och remissyttranden rörande beredskapslagstiftningen har vid flera tillfällen pekats på önskvärdheten av att möjligheterna att ställa penningpolitiskt motiverade kassareservkrav utvidgas till att omfatta även andra kreditinrättningar. Utanför lagstiftningen har genom överenskommelser marginella likviditetskvoter kommit att tillämpas för centralkassorna, medan de med sparbanker och försäkringsbolag överenskomna placeringsreglerna är av annat slag och i första hand syftar till en prioritering av bl. a. olika slag av kreditgivning till bostadssektorn. Så länge prioriteringssynpunkterna står i förgrunden torde också andra placeringsregler än kassaeller likviditetskvoter böra väljas, om man önskar påverka kapitalmarknadsinstitutens kreditgivning. Utredningens förslag om reservkvoter bör emellertid utformas med tanke på att ge ett medel att påverka den totala kreditvolymen, oberoende av om de kombineras med prioriteringsmotiverade placeringsregler eller ej. Det är mot denna bakgrund som utredningen beslutat föreslå, att likviditetskvoter skall kunna tillämpas inte endast på affärsbanker utan även på centralkassor, sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen. En sådan utvidgning bidrager till att göra kvoterna effektivare som medel att kontrollera kreditvolymen. Frågeställningen påminner om det under förarbetet på beredskapslagens olika versioner diskuterade problemet om nämnarens omfattning. Utvecklingen har gått från en snävare begränsning av kortfristiga skulder till en vidare, som tenderat att inbegripa samtliga förbindelser med endast vissa, speciellt motiverade undantag. Bakom denna utvidgning har legat en önskan att undvika att en omfördelning av medel mellan olika bankräkningar skulle kunna påverka kvotsystemets effekt, t. ex. så att storleken av den kreditexpansion, som ett givet tillskott till de likvida tillgångarna tillåter, blir beroende av hur den motsvarande inlåningsökningen fördelas på olika räkningar. Samma argumentering är tilllämplig på fördelningen av inlåningen mellan olika kreditinstitut — den del av inlåningsökningen som faller på institut utan kvoter medger nämligen en ökning av kreditvolymen utan att överskottsreserver tas i anspråk som täckning. Effektivitetsargumentets betydelse får emellertid inte överdrivas. De kreditpolitiska möjligheterna att begränsa en kreditexpansion är i allmänhet inte beroende av att reservkvotsystemet utsträckes att gälla andra än affärsbanker. Inom övriga grupper av kreditinstitut kan nämligen en kreditexpansion inte gärna drivas utanför relativt snäva gränser. Emellertid anser utredningen att ett likviditetskvotsystem bör, om så anses erforderligt, kunna tillämpas även beträffande andra kreditinrättningar än affärsbanker. Motiven för att låta reservkvotsystemet omfatta en vidare krets av kreditinstitut pekar enligt utredningens åsikt på en avgränsning till de kredit-

93 institut som, i banklagens ord, tager emot inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas, d. v. s. bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor, postsparbanken och postgirorörelsen. Däremot finns enligt utredningens mening inte tillräckligt starka skäl att, med de svårigheter av formell natur som härvid skulle uppstå, låta lagstiftningen avse även den inlåningsrörelse som bedrives av Kooperativa förbundet och HSB. Det är i dessa fall fråga om en direkt långivning till en ekonomisk förening av föreningens medlemmar. Någon motsvarande bankmässig utlåning finnes inte, utan inlåningen ingår som en post i föreningens balansräkning utan att motsvaras av några särredovisade tillgångsposter. Inlåningen i fråga uppgick vid utgången av år 1958 till 284 miljoner kronor hos Kooperativa förbundet och 72 miljoner kronor hos HSB. Den visar inga tendenser att öka i förhållande till den totala inlåningen hos kreditinstituten. Om sådana system för kreditgivning vinner större spridning bör dock frågan om deras inlemmande i likviditetskvotslagen upptagas till förnyat övervägande. Vid bestämningen av den krets av kreditinstitut, för vilka kassakvoter skall kunna föreskrivas, har utredningen velat föreslå en snävare gränsdragning, så att sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit inte innefattas. Sparbankerna och centralkassorna håller traditionellt inte någon kassa i form av medel innestående i riksbanken utan utnyttjar i stället Sparbankernas Bank respektive Jordbrukets Bank. Dessa centralinstitut för sparbankerna och jordbrukskasserörelsen är konstruerade som bankaktiebolag och kommer därför liksom övriga affärsbanker att kunna inbegripas i förordnande om kassakvoter. Att dessutom föreskriva kassakvoter för sparbankerna och centralkassorna, innebärande krav på medelsbehållning i riksbanken, skulle införa ett nytt element i dessas kassadispositioner. Möjligen skulle frågan kunna resas om medelsbehållning i riksbanken skulle kunna ersättas av tillgodohavanden i centralinstituten. Åtminstone så länge kassakvoterna användes endast som ett komplement till likviditetskvoterna föreligger dock inte, enligt utredningens mening, tillräckliga skäl för att med de komplikationer detta skulle medföra tillämpa kassakvoter för sparbanker och centralkassor. Totalkvoter eller marginella kvoter?

Ett första problem som möter vid utformningen av ett system av kassa- eller likviditetskvoter är om kvotberäkningen skall avse kreditinrättningarnas ställning vid varje beräkningstidpunkt, s. k. totalkvoter, eller förändringarna över givna beräkningsperioder, s. k. marginella kvoter. I en lag, som utformas med tanke på att kunna tillämpas permanent, synes konstruktionen med marginella kvoter i princip böra undvikas. Effekten på de berörda kreditinrättningarnas räntabilitet kan vid marginella kvoter efter en tid bli mycket ojämn, eftersom den uppenbarligen beror på h u r stor del av en kreditinrättnings inlåning som tillkommit efter den tid-

94 punkt då kvotsystemet började tillämpas. Om beräkningarna av marginalkvoten utfördes med hänsyn till balansförändringar inom perioden under relativt korta perioder, skulle vidare en bank enbart genom att tiden går kunna förlora alla fördelar av en tidigare uppbyggd stark likviditetsställning. Om tvärtom överskott i likviditetsökningen under en period fick tillgodoräknas under senare perioder, skulle en bank k u n n a bygga upp ett överskott, som gjorde den osårbar vid senare försök till kreditåtstramning. Ytterligare skäl mot en mera permanent tillämpning av marginella kvoter kan anföras. Om de är höga, så stelnar utlåningens fördelning mellan bankerna i en form, som motsvarar förhållandena då regleringen först infördes, och de skulle bidraga till konserverandet av en med tiden alltmer föråldrad fördelning av utlåningsrörelsen mellan bankerna. Eftersom kvoterna inte gärna kan sättas högre än 100 procent, möjliggör de inte heller en nedpressning av utlåningen, något som ju kan framstå som önskvärt i vissa lägen. Mot totalkvoter och för marginella kvoter skulle tala att de förra skulle vara svåra eller omöjliga att tillämpa i fråga om en grupp kreditinrättningar, hos vilka omsättningshastigheten hos de icke-likvida tillgångarna vore låg och variationerna i det faktiska likviditetsläget mellan olika institut stora. För affärsbankernas del är detta argument knappast aktuellt, men däremot för centralkassor och särskilt för sparbanker. Spridningen i sparbankernas och centralkassornas likviditetsläge framgår av redovisningen i bilaga B. Den är, enligt utredningens bedömning, inte så stor att den utesluter användandet av totalkvoter, varvid man givetvis vid kvotsättningen får taga hänsyn till skillnaden mellan olika typer av kreditinstitut i fråga om rörelsens karaktär. Utredningen har sålunda funnit det lämpligast att generellt konstruera kassa- och likviditetskvoterna som totalkvoter. Likviditetskvotens konstruktion

Enligt utredningens ovan uttalade mening bör reservkvotsystemet i första hand omfatta likviditetskvoter, och redan med tanke på den placeringsinriktning som framkommit under hittills tillämpade likviditetskvoter synes det lämpligt att låta de föreslagna kvoternas konstruktion relativt nära anknyta till vad som gäller för närvarande. Hänsyn till omfattningen av statens upplåning hos affärsbankerna och önskvärdheten av att kunna tillämpa likviditetskvotsystemet för övriga bankinstitut, vilkas obligationspost till övervägande del utgöres av långa statspapper, talar för att i fråga om av staten utfärdade skuldbevis inte endast skattkammarväxlar och andra kortfristiga statspapper utan även långfristiga statsobligationer får ingå i kvotens tälj are. Beträffande behandlingen av andra obligationer än statens gäller enligt de för närvarande av riksbanken rekommenderade likviditetskvoterna, att hypoteksbankens, stadshypotekskassans och bostadskreditkassans obliga-

95 tioner inräknas bland de likvida tillgångarna. Vid en tillämpning av beredskapslagen skulle däremot bankinspektionens praxis vid beräkningen av kassareserv enligt 63 § banklagen bli avgörande och alla i riksbanken belåningsbara obligationer, d. v. s. med obetydliga undantag alla svenska obligationer, ingå i tälj aren. Det finns starka skäl att, oberoende av alla prioriteringshänsyn, likställa hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer med statspapper. De har traditionellt i praxis och författningar behandlats som likvärdiga med statsobligationer. Med hänsyn till det aktuella prioriteringsbehovet i fråga om bostadsfinansieringen och önskvärdheten att på längre sikt bredda marknaden för långa obligationer synes det emellertid också rimligt att låta bostadskreditkassans obligationer ingå i tälj aren och dessutom låta denna innefatta jämväl hypoteksaktiebolagens obligationer. Att låta stadshypotekskassans och bostadskreditkassans obligationer inräknas men inte hypoteksaktiebolagens skulle innebära en föga motiverad diskriminering av de sistnämnda hypoteksinstituten. En reservation bör dock göras: garantier måste skapas för att av hypoteksbolag utgivna obligationer som likställes med kassornas avser finansiering av bostadsproduktionen. Ytterligare utvidgningar av den krets obligationer som får ingå bör däremot undvikas, eftersom varje utvidgning gör kvotsystemet mindre effektivt som en regulator av bankernas kreditkapacitet. I fråga om en banks utländska tillgångar och skulder kunde det synas rimligt, att man i likviditetskvotens nämnare inräknade kortfristiga nettotillgodohavanden hos utländska banker och placeringar i utländska värdepapper med kort återstående löptid. Emellertid kan det hävdas att likviditetskvoter, införda med tanke på att tjäna stabiliseringspolitiska syften, inte bör konstrueras så att de ger samma gynnade ställning åt utländska kortfristiga placeringar som åt inhemska likvida tillgångar. I internationell praxis, tillämpad bl. a. av Internationella valutafonden, inräknas i ett lands valutareserv endast centralbankens och i förekommande fall speciella valutaförvaltande myndigheters behållning av guld och utländska valutor. En minskning av den av riksbanken förvaltade valutareserven kommer därför allmänt att tydas som en försvagning av Sveriges valutaställning, även om den går hand i hand med en motsvarande ökning av affärsbankernas utländska tillgodohavanden. Endast den centrala, av riksbanken förvaltade reserven är vidare omedelbart tillgänglig för att möta påfrestningen vid en valutautströmning. Visserligen kan, som för närvarande, gällande valutareglering ge riksbanken möjligheter att övertaga bankernas utländska tillgodohavanden. I en situation med oro på valutamarknaden och mer eller mindre starka risker för en spekulation mot den svenska valutan skulle det emellertid vara ytterst vanskligt att genomföra åtgärder för att överföra bankernas valutabehållningar till den centrala reserven. Det kan förutses att sådana åtgärder, utom att de i ett sådant läge kunde väntas möta hårt mot-

96 stånd från bankernas sida, närmast skulle ytterligare försvaga vår valutaställning som den uppfattas i utlandet. Ur stabiliseringspolitisk synpunkt är det därför önskvärt att affärsbankernas utländska tillgodohavanden i stort sett inskränkes till vad som är behövligt med hänsyn till deras utrikesrörelse. Mot denna bakgrund ter det sig föga logiskt att i en lagstiftning om likviditetskvoter arbeta med en konstruktion, som i viss mån kan sägas premiera en överflyttning av valutareserven från riksbanken till affärsbankerna. Ett automatiskt inräknande av kreditinstitutens utländska valutabehållningar skulle emellertid få denna innebörd. Med hänsyn till hittills gällande praxis och bankernas behov av utländska tillgodohavanden för sin normala rörelse synes det emellertid rimligt och lämpligt att riksbanken har möjlighet att medge, att utländska valutabehållningar i viss utsträckning inräknas i likviditetskvoterna. Beträffande bestämningen i övrigt av likviditetskvotens tälj are och nämnare kan hänvisas till detalj kommentarerna. Här skall endast anges de vägledande principerna. De likvida tillgångarna bör bestämmas så, att den enskilda banken inte medvetet genom egna transaktioner som inte berör dess utlåning kan påverka storleken av sin faktiska likviditetskvot och att lagreglerna inte på ett artificiellt sätt påverkar bankens disposition av sina likvida tillgångar. Nämnaren bör göras så omfattande, att den faktiska likviditetskvotens storlek inte påverkas av omflyttningar mellan olika inlåningsräkningar och liknande förändringar. Kvotsättningen vid likviditetskvoter

De för den svenska kreditmarknaden utmärkande förhållanden som tidigare berörts och som innebär att variationer i statens upplåning till stor del återspeglas i förändringar i bankernas likvida tillgångar medför, att likviditetskvoterna, som skall utnyttjas för en effektiv kontroll av kreditvolymen, måste kunna varieras. De bör alltså vara av den typ som ovan benämnts rörliga kvoter. Bestämmandet av kvoternas höjd får ankomma på riksbanken, som därvid får utgå från, förutom utformningen av kreditpolitiken i övrigt, det aktuella likviditetsläget hos kreditinrättningarna, den prognos som kan göras för utvecklingen av de likvida tillgångarnas storlek och den önskade effekten på kreditgivningen. Det är emellertid önskvärt att i lagtexten ange en övre gräns för de likviditetskvoter som kan komma att föreskrivas. Så sker i beredskapslagen, som anger att kravet på kassareserv inte får överstiga 50 procent av de täckningspliktiga förbindelserna. Maximum för likviditetskvotens storlek får bestämmas med hänsyn till vilka kvoter som kan väntas bli aktuella inom överskådlig framtid. Varje kalkyl rörande den framtida utvecklingen kommer emellertid med nödvändighet att vara behäftad med stor osäkerhet, och prognoserna kan inte ge något entydigt besked om vilka kvoter som kan bli aktuella. Fastställandet av maximum för likviditetskvoten blir sålunda resul-

97 tåtet av en tämligen subjektiv avvägning. Maximum kan t. ex. sättas på en, såvitt nu kan bedömas, relativt hög nivå, som synes garantera att någon lagändring på denna punkt inte behöver ske inom överskådlig tid. Det kan också sättas relativt lågt, med risk att det kan komma att behöva höjas inom några år. Utredningen har för sin del, efter överväganden som redovisas i följande kapitel, beslutat föreslå ett maximum på 60 procent. Detta synes, bortsett från extrema utvecklingsalternativ, ge en tillräcklig rörelsefrihet för förra hälften av 1960-talet. Vid föreskrift om likviditetskvoter bör givetvis en differentiering ske mellan olika grupper av kreditinstitut. De högsta föreskrivna kvoterna kommer naturligen att avse de största affärsbankerna och postgirorörelsen, medan lägre kvoter får fastställas för mindre affärsbanker. Vad angår centralkassor och sparbanker har utredningen redan antytt, att det i vissa lägen inte är erforderligt att föreskriva likviditetskvoter för deras del. I övrigt må anmärkas, att en tillämpning av likviditetskvotsystemet på sparbanker och centralkassor måste få en annan karaktär än i fråga om affärsbankerna. De jämförelsevis kraftiga variationer i kvotsättningen, som förändringar i banksystemets likviditet kan göra nödvändiga, måste sålunda i första hand träffa affärsbankerna, under det att kvotsättningen för sparbanker och centralkassor får ett avsevärt mindre och över en längre tid fördelat utslag. Kassakvoter

Liksom i gällande beredskapslag bör en möjlighet finnas att lämna föreskrift om viss minsta medelsbehållning i riksbanken, d. v. s. om iakttagande av en kassakvot. Flera olika skäl talar härför, och tillsammantagna synes de väl motivera att möjlighet ges att tillämpa kassakvoter. Det är visserligen som ovan påpekats sannolikt, att enbart kassakvoter under den närmaste tiden inte kan komma att utgöra ett tillräckligt effektivt instrument. Detta betyder emellertid inte, att operationer från riksbankens sida, som avser att påverka banksystemets kassaställning, bör försummas. Vid konstruktionen av reservkvotsystemet bör hänsyn också tagas till att utvecklingen kan gå mot förhållanden, som ger riksbanken större möjligheter att påverka bankernas dispositioner via deras kassaställning. Det kan också vara önskvärt att k u n n a begagna ett kreditpolitiskt instrument, vars effekter på den totala kreditvolymen inte kan motverkas av obligationsköp från affärsbankernas sida, särskilt med tanke på risken att obligationsköp från bankernas sida reducerar effekten av likviditetskvoterna. Även om utredningen sålunda rekommenderar ett bibehållande av möjligheten att föreskriva en kassakvot, så finner den med hänsyn till sin uppfattning om kassakvotens funktioner inte nödvändigt att kassakvoter skall k u n n a tillämpas på sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit och inte heller att de skall kunna sättas så högt som beredskapslagens bestäm7—003227

98 melser medger. Beredskapslagen tillåter i sin nuvarande avfattning kassakrav, som skulle vara förödande för affärsbankernas räntabilitet. Risken för att sådana krav skulle ställas torde visserligen vara helt teoretisk, men det förefaller dock önskvärt att sänka kassakvotens maximum. Utredningen har stannat för att föreslå ett maximum på 15 procent av de reservpliktiga förbindelserna. Sanktionsbestämmelser

Beredskapslagen innehåller sanktionsbestämmelser i form av en straffränta endast vid underskott i kassakvoten. Det synes emellertid önskvärt att en möjlighet att utkräva straffränta införes även beträffande likviditetskvoten, och utredningen har infört bestämmelser härom i sitt förslag. Det kan emellertid förutses, att kreditinrättningarna kommer att lojalt söka uppfylla de krav som kan komma att ställas på dem och att föreskrift om straffränta följaktligen kan inskränkas till sällsynta undantagsfall. Straffräntesatserna bör kunna sättas så att de, åtminstone på längre sikt, eliminerar de direkta fördelar som ett underskridande av kvoterna kan medföra, men inte så att de skulle oskäligt hårt drabba räntabiliteten hos den kreditinrättning på vilken de tillämpas. Utredningens förslag om placeringskvoter m. m. överenskommelser eller lagstiftning?

Liksom lagen om likviditetskvoter bör lagen om placeringskvoter endast utnyttjas sedan alla ansträngningar gjorts att nå en tillfredsställande lösning genom samråd eller frivilliga överenskommelser mellan riksbanken och kreditinrättningarna. Skälen för att i första hand rekommendera överenskommelser synes i detta fall i själva verket ännu mycket starkare än i fråga om likviditetskvoter, eftersom placeringsregler av detta slag både från myndigheternas och de berörda kreditinrättningarnas synpunkt är avsevärt besvärligare att tillämpa. Det är t. ex. komplicerat att utforma och tillämpa den relativt strikta bestämning av prioriterade placeringar som erfordras vid en lagstiftning, om denna skall vara något mer än en obestämd ram för myndigheternas tillämpningsföreskrifter. Den osäkerhet som råder om pensionsreformens verkningar på försäkringsbolagens rörelse ger också anledning till tvivel om huruvida lagregler kan tillämpas i de växlande situationer som försäkringsbolagen kan komma att ställas inför. De smidigare former som kan åstadkommas genom samråd mellan riksbanken och kreditinrättningarna har därför avgjorda fördelar. Av samma skäl som ovan anförts rörande reservkvoter synes dock en lagstiftning nödvändig som en yttersta resurs. Giltighetstid och förordnande myndighet

Utredningen ser lagstiftningen om placeringskvoter m. m. som ett extraordinärt kreditpolitiskt medel, motiverat av behovet att tillgodose statens

99 och bostadsproduktionens kreditbehov mot bakgrunden av det rådande läget på kapitalmarknaden och avsett att utnyttjas endast då andra möjligheter J b uttömts. Det synes därför, för det första, väl motiverat att ge den en snävt begränsad giltighetstid. Dock förefaller en ettårig giltighetstid, i analogi med den som tillämpats för beredskapslagen, alltför kort; det synes bättre att välja en giltighetsperiod för vilken det nu kan förutses att de förhållanden som motiverat lagens tillkomst kommer att bli bestående. Utredningen vill därtor foreslå att lagen om placeringskvoter m. m. ges giltighet för en period på tre år. För det andra gör utredningens syn på lagens motivering och förutsättningarna för dess tillämpning det naturligt, att Kungl. Maj :t och inte riksbanken h a r att utfärda förordnande. De skäl, främst att det är fråga om ett normalt penningpolitiskt instrument, som talar för att utnyttjandet av likviditetskvotslagen lägges i riksbankens hand föreligger inte i fråga om placeringskvotslagen, och de prioriteringsbehov som ligger bakom & denna ar ett resultat av beslut som fattats av Konungen och riksdagen. Riksbanken bor dock kunna ta initiativet till prövning av om förordnande skall utfärdas, och i vilket fall som helst bör förordnande inte utfärdas utan hörande av riksbanken; det har även från praktisk synpunkt synts mest lämpligt att tillämpningsföreskrifterna får utfärdas av riksbanken. Placeringskvoternas tillämpningsområde

Vid en lagstiftning som motiverats av behovet att prioritera vissa krediter ar det i princip önskvärt att kretsen av de kreditinrättningar som omfattas av lagen göres så vid som möjligt. Om någon mera betydande grupp kreditinrättningar undantages från reglernas tillämpning, ligger det nära till hands att, i ett läge då lagen måste utnyttjas, inriktningen av dess placeringar förskjutes så att prioriteringssyftet motverkas och reglerna måste drabba övriga kreditinrättningar desto hårdare. Det har stått klart, att försäkringsbolag och sparbanker skall kunna underkastas placeringsreglerna i fråga. Härigenom skulle de kreditpolitiskt motiverade ingreppen i försäkringsbolagens placeringar ske i särskild form, och den i direktiven ställda frågan om en översyn av försäkringslagens placermgsregler ur kreditpolitisk synpunkt kunna anses besvarad. Vissa invändningar häremot har visserligen framförts. Beträffande sparbankerna h a r det hävdats, att dessa under alla förhållanden kan antagas anslå den ojämförligt större delen av sina resurser till prioriterade ändamål och att stora svårigheter skulle uppstå vid en tillämpning av placeringsregler i fråga om de många små sparbankerna. Dessa förhållanden kan emellertid inte enligt utredningens mening motivera att sparbankerna under alla förhållanden undantages från tillämpningen av placeringsregler i prioriteringssyfte. Variationer i sparbankernas placeringsinriktning har dock förekom-

100 mit och kan tänkas förekomma i framtiden. Sparbankernas traditionella inriktning på bostadsfinansiering innebär emellertid, att det i allmänhet bör vara relativt lätt att uppnå tillfredsställande frivilliga överenskommelser. Försäkringsbolagens rörelse är i högre grad än övriga kapitalmarknadsinstituts inriktad på kreditgivning till oprioriterade ändamål, och de utgör den grupp av kapitalmarknadsinstitut, hos vilken en mot prioriteringsönskemålen stridande förändring i den aktuella placeringsfördelningen lättast kan nå väsentliga proportioner. Ur kreditpolitisk synpunkt är det därför obetingat nödvändigt att en lagstiftning om placeringsregler, om den överhuvudtaget skall genomföras, även omfattar försäkringsbolagen. De invändningar som framförts mot en placeringslags tillämpning på försäkringsbolagen innebär inte heller ett underkännande av dessa synpunkter. Försäkringsbolagens inbegripande under placeringskvotslagen skulle däremot möjligen kunna resa spörsmålet, huruvida innehållet i förevarande lagförslag vore oförenligt med föreskrifterna i lagen om försäkringsrörelse. Närmast skulle väl därvid — såsom fallet var när under år 1952 ett utkast till jämförbara lagregler rörande försäkringsbolagens placeringar var föremål för remissbehandling och granskning i lagrådet — avses försäkringslagens i 274 § intagna placeringsnormer. Dessa innefattar krav på att försäkringsfond för livförsäkring, med vilken enligt andra lagrum vissa andra fonder i detta avseende likställes, skall redovisas i vissa uppräknade slag av värdehandlingar, dock att lagrummet tillåter att 10 procent av fonden skall få placeras i princip fritt. Uppenbart är att placeringskvotslagens tillämpande på försäkringsbolagen skulle medföra en skärpning av de i försäkringslagen uppställda kraven. Såtillvida skulle placeringskvotslagens relation till försäkringslagen vara av precis samma beskaffenhet som den särskilda nu gällande kassareservlagens relation till de i 63 § banklagen upptagna kassareservreglerna. Lika litet som den särskilda kassareservlagen motiverade ändring i de ordinära bankreglerna synes placeringskvotslagens giltighet å försäkringsbolagen kunna ge anledning till ändring i forsäkringslagen. Ej heller i sak synes förevarande lag berättiga till andra konstateranden än den särskilda kassareservlagen; i det ena som det andra fallet är fråga om föreskrifter som med avseende på speciella förhållanden inför mera kvalificerade fordringar än som gäller enligt den för normala betingelser avsedda ordinarie lagstiftningen. I spörsmålet om förevarande lagförslags förenlighet med försäkringslagen har emellertid under överläggningarna inom utredningen jämväl framförts den åsikten, att härvid främst borde uppmärksammas hurusom lagförslaget till sina verkningar komme att strida mot den i 263 § försäkringslagen uttryckta principen om försäkringsbolagens skyldighet att »bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad». Härtill må sägas att ingripanden, som i likhet med lagförslaget inskränker rätten för försäkringsbolagen att verkställa placeringar enligt reglerna i

101 274 §, givetvis k u n n a föranleda att placeringarna måste ske till en mera ofördelaktig ränta. Därmed är likväl inte konstaterat, att lagförslaget skulle vara ägnat att åsidosätta den omförmälda s. k. skälighetsprincipen. Denna är inte uppställd såsom ett hinder mot samhällets av allmännyttans intresse motiverade ingripanden genom lagstiftningsåtgärder utan syftar till att gentemot bolaget värna den enskilda försäkringstagarens ställning. Såsom utvecklats i förarbetena till försäkringslagen innebär nämligen skälighetsprincipen ett krav på att »kostnaden för försäkringarna hålles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare» (prop. 1948: 50 s. 219). I praktiken kommer detta — framhöll försäkringsutredningen — att betyda en förpliktelse för bolaget att »iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader samt tillgripa ändamålsenliga regler för fördelningen av uppstående vinst mellan försäkringstagarna» (SOU 1946:34 s. 34). Lagen bör, enligt utredningens åsikt, även omfatta postsparbanken och postgirokontoret. Inkluderandet av postsparbanken får ses som en logisk konsekvens av att sparbankerna inbegripits. Postgirots inlåning är visserligen av kortfristig karaktär, men tillgångssidan domineras av obligationer med delvis lång löptid och andra typiska kapitalmarknadsplaceringar som kommun- och bostadslån, och det synes avgjort mest ändamålsenligt att postgirot i avseende på tillämpbarheten av placeringskvoter likställes med postsparbanken. Utredningen har även funnit sig böra föreslå, att placeringskvoter skall kunna föreskrivas för de fondstyrelser, som förvaltar allmänna pensionsfonden. Allmänna pensionsfonden bygges som bekant upp av de avgifter som erlägges för allmän tilläggspension och fördelas, när det gäller förvaltningen av fondens medel, på tre fondstyrelser. Det huvudsakliga motivet för fondbildningen inom tilläggspensioneringens r a m är av samhällsekonomisk art. Det har ansetts önskvärt att skapa en motvikt mot tilläggspensioneringens väntade negativa effekter på i första hand existerande pensionsförsäkringar och andra pensionsanordningar och dessutom på övrigt sparande, i försäkringsform eller av annat slag, som skett med tanke på ålderdomen. För att undvika svårartade rubbningar på kapitalmarknaden i samband med pensionsreformen är det önskvärt att placeringen av allmänna pensionsfondens medel inriktas på prioriterade ändamål i minst samma utsträckning som varit fallet för SPP, andra försäkringsbolag och pensionskassor. De i reglementet för pensionsfonden givna placeringsreglerna har lika litet som försäkringslagens placeringsregler utformats ur penningpolitisk synpunkt; de anger den typ av tillgångar fonden får förvärva och medger i princip vilken fördelning som helst mellan prioriterade och oprioriterade ändamål. En reservation får här göras för det s. k. återlånesystemet, som innebär att en del av inbetalade avgifter fr. o. m. år 1961 under vissa förutsättningar, som ligger utanför de fondförvaltande organens kontroll, kan lånas tillbaka

102 av avgiftsbetalarna. Dessa kan såtillvida anses utgöra en särskilt gynnad låntagargrupp. Pensionsfondsmedlens fördelning på prioriterade och oprioriterade ändamål kan sålunda tänkas av olika skäl variera inom vida gränser, och det finns samma starka skäl som i fråga om försäkringsbolagen att inbegripa fondstyrelserna under placeringskvotslagen. Placeringskvoternas konstruktion

Det föreligger stora skillnader även hos kreditinrättningar av samma slag i fördelningen av de utestående placeringarna mellan prioriterade och oprioriterade ändamål, och redan av denna anledning ter det sig klart olämpligt att placeringsreglerna konstrueras som totalkvoter, d. v. s. så att vid en given tidpunkt en viss del av ett kreditinstituts totala placeringar skulle utgöras av prioriterade krediter. Krav på en snabb ökning av de prioriterade krediternas andel skulle på grund av långivningens övervägande långfristiga karaktär lätt k u n n a leda till orimliga resultat. Reglerna får i stället utformas som marginella kvoter, d. v. s. så, att en viss del av ökningen av en kreditinrättnings totala placeringar, med de undantag som kan vara motiverade, under en angiven period skall redovisas i en ökning av prioriterade placeringar. Den n ä r m a r e preciseringen av placeringskvotens tälj are och nämnare ger upphov till en rad detaljproblem, beträffande vilka hänvisas till kommentaren i kapitel VII. Den viktigaste frågan är emellertid den avgränsning av prioriterade placeringar, som ligger till grund för bestämningen av tälj aren. Denna avgränsning får göras mot bakgrund av utredningens ställningstagande i prioriteringsfrågan, som innebär att prioriteringen skall avse att i möjligaste mån tillgodose statens upplåningsbehov och finansieringen av nyproducerade bostäder och inte sträckas därutöver. De prioriterade obligationsplaceringarna bör därför utom statsobligationer (och övriga statspapper) endast omfatta stadshypotekskassans och bostadskreditkassans obligationer jämte obligationer emitterade av hypoteksaktiebolag, beträffande de sistnämnda dock endast under förutsättning att bolagens motsvarande utlåning avser prioriterade bostadsändamål. Ett avsteg från denna stränga avgränsning av prioriterade obligationsplaceringar synes dock böra göras i fråga om hypoteksbankens obligationer, som traditionellt alltid likställts med statens och stadshypotekskassans. Om de räknas som prioriterade placeringar överensstämmer gränsdragningen för övrigt helt med den som gjorts i fråga om likviditetskvotens tälj are. Lån mot inteckning i fastighet med bebyggelse för bostadsändamål, under uppförande eller nyligen färdigställd, får vidare räknas som prioriterade placeringar. Placeringens formella karaktär bör emellertid inte vara avgörande, utan även andra placeringar såsom lån upptagna eller garanterade av k o m m u n och förvärv av bostadsfastigheter bör inräknas i den mån de ur prioriteringssynpunkt kan likställas med ovannämnda lån mot inteckning i bostadsfastighet.

103 Kvotsättningen vid placeringskvoter; sanktionsbestämmelser

Sparbanker, försäkringsbolag och postens bankrörelse har under senare tid placerat en mycket stor del av det förvaltade kapitalets ökning i obligationer och lån, som enligt vad som ovan sagts skulle vara prioriterade. Placeringsreglernas syfte skulle i första hand få bli att garantera att denna placeringsfördelning uppehälles; däremot kan det inte rimligen komma i fråga att med deras hjälp söka åstadkomma en högre andel för de prioriterade krediterna än t. ex. den som uppnåddes under år 1957, och som i genomsnitt var ca 75 procent för försäkringsbolagen och åtminstone upp mot 90 procent för sparbankerna. Kvotsättningen vid tillämpning av lagen om placeringskvoter får sålunda rättas efter de differenser mellan placeringsinriktningen hos olika typer av kreditinstitut som i praxis framkommit. Att i lagen ange olika maxima för olika slag av kreditinrättningar förefaller dock olämpligt, bl. a. med hänsyn till att all erfarenhet av naturliga skäl saknas i fråga om fondstyrelsernas placeringsinriktning. I lagen om placeringskvoter har därför endast införts ett maximum för den föreskrivna kvotens storlek, och detta har inte kunnat sättas lägre än 80 procent. Med samma motivering som vid kassa- och likviditetskvoter bör lagen ge möjlighet att föreskriva en viss straffränta om kraven på placeringskvot inte uppfylles. Bestämmelserna härvidlag måste emellertid skilja sig från dem som avser likviditetskvoter på grund av kvoternas annorlunda konstruktion. Av prioriteringshänsyn motiverad skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter

F r å n placeringskvoternas tillämpningsområde har undantagits affärsbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Centralkassornas bostadskreditgivning är av obetydlig omfattning, och det förefaller inte rimligt att utnyttja placeringsregler för att åstadkomma att dessa på kreditgivning till jordbruket helt inriktade institut lämnade ett bidrag till bostadsbyggandets finansiering i form av bostadslån. Affärsbankerna ger sitt bidrag till bostadsfinansieringen i tre former. För det första kan de förvärva obligationer emitterade av bostadsfinansierande hypoteksinstitut. Under senare delen av femtiotalet har detta blivit den viktigaste formen för affärsbankernas bidrag till bostadssektorns långfristiga finansiering. Utredningen har tidigare redovisat sin uppfattning, att affärsbankernas engagemang i bostadskreditgivningen på denna väg bör stimuleras och att uppbyggandet av till bankerna anknutna hypoteksinstitut kan stärka placeringsmöjligheterna för hypoteksobligationer. Om de i bostadsfinansiering engagerade hypoteksinstitutens obligationer i enlighet med vad som ovan föreslagits får ingå i likviditetskvotens tälj are har en viss prioritering av bostadskrediter skett redan inom likviditetskvoternas ram. För det andra är affärsbankerna traditionellt de största kreditgivarna i fråga om lån under byggnadstiden, huvudsakligen i form av byggnadskreditiv. För det

104 tredje existerar en stock äldre bostadslån i form av reverslån, som under senare år endast i mindre omfattning har erhållit tillskott genom ny långivning och som normalt kan betraktas som reellt långfristiga. Det kan ifrågasättas, om man med tanke på extraordinära fall, då bostadsfinansieringen möter stora svårigheter, skulle ge möjlighet att tillgripa placeringsregler för affärsbankerna, motiverade från prioriteringssynpunkter och anslutande till de placeringskvoter som enligt det föregående skall kunna tillämpas för kapitalmarknadsinstituten. Utredningen har emellertid bedömt läget så att någon nämnvärd minskning av affärsbankernas fasta bostadslån inte är sannolik och att utlämnande av nya byggnadskreditiv bör kunna påräknas i tillfredsställande omfattning under förutsättning att byggnadskrediter kan avlyftas utan alltför stor eftersläpning. Det extra bidrag som affärsbankerna i en krissituation kan behöva lämna till bostadsfinansieringen får ges i den ovan anvisade formen — förvärv av obligationer utfärdade av i bostadsfinansieringen engagerade hypoteksinrättningar. Detta kan givetvis aktualisera höjningar av de föreskrivna likviditetskvoterna. Det är enligt utredningens mening naturligt att en sådan av prioriteringshänsyn motiverad höjning av likviditetskvoterna, i likhet med förordnande om placeringskvoter, skall kunna företagas av Kungl. Maj :t på eget initiativ. Utredningen har därför velat föreslå att Kungl. Maj :t som ett komplement till förordnande om placeringskvoter ges möjlighet att för affärsbankernas del höja av riksbanken förordnade likviditetskvoter. Med hänsyn till ändamålet med det instrument som sålunda lägges i Kungl. Maj :ts händer synes den tillåtna skärpningen av likviditetskvoterna kunna begränsas till 10 procentenheter. En särskild fråga uppstår härvid, om en skärpning av de av riksbanken föreskrivna kvoterna skulle föra kvotkravet över de 60 procent som i likviditetskvotslagen anges som ett maximum. Med tanke på denna situation bör Kungl. Maj :t enligt utredningens mening medges rätten att höja likviditetskvoterna utöver likviditetskvotslagens maximum, dock ej högre än till 65 procent.

KAPITEL VI K o m m e n t a r till lagen o m likviditetskvoter

1 §• Riksbankens befogenheter enligt lagen

Såsom utvecklats redan i den allmänna motiveringen kan som skäl för att riksbanken tillägges befogenheten att förordna om likviditetskvot eller kassakvot åberopas i främsta rummet att ett utövande av denna befogenhet ligger i linje med de åtgärder, som redan för närvarande står riksbanken till buds inom ramen för dess kreditpolitiska funktioner. Det nu föreslagna kreditpolitiska instrumentet bör därför av ganska naturliga skäl ses som ett komplement till de förut existerande och handhas av samma institution som dessa. I det sagda innefattas också ett konstaterande av vad som likaledes berörts i föregående mera allmänna sammanhang, nämligen att användandet av likviditets- eller kassakvoter inte längre bör betraktas såsom ett extraordinärt ingripande, betingat av utomordentliga omständigheter, utan såsom ett utnyttjande av ett instrument, vilket finnes till reds även med tanke på mera normala förhållanden. Detta betraktelsesätt är inte oförenligt med att ifrågavarande instrument skall få tas i anspråk först »i den mån så prövas oundgängligen nödigt» för att uppnå målet för riksbankens penningpolitik. De citerade orden, som kommenteras ytterligare något i det följande, vill just accentuera instrumentets karaktär av reservresurs, som bör begagnas endast när den därmed avsedda effekten inte kan vinnas på annan väg; däremot bör de inte tolkas såsom åsyftande en utpräglad krissituation. Att riksbanken anförtrotts uppgiften att utfärda förordnande, varom hälar fråga, innebär visserligen att det är på riksbanken det ankommer att helt självständigt avgöra när förordnandet erfordras. Vad emellertid gäller förordnandets innehåll må uppmärksammas, att detta i princip bestämmes av själva lagen. Riksbankens funktion skulle med tanke härpå kunna sägas bestå i att utlösa tillämpningen av föreskrifter, som på förhand utformats av de lagstiftande instanserna. I ett annat, jämförbart sammanhang har riksbankens roll på ett särskilt markant sätt begränsats till en dylik funktion; här avses vissa av riksbankens befogenheter enligt lagen den 7 december 1951 om räntereglering m. m. Principen om att den åtgärd riksbanken får tillgripa bestämmes av lagen är dock i själva verket i ytterst väsentliga avseenden modifierad. Riksbanken har med andra ord enligt förslaget tillagts

106 ett betydande inflytande på innehållet i det utfärdade förordnandet. Till en början må i detta hänseende beaktas, att det är riksbanken som fastställer den faktiska procentsatsen för kvoternas storlek. Härvidlag förutsätter alltså de i själva lagen givna bestämmelserna om förordnandets innehåll en ofrånkomlig komplettering genom ett avgörande av riksbanken. På denna punkt kan för övrigt sägas föreligga viss överensstämmelse med anordningen i ränteregleringslagen, närmast i vad angår den där inrymda befogenheten för riksbanken att fixera maximiränta respektive minimiränta. Enligt förslaget skall riksbankens fastställande av procentsatsen för likviditetskvoten respektive kassakvoten upptagas i själva förordnandet. Därutöver är att märka, att riksbanken har att i samband med förordnandet utfärda tillämpningsföreskrifter, vilka skall upptaga de för förordnandets praktiska tilllämpande erforderliga anvisningarna (se förevarande paragrafs andra stycke). I tillämpningsföreskrifterna skall exempelvis lämnas besked om vilka beräkningsperioder som skall iakttagas (se härom 10 § andra stycket). Tillämpningsföreskrifterna kommer överhuvudtaget att utgöra det på vissa punkter nödvändiga komplementet till själva förordnandet. I vissa andra hänseenden är åter lagförslagets konstruktion sådan, att riksbanken väl ej nödvändigtvis måste men dock kan inverka på förordnandets innehåll. Här åsyftas bl. a. de sammanhang där riksbanken tillerkänts bemyndigande att i mildrande riktning meddela allmänt verkande avvikelser från förordnandets innehåll. Så är fallet enligt 4 § tredje stycket, som möjliggör för riksbanken att låta likviditetskvotens tälj are beräknas liberalare än vad som följer av den legala enumerationen i samma paragrafs första och andra stycken samt vidare enligt 5 §, som ger riksbanken möjlighet att på motsvarande sätt modifiera kvoternas nämnare. I nära samband med riksbankens befogenheter enligt de nu anförda lagrummen står riksbankens frihet dels enligt 2 § att begränsa förordnandets giltighet till enbart viss kategori av de kreditinrättningar beträffande vilka förordnande må gälla eller till enbart vissa inrättningar inom de olika kategorierna, ävensom att undantaga viss kreditinrättning från förordnandet, dels ock enligt 6 § andra stycket att differentiera kvotens procentuella storlek allt efter kreditinrättningarnas storlek eller efter arten av den bedrivna rörelsen. Av särskild karaktär är den befogenhet som 9 § skänker riksbanken. Sagda lagrum tillåter riksbanken att beträffande viss kreditinrättning medge sådan avvikelse från meddelat förordnande som med hänsyn till de för inrättningen föreliggande omständigheterna prövas erforderlig. Här är följaktligen fråga om en möjlighet till individuell dispens i vissa avseenden från vad som skolat följa av förordnandet. Förutsättningarna för förordnande; förordnandets tidsbegränsning

Det i första stycket förekommande, ovan omnämnda uttryckssättet »i den m å n så prövas oundgängligen nödigt» är hämtat från motsvarande formu-

107 tering i 1 § ränteregleringslagen av förutsättningarna för de ingripanden, varom där är fråga. I förevarande sammanhang bör uttryckssättet — såsom redan antytts — uppfattas såsom en anvisning om att förordnande om likviditetskvot eller kassakvot bör stå tillbaka för andra anordningar med motsvarande effekt, i den mån sådana kan anses tillräckliga. Som anförts i de allmänna motiven, förutsattes såsom önskvärt att frivilliga överenskommelser mellan kreditinstituten och riksbanken gör formliga ingripanden med stöd av lagen obehövliga. En dylik aspekt på begagnandet av förordnandeinstrumentet är ägnad att ytterligare tydliggöra instrumentets uppgift att tjäna som en yttersta resurs. Som framgår av lagtexten föreligger valfrihet mellan att låta förordnandet avse viss bestämd tid och att utfärda det med giltighet tills vidare. Några allmänna riktlinjer för hur detta val bör träffas torde det ej vara nödvändigt att meddela, och den sakliga skillnaden är inte stor, eftersom båda slagen av förordnande givetvis då så synes motiverat kan ändras eller ersättas av nytt förordnande. I ett någorlunda statiskt läge kan ibland ett förordnande, som gäller tills vidare, ha vissa företräden. Å andra sidan erbjuder förfarandet med tidsbestämda förordnanden, som eventuellt får avlösa varandra, naturliga tillfällen för att j ä m k a förordnandets innehåll efter de så småningom eventuellt förändrade kreditpolitiska betingelserna. Eftersom lagen av skäl som ovan angetts har sin giltighetstid på förhand begränsad, har ett stadgande påkallats, enligt vilket förordnande, som gäller vid tiden för upphörandet av lagens giltighet, därmed skall förlora sin verkan; stadgandet har upptagits som en övergångsbestämmelse. 2 §. Av förordnande omfattade kreditinrättningar

Kretsen av de i paragrafen upptagna kreditinrättningarna för vilka förordnande om likviditetskvoter kan utfärdas sammanfaller med ett undantag med de institut, vilka enligt 1 § lagen om bankrörelse äger att — vid sidan av riksbanken — bedriva bankrörelse i detta begrepps vidare mening, d. v. s. verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas. Undantaget avser den kreditrörelse, som järnkontoret enligt särskilt stadgande må utöva. Denna har i förevarande sammanhang ansetts betydelselös, och järnkontoret har därför inte medtagits i uppräkningen i paragrafen. Förordnande om kassakvot kan i enlighet med vad som sagts i föregående kapitel inte omfatta sparbanker eller centralkassor för jordbrukskredit; möjligheten att tillämpa kassakvoter är därför inskränkt till bankaktiebolag, postsparbanken och postgirorörelsen. Bestämmelserna har utformats så att förordnande väl kan, men ej måste avse samtliga uppräknade grupper av kreditinrättningar. Det kan nämligen finnas skäl att inte låta ett förordnande om iakttagande av likviditetskvoter

108 eller kassakvoter omfatta alla slagen av institut, eller alla storleksgrupper av institut av en viss typ. Härvid avses i första hand det fall, att ett u r kreditpolitisk synpunkt tillfredsställande läge i fråga om ett visst slag av kreditinrättningar föreligger utan att placeringsreglerande ingrepp behövt vidtagas eller att ett sådant läge nåtts genom frivilliga överenskommelser, som ju är den av utredningen i första hand rekommenderade vägen. För sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen kan dessutom, om utredningens förslag följes, förordnas om placeringskvoter i den ordning som anges i lag om placeringskvoter m. m. I de situationer då förordnande om placeringskvoter tillgripes står prioriteringen av statens och bostadsbyggandets krediter i förgrunden bland kreditpolitikens målsättningar, och de åtgärder som vidtages i prioriteringssyfte bidrager till uppnåendet av det andra målet för kreditpolitiken, kontrollen av kreditvolymen. I själva verket blir i ett sådant läge det från kreditpolitisk synpunkt viktiga de nämnda kreditinrättningarnas bidrag till de prioriterade ändamålens finansiering och inte den del av detta bidrag som ges i form av förvärv av i likviditetsreserven ingående tillgångar. Då förordnande getts enligt lagen om placeringskvoter för en typ av kreditinrättningar bör dessa sålunda normalt inte samtidigt vara underkastade likviditetskvoter. En sådan dubblering av placeringsregler skulle endast komplicera handhavandet av och anpassningen till den i detta läge viktiga formen av regler, utan att några väsentliga fördelar vunnes. Bestämmelserna i 2 § ger också möjlighet att från förordnande undantaga kreditinrättningar av en viss typ under en angiven storlek. Storleken kan härvid mätas efter fondernas storlek, som i beredskapslagen, eller efter omslutningens belopp. Bestämmelsen har tillkommit främst med tanke på den stora mängden mindre sparbanker. Dessa har en till sin storlek och lokala omfattning relativt sett begränsad rörelse. Om det befinnes lämpligt kan de, eventuellt tillsammans med centralkassorna, undantagas från likviditetsreglerna och endast övervakas med hänsyn till utvecklingstendenserna i deras placeringar, om nödvändigt med utnyttjande av den i 10 § stadgade rapporteringsskyldigheten. Utredningen har velat lämna frågan öppen, huruvida ett sådant undantag bör göras. De mindre sparbankernas likviditet är snarast högre än de störres, varför ur denna synpunkt något undantag inte ter sig nödvändigt. Slutligen har intagits en bestämmelse om att viss kreditinrättning kan undantagas från förordnandet, om särskilda omständigheter gör detta önskvärt. Bestämmelsen är avsedd att medge en smidig tillämpning av lagen i fall som inte nu kan förutses, och bör utnyttjas restriktivt och under inga förhållanden på ett godtyckligt sätt. Den kan jämföras med stadgandet i 9^ § om rätt för riksbanken att för viss kreditinrättning medge avvikelse från meddelat förordnande, vilken innebär möjlighet till modifikation av eller tidsbegränsat undantagande från förordnandet.

