Kreditmarknadens struktur och funktionssätt

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Kreditmarknadens struktur och funktionssätt Koncentrationsutredningen II

Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning 1. Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. 2. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. 3. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1968:3 Finansdepartementet

Kreditmarknadens struktur och funktionssätt Koncentrationsutredningen II

Stockholm 1968

Innehåll

Kapitel 1 Översikt över undersökningsresultaten med sammanfattande analys A. Ägandeförhållanden 10 B. Andra intresseförbindelser 12 C. Kreditmarknaden från allmän inflytandesynpunkt 13 D. Makten över affärsbankernas kreditgivning 15 E. Affärsbankernas kreditgivning 16 F. Konkurrensförhållanden i övrigt på kreditmarknaden 18 Kapitel 2 Kreditmarknadens funktioner och organisatoriska uppbyggnad A. Allmän bakgrund B. Huvuddragen i olika kreditinstituts inriktning, företagsformer och ägandeförhållanden B: 1. Bankinrättningar B: 2. Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut B: 3. Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut B: 4. Statliga lånefonder B: 5. Riksbanken och riksgäldskontoret Kapitel 3 Ägandemässiga relationer vid affärsbanker samt mellan affärsbanker, försäkringsbolag och övrigt näringsliv A. Ägandeförhållandena vid affärsbankerna B. Bankberoende och bankägda företag C. Ägandemässiga relationer mellan affärsbanker och investmentbolag C: 1. De »gamla» investmentbolagen C: 2. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m. m. C: 3. Finansieringsbolagen

23 24 26 29 31 32

33 35 38 38 42 44

C: 4. Relationerna mellan affärsbanker samt berörda investmentoch finansieringsbolag D. Vissa bankgruppers ägandeintressen 1963 D: 1. Teknisk kommentar D: 2. Tabellariska översikter över bankgruppernas ägandeintressen 1963 D: 3. Kommentar till materialet D: 4. Inlåning och krediter inom bankgrupperna E. Förändringar i bankgruppernas sammansättning 1962—67 E: 1. Investment-och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av majoritetsintressen 1962—66 E: 2. Investment-och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av större minoritetsintressen 1962—66 E: 3. Vissa andra förvärv och avyttringar F. Försäkringsbolagens aktieinnehav

47 50 51

54 59 63 64

67 71 72

Kapitel 4 Andra relationer mellan affärsbanker, försäkringsbolag och övrigt näringsliv A. Gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker och övrigt privat näringsliv 74 B. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och övrigt privat näringsliv 88 C. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och affärsbanker 93 D. Affärsbankernas kundförbindelser med större företag 93

Kapitel 5 Marknads- och företagsstruktur A. Diskussion av vissa begrepp 97 A: 1. Kreditinstitutens »råvaror» och »produkter» 97 A: 2. Begreppet kreditmarknad 98 B. Affärsbanksväsendet 100 B: 1. Etableringsvillkor m. m. 100 B: 2. Bankkoncentrationens utveckling och omfattning 101 B: 3. Bankkoncentrationens orsaker 107 B: 4. Vissa anmärkningar rörande kostnadsförhållanden 111 B: 5. Vissa data rörande intäktsförhållanden 115 C. Sparbanksväsendet 116 D. Försäkringsbolag och understödsföreningar 120 D: 1. Försäkringsbolag 120 D: 2. Understödsföreningar 126 E. Regionala och lokala marknader 127 E: 1. Företagens kreditförsörjning 127 E: 2. Inlåning 130

Kapitel 6 Den totala skuldsättningen och kreditmarknadens struktur 1919—1964 A. Allmän bakgrund 133 B. Den kända skuldsättningens utveckling i Sverige 1919—1964 138 C. Kreditinstitutens tillgångar och fordringar 142 D. Förändringar i affärsbankernas ställning på kreditmarknaden 1919—1964 144

Kapitel 7 Makten över affärsbankernas kreditgivning A. Banklagens bestämmelser 150 B. Organisationstyp 152 C. Kreditbeslutens formella delegering 154 D. Styrelsens sammansättning och rekrytering 158 E. Centralstyrelsens deltagande i kreditbesluten 161 E: 1. Styrelsens sammanträdesfrekvens 161 E: 2. Information till styrelsen 162 E: 3. Styrelsens funktioner och arbetssätt 164 F. Avdelningskontorens kreditgivning 171 G. Styrning av en affärsbanksorganisation 172 H. Makten över affärsbankernas kreditgivning — en sammanfattande analys 174

4 H: 1. Allmän karakteristik av beslutsprocessen 174 H: 2. Centralstyrelsens inflytande vid beslut över enskilda kreditärenden 177 H: 3. Centralstyrelsernas sammansättning och bankernas kreditbeslut 179 Kapitel 8 Affärsbankernas kreditgivning A. Vissa huvuddrag i affärsbankernas placeringspolitik 183 B. Konkurrensen om företagskunderna 186 B: 1. Marknadens karaktär 186 B: 2. Betalningsförmedling och utlandsrörelse 189 B: 3. Konkurrenssituationen 192 C. De formella säkerhetskraven 195 C: 1. Krav på säkerheter enligt banklagen m. m. 195 C: 2. Bankinspektionens granskning av affärsbankernas kreditgivning 197 D. Proceduren vid kreditgivning 198 D: 1. Kreditansökan 200 D: 2. Preliminär bedömning av kreditansökningar 200 D : 3. Bankens kreditanalys 200 D : 4 . Kreditvillkor 203 D: 5. Beslut 204 D: 6. Uppföljning av krediter och företagets utveckling 204 E. Kreditbedömning och krediturval 204 E: 1. Riskbedömning 204 E : 2 . Kreditvillkor 212 E: 3. Ränta, risk och kundens lönsamhet för banken 216 E: 4. Bankernas kreditgivning och utvecklingsblock 220 F. Affärsbankernas fördelning av krediter under kreditrestriktioner 222 F: 1. Kundslag, kreditslag och kreditändamål 223 F: 2. Nedskärningar av önskade krediter och hänsyn till kundens övriga bankaffärer 225 F: 3. Ränta och risk 233 G. Näringslivets struktur och företagens finansieringsförhållanden 236 G: 1. Generella aspekter 237 G: 2. Effekter av kreditrestriktioner 241 G: 3. Sammanfattning 251 H. Den regionala kreditfördelningen 251 H: 1. Regionala aspekter vid bankernas kreditfördelning 251

H: 2. Affärsbankernas in- och utlåningsöverskott inom olika regioner 253 Kapitel 9 Konkurrens, priser och vinster A. Konkurrensbegränsande avtal mellan kreditinstituten 260 A: 1. Avtal inom inlåningsrörelsen samt om öppethållande 261 A: 2. Allmänt om affärsbankernas stora tariffavtal 263 A: 3. Avtal inom utlåningsrörelsen 264 A: 4. Avtal rörande andra banktjänster 269 B. Konkurrensen mellan kreditinstituten 272 B: 1. Sambandet mellan marknadsstruktur och marknadsbeteende 272 B: 2. Räntebildningen från konkurrenssynpunkt 273 B: 3. Bankinrättningarnas kontorsetablering 275 B: 4. Konkurrensmedel i övrigt 282 C. Räntemarginaler och vinster 284 Appendix. Kreditmarknadens struktur 1919—1964 A. Kreditinstitutens placeringar 297 B. Inlåningsmarknaden 300 B: 1. Den totala inlåningens fördelning 300 B: 2. Inlåningens regionala fördelning 304 C. Det institutionella försäkringssparandet 307 D. Fördelning av institutionellt sparande 309 E. Kreditinstitutens direkta kreditgivning 310 E: 1. Kommuner 311 E: 2. Bostäder och byggnadsverksamhet 312 E: 3. Jordbruk 317 E: 4. Övrigt näringsliv 321 E: 5. Diverse och krediter till enskilda 326 F. Värdepappersmarknaden 326 Tabellbilaga A. Inlåningsstatistik

333 Tabellbilaga B. Statistik över utlåning och värdepapper 341 Litteraturförteckning

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Koncentrationsutredningen skall enligt sina direktiv kartlägga och analysera dels ägandeoch inflytandeförhållanden inom det privata näringslivet, dels olika marknaders funktionssätt med hänsyn tagen till bl. a. företagsstrukturen. Inom utredningens sekretariat har på olika områden gjorts delstudier, av vilka den som behandlar oljebranschen tidigare överlämnats (SOU 1966: 21). Utredningen får härmed överlämna före-

liggande undersökning, som behandlar kreditmarknaden och då särskilt affärsbanksväsendet. Undersökningen har utförts av utredningens sekreterare, pol. mag. Tony Hagström. Stockholm den 11 december 1967 På koncentrationsutredningens vägnar: G.

Arvidsson I Tony

Hagström

KAPITEL i

Översikt över undersökningsresultaten och sammanfattande analys

Allmänt sett ska koncentrationsutredningen enligt sina direktiv kartlägga och analysera dels ägande- och maktförhållandena inom det privata näringslivet, dels olika marknaders beteende med hänsyn tagen till bl. a. företagsstrukturen. Utredningsuppdraget avser således både makten över företagen och företagens makt över marknader. Kreditmarknaden och då särskilt affärsbanksväsendet utgör självfallet ett viktigt undersökningsobjekt för koncentrationsutredningen. Den föreliggande undersökningen tar främst sikte på att besvara följande sex frågor: 1. Hur ser ägandeförhållandena ut i främst affärsbankerna och vilka äganderelationer existerar mellan privata affärsbanker och övrigt näringsliv? 2. Vilka andra relationer mellan privata kreditinstitut och övrigt näringsliv existerar, som är av intresse från maktsynpunkt? 3. Vilka förskjutningar mellan kreditinstitut tillhörande olika ägarkategorier har skett under senare årtionden? 4. Av vilka och i vilka former fattas kreditbeslut inom affärsbankerna? 5. Vilka faktorer påverkar affärsbankernas kreditgivning till näringslivet och hur påverkas näringslivets struktur av kreditmarknadens sätt att fungera? 6. Vad kännetecknar i övrigt konkurrensförhållandena på kreditmarknaden med avseende på bl. a. marknadsstruktur, val av konkurrensmedel och samverkan mellan kreditinstituten? I detta inledande kapitel lämnas en översikt över undersökningsresultaten. Därutöver diskuteras kortfattat vissa frågor, som främst berör ägande- och maktförhållanden.

För en allmän och mer omfattande diskussion av dessa frågor hänvisas till utredningens undersökning av ägandeförhållandena inom det privata näringslivet. Dispositionen av kapitel I utgår från den ordning i vilken de olika frågekomplexen nämnts, vilket medför att vissa avvikelser finns jämfört med den följd i vilken materialet redovisas i efterföljande kapitel. Innehållet i kapitel II-IX är i korthet följande. Kreditmarknadens funktioner och organisatoriska uppbyggnad beskrivs i kapitel II, varvid särskilt uppmärksammas skillnader i företagsform mellan olika typer av kreditinstitut. I kapitel III redovisas data rörande ägandeförhållandena i affärsbankerna, förekomsten av bankägda företag, de ägandemässiga relationerna mellan affärsbanker och olika investmentbolag samt omfattningen av ägarintressen, som banker närstående ägare har i andra företag. Härvid uppmärksammas också omfattningen och inriktningen av de företagsförvärv, som de s. k. finansieringsbolagen gjort under 60-talet. Vidare belyses den relativa betydelsen av försäkringsbolagens aktieinnehav. I kapitel IV kartläggs omfattningen av gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker, försäkringsbolag och övriga privata företag, främst storföretag. Vidare redovisas vissa uppgifter om bankförbindelsernas stabilitet och exklusivitet för större företag. Kapitel V och VI innehåller en beskrivning av kreditmarknadens struktur i olika avseenden och de strukturförändringar som skett under perioden 1919-1964. Vidare diskuteras vilka faktorer, som påverkar den totala skuldsättningens relativa storlek och redovisas vissa data rörande förändringar i 9

den kända skuldsättningen i Sverige och USA. Detaljbeskrivningen och underliggande statistik har dock samlats i ett särskilt appendix jämte tabellbilagor, som placerats sist i betänkandet. I kapitel VII beskrivs beslutsprocessen inom affärsbankerna vid beslut i kreditfrågor. Härvid uppmärksammas särskilt centralstyrelsernas inflytande på kreditbesluten. Kapitel VIII, som är det mest omfattande kapitlet, innehåller en beskrivning och analys av affärsbankernas beteende vid kreditgivning till företag, bl. a. under kreditrestriktioner. Vidare diskuteras hur kreditmarknaden i sin helhet påverkar det övriga näringslivets struktur. Likaså diskuteras den regionala kreditfördelningen och redovisas vissa data rörande denna. Kapitel IX slutligen är till betydande del en uppföljning av föregående kapitel. Konkurrensförhållanden i övrigt på kreditmarknaden analyseras, varvid bl. a. uppmärksammas omfattningen av kartellavtal. Sist i kapitlet redovisas uppgifter om utvecklingen av affärsbankernas räntemarginal och vinster. Till grund för undersökningen ligger ett omfattande material, som insamlats från kreditinstitut och andra företag samt statliga myndigheter. En betydande del av materialet utgörs av intervjuer. Både affärsbanker och övriga företag har varit mycket samarbetsvilliga, vilket väsentligt underlättat undersökningen.

A. Ägandeförhållanden På kreditmarknaden finns representerade ett stort antal företagsformer och typer av ägarassociationer - fler än på något annat område inom samhällsekonomin. Detta framgår redan av en enkel uppräkning: affärsbanker, jordbrukskasserörelsen, sparbanker, postbanken, hypoteksinstitut, kreditaktiebolag, tomträttskassor, sparkassor, allmänna pensionsfonden, riksförsäkringsverkets fonder, försäkringsbolag, understödsföreningar, statliga lånefonder, riksbanken och riksgäldskontoret. Av dessa är det främst affärsbankerna, som är av intresse i detta sam-

manhang dels p. g. a. att relativt litet är känt om ägandeförhållandena vid dessa mestadels privatägda företag och dels p. g. a. att affärsbankerna har olika ägandemässiga anknytningar till övrigt privat näringsliv. Bankaktier har sedan länge varit föremål för handel på den organiserade aktiemarknaden. Detta tillsammans med bankernas stora aktiekapital utgör huvudförklaringarna till att antalet aktieägare i bankerna är förhållandevis stort. Bland bankernas aktieägare dominerar helt fysiska personer antalsmässigt. Bland de 20 största ägarna i varje bank är det däremot en kraftig övervikt för juridiska personer. Jämfört med börsnoterade företag i allmänhet är ägarkoncentrationen i affärsbankerna låg och styrelsernas ägandemässiga position svag. I ingen bank finns aktieägarföreningar eller större aktieägarkonsortier. Däremot är styrelsens insamling av fullmakter från aktieägare att rösta vid bolagsstämma i vissa fall av betydande omfattning. I fyra banker avviker ägarstrukturen markant från övriga privata bankers. Av Enskilda Bankens totala röstetal kontrollerar familjen Wallenberg närmare 30 procent. Familjen har också stora ägarintressen i Bohusbanken och Smålands Bank. I Skånska Banken kontrollerar familjen Roos ungefär hälften av totala röstetalet. Bakom övriga banker med undantag av Sparbankernas Bank, Jordbrukets Bank och den statliga Sveriges Kreditbank står inte några betydande finansiella intressen, som p. g. a. sitt aktieinnehav kan antas utöva något inflytande över resp. bank. I själva verket torde inga aktieägare över huvud taget ha något inflytande över dessa banker. Styrelserna kan karakteriseras som självförnyande, varvid den valberedande och väljande instansen är antingen VD tillsammans med styrelsen eller VD jämte styrelsens presidium. Banker får enligt banklagen inte annat än i undantagsfall äga aktier i andra företag. Ett av dessa undantagsfall är när en bank övertar aktierna i ett företag för att skydda sin fordran på företaget. 20- och 30-talets kriser ledde till att ett betydande antal företag på detta sätt övertogs av bankerna och

ett ännu större antal blev starkt bankberoende p. g. a. sina stora bankkrediter. Under främst 40- och 50-talen avvecklades detta aktieinnehav. Numera är bankberoendet obetydligt och banker äger aktiemajoriteten i endast två större företag. För Svenska Handelsbankens, Skandinaviska Bankens och Enskilda Bankens del skedde avvecklingen av aktieinnehavet främst genom överlåtelse av aktierna till nybildade investmentbolag, som sedan dess brukar betecknas som »närstående» resp. bank. Under 60-talet har en ny tendens gjort sig gällande genom att ett antal s. k. finansierinsbolag bildats, som på samma sätt står nära olika banker. Varken när det gäller Svenska Handelsbanken - Industrivärden eller Skandinaviska Banken - Custos - Säfveån finns någon kärna av stora gemensamma kapitalintressen. De båda bankerna kan knappast generellt påstås kontrollera »sina» holdingbolag men trots detta är det berättigat att tala om »bankgrupper» och »närstående investmentbolag» p. g. a. den historiska bakgrunden och de personliga relationerna. Helt annorlunda är ägandeförhållandena i Enskilda Banken-Investor-Providentia. Här finns en stor koncentrerad förmögenhetsmassa, som kontrolleras av familjen Wallenberg. Huvudbeståndsdelen i denna förmögenhetsmassa är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vars tillgångar år 1965 uppgick till 450 mkr och år 1966 till 340 mkr. Ca 60 procent av stiftelsens tillgångar utgörs av aktier i de tre nämnda företagen. Under 60-talet har flertalet affärsbanker - alltså även andra än de tre som nämnts ovan - medverkat i bildande av finansieringsbolag, som köper upp familjeföretag. Vissa av dessa finansieringsbolag är dotterbolag till de »gamla» investmentbolagen. I övriga fall består ägarna av bankernas aktieägare och kunder samt f. d. ägare till uppköpta företag. Vidare har under senare år också tillkommit ett antal finansieringsinstitut (exempelvis för factoring och leasing) och kreditaktiebolag, som på olika sätt är associerade med bankerna. För 1962/63 har undersökts omfattningen av de ägarintressen inom det privata

näringslivet, som innehas av dominerande ägare i bankerna och närstående investmentbolag, investmentbolagen själva samt av bankerna kontrollerade stiftelser. De bankgrupper, som undersökningen omfattar är Industrivärdengruppen (SHB), Custos/Säfveångruppen (Skand. B.), familjen Wallenberg (SEB) och familjen Roos (Skånska B.), varav dock den sistnämnda är av liten betydelse i detta sammanhang. Det är välbekant att betydligt lägre ägarandel än 50 procent kan räcka för att ge en ägare eller en grupp av ägare s. k. »working control» över ett företag när aktieägandet är spritt på många händer och stämmodeltagandet är lågt. Från denna allmänna utgångspunkt har större ägarintressen vid sidan av majoritetsintressen studerats. Härvid har hänsyn tagits till dels aktieinnehavets relativa storlek, dels andelen röster på bolagsstämman och dels representationen i företagets styrelse. De valda kriterierna anknyter till den formella beslutsordningen och torde ge en god bild av inflytande sett från denna synpunkt. Det reella inflytandet bestäms emellertid även av andra faktorer varför den åstadkomna klassificeringen av företagen inte utan vidare kan översättas till en skala utvisande kontroll av viss bestämd styrka. Undersökningen visar att bankerna närstående större ägarintressen berörde sammanlagt 260 företag, varav 44 var börsnoterade (inkl. resp. investmentbolag). Antalet anställda i Sverige vid dessa företag uppgick till 13 procent av totala antalet anställda i den privata sektorn. Företagens industriella förädlingsvärde uppgick samtidigt till drygt en fjärdedel av industrins totala förädlingsvärde. I vissa industrisektorer var andelen över 50 procent. Överlägset störst av bankgrupperna är Wallenbergsgruppen. Företag, vari familjen Wallenberg hade större ägarintressen, svarade tillsammans för mer än hälften av ovannämnda totalandelar. För Industrivärdengruppen och Custos/Säfveångruppen var beviljade krediter och inlåning vid »egna» banken av tämligen begränsad betydelse för Handelsbanken resp. Skandinaviska Banken. Motsatsen gäller för Enskilda Banken, där närstående företag sva11

rade för över 40 procent av inlåningen och ca 25 procent av utlåningen. Det kan konstateras att bankgruppernas omfattning ökat sedan 1962/63 även om någon exakt uppgift om ökningens relativa storlek inte finns. Mest framträdande har varit finansieringsbolagens och vissa »gamla» investmentbolags uppköp av familjeföretag. Sammanlagt har under perioden 30/6 -62-30/6 -66 gjorts 91 förvärv med drygt 19 000 anställda och 14 avyttringar med ca 3 000 anställda. En stor del av förvärven avser företag utan industriell verksamhet. Initiativen till transaktionerna förefaller att huvudsakligen ha tagits av säljarna och säljmotiven tycks främst ha varit successionsproblem och finansieringsbehov. Kontanter och kontanter jämte aktier har varit de dominerande betalningsformerna. Finansieringsbolagens tillkomst är delvis ett utslag av bankernas konkurrens om företagskunderna. Något tillspetsat uttryckt har i en del fall bankerna via finansieringsbolag helt enkelt köpt sig kunder. Den förmögenhet, som familjen Wallenberg äger och/eller kontrollerar är vid första anblicken förvånansvärt liten i förhållande till det stora antal företag, vari familjen har betydande ägarintressen. Förklaringarna till denna diskrepens är dels att ägandet med få undantag har karaktären av minoritetsintresse i företag med många aktieägare och dels att »pyramidbyggandet» eller »ask-i-askägandet» är långt drivet. Båda företeelserna är »kapitalsparande» i den meningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som är nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal företag. Stiftelsen Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är strategisk i sammanhanget genom storleken och sammansättningen av dess aktieinnehav. Stiftelsens tillgångar ägs varken av privatpersoner eller det offentliga. Familjen Wallenbergs starka position inom svenskt näringsliv bygger därför främst på den fullständiga kontrollen över en förmögenhetsmassa, som inte tillhör familjen. Bankerna närstående ägare har således betydande ägarintressen i en stor del av det privata näringslivet. Att tolka dessa data 12

från inflytande- och maktsynpunkt erbjuder emellertid stora svårigheter. Hur och av vem det slutliga formella beslutet i en fråga fattas är närmast en formsak, som inte säger mycket om vem eller vilka, som i realiteten avgjort frågan. Beslutsprocessen i stora företag är mycket komplex och dess utformning bestäms av en rad faktorer, som har varierande betydelse i olika sammanhang och vid olika företag. Vidare är det nödvändigt att göra en distinktion mellan faktiskt (utövat) inflytande över ett beslut och potentiellt inflytande, som skulle ha mobiliserats om vederbörande blivit tveksam om det föreslagna beslutets lämplighet eller om förslagsställarens kompetens i allmänhet. Preciserade slutsatser rörande sambanden mellan ägande och inflytande i storföretag torde inte vara möjliga att dra ens på basis av ett stort antal detaljerade »case-studies», eftersom någon metod att lösa kvantifieringsproblemen inte finns. Vad som med nuvarande kunskaper kan sägas är att en stor aktieägare, som också är representerad i styrelsen, rimligen bör ha ett betydande inflytande i vissa bestämda situationer — exempelvis vid beslut om mycket stora investeringar eller om fusioner - och att denna ägares potentiella inflytande påverkar agerandet hos övriga i företagsledningen. Inflytandet bör vara än mera påtagligt när ägaren ifråga dessutom är nära associerad med företagets bankförbindelse.

B.

Andra

intresseförbindelser

En ofta uppmärksammad företeelse är gemensamma styrelseledamöter, dvs. att en och samma person sitter i styrelsen för flera företag. Särskilt uppmärksammad har varit gemensamma styrelseledamöter mellan å ena sidan affärsbanker och å andra sidan övriga företag. Förhållandena 1962 har undersökts och det visade sig att frekvensen av gemensamma styrelseledamöter mellan privata affärsbanker och privata större företag är mycket hög. Som exempel kan nämnas att ca 90 procent av de börsnoterade företagen var representerade i någon bankstyrelse

(inkl. suppleanter). Motsvarande andel för privata företag med minst 500 anställda var ca 55 procent. Jämförelse med en undersökning från 1942 visar att personförbindelser av detta slag relativt sett ökat något i omfattning. Bankstyrelsemedlemmarnas styrelseuppdrag var koncentrerade till ett litet antal personer. De femton mest »uppdragstyngda» personerna hade sammanlagt över 200 uppdrag i koncerntoppar och formellt fristående bolag. Medlemmar av storbankernas direktioner hade likaså ett betydande antal styrelseuppdrag i andra företag, vilket knappast kan anses vara helt i överensstämmelse med banklagstiftningens intentioner. De i bankstyrelserna representerade företagen svarade för relativt begränsade andelar av resp. storbanks in- och utlåning med undantag för Enskilda Banken. Däremot medförde denna representation att inlåning från och utlåning till storföretag och börsnoterade företag till mycket stor del var »företrädd» i bankstyrelserna. Inlåningen var mer styrelseorienterad än utlåningen. Slutligen har vissa data insamlats om större företags bankförbindelser. Flerbanksförbindelser är inte ovanliga bland stora företag men samtidigt är det ovanligt med mer än en huvudbankförbindelse. Biförbindelserna torde vidare vara av mycket varierande betydelse. När det gäller bankförbindelsernas stabilitet kan konstateras att den varit mycket stor. Som exempel kan nämnas att för nära 80 procent av de börsnoterade bolagen är en- eller huvudbanksförbindelsen mer än 25 år gammal. Aktieinnehavet är i flertalet banker närmast helt irrelevant vid rekrytering av centralstyrelsen. De två viktigaste förklaringarna till bankstyrelsernas sammansättning förefaller vara dels en önskan att i styrelsen så långt möjligt få olika branscher och geografiska områden företrädda med högt kvalificerade representanter och dels en önskan att genom styrelseuppdrag knyta värdefulla kunder närmare till banken. Båda faktorerna tenderar att medföra ett starkt inslag i styrelsen av representanter för stora företag. Det förefaller sannolikt att båda faktorerna

och särskilt den förstnämnda är av betydelse även vid rekrytering av försäkringsföretagens styrelser. När det gäller gemensamma styrelseledamöter bör observeras att affärsbankerna också har ett stort antal lokala och regionala styrelser, som är rekryterade enligt samma principer. År 1965 fanns totalt ca 3 250 sådana styrelseledamöter, som inte var anställda vid resp. bank. Värderingen av företeelsen gemensamma styrelseledamöter har både en ekonomisk och en politisk eller demokratisk aspekt. Den ekonomiska aspekten hänför sig till eventuella konkurrensbegränsande effekter. När det gäller affärsbanker - övriga företag finns inslag av sådana effekter men deras betydelse är svår att värdera. Det finns andra och sannolikt minst lika viktiga skäl till kundförbindelsernas stabilitet även frånsett ägandemässiga anknytningar. Den politiska eller demokratiska aspekten hänför sig till farhågor för att gemensamma styrelseledamöter över huvudtaget befrämjar uppkomsten av en liten »maktelit» eller »bolagsaristokrati», som har ett avgörande inflytande över samhällsekonomin samtidigt som den är politiskt okontrollerad och till stor del självrekryterande. Vissa har också sett bankförbindelserna som ett inslag i en sådan »maktelit». En bedömning av gemensamma styrelseledamöter och bankförbindelser utifrån denna aspekt är politisk till sin natur, varför här endast hänvisas till det framlagda siffermaterialet. Gemensamma styrelseledamöter i allmänhet diskuteras i en annan av utredningens undersökningar.

C. Kreditmarknaden

från

allmän

inflytandesynpunkt Maktbegreppet har många dimensioner. Hittills har diskuterats ägandet i bankerna, ägandesamband mellan banker och övrigt näringsliv, gemensamma styrelseledamöter och bankförbindelser. Det finns emellertid också anledning att se på kreditmarknadens storlek och på olika delmarknaders företagsstruktur. 13

Mätt i förhållande till bruttonationalprodukten (BNP) ökade kreditinstitutens totala tillgångar kraftigt fram till mitten av 30talet för att åter successivt minska fram till början av 50-talet. Därefter har kreditinstitutens tillgångar åter börjat öka i förhållande till BNP. Utvecklingen i Sverige har varit mycket likartad den i USA inte bara vad gäller tendensen utan också relationstalens storlek. Affärsbankernas tillgångar i relation till BNP har emellertid minskat mer i Sverige än USA och var i Sverige mindre än hälften så stora 1964 som 1919. Icke-finansiella subjekts kända skuldsättning i förhållande till BNP har varierat kraftigt under perioden 1919-64. Sett på lång sikt har den dock sjunkit fram till början av 60-talet. Samma sak gäller kreditinstitutens fordringar på icke-finansiella subjekt. Kreditmarknaden har således successivt minskat i betydelse samtidigt som exempelvis investeringskvoten stigit kraftigt. Affärsbankernas direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt var 1964 relativt sett endast en tredjedel så stor som 1919. I en mycket allmän mening har således kreditgivare och särskilt affärsbanker fått minskad betydelse under senare årtionden. Denna tendens kommer dock sannolikt inte att bestå med tanke på den förväntade omfördelningen av finansiellt sparande till förmån för hushåll och den offentliga sektorn (AP-fonderna). Nämnas kan i sammanhanget att statlig upplåning netto utlåningsfonder i procent av BNP 1964 nådde sitt lägsta värde under hela perioden 1919-64. Affärsbankernas minskade betydelse återspeglas på nästan alla kreditmarknadens olika delmarknader. Under den studerade perioden har affärsbankernas andelar av totala inlåningen, totalt synligt institutionellt sparande och av kreditinstitutens direkta kreditgivning till kommuner, jordbruk, bostäder och byggnadsverksamhet samt övrigt näringsliv minskat. Minskningen av andelen krediter till övrigt näringsliv beror dock huvudsakligen på försäkringsbolagens ökade kreditgivning till denna sektor. Affärsbankernas minskade andel är därför från marknadssynpunkt till större delen skenbar bero-

ende på de stora kvalitativa skillnaderna mellan affärsbankskrediter och försäkringsbolagskrediter. Ett alternativt sätt att studera kreditmarknadens struktur är att utgå från de intressen, som olika kreditinstitut representerar. När det gäller inlåningen har sedan mitten av 30talet sparbankerna (insättarnas institut) och den statliga postbanken tillsammans haft en andel på ca 50 procent. De regionala skillnaderna är dock betydande. Av kreditinstitutens utlåning till kommunerna svarar offentligt kontrollerade institut för ca 40 procent, vilket dock är mindre än under 30och 40-talen. Både låntagarassociationer och privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag har obetydliga andelar. Beträffande kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet har andelarna för både statliga lånefonder och offentliga institut ökat kraftigt under perioden 1919-64. Dessa tillsammans med låntagarassociationer hade 1964 ca 50 procent av marknaden. Främst beroende på kreditbolagen har dock andelen för privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag ökat under 60-talet. Marknaden för jordbrukskrediter avviker markant från övriga delmarknader genom att låntagarassociationerna kraftigt ökat sin andel så att denna 1964 uppgick till hela 60 procent. Beträffande krediter till det övriga näringslivet kan konstateras att statliga lånefonder, offentliga institut och låntagarassociationer har relativt blygsamma andelar. Andelen för privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag har visserligen minskat kraftigt men uppgick 1964 ändå till ca 55 procent. Den andra stora långivargruppen är enskilda försäkringsbolag. Av den totala direkta kreditgivningen från kreditinstitut svarade privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag för 23 procent år 1964. Beträffande svenska värdepapper slutligen gäller att drygt 45 procent innehades av offentligt kontrollerade institut år 1964. Sammanfattningsvis kan därför konstateras att statliga lånefonder, offentliga institut samt låntagarassociationer har betydande andelar på många delmarknader och att de privata affärsbankerna jämte dessas kreditbolag minskat i betydelse.

D. Makten över affärsbankernas kreditgivning Att kortfattat beskriva beslutsprocessen inom affärsbankerna är svårt, eftersom förbigåendet av alla detaljer lätt ger en något utslätad och därför mindre intressant bild av de faktiska förhållandena. Detta bör ihågkommas vid läsning av föreliggande avsnitt. Både kreditgivningens speciella krav och flertalet affärsbankers geografiska spridning gör det nödvändigt med en viss autonomi för underordnade beslutsorgan, främst avdelningskontor, inom bankerna. I samma riktning verkar det förhållandet att organisationspyramiden hos affärsbankerna är tämligen »platt» med relativt få beslutsnivåer. Enligt banklagen krävs detaljerade skriftliga regler för kreditbeviljningsrättens omfattning vid beslutande instanser under resp. banks centralstyrelse. Den formella beslutsdelegeringen är mycket omfattande, mätt med antalet instanser och beslutsfattare. 1965 fanns exkl. centralstyrelser totalt ca 1 150 instanser med egen kreditbeviljningsrätt och ca 4 350 personer utanför huvudkontoren hade formellt ansvar för kreditbesluten. Avgörande för beslutsdelegeringen är krediternas storlek, vilket medför att centralstyrelser och huvuddirektioner vid särskilt de fyra stora interregionala filialbankerna i mycket liten utsträckning kommer i direkt kontakt med de mindre företagens kreditansökningar. Det stora undantaget är Enskilda Banken, där nära nog alla kreditbeslut fattas av centralstyrelsen samt ett litet antal personer vid huvudkontoret. Den formella beslutsdelegeringens kvantitativa betydelse är emellertid betydligt mindre än vad ovanstående siffror kan ge anledning att tro. Centralstyrelser och huvudkontorens direktioner beviljade formellt nya och ökade krediter till ett bruttobelopp av drygt 1 800 mkr. under vardera av de båda perioderna 1/2-30/4 1963 och 1965. Av de 1 800 mkr. svarade centralstyrelserna för 1 100 mkr. Siffrorna kan jämföras med att bankernas beviljade utlåning under sam-

ma perioder netto ökade med 1 200 mkr. resp. 900 mkr. Beslut om byggnadskrediter till bostads- och affärsfastigheter var hårdare koncentrerade än övriga kreditbeslut. Den centrala frågan är emellertid hur stort reellt inflytande bankernas centralstyrelser har över kreditbesluten. Att exakt mäta styrkan av detta inflytande är självfallet omöjligt, varför undersökningens huvudsyfte varit att bestämma vilka faktorer, som är av störst betydelse i sammanhanget. VD och hans närmaste medhjälpare har ett dominerande inflytande över likviditetspolitik och kreditpolitik. Trots detta har styrelsen ett inflytande i dessa frågor, som är betydande och relativt sett sannolikt större än det inflytande styrelsen för många stora börsnoterade företag har över sitt företags målsättningar. Beslutsfattare på olika nivåer inom bankerna har en inte obetydlig handlingsfrihet, vilket bl. a. medför att beordrade förändringar i en banks allmänna kreditpolitik inte omedelbart får full effekt inom alla delar av banken. När det gäller ställningstaganden till enskilda kreditansökningar står det klart att beslut om beviljande resp. avslag både antalsmässigt och beloppsmässigt till helt övervägande del fattas utan centralstyrelsernas aktiva medverkan även när det gäller krediter, som formellt beslutas av centralstyrelserna. Vidare är besluten »snedfördelade» i den meningen att beslut om avslag, särskilt under perioder med kreditrestriktioner, i större utsträckning reellt fattas på lägre nivå än beslut om beviljande av samma belopp. Avslagsbeslut fattas i mycket ringa utsträckning av centralstyrelser och lokala styrelser. Beslut om avslag och nedskärningar, som enbart är betingade av kreditrestriktioner, fattas nästan aldrig av dessa beslutsinstanser. I regel informeras de inte ens om gjorda avslag. Dessa kvantitativa mått säger inte hela sanningen. Kreditansökningar, som verkställande ledningen med utgångspunkt från sin yrkesmässiga bedömning, given kreditpolitik och konkurrensförhållanden anser klart bör antingen beviljas eller avslås är i stort sett undandragna styrelsens direkta inflytande. 15

Mellan dessa båda grupper av kreditärenden finns emellertid en tredje grupp, som är föremål för utomordentligt omsorgsfull prövning. I åtskilliga fall kommer verkställande ledningen efter denna prövning - med insats av särskild expertis - fram till att den inte kan ta på sitt ansvar att tillstyrka ansökningen. Denna faller därmed, då ingen centralstyrelse torde vilja eller våga gå mot direktionen i ett sådant fall. Därmed återstår ett litet antal kreditansökningar, där det från bankens synpunkt är mer ovisst vilket beslut, som bör fattas. Dessa krediter utgör en mycket begränsad andel av totala kreditvolymen men det är krediter, som är av strategisk betydelse för banken genom att vara mycket stora och/eller riskfyllda. Bankstyrelserna är delvis rekryterade med avsikt att direkt kunna bistå verkställande ledningen vid beslut över enskilda kreditärenden. Det är företrädesvis vid ställningstagande till ovannämnda typer av krediter, som en bankstyrelse deltar aktivt i kreditbesluten och dess egna bedömningar spelar en betydande roll för utgången, särskilt inom mindre banker. Den förväntade utvecklingen av företagens kapitalförsörjning kan under i övrigt oförändrade förhållanden antas öka frekvensen av anspråk på stora och/eller riskfyllda bankkrediter. Bankstyrelsernas reella inflytande över bankernas kreditgivning kommer därför att i denna mening relativt sett öka.

E. Affärsbankemas

kreditgivning

Affärsbankerna är utpräglade mångproduktföretag och som sådana bör de för att nå ett optimalt reslutat ta hänsyn till produkternas ömsesidiga beroende. Det vanliga är att en bankkund har alla sina bankaffärer i en och samma bank. Det avgörande för ett företags val av bankförbindelse kan i regel antas vara möjligheterna att få tillräckliga krediter till rimligt pris vid de tidpunkter när kreditbehov uppstår. För banken är beslutet över företagets kreditansökan det strategiska beslutet även när det gäller att behålla eller få kundens övriga bankaffärer. Kunderna be16

döms därför i sin egenskap av totalkunder. För både bank och företag bygger affärsförbindelsen dessutom på långsiktiga överväganden, varför den för tillfället aktuella krediten inte är ensamt avgörande för bedömningen. Kundförbindelsernas stabilitet och exklusivitet både betingas av och betingar långsiktiga och totala överväganden hos bankerna. Bankförbindelsernas långsiktiga karaktär medför att konkurrensen om företagskunderna i hög grad inriktas på expansiva mindre och medelstora företag. Storföretagens bankförbindelser uppfattas som tämligen orubbliga beroende på bl. a. gemensamma styrelseledamöter och ägandemässiga förhållanden. Konkurrensen om företagskunderna avser alla de produkter, som bankerna kan erbjuda. Möjligheten och villigheten att priskonkurrera är emellertid starkt begränsad både p. g. a. kartellavtal och olika institutionella trögheter och p. g. a. att produkterna ifråga ofta är mycket homogena. Individuellt utformad service och personliga kontakter spelar därför en stor roll. En ofta återkommande fråga är vilken betydelse de formella säkerhetskraven enligt banklagen har för affärsbankernas kreditgivning. Banklagens krav på »betryggande» säkerhet är emellertid helt obestämd. Detta innebär att bankinspektionen måste ha egna värderingar av vad den anser vara högsta tolerabla risknivå. Bankinspektionens granskning av bankernas engagemang kan karakteriseras som en kreditprövning i efterhand, som i vissa fall leder fram till krav på en förstärkning av de formella säkerheterna. Det är emellertid ytterst tveksamt om bankernas kreditgivning faktiskt påverkas av kraven på vissa formella säkerheter, eftersom flera av dessa säkerheter är mycket tänjbara. Den information, som affärsbankerna införskaffar som underlag för kreditbesluten har en omfattning och en inriktning, som i sig självt indikerar att formella säkerheter inte på ett avgörande sätt styr kreditfördelningen. Av ovanstående följer emellertid inte att säkerheterna över huvudtaget saknar betydelse för kreditgivningen. Bankens kredit-

risk är schematiskt sett beroende av både sannolikheten för att företaget går i konkurs och sannolik förlust vid konkurs p. g. a. otillräckliga säkerheter. Om endera eller båda av dessa storheter är noll blir också totala kreditrisken noll. Att bedömning av företagens lönsamhet och utveckling ges en så framskjuten plats i bankernas kreditanalyser kan förklaras med att en sådan bedömning är betydligt lättare att göra än en bedömning av vissa säkerheters marknadsvärde någon gång i framtiden. I senare års debatt om effekterna av penningpolitiken har en framskjuten plats givits åt variationer i »credit standards», dvs. de minimikrav rörande bl. a. säkerheternas och bokslutets kvalitet, som en bank ställer som villkor för beviljande av kredit. När det gäller bokslut för uttrycket »credit standards» tanken till de relationstal mellan olika bokslutposter, som antas spela så stor roll i bankernas kreditanalys. Dylika relationstal förefaller emellertid att inte användas i någon större utsträckning inom svenska affärsbanker. När de används är det inte som underlag för kreditbeslut utan som en första kontroll av om en mera ingående kreditanalys är tillrådlig. Betydelsen av relationstal reduceras då till en fråga om hur adekvat ett sådant kontrollsystem är. Beträffande den del av bankernas räntesättning, som främst berör företagen, kan konstateras att räntesättningsgrunden för rörelsekrediter är kreditformen och för reverskrediter typ av säkerhet. Ränteskillnaderna är mycket små. För reverslån inskränker de sig i regel till trekvarts procentenhet. Vilken ränta, som sätts i det individuella fallet när en viss valfrihet finns, beror främst på storleken av kundens övriga bankaffärer, kreditmarknadsläget och traditionellt räntemönster vid kontoret eller avdelningen. Däremot har kreditens löptid, kreditens storlek och risken för betalningsinställelse hos företaget liten eller ingen betydelse för räntesättningen. Det torde vara svårt att hävda att ränteskalornas konstruktion ger räntesatser, som är anpassade till den kreditrisk, som banken tar i det individuella fallet. Anledningen till denna stela räntestruktur kan

vara att gemensamma beräkningsgrunder vid bankerna underlättar förhandlingarna mellan bankerna vid diskontoförändringar och minskar osäkerheten beträffande vilka räntesatser, som kommer att tillämpas. En sådan mekanism skulle utgöra ett komplement till kartellavtalen om inlåningsräntor och banktjänster. Med nuvarande räntestruktur vid affärsbankerna betalar lönsamma och solventa företag troligen relativt sett något för hög ränta på sina krediter och kan i mycket snäv mening sägas »subventionera» krediter till små och medelstora företag, där kreditriskerna kan antas ofta vara större. Den jämförelsen är emellertid av begränsat intresse. Intressantare och väsentligare är att den stelbenta räntesättningen utesluter alla möjligheter för ett företag att ge högre ränta för att erhålla kredit, vilket i första hand torde drabba små och medelstora företag. En rörligare räntesättning och mer varierande kreditvillkor i övrigt skulle sannolikt öka utbudet av sådana krediter med totalt sett större variationer i risktagande från bankernas sida som följd. En väsentlig fråga är hur affärsbankerna fördelar krediter under kreditrestriktioner. En av de mest omedelbara effekterna av en kreditåtstramning är att inga eller ytterst få nya kreditkunder tas med påföljd att konkurrensen på kreditsidan till större delen upphör. Detta minskar dock i och för sig inte de totala kreditanspråken. Vid kreditfördelningen har absolut nödvändiga rörelsekrediter, säsongskrediter och korta krediter företräde beroende på att dessa anstränger bankens kreditkapacitet minst och är mest strategiska med avseende på kundförbindelserna. Vidare skärps amorteringskraven för nya krediter. Det blir likaså en markerad strävan att banta ner företagens kreditanspråk genom att bl. a. söka upp och utnyttja andra finansieringskällor för företagen. Det urval, som görs bland återstående kreditansökningar, sker med utgångspunkt från kundens totala lönsamhet för banken. Denna är till mycket stor del beroende av nuvarande och förväntad inlåning från kunden, eftersom inlåningen är bankens trånga 17

sektor. Denna urvalsmekanism kan förväntas ge en annan kreditfördelning än om hänsyn togs till enbart krediternas räntor och risker. Totalt sett torde vidare kreditrestriktioner medföra ett minskat risktagande från affärsbankernas sida. En speciell frågeställning är hur den regionala kreditfördelningen sker - främst under kreditrestriktioner - och hur omfattande överföringar från ett område till ett annat är. Vissa data om den regionala fördelningen av affärsbankernas samt sparbankernas in- och utlåning har insamlats. Dessa uppgifter visar att det i många områden finns stora skillnader mellan affärsbankernas in- och utlåning. Inlåningsöverskott uppvisar främst Stockholmsregionen. Några egentliga riktlinjer inom bankerna för hur kreditfördelningen bör ske under kreditrestriktioner finns inte. Fördelningen tycks i stället främst vara ett resultat av interna förhandlingar mellan olika befattningshavare. Avslutningsvis finns det anledning att analysera hur kreditmarknaden och finansieringssidan över huvudtaget påverkar näringslivets struktur. Med tillgängliga kunskaper är det endast möjligt att kartlägga vilka faktorer, som kan vara av betydelse och diskutera i vilken riktning dessa kan antas verka. Den institutionella aktiemarknaden är i stort sett reserverad för större företag, övriga företag är närmast helt hänvisade till ackumulering av vinstmedel inom företaget när en ökning av det egna kapitalet eftersträvas, vilket vid små vinstmarginaler begränsar dessa företags handlingsfrihet. Den stela räntestruktur, som tillämpas av affärsbankerna, minskar också möjligheterna till substitution mellan eget kapital och lånefinansiering. Räntestrukturen verkar dessutom begränsande på kreditgivningen till mindre företag genom att inte möjligheterna till riskspridning helt tillvaratas. Andra faktorer, som gynnar stora företag är ev. bättre information om tillgängliga finansieringsmöjligheter, kontakter med utländska kapitalmarknader, tillgång till mer långfristiga krediter och större tillgång till räntebundna krediter.

18 En omstridd fråga är om kreditåtstramningar drabbar mindre företag relativt sett hårdare än större företag. En svensk undersökning från 50-talet visar emellertid klart att mindre företags investeringar då drabbades hårdast av kreditrestriktioner vid jämförelse med det fall att restriktionerna inte hade funnits. Någon annan jämförelse är inte praktiskt möjlig att göra. Vissa skäl talar för att denna slutsats inte enbart gäller för den undersökta perioden. Balansräkningarnas skilda struktur kan förväntas medföra att en räntehöjning blir mer kännbar för mindre företag. Stora företag har tillgång till fler finansieringskällor - bl. a. aktiemarknaden och utländska kapitalmarknader - och har möjligheter att öka sina varukrediter från utlandet. Underleverantörer, som företrädesvis är mindre företag, har en svag förhandlingsposition gentemot sina storkunder och kan tvingas ge stora varukrediter. Affärsbankernas hänsynstagande till företagens inlåning och övriga bankaffärer ger stora företag ett försteg vid bankernas kreditfördelning. I samma riktning verkar bankernas preferens för korta krediter och bankernas minskade riskvillighet. En rad skäl talar således för att stora företag i olika avseenden har finansieringsfördelar jämfört med övriga företag. Det är däremot svårt att finna skäl, som pekar i motsatt riktning.

F. Konkurrensförhållanden i övrigt på kreditmarknaden Som ett allmänt omdöme om strukturutvecklingen på inlåningsmarknaden och delmarknaderna för den direkta kreditgivningen gäller att fördelningen mellan olika typer av kreditinstitut är jämnare nu än förut men samtidigt har med utgångspunkt från antalet företagsenheter koncentrationsgraden ökat. På lokal nivå har en dekoncentration inträffat under senare år på vissa marknader. Beroende bl. a. på den centraliserade prisbildningen torde fördelningen mellan olika typer av kreditinstitut spela större roll för prissättningen än företagsstrukturen.

Räntorna har i hög grad karaktär av administrerade priser, som inom de gränser riksbanken tillåter, görs upp centralt mellan de olika kreditinstitutgrupperna. Ifråga om inlåningen tävlar närmast sparbankerna och postbanken om att vara prisledare. Inom utlåningen får postbanken karakteriseras som prisledare ifråga om bostadsbyggnadskrediter och kommunlån. Banktjänsternas utbudssida domineras med få undantag helt av affärsbankerna. I regel är också prissättningen på dessa tjänster bestämd genom kartellavtal mellan affärsbankerna. Bankernas kartellbundna intäkter uppgick 1965 till i runt tal 300 mkr. Särskilt när det gäller inlåningen är räntesättningen inte möjlig att använda för att öka marknadsandelen. Priserna på banktjänster är till större delen fixerade genom kartellavtal. Följden är att kontorsetableringar får en framskjuten plats som konkurrensmedel, vilket medför ett större kontorsnät än vad som annars skulle bli fallet. Den statliga partiella etableringskontrollen har dock sannolikt i viss mån begränsat kontorsnätets tillväxt. I övrigt har konkurrensen om hushållsinlåningen främst tagit sig uttryck i reklam och erbjudanden om speciella sparformer. När det gäller affärsbankernas resultat kan konstateras att exempelvis räntemarginalen inte visat någon tendens att successivt stiga under 50- och 60-talen. Något starkt samband mellan å ena sidan förändringar i räntemarginal och nettovinst samt å andra sidan diskontoförändringar finns inte. Slutligen kan noteras att affärsbankernas låneförluster (netto) med få undantag uppgått till mindre än en promille av totala disponerade utlåningen till allmänheten.

KAPITEL ii

Kreditmarknadens funktioner och organisatoriska uppbyggnad

A. Allmän bakgrund Genom förekomsten av en kreditmarknad ges möjligheter för förmögenhetsfördelningen i samhället att avvika från realkapitalinnehavets fördelning och kapital kan slussas från ekonomiska subjekt med överskott på finansiellt sparande till sådana, som har underskott. Det finansiella sparandet utgör saldot mellan å ena sidan totala inkomster och å andra sidan löpande utgifter plus utgifter för realkapitalbildning inkl. lagerinvestering. För överskottsenheter överstiger således sparandet investeringarna medan motsatsen gäller för underskottsenheter. Inom den privata sektorn utgör hushållen och företagen de två primära typerna av ekonomiska enheter eller subjekt, som sedan kan grupperas på olika sätt, exempelvis geografiskt och branschvis. Inom den offentliga sektorn finns likaså två primära typer av ekonomiska subjekt, nämligen kommunerna och staten (här bortses från kommunala och statliga företag). Dessa fyra olika slag av ekonomiska subjekt är engagerade i varierande ekonomiska aktiviteter, som medför och kräver finansiella transaktioner. De enheter vars egna sparande inte räcker för att finansiera den önskade verksamheten vill skaffa ytterligare medel utifrån. De, som i stället anser sig inte ha användning för alla sina medel i den egna verksamheten, tillfälligt eller långsiktigt, har överskottsmedel, som söker placering. Överföring av medel från överskottsenheter till underskottsenheter kan ske antingen genom direkta ägarengagemang (exempelvis genom aktieteckning) eller genom kreditgivning. Endast det senare alternativet är av intresse i detta sammanhang.

20 I det enklaste fallet kommer överföring av medel till stånd genom att underskottsenheterna lånar direkt av överskottsenheterna. Vid givna förhållanden på efterfrågesidan (låneönskemål vid olika räntenivåer etc.) kommer kreditgivningens omfattning, fördelning och villkor att bestämmas av överskottsenheternas riskbedömning, riskattityd och likviditetspreferenser. Om de exempelvis har en mycket negativ värdering av risk kommer de att kräva en förhållandevis hög ersättning även vid måttliga kreditrisker, vilket ev. kan begränsa den totala kreditefterfrågan och påverka överskottsenheternas fördelning mellan finansiellt sparande å ena sidan samt egna investeringar och egen konsumtion å den andra. En starkt positiv värdering av likviditet begränsar på motsvarande sätt efterfrågan på långfristiga fordringar, för vilka inte en likviditetsskapande »andrahandsmarknad» finns. Den direkta överföringen av finansiellt kapital kan emellertid ersättas av överföring via företag, som specialiserar sig på att låna upp medel från överskottsenheterna för att låna ut till underskottsenheterna. Förenklat uttryckt är detta möjligt när ekonomiska enheter med höga likviditetskrav och/eller mycket negativ värdering av risk kontrollerar en stor del av samhällets förmögenhet och svarar för en stor del av sparandet samtidigt som företagens förmåga och vilja är begränsad när det gäller att tillhandahålla fordringar av de slag, som föredras av dessa förmögenhetsägare och sparare. De fordringar, som främst föredras av överskottsenheterna, kommer att få lägre avkastning än de mera riskfyllda och illikvida fordringarna.

Förekomsten av kreditinstitut brukar ofta förklaras med existensen av olika slags trögheter på marknaden, exempelvis köpares och säljares svårigheter att få kontakt med varandra. Dessa trögheter har säkerligen spelat stor roll för kreditväsendets utveckling men skillnader i avkastning mellan olika fordringstyper skapar utrymme för finansiella mellanhänder även om dylika trögheter inte skulle finnas. Kreditinstituten kan erbjuda fordringar på sig själva, som föredras av placerarna och i sin tur använda dessa medel för att köpa fordringar av de tidigare inte gynnade slagen. Skillnaderna i avkastning mellan olika fordringstyper gör en sådan förmedlingsverksamhet lönsam för kreditinstituten, samtidigt som dessa skillnader genom deras verksamhet reduceras på grund av omfördelningen av kreditströmmarna. Denna omfördelning och reduktion i ränteskillnader medför i sin tur ett effektivare utnyttjande av tillgängliga reala resurser.1 Dessutom kan införandet av kreditinstitut, som erbjuder attraktivare placeringsmöjligheter ev. öka sparbenägenhet i samhället och därmed ge större utrymme för investeringar. Ofta skiljs på affärsbanker å ena sidan och »financial intermediaries» (sparbanker, hypoteksinstitut etc.) å den andra. Affärsbankernas ställning på kreditmarknaden skiljer sig i princip dock inte från övriga kreditinstituts med avseende på funktionen som finansiell mellanhand. I princip samma effekter som kreditinstitutens erbjudande av fordringar på sig själv får deras ställande av garantier för andras upplåning och deras skapande av en marknad för värdepapper genom organiserad värdepappershandel. Den senare aktiviteten innebär att en »andrahandsmarknad» skapas för långfristiga fordringar, som ökar deras likviditet för placerarna. Vid en mera verklighetsnära och detaljerad skildring av kreditmarknaden kommer man automatiskt in på skillnaden mellan olika typer av kreditinstitut samt andra köpare och säljare av krediter. För överskådlighetens skull diskuteras först vissa huvuddrag i kreditmarknadens struktur och funktionssätt varefter i nästa avsnitt en kortfat-

tad redogörelse lämnas för olika existerande kreditinstitut. Bankinrättningar, dvs. företag som bedriver både in- och utlåningsverksamhet, skiljer sig i Sverige från andra kreditinstitut genom att företrädesvis agera distribuerande och mäklande mellan de primära över- och underskottsenheterna samt riskutjämnande för överskottsenheterna. 2 Med den distribuerande funktionen avses den rent tekniska uppgiften att samla upp sparmedel av olika storlek från olika håll för att i lämpliga poster ställas till kredittagarnas disposition. En sådan funktion är naturligtvis helt oumbärlig i en marknadsekonomi för att sparare och låntagare på ett smidigt sätt ska få kontakt med varandra. Till detta kommer att det enskilda hushållet och företaget oftast har stora svårigheter att rätt bedöma kreditrisken vid direkt utlåning och kursrisken vid placering i obligationer och förlagsbevis. Här träder bankinrättningarna emellan som kapitalplacerare och det blir deras sak att med sin större erfarenhet och överblick bedöma kredit- och kursrisker. Med den riskutjämnande funktionen avses det förhållandet att spararna via insättningar hos bankinrättningar erhåller en riskspridning, som inte skulle kunna uppnås annars. Risken för den enskilda insättaren blir avhängig av ställningen och utvecklingen för samtliga kredittagare hos bankinrättningarna och blir därigenom avsevärt reducerad. Bankinrättningarnas egna kapital medför en ytterligare minskning av risken. I praktiken kan i dag risken för placering på bankräkning betraktas som obefintlig. Den mäklande funktion, som bankinrättningarna fullgör, innebär att de anpassar en efterfrågan på fordringar från hushållen och företagen till ett utbud (främst från företagen) som bortsett från risk har väsentligt annorlunda kvalitativa egenskaper. För hushållen och företagen viktiga egenskaper hos inlåningen är att den har kort eller ingen uppsägningstid och därför är en mycket lik1

Jfr Minsky, s. 186 ff. Uppdelningen i de tre funktionerna är till väsentlig del hämtad från Winding, kap. 6. 2

vid typ av fordran samt att den i övrigt är en bekväm och lättillgänglig placeringsform, ev. även användbar som betalningsmedel. De fordringar, som bjuds ut, har emellertid i mycket ringa utsträckning sådana egenskaper. Bankinrättningarnas mäklande funktion innebär att de överbryggar dessa kvalitativa skillnader i utbud och efterfrågan på fordringar. De bjuder ut fordringar av det slag, som insättarna efterfrågar för att i sin tur kunna köpa fordringar med andra egenskaper, som bjuds ut av företag och andra. Förutsättningen för att denna mäklande funktion skall kunna bedrivas är emellertid att insättningar och uttag till betydande del uppväger varandra så att en viss fast inlåning erhålls. Den andra stora gruppen kreditinstitut är sådana, som här med ett gemensamt namn kallas för huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut. Härmed menas företag, vars helt dominerande uppgift är att låna upp medel på den organiserade kreditmarknaden för att kunna låna ut till olika ändamål. Hypoteksinstitut är de främsta exemplen på sådana företag. De huvudsakligen kapitalanskaffande institutens principiella uppgifter liknar bankinrättningarnas i stora delar. Den avgörande skillnaden ligger i valet av finansieringsväg. Huvuddelen av kapitalet lånas nämligen upp hos andra kreditinstitut och inte direkt hos de primära överskottsenheterna. Detta innebär att de kapitalanskaffande kreditinstituten endast i begränsad utsträckning konkurrerar direkt med bankinrättningarnas inlåningsrörelse. Den tredje huvudgruppen kreditinstitut utgörs av sådana, som med ett gemensamt namn här valts att kallas för huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut. De skiljer sig från de båda föregående grupperna genom att de i och för sig inte samlar upp kapital i syfte att åter placera det. I stället bestäms kapitaluppsamlandet av andra faktorer såsom pensionssystem, försäkringsåtaganden etc. och kapitalutbudet är betingat av behovet att förränta erhållna medel. APfonden och försäkringsbolagen är de främsta exemplen på kreditinstitut av detta slag. Karaktären av bestämningsfaktorer på ka-

pitaluppsamlingssidan medför dels att den direkta konkurrensen från bankinrättningarnas inlåningsrörelse är mycket ringa och dels att storleken av institutens totala utbud på kapitalmarknaden är relativt oberoende av räntabilitetsmöjligheterna. 3 På grund av den senare faktorn spelar dessa institut vad gäller det totala utbudet av krediter en passiv roll på kreditmarknaden eftersom deras möjligheter att placera i aktier och andra realtillgångar genom lagstiftningens utformning är starkt beskurna eller obefintliga. Ställande av garantier och yrkesmässig handel med obligationer och andra värdepapper kan i och för sig ombesörjas av särskilda företag. Garantiåtaganden (bortsett från kommunala och statliga) och fondkommissionärsverksamhet utförs emellertid i Sverige nästan helt av bankinrättningarna, varför man i stort sett kan bortse från de fåtaliga små specialinstitut, som finns. Vid sidan av dessa tre huvudgrupper existerar ett antal speciella institutioner på kreditmarknaden. Först och främst finns riksgäldskontoret, som ombesörjer den statliga upplåningen samt riksbanken, som bl. a. tillhandahåller samhället betalningsmedel i form av sedlar och i princip är den högsta penningpolitiska myndigheten. Båda instituten intar självklara särställningar, som inte närmare behöver diskuteras här. De statliga lånefonderna utgör inte kreditinstitut i vedertagen mening och är inte samlade i någon gemensam organisation. Det finns emellertid inga skäl för att inte ta med fonderna som en speciell typ av kreditinstitut. De finansieras via budgetanslag och låneverksamheten har oftast inslag av statlig subventionering i olika former. Slutligen bör nämnas de garantiåtaganden, som staten tagit på sig antingen direkt eller via speciella institut (exportkreditnämnden). Att många och stora kreditinstitut av olika slag finns får inte skymma det faktum att 3 På något längre sikt torde detta inte vara helt riktigt eftersom försäkringspremiernas höjd för ett visst givet försäkringsskydd stiger med sjunkande ränta på kreditmarknaden, vilket kan leda till minskad volym nya försäkringar och därmed minskat utbud av kapital på kreditmarknaden.

en betydande kreditgivning trots detta sker direkt mellan de primära ekonomiska subjekten även om man bortser från hushållens, företagens etc. innehav av obligationer och förlagsbevis utfärdade av andra företag än kreditinstitut. Den kvantitativt största kreditgivningen av detta slag sker när företagen inom ramen för sin ordinarie rörelse lämnar och mottar varukrediter. Således uppgick ej diskonterade växlar, kundfordringar och förskott till leverantörer för industriaktiebolag med mer än 50 anställda till ca 9,7 miljarder kr. ultimo 1964, vilket kan jämföras med affärsbankernas kreditgivning till industri, handel och samfärdsel jämte personliga och diverse krediter, som i november samma år tillsammans uppgick till ca 11,3 miljarder kr. 4 Förutom varukrediter lämnar företagen även andra lån till företag och hushåll och ställer borgen och garantier för kunders och leverantörers upplåning på den institutionella kreditmarknaden både i Sverige och utomlands. Den andra stora sektorn av den icke institutionella kreditmarknaden utgörs av de medel, som för löntagarnas räkning samlas upp i företagens pensionsstiftelser och därifrån till helt övervägande del lånas tillbaka till företagen. Denna kreditgivning från löntagarnas sida direkt till resp. företag uppskattades 1958 till totalt ca 6 miljarder kr. 5 , 6 Införandet av ATP betyder dock en väsentlig minskning av denna kreditgivning. En tredje sektor utgörs av kreditgivning från olika organisationer, fonder och stiftelser för andra ändamål än pensioner. Uppgifter om storleken av dessa placeringar är ytterst knapphändiga och gränsdragningen gentemot den institutionella kreditmarknaden är diffus och osäker. Även om hushållens direkta utlåning till företag (exkl. via pensionsstiftelser) och andra hushåll är statistiska uppgifter mycket sparsamma. Den senast tillgängliga uppgiften avser 1958, då hushållens fordringar på enskilda och företag enligt konjunkturinstitutets sparundersökning uppskattades till ca 3,7 miljarder kr., exkl. banktillgodohavanden, postgiro, obligationer och försäkringsfonder. Slutligen bör nämnas att kommunerna i begränsad utsträckning

lämnar lån till framför allt bostadsbyggandet. Därjämte ställer kommunerna garantier för andra subjekts upplåning på den institutionella kreditmarknaden.

B. Huvuddragen i olika kreditinstituts inriktning, företagsformer och ägandeförhållanden Vid sidan av de principiella skillnaderna i verksamheten finns stora skillnader mellan olika kreditinstitut med avseende på vilka delmarknader de arbetar på. Olikheterna i företagsformer och ägandeförhållanden är också betydande och betingar i hög grad verksamhetens inriktning. Nedan kommer därför att kortfattat redogöras för olika existerande kreditinstitut. Kreditinstitut definieras såsom ekonomiska enheter, vars tillgångar till övervägande del består av fordringar. Enda undantagen från denna regel utgör organisationer av olika slag (ex. arbetsmarknadens), föreningar (ex. ideella) samt diverse fonder. Undantagen motiveras av att dessa ekonomiska enheter traditionellt inte brukar betecknas såsom kreditinstitut och framför allt av att bristen på data under alla förhållanden omöjliggör en kartläggning av verksamheten. Kreditinstituten grupperas enligt följande schema: 1.

Bankinrättningar

1: 1 Affärsbankerna 1: 2 Kreditföreningar 1: 3 Jordbrukskasserörelsen 4

Uppgifterna hämtade från statistiska centralbyråns kreditmarknadsundersökning för 1964. 5 Företagens pensionsstiftelser skulle i och för sig kunna betraktas som kreditinstitut av i princip samma slag som exempelvis försäkringsbolag. Stiftelsernas nära anknytning till resp. företag medför dock att det är naturligare att inte i detta sammanhang se stiftelserna som självständiga ekonomiska subjekt utan som enbart formella arrangemang för löntagarnas direkta kreditgivning till företagen. Den annorlunda karaktären av upplåningen hos stiftelserna framgår också av att den i varje fall före ATP:s genomförande oftast betraktades som en mellanform av eget och främmande kapital. 6 Pensionsstiftelseutredningen, s. 165.

1:4 De enskilda sparbankerna 1: 5 Postbanken 2.

Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut 2: 1 Hypoteksinstitut 2: 2 Kreditaktiebolag 2: 3 Kreditaktiebolagsliknande institut 2: 4 Inlåningsfinansierade företag 2: 5 övriga 5.

Huvudsakligen kreditinstitut

kapitalplacerande

3: 1 3: 2 3: 3 3: 4

Allmänna pensionsfonden Riksförsäkringsverkets fonder Försäkringsbolag Understödsföreningar och allmänna försäkringskassor

4.

Statliga

5.

Riksbanken

lånefonder och

riksgäldskontoret

B:l Bankinrättningar 1:1

Affärsbankerna

Bland bankinrättningarna intar affärsbankerna en central position. Den traditionella uppgiften för affärsbanker är att ombesörja betalningsförmedling och samla upp företagens överskottsmedel och transaktionskassor samt låna ut dessa medel till andra företag med tillfälliga kreditbehov. En betydande och ökande andel av inlåningen kommer dock från hushållen och en stor del av utlåningen är i praktiken relativt långfristig samt går till andra samhällssektorer än näringslivet. I motsats till exempelvis amerikanska affärsbanker, vari inlåningsräkningar endast består av checkräkning och en sparräkning, har de svenska affärsbankerna ett stort antal inlåningsräkningar med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. Däremot tillhandahåller svenska affärsbanker inte s.k. inlåningscertifikat som i USA under senare år utvecklats till ett viktigt placeringsalternativ för framför allt stora företag. Affärsbankernas checker har aldrig fått samma betydelse för betalningsförmedlingen i Sverige som i England och USA. På senare

år har dock de svenska affärsbankerna engagerat sig mera än tidigare i betalningsförmedlingen genom bl. a. införande av bankgiro. En viktig del av de större bankernas verksamhet är betalningsförmedlingen gentemot utlandet i samband med export- och importaffärer. På obligations- och aktiemarknaden spelar affärsbankerna en dominerande roll såsom mäklare. Bankernas behov av en likviditetsreserv nödvändiggör alltid vissa placeringar i obligationer och skattkammarväxlar. Som ett led i den förda penningpolitiken har emellertid riksbanken fr. o. m. 1950-talets början ålagt affärsbankerna att hålla långt större värdepappersportfölj än vad som varit motiverat av bankmässiga likviditetsskäl. Detta har medfört att affärsbankerna nu också intar en framskjuten position som placerare på värdepappersmarknaden. Affärsbankerna ska enligt lag drivas i form av aktiebolag. De ägandemässiga förhållandena behandlas i nästa kapitel. Nämnas bör att en av de totalt 16 affärsbankerna är statlig (Sveriges Kreditbank). 1:2

Kreditföreningar

Kreditföreningarna kan enklast beskrivas såsom affärsbanker drivna i form av ekonomiska föreningar med endast in- och utlåningsverksamhet. Föreningarna finns företrädesvis i södra Sverige och är genomgående små. Största föreningen 1962 var Ängelholms kreditförening med en balansomslutning på 17 mkr. Flera kreditföreningar, däribland Ängelholms, har under de senaste åren övertagits av affärsbanker. En särställning bland kreditföreningarna intar pingströrelsens relativt nystartade Allmänna Sparoch Kreditkassa (den s. k. Pingstbanken). 1:3 Jordbrukskasserörelsen Av övriga bankinrättningar är jordbrukskasserörelsen den, som mest liknar affärsbankerna i funktionellt hänseende. De avvikelser, som finns, består främst i dels att jordbrukskasserörelsens verksamhet är begränsad till in- och utlåning, dels att den vänder sig till ett fåtal bestämda kategorier köpare och säljare på kreditmarknaden -

främst jordbrukare - och dels använder ekonomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen är främst en korporation för kredittagare, vilket bl. a. framgår av att ev. överskott på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av rabatter på låneräntorna. 7 Den primära anledningen till startandet av jordbrukskasserörelsen var också en önskan att förbilliga och på andra sätt underlätta jordbrukets kreditförsörjning. Utlåning får endast ske till medlemmar medan samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen. Jordbrukskasserörelsen är en trestegsorganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Den primära ekonomiska enheten från ägandesynpunkt är jordbrukskassorna, som har helt lokal karaktär. Jordbrukskassornas rörelsefrihet är dock på en rad punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna och kan därför till väsentlig del ses som i praktiken filialer till dessa. Medlemsrekryteringen till jordbrukskassorna är i stort sett begränsad till de inom kassans verksamhetsområde, som äger eller driver jordbruk, som arbetar inom binäring till jordbruket eller som bedriver fiske. Till medlemmar kan vidare antas jordbruksorganisationer och kommuner, vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde. Vid utgången av 1964 hade jordbrukskassorna tillsammans drygt 180 000 medlemmar. 8 De 12 centralkassorna har regional karaktär och omfattar samtliga jordbrukskassor inom resp. verksamhetsområde. Centralkassorna måste i sin tur vara medlemmar av riksorganisationen Sveriges jordbrukskasseförbund. 9 Sveriges jordbrukskasseförbund är ett uteslutande administrativt organ för central ledning, samordning och kontroll av jordbrukskasserörelsen. Förbundet drivs som ekonomisk förening och endast centralkassor får ingå som medlemmar. Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas sedan 1957 av Jordbrukets Bank. Före 1956 års jordbrukskasselag fanns ett enda centralt organ, Svenska Jordbrukskreditkassan, som

handhade både de administrativa och bankmässiga centrala uppgifterna, över detta organ utövade staten ett direkt inflytande genom tillsättande av vissa styrelsemedlemmar. 10 1:4 De enskilda sparbankerna De ca 350 sparbankerna uppvisar sinsemellan mycket stora skillnader i omslutning och verksamhetsområdets storlek. Vissa har endast några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun eller ett härad medan andra har en omslutning på många hundra miljoner och arbetar inom ett helt län. De enskilda sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksamhet än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta förklaras av att sparbankerna delvis är ideella föreningar med uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet» och delvis är att betrakta som ekonomiska föreningar för spararna. Inlåning sker huvudsakligen via en räkning, s. k. sparbanksräkning, som dock hos flertalet sparbanker är differentierad efter ränta och uppsägningstid på ett sätt som ansluter sig till affärsbankernas räkningssortiment. Till följd av bl. a. inlåningsrättens utformning placeras huvuddelen av sparbankernas medel i obligationer och lån mot säkerhet av botteninteckningar i jordbruksfastigheter samt bostads- och affärsfastigheter. Såsom företagsform betraktad är sparbanken mycket särpräglad. Det högsta beslutande organet är huvudmännen (motsvarande bolagsstämman i aktiebolag), som enligt sparbankslagen skall representera insättarna och bestå av 20-50 personer. Insättarna utser emellertid inte huvudmännen. Hälften väljs av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde eller av landsting. Återstoden av huvudmännen utses bland insättarna av huvudmännen själva. Sparbankerna har således viss karaktär av offentliga 7 8

Jordbrukskassan, s. 321-323. JKL. §§ 2, 9 och 12. Jordbrukskasserörel-

sen.

9 JKL. 10

§§ 3, 19 och 22. JKL. § 28. 25

inrättningar genom den starka anknytningen till primär- och sekundärkommuner. Kommunala myndigheter får däremot numera inte ingå bland stiftarna vid bildandet av en sparbank. Stiftarna måste i stället bestå av minst 20 personer och de får inte del av sparbankens vinst.11 1:5

Postbanken

Postbankens två rörelsegrenar, postsparbanken och postgirot, avviker kraftigt från varandra med avseende på verksamhetsinriktning och betjänar i stor utsträckning olika kundkategorier. Postsparbankens huvuduppgift är inlåningsrörelsen och liknar därvidlag de enskilda sparbankerna. Postgirot däremot har som huvuduppgift att ombesörja betalningsförmedling jämsides med affärsbankerna och har härvidlag en mycket framskjuten ställning. Postbankens medel placeras företrädesvis i obligationer, kommunlån, byggnadslån och lån mot säkerhet av botteninteckningar i bostads- och affärsfastigheter. Medan den statliga affärsbanken drivs såsom aktiebolag, ingår postbanken organisatoriskt i posten, ett affärsdrivande verk. Högsta beslutande instans under Kungl. Maj:t är sålunda generalpoststyrelsen. Vid handläggning av bankmässiga frågor och fastställande av postbankens bokslut har dock styrelsen en speciell sammansättning och består då av generaldirektören, postbankschefen och tre postbanksfullmäktige, varav en ska vara riksbanksfullmäktige och en riksgäldsfullmäktige.12

2. Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut Bland de huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstituten dominerar hypoteksinstituten och kreditbolagen volymmässigt. Därjämte finns ett mindre antal andra kreditinrättningar, som i flera fall har en sådan utformning att de utgör mellanformer av kreditinstitut och andra företag. 2:1

Hypoteksinstitut

Gemensamt för alla hypoteksinstituten är deras karaktär av låntagare-associationer, vilka drivs utan vinstsyfte och uppbringar 26

långfristigt kapital på kreditmarknaden genom emitterande av obligationer. Instituten har vidare en halvt officiell prägel genom statsgarantier och statsmakternas tillsättande av vissa styrelsemedlemmar i topporganen. Äldst av hypoteksinstituten är landshypoteksinstitutionen, vars uppgift är att över obligationsmarknaden finansiera utlåning mot säkerhet av botteninteckning i jordbruksfastighet. Institutionen har t. o. m. lagfäst monopol på emitterande av obligationer mot sådan säkerhet. Organisationen består av två led, nämligen de regionala hypoteksföreningarna och centralorganet Sveriges allmänna hypoteksbank. Obligationsupplåningen ombesörjs av hypoteksbanken medan föreningarna svarar för den direkta utlåningen. Föreningarna är tio till antalet och deras medlemmar utgörs av de låntagande jordbruksägarna samt andra jordbrukare, som erhållit lån mot statlig garanti. Hypoteksbankens medlemmar består i sin tur av föreningarna. På bostadsfinansieringens område finns två hypoteksinstitut med i stort sett samma organisatoriska utformning och interna arbetsfördelning som landshypoteksinstitutionen. Stadshypoteksinstitutionen består av ett centralt organ, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, till vilket är anslutet 20 regionala stadshypoteksföreningar. Föreningarnas medlemmar utgörs av de låntagande fastighetsägarna och tomträttshavarna. Som säkerheter för kassans obligationsupplåning ställs botteninteckningar i bostads- och affärsfastigheter, vilka är belägna i städer och vissa andra större tätorter. För finansiering av långivning mot sekundärinteckningar i samma slags fastigheter finns bostadskreditorganisationen, vars centrala organ utgörs av Svenska Bostadskreditkassan. Kassans medlemmar består av 20 regionala bostadskreditföreningar, vars medlemmar i sin tur är de låntagande fastighetsägarna och tomträttshavarna. De båda instituten drivs med gemensam förvaltningspersonal centralt och i flertalet fall även på det regionala planet. 11 12

SpL §§ 1, 4, 11 och 13. SFS 1960: 519.

Vidare har de båda centralorganen gemensam styrelse. Det tredje område på vilket särskilda låntagareassociationer vuxit fram är rederifinansieringen. Svenska skeppshypotekskassan finansierar genom främst obligationsemissioner långivning till redare mot botteninteckningar i fartyg över en viss minimistorlek. 1965 ombildades kassan i samband med att ett nytt institut, Skeppsfartens sekundärlånekassa, tillkom för långivning mot sekundärinteckningar i fartyg. 13 De båda kassorna har en gemensam styrelse, som i sin helhet utses av regeringen. Det förutsätts dock att representanter för rederinäringen skall ingå i styrelsen. Formerna för styrelsens tillsättande samt låntagarnas mycket begränsade ansvarighet för kassornas förbindelser innebär att skeppshypotekskassan och sekundärlånekassan i högre grad än andra låntagareassociationer har karaktär av statliga inrättningar. 14 2:2

Kreditaktiebolag

Med kreditaktiebolag och inteckningsbolag (äldre namn) avses sådana företag, vars verksamhet regleras av lagen om kreditaktiebolag. Utmärkande för företagen är att de finansierar huvuddelen av sin utlåning genom obligationsupplåning. 15 I viss mån finansieras dock verksamheten genom kortfristig reversupplåning hos främst industrioch handelsföretag. I motsats till hypoteksinstituten drivs bolagen i vinstsyfte och ägs av andra intressenter än låntagarna. Sammanlagt finns 13 aktiva kreditbolag. Med inriktning på främst långfristig bostadsfinansiering men även byggnadskreditiv arbetar fem kreditbolag, som samtliga ägs av affärsbanker. Två ägs dock indirekt av sparbanksväsendet via Sparbankernas Bank. Störst av alla är det av Svenska Handelsbanken helägda Svenska Inteckningsgaranti AB (SIGAB), som har en landsomfattande verksamhet. Göteborgs Intecknings- och Garanti AB {GIGAB) är dotterbolag till Göteborgs Bank. Övriga banker, exkl. Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank, äger gemensamt det relativt nybildade Svensk Fastighetskredit AB. Sparbankernas Bank

slutligen äger Sparbankernas Intecknings AB och detta i sin tur Hälsingborgs Inteckningsoch Garanti AB (HIGAB). Det senare bolaget har jämförelsevis obetydlig verksamhet. För kommunernas långfristiga lånefinansiering finns två kreditbolag, båda bildade under 1960-talet. Kommunkredit AB ägs till 94 % av Sparbankernas Bank medan Kommunlåneinstitutet AB till 94 % ägs av övriga affärsbanker tillsammans. Bolagen förvaltas av Sparbankernas Intecknings AB resp. Svensk Fastighetskredit AB. 16 Återstående sex aktiva kreditbolag är alla inriktade på att tillgodose vissa specialbehov, som näringslivet har av långfristig lånefinansiering. Fyra av de sex har bildats under 1960-talet och i fem av bolagen har staten gått in som delägare. Svensk Fartygskredit ägs gemensamt av affärsbankerna och lämnar företrädesvis långfristiga lån till rederier mot säkerhet av främst fartygsinteckning. AB Industrikredit och AB Företagskredit ger långfristiga krediter mot säkerhet av botteninteckningar resp. sekundärinteckningar till små och medelstora företag. Bolagen samförvaltas och ägs båda till hälften av staten och till hälften av affärsbankerna. Samma ägandeförhållanden råder i Svensk Exportkredit, som lämnar långfristiga exportkrediter. Återstående två kreditbolag, Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB, (bildade 1964) lämnar företrädesvis lån till sådana företag, som arbetar med förädling och distribution av jordbruks- och skogsprodukter eller distribuerar råvaror och material till jord- och skogs13 I samband med inrättandet av de nya kreditinstituten beslöts om avveckling av statens sekundärlånefond för rederinäringen (se vidare under avsnittet om statliga lånefonder). 14 R. P. prop. 1965:99 SFS 1965:139. 15 Lagen omfattar alla aktiebolag »som har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel men i vars verksamhet bankrörelse icke ingår». (SFS 1963: 76.) 16 Årsredovisningarna för Kommunkredit AB och Kommunlåneinstitutet AB. Kungl. Maj:ts resolutioner den 28 juni 1963 och 2 april 1965.

bruket. Bolagen samförvaltas och bådas aktiekapital ägs till 50 % av staten. Övriga aktier ägs av jordbrukets föreningsrörelse, handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor samt Kooperativa förbundet. 17 2: 3 Kreditaktiebolagsliknande institut F. n. finns fyra företag, som uppvisar vissa likheter med kreditaktiebolagen. Viktigast är de båda tomträttskassorna, Stockholms tomträttskassa och Göteborgs tomträttskassa, som ägs av resp. städer och drivs utan vinstsyfte. Kassorna ger främst långfristiga bostadslån mot säkerhet i fastigheter uppförda på tomträttsmark. Tidigare finansierades verksamheten delvis genom obligationsupplåning men numera sker all upplåning direkt i andra kreditinstitut. De båda övriga företagen är också inriktade på långfristig bostadsfinansiering och ägs av försäkringsbolag. Ingen av dem anlitar obligationsmarknaden. Endast Svenska Hypotekskredit AB, som ingår i Skandiakoncernen, har en mera omfattande verksamhet. Företagen kan närmast ses som av försäkringsbolag upprättade speciella administrativa enheter för vissa typer av långivning, främst villalån. 2: 4 Inlåningsfinansierade företag För finansiering av sin verksamhet bedriver den konsumentkooperativa rörelsen och HSB vid sidan av bankinrättningarna inlåning från allmänheten i former, som helt eller delvis överensstämmer med bankinrättningarnas. Principiellt sett skiljer sig inte sådan finansiering från ett företags övriga lånefinansiering, såsom obligationsupplåning och bankkrediter, och borde därför inte medtas i en redogörelse för kreditinstituten. Praktiskt sett är dock likheterna med bankinrättningarnas verksamhet så stora att det är befogat att medta den kooperativa inlåningsrörelsen i detta sammanhang såsom ett gränsfall. Konsumentkooperationens och HSB:s inlåning är begränsad till resp. föreningars egna medlemmar. Inlåningsrörelsen är formellt inte skild från den övriga verksamheten och medlen går helt till finansiering

av den egna affärsrörelsen. Störst är KF:s sparkassa, som finns i stora delar av landet genom att de lokala konsumtionsföreningarna fungerar som ombud. Ett tjugotal av de större konsumtionsföreningarna har dock egna sparkassor. Inom HSB driver på motsvarande sätt den centrala organisationen sparkasseverksamhet. Den enda lokalförening, som här har egen sparkassa, är HSB i Stockholm. 2: 5 Övriga Övriga existerande kapitalanskaffande kreditinstitut av någon betydelse — här kallade finansieringsinstitut - är inriktade på kreditgivning till företag och konsumenter. I åtskilliga fall kan instituten betraktas som från de försäljande företagen enbart organisatoriskt utbrutna kreditgivnings- och kreditanskaffningsfunktioner, varför gränsdragningen mot näringslivets ordinarie leverantörs- och kundkrediter blir diffus. Många av finansieringsinstituten är engagerade inom konsumtionskreditgivningen och bland dessa dominerar i sin tur volymmässigt de bilfinansierande. Några av bilinstituten är fristående medan andra såsom Scania-Vabis Bilfinans AB och AB Volvofinans helt eller delvis ägs av leverantörerna. Flertalet större bilmärken på den svenska marknaden har egna institut för avbetalningsfinansiering. Även inom radio- och TV-branschen finns särskilda, av leverantörerna ägda finansieringsinstitut för diskontering av detaljisternas avbetalningskontrakt. Övriga existerande finansieringsinstitut för konsumtionskrediter såsom Kundkredit AB, AB NK-Kredit och de båda kreditkortsinstituten Stockholms Konto-Ring AB och Köp kort AB har inte sin verksamhet begränsad till någon enstaka bransch utan finansierar köp av en rad olika varor och även tjänster.18 Flera av dessa företag har ägarmässig anknytning till affärsbankerna. Vissa institut finansierar detaljhandeln både genom kreditgivning och ställande av garantier. Två av de större, AB Eols Kreditinstitut och Hakonköpmännens Garanti17 18

R. P. prop 1964: 117. SNS.

Institut AB, tillhör ICA-rörelsen. Av övriga finansieringsinstitut kan nämnas Atlas Copco Finans AB och de efter amerikansk förebild relativt nystartade s. k. factoringbolagen, vilka lämnar lån mot säkerhet av kundfordringar. Bolagen är nära associerade med olika affärsbanker. 19 Några detaljerade uppgifter om hur finansieringsinstitutens upplåning fördelar sig på olika finansieringskällor finns inte. Det är dock bekant att instituten i ökande omfattning lånar direkt av industri- och handelsföretag med tillfälliga överskottskassor.

3. Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut De huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstituten består företrädesvis av AP-fonden, riksförsäkringsverket, försäkringsbolagen och understödsföreningarna. 3:1 Allmänna pensionsfonden År 1960 infördes den allmänna tilläggspensioneringen och skapades allmänna pensionsfonden för förvaltning av uppsamlade pensionsavgifter. Själva inkasseringen av avgifterna sköts av riksförsäkringsverket men placeringen av medlen beslutas av fondens tre styrelser. Enligt placeringsreglementet får fondens tillgångar huvudsakligen placeras i obligationer, förlagslån, lån till stat, kommuner och andra kreditinstitut samt i s. k. återlån till företagen. Regeringen tillsätter ordföranden i samtliga tre styrelser samt två ledamöter av första fondstyrelsen som förvaltar pensionsavgifter från det allmänna. Övriga styrelseledamöter föreslås av olika intresseorganisationer men förordnas formellt av regeringen.

1968 (ev. något senare) enligt riksdagsbeslut. Försäkringen är obligatorisk men kan kompletteras på frivillig väg. Influtna avgifter förvaltas av yrkesskadeförsäkringsfonden, varifrån också försäkringsbeloppen utbetalas. Folkpensionsfonden är sedan ett antal år en vilande fond, till vilken inga inbetalningar längre görs och vars avkastning är dess enda bidrag till folkpensionskostnaderna. Endast influtna amorteringar nyplaceras således. Slutligen driver riksförsäkringsverket en frivillig pensionsförsäkringsrörelse, som står öppen för alla. Rörelsen omfattar flera tariffsystem, varav endast den senaste (från 1958) nu mottar avgifter. Influtna avgifter förvaltas i en särskild fond.20 Fondernas tillgångar får enligt reglementet huvudsakligen placeras i obligationer, förlagslån, lån mot botteninteckning samt andra lån till stat, kommuner och kreditinstitut. Fonderna förvaltas av sju särskilda fondfullmäktige, varav två tillhör verkets ledning och fem utses särskilt av regeringen. 2 ! 3: 3 Försäkringsbolag Det enskilda försäkringsväsendet omfattar ett stort antal försäkringsgrenar, som brukar delas upp i de två huvudgrupperna livförsäkring och skadeförsäkring. Inom livförsäkringen är de dominerande försäkringsformerna kapitalförsäkring och kollektiv tjänstepensionsförsäkring, där den förra kan vara med eller utan väsentligt sparmoment. Inom skadeförsäkringen dominerar olycksfalls- och sjukförsäkring, allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkring, trafik19

3: 2 Riksförsäkringsverkets fonder Riksförsäkringsverket förvaltar ett antal fonder, varav de viktigaste är yrkesskadeförsäkringsfonden, folkpensionsfonden samt fonden för frivillig statlig pensionsförsäkring. Yrkesskadeförsäkring meddelas av riksförsäkringsverket och ett antal för ändamålet särskilt bildade försäkringsbolag. De senares verksamhet avvecklas dock fr. o. m.

Uppgifter från bl. a. Svenska Aktiebolag och bankinspektionen. I sammanhang med factoringbolagen bör också nämnas de likaså nystartade leasingbolagen, som köper maskinell utrustning och hyr ut den till företag. Bolagen drivs vanligen gemensamt med factoringbolagen. Även leasingbolagen är nära associerade med affärsbankerna. 20 Därutöver finns den allmänna sjukförsäkringsfonden i vilken fonderats en viss del av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen 19551958. Samtliga medel är utlånade till riksgäldskontoret (SOS Allmänna sjukkassor 1962. Uppgifter erhållna från riksförsäkringsverket.) 21 R. P. prop. 1961: 45. SFS 1961: 265.

och annan motorfordonsförsäkring samt sjö- och transportförsäkring. Försäkring och försäkringssparande är två skilda ting, som i praktiken kommit att kombineras av olika skäl. Renodlad försäkringsrörelse kräver teoretiskt sett inga kapitalfonder utan varje ersättningsanspråk skulle kunna omedelbart finansieras genom uttaxering bland de kontrakterade försäkringstagarna. Ett sådant förfaringssätt är emellertid som regel omöjligt utan i stället krävs periodiska förtidsinbetalningar av premier, vilket tillsammans med försiktigt gjorda riskberäkningar ger upphov till ett visst sparande. Det inom livförsäkringsrörelsen tillämpade systemet med konstant premie under hela avtalsperioden medför att premierna i början av perioden är för höga i förhållande till dödsfallsrisken och därigenom fås också ett visst sparande. Viktigast är emellertid att kontraktsbundet sparande sedan länge sammanbundits med vissa individuella livförsäkringsformer. Detta sparande jämte det som sker via kollektiv tjänstepensionsförsäkring utgör huvudparten av försäkringssparandet. Det kan också nämnas att livförsäkringsbolagen fr. o. m. 1962 bedriver en viss »inlåningsverksamhet» genom att de givits rätt att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp. Försäkringslagens placeringsbestämmelser reglerar främst livbolagens kapitaldispositioner. Den helt övervägande delen av dessas medel måste placeras i obligationer, kommunlån och lån mot säkerhet av främst botten- och sekundärinteckningar i bostads-, kontors- och affärsfastigheter samt botteninteckningar i industrifastigheter. Försäkringsbolagen brukar delas upp i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag allt efter verksamhetens geografiska omfattning. Liv- och sjukförsäkring bedrivs enbart av riksbolag. Sammanlagt fanns vid utgången av 1965 nära 1 000 försäkringsbolag. En mycket sned storleksfördelning och koncernbildning medför dock att försäkringsväsendet är starkt koncentrerat med över 95 procent av hela försäkringsväsendets tillgångar hos de 20 största koncernerna och bolagen.

30 Försäkringsbolagen är organiserade antingen som aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Den senare typen av företag är i princip kooperativ med försäkringstagarna som delägare och partiellt ansvariga (utom vad gäller personförsäkringar) för företagets förbindelser. Samtliga lokala och regionala försäkringsbolag är ömsesidiga medan riksbolagen fördelar sig tämligen jämnt på de båda företagsformerna. Ett betydande antal riksbolag är emellertid dotterbolag till andra försäkringsbolag. Tar man hänsyn till koncernbildningarna är det av de enligt förvaltade tillgångar 20 största koncernerna och fristående bolagen endast tre företagsenheter, som inte består av eller leds av ömsesidiga bolag, nämligen Skandiakoncernen, Försäkrings AB Framtiden och Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA). Genom försäkringslagstiftningen och bestämmelser i bolagsordningarna är i aktiebolagen dock aktieägarnas inflytande starkt beskurna. Särskilt gäller detta livbolagen där också utdelningsrätten har begränsats. I alla försäkringsaktiebolags styrelser skall således ingå representanter för försäkringstagarna. I livbolagen är enligt bolagsordningarna utdelningen på aktiekapitalet maximerad till 4 å 5 procent av aktiekapitalet och fondemissioner är enligt försäkringslagen förbjudna. 22 Av de större företagsenheterna på försäkringsområdet är som nämnts endast tre majoritetsägda av andra aktieägare än försäkringsbolag. Störst av de båda är Skandiakoncernen, vars moderbolag, Försäkrings AB Skandia, är börsnoterat. Antalet aktieägare i detta bolag uppgick 1962/63 enligt koncentrationsutredningens undersökning till ca 6 300 st. Antalet aktieägare i Framtiden uppgick samtidigt till ca 50 st. I Skandia var den relativa ägarkoncentrationen och styrelsens andel av totala röstmassan lägre än motsvarande medeltal för samtliga börsnoterade företag. Av Framtidens aktier ägs 50 procent av Framtidens egen pensions22 Folksams försäkringsutrednings betänkande, kap. 2, 4 och 7. Försäkringssakkunniga, kap. XII. SOS Enskilda Försäkringsanstalter 1964, s. 21-23.

stiftelse.23 I AFA ägs aktierna till lika delar av LO och SAF. 3: 4 Understödsföreningar allmänna sjukkassor

och

Understödsföreningar är en gemensam beteckning för olika sammanslutningar för »inbördes bistånd», som har det gemensamt att de för medlemmarna driver »icke affärsmässig försäkringsrörelse inom personförsäkringens område» för att använda lagens ord. Både företagsform och verksamhetsinriktning visar således stora likheter med de ömsesidiga försäkringsbolagen. Föreningarna delas vanligen upp i fem huvudgrupper, nämligen pensionskassor, sjukkassor (exkl. allmänna sjukkassor), sjuk- och begravningskassor, begravningskassor samt arbetslöshetskassor. Verksamheten, som bedrivs av de fyra förstnämnda grupperna och då främst pensionskassorna, uppvisar stora likheter med försäkringsbolagens. Arbetslöshetskassorna intar en särställning genom att en del av inkomsterna härrör från statsbidrag. Antalet understödsföreningar exkl. arbetslöshetskassor uppgick 1964 till ca 550 st. med ca 1 100 000 medlemmar, över 75 procent av samtligas fonder föll dock på de tio enligt medlemsantalet största pensionskassorna. 24 Åtskilliga föreningar är knutna till vissa företag, typer av företag o. s. v., vilket i hög grad bestämmer dessa föreningars placeringsinriktning. Den särskilda lag om understödsföreningar, som reglerar dessas verksamhet, innehåller bestämmelser om tillgångarnas placering. I stort sett överensstämmer reglerna med motsvarande för livförsäkringsbolagen. 25 1955 ersattes de s. k. erkända sjukkassorna av allmänna sjukkassor (numera allmänna försäkringskassor), som finansieras medelst medlemsavgifter, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Sjukkassornas tillgångar är, bortsett från bank och kassa, till större delen utlånade till statsverket. 26 4. Statliga lånefonder Till större delen tillgodoser de statliga lånefonderna kapitalbehov, som inte kan tillfredsställas på annat sätt eller på villkor,

som anses politiskt acceptabla. Lånefondernas konkurrens med andra kreditinstitut är därför begränsad. Bakom lånefondernas verksamhet ligger till större delen sociala motiv och långivningen är förknippad med subventioner av olika slag och omfattning. Vissa lån har efterskänkts och har därigenom i realiteten fått karaktär av direkta statliga anslag. Kvantitativt dominerar helt topplånegivningen till bostäderna. Tidigare fanns ett tiotal fonder men flertalet är under avveckling. De statliga bostadskrediterna utgår nu nästan helt från lånefonden för bostadsbyggande samt bostadsstyrelsens delfond för låneunderstöd och förmedlas av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna. De större fonder, som står under avveckling, är egnahemslånefonden (förvaltad av riksbanken) och lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (förvaltad av bostadsstyrelsen). Den statliga kreditgivningen till näringslivet är främst inriktad på hantverk och småindustri, byggnadsindustri, rederier, flygbolag, jordbruk och fiske. Kreditgivningen till hantverk och småindustri har fr. o. m. 1960 samordnats och sker nu från statens industri- och hantverkslånefond, som förvaltas av kommerskollegium. Förmedling av krediterna ombesörjs emellertid av företagsföreningarna, vilka finns i samtliga län. Krediterna går företrädesvis till investeringsändamål och avser att tillgodose kreditbehov, som inte kan tillfredsställas av andra kreditinstitut p. g. a. den stora kreditrisken. Vid kreditprövningen skall särskilt beaktas lokaliserings- och sysselsättningsmässiga synpunkter. 27 En kreditgivning speciellt avsedd för byggnadsindustrin är de s. k. maskinlånen, som beviljas av bostadsstyrelsen. Det är dock ännu så länge frågan om mycket blygsamma belopp. Den statliga kreditgivningen till rederier23

Dessa aktier ägdes tidigare av Skandiakoncernen. 24 SOS Understödsföreningar 1964. 25 Lag om understödsföreningar §§1 och 19. 26 SOS. Allmänna sjukkassor 1962. 27 SFS 1960: 372. 31

na sker dels via sekundärlånefonden för rederinäringen och dels via fonden för den mindre skeppsfarten. Den förstnämnda ersattes emellertid fr. o. m. 1965 av det nyinrättade hypoteksinstitutet Skeppsfartens sekundärlånekassa (se vidare under hypoteksinstitut). Den andra fonden utgör genom sin inriktning på småfartyg delvis ett komplement till de båda hypoteksinstituten för rederinäringen. Fonden förvaltas av riksgäldskontoret. Via luftfartslånefonden, som förvaltas av statskontoret, lämnas lån till flygbolag för byggande av hangarer, anskaffning av flygplan m. m. Egentliga statliga jordbrukskrediter (alltså exkl. krediter för bostadsändamål) utgick tidigare för en rad olika ändamål men flertalet krediter är nu under avveckling. Av nu aktiva lånefonder, vilka samtliga förvaltas av statskontoret, är maskinlånefonden störst. Störst av de fonder, som står under avveckling, är fonden för stödlån åt tillfälligt hjälpbehövande jordbrukare för skördeskador. För fiskerinäringen slutligen finns en särskild lånefond administrerad av statskontoret. Av övrig statlig kreditgivning via lånefonder dominerar kvantitativt kreditgivningen till privatpersoner i form av bosättningslån och studielån till olika kategorier studerande. 5. Riksbanken och riksgäldskontoret Såsom centralbank resp. förvaltare av statsskulden intar riksbanken och riksgäldskontoret speciella positioner på kreditmarknaden, som inte finns anledning att närmare gå in på i detta sammanhang. Riksbanken har dock vissa transaktioner med allmänheten, som är jämförbara med andra kreditinstituts. Av dessa transaktioner dominerar den speciella inlåning från företagen, som sker i form av avsättningar till investeringsfonderna och som kan sägas direkt konkurrera med bankinrättningarnas inlåningsrörelse. Vid sidan av den ordinarie finansieringen av statens kreditbehov lämnar vidare riksgäldskontoret rörliga krediter till vissa statliga myndigheter samt några statliga och halvstatliga företag.

KAPITEL in

Ägandemässiga relationer vid affärsbankerna samt mellan affärsbanker, försäkringsbolag och övrigt näringsliv

A. Ägandeförhållandena vid affärsbankerna Bankaktier har sedan länge varit föremål för handel på den organiserade aktiemarknaden. Av de 16 existerande affärsbankerna är 11 st. upptagna på börslistan och två st. på fondhandlarnas lista. Av de tre återstående bankerna är en helt statsägd (Sveriges Kreditbank), en ägd av landets sparbanker (Sparbankernas Bank) och en ägd av jordbrukets organisationer och enskilda jordbrukare (Jordbrukets Bank). 1 Tabell 3:1. Aktiekapital och antal aktieägare i affärsbankerna 1962163.

Affärsbank

Aktiekap. nom storlek 31/12 1962 Antal Mkr aktieägare

Svenska Handelsbanken 245,3 Skandinaviska Banken 218,4 Stockholms Ensk. Bank 90,0 Göteborgs Bank 71,1 Wermlands Ensk. Bank 22,0 Sundsvallsbanken 20,3 Skånska Banken 25,5 Östergötlands Ensk. 20,3 Bank 18,0 Upplandsbanken Skaraborgs Ensk. Bank 15,0 Smålands Bank 14,0 Jämtlands Folkbank 5,0 Bohusbanken 3,0 1

49 4001 36 900 9 600 11900 5 800 5 100 5 600 3 500 4 200 4 100 3 0002 3 600

200 Enligt bankens officiella aktieregister var vid samma tidpunkt antalet aktieägare ca 63 000. Utredningens siffra överensstämmer dock väl med resultatet av bankens egna undersökningar av antalet aktieägare på basis av kupongskattematerialet. 2 Ungefärlig siffra.

Källa: Koncentrationsutredningens ägarundersökning till vilken hänvisas för närmare upplysningar om beräkningsmetoder m. m. Påpekas bör att den enskilda fysiska och juridiska personen använts som ägarenhet. Genom en ägareundersökning, som genomförts av koncentrationsutredningens sekretariat på basis av främst 1963 års kupongskattedeklarationer (se avsnitt D: 1), har detaljerade uppgifter erhållits om bl. a. affärsbankernas aktieägare. Antalet aktieägare i bankerna är relativt stort, såsom framgår av tabell 3: 1. Uppgifterna i tabellen kan jämföras med medianvärdet för antalet aktieägare i samtliga börsnoterade företag 1962/ 63, vilket var 5 600. 2 Det stora antalet aktieägare i bankerna är en rätt naturlig följd av den långvariga börshandeln med bankaktier och de stora aktiekapital, som bankerna har. Det bör tilläggas att antalet aktieägare ökat sedan 1962/63 på grund av relativt stora emissioner. Svenska Handelsbanken är tredje i ordning bland samtliga svenska företag med avseende på antalet aktieägare medan Skandinaviska Banken är den femte i ordningen. Av bankernas aktieägare är i flertalet banker ca 95 procent fysiska personer. Antalet utländska aktieägare är obetydligt. Ägarkoncentration och styrelsens ägarintressen framgår nedan. Jämfört med börsnoterade företag i all1 Röstmajoriteten innehas av jordbrukskasseorganisationen (se Jordbrukskassan, s. 50). 2 Med börsnoterade företag avses här och i det följande alla aktiebolag exkl. dotterbolag, noterade på fondbörsen.

Tabell 3: 2. Större ägare och bankstyrelsernas aktieinnehav. Privata affärsbanker1 1. Största ägarens andel av aktiekapitalet (medianvärden) 2,6 % 2. De 20 största ägarnas andel av aktiekapitalet (medianvärden) 15,3 % 3. Styrelsens andel av totala röstetalet genom eget innehav (medianvärden)2 1,0% 4. Styrelsens andel av totala röstetalet genom eget innehav och representation för andra ägare (medianvärden)3 5,7 %

Samtliga börsföretag

10,0 % 40,5 %

1,3%

29,7 %

1 Exkl. Bohusbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank. 2 Inkl. VD. 3 Beräkning av representationsförhållanden stöter på stora definitionsmässiga och praktiska problem. I koncentrationsutredningens undersökning har en styrelseledamot ansetts representera annan aktieägare, när denna uppfyller ett av följande villkor: a) familjemedlem tillhörande de 20 största aktieägarna. Med familjemedlem avses maka, föräldrar, barn, syskon samt makes motsvarande anhöriga, b) företag, tillhörigt de 20 största aktieägarna, där styrelseledamoten är ordinarie styrelseledamot eller anställd i ledningen, c) aktiebolags pensionsstiftelse, tillhörig de 20 största aktieägarna, när styrelseledamoten tillhör bolagets ordinarie styrelse eller är anställd i bolagets ledning, d) stiftelse, fond etc. tillhörig de 20 största aktieägarna, där styrelseledamot har befattning med förvaltningen. (Fond etc. med syfte att främja bestämd enskild persons intressen har räknats som tillhörande denna.) mänhet är ägarkoncentrationen låg i affärsbankerna. Något samband mellan bankernas storlek och ägandekoncentrationen kan inte utläsas. Bankstyrelsernas ägandemässiga ställning är också förhållandevis svag — särskilt när hänsyn tas till ägarintressen, som styrelsemedlemmarna kan antas representera. Bland de 20 största aktieägarna i resp. bank dominerar de juridiska personerna kraftigt. Medianvärdet för svenska aktiebolags andel av de 20 största ägarnas aktiein-

nehav är 42,3 procent. Motsvarande medianvärde för övriga juridiska personer (exkl. dödsbon) är 35,1 procent och för samtliga juridiska personer (exkl. dödsbon) 82,2 procent. Av de 20 största ägarna är i genomsnitt (median) 5 st. försäkringsbolag. I fyra banker (Svenska Handelsbanken, Stockholms Enskilda Bank, Göteborgs Bank och Wermlands Enskilda Bank) är aktierna differentierade med hänsyn till rösträtten, men detta medför relativt begränsade avvikelser mellan aktiekapitalets och rösternas fördelning. I Enskilda Banken, Smålands Bank, Bohusbanken och Skånska Banken avviker ägarstrukturen markant från övriga privata bankers. I Enskilda Banken äger fam. Wallenberg (definierad som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn), Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse tillsammans aktier motsvarande 28 procent av totala röstetalet. I Smålands Bank kontrollerar fam. Wallenberg 19 procent av totala röstetalet, huvudsakligen via Providentia (se nedan). I Bohusbanken kontrollerar fam. Wallenberg 51 procent av röstetalet, huvudsakligen via Investor (se nedan). Därjämte innehas 26 procent av bankens aktier av Turitz & Co, vari fam. Wallenberg också har starka ägarintressen. I Skånska Banken slutligen kontrollerar fam. Roos ca hälften av totala röstetalet, främst via fem holdingbolag. Enligt uppgifter till utredningen avseende förhållandena 1966/67 finns inte vid någon av de privatägda bankerna (exkl. specialbankerna) aktieägarföreningar eller större aktieägarkonsortier. Däremot förfogar styrelserna vid åtta banker (varav tre storbanker) över fullmakter från aktieägare att rösta vid bolagsstämman. Fullmakterna kan när som helst återkallas och gäller inte då vederbörande själv är närvarande vid stämman. Den relativa omfattningen av dessa fullmaktröster framgår nedan liksom också andelen företrädda röster vid 1963 års ordinarie bolagsstämma. Den storbank, där styrelsen inte samlat in fullmakter, är Enskilda Banken.

Styrelsens fullmaktsröster i % av totala röstetalet 31/12-66

Vid ordinarie stämma 1963 repr. röster i % av totala röstetalet 31/12 -62

Storbank a » b » c

19,2 11,0 1,0

30,7 20,7 8,5

II Provinsbank a b » c » d » e »

29,4 14,1 12,7 11,1 1,0

10,0 25,9 17,9 21,9 10,1

I

III Medianvärdet för samtliga privata banker: 1

20,7*

Exkl. de båda specialbankerna.

Även om direkta jämförelser inte kan göras mellan tabellens båda kolumner p. g. a. att de avser skilda tidpunkter, är det dock uppenbart att styrelserna via fullmakter i flera fall skaffat sig en mycket säker ställning. Vid en storbank har fullmakter insamlats från nära 6 000 aktieägare.

B. Bankberoende

och bankägda

företag

Bankerna får enligt banklagen inte annat än i undantagsfall äga andra aktier än s. k. organisationsaktier. Sedan gammalt finns dock vad som brukar kallas »bankerna närstående» investmentbolag. Dessa tillkom ursprungligen för att överta aktier i företag, som bankerna tvingats överta och rekonstruera efter 20- och 30-talens kriser. Innan bankernas nuvarande relationer till dessa investmentbolag diskuteras är det därför lämpligt att redogöra för utvecklingen av bankberoende och bankägda företag. Under 1920- och 1930-talens kriser kom ett betydande antal bolag i beroendeställning gentemot affärsbankerna p. g. a. en mycket stor skuldsättning. Men även bortsett från de akuta krissituationerna var den svenska industrin under uppbyggnadsskedet starkt beroende av affärsbankskrediter både för kortfristig och mera långfristig finansiering. Orsakerna härtill kan sökas både i kreditmarknadens organisation och industrins utbyggnadstakt. Den svagt utvecklade kapital-

och kreditmarknaden begränsade möjligheterna att erhålla kapital från andra håll än affärsbankerna. Samtidigt var i Sverige (liksom på kontinenten) industrins utbyggnadstakt snabb och självfinansieringsgraden låg. I England, där industrialiseringen började tidigare, medgav företagens lugnare utbyggnadstempo större självfinansiering och mindre beroende av affärsbankskrediter. Den svenska industrins behov av kapitaltillskott utifrån var således exceptionellt stort och kunde till stor del endast tillgodoses via affärsbankerna. Sett i detta längre perspektiv kan konsolideringsprocessen inom den svenska industrin fr. o. m. mitten av 1930talet ses som en naturlig utveckling, som skulle ha kommit oberoende av kortsiktiga konjunkturväxlingar. De stora samt till betydande del långfristiga och delvis spekulativt betonade industrikrediterna fick förödande konsekvenser för både svenska och kontinentala affärsbanker under 1920- och 1930-talens kriser. Åtskilliga svenska banker måste p. g. a. förlusterna gå i likvidation, medan de återstående visserligen kunde rida ut stormen men tvingades att göra ibland mångåriga insatser av kapital och rekonstruktionsarbete för att sätta bolagen på fötter igen och därigenom återfå krediterna och åtminstone minimera totalförlusten. Under mellantiden var dessa bolag självfallet i olika avseenden tämligen starkt kontrollerade av bankerna. Bankerna försvarade sig mot anklagelserna för »makthunger» med att man helt ofrivilligt hamnat i denna situation och att bankerna inget hellre önskade än att så snabbt som möjligt reda upp de dåliga affärer, som det var frågan om, och återställa bolagens självständighet. De statliga kommittéer, som vid skilda tillfällen statistiskt undersökte förekomsten av bankberoende, fann också att med enstaka undantag var bankberoendet resultatet av felslagna krediter och inte av en strävan hos bankerna att »erhålla herraväldet över landets industri». För att bidra till en sanering av förhållandena inskränktes bankernas rörelsefrihet vid kreditgivning och minskades stegvis deras rätt att förvärva aktier. Sedan 1933 får

Tabell 3: 3. Större industri- och rederiföretag fördelade efter graden av bankberoende (milj. kr. och %). Kategori I

Kategori II

Kategori III

Summa

Ar

Antal undersökta företag

Eget kapital och bankkrediter mkr

/o

Eget kapital och bankkrediter mkr

/o

Eget kapital och bankkrediter mkr

Eget kapital och bankkrediter mkr

/o

1913 1918 1924 1929 1931 1940

492 704 693 606 599 789

1492 3 682 2 922 3 318 2 818 3 977

91 92 66 74 57 81

92 240 367 346 1077 395

6 6 8 8 22 8

56 81 1 139 837 1024 551

3 2 26 18 21 11

1640 4 003 4 428 4 501 4 919 4 923

100 9 100 8 100 34 100 26 100 43 100 19

°/ /o

Summa kol. 6 o. 8

°/ 11

/o

Källa: Anders Östlind: Industrien och affärsbankerna. affärsbankerna ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva andra aktier än s. k. organisationsaktier och aktier för skyddande mot förlust. I det senare fallet ska aktierna åter avyttras »så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust». 3 I de statistiska undersökningar, som gjordes för att söka belysa omfattningen av bankberoende, ingår för resp. år flertalet industri- och rederibolag med minst 500 000 kr i aktiekapital. För tidigare år gjorde 1924 års bankkommitté och därefter bankinspektionen en fördelning av bolagen med hänsyn till bankskulder, bankernas aktieinnehav etc. i följande tre kategorier: Kategori I, som omfattar i förhållande till bankerna helt oberoende bolag. Kategori II, som omfattar bolag, vilka kan anses beroende av den kreditgivande banken utan att denna likväl kan betraktas som ägare av bolaget. Man kan utgå från att en överflyttning av krediterna till annan bank i stort sett är omöjlig. Kategori III, som omfattar bolag, vilka har en i förhållande till tillgångarna så omfattande skuldsättning att den kreditgivande banken kan betraktas som den verkliga ägaren. Hithörande bolag står i regel med avseende på skötseln under en mer eller mindre sträng kontroll från bankens sida.4 Självfallet kan en fördelning enligt ovanstående grunder alltid kritiseras p. g. a. det 36

betydande subjektiva element, som ingår i bedömningen. Definitionerna av beroendeförhållanden är också ytterligt vaga. Det studerade bankberoendet kan emellertid antas i första hand ha kommit till uttryck vid tillsättande av chefstjänster och beslut i finansieringsfrågor, större investeringsfrågor och utdelningsfrågor. I tabell 3: 3 redovisas omfattningen av bankberoendet vid olika tidpunkter med utgångspunkt från summa eget kapital och bankkrediter hos de undersökta bolagen. 5 Såsom framgår nådde bankberoendets relativa omfattning sin höjdpunkt 1931, då enligt undersökningarna nära 45 procent av de större och medelstora industribolagen befanns vara bankberoende (dvs. tillhöra kategori II och III). En betydande nedgång 3

B.L. § 55. De bolag, som affärsbankerna 1940 kontrollerade via aktieinnehav, har med några få ganska viktiga undantag hänförts till kategorierna II och III. 5 I vissa presentationer av bankberoendets relativa omfattning (dvs. bolag i kategori II och III) har denna mätts med de beroende bolagens egna kapital i procent av samtliga undersökta bolags egna kapital. Någon idealisk måttstock finns visserligen inte men det egna kapitalet torde tillhöra de sämre. Kännetecknande för bankberoende bolag är bl.a. deras finansiella svaghet med låg andel eget kapital och motsvarande högre andel skulder, framför allt bankkrediter. För att undvika denna systematiska underskattning av bankberoendets omfattning har därför i stället eget kapital -f- bankkrediter använts som måttstock. 4

Tabell 3: 4. Antal anställda vid bankägda företag. 1928 Svenska Handelsbanken Skandinaviska Banken Stockholms Enskilda Bank Göteborgs Bank

20 000 8 000 2 300 4 800 Summa 35 100

26 400 14 900 2 700 2_800 46 800

1200 2 100 100 3 400

••• ...

3 500 50 300

400 3 800

Övriga banker och flera banker tillsammans Totalsumma

skedde under 1930-talet men andelen var ändå nära 20 procent år 1940.6 Den fortsatta höga självfinansieringsgraden under 1940- och 1950-talen skapade förutsättningar för en successiv avveckling av kreditberoendet och avyttring av bankernas aktieinnehav. Bankberoende via kreditgivningen är i dag ringa. Tillgång till opublicerat material, som insamlades av fil .lic. Gunnar Lindgren på uppdrag av bl. a. kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, har gjort det möjligt att närmare studera bankernas majoritetsintressen (men inte minoritetsintressen) i olika företag 1942 och tidigare och jämföra med situationen under senare år enligt av koncentrationsutredningen insamlat material. Med företag avses här formellt sett fristående bolag samt koncerner i aktiebolagslagens mening. Antalet anställda i Sverige hos av bankerna majoritetsägda företag (exkl. egna fastighetsbolag och inteckningsbolag) vid olika tidpunkter framgår nedan. 7 Under 1940- och 1950-talen har bankernas aktieinnehav i det närmaste helt avvecklats. I åtskilliga av Sveriges större företag såsom Svenska Cellulosa AB med dotterbolag, Fagersta Bruks AB, AB Bolinder-Munktell, Hällefors Bruks AB med dotterbolaget Wargöns AB, Mölnlycke Väfveri AB, Malmö Yllefabriks AB, Bolidens Gruv AB, Kohlswa Jernverks AB, AB Scania-Vabis med dotterbolaget Svenska Maskinverken, Wikmanshytte Bruks AB, AB Motala Verkstad och Munksjö AB innehades ännu 1942 aktiemajoriteten av bankerna. Totalt fanns

1966 1 400 800 — 2 200 — 2 200

1942 enligt Lindgrens beräkningar 200 privata företag (bankägda företag räknade var för sig och exkl. banker och försäkringsbolag) med minst 500 anställda i Sverige. Storföretagen hade tillsammans 384 300 anställda i Sverige. Av dessa storföretag ägde bankerna röstmajoritet i 16 st. med totalt ca 46 000 anställda. Det senare talet utgör 12 procent av totala antalet storföretagsanställda 1942. 1942 hade de båda banker närstående investmentbolagen Investor och Custos samt ytterligare ett företag (ägt gemensamt av bank och sådant investmentbolag) tillsammans 9 400 anställda. Läggs detta antal till antalet anställda vid bankägda företag samt antalet bankanställda erhålls totalt ca 68 000 anställda, vilket utgör 3,5 procent av totala antalet lönearbetande i Sverige och 4,3 procent av antalet lönearbetande inom den privata sektorn 1942. Med vissa bolag i SCA som främsta undantag, var 1942 års bankägda företag bankägda eller bankberoende även 1928 och således reminiscenser från 20-talskrisen. Antalet anställda vid bankägda företag ökade kraftigt mellan 1928 och 1942 medan däremot antalet sådana företag minskade. Denna utveckling hängde främst samman med den kraftiga ökningen av SCA-engage6 För närmare detaljer hänvisas till 1924 års bankkommitté, Banksakkunniga, Östlind [1] samt Sten. 7 Åren 1928, 1942 och 1960 är uppgifterna baserade på företagens uppgifter till riksförsäkringsverket. Uppgifterna för 1966 har erhållits direkt från vederbörande företag. Sysselsättningen vid inteckningsbolag har ej inräknats.

mangets omfattning hos Handelsbanken samt de kvarvarande bankägda företagens tillväxt. Huvuddelen av bankernas aktieinnehav avvecklades under 40-talet och början av 50talet, vilket i vissa fall skedde under stark press från bankinspektionens sida. Det vanligaste tillvägagångssättet för Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank var att antingen överlåta aktierna till ett nybildat investmentbolag, vars aktier emitterades med företräde för bankens aktieägare eller också att direkt utbjuda företagens aktier till allmänheten med företräde för bankens aktieägare. Göteborgsbanken valde däremot att sälja sina ägarintressen till andra företag. Flera av företagen var så stora att enligt uppgift enskilda finansiärer inom landet, som banken i resp. fall var beredd att acceptera, inte gick att finna. Alternativet blev då att bjuda ut aktierna till en större publik, vilket emellertid krävde att företaget var starkt konsoliderat och gett god utdelning i flera år. Sådana överväganden jämte aktiemarknadens begränsade kapacitet kan antas i vissa fall ha fördröjt avvecklingen av bankernas direkta ägarintressen. Första steget mot avveckling i större skala togs redan 1937 då Skandinaviska Banken bildade investmentföretaget Custos. I emissionen av Custosaktierna erhöll bankens aktieägare företräde vid teckningen samtidigt som de tre stiftarna, vilka samtliga ingick i bankens styrelse, behöll ett litet antal preferensaktier med 100 gånger högre rösträtt än övriga aktier. Detta preferensaktiekapital avvecklades sedermera. Custos övertog från banken röstmajoriteten i en rad företag, bl. a. Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Jernverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter. 1944 bildade Svenska Handelsbanken på liknande sätt AB Industrivärden, som från banken övertog stora aktieposter i bl. a. Fagersta och L.M. Ericsson samt från SCA övertog en stor post i Bergvik & Ala. 1946 bildade Enskilda Banken Förvaltnings AB Providentia, (Investor är betydligt

äldre) vars första aktieportfölj innehöll stora aktieposter i bl. a. Atlas Copco och L.M. Ericsson. 1959 slutligen omvandlade Skandinaviska Banken Säfveåns AB till ett investmentbolag och överlät på företaget huvudparten av sitt återstående innehav av Bolidenaktier. De sista större avyttringarna skedde i början av 1960-talet, dvs. drygt 40 år efter att företagen först blivit bankägda. 8 Vid slutet av 1966 är endast två rörelsedrivande företag bankägda, nämligen AB J. A. Wettergren (ca 800 anställda), som ägs av Skandinaviska Banken och Nyman & Schultz AB (ca 1 400 anställda), som ägs av Svenska Handelsbanken. Båda förvärven har tillkommit efter 1942, Nyman & Schultz senast.

C. Ägandemässiga relationer mellan affärsbanker och investmentbolag Med utgångspunkt från förhållandena 1962/ 63 (se avsnitt D: 1) diskuteras först de ägandemässiga relationerna mellan bankerna och de »gamla» investmentbolagen.

C: 1. De »gamla» investmentbolagen I tabell 3: 5 redovisas ägarstrukturen hos Svenska Handelsbanken och AB Industrivärden. Någon kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom de båda företagen kan inte spåras. Ägare, som har intressen i både banken och holdingbolaget, är dessutom i flera fall försäkringsbolag. Ägarstrukturen i enbart Industrivärden är däremot mycket speciell. Den överlägset största ägaren är ett dotterbolag till Svenska Cellullosa AB, vari Industrivärden i sin tur är den överlägset största ägaren (19 procent). Samma slag av cirkelägande representerar Promotions aktieinnehav (nr 3 i storleksordning) i Industrivärden. Näst största ägare är bankens pensionsstiftelse. Beträffande sty8 Dessa avyttringar var Kohlswa Jernverks AB (från Enskilda Banken), AB Svenska Maskinverken (från Enskilda Banken) och Söderhamns Verkstäder AB (från Enskilda Banken och Skandinaviska Banken).

Tabell 3: 5. De 20 största ägarna enligt röstandel i Svenska Handelsbanken och AB Industrivärden 1962163. AB Industrivärden (I)

Svenska Handelsbanken (S) Ägarnas rangordning

Ägarkategori

Röstandel i%

Dessutom ägare i I; rangordning

Ägarkategori

Röstandel i%

Dessutom ägare i S; rangordning

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

F F A A A1 F4 A A F4 Ö F5 F P Ö A Ö P Ö Ö F

2,7 1,5 0,7 0,6 0,6 0,5 0,4 0,4 0,4 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,2 0,2 0,2 0,2 0,1 0,1

A2 Ö3 A1 F P P F4 A Ö F4 A P P

10,8 5,0 4,1 2,9 2,2 2,1 1,8 1,7 0,8 0,8 0,8 0,6 0,6 0,6 0,5 0,5 0,4 0,4 0,4 0,4 37,5

Summa

14 111 13

17 119

F 5

116 Ö A Ö Ö F5 P

10,4

S5 S2 S9

S3

S15 Sll

Anm. 1 Det Svenska Handelsbanken likaså närstående Investment AB Promotion. 2 Dotterbolag till Svenska Cellulosa AB, vari Industrivärden i sin tur har den överlägset största aktieposten. 3 Svenska Handelsbankens Pensionsstiftelse. 4 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. Totala antalet aktieägare: Svenska Handelsbanken: 49 000 Industrivärden: 11000 Förklaring av beteckningar. A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon F: Försäkringsbolag Ö: Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.) relsernas sammansättning kan noteras att ingen i Industrivärdens styrelse tillhörde bankens ordinarie styrelse. Härvidlag har dock en ändring skett senare. Av stämmoprotokollet från Industrivärdens ordinarie bolagsstämma 1963 framgår vidare att representationsförhållandena avviker från vad som visat sig vara det normala i svenska storföretag. Flera av de största ägarna är nämligen inte företrädda på stämman. Till bilden hör att Industrivärdens styrelse från

aktieägarna samlat in röstfullmakter, som regelbundet förnyas. Vid 1963 års ordinarie bolagsstämma företrädde styrelsen 59 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 28 procent av totala röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarförening finns inte vid Industrivärden. I tabell 3: 6 redovisas ägarstrukturen hos Skandinaviska Banken, AB Custos och Säfveåns AB. Inte heller här kan spåras någon 39

Tabell 3: 6. De 20 största ägarna enligt rösteandel i Skandinaviska Banken, AB Custos och Säfveåns AB 1962/63. Skandinaviska Banken (SB) AB Custos (C)

Säfveåns AB

Ägarnas rang ordning

Dessutom Agar - Röst-• ägare i C kate- andel och S; ranggori i % ordning

Dessutom Ägar- Röst- ägare i SB kate- andel o c h S ; ranggori i % ordning

Dessutom Agar- Röst- ägare i SB kate- andel och C;ranggori i % ordning

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

F A A A F A F4 Ö P A A F5 A Ö A A Ö A A1 Ö Summa

1,1 1,1 1,0 0,9 0,9 0,5 0,5 0,5 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 9,4

C8 S6 C3 C4 SI S8 Cl

F4 F5 A A A A6 Ö2 F A F4 Ö F5 A6 A Ö F Ö Ö Ö A

3,7 3,1 2,7 1,5 1,4 0,9 0,9 0,8 0,7 0,6 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,4 0,4 0,4 0,3

SB 7

Ö3 Ö2 Ö3 Ö3 Ö3 A A A A Ö F F5 P A Ö A P A F5 F5

16,1 4,8 4,2 3,9 3,2 1,7 0,3 0,3 0,3 0,3 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

S13 S14 C 9, S 1 6 C 12, S 20 S7 C 14

Cll

SB 3 SB 4 S2 SB1 SB 11, S 1 6 SB 20 SB 12, S20 SB 16

S3 S4

20,7

(S)

10 C7 C 18 C 19 SB 2 SB 15 SB 6 SB 5 SB 9 SB 10 SB 11, C 9

SB 12, C 12

37,1

Anm. 1 Custos självt. 2 Skandinaviska Bankens pensionsstiftelse. 3 Stiftelser och fonder, förvaltade av Skandinaviska Banken. 4 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 6 De två bolagen med denna anm. tillhör en och samma koncern. Totala antalet aktieägare Skandinaviska Banken: 37 000 AB Custos 10 000 Säfveåns AB 21 000 Förklaringar av beteckningar A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon F: Försäkringsbolag Ö: Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.) egentlig kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom företagen. Ägarstrukturen i Säfveån (som är förhållandevis litet) avviker från Custos' och bankens genom att bankens pensionsstiftelse och vissa andra stiftelser tillsammans äger ca 30 procent av totala röstetalet. Säfveåns aktier är fördelade på två serier, varav aktierna i den ena har tio gånger högre rösträtt än aktierna i andra serien och företrädesvis ägs av stiftelserna.

40 En betydande indirekt samhörighet finns således mellan Säfveån och banken. Ser man på styrelsernas sammansättning visar det sig att av Custos' sju ordinarie styrelsemedlemmar tillhör en både bankens och Säfveåns styrelse och dessutom ytterligare en bankens styrelse. Av Säfveåns fyra styrelsemedlemmar tillhör förutom den ovannämnda ytterligare en bankens styrelse. I Custos företrädde styrelsen vid 1963 års

Tabell 3: 7. De 20 största ägarna enligt röstandel i Stockholms Enskilda Bank, AB Investor och Förvaltnings AB Providentia 1962163. Sthlms Enskilda Bank 5 (S)

AB Investor (I)

Förv. AB Providentia (PR)

Ägarnas rangordning

Dessutom Ägar- Röst- ägare i I kate- andel och PR; gori i % rangordning

Dessutom Ägar- Röst- ägare i S kate- andel och PR; gori i % rangordning

Dessutom Ägar- Röst- ägare i S kate- andel och I; gori i % rangordning

1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

3 1

Ö P P F P P Ö Ö P P F P P F3 P P Ö Ö Ö P

19,8 2,5 2,0 1,4 1,3 1,2 0,7 0,7 0,6 0,6 0,6 0,5 0,4 0,4 0,4 0,4 0,3 0,3 0,3 0,3

Summa

34,7

4 1 1 , PR 1 I 8, PR 3 I 5, PR 5 I 3, PR 2 P R 16 PR 9 PR 10 PR 14

110, PR 8 116

6 1

Ö Ö2 F A P A P P F3 F3 F4 A Ö P F3 P P A A Ö

18,0 5,5 4,7 1,2 1,2 0,8 0,7 0,7 0,7 0,7 0,7 0,6 0,6 0,6 0,5 0,5 0,5 0,4 0,4 0,3

S 1, PR 1 S 4, PR 2 S 3, PR 5 PR 6 S 2, PR 3 PR 7 S 14, PR 8 PR 4 PR 11

S16

PR 18

39,3

1 Ö F P F4 P A F3 F3 Ö Ö A F P P F4 P Ö Ö Ö P

14,9 2,5 2,4 1,3 1,2 1,0 1,0 1,0 0,8 0,8 0,8 0,8 0,6 0,6 0,6 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5

SI, I l S4,13 S2,18 111 S3,15 16 19 S 14, 110 S7 S8 112 S9 S6 120

32,8

Anm. 1 Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. 2 Stockholms Enskilda Banks pensionsstiftelse. 3 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 4 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Differentieringen av rösträtten har gjort det nödvändigt att för mindre aktieägare även hämta uppgifter från röstlängden vid 1963 års ordinarie bolagsstämma. Härigenom uppkomna eventuella felaktigheter är så små att de inte påverkar totalbilden. Totala antalet aktieägare Stockholms Enskilda Bank: 10 000 AB Investor: 6 000 Förvaltnings AB Providentia: 7 000 Förklaringar av beteckningar A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon F: Försäkringsbolag Ö: Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.)

ordinarie bolagsstämma 19 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 14 procent av totala röstetalet ultimo 1962. I Säfveån företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma en procent (efter röstreduktion 5 procent) av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 33 procent av totala

röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarförening finns varken i Custos eller Säfveån. I detta sammanhang bör även Investment AB Öresund nämnas. Bolaget blev ett renodlat investeringsbolag efter försäljning 1961 till Skandiakoncernen av sina dotterbolag inom sjöförsäkringsbranschen. De större ägarna i bolaget utgörs av represen41

tanter för olika stora affärsintressen i Skåne, som samtidigt tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Investment AB Öresund kan dock inte betraktas som »närstående» banken. I tabell 3: 7 redovisas ägarstrukturen hos Stockholms Enskilda Bank, AB Investor och Förvaltnings AB Providentia. Först och främst bör understrykas att ägandeförhållandena i dessa är helt annorlunda än i de båda föregående fallen genom att det finns en koncentrerad förmögenhetsmassa, som kontrolleras av familjen Wallenberg. Som nämnts kontrollerar familjen via eget innehav samt via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse sammanlagt 28 procent av totala röstetalet i banken. Motsvarande andelar i Investor och Providentia är 21 procent (26 procent om bankens pensionsstiftelse medräknas) resp. 20 procent. Alla tre andelarna är mångdubbelt större än andelen för näst största ägaren i resp. företag. I Investor företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 24 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 25 procent av totala röstetalet ultimo 1962. I Providentia företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 15 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 20 procent av totala röstetalet ultimo 1962.

C: 2. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m. m. Huvudbeståndsdelen i den av familjen Wallenberg kontrollerade förmögenhetsmassan är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som ställt detaljerade uppgifter om sin verksamhet till utredningens förfogande. Stiftelsen bildades 1917 genom en donation på 20 mkr. Stiftelsen var vidare universell testamentstagare efter både Knut A. Wallenberg och fru Alice Wallenberg. Andra donationer har inte förekommit. Enligt stadgarna har stiftelsen »till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervisnings- eller studieverksamhet av landsgagne-

lig innebörd; och skall detta ändamål ses till godo genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan forskning eller verksamhet». Under tioårsperioden 1957—66 beviljades anslag på tillsammans 60 mkr. Sedan verksamhetens början 1918 har t. o. m. 1966 totalt 116 mkr anslagits för olika ändamål. P. g. a. sin allmännyttiga karaktär är stiftelsen befriad från skatt. Av stiftelsens årsinkomst ska enligt stadgarna minst tio och högst tjugo procent läggas till stiftelsens kapitaltillgångar. Enligt 1917 års donationsbrev ska stiftelsens styrelse bestå av ordföranden, vice ordföranden och verkställande direktören i direktionen för Stockholms Enskilda Bank samt ytterligare två personer, som utses enligt stadgarna. Stiftelsens styrelse uppbär inte något arvode. Enligt stiftelsens stadgar ska styrelsen bestå »av minst fyra och högst sju svenska män». Styrelseledamöterna äger att vid behov själva utse ny ledamot i styrelsen. Stiftelsens styrelse under 1967 utgörs av bankdirektör Jacob Wallenberg (ordförande), tekn. dr Marcus Wallenberg (vice ordförande), bankdirektör Marc Wallenberg Jr och professor Arne Tiselius. Verkställande direktör är kammarherre Oscar af Ugglas. Stiftelsens ekonomiska förvaltning och räkenskaper granskas av de för banken under samma år utsedda revisorerna. Såväl styrelsens som revisorernas berättelser föredras vid bankens ordinarie bolagsstämma. Har revisorerna ingen anmärkning mot styrelsens ekonomiska förvaltning ska enligt stadgarna ansvarsfrihet anses beviljad. I motsatt fall äger bolagsstämman besluta ifråga om ansvarsfrihet för stiftelsens styrelse. Stiftelsens värdepapper ska förvaras i bankens notariatavdelning. De värdepapper, vilka såsom gåva eller testamente tillfallit stiftelsen, får endast avyttras om samtliga styrelseledamöter än ense därom eller om laga hinder föreligger mot att behålla värdepapperen. I stadgarna heter det vidare om »Stockholms Enskilda Bank skulle komma att upphöra med sin verksamhet eller komma att upphöra såsom i huvudsak privatägt företag, ankommer det på bankens styrelse att dessförinnan avgöra vilka bestämmelser,

som skola träda i stället för» vad som stadgats rörande förvaring av stiftelsens värdepapper, revision samt beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen. För ändringen av stadgarna krävs att stiftelsens styrelse och revisorer är ense därom. Stiftelsens tillgångar består uteslutande av värdepapper och fordringar. Stiftelsen har i det närmaste inga skulder varför stiftelsens brutto- och nettoförmögenhet i stort sett överensstämmer. Marknadsvärdet av stiftelsens tillgångar 1962—66 redovisas i tabell 3: 8. Såsom framgår dominerar svenska aktier helt. De största aktieposterna är i: Procentuell andel av stiftelsens totala tillgångar 1965

Hur familjen Wallenberg som beslutsenhet bör definieras kan självfallet diskuteras men starka skäl talar för att den i detta sammanhang riktigaste definitionen är Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn. Familjens privata nettoförmögenhet uppgick 1964 till ca 125 mkr, varav ca 80 procent innehades av två personer. Den totala förmögenhet, som familjen Wallenberg kontrollerar via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vissa personliga stiftelser samt personliga förmögenheter kan på basis av uppgifter från taxeringskalendern, utdelningsuppgifter och uppgifter från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse uppskattas till ca 500 mkr 1964 och ca 600 mkr 1965. Detta förefaller vid första anblicken litet sett mot bakgrunden av det stora antal företag, som ingår i den Wallenbergska intressesfären. Såsom framgår senare beror denna disproportion bl. a. på att ägandet är organiserat efter »ask i ask»-principen. Det bör vidare observeras att av de sammanlagda anslagsbeloppen under ca 50 år har ungefär hälften beviljats under de senaste tio åren, vilket tyder på en kraftig ökning av tillgångarnas värde och avkastning sedan 1957 även med hänsyn tagen till penningvärdeförsämringen. Utsträcks definitionen av »familjen» Wallenberg så långt som till att omfatta A. O.

Procentuell andel av totala röstetalet i företaget 1962

1. Stockholms Enskilda Bank 18,7 2. AB Investor 25,7 3. Förvaltnings AB Providentia 14,2 4. AB Scania-Vabis 22,2 5. Telefon AB L. M. Ericsson 9,7 6. Wikmanshytte Bruk AB 1,4 7. Järnvägs AB Stockholm—Saltsjön 1,8

19,8 18,0 14,9 14,5 5,4 20,4 53,1

93,7

Tabell 3: 8. Knut och Alice Wallenbergs stiftelses tillgångar (marknadsvärde) 1962—66. Miljoner kronor

och inkomster

Procentuell fördelning

Tillgångar

1. Svenska aktier 2. Utländska aktier 3. Utländska obligationer

232,3 288,5 360,7 436,7 320,1 8,3 9,1 8,8 7,6 7,9 0,1 0,1 0,1 0,1 0,1

95,5 3,7 0,0

97,0 3,0 0,0

97,0 2,0 0,0

97,9 1,9 0,0

94,4 2,3 0,0

4. Summa aktier och oblig.

241,5 297,4 368,4 445,1 328,1

99,3 100,0

99,1

99,8

96,7

0,0 0,7

0,0 0,9

0,0 0,2

0,9 2,4

5. Reversfordringar 6. Övriga fordringar 7. Totala tillgångar Bruttoinkomster

0,1 1,7

0,1

0,1 3,3

0,1 0,7

3,1 8,0

0,0

243,3 297,5 371,8 445,9 339,2 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 8,3

9,1

9,5

10,1

11,7

Anm. För svenska aktier baseras beräkningarna på deklarationskurserna resp. år med ett par obetydliga undantag där det bokförda värdet noll använts. För utländska värdepapper baseras beräkningarna på kurser per 31 december på utländska börser för viktigare innehav samt på valutakurserna samma dag. För övriga tillgångar har bokförda värdet använts. Källa: Uppgifter erhållna från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Wallenbergs samtliga ättlingar jämte makar och makor samt diverse personliga stiftelser uppgick »familjens» totala nettoförmögenhet 1964 till i mycket runda tal 200 mkr (exkl. förmögenheter, som ingifta medlemmar av släkterna Söderberg och Wehtje har) vid sidan av Knut och Alice Wallenbergs stiftelses förmögenhet. I samtliga fall ovan får reservationer göras för att anlitande av uppgifter om taxeringsvärden i viss utsträckning innebär en underskattning av förmögenheternas storlek.

C: 3. Finansieringsbolagen Med början 1962 har en rad nya företag tillkommit, som står olika banker nära och som inriktat sig på att förvärva ägarintressen i familjeföretag. Det första av dessa företag var Investment AB Promotion följt av AB Incentive. Därefter tillkom övriga i snabb följd med AB Sydinvest som sista företag i början av 1966. Alla utom Incentive AB är formellt investmentbolag. Vilka företagen är och deras ägandeförhållanden medio 1966 framgår nedan. 1) Investment AB Promotion, som är närstående Svenska Handelsbanken. Industrivärden har 28 procent av totala röstetalet. Därutöver har några till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser och pensionsstiftelsen vid Gullhögens Bruk (dotterbolag till Industrivärden) tillsammans 23 procent av totala röstetalet. Industrivärden har således tillsammans med stiftelserna absolut majoritet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapitalet 30.6.66: 50,32 mkr. 2) AB Företags finans, som är dotterbolag (72 procent) till AB Custos och således närstående Skandinaviska Banken. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 30.6.66: 21,0 mkr. 3) Investment AB Gothia, som är dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapitalet 30.6. 66: 5 mkr. 4) Sevonia AB, som är dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapital 30.6.66: 2,5 mkr.

5) AB Incentive, vari familjen Wallenberg har 18 procent av totala röstetalet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 31.12.66: 46,8 mkr. Incentive har ägarintressen i två andra svenska utvecklingsbolag (se nedan) samt i liknande utländska bolag. Incentives andel av aktiekapitalet i Deutsche Beteiligunggesellschaft mbH, Frankfurt, är tio procent. Övriga delägare är västtyska banker och finansinstitut med Deutsche Bank Aktiengesellschaft som största intressent. I det norska bolaget A/S Incentive äger AB Incentive sju procent av aktiekapitalet. Övriga aktieägare är norska banker och företag. I början av 1967 ingick Incentive som delägare med tio procent i den danska motsvarigheten Incentive A/S. Enligt Incentives årsredovisning bildades det danska bolaget på initiativ av Privatbanken i Kjöbenhavn A/S. 6) Sponsor AB, som är närstående Göteborgs Bank. Inslaget av gemensamma större ägare är dock svagt. Däremot finns ett aktieägarkonsortium, som omfattar ca 75 procent av samtliga röster. Aktierna noteras på Svenska Fondhandlarföreningens lista. Aktiekapital 30.6.66: 9,75 mkr. 7) Utvecklings AB Tulwe, som är närstående Sundsvallsbanken. Inslaget av gemensamma större ägare är svagt men Sundsvallsbankens pensionsstiftelse har 6,6 procent av totala röstetalet. Däremot finns ett aktieägarkonsortium, som omfattar ca 44 procent av samtliga röster. Aktiekapital 30.6.66: 14,5 mkr. 8) AB Sydinvest, som är närstående Skånska Banken. De tidigare nämnda fem holdingbolagen, vari familjen Roos äger starka intressen, har tillsammans med Guldsmeds AB i Stockholm (också kontrollerat av familjen Roos) tillsammans 45 procent av totala röstetalet. Därjämte har Incentive 2 procent. Aktiekapital 30.6.66: 12 mkr. 9) Hexagon AB, som är närstående övriga fem provinsbanker (Skaraborgs Enskilda Bank, Uplandsbanken, Smålands Bank, Wermlands Enskilda Bank och Östergötlands Enskilda Bank). Inslaget av större gemensamma ägare är svagt. Därjämte har Incentive 16 procent av totala röstetalet. De sex

Schema över olika bankgruppers sammansättning 1966 (heldragna linjer markerar dotterbolag sförhållanden, streckade linjer andra viktigare ägandeförhållanden).

Svenska Handelsbanken

AB Industrivärden

Skandinaviska Banken

AB Custos

i i

^f

Säfveåns AB

AB Företagsfinans

Investment AB Promotion

••

-f

Sevonia AB

Investment AB Gothia

Fam. Wallenberg K. & A. W:s stiftelse Fam. Roos Stockholms Enskilda Bank

Förvaltn. AB Providentia — > ABSydinvest

< — ' • — » >

Skånska Banken

AB Investor <_.._\^. AB Incentive

Wermlands E. Bank Göteborgs Bank

AB Sponsor

Sundsvallsbanken

Utveckl. AB Tulwe

Skaraborgs E. Bank

Hexagon AB — •

Östergöths E. Bank Uplandsbanken

AB Bohusbanken Smålands Bank

Schema över med banker associerade finansieringsinstitut 1966/67 (heldragna linjer markerar dotterbolagsförhållanden). a) Svenska Handel sb.

AB Trustee

Skandinaviska Banken

b) Säljfinans AB

Industrivärden med DB

Custos med DB

Säfveån med DB c)

50°/ Sv. Factoring AB

,0 Finans. AB 50 % Skandic

Scan Leasing AB

d) Svensk Leasing AB

e) AB ElectroInvest

Internat. Factors AB

f) AB Kundkredit

30%

AB Köpkort

Providentia med DB 50%;

50% AB Thisbe

Enskilda banken

AB Instor AB Credentia

i

Finans AB Vendor

i

AB Vendax

AB Hemfinans

Sveriges Kreditbank

50%

i)

g)

40°/

Investor med DB

h)

30%_ 50%

50%

50 <Vo

Skaba Leasing AB

30%

Atlas Copco Finans AB

30%;

i) £

k) 30%

Scania-Vabis Bilfinans AB

30%;

Factoring Service AB

±J) Kredit Leasing AB

inm. a) Ägs av banken närstående ägare. b) Bedriver bl. a. refinansieringsrörelse. c) » » » d) Finansierar avbetalningshandel. e) Övriga 50 % ägs av ASEA. f) Övriga 50 % ägs av Åhlén & Holm. g) Enligt ett konsortialavtal har flertalet svenska affärsbanker förbundit sig att medge bolaget vissa krediter och medverka i bolagets administration. h) Bedriver bl. a. refinansieringsrörelse. i) Bedriver både factoring och leasing. Bolaget samverkar även med provinsbankerna, Jämtlands Folkbank och Bohusbanken, som genom konsortialavtal förbundit sig att medge bolaget vissa krediter.

Göteborgs Bank

Sponsor AB

\ Merkantil Factor. AB

4, Merkantil Leasing AB

j) Resterande 40 % ägs av Atlas Copco. k) » 40 % » » Scania-Vabis, som före 1965 var moderbolag. 1) D e båda bolagen ägs av Credentia endast under det inledande övergångsskedet.

nämnda intressegrupperna har slutit konsortialavtal omfattande ca 81 procent av samtliga röster. Aktiekapital 30.6.66: 10,0 mkr. Vid samtliga nämnda företag utom Sponsor, Gothia och Sevonia finns aktier med olika rösträtt. Vid de sex företag, som inte är dotterbolag, är ägarkoncentrationen stark mätt med andelen för de tjugo största ägarna enligt rösterna. Dessa ägares andel av totala röstetalet är i ett företag 39 procent, i tre företag 44—48 procent och i två företag 71—72 procent. I detta sammanhang bör även nämnas Investment AB Skansen-Lejonet, som enligt sin bolagsordning på olika sätt ska »medverka vid en strukturrationalisering genom inriktning i första hand på västsvenskt näringsliv», vilket i praktiken hittills inneburit stenindustri. De större ägarna i bolaget utgörs av representanter för olika stora affärsintressen i västra Sverige, som samtidigt huvudsakligen tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Skansen-Lejonet kan dock inte betraktas som »närstående» banken. Skansen-Lejonets aktiekapital 30.6.66: 15,0 mkr. Vidare bör nämnas att Investment AB Öresund (se tidigare) har ett utvecklingsbolag — AB Fidelitas — med ett aktiekapital på en mkr. 31.12.65.

C: 4. Relationerna mellan affärsbanker samt berörda investment- och finansieringsbolag En översikt över de diskuterade ägandeförhållandena har gjorts i det första vidstående schemat. I det andra visas hur vissa leasingoch factoringföretag m. m. är associerade med olika banker. Att med någon större grad av exakthet uttala sig om de inflytandemässiga relationerna mellan affärsbanker och ovannämnda bolag är omöjligt utan att i detalj ha studerat hur ett antal viktigare beslut tillkommit. Vissa allmänna observationer kan dock göras. Till en början bör en mycket klar distinktion göras mellan Enskilda Banken å ena sidan samt Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken å den andra sidan.

Bakom Enskilda Banken och banken närstående holdingbolag finns en gemensam stark ägargrupp. Vederbörande är mycket noga med att understryka att bankens och bolagens skötsel är strikt särhållna. En tolkning är att det finns en rollfördelning mellan olika familjemedlemmar och även vissa andra högre befattningshavare i företagen. I banken, Investor och Providentia är Jacob Wallenberg ordförande och Marcus Wallenberg vice ordförande. Ordförande i Incentive är Marcus Wallenberg och verkställande direktör i banken är Marc Wallenberg Jr. Det kan vidare noteras att både Investors och Providentias enda heltidsanställda personal utgörs av verkställande direktören medan sju personer är anställda i både Providentia och Investor. Icentive, som är rörelsedrivande, har tio anställda. När det gäller Svenska Handelsbanken — Industrivärden — Promotion och Skandinaviska Banken — Custos — Säfveån finns det inte en eller flera gemensamma ägargrupper att utgå ifrån. De båda bankerna kan knappast generellt påstås kontrollera »sina» holdingbolag. Det ligger i sakens natur att dessa båda bankgrupper härigenom har betydligt mindre monolitisk karaktär än om i resp. fall en stor gemensam ägare funnits. Vid diskussioner med ledningarna för Industrivärden, Promotion och Custos har dessa starkt understrukit sin självständighet gentemot resp. bank och sitt ansvar inför de egna aktieägarna. VD för ett av bolagen gav exempel på när styrelsen mot bankens önskan fattat beslut om försäljning av betydande aktieposter. Det torde dock inte råda någon tvekan om att det även beträffande Handelsbanken — Industrivärden — Promotion och Skandinaviska Banken — Custos — Säfveån är berättigat att tala om »bankgrupper» och »närstående holdingbolag» p. g. a. den historiska bakgrunden och de personliga relationerna mellan resp. bankledning och investmentbolags ledning. Detta vittnar olika intervjuuttalanden om. Bl. a. har flera ledande befattningshavare vid investmentbolagen rekryterats från resp. bank. Antalet anställda vid Industrivärden är två — nämligen en verkställande och en vice

47 I

verkställande direktör. Promotion har fem anställda. Antalet anställda vid Custos är tio och vid Säfveån tre. Vad beträffar finansierings- eller utvecklingsbolagen har vid intervjuer med olika bankchefer flertalet av dessa angivit konkurrensen mellan bankerna om företagskunderna som ett motiv — i flera fall som ett dominerande — för bildandet av bolagen. Vid två banker (med varsitt finansieringsbolag) förklarades dock att tanken på bildande av bolag av denna typ var gammal. Några bankchefers synsätt och motiveringar framgår av nedanstående citat. Både storbankschefer och provinsbankschefer är representerade (bolagens namn har ersatts med fingerade namn för att inte avslöja sagesmannen. Hexagon förekommer med flera olika beteckningar). (1) »Motivet kan man säga var att Alfa framtvingades av konkurrensskäl. Storbankerna skaffade sig ju sådana här utvecklingseller finansieringsbolag och i kundkretsen stötte man på frågan allt oftare varför vi inte hade något sådant här bolag, som kunde hjälpa familjebolagen. Nu är jag rätt tveksam om utvecklingen av sådana här bolag. Jag brukar svara kunderna att de hjälper inte familjebolagen — de hjälper enbart familjerna att bli av med sina bolag. Men det var en nackdel att inte kunna vara med på den här kanten. Det betraktades som om vi var underutvecklade för att vi inte hade något utvecklingsbolag. Sedan var vi också rädda att storbankerna skulle kapa åt sig kunder från oss, framför allt de lönsammaste företagen. Alfa ger oss möjlighet att hålla kvar företagen inom vår egen sektor s. a. s. och man kanske får säga att huvudsaken är att Alfa verkligen finns oavsett om den gör några större företagsköp eller ej». (2) »Konkurrensaspekten var ett motiv men det var inte grundmotivet. Vi har ett stort behov och starka krav från familjeföretag rörande deras finansiering. . . . ofta har det kommit upp mycket fina projekt, som emellertid skulle ha krävt att vederbörande hade satsat allt De har inte velat äventyra hela sin familjs existens och sin egen framtid och härigenom har många 48

mycket goda projekt inte genomförts. Därför tillkom det här utvecklingsbolaget och sågs som en mycket bra utväg Sedan så kan man ju också fråga vem, som annars skulle ha gjort det. Vi har storföretagen, som också köper, men det har också olika aspekter. Det finns ju en tendens att en del storföretag köper upp familjeföretag för att kunna lägga ner dem och därigenom minska konkurrensen». (3) »På det kan jag nog svara att det sågs som ett nytt konkurrensmedel för banken att få nya kunder». (4) »Vid bildandet av Beta så var det definitivt ett konkurrensmotiv med i bilden. Vi upplevde mycket starkt hur andra investmentbolag köpte upp vissa av våra kunder och bildandet av Beta var ett svar på detta». (5) »Initiativet till Zäta . . . föranleddes av att ett par företag i vår kundkrets köptes upp av finansieringsbolag, som står andra banker nära (Vi) ville skapa ett instrument med vilket (vi) defensivt kunde möta detta och även gå till offensiven om så behövdes Vi tycker inte om att företagen köps upp av investmentbolag, som ingår i de olika bankkretsarna». (6) »Vi ville inte komma i den situationen, att våra bästa kunder köptes av andra banker. Vi hade exempel på det Jag har sett Iota hela tiden som ett konkurrensmedel. Men jag har också sett det som en möjlighet för familjebolag att kunna bli uppköpta när de velat. Vad banken hittills haft för glädje av Iota vet jag inte säkert. . . . . Vi kräver inte att ett företag, som Iota köpt upp, skall flytta över sina affärer till oss. Men vi har s. a. s. inte något emot att få kunder på det sättet, som är attraktiva». (7) »Från bankens egen synpunkt sett så har konkurrensmotivet inte spelat någon roll i detta sammanhang. I två fall har de företag, som köpts av Epsilon, blivit kunder i banken. I det ena fallet blev det köpta företaget helt enkelt uppsagt av den andra banken Vi har inte heller krävt att de skall flytta sina bankförbindelser till oss. Men det är klart att vi hoppas att kanske så småningom få en chans att genom konkurrenskraftig service osv. få över dem till oss

och det är också klart att Epsilon är en inkörsport härvidlag Så får man också komma ihåg att en del av de företag, som har köpts, redan tidigare varit kunder hos oss». Att konkurrensen mellan bankerna varit en av anledningarna till bildandet av flertalet finansieringsbolag råder ingen tvekan om även om bankcheferna särskilt framhållit den defensiva aspekten. Utan att jämföra med de ovan citerade intervjusvaren kan också noteras att Enskilda Banken, som är den enda storbanken utan ett stort filialnät, via Incentive har skaffat sig intressen i två av provinsbankernas utvecklingsbolag. Intervjuer har även gjorts med representanter för de större finansieringsbolagen. Vid ett av dessa bolag (närstående en av de banker, som inte ansåg »sitt» finansieringsbolag vara ett konkurrensmedel) sade man sig ha som uttrycklig policy att inte blanda ihop bankaffärer och egna affärer. I stället uppgav man sig söka få köpta bolag att behålla sin gamla bankförbindelse (en rad konkreta exempel nämndes) och sade sig inte förstå övriga investmentbolags beteende i detta hänseende. Inte heller intervjuade representanter för övriga finansieringsbolag sade sig kräva byte av bankförbindelse vid köp av företag med annan bankförbindelse och förklarade det betydande antalet sådana byten med att ett företag, som köps, omedelbart får sina krediter uppsagda i den andra banken. En förutsättning för en transaktion är därför ofta att finansieringsbolagets bank övertar det förvärvade företagets gamla bankkrediter. En bank, som säger upp krediterna, brukar motivera sitt handlande med att man föredrar att omedelbart lyfta av krediterna, eftersom man räknar med att ändå förlora företaget som kund efter en tid. Bankintervjuerna lämnar dock inget tvivel om att banker i vissa fall utan att själv säga upp krediter förlorat kunder till följd av att dessa köpts av investmentbolag, som står andra banker nära. När det gäller resp. banks funktion som kontaktorgan och förmedlare av affärer förklarade VD för ett investmentbolag att dess bank inte alls fyller någon sådan funktion.

Inom banken uppgavs att personal vid banken biträdde med att värdera och bedöma företag, som detta investmentbolag planerade att köpa och man beklagade sig över de stora kostnader, som detta arbete innebar. Intervjuade verkställande direktörer för övriga finansieringsbolag uppgav att resp. bank i betydande utsträckning fungerar som kontaktorgan och förmedlare av affärer. Detta förklarades med att beträffande kunder i banken, är det banken, som först får känning av företagens finansieringsproblem och det är då naturligt att rekommendera företaget i fråga att kontakta investmentbolaget. VD vid ett finansieringsbolag uppskattade andelen propåer om köp, som kommit via banken, till 50 procent av samtliga. Avslutningsvis är det nödvändigt att i detta sammanhang ta upp en fråga, som det är naturligt att ställa — nämligen om det förekommer att en bank i sin kreditgivning medvetet agerar så att en företagare tvingas sälja sitt företag till ett banken närstående investmentbolag eller över huvudtaget ett storföretag, som banken har nära relationer med. Som illustration kan tas ett tänkt fall. Antag att bankens krediter till ett företag successivt vuxit en längre tid, exempelvis p.g.a. företagets mycket snabba expansionstakt, för att så småningom uppgå till ett relativt sett mycket betydande belopp. Företagsledaren har på olika sätt sökt förbättra företagets finansiella situation men nu säger banken att man p.g.a. kreditriskerna inte vågar vara med längre och hotar med att säga upp krediterna. Detta skulle ofelbart medföra konkurs, eftersom någon annan bank inte är villig att träda in i stället och ta på sig så stora krediter. Konkursen skulle emellertid inte endast blottställa företagsledaren utan också innebära förluster för banken på utestående lån. Banken föreslår i det läget att företagaren säljer sitt företag till ett visst storföretag, som banken har nära kontakter med och som har förklarat sig vara intresserat av ett köp. Företagaren har knappast något annat val än att sälja sitt företag till storföretaget för en billig penning och banken räddar sina krediter. Fall av detta slag har förekommit men

händelseförloppet kan tolkas på två diametralt olika sätt: (1) Storföretaget har länge varit intresserat av att köpa företaget (exempelvis p.g.a. besvärande konkurrens). Banken lät därför medvetet det aktuella företaget expandera för fort med hjälp av bankkrediter. När dessa blivit alltför stora för att någon annan bank skulle vara intresserad, »spetsades» företaget genom hot om uppsägning av lånen och företagaren tvingades sälja för att över huvudtaget kunna rädda någonting av sina pengar. (2) Banken ansåg företaget vara expansivt och stödde det villigt med krediter till en början. Företagets kreditbehov blev allt större och gav banken så småningom allt större anledning till oro. Företagaren ställde i utsikt olika åtgärder för att förbättra läget. I avvaktan härpå beslöt banken att ge ytterligare krediter för att klara de akuta problemen och ge företaget ytterligare en chans. De utlovade åtgärderna uteblev eller fick inte åsyftad effekt och det blev uppenbart för banken att kreditgivningen måste stoppas även om detta skulle medföra förluster på redan utestående lån. Banken inledde en intensiv jakt för att hitta en köpare och den vägen rädda vad som räddas kunde för båda parter. Ett närstående storföretag visade sig vara intresserat och transaktionen genomfördes. Det kan också tänkas mellanformer, där banken först så småningom blir medveten om tendensen i företagets utveckling och storföretagets intresse av att köpa företaget. Alldeles oavsett vilken av dessa båda schematiska tolkningar, som är den riktiga, kan den drabbade företagsledaren vara helt övertygad om att den första tolkningen är riktig oavsett hur klara bevis banken anser sig kunna framlägga för att styrka den andra tolkningen. Det är likaså helt omöjligt för utomstående att avgöra vilken tolkning, som är den riktiga. Därmed är också sagt att utredningen inte kunnat undersöka huruvida några maktövergrepp av detta slag från bankernas sida förekommit eller förekommer. Någon strävan att göra en sådan undersökning har heller inte funnits. De olikartade 50

tolkningarna ovan bör inte uppfattas som insinuationer utan enbart som en illustration till hur svårtolkade uppgifter av detta slag är.

D. Vissa bankgruppers ägandeintressen 1963 Att fastställa storleken av olika personers eller grupper av personers inflytande erbjuder oerhört stora både principiella och praktiska problem. Vid empiriska studier är det också långt ifrån självklart vad som är ett företag i ekonomisk mening. Problemen rörande inflytande och företagsbegreppet hör nära samman och bör därför diskuteras i ett sammanhang. Det räcker med att här hänvisa till den vetenskapliga diskussionen om de olika elementen i en beslutsprocess och till den allmänna debatten om företagsdemokrati. Aktieinnehav, styrelseuppdrag och andra formella maktattribut kan inte utan vidare antas spegla ett motsvarande faktiskt inflytande över besluten inom ett företag. Många bolag är mer eller mindre löst knutna till varandra genom en gemensam finansieringskälla eller ett starkt inslag av gemensamma ägare. Men blotta existensen av sådana förbindelser är i sig självt icke tillräckliga bevis för att den administrativa koordineringen är så omfattande att det är motiverat att generellt kalla bolagsgruppen ett företag. Omvänt kan man inte utan vidare utgå från att bolag, som ingår i en kartell eller har ett gemensamt försäljningsbolag, inte bör betraktas som ett enda företag i vissa avseenden. Såvida man inte hävdar att aktieinnehavets storlek i alla avseenden och under alla förhållanden helt saknar betydelse för de beslut, som fattas av och vid privata företag, är det av stort intresse att få kartlagt hur ägandeförhållandena i det privata näringslivet ser ut. Det torde svårligen kunna förnekas att ett stort aktieinnehav åtminstone representerar en potentiell maktfaktor, som med stor sannolikhet tas i bruk i vissa situationer, exempelvis vid en kris för det berörda företaget. I det följande redogörs

för de ägandeintressen, som bankgrupperna Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank och Skånska Banken hade vid årsskiftet 1962/63.

D: 1. Teknisk kommentar (a) Den i sammanhanget relevanta primära ägargruppen, associerad med Svenska Handelsbanken, har definierats som Industrivärden självt samt till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser. Helt dominerande bland stiftelserna vad gäller aktieinnehavets storlek är pensionsstiftelsen.9 Med undantag för Promotion är stiftelsernas aktieinnehav relativt sett tämligen små, varför deras betydelse i sammanhanget inte får överskattas. Det har ansetts riktigt att även medta pensionsstiftelsen, eftersom dess placeringsinriktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företagen har utgåtts från ledamöterna av Industrivärdens och Promotions styrelser samt befattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken. (b) Den primära ägargruppen, associerad med Skandinaviska Banken, har definierats som Custos, Säfveån och Säfveåns dominerande ägargrupp (inklusive bankens pensionsstiftelse). Säfveåns större aktieinnehav är i huvudsak begränsad till Bolidenaktier. Liksom för Handelsbanken har pensionsstiftelsen medtagits, eftersom dess placeringsinriktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företagen har utgåtts från ledamöterna av Custos' och Säfveåns styrelser samt befattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken. (c) Familjen Wallenberg har definierats som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn. Bilden av ägarintressenas omfattning förändras nämnvärt endast i ett par större företag om definitionen av familjen Wallenberg utsträcks så långt som till att omfatta A. O. Wallenbergs samtliga ättlingar jämte makar och makor. Med familjen Wallenbergs personliga aktieinnehav har jämställts aktieinnehavet hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt ett par mindre stiftelser kalla-

de Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Vid beräkning av familjen Wallenbergs direkta eller indirekta ägarandelar i olika företag har även medräknats Stockholms Enskilda Banks pensionsstiftelse, som äger aktier till betydande belopp, placerade nästan enbart i företag tillhörande Wallenbergsgruppen. Beträffande styrelserepresentation i företagen har utgåtts från Jacob, Marcus och Marc Wallenberg samt befattningshavare vid Investor, Providentia och banken. Den jämfört med de båda föregående fallen snävare definierade personkretsen återspeglar ägargruppens annorlunda sammansättning. (d) Familjen Roos har definierats såsom de medlemmar av familjen, som är företrädda i bankens ledning samt dessas närmaste släktingar. Vid kartläggning av en ägargrupps engagemang i olika företag är det omöjligt att fånga in alla nyanser. En schematisering är nödvändig, som framhäver de relativt sett stora aktieinnehaven och gallrar bort de många gånger absolut sett stora men i sammanhanget tämligen betydelselösa aktieposterna. I undersökningen har som företagsenhet valts formellt fristående bolag samt koncern vid koncernbildning enligt AB-lagen. I det senare fallet avser uppgifterna om ägandeförhållanden moderbolaget i koncernen. Ett företag har räknats som majoritetsägt av en ägare/ägargrupp när denna innehaft röstmajoriteten. När aktierna har samma röstvärde överensstämmer andelen röster med andelen av aktiekapitalet. Det är välbekant att betydligt lägre ägarandel än 50 procent räcker för att kunna ge en ägare eller en grupp av ägare s. k. »working control» över ett företag, när aktieägandet är spritt på många händer och stämmodeltagandet är lågt. Det traditionella mot9 För pensionsstiftelsernas aktieinnehav kräver bankinspektionen att samma regel ska gälla som för försäkringsbolag, d. v. s. att innehavet får uppgå till högst 5 °/o av totala röstetalet i företaget. De tre här diskuterade storbankernas pensionsstiftelser hade 1962/63 ett aktieinnehav, som tillsammans uppgick till ca 90 mkr i nominellt värde. Börsvärdet kan beräknas till ca 270 mkr.

argumentet är att denna kontroll inget betyder, eftersom den förloras vid det ökade stämmodeltagande, som dåliga resultat för företaget ger upphov till. Argumentet utgår dock från endast en av många aspekter på inflytande och är därför mycket ofullständigt — i synnerhet som det är ytterst ovanligt i Sverige att stämman på detta sätt träder i funktion. Från den allmänna utgångspunkten att »working control» förekommer har större ägarintressen vid sidan av majoritetsintressen studerats. För att få en begriplig översikt och eliminera den stora mängden av detaljer har företagen grupperats efter vissa kriterier, som ansetts intressanta. De valda kriterierna anknyter till den formella beslutsordningen och torde ge en tämligen god bild av inflytande sett från denna synpunkt. Det reella inflytandet bestäms emellertid även av andra faktorer, varför den åstadkomna klassificeringen av företagen inte utan vidare kan översättas till en skala utvisande kontroll av viss bestämd styrka. Den operationella karaktär, som de följande kriterierna har, bör därför mycket starkt understrykas. Företag, där inget majoritetsintresse föreligger, har fördelats på fem grupper, nämligen: Grupp I.

Företag, vari ett dominerande minoritetsintresse innehas av en ägare/ägargrupp.

Grupp II.

Företag, varit starkt minoritetsintresse innehas av en ägare/ ägargrupp.

Grupp III.

Företag, vari två ägargrupper tillsammans har ett majoritetsintresse eller ett dominerande minoritetsintresse.

Grupp IV.

Företag, varit ett begränsat minoritetsintresse innehas av en ägare/ägargrupp.

Grupp V.

övriga företag (som här saknar intresse och inte diskuteras).

52 Företagen har fördelats på grupperna enligt följande kriterier: a) ägarens/ägargruppens andel av totala röstetalet 1962/63, b) ägarens/ägargruppens andel av på ordinarie bolagsstämman 1963 företrädda röster med hänsyn tagen till ev. rösträttsbegränsningar, c) ägarens/ägargruppens representation i företagets styrelse 1962/63, i vissa fall även aktieägarföreningens styrelse. Till grupp I har förts företag, där den studerade ägaren/ägargruppen har största andelen av totala röstetalet (dock över 5 procent), har absolut majoritet på stämman samt är representerad i företagets styrelse. Uppfylls alla dessa tre villkor är förutsättningarna stora för att ägaren/ägargruppen i fråga ska ha s. k. »working control» över ett företag. Till grupp II har förts företag, där ägaren/ägargruppen har största andelen av totala röstetalet (dock över 5 procent) samt antingen inte är representerad i företagets styrelse eller inte har absolut majoritet på bolagsstämman. Till grupp III har förts företag, där den största ägaren/ägargruppen inte har ett dominerande minoritetsintresse (grupp I) men där de två största ägarna (varav den studerade ägaren/ägargruppen är den ena) båda har mer än 5 procent av totala röstetalet, båda är representerade i styrelsen och tillsammans har absolut majoritet på bolagsstämman. Till grupp IV slutligen har förts övriga företag, där ägaren/ägargruppen har över 5 procent av totala röstetalet oavsett om detta är den största posten eller ej. Den i vissa fall gjorda sammankopplingen av två ägargrupper (grupp III) betyder i och för sig inte att berörda grupper samarbetar utan avser endast att spegla ägarstrukturen. I flertalet fall är det dock i praktiken ett samarbete. Eftersom det enda cirkelägande ovanför femprocentsgränsen är det tidigare nämnda i Industrivärden har ägandekedjor eller »ask i ask-ägande» inte erbjudit några problem. Vid ägandekedjor har grupperingen bestämts

av den svagaste länken. Om exempelvis två företag i grupp I tillsammans har majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse i ett tredje företag har således även detta företag förts till grupp I. Vid fall av majoritetsintresse har detta skett oavsett styrelsens sammansättning. De aktier, vilka innehas av ett företags pensionsstiftelse har betraktats som kontrollerade av företaget och likställts med företagets eget aktieinnehav. Vid ägande i flera led har avgränsning skett efter företag, där ett starkt minoritetsintresse innehas av företag, vari ägargruppen i sin tur direkt eller indirekt har starka minoritetsintressen. Valet av kriterier för gruppering av företagen grundar sig på följande överväganden. Flertalet studerade företag är stora börsnoterade bolag, där en minoritetspost på 5 procent eller mer representerar en betydande mängd kapital både absolut sett och i förhållande till alla eller nästan alla övriga aktieägare. För den verkställande företagsledningen i dessa företag kan knappast en aktieägare med mer än 5 procent negligeras vid fattande av viktiga beslut om denna företräder en bestämd linje. Valet av 5 procent som nedre gräns är naturligtvis godtyckligt men ansluter sig till den maximigräns, som enligt lag gäller för försäkringsbolagens aktieinnehav. Att hänsyn tagits till ställningen på bolagsstämman beror inte på att detta bolagsorgan i och för sig antagits ha något inflytande i normala fall. Däremot ger andelen av det på stämman företrädda röstetalet ett visst mått på minoritetspostens relativa storlek. Flertalet större aktieägare är vanligen företrädda på stämman och absolut majoritet för en ägare innebär då att dennes aktieinnehav är långt större än övrigas. Genom att anknyta till styrkeförhållandena på stämman har således undvikits att basera fördelningen av företag på godtyckligt valda gränser för aktieinnehavets relativa storlek. Samtidigt ger andelen röster på stämman ett visst utslag för övriga ägares engagemang i företagets skötsel. Vidare kan inte helt bortses från stämmans formella ställning. Ett relativt sett stort aktieinnehav innebär inte

bara att ägaren har stora möjligheter att påverka företagets beslut utan också att denne i en konfliktsituation matematiskt sett har större möjligheter än någon annan att utnyttja stämmans potentiella makt. Detta kan ske antingen p. g. a. att vederbörande i praktiken under alla förhållanden har röstmajoritet eller p. g. a. sitt goda utgångsläge har stora utsikter att vinna en ev. fullmaktsstrid. Det har av praktiska skäl inte varit möjligt att använda röstlängden från mer än ett år. Stämmodeltagandet kan variera år från år tillräckligt mycket för att vissa företag ska flyttas mellan grupp I och II. Vad beträffar representationen i företagets styrelse visade det sig att de största aktieägarna i företagen med få undantag är representerade i styrelserna. Styrelserepresentationen har därför liten betydelse för fördelningen av företag på olika grupper. Styrelserepresentationen har medtagits med anledning av att medlemskap i styrelsen kan antas ge ägaren helt andra möjligheter än annars att följa företagets verksamhet och påverka verkställande ledningens handlande. Styrelserepresentationen är viktig också från den synpunkten att styrelsen i vissa fall samlar in fullmakter från ett stort antal aktieägare och därigenom erhåller kontroll över bolagsstämman. Det bör noteras att i sådana fall, som när exempelvis ett företag A i grupp I innehar stora ägarintressen i ett annat företag B, så har generellt hänsyn även tagits till de styrelseuppdrag, vilka befattningshavare i företaget A innehar i företaget B. Beträffande stämmorna bör noteras den beräkningsprincip, som tillämpats i fall, där rösträttsbegränsningar råder. Dessa begränsningar har beaktats vid beräkning av andelen röster på stämman, men endast för varje enskild aktieägare. Hänsyn har således inte tagits till rösträttsbegränsningar, som i verkligheten trätt i kraft på grund av fullmaktsförfarande. Detta avsteg har gjorts p. g. a. att antalet ombud och fullmakternas fördelning ansetts alltför slumpartad för att kunna tillåtas få någon betydelse. Här bortses från de fall där aktieägarförening finns. Uppgifter om ägandeförhållanden, stäm53

modeltagande och styrelsesammansättning har insamlats på olika vägar. En skriftlig enkät sändes ut till alla större företag våren 1963 med önskemål om uppgifter rörande bl. a. de tjugo största aktieägarna. Omedelbart före 1963 års ordinarie bolagsstämma. Vidare ombads företagen bifoga röstlängden från bolagsstämman. Svarsfrekvensen blev ca 95 procent. Samtidigt bearbetades kupongskattedeklarationerna för 1963 års utdelningar, vilket tillsammans med olika uppslagsverk gav goda möjligheter att kontrollera enkätuppgifterna, som i många fall baserade sig på den ofta inte helt aktuella aktieboken. Kupongskattematerialet har därför betraktats som den mest tillförlitliga källan. För företag, som inte ville lämna önskade uppgifter och för en del mindre företag införskaffades så långt möjligt kompletterande uppgifter från främst patent- och registreringsverket. I några mindre betydelsefulla fall måste uppgifter för andra år än 1962 eller 1963 användas. Kartläggningen av bankgruppernas ägande avser i princip alla svenska företag, således även andra än storföretag och börsnoterade företag. Tillstånd har erhållits från resp. ägargrupp att publicera uppgifterna ifråga. Dessa tillstånd innebär dock inte något ställningstagande till gjorda indelningar. Sysselsättningsuppgifterna avser med några obetydliga undantag antalet årsanställda 1960 i Sverige enligt företagens uppgifter till riksförsäkringsverket. Hänsyn har tagits till fusioner, som inträffade 1961, 1962 och första halvåret 1963. Tabellerna visar därför bankgruppernas ägarintressen 1962/63 i de företag, som fanns vid mitten av 1963 med sysselsättningen mätt i 1960 års siffror. Vid koncernförhållanden har även namn på i koncernen ingående bolag med minst 500 anställda 1960 angivits.

D: 2 Tabellariska översikter över bankgruppernas ägandeintressen 1963 De följande tabellerna visar de olika bankgruppernas ägandeintressen 1963, uppdelade i de kategorier, som diskuterats ovan. Det bör än en gång varnas för förhastade slut-

54 Tabell 3: 9. Industrivärdengruppens (Industrivärden samt associerade företag och institutioner) ägandeintressen medio 1963*. Antal anställda i Sverige 1960 A. Industrivärdenkoncernen (omfattar främst Gullhögens Bruk och A-Betong)

963 (A)

B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minoritetsintresse 1. Investment AB Promotion 941 (A) (63 %, huvudsakligen via Industrivärden) — AB Bil & Truck 2. Fagersta Bruks AB (42 %, 5 623 (A) huvudsakligen via Industrivärden) 3. Svenska Cellulosa AB 14 142 (A) (20 %, huvudsakligen via Industrivärden) 4. Bergvik & Ala AB (38 %, 2 256 (A) huvudsakligen via Industrivärden) Summa för B 22 962 C. Företag, vari gruppen har ett starkt minoritetsintresse 1. Almedahl-Dahlsjöfors AB (29 %, huvudsakligen via Promotion) — Alingsås Bomullsväfveri AB •— Holma-Helsinglands Linsp. & Väf. AB 2. Svenska AB Gasaccumulator, AGA (9 % via Industrivärden) — AB Tudor 3. AB Svenska Metallverken (12 %, huvudsakligen via Industrivärden) 4. Husqvarna Vapenfabriks AB (6 % via bl. a. Promotion) 5. AB Plåt manufaktur (16%, huvudsakligen via Industrivärden) — AB Surte Glasbruk 6. AB Ahlsell & Ågren (14 % med 7 % hos vardera AGA och Husqvarna) 7. Bispbergs AB (37 % via Fagersta) 8. AB Dissousgas (50 % via AGA; övriga aktier hos S.J.) 9. Nordiska Syrgasverken AB (50 % via AGA, övriga 50 % hos Sthlms Superfosfat) 10. AB Svenska Syr gas fabriken (50 % via AGA)

2 822

(F)

4 786

(A)

6 075

(A)

5 077

(A)

2 909

(A)

987 83 15 211

15 Summa för C 22 980

Antal anställda i Sverige 1960

Antal anställda i Sverige 1960 D . Företag, vari gruppen tillsammans med en annan ägargrupp har majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse 1. Telefon AB L. M. Ericsson (21 % via Industrivärden; fam. Wallenberg har 30 %) — AB Alpha — Siewerts Kabelverk AB •— Svenska Radio AB 2. Kilsunds AB (6 % via Industrivärden; Borås Wäfveri jämte fam. Bergengren är den andra stora ägargruppen). 3. Kraft AB Ljusne Strömmar (Bergvik & Ala samt Ströms Bruk vardera 50 °/ ) 4. Edsele Kraft AB (SCA via Bålforsen och Sydkraft har vardera 50 %) 5. Kundkredit AB (Industrivärden samt Åhlén & Holm vardera 50 %) Summa för D 5. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritetsintresse** 1. AB Bahco (18 % via bl. a. Industrivärden och Promotion) 2. Bolidens Gruv AB (6 % via Industrivärden) — AB Förenade Superfosfatfabrikerna (A) — Reymersholms Gamla Industri AB (F) 3. Borås Wäfveri AB (14 % via Industrivärden) 4. Norbergs Grufförvaltning (Förvaltningen är en ekon. för. där Fagersta tillhör de större medlemmarna) 5. Stribergs Grufve AB (14 % via Fagersta) 6. Bast kärna Gruf AB (12 % via Fagersta) 7. Toullouvara Gruv AB (12 % via Fagersta; bolaget dotterbolag till Uddeholm) 8. Elektriska AB A. E. G. (13 % via Industrivärden, Bergvik & Ala samt Metallverken) 9. Fem kraftverksbolag vari SCA, Fagersta och Bergvik & Ala har intressen. Störst är Krångede och Norrlandskraft

10. Köpkort AB (30 % via Industrivärden) 11. AB She listat ioner (30 % via Industrivärden) 14 103

(A)

(A)

13 Summa för E

13 858

Totalsumma för A + B + C + D

61785 Totalsumma för A + B + C + D + E

75 643

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Några få kraftverksbolag utan anställda har uteslutits. ** När inte annat sägs finns en eller flera andra ägare/ägargrupper, som är större.

11 38 Tabell 3:10. Custosj Säfveångruppens (Custos, Säfveån samt associerade företag och institutioner) ägandeintressen medio 1963*.

14 880

Antal anställda i Sverige 1960

2 701

(A) A 1. Säfveånkoncernen A 2. Custoskoncernen

6 477

(A)

1 828

(A)

215 61 383

— Wargöns AB — Gyllene Gripens Skofabriks AB — Svensk Filmindustri AB A: 3. Bankägda företag (främst AB J. A. Wettergren & Co) Summa för A B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minoritetsintresse 1. Bolidens Gruv AB (19 %, huvudsakligen via Säfveån) — AB Förenade Superfosfatfabrikerna (A) — Reymersholms Gamla Industri AB (F) 2. Billeruds AB (31 % via Custos) 3. AB Klippans Finpappersbruk (38 %, huvudsakligen via Custos) 4. Mölnlycke AB (36 % via Custos) — AB Melka Summa för B

371 3 635

(A) (A)

992 4 998

6 477

(A)

7 457

(A)

2 050

(A)

4 066

(A)

20 050

Antal anställda i Sverige 1960 C. Företag, vari gruppen har ett starkt minoritetsintresse 1. Uddeholms AB ( 1 0 % , huvudsakligen via Custos) 2. AB Volvo (6 %, huvudsakligen via Custos) — Köpings Mek. Verkstads AB — AB Bolinder-Munktell — Volvo-Köpingverken — Svenska Flygmotor AB 3. Höganäs-Billesholms AB (6 %, bl. a. via Custos) 4. Stribergs Crufve AB (33 % via Uddeholm) Summa för C D. Företag, vari gruppen tillsammans med en annan ägargrupp har majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse 1. Söderhamns Verkstäder AB (Skandinaviska Banken och Enskilda Banken äger vardera 50 %) E. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritetsintresse** 1. Investment AB Asken (6 % via Custos och Säfveån) — Gamlestadens AB 2. AB Iföverken (6 %, via bl. a. Custos) — AB Rörstrands Porslinsfabr. 3. Skånska Cement AB (5 % via bl. a. Custos) — AB Elementhus 4. AB Electrolux (14 % via Custos) — AB Electrohelios — Electrolux Sv. Försäljnings AB 5. Svenska Tändsticks AB (11 % via Custos) — AB Jönköping-Vulcan — Katrinefors AB — Arenco AB 6. AB Brusafors-Hällefors (16 % via Klippan) 7. Elektriska AB A. E.G. (13 % via Billerud, Mölnlycke och Boliden; därjämte har Uddeholm 4 %) 8. Svenska Entreprenad AB, SENTAB (7 % via Boliden) 9. Grycks bo Pappersbruk AB (5 % via Klippan)

56 Antal anställda i Sverige 1960 10. Köpkort AB (30 % via Custos)

15204 16 689

3 253

(A) (A)

(A)

215 Summa för E

27 762

Totalsumma för A + B + C + D

60 835

Totalsumma för A + B + C + D + E

88 597

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Ett kraftverksbolag utan anställda har uteslutits. ** När inte annat sägs finns en eller flera andra ägare (ägargrupper), som är större.

35 361

Tabell 3:11. Familjen Wallenbergs intressen medio 1963 exkl. banker* 456

Antal anställda i Sverige 1960

2 130

(A)

4 355

(A)

A. Företag, vari gruppen har majoritetsintresse 1. Företag, vari Enskilda Banken har majoritetsintresse (huvudsakligen Svenska Maskinverken) 2. Järnvägs AB Stockholm— Saltsjön (93 % varav över 50 % vid K. & A. Wallenbergs stiftelse) Summa för A

3 614

6 872

810 1 098

525 1 183

ägande-

(A)

(A)

(A)

B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minoritetsintresse 1. Förvaltnings AB Provident ia (20 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse) 2. AB Investor (26 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse) 3. AB Thisbe (Investor och Providentia vardera 50 %) 4. AB Instor (Investor och Providentia vardera 50 %) 5. AB Eskla (96 %) 6. Göta Kanalbolags Intressenter AB (66 %, huvudsakligen via Investor) 7. AB Incentive (18 % år 1966) 8. AB Electro-Invest (ägs av Investor och ASEA) 9. Atlas Copco Finans AB (ägs av Atlas Copco, Investor och Providentia)

(F)

/ 597

(A)

(A)

(F)

1 325

(F)

10 2

Antal anställda i Sverige 1960 10. Atlas Copco AB (30 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) — Svenska Diamantbergborrnings AB 11. Byggnads AB Contractor (55 %, huvudsakligen via Investor) 12. Kohlswa Jernverks AB (24 %, bl. a. via K. & A. Wallenbergs stiftelse) — Björneborgs Jernverks AB 13. AB Navigare (55 % via Investor och Providentia) 14. AB Garphytte Bruk (52 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) 15. AB Nordströms Linbanor (ca 50 %, huvudsakligen via Garphyttan) 16. AB Papyrus (71 %, huvudsakligen via Investor och K. & A. Wallenbergs stiftelse) — Hylte Bruks AB (A) 17. Nymölla AB (43 %, huvudsakligen via Papyrus) 18. Oppboga AB (ca 35 %, huvudsakligen via Papyrus) 19. Yngeredsfors Kraft AB (53 %, bl. a. via Investor och Papyrus) 20. Wifstavarfs AB (28 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) 21. Wikmanshytte Bruks AB (31 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse) 22. AB Scania Vabis (27 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse) — Försälj n. AB ScaniaBilar 23. AB Svenska Järnvägsverkstäderna (22 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) 24. SAAB, Svenska Aeroplan AB (16 %, huvudsakligen via Sv. Järnvägsverkstäderna) 25. Svenska Tändsticks AB (32 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) — AB Jönköpings-Vulcan — Katrinefors AB — Arenco AB 26. Stora Kopparbergs Bergslags AB (14 %, huvudsakligen via Investor och Providentia)

4 231

(A)

906 1434

(A)

69 506

(A)

317 2 308

(F)

(under uppbyggnad; fabr. (F) invigd 1962) 157 213

(A)

3 190

(A)

(A)

4 321

(A)

2 089

(A)

9 268

(A)

6 872

(A)

Antal anställda i Sverige 1960 27. Stockholms Superfosfat2 484 fabriks AB (32 %, huvudsakligen via Stora Kopparberg) — AB Nitro Nobel 28. Kemi-Intressen AB (80 % , 27 huvudsakligen via Stora Kopparberg och Sthlms Superfosfat) 29. ASEA, Allmänna Svenska 29 671 Elektriska AB (8 %, bl. a. via Investor, Providentia)** — Surahammars Bruks AB — AB Liljeholmens Kabelfabrik — STAL-LAVAL Turbin AB — Grossh. AB AseaElektroskandia — AB Elektromekano — Hiss AB Asea-Graham 30. AB Electrolux (70 %, 7 175 huvudsakligen via ASEA) — AB Elektrohelios — Electrolux Sv. Försäljnings AB 31. AB Svenska Fläkt fabriken 2 812 (39 % huvudsakligen via ASEA) Summa för B 2. Företag, vari gruppen har ett starkt minoritetsintresse 1. AB Alfa-Laval (11 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) 2. Fastighets AB Drott (39 % via Providentia) 3. Barnängens Tekniska Fabriker AB (31 % via Superfosfat) 4. Svensk Interkontinental Lufttrafik, SILA (Fam. Wallenberg och företag, vari familjen direkt och indirekt har dominerande minoritetsintressen, äger tillsammans 25 % ) . Till detta kommer de stora aktieinnehav som övriga företag i denna översikt har. 5. Två kraftverksbolag via ASEA-Voxnan 6. Bastkärns Gruv AB (40 % via Stora Kopparberg) Summa för C

14 597

(A)

D . Företag, vari gruppen tillsammans med en annan ägargrupp har majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse 1. Telefon AB L. M. Ericsson (30 % via huvudsakligen

(A)

(A)

(A)

(A)

95 354

8 817

(A)

(A)

(F)

-

(F)

58 61 9 249

(A)

Antal anställda i Sverige 1960

Antal anställda i Sverige 1960 Investor, Providentia och K. & A. Wallenbergs stiftelse. Industrivärden-gruppen har 21 %) — AB Alpha — Siewerts Kabelverk AB — Svenska Radio AB 2. Söderhamns Verkstäder AB (Enskilda Banken och Skandinaviska Banken har vardera 50 %) 3. AB Nordiska Kompaniet (9 %, till stor del via Investor och Providentia. Den andra stora ägargruppen är fam. Sachs) 4. AB Turitz & Co (21 %, huvudsakligen via Investor och Providentia. N. K. ägde 28 %) 5. S. K. F, AB Svenska Kullagerfabriken (10 %, huvudsakligen via Providentia och Investor. Investment AB Asken har 9 %) — Lidköpings Mek. Verkstads AB 6. AB Astra (27 %, huvudsakligen via Providentia och Investor. Den andra stora ägargruppen är fam. Kistner) 7. Kopparfors AB (15 %, huvudsakligen via Providentia och Investor. Den andra stora ägargruppen är en annan gren av släkten Wallenberg) 8. Unifos Kemi AB (Sthlms Superfosfat och Union Corbide Corp. vardera 50 %) 9. Rederi AB Motortank (Investor och Tirfing vardera 50 %) 10. Nordiska Syrgasverken AB (Sthlms Superfosfat och AGA vardera 50 %) 11. Fyra kraftverksbolag (via Stora Kopparberg och ASEA) Summa för D 2. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritetsintresse*** 1. AB Nordiska Armaturfabrikerna (5 % via Providentia) 2. AB Aug. Stenman (7 % via Investor; företaget engelskt dotterbolag) 3. Svenska Ackumulator AB

3 493

(A)

(A)

15 957

(A)

1 554

(A)

2 620

(A)

(bildat 1961) 71

Jungner (22 % via Investor) — AB Oskarshamns Varv 4. Trafik AB Grängesberg7 693 Oxelösund (8 % via Stora Kopparberg och Providentia) (största ägargruppen) 5. AB Bofors (5 % via 12 101 Sthlms Superfosfat) (största ägargruppen) — Nydqvist & Holm AB — AB W. Dan Bergman — AB Tidaholmsverken 6. AB Pellerins Margarin255 fabrik (12 % via Sthlms Superfosfat) 7. AB Förenade Superfosfat1 189 fabrikerna {A) (5 % via Sthlms Superfosfat) 8. Gullspångs Kraft AB 355 (28 % via STAB) (största ägargruppen) 9. AB Svenska Ostasiatiska 919 Kompaniet (35 %, huvudsakligen via Investor. Företaget dotterbolag till Tirfing) 10 Grycksbo Pappersbruk AB 1 183 (26 % via Stora Kopparberg) 11. AB Dannemora Gruva 165 (25 % via Stora Kopparberg. Företaget dotterbolag till Fagersta) 12. Bispbergs AB (25 % via 83 Wikmanshyttan) 13. Kronans Droghandel (9 % 92 via Astra och KemiIntressen) 14. Ett kraftverksbolag via 21 ASEA-Voxnan 15 Köpkort AB (40 % via Instor (största ägargruppen) — 16 AB Shellstationer (30 % via Investor)

211 Summa för E

54 Totalsumma A + B + C + D 150 871 Totalsumma A + B + C + D + E

44 671

(A)

1 481 2 756

(A)

(A)

(A)

(F)

(F) (F)

30 233

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Några kraftverksbolag och ett par andra obetydliga bolag utan anställda har uteslutets. ** En stor aktieägarförening finns, vars förtroenderåd har ett starkt inslag av företagets styrelsemedlemmar. Fam. Wallenberg plus aktieägarföreningen hade majoritet på stämman. *** När inte annat sägs finns en eller flera ägare (ägargrupper), som är större.

Tabell 3:12. Familjen Roos' ägandeintressen medio 1963 exkl. banken* Antal anställda i Sverige 1960 A. Företag, vari gruppen har majoritetsintresse 1. Guldsmeds AB i Stockholm, G. A. B. B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minoritetsintresse 1. Fem holdingbolag med aktieinnehav huvudsakligen i Skånska Banken. Viktigaste bolaget är AB Skåneintressenter 2. AB Lilljedahlska Läderfabriken (58 %, huvudsakligen via Skåneintressenter) C. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritetsintresse** 1. Munksjö AB (5 %, bl. a. via Skåneintressenter och Lilljedahlska) 2. Svenska AB Bromsregulator (10 %, bl. a. via Skåneintressenter och Guldsmedsbolaget) Summa för C Totalsumma A + B Totalsumma A + B + C

2 663

(A)

3 005 1143 4 148

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företagets namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. ** När inte annat sägs finns en eller flera ägare (ägargrupper), som är större.

satser rörande resp. ägargrupps kontroll över företagen utifrån dessa siffror. Klassificeringen har, såsom tidigare nämnts, skett efter operationella kriterier, som endast syftar till att ge en överblick över viktigare ägandeintressen. När det gäller starka minoritetsintressen bör i detta sammanhang noteras att röstandelen är relativt liten i vissa fall när det gäller Industrivärdengruppen och Custos/Säfveån-gruppen. Den första gruppen har endast 6 procent i Husqvarna Vapenfabrik medan den andra gruppen endast har 6 procent i Volvo och Höganäs-Billesholm.

D: 3. Kommentar till materialet I tabell 3: 13 har gjorts en sammanställning över av bankgruppernas ägandeintressen berörda företag samt sysselsättningen vid dessa. Som framgår hade företagen i kategorierna 1 och 2 år 1960 tillsammans 260 tusen anställda vilket motsvarar 13 procent av totala antalet lönearbetande i den privata sektorn. Siffran kan jämföras med de 320 tusen som samtidigt var anställda i statlig förvaltning och statliga verk. 257 tusen var anställda vid berörda företag med minst 500 anställda (storföretag), vilket motsvarar 41 procent av samtliga anställda inom den privata storföretagssektorn. 44 av företagen i kategorierna 1 och 2 var börsnoterade, vilket motsvarar närmare hälften av samtliga börsnoterade företag såsom dessa definierats i tabellen. Överlägset störst av ägargrupperna är familjen Wallenberg, vars företag i tabellkategori 1 och 2 hade en sammanlagd sysselsättning på ca 150 tusen, motsvarande drygt 7 procent av totala privata sysselsättningen. Berörda storföretag hade 24 procent av samtliga anställda inom den privata storföretagssektorn. 25 av företagen var börsnoterade. Några fullständiga uppgifter om antalet anställda utomlands finns inte men nämnas kan att sex av de största företagen (inom tabellkategori 1 och 2) i vilka familjen Wallenberg hade ägarintressen, tillsammans hade ca 100 000 utlandsanställda 1960. Av tabell 3: 14 framgår de olika ägargruppernas andelar av förädlingsvärdet inom dels hela industrin, dels vissa branscher. För hela industrin är gruppernas totala andel ca 26 procent, varav 15 procent faller på företag inom den Wallenbergska intressesfären. Inom vissa branscher såsom järnoch stålverk, elektroteknisk industri samt rent kemisk industri är gruppernas andel mycket hög. Verksamheten vid företag inom den Wallenbergska intressesfären omspänner ett stort antal näringsgrenar och branscher men tyngdpunkten är förlagd till järnoch stålindustri, skogsindustri samt ett stort antal branscher inom verkstadsindustrin. För samtliga de tre stora bankgrupperna och sär59

^5 oo

c a 00

£ ca

in

ISi

<s> C3

c '> •o ea

_; \i It o to > »CO

ca o. E 3 , 0

~

in on ~?

E C3 00

>

'> a U ••O

•a CO C <-N

CO , 0 £

:

3 . Q

2^ §

<U ocS t o

CO ^ j "O 0 u iO M H u, u :Q

c

«.o

m i l 2? All? -j a rt > u -c «

00 <N ^ O

O a. 13 -g K 4> £

VO

°0

hT

b c a

* S> a £ £ § —5 ca

_ cö O rf

^

<J : g O T3 0

s

in o

CN </-T o "

H O

a

£ Ö sS g 8 2 H .0 c; E «o to

*o d ?

in

rt

~':2^

- o

ca M a 1 £c bn 60°ca c

h S c"2^

S -S I .>

S

CO

5 . 5 S3

!>. S 3 ft 5 T3

•5 ». c

p

£"§u .a ca

C t

U C < — * •S

B) O > > O,a C> a H h H c :cS a KB :ca as S ca u u. P.TJ 60-O T3

% *.a

£ 00

ca C o ^ to « ^ 3 3

I'l J* •> Q

Sr- s

e

>3

2*

&:3 c »T

ca^-o

S «N

"-1 c

£ v. .§ -Si

J£

sn fam. Wallen agar grupper rupp er

.K

§ ca :ca

ca <i 1 be

a > ca gp ca 0, ; ca ±! ^é. 60 H u ca c ca

< ca •<3

s.

> b- IV

60T3 ca £> O

.9

_-c

ca

vo

3 SQ

rf

iri

£ £ £ E

c

M ti *_> .S3 to

<N

> ^

CN f

ro tos ri—i r - 1

VO «D

f l Tjoo ro

O

• *

^

o

ro O

c-i vo ro Tt —< CS

O O

o A— ,TI

i!

>-I

ro o *-; oo X 52 ca D< X I

O u

•* s .S3 oo

5<D ^C T33

W W .g

, B

Os

oo 8

M ej <- h >T3

o-l

s 1

I

o >-. o. oo h

00 13

C C3 i-,

H

o OO

£.£

«->

2^

X o

"O !r!

g

o o c

ca A

c

:ca

ca c

:0

OS « -> VO K >*•

O VD Tj- \D

•—1

i—i *-H

i

Ov

° ^ C "-

o <N

"*

ro fN v© »—i O

ro

O ON r- cN vo t— 1-H CN

<3 c

— •

i—i

o

I g -O

bO C

"S •O C 3

t-s O •«H

i-i T3

C O

P3

- i2 M -n

-J . 3 .g :c3 1

«,

J3 A

M

U

_, ca

2?

JO : 0

• *

•5 £ c § £*2

«a

.2

to

v! =0

i > c

60 i-, 43 q i>

2 .g 3 v. a 3

5 ». ET) •5 a ä -^ l—' c b c b 5 ^ B p , « a P.T3

s

. fa j o C/3

C o

ro-H

J3

es o"

°0

•—.

oo

*±

åÉ

a 3

K M-

T3

-

III!

J5 2 :( •=: <u = g :S £2. K S3 >

oo

s « C o

'

9 5 oo ca

M-°

IS ca

&

(N

»C o O ca

£ £

3 00

B <S- oo oo

ca s I CT: _ 5B &o

:aJ

Ö „, ^st" cas § •a SSS! > in o a ca >3 a.SP H T3

C l|!fl

C I- >

•§,-3 n a c u b0"O ca 6 0 : 0 c o u ft ^ 2

B

_

skilt för Wallenbergsgruppen gäller att berörda företag är starkt exportinriktade och har i många fall stor tillverkning utomlands. Det kan noteras att aktieportföljerna hos Industrivärden och Custos förändrats kraftigt sedan företagens tillkomst. De aktier, som Industrivärden övertog vid bildandet, var relativt starkt koncentrerade till skogsföretag. Under årens lopp har en differentiering skett genom bl. a. stora köp av verkstadsaktier. Custos' ursprungliga majoritetsintressen i bl. a. Marma-Långrör, Oxelösunds Järnverk, Kvarnintressenter, Hällefors Bruk, Arvika-Thermaenius och Riddarhyttan har sålts och i stället har stora aktieposter förvärvats i bl. a. Klippan, Uddeholm, Volvo och Billerud. I vissa fall såsom beträffande Volvo och Billerud har en del av förvärven utgjort betalning för överlåtna majoritetsintressen. Vissa av de i det föregående angivna procenttalen kan förefalla förvånansvärt låga men det bör observeras att ägandeintressena ifråga nästan uteslutande berör välkända storföretag (ofta med tillverkning utomlands). Inom storföretagsgruppen är dessutom ägandeintressena koncentrerade till de största företagen. Majoritetskontroll spelar en underordnad roll inom de undersökta grupperna. Sättet på vilket ägarintressena är organiserade uppvisar emellertid vissa skillnader. Inom Industrivärden- och Custosgruppen innehar resp. holdingbolag direkt den dominerande delen av ägarintressena i de aktuella företagen. Motsvarande gäller för de holdingbolag, där fam. Roos har dominerande minoritetsintressen. Inom Wallenberggruppen däremot är mönstret mera komplicerat. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är den dominerande aktieägaren i banken, Investor och Providentia. De båda holdingbolagen äger i sin tur direkt och via sina dotterbolag betydande poster i ett stort antal företag. Mycket ofta kompletteras dessa poster med familjen Wallenbergs privata aktieinnehav och av bankens pensionsstiftelses placeringar. I vissa företag är dock i stället Knut och Alice Wallenbergs stiftelse den största ägaren. 62

Inom vissa sektorer av Wallenbergsgruppen finns ett mycket utpräglat »pyramidbyggande», d. v. s. dominerande minoritetsintressen innehas i ett företag, som i sin tur har dominerande minoritetsintressen i ett annat företag, som i sin tur . . . etc. Redan kedjan Knut och Alice Wallenbergs stiftelse — Investor och Providentia — övriga företag innebär »pyramidbyggande» men kedjorna är i vissa fall längre, såsom framgår av vidstående schema. Tillgångarna hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse ägs varken av privatpersoner eller det offentliga. Stiftelsens aktieinnehav är genom sin storlek och sammansättning avgörande för storleken av den Wallenbergska intressesfären. Familjen Wallenbergs starka ägandemässiga position inom svenskt näringsliv bygger därför på den fullständiga kontrollen över en förmögenhetsmassa, som inte tillhör familjen. Det är dessutom frågan om en förmögenhetsmassa, som p. g. a. sin förvaltningsform är skyddad mot både uppdelning och arvskatt i samband med generationsskiften. Förmögenhetsmassan kan därför på mycket lång sikt uppnå snabbare genomsnittlig tillväxttakt än vanliga privata förmögenheter. Även om hänsyn tas till eventuella underskattningar av den förmögenhet, som familjen Wallenberg äger och/eller kontrollerar, är totalbeloppet (500-600 mkr) förvånansvärt litet i förhållande till det stora antal företag, vari familjen har betydande ägandeintressen. Förklaringarna till denna diskrepens är två, nämligen dels att ägandet med få undantag har karaktär av minoritetsintresse i företag med många aktieägare, dels att »pyramidbyggandet» är långt drivet. Båda företeelserna är »kapitalsparande» i den meningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som kan tänkas vara nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal företag. Följande helt hypotetiska exempel belyser effekten av minoritetsintresse kopplat med »pyramid byggande». Antag att 20 procent av röstetalet är tillräckligt för att ge »working control» över ett företag samt att röstetalet är lika med antal

aktier. Antag vidare att personen X äger 20 procent av bolaget A:s aktiekapital, som i sin tur äger 20 procent av bolaget B:s aktiekapital, som i sin tur äger 20 procent av bolaget C:s aktiekapital. X kontrollerar således både A, B och C. Hans andel av A:s aktiekapital är 20 procent, av B:s aktiekapital (via A) 4 procent och av C:s aktiekapital (via A och B) endast 0,8 procent. Antag att de tre bolagens aktiekapital vardera är 1 milj. kr och tillsammans således 3 milj. kr. Då kan således X med en kapitalinsats av 200 000 kr (motsvarande 7 procent av bolagens totala aktiekapital) uppnå faktisk kontroll över alla tre bolagen, vilket kan jämföras med de 600 000 kr, som skulle krävas vid direkt innehav av 20 procent i alla bolagen och de 1 500 300 kr, som skulle krävas vid direkt majoritetsintresse. Finns aktieserier med olika rösträtt blir den kapitalsparande effekten extremt stor. Om X:s aktier har tio röster i alla tre bolagen medan alla övriga aktier endast har en röst kan X med en kapitalinsats på ca 25 000 kr uppnå faktisk kontroll över alla bolagen vid »pyramidbyggande». Dessa 25 000 motsvarar 0,8 procent (åtta promille) av bolagens totala aktiekapital. Tio gånger högre rösträtt för ett slag av aktier i ett företag är tillåtet enligt aktiebolagslagen. För vissa företag såsom L.M. Ericsson och SKF gäller fortfarande den föregående aktiebolagslagens regler, som tillät tusen gånger högre rösträtt för vissa aktier. Att »pyramidbyggandets» kapitalsparande effekt som sådan skulle vara ett motiv för ägandets organisation inom Wallenbergs-

gruppen finns i och för sig inte några belägg för. När det gäller vissa av de längsta ägandeleden finns uppenbarligen speciella historiska och tekniska förklaringar. Således var Svenska Fläktfabriken ursprungligen helägt dotterbolag till ASEA och SAAB har sitt ursprung i bl. a. en avdelning inom Svenska Järnvägsverkstäderna. Den kapitalsparande effekten av »pyramidbyggande» tillsammans med minoritetsägande är dock ett faktum, oavsett om effekten medvetet eftersträvats eller ej.

D: 4. Inlåning och krediter inom bankgrupperna För företag, vari resp. bankgrupp har majoritetsintressen, dominerande minoritetsintressen, starka minoritetsintressen samt majoritetsintressen och dominerande minoritetsintressen tillsammans med en annan ägare har från bankinspektionen erhållits uppgifter om resp. grupps totala in- och utlåning 1962 vid den »egna» banken. Undersökningen har av kostnadsskäl begränsats till att omfatta alla bolag i berörda koncerner med minst 50 anställda 1960 samt därutöver vissa större finansieringsinstitut (Atlas Copco Finans AB och liknande). Uppgifterna redovisas i tabell 3: 15 där beloppen rundats av uppåt till närmaste tiotal miljoner kr. För upplysningar om beräkningssätt beträffande krediter hänvisas till nästa kapitel. Som framgår av tabellen är inlåning från och utlåning till rubricerade närstående företag av begränsad relativ betydelse för Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken. Motsatsen gäller för Enskilda Ban-

Tabell 3:15. Inlåning och beviljade krediter inom bankgrupperna. Företag, vari resp. bankgrupp har majoritetsintresse, dominerande minoritetsintresse, starkt minoritetsintresse samt majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse tillsammans med en annan ägare

Beviljade krediter 31/12-62 Inlåning 30/5-62 vid vid »egna» banken »egna» banken I % av resp. I % av resp. banks totala banks totala bev. krediter inl. från Mkr till allm. Mkr allm.

1. Industrivärdengruppen (SHB) 2. Custos/Säfveånsgruppen (Skand. B.) 3. Wallenbergsgruppen (SEB)

150 150 400

2,7 3,4 25,2

220 180 660

3,7 3,9 42,9

Källa: Uppgifter lämnade av bankinspektionen. 63

ken, där närstående företag svarar för 43 procent av inlåningen från allmänheten och 25 procent av utlåningen till allmänheten. Dessa siffror visar kanske bättre än några andra Enskilda Bankens särställning i svenskt affärsbanksväsende.

E. Förändringar i bankgruppernas sammansättning 1962—67 Under 60-talet har betydande förändringar skett i bankgruppernas sammansättning och genom de nya finansieringsbolagen har ytterligare bankgrupper tillkommit. I det följande redogörs för olika aspekter av dessa förändringar.

E : l . Investment- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av majoritetsintressen 1962—66 De »gamla» investmentbolagen övertog olika aktieposter från resp. närstående bank och tyngdpunkten i bolagens verksamhet har legat på förvaltning, köp och försäljning av börsnoterade aktier, varvid aktieinnehavet i regel utgjort minoritetsposter. Med tillkomsten av finansieringsbolagen har bankgrupperna emellertid slagit in på en helt ny linje innebärande att majoritetsförvärv görs i företrädesvis mindre och medelstora familjeföretag. Sådana uppköp har även gjorts av de »gamla» investmentbolagen, som dessutom i flera fall är moderbolag till finansieringsbolag. Antal anställda vid de berörda investmentoch finansieringsbolagen vid halvårsskiftet 1966 framgår av tabell 3: 16. Som synes svarar bolagen kring Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Enskilda Banken för huvudparten av antalet anställda. Beträffande Custos bör dock framhållas att en stor del av de anställda finns vid företag, som varit dotterbolag sedan Custos' tillkomst. Det första finansieringsbolaget tillkom under andra halvåret 1962. Utvecklingen av förvärv och avyttringar 30/6 -62—30/6 -66 har studerats för i tabell 3: 16 upptagna koncerner (även dotterbolagens förvärv och av-

yttringar har således medtagits). De olika uppgifterna har inhämtats från berörda koncerner. I det följande redovisas olika data rörande antal förvärv och avyttringar, dessas storleksfördelning, betalningsformer, orsaker till transaktionerna m. m. För närmare uppgifter rörande den industriella verksamheten, bl. a. förvärvens effekter på marknadsstruktur, hänvisas till utredningens undersökning av industrin. Under de studerade fyra åren gjorde banker närstående investment- och finansieringsbolag sammanlagt 91 förvärv med drygt 19 000 anställda (tabell 3:17). Samtidigt gjordes 14 avyttringar med sammanlagt ca 3 000 anställda. Flera av dessa avyttringar avsåg större dotterbolag från tiden före 1962. Antalet förvärv ökade kraftigt under andra halvåret 1965 och första halvåret 1966. Av förvärven utgjorde endast fyra delar av bolag (ett eller flera arbetsställen) medan fyra utgjorde delar av koncerner. I övrigt bestod förvärven av formellt fristående bolag eller hela koncerner. Drygt en tredjedel av förvärven avsåg företag, som helt saknade industriell verksamhet (tabell 3: 18). Av dessa företag var huvuddelen verksamma inom parti- och detaljhandel. Hos flera förvärv med blandad verksamhet var dessutom i realiteten den industriella verksamheten tämligen obetydlig.10 Av de 87 förvärven av bolag och koncerner återstod den 30/6 -66 82 enheter (fyra hade sålts och två hade slagits samman). Vid halvårsskiftet 1966 var i ca en tredjedel av fallen den förvärvande koncernens röstandel mindre än 100 procent (tabell 3: 19). I 90 procent av fallen utgjordes säljarna av privatpersoner, som uppgick till högst 20 st. Köparna av avyttrade företag bestod däremot huvudsakligen av juridiska personer, d. v. s. företag (tabellerna 3: 20 och 3: 21). När det gäller betalningsformerna kan 10 Vid sidan av dessa uppgifter kan nämnas att Skansen-Lejonet under första halvåret 1966 förvärvat ett antal bolag inom stenindustrin. Bland förvärven märks Granit AB C. A. Kullgrens Enka med dotterbolag, Skånska Granit AB, Vejt & Nordenhake AB med dotterbolag. Koncernen har ca 1 000 anställda år 1966.

konstateras att vid hälften av förvärven fick säljarna betalt helt och hållet med kontanter (tabell 3: 22). Vid ytterligare drygt en tredjedel av förvärven erhöll säljarna betalning i kontanter och/eller aktier. Betalning med aktier var tämligen vanlig vid stora förvärv medan betalning med skuldförbindelser förekom relativt sett mest vid små förvärv. För 70 procent av förvärven togs endast en betalningsform i anspråk. Investment- och finansieringsbolagen har uppgivit att säljarsidan i det övervägande antalet fall tagit initiativet till transaktionen (tabell 3: 23). Sannolikt underskattar dock siffrorna resp. banks roll i sammanhanget. Representanter för de större finansieringsoch investmentbolagen bekräftade dock vid de muntliga intervjuerna att initiativet i flertalet fall tagits av säljarsidan och hänvisade allmänt dels till effekterna av förslaget till aktievinstbeskattningen, dels till redovisade skäl för försäljningarna (se nedan). Som redan framgått skedde en mycket stor del av förvärven under andra halvåret 1965 och första halvåret 1966, d. v. s. under den tid när frågan om aktievinstbeskattning diskuterades. VD för ett större finansieringsbolag ansåg att förslaget ifråga gav hans företag en flygande start genom att det skapade möjligheter att snabbt köpa ett betydande antal bra företag. Han menade vidare att det var osäkert om antalet erbjudanden om köp minskat efter mitten av 1966 men de erbjudna objekten var av betydligt sämre kvalitet med avseende på företagens lönsamhet, ställning på sin marknad o. s. v. Efter halvårsskiftet 1966 har också förvärvens antal och omfattning minskat kraftigt. Det enda större förvärvet inom denna krets av bolag är Promotions köp av Foco-Verken (530 anställda) via HIAB i början av 1967. Av tabellerna 3: 24 och 3: 25 framgår angivna huvudsakliga köp- resp. försäljningsmotiv enligt investment- och finansieringsbolagens uppfattning. Beträffande säljmotiven kan betydelsen av aktievinstbeskattningsförslaget inte utläsas men de anförda motivens karaktär tyder på att förslaget främst lett till en forcering av försäljningar, som redan aktualiserats av andra och mer grund-

läggande skäl. Det är därför osäkert om förslaget på längre sikt verkligen påverkat försäljningarnas omfattning. Att beträffande sälj motiv bedöma de kortfattade svarens tillförlitlighet är svårt även om köparna får antas tämligen väl känna till förhållandena och även om svaren punktvis följdes upp vid de efterföljande muntliga intervjuerna. Det kan exempelvis alltid hävdas att mer djupt liggande orsaker »egentligen» varit avgörande, exempelvis hela skattesystemets utformning. Något försök att undersöka förekomsten av dylika motiv eller orsaker har inte gjorts. Den grova indelningen i tabell 3: 25 ger dock vissa indikationer om olika motivs betydelse. Successionsproblem och generationsväxlingsproblem dominerar klart som säljmotiv följt av olika finansiella motiv. Gränsdragningen mellan grupperna 2, 3 och 4 torde dock vara tämligen flytande. Inom grupp 2 har som skäl i två fall angivits likviditetssvårigheter, i fyra fall finansieringssvårigheter och i ett fall betalningssvårigheter. När det gäller köpmotiven kan dessa delas in i två huvudgrupper. För ungefär hälften av förvärven hänvisas i svaren till finansieringsbolagets allmänna målsättning, till önskan att diversifiera i aktieportföljen och till att det förvärvade företaget är lönsamt i största allmänhet. För den andra hälften av förvärven hänvisas företrädesvis till att förvärvet kompletterar andra (tidigare förvärvade) dotterbolags verksamhet och/eller ingår som ett led i en påbörjad eller planerad satsning på vissa verksamhetsområden. I intervjuerna betonades att köpen i stor utsträckning (i vissa fall helt och hållet) var slumpmässiga i den meningen att de var resultatet av plötsligt uppdykande erbjudanden om att köpa. Planmässig kartläggning och egna initiativ sades ha föregått endast ett mindre antal köp. Vid ett finansieringsbolag uppgavs vidare att köpen av företag inom handeln berodde på en önskan att få en »stomme», som var lätthanterlig och gav förhållandevis stabila vinster, vilka kunde användas för finansiering av olika industriella projekt i dessas initialstadium. Effekterna ifråga om marknadsstruktur 65

Tabell 3:16. Antal anställda vid banker närstående investment- och finansieringsbolag 30 \6 1966 (koncernsiffror). Koncernens namn och bankassociering

Anställda

Anställda fördelade bankvis

1. Industrivärden (SHB)

4 236

2. Promotion (SHB)

5 674

3. CHsftw/Företagsfinans (Skand. B.)

5 500

4. Så/ved/i/Sevonia/Gothia (Skand. B.) 5. Investor (SEB) 6. Providentia (SEB) 7. Incentive (SEB)

5 980

546 1 4 984

5 531

8. Sponsor (Gbg B.) 9. Tulwe (Sunds. B.) 10. Sydinvest (Skå. B.) 11. Hexagon (fem prov.b.) Totalt

648 388 136 117 22 710

648 388 136 117 22 710

Större företag i koncernen m. m. Därav 1 054 vid John Mattsons Byggnads AB, 1513 vid AB Bergendahl och Höckert och 948 vid A-Betong AB. Därav 1 564 vid Sellbergs-konczrnzn, 840 vid koncernen Lindénkranar, 742 vid HIAB-koncernen och 707 vid Bil & Truck-koncernen. Därav 1 766 vid Wargöns AB, 1 093 vid koncernen Limhamns Träindustri, 851 vid SF-koncernen, 417 vid Gyllene Gripen och 344 vid Wessels. Därav 147 vid Ödeshögsverken AB och 84 vid Ekman & Co AB. Därav ca 400 utomlands.

9 910

Därav 861 vid C. E. Johansson-koncernen, 793 vid de båda Bil & Buss-koncernerna, 765 vid koncernen ARA-bolagen, 381 vid Bröderna Forsskoncernen och 350 vid Evaporator-koncernen. Därav 260 vid koncernen Förenade Färg.

Tabell 3:17. Banker närstående investment- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av majoritetsintressen iföretag 1\7 1962—30\6 1966. A. Antalet förvärv och totala antalet anställda vid förvärvade företag. Förvärven fördelade halvårsvis

Antal förvärv Antal anställda vid förvärvade företag

1963 I

I

1964 II

1965 I

II

I

1966 II

I

S:a

2 416

2 200

4 235

5 089

19 435

B. Förvärvens antalsmäsiga fördelning efter antal anställda. Storleksklass enligt antal anställda

Antal förvärv

< 25

25— 49

50— 99

100— 200— 400— 800— 199 399 799 1 599

S:a

C. Antal avyttringar och totala antalet anställda vid avyttrade företag. Avyttringarna fördelade årsvis.

Antal avyttringar Antal anställda vid avyttrade företag

1964 II

I

II

a) 2

be) 2

d)2

333 I

1966 II

I

II

I

S:a

ef)4

—

—

g) 2

1 144

—

—

3 123

D. Avyttringarnas antalsmässiga fördelning efter antal anställda. Storleksklass enligt antal anställda

Antal avyttringar

< 25

25— 49

50— 99

100— 200— 400— 800— 199 399 799 1 599

S:a

c) 3

b)l

de) 3

afg) 3 —

a) Häri ingår Custos' försäljning av Riddarhyttan till Uddeholm. b) Häri ingår Industrivärdens försäljning av Hammarforsens Kraft AB till SCA. c) Häri ingår Industrivärdens försäljning av AB Regia till Boliden. d) Häri ingår Industrivärdens försäljning av Gullhögens Mineralull AB. e) Häri ingår Säfveåns försäljning av Pullmaxkoncernen till TGOJ. f) Häri ingår Incentives försäljning av Transair till Nyman & Schultz. g) Häri ingår Incentives försäljning av AB Carl Engström till Norsk Hydro. Generell anm. I förvärv och avyttringar har med ett undantag inte medräknats företag utan sysselsättning varigenom fastighetsbolag och »5 000 kr bolag» eliminerats. Förvärven av själva finansieringsbolagen samt nybildade bolag har ej heller medtagits. Uppgifter om antal anställda avser förhållandena vid tidpunkten för resp. transaktion.

m. m. av investment- och finansieringsbolagens omfattande förvärv diskuteras närmare i utredningens undersökning av industrin. Här ska endast konstateras att förvärven inte nämnvärt höjt koncentrationsgraden inom industrin enligt de mått, som utredningen använt. Bl. a. beror detta på att så många av förvärven avsett företag utan industriell verksamhet. Det bör dock observeras att Industrivärdens och Promotions förvärv (John Mattsons Byggnads AB, AB Bergendahl och Höckert, A-Betong AB, Åsedahus och Sellbergskoncernen förutom tidigare innehavda Gullhögens Bruk) tillsammans representerar en betydande vertikal integration inom byggnads- och byggnadsmaterialsektorerna vars enda motsvarighet är grupperingen kring Skånska Cement, Iföverken och Skånska Cementgjuteriet. Industrivärdens intressen i detta sammanhang har vidare förstärkts genom Gullhögens och Ytongs förvärv av minoritetsintressen i varandra.

E:2. Investment- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av större minoritetsintressen 1962—66 När det gäller de »gamla» investmentbolagens innehav av större minoritetsintressen (5_50 procent) i börsnoterade företag är större förändringar koncentrerade till ett fåtal objekt och förändringarna innebär i flertalet fall antingen omdisponeringar inom resp. bankgrupp eller försäljningar till annan bankgrupp. Såsom påpekades inledningsvis i avsnitt D: 2 var i vissa fall ägarandelarna 1962/63 mycket nära resp. grupps nedre gräns varför här även små förändringar kan medföra annan gruppindelning. Industrivärden ökade sin andel av totala röstetalet i SCA med ca fem procentenheter i samband med försäljningen av Hammarforsens Kraft AB till SCA 1963. Minoritetsintresset i Almedahl-Dahlsjöfors såldes till Promotion i samband med det senare företagets bildande 1962. I stället erhölls en stor minoritetspost i Promotion. En uppmärk-

Tabell 3:18. Förvärvade och avyttrade företags

verksamhetsinriktning. Avyttringar

Förvärv

därav med anställda därav med anställda 100— 100— > 400 Totalt < 100 399 > 400 Totalt < 100 399

Verksamhet

A. Enbart icke-industriell verksamhet 34 därav huvudsakligen: — 1. byggnads- och anläggningsverksamhet 1 — 2. fristående försäljningsoch serviceenheter för egen tillverkning 5 — 3. övrig partihandel och agenturverksamhet med producentvaror 8 — 4. övrig partihandel och agenturverksamhet med 4 konsumentvaror — 5. övrig detaljhandel 2 — 6. båda slags partihandel eller partihandel och 3 detaljhandel 3 — 7. samfärdsel — 8. övrig icke-industriell 8 verksamhet 47 B. Enbart industriell verksamhet C. Både industriell och icke10 industriell verksamhet Summa 91

—

2 1

1 Röstandel i procent

56 1 3 7 3 12

90—99,9 80—89,9 70—79,9 60—69,9 50—59,9

—

—

—

—

—

2 1

7 25

1 17

1 8

1 3

2 51

4 26

4 14

1 14

—

—

1 3

sammad bytestransaktion genomfördes 1965 när Industrivärden överlät sitt aktieinnehav i Bergvik & Ala till Investor och Providentia (i Wallenbergsgruppen) samtidigt som SCA förvärvade dessas intressen i Wifstavarf. Det senare företaget ingår numera i SCA-koncernen. I början av 1963 sålde Industrivärden (via Regia — se tabell 3: 17) sina intressen i Förenade Superfosfat och 68

1 Tabell 3:19. Majoritetsintressets styrka 3016 1966 i förvärvade bolag och koncerner, som då återstod. Antal förvärv

—

Reymersholms Gamla Industri AB till Boliden (i Custos/Säfveångruppen). För Custos' och Säfveåns del består de största förändringarna i att Custos 1964 övertog hälften av Säfveåns innehav av Bolidenaktier varvid egna aktier utgjorde den huvudsakliga betalningen. Vidare förvärvade Custos 1962 nio procent av röstetalet i Uddeholm i samband med försäljningen av Riddarhyttan. Sedan 1962 har Custos' andel av Klippans aktiekapital minskat med tio procentenheter till 26,7 procent. För Investor och Providentias del består de största förändringarna i att intressena i Yngeredsfors 1964 såldes till Papyrus i utbyte mot aktier i Papyrus, vilket för Investor betydde en avsevärd ökning av ett redan tidigare stort minoritetsintresse. Senare delades Yngeredsfors verksamhet mellan Papyrus och Skandinaviska Elverk. Vidare har Providentia ökat sin andel av röstetalet

Tabell 3: 20. Säljarkategori beträffande förvärven. Antal anställda vid förvärvade företag Säljarkategori

< 100

100—399

> 400

S:a

1. Juridisk person 2. Liten grupp av privatpersoner (högst 20 st) 3. Större grupp av privatpersoner (över 20 st) 4. Försäljning via fondbörs och fondhandlare

—

—

—

—

—

91 Summa Tabell 3: 21. Köparkategori

beträffande

avyttringar. Antal anställda vid avyttrade företag

Köparkategori

< 100

100—399

> 400

S:a

1. Juridisk person 2. Liten grupp av privatpersoner (högst 20 st) 3. Större grupp av privatpersoner (över 20 st) 4. Köp via fondbörs och fondhandlare

—

—

— —

— —

— —

— —

14 Totalt

därav med anställda: 100—399 < 100

> 400

1 16

1 6

—

—

—

1 64

1 36

—

—

—

—

•—

—

—

2 1 1

— —

— —

—

—

—

6 Summa Tabell 3: 22. Betalningsformer

vid

förvärven.

I. En betalningsform1 A. Kontant likvid, ej upplånad i samband med förvärvet B. Kontant likvid, upplånad i affärsbank vid köpet C. Kontant likvid, upplånad annorstädes än i affärsbank vid köpet D. Egna eller dotterbolags aktier E. Andra aktier än D, noterade på marknaden F. Utställande av skuldförbindelse på högst 5 år Summa I II. Två betalningsformer G. Kontant likvid (A) + aktier (D) där A > D H. Kontant likvid (A) + aktier (D) där A < D I. Kontant likvid (A) + kort skuldför. (F) där A > F J. Kontant likvid (A) + kort skuldför. (F) där A < F K. Kontant likvid (A) + skuldförbindelse på mer än fem år L. Kontant likvid (A) + kontant likvid (B) M. Kontant likvid (B) + aktier (D) N. Aktier (D) + andra noterade värdepapper än aktier Summa II

1 22

1 1

1 3 Forts, sid 70.

Forts, från sid 69. III. Tre eller fler betalningsformer O. Kontant likvid (A) + aktier (D) + kort skuldförbindelse (F) 2 P. Kontant likvid (A) + aktier (D) + andra aktier (E) 2 Q. Övriga betalningsformer (bl. a. A, D och F) J_ Summa III 5 51 Totalt 91 Gränsdragningen mellan A, B och C torde vara osäker. Tabell 3: 23. Initiativtagare till transaktionen vid förvärv enligt de förvärvande företagens uppgifter.

14 Tabell 3: 25. Säljarens)säljarnas huvudsakliga motiv för transaktionens genomförande enligt köparnas uppfattning.

Initiativtagare

Antal förvärv

Huvudsakligt säljmotiv

1. Säljaren/säljarna 2. Köparen 3. Säljare och köpare gemensamt (bl. a. via bankens förmedling) 4. Ofullständiga uppgifter men initiativtagare i flertalet fall sannolikt säljarsidan

54 13

Summa

1. Successionsproblem, generationsväxling m. m. Önskan att frånträda ledningen (med få undantag ålders- och/eller hälsoskäl uttryckligen angivet som orsak), tidigare ägarens frånfälle, avsaknad av arvingar, arvingarna vill inte engagera sig i företaget samt slutligen dödsboet vill inte fortsätta rörelsen.

10 14

procentenheter. Rörande Wifstavarf samt Bergvik & Ala se under Industrivärden. I detta sammanhang kan också nämnas att Investor i början av 1963 sålde sitt 30-procentiga minoritetsintresse i det icke börsnoterade Svenska Dataregister AB till detta Tabell 3: 24. Köparens huvudsakliga motiv för transaktionens genomförande enligt köparnas uppgifter. Huvudsakligt köpmotiv

Antal förvärv

Antal förvärv

2. Finansieringsmotiv. Kapitalbehov för företaget främst p. g. a. snabb expansion, önskan att trygga företagets kapitaltillförsel, finansieringssvårigheter, likviditetsproblem samt slutligen svårigheter att expandera för att därigenom uppnå tillfredsställande lönsamhet. 3. Successionsproblem och finansieringsmotiv. 4. Behov av teknisk, administrativ och ekonomisk hjälp. 5. Omdisponering av kapital-

1. Allmänna målsättningar (på olika sätt främja små och medelstora företags utveckling; allmän portföljpolitik), lönsamma företag i största allmänhet o. s. v. 2. Komplettering av andra dotterbolags verksamhet, led i påbörjad eller planerad satsning på vissa verksamhetsområden, ökning av produktionen, tryggande av råvaruförsörjning och utbyggnad av försäljnings- och serviceorganisation 3. Övriga 4. Okänt (avser små företag)

44 1 5

9. Uppgifter saknas (avser små företag)

7 Summa

91 Summa

6.

resurser. Önskan att koncentrera sina resurser till mindre operationsområde, allmän önskan att frigöra sig från engagemanget.

5 Strukturrationalisering. Gäller när säljarna utgörs av företag.

7. Samband med andra förvärv av köparen. Tidigare planerat samgående, systerföretag m. m.

8. Övriga motiv.

i Fastighets AB Drott med ca fem företags amerikanska moderbolag. Investor hade tidigare aktiemajoritet. Investment- och finansieringsbolagens innehav och förvärv av större minoritetsintressen i övrigt är mycket begränsade. Industrivärdenkoncernen (främst via Gullhögen) och Promotion (främst via Sellbergs) har större minoritetsintressen (5—50 procent) i närmare 20 små grus-, betong- och stenkrossbolag. Övriga större minoritetsintressen som 1962—66 förvärvats i företag av någon betydelse (exkl. fastighets- och finansieringsbolag) framgår nedan. Ägare, företag och antal anställda 1965/66 samt röstandel Industrivärden

Custos 1. AB Vägförbättringar, 3 000 st (27,0 procent) (numera börsnot.) 2. AB Äsbrink & Co, 130 st (37,5 procent) (Inv. AB Öresund har samma röstandel)

Säfveån 1. Flyttningsbyrån i Göteborg AB, 90 st (50 procent)

Incentive 1. AB Carl Engström, 760 st (20 procent) (tidigare majoritetsintresse)

1. AB Geveko, 350 st (33,3 procent) 2. Hammarplast AB, 245 st (20,6 procent)

Tulwe 1. AB Gust. Carlsson & Co, 80 st (50 procent).

E: 3. Vissa andra förvärv och avyttringar 1963—67 I det föregående har även redovisats vissa förvärv och avyttringar, som gjorts av andra företag än investment- och finansieringsbo-

lag, vilka ingick i bankgrupperna 1963. Nedan framgår de viktigaste övriga sådana förvärv och avyttringar, som gjorts eller beslutats 1/7 1963-1/7 1967.

Vissa köpare (koncerntoppens namn)

Objekt AB Mölnbacka-Trysil Ernst Nilsson AB Håfreströms AB Grycksbo Pappersbruk AB Wikmanshytte Bruk AB

1. Uddeholms AB 2. AB Volvo 3. Klippans Finpappersbruk AB 4. Stora Kopparbergs Bergslags AB 5. Stora Kopparbergs Bergslags AB 6. Sthlms Superfosfat Fabr. AB AB Papyrus 7. Sthlms Superfosfat Fabr. AB 8. Bergvik & Ala AB 9. Svenska Tändsticks AB 10. AB Scania-Vabis 11. SAAB

Minebergs AB AB Casco delar av Ström-Ljusne AB AB Åkerlund & Rausing Be-Ge Karosserifabrik AB Gustaf Byrenius AB

Vissa säljare

Objekt och köpare (koncerntoppens namn)

1. Kohlswa Jernverks AB

Björneborgs Jernverks AB till Rederi AB Nordstjernan AB Svenska Maskinverken till Rederi AB Nordstjernan Söderhamns Verkstäder AB till Kockums Mek. Verkstad AB Svenska Radio AB (vissa delar) till AGA.

2. Enskilda Banken 3. Enskilda Banken Skandinaviska Banken 4. Telefon AB L.M. Ericsson

Utöver ovanstående bör nämnas att Kilsunds och Svenska Yllekoncernens tillverkningar övertagits av det nya företaget Saxylle-Kilsund AB, att ASEA minskat sitt aktieinnehav i Skandinaviska Elverk till 48 procent av totala aktiekapitalet, att ASEA förvärvat 25 procent av Elektriska Svetsnings AB:s aktiekapital i samband med försäljningen till detta bolag av Aseasvets AB samt att Wallenberggruppens innehav av Grängesbergsaktier reducerats. Såsom framgår har företag inom bankgrupperna gjort många stora förvärv. Särskilt gäller detta för företag inom den Wallenbergska intressesfären.

F. Försäkringsbolagens aktieinnehav Försäkringsbolagen har vissa begränsade möjligheter att placera sina förvaltade medel i aktier och andra andelsbevis. Enligt försäkringslagen får ett bolag placera de s. k. tekniska överskottsfonderna i aktier medan däremot förbud gäller för placeringar i aktier av försäkringsfonden för egen räkning, d. v. s. den fond som innehåller den helt övervägande delen av i synnerhet livförsäkringsbolagens kapital. Vidare får inte ett försäkringsbolag utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än 5 procent av totala röstetalet i ett bolag. Denna senare förbudsregel har tillkommit för att dels skydda försäkringsbolagens soliditet och dels förhindra att försäkringsbolagen skaffar sig ett starkt inflytande inom andra delar av näringslivet. Hur försäkringsbolagens innehav av aktier och andelsbevis utvecklats under de tio senaste åren framgår nedan. Försäkringsbolagens aktieinnehav har som synes ökat kraftigt både absolut sett och i relation till totala placeringar. 1964 bestod dock aktieinnehavet till ca 20 procent av aktier i koncernbolag (mätt med bokförda värden). Genom koncentrationsutredningens ägarundersökning har uppgifter erhållits om försäkringsbolagens betydelse som aktieägare i de börsnoterade självständiga företagen

72 Tabell 3: 26. Försäkringsbolagens aktieinnehav.

År

Nominella värden (nksbolag, > i % av samtliga placemilj. kr. ringar

Marknadsvärden i milj. kr, börsnot. aktier (exkl. sockenbolagsinnehav)

1954 1958 1962 1964 1966

2791 406 640 722 892

404 653 1045 1 702

2,5X 2,7 3,4 3,5 3,8

1 Avser bokförda värden för alla försäkringsbolag. 2 Uppgifter för 1966 ännu ej tillgängliga. Ar 1965 uppgick värdet till 1 961 milj. kr. Källa: Officiell statistik.

1962/63. Uppgifterna redovisas i tabell 3: 2 7 . u Det bör observeras att hänsyn ej tagits till koncernförhållanden mellan försäkringsbolagen samt att de 10 resp. 20 största ägarna avser kapitalandel och ej röstandel. Trots de restriktioner, som gäller för försäkringsbolagens aktieinnehav, förekommer försäkringsbolagen i relativt stor omfattning bland de börsnoterade företagens större ägare beroende på den i många företag betydande aktiespridningen. I ca en tredjedel av företagen (exkl. banker) finns 3 eller fler försäkringsbolag bland de 10 största ägarna och i nära 45 procent finns 4 eller fler försäkringsbolag bland de 20 största ägarna. I bankerna är försäkringsbolagens betydelse som ägare ännu större. I vissa företag är största aktieägaren ett försäkringsbolag. För företag där uppgifter om röstfördelningen funnits tillgänglig har försäkringsbolagens andel av dels de 20 största ägarnas röstinnehav och dels totala röstetalet beräknats. Den förstnämnda andelen är betydande i många företag. Sammanlagda andelen av totala röstetalet är dock i flertalet företag lägre än de 5 procent, som utgör maximigräns för ett enstaka försäkringsbolags eller en försäkringskoncerns innehav. Av de 86 företag exkl. banker, för vilka röstlängden från 1963 års ordinarie bolagsstämma finns tillgänglig, 11 Om principerna för urvalet av företag m.m. se nästa kapitel.

är försäkringsbolag representerade på stämman i 43 företag, d. v. s. i exakt hälften av samtliga. I några fall är det dock frågan om

obetydliga belopp. I 8 av bankerna, däribland alla de 4 privata storbankerna, är försäkringsbolag företrädda på stämman.

Tabell 3: 27. Försäkringsbolagens aktieinnehav 1962163 i börsnoterade företag (exkl. försäkringsbolag) . A. Börsnoterade företag exkl. banker (totalt 93 st). Antal företag med nedanst. Antal företag med nedanst. antal försäkringsbolag bland antal försäkringsbolag bland de 10 största ägarna bland de 20 största ägarna 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Försäkringsaktiebolag Ömsesidiga försäkringsbolag Alla försäkringsbolag

37 35 18 3 39 30 18 5 1 24 23 14 18 11 2 1

14 29 25 16 6 3 30 27 21 9 5 1 11 13 16 13 17 10 8 4

1 B. Banker (totalt 11 st) Antal banker med nedanst. Antal banker med nedanst. antal försäkringsbolag bland antal försäkringsbolag bland de 10 största ägarna de 20 största ägarna 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Försäkringsaktiebolag Ömsesidiga försäkringsbolag Alla försäkringsbolag

2 5 3 1 1 4 4 2 3 3 5

2 2

3 2 3 1 1 4 2 2 2 1 12 2 3

C. Företagens fördelning efter andel av 20 största ägarnas röstetal, som faller på försäkr.bol. inom denna grupp. 0% Börsnot. företag exkl. banken Banker

0— 10,1— 20,1— 30,1— 40,1— 50,1— 10,0 % 20,0 % 30,0 % 40,0 % 50,0 % 60,0 % S:a 39 4

23 1

12 2

1 1

2 2

87 11

D. Företagens fördelning efter andel av totala röstetalet, som faller på försäkr.bol. bland de 20 största ägarna.

Börsnot. företag exkl. banker Banker

0%

0— 2,0%

22 1

2,1— 4,1— 5,1— 6,1— 8,1— 4,0% 5,0% 6,0% 8,0% 10,0% S:a 14 6

13 2

6 2

87 H

Källa: Koncentrationsutredningens ägarundersökning.

KAPITEL iv

Andra relationer mellan affärsbanker, försäkringsbolag och övrigt näringsliv

En ofta uppmärksammad sida av relationerna mellan olika företag är förekomsten av gemensamma styrelseledamöter, dvs. att en och samma person samtidigt sitter i styrelsen för flera företag. I olika sammanhang har särskilt framhållits den stora omfattningen av gemensamma styrelseledamöter mellan å ena sidan bankerna och å andra sidan övriga företag inom det privata näringslivet. Den höga frekvensen av gemensamma styrelseledamöter har av många tolkats som bevis för en långtgående maktkoncentration - ett slags inflytandemässig överstruktur inom det privata näringslivet. Det står dock klart att frekvensen av gemensamma styrelseledamöter i och för sig inte utgör tillräckligt underlag för en sådan slutsats utan denna måste även grundas på detaljstudier rörande beslutsprocessens utformning i olika frågor. Men personförbindelser kan också bedömas ur en annan synvinkel och ses som en faktor i bankernas resp. försäkringsbolagens konkurrens om kunderna. Styrelsegemenskapen utgör då en manifestation av kundförhållandet med vissa företag och är ägnad att knyta dessa närmare till resp. affärsbank och försäkringsbolag. Gemensamma styrelseledamöter både som ett allmänt koncentrationsfenomen och som ev. konkurrensbegränsande företeelse motiverar en närmare kartläggning. I kap. VII och VIII diskuteras de gemensamma styrelseledamöternas orsaker och effekter.

74 A. Gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker och övrigt privat näringsliv Den såvitt bekant första undersökningen av personförbindelser mellan banker och andra företag avser förhållandena 1903. Senare har undersökningar gjorts för 1918, 1933, 1941, 1942 och 1958.i Utredningens egen undersökning avser förhållandena 1962/63. Då av de olika undersökningarna endast 1942 års och 1962/63 års är jämförbara kommer övriga undersökningar att här endast kortfattat kommenteras. Orvar Josephsson drog av sin undersökning slutsatsen att mellan 1903 och 1918 hade bolag, som uppvisade personförbindelser med affärsbankerna, ökat från 60 till 70 % av samtliga undersökta bolag. Siffrorna visade enligt Josephsson att bankerna ökade sitt inflytande över företagen i och med att dessa växte och behövde allt större krediter. I sin undersökning avseende 1933 fann Frans Severin att de 58 styrelsemedlemmarna i de fyra största bankerna var representerade i 394 bolag, som tillsammans med bankerna i fråga förvaltade ett kapital på ca åtta miljarder kr. De 90 styrelsemedlemmarna i de tio därnäst största bankerna var representerade i 164 bolag, som tillsammans med bankerna i fråga förvaltade ett kapital på ca två miljarder kr. I sin summe1

Orvar Josephsson, Frans Severin, Lancet, Gunnar Lindgren och Jan B. Carling.

ring finner Severin en mycket stark maktkoncentration till en liten krets personer. Några år senare räknade Lancet fram Severins siffror till 1941 och fann för de fyra storbankerna en ökning av kontrollerat kapital med knappt 25 % - en ökning som enligt Lancet visade på stigande kapitalkoncentration. Severins och Lancets material är behäftat med allvarliga brister alldeles oavsett vilka antaganden som görs om styrelsemedlemmarnas »makt» över resp. bolag. Ökningen 1933-1941 måste, såsom Lindgren påpekat, ses mot bakgrund av den starka likviditetsökning, som skedde inom näringslivet under senare delen av 1930-talet. Perioden kännetecknades dessutom av starka prisstegringar. Sålunda steg socialstyrelsens levnadskostnadsindex 1933-1941 med 42 %. Något bevis för »ökad kapitalkoncentration» utgör därför knappast siffrorna. Den viktigaste invändningen gäller emellertid själva beräkningssättet, som innebär så avsevärda dubbelräkningar att siffrornas meningsfullhet blir diskutabel. Kapitalet har beräknats som summan av bolagens synliga egna kapital och redovisade långfristiga skulder, av försäkringsfonder samt av bankernas inlåning på depositions- och kapitalräkning. Affärsbankernas aktieinnehav och utlåning till bolagen,2 bolagens inlåning vid bankerna, försäkringsbolagens kreditgivning till bolagen (både direkt och via värdepappersinnehav) samt bolagens inbördes kreditgivning innebär att den gjorda summeringen medför betydande dubbelräkningar. Bolagens stora innehav av aktier i dotterbolag och andra bolag medför att en bruttosummering av bolagens eget kapital likaså innebär stora dubbelräkningar. 3 Däremot medför förekomsten av dolda reserver en underskattning av det egna kapitalets storlek. Undersökningen för 1958 avser de fem största bankernas styrelsegemenskap med bolag upptagna i uppslagsverket Svenska Aktiebolag. 4 De fem bankernas styrelsemedlemmar visade sig vara företrädda i 465 aktiebolag (inkl. bankerna själva). Drygt 60 % av bolagen tillhörde industrin. Enbankförbindelser (med avseende på styrelse-

förbindelser) dominerade (88 %) med Svenska Handelsbanken företrädd i 104 bolag, Skandinaviska Banken i 173 bolag, Enskilda Banken i 154 bolag, Göteborgs Bank i 66 bolag och Sveriges Kreditbank i 34 bolag. Skandinaviska Banken och Enskilda Banken svarade via enbankförbindelser tillsammans för mer än hälften av totala antalet bolag med styrelseförbindelser. Fördelas »enbanksbolagen» efter aktiekapitalets storlek visar det sig att Skandinaviska Banken var starkast företrädd i grupperna 0,2-10 milj. kr. (31 % ) , 50-100 milj. kr. (47%) och > 100 milj. kr. (60 %) medan Enskilda Banken var starkast företrädd i gruppen 10-50 milj. kr. (44 % ) . Göteborgs Bank och Sveriges Kreditbank var över huvudtaget inte representerade i de två största storleksgrupperna. Flerbankförbindelser var relativt vanliga bland bolag med över 50 milj. kr. i aktiekapital. Bland industribolag med en bankförbindelse var Skandinaviska Banken och Enskilda Banken företrädd i vardera ca en tredjedel av bolagen. Motsvarande andel för Svenska Handelsbanken var endast 17 %. I stället var den senare banken något starkare företrädd än övriga banker bland bolag inom handeln. Koncentrationsutredningens egen undersökning avser 1962 och omfattar i första hand alla privatägda koncerner (koncernbegrepp enligt AB-lagens definition), juridiskt sett fristående bolag samt utländska dotterbolag i Sverige, som 1960 hade minst 500 anställda enligt uppgifter till riksförsäkringsverket. 5 Dessutom har medtagits övriga privatägda självständiga företag, vars aktier vid 2 Då som nu torde många bolag ha redovisat3 bankskulder bland långfristiga skulder. Påståendet kan illustreras med följande enkla exempel. Antag att ett bolag bildas med en milj. kr i aktiekapital, tillskjutet av fysiska personer. Antag att detta bolag placerar den inbetalda miljonen i ett dotterbolag med samma aktiekapital, som i sin tur investerar i dotterbolagsaktier. Efter fem sådana bolagsbildningar är det sammanlagda aktiekapitalet fem milj. kr trots att den ursprungliga kapitalinsatsen endast är en milj. kr. 4 Uppslagsverket omfattade då alla aktiebolag med minst 200 000 kr i aktiekapital. 5 Genom att undersökningen begränsades till aktiebolag bortföll två företag med över 500 anställda.

årsskiftet 1962/63 var börsnoterade eller noterade på fondhandlarnas lista. Företagsbegreppet överensstämmer således med det av utredningen i andra sammanhang använda. Särskilt när det gäller investerings- och finansieringsfrågor förefaller detta företagsbegrepp mera adekvat än aktiebolaget som sådant. Med privatägda företag avses sådana, som ej ägs eller kontrolleras av staten, kommunerna, kooperationen eller fackliga organisationer. 6 Inom urvalet har justeringar gjorts för fusioner, som skett 1961 och 1962. Eftersom intresset gäller företagens styrelsegemenskap med bankernas centralstyrelser, ansågs undersökningen böra begränsas till i någon mening större företag, eftersom det är dessas mera betydande kreditanspråk, som regelmässigt kan tänkas bli föremål för behandling i bankernas centralstyrelser. Att använda sysselsättningen som storleksmått är inte idealiskt i detta sammanhang. Sysselsättningsuppgifterna har emellertid varit lättast tillgängliga. Gränsen 500 anställda är naturligtvis godtycklig och för att undvika alltför stort bortfall av bl. a. investmentbolag och fastighetsbolag, har urvalet kompletterats med övriga företag på börslistan och fondhandlarnas lista. Gruppen börsnoterade företag är som sådan också av intresse. Undersökningen omfattar 255 storföretag, exkl. banker och försäkringsbolag, varav 80 var börsnoterade. Antalet självständiga börsnoterade företag var 93 st. och totala antalet undersökta företag 286 st. För utredningens räkning har bankinspektionen sammanställt tabeller med uppgifter om olika företagsgruppers större inlåning (minst 100 000 kr.) den 30 maj 1962 och större krediter (minst 200 000 kr., i åtskilliga fall lägre) den 31 december 1962.7 För koncernbolag med mindre än 50 anställda har med vissa undantag (AB Volvofinans, ScaniaVabis Bilfinans AB, Södertälje Bilkredit AB, AB NK-Kredit och AB Duba) inga uppgifter sammanställts men varken detta eller bortfallet av in- och utlåning under minimigränserna kan ha påverkat totalsiffrorna annat än i begränsad utsträckning. 76

Vid undersökningen av styrelsegemenskap har medtagits ordinarie styrelseledamöter i fristående bolag och moderbolag i koncerner.8, 9 För affärsbankerna har medtagits både ordinarie styrelseledamöter och suppleanter eftersom de senare i affärsbankerna inte har samma karaktär av ersättare för bestämda ägargruppers ordinarie representanter såsom fallet oftast är i andra företag. Uppgifterna avser förhållandena omedelbart före 1963 års ordinarie bolagsstämma och baseras på en skriftlig enkät till företagen i vissa fall kompletterad med uppgifter från annat håll (bl. a. Svenska Aktiebolag). I slutet av detta kapitel redovisas undersökningsresultaten i form av ett antal tabeller. Dessa talar i stort sett för sig själva och ska därför endast kommenteras i korthet. Såsom framgår av tabell 4: 1 är andelen bankmän och liknande i bankstyrelserna förhållandevis begränsad om Enskilda Banken exkluderas, vars styrelse markant avviker från övriga bankers. De båda största bankernas styrelser domineras av aktiva och f. d. aktiva i storföretag och sammanlagt för de fyra privata storbankerna har dessa båda grupper över hälften av de ordinarie styrelseplatserna och över 60 procent av samtliga styrelseplatser. Vid diskussion av styrelsegemenskapens betydelse för maktkoncentrationen inom det privata näringslivet finns där6 Sydsvenska Kraft AB har dock medtagits bland företag, vars aktier var noterade på fondhandlarnas lista. 7 I inspektionens engagemangsstatistik har utlåning definierats som totala egna förbindelser ./. garantiförbindelser ./. egna accepter ./. rembourser + trasserade och endosserade växlar.8 I några få fäll utgjordes koncerntoppen av annat än aktiebolag. För dessa företag medtogs i stället det dominerande dotterbolagets styrelse jämte verkställande direktör. 9 Suppleanterna har ej medtagits eftersom det visade sig att dessa ofta representerade ägarintressen, som redan var företrädda bland de ordinarie ledamöterna. Övriga suppleanter var som regel befattningshavare vid företagen omedelbart under verkställande direktören. Sådana befattningshavare tillhörde mycket sällan bankernas centralstyrelser och har därför inte medtagits varken i sin ev. egenskap som suppleanter eller såsom tillhöriga företagsledningen. Uteslutningen av de båda delvis sammanfallande grupperna påverkar undersökningsresultaten obetydligt.

Tabell 4:1. Affärsbankernas styrelsemedlemmar 1962—63 fördelade efter bakgrund. Därav

1 Totala an talet ordinarie Bank- Aktiva styrelse- män inom ledaoch stormöter liknande företag

F. d. aktiva inom storföretag

Aktiva inom andra företag (AB)

F. d. aktiva inom andra företag (AB)

Representanter för Offentjordlig bruk tjänst Övriga

/. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 15 Skandinaviska Banken 15 Enskilda Banken 12 Göteborgs Bank 13 Summa för I 55 II. Övriga privata banker, exkl. specialbanker 88 III. Sveriges Kreditbank (statlig) 10 IV. Specialbanker 1 19 Summa för samtl. 172 1. Relativ fördelning för grupp I 2. Relativ fördelning för grupperna I—II 3. Relativ fördelning för samtliga banker

1 4 6 2 13

4 6 2 5 17

5 4 2 1 12

4 4

4 3

1 3

1 1

1 2

1 1 4

3 11

15 Ordinarie styrelseledamöter jämte suppleanter: Summa för samtliga 248 1. Relativ fördelning för grupp I 2. Relativ fördelning för grupperna I—II 3. Relativ fördelning för samtliga banker

16 Anmärkningar: 1 Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank, se vidare nedanstående förklaring till tabellen. kolumn 3: omfattar dels anställda vid banken samt f.d. anställda, som icke har annan anställning och dels anställda vid s.k. banker närstående holdingbolag. I realiteten berörs endast Industrivärden, Investor, Providentia och Göta Kanalbolag. kolumn 4: omfattar alla anställda vid storföretag exkl. försäkringsbolag, således även anställda vid dotterbolag och liknande. kolumn 5: omfattar alla f.d. anställda vid storföretag exkl. försäkringsbolag. kolumn 6 och 7: omfattar alla anställda resp. f. d. anställda vid andra aktiebolag än storföretag. Till denna grupp har även förts 2 anställda i försäkringsbolag. kolumn 8: omfattar hemmansägare och godsägare. kolumn 9: omfattar anställda och f.d. anställda i offentlig tjänst, de senare utan riksdagsledamotskap eller annan anställning. kolumn 10: omfattar bl. a. advokater, anställda vid ekonomiska föreningar, aktiva riksdagsmän, aktiva eller f.d. aktiva sparbankschefer samt anställda inom organisationer av lika slag.

för minst lika stor anledning att diskutera storföretagens kontroll över bankerna som bankernas kontroll över storföretagen - fortfarande dock med undantag för Enskilda Banken. När det gäller Enskilda Banken bör vidare observeras att styrelseuppdragen i långt större utsträckning än vid övriga banker speglar banken närstående ägarintressen. Enligt tabell 4: 2 har bankmännen i privata

storbanker betydligt mindre än hälften av bankstyrelsernas totalt innehavda styrelsemandat i storföretag och börsnoterade företag. Sammanlagt har bankstyrelsemedlemmar mar och verkställande direktörer i storföretag och ca 225 uppdrag av motsvarande slag närmare 300 uppdrag som styrelsemedlemi börsnoterade företag (tabell 4: 3). Totala

Tabell 4: 2 A. Antal styrelseuppdrag i storföretag, som innehades av bankmän o. likn., vilka var medlemmar av affärsbankernas styrelser 1962—63.x Bankernas styrelsemedlemmar inkl. suppleanter Därav hos bankmän o. likn. Totala Av antalet Antal uppdrag uppdrag totala

Banker

Bankernas ordinarie styrelsemedlemmar Därav hos bankmän o. likn. Totala Av antalet Antal uppdrag uppdrag totala

/. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken Skandinaviska Banken Enskilda Banken Göteborgs Bank

32 54 75 17

3 14 47 2

9% 26% 63% 12 %

60 78 76 22

23 19 48 5

38 % 24% 63% 23%

37 %

40%

exkl. II. Övriga privata banker exkl 47 specialbanker III. Sveriges Kreditbank — 3 IV. Specialbanker2 Summa för samtliga 228

9%

10 %

— —

-— —

— 4

•— 1

25%

31%

35 %

lummi i för I

—

B. Antal styrelseuppdrag i självständiga börsnoterade företag, som innehades av bankmän o. likn., vilka var medlemmar av affärsbankernas styrelser 1962—63.x Bankernas ordinarie styrelsemedlemmar

Bankernas styrelsemedlemmar inkl. suppleanter

Därav hos bank™no-liknAntal Av uppdrag totala

Därav hos bankar, . , män o. likn. Totala antalet Antal Av uppdrag uppdrag totala

Banker

Totala antalet uppdrag

/. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken Skandinaviska Banken Enskilda Banken Göteborgs Bank

27 50 63 9

3 10 40

11% 20% 63%

46 69 64 13

15 13 41 2

33 % 19% 64% 15%

36%

37%

7%

7%

31%

33%

Summa för I II. Övriga privata banker exkl. specialbanker III. Sveriges Kreditbank IV. Specialbanker 2 Summa för samtliga 1 2

1 178

Jämfört med tabell 4: 3 ingår ej de två VD utan styrelseplats. Jordbrukets Bank och Sparbankernas Bank.

Q > o

w t, >» o, C >

O «

3T3

Ö. .

„

O.

•;-c <o "O - y

i

m .-t (N tN

O £> O :{?, 5 £ M i

rt

« '

5- S- <U > Q

a

tg 2 O 3

«-< «

m

Q> Ö

o h Ö.S , eo jg is «-> « 3

.9 13 "3 a

O

OO

O :oJ

CO

tN V) <N tN

>-3

; 0 <D

T3

(L)

a c 3

o U c <3 n3 c

.2

S cö

o rt

-°

£

•u I n ' t J

*£•£ 1 5 — pq

o

h

•Sua a ,

«»! c:

m

Q u ej

. > i3

>»< 00 00

w

S c

pq

Övri speci Sver: Spec

i. ni C

2 ^^°L

(S C

2 o

•a T3 cd

•a as .2

3 S U 4) 3

I—I

1—I *>

°"T5 * c

cg

to 73 u.

T33X) C M O

^ooöoWO

•t! u > .id

'£ 5 M a "i? =rts 'CSn.So •IN O

u > a i oo oo

a a

o

S O

2m aa cjc 4>

.ä1 C

T3 tö

'-e3 -° H B n as a oo oo

Tabell 4: 4. Fördelning av styrelseuppdrag innehavda av affärsbankernas ordinarie styrelsemedlemmar 1962163.x M e d uppdrag i börsnoterade företag

M e d uppdrag :i storföretag

M

M c C O

M c

ed H T3

cd

c CU

c

ra m ra 2

i-T

<u C

a a 9 u

JO

ra

C/3

pq

c/3 C

M c

C/3

13 C Cd

ra 4£

W

PQ

13 C

Bc to

X cd ea C

4>

"rt iS

TO ^ +- o c

> C/3

k

1 ? 1 4 S 6 7 8 9 10 11 12 13 14 S:a 1

">ra a •3 C/3

c ra M

Cd X>

cd

1 "o A M o O C/3

C/3

00 1-

CU

ra

M M c ro jo

G

c

•3

ed

> .5

'C ' 5 a. .2?

> 32X

O

o

ro

C/3

13 C

ra ra ro c/3 Era

o x> u :0 O

C cd X>

3 C/3

c/3 U M

'C

CU

>

cV3

1-4

CU

T3 C cd

i cd

M c cd JS E 3 [cd C/3 ' o 73 i) o. o C/3 H

£ cd M C u

> C/3

P9

c

<u

cd

C cd

2 32

-^ pq

C cd

C

M

W

> cd

C/3

C

cd

M

•°

c

>

c/3

c

c •3 <U H

cd

O. o

cd

O CU :0

C/3

C/3

>-'

cd cd

PQ

£ o 3 o

"3 c

cd

C

cd

M

C/3

cd

<u

^

'g 2

••CoJ

O

x eg

C/3

CU M

1 3 5 1 1 1 1

? 1 5

1 1 1 1

67 22 25 13 2 4 1 5 1

1 1

1 1

3 2

?. 7 3

67 10 11 5

1 2 3

17 1 1

94 23 26 13 2 4 1 5 1

5 3 1 4 1

1 2 4 2 2

3 1

2 3

6 6 1

72 7 6 3

c

CU

cd

jS c

E E 3

cd -O

'C

3 C/3

C/3

CU Q, C/3

18 1

(U

>

86 18 13 13 3 1 4

Is 'o

C/3

73 o H

114 19 13 13 3 1 4

1 1

1 1

1 1

1 10

1 1

1 15

cd C

E E

C/3

12 J 13

1 10

172 Jämfört med tabell 4: 3 ingår ej VD utan styrelseuppdrag.

antalet styrelseposter och verkställande direktörsbefattningar i storföretag uppgick 1962/63 till totalt 1 468 st., varav ordinarie bankstyrelseledamöter beklädde 16 % och bankstyrelseledamöter inkl. suppleanter 20 %. De fyra privata storbankerna svarade för 12 resp. 16 %. 10 En mycket stor andel av uppdragen var ordförande- eller VD-befattningar. Bankstyrelsemedlemmarnas styrelseuppdrag är koncentrerade till ett litet antal personer (tabell 4: 4). Särskilt gäller detta Enskilda Banken, där fyra styrelsemedlemmar tillsammans har 45 styrelseuppdrag i storföretag resp. börsnoterade företag. Med hjälp av Svenska Aktiebolag har i tabell 4: 5 en sammanställning gjorts över totala antalet uppdrag för de mest »uppdragstyngda» personerna. De femton personerna enligt tabellen har sammanlagt över 200 uppdrag i koncerntoppar och formellt fristående bolag och närmare 400 uppdrag totalt sett. Det är på80

cd

c

fallande i hur ringa utsträckning dessa personer har styrelseuppdrag i dotterbolag utan att samtidigt vara medlemmar av resp. koncerntopps styrelse. Än tydligare än tabell 4: 4 visar denna tabell mandatkoncentrationen bland Enskilda Bankens och Skandinaviska Bankens styrelseledamöter. I sammanhanget kan nämnas att under perioden 1960-67 minskade bröderna Jacob och Marcus Wallenbergs styrelseuppdrag från sammanlagt 49 till 34 st. i bolag, som är upptagna i Svenska Aktiebolag och inte är dotterbolag till andra svenska bolag. Marc Wallenbergs styrelseuppdrag i motsvarande slags bolag ökade från 11 till 12 st. I vissa fall beror nedgången på inträffade fusioner. Där10 När VD-befattning varit förenad med ledamotskap av styrelsen (vilket varit vanligast), har detta räknats som endast en befattning. För undvikande av missförstånd bör vidare påpekas att ingen satt i styrelsen för mer än en bank.

_2 i i tO Cd o j

O

H o

cd

m

ON

c "o

ro

cd J O

rt i >-i " o

t*

Q Cd

ca

C

JO

ti

u.

ilil

? ca cd t -

eo o — a

s§

C/3 M

fN CN

<N

CN

-

0 0 SO CS CN

o\

oo

r^ t--

so

so r f

m

O

t--

so so

m

so »o

Cj\

^-i

—« ,—i

m

O CT\

i-i

i-i

ra

t~~

•2 J j

2 JOQ oo •* r "o JO

x/i

c et ra to c 2 B CJ

en

•o c

t.

•g

en

cd ed C O O

ta

•9 T3cd CP

1 O, "5 CL i * •-

"5 BO 3

-Q

to

—

Ml ed " 3 o

to

i

•o n a*3 0 a ^ Q £ c 89 3Q — •o u. C to § 60 !2 cd ed O JO oo »rr O "o •r JO o <£5 Jo O

i-i

CN

60 60 4> 60

c

Q JO 3

vg -o PQ 3

—

t0 to

'-o 2

<D tO

°"o a 5 a S

CN

i-<

CN

i-H

(S)

,_,

rtQ\

r-i

CN

tN ro

60t 60 X3 W —

*3 O 0 * S O Ä

JO O t o JO to to

Så r,:0 •~

3 « c -S^S Q JO 3

OJ

JO

a^ 3—, 60 60

•—

*rt cd

B*

„ ä> _cd

"éo-O .£

o " 5n < u c CL'si C cd C L " 5 JO C oo 3 . M

cd •*- - 7

"5.2 W : 0 fä or3 t: o & 2

O —? JO oo

O 60

^

JO O (Q t 3

ja >rt H

T3 -O

. 2 CL

> , 60 60 t - CL *2 cd b cd 3 oo 43 cd c öo .—. J ^ w *0 is r ^

PQ Jjjj

£ o a g 33 $

C

w

M c

pa •d

.

i I

B

1 »061 a X cd

2gO60§

a c WW

cd -ra cd T 3 C/2 O VI

O

BB

g .g .

oo cd -rt Ö J*! u W C/3 O 3 C cd cd

cd

O

cq tå

O

jo

^

^13

ej

W

a'2

a »o ej

O

c/l PQ

cd >—< oo C cd * g

.b "2 3 .Sa -s 6ö

1 f .ö* 1 i "I ff cd ^> "JS cd »^ j g

u

> o ** a *" CÖ X ) cd •%

O-50 H

O.»

a 3

Tabell 4: 6. Antal företag, styrelsemedl. 1962/63.

som hade per sortförbindelser

Typ av bankförbindelse

med affärsbankerna

via dessas

Storföretag

Samtliga Börsnoterade Börsnoterade undersökta storföretag företag företag

16 20 28 8

9 15 17 3

12 16 19 4

28% 36%

55% 60%

55% 59%

28 % 35%

40 % 48%

76% 84%

76% 83%

40% 49 %

ord.

1 /. Enbanksförbind., priv. banker exkl. spec.b. 1. Svenska Handelsbanken 2. Skandinaviska Banken 3. Enskilda Banken 4. Göteborgs Bank Summa 1—4 5. Övriga privata banker Summa för I II. Flerbanksförbind., priv. banker exkl. spec.b. 6. SHB + Skand. B. 7. SHB + SEB 8. SHB + Gbgs B. 9. Skand. B. + SEB 10. Skand. B. + Gbgs B. 11. SEB + Gbgs B. 12. Tre eller fyra priv. storbanker 13. Priv. storbanker + andra priv. banker Summa 6—13 14. Endast priv. banker andra än storbanker Summa fori—II

20 21 30 9

1 3 1 3 3 2

///. Bankförbindelser, specialbanker 15. Enbanksförbindelser 16. Spec.banker + priv. storbanker 17. Spec.banker + andra priv. banker Summa 15—17 Totalsumma I— -/// Totala antalet undersökta företag Andel av totala antalet undersökta företag: a) Summa 1—4 (en storbank) b) Summa för I (en bank) c) Summa 1—4, 6—13 och 16 (storbanker) d) Totalsumma I—III 1

Ett av företagen hade representanter för alla tre bankgrupperna. Sammanlagt 76 storföretag var representerade av VD och/eller ordförande, varvid i 5 fall de båda var medlemmar av samma styrelse. 64 storföretag var representerade i de fyra storbankernas styrelser via VD eller ordförande. 3 53 börsnoterade företag var representerade av VD och/eller ordförande. 50 företag var representerade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser. 2

j ä m t e m i n s k a d e b r ö d e r n a Wallenbergs styrelseuppdrag i olika dotterbolag påtagligt. Såsom f r a m g å r av tabellerna 4: 6 och 4: 7

är en b e t y d a n d e del av de u n d e r s ö k t a föret a g s g r u p p e r n a , i vissa fall h u v u d d e l e n , rep r e s e n t e r a d e i b a n k e r n a s centralstyrelser. 55

Tabell 4: 7. Antal företag, som hade personförbindelser med affärsbankerna via dessas ord. styrelsemedl. jämte suppl. 1962J63.

Storföretag

Samtliga Börsnoterade Börsnoterade undersökta storföretag företag företag

29 22 27 9

13 13 16 3

16 14 18 3

33 23 29 9

14 Summa för I

108 II. Flerbanksförbind., priv.banker exkl. spec.b. 6. SHB + Skand. B. 7. SHB + SEB 8. SHB + Gbgs B. 9. Skand. B. + SEB 10. Skand. B. + Gbgs B. 11. SEB + Gbgs B. 12. Tre eller fyra priv. storbanker 13. Priv. storbanker + andra priv. banker

2 3 1 3 5 2 3

2 1

2 1 2 3 4 1 2

2 3 3 3 5 2 3

Typ av bankförbindelse 1

/. Enbanksförbind., priv.banker exkl. spec.b. 1. Svenska Handelsbanken 2. Skandinaviska Banken 3. Enskilda Banken 4. Göteborgs Bank Summa 1—4 5. Övriga privata banker

Summa 6—13 14. Endast priv.banker andra än storbanker

3 4 1 2

3 I—//

///. Bankförbindelser, specialbanker 15. Enbanksförbindelser 16. Spec, banker + priv. storbanker 17. Spec, banker + andra priv. banker

1 2 1

1 41 1

72 80

83 93

161 286

34 % 39 %

56% 56%

55% 56%

33% 38%

49 % 56 %

86% 90%

86% 89%

50% 56%

Summa för

Summa 15—17

4 2

Totalsumma I—III 143 Totala antalet undersökta företag 255 Andel av totala antalet undersökta företag a) Summa 1—4 (en storbank) b) Summa för I (en bank) c) Summa 1—4, 6—13 och 16 (storbanker) d) Totalsumma I—III 1 2

Ett av företagen hade representanter för alla tre bankgrupperna. 95 storföretag var representerade av VD och/eller ordförande varav 83 företag var representerade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser. 3 65 börsnoterade företag var representerade av VD och/eller ordförande varav 62 var representerade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser. procent av storföretagen och 90 procent av de börsnoterade företagen är representerade i en eller flera bankstyrelser. Flertalet av förbindelserna avser endast en bank och

flertalet berörda företag är representerade i någon av de fyra privata storbankerna. Fördelas de i bankstyrelserna representerade storföretagens in- och utlåning bransch-

Tabell 4: 8. Beviljade krediter 31112-62 och inlåning 30/5-62 för storföretag representerade i bankernas styrelser inkl. suppleanter näringsgrensvis fördelat. Mkr. Svenska Handelsbanken Uti. Inl.

Skandinaviska Banken Uti. Inl.

Stockholms Enskilda Bank Uti. Inl.

Industri Gruv-, metall- och verkstadsind. Jord- och stenind. Trä-, massa- och pappersind. Bruksrörelse Textil- och sömnadsind. Läder- och gummivaruind. Livsmedelsind. Kemisk-teknisk ind. Grafisk ind. Övrig ind.

227 81 8 115 2 4

267 129 18 36 45 23 4 3 3 6

393 278 5 33 12 3

311 193

33 23 —

20 18

7 1 1 5

84 32 38 14 —

9 8 1

182 83 98

34 26

Näringsgren

Alla privata banker Uti. Inl.

1 156 24 61 30 18

73 5

1 15

—

Handel och servicenäringar Partihandel Detaljhandel Handel med transportmedel Servicenäringar

45 45 —

46 13 33

42 42 —

Samfärdsel Rederier Övrig samfärdsel

—

Byggn.- och anlägg.verksamhet

34 Summa ut-och inlåning 323

23 345

16 652

22 451

Övrigt

—

573 457 5 14 30

—

45 8 13 18

1134 1574 588 1027 41 12 296 198 59 98 34 29 1 4 26 21 44 131 37 42 16 6 232 162 41 28

132 50 55 3 24

53 42 10

220 121 99

46 649

1558 2 087

P. g. a. avrundningar stämmer i vissa fall inte summorna exakt. Källa: Bankinspektionens statistik över större engagemang och inlåning. vis (tabell 4: 8) visar det sig att Enskilda Banken har en mycket stark ställning inom gruv-, metall- och verkstadsindustri. Det bör i sammanhanget observeras att Enskilda Bankens inlåning utgör endast ca 28 % av Svenska Handelsbankens och 36 % av Skandinaviska Bankens. Till gruv-, metall- och verkstadsindustri hänför sig också en betydande del av den in- och utlåning, som är »representerad» i Skandinaviska Bankens styrelse medan trä-, massa- och pappersindustrin svarar för en avsevärd del av Handelsbanksföretagens in- och utlåning. De i bankstyrelserna på olika sätt representerade storföretagen och börsnoterade företagen svarar för relativt begränsade andelar av resp. banks totala in- och utlåning med undantag för Enskilda Banken (tabellerna 4: 9 och 4: 10). Storföretag, som är representerade i Enskilda Bankens styrelse,

svarar för närmare 30 procent av bankens utlåning och över 40 procent av bankens inlåning. Vid Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Enskilda Banken är de representerade företagens andel av totala inlåningen större än deras andel av totala utlåningen trots att företagens inlåning under maj månad regelmässigt når sitt lägsta läge under året. Denna skillnad mellan in- och utlåningsandelar torde främst vara betingad av inriktningen vid styrelserekrytering. Denna fråga diskuteras i kapitel VIII. Samtliga storföretag resp. samtliga börsnoterade företags andelar av bankernas totala in- och utlåning framgår av tabell 4: 11. Koncentrationen av storföretagens och de börsnoterade företagens bankaffärer till Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Enskilda Banken är påfallande. Således erhåller dessa tre banker ca 90 procent

Tabell 4: 9. Företagens beviljade krediter 31/12 1962 med företagen fördelade efter slag av styrelsegemenskap med affärsbankerna. A. Storföretag Beviljade krediter, mkr

Bank

VD och/ Represente- eller ordf. representerad i banrad i bankens ord. styrelse av kens ord. styr. medl. styrelse

2 Svenska Handelsbanken Skandinaviska Banken Stockholms Enskilda Bank Göteborgs Bank Övriga privata banker (exkl. specialb.) Summa

Summa krediter för företag repr. i någon bankstyrelse

3 127 278 451 44

Representerad i banI procent av bankens kens styr. (-ernås) totala be v. inkl. suppl. krediter till allm. av styr. medl. Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 5

84 162 382 25

323 345 451 53

2,3 6,2 28,4 2,6

1,5 3,6 24,1 1,5

5,7 7,7 28,4 3,2

1,4 5,7

1,2 4,1

1,9 7,4

1,7 4,9 18,7 1,6

1,0 3,6 15,9 0,8

2,7 5,4 18,7 2,6

64 1236

1 394

97 220 296 27

56 162 252 14

154 240 296 43

B. Börsnoterade företag Svenska Handelsbanken Skandinaviska Banken Stockholms Enskilda Bank Göteborgs Bank Övriga privata banker (exkl. specialb.) Summa Summa krediter för företag repr. i någon bankstyrelse

0,7

0,4

0,7

4,0

2,8

4,4

917 Källa: Bankinspektionens statistik över större engagemang. av de båda företagsgruppernas totala inlåning och svarar för 80-90 procent av deras försörjning med bankkrediter. Storföretagens andel av totala bankutlåningen till näringslivet kan uppskattas till ca 25 procent.

Från bl. a. konkurrenssynpunkt är det av intresse att mäta hur stor andel av bankernas totala in- och utlåning från resp. till storföretag och börsnoterade företag, som hänför sig till företag med vilka bankerna Börsnot. företag

Storföretag

Repr. i ord. bankstyrelsen

Repr. i hela bankstyrelsen

Kreditkvoter 0,50 0,51 0,73 0,53

0,34 0,76 0,82 0,61

0,54 0,83 0,82 0,70

Inlåningskvoter 0,40 0,81 0,92 0,70

0,40 0,83 0,96 0,73

0,48 0,91 0,96 0,78

Bank

Repr. i ord. bankstyrelsen

SHB Skand. B. SEB Alla banker

0,20 0,41 0,73 0,41

SHB Skand. B. SEB Alla banker

0,31 0,74 0,92 0,65

A.

B.

Repr. i hela bankstyrelsen

Tabell 4:10. Företagens inlåning 30/5 1962 med företagen fördelade efter slag av styrelsegemenskap med affärsbankerna. A. Storföretag Inlåning, mkr Representerad i bankens styr. inkl. suppl. av styr. medl.

I procent av ban kens (-ernås) totala in låning från allm.

Bank

VD och/ Represente- eller ordf. representerad i banrad i bankens ord. kens ord. styrelse av styrelse styr.medl.

Kol. 2

Kol. 3

Kol. 4

206 652 649 12

2,7 13,0 42,2 0,3

1,8 7,5 34,9 0,1

3,5 14,2 42,2 0,8

Svenska Handelsbanken Skandinaviska Banken Stockholms Enskilda Bank Göteborgs Bank Övriga privata banker (exkl. specialb.)

3 158 594 649 4

Summa Summa inl. för företag repr. i någon bankstyrelse

109 346 537 2

2,6

1,7

2,6

1 607

8,8

6,2

9,4

2 020

2 087

160 525 604 1

111 336 507 0

192 580 604 14

2,7 11,5 39,2

1,9 7,3 32,9

3,2 12,7 39,2 0,9

B. Börsnoterade företag Svenska Handelsbanken Skandinaviska Banken Stockholms Enskilda Bank Göteborgs Bank Övriga privata banker (exkl. specialb.) Summa Summa inl. för företag repr. i någon bankstyrelse

1,4

1,1

1,4

1 339

7,9

5,8

8,5

1 756

1 356

1 797

Källa: Bankinspektionens statistik över större inlåning.

har gemensamma styrelseledamöter. I nedanstående tabell har beräknats kvoterna mellan å ena sidan utestående krediter till storföretag representerade i resp. bankstyrelse och å andra sidan bankens totala kredi-

ter till storföretag. Motsvarande kvoter har beräknats för börsnoterade företag. Inlåningskvoter har beräknats på analogt sätt. Såsom framgår är inlåning från och utlåning till storföretag resp. börsnoterade före-

Tabell 4:11. Affärsbankernas utestående beviljade krediter till större företag 31/12-62 samt inlåning från större företag 30/5-62. Mkr. A. Därav tili1 255 storfiiretag

80 börsn., storföretag

i % av

96 börsn. företag

i % av

i % av

Totalt bev. krediter till allm.

Totalt bev. krediter till när.livet 1

Mkr

Kol. 1

Kol. 2

Mkr

Kol. 1

Kol. 2

Mkr

Kol. 1

Kol. 2

18 944

2 302

12,2

23,0

1 796

9,5

18,0

1 864

9,8

18,6

B.

Övriga

Alla banker

Kol. 2—4* i % av kol. 7

1 583

6 005

61,3 %

1 586

1 672

5 603

18 944

61,6%

804 (17,6) 670 (15,0)

703 (45,7) 621 (39,2)

56 (3,5) 157 (9,4)

207 (3,4) 250 (4,5)

2 284 (11,6) 2 339 (12,3)

88,5 %

387 (6,5) 279 (5,0)

628 (13,7) 268 (6,0)

610 (39,6) 339 (21,4)

29 (1,8) 38 (2,3)

124 (2,1) 95 (1,7)

1 777 (9,1) 1019 (5,4)

91,4%

404 (6,8) 285 (5,1)

635 (13,9) 288 (6,5)

626 (40,7) 360 (22,7)

40 (2,5) 48 (2,9)

126 (2,1) 100

1 831 (9,3) 1081 (5,7)

90,9 %

SHB

Skand. B.

SEB

GbgB.