109 3 §. Likviditetskvotens konstruktion

Stadgandena i 3 § innebär, att likviditetskvoten är en totalkvot, inte en marginell kvot. Den avser således balansposternas totala storlek vid varje beräkningstillfälle, inte deras förändringar över en viss period. Reglerna för beräkning av kvotens tälj are och nämnare återfinns i de båda följande paragraferna. 4 §• Likviditetskvotens täljare

Likviditetskvotens täljare skall, förutom inneliggande kassa och tillgodohavande i riksbanken, enligt utredningens tidigare redovisade ställningstagande omfatta statspapper samt hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och, med visst förbehåll, hypoteksaktiebolagens obligationer. I tälj aren bör också i princip ingå övriga likvida tillgångar, som snabbt kan förvandlas i kassa och som utgör nära liggande alternativ till placeringar i t. ex. korta statspapper. Härigenom nås att en banks likviditetskvot inte kan påverkas av att banken genomför omplaceringar mellan sådana likvida tillgångar som ingår i tälj aren och sådana som inte får inräknas i denna, något som tillgodoser myndigheternas intresse av att k u n n a beräkna verkningarna av kvotsättningen. En lika behandling av ur likviditetssynpunkt likartade tillgångar synes även ligga i kreditinstitutens intresse. De k a n då fördela sina likvida tillgångar affärsmässigt rationellt utan att behöva taga hänsyn till att valet mellan olika placeringar skulle påverka likviditetskvotens storlek. I det följande kommer först beräkningsmetoderna avseende vissa inhemska likvida tillgångar att kommenteras. Därefter behandlas frågorna om inräknandet av utländska tillgodohavanden och hypoteksaktiebolagens obligationer och om obligationsportföljens värdering. Inledningsvis bör kanske även anmärkas, att beräkningsreglerna i sin fulla utsträckning är utarbetade med tanke på affärsbankerna, vilkas rörelse är den mest differentierade. En del av beräkningsreglerna kommer därför inte att behöva tillämpas på de andra slagen av kreditinrättningar. Nettoberäkningen av vissa likvida tillgångar

Behandlingen av andra likvida tillgångar än värdepapper syftar till att genomföra en nettoberäkning, som medför att en banks faktiska kvot inte kan påverkas av dess kortfristiga transaktioner med riksbanken och andra kreditinstitut. Enligt accepterad praxis inräknas emellertid checkar och postremissväxlar i täljaren utan någon motsvarande avdragspost. Den första p u n k t där en nettoberäkning tillämpas gäller ställningen gentemot riksbanken. Bland de likvida tillgångarna ingår givetvis tillgodohavan-

110 den i riksbanken, och vid beräkningen av nettosumman av dessa tillgångar har skuld till riksbanken och rediskontering i riksbanken upptagits som avdragsposter. Resultatet blir att upplåning i riksbanken i och för sig inte påverkar nettobeloppet av likvida medel, oberoende av om upplåningen tar formen av hypotekslån eller rediskontering. Förslaget överensstämmer häri med gällande likviditetsöverenskommelse. Vid en tillämpning av beredskapslagen skulle däremot, med hänsyn till nuvarande praxis vid beräkning av bankaktiebolags kassareserv, någon nettoberäkning inte göras vid rediskontering. Däremot skulle vid hypotekslån en nettoberäkning komma till stånd såtillvida, att de som säkerhet för lånet pantsatta obligationerna enligt 63 § fjärde stycket banklagen inte skall inräknas i kassareserven. Ställningen gentemot inhemska kreditinrättningar beräknas strikt netto. Ingen skillnad göres mellan avista tillgodohavanden och dagslån å ena sidan och tillgodohavanden på längre tids uppsägning å den andra. Den skillnad som denna indelning markerar har ansetts mindre väsentlig ur här relevant synvinkel, och varje exakt gränsdragning synes vansklig. Kreditinrättningar som ingår i beräkningen är sådana som kan underkastas förordnande om likviditetskvoter, oavsett om sådant förordnande utfärdats eller inte. Beräkningen skall sålunda (med ett undantag som strax skall anges) gälla den totala ställningen gentemot bankaktiebolag, centralkassor, sparbanker, postsparbanken och postgirokontoret. En sådan avgränsning har synts tillfredsställande, även om vissa transaktioner med hypoteksinstitut, försäkringsbolag och i framtiden med fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden kan ha en liknande kortfristig karaktär. I praktiken torde regeln, liksom den som gäller ställningen gentemot riksbanken, få större betydelse endast för affärsbanker och postgirokontoret. Postsparbanken gör traditionellt inga transaktioner med andra kreditinstitut. Sparbankernas och centralkassornas relationer med andra kreditinrättningar är i stort sett inskränkta till Sparbankernas Bank respektive Jordbrukets Bank, och dessa utgör ett speciellt problem som krävt en speciell lösning. Inlåningen i Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank härrör huvudsakligen från sparbanker respektive centralkassor. En nettoberäkning av dessa bankers ställning gentemot kreditinrättningar, som kan underkastas förordnande om likviditetskvot, skulle därför ge som resultat en mycket stor negativ post. De båda bankernas rörelse är av en helt annan karaktär än övriga bankaktiebolags, och deras inlåning från sparbanker och centralkassor kan sägas vara jämställd med inlåningen från allmänheten hos de övriga. För att komina till rätta med detta problem har samma konstruktion valts som i bankinspektionens praxis vid beräkningen av bankernas kassareserv enligt 63 § banklagen. I detta sammanhang har den utformats så, att för Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank skuld till sparbanker resp. centralkassor kommer att avdragas vid nettoberäkningen endast i den mån fordringar finnes på respektive grupp av kreditinrättningar.

Ill Centralkassornas nettoställning gentemot Jordbrukets Bank influeras av vad som i praktiken är en utlåning från vissa kassor till andra och som tillgår så att de förra håller tillgodohavanden i banken, som i sin tur har motsvarande fordringar på de senare. Några kassor finansierar ständigt en del av sin utlåning på detta sätt, och deras skuld till banken underskrider aldrig ett i förhållande till deras rörelse mycket betydande belopp, medan andra mera tillfälligt, men gång efter annan, upptager lån. De centralkassor som har en stor skuldsättning till Jordbrukets Bank skulle inte kunna uppfylla likviditetskvotskrav, som innebär att skulden ingår som en negativ post vid beräkningen av kvotens täljare. Det är inte utredningens avsikt att penningpolitiskt motiverade placeringsregler skall lägga hinder i vägen för en regional utjämning av jordbrukskasserörelsens resurser. Vid överenskommelser mellan centralkassorna och riksbanken kan problemet lösas genom att man ser på likviditetsförhållandena hos samtliga centralkassor som en helhet, något som förefaller rimligt med tanke på den inbördes solidariteten inom jordbrukskasserörelsen. Om däremot den här föreslagna lagen skall tillämpas på centralkassorna och en regional utjämning av nuvarande slag alltjämt är aktuell, får riksbanken med utnyttjande av bestämmelserna i 4 § tredje stycket undantaga vissa skulder till Jordbrukets Bank från de i andra stycket b) nämnda skulderna under den självklara förutsättningen att medgivandet inte utnyttjas till att kringgå kvotkravens syfte. Ytterligare ett påpekande bör göras angående beräkningen av en centralkassas likvida tillgångar, nämligen att de till centralkassan anslutna jordbrukskassornas kassa och postgirobehållning skall inräknas. Något särskilt stadgande härom synes inte erforderligt. De föreslagna reglerna för behandlingen av ställningen gentemot inhemska kreditinstitut överensstämmer i stort sett med dem som återfinnes i 1952 års likviditetsöverenskommelse. I tälj aren inräknas där nettofordringarna, både avista och på tid, på inhemska banker, medan nettoskulden gentemot sparbanker inräknas i nämnaren. Vid beräkning av kassareserv enligt bankinspektionens praxis sker också en viss nettoberäkning i täljaren av ställningen mot de tre grupperna bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor var för sig. Den avser dock endast avista fordringar och skulder jämte dagslån, och nettoberäkningen är ofullständig såtillvida att skulder avdrages endast i den mån fordringar finnes; den i täljaren inräknade nettoställningen kan alltså inte antaga negativa värden. Tillgodohavanden i utlandet

Vid en tillämpning av beredskapslagen skulle avista tillgodohavanden hos utländska banker och bankirer i enlighet med bankinspektionens praxis komma att inräknas bland de likvida tillgångarna. Enligt 1952 års överenskommelse om likviditetskvoter sker däremot en nettoberäkning av ban-

112 kernas avistaställning gentemot utländska banker; till nettofordringarna (som kan vara negativa) lägges utländska växlar, varefter valutakonton och täckta rembourser subtraheras. Den summa som erhållits på detta sätt inräknas därefter i nettosumman likvida tillgångar. I enlighet med vad som sagts ovan i kapitel V skall inte enligt utredningens förslag några utländska tillgångar automatiskt medtagas vid beräkningen av likviditetskvotens nämnare. Utredningen förutsätter emellertid, att medgivanden enligt tredje stycket lämnas för att låta utländska tillgångar inräknas bland de likvida tillgångarna i den utsträckning som motiveras av bankernas normala utrikesrörelse. Av de kreditinstitut, för vilka det föreliggande lagförslaget avses kunna tillämpas, är det endast affärsbankerna som har någon utrikesrörelse, och bland affärsbankerna är det vidare framför allt de större bankerna som regelmässigt bedriver en så beskaffad utrikesrörelse, att de kan åberopa särskilda skäl för valutabehållningar även utöver de för de dagliga transaktionerna erforderliga beloppen. Med hänsyn härtill och med tanke på de skiftande krav som valutautvecklingen kan ställa måste medgivande kunna utformas flexibelt. Obligationsportföljen

I kapitel V har avgränsningen av de i likviditetsreserven ingående obligationerna motiverats. Liksom i 1952 års likviditetskvoter inräknas statspapper samt obligationer utfärdade av hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskreditkassan samt, med viss begränsning, av hypoteksaktiebolag. Avgränsningen har influerats av två synpunkter: dels den traditionella särställning som statens, hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer intager, dels önskan att inkludera alla obligationer som utfärdas av bostadsfinansieringsinstitut. I lagtexten har det senare motivet kommit till uttryck genom att bostadskreditkassans och hypoteksaktiebolags obligationer får inräknas, de senare dock endast i vad avser obligationer som emitterats efter den 1 januari 1959 och under förutsättning att bolagets rörelse i tillräcklig grad avser belåning av nyproducerade bostäder. Som tidigare framhållits anser utredningen att det intresse som på senare tid visats för till banker och sparbanker anknutna hypoteksinstitut utgör ett värdefullt bidrag till att vidga basen för bostadsfinansieringen. Det kan inte heller anses rimligt att gynna stadshypotekskassan och bostadskreditkassan i förhållande till hypoteksaktiebolag med likartad rörelse. Från dessa synpunkter förefaller det väl motiverat att låta hypoteksaktiebolagens obligationer få ställningen som likvida tillgångar. Vissa skäl talar emellertid mot att utan förbehåll inräkna samtliga av hypoteksaktiebolag emitterade obligationer. För det första talar lagen om hypoteksaktiebolag om aktiebolag som har till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt. Något hinder finns sålunda inte för att ett hypoteksaktiebolag skulle ha som ändamål att belåna industrifastigheter, även om de flesta, men inte alla, bolags-

113 ordningar för nu existerande hypoteksaktiebolag innehåller stadganden som inskränker rörelsen till belåning av bostads- och affärsfastigheter, i några fall till en- och tvåfamiljshus. Med hänsyn till de prioriteringssynpunkter som får läggas även på utformningen av likviditetskvotslagen skulle ett okvalificerat inkluderande av hypoteksaktiebolagens obligationer sålunda följaktligen inte vara helt adekvat. För det andra finns för närvarande utestående en relativt stor stock äldre obligationer emitterade av hypoteksaktiebolag till ett sammanlagt nominellt värde på nära 400 miljoner kronor, som inte inräknas bland likvida tillgångar enligt nu tillämpad överenskommelse om likviditetskvoter, och vilkas inkluderande i likvida tillgångar enligt den föreslagna lagen skulle på ett oberäkneligt sätt under en övergångsperiod kunna påverka bankernas likvida tillgångar genom inköp från bankernas sida av sådana obligationer. Den utväg som kommittén valt är att föreslå, att i de likvida tillgångarna får inräknas obligationer emitterade av hypoteksaktiebolag efter ett datum som ligger nära den tidpunkt då utredningens förslag framlägges, förslagsvis den 1 januari 1959. Hypoteksaktiebolags mot obligationslån svarande utlåning skall vidare avse nyproducerade bostäder. Det får ankomma på riksbanken att avgöra i vad mån denna förutsättning är uppfylld, och i tillämpningsföreskrifterna ange de hypoteksbolag, vilkas obligationer räknas som likvida tillgångar, eller de obligationslån som kommer i fråga. Några problem om värderingen av tillgångsposterna kan knappast sägas föreligga annat än i fråga om obligationer, och i den mån några svårigheter skulle uppstå kan de lösas genom tillämpningsföreskrifter. Värderingen av obligationsportföljen kan däremot starkt påverka den beräknade nettosumman av likvida tillgångar, och det står klart, att värderingsprinciperna i detta fall bör anges i lagen. Sedan flera år tillbaka ligger de nominella värdena i genomsnitt något högre än marknadsvärdena, och riksbankens belåningsvärden underskrider i sin tur marknadsvärdena med en betryggande marginal. Värderingsnormen bör emellertid inte väljas med hänsyn till dess inverkan på de beräknade likviditetskvoternas faktiska höjd. I stället får man utgå från den värderingsprincip som av sakliga skäl synes bäst och avpassa lagens maximum för likviditetskvoterna och den faktiska kvotsättningen därefter. De bokförda värdena är avgjort olämpliga. För affärsbankernas del är den enda inskränkning, som enligt banklagen finns i fråga om obligationernas värdering, att de inte får upptagas över verkliga värdet, vilket i detta fall får anses vara marknadspriset. I praktiken synes visserligen det bokförda värdet på obligationerna för närvarande inte alltför väsentligt avvika från marknadsvärdet, men det skulle vara olämpligt, såväl att en bank genom sin värdering av obligationer skulle kunna påverka sin redovisade kvot som att hänsynen till likviditetskraven skulle kunna påverka bankens bokföringsvärden. 8—003227

114 Vid en tillämpning av beredskapslagen skulle, genom anknytningen till banklagens kassareservregel, obligationerna upptagas till riksbankens belåningsvärden. Denna praxis synes rimlig vid en kassareservregel, som avser att säkerställa bankernas omedelbara betalningsberedskap, eftersom belåningsvärdet anger i vilken utsträckning en obligation kan »förvandlas i penningar» genom att belånas i riksbanken. Däremot kan invändningar riktas mot användandet av belåningsvärden i en penningpolitisk lagstiftning. Summan av affärsbankernas likvida tillgångar blir beroende av de av riksbanken ensidigt bestämda belåningsvärdena, och även om det får anses uteslutet, att riksbanken skulle sätta låga belåningsvärden i avsikt att reducera bankernas beräknade kvoter, är det i princip en fördel om detta beroende kan undvikas. Belåningsvärdena ligger vidare under marknadsvärdena, och med en relativt större marginal ju längre obligationens återstående löptid är. Användandet av belåningsvärden innebär därför, att en omplacering från andra likvida tillgångar till obligationer, och särskilt längre obligationer, skulle medföra en viss reduktion av en banks beräknade likvida tillgångar, något som kunde minska intresset för placeringar av detta slag. Det är svårt att avgöra om denna faktor kan tillmätas någon större betydelse, men det är i varje fall en fördel om den kan undvikas. Till förmån för belåningsvärden talar däremot att de ändras relativt sällan och medger de enklaste beräkningarna. Valet synes därför böra stå mellan nominella värden och marknadsvärden. För närvarande varierar marknadskurserna på guldkantade obligationer med olika nominell förräntning mellan ungefärligen 70 och 100 procent av det nominella värdet, vilket betyder att en bank vid en nominell värdering så att säga kan köpa ett tillskott på 100 kronor till summan av likvida tillgångar för 70 kronor. Nu sker visserligen de flesta obligationsaffärer i nyemitterade obligationer, och i fråga om kortfristiga obligationer är kursspridningen obetydlig. Det kan emellertid inte bestridas, att användandet av nominella värden vid beräkningen av likviditetskvoterna i någon mån kan påverka de berörda kreditinrättningarnas val mellan obligationer med olika nominell förräntning och införa en artificiell faktor i kursbildningen. I de 1952 konstruerade likviditetskvoterna sker beräkningen till nominella värden, men det bör observeras, att skillnaden mellan marknadsvärden och nominella värden i fråga om det äldre obligationsmaterialet var mycket mindre i början av femtiotalet än för närvarande. Vid marknadsvärden påverkas däremot obligationsportföljens värde vid köp och försäljningar med kontantbeloppet, oavsett obligationernas kurs. Här tillkommer emellertid att portföljens värde, och därmed den beräknade likviditetskvoten, förändras vid variationer i kursläget på obligationsmarknaden. Om kurserna faller, t. ex. i samband med en diskontohöjning, reduceras bankernas faktiska likviditetskvoter något. Denna reaktion bör emellertid inte nödvändigtvis betraktas som ofördelaktig. Om kursfallet är ett

115 led i en allmän kreditåtstramning, kan effekten på bankernas kreditkapacitet sägas gå i rätt riktning; om kursfallet är avsevärt och effekten på bankernas kreditkapacitet inte avsedd, kan den motverkas genom en sänkning av de krävda kvoterna. Allvarligare skulle vara om likviditetskvotens beroende av kursvariationer försvagade kreditinrättningarnas benägenhet att förvärva långfristiga obligationer, för vilka kursvariationerna vid förändringar i räntenivån är starkast. Invändningarna mot en värdering till marknadspriser synes emellertid enligt utredningens mening inte böra tillmätas någon avgörande betydelse, och denna värderingsprincip förefaller vara att föredraga. Beträffande de i likviditetsreserven ingående obligationerna uppstår knappast några komplikationer vid fastställandet av marknadspriser. Börsnoterade köpkurser finns utom för nyligen emitterade lån, och även för dessa kan marknadsvärden oftast lätt fastställas. Något noterat marknadsvärde för skattkammarväxlar finns inte, men med tanke på deras korta löptid kan det nominella värdet utan olägenheter väljas. Andra skuldförbindelser utfärdade av staten får värderas med utgångspunkt från närmast jämförbara obligationslån, och härvid kan det visa sig lämpligt att tillämpa schablonmässiga regler.

Riksbankens rätt att mildra reglerna

För att reducera de nackdelar, som en alltför inflexibel bestämning av beräkningsreglerna skulle kunna medföra, har riksbanken getts rätt att modifiera dessa så, att vissa tillgångar utöver de i huvudregeln nämnda får inräknas i nettosumman av likvida tillgångar och att undantag kan göras från regeln, att vissa skulder skall avdragas vid beräkningen av nettosumman. Det bör observeras att modifikationerna i båda fallen medför, att likviditetsreserven blir större än vid en tillämpning av huvudregeln. I det föregående har två fall angetts i vilka medgivanden av detta slag aktualiseras. För det första har utredningen förutsatt, att medgivande skall lämnas för inräknande i täljaren av utländska tillgodohavanden i den omfattning som är motiverat med tanke på bankernas normala utrikesrörelse. Härvid torde det komma i fråga att tillåta avista nettofordringar på utländska banker och bankirer att ingå, antingen helt eller upp till på visst sätt bestämt belopp. Beräkningsreglerna för fastställandet av detta belopp får utarbetas av riksbanken med hänsyn till omfattningen av och karaktären hos utrikesrörelsen hos olika grupper av kreditinstitut. För det andra kan riksbankens rätt att undantaga viss skuld vid nettoberäkningen som ovan sagts komma att behöva utnyttjas för att åstadkomma en rimlig tillämpning av lagen i fråga om den upplåning från centralkassornas sida hos Jordbrukets Bank, som kan sägas ingå i ett system för regional utjämning av jordbrukskasserörelsens resurser.

116 Medgivanden enligt tredje stycket är för övrigt avsedda att tillåta en önskad smidighet i lagens tillämpning med tanke på eventuella oklarheter vid reglernas applicering på givna statistiska klassificeringar och vid gränsfall, som inte nu kan förutses. Avsikten är däremot inte att de skall användas för att medge några kvantitativt väsentliga utvidgningar av tälj arens innehåll utöver de ovan nämnda.

5 §• Likviditetskvotens nämnare

I den nu gällande beredskapslagen utgöres nämnaren av samtliga förbindelser med undantag av garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning. Likviditetskvoterna i 1952 års överenskommelse har som nämnare bankens »skulder», ett begrepp som inte omfattar garantiförbindelser, sparkasseräkning, förlagslån eller beviljade men ej disponerade krediter. Liksom i fråga om obligationers värdering bör bestämmandet av nämnarens sammansättning inte ske med hänsyn till hur reglerna påverkar den absoluta nivån på de beräknade kvoterna. Nämnaren bör konstrueras så, att kontrollen av kreditvolymen blir så effektiv som möjligt; sedan får maximum för likviditetskvoterna och den faktiska kvotsättningen anpassas till den nivå på kvoterna, som blir resultatet av de lämpligaste beräkningsreglerna. Likviditetskvotssystemets uppgift är att begränsa bankernas utlåning, eller mera korrekt, volymen av de i likviditetsreserven icke ingående tillgångarna, genom att kräva, att en reserv hålles i viss proportion till bankens förbindelser eller en viss grupp av förbindelser. Utvecklingen i fråga om beredskapslagen har lett till att behållningarna på alla inlåningsräkningar kommit att ingå i nämnaren, eftersom effekten på kreditkapaciteten av en viss kvotsättning annars skulle bli beroende av inlåningens fördelning på olika räkningar. Under senaste årtiondet har det visat sig i vilken hög grad omfördelningar mellan olika inlåningsräkningar är möjlig, och det synes klart, att i varje fall vid en penningpolitiskt motiverad kassareservlagstiftning reservkraven i princip inte bör differentieras mellan olika inlåningsräkningar. I beredskapslagens olika versioner liksom i 1952 års likviditetskvoter har dock sparkasseräkning undantagits från de skulder mot vilka reserv skall hållas. Undantaget kunde te sig berättigat vid kvotkrav, samt gällde endast affärsbankerna och inte sparbanker och postsparbanken, men i en lag med det tillämpningsområde som utredningen föreslår bortfaller motivet fölen särbehandling av sparkasseräkningen. Däremot är det nödvändigt att ta ställning till hur förlagslån, garantiförbindelser och beviljade men icke disponerade krediter skall behandlas. I och för sig kunde man argumentera för att hela det av en kreditinrättning förvaltade kapitalet, således även det egna kapitalet, skulle inräknas i

117 nämnaren. De skäl som talar för en mycket vid omfattning i fråga om inlåningsräkningarna är emellertid knappast tillämpliga i fråga om de egna fonderna, och kvotsystemets effektivitet blir knappast lidande på att dessa lämnas utanför. Några invändningar synes inte heller, med hänsyn till kvotsystemets kreditpolitiska effektivitet, kunna riktas mot att från nämnaren undantaga förlagslån i den mån dessa enligt 62 § banklagen i inlåningsrättshänseende erhållit likställighet med eget kapital. För behandlingen av garantiförbindelser bör bedömandet av effekterna på den totala kreditvolymen vara avgörande. En expansion av banksystemets utlåning medför, som tidigare diskuterats, att inlåningen stiger i motsvarande grad, och genom reservkrav i förhållande till inlåningen begränsas utlåningsmöjligheterna. Om bankerna i stället möjliggör lånetransaktioner genom att ställa garantier, bidrager de också till en ökning av den totala kreditvolymen, men utan att deras inlåning ökar i motsvarande grad; däremot medför de genom garantigivningen möjliggjorda transaktionerna normalt en omfördelning av banktillgodohavanden mellan olika företag och en omfördelning av likviditetsreserven mellan bankerna. Reservkrav bestämda i förhållande till endast inlåningen utgör inget hinder för en kreditexpansion av detta slag. Vid sidan av sin normala funktion i bankernas rörelse, t. ex. vid exportfinansiering, utgör garantiförbindelser därför en av de närmast till hands liggande vägarna att kringgå en begränsning av kreditvolymen, och det kan ur kreditpolitisk synpunkt te sig väsentligt att reservkraven ställes även mot dessa förbindelser, varigenom begränsningen kommer att gälla hela den med banksystemets medverkan skapade kreditvolymen. Även om sålunda skäl kan framföras för att garantiförbindelserna bör ingå i likviditetskvotens nämnare, synes nackdelarna av att så ej är fallet emellertid inte framträda, om bankernas garantirörelse drives i normal omfattning. De blir påtagliga endast om garantierna vid en åtstramning av utlåningen expanderar märkbart och uppenbarligen minskar likviditetskvoternas effektivitet. Under förutsättning att sådana tendenser inte blir alltför starka finns det ingenting att invända mot att garantiförbindelser undantages från kvotens nämnare. Ett sådant undantag synes tvärtom lämpligt, eftersom det ansluter till vad som hittills gällt i bank- och penningpolitiska kassareservregler, och utredningen har valt att följa denna tradition. Lagbestämmelserna på denna punkt kan emellertid komma att behöva omprövas, om garantiförbindelserna utnyttjas för att kringgå de avsedda effekterna av föreskrifter om likviditetskvoter. Det har påpekats, att företagens dispositioner påverkas inte endast av de krediter de erhållit utan även, och väsentligen, av de krediter de erhållit löfte om eller med växlande grad av säkerhet räknar med att kunna erhålla. Vid beräknandet av likviditetskvoterna kan man emellertid endast ta hänsyn till de transaktioner som faktiskt genomförts. Vid två typer av kre-

118 diter har emellertid bankens engagemang i framtida kreditgivning getts en formell och statistiskt åtkomlig karaktär, nämligen vid kredit i räkning och rembourser. De beviljade men icke disponerade krediterna i räkning utgör en förbindelse för banken, som skulle kunna inräknas i kvotens nämnare. Detsamma gäller beviljade men icke disponerade rembourser. I kassareservregler, som utformats med tanke på betalningsberedskapen, är det helt naturligt att dessa förbindelser är reservpliktiga. I den gällande beredskapslagen behandlas de i analogi med banklagen på detta sätt, medan de däremot inte ingår i de skulder mot vilka likvida tillgångar skall hållas enligt 1952 års överenskommelse. I själva verket kan deras inräknande i nämnaren inte anses väsentligt för en effektiv kreditvolymkontroll. En i nuvarande läge tämligen avgörande invändning mot deras inräkning är dessutom, att affärsbankerna skulle bli mindre benägna att lämna byggnadskreditiv. Inräkningen skulle ha en viss diskriminerande effekt mot formen »kredit i räkning» överhuvudtaget, vilket kanske kunde vara mindre väsentligt för övriga kreditändamål men ytterst olämpligt ur byggnadsfinansieringens synpunkt. Utöver vissa förlagslån, garantiförbindelser och beviljade men icke disponerade krediter skall i nämnaren undantagas lån som upptagits i samband med återlåning inom ramen för försäkringen för allmän tilläggspension. Återlånesystemet fungerar så, att vissa kreditinrättningar enligt vissa regler äger bevilja och utbetala återlån till den, som inbetalat avgift till försäkringen. I samband med återlånet skall kreditinrättningen erhålla ett lån till motsvarande belopp från fondstyrelse, som förvaltar de medel som inflyter till den till försäkringssystemet knutna allmänna pensionsfonden. Bland de kreditinrättningar som äger bevilja återlån märkes samtliga de, som enligt utredningens förslag skall kunna underkastas förordnande om likviditetskvot. Om inget explicit stadgande infördes i 5 §, skulle deras medverkan i återlåningen påverka deras likviditetskvot på så sätt, att lån som i samband med återlån upptages hos fondstyrelse skulle ingå i kvotens nämnare och sålunda öka den summa likvida tillgångar som måste hållas för att tillgodose ett givet kvotkrav. Enligt utredningens mening är emellertid den rimligaste ordningen, att kreditinrättningarnas deltagande i återlåningen formellt inte alls får påverka deras likviditetskvot, något som åstadkommes genom att mot återlån svarande lån från fondstyrelse inte inräknas i kvotens nämnare. De komplikationer, som ett utnyttjande av återlåningen ur penningpolitisk synpunkt kan åstadkomma vid en hård kreditåtstramning, får lösas med kreditpolitiska medel som inte riktar sig mot denna låneform. De modifikationer i nämnarens omfattning som riksbanken i övrigt äger företaga enligt paragrafens andra stycke är avsedda att tjäna samma syften som avslutningsvis angavs i fråga om motsvarande möjligheter enligt 4 § tredje stycket.

119 6 §. Maximum för de föreskrivna likviditetskvoterna

I enlighet med vad ovan sagts har reglerna om bestämningen av likviditetskvotens täljare och nämnare utformats utan hänsyn till hur de påverkar storleken av bankernas faktiska kvoter. Sedan beräkningsreglerna för täljare och nämnare bestämts, är det möjligt att taga upp frågorna om maximum för kvoterna och om differentiering av kvotsättningen mellan olika grupper av kreditinrättningar. En serie beräkningar, som avser att visa resultaten om utredningens förslag tillämpas på bankernas balanser 1956— 1958, redovisas i bilaga B. Ett speciellt problem vid beräkningen av kvoten enligt utredningens förslag gäller behandlingen av bankernas utländska tillgodohavanden. I motsats till vad som är fallet i nu gällande beredskapslag och i nu tillämpade riksbanksrekommendation om likviditetskvoter skall några utländska tillgodohavanden inte få inräknas i täljaren automatiskt, utan endast i den mån riksbanken så medger. Det förutsattes emellertid i utredningens förslag, att sådant medgivande skall lämnas i den utsträckning som motiveras av bankernas normala utrikesrörelse. Om de valutor, som därutöver kan inflyta till affärsbankerna, försälj es till riksbanken ökas i första hand affärsbankernas kassor. Jämfört med ett fall då dessa valutor stannat i affärsbankernas ägo kan det emellertid antagas, att riksbankens större andel av valutareserven på något längre sikt kommer att balanseras av ett mindre riksbanksinnehav av skattkammarväxlar och obligationer och en större statspappcrsportfölj hos affärsbankerna. De beräkningar som återges i detta avsnitt och i bilaga B bygger på förutsättningen, antingen att riksbanken medgivit att bankernas avista nettofordran på utländska banker och utrikes växlar får inräknas i de likvida tillgångarna eller att bankernas utländska tillgångar av dessa slag utöver dem som får inräknas försålts till riksbanken. Den redovisade siffran för likvida tillgångar resp. likviditetskvoter blir sålunda för hög om bankerna antages behålla tillgångar av nämnda slag även om de inte får inräknas i täljaren. Likviditetskvoternas maximum får fastställas med tanke på de största affärsbankerna. Visserligen redovisar postgirorörelsen relativt sett ännu högre likviditet, men det skulle vara olämpligt att basera övervägandena om likviditetskvotens maximum på förhållandena hos denna kreditinrättning. På grund av storbankernas dominerande ställning i förhållande till övriga affärsbanker avviker deras genomsnittliga kvot endast föga från motsvarande kvot för samtliga affärsbanker. Den 31 december 1958 utgjorde t. ex., beräknat enligt utredningens förslag, de fem största bankernas nettosumma likvida tillgångar 39,6 procent av deras förbindelser, medan motsvarande tal för samtliga affärsbanker var 37,4 procent.

120 Täljaren (1) Valutareserven (totalt) (2) Statens utgiftsöverskott — Upplåning utanför riksbanken och affärsbankerna (3) — Sedelmängden hos allmänheten (4) — Diverse riksbankstransaktioner m. m (5) Affärsbankernas nettoköp av hypoteksobligationer (6) Summa (1)—(5) (7) Faktisk ökning av likvida tillgångar Nämnaren (8) ökning i likvida tillgångar (9) Utlåning till allmänheten (10) Summa (8)—(9) (11) Faktisk ökning av nämnaren

År 1957

År 1958

Nov. 1958— nov. 1959

+ 70 + 1620

+ 150 + 1020

+ 330 + 1350

— —

560 220

—

— — —

120 210 160

— — —

+ 330 + 1050 + 1050

+ + +

230 900 930

+ 370 + 1 720 + 1760

+ 1050 + 190 + 1240 + 1210

+ 930 + 870 + 1800 + 1760

+ + + +

100 140 90

1760 1350 3110 3 020

Vid bedömningen av maximum för likviditetskvoten måste man sålunda bilda sig en uppfattning om den sannolika utvecklingen av affärsbankernas ställning under 1960-talet. Som understrukits i föregående kapitel kan en sådan framtidsbedömning inte göras med några krav på precision, utan den måste nödvändigtvis bli behäftad med stor osäkerhet. Ett visst stöd kan erhållas av ovanstående tablå, som upptar förändringarna under åren 1957, 1958 och 19591 i vissa poster som balansmässigt måste n ä r a motsvara likviditetskvotens täljare och nämnare hos alla affärsbanker sammanslagna. Skiljaktiga men inom vida gränser lika sannolika antaganden kan givetvis göras om den framtida förändringen av likviditetskvotens täljare och nämnare. En genomsnittlig ökning av nettosumman av likvida tillgångar på 1 500 miljoner kronor per år kan tjäna som utgångspunkt för ett räkneexempel. Denna ökning skulle t. ex. kunna motsvaras av en ökning i valutareserven på 200 miljoner kronor, en statlig upplåning i banksystemet (riksbanken och affärsbanker) på 1 400 miljoner kronor, affärsbanksförvärv av hypoteksobligationer på 300 miljoner kronor, en ökning av sedelmängden hos allmänheten med 300 miljoner kronor o. s. v. Om man vidare antager att affärsbankernas övriga utlåning växer med 5 procent årligen — ca 700 miljoner kronor — skulle den motsvarande ökningen i nämnaren vara 2 200 miljoner kronor. Under dessa förutsättningar skulle likviditetskvoten för affärsbankssystemet som helhet stiga från 37,4 procent vid utgången av 1958 till 51,1 procent vid utgången av år 1964, eller med i genomsnitt 2,3 procentenheter per år. Det bereder emellertid inga svårigheter, det bör understrykas, att tänka sig en snabbare ökningstakt (ökningarna under åren 1 Genom de likviditetsförskjutningar som inträffade under december 1959 med anledning av allmänna varuskattens införande blir årsförändringarna under 1959 missvisande. Vid jämförelser bör i stället användas förändringarna under den tolvmånadersperiod som slutar i november 1959 eller januari 1960.

121 1957, 1958 och tolvmånadersperioden november 1958—november 1959 har varit 4,5, 1,7 och 3,7 procentenheter) eller en långsammare. Vid bestämmandet av maximum måste man taga hänsyn till osäkerheten vid varje framtidsbedömning och det kreditpolitiska behovet av tillräckligt utrymme för kvothöjningar i ett läge som kännetecknas av stora budgetunderskott, inflationsimpulser och önskvärdheten av att hålla tillbaka eller temporärt skära ned bankernas utlåning. Å andra sidan kan det anses önskvärt att maximum, om bestämmelsen om kvotsatsens högsta höjd överhuvudtaget skall ha någon mening, inte sättes högre än nödvändigt. Efter en avvägning av dessa olika synpunkter har utredningen stannat för ett maximum på 60 procent. Den nuvarande beredskapslagens maximum på 50 procent infördes 1954 och låg då avsevärt högre än bankernas enligt beredskapslagen beräknade kvoter, som vid utgången av 1953 uppskattades till i genomsnitt 33,5 procent. Som en bakgrund till diskussionen av kvotens maximum och kvotsättI likviditetskvotberäkningen för affärsbankerna ingående huvudposter den 31 december 1958. Jämförelse mellan utredningens förslag, beredskapslagen och riksbankens rekommendation Utredningens förslag Täljare Statspapper, hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bo stadskreditkassans obligationer Övriga obligationer Ställningen mot inhemska banker m. m.* Ställningen mot utländska banker, utrikes växlar m. m . . . Summa Nämnare Sparkasseräkning övriga inlåningsräkningar Beviljade men icke disponerade krediter. övriga poster Minus på tillgångssidan avdragna poster

genomsnittlig.

5 055

565 550

4 403 "230 "835 910 903

6 170

6 372

6 324

1360 — 856

13 802 1894 1360 — 78

13 802

—

1187 — 811

16 490

16 978

37,4

37,5

44,6

— 6 8

2184 13 802

Summa Likviditetskvot,

x

BiksBeredbankens skapslagen rekommendation

5 171

—

7 810

571 582

—

Marknadsvärden. Belåningsvärden. Nominella värden. 4 Kassa, checkar och postremissväxlar, inhemska banker. 5 Strikt nettoberäkning, a/v och på tid, av inhemska banker; speciell beräkning för Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank. 6 Ofullständig nettoberäkning, a/v, av inhemska banker, sparbanker och centralkassor. 7 Strikt nettoberäkning, a/v och på tid, av inhemska banker; speciell beräkning av ställningen mot sparbanker och centralkassor. 8 Strikt nettoberäkning a/v. 8 Ej nettoberäkning, a/v; exkl. utländska växlar. 10 Inkl. utländska sedlar och mynt. 2

122 ningen i övrigt kan det vara intressant att redovisa en jämförelse mellan täljare och nämnare enligt utredningens förslag, riksbankens nu tillämpade rekommendation och nu gällande beredskapslag. I tablån på sid. 121 anges h u r täljare och nämnare sammansätts vid beräknandet enligt de tre slagen av regler för den 31 december 1958. Den ovan gjorda jämförelsen visar en nära överensstämmelse mellan de redovisade kvoterna enligt utredningens förslag å ena sidan och beredskapslagen å den andra. Att överensstämmelsen är så exakt är dock en tillfällighet, som beror på storleksrelationen mellan olika balansposter vid utgången av 1958; vid andra tidpunkter eller för en individuell bank kan större skillnader visa sig. Den genomsnittliga likviditetskvoten beräknad enligt 1952 års överenskommelse om likviditetskvoter ligger däremot betydligt högre än den som beräknats i enlighet med utredningens förslag. I detta fall finns en enda väsentlig orsak till differensen nämligen den skiljaktiga behandlingen av sparkasseräkningen i nämnaren. Likviditetskvotens differentiering

Den faktiska spridningen i likviditetskvotens höjd mellan olika kreditinrättningar, som givetvis ofta återspeglar skillnader i rörelsens karaktär, gör det nödvändigt att differentiera de föreskrivna kvoterna. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke är avsedda att möjliggöra en differentiering mellan de olika typerna av kreditinrättningar och inom varje typ mellan olika storleksgrupper. Formuleringen »arten av den bedrivna rörelsen» avser emellertid att tillåta inte endast en differentiering mellan olika slag av kreditinrättningar såsom bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor, utan även att inom bankaktiebolagen särskilja Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank. Differentieringen av likviditetskraven får utformas av riksbanken under hänsynstagande till kreditinrättningarnas likviditetsläge vid den tidpunkt då förordnande göres. Vissa allmänna riktlinjer synes dock kunna ges. De högsta kvoterna blir naturligen de som fastställes för de största affärsbankerna, medan lägre kvotsatser tillämpas för de mindre affärsbankerna, centralkassorna och sparbankerna. Nödvändigheten av en differentiering mellan de olika slagen av kreditinrättningar framträder tydligt om man jämför den genomsnittliga faktiska likviditetskvoten; vid utgången av 1958 var den 37 för affärsbanker, 15 för centralkassor och 12 för sparbanker. Inom dessa grupper synes en ytterligare differentiering efter storlek vara klart motiverad i fråga om affärsbankerna, och här kan hänvisas till den gällande riksbanksrekommendationens indelning av affärsbankerna i tre storleksgrupper. Till den första gruppen (kvot 43) föres de fem största bankerna, till den tredje (kvot 23) endast de två minsta, medan de medelstora bankerna, provinsbankerna, hör till mellangruppen (kvot 33). Sparbankernas Bank

123 och Jordbrukets Bank utgör med hänsyn till rörelsens art en grupp för sig, och i gällande rekommendation har de förts samman med de största bankerna. För sparbankernas del finns inte något systematiskt samband mellan storlek och likviditetskvot, och åtminstone från denna synpunkt synes en differentiering vid kvotsättningen inte motiverad. Centralkassornas speciella problem har diskuterats tidigare. Några övertygande skäl att differentiera de föreskrivna kvoterna i deras fall synes för närvarande inte föreligga, och frågeställningen bortfaller om man når en överenskommelse, enligt vilken kvotberäkningarna avser centralkassorna som en helhet. Differentieringsfrågan för sparbanker och centralkassor får emellertid, om förordnande om likviditetskvoter för dessa kreditinstitut blir aktuellt, prövas utifrån det då rådande läget. 7 §. Kassakvoten

Den allmänna motiveringen för den variabla kassakvot som avses i 7 § har redan lämnats i kapitel V. Frågan om vilka slag av kreditinstitut som må omfattas av förordnande om kassakvot har utom i kapitel V behandlats under 2 § ovan. Beräkningstekniken och sanktionsbestämmelser kommenteras nedan i anslutning till 10 § resp. 11 §. I den svenska beredskapslagstiftningen har kassakvotskravet som ovan redovisats fått en speciell utformning. Det kan krävas att en viss kvotdel av minimisumman likvida tillgångar (kassa plus kassareserv i den svenska lagstiftningens terminologi) skall utgöras av medel innestående i riksbanken; det kan även krävas att en viss kvotdel av nämnda summa skall utgöras av inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken samt, om så medgives, avista tillgodohavande hos utländsk bank eller bankir. I motsats härtill avser kassakravet i utredningens förslag enbart medelsbehållning i riksbanken och har satts direkt i relation till kreditinstitutets samtliga förbindelser med samma undantag som gäller vid beräkningen av likviditetskvotens nämnare. Några beaktansvärda skäl att behålla det dubbla kassakravet synes inte föreligga, utan valet bör stå mellan en täljare omfattande inneliggande kassa och medelsbehållning i riksbanken och en som endast omfattar sistnämnda post. Ur principiell synpunkt torde skillnaden mellan de båda alternativen, med en mot sedelbehållningen svarande högre kvotsättning i det första fallet, v a r a föga väsentlig. Ett avgörande skäl att föredraga att endast riksbankstillgodohavandet inräknas är emellertid att härvid inga svårigheter uppstår att fastställa tälj arens storlek för varje dag, något som är önskvärt med t a n k e på kassakvotens funktion att sätta ett visst minimum för kassahållningen. Det bör i detta sammanhang observeras att riksbanken, om den så finner lämpligt, h a r möjlighet betala ränta å innestående medel. Konstruktionen i beredskapslagen att kassakravet bestämmes som en viss

124 kvotdel av den krävda summan likvida tillgångar har en historisk förklaring som framgår av beskrivningen i kapitel IV av 1937 och 1939 års beredskapslagstiftning. Den synes emellertid föga rationell, eftersom det väl kan bli aktuellt att införa och variera kassakvoter utan något samband med likviditetskvoter. Det har synts avgjort lämpligare att förordnandet om kassakvot får innebära att medelsbehållningen i riksbanken minst skall utgöra en viss del av samma nämnare, som användes vid likviditetskvotens beräkning. Då kassakvoten inte längre är knuten till likviditetskvoten, kommer inte heller en differentiering av likviditetskvoten att automatiskt medföra en differentiering av kassakvotsättningen mellan olika slag av kreditinrättningar eller mellan olika storleksgrupper; det är heller på intet sätt givet att den differentiering som kan komma att göras av likviditetskvotskraven också skulle vara ändamålsenlig i fråga om kassakvoterna. I 7 § h a r därför angetts att skilda kassakvoter kan krävas av olika grupper av kreditinrättningar med samma princip för gruppindelningen som de som i 6 § anges för likviditetskvoter. 8 §. Förhållandet till andra kassareservbestämmelser

De lagrum, som avses i paragrafen, är 63 § lagen om bankrörelse, 31 § lagen om sparbanker samt 35 § lagen om jordbrukskasserörelsen. Oaktat uttrycklig erinran därom inte lämnats i lagtexten, bör på motsvarande sätt uppmärksammas att förevarande lag inte medger avvikelser från den kassareservregel, som möter i 2 § reglementet den 12 december 1958 angående förvaltningen av medel, som innestår i postsparbanken och på postgiro. 9 §. Individuell dispens från förordnandets bestämmelser

De möjligheter, som stadganden i 4, 5, 6 och 7 §§ ger riksbanken att i detalj utforma och modifiera bestämmelserna om likviditetskvoterna eller kassakvoterna, är alla av den karaktären, att modifikationerna kommer att gälla alla kreditinrättningar, en viss typ av inrättningar eller en storleksgrupp. Medgivande enligt 9 § är däremot avsett att användas i individuella fall, ehuru det givetvis inte finns något som hindrar, att likformiga medgivanden kan komma att ges för två eller flera kreditinrättningar om de omständigheter, som föranleder undantaget, är likartade. Den möjlighet att bevilja individuell dispens från förordnande som ges i 9 § skiljer sig vidare från individuell dispens enligt 2 § därigenom att den senare avser ett fullständigt undantagande, medan 9 § endast avser en modifikation av förordnandets innebörd. Avvikelse från meddelat förordnande medgivet enligt 9 § kan avse såväl beräkningsreglerna för likviditets- eller kassakvot som den fastställda

125 kvotens höjd, och avvikelsen får inte innebära att de på kreditinrättningen ställda kraven skarpes. Några detaljerade riktlinjer för de förutsättningar under vilka medgivande bör lämnas kan enligt sakens natur inte ges. Huvudprincipen vid likviditetskvotslagens tillämpning måste dock vara, att differentieringen av kvotkraven skall ske enligt de i 6 § angivna kriterierna och att modifikationer i beräkningsreglerna ges en så generell utformning som möjligt. Individuella medgivanden bör därför endast utnyttjas då så är oundgängligen nödvändigt för att undvika orimliga verkningar för ett visst kreditinstitut. Dessa kan bero på att institutets likviditet vid förordnandets utfärdande är avsevärt svagare än övriga likställda kreditinrättningars; i så fall kan ett tidsbegränsat medgivande ges, innebärande en lägre kvotsättning. Slutligen kan framhållas att medgivande enligt 9 § bör avse särskilda omständigheter, som kan förutses komma att påverka resultatet vid framtida beräkningstillfällen. Om det visar sig att en kreditinrättning inte uppfyllt kvotkraven på grund av en utanför dess kontroll liggande oförutsedd faktor, t. ex. en överraskande minskning av inlåningen, så är det inte avsikten att medgivande enligt 9 § skall lämnas retroaktivt. I stället får det accepteras att kvotkraven inte uppfyllts. Underskottet skulle vid de angivna omständigheterna inte motivera någon föreskrift om straffränta enligt 11 §. 10 §. Beräkningstidpunkter och uppgiftslämnande

Den för närvarande i olika former insamlade och publicerade statistiken över kreditinrättningarnas rörelse är inte i alla hänseenden tillräcklig för beräkningar av de i likviditetskvotslagen bestämda kvoterna. Ett stadgande om skyldighet för kreditinrättningarna att lämna de nödvändiga uppgifterna är därför på sin plats, även om man kan förutsätta att några svårigheter inte skulle uppstå även om ett uttryckligt stadgande härom saknades. Behovet av uppgifter inträder inte i och med att förordnande om likviditetskvoter utfärdas, utan finns redan då det gäller att bedöma om förordnande erfordras och för att avväga kvotsättningen i ett eventuellt förordnande; skyldigheten att lämna uppgifter måste därför finnas även om förordnande ej utfärdats. Riksbanken bör emellertid undvika att onödigtvis belasta kreditinrättningarna med begäran om statistiska sammanställningar, och de för lagens tillämpning nödvändiga uppgifterna bör i möjligaste mån samordnas med dem som lämnas till tillsynsmyndigheter, andra myndigheter eller kreditinrättningarnas egna intresseorganisationer. Det är givetvis principiellt önskvärt att intervallet mellan beräkningstillfällena avseende likviditets- eller kassakvoter är kort. Mot detta önskemål måste vägas de arbetsinsatser som vid varje beräkningstillfälle kräves av kreditinrättningarna och riksbanken. Allmänt sett bör beräkningstid-

126 punkterna om möjligt sammanfalla med de normala redovisningsdagar för vilka de erforderliga siffrorna föreligger. Bankaktiebolagen och centralkassorna insänder redan nu rapporter avseende varje månadsultimo till bank- och fondinspektionen, och det synes självfallet att beräkningstidpunkterna i likviditetskvotslagens tillämpningsföreskrifter fastställes i enlighet härmed. Samma tidpunkter bör tillämpas i fråga om postsparbanken och postgirorörelsen. För samtliga sparbanker föreligger fullständiga uppgifter endast för årssluten, och de publiceras med omkring ett års eftersläpning. Dessutom insamlas uppgifter per kvartal och för de s. k. 84 större sparbankerna per vartannat månadsslut, men dessa uppgifter är synnerligen ofullständiga. Vid tillämpning av likviditetskvoter på sparbanker synes en rapportering var eller varannan månad önskvärd. Denna skulle få arrangeras utan anknytning till annan rapportering, såvida inte en förbättring av den reguljära sparbanksstatistiken genomföres. I fråga om beräkningsmetod och beräkningstidpunkter för kassakvoterna (kravet på medelsplacering i riksbanken) kan erfarenheterna från beredskapslagens tillämpning 1950—1952 utnyttjas. Det första problemet som här möter är, att kassakvotens nämnare, i realiteten densamma som likviditetskvotens, kan beräknas endast då statistiska uppgifter föreligger, d. v. s. enligt vad som nyss sagts vid månadsskiften. Lösningen får bli, att den under en månad krävda kassahållningen får sättas lika med det belopp som skulle ha varit innestående vid närmast föregående månadsslut. (Om för en bank samtliga förbindelser, efter tillåtna avdrag, vid ett visst månadsslut är 500 miljoner kronor och kassakvoten enligt 7 § fastställts till 10 procent, så får den krävda kassahållningen under närmast följande månad anses vara — X 500 000 000 = 50 000 000.) 100 Mot detta skall så ställas bankens tillgodohavande i riksbanken. Enligt 1950 års förordnande skulle det belopp, som en banks vid en månads ingång innestående medel enligt reglerna skolat utgöra, jämföras med medeltalet av medel innestående i riksbanken den 7:e, 15 :e, 23 :e och sista dagen varje månad. Dessa dagar är riksbankens rapportdagar. Denna medeltalsberäkning visade sig emellertid av olika skäl vara mindre tillfredsställande. I 1951 års förordnande ändrades därför beräkningsreglerna därtill, att underskott skulle anses föreligga, om det belopp som bankaktiebolag vid utgången av dag haft innestående i riksbanken understege vad bolaget vid ingången av då löpande kalendermånad skulle haft innestående. En analog regel bör tillämpas vid förordnande om kassakvot enligt föreliggande lagförslag. Den krävda kassahållningen kommer som ovan sagts att beräknas för varje månadsslut och tillämpas fram till utgången av nästfoljande månad. För varje dag jämföres sedan bankernas faktiska tillgodohavande med den krävda kassahållningen, och eventuellt underskott fastställes. I princip blir sålunda varje dag beräkningstidpunkt i fråga om kassakvoten.