5 912

4 572

1 539

5 625

4 458

514 (8,7) 641 (11,4)

1. Inlåning, mkr » , % av A 2. Krediter, mkr » , % av B c) 93 börsnot. företag 1. Inlåning, mkr » , % av A 2. Krediter, mkr » , % av B

1 A. Total inl. från allm. 30/5 B. Total bev. uti. till allm. 31/12

fl) 255 storföretag

1. Inlåning, mkr » , % av A 2. Krediter, mkr » , % av B

82,6 %

b) 80 börsnot. storföretag

0,8)

86,9 %

86,3 %

1 Totala krediter minus krediter till bostäder, bostadsbyggande, försäkringsväsen, statliga och kommunala sektorn, jordbruk, organisationer och diverse. Beräkningen har gjorts på basis av bankinspektionens månadsstatistik för okt. och dec. 1962, bankför. kreditanalys nov. 1962, bankernas uppgifter till riksbanken okt. och dec. 1962 samt bankinspektionens kreditanalys per 30/11 1962. Övriga källor, bankinspektionens statistik över större inlåning och engagemang.

tag mycket starkt »representerad» i bankstyrelserna. I alla banker är inlåningen mer styrelseorienterad än utlåningen. I detta sammanhang bör också uppmärksammas relationen mellan in- och utlåning för olika grupper företag. Nedanstående grova kalkyl visar att börsnoterade företag 1962 sannolikt hade ett stort inlåningsöverskott hos affärsbankerna medan icke börsnoterade storföretag hade ett betydande inlåningsunderskott. 11 Genom en undersökning, som Gunnar Lindgren gjort av storföretagens styrelseförbindelser 1942 med bankerna, är det möjligt att i viss utsträckning belysa utvecklingen under tjugoårsperioden 1942-1962. 12 År 1942 fanns 200 privata storföretag, exkl. banker och försäkringsbolag, med minst 500 anställda. För dessa företag undersökte Lindgren representationen i de fyra största bankernas styrelser inkl. suppleanter (avser

Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Enskilda Banken och Göteborgs Bank). Motsvarande data har sammanställts för de 11 Några uppgifter om de större företagens inlåning och disponerade utlåning vid samma tidpunkt finns ej varför dessa siffror per 31 december 1962 beräknats med utgångspunkt från vissa antaganden, som förefaller rimliga. Disponerad utlåning har antagits utgöra samma andel av beviljad utlåning som för näringslivet i sin helhet (se tabell 4: 11) d. v. s. 87,9 %. Enligt Skandinaviska Bankens kvartalsskrift 1963: 3 ökade de likvida medlen med 22 % under 1962 för 125 större aktiebolag. Enligt SCB:s kreditmarknadsstatistik ökade affärsbankstillgodohavanden med 30 % under 1962 för industriföretag med minst 50 anställda. Överensstämmelsen mellan de båda ökningstalen är således relativt god. Enligt SCB:s statistik ökade vidare affärsbankstillgodohavandena med 52 % från 30 juni till 31 december 1962. Som en försiktig uppskattning av inlåningsökningen maj-december för de större företagen har därför tagits 40 %. Decembersiffrorna för inlåningen i tabellen har således beräknats genom uppräkning av majsiffrorna med detta procenttal.

Alla storföretag — därav börsnoterade — därav ej börsnoterade Alla börsnoterade företag

Beviljade krediter 31/12-62 Mkr

Inlåning 30/5-62 Mkr

Beräknade disp. krediter 31/12-62 Mkr

Beräknad inlåning 31/12-62 Mkr

Kol. 4 minus kol. 3 i % av kol. 4 Mkr

2 302 982 1 320

2 265 1759 506

2 023 863 1 160

3 171 2 463 708

+ 1 148 + 36 + 1600 + 65 — 452 — 64

1 812

2 537

+ 1 633 + 64

200 största företagen 1962. Siffrorna för de båda åren redovisas nedan.

A. Totala antalet anställda 1. Antal 2. I % av antalet anställda i den privata sektorn B. Totala antalet anställda vid företag repr. i de fyra storbankernas styrelser 1. Antal 2. I % av antalet anställda i den privata sektorn C. B: 1 i % av A: 1

200 största företagen 1942

200 största företagen 1962 enligt 1960 års sysselsättningssiffror

384 000

593 000

24,5

28,7

260 000

460 000

16,6 67,7

22,3 77,6

Räknat på basis av de 200 största företagen hade 1962 de fyra privata storbankerna i sina styrelser representanter för företag med 460 000 anställda, vilket motsvarar drygt 75 procent av samtliga anställda vid de 200 största företagen. Omfattningen av gemensamma styrelseledamöter mellan de 200 största företagen och de fyra privata storbankerna har ökat under perioden 1942 - 6 2 och denna ökning är relativt sett betydligt större än den samtidiga ökningen i de 200 största företagens andel av totala sysselsättningen inom den privata sektorn. Den är också relativt sett större än ökningen i de fyra bankernas andel av samtliga bankers tillgångar (från 64 % till 70 % ) . Vid jämförelse med antalet representerade storföre-

tag framgår att styrelseförbindelserna främst avsåg de största företagen. Av exempelvis de 25 största företagen var det 1962/63 endast ett, som inte var representerat i en eller flera storbankstyrelser.

B. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och övrigt privat näringsliv Förekomsten av gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och övrigt näringsliv är kanske mest intressant i samband med en analys av skadeförsäkringsrörelsen. Framför allt under perioder med kapitalknapphet kan dock gemensamma styrelseledamöter i vissa fall mycket väl tänkas spela en roll vid kreditgivningens fördelning och förtjänar därför att diskuteras. För undersökningen valdes ut de 15 största försäkringsföretagen vid utgången av 1962. Dessa företag förvaltade ca 95 % av samtliga försäkringsbolags tillgångar. Av de 15 företagen var 8 koncernbildningar och 7 fristående bolag. Två av koncernerna (Skandiakoncernen och Thulekoncernen; den senare uppgick i Skandiakoncernen i början av 1963) hade ett aktiebolag som moderbolag medan övriga hade ömsesidiga bolag som koncerntoppar. Det bör observeras att ett försäkringsföretags koncerntopp kan bestå av flera ömsesidiga bolag. Frånvaron av aktier medför nämligen att koncernbildningar bland ömsesidiga bolag får formen av avtal mellan bolagen, kompletterade med gemensamma styrelser. Däremot kan natur12 Opublicerat material, som Gunnar Lindgren ställt till utredningens förfogande.

Tabell 4:12. Antal företag, som hade personförbindelser med försäkringsföretagen via dessas ord. styrelsemedl. 1962163.x

Typ av förbindelse

Storföretag

Börsnoterade storföretag

Börsnoterade företag

Samtliga undersökta företag

4 26 8 9

3 17 2 6

3 21 2 8

4 31 8 12

1 /. Förbindelser med ett försäkringsföretag 1. SPP 2. Skandia-koncernen 3. Thule-koncernen 4. Svenska Liv-Städernaskoncernen Summa 1—4 5. Övriga försäkringsföretag Summa för I 11. Förbindelser med flera försäkringsföretag 6. Endast de fyra stora 7. De fyra stora jämte övriga Summa 6—7

7 19

7 13

1 15

7 24 2

8. Endast andra än de fyra stora Summa för I—II III.

Folksamkoncernen

1 I—///

119 Totala antalet undersökta företag

18% 28% 29% 40%

35% 43% 60% 70%

37 % 43 % 60% 69%

19% 29 % 30 % 42 %

Totalsumma

Andel av totala antalet undersökta företag: a) Summa 1—4 b) Summa för I c) Summa 1—4 och 6—7 d) Totalsumma I—III

VD har medräknats oavsett formell ställning i styrelsen. I ett av företagen var även Folksam representerad. ligtvis de ömsesidiga bolagen ha försäkringsaktiebolag som dotterbolag. Av de fristående bolagen var ett organiserat som aktiebolag (Framtiden) medan alltså de övriga sex var ömsesidiga. På grund av de ömsesidiga bolagens säregna form för koncernbildning hade de 15 företagen sammanlagt 22 toppbolag. I de ömsesidiga bolagen är försäkringstagarna själva delägare. I riksbolagen föreligger dock inte praktiska möjligheter för delägarna att direkt utöva sin rösträtt på bolagsstämman. I stället tillämpas olika slags indirekta valsystem. Vanligast är att rösträtten på stämman utövas av delegerade, valda av försäkringstagarna och/eller av organisationer, som står försäkringstagarna nära.

Valdeltagandet bland försäkringstagarna vid utseende av delegerade är enligt en undersökning från 1958 utomordentligt lågt. I försäkringsaktiebolagen är försäkringstagarna genom försäkringslagen tillerkända ett visst inflytande genom rätt till representation i bolagens styrelser. Vid utgången av 1958 valdes flertalet försäkringstagarrepresentanter av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektionen. I några fall utsågs representanterna genom av försäkringstagarna valda elektorer eller huvudmän. 13 För de utvalda försäkringsföretagen insamlades uppgifter om styrelsernas sammansättning och verkställande direktörer ome13

Försäkringssakkunniga, sid. 337-359, 377-

385. 89

Tabell 4:13. Antal företag, som hade personförbindelser med försäkringsföretagen via dessas ord. styrelsemedl. jämte suppl. 19621631.

Typ av förbindelse

Storföretag

Börsnoterade storföretag

Börsnoterade företag

Samtliga undersökta företag

2 25 8 9

2 16 2 6

2 20 2 8

2 30 8 12

10 24

8 15

8 17

10 29 2

17 % 27% 31 % 42 %

33% 41 % 61% 73 %

34 % 43 % 61 % 72%

18% 28% 32% 44 %

1 /. Förbindelser och ett försäkringsföretag 1. SPP 2. Skandia-koncernen 3. Thule-koncernen 4. Svenska Liv-Städernaskoncernen Summa 1-—4 5. Övriga försäkringsföretag Summa för I II. Förbindelser med flera försäkringsföretag 6. Endast de fyra stora 7. De fyra stora jämte övriga Summa 6—7 8. Endast andra än de fyra stora Summa ///.

I—//

Folksamkoncernen

I—/// 108

Tolala antalet undersökta företag Andel av totala antalet undersökta företag a) Summa 1—4 b) Summa för I c) Summa 1—4 och 6—7 d) Totalsumma I—III 1 2

VD har medräknats oavsett formell ställning i styrelsen. I ett av företagen var även Folksam representerad.

delbart före stämman 1963 från uppslagsverket Svenska Aktiebolag och genom direkta förfrågningar hos bolagen. Från försäkringsinspektionen inhämtades uppgifter om styrelseledamöter utsedda av Kungl. Maj:t och försäkringsinspektionen. 14 De undersökta storföretagen m. m. är samma, som i föregående avsnitt. Uppgifter om de undersökta försäkringsföretagens kreditgivning till dessa företag har erhållits direkt från försäkringsföretagen. Resultaten av undersökningen redovisas i tabellerna 4: 12—4: 15, som endast ska kommenteras i korthet. Såsom framgår av tabellerna 4: 12 och 4: 13 är drygt 40 procent av storföretagen och drygt 70 procent av de börsnoterade företagen representerade i de 90

1 Totalsumma

undersökta försäkringsföretagens styrelser.15 Huvudparten av styrelseförbindelserna avser Skandiakoncernen. Tilläggas kan att 65 ordföranden och verkställande direktörer för storföretag är representerade i de undersökta försäkringsföretagens styrelser (inkl. suppleanter). Motsvarande siffra för självständiga börsnoterade företag är 41. Totalt innehar försäkringsföretagens styrelsemedlemmar (inkl. suppleanter) 165 uppdrag som 14 Inom Svenska Liv och Städernas hade styrelsernas sammansättning ultimo 1962 inte hunnit anpassas till den nyligen genomförda fusionen. Efter bolagsstämman 1963 blev de ingående styrelsernas sammansättning mer likartad. 15 Vid koncernbildning avses moderbolagets eller moderbolagens styrelser.

Tabell 4:14. Företagens krediter 31112 1962 med företagen fördelade efter slag av styrelsegemenskap med de undersökta försäkringsföretagen. A. Storföretag Totala krediter, mkr

Försäkringsföretag

Representerad i förs.företagets ordinarie styrelse av styr. medl.

Representerad i förs.företagets styr. inkl. suppl. av styr. medl.

2 SPP Skandia-koncernen Thule-koncernen Svenska Liv-Städernaskoncernen Summa Summa krediter för företag repr. i något förs. företags styrelse

I procenl: av försäkr. företaget s (-ens) tot ala direkta krediter Kol. 2

Kol. 3

76 116 7 12

76 129 7 13

2,9 7,1 0,7 0,9

2,9 7,9 0,7 1,0

3,2

3,4

65 94 2 15

65 97 2 16

2,5 6,0 0,2 1,2

2,5 5,8 0,2 1,1 2,7

788 B. Börsnoterade företag SPP Skandia-koncernen Thule-koncernen Svenska Liv-Städernaskoncernen Summa Summa krediter för företag repr. i något förs. företags styrelse

styrelsemedlemmar eller verkställande direktörer i storföretag. Motsvarande siffra för självständiga börsnoterade företag är 112. Mot bakgrund av den omfattande koncernbildningen inom försäkringsväsendet har även undersökts olika företagsgruppers styrelseförbindelser med alla de liv- och sjukförsäkringsbolag resp. skadeförsäkringsbolag, som ingår i urvalet. Några siffror redovisas inte, eftersom det visade sig att resultaten blev mycket lika de, som erhållits för försäkringsföretagen i sin helhet. Antalet företag representerade i skadeförsäkringsbolagen är dock något större. Anledningen till den stora överensstämmelsen är att moder- och dotterbolagsstyrelser hos försäkringsföretagen i stor utsträckning är helt eller nästan identiska. Såsom framgår av tabell 4: 15 har de fyra största försäkringsföretagen, särskilt SPP och Skandia, både absolut och relativt sett en betydande kreditgivning till de undersökta företagsgrupperna. De styrelserepresenterade företagens krediter utgör dock endast

2,7

en begränsad del av den totala direkta kreditgivningen (tabell 4: 14). Med undantag för Skandiakoncernen är inte heller styrelseorienteringen av krediter särskilt markerad, vilket framgår av nedanstående kreditkvoter. Dessa har konstruerats på samma sätt som för bankerna, dvs. som kvoten mellan å ena sidan utstående direkta krediter till storföretag resp. börsnoterade företag representerade i försäkringsföretagets styrelse och å andra sidan försäkringsföretagets totala direkta krediter till storföretag resp. börsnoterade företag. Kvoterna är betydligt lägre än för affärsbankerna. I sammanhanget bör observeras skillnaderna mellan affärsbankernas och försäkringsbolagens kreditgivning. Affärsbankernas företagskrediter är oftast betydligt mera kortfristiga och kreditgivningen till det individuella företaget har karaktär av ett kontinuerligt pågående beslutsfattande i långt högre grad än hos försäkringsbolagen. Förändringar i sammansättningen av försäkringsbolagens styrelser - p. g. a. både normal nyrekrytering och

Tabell 4:15. Försäkringsbolagens utestående krediter till större företag 31/12 1962. Mkr. A.

SPP

Skandia- Thulekoncer- koncernen nen

6 Samtliga Kol. 2—5 större i % av FB kol. 7 8 7

A. Totala krediter1 B. Krediter till när.livet2 B i % av A

2 649 860 32,5

1627 617 37,9

997 258 25,9

1319 171 13,0

1874 518 27,6

8 466 2 424 28,6

77,9 78,6

541 (20,4)

402 (24,7)

143 (14,3)

94 (7,1)

191 (10,2)

1 370 (16,2)

86,1

495 (57,6)

332 (53,8)

106 (41,1)

64 (37,4)

154 (29,7)

1 151 (47,5)

86,6

411 (15,5)

248 (15,2)

83 (8,3)

52 (3,9)

119 (6,4)

913 (10,8)

87,0

379 (44,1)

203 (32,9)

66 (25,6)

42 (24,6)

101 (19,5)

791 (32,6)

87,2

417 (15,7)

249 (15,3)

83 (8,3)

55 (4,2)

127 (6,8)

931 (11,0)

86,4

382 (44,4)

203 (32,9)

66 (25,6)

43 (25,1)

104 (20,1)

798 (32,9)

87,0

a) 255 storföretag 1. Totalt, mkr1 » , % av A 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 » , % av B b) 80 börsnot. storföretag 1. Totalt, mkr1 » , % av A 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 » , % av B c) 93 börsnot. företag 1. Totalt, mkr1 » , % av A 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 » , % av B

Svenska Övriga Liv-Stä- större dernas FB

B. Totala krediter1

Krediter till näringslivet2

2 438 8 602 Samtliga försäkringsbolag Samtliga undersökta försäkringsbolag 8 466 2 424 1 Omfattar sv. inteckningslån, sv. kommunlån, rubr. »andra värdehandlingar» exkl. lån till koncernoch egna fastighetsbolag samt lån mot säkerhet av försäkringsbrev. 2 Krediter enl. anm. 1 minus lån mot inteckning i bostads- och kontorsfastighet, sv. kommunlån, lån till bostäder under rubr. »andra värdehandlingar» samt lån mot säkerhet av försäkringsbrev. I motsats till uppgifterna i appendixet, tabellbilaga B, ingår således ej inteckningslån i kontorsfastigheter. Källor: Officiell statistik samt uppgifter inhämtade från försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen. fusioner - medför därför att nedanstående kvoter kan överskatta hur stor andel av ifrågavarande företagskrediter, som den sittande styrelsen själv beviljat företag representerade i styrelsen. Tillkomsten av uppköpta försäkringsbolags utestående krediter kan medföra en över- eller underskattning av liknande slag. Kreditkvoterna för »gamla» Skandiakoncernen enligt 1962 års siffror ligger dock mycket nära de, som nedan redovisas för hela Skandiakoncernen vid denna tidpunkt. 92

Kreditkvotei

SPP Skandiakoncernen Thulekoncernen Svenska LivStädernas*

Storföretag repr. i hela styrelsen av styr.medl.

Börsnot. företag repr. i hela styrelsen av styr.medl.

0,14 0,32 0,05

0,16 0,39 0,02

0,14

0,29

* Numera benämnd Hansakoncernen.

Tabell 4:16. Styrelseförbindelser mellan försäkringsföretag och affärsbanker 1962/63. A. Ordinarie styrelser jämte VD Banker

SHB

Skand. SEB B.

1 2

2 1

2 Summa

4 Totala antalet styr.medl. för banker resp. förs.företag

15 Försäkringsföretag SPP Skandia-koncernen Thule-koncernen Svenska Liv-Städernas Övriga exkl. Folksam Folksam

Spec, Sv. Gbgs Övriga Kred. banker S:a B. B. priv.

13 18 10 20 98 10

5 1

2 8 1 2 14 1

1 2

1 3 1

1 1

6 1

2 9 4 2 19 1

15 26 14 31 145 11

1 2 1

1 Avgår dubbleringar

FF:s totala styr.medl. + VD

10 B. Styrelser inkl. suppl. jämte VD SPP Skandia-koncernen Thule-koncernen Svenska Liv-Städernas Övriga exkl. Folksam Folksam

1 2 2 2

1 Summa

8 Totala antalet styr.medl. för banker resp. förs.företag

120 Avgår dubbleringar

C. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och affärsbanker Förekomsten av styrelseförbindelser mellan försäkringsföretag och affärsbanker framgår av tabell 4: 16. Undersökta försäkringsföretag är samma som tidigare. I 9 av de 15 försäkringsföretagen är en eller flera ordinarie styrelseledamöter samtidigt ordinarie ledamöter i styrelserna för 9 av de 13 privata affärsbankerna (exkl. specialbankerna). Samtliga de fyra privata storbankerna har gemensamma styrelseledamöter med mer än ett försäkringsföretag. Åtskilliga av personförbindelserna går via verkställande direktör och ordförande i bank eller försäkringsföretag. Skandiakoncernen har i särklass största antalet styrelseledamöter, som samtidigt är

medlemmar av bankstyrelser. Därnäst följer Framtiden och Trygg-Fylgia.

D. Affärsbankernas kundförbindelser med större företag Som nämnts utgör gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker och övrigt näringsliv till stor del manifestationer av kundförhållanden. Både på grund härav och andra skäl finns det anledning att avslutningsvis diskutera kundförbindelsernas (eller bankförbindelsernas) struktur och stabilitet. En detaljerad kartläggning av kundförbindelserna erbjuder många både principiella och praktiska problem. Vissa allmänna data har emellertid insamlats genom en enkät bland affärsbankerna. Enkäten har genomförts av bankinspektionen på uppdrag av

Tabell 4:17. Större privata företags affärsbanksförbindelser 1965/66. A. Fördelning efter slag av bankförbindelse Alla undersökta be)lag Totalt

Börsnoterade bolag

Procentuell fördelning

Därav avseende en eller fler andra banker än inon grpl

Antal

Procentuell fördelning

Därav Totalt avseende en eller fler Antal andra banker än inom grpl

1. Med endast en bankförb. 2. Med en huvudbankförb. 3. Med två huvudbankförb.

177 117 48

52 34 14

16 9 19

33 39 14

38 45 16

0 2 6

8 Slag av bankförbindelse

Summa

Anm. Grupp I: Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank och Göteborgs Bank. B. Bankförbindelsernas tidsmässiga fördelning Enbanks- och huvudbanksförbindelser fördelade efter tiden för kundförh ållandets etablering Därav etablerade:

Grupp av bolag

Totala antalet sådana förbind.

före 1930

1930— 1939

1940— 1949

1950— 1954

1955— 1959

1960— 1965

1. Alla undersökta bolag antal procentuell fördeln.

390 100

200 51

65 17

66 17

19 5

7 2

33 8

2. Börsnoterade bolag antal procentuell fördeln.

100 100

56 56

22 22

13 13

2 2

3 3

4 4

Källa: Uppgifter från bankinspektionen. koncentrationsutredningen. Undersökningen avser förhållandena vid årsskiftet 1965/66 och omfattar ett antal större privata företag och dessas större dotterbolag. Därjämte har vissa data insamlats om större statliga företag och om ett mindre antal kooperativa företag och organisationer samt fackliga företag (se vidare bearbetningsteknisk exkurs i slutet av detta avsnitt). En lista över de utvalda bolagen (och organisationerna) utsändes till alla affärsbankerna, som ombads ange vilka bolag, som är kunder i banken, om banken är enda bankförbindelse, ensam huvudbankförbindelse, delad huvudbankförbindelse eller icke huvudbankförbindelse samt från vilken tidpunkt bankförbindelsen daterar sig. Bankförbindelse definierades så94

som omfattande alla slags bankaffärer och avseende mer än enbart en tillfällig mindre kundkontakt. Svar erhölls från alla affärsbanker. Svaren har sammanställts inom bankinspektionen och jämförts med där tillgängliga uppgifter om större inlåning och engagemang. Efter justeringar och uteslutning av vissa bolag (se exkurs) återstod användbara svar för 342 privata bolag tillhörande 254 företag. Av bolagen är 86 självständiga börsnoterade bolag. Justeringarna berör brutto en betydande andel av de undersökta bolagen men netto tar justeringarna ut varandra. Ämnets karaktär och uppgifternas kvalitet medför att resultaten måste tolkas med stor försiktighet. Bolagens fördelning efter typ av bankför-

bindelse framgår av tabell 4: 17, avd. A. Drygt 50 % av alla undersökta privata bolag och knappt 40 % av de börsnoterade bolagen har endast en bankförbindelse. Ca 15 % av båda grupperna har mer än en huvudbankförbindelse. Ca 85 procent av bolagen har en bankförbindelse eller en huvudbankförbindelse. Inget av de undersökta börsnoterade bolagen har en provinsbank eller Sveriges Kreditbank som enda bankförbindelse och endast ett fåtal har dessa banker som huvudbankförbindelse. Brister i materialet hänför sig med största sannolikhet till icke uppgivna biförbindelser. Enligt bankinspektionen finns för åtskilliga bolag mindre in- och utlåning registrerade vid banker, som inte uppgivit någon kundförbindelse med bolaget i fråga. Om dessa poster är tillfälliga eller ej kan inte bedömas men den uppgivna andelen enbankförbindelser bör uppfattas som en maximisiffra. Andelen bolag med antingen en bankförbindelse eller en huvudbankförbindelse torde däremot vara tämligen exakt. De fyra privata storbankerna uppgav vidare att de har biförbindelse med 86 av samtliga undersökta bolag och 30 av de börsnoterade bolagen. I realiteten torde siffrorna vara ännu högre. Inte oväntat har ett litet antal byggnadsföretag och företag med stor partihandel största antalet bankförbindelser. För bolag tillhörande samma koncern är bankförbindelserna i vissa fall inte helt likartade. Således har av samtliga dotterbolag ett femtontal helt annan bankförbindelse än moderbolaget medan lika många har delvis annan huvudbankförbindelse än moderbolaget. Från bankinspektionen har också erhållits vissa andra uppgifter, som kan jämföras med uppgifterna i tabell 4: 17. Nedanstående tabell visar hur 255 storföretag och 93 börsnoterade företag (obs: ej bolag - jämför med tidigare avsnitt av detta kapitel) fördelar sig med avseende på in- och utlåning. I tabell 4: 17, avd. B har enbankförbindelser och huvudbankförbindelser fördelats med avseende på hur länge förbindelsen med banken varit etablerad enligt resp. banks uppgifter.16 För alla undersökta bolag

Storföretag A. Inlåning 30 maj 19ö2 Vid endast en bank 104 Vid två banker 41 Vid tre banker 20 Vid mer än tre banker 28 Ingen reg. inlåning* 62 Summa 255 B. Beviljad utlån. 31 dec. 1962 Från endast en bank Från två banker Från tre banker Från mer än tre banker Ingen reg. utlåning Summa

Börsnoterade företag

34 17 15 18 9 93

133 56 24

39 25 10

8 34

5 14

* Det förhållandevis stora antalet företag utan registrerad inlåning beror på att företagens likviditet når sin lägsta punkt under maj, varför saldot på många företags checkräkningar blir negativt. är drygt två tredjedelar av dessa förbindelser mer än 25 år gamla. Motsvarande andel för de börsnoterade bolagen är nära 80 %. Byte av bankförbindelse var sällsynt under 1950-talet. Däremot förefaller rörligheten ha varit något större under första hälften av 1960-talet. Kundförbindelsernas tidsmässiga stabilitet överskattas sannolikt något i tabellen genom att uppgifter saknas om förändringar i kundförbindelsernas karaktär. Uppgifterna om antalet biförbindelser är, som nämnts, sannoligt inte fullständiga. Av uppgivna, daterar sig ca en tredjedel från 1960-talet. Svaren rörande kundförbindelser med kooperativa företag och organisationer samt fackliga företag är mindre fullständiga än för övriga företag. Allmänt kan dock konstateras att alla de fem storbankerna finns representerade som enbank- och huvudbankförbindelser. Vissa företag och organisationer har förbindelser med tio banker eller mer. Bland de statliga företagen slutligen är, som väntat, Sveriges Kreditbank den helt 18 Enbankförbindelser och huvudbankförbindelser har behandlats som en grupp för att eliminera ev. effekter av tidigare nämnda justeringar.

det eller de dotterbolag, som hade minst 5C0 anställda. För storföretag, där inget enstaka dotterbolag uppnådde gränsen 500 medtogs i stället största bolaget i koncernen. Dessa begränsningar fick endast obetydliga återverkningar på bankförbindelsernas totala fördelning i olika avseenden. Bland övriga privata företag eliminerades investmentbolag och fastighetsbolag. Av återstående bolag fanns inga svar eller helt inkonsistenta svar för ca 15 st. Sedan dessa svar uteslutits återstod användbara svar för 342 privata bolag tillhörande 254 företag. Urvalet börsnoterade bolag avser endast självständiga sådana. I de fall där den börsnoterade koncerntoppen eliminerats har i stället största dotterbolaget medtagits. "inkonsistenserna mellan de olika bankernas svar består nästan helt av dels att en bank uppgivit biförbindelse med ett bolag medan annan bank uppgivit sig vara enda bankförbindelse, dels att en bank uppgivit sig vara ensam huvudbankförbindelse utan att annan bank uppgivit förekomsten av biförbindelse. Ungefär 60 fall av vardera slaget finns. Jämförelser med inspektionens in- och utlåningsstatistik ansågs motivera en överflyttning av det förstnämnda slaget av bolag till kretsen med en huvudbank och av den sistnämnda gruppen till kretsen med enBearbetningsteknisk exkurs För undersökningen valdes ut alla privata dast en bankförbindelse. företag, som 1960 hade minst 500 anställda Urvalet fackliga företag samt kooperativa samt alla börsnoterade självständiga företag företag och organisationer gjordes efter tämoch företag noterade på fondhandlarnas lis- ligen godtyckliga grunder och avsåg endast ta. Vidare medtogs alla dotterbolag, tillhö- att få med representanter för olika typer av rande dessa företag, som hade minst 500 an- verksamhetsgrenar. Urvalet kom att omfatta ställda 1960. Urvalsramen är således något 28 företag och organisationer. Urvalet statföråldrad, men detta saknar betydelse i sam- liga företag omfattar sammanlagt 14 företag manhanget, eftersom hänsyn tagits till fusio- samt dessutom SAS. ner och nedläggningar inom gruppen fram Fördelningen har gjorts på basis av dels till 1966. Då det visade sig att det statistiska uppgifter om titel och befattning enligt ägarmaterialets kvalitet knappast tillät en mera enkäten till bankerna och dels uppgifter om detaljerad uppdelning på olika grupper gjor- befattning enligt Svenska Aktiebolag. I vissa des vissa begränsningar för att få totala ur- fall har direkta förfrågningar hos bankerna valet mera enhetligt sammansatt. Koncern- gjorts. Definitionsproblemen är stora när en toppar med mindre än 500 anställda elimi- fördelning av detta slag skall göras, varför nerades (således även investment- och för- siffrorna inte gör anspråk på att vara absovaltningsbolag) med undantag för tändsticks- lut exakta i förhållande till tabellrubrikerna. bolagets koncerntopp. Dessa företag repre- Flertalet personer har det dock inte erbjudit senteras således i undersökningen endast av några svårigheter att klassificera.

dominerande bankförbindelsen till följd av den statliga förordningen i ärendet. Ytligt sett är flerbankförbindelser inte ovanliga bland stora företag men samtidigt är det ovanligt med mer än en huvudbankförbindelse. Biförbindelserna torde vidare vara av mycket varierande betydelse. I åtskilliga fall är det endast frågan om hållande av en transaktionskassa vid närmast belägna bankkontor. Den stora andelen enbanksorter medför att den typen av flerbankförbindelser är nödvändiga för många stora företag med verksamhet i olika delar av landet. P. g. a. bankstrukturen är å andra sidan enbankförbindelser nödvändiga för många mindre företag, eftersom dessa oftast har verksamheten koncentrerad till en enda ort. När det gäller bankförbindelsernas stabilitet kan konstateras att den varit anmärkningsvärt stor - särskilt mot bakgrund av att företagsfusioner ofta medför byte av bankförbindelse. Denna faktor torde ha varit av viss betydelse under 60-talet, såsom bl. a. framgår av föregående kapitel. Byten av bankförbindelser under 40-talet avspeglar i viss mån de bankfusioner, som då genomfördes.

KAPITEL v

Marknads- och företagsstruktur

I föreliggande kapitel behandlas dels utvecklingen av olika kreditinstitutgruppers företagsstruktur, dels strukturen på vissa regionala och lokala delmarknader. Inledningsvis är det emellertid nödvändigt att närmare analysera vissa begrepp och definitioner, som kommer att användas i detta och följande kapitel.

A. Diskussion av vissa begrepp A: 1 Kreditinstitutens »råvaror» och »produkter» Vid analys av kreditmarknaden utifrån mikroekonomiska i stället för makroekonomiska synpunkter är det naturligt att söka finna marknadsdefinitioner, vilka är analoga med de, som används vid analys av varumarknader. Inledningsvis utgås från affärsbankerna för att sedan utvidga diskussionen till övriga kreditinstitut. 1 Analys av företags handlande på varumarknader kräver att man lyckats identifiera och särskilja de olika förekommande produkterna. Motsvarande krav gäller också vid en analys av affärsbankernas rörelse. Att diskutera bankernas verksamhet i produkttermer kan i första ögonblicket te sig främmande. Likheterna mellan affärsbanker å ena sidan och industri- och handelsföretag å den andra är emellertid mycket stora. Affärsbankerna kan ses som mångproduktföretag, vars produktion omfattar en mångfald typer av tjänster, krediter och värdepappersplaceringar. Krediterna är fördelade på olika löptider, risknivåer och användningsområden liksom också värdepappersplaceringarna. Floran av tjänster är mycket rik och avser vitt skilda områden såsom inkasso, be-

talningsförmedling, kassafack, notariattjänster och fondaffärer. I synnerhet när det gäller tjänster är det påfallande hur bankerna under senare år börjat tillämpa en marknadsföringsteknik, som starkt påminner om den, som används för varor. Den helt dominerande produktionsfaktorn inom affärsbankerna är arbetskraft även om under senare år produktionsfaktorn kapital i form av datamaskiner och annan modern kontorsutrustning fått allt större betydelse i produktionsprocessen. Inlåningen är den huvudsakliga »råvara», som används för att producera krediter och värdepappersplaceringar. Inlåningen, som är differentierad efter uppsägningstid och omloppshastighet, köps upp på en marknad där många olika typer av säljare uppträder. Det pris, som betalas för inlåningen är antingen ränta eller tillhandahållande av vissa tjänster, främst betalningsförmedling. Det senare betalningssättet kan ses som en renodlad byteshandel, där inlåningen byts med affärsbankernas egen produktion av tjänster. Även om värdepappersplaceringar och bankmässiga tjänster svarar för en betydande del av affärsbankernas utbud ligger dock tyngdpunkten i verksamheten på den direkta kreditgivningen och det är denna som ger huvudparten av bankernas intäkter. För att klarlägga innebörden av produktbegreppet, såsom det här används, kan det vara lämpligt att på några konkreta punkter jämföra varumarknader och marknaden för affärsbankskrediter. Varorna på industriella marknader är konkreta objekt, som kan användas an1

Diskussionen i det följande bygger till betydande del på Alhadeff, s. 1-10. Se även Macesich, s. 39-51.

tingen för konsumtion eller i produktion av andra varor (här bortses från byteshandel). Krediter däremot efterfrågas huvudsakligen för att komma i besittning av allmängiltig köpkraft, som i sin tur kan användas för inköp av varor och tjänster. Priset för denna köpkraft är betalning i framtida köpkraft jämte en prismarginal, som utgörs av räntan. Varor och affärsbankskrediter kan också jämföras med avseende på tidsaspekten. Industriella varor kan antingen säljas kontant eller på kredit med betalning vid en eller flera tidpunkter i framtiden. Eftersom affärsbanker säljer nutida köpkraft, som betalas med framtida köpkraft har banken inga möjligheter att sälja »kontant» utan måste sälja »på kredit» för att över huvud taget få göra affärer. Kreditmarknaden har därför alltid en tidsdimension. En tredje jämförelse gäller sambandet mellan utbud av råvaror och företagens produkter. I en industribransch har som regel ett ökat utbud av produkter ingen eller obetydlig effekt på det utbud av råvaror, som möter företagen på inköpssidan. Inom affärsbanksväsendet finns ett högst påtagligt sådant samband, som enklast kan illustreras med de från läroböckerna kända kreditmultiplikatorerna. Det synsätt, som i det föregående applicerats på affärsbankernas verksamhet kan utan större svårigheter också utsträckas till övriga bankinrättningar. De skillnader, som finns, hänför sig till produktblandning, inlåningens sammansättning samt fördelningen av betalningsformer för inlåningen. Inte heller de kapitalanskaffande kreditinstituten erbjuder några svårigheter. I motsats till affärsbankerna kan de betecknas som företrädesvis specialiserade enproduktföretag, vars kapitalanskaffning dessutom är mycket homogen med ränta, som enda betalningsform. För kapitalplacerande kreditinstitut är det däremot naturligt att modifiera terminologin något. Deras produkter kan sägas i princip bestå dels av krediter och värdepappersplaceringar, dels av försäkringar. De medel, som instituten erhåller som betalning och till förvaltning i försäkringsrörelsen utgör »råvaran» för deras verksamhet på kreditmarknaden. 98

A: 2 Begreppet kreditmarknad Begreppet »kreditmarknad» används med varierande innebörd i ekonomisk teori och ekonomisk debatt. Taget i sin vidaste mening omfattar kreditmarknaden alla ekonomiska transaktioner, som medför uppkomsten av ett borgenärs-gäldenärsförhållande. Annorlunda uttryckt består kreditmarknaden av handeln med fordringar (sett från borgenärernas sida) eller krediter (sett från kredittagarnas sida). De existerande fordringstyperna utgör marknadsmässigt inte en homogen massa utan uppvisar stora skiljaktigheter med avseende på bl. a. löptid, likviditet, risk och ränta. En finansierings- och placeringsmöjlighet, som står nära fordringar är ägarandelar, vanligen i form av aktier. För kapitalanskaffaren och kapitalplaceraren utgör fordringar och aktier på passivresp. aktivsidan i varierande grad substitut för varandra. Exempelvis ett företags val av finansieringsformer under en period måste ses mot bakgrund av tidigare perioders kapitalanskaffning och kapitalanvändning samt dessutom förväntad utveckling inom företaget och branschen och på kreditmarknaden. Balansräkningens sammansättning på både tillgångs- och skuldsidan, eller med andra ord företagets solvens och likviditet, påverkar både storleken av främmande finansiering och val av finansieringsform. För en kredittagare medför olikartade kreditvillkor, skillnader i tidigare kapitalanvändning och kapitalanskaffning, skillnader i aktuell kapitalanvändning samt den allmänna förväntningsbilden att kreditformernas substituerbarhet varierar dels vid en given tidpunkt och dels över tiden. Varje uppdelning av kreditmarknaden i separata delmarknader får därför nödvändigtvis ett starkt inslag av godtycke. Till detta kommer att aktiefinansiering i viss utsträckning framstår som ett substitut för kreditfinansiering, varför en avgränsning gentemot aktiemarknaden inte heller framstår som invändningsfri. Ett särskilt problemkomplex i detta sammanhang är förekomsten av lokala och regionala delmarknader. För låntagare är kre-

ditmarknadens geografiska omfattning i hög grad beroende av hur välkänd vederbörande är hos kreditinstitutet, vilket i sin tur beror på låntagarnas storlek och geografiska belägenhet. Det välkända storföretaget kan vända sig till banker över hela landet och t. o. m. utomlands för att tillgodose sina kreditbehov. Småföretagaren, jordbrukaren och konsumenten å andra sidan är till största delen hänvisade till närbelägna, lokala kreditinrättningar, där vederbörande är känd. Sannolikt är inlåningsmarknaden i än högre grad sammansatt av ett stort antal lokala marknader beroende på inlåningsklientelets speciella sammansättning och de krav, som från kundernas sida ställs på bankernas inlåningsrörelse. Generellt sett domineras bankinrättningarnas inlåningsrörelse i långt högre grad av små kunder än utlåningsrörelsen. Den övervägande delen av inlåningen härstammar från hushåll, jordbrukare, småföretag, föreningar och liknande för vilka inlåningsmarknaden av kommunikationstekniska skäl har en mycket begränsad geografisk storlek. För större insättare, företrädesvis storföretag, torde däremot den lokala bundenheten vara ringa eller ingen. För dessa insättare är inlåningsmarknaden endast differentierad efter olika räkningars ränta, uppsägningstid och lämplighet i betalningsförmedlingen. En reservation måste dock göras för transaktionskassor, nödvändiga i den dagliga rörelsen. Av praktiska skäl krävs oftast att dessa kassor är lokalt placerade och att ortens banker ombesörjer de med kassorna förbundna banktjänsterna. Hittills har definitionsproblemen huvudsakligen diskuterats utifrån kredittagarens synpunkt. Skuldförbindelsens ömsesidighet medför dock att man med lika stort fog kan utgå från kapitalplaceraren såsom köpare av fordringar. Också för denne varierar fordringarnas substituerbarhet p. g. a. skillnader i uppsägningsvillkor, återbetalningsvillkor och ränta. Substituerbarheten påverkas emellertid även av faktorer, som inte har sina direkta motsvarigheter hos kredittagaren, nämligen likviditet utöver den, som direkt följer av kreditvillkoren samt riskbedömning. Vad gäller riksbedömningen påverkas

fordringsköpen dels av det enskilda objektets risk, dels av portföljens tidigare sammansättning (portföljpolitik) och dels av den förväntade utvecklingen på kreditmarknaden. Beträffande likviditeten medför förekomsten av organiserad handel med obligationer och förlagsbevis, att dessa för innehavaren kan ha mer likvid karaktär än vad som följer av själva lånekontraktet. Även för kapitalplaceraren finns substitut för skuldförbindelsen. Närmast ligger aktien men i princip alla typer av tillgångar utgör alternativa placeringsobjekt. Såsom framgått är »kreditmarknaden», tagen i sin vidaste mening (handeln med fordringar eller krediter), inte en marknad i egentlig mening. Substitutionsmöjligheterna mellan olika fordringar resp. krediter varierar kraftigt och därtill kommer att olika lokala marknader finns. Kreditmarknaden består således i realiteten av en mängd marknader eller delmarknader, som i varierande grad går in i varandra och där vissa dessutom står relativt nära aktiemarknaden. I den följande framställningen kommer begreppet kreditmarknad att användas i ovannämnda totala, icke marknadstekniska, betydelse medan de olika studerade marknaderna i egentlig mening benämns delmarknader med angivande i varje särskilt fall av hur avgränsningen skett. Med kapitalmarknad avses kreditmarknad och aktiemarknad tillsammans. 2 Trots vad som anförts kommer följande kapitel att nästan enbart behandla kreditmarknaden och således bortse från aktiemarknaden. Detta har förefallit naturligt p. g. a. dels att aktier i många väsentliga hänseenden dock skiljer sig från krediter, dels att ägandeförhållandena behandlas på annat håll inom utredningen. Begreppet den institutionella kreditmarknaden reserveras för den del av kreditförmedlingen, vilken sker via företag och institutioner, som i kapitel I benämnts kreditinstitut. 2

Det bör påpekas att detta kapitalmarknadsbegrepp avviker från traditionell terminologi enligt vilken kapitalmarknaden oftast definieras såsom obligationsmarknaden jämte aktiemarknaden eller den långa kreditmarknaden jämte aktiemarknaden. 99

B. Affärsbanksväsendet Vid analys av den institutionella kreditmarknadens struktur är det nödvändigt att först diskutera företagsstrukturen inom kreditinstitutgrupper med flera företag för att därefter gå över till att diskutera de olika delmarknadernas struktur. Denna tvåstegsanalys är naturlig på grund av att de olika typerna av kreditinstitut skiljer sig åt i en rad avseenden och arbetar under delvis olikartade förutsättningar. Huvudintresset ägnas åt affärsbankerna men i efterföljande avsnitt behandlas också kortfattat sparbankerna, försäkringsbolagen och understödsföreningarna. B: 1 Etableringsvillkor m. m. För att bilda ett vanligt aktiebolag fordras endast att vissa i aktiebolagslagen angivna generella villkor är uppfyllda. Beaktas dessa regler lägger lagstiftningen inga hinder i vägen för etablering på vilken som helst marknad. Än friare regler gäller för handelsbolag. För bildande av enskild firma finns inga som helst regler. I skarp kontrast till denna allmänna lagstiftningsmässiga etableringsfrihet står reglerna för etablering på kreditmarknaden i fråga om flertalet typer av kreditinstitut. 3 För bedrivande av bankrörelse krävs enligt nuvarande banklag liksom också dess företrädare från 1911 att Kungl. Maj:t lämnar särskilt tillstånd (oktroj). Kungl. Maj:ts stadfästelse av bolagsordningen innebär inte bara att en prövning görs av dess överensstämmelse med banklagen och andra lagrum utan också att en bedömning sker av huruvida bankaktiebolagets rörelse är till nytta för det allmänna. Oktroj beviljas för en tid av högst tio år varje gång. Därutöver kan Kungl. Maj:t pröva om särskilda bestämmelser erfordras i bolagsordningen med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Förändringar i affärsbanksväsendets struktur genom sammanslagningar kontrolleras likaså sedan 1919 av Kungl. Maj:t. En bank får endast överta annan affärsbanks eller sparbanks rörelse sedan Kungl. Maj:t prövat fallet utifrån det allmännas intressen och givit sitt tillstånd.

100 Etablering och fusioner inom affärsbanksväsendet står således under offentlig kontroll på ett sätt, som saknar motsvarighet på marknader för varor och tjänster (exkl. försäkringsrörelse) i allmänhet. Också när det gäller själva rörelsen finns detaljföreskrifter i banklagen i en rad avseenden. Speciellt bör nämnas förbudet mot att utan Kungl. Maj:ts tillstånd öppna filialer i kommuner, där banken inte tidigare bedriver verksamhet. Det faktum att stiftarna av en bank i förväg måste bevisa samhällsnyttan av den tilltänkta verksamheten ger redan etablerade banker ett visst skydd. Att såsom på flertalet andra marknader låta konkurrensförmågan helt avgöra vilka företag, som ska överleva, har inte tett sig socialt och nationalekonomiskt acceptabelt. Med affärsbankernas centrala position i det ekonomiska livet får ett fallisimang vidsträckta återverkningar inom samhället i form av i värsta fall finanskris och förluster för hundratusentals insättare. Särskilt gäller detta när bankväsendets koncentrationsgrad är hög med ett litet antal förhållandevis stora banker. Solventa banker är därför en minst lika viktig målsättning som effektiva och hårt konkurrerande banker. Med denna dubbla målsättning kan ett visst mått av bristfällig konkurrens därför te sig ofrånkomligt och t. o. m. önskvärt. Men det är då också naturligt att statsmakterna i gengäld vill ha större insyn i och kontroll över bankerna än vad som är vanligt för andra företag. Om bankernas centrala position anses göra fallisimang oacceptabla så betraktas samtidigt monopol på affärsbankernas marknader som mer skadligt för samhället än monopol på flertalet andra marknader. Utöver det lagstiftningsmässiga etableringsskydd, som affärsbankerna åtnjuter, finns också betydande kapitalmässiga etableringshinder. Även för att bedriva bankrörelse i samma begränsade omfattning sorn en mindre provinsbank krävs en egen kapitalinsats på åtskilliga miljoner kr. Att erhålla detta kapital via introduktion på fondbörsen är knappast en praktisk möjlighet - allra 3 För uppgifter om banklagens stadganden hänvisas till Westerlind.

°/o av inlåning från allmänheten 100

I

Z

7 8 9 Antal b a n k e r

10 II

16 Diagram 5:1. Kumulativ fördelning av affärsbankerna efter andelen inlåning från allmänheten

minst när redan etablerade banker är de helt dominerande fondhandlarna. Det förtjänar påpekas att de två affärsbanker, som etablerats under de senaste snart 40 åren, har haft mycket kapitalstarka organisationer bakom sig nämligen sparbanksväsendet och jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Att konkurrensen skulle öka för redan befintliga banker genom nyetablering kan inte anses vara en tänkbar utveckling. Det konkurrenshot utifrån som affärsbankerna möter eller kan möta kommer i stället från andra existerande typer av kreditinstitut.

B: 2 Buiikkon centra tionens utveckling och omfattning Koncentrationsgraden inom affärsbanks väsendet är, oavsett hur man mäter, hög i

Sverige liksom i flertalet övriga västeuropeiska länder. I internationella sammanhang utgör Finland och USA de två extremerna. Finland har endast fem affärsbanker (inkl. sparbankernas affärsbank), varav två svarar för ca 90 procent av totala affärsbanksinlåningen. USA däremot har ca 13 000 affärsbanker. Det stora antalet banker i USA får dock ses mot bakgrund av landets lagstiftning. I ett stort antal delstater är filialbildning förbjuden och i ett antal andra är den tillåten inom endast en begränsad räjong. Flertalet banker är därför s. k. »unit banks», dvs. banker med endast ett kontor. En bild mer liknande europeiska förhållanden erhålls om man endast betraktar bankstrukturen i delstater, som helt tillåter filialbildning. Av de 16 sådana delstater, som fanns 1960, svarade i elva de fem största

Tabell 5:1. Relativa andelar av inlåning från allmänheten vissa år per 31112 för nu existerande större affärsbanker och deras föregångare. Bank

1964 Grupp I. 1. Svenska Handelsbanken 2. Skandinaviska Banken

8,3 12,9

18,4 15,6

24,4 15,3

27,5 23,1

27,3 25,4

29,9 23,3

21,2

34,0

39,7

50,6

52,7

53,2

6,3 5,5

1,9 6,7 9,2

3,0 9,2 8,6

4,7 8,5 8,6

9,0 10,6 7,6

12,7 8,5 8,1

11,8

17,8

20,8

21,8

27,2

29,3

2,9 5,1 5,0

2,9 3,4 4,3

3,0 2,9 3,2

2,8 3,9 3,3

3,1 3,2 3,4

3,1 2,9 2,7

13,0

10,6

9,1

10,0

9,7

8,7

1,8 1,9 2,5 2,1

2,3 3,4 2,8 2,2

2,3 2,2 2,4 1,9

2,5 2,2 2,0 1,7

2,3 1,9 1,7 1,6

2,1 2,1 1,8 1,4

Summa 9—12

8,3

10,7

8,8

8,4

7,5

7,4

Totalsumma för 1—12

54,3

73,1

78,4

90,8

97,1

98,6

Summa 1—2 Grupp II. 3. Sveriges Kreditbank 4. Stockholms Enskilda Bank 5. Göteborgs Bank Summa 3—5 Grupp III. 6. Sundsvallsbanken 7. Skånska Banken 8. Wermlands Enskilda Bank Summa 6—8 Grupp IV. 9. Östergötlands Enskilda Bar ik 10. Uplandsbanken 11. Skaraborgs Enskilda Bank 12. Smålands Bank

Källa: Officiell statistik. Det bör observeras att definitionen av »inlåning från allmänheten» justerats något under årens lopp. bankerna för 70 procent eller mer av den totala affärsbanksinlåningen.4 En översiktlig bild av bankkoncentrationens utveckling i Sverige ges i diagram 5: 1. Som storleksmått har använts inlåning från allmänheten på grund av att dessa uppgifter är lättast tillgängliga och inte utsatta för värdeförändringar såsom utlåning och värdepappersplaceringar. Diagrammet visar att koncentrationsgraden ökat under hela perioden 1914-1964 om än med varierande hastighet. Den starkt ökade koncentrationen är helt hänförlig till de fem största bankernas relativa tillväxt. Deras andel av affärsbankernas inlåning från allmänheten var 82,5 procent år 1964 mot 38,1 procent 50 år tidigare. Utvecklingen av inlåningsandelar för de större nu existerande affärsbankerna och deras föregångare framgår också av tabell 5: 1. De två största bankerna har innehaft sin nuvarande ställning sedan 1940-talet medan andelen för de tre därnäst största bankerna fortsatt att öka under efterkrigstiden 102

främst beroende på tillväxten för Sveriges Kreditbank. Även om omslutningen för de båda provinsbanksgrupperna vuxit starkt har deras relativa andelar minskat. Vissa provinsbanker har dock haft förhållandevis stabila andelar. Bakgrunden till koncentrationsprocessen inom bankväsendet under 1900-talet är i korthet följande. Under senare delen av 1800-talet hade utvecklats två dominerande affärsbankstyper, nämligen dels helt eller nästan helt lokala stadsbanker av typen Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Kreditaktiebolaget (nuvarande Skandinaviska Banken) och Stockholms Handelsbank (nuvarande Svenska Handelsbanken), dels regionala filialbanker, som i stor utsträckning hade monopolställning inom en region eller ett landskap. De lokala stadsbankernas verksamhet, främst de ovannämndas, omfattade trots frånvaron av kontors4

The American Bankers Association, s. 60.

nät hela landet. Av allt att döma vände sig de stora kunderna i landsorten till storstadsbankerna på grund av att endast dessa hade tillräckliga kreditresurser och kunde genomföra önskade finanstransaktioner av olika slag inom och utom landet. Samtidigt var storstadsbankerna i betydande utsträckning korrespondentbanker för landsortsbankerna. På grund av dessa förbindelser var sannolikt landsortsbankerna villiga att uppträda som storstadsbankernas lokala representanter och kunde fås att svara för den lokala bankservicen. Under 1800-talets sista och 1900-talets två första decennier bröts den gamla bankstrukturen successivt sönder. Ett betydande antal nya banker med filialsystem bildades samtidigt som allt fler banker sökte expandera genom uppköp av andra banker. Fram till 1914 innebar flertalet fusioner att medelstora provinsbanker övertog smärre sådana banker varigenom de utökade sina verksamhetsområden och konsoliderade ställningen inom resp. region. 5 1914 fick koncentrationsprocessen en helt ny inriktning och omfattning genom att storstadsbankerna, främst Stockholms Handelsbank, i snabb takt började överta både små och stora banker. På de åtta åren 1914-1921 försvann genom fusioneringar 51 banker men samtidigt bildades 18 nya. Under åren närmast därefter fick koncentrationsprocessen en speciell karaktär genom bankkriser, som tvingade ett antal banker att gå upp i finansiellt starkare enheter. 1927 hade antalet banker sjunkit till 29 st. från 84 st. 1908 då antalet var störst.0 En ny om än liten fusionsvåg kom 1941— 1945, då antalet banker minskade med sju st. Slutligen genomfördes ett antal små fusioner åren 1951-1956. Genom 1940-talets fusioner decimerades antalet provinsbanker ytterligare och med 1950-talets fusioner eliminerades nästan alla återstående lokala småbanker. I slutet av 1950-talet hindrade dock Kungl. Maj:t Smålandsbankens planerade övertagande av Bohusbanken. Den sista stora sammanslagningen inträffade 1949 då Göteborgs Handelsbank upplöstes och delades mellan huvudsakligen Jordbrukarbanken

(numera Sveriges Kreditbank) och Skandinaviska Banken. Fusionen hängde samman med statens önskemål att skapa en helägd statlig affärsbank på basis av de tidigare statliga ägarintressena i Jordbrukarbanken och Göteborgs Handelsbank. 7 Att bankstrukturen varit förhållandevis stabil sedan slutet av 1940-talet torde åtminstone delvis bero på speciella omständigheter. Det har nämligen under denna period funnits en överenskommelse mellan bankinspektionen och storbankerna, där de senare lovat att inte köpa någon av de återstående provinsbankerna. Överenskommelsen är dock inte bindande utan kan sägas upp när som helst, överenskommelsen får ses mot bakgrund av bankinspektionens mångåriga strävan att bevara tillräcklig konkurrens inom bankväsendet genom att slå vakt om provinsbankerna. Den nuvarande bankstrukturen med några få storbanker kompletterade av ett antal provinsbanker har av inspektionen ansetts vara tillfredsställande 5 Det stora undantaget var fusionen 1910 mellan dåtidens två största banker - Skandinaviska Kreditaktiebolaget och Skånes Enskilda Bank. 6 Första världskriget ledde dock till att en redan beslutad storbank aldrig kom till stånd. 1912 hade nämligen 14 landsortsbanker bildat Sveriges Privata Centralbank med säte i Stockholm. Efter en kortare tid var delägarna överens om att gå samman i en enda bank, varigenom skulle skapas en storbank omfattande större delen av landet. Krigsutbrottet medförde dock att planerna uppsköts och förföll. Om den planerade banken förverkligats hade flera av de nu existerande provinsbankerna försvunnit.7 Antalet fusioner under olika år framgår av den officiella bankstatistiken. Utvecklingen av affärsbanksväsendets struktur under 1910och 1920-talen finns skildrad på olika håll, bl. a. bankmonografier. Beträffande Kreditbankens tillkomst 1949 kan nämnas att den ursprungliga avsikten var att den skulle dels fungera som regulator med avseende på bankernas räntesättning och kreditvillkor i övrigt, dels i även andra avseenden öka konkurrensen inom affärsbanksväsendet, dels överta riksbankens affärsmässiga rörelse och dels överta förvaltningen av ett antal statliga utlåningsfonder. Efter diverse oenighet rörande bl. a. den statliga affärsbankens förhållande till riksbankens kreditpolitik inskränkte sig slutresultatet till att Kreditbanken övertog de bankförbindelser, som vissa statliga myndigheter och företag förut haft med riksbanken. Se vidare Kock [2], s. 477 ff samt 1945 års bankkommitté.

o/o 30-

25-

v

—

20-

' s»^

0 I I I ! II 1912 1915

I I I I I I I I l I l I l l 1920 1925 1930

I - S v e n s k a Handelsbanken 1- Skandinaviska banken

I I I I I I I I I I II I I I II I I I 1935 1940 1945 1950

:

3 S v e r i g e s Kredi+bank 4 : Göteborgs B a n k

1955 I960

l9G5År

:

5 Stockholms Enskilda Bank

Diagram 5:2. Andelar av affärsbankernas totala inlåning från allmänheten 1912—66 per 31/12 från både effektivitets- och konkurrenssynpunkt och därför angelägen att bevara. Dagens affärsbanksväsende omfattar med utgångspunkt från kontorsnätet tre landsomfattande banker (Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Sveriges Kreditbank), en omfattande stora delar av södra och mellersta Sverige (Göteborgs Bank), en lokal storstadsbank (Stockholms Enskilda Bank), tre större provinsbanker (Wermlands Enskilda Bank, Sundsvallsbanken, Skånska Banken), fyra mindre provinsbanker (Östergötlands Enskilda Bank, Smålands Bank, Skaraborgs Enskilda Bank, Uplandsbanken), två lokala småbanker (Jämtlands Folkbank, Bohusbanken) samt två banker med speciella uppgifter (Sparbankernas Bank, Jordbrukets Bank). Bortsett från de två sistnämnda har inga nya banker bildats sedan 1928. Elva av dagens 16 affärsbanker är bildade före 1875. Fusionerna har således i hög grad satt sin prägel på affärsbanksväsendets strukturförändring men för vissa banker under vissa

skeden har inlåningsandelarna förändrats relativt kraftigt utan direkt inverkan av fusioner. För att åskådliggöra hur de fem största bankernas inlåningsandelar utvecklats har diagram 5: 2 sammanställts. För var och en av dessa banker har angetts andelen av affärsbankernas totala inlåning från allmänheten ultimo varje år under perioden 1912-1966. En fusion representeras av en lodrätt förskjutning i bankens kurva. 8 När en fusions storlek inte kunnat beräknas på grund av att en bank delats på två eller flera banker har fusionen för de övertagande bankerna markerats genom ett brott i kurvan. Fusioner med sparbanker, kreditföreningar o. d. har inte beaktats men de 8

För att illustrera detta kan antas att storbanken A hade 20 % av affärsbanksinlåningen år 1950, 21 % år 1951 och 27 % år 1952 samt att en mindre bank B övertogs 1952. B:s andel 1951 var 8 %. Kurvan för A har då dragits från 20 % år 1950 till 21 % år 1951 och därefter även lodrätt till 2 1 % + 8 % = 2 9 % för år 1951. Från 29 % har kurvan dragits till 2 7 % år 1952.

saknar betydelse i sammanhanget. Såsom framgår av diagrammet har andelarna för framför allt Skandinaviska Banken och Sveriges Kreditbank förändrats relativt kraftigt utan direkt inverkan av fusioner. Särskilt under 1930-talet med dess lätta kreditmarknadsläge ökade Skandinaviska Bankens andel kraftigt och närmade sig Svenska Handelsbankens andel. Denna expansion för Skandinaviska Banken utgör huvuddelen av den ökning i koncentrationsgraden, som skedde 1934-1944 enligt diagram 5: 1. Av nu verksamma banker utanför storbankskretsen är det endast Skånska Banken, Östergötlands Enskilda Bank och Uplandsbanken, som efter 1912 i nämnvärd utsträckning deltagit i fusionsprocessen. Särskilt Uplandsbanken övertog under den stora fusionsvågen ett antal småbanker och hade delvis till följd härav större inlåningsandel vid slutet av 1920-talet än någon av de nu existerande provinsbankerna. I samband med denna redogörelse för bankkoncentrationen är det också skäl att nämna det organiserade samarbete mellan provinsbankerna, som finns sedan några år tillbaka vid sidan av bankföreningen. 1954 inleddes på marknadsföringsområdet ett samarbete, som 1956 fick fastare form genom inrättandet av Banco Information AB. Företaget ägs av närstående intressen till sex av de sju provinsbankerna (alla utom Skånska Banken). 1966 trädde även Stockholms Enskilda Bank in som medlem. Det huvudsakliga arbetsområdet för Banco Information är reklamverksamhet samt i viss mån marknadsplanering och marknadsbearbetning i övrigt. Även på utbildningsområdet har ifrågavarande banker ett visst samarbete. 1960 inrättades vidare ett gemensamt utredningsorgan för provinsbankerna, Provinsbankernas utredningsbyrå, som formellt är ett konsortium. Byrån kan karakteriseras som ett för provinsbankerna gemensamt ekonomiskt sekretariat av det slag, som var och en av storbankerna har. Byrån svarar således för intern information om utvecklingen på kreditmarknaden i allmänhet och producerar bankstatistik av olika slag. I övrigt utför byrån för delägarna beställ-

ningsarbeten rörande exempelvis underlag för nya kontor. 9 Hittills har bankkoncentrationen diskuterats med utgångspunkt från inlåningen. För senare år finns emellertid uppgifter tillgängliga om affärsbanksutlåningens fördelning på olika användningsområden. I tabell 5: 2 redovisas andelarna 1953, 1957, 1961 och 1965 för banken med största andelen, sammanlagt för de två bankerna med största andelarna samt för de fem storbankerna sammanlagt. Det bör påpekas att rangordningen mellan även de största bankerna varierat under perioden och att rangordningen är olika inom olika användningsområden och branschgrupper. Inom totala kreditgivningen har koncenttrationsgraden ökat något enligt alla tre måtten. Största bankens andel 1965 var 31 procent, de två största bankernas andel var 54 procent och de fem storbankernas andel var 81 procent. Ser man till de olika huvudgrupperna visar det sig att största bankens och de två största bankernas andelar av kreditgivningen till industrien minskat under perioden och låg 1965 under motsvarande andelar för totala kreditgivningen. Däremot har de fem storbankernas andel varit relativt konstant, vilket innebär att en viss utjämning skett inom storbanksgruppen. Under hela perioden har storbankernas sammanlagda andel av industrikrediterna legat något över genomsnittet för totala kreditgivningen. Inom kreditgivningen till handeloch servicenäringar har den största bankens och de båda största bankernas andelar minskat och låg 1965 något under genomsnittet. De fem storbankernas andel har däremot varit konstant. Högsta koncentrationsgraden uppvisar sektorn försäkrings- och finansväsen, där storbankerna 1965 svarade för 96 procent av affärsbankskrediterna. De största förändringarna i koncentrationsgrad uppvisar byggnads- och anläggningskrediterna. Den största bankens andel har under 19531965 stigit från 26 procent till 38 procent (Svenska handelsbanken), de två största bankernas från 51 procent till 60 procent och 9 Ekon. Revy 1961, s. 731-733, Veckans affärer [1] samt inhämtade uppgifter.

Tabell 5: 2. Den disponerade utlåningens —1965. (Sp. B. och J. B. ingår ej).

procentuella '

fördelning

enligt höstens kreditanalyser

Två största bankernas andel

Största bankens andel

Total utlåning i mkr. 1965

1953 De fem storbankernas andel

53 57 61 65 53 57 61 65 53 57 61 65

Användningsområde

10 468

22 511

28 30 30 31 53 55 55 54 77 80 80 81

1. Industri, totalt 2 108 Gruv-, metall- och verkstads573 industri 76 Jord- och stenindustri Trä-, massa- och pappers445 industri 372 Textil- och sömnadsindustri 137 Läder- och gummiindustri 236 Livsmedelsindustri 119 Kemisk-teknisk industri 61 Grafisk industri 89 Övrig industri

2 973

33 31 29 28 60 58 54 53 83 82 83 84

590 103

911 132

1 586 228

34 30 24 28 59 54 46 51 88 85 86 87 35 33 35 41 67 63 60 66 81 80 78 82

471 348 149 243 132 78 72

809 322 142 289 141 115 112

1 294 423 186 313 289 208 202

27 29 29 29 54 53 54 49 68 71 74 77 35 36 36 40 63 71 71 69 87 89 89 91 37 37 37 39 66 64 57 59 91 93 94 92 35 37 28 32 67 63 54 57 81 81 82 74 34 35 37 37 64 53 61 60 94 91 92 90 30 26 24 24 55 51 45 46 80 81 84 88 50 35 37 30 71 53 55 54 80 75 85 85

2. Handel- och servicenäringar 2179 1011 Partihandel Detaljhandel 534 477 Handel med transportmedel 157 Servicenäringar

2 515 1 124 577 602 212

3 460 1 334 798 1017 311

4 973 1 854 1095 1438 586

29 28 27 26 55 54 53 51 80 80 80 80 30 30 29 28 54 53 52 50 86 86 85 87 36 33 32 29 59 58 56 52 72 72 73 75 27 27 27 26 51 52 53 48 79 79 78 75 36 33 33 33 57 56 57 56 73 76 77 78

Totala kreditgivningen

9 595

10 11 12 13 14 15 16 17

3. Samfärdsel Rederier övrig samfärdsel

310 226 84

394 309 85

461 310 151

565 289 276

36 36 28 30 63 67 48 57 90 93 88 86 48 43 25 34 78 76 50 57 97 97 93 93 36 31 33 37 56 53 57 58 72 78 77 79

4. Försäkrings- och finansväsen

49 48 49 35 71 71 71 68 94 96 96 96

Statliga och kommunala sektorn1

37 32 28 30 65 60 51 47 94 84 79 78

31 30 29 29 53 57 55 57 68 70 69 70

1 190

2 490

4 866

26 32 40 38 51 46 60 60 75 72 82 84

1 010

3 625

25 32 43 37 50 46 63 56 75 71 81 83

6. Jordbruk 1. Byggnads- och anläggningsverksamhet Bostads- och affärsfastigheter Övrig byggn. och anläggningsverks. 8. Bostäder2 9. Organisationer, person!, och div. krediter

1 241

31 29 31 40 55 50 53 70 77 79 87 89

2 326

2 539

2 663

3 746

31 37 31 31 50 59 57 54 66 79 76 75

1 092

2 090

31 33 33 30 55 58 59 56 74 76 76 78

1 För 1965 ingår ej Kreditbankens utlåning till den statliga sektorn, som istället är fördelad på övriga näringsgrenar. 2 1953 och 1957 redovisas byggnadskreditiv i färdigställda fastigheter under bostadskrediter. 1961 och 1965 har överföring skett endast för byggnadskreditiv, som avlyfts till bankernas ordinarie lånestock. Källa: Bankföreningens kreditanalyser.

de fem storbankernas från 75 p r o c e n t till 84 p r o c e n t . A v tabellen framgår också h u r kreditgivningen fördelat sig i n o m olika industrib r a n s c h g r u p p e r . Skillnaderna mellan olika b r a n s c h g r u p p e r är b e t y d a n d e . I n o m fem av de nio b r a n s c h g r u p p e r n a ökade största b a n -

kens andel u n d e r perioden 1 9 5 3 - 1 9 6 5 . F ö r de två största b a n k e r n a ö k a d e d ä r e m o t a n delen inom endast en b r a n s c h g r u p p . D e fem storbankernas andelar ö k a d e i n o m sex b r a n s c h g r u p p e r m e n i flera fall v a r ö k n i n g a r n a obetydliga. A v b r a n s c h g r u p p e r n a i n o m handel- och servicenäringar h a d e s t o r b a n -

kerna 1965 hög andel av kreditgivningen till partihandel men relativt sett låga andelar av kredigivningen till detaljhandel och handel med transportmedel. Beträffande bilhandeln bör dock observeras att tillkomsten av bilfinansieringsinstitut medfört att bankkrediterna delvis sökt sig en annan väg och nu också redovisas under rubriken försäkringsoch finansväsen. De fem storas andel inom partihandeln har varit tämligen konstant under perioden medan den ökat inom detaljhandeln och minskat inom handeln med transportmedel. Slutligen kan nämnas rederierna, vars affärsbankskrediter 1965 till 93 procent kom från storbankerna. När det gäller rederikrediter har dock en avsevärd utjämning inom storbanksgruppen skett under perioden 1953-1965.

B: 3 Bankkoncentrationens orsaker Orsakerna till koncentrationsprocessen inom affärsbanksväsendet i Sverige har aldrig blivit föremål för någon verkligt inträngande analys. Det empiriska material som finns i bankmonografier o. d., är ytterligt knapphändigt och ofullständigt. Den följande diskussionen måste därför nödvändigtvis bli tämligen allmänt hållen. Av orsakerna till bankfusionerna brukar särskilt två framhållas, nämligen dels återverkningar av utvecklingen mot större enheter inom det övriga näringslivet, dels den ökade differentiering av både in- och utlåningsrörelsen, som blir möjlig inom stora affärsbanker med filialnät över vidsträckta områden. 10 , 11 De växande industriföretagen ställde kreditkrav, som i tilltagande grad blev omöjliga för en mindre bank att ensam tillgodose. En storbank hade här ett övertag i konkurrensen om de stora och attraktiva kreditkunderna genom att den ensam kunde ge även mycket stora krediter och sannolikt även genom att den kunde med större tilltro ställa i utsikt stöd vid ev. framtida plötsliga kreditbehov. Den geografiska expansionen av industriföretagens verksamhetsområden ansågs också ge stora banker med landsomfattande filialnät en fördel i konkurrensen. I

amerikanska undersökningar av bankfusioner under efterkrigstiden råder det tämligen stor enighet om att en väsentlig drivkraft varit bankernas strävan att anpassa sin kreditkapacitet och sitt kontorsnät till förändringar både i låntagarnas storlek och lokalisering. Den andra stora drivkraften bakom bankväsendets koncentration har ansetts vara den differentiering av både in- och utlåningsrörelsen, som stora banker kan uppnå. En viktig aspekt av detta är den ökade stabilitet i rörelsen, som en stor interregional bank erhåller. Genom att den omspänner flera regioner, har många kunder och oftast har kunder inom många olika branscher kommer säsongmässiga och andra variationer i inoch utlåning vid olika kontor att totalt sett ta ut varandra i betydande grad. Detta innebär att storbanken kan arbeta med lägre andel likvida medel och därmed uppnå bättre lönsamhet. Den stora interregionala banken kan med andra ord sett från företagsekonomisk sypunkt utnyttja tillgängliga kapitalresurser effektivare. Denna kortfristiga interregionala kapitalutjämning kan kompletteras av en mera långfristig, där utlåningsöverskott inom en region uppvägs av inlåningsöverskott inom en annan. Banker inom regioner med efterfrågeöverskott på kapital eller högre låneräntor söker helt naturligt att få tillgång till kapital från regioner med efterfrågeunderskott eller lägre låneräntor genom egen etablering där. De interregionala banker, som härigenom uppstår, kan förväntas bli bestående även om balansen vad gäller bankmedel inom resp. region skulle återställas. En annan viktig aspekt av differentieringsmotivet är den ökade riskfördelning 10 Den enda egentliga diskussion i Sverige av dessa frågor finns i skrifter, som skrevs så tidigt som vid tiden för första världskriget, nämligen Brisman [1] och Cassel. Den följande framställningen bygger delvis på dessa båda skrifter. Uppgifterna från USA är hämtade från Select Committee on Small Business Lamb, s. 62 ff och Fischer, s. 113 ff. 11 En tredje, starkt tidsbunden huvudfaktor, som anfördes som förklaring av fusionerna under början av 1900-talet var kommunikationsväsendets utveckling.

inom utlåningen, som en storbank kan uppnå och som delvis är det tidigare diskuterade kreditkapacitetsproblemet i annan form. Dels blir rent allmänt den genomsnittliga risken för banken lägre ju mindre varje enstaka kredit är relativt sett. Dels erhåller den landsomfattande banken en geografiskt betingad riskutjämning. Med den koncentration till vissa regioner, som kännetecknar en del näringsgrenar, kan en regional bank bli starkt beroende av utvecklingen inom en enda näringsgren. För att komma ner till samma totala genomsnittliga risk som storbanken måste den mindre banken antingen avvisa ett antal större kreditönskemål eller placera en större del av medlen i relativt säkra objekt såsom statspapper. Om banken föredrar att ta större kreditrisker utan att öka bankruttrisken krävs en högre andel eget kapital. Alla alternativen innebär handikapp från konkurrens- och lönsamhetssynpunkt. Om den mindre banken inte är villig att ta dessa handikapp tar den en bankruttrisk, som kan bli ödesdiger. Bankkrisen 1922-1923 är åtminstone delvis ett bevis härpå. 12 Som redan nämnts finns inte många uppgifter om fusionsorsakerna i de olika konkreta fallen.13 Den fullständigaste bilden har man av de fusioner, som framtvingades av stora kreditförluster under 1920-talet. Åtskilliga banker hade mycket dålig riskfördelning med ett litet antal engagemang svarande för en stor andel av lånestocken. Förlusterna på endast några få av dessa engagemang var relativt sett tillräckligt stora för att en nedskrivning till marknadsvärden även skulle ta i anspråk en betydande del av bankens aktiekapital och framtvinga likvidation. Krisbankernas låga marknadsvärden innebar att de övertagande bankerna till mycket låga priser kunde överta inarbetade kontorsnät, en etablerad kundkrets med engagemang värderade till verkliga värdet samt en personal förtrogen med de lokala förhållandena. 14 Även om grundorsakerna till fusionerna varit de tidigare nämnda ges därmed ingen förklaring till varför fusionerna haft den tidsmässiga fördelning de haft. Näringslivets

strukturförändringar, bankernas strävan efter differentiering etc. är knappast faktorer, som ensamma ger upphov till markerade fusionsvågor under några få år. 15 Det ligger därför nära till hands att fråga sig om någonting ytterligare i själva konkurrensförutsättningarna för affärsbankerna bidragit till fusionstakten. Den ibland hävdade uppfattningen att de övertagande bankerna av prestigeskäl tävlat om att bli störst kan ibland ha varit av viss betydelse men är å priori inte särskilt övertygande som enda förklaring. Det utmärkande för affärsbankerna är att de konkurrerar på ett stort antal lokala marknader. Mest markerat är detta på inlåningssidan. Särskilt på de många marknader, där det inte finns plats för mer än ett eller två lönsamma kontor, är det både tidskrävande, dyrbart och riskfyllt för en tidigare ej representerad bank att öppna nytt kontor. Svårigheterna accentueras av att bankerna traditionellt inte är benägna att 12 Enligt Brisman [1] uppnådde de landsomfattande storbankerna även i ett tredje avseende en differentiering, som gjorde dem överlägsna både stora huvudstadsbanker och regionala landsortsbanker. De landsomfattande storbankerna kunde nämligen delta i de lukrativa emissions- och provisionsaffärerna i huvudstaden och engagera sig i stora kreditoperationer med utlandet samtidigt som verkningarna av de betydande fluktuationerna inom sådana rörelsegrenar kunde begränsas av en stor landsortsrörelse med dess mer lugna förlopp. Brisman ansåg t. o. m. denna faktor vara den viktigaste orsaken till koncentrationsprocessen. Några empiriska belägg för detta finns dock inte och frågeställningen torde i vart fall sakna aktualitet idag. 13 De bankmonografier, som ger vissa ledtrådar och som använts i det följande, är: Söderlund, Sven Brisman [2] och [3], Hallendorff, Algurén, Thunberg, Kock [1] och Å. Bergqvist [1]. 14 Nämnas kan att för flera provinsbanker var de stora förlusterna ytterst en följd av betydande inlåningsöverskott. För att placera dessa såg man sig tvungen att gå utanför det egna verksamhetsområdet och bevilja krediter, som senare visade sig var ytterst riskfyllda. Se Anders Östlind [2], s. 618 ff. 15 Bidragande orsak till fusionerna 1914— 1921 kan ha varit en förhärskande uppfattning att utvecklingen skulle gå samma väg i Sverige som i utlandet och att man därför slog in på en målmedveten fusionspolitik. Den allmänna haussestämningen i första världskrigets skugga torde också ha gjort sitt till.

priskonkurrera om inlåningen. Även på utlåningssidan är benägenheten till priskonkurrensen begränsad. Utsikterna för ett nytt sådant kontor under i varje fall de första åren är därför att få lånekunder, som den eller de lokala konkurrenterna inte vill ha samt en obetydlig inlåning. De redan existerande kontoren har därför en lägesfördel, vilken är attraktiv för utomstående banker. För en bank, som söker ytterligare inlåning för att finansiera ett utlåningsöverskott eller som söker nya placeringsmöjligheter eller allmänt sett vill öka kreditkapaciteten för att bättre kunna konkurrera om de stora kunderna, ter sig därför övertagandet av redan existerande bankers kontorsnät, som ett många gånger fördelaktigt alternativ till egen kontorsetablering. Att sådana överväganden föregick fusioner under den stora fusionsvågen framgår i många olika sammanhang av bankmonografierna. Genom övertagandet erhålls en redan inarbetad kundkrets och personal, som är förtrogna med de lokala förhållandena samt undviks den ytterligare konkurrens, som ett nytt kontor på platsen skulle innebära. Börjar en större bank överta andra banker uppfattas detta av stora expansiva konkurrenter som ett hot mot deras egna framtida möjligheter att öka eller behålla sina marknadsandelar och anpassa kontorsstrukturen till förändringar i olika regioners ekonomiska utveckling. Motåtgärden blir att själv köpa upp banker. Denna rivalitet mellan ett litet antal konkurrenter skapar stora förutsättningar för en koncentrerad fusionsvåg där varje expansiv bank söker »komma först» i konkurrensen om den begränsade tillgången på redan existerande kontor. Ibland kan naturligtvis fusionering samtidigt vara ett medel för att minska konkurrensen på en del av de lokala marknader, där man redan är etablerad. 16 I denna kamp om lokala marknader kan dessutom en omfattande etablering av egna kontor även på småorter vidtas som en delvis defensiv åtgärd, syftande till att hindra och försvåra konkurrenternas nyetablering. Även om påtagliga storleksfördelar legat bakom de första fusionerna kan dessa utlösa en fusionsvåg, vars

omfattning inte bestäms av då existerande storleksfördelar och som leder till en koncentration långt utöver vad som ter sig nödvändigt för att åstadkomma tillräcklig kreditkapacitet, önskvärd kapitalutjämning etc. Vid oförändrade räntemarginaler är dock en förutsättning att övergången till större enheter än vad som krävs för att uppnå storleksfördelar inte medför påtagliga effektivitetsförluster. Det råder ingen tvekan om att den stora fusionsvågen 1914-1921 till betydande del var betingad av olika rivaliserande bankers strävan att »komma först». Den samtidiga kraftiga expansionen av antalet kontor torde till viss del ha berott på liknande överväganden. Huruvida vissa banker är eller har varit större än optimalt i ovannämnd mening finns inga som helst möjligheter att avgöra. Myndigheterna ansåg dock att kontorsetableringen drivits för långt 1914-1921. Under de närmast därpå följande åren skedde en kraftig minskning av antalet kontor, varvid bankinspektionen spelade en mycket aktiv roll. Till betydande del åstadkoms minskningen genom kontorsbyten bankerna emellan, vilket medförde en stegrad andel orter med endast en bank. Sedan mitten av 1950-talet har antalet kontor åter ökat kraftigt. Till denna fråga återkoms senare. Denna inneboende instabilitet i bankstrukturen förefaller vara en av förklaringarna till storbankernas villighet att ingå en överenskommelse med bankinspektionen av det slag, som gällt sedan slutet av 1940talet. Varje storbank har inte ansett sig ha några större fördelar att vinna på ytterligare bankköp, förutsatt att heller ingen annan storbank söker expandera den vägen. Överenskommelsen har därför tett sig fördelaktig, då den dämpar spekulationer och ger storbankerna ett visst skydd gentemot varandra för överraskande aktioner. Samtidigt har den instabila företagsstrukturen för bankinspektionen ökat värdet av överens16 För Göteborgs Bank framstod bankkrisen 1922-1923 som en oväntad »extra chans» att överta andra banker och på så sätt reparera den tidigare senfärdigheten. Att flera av de övertagna engagemangen senare skulle komma att bereda banken många bekymmer är en annan historia.

kommelsen eftersom riskerna är stora att en fusion snabbt utlöser en kedjereaktion av ytterligare fusioner, som, om de beviljades, skulle eliminera flertalet återstående provinsbanker. Vissa författare har velat se den stora fusionsvågen såsom åtminstone delvis ett resultat av huvudstadsbankernas önskan att göra sitt utbud av tjänster mera allsidigt och konkurrenskraftigt genom förvärv av kontor, belägna på storkundernas orter. 17 Oavsett om detta är riktigt eller ej, är på längre sikt kontorens lokalisering en viktig faktor även i konkurrensen om storkunderna. I detta sammanhang kan också nämnas att en viktig faktor vid flera större fusioner i USA under efterkrigstiden har varit en önskan hos »wholesale banks» att genom anskaffande av filialer bredda sitt sortiment av tjänster. Det är signifikativt att Stockholms Enskilda Bank i dag är den enda icke-interregionala filialbank (frånsett öppnandet av ett kontor i Göteborg 1967), som har en landsomfattande verksamhet. De betydande ägarintressen, som familjen Wallenberg sedan gammalt har i en mängd stora företag, bör rimligtvis betyda att Enskilda Bankens utgångsläge i konkurrensen om dessa företags bankaffärer är synnerligen gott även utan lokal bankservice. Visserligen har också de båda största bankernas s. k. närstående förvaltningsbolag avsevärda ägarintressen i näringslivet, men de är dock av betydligt mindre omfattning. Dessutom är förbindelserna mellan dessa förvaltningsbolag och resp. storbank av annat och lösare slag än mellan Enskilda Banken och dess närstående förvaltningsbolag och stiftelser. En mycket stark fusionsorsak i USA har enligt många varit låga marknadsvärden för aktier i de banker, som p. g. a. sin begränsade storlek inte har tillgång till aktiemarknaden och som därför huvudsakligen måste anlita vinstmedel och hålla nere utdelningarna för att öka det egna kapitalet. Genom att den köpande banken erbjudit ett pris, som bättre speglat den faktiska lönsamheten har den köpta bankens ägare givits möjlighet både att göra en kapitalvinst och erhålla mer likvida tillgångar. Om denna faktor

spelat någon roll vid svenska fusioner är obekant. Man kan dock konstatera att även vid köp av börsnoterade banker har priser betalats, som legat avsevärt över börsnoteringarna. I och för sig behöver inte den köpande bankens högre värdering av aktierna bero på institutionella ofullkomligheter hos aktiemarknaden. Trots betalning av överkurs kan det vara en lönsam affär för köparen om sammanslagningen beräknas medföra storleksfördelar eller lönsammare användning av inlåningen genom endast omdisponering av kreditgivningen. Även om inga sådana effekter uppnås kan ändock en överkurs förefalla köparen berättigad. Förutsättningen är då att köparen anser sig arbeta med onödigt hög andel eget kapital. Genom förvärv av en annan bank kan andelen eget kapital sänkas, vilket får till följd att avkastningen på det egna kapitalet stiger vid oförändrad räntemarginal. Denna senare faktor har sannolikt varit av stor betydelse vid vissa fusioner. För undvikande av missförstånd bör påpekas att svenska affärsbanker idag inte arbetar med överskott på eget kapital. Problemet är snarare det motsatta. Vidare kan nämnas en amerikansk intervjuundersökning, som gjorts om banker, vars aktiemajoritet förvärvats av holdingbolag under perioden 1948-1960. Tre försäljningsmotiv var genomgående sammankopplade, nämligen behov av mer kapital, behov 17 Denna slutsats dras av Hallendorff och byggs ut ytterligare av Söderlund. De ökade möjligheterna att rediskontera hos riksbanken tycks ha minskat landsortsbankernas beroende av storbankerna i Stockholm. Tillkomsten av Sveriges Privata Centralbank försvagade ytterligare banden mellan de båda bankgrupperna. De flesta delägarna i Centralbanken förefaller tidigare ha haft Handelsbanken som ombud varför dess ställning möjligen påverkades starkast. Huvudstadsbankernas möjligheter att framgångsrikt konkurrera om de stora kunderna utan att erbjuda lokal bankservice bör efter landsortsbankernas samgående och friare ställning ha tett sig mindre ljusa. Den naturliga motåtgärden var då att bygga upp ett eget kontorsnät. Handelsbanken skulle, om tolkningen är riktig, först ha reagerat för det nya konkurrensläget p. g. a. att den kände sig mest utsatt genom att börja köpa upp landsortsbanker. Det bör dock samtidigt framhållas att Handelsbanken hade ett betydande utlåningsöverskott under denna period.

av fler och mer specialiserade tjänster samt behov av att kunna ge större krediter. Svårigheter att finna efterträdare till avgående företagsledare nämndes i åtskilliga fall. De två vanligaste orsakerna var dock önskan att erhålla mera likvida tillgångar och utnyttja tillfället att göra en kapitalvinst. På basis av tillgängligt material finns det inga möjligheter att uttala sig om huruvida ytterligare fusionsförsök kan väntas eller ej. Det är dock uppenbart att den ekonomiska utvecklingen inom en del regioner skapar problem för vissa provinsbanker. I och för sig skulle fusioner inom provinsbanksgruppen med smärre undantag inte medföra högre koncentrationsgrad och mindre konkurrens på berörda marknader, eftersom provinsbankernas verksamhetsområden geografiskt sett är åtskilda. Fusionerna skulle i stället snarast medföra ökad konkurrens för de nuvarande storbankerna.

B: 4. Vissa anmärkningar rörande kostnadsförhållanden Det ligger nära till hands att fråga sig om det inom affärsbanksväsendet finns positiva skaleffekter av traditionellt slag, vilka liksom inom industrin har bidragit till strukturförändringar i riktning mot ökad koncentration. Vissa författare har utan vidare antagit att förhållandena inom industrin och bankväsendet är analoga. Det kan därför vara lämpligt att inledningsvis något klarlägga skillnader och likheter i de allmänna förutsättningarna mellan bankföretag och industriföretag. Med stordriftsfördelar avses det förhållandet att en ökning av insatta produktionsfaktorer utan förändringar av deras relativa andelar ger en mer än proportionell ökning av produktionen med sänkta styckkostnader som följd. Generellt kan förekomsten av stordriftsfördelar förklaras med produktionsfaktorernas bristande delbarhet oavsett om därmed menas faktorerna som sådana eller de specialiserade funktioner, som produktionsfaktorerna fullgör. Ses kapitalplaceringar exkl. kassa- och likviditetsreserv som bankernas huvudsakliga produktion, går de

differentieringsfördelar, som tidigare talats om, in under denna generella definition av stordriftsfördelar. Det är emellertid frågan om en speciell typ av stordriftsfördelar, som är av helt undernordnad betydelse inom industrin, där i stället stordriftsfördelar främst härledes ur möjligheterna att vid ökande produktionsvolym effektivare utnyttja arbetskraft och realkapitalutrustning. I första hand brukar skaleffekter ställas i relation till den producerande anläggningens storlek men ibland hävdas också att ett företag med flera anläggningar av optimumstorlek skulle ha lägre styckkostnader än ett företag bestående av endast en optimal anläggning. Denna extra kostnadsfördel för stora företag skulle då bero på förekomsten av stordriftsfördelar inom företagsledning och distribution samt vissa prismässiga fördelar vid stora inköp från leverantörerna. Gjorda undersökningar har dock inte kunnat påvisa att dessa stordriftsfördelar skulle gälla generellt inom industrin. Dessutom har i branscher, där de konstaterats, de vanligen visat sig vara tämligen små inom intervall, som kunnat studeras. Delade meningar råder om företag kan bli så stora att deras effektivitet minskar. Många anser att någon övre gräns för företagsstorleken hittills inte har visat sig finnas medan andra menar att mycket stora företag gör effektivitetsförluster p. g. a. tungrodd administration och inflexibel företagsledning.18 Vid jämförelser med bankväsendet måste skiljas mellan situationen före resp. efter introduktionen av elektronisk databehandling i affärsbankerna. Anläggningsenheten före EDB var främst det enskilda kontoret. Flertalet kundkontakter och den helt övervägande delen av rutinarbetet skedde vid kontoret, varför möjligheterna till stordrift var starkt begränsade. De som fanns avsåg främst den högsta företagsledningen och vissa centraliserade funktioner såsom handhavande av värdepappersportfölj samt nostrooch lorokonton. Vissa författare har dessutom hävdat att stora banker uppnår ett slags stordriftsfördelar genom större andel " Bain, s. 145 ff. Koopmans, s. 150-152. 111

stora krediter, vilka är mindre arbetskrävande per lånekrona p. g. a. betydande fasta kostnader i form av balansanalys, säkerhetsprövning etc. Det är emellertid knappast riktigt att räkna detta som en skaleffekt.19 Kontorens bundenhet till den lokala marknaden innebar före EDB att frågan om ev. stordriftsfördelar kom att företrädesvis avse skaleffekter härrörande från företagsstorlek (sammanförande av många anläggningar) och inte kontorsstorlek. Därmed är också sagt att parallellerna med industrins förhållanden var tämligen svaga. Likheten med handeln var större men även här har utvecklingen mot större enheter i betydande utsträckning inneburit en ökning av anläggningsstorleken. Sedan början av 1960-talet är affärsbankerna i färd med att successivt ta EDB i anspråk. 20 Det torde inte vara någon överdrift att säga att förutsättningarna för bankverksamhet därmed revolutionerats. Det kan därför vara befogat med en mindre utvikning om den nya teknikens innebörd och tillämpning. Självfallet har även före EDB successivt nya tekniska hjälpmedel kommit till användning inom bankerna med vars hjälp rationaliseringar blivit möjliga.21 Mer än någon annan affärsverksamhet präglas bankarbetet av rutinmässig hantering av stora volymer papper, där krav ställs på en omfattande bokföring och siffermässig bearbetning samtidigt som bevarande av det underliggande materialet i stor utsträckning är nödvändigt då det i sig självt representerar värden (ex. checkar och växlar). Inlåningsrörelsen är den mest arbetskrävande delen och det är också här som EDB först kommit till större användning. Checkräkning (både med och utan kredit) samt de s. k. sparräkningarna är nu i det närmaste helt omlagda till EDB inom affärsbanksväsendet. Varje affärsbank har en eller några få datacentraler, där all databearbetning och lagring av data i samband med inlåningen sker. Mycket enkelt uttryckt är arbetsgången följande. Till centralen inkommer varje dag från kontoren uppgifter om dagens transaktioner. Inom vissa banker översänds allegaten och inom andra färdigstansade 112

hålkortsremsor. Uppgifterna förs över på magnetband, som sedan körs mot band innehållande uppgifter om tidigare kontoställningar. Uppgifterna om transaktioner och nya kontoställningar skrivs ut på maskinlistor, som tillsammans med grundmaterialet sänds till kontoren och når dessa dagen därpå. EDB har lättat kontorens arbetsbörda radikalt och minskat känsligheten för tillfälliga arbetsbelastningar. Inom en mindre bank uppgavs att en ränteförändring endast krävde en halvtimmes extra körning av datamaskinen mot tidigare en stor insats av övertidsarbete inom hela banken. Extrabelastningen vid månads- och årsskiften har också minskat kraftigt. EDB har medfört stora kostnadssänkningar även om det är svårt att få ett mått på exakt hur stora p. g. a. ändrad organisation och volymförändringar. Vid ett par av de större bankerna uppgavs dock som en grov uppskattning att kostnaderna inom inlåningsrörelsen med EDB-teknik endast var hälften av de kostnader, som skulle ha uppstått utan EDB. Minskningen av personalkostnaderna var ännu större. I detta sammanhang bör också påpekas den kraftiga volymökning, som skett på senare år inom inlåningsrörelsen. Som exempel härpå kan nämnas att antalet insättningar och uttag inom en bank fördubblats på 3,5 år medan de inom en annan bank under 1 O-årsperioden 1955-1965 hade stigit från index 100 till index 330. Oförändrad teknik skulle ha medfört betydande svårigheter att rekrytera tillräckligt med personal. När det gäller övriga rutiner uppvisar bankerna betydande skiljaktigheter i fråga om hur långt man hunnit med ianspråktagande av EDB. Notariatrörelsen är delvis omlagd till eller planeras bli omlagd till EDB inom den närmaste framtiden. Även här har en snabb volymökning accentuerat 19

vitz.

För litteratur om bankkostnader se Hor-

20 Uppgifterna i det följande grundar sig på intervjuer med chefer för affärsbankernas organisationsavdelningar och datamaskinanläggningar. 21 För en kortfattad historik över kontorstekniken inom bankväsendet se Bergqvist [2].

nödvändigheten av rationalisering. Inom finans- och fondavdelningarna samt utlandsrörelsen har vissa banker tagit EDB till hjälp. Det stora återstående användningsområdet för EDB är emellertid lånerörelsen. Checkräkningskrediter, byggnadskreditiv, vissa reverslån och avbetalningslån är omlagda till EDB men huvudparten av reverslånen och växlarna hanteras fortfarande enligt den gamla tekniken. Större delen av arbetet på att bygga upp ett integrerat informationssystem för företagsledningen återstår. Men även vid användning av EDB enligt de nuvarande principerna är det manuella hanterandet av papper omfattande och arbetskrävande. Framtidsdrömmen för bankernas dataexperter är att få en nära nog fullständig automation, där alla dataregistreringar för EDB sker direkt vid kontoren och onödiggör pappershantering även mellan bankerna. Vid automatiseringen av transaktionerna mellan bankerna kan den gemensamma bankgirocentralen komma att spela en strategisk roll. Införandet av EDB har påtagligt ändrat affärsbankernas interna struktur. En affärsbank är i långt högre grad än tidigare en integrerad teknisk enhet och likheterna härvidlag med ett industriföretag har därigenom ökat kraftigt. Därmed har också frågan om förekomsten av positiva eller negativa skaleffekter inom affärsväsendet kommit i ett nytt läge. Programmering, utarbetande av nya system och utvecklingsarbete är av central betydelse men samtidigt kostnadskrävande. Storbankerna har hittills inte haft något större samarbete i dessa avseenden. Däremot hade i inledningsskedet samtliga provinsbankerna ett nära samarbete, bl. a. för att avgöra om en gemensam datacentral var en lämplig lösning. Utredningsresultatet i den sistnämnda frågan blev dock negativ. Vissa av provinsbankerna hade dock under de första åren gemensam stanscentral och hyrde gemensamt service vid maskinleverantörernas dataanläggningar. Gemensam hyrning av service hos maskinleverantören eller andra förekommer ännu men flera provinsbanker har övergått till att ensamma hyra hela dataanläggningar.

På programmerings- och systemutvecklingsområdet har vissa provinsbanker fortfarande ett tämligen nära samarbete. EDB har infört en ny tänkbar stimulans till ökad koncentration inom affärsväsendet men det är ännu för tidigt att säga om en sådan effekt faktiskt kommer att uppstå. Otvivelaktigt ger massproduktion av rutintransaktioner med EDB vissa stordriftsfördelar. Hittills har dock de mindre bankerna sökt motverka storleksnackdelar genom samarbete på vissa områden. En viktig faktor i sammanhanget är dessutom att affärsbankerna i viss utsträckning hyr dataanläggningarna i stället för att köpa dem, vilket reducerar investeringskostnaderna för den nya tekniken. Datatekniken kan emellertid också ha eliminerat negativa skaleffekter, som annars skulle ha uppstått. Den snabba volymökningen under senare år skulle med i stort sett oförändrad teknik ha medfört en ansvällning av organisationen, som kunde ha ställt storbankerna inför stora administrativa problem. Det förtjänar nämnas i detta sammanhang att Sayers i sista upplagan av det välkända verket Modern Banking (1964) under hänvisning till den nya tekniken tar upp problemet om effektiv organisation kontra bevarandet av ännu återstående element av konkurrens inom affärsbanksväsendet. Sedan mellankrigstidens början har statsmakterna i England sökt förhindra ytterligare fusioner mellan storbanker i konkurrensbevarande syfte. De nya möjligheterna till stordriftsfördelar kan enligt Sayers aktualisera en ny avvägning mellan effektivitet och bevarande av konkurrens. 22 EDB har möjliggjort utbud av nya tjänster och ökat utbud av vissa tjänster. Girokapitalräkning och checklön hade knappast varit möjliga i nuvarande omfattning och utformning utan EDB. En annan ny typ av produkter där datatekniken kommit till stor användning är factoring och leasing via bankerna närstående företag. Notariatrörelse med dess krav på dyrbara specialister kunde tidigare endast drivas vid de största avdelningskontoren samt huvudkontoren. Med 22

Sayers, s. 25-26. 113

hjälp av EDB har specialistfunktionerna kunnat centraliseras och utbudet av notariattjänster spridas till även mindre kontor. Att statistiskt mäta skaleffekter inom bankväsendet erbjuder i varje fall ännu närmast oöverstigliga svårigheter. Att mäta skaleffekter för industriföretag med en enda produkt på tillverkningsprogrammet erbjuder många problem, som dock kunnat lösas i åtskilliga fall. När tillverkningen omfattar många varor mångfaldigas mätproblemen. Bankerna är i hög grad mångproduktföretag och produkterna utgörs dessutom av tjänster - ofta specialiserade och individuellt utformade. Bankernas produktsammansättning varierar till stor del på ett systematiskt sätt med bankstorleken. Stora banker ger förhållandevis fler stora lån, har större utlandsavdelningar osv. Fastställande av en kostnadsmässig optimumstorlek för en bank blir därför i hög grad också beroende av vilken produktsammansättning, som väljs. Paul Horvitz och David Alhadeff har sökt analysera skaleffekterna inom det amerikanska affärsbanksväsendet. 23 Lån och värdepapper har betraktats som bankernas huvudprodukter. Utifrån denna definition har ett styckkostnadsbegrepp skapats genom att uttrycka totala kostnader i procent av summa utestående lån och värdepapper. Horvitz främsta slutsats innebär att styckkostnaden är i stort sett konstant inom ett mycket stort intervall. Bortsett från extremt små banker (under 5 miljoner dollar i inlåning) är det först vid en inlåningsvolym på över 500 miljoner dollar, som styckkostnaden sjunker (undersökningen avser 1959 års förhållanden). I sammanhanget bör också uppmärksammas att EDB 1959 redan börjat göra sitt intåg i amerikanska banker med början i de större. Vidare konkluderas att filialbanker är ineffektivare än »unit banks». Utan att gå in på detaljkritik kan konstateras att i undersökningarna ingen hänsyn tagits till de mätproblem, som tidigare nämnts. Vad speciellt gäller den sistnämnda slutsatsen, är det knappast överraskande att exempelvis en »unit bank» i en storstad med många stora kundföretag har lägre kostnader än en filialbank med samma 114

omslutning, som har ett stort antal små avdelningskontor ute i landsorten med många småkunder. De båda undersökningarnas slutsatser om skaleffekter inom bankväsendet måste tyvärr frånkännas större bevisvärde. 24 Den svenska statistiken över affärsbankernas kostnader tillåter lika litet som den amerikanska några slutsatser om skaleffekter. Trots detta kan det vara av intresse att kort redogöra för vissa data om affärsbankernas omkostnader. Med omkostnader avses i det följande huvudsakligen summa avlöningar, tantiemer, arvoden, pensionskostnader och understöd samt hyror. Bankväsendets omkostnader uttryckta i procent av medelomslutningen har utvecklats tämligen oregelbundet över åren såsom framgår av tabell 5: 3. Sedan 1961 ligger de dock på en avsevärt högre nivå än tidigare. Kostnadsskillnaderna mellan olika banker är mycket betydande även om de båda specialbankerna samt Bohusbanken och Jämtlands Folkbank utesluts vid en jämförelse. Flera år har banken med lägsta kostnaderna haft mindre än hälften så höga kostnader som banken med de högsta kostnaderna. Något klart samband mellan omkostnadsprocent och bankstorlek går inte att utläsa. Av de tolv stor- och provinsbankerna, som fanns 1966, har Sveriges Kreditbank fr. o. m. 1956 haft de relativt sett lägsta omkostnaderna medan de klart högsta omkostnaderna redovisats av Skånska Banken under hela perioden 1954-1966 med undantag för åren 23 Horvitz och Alhadeff. Den senare undersökningen avser endast bankväsendet i Kalifornien. 24 En mer ingående undersökning har gjorts av skaleffekter och marginalkostnader för värdepapper och olika typer av in- och utlåning vid ett antal mindre banker i Nya England 1959, 1960 och 1961. Härvid har i betydande utsträckning beaktats ovannämnda mätproblem. Undersökningen visar att positiva skaleffekter möjligen kan finnas men dessa är sannolikt mycket svaga. Marginalkostnadskurvorna är mycket olikartade för olika typer av in- och utlåning. Det bör dock observeras att ingen av de undersökta bankerna hade över 55 miljoner dollar i tillgångar. Se Benston. Slutligen bör nämnas att Hope i en undersökning av banker drar slutsatsen att stordriftsfördelar existerar inom bankväsendet.

1959 och 1965. De båda andra större provinsbankerna har däremot haft förhållandevis låga omkostnader, liksom på senare år också Svenska Handelsbanken. Åtminstone delvis torde kostnadsskillnaderna betingas av skillnader i produktsammansättning, kundsammansättning och fördelning på inlåningsräkningar. Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Enskilda Banken har stora och kostsamma utlandsavdelningar, fondavdelningar och notariatavdelningar. Kreditbankens låga omkostnader beror sannolikt till en del på mindre insatser på dessa områden och en hög andel storinlåning. En hög andel storkunder på både in- och utlåningssidan bör till betydande del förklara Enskilda Bankens tidvis låga omkostnader. Det är emellertid ytterligt tveksamt om variationer i produkt- och kundsammansättning helt kan förklara de stora kostnadsskillnaderna mellan affärsbankerna. Sannolikt betyder skillnader i kontorsnätets struktur mycket för rådande kostnadsdifferenser.

B: 5. Vissa data rörande intäktsförhållanden Affärsbankerna bedriver en långt mer mångfasetterad rörelse än övriga bankinrättningar. Den officiella statistiken över intäkternas fördelning är utomordentligt knapphändig men kompletterande uppgifter har erhållits genom bankinspektionens tillmötesgående. Såsom framgår av tabell 5: 4 domineras affärsbankernas ränteintäkter av räntor från utlåning till allmänheten men övriga ränteintäkter är långt ifrån obetydliga. Vid sidan av räntor har affärsbanker andra stora rörelseintäkter. Tillgängliga uppgifter tillåter dock endast en analys av totalintäkternas fördelning utifrån nettoräntor och nettoprovisioner. I det senare fallet har således i förekommande fall avdrag gjorts för provisioner, som bankerna själva betalat (främst till in- och utländska banker) vid medverkan i olika transaktioner. Såsom framgår av tabell 5: 5 uppgick 1965 nettoräntor till ca 760 mkr och andra intäkter än ränteintäkter till ca 400 mkr, d. v. s. ca en tredjedel av totala

Tabell 5:3. Omkostnadsprocent för hela bankväsendet samt högsta och lägsta värden för 12 banker åren 1954—19651 Omkostnads-%

År

Hela bankväsendet

Högsta värde bland 12 banker

Lägsta värde bland 12 banker

Skillnad högsta och lägsta värde

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

1,34 1,50 1,64 1,56 1,60 1,53 1,55 1,79 1,82 1,74 1,81 1,88 2,00

2,05 2,08 2,12 2,12 2,17 2,08 2,02 2,43 2,40 2,33 2,52 2,57 2,57

0,89 1,04 1,13 1,14 0,95 0,91 0,98 1,15 1,26 1,17 1,15 1,31 1,43

1,16 1,04 0,99 0,98 1,22 1,17 1,04 1,28 1,14 1,16 1,37 1,26 1,14

1 De 5 storbanker och 7 provinsbanker, som fanns 1966. Källa: SOS. Uppgifter om bankerna.

nettointäkter. Andelen för andra intäkter än räntor har successivt stigit under 50- och 60-talen. Huvudparten är provisioner av olika slag. Den största intäktsgruppen utgörs av avgifter för krediter i räkning, vars andel stigit betydligt under den studerade peTabel 5:4. Affärsbankernas bruttoräntor 1954

1. Totala intäktsräntor, milj. kr.:1 549 1 106 1 752 2149 2. Därav å utlåning till allm. och sparb., milj. kr.: 433 804 1 323 1672 i % av totala räntor: (79 %) (73 %) (76 %) (78 %) 3. Därav å statspapper och obligationer, milj. kr.: 102 275 336 378 i % av totala räntor: (19 %) (25 %) (19 %) (18 %) 1

I uppgifterna för 1954 ingår ej Inteckningsbanken och Gotlands Bank. I totaluppgifterna för samma år ingår endast nettoräntor för två av de minsta bankerna. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektio-

rioden. Övriga provisionsintäkters andel har ökat under 60-talet efter en tillbakagång under 50-talet. Andelen var dock endast något högre 1965 än 1954. Bankernas provisionsinkomster regleras till stor del genom kartellavtal. Dessa diskuteras i kapitel IX. Slutligen kan noteras att räntenettot relativt sett är mindre hos storbanker än övriga banker. År 1965 utgjorde räntenettot 64 procent av storbankernas totalintäkt mot 74 procent för övriga banker. Ovanstående uppgifter för affärsbankerna kan lämpligen jämföras med liknande uppgifter för övriga bankinrättningar för att illustrera affärsbankernas annorlunda intäktsstruktur. Sparbankernas bruttointäkter av rörelse (totala intäkter minus återvunna nedskrivningar, uppskrivningar och intäkter av egna fastigheter) uppgick år 1965 till 1 493 mkr., varav 88 procent härrörde från lån och krediter i räkning och 9 procent från obligationer och statspapper. Provisionsintäkter uppgick till endast 7 mkr., motsvarande ca en halv procent av totala rörelseintäkter. Sparbankernas nettoräntor uppgick till 359 mkr. För jordbrukskasserörelsen redovisas endast nettoräntor. Dessa uppgick år 1965 till 54 mkr. vari även ingår avgifter för krediter i räkning. Med undantag för endast några få procent härrör bruttoränteintäkter från utlåningsrörelsen. Andra intäkter än räntor uppgick endast till drygt en mkr. Postbankens resultatredovisning avviker från övriga instituts genom att räntor på intäktssidan redovisas efter avdrag av räntekostnader för avistalån och räntebärande postgirokonton men före gottskrivning av räntor till postsparbanksinsättarna. År 1965 uppgick totala intäkter till 612 mkr., varav 93 procent utgjorde de sålunda definierade ränteintäkterna. Uppgifter saknas om bruttoräntornas fördelning men med ledning av tillgångarnas sammansättning kan räntor från obligationer och statspapper uppskattas till i runt tal en femtedel av totala ränteintäkter. Postbankens nettoräntor uppgick 1965 till 257 mkr. Att för affärsbankerna göra en uppdelning av andra intäkter än ränteintäkter erbjuder stora svårigheter p. g. a. att bankerna 116

i vissa fall inte tillämpar enhetliga redovisningsprinciper. På basis av bankinspektionens material har emellertid i tabell 5: fr gjorts en uppdelning på huvudområden. Såsom framgår har flertalet typer av provisionsintäkter ökat kraftigt under perioden 1954-1965 - i vissa fall med mer än 300 procent. Svagast har rembursprovisioner utvecklats beroende på den successiva övergången till inkasso inom utrikeshandeln efter andra världskriget. Eftersom provisionssatserna ökat innebär intäktsutvecklingen i realiteten att rembursbetalningar, räknat i fasta priser, minskat. Inom alla verksamhetsgrenar utanför ränterörelsen har de fem storbankerna en stark ställning. Inom vissa såsom remburser, garantier, notariat och emissioner är deras andel 90 procent eller mer. Sett över hela den studerade perioden har de största förändringarna i storbankernas andelar inträffat inom emissionsverksamheten (ökning) och arbitragerörelsen (minskning). Den ökade andelen inom emissionsverksamheten torde i första hand bero på den kraftiga ökningen av industriemissioner under 1960-talet på både aktie- och obligationsmarknaden. De kraftigaste andelsmässiga förskjutningarna har emellertid inträffat inom storbanksgruppen. Med undantag för emissionsverksamhet och i någon mån kassafack har Enskilda Bankens andelar minskat kraftigt - i fråga om remburser, garantier och arbitrage med 8-13 procentenheter. Samtidigt har övriga storbankers andelar ökat inom flertalet verksamhetsgrenar. I fråga om remburser, notariat, kassafack och »övrigt» (främst fondrörelse) uppgick 1965 Svenska Handelsbankens och Skandinaviska Bankens andelar tillsammans till 60 procent eller mer. E n närmare diskussion av prissättning m. m. för banktjänster följer i kapitel IX. C. Sparbanksväsendet I likhet med vad som gäller för affärsbankerna krävs vid etablering av sparbank särskilt tillstånd i form av reglementets stadfästelse. Stadfästelsemyndighet är vederbörande länsstyrelse, som sedan 1920 inte får meddela stadfästelse utan att sparbanken

o o o o

CTJ 1 ) <U

5: 2 2

--

O : £ .S

NO

ON CN

o" o" o" o 00 *-<_ v o i n

O

-*.*

oo o " " CN

2:-o

—< oo -—c r o o " O -H" O "

r o *-j O rN

00 - i WO T f NO" wo" NO" r~

o

CN • * <N CN oo" O <N ro"

r^ r o wo oo oo" ON" O O

TT CN

r - r~ r -

r - r o wo CN

— t - ^ wo oo^ irT T f T f ^ t

o" o" o o"

oo . - i ON CN w-Two ^ w o "

^

ON

00^ WO t * wt —T CN r i ro'

.8

iJS3 wc2 Z:S.£

t-~ Tfr ,-< 00

- VO M O* ON oo" »i-Tro" NO NO NO NO

CN r - NO

oo

> h_| »—i CN r o wo^ w-T —"c-*f NO" o CN o «n TJ- vo O —i

ON — ^ O N NO_

r o r o wo —< r o —< CN T t r o wo 00 ON

—Too NO"-<* r - o t - —< T-i « CN

eg

=

2^ ^j - ~ 2a * £

cj w <u

O c3

s 22 O :S .S

v q CN CM v o O " r t oC CN

• * »H f H CN O " r f ON CN"

<N —< — ">*

o" o" O* o" rt.SP oo C c >

•S:0

o

2 2d

NO

O r- O r o r o t - " NO" o " vooo i n O \

f-" O ON NO" - i T-. CN

> —<

B-a r - m m i n

" * CN ON " *

r o - H NO —•

"S

«

« c .£ rt t-. 53 VOODOO r - ^ - ^ w o r~" ON w-> r - r o • ^ M r n

Tt 00 M VO^ r o O f~- OO 00 r o r o oo

CN CN r o CN

£

O

2 . C c. .3 O u

3 X £ c S

ro^r-^r-^r-; —"cN"<frNo'

\Q ^ H ON wo

<£

u

c

^

nS x> B<

Sag

• a .S-s o c2 Z : S.S

ro^ NO C-^ v o NO" r-" C N o oo r o r-- NO CN r f NO r—

< - ^ u i ON r o o " CN oo" CN r o wo r o © CN r o wo NO

CN i—i OO r o

scg 2 t?-2 o^ c

•^ (-=rt :ca-

5?cs

k>

0 0 »CO

*S !0 h a ON « 1 3 " ~ " ' So

•I

k. ITN, • * ON • * WO ^ WO W> NO NO • ON ON ON CT\ r n _ _ ,_, ,_,

—

rt

• CN

jq

Tabell 5: 6. Affärsbankernas rörelseintäkter, fördelade på huvudområden. Verksamhetsområden

Alla banker, mkr

jo54_

Storbankernas andel. %

-54

-59

-64 -65

10,0 7,6

8,5 10,2

8,9 19,1

10,8 23,4

8 % 208 %

92 95

94 92

94 93

92 93

33,6 27,2 7,3 16,7

48,2 33,0 8,0 16,4

323 % 244 % 122 % 310 %

85 90 83 85

90 83 82

83 90 84 93

84 90 84

1. Rembursprovisioner 2. Garantiprovisioner 3. Inkassoprovisioner och övr. prov. inom uti. rörelsen 4. Notariatrörelse 5. Kassafack 6. Emissionsverksamhet 7. Övrigt (främst fondrörelse) 8. Summa 1—7

11,4 9,6 3,6 4,0

18,7 15,3 5,0 4,5

17,7 63,9

25,6

43,2

50,6

186%

87,7

156,0

190,3

198 %

9. Avgifter för kred. i räkn. 10. Summa 8—9

33,7

63,3

119,5

147,5

338 %

151,0

275,5

337,8

246 %

89 87

88 86

11. Arbitrage (på valutor) 12. Summa 10—11

20,6

29,1

44,9

55,5

169 %

118,2

180,1

320,4

393,3

233%

94 87

91 87

13. Netto ränteintäkter 14. Totalsumma

286,3 404,5

437,6 617,7

672,7

760,6

166 %

993,1 1 153,9

185 %

81 Anm. I redovisningen 1954 för Smålands Bank, Bohusbanken samt Skaraborgs Enskilda Bank är provisionsintäkterna inte fullständigt fördelade på huvudgrupper varför en beräknad fördelning gjorts pa basis av övriga provinsbankers siffror. För Smålands Banks del har samma förfaringssätt måst tillgripas för 1959.1 övrigt har med ledning av bankernas anmärkningar till redovisningen till bankinspektionen vissa justeringar gjorts, bl. a. av Enskilda Bankens arbitrageinkomster. För 1954 ingår ej Inteckningsbanken och Gotlands Bank. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen. befunnits vara nyttig för det allmänna. I motsats till vad som gäller för affärsbankerna är emellertid tillståndsgivningen inte tidsbegränsad. Ett i sammanhanget viktigt krav är att reglementet ska ange det geografiska område inom vilket sparbankens verksamhet ska bedrivas. P. g. a. den starka lokala bundenheten är antalet sparbanker mycket stort även om under senare år ett betydande antal fusioner skett. Sparbankerna uppvisar kraftiga skillnader storleksmässigt. Störst är Stockholms sparbank, som 1966 hade ca 1,7 miljarder i inlåning, dvs. avsevärt mer än de största provinsbankerna. De fem största sparbankerna hade tillsammans ca en femtedel av totala sparbanksinlåningen. I allmänhet finns endast en sparbank på en ort men avvikelser från denna princip förekommer fortfarande på en del håll i framför allt södra Sverige. Antalet sparbanker nådde sin höjdpunkt 1926, då det fanns 497 st. Ut-

vecklingen av antalet sparbanker framgår av tabell 5: 7. Den takt med vilken antalet sparbanker minskat har påtagligt ökat under tabellens sista 10-årsperiod. Vid utgången av 1966 hade antalet sparbanker minskat med ytterligare 36 st. och uppgick därmed totalt till 362 st. Minskningen är trots detta blygsam mot vad som väntas ske inom de närmaste åren. 1964 lade en kommitté inom sparTabell 5: 7. Antal sparbanker 1914—1964

Åi

Antal sparbanker

Förändring i antalet sparbanker

1914 1924 1934 1944 1954 1964

443 494 479 463 448 398

— 15 — 16 — 15 — 50

Källa: Officiell statistik.

+ 51

banksföreningen fram ett betänkande vari förordas att antalet sparbanker genom fusioner nedbringas till ca 70 st.30 De allmänna riktlinjerna i betänkandet har accepterats av föreningens styrelse och föreningen bedriver f. n. en relativt omfattande informationsverksamhet bland medlemmarna i strukturfrågor. Fusionstakten har också ökat påtagligt och det anses inte orealistiskt att antalet sparbanker är nere vid ca 200 st. i början av 1970-talet med verksamhetsområdena i stort sett anpassade till de nya kommunblocksgränserna. 31 I strukturkommitténs argumentation för radikalt färre och större sparbanker är det främst tre faktorer, som ges stor betydelse, nämligen befolkningsomflyttningen, allmänhetens ökade krav på bankservice och den skärpta konkurrensen om inlåningsmedlen. Ett stort antal sparbanker har sitt huvudkontor på landsbygden eller i tätorter med ogynnsam befolkningsprognos. Många sparbanker kan inte p. g. a. det begränsade befolkningsunderlaget nå en sådan storlek att de kan erbjuda fullgod bankservice i form av dagligt öppethållande, olika sparformer, kassafack etc. Å andra sidan har med den stigande levnadsstandarden allmänhetens krav på bankservice stigit jämsides med att andra konkurrensmedel än räntan blivit allt viktigare i konkurrensen mellan bankinrättningarna om inlåningskunderna. Ett stort antal mindre sparbanker har inte dagligt öppethållande och inte öppet det antal timmar per dag som anses vara normal banktid. I fråga om olika s. k. sparfrämjande verksamhetsgrenar och utbud av bankmässiga tjänster har de mindre sparbankerna också ett klart handikapp. För att öka sparbankernas konkurrenskraft förordar kommittén att de mindre sparbankerna går upp i större enheter för att såsom avdelningskontor få ökade ekonomiska och personella resurser. Någon nedläggning av kontor förutses inte annat än i undantagsfall eftersom avdelningskontor för att täcka sina kostnader kräva betydligt mindre inlåningsunderlag än en fristående sparbank. De föreslagna nya sparbanksområdena, vilka är 72 st., bygger i huvudsak

på arbetsmarknadsstyrelsens s. k. A-regioner med bibehållande av redan existerande länssparbanker och anpassning till kommunblocksindelningen. Den lokala anknytningen ska bevaras genom att vid de övertagna sparbankernas huvudkontor inrätta lokalstyrelser inom vilka utses lånedelegationer. Sparbankerna har sedan gammalt ett omfattande samarbete genom lokala och regionala sparbanksföreningar samt genom Svenska sparbanksföreningen och Sparfrämjandet. Det senare organets verksamhet omfattar bl. a. planläggning av propaganda, reklam och upphandling av kontorsutrustning. Genom Sparbankernas Bank, Sparbankernas Intecknings AB och AB Kommunkredit har sparbankerna erhållit viktiga komplement till den traditionella sparbanksverksamheten. Banken tjänstgör dessutom som en slags centralbank för sparbankerna med uppgift att utjämna penningöverskott och penningunderskott mellan olika sparbanker. Vidare ombesörjer banken den clearing mellan sparbankerna, som måste ske p. g. a. att insättningar och uttag för ett stort antal sparbanker tillåts ske vid annan sparbank än där kontot finns. Genom tillkomsten av Sparbankernas Datacentraler AB (Spadab) 1962 har skapats möjligheter för en omfattande rationalisering av sparbankernas verksamhet, vilken inte är bunden av den enskilda sparbankens storlek. F. n. är ca 100 sparbanker anslutna till Spadab medan 5-6 sparbanker valt att upprätta egna datamaskinanläggningar. Enligt vad man uppger på Spadab ställer det sig ekonomiskt fördelaktigt även för de största sparbankerna att ansluta sig till Spadab. Att vissa sparbanker trots detta valt att upprätta egna datamaskinanläggningar har bl. a. berott på den större frihet i dispositionen över datamaskinerna, som härigenom blir möjlig. Spadabs organisation består av fyra datacentraler i Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping jämte en central utvecklingsavdelning för programmering. Utvecklingen av televerkets taxor är avgörande 30 Svensk sparbanksförenings strukturkomkommitté 1964. 31 Svensk sparbankstidskrift 3/66, s. 151.

för huruvida ytterligare en datacentral kommer att anläggas i Norrland eller ej. Hela inlåningsrörelsen, både vad gäller kontoförändringar och ränteberäkningar, är omlagd till datamaskinbehandling. Utlåningsrörelsens transaktioner och rutinoperationer började under 1966 bearbetas på datamaskin för ett mindre antal sparbanker. För notariatrörelsen och betalningsförmedlingen beräknas datamaskiner börja tas i tjänst under 1967 och bli ett viktigt hjälpmedel i sparbankernas allt hårdare engagemang på dessa områden. Det fjärde huvudområdet för datateknikens användande är internredovisningen. Under 1967 görs försök med omläggning av affärsbokföringen och senare siktar man på att använda Spadabs datamaskiner även för de anslutna sparbankernas personalredovisning och driftsbokföring. Planer finns också på att i framtiden direktkoppla kassaregister, skrivmaskiner och telefoner till datacentralerna.

D. Försäkringsbolag och understödsföreningar D:l. Försäkringsbolag Krav på förstatligande av försäkringsbolagen har gång efter annan framförts, bl. a. i arbetarrörelsens s. k. efterkrigsprogram 1944. Så långt som till direkta planer på att förstatliga försäkringsväsendet har utvecklingen aldrig gått men den statliga kontrollen över företagens verksamhet har successivt skärpts och är i dag sannolikt mera ingripande än i någon annan sektor av det privata näringslivet. De viktigaste av nu gällande speciallagar är 1948 års lag om försäkringsrörelse (försäkringslagen) och 1927 års lag om försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen). Till detta kommer att riksbanken sedan 1952 nästan utan avbrott genom direktiv och rekommendationer styrt försäkringsbolagens placeringsinriktning. Försäkringslagen har två huvudmålsättningar, nämligen dels att skapa garantier för att bolagen vid varje tidpunkt kan uppfylla sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (solidi-

tetsprincipen), dels att priset för försäkringen hålls på en skälig nivå (skälighetsprincipen). Sjö- och transportförsäkring i Sverige samt försäkringsverksamhet utomlands är dock undantagna från skälighetsprincipen. För att driva försäkringsrörelse fordras koncession av Kungl. Maj:t. Koncessionen beviljas tills vidare eller under speciella förhållanden på bestämd tid - högst tio år. Vid beviljande av koncessionen sker en prövning inte endast av bolagsordningens innehåll utan också av om rörelsen är »behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet». Denna senare materialla prövning är en nyhet i 1948 års lag men den hade föregåtts av en provisorisk särskild lag från 1945, vilken endast tillät nyetableringar och branschutvidgningar, som var önskvärda från allmän synpunkt. Koncession gäller endast för i bolagsordningen klart specifiserade försäkringsgrenar, varför ett bolag som önskar ta upp en ny försäkringsgren måste ansöka om koncession härför. Försäkringsbolag är förbjudna att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Efter lagändring 1961 kan dock undantag från denna regel beviljas i särskilda fall, som har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten. Bolag, som ämnar driva livförsäkringsverksamhet är med vissa undantag skyldiga att upprätta s. k. grunder, som även de måste godkännas av Kungl. Maj:t. De viktigaste grunderna avser beräkning av försäkringspremierna och innehåller antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader. 3 Som tidigare nämnts indelas försäkringsbolagen i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag allt efter verksamhetens geografiska omfattning. Totala antalet bolag var 1964 ca 1 000 st. men flertalet är mycket små och dessutom ingår många av de större bolagen i koncernbildningar. Såsom framgår av diagram 5: 3 är därför försäkringsväsendet starkt koncentrerat mätt med både premieinkomsternas och totala förvaltade tillgångars fördelning. Av försäkrings32

Folksams försäkringsutrednings betänkande, kap. 1 och 3 samt Försäkringssakkunniga, s. 151 ff.

bolagens totala förvaltade tillgångar svarade 1964 de fyra största företagen för ca 75 procent. Motsvarande andel av totala premieinkomsterna var drygt 60 procent. Enligt det förstnämnda måttet dominerar helt naturligt företag med omfattande liv- och sjukförsäkringsrörelse.

% 100

'

I I I

I I I 5

I

I I

I I I I 10

I I I 15

I

I I

20 Antal företag

De 20 största koncernernas och fristående bolagens andelar av total premieinkomst i direkt försäkring i Sverige. Kumulativ fördelning.

° M

M

I I I I I I | | | | I I I I I I 5 10 15 20 Antal företag

Diagram 5:3. Försäkringsväsendets 1954—64

struktur

De 20 största koncernernas och fristående bo. lagens andelar av totalt förvaltande tillgångarKumulativ fördelning.

Koncentrationen har ökat påtagligt under de senaste åren (se diagrammet). Utvecklingen mot stigande koncentration har pågått sedan slutet av 1920-talet men hade före införandet av 1948 års försäkringslag främst formen av samarbete och koncernbildningar. Den nya lagen underlättade fusioner och sedan dess har även antalet bolag minskat. Den stigande koncentrationen beror dock inte enbart på fusioner och koncernbildningar. De stora företagen har vid sidan härav relativt sett ökat sin premieinkomst mer än de mindre företagen. De mest betydelsefulla förändringarna i företagsstrukturen under senare år har varit Skandia-koncernens uppköp av ett antal bolag, varigenom Skandia-gruppen blivit den största företagsenheten inom ett stort antal försäkringsbranscher. En storfusion representerar också samgåendet mellan Svenska Liv-Hansa och Städernas. Den nya koncernen har fått namnet Hansakoncernen. Samtidigt har dock omläggningen av tjänstepensioneringen i samband med ATP:s införande kraftigt reducerat SPP:s premieintäkt och detta företags andel av försäkringsbolagens förvaltade tillgångar kan förväntas successivt minska. I stort sett har det inte tillkommit något allmänt fristående försäkringsbolag under de senare 40 åren. De nya bolagen har antingen varit specialbolag (ex. AFA, Ansvar, Volvia, Anticimex) eller livförsäkringsbolag, som etablerats av skadeförsäkringskoncerner . Sammanslagningarna har ofta motiverats med att de medför rationaliseringar av försäkringsverksamheten. På försäljningssidan har en samordning kunnat ske av försäljningsorganisationerna bl. a. genom gemensam försäljningsledning och gemensamma distriktskontor. Rationaliseringsmöjligheterna på det administrativa området har framhållits särskilt beträffande sammanslagning121

Tabell 5: 8. Enskilda försäkringsbolags premieinkomster 1965 fördelade på verksamhetsgrenar (direkt svensk affär). Andel av resp. verksamhetsgren 8

—

29,0 3,6 21,7

31,6 0,0 26,3

— 17,4 — 11,5

— —

3,4 5,8

17,6 12,3

— —

9,9 4,7

—

—

1,4

1,7

—

4,2

3,2 5,5

— —

— —

0,7 0,1

1,7 1,7

— —

3,1 2,9

1,2

3,4

—

—

— — 0,0 — — 21,0 -— — 0,4 — — — — 35,3 — — 30,6 —

— —

— — —

— 75,6 — — — —

2,0 2,0 1,4 1,1 1,0 0,9

1. Skandia 2. Folksam 3. Hansa 4. SPP 5. Trygg-Fylgia 6. Vegete 7. A F A 8. Förenade Liv 9. Trafik-Bore 10. Framtiden 11. Allm. Brand 12. Ansvar 13. Valand 14. Landsbygden 15. Sjökaskobol. 16. Skånska Brand 17. Jordbruket 18. Arbetsgivarna 19. Land och Sjö 20. K F A

23,0 7,8 12,5 23,8 4,9 1,3 7,6 7,3

18,7 35,9 6,5

34,9 11,7 14,4

23,4 23,5 8,3

0,0 0,9 55,4

5,0

10,6 7,3

6,8 4,8

14,6 4,2

0,0 1,0

—

5,0

0,6

7,9

— —.

2,4 2,9

4,2 0,8

— — — — — —

1,7

—

21. Summa 1—20 22. Övr. sv. riksb. I 23. Övr. sv. riksb. II 24. Uti. bolag I 25. Uti. bolag II 26. Lokala bolag

6,0

3,8

1,1 99,1 0,9

— —

•

— —

0,9

—

0,0

2,4 0,4 0,3

0,0

—

—

—

91,9

82,5

95,2

1,4 0,7 3,4 2,6

0,6 3,3 2,3 0,8 10,5

0,6 1,0 1,7 1,5

—

S:a 2—9

7 Försäkringsföretag

1,2

—

_

57,3

70,9

42,7

29,1

—

— —

— —

Totalt

87,0

94,6

75,6

88,6

25,2 13,6 11,9 9,4 7,9 3,3 3,0 2,8 2,5 2,4 1,9 1,8 1,5 1,2 1,2 0,9 0,7 0,6 0,5 0,4 92,8

5,5

3,5 1,9

—

—

5,9

5,8 1,7

— 3,3 — 15,2

1,1 2,8 1,8 1,7 4,0 100

1,0 1,8 1,0 1,0 2,4 100

1,7

27. Summa 1—26

28. Summa i mkr

1 339

26,5

27 2 066 3 404

För förklaringar till tabellen se nedan. Källor: Svensk Försäkrings-Årsbok 1966, Enskilda Försäkringsanstalter 1965, Försäkringsinspekionens kartellregister samt stadgar och medlemsförteckningar för undersökta samarbetsorgan. Anm. 1. Förenade Liv bedriver samförsäkring i gruppliv med Liv-Thule (Skandia), Svenska Liv (Hansa), Framtiden, Trygg-Fylgia, Valand och Liv-Göta (Vegete). I tabellerna 5: 8 och 5: 9 är Förenade Livs premier fördelade på bolagen. 2. Av totalsumman utgör 11 mkr. icke direkttsvensk affär. 3. Övriga svenska riksbolag I samt utländska bolag I är sådana, som 1967 är medlemmar av resp. samarbetsorgan. 4. Övriga svenska riksbolag II samt utländska bolag II är sådana, som 1967 inte är medlemmar av resp. samarbetsorgan. 5. Beträffande namngivna företag markerar kursiverade procenttal att företaget 1967 är medlem av resp. samarbetsorgan. 6. Det för verksamhetsgren I angivna samarbetsorganet är Svenska Livförsäkringsbolags Förening. Det för verksamhetsgrenarna 2—3 angivna organet är Svenska Skadeförsäkringsföreningen. Det för verksamhetsgren 7 angivna samarbetsorganet är Sjöassuradörernas Förening. 7. Som företagsenhet har använts fristående bolag och koncerner. Detta gäller även för angivet antal medlemmar av resp. samarbetsorgan enligt tabell 5:9. Förklaringar: Verksamhetsgren 1. Individuell och kollektiv liv-, sjukoch olycksfallsförsäkring med eller utan grunder i livförsäkringsbolag.

2. Individuell och kollektiv sjuk- och olycksfallsförsäkring utan grunder i skadeförsäkringsbolag. 3. Allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkring (med delbranscherna

ar under efterkrigstiden. Framför allt gerr den moderna databehandlingstekniken stordriftsfördelar. Men sammanslagningarna harr tett sig önskvärda även av andra skäl. Sammanslagningar, som gett upphov till en meraa allsidig försäkringsverksamhet, har bedömtss som förmånliga från konkurrenssynpunkt,:, eftersom allmänheten kan ordna hela ellerr större delen av sitt försäkringsskydd inomi ett enda företag. I vissa fall har som motivv för sammanslagningarna även anförts deni ytterligare riskutjämning, som en mer allsidig försäkringsverksamhet innebär. 33 Inom flertalet försäkringsbranscher ärr emellertid företagsstrukturen ännu merai koncentrerad än vad totalsiffrorna angerr p. g. a. företagens specialisering. Endast femi försäkringsföretag (Skandia, Hansa, Folksam, Trygg-Fylgia och Vegete) erbjuder ii stort sett alla typer av försäkringar, somi förmedlas på den »allmänna» marknaden,, dvs. andra försäkringar än de som SPP, Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA) ochi liknande företag huvudsakligen ägnar sig åt. Vidare har ett stort antal företag inom vissai skadeförsäkringsbranscher en lokalt eller regionalt avgränsad verksamhet. Officiell statistik tillåter inte en fullständig kartläggning av företagsstrukturen påi. olika försäkringsmarknader. I tabellerna 5: 8! och 5: 9 redovisas emellertid data för olikai huvudtyper av verksamhetsgrenar, som ger en allmän bild av företagsstrukturen. Såsom framgår har de fyra största företagen inom resp. verksamhetsgren genomgående mer än två tredjedelar av premieinkomsterna. Vidare bör observeras att av de 14 företag, som bedriver liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse via liv- och sjukförsäkringsbolag (verksamhetsgren 1), är fyra

brand-, brand- och avbrotts-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-, maskin- och avbrotts-, inbrotts-, stöld-, rånförsäkring m. m. i skälighetsgrupperna hem-, villahem-, fastighets- och företagarförsäkring). 4. Trafik- och övrig motorfordonsförsäkring.

specialbolag (bl. a. SPP) medan ett bedriver samförsäkring i gruppliv för sex av de övriga bolagen. Av skadebolag, som förmedlar sjuk- och olycksfallsförsäkring (verksamhetsgren 2), utgörs tre av specialbolag, som inte är direkt konkurrerande med övriga bolag. Inom allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkringar (verksamhetsgren 3) är Skandia störst med 35 procent av premierna. Den höga andelen beror främst på att företaget har en mycket omfattande industriaffär. Verksamhetsgrenen kreditförsäkring (nr 5) domineras helt av två bolag, varav ett är för affärskredit och ett för s. k. pensionsgaranti. Slutligen bör nämnas att de s. k. arbetsgivarbolag, som förmedlar yrkesskadeförsäkring (verksamhetsgren 6), ska avvecklas eftersom denna verksamhet efter 1968 helt ska handhas av Riksförsäkringsverket. Att i detalj studera konkurrensförhållandena för olika typer av försäkringar ligger utanför denna utrednings ram och behandlas därför inte i de följande kapitlena. Det kan därför vara av intresse att i samband med företagsstrukturen redogöra något för olika former av samarbete mellan försäkringsföretagen på försäkringsområdet, Inom försäkringsrörelsen förekommer ett betydande antal samarbetsorgan. Starkt förenklat kan dessa indelas i sex olika kategorier, nämligen: a) Sammanslutningar för samråd och gemensamt uppträdande i allmänna frågor. b) Föreningar för överläggningar eller överenskommelser om försäkringsfrågor i allmänhet eller om premier och försäkringsvillkor. 33 Folksams försäkringsutrednings betänkande, kap. 2.

5. Kreditförsäkring. 6. Yreksskadeförsäkring. 7. Sjöförsäkring (sjökasko, sjöansvar och sjötransport) samt land- och lufttransportförsäkring. 8. Luftfartsförsäkring (luftkasko och luftansvar). 9. Husdjurs- och hagelförsäkring. 123

c) Villkorstolkningsnämnder. d) Pooler. e) Organ för intern service. f) Organ för extern service. Nedan diskuteras kortfattat dessa olika kategorier av samarbetsorgan. a) Den helt dominerande sammanslutningen inom denna kategori är Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. De enda bolag av betydelse, som står utanför förbundet är Folksam, Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och Kommunernas Försäkrings AB (KFA). Förbundet har bl. a. till uppgift »att i förhållande till utomstående institutioner eller eljest då så finns påkallat giva uttryck åt bolagens gemensamma synpunkter och att verkställa utredningar och väcka förslag i frågor av betydelse för den privata försäkringsverksamheten och dess utveckling efter allmännyttiga linjer». En av förbundets viktigaste uppgifter är att å medlemmarnas vägnar avge remissyttranden i bl. a. socialpolitiska, samhällsekonomiska och försäkringspolitiska frågor. b) Till denna kategori av samarbetsorgan hör bl. a. Svenska Livförsäkringsbolags Förening, Svenska Skadeförsäkringsföreningen och Sjöassuradörernas Förening, varav de

två sistnämnda måste betecknas som karteller eller kartelliknande organisationer. Svenska Livförsäkringsbolags Förening har enligt sina stadgar till uppgift att bereca bolagen »tillfälle till överläggningar rörande frågor av gemensamt intresse, antingen de är ägnade att göras till föremål för samarbete eller endast för tankeutbyte». Till föreningen hör alla liv- och sjukförsäkringsföretag utom Folksam, AFA och KFA. Son framgår av tabell 5: 9 svarar föreningens medlemmar för över 80 procent av In-, sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna i livförsäkringsbolag. Svenska Skadeförsäkringsföreningen omfattar dels skadebolagens sjuk- och olyclsfallsförsäkringsrörelse, dels allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkring, dels trafik- och övrig motorfordonsförsäkring och dels kreditförsäkring. Föreningen tillkom 1964 och innebar i allt väsentligt en sammanslagning av förutvarande Svensxa Tarifföreningen, Svenska Bilförsäkringsfcreningen, Tarifföreningen för olycksfalls- o;h sjukförsäkring samt Tarifföreningen för bolag, som driver garantiförsäkring. Föreningen har till uppgift att ge medlemmarna rid och anvisningar. Föreningens karaktär .iv

Tabell 5: 9. Företagsstruktur inom olika försäkringsbranscher 1965 samt omfattning av vksa samarbetsorgan räknat på basis av premieinkomster. Totala premieVerksam- inkomster (direkt hetsgresvensk nens nummer affär) mkr

Totalt

Därav utländska

Största företaget

Två största företagen

Fyra största företagen

24 36 35 24 55 35 29 32 76

47 55 49 47 98 66 51 56 79

67 73 68 70 100 90 78 88 81

Ila 9b 22b 8b 3b

83a 43b 54b 48b 2b

1 2 3 4 5 6 7 8 9

1 339 152 712 901 11 58 200 6 27

14 21 262 18 6 9 41 11 632

7 21

— — — 3

— 1

Andel i % för:

—

—

12c)

— —

—

Anm. a) Svenska Livförsäkringsbolags Förening. b) Svenska Skadeförsäkringsföreningen. c) Sjöassuradörernas Förening. För övriga förklaringar hänvisas till tabell 5: 8, liksom beträffande källor.

124 Andel av verksamhetsgrenens premier för resp. samarbetsorgans medlemmar (%)

Antal medlemmar av resp. samarbetsorgan

Antal företag

•

—

kartellsammanslutning framgår av följande passus i stadgarna: »Om föreningsmedlem önskar avvika från av föreningen utarbetade tariffer, villkor och bestämmelser, skall medlemmen lämna föreningen detaljerad redogörelse för avvikelsen och för motiven till densamma och får då tillämpa avvikelsen, sedan två månader förflutit, efter det meddelandet lämnats föreningen». 19 av föreningens totalt 26 medlemmar är utländska bolag vars verksamhet är av ringa omfattning. Av tabell 5: 9 framgår hur stor andel av premierna inom resp. verksamhetsgren (verksamhetsgrenarna 2-5) föreningens medlemmar svarar för. Totalt har medlemsbolagen 52 procent av premieinkomsterna inom berörda verksamhetsgrenar. Av denna andel svarar Skandiakoncernen för 56 procent och Trygg-Fylgia för 22 procent. 34 Sjöassuradörernas Förening har enligt sina stadgar till ändamål att »tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen», vilket bl. a. sker genom att utarbeta försäkringsvillkor för medlemmarna. Dessa åtar sig att tillämpa av föreningen antagna försäkringsvillkor och försäkringsklausuler. Premieöverenskommelser förefaller dock numera inte förekomma. Av de större koncernerna står endast Folksam och Sjökaskobolagen utanför föreningen, vars medlemmar därför kan antas svara för närmare 70 procent av totala premieinkomsten inom sjöförsäkringsrörelsen. Sjökaskobolagen är emellertid tillsammans med flertalet medlemmar av Sjöassuradörernas Förening (utom Hansa) anslutna till en överenskommelse om sjökaskoförsäkring, som innebär viss uppdelning av verksamheten. Inom samma verksamhetsgren finns sedan 1966 Båtförsäkrings]'öreningen för bolag, som bedriver försäkring av båtar. Föreningen har bl. a. till uppgift att »utarbeta gemensamma försäkringsvillkor» och har ungefär samma medlemmar som Sjöassuradörernas Förening. Med samma anslutning och för samma ändamål verkar också Föreningen för biltransportförsäkring. c) Livförsäkringens Villkorsnämnd, Skadeförsäkringens Villkorsnämnd och Sjukoch Olycksfallsnämnden har alla till uppgift

att i rådgivande syfte yttra sig i villkorstolknings- och därmed sammanhängande rättsfrågor. Nämnderna är sammansatta av opartiska ordföranden, jurister och läkare samt ledamöter från andra försäkringsbolag än det, vars ärende i varje enskilt fall behandlas. Till nämnderna är anslutna samtliga riksbolag med rörelse i berörda verksamhetsgrenar utom Folksam, som har egna nämnder med av olika organisationer utsedda försäkringstagarrepresentanter. En särställning intar Trafikförsäkringsanstalternas nämnd med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente. Kungl. Maj:t utser också ordföranden. Denna nämnd har till uppgift att verka för en enhetlig personskadereglering inom trafikförsäkringen. d) Vid försäkringar med stora riskåtaganden kan försäkringsbolagen reducera sina risker genom återförsäkringar. I vissa fall har dock bolagen bildat s. k. pooler, vilka gemensamt för medlemmarna omhänderhar försäkringar med speciella typer av risker, exempelvis krigsrisker inom personförsäkring, risker vid atomanläggningar och risker, som sammanhänger med flygtrafik. Till poolerna är i regel anslutna samtliga inom verksamhetsgrenen arbetande bolag. e) Av interna serviceorgan kan nämnas Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, som bl. a. har till uppgift att besluta i sådana frågor, som enligt bolagens grunder ska bli föremål för gemensam aktuariell behandling. f) Till de externa serviceorganen hör bl. a. Försäkringsbolagens Upplysningstjänst, som ingår i Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och arbetar som den enskilda försäkringsbranschens centrala informationsorgan. Vidare kan nämnas Larmtjänst AB med larmcentraler för bilbärgning, sjuktransporter, fastighetsservice m. m. Larmtjänst ägs av skadeförsäkringsbolagen. Inom livförsäkringsrörelsen är möjligheterna till priskonkurrens mycket starkt beskurna genom att försäkringsinspektionen 34 Enligt pressuppgifter har Skandia-koncernen beslutat lämna skadeförsäkringsföreningen fr. o. m. den 1 januari 1968. Genomförs beslutet innebär detta en kraftig minskning av föreningens betydelse.

fastställer grunder, som mycket starkt tenderar att bli lika för alla livbolag, vilket ger enhetliga premier före återbäring. Såsom framgått ovan finns dessutom ett betydande antal samarbetsorgan av olika slag. Vissa av dessa påverkar inte konkurrensförhållandena men framför allt inom skadeförsäkringsrörelsen har hittills funnits ett betydande inslag av konkurrensbegränsande kartellsamarbete med Skandiakoncernen som största deltagande part. På flertalet marknader inom skadeförsäkringsrörelsen står konkurrensen i första hand mellan Skadeförsäkringsföreningen, Hansakoncernen och Folksam. När det gäller industrikunder kan dock föreningen - främst via Skandia - antas ha en mycket stark marknadsposition. Inom sjöförsäkringen är huvudkonkurrenterna Sjöassuradörernas Förening och Sjökaskobolagen. Med undantag för poolerna, som i vissa fall direkt inspirerats av statsmakterna, täcker därför i inget fall kartellsamarbetet hela marknaden.

D: 2. Understödsföreningar Understödsföreningarnas verksamhet regleras av 1938 års lag om understödsföreningar. Lagen är i åtskilliga hänseenden liberalare än försäkringslagen trots att många för-

eningars verksamhet är likartad försäkringsbolagens. En revision av lagstiftningen förbereds dock, som kan väntas innebära en anpassning till försäkringslagens bestämmelser med separat lagstiftning för de erkända arbetslöshetskassorna. Sannolikt kommer bestämmelser att införas om behovsprövning vid bildandet av nya föreningar. Prövningen väntas leda till att i varje fall inga nya öppna föreningar kan bildas. 35 Denna skärpning av lagen får ses mot bakgrund av att andra föreningar än pensionskassor i stor utsträckning inte anses ha någon uppgift att fylla i dagens samhälle. Antalet föreningar har minskat kraftigt under de senaste 20 åren såsom framgår av tabell 5: 10. Minskningen har huvudsakligen gått ut över de små föreningarna bl. a. genom att verksamheten överlåtits på andra understödsföreningar. Sedan början av 1950-talet har även medlemsantalet sjunkit i andra föreningar än pensionskassor. Den kraftiga ökningen för pensionskassorna mellan 1959 och 1964 hänger dock till största delen sam35 En förening sägs vara öppen då anslutning är tillåten för alla inom föreningens geografiska verksamhetsområde. I en sluten förening kan medlemskap endast erhållas av dem, som är anställda hos viss arbetstagare, tillhör viss yrkesgrupp etc.

Tabell 5:10. Understödsföreningamas antal, fonder och medlemmar 1942—1964 Sjuk- och begravningskassor

Summa

År

Pensionskassor

1942 1954 1959 1964

A. Antalet föreningar 258 145 182 153 150 107 120 83

589 404 324 236

475 234 160 119

1 467 973 741 558

1942 1954 1959 1964

B. Fondernas storlek, mkr 555 6 1 196 10 2 083 12 2 949 16

70 141 169 198

15 29 34 40

646 1 376 2 298 3 203

1942 1954 1959 1964

C. Antalet medlemmar, 1 000-tal 82 244 119 253 133 179 172 144

772 833 736 653

212 165 127 112

1310 1 370 1 175 1081

Källa: Officiell statistik.

126 Sjukkassor

Begravningskassor

man med en omorganisation av pensionssystemet inom konsumentkooperationen. Den helt övervägande delen av fonderna (2 949 mkr.) år 1964 tillhörde pensionskassorna och bland dessa dominerade i sin tur ett fåtal kassor. Överlägset störst 1964 var Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassa (SKP) med 866 milj. kr. följt av Bänkanställdas pensionskassor (BPK, 10 st.) med 367 milj. kr., Konsumentkooperationens pensionskassa med 346 milj. kr. och Sjöbefälets pensionskassa med 276 milj. kr. De enligt medlemsantalet 10 största pensionskassorna svarade för drygt 75 procent av samtliga föreningars fonder (exkl. arbetslöshetskassor). För andra föreningar än pensionskassor väntas en successiv tillbakagång. Den allmänna ekonomiska utvecklingen och de ökade statliga åtagandena på socialförsäkringens område lämnar ett mycket begränsat utrymme för föreningarnas verksamhet. Även pensionskassornas verksamhet kan förväntas komma att stagnera till följd av ATP:s genomförande. Den största kassan, SKP, har fr. o. m. 1963 övergått till att bli s. k. fribrevskassa varför avgiftsinbetalningar till kassan i stort sett upphört. Av övriga större kassor har ett femtontal blivit ITPkassor, dvs. kassor som svarar för pensioner inom de ovanför ATP liggande ITP- och KTP-systemen, vilka tillkommit genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. ITP och KTP omfattar dock en relativt begränsad del av den totala pensioneringen. Slutligen kan nämnas att ett antal kassor likviderats under 1960-talet och gått upp i SPP. 36

E. Regionala

och lokala

marknader

Såsom tidigare redogjorts för finns det inom kreditmarknadens olika sektorer ett stort antal lokala och regionala delmarknader. För att få en fullständig uppfattning om affärsbankernas marknadspositioner är det följaktligen nödvändigt att även ta hänsyn till strukturen av de delmarknader, där affärsbankerna uppträder. Tillgänglig statistik är emellertid ytterst bristfällig och kan på sin

höjd användas som grovt indikativa data för vissa marknader. Med sikte på lokala och regionala marknader för företagens krediter och inlåning från allmänheten diskuteras nedan affärsbanksväsendets regionala och lokala struktur samt bankinrättningarnas kontorsnät.

E: 1. Företagens kreditförsörjning Företagens kreditförsörjning tillgodoses genom en rad olika kreditslag av vilka de främsta är obligations- och förlagslån, krediter från försäkringsbolag, affärsbankskrediter samt varukrediter. De två förstnämnda finansieringsvägarna är i stort sett reserverade för storföretag, dvs. företag som har hela den nationella kreditmarknaden till sitt förfogande, övriga företag däremot erhåller huvuddelen av sitt främmande kapital via affärsbankskrediter och varukrediter. Tillskottet från jordbrukskassor, sparbanker, Industrikredit och Företagskredit är till stor del av speciell natur. Sparbankernas kreditgivning blir det dock anledning att återkomma till. Affärsbankskrediter och varukrediter är delvis substitut för varandra men de förras överlägsenhet i olika avseenden gör det berättigat att behandla dem som en särskild marknad, vars utbudsförhållanden är av strategisk betydelse för företagen. Att skilja på olika företagsstorlekars krediter och särskilja företagskrediter från övriga affärsbankskrediter på det lokala och regionala planet är inte möjligt utifrån existerande statistiskt material. Allmänna data om affärsbanksväsendets lokala och regionala struktur ger dock en viss föreställning om utbudsförhållandena på dessa nivåer för krediter till företagen.37 Den struktur affärsbanksväsendet har med några få interregionala banker och ett antal provinsbanker medför rätt naturligt att af36 Understödsföreningar i serien SOS, PM ang. översyn av understödsföreningslagen samt intervjuer med tjänstemän vid försäkringsinspektionen. 37 Åtskilliga banktjänster säljs nästan enbart av affärsbanker varför affärsbanksväsendets struktur även i det sammanhanget är av intresse.

Tabell 5:11. Länens antalsmässiga fördelning 1964 på koncentrationsgrader inom affärsbanksväsendet enligt: A. Inlåningen från allmänheten (kundlän). Största banken

Marknadsandelar i %

3 1 11 4 4

< 30,0 30,1— 40,0 40,1— 50,0 50,1— 60,0 60,1— 70,0 70,1— 80,0 80,1— 90,0 90,1—100,0 Summa Andel inom totala affärsbanksväsendet

De två största bankerna

De tre största bankerna

De fyra största bankerna

De fem största bankerna

1 6 16 23 ( + 1)

1 20 21 ( + 3)

2 1 9 4 6 2

2 5 7 9 23 ( + 1)

29,9 %

53,3 %

66,0 %

74,5 %

82,6 %

1 3 7 10 2 1 24

1 5 14 4 24

1 6 17 24

2 22 24

29,8

53,9

64,7

73,5

81,0

B. Utlåning till allmänheten (kundlän). 1 5 13 4

< 30,0 30,1— 40,0 40,1— 50,0 50,1— 60,0 60,1— 70,0 70,1— 80,0 80,1— 90,0 90,1—100,0

1 Summa

Andel inom totala affärsbanksväsendet

Anm. Stockholms stad och län har räknats som ett län. För källor etc. se kap. VIII.

färsbanksstrukturen är avsevärt mera koncentrerad på länsplanet än på det nationella planet. Såsom framgår av tabell 5: 11 hade 1964 exempelvis de två största bankerna 70 procent eller mer av utlåningen i 13 län och motsvarande andel av inlåningen i tolv län. De tre största bankerna hade 80 procent eller mer av utlåningen i 18 län och motsvarande andel av inlåningen i 16 län (jämte att i ett län det endast fanns två banker). I vissa län hade vederbörande provinsbank en mycket stark ställning. I två län var provinsbankens andel av totala affärsbanksutlåningen således över 55 procent. Av särskilt intresse är den statliga Kreditbankens ställning på dessa utpräglat oligopolistiska »marknader». Trots den korta tid, som banken drivits i nuvarande form, har den upp128

nått relativt betydande positioner i flera län, såsom framgår nedan. Tabell 5:12. Kreditbankens ställning 1964 på länsnivå i utlåning till allmänheten (kundlän) Andel av totala affärsbankutl. i länet (%) < 5,0 5,1— 10,1—15,0—20,1— 10,0 15,0 20,0 25,0 Antal län

Antal län

1 Rangordning inom affärsbankutl. i länet nr 2 nr 3 nr 4 nr 5 nr 6 10 1

Anm. Stockholms stad och län har räknats som ett län. För källor etc. se kap. VIII.

Tabell 5:13. 35 större städer fördelade efter antalet representerade affärsbanker i augusti 1952 och 1963 Antal banker 1952 1 2 3 4 5

1 10 12 8 4 Summa 35

1963 3 13 12 7 35

Förändring —1 —7 + 1 + 4 + 3

Med hjälp av bankinspektionens kontorsstatistik kan man få en viss uppfattning om bankstrukturen och dess utveckling 19521963 i alla orter utom de fyra största städerna. Vissa uppgifter har tagits fram för de 35 största städerna (exl. Solna, Sundbyberg, Lidingö, Nacka, Mölndal) enligt 1962 års invånarantal. Ett eller flera större centra inom varje län finns med utom i Stockholms och Gotlands län, som är orepresenterade. Städernas fördelning efter antalet i dem representerade affärsbanker framgår av tabell 5: 13. Bankstrukturen har förändrats relativt kraftigt i de 35 städerna i riktning mot ökat antal banker. Den främsta anledningen är Kreditbankens expansion. Banken hade vid periodens slut kontor i 29 av städerna mot 20 vid periodens början. I övrigt har Skandinaviska Banken öppnat kontor i fyra nya städer samt Svenska Handelsbanken, Göteborgs Bank och Sundsvallsbanken i vardera två nya. Efter 1963 har ytterligare banker tillkommit i vissa av städerna. Av bankinspektionens statistik framgår också den vid resp. kontor registrerade in-

och utlåningens storlek enligt 12-månadersgenomsnitt. Används inlåningen som måttstock visar det sig (tabell 5: 14) att en viss dekoncentration skett under perioden. Koncentrationsgraden i de utvalda städerna var dock även 1963 mycket hög. Genomsnittligt har den största bankens andel minskat från 58 procent 1952 till 51 procent 1963 (ovägt medeltal). Bakom denna minskning ligger en minskning med mer än fem procentenheter i 21 städer och en ökning med mer än 5 procentenheter i sju städer. Nyetableringarna har betytt relativt litet för bankstrukturen, eftersom endast i 5 fall av 18 de nyetablerades andel 1963 översteg 7 procent. Nyetableringarnas betydelse underskattas dock när inlåningen används som måttstock, eftersom utlåningen under ett kontors första år oftast är större än inlåningen. En annan aspekt av den lokala affärsbanksstrukturen redovisas i tabell 5: 15. Under perioden 1950-1964 har antalet orter med affärsbanker utanför storstadsområdena (affärsbanksplatser) ökat med knappt 10 procent. Större delen av ökningen ligger på enbanksplatser, företrädesvis i södra Sverige. Både 1950 och 1964 hade 75 procent av alla bankplatser endast en affärsbank. Antalet bankplatser med tre eller fler affärsbanker var i hela landet 55, vilket representerar en nära 45-procentig ökning sedan 1950. Det stora antalet enbanksplatser kan emellertid inte ensamt tas som belägg för en omfattande förekomst av små lokala bankmonopol ens när det gäller mindre företags försörjning med bankkredit. Trots exkluderandet av storstadsområdena ligger många

Tabell 5:14. 35 större städer fördelade efter största resp. två största bankemas andel av inlåningen 1952 och 1963

%-andel 20,0— 39,9 40,0— 59,9 60,0— 79,9 80,0—100,0 Summa

Största bankens andel i % 1952 1963 Diff.

Två största bankernas andel i % 1952 1963 Diff.

3 16 13 3 35

— 2 10 22 34(+l)

7 20 7 1 35

+4 +4 —6 —2

— 3 15 17 35

+1 +5 - 5 (-6)

bankplatser i framför allt södra Sverige på så korta avstånd från varandra att gränsen mellan resp. lokalmarknad blir mycket diffus och i åtskilliga fall närmast obefintlig. Till detta kommer naturligtvis samspelet mellan primära och sekundära befolkningscentra. När det gäller kreditförsörjningen för mindre företag i små tätorter kan inte heller bortses från sparbankerna, som har vissa möjligheter att ge krediter, som normalt ges av affärsbanker. Någon fullständig statistik över sparbankernas företagskrediter finns inte men man vet att deras totala storlek är tämligen blygsam. Detta hindrar dock inte att sparbankernas småföretagskrediter, såsom ofta påstås, kan vara relativt sett betydande i små tätorter, där ingen eller en enda affärsbank finns. Utanför de större tätorterna har sparbankerna ett avsevärt mera finmaskigt kontorsnät än affärsbankerna och är ofta den enligt inlåningsvolymen helt dominerande bankinrättningen på orten. Härvidlag skiljer sig den svenska kreditmarknadens struktur markant från exempelvis den amerikanska, som enligt flera

Tabell 5:15. Antal affärsbanksplatser utanför Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och StorMalmö fördelade efter antalet representerade banker 1950—1964. Område och år

Antal bankplatser med följande antal banker: 1 2 3 4 5 S:a

Götaland 1950 1964

239 58 261 51

11 18

Svealand 1950 1964

123 40 132 37

7 10

Norrland 1950 1964

97 19 111 25

6 5

Summa 1950 1964 Diff.

459 117 24 10 4 504 113 33 14 8 +45 —4 + 9 + 4 + 4

614 672 +58

Anm. De tre storstadsområdena har definierats som resp. stad jämte förortskommuner enligt Stat. Årsbok för 1965. Källor: Bearbetning av Svenska Bankplatser för 1950 och 1964.

forskare har ett starkt inslag av lokala bankmonopol för företagskrediter. I detta sammanhang kan också nämnas att små sparbanker har en större andel än stora av sådana kredittyper, som kan förväntas i särskilt hög grad innehålla företagskrediter. Således utgjorde 1964 lån mot borgen 14,7 procent av totalutlåningen hos sparbanker med under 5 milj. kr. i inlåning och 10,2 procent hos sparbanker med 5-10 milj. kr. i inlåning mot endast 1,8 procent hos sparbanker med mer än 100 milj. kr. i inlåning. Andelen lån mot inteckning i »annan» fastighet var i de tre storleksgrupperna 3,1 procent, 2,0 procent resp. 1,3 procent. Trots frånvaron av exakta data kan sammanfattningsvis sägas att de regionala och lokala marknaderna för bankkrediter till företag kännetecknas av mycket hög koncentrationsgrad. Även i de större städerna intar oftast en bank en dominerande position trots en viss dekoncentration under 1950-talet och början av 1960-talet. 75 procent av affärsbankskontoren utanför storstadsområdena har ingen konkurrerande affärsbank på samma ort. Betydelsen av konkurrens från ortens sparbank och närbelägna orters affärsbankskontor kan inte mätas men torde i varje fall vara tillräckligt stor för att inte lokala bankmonopol ska kunna existera i någon större omfattning.

E:2. Inlåning Affärsbanker, sparbanker, postbanken och jordbrukskasserörelsen är huvudkonkurrenterna om allmänhetens inlåningsmedel. En viss specialisering föreligger visserligen mellan de olika bankinrättningarna men den är inte så markerad att en uppdelning av inlåningsmarknaden kan göras den vägen. 1964 hade affärsbankerna 45 procent, sparbankerna 34 procent, postbanken 16 procent och jordbrukskasserörelsen 4 procent av totala inlåningen. Med sina över 3 500 fasta postanstalter har postbanken det överlägset största kontorsnätet och utgör på alla orter en konkurrent till övriga bankinrättningar om inlåningsmedlen. Hur affärsbankskontor och sparbankskontor är förde-

Tabell 5:16. Fördelning av affärsbankskontor och sparbankskontor 1950151 och 1964 utanför Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö. Antal orter mecl:

Område och år 1950 Götaland Svealand Norrland

Antal (%) Antal (%) Antal

(%) Hela landet

Antal

(%) 1964 Götaland Svealand Norrland

Antal

(%) Antal (%) Antal

(%) Hela landet

Antal

(%)

Affärsbank men ej sparbank

Både affärsbank och sparbank

Sparbank men ej affärsbank

Summa

82 (13) 27 (8) 48 (26)

238 (37) 147 (42) 75 (41)

317 (50) 176 (50) 61 (33)

637 (100) 350 (100) 184 (100)

157 (14)

460 (39)

554 (47)

1171 (100)

41 (5) 19 (5) 37 (18)

302 (40) 166 (45) 110 (54)

418 (55) 182 (50) 57 (28)

761 (100) 367 (100) 204 (100)

97 (7)

578 (44)

657 (49)

1332 (100)

Anm. Om storstadsområdena se anm. till tabell 5:15. Identiska jämförelsepunkter för affärsbanker och sparbanker har ej kunnat erhållas men detta torde inte nämnvärt påverka totalbilden. Uppgifterna för sparbankerna avser april 1951 och sept. 1964. Uppgifterna för affärsbanker avser april 1950 och febr. 1964. För sparbanker har ej sparställen medräknats. Källor: Bearbetning av Svenska Bankplatser 1950 och 1964 samt Svenska sparbanksplatser 1951 och 1965. lade i förhållande till varandra utanför de tre storstadområdena framgår av tabell 5: 16. På relativt få orter finns affärsbanker men ej sparbanker och antalet sådana orter har både absolut och relativt sett minskat starkt under perioden 1950-1964. På ungefär hälften av orterna finns sparbank men ej affärsbank. Sin i denna mening starkaste ställning 1964 hade affärsbankerna i Norrland och sparbankerna i Götaland. Det bör emellertid observeras att hänsyn ej tagits till förekomsten av sparbankers sparställen. 38 Den ökade andelen orter med sparbankskontor beror därför delvis på sådana sparställens omvandling till avdelningskontor. Flertalet orter, som har sparbankskontor men ej affärsbankskontor, är mycket små. I ett betydande antal av dessa orter finns även jordbrukskassor som konkurrenter om allmänhetens inlåningsmedel. Länen utgör visserligen inga marknader i egentlig mening men en länsvis fördelning

Stockholms stad och län Göteborgs och Bohus län Malmöhus län Övriga Götaland Övriga Svealand Norrlandslänen

Affärs- • Sparbanbanker ker

Postbanken

Jordbrukskasserörelsen

1,5

0,4

1,1

0,1

1,1

1,0

1,0

0,3

0,7

1,6

0,5

0,7

0,7

1,4

0,7

1,8

0,9

1,1

1,2

1,0

1,0

0,7

1,7

2,1

av inlåningen ger en grov bild av olika bankinrättningars betydelse i olika delar av landet. Detaljerade uppgifter om denna för38

I sparbankslagen definieras sparställe såsom filial vilken håller öppet högst nio timmar i veckan och inte beviljar eller utbetalar lån samt inte ombesörjer avräkningsbokföring. 131

delning 1928/29 samt 1964 återfinns i appendix. Divideras varje läns andel av resp. kreditinstituts inlåning med länets andel av totala inlåningen erhålls ett mått på i vilken utsträckning ett kreditinstitut är över- eller underrepresenterat i länet jämfört med rikssiffrorna. Sammanförs länen i grupper erhålls följande kvottal. Affärsbankerna har sin relativt sett starkaste ställning i Stockholmsregionen, sparbankerna i Malmöhus län samt övriga Götaland och posten (exkl. postgirot) liksom jordbrukskasserörelsen i Norrland. Jämfört med 1928/29 (då postbanken och jordbrukskasserörelsen var obetydliga) har affärsbankernas andel förändrats obetydligt i Stockholms stad och län, ökat i Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län och minskat i flertalet övriga län, oftast mycket kraftigt. För sparbankerna har andelen minskat avsevärt i de tre storstadslänen men i övrigt är förändringarna små. De tre storstadsområdenas andel av affärsbankernas totala inlåning har ökat kraftigt, vilket till betydande del kan antas bero på befolkningsutvecklingen och förändringar i näringslivets lokalisering.

KAPITEL vi

Den totala skuldsättningen och kreditmarknadens struktur 1919—1964

A. Allmän bakgrund I det följande redovisas vissa data om ickefinansiella subjekts skuldsättning under senare årtionden - framför allt om den del, som ligger hos kreditinstituten. Med ickefinansiella subjekt avses alla andra subjekt än kreditinstitut. Först skall emellertid diskuteras vissa allmänna samband mellan skuldsättning, förmögenhetsfördelning och realkapitalinnehavets fördelning. Den förmögenhet, som ett enskilt ekonomiskt subjekt innehar, kan bestå av realtillgångar och/eller finansiella tillgångar i form av fordringar. Samhällets totala förmögenhet utgörs dock endast av det samlade realkapitalet jämte ev. nettofordringar på utlandet, eftersom subjektens inbördes fordringar och skulder vid summering tar ut varandra och netto är lika med noll. Därav följer också att den totala nettoförmögenheten endast kan öka genom realkapitalbildning och/ eller ökade nettofordringar på utlandet. Storleken av de samlade bruttofordringarna och bruttoskulderna kan däremot förändras utan samtidig realkapitalbildning. Huruvida och på vilket sätt de påverkas av investeringar är beroende av investeringsverksamhetens och sparandets fördelning mellan olika ekonomiska subjekt i samhället. För att illustrera sambandet mellan fordringsvolym och realkapitalbildning görs det förenklade antagandet att i samhället endast finns två icke-finansiella subjekt samt ett kreditinstitut (utan egen nettoförmögenhet) mellan vilka alla transaktioner sker. 1 Fordringar på detta kreditinstitut fungerar samtidigt som betalningsmedel och några fordringar på utlandet förekommer inte.

Investeringar värderas till produktionskostnad och förekommande realkapital är oförstörbart. I fig. 6: 1 och 6: 2 har upprättats förmögenhetsbalanser för de tre olika subjekten. Totala bruttotillgångar och bruttoskulder för icke-finansiella enheter erhålls genom summering nedåt och resp. enhets nettoförmögenhet genom saldering horisontellt. Ofyllda staplar representerar finansiella tillgångar och skulder, skuggade staplar kreditinstitutets omslutning medan streckade staplar representerar realkapital. I fig. 6: l:a har nr 1 inga tillgångar och skulder medan nr 2:s finansiella tillgångar och skulder balanserar och är lika med kreditinstitutets omslutning. I 6: l:b har nr 1 gjort en investering, som lånefinansierats. Det nödvändiga sparandet har åstadkommits av nr 2 och kreditinstitutets omslutning har fördubblats. I 6: l:c har nr 2 använt de ökade finansiella tillgångarna till att göra sig skuldfri och kreditinstitutets omslutning har återgått till utgångsläget. I 6: l:d slutligen har nr 1 använt avkastningen från investeringen till att göra sig skuldfri med resultatet att alla finansiella poster eliminerats och endast realförmögenheten återstår. I fig. 6: 2 är utgångsläget i stället att nr 1 har finansiella tillgångar, som svarar mot nr 2:s skulder. I 6: 2:b har nr 1 företagit en investering, som finansierats med egna medel. Sparandet presteras även nu av nr 2. I 6:2:c har nr 1 återvunnit samma finansiella nettoställning som före investeringen genom ackumulering av vinstmedel och nr 2:s tillgångar har 1 Följande exemplifierade figurer och diskussionen i anknytning till dem bygger på Kragh [2], kapitel II. För en mera utförlig analys hänvisas till detta verk.

i

-

[ Sta

Figur. 6:1.

[]

I

1 i

S:a

Figur 6:2. minskat i motsvarande mån. Hela denna process har skett utan att kreditinstitutets omslutning påverkats. De valda exemplen är naturligtvis endast några typfall, som kan varieras i det oändliga. De visar dock det väsentliga i sammanhanget, nämligen att å ena sidan realkapitalbildning och å andra sidan förändringar i finansiella tillgångar och skulder samt kreditsystemets omslutning inte står i ett på förhand givet förhållande till varandra. Fordringsvolymen och dess förändringar är i stället beroende av var realkapitalbildningen sker i förhållande till det samtidiga sparandet, vilka preferenser de olika subjekten har rörande relationerna mellan realkapital, finansiella tillgångar och skulder samt var subjekten befinner sig i förhållande till dessa önskade relationer. Består kreditsystemet av ett flertal kreditinstitut jämte en obligations-

marknad bestäms en kreditinstitutgrupps, exempelvis affärsbankernas, utlåningsvolym dessutom av vilka kreditfinaniseringsvägar låntagarna kan och vill välja och av hur förmögenhetsägare och sparare väljer att placera sina medel. Förhållandet mellan fordringsvolym och realkapitalets fördelning på ägare uppvisar trots vad som sagts ovan vissa karakteristika, som bör framhållas. För att underlätta resonemanget antas att inga icke-finansiella subjekt samtidigt håller både finansiella tillgångar och skulder, att kreditinstituten är rena kreditförmedlare utan egen förmögenhet samt att de olika subjektens samlade nettoförmögenhet och bruttorealförmögenhet är given. De tänkta förhållandena illustreras av fig. 6: 3. Den del av staplarna, som befinner sig ovanför den vågräta linjen, är de en-

^

^

MM mm

WtMMEMm

J

m w. m m W m m

Figur 6:3.

v^M/M(//A

Ull!2Z 2222

2222) 22221

m

skilda nettoförmögenheterna. De streckade delarna av staplarna representerar realförmögenhet och de ofyllda delarna finansiella tillgångar, dvs. fordringar. Av 6: 3:a framgår de fem huvudalternativ, som under de givna förutsättningarna är tänkbara. Nr 1 har i nettoförmögenhet enbart realkapital och nr 2 enbart fordringar. Nr 3 har båda slagen tillgångar. Nr 4 och 5 har i bruttoförmögenhet enbart realtillgångar, som i olika grad är skuldsatta (de delar av staplarna, som befinner sig under strecket representerar skuldsättningens storlek). Nr 4 har netto en viss förmögenhet i realtillgångar medan nr 5:s nettoförmögenhet är noll. Under de givna förutsättningarna är fordringsvolymen alltid exakt lika stor som den skuldsatta delen av realkapitalet och således ett mått på realkapitalinnehavets fördelning i förhållande till nettoförmögenhetsfördelningen. I fig. 6: 3 lämnas olika exempel på detta, varav 6: 3:b representerar den situa-

tion där förmögenhetsfördelningen helt överensstämmer med realkapitalets fördelning och därför inga fordringar och skulder kan förekomma. Uppkomsten av en kreditmarknad innebär i sin enklaste form att realkapitalets fördelning ges tillfälle att anpassa sig till rådande avkastningsmöjligheter och frigörs från det band, som den historiskt betingade förmögenhetsfördelningen utgör. Fordringsvolymen blir entydigt bestämd också när via investeringar totala realkapitalinnehavet och därmed sparandet tillåts variera under i övrigt samma förutsättningar. I och för sig påverkas inte totala fordringsvolymens storlek av realkapitalinnehavets resp. fordringsinnehavets koncentration, såsom framgår av fig. 6: 3:c och 6: 3:d. Fordrings- eller skuldvolymen är samma i de båda fallen trots skillnaderna i ägarkoncentration. Om emellertid fördelningen av realkapitalinnehavet på ett bestämt sätt är 135

korrelerat med egenfinansieringsgraden erhålls ett samband mellan fordringsvolymens storlek och koncentrationsgraden på realkapitalsidan. En ofta hävdad uppfattning är exempelvis att småföretag har svårare att skaffa eget kapital och därför har högre skuldsättningsgrad än storföretag. En utveckling mot större enheter och ökad koncentration inom näringslivet kan då medföra att fordringsvolymen relativt sett sjunker. Samma effekt kan erhållas vid stigande koncentration även när egenfinansieringssvårigheter inte föreligger för småföretagen. Om företagens investeringar är ojämnt fördelade över tiden kommer nämligen vid en sammanslagning till större enheter en större del av företagens disponibla medel att fördelas inom resp. företag utan att först passera kreditmarknaden. Om en stigande koncentration av realkapitalet däremot innebär att avvikelsen mellan realkapitalinnehavets 0)

FH

SH

Cl

För det enskilda subjektet är (a - —) realkapitalinnehavets självfinansieringsgrad. Till en början antas liksom tidigare att kreditsystemet inte äger något eget realkapital och saknar eget kapital. Vidare antas att utlänska fordringar och skulder helt saknas. Då är:

n /

T=T = -£\Ci-

fördelning och förmögenhetsfördelningen växer, kommer fordringsvolymen att stiga. Exempel på en sådan utveckling är när en stigande andel av investeringarna går till privatägda kraftverk, järnvägar och telekommunikationer, som oftast kontrolleras av få enheter med låg självfinansieringsgrad. De exempel, som diskuterats ovan, kan användas som utgångspunkt för att mera generellt ange storleken och sammansättningen av icke-finansiella subjekts totala inhemska skulder. Följande beteckningar används: FE : icke-finansiella subjekts totala inhemska fordringar i löpande priser. SR : icke-finansiella subjekts totala inhemska skulder i löpande priser. O : icke-finansiella subjekts totala realkapital. Q : reala bruttonationalprodukten. P : prisnivå. Ci : det i:te icke-finansiella subjektets innehav av realkapital (brutto), värderad till återanskaffningskostnad.

ai : inhemska skulder i löpande priser för innehavaren av a sedan fullständig saldering skett av dennes inhemska finansiella tillgångar och skulder. Storleken av ai är dock maximerad till a. Xi : inhemska finansiella skulder i löpande priser för innehavaren av a utöver vad som kvarstår efter ovannämnda saldering. yi : totala inhemska skulder för det i:te icke-finansiella subjektet, som saknar realkapital (företrädesvis hushåll). n : totala antalet icke-finansiella subjekt.

Fordrings- och skuldvolymen utgör summan av dels den skuldsättning som är nödvändig för att finansiera realkapitalet vid en viss given fördelning av realkapitalinnehavet och nettoförmögenheterna, dels den skuldsättning som realkapitalinnehavarna håller därutöver och dels den skuldsättning, som andra subjekt än realkapitalinnehavarna håller. Storleken av de »extra» skulderna (xi och yi) bestäms av en rad faktorer och kan inte a priori antas vara stabil i förhållande till kapitalstocken eller den samlade nettorealförmögenheten. Till de mera strategiska faktorerna torde höra avkastningen på realkapital och olika typer av finansiella tillgångar, räntekostnaderna för olika slags skulder, de enskilda subjektens preferenser rörande balansräkningens sammansättning utifrån risk- och likviditetsöverväganden samt preferenser rörande konsumtionens tidsmässiga fördelning. Att man samtidigt vill hålla fordringar och skulder förutsätter vid rationellt handlande att dessa är differentierade. Vore de fullständigt homogena

funnes inget motiv för att samtidigt vara borgenär och gäldenär. 2 Genom att i ekvation 1 dividera med O och bryta ut C\/Q erhålls:

Storleken av förändringar i skuldkvoten bestäms av hur mycket de investerande subjekten finansierar genom eget sparande samt hur stort detta sparande totalt sett är

(2) SH_

C,

P-Q

Q

Ct

Skuldkvoten (Sn/P • Q) bestäms således av prisutvecklingen, kapitalkvoten, realkapitalets och nettoförmögenheternas fördelning samt storleken av »extra» finansiella skulder. Om kapitalkvoten kan antas vara konstant (bortsett från konjunkturella variationer i kapacitetsutnyttjande) bestäms skuldkvoten helt av uttrycket inom parentes i ekvation 2. Kvoten sjunker vid stigande priser, förskjutning av realkapitalinnehavets och nettoförmögenheternas fördelning i riktning mot bättre överensstämmelse med varandra och vid minskad benägenhet att hålla »extra» finansiella skulder, vilket i det senare fallet kan antas bero på en rad tidigare nämnda faktorer. Förändringar i förmögenhetsfördelningen bestäms ytterst av inkomstfördelningen, företagens utdelningspolitik, inkomstoch förmögenhetsskatterna samt arvsprocessens tendens att splittra resp. koncentrera förmögenhetsmassan. Det bör observeras att både hushåll, företag, stat och kommuner här utgör primära ekonomiska subjekt. Förändringar i realkapitalinnehavets fördelning kan ske antingen genom köp och försäljning av existerande realkapital eller genom nyinvesteringar. Effekten av n

nyinvesteringar vid konstant ^

n

xi och ]T yi

i=l

i=l

kan utläsas av ekvationerna 3 a och 3 b där Sn står för förändringen i totala skuldvolymen, Q för nationalprodukten, ki för det i:te icke-finansiella subjektets investeringar och si för detta subjekts sparande. 3 ( 3 a)

•

Å,

^

i= 1

i= 1

(3 b) i=\

P-Q

n

i=i

P-Q

Ci

Ci

i förhållande till nationalprodukten. Ju större del av sparandet i samhället, som härrör från de investerande subjekten och ju större del av investeringarna, som finansieras genom eget sparande desto mindre blir ökningen i skuldkvoten. När självfinansieringsgraden växlar från subjekt till subjekt och investeringsaktiviteten utvecklas olika inom olika sektorer av samhället kommer också sammansättningen av investerande subjekt att påverka skuldkvoten. Graden av självfinansiering för företagen vid en viss önskad ökning av produktionen är i sin tur avhängigt av storleken hos kapitalkvoten, vinsten och utdelningarna samt företagsbeskattningens höjd. För kommuner och stat bestäms lånebehovet av skattefinansieringsgraden. 4 2 Gurley och Shaw hävdar att företag och hushåll använder denna differentiering för att samtidigt hålla flera slags tillgångar och skulder och på så sätt skydda sig mot risker. Stigande differentiering skulle stimulera tillväxten av finansiella fordringar och skulder. Även om detta är riktigt bör emellertid påpekas att en stor del av fordringarna och skulderna både i och utanför kreditinstituten inte primärt styrs av risköverväganden utan står i direkt samband med distributionen av varor och är en nödvändig förutsättning för att denna ska fungera smidigt (se Gurley-Shaw, s. 113, 116 ff). 3 Ekvation 3 b är närmast en omformulering av ett uttryck hos Gurley-Shaw, s. 97. 4 Tillväxten i skuldkvoten tenderar att hållas tillbaka om konjunktursvängningarna medför systematiska förskjutningar i finansiellt sparande mellan olika ekonomiska enheter så att under en konjunkturnedgång företagen skär ned sina investeringar och övergår från att vara underskottsenheter till att bli överskottsenheter samtidigt som hushållen håller uppe sin konsumtion genom att övergå från positivt till negativt sparande. (Se Gurley-Shaw, s. 114— 115). Svenska erfarenheter från 1920- och 193O-talen talar emellertid för ett samband mellan konjunktursvängningar och skuldkvotens utveckling av motsatt slag (se nästa avForts. sid 138.

Släpps förutsättningarna om att kreditinstituten inte äger realkapital och saknar eget kapital samt att kreditinstituten saknar nettofordringar på utlandet, är inte längre SH — FH. I stället erhålls: 4)

SH P

FH P

E-C2-V P

där E är kreditinstitutens egna kapital i löpande priser, C* är kreditinstitutens innehav av realkapital och V är deras innehav av guld och utländska fordringar. I analogi med ekvation 2 kan ekvation 4 skrivas som:

åtskilliga brister, bl. a. har bokförda värdet för kreditinstitutens utlåning måst användas i stor utsträckning, varför en viss försiktighet vid bedömning av siffrorna är påkallad. Denna kända skuldsättning har satts i relation till bruttonationalprodukten (BNP) och den sålunda erhållna kvoten kallas nedan den kända skuldkvoten. Linjen A i diagram 6: 1 representerar den kända skuldkvotens storlek vid olika tidpunkter under perioden 1919-1964. 6 , 7 Sett över hela perioden har skuldkvoten sjunkit något men variationerna i dess storlek har samtidigt varit betydande med top-

5 P-Q~

Q

Den inhemska skuldsättningen för ickefinansiella subjekt utgör nu summan av inhemska fordringar och kreditinstitutens egna kapital minskat med kreditinstitutens innehav av realkapital och nettofordringar gentemot utlandet. 5 För att erhålla icke-finansiella subjekts totala skuldsättnings- och fordringsvolym måste även tas med deras direkta fordringar och skulder gentemot utlandet.

B. Den kända skuldsättningens utveckling i Sverige 1919—1964 Några uppgifter om totala skuldsättningens storlek, sammansättning och utveckling finns inte tillgängliga. Däremot har det varit möjligt att få fram uppgifter om vissa delar av skuldsättningen, nämligen icke-finansiella subjekts upplåning i kreditinstitut, statsskulden samt övriga subjekts utelöpande obligations- och förlagslån. Materialet innehåller

Forts, från sid 137. snitt). Detta kan bero på att företagen och hushållen inte betedde sig på ovannämnda sätt. En sannolikt dominerande faktor var vidare att prisnivån förändrades parallellt med konjunkturerna. Vid konjunkturnedgångarna steg då underskottsenheternas reala skuldbörda vid oförändrad kreditvolym med påföljden att skuldkvoten omedelbart efter konjunkturnedgångarna låg på en onormalt hög nivå.

par 1924, 1934, 1944 och troligen 1919 samt med en bottennotering 1952. Det bör också påpekas att skuldkvoten först fr. o. m. 1950talet underskridit 1919 års notering efter att tidigare nästan hela tiden ha legat betydligt över. Topparna 1924 och 1934 torde väsentligen vara en följd av de då nyss genomgångna ekonomiska depressionerna med kraftiga prisfall (jfr not 4 ovan). Den stora statliga upplåningen under andra världskriget orsakade en ny om än mera moderat stegring i skuldkvoten mellan 1939 och 1944. En motsvarande stegring mellan tiden före första världskriget och 1919 ägde sannolikt rum men torde ha dämpats av den samtidiga kraftiga prisstegringen. Nedgången mellan 1949 och 1952 var framför allt 5

I ekvation 5 är inte O / Q en kapitalkvot i vanlig mening. Om emellertid C» är mycket liten i förhållande till totala kapitalstocken kan Ci/Q ses som en approximation av den totala kapitalkvoten. 6 För uppgifter om beräkningsmetoder, definitioner och källor hänvisas här och i fortsättningen till tabellbilagorna A och B i appendixet. 7 Observera att med undantag för bruttoinvesteringar uppgifter inte redovisas för andra år än de som utsatts på diagrammets tidsaxel. De gjorda observationerna har sammanbundits till linjer för att ge bättre överblick och innebär inte att några uppskattningar gjorts för mellanliggande år. Vidare bör observeras att alla uppgifter om skuldsättning, fordringar och tillgångar avser stockvärden.

62 1964 Är

A"- Total känd skuldsättning för icke-finansiella subjekt i procent av BNP B"- Kreditinstitutens totala fordringar pä icke-finansiella subjekt i procent av BNP C : Affärsbankernas direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt i procent av BNP D" Inhemska bruttoinvesteringar i procent av BNP E : Kreditinstitutens totala tillgångar i procent av BNP Diagram

6:1.

en följd av de starka prisstegringarna 19501952. Sedan 1952 har skuldkvotens variationer varit tämligen begränsade. Det ligger nära till hands att jämföra den kända skuldkvotens utveckling med investeringskvoten (diagram 6: 1, linjen D). Såsom framgår har parallellt med den på lång sikt sjunkande skuldkvoten investeringskvoten successivt stigit. Annorlunda uttryckt har den kända delen av kreditmarknaden relativt sett minskat i betydelse samtidigt som bruttoinvesteringarna stigit i förhållande till konsumtionen. Denna diskrepens i de båda kvoternas utveckling beror på flera, sinsemellan delvis motverkande faktorer. I diagram 6: 2 har ur skuldkvoten brutits

ut de tre största låntagargruppernas skuldsättning. De redovisade kvoterna är inte skuldkvoter i den mening, som hittills talats om eftersom resp. sektors upplåning ställts i relation till totala BNP och inte till sektorns bidrag till BNP. Kvoternas storlek är därför också beroende av förskjutningar i BNP:s sammansättning. Såsom framgår minskade näringslivets (exkl. jordbruk) kända skuldsättning i förhållande till BNP kraftigt från 1929 fram till mitten av 1940-talet. En viss reservation bör dock göras för 1934 års siffra på grund av de betydande avskrivningar, som affärsbankerna gjorde under åren 1931-1932. Utvecklingen speglar främst det välkända faktum att näringslivets 139

uu _

^""""^

IK

5fl-

^ s

AO4

: 30^

n

: -

\

->" - ^_-«**

/

*^ / \ 1 X

s N\ *

%

/y

\/^^^^^^^^J

*s /

/ /1

r

~f

s

x XX

X

*/ AN

\>—v

*

«^=*sr—

B

!

!

52 54

59 A Totala kreditgivningen t i l l bostäder och byggnadsverksamhet i procent av BNP B Totala kreditgivningen t i l l näringslivet exklusive jordbruk i procent av BNP C Statliga upplåningen netto utlåningsfonder i procent av RNP

Diagram 6:2.

% Diverse och till enskilda 904

Näringsliv exklusive jordbruk

704 Bostäder och byggnadsverksamhet

Staten, netto utlåningsfonder

1 1 1 1 1 1 I I T 1929 1934 1939 1944 1949 52 54 56 59 62 1964 Ar Diagram 6:3. Procentuell fördelning 1929—64 av tatal känd upplåning

62 1964&

52 54 56 5859

62 1964 Är

Finanssektorns t i l l g å n g a r i U.S.A. Kreditinstitutens t i l l g å n g a r i U.S.A. Kreditinstitutens tillgångar i Sverige Affärsbankernas t i l l g å n g a r i U.S.A. Affärsbankernas t i l l g å n g a r i Sverige

Anm. De svenska uppgifterna avser åren 1919, 1924, 1929, 1934, 1939, 1944, 1949, 1952, 1954, 1956, 1959, 1962, och 1964. De amerikanska uppgifterna avser 1900, 1912, 1922, 1929, 1933, 1939, 1945, 1949, 1952 och 1958. För källor och definitioner hänvisas till texten Diagram 6:4. självfinansieringsgrad successivt steg under 1930- och 1940-talen och låg på en hög nivå fram till slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, varefter den åter börjat sjunka. Näringslivets stigande och därefter höga självfinansieringsgrad har naturligtvis verkat nedpressande på den totala kända skuldkvoten och är huvudförklaringen till dennas nedgång fram till slutet av 1930-talet. Samma effekt har företagens växande pensionsstiftelser haft fram till början av 1960-talet. Näringslivets låga skuldkvot under 1950och 1960-talen kan dock delvis även vara

en följd av andra ändringar i företagens skuldstruktur. De tidvis hårda kreditrestriktionerna kan ha medfört en tendens till ökad kreditgivning direkt mellan företagen och från utlandet med åtföljande minskning i den kända skuldsättningens andel av företagens totala upplåning. Den statliga upplåningen netto utlåningsfonder för statliga ändamål steg kraftigt mellan 1939 och 1944 men minskade därefter starkt dels fram till 1952, dels under 1960-talet för att i förhållande till BNP vara lägre 1964 än någon gång tidigare un-

der perioden 1919-1964 trots den statliga sektorns tillväxt. Nedgången i näringslivets kända skuldkvot fram till mitten av 1940talet följdes således av en nedgång i den statliga kända skuldkvoten, som pressade ned den totala kända skuldkvoten. Bortsett från första hälften av 1940-talet och början av 1950-talet har bostads- och byggnadskrediternas storlek relativt sett ständigt ökat och avsevärt dämpat nedgången i den totala kända skuldkvoten. Utestående bostads- och byggnadskrediter (inkl. upplåning hos statliga lånefonder) utgjorde 1964 ca 55 procent av den totala kända upplåningen (diagram 6: 3) och motsvarade ca 60 procent av BNP. Denna utveckling kan knappast enbart bero på utvecklingen av motsvarande investeringar. Ändrade institutionella förhållanden i form av bostadskreditkassans och den statliga bostadskreditgivningens tillkomst och expansion bör rimligtvis ha medfört att den institutionella kreditmarknadens andel av den totala bostadsfinansieringen successivt stigit. Vidare har bostadsbyggandet visserligen alltid uppvisat låg insats eget kapital jämfört med flertalet andra sektorer i samhällsekonomien, men genom den statliga bostadskreditgivningen har insatsens andel under efterkrigstiden sjunkit till en extremt låg nivå. 8 Mot bakgrund av investeringsutvecklingen förefaller det troligt att strukturförändringar i bostadskreditgivningen och minskad självfinansiering inom bostadssektorn påverkat skuldkvoten för bostäder och byggnadsverksamhet särskilt kraftigt under 1950-talet. Av övriga icke finansiella sektorer kan nämnas att kommunernas andel av den totala upplåningen varit tämligen konstant. Deras snabbt ökande investeringar under 1950och 1960-talen har således inte medfört någon nämnvärd förskjutning i den totala upplåningens fördelning. Jordbrukets andel av den kända kreditgivningen har successivt minskat. Nedgången beror naturligtvis främst på näringsgrenens minskade betydelse och det finns inga möjligheter att utläsa effekter av förändringar i självfinansieringsgrad eller i totala skuldsättningens struktur. Också sektorn »diverse krediter» och kredi-

ter till enskilda har minskat betydligt. Detta säger dock inget om hur totala konsumtionskrediterna utvecklats, eftersom en mycket stor del av dessa ligger utanför kreditinstituten. 9

C. Kreditinstitutens tillgångar och fordringar I USA har under det senaste årtiondet en betydande uppmärksamhet ägnats åt den finansiella sektorns tillväxt och dess andel av totala kreditgivningen till olika sektorer inom samhällsekonomien. På praktiskt taget alla kredit- och kapitalmarknadens delmarknader har den finansiella sektorns andel stigit under 1900-talet, i flera fall mycket kraftigt. Jämfört med början av 1900-talet har den finansiella sektorns tillgångar vuxit snabbare än bruttonationalprodukt och bruttonationalförmögenhet. Orsaken härtill har främst förklarats med olika ekonomiska subjekts strävan att differentiera sitt innehav av tillgångar (jfr not 2). Den ökade betydelsen av finansiella tillgångar och skulder, särskilt den finansiella sektorns, har givit upphov till en livlig debatt om konsekvenserna härav för samhällsekonomin och penningpolitikens effekter.10 Särskilt har i detta sammanhang uppmärksammats affärsbankernas minskade relativa betydelse. En sådan analys ligger emellertid utanför denna utrednings ram. I det följande presenteras därför endast vissa översiktliga data om utvecklingen i Sverige. I Sverige saknas i stort sett möjligheter att bestämma kreditinstitutens andel av olika sektorers kreditförsörjning utan analysen får inskränkas till en jämförelse mellan olika kreditinstituts andelar av kreditinsti8

Se Guy Arvidsson [1], s. 176. För diskussion av förändringar i sparandets volym och sammansättning under efterkrigstiden hänvisas till koncentrationsutredningens undersökning rörande ägandeförhållanden m. m. 10 För en kortfattad översikt över denna diskussion hänvisas till Börje Kragh [4], s. 57 ff. 9

tutens samlade kreditgivning till vissa stora sektorer. Detta görs i nästa avsnitt. Det är dock av visst intresse att även se hur kreditinstitutens utestående fordringar (inkl. obligationer o. d.) på icke-finansiella subjekt samt kreditinstitutens tillgångar utvecklats i förhållande till BNP. En viss osäkerhet vidlåder uppgifterna om fordringarna före 1956 eftersom uppskattningar har måst göras för kreditinstitutens innehav av obligationer, emitterade av kapitalanskaffande kreditinstitut. Felen kan dock inte vara så stora att de påverkar den allmänna bilden av fordringsvolymens utveckling i förhållande till BNP. Av linjen B i diagram 6: 1 framgår att kreditinstitutens fordringar på icke-finansiella subjekt i förhållande till BNP sedan början av 1950-talet legat på ungefär samma nivå som 1919 eller något högre (till kreditinstitut har då räknats både riksbanken och de statliga utlåningsfonderna för andra ändamål än statliga). I likhet med den totala kända skuldkvoten har dock en väsentlig reduktion skett sedan 1920- och 1930-talen. Kreditinstitutens fordringar i förhållande till BNP har emellertid betydligt bättre hållit sig uppe än den kända skuldkvoten beroende på kreditinstitutens starkt ökade andel av värdepappersmarknaden, d. v. s. statsskulden och övriga subjekts utelöpande obligations- och förlagslån. Under perioden 1919-1964 steg kreditinstitutens andel från ca 40 procent till drygt 80 procent. Stora förskjutningar mellan olika kreditinstituts andelar av den direkta utlåningen har emellertid också inträffat. Framför allt har den relativa storleken av affärsbankernas direkta utlåning minskat såsom framgår av linjen C i diagram 6: 1. I USA har finanssektorns relativa storlek mätts genom att ställa dess samlade tillgångar i relation till landets bruttoförmögenhet och BNP. 11 Måttet är något svårtolkat eftersom exempelvis en ökning av tillgångarna vid oförändrad BNP kan bero på antingen ökade fordringar gentemot icke-finansiella subjekt, ökade fordringar mellan kreditinstituten inbördes eller ökat innehav av realtillgångar och utländska fordringar. Vidare för-

svåras en jämförelse mellan utvecklingen i Sverige och USA av de stora institutionella skiljaktigheterna. Ett försök till jämförelse har dock gjorts i diagram 6: 4. Uppgifterna för USA är baserade på Goldsmiths och Friends siffror.12 Linjen A anger de totala tillgångarna i procent av BNP för samtliga amerikanska finansinstitut exkl. statliga lånemyndigheter, holdingbolag och personal trust departments. För en mycket stor del av dessa tillgångar svarar emellertid Federal Reserve Banks, som närmast motsvarar den svenska riksbanken. I linjen B har dessa exkluderats tillsammans med oförsäkrade privata pensionsfonder, investmentbolag och finansbolag (de två sistnämnda är av relativt underordnad betydelse) för att få en viss jämförbarhet med tillgängliga svenska siffror. Som jämförelse har för Sverige gjorts en approximativ uppskattning av de svenska kreditinstitutens samlade tillgångar 1919— 1964 exkl. statliga lånefonders, riksgäldskontorets och riksbankens. 13 Dessas tillgångar i procent av BNP anges av linjen C i diagram 6: 4 och linjen E i diagram 6: 1. Linjerna B och C i diagram 6: 4 är de närmast jämförbara och visar att utvecklingen i USA och Sverige varit i stort sett parallell. I båda länderna steg kreditinstitutens tillgångar relativt sett fram till mitten av 1930talet för att därefter sjunka under de följande två årtiondena. Fr. o. m. mitten av 1950-talet förefaller en omsvängning i utvecklingen ha ägt rum, som medfört att den relativa storleken av kreditinstitutens tillgångar åter börjat öka och nu är större än i början av 1920-talet. För USA har jämfört med seklets början den relativa storleken av kreditinstitutens tillgångar ökat kraftigt. Det bör dock observeras att flera av de amerikanska uppgifterna hänför sig till lågkonjunkturår (bl. a. 1933 och 1958) 11 Raymond Goldsmith [2] och [3]. Vidare har Irwin Friend gjort vissa beräkningar på basis av huvudsakligen Goldsmiths arbeten. 12 Se not 10. Uppgifter om USA:s bruttonationalprodukt är för perioden 1900-1929 hämtade från Raymond Goldsmith [1]. Uppgifterna för 1929 och senare är enligt Department of Commerce's beräkningar. 13 För upplysningar om beräkningsmetod hänvisas till not 2 i tabell B: 24 i appendixet.

med åtföljande låga värden för BNP. 14 Trots den försiktighet vid jämförelser, som är nödvändig, är det ändå påfallande i hur hög grad inte bara utvecklingstendenserna utan även den relativa storleken av kreditinstitutens tillgångar överensstämmer i USA och Sverige. Däremot är det betydande skillnader i tillgångarnas fördelning på olika slags kreditinstitut. Linjen D i diagram 6: 4 anger de amerikanska affärsbankernas andel av samtliga kreditinstituts tillgångar (enligt samma definition som för linjen B) medan linjen E anger motsvarande siffror för de svenska affärsbankerna. Som synes har affärsbankernas andel i Sverige sjunkit betydligt mer än i USA och ligger sedan slutet av 1940-talet på ca 30 procent. Skillnaderna mellan affärsbankernas andelar i de båda länderna beror framför allt på att sparbanksväsendet och postsparbanken i Sverige är betydligt större. Således utgjorde 1958 i USA sparbankernas tillgångar 16 procent av affärsbankernas och postsparbankens mindre än en procent. Motsvarande siffror 1964 för Sverige var 62 procent resp. 19 procent, över huvudtaget gäller att sparbanksväsendet relativt sett är avsevärt större i de nordiska länderna än i USA och England.

dersökningen dessutom utgör en allmän kartläggning av kreditmarknadens struktur. För att få överblick och koncentration till affärsbankerna redogörs i detta avsnitt endast för huvuddragen i strukturutvecklingen medan alla detaljuppgifter och tabeller samlats i ett appendix. För alla upplysningar rörande bearbetningsmetoder, källor etc. hänvisas också till detta appendix. Undersökningen av kreditmarknaden har tagit sikte på att främst få fram uppgifter för olika delmarknader och kartlägga utvecklingen av i första hand affärsbankernas andelar av dessa marknader. För uppgifter om den totala kreditvolymens fördelning (utan hänsyn till kreditform) jämte försäkringsbolagens aktieplaceringar och fastighetsinnehav 1944-1964 hänvisas till professor Börje Kraghs utredning för 1960 års kreditmarknadsutredning och den uppföljning för senare år, som gjorts av bankkommissarie Erik Karlsson. Att välja en lång undersökningsperiod har varit nödvändigt, då det är de långsiktiga förändringarna, som är av primärt intresse. Som periodens början har valts 1919 för att täcka hela mellankrigsperioden. I stort sett har uppgifter sammanställts för vart femte år fram till 1949 och därefter för tätare liggande år. Sett över hela undersökningsperioden 1919-1964 är affärsbankernas minskade anD. Förändringar i affärsbandernas ställ- delar ett framträdande drag i kreditmarknadens strukturförändring, vilket framgår ning på kreditmarknaden 1919—64 av diagram 6: 5. Huvuddragen i utvecklingI kapitel II redogjordes för den koncentra- en har varit följande. tionsprocess, som skett och sker bland så1. Inlåning. Affärsbankernas andel av todana kreditinstituttyper, som företräds av tala inlåningsmarknaden, d. v. s. inlåningen mer än ett företag. Minst lika intressant är vid affärsbanker, sparbanker, postbank (nuemellertid att kartlägga vilka förskjutningar, varande namn), jordbrukskassor och koopesom inträffat mellan de olika kreditinstitut- rativa sparkassor, sjönk kraftigt under 1920grupperna med tonvikten lagd på utveck- talet och första hälften av 1930-talet (anlingen för affärsbankerna. Då någon samlad delen var dock extremt hög 1919 till följd redovisning över kreditmarknadens struk- av kriget) medan i stället sparbankernas och turförändringar inte funnits tillgänglig, har 14 statistik och annat material måst sammanStälls för USA finanssektorns tillgångar ställas från ett stort antal i huvudsak pub- i relation till totala tillgångar inom landet erlicerade källor av olika slag. För att få en hålls ett liknande utvecklingsmönster men med toppunkten förlagd till 1945 i stället för mitbild av affärsbankernas ställning har det va- ten av 1930-talet. Teoretiskt sett är detta mått rit nödvändigt att samla in ett omfattande bättre men i praktiken är vid mätning av tomaterial även för övriga institut, varför un- tala tillgångar så många värderingsproblem involverade att resultatet blir ytterst osäkert.

1919 I T 54 56

62 1964 År

Affärsbankernas a n d e l a r av totala inlåningen S " t o t a l t synligt institutionellt sparande K •i kreditinstitutens t o t a l a d i r e k t a kreditgivning t i l l icke finansiella subjekt direkta k r e d i t g i v n i n g t i l l näringslivet (exkl. jordbruk) Kn II II " II II enskilda och diverse k r e d i t e r he i. i. n 'i H bostäder och b y g g n a d s v e r k s a m h e t Kb n II II II "i jordbruket Mj II II II II n N kommuner

I

Kk

Diagram 6:5. Utvecklingen av affärsbankernas andelar på olika delar av kreditmarknaden 1919—64. postbankens andelar steg. Under 1940-talet sjönk affärsbankernas andel ytterligare tillsammans med sparbankernas medan postbankens andel fortsatte att stiga. Därefter har affärsbankernas andel huvudsakligen oscillerat mellan 42 och 45 procent i tydlig samvariation med konjunktursvängningar och förändringar i kreditpolitiken. Fördelas inlåningen länsvis framgår att nedgången i affärsbankernas totalandel sedan 1929 utgör nettot av ungefär oförändrad andel i Stockholms stad och län, ökade andelar i

de båda andra storstadslänen samt kraftigt minskade andelar i övriga län. Samtidigt har en förskjutning skett i den totala inlåningens fördelning, som medfört högre andel för Stockholmsområdet, d. v. s. det område där affärsbankerna alltid haft en mycket stark ställning. Förklaringarna till affärsbankernas tillbakagång kan sökas i bl. a. förtroendekrisen för affärsbankerna i början av 1920-talet, sparbankernas höga inlåningsräntor under 1920-talet och postgirots genombrott som betalningsförmedlare. 145

Då uppgifter saknas om fördelningen mellan främst hushållsinlåning och företagsinlåning, kan inga generella slutsatser dras om effekten av ev. långsiktiga förskjutningar i denna fördelning. 2. Synligt institutionellt sparande. Förändringar i affärsbankernas andel av det totala synliga institutionella sparandet speglar naturligtvis i hög grad förskjutningar i inlåningens fördelning. Fram till mitten av 1930-talet sjönk dock deras andel av det institutionella sparandet snabbare än inlåningsandelen p. g. a. den starka tillväxten i försäkringssparandet. Från slutet av 1930talet till mitten av 1950-talet sjönk däremot försäkringssparandets andel och därigenom dämpades den nedgång i affärsbankernas andel, som skulle ha följt av inlåningsutvecklingen. Fram till mitten av 1950-talet fanns således ingen långsiktig tendens till ökad andel försäkringssparande. Det bör dock observeras att företags och myndigheters pensionsstiftelser inte har inräknats i försäkringssparandet. Tillkomsten av APfonderna 1960 innebär en avgörande vändpunkt och försäkringssparandets andel beräknas öka- successivt i framtiden. Som exempel kan nämnas att i en prognos har förutsagts en ökning av försäkringssparandets andel från 25 procent år 1962 till 36 procent år 1970. 15 3. Kreditinstitutens totala direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt. Med direkt kreditgivning avses annan långivning än via obligations- och förlagslånemarknaden. Affärsbankernas andel av kreditinstitutens totala direkta kreditgivning har minskat under större delen av undersökningsperioden. Nedgången har tidvis varit mycket kraftig och har totalt sett varit betydligt större än för inlåningen och det synliga institutionella sparandet. 1919 var affärsbankernas andel av den direkta kreditgivningen ungefär lika stor som inlåningsandelen (drygt 70 procent) och större än andelen synligt institutionellt sparande. 1964 hade deras andel av den direkta kreditgivningen sjunkit till 23 procent, motsvarande hälften av inlåningsandelen och till under tre fjärdedelar av andelen institutionellt sparande. 146

1964 var dock affärsbankerna med knapp marginal fortfarande den största kreditinstitutgruppen. Under den aktuella 45-årsperioden har i stället en rad andra kreditinstitut expanderat snabbt och fått allt större betydelse på marknaderna för direkt kreditgivning såsom framgår av tabell B: 20 i appendixet. Under periodens första del ökade framför allt sparbankernas, försäkringsbolagens och hypoteksinstitutens andelar kraftigt. Under 1950-talet ökade andelarna för postbanken och statliga lånefonder markant. Under första hälften av 1960-talet har särskilt kreditbolagen expanderat snabbt och deras antal utökats. Andra nybildningar under senare år är factoringbolagen, som i USA nått betydande framgångar. Någon statistik över deras verksamhet har emellertid inte insamlats. Inte heller kreditinstituten inom avbetalningshandeln har medtagits. Den totala direkta kreditgivningens fördelning på kreditinstitut påverkas både av förskjutningar i fördelningen på kreditändamål och av ändrade andelar på resp. delmarknad. Förändringarna på de olika delmarknaderna har i korthet varit följande. 3.a Kreditinstitutens direkta kreditgivning till näringslivet (exkl. jordbruk). Även om siffrorna är osäkra för tidigare år kan det konstateras att affärsbankernas andel minskat kraftigt, från drygt 90 procent till drygt 60 procent, med huvuddelen av nedgången förlagd till 1950-talet. I stället har en ökning skett av näringslivets upplåning i främst försäkringsbolag men även understödsföreningar och kreditbolag. Sett som »marknadsandel» är emellertid nedgången för affärsbankerna i betydande utsträckning skenbar, eftersom försäkringsbolagens, understödsföreningarnas och kreditbolagens långivning i motsats till affärsbankernas nästan uteslutande är långfristig och till stor del representerar en överflyttning från upplåning på obligationsmarknaden. Privata affärsbanker och dessas kreditbolag svarade 1964 för 55 procent av kreditinstitutens utlåning till näringslivet medan offentligt kon15

Metelius.

trollerade institut jämte statliga lånefonder svarade för drygt 10 procent. 3.b Kreditinstitutens direkta kreditgivning till bostäder och byggnadsverksamhet. Med undantag för andra hälften av 1930talet och åren 1962-1964 har affärsbankernas andel successivt minskat och utgör nu mindre än 15 procent. Affärsbankernas andel av de i princip kortfristiga byggnadskrediterna är dock betydligt större. I övrigt har utvecklingen kännetecknats av en utjämning i andelarna mellan det ovanligt stora antal typer av kreditinstitut, som konkurrerar på denna delmarknad. Vid sidan av affärsbankerna har sparbankernas och försäkringsbolagens andelar minskat medan andelarna för postbanken och statliga lånefonder ökat. Under 1960-talet har dessutom kreditbolagen expanderat snabbt. Med utgångspunkt från ägandeförhållandena kan konstateras att låntagarassociationernas ställning varit förhållandevis stark under hela perioden, att andelen för de privata affärsbankerna och dessas kreditbolag sjunkit men dock stigit under 1960-talet samt att andelen för statliga lånefonder och offentligt kontrollerade institut stigit kraftigt och 1964 utgjorde ca 30 procent. 3.c Kreditinstitutens direkta kredit givning till jordbruket. Affärsbankernas andel har minskat starkt under perioden och utgjorde 1964 drygt 10 procent. Även sparbankerna har gått tillbaka medan i stället jordbrukskasserörelsen sedan början av 1930-talet expanderat mycket snabbt och 1964 hade större andel än någon annan kreditinstitutgrupp. Fördelningen efter ägandeförhållanden skiljer sig markant från övriga delmarknader genom att andelen för låntagarnas egna kreditinstitut 1964 var så stor som 60 procent. De privata affärsbankernas andel var ca 10 procent. 3.d Kreditinstitutens direkta kreditgivning till kommunerna. Uppgifterna om affärsbankernas kreditgivning till kommunerna är för tidigare år ytterst osäkra men den slutsatsen torde kunna dras att affärsbankernas andel har sjunkit och numera är tämligen blygsam. Affärsbankskrediterna består dock till stor del av rörliga check-

räkningskrediter och är därför rätt speciella jämfört med övriga instituts kommunkrediter. Av strukturförändringar i övrigt kan noteras den stora nedgången sedan slutet av 1930-talet i offentligt kontrollerade instituts andel. 3.e Kreditinstitutens direkta kreditgivning till enskilda samt diverse krediter. Denna sektor har i stor utsträckning karaktär av restpost och är därför mindre intressant. Det kan dock konstateras att affärsbankerna är den dominerande gruppen kreditgivare. 4. Värdepappersmarknaden. Såsom värdepapper har definierats hela statsskulden jämte övriga subjekts utelöpande obligationer och förlagsbevis. Den mest markanta förändringen på låntagarsidan är statsskuldens dominans fr. o. m. andra världskriget (se appendix). På köparsidan har strukturen också ändrats radikalt under perioden genom att marknaden alltmer kommit att domineras av svenska kreditinstitut. Deras andel steg från ca 40 procent 1919 till ca 80 procent 1964 (inkl. riksbanken; 70 procent exkl. riksbanken). Affärsbankernas andel av kreditinstitutens värdepappersplaceringar har varierat kraftigt under perioden och uppgick 1964 till ungefär samma andel som 1919 (drygt 20 procent). I övrigt kan noteras att sparbankernas andel minskat kraftigt medan AP-fondernas andel vuxit snabbt under 1960-talet. Som ett allmänt omdöme om utvecklingen på inlåningsmarknaden och delmarknaderna för den direkta kreditgivningen gäller att en dekoncentration skett i den meningen att fördelningen mellan olika slag av kreditinstitut var jämnare 1964 än 1919 och 1929. Utgår man däremot från antalet företagsenheter har en betydande koncentration skett dels p. g. a. minskade andelar för kreditinstitutgrupper, som företräds av mer än ett företag (främst affärsbanker och frånsett inlåningen även sparbanker) och dels p. g. a. att en betydande företagskoncentration skett inom affärsbanks-, sparbanks- och försäkringsväsendet. Tillbakagången för affärsbankerna och strukturförändringarna över huvudtaget på 147

kreditmarknaden har delvis betingats av ändrade institutionella förhållanden. De viktigaste händelserna på inlåningsmarknaden har varit ökningen av postsparbankens rörelsefrihet i början av 1920-talet och introduktion av postgirot några år senare. De viktigaste förändringarna av bostadskreditgivningens institutionella ram har varit bostadskreditkassans tillkomst under 1930-talet, utbyggnaden av den statliga långivningen fr. o. m. 1940-talet samt kreditbolagens tillkomst och omorganisation i början av 1960-talet. På jordbrukskreditområdet har jordbrukskasserörelsen byggts upp med hjälp av starkt statligt stöd i olika former. Omläggningen under 1930-talet av folkpensionernas finansiering gjorde det nödvändigt för kommunerna att vända sig till andra långivare. Tillkomsten av AP-fonderna 1960 har redan starkt påverkat det synliga institutionella sparandets och värdepappersmarknadens struktur. Däremot har den institutionella ramen för näringslivets kreditförsörjning före 1967 ändrats relativt litet totalt sett, även om förändringarna under 1950-talet och början av 1960-talet varit mera betydelsefulla på speciella områden (ex. långa krediter till mindre företag). Denna avvikelse för näringslivets kreditförsörjning torde till stor del få ses mot bakgrund av näringslivets höga självfinansieringsgrad fram till slutet av 1950-talet. Det därefter ökade behovet av främmande kapital har också under senare år mötts med institutionella reformer av olika slag, varav den 1967 bildade statliga investeringsbanken är den viktigaste.

Sett ur en annan synvinkel har de institutionella förändringarna dels skapat förutsättningar för två bankinrättningars expansion varav en är statlig (postbanken) samt en har erhållit omfattande statligt stöd (jordbrukskasserörelsen) och dels inneburit en utveckling av företrädesvis den långa kreditmarknaden via statliga engagemang i olika former. I denna strukturöversikt kan för den direkta kreditgivningen också anknytas till den indelning i huvudgrupper, som gjordes i kapitel I. Såsom framgår av tabell 6: 1 är jämfört med 1929 bankinrättningarnas positioner ungefär oförändrade på kommunlånemarknaden och jordbrukskreditmarknaden medan de försvagats betydligt inom kreditgivningen till dels bostäder och byggnadsverksamhet och dels näringslivet. De statliga lånefondernas andel av bostads- och byggnadskrediter har ökat starkt liksom också de kapitalplacerande kreditinstitutens andel av näringslivets krediter. På samtliga delmarknader har andelarna ökat för de kapitalanskaffande specialinstituten men ökningarna är i samtliga fall moderata. Att göra en bedömning av den sannolika framtida utvecklingen av kreditmarknadens struktur är närmast omöjligt genom att förändringar i så hög grad är betingade av ändrad lagstiftning och andra ingripanden från statsmakternas sida. Vissa observationer kan dock göras. Den förväntade snabba tillväxten av APfonderna har redan nämnts och kan med nuvarande placeringsregler antas ge fonderna en dominerande ställning på obligations-,

Tabell 6:1. Den direkta kreditgivningen procentuellt fördelad på huvudgrupper 1929 och 1964. Typ av kreditinstitut Delmarknad Kommuner Bostäder och byggn.verksamh. Jordbruk Näringsliv

1929 1964 1929 1964 1929 1964 1929 1964

Bankinrättningar

Kapitalanskaffande

Kapital placerande

Statliga lånefonder

45 43 61 47 64 67 92 67

_

55 52 16 7

—

5 21 27 25 30

— 5

— — 4 26

2 19 11 3 4 2

S:a 100 100 100 100 100 100 100 100

förlagslåne- och kommunlånemarknaderna medan främst enskilda försäkringsbolag och understödsföreningar får minskad betydelse. Det väntade förslaget från kreditinstitututredningen kommer, om det genomförs, att medföra mer likformiga regler för de olika bankinrättningarnas verksamhet. Detta tillsammans med den nya statliga investeringsbanken blir av betydelse för främst den direkta kreditgivningen till näringslivet inom vilken hittills affärsbankerna dominerat. Postbanken med sin stora inlåning från näringslivet torde av konkurrensskäl ha intresse av en viss utlåning till näringslivet. Sparbankerna har redan manifesterat sitt intresse för en annan kreditpolitik än hittills. En av sparbanksföreningens styrelse tillsatt kommitté avgav 1964 ett förslag rörande sparbankernas framtida kreditgivning. Sparbanksföreningens styrelse har i en skrivelse till sparbankerna 1965 ställt sig bakom kommitténs rekommendationer, vilka bl. a. innebär: att sparbankernas kreditgivning på grund av inlåningens ändrade karaktär och stigande kostnader mer än hittills bör inriktas på krediter med kortare amorteringstid och med högre liggande räntor, varvid genom sparbankernas förmedling bottenkrediter i viss utsträckning bör kunna överföras till hypoteksinstitut, att sparbankerna med hänsyn till deras uppgifter som lokala kreditinstitut bör söka öka kreditgivningen till andra ändamål än fastigheter, varvid i första hand kommunkrediter, företagskrediter och personliga krediter bör ägnas ökad uppmärksamhet, att sparbankerna beaktar kreditgivningens kundvärvande och inlåningsstimulerande effekt. I sin skrivelse understryker sparbanksföreningens styrelse det angelägna i att jordbrukskrediterna ägnas ökat intresse och att kreditgivningen mer inriktas på att tillgodose småindustrins, hantverkets och handelns kreditbehov varvid samarbete bör sökas med bl. a. företagarföreningarna. 16 Den föreslagna inriktningen av sparbankernas verksamhet kan antas bli lättare förverkligad genom den sammanslagning till

större enheter, som pågår inom sparbanksväsendet och som också inspirerats av sparbankernas centrala organ. Jordbrukskasserörelsen har likaså visat intresse för att utöka sin verksamhet till att även omfatta företagskrediter utanför jordbrukets område. Såsom framgått har främst affärsbankerna både direkt och indirekt engagerat sig i andra kreditinstitut. Kreditaktiebolagens verksamhet kan förväntas öka i snabbare takt än hypoteksinstitutens också under de närmaste åren förutsatt att bolagen erhåller nödvändiga tillskott av eget kapital. Detta innebär att affärsbankerna (och sparbankerna) i snabbt ökande omfattning kommer att refinansiera sin kreditgivning på obligationsmarknaden via egna kreditinstitut. Factoring- och leasingbolag samt andra finansieringsinstitut, som affärsbankerna indirekt engagerat sig i, har vuxit mycket snabbt de senaste tre-fyra åren. Nämnas kan att totala tillgångarna för Finansierings AB Skandic, Mercantil Factoring, Mercantil Leasing, Finansierings AB Vendor, Säljfinans AB, Kundkredit AB, Köpkort AB, Atlas Copco Finans AB och Scania-Vabis Bilfinans AB år 1965 uppgick till 3A miljard kr. Dessa finansieringsinstitut tillsammans med vissa andra (ex. AB Volvofinans) och kreditaktiebolagen finansierar sig delvis i affärsbankerna. I betydande utsträckning finansierar dock dessa företag sin verksamhet genom upplåning utanför de ordinarie kreditinstituten, vilket skapat en snabbt växande delmarknad, som står utanför riksbankens direkta kontroll. 16 Sparbankernas kreditgivning av 1963 års kreditkommitté samt sparbanksföreningens cirkulärskrivelse av den 13.4.65. Kommittén lade även fram konkreta detaljförslag rörande kreditformer, amorteringsregler, räntevillkor m. m.

K A P I T E L vii

Makten över affärsbankernas kreditgivning

I föreliggande kapitel diskuteras hur infly-tandet över kreditgivningen är fördelat inom affärsbankerna. Efter en kortfattad genomgång av relevanta bestämmelser i banklagen och en principiell diskussion av organisationstyp redovisas av bankerna tillhandahållet statistiskt material avseende den formella beslutsdelegeringen. Därefter diskuteras beslutsprocessens faktiska utformning. Denna diskussion bygger främst på intervjuer med verkställande direktörerna vid elva affärsbanker, däribland samtliga fem storbanker. Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank ingår inte bland de undersökta bankerna. Det hade varit önskvärt att även ta del av övriga styrelsemedlemmars synpunkter, men detta hade inneburit en ökning av intervjuarbetet, som inte stått i rimlig proportion till de resultat, som kunnat förväntas bli uppnådda. Intervjuernas begränsning till den verkställande ledningen medför dock en uppenbar risk för en viss ensidighet i svaren. Vidare presenteras några resultat av de intervjuer, som gjorts med ett antal andra befattningshavare på olika nivåer inom främst de tre största bankerna. I kapitel VIII redovisas närmare omfattningen och uppläggningen av dessa intervjuer. Dessutom har i några fall muntliga upplysningar inhämtats från bankinspektionen. Det behandlade ämnets karaktär gör användandet av ett bundet frågeformulär med preciserade svarsalternativ olämpligt vid intervjuer. I stället valdes att låta ett antal i förväg formulerade frågor bilda utgångspunkten för en relativt obunden diskussion, vars förlopp i viss utsträckning fick bestämma uppföljande detaljfrågor. Särskilt gäller 150

detta för intervjuerna med bankernas verkställande direktörer. Det förhållandet att intervjuerna är konfidentiella har vållat en del problem vid redovisningen och vissa omskrivningar och vaga formuleringar har ibland måst tillgripas för att inte avslöja uppgiftskällan. Förhållandena vid den statliga Sveriges Kreditbank har av samma skäl inte kunnat särredovisas. En sådan åtskillnad har inte heller tett sig absolut nödvändig, eftersom denna bank inte skiljer sig markant från samtliga övriga banker med avseende på organisatorisk uppbyggnad och beslutsordning. Att ta med Kreditbanken i undersökningen är önskvärt dels på grund av dess storlek, dels på grund av att härigenom vissa kontrollerande jämförelser kunnat göras. Slutligen bör nämnas att det vid redovisningen av intervjuresultaten använda uttrycket »större banker» omfattar storbankerna och en av de största provinsbankerna.

A. Banklagens bestämmelser Enligt nu gällande aktiebolagslag (AL) från 1944 finns det fyra organ inom ett aktiebolag, nämligen stämma, styrelse, revisorer samt under vissa förutsättningar verkställande direktör. De fyra organen har relativt klart avgränsade uppgifter och preciserade ansvarsförhållanden. I förhållande till äldre lagstiftning är verkställande direktören ett nytt institut och innebär en anpassning till långt tidigare etablerade faktiska förhållanden. Inom tidigare banklagstiftning erkändes inget annat verkställande organ än styrel-

sen även om fr. o. m. 1933 delegering av styrelsens befogenheter medgavs - en delegering som i praktiken skett även tidigare. 1 Inskrivningen i banklagen av delegeringsförfarandet motiverades av en önskan att precisera de tidigare många gånger oklara ansvarsförhållandena vid främst kreditgivning. De nuvarande delegationsföreskrifterna är i stort sett samma som 1933 års och deras praktiska tillämpning har i hög grad styrts av bankinspektionen. Med den nu gällande banklagen (BL) från 1955 omnämns för första gången verkställande direktör i banklagstiftningen men han har formellt en annan ställning än motsvarigheten inom ordinära aktiebolag. Enligt AL är verkställande direktören ett i förhållande till styrelsen delvis självständigt bolagsorgan. Enligt BL har verkställande direktören eller direktörerna (i motsats till AL tillåter BL mer än en verkställande direktör) en betydligt svagare ställning på grund av att befogenheterna i princip är baserade på direkta uppdrag från styrelsens sida. Dessutom kan delegering i stort sett ske till vilka personer som helst, oavsett om vederbörande är anställd i banken eller ej. I praktiken har beslutanderätt delegerats till dels tjänstemän på olika nivåer inom banken, dels utsedda ledamöter vid regionala och lokala styrelser för distrikt resp. avdelningskontor. Delegat står självständigt skadeståndsansvar för sitt handlande både gentemot banken och tredje man. Den delegering av den egna beslutanderätten, som styrelsen på detta sätt gjort, kan när som helst upphävas eller inskränkas. Styrelsen har rätt att avgöra vilket som helst ärende oavsett delegering. Delegeringens omfattning måste enligt BL bestämmas genom föreskrifter i en årligen fastställd instruktion. När uppdraget avser beviljande av kredit måste grunderna för kreditgivningen anges i instruktionen. Avskrift av instruktionen måste insändas till bankinspektionen, som också ska erhålla meddelande om varje ändring i instruktionen. Inspektionen ges härigenom möjlighet att övervaka om kraven på tydlighet är uppfyllda och om delegation i övrigt är ändamålsenlig och lämpligt avvägd. I praktiken

tas vid ändring av instruktionerna underhandskontakt med bankinspektionen för erhållande av dess synpunkter före fastställandet. Enligt BL är styrelsen förbjuden att delegera beslutanderätten i vissa närmare angivna ärenden. Till dessa hör inrättande eller indragning av avdelningskontor, övertagande av annan bankrörelse, förvärv och avyttring av fastighet avsedd för bankens inrymmande, beviljande av kredit eller garanti till vissa personer och företag 2 , förvärv av aktie och förlagsbevis som ej utmätts eller pantsatts för fordran, fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning samt antagande och entledigande av ordinarie befattningshavare. När det gäller räntesatser får dock vid allmän ränteförändring beslut fattas utan styrelsens hörande för tiden intill nästa styrelsesammanträde. I sammanhanget bör också nämnas att bestämmelserna om jäv för styrelseledamot att delta i avgöranden är mer långtgående i banker än i vanliga aktiebolag. När det gäller gränsdragningen mellan stämma och styrelse är BL:s och AL:s bestämmelser i stort sett lika. Bankstämmans huvuduppgifter är således att välja styrelse och revisorer, behandla frågan om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, fastställa balansräkningen samt besluta om vinstdisposition. 1944 års aktiebolagslag innebär jämfört med tidigare lagstiftning en väsentlig utbyggnad av revisorsfunktionen i syfte att förbättra kontrollen och skapa ett i förhållande till styrelse och verkställande direktör fristående organ. För bankernas del stärktes revisorsfunktionen genom lagändringar 1933 och de nuvarande bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med dessa äldre regler. Enligt BL utser stämman minst två revisorer varav minst en måste vara auktoriserad. Dessutom utser bankinspektionen en eller flera (i praktiken två vid de största 1

För närmare detaljer om banklagstiftningen hänvisas till Westerlind. 2 I huvudsak till befattningshavare vid banken, bankens styrelseledamöter (även vid lokalstyrelsen) samt företag vari dessa personer har »väsentligt ekonomiskt intresse». 151

bankerna) revisorer. Dessa senare revisorer är jämställda med de av stämman utsedda. De principiella uppgifterna för revisorerna är samma enligt AL och BL men BL innehåller mer detaljerade föreskrifter. Bl. a. ska revisorerna minst en gång varje halvår granska större krediter och andra större placeringar av bankens medel. Däremot saknas i BL motsvarigheten till AL:s särskilda anordningar för befrämjande av tillförlitlig revision, exempelvis reglerna om minoritetsrevisor. I förarbetena till BL motiveras dessa avvikelser bl. a. med att tillsynsmyndigheten genom särskild revisor alltid deltar i revisionen. Den statliga tillsynsmyndigheten - bankinspektionen - har i det föregående nämnts i olika sammanhang och utgör en instans med långtgående befogenheter, som medför att bankerna arbetar under delvis andra betingelser än ordinära aktiebolag. Inspektionen tillsätter en eller flera revisorer, har rätt att sammankalla bankstyrelse om så anses nödvändigt och kan i vissa fall utfärda kallelse till extra bolagsstämma. Vidare har inspektionen rätt att närvara vid stämma samt av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och där delta i överläggningarna. Drastiska ingripanden av detta slag är dock synnerligen ovanliga. Inspektionen kontrollerar att bankerna följer banklagen och andra författningar, bolagsordningar samt av stämma och styrelse meddelade instruktioner och har därutöver bankernas verksamhet under fortlöpande uppsikt. Inspektionen inhämtar regelbundet detaljerade statistiska uppgifter om räntesättning, om in- och utlåningens sammansättning i olika avseenden samt om bankernas tillgångar och skulder. Inspektionen har rätt att när som helst granska alla handlingar inom en bank. Därjämte görs med jämna mellanrum särskild s. k. bankundersökning, vilket bl. a. innebär att inspektionen granskar och bedömer alla större engagemang med avseende på kreditrisk och ställda säkerheter samt sammanställer uppgifter över kreditgivning till bankens styrelsemedlemmar samt till de företag, där dessa på olika sätt är engagerade. Även om

en bank inte avvikit från lag eller bolagsordning »äger tillsynsmyndighet meddela de erinringar i fråga om bankaktiebolags verksamhet, som myndigheten finner påkallade». Bankinspektionen kan vidare förelägga en banks styrelse att vidta erforderliga åtgärder för att rätta till allvarliga missförhållanden, som kan befaras skada det allmänna. Banklagen och därmed sammanhängande författningar anger i stora drag de yttre former för beslutsfattandet, som måste iakttas, men beskriver naturligtvis inte beslutprocessens faktiska utseende och den reella maktfördelningen inom en bank. Dessa legala bestämmelser utgör emellertid en naturlig utgångspunkt för den fortsatta analysen. Vid en jämförelse med vanliga aktiebolag kan sammanfattningsvis konstateras att relationerna stämma-styrelse är närmast identiska, att verkställande direktörens ställning i förhållande till styrelsen är betydligt svagare och att revisorsfunktionen är mer utbyggd. Till detta kommer existensen av en statlig tillsynsmyndighet med långtgående befogenheter.

B. Organisationstyp Vilka frågor som delegeras och hur långt delegeringen drivs bestäms i hög grad av den organisatoriska uppbyggnaden, som i sin tur till stor del bestäms av de yttre förutsättningarna för en banks verksamhet. Ett begreppspar, som omedelbart aktualiseras vid en analys av organisationstyp är centralisering kontra decentralisering av beslutsfattandet. Begreppet decentralisering är föremål för olika tolkningar. 3 Ibland avses utplacering av de särskilda beslutande organen i olika delar av landet. Den andra och kanske vanligaste tolkningen är dock att beslutanderätten i olika frågor helt eller delvis överflyttats från centrala till formellt underordnade lokala organ. En tredje tolkning slutligen är delegering av beslutsfattandet inom ett organ från högre till lägre befattningshavare. Denna delegering kan an3

Se bl. a. Heckscher, s. 219 ff.

tingen vara formellt reglerad genom instruktioner etc. eller ha formen av en faktisk delegering under bevarande av de yttre formerna för beslutsfattandet. En avgörande bestämningsfaktor för affärsbankernas organisation är att de arbetar på en mängd lokala marknader inom både in- och utlåningsrörelsen. För att en affärsbank ska vara konkurrenskraftig och kunna agera snabbt och företagsekonomiskt effektivt på dessa marknader krävs att den har en fast lokal servicerepresentation med befattningshavare, som väl känner till de lokala förhållandena. Det sistnämnda kravet gör sig i särskild grad gällande inom kreditgivningen, som vid affärsbankerna till betydande del har sådan karaktär, att besluten måste grundas på icke kvantifierbara data och subjektiva omdömen. Dessa betingelser för kreditgivningen nödvändiggör en viss delegering av beslutsfattandet till lokala representanter med personlig kännedom om kundföretagens ledning, finansiella ställning och förväntade resultatutveckling. Alldeles oavsett de speciella krav, som kreditgivningens karaktär ställer på beslutsfattandets fördelning, medför den betydande geografiska spridningen av flertalet bankers organisation konsekvenser för avdelningskontorens frihet vid beslutsfattandet. En viktig dimension av underordnade organs rörelsefrihet är hur ofta deras prestationer kontrolleras av överordnade organ. I flera studier har påpekats sambandet mellan en organisations geografiska spridning och den centrala ledningens övervakningsmöjligheter.4 En detaljerad och kontinuerlig övervakning beror till en del på de rent fysiska möjligheterna att göra täta inspektioner. Den centrala ledningen för en geografiskt spridd organisation har mindre möjligheter att i detalj övervaka och dirigera underordnade organ än ledningen för en organisation, som är koncentrerad till en lokalitet. De geografiska avstånden medför därför att avdelningskontoren, särskilt hos storbankerna, kan och måste ha en viss rörelsefrihet vid beslutsfattande. Samtidigt bör dock observeras att modern databehandlingsteknik ger centrala instanser avse-

värt bättre kontrollmöjligheter än tidigare. Både kreditgivningens speciella krav och flertalet affärsbankers betydande geografiska spridning verkar således i riktning mot en viss autonomi för avdelningskontoren. I samma riktning verkar det förhållandet att »span of control» är tämligen bred, d. v. s. att många kontor sorterar under en överordnad instans. Härav följer att organisationspyramiden hos affärsbankerna är tämligen »platt» med relativt få beslutsnivåer. Den vanligaste organisationstypen inom affärsbankerna är att expeditionskontoren på huvudkontorets ort samt de olika avdelningskontoren sorterar direkt under huvudkontoret. Expeditionskontor på övriga större orter sorterar under resp. avdelningskontor. Avdelningskontoren har egna styrelser och äger rätt att själva bevilja krediter upp till vissa fastställda belopp, s. k. limiter. Expeditionskontoren saknar styrelser och har oftast ingen eller starkt begränsad kreditbeviljningsrätt. Antalet avdelningskontor, som huvudkontoret direkt övervakar, är inom vissa banker 50 st. och däröver. Under centralstyrelsen utövas ledningen över banken av en eller flera direktioner med VD i spetsen. Även dessa direktioner har kreditbeviljningsrätt inom vissa fastställda limiter. Några bankers organisation avviker från denna allmänna typ. Bohusbanken och Jordbrukets Bank har endast ett kontor och Sparbankernas Bank endast två kontor. Stockholms Enskilda Bank har enbart kontor utan styrelser, huvudsakligen i Storstockholm, med ingen eller ringa egen kreditbeviljningsrätt. Skandinaviska Banken har tre centralkontor (huvudkontor) med var sin direktion och styrelse samt var sin underställd krets av expeditions- och avdelningskontor. Svenska Handelsbanken har en extra beslutsnivå genom att det inom i stort sett varje län finns en distriktscentral med egen styrelse. Göteborgs Bank har ett mindre antal organ motsvarande Handelsbankens distriktscentraler samt därutöver ett stort centralkontor i Stockholm. 4 Se bl. a. Blau and Scott, s. 167 ff. samt där gjorda litteraturhänvisningar.

En jämförelse med försäkringsbolagen visar att dessas organisation med avseende på kreditgivningen avviker starkt från affärsbankernas. Beslutsfattandet är helt koncentrerat till den centrala styrelsen eller ett styrelseutskott samt den centrala finansförvaltningen. Vid koncernbildning har i vissa fall större dotterbolag egna finansförvaltningar och kreditbeslutande styrelser.

C. Kreditbeslutens formella delegering Som nämnts krävs enligt BL detaljerade skriftliga regler för avdelningskontors och andra beslutande instansers kreditbeviljningsrätt. För varje instans finns en allmän kreditlimit, vilken anger det högsta belopp, inkl. bankens redan utestående krediter, som instansen får bevilja en kund. Öppnande av remburs och tecknande av bankens garanti jämställs med lämnande av krediter. 5 Inom

vissa banker är den allmänna limiten i viss utsträckning uppdelad efter kreditslag och inom alla banker finns lägre speciallimiter för främst krediter mot namnsäkerhet, krediter utan särskild säkerhet samt bundna lån. Personliga limiter, dvs. limiter för enskilda befattningshavare, förekommer endast i begränsad utsträckning men deras antal ökar. Som nämnts är direktion närmast underordnade organ till centralstyrelse och centralkontorsstyrelse. VD har således ingen egen beslutanderätt i kreditfrågor utan är enbart en av medlemmarna i det kollegium, som direktionen utgör. Övriga medlemmar 5 Det beviljade kreditbeloppet kan ha karaktär av en limit för kunden, oftast avseende ett års tid, med specifikation över fördelningen på olika kreditslag. Inom ramen för den beviljade kundlimiten äger sedan instanser med lägre egna limiter bevilja krediter i varje enskilt fall. I det följande avses dock med uttrycket limit inte sådan kundlimit utan resp. instans egen kreditlimit.

Tabell 7:1. Kreditbeviljande instansers antalsmässiga fördelning inom affärsbankerna ultimo 1965 efter allmänna kreditlimitens höjd. Instanser utanför huvudkontoren Allmänna kreditlimitens höjd. kr.

Andra Kontor Kontor instanser med med utan styr. styr. styr.

2 Över 4 000 000 4 000 000—2 000 001 2 000 000—1 000 001 1 000 000— 500 001 500 000— 250 001 250 000— 125 001 125 000— 50 001 50 000— 25 001 25 000 och under Summa

1 22

Andra instanser utan styr. Summa

Därav hos de fem stora

Instanser inom Totala huvudantalet kontoren instanser

2 22 1 96 336 418 177 69 1 121

2 22 1 94 275 305 101 26 826

3 5 6 4(1) (4) 2

5 27 7 100 340 420 177 69 1 145

1 1

17 45 70 1

91 312 332 78 45

(7) (41) (29) (23) 102

24 Anm. Tabellen omfattar alla banker utom de båda specialbankerna. Bohusbanken och Enskilda Banken saknade dock beslutande instanser utanför huvudkontoren (för Enskilda Banken har ej beaktats rätt att bevilja vissa typer av små krediter). Instanser, som utgörs av befattningshavare vilka har egen beviljningsrätt utan att vara chefer för styrelselösa kontor har markerats med parentes. Med ett undantag hänförde sig dessa individuella limiter till en enda bank. Tabellen omfattar ej centralstyrelser och centralkontorsstyrelser. Skaraborgsbankens samtliga kontor har förts till kolumn 2 eftersom kontorsstyrelserna formellt endast är rådgivande. Vad gäller limitbegreppet har utgåtts från den allmänna limiten utan hänsyn till inskränkningar för vissa speciella kredittyper. I de fall där en allmän limit gäller för vardera av två huvudtyper av krediter, har de båda limiterna slagits samman till en limit. I några enstaka fall finns ej någon allmän limit varför där en summering skett av limiter för krediter av närmast motsvarande karaktär. Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankerna.

Tabell 7: 2. Antal personer utanför huvudkontoren och ex/cl. centralstyrelsemedlemmar, som formellt är ansvariga för kreditbesluten. Personerna fördelade efter resp. instans allmänna limit ultimo 1965. Styrelsemedlemmar andra än befattningshavare inom bankerna Allmänna kreditlimitens höjd kr.

Befattningshavare inom Vid avdelVid andra bankerna ningskontor instanser

Summa

Totalt för kol. 2—4-

6 Över 4 000 000 4 000 000—2 000 001 2 000 000—1 000 001 1 000 000— 500 001 500 000— 250 001 250 000— 125 001 125 000— 50 001 50 000— 25 001 25 000 och under Summa

2 22 4 97 336 418 177 61 1 117

5 166

5 166

450 1 133 1 134 224 90

482 1 133 1 134 224 90

7 188 4 579 1469 1 552 401 151

3 031

3 234

4 351

Anm. Kolumn 2 omfattar kontorsföreståndare, andra befattningshavare med egna limiter samt direktionsmedlemmar. Kolumn 3 och 4 omfattar andra styrelseledamöter än chefer för kontor, distriktscentraler och liknande. När en person tillhört flera instanser har den förts till instansen med högsta limiten. Vissa mindre dubbelräkningar förekommer dock beträffande styrelsemedlemmar, men dessa påverkar inte bilden i stort. För övriga anm. se föregående tabell. Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankerna. är högre tjänstemän inom banken samt ev. någon utomstående ledamot av styrelsen. Direktionsinstitutet fick sin nuvarande principiella utformning i bankernas instruktioner efter 1933 års lagändringar och ersatte i vissa fall VD:s personliga limit. Under 1950- och 1960-talet har i vissa banker direktionsinstitutet byggts ut ytterligare. Att erhålla en fullständig bild av den formella beslutsdelegeringens omfattning med avseende på kreditgivningen erbjuder stora svårigheter. Från affärsbankerna har emellertid erhållits några data, som ger en viss uppfattning. Såsom framgår av tabell 7: 1 är antalet kreditbeslutande instanser inom affärsbankerna mycket stort. 1965 fanns exkl. centralstyrelser totalt ca 1 150 instanser med egen kreditbeviljningsrätt. Flertalet instanser var kontorsstyrelser. 25 instanser utanför huvudkontoren hade högre limiter än 500 000 kr. Dessa senare instanser hänförde sig huvudsakligen till Svenska Handelsbanken. För direktioner inom huvudkontoren var skillnaderna i limiternas höjd betydande. Inom storbankerna var direktionernas limiter mellan 1 och 4 milj. kr. Av tabell 7: 2 framgår vidare att ca 4 350 per-

soner utanför huvudkontoren formellt hade ansvar för kreditbeslutet. Ca 3 250 av dessa personer var sådana medlemmar av olika lokala och regionala styrelser, som icke samtidigt var anställda chefer för resp. instanser. Den formella beslutsdelegeringen är således omfattande inom affärsbankerna, åtminstone vad gäller antalet instanser. Till detta kommer vad som kan kallas för kvasiformell beslutsdelegering. För en direktion finns nämligen alltid regler om minsta antalet närvarande ledamöter, som krävs för att direktionen ska vara beslutsför. På grundval av dessa regler har i vissa banker direktionen delats upp i avdelningar med ansvar för kreditgivningen inom var sina geografiska områden. 1965 fanns enligt uppgift nio resp. fyra sådana beslutsenheter inom två storbanker. Vissa andra uppgifter tyder dock på att fler banker har sådana beslutsenheter. Beslutsdelegeringen inom affärsbankerna medför att en mycket stor del av småföretagens kreditansökningar formellt avgörs av lokala instanser. Bankernas centralstyrelser och huvuddirektioner vid särskilt de fyra stora interregionala filialbankerna kommer

i mycket liten utsträckning i direkt kontakt med de mindre företagens kreditansökningar. Det stora undantaget utgör Enskilda Banken, där nära nog alla kreditbeslut fattas av centralstyrelsen samt ett litet antal personer vid huvudkontoret. Kreditrestriktioner har dock från tid till annan framtvingat ett temporärt åsidosättande av den formella beslutsdelegeringen vid vissa banker. Vid några av de mindre bankerna fick således i slutet av 1966 kontoren praktiskt taget inte bevilja några krediter utan tillstånd från huvudkontoret. Riksbankens och bostadsstyrelsens direkta ingripanden vid denna tidpunkt framtvingade dessutom inom flertalet banker en centralisering i olika former av bostadsbyggnadskreditgivningen. Delegeringen av beslutsfattandet till lägre instanser kompletteras av dessas deltagande i analysen av kreditansökningar rörande belopp över den egna limiten. Det stora flertalet kreditansökningar görs vid avdelningskontor, distriktscentraler etc. och skickas vidare uppåt i affärsbanksorganisationen sedan den lokala instansen bedömt den kreditsökandes ställning, erbjudna säkerheter m. m. och funnit sig vilja tillstyrka ett beviljande av ansökningen. Vid huvudkontoret görs en ny bedömning på grundval av det insända materialet jämte de analyser, som bankens särskilda stab av företagsekonomiska experter anmodas göra i mer svårbedömbara fall. I instruktionerna för överordnade instanser under centralstyrelse är fastslaget att dessa inte får bevilja en ansökan, som avstyrkts av ett avdelningskontor. Denna bestämmelses praktiska värde får inte överdrivas, eftersom underhandskontakter ständigt tas mellan instanser på olika nivåer. I enstaka fall kommer en kontorsstyrelse i den svåra situationen att den ställer sig negativ till en kreditansökan, som den vet huvudkontoret vill bevilja eller anser sig vara tvungen att bevilja av speciella skäl. Som exempel har nämnts ansökningar från dotterbolag till storföretag med ägandemässig anknytning till banken. I sådana situationer förefaller det vanliga tillvägagångssättet vara att kontorsstyrelsen vidarebefordrar ärendet med 156

gjorda analyser och protesterar genom att inte ge förslag till beslut. Allmänt sett understryker dock den formella vetorätten avdelningskontorens betydelse vid ställningstagande till även större kreditansökningar. Uppgifter sådana som de föregående ger emellertid endast en mycket ofullständig bild av beslutsdelegeringens omfattning när de inte jämförs med kreditgivningens storleksmässiga sammansättning. Användbara uppgifter härom saknas i stort sett. För att få någon uppfattning om beslutsdelegeringens faktiska betydelse har. bankerna därför ombetts att ange hur stora nya och ökade krediter jämte kundlimiter, som sammanlagt beviljades (brutto) av centralstyrelser och direktioner vid huvudkontor och centralkontor under de båda perioderna 1/2-30/4 1963 och 1965. Under denna del av året är aktiviteten relativt hög på grund av att bl. a. många avtal om checkräkningskrediter och kundlimiter tas upp till förnyad prövning. Av de båda perioderna kännetecknades den under 1963 av ett tämligen lätt kreditmarknadsläge och den under 1965 av kreditåtstramning. Av tabell 7: 3 framgår att under de båda undersökta kvartalen beviljades, trots delegeringen, krediter till mycket betydande belopp av centrala instanser - drygt en miljard kr. under båda kvartalen. Avsaknaden av bruttouppgifter om bankernas totala beviljade krediter och kundlimiter omöjliggör beräkningar av hur stor andel de centrala instanserna svarade för. Vissa allmänna jämförelser kan dock göras. Av centralt beslutade bruttokrediter var mellan 50 och 60 procent så stora, att centralstyrelserna var de formella beslutsmyndigheterna. Differenserna mellan de största filialbankerna och samtliga banker var relativt begränsade. Andelen var högre för byggnadskrediter till bostads- och affärsfastigheter än för övriga krediter. De av centrala instanser beviljade krediterna var genomgående avsevärt större än de samtidiga nettoförändringarna i totalt beviljad och disponerad utlåning. Särskilt markant är detta för byggnadskrediter. För dessa senare krediter kan jämförelse också

Tabell 7: 3. Av centrala bankledningar beviljade nya eller ökade krediter och kundlimiter 1123014 1963 och 1965. Mkr.

Krediter A. Disponerad utlåning till allm. 1. Disponerad utlåning 31/1 2. Förändr. i disp. uti. 1/2—30/4 a) därav byggnadskred, i bostads- och affärsfast. b) därav övriga krediter

1965 Alla Bankgrupp I banker

BankAlla grupp I banker

16 042

21 301

610 278 332

801 360 441

900 159 741

B. Beviljad och kontrakterad uti. till allm. 1. Beviljad utlåning till allm. 31/1 2. Förändr. i beviljad uti. 1/2—30/4 3. Brutto kontrakterade byggnadskred, i bostads- och affärsfast. C. Av centralstyrelser formellt beviljade nya och ökade krediter samt kundlimiter 1\2—30 j 4 till allm. 1. Totala nya eller ökade krediter samt kundlimiter a) därav byggnadskred, i bostads- och affärsfast. b) därav övriga krediter samt kundlimiter D. Av centralstyrelser och direktioner formell beviljade nya och ökade krediter samt kundlimiter 1\2—30\4 till allm. 1. Totala nya eller ökade krediter samt kundlimiter a) därav byggnadskred, i bostads- och affärsfast. b) därav övriga krediter samt kundlimiter Vissa relationstal C: 1 i procent av D: 1 C: 1: a i procent av D: 1: a C: 1: b i procent av D: 1: b D: 1 i procent av A: 1 D: 1 i procent av A: 2 D: 1: a i procent av B: 3 D: 1: a i procent av A: 2: a D: 1: b i procent av A: 2: b

13 758

16155 1 118

201 917 18 695 1 157

18 354

24 556

655 211 444

591 296 295

301 794

1 148

336 882

442 1421

506 642

1 119

54 63 50 10 135 78 211 119

59 68 56 12 167 86 220 155

51 58 46 7 188 88 182 193

59 67 54 9 228 89 197 254

477 607

710 Anm. Beträffande limiter har avdrag gjorts för garantier. Med direktioner avses direktioner vid huvudkontor och centralkontor. Bankgrupp I omfattar de fyra stora interregionala filialbankerna. Bohusbanken samt de båda special bankerna ingår ej i undersökningen. Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankerna. göras med kontrakterat bruttobelopp, som skiljer sig från beviljat bruttobelopp genom att inte omfatta principbeslut. Under de båda här studerade perioderna var beviljat belopp något större än kontrakterat belopp. Relationerna mellan av centrala instanser beviljade bostadsbyggnadskrediter samt totala kontrakterade sådana krediter visar dock klart den kraftiga centraliseringen på detta område under även normala förhållanden. Centraliseringen är en naturlig följd av de betydande kreditbelopp, som det ofta måste bli frågan om. De centralt fattade kreditbeslutens rela-

tiva andel var mindre i de stora filialbankerna än i övriga banker, om kreditvolymens omsättningshastighet antas vara ungefär lika stor inom hela bankväsendet. Jämförelser mellan de båda perioderna visar vidare att centrala instansers kreditbeslut uppgick till förhållandsvis större belopp 1965 än 1963. Limiterna för olika instanser höjdes i ett par banker under mellantiden men detta påverkar resultaten endast obetydligt. Av det redovisade materialet framgår att delegering visserligen skett till ett stort antal underordnade organ men att den faktiska betydelsen härav inte är så stor, som man

kan föranledas tro av de formella delegeringsreglema. Centrala instanser bestämmer fortfarande i mycket stor utsträckning genom formellt egna kreditbeslut affärsbankernas totala utlåningsutveckling. Vidare beslutar centralstyrelserna formellt själva om individuella krediter, som sammanlagt uppgår till mycket betydande belopp. Därav följer inte att beslut av instanser utanför huvudkontoren saknar praktisk betydelse för totala utlåningsutvecklingen. Dessa instansers andel av beslutad bruttoutlkning är inom de största bankerna långtifrån obetydlig. Vidare bör observeras att den formella delegeringens genomslag är olika stort för olika typer av krediter. Formellt har centralstyrelserna således ett mycket stort inflytande över totala kreditvolymens fördelning via ställningstaganden till individuella kreditansökningar. För att få reda på omfattningen av centralstyrelsernas reella inflytande över kreditgivningen är det därför nödvändigt att närmare analysera bankstyrelsernas arbetsformer och granska det faktiska samspelet mellan styrelse och verkställande ledning i en bank. Mätproblemen är närmast olösbara vid en sådan analys varför definitiva preciserade svar är omöjliga att uppnå. En realistisk inriktning av analysen måste därför i första hand syfta till att klarlägga vilka faktorer, som är av betydelse i sammanhanget och ange beslutsprocessens viktigaste karakteristika.

D. Styrelsens sammansättning och rekrytering Enligt BL måste en centralstyrelse bestå av minst 5 och högst 15 ledamöter, vilka varje gång utses för en tid av högst tre år. VD måste utses och ska tillhöra styrelsen. Ställföreträdare till VD måste också utses och ska vara antingen ordinarie styrelseledamot eller suppleant. Av styrelseledamöterna (ordinarie) får icke flera än en för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken. Denna bestämmelse är huvudsakligen tillkommen för att förhindra dominans i styrelsen av direktionsmedlemmar, varige-

nom styrelsens efterhandsprövning skulle bli en tom formalitet. Liksom inom vanliga aktiebolag är en av styrelsens viktigaste prerogativ att utse och avsätta VD. Det finns dock anledning att här påminna om bankinspektionens befogenheter. Föreläggande för styrelsen att vidta erforderliga åtgärder vid allvarliga missförhållanden kan mycket väl innefatta krav på utseende av ny VD. En styrelse representerar aktieägarnas intressen och ledamöterna antas traditionellt vara rekryterade bland aktieägarna. Åtminstone delvis som följd av aktiespridningen finns inom många stora börsnoterade företag enligt Lars Lidéns studie en viss tendens till ökad förekomst av s. k. fackstyrelser.6 Samtidigt visar dock koncentrationsutredningens egna statistiska undersökningar att stora aktieägare fortfarande intar en framskjuten ställning i styrelsen för flertalet börsnoterade industri- och handelsföretag. När det gäller bankerna är det endast i styrelserna för de koncentrerat ägda Stockholms Enskilda Bank, Sveriges Kreditbank och Skånska Banken, som man återfinner utpräglade representanter för stora ägarintressen. Inte ens i dessa banker kan emellertid typiska ägarrepresentanter sägas dominera. I styrelsen för de båda övriga banker, som har stora aktieägare - Smålands Bank och Bohusbanken - kan spåras vissa lösare ägaranknytningar. Således har under en lång följd av år olika innehavare av posten som verkställande direktör vid Svenska Tändsticksbolaget samtidigt varit ordförande i Smålandsbankens centralstyrelse. I både bolaget och banken har familjen Wallenberg stora ägarintressen. I större börsnoterade företag har styrelserna karakteriserats som i realiteten självförnyande med stämmans val förvandlad till en tom formalitet. Förhållandet torde i hög grad vara detsamma inom alla privata affärsbanker. Den valberedande och väljande instansen är antingen VD tillsammans med styrelsen eller VD jämte styrelsens presidium. Detta utesluter dock i och för sig inte att styrelseinval sker med hänsyn till aktie6

Lars Liden.

ägarförhållandena även när aktieägandet är förhållandevis spritt. Vid de spritt ägda storbankerna uppgår de största aktieägarnas poster till absolut sett inte obetydliga belopp. Med vissa obetydliga förbehåll förnekade bankcheferna vid de spritt ägda bankerna, att ägarintressen påverkar styrelserekryteringen. Under hänvisning till aktiespridningen framhölls dels att ingen aktieägare är tillräckligt stor för att kunna göra anspråk på en styrelseplats, dels att de små aktieposterna gör ett hänsynstagande till ägandeförhållandena meningslöst. Men en storbankschef deklarerade att även om stora aktieägare funnits så vore det osäkert om detta skulle ha tillåtits influera styrelsens sammansättning. Flera bankchefer påpekade i detta sammanhang att försäkringsbolag av princip inte vill vara representerade i styrelserna för de företag, vari de äger stora aktieposter, vilket eliminerar åtskilliga tänkbara kandidater bland bankernas största ägare. Bankcheferna torde närmast ha tänkt på personer i försäkringsbolagens verkställande ledning, eftersom andra typer av personförbindelser mellan banker och försäkringsbolag är vanliga, såsom tidigare framgått. Dessa allmänna omdömen nyanserades dock något i vissa fall. En storbankschef ansåg hänsynstagande till aktieinnehavet vara av liten betydelse men inte helt irrelevant. Cheferna för ett par provinsbanker påpekade att styrelseposter på grund av svårigheterna att bryta gamla bindningar har en viss tendens att gå i arv från far till son, varför familjer, som en gång varit stora aktieägare, fortfarande är representerade i styrelsen. Vid en annan provinsbank uppgavs att aktieägarintresset under senare år aktualiserats endast en gång och lett till inval av en större aktieägare i styrelsen. Invalet karakteriserades närmast som ett olycksfall i arbetet, föranlett av vissa, rätt speciella, interna omständigheter. Genom styrelsens frikoppling från aktieägarintressen lämnas fältet fritt för olika hänsynstaganden vid rekryteringen. På den allmänna frågan om vilka faktorer, som i

första hand bestämmer styrelsens sammansättning var bankchefernas svar tämligen entydiga. Frånsett det självklara att man vill ha dugliga, erfarna och samarbetsvilliga personer i styrelsen söker man få dels representanter från olika branscher och sektorer av samhällslivet, dels representanter från olika geografiska delar av verksamhetsområdet. För de interregionala filialbankerna innebär det senare kravet att man så långt möjligt söker täcka hela landet. Denna inriktning av styrelserekryteringen motiverades mera allmänt med att det är önskvärt att ge banken en »bred och djup förankring», särskilt hos näringslivet. En av styrelseledamöternas viktigaste uppgifter ansågs vara att vid kreditbeslut tillhandahålla information samt bidra med egna uppfattningar om utvecklingen inom olika branscher och företag. Ju bredare sammansättning styrelsen har, desto större nytta ansågs den därför kunna göra. Styrelsens rekryteringsbas är i första hand kundkretsen. Jämfört med andra företagsstyrelser är bankstyrelser tämligen unika i den meningen att de domineras av representanter för de egna kunderna. Detta är delvis naturligt mot bakgrund av bankstyrelsernas åberopade funktion som informationsorgan. Det kan här också noteras att Enskilda Bankens styrelse kraftigt skiljer sig från övriga privata storbankers styrelser i sammansättningen, även om man bortser från bankens speciella ägandeförhållanden. Samtliga personer i Enskilda Bankens styrelse, vilka kan sägas representera kundintressen (Ax:son Johnson, Bonnier, Söderberg, Sachs och numera även Nordmark), har nämligen stora egna förmögenheter och har starka eller dominerande ägarintressen i sina företag. Som tidigare visats är en stor del av storföretagen och huvuddelen av de börsnoterade företagen företrädda i bankstyrelserna i första hand storbankernas styrelser. En av förklaringarna härtill är naturligtvis att de mest framstående representanterna för olika branscher återfinns inom de stora företagen och att därigenom automatiskt dessa företag blir starkt företrädda i bankstyrelserna. Bi159

dragande orsaker till att dessa personer väljs in kan också ibland vara prestigehänsyn och allmänna PR-synpunkter från bankernas sida. Men bankstyrelsernas sammansättning föranleder ändå frågan i vilken utsträckning de privata bankernas styrelserekrytering är ett konkurrensmedel. Är med andra ord styrelserekryteringen ett medel, som medvetet används för att knyta stora kunder närmare till en bank? Ingen av bankcheferna berörde spontant denna aspekt av styrelserekryteringen. På direkt fråga erhölls starkt skiftande svar. VD för en av de privata storbankerna ansåg, att önskemål om att knyta större kunder närmare till banken är en mycket framträdande synpunkt vid styrelserekryteringen. Denna hänsyn till kundintresset angavs främst avse företagens inlåning och över huvudtaget deras betalningsströmmar, medan däremot i möjligaste mån undviks att i styrelsen få representanter för stora lånekunder. En annan storbankschef ansåg kundintresset sakna betydelse för styrelserekryteringen, medan de två övriga menade att konkurrensaspekten hade ett visst inflytande - en med motiveringen att »man måste ju försvara sig». Provinsbankscheferna ansåg tämligen genomgående att konkurrensaspekten saknade betydelse eller att den fanns med i bilden endast vid enstaka, speciella fall. Snarare markerades en viss rädsla för att få stora kunder i styrelsen. Det står klart att främst hos de privata storbankerna är styrelsens sammansättning delvis följden av en medveten strävan att skydda de egna kundintressena. Men alldeles oavsett om en medveten sådan strävan föreligger eller ej, medför bankstyrelsernas sammansättning bindningar, som tenderar att minska konkurrensen på kreditmarknaden. Det blir anledning att återkomma till denna fråga i senare kapitel. I flera fall är konkurrerande företag utan ägarsamband representerade i en och samma storbanksstyrelse. Av de bankchefer, som tillfrågades om konkurrensförhållandena mellan kundföretagen beaktades vid styrelserekryteringen, var det endast en, som menade att man så långt möjligt undviker

att få konkurrenter i styrelsen. Övriga ansåg den aspekten sakna betydelse. Vid diskussionen av styrelserekryteringen påpekades i olika sammanhang traditionens betydelse. Många företag och familjer har under årtionden varit representerade i en bankstyrelse, varför det är naturligt att avgående styrelsemedlem i åtskilliga fall efterträds av sonen eller den nya företagschefen. Personförbindelser mellan bankerna och deras kunder ligger emellertid inte enbart på det centrala planet. Som framgår av tabell 7: 2 finns på det regionala och lokala planet flera tusen styrelseledamöter inom bankerna. Vid rekrytering av kontorsstyrelser går delvis samma motiv igen som vid rekrytering av centralstyrelserna men flera bankchefer betonade starkare PR- och kundaspekten. Man strävar efter att få styrelsemedlemmar med hög status och stort inflytande inom orten, dvs. personer, vilka kan tjänstgöra som en skylt för banken och på olika sätt hjälpa banken i dess ackvisitionsverksamhet. I synnerhet vid öppnande av ett nytt kontor är ackvisitionsaspekten viktig. Vidare bevakas viktiga kundintressen på orten vid styrelserekryteringen, som också kan vara ett hjälpmedel vid förvärv av nya kunder. Rivaliteten i detta hänseende mellan bankerna är särskilt framträdande, när det gäller att erbjuda kommunala förtroendemän och högre tjänstemän styrelseposter. I detta sammanhang bör också observeras sparbankernas nära anknytning till kommunerna. Vid genomgång av ett antal lokala styrelsers sammansättning har kunnat konstateras att vissa styrelseledamöter samtidigt är medlemmar av bankens centralstyrelse. Omfattande sådana vertikala personunioner finns inom vissa banker och ökar självfallet en centralstyrelses möjligheter att följa och ingripa i bankens verksamhet. Som regel har emellertid enligt intervjuerna dessa personunioner inte eftersträvats utifrån sådana överväganden utan i stället automatiskt uppkommit genom att personer, som valts in i centralstyrelsen, redan tidigare varit medlemmar av en lokal styrelse. Endast vid en mindre provinsbank eftersträvas medvetet

en hopkoppling av centralstyrelse och lokala styrelser. Vid denna bank är samtliga, utanför huvudkontorets ort, bosatta centralstyrelsemedlemmar samtidigt ledamöter av en lokal kontorsstyrelse - vanligen såsom ordförande. Bankmäns medlemskap i andra företagsstyrelser ligger visserligen något utanför denna framställnings ram men det är naturligt att avslutningsvis nämna något därom. Enligt BL får verkställande direktör och andra tjänstemän, till vilka centralstyrelsen delegerat beslutanderätt, inte tillhöra styrelsen för emissionsbolag, förvaltningsbolag och investmentbolag. Medlemskap i andra bolagsstyrelser kräver centralstyrelsens godkännande med två tredjedelars majoritet i varje enskilt fall. Dessa lagregler tillkom 1933 och i förarbetena anförs att bankdirektörers ledamotskap i andra företagsstyrelser endast bör förekomma i undantagsfall på grund av riskerna för att bankverksamheten leds in på olämpliga vägar och för att bankledningens objektivitet vid prövning av kreditfrågor rubbas. De dystra erfarenheterna av emissionsbolag ansågs motivera ett fullständigt förbud för styrelseuppdrag i sådana företag. Beträffande medlemskap i övriga företagsstyrelser anförs att sådana kan i vissa fall från bankens synpunkt vara befogade såsom när banken beviljat ett företag omfattande krediter. Vidare har bankmän för sin verksamhet ett visst behov av att via styrelseuppdrag närmare lära känna industrins förhållanden. En genomgång av de större företagens styrelser visar att ledande befattningshavare inom särskilt vissa storbanker tillsammans har ett betydande antal styrelseuppdrag. Enligt Svenska Aktiebolag 1966/67 hade 50 sådana befattningshavare vid Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Enskilda Banken och Göteborgs Bank sammanlagt 266 styrelse- och VD-uppdrag i andra bolag än kredit- och finansieringsinstitut. Några av dessa uppdrag hänförde sig dock till resp. banks egna fastighetsbolag. Inom provinsbankernas ledningar är däremot styrelseuppdrag i andra företag mer sällsynta. Då vissa bankchefer tillfrågades om orsakerna till

dessa styrelseuppdrag trycktes framför allt på bankmäns behov av erfarenhet från näringslivet och företagens intresse av att få finansiell expertis i styrelsen. Ett par storbankschefer nämnde också önskemålet om att knyta kunden närmare till banken. En ansåg detta t. o. m. vara det helt avgörande motivet.

E.

Centralstyrelsens

deltagande

i

kreditbesluten I de föregående avsnitten har redogjorts för BL:s bestämmelser, affärsbankernas organisation, kreditbeslutens formella delegering och styrelsernas sammansättning. Dessa olika faktorer utgör bakgrunden för den fortsatta analysen.

E: 1. Styrelsens samman t rädesfrekvens I en skriftlig enkät, som föregick de muntliga intervjuerna, ombads alla banker exkl. Bohusbanken och specialbankerna att ange dels hur många styrelsesammanträden, som hölls fr. o. m. konstituerande sammanträdet 1962 fram till konstituerande sammanträdet 1963 (sistnämnda sammanträdet ej inräknat) och, hur många ordinarie styrelseledamöter resp. suppleanter, som genomsnittligt var närvarande vid dessa sammanträden. De 13 bankernas fördelning med avseende på sammanträdesfrekvens framgår nedan. Sammanträdesfrekvens

1962/63.

Antal banker

Antal sammanträden

1 TÖ

2 3 3 2 1 J Sa 13

11 12 13 14 24 53

Flertalet bankstyrelser sammanträder således ungefär en gång i månaden. Enskilda Banken utgör det stora undantaget med styrelsesammanträde i princip varje vecka. Ge-

nomsnittliga närvarofrekvensen för ordinarie ledamöter vid samtliga undersökta banker är 78 procent och vid de fem storbankerna 75 procent. En av storbankerna har dock en närvarofrekvens under 60 procent. Genomsnittliga närvarofrekvensen för suppleanter är vid samtliga banker 76 procent och vid de fem storbankerna 69 procent. Det bör dock observeras att totala antalet suppleanter varierar starkt - från två till elva stycken. Inom större industri- och handelsföretag sammanträder styrelsen vanligen ca sex gånger om året. En bankstyrelse sammanträder därför relativt sett mycket ofta och i sammanträdena deltar inte bara huvudparten av de ordinarie ledamöterna utan också flertalet suppleanter.

E: 2. Information till styrelsen En persons möjligheter att utöva ett reellt inflytande på det beslut, vars fattande han deltar i, beror i hög grad på den information han har tillgång till innan beslutet fattas. Utgås från att besluten baseras på rationella överväganden, kommer hans handlande vid frånvaro av information att dikteras av andra personer och hans deltagande i beslutet blir en tom formalitet. Den information en styrelsemedlem har tillgång till inför fattande av beslut - här inom en bankstyrelse - kan schematiskt lämpligen delas in i tre stora kategorier: a) fristående information; information erhållen utan direkt samband med styrelseuppdraget, b) förhandsinformation; information erhållen före styrelsesammanträdena i direkt samband med styrelseuppdraget. c) plenuminformation; information erhållen under pågående styrelsesammanträde via föredragningar, ställda frågor etc. Inom bankerna har, såsom tidigare visats, redan vid styrelserekrytering medvetet strävats efter att tillförsäkra banken en betydande tillgång på fristående information genom att ge styrelsen en mycket bred sammansättning. Det är omöjligt att kvantifiera och exakt jämföra olika informationsvoly-

mer av denna typ, men starka skäl talar för att en bankstyrelse med sina stora kunskaper om förhållandena i olika branscher befinner sig i en betydligt starkare position gentemot verkställande ledning vid behandling av kreditärenden och därmed sammanhängande frågor än ett industriföretags styrelse befinner sig i visavi verkställande ledning vid behandling av investeringsfrågor, marknadsfrågor etc. En stor fond av fristående information inom styrelsen bör rimligen också kraftigt öka värdet och effektiviteten av vad som här kallats för plenuminformation. I exempelvis en muntlig föredragnings snabbt passerande ström av knapphändiga data har en sådan styrelse större möjligheter att ställa frågor på relevanta punkter, snabbt reagera inför erhållen information och kräva ändringar i ställda förslag. Även för en bankstyrelse bör dock en utförlig förhandsinformation väsentligt öka dess möjligheter att självständigt ta ställning. För att belysa omfattningen och sammansättningen av dylik förhandsinformation till styrelsen ombads därför bankerna i den tidigare nämnda skriftliga enkäten besvara vissa frågor. Först frågades efter i vilken utsträckning följande allmänna informationsmaterial utsänds före centralstyrelsens sammanträde: 1. Föredragningslista. 2. PM med redogörelse för balansutveckling och det ekonomiska resultatet av bankens verksamhet. 3. PM med prognos för den allmänna ekonomiska utvecklingen. 4. PM med prognos för penning- och kapitalmarknaden. 5. PM med prognos för bankens likviditet. 6. Förteckning över större utestående krediter och garantier utan kommentarer. 7. Förteckning över större utestående krediter och garantier med kommentarer. 8. Protokoll från arbetsutskottssammanträden, direktionssammanträden och liknande. De givna fem svarsalternativen var: före alla sammanträden, minst en gång i kvarta-

let, minst två gånger om året, minst en gång om året samt sällan eller aldrig. Av de fyra privata storbankerna utsänder tre stycken sällan eller aldrig informationsmaterial av ovan angivet slag. En av de privata storbankerna kompletterade dock sitt svar med följande anmärkning: »Mellan sammanträdena utsänds däremot allmänna redogörelser och ekonomiska notiser m. m. beträffande de förhållanden, som avses ovan. I samband med speciella händelser av större betydelse (t. ex. diskontoändringar i Sverige eller utlandet, devalveringar eller liknande) lämnas särskilda redogörelser.» Den femte storbanken utsänder föredragningslista en vecka före alla sammanträden samt en gång om året information enligt punkt 2 ovan. Av övriga åtta banker utsänder fyra inget informationsmaterial enligt punkterna 1-8. En av dessa fyra kompletterade dock svaret med anmärkningen att styrelsen erhåller sammanställningar över bankens utveckling såväl i fråga om rörelsens storlek som resultaträkningarna, varvid jämförelse görs med övriga banker. Av återstående fyra provinsbanker utsänder två en gång om året endast PM med redogörelse för balansutveckling och det ekonomiska resultatet av bankens verksamhet. De två övriga bankerna utsänder föredragningslista 4-7 dagar före varje sammanträde samt information enligt punkt 2, i ena fallet före alla sammanträden och i andra fallet minst en gång i kvartalet. Totalt sett är det således endast i tre banker, varav en storbank, som styrelsen fortlöpande erhåller det minimum av information, som en föredragningslista utgör. Storbanken ovan angav att listan upptar namnen på kreditsökande, vars ansökningar avses att behandlas på sammanträdet. Av övriga två bankerna uppgavs i ena fallet att styrelsen genom föredragningslista informeras om viktigare punkter, som ska behandlas och i det andra fallet att listan inte innehåller specifikation över kreditärenden. Vidare kan nämnas att ordinarie ledamöter och suppleanter behandlas lika från informationssynpunkt vid de banker, som distribuerar förhandsinformation. I enkäten ombads bankerna att också

ange i vilken utsträckning material rörande enskilda kreditansökningar utsänds före sammanträdena. I frågan gjordes åtskillnad mellan bostadsbyggnadskrediter och övriga krediter samt i det senare fallet även mellan ansökningar om nya eller ökade korta och längre krediter samt mellan gamla och nya kunder. Vidare gjordes åtskillnad mellan å ena sidan enbart förteckningar och å andra sidan kommentarer till ansökningarna. Med undantag för nyssnämnda storbank visade svaren att material av här angivet slag aldrig sänds ut före styrelsesammanträdena. Vid de efterföljande intervjuerna modifierade två bankchefer enkätsvaren något och angav att PM vid enstaka tillfällen sänds ut i förväg till vissa utvalda styrelsemedlemmar inför behandling av särskilt svåra kreditärenden. Den information, som styrelsen i sin helhet erhåller före sammanträdena, är således i flertalet banker obefintlig och i övriga fall extremt knapphändig. Detta utesluter emellertid inte att vissa ledamöter och då speciellt ordföranden informeras i särskild ordning. En styrelseordförande anses inta en viss särställning trots att AL och BL ger mycket ringa grund härför. Både i enkäten och vid de efterföljande intervjuerna togs därför upp frågan om ordförandens särställning från informationssynpunkt. Det visade sig att i ett stort antal banker, dock ingen av de privata storbankerna, tillämpas systemet med s. k. jourhavande styrelseledamot, vilket innebär att en styrelseledamot ingår i direktionen. Denna styrelseledamot är oftast ordföranden, men i en bank fullgör vice ordföranden samma funktion och i en annan alternerar vice ordföranden samt ytterligare två ledamöter som jourhavande. Härigenom blir styrelseordföranden alternativt vice ordföranden i stånd att närmare orientera sig om de större frågor, som senare ska behandlas i styrelsen. De fyra privata storbankerna har vissa speciella organisatoriska förhållanden, som påverkar deras informationssystem. Handelsbanken har efter amerikansk förebild en heltidsanställd ordförande medan Enskilda Banken har styrelsesammanträde varje vecka och även i övrigt 163

kännetecknas av speciella förhållanden. Skandinaviska Bankens styrelse är uppdelad på tre avdelningar, som utgör centralkontorsstyrelser i Stockholm, Göteborg resp. Malmö. Dessa styrelser sammanträder en gång per vecka. Göteborgs Bank slutligen är den enda bank, som har ett permanent styrelseutskott. Rent allmänt kan konstateras att ordföranden i bankstyrelser under varierande former informeras muntligt före styrelsesammanträdena om alla större frågor, som ska behandlas. Som skäl för den bristfälliga förhandsinformationen anfördes både i enkäten och i intervjuerna banksekretessens krav. Risken för att handlingar under transport eller i andra sammanhang kommer i orätta händer anses göra utsändandet av material, särskilt rörande kreditärenden men i vissa banker t. o. m. föredragningslistor, direkt olämpligt.7 Däremot känner man sig oförhindrad att lämna förhandsinformation i frågor, som rör enbart banken, exempelvis i policyfrågor. Chefen för en provinsbank upplyste att han under sin första tid i banken sänt ut förhandsinformation rörande krediter men upphört med detta sedan kolleger påpekat det olämpliga häri mot bakgrund av bestämmelsen om banksekretess. Chefen för en annan bank uppgav att vissa styrelsemedlemmar uttryckt önskemål om informationsmaterial före sammanträdena men att bankens verkställande ledning av principiella skäl hittills ställt sig negativ. En bankstyrelses möjligheter att få information är således radikalt annorlunda än vad som gäller för styrelsen vid exempelvis ett industriföretag. Restriktionerna ter sig onekligen en smula egendomliga ur allmän företagsadministrativ synvinkel. Den information, som en bankstyrelse har att basera sitt ställningstagande på i kreditärenden utgörs huvudsakligen av dels fristående information, dels plenuminformation. Huvuddelen av uppgifterna vid sammanträdena erhålls genom muntliga föredragningar vilka för vissa kreditärenden kan stödjas av skriftligt material, som läggs fram under sammanträdet. I en av de mindre bankerna läggs dock betydande omsorg ner på skriftlig do164

kumentation av kreditärendena. Denna dokumentation ges samtliga styrelseledamöter tillfälle att studera en stund innan själva sammanträdet börjar.