127 11 §• Sanktionsbestämmelsernas allmänna karaktär

Det kan antagas, att kreditinrättningarna i det alldeles övervägande antalet fall skulle söka att uppfylla de fastställda kvotkraven, även om ett underskridande av dessa inte medförde några påföljder. Enstaka undantag kan emellertid tänkas, och även om de inte innebure någon omedelbar fara för kvotsystemets effektivitet som kreditpolitiskt instrument, kunde de medföra en i längden irriterande diskriminering mot de institut som lojalt uppfyllde sina förpliktelser. Det synes därför lämpligt att banker, som genom försumlighet uppvisar ett underskott i förhållande till likviditets- eller kassakraven, ålägges att utge en i förhållande till underskottets storlek och den tid för vilken underskottet föreligger bestämd avgift, som enklast kan konstrueras som en ränta. I allmänhet torde redovisade underskott i nettosumman av likvida tillgångar bero på utanför bankernas kontroll liggande omständigheter, som förorsakar en förlust av likvida medel, eller sammanhänger med kortsiktiga övergångsproblem vid en höjning av de krävda likviditetskvoterna. I sådana fall synes det obilligt och överflödigt att straffränta uttages. Det har diskuterats, om hänsyn kunde tagas till dessa fall genom bestämmelser om lägre straffräntesatser vid tillfälliga underskott eller genom att underskott vid ett beräkningstillfälle inte föranledde straffränta, om kraven uppfylldes vid nästfoljande beräkningstillfälle. En annan möjlighet vore, att straffränta automatiskt skulle utgå, men att den efterskänktes då särskilda omständigheter talade därför. Enligt utredningens bedömning kommer emellertid de fall, då straffränta är motiverad, att bli ytterligt sällsynta, varför det förefaller enklast ur tillämpningssynpunkt att konstruera sanktionsbestämmelsen så, att riksbanken äger föreskriva att ränta skall gäldas å underskottet. Det följer då av det ovan sagda att detta bemyndigande vid likviditetskvoter inte skall utnyttjas vid tillfälliga underskott, beroende på en oförutsedd och okontrollerbar minskning av de likvida tillgångarna eller på en skärpning av likviditetskraven. Om bank, som redovisat sådant som tillfälligt bedömt underskott, inte inom rimlig tid uppfyller likviditetskraven, bör emellertid föreskrift om straffränta lämnas avseende även det beräkningstillfälle då underskott först redovisades. I fråga om underskott avseende kassakvoten finns inte samma skäl att i vissa fall avstå från att föreskriva straffränta. De åtgärder som en bank kan vidtaga för att förstärka sin likviditetsställning fordrar med nödvändighet en viss tid att bli effektiva. Kassaställningen däremot kan i allmänhet regleras från dag till dag genom transaktioner på penningmarknaden. Underskott i avseende på kassakvoten bör därför regelmässigt följas av föreskrift om gäldande av ränta. I fråga om kassakvoten är, i enlighet med vad som tidigare sagts, varje dag att anse som beräkningstillfälle och ränteberäkningen kan ske efter

128 vanliga regler. Underskott i nettosumman av likvida tillgångar däremot kommer att redovisas endast vid utgången av varje kalendermånad, eller i fråga om sparbankerna möjligen med ännu längre intervall. Beräkning av straffränta måste emellertid avse en period, och det synes rimligt att tilllämpa en presumtion att underskott, som redovisas vid ett beräkningstillfälle, varit rådande under tiden från föregående beräkningstillfälle. En sådan schablonregel kan framstå som något hård, jämfört med en tänkt beräkning dag för dag, för en bank vars underskott kontinuerligt ökas, särskilt om intervallet mellan beräkningstidpunkterna är längre än en månad, men det bör då observeras att effekten är den motsatta då underskottet minskar. Straffräntesatsen

Den räntesats som tillämpas vid beräkning av straffränta skall anges i förordnandet. Räntesatser kan sålunda inte fastställas särskilt vid varje lämnande av föreskrift att ränta skall gäldas. Skilda räntesatser bör dock kunna fastställas vid underskott i likvida tillgångar och underskott i medel hos riksbanken. Ett maximum bör fastställas för straffräntesatserna, och härvid får en rimlig kompromiss mellan två skilda önskemål göras. Straffräntan skall å ena sidan om möjligt eliminera de direkta fördelarna av att underskrida kvoterna, men skall å andra sidan inte medföra orimliga resultat för en underskottsbanks vinst. Avvägningen kompliceras givetvis av att effekten i hög grad beror på vad som förutsattes om underskottens sannolika storlek och om den tid, under vilken de kan beräknas föreligga. En räntesats som förefaller rimlig behöver inte vara tillräcklig för att avskräcka en bank att taga risken av mindre, tillfälliga underskott, eftersom alternativet kan vara att arbeta med tämligen stora säkerhetsmarginaler. Samma räntesats kan å andra sidan leda till en synnerligen kännbar nedgång i bankens nettointäkter, om underskottet är stort och föreligger under större delen av ett år. Ingen enhetlig räntesats kan emellertid vara fullt tillfredsställande under olika extrema förutsättningar. Straffräntesatsen med avseende på medelsbehållningen i riksbanken får under alla förhållanden sättas högre än räntesatserna vid lån i riksbanken, eftersom det bör undvikas, att redovisning av underskott framstår som det billigaste sättet att möta en kassapåfrestning. Räntesatserna vid lån i riksbanken är för närvarande för de fem första dagarna lika med diskontot och därefter en procent högre. Jämförelsen försvåras emellertid av att ränta vid upplåning alltid debiteras för minst tre dagar. Det är därför endast på något längre sikt som en straffräntesats på några procentenheter över diskontot synes nödvändigtvis garantera det avsedda resultatet. Utredningen har, efter en avvägning mellan olika synpunkter, beslutat föreslå tre procentenheter över diskontot som ett rimligt maximum. Vid ränta å underskott i nettosumman likvida medel bör jämförelsen

129 göras mellan avkastningarna vid den utlåning och den placering i reservtillgångar, som är aktuella. Denna räntedifferens kan visserligen tänkas variera något med det allmänna ränteläget och genomsnittligt över tiden vara något större vid höga diskonton än vid låga. Denna variation är emellertid inte av sådan storlek, att det synes rationellt att knyta straffräntesatsens maximum till diskontot. I stället bör det bestämmas som ett visst antal procentenheter och sättas så högt, att det normalt innebär en någorlunda kännbar kostnad för en bank, som underlåtit föreskriven placering i likvida tillgångar. Utredningen har från dessa utgångspunkter funnit fyra procent vara ett lämpligt maximum. Även om kalkyler av detta slag bör göras vid bestämmandet av straffräntesatsen måste det ihågkommas, att fastställandet av kvoter med största sannolikhet medför att kreditinrättningarna söker att uppfylla likviditetskraven; annat än i rena undantagsfall blir det knappast fråga om en noggrann kalkyl av för- och nackdelar av att underskrida kvoterna. Utjämning över längre period

Kreditinrättningarnas likviditet visar normalt avsevärda säsongmässiga svängningar över året, med en miniminivå i maj och juni, och en mera utjämnad topp kring årsskiftet. Ett grovt mått på säsongsvängningens omfattning för affärsbankernas del utgör den genomsnittliga differensen sedan 1952 mellan den tillämpade likviditetskvotens årsgenomsnitt och kvoten för maj. Maj siffrorna ligger i genomsnitt fem procentenheter under årsgenomsnittet. Utöver denna säsongsvängning förekommer tillfälliga variationer i nettosumman av likvida tillgångar och givetvis även i kassatillgodohavandena. Säsongsvängningarna och de tillfälliga rubbningarna kan försvåra såväl riksbankens användande av likviditets- och kassakvoter som kreditpolitiska instrument och kreditinrättningarnas anpassning till de fastställda kvoterna. En nära till hands liggande lösning skulle vara, att vid bedömandet av om kraven uppfyllts göra en utjämning mellan över- och underskott under en viss tidsperiod, utjämningsperioden. I fråga om likviditetskvoter är ett år den utjämningsperiod som är naturlig med hänsyn till ändamålet — att utjämna säsongsvängningar i egentlig mening. Vid ett första förordnande om likviditetskvoter, i vilket det första beräkningstillfället anges till exempelvis nästkommande ultimo maj, skulle utjämningsperioden sträcka sig från och med den 1 maj till och med ultimo april nästfoljande år. Vid slutet av april varje år skulle över- och underskott vid de tolv beräkningstillfällena under den avslutade utjämningsperioden summeras. Summan delas med tolv, och resultatet är det genomsnittliga över- eller underskottet för perioden. Blir resultatet ett genomsnittligt underskott, kan föreskrift om straffränta utfärdas; dess belopp erhålles genom att applicera den fastställda räntesatsen å det genomsnittliga 9—003227

130 underskottet, och beräkningen skall givetvis avse ett år. Utjämning kan avse tolvmånadersperiod, under vilken förordnande om likviditetskvot varit gällande utan avbrott, även om det vid periodens ingång gällande förordnandet ändrats eller ersatts av nytt förordnande. Reglerna för utjämning förhindrar sålunda inte förändringar under utjämningsperioden av de föreskrivna kvoterna. Beräkningen av underskott och överskott vid varje enskilt beräkningstillfälle sker som förut. Att bedömningen av om kraven uppfyllts eller ej skulle ske endast en gång varje år kunde medföra vissa nackdelar. Kreditinrättningarna kan visa bristande förutseende och under en tidigare del av utjämningsperioden hålla för låg likviditet i hopp om att de ändock vid periodens slut skall ha uppfyllt kraven. Denna nackdel föreligger emellertid även för det fall att utjämning inte sker. Under den del av året, då bankernas likviditet ligger högt över deras säsongmässiga minimum, kan det nämligen vara svårt foldern att förutse läget vid kommande bottenpunkt. Bankernas och riksbankens bedömningar kan emellertid underlättas, genom att vid varje beräkningstillfälle en beräkning göres av det genomsnittliga över- eller underskottet för den tolvmånadersperiod som slutar vid tillfallet i fråga. Utförandet av sådana löpande tolvmånadersberäkningar bör även ge en god grund för riksbankens ställningstagande till huruvida föreskrift om straffränta bör lämnas eller inte, därest detta blir aktuellt. Enligt utredningens mening bör riksbanken utnyttja möjligheten att föreskriva en utjämningsperiod om tolv månader i fråga om likviditetskvoter, om en övervägande opinion bland kreditinrättningarna önskar detta, eller eljest om likviditetskvoterna härigenom kan förväntas fungera bättre u r kreditpolitisk synpunkt. I fråga om kassakvoterna synes det mera diskutabelt om utjämning bör medges. De utjämningsperioder som här kan komma i fråga är kalendervecka eller perioden från en riksbankens rapportdag, d. v. s. den 7:e, 15 :e, 23 :e och sista dagen i varje månad, till och med nästföljande rapportdag eller kalendermånad. Det kan emellertid hävdas att det är bäst att låta den krävda kassahållningen betraktas som ett minimum för behållningen vid varje dags utgång på checkräkning i riksbanken. Härigenom skulle systemet inte komma att införa något nytt element i kreditinrättningarnas löpande kassaanpassning, vilket däremot skulle bli fallet, om kassakravet kunde underskridas under vissa dagar i en period och det kumulerade underskottet elimineras genom en koncentrerad tillfällig upplåning under några dagar. Om riksbanken och bankerna önskar pröva h u r en utjämning över, säg, kalendermånad fungerar, så ger emellertid 11 § möjlighet härtill, och om resultatet blir tillfredsställande finns ingenting i princip att invända mot att utjämning tillämpas även i fråga om kassakvoter.

K A P I T E L VII K o m m e n t a r till l a g e n o m placeringskvoter

1 §• Förutsättningarna för förordnande enligt lagen

I betänkandets allmänna motivering har klarlagts arten av de betingelser som skulle kunna berättiga till ett användande av förordnande enligt nu behandlade lagstiftning om placeringskvoter m. m. Det har därvid starkt understrukits, att denna lagstiftning är avsedd att tillgripas endast i nödfall. Häri har legat en anvisning om att man i första hand borde pröva möjligheten av att nå en tillfredsställande lösning genom frivilliga överenskommelser mellan riksbanken och kreditinrättningarna. I så måtto är förutsättningen för ett ingripande i princip densamma som vad angår förordnande om likviditets- eller kassakvot; som framgått har även dylikt förordnande karaktären av ett reservmedel, avsett att tagas i bruk först när andra framkomstvägar prövats med negativt resultat. Uti betonandet av att förordnande om placeringskvot eller annat förordnande enligt nu behandlade lag skall få tillgripas enbart i nödfall ligger emellertid något mera än det rekvisit som är att iakttaga jämväl beträffande förordnande om likviditetskvot. Såsom likaledes utvecklats i det föregående är nämligen åtgärder enligt placeringskvotslagen i klar motsats till förordnande om likviditets- eller kassakvot beroende av att en extraordinär situation är för handen. I lagtexten h a r detta villkor kommit till uttryck i formuleringen »i den mån sådant prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständigheter». Uttryckssättet är som synes överensstämmande med det i nuvarande lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Placeringskvotslagen är alltså likaväl som kassareservlagen en typisk beredskapslag, vars tillämpande inte kommer i fråga under normala förhållanden. Här rör det sig följaktligen inte längre om ingripanden, som förtjänar beteckningen ordinära inslag i kreditpolitiken och därför liksom andra ordinära moment i denna bör ankomma på riksbanken. I enlighet med det sagda har placeringskvotslagen i likhet med nuvarande kassareservlag skänkts formen av en till Kungl. Maj :t överlämnad fullmakt att ingripa. Ståndpunkten att anförtro placeringskvotslagens utnyttjande åt Kungl. Maj :t har — som här ovan framgått •— sin motivering även däri, att de prioriteringsbehov som ligger bakom lagens bestämmelser

132 är ett resultat av beslut, vilka fattats av Kungl. Maj :t och riksdagen i förening; prioriteringsfrågan bör med hänsyn härtill inte bedömas som ett enbart kreditpolitiskt spörsmål. Ytterligare må i detta sammanhang erinras om att placeringskvotslagen, liksom annan lagstiftning av beskaffenhet att medge Kungl. Maj :t rätten till extraordinära ingripanden under extraordinära förhållanden, är tidsbegränsad till sin giltighet. Den föreslagna giltighetsperioden på tre år är visserligen längre än vad som är sedvanligt, när fråga är om jämförbar fullmaktslagstiftning. Till förmån för ifrågavarande avvikelse kan, förutom den nära till hands liggande praktiska fördelen, åberopas den redan i det föregående angivna omständigheten, att de prioriteringsönskemål och det läge på kapitalmarknaden som motiverat lagstiftningen kan väntas kvarstå under de första åren av 1960-talet. Kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t och riksbanken

Att själva förordnandemakten sålunda lagts på Kungl. Maj :t utesluter dock inte överväganden om huruvida och i vilken utsträckning riksbanken bör få utöva inverkan på innebörden av de åtgärder, vilka utlöses av förordnandet. Inte minst intresse anknyter sig vid sådana överväganden till frågan, om det är riksbanken som bör få bestämma den faktiska procentsatsen för placeringskvot eller om förordnandet skall innefatta ett fixerande av detta procenttal. Ett förhållande, som ter sig uppenbart och just därför framkallar nämnda frågeställning, är att ordningen med riksbanken såsom beslutande såvitt angår procentsatsens höjd i det aktuella läget skulle vara smidigare än alternativet att låta även sagda beslut ingå i själva förordnandet. Redan detta konstaterande bör emellertid inte utan vidare få avgöra frågan till riksbankens förmån. Beaktas bör nämligen att, när Kungl. Maj :t utfärdar ett förordnande om placeringskvot, bakgrunden härtill uppenbarligen kommer att vara ett visst bedömande av vilken procentsats som måste gälla för att det tänkta syftet med förordnandet verkligen skall vinnas. Otvivelaktigt kan man i det naturliga sambandet mellan förordnandet och antydda bedömande från Kungl. Maj :ts sida se ett argument för att Kungl. Maj:t finge besluta procenttalet; förordnandet skulle därigenom återspegla den föreställning vara det vilar. Även om riksbanken tillägges befogenheten att bestämma den faktiska procentsatsen med de fördelar i fråga om smidighet som därmed vore att vinna, synes det likväl kunna anses, att ett förordnande jämlikt den föreslagna lagstiftningen verkligen skall åstadkomma den effekt som åsyftats vid förordnandets projekterande. Grundvalen för ett antagande av detta slag är att kontakter mellan Kungl. Maj :t och riksbanken inför ett förestående förordnande om placeringskvot blir ofrånkomliga i samtliga fall. Som utvisas av förevarande paragrafs avfattning kan initiativet till ett förordnande tagas antingen av riksbanken eller av Kungl. Maj :t själv. Är det förstnämnda förhållandet, d. v. s. gör riks-

133 banken framställning om att förordnandeinstrumentet begagnas, måste det anses ankomma på riksbanken att som en central punkt i framställningen redovisa sin uppfattning angående vilken höjd placeringskvoten bör äga, därest förordnande kommer till stånd. Utlöses förordnandet i enlighet med framställningen, lär det självfallet kunna väntas, att riksbanken vid procenttalets preciserande följer sin till Kungl. Maj :t uttalade mening i detta avseende. Föreligger åter det fallet, att det första steget till användande av placeringskvot tagits av Kungl. Maj :t, är riksbankens hörande obligatoriskt; att riksbankens åsikt om kvotens faktiska höjd därvid efterlyses måste betraktas som givet. Rörande dess sedermera meddelade, formliga beslut om procentsatsens storlek gäller för sådant fall detsamma som nyss sagts beträffande gången i ett ärende, där initiativet utgått från riksbanken. Vare sig initiativtagaren är riksbanken eller Kungl. Maj:t, torde kunna hävdas att kvotförordnandet alltid kommer att föregås av en tämligen grundlig undersökning av h u r förordnandet närmare bör gestaltas vid dess praktiska tillämpande samt att en dylik undersökning kommer att verkställas under medverkan av såväl riksbanken som Kungl. Maj :t. Även vid förnyelse av tidsbegränsat förordnande eller eljest, då så är motiverat under förordnandets löptid, torde nära kontakt mellan Kungl. Maj :t och riksbanken kunna påräknas. Med hänsyn till det anförda finner utredningen att riksbanken utan olägenhet torde kunna tillerkännas bemyndigande att besluta om kvotens faktiska storlek inom ramen för den i lagen stipulerade maximihöjden. Detta ställningstagande har kommit till uttryck dels i stadgandet i 6 § första stycket om att placeringskvoten skall uppgå minst till visst i tillämpningsföreskrifterna angiven procentnivå, dels i förevarande paragrafs tredje stycke, enligt vilket det ankommer på riksbanken att utfärda tillämpningsföreskrifterna. Om tillämpningsföreskrifterna kan allmänt uttalas detsamma som anmärkts beträffande motsvarande föreskrifter med stöd av likviditetskvotslagen, nämligen att de överhuvudtaget skall utgöra det komplement till förordnandet som är nödvändigt för dess praktiska tillämpande (se 8 § andra stycket). Riksbankens inflytande på ett förordnande om iakttagande av placeringskvot är inte uttömmande angivet genom hänvisningen till att det är riksbanken som utfärdar tillämpningsföreskrifterna. Det bör sålunda observeras, att riksbanken i vissa hänseenden har en befogenhet att ingripa direkt ändrande i det av Kungl. Maj :t meddelade förordnandet. I fyra fall de behandlas närmare i 4 § tredje stycket, 5 § andra stycket, 7 § och i 9 § andra stycket — är därvid fråga om en rätt att mildra innebörden av förordnandet. Enligt 4 § tredje stycket må riksbanken medgiva, att viss eller vissa tillgångsgrupper utöver de i lagen förtecknade får upptagas bland de prioriterade tillgångarna vid placeringskvotens beräknande, och 5 § andra

134 stycket ger en motsvarande möjlighet att undantaga vissa placeringar vid beräknandet av kvotens nämnare. 7 § ger riksbanken rätt att medgiva individuella avvikelser från förordnandet, och 9 § andra stycket berättigar riksbanken föreskriva att, vid bedömande av om underskott föreligger, utjämning skall ske mellan över- och underskott under viss längre tidrymd, s. k. utjämningsperiod. Slutligen bör nämnas riksbankens befogenhet enligt 6 § tredje stycket att utfärda särskilda föreskrifter för kreditinrättning, om dennas totala placeringar visar en nettominskning. Förordnandets giltighetstid

Förordnande enligt nu behandlade lag skall, som utvisas av förevarande paragrafs andra stycke, avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare. Angående valet mellan de två alternativen må här hänvisas till vad som anmärkts rörande motsvarande valfrihet vid förordnande om likviditetskvot. P å samma sätt som i lagen om likviditetskvoter har i promulgationsbestämmelserna upptagits ett stadgande, enligt vilket förordnande, som gäller vid liden för upphörandet av lagens giltighet, därmed skall förlora sin verkan. 2 §. Av förordnande omfattade kreditinrättningar

I kapitel V har utredningen redogjort för de överväganden som lett den till att låta placeringskvotslagens räckvidd omfatta försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen samt fondstyrelserna inom allmänna pensionsfonden. Det skulle emellertid vara olämpligt att ge lagen en sådan utformning, att varje förordnande nödvändigtvis skulle gälla samtliga kreditinrättningar av dessa typer. I sin allmänna motivering till ifrågavarande lagförslag har utredningen upprepade gånger framhållit, att förordnande om placeringskvoter endast bör utnyttjas som en sista utväg, sedan alla försök gjorts att i frivilliga former åstadkomma en tillfredsställande överenskommelse med kreditinrättningarna. Om en sådan överenskommelse uppnåtts med kreditinrättningar av ett visst slag, skulle det vara mycket olyckligt om detta arrangemang fick ersättas med ett förordnande enligt lagen på grund av att överenskommelsevägen inte visat sig framkomlig i fråga om en annan typ av kreditinrättningar. Situationen kan givetvis även vara sådan, att någon reglering inte är erforderlig rörande placeringarna hos en viss grupp kreditinrättningar. Lagen bör därför ge möjlighet att begränsa förordnandets räckvidd till ett eller några av de uppräknade slagen av kreditinrättningar. Ytterligare möjligheter att begränsa förordnandets räckvidd har införts i fråga om försäkringsbolag och sparbanker. När det gäller att åstadkomma den åsyftade prioriteringseffekten torde i allmänhet knappast något vara att invända mot att den stora mängden mindre sparbanker, t. ex. sådana med en insättarbehållning understigande 20 miljoner kronor, undantages från

135 placeringsföreskrifterna. Av praktiska skäl kan ett sådant undantag bli lämpligt. Utvecklingen av de mindre sparbankernas placeringar bör i så fall givetvis följas, men det kan vara tillräckligt om detta sker genom rapportering med större tidsintervall än för de sparbanker som underkastas förordnande, t. ex. endast avseende varje årsslut. Beträffande försäkringsbolagen är det ännu klarare att de minsta bolagen, de s. k. sockenbolagen, av praktiska skäl bör k u n n a undantagas från förordnande. I detta fall synes en formell gränsdragning efter omslutningens storlek dock mindre ändamålsenlig. I stället kan, liksom i hittillsvarande överenskommelser och rekommendationer, förordnandet normalt inskränkas till att avse svenska riksbolag eller, om detta med hänsyn till konkurrensförhållanden mellan bolagen förefaller motiverat, till riksbolag och länsbolag. En sådan inskränkning kan göras med hänsyn till rörelsens speciella beskaffenhet; termen rörelsens beskaffenhet syftar närmast på försäkringsinspektionens i praxis tilllämpade indelningar av försäkringsbolagen. Den i 1952 års överenskommelse begagnade konstruktionen att applicera placeringskraven enbart på försäkringsfond för livförsäkring har däremot ansetts olämplig. Från kreditpolitiska synpunkter, i motsats till de traditionella försäkringsmässiga, kan det inte heller anses motiverat att inskränka ett förordnande till livförsäkringsbolagen, så mycket mindre som existerande koncernförhållanden i så fall kunde utnyttjas för att motverka regleringens effekter. Även här har, med samma motivering som i lagen om likviditetskvoter, getts möjlighet att undantaga viss kreditinrättning från förordnande. 3 §• Den allmänna konstruktionen av placeringskvoten

Ett förordnande enligt lagen avser i första hand att tillförsäkra vissa prioriterade ändamål en viss minimiandel av ökningen av en kreditinrättnings resurser under en viss tidsperiod. I motsats till likviditetskvoten skall placeringskvoten utgöra vad som tidigare kallats en marginell kvot; den hänför sig inte till en tidpunkt utan en period, beräkningsperioden. Täljaren utgöres enligt 3 § av storleksförändringen under beräkningsperioden av prioriterade placeringar, som närmare anges i 4 §. Nämnaren utgöres av storleksförändringen under beräkningsperioden av inrättningens totala placeringar med vissa i 5 § angivna undantag. Termen placeringar har valts bl. a. för att från beräkningen utesluta sådana i balansräkningen ingående resultatregleringsposter som upplupna räntor och balanserad förlust. I fråga om försäkringsbolagen skall inte heller en sådan post som värdet av återförsäkrares ansvarighet räknas som placering. Däremot är avsikten inte att ge placeringar betydelsen av för långsiktigt innehav förvärvade tillgångar — kassa är här placering i samma mening som ett långfristigt inteckningslån. En uppräkning av som placeringar betraktade tillgångar får göras i de i samband med förordnande utfärdade

136 tillämpningsföreskrifterna; några väsentliga svårigheter synes inte k u n n a uppstå härvid. Vid beräkningen av storleksförändringarna, som får utformas i tillämpningsföreskrifterna med hänsyn tagen till de statistiska uppgifter som är eller kan göras tillgängliga, måste målet vara att erhålla värdet av förvärvade tillgångar minskat med värdet av avyttrade tillgångar. Beräkningen bör inte avse en skillnad mellan periodens början och slut i balansposter som influeras av värdeförändringar som inte sammanhänger med köp och försäljningar. Den för ändamålet idealiska värderingsprincipen är att använda kontantvärdena, och där uppgifter om dessa finns bör de givetvis utnyttjas. I nuvarande reguljära kreditmarknadsstatistik finns uppgifter om nettoplaceringar till kontantvärden dock endast för försäkringsbolagen, och det k a n inte förutsättas att sådana uppgifter kommer att vara tillgängliga för andra typer av kreditinstitut. I så fall får för obligationer (och lån) nominella värden användas och för fastigheter taxerings- eller bokföringsvärden, varvid torde observeras att värdeförändringar på grund av upp- eller nedskrivningar bör uteslutas. E n storleksförändring i en viss prioriterad placeringspost kommer att ingå med samma belopp i nämnaren som i täljaren. En värdering till nominella värden, som avviker från kontantvärden, kommer därför att påverka nämnare och täljare med samma absoluta belopp, och skillnaden mellan olika värderingsprinciper med hänsyn till placeringskvotens storlek behöver inte bli alltför betydande. (Antag t. ex. att förändringen av ett kreditinstituts totala placeringar är 100 miljoner kronor medan förändringen av de prioriterade placeringarna är 75 miljoner kronor, allt beräknat till kontantvärden. Om 40 miljoner kronor utgör kontantvärdet av förändringen i obligationsportföljen och obligationstransaktionerna har skett till en så låg kurs som 67 procent, blir förändringen i obligationsinnehavet till nominella värden 60 miljoner kronor, varigenom förändringssiffrorna såväl för placeringarnas s u m m a som för prioriterade placeringar vid en sådan värdering ligger 20 miljoner kronor högre. Placeringskvoten blir i detta extrema fall beräknad med användande av kontantvärden 75/ioo = 75 procent och beräknad med nominella värden 95/i2o = 79 procent.)

4 §. Avgränsningen av de prioriterade tillgångarna

Utredningens utgångspunkt i fråga om prioriteringen har varit att ge en gynnad särställning åt statens upplåning samt krediter som avser nyproduktionen av bostäder. Avgränsningen av de placeringsposter som avser statsupplåningen erbjuder inga svårigheter, medan vissa komplikationer är förbundna med en tillfredsställande avgränsning av bostadskrediter m. m. i syfte att nå det avsedda prioriteringsändamålet.

137 I och för sig kan det synas omotiverat att bland de prioriterade placeringarna medräkna kassa, checkar och banktillgodohavanden. För vissa av de av lagen omfattade instituten står emellertid dessa mest likvida tillgångar i placeringshänseende mycket nära kortfristiga statspapper, och för övrigt synes några nackdelar inte uppstå genom att de inräknas i placeringskvotens täljare. Ställningen gentemot banker beräknas netto, vilket inte torde påverka utsträckningen av försäkringsbolagens normala kortfristiga upplåning i bankerna, men avser att förhindra en upplåning enbart i syfte att öka den redovisade placeringskvoten. Med banker avses i detta sammanhang de kreditinrättningar som äger bedriva bankrörelse (bankaktiebolag, centralkassor, sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen samt riksbanken). All utlåning till svenska staten skall ingå bland de prioriterade placeringarna, således skattkammarväxlar, statsobligationer, statsskuldförbindelser, depositioner och tillfälliga lån. Något annat problem än det som gäller värderingen synes inte k u n n a bli aktuellt. Vid värderingen av förändringar i innehavet av fordringsbevis utfärdade av staten skall enligt vad som ovan sagts kontantvärden eller nominella värden begagnas, och de förstnämnda bör föredragas om de står att erhålla. Utöver statsobligationer skall i enlighet med vad som sagts i kapitel V ovan bland de prioriterade placeringarna ingå även vissa andra obligationer, nämligen sådana som utfärdats av hypoteksbanken, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan samt, med visst förbehåll, hypoteksaktiebolag. Med hänsyn till den grundläggande prioriteringsprincipen borde här ingå alla förvärv av obligationer som kan anses främja nyproduktion av bostäder, vilket i detta fall skulle betyda obligationer utfärdade av institut som i sin tur, direkt eller indirekt, placerar de inflytande medlen i lån till nya bostadsfastigheter. Något hinder för de ovannämnda kassorna och hypoteksaktiebolagen att driva utlåning även avseende äldre bostadsfastigheter eller fastigheter, som huvudsakligen användes för annat än bostadsändamål, finns inte. Utredningen har dock ansett sig k u n n a förutsätta, att stadshypotekskassan och bostadskreditkassan under tid då förordnande gäller bedriver sin rörelse i enlighet med den angivna prioriteringsprincipen. Obligationer utfärdade av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 skall, enligt utredningens avsikt, räknas som prioriterad placering, om bolagens rörelse u p p fyller de krav som kan ställas ur prioriteringssynpunkt. Härvid kan h ä n visas till kommentarerna till motsvarande punkt i lagen om likviditetskvoter. Beträffande värderingen gäller för andra än statens obligationer samma som för statspapper. Inteckningslån

I fråga om inteckningslån synes den enda i praktiken föreliggande möjligheten vara att definiera de prioriterade ändamålen med hänsyn till bebyg-

138 gelsens karaktär hos den fastighet som direkt eller genom tomträtt ligger som säkerhet för lånet. I lagtexten ställes kravet att denna skall vara bostadsfastighet, och i tillämpningsföreskrifterna får den närmare innebörden härav anges. Bestämmelserna får utformas i analogi med bostadsstyrelsens definition på bostadshus, som f. n. återfinns i SFS 1957: 360 och säger, att som bostadshus räknas byggnad som »innehåller andra utrymmen än för bostadsändamål till högst hälften av den sammanlagda lägenhetsytan, vindsoch källarplan oräknade». För nyproducerade hus synes några större svårigheter i tillämpningen av en sådan avgränsning inte behöva uppstå. För tidigare färdigställda byggnader blir en klassificering aktuell i den mån amorteringar och slutbetalningar å motsvarande lån inflyter, och även om regelns innebörd också här är klar, kan det visa sig praktiskt olämpligt att genomföra en klassificering i varje fall. Om samtliga bostads- och affärsfastigheter inräknas i fråga om amorteringar och slutbetalningar, således även sådana som användes för andra ändamål, blir resultatet att den redovisade nettoökningen i prioriterade placeringar blir mindre än vid en fullständig klassificering av samtliga fastigheter. Problemet torde kunna lösas så, att för en kreditinrättning, som inte finner sig kunna genomföra en fullständig fördelning av inflytande amorteringar mellan bostadsfastigheter å ena sidan och andra fastigheter å den andra, primärt alla amorteringar och slutbetalningar å lån mot säkerhet i bostads- eller affärsfastighet räknas som avseende prioriterade placeringar, men att kreditinrättningen har rätt att redovisa de återbetalningar avseende annan fastighet än bostadsfastighet, vilka den önskar undantagna från nettoberäkningen. Långivningen till affärsfastigheter torde i hög grad vara koncentrerad till försäkringsbolagen, och för en bedömning av betydelsen av den här diskuterade komplikationen är det av intresse att observera, att försäkringsbolagen i sin reguljära rapportering särskiljer bostadsfastigheter. Medan de negativa posterna, återbetalningarna, vid beräkningen av storleksförändringen i prioriterade placeringar måste avse även fastigheter med äldre bebyggelse, skulle det strida mot prioriteringssyftet att bland de positiva posterna, nyutlåningen, inräkna lån som under beräkningsperioden utlämnats mot säkerhet i gamla bostadsfastigheter. Av under tiden för förordnandet utlämnade lån skall därför endast inräknas sådana som främjar nyproduktionen av bostäder. Tiden för förordnandet bör härvid tolkas som sammanhängande period, under vilken förordnande enligt lagen om placeringskvoter gällt för inrättningen i fråga. Den närmare bestämningen får överlämnas åt tillämpningsföreskrifterna, men följande riktlinjer kan anges. Till de prioriterade placeringarna bör räknas dels byggnadskrediter, dels lån avseende nyproducerade fastigheter. Hit synes också böra räknas de fall då kreditinrättning utlämnar lån i samband med att statliga lån utgår för förbättring eller ombyggnad av bostäder; denna statliga långivning avser i det närmaste helt egnahem. Vid avgörandet av om en fastighet är att anse

139 som nyproducerad eller inte torde den i praktiken enklaste lösningen vara att fastställa en viss tidpunkt och föra fastigheter färdigställda efter denna tidpunkt till kategorien nyproducerade. En sådan metod har använts vid riksbankens överenskommelser med sparbanker och försäkringsbolag. Tidpunkten i fråga får sättas så långt före beräkningsperioden, att praktiskt taget all dessförinnan färdigställd bebyggelse fått sin finansiering slutligt ordnad. Kommunlån

En stor del av den upplåning som avser bostäder sker med kommunernas medverkan, så att vid en klassificering av kreditinrättningarnas lån efter säkerhetens art upplåningen i fråga föres till av kommun upptagna eller garanterade lån. I den mån lånen med hänsyn till ändamålet är jämförbara med de inteckningslån som anges under d) bör de givetvis betraktas som prioriterad placering vid beräkning av placeringskvot. Den närmare bestämningen av bostadsändamål respektive nyproduktion av bostäder får göras i tillämpningsföreskrifterna i analogi med dessa föreskrifters regler om inteckningslån. Prioriterade placeringar skall sålunda avse bostadsbebyggelse, och under tiden för förordnandet utlämnade lån skall för att räknas som prioriterade antingen vara byggnadskrediter eller avse bebyggelse färdigställd efter ett visst datum. I tillämpningsföreskrifterna får även, om så visar sig nödvändigt, anges hur ändamålet för lån upptagna eller garanterade av kommun skall fastställas. Härvid kan hänvisas till innehållet i av Kungl. Maj :t meddelat lånetillstånd eller till att garanti ställts enligt kungörelsen den 5 juni 1953 med vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av lån m. m. En särskild fråga har gällt prioriteringsreglernas utformning i fråga om m a r k som upplåtes med tomträtt. I andra fall kan, då fastighet utnyttjas för bostadsändamål, prioriterade lån erhållas, motsvarande inte endast byggnadskostnaderna utan även markvärdet. Om något särskilt stadgande inte infördes, skulle vid bostadsbyggande å tomträttsmark någon prioriterad långivning motsvarande markvärdet inte kunna förekomma, något som skulle försvåra bostadsfinansieringen i de fall då tomträttsinstitut utnyttjas. En sådan diskriminering av detta institut bör enligt utredningens mening om möjligt undvikas. Den lösning som valts, och som nära ansluter till övriga regler om bestämning av prioriterade krediter, är följande. När k o m m u n upplåter m a r k med tomträtt i samband med uppförande av bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål, skall lån till kommunen beloppsmässigt motsvarande markvärdet räknas som prioriterad placering, utöver de lån som räknats som prioriterade enligt huvudregeln under e). Någon inskränkning i övrigt rörande vilka lån som härvid kan komma i fråga synes inte nödvändig, utan det får ankomma på kommunen att utvälja de lån för vilka denna bestämmelse tillämpas. För bestämmande av det mark-

140 värde, som avgör till vilket belopp kommunens lån enligt denna regel skall få räknas som prioriterade, har en anknytning skett till regeln för värdering av tomträttsmark i 4 kap. 11 § andra punkten lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Bestämmelsen innebär inte att en markvärdering faktiskt skett för det ändamål, omprövning av avgäld, som nyssnämnda paragraf avser, utan endast att en värdering skett enligt där angiven princip. Närmare bestämmelser får om nödvändigt intagas i tillämpningsföreskrifterna efter samråd med kreditinrättningarna och de kommuner som beröres av stadgandet. Egna fastigheter

Avsikten med placeringskvotlagen är, som upprepade gånger anförts, att främja nyproduktionen av bostäder. Utredningen har å ena sidan sökt utforma sitt förslag så, att särställningen begränsas till placeringar som avser bostadsfastigheter och, med hänsyn till efter förordnandets ikraftträdande gjorda placeringar, sådana som avser bostadsbyggande eller nyligen färdigställda fastigheter. Å andra sidan har utredningen sökt undvika varje missgynnande av särskilda företagsformer inom bostadsproduktion och fastighetsförvaltning, vilket tagit sig uttryck i att kommunal upplåning och inteckningslån för bostadsändamål så långt möjligt skall likställas. Det kan emellertid hävdas, att även av kreditinrättningarna själva ägda bostadsfastigheter bör betraktas som prioriterade placeringar; försäkringsbolagens engagemang i bostadsfinansieringen genom förvärv av bostadsfastigheter bör likställas med utlåning avseende privat eller kommunalt ägda bostadsfastigheter. Utredningen har därför utformat en regel, som innebär att en kreditinrättnings innehav av bostadsfastigheter prioriteras efter principer liknande dem som gäller intecknings- eller kommunlån för bostadsändamål. Storleksförändringen i kreditinrättningens innehav av bostadsfastigheter kan beräknas som värdet av förvärvade minskat med värdet av avyttrade fastigheter. Fastigheterna i fråga kan tänkas värderade till kontantvärden, taxeringsvärden eller bokförda värden; det står klart att kontantvärden bör föredragas i den mån de kan erhållas. Den på så sätt beräknade nettoförändringen i fastighetsinnehavet kan emellertid inte omedelbart inräknas i storleksförändringen av prioriterade placeringar. I enlighet med behandlingen av inteckningslånen skulle det ligga n ä r a till hands att föreskriva att förvärv under tiden för förordnandet endast skulle medräknas i den mån det avsåg nyproducerade bostadshus. Detta skulle emellertid i hög grad motverka utbyten inom fastighetsinnehavet genom förvärv av en fastighet med äldre bebyggelse i kombination med försäljning av en annan bostadsfastighet, något som knappast kan anses vara en önskvärd eller rimlig konsekvens. Att endast inräkna förvärv av nyproducerade bostadshus utan hänsyn till avyttringar av andra fastigheter skulle inte heller vara rimligt. Utredningen har därför valt en kon-

141 struktion som möjliggör, att utbyten sker inom beståndet av fastigheter utan att placeringskvoten påverkas, men att en nettoökning i fastighetsinnehavet inräknas bland de prioriterade placeringarna endast i den mån den motsvaras av nyproducerad bebyggelse för bostadsändamål. Detta har åstadkommits genom konstruktionen att förvärv av gamla fastigheter skall räknas som prioriterad placering i den mån de motsvaras av avyttring av fastighet under tiden för förordnandet. F r å n den sålunda beräknade storleksförändringen av en kreditinrättnings innehav av bostadsfastigheter bör dragas förändringen i lån mot inteckning i de berörda fastigheterna. Förändringen i beloppet av sådana lån skall i konsekvens härmed även avdragas vid beräkningen av placeringskvotens nämnare. Modifikationer av avgränsningen

Liksom i fråga om likviditetskvotslagen bör möjligheter öppnas för en viss flexibilitet i beräkningsreglerna, vilket kan ske genom att medgivande kan lämnas att vissa tillgångar utöver de i lagen uppräknade får ingå bland de prioriterade placeringarna. Denna möjlighet är inte avsedd att medge någon utvidgning av tälj arens omfattning utöver ramen för det angivna prioriteringssyftet. Ett exempel på ett fall då medgivande kan visa sig lämpligt är övertagande av lån avseende fastighet med äldre bostadsbebyggelse från annan kreditinrättning. Enligt de givna reglerna skulle en sådan transaktion medföra en minskning av det ena institutets prioriterade placeringar utan någon motsvarande ökning hos det andra. Om övertagna lån generellt fick inräknas bland prioriterade placeringar, skulle emellertid en alltför påfallande möjlighet öppnas att kringgå placeringskvotslagstiftningen. I många fall torde omläggning av inteckningslån emellertid vara ett fullt normalt inslag i rörelsen, och det skulle då vara uppenbart obilligt att inte taga hänsyn härtill vid placeringskvoternas tillämpning. Ett annat fall där medgivande synes rimligt avser vid bostadsbyggande å av kreditinrättningen ägd fastighet nedlagda kostnader. Därutöver får förutsättas att riksbanken vid gränsfall, t. ex. beroende på ofullständig statistik, får vidtaga justeringar av beräkningsreglerna för att nå anslutning till tillgängliga klassificeringar i fall då detta saknar större kvantitativ betydelse. 5 §. Placeringskvotens nämnare

Placeringskvotens nämnare kommer att utgöras av storleksförändringen av kreditinrättningens samtliga tillgångar med vissa undantag. Redan av den i lagtexten använda beteckningen placeringar har ansetts följa att regleringsposter som upplupna räntor och balanserad förlust inte skall inräknas och ej heller, i fråga om försäkringsbolag, värdet av återförsäkrares ansvarighet. Liksom vid beräkningen av likviditetskvoten skall poster, som avdragits

142 vid beräkningen av täljaren avdragas även från nämnaren. De i föreliggande fall aktuella avdragsposterna är bankskulder (4 § första stycket a) och lån mot inteckning i av kreditinrättningen ägd fastighet (4 § första stycket f). Vidare har det synts rimligt att undantaga krediter, som en kreditinrättning enligt gällande författningar är skyldig att bevilja utan prövning. Omfattningen av sådana krediter kan ju inte påverkas av kreditinrättningen i fråga, och de ingår inte i det kapital som är disponibelt för placering. Det finns två typer av sådana krediter, dels försäkringsbolagens s. k. livlån, dels lån som fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden har att bevilja kreditinrättning som utlämnat återlån. I kommentarerna till likviditetskvotslagen redogjordes för de överväganden som föranlett ställningstagandet, att omfattningen av de av kreditinrättning utlämnade återlånen vid beräkningen inte skall påverka kvotens faktiska höjd. I fråga om likviditetskvoter ledde tillämpningen av denna princip till att de i samband med återlån hos fondstyrelse upptagna lånen inte skulle inräknas i nämnaren. I fråga om placeringskvoternas konstruktion leder nyssnämnda princip till att av kreditinrättning utlämnade återlån skall undantagas vid beräkning av nämnaren. Därutöver har även här en allmän bestämmelse ansetts nödvändig med innehåll att riksbanken må medgiva att viss annan tillgång undantages från de totala placeringarna. Utredningen förutser, att sådant medgivande regelmässigt skall lämnas i fråga om försäkringsbolags placeringar, i form av lån eller av annan typ, som medför ett tillskott till det av annat försäkringsbolag förvaltade kapitalet; endast i den mån transaktioner mellan försäkringsbolag får följder som i väsentlig grad strider mot lagens syften skulle medgivande inte lämnas. Placeringar av nyssnämnt slag förekommer mellan koncernbolag men även eljest. Det synes olämpligt att inkludera placeringar hos koncernbolag, eftersom den kreditpolitiska lagstiftningen bör vara neutral med hänsyn till försäkringsväsendets organisationsformer, och opraktiskt att inkludera de fordringar hos andra försäkringsbolag som normalt uppstår i rörelsen. Bestämmelsen kan även tillämpas på försäkringsbolags utländska tillgångar förvärvade i samband med den utländska rörelsen. Därutöver är medgivanden endast avsedda att utnyttjas i kvantitativt oväsentliga gränsfall i syfte att nå en smidig tillämpning. Härvid bör beaktas karaktären hos de statistiska uppgifter som föreligger eller som kan utarbetas utan större besvär. 6 §. Placeringskvotens maximum och kvotsättningen

Då förordnande om placeringskvoter är i kraft får de för olika grupper av kreditinstitut krävda minimikvoterna anges i tillämpningsföreskrifterna.