E:3. Styrelsens funktioner och arbetssätt Vid en analys av inflytandets fördelning inom bankernas kreditgivning är det två yttre företeelser, som framstår såsom särskilt intressanta. För det första finns närmast under centralstyrelsen en direktion (utan att vara nämnd av BL), som är en särskild beslutande instans. Direktionen är således betydligt mer än en krets av rådgivare med vilka VD diskuterar innan han fattar sitt beslut, såsom är vanligt inom andra företag. Redan detta bör verka i riktning mot en jämnare maktfördelning mellan VD och övriga högre tjänstemän inom bankerna. I intervjuerna med bankcheferna berördes förhållandet mellan VD och övriga högre tjänstemän endast indirekt i samband med diskussionerna om relationerna till styrelsen. Med vissa andra högre banktjänsteman behandlades frågan mera utförligt. Materialet är därför på denna punkt knapphändigt, men allmänt sett erhölls ett bestämt intryck av att den kollegiala beslutsformen åtminstone vad gäller kreditärenden i betydande utsträckning är en realitet och inte enbart en formsak. VD är därför inte i lika hög grad som i andra företag en helt dominerande ledare inom organisationen. För det andra deltar styrelsen i bankens löpande skötsel i den meningen att den kontinuerligt fattar beslut i ett stort antal enskilda kreditärenden. Nämnas kan att en av de intervjuade bankcheferna drog en parallell med industrin och menade, att om bankernas beslutsordning överfördes dit, skulle detta innebära att industriföretagets styrelse t. o. m. tog ställning till alla större order, som företaget hade möjlighet att ta. En av 7 Något stöd i BL för denna tolkning finns inte. Frågan nämns inte av Nial i hans utredning rörande banksekretessens tolkning annat än indirekt genom påpekandet att banken är ekonomiskt ansvarig för brott mot sekretessplikten av styrelseledamöter och personal. Se vidare Håkan Nial.

de centrala frågeställningarna vid intervjuerna var därför att klarlägga styrelsens reella inflytande på de kreditbeslut, som den formellt fattar. Utan att förutsätta ett motsatsförhållande är det naturligt att diskutera denna fråga i termer om relationerna mellan å ena sidan styrelsen och å andra sidan bankens verkställande ledning med VD i spetsen. I det följande används för enkelhetens skull i vissa fall ordet VD som synonym för hela den anställda verkställande ledningen inom en bank. Inom en bank liksom alla andra företag måste antas att styrelsen och VD är överens om de långsiktiga riktlinjerna för verksamheten. I annat fall blir så småningom situationen ohållbar och motsättningarna kan endast lösas genom personskiften på endera sidan eller t. o. m. på båda sidor när styrelsen är splittrad. När det gäller önskade åtgärder och den faktiska utvecklingen har dessutom bankinspektionen och riksbanken samt därmed ytterst statsmakterna i åtskilliga avseenden ett avgörande inflytande. Enligt gängse organisationsteori bör en företagsstyrelses viktigaste uppgift vara att fatta de långsiktiga besluten och ta ställning till principiella frågor. Enligt flera bankchefer deltar styrelsen också mycket aktivt vid bestämmande av vilken allmän låne- och likviditetspolitik, som banken bör följa. Kreditvolymens fördelning på olika användningsområden, hänsynen till olika branschers utveckling vid fördelning av krediter, principiella ställningstaganden till vilka risker som bör tas i kreditgivningen o. s. v. är alla frågor, som styrelsen enligt bankcheferna har ett mycket reellt inflytande över. Samtidigt står det klart att VD är den, som i regel tar initiativet till diskussioner av dessa frågor i styrelsen. Det är därför väsentligen hans bedömningar, som avgör vilka frågor som tas upp i styrelsen och när de tas upp. Flera bankchefer pekade på det samspel, som i realiteten utbildas mellan beslut över enstaka kreditärenden och mera långsiktiga och principiella beslut. Ofta bildar en kreditansökan utgångspunkten för en principiell diskussion, som tillsammans med liknan-

de tidigare diskussioner successivt utformar bankens allmänna lånepolitik. Principiellt intressanta kreditansökningar hänskjuts ibland till styrelsen även när de inte är av en sådan storleksordning att detta formellt vore nödvändigt. Fortfarande är det dock VD, som i första hand avgör när en sådan diskussion är påkallad. En storbankschef uttryckte saken på följande sätt: »Styrelsen är inte särskilt aktiv. Styrelseledamöterna har visserligen listan över kreditärenden framför sig och kan alltså följa föredragningarna, men det är vi inom ledningen som själva säger när ett ärende är tveksamt av olika skäl och som vi därför vill ha en diskussion om.» Helt beroende av VD:s initiativ är dock inte styrelsen. De formella reglerna gör det nödvändigt att föredra alla större kreditärenden inför styrelsen, varför denna när som helst kan fastna inför en ansökan och starta en principiell diskussion. Styrelsen har därför vissa egna initiativmöjligheter. Det är vanskligt att jämföra nyanser i bankchefernas svar men möjligen kan utläsas att styrelsens egen aktivitet i detta hänseende är mest framträdande inom mindre banker. Det väsentliga i sammanhanget är emellertid att en bankstyrelse har lättare att aktivt ingripa om den så vill än styrelsen i ett stort industriföretag. I vilken utsträckning en bankstyrelse spontant faktiskt tar upp sådana principiella diskussioner torde vara olika vid olika banker och torde också inom en och samma bank variera med både det allmänna ekonomiska läget och bankens likviditetsläge. Samtidigt som styrelsens betydelse för den allmänna lånepolitiken underströks, konstaterade flera bankchefer för mindre banker att styrelsen ägnar sig förhållandevis litet åt långsiktiga problem. Delvis beror detta på det stora antal kreditärenden, som formellt måste beslutas i styrelsen och lämnar liten tid kvar åt övriga frågor. En bankchef ansåg en sådan koncentration av styrelsearbetet till enskilda kreditansökningar vara naturlig på grund av de täta styrelsesammanträdena. En annan bankchef sade sig ha sökt på olika sätt stimulera styrelsens intresse för långsiktiga frågor (berörande inte enbart 165

kreditgivningen) men haft mycket begränsad framgång. Styrelsemedlemmarna sades vara mest intresserade av att få veta hur mycket företaget A, företaget B etc. fått i krediter och hur mycket krediter, som gått till den egna bygden. Längden av bankstyrelsernas sammanträden varierar kraftigt mellan bankerna - från en timme till fyra å fem timmar. I samband med kvartalsbokslut eller årsbokslut kan sammanträdena pågå en hel dag. En betydande del av sammanträdestiden åtgår till allmän information om den ekonomiska utvecklingen i Sverige och utomlands, om bankens rörelseutveckling, om obligationsaffärer o. s. v. Vid några av de större bankerna sades dessa informationsfrågor jämte bokslut och administrativa frågor uppta största delen av sammanträdestiden räknat över hela året, medan i övriga banker, särskilt de mindre, behandlingen av enskilda kreditärenden dominerar helt. I förbigående kan noteras att anställningar, köp och försäljning av fastigheter m. m., som styrelsen enligt BL måste besluta om, är av ren anmälningsnatur och flera bankchefer gav uttryck för en viss irritation över att behöva ta upp tiden med dylika ärenden. I det följande kommer främst att diskuteras styrelsens aktivitet vid beslut över enskilda kreditansökningar. Det är emellertid väsentligt att komma ihåg att alla utestående större engagemang granskas av styrelsen en gång om året. Dessa genomgångar är i alla banker mycket detaljerade och gör det möjligt för styrelsen att uttala sig om ett engagemangs lämplighet i olika avseenden. Det är i stor utsträckning i detta sammanhang, som principdiskussioner förs och allmänna riktlinjer dras upp för den fortsatta kreditgivningen. Beslut i de enskilda kreditärendena fattas efter muntlig föredragning av antingen VD eller hans närmaste medarbetare eller dessa i förening. Oftast är dessa medhjälpare suppleanter i styrelsen och deltar därför utan restriktioner i styrelsens diskussioner. Under föredragningen har styrelsemedlemmarna en lista över de kreditsökandes namn framför sig. För stora krediter, tveksamma 166

krediter och kreditansökningar från nya kunder kan därjämte finnas mer eller mindre utförliga skriftliga kreditanalyser - ett material, som nogsamt samlas in vid sammanträdets slut. Enligt samtliga intervjuade bankchefer är föredragningar av enskilda kreditärenden i flertalet fall utomordentligt korta och har karaktär av anmälningar. Verkställande ledningen har redan beslutat lämna krediten och givit kunden ett bestämt förhandslöfte varför styrelsebehandlingen framstår som en ren formalitet. Bostadsbyggnadskrediter, som inte är osedvanligt stora, normala prolongeringar av utestående krediter, måttliga ökningar av krediter till bra företag samt i förhållande till företagsstorleken måttliga korta krediter till gamla kunder svarar för en mycket stor del av kreditansökningarna. Beviljandet av dessa ansökningar framstår som helt självklart, varför det inte finns varken tid eller anledning att närmare uppehålla sig vid dem. I föredragningen anges endast företagets namn, kreditens storlek och längd, ränta och ställda säkerheter, varefter beslutet klubbas utan diskussion. Men cheferna för flera av de större bankerna gick betydligt längre än så och ansåg styrelsens beslut i enskilda kreditärenden med få undantag vara till största delen en formalitet, även om föredragningens längd anpassas efter kreditens art. En storbankschef yttrade: »När det gäller de konkreta kreditobjekten, är det mera sällsynt att styrelsen deltar aktivt i beslutsfattandet. Den diskussion som förekommer, har karaktär av frågor om ett eller annat och i vissa fall kan någon ledamot uttala sin tveksamhet.» Samma bankchef tillade något senare: »Redan på verkställande ledningens plan måste beslut tas, om man skall gå in i en affär eller inte. En utlåningsdirektör måste kunna ge ett tämligen ordentligt besked till en kund vid en kreditansökan, annars kan han förlora ansiktet. Det är klart att han säger att han skall ta upp fallet i styrelsen o. s. v. men det får som regel inte råda någon tveksamhet om i vilken riktning beslutet skall gå. Sedan finns det naturligtvis ett och annat sällsynt och mycket tveksamt fall, där

man helt väntar till styrelsen tagit ställning.» En annan storbankschef konstaterade: » om ett företags kreditansökan och företaget i sig självt har granskats hela vägen från kontorsnivå upp till direktionsnivå med insats av experter vid behov, vore det märkligt om bankstyrelsen hade något att tillägga, när ärendet kommer upp på styrelsens bord.» Ett par storbankschefer tryckte också hårt på behovet av snabba beslut, som trots de relativt täta styrelsesammanträdena medför att styrelsen i stor utsträckning kommer på mellanhand och endast får ge sitt godkännande efteråt. De ovannämnda uttalandena nyanserades något i den efterföljande diskussionen. I fråga om exceptionellt stora och riskfyllda krediter (särskilt till nya kunder) och när större fordringar blir eller hotar bli nödlidande lämnas till styrelsen utförliga muntliga redogörelser, som ligger till grund för ibland mycket intensiva diskussioner. Likaså kan vid enstaka tillfällen styrelsen reagera negativt och kräva ändringar, när verkställande ledningen föreslår beviljande av en kredit med kreditvillkor, som påtagligt avviker från det normalt tillämpade. Totalt sett tyder intervjusvaren på att styrelsen i flera av de större bankerna är passiv vid beslut över enskilda kreditärenden utom i vissa mycket speciella fall. I dessa banker är det också relativt sällsynt, att underhandskontakter tas med styrelsemedlemmar för att diskutera ett kreditärende eller få information om förhållandena inom en viss bransch. Cheferna för vissa storbanker och flertalet provinsbanker gav en delvis annorlunda bild av styrelsens aktivitet vid handläggning av enskilda kreditärenden. Framför allt tycks styrelsemedlemmarna spela betydligt större roll som informationskällor - inte bara rörande läget inom en bransch utan också vid mindre banker i viss utsträckning som bedömare av enskilda företagsledare. Även i övrigt gavs ett bestämt intryck av att styrelsen mera aktivt deltar i handläggningen av kreditärenden. Diskussioner om enskilda kreditärenden sades vara långtifrån sällsynta och särskilt livliga beträffande helt nya engagemang. Ofta får styrelsens aktivi-

tet den formen att VD på ett mycket tidigt stadium, innan det är frågan om en direkt kreditansökan, informerar styrelsen och inhämtar dess synpunkter. Denna styrelsebehandling sker således utan att banken gentemot kunden bundit sig på något sätt. Skillnaden i nyansering jämfört med tidigare citat framgår kanske bäst genom ytterligare ett par citat: »Efter en (sådan) föredragning blir det en diskussion av olika faktorer, såsom exempelvis utvecklingen av marknaden i fråga, om tillrådligheten av investeringar i ett visst läge, om investeringarnas lönsamhet o. s. v. Man kan säga att direktionen direkt animerar till diskussion för att få delat ansvar. Centralstyrelsen har därför ett verkligt medinflytande i fråga om större och mera tveksamma kreditärenden.» En annan bankchef konstaterade: » - - - det är en verklig realdiskussion inom styrelsen, när det gäller framför allt stora krediter och nya krediter. Ibland, och för den delen inte så sällan, har när det är en helt ny kredit, frågan varit uppe med några medlemmar av styrelsen innan den tas upp formellt i styrelsen. Det kan också vara så att man, när man har fått en viss kontakt med en ev. ny kund, hör sig för med ordförande och vice ordförande innan man för ärendet vidare.» Av betydelse i sammanhanget är också det bland dessa banker vanliga systemet med jourhavande styrelseledamot. Genom sitt deltagande i direktionens sammanträden blir denna inkopplad på ett tidigt stadium av kreditärendenas handläggning. Ett förfaringssätt, som dessutom tycks tillämpas i åtskilliga banker vid enstaka tillfällen, är att styrelsen uppdrar åt V D att tillsammans med presidiet (som regel ordförande och vice ordförande) fatta det definitiva beslutet om en kreditansökan inom ramen för styrelsens direktiv. Förfarandet är ofta motiverat av nödvändigheten att fatta beslut före nästa styrelsesammanträde och svårigheterna att i detalj förutse hur de pågående förhandlingarna mellan banken och kunden kommer att avlöpa. Mot bakgrund av vad som i enkäten framkommit om frånvaron av förhandsinformation var det naturligt att ställa den ledande 167

och något provokativa frågan om styrelsen i kreditansökningar, vars beviljande formellt sin helhet på grund av den knappa för- kräver centralstyrelsens beslut. Krediterna handsinformationen har annat egentligt val är indelade i följande kategorier: än att godta verkställande ledningens förslag 1. Nya eller ökade korta krediter till i kreditärenden, utan att för den skull tolka gamla kunder; exkl. bostadsbyggnadskrediin ett motsatsförhållande mellan de båda in- ter. stanserna. Inte oväntat förnekade alla bank2. Nya eller ökade längre krediter till chefer att styrelsen saknar reella valmöjlig- gamla kunder. heter men de anförda skälen skiftade. Sär3. Korta krediter till nya kunder; exkl. skilt cheferna för mindre banker hänvisade bostadsbyggnadskrediter. till de utförliga föredragningarna vid sam4. Längre krediter till nya kunder. manträdena, medan andra bankchefer främst 5. Bostadsbyggnadskrediter. hävdade att styrelseledamöterna kan göra I frågeformuläret är fem svarsalternativ en egen bedömning på grund av sin stora er- givna, nämligen alltid, oftast, relativt ofta, farenhet och överblick och sin genom lång- enstaka gång och aldrig. varigt ledamotskap förvärvade kunskap om När det gäller förslag till beslut kan konskundföretagen. Hänvisning gjordes också till stateras att det inom två av storbankerna är de stora årliga genomgångarna av alla stör- tämligen ovanligt att verkställande ledningre engagemang. Flera bankchefer var f. ö. en samråder med någon eller några styrelseskeptiska inför tanken att förhandsinforma- ledamöter innan ett förslag första gången tion innehållande siffermaterial skulle vara läggs fram inför styrelsen. Inom två andra av så stort värde för styrelseledamöterna. storbanker är däremot ett sådant samråd Chefen för en av de större bankerna ansåg oftast förekommande. Detta samråd är dock att styrelsediskussionen ofta avser en skälig- organisatoriskt betingat och har därför i hetsavvägning med bl. a. sociala hänsynsta- stor utsträckning en formeli karaktär. Samganden. Verkställande ledningen vill ha »all- ma sak gäller det stora flertalet provinsbanmänna kloka råd» från styrelsen. De bank- ker. I ingen bank finns utpräglade skillnamässiga och tekniska problemen är däremot der mellan olika kategorier av krediter. klarlagda, varför inget är vunnet med att När det gäller i vilken utsträckning verkskicka ut sifferspäckade PM. ställande ledningen reellt beviljar de krediFör att få mer preciserade intervjusvar ter, som det här gäller, visade sig betydande tillställdes alla bankchefer i förväg ett fråge- skillnader existera mellan olika banker. formulär, där givna svarsalternativ fanns för (Med att verkställande ledningen »reellt beförfarandet vid förslag, beviljande och av- viljar» avses i första hand att den genom slag beträffande olika kredittyper och olika mer eller mindre uttryckliga förhandslöften kategorier av kunder. Av de elva intervjua- i praktiken binder sig för krediten.) Det är de bankcheferna lämnade tre storbanksche- dock svårt att göra exakta jämförelser på fer och sex provinsbankschefer svar, som grund av att en mängd faktorer såsom krekunde användas såsom underlag vid inter- ditstorlek, risk, kundens allmänna attraktivjuerna. En fjärde storbankschef lämnade vitet etc. är strategiska variabler. Beträffanett skriftligt svar utanför formulärets ram. de bostadsbyggnadskrediter är det oftast Vid utsändandet av formuläret antogs en sta- verkställande ledningen, som reellt beviljar tistisk bearbetning av svaren vara omöjlig ansökningarna varefter besluten underställs på grund av att tillräckligt många nyanser styrelsen i efterhand för godkännande. I inte kan fångas in i det stela schema, som över hälften av bankerna, däribland ett par ett formulär av detta slag oundvikligen inne- storbanker och en större provinsbank, sker bär. Svaren och intervjuerna bekräftade till detta beviljande oftast utan föregående samfullo detta. En verbal redovisning av huvud- råd med någon styrelseledamot. Med tanke resultaten är därför nödvändig. på de stora belopp, som det ofta är frågan De ställda frågorna avser i samtliga fall om, kan förfarande vid första påseendet te

sig märkligt. Det bör emellertid observeras att bostadsbyggnadskrediter för det första är förenade med mycket små risker och för det andra kräver mycket snabba beslut när deras beviljande direkt kopplas samman med avlyften via riksbankens kontroll över obligationsemissioner. Av övriga krediter beviljas vanligen korta krediter till gamla kunder av verkställande ledningen ensam när jourhavande styrelseledamot inte finns och efter huvudsakligen formellt samråd med jourhavande styrelseledamot när sådan finns. Styrelsens aktivitet begränsar sig till ett godkännande av beslutet i efterhand. Enligt cheferna för ett par av de större bankerna fattar vanligen verkställande ledningen ensam beslut även för andra krediter. Övriga bankchefer hade en avvikande mening och ville också i flertalet fall göra en distinktion mellan gamla och nya kunder. När det gäller krediter till nya kunder och särskilt längre sådana krediter är verkställande ledningen mindre villig att binda sig och ha hela ansvaret för besluten ens efter samråd med någon enstaka styrelseledamot. I synnerhet inom mindre banker tas sådana kreditpropåer ofta upp till en förberedande diskussion i styrelsen utanför föredragningslistan. Även en av storbankscheferna underströk att sådana förberedande diskussioner är mycket vanliga. Huruvida verkställande ledningen med eller utan sådana förberedande diskussioner i styrelsen ger kunden ett bestämt besked innan styrelsen formellt tagit ställning blir beroende av en mängd faktorer, främst kreditrisken, kreditens storlek samt kundens behov av ett snabbt beslut. Inom vissa banker tycks det vanliga vara att verkställande ledningen fattar beslut efter ytterligare samråd med någon eller några styrelseledamöter (i första hand jourhavande ledamoten) medan i andra banker styrelsens formella beslut nästan alltid avvaktas. I enstaka särskilt brådskande fall tas då underhandskontakter med styrelseledamöterna. Skenbart föreligger en viss diskrepans mellan de tidigare refererade allmänna uttalandena från vissa storbankschefer och svaren rörande specifika kategorier av krediter. I realiteten torde skillnaden hu-

vudsakligen bero på att man av försiktighetsskäl håller frågan om beslutets innebörd i någon mån öppen tills styrelsen formellt behandlat ärendet trots att styrelsen inte väntas ska ha starkare invändningar att göra eller ha något att tillägga. Skildringen hittills av beslutsprocessen har endast delvis omfattat avslag på kreditansökningar. Enkäten och intervjuerna visar att med undantag för en mindre bank är det mycket sällsynt att verkställande ledningen för fram förslag till styrelsen med yrkande på avslag även när den sökta krediten är av sådan storleksordning att dess beviljande formellt kräver styrelsens beslut. Beslut om avslag på ansökningar om bostadsbyggnadskrediter fattas i det stora flertalet banker av verkställande ledningen utan samråd med någon styrelsemedlem och utan att beslutet underställs styrelsens godkännande eller att styrelsen informeras i efterhand. Beträffande ansökningar från nya kunder är förfaringssättet i stort sett detsamma men det är något vanligare att kontakt tas med någon styrelsemedlem innan beslutet fattas. Såsom tidigare nämnts förekommer att en kreditpropå tas upp för diskussion i styrelsen på ett tidigt stadium och resultatet kan naturligtvis i vissa fall bli att styrelsen redan då ställer sig negativ. När det gäller avslag på gamla kunders kreditansökningar är förfaringssättet mera oenhetligt. Till att börja med bör erinras om att styrelsen vid sina årliga genomgångar av större engagemang kan ha dragit upp riktlinjer, som gör avslag på kommande kreditansökningar självskrivna. Vid flertalet banker är det oftast verkställande ledningen, som ensam beslutar om avslag även beträffande gamla kunders kreditansökningar utan att styrelsen efteråt informeras eller ges tillfälle att godkänna beslutet. Vid vissa banker är det emellertid relativt vanligt att samråd sker med någon styrelseledamot före beslut. Dessutom förs, som tidigare nämndes, i en mindre bank även avslagsyrkanden upp i styrelsen medan i en annan mindre bank styrelsen informeras regelbundet om viktigare avslag. För flertalet banker gäller att styrelsen endast informeras om de enstaka 169

avslag över gamla kunders ansökningar, där avslaget är av utomordentligt stor principiell betydelse och främst när enligt VD:s bedömning bankens övriga fordringar på företaget är i fara eller avslaget anses innebära ett allvarligt avbräck för företagets verksamhet. En bankstyrelse får således i mycket ringa utsträckning anledning att ta ställning till yrkade avslag från verkställande ledningens sida. Detta är delvis betingat av rent praktiska skäl - särskilt i ett restriktivt kreditmarknadsläge. Förfarandet är också naturligt mot den bakgrunden att avslagna kreditansökningar som regel inte medför att banken ikläder sig några risker. Sett i ett något längre perspektiv kan dock avslagen ha ett lika avgörande inflytande på bankens utveckling som beviljade krediter och borde därför i lika hög grad vara föremål för styrelsens uppmärksamhet. Det förhållandet att verkställande ledningen i första hand har ansvaret för beviljade krediter blir emellertid utslagsgivande. Ingen bankstyrelse torde i praktiken vara villig att ta de riskmässiga och personella konsekvenserna av att bevilja en kreditansökan, som verkställande ledningen yrkat avslag på. I anslutning till frågan om avslag bör också nämnas att flera bankchefer reagerade inför uttrycket avslag som sådant och menade att det lät för »brutalt». Ofta tar den kreditsökande en sonderande kontakt och först om denna utfaller positivt görs en mera formell framställan. Vidare har under kreditrestriktioner avslagen ofta karaktär av att hela frågan skjuts på framtiden eller att endast en del av det önskade kreditbeloppet beviljas. Inom provinsbankerna är avslag på regelrätta formella kreditansökningar därför mindre vanliga. Avslagsprocessen torde vara mer formaliserad inom de stora filialbankerna på grund av längre beslutsvägar. Vid bedömning av styrelsens inflytande är ytligt sett en viktig fråga hur ofta styrelsen så kraftigt hävdar en avvikande mening att den helt förkastar VD:s förslag att bevilja en stor kredit. Det kan emellertid förutsättas att även när styrelsen är en starkt själv170

ständig maktfaktor, är öppna konflikter sällsynta. En VD torde i eget intresse genom sonderingar undvika att försätta sig i en sådan situation, eftersom den inte kan undgå att underminera styrelsens förtroende för hans allmänna kompetens. Frekvensen av fall där en bankstyrelse drivit igenom sin vilja under motstånd från verkställande ledningens sida säger därför inte mycket om en bankstyrelses inflytande. Uppgifter om konflikter av detta slag meddelas dessutom av naturliga skäl inte gärna utomstående. Konflikter har dock förekommit även under efterkrigstiden och i ett fall innebar konflikten att styrelsen genom egna initiativ införskaffade ett omfattande material, som lades till grund för ett avslagsbeslut, som stred mot verkställande direktörens uppfattning. Beträffande frågan i vilken utsträckning styrelsens slutliga beslut om beviljande av kredit i vissa stycken avviker från det ursprungliga förslaget är problematiken likartad. Det är också här svårt att dra några slutsatser utifrån uppgifter om frekvensen av dylika ändringar. I enkäten efterfrågades dock sådana uppgifter med utgångspunkt från svarsalternativen alltid-oftast-relativt ofta-enstaka gång-aldrig. Tolv banker svarade. På frågan om i vilken utsträckning centralstyrelsens slutliga beslut i kreditärenden är annorlunda i mindre detaljer, jämfört med verkställande ledningens ursprungliga förslag om beviljande av kredit, svarade tio banker »enstaka gång» medan en bank svarade »aldrig» och en bank »relativt ofta». På frågan om i vilken utsträckning styrelsens slutliga beslut är väsentligt annorlunda svarade sex banker »enstaka gång» medan sex banker svarade »aldrig». Svaren får inte tillmätas något större analytiskt värde. De tyder dock på att vid styrelsesammanträdena framlagda konkreta förslag till beslut inte alltid accepteras reservationslöst. Enligt BL får en styrelseledamot inte delta i handläggningen av en fråga, som rör avtal mellan å ena sidan banken och å andra sidan honom själv eller företag vari han äger ett väsentligt intresse. Han får inte heller delta i beslut om avtal med företag, som han ensam eller tillsammans med annan

äger företräda. Däremot finns inget stadgat om förfarandet när styrelsen handlägger en kreditansökan från en konkurrent till något eller några av de företag, som är företrädda i styrelsen. En liknande situation uppkommer, när styrelsen innehåller representanter för konkurrerande företag och en kreditansökan föreligger från en av dem. Med tanke på den breda sammansättningen av framför allt de privata storbankernas styrelser ter det sig för en utomstående sannolikt att dylika konkurrensjäv föreligger tämligen ofta. De bankchefer, som tillfrågades om dessa förhållanden, gav emellertid naturligt nog rätt garderade svar. Provinsbankscheferna sade sig aldrig ha ställts inför situationer, där styrelseledamöterna uppfattats som representanter för konkurrenter till den kreditsökande. Flertalet chefer för de privata storbankerna menade att dylika problem kan någon gång uppstå, särskilt i fråga om nya kunder, och löses då genom en viss försiktighet vid lämnande av uppgifter i föredragningen. Denna inskränkning i informationsgivningen ansågs dock inte begränsa styrelsens möjligheter att bedöma kreditansökningen. Tendensen mot större öppenhet i företagens redovisning sades vidare bidra till att minska sådana informationsproblem. En storbankschef sade sig dock inte vara mer restriktiv vid informationsgivningen på grund av konkurrensjäv. Han medgav att styrelsemedlemmarna härigenom får insyn i sina konkurrenters förhållanden men ansåg detta ofrånkomligt. Verkställande ledningen sades här få lita till ledamöternas integritet. Vad slutligen gäller själva det formella beslutet om en kredit, så tycks omröstningar vara en företeelse, som aldrig eller nästan aldrig förekommer. Vid styrelsebesluten saknar därför också den formella distinktionen mellan ordinarie ledamöter och suppleanter praktisk betydelse. Vid de sällsynta fallen av markerad oenighet inom styrelsen bordläggs hellre ärendet för ytterligare bearbetning. Någon gång kan förekomma att en enstaka styrelseledamot tillkännager sin avvikande mening genom en reservation till protokollet.

F. Avdelningskontorens

kreditgivning

mening genom en reservation till protokollet, av styrelserna för avdelningskontor och distriktscentraler. Genomsnittliga antalet ledamöter år 1965 var 4,5 för avdelningskontoren och 8,3 för distriktscentraler och liknande. För övriga statistiska uppgifter om dessa styrelser hänvisas till tabell 7: 2. Kontorsstyrelsernas aktivitet vid kreditgivning berördes något vid intervjuerna med vissa bankchefer och mera i detalj i intervjuer med ett femtontal chefer för större kontor. Styrelserna sammanträder mellan en och fyra gånger i månaden och kreditärenden dominerar helt sammanträdestiden. Trots det knapphändiga materialet står det klart att styrelsernas aktivitet och reella inflytande på kreditbesluten resp. rekommendationerna till beslut varierar starkt mellan kontoren alltefter de personella förhållandena. Generellt gäller dock att kontorscheferna ensamma fattar alla beslut, som rör den »dagliga förvaltningen». I praktiken innebär detta att kontorschefen själv beslutar i alla kreditärenden, som faller inom kontorets limit, när enligt hans mening ingen tvekan råder om beslutets innehåll. Sådana beviljade krediter anmäls endast i efterhand till styrelsen och protokollförs. Övriga kreditärenden ska i princip styrelsen ta ställning till. Beslutsordningen innebär att det helt övervägande antalet krediter inom limiten avgörs utan egentlig styrelsebehandling. Anmälan till styrelsen och överordnade instanser av gjorda avslag tycks vara tämligen ovanligt. Avslag avseende krediter över kontorets limit sker ofta sedan kontorschefen tagit underhandskontakt med överordnade. Särskilt under kreditrestriktioner beslutas dock många sådana avslag av kontorschefen ensam. Det lilla antal kontorschefer, som intervjuades, hade starkt delade meningar om styrelsens inflytande på kreditbesluten och rekommendationerna till beslut. Vissa ansåg att styrelsen helt eller nästan helt saknar betydelse för kreditgivningen och är i det sammanhanget ett onödigt påhäng. Endast under kontorschefens första tid vid kontoret 171

spelar styrelsen en viss roll som förmedlare av informationer och kontakter. Andra kontorschefer ansåg däremot att styrelsen eller åtminstone vissa ledamöter har ett visst inflytande både beträffande enskilda kreditärenden (bl. a. till följd av sin personkännedom) och kontorets kreditpolitik i sin helhet.

G. Styrning av en affärsbanksorganisation Flertalet affärsbankers storlek och kreditgivningens karaktär nödvändiggör viss delegering nedåt av beslutsfattandet. En viktig fråga blir då vilka hjälpmedel ledningen använder för att få den önskade inriktningen av dessa underordnade organs verksamhet och vilka handlingsmarginaler dessa organ har. Organisationen ses då som ett styrsystem.8 En sådan styrning av verksamheten kan ta sig olika former. Den första är direktstyrning, där företagsledningen ger direkta order om önskat beteende och den underlydande befattningshavarens handlingsfrihet därför helt elimineras. En närbesläktad form av styrning är programstyrning, varvid befattningshavaren förses med färdiga handlingsprogram, som utlöses vid en given impuls. En tredje styrform är kontrollstyrning. Härvid anges inte ett fullständigt program utan endast de mer eller mindre specificerade krav, som ska uppfyllas. Inom ramen för dessa krav fattar den underordnade befattningshavaren sedan själv de enskilda besluten. En fjärde styrform slutligen är målstyrning, som innebär ett angivande av det önskade resultatet i stället för det önskade beteendet. De olika styrformerna har här upptagits i tur och ordning efter den handlingsfrihet de lämnar underlydande befattningshavare med målstyrning, såsom den styrform som lämnar största handlingsfriheten. Vid sidan av ovannämnda styrmedel finns den indirekta styrning, som sker genom information om företaget, konkurrenterna, omvärlden etc. - information, som påverkar de bedömningar, vilka ligger till grund för besluten.

172 Med det starka inslag av osäkerhet o:h risk, som kreditgivningen har, finns cet utomordentligt små möjligheter för en barkledning att åstadkomma önskade beslut bos kontorschefer och liknande genom direktstyrning och programstyrning. De huvudsakliga hjälpmedlen är i stället målstyrning, kontrollstyrning (inbegripet efterkontrcll) samt indirekt styrning genom information Det viktigaste medlet för att åstadkomma önskat beteende hos underlydande befattningshavare är den »indoktrinering» scm sker vid regelbundet förekommande konferenser, kurser och informationsträffar för chefspersonal på olika nivåer inom bankerna. Härvid klarläggs och motiveras de målsättningar i olika avseenden, som bankledningen fastslagit och ges svar på de frågor om olika problem, som kontorschefer och andra aktualiserar. Vid kurser av mindre format bedrivs direkt undervisning i den formen att lösningar utarbetas för olika konkreta typfall av kreditärenden. Ovannämnda medel gäller dock närmast målstyrning på något längre sikt. På kort sikt utgör cirkulärskrivelser, direktionsbrev etc. till samtliga chefstjänstemän ett viktigt hjälpmedel, framför allt i de stora filialbankerna. I dessa skrivelser analyseras kortfattat kreditmarknadsläget och utvecklingen av bankens kreditgivning samt anges i allmänna ordalag med karaktär av förmaningar vilken inriktning och restriktivitet, som bör känneteckna kreditgivningen. Konkreta, detaljerade anvisningar är relativt sällsynta. De fall, som förekommer, är exempelvis att krediter till nya kunder inte ska beviljas eller att konsumtionskrediter och lån till sommarstugor inte bör tas annat än i undantagsfall. Vid sidan av dessa skrivelser erbjuder de underhandskontakter i enskilda kreditärenden, som tas av lägre instanser, det snabbaste sättet att förmedla bankledningens intentioner. Särskilt i mindre banker är sådana kontakter den väsentligaste kommunikationskanalen. I första hand avser dock dessa kontakter kreditärenden över 8 För en närmare diskussion av organisationen som styrsystem hänvisas till Ramström och Rhenman.

vilka kontoret endast ska avge yttrande och branscher m. m. - i det senare fallet ibland baserat på interna utredningar. Effekten av vidarebefordra uppåt för beslut. I och med att målstyrning och »indoktri- denna information är självfallet omöjlig nering» utgör de väsentligaste styrmedlen att bedöma men nämnas kan att nästan alla har framför allt stora filialbanker svårt att de kontorschefer med vilka kontakter hafts, snabbt lägga om sin kreditpolitik över hela visade en anmärkningsvärt låg uppskattning linjen. Om det blir nödvändigt med tvära av dess värde för den egna kreditgivningen. kastningar eller om de underlydande chefer- Det egna lokala informationsmaterialet sanas lojalitet mot ledningens intentioner svik- des vara av helt dominerande betydelse. tar finns därför inget annat val än att Svaren kan dock spegla en viss omedveten helt centralisera kreditgivningen trots den felbedömning. Kombinationen av målstyrning och eftertungroddhet och de administrativa nackdelar detta ger upphov till. Sådan centralise- handskontroll ger kontorschefer och liknanring har också ibland måst tillgripas av åt- de tämligen vida handlingsmarginaler. En skilliga banker under perioder med hårda effekt härav är att det oundvikligen blir en viss eftersläpning i lägre beslutsinstansers kreditrestriktioner. I vissa fall kompletteras ovannämnda reaktion på signaler uppifrån om ändrad styrmedel med årsbudget och under restrik- kreditpolitik - i synnerhet när signalerna tiva kreditmarknadslägen även med fast- innebär att kreditgivningen bör stramas åt. ställda låneramar beträffande vissa kredit- De lägre instanserna har inga som helst slag för större regioner under den komman- kvantitativa mått att gå efter när den ändrade sexmånaders- eller tolvmånadersperio- de kreditpolitiken ska omsättas i praktiken. den. I övrigt är dock bankledningarna hu- I stället blir det en process, som enklast kan vudsakligen hänvisade till styrning genom karakteriseras som »trial and error», där ankontroller, främst efterkontroller, av olika passningen sker successivt tills kritiken uppslag - ett medel som vanligen är karakteris- ifrån - både generell sådan och beträffande tiskt för geografiskt starkt spridda organisa- den individuella instansens egen kreditgivtioner. Genom en omfattande snabb statistik ning - upphör eller minskar till proportioner, följs varje kontors- och distriktscentrals ut- som anses i någon mening oundvikliga och veckling. I de kreditlistor eller lånejournaler, tolerabla. Snabbheten i denna anpassning som regelbundet sänds till överordnad in- blir beroende av kontorschefernas omdöme stans, finns för varje omsatt och ny kredit och lojalitet gentemot ledningen. Även sespecificerade uppgifter om belopp, ränta, dan anpassningsprocessen avstannat kan amorteringsvillkor samt beträffande nya dock graden av restriktivitet fortfarande vakrediter även kreditens ändamål. Förefaller riera mellan kontor inom en och samma en kredit i något avseende avvika från givna bank. Det bör här uppmärksammas att unriktlinjer får vederbörande beslutsfattare derordnade instanser även avslår åtskilliga »förklara sig». Ingångna kreditavtal rivs säl- kreditansökningar över den egna limiten lan upp men denna efterkontroll skapar utan föregående kontakt med överordnade. Beträffande övriga ansökningar om krediter successivt den önskade kreditpolitiken vid beviljande av nya krediter. Samma effekt över den egna limiten är det en kontinuerhar de inspektionsresor, som överordnade lig dragkamp mellan å ena sidan den överregelbundet företar. Vid dessa inspektions- ordnade instansen, som har större överblick resor kontaktas också den lokala styrelsen och starkare känsla av ansvar för genomförande av kreditpolitiken och å andra sidan och större kunder på orten. Den indirekta styrningen slutligen är i de lokala cheferna, som önskar expandera framför allt stora filialbanker omfattande den egna rörelsen och i någon mån identioch består av information rörande dels dags- fierar sig med de lokala kundernas intresaktuella händelser inom och utom bankens sen. När kreditmarknadsläget tenderar att verksamhet, dels utvecklingen inom olika lätta vidtar en liknande process, dock med 173

den skillnaden att åtskilliga och sannolikt flertalet befattningshavare inte inväntar ändrade direktiv uppifrån utan i stället söker pejla överordnades stämning genom underhandskontakter och genom att låta enstaka beviljade krediter tjänstgöra som »försöksballonger».

H.

Makten

ditgivning

över affärsbankemas — en sammanfattande

kreanalys

Kreditmarknaden, liksom nästan alla andra marknader, kännetecknas av ofullständig konkurrens och osäkerhet. Vinstmaximeringsbegreppet förlorar härigenom sin entydighet som norm för handlandet. Förekomsten av osäkerhet medför att vid varje tidpunkt finns ett antal tänkbara handlingsalternativ. Oavsett vilka operationella mål, som ställts upp för handlandet, måste vid beslutet ett val göras, som baserar sig på en bedömning av en osäker framtid i en dynamisk värld. Annorlunda uttryckt har beslutsfattaren vida handlingsmarginaler - handlingsmarginaler vars storlek ökar med stigande grad av ofullständig konkurrens. De aspekter av affärsbankernas kreditgivning, som är mest relevanta i sammanhanget är riskvärdering, kreditvillkor och kreditvolymens fördelning på olika branscher och samhällssektorer. Både på kreditmarknaden i sin helhet och i än högre grad på regionala och lokala delmarknader är företagsstrukturen så koncentrerad att en enda banks åtgärder har påtagliga återverkningar på hela marknadssituationen samt på olika reala marknader oavsett om konkurrenterna vidtar motåtgärder eller ej. Det är utifrån dessa allmänna utgångspunkter därför av åtskilligt intresse att söka klarlägga hur inflytandet är fördelat inom affärsbankerna vid beslut över kreditgivningen. En beslutsprocess kan starkt förenklat delas in i följande fyra steg: 1. Initiativtagande 2. Formulerande av mål 3. Problemlösning 4. Det formella beslutet I verkligheten är självfallet gränsdrag174

ningen mellan de olika stegen inte klar. Det är dock lämpligt att börja analysen av affärsbankernas kreditgivning med utgångspunkt från detta schema på grund av att det använts av bland andra Lars Liden i Makten över företaget, vars resultat avseende större industriföretag på en del punkter är av intresse att jämföra med motsvarande för affärsbankernas kreditgivning. Man bör dock ha klart för sig att dessa jämförelser haltar något eftersom kreditgivningen endast utgör en gren av affärsbankernas totala verksamhet. Senare överges i viss mån ovanstående analysschema.

H: 1. Allmän karakteristik av beslutprocessen Det som utlöser beslutsprocessen är ett initiativtagande av något slag. Initiativtagandet har också en strategisk roll genom att olika personers information om exempelvis användbara metoder inom teknik, marknadsföring och organisation alltid är ofullständiga. Liden konstaterar att VD visserligen automatiskt har ett försteg framför styrelsen vid initiativtagande men finner samtidigt att aktiva styrelseledamöter har stora möjligheter att komma med egna förslag. Han ställer därför den obesvarade frågan om styrelsens främsta insats ligger på detta område. Inom affärsbankernas kreditgivning är själva grundförutsättningarna för initiativtagande helt annorlunda. I regel är det den kreditsökande, som tar det första initiativet genom sin kreditansökan. De initiativ, som tas från en affärsbanks sida, begränsar sig till uppslag om ny teknik inom kreditgivningen - uppslag, som med få undantag torde härröra från anställda på olika nivåer inom banken. I några bankstyrelser finns f. d. bankmän och dessa kan i vissa fall tänkas ta egna initiativ. I stort sett torde dock bankstyrelserna sakna betydelse som initiativtagare på kreditgivningens område. Inom den ram, som statsmakterna fastställer genom banklagen och penningpolitiken, torde de allmänna målen för en affärsbanks totala verksamhet uppfattas som givna av styrelse och VD och inte orsaka någon egentlig diskussion, i varje fall så länge

som själva bankstrukturen inte ifrågasätts. Ett konfliktämne, som ibland aktualiseras vid familjeföretag inom det övriga näringslivet, är att vissa eller alla ägarna önskar få ut sin arvslott eller föredrar stora utdelningar framför den konsolidering och förmögenhetsökning inom företaget, som VD oavsett storleken av de egna ägarintressena eftersträvar. Förutsättningarna för sådana konflikter saknas till större delen bland affärsbankerna på grund av det spridda ägandet och styrelseledamöternas oftast mycket små ekonomiska intressen (direkt eller indirekt) i den bank, vars styrelse de tillhör. När det gäller de mer specifika och operationella målen i form av likviditetspolitik och kreditpolitik är dessa inte på samma sätt givna utan är föremål för successiva ändringar, som kräver beslut. Nödvändigheten av att anpassa sig till den av riksbanken och statsmakterna förda kreditpolitiken och de snabba skiftningar, som även annars inträffar på kreditmarknaden, medför att dessa målsättningar till betydande del är kortsiktiga. Vid formulerandet av dessa mål har VD jämte sina närmaste medarbetare på grundval av sin yrkesmässiga sakkunskap ett stort och sannolikt dominerande inflytande. Men det är också på detta område, som styrelsen har betydande möjligheter att agera. Inom vissa större banker är det enligt intervjuerna vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för kreditgivningen, som styrelsen gör sin mest aktiva insats. Diskussionerna i styrelsen uppstår i första hand genom VD:s försorg dels vid den årliga omfattande genomgången av utestående krediter, dels i samband med behandling av enskilda kreditärenden och dels utifrån ställda principiella frågor utan direkt anknytning till någon kredit. I flertalet banker men särskilt i de mindre torde dessutom vid enstaka tillfällen styrelsen reagera spontant och ta upp en principdiskussion med utgångspunkt från en föreslagen eller utestående kredit. Oavsett beslutsprocessens innehåll i övrigt ger därför de fastslagna formella reglerna för beslutsfattandet bankstyrelser möjligheter att agera, som styrelser i många andra storföretag saknar.

Samtidigt jämförde dock flera av de intervjuade bankcheferna med förhållandena inom andra företag och beklagade sin styrelses bristande tid och/eller intresse för mera långsiktiga eller principiella frågor. Det är emellertid av främst tre skäl ytterligt tveksamt om bankstyrelser verkligen har ett mindre inflytande härvidlag än styrelser i gemen inom stora industriföretag. För det första är totala sammanträdestiden under exempelvis ett år rätt betydande på grund av att sammanträde hålls relativt ofta. Om därför procentuellt sett begränsad tid ägnas åt allmänna riktlinjer behöver detta inte nödvändigtvis betyda att absolut sett mindre tid avsätts för frågor av den karaktären än i andra styrelser. För det andra tar i många banker styrelsen aktiv del i beslut rörande enskilda konkreta frågor på ett sätt, som torde vara okänt i många andra stora företag. Genom dessa beslut utformas successivt en kreditpolitik, som blir normerande för verkställande ledningens egna beslut i andra liknande situationer. För det tredje framgår av Lidéns bok att styrelsen i många stora industriföretag förefaller i anmärkningsvärt liten utsträckning syssla med policyfrågor och principiella problem. Sammanfattningsvis blir den tentativa slutsatsen beträffande bankerna den, att VD och hans närmaste medhjälpare har ett dominerande inflytande över likviditetspolitik och kreditpolitik. Trots detta har styrelsen ett inflytande i dessa frågor, som är betydande och relativt sett sannolikt större än det inflytande styrelsen för många stora börsnoterade företag har över sitt företags målsättningar. Beslutsfattare på olika nivåer inom bankerna har en inte obetydlig handlingsfrihet, vilket bl. a. medför att beordrade förändringar i en banks allmänna kreditpolitik inte omedelbart får full effekt inom alla delar av banken. Inom ramen för en banks allmänna kreditpolitik har vidare underordnade styrelser vissa begränsade möjligheter att påverka bankens regionala och lokala kreditpolitik. I vilken utsträckning dessa möjligheter faktiskt utnyttjas torde dock variera kraftigt. Problemlösningen, som utgör det tredje 175

steget i det inledningsvis uppställda schemat över beslutsprocessen, består av överväganden om lämpligt ställningstagande till en enskild kreditansökan och överväganden om lämpliga åtgärder avseende en redan utestående kredit. Det är enligt intervjuerna uppenbart att beslut om beviljande av resp. avslag på kreditansökningar både antalsmässigt och beloppsmässigt till helt övervägande del fattas utan centralstyrelsens aktiva medverkan. Till en del beror detta på den formella delegeringen av beslutanderätten till befattningshavare på olika nivåer inom banken. Men även flertalet ärenden, som formellt ska beslutas av centralstyrelsen, avgörs i realiteten av bankens tjänstemän med VD i spetsen. Jämfört med övriga storbanker intar Enskilda Banken dock även på detta område en särställning genom att praktiskt taget alla kreditbeslut både formellt och reellt fattas av centralstyrelsen jämte ett litet antal höga befattningshavare vid huvudkontoret. Det är också relativt få kreditbeslut, som lokala styrelser har ett direkt inflytande över. I vissa fall är dock deras bedömning av den kreditsökande som person en viktig faktor vid beslutet. Likaså kan vid enstaka tillfällen en underordnad styrelse så hårt hävda de lokala intressena att överordnade instanser av rädsla för att störa relationerna med styrelsen (som oftast innehåller representanter för viktiga kunder) ger vika och beviljar krediten i fråga. Även om flera faktorer bestämmer var ett beslut formellt och reellt fattas så är det i första hand kreditens storlek tillsammans med redan utestående krediter till en kund, både i absoluta belopp och i förhållande till kundens storlek, som är avgörande. Vidare är besluten »snedfördelade» i den meningen att beslut om avslag på kreditansökningar, särskilt under perioder med kreditrestriktioner, i större utsträckning reellt fattas på lägre nivå än beslut om beviljande av samma belopp. Beslut om avslag fattas i mycket ringa utsträckning av centralstyrelser och lokala styrelser. Beslut om avslag och nedskärningar, som enbart är betingade av kreditrestriktioner, fattas nästan aldrig av dessa

beslutsinstanser. I regel informeras de inte ens om gjorda avslag. Vid beslutsfattandet inom den högsta verkställande ledningen intar VD en mindre dominerande position än i andra företag på grund av att kreditbeslut (och många andra beslut) fattas av en direktion, där VD endast är en av medlemmarna. En mer ingående analys av inflytandet över enskilda kreditärenden görs emellertid i nästa avsnitt då det krävs en något annorlunda uppläggning av diskussionen än hittills. När det slutligen gäller det formella beslutet att bevilja en kredit finns detaljerade regler för vilken instans, som är beslutande. Trots en betydande delegering fattar centralstyrelsen beslut i ett mycket stort antal kreditärenden och tar härigenom formellt del i den löpande rörelsen i en omfattning, som saknar motsvarighet inom andra större företag. Omröstningar inom styrelsen hör till de absoluta sällsyntheterna. Däremot kan det vid enstaka tillfällen förekomma att en styrelseledamot reserverar sig inför ett beslut, vilket tas till protokollet. Flertalet suppleanter deltar i sammanträdena och frånvaron av omröstningar medför att den formella distinktionen mellan ordinarie ledamöter och suppleanter saknar praktisk betydelse.9 9 Några få ord bör i detta sammanhang också sägas om försäkringsbolagen - näringslivets näst efter affärsbankerna största institutionella kreditgivare. Beslutsfattandet är koncentrerat till den centrala ledningen och vid flera stora försäkringsföretag har styrelsen delegerat sin beslutanderätt i kapitalplaceringsfrågor till ett styrelseutskott. 1958 års försäkringssakkunniga fann att styrelserna med få undantag torde betrakta kapitalplaceringsfrågor som de viktigaste ärendena. De jämförelsevis snäva och preciserade reglerna för livförsäkringsbolagens kapitalplaceringar bör dock rimligen innebära en stark begränsning av styrelsens reella betydelse vid beslutsfattandet. Av de samtal, som hafts med representanter för olika försäkringsbolag, har också framgått klart att det stora flertalet kapitalplaceringsärenden är av enbart anmälningsnatur. Detta torde nästan alltid vara fallet beträffande bostadskrediter. Nämnas kan att beslutsordningen inom Folksamkoncernen avviker från övriga försäkringsföretags. Efter beredning av ärendena inom finansförvaltningen fattas i regel beslut av finanskommittén, som är ett styrelseutskott. Endast större engagemang och ärenden av principiell betydelse tas upp i styrelsen. Finanskom-

Forts. sid 177

H: 2. Centralstyrelsens inflytande vid beslut över enskilda kreditärenden Det står helt klart att sedan kreditpolitiken väl fastställts har en centralstyrelse inget direkt inflytande över större delen av bankens kreditgivning oavsett om antalet kreditbeslut eller totala beloppet används som måttstock (förutsatt att markanta avsteg inte görs från kreditpolitiken). Centralstyrelsens reella inflytande är därför långt mindre än vad som framgår av banklagen och de detaljerade instruktionerna. Dessa kvantitativa mått säger emellertid inte hela sanningen. För att koncentrera analysen till det väsentliga i sammanhanget är det lämpligt att dela upp i tre grupper de kreditansökningar, som för beviljande formellt kräver centralstyrelsens beslut. 1. Kreditansökningar, som verkställande ledningen med utgångspunkt från sin yrkesmässiga bedömning, given kreditpolitik och konkurrensförhållanden anser klart bör beviljas. 2. Kreditansökningar, som verkställande ledningen mot samma bakgrund som ovan anser klart inte bör beviljas. 3. Övriga kreditansökningar. Gränsdragningen mellan de tre grupperna är naturligtvis diffus men är tillfyllest i detta sammanhang. Huvuddelen av bankernas kreditgivning faller inom grupperna ett och två och är undandragen styrelsens direkta inflytande. Enda undantagen utgör de enstaka krediter, som föranleder diskussioner om ändringar i kreditpolitiken. (Kreditmarknaden antas inte vara präglad av påtaglig ojämnvikt.) Mellan dessa båda grupper av kreditärenden finns emellertid en tredje grupp, som är föremål för en utomordentligt omsorgsfull kreditbedömning. I åtskilliga fall kommer verkställande ledning efter noggrann prövning - med insats av särskild Forts, från sid 176. mittens protokoll föredras därefter för det ekonomiutskott, som utsetts av Folksams stämmodelegation. Ekonomiutskottet rapporterar sedan till stämmodelegationen, som består av nio ledamöter, vilka utsetts av stämman och vars uppgift är att å stämmans vägnar följa styrelsens arbete.

expertis - även här fram till att den inte kan ta på sitt ansvar att tillstyrka ansökningen. Denna faller därmed, då ingen centralstyrelse torde vilja eller våga gå mot direktionen i ett sådant fall. Därmed återstår ett litet antal kreditansökningar, där det från bankens synpunkt är mer ovisst vilket beslut, som bör fattas. Det är dessa krediter, som den följande analysen inriktar sig på. I förhållande till bankens totala kreditgivning utgör dessa krediter en mycket begränsad andel men det är samtidigt krediter, som är av strategisk betydelse för banken genom att vara mycket stora och/eller riskfyllda. Bland utestående krediter finns en motsvarande liten grupp av samma slag, som i vissa fall är eller starkt hotar att bli nödlidande. De båda grupperna är sammankopplade när ett företag med redan stora bankkrediter behöver ytterligare krediter. Som illustration kan tas ett par enkla typfall. I det ena fallet är det frågan om ett snabbt expanderande företag, som önskar låna stora belopp både för att finansiera den löpande rörelsen och planerade investeringar. Ett negativt beslut från bankens sida kan innebära en kraftig dämpning av expansionstakten, inställande av stora planerade investeringar och i värsta fall utbrott av en finansiell kris, som under längre eller kortare tid varit under uppsegling. I det andra fallet är det frågan om ett stagnerande företag, som önskar låna stora belopp för att rationalisera produktionsapparaten eller ta upp nya och mer lönsamma tillverkningsgrenar. Här kan ett negativt beslut från bankens sida snabbt innebära betalningsinställelse, nedläggning och avskedanden förutsatt att banken inte bedömer det som mer fördelaktigt att helt överta företaget om stora krediter redan givits. De båda typfallen utgör naturligtvis starka förenklingar men illustrerar några av de karakteristiska problemen i sammanhanget - problem, vars lösningar självfallet också är av väsentlig betydelse från samhällsekonomiska synpunkter. En företagsstyrelses funktion vid ställningstagande till konkreta problem (dvs. dess aktivitet som problemlösare enligt tidigare terminologi), kan med en stark förenk-

ling sägas vara av i princip två slag. I det fattande av beslut i de strategiska kreditena fallet har styrelsen huvudsakligen överärenden, det här gäller, är av intervjuerna vakande uppgifter, varvid avgörande blir att döma olika vid olika banker även om tron på verkställande ledningens kapacitet. det är vanskligt att göra graderingar. Vid Styrelsens »makt» består då främst i att några större banker förefaller dock styrelsen ersätta en VD, som inte anses fylla måttet. vara relativt passiv även vid behandling av I det andra fallet deltar styrelsen aktivt i dessa kreditärenden och endast aktivt engabeslutsfattandet och bistår verkställande ledgera sig när det är frågan om exceptionellt ningen med synpunkter. Härigenom får sty- viktiga ställningstaganden såsom om ett relsen ett direkt inflytande på besluten. större företag ska försättas i konkurs med Ser man först på bankstyrelsernas sam- miljonförluster som följd för banken eller mansättning kan konstateras att en huvud- övertas för att rekonstrueras. Med undantag princip vid rekryteringen är att erhålla för fall av denna dignitet ligger det reella framstående representanter från olika bran- inflytandet nästan helt hos verkställande scher och geografiska områden. Den stora ledningen, vilket delvis torde förklaras av de friheten från ägandemässiga hänsyn vid stora utredningsresurser en stor bank har. styrelserekryteringen medför att bankstyrel- Vid de årliga genomgångarna av alla större ser i långt högre grad än andra styrelser är utestående krediter torde dock styrelsen »fackmannastyrelser», som är avsedda att vara mer aktiv och uttala sina synpunkter direkt biträda verkställande ledningen vid beträffande fler krediter än de fåtaliga, som fattandet av beslut. nämnts ovan. När det gäller en bankstyrelses möjligheInom övriga banker förefaller styrelserna ter att självständigt ta ställning spelar till- delta mera aktivt i kreditbesluten - i vissa gången på information en strategisk roll. En banker betydligt mera aktivt. Styrelsens egen bankstyrelse representerar på grund av sin bedömning och ledamöternas kunskaper om sammansättning en stor fond av sakkunskap branscher och företagare påverkar i större och har redan därigenom informationsmäs- utsträckning kreditbesluten. Genom mer av sigt en stark ställning. Särskilt storbanker- förberedande diskussioner och underhandsnas styrelser har en »tyngd» som få andra kontakter ges styrelsen större möjligheter att företagsstyrelser. Däremot har en banksty- på ett tidigt stadium orientera sig och pårelse inte tillgång till förhandsinformation verka händelseutvecklingen. Styrelsemedannat än i mycket sällsynta fall, vilket vä- lemmarnas aktivitet under sammanträdena sentligt måste minska möjligheterna att är inom vissa banker påtagligt större. Gesjälvständigt ta ställning. Den i vissa andra nom systemet med jourhavande styrelseledaföretagsstyrelser till buds stående möjlighe- mot har dessutom i åtskilliga fall organisaten att gå förbi VD och anlita en banks ut- toriskt sörjts för en närmare kontakt mellan redningsresurser finns av naturliga skäl inte styrelse och verkställande ledning. heller. I viss utsträckning kompenseras brisFöretag, som redan är hårt skuldsatta, har ten på förhandsinformation av detaljerade inga möjligheter att byta bankförbindelse föredragningar och förberedande diskussio- varför deras öde helt är beroende av den ner med styrelsen eller delar av styrelsen på gamla bankförbindelsens beslut. Övriga föreett tidigt stadium. Kreditgivningen till de tag är inte lika utlämnade men ett negativt företag, som här är aktuella, måste styrel- besked från en bank kan knappast undgå sen ofta dessutom diskutera med jämna mel- att bli känt bland övriga banker och öka lanrum på grund av återkommande kredit- deras försiktighet vid ställningstagande. För ansökningar, vilket tillsammans med den alla banker gäller också att styrelsens direkårliga »dechargegranskningen» ger styrelsen ta inflytande är större än annars vid beslut ett visst eget underlag vid ställningstagan- om stora krediter till nya kunder. den. Sammanfattningsvis kan konstateras att Bankstyrelsernas faktiska betydelse vid verkställande ledningen i en bank har långt

större inflytande över kreditgivningen än saknar praktisk betydelse. De torde i stället vad de yttre formerna för beslut enligt bank- vara av större vikt inom lokalstyrelserna. lag och instruktioner ger uttryck för. Cen- Däremot finns inga formella begränsningar tralstyrelsernas inflytande är emellertid i en styrelsemedlems rätt att delta i beslut långtifrån obetydligt och gör sig främst gäl- över konkurrenters, kunders och leverantölande i två avseenden, nämligen dels vid be- rers kreditansökningar trots att härvid i lika stämmande av bankernas allmänna likvidi- hög grad egna ekonomiska intressen kan tets- och kreditpolitik och dels direkt vid vara involverade. BL:s jävsregler är följaktfattande av vissa, för alla berörda parter, ligen inte helt logiska. I förbigående kan viktiga kreditbeslut. Dessa senare kreditbe- också noteras att höga tjänstemän i vissa slut kan antas ha varit tämligen få under storbanker har styrelseuppdrag i andra föreefterkrigstiden på grund av den höga själv- tag i en omfattning, som knappast helt överfinansieringsnivån och allmänt goda lönsam- ensstämmer med lagstiftarens intentioner. Med de principer, som följts vid styrelseheten inom näringslivet. Under de senaste åren har emellertid många företags finan- rekryteringen (bred sammansättning och sieringssituation ändrats påtagligt. Ny tek- skyddande av viktiga kundrelationer), har nik och omfattande strukturförändringar bankstyrelserna fått en sammansättning som inom vissa branscher tillsammans med all- ger mycket stora potentiella möjligheter mänt lägre vinstmarginaler har ökat företa- till bl. a. konkurrensjäv. I och för sig är det gens behov av kapitaltillskott utifrån, del- inte förvånande att de intervjuade bankchevis i form av krediter. Den utvecklingen ferna ansåg problemet sakna större praktisk väntas bli alltmer accentuerad i framtiden betydelse, eftersom detta naturligtvis är en och kommer att ställa ökade krav på affärs- känslig fråga. Den hittills relativt begränsabankerna att lämna krediter i stora »klum- de omfattningen av kreditbeslut, där styrelpar» till åtskilliga företag. Då det främst är sen direkt gör sitt inflytande gällande, kan sådana stora och för bankerna riskfyllda dock ha lett till att dylika jävssituationer krediter, som bankstyrelserna har ett direkt faktiskt varit relativt ovanliga. Med stigande inflytande över, kommer den förväntade ut- frekvens av dylika i olika avseende margivecklingen att innebära att bankstyrelsernas nella krediter får problemet större betydelse. inflytande över kreditgivningen relativt sett Det är svårt att inte finna situationen egenökar med den nuvarande maktfördelningen domlig, när representanter för det kreditmellan olika instanser inom bankerna. Den sökande företagets stora konkurrenter delsuccessivt ökande formella delegeringen tar i bankens interna diskussioner vid svåra nedåt av beslutanderätten torde vara för avgöranden och är med om att fatta banliten för att nämnvärt påverka denna ten- kens beslut - i synnerhet som dessa representanter utgör styrelsens mest sakkunniga dens. på det aktuella området och därför rimligen bör ha ett betydande inflytande på styrelsens bedömning. Det bör observeras att det H: 3. Centralstyrelsernas sammansättning och bankernas kreditbeslut är frågan om beslut ,som kan få långtgående I och med att styrelserna har direkt infly- konsekvenser för det berörda företagets forttande över vissa enskilda kreditbeslut blir satta verksamhet. Att styrelsen vid dessa styrelsernas sammansättning av speciellt in- överläggningar skulle acceptera en »censuretresse. BL stadgar om vissa begränsningar ring» av informationen från verkställande i en styrelsemedlems deltagande i kreditbe- ledningen är svårt att sätta tilltro till. Att helt eliminera uppkomsten av sådana sluten när han har egna intressen i det berörda företaget eller eljest företräder före- situationer är sannolikt inte möjligt. Det taget. Strävan att i centralstyrelserna endast torde också vara omöjligt att helt eliminera få representanter för stora, välkonsoliderade möjligheterna för styrelsemedlemmar att få företag medför att dessa jävsregler oftast information om konkurrenter, kunder och

leverantörer, som är till direkt nytta för den egna verksamheten. Detta hindrar dock inte att vissa förebyggande åtgärder är tänkbara i form av kompletterande jävsbestämmelser i BL och en begränsning av styrelserekryteringen till exempelvis personer, som inte har betydande ägarintressen i andra företag och inte ingår i verkställande ledningen för andra företag. I samma riktning skulle också verka mer restriktiva regler för ledande bankmäns medlemskap i andra företags styrelser. Vid bedömning av värdet att ha bankstyrelser med den nuvarande sammansättningen måste för särskilt storbankernas del uppmärksammas möjligheterna att i stället bygga ut de egna utredningsresurserna. Dessa är redan nu i vissa fall mycket betydande varför det kan ifrågasättas om inte omsorgen om kundrelationerna spelar betydligt större roll vid styrelserekryteringen än vad vissa bankchefer velat medge.

K A P I T E L viii

Affärsbankernas kreditgivning

I sin undersökning »Commercial Bank Loan and Investment Policy» framhåller Donald Hodgman inledningsvis att det mot bakgrund av affärsbankernas betydelse i olika hänseenden är förvånande hur länge ekonomer och beslutsfattare nöjt sig med att låta sina tolkningar av bankbeteende och bankmotiv vara betingade av några få enkla generaliseringar rörande avkastning, risk och likviditet härledda från den allmänna teorin för kapitalplacerare samt av hänvisningar till några av »the folklore conventions of banking» såsom vissa kvoter mellan poster i balansräkningen. Denna karakteristik är inte helt oberättigad även när det gäller svenska förhållanden. Den ovannämnda undersökningen har i någon mån inspirerat den undersökning, vars resultat redovisas i detta kapitel. Undersökningen baseras främst på intervjuer med bankmän på olika beslutsnivåer (samma intervjuer varvid själva beslutsfattandets utformning kartlades) och syftar till att söka beskriva och analysera de rutiner, bedömningsgrunder, preferenser och marknadsförhållanden, som har betydelse för svenska affärsbankers kreditgivning. 1

De intervjuade bankmännen och intervjutidpunkterna fördelar sig på följande sätt: Huvuddelen av bankmän i kategori A och B och samtliga i kategori D var anställda vid Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Sveriges Kreditbank. Övriga (6 st.) i dessa kategorier var med ett undantag anställda vid Sundsvallsbanken, Skånska Banken, Göteborgs Bank och Stockholms Enskilda Bank. Koncentrationen till tre storbanker är således mycket stark men samtidigt bör observeras att dessa banker svarar för ca 65 procent av affärsbankernas totala kreditgivning. Intervjuerna med verkställande direktörerna omfattade bl. a. samtliga vid de fem storbankerna men ingen vid Jordbrukets Bank och Sparbankernas Bank. Utgångspunkten för intervjuundersökningens uppläggning var att rutiner, enklare bedömningsgrunder och liknande är tämligen likartade i alla banker (beroende bl. a. på viss gemensam utbildning), att frågor rörande dessa till större delen kunde besvaras av 1 För en principiell diskussion av rutinernas betydelse för företagsbeteende se bl. a. Cyert & March, s. 101 ff.

Kategori

Antal

A. Kontorschefer och andra kreditbeslutare utanför huvudkontoren B. Kreditbeslutare, andra än VD, i ledande befattningar vid huvudkontoren C. Verkställande direktörer Summa kreditbeslutare ire D. Andra bankmän än kreditbeslutare (exkl. datatekniker)

14 11 11 36

12 12_ Totalsumma ma 48

Huvudsaklig intervjutidpunkt okt.—nov. 1964 april—maj 1965 sept.—okt. 1965 nov. 66—jan. 1967*

maj—juni 1965

* Den sista intervjun gjordes den 10 januari 1967.

kontorscheferna och att följaktligen dessa borde intervjuas först. I samarbete med resp. bankledning valdes ut ett antal kontorschefer vid större avdelningskontor varvid hänsyn togs till bl. a. bankstrukturen på orten, när kontoret öppnats samt kontorschefernas ålder och tjänstgöringstid vid kontoret. Den totala avsaknaden av litteratur rörande svenska bankers beteende vid kreditgivning gjorde det nödvändigt att bedriva intervjuundersökningen i etapper, vilket tillsammans med den samtidiga insamlingen och bearbetningen av statistiskt material medförde att totala undersökningsperioden blev tämligen lång (drygt 2 år). Detta bedömdes dock sakna betydelse. Således var kreditmarknadsläget ungefär lika under hela perioden. En inledande provundersökning gjordes med sex kontorschefer. Dessa intervjuer tog var och en lång tid i anspråk och syftade främst till att få en första approximativ uppfattning om elementa och rensa bort alla frågor, som uppenbarligen saknade relevans för svenska förhållanden. Sedan resultaten av provundersökningen diskuterats med olika bankmän i ledande ställning genomfördes övriga intervjuer. Vid intervjuerna togs frågorna i en ordning, som så nära som möjligt ansluter sig till beslutsprocessen eftersom detta dels måste uppfattas som mest naturligt av de intervjuade och dels underlättar en kontroll under intervjuns gång av de olika svarens inbördes logiska sammanhang. Början gjordes således med målsättningar inom kreditgivningen. Därefter följde frågor om tillgången på kreditalternativ, ackvisition av kunder, kreditanalysens olika steg, kreditvillkor, anpassning vid krediåtstramningar och slutligen besluten resp. rekommendationer till högre beslutande instanser. Den del av undersökningen, som avser själva beslutsfattandet, har redovisats i föregående kapitel och diskuteras inte här. Intervjuerna med andra än kreditbeslutare gavs en annan utformning, eftersom frågorna direkt avsåg vissa specialområden såsom likviditetsplanering, marknadsföring och utlandsavdelningarnas tjänster. Intervjuerna med verkställande direktörerna gavs likaså en annan upp-

läggning, dels på grund av att tidigare intervjuer möjliggjorde koncentration till ett urval bestämda frågor rörande främst räntesättning, konkurrensförållanden och kreditrestriktioner, dels på grund av att det betydande utrymme, som måste ägnas åt beslutsfattandet och styrelsernas roll i sammanhanget, av tidsmässiga skäl tyvärr gjorde en hård sovring bland övriga frågor nödvändig. Både ämnets karaktär och bristen på specificerade konkreta hypoteser ansågs i stort sett omöjliggöra användandet av ett bundet frågeformulär med preciserade svarsalternativ. I stället valdes att låta ett antal i förväg formulerade frågor bilda utgångspunkten för en relativt obunden diskussion, vars förlopp i viss utsträckning fick bestämma uppföljande detaljfrågor. Någon statistisk bearbetning och testning av svaren är därför inte möjlig. Enligt den intervjuandes egen subjektiva uppfattning var dock med ett fåtal undantag de intervjuade mycket samarbetsvilliga och sökte svara uppriktigt på ställda frågor. Inte oväntat var emellertid på vissa punkter en del verkställlande direktörer försiktiga och avgav garderade svar. Rent tekniskt bedrevs intervjuarbetet på så sätt att utförliga anteckningar gjordes under samtalets gång, varefter med stöd av dessa och minnet intervjusvaren snarast möjligt lästes in på band. Med undantag för verkställande direktörerna och två andra sändes utskrifterna av samtalen till de intervjuade för kontroll av att några missförstånd inte uppstått. De redovisade undersökningsresultaten består dels av beskrivningar av faktiska förhållanden samt därav föranledda slutsatser, direkt baserade på intervjusvaren, dels av slutsatser härledda från hypoteser, som inspirerats av intervjusvaren och som förefaller kunna förklara bankernas beteende i olika avseenden. Någon större anledning att skilja mellan Sveriges Kreditbank och övriga banker finns inte. Det bör mycket kraftigt understrykas att dessa hypoteser och slutsatser är starkt tentativa på grund av det underliggande materialets karaktär. Vid sökande efter genomgående tendenser i intervjusvar och efter intressanta uppslag, som

vinstintresse är svagare än andra företags. Såsom tidigare visats är bankaktier mycket spritt ägda och flertalet bankstyrelser har rekryterats på basis av andra kriterier än aktieinnehavet. Aktieägarnas direkta inflytande över bankrörelsen är därför i flertalet banker obefintligt. Inom det svenska näringslivet är åtskillnaden mellan ägandefunktionen och ledarfunktionen mest utpräglad i affärsbankerna. Det har hävdats av vissa författare att en sådan åtskillnad medför en försvagning av vinstintresset. I stället nöjer sig företaget med en »tillfredsställande» vinst i någon mening och med det villkoret uppfyllt strävar efter att maximera omsättningen och behålla eller öka marknadsandelen. Att fastställa huruvida ett sådant beteende är karakteristiskt för flertalet affärsbanker är omöjligt. Det kan dock noteras att varje bank ytterligt noga följer sina olika marknadsandelars utveckling. Det finns också en markerad tendens att bedöma en banks relativa framgång efter hur dessa marknadsandelar utvecklas. I samband med A. Vissa huvuddrag i affärsbankernas att avtalet mellan storbankerna och bankinspektionen om att de förra inte ska köpa placeringspolitik provinsbanker sade VD för en av de priDen konventionella ekonomiska teorin för vata storbankerna bl. a.: »Man bevakar ockbankbeteende förutsätter att affärsbanken i så mycket svartsjukt varandras marknadsanvarje period maximerar en målfunktion, där delar. Filosofin om marknadsandelar vinst och likviditet är de två väsentliga storär nog litet fånig många gånger men den är heterna. Den positiva värderingen av likvilikafullt en realitet.» 3 ditet är främst betingad av förekomsten av 2 osäkerhet och är i mycket allmän mening Genom att generellt utgå från målfunktioner, där andra storheter än vinsten på kort sikt en för det kortsiktiga beteendet nödvändig ingår, har teorierna för hushållens, företagens ställföreträdande långsiktig vinstvariabel, när och bankernas beteende närmat sig varandra. banken söker maximera vinsten på lång i Se 3exempelvis Assar Lindbeck [2]. I notform må det kanske vara tillåtet att stället för på kort sikt.2 Att likviditetsöverrelatera ett måhända något oöverlagt yttrande, väganden i teori och praktik alltid har haft som en av de intervjuade bankcheferna fällde i samband med att bankens räntesättning diskustor betydelse för bankbeteende är naturligt terades. Ett av skälen för att inte höja utlåningsmed tanke på inlåningens karaktär av korta räntorna under kreditrestriktioner till en mer skulder och den extremt låga andelen eget marknadsmässig nivå skulle vara att banken kapital jämfört med exempelvis produktions- inte har någon glädje av en temporär vinstökning. »Man kan ju fråga sig vad som skulle företag. bli följden av en högre vinst. Antingen så skulle Ett företags målsättningar kan vara knut- myndigheterna ingripa, exempelvis genom att höjda inlåningsräntor, eller också så na till andra storheter än vinsten, exempel- kräva skulle vinsten användas till ökade utdelningar vis omslutningens storlek och marknadsan- till aktieägare, för ökade löner osv. En delar. Det kan inte uteslutas att sådana mål- sådan här vinst skulle ju bli mycket temporär och den kanske skulle medföra ett slöseri i sättningar förekommer hos bankerna och att banken. Bankerna har ju över huvud taget som detta liksom den starka betoningen av likvi- en allmän politik att få en mycket lugn vinstditet är en följd av att i Sverige bankernas utveckling.»

kan vidareutvecklas, är riskerna stora att man erhåller ett urval, som innebär en anpassning av verkligheten till den intervjuandes uppfattning i stället för tvärtom. De relativt många citaten från bankchefernas intervjusvar innebär inte att dessa utgör den huvudsakliga grundvalen för analysen. I intervjuerna gjordes en uppdelning på restriktiva och icke-restriktiva kreditmarknadslägen för att få ett begrepp om vilka beteenden och åtgärder, som är direkt föranledda av utpräglad ojämnvikt på kreditmarknaden. Det bör emellertid ihågkommas att erfarenheterna av långvariga kreditrestriktioner så att säga kastar sin slagskugga över alla intervjusvar och kan på ett icke bestämbart sätt ha färgat vissa svar. Skildringarna av beteendet vid kreditrestriktioner visade sig också på ett intressant sätt belysa vissa mer grundläggande värderingar och synsätt och har därför kommit till användning i den generella analysen.

Ett framträdande drag i affärsbankernas konjunktur. Placeringar i värdepapper samt kreditgivning är givetvis strävan efter risk- andra likvida medel får härigenom en utspridning. Av olika skäl uppvisar varje bank präglad karaktär av buffert för förväntade särdrag i fråga om krediternas fördelning och ev. framtida låneanspråk förutsatt att på samhällssektorer och näringsgrenar. de likvida medlens avkastning är lägre än Exempelvis Svenska Handelsbanken har gi- lånens, vilket i regel är fallet. Likviditetsvit bostadsbyggnadskrediter stort utrymme politikens viktigaste uppgift blir således att och har till följd därav 3 5 - 4 0 procent av lösa ett lageroptimeringsproblem inom utaffärsbankernas totala sådana krediter. låningsrörelsen.4 Under i övrigt lika förhålFramför allt beror dock fördelningsmässiga landen bör då den bank hålla högre likviditet avvikelser från genomsnittet på ägandemäs- än genomsnittligt, som i sin kundkrets har siga och historiska förhållanden samt nä- ett mycket starkt inslag av storföretag, som ringslivets olikartade struktur i olika regio- kan komma med relativt sett stora och ner. På frågor om målsättningar rörande ibland plötsliga låneanspråk. Detta torde utkreditgivningens fördelning och skillnader göra en av förklaringarna till att Enskilda mellan faktisk och önskad fördelning erhölls Banken traditionellt håller långt högre likallmänt formulerade svar med litet informa- viditet än övriga banker. I detta fall tillkomtionsvärde. Man hänvisade till ovannämnda mer dock att existerande ägandeförhållanförhållanden, påtalade preferensen för kre- den å ena sidan gör det möjligt för bankens diter till näringslivet och beklagade de be- ledning att direkt påverka många kundföretags egen likviditetspolitik och därigenom gränsade möjligheterna att lämna sådana minska kraven på bankens likviditet och å krediter på grund av kreditrestriktionerna. andra sidan skapar särskilt starka incitament Den mera rutinmässiga delen av en banks att tillgodose dessa företags kredibehov. likviditetspolitik syftar till att klara väntade säsongsmässiga svängningar i in- och utlåAv intervjuerna att döma har de långvaning. Därutöver bestäms enligt konventio- riga kreditrestriktionerna medfört att förenell bankteori likviditetspolitiken primärt av 4 Från sin intervjuundersökning av ameriosäkerhetsfaktorer på inlåningssidan, exemkanska bankers beteende idag drar Donald pelvis risken för att inlåningen temporärt Hodgman följande slutsatser [1], s. 71: »Så kraftigt minskar i samband med att en hög- länge som tillgången på lån med god kvalitet är tillräckligt stor, föredras dessa vanligen konjunktur bryts. En aktiv ekonomisk poli- framför obligationer och andra värdepapperstik med därav betingade svagare konjunktur- investeringar bankmän anser att en prisvängningar reducerar avsevärt dessa osäker- mär uppgift för värdepappersportföljen är att vara en medelsreserv vid expansion av utlåninghetsfaktorers styrka. I stället kommer likvi- en det förefaller inte finnas något skäl, ditetspolitiken att primärt bestämmas från varför substitutionen mellan lån och obligatiointe kan leda till fullständig avveckling av utlåningssidan, eftersom svårigheter uppstår ner värdepappersporföljen om låneefterfrågan är att möta de låneanspråk, som gör sig gäl- stark och värdepappersinnehavet endast bedöms lande under högkonjunkturer. Lämnade lån som en likviditetsreserv för ökad utlåning.» Enligt Roland Robinson [2], s. 32, är ett skäl till sägs i normala fall inte upp för betalning behovet av likviditet att »kunna möta gynnade före avtalad tid och med undantag för bygg- kunders låneefterfrågan. Denna situation uppnadskreditiv är möjligheterna till justeringar står när en ekonomisk aktivitet på hög nivå råder. Detta är det mer reella och mer pressande i låneportföljens sammansättning via avlyft slaget av likviditetsbehov som vanligen» en till andra kapitalplacerare små eller inga. bank står inför. I sammanhanget kan noteras mellan amerikanska och svenska afOm likviditetskvoter ingår som ett led i pen- skillnaden färsbankers placeringspolitik under 1930-talet ningpolitiken samt om upplåning i central- med dess vikande låneefterfråga från näringslivets sida. I amerikanska banker försköts plabanken är omöjlig eller endast kan ske till ceringarnas fördelning kraftigt i riktning mot höga straffräntesatser blir med existerande värdepapper medan däremot i svenska banker förhållanden på inlåningsmarknaden ban- värdepapperens andel sjönk och i stället placekens skuldsida starkt oelastisk, vilket skär- ringarna i bostadslån ökade starkt. I vad mån detta beror på skilda institutionella förutsättper bankernas kapacitetsproblem under hög- ningar är svårt att avgöra. 184

tagen i ökad utsträckning på ett tidigt stadium informerar banken om framtida kreditbehov och söker om möjligt utverka muntliga löften om finansieringshjälp långt innan krediterna behövs. Lämnade sådana löften uppfattas av bankerna som starkt bindande och nämnas kan att vid åtminstone en storbank upprättas centralt löpande statistik över kreditlöften, som måste infrias inom de närmaste tre månaderna, närmaste tolv månaderna etc. Sådana utlovade krediter uppgår till ansenliga belopp och innebär att en stor del av kreditgivningsutrymmet under en viss period redan är intecknad vid periodens början. Enligt intervjuerna söker dessutom bankerna att förbättra sin planering genom att i ökad utsträckning få företagen att tidigt meddela sina investeringsplaner och finansieringsplaner. I detta sammanhang bör också nämnas företagens möjligheter att i varierande grad utnyttja redan beviljade checkräkningskrediter samt det av bankerna tillämpade systemet med limiter för enskilda kunder. Dessa senare limiter beslutas oftast för ett år i taget och anger hur mycket företaget högst får låna, fördelat på olika låneformer. De limiter, som överenskommits med kunderna, innebär att reellt (men till stor del inte formellt) krediter beviljats, som kunderna kan ta i anspråk vid behov. I åtskilliga fall är dock limiten ett internt administrativt hjälpmedel, vars existens kunden är okunnig om. Bankerna torde alltid i sin bedömning av olika kunders attraktivitet i viss mån även ha tagit hänsyn till kundernas inlåning. Att företag även ger inlåning är sannolikt en av orsakerna till affärsbankernas traditionella preferens för krediter till näringslivet.5 Erfarenheterna av en penningpolitik med långvariga kreditrestriktioner, som leder till markerade kapacitetsproblem för bankerna vid stigande kreditefterfrågan har emellertid medfört att vid kreditgivningen kundernas inlåning tillmäts långt större betydelse än tidigare. Vissa företag, särskilt börsnoterade storföretag, har stora inlåningsöverskott under långa perioder medan många andra företag växelvis är lånekunder och inlåningskunder, netto räknat. Största risken att för-

lora en gammal kund (omedelbart eller efter en viss tid) löper banken vid avslag på kundens kreditansökan. En banks kreditvolym bestäms av inlåningsvolymen men genom att kundernas val av bankförbindelse och därmed placering av inlåningsmedel i så hög grad bestäms av bankens kreditbeslut blir inlåningsvolymen också en funktion av kreditgivningen, framför allt på längre sikt. En väsentlig faktor i sammanhanget är också svårigheterna att i stället dra till sig andra kunder med inlåning. När kapacitetsproblemet är det dominerande problemet för bankerna blir möjligheterna att behålla och dra till sig inlåning den strategiska faktorn och en kunds nuvarande och förväntade inlåning påverkar därför kraftigt dennes lönsamhet för banken, vilket i sin tur influerar bankens kreditfördelning. Att företagsinlåningens andel av totalinlåningen minskat starkt under senare år ändrar självfallet inte på detta förhållande.6- 7 Affärsbanker anses ha en stark preferens för korta krediter. Detta brukar ses som ett led i likviditetspolitiken och förklaras med hänvisning till inlåningens kortfristiga karaktär och därav betingad osäkerhet rörande den framtida inlåningsutvecklingen. 8 Denna förklaring är mindre övertygande idag av tidigare anförda skäl och på grund 3 Denna preferens tenderar ibland att av bankmän formuleras som ett utslag av en ideologi att »hjälpa företagsamheten» med kapital. I och för sig skulle en ev. sådan ideologi lika gärna kunna ta sig uttryck i köp av företagens obligationer. I sammanhanget kan nämnas att vid åtminstone en bank förs centralt statistik över i vilken utsträckning kunder, som beviljats nya krediter, även har inlåning vid banken. 6 När på grund av kundförhållandenas art avkastningen på vissa lån på kort och/eller längre sikt är större än vad de nominella räntesatserna anger tenderar detta att minska de ev. »locking-in» effekter av en räntestegring, vilka givits en framträdande plats i amerikansk »availibility theory». 7 Hos Hodgman, [1], är den viktigaste slutsatsen rörande bankernas beteende vid kreditgivning att lånekundernas inlåning spelar en mycket framträdande roll. Denna slutsats är inte i och för sig avhängig av det amerikanska systemet med s. k. »compensating balances». 8 När det beträffande krediter talas om kortfristiga, medelfristiga etc. avses de faktiska löptiderna i motsats till de formella, när inget annat sägs.

av den stora och ökade andelen hushållsinlåning, som är betydligt stabilare än företagsinlåningen. Av intervjuerna framgår dock att denna preferensskala består. Orsakerna härtill kan sökas i bl. a. det ömsesidi-. ga beroendet mellan in- och utlåning samt i bankernas kapacitetsproblem. Det kan nämligen antas dels att växlingen mellan inlånings- och utlåningsöverskott är mest utpräglad hos kunder med företrädesvis kortfristiga rörelsekrediter, dels att kunderna är minst benägna att acceptera »sin» banks avslag på ansökningar om absolut nödvändiga sådana krediter. Med ökad andel kortfristig kreditgivning omsätts totala kreditvolymen snabbare, vilket i sin tur ökar flexibiliteten i kreditgivningen och gör det möjligt att ge krediter till fler kunder än annars under en given tidsperiod. Denna synpunkt markerades mycket starkt av de intervjuade. Om centralbanken genom likviditetskvoter helt steriliserar affärsbankernas likviditetsreserver faller hela tyngden av bankernas likviditetspolitik på låneportföljens fördelning på löptider. Affärsbankerna är utpräglade mångproduktföretag och som sådana bör de för att nå ett optimalt resultat ta hänsyn till produkternas ömsesidiga beroende. Det vanliga är att en bankkund har alla sina bankaffärer i en och samma bank. Särskilt när det gäller företag representerar därför för banken en lånekund inte bara utlåning utan också nuvarande och förväntade garantiaffärer, utlandsaffärer, inkassouppdrag, fondaffärer osv. samt vid sidan härav inlåning. Det avgörande för ett företags val av bankförbindelse kan i regel antas vara möjligheterna att få tillräckliga krediter till rimligt pris vid de tidpunkter när kreditbehov uppstår. För banken är därför beslutet över företagets kreditansökan det strategiska beslutet även när det gäller att behålla eller få kundens övriga bankaffärer. Både vid diskussion av kundackvisitionens inriktning och av kreditfördelningen under kreditrestriktioner betonade bankmännen (särskilt de i högre befattningar) att kunderna bedöms i sin egenskap av totalkunder och deras lönsamhet för banken beror inte enbart

på de villkor, som är knutna till själva krediterna. Benägenheten att ta hänsyn till tctala kundförhållandet har sannolikt ökat under 1950- och 1960-talen beroende främst på inlåningens växande betydelse i sammathanget enligt vad som tidigare sagts.9

B. Konkurrensen om företagskunderna I nästa kapitel diskuteras generellt konkurrensförhållandena på kreditmarknaden. I detta avsnitt diskuteras endast sådana förhållanden, som är av direkt relevans för kreditgivningen till företagen.

B: 1. Marknadens karaktär När det gäller marknaden för företag såsom bankkunder bör inledningsvis påpekas ett tämligen självklart men ibland förbisett förhållande — nämligen att med få undantag alla företagskunder är gamla kunder i någon bank. Det tillskott av helt nya kunder, som inte kommer från andra svenska banker, består främst av nyetablerade småföretag samt utländska företags filialbildningar i Sverige. På regional och lokal nivå kan talas om ett visst nytillskott av liknande slag när företag omlokaliseras till orter där den gamla bankförbindelsen inte är representerad. Totalt sett torde krediter till helt nya företagskunder utgöra en obetydlig andel av totala kreditgivningen under exempelvis ett år. Även om både antalet omlokaliseringar och antalet etableringar av utländska företag ökat under senare år är på kort sikt totala beståndet av företagskunder tämligen oförändrat. 9 Inom ramen för ett forskningsprogram i USA rörande affärsbankernas kreditgivning har Cohen, Gilmore och Singer utarbetat en normativ principmodell för kreditbedömning med hjälp av datamaskin. I modellen beaktas totala kundförhållandet avseende inlåning, »trust funds», handhavande av anställdas löner osv. Se vidare författarnas artikel. Som redan nämnts har Hodgman [1] starkt framhållit totalkundaspekten med tonvikten lagd på inlåningen. I Sverige har liknande synpunkter framförts av Thunholm, s. 26—27 och s. 46—47.

Vanligen är ett företag kund i endast en bank och detta kundförhållande är dessutom ofta av mycket gammalt datum. För de största företagen är stabiliteten i bankförbindelserna påfallande, såsom tidigare visats.10 Åtskilliga av de svenska storföretagen har haft samma bankförbindelse i 75—100 år även när inga ägandemässiga anknytningar förelegat. Däremot är flerbanksförbindelser inte ovanliga bland storföretagen men oftast finns i sådana fall endast en huvudbanksförbindelse medan övriga bankförbindelser är utpräglat sekundära. En absolut klar gränsdragning är dock ibland svår att göra, eftersom de sekundära bankförbindelsernas karaktär skiftar starkt. I många fall består den sekundära bankförbindelsen endast av att företagets filial i en mindre ort håller en viss transaktionskassa vid närmaste bankkontor eller av att vissa utländska betalningsuppdrag går via annan bank än huvudbanken på grund av korrespondentbanknätets struktur. Det även bland storföretagen dominerande systemet med enbanks- eller huvudbanksförbindelser avviker starkt från motsvarande förhållanden i USA. Där har storföretagen vanligen kontakter med ett stort antal banker och har inte någon utpräglad huvudbanksförbindelse. Detta beteende är säkerligen framför allt betingat av att flertalet amerikanska banker har verksamheten begränsad till ett visst mindre geografiskt område och är tämligen små i förhållande till storföretagens inlåning och kreditbehov. Systemet med flerbanksförbindelser utan speciell huvudbanksförbindelse tycks emellertid också vara en medveten politik hos många amerikanska storföretag. Detta framgår bl. a. av att många med verksamhet i Sverige även här föredrar att fördela sina bankaffärer tämligen jämnt på flera banker. I den senare analysen kommer i stort sett att utgås från att ett företag vid upplåning endast har en bankförbindelse av någon betydelse. Då emellertid ett mindre antal företag har flera huvudbanksförbindelser eller betydande »sekundära» bankförbindelser och detta påverkar konkurrenssituationen, är det lämpligt att här göra en viss nyansering ge-

nom att diskutera flerbanksförbindelsernas karaktär och orsaker. Både enligt de tidigare redovisade siffrorna och enligt intervjuerna har frekvensen av flerbanksförbindelser ökat markant under senare år. Oftast har detta inneburit att företagen fått en eller flera sekundära bankförbindelser vid sidan av huvudbanksförbindelsen. Den ökade förekomsten av flerbanksförbindelser har flera orsaker. De intervjuade bankcheferna nämnde i första hand erfarenheterna av kreditrestriktionerna, som föranlett en del företag att öppna affärsförbindelser med flera banker i förhoppning om att därigenom lättare kunna få önskade krediter. Denna utveckling ses med blandade känslor av bankerna och följande uttalande av en storbankschef är mycket illustrativt: »Flerbanksförbindelser ger både fördelar och nackdelar åt företaget. Nackdelen är i första hand den, att när en kund har flera banker, så känner man inte samma ansvar för honom, som man gör när företaget är kund enbart i den egna banken. Företaget med flerbanksförbindelser får inte den prioritering vid kreditfördelningen, som enbankskunder får. Fördelen är naturligtvis å andra sidan att de (företagen) kan spela ut bankerna mot varandra och med större säkerhet få krediter vid starka svängningar (i sin likviditet).» Bankerna har en klar preferens för enbankskunder inom näringslivet men vissa större företag, som har mycket starka likviditetssvängningar, har i samförstånd med den gamla bankförbindelsen etablerat kontakt med ytterligare en storbank. Likaså har i vissa fall, när en kund visat sig kontinuerligt ta i anspråk stora bankkrediter, den ursprungliga huvudbanken tagit kontakt med en annan bank och träffat överenskommelse om delning av krediterna och inlåningen. För provinsbankerna är i vissa fall företagens kreditanspråk så stora att en delning av krediterna med annan bank framstår som önskvärd från risksynpunkt. Tidigare gjordes oftast dessa delningar med någon av storbankerna. Det under senare år på olika områden växande samarbetet mellan pro10

Se även Thunholm, s. 46—47. 187

vinsbankerna har emellertid även återverkat på kreditgivningen. Numera sker delningarna i regel inom provinsbanksgruppen, vilket minskar sannolikheten att vederbörande bank helt förlorar företaget som kund eftersom provinsbankernas geografiska verksamhetsområden endast undantagsvis sammanfaller. Dessa delningar är ofta helt en inbördes affär mellan berörda banker (men redovisas i officiell statistik inte som lån mellan banker) varför företaget ifråga fortfarande har kontakt med endast en bank. Överenskommelser om delning av krediter gäller ofta för lång tid och speglar inte bara tillfälliga toppbelastningar för en bank. Bankförbindelserna har en speciell struktur när det gäller vissa byggmästare och flertalet större byggherrar. Dessa är vanligen kunder i flera banker — ibland i samtliga affärsbanker och dessutom även i postbanken och sparbanker. Objektens storlek har i åtskilliga fall nödvändiggjort en delning av bostadsbyggnadskrediterna genom konsortiebildning. Men den tidvis höga efterfrågan på bostadsbyggnadskrediter under efterkrigstiden tillsammans med dessa kunders relativt sett ringa inlåning och andra bankaffärer torde också ha medfört att bankerna snarare stimulerat än bromsat en delning av krediterna oavsett storlek — i synnerhet som denna kreditgivning av bankerna betraktats som påtvingad. Många av de sekundära bankförbindelser, som etablerats, är en direkt följd av utrikeshandeln. Vid genomförandet av utlandsaffärer vänder sig utländska banker i första hand till sin eller sina svenska korrespondentbanker, vilket medför att ett företag kan ha exempelvis rembursaffärer med ett stort antal svenska banker. Denna typ av flerbanksförbindelser är mycket påfallande, när det gäller vissa större importörer inom partioch detaljhandeln. Genom att ha många och i stor utsträckning samma korrespondentbanker i varje land undviker dock en inhemsk bank i görligaste mån att det inom kundkretsen etableras flerbanksförbindelser från utrikeshandelssidan. Detta innebär också att möjligheterna att ensam få förbindelse med en större utländsk bank är små. I stäl188

let strävas efter att i första hand välja sådana korrespondenter, vars kunder har mycket affärer med de egna kunderna. Detta medför att antalet korrespondentbanker är större än vad som tekniskt sett behövs för betalningsförmedlingen. Genom tillkomsten av ett stort antal nya självständiga länder har dessutom korrespondentbanknätet måst kraftigt utvidgas. Konton måste hållas vid flertalet korrespondentbanker, vilket förutom extra bokföringskostnader kan medföra stora alternativkostnader för de tillgodohavanden, som minimum måste finnas på dessa konton och som tillsammans uppgår till avsevärda belopp. Såsom framgår av nästa avsnitt fyller dock korrespondentbanknätet fler funktioner än betalningsförmedlingen. Handeln med öststaterna erbjuder speciella problem (och möjligheter). Det finns exempel på att en storbank genom avtal med statsbanken i en sådan stat lyckats få hand om större delen av berörda affärer för svenska företag, som normalt är kunder i andra banker. I sammanhanget bör noteras det av flera bankmän påpekade förhållandet att företagens ekonomichefer blivit mer räntemedvetna vid placering av tillfälliga överskottskassor, vilket åtminstone delvis är en följd av kreditrestriktionerna. När tillfälle erbjuds att erhålla bättre förräntning än vad bankernas inlåningsräkningar ger, lär ekonomicheferna i ökad utsträckning söka sig ut på den »gråa» eller »halvgråa» kreditmarknaden och ta kontakt med kredit- och finansieringsinstitut, som nära samarbetar med annan bank än den ordinarie bankförbindelsen. En speciell orsak till uppkomsten av flerbanksförbindelser för större företag är fusioner och andra ändringar i företagens ägandeförhållanden. Ibland träffar det köpta företagets bank skriftlig eller muntlig överenskommelse med köparen eller den nya företagsbildningen om att få behålla en viss del av bankaffärerna. Vid försäljning av företag, som tidigare kontrollerats av en bank närstående intressen (dvs. oftast holdingbolag), har det i vissa fall direkt angivits i fusionshandlingarna att bankaffärerna ska ligga kvar hos den gamla banken. Van-

ligast förefaller dock vara att ev. avtal sluts direkt mellan de berörda företagens banker i form av ett slags »gentlemen's agreement» att dela kundens affärer på visst sätt. Den storbankschef, som var mest öppenhjärtig i fråga om dessa avtal, underströk dock att erfarenheten visar att dessa avtal av olika slag är av starkt begränsat värde för bankerna. Så småningom glider affärerna alltmer över till en bank utan möjligheter för den eller de andra bankerna att hindra detta. Det gavs också exempel på hur företag efter endast några få år trotsat gjorda överenskommelser och koncentrerat alla sina bankaffärer till en bank utan att ta notis om de övriga bankernas högljudda protester. 11 Vid behov av bankkredit har naturligtvis de totalt sett fåtaliga flerbankskunderna (med avseende på kreditgivningen) vissa möjligheter att spela ut banker mot varandra och jämföra gjorda erbjudanden. För företag med en bankförbindelse torde det emellertid aldrig ha varit vanligt att varje gång ansöka om kredit i flera banker och välja det mest förmånliga erbjudandet. För både bank och företag bygger affärsförbindelsen på mer långsiktiga och allsidiga överväganden. Företaget tar inte hänsyn till enbart den vid tillfället aktuella krediten och dess kreditvillkor utan också till bankens övriga tjänster och framför allt till vad den tror om bankens vilja och möjligheter att längre fram ge tillräckliga krediter på rimliga villkor. Banken å sin sida gör även en bedömning av kundens sannolika framtida kreditbehov och därmed förbundna risker samt av kundens övriga bankaffärer — i synnerhet inlåningen. Bankförbindelsernas exklusivitet och stabilitet både betingas av och betingar sådana långsiktiga och totala överväganden hos bankerna.

B: 2. Betalningsförmedling och utlandsrörelse Konkurrensen mellan affärsbankerna om företagskunderna kan inte diskuteras enbart eller ens huvudsakligen med utgångspunkt från kreditgivningen. Under de senaste fem till tio åren har konkurrensen om företagskunderna främst varit inriktad på betalnings-

förmedling och utlandsrörelsens tjänster varför det finns anledning att något närmare redogöra för dessa båda rörelsegrenars utveckling i vad avser företagen. Till följd av knappheten på inlåning i förhållande till kreditefterfrågan har affärsbankerna väsentligt ökat sin betalningsförmedlande verksamhet genom organiserandet av ett gemensamt bankgiro, genom införandet av checklön och genom utarbetandet av särskilda betalningssystem för företag. Både bankgirot och de enskilda affärsbankerna har upprättat särskilda marknadsorganisationer, som bearbetar företagen, analyserar deras betalningsrutiner och redovisningssystem samt lämnar förslag till nya och billigare betalningsrutiner, som utnyttjar bankgirot och bankernas inkasso. Bankgirot är ett konkurrensmedel främst riktat mot postgirot och den primära strävan är för varje bank att öka sin andel av kundkretsens större transaktionskassor. Ett effektivare utnyttjande av transaktionsmedlen innebär också att företaget kan hålla sin checkräkningskredit på lägre nivå. Checklönesystemet är en av dessa betalningsrutiner och de etablerade kundförbindelserna med företagen är en viktig faktor i den konkurrens om löntagarnas kassahållning och banksparande, som checklönen i sista hand utgör. På senare tid har affärsbankerna alltmera inriktat sig på att sälja fullständiga och för varje kund starkt specialiserade betalningssystem. Detta har till stor del blivit tekniskt möjligt genom bankernas ianspråktagande av datamaskiner. Ett exempel på sådana system är det, som utarbetats av två banker för en livsmedelsgrossist. Systemet innebär 11

Mindre företags uppgående i större företag skapar ibland speciella problem för provinsbankerna på grund av den geografiska begränsningen av dessas verksamhet. »I dylika fall fortsätter visserligen företaget oftast att driva rörelse på sin förutvarande plats, men dess affärer sköts centralt genom den nya ägaren och dennes bankförbindelse. För den gamla bankförbindelsen brukar då endast de löpande expeditionsgöromålen bliva kvar. Även om banken under sådana förhållanden måste betinga sig ersättning för dylikt arbete eller erhålla kompensation därför på annat sätt, kan detta ej uppväga förlusten av den värdefulla och mera inkomstbringande delen av de tidigare affärerna. Gyllenswärd. 189

att bankerna övertagit grossistens bokföring och inkasseringar avseende dennes leveranser till detaljister och att grossisten regelbundet drar visst överenskommet fakturabelopp på räkning i bankerna. Ett annat och liknande system är det s. k. Shellgirot, som utarbetats av Handelsbanken och Shell och som avser betalningarna mellan oljebolaget och bensinstationerna. 12 När såsom i Shellgirots fall ett betalningssystem helt knyts till viss bank och inte till bankgirot utgör det samtidigt en press på berörda återförsäljare att även flytta över sina övriga bankaffärer till banken i fråga. En med betalningssystemen något besläktad verksamhet bedrivs av de till bankerna anknutna nya factoringbolagen, som övertar och inkasserar företagens kundfordringar och ofta dessutom lämnar företagen krediter. Hittills har bankernas intressekontorstjänster i huvudsak begränsats till områden, som direkt anknyter till en banks betalningsförmedling samt in- och utlåning. Efter amerikansk förebild kan dock förutses att bankerna i framtiden med datateknikens hjälp kommer att gå åtskilligt längre och exempelvis för fria yrkesutövare och mindre företag sköta hela bokföringen, ombesörja alla ekonomiska transaktioner och producera all behövlig intern statistik. Viss försöksverksamhet i mindre skala förekommer redan. Med den ökade förekomsten av datamaskiner i företagen blir det dessutom möjligt att allt hårdare integrera bankernas betalningssystem med företagens interna redovisningsoch informationssystem. Det torde vara ofrånkomligt att en utveckling enligt dessa riktlinjer kommer att skapa administrativa bindningar, som ytterligare kommer att minska företagens rörlighet mellan bankerna. Det andra stora verksamhetsområdet berörande företagen, där bankerna kraftigt ökat sina insatser, är utlandsrörelsen. Anledningarna till denna expansion kan sökas både i ändrade yttre förutsättningar (liberalisering av internationell handel, bildandet av handelsblock, tillkomst av nya självständiga stater osv.) och i bankernas egna initiativ. Samtidigt har bankernas utlandsrörelse 190

delvis ändrat karaktär. Till följd av det sedan 1950-talets början ökade förtroendet inom internationell handel har själva betalningsförmedlingen starkt förenklats. I stället har andra tjänster inom utlandsrörelsen fått ökad betydelse och delvis nya tillkommit. Traditionellt har Skandinaviska Banken och Enskilda Banken varit starkt internationellt inriktade. Sedan början av 1960-talet har dock Svenska Handelsbanken kraftigt byggt ut sin utlandsrörelse och numera är de tre bankerna ledande på området. Under de senaste åren har även övriga banker gjort betydande ansträngningar att expandera sin utlandsrörelse. Nedan redogörs för vissa viktigare icke-rutinmässiga delar av bankernas utlandsrörelse avseende företagen. 13 Särskilt de tre ovannämnda bankerna bedriver en omfattande informationsverksamhet rörande marknadsförhållanden, tullsatser, valutaförordningar, export- och importregleringar m. m. Till betydande del utgör denna verksamhet en dubblering av exportföreningens, handelskamrarnas och liknande institutioners verksamhet. För olika länder har vidare utarbetats och distribuerats småskrifter rörande etableringsregler, skattelagstiftning, bolagsstiftning m. m., som företagen måste känna till vid etablering utomlands. Förmedling av handelskontakter mellan svenska och utländska företag utgör en av handelskamrarnas och handelssekreterarnas arbetsuppgifter. En viss sådan kontaktförmedling har alltid även bedrivits av storbankerna men under 1950- och 1960-talen har denna systematiserats och kraftigt byggts ut 12 Veckans 13

Affärer [2]. För den skull bör inte betalningsförmedlingen på utlandet anses som intresselös från konkurrenssynpunkt. »Det händer inte sällan, att en svensk exportör, som håller på att upparbeta en ny marknad, påverkar den utländske köparen att instruera sin bank att öppna remburs genom exportörens bank eller låter sin bankförbindelse här sända inkassodokumenten till viss, av hans agent eller av köparen anvisad bank, med vilken den svenska banken tidigare inte haft någon förbindelse. En sådan ny kontakt kan om den blir regelbunden, giva den utländska banken anledning att i reciprocitetens intresse söka dirigera en del av sina övriga affärer på Sverige till den svenska banken i fråga. Raab.

till ett av de viktigaste inslagen i utlandsrörelsen. Härigenom har bankerna kommit att få allt större betydelse för omfattningen och kanalisering av de svenska företagens internationella handelsförbindelser. De primära förutsättningarna för en banks förmedling av handelskontakter är dels ett omfattande och lämpligt sammansatt nät av korrespondentbanker utomlands och dels en detaljerad kännedom om kundföretagens produktion. Via de utländska korrespondentbankerna kommer förfrågningar från dessas kundföretag om lämpliga svenska köpare/säljare. Den svenska banken kontaktar i sin tur en eller flera kundföretag, som antas vara eller kunna göras intresserade av affären i fråga och som anses kapabla att genomföra den. Under de senaste åren har det exempelvis blivit allt vanligare att bankerna anlitas vid utseende av generalagenter för utländska företag. I vissa enstaka fall används kontaktförmedlingen som ett direkt konkurrensmedel genom att banken söker upp vad den tror vara en lönsam affärsmöjlighet, som förmedlas till en attraktiv kund i en annan bank. I regel gås dock utanför den egna kundkretsen endast när den inte innehåller något lämpligt eller intresserat företag. Till någon del torde detta beteende betingas av kreditrestriktionerna. Vårdandet av förbindelserna med korrespondentbankerna gör det samtidigt nödvändigt att om möjligt söka lämna förslag på något företag. Kontaktverksamheten fungerar på motsvarande sätt när ett svenskt företag tar initiativet till en utländsk handelsförbindelse. Kontaktförmedlingen sker emellertid inte enbart via korrespondentbanknätet. De större svenska bankerna söker så nära som möjligt följa utvecklingen på utländska marknader och etablera direkta personliga kontakter med utländska företag m. m. för att därigenom kunna ge kundföretagen ytterligare upplysningar och handelskontakter. Särskilt de större bankerna söker även aktivera de egna kundföretagen och bland mindre och medelstora industriföretag propageras för utlandsmarknadernas möjligheter och tillgängliga bankmässiga tjänster via bl. a. regelrätt kursverksamhet. Bankerna tar som

regel inte betalt för sin förmedling av handelskontakter men förutsätter att den förmedlande bankens tjänster tas i anspråk vid genomförandet av uppkommande transaktioner. En närmast klassisk bankservice är att ge introduktion till lämplig korrespondentbank när ett kundföretag söker komma in på en ny utländsk marknad. För korrespondentbanken utgör introduktionen en viss garanti för företagets tillförlitlighet och medför att en ny kund erhålls. Genom den nya bankförbindelsen erhåller företaget viktig information och kontakter med lämpliga kunder, advokater, finansiärer osv. Tidigare var dessa introduktioner förbehållna en banks kvalitativt sett absolut bästa kunder. Idag har introduktionsförfarandet hos särskilt vissa storbanker utvidgats till en bankservice tillgänglig för större delen av kundkretsen. När företaget önskar etablera sig utomlands föregås introduktionen ofta av att företaget begär och får ett grundmaterial från den svenska bankförbindelsen rörande skatteförhållanden, markfrågor m. m. i det aktuella landet. I sammanhanget bör också nämnas att Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken i bl. a. London och New York har egna representanter, som dels tjänstgör som informationsinsamlare, dels etablerar kontakter åt olika håll och dels hjälper kundföretag. Likaså uppträder svenska banker på större utländska varumassor. Med ökningen av svenska företags investeringar utomlands och den ökade kreditgivningen vid kapitalvaruexport har svenska banker i allt större utsträckning sökt finansiera sina större kundföretag på utländska kapitalmarknader, bl. a. den s. k. eurodollarmarknaden. Utvecklingen får också ses mot bakgrund av liberaliseringen i riksbankens politik härvidlag och de tidvis hårda kreditrestriktionerna i Sverige. Bankernas verksamhet kan karakteriseras som mäkleri i långa och meddellånga krediter. För Svenska Handelsbankens och Skandinaviska Bankens del bedrivs en betydande del av denna verksamhet via var sitt dotterbolag i Schweiz. Beträffande Enskilda Banken bör noteras att bankens ledning genom sina 191

långvariga och vitt förgrenade personliga kontakter med utländska banker och finansgrupper har haft ibland unika möjligheter att utomlands på olika sätt bistå företagen inom den Wallenbergska intressesfären. Mer än på något annat verksamhetsområde är det nödvändigt för bankerna att finna »skräddarsydda» lösningar till kundernas finansieringsproblem, varvid hänsyn också måste tas till konkurrensen från utländska banker. Företag, som säljer utomlands mot lång kredit, har ofta fortlöpande överläggningar med sin bankförbindelse, som därigenom för varje transaktion på ett mycket tidigt stadium i realiteten har bundit sig för att tillgodose företagets kreditbehov. Bankernas intäkter av den internationella finansieringsrörelsen består till stor del av garanti- och förmedlingsprovisioner vid sidan av räntor.

B: 3. Konkurrenssituationen Ett mycket markant drag i affärsbankernas konkurrens om företagskunderna är att man i sitt marknadsbeteende utgår från den existerande kundkretsen och är utomordentligt starkt inriktad på att i första hand behålla alla gamla företagskunder med de marginella justeringar, som risköverväganden och portföljpolitik aktualiserar. Olika åtgärder för att hävda bankens lönsamhet på kort och lång sikt vidtas huvudsakligen inom den givna kundkretsen. Tydligast kommer detta till uttryck vid kreditrestriktioner. Denna attityd får ses mot bakgrund av bankförbindelsernas karaktär och bidrar till att dessa får den konstaterade stabiliteten. En annan slutsats, som kan dras på basis av både intervjuerna och annat material är att det finns mycket stora inskränkningar i bankernas val av konkurrensmedel och av hur tillgängliga konkurrensmedel kan användas. Detta både minskar riskerna att förlora gamla kunder och minskar möjligheterna att förvärva nya kunder. Såsom närmare diskuteras i nästa kapitel är flertalet affärsbanker medlemmar av en kartell, som fastställer maximiräntesatser för inlåningen. Likaså är prissättningen för flertalet standardiserade tjänster kartellbunden genom tariff avtal. 192

Också inom utlåningen är konkurrensmöjligheterna starkt begränsade när det gäller risktagande och räntesättning. För utlåningsräntorna träffar affärsbankerna (i regel vid diskontoförändringar) överenskommelser om rekommenderade räntesatser och intervall inom vilka räntesatserna bör ligga. Den reella betydelsen av dessa rekommendationer kan inte diskuteras utan hänsynstagande till riksbankens politik men under alla förhållanden är, såsom senare visas, räntestrukturen stel och starkt traditionellt betingad om än inte lika fullständigt låst som på inlåningssidan. Konkurrensen i räntesättningen är därför av mycket underordnad betydelse.14 Avgörande i sammanhanget blir i stället vilka risker en bank anser finns och anser sig kunna ta i varje enskilt fall med utgångspunkt från givna räntesatser och sin bedömning av framtida intäkter från kunden. Denna konkurrens i risktagande blir vid de givna räntorna en konkurrens om riskmässigt marginella företag. Det är därför ett konkurrensmedel, som visserligen används och är väsentligt för en fungerande kreditmarknad men som för en bank inte kan framstå som attraktivt att använda i stor utsträckning. Kreditrestriktioner innebär att en utpräglad säljarens marknad skapas men medför samtidigt speciella komplikationer från konkurrenssynpunkt just på grund av bankförbindelsernas karaktär. Kreditansökningar från i och för sig goda företagskunder måste helt eller delvis avslås, vilket oundvikligen medför spänningar i kundförhållandena. En bank löper ständigt risk att förlora missnöjda kunder senare när restriktionerna åter lättat och i vissa fall omedelbart. 15 För den bank, som under restriktionerna har bättre likvidi14 Detta påstående ter sig säkerligen närmast stötande för många bankmän. Åtskilliga av de intervjuade bankmännen hävdade att räntekonkurrensen var mycket hård. Då närmare precisering efterlystes visade det sig dock att med uttryck såsom »hård räntekonkurrens» avsågs endast att företagen är tämligen väl underrättade om rådande räntesatser och att ingen bank kan föra en räntepolitik, som markant avviker från övriga bankers. Enhetliga räntesatser är dock självfallet i sig självt inget belägg för räntekonkurrens. 15 Se även Thunholm, s. 26.

tet än övriga banker blir blotta tillgången på medel ett överlägset konkurrensmedel, om det används. Det är mot denna bakgrund man främst får se Kreditbankens snabba tillväxt sedan 1949. Banken fick snabbt en stor inlåning från speciella kundkategorier såsom statliga myndigheter, kommuner och olika organisationer, vilket gav en stark likviditet samtidigt som övriga banker till följd av långvariga kreditrestriktioner måste helt eller delvis avvisa många kundföretags kreditanspråk. Dessa speciella omständigheter har av allt att döma gjort det möjligt för Kreditbanken att via kreditgivningen få många nya kundföretag, som inte varit riskmässigt marginella, utan att föra en från övriga banker avvikande räntepolitik. Begränsningarna i bankernas konkurrensmöjligheter betingas i hög grad av kartellavtal och institutionella trögheter i prisbildningen och bidrar till att minska företagens rörlighet mellan bankerna. Men mer grundläggande orsaker kan till betydande del sökas i bankväsendets oligopsonistiska resp. oligopolistiska struktur samt »varornas» stora homogenitet och imiterbarhet. Ändrade priser kan leda till motåtgärder från konkurrenternas sida, uppkomna prisskillnader har små utsikter att bestå och nya lånetyper samt massproducerade tjänster imiteras ytterst snabbt av konkurrenterna, eftersom någon motsvarighet till patentskydd inte finns. Existerande avtal minskar därför till noll en sannolikhet för aktiv priskonkurrens, som vid frånvaro av öppna avtal skulle vara mycket liten på många områden. Den lätthet och snabbhet varmed nya lånetyper och bankmässiga tjänster kan imiteras av konkurrenterna får antas medföra minskade incitament att lansera nyheter. Illustrativa i sammanhanget är följande intervjuuttalanden: (1) »Så snart ett företag (dvs. bank) kommer med en nyhet införlivar konkurrenterna tämligen omgående denna med sitt sortiment. Undantagen från denna regel brukar vara rätt få och utgörs då vanligen blott av mindre varianter på tidigare kända erbjudanden.» (2) »Alla banker registrerar noggrant varandras åtgärder och vidtar snabbt motåtgärder

om så skulle behövas. Det är därför över huvudtaget omöjligt att föra en avgifts- eller räntepolitik inom en bank, som markant avviker från de andras.» (3) »När det gäller den mer rutinmässiga delen av bankernas tjänster och även utlåningen är det ingen idé att försöka priskonkurrera, eftersom alla i stort sett arbetar under samma förutsättningar. En priskonkurrens leder därför bara till att marginalerna pressas.» När det gäller kreditgivningen bör också observeras de rådande informationsförhållandena. Beträffande gamla kunder söker en bank så långt möjligt fortlöpande hålla sig underrättad om framtida kreditbehov. I betydande utsträckning erhålls dock inte information om kreditanspråk förrän företaget kontaktar banken för förhandling om omedelbar kredit. Beträffande potentiella nya kunder är informationsläget ännu oftare det senare. Eftersom en bank inte kan göra ett konkret erbjudande förrän företaget undersökts och på basis av detta en förhandling med företaget genomförts, befinner sig bankerna konkurrensmässigt oftast ofrånkomligt i en mer passiv situation än vad som är vanligt för företag på många andra marknader. En speciell typ av konkurrensbegränsning är den, som representeras av gemensamma styrelseledamöter mellan banker och andra privata företag. Frekvensen av dessa gemensamma styrelseledamöter har ökat något, såsom tidigare visats. En mycket stor andel av storföretagens och de börsnoterade företagens in- och utlåning är »representerad» i bankstyrelserna. Dessa personförbindelser är otvivelaktigt delvis direkt betingade av bankledningarnas önskan att knyta de större och mest lönsamma kunderna närmare till banken. Dessa personliga bindningar saknar därför inte betydelse från konkurrenssynpunkt men samtidigt bör observeras att de ofta speglar kundförhållanden, som är mycket gamla och som kan ha funnits långt innan personförbindelsen etablerades. Både på grund av karaktären av de marknader, på vilka bankerna konkurrerar om företagskunderna och på grund av olika bindningar är affärsbankernas konkurrensmöjligheter starkt beskurna. Inom vilka de-

lar av bankernas verksamhetsfält, som konkurrensen är starkast, skiftar beroende på bl. a. kreditmarknadsläget. Genomgående är dock de främsta konkurrensmedlen vad som vagt brukar kallas »personlig bearbetning» tillsammans med de varierande möjligheterna till produktdifferentiering genom individuellt utformade tjänster. Betalningsförmedlingen och utlandsrörelsen utgör båda exempel på detta. En speciell och viktig variant av personlig bearbetning är att avslå eller avstyra kreditansökningar under restriktioner på ett sätt, som minimerar friktioner mellan bank och bankkund. Därnäst i betydelse som konkurrensmedel torde komma risktagandet vid kreditgivning samt upparbetande och vidmakthållande av nära personliga kontakter med lämpliga utländska korrespondentbanker .Att värdera betydelsen av risktagandet såsom konkurrensmedel är ytterst svårt. Å ena sidan finns de tidigare nämnda begränsningarna i möjligheterna till konkurrens i detta avseende. Å andra sidan uppgav flertalet intervjuade att nekade (ytterligare) krediter är den klart vanligaste orsaken till företags önskan att byta bankförbindelse. Dessa uttalanden får emellertid ses mot bakgrund av de rådande kreditrestriktionerna, dvs. ett marknadsläge där bankerna är ytterst obenägna att ta nya kunder. Men även när restriktioner inte råder är det uppenbart att många, sannolikt flertalet, av dessa företag inte lyckas byta bank. Den ovan gjorda bedömningen av risktagandets relativa betydelse torde i vart fall vara berättigad när det gäller tiden från 1950-talets mitt och framåt i sin helhet. Reklam i vanlig mening torde företagen vara tämligen oemottagliga för när det gäller krediter och rutinmässiga bankmässiga tjänster. Däremot finns det enligt flera ledande bankmäns utsago ett klart inslag av prestigetävlan mellan bankerna, som bl. a. yttrar sig i ett snabbt kopierande av varandras erbjudanden och åtgärder (ex. upprättande av utländska dotterbolag) för att framstå som välsorterad oavsett om detta isolerat framstår som ekonomiskt lönsamt eller ej. Intensiteten och inriktningen av den direkta ackvisitionen av nya kundföretag va194

rierar men det hör till undantagen att bankmän på olika nivåer går ut och öppet »säljer» krediter och tjänster i kundförvärvande syfte. Enligt de intervjuade skulle ett sådant beteende snabbt utlösa repressalieaktioner från de drabbade konkurrenternas sida. Som huvudsakligt undantag från denna regel angavs de fall, när en ny bank etablerar sig på en ort. För att få fotfäste måste den nya banken aggressivt gå fram på bred front och försöka snabbt ta lokala kunder från de redan etablerade bankkontoren. Under en övergångstid tills läget åter stabiliserats råder därför en hård kamp om företagskunder och andra kunder. Genom de många nyöppnade avdelningskontoren har dessa undantag varit förhållandevis många under 1950- och 1960-talen. Frånsett sådana rubbningar i den lokala bankstrukturen är huvudvillkoren för att framgångsrikt kunna aktivt konkurrera om attraktiva företagskunder hos andra banker att dels så långt möjligt göra sig underrättad om de aktuella företagens behov av krediter och bankservice samt hur dessa behov tillgodoses av den hittillsvarande bankförbindelsen och dels försiktigt klargöra för dessa företag den egna bankens intresse av affärer och förmåga att finna tillfredsställande lösningar till företagets specifika problem i olika avseenden. Medlet för att uppnå detta är den av bankmän så honorerade »personliga bearbetningen», som tar sig uttryck i att bankmän i alla tänkbara sociala sammanhang söker etablera så nära personlig kontakt som möjligt med representanter för attraktiva företagskunder hos konkurrenterna. Dessa kontakter gör det möjligt att på ett tidigt stadium upptäcka försvagningar i konkurrenternas kundförhållanden, exempelvis genom en företagares mer eller mindre uttalade missnöje över service, kreditvillkor, behandling under kreditrestriktioner eller enbart personliga relationer, samt utnyttja detta för att locka över företaget till den egna banken. Det betyder att åtskilliga byten av bankförbindelser, som ytligt sett sker på företagets eget initiativ med eller utan anknytning till en kreditansökan, i realiteten är resultatet av långvarig kundbevakning och

diskret kundbearbetning från den nya bankförbindelsens sida. Att i sådana fall vägra ge önskade krediter kan många gånger te sig omöjligt eftersom detta skulle betyda spolierande av ett långvarigt ackvisitionsarbete. Många av de intervjuade bankmännen underströk med hänvisning till bankförbindelsernas stabilitet och långsiktiga karaktär nödvändigheten av att på ett så tidigt stadium som möjligt få ett företag som kund. När ett företag blivit större och uppenbart attraktiv som bankkund är det svårt att bryta den redan etablerade bankförbindelsen. Detta sökande efter små och medelstora företag, som bedöms kunna bli lönsamma bankkunder på lång sikt, åvilar i första hand kontorscheferna och är deras kanske viktigaste funktion. Storföretagens bankförbindelser uppfattas allmänt som tämligen orubbliga, vilket följande uttalande av en direktionsmedlem i en privat storbank kan få illustrera: »De stora företagen finns det som regel ingen möjlighet att i praktiken värva. De är genom gemensamma styrelseledamöter och på annat sätt för det mesta mycket starkt förankrade i resp. bank. De företag, som det kan bli frågan om att få över som kunder är således de små och medelstora.» När det gäller storföretag förefaller fusioner och andra ändringar i ägandeförhållandena vara den huvudsakliga anledningen till byte av enbanks- eller huvudbanksförbindelse. En speciell form av kundackvisition utgör de tidigare diskuterade investment- och finansieringsbolagens uppköp av familjeföretag. Denna verksamhet innebär — något tillspetsat uttryckt — att bankerna har börjat att konkurrera med varandra genom att indirekt helt enkelt köpa attraktiva företagskunder (se kap. III).

C. De formella

säkerhetskraven

En ofta återkommande fråga är vilken betydelse de formella säkerheterna har för affärsbankernas kreditgivning. Eftersom det krävs en genomgång av banklagens bestämmelser och andra bestämmelser samt en redogörelse för bankinspektionens verksamhet

är det lämpligt att diskutera dessa aspekter av säkerhetsfrågan för sig. C: 1. Krav på säkerheter enligt banklagen m. m. Affärsbankerna kräver med vissa bestämda undantag formella, särskilda säkerheter för beviljade krediter. Åtminstone ytligt sett betingas detta beteende av banklagens (BL:s) bestämmelser. Den generella huvudregeln i BL (§ 56) är att bank inte får bevilja kredit »utan att säkerhet som av bolaget (dvs. banken) prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.» Från denna huvudregel medges dock vissa undantag. Utan särskild säkerhet får kortvarig kredit beviljas affärsidkare i och för hans rörelse om »trygghet för förbindelsens fullgörande ändock anses föreligga». Vidare får i vissa fall växel utan accept diskonteras. I begränsad utsträckning får andra krediter utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter, beviljas varvid i varje enskilt fall maximibeloppet för småföretagare är 75 000 kr. och för övriga 15 000 kr. För krediter till stat, kommun, bank m. m. krävs inte heller särskilda säkerheter. Krediter mot pant av aktier är särskilt nämnda i BL (§ 59). Vid beviljande av sådan kredit ska finnas en »skälig» marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet. Aktier i investmentbolag och emissionsbolag godkänns inte som pant. Denna bestämmelses lämplighet är dock f. n. föremål för prövning. Vidare bör nämnas att BL ställer samma säkerhetskrav på bankernas garantiförpliktelser som på krediterna. Exkurs: Vid sidan av dessa allmänna regler innehåller BL särskilda regler för två grupper av kredittagare. Den första gruppen består av: 1. bankens VD och dennes ställföreträdare, 2. annan befattningshavare (exempelvis kontorschef) i banken, som har i uppdrag att ensam eller tillsammans med annan avgöra ärenden ,vilka ankommer på styrelsen, 3. revisor eller revisorssuppleant i banken, 4. person, som är gift med någon enligt punkterna 1-3, 195

5. bolag, förening etc., vari någon enligt punkterna 1-4 har ett »väsentligt ekonomiskt intresse» såsom delägare eller medlem. För denna grupp gäller att kredit endast får ges: a) mot säkerhet av värdehandlingar, vari omyndigas medel utan överförmyndares samtycke får placeras (dvs. främst vissa prima obligationer och botteninteckningar i fastigheter), b) till ovannämnda bolag etc. dessutom genom diskontering av prima varuväxlar (»växlar grundade å verkliga handelsaffårer»), c) till ovannämnda befattningshavare mot »fullgod» säkerhet upp till ett maximibelopp av 25 000 kr. i varje enskilt fall. Vidare gäller att borgen av eller fordringsbevis utfärdat av dessa ekonomiska subjekt inte får godtas som säkerhet. Restriktioner finns också för växelkrediter. Den andra gruppen består av: 1. andra medlemmar av bankens styrelse än befattningshavare i banken, 2. bolag, förening etc, vari dessa styrelsemedlemmar äger »väsentligt ekonomiskt intresse». För denna grupp gäller att kredit endast får ges: a) mot »pant, som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet», b) genom diskontering av prima varuväxlar. Såsom framgår är BL:s säkerhetsbestämmelser mycket allmänt formulerade och ger få konkreta anvisningar om minimikrav på ställda säkerheters kvalitet. Det är emellertid nödvändigt att också beakta innehållet i bankernas bolagsordningar och arbetsinstruktioner, eftersom dessa delvis har en legal karaktär genom den kontroll över utformningen, som utövas av Kungl. Maj:t resp. bankinspektionen. Beträffande säkerheter sägs i bolagsordningen endast att uppsägningslån (motsatsen: lån, som successivt prolongeras) med vissa undantag endast får beviljas mot realsäkerhet. Bestämmelsen saknar dock större praktisk betydelse, eftersom uppsägningslån förekommer ytterst sparsamt. Tilläggas bör att i samtliga bolagsordningar anges att kortvarig rörelsekredit utan särskild säkerhet får beviljas på högst tre månaders tid — i vissa bolagsordningar med tillägget att kredittiden genom omsättning får utsträckas till högst

ett år i enlighet med vad som förordas i förarbetena till BL.ie Instruktionerna för beslutsfattare under bankernas centralstyrelser innehåller mer konkreta och för alla banker tämligen likformiga bestämmelser om säkerheter för beviljade krediter. Fastighetsinteckningar får belånas till högst 75 procent (i en bank 70 procent) av beräknat försäljningsvärde och flertalet varor till två tredjedelar (i en bank 60 procent) av dagsvärde eller försäljningsvärde. Börsnoterade aktier får i majoriteten av bankerna belånas till högst de belåningskurser, som överenskommits mellan bankföreningens medlemmar medan övriga banker satt 75 procent av marknadsvärdet som övre gräns. För övriga aktier varierar högsta belåningsvärden mellan 75 och 50 procent av marknadsvärdet beroende på i första hand hur stor marknad det finns för aktierna. Faktiskt tillämpade belåningsvärden är ofta betydligt lägre. Beträffande svenska obligationer gäller att statens, kommuners och hypoteksinrättningars obligationer får belånas till högst 90 procent av marknadsvärdet samt trafik- och industriföretags obligationer till högst 80 procent (i en bank till högst 85 procent) av marknadsvärdet. Vidare får enligt flertalet bankers instruktioner fartygsinteckning, luftfartygsinteckning, företagsinteckning samt inteckning i jordbruksinventarier inte utgöra den enda säkerheten för beviljad kredit. Enligt instruktionerna finns det således skenbart tämligen konkret angivet vilka minimikvar på säkerhetstäckning, som normalt bör krävas vid kreditgivning även om naturligtvis beräknade försäljningsvärden för fastigheter — särskilt industrifastigheter — och varor grundar sig på bankernas bedömningar. Av intervjuerna har emellertid klart framgått att instruktionernas föreskrifter tolkas som gränser för när en enda typ av säkerhet är otillräcklig. Det anses exempelvis fullt riktigt och möjligt att som säkerheter för en kredit ta belåning av fastighetsinteckning, liggande mellan 75 och 100 procent av fastighetens beräknade försäljningsvärde, jämte företagarens egen borgen (när företa16

1949 års banklagsakkunniga, s. 107-108.

get är aktiebolag) eller belåning av företagsinteckning. Som kompletterande säkerheter används oftast namnsäkerhet och belåning av företagsinteckning - två säkerhetstyper, vars reella värden oftast är ytterst svårbedömbara men vars formella värden är utomordentligt elastiska.17 Vid kreditgivning till en- och fåmansägda aktiebolag begär bankerna i regel att ägaren/ägarna ställer egen generell borgen som säkerhet för bolagets bankkrediter. Detta betyder att för flertalet aktiebolag i landet är i praktiken en av aktiebolagens centrala bestämmelser - ägarens begränsade ansvarighet — till större delen satt ur spel. I sammanhanget bör också nämnas att namnsäkerheternas betydelse för affärsbankernas kreditgivning är avsevärd och har ökat under efterkrigstiden. Av ställda säkerheter för totala beloppet utestående lån, beviljade krediter i räkning samt disponerade remburser ultimo 1966 svarade namnsäkerheter för ca 26 procent mot ca 18 procent 20 år tidigare. Bolagsordningen och arbetsinstruktioner ger således inga anvisningar om hur BL:s krav på »betryggande» resp. »fullgod» säkerhet konkret bör tolkas. Inte heller förarbetena till nuvarande och tidigare banklag ger några egentliga ledtrådar. Sistnämnda säkerhetskrav är dock enligt sparbankslagen huvudregeln för sparbankernas kreditgivning, vilket mot bakgrund av sparbankernas traditionella försiktighet i risktagande ger en viss antydan om innebörden av termen »fullgod» även om den inte heller i sparbankslagen är definierad. Det förefaller också vara allmänt accepterat bland bankmän att med »fullgod» säkerhet menas en säkerhet, vars värde är oberoende av företagets utveckling under lånetiden på grund av att likviden från en ev. nödvändig försäljning av själva säkerhetsobjektet räcker till för att täcka lånet. Med »betryggande» säkerhet avses uppenbarligen något annat än »fullgod» säkerhet. Att affärsbankernas kreditgivning bör vara fullständigt eller nära nog fullständigt riskfri torde inte ha avsetts av lagstiftaren. Under alla förhållanden har det alltid funnits och finns fortfarande en stor andel affärsbanks-

krediter, där säkerheterna inte är av obligationsmässig eller s. k. sparbanksmässig kvalitet. Detta innebär att uttrycket »betryggande» säkerhet inte är annat än en bedömning av hur stora risker (större än noll) bankerna bör ta utan att det därför alls anges på vilken nivå risktagandet högst får ligga. Detta betyder i sin tur att »betryggande» i egenskap av definition totalt saknar mening. Termen infördes i den gamla banklagen genom en lagändring 1933. Den utredning, som föreslog lagändringen, var vagt medveten om termens innehållslöshet men såg införandet av krav på »betryggande» säkerhet som ett slags angeläget moraliskt stöd för bankinspektionen vid dess granskning av affärsbankernas kreditgivning. 18 Det sagda innebär att bankinspektionen måste ha egna värderingar av vad den anser vara högsta tolerabla risknivå. Det är dessa värderingar, inte BL, som bestämmer innehållet i begreppet »betryggande» säkerhet. Det är dessa värderingar tillsammans med ev. skiljaktig riskbedömning i det enskilda fallet, som teoretiskt kan tänkas begränsa bankernas rörelsefrihet riskmässigt vid kreditgivningen. Det är därför nödvändigt att övergå till att diskutera principerna för inspektionens granskande verksamhet.

C: 2. Bankinspektionens granskning av affärsbankernas kreditgivning Bankinspektionens granskning av bankernas engagemang sker i samband med s. k. bankundersökningar, som inspektionen i enlighet med sin instruktion ska göra minst vartannat år. Bankundersökningar görs regelbundet vid alla huvudkontor samt alla större avdelningskontor och avser förutom krediter även sådant som exempelvis den interna revisionen och valvsförhållanden. Vid bankundersökningarna har inspektionen i förväg tillgång till en betydande information om utestående krediter genom den statistik, som varje år samlas in om alla kredittagares egna förbin17 Företagsinteckning, som ersatt det gamla förlagsinteckningsinstitutet, omfattar bl. a. inventarier, varor, immateriella rättigheter och vissa fordringar. 18 Banksakkunniga, s. 63—64.

delser på minst 200 000 kr. och alla egna förbindelser jämte ansvarsförbindelser på minst 300 000 kr. Dessutom gör inspektionen ibland punktundersökningar av bankernas kreditgivning till vissa branscher. Vid en bankundersökning genomgås tillsammans med kreditbeviljaren styck för styck varje större kredit (storleksgränsen ligger nånstans mellan 200 000 och 400 000 kr.) samt alla krediter till någon av de båda tidigare nämnda grupper av kredittagare, för vilka särskilda regler gäller enligt BL. Genom successiv eliminering av krediter, där inspektionens representanter anser säkerheterna och företagets resultat vara goda, utkristalliseras ett antal krediter, som det finns anledning att närmare granska. För berörda kredittagare införskaffas detaljerade uppgifter från senare år om kreditvolymens utveckling, ställda säkerheter, företagets resultat, olika balansposters utveckling, gjorda avskrivningar, lagervärderingsprinciper etc. Kort sagt gör bankinspektionen en kreditprövning av i princip samma slag, som bankerna gör vid beviljande av kredit, fastän inspektionens prövning sker i efterhand. På basis av detta material tar inspektionen upp en diskussion med den eller de aktuella kreditbeviljarna. Härvid behandlas bl. a. anledningen till krediterna, företagsledningens kompetens och företagets framtidsutsikter. Dessa diskussioner leder till att huvuddelen av krediterna på inspektionens »lista» elimineras, varefter återstår ett mindre antal, där inspektionen finner sig ha anledning att hos bankledningen påpeka lämpligheten av att en omläggning av säkerhetssidan görs i det ena eller andra avseendet. Vilka effekter inspektionens ändringskrav har på bankernas risktagande dels direkt i de aktuella fallen, dels indirekt genom det medvetande om inspektionens politik, som successiva ändringskrav skapar hos bankerna, är omöjligt att objektivt fastställa, eftersom man inte kan jämföra bankernas handlande med resp. utan inspektionens närvaro. Hur inspektionens ingripanden uppfattas på bankhåll diskuteras i nästa avsnitt. Vissa observationer av intresse ska dock redan här göras. 198

Till en början kan konstateras att inspektionens risk- och säkerhetsprövning inte inskränker sig till en granskning av att vissa formella säkerhetskriterier är uppfyllda utan tar även sikte på att bedöma den faktiska risken med utgångspunkt från företagens resultat och finansiella ställning samt ställa denna i relation till säkerheterna för utestående krediter. Denna relativt stora frihet från formalism i granskningen innebär å andra sidan att inspektionens värderingsnormer och riskattityder inte är explicit formulerade och därför oåtkomliga för egentlig analys. Inspektionens bedömning mynnar i ett antal fall ut i krav på förstärkning av de formella säkerheterna. Mycket vanligt förefaller härvid vara att inspektionen som lämplig utväg anvisar komplettering med säkerhet mot företagsinteckning, alternativt större sådan säkerhet. Den reella innebörden av sådan komplettering kan dock vara oviss på grund av svårigheten att bedöma de nya säkerheternas verkliga värde även om de förbättrar bankens position gentemot kreditgivare, exempelvis leverantörer, med oprioriterade fordringar. Beträffande de båda grupper av kredittagare, för vilka BL uppställer särskilda och snävare regler, gör bankinspektionen en minutiös genomgång av engagemangen. Inspektionens kontroll av att BL:s säkerhetsföreskrifter följs, har här i några fall mycket påtagligt begränsat kreditgivningen till vissa företag. För undvikande av missförstånd bör påpekas att dessa bestämmelser i BL i mycket liten utsträckning berör företagen i den Wallenbergska intressesfären, eftersom familjens ägarintressen huvudsakligen är av indirekt natur genom att de ligger hos stiftelsen och holdingbolagen.

D.

Proceduren

vid

kreditgivning

Innan affärsbankernas kreditgivning analyseras är det lämpligt att först lämna en redogörelse för tillvägagångssättet inom en bank vid behandling av kreditansökningar från företag. Härigenom undviks att belamra den senare analysen med en mängd praktiska

I.

Sondering av kreditmöjligheter Kreditansökan

2c

2a.

Är företaqet- redan kund i banken

Nej

Är de+ enligt en första Nej tänkbart att ge kreditDa

Ja

2b.

->

^> bedömning

ii

Är en ingående kredit- Da analys motiverad

3b Är företaget kreditvärdigt

Nej

^>

3a 3c.

JL

Är krediten i linje med bankens policy

Nej

->

Ja

±

->

Nös uppgörelse om kreditvillkoren

Nej

^>

3a

\t Rekommendation

och ibland något triviala detaljer — detaljer, som dock har ett betydande inflytande på kreditbesluten. I redogörelsen antas bankens kredit- och likviditetspolitik vara given. Vidare antas att kreditrestriktioner inte råder.

ja.

\y

Beslut Beviljande av kredit

De speciella problem, som sammanhänger med kreditrestriktioner behandlas i avsnitt E. Såsom disposition används nedanstående processchema, som också utgör en slags översikt över avsnittets innehåll. 199

D:l. Kreditansökan diten erbjuder små eller obefintliga risker. Det bör understrykas att när ett företag gör Någon kreditanalys i egentlig mening anses en kreditpropå sker detta inledningsvis i de därför obehövlig varför man direkt tar en mest skiftande former — från en formell och diskussion om kreditvillkoren. Förklaringen seriös kreditansökan till en försiktig sondeav tillvägagångssättet kan, om så önskas, ring om möjligheterna att få kredit, gjord formuleras som att företaget analyserats invid mer eller mindre slumpmässiga samman- nan kreditansökan görs. Den aktuella krediträffanden med bankmän i olika samman- tens okomplicerade natur medför att upphang. Genom gemensamma styrelseledamö- görelse i regel nås snabbt och hela affären ter och på andra sätt har bankerna nära och kan de facto vara klar inom några minuter fortlöpande kontakter med många företag, efter det att kreditansökan gjorts. I schemat vilket medför att det i åtskilliga fall är svårt illustreras gången för dessa kreditärenden att avgöra när kreditansökan faktiskt sker. med de tjocka pilarna. Intervallet mellan när kreditansökan görs Vid kreditansökningar från nya kunder och när krediten behöver disponeras skiftar görs en första bedömning på basis av de också starkt. I det ena extremfallet kan kre- allmänna informationer, som erhålls från ditansökan vara föranledd av ett akut kre- företaget och ev. också från annat håll. I ditbehov, som företaget vill ha tillgodosett åtskilliga fall avgörs redan på detta stadium inom några få timmar. I det andra extrematt kredit är otänkbart och ansökan avslås. fallet förutser företaget kreditbehov vid en För återstående nya kunder samt för ett litet tämligen avlägsen tidpunkt i framtiden och antal gamla kunder görs en detaljerad kreditvill på ett tidigt stadium få bankens löfte analys. Enstaka nya kunder kan dock vara om finansieringshjälp. Vidare kan ansökan i så välkända att man även här direkt tar en det ena fallet gälla ett bestämt lån och i det diskussion om kreditvillkoren. andra fallet avtal för viss tid om checkräkningskredit, remburskredit eller limit för totala upplåningen i banken. D: 3. Bankens kreditanalys I det följande diskuteras för enkelhetens Vid en redogörelse för bankens kreditanalys skull endast handläggning av bestämda kreär det lämpligt att börja med det rutinmäsditansökningar, som avser kreditbehov inom siga förfarandet när det är en helt ny kund. en relativt nära framtid. Några principiella Den första allvarliga kontakten mellan bankskillnader mellan sådana kreditärenden och mannen och den kreditsökande företagaren övriga kreditärenden finns inte, varför det har karaktär av ett förberedande, allmänt är tillfyllest att redogöra för en typ av kre- orienterande samtal där företagaren utfrågas ditansökningar. Det bör observeras att ord- om bl. a. tidigare bankförbindelse, motivet valet i vissa sammanhang ger associationer bakom önskan att byta bank, anledning till till en byråkratisk arbetsgång »typ ämbets- kreditbehovet, tänkbara säkerheter, bedömverk», som är berättigade i endast begrän- ning av företagets och branschens framtid, sad utsträckning. företagets nuvarande ställning i största allD: 2. Preliminär bedömning av kreditansökningar Vid behandling av inkommande kreditansökningar — oavsett vilken form dessa har — bör främst skiljas på gamla och nya kunder. Den helt övervägande delen av kreditansökningarna kommer från företag, som redan är kunder i banken. I flertalet fall har bankmannen tillräcklig kunskap om företaget för att omedelbart kunna dra slutsatsen att kre-

mänhet, företagets historia samt nuvarande och tidigare ägare. När bankmannen en längre tid »bäddat för» företagets kreditansökan eller när det är frågan om en mindre ort blir utfrågningen naturligtvis mindre omfattande. Det är detta samtal, som avgör om avslag omedelbart ska ges eller om fortsatta undersökningar är motiverade. I det senare fallet begär banken vanligen att få tillgång till företagets bokslut för de tre sista åren och dessa bokslut genomgås i detalj

med företagsledaren. Härvid söker bankmannen intervjua fram sådana uppgifter, som inte direkt framgår av bokslutet. Intresset knyts härvid främst till storleken av dolda lagerreserver, tillämpade lagervärderingsprinciper, orderstockens storlek, vilka kunder och leverantörer företaget har, kundfordringarnas sammansättning samt orsakerna till ev. stora förändringar i bokslutsposterna. Likviditetsprognoser och budgets är det relativt sällan, som andra företag än storföretag har utarbetat och därför kan presentera. Gäller det en kredit av någon betydelse ingår personlig inspektion av företaget som ett självklart led i bankmannens kreditbedömning. När företaget ansöker om en kort kredit är banken självfallet angelägen att få veta anledningen till likviditetspåfrestningen och intervjuar vidare fram en likviditetsprognos för den närmaste framtiden. En fråga av större principiellt intresse är i vilken utsträckning bankerna begär eller själva gör investeringskalkyler för företagen i samband med kreditansökningar. Allmänt kan sägas att andelen kreditansökningar där investeringskalkyler begärs är mycket låg. När planerade investeringar är huvudförklaringen till företagets kreditbehov och detta inte är obetydligt, söker bankmannen i första hand att samtalsvägen skaffa sig en uppfattning om företagsledaren har eller kan skaffa sig en allmän uppfattning om investeringarnas lönsamhet och konsekvenser i övrigt för företaget. Visar det sig att så är fallet samt att boksluten är goda och att krediten inte är stor i förhållande till företagets tillgångar kräver banken inga kalkyler. Kalkyler borde i och för sig nästan alltid vara värdefulla för banken, eftersom de ger en bättre uppfattning om vilka kreditrisker banken löper. Att upprätta och kontrollera kalkyler är emellertid kostnads- och tidskrävande för både företaget och banken. Bankmannen måste därför göra en bedömning av huruvida den informationskostnad, som en kalkyl innebär, är rimlig vid jämförelse med tillskottet i information och därav betingad reduktion i osäkerhet. I praktiken blir som nämnts företagets tidigare lönsamhet och

utveckling samt kreditens relativa storlek avgörande för huruvida kalkyl begärs eller ej. En bankchef gav indirekt den mest koncisa karakteristiken av investeringskalkylernas betydelse som svar på en fråga om vilken roll investeringarnas kalkylerade lönsamhet spelar vid kreditransonering. »Den synpunkten har i och för sig ingen betydelse. Investeringskalkylen är visserligen viktig men man får komma ihåg att en kredit inte är bunden till ett visst projekt. Den kredit, som företaget får, tages i anspråk för många saker. Vid kreditansökningar vill vi ju veta motiven för kreditansökningarna och vill i många fall se investeringskalkyler. Men att vi vill se på kalkylerna beror inte på att vi vill bedöma deras lämplighet i och för sig. Vad vi vill se är investeringarnas effekt på hela företagets lönsamhet. Bedömningen av investeringskalkylen ingår därför så att säga i ett större sammanhang vid kreditgivningen.» När krediten växer i förhållande till företagets tillgångar eller när boksluten och/eller företagsledaren är mindre förtroendeingivande blir kreditriskerna mer påtagliga. Kraven på kreditanalysens kvalitet skärps och förutom en mer ingående bokslutsanalys är banken angelägen om att via preciserade investeringskalkyler kunna om möjligt minska graden av osäkerhet i kreditbedömningen till vad banken anser vara en acceptabel nivå. Det är således endast från de riskmässigt sett marginella företagen, som kalkyler begärs. När det gäller absolut sett mycket stora och riskfyllda krediter (till stora företag) granskas och analyseras kalkylerna liksom boksluten av bankens företagsekonomiska experter vid huvudkontoret. Ofta begärs då också att företaget lägger fram sina utvecklingsplaner för de närmaste fem till tio åren för att bättre kunna bedöma både förväntad lönsamhetsutveckling och framtida behov av extern finansiering. Beträffande mindre företag är kalkylförutsättningarna oftast radikalt annorlunda på grund av företagsledningens bristande kunskap om hur investeringskalkyler görs. Om banken inte kan hänvisa företagaren till någon konsultbyrå eller liknande får bankmannen ofta 201

själv i samråd med företagaren och på basis av hans uppgifter göra upp en investeringskalkyl. Kalkylernas kvalitet skiftar starkt från teoretiskt sett mycket sofistikerade kalkyler vid absolut sett stora krediter till enkla pay-off-kalkyler vid mindre krediter, som beslutats på lägre nivåer inom en bank. Kriterierna för när en bank begär investeringskalkyl är i princip samma oavsett om krediten främst föranleds av maskininvesteringar eller av byggnadsinvesteringar. Kalkylfrekvensen vid byggnadsinvesteringar förefaller dock vara högre på grund av de större riskerna. Sådana investeringar är nu ofta så stora att hela företagets framtida utveckling kraftigt påverkas. I regel är dessa investeringar förenade med maskininvesteringar. När ett företag önskar bli kund i banken är ett väsentligt led i kreditanalysen att från annat håll skaffa upplysningar om företaget och företagsledaren. Viktigare informationskällor är den egna lokalstyrelsen, andra banker samt professionella upplysningsbyråer. Men en bank har också ett finmaskigt nät av personliga kontakter med organisationer av olika slag (ex. köpmannaföreningar), med leverantörer, köpare och konkurrenter till ett företag, med kommunala förtroendemän samt med statliga och kommunala tjänstemän, som alla utgör viktiga informationskällor. De önskade upplysningarna avser huvudsakligen dels företagsledarens och företagsägarens (-arnas) inkomst- och förmögenhetsförhållanden, dels företagsledningens »affärsmoral» (ex. sätt att sköta betalningar, tidigare växelprotester, betalningsförelägganden och konkurser samt rent privata förhållanden) och dels företagsledningens kapacitet (ex. rykte i branschkretsar och omdöme om produkternas kvalitet). Såsom framgår lägger en bank ner avsevärt arbete för att få detaljerad information om företaget, företagsledningen och företagsägarna. Detta sker i regel även när den sökta krediten är relativt kortfristig reellt sett. Anledningen härtill är bankens avsikt att etablera en långsiktig kundförbindelse, där den aktuella krediten endast utgör en inledande och mindre del. Sågs varje bevil-

jad kredit som en isolerad affär skulle sannolikt i ett stort antal fall informationskostnaderna på marginalen inte stå i någon som helst rimlig proportion till värdet av den reduktion i osäkerhet, som informationen medför. Hittills har diskuterats en banks förfarande vid analys av kreditansökningar från (potentiellt) nya kunder. När det gäller gamla kunder är det endast sådana, vars utveckling under senare tid varit mindre god eller vars ansökningar avser relativt sett stora krediter, som blir föremål för en detaljerad kreditanalys i samband med själva kreditansökningen. Informationsläget är radikalt annorlunda än beträffande nya kunder, eftersom bankmannen redan väl känner företaget och dess ledning samt inom banken har tillgång till detaljerade uppgifter om tidigare års utveckling (bl. a. i form av bokslutsanalyser och korrespondens), om hur tidigare krediter skötts samt om hur företagets in- och utlåning utvecklats under senare tid. Kriterierna för när banken begär investeringskalkyler är samma, som för nya kunder, men den större förtrogenheten med företaget medför att kalkylfrekvensen för gamla kunder är lägre än för nya. En inte helt negligerbar faktor i sammanhanget är att en del företag uppfattar bankens krav på kalkyler som ett utslag av misstroende, varför banken i vissa lägen tvekar att begära sådana kalkyler från större gamla kunder. I ännu högre grad än för nya kunder är det således för de riskmässigt marginella företagen, som preciserade investeringskalkyler begärs. Detta betyder emellertid inte att över huvudtaget analys av investeringskalkyler intar en undanskymd plats i bankernas verksamhet. På grund av syftet är penetreringen av de relativt sett fåtaliga kalkylerna tidskrävande och kräver tillsammans en betydande arbetsinsats inom varje bank. 19 19 I en undersökning från 1956/57 konstaterades att det inte är ovanligt att betydande investeringar företas inom industriföretagen utan föregående preciserade investeringskalkyler. Se vidare Lundberg s. 139 ff. För analys av när och hur investeringskalkyler i praktiken görs se även Renck samt Honkö. Det är något förvånande att i dessa studier bankernas krav inte explicit omtalas som en orsak till uppgörande

Bankens kreditanalys mynnar ut i en bedömning av om kreditriskerna är sådana att företaget kan anses vara s. k. kreditvärdigt för det begärda beloppet. Denna bedömning baseras på bankens uppfattning om vilka risker, som vid givna förhållanden är acceptabla för lån av den storleken. Men även andra aspekter av bankens portföljpolitik än de, som sammanhänger med fördelningen på lånestorlek, påverkar bankens slutsatser av kreditanalysen. Som exempel kan nämnas att en önskan hos banken att öka sin marknadsandel inom en viss bransch eller inom ett visst geografiskt område kan leda till större risktagande medan det omvända gäller när banken vill minska den andel av sina krediter, som går till en viss bransch. Sådana portföljöverväganden aktualiseras helt naturligt främst vid ställningstaganden till nya kunder och riskmässigt marginella gamla kunder.

der främst 1950-talet. Betalningsterminerna är antingen tre eller sex månader och amorteringarna är vanligen lika stora under hela lånetiden. I vissa fall träffas dock överenskommelse om amorteringsfrihet eller reducerade amorteringar under första året. De allmänna kontraktsvillkoren enligt kontraktens tryckta text är nästan identiska i olika banker, främst beroende på att man använder de formulär, som fastställts av bankföreningen.

D:4. Kreditvillkor

Vid all kreditgivning kräver bankerna att ställda realsäkerheter i form av fastigheter och förlag ska vara brandförsäkrade. Med företagets brandförsäkringsbolag sluter banken alltid en överenskommelse i vilken stadgas att banken ska meddela när premiebetalning upphör och att försäkringen ska vara i kraft till sex veckor efter sista betalningen. Beträffande säkerheter kan också nämnas att bankerna vid avtal om växeldiskontering inte sällan begär en marginell säkerhet motsvarande 5—15 procent av diskonterat belopp. Vissa av de intervjuade sade sig helst såsom sådan säkerhet ta ett spärrkonto till vilket successiva avsättningar sker. Andra sade sig vara motståndare till systemet med spärrkonto, eftersom det utgjorde en extra belastning på företagets likviditet och lätt förorsakade irritation mellan banken och kunden. I stället sade man sig ta realsäkerheter i någon form.

Av andra kreditvillkor än räntan bör i detta sammanhang främst de kommenteras, som är knutna till affärsbankernas reverslån. Vid beviljande av sådana lån träffas numera i regel antingen muntligen eller skriftligen överenskommelse om kreditens reella löptid (vilken oftast är betydligt längre än den formella; numera har dock bankerna möjlighet att lämna även formellt långa lån) och om amorteringsplanen. För flertalet äldre utestående lån borttogs amorteringsfriheten un-

av investeringskalkyler av viss bestämd kvalitet. Lundberg nämner att räntabilitetskalkyler ibland görs upp enbart för att användas som övertalningsinstrument gentemot en »skrockfull styrelseledamot». För finansiellt svaga företag bör kalkyler i minst lika hög grad vara övertalningsinstrument gentemot banken för att få önskade krediter. I sin studie 1964—1965 av investeringsbesluten i 40 finska företag inom massaindustri, läkemedelsindustri och läderindustri ställde Honkö frågan om kreditgivarens synpunkter direkt påverkade valet av investeringsprojekt. 5 företag svarade »alltid», 6 företag svarade »ofta», 8 företag svarade »sällan» och 21 företag svarade »aldrig». Kreditgivarens inflytande på investeringsbesluten var störst vid medelstora företag inom massaindustrin och små företag inom läderindustrin.

Någon statistik över beviljade låns fördelning på faktiska löptider finns inte men tio år förefaller vara en övre gräns, som sällan överskrids. Vid byggnadsinvesteringar, där toppkrediten blir liggande kvar i banken, är tioåriga lån inte ovanliga. De andra lånens genomsnittliga löptider är enligt de intervjuades gissningar mellan tre och fem år vid kreditens beviljande. Det bör observeras att i fråga om byggnadskrediter är ofta avlyft till obligationsmarknaden eller andra kreditinstitut ett villkor för kreditens beviljande.

Bortsett från småkrediter träffas vid beviljande av krediten muntlig överenskommelse om att banken fortlöpande ska erhålla företagets årsredovisning. Vanligen förekommer inga andra typer av kreditvillkor än de här nämnda, vilket innebär att svenska af-

färsbanker använder sig av betydligt färre handlingsparametrar än exempelvis affärsbankerna i USA. Vid beviljande av företrädesvis s. k. »term loans» innehåller amerikanska lånekontrakt i regel ett antal klausuler, som kan vara mycket detaljerade och kraftigt inskränka kredittagarens handlingsfrihet under lånets löptid. Klausulernas innehåll varierar starkt men några av de vanligare är att kvartalsrapporter ska lämnas banken, att investeringarna får uppgå till högst ett visst belopp per år, att inga andra »term loans» får upptas, att företaget inte får fusionera med andra företag, att rörelsekapitalet ständigt ska uppgå till minst en viss storlek, att utdelningarna inte får ökas och att personella förändringar i företagsledningen ska godkännas av banken. 20

mativ uppfattning om dessas likviditetsutveckling. För alla kundföretag med krediter av någon betydelse genomgår den närmast ansvarige bankmannen tillsammans med företagsledningen en gång om året företagets senaste bokslut. I samband härmed ges bankmannen tillfälle att inspektera företaget samt att diskutera företagets speciella problem och pejla företagsledningens bedömning av branschutveckling m. m. Beträffande många större företag ges också möjlighet att ta del av budgets samt specificerade prognoser och flerårsplaner av olika slag. I samband med kreditansökningar och det årliga fastställandet av checkräkningskreditens och limitens storlek ges också tillfälle att inhämta olika upplysningar från företagsledningen.

Krav på sådana klausuler förekommer inte inom svenska affärsbanker annat än när en gammal kund har ett mycket utsatt läge och de facto är bankberoende på grund av stora redan erhållna krediter. I dessa undantagsfall kan banken förutom avsevärt tätare rapportering och bättre insyn (ex. via revisor eller styrelsebefattning) kräva att företaget inte investerar utan att först meddela banken, att utdelningarna minskas eller slopas och att företagsägaren begränsar sina uttag från företaget. I extremfallen övertas företagets aktier och/eller krävs avsättning av den gamla företagsledningen och/eller krävs reorganisation av hela företaget.

Genom sin nära kontakt med företagen erhåller bankerna en detaljerad inblick i olika branschers förhållanden. Både med tanke på kreditgivningen och fondavdelningens arbete görs inom storbankerna bokslutsanalyser för alla börsnoterade företag, alltså även icke-kunder. För icke börsnoterade kundföretag görs visserligen bokslutssammandrag men detta material förefaller att bearbetas och utnyttjas statistiskt endast sporadiskt i samband med speciella branschundersökningar.

E. Kreditbedömning

och

krediturval

E: 1. Riskbedömning D:5. Beslut Beträffande det formella beslutsfattandet hänvisas till föregående kapitel.

D: 6. Uppföljning av krediten och företagets utveckling Via den löpande interna statistiken över växeldiskontering och ställning på checkräkning kan en bank praktiskt taget dag för dag följa utvecklingen av inlåning och kortfristiga bankkrediter hos alla större kundföretag och därigenom bilda sig en approxi-

204 En banks bedömning av risken vid kreditgivning till ett företag baseras på information, som schematiskt kan indelas i följande tre huvudgrupper: a. uppgifter om tillgängliga säkerheter, b. uppgifter om företaget som sådant, dvs. främst bokslut i vid mening samt ev. prognoser, budgets och kalkyler av olika slag, c. uppgifter om externa och interna förutsättningar för företaget (ex. förväntad branschutveckling och företagsledningens kvalitet). 20 Cohen, Gilmore och Singer samt Edward Reed, s. 316 ff.

Gränsdragningen mellan de tre grupperna är i praktiken allt annat än klar men ger en indelning, som lämpar sig vid analys av riskbedömningens olika aspekter. Säkerheterna diskuterades tidigare med utgångspunkt från banklagstiftningen, varvid bl. a. konstaterades att effekten av banklagen och bankinspektionens verksamhet på affärsbankernas risktagande är omöjlig att objektivt fastställa. Man har därför endast bankmännens egna uttalanden att hålla sig till. Genomgående uppgav de intervjuade att de formella säkerheterna spelar ingen eller obetydlig roll vid kreditgivningen. Med undantag för några fall av inledningsvis gjorda reverenser nämndes banklagen och bankinspektionen inte alls eller enbart i förbigående. Synsätt och nyanser i synsätt kan enklast illustreras med ett axplock citat (inom parentes anges vilken intervjukategori sagesmannen tillhör). 1. »Om man tror på företaget som sådant kommer faktiskt de formella säkerheterna i andra hand Sedan man väl fått tilltro till företaget och bestämt sig för att hjälpa det, ser man sig om för att försöka hitta säkerheter. Naturligtivs tar man då alla säkerheter man kan få. Nu kan det vara en viss skillnad härvidlag mellan exempelvis mig och chefen för ett litet kontor ute i landsorten. Jag är väl medveten om att en sådan kontorschef inte alla gånger har samma inställning som jag. Vi har på kurser inom banken försökt inpränta hos våra män i linjen att säkerheterna är av sekundär betydelse. Tidigare i bankerna var man mycket strängare med säkerhetskraven Med den nya inställning, som bankerna har i säkerhetsfrågan, har vi i vissa fall en del besvär med bankinspektionen, som tolkar banklagen på ett mycket restriktivt sätt.» (kat. B.) 2. »Säkerhetssidan finns naturligtvis med i bilden men nästan alltid kan man, om man vill, ordna säkerheterna på ett formellt acceptabelt sätt. Någon gång kan det väl tänkas att företaget begär en mycket stor kredit, som behövs och som är väl motiverad utifrån företagets synpunkt men som avslås på grund av att tillräckliga säkerheter formellt sett inte kan ordnas», (kat. B.) 3. »Man får väl säga att de formella säkerhetskraven kan man som regel komma förbi om man vill. Således är exempelvis borgen en

typ av säkerhet, vars värde är en ren bedömningssak.» (kat. B.) 4. »Säkerheterna kommer långt ner på listan vid bedömning av företagets kreditvärdighet. Jag brukar säga att frågan om företaget kan erhålla kredit eller ej är avgjord innan man kommer till själva säkerhetsfrågan.» (kat. A.) 5. »Om det är ett lönsamt företag med en duktig ledare tar vi som affärsbank gärna en risk och ger kredit till företaget. Sedan får man på olika sätt lirka med säkerhetsfrågan så att man får en säkerhetstäckning, som tillfredsställer bankinspektionens krav.» (kat. B.) 6. »Personligen är jag inte rädd att satsa på ett företag med goda framtidsutsikter och god ledning, även när jag inte har fullständig formell säkerhetstäckning. Att låta företagets bokslut och framtidsutsikter vara avgörande för kreditbedömningen i stället för säkerhetsfrågan kan nästan sägas ingå i vår banks policy. Däremot ser bankinspektionen i mycket hög grad på säkerhetsfrågan. Det är ju deras uppgift att se till att bankerna har säkerhetsmässig täckning för sina krediter. Därför kan det ibland bli vissa divergenser i uppfattningen om krediterna.» (kat. B.) 7. »De formella säkerheterna kan man alltid skaffa. Deras verkliga värde däremot blir beroende på företagets lönsamhet. bankinspektionen går väldigt hårt efter de formella säkerhetskraven och det leder till att de ofta går förbi de krediter, som reellt sett är tämligen riskabla men där de formella säkerheterna pappersmässigt ser betryggande ut och i stället anmärker på krediter, som vi anser vara fullt säkra trots att de formella säkerhetskraven inte är så väl tillgodosedda.» (kat. B.) Av citaten framgår dels att de formella säkerhetskraven inte uppfattas som något hinder vid kreditgivning till lönsamma och expansiva företag, dels att säkerheterna över huvudtaget inte anses påverka kreditbesluten i någon större utsträckning. Äldre bankmän hänvisade till 1920- och 1930-talens erfarenheter och framhöll att dessa alltför väl visat de formella säkerheternas ringa reella värde och att bankerna därför medvetet strävat efter att komma bort från säkerhetstänkandet i sin kreditgivning. Den information, som affärsbankerna införskaffar som underlag för kreditbesluten har en omfattning och inriktning, som i sig självt indi-

kerar att formella säkerheter och fullgoda säkerheter inte på ett avgörande sätt styr kreditfördelning 21 . Banklagens säkerhetsbestämmelser, eller rättare sagt bankinspektionens tolkning av dessa bestämmelser, förefaller inte nämnvärt påverka kreditfördelningen. Därav följer emellertid inte som en självklar följdslutsats att säkerheterna över huvudtaget saknar större betydelse för kreditgivningen. Kontentan av intervjusvaren är att ett kreditsökande företag bedöms i sin egenskap av »going concern». Det är emellertid uppenbart att för ett stort antal företag, sannolikt huvudparten, finns en viss om än ofta liten sannolikhet för betalningsinställelse och konkurs. När sådana inträffar bestäms bankens förluster av hur stort företagets likvidationsvärde (»slaktvärde») är och av hur stor, relativt sett, fordran på detta värde är via säkerheterna. En bank kan rimligtvis inte undgå ta hänsyn till att ju bättre säkerheterna är desto mindre är kreditrisken. Schematiskt kan totala kreditrisken ses som produkten av sannolikheten att företaget går i konkurs och sannolik förlust vid konkurs på grund av otillräckliga säkerheter 22 . Om endera eller båda av dessa storheter är noll blir totala kreditrisken också noll. Det förefaller finnas en förklaring, som både inrymmer bankmännens starka betoning av andra faktorer än säkerheter och som ger säkerheterna deras logiska plats i sammanhanget. Med den negativa riskvärdering, som en bank får antas ha, påverkas kreditbesluten inte enbart av förväntat genomsnitt för företagets betalning av lån plus räntan utan av hela den subjektiva sannolikhetsfördelningen för företagets betalningar. Vid mycket stark riskaversion kan redan små sannolikheter för stora förluster leda till att kredit inte beviljas oavsett vad det förväntade genomsnittet är. Både i intervjuerna och i andra sammanhang har det påpekats hur svårt och många gånger närmast omöjligt det är att beräkna ställda säkerheters verkliga värde vid kreditgivning till företag. Det verkliga värdet är berörda tillgångars marknadsvärde under den tidsperiod i framtiden, som följer på ett ev. fallisemang. Vid tidpunkten 206

för kreditbeslutet (särskilt avseende lång kredit) är beslutsfattaren i ett stort antal fall ytterligt osäker på både vilka tillgångar, som finns att ta i anspråk efter en konkurs (exempelvis råvaror) och vilket marknadsvärde dessa tillgångar totalt sett då kommer att ha (exempelvis färdigvarulager, maskiner samt anläggningar för kontinuerliga processer). Möjligheterna att genom ackordsförhandlingar minska förlusten torde vara omöjligt att i förväg bedöma. Detta betyder att i den subjektiva sannolikhetsfördelningen är variationsområdet stort för de värden, som säkerheterna kan anta, och att olika förväntade utfall inte är starkt koncentrerade till det förväntade genomsnittet. Härigenom kommer vid given räntestruktur riskerna att verka starkt återhållande på kreditgivningen, när denna baseras på enbart säkerheter 23 . Kreditrisken beror emellertid även på sannolikheten för att företaget går över styr. Genom att insamla uppgifter om bl. a. företagets ställning och hittillsvarande utveckling kan en bedömning göras av denna sannolikhet — en bedömning, som i regel kan göras mindre osäker än beträffande säkerheternas värde på grund av möjligheterna att utföra trendberäkningar, att införskaffa prognosmaterial och att tillämpa olika mer eller mindre förfinade analysmetoder. Ju mindre denna sannolikhet är desto mindre

21 Det förtjänar också nämnas i sammanhanget att banklagens säkerhetskrav diskuteras i utomordentligt försiktiga ordalag i den av Svenska Bankföreningen och Sveriges Industriförbund 1965 utgivna skriften »Näringslivets kapitalförsörjning». Bl. a. sägs att man bör »akta sig för att tro, att de formella bestämmelserna hittills spelat någon mycket stor roll som hämmande faktor i praktiken . . . Restriktionerna medför dock, att vissa i och för sig godtagbara krediter onödigtvis inte alltid kan ges på ett smidigt sätt av bankerna. .. Därigenom har delar av näringslivet ibland i någon mån hållits tillbaka eller också har de tvingats anlita onödigt kostsamma och olämpliga finansieringskällor». Se Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen, s. 63—64. 22 Johansson. 23 I den tidigare allmänna definitionen av kreditrisk får därför sannolik förlust inte generellt tolkas som förväntat genomsnitt, eftersom detta förutsätter antingen neutral riskvärdering från bankernas sida eller fullständig riskutjämning i låneportföljen.

avseende behöver fästas vid säkerheterna 24 . Vid tillräckligt stränga krav på företagens lönsamhet, solvens etc. kan säkerheternas värde helt negligeras. Att säkerheter inte alls påverkar kreditbesluten är därför inget tecken på riskvillighet från en kreditgivares sida utan motsatsen. Det är nödvändigt att skilja på kreditgivning där uppgifter om säkerheter utgör enda bedömningsunderlaget och kreditgivning där dessutom detaljerade uppgifter finns om företagets verksamhet. Dessa skillnader medför också naturliga skillnader i säkerheternas betydelse vid kreditgivning till företag och kreditgivning för bostadsändamål. Det vore emellertid oriktigt att av bankmännens principdeklarationer rörande säkerheter dra slutsatsen att bankerna vägrar ta kreditrisker. När bankmännen ombads precisera sin ståndpunkt kom på olika sätt säkerheterna med i bilden, särskilt när diskussionen kom in på stora krediter. Svaren gav också klart vid handen att när bokslutets kvalitet sjunker tas i ökad utsträckning hänsyn till ställda säkerheters kvalitet25. Bokslut och säkerheter är därför inom vissa gränser substitut för varandra i riskbedömningen 26 . I detta sammanhang nämnde flera dels att penningvärdeförsämringen tenderar att förbättra en ställd säkerhets värde i förhållande till krediten, dels att moderna kontors- och fabriksfastigheter är mer allsidigt användbara än sina föregångare och därför lättare att avyttra. Självfallet gäller detta senare dock inte anläggningar för kontinuerliga processer 27 . Det är inte ovanligt att företag uppger sig ha hindrats att låna tillräckligt med kapital på grund av banklagens bestämmelser. Dessa utsagor torde till mycket stor del — kanske uteslutande — bero på att en del bankmän vid avslag på kreditansökningar av bekvämlighetsskäl skyller på banklagen trots att de verkliga motiven är helt andra. Att dessa klagomål minskat i styrka under senare år torde vara ett utslag av att det numera ligger närmare till hands att skylla på kreditrestriktionerna. Analys av bokslut och därmed sammanhängande information intar den centrala

platsen i bankernas kreditbedömning. Bokslutsanalysen kan delas upp i principiellt sett tre steg, nämligen värdering av bokslutet, bedömning av bokslutet och bedömning av företagets likvidationsvärde. I det första steget korrigeras bokslutssiffrorna (ex. med hjälp av uppgifter om förändringar i 24

En bankman menade att när kreditbedömaren inte är säker på ett företag, vilket kan bero på dennes bristande kompetens och frånvaro av uppgifter om företaget, så grundas kreditbeslutet på »de ställda säkerheternas reella värde». Just brister i utbildning tillsammans med slentrian torde medföra att säkerheterna spelar större roll vid en del kontorschefers beviljande av kredit än genomsnittligt. En grundförutsättning för bankernas analys är att företagen har en ändamålsenlig bokföring. Brister häri hos små och medelstora företag uppgavs av åtskilliga bankmän vara ett besvärligt problem. 25 Detta framgick exempelvis när kontorscheferna ombads ta ställning till ett företags kreditvärdighet vid varierande kombinationer av bokslut och erbjudna säkerheter enligt ett testformulär. 26 Vid rådande räntestruktur torde det aldrig vara lönande för banker att bevilja krediter mot fullgoda säkerheter när sannolikheten för konkurs är hög, eftersom indrivandet av fordringen inte är kostnadsfritt. Indrivande av sådana fordringar skapar också en onödig »bad will» för bankerna. Däremot nämndes av flera bankmän att erbjudande av fullgoda säkerheter från gamla kunder med mycket dålig ekonomisk ställning ibland leder till inte önskad kreditgivning på grund av bankens tvekan att utan starka skäl bryta en gammal affärsförbindelse. 27 I USA är det de stora, solida företagen, som i första hand tillåts uppta banklån utan ställande av säkerheter. Ett karakteristiskt inslag är också att räntan för lån utan säkerheter ligger lägre än räntan för lån mot säkerheter. Se Robinson [2] s. 227 ff samt s. 199 ff i 1951 års upplaga av samma arbete. Robinson konstaterar vidare att »användandet av säkerheter vid bankutlåning nådde ett lågvattensmärke 1946 på grund av den ovanligt höga likviditeten i efterkrigsekonomin och den relativt begränsade låneefterfrågan. Federal Reserve's undersökningar 1955 och 1957 av bankutlåningen påvisar en kraftig ökning i användandet av säkerheter. Dessa uppgifter tyder på att när låneefterfrågan stiger, blir krav på säkerheter från bankmännens sida betydligt vanligare». I samband med att metoder för att fördela krediter vid kreditrestriktioner diskuterades menade ett par av de intervjuade bankmännen att säkerheterna spelar större roll vid ett mera balanserat kreditmarknadsläge, eftersom de marginella lånen då är mer riskfyllda. Det framkom också några fall, när mycket ingående undersökningar hade gjorts av tillgångarnas marknadsvärde under olika antaganden om avvecklingstakt m. m., innan de relativt sett mycket stora krediterna hade beviljats.

lagerreserv, lagerreservens storlek och schablonmässigt beräknad företagarlön) för att få en bättre bild av företagets ställning och utveckling. I det andra steget görs en bedömning av bokslutet, som med utgångspunkt från »going concern» syftar till att ge en uppfattning om risken för bristande betalningsförmåga. Vid behov görs slutligen den bedömning av företagets likvidationsvärde, varom redan talats. I senare års debatt om effekterna av penningpolitiken har en framskjuten plats givits åt variationer i »credit standards», dvs. de minimikrav rörande bl. a. säkerheternas och bokslutets kvalitet, som banken ställer som villkor för beviljande av kredit vid given räntestruktur 28 . Annorlunda formulerat avgör »credit standards» vilket lånebelopp ett företag högst är kreditvärdigt för. När det gäller bokslut för uttrycket »credit standards» snabbt tanken till de relationstal mellan olika bokslutsposter, som antas spela en så stor roll i bankers kreditanalys. I normativ litteratur på området finns en rik flora av relationstal — ofta med rekommendationer om vilken storlek dessa minst bör uppgå till. Likaså finns exempel på formaliserade sammanställningar där olika vikter givits åt olika mått och där jämförelser görs med för branschen normala förhållanden i syfte att bestämma företagets relativa läge, kvalitetsmässigt sett. Nämnas kan att i USA publicerar Dun and Bradstreet Inc. årligen 14 genomsnittliga relationstal för 72 branscher och Robert Morris Associates 11 relationstal för 173 branscher. I framför allt nyare amerikansk ekonomisk litteratur har det meningsfulla i detta relationstalstänkande ifrågasatts, bl. a. på grund av dess statiska natur. Såvitt bekant finns endast en mindre undersökning av förekommande analysmetoder vid kreditbedömning i svenska affärsbanker 29 . Undersökningen avser förhållandena 1961 vid Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Göteborgs Bank och baseras på en genomgång av förekommande analysformulär samt tämligen kortfattade diskussioner av dessa med några högre befattningshavare i de tre bankerna. Större de-

len av undersökningen behandlar formulärens konstruktion och ifyllande. Det framgår att endast ett fåtal relationstal är direkt upptagna i formulären men dessas konstruktion är sådan att ytterligare tal lätt kan beräknas. Författarna drar emellertid slutsatsen att »beräkning och användande av relationstal är ej något huvudmoment i bankernas balansanalys, utan man uttalar gärna sin skepsis mot ett alltför omfattande uppställande av sådana». Vidare sägs att formaliserade sammanställningar ej förekommer i bankerna. Ovannämnda undersökning avser främst stora krediter som beslutas och övervakas av ledningen. För dessa företag är det mer troligt att bankens ekonomiska analyser går betydligt längre än till studium av vissa relationstal. På lägre nivåer är det tänkbart att i förenklingssyfte tillämpas något slag av formaliserade sammanställningar och att uppnående av bestämda minimivärden för vissa relationstal är ett villkor för att ett företag (vid givna räntesatser) över huvudtaget ska erhålla kredit. Sådana minimirelationstal kan användas som operationella delmål av typ tröskelmål, som generellt måste satisfieras. Dessa operationella delmål kan tänkas vara ett administrativt hjälpmedel inom en bank och/eller ett inslag i en formaliserad beslutsprocess 30 . Finns normer av detta slag bör spår härav kunna upptäckas även bland ett begränsat antal kontorschefer. I denna del av undersökningen ställdes därför ett betydande antal frågor om själva metodiken vid bokslutsanalys. Det framkom att tanken på olika generella tröskelvärden var främmande för de 28 Se ex. Assar Lindbeck 29 Kar Ung & Karlsson. 30

[1].

Distinktionen mellan formaliserad och icke-formaliserad beslutsprocess är närmast hämtad från Greyson Jr. Vid icke-formaliserade beslutsprocesser ser beslutsfattaren på projektet »i sin helhet», beaktar implicit många faktorer och beslutar sig på basis av bedömning och erfarenhet, ev. supplementerade med några få egna beräkningar. Vid formaliserade beslutsprocesser gör beslutsfattaren explicita antaganden, formaliserar fakta och fattar beslut enligt väl specificerade kriterier. Härigenom blir det möjligt att trots många olika slags variabler och osäkerheter göra direkta jämförelser mellan olika projekts förväntade lönsamhet.

intervjuade. De enda relationstal, som över huvudtaget gick att diskutera i detta sammanhang var likviditet, mätt som balanslikviditet (»current ratio») och/eller kassalikviditet (»acid test») samt eget kapital (justerat för dolda reserver i lager) i procent av totala balansomslutningen 31 . Genomgående underströks kraftigt att i totalbedömningen av företagets kreditvärdighet måste en mängd faktorer vägas mot varandra och att en formaliserad vägningsprocedur är omöjlig att använda. Vissa ansåg att några generella minimikrav för vissa variabler inte finns varken totalt sett eller för företag inom varje bransch. Andra uppgav, när de pressades, vissa minimital men detta skedde med uppenbara samvetsbetänkligheter och med starka reservationer som förtog större delen av precisionen i uttalandena. Man hänvisade till skillnader mellan branscher, mellan gamla och nystartade företag, mellan gamla och nya kunder osv. och påpekade de stora individuella variationerna i tillgångarnas och skuldernas fördelning i tiden, skillnader i orsaker till dessa variationer, variationer i storleken av dolda reserver i maskiner och fastigheter, varierande svårigheter att beräkna storleken av dessa reserver osv. Kassalikviditeten var det relationstal, vars nedre gräns man var mest villig att diskutera men de uppgivna talen varierar kraftigt (från 0,2 till 1,0) och speglar, förutom vissa definitionsskillnader i några fall, sannolikt i hög grad den speciella kundsammansättningen vid varje enskilt kontor. Några kontorschefer uppgav samtidigt eller enbart minimital för balanslikviditeten, vilken i samtliga fall dock sattes till ungefär ett. Uppgivna minimital för andelen eget kapital varierar också kraftigt (från 10 procent till 30 procent) och sannolikt av samma skäl som beträffande kassalikviditeten. Vissa uppgav sig ha lån utestående till tillverkande företag med enbart 10 procent eget kapital utan att därför kreditrisken i samtliga fall kunde anses vara särskilt hög. Över huvudtaget erhölls ett intryck av att ev. minimirelationstal i första hand gäller för nya (potentiella) kunder på grund av skillnaderna i informationsläge mellan dessa och gamla kunder.

Olika relationstal beaktas visserligen i bokslutsanalysen men med undantag av likviditeten är det förhållandevis vanligt, att man vid sidan av de få ev. uträknade relationstalen i analysblanketterna endast gör grova överslagsberäkningar utan hjälp av papper och penna. Ett försök gjordes att få någon uppfattning om olika faktorers relativa betydelse vid bokslutsanalysen, eftersom a priori urvalsmöjligheterna är närmast obegränsade. På basis av provundersökningens intervjumaterial valdes ut 18 faktorer som föreföll vara de viktigaste vid bedömning av ett bokslut. En lista över dessa faktorer med utrymme för önskade kompletteringar tillställdes elva kontorschefer, som ombads poängsätta de olika faktorerna från 0 till 100 efter deras vikter vid den sammanvägning som görs för att bilda sig ett helhetsomdöme om ett företags ekonomiska ställning inför ett beslut om beviljande av lång kredit. Svar erhölls från alla och av svaren att döma betraktades listan med ett par mindre undantag som fullständig. I varje svar har på basis av poängsättningen de olika faktorerna rangordnats, varefter den genomsnittliga platssiffran beräknats. På grund av att några kontorschefer haft vissa svårigheter att i detalj differentiera poängsättningen varierar platssiffran avsevärt när det gäller de faktorer, vilka ansetts vara mindre betydelsefulla. Med utgångspunkt från de genomsnittliga platssiffrorna kan dock de olika faktorerna sammanföras i fyra grupper, där skillnaderna mellan grupperna är tämligen markanta. De tre viktigaste grupperna innehåller 12 faktorer enligt nedanstående förteckning (utan rangordning inom resp. grupp). Varför de olika faktorerna ingår torde inte närmare behöva förklaras 32 . 31 Balanslikviditet: totala omsättningstillgångar i procent av korta skulder. Kassalikviditet: likvida omsättningstillgångar i procent av korta skulder. Vanliga tumregler i litteraturen för de båda kvoternas minsta storlek är två resp. ett. 32 Testen avser formell analys vid ställningstagande till lång kredit. Det framkom dock i flera sammanhang att skillnader i analysens inriktning vid kort resp. lång kredit inte är särskilt markant på grund av kundförhållandets Forts, sid 210.

befattningshavare och enligt dessa är den erhållna bilden realistisk. Man menade dock att lönsamhetsbedömningens framskjutna Grupp I (2,6—3,5) position sannolikt var utslag av en viss ideaLönsamhetens nivå1 lisering och att därför betydelsen av andelen 1 Lönsamhetens utvecklingstendens eget kapital något underskattats. Å andra Likviditetens utvecklingstendens2 sidan var det flera av de intervjuade lokalGrupp II (5,4—6,1) 2 och regionscheferna, som klagade över att Likviditetens nivå huvudkontoret fäste så stort avseende vid Korrigerat eget kapital/ balansomslutning; nivå3 andelen eget kapital. I jämförbara hänseenOmsättningens utvecklingstendens den överensstämmer också resultaten med Grupp III (7,9—9,5) den tidigare nämnda undersökningen. De Lager/omsättning; tendens slutsatser, som kan dras är främst av negaLager/omsättning; nivå tiv art. Några generella minimirelationstal Orderstockens nivå Kundfordringarnas senaste sammansättning förefaller inte finnas och inte heller något Totala skulder/balansomslutning; formaliserat bedömningssystem varken centendens 1 tralt eller ute i linjeorganisationen. För en Lönsamhetens stabilitet kvalificerad analys av olika faktorers inflyAnm. 1)1 regel mätt som bruttovinst eller nettotande på totalbedömningen av bokslutet vinst i förhållande till omslutningen. 2) Mätt med balanslikviditet och/eller kassa- krävs andra metoder än intervjumetoden. likviditet. Intervjuerna ger dock anledning att ifrå3) Eget kapital korrigerat med dold lagergasätta vad ovanstående tabell egentligen reserv. Allmänt. Tendens och stabilitet är mätta enligt utvisar och att ifrågasätta om en sådan anauppgifter från de 3—5 senaste årens bokslutsupp- lys över huvudtaget är särskilt fruktbar, när gifter. Nivå är enligt senaste bokslutet. I förekommande fall har värden under angivna minimi- det gäller att avgöra enligt vilka kriterier värden exkluderats. Orderstocken har antagits bankernas riskbedömning sker. Huvuddelen vara större än noll. Används medianvärden i av krediterna går till gamla och därför välstället för aritmetiskt genomsnitt blir de enda förändringarna att orderstockens relativa bety- kända kunder, som har åtminstone en stådelse stiger något medan tendensen i skuldkvoten ende checkräkningskredit, och i det helt får något minskad betydelse. övervägande antalet fall behöver någon mera ingående kreditanalys inte göras utan man nöjer sig med hastiga, överslagsmässiga Materialet är naturligtvis alldeles för litet bedömningar av boksluten. Med nuvarande och bristfälligt för att ensamt ha något som personalresurser är det också nödvändigt att helst vetenskapligt värde. En sammanställså är fallet. Det kan ifrågasättas om inte ning av svaren har emellertid diskuterats olika relationstal m. m. primärt bör ses som med ett mindre antal av bankernas ledande ett naturligt och av ekonomiska skäl nödvändigt kontrollsystem där bildligt talat varForts, från sid 209. ningslampor tänds när avvikelser från i nåart. En medlem av en bankdirektion gjorde föl- gon mening det normala uppstår eller finns, jande sammanfattning i frågan: »Även vid kort kreditgivning så ser man inte enbart på just vilka ger anledning till närmare undersökningar och en mer noggrann övervakning den aktuella krediten utan ser också på kommande krediter och anteciperar kommande kre- av företagets utveckling. Endast beträffanditbehov. Därför ser man också vid kort kreditde nystartade företag saknas underlag för givning på företagets lönsamhet i och med att man lägger detta längre perspektiv på kredit- ett sådant kontrollsystem och därför krävs givningen. Man går igenom företagets ställning och löser hela finansieringssidan . .. Ofta är det i dessa fall alltid ingående undersökningar besked man lämnar företagen att vi kan ge den innan kredit beviljas. Vilka analysmetoder korta krediten om de långsiktiga kreditproble- som används och hur ingående företagsmen också ordnas. En dellösning av företagets ekonomiska undersökningar, som görs, blir finansiering ger snabbt väldiga svårigheter för banken när de nya kredibehoven aktualiseras». beroende av problemens art och tillgången Genomsnittlig platssiffra

på specialister. Ett av alternativen är att inför beslut om längre krediter begära detaljerade investeringskalkyler. Betydelsen av relationstal m. m. reduceras då till en fråga om i första hand hur adekvat kontrollsystemet är och hur snabbt bankmannen reagerar inför dess signaler. Den utgångspunkten ger en slutsats av starkt tentativ natur, nämligen att av bokslutsuppgifter och därmed sammanhängande uppgifter är det endast andelen eget kapital och tendensen i lönsamhetsutvecklingen, som har självständig betydelse för kreditbeslutet, eftersom dessa faktorer var för sig eller i kombination oftast är grundorsaken till övriga oförmånliga relationer mellan bokslutsposterna och är direkta mått på sannolikheten att banken behöver ta erbjudna säkerheter i anspråk. Företagets likviditet — oavsett hur den mäts — intar en betydelsefull mellanställning. Ett ur en banks synvinkel fullt legitimt skäl för att ge en kredit kan vara att förbättra företagets likviditet och kreditrisken behöver inte av den anledningen vara särskilt stor. Likviditeten är emellertid samtidigt en mätare på sannolikheten för att banken ställs inför ytterligare kreditanspråk och det är den förväntade storleken av dessa tillsammans med efter det aktuella beslutet utestående krediter, som banken måste bedöma från risksynpunkt. Likviditeten är därför länken mellan den kredit som övervägs och sannolika framtida kreditanspråk och är därigenom betydelsefull vid en banks kreditbedömning. När investeringskalkyler diskuterades med bankmännen var det påfallande hur ofta man med detta begrepp avsåg enbart kostnadskalkyler. När frågorna preciserades uttalades ofta en viss skepsis inför skriftliga lönsamhetskalkyler med hänvisning till att sådana kalkyler ofta är friserade på intäktssidan och att en bankman i regel har starkt begränsade möjligheter att själv bedöma intäktssiffrornas realism. I stället koncentreras uppmärksamheten till kostnadssiffrorna där kontrollmöjligheterna är större, främst beroende på att jämförelser kan göras med liknande kalkyler från andra företag, som banken haft eller har uppe för bedömning. Därutöver uppmärksammas finansierings-

planer och investeringens plats i ev. mer långsiktiga investeringsprogram. Den sista grupp av uppgifter, som inledningsvis nämndes, är uppgifter om externa och interna förutsättningar för företaget. Av intervjuerna att döma borde denna grupp ha diskuterats först, eftersom det ständigt betonades vilken ofta avgörande betydelse för kreditbesluten, som bankens förtroende för företagsledaren har. Denna lika triviala som svårmätbara starkt subjektiva faktor förefaller också ofta vara huvudförklaringen till många byten av bankförbindelse. En med tanke på strukturutvecklingen i näringslivet intressant fråga är bankernas ståndpunkt vid kreditgivning till legotillverkare och underleverantörer med några få och stora kunder. Med ett undantag betonade intervjuade på olika beslutsnivåer att stora risker är förenade med längre krediter till sådana företag. Flera uppgav sig ha exempel på företag, som råkat i stora svårigheter genom att de först byggt ut för att klara uppgjorda kontrakt och senare plötsligt drabbats av ett stort försäljningsbortfall på grund av ändrad inköpspolitik eller produktionsinriktning hos storkunden eller också pressats hårt vid prisförhandlingar. I vissa fall söker bankerna gardera sina krediter till sådana företag genom att storkundens inköp kontraktsbinds för den tid, som krediten löper. Ofta är detta dock inte möjligt och flera bankmän uppgav att säkerheterna i sådana fall spelar en betydande roll för kreditbesluten beroende på den stora osäkerheten vid bedömning av företaget som »going concern». Detta ligger helt i linje med vad som tidigare sagts beträffande bankernas riskbedömning. Sammanfattningsvis kan den i och för sig föga märkliga slutsatsen dras att affärsbankernas riskbedömning dels avser risken för konkurs, varvid de strategiska variablerna är nuvarande och förväntad andel eget kapital (genom den senare kvoten tas hänsyn till den aktuella kreditens relativa storlek), tidigare och förväntad lönsamhet (det senare talet på basis av olika kalkyler och prognoser) samt på olika omständigheter grundad tilltro till företagsledningen och dels avser ris211

ken för förluster vid ianspråktagande av erbjudna säkerheter. Bedömning av företaget som »going concern» står i förgrunden dels av det enkla skälet att säkerheterna tas i anspråk först efter betalningsinställelse, dels på grund av att bedömningen av de aktuella tillgångarnas framtida marknadsvärde ofta är ytterligt osäker. Ju strängare krav, som ställs på antingen företagets ekonomiska ställning eller säkerheterna desto mindre kreditrisk totalt sett tar en bank. Den fråga, som ställdes till de intervjuade om huvudorsakerna till bristande kreditvärdighet besvarades med: för låg andel eget kapital, bristande lönsamhet, bristande tilltro till företagsledningen och bristfälliga säkerheter. Ofta nämndes de tre förstnämnda faktorerna i kombination med hänvisning till att de ofta uppträder gemensamt och i andra fall påpekades att säkerhetsfrågan blev avgörande på grund av att en eller flera av de tre första faktorerna är för handen och därför »egentligen» avgörande 33 . Avslutningsvis bör påpekas det tidigare nämnda förhållandet att en banks allmänna kreditpolitik och portföljpolitik också påverkar ställningstagandet till den lånesökandes kreditvärdighet.

E:2. Kreditvillkor En fråga av stort intresse är hur de interna räntelistor är konstruerade, som bankerna följer vid sin räntesättning. För att få exempel härpå har en omgång sådana listor för 1965 därför insamlats och de delar av dessa, som främst berör företagen och inte hänger samman med statliga åtgärder (ex. garantilån) redovisas i tabell 8: 1. Som framgår används huvudsakligen kreditformen som formell räntesättningsgrund för rörelsekrediter och för reverslån ställda säkerheter. Ofta anges ett ränteintervall och detta är störst för varuväxlar. Med undantag för främst vissa provinsbanker anges en enda och fix räntesats för checkräkningskredit (en kreditavgift uppgående till 1 procent av beviljat belopp tillkommer). För reverslån inskränker sig den angivna räntelatituden till i regel trekvarts procentenhet och kan antas vara ungefär samma i de fall, 212

där endast lägstränta satts ut. De faktiska ränteskillnaderna mellan olika typer av krediter är ännu mindre än vad som framgår av räntelistorna. Vid diskontering av växlar kan räntan betalas antingen i förskott eller i efterskott. Vanligen betalas räntan i förskott. Detta betyder att vid 8 procent växelränta betalas 8 kr. för en kredit på 92 kr., vilket ger en effektiv ränta på 8,7 procent. Om vid checkräkningskredit till 7 procent ränta i genomsnitt 50 procent av beviljat belopp utnyttjas (vilket inte är ovanligt) blir med provisionen, som vid beviljandet omedelbart belastar kundens konto, den effektiva räntan 9,2 procent. Avsteg från räntelistan i form av särskilda favörsräntor är av intervjuerna att döma numera mycket sällsynta. Vissa banker har dock i sina räntelistor givit anvisningar för sådana fall. En provinsbank har en särskild ränteskala för »värdefull kund» när överenskommelse träffas att lånet ska lösas inom tre månader. Denna ränteskala ligger en kvarts till en halv procentenhet lägre än den ordinarie. En storbank har angivit särskilda lägsträntor, som med motsvarande procentenheter underskrider de räntor, som »bör uttagas». I räntelistan för en annan storbank omtalas att en kvarts till en halv procentenhet lägre ränta än enligt listan kan få uttas i speciella fall. Till detta kommer att i vissa fall favörsräntor ges inom ramen för listornas ränteintervaller i den meningen att lägre ränta tas ut än normalt. De kunder, som lyckas erhålla räntekoncessioner, är enligt intervjuerna främst sådana, som tillför en bank stora andra bankaffärer — främst inlåning, emissionsaffärer och utlandsaffärer. De faktiska räntelatituderna torde variera något med kreditmarknadsläget. De långva33

Nämnas kan att enligt en amerikansk undersökning för 1957-1958 var huvudskälet till avslagna kreditansökningar från småföretag bristande kreditvärdighet och detta var i sin tur föranlett av främst otillräcklig andel eget kapital, därefter dålig tidigare lönsamhet och tvivel på företagsledningens förmåga samt därefter otillräckliga säkerheter. Av övriga skäl kan nämnas långsam återbetalning av tidigare lån, undermåligt redovisningssystem hos företaget samt nystartat företag utan »established earnings record». Se Edward Reed.

^

00 00

oo r~-

'o Os

^

o T3 O 00

•° c •e 'E o 15 "C3

LU

i u

<u C

C

60 Öfl

a u

<~S, - o

5 «

T3 >G -O

bfi «n

F. :«3

Bj cs B u-

§

5 4) k.

C 0

^ $

U

^ •SJ =9 $

O

i-

«

x> >

§ S

II

pa TZZ ( i )

"O

'O'O i 1)

JD

— K4 %>

y. to

E

12 S T3

C

3 S O •— — ••a

<U

Cti

5> <<^~

^

| £ cs »3 ^

as

o «n

60 j 2 ^ -^ , 5 <-> a db

VI £ > A c^

PH U

<N

r o TJ-

^ pa

•-5

60 • u

;o '05

£?>o <" ° t- c

2 -d-d I x> 5

C ed 11

fcX3 Bi X o

riga kreditrestriktionerna har sannolikt medfört att den faktiska spännvidden snarast är mindre än vad räntelistorna anger. Anledningarna härtill är dels en sannolik tendens att närma sig räntelatitudernas övre gränser utan att överskrida dessa, dels minskad benägenhet att ge favörsräntor inom de angivna räntelatituderna. 34 En provinsbank upplyser f. ö. direkt i räntelistan att om möjligt den högre räntan ska tas när ett ränteintervall angivits. I de fall, när inom ett intervall viss valfrihet finns vid räntesättningen är följande förhållanden avgörande för var i intervallet räntan på det individuella lånet sätts: 1. Kundens attraktivitet på grund av övriga bankaffärer. 2. Kreditmarknadsläget (delvis på grund av punkt 1). 3. Traditionellt räntemönster vid kontoret eller avdelningen, ibland betingad av den lokala sparbankens bottenlåneränta. 4. Inteckningens läge vid inteckning i fastighet, varvid räknas på basis av antingen taxeringsvärde eller beräknat belåningsvärde. Av minst betydelse tycks enligt intervjuerna den sist nämnda faktorn vara. Det traditionella räntemönstret (3) kan ibland enbart innebära ett konsekvent tillämpande av högsta räntan för alla eller vissa säkerheter. Vid växeldiskontering finns vissa räntevariationer mellan olika branscher, som åtminstone delvis sägs hänföra sig till riskmässiga differenser, och det är för denna typ av krediter, som direkta förhandlingar om räntan sägs vara mest vanliga. I övrigt ansåg ett par av de intervjuade att något lägre ränta ibland tas för stora lån (på grund av lägre hanteringskostnader) medan en ansåg att ibland något högre ränta tas för lån med lång löptid (reellt sett). Med få undantag torde dock gälla att följande faktorer inte påverkar räntesättningen för beviljade krediter: 1. Kreditens reella löptid över tre månader 2. Kreditens storlek som sådan 3. Kundförhållandets ålder 4. Risken för betalningsinställelse, mätt 214

efter andel eget kapital hos företaget, företagets lönsamhet etc. (För de volymmässigt obetydliga blancokrediterna till småföretag tillämpas dock speciella och högre räntesatser.) Att säkerheterna inte är ett adekvat mått på kreditrisken framgår redan av det tidigare förda resonemanget. Om ev. ränteskillnader kan antas spegla skillnader i förlustrisker på ställda säkerheter erhålls följande samband vid kreditgivning till det individuella företaget. a. Vid given kreditrisk varierar räntan om olika räntesatser tillämpas för säkerheter av olika kvalitet — annars inte. b. Vid given ställd säkerhet är räntesatsen given och oberoende av kreditrisk. c. Vid given sannolikhet för betalningsinställelse varierar kreditrisken med säkerheternas kvalitet, vilket får till följd att räntan är positivt korrelerad med kreditrisken om olika räntesatser tillämpas för säkerheter av olika kvalitet — annars inte. När en övre gräns finns för räntedifferentieringen efter säkerheternas kvalitet och sämre säkerheter tas, blir ovanför denna gräns kreditrisken inte korrelerad med räntan. d. Om sannolikheten för betalningsinställelse och säkerheternas kvalitet är ömsesidigt beroende är räntan positivt korrelerad med kreditrisken om olika räntesatser till34 Benägenheten att i mindre grad ge favörsräntor under kreditrestriktioner är inte på något sätt självklar, eftersom inlåningen spelar en stor roll i sammanhanget. Sannolikt är dock den andel av kundkretsen, som kan förhandla sig till favörsräntor mindre under kreditrestriktioner, som varat en längre tid, beroende på en allmänt försämrad likviditet inom näringslivet. Under den inledande fasen av kreditrestriktioner kan däremot teoretiskt sett frekvensen av favörsräntor tänkas öka. Under senare delen av 1930-talet och första hälften av 1940-talet var favörsräntor tämligen vanliga, men då beroende på konkurrensen inom utlåningen. I sammanhanget kan också noteras skillnaderna mellan räntebildningen i USA och Sverige. För stora välkonsoliderade företag, som vid upplåning fritt kan välja mellan ett stort antal affärsbanker och dessutom har direkt tillgång till penningmarknaden tillämpar bankerna en särskild »prime rate», som ligger lägre än övriga bankräntor och är avgörande för dessas läge. Vid förändringar i denna »prime rate» finns utpräglade prisledare. Se Hodgman, [1], s. 113 ff.

lämpas för säkerheter av olika kvalitet — annars inte. Tas vidare hänsyn till att ett företag ofta har en »bunt» av olika slags krediter mot vilken står en »bunt» av säkerheter förefaller det vara ytterst svårt att hävda att ränteskalornas konstruktion ger räntesatser, som är anpassade till den kreditrisk, som en bank tar i det individuella fallet. På grund av punkt d) är det tänkbart att för kreditvolymen i sin helhet en viss korrelation mellan kreditrisk och räntesats finns. 35 Den fasta räntan för checkräkningskredit och den begränsade spridningen av de för industriföretag relevanta reverslåneräntorna torde dock medföra att denna korrelation är mycket svag. Till det mera märkliga i sammanhanget hör onekligen att räntesatserna för beviljade reverslån i stort sett inte alls påverkas av lånets löptid. Den ursprungliga anledningen till ränteskalornas nuvarande principiella konstruktion kan sökas i det förhållandet att bankernas riskbedömning före mellankrigstidens kriser i långt högre grad än nu var knuten till ställda säkerheter även vid kreditgivning till företag. Att denna konstruktion inte ändrats i takt med utvecklingen av metoderna för kreditanalys kan kanske förklaras med av svagt vinstincitament betingad slentrian, ev. befäst av formalistiska analogier med bostadskreditgivningen. Nämnas bör att verkställande direktörerna närmast med emfas förnekade att resp. bankstyrelse hade något som helst inflytande på räntesättningen. Hypotetiskt är dock en annan och kompletterande orsak till räntesystemets behållande tänkbar. I sin bok »A Behavioral Theory of the Firm» ger Cyert och March en framskjuten plats åt rutiner och tumregler vid förklaring av företagsbeteende, som enligt C & M är starkt inriktat på att undvika osäkerhet. I stället för att behandla omgivningen som en exogen storhet söker företagen på olika sätt göra den kontrollerbar. »Beträffande konkurrenter består ett iögonfallande kontrollmedel i upprättandet av vedertagna förfaringssätt, accepterade av alla i branschen . . . Vi menar inte att företag nödvändigtvis slu-

ter kartellavtal i juridisk mening; vårt intryck är att de vanligen inte gör det, men de behöver inte heller göra det för att uppnå den åsyftade stabiliteten i konkurrensförfarande. Priser bestäms exempelvis ofta på grundval av vedertagna förfaringssätt. Med tiden blir sådana variabler som vinstpålägg, prisserier och standardkostnadsberäkningar likformiga inom en bransch . . . Nettoresultatet av sådana åtgärder med avseende på p r i s e r . . . är att en osäker omgivning i mycket hög grad görs förutsägbar. En sådan uppgörelse mellan f ö r e t a g . . . är ett försök att undvika osäkerhet i utbyte mot en ersättning, som satisfierar vinstkrav och andra krav . . .».30 Det är långtifrån osannolikt att en mekanism av detta slag gör sig gällande beträffande utlåningsräntor som ett komplement till kartellavtalen om inlåningsräntor samt banktjänster. Härigenom skapas en obenägenhet att frångå det traditionella räntesättningssystemet. Affärsbankerna förhandlar regelmässigt med varandra om nya riktpunkter för utlåningsräntorna vid diskontoförändringar. Genom att alla tillämpar ungefär samma traditionella beräkningsgrunder underlättas självfallet förhandlingarna och minskas osäkerheten beträffande vilka räntesatser, som kommer att tillämpas i de individuella fallen. Ytterligare en förklaring till att de traditionella beräkningsgrunderna behållits kan vara att de som internt administrativt hjälpmedel är lättförståeliga och därför lätthanterliga. Under intryck av det kreditmarknadsläge, som med undantag av ett par smärre avbrott rått sedan mitten av 1950-talet har det stora flertalet företag »givit upp att försöka förhandla om räntan». Förhandlingarna koncentreras i stället till amorteringsplanen och avlyftningsfrågan om vilka inte finns mycket att anföra utöver vad som redan sagts. Beträffande amorteringsplanen måste bankmannen ta hänsyn till inte bara bankens lånepolitik utan också till vad före35 Nämnas kan att den av affärsbanker tilllämpade räntesatsen för bottenlån i jordbruksoch bostadsfastigheter ligger vid eller strax över räntesatsen för checkräkningskredit. 36 Cyert & March, s. 119-120.

taget kan anses orka med under olika artaganden om omsättningsutveckling, kostnadsutveckling m. m. Avlyft är inte enbart en förhandlingsfråga mellan affärsbank och företag utan också mellan dessa båda å ena sidan och olika kreditinstitut (inkl. riksbanken) å den andra.

E: 3. Ränta, risk och kundens lönsamhet för banken För varje kredit kan i princip räntan delas upp i en del, som motsvarar räntan vid helt riskfria lån med den löptiden och i en del, som utgör ersättning för risktagande. Om det saknas monopolitiska inslag i prisbildningen på kreditmarknaden kommer vid jämvikt en hel skala av räntesatser att finnas, som korrekt avspeglar sådana faktorer som riskattityder och skiftande löptider. Var skalans nivå eller den genomsnittliga räntenivån ligger kan bestämmas av myndigheterna via den ekonomiska politiken. Att högre räntesats krävs vid högre risk för att förmå en potentiell kreditgivare att ge den mer riskfyllda krediten är en elementär grundsats för en kreditmarknads sätt att fungera. Det finns dock en övre gräns för exempelvis en banks villighet att ge kredit oavsett den utlovade räntans höjd vilket innebär att det även under normala förhållanden finns ett inslag av vad som ofta kallas kreditransonering på kreditmarknaden. 37 Ett skäl härför är skillnader i bankens och det kreditsökande företagets förväntningar rörande det senares möjligheter att betala erforderlig ränta. Det finns a priori ingen anledning att anta att bankens och företagets förväntningar är identiska. Om räntan för enkelhetens skull antas kunna betalas endast från vinsten (före räntebetalningar) och om den subjektiva sannolikhetsfördelningen av företagets förväntade vinst enligt bankens bedömande ger en genomsnittlig förväntad vinst, som är negativ efter räntans betalande, så kommer banken inte att fästa avseende vid företagets utfästelser utan avslår dess kreditansökan. Dessa skiljaktigheter i bedömningen kan vara av slumpmässig natur men bör då inte annat än i undantagsfall medföra oförmåga 216

att erhålla önskade krediter om företaget har möjlighet att även vända sig till andra banker. Det kan emellertid antas att skiljaktigheterna i bedömning mellan bankmän och företagare i många fall inte är slumpmässiga utan beror på en klar tendens till mer försiktiga bedömningar från bankmännens sida. Orsakerna härtill är av psykologisk art och därför vanskliga att analysera. Tänkbara förklaringar till bankmannens mer försiktiga hållning kan vara att han vet mindre om branschen och marknaden i fråga, att han är mera misstänksam och även måste bedöma företagsledarens hederlighet och kapacitet och att han är mindre engagerad och betraktar färre faktorer som givna i en framtidsbedömning. Oavsett vilka förklaringar som väljs så kan konstateras att bankmän har ett stadgat rykte såsom varande utomordentligt försiktiga jämfört med företagare. Skiljaktigheterna i bedömning kan också tänkas bero på att företagaren endast jämför räntan med den aktuella investeringens förväntade avkastning medan bankmannen i sin riskbedömning av naturliga skäl ställer krediten (och räntan) i relation till hela företagets finansiella struktur och förväntade utveckling. Ett annat skäl för kreditavslag är bristande delbarhet hos det projekt, som krediten helt eller delvis avses finansiera. Om banken för denna kredit begär en ränta, som gör projektet olönsamt, har företaget inte behov av någon kredit alls, eftersom projektet inte kan göras mindre. Företaget är då inte intresserat av en mindre kredit, oavsett vilken ränta banken begär. Ett tredje skäl för kreditavslag under normala marknadsförhållanden är att bankerna har en negativ riskvärdering, som är så stark, att över en viss risknivå kan ingen utlovad eller förväntad ränta, oavsett hur stor, kompensera risken. Såsom tidigare diskute37 1960 publicerades i The Quarterly Journal of Economics en artikel av Hodgman rubricerad »Credit Risk and Credit Rationing», som följdes av en livlig debatt i tidskriften rörande förekomsten av »kreditransonering» hos bankerna och förklaringarna härtill. Någon enighet kan inte sägas vara nådd men det skulle föra för långt att här referera och analysera de olika inläggen.

rats i samband med säkerheterna, ser bankerna inte enbart på förväntat genomsnitt utan på hela fördelningen av en kredits tänkbara utfall.38 Denna högsta absoluta risknivå är emellertid olika för lån av olika storlek vid given portföljstorlek beroende på möjligheterna till riskutjämning. För stora lån är dessa möjligheter mindre än för små lån uppgående till totalt samma belopp, vilket medför att högsta acceptabla risknivå för de förra är lägre. Det finns därför ett negativt samband mellan lånestorlek och maximal risknivå. Om lånen är så små att en fullständig riskutjämning kan uppnås, saknar bankens riskaversion betydelse för den risk, som tas i fråga om det individuella lånet — förutsatt naturligtvis att räntesatserna anpassas till kreditriskerna. Den avgörande frågan är emellertid hur små lånen måste vara för att uppnå en fullständig riskutjämning. När det gäller företag är 500 000 kr. ett litet belopp men många sådana lån behöver inte bli nödlidande för att totalförlusten ska bli avsevärd även för en storbank. Dessutom kan de individuella kreditriskerna vara delvis avhängiga av varandra även beträffande små krediter. Vidare kan inte bortses från att en annan faktor, som hänger samman med flertalet bankers administrativa uppbyggnad, kan vara av betydelse. Beslut om mindre krediter fattas av lokala och regionala instanser. På grund av att de gentemot överordnade måste ta på sig ansvaret för beviljade och sedan felslagna krediter är det tänkbart att de, för krediter inom sin limit, anlägger ungefär samma riskbedömning som om kontoret etc. vore en liten lokalbank. Samband mellan den närmast ansvarige bankmannens riskaversion och den individuella kreditens risk kommer då att finnas även vid mycket små belopp. Även vid fullkomligt rörliga räntor kan det således finnas högsta absoluta risknivåer för en bank, men nedanför dessa gäller fortfarande att krediter med högre risk ges vid tillräckligt mycket högre ränta — förutsatt naturligtvis att risk alls accepteras. Som framgått bestäms emellertid affärsbankernas räntesättning vid krediter till företag nästan helt av kreditform samt säkerheter och inte

av kreditriskerna som sådana. Även om hänsyn tas till förekommande fall av samvariation mellan kreditrisk och säkerheternas kvalitet, till de högre räntesatserna vid blancokrediter till småföretagare samt till tänkbara möjligheter att i vissa speciella fall variera säkerheternas sammansättning för att erhålla högre ränta, måste slutsatsen ändå bli att affärsbankerna i endast synnerligen begränsad utsträckning accepterar mer riskfyllda krediter i utbyte mot högre ränteersättning. När kreditrisken överstiger en viss högsta nivå betraktas företaget allt efter omständigheterna antingen som inte kreditvärdigt för ytterligare krediter eller som inte kreditvärdigt över huvudtaget. Om ett företag inte uppfyller bankernas anspråk på kreditvärdighet erhåller det inga krediter alls oavsett dess villighet att betala högre ränta. Det förefaller lämpligt att reservera termen »normal kreditransonering» för denna typ av avslag, som hänför sig till den stela räntesättningen. Vid fritt rörliga räntor bör frågan om ett företags kreditvärdighet inte kunna avgöras utan referens till den ränta företaget är villigt att betala. Vid intervjuerna visade det sig att kreditvärdighet bedöms helt fristående från räntan. Detta behöver dock nödvändigtvis inte ses som enbart ett bevis för den stela räntestrukturen. Även vid helt rörlig räntesättning finns högsta absoluta risknivåer och om bankernas riskuppfattning är relativt vag, vilket kan antas vara fallet, kan det te sig praktiskt att dela upp beslutsfattandet i två steg. I första steget utgås från given tillämpad räntelatitud samt givna variationsmöjligheter i andra kreditvillkor och analyseras om företaget över hu38 Att privata banker har stark riskaversion ligger i sakens natur. Men denna aversion förstärks om vinstincitamentet hos bankledningen är svagt, exempelvis på grund av att företagsledarfunktionen och ägarfunktionen helt har skilts åt. I det sammanhanget får inte förbises för banker speciella psykologiska faktorer, som kan ha en viss betydelse. Felslagna större krediter och konkurser medför närgången granskning från bankinspektionens sida. Vidare är sådana händelser mycket mer av publik angelägenhet än felaktiga investeringar inom ett industriföretag och medför därför ofta stor uppmärksamhet och ibland kritiska kommentarer i massmedia.

vudtaget kan vara kreditvärdigt för det begärda beloppet. För de företag, som bedöms inte vara det saknar det mening att ställa ränta och risk mot varandra. I andra steget görs för återstående kreditansökningar en bedömning av vilken ränteersättning banken anser sig behöva för att kunna ge den aktuella krediten och genomförs en förhandling med kredittagaren om ränta och andra kreditvillkor.39 Det förefaller emellertid vara omöjligt att hävda att en sådan variation av ränta efter risk görs i svenska affärsbanker när räntan bestäms av kreditform och säkerhet, när krediternas löptid inte påverkar räntesättningen och när inga riskreducerande klausuler av olika slag innebärande varierande kontroll över företaget från bankens sida tillämpas annat än i rena undantagsfall.4" Det är emellertid nödvändigt att i sammanhanget också ta hänsyn till bankens tidsperspektiv tillsammans med bankförbindelsernas stabilitet, exklusivitet och inbegripande av annat än krediter. En kredit med högre risk, än vad banken anser rimlig på kort sikt med hänsyn till räntan, kan komma att beviljas om företaget ger stora andra bankaffärer och framför allt om det bedöms som sannolikt att företaget på sikt kommer att vara lönsamt och utvecklas till en för banken lönsam kund med låga kreditrisker, betydande inlåning och ev. stora andra bankaffärer. Bankerna tar således inte hänsyn till enbart räntan på den just då aktuella krediten utan även till förväntade framtida intäkter från företaget. När ytterligare krediter ges ett företag för att rädda redan utestående hotade krediter är detta endast ett markerat specialfall inom ramen för en generell benägenhet att bedöma bankens totalintäkter från företaget över tiden. Som ett av många exempel på detta sätt att se kan tas följande uttalande av en bankchef i samband med att vid intervjun räntesättning kontra risk diskuterades. »Man får komma ihåg att när en kund kommer in till banken och vill låna pengar så ser banken den krediten som endast en bit i ett stort pussel. Man ser på vilken utlåning man kan förmoda blir aktuell i framtiden och vidare så 218

ser man på vilka andra affärer man har med företaget. Man ser på dess inlåning, på dess utrikesaffärer, vilka fondaffärer det kan erbjuda, vilken depå det kan erbjuda osv. Banken säljer ett helt paket till kunden varav krediten, som just då begärs endast är en bit. Vi är intresserade av summan av alla dessa olika element. Dessa olika affärer och framtida kreditbehov kommer också upp vid diskussionen med kunden om den just då aktuella krediten. Det är hela tiden denna totalsyn och dessa långsiktiga saker man tänker på . . . Ger vi oss på krediten så är det på grund av att vi anser affären och företaget som sådant intressant på lång sikt. Det är min efterträdare, som om säg tjugo år får glädje av det här företaget, som då kanske har vuxit till en stor kund, ev. är ett börsnoterande företag». Många av de intervjuade pekade också på nödvändigheten av ett längre perspektiv på kreditgivningen utifrån den motsatta, negativa aspekten. Ser en bank enbart på den aktuella krediten, oavsett hur kort, riskerar banken att snabbt ställas inför nya och stora kreditkrav, som även om ingen förlustrisk hotar redan utestående krediter, bereder stora bekymmer, främst i form av för banken oförmånlig publicitet när företaget går i konkurs på grund av att ytterligare krediter inte kunnat erhållas. Bankförbindelsernas konstaterade karaktär tillsammans med inslaget av långsiktiga överväganden och bedömning av en kunds totala lönsamhet för banken medför speciella effekter från räntesynpunkt. Å ena sidan medför räntestelheten nämligen en tendens till utjämning av räntan över tiden för det individuella företaget. För krediter med hög risk tas en lägre ränta än vad risken moti39 Det förefaller vara med en förklaring av ungefär detta innehåll, som Hogdman vill motivera att amerikanska affärsbanker ytligt sett analyserar företagens kreditvärdighet oberoende av räntesättning och andra kreditvillkor. Se [1], s. 24-29. 40 Maskerad räntesättning genom krav på att viss del av krediten ska hållas som inlåning tycks inte förekomma. De legala möjligheterna härtill är också begränsade genom att enligt § 65 BL en affärsbank vid beviljande av kredit inte får göra förbehåll om att viss del därav ska insättas hos banken för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

verar medan i stället för senare och mindre riskfyllda krediter en högre ränta tas än vad risken motiverar. Den stela räntestrukturen gör det samtidigt möjligt att vid varje tidpunkt erhålla godtagbar avkastning på totala kreditvolymen. Å andra sidan mildras från kreditvärdighetssynpunkt effekterna av den stela räntebildningen genom att det i stället görs en avvägning mellan risker och storleken av totala framtida intäkter, varav räntan på det aktuella lånet utgör en mindre men i tiden näraliggande del. I intervjuerna medgav vissa bankchefer att räntestrukturen är stel och att en rörligare samt mer differentierad räntesättning skulle vara rationellare. Andra avvisade emellertid av principiella skäl tanken på en räntesättning, differentierad efter den aktuella kreditens risk. En ansåg att en banks riskuppfattning är så vag att en riskmässig gradering av krediterna, såsom teorin förutsätter, är omöjlig. Han deklarerade att »vill man inte ha företaget som kund så vill man inte ha företaget som kund till något som helst pris». Liknande uttalanden gjordes i olika sammanhang av andra intervjuade. Samma bankchef ansåg vidare att det är helt enkelt oförnuftigt att vid hög risk ta högre ränta, eftersom detta enbart minskade ett utsatt företags möjligheter att överleva. Det är snarare när företaget senare konsoliderats och dess krediter erbjuder små risker, som banken bör ta bra betalt. En annan bankchef menade att för riskmässigt marginella företag skulle en högre ränta enbart innebära att »man sänkte honom snabbare i graven». Det är svårt att fästa något större avseende vid dessa uttalanden. Om bankerna inte kan skilja på risker av olika storlek är metodiken för kreditanalys och en banks ibland mycket stora arbetsinsats för att närmare analysera ett kreditsökande företags förväntade ekonomiska utveckling egendomlig för att inte säga meningslös. Självfallet rör sig bankerna med vaga riskbegrepp men detta är inget skäl för att över huvudtaget negligera riskskillnader och därför inte heller för att avstå från att göra en avvägning mellan risk och ränta. Att för riskmässigt margi-

nella företag, som får krediter, en relativt sett högre ränta än nu enbart skulle tillintetgöra alla dessa företag ter sig inte heller särskilt rimligt. Om företaget inte orkar betala de riskmässigt motiverade räntorna är det dessutom ingenting som hindrar att banken efterskänker en del av räntan eller låter räntebetalningarna under särskilt svåra år ackumuleras som fordran. Då skulle också klarare framgå vilka krediter, som ur bankens synvinkel vid givna riskattityder inte borde ha beviljats av banken. F. ö. skulle en mer adekvat räntedifferentiering också kunna medföra en sänkning av räntorna för mindre riskfyllda krediter. Med nuvarande konstruktion av affärsbankernas räntelistor betalar lönsamma och solventa företag relativt sett för hög ränta på sina bankkrediter. Flertalet börsnoterade företag torde tillhöra denna kategori och i mycket snäv mening kan dessa företags ränteutgifter säga »subventionera» krediter givna till många små och medelstora företag, där riskerna i kreditgivningen kan antas ofta vara betydande. Den jämförelsen är emellertid av begränsat intresse. Intressantare och väsentligare är att den stelbenta räntesättningen utesluter alla möjligheter för ett företag att ge högre ränta för att erhålla kredit i önskad omfattning och med önskad (reell) löptid. Denna institutionellt betingade begränsning av kredittillförseln drabbar definitionsmässigt företag, som anses erbjuda för stora risker att ge kredit till eller kredit i önskad omfattning vid nu rådande räntesatser samt företag, som av olika andra institutionella faktorer har sämre tillgång till långa krediter annorstädes än övriga företag och därför i större utsträckning vänder sig till affärsbankerna. Dessa företag tvingas härigenom till en långsammare expansionstakt än annars, förutsatt att de alls kan överleva, om perfekta substitut för banklån inte finns. Det finns goda skäl att anta att dessa företag företrädesvis är små och medelstora även om frågan rörande tillgång på absolut sett mycket stora krediter aktualiserats på senare tid. Ett stort antal av dessa företag torde också ha små möjligheter att dra fördel av bankernas tendens att vid kreditgiv219

ningen ta hänsyn till framtida bankaffärer såsom utlandsaffärer. En räntesättning, som betydligt starkare är korrelerad med kreditrisken för varje individuell kredit samt bättre speglar bankernas likviditetspreferenser skulle även vid oförändrad genomsnittlig räntenivå öka bankernas intresse för kreditgivning till dessa företag med totalt sett större variationer i risktagande från bankernas sida som följd. I samma riktning kan tänkas verka införandet av sådana speciella riskreducerande klausuler, som tillämpas av amerikanska banker. Större räntedifferentiering och mer varierande kreditvillkor i övrigt skulle sannolikt också öka utbudet av småkrediter på grund av ökat incitament att tillvarata möjligheterna till riskutjämning. Vid övergång till rörligare räntor bör nämligen den absolut sett högsta acceptabla risknivån för varje enstaka kredit stiga relativt sett mest för småkrediter. Den effektiva kreditefterfrågan (dvs. efter avdrag för den del, som inte bankerna vill tillgodose ens vid fullt rörliga räntor) blir större än tidigare på grund av den minskade diskrimineringen av vissa företag — »the fringe of unsatisfied borrowers» krymper. 4142 Många av de intervjuade framhöll att bankerna tar större risker med gamla kunder än nya alldeles frånsett förlustrisken för redan utestående lån. De anförda motiveringarna härför var argument av typen »man vill i det längsta undvika att överge en gammal kund» och »för att en långsiktig kundförbindelse ska kunna uppstå och för att bankens rykte inte ska skadas måste ett företag kunna lita på banken och veta det får all tänkbar hjälp i svåra situationer». Vidare hänvisades till den stora betydelsen av bankens förtroende för företagsledningen och konstaterades att en bank har större kännedom om företagsledningen hos gamla kunder. Denna senare faktor behöver emellertid inte innebära större risktagande utan endast mer exakt riskbedömning. Förekomsten av en differentiering i riskhänseende mellan gamla och nya kunder framgick också av den tidigare nämnda testen med varierande kombinationer av bokslut och säkerheter. Att bedöma den reella betydelsen av denna

differentiering är omöjligt men den minskar under alla förhållanden kundernas rörlighet mellan bankerna. En mer flexibel räntesättning skulle tendera att öka kundrörligheten, eftersom både riskmässigt marginella företag och övriga företag då för förhandlingar med resp. bank om lämplig ränta och faktisk risk. Leder förhandlingarna inte till en överenskommelse kan förhandlingarna upptas med annan bank. Det kan dock knappast förväntas att bankförbindelsernas stabilitet och exklusivitet skulle minska i någon större grad.

E: 4. Bankernas kreditgivning och utvecklingsblock En speciell frågeställning rörande risktagande, som aktualiseras vid en starkt koncentrerad bankstruktur, är i vad mån storbankerna i sin kreditgivning tar eller utifrån sina företagsekonomiska motiv bör ta hänsyn till förekomsten av s. k. utvecklingsblock på ett sätt, som inte är möjligt för banker i ett bankväsende, där ett stort antal banker konkurrerar med varandra. Förenklat uttryckt är tanken den att en storbank med sin över41 Man kan fortfarande tala om diskriminering i den meningen att företag, som erbjuder större kreditrisker visserligen får krediter men också får betala högre räntesatser. Detta är ofrånkomligt på en kreditmarknad där kreditgivarna kräver kompensation för risktagande. Denna form av »diskriminering» brukar anses vara rationell vilket däremot den nuvarande inte är. 42 Direkta jämförelser med förhållanden i USA kan inte göras på grund av olikartade institutionella och andra förhållanden. Bl. a. finns ett betydande inslag av bankmonopol för mindre låntagare på mindre orter. Nämnas kan dock att undersökningar 1957 visade att de minsta företagen betalade 1,7 procentenheter högre ränta för korta lån och 4,3 procentenheter högre ränta för medellånga lån än vad de största företagen gjorde. Ett par år tidigare när bättre balans rådde på kreditmarknaden var spännvidden ännu större. Se The American Bankers Association, s. 158—159. Ett speciellt problem i sammanhanget är krediternas hanteringskostnader. Dessa är delvis fasta och därför relativt sett högre för småkrediter. Enligt en amerikansk undersökning kan de betydligt högre räntesatserna för mindre krediter i USA sannolikt »förklaras» av dessa kostnadsskillnader. Om denna slutsats gäller generellt är den ytterligare ett skäl för mer differentierad räntesättning än vad som nu tillämpas av svenska affärsbanker. Se Levenson.

blick över olika varumarknader och branscher kan upptäcka icke-konkurrerande företag bland kunderna, där genomförandet av ett företags investeringsprojekt via varumarknadspriserna positivt påverkar avkastningen på ett annat företags investeringsprojekt. Genom att ta hänsyn till sådana samband, som helt eller delvis förbises av företagen, kan banken välja en sådan sammansättning av de kreditfinansierade investeringarna att avkastningen på det totala investeringsbeloppet maximeras. Detta innebär att en bättre resursallokering erhålls jämfört med det fall när banken inte tar hänsyn till dessa sammanhang samtidigt som bankens kreditrisker minimeras. 43 Teorin innebär att bankerna i sin kreditgivning i jätteskala skulle tillämpa samma planeringsprinciper, som en vanlig företagsledning gör i sin interna planering av olika avdelningars investeringar. Mot denna teori kan flera, både teoretiska och praktiska, invändningar göras. Primärt bygger teorin på ett antagande om att banken finansierar vissa bestämda investeringsprojekt. I själva verket finansierar banken vissa bestämda företag och kreditbedömningen avser företaget och inte investeringen. I extrema fall sammanfaller till en del dessa båda aspekter och det är då, som det finns anledning för banken att begära utförliga investeringskalkyler vid kreditprövningen. Genom att kreditrisken avser företaget i sin helhet finns det med vissa sällsynta undantag, för banken ingen anledning alls eller endast mycket svaga skäl att självständigt beakta det positiva beroendet avkastningsmässigt mellan olika företags investeringsprojekt. De enstaka undantag det gäller är när en bank råkar få samtidigt framställningar om att finansiera huvuddelen av två företags investeringsprojekt, som var för sig är mycket stora i förhållande till resp. företag och som påverkar varandra lönsamhetsmässigt utan företagens fullständiga vetskap därom. Likaså är det i vissa fall teoretiskt tänkbart att vid kreditrestriktioner en bank först avslår ett företags kreditansökan med påföljd att vissa investeringsprojekt uppskjuts men senare beviljar

ansökan på grund av att krediter beviljas ett annat företag, som genomför investeringar, vilka positivt påverkar de förstnämnda investeringarnas lönsamhet. Därutöver kan det teoretiskt tänkas att kreditbedömningen i vissa fall influeras av hur det aktuella investeringsprojektet påverkar lönsamheten vid ett annat kundföretag, där bankens utestående krediter är i farozonen. Sådana hänsynstaganden behöver emellertid inte nödvändigtvis leda till ur samhällsekonomisk synpunkt mer effektiv resursallokering. Problemet är då i princip av samma art som när en bank ger ett företag ytterligare krediter i förhoppning om att därigenom kunna rädda redan utestående krediter. De praktiska möjligheterna att göra totalbedömningar av det slag, som ovannämnda teori förutsätter, är dessutom små även för en storbank. Krediter av olika storlek avgörs på olika beslutsnivåer. Kreditansökningarna kommer in successivt och beslut över krediter, där bakomliggande projekt påverkar varandra, blir starkt spridda över tiden. Företagens finansiella förutsättningar varierar kraftigt liksom företagsledningarnas intentioner rörande finansieringens utformning. Antalet homogena varugrupper är trots allt mycket stort varför en total överblick skulle ställa mycket stora och kostsamma krav på bankens utredningsresurser. Med ett undantag ställde sig intervjuade verkställande direktörer och andra direktionsmedlemmar vid större banker — med hänvisning till ovannämnda faktorer — avvisande till tanken att en totalbedömning av detta slag görs eller kan göras. Ett par intervjuade menade att i mycket sällsynta undantagsfall tas dessa hänsyn men sambanden är då så uppenbara för alla involverade att det ter sig självklart att göra så.44 *3 För en utförlig teoretisk analys av denna frågeställning se Bohm. 44 En storbankschef menade att totalbedömningar av här avsett slag görs tämligen regelmässigt och bemötte invändningar med att banken känner företagens långsiktiga investeringsplaner. Inga andra i banken ansåg att sådana bedömningar gjorts eller görs. Detta jämte den markanta avvikelsen från alla övriga svar gör att det starkt kan ifrågasättas om inte frågan trots allt missuppfattades. 221

De teoretiska invändningar, som ovan rests mot tanken att storbanker i sin kreditgivning skulle ta hänsyn till positiva korseffekter mellan olika företags investeringsprojekt bygger på en implicit men central förutsättning — nämligen att en storbank eller dess ägare inte har egna vinstintressen i något företag. Existerar däremot sådana ägarintressen blir slutsatserna andra eftersom incitamenten att öka dessa företags vinster kan antas vara betydligt starkare än när enbart kreditrisken beaktas. Dessutom avser dessa starkare incitament endast vissa företag, vilket avsevärt minskar de rent praktiska svårigheter, som tidigare nämndes. Från bankens (bankägarnas) synpunkt framstår det då som fördelaktigt att i bankens kreditgivning ta hänsyn till sådana positiva korseffekter mellan olika investeringsprojekt, som dels går mellan de företag vari innehas ägarintresse, dels går till dessa företag från andra bankkunder, vari inga ägarintressen finns. I båda fallen kan med bankens hjälp avkastningen på de ägda företagens sammanlagda investeringar maximeras samtidigt som bankens kreditrisker minimeras. Genom att banken beaktar förekomsten av sådana utvecklingsblock och har möjligheter att med lämpliga kombinationer av ägarinsatser, bankkrediter och helt fristående företagskunder skapa nya utvecklingsblock, erhålls en från samhällsekonomisk synpunkt mer optimal resursallokering än annars. Enkelt uttryckt agerar banken som en bankirfirma i starkt uppförstorad skala. Genom bankens storlek erhålls samtidigt den nödvändiga diversifieringen i låneportföljen genom kombination av ett antal utvecklingsblock och/eller kombination av några utvecklingsblock med ett antal lämpligt fördelade »vanliga» bankkunder. Enligt banklagen får bankerna i princip inte äga aktier, vilket får ses mot bakgrunden av farhågor om s. k. »osund kreditgivning» och överdriven koncentration av makt till bankerna. Bland storbankerna är med ett undantag ägandeförhållandena och styrelserepresentationerna sådana att det, trots förekomsten av »närstående» investmentbolag, inte finns anledning att tillmäta bankägarnas

övriga vinstintressen någon betydelse i sammanhanget. Det åsyftade undantaget är naturligtvis Stockholms Enskilda Bank, som i en rad avseenden har förutsättningar för att verka som bankirfirma i tidigare nämnd mening. Medlemmar av familjen Wallenberg har absolut sett stora ägarintressen i banken och andra företag. Ett rimligt antagande är att ägandeintressena hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse jämställs med de egna, varigenom familjen både relativt och absolut sett har starka vinstintressen i banken och ett stort antal företag, såsom tidigare visats. Vidare deltar medlemmar av familjen mycket aktivt i både bankens och företagens skötsel genom innehav av befattningar som verkställande direktörer och styrelsemedlem (företrädesvis styrelseordförande). Slutligen är beslutsfattandet i banken starkt centraliserat och ligger på några få händer. I sammanhanget bör också observeras att de »egna» företagen svarar för en betydande del av bankens totala verksamhet. Från bankens tidiga historia är enstaka exempel på utvecklingsblocktänkande kända. För att fastställa om liknande exempel finns från senare tid krävs en genomgång av bankens och berörda företags arkiv. En sådan undersökning har utredningen själv inte haft möjlighet att göra.

F. Affärsbankernas diter under

fördelning

av

kre-

kreditrestriktioner

Med de täta hänvisningar, som i de föregående avsnitten gjorts till kreditrestriktioner, kan det förefalla egendomligt att ge ett särskilt avsnitt ovanstående rubrik. Den gjorda åtskillnaden mellan kreditrestriktioner och icke kreditrestriktioner är emellertid främst betingad av analytiska skäl och i det följande dras i stor utsträckning slutsatser, som grundar sig på den tidigare diskussionen i detta kapitel. Det bör påpekas att diskussionen primärt avser kreditransonering. Denna kan i och för sig uppstå av andra anledningar än kreditrestriktioner. Menas med kreditransonering enbart att

företag och andra inte kan få låna obegränsat vid gällande räntesatser, kan helt kort konstateras att affärsbanker alltid ransonerar krediter, såsom redan framgått. För att skilja på jämvikt och ojämvikt på kreditmarknaden, särskilt med avseende på företagskrediter, är det därför nödvändigt att bestämma var gränsen går mellan å ena sidan »normal» kreditransonering och å andra sidan »extraordinär» kreditransonering eller helt enkelt »kreditransonering» såsom termen vanligen uppfattas. Hur denna gräns bör definieras för att vara teoretiskt sett entydig kräver närmare analys. Det är emellertid lämpligt att diskutera denna fråga något senare. Tills vidare utgås från rent allmänt att kreditrestriktioner medför ett ransoneringsförfarande, som innebär att bankerna måste välja bland kreditansökningar, som från risksynpunkt skulle kunna beviljas om medel för placering i lån fanns tillgängliga. Den centrala frågan blir då vilka faktorer, som styr denna urvalsprocess. I intervjuerna visade det sig vara ibland svårt att få klara och precisa svar rörande vilka kriterier, som krediturvalet sker efter — uppenbarligen beroende på att många bankmän ännu uppfattar ransoneringsprocessen som en serie improvisationer. Vissa huvudlinjer kan dock siktas fram ur intervjusvaren.

F: 1. Kundslag, kreditslag och kreditändamål I diskussionen av hur en bank anpassar sig till införda kreditrestriktioner gjorde alla intervjuade bankmän en mycket klar distinktion mellan gamla och nya företagskunder. Genomgående angavs att gamla kunder har ett markerat företräde vid kredittilldelningen. Som motivering härför hänvisades till bankförbindelsernas långsiktiga karaktär och angavs att gamla kunder helt enkelt kräver en sådan förtursrätt. En VD svarade på den ställda frågan helt lakoniskt: »Man måste ge de gamla kunderna företräde — annars skulle man få förfärligt dålig renommé». Kontorscheferna var annars mest kategoriska i detta avseende och flera svarade med skämtsam underton att det närmast betraktas som

tjänstefel om en kund tas från en annan bank. Några av bankcheferna var något mer nyanserade i sina svar, exempelvis: 1. »I dagens läge är man mycket tveksam att ta en ny kund. Det betyder emellertid inte att det är helt omöjligt att ta nya kunder... Men om vi skall ta en ny kund så skall det vara en mycket attraktiv sådan. Och attraktiviteten beror inte på krediten som sådan utan på företaget som kund i sin helhet. Vi ser alltså på hur mycket inlåning företaget kan tillföra oss, om det kan tillföra oss utlandsaffärer osv. Det sker alltså en affärsmässig bedömning av kundens betydelse i sin helhet för banken.» 2. »När restriktionerna var tämligen nya som företeelser inom bankväsendet, så sade man först att man inte skulle ta några nya kunder alls, men den inställningen visade sig så småningom inte vara realistisk. Man har trots allt en rätt stor omsättning i sin kundkrets genom att företag läggs ner, genom att företagsledare dör, genom att företag fusionerar med andra företag osv. Det är därför en mycket påtaglig naturlig avtappning inom kundkretsen och man vill då helt naturligt ha ersättning genom nya kunder. Det finns alltid på marknaden strategiskt viktiga kunder, som har stor potential och som därför är intressanta för banken på lång sikt... Sedan så finns det ju olika hårdhetsgrader även när det gäller restriktioner. Den första reaktionen är att inte ta några nya kunder. Den primära strävan är att alltid kunna klara sina gamla kunder... Man får emellertid i det här sammanhanget också komma ihåg, att man kan inte bli av med kunderna heller under restriktionstider. De tillfällen då man skall kunna ändra på sin låneportfölj och bli av med mindre attraktiva kunder är under lättare kreditmarknadslägen, när andra banker är pigga på att öka sin utlåning. Men då är man ju själv å andra sidan inte så pigg på att bli av med dem. Det tar helt enkelt emot att så att säga strukturrationalisera inom kundkretsen både på grund av att vederbörande under restriktionstider inte har valmöjligheter egentligen och på grund av att det är gamla förbindelser, som är svåra att bryta.» Liknande synpunkter framfördes av andra. Bl. a. påpekades att efter en längre tids kreditrestriktioner kommer bankens långsiktiga kreditpolitik att göra sig i viss mån gällande och leda till förvärv av enstaka nya kunder. Beträffande nya kunder gjordes all-

mänt också reservationer för de fall när ett nytt avdelningskontor öppnas. Då krävs helt naturligt en annan inställning.45 I och för sig medför inte en mer eller mindre fullständig eliminering av företagens rörlighet mellan bankerna att kreditanspråken på bankväsendet i sin helhet minskar. Med undantag för enstaka provinsbanker, som av speciella skäl har förhållandevis god likviditet, måste likafullt en ransonering av krediter genomföras bland de gamla kunderna. Tämligen genomgående uppgavs att absolut nödvändiga rörelsekrediter, säsongkrediter och korta krediter har företräde av de skäl, som angivits i detta kapitels inledande avsnitt. Likaså påtalades att amorteringskraven skärps vilket i fråga om nya krediter leder till kortare amorteringstider. En bankchef ansåg variationer i bankens krav på kreditens längd t. o. m. vara det viktigaste ransoneringsmedlet. »Redan genom att man begär en kortare avbetalningstid (exempelvis att man begär 2—3 års amorteringstid mot kanske 6—7 års, som man skulle gå med på annars) så faller väldigt många krediter bort. Kraven på en kortfristigare kreditgivning ger därför ett stort utslag . . . Man måste när det är ont om pengar i stället få upp omloppshastigheten . . . Bedömningen avser återbetalningskapaciteten, vilket inte nödvändigtvis är samma sak som företagets lönsamhet.» I samband med att amorteringstidens längd diskuterades framhölls av många att kortare amorteringstider visserligen kan leda till att företagen pressas hårdare men eftersom bankmannen måste göra en bedömning av företagets amorteringskraft medför kortare amorteringstider i första hand att vissa kreditansökningar helt avslås. Med undantag för enstaka aktioner under 1950talet (se tidigare) ändras i regel inte uppgjorda amorteringsplaner för redan utestående krediter. Däremot blir det en hårdare indrivning av amorteringar från företag, som ligger efter sina amorteringsplaner. 46 I diskussionen av ransoneringskriterier uppgav åtskilliga bankmän att man i första hand söker ge krediter till »produktiva ändamål», »samhällsekonomiskt önskvärda områden», »produktion av nyttiga saker» etc.

224 Då närmare precisering efterlystes erhölls dock svävande och tämligen intetsägande svar med bl. a. hänvisningar till att sommarstugelån och lån för aktiespekulation inte är populära och till riksbankens önskemål om att begränsa konsumtionskrediternas volym. I ett par fall tog dock svaren klart fasta på det subjektiva elementet i ett sådant förfarande. VD vid en mindre bank framhöll: »Över huvudtaget gäller att vi söker så långt möjligt göra en bedömning utifrån allmänekonomiska synpunkter. Jag är väl medveten om att man kan diskutera vad som är nyttigt eller inte . . . Man kan ha olika uppfattningar om hur nyttiga olika användningar av pengar är och det är ju självfallet en helt subjektiv bedömning.» En direktionsmedlem i en privat storbank avslutade diskussionen om kreditransonering med orden: »Möjligen skulle man kunna tillägga att man mer eller mindre utpräglat inriktar sig på att ge krediter till vad man anser vara nyttigt för samhället i sin helhet. Jag är medveten om att sådana värderingar kan vara farliga men de är nog ofrånkomliga. Det är väl ändå rätt naturligt att man i dagens läge inte ger kredit för byggande av exempelvis ett nöjesfält, hur god avkastning och hur fina investeringskalkyler, som än skulle frambringas.» Vissa intervjuade deklarerade också inledningsvis att de mest lönsamma företagen och de mest lönsamma investeringarna i första hand får krediter. Vid uppföljande detaljfrågor modererades dessa uttalanden regelmässigt och det hela reducerades till den tidigare nämnda preferensen för korta krediter och till en bedömning av hur starkt kravet på kredit är från kundens sida. Snabb återbetalningsförmåga är emellertid inte under alla förhållanden ett kriterium på hög lönsamhet, såsom redan påpekats. Hänvisning kan också göras till de välkända argu45 Enligt en dansk intervjuundersökning 1948 är avvisande av nya kunder det medel, som danska banker först griper till vid en nedgång i likviditeten. Se Pedersen og Sörensen. 46 Inom parentes kan noteras att när det gäller val mellan investeringar av olika ekonomisk livslängd så får krav på kortare amorteringstider i princip samma effekt som en räntehöjning.

menten mot pay-of kalkyler som underlag för investeringsbeslut. Nedanstående utdrag från ett intervjusvar är karakteristiskt för samtalets gång i dessa fall: »Kreditrestriktionerna innebär att man hårdare ser på lönsamheten . . . man kan nog inte säga att det är någon uttalad tendens att ta de mest lönsamma före de mindre lönsamma. Men det är klart att är det ett mycket bra företag, så har dess kreditansökan en mycket större tyngd. Man utsätts för en starkare press att ta den. Å andra sidan kan det vara så att en investering, som inte är särskilt lysande lönsamhetsmässigt, är nödvändig för att företaget skall kunna komma upp och få en hygglig lönsamhet. . . . när en investering har en mycket hög lönsamhet, så får vi ju en kortare återbetalning och därigenom så blir det en prioritering.» Många underströk i detta sammanhang bankens ansvar för kunderna och framhöll att man även under kreditrestriktioner tar betydande risker vid krediter till företag med dålig lönsamhet och blygsam avkastning på planerade investeringar om utsikter finns att rädda företagets existens. Det är osäkert vilket avseende, som bör fästas vid denna synpunkt. Speglar den en realitet innebär detta att investeringar med mycket låg avkastning gynnas när företagets existens står på spel oavsett vilka de alternativa placeringsmöjligheterna är. En speciell frågeställning är hur kreditansökningar från företag, som är representerade i bankens styrelse, behandlas jämfört med andra företags. Samtidigt är detta en typ av fråga där av taktiska skäl svaren a priori kan väntas vara givna. Men hänsyn måste också tas till att dessa företag har en ställning, som ofta skulle garantera dem krediter under alla förhållanden. Frågan ställdes dock till cheferna för tre av de privata storbankerna. En ansåg att styrelserepresentationen inte är något problem i sammanhanget och replikerade att det är svårast att avslå kreditansökningar från företag, som anser att de borde sitta i centralstyrelsen. Den andra bankchefen menade att alla företag behandlas lika och att samma arbete läggs ner på kreditansökningarna oav-

sett relationerna till styrelsen men tillade att »jag vill inte förneka att det tar väsentligt längre tid att säga nej till en ansökan från exempelvis . . . än det tar att säga nej till något bolag X». På frågan om det under restriktionstider ens finns möjligheter att avslå kreditansökningar från företag, som är representerade i bankstyrelsen svarade den tredje storbankschefen bl. a.: »Det finns det väl fast det är inte särskilt lätt, det medger jag. Dessbättre så är styrelsens sammansättning sådan att det inte är så aktuellt att komma in i en sådan situation . . . Men det finns undantag . . . När det gäller att skära ner dessa företags kreditansökningar så får man ju handskas försiktigt. Vad som framför allt är viktigt är att få ett avslag gjort innan saken kommer upp inför styrelsen . . . Men det är klart att om det är en mycket stridbar företagschef så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att säga nej till dennes kreditansökan. Men det är viktigt att här komma ihåg att det inte är fråga om rena a v s l a g . . . är man företagets bank så måste man försöka klara företaget antingen genom egna krediter eller genom att söka upp andra finansieringsvägar, inklusive då att man försöker övertyga honom om att han inte behöver pengarna egentligen . . . Att det sker avslag och nedprutningar även för dessa företag är fullt klart.»

F: 2. Nedskärningar av önskade krediter och hänsyn till kundens övriga bankaffärer I intervjuerna betonades mycket kraftigt dels att det är en markerad strävan att banta ner företagens kreditanspråk, dels att en kunds övriga bankaffärer spelar en betydande roll för åt vilket håll bankens kreditbeslut går. Som strax visas är det möjligt att göra en formaliserad analys beträffande vissa av dessa samband men först kan det vara lämpligt att illustrera med ett antal citat. Inom parentes anges vilken kategori den citerade tillhör. 1. »Den viktigaste synpunkten är den att man tar så att säga de krediter, som är viktigast. Annorlunda uttryckt så ger man avslag på de krediter där ett avslag ställer till med de

minst vittgående konsekvenserna. Det är således egentligen inte frågan om ett positivt urval utan om en elimineringsprocess, där man försöker skjuta ifrån sig sådana krediter, som inte är angelägna. Man lägger ner ett hårt arbete på att försöka hitta alternativa finansieringslösningar för företaget och sedan så bedömer man konsekvenserna av ett avslag för företaget. Om ett avslag skulle få mycket allvarliga konsekvenser för ett företag så anser man att man måste ta krediten. Man kan lägga två synpunkter på detta med urvalsprocessen, nämligen dels allmänt och dels mera specifikt. Den allmänna synpunkten är den att man säger nej till vissa typer av krediter, som man inte anser angelägna såsom exempelvis konsumtionskrediter. Den mera specifika synpunkten är att banken vid ransoneringen försöker agera så att den utifrån sina egna synpunkter och intressen skadar framtida affärer minsta möjligt. Om man allvarligt skadar framtida affärer för sin bank om man skulle säga nej så tar man krediten. Dessa båda synpunkter avgör tillsammans hur ransoneringen går till. Framför allt är det kanske viktigt här att framhålla att man i hög grad söker pruta ner kreditanspråken för att få in dem i det begränsade utlåningsutrymme, som banken har. Man ser således efter om kunden har utnyttjat alla alternativ i form av leverantörskrediter, upplåning utomlands, avlyft över kapitalmarknaden och liknande. Likaså undersöker man projektet för att se om det inte går att göra det mindre och se om företaget inte kan expandera lite mera peu å peu . . . Detta är många gånger kanske inte särskilt rationellt men det är den vägen, som man kan klara det hela på . . . Det här innebär naturligtvis att det är en risk för att företaget reagerar och flyttar sina affärer till en annan bank. Den risken tar man praktiskt taget varje dag . . . En viktig synpunkt vid fördelningen av kreditresurserna är också vilket ansvar som bank man har gentemot kunden... Om man har haft en kund sedan 18—, som vi har här i vissa fall, och företaget alltid har haft sina affärer i banken, alltid har haft inlåning när den har haft så ställt osv., så är det väldigt svårt för banken att säga n e j . . . (En kunds övriga affärer, främst inlåning och utlandsaffärer). .. betyder oerhört mycket vid ransoneringen . . . Man graderar alltid företagen efter deras lönsamhet som kunder för banken.» (kat. C.) 2. »När sedan gäller hur själva ransoneringen går till, så kan man kanske säga att det löser sig rätt naturligt genom att man helt enkelt

håller emot där man kan . . . Den allra enklaste modellen är naturligtvis att använda hypoteken som selektiv grund och avvisa dem som har sämre hypotek. Nu är det i praktiken mycket sällan så. Om förhållandet mellan kunden och banken är riktigt, så måste banken ta hänsyn till de rådande förhållandena för företaget och tillsammans med företagaren komma fram till en lösning. Kreditpropåerna blir omformade och ofta nedbantade. Man söker från bankens sida studera dem från företagets synpunkt och fråga sig om kreditpropån är realistisk och man söker på olika sätt hitta en medelväg som tillfredsställer båda parter. Det vanligaste är därför inte att man säger ett ja eller nej utan att man finner en godtagbar lösning för båda parter. Man diskuterar igenom det hela med företagaren och kan kanske finna att han kan driva sin inkassoverksamhet intensivare, att han kan dra hårdare på leverantörskrediter, att han kanske har för stort lager och kan reducera detta, att han har utländska leverantörer som han kan få utökade leverantörskrediter från osv. Denna konstruktiva inställning styr mycket mera kreditfördelningen idag än - säg vad den gjorde för femton år sedan. Förr så skedde fördelningen mycket mera mekaniskt efter säkerheternas kvalitet. Detta, som jag nu har talat om gäller kanske mest rörelsekrediter. När det gäller investeringskrediter, så är den första frågan hur företaget kan avveckla krediterna och få dem lagda över på andra kreditinstitut . . . Men andra affärer kommer också in i bilden. Man ser inte enbart på vilka krediträntor man får från kunden. Kunden ger ju oss en rad andra affärer och det är denna totala lönsamhet, som man får se på.» (kat. C.) 3. »En bankkunds övriga affärer spelar mycket stor roll liksom också det förhållandet att en kund temporärt kan ha fått ett minus men tidigare har haft stort inlåningsöverskott och kan förväntas få det även senare.» (kat. C.) 4. (Apropå kommunstödda företag.) »Tyvärr så kommer vi ofta inte in i bilden förrän det är för sent och kommunen har bundit sig för borgen och kreditgivning till företaget... då tvingas man kanske ge lån mot exempelvis kommunal borgen för att inte mista kommunens inlåning trots att man vet att det är ett dåligt företag.» (kat. C.) 5. »När det sedan gäller valet mellan gamla kunder så ser man i hög grad till vilka affärer de olika kunderna kan erbjuda. Framför allt ser man på inlåningen. Man vet vilken inlå-

ning man haft tidigare och vet härigenom ungefär vilken inlåning man kan vänta sig i framtiden. En annan faktor, som är betydelsefull när det gäller att välja mellan gamla kunder är svaret på frågan vad han skall använda krediten till. Om kunden har möjligheter att vänta med krediten, exempelvis genom att skjuta på investeringen, söker man gärna göra detta. Är det å andra sidan så att investeringen är nödvändig för företaget och på lång sikt hjälper företaget att utvecklas och därmed ökar också våra egna möjliga affärer i olika avseenden, är man benägen att bevilja krediten.» (kat. B.) 6. »När det gäller vilka faktorer, som styr fördelningen av kreditresurserna bör först och främst sägas att de stora, fina kunderna kan man helt enkelt inte säga nej till när de kommer och begär krediter. Detta tycker man är tråkigt därför att det ofta är fråga om stora belopp, som skulle kunna användas för att hjälpa många mindre företag. Att vi inte kan säga nej till dessa storkunder har flera orsaker. För det första finns det en del företag, som banken på olika indirekta sätt har ett visst ägarintresse i. Dessa kan man inte neka krediter. En annan grupp är stora kunder, som allmänt sett är attraktiva kunder. Sådana kan man inte säga nej till. Man vet att de även i ett restriktivt läge som idag skulle gå direkt till en annan bank och där få kredit ögonblickligen. De andra bankerna skulle ta en kund av den här ställningen även om de drabbades av straffränta . . . Företag, som arbetar på exportmarknaden är man särskilt angelägen om att få behålla. De tillför ju banken utlandsaffärer . .. Över huvudtaget gäller att vid fördelningen av krediter spelar de övriga affärer, som man har med kunden, en utomordentligt stor roll.» (kat. B.)47 7. »Man försöker i första hand få kunderna att skära ner sina kreditanspråk. I fråga om korta krediter försöker man nå en kompromiss baserad på att kunden åtar sig att driva in fordringar hårdare. När det gäller maskin- och byggnadsinvesteringar är det betydligt svårare att nå en kompromiss om lägre kreditbehov . . . Det blir en tendens att ge företräde åt företag, som tillför banken betydande andra affärer. Framför allt är man i ett ansträngt läge känslig för kreditanspråk från företag, som tidigare tillfört banken mycket inlåning och kan beräknas göra det även i framtiden. Vid kreditfördelningen är naturligt nog trycket från dessa företag hårdare än från andra företag.» (kat. A.) 8. »Man försöker förhandla med företagen

för att pruta ner deras kreditanspråk. Sådana försök till prutning är idag mycket vanliga . . . Det bli likaså en tendens att ge företräde åt företag, som är mycket attraktiva för banken. Man är ju i dagens läge speciellt känslig när företagen har stor inlåning vid banken.» (kat. A.) Vid makroekonomisk analys av kreditmarknaden antas vanligen affärsbankernas kreditgivning vara bestämd av enbart det individuella lånets ränta, risk och löptid vid givna ränteförväntningar. På inlåningssidan antas bankerna vara helt passiva. I ett läge med otillräcklig kreditkapacitet sker emellertid, såsom bl. a. framgått av citaten, en simultan anpassning av in- och utlåning och bedömningen av en kreditansökan görs med utgångspunkt från kundens totala lönsamhet för banken. Vissa konsekvenser härav kan närmare belysas genom en formaliserad analys av vissa samband. Dessförinnan är det dock nödvändigt att analysera skillnader i lönsamhet mellan olika företagskunder. Detta görs i två steg. Först antas att bankens bedömning avser endast en period samt att osäkerhet saknas. I nästa steg görs förutsättningarna mer realistiska genom att anta att bankens bedömning sträcker sig över flera perioder och att osäkerhet råder. Genomgående antas dels att inlåningen är en trång sektor, dels att bankens kreditbeslut avgör om banken får behålla respektive får kunden med samtliga dennes bankaffärer. Detta sistnämnda antagande kan förefalla något paradoxalt med tanke på den markerade tendensen att inte ta nya kunder. Mot detta bör sägas att benägenheten att ta en ny kund trots allt alltid måste till stor del vara betingad av dennes attraktivitet för banken. Den starka betoningen av hänsynen till övriga bankaffärer vid kreditbeslut avseende gamla kunder måste också tolkas som en försiktighetsåtgärd, betingad av rädslan 47 Beträffande de stora företagens attraktivitet kan jämförelse göras med vad VD för en av de privata storbankerna sade i samma sak. Han nämnde en av bankens storkunder (ett av landets större verkstadsföretag) och menade att om det företaget plötsligt behövde 100 milj. kr. så skulle banken skaffa pengarna — även om alltihop måste lånas i riksbanken mot straffränta.

att förlora kunden. Tills vidare baseras den Diagram 8:1. följande analysen på antagandet i fråga. VA a. Vid enperiodanalys utan osäkerhet och med en enda låneränta kan en banks nettointäkter från en kund tecknas som: (1) V = rL + r0aD + m — sD — c där V — Totala nettointäkter L = Lån D = Inlåning a = Ålagd kvot för likviditetsreserv r = Räntesats för lån r0 = Likviditetsreservens avkastning, uttryckt som räntesats s = Räntesats för inlåning m = Nettointäkter (nettokostnader) av (för) som anger kunden j:s lönsamhet för banken sett i förhållande till bruttoutlåningen. 48 bankmässiga tjänster Sambandet mellan Rj och Lj vid i övrigt c = Hanteringskostnader för in- och utlåningsrörelsen givna förhållanden illustreras av nedanståBankens beslut avser L, som har en given ende diagram. storlek, men med L följer kundens övriga afNär den sökta krediten är förhållandevis färer, som därför banken måste ta hänsyn till liten kan Rj ligga långt högre än marknads(alla storheter blir härigenom flow). Någon räntan r och exempelvis vara R^y Vid ökanmöjlighet att låna i riksbanken antas inte fin- de kreditstorlek sjunker Rj och närmar sig nas. Alla kunder, för vilka L < D{\ -a) gäl- alltmer den rådande marknadsräntan för lån. ler, kan sägas finansiera sig själva. Det är all- Kundernas varierande kombinationer av låtid lönsamt för banken att bevilja kreditan- neanspråk, inlåning och bankmässiga tjänssökningar från dessa kunder (möjligen med ter bestämmer således vilken avkastning på något enstaka extremt undantag). De är där- kundförhållandet banken kalkylerar att erför ointressanta i detta sammanhang, där pro- hålla. blemet är att vid otillräcklig kreditkapacitet b. Några av de förenklade antaganden, rangordna kunderna efter deras lönsamhet som gjordes ovan, kan nu släppas och erför banken för att kunna välja en sammansättas av andra, som är något mer realistissättning av krediter, som maximerar avkast- ka. Varierande kreditrisker, kreditider och ningen på bankens eget kapital. Rangord- räntesatser antas förekomma (för varje kund ningsproblemet avser endast kunder där är räntan dock given i den meningen att ränL >> D(l — a) och för enkelhetens skull an- tesatsen på lånet inte är något förhandlingstas i det följande att alla kreditsökande är objekt). Detta gör det nödvändigt med nåav detta slag. gon form av omräknad räntesats för varje Kunden j:s lönsamhet för banken kan då kredit, som möjliggör direkta jämförelser med de givna förutsättningarna formuleras mellan olika kunder. För att kringgå de teosom: 48 Ovanstående ekvation avviker från den av Hodgman formulerade, som bl. a. inte utgår (2) rLj + r0aDj + itij - Cj från nettoutlåningen trots att inlåningen är en R, Lj-Dj(l-a) trång sektor. Se [1], s. 97 ff. Vidare kan nämnas att för bankens rörelse i sin helhet är L—D (1—a) lika med bankens eget kapital (EK) när Genom substitutionen och omflyttning av identiteten L + a D = D + EK gäller för bankens balansräkning. termerna erhålls:

(3) 228

rLj + Dj[Rj(l -a) + r0 - s] + m,- - c, _ Lj

_ _^ -Kj-Lj

retiska problem, som är förbundna med en sådan omräkning, antas helt enkelt att en banks beteende är sådant att för varje företagskredit med given ränta, löptid och risk kan banken avgöra vilken räntesats, som vore lika attraktiv vid placering i lån mot botteninteckning i bostadsfastighet och därför likvärdig. Denna ekvivalenta ränta betecknas Tj och är vid given nominell ränta högre ju mindre risken är och ju kortare krediten är, medan rt betecknar den faktiskt rådande räntesatsen för dessa riskfria krediter. Att välja denna ränta som jämförelsenorm är lämpligt dels på grund av dess betydelse för hela räntenivån, dels på grund av att bottenlån i bostadsfastighet kan betraktas som en praktiskt alltid till buds stående alternativ placeringsmöjlighet. Det har i de tidigare avsnitten talats åtskilligt om att bankernas kreditbeslut även sker med hänsynstagande till förväntningar rörande en kunds relationer till banken på längre sikt. Oftast är naturligtvis dessa förväntningar tämligen diffusa, särskilt för mer avlägsna perioder. Det är mer frågan om en bestämd tendens i beteendet än exakta kalkyler. För att renodla analysen antas här emellertid att banken söker göra en siffermässig bedömning av framtida affärer med varje företagskund. Banken har således en uppfattning om sannolik framtida inlåning och utlåning och sannolikt ianspråktagande av bankmässiga tjänster över det antal beslutsperioder, som ligger fram till planeringshorisonten. Dessa förväntningar får antas vara grundade både på tidigare erfarenheter och på vad som är känt om kundens planerade framtida utveckling. Med Vj som beteckning för intäkten från (kostnader för) kunden j efter omräknade låneräntor erhålls att i varje period är:

(4)

om relationerna mellan rt, R'j och L, är i princip samma som de, vilka anfördes i anslutning till diagram 8: 1. Fortfarande utgående från att kreditbeslutet avgör om företagskunden erhålls/behålls kan med utgångspunkt från R' alla kreditsökande under en period rangordnas efter sin lönsamhet för banken, vilket ger en efterfrågekurva för sökta företagskrediter (brutto) såsom den ses från bankens sida. I diagram 8: 2 utgör E0 denna efterfrågekurva medan Ek utgör efterfrågekurvan där hänsyn endast tas till räntesatsen för själva krediterna med dessa summerade i samma ordning som i E0. Teoretiskt sett kan Ek ha vilket utseende som helst men sannolikt medför den stela räntestrukturen samt de små kreditriskerna vid lån till stora företag med relativt sett stor inlåning m. m. att kurvan är oregelbunden med den angivna huvudsakliga lutningen. Om räntestrukturen exakt speglade skillnader i risk och löptid skulle Eh sammanfalla med r r linjen och E0 luta mindre. Beträffande kurvan E0 ligger närmast origo ett litet antal kunder, som är extremt lönsamma på grund av att för var och en är den sökta krediten liten i förhållande till bankens totala intäkter från kunden. Närmast till vänster om L t finns ett stort antal företagskunder, som enbart representerar utlåning. Till höger om Lx ligger kunder som från lönsamhetssynpunkt är ekvivalenta med bottenlån i bostadsfastigheter. Vid givna förväntningar och avkastningsförhållanden är E0 exogent given, sett från bankens sida. Banken har emellertid möjligheter att med olika åtgärder påverka denna kurva och har också all anledning att göra det, när tillgänglig kreditkapacitet är mindre än kreditefterfrågan. Kundförbindelsernas karaktär gör det naturligt att i ett sådant

r'jiLjt + Dj,[Rj,(l -a,) + rot - st] + mjt - ej, ht

R'i

V\

'

Genom diskontering erhålls nuvärdet (R'j) av kundens avkastning fram till planeringshorisonten. Det är inte nödvändigt att gå in på de metodologiska problemen i sammanhanget, eftersom de allmänna slutsatserna

läge undvika att omedelbart ta ställning för eller emot företagens kreditansökningar. I stället försöker man på alla tänkbara sätt banta ner kreditanspråken. Limiter och beviljade checkräkningskrediter blir snålare 229

normal risk. I fråga om vissa stora industrikrediter har beslutet föregåtts av löfte från riksbanken om att avlyft via obligationsmarknaden kommer att beviljas. Tillgängliga kostnadskalkyler (antingen de lämnas frivilligt eller först efter bankens begäran) granskas för att kontrollera deras realism. Är kostnaderna för lågt beräknade (vilket de enligt de intervjuade bankmännen ofta tycks vara på grund av främst underskattade behov av ökat rörelsekapital) kan påvisandet av detta avhålla kunden från att göra investeringen eller senarelägga den. I alla händelser får banken en mer realistisk uppfattning om kommande kreditbehov. På dessa och andra sätt faller en del kretilltagna. Kundens motiv för kreditansökditansökningar bort medan ett stort antal ningen nagelfars för att se om inte ett mindre belopp är tillräckligt för de givna be- andra i samförstånd med kunderna bantas hoven, exempelvis på grund av outnyttjade ner till lägre belopp än ursprungligen. Denmöjligheter till lagerminskning eller en viss na process illustreras i diagram 8: 2 av efbenägenhet hos kunden att försöka »hamst- terfrågekurvans förskjutning från E0 till Eh, ra» krediter. Man undersöker vilka alter- där den senare är en följd av bankens egna nativa finansieringsvägar, som är tänkbara åtgärder och representerar den återstående såsom minskade kundfordringar, ökade le- kreditefterfrågan, som banken måste fatta verantörskrediter inom och utom landet, an- beslut om. Jämfört med första läget kan annan upplåning utomlands osv. och söker tas att betydande förändringar skett i kunövertala kunden att i största möjliga ut- dernas inbördes ordning beroende på stora sträckning utnyttja dessa — ofta genom ban- skillnader i nedbantningarnas relativa storkens direkta bistånd. Härigenom leds en del lek. Den nya efterfrågekurvans lutning är av den kreditefterfrågan, som riktas mot brantare på grund av att nedbantningarna banken, över till andra kreditgivare. Dessa ökar återstående krediters lönsamhet för avledningsförsök kan antas vara framgångs- banken. rika under särskilt första skedet av en tid På grund av att kundförbindelserna avser med kreditåtstramning, även om de olika både in- och utlåning påverkar bankens krebankernas ansträngningar till betydande del ditbeslut samtidigt den kreditvolym, som tar ut varandra. Det blir dock allt svårare ju banken disponerar över. I diagram 8:3 belängre åtstramningen varar, förutsatt att den tecknar linjen E—£>(1—a) efterfrågekurvan medför en successiv nedpressning och ut- för krediter netto räknat, dvs. sedan avdrag jämning av likviditeten inom näringslivet. gjorts av resp. kreditsökandes samtidiga inNär planerade investeringar är en av orsa- låning. Kurvan E motsvarar kurvan Eb i diakerna till kreditbehovet, undersöks hur star- gram 8: 2 och betecknar således bruttoka motiven är, för att se om inte en tidsmäs- efterfrågan på krediter. Den vertikala kursig förskjutning av vissa investeringar kan van S avser den i förhållande till kreditbegöras utan större men för kunden. Möjlig- sluten tillgängliga autonoma disponibla kreheterna till avlyft av kreditiven undersöks ditvolymen, exempelvis hushållsinlåning och noga, vilket bl. a. bör innebära att goda per- amorteringar. Storleken av övrig inlåning besonliga förbindelser med de större försäk- ror på bankens kreditbeslut och är således ringsbolagen kan vara synnerligen lukrativa endogent bestämd. för banken när inte heller försäkringsbolaGenom att för varje kreditsökande lägga gen kan bevilja alla önskade krediter med D(\—a) till både E—D{\—a) och S erhålls Diagram 8:2.

Diagram 8:3

Diagram 8:4. r;,R) \ Eb1 E

S,

»b\

\ \ \ \

\

K 1

\\

\

\

X

\

\

x\ >4A

&-Ov\ ~\N. ^L

.

—.—

I I

L,L 1L2

Diagram R

n. /KE b 1

U

L

8:5. Sj So

s3

s4

dels en kurva (E) för bruttoefterfrågan på krediter, dels en kurva (linjen SQS1) för vilken kreditvolym totalt sett banken har tillgång till. Utgående från översta delen av E

kan för varje ny beviljad kredit samtidigt avläsas horisontellt till höger på SQS 1 - linjen hur inlåningen förändras. De på ovanstående sätt beräknade E- och S-kurvorna är införda i diagram 8: 4. SVkurvan har här givits en jämn kurvatur men den är i realiteten oregelbunden i den utsträckning som rangordningen av kunderna avviker från den relativa storleken av deras inlåning under den studerade perioden. Beviljar banken krediter uppgående till en sammanlagd volym av L% eller mer får banken en total inlåning uppgående till L2. Med det samband, som finns mellan in- och utlåning, är detta emellertid en omöjlighet, eftersom tillgänglig kreditvolym (i fortsättningen kallad bankens kreditutbud) då är mindre än beviljade krediter. I stället måste sökas den kombination av utbud och efterfrågan, som ger banken maximal vinst, vilket sker när totala inlåningen går till de mest lönsamma kunderna. I diagrammet ger skärningen mellan E M och Sx i punkten A maximal vinst, vilket innebär kreditvolymen Lx till kunder vars lönsamhet för banken är större eller lika med i ? r 4 9 Om banken är mycket framgångsrik i sina försök att pressa tillbaka efterfrågekurvan, åstadkommer den kurvan El2, vilket vid oförändrad utbudskurva, gör det möjligt för banken att bevilja kreditvolymen L 2 till alla företagskunder, vars lönsamhet för banken överstiger r4. Tillbakapressande av efterfrågekurvan och val mellan kreditansökningar sker naturligtvis i praktiken parallellt och utan den klara gränsdragning, som här gjorts. För ett stort antal kreditansökningar kan vidare banken omedelbart konstatera att avslag måste ges medan för ett stort antal beviljande framstår som nödvändigt oavsett om försök till nerbantningar ger resultat eller ej. Har alla banker ungefär samma likviditet behöver en bank inte befara att alla företag med lägre avkastning än i?j ger sig av om deras krediter inte beviljas. För företag, som 49 På grund av krediternas bristande delbarhet kan det dock tänkas fall där det marginella lånet är mycket stort och det är mest lönsamt för banken att bevilja detta lån och avslå några mindre krediter, som kunder med högre avkastning ansökt om.

Diagram 8:6.

bedöms stanna hos banken oavsett kreditbeslutets riktning, behöver hänsyn enligt modellen tas till enbart kreditens räntesats medan deras inlåning betraktas som autonom. Utgående från diagram 8: 5 kommer dessa företag att hamna längre ner på kurvan Eh\ medan utbudskurvan förskjuts från 5i till 52 och en större utlåningsvolym blir möjlig. En ökning av det autonomt bestämda utbudet medför en parallellförskjutning av utbudskurvan — i diagrammet från 52 till 53 — och en motsvarande ökning av kreditvolymen. Om 53 tolkas som totala tillgången på medel, vars disposition övervägs och banken väntar sig en relativt sett hög efterfrågan under nästa period, blir den för denna period såsom disponibla ansedda volymen mindre, exempelvis 5«. Skulle banken av någon anledning kunna betrakta all inlåning som autonom blir utbudskurvan vertikal (54). Detta innebär att alla kunder stannar oavsett hur deras kreditansökningar behandlas. Det finns då ingen anledning för banken att i sina kreditbeslut ta hänsyn till annat än krediternas (omräknade) räntesatser. Den relevanta ef terfrågekurvan blir då Ek och alla krediter beviljas, vars ränteavkastning är större eller lika med rk. Rangordningen mellan krediterna kan förväntas bli annorlunda än tidigare, vilket medför att också urvalet av beviljade krediter får annan sammansättning. Antas att »cut-of point» på varje banks efterfrågekurva ligger vid approximativt

samma R ger en aggregering för samtliga banker nedanstående efterfråge- och utbudskurvor för företagskrediter (diagram 8: 6). För banksystemet i sin helhet finns ingen endogent bestämd inlåning i den mening, som här avses varför totala kreditutrymmet betraktas som givet och representeras i diagrammet av Si. De ovan analyserade sambanden utgör visserligen inte de enda faktorer, som bestämmer bankernas kreditfördelning men de beaktas och måste beaktas av affärsbankerna och kan på goda grunder antas spela en betydande roll. Detta gäller trots att dessa samband i realiteten inte är fullt så fasta, som de antagits vara i modellen. Vid bedömning av riskerna för att förlora en kund på grund av en avslagen kreditansökan kan bankerna antas också ta hänsyn till rent psykologiska faktorer. I bankernas kreditanalys ingår som ett normalt led att granska krediternas ändamål. Under kreditrestriktioner är denna granskning mindre betingad av riskbedömning än av en strävan att bedöma hur mycket krediten betyder för företagets utveckling och därmed av hur starkt kunden kan tänkas reagera inför ett avslag. Vidare ligger ofta bakom ett byte av bankförbindelse en längre tids missnöje från företagets sida, som först så småningom leder till att bankaffärerna flyttas över till en annan bank. Denna typ av reservationer är nödvändiga men detta rubbar inte de huvudslutsatser, som kan dras av ovanstående analys. Den viktigaste slutsatsen är att den potentiella konkurrensen om företagens övriga bankaffärer vid hårda kreditrestriktioner leder till en annan fördelning av krediterna än om fördelningen skedde enbart med utgångspunkt från krediternas räntesatser och risker. Inlåning, utlandsaffärer osv. medför att vissa krediter ger bankerna en avkastning, som ligger långt över de nominella räntesatserna — så långt över att övriga företag för att nå paritet skulle behöva betala räntesatser, som finge kostnaderna för avbetalningskrediter inom handeln att framstå som mycket moderata. Även om faktiska avkastningen på beviljade marginella krediter inte är lika hög så råder det ingen tvekan om att konkurrensen om inlå-

ning m. m. har en snedvridande effekt på bankernas kreditfördelning. De kanske mest extrema exemplen härpå (sett ur en banks synvinkel) är när bankerna av hänsyn till kommuninlåning ser sig föranlåtna att ge krediter till kommunstödda företag, som man anser vara på sikt dödsdömda. 50 En speciell fråga i samband med kreditrestriktioner är i vilken utsträckning bankerna i sin strävan att hålla tillbaka den egna utlåningen aktivt är engagerade på vad som brukar kallas den gråa kreditmarknaden — f. ö. ett något oegentligt uttryck, eftersom denna kreditgivning vid sidan av den institutionella kreditmarknaden inte på något sätt är illegal. Den i appendixet nämnda förmedlingen av stora reverslån från försäkringsbolag samt bankernas terminsaffärer i obligationer utgör två mellanformer, varav särskilt den förstnämnda var mycket omfattande under 1950-talet. Under senare år har vuxit upp en speciell typ av lånemarknad, som till större delen ligger utanför bankernas ordinarie lånerörelse. Låntagare på denna marknad är främst olika finansieringsbolag, bankanknutna hypoteksinstitut samt kommuner medan långivarsidan omfattar kommuner och företag med tillfälliga likviditetsöverskott (exempelvis på grund av emissioner) samt ibland banker. Räntesättningen är betydligt rörligare än på den ordinarie lånemarknaden. Marknaden har vuxit snabbt i omfattning och kreditgivningen sker både med och utan bankgarantier. Även vid sidan av denna marknad är åtminstone vissa banker engagerade i kreditgivning utanför den institutionella kreditmarknaden. Åtskilliga stiftelser, kommuner, byggmästare, företag och privatpersoner (de senare i samband med exempelvis markaffärer och företagsförsäljningar) med mer eller mindre tillfälligt stora likvida medel innestående på bank, söker placeringar med bättre avkastning än bankernas inlåningsräntor. Vissa bankchefer uppgav att inför vetskapen om att dessa inlåningsmedel kommer att förloras lämnar bankerna ibland den önskade bankgarantin, trots belastningen av inlåningsrätten, för att åtminstone erhålla garantiprovision och ibland också kunna ut-

öva ett visst inflytande över kreditvillkoren. Andra bankchefer sade sig av principiella skäl helt vägra att lämna finansiella bankgarantier även när det är frågan om medel, vilka hållits som inlåning i banken. Några uppgifter om omfattningen av dessa finansiella bankgarantier finns inte. En angränsande fråga är i vilken utsträckning bankerna uppträder som mäklare av reverslån utanför den institutionella kreditmarknaden — närmast via notariatavdelningarna. Några uppgifter om omfattningen av sådan låneförmedling finns inte men de intervjuade bankcheferna ansåg den vara begränsad och avsevärt mindre än förr. Enligt en uppgift var förmedlingen av inteckningslån, främst tertiärlån, betydligt större under mellankrigstiden, när kapitalmarknaden var mindre utvecklad. Två bankchefer ansåg att notariatavdelningens låneförmedling är ett inte helt obetydligt komplement till bankens ordinarie utlåning medan övriga avfärdade denna låneförmedling som i sammanhanget ointressanta ströföreteelser. Vid samtal med representanter för ett tiotal av de största understödsföreningarna framgick dock att dessas placeringar i flera fall handhas av en bank varvid banken lämnar föreningen förslag om både lämpliga låntagare och lämpliga kreditvillkor.