143 Stadgandet i 6 § första stycket sätter emellertid en övre gräns, 80 procent, för de kvoter som kan fastställas. Detta maximum har bestämts utifrån utredningens bedömning av den kvotsättning som kan bli aktuell vid en tillämpning av placeringskvotslagen. En utgångspunkt har varit kreditinstitutens faktiska placeringsinriktning" under senare år, vilken givetvis influerats av riksbankens rekommendationer och tidvis kännetecknats av en mycket stark koncentration på prioriterade ändamål. Av de i bilaga B redovisade siffrorna framgår att försäkringsbolagens placeringsinriktning under 1957 motsvarade en genomsnittlig placeringskvot på 73 procent, en siffra som 1958 föll till 58 procent. Då har ingen hänsyn tagits till kommunlån och lån med kommunal garanti avseende bostadsändamål. För sparbankerna blir, med samma reservation, en beräknad genomsnittlig placeringskvot 85 procent för 1957 och 79 procent för 1958. För de båda postinstituten sammantagna blir den beräknade kvoten 75 procent 1957 och 112 procent 1958. För pensionsfonderna saknas av naturliga skäl erfarenheter om placeringsinriktningen. De kvoter som kan ifrågakomma bör emellertid bedömas inte endast utifrån den genomsnittliga placeringsinriktningen hos de olika slagen av kreditinrättningar utan även med hänsyn till olikheterna mellan kreditinrättningar av samma slag och de differentieringsmöjligheter som finns. De i bilaga B redovisade placeringskvotsberäkningarna för individuella sparbanker visar i förstone på en relativt stor spridning, som emellertid synes reduceras avsevärt om det vore möjligt att taga hänsyn till kommunlån och kommungaranterade lån för bostadsändamål. Några av de i bilagan redovisade och många av de mindre sparbankerna är dock traditionellt i relativt hög grad inriktade på långivning till jordbruket. Beträffande försäkringsbolagen synes en systematisk skillnad ha förelegat mellan livförsäkringsbolag och sakförsäkringsbolag; den senare gruppen har genomsnittligt lägre placeringskvoter och karakteriseras dessutom av en större spridning. En andra utgångspunkt för bedömningen av den tänkbara kvotsättningen skulle vara utformningen av de överenskommelser och rekommendationer som gällt eller varit gällande beträffande kapitalmarknadsinstitutens placeringar. Av dessa är det emellertid endast den i januari 1960 givna rekommendationen till försäkringsbolagen som direkt kan jämföras med de här föreslagna placeringskvoterna. Den kan i stort sett sägas motsvara en placeringskvot på 75 procent för livbolagen och 50 procent för sakbolagen. Av hänsyn till övriga kreditbehov kan det, enligt utredningens mening, inte vara rimligt att kräva högre placeringskvoter än de som motsvarar de som genomsnittligt uppnåddes under 1957, och hänsyn bör också tagas till de naturliga olikheterna i kreditinstitutens rörelse. För sparbankernas del bör sålunda högre placeringskvoter än 80 procent inte komma i fråga. Vid förordnande om placeringskvoter för sparbanker får det dessutom prövas om kvotsättningen skall differentieras så, att sparbanker som i högre grad

144 är engagerade i jordbrukskreditgivning bör åsättas en lägre kvot än övriga; detta synes särskilt aktuellt om jämväl mindre sparbanker omfattas av förordnandet. För försäkringsbolagens del bör 75 procent utgöra ett i praxis tilllämpat maximum för livbolagen och 50 procent ett motsvarande maximum för sakbolagen. Beträffande postsparbanken, postgirorörelsen och fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden får kvotkraven på liknande sätt anpassas med hänsyn till rörelsens karaktär. Placeringsreglerna vid en nettominskning av samtliga placeringar

De marginella placeringskvoterna är utformade med tanke på att kreditinrättningarnas placeringar visar en mer eller mindre regelbunden nettoökning över tiden och kan därför inte tillämpas om ett instituts totala placeringar minskar under beräkningsperioden. Fall då storleksförändringen i samtliga placeringar är negativ får därför behandlas i särskild ordning, och tillämpningen av placeringskvoter får avpassas till de föreliggande omständigheterna. Nedgången kan bero på en organisatorisk förändring som innebär, att en del av ett instituts rörelse övertages av annat institut. Det är uppenbart att de härvid inträffade förändringarna i placeringarnas storlek bör elimineras vid beräkningen. Samma gäller vid förändringar som beror på fusioner mellan eller uppdelningar av kreditinrättningar. En nedgång i de totala placeringarna kan även tänkas bero på säsongvariationer i en kreditinrättnings rörelse. I den mån föreskrift lämnats enligt 9 § andra stycket, att över- och underskott skall utjämnas över flera beräkningsperioder, torde frågan om säsongmässiga minskningar i allmänhet inte leda till några komplikationer, och det kan förutsättas att sådan föreskrift lämnas då säsongvariationer av ifrågavarande slag eljest kan väntas allvarligt försvåra tillämpningen av placeringskvoter. För övrigt kan en minskning av placeringarna vara tillfällig och bero på t. ex. en minskning i inlåningen, oväntat stora utbetalningar i ett sakbolag, oväntat stora återköp eller upplåning mot säkerhet i försäkringsbrev o. s. v. Den kan också vara en följd av en fortgående nedgång i en kreditinrättnings rörelse, t. ex. en över tiden fortgående inlåningsminskning, fallande premieinkomster eller regelbundet stora återköp och livlån. Någon allmän placeringsregel, som passar alla de växlande omständigheter som kan föreligga, kan knappast formuleras. I fråga om en kreditinrättning med på längre sikt minskande rörelse är den bästa formen otvivelaktigt en frivillig överenskommelse, som tager hänsyn till kreditinrättningens situation och de kreditpolitiska önskemålen. Om förordnande om placeringskvot gäller, får en sådan överenskommelse fastställas genom föreskrift enligt förevarande paragraf tredje stycket. Sådan föreskrift får också tillgripas av riksbanken om någon tillfredsställande överenskommelse inte kan uppnås. De på kreditinrättning ställda kraven bör härvid inte vara hårdare än att de tillåter en

145 proportionellt lika minskning av prioriterade och oprioriterade placeringar. Vid tillfälliga oförutsedda minskningar är det av mindre vikt hur placeringsreglerna är utformade, eftersom de kan antagas vara av en sådan karaktär, att en minskning i de prioriterade placeringarna får accepteras och inte föranleda några sanktioner enligt 9 §; en oväntad stor nedgång i det förvaltade kapitalet tager sig rimligen i förstone uttryck i en minskning av de i placeringskvotens täljare ingående likvida medlen. 7 §• Modifikationer av kvotkraven i individuella fall

Bestämmelserna är avsedda att medge, att föreskrifterna om beräkningsregler och kvotens höjd modifieras i individuella fall, och skiljer sig därigenom från medgivanden enligt 4 § tredje stycket och 5 § andra stycket, vilka är tillämpliga på alla eller en grupp av kreditinrättningar. Medgivande enligt 7 § innebär inte heller att en kreditinrättning helt undantages från förordnandet; om detta synes önskvärt får 2 § tredje punkten utnyttjas. För övrigt kan hänvisas till vad som ovan sagts vid motsvarande stadgande i lagen om likviditetskvoter. De där omnämnda motiven för tidsbegränsat medgivande beträffande kreditinrättning, som vid förordnandets ikraftträdande har särskilt låg likviditet, saknar dock motsvarighet vid placeringskvoter på grund av dessas marginella konstruktion. 8 §. Beräkningsperioder och uppgiftslämnande

Vad som framhålles rörande uppgiftsskyldigheten i kommentaren till 10 § i lagen om likviditetskvoter är tillämpligt även på stadgandet i 8 § första stycket i lagen om placeringskvoter. Försäkringsbolagens rapportering synes böra anknytas till de reguljära uppgifter om placeringarna, som varannan månad lämnas till försäkringsinspektionen. Beräkningsperioderna skulle därför bli tvåmånadersperioder, januari—februari o. s. v. I fråga om postens bankrörelse och fondstyrelserna skulle några svårigheter sannolikt inte behöva uppstå vid en rapportering varje månad, men det finns knappast några skäl att här välja en kortare beräkningsperiod än för försäkringsbolagen. Sparbankerna erbjuder, som framgår av kommentarerna till lagen om likviditetskvoter, de största statistiska problemen. Om ingen förbättring sker i den reguljära sparbanksstatistiken, får en särskild rapportering per tvåmånadersperiod (eller möjligen per kvartal) införas. Mycket talar sålunda för att tvåmånadersperioder skulle k u n n a användas generellt som beräkningsperiod vid tillämpningen av placeringskvoter. 9 §• Sanktionsbestämmelser. Utjämning mellan flera beräkningsperioder

Beträffande motiven för och tillämpningen av sanktionsbestämmelser kan inledningsvis hänvisas till vad som ovan sagts om sanktionsbestämmelserna 10—003227

146 vid användandet av likviditetskvoter. Sålunda avses föreskrift om straffränta inte skola lämnas, om underskott i nettoökningen av prioriterade placeringar beror på oförutsedda omständigheter utanför kreditinrättningens kontroll. Denna fråga h a r också diskuterats ovan i samband med placeringsregler för kreditinrättningar, som visar en negativ nettoförändring i placeringarnas summa. Liksom vid likviditetskvoter k a n det förutsättas, att det övervägande antalet underskridanden av placeringskvoter är av ett slag som inte bör följas av föreskrift om straffränta. Föreskrift om straffränta bör enligt utredningens uppfattning utfärdas av det organ som äger sätta lagen i kraft, d. v. s. Kungl. Maj :t. Det får ankomma på riksbanken att då sådan föreskrift enligt dess mening är motiverad göra framställning härom. Säsongväxlingar i kapitalmarknadsinstitutens placeringar och tillfälliga växlingar i deras placeringsbehov skulle emellertid leda till vissa svårigheter, om bedömningen av om över- eller underskott föreligger inskränktes till beräkningsperioder. Det synes därför önskvärt att flera tvåmånadersperioder får sammanslås till en längre utjämningsperiod, och att överskott och underskott får utjämnas inom denna. Med tanke på att de egentliga säsongsvängningarna spelar en stor roll även för kapitalmarknadsinstituten bör utjämningsperioden i detta fall normalt omfatta ett år, d. v. s. sex beräkningsperioder om dessa omfattar två månader. Om t. ex. den första beräkningsperioden omfattar september—oktober ett givet år, bör den första utjämningsperioden sluta med juli—augusti nästfoljande år. För att underlätta kreditinrättningarnas placering och riksbankens bedömning av om straffränta bör utgå, bör fortlöpande det utjämnade över- eller underskottet beräknas för den tolvmånadersperiod som slutar med den senaste beräkningsperioden liksom även det kumulerade över- eller underskottet för den förflutna delen av den löpande utjämningsperioden. Den straffränta som skall kunna föreskrivas kan inte beräknas med samma metod som vid likviditets- eller kassakvoter. Principen där var att straffräntan skall sättas så hög, att den eliminerar den tänkbara vinst som följer av att tillgångar, som inte ingår i täljaren, föredragits framför reservtillgångar. Denna vinst kan anses tidsmässigt lokaliserad till den period då underskott föreligger. Placeringskvoten avser däremot förändringarna över en tidsperiod. De fördelar som vunnits i räntabilitetshänseende upphör inte vid slutet av den beräknings- eller utjämningsperiod för vilken underskottet redovisas utan kan sägas bli bestående så länge placeringskvoterna tillämpas. En rationell straffränteberäkning kan sålunda inte avse blott den beräknings- eller utjämningsperiod för vilken den redovisas utan även tiden därefter. Om emellertid kreditinrättningen kompenserar underskottet genom överskott under senare perioder är det uppenbart rimligt, att överskotten får räknas bort från det underskott för vilket straffränta erlägges; underskott i framtida perioder får däremot behandlas för sig och leda till ny

147 föreskrift om straffränta om så finnes motiverat. Regeln skulle sålunda bli, att straffränta för underskott, som redovisas för beräkningsperiod (eller utjämningsperiod om föreskrift om utjämning lämnats) skall räknas för denna period och för följande beräkningsperioder (utjämningsperioder), varvid överskott under senare beräkningsperioder (utjämningsperioder) får avräknas mot vid periodens början kvarstående underskott, överskott skall härvid avräknas från det äldsta underskott som kvarstår vid periodens början. (Om straffräntesatsen utgör 2 procent för år, ett underskott på 100 miljoner kronor redovisats för utjämningsperioden 1960 och överskott med 50 miljoner kronor vardera för utjämningsperioderna 1961 och 1962, debiteras straffränta på följande sätt: 1960:

2 1ÖÖ X 100==

kronor, 1962: ^

2 mil

2 J ° n e r kronor, 1961: — - x (100 — 50) =

1 miljon

(100 — 50 — 50) = 0.)

Med hänsyn till denna konstruktion synes det rimligt att, vid ett underskott, som är av sådan karaktär att föreskrift om straffränta ej lämnas, det göres till en förutsättning för att straffränta inte uttages, att underskottet skall ha kompenserats genom överskott inom rimlig tid. Om kompensationen inte sker bör straffränta föreskrivas räknad efter ovan angivna regler från och med den period då underskottet uppstod. Även om kompensation inte sker synes det orimligt att fortsätta straffränteberäkningen utan tidsbegränsning. En tidsgräns för straffräntebetalningarna bör sättas, och utredningen har härför valt fem år efter början av den beräknings- eller utjämningsperiod för vilken underskottet redovisades. För övrigt skall straffräntebetalningar givetvis inte kunna förekomma för tid efter att förordnande enligt lagen om placeringskvoter utlöpt utan att efterföljas av nytt förordnande enligt samma lag. Straffräntesatsen bör enligt utredningens mening inte sättas högre än nödvändigt med hänsyn till beräkningsreglerna och de räntedifferenser som kan föreligga mellan de prioriterade placeringarna och de oprioriterade. Utredningen har från denna utgångspunkt funnit sig böra föreslå en straffräntesats på 2 procent. 10 §. Skärpning av likviditetskvotsförordnande

Den allmänna motiveringen till de i 10 § intagna stadgandena har redan givits i kapitel V. De avser endast affärsbankerna och är avsedda att utnyttjas av Kungl. Maj :t i prioriteringssyfte, då förordnanden om likviditetskvoter och placeringskvoter är i kraft och om det med hänsyn till ett krisläge beträffande bostadsfinansieringen bedömes oundgängligen nödvändigt att påverka affärsbankernas placeringar i högre grad än de av riksbanken i

148 enlighet med likviditetskvotslagen föreskrivna kvoterna medger. Detta motiverar att stadgandena införts i placeringskvotslagen tillsammans med dem som reglerar de av Kungl. Maj :t i prioriteringssyfte föreskrivna placeringskvoterna för kapitalmarknadsinstituten. I motsats till förordnande om placeringskvoter, som väl kan tänkas föranlett av framställning från bankofullmäktige, torde förordnande om skärpning av likviditetskvotsförordnande i regel ske på Kungl. Maj :ts initiativ efter hörande av fullmäktige. Ett förordnande enligt 10 § kan sägas innebära att Kungl. Maj:t fastställer likviditetskvoter utifrån sin bedömning från prioriteringssynpunkt av vad som erfordras. Handlingsfriheten vid fastställandet av de skärpta likviditetskvoterna är emellertid begränsad i vad avser kvoternas storlek. Som en övre gräns har angetts tio procentenheter över de av riksbanken föreskrivna kvoterna, dock i intet fall högre än 65 procent. Förordnande enligt 10 § får anknytas till gällande förordnande om likviditetskvoter och däri angivna kvottal. Skulle under tid då förordnande enligt 10 § är i kraft de av riksbanken föreskrivna kvottalen ändras genom nytt förordnande, får Kungl. Maj :t taga ställning till om skärpning av likviditetskvoterna fortfarande kan anses erforderlig. Om så befinnes vara fallet får Kungl. Maj :t i sin tur utfärda nytt förordnande om skärpning av de nya av riksbanken föreskrivna kvoterna.

Avd.

C.

Lagförslag

Förslag till lag angående rätt föt riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings likviditet m. m.

Vi som följer.

göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna 1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må riksbanken i enlighet med vad här nedan stadgas förordna om iakttagande av likviditetskvot eller kassakvot. Förordnandet skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare. I samband med förordnandet har riksbanken att utfärda erforderliga tilllämpningsföreskrifter. 2 §.

Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, postsparbanken och postgirorörelsen. Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolag, postsparbanken och postgirorörelsen. Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må förordnande angivas avse antingen samtliga kreditinrättningar av dessa slag eller ock allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgå till visst belopp, särskilt angivet för ettvart slag av inrättningar; när särskilda omständigheter därtill föranleda må viss kreditinrättning undantagas från förordnandet. Om likviditetskvot 3 §.

Med likviditetskvot förstås den andel, som nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, utgör av inrättningens samtliga förbindelser med de i o § angivna undantagen. 4 §.

Till grund för bestämningen av nettobeloppet av likvida medel lägges summan av följande tillgångar:

150 a) inneliggande kassa och medel som innestå i riksbanken, b) inhemska checkar och postremissväxlar, c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning som kan underkastas förordnande om likviditetskvot, d) av staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer ävensom andra skuldförbindelser utfärdade av staten, allt till marknadsvärdet, samt e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet. Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket minskad med: a) skuld till riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskonterats i riksbanken, samt b) skuld till annan kreditinrättning som kan underkastas förordnande om likviditetskvot, dock att vid bestämmandet av nettobeloppet beträffande inrättning, vars förbindelser företrädesvis utgöras av inlåning från en särskild grupp av andra kreditinrättningar, denna inlåning skall avdragas allenast i den mån tillgodohavande hos inrättningar inom gruppen i fråga har enligt första stycket c) inräknats i där avsedd bruttosumma. När omständigheterna därtill föranleda, må i förordnandet medgivas dels att utöver de i första stycket upptagna tillgångarna viss eller vissa ytterligare tillgångsgrupper må, helt eller upp till visst angivet belopp, inräknas i bruttosumman, dels att viss eller vissa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämningen av nettobeloppet. 5 §. Från förbindelserna skall vid beräkning av likviditetskvot undantagas: a) skuld, som avdragits enligt 4 § andra stycket, b) beviljade men icke disponerade krediter, c) garantiförbindelser, d) förlagslån beträffande vilka Konungen medgivit, att de må erhålla viss likställighet med eget kapital, samt e) lån som i samband med återlån och till ett däremot svarande belopp upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, som ingå till allmänna pensionsfonden. När omständigheterna därtill föranleda, må i förordnandet medgivas, att utöver de i första stycket nämnda förbindelserna viss eller vissa andra förbindelser skola undantagas vid likviditetskvotens beräknande. 6 §.

Likviditetskvoten skall uppgå minst till i förordnandet angiven procentnivå. Denna må ej sättas högre än vid sextio procent.

151 Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet omfattar, i förordnandet indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen eller efter arten av den bedrivna rörelsen.

Om kassakvot 7 §•

Med kassakvot förstås den andel, som i riksbanken innestående medel utgöra av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen. Kassakvoten skall uppgå minst till i förordnandet angiven procentnivå. Denna m å ej sättas högre än vid femton procent. Vid procentsatsens fastställande må tillämpas vad i 6 § andra stycket stadgats.

Gemensamma bestämmelser 8 §•

Oavsett vad som följer av förordnande enligt denna lag skola bankaktiebolag, sparbank och centralkassa uppfylla de krav på kassareserv, som innefattas i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker respektive lagen om j ordbrukskasserörelsen. 9 §. Riksbanken må beträffande viss kreditinrättning medgiva sådan avvikelse från enligt denna lag meddelat förordnande, som med hänsyn till de för inrättningen föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig. 10 §. Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt denna lag, skall vara skyldig att då så påfordras tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för kvoternas beräknande eller för bedömande av om förordnande erfordras. Närmare anvisningar om beräkningstidpunkter och om uppgiftsskyldighet enligt första stycket lämnas i tillämpningsföreskrifterna. 11 §• Finnes kreditinrättning icke hava iakttagit anbefalld likviditetskvot eller kassakvot, äger riksbanken föreskriva, att inrättningen skall till riksbanken gälda ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt rum, från förordnandets ikraftträdande fram till det beräkningstillfälle, då underskottet

152 visades föreligga. Räntesatsen skall utgöra vad därom bestämmes i förordnandet. I fråga om likviditetskvoten må räntesatsen uppgå till högst fyra procent. Beträffande kassakvoten må den uppgå till högst tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst tre månader. I förordnandet må föreskrivas att vid bedömandet av om underskott föreligger utjämning skall ske mellan över- och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod). Ränta som i första stycket sägs skall därvid gäldas å det genomsnittliga underskottet vid beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna period.

Denna lag träder i kraft den och gäller till och med den . Genom lagen upphäves lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning längre än lagen har giltighet. Det alla som vederbör etc. . .

Förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings kapitalplaceringar m. ra.

Vi som följer.

göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna

1 §• I den mån sådant prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständigheter må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken eller efter deras hörande, i enlighet med vad här nedan stadgas förordna om iakttagande av placeringskvot eller, när dylikt förordnande gäller, om skärpning av förordnande om likviditetskvot enligt lagen den angående rätt för riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings likviditet m. m. Förordnande skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare. På riksbanken ankommer att i samband med förordnande utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Om placeringskvot 2 §.

Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolag, sparbank, postsparbanken och postgirorörelsen ävensom fondstyrelse för förvaltning av penningmedel, vilka enligt 31 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension skola ingå till allmänna pensionsfonden. Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnandet angivas avse antingen samtliga kreditinrättningar av dessa slag eller ock allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgå till visst belopp, särskilt angivet för vartdera slaget av inrättningar, eller sådana, vilkas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda omständigheter därtill föranleda må viss kreditinrättning undantagas från förordnandet. 3 §.

Med placeringskvot förstås den andel, som den under viss i förväg bestämd tidsperiod (beräkningsperiod) inträdda storleksförändringen av kreditinrättningens placeringar enligt 4 §, här benämnda prioriterade placeringar,

154 utgör av storleksförändringen under samma tid av inrättningens totala placeringar med de i 5 § angivna undantagen. Storleksförändringarna skola enligt vad därom stadgas i tillämpningsföreskrifterna fastställas med begagnande av kontantvärden eller av nominella värden eller, där sådana ej kunna användas, av andra värden. 4 §.

Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro: a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag för bankskuld, b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser, c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till möjliggörande av bostadskreditgivning, d) lån mot inteckning i fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock att under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betraktas som prioriterade allenast i den mån de avsetts skola främja nyproduktionen av bostäder, e) lån, för vilkas fulla gäldande k o m m u n eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål, dock att under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betraktas som prioriterade allenast i den mån de avsetts skola främja nyproduktionen av bostäder, samt f) kreditinrättningen tillhörig fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål samt tomträtter till fastigheter med dylik bebyggelse, efter avdrag för lån mot inteckning i egendomen, dock att under tiden för förordnandet förvärvad egendom skall betraktas som prioriterad allenast i den mån bebyggelsen är nyproducerad eller förvärvet beloppsmässigt motsvaras utav avyttring av fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål eller av tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse. Såsom lån enligt första stycket e) skall anses till k o m m u n utlämnad kredit, motsvarande det jämlikt 4 kap. 11 § andra punkten lagen om nyttjanderätt till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen under tiden för förordnandet upplåtit med tomträtt för uppförande av bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål. När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken medgiva, att viss eller vissa ytterligare tillgångsgrupper inom ramen för de i första stycket avsedda prioriteringsändamålen må inräknas bland de prioriterade placeringarna. 5 §. Vid beräknandet av placeringskvoten skola från de totala placeringarna undantagas:

155 a) belopp motsvarande skuld, som avdragits enligt 4 §, b) av livförsäkringsbolag utlämnat lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet, c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till ett däremot svarande belopp utlämnat till kreditinrättning, som beviljat återlånet, samt d) av kreditinrättningen utlämnat återlån. När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken medgiva att jämväl viss annan placering undantages från de totala placeringarna. 6 §.

Placeringskvoten skall uppgå minst till viss i tillämpningsföreskrifterna angiven procentnivå. Denna må ej sättas högre än vid åttio procent. Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet omfattar, i tillämpningsföreskrifterna indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga placeringar eller efter arten av den bedrivna rörelsen. Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för det i tillämpningsföreskrifterna upptagna kravet på placeringskvotens storlek gälla vad riksbanken i sådant avseende må föreskriva. 7 §.

Riksbanken må beträffande viss kreditinrättning medgiva sådan avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för inrättningen föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig. 8 §•

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande om placeringskvot, skall vara skyldig att då så påfordras tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för kvoternas beräknande eller för bedömande av om förordnande erfordras. Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldighet enligt första stycket lämnas i tillämpningsföreskrifterna. 9 §. Finnes kreditinrättning icke hava iakttagit anbefalld placeringskvot, må Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken föreskriva, att inrättningen skall till statsverket gälda ränta å underskottet. Räntan skall avse den beräkningsperiod, för vilken underskott föreligger, och följande beräkningsperioder i den mån underskottet därvid alltjämt kvarstår efter avdrag för överskott, som må hava uppkommit under dessa perioder. Ränta skall dock icke utgå mer än fem år efter ingången av den beräkningsperiod, för vilken underskottet redovisades, ej heller efter det att förord-

156 nandet utlöpt utan att efterföljas av nytt förordnande enligt denna lag. Räntesatsen skall utgöra två procent för år. Riksbanken äger föreskriva, att vid bedömandet av om underskott föreligger utjämning skall ske mellan över- och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod). Har sådan föreskrift lämnats, skall utjämningsperiod ersätta beräkningsperiod vid bestämning av ränta enligt första stycket. Om skärpning av förordnande om likviditetskvot

10 §. Förordnande om skärpning av likviditetskvotsförordnande enligt lagen angående rätt för riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings likviditet m. m. må gälla bankaktiebolag och skall innebära, att det i likviditetskvotsförordnandet angivna procenttalet höjes med högst tio procentenheter. Utan hinder av innehållet i 6 § första stycket nyssnämnda lag må skärpningen medföra, att procenttalet sättes högre än vid sextio procent, dock högst vid sextiofem procent.

Denna lag träder i kraft den och gäller till och med den . Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande må ej äga tillämpning längre än lagen har giltighet. Det alla som vederbör etc.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Vi — göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att 62 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Gällande

lydelse

Föreslagen

lydelse

62 §• Bankaktiebolag äger inlåBankaktiebolag äger — — — inlåning med ning med dels ett summan av dels ett summan av a) bolagets inneliggande a) bolagets inneliggande vid anfordran; vid anfordran; d) marknadsvärdet, dock högst d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhö- nominella värdet, å bolaget tillhöriga av svenska staten utfärdade riga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga obligationer, vilka bolaget tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller ko- allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypoteks- nungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning att obli- kassa, under förutsättning att obligationernas återstående löptid icke gationernas återstående löptid icke överstiger fem år; överstiger tio år; e) tre fjärdedelar av marknadse) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av värdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, å sådana bolaget nominella värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses tillhöriga obligationer, som avses under d) men vilkas återstående löp- under d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; tid överstiger tio år; f) tre fjärdedelar å byggf) tre fjärdedelar å byggnaderna; naderna; dels ock — miljoner kronor. dels ock — miljoner kronor. Såsom inlåning pantförSåsom inlåning pantförskrivna medel. skrivna medel.

158 Gällande P å ansökan

lydelse av bolaget.

Föreslagen På ansökan

lydelse av bolaget.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Det alla som vederbör etc.

Avd, D, Reservationer

och särskilda

yttranden

Reservation a v herr Norbeck

Förstärkning av kapitalmarknaden

På utredningsuppdragets huvudpunkt, att förstärka den långfristiga kapitalmarknaden, är utredningens resultat något magert. Om utredningens förslagsmöjlighet har kommit till korta inför den konstaterade väsentliga orsaken till »bristen på långfristigt kapital» nämligen statens och bostadssektorns samtidiga starka ökning på efterfrågesidan, så kunde kanske i stället mera göras på tillgångssidan. De föreslagna placeringskvotreglerna för försäkringsbolag och sparbanker m. fl. lämnar inte något nämnvärt nytt bidrag härtill, eftersom dessa institutioner redan så övervägande verkar på den långa marknaden; reglerna avser ju väsentligen en dirigering inom kapitalmarknaden. På den punkt, där direkt »en förskjutning av kreditgivningskapaciteten från den korta till den långa marknaden» skulle tänkas kunna ske, nämligen (som direktiven antyder) hos affärsbankerna, inskränker sig utredningen till dels förslag som underlättar för affärsbankerna att hålla långa obligationer och leder dem att göra det, dels rekommendationer till Kungl. Maj :t om välvillig inställning därest bankerna vill grunda hypoteksbolag, och till bankerna att själva köpa deras obligationer som också skall kunna ingå i likviditetskvoten. Härtill kommer en till sin verkan rätt svårbedömlig möjlighet att i bostadsfinansieringssyfte i en krissituation höja bankernas likviditetskvoter. Påfallande är att utredningen, som föreslår marginella placeringskvoter för kapitalmarknadsinstituten, inte har tagit upp denna tanke beträffande affärsbankerna, ens som subsidiärt medel, utan direkt avvisat den. Man må ha olika uppfattningar om den hittillsvarande betydelsen för ifrågavarande spörsmål av affärsbankernas av utredningsmaterialet vitsordade expansion och den sedan länge fortgående inre förskjutningen i deras inlåningsstruktur, men resultatet av denna utveckling, sådant det avspeglar sig i den senaste tidens siffror, torde vara förtjänt att mera uppmärksammas från utredningsdirektivens synpunkter. Förändringar d r u n k n a r lätt i totalbeloppens stora tal och procentvärden. För att klargöra den för frågan betydelsefulla inlåningsutvecklingen kan det vara intressant att skilja ut förändringarna. Hur har insättningsströmmarna gått? Följande tabell belyser detta för de senaste fyra åren.

160 Jnsättningssaldo

Ar

Affärsbankerna (spark., kap., dep., kap.saml.) mkr

1956 1957 1958 1959

— 119 + 697 + 1217 + 1605

84 större sparbanker (repr. 75 % av samtliga) mkr + + + +

276 308 300 212

Postsparbanken mkr + 95 + 143 + 148 + 65

Om man tillägger, att samtidigt just dessa långfristiga (eller i varje fall ur räntesynpunkt såsom långfristiga behandlade) räkningar representerar en mycket stor och växande andel av affärsbankernas totala inlåning — 1959 över 80 % — så torde det stå klart var resurserna för en förstärkning av kapitalmarknaden nu står att finna. Men några lagregler torde inte behövas. Det naturliga är givetvis att affärsbankerna själva drar konsekvensen av sin inlåningspolitik (ty utvecklingen är betingad inte bara av automatik genom budgetunderskotten utan tillika av en målmedveten och mycket påtaglig aktivitet från affärsbankernas sida) och där så behövs tillgodoser bostadsmarknaden också med direkta lån i högre grad än som har skett. En ökning av denna utlåning skulle också på ett sunt och icke overksamt sätt reducera den höga likviditet hos affärsbankerna, som orsakar så mycken oro. Det förefaller opåkallat att ge stöd åt inställningen, att nya byggnadskreditiv kan påräknas bara »under förutsättning att byggnadskrediter kan avlyftas utan alltför stor eftersläpning». Mycket upplysande är att i en situation på bostadslånemarknaden, som angives vara en bristsituation, och samtidigt som kreditmarknadsutredningen framlägger förslag, som går ut på att hårt beskära sparbankernas övriga långivning till förmån för bostäderna, så kan en affärsbank — och därtill den statliga storbanken — i sin berättelse för 1959 meddela: »Ökade avlyft av krediter i färdigställda fastigheter har underlättat en vidgad kreditgivning till andra områden än byggnadsverksamhet». (Kursiverat av reservanten.) Byggnadskrediterna bör mycket väl kunna, i varje fall tillsvidare, ligga kvar i bankerna utan att detta behöver betyda inskränkning i beredvilligheten att lämna nya kreditiv. Att det blir »en för låntagaren dyrbar form», som utredningen uttrycker saken, undvikes enkelt om bankerna tillämpar sedvanliga inteckningslånevillkor på de kvarliggande krediterna. Däremot kan man vara tveksam om lämpligheten att i längden ha inteckningslån placerade i affärsbankerna. Det ligger kanske i arten av deras huvudsakliga verksamhet, att rörelsen måste starkt fluktuera efter konjunkturer och intressen, och detta är inte riktigt förenligt med en inteckningslåntagares behov att känna trygghet på lång sikt.

161 Vad nu har sagts innebär inte någon omvälvande förändring hos affärsbankerna som inte motsvaras av vad som redan har skett på inlåningssidan och kräver ingen ändring i banklagen och heller ingen särskild ny lagstiftning (möjligen en jämkning i bostadsstyrelsens principer för statsbelåning). Däremot kan det vara lämpligt att riksbanken, om så erfordras, vid sina samtal med affärsbankerna om de allmänna önskemålens tillgodoseende tar upp saken till bankernas eftersinnande eller för en formlig rekommendation eller överenskommelse. Med enkla medel kan här åtskilligt vinnas i beträngda situationer på bostadsmarknaden. Ett annat sätt att bredda basen för den långa kreditmarknaden är att förstärka kreditkapaciteten, »resurseffekten», för de institut som verkar på kapitalmarknaden, närmast då sparbankerna. Det synes rimligt att man toge bort de hinder som nu finns för sparbankerna att ta emot medel på de vanliga långfristiga räkningarna. Det rör t. ex. det insättningsmaximum på 100 000 kronor som gäller för sparbanksräkning. Det är oförståeligt att man ännu skall låta hinder bestå för medelsinströmningen i en institutionsgrupp som låter medlen alldeles övervägande gå till den kapitalmarknad, vars otillräcklighet bereder så mycket bekymmer, medan samma slags medel utan motsvarande hinder kan tas emot av en institutionsgrupp, där just den alltför stora penningrikligheten är det allvarliga orosmomentet. Sparbankernas kapacitet borde också k u n n a underbyggas i fråga om reglerna för inlåningsrätten och fondrelationerna, den s. k. 50-gångerregeln och 12 V2-gångerregeln. Dessa regler kan, särskilt sådant läget nu utvecklat sig, komma att innebära allvarliga hinder för en utsträckt medverkan från sparbankernas sida på bostadskreditmarknaden. Man kan exempelvis överväga att ändra multiplikatortalen, 50 resp. 12 V«, och likaså att låta även en undre del av inteckningslån i bostadsfastigheter (exempelvis 30 % av taxeringsvärdet) vara helt fri från fondtäckning, varmed man tillika skulle göra placeringarna i sådana lån ännu attraktivare. Förslag i dessa ämnen har framlagts under utredningsarbetet men inte förts vidare av utredningen. Spörsmålen är emellertid av sådan vikt att de snarast måste få sin lösning. Eftersom det inte är fråga om åtgärder, som syftar eller rimligen kan leda till en utveckling av sparbankerna på nya områden, utan blott skulle innebära en intensifiering av deras nu så väl behövliga traditionella funktioner, förefaller det inte gärna möjligt att avvisa saken med hänvisning till att det gäller »gränsdragningsproblem». Det »problem» som där finns hänför sig i väsentlig mån just till att man har satt upp vissa staket för utvecklingen av en typisk kapitalmarknadsinstitution, sparbankerna, på detta deras eget område. Placeringskvotslagen

J a g har tillåtit mig att så utförligt dröja vid frågan om förstärkning av den långa kapitalmarknaden eftersom jag har fattat detta som utredningIl—003227

162 ens huvuduppgift. Vid sidan av denna fråga ligger spörsmålet om prioriteringen av vissa krediter, där utredningens majoritet framför förslag om en särskild lagstiftning om placeringskvoter. Jag kan icke ansluta mig till detta förslag. Utan att gå in på förslagets särskilda bestämmelser, som kan ge anledning till erinringar i flera hänseenden, vill jag anföra följande synpunkter. 1. Såvitt mig är bekant har riksbanken inte mött svårigheter att få till stånd verksamma överenskommelser med Sparbanksföreningen i kreditprioriterings- och kreditbegränsningsfrågor. Det finns ingen anledning att anta att inte överenskommelsevägen skall kunna användas även i fortsättningen utan att hänvisa till möjligheten att sätta en lag i kraft. Det är varken för sakens eller den allmänna samhällsandans skull lyckligt att klimatet ändras från samrådets och samverkans till hotets och tvångets. Vidare: En överenskommelse kan varieras till konstruktionen efter skiftande förhållanden. Tillkomsten av en lag, även om den är vilande och blott tjänar som »bakgrund» till överenskommelser eller som »yttersta resurs», binder gärna både tanke och handling till en viss konstruktion, nämligen lagens (som ju ett tu tre skall kunna sättas i kraft) och kan därigenom bli ett hinder för bättre och smidigare lösningar. Det lämpliga och praktiskt användbara är inte alltid så lätt att uttrycka i lagform och det i lagens form uttryckbara är inte alltid särdeles praktikabelt. En lagstiftning i ämnet är både opåkallad och opraktisk. 2. Det finns desto mindre anledning att för sparbankerna stifta en prioriteringslag med sikte på särskilt bostadsproduktionen som — om man ser till sparbanksväsendet i dess helhet — just bostadsinvesteringarna redan traditionsmässigt utgör sparbankernas dominerande placering. Förhållandet är djupt grundat: genom inlåningsrättens konstruktion prioriterar sparbankslagen inteckningslån inom 60 % och till alldeles övervägande del blir det de nybyggda bostadshusen som kommer i fråga. Placeringen är näraliggande, trygg och praktisk. Sparbankernas intressen är intimt knutna vid bygdens, och i bostadsfrågans lösning, i bostadsproduktion och bostadskrediter strålar de naturligt samman. Slutligen bereder egnahemskrediterna sparbankerna landet runt ett omhuldat tillfälle att verksamt befordra intressena hos stora grupper av deras trognaste klientel. Av sifferuppgifterna i utredningens tabeller framgår tydligt vilken stor del av sparbanksväsendets placeringar, som ligger i bostadssektorn, och h u r stor andel av den årliga ökningen i krediterna, som har gått dit eller till staten, d. v. s. de områden som man nu önskar prioritera. Föga är totaliter att vinna för prioriteringssyftet även med en stark pressning av procentsatser. Det eventuella resultatet står liksom inte i proportion till medlet — ty en lagstiftning är ju alltid en omständlig och allvarlig åtgärd. Det blir en lag för principens skull mera än för sakens.

163 3. Men om nu placeringsökningarna ändå genomsnittligen till så stor del går till de avsedda ändamålen så vore väl inte en placeringslag som den föreslagna, praktiskt sett, så betänklig? Jo, ty i genomsnittssiffrorna döljer sig stora olikheter, som är betingade av sparbankernas oftast starkt lokala karaktär. Det må först bringas i erinran att sparbankerna av ålder är det svenska jordbrukets största kreditgivare; av landets 440 sparbanker är ett stort antal rena eller övervägande jordbrukssparbanker. De har grundats för jordbrukets sak och alltid väsentligen tjänat den. Det vore lika felaktigt att låta dem vara underkastade den föreslagna placeringslagen som att låta jordbrukskassorna vara det; de föreslås ju helt fria därifrån. Utredningen har närmast tänkt sig att man skulle kunna vid förordnandet undanta exempelvis alla sparbanker under 20 miljoner kr. Men saken rör också ett antal mellanstora sparbanker. Utredningen förutsätter att man kan beakta jordbrukets speciella kreditbehov då man sätter kvoter för de grupper av kreditinstitut som är av särskild betydelse för jordbruket. Huru nu denna tanke skall omsättas i praktiken förefaller oklart. Det finns många gradationer av jordbruksinriktningen. Även för en sparbank som i placeringshänseende inte är en övervägande jordbrukssparbank kan en ensidig prioritering av bostäder på jordbrukskrediternas bekostnad vara orimlig och farlig, särskilt om insättarklientelet till stor del utgörs av jordbrukare. Sparbankernas storleksordning bildar här inga gränslinjer; det i betänkandet antydda 20 miljoners-strecket kan synas praktiskt men är godtyckligt och man kommer både då det gäller storleksgrupper och »arten av rörelsen» in i besvärande gränsdragningsproblem. Komplikationer, och allvarliga sådana, uppkommer — också sparbankerna emellan — när »bundna» och »obundna» institutioner verkar i närheten av varandra. Här måste slutligen sägas, att det vore för det svenska jordbruket olyckligt om dess största kreditgivare, sparbankerna, på grund av regler sådana som de föreslagna inte skulle kunna i rimlig omfattning anlitas i den krävande ekonomiska omvandlingsprocess som jordbruket ofrånkomligen nu går till mötes. 4. En tvångsdirigering av utlåningen till nybyggnadssektorn skapar ett särskilt problem i områden där ringa eller ingen bostadsproduktion äger rum. Detta är fallet på många ställen på landsbygden men börjar bli det också i vissa tätorter och t. o. m. städer. Utredningen har observerat problemet men glidit över det. Sparbanken måste i dessa fall söka prioriterade belåningsobjekt annorstädes. Den kommer emellertid då i konflikt med sparbankslagens stadgande att utlåningsrörelsen skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde. Man kan köpa obligationer, sägs det. Ja, men det är en art av placering som, om den får större omfång, innesluter svårbemästrade problem, på både kort och lång sikt, på marginalfronten och beträffande nedskrivningskrav.

164 Vare sig man går den ena eller andra placeringsvägen så möter m a n denna allvarliga invändning: sparbanksväsendet i Sverige liksom i de flesta andra länder är uppbyggt på den principen — uttryckt också i sparbankslagens nyssnämnda stadgande liksom dess bestämmelser rörande verksamhetsområden och organisationen av sparbankens ledning samt själva ändamålsangivningen i lagens 1 § — att en sparbank skall tjäna ett visst område, en viss bygd, ta vara på dess sparmedel och göra dem nyttiga genom utlåning i denna samma bygd till sparandets förkovran. En lagstiftning, som tjänar andra, aldrig så angelägna, syften och därmed hindrar en sparbank att tillgodose sin bygds egna kreditbehov, angriper sparbankslagstiftningens och sparbanksväsendets själva grundidé. Konsekvenserna blir högst reella. Placeringskvotsystem får alltid den verkan att sparbanken blir diskriminerad i förhållande till andra kreditinrättningar som inte arbetar under samma slags band. Särskilt hårt verkar detta i områden där inget bostadsbyggande sker; huvudparten av placeringsmedlen skulle då dras från bygden. Dess egen institution kan på sitt eget eljest naturliga kreditfält — lån för kommunens tillfälliga eller längre behov, jordbruk, hantverk, husreparationer och ombyggnader — fast den har pengar till det, inte tjäna bygden så som en utomstående institution kanske då kan. Det borde ju vara tvärtom. Särskilt egendomlig måste saken te sig för de kommunala organen för vilka sparbanken är den naturliga bankförbindelsen, som man har löpande anlitat för krediter och också anförtrott sina medel. Så pass ofta som även eljest lån och sparande i praktiken sammankopplas, så får erfarenhetsmässigt dessa restriktioner rent negativa följder för inlåningen i sparbanken d. v. s. till kapitalmarknaden, och de motverkar därigenom också effektivt sitt eget syfte. Sådana verkningar av kreditrestriktioner har gjort sig gällande redan vid hittills tillämpade prioriteringsöverenskommelser, ehuru besvärligheterna har kunnat någorlunda bemästras genom att överenskommelseformen h a r medgivit en utjämning av kvoter mellan sparbankerna inbördes. En lag känner inga sådana möjligheter; den ställer varje sparbank för sig i ansvar. 5. Sparbankernas »icke prioriterade» kreditgivning varierar som förut sagts mellan olika sparbanker men intar genomsnittligt inte så stort r u m i deras portföljer. Också totalsumman hos alla sparbanker av sådana lån spelar — frånsett jordbrukskrediterna — en relativt obetydlig roll på landets kreditmarknad. Men detta vill ingalunda säga att de skulle vara betydelselösa också till sin innebörd. Tvärtom måste man, inte minst ur social synpunkt, se med bekymmer på en beskärning av möjligheterna att tillgodose de behov som dessa krediter avser. Jag skall inte gå in på de kända svårigheter som orsakas kommunerna med deras skolväsen, hälsovård, markförberedelser m. m.; det är ett vittomfattande ämne, och ett intresseområde som inte saknar förespråkare. Resonemanget här skall hållas på ett blygsammare plan.

165 Med det prioriterade ändamål som heter byggande av bostad hänger intimt samman utrustningen av denna bostad (möbler, arbetsredskap etc.) och gestaltningen av deras liv som bor där. Ett hem består inte bara av väggar, golv och tak. Allt detta andra som också konstituerar hemmet ligger, liksom familjeekonomien över huvud taget, i högsta grad inom sparbankernas verkningskrets för ekonomiplanering och kreditgivning, ofta med direkt syfte att motarbeta osunda arter av avbetalningshandel och ofta i intim växelverkan med sparande. Skadar man dessa grenar av sparbankernas kreditgivning genom en hård åtstrypning så motverkar man på ett dubbelt sätt syftet med bostadsprioriteringen. Genom att sparbankerna inte bara har den flyktiga beröring med bostadsmarknaden, som byggnadskreditiven innefattar, utan sörjer för de längre krediterna, så h a r de ett djupt intresse i och ansvar för det befintliga fastighetsbeståndets rätta vård. Fastigheternas medelsreserveringar för underhåll och förbättringar har normalt tagit sig uttryck i fortgående låneamorteringar som periodvis till en del tas i anspråk genom återbelåningar. Både ur sparbankernas synpunkt som säkerhetsbevarare och — inte minst — ur samhälleliga och bostadssociala synpunkter är det viktigt att det befintliga bostadsbeståndet inte förslummas och förfares utan i stället uppehälles i skick och tidsenlighet och om så är möjligt och lämpligt fortgående förbättras. Ofta rör dessa lånefrågor alldeles ofrånkomliga åtgärder. En sådan kreditgivning kan inte utan allvarligt men strypas åt år efter år. I detta sammanhang måste följande understrykas. Det nuvarande bostadsprioriteringssystemet — och också det föreslagna -— innebär, att varje nyproduktion, även en tämligen tvivelaktig sådan, har en principiell preferens att få åtnjuta kredit, medan varje lån till äldre bostadshus, även för nödvändiga eller synnerligen vettiga och behövliga åtgärder, blir hänvisat att jämte andra icke prioriterade lån trängas inom en mycket snäv ram. Systemet innebär en i och för sig och för de boende oekonomisk misshandel av det befintliga fastighetskapitalet. I sektorn av oprioriterade lån skall rymmas mycket annat av starkt samhälleligt intresse. Här märks t. ex. studielånen, statsgaranterade och andra. Det är naturligt att bland sparbankernas stora och breda insättarklientel de utbildningsintresserade är rikligt företrädda. Det vore ju underligt om de inte skulle k u n n a söka sig till sparbankerna då de behöver fylla ut sina egna resurser med lån. Detsamma gäller en människa, som i åratal har strävat att bli »sin egen» och behöver ett handtag; och slutligen inte minst då det rör sådana för den enskilde och familjen betydelsefulla lånebehov som sammanhänger med sjukdom och andra personliga påfrestningar. Statsmakternas årliga beslut om bostadsbyggandets volym föregås måhända av ett övervägande av tillgängliga resurser och en avvägning mot andra behov. Men vad som aldrig då kommer till synes och därför heller inte kan vägas vid beslutet, det är dess inverkan på sådana viktiga och känsliga

166 kreditspörsmål som nyss har exemplifierats. De verkningarna kommer fram som obekväma överraskningar först i efterhand, när bostadsbyggandets finansiering måste ordnas genom en prioritering som förorsakar kreditinskränkningar på andra områden. Dessa kreditspörsmål avser inga särskilda »grupper» i samhället; de berör bara enskilda — men en mycket stor mängd enskilda — människor, som inte på den här punkten har några intresseorganisationer eller eljest någon förespråkare. Det må slutligen strykas under, att denna låneverksamhet, som sparbankerna utövar i vad som nu har blivit den »oprioriterade sektorn», har en mycket gammal hävd i dessa folkliga institutioners historia. Det är inte minst den som gör sparbankerna till gemene mans bank. Hur djupt än sparbankerna är intresserade av bostadsproduktionen och hur villigt de än skänker den sitt mycket betydande och verksamma stöd måste alltså en lagfäst möjlighet till beskärning av deras utlåningsrätt på det sätt och i den grad som förslaget innebär, väcka allvarliga betänkligheter ur sparbankernas synpunkter och ur synpunkten av de mänskliga och allmänna intressen som sparbankerna anser sig ha rätt och skyldighet att bevaka. I fråga om förslaget till placeringskvotslag får jag slutligen anmäla, att jag ger min anslutning till vad herr W ä r n anfört i sin reservation.

Likviditetskvotslagen

Förslaget om en lag rörande likviditetskvoter, som även skulle kunna föreskrivas för sparbanker, kan jag inte biträda. 1. Genom en skicklig samverkan med de olika institutionsgrupperna har riksbanken nu under flera år på överenskommelsevägen snabbt åstadkommit regleringar av rörlig och tack vare formen någorlunda anpassbar natur inom såväl den ena som den andra marknaden, regleringar som tidvis har varit mycket långtgående. Och som yttersta resurs finns ju en lagstiftning i ämnet, 1949 års beredskapslag, som — även om den säges ha sina brister — torde vara mycket effektiv, ur vissa synpunkter effektivare än den föreslagna lagstiftningen, i det den ger större befogenheter att föreskriva rena kassakvoter. Svårigheterna i den nuvarande situationen lärer alltså inte bottna i någon brist på tekniska medel hos riksbanken att sköta penningpolitiken eller leda kapitalmarknadens penningströmmar dit man önskar. E n ny lag synes därför inte påkallad. Om den likväl anses böra komma till stånd så bör den i varje fall icke omfatta sparbankerna. 2. Till skillnad från 1949 års beredskapslag avser den föreslagna lagen

167 om likviditetskvoter inte bara affärsbankerna utan också andra institutioner, bland dem sparbankerna. Motivet härför synes vara följande. Liksom man vill dra in en banks samtliga inlåningsräkningar i underlaget för en kassareservskvotberäkning, så att inte en omfördelning av inlåningen mellan de olika räkningarna i banken skall kunna påverka reservkvotkravet, så vill man i det nya kvotsystemet dra in alla kreditinstitut som tar emot inlåning från allmänheten, så att inte en ändring av inlåningsfördelningen mellan instituten skall få en liknande följd. Utredningen har emellertid omedelbart framhållit att effektivitetsargumentets betydelse inte får överdrivas och tillägger: »De kreditpolitiska möjligheterna att begränsa en kreditexpansion är i allmänhet inte beroende av att reservkvotsystemet utsträckes att gälla andra än affärsbanker. Inom övriga grupper av kreditinstitut kan nämligen en kreditexpansion inte gärna drivas utanför relativt snäva gränser. Emellertid anser utredningen att ett likviditetskvotsystem bör, om så anses erforderligt, kunna tillämpas även beträffande andra kreditinrättningar än affärsbanker.» Den anförda motiveringen kan inte sägas vara stark, i synnerhet som parallellen mellan omfördelningen av medel inom en bank och inlåningsmedlens vandring mellan olika institutsgrupper är mycket litet övertygande. Bilden av inlåningsrörelsen i sparbankerna visar inte på förekomsten av dylika svängningsfenomen av någon betydelse. Sparbankerna är på grund av lagstadganden och tradition väsentligen kapitalmarknadsinstitut, och deras inlåning förskriver sig i alldeles utpräglad grad från dels, och huvudsakligen, enskilda personer — löntagare, jordbrukare, hantverkare, pensionärer — dels fonder, stiftelser, föreningar o. d. samt kommunala organ. Det är alltså en kundkrets som antingen rör sig med begränsade belopp eller för ett så att säga stillsamt och av konjunkturer oberört ekonomiskt liv — undantagandes kommunerna, där rörelsen emellertid är mycket regelbunden. Visserligen varierar sparbankernas inlåningsresultat betydligt både månaderna och åren emellan och mellan olika delar av landet och mellan de individuella sparbankerna, men rörelsen har ändock i sin helhet ett märkligt j ä m n t förlopp. Det »stora» näringslivet, industrierna, entreprenad- och affärsföretagen med de väldiga svängningarna i penningrörelsen och, framför allt, med leverantörs- och andra förbindelser, som tillför dem statens och kommunernas stora likvider, de har sina rörliga insättningar annorstädes. Detsamma gäller utlåningssidan; de företagens krediter ligger inte i sparbankerna. För att belysa h u r u j ä m n t och av tidernas skiftningar oberörd en sparbanks rörelse i stort sett förlöper meddelas följande två diagram, utvisande insättningsbelopp, uttagningsbelopp och insättningssaldo månadsvis i procent av insättarbehållningen under tre på varandra följande år på räkningar, representerande över 99 % av insättarbehållningen i landets största sparbank. Eftersom det berör en k ä r n p u n k t i den här föreliggande frågan nödgas

168 Diagram 1. Insättningar resp. uttag månadsvis på långfristiga räkningar i procent av insättarbehållningen vid föregående års slut Sparbank X % +4-

+ 3-

V

Dan.

Febr

Mors

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

/

/

Sept.

^\ X '

Okt.

Nov

sS

Det.

-2-

V

v'X

-3-

W 1957 1958 1959 -4-

%

169 Diagram 2. Insåttningssaldo månadsvis på långfristiga räkningar i procent av insättarbehållningen vid föregående års slut Sparbank X

. . Jon

1957 1958 1959 Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept

Okt.

Nov

Dec.

jag ytterligare och med siffror belysa karaktärsskillnaden mellan affärsbanker och sparbanker. Det är desto angelägnare som härvidlag mångenstädes råder en genom idelig upprepning väl underhållen missuppfattning att »gränsen mellan affärsbanker och sparbanker håller på att suddas ut» eller, populärt, »sparbankerna har blivit affärsbanker». Några fakta kan visa h u r u i grunden felaktigt detta påstående är. Sparbankerna fick 1955 möjlighet att i begränsad omfattning ta emot medel på andra räkningar än sparbanksräkning. Därav torde affärsbankerna anse checkräkningen vara av särskilt intresse ur konkurrenssynpunkt, ehuru sparbankerna betraktar den som en ren servicesak för sina kunder. Vid utgången av 1958 hade samtliga sparbanker på en total inlåning av 13 440 milj. kr. innestående på checkräkning 15 milj. kr. eller ca 0,1 %. För de 84 större sparbankerna, där statistiken blir snabbare tillgänglig, var den senaste siffran (februari 1960) 10,3 milj. kr. på checkräkning av

170 Diagram 3. Inlåningsnettot på långfristiga räkningar exkl. räntor (för affärsbankerna beräknade) i ackumulerade månadssiffror 1955—febr. 1960 Miljarder kronor +5

i i i i i i i i i i i i i i i ii i i i i i i i i i i i i i i ii i i i i i i n i i i i i i 1955 1956 1957 1958

11 i i i i i i i i n i i i 11 i i 1959

I

I960

171 en total inlåning om 10 690 milj. kr. d. v. s. under 0,1 %. Uppenbarligen är denna »affärsbanksrörelse» hos sparbankerna helt insignificant, utan betydelse för deras karaktäristik. De långfristiga inlåningsräkningarnas utveckling sådan den framgår av det här intagna diagram 3 åskådliggör bättre än mycket annat den djupa skiljaktigheten mellan affärsbankerna med deras starka kastningar upp och ned och sparbankerna med en stillsam regelbunden stegring utan inverkan av de krafter som orsakar stora rörelser hos affärsbankerna. Det varje år återkommande lilla »hacket» nedåt i sparbankskurvan kommer av julmånadsuttagen (som för övrigt förra året var särskilt stora på grund av omsättningsskattens ikraftträdande från årsskiftet). Att särskilt observera är att affärsbankernas kurva inte visar checkräknings- och andra korta medel utan de s. k. »långfristiga» inlåningsräkningarna. I fråga om aktivsidan märkes att sparbankerna mestadels har en låg kassalikviditet och att placeringarna kännetecknas av en stor stabilitet i förhållandet mellan olika placeringsobjekt. Värdepappersportföljen domineras hos sparbankerna av långa obligationer, hos affärsbankerna av korta obligationer och skattkammarväxlar. Obligationsportföljen hålles hos sparbankerna med få undantag ungefär vid den miniminivå, som kassareservsbestämmelserna i sparbankslagen anger. Vad utlåningen beträffar äger sparbankerna över huvud taget inte att syssla med växelrörelse. Krediter i checkräkning får de numera ge, till begränsade belopp, men rörelsen är ytterst obetydlig — vid slutet av 1958 4,4 milj. kr. på en total utlåningssumma av 12 miljarder. Lånen i sparbankerna domineras av inteckningslån i bostadshus (eller för jordbrukssparbankerna jordbruk) till formen på 6 månaders uppsägning men reellt synnerligen långvariga. Lån under byggnadstiden förekommer i sparbankerna och blir ofta då en successiv uppbyggnad av framtida lån som sparbanken lämnar. Industrikrediter — lån till hantverk och småindustri samt mejerier o. d. — intar ett obetydligt rum i sparbankerna, liksom aktielån. Att placeringsstrukturen hos sparbankerna skulle ha förskjutit sig till närmare överensstämmelse med affärsbankernas är inte skönjbart. Man torde alltså näppeligen kunna ur en förment förefintlig eller framväxande affärsbanksliknande karaktär i uppbyggnaden eller den praktiska utformningen av sparbankernas verksamhet finna något motiv för att ställa dem under en likviditetskvotslag. Sparbankerna kan inte som affärsbankerna »skapa kredit», d. v. s. sätta igång en självmatande ökning av kreditvolymen. Den enskilda sparbanken eller sparbanksväsendet som helhet kan nämligen inte påverka sin inlåningsutveckling genom utlåningen; de utlånade medlen strömmar i praktiken inte tillbaka till sparbankerna utan hamnar i allt väsentligt hos penningmarknadsinstituten, d. v. s. huvudsakligen hos affärsbankerna. För en sparbank innebär därför utlämnandet av ett lån i praktiken endast en

172 omfördelning mellan två tillgångsposter på balansräkningen — i flertalet fall endast att kassahållningen minskar och utlåningen ökar. Någon »multipel kreditexpansion» inom sparbanksväsendet eller kreditväsendet i övrigt startas inte. Man kan då fråga sig, om en kreditexpansion inom affärsbankerna kan genom någon form av »läckage» leda till att från affärsbankerna utpumpade medel strömmar in även i sparbankerna och ökar deras inlåning och därmed deras utlåningskapacitet. Det är högst tvivelaktigt om en sådan återverkan på sparbankernas inlåning av någon som helst betydelse uppstår vid en kreditexpansion hos affärsbankerna. Naturligtvis silar de svällande likviderna till företagen så småningom ut till sparbankernas kunder, löntagare och andra. Men när de har hunnit dit, har en så stor del av denna ansvällning sugits upp av ökad konsumtion, prisstegringar och skatter, att vad som blir kvar till insättningar i sparbankerna — d. v. s. den del som sparas för framtida bruk — har en normalt blygsam dimension. Den faktiska utvecklingen under de senaste åren har också varit, att samtidigt som en stark expansion har ägt rum hos affärsbankerna, har sparbankernas inlåning ökat endast långsamt och till och med i avtagande takt. Detta framgår av förut lämnade siffror. Det torde inte finnas någon rimlig anledning att applicera en kassareservseller likviditetskvotslag på sparbankerna. 3. Jag skall härefter med utgångspunkt från förslaget gå in på h u r en eventuell tillämpning på sparbankerna av vissa lagens bestämmelser skulle te sig. Den första frågan gäller bestämmandet av kvotens storlek. Förslaget bygger på användande av totalkvoter och man går ut ifrån att likviditetskraven får utformas med hänsyn till kreditinrättningarnas läge vid tidpunkten för förordnandet. Utredningen skriver, att spridningen i sparbankernas likviditetsläge »enligt utredningens bedömning» icke är så stor »att den utesluter användandet av totalkvoter» — ett argument av samma styrka som den allmänna motiveringen för sparbankernas infogande under lagen. För affärsbankerna förutsätts att kvoten skall differentieras efter bankernas storlek, men, säger utredningen, för sparbankernas del finns icke något systematiskt samband mellan storlek och likviditetskvot »och åtminstone från denna synpunkt synes en differentiering vid kvotsättningen inte motiverad». Härtill kan måhända sägas att en differentiering kan vara motiverad fastän den inte kan ske efter den mall man har tänkt sig. Ser man nu efter hur förhållandena i verkligheten gestaltar sig, så k a n man (ur bilaga B tabell 4 som avser de 130 största sparbankerna 1956 och 1957) göra följande korta sammanställning:

173 Verklig likviditetskvot enligt lagförslaget Antal sparbanker 25 35 70

Insättarbehållning över 100 milj. kr. 50—100 » » 20— 50 » »

högst

medeltal

lägst

högst

medeltal

lägst

14,9 19,3 21,2

10,4 12,1 12,8

6,9 9,0 5,4

14,8 18,7 23,8

10,8 12,7 14,0

7,1 7,8 5,6

Det är ju knappast möjligt att göra någon förnuftig differentiering efter storlek. Att gå efter »arten av den bedrivna rörelsen» som är lagförslagets enda alternativ synes inte vara utredningens avsikt och är inte heller tänkbart. Om man i tanken befriar sig från lagförslagets regler och har »fri kvotsättning» så måste den ändå i praktiken bli utomordentligt svår. Med en alltför splittrad eller rent av individuell behandling hamnar man kanske i rena godtycket. Om någon enhetlighet skall hållas torde systemet — att döma av siffrorna i tabell 4 — lätt bli ineffektivt för vissa sparbanker och oerhört hårt för andra. Nästa fråga gäller konstruktionen av likviditetskvoten enligt lagförslaget. Sparbankerna har ju som förut framhållits på både inlånings- och utlåningssidan en mycket trögflytande rörelse. Inlåningsöverskotten resp. underskotten kommer till varierande belopp men med en regelbunden periodicitet; amorteringarna som på senare år upparbetats flyter regelmässigt; långivningen, ofta långt i förväg avtalad, löper successivt efter medelstillgång och är även beträffande borgenslån o. d. långsiktig; placeringarna i värdepapper är relativt små och föremål för endast obetydliga förändringar. Det finns inga dragmåner och ingen omsättningsfart i placeringarna. För en sådan rörelse kan ett krav på höjning av en likviditetskvot, som är konstruerad som totalkvot, bli ganska vanskligt även om det rör sig om blott en eller annan procent. Utredningen har själv påpekat att mot totalkvoter skulle tala att de vore svåra eller omöjliga att tillämpa i fråga om inrättningar där omsättningshastigheten hos de icke likvida tillgångarna vore låg. »För affärsbankernas del är detta argument knappast aktuellt» fortsätter utredningen »men däremot . . . särskilt för sparbanker». Vid detta konstaterande låter utredningsmajoriteten saken bero — och föreslår totalkvoter som då också skall gälla för sparbanker. Av intresse i detta sammanhang är att taga del av utredningsmajoritetens motivering rörande konstruktionen av kvoten i placeringskvotslagen. Där argumenteras mot totalkvoter: »Det föreligger stora skillnader även hos kreditinrättningar av samma slag i fördelningen av de utestående placeringarna mellan prioriterade och oprioriterade ändamål, och redan av denna anledning ter det sig klart olämpligt att placeringsreglerna konstrueras som totalkvoter . . . Krav på en snabb ökning

174 av de prioriterade krediternas andel skulle på grund av långivningens övervägande långfristiga karaktär lätt kunna leda till orimliga resultat.» Jag är helt ense med kommittémajoriteten i båda dessa uttalanden. Parallelliteten mellan likviditetskvoten och placeringskvoten torde för sparbankernas del vara tydlig. Hos samma slag av inrättningar föreligger stora skillnader i utgångsläget för likviditeten (såsom nyss intagna tabell visar) och en procentuell skillnad och förändring kan vara lika betydelsefull om den hänför sig till ett mindre tal som till ett större. Det må vara förklarligt, att man väljer totalkvoter i en likviditetslag — och jag tror att det är riktigt, ty det förefaller vara den i och för sig lämpliga metoden då det gäller det naturliga föremålet för en likviditetslag, nämligen affärsbankerna. Men det ovan framlagda siffermaterialet, de påvisade konsekvenserna och inte minst kommittémajoritetens egna nyss återgivna motiveringar och uttalanden visar, hur onaturligt det är att pressa in sparbankerna i det föreslagna likviditetskvotsystemet.

Reservation a v herr Wärn m e d i n s t ä m m a n d e a v herr Browaldh

För min del kan jag icke biträda det av majoriteten framlagda förslaget till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings kapitalplaceringar m. m. Skälen härför framgår av det följande. Majoriteten framhåller, att den föreslagna lagstiftningen om placeringskvoter m. m. är att betrakta som ett »extraordinärt kreditpolitiskt medel, motiverat av behovet att tillgodose statens och bostadsproduktionens kreditbehov mot bakgrunden av det rådande läget på kapitalmarknaden». Lagen är sålunda avsedd som ett tvångsmedel att bereda vissa kreditbehov prioritet på kapitalmarknaden. Den har icke något med den huvuduppgift att göra, som var kommitténs uppdrag, nämligen att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga den långa kapitalmarknaden. I stället blir den uteslutande att betrakta som en ransoneringslag med syfte att reservera vissa kvotdelar av kapitalmarknadens givna resurser för de prioriterade ändamålen, nämligen statens och bostadsproduktionens kreditbehov. Förevarande område av samhällsekonomien är enligt min mening föga lämpat för en ransoneringslagstiftning; att med maktspråk dirigera kapitalmarknaden i riktningar som den själv icke av andra skäl skulle söka sig till, vore att på ett klumpigt och riskabelt sätt ingripa i en verksamhet, vars mål och medel främst är och måste vara rent ekonomiskt betingade. Framför allt synes det innebära en påtaglig avvikelse från verkligheten att, som majoriteten gör, åberopa det rådande läget på kapitalmarknaden som bakgrund till en sådan ransoneringslagstiftning. »Det rådande läget» kan inte betecknas som onormalt på annat sätt än att kapitalmarknaden icke är tillräckligt stor för att tillgodose alla anspråk som ställes på densamma. Men kapitalmarknadsinstituten har i eget intresse visat stor benägenhet att söka följa sådana placeringsönskemål från det allmännas sida som bedömts syfta till att göra kapitalmarknaden mera funktionsduglig och att bidraga till upprätthållande av penningvärdet. Riksbanken har m. a. o. även utan en sådan ransoneringslag som den föreslagna verksamma medel i sin hand att på naturliga vägar påverka kapitalmarknadens inriktning, i varje fall om icke prioriteringsintresset kombineras med en alltför markerad räntefavorisering.

176 Majoriteten uttalar, att det ur kreditpolitisk synpunkt är obetingat nödvändigt att en lagstiftning om placeringskvoter, om den över huvud taget skall genomföras, även omfattar försäkringsbolagen. Denna tes torde i och för sig vara riktig med hänsyn till försäkringsbolagens framträdande roll på kapitalmarknaden. Men eftersom försäkringsbolagens inbegripande under en sådan lagstiftning, på sätt i det följande skall påvisas, skulle stå i strid mot fundamentala principer på försäkringslagstiftningens område, innebär den nämnda tesen i själva verket det kanske starkaste skälet mot att den föreslagna lagstiftningen över huvud kommer till stånd. Till en början må framhållas, att försäkringsbolagen icke, i varje fall icke primärt, har att tillgodose några kreditpolitiska syften. Deras uppgift är uteslutande att på ett så billigt och effektivt sätt som möjligt tillhandahålla försäkringsskydd. För att tillvarataga försäkringstagarnas intressen är bolagen därför pliktiga att söka placera sina fondmedel på ett sådant sätt att de med bibehållande av kravet på säkerhet lämnar största möjliga avkastning. De i lagen om försäkringsrörelse meddelade reglerna för placering av fondmedel (274 och 275 §§) har också uteslutande till syfte att tillgodose försäkringstagarnas intressen. Redan av det sagda framgår, att en lagstiftning som skulle medföra, att vissa låntagargruppers intressen vid placeringen av försäkringsbolagens fondmedel kunde tillgodoses på försäkringstagarnas bekostnad, skulle innebära ett avsteg från en av försäkringslagstiftningens grundprinciper. Och detta skulle utan tvivel kunna bli en följd av den nu föreslagna lagen, något som också kommittémajoriteten räknar med, då den uttalar att ingripanden enligt densamma givetvis kan föranleda att placeringarna måste ske till en mera ofördelaktig ränta. Även om tvångsingripanden enligt den föreslagna lagen måhända skulle medföra större avsteg från traditionella placeringsvanor för skadeförsäkringsbolagens del än för livförsäkringsbolagens, så skulle å andra sidan sådana ingripanden te sig särskilt stötande för livförsäkringsbolagen, inte blott därför att de svarar för huvuddelen av försäkringsbolagens samlade placeringar, cirka 85 %, utan framför allt med hänsyn till de särdrag som utmärker deras förhållande till försäkringstagarna. Deras verksamhet är närmast att betrakta som en rent kooperativ rörelse, grundad på solidaritet och samverkan mellan försäkringstagarna, vilka på andelsbasis är ägare till bolagens samlade tillgångar. (Jag bortser här från de obetydliga aktiekapitalen i branschens fem aktiebolag, å vilka utdelningen är strängt begränsad.) De driver sålunda sin verksamhet uteslutande för försäkringstagarnas räkning och i deras intresse och hela överskottet på rörelsen skall enligt 270 § försäkringslagen i form av återbäring återgå till försäkringstagarna. Kostnaden för en livförsäkring blir sålunda premien minus återbäringen. Och därmed är jag inne på den s. k. skälighetsprincipen, som för livförsäkringens del lagfästes genom 1948 års försäkringslag.

177 Skälighetsprincipen har fått sitt uttryck i 263 § försäkringslagen, som bl. a. stadgar, att försäkring skall beredas »till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad». Innebörden av denna princip framgår dels av 1942 års försäkringsutrednings år 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 33) och dels av ett flertal uttalanden i den på nämnda utredning grundade propositionen n r 50 till 1948 års riksdag, som i sin tur resulterade i 1948 års lag om försäkringsrörelse. I 1942 års försäkringsutrednings betänkande framhölls sålunda, att vid sidan av kravet på livförsäkringsverksamhetens soliditet står kravet på dess skälighet gentemot försäkringstagarna. Det framhålles i detta sammanhang (sid. 33), att den vinst som normalt kommer att uppstå å rörelsen återföres till de försäkrade, och »den verkliga kostnad dessa få vidkännas för sina försäkringar motsvarar alltså erlagda premier med avdrag av uppburen vinst». Utredningen uttalar vidare, att för att verksamheten skall framstå som skälig gentemot försäkringstagarna, måste det då krävas, att »den ifrågavarande verkliga kostnaden kan anses utgöra ett rimligt pris för de tjänster försäkringarna innebära för de enskilda försäkringstagarna». Av dessa uttalanden framgår otvetydigt, att med kostnaden för försäkringen avses nettokostnaden, d. v. s. premien minus återbäringen, och icke bolagets omkostnader. Lagens bestämmelser om skälighet syftar också enligt försäkringsutredningen till att verksamheten skall bedrivas på så sätt, att »kostnaden för försäkringarna hålles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare». Att detta också innebär, att bolagen skall iakttaga sparsamhet med sina omkostnader, är självklart. Men om kommittémajoriteten — genom att åberopa ett uttalande av försäkringsutredningen om att principen bl. a. har denna självklara innebörd — avser att hävda, att med skälighetsprincipen endast åsyftas bolagens omkostnadssida och icke intäktssidan, så innebär detta enligt min mening en ofullständig och därför missvisande framställning av principens innebörd. Att kravet på skälighet har en annan och vidare innebörd än majoriteten synes förmena framgår, förutom av ovannämnda uttalanden i 1946 års betänkande, jämväl av uttalanden av föredragande statsrådet i propositionen nr 50 till 1948 års riksdag med förslag till den nya lagen om försäkringsrörelse. Sålunda framhåller statsrådet (sid. 147), att kravet på skälighet innebär »att nettopriset för en försäkring icke får överstiga vad som kan anses skäligt med hänsyn till de tjänster försäkringen innebär för försäkringstagarna». Vidare framhålles (sid. 256), att »principiellt skola alla överskott återgå till försäkringstagarna i form av återbäring». Av yttrandena framgår, att kravet på skälighet vad gäller försäkringskostnaden icke k a n knytas till den synliga tariffpremien utan måste hänföras till den nettokostnad försäkringstagaren får vidkännas, m. a. o. bruttopremien med avdrag för den totala återbäringen för försäkringen. Skäligheten i netto12—003227

178 premien kan då naturligen icke bero enbart på vinst- och förlusträkningens kostnadssida utan har också ett nära samband med intäktssidan. Härav följer, att försäkringsbolaget har en ofrånkomlig skyldighet att tillse, att kapitalavkastningen blir så stor som möjligt utan eftersättande av trygghetskravet. I 1945 års försäkringsutrednings år 1949 avgivna betänkande, som låg till grund för de av 1950 års riksdag beslutade ändringarna i lagen om försäkringsrörelse, utvecklas denna sida av skälighetsprincipen ytterligare. Utredningen, som föreslog att skälighetsprincipen i särskild utformning skulle införas jämväl beträffande skadeförsäkring, fastslog enhälligt, att »den för försäkringsbolagen utslagsgivande synpunkten vid kapitalplacering måste vara, att det placerade kapitalet skall giva den största möjliga ränteavkastning, som är förenlig med kravet på säker placering» (SOU 1949:25 sid. 175). I anslutning härtill uttalade utredningen följande: En avvikelse från denna princip skulle strida mot det krav på skälighet gentemot försäkringstagarna, som utredningen i annat sammanhang uppställer, vare sig avvikelsen skedde för att gynna enskilda eller samhälleliga intressen. I debatten kring försäkringsbolagens kapitalplacering har understundom framförts tanken, att försäkringsbolagen borde ha skyldighet att vid sin kapitalplacering tillgodose samhälleliga intressen. Utredningen vill i samband härmed framhålla, att om vissa kreditbehov anses ur samhällelig synpunkt böra gynnas genom fördelaktigare villkor än som stå till buds i allmänna marknaden, en sådan subventionermg bor ske «enom anlitande av allmänna skattemedel. Skulle exempelvis försäkringsbolagen tvingas att lämna lån på sådana fördelaktigare villkor, skulle detta innebära, att subventioneringen i stället bekostades av dem, som frivilligt taga forsakring.' Fördelningen av kostnaden försäkringstagarna emellan skulle i stort sett komma att ske i proportion till dessas försäkringssummor och alltså efter en helt annan fördelningsregel än den, som statsmakterna bestämt för fördelningen av samhälleliga utgifter, nämligen de vanliga skatteskalorna. Tydligare kan det inte gärna uttalas, att skälighetsprincipen hänför sig till placerings- och förräntningssidan i lika hög grad som till omkostnadssidan. I själva verket är förräntningssidan viktigare, eftersom det här kan röra sig om väsentligt större belopp än i fråga om omkostnaderna. Att denna sida av skälighetsprincipen inte mera utförligt behandlades redan i 1946 års betänkande beror uppenbarligen på att tanken på en ransonering av kapitalmarknaden då ännu var helt okänd, vilket i sin tur väl sammanhängde med att knapphet på sparande då icke var något aktuellt problem och att svårigheten i stället låg i att finna räntabla placeringsobjekt för sparandet. I och med att förhållandet blivit det omvända har försäkringsbolagen fått större möjligheter att fullgöra sin skyldighet att tillgodose skälighetsprincipen även i fråga om placeringen och förräntningen av försäkringstagarnas medel. Vad 1945 års försäkringsutredning yttrade angående bolagens skyldighet att tillgodose kravet på skälighet gentemot försäkringstagarna jämväl i fråga om placeringarna återkommer i Kungl. Försäkringsinspektionens yttrande över ett inom finansdepartementet hösten 1952 utarbetat förslag

179 till lag om redovisning i vissa fall av försäkringsfond m. m., vilket förslag i stort sett innehöll liknande bestämmelser som det av majoriteten framlagda förslaget till placeringskvotslag. Inspektionen yttrade bl. a.: Det måste emellertid dessutom med skärpa understrykas, att en reglering, som leder till en begränsning av de ränteinkomster, vilka försäkringsbolagen kunna erhålla med iakttagande av kravet på säker placering, står i strid med försäkringstagarnas intresse. Den omständigheten, att försäkringstagarna lidit avsevärda förluster på grund av penningvärdets fall, ökar ytterligare angelägenheten av att de icke på grund av en sådan reglering få vidkännas minskad återbäring och därmed minskade försäkringsförmåner. Jämväl lagrådet var i sitt yttrande över 1952 års förslag inne på samma tankegång som inspektionen. Lagrådet, som erinrade om den fria placeringsrätt som 1948 infördes genom bestämmelsen i § 274 andra stycket försäkringslagen, anförde sålunda i sitt avstyrkande yttrande bl. a. följande: Enligt det nu framlagda förslaget skola livbolagen vid sin kapitalplacering hänvisas till ett mera begränsat område än det som stod till buds före 1948 års lagstiftning. Den då införda fria placeringsrätten skall suspenderas. De föreslagna bestämmelserna äro utformade så, att det med säkerhet kan förutses att i följd av lägre ränteinkomster avkastningen av bolagens verksamhet kommer att minskas. Skälen till dessa restriktioner äro helt av finans- och kreditpolitisk natur, vilket — såsom också framhålles i remissprotokollet —- betyder att placeringsreglerna skulle komma att tjäna ett nytt ändamål. Det lagförslag, som de nyssberörda yttrandena av försäkringsinspektionen och lagrådet hänförde sig till, föranledde icke någon proposition till riksdagen. I anslutning till försäkringsinspektionens ovan citerade uttalande må särskilt framhållas, att placeringar, vilka utan att träda trygghetskravet för nära lämnar största möjliga avkastning och därmed största möjliga återbäring till försäkringstagarna, f. n. utgör den viktigaste möjligheten att i någon mån kompensera försäkringstagarna för penningvärdeförsämringen. Genom penningvärdets nedgång har livförsäkringstagarna särskilt under efterkrigsperioden tillfogats mycket stora förluster. Att under sådana omständigheter införa en lagstiftning som kan tvinga försäkringsbolagen till mindre räntabla placeringar med minskad återbäring och därmed ökad nettokostnad för livförsäkringar som följd skulle innebära en stor orätt gentemot nuvarande försäkringstagare, både principiellt och reellt. Härtill kommer att en sådan lagstiftning, som förhindrade försäkringsbolagen att placera försäkringstagarnas medel på det mest fördelaktiga sättet, säkerligen skulle komma att verka återhållande på benägenheten att teckna nya livförsäkringar och därmed på försäkringssparandet. Av det anförda framgår att bestämmelserna i det framlagda förslaget till placeringskvotslag för försäkringsbolagens del enligt min mening står i strid med den genom 1948 års lagstiftning införda och sedermera ytterligare utvecklade principen om skälighet gentemot försäkringstagarna. På den grund och av i övrigt anförda skäl kan jag icke biträda detta förslag.

Särskilt yttrande a v herr Björkman

1. Ang. tillämpningen av likviditetskvot

Den föreslagna lagstiftningen om likviditetskvoter inbegriper, bland andra, både centralkassor för jordbrukskredit och sparbanker. Motsvarande lagstiftning rörande placeringskvoter avser däremot inte centralkassorna men väl sparbankerna. I kommentarerna till ifrågavarande lagförslag har utredningen bl. a. anfört, att om förordnande enligt lagen om placeringskvoter givits för en typ av kreditinrättningar, så bör dessa normalt inte samtidigt vara underkastade likviditetskvoter. Vidare har framhållits, att vid eventuellt förordnande om placeringskvot för sparbanker det av praktiska skäl kan vara lämpligt, att den stora mängden av smärre sparbanker, t. ex. sådana med en insättarbehållning understigande 20 miljoner kronor, undantages från placeringsföreskrifterna. Vid bedömande av dessa spörsmål förtjänar uppmärksammas, att av penningpolitiska skäl föreskriven höjning av den bankmässigt motiverade likviditetskvoten normalt innebär ekonomisk belastning för vederbörande kreditinstitut, i det att medel för utlåning till viss del i stället får placeras i obligationer o. dyl. till lägre ränta. Bestämmelser om placeringskvoter kan få liknande konsekvenser, om också i mera modererad form. Vid en jämförelse mellan centralkassor och sparbanker har man att utgå ifrån, att räntesättningen för jordbrukskrediter traditionellt n ä r a överensstämmer med räntenivån för bostadskrediter. En tillämpning av placeringskvoter för sparbanker samtidigt som centralkassorna fortfarande får koncentrera sig på kreditgivning till jordbruket innebär följaktligen ingen ekonomisk diskriminering till de senares förmån. Däremot skulle centralkassornas — och därmed hela jordbrukskasserörelsens — ekonomiska förutsättningar försämras inte blott absolut utan också i jämförelse med sparbankernas, om likviditetskvoter tillämpades för centralkassor men endast placeringskvoter för sparbanker. Både jordbrukskasserörelsen och sparbankerna arbetar utan egentligt vinstsyfte. Kasserörelsens olika organisatoriska enheter — jordbrukskassor, centralkassor och riksförbund — utgöres av ekonomiska föreningar, där det egna kapitalet till större eller mindre del består av obligatoriska medlems-

181 insatser. Men någon utdelning på dessa insatser lämnas inte. Ej heller sparbankerna lämnar utdelning till presumtiva delägare. Båda grupperna av kreditinstitut är inställda på att bereda såväl insättare som kredittagare största möjliga fördelar. Denna likhet i fråga om de allmänna principerna för verksamhetens bedrivande utgör ett starkt motiv för att man inte genom kreditpolitiska åtgärder rubbar de naturliga förutsättningarna i fråga om kasserörelsens och sparbankernas inbördes konkurrensförmåga. Detta innebär, att om likviditetskvotsbestämmelser utfärdas för centralkassor så måste sådana gälla även för sparbanker, och detta oavsett om de senare samtidigt har att iaktta bestämmelser om placeringskvot. I detta sammanhang förtjänar erinras, att det är de många jordbrukskassorna — på vilka centralkassorna är uppbyggda — som på det lokala planet har att möta konkurrensen från inte minst de smärre sparbankerna. Skulle jordbrukskasserörelsen genom centralkassorna träffas av bestämmelser om likviditetskvot, måste alltså förutsättas, att sådana bestämmelser samtidigt tillämpas på alla sparbanker och inte blott de större av dem.

2. Ang. tillämpningen av kassakvot

Jordbrukets Bank upprättades för ett par år sedan med huvudsakligt syfte att utgöra ett serviceorgan åt jordbrukskasserörelsen. Bankens inlåning från allmänheten har i varje fall hittills varit obetydlig. Riksbankens nu gällande rekommendation avseende likviditetskvoter för affärsbanker innebär, att Jordbrukets Bank — trots dess ringa omslutning — har förts till samma grupp som de fem största affärsbankerna, d. v. s. den grupp för vilken likviditetskraven ställts högst. Skäligheten av denna placering kan väl ifrågasättas men spelar i praktiken kanske mindre roll, enär Jordbrukets Bank på grund av sin ställning inom jordbrukskasseorganisationen ändock måste upprätthålla en hög likviditet. När det gäller kassakvot kommer frågan i ett helt annat läge. Jordbrukets Banks penningrörelse domineras av bankens roll som internt clearinginstitut för centralkassorna. Utlåningen till utomstående är mycket ringa. En eventuell överskottskassa hos banken kan därför näppeligen — till skillnad från förhållandet hos vanliga affärsbanker — medföra någon nämnvärd kreditexpansion, d. v. s. bankens förmåga att skapa kredit måste betecknas som synnerligen ringa. På grund härav och med beaktande i övrigt av Jordbrukets Banks särskilda ställning som ett av jordbrukskasserörelsens organ synes det vara motiverat, att banken i likhet med kasserörelsen i övrigt undantages från sådana bestämmelser om kassakvot, som kan komma att gälla för affärsbanker i allmänhet. I varje fall bör vid fastställandet av de förbindelser, som skall läggas till grund för beräkning av eventuell kassakvot, centralkassornas medelsplaceringar i banken undantagas.

182 3. Ang. likviditetskvotens beräkning

Den nuvarande beredskapslagen upptar tillgodohavanden hos utländska banker och bankirer bland likvida tillgångar. Detta sker också — med begränsning till nettofordringar — enligt 1952 års överenskommelse om likviditetskvoter. Nu föreslås, att behållningen av utländska valutor skall få medtagas vid beräkning av likviditetskvotens täljare endast i den mån riksbanken medger detta. Vägande skäl synes tala för att hittillsvarande praxis på detta område bibehålles. Tillgångar, varom här är fråga, får anses vara i verklig mening likvida. De restriktioner, som riksbanken kunde tänkas föreskriva i berörda hänseende, kommer väl närmast att avse en eller annan storbank. Uteslutet är väl inte, att härigenom kunde uppstå intressemotsättningar, som allvarligt försvårade den ur alla synpunkter önskvärda lösningen med frivillig överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna i stället för ett formellt förordnande enligt likviditetskvotslagen. Ytterligare synes kunna ifrågasättas om anordningen, i den mån den syftar till en förstärkning av den centrala valutareserven på bekostnad av valutabehållningar i affärsbanker, kan väntas bli verkligt effektiv. Intet hindrar ju att affärsbank, som håller särskilt hög likviditet, behåller utländska valutor även om de inte får inräknas i likviditetskvotens täljare. Skulle det visa sig påkallat, att särskilda åtgärder vidtas för att öka riksbankens relativa andel av den totala valutareserven, torde det böra i första hand övervägas, om inte detta mål kan nås i annan ordning, t. ex. via valutalagstiftningen. Endast om andra utvägar skulle visa sig stängda synes det vara anledning att överväga, huruvida likviditetskvotslagen bör anlitas för en sådan, för den lagen tämligen främmande uppgift.

4. Ang. rätten för Kungl. Maj:t att skärpa affärsbanks likviditetskvot

Det synes tveksamt, om de föreslagna bestämmelserna i denna del är vare sig erforderliga eller konstruktivt lämpliga. När det gäller affärsbankerna kommer riksbankens ingripanden i form av placeringsbestämmelser att närmast påverka bankernas kreditkapacitet i allmänhet, att med andra ord i mån av behov åstadkomma en kreditåtstramning. Men genom valet av de tillgångar, som tillätes ingå i likviditetskvotens täljare, erhålles som viktig biprodukt en stark prioritering för statens och bostadsproduktionens kreditförsörjning. I fråga om kapitalmarknadsinstituten får riksbanken ett mera direkt inflytande på kreditgivningens inriktning mot prioriterade ändamål. Visserligen är det Kungl. Maj :t, som i förekommande fall har att utfärda förordnande om placeringskvot, men det är riksbanken som bestämmer placeringskvotens höjd och därmed i huvudsak effekten av det vidtagna ingreppet. För övrigt har man ju utgått ifrån, att formellt förordnande om placeringskvot såvitt möjligt skall und-

183 vikas och den eftersträvade prioriteringen i kreditgivningen i stället grundas på frivilliga överenskommelser. Det blir då riksbanken, som svarar för denna kontakt med kapitalmarknadsinstituten. Det kunde väl ligga nära till hands att riksbanken med stöd av likviditetskvotslagen finge en motsvarande funktion beträffande inriktningen av affärsbankernas kreditgivning. Ju högre likviditetskvottalet sättes, desto större blir prioriteringseffekten. Att vid fastställandet av detta tal göra sträng åtskillnad mellan den nivå som är lämplig för kontroll av den totala kreditvolymen och den som erfordras för att åstadkomma eftersträvad prioriteringseffekt torde inte vara möjligt. I praktiken bleve det väl också så, att ju större andel av affärsbankernas direkta kreditgivning som ginge till bostadsbyggandet, desto lägre kunde likviditetskvottalet sättas och vice versa. För att Kungl. Maj :t skulle kunna utnyttja sin rätt att skärpa likviditetskvoten kräves enligt det föreliggande lagförslaget, att förordnande gäller både om placeringskvot och om likviditetskvot. Med hänsyn till att önskvärdheten av frivilliga överenskommelser i stället för förordnande enligt de båda lagarna så starkt understrukits kan väl förväntas, att denna förutsättning för Kungl. Maj :ts direkta ingripande i allmänhet skulle saknas. Och om Kungl. Maj :t i särskilda fall skulle utöva sin rätt, kan väl en del komplikationer inte undgås. Likviditetskvoten är avsedd att utgöra ett smidigt instrument för riksbanken i dess kreditpolitiska verksamhet. Likviditetskvoten skall vara rörlig, och kvottalet kan understundom behöva ändras med korta mellantider. Det förutsattes enligt förslaget, att Kungl. Maj :t vid sådan ändring skall ta ställning till om skärpning av likviditetskvoten fortfarande är erforderlig och väl också om en ändring av det procenttal, som skärpningen innebär, är motiverad. Detta förefaller vara en både opraktisk och onödigt komplicerad anordning. Skulle det anses, att likviditetskvotslagen i den föreslagna utformningen inte ger riksbanken befogenhet att särskilt beakta bostadsfinansieringens intressen och att en jämkning av lagen i detta syfte inte är tillrådlig, så torde en sådan anordning förtjäna övervägas, som ger Kungl. Maj :t rätt att under särskilda förutsättningar förordna om skärpning av affärsbanks likviditetskvot intill en viss gräns, samtidigt som skärpningens aktuella procenttal finge bestämmas av riksbanken. Därigenom skulle nära överensstämmelse erhållas med de regler, som i förevarande avseende föreslås skola gälla för kapitalmarknadsinstituten. Maximum för det likviditetskvottal, som riksbanken enligt lagförslaget äger föreskriva, ligger så väsentligt högre än det nu aktuella, att ett mycket betydande mått av fortsatt kreditprioritering kan inrymmas däri. Det synes knappast motiverat att för den tidrymd, som föreliggande lagstiftning avser, genom särbestämmelser ytterligare höja detta maximum.

Särskilt yttrande a v herr Browaldh m e d instämmande a v herr W ä r n angående förslaget till likviditetskvotslag

Det må inledningsvis framhållas att jag icke deltagit i kreditmarknadsutredningen såsom ombud för affärsbanksväsendet utan att de synpunkter jag i det följande anför endast representerar min personliga uppfattning. Kreditmarknadsutredningens majoritet har i nu föreliggande betänkande redovisat resultatet av sina överväganden i form av förslag till två olika lagar, vilka i fortsättningen för enkelhetens skull betecknas som likviditetskvotslagen respektive placeringskvotslagen. Syftet med dessa två lagar, av vilka den förra avses skola ersätta den nu gällande fullmaktslagen om bankaktiebolags kassareserver, är främst att ge myndigheterna större möjligheter att bestämma över kreditinstitutens placeringar och därigenom dels åstadkomma en tillräcklig kreditåtstramning, dels förbättra statens och bostadssektorns försörjning med kapital. Under de senaste åren har upplåningsbehovet i sistnämnda två sektorer vuxit mycket snabbt. Det statliga budgetunderskottet är nu större än under krigsåren och bostadsbyggandet ligger på en rekordhög nivå. Samtidigt är kapitalbehovet stigande även inom näringslivet, icke minst till följd av den snabba tekniska utvecklingen och den successivt skärpta internationella konkurrensen. Slutligen har kreditefterfrågan stigit även inom konsumtionssektorn bl. a. till följd av en ökad användning av varaktiga konsumtionsvaror. Den totala kapitalefterfrågan i samhället har därför under en längre tid överstigit tillgången på kapital, trots att även sparandet legat på en såväl historiskt som internationellt sett hög nivå. Den ekonomiska politiken har bl. a. varit inriktad på att öka utrymmet för den statliga upplåningen och för bostadssektorns finansiering genom att ge dessa sektorer prioritet på kreditmarknaden och samtidigt hålla tillbaka kreditefterfrågan härrörande från andra sektorer av samhällsekonomin. De instrument som därvid kommit till användning är framför allt de av riksbanken föreskrivna likviditetskvoterna, med vars hjälp man förmått affärsbankerna att placera en allt större del av sina medel i de s. k. likvida tillgångarna, d. v. s. huvudsakligen i statspapper och hypoteksobligationer. Under åren 1955—1957 skedde dessutom en direkt nedskärning av bankernas utlåning till allmänheten med hjälp av det s. k. utlåningstaket. Även försäkringsbolagens och sparbankernas placeringar har varit underkastade

185 vissa restriktioner i syfte att tillgodose de prioriterade ändamålen. Dessutom h a r emissionsverksamheten på obligations- och förlagslånemarknaden ända sedan 1952 hållits under riksbankens kontroll och i huvudsak reserverats för statens, hypoteksinstitutens och kraftverkens upplåning. Den lagstiftning som utredningens majoritet nu föreslagit går ut på en fortsatt prioritering av statens och bostadsbyggandets kreditbehov. Jämfört med den nu gällande fullmaktslagen om affärsbankernas kassareserver ökar de nya lagarna myndigheternas möjligheter att påverka affärsbankernas placeringar samtidigt som lagstiftningen utvidgas att gälla även andra institut än affärsbankerna. Genom att ge myndigheterna rätt att föreskriva ökade placeringar i de prioriterade tillgångarna vill man hindra att den likviditetsökning som härrör från stora statliga utgiftsöverskott leder till en kreditexpansion i den privata sektorn. Likviditetskvotslagen har fått en utformning som jag på många punkter anser mig k u n n a acceptera. På andra principiellt viktiga punkter föreligger emellertid så stora avvikelser mellan min och majoritetens uppfattning, att jag ansett mig skyldig att i ett särskilt yttrande redovisa min ståndpunkt. Skillnaden i åsikt rör inte endast enstaka regler i likviditetskvotslagen utan äyen den »ekonomisk-politiska filosofi» som ligger bakom majoritetens syn på användningen av likviditetskvoter såsom ett till riksbankens förfogande stående penningpolitiskt instrument.

I. Avgränsningen mot stabiliseringsutredningen

Kreditmarknadsutredningen har enligt sina direktiv inte haft att behandla i rågan h u r man skulle kunna uppnå en balansförbättring på kreditmarknaden med hjälp av andra penningpolitiska medel än kassareservs- och placeringsbestämmelser, exempelvis med ökad användning av räntepolitik. Inte heller ingick i utredningens uppdrag att undersöka hur kapitalmarknadsproblemet skulle kunna bringas närmare sin lösning genom en minskning av kreditefterfrågan i sådana sektorer där efterfrågan ökat snabbast. Bägge dessa frågor torde höra hemma i den s. k. stabiliseringsutredningen. Medan kreditmarknadsutredningens blickfält är begränsat till första hälften av 1960-talet, har stabiliseringsutredningen till uppgift att framlägga förslag beträffande den ekonomiska politikens utformning på längre sikt under iakttagande av målsättningen »balanserad expansion». Det hade givetvis varit av utomordentligt värde för kreditmarknadsutredningen om m a n åtminstone i stora drag kunnat få en föreställning om stabiliseringsutredningens uppfattning om hur penningpolitiken skall infogas i den allm ä n n a ekonomiska politiken och vilken roll de olika penningpolitiska medlen därvid skall spela. I avsaknad av kännedom härom löper man risken att de åtgärder på det penningpolitiska området av mera kortsiktig natur som kreditmarknadsutredningen föreslår icke kommer att stå i samklang

186 med de förslag som stabiliseringsutredningen kan komma att framlägga. Det måste ur ekonomisk-politisk synpunkt vara angeläget att åtgärder av mera kortsiktig natur icke försvårar en övergång till den typ av ekonomisk politik för balanserad expansion som skall föras på längre sikt.

II. Ekonomisk-politiska utgångspunkter

Likviditetskvotslagen möjliggör användningen av två slag av placeringsbegränsningar, kassakvoter och likviditetskvoter, vilka skall kunna gälla samtidigt. Reglerna om kassakvot innebär i huvudsak att riksbanken kan föreskriva att viss del av ett kreditinstituts inlåning skall motsvaras av tillgodohavande i riksbanken. Likviditetskvotsreglerna ger — schematiskt sett — riksbanken möjlighet att tvinga kreditinstituten att placera ett belopp motsvarande viss procent av inlåningen i kassa, riksbanksbehållningar, statsobligationer och hypoteksobligationer. Bedömningen av i vad mån likviditets- och kassakvoter utgör önskvärda och nödvändiga instrument för riksbankens penningpolitik är beroende av många faktorer, bland vilka de viktigaste är dels frågan om vilken roll man är beredd att ge de traditionella penningpolitiska medlen — räntan och riksbankens marknadsoperationer, d. v. s. köp och försäljning av obligationer, dels hur långt man är beredd att i ett läge med prisstegringstendenser söka kompensera en mindre restriktiv finanspolitik med en hårdare penningpolitik. I majoritetens motivering för en likviditetskvotslag finnes enligt mitt förmenande en tydlig benägenhet att framställa likviditets- och kassakvoter som ett »normalt» penningpolitiskt instrument. Därvid synes utredningen utgå från uppfattningen att en ständig påspädning av den totala köpkraften i samhället via stora budgetunderskott är någonting oundvikligt i 1960talets samhällsekonomi. Vidare tycks bakom åsikten ligga en viss pessimism i bedömningen av de politiskt bestämda gränser, inom vilka de traditionella penningpolitiska medlen kan utnyttjas. I andra avsnitt av betänkandet understryks emellertid att det är uteslutet att genom penningpolitiska åtgärder lösa de problem som en otillräckligt restriktiv finanspolitik leder till. Utan tvivel krävs det en avvägning mellan penningpolitiska och finanspolitiska medel, där valmöjligheterna i själya verket ligger inom rätt snäva gränser. Penningpolitiken kan icke utan stöd av en fast finanspolitik lämna en medverkan till uppnående av de samhällsekonomiska målen. Det finns självfallet inga möjligheter att för alla situationer generellt fastslå om tyngdpunkten skall läggas på de finanspolitiska eller penningpolitiska medlen när man strävar efter att återställa jämvikten i samhällsekonomin. I ett läge som det nuvarande, där svårigheterna i första hand

187 uppstått genom starka ökningar av statens utgiftsöverskott, är det dock nödvändigt att förskjuta tyngdpunkten över mot finanspolitikens område. En överbetoning av de penningpolitiska medlen kan medföra en sådan begränsning av investeringsverksamheten, framför allt inom företagssektorn, att framstegstakten äventyras. Kreditmarknadsutredningen har, såsom dess uppdrag blivit preciserat, befunnit sig i det dilemmat, att det i direktiven uppställda kravet på prioritering av statens upplåning och bostadsbyggandets finansiering delvis går stick i stäv mot det allmänna penningpolitiska önskemålet om allmän åtstramning. Kombinationen av dessa två sinsemellan motstridiga målsättningar leder till att en penningpolitisk åtstramning icke får verka över hela fältet utan att kreditgivningen till stat och bostadsbyggande måste kompenseras med en starkare nedskärning av kreditgivningen till övriga sektorer, d. v. s. enskilda personer, jordbruk, kommuner och näringsliv. Mot bakgrunden av det ovan sagda anser jag för min del att likviditetseller kassakvotsbestämmelser icke bör komma till användning som ett »normalt» penningpolitiskt vapen. Detta hindrar dock icke att även i en samhällsekonomi med ett fint och väl avvägt samspel mellan finans- och penningpolitik fall kan tänkas, då riksbanken kan behöva temporärt tillgripa föreskrifter beträffande kreditinstitutens placeringar, exempelvis för att motverka effekten av ett stort exportöverskott, som hastigt tillför affärsbankerna likvida medel och därigenom medför risk för en alltför snabb kreditexpansion. Utgångsläget i fråga om likviditeten i samhällsekonomin är vid ingången av 1960-talet sådant, att en allmänt expansiv effekt på kreditinstitutens utlåning knappast k a n förhindras genom riksbankens övriga penningpolitiska vapen. Budgetutsikterna för de närmaste åren synes icke heller gynna en snabb övergång till ett mera balanserat läge, där räntepolitik och marknadsoperationer är tillräckliga för att åstadkomma en tillfredsställande kontroll över kreditvolymen. Såsom ett medel att överbrygga de aktuella svårigheterna på kapitalförsörjningens område kan jag därför under en övergångstid acceptera en lagstiftning om likviditetskvoter. Visar det sig emellertid att kreditmarknadsproblemet inte löses under de närmaste åren bl. a. till följd av att den statsfinansiella krisen blir långvarigare än vad man f. n. har anledning att räkna med, måste hela frågan tas under förnyad prövning. En omprövning kan också bli nödvändig när stabiliseringsutredningen kommer med sina förslag beträffande den ekonomiska politikens utformning på längre sikt.