F: 3. Ränta och risk Hittills har inte skillnaden mellan »normal» och »extraordinär» kreditransonering hos affärsbankerna närmare definierats. För att göra detta är det lämpligt att utgå från diagram 8: 6 men låta efterfrågekurvorna avse 50 En speciell aspekt av kundförhållandet är PR-mässiga synpunkter. Åtskilliga menade att sådana synpunkter ibland spelar in, särskilt vid öppnande av ett nytt kontor på en ort. Ledare för företag och över huvudtaget personer med hög status på en ort kan härigenom tillvinna sig krediter, som annars inte skulle ha beviljats av banken. Chefen för ett förhållandevis nyöppnat kontor ansåg t.o.m. att vid sidan av hänsyn till en kunds övriga bankaffärer är PR-mässiga och prestigemässiga hänsyn avgörande för kreditfördelningen under kreditrestriktioner. Det är emellertid svårt att tro annat än att detta är en kraftig överdrift och att dylika obskyra motiv är av mycket marginell betydelse vid kreditfördelningen.

alla andra krediter (varav dock företagskrediter utgör huvudparten) än bottenlån i bostadsfastigheter. Denna tudelning av kreditefterfrågan är lämplig i sammanhanget på grund av att den stora marknaden för de senare medför att dessa praktiskt taget alltid utgör en möjlig placeringsform. Dessa krediters stora homogenitet gör dem också lämpliga som jämförelsenorm. Utgående från E0 befinner sig affärsbankerna i jämvikt med avseende på dessa krediter när kreditvolymen L3 beviljas. Det bör observeras att räntesatserna är omräknade till med bottenlåneräntan jämförbara räntor. Vid ytterligare krediter till dessa grupper av kredittagare är avkastningen lägre än bottenlåneräntan varför utbudskurvan här blir vertikal och övrig kreditkapacitet används för placering i bottenlån i bostadsfastigheter. För hela utlåningen befinner sig banken i jämvikt när för det marginella bottenlånet gränsintäkt är lika med gränskostnad. Inlåningen upphör då att vara en trång sektor. Denna definition av jämvikt är emellertid inte helt entydig på grund av affärsbankernas tidigare diskuterade möjligheter att pressa tillbaka efterfrågekurvan. Åstadkoms efterfrågekurvan Eb befinner sig affärsbankerna vid L2 också i ett slags jämviktsläge för ifrågavarande krediter, men ett jämviktsläge, som kännetecknas av att det har uppkommit till följd av otillräcklig kreditkapacitet. Av detta skäl är det mest logiskt att trots allt betrakta nedskärningen L3—L2 som en ransoneringseffekt. När endast kreditvolymen L\ kan beviljas är därför totala ransoneringseffekten L3—L1. En speciell komplikation inträffar när bankerna på grund av myndigheternas beslut måste tillgodose vissa kreditbehov, som är förhållandevis olönsamma för bankerna. Det finns skäl att anta att en betydande del av bostadsbyggnadskrediterna hör till denna kategori. I diagram 8: 5 kan dessa krediter läggas in närmast origo på efterfrågekurvan med påföljden att denna vid övergången till övriga kreditanspråk får en kraftig diskontinuitet. I debatten har ibland anförts att bankerna endast tillgriper extraordinär kreditransonering under en övergångstid tills man hunnit

skärpa generella minimikrav i fråga om de risker man är villig att ta så mycket att jämvikten mellan s. k. effektiv efterfrågan och utbud återställs. 51 Tankegången tycks innebära att med ofullständig anpassning av räntesatser till riskskillnader beviljar bankerna de krediter, vars avkastning i förhållande till riskerna är störst. Detta ter sig onekligen plausibelt och är till stor del innebörden av den tidigare analysen. Men förfarandet måste lika fullt karakteriseras som extraordinär kreditransonering, eftersom mer krediter skulle beviljas vid rådande räntesatser om bankerna fick ökat kreditgivningsutrymme. En annan möjlig anpassning i bankbeteende vid kreditåtstramning är systematiska variationer i bankernas riskattityder, som är så kraftiga att efter ett övergångsskede jämvikten på kreditmarknaden återställs. Det är dock mycket oklart varför dessa systematiska variationer i risktagande skulle uppstå. Bankernas riskattityd brukar uppfattas som bestämd av faktorer såsom andelen eget kapital hos banken och det aktuella lånets storlek i förhållande till totala låneportföljen. Det förefaller svårt att mot den bakgrunden finna motiveringar för systematiska — i praktiken konjunkturella — variationer i riskattityd och därmed systematiska förändringar i effektiv efterfrågan. Riskuppfattningen kan däremot tänkas variera systematiskt beroende på att bedömningarna av företagen påverkas av varierande optimism rörande förväntad utveckling. Sådana variationer i riskuppfattning bör emellertid i första hand verka i riktning mot en mer optimistisk bedömning under konjunkturuppgångar och högkonjunkturer, dvs. när kreditrestriktioner i regel införs, och därför leda till att fler företag betraktas som kreditvärdiga och att företagen betraktas som kreditvärdiga för större belopp än vad som annars vore fallet. Enligt intervjuerna skärps under kreditrestriktioner kraven på kreditvärdighet men att den vägen eliminera ransoneringsförfa51 För närmare detaljer rörande denna diskussion hänvisas till Assar Lindbeck [1] och [2] och där gjorda litteraturhänvisningar.

randet avfärdades som en orimlig metod oavsett hur länge restriktionerna varar, eftersom riskerna fortfarande måste sättas i relation till resp. kunds lönsamhet för banken. Nu är det svårt att ange hur dessa variationer i kreditvärdighet implicit definierats av de intervjuade. Den närmast till hands liggande tolkningen är att vid de givna räntesatserna är gränsen mellan kreditvärdighet och ickekreditvärdighet i realiteten diffus och kan därför dras med något varierande snävhet. Flera påpekade att tveksamma fall gallras bort när man vet att stora andra kreditbehov finns. Likaså påpekades att bankerna vid kreditrestriktioner inte har samma intresse av att för gränsfall lägga ner tid och kostnader på ingående analyser av företagets ställning, prognoser och investeringskalkyler för att se om kredit trots allt kan beviljas. Ambitionsnivån sänks med andra ord och en del marginella företag slås ut, vars ställning och framtidsutsikter man utan ingående kreditanalys vet för litet om för att våga ge önskade krediter. Att bedöma betydelsen av denna troliga marginella skärpning i kraven på kreditvärdighet är svårt, men det är fullt tänkbart att skärpningen helt uppvägs av de systematiska variationer i riskuppfattning, som tidigare nämndes. Även om förändringarna i bankernas krav på kreditvärdighet är av marginell karaktär, följer därav inte att förändringarna i bankernas faktiska risktagande är av enbart marginell karaktär. Det krediturval, som sker enligt de principer, som diskuterats i anslutning till diagram 8: 3—8: 5 kan antas innebära minskat risktagande. Skälet härtill är den stela räntestrukturen med räntesatser differentierade varken med hänsyn till risker eller löptider. Men även (delvis) andra skäl finns för antagandet att bankernas faktiska risktagande minskar under kreditrestriktioner. För det första ges mycket markerat företräde åt korta, för företagen oundgängliga, rörelsekrediter och åt krediter med kort amorteringstid. Orsaken härtill är strävan att utnyttja bankens lånekapacitet maximalt utifrån de motiveringar, som tidigare anförts. Antas risken vanligen stiga med kredittiden, vilket

förefaller vara ett rimligt antagande, bör bankernas risktagande minska påtagligt vid hårda kreditrestriktioner. Av vissa intervjuade motiverades kraven på kortare amorteringstider också med att bankens risker härigenom minskar. För det andra medför en samtidig allmän räntehöjning att framtida intäkter värderas lägre i nuläget än tidigare. Bankernas uppfattning om dessa kan dock vara så vag att det inte är rimligt att räkna med en sådan ränteeffekt. Däremot förefaller det troligare att en tilltagande knapphet på utlåningsmedel rent allmänt medför en lägre värdering av framtida intäkter, exempelvis på grund av att planeringshorisonten flyttas närmare. Eftersom bankernas risktagande vid varje tidpunkt till en del är betingad av förväntade framtida intäkter från resp. kund, leder den lägre värderingen till minskat risktagande. För det tredje medför den starka preferensen för gamla kunder att föetag, som får en kreditansökan avslagen hos »sin» bank har ännu mindre möjligheter än annars att i stället få kredit i någon annan bank. För det fjärde slutligen torde en banks nedprutning av företagens kreditanspråk på banken leda till minskningar av de kreditrisker, som banken tar. Visserligen kan i stället minskade avlyft till obligationsmarknaden öka en del företags ianspråktagande av bankkrediter kraftigt men dessa företag torde erbjuda mindre kreditrisker än genomsnittligt. Konstruktionen av bankernas räntelistor möjliggör vissa smärre variationer i räntesättningen med hänsyn till kreditmarknadsläget. Bl. a. förefaller frekvensen av favörsräntor till vissa företag att minska under kreditrestriktioner. Dessa systematiska variatio52 Bankstatistikens uppläggning möjliggör, som tidigare nämnts, inte några slutsatser om bankkrediternas fördelning på löptider och förändringar i denna fördelning. Disponerat belopp på checkräkning och resekreditiv i procent av totalt disponerat belopp minus byggnadskreditiv har visserligen stigit från i genomsnitt 11 procent 1954 till 25 procent 1966 men detta kan vara ett utslag av den av några bankmän påtalade strävan att öka denna kreditforms andel för att lättare fånga in ett företags alla betalningsströmmar. Läggs växlar till täljaren i ovannämnda kvot har denna ökat från i genomsnitt 39 procent 1954 till 45 procent 1966.

ner är dock av starkt begränsad betydelse och en naturlig fråga är då varför efterfrågetrycket gentemot bankerna från främst företagen med åtföljande »extraordinär» kreditransonering inte medför en utpräglad tendens till ränteglidning uppåt oberoende av det officiella diskontot. 53 Självfallet har riksbanken ett starkt inflytande på räntebildningen och begränsar kraftigt affärsbankers och andra kreditinstituts handlingsfrihet i fråga om räntesättningen på lån. I extrema fall har riksbanken möjlighet att ingripa med direkt räntereglering. Trots detta kan tyckas att affärsbankerna har vissa variationsmöjligheter, som borde kunna ge utslag i en klar ränteglidning uppåt vid kreditrestriktioner. Frågan är då varför detta av allt att döma inte sker. Cheferna för framför allt de större bankerna medgav att frågan verkligen är befogad och att det är svårt att ge helt tillfredsställande svar. De förklaringar, som man ansåg vara viktigast är av i princip tre slag. För det första verkar osäkerheten beträffande när och hur riksbanken reagerar, trots allt starkt återhållande. För det andra väger långsiktiga överväganden tungt i förhållande till de mer kortsiktiga. »Det skall vara en räntepolitik, som man så att säga kan leva med på mycket lång sikt, och kunderna skall tycka sig vara 'fair' behandlade» var en karakteristisk formulering. Flera underströk att företagen reagerar starkt om de tror sig bli utnyttjade i utsatta situationer och menade att det på längre sikt är farligt om relationerna till kunderna försämras och banken får rykte om sig att under restriktioner ta ut högre räntor än konkurrenterna, även om det endast är de marginella låntagarna, som faktiskt får betala högre räntor. Det förefaller något paradoxalt att nekad kredit skapar mindre »bad-will» än beviljande av en kredit mot högre ränta. Förklaringen härtill kan vara att kreditavslag lättare än en höjd räntesats och beviljande av krediten kan skyllas på riksbankens kreditåtstramning och därför något som banken är utan »skuld» till. För det tredje hänvisades till vad som med en sammanfattande beteckning kan kallas för etiskt betingade restriktioner för hand236

landet. Traditionen bjuder bankerna att åtminstone i princip vara solidariska med riksbanken och söka följa dess intentioner. Vidare sade man sig känna olust inför tanken att utnyttja den penningpolitiskt motiverade kreditåtstramningen till att höja räntorna och därigenom öka bankens vinster (jfr även med not 3). En bankchef menade att »även om skälighetsprincipen inte är introducerad inom bankväsendet på samma sätt som inom försäkringsväsendet, så ligger nog den principen litet implicit i bakgrunden».

G. Näringslivets gens

struktur

och

företa-

finansieringsförhållanden

Att kreditmarknaden och finansieringssidan över huvudtaget inte är neutral visavi näringslivets struktur och förändringar i denna följer redan av att privata kapitalägare, låntagare och långivare uppfattar risk som en negativ faktor vid sina dispositioner. Huvudfrågan är i stället på vilka sätt och i vilken riktning näringslivets struktur påverkas. Framför allt står affärsbankerna i centrum för intresset, eftersom de svarar för det strategiska marginella tillskottet av krediter till näringslivet. Att statistiskt kvantifiera effekterna på näringslivets struktur av olika finansiella faktorer erbjuder oerhörda problem och skulle sannolikt bl. a. kräva ett stort antal detaljerade »case studies». Detta har utredningen inte ansett sig ha möjligheter att göra. Mycket litet är också känt om skillnader i finansiell struktur mellan olika kategorier av företag. 54 F. n. är det endast möjligt att kartlägga vilka faktorer, som kan vara av betydelse och diskutera i vilken 53 Att förskjutningar i låneportföljens sammansättning, främst med lägre andel bottenlån i bostadsfastigheter som följd, kan medföra en höjning av den genomsnittliga utlåningsräntan hos affärsbankerna är en sak för sig och bör inte sammanblandas med höjda räntor för vissa bestämda låntagare eller låntagargrupper. 51 Tillgänglig information inskränker sig i huvudsak till SCB:s kreditmarknadsstatistik samt vissa osäkra och fragmentariska data från en undersökning gjord 1960 av 7960 års företagskreditutredning. Vissa uppgifter finns också hos Löwenthal.

riktning dessa faktorer kan antas verka. Detta görs i det följande med tyngdpunkten lagd på affärsbankernas verksamhet, varigenom samtidigt erhålls en uppföljning och summering av analysen i föregående avsnitt. Eftersom diskussionen primärt avser den privata kapital- och kreditmarknaden berörs specifika statliga åtgärder och institut endast i förbigående. Först diskuteras generella aspekter samt därefter de särskilda förhållanden, som hör samman med kreditrestriktioner.

G: 1. Generella aspekter Det är ofrånkomligt att diskussionen till stor del kommer att innebära att jämförelser görs mellan större och mindre företag mätt efter antalet anställda, omsättning och liknande allmänna storleksmått. Det är väsentligt att inledningsvis understryka att ett i denna mening litet industri-, handels- eller serviceföretag på grund av specialisering eller lokalt inriktad verksamhet kan vara relativt stort på sin marknad och t.o.m. dominera denna. Å andra sidan är åtskilliga storföretag små på sina marknader beroende både på att marknaderna absolut sett är stora och att varje företag är verksamt på många skilda marknader. a. När det gäller finansiering med eget kapital är det välkänt att den institutionella aktiemarknaden med nuvarande utformning i stort sett är reserverad för de större företag, vars ägare önskar ta den i anspråk på de villkor som ställs i olika avseenden. Flertalet övriga företag kan inte och vill ofta inte få tillskott av eget kapital utifrån genom intagande av nya delägare. Beträffande i varje fall mindre familjeföretag domineras vanligen ägarens (ägarnas) totala tillgångar av företagsägarintresset i fråga, vilket starkt begränsar dessa företags möjligheter att få kapitaltillskott från ägaren. I praktiken är därför familjeföretag och särskilt mindre sådana närmast helt hänvisade till ackumulering av vinstmedel inom företaget när en ökning av det egna kapitalet eftersträvas. Om tidigare års vinstmarginaler varit höga behöver detta fullständiga beroende av vinst-

medel för ökning av det egna kapitalet inte medföra några begränsningar i handlingsfriheten med avseende på expansionstakt och önskad finansiell kapitalstruktur för andra än de mest expansiva företagen. När vinstmarginalerna minskar generellt inom näringslivet utan motsvarande dämpning av investeringstakten ökar lånefinansieringen relativt sett och inträder ceteris paritus dessa begränsningar för allt fler företag och blir allt hårdare. Att, såsom ofta sägs, mindre och medelstora företag i genomsnitt arbetar med mindre andel eget kapital än stora företag förefaller sannolikt mot denna bakgrund och skillnaden bör tendera att bli mer utpräglad vid allmänt krympande vinstmarginaler. 55 Däremot är det osäkert om småföretag har lägre andel eget kapital än medelstora företag. Många av de förstnämnda kan antas vara s. k. levebrödsföretag med små eller inga ambitioner att expandera. b. Den närmast följande analysen av vissa förhållanden på kreditmarknaden görs med utgångspunkt från diagram för att göra framställningen så åskådlig som möjligt. Diagramtekniken har dock bestämda brister genom att den inte kan fånga in mer komplicerade samband. I en ekonomi utan osäkerhet eller i en ekonomi med neutral riskvärdering hos alla agerande subjekt är finansieringsfrågan teoretiskt sett tämligen okomplicerad. I diagram 8: 7 mäts på den vertikala axeln räntesatser och procentuella avkastningen på företagets investeringar. På den horisontella axeln mäts företagets skuldsättning under perioden uttryckt som andel av totala tillgångar. LJK0 är skuldkvoten vid den studerade periodens början. Kurvan D representerar företagets planerade investeringar under perioden rangordnade efter sin avkastning i fallande skala. Att dela upp ett företags totala krediter och disponibla egna medel på olika användningsområden stöter på flera principiella svårigheter, men dessa und53 1955—1962 var enligt Löwenthal nettoökningen av externa medel snabbare i de mindre företagen (under 200 sysselsatta) än i de större trots att i de förra obligations- eller förlagslåneemissioner inte förekom och nyemission av aktier var av avsevärt mindre omfattning.

AUVVK

3/ n 3

Diagram 8:8, MR.r.A

Lo/«o

3'n3

viks här genom att egenfinansieringen betraktas som given vid periodens början och genom att endast ett slags krediter antas förekomma. I diagrammet har för investeringar disponibla egna medel definierats som återstoden sedan alla andra användningsområden (exempelvis ökade lager och kundfordringar) tillgodosetts. Härigenom kommer den del av kurvan D, som ligger till vänster om LJK0, att motsvara självfinansierade investeringar. De påverkar ej skuldkvoten (LJK0) eftersom egenfinansieringen för perioden är given vid periodens början. Den del av kurvan, som ligger till höger om L0/K0 representerar företagets totala kreditefterfrågan. Om företaget netto behöver låna även för finansiering av omsättningstillgångar förskjuts kurvan D i motsvarande

grad åt höger. När företagets kreditefterfrågan inte är tillräckligt stor för att påverka det allmänna ränteläget är utbudskurvan för kredit oändligt elastisk vid rådande räntefot. Antas denna vara r0 kommer företaget vid vinstmaximering att företa alla investeringar med en avkastning högre eller lika med r0, vilket ger den nya skuldkvoten LlIK1 som resultat. Med samma beteende hos alla företag blir i en perfekt fungerande kreditmarknad investeringsfördelningen mellan företagen optimal. Egenfinansieringens relativa storlek saknar betydelse och kreditmarknaden kan sägas vara neutral gentemot förändringar i företagsstrukturen. Antas både företaget och banken ha riskaversion förändras bilden av kreditmarknaden betydligt. För företagets vidkommande kan den negativa riskvärderingen enklast tas hänsyn till genom att till marknadsräntan lägga en (ökande) subjektivt bestämd riskpremium och jämföra summan med investeringarnas beräknade avkastning. Av olika skäl, exempelvis ökad instabilitet av vinsten, kan ett företag antas dessutom ha motvilja mot skuldsättning — en motvilja som ökar i styrka med stigande skuldsättning. Denna motvilja kan beaktas genom att även införa en (ökande) subjektivt bestämd skuldpremium, som också kan kallas för finansiell riskpremie. Summan av marknadsräntan och de båda riskpremierna anger den lägsta avkastning på investeringarna, som företaget kräver vid lånefinansiering och utgör en »imputed cost curve». Vid given andel egenfinansiering samt skuldkvot och likviditet vid periodens början är denna summa en funktion av investeringsvolymen. Två tänkta fall vid given ränta illustreras i diagram 8: 7 av kurvorna IMCt och IMC2. Vid L0/K0 ligger de båda kurvorna högre än r0 eftersom de även bestäms av redan iklädda skulder vid periodens början. I det första fallet kommer företaget att företa alla investeringar, vars avkastning är minst MRi och i det andra fallet alla investeringar vars avkastning är minst MR2 med skuldkvoterna LilKi resp. L2IK2 som följd. Antag att all upplåning sker i form av banklån. Med de principer, som tillämpas

vid bankernas räntesättning, kommer man vid generalisering närmast verkligheten genom att anta att en enda bankränta tillämpas — i diagrammet representerad av r0. Utgående från att även banken har riskaversion kan r0 omräknas till r', där den senare utgör den räntesats, som enligt bankens uppfattning vore lika attraktiv vid placering i riskfria bottenlån i bostadsfastigheter, vars faktiska räntesats är /v Vid i övrigt givna förhållanden blir r' en funktion av skuldkvoten. Om kurvan för företagets delvis subjektivt bestämda avkastningskrav är IMC^ utgör bankens riskaversion inget hinder för att erhålla önskade krediter. Gäller däremot IMC2 får företaget inte låna önskat belopp utan tvingas begränsa sig till L3/Ks och investeringar vars avkastning är minst MR3. Ytterligare kreditgivning framstår för banken som så riskfylld att placering i riskfria bostadslån ter sig mer fördelaktigt. Vid givna räntesatser medför både företagets och bankens riskaversion att de marginella investeringarnas avkastning ligger högre än marknadsräntan. De stora skillnader i likviditet, graden av egenfinansiering och i riskaversionens styrka, som kan antas finnas mellan olika företag, medför att kreditmarknaden inte längre ger en optimal investeringsfördelning. Kreditmarknaden — här bankväsendet — är inte heller längre neutral i förhållande till förändringar i näringslivets struktur. En mer optimal investeringsfördelning skulle emellertid erhållas vid en rörligare räntesättning från bankernas sida. 55a Vore räntesättningen sådan att r' löpte parallellt med och något ovanför ri fram till den punkt där bankens riskaversion sätter en absolut gräns för vidare krediter skulle enligt exemplet i diagram 8: 8 bankens kreditutbud representeras av kurvan S, som antas sammanfalla med gränsutgiftskurvan. Antas bankbeteendet vara sådant att högre ränta tas endast vid högre risk (exempelvis på grund av »good-will»-hänsyn) kommer ändå skillnaden mellan marginella räntan och marginella avkastningen på företagets investeringar att minska jämfört med tidigare samtidigt som volymen beviljade krediter till företaget ökar. Denna räntesättning skulle ge en ef-

fektivare kreditmarknad och därmed en mer optimal fördelning av investeringarna. I och för sig är det orealistiskt att tänka sig en helt kontinuerlig utbudskurva. Både på grund av vagheten i bankernas riskuppfattning och kostnadsmässiga skäl torde en trappstegsliknande utbudskurva var ofrånkomlig men även en sådan räntesättning är att föredra framför den nuvarande. Hänsyn till företagets övriga bankaffärer exkl. inlåning kan lätt föras in i diagram 8: 7 genom att till r lägga nettoavkastningen av dessa affärer och bilda kurvan R\ som i regel ligger ovanför och till höger om /. Härigenom erhålls ökad maximal kreditgivning när IMC2 gäller. Analysen ovan har starkt förenklats genom antagandet att ett företags alla krediter består av banklån och att ökning av egna kapitalet genom nyemission uteslutits. I realiteten har företagen tillgång till krediter från flera håll till varierande kostnader. Vissa företag kan dessutom nyemittera aktier. En viktig finansieringskälla är varukrediter i form av leverantörskrediter och förskott från kunder. Den del av de förra, som resulterar i mistade kassarabatter, representerar dock i regel en mycket dyr finansieringsform. Analysen kan byggas ut för att inkludera olika finansieringskällor och substitutionseffekter mellan dessa samt skatteeffekter men det är då inte längre möjligt att använda den enkla diagramtekniken. 56 De principiella slutsatserna om effekterna av bankernas räntesättning samt av riskaversion hos privata kapitalägare, låntagare och långivare kvarstår dock oförändrade. Såsom tidigare nämnts (se avsnitt E: 3) 55

a Det bör understrykas att alla uttalanden här och i det följande om större kontra mindre optimalitet och om fördelar kontra nackdelar för olika slags företag görs utan hänsynstagande till att kreditmarknaden i olika avseenden teoretiskt kan tänkas »justera» snedvridningseffekter, som uppstår på grund av övriga marknaders sätt att fungera. 56 För en mera utförlig analys av vissa här diskuterade samband se Lindbeck [2]. Se även Lintner. Tilläggas bör att den finansiella riskpremien torde vara olika stor för olika finansieringsformer. Om exempelvis en betydande del av investeringarna finansieras med varukrediter löper företaget stor risk att snabbt hamna i en likviditetskris.

finns det goda skäl att tro att små och medelstora företag hårdast träffas av bankernas obenägenhet att acceptera högre risker och längre löptider i utbyte mot högre ränta, eftersom riskerna vid kreditgivning till många av dessa företag allmänt anses vara större än vid kreditgivning till storföretag. Bl. a. beror detta på att mindre och medelstora företag i regel inte har möjligheter att genom nyemissioner ge sin finansiella kapitalstruktur ett för bankerna mer acceptabelt utseende riskmässigt sett. Är dessa företagsgrupper av institutionella skäl dessutom i större utsträckning än stora företag hänvisade till affärsbankerna för längre krediter blir den återhållande effekten av bankernas räntesättning ännu större. För vissa mindre och medelstora företag kan dock en banks hänsyn till framtida intäkter (betingad av kundförbindelsernas art) medföra att de riskmässiga konsekvenserna av räntesättningen mildras genom att bankerna får ett incitament att ta högre risker än eljest i ett tidigt skede av företagets utveckling. c. Vid given storlek på låneportföljen är möjligheterna till riskspridning större för små krediter än för stora. I det individuella fallet kan därför banken ta större risker i fråga om små krediter, vilket ökar de mindre och medelstora företagens möjligheter att erhålla krediter. Även i detta avseende måste emellertid den stela räntestrukturen inom bankväsendet verka starkt begränsande på kreditgivningen till dessa företag. Samma konsekvens får kostnadsskillnaderna mellan små och stora krediter. d. Om vissa företag på grund av bättre information om tillgängliga finansieringsmöjligheter kan erhålla lägre lånekostnader bör dessa företag av rätt naturliga skäl företrädesvis vara stora företag. e. Stora företag har i betydligt större utsträckning än övriga företag kontakter med utländska kapitalmarknader och har större möjligheter att utnyttja där existerande finansieringsmöjligheter — till stor del genom de svenska bankernas förmedling. f. Ju högre andel eget kapital ett företag har och ju mer av upplåningen, som ligger utanför de svenska affärsbankerna, desto

mindre tenderar ett företags bankkrediter att vara i förhållande till dess övriga bankaffärer, främst inlåning och utlandsaffärer. Bankkrediterna tenderar också att i större utsträckning vara kortfristiga. Förekommande favörsräntor inom kreditgivningen betingas främst av dessa övriga bankaffärers relativa storlek och tillfaller därför företrädesvis stora företag. g. Flerbanksförbindelser finns främst bland stora företag men det är osäkert om dessa företag härigenom uppnår några fördelar vid upplåning. h. Regionala och lokala skillnader i företagens kreditförsörjning berör främst mindre företag. Det är högst osannolikt att utbudet av företagskrediter från affärsbanker och andra alltid är exakt lika på alla geografiska delmarknader. Nettoeffekten av dessa skillnader är dock omöjligt att uttala sig om (se nästa avsnitt). i. För legotillverkare och underleverantörer med några få kunder är bedömningen av den framtida utvecklingen på längre sikt betydligt osäkrare än för övriga företag. När avsättningen inte är garanterad genom långtidskontrakt, som täcker hela kredittiden, måste bankerna vid beviljande av längre krediter i större utsträckning än annars ta hänsyn till värdet av erbjudna säkerheter, vilket i regel innebär mindre kreditmöjligheter. Företag av denna typ består närmast uteslutande av små och medelstora företag. Ju närmare legotillverkaren är knuten till resp. storkund desto mindre är här nämnda speciella finansieringsproblem. Detta innebär emellertid samtidigt att det kan vara tveksamt om legotillverkaren är så självständig att det reellt sett är frågan om ett fristående företag. j . Huruvida skillnader i kapitalintensitet hos företagen via realsäkerheterna påverkar möjligheterna att erhålla krediter eller ej är högst osäkert eftersom säkerheter även kan bestå av borgen, omsättningstillgångar och immateriella tillgångar och eftersom säkerheterna inte ensamma är avgörande för bankernas kreditgivning. Däremot kan företag med låg kapitalintensitet i högre utsträckning vara hänvisade till affärsbankerna för

sin kreditförsörjning över den institutionella kreditmarknaden, vilket kan innebära nackdelar med avseende på kostnader och amorteringsvillkor. Frånvaron av empiriska undersökningar medför att man snabbt kommer ut på ett gungfly av förmodanden vid diskussion av olika företagsgruppers tillgång på krediter av olika slag i förhållande till efterfrågan. Frågan kan emellertid inte helt förbigås varför avslutningsvis vissa synpunkter rörande dessa förhållanden framförs. k. Långfristiga bundna krediter i form av obligationslån, förlagslån och delvis också lån från försäkringsbolag är huvudsakligen reserverade för större företag. I stället har med statens medverkan skapats särskilda finansieringsformer och kreditinstitut för små och medelstora företag, främst Industrikredit och Företagskredit. Enligt inhämtade uppgifter från de största försäkringsbolagen ger dessa inte lån på mindre belopp än 300.000-500.000 kr. och helst inte under 1 milj. kr. Anledningen härtill är främst den ringa personalstyrka, som avdelas för handhavande av kapitalplaceringar. Av samma skäl uppgavs vid ett försäkringsbolag att man är obenägen att ge lån till utpräglade familjeföretag. Genom att dessa företag i så hög grad är beroende av företagsledaren ansåg man att säkerhetsprövningen måste kompletteras med en kontinuerlig bevakning av företagets utveckling - en bevakning, som man saknar personella resurser för. Löptiderna för näringslivets, dvs. i praktiken de stora företagens, obligationslån är i regel 20-25 år medan förlagslån samt bundna lån från försäkringsbolag, Industrikredit och Företagskredit vanligen har tio års löptid. Vissa försäkringsbolag lämnar dock mindre företag endast lån med sex månaders uppsägning och rörlig ränta. Huvuddelen av de stora företagens långfristiga lånefinansiering sker via obligationslån, vilket ger dessa företag en betydande fördel med avseende på den relativa storleken av årliga amorteringar genom att dessa blir jämnare fördelade över tiden. 1. Mindre och medelstora företags ianspråktagande av den institutionella kredit-

marknaden sker till helt övervägande del genom affärsbankerna även om utlåningen från Industrikredit och Företagskredit ökat betydligt under 1960-talet. Enbart affärsbankernas utlåning till industriföretag med högst 50 anställda var 1966 ca 40 procent större än totala utlåningen från företagarföreningar, Industrikredit och Företagskredit. 1962 var motsvarande procenttal ca 380 procent. Vid bedömning av de båda sistnämnda institutens utveckling bör dock ihågkommas att inget är känt om försäkringsbolagens kreditgivning till medelstora företag. Det är tänkbart att den har stagnerat. Ovanstående siffror kan jämföras med det förhållandet, att industriföretag med över 500 anställda 1964 hade obligationslån, förlagslån och lån hos försäkringsbolag till ett sammanlagt belopp, som med ca 140 procent översteg dessa företags totala upplåning i affärsbanker och sparbanker. En inte oväsentlig finansieringskälla för många mindre företag är sparbankerna, som också medvetet strävar efter att öka sin kreditgivning till denna sektor. Varken affärsbanker eller sparbanker lämnar räntebundna långa krediter till företag. Särskilt med tanke på att handel och servicenäringar fortfarande domineras av mindre företag förefaller det sannolikt att totalt sett små och medelstora företag fortfarande i mindre utsträckning än stora företag har tillgång till räntebundet långfristigt främmande kapital. Härigenom har de mindre möjligheter att utnyttja nedgångar i den allmänna räntenivån för att sänka kapitalkostnaderna på lång sikt. ra. En betydande del av affärsbankernas företagskrediter används för att finansiera tillfälliga behov av rörelsekapital samt anläggningsinvesteringar under själva byggnationsperioden med avlyft senare till den långa kreditmarknaden. Mindre och medelstora företag har därutöver betydande amorteringskrediter. I den mån dessa ersätter upplåning i andra kreditinstitut innebär de i regel krav på snabbare återbetalning. G: 2. Effekter av kreditrestriktioner I debatten om penningpolitikens effekt på företagens investeringar har både i Sverige 241

och utomlands ofta hävdats att kreditåtstramningen drabbar mindre företag relativt sett hårdare än större företag. Representanter för kreditinstituten i Sverige och då främst affärsbankerna har å sin sida förnekat att de mindre företagen medvetet eller omedvetet skulle diskrimineras på kreditmarknaden. Man har hävdat att de mindre företagen visserligen kanske drabbas hårdare än andra av kreditrestriktioner men att detta i så fall beror på faktorer utanför bankernas kontroll, främst de mindre företagens lägre självfinansieringsgrad. Vidare har man menat att det är mera naturligt för bankerna att låta en nedskärning av kreditgivningen främst drabba stora krediter och därmed stora företag, eftersom den önskade totala kreditbegränsningen härigenom uppnås snabbare och lättare. 57 Om de mindre företagens planerade investeringar skärs ner mer än de större företagens på grund av kreditrestriktioner och om dessa kreditrestriktioner råder under en mycket stor del av en längre tidsperiod kan detta medföra en annan resursallokering än vad som hade blivit fallet om en annan avvägning gjorts mellan olika tillgängliga ekonomisk-politiska medel. Detta förutsätter dock att de mindre företagen inte fullständigt kompenserar sig under de korta perioder när kreditmarknaden är lätt. Vid frånvaro av sådan kompensation medför den lägre effekten av kreditrestriktioner på större företag att dessa gynnas vid fördelning av tillgängliga kapitalresurser, vilket i sin tur förstärker redan befintliga allmänna koncentrationstendenser inom näringslivet och ökar förutsättningarna för högre koncentrationsgrad på olika marknader. Det stora problemet vid bedömning av huruvida mindre företag missgynnas eller ej vid kreditåtstramningar är att jämförelser endast kan göras med de förhållanden, som enligt företagens bedömande skulle ha rått om de aktuella penningpolitiska åtgärderna inte vidtagits. Riktigast är att utifrån en given målsättning för den allmänna ekonomiska politiken, exempelvis samhällsekonomisk jämvikt, jämföra med de totala verkningarna av tänkta alternativa sammansätt-

ningar av använda ekonomisk-politiska medel. I avsaknad av en fullständig modell för samhällsekonomin är det emellertid inte möjligt att göra dylika jämförelser. Diskussionen om effekterna av kreditåtstramning har ibland utgått från bankföreningens en gång om året (i november) gjorda kreditanalyser, som anger hur stor andel av affärsbankernas utestående krediter till industri och hantverk, som faller på företag med dels högst 25 anställda, dels högst 50 anställda. Ur här diskuterad synvinkel saknar emellertid dessa siffror allt intresse, eftersom de inte avslöjar något om skillnader mellan olika företagsgrupper beträffande styrkan i kreditefterfrågan. Sett över hela perioden 1956—1966 har de mindre företagens andel av bankkrediterna ökat under vissa restriktionsperioder och minskat under andra. Vid närmare studium visar det sig också att ett års förändring i totalandelen i regel utgör nettot av betydande förändringar i båda riktningarna på branschnivå. Att så är fallet ter sig helt naturligt och det vore t. o. m. högst anmärkningsvärt om de mindre företagens totala andel varierade systematiskt med den förda kreditpolitiken. Den långsiktiga expansionstakten inom en bransch varierar över tiden och under varje period är skillnaderna mellan olika branscher avsevärd. Konjunkturförloppet och investeringsaktiviteten inom olika branscher är långtifrån alltid synkroniserad, bl. a. till följd av skillnader i efterfrågeutveckling på exportmarknader och hemmamarknader och mellan råvaror, investeringsvaror och konsumtionsvaror. Existerande stora skillnader mellan olika branschers företagsstruktur medför att redan de ovannämnda faktorerna helt kan förklara förändringar i de mindre företagens kreditandel. Stora företags starkare exportinriktning och successivt pågående förändringar i företagsstrukturen är ytterligare ett par faktorer, som påverkar bankkrediternas fördelning på små och stora företag. Undersökningar av kreditåtstramningars effekter på företag av olika storlek har 57 Se bl. a. Index 1956: 6 och 1960 års företagskreditutredning.

gjorts i England, USA och Sverige. Samtliga undersökningar avser åtstramningar under perioden 1955-1957. De är alltså nu relativt gamla men är ändå av stort principiellt intresse. Den engelska undersökningen baseras på en enkät bland små och medelstora företag 1956. Enligt denna var kreditåtstramningen mer kännbar för de små företagen än för de medelstora i den meningen att relativt sett fler begränsade sina fasta investeringar och lagerinvesteringar på grund av finansieringssvårigheter. 58 Den mest omfattande amerikanska undersökningen studerar de procentuella förändringarna i banklån 1955 — 1957 till företag av olika storlek från banker med varierande likviditet och av varierande storlek, varvid utvecklingen hos banker med hög likviditet under perioden används som jämförelsenorm. Huvudslutsatsen är att små företag inte diskriminerades under åtstramningen. Denna tolkning har dock ifrågasatts av andra, som bl. a. menat att storföretagens större möjligheter att flytta en del av sin upplåning till likvida banker gör den använda jämförelsenormen dubiös. 59 När i Sverige den ekonomiska politiken skärptes under 1955 vidtogs en rad åtgärder av både finans- och penningpolitisk natur för att begränsa företagens investeringar. En undersökning av vissa åtgärders effekt gjordes 1955 inom penningvärdeundersökningen. På uppdrag av stabiliseringsutredningen gjordes 1956 av konjunkturinstitutet en ny och mer omfattande undersökning avseende både år 1955 och 1956.60 Huvudresultaten från de båda undersökningarna visar stor överensstämmelse med varandra beträffande 1955. Då emellertid konjunkturinstitutets undersökning är mest utförlig diskuteras här endast den. Primärmaterialet till undersökningen har införskaffats och vissa ytterligare bearbetningar gjorts. Bl. a. har för industriföretag den största storleksgruppen ( > 500 anställda) delats upp i två grupper ( 5 0 0 - 1 4 9 9 s a m t > 1 500) för att minska spännvidden i den största, öppna klassen. De aktuella ekonomisk-politiska åtgärderna var i korthet följande. I april 1955 höj-

des diskontot med en procentenhet och skärptes kraven på bankerna att snabbt uppnå tidigare fastställda likviditetskvoter. Fr. o. m. augusti 1955 reglerades bankutlåningen direkt genom föreskrifter från riksbanken om maximal utlåningsvolym. Även för andra kreditinstitut infördes begränsningar av utlåningen. Allmän investeringsavgift (10 procent) och bilaccis (12 procent) infördes i januari 1955 för investeringar överstigande 20 000 kr. Samma år höjdes bolagsskatten och ändrades reglerna för avskrivning och lagervärdering. I det följande redovisas några av de i detta sammanhang mest intressanta undersökningsresultaten. För mindre och medelstora företag gjordes undersökningen på urvalsbasis. Alla här redovisade siffror är dock uppräknade till totalnivå. Företagen uppvisar vanligen stora skillnader beträffande likviditet, investeringsstorlek osv. och det kan därför inte förväntas att alla företag påverkas av en serie ekonomiskpolitiska åtgärder. Den totala effekten av dessa är därför summan av: a. den relativa andelen företag inom storleksgruppen som påverkas och b. storleken av åtgärdernas effekt på dessa påverkade företag. Av tabellerna 8: 2 och 8: 3 framgår att andelen påverkade industriföretag stiger med ökande företagsstorlek. De mindre företagens investeringsverksamhet är dock mer intermittent än de stora företagens. 1955 års siffror kan korrigeras för denna faktor och det visar sig då (tabell 8: 2, kolumn 6) att det relativt starka sambandet mellan andelen påverkade och företagsstorlek i stort sett elimineras. I tabellerna 8: 4 och 8: 5 har för påverkade företag i investeringsbegränsningen fördelats på olika orsaker. Såsom framgår var effekten av kreditpolitiken långt större för små företag än för stora företag och det var ett starkt negativt samband mellan företagsstorlek och storlek av kreditpolitikens effekt. Huvuddelen av den58 59

Lydall. Bach and Huizenga. Kritik av undersökningen har framförts av bl. a. Deane Carson och60 Hodgman [1], 154 f.f. Arvidsson [2] och Wickman.

Tabell 8: 2. Procentuella antalet industriföretag, vars fasta investeringar påverkades 1955 av den ekonomiska politiken. Därav p. g. a.

Storleksklass, antal arbetare

Kreditpolitiken Antal påverensam eller tillkade företag sammans med Enbart inv. i % av samtliga inv.avgift avgift

Ospec. effekt

Antal påverkade företag i % av företag, som planerade att investera

5— 24 25— 49 50— 99 100— 199 200— 499 500—1 499 > 1 500

22,3 33,2 37,4 34,3 30,6 34,9 37,7 29,9

14,0 17,2 17,1 18,0 13,1 16,0 20,7

4,9 14,2 14,1 10,8 12,5 8,5 5,7

3,4 1,9 6,2 5,5 5,0 10,4 11,3

32,9 37,0 39,0 34,6 30,8 34,9 37,7

15,9

10,6

3,4

—

Summa

Tabell 8: 3. Procentuella antalet industriföretag, vars fasta investeringar påverkades 1955156 av den ekonomiska politiken. Därav p. g. a.

Storleksklass, antal arbetare

Antal påverkade företag i °/o av samtliga

Kreditpolitiken ensam eller tillsammans med inv.avgift

Enbart inv.avgift

Ospec. effekt

5— 24 25— 49 50— 99 100— 199 200— 499 500—1 499 > 1 500

35,7 40,1 47,4 48,5 51,0 54,7 58,5

23,4 26,1 28,5 29,6 30,2 27,4 35,8

4,9 10,9 11,2 11,4 14,0 7,5 3,8

7,3 3,0 7,7 7,5 6,7 19,8 18,9

40,6

25,9

8,9

5,8

Summa

Källa: Wickmans undersökning. na effekt hänförde sig till kreditåtstramningen, dvs. ransoneringsdelen. Det kan noteras att den här gjorda uppdelningen i två storleksklasser av företag med minst 500 arbetare visar att de största företagen 1955 träffades hårdare av kreditåtstramningen än de näst största företagen. Sett över hela perioden 1955—1956 berördes dock de största företagen minst av kreditpolitiken. 61 Räntehöjningens effekt är uppdelad i räntabilitetseffekt (effekt till följd av investeringarnas minskade lönsamhet) och en finansieringseffekt (effekt till följd av minskat finansieringsutrymme). 62 Båda effekternas

storlek avtar med stigande företagsstorlek. Såsom framgår av tabellerna 8: 6 och 8: 7 61 De företag, som inte erhållit banklån men som funnit räntan på lån utanför kreditinstituten alltför hög och därför begränsat sina planerade investeringar har sannolikt rubricerat denna effekt som en verkan av kreditåtstramningen och inte av räntehöjningen. I viss utsträckning kan därför siffrorna för kreditåtstramningen återspegla sådana indirekta ränteeffekter. 62 Räntehöjningens verkan har beräknats utan hänsyn till kreditåtstramningen. Det är rimligt att anta att räntabilitetseffekten blivit lägre om den beräknats med kreditåtstramningen i botten. Å andra sidan kan förhållandet vara omvänt när det gäller finansieringseffekten. Se vidare Guy Arvidsson, a.a.

12 A

rf

I ^ ^ . f N i-H

•o c

© W r t - W O N »

'

rororN

^ H T f r~

o <~o NO oo

GO (C3

.a c

r f r f <N «

NO ON ON O »-< rf . - ^ " T - T © "

©

•8 ifi

iS ta c <u

oo r o o ^ uo r f * M i-<

=53 Ä

.

r~ in ir> f » »O r^r^r rfrnrf O O O O

o m OMn ^

^o w

o\

r t 0O i—i t-^ON^OO ON^ »-? .-T r~" ro c-f r o «—i VN r o f S <S <S *—i y—i

ft* -o

a

NO w-^ NO O}, •"^'"i t s f NOON o T v o NO

© © > / - > © T-H f N ^O ON

PH.S

r f r o VO 00 OS O^C"! i^Too O N O - ^ ON V I NO r f <o r o r o r—i i—i

d ^ o d t » «•* <N" OO' oo >n VD Tf • * (N rs

ON

x ^

•8s »S SON -

X

moO^mNON

fN) O N >/•> CO OO O N O N rf" O N ro rf O N >0 rf r-~ -H (S r-~ ro ro <—i ( N | N N « r t « r t

«4é

•o

43 > WL> <^i w c < £?

B

J- a ©

Q^

^

vo »-< ON f- rf ON

So

E •3 »

r f ON ON O. ON ON © fN r f ON ON ON ON O «-i r f Tf Ii")

00 Al

•Q

r f ON ON ON ON ON O <N r f ON ON ON ON © « r f r f »O

J4 K)

3 W5 «

I -H

>/-> >/-i O O O O CM >o O O O *-t r s m

A! u-> >n © © O © CN U-> O O © « CN "O

X

Tabell 8: 6. Investeringsbegränsning 1955 i procent av samtliga företags planerade fasta investeringar. Därav p • g. a.

Storleksklass, antal arbetare

Total investeringsbegransning

Mellan inv.avRäntehöjningen gift och Därav kreditGjorda p. g. a. Räntabi- • Finansie - Kredit- pol, oför-• inv:s kreditlitetsringsef- åtstram- ändrad fördelpolitiken effekt fekt ningen effekt ning 1955

5— 24 25— 49 50— 99 100—199 200-499 >500

42,4 35,5 28,9 24,6 12,1 8,7 14,3

31,2 19,6 10,8 14,9 4,5 4,7

3,6 1,5 1,4 0,3 0,4 0,1

2,1 1,5 1,1 0,8 0,0

0,7

—

25,5 16,6 8,3 13,8 4,1 4,6

2,5 2,6 1,5 2,2

1,5 6,9 4,0 5,5 12,9 69,1

7,6

0,4

0,3

6,9

1,7

100,0

5— 24 25— 49 50— 99 100—199 200-^99 >500

40,7 27,9 27,6 18,8 19,8 8,8

31,7 18,3 14,6 11,8 14,5 6,7

2,8 2,0 1,2 0,4 0,3 0,1

2,7 1,1 0,9 0,5 0,1 0,1

26,2 15,2 12,5 10,9 14,1 6,5

0,8 0,0 1,9 1,9 1,3 0,8

14,0

9,8

0,4

0,3

9,1

1,0

Summa Tabell 8: 7. Dito

—

1955/56.

Summa

Källa: Wickmans undersökning. var kreditpolitikens effekt hos de påverkade företagen tillräckligt stor för att ge ett starkt negativt samband mellan företagsstorlek och investeringsbegränsningens storlek i procent av samtliga företags planerade investeringar.

När det gäller lagerhållning uppgavs den ha påverkats av kreditpolitiken hos relativt sett fler mindre företag än stora. Sammansättningen av företagens finansiella tillgångar och skulder förändrades kraftigt. Bankin-

Tabell 8: 8. Likviditetskvoter ultimo 1955 hos av kreditpolitiken opåverkade och påverkade industriföretag inom malmbrytning och metallindustri. Storleksklass, antal arbetare

Likviditetskvot I (medianvärde) Opåverkade Påverkade

Likviditetskvot II (medianvärde) Opåverkade Påverkade

5— 24 25— 49 50— 99 100— 199 200— 499 500—11499

1,45 1,89 1,62 1,70 1,72 1,53 1,41

1,06 1,27 1,13 1,21 1,33 1,46 1,22

>1 500

0,81 1,41 1,37 1,56 2,13 2,36 1,76

0,68 0,71 0,77 0,90 1,42 1,53 0,93

Anm.: Likviditetskvot I: kvoten mellan å ena sidan summan av kassa, bank, postgiro och kundfordringar och å andra sidan summan av varuskulder och skatteskulder. Likviditetskvot II: kvoten mellan å ena sidan summan av kassa, bank, postgiro och kundfordringar och å andra sidan summan av varuskulder, skatteskulder och lån i affärsbanker. Källa: Wickmans undersökning.

låning och kassa minskade starkt (starkast hos stora företag) under 1955. Kundfordringar ökade mer än varuskulder och samma gäller för lån till andra företag. Industrin ökade således sin nettoutlåning till andra näringsgrenar. 63 Kundfordringar och varuskulder ökade procentuellt lika mycket hos företag med minst 500 arbetare och ökningen var på båda sidor större än hos övriga företag. Inom alla företagsstorlekar ökade netto varukrediter till andra men i förhållande till 1954 förlorade de största företagen relativt sett avsevärt mindre med likvida medel den vägen än övriga företag. Skillnader mellan företag beträffande effekten av kreditpolitiken kan även tänkas bero på dels skillnader i företagens villighet att ta likviditetsrisker, dels bankernas benägenhet att vid kreditgivning acceptera olika stora likviditetsrisker hos olika stora företag. Endast inom branschen malmbrytning och metallindustri är antalet undersökta företag inom varje storleksgrupp tillräckligt stort för att en beräkning av genomsnittliga likviditetskvoter ska vara möjlig. Såsom framgår av tabell 8: 8 stiger de av kreditpolitiken påverkade företagens likviditetskvoter med växande företagsstorlek med undantag för de allra största företagen. Inom de tre största storleksgrupperna är likviditetskvot I större hos påverkade företag än hos opåverkade och motsvarande gäller för de två näst största storleksgrupperna med avseende på likviditetskvot II. Sambanden mellan företagsstorlek och likviditetskvoternas storlek kan bero på systematiska skillnader i likviditetsvärdering hos både företag och banker. Undersökningen omfattar även grosshandel och detaljhandel men resultaten är här betydligt osäkrare på grund av bl. a. låg svarsfrekvens. Huvudresultaten överensstämmer dock nära med de som erhållits för industriföretag. Nedskärningen av de fasta investeringarna är större än för industriföretag beroende på större effekt av kreditåtstramningen samt större räntabilitets- och finansieringseffekter av räntehöjningen hos påverkade företag. När det gäller bedömning av de refere-

rade undersökningsresultaten bör än en gång understrykas att jämförelser inte gjorts med utfallet av en tänkt alternativ ekonomisk politik utan endast mellan planerade och genomförda investeringar. I denna specifika mening drabbades de mindre och medelstora företagen väsentligt hårdare av kreditransoneringen än stora företag under perioden 1955-1956. Detta gäller även om uppgifterna om planerade investeringar för de mindre företagen tas med en viss reservation. En del av dessa investeringar skulle troligen aldrig ha genomförts sedan saken diskuterats med resp. bank varför siffrorna innehåller en del »luft». Det bör dock observeras att planerade investeringar 1955 automatiskt blir höga i förhållande till 1954 års siffror, eftersom i dessa storleksgrupper många företag, som investerade 1955, inte alls gjorde några investeringar 1954. Vidare kan de höga siffrorna för investeringsavgiftens effekt i dessa storleksgrupper mycket väl till en del vara influerade av de råd från bankens sida, som företagaren fick inför sitt beslut om huruvida den aktuella investeringen skulle genomföras eller ej. Det är omöjligt att uppskatta betydelsen av dylika psykologiska faktorer men det är obestridligt att bankmännen har en betydande auktoritet i förhållande till ledarna för mindre företag när det gäller företagens investerings- och finansieringsfrågor. I effekten av investeringsavgiften kan därför finnas ett inslag av vad som egentligen borde rubriceras som en effekt av kreditpolitiken. Slutligen bör tillfogas reservationen att det kan finnas systematiska skillnader mellan planer och utfall även utan kreditrestriktioner. (Se Eliasson.) När det gäller företag med minst 1 500 arbetare ger undersökningsresultaten ett visst mindre belägg för bankernas ståndpunkt att deras kreditransonering drabbar de största kunderna minst lika hårt — nämligen om härmed endast menas den första reaktionen inför riksbankens krav på en chockartat hård och snabb åtstramning. Detta är också rätt naturligt. Siffrorna kanske t. o. m. un03

Samma visade sig vara förhållandet i USA under kreditrestriktionerna 1955-1957. Se Meltzer.

derskattar något bankernas aktiva ransoneringsåtgärder gentemot storföretagen. Enligt en del bankmän har nämligen storföretag i relativt sett större utsträckning än övriga företag outnyttjade checkräkningskrediter. Om detta är riktigt har storföretagen på kort sikt (fram till när krediten ska förnyas) större möjligheter att öka sin bankupplåning utan att bankerna kan ingripa. Förklaringen till skillnaden mellan siffrorna för 1955 och 1955/56 skulle då bl. a. vara att både banker och stora företag efter en viss tid åstadkommer en anpassning till det nya läget, som ter sig förmånligare för båda parter och som minskar kreditpolitikens effekt på de största företagen. Det står utom allt tvivel att kreditpolitiken träffade mindre och medelstora företag betydligt hårdare än stora företag 1955-1956 i den här diskuterade meningen. Huruvida detta gäller generellt för kreditrestriktioner kan i och för sig inte utläsas av undersökningen men vissa skäl talar för att en sådan tendens finns. Av tabellerna 8: 6 och 8: 7 framgår att finansieringseffekten av räntehöjningen avtar med stigande företagsstorlek och är obefintlig för de största företagen. Detta samband kan antas vara betingat av bestående skillnader i finansiell struktur mellan företag av olika storlek. Likvida tillgångar med rörlig ränta torde utgöra mindre andel av balansomslutningen hos små och medelstora företag än hos stora företag medan motsatsen gäller för krediter med rörlig ränta. En likformig höjning av alla räntor kommer då att höja kvoten mellan å ena sidan storföretagens vinster och å andra sidan övriga företags vinster. Vid hög andel likvida medel med rörlig ränta och låg andel lån med rörlig ränta kan de stora företagens vinster ceteris paribus t. o. m. stiga absolut sett. Stora företag kan antas ha större andel finansiella tillgångar i form av aktier och obligationer med på kort sikt fast nominell avkastning. Försäljning av dessa tillgångar kan via kursförluster ge upphov till negativa finansieringseffekter. Huvuddelen av dessa tillgångar består emellertid av börsnoterade aktier. Detta aktieinnehav är mycket

stabilt och tycks inte fungera som en utpräglad likviditetsreserv.84 Utförsäljningar av obligationer kan ha förekommit under perioder med kreditrestriktioner men kursförlusterna förefaller vid vissa tillfällen ha begränsats genom att sälja obligationerna avista och samtidigt återköpa dem på termin. En tanke, som framförts, är att stora företag generellt sett skulle beröras mindre av kreditrestriktionen på grund av att dessa företag vanligen är oligopolföretag, som inte vinstmaximerar vid varje tidpunkt och därför via prishöjningar kan vältra över höjda lånekostnader på sina köpare. 85 Denna förklaring har mindre giltighet för en ekonomi med stor utrikeshandel såsom den svenska, där flertalet storföretag dessutom arbetar på export. Det finns dock vissa koncentrerade hemmamarknadsindustrier med svag eller ingen importkonkurrens och där kan dessa övervältringseffekter tänkas förekomma. Stora företag har tillgång till fler finansieringskällor, bl. a. aktiemarknaden och utländska kapitalmarknader, vilket ökar elasticiteten i det totala kapitalutbudet till dessa företag. Vidare medför den starkare inriktningen på utrikeshandel att stora företag har möjligheter att öka sina varukrediter från utlandet. Denna form av upplåning utomlands förefaller inte ha varit av stor betydelse 1955-1956 att döma av Wickmans undersökning men liberaliseringen av valutahandeln sedan dess kan ha medfört ändrade förhållanden härvidlag. 68 När det gäller inhemska kundfordringar och varuskulder är bilden mer oenhetlig. 64 65

Se Andersson. Se Galbraith. 66 Variationer i dessa varukrediter från och till utlandet återspeglas delvis i variationer i betalningsbalansens restpost. Under kreditrestriktionsperioder i Sverige har denna restpost ökat kraftigt. I en nyligen gjord undersökning av restposten i betalningsbalansen konstateras att uppgifterna för de enskilda företagen tyder på att förändringarna i de utländska handelskrediterna kan vara så stora att en nettokreditgivning eller nettokredittagning om totalt flera hundra milj. kr. under ett år inte kan anses osannolik. Vid vissa företag var under 1961— 1963 svängningarna i utländska varufordringar och varuskulder mycket stora - i vissa fall ända upp till 100 milj. kr. per företag och år. Se Grossman.

Lämnande av varukrediter är ett av företagens konkurrensmedel, vilket minskar möjligheterna att variera denna kreditgivning efter kreditmarknadsläget. 67 Det är tänkbart att industrin av detta skäl under kreditrestriktioner ökar sin nettoutlåning till andra näringsgrenar — näringsgrenar som till stor del domineras av småföretag. När det gäller relationerna mellan företag av olika storlek inom industrin får bland de mindre och medelstora företagen skiljas mellan utpräglade underleverantörer och övriga. De förstnämnda har ofta en svag förhandlingsposition gentemot sina storkunder och kan därigenom mer eller mindre tvingas att ge stora varukrediter i förhållande till sin omsättning. 68 Vid diskussion av kreditpolitikens effekter på olika företagsgrupper är det naturligt att söka efter förklaringar, baserade på affärsbankernas beteende. Av den tidigare analysen framgår att företagens inlåning och övriga bankaffärer har stor betydelse för kreditfördelning. Det råder knappast någon tvekan om att detta hänsynstagande ger stora företag ett försteg vid bankernas kreditfördelning. Bankerna får också härigenom ett ökat incitament att finna alternativa finansieringslösningar för stora företag. Förändringar i kreditströmmarna utanför de svenska affärsbankerna är till betydande del en direkt följd av bankernas agerande. Storföretagens upplåning i affärsbankerna torde i större utsträckning vara kortfristig än övriga företags. Bankernas markerade preferens för korta krediter medför då att kreditåtstramningen träffar dessa övriga företag hårdast. Detta gäller även när obligationsemissioner helt blockeras och avlyft därigenom hindras om emissionsstoppet bedöms vara tämligen kortvarigt — exempelvis ett år. Om en kreditåtstramning hos kreditinstituten kombineras med tillstånd att göra omfattande obligationsemissioner gynnas de stora företagen, eftersom deras bankkrediter härigenom blir kortare än annars. Om kreditåtstramningen verkar hårdast Aa. affärsbankerna och om fullkomliga substitut för affärsbanklån inte finns, kommer enbart detta att innebära att små och medel-

stora företag påverkas mest, eftersom de i högre grad finansierar sig med banklån. Dessa banklån har i stor utsträckning formen av reverslån, upptagna för att bidra till finansieringen av investeringar. Bankernas krav på kortare amorteringstider kan därför antas påverka små och medelstora företags investeringar mer än storföretags. Av olika skäl, som tidigare anförts, tar bankerna mindre risker under kreditrestriktioner. Det bör i regel finnas en tendens till att riskmässigt marginella lån främst går till små och medelstora företag. Denna tendens förstärks om förändringarna i övrig finansiering, främst varukrediter, via likviditeten är mest ogynnsam för dessa företag. När det gäller små företag måste även hänsyn tas till vilka effekter beslutsdelegeringen inom bankerna har. Decentraliseringen av beslutsfattandet kan medföra att små lån behandlas mera gynnsamt på grund av att de lättare så att säga »slinker förbi» högre instansers övervakning. Å andra sidan innehåller centrala direktiv sannolikt ett visst »överskott» av hårdhet när en restriktivare kreditgivning anbefalls för att mot bakgrund av lägre instansers handlingsfrihet erhålla avsedd totaleffekt. Uppfattningen om lämplig grad av restriktivitet kan antas variera mellan olika lägre befattningshavare, men det ligger betydligt närmare till hands för överordnade att påfordra större restriktivitet i kreditgivningen än att kritisera en alltför hård tolkning av centrala direktiv. Detta skapar också regionala skillnader i kreditförsörjningen. En speciell frågeställning är om företag, 67 Varukrediternas roll som konkurrensmedel har framhållits av bl. a. Henderson. Se Tew & Henderson. Nämnas kan vidare att enligt Wickmans undersökning blev 1955 lagerhållningen större än planerad i en bransch (jord- och stenindustri) beroende på att företagen inte kunde tillgodose kundernas av kreditrestriktioner ökade behov av leverantörskrediter. 68 En direktionsmedlem vid en privat storbank gjorde spontant ett fränt uttalande på denna punkt: »Det händer inte sällan att mindre företag har stora kundfordringar, som givetvis kostar pengar. Orsaken härtill är att de inte vågar kräva sina kunder då det gäller stora solventa företag. De stora företagen drar ofta på ett upprörande sätt krediter av de mindre företagen, som inte vågar säga ifrån».

som är representerade i bankstyrelserna, påverkas mindre av kreditrestriktioner än övriga företag. För att belysa detta har i efterhand en särskild bearbetning gjorts av Wickmans material från 1955—1956 för bolag med minst 200 arbetare. Alla bolag, som via sin egen, moderbolagets eller ett dotterbolags styrelse och/eller VD var representerade i bankernas ordinarie styrelser 1955 har ansetts ha personförbindelser med bankerna. I tabellerna 8: 9 och 8: 10 redovisas resultaten. Det bör observeras att endast sådana företag medtagits, som lämnat kvantifierade och helt fördelade uppgifter. Av denna anledning är inte siffrorna jämförbara med tidigare redovisade. Såsom fram-

går är kreditpolitikens effekt genomgående lägre för bolag, som är representerade i bankstyrelserna. Även dessa bolags investeringar har dock starkt påverkats av kreditpolitiken och för perioden 1954—1955/56 återfinns det tidigare observerade negativa sambandet mellan företagsstorlek och effekten av kreditpolitiken. Skillnaderna mellan företag med resp. utan representation i bankstyrelserna kan naturligtvis bero på en favorisering, betingad av personförbindelserna som sådana. De olika siffrornas storlek och förhållande till varandra gör dock att den funna skillnaden mellan de båda grupperna av företag i huvudsak torde kunna förklaras med:

Tabell 8: 9. Investeringsbegränsning 1954—1955 för av kreditpolitiken påverkade företag, som 'ämnat kvantifierade och fördelade uppgifter. Investeringsbegränsning i % av planerade p. g. a. kreditpolitiken

Kreditåtstramningen

Räntehöjningen

1. Företag med 200—499 arbetare — därav med repr. i bankstyrelse — därav utan repr. i bankstyrelse

33,5 30,5 36,5

30,6 30,5 30,7

2,9

2. Företag med 500—1 499 arbetare — därav med repr. i bankstyrelse — därav utan repr. i bankstyrelse

17,0 12,3 24,6

16,8 11,9 24,6

0,2 0,4

3. Företag med 1 500 arbetare — därav med repr. i bankstyrelse — därav utan repr. i bankstyrelse

21,1 20,0 25,1

21,0 20,0 24,6

0,1

1. Företag med 200—499 arbetare1 — därav med repr. i bankstyrelse — därav utan repr. i bankstyrelse

33,8 28,5 38,0

32,2 28,5 35,1

2,9

2. Företag med 500—/ 499 arbetare — därav med repr. i bankstyrelse — därav utan repr. i bankstyrelse

30,7 28,4 34,0

30,4 28,1 33,8

0,3 0,3 0,2

3. Företag med 1 500 arbetare — därav med repr. i bankstyrelse — därav utan repr. i bankstyrelse

22,7 21,2 33,9

22,5 21,1 33,2

0,2 0,1 0,7

Slag av företag

Därav p. g. a.

1 Tabell 8:10. Dito för

5,8

0,5

1954—1955/56.

1,6

Anm. 1. Ett företag har inte medtagits på grund av att dess extrema värden helt snedvrider genomsnittssiffrorna. Källa: Wickmans undersökning. 250

1. Företagskundernas storlek samvarierar med deras lönsamhet för banken. 2. Inom varje storleksklass finns de »bankanknutna» företagen företrädesvis bland klassens största företag. 3. De för bankerna mest lönsamma företagen är starkt representerade i bankstyrelserna och är företrädesvis stora inlåningskunder.

G: 3. Sammanfattning Analysen i de båda föregående avsnitten är inte tillräckligt starkt underbyggd med empiriskt material för att bestämda slutsatser ska kunna dras om på vilka vägar kreditmarknaden påverkar näringslivets struktur och i vilken riktning. En rad skäl talar dock för att stora företag (mätt efter sysselsättning o. d.), företrädesvis stora industriföretag, i olika avssenden har fördelar i fråga om finansiering jämfört med övriga företag. Det är däremot svårt att finna skäl, som pekar i motsatt riktning. Hur starkt dessa finansiella faktorer påverkar näringslivets struktur finns däremot inga möjligheter att uttala sig om.

H. Den regionala kreditfördelningen Nära sammanhängande med kreditmarknadens regionala struktur är frågan om interregional kapitalrörelser. Finns det ojämnheter i olika regioners interna kapitalförsörjning krävs av en effektiv kreditmarknad att en utjämning sker, som möjliggör ett effektivare utnyttjande av tillgängliga totala reala resurser. Att en sådan utjämning via den institutionella kreditmarknaden sker är av särskilt stor positiv betydelse för expanderande mindre företag, eftersom dessa så starkt är hänvisade till resp. regions kreditmarknad och då särskilt affärsbankerna. Storföretagen har alltid möjligheter att själva uppbringa kapital i andra regioner via obligations- och aktiemarknaden, försäkringsbolagen samt affärsbankernas huvudkontor. Att få en fullständig bild av kapitalöverföringar mellan olika regioner, oavsett hur

de definieras, är inte möjligt. För detta skulle krävas data om varje regions betalningsbalans med bytesbalans och kapitalbalans uppställda enligt samma principer, som tillämpas vid uppgörande av nationella betalningsbalanser. Ett rimligt antagande är emellertid att det av kreditinstituten i första hand är affärsbankerna, som får känningar av regionala ojämnheter i kreditförsörjningen (såsom dessa uttrycker sig i utbud och efterfrågan på krediter) och att affärsbankerna har de största möjligheterna att dirigera om kreditströmmarna så att sådana ojämnheter försvinner eller i vart fall minskas oberoende av om de beror på resp. regions bytesbalans eller på andra poster i regionens kapitalbalans än affärsbankernas in- och utlåning. Utifrån detta antagande och det förhållandet att affärsbankernas kreditgivning är av strategisk betydelse för särskilt de mindre företagen samt att överskottsefterfrågan på krediter förelegat under större delen av 1950- och 1960-talen är det främst svaren på två frågor, som är intressanta. För det första vill man veta om affärsbankerna vid kréditfördelningen tar hänsyn till regionala olikheter i kreditefterfrågans storlek och i så fall hur. För det andra vill man veta hur omfattande affärsbankernas regionala kapitalöverföringar är och i vilka riktningar de går.69 Det är dock utomordentligt svårt att ställa svaren på de båda frågorna i relation till varandra.

H: 1. Regionala aspekter vid affärsbankernas kreditfördelning I kreditmarknadslägen där affärsbankerna inte behöver tillgripa extraordinär kreditransonering vid sin kreditfördelning är regionala skillnader i tillgång och efterfrågan på krediter ett problem, som främst berör de lokala instansernas egen kreditgivning, dvs. bankernas kreditgivning till småföretag. Riskbedömningens och riskvillighetens subjektiva karaktär torde göra vissa individuella 69

För tidigare diskussion av dessa frågor se Browaldh [1] samt Kragh [1]. Se vidare Karlsson [2].

skillnader i risktagande ofrånkomliga, vilket kan antas ha störst betydelse i fråga om kredittillgången för småföretag på enbanksorter. En viss konkurrens erbjuder dock i dessa fall den lokala sparbanken och jordbrukskassan. En speciell situation uppstår i de fall när en liten ort domineras av ett enda företag, som råkat i svårigheter eller hotar att flytta tillverkningen. Det finns många kända exempel på hur kommuner, som försatts i en sådan tvångssituation, på olika sätt (ex. med borgen) stött företaget. Men ortens bankinrättningar kan dessutom se sig tvingade att åtminstone en tid ge förhållandevis större lån och ta större risker än normalt om nedläggningen av företaget via allmänt sjunkande fastighetsvärden hotar att även medföra förluster på övriga lån, som lämnats på orten. Problematiken är i princip av samma slag, som när en bank ger ytterligare krediter för att söka rädda redan lämnade krediter till ett företag. Den regionala kreditfördelningen är en betydligt större fråga när kreditrestriktioner råder och bankerna måste tillgripa ransonering. Resp. bankledning måste avgöra hur mycket varje lokal instans ska få öka sin utlåning och vid en del storbanker tas direkt ställning till hur totala disponibla kreditresurser ska fördelas regionalt, vilket dock inte betyder att regionala aspekter direkt påverkar varje enskilt kreditbeslut. I synnerhet vid beslut om större krediter torde dessa fördelningsmässiga frågor helt lämnas åt sidan. I fråga om den lokala kreditförsörjningen bör först noteras att vid öppnandet av ett nytt avdelningskontor på en ort måste kontorets kreditgivning vara betydligt liberalare än vid bankens övriga kontor för att få fotfäste på orten. Kontorsetableringen har varit livlig sedan mitten av 1950-talet, varför redan detta bör ha lett till klara lokala skillnader i kreditutbud — särskilt när redan etablerade banker på dessa orter i självförsvar även liberaliserat sin kreditgivning. Detta gäller för krediter både över och under kontorens limiter. Även om inte jämvikt mellan in- och utlåning vid ett kontor genomgående efter-

strävas är det enligt intervjusvaren en tendens att söka få in- och utlåning att utvecklas parallellt. I praktiken innebär detta att en gynnsam utveckling av inlåningen premieras med tillstånd att öka utlåningen (både över och under kontorets limit) kraftigare eller med ökad utlåning när limiterna upphävts. Som skäl härför anfördes i intervjuerna att inlåningsutvecklingen i någon mån speglar ortens allmänna ekonomiska utveckling och att ledningen inte vill avlägsna alla incitament för de, som är verksamma i linjebefattningar. En provinsbankchef menade att » man vill vid kreditfördelningen vara så rättvis som möjligt. Om ett kontor har ökat sin utlåning för mycket så säger man nej där medan man släpper fram krediter vid andra kontor. Detta betyder att en av två helt likartade kunder kan få avslag vid kontor A medan det andra företaget får sin kreditansökan beviljad där den söks vid kontor B». Delvis kan parallellitet mellan in- och utlåningsutvecklingen framtvingas av den lokala styrelsen. Denna består av företrädare för bl. a. kommunen och viktiga företagskunder och den centrala ledningen är angelägen om att inte stöta sig med dessa. En bankchef poängterade hur svårt det är att stå emot krav på ökad utlåning vid ett kontor när dess inlåning ökat. En annan framhöll att utlåningen vid ett kontor i praktiken inte kan skäras ner och förklarade skämtsamt att »nådens sol måste lysa då och då på samtliga». I en av de privata storbankerna har systemet med regionala utlåningsramar (vilka även omfattar ett stort antal centralt fattade kreditbeslut) för bestämda tidsperioder drivits betydligt längre än i övriga banker. Härigenom har fördelningsproblemen blivit mera uppenbara. Vid fastställande av ramarna har man experimenterat med olika metoder och sökt efter olika objektiva indikatorer att gå efter men med starkt begränsad framgång. Man medgav att fördelningen ändå måste karakteriseras som tämligen skönsmässig och sade sig hoppas att ev. skevheter rättades till under de tyvärr korta perioderna utan kreditrestriktioner då ramarna slopades.

Några konkreta riktlinjer för hur förekommande regionala låneramars storlek ska bestämmas finns inte. Av intervjuerna att döma torde man komma sanningen närmast om ramarnas storlek ses som kompromisser, uppnådda efter ibland hårda förhandlingar mellan olika befattningshavare inom resp. bank. I dessa förhandlingar är inlåningsutvecklingen endast ett av förekommande argument och alla tycks finna sig vara mer eller mindre orättvist behandlade. Att inlåningsutvecklingen får påverka utlåningsutvecklingen på en ort eller inom en region kan endast av en slump medföra ungefär samma grad av kreditransonering överallt. De lokala bankinrättningarnas marknadsandelar på inlåningssidan skiftar starkt och skillnaderna i de olika banktypernas inriktning på utlåningssidan är avsevärda. Företagens kreditefterfrågan kan tänkas vara hög just på grund av svag likviditet och därav följande liten inlåning. Vidare kan de olika bankinrättningarnas aktivitet för att dra till sig inlåning inte utan vidare antas balansera varandra.

bankkontorens belägenhet redovisas i tabell 8: 11 och ger en första information om regionala skillnader. För bankväsendet i sin helhet var inlåningsöverskottet 25 procent. Samtidigt var de av riksbanken rekommenderade likviditetskvoterna i genomsnitt 29 procent medan de faktiska kvoterna var 37 procent. Kvoterna kan visserligen inte direkt översättas till skillnaden mellan in- och utlåning men det kan ändå konstateras att det stora inlåningsöverskottet 1964 inte enbart speglade de rekommenderade kvoternas höjd. Mest iögonfallande av tabellens siffror är Stockholms stora inlåning, som var 66 procent större än utlåningen från Stockholmskontoren. Stockholms överskott motsvarade ca 75 procent av affärsbankernas totala inlåningsöverskott. Utlåningsöverskott eller små inlåningsöverskott redovisas för flertalet län i södra Sverige och vissa län i mellersta Sverige. Över huvudtaget är differenserna mellan länen betydande till skillnad från motsvarande sparbankssiffror. För sparbankerna förfaller därför interregionala kapitalöverföringar att vara av underordnad betydelse.

H:2. Affärsbankernas in- och utlåningsöverskott inom olika regioner

I tabell 8:11 har fördelningen av in- och utlåning gjorts utifrån bankkontorets län (banklän) men vad som egentligen är av intresse är fördelningen utifrån kundens län (kundlän). För sparbankerna är de båda länsbegreppen ungefär liktydiga men detta kan inte utan vidare antas vara fallet för affärsbankerna. Då det främst är större inlåning och krediter, som kan förväntas gå över länsgränserna, har de korrigerats till en fördelning efter kundlän för att därigenom få en approximativ totalfördelning efter kundlän. Korrigeringen har dock på kreditsidan endast varit möjlig att göra för beviljad utlåning. Det blir härigenom frågan om in- och utlåningsöverskott i en mycket speciell mening och exakta jämförelser mellan länen omöjliggörs på grund av säsongmässiga skillnader mellan länens bankupp-

En viss uppfattning om interegionala kapitalöverföringars storlek och riktningar inom affärsbanksväsendet erhålls genom data om affärsbankernas in- resp. utlåningsöverskott inom olika län. Totalt sett har affärsbankerna ett inlåningsöverskott varför intresset gäller relativa skillnader i inlåningsöverskott och förekomsten av utlåningsöverskott. Ett utlåningsöverskott tolkas då som att länet har en kapitalimport via affärsbankerna. 70 Länet utgör i och för sig ingen naturligt avgränsad ekonomisk region, men länssiffrorna har varit lättast tillgängliga och har dessutom kunnat jämföras med motsvarande uppgifter för sparbankerna. Stockholms stad och län har dock sammanslagits till en enhet för att undvika en alltför artificiell gränsdragning. 71 Affärsbankernas disponerade utlåning till allmänheten och inlåning från allmänheten •den 31 december 1964 länsvis fördelad efter

70 Däremot vet man naturligtvis inget om länets totala kapitalimport och kapitalexport. 71 Stockholm används i fortsättningen som en gemensam beteckning för Stockholms stad och län.

Tabell 8:11. Länsvis fördelning efter bankkontorets resp. sparbankens län av aff.bis disp. utlåning till allm. samt sp.b.s lån och utnyttjade krediter i räkning den 31112.1964. Affärsbanker

Sparbanker

Län

kol. 3 i Disp.utl. % a v Disp.uti. minus inl. kol. 2 milj. kr. milj. kr. x 100

kol. 6 i Disp.utl. % av Disp.utl. minus inl. kol. 5 milj. kr. milj. kr. x 100

6 Stockholms stad och län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

6 120 — 4018 405 — 16 508 + 24 832 — 25 762 + 117 266 — 66 486 • + 36 122 + 26 283 + 31 514 + 70 1 787 — 65 394 + 75 2316 — 440 1030 — 66 623 — 33 844 — 16 540 — 166 476 — 102 522 — 217 557 — 62 782 — 238 294 — 30 435 — 74 435 — 58

— 66 — 4 — 3 + 15 — 25 + 7 + 21 + 11 + 14 — 4 + 19 — 19 — 6 — 5 — 2 — 31 — 21 — 42 — 11 — 30 — 10 — 17 — 13

1 750 511 621 967 1 017 597 692 73 439 1 024 2 874 622 1 654 895 743 559 683 520 576 505 246 151 289 205

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

287 40 71 118 127 75 104 9 59 155 382 70 135 119 112 65 93 65 62 55 31 14 35 33

— 16 — 8 — 11 — 12 — 13 — 13 — 15 — 12 — 13 — 15 — 13 — 11 — 8 — 13 — 15 — 12 — 14 — 13 — 11 — 11 — 13 — 9 — 12 — 16

— 25

18 213

— 2316

— 13

Hela landet

— 5 314

låning. En viss försiktighet vid tolkningen av siffrorna är därför nödvändig. (För mera detaljerade uppgifter om korrigeringsmetod hänvisas till den undersökningstekniska exkursen i slutet av detta stycke.) Det visade sig att det endast var bankkontoren i Stockholm samt i någon mån Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län, som hade registrerad större kreditgivning av någon betydelse till kunder utanför det egna länet. Stockholmskontorens utlåning över länsgränserna var betydande och uppgick till 930 milj. kr., varav Enskilda Banken svarade för knappt hälften. Stockholmsutlåningen var fördelad på nästan alla län med tyngdpunkten förlagd till Östergötlands, Malmöhus och Västmanlands län, men den utgjorde ett väsentligt tillskott för många län, relativt sett. Utlåningen från de båda andra storstadslänen var däremot koncentrerad till kringliggande län. 72 För den större 254

+ 5

inlåningen var interlänstransaktionernas omfattning avsevärt mindre än för den större utlåningen och de hänförde sig huvudsakligen till Enskilda Banken. Såsom framgår av tabell 8: 12 innebär en fördelning efter kundlän i stället för banklän att Stockholms ställning som kapitalexportör förstärks. 72 För landsomfattande filialbanker och provinsbanker, vilka bedriver verksamhet inom flera län, blir det närmast praktiska hänsyn och kundföretagets administrativa uppbyggnad som avgör var krediter och inlåning formellt registreras när företagets verksamhet är geografiskt spridd. Om flera dotterbolag eller verksamhetsställen finns torde mestadels krediter och inlåning bokföras vid bankförbindelsens lokala kontor. Det är därför naturligt att de båda största bankerna uppvisar en mycket begränsad kreditgivning över länsgränserna. Annorlunda förhåller det sig med Enskilda Banken och de båda specialbankerna. Dessa har kontor endast i Stockholm, varför omfattningen av deras interregional a verksamhet direkt avspeglas i uppgifterna om interlänstransaktionerna.

Tabell 8:12. Affärsbankernas in- och utlåning länsvis fördelad per 31.12.1964. Disp.utl. i % av beviljad uti. per UKL-UBL banklån x 100 x 100

Län

Bev.utl. minus inl. per LXL IBL bankens län IKL Milj. kr. x 100

Bev.utl. minus inl. per kundens län Milj. kr.

Kol. 6 i % av bev. utl.per kundlän x 100

1 Stockholms stad o. län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

81 93 89 91 88 89 88 94 93 91 79 86 84 90 90 91 89 90 89 88 92 93 88 89_

— 12

+ 15 + 9 + 13 + 1 + 15 + 12 + 6 + 3 + 10 + 1

+ + + + +

± o

+ 12 + 10 + 1 + 10 — 1 ± o — 1

Hela landet 86

— 5 + 1 — 4 + 17 + 3 + 3 + 3 — 1 + 1 + 9 — 1 + 1 ± 0 ± 0 + 6 + 3 + 16 + 4 + 2 + 1 — 1 ± 0 ± o

— 2 596 — 2812 83 15 + 154 84 + 29 52 — 212 + 222 + 10 — 33 + 165 + 101 + 42 + 33 + 58 + 52 + 144 + 124 + 450 + 425 + 171 + 138 + — 7 — 148 119 51 + 38 + 53 69 69 + 109 - 101 107 46 119 - 151 7 + 14 + 86 - 168 10 8 12 - 12 16 6 — 1 711

— 42

+ 16 + 25 — 3 + 24 + 3 + 26 + 31 + 19 + 23 + 20 + 35 — 6 + 10 + 8 + 7 — 18 — 18 — 18 + 1 — 9 —

—

—

1711 Beteckningar:

U = beviljad uti. till allm. I = inl. från allm. KL = kundens län. BL = bankens län. Stockholm hade ett inlåningsöverskott på 2,8 miljarder kr. vilket kan jämföras med bankväsendets totala inlåningsöverskott på 1,7 miljarder kr. Betydande inlåningsöverskott uppvisar också Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län medan flertalet övriga län i södra och mellersta Sverige uppvisar utlåningsöverskott. Ser man på den relativa storleken av ut- och inlåningsöverskotten visar det sig att fem län hade större inlåningsöverskott än landet i sin helhet. Sju län hade utlåningsöverskott, som var 20 procent eller större. Som emellertid nämndes tidigare är det frågan om utlånings- resp. inlåningsöverskott i rätt speciell mening genom att beviljad och inte disponerad utlåning används och preciserade jämförelser mellan olika län kan inte

göras. Såsom framgår av tabell 8: 12 är den disponerade utlåningens andel särskilt låg i Stockholms samt Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, dvs. de tre största regionerna mätt efter in- och utlåningens storlek. Lägst är andelen i Malmöhus län beroende på att det skånska jordbrukets likviditet är störst vid denna tidpunkt. Men även om exakta jämförelser inte kan göras är skillnaderna mellan länen så stora att den allmänna bilden av förhållandet mellan affärsbankernas in- och utlåning i olika delar av lanrige. över huvudtaget är differenserna meldet är tämligen klar. Det kan konstateras att Stockholm har ett mycket stort inlåningsöverskott, som slussas över till stora delar av övriga landet. Stockholms stora inlåningsöverskott hänger sam-

man med regionens centrala ställning i en rad avseenden. Ett stort antal storföretag är belägna där eller i vart fall deras huvudkontor. Där finns också de centrala organen för praktiskt taget hela organisationsväsendet. En betydelsefull faktor torde också vara att Stockholm såsom landets administrativa och ekonomiska centrum har en mycket stor andel av landets högre inkomsttagare. Betydande inlåningsöverskott har också de ekonomiskt sett olikartade länen Örebro, Västmanland och Kopparberg medan däremot de nordligaste länens inlåningsöverskott kanske något överraskande är förhållandevis begränsade. Länen med betydande utlåningsöverskott finns företrädesvis i södra Sverige, sannolikt främst Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Hallands län. Utgår man från att varje län ska bära sin »del» av bankens likviditetskvoter blir utlåningsöverskottet i södra Sverige än mera markerat. Gör man en uppdelning på å ena sidan de fyra stora interregionala filialbankerna (bankgrupp I) och å andra sidan övriga banker (bankgrupp II) framträder vissa olikheter i kapitalfördelningen (tabell 8: 13). Den kanske största skillnaden mellan de båda bankgrupperna är det både absolut och relativt sett stora inlåningsöverskottet i Stockholm för grupp I i jämförelse med grupp II trots att Enskilda Banken förts till den senare gruppen. Vidare har grupp I inlåningsöverskott i de nordligaste länen medan för grupp II i flertalet fall beviljad utlåning där överstiger inlåningen. Större skillnader mellan in- och utlåning inom grupp II är som regel hänförliga till Enskilda Banken och sammanhänger till betydande del med bankens ägarintressen i olika storföretag. Nämnas kan vidare att i Stockholm var den beviljade utlåningen avsevärt större än inlåningen för provinsbankerna. Tvärt emot vad som ibland hävdas förefaller således Stockholmsområdet inte netto vara någon finansieringskälla för provinsbankerna. Delar man inte upp bankerna i grupper utan ser på varje bank för sig visar det sig att det är stora skillnader mellan bankerna inbördes i fråga om in- och utlåningsöver256

skott i olika län. Det mest extrema exemplet på sådana divergenser var Göteborgs och Bohus län, där två storbanker hade inlåningsöverskott på 303 resp. 49 milj. kr. samtidigt som två andra hade utlåningsöverskott på 133 resp. 62 milj. kr. I Östergötlands län hade en storbank ett inlåningsöverskott på 120 milj. kr. samtidigt som två andra hade utlåningsöverskott på 59 resp. 74 milj. kr. Vidare kan nämnas Västmanlands län där två storbanker hade inlåningsöverskott på 115 resp. 89 milj. kr. samtidigt som två andra hade utlåningsöverskott på 54 resp. 41 milj. kr. Även i Norrlandslänen förekom samtidigt betydande inlåningsöverskott och utlåningsöverskott. Att fastställa hur bankernas in- och utlåning utvecklats inom olika län är oerhört svårt. Vissa uppgifter har dock sammanställts för Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt Norrlandslänen. De två förstnämnda områdena innehåller var sin starkt expansiv storstadsregion medan Norrland sett som helhet närmast karakteriserats av stagnation. Uppgifterna har sammanställts på basis av bankinspektionens kontorsstatistik för 1957 och 1965 och avser således utoch inlåning enligt bankens län. På grund av betydande interlänstransaktioner kan inte motsvarande beräkningar göras för Stockholm och ett stort antal andra län utan dessa har fått behandlas som en sammanslagen restpost. För de tre specificerade områdena var interlänstransaktioner på både in- och utlåningssidan förhållandevis små ultimo 1964. Det har därför antagits att samma förhållande gällde 1957 och att fördelningen enligt bankens län tämligen nära speglar fördelningen enligt kundens län. Siffrorna för utlåningen avser disponerade belopp och hänsyn har tagits till säsongväxlingar genom att 12-månaders medeltal använts för både in- och utlåning. Såsom framgår av tabell 8: 14 hade bankväsendet i sin helhet ett inlåningsöverskott på 23 procent 1957 och 18 procent 1965. Det förstnämnda året hade samtliga de tre särredovisade områdena inlåningsöverskott, som relativt sett låg väsentligt under total-

Tabell 8:13. Olika affärsbanksgruppers in- och utlåning länsvis fördelad per 31.12.1964. Bankgrupp II

Bankgrupp ][

kol. 4 i % av bev. uti. per kundlän x 100 5

Samtliga banker enl. kol. 7 i tab. 8: 12 6

— 286 ± 0 + 11 — 190 + 28 — 37 + 35

— 14

— 42 + 16 + 25 — 3 + 24

+ 14 + 69 + 54 + 43

— 11

+ 25 + 37 + 16 + 57 — 55 + 86 — 10 — 5 — 11 — 91 + 14 + 10 — 3

— 442

+ 19 + 13 — 7

Län

Bev.utl. minus inl. per kundlän milj . kr.

kol. 2 i % av bev. uti. per kundlän x 100

Bev.utl. minus inl. per kundlän mil.j. kr.

4 Stockholms stad o län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Hela landet

— 2 538 + 80 + 136 + 141 + 173 + 43 + 119 + 38 + 42 + 68 + 406 + 120 — 91 + 113 + 80 + 91 — 107 — 13 — 130 — 12 — 79 — 26 — 43 24 1413

— 57 + 24 + 23 + 27 + 33 + 18 + 23 + 29 + 17 + 15 + 21 + 29 — 4 + 9 + 27 + 21 — 20 — 3 — 23 — 3 — 14 — 17 — 12 — 6 — 8

—

— 72

+

— 40 — 27 — 8 — 95

+ 11 + 19 + 13 + 24 + 7

± o

+ 58 — 37

+ 8

— 35 + 36

—

+ 8

+ 3

+ 26 + 31 + 19 + 23 + 20 + 35 — 6 + 10 + 8

+ 7

—18 — 18 —18 + 1 — 9 — 3 — 2 — 3 — 7

Bankgrupp I: SHB, Skand. B., Sv. Kred. B. och Gbgs B. Bankgrupp II: Övriga banker exkl. Sp. B och J.B. överskottet samtidigt som inlåningsöverskottet för övriga landet var stort mätt både i relativa och absoluta tal. Är 1965 var bilden avsevärt förändrad. Malmöhus läns tidigare låga inlåningsöverskott hade förbytts i ett mindre utlåningsöverskott trots att utlåningen expanderade långsammare än totalt för landet. I Göteborgs och Bohus län expanderade utlåningen avsevärt snabbare än i övriga områden. Inlåningen ökade emellertid nästan lika snabbt varför minskningen i inlåningsöverskottets relativa storlek blev mycket begränsad. Svagast ökade utlåningen i Norrlandslänen och inlåningsöverskottet där steg från 10 till 15 procent trots den samtidiga nedgången i affärsbankernas totala överskott, som dock även 1965 var relativt sett högre än i Norrlandslänen. Det bör dock observeras att det fr. o. m. budgetåret

1965/66 utvidgade statliga lokaliseringsstödet inte kan ha hunnit påverka siffrorna för Norrland i nämnvärd grad. I övriga landet slutligen minskade inlåningsöverskottets relativa storlek men var 1965 liksom 1957 relativt sett större än bankväsendets totala överskott. Jämför man de två bankgrupperna med varandra visar det sig att förändringen mellan 1957 och 1965 i Malmöhus län och Norrlandslänen är störst för bankgrupp I, dvs. de stora filialbankerna. För dessa banker steg inlåningsöverskottet i Norrland till samma relativa nivå som för hela landet medan grupp II:s överskott i Norrland minskade med ungefär lika många procentenheter som deras totala inlåningsöverskott. I Malmöhus län övergick för de fyra stora filialbankerna ett inlåningsöverskott på 8 procent till ett utlåningsöverskott 257

Tabell 8:14. Affärsbankernas disponerade utlåning till och inlåning från allmänheten, fördelad efter bankens län. 12-månadersmedeltal för 1.10.1956—30.9.1957 resp. 1.9.1964—31.8.1965. Bankgrupp I 1957 A. Malmöhus län 1. Utlåning, milj. kr. 2. Utlåning minus inlåning 3. Rad 2 i % av rad 1 x 100

—

1965 Bankgrupp II 1957

Samtliga affärsbanker

757 1 615 143 144 63 + 119 — 38 — 43

-8%

+ 7%

-27%

-30%

900 1 759 101 + 76 -11%

+

Utl.ökn. 1957— 1965 95 %

4%

B. Göteborgs och Bohus län 1. Utlåning, milj. kr. 1012 2 311 39 2. Utlåning minus inlåning — 136 — 262 — 1 3. R a d 2 i % avråd 1 x 1 0 0 —13% -11% -3%

81 1051 2 392 128°/ 0 — 137 — 26?

C. Norrlandslänen 1. Utlåning, milj. kr. 2. Utlåning minus inlåning 3. Rad 2 i % av rad

806 50

1 x 1 0 0

994 1795 420 — 100 — 344 — 41 -10%

D. övriga landet 1. Utlåning, milj. kr. 2. Utlåning minus inlåning 3. Rad 2 i % av rad 1 x 100

-19%

-10%

-6%

13%

-11%

1414 141

2 601 394

-10%

84%

-15%

4 981 10 669 2 354 4 437 7 490 15 427 106% —1615 —2681 — 540 — 952 —2125 —3506 — 32%

—25%

—23%

—22%

-28%

—23%

E. Hela landet 1. Utlåning, milj. kr. 7 744 16 390 2 956 5 468 10 855 22 179 104°/ 2. Utlåning minus inlåning —1914 —3 168 — 620 —1045 —2 504 —4 086 3. Rad 2 i % av rad 1 x 10 ° —25%0 —19% —21% —19% —23% —18% Anm. Norrlandslänen: Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län För definition av bankgrupper hänvisas till tabell 8: 13.

på 7 procent samtidigt som bankgrupp II:s redan år 1957 stora inlåningsöverskott ökade ytterligare. Underlaget är för bräckligt för att tillåta några egentliga tolkningar av utvecklingen för de båda bankgrupperna. Det ligger dock nära till hands att se skillnaderna som ett uttryck för de stora filialbankernas större förmåga att anpassa tillgången på krediter till efterfrågan i olika delar av landet.

varje år uppgifter per 31 maj till bankinspektionen om alla insättare, som har minst 100 000 kr. i inlåning med angivande av både insättarens och bankkontorets adressort, Vidare lämnas årligen liknande uppgifter per 31 december om alla engagemang, där egna förbindelser utgör minst 200 000 kr. (beviljade belopp) eller egna förbindelser jämte ansvarsförbindelser utgör minst 300 000 kr.™

Bearbetningsteknisk

. U t l å n i n g t i U a l I a k u n d e r ' v a r s e 8 n a förbindelser eller växeldiskontering uppgick till minst 1 milj. kr. den 31 december 1964 har fördelats efter både det kreditgivande bank-

exkurs-

För att få en ungefärlig uppfattning om inlåning och beviljad utlåning, fördelad efter kundens län, har korrigeringar gjorts av totalsiffrorna för resp. banklän med hjälp av bankinspektionens statistik över större ut„„v, • ,o . „ , ... .. ,. och inlåning. Bankerna lämnar nämligen

73 I egna förbindelser ingår garantiförbindelf ' acc.<;PteJ> rembourser samt lån mot olika slags säkerheter. Ansvarsförbindelser omfattar trasserade och endoserade växlar samt borgen.

s r

kontorets län och kundens län. Utlåning har överskott vid en bestämd tidpunkt. En viss härvid definierats som totala egna förbin- försiktighet vid tolkningen av siffrorna är delser ./. garantiförbindelser ./. egna accep- därför nödvändig. ter ./. rembourser + trasserade och endosserade växlar med växlar förda på diskontörens resp. det diskonterande bankkontorets län. Den på detta sätt definierade större utlåningen utgjorde 56 procent av affärsbankernas totala beviljade utlåning och omfattar med största sannolikhet den helt övervägande delen av utlåning över länsgränserna. Gränsen sattes så högt som 1 milj. kr. då det visade sig att lägre gränser medförde en obetydlig ökning av andelen utlåning men en kraftig ökning av antalet engagemang. Den mycket begränsade inlåningen från och utlåningen till utlandet har förts till resp. banklän. Vid korrigeringarna har använts de absoluta beloppen, eftersom mindre inoch utlåning antagits passera länsgränserna i endast obetydlig omfattning. All inlåning på minst 100 000 kr. bearbetades på i princip samma sätt och fördelades efter dels bankens län och dels kundens län. Då denna statistik emellertid avser 31 maj har 1965 års siffror måst användas och räknas tillbaka till 31 december 1964 med hjälp av de relativa förändringstal, som resp. banks totala inlåning exkl. sparkasseräkning uppvisade under den mellanliggande perioden. Av storbankerna och provinsbankerna var det endast för Enskilda Banken som inlåningsförändringen var betydande. Den största svagheten med engagemangsstatistiken är att den avser beviljade och inte disponerade belopp. Det disponerade beloppet kan tidvis vara avsevärt mindre än det beviljade varför skillnaden mellan inlåning och beviljad utlåning utgör in- resp. utlåningsöverskott i en mycket speciell mening. Till detta kommer att beviljade checkräkningskrediter till betydande del är avpassade för att klara kundernas toppbehov under året samtidigt som inlåningen kan antas variera omvänt mot förhållandet mellan disponerad och beviljad utlåning. I och med att det finns säsongmässiga skillnader mellan olika län kan därför utifrån siffror om beviljad utlåning inte exakta jämförelser göras mellan olika län av in- och utlånings259

KAPITEL ix

Konkurrens, priser och vinster

I föregående kapitel diskuterades konkurrensförhållandena för affärsbanker med avseende på företagskunderna. I detta kapitel kompletteras denna diskussion genom att även andra kreditinstitut och andra kunder behandlas varvid bl. a. kontorsetableringarna beaktas. Vidare diskuteras affärsbankernas räntemarginal och vinster. Kapitlet inleds emellertid med en redogörelse för tidigare nämnda kartellavtal och prisutvecklingen för av avtalen berörda bankmässiga tjänster. Beträffande samarbete på försäkringsverksamhetens område hänvisas dock till redogörelsen i kapitel V.

A. Konkurrensbegt-ansande avtal mellan kreditinstituten Kreditinstituten har slutit ett stort antal avtal både med varandra och med andra institutioner. Åtskilliga av överenskommelserna reglerar förfarandet vid exempelvis skatteuppbörd, betalningar mellan bankerna, clearing i riksbanken etc. och kan förbigås i detta sammanhang. Vidare har alla bankinrättningarna slutit avtal med sina motsvarigheter i andra nordiska länder beträffande uttag från bankböcker. Många avtal har emellertid direkt konkurrensbegränsande effekter. Avtalen berör ett stort antal olika verksamhetsgrenar och många aspekter av dessa. Med anledning härav samt det förhållandet att dessa avtal tidigare ägnats mycket ringa uppmärksamhet, redogörs i detta avsnitt relativt utförligt för de viktigaste avtalen. En mycket stor del av affärsbankernas provisionsintäkter regleras av priskarteller 260

(numera utformade som överenskommelser om rekommenderade riktpriser) mellan affärsbankerna. En exakt beräkning av de kartellbundna intäkternas storlek är omöjlig men vissa uppskattningar kan göras. Rembursprovisioner, garantiprovisioner, inkassoprovisioner m. m., notariatavgifter och kassafacksavgifter är närmast helt reglerade av kartellavtal men däremot inte avgifter inom emissionsverksamheten. Inom gruppen »övrigt» i tabell 5: 6 (kap. 5) bestäms fondhandels courtagesatser huvudsakligen av Kungl. Maj:t medan övriga intäkter till större delen är kartellreglerade. Med utgångspunkt från att bankernas courtageinkomster 1965 uppgick till drygt 15 milj. kr. kan därför de kartellbundna provisionsintäkternas storlek 1965 beräknas till i runt tal 150 milj. kr. netto (skillnaden mellan bankernas provisionsinkomster och provisionsutgifter). Bruttoprovisionerna torde vara avsevärt högre beträffande främst inkasso och remburser. Till detta kommer de kartellbundna avgifterna för krediter i räkning på knappt 150 milj. kr. vilket tillsammans gör i runt tal 300 milj. kr. Det är således frågan om mycket betydande belopp. Till detta kommer att kartellavtal även finns rörande inlåningsräntorna. Avtalen är vanligen slutna genom resp. centralorganisations försorg. Alla affärsbanker med undantag av Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank är medlemmar av Svenska bankföreningen (således även den statliga Sveriges Kreditbank), vars högsta beslutande instans är bankmötet. Vid bankmötena har enligt gällande rösträttsregler de fem storbankerna ungefär två tredjedelars majoritet.

Motsvarande centrala samarbetsorganisation för sparbankerna är Svenska Sparbanksföreningen. Sparbankerna samarbetar även på regional nivå i sparbanksföreningar (11 st.) och på nivån därunder i sparbankskretsar. Sparbanksföreningen handhar centralt en rad löpande uppgifter och är dessutom ett policyskapande organ för hela sparbanksväsendet. Bankföreningen är samtidigt branschorganisation och kartellorganisation. Inom bankföreningen finns ett antal kommittéer för rådgivning och utredningsverksamhet på olika områden. Viktigast är tariffkommittén, som utreder tariffrågor samt ärenden avseende det praktiska bankarbetet på olika områden. Belåningskurskommittén avger förslag till belåningskurser för aktier. Översyn och komplettering av bankföreningens formulärsamling, som omfattar blanketter för kreditavtal, pantförskrivning, borgensförbindelser osv., görs av jurist kommittén. Flertalet banker använder dessa formulär, vilket medför en betydande uniformering av bankverksamheten. Bestämmelser om vissa avgifter (bl. a. kreditavgifter för checkräkningskredit och byggnadskreditiv), om vilka bankerna träffat överenskommelse, är direkt införda i den tryckta avtalstexten. Någon skyldighet för bankerna att använda bankföreningens formulär finns dock inte. För främjande av samarbete i automationsfrågor arbetar automationskommittén. Av övriga kommittéer kan slutligen nämnas marknadskommittén, som är ett rådgivande organ för bankföreningens informations-, reklam- och propagandaverksamhet. 1

A:l Avtal inom inlåningsrörelsen samt om öppethållande2 a) Räntesättning. Sedan många år tillbaka finns mellan bankföreningens medlemmar, exkl. Sveriges Kreditbank, Bohusbanken och Jämtlands Folkbank, ett bindande avtal om maximiräntor vid inlåning samt om gemensamma villkor beträffande uppsägningstid m. m. Avtalet gäller tills vidare med 30 dagars uppsägningstid. Från avta-

let undantas vissa typer av inlåning, bl. a. utländska bankers medel och inlåningsmedel, som erhålls från stat och kommun i samband med uppläggning av obligationslån. Av de utanför avtalet stående bankerna tillämpar endast Bohusbanken och Jämtlands Folkbank avvikande räntor med 1/4_1 % högre räntesatser för vissa inlåningsräkningar. Avtalet om maximiräntor kompletteras och modifieras av fyra andra avtal. Ett avtal stadgar om en särskild nämnd, bankernas ränteavtalsnämnd, som övervakar efterlevnaden av skriftliga avtal om in- och utlåningsvillkor mellan bankföreningens medlemmar. Av övriga tre avtal ger ett möjligheter att under vissa förhållanden överskrida avtalade maximiräntor medan de två övriga avser inlåning från vissa utlänningar samt postbanken. Ränteersättningen till dessa utgör den för checkräkning gällande, dvs. ingen ränta alls. Avtalet rörande postbanken härrör från 1957 men avlöste endast ett äldre avtal med motsvarande bestämmelser för sparbanker, jordbrukskassor och posten. Motsvarande slag av avtal finns inte inom sparbanksväsendet. Sparbanksföreningen utger endast ränterekommendationer. Sedan 1963 har dock liksom beträffande utlåningsräntorna, flertalet sparbanker för1

Uppgifter erhållna från Svenska Bankföreningen. 2 Underlaget för detta och följande avsnitt ar följande. Uppgifterna om affärsbankernas tanffavtal och förändringar häri sedan 1946 har av utredningen inhämtats från bankföreningen, övriga uppgifter är huvudsakligen hämtade från det material om överenskommelser, som bankinspektionen på NO-ämbetets initiativ införskaffade 1965 från affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. På enstaka punkter har utredningen kompletterat detta material. Uppgifter om avtal mellan försäkringsbolag, som berör kreditmarknaden, har hämtats från försäkringsinspektionens kartellregister. För övriga kreditinstitut har uppgifter hämtats från material, som Statens Pris- och Kartellnämnd insamlade 1965 på initiativ av NO-ämbetet. Endast postbanken visade sig ha slutit avtal, som kan anses konkurrensbegränsande. NO-ämbetets initiativ rörande en kartläggning av konkurrensbegränsande överenskommelser föregicks av överläggningar mellan ämbetet och utredningen.

bundit sig att iaktta anmälnings- och för- ringspremier ske via premiekonto hos sparhandlingsskyldighet gentemot föreningen bank, Folksams försäkringar även säljas geföre slutgiltigt beslut om räntesatser, som nom sparbank samt olika sparformer hos avviker från de centrala ränterekommenda- sparbankerna även säljas av Folksams tionerna. Motsvarande skyldighet åvilar re- marknadsorganisation. Vidare ska de båda gionala föreningar och sparbankskretsar, parterna gemensamt bedriva kontaktverknär dessas ränterekommendationer avviker samhet med bl. a. fackliga och ideella orgafrån de centrala. Enligt uppgift har emel- nisationer. Folksam har motiverat avtalet lertid denna förbindelse ännu inte åbero- med att det ger ökade rationaliseringsmöjpats. Traditionella regionala differenser i ligheter och underlag för bättre och vidgad räntesättningen har inte ansetts falla under service till de båda parternas kunder. 4 anmälnings- och förhandlingsskyldigheten. Slutligen kan beträffande inlåningsrörelEnligt uppgifter till bankinspektionen fanns sen nämnas att sparbanker har slutit ett bedet år 1965 sex sparbanker (i tre fall) som tydande antal lokala avtal med varandra träffat lokala avtal om att tillämpa samma beträffande områdesuppdelning av barninlåningsräntor. De båda sparbankerna i och skolsparverksamhet. Stockholm uppgav vidare att de regelmäs- c) Öppethållande. Sedan 1963 finns en husigt samråder om inlåningsräntor, vudöverenskommelse mellan bankföreningb) Andra villkor. I affärsbankernas stora en och sparbanksföreningen rörande kontotariffavtal (se nedan) anges bl. a. regler för rens öppethållande. Överenskommelsen har ränteberäkning. Vidare har inom bankför- formellt karaktär av en rekommendation eningen utarbetats ett förslag till överens- till medlemmarna och tillkom enligt uppgift kommelse med arbetgivare om checklön, efter önskemål från berörda arbetsmarksom medlemmarna rekommenderas följa. nadsorganisationer, som ansåg en sådan reFör överföringar till och från den nya giro- kommendation underlätta förhandlingsarbekapitalräkningen har bankföreningen fast- tet. Expeditionstiden ska enligt huvudregeln ställt regler, som syftar till att motverka, förläggas mellan kl. 09.00 och kl. 18.00, att räkningen utvecklas till en transaktions- dvs. inom en ram, som är vidare än tradiräkning. Motsvarande regler tillämpas av tionell banktid. Det är enligt en supplemenpostbanken beträffande postgirots kapital- tär regel tillåtet att hålla öppet efter kl. konto samt av de båda specialbankerna. Be18.00 en dag i veckan efter lokala överträffande de nya långa kapitalräkningarna enskommelser härom. Härvid bör eftersträenades sparbanksföreningen, bankförening- vas att varje bank resp. sparbank tar meden, jordbrukskasseförbundet och postban- givandet i anspråk för endast ett kontor på ken 1964 om en gemensam rekommenda- orten eller i vart fall inte för flera kontor, tion rörande uttagsbestämmelser. Rekom- som ligger relativt nära varandra. Vill en mendationen har samma syfte som reglerna bank resp. sparbank ha förlängd expediför girokapitalräkningen. De gemensamma tionstid vid flera av sina kontor på en ort, reglerna för girokapitalräkning, postgirots är ett bestämt villkor härför att förlängkapitalkonto samt sex- och tolv-månaders ningen förläggs till en och samma veckokapitalräkning innebär i realiteten delvis att dag. Från dessa två regler innehåller huen inlåningsräntekartell skapats, som om- vudavtalet vissa namngivna undantag (bl. a. fattar samtliga bankinrättningar. flygplatser). De lokala avtal, som träffats, I april 1966 undertecknades en uppmärksammad principöverenskommelse mellan sparbanksföreningen och Folksam om samarbete i olika former. 3 Enligt överenskommelsen ska bl. a. Folksams utbetalningar av utfallande försäkringsbelopp ske genom sparbank, inkassering av Folksams försäk262

har ofta även reglerat öppethållandet efter den traditionella stängningstiden kl. 15.00. 3 Tidigare fanns avtal om visst samarbete mellan sparbankerna samt ränte- och kapitalförsäkringsanstalten. Efter avtalet med Folksam har detta samarbete inskränkts. 4 PM till försäkringsinspektionen 24 september 1966.

Enligt sparbankernas uppgifter till bankinspektionen fanns år 1965 30 lokala avtal varav 21 mellan sparbanker och affärsbanker — däribland i Stockholm. Dessutom fanns två avtal, varav ett med affärsbank, om anmälningsplikt före ändring av expeditionstiderna.

A:2 Allmänt om affärsbankernas stora tariffavtal Prissättningen inom flertalet av bankernas verksamhetsgrenar vid sidan av ränterörelsen är reglerad genom ett omfattande tariffavtal (i fortsättningen kallad stora tariffavtalet) mellan bankföreningens medlemmar. 5 Den utanför föreningen stående Sparbankernas Bank följer i princip tariffavtalets bestämmelser. 6 I detta sammanhang bör också nämnas att sparbanksföreningen i början av 1965 efter medgivande från bankföreningen översände till sina medlemmar vissa delar av tariffavtalet »för kännedom» och sade sig vilja »fästa sparbankernas uppmärksamhet på möjligheterna att ta ut ersättningar av kunderna för olika uppdrag och tjänster».7 Sin nuvarande allmänna utformning fick stora tariff avtalet 1946. Många av de ingående tarifferna är dock av äldre datum samtidigt som sedan 1946 åtskilliga nya tariffer tillkommit. Utredande och förslagsställande instans är den tidigare omtalade tariffkommittén inom bankföreningen. De överenskomna tarifferna är minimitariffer. Med få undantag var före 1966 tarifferna bindande för medlemsbankerna. Saken uppmärksammades av NO-ämbetet 1966 vilket ledde till att samma års bankmöte beslöt ändra tarifferna till rekommendationer. Om ändringen kommer att få någon praktisk betydelse är dock ytterligt tveksamt. Många tariffer i det stora tariffavtalet har höjts kraftigt under 1950- och 1960talen. Likaså har tjänster och transaktioner, som tidigare utförts utan särskild kostnad för kunden, belagts med tariffer enligt avtalet. Höjningarna har i första hand gällt minimiavgifterna för olika tjänster. Dessa minimiavgifters andel av totala intäkterna

är obekant men torde inom vissa verksamhetsgrenar vara liten. Enligt uppgift är minimitariffernas betydelse störst inom inkassoverksamheten. Att de generella avgifterna inte förändrats i samma utsträckning torde till stor del bero på att de automatiskt anpassas till den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen. De är nämligen i regel utformade som viss procent eller promille av krediten, transaktionsvärdet etc. När det gäller tjänster, som har samband med inlåningsrörelsen, bör också observeras de ränteintäkter via erhållen inlåning, som utförandet av tjänsterna medför. Storlekar av sådana intäkter är svåra att beräkna, vilket debatten under år 1965 om införande av avgifter på checklön utgör ett konkret exempel på. Kunskapen om kostnaderna för olika prestationer är utomordentligt ringa inom bankväsendet. Följaktligen finns som regel inte heller några egentliga kostnadsanalyser, som läggs till grund för tariffsättningen. Endast i ett fall (för kassafack 1959) har en kostnadskalkyl kunnat frambringas på vilken en avgiftshöjning baserats. Vid diskussioner med representanter för bankföreningen har dessa framhållit att avgiftssättningen i stället baseras på en »erfarenhetsmässig bedömning av kostnaderna och ansvaret» för utförandet av en viss transaktion. Det bör dock framhållas att det är förenat med stora svårigheter att mäta bankernas kostnad för en viss prestation. Under senare år har bankerna sökt att genom MTM-studier m. m. förbättra kostnadsanalysen. Vidare genomförde professor Ulf af Trolle på affärsbankernas uppdrag 1964 en undersökning av bankernas kostnader för olika prestationer. En motsvarande undersökning gjordes 1961 för postverkets räkning. Från bankföreningens sida har vid diskussioner om tarifferna vidare anförts att 5 Liknande tariffavtal finns i Danmark, Finland och Norge. 6 Enligt uppgift till bankinspektionen 22/9 1965. 7 Cirkulärskrivelse den 28/1 1965.

förklaringen till de ibland stora tariffhöjningarna är dels den allmänna kostnadsutvecklingen, dels det förhållandet att bankerna tidigare inte ansåg sig böra ta ut full kostnadstäckning för mindre uppdrag och transaktioner. Det senare gällde särskilt inkasseringar och växeldiskontering. Under senare år har den alltmer vägledande principen blivit att varje prestation ska bära sina egna kostnader, vilket lett till i vissa fall betydande höjningar av minimiavgifterna. Denna förklaring förefaller dock inte vara särskilt väl underbyggd med tanke på att frånvaron av detaljerade kostnadsuppgifter rimligen bör omöjliggöra en analys av relationerna mellan priser och kostnader.

A: 3 Avtal inom utlåningsrörelsen Inom kreditgivningen och verksamhetsgrenar, som nära sammanhänger med kreditgivningen, finns förutom affärsbankernas stora tariffavtal även andra konkurrensbegränsande överenskommelser mellan kreditinstituten. Med fördelning på huvudområden redogörs nedan för dessa avtal och vissa centrala rekommendationer, a) Räntesättning. I slutet av 1930-talet träffades på riksbankens initiativ avtal mellan affärsbanker, sparbanker, livförsäkringsbolag och större sakförsäkringsbolag om bl. a. minimiräntor och viss uppdelning av verksamhetsfält. Överenskommelserna föranleddes av den hårda konkurrensen på fastighetslånemarknaden och det extremt låga ränteläget. Avtalen upphörde att gälla strax efter krigsutbrottet 1939. I samband med räntesänkningen 1945 och under tiden närmast därefter återupptogs samarbetet och det slöts ett antal lokala avtal av liknande karaktär. Dessa lokala avtal förlorade all praktisk betydelse vid den åtstramning på kreditmarknaden, som började i slutet av år 1947. F. n. finns inga avtal om de allmänna utlåningsräntornas höjd. Däremot utfärdas vissa ränterekommendationer, främst i anslutning till riksbankens diskontoförändringar. De i inlåningsränteavtalen deltagan264

de affärsbankerna (bankföreningens medlemmar exkl. Sveriges Kreditbank, Bohusbanken och Jämtlands Folkbank) meddelar riktpunkter för olika slags utlåningsräntor. Sparbanksföreningen utger rekommendationer till sina medlemmar beträffande räntor på obundna kommunlån och obundna lån mot botteninteckning i bostads- och jordbruksfastighet. Övriga utlåningsräntor fastställs enligt lokala överenskommelser mellan olika sparbanker. Sedan år 1963 har sparbankerna förbundit sig att iaktta anmälnings- och förhandlingsskyldighet gentemot föreningen före slutgiltigt beslut om räntesatser, som avviker från de centrala ränterekommendationerna. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund slutligen utfärdar rekommendationer om minimiräntor till sina medlemmar, som enligt avtal är skyldiga att anmäla avvikelser nedåt från dessa räntesatser. Folksam tillhör ej förbundet. Vid sidan av ovannämnda rekommendationer träffar sedan gammalt de fem storbankerna regelbundet överenskommelser om utlåningsräntor för utländska affärer. Överenskommelserna omfattar räntesatser för utländska bankers tillfälliga övertrasseringar, utländska bankers tidsbestämda krediter, växlar, remburskrediter samt inkassoförskott. b) Belåningsvärden. Vid belåning av aktier finns sedan 1930-talet ett avtal mellan bankföreningens medlemmar om belåningskurser. Enligt avtalet ska parterna dels tillämpa högst de belåningskurser, som överenskommits i en särskild förteckning, dels tillämpa 75 % av dagsvärdet som högsta belåningskurs för börsnoterade preferensaktier, vilka inte medtagits i denna förteckning. I praktiken tillämpas dock ofta betydligt lägre belåningskurser än vad avtalet föreskriver. Beträffande sparbankerna kan noteras att regionala sparbanksföreningar samt sparbankskretsar utfärdar rekommendationer om belåningsvärden vid bostadslån. Vissa utfärdar också rekommendationer om amorteringstid, c) Kredit i räkning. Av de avgifter, som

överenskommits i affärsbankernas stora tariffavtal, är avgifterna vid beviljande av checkräkningskredit och byggnadskreditiv kvantitativt mest betydelsefulla. Avgiften kan ses som både en beredskapsprovision och en slags ränteersättning. Den tillämpas inte av sparbanker och postbanken vid beviljande av byggnadslån. I stället är räntan för lånen något högre. År 1965 uppgick denna avgiftsintäkt hos affärsbankerna till sammanlagt nära 150 milj. kr. och hade sedan år 1954 ökat mycket kraftigt (ca 3 4 0 % ) . I stort sett hela ökningen är volymmässig och till betydande del orsakad av ökade bostadsbyggnadskrediter. Sedan lång tid tillbaka har bankerna betingat sig en provision på 1 % per år av det beviljade kreditbeloppet med bivillkoret att provisionen ska uppgå till visst minimibelopp — f. n. 20 kr. för checkräkningskredit och 0,25 % av beviljat belopp oavsett tid för byggnadskreditiv. 8 Beträffande byggnadskreditiv på minst 100 000 kr. inom Storstockholmsområdet anges i tariffavtalet också vilka avgifter, som minst bör uttas i ersättning för granskning av ritningar m. m. (f. n. 200 kr.) och för besiktning i och för lyftning å kreditivet (f. n. 100 kr. per besiktning).9 Till tariffen finns också anvisningar i form av uttalanden från bankföreningens styrelse. Således uttalades år 1946 att byggnadskreditiv från början borde beräknas tillräckligt högt. Medvetna trappvisa höjningar av ett kreditiv för att minska avgiften stämplades som »påtagligt illojalt». Vid en icke avsedd förlängning av kreditivet och höjning av beloppet borde en extra kreditivavgift uttas. År 1959 modifierades uttalandet något genom att under vissa förutsättningar trappvisa höjningar sades vara tillåtna för byggnadsföretag med en kreditsumma på minst 5 milj. kr., när bygget beräknades pågå mer än 18 månader efter kreditivavtalets tecknande. Vid sådana höjningar uttas dock en särskild provision om 0,25 % per år av den återstående kreditsumman. Samma år stämplades som »illojalt» att lägga om byggnadskreditiv till lån

i den egna banken innan bygget färdigställts. d) Remburser och liknande uppdrag. Vid utbetalning mot varudokument (remburs) i samband med export- och importaffärer betingar sig affärsbankerna särskilda ersättningar. Som tidigare nämnts har användandet av remburser fått minskad betydelse under efterkrigstiden. År 1965 uppgick affärsbankernas rembursintäkter till drygt 10 milj. kr. netto. Endast affärsbanker tillhandahåller denna banktjänst och flertalet provisioner är angivna i det stora tariffavtalet. De största ändringarna av remburstarifferna gjordes år 1951 och år 1964. Vid det senare tillfället ändrades också beräkningsgrunderna. Före år 1964 användes nämligen bruttoprovisioner, dvs. bankens kostnader utomlands skulle också täckas av provisionen. Den snabba stegringen av bankkostnader utomlands med stora skillnader mellan olika länder föranledde emellertid år 1964 en omläggning till nettoprovisioner, dvs. exkl. bankens kostnader utomlands, vilka i stället betalas särskilt av uppdragsgivaren. Rembursprovisionernas storlek varierar mellan 1 °/oo och 2,5 °/oo beroende på uppdragets art (öppningsprovision, oåterkallighets/bekräftelseprovision, betalnings/dokumentprovision etc.) samt vem uppdragsgivaren är (utländsk bank och bankir, medlem av bankföreningen, riksbanken samt övriga uppdragsgivare). I samtliga fall finns angivet i avtalet vissa minimibelopp, som provisionen ska uppgå till oberoende av uppdragets storlek. Omläggningen av tariffsystemet omöjliggör ett närmare studium av prisutvecklingen på basis av enbart avtalet. Allmänt kan dock sägas att provisionerna höjts. Särskilt gäller detta minimiavgifterna. Ett av de mera extrema exemplen härpå är bekräftelseprovision vid uppdrag från annan svensk uppdragsgivare än bank. Provisionen har stigit från minimum 5 kr. (brutto) år 1946 till 20 kr. (netto) år 8 Uppgifter här och i det följande om nu rådande avgifter hänför sig till årsskiftet 1966/67. 9 Dessa avgifter är i tabell 5: 6 redovisade antingen på rad 3 eller 7.

1966 för varje påbörjad period om tre månader. 10 Två typer av banktjänster, som starkt påminner om rembursbetalningar, är dels utbetalning mot värdedokument (aktie, revers, kontrakt etc.) och dels mottagande och utlämnande av dokument utan betalning. Båda tjänsterna omfattas av affärsbankernas stora tariffavtal, den förstnämnda sedan år 1951. Flera av provisionssatserna vid utbetalning mot värdedokument har höjts, bl. a. för annan svensk uppdragsgivare än bank från l,5<Voo till 2<Voo. Vidare har minimiersättningarna (f. n. 5—20 kr. för annan uppdragsgivare än svensk bank) i runt tal tredubblats sedan år 1946 resp. år 1951.il e) Garantier. När två kontrahenter undertecknar ett affärskontrakt vill ibland beställaren av en vara skydda sig mot risken att inte leverantören fullgör sin kontraktsenliga förpliktelse. Affärsbankerna kan erbjuda ett sådant skydd genom att teckna garanti. Likaså kan vid kreditgivning utanför de dominerande kreditinstituten skydd mot bristande betalningsförmåga erhållas genom bankgaranti. Vid kreditavtal utgör försäkringsbolagens kreditförsäkringar i mycket begränsad utsträckning ett alternativ. Affärsbankernas provisionsintäkter av garantigivning mer än tredubblades åren 1954-1965 och uppgick år 1965 till drygt 23 milj. kr. Brutto- och nettointäkterna (nettointäkter i betydelsen av skillnader mellan provisioner som erhålls och provisioner som utbetalas) torde vara ungefär lika stora. Garantiprovisionen omfattas av stora tariffavtalet och uppgår sedan många år till 1 % per år på det högsta belopp, som banken kan komma att bli ersättningsskyldig för. Provisionssatsen är inte differentierad med hänsyn till den risk, som banken tar. Det lägsta provisionsbeloppet har höjts i flera omgångar till 20 kr. år 1966, vilket innebär en fyrdubbling sedan år 1946. f) Inkassoprovisioner och övriga provisioner inom utlåningsrörelsen. Denna intäktsgrupp omfattar betalning för en mängd olika typer av tjänster och uppdrag. För 266

affärsbankernas del ökade dessa intäkter netto med ca 3 2 5 % åren 1954-1965 och uppgick sistnämnda år till nära 50 milj. kr. En mindre del av dessa intäkter utgör ersättningar för direkta kostnader i samband med exempelvis uttagande av inteckning och har sina motsvarigheter hos övriga bankinrättningar. 12 Den helt dominerande delen av affärsbankernas intäkter under denna rubrik består emellertid av olika slags provisioner, vars storlek bestäms i det stora tariffavtalet. Växeldiskontering är en klassisk verksamhetsgren inom affärsbankerna, vilka helt dominerar på detta område. Avgifter i samband med växelhanteringen svarar för en mycket stor del av ovannämnda 50 milj. kr. Växlarnas betydelse i affärsbankernas utlåning har relativt sett minskat under 1950- och 1960-talen, delvis beroende på bankernas medvetna strävan att gå över till andra och hanteringsmässigt mindre kostsamma utlåningsformer. Till en del torde dock den minskade användningen av växlar också bero på starkt stegrade kostnader för kunderna i form av nya avgifter och höjda avgifter i enlighet med tariffavtalet. År 1951 höjdes inkassotariffen kraftigt. År 1957 sammanfördes växelavgifterna till ett särskilt tariffsystem varvid samtidigt vissa minimiavgifter höjdes och nya avgifter infördes. Under 1960-talet har i flera omgångar nya avgifter införts och gamla avgifter höjts. Vid växelhantering uttas numera allt efter omständigheterna olika slags expeditionsavgifter, inkassoprovision för distansväxel, omsättningsprovision, namnanskaffningsprovision, nonprotestprovision och övervakningsprovision. I diagram 9: 1 ges exempel på storleken 10 Som en allmän jämförelse här och i det följande kan nämnas att konsumentprisindex år 1966 hade stigit med 123 % sedan år 1946 och med 45 % sedan år 1956. Sedan år 1956 hade vidare index för bankanställdas löner stigit med 97 %. II För vissa banker är dessa avgifter redovisade på rad 3 eller 7 i tabell 5: 6. 12 Flertalet regionala sparbanksföreningar har utarbetat rekommendationer till sina medlemmar beträffande vilka avgifter, som bör uttas i sådana fall.

EffeU+iv årsränta, °/o

4 5 6 7 Växelns ursprungliga storlek

r 8

r g

i 10

tusental kronor

Diagram 9:1. Jämförelse mellan 1957 och 1966 av affärsbankernas ersättning för växeldiskontering vid sidan av växelräntan under vissa antaganden. Ersättningen uttrykt i effektiv årsränta för olika växelbelopp.

av bankernas avgifter för distansväxlar uttryckt i effektiv årsränta. Själva växelräntan är således inte medräknad. Som framgår är avgifterna betydande för mindre växlar och har höjts avsevärt sedan 1957. Avgifterna för platsväxlar är betydligt lägre. 13 År 1964 fick affärsbankernas stora tariffavtal ett nytillskott, som med tiden kan få stor betydelse, nämligen avgiftsbelagd diskonteringsrätt. Tariffen innebär att banken för den avtalade diskonteringsrättens hela belopp betingar sig en avgift om 1 % per år, dvs. analogt med vad som gäller för checkräkningskredit och byggnadskreditiv. Enligt uppgift tillämpar bankerna i dessa fall i stället något lägre växelränta. Unge-

fär samtidigt uttalade bankföreningens styrelse att bankerna borde eftersträva avtal om diskonteringsrätt med alla mera regelbundna diskonteringskunder. Den nya kreditformen torde bl. a. vara uttryck för en önskan att få bättre kontroll över växelkreditgivningen. Affärsbankernas inkassoverksamhet är till betydande del direkt betingad av växel13 Det lär nästan aldrig förekomma att växelskulder betalas genom omsättning varje månad under exempelvis ett års tid. Detta är tämligen naturligt eftersom enbart avgifterna för en sådan distansväxel, beräknade enligt samma grunder som i diagram 9: 1, år 1966 skulle motsvara en årsränta på 19 % för ett ursprungligt växelbelopp på 1 000 kr. Detta visar i hur hög grad kostnaderna för låntagaren är beroende av omsättningshastigheten på växeln.

diskonteringen för vilken redogjorts ovan. Även ersättningarna för andra inkassouppdrag är angivna i tar iff avtalet. De största höjningarna av inkassoavgifterna gjordes år 1951 och år 1965. År 1961 infördes ett nytt och enligt uppgift för både banker och kunder rationellare inkassosystem varvid också vissa avgifter höjdes. Den allmänna provisionssatsen för inkassouppdrag har sedan år 1951 varit oförändrad och uppgått till 1,0—l,5%o. Minimiavgiften har höjts i flera steg och uppgick år 1966 till 5,00— 7,50 kr. jämfört med 1,00-1,50 kr. år 1946 och 2,00-3,00 kr. år 1956. Beträffande svenskt inkasso kan vissa upplysningar om kostnadsförhållandena erhållas från den undersökning, som professor Ulf af Trolle genomförde 1964 på uppdrag av affärsbankerna. De totala kostnaderna för svenskt inkasso uppgick enligt undersökningen till ca 7 milj. kr. Lönesärkostnad och genomsnittlig totalkostnad per transaktion framgår nedan. Vid denna tidpunkt var enligt tariffavtalet vid växeldiskontering inkassoprovisionen för distansväxel 1 °/oo av beloppet, lägst 5 kr. medan för platsväxel uttogs en expeditionsavgift på 2 kr. För andra inkassouppdrag från annan svensk uppdragsgivare än bank var den generella avgiften lika stor medan minimiavgiften var 3—5 kr. beroende på uppdragets storlek. Av nedanstående tabell framgår klart att lönesärkostnaderna sjunker med stigande transaktionsvolym. Hur övriga kostnader Kostnader vid ett urval avdelnings- och expeditionskontor för svenskt inkasso november 1964 Antal transaktioner; Klass

Antal kontor i klässen

GenomsnittAntal trans- lig lönesäraktioner kostnad per per kontor transaktion, och dag kr.

0— 4 93 2 5— 9 19 7 10—19 8 14 20— 6 42 Genomsnittlig lönesärkostnad: Genomsnittlig totalkostnad: 268

2,50 1,71 1,29 0,90 1,52 4,07

varierar med transaktionsvolymen är obekant men de torde till mycket stor del vara fasta. Det är inte möjligt att utifrån dessa uppgifter dra några slutsatser om inkassorörelsens totala lönsamhet. De redovisade siffrorna är emellertid mest intressanta ur en annan synvinkel. De illustrerar nämligen kostnads- och prissamband, som bör gälla för ett stort antal bankmässiga tjänster. Kostnaderna per transaktion är starkt korrelerade med antalet transaktioner medan däremot priserna sätts efter varje transaktionsstorlek, dvs. en helt annan variabel. Detta medför att stigande volym och stigande transaktionsstorlek ger både sjunkande kostnader och stigande priser. När det exempelvis gäller svenskt inkasso är vinstmarginalen avsevärd för stora uppdrag på 25 0 0 0 - 5 0 000 kr. - i synnerhet vid stora kontor. I affärsbankernas stora tariffavtal finns angivet ytterligare ett antal avgifter med anknytning till lånerörelsen. Några av dessa förtjänar att helt kort beröras. En relativt ny kreditform är avtal om inlämnande/ pantförskrivning av reverser avseende avbetalningskontrakt. År 1965 infördes i tariffavtalet bestämmelsen att bankerna ska erhålla en avgift om 1 % per år av det avtalade kreditbeloppet samt en expeditionsavgift för varje inkassering av avbetalning enligt kontraktet. 14 Sedan många år uttar bankerna en särskild provision vid lämnande av kredit mot säkerhet av vara. År 1962 infördes i tariff avtalet en expeditionsavgift för uppläggning av nya reverslån samt en expeditionsavgift (förlängningsavgift) vid avbetalning och förlängning av utestående lån (exkl. privatlån och sparlån). År 1964 höjdes uppläggningsavgiften från 5 till 10 kr. och förlängningsavgiften från 2 till 3 kr. Samma förlängningsavgift uttas av en del sparbanker, bl. a. de båda sparbankerna i Stockholm. Fr. o. m. år 1965 finns också infört i tariffavtalet särskilda bestämmelser rörande privatlån och sparlån. I uppläggningsavgift uttas 10 kr. och 14

För vissa banker är dessa avgifter redovisade på rad 9 i tabell 5: 6.

för handläggning av amorteringar uttas en expeditionsavgift uppgående till minst 1 kr. per månad av lånetiden. Enligt tariffavtalet ska också räntan beräknas efter en enhetlig räntesats för hela lånetiden och på det ursprungliga lånebeloppet (s. k. flat rate).

A:4 Avtal rörande andra banktjänster I första hand affärsbankerna tillhandahåller ett antal banktjänster, som inte har något direkt samband med lånerörelsen. Även prissättningen för dessa tjänster är i betydande utsträckning bestämd genom kartellavtal. a) Notariatrörelse. Notariatrörelse bedrivs av affärsbanker och i någon mån sparbanker. Affärsbankernas notariatintäkter uppgick år 1965 till 33 milj. kr. Nettointäkter överensstämmer i stort sett med bruttointäkter. Med notariattjänst avses i första hand vård av värdehandlingar i s. k. öppet förvar. Härvid åtar sig banken att förvara inlämnade värdehandlingar, att underrätta deponenten om bl. a. obligationsutlottningar, kuponginlösen, aktieemissioner samt att beträffande skuldebrev inkassera förfallen ränta jämte amortering och ombesörja fordringens vidmakthållande. Affärsbankernas intäkter av notariatrörelse är till större delen bestämda av det stora tariffavtalet. De viktigaste avgifternas utveckling åren 1946—1966 framgår av tabell 9: 1. Notariatavgifterna har höjts i flera omgångar, främst år 1952, 1960 och 1966. Det bör också observeras att rabatterna försvunnit eller minskat för mindre depåer och ökat för större. Frånsett förvar av enbart testamente får f. n. sammanlagda grund- och tilläggsavgiften inte understiga 50 kr. oavsett hur kort tid förvaret avser. För uppdrag och tjänster, som inte gottgörs genom grund- och tilläggsavgifter uttas särskilda arvoden — i förekommande fall enligt övriga tariffer i tariffavtalet. För erläggande av likvid (hyra, skatt etc.) till tredje man uttas varje gång ett i avtalet bestämt särskilt arvode. För avvikelser från tariffavtalet se nedan beträffande kassafack.

Tabell 9:1 Vissa avgifter för notariattjänst enligt affärsbankernas tariffavtal Slag av avgifter och rabatter vid öpper förvar

1946 1956

1. För förvar av svenska värdehandlingar, där avtalet endast omfattar åtaganden gentemot deponenten är grundavgiften för varje påbörjat 1 000-tal kronor av handlingarnas värde, kr 1:10

b) 1966

1:40

2:20

2. För förvar av svenska värdehandlingar, där banken enligt avtal åtagit sig ansvar för att iaktta även annat intresse än deponentens är grundavgiften för varje påbörjat 1 000-tal kronor av handlingar- .. nas värde, kr 1:65 2:10

3:30

3. Tilläggsavgifter a) För varje vid avgiftsperiodens början inneliggande handling, post av ensartad handling eller slutet konvulut uttas en per-post-avgift på kr b) För varje inläggande eller uttag under avgiftsperioden av handling, post av ensartad handling eller slutet konvulut uttas en transaktionsavgift på kr 1:

1:— 3: —

4. På grundavgiften lämnas rabatt a) för vad som överstiger 500: — men ej 1 000: — med 25 % — — för vad som överstiger 1 000: — men ej 2 000: — med 35% 2 5 % 2 5 % för vad som överstiger 2 000: — men ej 3 000: —med 50% 50% 50% för vad som överstiger 3 000: — men ej 5 000: —med 50% 60% 60% för vad som överstiger 5 000: — med 50% 60% 70% a) 1946 räknas rabatten på basis av grund- och tilläggsavgifter tillsammans. b) Sedan 1966 ingår normala portokostnader i grund- och tilläggsavgifterna.