III. Prioriteringsfrågan

Utredningens direktiv förutsätter att statens och bostadsbyggandets finansiering under den tid kreditmarknadsutredningen har att överblicka skall

188 ges en viss prioritet. I betänkandet redovisas närmare de överväganden som ligger bakom förslaget att — i likhet med vad som gäller enligt nuvarande frivilliga överenskommelser och rekommendationer — reservera visst utrymme på kreditmarknaden för staten och bostadsbyggandet. Det är emellertid angeläget att betona att syftet med prioriteringsreglerna självfallet inte får vara att dessa båda sektorer skall beredas möjlighet att när som helst och utan någon hänsyn till marknadsläget tillgodose hur stora anspråk som helst. Ej heller får det ifrågakomma att prioriteringsreglerna systematiskt utnyttjas för att bereda dessa två sektorer relativt sett billigare räntevillkor än vad som gäller för övriga kredittagare. Utredningen har avvisat en utvidgning av prioriteringen till andra sektorer. Självfallet skulle riksbankens möjligheter att bedriva en effektiv penningpolitik minska varje gång en ny sektor tas upp på prioriteringslistan. Emellertid borde detta enligt min åsikt icke ha hindrat att man i betänkandet -— i likhet med som skett ifråga om jordbrukets behov av krediter — pekat på önskvärdheten av att inom ramen för den kreditvolym som står till förfogande för de icke prioriterade sektorerna i möjligaste mån tillgodose kraftverkens och exportindustrins finansieringsbehov. Just för dessa två områden kan man under första hälften av 1960-talet förutse ett starkt stigande behov av krediter, som det ur samhällsekonomisk synpunkt är angeläget att i möjligaste mån tillgodose.

IV. Likviditetskvotslagens tillämpningsområde

En förutsättning för att en likviditetskvotslag skall få största möjliga effekt ur penningpolitisk synpunkt är att den omfattar samtliga kreditinstitut som arbetar med inlåningsräkningar. Restriktioner som sätts in punktvis mot endast någon eller några kategorier av institut lämnar, särskilt med den utsuddning av gränserna mellan olika kreditinstitut som utvecklingen successivt medfört, möjligheterna öppna för kreditströmmarna att via andra kanaler söka sig fram till de sektorer man avser att hålla tillbaka. En sådan begränsad tillämpning av en likviditetskvotslag leder inte bara till att lagen så småningom blir mer eller mindre verkningslös ur penningpolitisk synpunkt utan också till en icke åsyftad och icke önskvärd förskjutning i kreditmarknadens struktur. Ett andra rimligt krav på en likviditetskvotslag är att dess tillämpning icke skall kunna leda till att konkurrensmöjligheterna hos en grupp kreditinstitut påtagligt försämras i förhållande till en annan grupp. I båda dessa avseenden kan allvarliga invändningar riktas mot utredningens majoritetsförslag. Förutom att lagförslaget redan i sig själv gör viss åtskillnad mellan olika slag av kreditinstitut, möjliggör förslaget dessutom en tillämpning som skjuter all enhetlighet åt sidan. Det må härvidlag pekas på följande förhållanden:

189 a) Förordnande om kassakvot kan endast meddelas beträffande bankaktiebolag, postsparbanken och postgirorörelsen, däremot icke beträffande sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit ( § 2 ) . b) Förordnande om såväl likviditetskvot som kassakvot kan begränsas till att gälla endast viss kategori av de kreditinstitut beträffande vilka förordnande må gälla ( § 2 ) . c) Inom en kategori av kreditinstitut kan förordnandet begränsas till att gälla endast institut, vilkas fonder eller omslutning uppgår till visst belopp (§ 2). d) Viss kreditinrättning kan undantagas från förordnande, när särskilda omständigheter därtill föranleder ( § 2 ) . e) De kreditinrättningar, som förordnandet omfattar, kan indelas i grupper, för vilka kvoter fastställes till olika procenttal ( § § 6 och 7). f) F r å n meddelat förordnande kan medgivas avvikelse beträffande viss kreditinrättning ( § 9 ) . Det ovan sagda innebär att lagförslaget öppnar möjlighet till snart sagt vilken som helst diskriminering eller särbehandling av olika kreditinstitut. Sålunda skulle exempelvis vissa affärsbanker kunna samtidigt åläggas såväl likviditetskvoter som kassakvoter, medan övriga affärsbanker samt kreditinstitut av andra slag var undantagna från båda slagen av restriktioner. Förefintligheten av sådana möjligheter att praktiskt taget utan någon begränsning göra åtskillnad i lagens tillämpning mellan olika kreditinstitut är enligt min mening en väsentlig svaghet i lagförslaget och utgör en avvikelse från allmänt vedertagna rättsgrundsatser. Nämnda förhållande ter sig desto allvarligare som förslaget till likviditetskvotslag innebär den förändringen i förhållande till nuvarande beredskapslag att det är riksbanken och icke Kungl. Maj:t som skall äga förordna om iakttagande av likviditetskvot, en förändring som jag i och för sig kan godtaga. Samma myndighet, som enligt betänkandet skall förhandla med kreditinstituten om frivilliga överenskommelser, skall sålunda också ha möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder. Med hänsyn härtill är det av särskild vikt att lagen utformas så att den kommer att verka generellt och icke ger utrymme för godtycke i tillämpningen. På en fullmaktslag av denna art måste ställas kravet att den framträder i en fullt objektiv gestaltning. Möjligheter till individuella och därför subjektiva ingripanden måste därför undvikas. Med hänsyn till ovanstående anser jag dels att bestämmelserna om kassakvot — om sådana bestämmelser överhuvud taget skall ingå i lagen (jämför mom. V nedan) — bör gälla ej blott för bankaktiebolag, postsparbanken och postgirorörelsen utan även för sparbank och centralkassa för jordbrukskredit, dels ock att lagen jämväl i övrigt i de här berörda hänseendena bör ges en utformning, som i möjligaste mån garanterar lika behandling av samtliga

190 i lagen avsedda kreditinstitut och således begränsar de möjligheter till missbruk som majoritetsförslaget i vart fall teoretiskt erbjuder. V. Kassakvoter

Den även i gällande kassareservslag angivna möjligheten för riksbanken att som ett komplement till s. k. likviditetskvoter även föreskriva att på visst sätt bestämt minimibelopp för medel innestående i riksbanken (kassakvot) bör utgå. Det har inte kunnat anföras någon motivering som övertygar om att riksbanken jämsides med likviditetskvoterna under den period kreditmarknadsutredningen har att överblicka behöver utnyttja även kassakvoter. De situationer, i vilka detta senare instrument enligt betänkandet skulle kunna komma till användning, är teoretiskt konstruerade och saknar i vårt land praktisk betydelse eller aktualitet. Den enda effekt en kassakvot kan få i dagens läge synes vara att den reducerar räntabiliteten för de kreditinrättningar som underkastas föreskrifter om kassakvot. Dessa inrättningar måste nämligen placera en del av sina tillgångar i riksbanken i stället för i räntebärande statspapper och riksbanken är enligt majoritetens förslag icke skyldig att betala ränta på dylika medel. Det är sålunda möjligt för riksbanken att pressa ned affärsbankernas inlåningsräntor (ehuru effekten i och för sig lika gärna kan bli en höjning av utlåningsräntorna, vilket kanske är det mest sannolika i ett läge med kvantitativ kreditreglering). En sänkning av inlåningsräntorna är ju emellertid inte något man ur penningpolitisk synpunkt eftersträvar i ett läge som det nuvarande, vilket präglas av otillräckligt sparande och inflationstendenser, utan ifrågakommer ju endast i ett motsatt konjunkturläge. En påverkan på inlåningsräntorna via kassakvoter kan därför inte syfta till annat än att genom diskriminering av vissa institut tvinga över inlåning från dem till andra institut, en åtgärd som utredningen emellertid själv uttryckligen avvisar (sid. 82 f.) och som det uppenbarligen inte bör ligga i riksbankens hand att tillgripa. När majoriteten nu föreslagit införande av regler om kassakvot borde ha framhållits att kassakvoterna under inga omständigheter bör utnyttjas för att via riksbanken finansiera statens budgetunderskott. Det k a n föreligga en frestelse för statsmakterna att hålla nere den del av statsskuldräntan som staten betalar till kreditmarknadsinstituten genom att tvinga dessa att i riksbanken räntelöst sätta in medel som staten annars nödgats låna upp genom att till instituten sälja skattkammarväxlar och obligationer. VI. Likviditetskvotens konstruktion

I fråga om konstruktionen av likviditetskvoten avviker majoritetens förslag i två väsentliga hänseenden från den praxis som utbildats under 1950-talet

191 genom de s. k. frivilliga överenskommelserna och riksbankens rekommendationer. För det första har även insättningar på sparkasseräkning nu tagits med bland de förbindelser, mot vilka likviditetsreserv skall hållas. Genom att på detta sätt inkludera samtliga inlåningsräkningar har man velat undvika att affärsbankernas kreditgivningskapacitet skulle påverkas av inlåningens fördelning på olika räkningar. I och med att likviditetskvotslagens tillämpningsområde vidgats till att omfatta jämväl sparbanker och jordbrukskassor har — som framhållits i betänkandet på sid. 116 — ett viktigt motiv för den tidigare särbehandlingen av sparkasseräkningen bortfallit. Jag vill på denna punkt inte motsätta mig lagförslagets utformning. För det andra har utredningens majoritet föreslagit att kortfristiga utländska nettotillgodohavanden icke — som nu är fallet — skall inräknas bland de likvida medlen. Samtidigt har emellertid utredningen (se sid. 115) »förutsatt, att medgivande skall lämnas för inräknande i täljaren av utländska tillgodohavanden i den omfattning som är motiverat med tanke på bankernas normala utrikesrörelse». Som motiv för att inte räkna in utländska valutor — vilka hör till en banks mest likvida medel — i likviditetskvoten anför utredningsmajoriteten att det skulle vara internationell praxis att endast ta hänsyn till centralbankens valutainnehav vid beräknandet av ett lands valutareserv, varför en ökning av affärsbankernas valutainnehav på bekostnad av riksbankens icke vore önskvärd ur stabiliseringspolitisk synpunkt. Av flera orsaker har jag svårt att följa detta resonemang. För det första är inte internationell praxis vid bedömande av ett lands valutatillgångar så schematisk som utredningens majoritet vill göra gällande. Det kan i detta sammanhang erinras om att såväl den Internationella Valutafonden som OEEC regelmässigt publicerar uppgifter rörande de svenska affärsbankernas valutainnehav i omedelbar anslutning till siffrorna för riksbankens valutareserv. Å andra sidan kan dock framhållas att valutafondens och OEEC:s stadgar blott tar hänsyn till den »officiella valutareserven» i centralbanken. För det andra kan jag väl tänka mig flera situationer, där det just ur intern stabiliseringspolitisk synpunkt vore fördelaktigt om affärsbankerna läte sina valutatillgodohavanden stå kvar utomlands och inte toge hem dem, vilket skulle ge upphov till en sekundär likviditetspåspädning inom landet. Över huvud taget synes det mig såväl lagtekniskt som ekonomiskt-politiskt föga välbetänkt att i en rent penningpolitisk lagstiftning inrymma en helt ny bestämmelse tillkommen på grund av mera tillfälliga, rent valutatekniska överväganden. Om i en viss situation en överflyttning av valutor från affärsbankerna till riksbanken trots vad som tidigare sagts skulle befinnas påkallad, kan denna lätt åstadkommas genom att riksbanken uppträder som aktiv köpare

192 på valutamarknaden eller alternativt erbjuder bankerna tillräckligt attraktiva placeringsmöjligheter inom landet. Med hänvisning till det nu anförda vill jag därför förorda, att kortfristiga utländska nettotillgodohavanden liksom hittills inräknas i likviditetskvotens täljare. Härigenom undviker man också att sätta upp en såväl företagsekonomiskt som nationalekonomiskt irrationell spärr mellan inhemska och utländska likvida medel, en spärr som skulle vara desto mera obefogad som vi j u i övrigt hoppas på en utveckling i riktning mot friare internationella kapitalrörelser.

VII. Likviditetskvotens maximum

Lagen bör icke medge hårdare ingrepp än som kan anses rimligt med tanke på det aktuella läget och den väntade utvecklingen under den period som kreditmarknadsutredningen har att ta hänsyn till. Ur denna synpunkt måste den i lagförslaget medgivna maximikvoten av 60 % anses alldeles för hög, i synnerhet som tillgodohavanden i utlandet inte får tas med i begreppet likvida medel annat än i den m å n riksbanken så medger. Till ovanstående kommer att Kungl. Maj:t enligt § 10 placeringskvotslagen skulle ges möjlighet att höja de av riksbanken föreskrivna likviditetskvoterna med upp till 10 procentenheter till högst 65 %. En sådan skärpning kan jag under inga förhållanden godtaga. Det är också svårt att föreställa sig hur man med det föreslagna dualistiska systemet för förordnande skall kunna undvika konflikter vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser. Det finns enligt min mening över huvud icke något bärande motiv för en dubbel lagstiftning på detta område, varför under alla förhållanden denna paragraf måste utgå. Att jag inte heller i övrigt kan godtaga placeringskvotslagen framgår av att jag instämt i herr W ä r n s reservation. Affärsbankernas genomsnittliga likviditetskvot, beräknad enligt föreliggande lagförslag och med inkluderande av utlandstillgodohavanden i de likvida medlen, utgjorde enligt utredningens beräkning 39 % per den 31 december 1959. När utredningens majoritet anser att det under de föreslagna lagarnas giltighetstid — d. v. s. första hälften av 1960-talet — kan uppstå behov av en så kraftig skärpning av kreditpolitiken som skulle följa av en höjning av likviditetskvoten från 39 % till 60 % respektive 65 % och ett exkluderande av utlandstillgångarna ur de likvida medlen, så måste detta bottna i en synnerligen pessimistisk bedömning av möjligheterna att föra en restriktiv finanspolitik och att tillgripa andra penningpolitiska medel. Lagarna bör emellertid icke utformas med tanke på en i så hög grad ogynnsam utveckling som det av majoriteten föreslagna kvotmaximum förutsätter. En tilllämpning av kvoter av denna höjd innebär ett utomordentligt hårt ingrepp i kreditmarknaden, som — även om det skulle kunna hävdas att ingreppet

193 är nödvändigt — är förenat med betydande skadeverkningar ur samhällsekonomisk synpunkt. Det ligger även ur psykologisk synpunkt en fara i att man från statsmakternas sida genom att fastställa mycket höga maximikvoter i viss mån på förhand accepterar att stabiliseringssträvandena i så stor utsträckning skall k u n n a baseras på kreditpolitiska ingrepp, då detta kan leda till en benägenhet att icke i tillräcklig grad utnyttja övriga ekonomiskpolitiska medel i stabiliserande syfte. Skulle förhållandena under den tid den föreslagna lagstiftningen gäller utvecklas därhän att det kan bli aktuellt att tillgripa de föreslagna maximikvoterna, måste detta betyda att man befinner sig i ett krisläge som under alla omständigheter kräver en allmän omprövning av den ekonomiska politiken i dess helhet inklusive kassareservsreglerna.

13—003227

Avd. E.

Bilagor

BILAGA A P . M . a n g å e n d e fördelningen a v k r e d i t i n s t i t u t e n s p l a c e r i n g a r Utarbetad av docent Börje

Kragh

Det i denna promemoria presenterade statistiska materialet syftar till en redovisning av den institutionella kreditgivningens fördelning på institut och ändamål. Kreditinstituten har grupperats på följande sätt: affärsbanker, sparbanker, postsparbank och postgiro, försäkringsbolag, hypoteksinstitut, jordbrukskassor och inteckningsbolag. Sektorsindelningen med hänsyn till finansieringsändamålen är följande: bostäder och övrig byggnadsverksamhet, jordbruk, industri med handel och samfärdsel, stat, kommun, enskilda. Redovisningen avser i första hand efterkrigsperioden men har i vissa stycken förts tillbaka till 1930. Principerna för undersökningen

En undersökning med det här antydda syftet, sträckande sig relativt långt tillbaka i tiden och med en relativt långt gående differentiering av materialet, måste nödvändigtvis bli behäftad med åtskilliga statistiska svagheter. Sålunda har t. ex. avgränsningen av institutsgrupper och ekonomiska sektorer ej alltid kunnat genomföras konsekvent. Vidare har statistiken för en och samma serie stundom fått hämtas från olika källor under olika år och i enstaka fall fått bygga på interpolationer eller andra uppskattningar. Tabellernas notapparat ger n ä r m a r e besked om vilka approximationer, som i varje särskilt fall kommit till användning. Materialet kan disponeras på i princip olika sätt för att belysa det inledningsvis antydda syftet med undersökningen. Detta gäller i första hand frågan vad som skall menas med att ett kreditinstitut medverkat till finansieringen på visst område. Man kan här skilja på det fall att en kredit direkt lämnats den ekonomiska sektorn eller att denna kreditgivning skett indirekt via ett annat kreditinstitut. Det viktigaste exemplet härpå är kreditgivningen till bostadsbyggandet genom inteckningslån respektive genom köp av hypoteksobligationer. Valet mellan dessa betraktelsesätt får i första hand betydelse för behandlingen av hypoteksinstituten i den statistiska redovisningen. Man kan betrakta innehavet av t. ex. stadshypotekskassans obligationer som en kreditgivning till bostadssektorn och i enlighet härmed beräkna de olika kreditinstitutens andel av den totala bostadsfinansieringen. Konsekvensen härav är, att vid beräkningen av hypoteksinstitutens bostadsfinansiering avdrag göres för övriga kreditinstituts innehav av bostadshypoteksobligationer. (Detsamma gäller analogt beräkningen av kreditgivningen till jordbruket och till industrin.) Alternativet är att endast kreditinstitutens direkta kreditgivning räknas som sektorsfinansiering, och att således hela hypoteksinstitutens utlåning redovisas såsom dessa instituts finansieringsbidrag. Avgörande för valet av betraktelsesätt blir naturligtvis ändamålet med den statistiska redovisningen. Är man intresserad av var pengarna i första hand kom-

195 mer ifrån — vilka kanaler som från början anlitats för viss sektorsfinansiering — då bör innehavet av hypoteksobligationer betecknas som kreditgivning med bestämd destination. Är man återigen mer intresserad av under vilka former och av vilka institut kreditgivningen i sista hand lämnats, då uppfattas obligationsinnehavet som inbördes kreditgivning inom systemet. I viss mån beror valet mellan de bägge redovisningssätten på i vad mån man ser kreditinstitutens placeringspolitik ur en snäv kreditpolitisk eller ur en vidare samhällsekonomisk synvinkel. I det senare fallet är man mer intresserad av kreditens destination än av dess form. I det förra fallet ser man ett obligationsköp som en konsekvens av likviditetsöverväganden, vilka kan förutsättas vara relativt oberoende av till vilken ekonomisk sektors finansiering placeringen skall tjäna eller kanske för redan länge sedan har tjänat. För detta betraktelsesätt talar förhållandet, att sambandet /' tiden mellan placeringstillfället och den mot placeringen korresponderande kreditgivningen kan vara mer eller mindre intimt under olika perioder. 1 I föreliggande promemoria har ett försök gjorts att i någon mån tillfredsställa behovet av båda slagen av redovisningar. I tabellerna A: 1—8 har så vitt möjligt kreditinstitutens värdepappersinnehav fördelats på kreditgivning till de olika ekonomiska sektorerna efter det finansieringsändamål det kan anses representera. Hypoteksinstitutens kreditgivning har visserligen redovisats separat (tabell A: 5), men för att undvika dubbelräkning har tabellen för hela systemets kreditgivning (tabell A: 8) korrigerats med hänsyn till de övriga institutens innehav av hypoteksobligationer. För tabellerna A: 1—8 har som jämförelseår använts 1930, 1938, 1944, 1948, 1952 och 1956. Siffrorna för 1930 och 1938 har till större delen hämtats från E. Browaldhs P. M. till 1945 års bankkommitté (»Det svenska kreditväsendets uppgifter och nuvarande organisation»; bilagorna 5—8), och är inte fullt jämförbara med uppgifterna för följande år. Förskjutningarna av kreditgivningens fördelning mellan olika ändamål torde dock ge en i huvudsak riktig bild av förändringarna på längre sikt under den period redovisningen avser. A-tabellerna syftar just till att ge en bild av den strukturella förskjutningen i placeringsfördelningen för vilken tillfälliga förändringar, betingade t. ex. av kortsiktiga likviditetshänsyn, kan förutsättas spela en underordnad roll. A-tabellerna redovisar de absoluta beloppen av kreditinstitutens placeringar och dessas procentuella fördelning under olika år. (I regel avser siffrorna årssluten.) Utifrån dessa belopp kan man beräkna nettotillförseln av krediter från instituten till olika sektorer under olika perioder. Denna nettotillförsel kan t. ex. jämföras med investeringsaktiviteten och investeringsbehoven på olika områden och tagas till utgångspunkt för en ekonomisk-politisk värdering av kreditfördelningen och av den roll olika kreditinstitut spelat för förändringar i denna. I Btabellerna har perioderna 1948—52 och 1952—56 utvalts för denna typ av redovisning, eftersom det främst är de senaste årens utveckling, som är av intresse ur nyssnämnda synpunkter och för en framtidsbedömning. För att få närmare anknytning till de kreditpolitiska aspekterna på dessa perioder har kreditgivningen till olika ekonomiska sektorer beräknats exklusive innehavet av hypoteksobligationer, vilket redovisats som en särskild post. Sammanfattningsvis kan alltså skillnaden mellan A-tabellerna och B-tabellerna anges på följande sätt: 1 Man kan i själva verket inte heller exakt veta i vad mån den ekonomiska sektor vilken finansieringen till synes avser, också i verkligheten blivit delaktig därav. Både ifråga om finansiering med obligationer och med bankkrediter kan ju bakom den formella rubriceringen dölja sig en helt annan kreditanvändning, som det ofta är mycket svårt eller omöjligt att spåra

196 1) A-tabellerna avser tiden 1930—56, B-tabellerna endast tiden 1948—56. 2) I A-tabellerna riktas uppmärksamheten mot placeringsfördelningen vid vissa tidpunkter, i B-tabellerna mot fördelningen av kredittillförseln under vissa perioder. .. 3) I A-tabellerna har innehavet av hypoteksobligationer räknats som slutlig kreditgivning för bestämt ändamål men i B-tabellerna behandlats som inbördes kreditgivning inom kreditsystemet. Både A-tabellerna och B-tabellerna är uppställda på så sätt, att man for varje kreditinstitut kan avläsa fördelningen av dess kreditgivning för olika andamål. I C-tabellerna har, enligt i övrigt samma principer som för B-tabellerna, materialet omgrupperats så, att man för varje ekonomisk sektor kan avläsa hur mycket krediter som tillförts från varje slag av kreditinstitut. Vid summeringen av B-tabellerna erhåller man den totala kreditgivningens fördelning på olika ekonomiska sektorer (tabell B: 8). Vid summeringen av C-tabellerna erhålles den totala kreditgivningens fördelning på olika kreditinstitut (tabell C: 8). , Materialet i B-tabellerna och C-tabellerna har ytterligare bearbetats i syfte att visa vad som ligger bakom förskjutningarna i en viss sektors andel av den totala kredittillförseln under olika perioder. Mycket schematiskt kan man har urskilja två faktorer. En ökad andel av den totala kreditgivningen t. ex. for bostadsbyggandet under en viss period jämfört med en tidigare period kan bero darpa, att t. ex. affärsbankerna ägnat större andel än tidigare av sina resurser just till finansiering av bostadsbyggandet. »Preferensen» för bostadslån har alltså okat. Denna effekt kommer emellertid att modifieras i den mån affärsbankernas andel av kreditsystemets totala resurser — kanaliseringen av medel till affärsbankerna — forskjutes från en period till nästa. Kredittillförseln till bostadsbyggandet - och analogt till övriga ekonomiska sektorer - kan då »förklaras» utifrån en redovisning av a) förskjutningarna i varje instituts (marginella) kreditgivning till bostadsbyggandet och b) förskjutningen i varje instituts (marginella) andel av hela systemets finansieringsresurser. Dessa två effekter har kallats för »preferenseffekten» respektive »resurseffekten». En dylik faktorsuppdelning är av intresse t ex. för bedömningen av den effekt en ekonomisk politik kan få, som inriktar sig på att förändra den ena eller andra faktorn. Det är här fråga om att påverka finansieringstillförseln på två skilda »nivåer». »Resurseffekten» hänför sig till kanaliseringen av medel till olika kreditinstitut d. v. s. medelsfördelningen mellan dessa (Som exempel h ä r p å kan nämnas effekten av allmänna pensionsfonden.) Preferenseffekten hänför sig till det sätt på vilket instituten disponerar medlen för olika ändamål, d. v. s. kanaliseringen av dessa från instituten till olika ekonomiska sektorer. (Som exempel h ä r p å kan nämnas användningen av en likviditetsregel.) Det kan vara svårt att på förhand avgöra var den största effekten lättast kan uppnås. D-tabellerna syftar till att belysa denna problemställning med en redovisning för storleksordningen av respektive »effekter» under de behandlade perioderna. En redogörelse för förfaringssättet ges i anslutning till kommentarerna till de olika tabellerna. Ett utkast till den bakomliggande »modellen», som i princip även kan användas för framtidsprojiceringar, återfinnes i ett särskilt appendix. Förskjutningar i kreditinstitutens finansieringsfördelning 1930—56

Förändringarna i fördelningen av affärsbankemas kreditgivning framgår av tabell A - l . Ganska betydande förskjutningar har ägt r u m på flera områden. Byggnadsfinansieringens andel praktiskt taget fördubblades mellan åren 1930 och 1938 beroende på knappheten på övrigt placeringsmaterial under denna period. En

197 motsvarande nedgång registreras för kreditgivningen till industrin (inkl. handel och samfärdsel). Mellan 1938 och 1944 steg statens andel av affärsbankernas kreditgivning kraftigt. Även denna gång var det framförallt industrikrediterna, som fick maka på sig. Deras andel var 1944 mindre än hälften av 1930 års procenttal. Byggnadsfinansieringens andel trängdes också tillbaka, ehuru den alltjämt låg över 1930 års nivå. Efterkrigsåren medförde en även absolut sett mycket betydande avveckling av kreditgivningen till staten samtidigt som byggnadsverksamhetens och industrins andelar åter ökade. År 1952 låg procenttalet för byggnadsfinansieringen alltjämt under 1938 års nivå, som emellertid åter uppnåddes år 1956. Industrisektorn förlorade mellan 1952 och 1956 ungefär lika mycket som byggnadssektorn vann, och låg under sistnämnda år betydligt under förkrigsnivån. Jordbrukets andel av affärsbankernas kreditgivning — i den vidare bemärkelse denna term i detta avsnitt fått — har successivt sjunkit ner till mindre än hälften av vad den var före kriget och har absolut sett blott ökat obetydligt. Krediterna till enskilda visar en markant nedgång mellan 1952 och 1956 efter att tidigare varit ungefär oförändrade. Fördelningen av sparbankernas kreditgivning influeras liksom affärsbankernas av krigsårens stora utlåning till staten (tabell A: 2). För år 1944 registreras en tillbakagång relativt sett både för finansieringen till byggnadsverksamheten, jordbruket och enskilda. 1 I fortsättningen sjönk den statliga andelen tillbaka kraftigt, samtidigt som byggnadsverksamheten 1948 uppnådde och de följande åren betydligt överskred förkrigsnivån. Både jordbrukskrediterna och krediterna till enskilda har nästan oavbrutet tappat terräng. Kreditgivningen till kommunerna har under hela den redovisade perioden bibehållit en ungefär oförändrad andel av sparbankernas totala kreditgivning. De för posten registrerade förändringarna i den statliga kreditandelen skiljer sig såtillvida från de samtidiga förändringarna för affärs- och sparbanker, att en kraftig ökning satte in redan under 1930-talet, och att den år 1944 uppnådda nivån praktiskt taget var densamma ännu 1948 (tabell A: 3). Därefter har emellertid en successiv nedgång ägt rum. Byggnadsverksamhetens andel sjönk under 1930-talet men låg kvar vid ungefär oförändrad nivå 1944 och 1948 för att därefter stiga mycket kraftigt. För jordbrukets andel registreras liksom för sparbanker och affärsbanker en successiv tillbakagång relativt sett. Kommunkrediternas betydelse har minskat jämfört med förkrigstiden, och industrikrediterna har under efterkrigstiden upphört att sjjela någon roll. För försäkringsbolagen skiljer sig mönstret för förskjutningarna i kreditfördelningen från de tidigare behandlade kreditinstituten därigenom att byggnadsverksamhetens andel under efterkrigstiden ej nått upp till eller överträffat förkrigstidens nivå (tabell A: 4). Placeringsandelen uppgick 1938 till mer än 50 procent men minskade sedan fram till 1952, varefter den 1956 kvarlåg på en praktiskt taget oförändrad nivå. Vidare framgår av tabellen, att industrikrediternas andel var densamma 1956 som 1930 — något högre än 1938 men något lägre än 1952. Kreditgivningen till kommunerna har relativt sett ökat under efterkrigstiden, under det att krediterna till enskilda legat kvar vid ungefär oförändrad nivå. Fördelningen av hypoteksinstitutens kreditgivning mellan byggnadsverksamheten och jordbruket avspeglar relationen mellan stadshypotekskassans och bostadskreditkassans omslutning å den ena sidan och hypoteksbankens å den andra (tabell A: 5). En förskjutning till förmån för de förra har successivt ägt rum. 1 Det bör observeras att för sparbankerna obligationsinnehavet åren 1930 och 1938 ej kunnat fördelas på olika sektorer och därför uteslutits. Hade denna fördelning kunnat göras analogt med vad som skett för övriga institut, hade något annorlunda siffror erhållits främst för byggnadssektorns, jordbrukets och statens kreditgivningsandelar.

198 Detta är ett förhållande, som i de förut behandlade tabellerna redan delvis kommit till uttryck i jordbrukskrediternas relativa tillbakagång och byggnadskreditgivningens förhållandevis förstärkta ställning. Beträffande jordbrukskassorna kan noteras, att de under efterkrigstiden börjat med en i förhållande till sin omslutning icke obetydlig kreditgivning till industrisektorn (i vilken jordbrukets ekonomiska föreningar här inräknats) och till den statliga sektorn (tabell A: 6). Inteckningsbolagen återigen kan helt sägas utgöra en finansieringskälla för byggnadsverksamheten. Summatabellen A: 8 visar, hur de olika ekonomiska sektorernas andel av den totala institutionella kreditgivningen förskjutits mellan de här behandlade åren. Byggnadsverksamhetens andel, som uppgick till nära 50 procent toppåret 1938, hade år 1956 nästan åter nått upp till samma höga nivå. Å andra sidan har jordbrukets andel sjunkit oavbrutet ända sedan 1930. Även industrins andel sjönk kraftigt fram till 1944, då den uppgick till betydligt mindre än hälften av procenttalet för 1930. En långsam stegring satte in fram till 1952 följd av någon tillbakagång för jämförelseåret 1956. De i anslutning till tabell A: 8 beskrivna förändringarna i kreditgivningen till byggnads-, jordbruks- och industrisektorn uppvisar i stort sett samma tendenser som kreditgivningen från affärsbankerna, sparbankerna och posten var för sig. (Jämför tabellerna A: 1—A: 3.) Däremot avviker försäkringsbolagen i viss mån från det allmänna mönstret. Procenttalen för försäkringsbolagens kreditgivning till nyssnämnda sektorer präglas nämligen av en betydande stabilitet. Efter den kraftiga stegringen av statens andel mellan 1938 och 1944, till vilken huvudgrupperna av kreditinstitut medverkade, följde en nedgång under de första efterkrigsåren och därefter en stabilisering vid omkring 15 procent av kreditsystemets totala långivning åren 1948, 1952 och 1956. Bakom stabiliseringen döljer sig en uppgång för andelen av affärsbankernas och en nedgång för andelen av övriga kreditinstituts långivning. Kommunkrediternas andel har varit i stort sett stigande och representerade åren 1952 och 1956 nära 10 procent av den totala kreditgivningen. Krediterna till enskilda har däremot gått successivt tillbaka under nästan hela den här diskuterade perioden. Det bör i detta sammanhang påpekas, att det förhållandet att ett visst område kunnat registrera en kraftigt ökande eller minskande andel av den totala kreditförsörjningen i och för sig naturligtvis inte kan tagas som bevis för att sektorn ifråga blivit överförsedd eller underförsedd med krediter. Den faktiska kredittillförseln måste jämföras med det ur olika synpunkter legitima behov av krediter, som i varje särskilt fall förelegat. Såtillvida representerar den här gjorda redovisningen blott en utgångspunkt för en mer allsidig bedömning. Utan att man behöver gå in på detta slags värderingar kan analysen av det i A-tabellerna presenterade statistiska materialet dock föras något steg längre än vad som skett i detta avsnitt. Man kan för det första söka precisera den roll de olika kreditinstituten spelat för uppkomsten av förskjutningar i kreditstrukturen. För det andra kan man, som underlag för en eventuell jämförelse mellan kreditgivning och investeringsverksamhet inom olika områden närmare studera fördelningen av kredittillförseln under olika perioder d. v. s. av nettoförändringarna i den vid varje tillfälle utestående kreditstocken. I de följande avsnitten har materialet bearbetats i de här antydda riktningarna. Fördelningen av kredittillförseln perioderna 1948—52 och 1952—56

Tabellerna B: 1—B: 8 är uppställda analogt med A-tabellerna men skiljer sig från dessa med hänsyn till beräkningen av kreditgivningen samt till innebörden av de för kreditfördelningen beräknade procenttalen. Till skillnad från det i A-tabel-

199 lerna tillämpade förfaringssättet beräknas kreditgivningen till olika sektorer nu exklusive innehavet av hypoteksobligationer. Som jämförelseår har använts 1948, 1952 och 1956, och den procentuella fördelningen av kreditgivningen avser förändringarna i de utestående krediterna mellan dessa år d. v. s. kredittillförseln under perioderna 1948—52 och 1952—56. En jämförelse mellan procenttalen i B-tabellerna kommer alltså att avse kredittillförselns fördelning mellan olika sektorer. För en sådan jämförelse spelar jämförelseperiodernas längd i och för sig ingen roll — förändringarna från ett år till nästa kan sålunda mycket väl jämföras med förändringarna under en fyraårsperiod eller en åttaårsperiod. Här har icke desto mindre utvalts två fyraårsperioder bl. a. för att direkt knyta an till de data, som använts i A-tabellerna. Vidare har uppdelningen på 1948—52 och 1952 —56 ansetts ha särskilt intresse, därför att dessa perioder representerar två på sätt och vis skilda faser av efterkrigstiden. Året 1948 kan sägas representera en slutpunkt för de första efterkrigsårens anpassning av samhällsekonomin till nya förhållanden — en anpassning som avslutades med utlösningen av ett kraftigt inflationstryck. Den gradvisa uttunningen av detta inflationstryck under de följande åren ägde rum, utan att kreditmarknadens rörelsefrihet i någon väsentligare mån beskars. Perioden 1952—56 karakteriseras tvärtom därav, att det under Koreakriget uppladdade inflationstrycket möttes med en starkt aktiverad kreditpolitik. En jämförelse mellan de två perioderna får särskilt intresse med hänsyn till denna skillnad ifråga om intensiteten av marknadsdirigeringen. I B-tabellerna bör man kunna avläsa samma tendenser ifråga om förändringarna i kreditfördelningen som i A-tabellerna utom i de fall, då förändringarna i innehavet av hypoteksobligationer spelat en särskilt stor roll. Eftersom procenttalen emellertid nu avser förändringarna under en viss period blir utslagen betydligt mer iögonenfallande. Av tabell B: 1 framgår t. ex. att av den totala nettokreditgivningen från affärsbankerna under perioden 1948—52 blott omkring 14 procent gick till byggnadsverksamheten mot hela 33 procent under perioden 1952 —56. 1 Detta korresponderar nästan exakt mot nedgången i industrikrediternas andel. Byggnadssektorn plus den statliga sektorn svarar för dryga tre fjärdedelar av den marginella kreditgivningen 1952—56, oräknat ökningen i innehavet av hypoteksobligationer. De negativa talen för kommunerna och för krediterna till enskilda m a r k e r a r den absoluta tillbakagången i kreditgivningen till dessa sektorer. För sparbankernas del noterar man en nedgång i byggnadsverksamhetens andel av kredittillförseln och en motsvarande uppgång för statens och kommunernas sammanlagda andel (tabell B: 2). För posten visar motsvarande procenttal en rakt motsatt utveckling (tabell B: 3). Procenttalen för försäkringsbolagen är jämförelsevis stabila — jämför kommentarerna till tabell A: 4 — men det marginella betraktelsesättet ger dock utslag i form av en tydlig nedgång för industrikrediternas andel och en uppgång för kreditgivningen till staten (tabell B: 4 ) . Av sammanställningstabellen (B: 8) framgår h u r stor andel av den totala institutionella kreditgivningen, som tillförts de olika ekonomiska sektorerna. Hypoteksinstitutens kreditgivning har här medräknats i sin helhet. Innehavet av hypoteksobligationer h a r dessutom upptagits som en särskild post, som kan sägas representera en inbördes kreditgivning inom systemet. Byggnadsverksamhetens andel av kredittillförseln har ökat från 39,3 till 47,0 procent. Jordbrukets andel har stigit något, nämligen från 5,5 till 6,3 procent, under det att industrins gått mycket kraftigt tillbaka, nämligen från 19,6 till 10,7 procent. Förändringen i procenttalen för dessa tre sektorer mellan de två här behandlade perioderna skall i fortsättningen bli föremål för ett mer ingående studium. Det ligger nära till hands att förvänta överensstämmelse mellan å ena sidan en 1 Om byggnadssektorns andel av kredits/oc/cen beräknas på samma sätt som i A-tabellerna erhålles för åren 1948, 1952 och 1956 procenttalen 32,3, 27,6 och 28,6.

200 konstaterad ökning eller minskning av en viss sektors andel av den totala kredittillförseln under en viss period och å andra sidan övervägande ökningar respektive minskningar i samma sektors andelar av de olika kreditinstitutens kreditgivning var för sig. Förändringen i sektorns andel uppfattas då som ett genomsnitt av förändringarna i de olika institutens långivningspreferenser vägt med hänsyn till deras relativa betydelse. Om alla kreditinstitut minskade på den andel av sina krediter, som lämnades till sektorn ifråga, så skulle också den sektorn få sin andel av den totala kreditgivningen minskad. Detta behöver emellertid inte nödvändigtvis hålla streck, om nämligen resursfördelningen mellan kreditinstituten samtidigt undergår en förskjutning. Då kan det hända, att sektorns andel ökar fastän dess andel räknat på vart institut för sig minskar. Procenttalen i en viss rad i tabellerna B: 1—B: 7 skulle t. ex. samtliga kunna uppvisa minskningar samtidigt som motsvarande rad i tabell B: 8 registrerar en ökning. Detta kan klargöras med ett enkelt exempel. Antag att under två perioder kreditgivningen från instituten A och B t. ex. till byggnadssektorn fördelas på följande sätt: Period 1 b. a. Byggnads- Totala krediter krediter Institut A Institut B Totalt

Period 2 a:b

d. c. Byggnads- Totala krediter krediter

c:d

75 25

100 100

0,75 0,25

100 10

150 50

0,67 0,20

0,50

0,55

Under första perioden har institut A tillfört byggnadssektorn 75 procent av sin totala kreditgivning, men under andra perioden har denna andel sjunkit till 67 procent. För institutet B har andelen sjunkit från 25 till 20 procent. Icke desto mindre har byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen stigit från 50 till 55 procent. Förklaringen är den, att en omfördelning av den totala kreditgivningen d. v. s. av andelen av de totala resurserna samtidigt har ägt r u m till förmån för institut A, som har den högsta — ehuru sjunkande — marginella kreditgivningen till byggnadssektorn. Under första perioden var dess andel av totala kreditgivningen 50 procent ( 1 0 0 : 2 0 0 ) , under andra perioden 75 procent ( 1 5 0 : 2 0 0 ) . Ökningen av byggnadssektorns andel av totala kreditgivningen från 50 till 55 procent får då ses mot bakgrunden dels av förändringarna i institutens marginella kreditgivning till sektorn ifråga dels av den inträdda förskjutningen i deras andel av de totala resurserna. För att klargöra de i tabell B: 8 redovisade förändringarna i respektive sektorers (byggnadssektorns, jordbrukssektorns etc.) kreditandelar räcker det med andra ord inte att studera de i tabellerna B: 1— B: 7 beräknade förskjutningarna i de olika institutens »utlåningspreferenser» utan man måste också ta hänsyn till eventuella förändringar i deras andel av hela marknaden. 1 I tabellerna C: 1—C: 7 har det i B-tabellerna använda materialet omdisponerats i syfte att visa de olika institutens insats beträffande kreditgivningen till olika sektorer. Summatabellen C: 8 ger förändringarna i institutens andel i den totala 1 Procenttalen 50 och 55 i exemplet svarar alltså mot de i tabell B:8 redovisade talen 39,3 och 47,0 för byggnadsverksamhetens relativa andel av den totala kreditgivningen perioderna 1948—52 och 1952—56. Exemplets siffror för institutens marginella kreditgivning (a:b och c:d) motsvarar de i tabellerna B:l—B:7 beräknade procenttalen.

201 kreditgivningen d. v. s. just de uppgifter, som ovan angivits vara av intresse ur synpunkten av en mera fullständig analys av bakgrunden till förändringarna i kredittillförseln till olika ekonomiska sektorer. Av tabell C: 1 framgår t. ex., att sparbankerna alltjämt under perioden 1952—56 spelade en dominerande roll för tillförseln av byggnadskrediter, fastän deras andel sjönk betydligt jämfört med föregående period. Det kan vidare noteras, att postens andel sjönk något, fastän samtidigt den del av postens kreditgivning, som tillfördes byggnadssektorn, steg kraftigt (jämför tabell B: 3). Ett liknande motsatsförhållande kan konstateras även beträffande försäkringsbolagens industrikrediter. Av tabell C: 3 framgår, att försäkringsbolagen under perioden 1952—56 övertog affärsbankernas roll som ledande kreditgivare till industrisektorn. Samtidigt minskade emellertid, som förut påpekats, den del av försäkringsbolagens kreditgivning, som tillfördes industrisektorn (tabell B: 4). Att försäkringsbolagen ändå kunde rycka upp till tätplatsen, berodde dels på att affärsbankernas marginella långivning till industrin gick tillbaka ännu mer än försäkringsbolagens, dels på att det ägde rum en omfördelning av resurserna till förmån för försäkringsbolagen. Omfördelningen av resurserna mellan kreditinstituten framgår av tabell C: 8.1 Försäkringsbolagen och affärsbankerna tog vardera samma andel 1948—52 d. v. s. omkring 27 procent. Av tillskottet 1952—56 föll emellertid mer än 30 procent på försäkringsbolagen mot knappa 22 procent på affärsbankerna. Samtidigt gick även sparbankerna förbi affärsbankerna och höjde sin andel av den totala kreditgivningen från 19 till nära 23 procent. Posten förlorade nära en tredjedel av sin andel, under det att hypoteksinstitutens andel 1952—56 var halvannan gång större än under 1948—52. I det följande avsnittet skall betydelsen för kreditgivningen till olika ekonomiska sektorer av denna resursomfördelning jämföras med effekten av de tidigare diskuterade förändringarna i institutens marginella långivningspreferenser. Effekten på kreditfördelningen av förändringar i kreditinstitutens låneivningspreferenser och 6 r kapitaltiliförsel

Siffrorna i de två vänstra kolumnerna (a och b) i tabell D: 1 avser de förut beräknade procenttalen för den andel av de olika institutens kreditgivning, som tillförts byggnadssektorn under perioderna 1948—52 och 1952—56. För affärsbankernas del är talen hämtade från översta raden i tabell B: 1, för sparbankernas del från översta raden i tabell B: 2 etc. Totalsiffrorna 39,3 och 47,0 anger byggnadssektorns andel av den totala kredittillförseln under respektive perioder och är hämtade från översta raden i tabell B: 8. Avsikten med tabellen D: 1 är nu att visa, hur förändringen i byggnadssektorns andel betingats dels av de i kolumnerna a och b redovisade förändringarna i långivningspreferenserna — »preferenseffekten» — dels av den i de två följande kolumnerna (c och d) redovisade omfördelningen av resurserna mellan kreditinstituten — »resurseffekten». Siffr o r n a för förskjutningarna i institutens andel av den totala kapitaltillförseln till hela kreditsystemet har hämtats från tabell C: 8. Jämfört med uppställningen av B- och C-tabellerna har i D-tabellerna endast den ändringen vidtagits, att för enkelhetens skull den relativt sett betydelselösa kreditgivningen från inteckningsbolagen förts till hypoteksinstituten. Av ökningen till affärsbankernas kreditgivning 1948—52 gick 13,7 procent till 1 Det är endast approximativt riktigt att låta tabell C:8 representera resursfördelningen mellan kreditinstituten. Förutom kreditgivningen förekommer även andra placeringar såsom kassamedel och valutor. Variationerna i dessa spelar dock en jämförelsevis liten roll.

202 byggnadssektorn (kolumn a). Affärsbankernas andel av den totala nettokreditgivningen från hela kreditsystemet uppgick under samma period till 27,2 procent (kolumn c). Affärsbankernas tillskott till byggnadskrediterna uppgick då till 13,7 X 27,2 = 3,7 procent. Detta procenttal återfinnes i högra delen av tabell D : 1, kolumn 1. Siffran 3,7 representerar affärsbankernas bidrag till det procenttal (39,3), som för hela kreditsystemet anger byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen under perioden 1948—52. För sparbankernas del blir motsvarande tal 85,0 x 19,2 = 16,3 o. s. v. Summan av de olika institutens andelar uppgår till 39,3 d. v. s. samma värde på byggnadssektorns andel av totala kreditgivningen som angivits under kolumn a och hämtats från tabell B: 8. Kolumn 2 i högra delen av tabellen visar »preferenseffekten» d. v. s. effekten av de i kolumnerna a och b registrerade förskjutningarna från första till andra perioden i de olika institutens marginella kreditgivning till byggnadssektorn på dennas andel av systemets totala kreditgivning. Härvid förutsattes att fördelningen av resurserna mellan kreditinstituten varit oförändrat densamma som under 1948 52 (d. v. s. enligt kolumn c). För affärsbankernas del ökade den marginella långivningen till byggnadssektorn från 13,7 till 32,8 procent (kolumn a och b). Vid en oförändrad andel för affärsbankerna av kreditsystemets totala långivning, d. v. s. 27,2 procent (kolumn c ) , åstadkommer nyssnämnda förändring i och för sig en ökning av kredittillförseln till byggnadssektorn räknat i procent på systemets hela kreditgivning med 27,2 (32,8 — 13,7) = 5,2 procentenheter. Denna siffra återfinnes i kolumn 2, högra delen av tabell D : l . I och för sig betydde alltså ökningen av affärsbankernas preferens för byggnadskrediter en höjning av byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen från 39,3 till 44,5 procent. På analogt sätt ger nu siffrorna i kolumn 2 besked om »preferenseffekten» på kredittillförseln till byggnadssektorn av förändringarna i de övriga kreditinstitutens marginella långivning. Den kraftiga ökningen av postens preferens för byggnadskrediter hade en effekt på dennas andel av kreditsystemets totala kreditgivning, som uppgick till 4,6 procentenheter, d. v. s. var av samma storleksordning, som den för affärsbankerna ovan konstaterade effekten (5,2 enheter). Däremot gav sparbankernas preferensförskjutning upphov till en relativt kraftig negativ effekt (2,7 procentenheter), och en svagare sådan registreras även för försäkringsbolagen. 1 Netto räknat motsvarar förskjutningarna i institutens långivningspreferenser ceteris paribus en höjning av byggnadssektorns andel av hela systemets kreditgivning med 7,9 procentenheter (kolumn 2, sista r a d e n ) . Om inte samtidigt en omfördelning av resurserna mellan instituten ägt rum, skulle härigenom andelen höjts från 39,3 (andelen 1948—52) till 39,3 + 7,9 = 47,2 under 1952—56. Eftersom andelen under denna senare period faktiskt var 47,0 (sista raden, kolumn b), så synes därmed större delen av förskjutningen redan vara förklarad. En beräkning av effekten av den återstående faktorn — »resurseffekten» — visar emellertid, att denna slutsats ej håller streck helt och hållet. Av kolumn 3 i högra delen av tabell D : l framgår, hur resursomfördelningen kan sägas ha påverkat de olika institutens tillskott till byggnadskrediterna. Det har nu förutsatts, att långivningspreferenserna under 1952—56 varit desamma som 1948—52 (d. v. s. de som anges av kolumn a), men att resurserna omfördelats på det sätt, som faktiskt skedde (d. v. s. så som redovisas i kolumnerna c och d). Det bör emellertid observeras, att en förändring av ett visst instituts resursandel 1 För hypoteksinstitutens del är det i detta sammanhang något missvisande att tala om effekten av en förändring i långivningspreferensen eftersom denna blott speglar fördelningen av kreditgivningen mellan å ena sidan hypoteksbanken och å andra sidan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan.

203 motsvaras av förskjutningar i övriga delar av systemet, så man kan inte på samma sätt som vid beräkningen av kolumn 2 isolera effekten av förändringen med hänsyn till ett bestämt institut. Den nettoeffekt, som de olika förskjutningarna i resursfördelningen givit upphov till, är emellertid betydande, och uppgår till 2,5 procentenheter (sista raden kolumn 3). I och för sig skulle alltså, om inga förändringar i lånepreferenserna samtidigt kommit till stånd, »resurseffekten» ha höjt byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen från 39,3 till 41,8. Ökningen av sparbankernas andel i kreditsystemets resurser från 19,2 till 22,6 procent (kolumnerna c och rf) motsvarade en ökning av byggnadskrediternas andel av totalkrediterna på 2,9 procentenheter (kolumn 3), d. v. s. något mer än hela nettoeffekten av omfördelningen av kreditsystemets resurser (kolumn 3 sista r a d e n ) . Den relativt kraftiga effekten beror därpå, att sparbankernas marginella långivning till byggnadssektorn ligger relativt högt (85 procent för 1948—52). Nedgången i affärsbankernas resursandel var avsevärt större än uppgången för sparbankerna, men effekten av den förra blev jämförelsevis obetydlig (0,7 procentenheter) beroende på affärsbankernas lägre marginella långivning (13,7 procent för 1948—52). Vidare har nedgången av postens resursandel, ehuru jämförelsevis m i n d r e än affärsbankernas, haft en relativt kraftig negativ effekt på byggnadskrediterna — även postens marginella långivning till byggnadssektorn ligger nämligen högre än affärsbankernas. Enligt det här använda betraktelsesättet skulle alltså förskjutningen i institutens långivningspreferenser haft en avgörande betydelse för höjningen av byggnadssektorns andel av totala kreditgivningen, men även omfördelningen av systemets resurser har verkat i samma riktning. Respektive effekter beräknade var för sig uppgår till 7,9 och 2,5 procentenheter, vilket höjer byggnadskrediternas andel till 39,3 + 2,5 + 7,9 = 49,7 procent. Det kvarstår emellertid en »ofördelad» effekt, som uppkommer därigenom att förändringarna i lånepreferenserna och i resursfördelningen äger rum samtidigt och inte som vid beräkningen av kolumnerna 2 och 3 förutsatts var för sig. Den gemensamma effekten av de bägge faktorerna — produkten av differenserna — är negligeabel i de fall, då antingen vardera förändringen registrerad i kolumnerna b och d är relativt måttlig eller endera är obetydlig. Detta gäller t. ex. de för försäkringsbolagen och hypoteksinstituten beräknade värdena. Vad affärsbankerna och posten beträffar, har emellertid förändringarna både i lånepreferenserna och i resursfördelningen varit så omfattande, att en betydande »ofördelad» effekt uppkommit (kolumn 4). Totalt för hela systemet är denna effekt lika stor — fast med motsatt tecken — som effekten av omfördelningen av resurserna. Genom att nu addera de olika nettoeffekterna i kolumnerna 2—4 till i kolumn 1 angivna utgångslägets procenttal för byggnadskrediternas andel av kreditsystemets totala kreditgivning, erhålles 39,3 + 2,5 + 7,9 — 2,7 = 47,0. Därmed har förskjutningen från 39,3 procent under 1948—52 till 47,0 procent under 1952—56 (jämför kolumnerna a och b) restlöst »förklarats». Tabell D : 2 ger en med tabell D : 1 analog redovisning av förändringarna i jordbrukets andel av kreditsystemets totala långivning, ökningen av jordbrukets andel från 5,5 procent under 1948—52 (kolumn 1, sista raden) till 6,4 procent under 1952—56 (kolumn 5, sista raden) framkommer väsentligen som ett resultat av »resurseffekten» (kolumn 3, sista raden) — detta i motsats till förändringarna av byggnadskreditgivningen, som till övervägande delen står i samband med »preferenseffekten». Omfördelningen av resurserna har skett bl. a. till förmån för sparbankerna och jordbrukskassorna d. v. s. till institut, som har haft högre marginella långivningspreferenser än de, som gällt för hela kreditsystemet (kolumn c och d ) . Samtidigt har dessa institut minskat sin preferens för långivning till jordbruket (kolumn a och b), men denna negativa »preferenseffekt» har mer än

204 kompenserats av »resurseffekten». Netto räknat motsvarar »resurseffekten» en höjning av jordbrukets andel av totalkrediterna med 1,3 procentenheter (kolumn 3). »Preferenseffekten» och den »ofördelade» effekten uppgick till vardera — 0 , 2 enheter (kolumn 2 och 4). Sammanlagt ökade jordbrukets andel av den totala kreditgivningen från 5,5 procent under 1948—52 till 5,5 — 0,2 + 1,3 — 0,2 = 6,4 procent under 1952—56. Tabell D : 3 ger en med tabellerna D : l och D : 2 analog redovisning av förändringarna i induslrikrediternas andel av kreditsystemets totala långivning. I detta fall dominerar genomgående de negativa effekterna. Preferensförskjutningen av affärsbankernas långivning motsvarade i och för sig en nedgång på 5,4 procentenheter, d. v. s. drygt en fjärdedel av den andel på 19,6 procent, som industrin 1948—52 hade av totalkrediterna. Denna effekt förstärktes ytterligare därav, att affärsbankerna, som har den högsta marginella långivningen till industrin, samtidigt fick se sin resursandel sjunka mellan de två perioderna. Sedan dessa bägge effekter justerats med hänsyn till den »ofördelade» effekten finner man, att affärsbankerna 1952—56 tillförde industrisektorn krediter, som representerade 4,8 procent av hela kreditsystemets långivning, under det att motsvarande siffror för 1948—52 var 11,3 procent. Även för försäkringsbolagen redovisas en betydande negativ »preferenseffekt», som emellertid i någon mån kompenseras av den omfördelning av resurserna till dessa instituts förmån, som samtidigt ägde rum. Sammanlagt sjönk industrikrediternas andel av totalkrediterna från 19,6 procent under perioden 1948—52 till 19,6 — 8,4 — 1,2 + 0,7 = 10,7 procent under 1952—56. Relativt sett var alltså industrisektorns kredittillförsel från hela kreditsystemet under sistnämnda period relativt sett mindre, än vad som tillfördes enbart från affärsbankerna under den närmast föregående perioden. Tabellerna D: 1—D: 3 har i första hand syftat till att illustrera en frågeställning, som i olika sammanhang kan vara av visst intresse. Ur ekonomisk-politisk synpunkt finns det t. ex. anledning att skilja mellan »resurseffekten» och »preferenseffekten». Den förra representerar väsentligen en långtidseffekt, som bl. a. betingas av förändringar i kanaliseringen av allmänhetens sparande — dess val t. ex. mellan försäkringssparande och banksparande. Den ekonomiska politiken har åtminstone hittills inte i nämnvärd utsträckning påverkat denna kanalisering. »Preferenseffekten» återigen hänför sig till kreditinstitutens val mellan olika placeringsformer, och detta val kan påverkas och har i stor utsträckning påverkats av den ekonomiska politiken. »Preferenseffekten» till förmån för byggnadssektorn på bekostnad av kreditgivningen till industrisektorn är en klar illustration härtill. Härigenom höjdes byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen från 39,3 till 47,0 procent och sjönk industrisektorns andel praktiskt taget motsvarande. »Resurseffekten» har verkat i samma riktning som »preferenseffekten» men har varit betydligt svagare än denna. D-tabellerna kan användas till att illustrera effekten av hypotetiska förändringar — spontana eller dirigerade — av långivningspreferenserna och av resursfördelningen. Antag t. ex. att affärsbankerna vid marginalen skulle använda 50 procent av sin långivning till bostadskrediter i stället för de 32,8 procent som faktiskt lämnades 1952—56, och att samtidigt deras andel av resurserna kunde förutsättas vara oförändrade (21,8 p r o c e n t ) . En beräkning analog med den som gjorts i D-tabellerna ger vid handen, att byggnadskrediternas andel av den totala kreditgivningen då skulle stiga med 3,7 procentenheter från nivån under 1952—56 (d. v. s. från 47,0 till 50,7 p r o c e n t ) . För försäkringsbolagen är motsvarande siffra 10,2. Om sparbankerna och posten vid marginalen skulle lämna bostadskrediter till 100 procent (i stället för 70,8 respektive 80,9 under 1952—56) så skulle motsvarande procentenheter uppgå till 6,6 respektive 2,0.

205 Effekten av en resursomfördelning kan illustreras med det fallet, att kapitaltillförseln till försäkringsbolagen under en viss period upphörde, och att tillförseln till de övriga instituten fördelades i de proportioner som (den marginella) resursfördelningen hade under 1952—56 (d. v. s. enligt kolumn rf i D-tabellerna). Om nu de marginella långivningspreferenserna förutsattes vara oförändrade i enlighet med läget under 1952—56, kan »resurseffekten» på byggnadssektorns kreditandel beräknas bli en ökning på inte mindre än 13,3 procentenheter. För industrisektorns del skulle effekten bli en minskning om 3,1 procentenheter. Betydande minskningar skulle också uppkomma för kommunkrediterna och för den indirekta kreditgivningen via innehavet av hypoteksobligationer. För bägge dessa kreditslag gäller nämligen, att försäkringsbolagens marginella lånepreferenser legat betydligt över genomsnittet för hela kreditsystemet. Det i detta avsnitt använda förfaringssättet att beskriva de faktiska förskjutningarna i kredittillförseln till olika sektorer och projicera den framåt i tiden kan preciseras i form av en modell. Ett utkast till en sådan återfinnes i det appendix, som följer efter tabellerna.

Tabell A:l.

Fördelningen

av affärsbankernas

kreditgivning

till olika ekonomiska

Miljoner kronor 1930 Bostäder och övrig byggnadsverksamhet. . . . 750 Jordbruk 2 353 Industri, handel och samfärdsel. 2 850 Stat 174

Summa

sektorer1

Procentuell fördelning

1930 | 1938 1944 1948 1952 1956

1400 320

1661 271

2 709 381

3 041 381

4 298 402

16,4 7,7

31,8 7,3

24,5 4,0

33,4 4,7

28,0 3,5

31,6 3,0

2 080 177

3 319 627 63 1007

4 469 1674 3 254 1061

5 065 2 893 111 843

62,1 3,8

47,2 4,0

10,0

9,7

30,5 29,9 2,3 8,8

41,0 7,7 0,8 12,4

41,1 15,4 2,3 9,7

37,2 21,2 0,8 6,2

8106 10 880 13 612 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

2 068 2 034 156 599

4 587

4 407

6 789

Allmän anmärkning till A-tabellerna Fördelningen av kreditinstitutens placeringar mellan olika ekonomiska sektorer avser de totala placeringarna. Såvitt varit möjligt har alltså inte bara krediterna utan även värdepappersinnehavet fördelats på låntagarkategorier. Siffrorna för 1930—38 bygger på »Det svenska kreditväsendets uppgifter och nuvarande organisation» (P.M. till 1945 års bankkommitté av E. Browaldh) justerade — där så varit aktuellt och möjligt — med hänsyn till den indirekta kreditgivningen genom obligationsinnehav. Anmärkningar till tabell A:l 1 Uppgifterna avseende åren 1952 och 1956 ur affärsbankernas kreditanalys. Siffrorna har i möjligaste mån korrigerats med hänsyn till ändringar i gruppindelningen. Uppgifterna för åren 1944 och 1948 har framräknats på grundval av Handelsbankens undersökningar beträffande förändringarna (uttryckta i indexserier) i dess kreditgivning till olika näringsgrenar. Samtliga uppgifter utom ifråga om staten avser läget i början av november. Krediterna till staten har definierats som innehavet av statsobligationer och skattkammarväxlar per ult. december. För åren 1930, 1938 och 1944 föreligger ingen uppdelning av obligationsinnehavet, utan hela obligationsportföljen har förts till staten. För åren 1948—56 särredovisas »övriga obligationer» i form av en restpost, som erhållits sedan statsväxlars och statsobligationers nominella värden dragits från den totala svenska portföljen. Denna senare redovisas endast i bokförda värden. Med undantag för 1956 uppgår restposten till relativt obetydliga belopp. Den har i sin helhet förts till bostadskreditgivningen. 2 Till jordbruk räknas inte mejerier o. d., vilka i stället har förts till industri. 3 År 1953 överflyttades kommunernas lån för byggnadsändamål till byggnadskrediter, vilket delvis förklarar nedgången i kommunlånen mellan 1952 och 1956.

206 Tabell

A:2.

Fördelningen

av sparbankernas

kreditgivning

till olika

Miljoner kronor 1930 Bostäder och övrig byggnadsverksamhet. . . . 1359 Jordbruk 500 Industri, handel och samfärdsel. Stat Kommuner 178 Enskilda 337 Summa

2 374

sektorer1

ekonomiska

Procentuell fördelning

1913 560

2 851 761

4 428 914

6 091 1115

8191 57,2 1 369 21,1

236 349

173 1092 357 214

137 530 570 445

140 485 671 476

3 058

5 448

7 024

1930 1938 1944 1948 1952 1956

148 712 957 441

7,5 14,2

62,6 18,3

52,3 14,0

63,1 13,0

67,8 12,4

69,3 11,6

7,7 11,4

3,2 20,0 6,6 3,9

2,0 7,5 8,1 6,3

1,6 5,4 7,5 5,3

1,3 6,0 8,1 3,7

8 978 11818 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Anmärkning till tabell A:2 1 Grundmaterialet för 1944—56 från Sparbanksföreningen, som fördelat de direkta krediterna på följande grupper: a) byggnads- och bostadskrediter, b) kommuner, c) jordbruk, d) personliga och diverse krediter. Gruppen d) har här förts till »Enskilda». Några direkta krediter till industri, handel och samfärdsel går sålunda inte att utläsa ur Sparbanksföreningens material. Sparbanksföreningen har också lämnat uppgifter om sparbankernas obligationsportfölj. Fördelningen på olika slag av obligationer har dock i nominella värden endast kunnat lämnas för åren 1952 och 1956. För åren 1944—48 har portföljen kunnat fördelas vad gäller bokförda värden och denna fördelning grundas i stor utsträckning p å grova uppskattningar. Dessa bokförda värden har multiplicerats med kvoten som uttrycker förhållandet mellan den totala portföljens nominella och bokförda värde år 1949, vilket är känt. Fördelningen i bokförda värden för åren 1949—56 saknas. Genom detta förfarande har i möjligaste mån jämförbarhet mellan de båda perioderna eftersträvats, men det bör understrykas att uppgifterna om de olika obligationsposterna under åren 1944—48 i dubbelt avseende är uppskattningar. För åren 1930 och 1938 har uppgifter om obligationsinnehavets fördelning ej kunnat erhållas. De ingår därför ej i tabellens placeringsfördelning, vilket innebär a t t siffrorna för 1930—38 respektive för senare år ej är direkt jämförbara. Tabell A:3.

Fördelningen

av postens

kreditgivning

till olika ekonomiska

Miljoner kronor

sektorer

Procentuell fördelning

1930 1938 1944 1948 1952 1956

124 50

151 92

336 90

502 100

1406 114

Industri, handel och samfärdsel 2 Stat 3 Kommuner 4 Enskilda

2 629 148

31,5 12,7

18,5 11,3

18,4 4,9

17,8 3,5

32,4 2,6

46,5 2,6

41 46 133

38 250 283

30 963 405

20 1447 752

29 1486 1300 1

14 1593 1272 3

10,4 11,7 33,7

4,7 30,7 34,8

1,7 52,8 22,2

0,7 51,3 26,7

0,7 34,3 30,0 0,0

0,2 28,1 22,5 0,1

Summa

2 821

4 336

5 659 100,0 ioo,o| 100,0 100,0 100,0 100,0

Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 1 . . .

Anmärkning till tabell A:3 1 För 1952 och 1956 medräknas postsparbankens byggnadslån mot kommunal borgen, vilka ej särredovisats tidigare. 2 Endast industriobligationer, varav hypoteksobligationerna utgivits av skeppshypotekskassan. 3 Statsskuldförbindelser och statsobligationer. * Kommunlån jämte kommunobligationer, som dock uppgår till relativt obetydliga belopp (ca 100 miljoner kronor under 1950-talet).

207 Tabell A:4.

Fördelningen

av försäkringsbolagens

kreditgivning

sektorer1

till olika ekonomiska

Miljoner kronor

Procentuell fördelning

1930 1938 1944 1948 1952 1956

Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 2 . . . Jordbruk 3 Industri, handel och samfärdsel 4 Stat 5 Kommuner 6 Enskilda 7

725 73

1562 138

1896 181

2 305 186

3142 379

4 484 595

39,8 4,0

53,3 4,7

42,4 4,0

38,6 3,1

35,9 4,3

35,6 4,7

412 142 259 209

579 169 291 190

627 1215 342 210

1303 1388 582 208

2 097 1514 1227 394

2 838 22,6 1 968 7,8 2 087 14,3 616 11,5

19,8 5,8 9,9 6,5

14,0 27,2 7,7 4,7

21,8 23,2 9,8 3,5

24,0 17,3 14,0 4,5

22,6 15,6 16,6 4,9

Summa

2 929

4 471

5 972

8 753 12 588 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Anmärkning till tabell A:4 1 Uppgifterna från försäkringsinspektionens officiella statistik. Uppgifterna för 1956 är preliminära och har h ä m t a t s u r den stencilerade sammanställning, som utges av försäkringsinspektionen varannan månad. Utländska obligationer har uteslutits. 2 Fastigheter och lån mot inteckning i bostadsfastighet samt obligationer utgivna av stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och hypoteks- och inteckningsbolag. Lån mot inteckning i t o m t r ä t t h a r före 1952 i sin helhet förts hit på grund av ofullständig statistik. 3 Lån mot inteckning i jordbruks- och skogsfastighet. Lånen för 1956 har uppskattats, enär de inte särredovisas i den preliminära statistiken. 4 Lån mot inteckning i affärs-, kontors- och fabriksfastighet samt »annan fastighet», industri- och trafikbolags obligationer, förlagsbevis och andra aktier än försäkringsföretags. Vidare ingår posten »andra värdehandlingar». 6 Statsobligationer och statsskuldförbindelser. 6 Lån till kommuner samt kommunobligationer. 7 Lån mot säkerhet av försäkringsbrev.

Tabell

A:5.

Fördelningen

av hypoteksinstitutens

kreditgivning

till olika ekonomiska

Miljoner kronor

Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 1 . . . Jordbruk 2 Industri, handel och samfärdsel 3 Stat Kommuner Summa

sektorer

Procentuell fördelning

1930 1938 1944 1948 1952 1956

648 388

1146 455

1485 503

2 048 659

2 612 865

3 901 1088

62,5 37,5

2 013

2 759

3 564

70,0 27,7

73,8 25,0

74,2 23,9

73,3 24,3

77,0 21,5

2,3

1,2

1,9

2,4

1,5

5 066 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Anmärkning till tabell A:5 1 Stadshypotekskassans och bostadskreditkassans utestående lån. 2 Hypoteksbankens utestående lån. 3 Skeppshypotekskassans utestående lån.

208 Tabell A:6. Fördelningen

av jordbrukskassornas

kreditgivning

Miljoner kronor

Bostäder och övrig byggnadsverksamhet. . . . Jordbruk Industri, handel och samfärdsel 1 Stat 2 Kommuner Enskilda Summa

till olika ekonomiska

sektorer1

Procentuell fördelning

1930 1938 1944 1948 1952 1956

100,0 100,0

8 16

18 15

27 43

47 110

85,9

89,8

86,8

81,7

4,7 9,4

5,6 4,6

5,1 8,1

5,5 12,8

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Anmärkning till tabell A: 6 1 Krediter till ekonomiska föreningar (andra än jordbrukskassor). * Bokförda obligationsvärden.

Tabell A:7. Fördelningen av inteckningsbolagens

kreditgivning

Miljoner kronor

Bostäder och övrig byggnadsverksamhet. . . .

sektorer1

Procentuell fördelning

1930 1938 1944 1948 1952 1956

100,0 100,0 100,0 100,0

909 Industri, handel och samfärdsel 2 Stat Kommuner Enskilda Summa

till olika ekonomiska

764 Anmärkning till tabell A: 7 1 Exklusive Inteckningsbanken. 2 Avser Stockholms tomträttskassas industrilånerörelse.

98,3

98,0

1,7

2,0

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

209 Tabell A:8. Fördelningen

av hela kreditsystemets

till olika ekonomiska sektorer1

kreditgivning

Miljoner kronor 1930 Bostäder o c h övrig byggnadsverksamhet. . • • 3 627 1271 Industri, handel och samfärdsel- 3 303 362 Stat 570 1006 Summa

Procentuell fördelning

5 975 1480

7 693 11512 15 525 21416 1642 2 204 2 762 3 559

35,8 12,5

47,6 11,8

38,7 8,3

44,0 8,4

43,5 7,7

45,8 7,6

2 721 596 810 969

2 920 5 320 1260 1023

32,6 3,6 5,6 9,9

21,7 4,7 6,5 7,7

14,7 26,8 6,3 5,2

18,4 15,3 7,5 6,4

19,1 14,6 9,7 4,5

17,4 15,6 9,5 4,1

4 806 4 007 1967 1660

6 806 5 202 3 452 1932

8 154 7 276 4 427 1903

1930 1938 1944 1948 1952 1956

10 139 12 551 19 858 26156 35 679 46 735 100,0 100,0 100,0 ioo,o| 100,0 100,0

Anmärkning till tabell A:8 1 Denna tabell har erhållits genom addering av siffrorna i tabellerna A:l—A:7. Därvid har den kreditgivning, som i dessa tabeller representeras av innehavet av hypoteksobligationer fråndragits.

Tabell B:l.

Fördelningen

av affärsbankernas marginella kreditgivning nomiska sektorer Miljoner kronor 1948

till olika eko-

ökningen och dess procentuella fördelning 1948— 1952

0/

/o

1952— 1956

/o

Lån till: Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Jordbruk Stat Kommuner Enskilda Hypoteksobligationer Summa

2 619 381 3 319 627 63 1007 90

2 999 381 4 469 1674 254 1061 42

3 896 380 13,7 897 32,8 402 0 0 21 0,8 5 065 1150 41,5 596 21,8 2 893 1047 37,7 1219 44,6 111 191 6,9 — 143 — 5,2 843 54 1,9 — 218 — 8,0 402 —48 — 1,7 360 13,2 8 106 10 880 13 612 2 774 100,0 2 732 100,0

Allmän anmärkning till B-tabellerna Tabellerna bygger på samma material som A-tabellerna. Till skillnad mot dessa har innehavet av hypoteksobligationer ej fördelats efter låntagare utan sammanförts till en gemensam rubrik. 14—003227

210 Tabell

B:2.

Fördelningen

av sparbankernas nomiska

marginella sektorer

kreditgivning

Tabell

B:3.

Fördelningen

eko-

Ökningen och dess procentuella fördelning

Miljoner kronor

Lån till: Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Jordbruk Industri, handel och samfärdsel Stat Kommuner Enskilda Hypoteksobligationer Summa

till olika

1948— 1952

0/

4 158 853 135 530 570 445 333

5 820 1029 136 485 671 476 361

85,0 7 832 1 662 9,0 176 1 274 0,1 1 132 712 — 45 — 2,3 957 5,2 101 441 1,6 31 470 28 1,4

7 024

8 978 11818 1 954

av postsparbankens och postgirots till olika ekonomiska sektorer

/o

1952— 1956

/o

70,8 2 012 8,6 245 — 4 — 0,1 227 8,0 286 10,1 — 35 — 1,2 3,8 109 2 840

100,0

marginella

100,0

kreditgivning

Ökningen och dess procentuella fördelning

Miljoner kronor 1948

1948— 1952

%

1952— 1956

0/

1 993

49,8

80,9

14 1447 752 440

14 1486 1300 1 612

8 1593 1272 3 790

0 39 548 1 172

0 2,6 36,2 0,1 11,3

— 6 — 0,5 107 8,1 — 28 —2,1 2 0,4 178 13,2

2 821

4 336

5 659

100,0

100,0

till

olika

/o

Lån till: Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Industri, handel och samfärdsel

Summa Tabell

B: 4. Fördelningen

av försäkringsbolagens marginella ekonomiska sektorer Miljoner kronor

kreditgivning

ökningen och dess procentuella fördelning

1948— 1952

%

1952— 1956

/o

1755 23 1268 1388 582 208 748

2 261 29 2 057 1514 1227 394 1271

2 903 100 2 807 1968 2 087 616 2107

506 6 789 126 645 186 523

18,2 0,2 28,4 4,5 23,2 6,7 18,8

642 71 750 454 860 222 836

16,7 1,9 19,6 11,8 22,4 5,8 21,8

5 972

8 753 12 588 2 781

100,0

3 835

100,0

Lån till: Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Stat

Summa

211 Tabell

B: 5. Fördelningen

av hypoteksinstitutens marginella ekonomiska sektorer

kreditgivning

till

olika

ökningen och dess procentuella fördelning

Miljoner kronor 1948

1948— 1952

%

1952— 1956

Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Jordbruk Industri, handel och samfärdsel Stat Kommuner

2 048 659 52

2 612 865 87

3 901 1088 77

564 206 35

70,1 25,6 4,3

1289 85,8 223 14,8 — 10 — 0,6

Summa

2 759

3 564

5 066

100,0

/o

Lån till:

Tabell B:6.

Fördelningen

av jordbrukskassornas marginella ekonomiska sektorer

kreditgivning

till

100,0 olika

Ökningen och dess procentuella fördelning

Milj oner kronor 1948

1948— 1952

/o

1952— 1956

/o

288 18 15

458 27 43

695 47 110

170 9 28

81,7 4,3 13,5

237 20 67

72,0 6,1 20,4

Lån till: Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Industri, handel och samfärdsel Stat Hypoteksobligationer Summa Tabell B:7.

Fördelningen

0,5

1,5

100,0

100,0

av inteckningsbolagens marginella ekonomiska sektorer Miljoner kronor 1948

kreditgivning

till

olika

Ökningen och dess procentuella fördelning 1948— 1952

0/

/o

1952— 1956

— 19 — 111,8

%

Lån till: Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Jordbruk Industri, handel och samfärdsel Stat Kommuner Enskilda Summa

90,1

9,9

11,8

764 | 926

100,0

-17

-100,0

212 Tabell B:8. Fördelningen

av hela kreditsystemets marginella ekonomiska sektorer

kreditgivning

ökningen och dess procentuella fördelning

Miljoner kronor 1956

1948— 1952

0/

Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 11512 15 525 21416 2 204 2 762 3 559 Jordbruk 4 806 6 806 8 154 Industri, handel och samfärdsel 4 007 5 202 7 276 Stat 1967 3 452 4 427 Kommuner 1660 1932 1903 Enskilda 1612 2 288 3 776 Hypoteksobligationer

4 013 558 2 000 1195 1485 272 676

39,3 5,5 19,6 11,7 14,6 2,7 6,6

till olika

/o

1952— 1956

/o

Lån till:

Summa

5 891 47,0 797 6,3 1 348 10,7 2 074 16,5 975 7,8 — 29 — 0,2 1488 11,9

27 768 37 967 50 511 10199 100,0 12 544 100,0

Anmärkning Ull tabell B:8 Denna tabell har erhållits genom addering av siffrorna i tabellerna B:l- -B:7.

Tabell C:l. Fördelningen

av den marginella kreditgivningen byggnadsverksamhet Miljoner kronor

Lån från: Affärsbanker Sparbanker Postsparbank och postgiro Försäkringsbolag Hypoteksinstitut Jordbrukskassor Inteckningsbolag Summa

till bostäder och övrig

ökningen och dess procentuella fördelning /o

1952— 1956

%

9,5 41,4 18,8 12,6 14,1

897 2 012 1070 642 1289

15,2 34,1 18,2 10,9 21,9

3,6

— 19 — 0,3

11512 15 525 21416 4 013

100,0

1948— 1952

2 619 4 158 168 1755 2 048

2 999 5 820 923 2 261 2 612

3 896 380 7 832 1662 1993 755 2 903 506 3 901 564

891 Allmän anmärkning till C-tabellerna Dessa tabeller bygger helt på det i B-tabellerna framlagda siffermaterialet.

5 891

100,0

213 Tabell

C:2.

Fördelningen

av den marginella

kreditgivningen

Miljoner kronor

till

jordbruket

ökningen och dess procentuella fördelning

1948— 1952

/o

1952— 1956

/o

381 853

381 1029

402 1274

0 176

0,0 31,5

21 245

2,6 30,8

23 659 288

29 865 458

100 1088 695

6 206 170

1,1 36,9 30,5

71 223 237

8,9 28,0 29,7

2 204

2 762

3 559

100,0

100,0

Lån från: Affärsbanker Sparbanker Postsparbank och postgiro Försäkringsbolag Hypoteksinstitut Jordbrukskassor Inteckningsbolag Summa

Tabell

C: 3. Fördelningen

av den marginella kreditgivningen samfärdsel Miljoner kronor

till industri,

handel

och

ökningen och dess procentuella fördelning 1948— 1952

3 319 135 14 1268 52 18

4 469 136 14 2 057 87 27 16 6 806

5 065 1150 132 1 8 0 2 807 789 77 35 47 9 18 16 8 154 2 000

100,0

kreditgivningen

till

/o

1952— 1956

/o

Lån från: Affärsbanker Sparbanker Postsparbank och postgiro Försäkringsbolag Hypoteksinstitut Jordbrukskassor Inteckningsbolag

— Summa

Tabell

C:4.

Fördelningen

4 806

av den marginella

Milioner kronor

57,5 0,1 0,0 39,4 1,7 0,5 0,8

596 44,2 — 4 — 0,3 — 6 — 0,4 750 55,6 — 10 — 0,7 20 1,5 2 0,1 1348 100,0

staten

ökningen och dess procentuella fördelning

1948— 1952

627 530 1447 1388

1674 485 1486 1514

2 893 712 1593 1968

1047 87,6 — 45 — 3,8 39 3,3 126 10,5

4 007

5 202

7 276

1 195

1952— 1956

/o

1219 227 107 454

58,8 10,9 5,2 21,9

2,4

3,2

100,0

2 074

100,0

/o

Lån från: Affärsbanker Sparbanker Postsparbank och postgiro Försäkringsbolag Hypoteksinstitut Jordbrukskassor Inteckningsbolag Summa

214 Tabell C:5. Fördelningen

av den marginella

kreditgivningen

1948— 1952

kommunerna

ökningen och dess procentuella fördelning

Miljoner kronor 1948

till

1952— 1956

°/ /o

/o

Lån från:

Summa

Tabell C:6. Fördelningen

63 570 752 582

254 671 1300 1227

111 957 1272 2 087

191 101 548 645

3 452

4 427

av den marginella

Tabell C: 7. Fördelningen

till

enskilda

ökningen och dess procentuella fördelning 1952— 1956

1948— 1952

1007 445

1061 476 1 394

843 441 3 616

54 31 1 186

19,8 — 218 — 751,7 11,4 — 35 — 120,7 6,9 2 0,4 765,5 222 68,4

1 660 | 1 932

100,0

208 Summa

100,0

100,0

kreditgivningen

Miljoner kronor

Lån från: Affärsbanker Sparbanker *iro Postsparbank och postgiro Försäkringsbolag. Hypoteksinstitut. Jordbrukskassor.. Inteckningsbolag.

12,9 — 143 — 14,6 29,3 286 6,8 36,9 — 28 — 2,9 860 88,2 43,4

av den marginella kreditgivningen

0/

/o

med

%

— 29 — 100,0

hypoteksobligationer

ökningen och dess procentuella fördelning

Miljoner kronor

/o

1952— 1956

%

402 — 48 28 470 790 172 523 2107

— 7,1 4,1 25,5 77,4

360 109 178 836

24,2 7,3 12,0 56,2

0,1

0,3

3 776

100,0

100,0

90 333 440 748

42 361 612 1271

2 288

1948— 1952

0/

Lån från:

Summa

215 Tabell C:8. Fördelningen

av den totala marginella Milj oner kronor

kreditgivningen Ökningen och dess procentuella fördelning

1948— 1952

/o

8 106 10 880 13 612 7 024 8 978 11818 2 821 4 336 5 659 5 972 8 753 12 588 2 759 3 564 5 066 322 530 859 764 926 909

2 774 1954 1515 2 781 805 208 162

27,2 19,2 14,8 27,3 7,9 2,0 1,6

1952— 1956

%

Lån från: Affärsbanker Sparbanker Postsparbank och postgiro Försäkringsbolag Hypoteksinstitut Jordbrukskassor Inteckningsbolag Summa

2 732 21,8 2 840 22,6 1323 10,5 3 835 30,6 12,0 1502 2,6 329 —17 — 0,1

27 768 37 967 50 511 10199 100,0 12 544 100,0

1 1 CD • d m m m 02 02

•W X

d t>

in oo

O co

CM

TH

<=> »T

©"

in

TH

i l

-Q

rH

T H

II

"c

II

n

TH

co o

t> d

II

D

c

m o

•>* O

'o*

G C 02 .C2

II

n

X) X5

1-

.• XiäJ -0>*

«?

T H

1 1

O

1 1 +

3. Besurseffekten

+ 'o' X!

rt

I>

CÄ

TH

CD

00 C

d

d

d"

1 1

in d"

1+

1 +

+

+

|

d m

«o t

d^

°l

O

+

CQ

+ te

C3>

.Q

*

+

CL,

1d

• oo m

i

/

2. efere [fekt

n

rj. 02 0 2 T-l

TH

o

t> d

•* o

+

T-i

i>

+

+

*i

t>

co

•«*

o.

co

CO

I>

in

e» co"

oc

CC

ir.

te

02 CO^

o

C CN

c

d

r 4"

d"

CN

d

in

CN

CN

u oo 1

I> d

C 1-

X C

J s

E m g

w 4-> T 9>; t/2 T J

•öel

t>> u te

a

T3 0> H

3 «

co

T H

oc

co

m

O

Tt

i> d

d

i -

o TH

W £

g a H

d

:0

te FH

T-

m 02

o o o T-l

02 T-l

m Ö

eu

toi£ *J

i g>3 •o, tio 3 0 0 3 ja > > -te*

°C3 i n

fe e

0 ^

*°

d m

0C

0C

a

t>

CN

C I>

c oc

CO T-l

in in 00

<Ä

1 *

c •3 3

> S

02 XJ

d

m °oo

a5 •H

CD

in i

^tn

i>

c

CO

IT.

T-

oc

oc 0

°i 00

co"

•<«

TH

i>

•>*

*3

1 QT

4)

3 3

> I-I CD ^ a

"3

02 TH H-> t/2

4->

O

a • o to

3. tO

o S-

a B cc i/

t | 8

u :ci

.2 "o •Q c/2 60

«

o

H t/2 C/2

ca

1 'C '3 '2 J3 H

CÖ te te

3 B

t

rftä

»2

XJ t-, O •o

fe •». XfH CM° o 5 < fe C

H->

sto ato

"c3 *->o

u

••O

H

a ft

217 tj

11 CO~

X

• d m m m 02

d

C2

O

l> O

oo ii

oo i-i

«o

II

II

II

It

II

n

TH

CM

i-H

o"

<d o" o"

+

1 I

MI

o

0 2 TH TH

II 'o"

x>

a

5*2

"«"

e « o

a,

d

+ "o"

J, 3

a1

CO » rS 42 £>

eo o"

in o"

+

+ + +

in o"

CO

1-1

+ <e _,

'a

a S CO _Z5

i

d <H » -s O

A

e

42 J2 «

OH

a d

H

d

o

m o

co

O

o

o o

+1

+

11 1

d

+ Id

u

• oo i n

X

1-1

Tf 02 02 T H

O

r—

TH

CO

o"

d"

TH

m

oo

•wd

n d

co d

d

in

CO

cn co

o

o" co

n"

TH

m

d"

T-l

a£ a8H 2 3 a. V *~*

xa xs"

CD

Sfc

§«

TH

O

TH

a> c

i> TH"

o o" o TH

* a

T5

g a

d

m cj

oo

CM I> d

d of

00 Tj""

TH

T-I

co l> d

in d

o CM

(H

o o" o n

m1

co 00

CD

O

e«S

in"

d " I>

«o

co r >

KS

TH

d

m 53

oo 02 T-l

d

O

1d

| H->

L. 4.

"3 3

; o to to *± 3

o

l-H

t/J

•*-*.£*

<

Cfl

CO

a

ft

eo

3 H->

5 :cc(

H3

O

"O«« s H->

e-i

i I

o •a « 3c/2 to .S •— to Ö C/2 3

t^ o to «

3 B

^

Ö c a

5 o •" g ft fe E

CH

p

4)

^ u33 ti XJ >

H->

jfl

aoft •;• ;

>o" d

c

o"

o •

sparbai ro

H o •"

C oo O

banker

givnin till dbruk 1 C •CO hJ

~m

•^d

•a

CO

bfi

s ,2 <M

11 !-: o

ft ft

218 00 Htf

TS

1 CD m

• d

m m ©

:

X

O

c

in

T H

d

t ^

d

•a"

II

11 II

II

11 II

»H.

•O

i l

°l

d 1

II

II

eo

T H

d

O"

a a

TH^

4. Eörd effe

ST> 42 X

«

O

a,

+

l>

d

+

a

s

3. Resurseffekten

+ '0'

d_ d"

°i.

T H

tN

a

d

1-1

«

+

+

PQ

+

02 c e S » 42 j _ ) d

42 «H

T*

42 J-J

co t,

fe °

•<:

1d

• 00 m T H

i t 02

0 2 TH

"«" a. u

• > #

T-l

H*

CO

TH

H *

in

O"

d"

<d

O"

00"

|

| |

| + |

+ u X a

00 TH TH

l>"

in 0

T-l

02 CO d"

O"

«o Os" »i

5 s CD in

to

H2

g fi

-clm

Se 45

-£

H-> 42 co x ) co : 0 H> •fl

*41 to

H k> 1

cO 42

00 CD

T H

d"

d

m cO^ d d r-i

d

,_T

00 CO

d"

>>

O

T H

T-l

02 TH

d

a (H 42 3

u

m

ot *02

(H

d

d

t> d

d

co_

•<*"

n

T

H

d

in

©

d

d"

CD 0" O TH

CO

a "» fe •na» c

to ca "H c a :e3

a »"1 fi . - C > u fi . - + J pj t o to co fi 3 _,

a

J.S8

m * d

00 H d

TH

m

TH

m 02

in O"

O"

CO

in

d

d

CD*"

TH

•H C

c

» "2a to .5 c

T-l

»cS a

.£

co" •S

3 •

"Sb„

3 B

a E

d

m

«00

co^

• " #

O

|

00 d

in"

» -*

co os" 1 1

g

to

"^

^

T H

H->

•

H->

CO

O

•

A0 ••

ft ; a0 •• 0

4 C-H

;

0 ^ 3

to cs O

to C3

H->

O

"Tj

CO

a

to B

fi

t/2

to

'C

I 1,

< s

ft 0 co ,~ 4-» . 3 a 0fe

:oJ CO

u ••o

a at o

fe

«

H->

H

,_<

! : c '3 3

i

1O3

s 4>

0 CO

a M

J2 3

ft fl a

> > - 1

«H

a |0

-3

ft fe

219 Appendix. En modell för beräkningen av »preferenseffekten» och »resurseffekten»

För enkelhetens skull begränsas analysen tillsvidare till att avse det fall, att det blott finns två typer av kreditinstitut och två typer av ekonomiska sektorer. I p r i n c i p blir förfaringssättet emellertid detsamma även med fler än två institut och fler än två sektorer. Medtagandet av hypoteksinstitutet presenterar dock ett specialproblem, som behandlas särskilt längre fram. Kreditgivningen under en viss period från instituten till sektorerna kan redovisas i en matris av nedanstående utseende, där instituten uppdelats på banker och försäkringsbolag, sektorerna på industri och byggnader.

Banker Industrisektor Byggnadssektor Totalt

Försäkringsbolag

Totalt

bi

Cl

a2

b2

c2

an

bn

Cn

Varje rad och varje kolumn i matrisen representerar en ekvation. För hela matrisen erhålles följande sex ekvationer: 1. ax + b x = cx 2. a2 + b 2 = c2 "• äj-f- bn =

CQ

4. ax + a2 = an 5. bx + b8 = b n 6. Ci + c2 = cn Ovanstående ekvationssystem innehåller nio variabler och fem av varandra oberoende ekvationer. (En av ekvationerna följer av de fem övriga.) Systemet har alltså fyra »frihetsgrader». Tre av dessa kan utnyttjas till att till systemet addera uttryck för »preferenseffekten» och »resurseffekten». Bankernas preferens för industrikrediter representeras i matrisen av relationen mellan kvantiteterna ax och a n . Försäkringsbolagens preferens för industrikrediter representeras av relationen mellan bt och b n . Dessa två »behaviour equations» har nedan givits numren 7 och 8. (Eftersom modellen blott räknar med två placeringsformer behövs för varje institut blott ett uttryck för placeringspreferensen.) Resursfördelningen mellan banker och försäkringsbolag representeras i matrisen av relationen mellan kvantiteterna a n och c n . Denna »strukturekvation» har nedan givits nummer 9. 7. al — k an 8. bx = m b n 9. an = p cn Den återstående »frihetsgraden» kan nu utnyttjas till att bestämma t. ex. industrikrediternas andel av den totala kreditgivningen. Ekvationssystemet löses då med hänsyn till relationen c1: c n , som uttryckes i de i ekvationerna 7—9 ingående koefficienterna k och m samt p. h. = pk + (1-p) m. cn De i D-tabellerna beräknade förändringarna i en viss sektors (t. ex. industrisektorns) andel av den totala kreditgivningen avser differensen mellan två tids-

220 perioder i förhållandet — . Uttrycket härför erhålles ur ovanstående samband, Cn

varvid förändringar antages ha inträffat i p , k och m.

A^- = cn

Preferenseffekt pAk

ResursOfördelad effekt effekt + k Ap + A k Ap +

-f (1 — p ) z l m — mAp

— A m Ap

Banker Försäkringsbolag

De två raderna till höger om likhetstecknet i ovanstående uttryck anger det sätt på vilket respektive »effekter» beräknas för vart och ett av kreditinstituten i ett system med två slags institut och två slags ekonomiska sektorer. Beräkningssättet är analogt med det, som kommit till användning i D-tabellerna (kolumnerna 2, 3 och 4). Modellen kompliceras i och med att den utvidgas till att omfatta även hypoteksinstituten. I D-tabellerna har innehavet av hypoteksobligationer behandlats som inbördes kreditgivning inom kreditsystemet och hypoteksinstituten behandlats som självständiga kreditgivare. Innebörden härav klargöres i anslutning till en matris av samma slag, som den ovan använda.

Banker

Försäkringsbolag

Hypoteksinstitut

Totalt

Industrisektor Byggnadssektor Inbördes fordringar. . .

ai

bi

Cl

di

a2 a3

b2 b3

Cg Ca

d2 d3

Totalt

an

bn

Cn

dn

Matrisen ger ett ekvationssystem med 16 variabler och 7 oberoende ekvationer. Analogt med den förut använda, enklare matrisen erhålles nu fem »behaviour equations» för utlåningspreferenserna: två för vardera bankerna och försäkringsbolagen och en för hypoteksinstituten. (Eftersom de inbördes fordringarna avser innehavet av hypoteksobligationer representerar dessa inget placeringsalternativ för hypoteksinstituten.) Därtill kommer en »strukturekvation» avseende bankernas eller försäkringsbolagens andel av resurserna. Återstår tre »frihetsgrader». En av dessa användes vid den sökta andelen för en viss sektor i den totala kreditgivningen d. v. s. vid beräkningen av d x : d n eller d 2 : d n . De två återstående »frihetsgraderna» kan utnyttjas olika beroende på hur man behandlar hypoteksinstituten i modellen. Det förfaringssätt, som kommit till användning i D-tabellerna, innebär att man satt c 3 = 0 och infört en särskild ekvation för hypoteksinstitutens andel av resurserna. Med dessa två »strukturekvationer» är ekvationssystemet komplett. »Resursekvationen» för hypoteksinstituten intar emellertid en särställning såtillvida, som hypoteksinstitutens resursandel i själva verket i stor utsträckning bestäms av de övriga institutens långivningspreferenser. Detta samband redovisas ej explicit, vilket gör att hypoteksinstitutens resursekvation får karaktären av ren registrering ex post utan särskild analytisk relevans. Då det valda förfaringssättet är enkelt och ger symmetri till modellen har det emellertid föredragits framför en mera komplicerad uppställning. Nackdelarna med förenklingen gör sig dessutom egentligen gällande först, om modellen skall användas för prognoser.

221 Vill man analytiskt renodla »resursaspekten» med hänsyn till hypoteksinstituten, kan man behandla de »inbördes fordringarna» som en negativ post i matrisen. Detta innebär att man inför »strukturekvationen» a, + b 3 + c = 0 i stället för c 3 = 0. Hypoteksinstitutens resursandel kommer då enbart att omfatta tillskotten av kapital från andra än från kreditinstituten. Uttrycken för »faktorseffekterna» blir emellertid genast betydligt mer komplicerade vid detta ur vissa synpunkter mest rationella beräkningssätt.

BILAGA B

Kreditinrättningarnas likviditets- och placeringskvoter 1957—1958

För att illustrera de av kreditmarknadsutredningen föreslagna kvoterna har en serie beräkningar utförts som visar resultatet av en tillämpning av beräkningsreglerna på tillgänglig statistik. I det följande redovisas först likviditets- och sedan placeringskvoter. För varje slag av kreditinrättningar visas för det första hur en genomsnittlig kvot för samtliga till gruppen hörande institut beräknas utifrån totalsummor för olika balansposter. För det andra visas sedan kvoterna för individuella institut namngivna eller anonyma och indelade i storleksgrupper. För det tredje ges en uppställning av beräkningsmetoderna utgående från den tillgängliga statistiken. Det bör observeras, att den tillgängliga statistiken inte alltid medgett en exakt tillämpning av lagförslagens regler. För det fjärde har därför efter tabellerna avseende en typ kreditinrättningar angetts de viktigaste avvikelserna från lagreglerna. En genomgående avvikelse kan dock noteras redan h ä r : någon hänsyn har inte kunnat tagas till de speciella prioriterade lån som kommun i samband med tomträttsupplåtelse kan upptaga enligt 4 § andra stycket lagen om placeringskvoter. Avvikelserna i övrigt är i allmänhet obetydliga och synes inte i något fall kunna påverka de slutsatser som kan dragas av siffrorna. De innebär emellertid, att beräkningsmetoderna i denna bilaga inte i alla detaljer kan användas för att visa hur utredningen avser att reglerna skall tillämpas; för detta ändamål hänvisas till specialkommentarerna till lagförslagen.

223 Affärsbankernas likviditetskvoter

Tabell 1. Posterna

vid beräkning

av en genomsnittlig

kredilmarknadsutredningens

likviditetskvot

för samtliga

affärsbanker

enligt

lagförslag tkr

Ult. dec. 1956

Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. 1957 1957 1958 1958 1959 19581

Tillgångar a) Kassa 500 588 378 671 421 536 332 410 457 541 328 047 457 541 b) Inhemska checkar och postr växlar 272 168 156 605 286 844 239 477 306 049 214 987 306 049 c) Inhemska banker 170 905 211 132 215 760 233 646 252 411 277 704 252 411 d) Statspapper (nom.) 2 893 182 2 669 638 3 708 214 3 466 307 4 263 812 4 674 254 4 168 398 e) Hypoteksobl. (nom.) 355 705 358 737 683 140 802 129 912 410 1 003 353 887 293 Utländska, banker, utrikes växlar 639 855 491 381 780 544 576 435 954 765 792 505 954 765 Avgår a) Skuld till riksbanken 78 000 372 500 86 000 169 000 86 000 b) Skuld till inhemska banker 219 460 337 925 362 296 252 746 365 467 506 527 365 467 Skuld till utländska banker, utrikes växlar 302 177 329 325 294 958 310411 405 023 338 400 405 023 »Nettobeloppet av likvida medel». 4 310 766 3 598 914 5 360 784 4 714 747 6 290 498 6 276 923 6 169 967 Skulder, totalt enligt månadsstatistiken 16 540 081 16 228 30618 036 47417 974 56020 020 86120 827 65120 020 861 Avgår a) På tillgångssidan avdragna poster 667 250 735 254 935 657 856 490 1 013 927 856 490 521 637 d) Förlagslån 4 000 4 000 4 000 6 000 54128 6 000 Inkomst och diverse andra räkningar 1 170 424 842 468 214 363 945 566 1 299 626 1 089 220 1 299 626 Vinst- och förlusträkning... . 88 768 78 579 78 579 85 530 85 530 68 263 85 530 Fonder 1 238 078 1 269 900 269 900 1 273 700 1 282 700 1 315 813 1 282 700 ^Affärsbankernas samtliga förbindelser med angivna undantag» 13 521 17413 366 10914 734 378 14 730 10716 490 51517 286 30016 490 515 Likviditetskvot. 31,9 26,9 36,4 32,0 38,1 36,3 37,4 1 Statspapper och hypoteksobligationer är här i motsats till i föregående kolumner upptagna till marknadsvärden.

224 Tabell

2. Likviditetskvoter

för affärsbankerna

enligt

kreditmarknadsutredningens

lag-

förslag

Svenska Handelsbanken... Skandinaviska Banken Stockholms Enskilda Bank Göteborgs Bank Sveriges Kreditbank Wermlands Enskilda Bank Sundsvalls Enskilda B a n k . Skånska B anken Sparbankernas Bank Uplands Enskilda B a n k . . . Östergötlands Enskilda Bank Skaraborgs Enskilda Bank Smålands Bank J ä m t l a n d s Folkbank Bohusbanken Jordbrukets Bank Samtliga banker Beräkningsmetod

för

Ult. dec. 1956

Ult. juni 1957

Ult. dec. 1957

Ult. juni 1958

Ult. dec. 1958

Ult. juni 1959

26,1 33,1 52,6 30,5 38,0 24,2 30,0 21,9 56,5 22,2 19,6 24,2 21,8 14,1 26,7

22,2 27,6 42,4 23,7 31,9 21,6 27,0 18,2 56,7 22,1 16,1 21,5 18,6 11,5 33,1

30,8 39,3 58,2 28,9 43,0 28,5 30,5 26,1 56,2 25,3 27,8 23,5 27,8 12,2 47,5

27,7 32,9 54,7 25,4 39,4 27,8 26,5 18,9 48,3 17,1 25,6 21,4 20,6 9,7 39,1

31,9

26,9

36,4

32,0

33,7 40,6 55,8 29,8 51,2 26,9 26,8 23,8 53,2 22,9 24,5 23,2 28,1 9,1 38,2 90,8 38,1

33,6 36,9 62,3 28,1 39,8 28,5 26,6 23,5 45,8 22,6 28,6 19,7 29,7 8,3 21,6 93,3 36,3

affärsbankernas likviditetskvoter utredningens lagförslag ( T a b e l l e r n a 1 o c h 2)

enligt

kreditmarknads-

U p p g i f t e r n a ä r , n ä r ej a n n a t a n g e s , h ä m t a d e f r å n b a n k - o c h m å n a d s r a p p o r t e r »Uppgifter om b a n k e r n a » .

fondinspektionens

Tillgångar a) K a s s a :

guldmynt och omyntat guld, inhemska sedlar och mynt, checkräkning hos riksbanken

b) I n h e m s k a växlar

checkar

c) I n h e m s k a

banker:

d) S t a t s p a p p e r

och

postremisstillgodohavanden hos inhemska banker, avista o c h p å tid eller u p p s ä g n i n g samt tillgångar hos inhemska sparbanker skattkammarväxlar och statsobligationer, nom. värden1, enligt uppgifter från bank- och fondinspektionen

(nom.):

e) H y p o t e k s o b l i g a t i o n e r

(nom.):

Utländska banker, utrikes växlar: Avgår a) S k u l d t i l l r i k s b a n k e n : 1

hypoteksbankernas obligationer, nom. värden1, enligt affärsbankernas likvidit e t s r a p p o r t e r till r i k s b a n k e n tillgodohavanden hos utländska banker eller b a n k i r e r a v i s t a s a m t u t r i k e s v ä x l a r

enligt uppgifter från

riksbanken

I tabell 1 har per ultimo december 1958 för samtliga banker gjorts en beräkning med statspapper och hypoteksobligationer upptagna till marknadsvärdet.

225 b) Skuld till inhemska banker:

skuld till inhemska banker avista och på tid eller uppsägning samt skuld till inhemska sparbanker avista och på tid eller uppsägning minskat med eventuell skuld till riksbanken enligt »Avgår a)» ovan. Betr. Sparbankernas Bank ocli Jordbrukets Bank har tillämpats de i lagtexten 4 §, andra stycket, mom. b) angivna särbestämmelserna »beträffande inrättning, vars förbindelser företrädesvis utgöres av inlåning från en särskild grupp av andra kreditinrättningar»

Skuld till utländska banker, utrikes växlar:

skuld till utländska banker eller bankirer avista samt rediskonterade eller försålda utrikes växlar Tillgångar enl. ovan minskat med »Avgår», enl. ovan

»Nettobeloppet Skulder

av likvida

medel»:

totalt enligt månadsstatistiken

A vgår a) På tillgångssidan avdragna d) Förlagslån:

poster:

Inkomst- och diverse andra räkningar:

Vinst- och förlusträkning Fonder:

= »Avgår» ovan uppgifterna är hämtade från Svenska Bankföreningens publikation »Ekonomiska Meddelanden» med undantag av s. k. verkliga skuldposter enligt separat uppgift från bankoch fondinspektionen aktiekapital, reservfond och dispositionsfond skulder totalt enligt månadsstatistiken minskat med avgår-posterna »Nettobeloppet av likvida medel» i procent av »affärsbankernas samtliga förbindelser med angivna undantag».

»Affärsbankernas samtliga med angivna undantag»: Likviditetskvot:

förbindelser

Avvikelser kvoter

beräkningsregler

från lagförslagets

rörande affärsbankernas

likviditets-

Obligationsportföljens värdering. För alla tidpunkter utom ultimo december 1958 liar enbart nominella värden använts i stället för de i lagtexten angivna marknadsvärdena. Utländska banker. Ett särskilt problem är behandlingen av en banks utländska tordringar och skulder. Vid beräkningen här av likviditetskvoter har, i anslutning till kommentarerna i kapitel VI, förutsatts att vid de olika tidpunkterna redovisade avista nettofordringar på utländska banker och bankirer samt utländska växlar vid en tillämpning av lagen antingen enligt medgivande från riksbanken fått inräknas i kvotens täljare eller försålts till riksbanken och ersatts av likvida tillgångar, t. ex. skattkammarväxlar. 15—003227

226 Sparbankernas likviditetskvoter Tabell

3. Posterna

vid beräkning banker

av en genomsnittlig

likviditetskvot

enligt kreditmarknadsutredningens

för samtliga

spar

lagförslag tkr Ult. dec. 1957

Ult. dec. 1958

44 331 270 227 318 723 507 385 768

47 080 543 290 482 758 036 442 388

52 494 291 282 170 804 131 499 039

Ult. dec. 1956 Tillgångar a) Kassa b) Inh. checkar och postremissväxlar. c) Inhemska banker e) Statspapper (nom.) f) Hypoteksobl. (nom.) Avgår b) Skuld till inhemska banker »Nettobeloppet av likvida medel»

9 504

19 960

18 706

1 371 690

1518 569

1619 419

Skulder, totalt enligt allm. sparbanksstatistiken

12 008 819

12 985 887

13 998 987

9 504 22177 468 292

19 960 23 770 482 775

18 706 31358 507 200

11 508 846

12 459 382

13 441 723

11,9

12,2

12,0

Avgår a) På tillg.sidan avdragna poster Diverse andra skulder Fonder »Sparbankernas samtliga förbindelser med angivna un dantag» Likviditetskvot Tabell

4. Likviditetskvoter

för de 130 största ningens

sparbankerna

enligt

kreditmarknadsutred-

lagförslag

Grupp VIII

1956 Grupp VII

1957 Grupp VI

1957 VIII: 23 16 25 11 19 8 15 24 22 13 6 20 14 12 4 3 17 9 21 7 10 2 1 5 18

14,9 14,8 VII: 29 19 13,8 12,1 31 12,1 12,0 9 11,1 11,9 12 13,0 11,8 30 11,3 11,7 20 10,0 11,4 27 12,4 11,1 17 12,1 11,0 13 12,4 10,9 21 10,5 10,2 7 10,8 10,1 9,9 8 11,2 9,6 32 11,8 9,5 33 9,5 9,4 10 9,7 9,2 11 9,7 9,1 18 8,2 9,1 25 7,7 8,8 14 8,5 8,6 2 9,4 8,0 4 9,9 8,0 24 7,9 7,5 1 6,9 7,1 15 10,6

19,3 14,3 15,1 17,9 13,6 15,5 14,1 16,0 15,6 13,2 10,7 13,3 11,5 14,1 10,8 11,2 11,5 13,3 15,1 11,8 12,4 13,3 10,1 10,6 11,1

18,7 VII: 28 10,7 11,2 VI: 62 66 35 10,5 10,8 18,3 43 10,6 9,0 22 17,1 52 10,1 9,0 23 16,9 12 9,7 16 11,8 15,9 29 9,7 34 10,2 15,8 46 9,6 9,9 5 15,5 32 8,6 9,5 26 15,2 64 8,1 6 10,2 14,9 9 7,8 9,1 3 14,6 38 13,9 57 13,8 8 13,8 47 13,5 Grupp 1956 1957 VI 24 13,0 27 12,8 53 19,8 23,8 12,7 VI: 34 37 21,2 21,8 35 12,6 41 16,8 21,3 1 12,5 69 17,3 20,3 50 12,1 39 18,6 19,1 33 12,0 5 14,0 19,0 25 11,6 31 14,9 18,7 56 11,6 30 14,4 18,7 49 11,5 22 11,4 1 I» 1 18,3 18,6

17,0 20,0 16,0 15,6 14,3 17,3 14,8 12,7 15,1 14,5 15,5 15,3 13,7 13,0 13,7 14,7 12,9 12,4 10,6 13,6 9,1 15,3 12,5 13,5

18,6 18,5 18,1 17,7 17,6 17,5 17,0 16,7 16,3 15,7 15,5 15,4 15,4 15,3 15,1 15,0 14,6 14,6 14,6 14,2 14,0 13,9 13,9 13,8 13,8

1957 Grupp VII

1 13,5

227 Grupp VI

1957 Grupp VI

1957 Grupp VI

1957 Grupp VI

1957 VI: 13 70 11 54 42 58 17 6 59

13,0 13,7 12,7 12,7 12,0 9,8 11,5 13,9 12,0

13,7 13,6 13,6 13,5 13,5 13,4 13,2 13,1 13,1

VI: 51 14 10 21 48 60 55 3 44

13,8 13,2 9,4 14,0 14,5 12,2 14,1 10,1 5,4

12,9 VI: 36 12,9 26 12,9 4 12,7 68 12,5 07 12,5 7 40 12,1 11,9 28 11,9 23

9,9 11,8 12,6 11,6 9,6 10,1 10,3 14,8 8,8

11,8 VI: 45 11,6 2 11,1 61 11,0 19 11,0 20 10,8 63 10,6 65 10,3 16 10,3 15

11,4 7,4 9,2 10,9 8,6 10,5 10,8 8,0 6,8

10,2 10,1 9,9 9,8 9,8 9,7 9,6 7,5 5,6

Grupp VIII »

VII

» i

VI V—I

Samtliga sparbanker

Beräkningsmetod

1956 1957 10,4 10,0 12,1 12,7 12,8 14,0 14,4 15,6 11,9

12,2

för sparbankernas likviditetskvoter utredningens lagförslag

enligt

kreditmarknads-

(Tabellerna 3 och 4) Uppgifterna är hämtade från de årsrapporter, som av sparbankerna tillställes statistiska centralbyrån samt från »Allmän sparbanksstatistik». I tabell 4 har endast medtagits de 130 största sparbankerna, vilket motsvarar de sparbanker, som enligt allmän sparbanksstatistik 1957 hänfördes till storleksgrupperna VIII (insättarbehållning över 100 miljoner k r o n o r ) , VII (50—100 miljoner kronor) och VI (20—50 miljoner k r o n o r ) . Tillgångar a) Kassa:

kontant i kassan och innestående medel i riksbanken

b) InhefQSka checkar och postremissväxlar:

på inländsk penninginrättning checkar

c) Inhemska banker:

tillgångar i postsparbanken, å postgiro, i jordbrukskreditkassa samt centralkassa för jordbrukskredit, hos inländskt bankbolag och i annan sparbank

e) Statspapper (nom.) :

statsobligationer, nom. värde, skattkammarväxlar, andra statsskuldförbindelser än skattkammarväxlar och obligationer samt innestående medel i riksgäldskontoret

f)

stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och allmänna hypoteksbankens obligationer, nom. värden

Hypoteksobligationer (nom.)

dragna

228 Avgår b) Skuld till inhemska banker:

»Nettobeloppet

av likvida

Skulder totalt enligt banksstatistiken

skuld hos annan sparbank å checkräkning, skuld för upptagna lån samt å checkräkning hos annan kreditinrättning

medel»:

allmänna

Avgår a) På tillgångssidan avdragna

»Tillgångar a)—f) » minskat med »Avgår b)»

spar-

poster:

= »Avgår b)» ovan

Diverse andra skulder:

till pensionsändamål avsatta samt »övriga skulder»

Fonder:

reservfond och »övriga fonder»

»Sparbankernas samtliga med angivna undantag»: Likviditetskvot:

Avvikelser kvoter

från lagförslagels

förbindelser

medel

skulder, totalt enligt allmänna sparbanksstatistiken minus avgår-posterna »Nettobeloppet av likvida medel» i procent av »sparbankernas samtliga förbindelser med angivna undantag».

beräkningsregler

rörande

sparbankernas

likviditets-

Obligationsportföljens värdering. Sparbankernas obligationer har upptagits till nominella värden i stället för lagtextens marknadsvärden. Detta medför en inte obetydlig överskattning av sparbankernas likviditetskvoter. Om man antar att det genomsnittliga marknadsvärdet ligger 15 procent under det nominella värdet skulle den genomsnittliga kvoten sjunka till 10,5 procent ult. 1956 och 10,7 procent ult. 1957.

229 Centralkassornas likviditetskvoter Tabell 5. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig kassor för jordbrukskredit

likviditetskvot

för samtliga

cenlral-

enligt kreditmarknadsutredningens

lagförslag tkr

Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. 1956 1957 1957 1958 1958 1959 1958 1 'Tillgångar a) Kassa Jk:s kassor och postgirobehållningar c) Inhemska banker Jordbrukets Bank a/v » » tid... Övriga banker e) Statspapper (nom.) f) Hypoteksobl. (nom.)... .

7 336

2 603

2 263

2 263

9 842

10 238

8 914

10 928

12 838

37 482 31180 1310 80 378 5 600

30 273 28 920 5 122 79 518 7 900

28 918 35 270 3 460 89 909 8 900

18 268 31520 1957 90 585 10 900

31248 31130 4 380 80 595 10 900

28 190 31200 1283 75 085 | 9 900

31 248 31 130 4 380 85 636

Avgår b) Skuld till inhemska banker Jordbrukets Bank a/v . . » » tid... övriga banker

13 300 273

12 200 286

10 850 254

2 344 11500 220

15 300 264

17 000 360

15 300 264

»Nettobeloppet av likvida medel» Alternativ I Alternativ II

159 555 150 978 172 855 163178

166 870 177 720

151 678 163178

155 369 170 669

142 496 159 496

149 510 164 810

Skulder, totalt enligt månadsstatistiken 954 936 963 975 1039 617 1 057 899 1 063 775 1 123 201 1 063 775 Avgår a) På tillgångssidan avdragna poster enligt Alternativ I Alternativ II Inkomst- och diverse andra räkningar Eget kapital

13 573 273

12 486 286

11104 254

14 064 2 564

15 564 264

17 360 360

15 564 264

44 126 10136

18 973 10 353

48 293 10 339

26 328 10 385

5 973 10 885

25 542 10 686

5 973 10 885

»Centralkassornas samtliga förbindelser med angivna undantag» enligt Alternativ I 887 101 922 163 Alternativ II 900 401 934 363

969 881 1 007 122 1 031 353 1 069 613 1 031 353 980 731 1 018 622 1 046 653 1 086 613 1 046 653

Likviditetskvot Alternativ I Alternativ II

17,2 18,1

18,0 19,2

16,4 17,5

15,1 16,0

15,1 16,3

13,3 14,7

14,5 15,7

1 Sammanlagda värdet av statspapper och hypoteksobligationer har här i motsats till i föregående kolumner upptagits till marknadsvärden.

230 Tabell 6. Likviditetskvoter

för centralkassorna nadsutredningens

för jordbrukskredit lagförslag

enligt

kreditmark-

Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni 1959 1958 1958 1957 1956 1957

Mälarprovinsernas Alternativ I » II Östergötlands Gotlands Alternativ I » II Södra Sveriges Alternativ I »> II Malmöhus läns Alternativ I ») II Hallands Västra Sveriges Mellersta Sveriges.... Gävle-Dala Mellersta Norrlands... Västerbottens Norrbottens Alternativ I »> II Samtliga centralkassor Alternativ I »> II

Beräkningsmetod

9,8

14,9

12,8

16,2

11,5

—

—

—

—

10,1 12,6

12,2

16,3

16,2

18,5

15,7

17,6

14,3

— 12,6

— 12,5 10,0

— 11,6

— 13,3

9,4

7,8 12,9

— 10,8

9,6

18,1

13,4 15,1

—

14,1

9,1

22,3

18,0

21,3

—

—

—

11,3 17,4

8,5

7,4

7,6

9,4

12,7

10,8

11,6

13,1

6,0 9,6

20,0

16,6

20,2

19,2

17,9

13,2

15,8

17,3

16,2

15,2

17,1

14,2

18,1

16,0

18,3

13,9

14,8

18,7

16,7

16,8

14,5

13,3

13,7

18,8

20,0

19,1

19,0

17,8

17,0

32,1

32,1

30,2

26,7

23,7

25,5

— 20,4 12,1

— 17,1 10,5

18,0 19,2

16,4 17,5

24,5

—

—

5,9 13,6 17,2 18,1

—

—

•

6,0 11,0 15,1 16,0

—

8,1 12,0 15,1 16,3

för centralkassornas för jordbrukskredit likviditetskvoter kreditmarknadsutredningens lagförslag (Tabellerna 5 och 6)

—

4,7 12,4 13,3 14,7

enligt

Uppgifterna är hämtade från de preliminära månadsrapporter, som centralkassorna tillställer bank- och fondinspektionen. Tillgångar a) Kassa Jordbrukskassornas kassor och postgirobehållningar c) Inhemska banker Banktillgodohavanden avista hos Jordbrukets Bank på tid hos Jordbrukets Bank avista och på tid hos övriga banker

231 skattkammarväxlar ner, nom. värden 1

e) Statspapper ( n o m . ) : f) Hypoteksobligationer

(nom.) :

och

statsobligatio-

allmänna hypoteksbankens obligationer, nom. värden 1

A vgår b) Skuld till inhemska banker Skuld till Jordbrukets Bank avista » » Jordbrukets Bank på tid » » övriga banker, avista och på tid »Nettobeloppet au likvida Alternativ I:

medel» »Tillgångar a)—f) » minskat med »Avgår b)» samma tillvägagångssätt med undantag av att eventuell skuld till Jordbrukets Bank på tid ej medtagits under »Avgår b)» ovan

Alternativ II:

Skulder

totalt enligt månadsstatistiken

Avgår På tillgångssidan avdragna poster Alternativ I: Alternativ II:

= »Avgår b)» ovan = »Avgår b)» ovan med undantag av att eventuell skuld till Jordbrukets Bank på tid ej medtagits

Inkomst- och diverse andra räkningar:

delcredereräkning, pensionsstiftelse, övriga skuldräkningar samt intäktsräkningar

Eget kapital:

insatskapital, medel

»Centralkassornas samtliga med angivna undantag» Alternativ I:

reservfond

samt

vinst-

förbindelser

Alternativ II: Likviditetskvot Alternativ I:

Alternativ II:

1 I tabell 5 har per ultimo december 1958 i statspapper och hypoteksobligationer upptag:

skulder totalt enligt månadsstatistiken minus avgår-posterna enl. alternativ I skulder totalt enligt månadsstatistiken minus avgår-posterna enl. alternativ II »Nettobeloppet av likvida medel» i procent av »Centralkassornas samtliga förbindelser med angivna undantag, alternativ I» »Nettobeloppet av likvida medel» i procent av »Centralkassornas samtliga förbindelser med angivna undantag, alternativ II». samtliga centralkassor gjorts en beräkning med till marknadsvärden.

232 Avvikelser kvoter

från

lagförslagets

beräkningsregler

rörande

centralkassornas

likviditets-

Obligationsportföljens värdering. Se m o t s v a r a n d e a n m ä r k n i n g o m a f f ä r s b a n k e r . Ställningen gentemot Jordbrukets Bank. T v å a l t e r n a t i v h a r a n g e t t s . D e t f ö r s t a ä r r e s u l t a t e t av e n s t r i k t t i l l ä m p n i n g a v l a g f ö r s l a g e t s r e g l e r . I d e t a n d r a h a r utr e d n i n g e n s u t t a l a n d e n i k a p i t e l VI b e a k t a t s o c h s k u l d p å t i d till J o r d b r u k e t s B a n k inte behandlats som avdragspost i täljaren.

Postsparbankens och postgirokontorets likviditetskvoter Tabell

7. Likviditetskvoter

för postsparbanken

utredningens

enligt

kreditmarknads-

lagförslag mkr 1956

9 13 481 620

9 35 502 684

15 22 538 742

Tillgångar a) Kassa c) Banktillgodohavanden e) Statspapper (nom.) f) Hypoteksobligationer (nom.) »Nettobelopp av likvida medel»

,

Skulder, totalt enl. verksamhetsberättelsen Avgår Årets vinst Reservfond »Postsparbankens samtl. förbindelser med an givna undantag» Likviditetskvot Tabell

8. Likviditetskvoter

1 123

1 317

3 491

3 764

4 079

3 466 32,4

3 739 32,9

4 054 32,5

för postgirokontoret utredningens

enligt

kreditmarknads-

lagförslag mkr 1956

231 89 998 90

194 154 1 082 110

223 91 1 216 167

»Nettobelopp av likvida medel» Skulder, totalt enl. verksamhetsberättelsen

1 408 2 331

1 540 2 460

1 697 2 478

Avgår a) På tillgångssidan avdragna poster , Årets vinst Reservfond »Postgirokontorets samtl. förbindelser med an givna undantag»

2 326

2 460

2 478

Likviditetskvot

60,5

62,6

68,5

Tillgångar a) Kassa c) Banktillgodohavanden e) Statspapper (nom.) f) Hypoteksobligationer (nom.) Avgår a) Skuld till riksbanken

233 Beräkningsmetod

för postsparbankens och postgirokontorets enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag

likviditetskvoter

Uppgifterna är hämtade från verksamhetsberättelserna. I vissa fall har kompletterande siffror erhållits direkt från generalpoststyrelsen. Postsparbanken (Tabell 7) Tillgångar a) Kassa banktillgodohavanden samt medel innestående å postgirokonto

c) Banktillgodohavanden:

statsobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner (samtliga till nom. v ä r d e n ) , tillfälliga lån till riksgäldskontoret, riksgäldskontorets sparobligationsmedel och rikskontomedel

e) Statspapper ( n o m . ) :

f)

Hypoteksobligationer

»Nettobeloppet Skulder telsen

av likvida

(nom.):

medel»:

Stadshypotekskassans, bostadskreditkassans samt allmänna hypoteksbankens obligationer, nom. värden »Tillgångar a)—f)» ovan

totalt enligt verksamhetsberät-

Avgår Årets vinst Reservfond »Postsparbankens samtliga med angivna undantag»: Likviditetskvot:

förbindelser

skulder, totalt enligt verksamhetsberättelsen minus avgår-posterna »Nettobeloppet av likvida medel» i procent av »Postsparbankens samtliga förbindelser med angivna undantag».

Postgirokontoret (Tabell 8) Tillgångar a) Kassa:

kassabehållning hos centralförvaltningen och hos postanstalterna

c) Banktillgodohavanden:

banktillgodohavanden lån till bankerna

e) Statspapper ( n o m . ) :

statsobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner (samtliga nom. v ä r d e n ) , tillfälliga lån till riksgäldskontoret samt riksgäldskontorets sparobligationsmedel

16—003227

samt

tillfälliga

234 f)

Hypoteksobligationer

(nom.):

Avgår a) Skuld till riksbanken: »Nettobeloppet Skulder telsen

av likvida

Stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och allmänna hypoteksbankems obligationer, nom. värden enligt uppgifter från riksbanken

medel»:

»Tillgångar a)—f)» minskat med »Avgår a)»

totalt enligt verksamhetsberät-

Avgår På tillgångssidan avdragna poster: Årets vinst Reservfond »Postgirokontorets samtliga med angivna undantag»: Likviditetskvot:

= »Avgår a)» ovan

förbindelser skulder, totalt enligt verksamhetsberäittelsen minus avgår-posterna »Nettobeloppet av likvida medel» i p r o cent av »Postgirokontorets samtliga förbindelser med angivna undantag».

Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler postgirokontorets likviditetskvoter

rörande postsparbankens

och

Obligationsportföljens värdering. Se motsvarande anmärkning för sparbankerna. Om man antager att marknadsvärdena genomsnittligt ligger 15 procent under de nominella sjunker kvoterna till 1956 1957 1958 Postsparbanken 27,6 28,1 27,8 Postgirokontoret 53,5 55,3 60,1

Försäkringsbolagens placeringskvoter Tabell ringskvot

9.

Posterna

vid beräkning

för samtliga

av en genomsnittlig

försäkringsbolag

ditmarknadsutredningens

(riksbolag)

place-

enligt

kre-

lagförslag mkr Nettoförändring under år

Placeringsobjekt a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden Avgår Bankskuld b) Statspapper c) övriga prioriterade obligationer d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i t o m t r ä t t till bostadsfastighet f) Egna fastigheter »Storleksförändringen ringar*

7 338 161

5 93 268

207 36

205 38

av prioriterade place-

Prioriterade placeringar enl. ovan Oprioriterade obligationer övriga oprioriterade placeringar Avgår b) Livlån »Storleksförändringen av totala med angivna undantag» Placeringskvot

736 — 10 282

605 — 11 435

1 000

1 037

73,6

58,3

placeringarna

236 Tabell 10. Placeringskvoter

för de till riksbanken

rapporterande

försäkringsbolagen

Kvoterna är räknade på nettoförändringen under tiden ult. dec. 1956—ult. dec. 1958 Gruppindelning Livbolag Grupp I, totala placeringar ultimo 1958 över 200 mkr Grupp II, » » » 1958 50—200 » Grupp III, » » » 1958 under 50 » Sakbolag Grupp I, totala placeringar ultimo 1958 över 100 mkr Grupp II, » » » 1958 25— 100 » Grupp III, » » » 1958 under 25 » ivbolag Grupp I: 8 125,6 3 114,1 2 83,2 9 81,1 1 80,6 5 77,9 7 72,3 11 69,9 4 64,8 10 64,3 6 60,3

Sakbolag Grupp I: 5 85,9 3 59,6 9 51,6 2 50,6 1 47,6 6 42,1 7 34,8 8 10,7 _ 2 10 4 -- 2 5 , 9

Grupp II: 7 86,3 4 78,4 9 72,3 6 66,7 8 58,6 2 56,8 3 54,4 5 54,0 1 44,2

Grupp II: 1 422,2 5 93,3 6 90,6 2 87,8 9 85,5 11 77,4 10 67,3 14 51,6 4 29,2 12 13,3 8 11,8 ^ 2 13 3 -- 3,9 7 -- 1 3 , 6

Grupp III: 9 133,3 3 86,7 1 85,5 5 75,8 7 69,0 2 66,7 8 11,1 6 0 i 4

Grupp III: 4 100,0 5 100,0 8 83,3 7 80,0 12 75,0 2 71,4 10 66,7 9 47,8 3 31,0 1 0 11 0 a 6

É

1 Samtliga livbolag 71,8 Samtliga sakbolag 42,5 Samtliga försäkringsbolag 67,7

Totala placeringar har under perioden minskat, varför nämnaren således blir negativ. Både totala placeringar och prioriterade placeringar har minskat under perioden, varför både täljare och nämnare blir negativa. 8 Ingen förändring under perioden i totala placeringar och prioriterade placeringar. 8

237 Beräkningsmetod

för försäkringsbolagens (riksbolagens) placeringskvoter kreditmarknadsutredningens. lagförslag

enligt

(Tabell 9) Uppgifterna är hämtade från den i Statistisk Tidskrift publicerade försäkringsstatistiken. Placeringsobjekt a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden: Avgår Bankskuld:

bruttoökning av banklån minus bruttominskning av banklån

b) Statspapper: c) Övriga prioriterade

kontanta medel, checkar och banktillgodohavanden

statens och statsgaranterade obligationer, statsskuldförbindelser obligationer:

stadshypotekskassans, bostadskreditkassans, allmänna hypoteksbankens, hypoteks- och inteckningsbolags obligationer

d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfastighet:

svenska inteckningslån i bostadsfastigheter

f)

fastigheter

Egna fastigheter:

»Storleksförändringen placeringar»:

av

prioriterade

Prioriterade placeringar enl. ovan: Oprioriterade obligationer: Övriga oprioriterade placeringar

»Placeringsobjekt

a)—f)»

= »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» skeppshypotekskassans obligationer, kommunobligationer, trafik- och industribolags samt övriga obligationer svenska aktier och andelsbevis, svenska inteckningslån i övriga fastigheter, lån till kommuner, lån med kommunborgen, förlagsbevis, andra värdehandlingar

Avgår b) Livlån »Storleksförändringen ringarna med angivna Placeringskvot:

av totala placeundantag»:

summan av ovanstående poster minskat med »avgår b) Livlån» »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksförändringen av totala placeringarna med angivna undantag»:

(Tabell 10) Uppgifterna hämtade från försäkringsbolagens uppgifter till riksbanken. Beräkningsmetoderna överensstämmer i allt väsentligt med de i tabell 9 använda, utom såtillvida att egna fastigheter ej inräknats.

238 Avvikelser från lagförslagets placeringskvoter Samtliga

försäkringsbolag.

beräkningsregler

(Tabell

rörande

försäkringsbolagens

9)

Övriga prioriterade obligationer. I motsats till lagförslagets regler har hypoteksaktiebolagens obligationer inräknats här. Motivet är att då lagen tillämpas kommer motsvarande nyemitterade obligationer att inräknas. Lån mot inteckning etc. Här har ingen hänsyn tagits till att vissa under perioden utlämnade lån inte avser nyproducerade fastigheter. Kommunal upplåning för bostadsändamål. Ingen hänsyn har kunnat tagas härtill, men det är känt att betydande belopp utlånas t. ex. till tomträttskassor mot säkerhet av kommunal garanti. Egna fastigheter. Här har upptagits alla förvärv av egna fastigheter utan hänsyn till lagtextens förbehåll.

Sparbankernas placeringskvoter

Tabell 11. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig placeringskvot för samtliga sparbanker enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag tkr Nettoförändring under år 1957

66 186

— 3150

10 456 34 529 59 271

— 1254 46 095 78 302

670 029

702 760

819 559

825 261

Oprioriterade obligationer

819 559 20184 114 570

825 261 36 426 179 283

»Storleksförändringen av totala placeringarna med angivna undantag»

954 313

1 040 970

85,9

79,3

Tillgångar a) Kassa, checkar, banktillgodohavanden Avgår c) övriga prioriterade obligationer (nom.) d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i t o m t r ä t t till bostadsfastighet »Storleksförändringen

av prioriterade

pla-

239 Tabell 12. Placeringskvoter

för de 130 största sparbankerna

enligt

kreditmarknadsutredningens

lagförslag1 (Kvoterna är räknade på nettoförändringen under år 1957) Grupp V I I I V I I I : 23 14 15 1 25 4 7 9 12 5 3 17 13 8 11 19 22 6 16 10 20 21 2 18 24

Grupp V I

Grupp V I I

129,7 ( 95,4) VII: 22 188,8 (196,4) 25 175,5 (202,1) 120,7 ( 123,5) 6 167,7 (162,0) 111,8 ( 51,2) 107,2 ( 87,3) 19 145,4 (131,9) 107,2 ( 100,6) 27 144,2 (146,8) 105,6 < 104,7) 28 140,7 (140,4) 102,5 ( 99,8) 35 106,0 (100,0) 101,5 ( 99,8) 32 101,6 (115,1) 100,8 ( 97,2) 31 101,3 (106,1) 98,7 | 93,1) 33 99,7 (118,3) 95,8 I 92,8) 8 97,4 ( 95,8) 93,4 { 93,7) 3 94,9 ( 94,0) 92,4 112,4) 20 93,7 ( 95,6) 92,2 ' 100,1) 2 92,3 ( 90,8) 91,1 { 89,8) 17 91,0 (114,2) 90,5 ' 105,5) 12 90,5 (111,6) 85,1 : 90,3) 29 89,8 ( 86,4) 69,6 ; 92,2) 26 88,3 (147,8) 67,4 1 60,5) 16 85,6 ( 89,3) 59,7 ' 86,6) 24 83,1 ( 89,8) 58,7 { 88,3) 1 82,1 ( 94,1) 27,3 { 35,5) 23 81,9 ( 99,6) 1 10,5 24,0) 11 81,6 ( 77,8) — 3,8 ' 75,9) 9 81,6 (109,3) — 58,0 [—38,0) 4 78,4 ( 88,4) 7 78,4 ( 91,6) 10 76,8 ( 77,8) 15 76,3 ( 71,0) 21 74,5 ( 70,3) 13 74,0 (102,1) 14 71,2 ( 69,1) 34 67,3 ( 75,4) 30 56,8 (110,2) 5 54,2 ( 83,3) 18 27,4 ( 82,0)

VI: 42 313,7 48 313,1 (314,8) 56 199,0 (175,3) 19 162,9 (175,5) 44 160,4 40 152,6 (155,0) 11 147,5 16 147,0 (148,9) 50 143,9 7 132,4 59 128,9 (115,7) 8 124,9 (109,0) 18 124,7 (131,7) 10 124,6 20 124,5 (128,1) 4 124,3 13 123,8 ( 97,2) 27 121,1 34 118,7 55 116,5 46 115,6 (112,8) 66 114,6 62 112,2 (130,0) 67 110,2 51 107,0 64 106,5 32 105,8 41 105,4 15 104,2 14 101,3 70 98,9 26 97,8 69 97,5 (111,8) 52 96,5 1 96,0

Grupp V I I I VII VI V-I Samtliga sparbanker De 84 större sparbanke m a

J 1

80,3 91,0 96,9 83,0 85,9 84,6

Grupp V I 95,8 VI: 23 25 94,5 54 94,5 3 94,1 43 93,7 68 93,3 12 93,1 65 92,6 36 88,6 39 85,8 49 84,4 22 84,2 31 84,1 17 83,6 58 83,6 37 81,3 6 80,8 2 76,5 60 71,7 57 70,0 21 67,7 9 63,6 33 63,2 28 62,3 35 58,0 53 57,5 38 52,5 5 47,9 47 47,7 30 44,7 63 34,4 29 32,6 45 28,5 61 - 81,5 24 —103,3

(

81,1)

(

53,1)

(

96,1)

(

81,2)

(

95,6)

(

66,0)

( (

89,6) 69,2)

(

35,6)

( 84,3) (102,4)

( 90,2)

Beträffande siffrorna inom parentes, se sid. 241. "Kommunal upplåning för bostadsändamål."

( --103,8) ( -- 90,7)

240 Beräkningsmetod

för samtliga sparbankers placeringskvoter nadsutredningens lagförslag (Tabellerna 11 och 12)

enligt

kreditmark-

Uppgifterna är hämtade från de årsrapporter, som av sparbankerna tillställes statistiska centralbyrån samt från »Allmän sparbanksstatistik». I tabell 12 har endast medtagits de 130 största sparbankerna, som enligt allmän sparbanksstatistik 1957 hänfördes till storleksgrupperna VIII (insättarbehållning över 100 miljoner k r o n o r ) , VII (50—100 miljoner kronor) och VI (20—50 miljoner k r o n o r ) . Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden :

Avgår Bankskuld:

kontant i kassan, innestående medel i riksbanken, postsparbanken, å postgiro, i jordbrukskreditkassa samt centralkassa för jordbrukskredit, hos inländskt bankbolag, på inländsk penninginrättning dragna checkar, i annan sparbank innestående medel skuld hos annan sparbank å checkräkning, skuld för upptagna lån samt å checkräkning hos annan kreditinrättning

b) Statspapper (nom.):

innestående medel i riksgäldskontoret, av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, andra statsskuldförbindelser än skattkammarväxlar och obligationer samt svenska statens obligationer (de sistnämnda i nom. värden)

c) Övriga prioriterade obligationer (nom.):

stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och allmänna hypoteksbankens obligationer samt inteckningsbolags och tomträttskassors obligationer, nom. värden

d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfastighet (nom.):

lån mot inteckning inom 60 % av tax. värdet i fast egendom uti bostads- eller affärsfastighet och i tomträtt; lån mot inteckning över 60 % av tax. värdet och lån mot inteckning i ej taxerad fastighet i fast egendom uti bostads- eller affärsfastighet och i tomträtt

»Storleksförändringen placeringar»:

av

prioriterade »Tillgångar a)—d) »

Prioriterade placeringar enligt ovan:

= »Storleksförändringen av prioriterade placeringar»

Oprioriterade obligationer:

kommunobligationer gationer»

och »andra obli-

241 Oprioriterade lån:

»Storleksförändringen ringarna med angivna

summa lån och utnyttjade krediter i checkräkning (nom. värden) minus lån under d) ovan av totala placeundantag»:

Placeringskvot:

Avvikelser kvoter

från lagförslagets

summan av ovanstående tre poster »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksförändringen av totala placeringarna med angivna undantag».

beräkningsregler

rörande

sparbankernas

placerings-

Övriga prioriterade obligationer. I motsats till lagförslagets regler har hypoteksaktiebolagens obligationer inräknats här. Motivet är att då lagen tillämpas kommer motsvarande nyemitterade obligationer att inräknas. Lån mot inteckning etc. Här har ingen hänsyn tagits till att vissa under perioden utlämnade lån avser icke nyproducerade fastigheter. Enligt de 84 större sparbankernas statistik utgjorde utlämnade »Lån till reparation och förbättringar av bostäder» 32 miljoner kronor år 1957 och 43 miljoner kronor år 1958. Kommunal upplåning för bostadsändamål. Huvudparten av sparbankernas under perioden utlämnade lån till kommuner eller med kommunal garanti avser bostadsändamål. Tillgänglig statistik tillåter inte något korrekt hänsynstagande härtill och siffrorna i tabellerna 11 och 12 kan såtillvida vara missvisande. För de 84 s. k. större sparbankerna föreligger emellertid uppgifter om fördelningen av under perioden utlämnade lån och lån med kommunal garanti mellan lån till bostadsändamål och övriga lån. För de 84 sparbankerna tillsammans redovisas följande siffror: 1957 1958 Kommunlån (inkl. lån med kommunal garanti) 190 289 därav till bostadsändamål 144 210 övriga . . 46 79 Om man nu antager att nettoförändringen av övriga lån är lika med utlämnade övriga lån kan man för var och en av de 84 större sparbankerna och för dessa tillsammantagna beräkna en siffra för nettoförändringen i prioriterade lån och därmed likviditetskvoten. Det är dessa kvoter som angetts inom parentes i tabell 12. Antagandet är uppenbarligen inte korrekt — det innebär att samtliga amorteringar och slutbetalningar å kommunlån avsett lån till bostadsändamål. De inom parentes angivna kvoterna anger sålunda ett minimum för den verkliga kvot som skulle framräknas om fullständiga uppgifter förelåg. Omklassificeringar av lån m. m. Ett närmare studium av de individuella sparbankernas rapporter ger vid handen att vissa omklassificeringar av lån måste ha förekommit, så att lån som t. ex. ult. 1956 räknades som prioriterade ult. 1958 kom att räknas som oprioriterade och tvärtom. Sådana svagheter i primärmaterialet torde förklara några av de extrema värdena i tabell 12. I ett fall h a r en fusion förryckt resultatet. Det har emellertid synts bäst att acceptera de siffror statistiska centralbyrån använt vid sammanställningen av sparbanksstatistiken och göra en allmän reservation för att de i några få fall kan vara missvisande även bortsett från de faktorer som angetts ovan.

242 Postsparbankens och postgirokontorets placeringskvoter

Tabell 13. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig placeringskvot för postsparbanken enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag mkr Nettoförändring under år 1957

22 21 63

—8 36 53

79 — 15

143 — 57

170 21 82

167 50 24

Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden c) övriga prioriterade obligationer (nom.) . . d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller e) Bostadslån med kommunal b o r g e n . . . . . . »Storleksförändringen

»Storleksföråndringen

Beräkningsmetod

för

av prioriterade

av totala

place-

placeringarna

postsparbankens placeringskvoter utredningens lagförslag (Tabell 13)

62,3

69,3

enligt

kreditmarknads-

Uppgifterna är hämtade från verksamhetsberättelsen. I vissa fall har kompletterande siffror erhållits direkt från postsparbanken. Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden: b) Statspapper

(nom.):

kassa, banktillgodohavanden samt medel innestående å postgirokonto statsobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner (samtl. nom. v ä r d e n ) , tillfälliga lån till riksgäldskontoret, riksgäldskontorets sparobligationsmedel och rikskontomedel

c) övriga prioriterade obligationer (nom.):

stadshypotekskassans, bostadskreditkassans, allmänna hypoteksbankens samt hypoteks- och inteckningsbolags obligationer, nominella värden

d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfast.:

fastighetslån, nominellt värde

243 e) Bostadslån med kommunal borgen:

byggnadslån mot kommunal borgen (bokf. värde), sekundärlån i bostadsfastighet mot kommunal borgen, lån till tomträttskassor mot kommunal borgen, nominella värden

»Storleksförändringen placeringar»:

»Tillgångar a)—c)»

av

prioriterade

Prioriterade placeringar enl. ovan:

= »Storleksförändringen av prioriterade placeringar»

Oprioriterade obligationer:

kommunobligationer, skeppshypotekskassans obligationer, industri- och trafikbolags obligationer

Oprioriterade lån:

kommunlån, övriga lån

»Storleksförändringen ringarna med angivna Placeringskvot:

av totala placeundantag»:

summan av ovanstående tre poster »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksförändringen av totala placeringarna med angivna undantag».

Tabell 14. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig placeringskvot för postgirokontoret enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag mkr Nettoförändring under år

Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden Avgår Bankskuld b) Statspapper (nom.) c) övriga prioriterade obligationer (nom.) .. d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfastighet e) Bostadslån med kommunal borgen. . »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» Prioriterade placeringar enl. ovan Oprioriterade obligationer Oprioriterade lån »Storleksförändringen av totala placeringarna med angivna undantag* Placeringskvot

— 33

84 18

134 56

20 —2

— 18 7

146 9 — 118

— 1 146

100,7

394,6

244 Beräkningsmetod

för postgirokontorets placeringskvoter utredningens lagförslag (Tabell 14)

enligt

kreditmarknads-

Uppgifterna är hämtade från verksamhetsberättelsen. I vissa fall har kompletterande siffror erhållits direkt från postgirokontoret. Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden:

kassabehållning hos centralförvaltningen och hos postanstalterna, banktillgodohavanden samt tillfälliga lån till bankerna

Avgår Bankskuld b) Statspapper

(nom.)

c) övriga prioriterade (nom.):

statsobligationer, skattkammarväxlar, slatsskuldförbindelser, depositioner (samtl. nominella v ä r d e n ) , tillfälliga lån till riksgäldskontoret samt riksgäldskontorets sparobligationsmedel obligationer

stadshypotekskassans, bostadskreditkassans, allmänna hypoteksbankens obligationer samt hypoteks- och inteckningsbolags obligationer, nominella värden

d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfastighet:

fastighetslån, nominella värden

e) Bostadslån med kommunal borgen:

byggnadslån mot kommunal borgen (bokf. v ä r d e ) , sekundärlån i bostadsfastighet mot kommunal borgen, lån till tomträttskassor mot kommunal borgen, nominella värden

»Storleksförändringen placeringar»:

»Tillgångar a)—e)»

av

prioriterade

Prioriterade placeringar enl. ovan: Oprioriterade obligationer: Oprioriterade lån: »Storleksförändringen ringarna med angivna Placeringskvot:

= »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» kommunobligationer, skeppshypotekskassans obligationer, industri- och trafikbolags obligationer kommunlån, övriga lån

av totala placeundantag»:

summan av ovanstående tre poster »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksförändringen av totala placeringarna med angivna undantag».

245 Avvikelser från lagförslagets beråkningsregler girokontorets placeringskvoter

rörande

postsparbankens

och

post-

Kommunal upplåning för bostadsändamål. I fråga om lån med kommunal garanti tillåter statistiken en redovisning av lån för bostadsändamål. Även under rubriken kommunlån torde dock lån för bostadsändamål återfinnas; härtill har ingen hänsyn kunnat tagas.

KUNGL. B! BL.

2 4 MAJ I960 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1960 Systematisk förteckning (Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Ecklesiastikdepartementet

Justitiedepartementet rörslag till namnlag. [5]

1957 års skolberednlng. 2. Individuella differens och skoldifferentiering. [13] 3. Kursplaneunde sökningar i matematik och modersmålet. [15]

Utrikesdepartementet

Jordbruksdepartementet Högre utbildning, forskning och försök på lantbr kets område. [2] Grusexploateringen i Sverige. [3]

Försvarsdepartementet

Handelsdepartementet översyn av lagen om försäkringsrörelse. [11]

Krigsmaktens högsta ledning. [12]

Inrikesdepartementet

Socialdepartementet

Folktandvården. [1] De ekonomiska villkoren för en huvudmannaskap reform inom mentalsjukvården. [9] CP-Vården. [14]

Civildepartementet

Kommunikationsdepartementet

Statstjänstemäns förhandlingsrätt. [10]

Finansdepartementet Fastighetsbeskattningen. [4] Studiekostnader vid beskattningen. [6] Kedogöraransvaret och anmärkningsprocessen. [7] Preliminär nationalbudget för år 1960. [8] Banklikviditet och kreditprioritering. [16]

IDUNS TBYCK.EBIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1960