Notariattjänst är i viss utsträckning ett ackvisitionsmedel för inlåning, vilket lett till att sparbankerna under senare år ägnat notariattjänst ökad uppmärksamhet. Deras notariatrörelse är dock fortfarande mycket blygsam jämfört med affärsbankernas. Sparbankerna torde i stor utsträckning vid sin prissättning följa affärsbankernas tariffavtal. Av de båda sparbankerna i Stockholm har således den ena helt samma avgifter medan den andra har en avgiftssättning, som endast beträffande några få detaljer avviker från affärsbankernas tariffavtal. Vid sidan av öppet förvar förekommer andra tjänster av liknande karaktär såsom vård av handlingar eller föremål under slutet förvar, vård av omyndigas värdehandlingar, förvaltning av värdehandlingar utomlands samt förvaring av säkerhet för obligationslån eller annat därmed jämförligt lån. I samtliga nämnda fall är affärsbankernas avgifter angivna i stora tariffavtalet. b) Kassafack. Både affärsbanker och sparbanker tillhandahåller kassafack, som i viss mån fått karaktär av »lockvara» i konkurrensen om hushållsinlåningen. Affärsbankernas intäkter av kassafack uppgick år 1965 till 8 milj. kr. men har ökat förhållandevis svagt sedan år 1954. Affärsbankernas kassafacksavgifter är intagna i tariffavtalet och har sedan år 1946 höjts i tre omgångar (1952, 1959, 1964). För de två minsta fackstorlekarna, vilka tillsammans beräknas svara för drygt 90 % av samtliga fack i ett normalvalv, har enligt avtalet avgifterna höjts med 67 resp. 60 % i de tre största städerna och med 150 resp. 1 6 7 % i övriga delar av landet. De båda fackstorlekarnas nuvarande avgifter är enligt avtalet 25 resp. 40 kr. År 1959 gjorde tariffkommittén en undersökning av kassafacksrörelsens lönsamhet och fann att den var liten eller negativ varför en avgiftshöjning förordades. Utredningsresultatet betingades dock i hög grad av gjorda antaganden om ett endast 75-procentigt kapacitetsutnyttjande och en valvshyra på 200 kr./m 2 . Tariff avtalets avgifter speglar emellertid

endast i begränsad utsträckning den faktiska prissätningen för kassafack. Om annan än medlem av bankföreningen (dvs. främst sparbank) driver kassafacksrörelse på en ort och överenskommelse om gemensamt tillämpande av tariffen inte kunnat uppnås, får nämligen enligt anmärkning till avtalet de lägre avgifter tas, som »betingas av den sålunda rådande konkurrensen. Om flera medlemsbanker är företrädda på orten, må ändring av avgifterna dock ske först efter överenskommelse mellan samtliga dessa banker». På grund av konkurrensen från sparbankerna har också affärsbankerna sett sig tvingade att ta lägre avgifter på ett stort antal orter — i september år 1964 350 st. eller ca hälften av alla bankorter. 15 Som exempel kan nämnas att de båda sparbankerna i Stockholm år 1966 tog mellan 20 och 40 % lägre avgifter än enligt tariffavtalet för de båda minsta fackstorlekarna. År 1965 uppgav 32 sparbanker att de träffat lokala avtal med affärsbanker om kassafacksavgifter. Samma undantagsklausul finns beträffande affärsbankernas notariatavgifter för öppet förvar, förstärkt med bestämmelsen att lokala överenskommelser om lägre avgifter måste godkännas av bankföreningens styrelse. Klausulen torde dock här inte ha behövt tas i anspråk i nämnvärd omfattning, c) Fondhandel ra. ra. Intäktsgruppen »övrigt» enligt tabell 5: 6 innehåller ersättningar för banktjänster av de mest skiftande slag. En mycket stor del svarar dock fondrörelsen för. Handel med värdepapper — fondhandel — bedrivs av fondkommissionärer, som år 1965 uppgick till 24 st. varav 15 var banker. Flertalet är medlemmar av fondbörsen. Bankerna dominerar helt och svarar för över 90 % av omsatta obligationers och aktiers värde. Storleken av den förmedlingsavgift (courtage), som kommissionärerna erhåller, regleras huvudsakligen av Kungl. Maj:t. Totala courtageintäkterna uppgick år 1965 till ca 18 milj. kr., varav drygt 15 milj. kr. tillföll banker. Det gene15 Några regionala sparbanksföreningar har utarbetat rekommendationer till sina medlemmar om kassafacksavgifter.

rella aktiecourtaget har sedan år 1920 höjts tre gånger (1949, 1960, 1966) och uppgår nu till 4,5 %o. Courtage uttas av både säljare och köpare och uppgår följaktligen totalt till 0,9 °/oo av varje transaktions värde. Den senaste höjningen föregicks av en framställning från börsstyrelsen på initiativ av fondhandlareföreningen, vari begärdes en höjning av aktiecourtaget från 3,50/00 till 7 °/oo. Framställningen skedde under hänvisning till interna utredningar, som visade att fondkommissionärsrörelse var förlustbringande vid gällande courtagesatser. 16 Bankinspektionen kritiserade synnerligen hårt det åberopade utredningsmaterialet, som man ansåg helt missvisande och föreslog med hänvisning till en egen utredning oförändrat aktiecourtage. Kungl. Maj:ts beslut blev en höjning med 1 °/oo till 4,5 %o. Det generella courtaget vid handel med börsnoterade, svenska räntebärande obligationer förblev 1 %o. Internationellt sett är de svenska courtagesatserna fortfarande tämligen låga. Vid inlösen av aktie- och obligationskuponger, obligationer, vinster å lottsedlar och obligationer m. m. erhåller affärsbankerna provisioner, vars storlek överenskommas i tariff avtalet. När inlösen avser i Sverige betalbara kuponger och obligationer för i Sverige bosatt innehavares räkning och banken är inlösningsställe uttas ersättning endast av aktiebolaget resp. låntagaren. Vid inlösen av aktiekuponger erhåller bankerna från aktiebolaget dels en generell inlösningsprovision på 1,25 %o (höjning år 1961 med 0,25 o/oo) och dels styckeersättning för varje kupong. Beträffande obligationer och obligationskuponger uttas en inlösningsprovision på 1,25 0/00 av kommuner och landsting samt på 2,5 %o av bolag. För inlösen av aktiekuponger ska erforderliga medel insättas å räntelöst konto senast samma dag utdelningen blir tillgänglig för lyftning. För inlösen av obligationer och obligationskuponger ska motsvarande räntelös insättning göras senast åtta dagar före varje förfallotid. I avtalet rekommenderas bankerna att vid medverkan i emissioner av obligationslån förbehålla sig rätten att vara

inlösningsställe. För annan värdepapperstjänst såsom avstämpling av aktie, utbyte av teckningsbevis och konvertering av obligationslån uttas särskilda avgifter enligt tariffavtalet. Av övriga rörelsegrenar ska främst valutahandeln och emissionsverksamheten beröras något. Vid försäljning av annan resevaluta än utländska sedlar — främst resecheckar — betingar sig affärsbankerna både provisioner och expeditionsavgifter i enlighet med överenskommelse i stora tariffavtalet. Förutom tariffavtalet finns andra överenskommelser rörande valutahandeln. Vid överläggningar — i regel en gång om året — träffar flertalet affärsbanker överenskommelse om utländska sedlars och mynts prissättning (i förhållande till noterade avista säljkurser) vid köp och försäljning gentemot allmänheten och vissa försäljningsställen av resevaluta. Vidare har valutabankerna ett avtal om transaktioners minimistorlek för beviljande av rabatt vid kunds köp eller försäljning av utländsk valuta. Slutligen kan nämnas att överenskommelser regelbundet träffas mellan affärsbankerna i vissa skånska städer om kurser vid köp och försäljning av danska sedlar. Vid emissioner av aktier får bankerna enligt lag endast uppträda som kommissionärer. Däremot kan de överta obligationer i fast räkning. Fram till år 1940 sålde riksgäldskontoret räntebärande statsobligationer i fast räkning till bankkonsortier. Numera är bankerna enbart kommissionärer, vilket medfört lägre provisionskostnader för staten. När det gäller skattkammarväxlar tilllämpades fram till början av 1950-talet ett anbudsförfarande. Det visade sig emellertid att bankernas anbud tenderade att bli exakt lika. För att bryta den anbudskartell, som ev. fanns, gick riksbanken in på marknaden med supplementära, villkorliga anbud. Numera har proceduren förenklats ge16 Courtaget vid handel med börsnoterade aktier och obligationer fastställs av Kungl. Maj:t. Courtage vid handel med andra aktier och obligationer bestäms av fondhandlareföreningen själv. Vid årsskiftet 1966/67 höjde föreningen det generella courtaget för icke börsnoterade aktier från 5 till 7 °/oo-

nom att försäljningen sker löpande till fast diskonto. Beträffande andra obligationer uppträder bankerna ofta i konsortier, men ett fast avtal förekommer endast i fråga om kommunobligationer. Mellan flertalet affärsbanker tillämpas nämligen en under hand träffad överenskommelse om vissa kvoter vid emissioner av obligationslån för kommuner. Kvoternas storlek är föremål för fortlöpande diskussioner. Sedan affärsbankerna tillsammans bildat Kommunlåneinstitutet AB har överenskommelsen endast betydelse för de största kommunernas upplåning. Ledarskapet vid förhandlingar med Stockholms stad om nya obligationslån cirkulerar mellan Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank.

B. Konkurrensen mellan kreditinsttuten B:l Sambanden mellan marknadsstruktur och marknadsbetende Såsom framgår av den tidigare diskussionen (kap. V) är kreditmarknaden sammansatt av ett stort antal delmarknader — däribland lokala och regionala sådana. Att på ett invändningsfritt sätt definiera de olika marknaderna är utomordentligt svårt och tillgänglig statistik tvingar i alla händelser till grova approximationer. Som ett allmänt omdöme om utvecklingen på inlåningsmarknaden och delmarknaderna för den direkta kreditgivningen gäller att fördelningen mellan olika typer av kreditinstitut är jämnare nu än tidigare men samtidigt har med utgångspunkt från antalet företagsenheter koncentrationsgraden ökat. Affärsbanksväsendet är betydligt mer koncentrerat på lokal och regional nivå än på riksnivå även om en viss dekoncentration skett under 1950och 1960-talen. Vidare har under samma tid andelen orter med både affärsbankskontor och sparbankskontor ökat medan andelen orter med affärsbankskontor men ej sparbankskontor minskat avsevärt. I USA, där affärsbankerna har en betyd-

ligt starkare ställning än i Sverige, har olika ekonomer dragit mycket skiftande slutsatser rörande sambanden mellan bankbeteende och marknadsstruktur. Somliga hävdar att strukturen (inom de gränser som förekommer) saknar betydelse för bankernas beteende. Åtskilliga framhåller i stället branschorganisationers och liknande företeelsers roll på ett mycket allmänt plan. Andra ekonomer hävdar att även begränsade variationer i koncentrationsgrad ger klart utslag i bankernas prissättning, utbud av krediter och vinster.17 På grund av de stora skillnaderna mellan Sverige och USA i kreditmarknadens organisation är det inte möjligt att överföra eventuella slutsatser från amerikanska undersökningar till svenska förhållanden. De största skillnaderna består dels i att riksbanken har ett mycket mera direkt inflytande över prisbildning och kreditfördelning än sin amerikanska motsvarighet, dels i att beslutsfattandet med avseende på kreditinstitutens prissättning är långt mera centraliserat i Sverige. Båda faktorerna bör försvaga ev. samband mellan marknadsandel för de största företagsenheterna å ena sidan och prissättning samt vinster å andra sidan. I stället torde det spela större roll för prissättningen hur stor marknadsandel olika typer av kreditinstitut har på olika marknader. Det är därför sannolikt att utjämningen i fördelningen mellan olika typer av kreditinstitut påverkat prisbildningen. Detta bör bli mera markerat om det marknadsskydd, som lagstiftningen f. n. ger affärsbankerna på vissa områden, elimineras. Ett speciellt problem i sammanhanget är fördelningen av krediter mellan olika lokala och regionala marknader vid kreditrestriktioner. Särskilt när det gäller företagskrediter finns det anledning att anta att den lokala affärsbanksstrukturen påverkar fördelningen. En bank, som är ensamt representerad på en ort eller i en mindre region har större möjligheter att där avslå en kreditansökan utan att förlora kunden 17 Se Edwards samt där gjorda litteraturhänvisningar.

i fråga, än på orter där flera banker finns representerade. Andra kreditinstituts, främst sparbankernas, alltmer prononcerade strävan att ge krediter även till företag kan dock komma att i framtiden starkt begränsa dylika geografiska skillnader i kreditfördelningen.

B: 2 Räntebildningen från konkurrenssynpunkt Sedan början av 1960-talet är räntebildningen åter fri i den begränsade meningen att riksbanken inte längre direkt reglerar vissa räntesatser. Schematiskt brukar räntebildningsmekanismen framställas på följande sätt: De långa obligationsräntorna (som riksbanken kan påverka) bestämmer hypoteksinstitutens räntor för bundna lån, som i sin tur blir normerande för övriga kreditinstituts (bl. a. sparbankers) räntor för bundna och obundna lån av motsvarande slag, som i sin tur bestämmer sparbankernas inlåningsräntor, som i sin tur blir normerande för affärsbankernas inlåningsräntor och därmed indirekt i betydande grad även för dessas olika utlåningsräntor. 18 Diskussioner med representanter för olika kreditinstitut har emellertid visat att denna beskrivning inte längre kan sägas spegla verkligheten. Anledningarna härtill är flera. Obligationsräntorna (med tillägg för förvaltningsbidrag) bestämmer självfallet fortfarande hypoteksinstitutens räntor för bundna lån. Men konkurrensen på utlåningssidan har sedan mitten av 1950-talet varit mycket måttlig — under långa perioder obefintlig. I stället har riksbanken ett mera direkt inflytande över särskilt räntorna för bostadslån samtidigt som tyngdpunkten i konkurrensen mellan bankinrättningarna ligger på inlåningssidan. Beslutsfattandet rörande räntesättning är i hög grad centraliserat till några få beslutsenheter och räntorna kan karakteriseras som huvudsakligen administrerade priser även om de inte kan sättas oberoende av varandra. Rent praktiskt sker allmänna ränteförändringar i samband med förändringar i riksbankens diskonto. Riksbanken sammanträffar härvid med representanter för olika

grupper av kreditinstitut, redogör för bakgrunden till diskontoförändringen samt uppmanar representanterna att vid nytt sammanträde påföljande dag lämna konkreta förslag till nya räntesatser. Denna uppmaning kan vara åtföljd av mer eller mindre kraftigt markerade »pekpinnar» beträffande vissa räntesatser. Efter sammanträdet vidtar ett intensivt konfererande inom och mellan de olika kreditinstitutgrupperna för att nå överenskommelser om nya räntesatser. Med undantag för flertalet affärsbankers inlåningsräntor ges såsom tidigare visats de formella överenskommelserna formen av rekommendationer till medlemmarna av resp. kreditinstitutgrupp. De faktiska överenskommelserna mellan åtminstone affärsbankerna är dock betydligt mer detaljerad än vad de publicerade rekommendationerna ger vid handen. Riksbanken deltar inte direkt i kreditinstitutens överläggningar men vid preliminärt överenskomna förändringar i räntestrukturen tas ofta kontakt med riksbankens ledning för att få ett slags underhandsgodkännande, som gör det möjligt att fortsätta med förhandlingar om övriga räntesatser. Oftast förändras dock de annonserade inoch utlåningsräntorna parallellt med diskontot. Överenskomna utlåningsräntor är för åtskilliga typer av lån utformade som räntelatituder. Riksbanken vill å ena sidan undvika att dirigera räntestrukturens detaljutformning men är å andra sidan självfallet angelägen om att kunna övervaka och kontrollera marknadsutvecklingen. Ett av inslagen i riksbankens politik är därför att förmå kreditinstituten att så detaljerat, som är praktiskt möjligt, publicera tillämpade utlåningsräntor för att härigenom hårdare binda kreditinstituten till de centrala överenskommelserna (rekommendationerna). Räntestrukturen är således i hög grad ett resultat av förhandlingar mellan kreditinstituten. Trots detta finns det anledning att tala om prisledarskap på vissa delar av kreditmarknaden. En sådan diskussion måste 18

Se exempelvis Ohlin.

dock huvudsakligen baseras på allmänna uttalanden från de inblandade parterna — uttalanden som ofta är mycket allmänt hållna. Inlåningen är det område där bankinrättningarna konkurrerar hårdast och det är därför förhandlingarna om inlåningsräntorna, som är mest strategiska vid ränteförändringar. I sin egenskap av insättarnas institut har sparbankerna som principiell målsättning att hålla så höga inlåningsräntor som möjligt och brukar därför uppfattas som prisledare på detta område. Förr accepterades dock vissa traditionella skillnader i ränta och räkningssortiment mellan sparbanker, affärsbanker och postsparbanken och det senare institutet anpassade passivt sin inlåningsränta till det allmänna ränteläget på inlåningssidan såsom detta bl. a. bestämdes av konkurrensen mellan sparbanker och affärsbanker. Numera har de traditionella skillnaderna inom inlåningsrörelsen mellan affärsbanker, sparbanker och postbanken till stor del eliminerats även om en del sparbankers inlåningsräntor fortfarande avviker från övriga bankinrättningars. Vidare har postbanken övergivit sin tidigare passiva roll vid räntesättningen och söker nu aktivt uppnå högsta möjliga ränta för insättarna. Postbanken har också goda möjligheter att påverka räntenivån på grund av det finmaskiga nätet av postanstalter över hela landet. Denna förändring i beteendet får bl. a. sättas i samband med att postbanken inte längre behöver inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd för att genomföra ränteändringar. Inlåningsmarknaden måste idag med avseende på prissättningen karakteriseras som en utpräglat oligopsonistisk marknad med tre rivaliserande köparblock, som tillsammans dominerar marknaden. Inlåningens räntestruktur är därför resultatet av en trekantsuppgörelse mellan sparbanker, postbanken och affärsbankerna varvid de båda förstnämnda, som tillsammans har hälften av totala inlåningen, närmast tävlar om att vara prisledare utan egna vinstintressen. Postbanken var starkt pådrivande vid införandet av de nya 6 och 12 månaders ka-

pitalräkningarna. Ränteförändringarna på den sistnämnda räkningen under 1963 och 1964 illustrerar både postbankens nya roll och sparbanksföreningens svårigheter ibland att få medlemmarna att bilda gemensam front. När diskontot i januari 1963 sänktes med en halv procentenhet genomdrev postbanken att räntan på 12 månaders kapitalräkning, som svarade för en obetydlig del av postbankens inlåning, endast skulle sänkas med en kvarts procentenhet. En av de större sparbankerna i Skåne behöll emellertid oförändrad ränta på denna räkning. Detta blev den direkta anledningen till införandet av den tidigare nämnda förbindelsen att iaktta anmälningsoch förhandlingsskyldigheten — en förbindelse som dock sparbanksföreningen ännu inte behövt åberopa. Efter en tid spred sig denna högre räntesats till andra bankinrättningar i Skåne och vid årsskiftet 1963/64 såg sig samtliga institut föranlåtna att vid oförändrat diskonto över hela landet höja räntan på 12 månaders kapitalräkning med en kvarts procentenhet. Den hårda konkurrensen om inlåningen jämte inlåningsmarknadens ovan skildrade allmänna karaktär å ena sidan samt den mycket måttliga konkurrensen om utlåningen å andra sidan medför att sambandet mellan sparbankernas in- och utlåningsräntor snarast är omvänd jämfört med tidigare. Det blir en stark tendens att först nå överenskommelse om inlåningsräntorna, varefter utlåningsräntorna sätts på en höjd, som täcker inlåningsräntorna och rörelsekostnaderna (självfallet inom ramen för vad riksbanken anser vara förenligt med sin penningpolitik). Den räntemarginal, som sparbankerna behöver för att täcka sina rörelsekostnader, har därför betydelse för främst obundna primärlåns räntesatser även om sparbankerna inte kan betraktas såsom prisledare på detta område. Beträffande andra lån än de, som lämnas av hypoteksinstituten, finns det enligt olika uppgifter utpräglade prisledare på två områden inom de latituder, som riksbanken från sina utgångspunkter kan acceptera. För byggnadslån till bostäder uppfattas all-

mänt postbanken som prisledare. Orsaken till detta prisledarskap är bl. a. att banken koncentrerar sig till stora och hanteringsmässigt billiga bygnadskrediter. Postbanken har sedan slutet av 1950-talet kraftigt ökat sin andel av marknaden för bostadsbyggnadskrediter. Även i fråga om kommunlån uppges postbanken vara prisledare om än inte lika utpräglat som beträffande bostadsbyggnadskrediter. 19 För övriga typer av krediter lär inte finns några egentliga prisledare. Det bör dock observeras vad som i föregående kapitel sagts om affärsbankernas räntesättning vid kreditgivning till företagen. Även vid utnytjande av alla hittills använda penningpolitiska medel exkl. räntereglering kan det tänkas situationer, där riksbanken har svårigheter att åstadkomma en sänkning av vissa räntesatser, exempelvis för banklån till näringslivet. Under 1950-talet var riksbanken i färd med att avveckla all egen utlåning men räntepolitiska överväganden har lett till en omsvängning härvidlag. Nu anses det önskvärt att ha beredskap för en viss egen marginell utlåning om så skulle behövas. Redan denna beredskap kan tjänstgöra som ett effektivt hot från riksbankens sida. Riksbanken bedriver därför dels en viss växeldiskontering och dels kreditgivning till diverse ändamål från den s. k. avbetalningslånefonden. Båda rörelsegrenarna är ännu av mycket ringa omfattning. I detta sammanhang bör även observeras postbankens roll. Riksbanken kan inte sägas dirigera postbankens räntesättning men å andra sidan anses postbanken i sin egenskap av statlig institution inte böra bedriva en räntepolitik, som står i strid med riksbankens intentioner. Postbankens existens underlättar därför genomförandet av riksbankens räntepolitik.20 Vid diskussionen i föregående kapitel om affärsbankernas konkurrens om företagskunderna drogs bl. a. slutsatsen att kartellavtal och institutionella trögheter i prisbildningen visserligen bidrar till att minska konkurrensen men att mer grundläggande faktorer såsom bankväsendets koncentrera-

de struktur och »varornas» stora homogenitet under alla förhållanden starkt begränsar möjligheter till och intresset för aktiv priskonkurrens. I vid mening är denna slutsats inte giltig för kreditmarknaden i sin helhet med avseende på räntesättningen, eftersom olika kreditinstitut har olika bakgrund och därför olika målsättningar. När det gäller bankinrättningarna bör principiellt gälla att affärsbankerna eftersträvar höga utlåningsräntor och låga inlåningsräntor, att sparbankerna eftersträvar höga in- och utlåningsräntor, att jordbrukskasseröreslen eftersträvar låga in- och utlåningsräntor och att postbanken såsom allmännyttigt företag eftersträvar höga inlåningsräntor och låga utlåningsräntor eller snarare en lämplig avvägning mellan in- och utlåningsräntornas höjd. Härigenom finns det motsatsförhållanden mellan bankinrättningarna, som inte skulle finnas om samtliga var privatägda, vinstmaximerade företag. Samma slag av motsatsförhållande finns mellan hypoteksinstituten och exempelvis försäkringsbolagen. Detta behöver emellertid inte medföra någon utpräglad aktiv räntekonkurrens »ute på marknaden», eftersom på homogena marknader såsom inlåningsmarknaden ränteförändringar såsom konkurrensmedel ändå är ineffektiva. Räntekonkurrensen sker i stället huvudsakligen vid förhandlingsbordet i samband med diskontoförändringar. För den aktiva kundackvisitionen måste andra konkurrensmedel därför tillgripas — särskilt beträffande inlåningen. B: 3 Bankinrättningarnas kontorsetablering När priset av olika skäl inte används som konkurrensmedel på en marknad söker fö19 Ibland förekommer uppgifter om att postbankens utlåning är mycket starkt koncentrerad till Stockholmsområdet. Detta är dock inte riktigt. Av bankens totala utestående krediter har mindre än en tredjedel gått till Stockholms stad och län. En betydande del av postbankens krediter går till bl. a. Norrlandslänen. 20 Det bör nämnas att i och med tillkomsten 1958 av dagslånemarknaden har riksbanken fått ännu ett penningpolitiskt medel. Genom att i samspel med riksgäldskontoret operera på denna marknad för mycket kortfristiga krediter kan riksbanken snabbt påverka kreditmarknadens likviditet.

Antal kontor A 500

4000-

P : Postbanken, fasta postanstalter S^'-Sparbanker, inklusive s p a r s t ä l l e n 52; " J exklusive " A : Affärsbanker D Oordbrukskasserörelsen Anm. För j o r d b r u k s k a s s e r ö r e l s e n f i n n s endast uppgifter f ö r 1950, 1955, I960 och 1964 Hällor: Officiell s t a t i s t i k och inhämtade u p p gifter f r å n jordbrukskasseförbundet

Diagram 9:2. Antal kontor 1950—64 vid olika bankinrättningar retagen i stället att konkurrera med produktdifferentiering, reklam och olika former av service. Med de starkt begränsade möjligheter till produktdifferentiering, som bankerna har, är servicekonkurrens och särskilt kontorslokalisering det sannolikt viktigaste konkurrensmedlet. I synnerhet gäller detta i konkurrensen om hushållens 276

inlåning och utnyttjande av banktjänster, eftersom närhetsfaktorn har mycket stor betydelse för dessa kunders val av bankkontor. Den praktiska skillnaden mellan expeditionskontor och avdelningskontor (i affärsbankernas terminologi) ligger i att inlåningsrörelse jämte vissa enklare banktjänster helt dominerar de förstnämndas verksamhet. Efter den kraftiga nedgången under första hälften av 1920-talet var antalet affärsbankskontor i Sverige till in på 1950-talet tämligen stabilt med en svagt nedåtgående tendens. Fr. o. m. 1954 och särskilt 1956 har emellertid antalet stigit snabbt såsom framgår av diagram 9:2. Även antalet sparbankskontor (inkl. sparställen) har ökat snabbt sedan mitten av 1950-talet. Således har antalet affärsbankskontor ökat med 34 % och antalet sparbankskontor med 37 % mellan ultimo 1955 och ultimo 1964. Fr. o. m. 1960 har vidare jordbrukskasserörelsens kontorsnät byggts ut kraftigt genom öppnande av expeditionskontor. I skarp kontrast härtill står utvecklingen av antalet fasta postanstalter, vilka ultimo 1964 hade minskat med 17 % sedan 1955. Detta beror på att antalet postanstalter främst bestäms utifrån postala överväganden. Det hävdas ofta att bankernas kontorsexpansion beror på inflyttningen till storstäderna samt på allmänhetens stigande efterfrågan på banktjänster och den »förlängning av disken» som detta nödvändiggör. Under de senaste åren har också framhållits den omfördelning av finansiellt sparande till hushållens förmån som skett. Dessa förklaringar är dock inte uttömmande. En av huvudorsakerna till kontorsexpansionen både inom affärsbanks- och sparbanksväsendet torde vara den hårdnande konkurrens om inlåningsmedlen, som inträdde i och med den stegvisa skärpningen av kreditmarknadspolitiken 1954—1956. Det bör observeras att den kraftiga ökning av transaktionsvolymen inom bankväsendet, som skett under senare år till betydande del varit en direkt följd av varje instituts ökade ansträngningar att dra till sig inlåningsme-

del (bl. a. via checklön) från allmänheten. och sparbanker har kommunsammanslagKostnaderna för denna del av den ökade ningarna lett till ökad etableringsfrihet eftersom tillståndsgivningen nu är knuten till transaktionsvolymen och därav föranledd Utvecklingen »förlängning av disken» i form av flera primärkommungränserna. mot allt större kommunala enheter komkontor utgör därför en av egna åtgärder mer därför vid oförändrad lagstiftning att betingad försäljningsmerkostnad på inlåalltmer reducera betydelsen av den statliga ningsmarknaden. Vidare kan nämnas att 22 antalet kontorsnedläggningar inom affärs- etableringskontrollen. Kontrollen över affärsbankernas kontorsbankväsendet varit ringa under perioden i etableringar har närmare studerats för att fråga varför avflyttningen inom stora områden tydligen haft liten effekt på kontors- få en uppfattning om dess syften och effekter. strukturen. Bankinspektionen ska i sin egenskap av Staten utövar i Sverige en viss kontroll tillsynsmyndighet yttra sig över bankernas över bankinrättningarnas kontorsetablering. Enligt banklagen krävs tillstånd från Kungl. kontorsansökningar innan Kungl. Maj:t tar Maj:t för att öppna avdelningskontor i ställning. Med få undantag följer besluten inspektionens yttranden. De avvikelser, som kommun, där banken inte tidigare driver verksamhet. Vid öppnande av tillståndsfria görs, är mestadels i positiv riktning för bankontor åligger det banken att omgående ken. Inspektionens politik i kontorsfrågor anmäla detta till bankinspektionen. För har utformats efter hand på basis av gjorda 23 sparbank krävs tillstånd av bankinspektio- erfarenheter. En framskjuten plats vid all nen för att öppna avdelningskontor medan bedömning av kontorsansökningar intar eninga inskränkningar gäller för öppnande av ligt uppgift den merkostnad för affärssparställe. För jordbrukskasserörelsen gäller banksväsendet, som det nya kontoret enligt motsvarande kontroll vid centralkassas eta- allmänna bedömanden antas medföra. Mot kostnaden ställs ett antal faktorer, vars beblering av avdelningskontor. De nuvarande bestämmelserna för affärs- tydelse skiftar något beroende på den aktubankerna tillkom i och med nya banklagens ella ortens redan existerande tillgång på ikraftträdande den 1 januari 1956 och inne- bankinrättningar. Gäller ansökan en ort, bar en viss liberalisering jämfört med tidi- där tidigare inte finns varken sparbank, affärsbank eller jordbrukskassa och vars ingare lagstiftning från 1918, enligt vilken tillstånd krävdes för öppnande av kontor vånare har tämligen långt till närmaste på alla andra orter än där huvudkontoret bank, är inspektionen relativt liberal. Även var beläget. Bakgrunden till etableringskon- när underlaget för kontorets verksamhet trollens införande 1918 var den då pågå- bedöms vara i minsta laget tillstyrks ansöende kraftiga ökningen av antalet kontor. kan på grund av att invånarnas tillgång på Kontrollen ansågs nödvändig bl. a. för att bankservice förbättras så kraftigt. Gäller hålla nere totalkostnaderna för inlånings- ansökan en ort, där sparbank men ej affärsverksamheten och förhindra »osund» kon- bank finns, är inspektionen mera restriktiv. kurrens om kunderna. Vid införande av Avgörande för ställningstagandet blir huru1955 års banklag angavs enligt statsråds21 Hans Bergström. Vidare hänvisas till det protokollet som motiv för kontrollen endast betänkande, som framläggs av kreditinstitututatt den säkrade ett medinflytande för det redningen, vari dels behandlas etableringslagallmänna vid utvidgning av en banks rö- stiftningen för alla bankinrättningar, dels dis21 relse till nya orter. Ikraftträdandet av kuteras kontorsetablering från konkurrenssynpunkt och dels diskuteras etableringskontrollen. 22 1955 års sparbankslag medförde en viss Den sittande kreditinstitututredningen komliberalisering även för sparbankerna. Tidi- mer sannolikt att föreslå ändrade regler för det allmännas kontroll över kontorsetableringarna. gare fick sparbank inte utan tillstånd driva 23 Framställningen i det följande baseras på avdelningskontor på annan ort än där sty- samtal med ledande tjänstemän vid bankinrelsen hade sitt säte. För både affärsbanker spektionen.

vida befolkningen är tillräckligt stor och näringslivet tillräckligt utvecklat samt i båda avseenden kan beräknas expandera nog starkt, för att utökad bankservice via etablering av ett affärsbankskontor kan anses motiverad. Om ansökan avser en ort, där redan en affärsbank finns etablerad, blir huvudfrågan om praktiska möjligheter finns att skapa lokal konkurrens. Vid bedömning härav ses i första hand på storleken av det befintliga affärsbankskontorets rörelse. Avser ansökan en ort, där redan två eller flera affärsbanker är representerade, är inspektionen pricipiellt mycket restriktiv, eftersom konkurrensbehovet är tillgodosett och bankservice i regel tillhandahålls även av sparbank och jordbrukskassa. Oftast har mycket speciella motiv funnits när inspektionen tillstyrkt sådana ansökningar. Man har således ställt sig positiv till att nya affärsbanker vunnit insteg i Norrlandsstäderna för att erhålla en bättre differentiering av affärsbanksväsendet i Norrland och minska Handelsbankens dominans där. Under senare år har också en betydande differentiering skett. Naturligt nog har inspektionen varit positivt inställd till Kreditbankens ansökningar om etablering i större städer i enlighet med statsmakternas målsättning att den statliga banken ska vara en riksomfattande bank. Andra speciella skäl för tillstyrkande har varit att den större orten ifråga saknar en storbank med alla dess specialtjänster, varför ett storbankskontor utifrån allmänna effektivitetssynpunkter framstått som önskvärt. Vidare har i en del fall ansökningar tillstyrkts då det nya kontoret ansetts vara ett naturligt komplement för banken med hänsyn till den geografiska omfattningen av dess verksamhet. På grundval av registreringar vid bankinspektionen samt pubilcerade kontorsförteckningar har i tabellerna 9: 2 - 9 : 4 gjorts vissa sammanställningar för att belysa kontorsetableringarnas utveckling och etableringskontrollens utslag. Motsvarande uppgifter för sparbankerna har inte sammanställts. I tabell 9: 2 redovisas utvecklingen fr. o. m. 1950 av affärsbankernas kontors-

ansökningar, tillståndsfria etableringar samt nedläggningar. Såsom framgår har både antalet ansökningar och antalet tillståndsfria etableringar ökat mycket snabbt. Således var antalet ansökningar om etablering i kommun där sökandebanken tidigare ej är representerad 7,5 gånger större 1962-1964 än 1950-1952.24 Antal beviljade sådana ansökningar har också stigit kraftigt men tillståndsgivningen har blivit påtagligt restriktivare fr. o. m. slutet av 1950-talet. Sammanlagt har sedan början av 1956 tillstånd givits för öppnande av 145 nya affärsbankskontor. Under samma tid har 296 tillståndsfria kontor öppnats. Av dessa senare var över 60 % belägna i de tio största städerna. Av ansökningarna har ett stort antal avsett Stockholms och Göteborgs förortskommuner (däremot ingen Malmös) och tillståndsgivningen har för dessa i stort sett varit betydligt liberalare än genomsnittligt. Kontorsnedläggningarna har under 1950och 1960-talen varit fåtaliga och endast i enstaka fall inneburit att banken i fråga lämnat orten. Delas kontorsansökningarna upp efter resp. kommuns bankstruktur, stämmer — särskilt för senare år — variationerna i avslagsprocenten relativt väl överens med vad som kan väntas enligt de allmänna riktlinjer som inspektionen sägs följa. Enligt tabell 9: 3 avslogs under treårsperioden 1962— 1964 67 % av ansökningarna till orter med minst två banker, 56 % av ansökningarna till enbanksorter och 37 % av ansökningarna till orter, som saknade affärsbank. Av sistnämnda kategori orter var det relativt få, som saknade sparbankskontor. Deras avslagsfrekvens avvek inte systematiskt från genomsnittet för kategorin. I övriga kategorier saknades sparbankskontor på orten i endast ett par fall. Sett över hela perioden 1950—1964 har andelen ansökningar till orter, som tidigare saknat affärsbank, minskat något. I tabell 9: 4 har en differentiering också gjorts efter typ av bank. Av24 I några enstaka fall har gjorda ansökningar efter samtal med inspektionen dragits tillbaka. Dessa är inte medtagna i statistiken.

slagsfrekvensen är genomgående lägre för Sveriges Kreditbank, vars ansökningar varit koncentrerad till flerbanksorter. Provinsbankerna jämte Enskilda Banken har totalt sett något lägre avslagsfrekvens än gruppen Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Göteborgs Bank och har dessutom på orter där de är ensamma, gynnats av hög avslagsfrekvens för de tre privata storbankerna. Båda faktorerna torde kunna ses som uttryck för inspektionens allmanna strävan att värna om provinsbankerna. Den starka ökningen av antalet affärsbankskontor kan sägas bero på den liberaliserade lagstiftningen 1956 i den begränsade meningen att med den äldre lagstiftningen hade en restriktiv tillståndsgivning kunnat hålla tillbaka tillväxten av nu tillståndsfria kontor. Men den nya lagstiftningen

innebar inte att tidigare önskade etableringar plötsligt släpptes fram. Inte enbart tillståndsfria kontor utan även kontorsansökningarna har ökat kraftigt. Dessutom ökade antalet ansökningar betydligt redan 1953 -1955. Antalet ansökningar kan emellertid inte användas som ett direkt mått på hur många kontor, som hade etablerats om tillståndsgivningen varit 100-procentig. För det första ansöker ibland samma bank flera gånger om tillstånd för en kommun. Således hade i de 17 kommuner, som med 1964 års ansökningar fick det första etableringstillståndet på fem år, i fem fall den etablerande banken ansökt om tillstånd tidigare under femårsperioden. Inga sådana fall fanns dock bland beviljade ansökningar för 1954. För det andra finns det en viss tendens att en ansökan från en bank relativt snabbt

Tabell 9:2. Affärsbankernas kontorsansökningar, kontorsetableringår och kontorsnedläggningar 1950—1964 Tidsperiod 50—52 53—55 56—58 59—61 62—64 S:a 1. Antal till inspektionen inkomna ansökningar om etablering i kommun där sökande banken 335 114 103 57 46 15 tidigare ej är representerad 36 58 51 186 31 10 — härav antal beviljade 44% 55% 44% 33% 33% 37% — härav andel avslagna — härav antal ansökningar om etablering i för73 24 21 10 12 6 ortskommuner till Stockholm och Göteborg 5 14 16 49 10 4 — av ovanstående ansökningar beviljat antal 2. Antal till inspektionen inkomna ansökningar om etablering i kommun där sökande banken 22 16 6 tidigare är representerad 13 — — — 19 6 — härav antal beviljade 3. Antal till inspektionen inkomna anmälningar 305 129 87 80 9 om tillståndsfri etablering — 59 74 189 52 4 — härav avseende 10 största städerna — 20 32 28 83 3 — härav avseende Stockholm 9 9 14 33 1 — härav avseende Göteborg 5 12 24 — 7 — härav avseende Malmö 19 5 4 4 1 5 4. Antal nedlagda kontor — härav i kommun där nedläggande banken har 4 1 2 — — 1 endast ett kontor Anm Använda källor är förteckningar vid bankinspektionen, inspektionens diarium samt de sedvanliga publicerade förteckningarna på området. Ansökningarna har grupperats med utgångspunkt från tidpunkten för deras ankomst till inspektionen. Besluten kan i vissa fall vara upp till tva ar senare. Vidare är några tillstånd ej utnyttjade vid varje tidpunkt. Servicebussar, kontor vid massor etc. har ej medtagits i statistiken. Ej heller har medtagits ansökningar om att få fortsätta rörelsen (1 fall) och att få tillståndet utvidgat till att avse hel kommun (1 fall). Däremot har medtagits ansökningar om kontor, avsedda att driva rörelse endast under viss tid på året. Definitionen av Stockholms och Goteborgs forortskommuner är den i Stat. Årsbok för 1965 använda.

Tabell 9:3. Ansökningar om kontorsetableringår 1950—64 fördelade efter existerande bankstruktur på resp. ort Tidsperiod Kategori av ort 1. Antal ansökningar avs. orter där tidigare två eller fler affärsbanker fanns — andel av totala antalet ansökningar — andel avslagna ansökningar 2. Antal ansökningar avs. orter där tidigare en affärsbank fanns — andel av totala antalet ansökningar — andel avslagna ansökningar 3. Antal ansökningar avs. orter där tidigare ingen affärsbank fanns — andel av totala antalet ansökningar — andel avslagna ansökningar — antal ansökningar avs. orter utan sparbankskontor — andel avslagna ansökningar avs. orter utan sparbankskontor

50—52 53—55 56—58 59—61 62—64 S:a 3 20% 0%

9 20% 22%

19 33% 32 %

51 50% 47%

48 42% 67%

130 39% 49%

2 13% 50%

6 13 % 33%

17 30% 65%

25 24% 44%

36 32% 56%

86 26% 52%

10 67% 40 %

31 67% 35%

21 37% 19%

27 26% 37%

30 26% 37%

119 36% 34%

29%

36%

50% 17% 33% Anm. Orterna har grupperats efter bankstrukturens utseende vid tidpunkten för beslutet. Besluten har studerats med utgångspunkt från avslagen, varför i de fall där flera ansökningar förelegat och en beviljats, den beviljade ansökan räknats in i bankstrukturen.

följs av ansökningar från andra banker för samma kommun. Detta tvingar inspektionen och Kungl. Maj:t att göra ett val vid tillståndsgivningen, vilket kan vara det de olika bankerna räknar med. Av avslagen över 1950—1964 års ansökningar har i ca 25 % av fallen tillstånd samtidigt givits annan sökande bank. För det tredje är etableringskontrollen endast partiell vilket kan ha lett till etablering av fler tillståndsfria kontor i stället. Även om hänsyn tas till ovanstående reservationer förefaller det sannolikt att etableringskontrollen i någon mån bromsat ökningen av totala antalet bankkontor. I denna undersökning ska inte göras något försök till totalvärdering av den nuvarande bankkontorsstrukturen från samhällsekonomisk synpunkt beroende på de stora svårigheterna att avgöra vilken struktur som är samhällsekonomiskt optimal. Däremot kan det vara befogat med en partiell analys i form av att ett antal i sammanhanget relevanta faktorer kortfattat diskuteras. Det kan antas att bankernas beslut om öppnande av nya kontor och nedläggning

av gamla i regel föregås av noggranna prognos- och lönsamhetsstudier. Lönsamheten av ett kontor är dock många gånger svårberäknad eftersom hänsyn måste tas till sådana faktorer som önskemål om att täcka så stor del av landet som möjligt för att främja kundtroheten, effekten av ett nytt kontor på övriga kontor i området, behov av att i defensivt syfte möta konkurrenternas åtgärder och den »bad-will» som nedläggning av ett kontor i en avfolkningsbygd kan ge. Det stora antalet kontor med liten omslutning kan därför inte utan vidare tas som belägg för företagsekonomisk ineffektivitet. Ett från företagsekonomisk synpunkt välmotiverat kontorsnät behöver i den rådande konkurrenssituationen inte vara optimalt från samhällsekonomisk synpunkt. Två typfall kan få illustrera detta. Om två kontor, som ligger praktiskt taget vägg i vägg med varandra, slås samman till ett kontor är det tänkbart att till följd av stordriftsfördelar och högre kapacitetsutnyttjande kostnadsbesparingar kan uppnås samtidigt som minskningen av kundservicen är negligerbar. Om två kontor är belägna ett stycke från varandra kan en sammanslagning ge

Tabell 9:4. Ansökningar om kontotsetableringar 1930—64 fördelade efter existerande bankstruktur och avslagsfrekvens för olika banker Antal ansökningar

Andel avslagna

A. Orter med minst två affärsbanker 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 2. Ansökningar från Sveriges Kreditbank 3. Ansökningar från övriga banker

53 %

26 %

61 %

B. Orter med endera SHB, Skand. B., Gbgs B. eller Sv. K.b. 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 2. Ansökningar från Sveriges Kreditbank 3. Ansökningar från övriga banker

56 %

25 %

29 %

C. Orter med en av övriga banker 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 2. Ansökningar från Sveriges Kreditbank 3. Ansökningar från övriga banker

66 %

—

—

0%

35 %

—

—

31 %

Kategori av ort och bank

D. Orter som saknar affärsbank 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. o h Gbgs B. 2. Ansökningar från Sveriges Kreditbank 3. Ansökningar från övriga banker

E. TOTALT 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 213 2. Ansökningar från Sveriges Kreditbank 31 3. Ansökningar från övriga banker 91

49 % 26 % 41 %

Anm. Se anm. till tabell 9: 3.

kostnadsbesparingar men priset är då en mera påtaglig minskning i servicen genom längre gångavstånd för kunderna. I det första fallet är det således frågan om en ren resursbesparing medan i det andra fallet resursbesparing och serviceminskning får vägas mot varandra. Slutsatsen blir att på

orter med många och tätt liggande bankkontor torde det ofta vara tveksamt om öppnandet av ytterligare kontor är samhällsekonomiskt motiverat eftersom både önskemål om konkurrens och kundernas servicebehov är tillgodosett i stor utsträckning. Genom att ett antal konkurrensmedel av olika skäl inte används fästs större vikt än annars vid kontorsetableringar. Detta får till följd att ett större kontorsnät erhålls än om samtliga konkurrensmedel kom till användning. Att närhetsfaktorn enligt olika interna undersökningar vid bankerna spelar en mycket stor roll för kundernas val av bankkontor är knappast förvånande, eftersom i brist på bl. a. priskonkurrens läget är nästan enda skillnaden mellan olika bankkontor. Närhetsfaktorn torde primärt inte vara av mindre betydelse inom detaljhandeln. Trots detta har under senare år etablering av andra butiker än närhetsbutiker i hög grad satt sin prägel på detaljhandelns strukturförändring. Som jämförelse kan också nämnas att en stor engelsk kreditmarknadsutredning (den s. k. Radcliffe-kommittén) 1959 konstaterade att det skotska bankväsendet är mer kartelliserat än bankväsendet i övriga England. Kartellerna ansågs uppamma servicekonkurrens, vilket förklarades vara en av anledningarna till att Skottland är »overbanked» jämfört med andra länder. Också en nyligen gjord engelsk utredning kritiserar bankerna i England för överdriven kontorsetablering till följd av ovilja att konkurrera med andra medel. 25 Det finns således vissa skäl, som kan åberopas för en statlig kontroll av bankernas kontorsetablering med syfte att delvis korrigera effekterna av den rådande konkurrenssituationen. Den nuvarande utformningen av etableringskontrollen måste dock karakteriseras som något egendomlig. Den typ av kontorsetablering, som enligt vad tidigare sagts i första hand kan vara av diskutabelt värde från samhällsekonomisk 25 Radecliff-rapporten, § 159 samt National Board for Prices and Incomes, s. 51—57. Det bör observeras att offentlig etableringskontroll beträffande bankkontor inte finns i England.

synpunkt — nämligen etablering av expeditionskontor — är tillståndsfri. Däremot krävs tillstånd för en banks nyetablering på en ort trots att en sådan etablering ofta torde medföra en önskvärd ökning av konkurrensen på denna ort. Etableringskontrollens utformning innebär i praktiken också en kontroll över i vilka regioner respektive bank får bedriva rörelse.

B: 4 Konkurrensmedel i övrigt Den analys av konkurrensförutsättningar och konkurrensmedel med avseende på företagskunder, som gjordes i föregående kapitel, är naturligtvis till betydande del tilllämplig även för övriga typer av bankkunder. Avslutningsvis ska därför i detta avsnitt diskussionen av konkurrensförhållandena endast kompletteras på vissa punkter, som främst berör konkurrensen om hushållsinlåningen. Sambanden mellan inlåning, kreditgivning och bankmässiga tjänster gäller även andra bankkunder än företag och sätter sin prägel på alla bankinrättningars beteende. Villkoret för att en privatperson ska få exempelvis ett byggnadslån är ofta att han och hans familj har all inlåning vid bankinrättningen. Direkta avtal förekommer emellertid också. Avtalet mellan sparbanksföreningen och Folksam har redan nämnts. Sparbanksföreningen har även slutit en överenskommelse med Svenska Kommunförbundet, vari resp. medlemmar rekommenderas att utöka samarbetet med sparbank och kommun. Bland praktiska åtgärder nämns i överenskommelsen att kommunen placerar sina likvida medel hos inom kommunen verksam sparbank, att kommunen öppnar checkräkning (ev. kombinerad med kredit) och bankgiro i sparbanken för användning vid kommunens in- och utbetalningar, att sparbanken tillgodoser kommunens kortfristiga och långfristiga lånebehov och att kommunen anlitar sparbankens serviceformer, exempelvis för löneutbetalningar, uppbörd av hyror och avgifter och förvaltning av kommunens värdehandlingar. Postbanken har å sin sida

slutit paketöverenskommelser med vissa, främst större, kommuner vari ingått bestämmelser om lån, inlåning, kommunens inkassering av avgifter, skatteuppbörd m.m. Kommunernas totalt sett betydande inlåning gör dem till ofta attraktiva bankkunder. I ett stort antal fall fördelar kommunerna sin inlåning på ortens bankinrättningar varvid beträffande affärsbankerna den relativa storleken av resp. banks skatt till kommunen är en flitigt använd fördelningsnorm. Nämnas kan att det tidigare samarbetet mellan affärsbanker och sparbanker vid bostadskreditgivning närmast helt upphört under de senaste sju-åtta åren till följd av bristen på och konkurrensen om inlåningsmedel. Tidigare var det relativt vanligt att affärsbankernas bostadskrediter (särskilt villalån) efter byggnadstidens slut lades om till långfristiga lån hos den lokala sparbanken. Nu sker avlyft vid de båda bankinrättningarna enbart till den egna fasta låneportföljen, hypoteksinstituten eller kreditaktiebolagen. Man vill inte »skänka» inlåning till huvudkonkurrenten. Detta är en av anledningarna till att resp. banker i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet blev ytterst angelägna om att skaffa sig egna kreditbolag. Dessa kreditbolag och olika slags finansieringsinstitut kompletterar dessutom inte bara bankernas utlåningsrörelse utan även deras inlåningsrörelse och ger möjligheter till konkurrens om likvida medel på en marknad utanför de traditionella kreditinstitutens ram. Räntenivån uppges också vara betydligt rörligare på den marknaden. 26 I konkurrensen om kunder bland allmänheten med inriktning främst på inlåningen (direkt eller indirekt) har en rik flora av 26 Framväxten av banker närstående för bostadsfinansiering avsedda kreditbolag, som konkurrerar med hypoteksinstituten har skapat ett egendomligt konkurrensförhållande när det gäller försäljning av kreditbolagens och hypoteksinstitutens obligationer. Bankerna säljer nämligen hypoteksinstitutens obligationer i kommission samtidigt som man säljer de egna kreditbolagens obligationer. Något gnissel i samarbetet mellan bankerna och de aktuella hypoteksinstituten lär dock inte ha förmärkts.

konkurrensmedel kommit till användning rande och annat långsiktigt sparande inte från främst affärsbankernas och sparban- får samma betydelse i framtiden. kernas sida. Detta framgår av nedanståenI samband med mer eller mindre utprägde katalogartade uppräkning, som inte är lade informationssammankomster av olika fullständig. slag — både i bankernas och andras regi Affärsbankernas checklön och dess mot— lämnas information om den egna bansvarigheter hos sparbanker och postbanken kens tjänster och görs direkt och indirekt har utvecklats till det stora slagnumret i reklam för banken. Som exempel kan nämkonkurrensen om allmänhetens inlåning. En- nas jordbrukardagar, husmorsdagar, resaftbart affärsbankernas checklönekonton upp- nar, småhusaftnar, »äktenskapskurser» för gick till ca 800 000 1966 jämfört med ca ungdom och »trivselaftnar» för invånarna i 150 000 I 9 6 0 . " Aktiviteter av liknande ett visst område. slag är inbetalning via bank av termins- och Avsevärda belopp läggs ner på affischestudentkårsavgifter vid universiteten, inbe- ring, annonsering i pressen, broschyrer, talning av medlemsavgifter vid vissa för- korsband till hushållen, säljbrev till bestämeningar, utbetalning av folkpensioner samt da kategorier av människor (exempelvis nymedverkan vid insamlingar av olika slag. blivna mödrar) osv. En betydande del av Både genom ackvisition över disk och på reklamen måste dock anses vara av inforandra sätt söker man få som inlåning de mativ karaktär. Vidare förekommer allmän större penningbelopp, som av olika skäl är PR-verksamhet av olika slag. i omlopp (exempelvis på grund av fastigI anknytning till olika serviceerbjudanhetsförsäljningar). Längst härvidlag har sparden, öppnande av nya kontor, s. k. sparbankerna gått genom etablering av ett riksveckor m. m. lockas kunder med tävlingar, omfattande företag för fastighetsförmedling. lotterier och presenter. Bortskänkande av Uppdrag som boutredare och testamentsen femma till var och en som öppnar konto exekuator tillför också bankerna inlåning. under ett nytt kontors första tid hör numeGenom bildande av sparklubbar och akra till rutinen inom affärsbankerna. En förtiesparklubbar vid företag, föreningar etc. teckning av presentartiklar upptar bl. a. nättillförs banker både inlåning och andra kassar, pennor, nyckelringar, gummibollar, bankaffärer. Sparbankerna har under hösten plastportföljer, för tillfället speciellt präg1967 dessutom startat en egen fond för lade medaljer, telefonunderlägg, adressböcaktiesparande av samma typ som de s. k. ker i guld, fickdagböcker samt målarböcker Koncentra-fonderna. Vissa av storbankerna och för närmast tanken till en välsorterad har under 1967 medverkat i bildande av souvenirbutiks varuförteckning. aktiesparfonder med delvis annan utformBetydande ansträngingar läggs ner för att ning än Koncentra-fonderna. göra banklokalen och dess personal så attrakSpeciella inlåningsformer erbjuds, som i tiv som möjligt för kunderna. I kassörskorvarierande kombinationer är förenade med nas utbildning ingår således kundpsykologi, vissa lånemöjligheter, inriktning på bestäm- undervisning vid Shantungskolan, klädråd da sparmål, försäkringar, varor, tävlingar m. m. Banklokalerna görs ljusa, moderna och lotterier. Exempel härpå är sparlån, eg- och »kundvänliga» på olika sätt vilket enligt nahemssparande, semesterklubbssparande en del bedömare lett till lyxinredningar. och barnbidragssparande. Relativt kortfrisNågra uppgifter om storleken av bankertig inlåning i speciella former med inriktnas försäljningskostnader finns inte tillgängning på bestämda sparmål av typen som- liga men de torde uppgå till betydande bemarstuga, varaktiga konsumtionsvaror, se- lopp. I åtskilliga fall har konkurrensen om mesterresor etc. antas allmänt inom bank- inlåningen medfört tillkomsten av nya väsendet komma att öka snabbt och bli ett tjänster, som ökat kundernas valmöjligheter. viktigt konkurrensmedel eftersom till följd 27 Uppgifter erhållna från kreditinstitututredav bl. a. samhällets åtgärder ålderdomsspa- ningen.

I andra fall har konkurrensen tagit sig uttryck i en »utsmyckning» av existerande tjänster, vars värde för bankkunderna torde vara diskutabel.

C. Räntemarginaler och vinster Det är naturligt att avsluta denna kartläggning och analys av affärsbankernas verksamhet med att mycket översiktligt redogöra för räntemarginaler, bruttovinster, låneförluster, nettovinster och andra uttryck för verksamhetens resultat. De data, som redovisas i det följande, har till största delen ställts till utredningens förfogande av bankinspektionen. Uppgifterna har samlats i tabellerna 9: 4-9: 10 samt diagram 9: 3, som är ett utdrag av tabellerna. Längden av de undersökta perioderna har bestämts av tillgången på material. Ett ofta använt mått vid analys av bankernas in- och utlåningsrörelse är räntemarginalen, d. v. s. skillnaden mellan å ena sidan medelräntan på utlåningen till allmänheten och å andra sidan medelräntan på inlåningen från allmänheten. Något egentligt mått på bankernas resultat är inte räntemarginalen bl. a. beroende på att de båda nämnarna är olika stora. Räntemarginalen är dock av visst intresse, eftersom den i mycket begränsad mening mäter hur stor ersättning bankerna betingar sig för att omhänderha och låna ut insättarnas medel. Räntemarginalens utveckling 1958—66 redovisas i tabell 9: 4 och diagrammet. Som framgår sjönk marginalen kraftigt åren 1961-64 (från 2,89 procent till 2,51 procent) för att därefter åter stiga. Förändringarna i marginalens storlek har inte genomgående gått i samma riktning som diskontoförändringarna. Den vidgade räntemarginalen under 1965 torde till stor del bero på att vissa utlåningsräntor höjdes mer än diskontot vid diskontoförändringen i slutet av 1964. Nedgången 1961-63 speglar främst förskjutningar i inlåningens struktur i riktning mot räkningar med hög ränta. En jämförelse mellan storbanker och övriga banker (i fortsättningen kallade provinsbankerna) visar att de sistnämnda

t. o. m. 1961 hade mindre räntemarginal än storbankerna. Därefter har provinsbankerna haft en avsevärt högre räntemarginal. Detta beror i första hand på att provinsbankerna enligt tabellen lyckats uppnå högre utlåningsräntor även om effekten härav på räntemarginalen delvis begränsas av att provinsbankerna också har genomsnittligt högre inlåningsräntor beroende på inlåningens sammansättning. För sparbankerna kan på basis av tillgängligt material inte någon räntemarginal av samma slag som för affärsbankerna beräknas. I stället får beräknas skillnaden mellan medelränta för inlåningen och räntan för vissa typer av lån. Sett över en något längre period än den, som studerats för affärsbankerna, har dessa ränteskillnader vuxit starkt, vilket delvis torde bero på stegringen av förvaltningskostnaderna (tabell 9: 5). Ränteskillnaderna är dock fortfarande avsevärt lägre än affärsbankernas räntemarginal. Ett par av de invändningar, som kan resas mot räntemarginalen är att den dels inte tar hänsyn till kostnaderna för bankernas övriga kapitalanskaffning exkl. eget kapital, dels inte beaktar intäkterna från de betydande placeringarna i värdepapper. För att få ett bättre mått på ränterörelsens resultat kan i stället placeringsmarginalen beräknas. Denna marginal utgör skillnaden mellan å ena sidan räntor på utlåning och värdepapper och å andra sidan räntor på inlåning och upplåning. 28 Av tabell 9: 9 och diagrammet framgår att placeringsmarginalen med ett par avbrott successivt steg under perioden 1954—62 för att därefter åter sjunka trots den samtidigt under vissa år stigande räntemarginalen. Placeringsmarginalens uppgång under andra hälften av 50-talet hänger bl. a. samman med att utlåningsräntorna höjdes i förhållande till diskontot 1954 och att inlåningsräntorna sänktes i förhållande till diskontot 1957. Räntorna på skattkammarväxlar steg likaså i förhållande till diskontot under perioden. Placeringsmarginalen nådde sitt lägsta värde 1954 un28 För närmare detaljer rörande placeringsmarginalens utveckling, se Ernsell.

Beräknad nettovinst före skatt i °/o av eget kapital

Beräknad nettovinst efter skatt i % av eget kapital

Marginal mellan i n - och utlåningsräntor

Placeringsmarginal

Räntenetto i % av omslutningen

Bruttovinst av r ö relsen i °/o av omslutningen o

1954 ' 1955 ' 1956 ' 1957 ' 1958 ' 1959 ' I960 ' 1961 ' 1962 ' 1963 ' 1964 ' 1965 ' 1966 Ar 2,8

3,4

3,8

4,5

4,7

4,5

5,0

5,0

4,4

3,8

4,5

5,4

5,8

Riksbankens medeldiskonto, %

Källor: se tabellerna 9^4- 9:I0 Diagram 9:3.

Vissa uppgifter rörande affärsbankernas räntor och vinster 1954—1966.

der hela perioden 1948—66. Marginalen var 1965 och 1966 av samma storleksordning som 1948 och 1949. Ett tredje och mer totalt mått på affärsbankernas verksamhet är bruttovinst av rörelse i procent av omslutningen (summan av bankernas tillgångar). Storleken av detta relationstal (tabell 9: 7 och diagrammet) för bankväsendet i sin helhet steg snabbt 1956 med ett par avbrott successivt steg under -58 men sjönk därefter - med undantag för ett år - successivt fram till 1964. Under de två därpå följande åren har relationstalet legat strax över 1,3 procent. Räntenettot i procent av omslutning har utvecklits tämligen parallellt med bruttovinstprocenten. Bruttovinstens utveckling har varit mycket olikartad för storbanker och provinsbanker. Storbankernas bruttovinst var år 1966 relativt sett lägre än tio år tidigare medan motsatta förhållandet gäller för provinsbankerna. Provinsbankernas bruttovinst har fr. o.m. 1964 varit högre än storbankernas - under de två senaste åren betydligt högre. Det är dock tänkbart att användandet av beräknade pensionskostnader i stället för faktiska medför en viss överskattning av provinsbankernas verkliga bruttovinst. På grundval av det material, som finns tillgängligt hos bankinspektionen, har försökts att något närmare analysera bankernas resultat. Det bör dock kraftigt understrykas att de uppgifter, som redovisas nedan är behäftade med brister eftersom materialet ursprungligen insamlats för andra ändamål än statistiska sammanställningar. Det har varit nödvändigt att göra skattningar på vissa punkter där uppgifter saknats. Särskilt beräkningarna av förluster och vinster på obligationer samt av nettovinsten bör därför tolkas med försiktighet. För upplysningar om beräkningsmetoder m. m. hänvisas till de anmärkningar, som gjorts i anslutning till tabellerna 9: 7-9: 10. En intressant variabel är storleken av bankernas låneförluster, eftersom de ger en viss uppfattning om hur stora risker bankerna tar i sin kreditgivning. Varje år görs avskrivningar på s. k. nödlidande krediter. Dessa avskrivningar tas upp som konstate286

rade förluster, vilket dock i regel inte framgår av de officiella boksluten. I vissa fall lyckas dock bankerna senare återvinna en del av förlusterna. Dessa belopp bokförs då som influtet å tidigare avskrivna fordringar. Principerna för avskrivningarna kan variera mellan olika banker och mellan olika år men över en längre tidsperiod bör nettot av konstaterade förluster och influtet å tidigare avskrivna fordringar ge en ganska god bild av bankernas faktiska låneförluster. Det har inte varit möjligt att skilja mellan låneförluster och förluster p. g. a. checkbedrägerier o. dyl. Med nettoförluster avses därför i det följande nettoförluster på hela in- och utlåningsrörelsen. Med undantag för 1964 och 1966 har bankernas nettoförluster uppgått till mindre än en promille av totala disponerade utlåningen till allmänheten (tabellerna 9: 8 och 9: 9). I regel motsvarar flertalet bankers förluster mindre än en kvarts promille av utlåningen. Förlustsiffran för 1966 är hög men den beror till helt övervägande del på Svenska Handelsbankens avskrivning på Nyman & Schultz-engagemanget. Hur stor del av denna avskrivning, som representerar en faktisk förlust är svårt att ännu bedöma. Huruvida bankernas förluster ska anses höga eller låga beror i och för sig på jämförelsenormen. Det torde dock vara svårt att hävda att de är höga vid jämförelse med de ränteskillnader mellan olika på marknaden förekommande lån och obligationer, som anses betingade av olika höga risker 29 , 30. Bankerna har flertalet år gjort avsevärt större förluster på sina obligationsportföljer både absolut och relativt sett. Vissa år har dock i gengäld betydande kursvinster gjorts. 29 Några jämförelser med förhållandena i andra länder kan inte göras utan att ta hänsyn till skillnaden i låneportföljernas sammansättning. Svenska affärsbanker har exempelvis internationellt sett osedvanligt hög andel bostadslån. 30 Nämnas bör att affärsbankernas nettoförluster på in- och utlåningsrörelsen är betydligt större än sparbankernas och jordbrukskreditkassornas låneförluster. För uppgifter om dessa hänvisas till kreditinstitututredningens kommande betänkande.

Bankernas årliga avsättningar till värderegleringskonto för lån har i regel varit mångdubbelt större än årets låneförluster. Till följd härav har bankerna successivt byggt upp betydande dolda reserver för lån. Dessa reserver uppgick år 1966 till drygt 1,1 miljarder kr, vilket kan jämföras med de 2,2 miljarder, som aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och nybyggnadsfond tillsammans uppgick till. Reserverna motsvarade 4,54 procent av disponerad utlåning till allmänheten år 1966. Motsvarande tal 1961 och 1956 var 4,81 resp. 4,36 procent. Vid beskattning godtas nedskrivning med 5 procent av krediter, som beviljas allmänheten. Reserverna för obligationer uppgick år 1966 til ca 200 mkr. Inga uppgifter finns i det överlämnade materialet om storleken av dolda reserver inom den utländska rörelsen. Affärsbankernas nettovinst i förhållande till eget kapital har beräknats och redovisas i tabell 9: 10 samt diagrammet. I det egna kapitalet har inräknats vissa dolda reserver. Beräknad nettovinst före skatt har under perioden 1956—65 varierat mellan ca 15,5 och 18,5 procent. Motsvarande tal för nettovinst efter skatt är ca 9 resp. 13,5 procent. Nettovinsten steg 1957—60, sjönk åren 1961—64 (utom ett år) och steg åter starkt år 1965. Någon stark samvariation mellan nettovinsten och riksbankens diskonto kan inte utläsas. Såsom påpekades inledningsvis bör dessa nettovinstsiffror tolkas med utomordentligt stor försiktighet. Dels är vissa siffror osäkra, dels har trots gjorda korrigeringar det egna kapitalets storlek underskattats. Icke medräknade delar av eget kapital är främst de dolda reserver, som kan finnas inom den utländska rörelsen, samt det egna kapital, som motsvarar skillnaden mellan återanskaffningsvärde och bokfört värde för fastigheter och inventarier. De båda senare tillgångsslagen utgör visserligen en liten andel av totala balansomslutningen men eftersom samma förhållande gäller för det egna kapitalet kan användandet av bokförda värden medföra en betydande underskattning av det egna kapitalets storlek. Vid utgången av 1965 uppgick fastigheternas bokförda

värde till 371 mkr. Inventariernas bokförda värde var 75 mkr. Om dessa tillgångars återanskaffningsvärden var dubbelt så höga som de bokförda värdena skulle det egna kapitalets storlek vara underskattat med ca 445 mkr, förutsatt att skillnaden mellan nämnda återanskaffningsvärden och bokförda värden var skattefritt. Korrigeras det beräknade egna kapitalet 1965 med detta belopp sjunker nettovinst efter skatt från 12,9 procent till 11,2 procent. Detta är endast ett exempel. Den riktiga korrigeringen kan vara större eller mindre. De i tabell 9: 10 och diagrammet redovisade uppgifterna ger därför ingen egentlig uppfattning om vinstens relativa nivå. Däremot torde uppgifterna ge en tämligen god bild av förändringarnas riktning år från år. Att den beräknade nettovinsten (i kronor) är betydligt högre än den redovisade beror främst på att avskrivningar på lån och obligationer i det första fallet satts lika med genomsnittliga förluster i stället för avsättningar till värderegleringskonton. Avsättningarna har således betraktats som vinstdispositioner. Hur stora avskrivningarna vid en viss tidpunkt bör vara kan naturligtvis diskuteras men de torde under alla förhållanden vara avsevärt lägre än avsättningarna när det gäller lån. Bankernas nettoförluster på in- och utlåningsrörelsen har med få undantag motsvarat en halv procent eller mindre av det egna kapitalet. I förhållande till beräknad nettovinst har utdelningen på bankaktier varit tämligen låg. Dessutom har värdestegringen på bankaktier varit lägre än för flertalet andra börsnoterade aktier. Detta har medfört dels att utdelningen utgjort huvuddelen av bankaktiernas totala avkastning (utdelningar plus kursvinster) under efterkrigstiden, dels att denna totalavkastning varit lägre än för andra grupper av aktier med undantag för limiterade preferensaktier. Korrigeras avkastningen för penningvärdeförsämring och skatt har bankaktier under perioden 1945 —64 givit en real avkastning på mellan + 2 , 5 och - 0 , 5 procent. 31 31 Se vidare Aktievinsters beskattning, s. 328 ff.

Tabell 9:4.

Vissa uppgifter för affärsbankerna rörande räntor m. m. 1958—1966 a)

Medelräntor för inl. från allm.

Medelräntor för uti. till allm.

Marginal mellan inoch utlåningsräntor riga banker c)

Samtliga banker d)

Kol. 4 Kol. 7 Riksbankens •/• •/• medel- kol. 11 kol. 11 diskonto

2,85 2,73 2,83 2,90 2,73 2,52 2,48 2,60 2,72

2,71 2,67 2,68 2,87 2,82 2,61 2,68 2,84 2,91

2,82 2,72 2,80 2,89 2,74 2,53 2,51 2,65 2,72

4,67 4,50 5,00 5,00 4,35 3,80 4,54 5,37 5,78

— 0,89 — 0,81 — 1,00 — 0,99 — 0,86 — 0,67 — 0,67 — 0,78 — 0,81

+ + + + + + + + +

År

Storbanker b)

Övriga banker c)

Samtliga banker d)

Storbanker b)

Övriga banker c)

Samtliga banker d)

Storbanker b)

3,96 3,83 4,10 4,13 3,60 3,18 3,90 4,66 5,08

3,78 3,69 4,00 4,01 3,49 3,13 3,87 4,59 4,97

6,58 6,39 6,81 6,88 6,19 5,62 6,34 7,18 7,63

6,67 6,50 6,78 7,00 6,42 5,79 6,58 7,50 7,99

6,60 6,41 6,80 6,90 6,23 5,66 6,38 7,24 7,69

1958 3,73 1959 3,66 1960 3,98 1961 3,98 1962 3,46 1963 3,10 1964 3,86 1965 4,58 1966 4,91

öv-

1,93 1,91 1,80 1,90 1,88 1,86 1,84 1,87 1,91

a) Räntemedeltalen beräknade på grundval av bankernas bruttoredovisningar till bankinspektionen samt rörelsevolymens medelstorlek enligt månadsöversikterna. b) Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank, Göteborgs Bank och Sveriges Kreditbank. c) Exkl. Jordbrukets Bank och Sparbankernas Bank. d) Exkl. Sparbankernas Bank. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen. Tabell 9:5.

Vissa uppgifter för sparbankerna rörande räntor m. m. 1954—1965 Förvaltningskostnader i %0 av msättarbehålln. c)

Fonder i % av insättarbehålln. d)

År

Medelränta för inlåningen a)

Riksbankens medeldiskonto

Kol. 2 minus kol. 3

Ränta på obundna Kol. 5 inteckminus ningskol. 2 lån b)

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

2,99 3,65 3,97 4,50 4,62 4,45 4,69 4,72 4,16 3,63 4,45 5,37

2,75 3,42 3,78 4,47 4,67 4,50 5,00 5,00 4,35 3,80 4,54 5,37

+ 0,24 + 0,23 + 0,19 — 0,03 — 0,05 — 0,05 — 0,31 — 0,28 — 0,19 — 0,17 — 0,09 ±0,00

3,53 4,35 4,76 5,46 5,83 5,65 6,10 6,13 5,21 5,23 5,81 6,73

+ 0,54 + 0,70 + 0,79 + 0,96 + 1,21 + 1,20 + 1,41 + 1,41 + 1,05 + 1,60 + 1,36 + 1,36

3,50 4,31 4,74 5,45 5,81 5,63 6,08 6,11 5,20 5,23 5,82 6,75

+ 0,51 + 0,66 + 0,77 + 0,95 + 1,19 + 1,18 + 1,39 + 1,39 + 1,04 + 1,60 + 1,37 + 1,38

5,9 6,1 6,2 6,4 6,7 7,0 7,5 8,0 8,8 9,3 9,2 9,8

4,4 4,3 4,1 3,9 3,8 3,8 3,8 3,9 4,0 4,0 4,0 3,9

Ränta På obundna Kol. 7 kommun • mmus lån b) kol. 2

a) Medelränta på sparbank- och överinsättningsräkning beräknad som kvoten mellan gottgjorda räntor och medelvärdet av insättarbehållning vid årets början och slut, exkl. gottgjorda räntor vid b) T. o. m. 1961 är räntorna beräknade som ovägda medelvärden av varje sparbanks medelvärde för | lägsta ränta å under året utlämnade lån. Fr. o. m. 1962 har använts normala utlåningsräntan. Den v härigenom uppkomna avvikelsen 1962—65 är dock obetydlig. c) I förvaltningskostnader ingår t. o. m. 1°63 även kostnader för egna fastigheter. d) Fonderna utgörs av grundfond, garantifond och reservfond, främst den senare. Källa: Den officiella sparbanksstatistiken.

Tabell 9:6. Affärsbankernas placeringsmarginal m. m. 1954—1966

År

mkr

Räntenetto i % av omslutningen

3 Räntenetto,

Beräknade Beräknade kostnadsräntor, intäktsräntor, /o

°/

Placeringsmarginal (kol. 5 ./. kol. 4)

5/o

0/

1,84 3,91 2,07 1,89 293 4,74 2,01 2,73 2,05 321 3,08 5,00 1,92 1,99 315 3,61 5,56 1,95 2,04 346 3,77 5,86 2,09 2,18 401 3,69 5,73 2,04 1,86 438 3,94 6,09 2,15 2,15 507 4,10 6,33 2,23 2,16 536 3,45 5,73 2,28 2,01 574 3,08 5,34 2,26 2,00 642 3,80 5,95 2,15 1,89 673 4,53 6,64 2,11 2,01 761 7,03 2,12 4,91 1,96 850 Anm. Uppgifterna om räntenettot är hämtade från officiell statistik och har ställts i relation till bankernas omslutning per 31/12. Kostnadsräntorna avser både beräknade räntor för inlåning och upplåning (förlagslån plus refinansieringslån) och har ställts i relation till 13-månadersmedeltal för denna in- och upplåning. Intäktsräntor har beräknats som räntenetto plus besäknade kostnadsräntor. Kapitalmåttet är ett 13-månaders medeltal för utlåning, oblitationer och beräknade värderegleringskonton för obligationer. Alla beräkningar har utförts av bankdirektör Olov Ernsell. Källa: Olov Ernsell, Affärsbankernas ränteresultat i Ekonomisk Revy 6/1963 samt för senare ar uppgifter som lämnats till utredningen av Olov Ernsell.

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Tabell 9: 7. Affärsbankernas bruttovinster 1956—1966. Mkr. A. Samtliga banker exkl. Jorb. B. och Sp. B.

År

Bruttointäkter enl. S O S

Bruttokostnader före avskr. och skatt enl. S O S

MedelomBeräknade brutto-vinst av slutning -intäkter (12 måna-kostnader rörelse. av röav rörelse (kol. 4./.5) derstal) relse

1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

506 520 577 628 731 770 871 972 1028 1 188 1 309

258 263 293 324 355 418 463 512 591 678 789

459 509 572 614 713 758 830 936 1000 1 148 1287

Brutto vinst av rörelse i % av medelomslutning

232 246 263 289 344 391 449 507 582 674 783

227 262 309 324 369 367 381 429 418 473 504

15 429 16 486 17 901 20 792 22 451 22 932 25 004 28 853 32 124 35 432 38 482

1,47 1,59 1,73 1,56 1,64 1,60 1,52 1,49 1,30 1,34 1,31

194 206 220 242 288 327 376 424 485 563 657

189 220 258 273 313 307 318 362 349 388 412

12 636 13 553 14 773 17 363 18 747 19 091 20 878 24 231 27 066 29 898 32 443

1,50 1,62 1,75 1,57 1,67 1,61 1,52 1,49 1,29 1,30 1,27

B. Storbanker 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

429 436 481 526 616 643 732 820 859 989 1088

218 219 246 274 300 351 386 426 490 562 660

383 426 478 514 601 634 693 786 834 952 1069

(Forts, tabell 9:7). C. Övriga banker 1 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

77 84 96 102 115 126 139 152 168 199 221

41 44 47

76 82 94 99 112 124 136 149 167 196

56 67 77 86 101 116 130

38 40 43 48 56 64 73 83 97 111 125

38 43 51 51 56 60 64 67 70 85 92

2 793 2 933 3 128 3 429 3 704 3 841 4 126 4 622 5 057 5 534 6 039

1,36 1,45 1,63 1,50 1,51 1,56 1,54 1,44 1,38 1,54 1,53

Anm. Kol. 4: Avdrag har gjorts för sådana intäkter, som enligt bankinspektionens bedömning inte har karaktär av rörelseintäkter. Kol. 5: Avdrag har gjorts för sådana kostnader, som enligt bankinspektionens bedömning inte har karaktär av rörelsekostnader. Därjämte har beräknade pensionskostnader använts i stället för redovisade. Anledningen härtill är att bankerna har skiftande utformning av sina pensionssystem och gör mycket oregelbundna avsättningar till sina pensionsstiftelser, vilket förhindrar meningsfulla jämförelser av verksamhetens resultat mellan olika banker och mellan olika år. Därför har valts att i stället som mått på pensionskostnaderna använda Handelsbankens pensionskostnader (inkl. ATP) uttryckta i % av denna banks totala lönekostnader (inklusive tantieme och arvoden). Härvid har avsättningar till pensionsstiftelsen under perioden 1956—1966 slagits ut över samtliga år. Med hänsyn till bankens struktur torde Handelsbanken vara den bank, som är mest representativ för hela bankväsendet. De använda procenttalen är: År 1956: 14,9 1957: 14,6 1958: 13,8 1959: 14,5

År 1960: 15,8 1961: 15,6 1962: 17,1 1963: 17,3

År 1964: 16,7 1965: 16,9 1966: 15,9

Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen och Svenska Handelsbanken samt officiell statistik

Tabell 9:8.

Affärsbankernas

utlånings-

och obligationsrörelse

1956—1966.

Mkr.

A. Samtliga banker exkl. Jordb. B. och Sp. B. Utlån ingsr öreisen -

År

Disp. uti. till allm. 31/12 efter avdrag för förluster

Dold reserv efter Nettoboksluts- • avsättn. disposi- till dold tioner reserv

NettoförlusKol. 5 i ter på inl • %o av och uti. kol. 2

-56 -57 -58 -59 -60 -61 -62 -63 -64 -65 -66

10 526 10 707 11 550 12 968 13 965 14 422 15 998 19 149 21 127 23 790 25 389

459 475 506 554 609 693 808 900 989 1 078 1 152

28 18 41 53 59 91 124 107 120 94 168

10,2 3,2 10,2 5,8 5,5 6,7 9,3 11,9 30,0 5,3 90,7

290 Obligationer

Dagsvärde 31/12

Dold reserv efter bok - Nettoslutsförlusdisposi- ter och tioner vinster

Kol. 9 i % 0 av kol. 7

0,96 0,30 0,88 0,45 0,39 0,46 0,58 0,62 1,42 0,22 3,57

3 333 4 424 5 301 6 412 5 557 5 710 7 422 6 589 7 005 6 506 7 649

211 232 319 339 286 293 487 397 246 195 209

— 48 — 32 + 56 — 34 — 123 — 4 + 183 — 98 — 166 — 116 — 23

— 14,3 — 7,1 + 10,5 — 5,3 — 22,0 — 0,7 + 24,7 — 14,8 — 23,7 — 17,9 — 2,9

B. Storbanker -56 -57 -58 -59 -60 -61 -62 -63 -64 -65 -66

8 398 8 531 9 210 10 456 11256 11 547 12 898 15 551 17 191 19313 20 581

389 399 422 461 502 571 666 738 812 880 931

22 12 27 44 45 75 104 86 104 72 144

2 858 3 810 4 698 5 623 4 825 5 014 6 522 5 812 6 173 5 769 6 772

200 224 298 312 260 264 437 359 232 183 190

— —

89,5

0,50 0,35 0,53 0,48 0,40 0,48 0,66 0,72 1,66 0,25 4,35

4,2 3,0 4,9 5,0 4,5 5,6 8,5 11,2 28,5

4,8

41 23

+ 47 — 30 — 110 — 4 + 160 — 80 — 142 — 104 — 24

— 14,2 — 6,0 + 10,1 — 5,4 — 22,8 — 0,7 + 24,5 — 13,8 — 23,0 — 18,0 — 3,6

C. Övriga banker. 1

-56 -57 -58 -59 -60 -61 -62 -63 -64 -65 -66

2 128 2 176 2 340 2 512 2710 2 875 3 100 3 598 3 936 4 477 4 808

70 76 85 94 107 122 142 162 177 199 221

6 6 14 10 14 17 21 21 16 23 23

6,0 0,2 5,3 0,8 1,0 1,1 0,8 0,7 1,4 0,5 1,2

2,81 0,09 2,27 0,30 0,36 0,39 0,26 0,18 0,36 0,11 0,25

475 614 603 790 731 696 900 777 832 736 877

11 9 22 27 26 29 50 38 14 11 20

— —

10 7 9

+ 8 — 4 — 12 — 1 + 24 — 18 — 24 — 12

+ 2

— 14,7 — 14,2 + 13,6 — 4,9 — 16,9 — 0,9 + 26,1 — 22,8 — 29,2 —16,9 + 2,0

Anm. Kol. 3: Värderegleringskonto för utlåning. Kol. 4: Avsättningar till värderegleringskontot netto omföringar frän och till andra vardereglenngskonton. . , .. Kol 5- Konstaterade förluster å utlåningen plus förluster a mlaningsrorelsen p. g. a. bedrägerier plus andra bedrägerier (med postala anvisningar) plus felexpedieringar o. dyl. minus under aret influtet å tidigare avskrivna fordringar. I beloppen ingår vidare några större poster, som avräknats Iran värderegleringskontot för mötande av förlustrisker å enstaka engagemang. Tyvärr medger inte tillgängligt material en uppdelning av förlusterna på sådana som avser utlåning, inlåning och övrigt. Nämnas kan dock att vid ett par av storbankerna har andra förluster än låneförluster varierat mellan 0,5 och 1,25 mkr under 1963-1965. Vid en av bankerna var dessa andra förluster större än låneforlusterna ett ar. För Enskilda Banken saknas uppgifter för åren 1955—1959. Dessa har därför skattats pa följande sätt: Genomsnittssiffrorna (%0) för dessa år samt perioden 1960—1964 beräknades for Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Göteborgs Bank tillsammans. Vidare beräknades genomsnittet (%,) för Enskilda Banken för perioden 1960—1964. Därefter beräknades Enskilda Bankens genomsnittssiffra (%„) för 1955—1959 som de tre ovannämnda bankernas genomsnitt 1955—1959 plus/minus differensen mellan deras genomsnitt och Enskilda Bankens genomsnitt 1960—1964. Det sålunda erhållna %o-talet för Enskilda Banken räknades därefter om till kronor för resp. år. Kol 7 _ p ; Dolda reserven utgör skillnaden mellan dagsvärde och bokfört varde per 31/12. jorluster/vinster (kol. 9) utgör nettot av de nedskrivningar å inneliggande obligationer, som är nödvändiga till följd av kursfall, och de förluster/vinster som gjorts på under året försålda obligationer. Det ar darlor till betydande del frågan om bokföringsmässiga förluster när räntenivån varierar kring ett genomsnitt. En permanent höjning av den genomsnittliga räntenivån medför däremot att förlusterna blir reella. För Handelsbanken åren 1956—1957 saknas uppgifter i överlämnade materialet om dagsvärde och kapitalförluster/kapitalvinster. För Enskilda Banken saknas uppgifter om dagsvärden 1956—1958 och om kapitalförluster/kapitalvinster 1956—1959. Uppgifter om bokförda värden och arets avsättningar för dessa år finns dock. De saknade uppgifterna för dessa båda banker har beräknats genom att stegvis räkna fram dagsvärdena med hjälp av reservens storlek och förlustens/vinstens storlek under första året, då fullständiga uppgifter föreligger. För varje beräknat dagsvärde har därefter förlust/vinst beräknats genom antagandet att de båda bankerna gjort en förlust/vinst av samma storlek i förhållande till dagsvärdet som Skandinaviska Banken. Därefter har dagsvärde och torlust/ vinst för föregående år beräknats med samma metod tills 1956 års siffror erhållits. En viss osakerhet vidlåder således uppgifterna för 50-talet. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.

Tabell 9:9. Affärsbankernas fördelning resp. år med avseende på storleken av nettoförlusterna på hela in- och utlåningsrörelsen 1955—1966. Nettoförlusterna uttryckta i promille av resp. banks disponerade utlåning till allmänheten per 31/12 År 1 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

> 10,00 10,00— 2,00— 2,01

1,01

1,00— 0,76

0,75— 0,51

0,50— 0,26

0,25— 0,01

> 0

0 a)

S:a antal banker b)

3 3

1 1

1 1 3 3 1 2 1

2 2 2 1 2 2 2 4 1 4 3

7 5 5 2 4 6 6 8 6 8 7 8

2 1 3 3 1 2 1 1 1 1 1 1

1 1 3 1 1 1 1

1 2 2

1 1

1 3 2

13 13 13 13 13 14 14 14 14 14 14 14

Anm. a) Under året influtet å tidigare avskrivna fordringar är större än årets förluster (brutto). b) Aren 1955—59 ingår ej Enskilda Banken. Under inget år ingår Jordbrukets Bank och Sparbankernas Bank. Se i övrigt anmärkningar till föregående tabell. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen. Tabell 9:10. Affärsbankernas avkastning på eget kapital 1956—65 A. Samtliga banker exkl. Jordb. B. och Sp. B.

År

Beräknad nettonettovinst vinst före efter skatt. skatt. Mkr. Mkr.

Redovisad nettovinst efter skatt Mkr.

Genom- Genomsnittligt snittligt totalt synligt eget eget kapital kapital under under Kol. 2 året. året. i % av Mkr. Mkr. kol. 5

Kol. 3 i % av kol. 5

Kol. 4 i % av kol. 6

Faktiska låneförluster i % av kol. 5

1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

267 273 314 337 380 373 415 454 431 501

177 164 192 234 276 267 306 309 317 367

87 75 80 81 107 116 113 144 135 167

1 698 1751 1793 1 912 2 031 2 130 2 277 2 554 2 734 2 841

1 317 1 368 1 381 1419 1495 1602 1 681 1 809 1972 2 099

15,7 15,6 17,5 17,6 18,7 17,5 18,2 17,8 15,8 17,6

10,4 9,4 10,7 12,2 13,6 12,6 13,5 12,1 11,6 12,9

6,8 5,7 6,0 6,0 7,6 7,7 7,0 8,7 7,2 8,5

0,6 0,2 0,6 0,3 0,3 0,3 0,4 0,5 1,1 0,2

151 136 155 196 232 223 261 261 268 306

76 65 69 69 91 99 96 125 115 145

1423 1475 1 513 1 616 1718 1 800 1926 2 168 2 319 2 401

1094 1 144 1 156 1 188 1257 1 353 1421 1 535 1672 1 774

16,0 15,6 17,3 17,6 18,7 17,2 18,2 17,8 15,6 17,4

10,6 9,2 10,3 12,2 13,5 12,4 13,5 12,0 11,6 12,8

7,2 5,8 6,1 6,0 7,7 7,8 7,0 9,0 7,2 8,8

0,3 0,2 0,3 0,3 0,3 0,3 0,4 0,5 1,2 0,2

B. Storbanker. 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

227 230 261 284 321 310 351 386 362 418

C. Övriga banker. 1

1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

39 43 53 53 59 62 63 67 68 83

26 29 37 37 44 45 46 48 49 61

10 10 12 13 16 17 17 18 20 22

275 276 280 296 313 330 351 386 416 440

223 224 225 230 239 249 260 275 300 324

14,3 15,6 18,7 18,0 18,7 18,8 18,1 17,4 16,5 18,9

9,5 10,4 13,0 12,5 13,9 13,6 13,0 12,4 11,8 13,8

4,8 4,8 5,2 5,7 6,8 7,2 6,8 7,1 7,2 7,1

2,2 0,1 1,9 0,3 0,3 0,3 0,2 0,2 0,3 0,1

Kol 2: Beräknad bruttovinst av rörelse enligt tidigare plus/minus extraordinära intäkter och kostnader minus bokförda avskrivningar å fastigheter och inventarier minus vägda genomsnittliga forluster (%0) å in- och utlåningsrörelsen minus vägda genomsnittliga förluster (%0) å obligationer. For förlusterna har för både utlåning och obligationer använts två genomsnitt — ett för perioden 1956—1960 och ett för perioden 1961—1965. Genomsnitten i %0 är: Uti. Storbanker Övriga banker Samtliga banker år 1956—60 0,45 1,12 0,58 år 1961—65 0,77 0,25 0,67 Obl. år 1956—60 7,32 7,39 7,33 år 1961—65 5,79 8,01 6,32 Perioderna är i kortaste laget. Att en uppdelning på två perioder gjorts beror på att det ansetts önskvärt att söka ta hänsyn till eventuella effekter av den förändrade finansieringssituationen inom näringslivet under 60-talet och av den snabbare strukturomvandlingen. År 1966 har ej medtagits i tabellen p. g. a. att det är osäkert hur stor del av avskrivningen på Nyman & Schultz-engagemanget, som verkligen är förlust. . . Kol. 3: Beräknad nettovinst enligt kol. 2 minus skatt enligt den officiella statistiken. Kol. 4: Enligt den officiella statistiken. . Kol 5: Synligt eget kapital vid årets början plus halva summan av investeringsfond vid arets början plus sedan 1956 ackumulerade avskrivningar å aktier vid årets början plus dolda reserver för lån och obligationer vid årets början plus årets ökning av eget kapital genom nyemissioner plus arets beräknade nettovinst efter skatt. Bankernas avskrivningar på aktier under perioden har nästan helt avsett aktier i kreditbolag. De har därför betraktats som vinstdispositioner och ackumulerats som dolda reserver Kol. 6: Synligt eget kapital vid årets början plus halva summan av investeringsfond vid årets början plus årets ökning av eget kapital genom nyemissioner plus redovisad nettovinst efter skatt. Kol. 10: Täljaren består av nettoförluster på in- och utlåningsrörelsen resp. år enligt de bada foregående tabellerna. . Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen och officiell statistik.

Appendix jämte tabellbilagor

APPENDIX

Kreditmarknadens struktur 1919—1964

Den följande redogörelsen tar sikte på att så långt möjligt skildra utvecklingen på de olika marknader, där kreditinstituten är engagerade. De marknader, som studeras, är marknaden för inlåningsmedel, marknaden för försäkringssparande, olika delmarknader inom den direkta kreditgivningen till ickefinansiella subjekt samt värdepappersmarknaden (obligationer m. m.). Kreditgivning mellan kreditinstituten inbördes vid sidan av värdepappersmarknaden behandlas inte. Vidare lämnas en kort redogörelse för de olika kreditinstitutens placeringsinriktning. När det gäller kreditinstitutens kreditgivning både i form av direkt utlåning och värdepappersinnehav bör redan här kraftigt understrykas att det statistiska materialet i många avseenden är bristfälligt. De redovisade siffrorna får absolut inte hårddras vid tolkningen men de bör dock ge en ungefärlig bild av strukturförändringarna på olika delmarknader.

A.

Kreditinstitutens

placeringar

Innan en redogörelse lämnas för strukturförändringar på olika delmarknader är det lämpligt att kort redogöra för huvuddragen i de olika kreditinstitutens placeringsinriktning. För detaljuppgifter hänvisas till tabellbilaga B, tabellerna B: 1—B: 12 samt de till dessa gjorda kommentarerna. Eftersom den marknadsmässiga aspekten av kreditmarknadens struktur stått i förgrunden har den totala kreditgivningen delats upp på två finansobjekt — direkt kreditgivning till ickefinansiella subjekt och värdepapper — medan inbördes direkt kreditgivning mellan

kreditinstitut frånsett riksgäldskontoret så långt möjligt exkluderats. Värdepapper resp. värdepappersmarknaden har definierats som svenska obligationer, förlagsbevis, skattkammarväxlar samt dessutom all annan statlig upplåning. Hela statsskulden har således hänförts till värdepappersmarknaden. Den direkta kreditgivningen har fördelats på fem icke-finansiella sektorer, nämligen kommuner, bostäder och byggnadsverksamhet, jordbruk, övrigt näringsliv samt slutligen enskild da och diverse krediter. Framför allt för tidigare år har vid sektorfördelningen ibland grova uppskattningar måst göras varför siffermaterialet bör tolkas med en viss försiktighet. Både i detta avsnitt och de följande har medvetet undvikits att i detalj redogöra för den allmänna utvecklingen inom ekonomin och på kreditmarknaden, eftersom detta enbart skulle bli en upprepning av vad som redan skrivits av många andra. För en sådan detaljerad redovisning hänvisas därför till andra verk, i första hand Kock [2]. När inte annat sägs ligger också detta verk främst till grund för i kapitlet gjorda kommentarer om ränteutveckling, läge på kreditmarknaden osv. Affärsbankerna: Före andra världskriget samt under 1940-talets sista år hade en mycket begränsad del av affärsbankernas kreditgivning formen av värdepappersplaceringar. Fr.o.m. 1950-talet har emellertid värdepappersplaceringarnas andel av den totala kreditgivningen stigit kraftigt och tidvis legat på högre nivå än 1944 (ca 3 0 % ) . Fördelningen på sektorer av den direkta kreditgivningen till icke-finansiella subjekt har varit relativt stabil sedan slutet av 1930-talet. För 297

1919 och 1924 har det inte varit möjligt att åstadkomma en fullständig sektorfördelning men det är känt att aktielån till enskilda då var mycket stora. Andelen bostads- och byggnadskrediter, vari ingår de i princip kortfristiga byggnadskreditiven, fördubblades under 1930-talet till följd av affärsbankernas svårigheter att finna placering av sina medel på annat håll. Sedan 1944 har andelen varit tämligen oförändrad och utgjort mellan 35 och 40 % av den direkta kreditgivningen. Huvuddelen av återstående direktkrediter går till övrigt näringsliv, dvs. industri, handel, samfärdsel och servicenäringar. Dess andel sjönk från ca 65 % år 1929 till drygt 40 % år 1944 och har sedan i stort sett utgjort mellan 45 och 50 % av affärsbankernas direkta kreditgivning. Jordbrukskasserörelsen: Rörelsen hade en mycket blygsam omfattning under periodens första del varför alla relativa tal för det tidsavsnittet är något ointressanta. Den helt dominerande delen av jordbrukskasserörelsens placeringar har alltid haft formen av direkt kreditgivning till jordbruket. Sedan slutet av 1950-talet har dock en växande andel av den direkta kreditgivningen gått till kommuner och övrigt näringsliv, som tillsammans nu svarar för ca 15 %. Kreditgivning till kommuner blev möjlig först 1957 i och med att den nya jordbrukskasselagen tillät kommuner att bli medlemmar. Sparbankerna: Sparbankernas placeringsinriktning har i flera hänseenden förändrats relativt kraftigt under undersökningsperioden. Under första världskriget ökade sparbankernas värdepappersinnehav kraftigt och låg sedan fram till andra världskrigets slut på en nivå av oftast mellan 20 och 25 % av totala kreditgivningen. Därefter sjönk värdepappersplaceringarnas relativa andel snabbt och har under senare år utgjort drygt 10 % av kreditgivningen. Av den direkta kreditgivningen har bostads- och byggnadskrediternas relativa andel successivt stigit från 45 % år 1919 till 8 0 % år 1964. Ökningen har till större delen skett på bekostnad av jordbrukskrediterna, vars relativa andel sjunkit från 25 % till mindre än 10 %. Under framför allt 1920-talet skedde dock 298

även en kraftig minskning i andelen för de som regel mer riskfyllda krediterna till enskilda och diverse krediter, vilket delvis var en fortsättning av en tidigare tendens och delvis sammanhängde med den nya konstruktionen av inlåningsreglerna i 1923 års sparbankslag. Storleken av den inlåning, som en sparbank fick motta, blev nämligen i hög grad avhängig av andelen medel, som placerades i fullgoda obligationer, kommunlån och lån mot botteninteckning (s. k. täckningsfria tillgångar). Slutligen kan nämnas att kommunlånens andel varit relativt stabil och nu svarar för 6—7 % av sparbankernas direkta kreditgivning. Postbanken: Postbanken, som före 1925 representerades av enbart postsparbanken, var fram till början av 1920-talet hindrad i sin placeringspolitik av ett mycket restriktivt placeringsreglemente. Huvuddelen av medlen måste placeras i prima obligationer. En kraftig liberalisering av placeringsreglementet 1920 påverkade snabbt placeringarnas sammansättning och värdepappersandelen sjönk från över 75 % år 1919 till ca 50 % år 1929. Under 1930-talet och framför allt 1940-talet steg andelen till i närheten av 1919 års nivå. Under efterkrigstiden har värdepappersandelen åter sjunkit och utgör nu inte mer än drygt en tredjedel av totala kreditgivningen. Av den direkta kreditgivningen till icke-finansiella subjekt gick före 1950-talet huvudparten till kommunerna. Under 1950-talet steg emellertid bostadsoch byggnadskrediternas andel snabbt och utgör nu ca 75 % av den direkta kreditgivningen medan kommunlånen i stort sett svarar för resterande 25 % . Hypoteksinstitut: Utvecklingen av hypoteksinstitutens kreditgivning har kännetecknats av en successivt stigande andel för de bostadsfinansierande instituten och en motsvarande nedgång för hypoteksbanken och därmed jordbrukskrediterna. De bostadsfinansierande instituten svarar i dag för drygt 85 % av hypoteksinstitutens samlade kreditgivning mot knappt 45 % år 1919. Den ökade andelen hänger delvis samman med tillkomsten 1930 av bostadskreditkassan. Något värdepappersinnehav av betydelse, från-

sett inköpta egna obligationer, förekommer inte. Kreditbolag: Fram till mitten av 1950talet var kreditbolagens samlade kreditgivning relativt blygsam. Under främst 1960talet har emellertid nya kreditbolag tillkommit, som tillsammans med de äldre vuxit oerhört snabbt och 1964 uppnått en kreditvolym på över 4,5 miljarder kr. Ca 80 % av kreditgivningen går till bostäder och byggnadsverksamhet och ca. 15 % till övrigt näringsliv. Återstoden utgörs av krediter till kommunerna. Något värdepappersinnehav av betydelse förekommer inte. Tomträttskassor: Frånsett Stockholms Tomträttskassas obetydliga utlåning till industribyggnader går all utlåning till bostadsbyggandet. Något värdepappersinnehav förekommer inte. AP-fonderna: Till följd av de mycket snäva placeringsbestämmelserna har 90 % av kreditgivningen formen av värdepappersplaceringar. Av den direkta kreditgivningen till icke-finansiella subjekt utgörs i sin tur ca 90 % av kommunlån, vilka står obligationer nära från placeringssynpunkt. Riksförsäkringsverkets fonder och allmänna sjukkassor: Fr.o.m. slutet av 1930-talet har större delen av kreditgivningen haft formen av värdepappersplaceringar, vilkas andel under senare årtionden varit tämligen konstant och utgjort ca 65 % av den totala kreditgivningen. Av den direkta kreditgivningen till icke-finansiella subjekt har under hela undersökningsperioden kommunlånen helt dominerat och svarat för 90—95 %. Återstoden har i stort sett helt gått till bostads- och byggnadssektorn. Försäkringsbolag: Försäkringsbolagens kreditgivning har under hela perioden varit tämligen jämnt fördelad på värdepappersplaceringar och direkt kreditgivning med undantag av slutet på 1920-talet och hela 1930-talet, då den direkta kreditgivningens andel tillfälligt steg till över 60 %. Försäkringsbolagen hade under 30-talet fr.o.m. 1934 svårigheter att placera sina medel och sökte sig därför samtidigt till andra objekt, främst fastigheter och utländska obligationer. Inom den direkta kreditgivningen till

icke-finansiella subjekt har under efterkrigstiden andelen för övrigt näringsliv stigit betydligt och utgör nu ca 35 % mot tidigare 12—14 %. 1 Ökningen har huvudsakligen skett på bekostnad av bostads- och byggnadskrediter, vars andel nu är drygt 40 % jämfört med drygt 65 % år 1939. Av övrig direkt kreditgivning går numera huvudparten (15 %) till kommunerna, vars andel dock minskat under senare år efter en avsevärd uppgång under första delen av 1950-talet. Sedan 1952 har riksbanken genom direktiv och rekommendationer nästan utan avbrott styrt placeringsinriktningen i syfte att ge prioritet åt framför allt statens upplåning och bostadsfinansieringen. Understödsföreningar: Uppgifter om understödsföreningarnas (inkl. arbetslöshetskassornas) kreditgivning finns inte tillgängliga före 1952. Under den tid för vilken uppgifter föreligger har det mest framträdande draget varit de direkta krediternas snabbt ökande andel av totala kreditgivningen, nämligen från ca 33 % år 1952 till över 70 % år 1964. Av den direkta kreditgivningen har en växande andel gått till kommunerna, vilka nu svarar för ca 50 %. Av återstoden går huvudparten (år 1964: 38 %) till övrigt näringsliv. I absoluta tal har dock även krediter till näringslivet stigit kraftigt under senare delen av 1950-talet och första hälften av 1960-talet. Understödsföreningarnas snabbt ökade direkta kreditgivning till kommuner och näringsliv och motsvarande minskning av värdepappersinnehavet torde i betydande utsträckning hänga samman med att föreningarna inte varit utsatta för penningpolitiska ingripanden. Statliga lånefonder: Före andra världskrigets slut var utlåning från statliga lånefonder till icke-statliga ändamål relativt blygsam och gick huvudsakligen till jordbruket. Fr.o.m. 1940-talet har emellertid den statliga utlåningen vuxit snabbt och utgörs nu 1 Den nya lagen för försäkringsbolag 1948 innebar en viss liberalisering av placeringsbestämmelserna, varigenom livförsäkringsbolag fick ökade möjligheter att bl. a. lämna lån mot inteckningssäkerhet över två tredjedelar av taxeringsvärdet.

till över 90 % av bostadskrediter. Det bör observeras att förändringarna i volymen utestående lån påverkats av att vissa krediter efterskänkts.

B. Inlåningsmarknaden Huvudformerna för allmänhetens synliga finansiella sparande är inlåning hos bankinrättningar och kooperativa sparkassor samt livförsäkrings- och pensionssparande. Vid sidan härav sker finansiellt sparande genom avveckling av skulder både på och utanför den institutionella kreditmarknaden samt genom placeringar i obligationer och fordringar utanför den institutionella kreditmarknaden. Informationen om detta senare sparande är emellertid mycket begränsad varför kartläggningen i huvudsak avser marknaderna för inlåning och försäkringssparande. För detaljuppgifter och uppgifter om källor, beräkningsmetoder m. m. hänvisas till tabellbilaga A. B: 1. Den totala inlåningens fördelning Ett stort antal kreditinstitut konkurrerar på inlåningsmarknaden. En viss specialisering på inlåningsformer och kundkategorier finns men den är inte tillräckligt utpräglad för att man den vägen skall kunna skilja på exempelvis hushållens och företagens sparande. Den övervägande delen av sparbankernas inlåning kommer således från hushållen men en betydande del utgörs också av inlåning från kommuner, föreningar och småföretag. Hushållens inlåning i affärsbankerna är fördelad på flera räkningstyper varför inlåningen på sparkasseräkning inte är något mått på hushållens affärsbanksinlåning. En ökande andel av affärsbankernas inlåning kommer från hushållen. Affärsbankerna i Sverige har dock alltid varit mycket beroende av denna inlåning. Enligt en undersökning rörande inlåningens sammansättning vid utgången av 1929 svarade således hushållen för närmare 80 % av affärsbankernas inlåning på depositions- och kapitalräkningar. Dessa räkningars behållning utgjorde då 60 % av affärsbankernas totala inlåning medan sparkasseräkningens utgjorde

21 %. 2 Från mitten av 1930-talet fram till mitten av 1950-talet var dock hushållens andel sannolikt lägre och företagens motsvarande högre på grund av de senares höga likviditet. Genom att kreditinstituten tillåter uttag utan uppsägning även på formellt tidsbundna räkningar är det också omöjligt att dra en gräns mellan avistainlåning och annan inlåning. Utsuddningen av gränserna mellan de båda inlåningstyperna förstärks av att många företag mycket nära samordnar uppsägningen av sina medel på tidsräkning med betalningsströmmarna till och från företaget. Diagram 1 visar hur inlåningsmarknadens struktur förändrats sedan mellankrigstidens början. De största förskjutningarna mellan olika typer av kreditinstitut inträffade under 1920- och 1930-talen. Affärsbankernas stora andel av inlåningen omedelbart efter första världskriget var till viss del resultatet av att många företag under de sista krigsåren ackumulerat likvida medel i väntan på en normalisering av förhållandena. Inlåningen på affärsbankernas mera utpräglade företagsräkningar ökade 1917—1919 avsevärt mer än inlåningen på sparkasseräkning och hos sparbankerna. Konjunkturomslaget under 1920 och den därpå följande depressionen medförde en drastisk nedskärning av affärsbankernas in- och utlåningsvolym medan sparbanksinlåningen fortsatte att öka om än långsamt. Till en del kan detta ha berott på att sparbankerna påverkades mindre av deflationen än de mera företagsinriktade affärsbankerna. Förskjutningen i inlåningens fördelning var emellertid sannolikt även en följd av direkta överflyttningar av sparmedel från affärsbankerna till sparbankerna. Orsakerna härtill kan sökas dels i att sparbankernas inlåningsränta låg betydligt högre än affärsbankernas och dels i ett försvagat förtroende för affärsbankerna till följd av den bankkris, som följde i depressionens spår. 3 Affärsbankernas andel av inlåningen fortsatte att minska kraftigt under återstoden av 1920-talet och de första åren av 1930-talet 2 3

Hagström, s. 168. Östlind [2], s. 661—667, 740—749.

till förmån för sparbankerna, vilket sannolikt till stor del berodde på det pressade läge, som många industribranscher befann sig i och som kumulerade under 1930—1933 års konjunkturnedgång. Ytterligare en orsak till omfördelningen kan sökas i sparbankernas fortsatta höga ränta i förhållande till affärsbankerna under 1920-talet, vilken till stor del möjliggjordes av hög avkastning på de stora obligationsposter, som sparbankerna förvärvat under den tidigare högränteperioden. Sparbankernas höga ränta medförde t.o.m. vid flera tillfällen att affärsbankerna vidtog räntejusteringar uppåt, som avvek från riksbankens diskontoförändringar. Konkurrensen mellan affärsbankerna och sparbankerna om inlåningen under andra hälften av 1920-talet medförde att riksbanken förlorade ledningen över kreditmarknadens räntesättning. Detta föranledde riksbanken att inför diskontosänkningen på nyåret 1930 för första gången under normala förhållanden ingripa i kreditmarknadens räntesättning genom överläggningar med kreditinstituten. Överläggningarna resulterade i att affärsbankernas, vissa större sparbankers och postsparbankens räntor följde riksbankens diskontosänkning. 4 Den starka tendensen till ökad inlåningsandel för sparbankerna på bekostnad av affärsbankerna bröts under mitten av 1930talet. 5 Affärsbankernas andel låg tämligen konstant fram till mitten av 1940-talet medan däremot sparbankernas andel minskade. I stället började postsparbanken och postgirot tillsammans att bli en viktig faktor på inlåningsmarknaden. Konkurrensläget var emellertid nu helt annorlunda än på 1920talet. Framför allt den valutainströmning, som skedde till följd av överskottet i betalningsbalansen åren 1932—1938 ökade likviditeten på kreditmarknaden kraftigt. Utlåningsräntorna och obligationsräntorna sjönk successivt och kreditinstituten fick svårigheter att finna lönsamma placeringar. Bankinrättningarna sökte därför på olika sätt stöta bort inlåning eller hålla räntegottgörelsen nere genom ökad räntedifferentiering mellan olika typer av inlåning och insättare. Redan 1934 vägrade således affärs-

bankerna att motta större insättningar annat än på checkräkning, en åtgärd som främst drabbade inlåning från de större industriföretagen. Postsparbankens inlåning ökade under hela mellankrigstiden avsevärt snabbare än sparbankernas och dess marknadsandel steg i jämn takt. Inrättandet av en postsparbank på 1880-talet motiverades med det enskilda sparbanksväsendets brister. Fåtaliga kontor, korta öppethållandetider och skiftande soliditet medförde att de privata sparbankerna inte ansågs tillgodose småspararnas behov. En statlig sparbank, kännetecknad av »lätttillgänglighet och otvivelaktig säkerhet», vars rörelse var inriktad på småspararna, skulle utgöra ett betydelsefullt, icke konkurrerande komplement till de enskilda sparbankerna. För att uppnå det senare syftet sattes inlåningsmaximum mycket lågt och räntan hölls lägre än vanlig sparbanksränta. Fram till mellankrigstidens början förde emellertid postsparbanken en tämligen tynande tillvaro. Under åren 1918—1922 genomfördes därför en långtgående liberalisering av både inoch utlåningsbestämmelserna samt en kraftig omorganisation. Man fasthöll dock vid den tidigare politiken för inlåningsmaximum och räntenivå. Trots detta upplevde de enskilda sparbankerna postsparbanken som en farlig konkurrent om inlåningsmedlen. Postsparbanken förde en mycket aktiv sparpropaganda och intensifierade fr.o.m. slutet av 1920-talet sin skolsparverksamhet, som framför allt upptogs i områden där sparban4 Här och i fortsättningen är uppgifter om ränteutveckling och de allmänna förhållandena på kreditmarknaden hämtade från Kock [2] när inget annat anges. Särskilt hänvisas till sidorna 59-70, 146-165, 233-241, 252-264 och 362363. 5 1929 genomgick de enskilda sparbankerna en mindre förtroendekris till följd av återverkningar från de s. k. allmänna sparbankernas sammanbrott. Dessa hade uppstått under 1910talet och utgjorde en ny form av sparbanker. De sökte stöd hos olika organisationer, främst inom arbetarrörelsen, och syftade till en enda allmän sparbank för Sverige. Diverse oegentligheter och olyckliga fastighetsspekulationer ledde till sammanbrottet och blev den direkta orsaken till att en statlig och central sparbanksinspektion inrättades. Se vidare Sommarin, s. 201— 221.

52 Affärsbanker 3ordbrukskasserörelsen Sparbanker

54 56 58

62 1964 År

P : Postbanken; Ps: därav postsparbanken K : Sparkassor inom konsumentkooperationen och HSB

Uppgifter for varje år fr. o.m. 1952 Diagram 1. Inlåningens procentuella

fördelning

kerna inte var företrädda eller inte själva hade startat motsvarande verksamhet. 6 Ända sedan begynnelsen har sparbanksrörelsen haft som en viktig målsättning att verka för ökat sparande i samhället. I linje härmed användes tidigt en del av rörelseöverskotten till anslag åt sparfrämjande åtgärder. 1923 års sparbankslag medgav ökade möjligheter till sådan anslagsgivning, vilken också steg snabbt. En betydande del av anslagen användes för utbyggnad av skolsparrörelsen i konkurrens med postsparbanken. Under 1930- och 1940-talen vidgades skolsparrörelsen successivt till en allmän barnsparrörelse. Under 1920-talet började vissa sparbanker organisera sparklubbar, men det var först under senare delen av 1930-talet och början av 1940-talet, som sparklubbsverksamheten började få större omfattning, delvis p.g.a. att befolkningskommissionen

1919—64.

tog upp frågan till diskussion. Vid bildande av sparklubbar sökte sparbankerna framför allt etablera samarbete med olika folkrörelser och det till dessa anknutna reseföretaget Reso. Vid slutet av 1930-talet tog även postsparbanken upp sparklubbsverksamhet. 7 Bakom postgirots tillkomst 1925 låg det faktum att bankchecken i Sverige inte blivit det dominerande betalningsmedlet såsom i England och USA. I stället användes vid flertalet transaktioner kontanter, antingen direkt eller i form av postanvisningar. Den alltmer ökande postanvisningsrörelsen medförde stora kostnader för postverket och aktualiserade frågan om införande av ett postgiro av samma slag, som redan vuxit fram på 6 Sveriges Postsparbank 1884-1933 R.P. prop. 1922: 152. 7 Sommarin, s. 95—100, 330—334, 377— 381. SOS Postverket 1938—1940.

kontinenten. Men också en önskan att förbilliga statens betalningsrörelse och förbättra kontrollen över medelsförvaltningen inom statsverket låg bakom införandet av postgirot, som från begynnelsen fick en utformning, som i allt väsentligt överensstämmer med dagens. Redan från starten utvecklades postgirots rörelse mycket kraftigt, bl. a. med hjälp av en massiv propagandainsats. Näringslivet tog snabbt det nya betalningssystemet i anspråk. Staten lade i stor utsträckning över sina betalningar till postgiro och 1934 blev postgirokonto i praktiken obligatoriskt för kommunerna genom att de måste öppna sådant för att erhålla statsbidrag. En mängd kommuner lade även sin skatteuppbörd på postgiro. För inkassering av försäkrings- och föreningsavgifter samt el-, gas-, vatten- och telefonavgifter blev postgirot en alltmera anlitad institution. Under de första åren av postgirots verksamhet betalades ränta på medel, som innestått en viss tid och inte tillhörde statliga institutioner, för att förstärka postgirots konkurrensförmåga i initialskedet. Räntan hölls oförändrad fram till 1931 och kom därigenom att tidvis avsevärt överstiga affärsbankernas ränta på checkräkning. Nyåret 1933 avskaffade postgirot ränteersättningen efter upprepad kritik från riksbanksfullmäktige, vilka menade att postgiroräntan skärpte konkurrensen om inlåningsmedlen och därigenom försvårade den reglering av ränteläget, som från det allmännas synpunkt var önskvärd under depressionen. 8 Under andra världskriget fortsatte den tendens i inlåningsmarknadens strukturförändring, som gjort sig gällande under senare delen av 1930-talet. Sparbankernas andel sjönk, postsparbankens och postgirots steg medan affärsbankernas var relativt oförändrad. Krigsutbrottet medförde en hård åtstramning av kreditmarknaden under senare hälften av 1939 och början av 1940. Men vid mitten av 1941 hade kreditmarknaden i likviditetshänseende återgått till det läge, som rådde 1938—1939. De stora statliga utgiftsöverskotten medförde en kraftig stegring av bankinrättningarnas inlåning. Affärsbankerna återinförde den under senare de-

len av 1930-talet använda metoden att differentiera räntesättningen för att minska räntegottgörelsen. 1942 fick sparbankerna stora svårigheter att placera sina inlåningsmedel räntabelt. För att undvika en sänkning av sparbankernas inlåningsränta och därmed hela räntenivån fick därför sparbankerna möjligheter att köpa speciella skattkammarväxlar och göra insättningar hos riksbanken. Under de första åren efter krigsslutet medförde en stark importökning att valutareserven minskade kraftigt, vilket torde till stor del förklara affärsbankernas sjunkande andel av inlåningsmarknaden. 1948 lättade kreditmarknadsläget men i flera omgångar under 1947—1949 höjde affärsbankerna vissa inlåningsräntor. Mot slutet av 1949 infördes en ny lång räkning för fysiska personer (kapitalsamlingsräkning) med högre ränta. Detta uppfattades som ett konkurrenshot från sparbankernas sida och medförde att vissa införde en motsvarande räkning. Fr.o.m. början av 1950-talet har de olika bankinrättningarnas marknadsandelar varierat kring en tämligen konstant nivå, möjligen med undantag för de senaste åren. Endast för jordbrukskasserörelsen kan konstateras en viss ökning. De hårda kreditrestriktionerna 1955-1957 och 1960-61 drabbade helt naturligt affärsbankerna hårdast. Således innebar företagens stora insättningar på investeringsfondskonton i riksbanken 1960 en kraftig åderlåtning av affärsbankernas likviditet och inlåning. Men dessa minskningar i inlåningsandelen har kompenserats av efterföljande uppgångar. Den relativt kraftiga ökningen 1959 för affärsbanker och postgiro betingades dock till stor del av förskjutningar i betalningarna inför omsättningsskattens införande den 1 januari 1960. Under 1950- och 1960-talen ändrades till en del de legala förutsättningarna för olika slags bankinrättningars konkurrens om inlåningsmedlen. Genom den nya sparbankslagen 1955 fick sparbankerna vissa möjligheter att ta emot insättningar på andra räkningar än sparbanksräkning, exempelvis checkräkning. Postsparbankens inlånings8 Svenska Postgirot 1925-1949, främst s. 11 - 3 8 , 112-140. Se vidare Örne.

maximum höjdes 1963 till samma nivå som sparbankernas. Vidare fick kommuner enligt den nya jordbrukskasselagen 1957 möjligheter att bli medlemmar av jordbrukskassor och kunde därmed anlita jordbrukskasserörelsen även för krediter. Fr.o.m. mitten av 1950-talet har tyngdpunkten i konkurrensen mellan bankinrättningarna till större delen legat på inlåningssidan. Detta har medfört uppkomsten av flera nya långa inlåningsräkningar med hög ränta hos alla bankinrättningarna. Affärsbankerna har i en helt annan utsträckning än tidigare sökt dra till sig hushållens sparande genom bl. a. ökad annonsering, införande av checklön och ökat utbud av banktjänster. Införandet av bankgiro och den kraftigt ökade kontorsetableringen kan till större delen också ses som ett led i den intensifierade konkurrensen om inlåningsmedel. 9 Affärsbankernas ansträngningar att öka sin andel av samhällets transaktionskassor och hushållens banksparande kan möjligen vara en förklaring till utvecklingen fr.o.m. 1963. Perioden 1963-1964 är alldeles för kort för att tillåta några egentliga slutsatser men marknadsandelarna förefaller att under dessa års kreditåtstramning ha utvecklats annorlunda än under tidigare åtstramningar. Affärsbankernas andel har legat kvar på oförändrat hög nivå medan sparbankernas och postgirots minskat något. Detta har skett trots att affärsbankernas inlåning från näringsliv och kommuner minskat under senare år p.g.a. sjunkande likviditet i dessa samhällssektorer. Denna förändring i affärsbanksinlåningens sammansättning speglas i viss mån av tabell 1, som visar utvecklingen av andelen större inlåning från kommuner och näringsliv. Siffrorna påverkas emellertid också av ev. ökad andel mindre hushållsinlåning och den minskning i affärsbankernas andel av kommunernas inlåning, som inträtt fr.o.m. 1962.

och regionala marknader berörts. Effekten av lokala marknader på konkurrensförhållandena diskuteras i ett annat sammanhang. Här skall endast konstateras att gränserna mellan olika geografiska delmarknader är mycket flytande och omöjliga att fastställa empiriskt, i varje fall utan mycket ingående undersökningar av varje marknad. Men även om inga data finns om de lokala marknadernas storlek och struktur är det av intresse att veta inlåningens fördelning inom olika områden. Sådana uppgifter ger dock en viss uppfattning om geografiska variationer i inlåningens struktur. Tillgänglig statistik medger en länsvis uppdelning av inlåningen. I tabell 2 redovisas inlåningens fördelning ultimo 1964 på olika bankinrättningar inom varje län med insättarens adressort som huvudsaklig indelningsgrund. Således har för affärsbankerna i görligaste mån korrigeringar gjorts för inlåning över länsgränserna. Det bör dock påpekas att företag, vars huvudkontor exempelvis ligger i Stockholm och vilka betecknats som hemmahörande där, i åtskilliga fall bedriver en stor del av sin verksamhet i andra delar av landet. Stockholms stad och län har sammanslagits till en enhet för att undvika en alltför konstlad gränsdragning. För postgirot har det varit omöjligt att erhålla några som helst länsuppgifter medan de kooperativa sparkassorna uteslutits på grund av deras relativt ringa betydelse. Såsom framgår av tabell 2 är affärsbankernas andel mycket hög (73 %) och sparbankernas mycket låg (11 % ) i Stockholms stad och län, som svarar för en fjärdedel av totala inlåningen. Inlåningen från Stockholmsdistriktet utgör över en tredjedel av affärsbankernas inlåning och påverkar således mycket starkt affärsbankernas andel av den totala inlåningen. I många av de övriga länen är affärsbankernas andel avsevärt lägre än riksmedeltalet. I stället har sparbankerna en mycket stark ställning i framför allt södra Sverige med andelar på över 50 % i flera län. I Norrland däremot är sparban-

B: 2. Inlåningens regionala fördelning Hittills har redogjorts för inlåningsmedlens fördelning utan att förekomsten av lokala

9 En närmare diskussion av konkurrensmedel och konkurrenssituation under 1950- och 1960talen återfinns i kap. VIII och IX.

Tabell 1. Affärsbankernas större inlåning från näringslivet och kommunerna i % av totala inlåningen 1953—65 per 31 maj. Större inlåning från näringslivet i % av totala inlåningen

Större inlåning från kommunerna i % av totala inlåningen

Inlåningsposter Inlåningsposter Inlåningsposter Inlåningsposter å 100 000 å 1 000 000 ä 100 000 å 1 000 000 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

32,7 33,2

23,9 27,4

7,7 11,1

5,3 8,8

25,7 24,9 25,6 29,0

20,3 19,9 20,5 24,4

12, i 11,1 10,6 10,0

9,5 8,4 8,4 8,1

22,6 18,9

17,4 14,6

10,4 10,4

8,5 8,5

19,3 16,6

15,3 12,5

8,4 7,1

6,9 5,7

Anm. 1) Näringsliv har definierats som industri, handel, servicenäringar och samfärdsel. I kommunsektorn ingår även kommunala bolag. 2) Som en inlåningspost räknas en insättares totala inlåning vid ett kontor. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.

kernas andelar relativt låga medan postsparbankens och jordbrukskassornas är relativt höga. I övrigt kan särskilt nämnas att postsparbanken har förhållandevis höga andelar i Sörmlands och Värmlands län samt jordbrukskasserörelsen i Skaraborgs och Kalmar län samt på Gotland. En viss uppfattning om förändringar i inlåningens fördelning länsvis kan erhållas genom jämförelse med en undersökning avseende förhållandena i början av 1929. Uppgifterna avser endast affärsbanker och sparbanker men både postbanken och jordbrukskasserörelsen var vid denna tidpunkt så små att de inte nämnvärt påverkar bilden. Jämför man endast affärsbanker och sparbanker (tabell 3) visar det sig att affärsbankernas andel minskat i alla län utom i Stockholms stad och län, Kristianstads län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt Västmanlands län. 1929 och 1964 års siffror är emellertid inte helt jämförbara. Sannolikt innebär 1929 års uppgifter i jämförelse med 1964 års en överskattning för Stockholms stad och län och en motsvarande underskattning för flertalet övriga län. Detta skulle betyda att ökningen i Stockholm i realiteten varit ännu större än vad tabellen utvisar me-

dan ökningen för främst Kristianstads län sannolikt delvis beror på statistiska fel. Generellt torde man dock kunna säga att affärsbankernas andel ökat i länen med landets tre största städer och minskat i alla eller nästan alla övriga län. Den andel av affärsbankernas inlåning, som kommer från Stockholmsregionen har mellan 1929 och 1964 stigit från högst 28 % till 36 %. Även för Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län har en ökning skett. Med tanke på postens och jordbrukskasserörelsens obetydlighet 1929 kan en approximativ bild av utvecklingen i den totala inlåningens fördelning erhållas genom att jämföra fördelningen av inlåningen mellan affärsbanker och sparbanker 1929 med den totala inlåningens fördelning 1964 enligt tabell 2. För Stockholm har förändringarna i affärsbankernas andel sådan riktning och är så begränsad att den kan bero på statistiska fel. I Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län har affärsbankernas andel ökat medan den minskat i alla eller nästan alla andra län utanför Stockholmsregionen. Minskningarna är som regel stora och uppgår i de nordligaste länen till mellan 20 och 30 procentenheter. Det är också i dessa län, 305

Tabell 2. Bankinrättningarnas inlåning (inkl. räntor) 31.12.64 procentelit fördelad på län. Andel inlåning för:

Länsfördelning

Affärs- Sparbanban-

Postsparban-

ker

ker

ken

Jordbrukskasseror. S:a

73 38 33 44 32 29 33 41 31 26 34 27

15 48 47 44 54 55 55 34 58 60 58 57

11 9 15 7 9 9 4 8 8 8 6 5

1 5 5 5 5 7 9 18 4 7 3 11

54 45 38 49 41 48 46 40 64 48 42 48 Hela landet 49

34 41 48 33 42 38 37 35 17 24 26 22

Län Stockholms stad och län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Affärs- Spar banban-

Postsparban-

ker

ker

ken

36 2 2 4 3 1 2

10 3 3 5 6 3 4

26 2 4 3 3 2 1

1 2 7 1

2 6 16 3

1 2 5 1

Jordbrukskasserör. Totalt

3 3 3 6 5 4 6 2 1 6 7 6

10 1 100 10 9 9 3 10 4 100 4 5 4 5 6 9 100 2 4 2 8 16 3 100 3 3 5 2 13 4 100 3 4 4 4 9 4 100 3 3 2 3 14 2 100 3 3 4 2 17 8 100 2 3 5 6 13 6 100 4 1 4 5 21 7 100 1 1 2 2 20 12 100 2 2 4 7 25 6 100 2 1 4 3 37 11 100 100 100 100 100 Anm. För uppgifter om källor och bearbetningsmetoder hänvisas till tabellbilaga A.

som posten och jordbrukskasserörelsen 1964 hade relativt stora andelar. Jordbrukskasserörelsen var obetydlig och över huvudtaget inte representerad i Norrlandslänen 1929. Däremot är det tänkbart att posten var relativt stark här även 1929 och att därför siffrorna något överdriver nedgången i affärsbankernas andel. För sparbankernas del är utvecklingen mindre enhetlig. I de tre storstadsregionerna har sparbankerna förlorat relativt mycket terräng men också här kan uteslutandet av postbanken 1929 något överdriva nedgången. Övriga län fördelar sig tämligen jämnt mellan ökade och minskade andelar för sparbankerna. Skillnaderna mellan 1929 och 1964 års siffror är överlag tämligen begränsade och i åtskilliga fall så små att de kan bero på att postsparbanken 306

24 2 3 4 4 2 3 2 4 10 2 9 4 3 3 3 3 3 3 3 1 2 2 100

och jordbrukskasserörelsen inte är med i 1929 års statistik. Nedgången mellan 1929 och 1964 i affärsbankernas andel av den totala inlåningen i landet har starkt begränsats av deras ökade inlåning från Stockholms stad och län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län. Denna ökning kan delvis bero på att affärsbankerna i konkurrens med andra bankinrättningar lyckats öka sina marknadsandelar på de olika lokala marknader, som de tre regionerna är sammansatta av. En mycket betydelsefull faktor har emellertid varit den urbaniseringsprocess som ägt och äger rum med en starkt ökad folkmängd inom framför allt de tre storstadsregionerna. Med sin inriktning på industri och handel har affärsbankernas rörelse traditionellt haft sin tyngd-

Tabell 3. Affärsbankernas och sparbankernas inlåning (inkl. räntor) 1.1.29 och 31.12.64 procentuellt fördelad på län.

Affärsbanker

Sparbanker

S:a

Affärsbanker

Sparbanker

S:a

Inlåningens länsfördelning 1. 1.29 Affärs- Sparbanker banker Totalt

78 51 48 58 43 50 57 56 43 19 22 40

22 49 52 42 57 50 43 44 57 81 78 60

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

83 44 41 50 37 34 37 54 34 30 37 32

17 56 59 50 63 66 63 46 66 70 63 68

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

28 2 2 4 3 2 3 1 2 2 5 2

10 2 3 4 4 3 3 1 2 8 23 3

20 2 2 4 4 2 3 1 2 5 13 2

49 67 59 71 51 47 67 67

51 33 41 29 49 53 33 33

100 100 100 100 100 100 100 100

61 53 44 60 49 56 55 54

39 47 56 40 51 44 45 46

100 100 100 100 100 100 100 100

8 5 4 5 3 2 4 4

10 3 4 3 4 2 3 2

9 4 4 4 3 2 4 3

83 80 74 71

17 20 26 29

100 100 100 100

79 67 62 68 57

21 33 38 32 43

100 100 100 100 100

4 2 2 1 100

1 1 1 1 100

3 1 2 1 100

31.12.64 Andel inlåning för:

1.1.29 Andel inlåning för: Län Stockholms stad och län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Hela landet

Anm. För uppgifter om källor och bearbetningsmetoder hänvisas till tabellbilaga A. punkt i de större städerna. Framför allt inlåningsmarknaden i Stockholms stad har alltid dominerats starkt av affärsbankerna, som tidigt där hade ett relativt omfattande kontorsnät. Inflyttningen till storstäderna har därför betytt en automatisk expansion av affärsbankernas inlåningsunderlag och skulle ha ökat affärsbankernas andel av totala inlåningen i berörda län även vid oförändrade lokala marknadsandelar. Förskjutningen i den totala inlåningens fördelning är utpräglad för Stockholms stad och län, vars andel av totala inlåningen i landet stigit från högst en femtedel 1929 till knappt en fjärdedel 1964. Göteborgs och Bohus läns andel är oförändrat 9 % medan Malmöhus läns sjunkit från 13 % till 10 %. För Göteborg och Malmö är övriga delar av resp. län befolkningsmässigt sett så stora att

migrationen inte har fått samma genomslag i länssiffrorna som i Stockholm.

C. Det institutionella

försäkrings-

sparandet Försäkringssparande sker dels vid ett antal kreditinstitut, dels genom avsättningar till företagens och vissa andra pensionsstiftelser. Det senare slaget av sparande finns endast fragmentariska uppgifter om, varför redogörelsen i huvudsak inskränks till det institutionella försäkringssparandet. Till detta har räknats försäkringstagarnas nettobehållning i liv- och sjukförsäkringsbolag, SPP och folkpensionsfonden samt fonderna i allmänna pensionsförsäkringen, statens frivilliga pensionsförsäkringssystem, pensions307

52 Enskilda f ö r s ä k r i n g s b o l a g AP-fonderna Folkpensionsfonden och s+a+ens f r i v i l l i g a pensionsförsäkring Understödsföreningar (pensionskassor, b e g r a v n i n g s - och sjukkassor,

62 l9G4År

begravningskassor)

Uppgifter för varje år fr.o.m 1952. Diagram 2. Procentuell fördelning av institutionellt försäkringssparande kassor, begravnings- och sjukkassor samt slutligen begravningskassor (de tre senare understödsföreningar). Utvecklingen av försäkringssparandets fördelning mellan olika kreditinstitut redovisas i diagram 2. Sedan finansieringen av folkpensioneringen lades om på 1930-talet har de enskilda försäkringsbolagens andel i stort sett stadigt stigit fram till införandet av AP-fonderna 1960. En mycket stor del av ökningen hänför sig till SPP, som bildades 1929 genom hopslagning av två försäkringsbolag samt en pensionskassa. Folkpensionsfonden har de senaste 30 åren inte tillförts några nya medel frånsett de extra avsättningar, som beslutades av riksdagen 1957— 1958. Understödsföreningarnas andel har varit tämligen konstant över hela perioden men det bör påpekas att dessa siffror för flera år vilar på uppskattningar och därför

1919—64.

är osäkra. Tillkomsten av AP-fonderna 1960 innebar ett nytt skede i försäkringssparandets struktur med en kraftig minskning av försäkringsbolagens andel. Ser man på de årliga tillskotten blir förändringen ännu mer drastisk och inom några få år kan AP-fonderna förväntas bli helt dominerande inom försäkringssparandet. Som nämndes finns endast fragmentariska uppgifter om det försäkringssparande, som sker vid sidan av den institutionella kreditmarknaden. Det är frågan om rätt betydande belopp. Enligt pensionsstiftelseutredningen uppgick pensionsstiftelsernas sammanlagda nettoförmögenhet till 5 969 milj. kr. 1958, vilket motsvarar 59 % av försäkringstagarnas behållning i försäkringsbolagen samma år. 10 Betydelsen av detta försäkrings10

Pensionsstiftelseutredningen s. 165.

1934 Affärsbankerna Övriga bankinrättningar och k o o p e r a t i v a FörsäkringssparcndG Riksbanken och riksgäldskontoret Uppgifter

62 1964 Ar

sparkassor

f ö r varje å r fr.o.m 1962

Diagram 3. Procentuell fördelning av det institutionella sparandet 1919—64. sparande kommer dock att avta alltmer i och med ATP-systemets genomförande. Redan hittills under 1960-talet har en betydande avtappning av stiftelserna skett genom överföring av överskottsmedel till företagen som kompensation för ATP-avgifterna.

D.

Fördelning

av institutionellt

sparande

Det totala institutionella sparandet utgör ingen marknad i egentlig mening men vissa uppgifter om dess struktur är ändock av intresse i sammanhanget. Av diagram 3 framgår hur fördelningen av det totala institutionella sparandet utvecklats. Förutom försäkringssparande och inlåning vid bankinrättningar och kooperativa sparkassor har även för 1949—1964 medtagits skogsindustriens tillgodohavanden hos riksgäldskontoret på

grund av avsättningar till konjunkturutjämningsfonder 1948-1950 samt inbetalningar av prisutjämningsavgifter och konjunkturutjämningsavgifter 1951-1952. Vidare har fr.o.m. 1956 medtagits tillgodohavanden hos riksbanken på investeringsfondskonton för rörelse och skogsbruk. Siffrorna på vilka diagrammet bygger, överskattar i viss mån det institutionella sparandets storlek på grund av att fordringar och skulder mellan kreditinstituten inbördes ingår. Framför allt försäkringssektorn har icke obetydliga tillgodohavanden hos affärsbankerna. Såsom framgår av diagrammet har det institutionella sparandets sammansättning inte visat någon utpräglad långsiktig tendens att förskjutas i riktning mot ökat försäkringssparande. Fram till slutet av 1930-talet steg försäkringssparandets andel visserligen kraftigt men sjönk därefter fram till mitten 309

av 1950-talet. Sedan började andelen åter stiga. Men först med AP-fondernas tillkomst 1960 blev ökningen mera markerad och 1964 överträffade för första gången försäkringssparandets andel den tidigare högsta noteringen från 1939. Det bör emellertid ihågkommas att företags och myndigheters pensionsstiftelser inte ingår i siffrorna. Medräknas dessa kan försäkringssparandets andel ev. ha uppvisat en kontinuerlig stegring. Några strukturella problem har detta dock inte skapat på den institutionella kreditmarknaden eftersom pensionsmedlen till helt övervägande del återlånats till företagen och betraktats som närmast likställt med det egna kapitalet. Affärsbankernas andel av det institutionella sparandet sjönk mycket snabbt fram till mitten av 1930-talet för att därefter minska i långsammare takt under de följande två decennierna. Fr. o. m. 1956 har andelen legat relativt konstant på en 30-procentig nivå om man bortser från 1959 med dess extraordinära förhållanden (omsättningsskattens införande 1 januari 1960).

E. Kreditinstitutens

direkta

kreditgivning

Nedan redogörs för utvecklingen av olika kreditinstituts direkta kreditgivning till de fem icke-finansiella sektorerna kommuner, bostäder och byggnadsverksamhet, jordbruk, övrigt näringsliv samt enskilda och diverse krediter. Av de i kapitel I behandlade kreditinstituten har samtliga medtagits utom kreditföreningar och »övriga» kapitalanskaffande kreditinstitut p. g. a. bristfälligt statistiskt material och deras relativa obetydlighet. För varje sektor redovisas upplåningen med fördelning på olika typer av kreditinstitut. Vid fördelningen har två olika fördelningsgrunder använts. Dels har den sedvanliga indelningen efter typ av kreditinstitut (affärsbanker, sparbanker etc.) gjorts och dels har en indelning skett efter huvudsakligen kreditinstitutens ägandeförhållanden. I det senare fallet har kreditinstituten indelats i följande fem grupper: a) statliga lånefonder

b) offentligt kontrollerade institut (Postbanken, tomträttskassor, AP-fonder, riksförsäkringsverkets fonder och allmänna sjukkassor samt fr. o. m. 1949 Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank) c) lånt agarassociationer (jordbrukskasserörelsen och hypoteksinstitut) d) privata affärsbanker och dessas kreditbolag (andra affärsbanker än Sveriges Kreditbank, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank samt av affärsbankerna majoritetsägda kreditbolag exkl. de, som ägs av Sparbankernas Bank) e) övriga (Sparbankernas Bank, Jordbrukets Bank, sparbanker, andra kreditbolag än under d), försäkringsbolag och understödsföreningar). Att statliga lånefonder särredovisas beror på deras speciella karaktär. I övrigt torde indelningen inte tarva några förklaringar. Det skall endast noteras att den i sammanhanget obetydliga Jordbrukets Bank fått ingå i gruppen »övriga». Vidare är att märka att i gruppen »övriga» ingår dels kreditbolag, vari staten har ett väsentligt inflytande, dels kreditinstitut, vilka huvudsakligen är organiserade som ekonomiska föreningar för andra än låntagare eller ägs av sådana institut. Den följande framställningen blir av relativt översiktlig karaktär. För alla detaljuppgifter samt upplysningar om källor, bearbetningsmetoder m. m. hänvisas till tabellbilaga B, särskilt tabellerna B: 15-a t. o. m. B:21-b. Av den totala direkta kreditgivningen har andelen för bostäder och byggnadsverksamhet stigit kraftigt sedan 1919, från drygt 15 % till ca 65 % medan andelen för övrigt näringsliv sedan 1929 sjunkit från en tredjedel till något över 15 % . Kommunernas andel har varit relativt konstant på en nivå av 7—9 %. Andelarna för jordbruk resp. diverse och krediter till enskilda har däremot minskat starkt och svarar i dag tillsammans för ca 10 % av den totala direkta kreditgivningen. Fördelas den direkta kreditgivningen efter typ av kreditinstitut är det mest framträdande draget affärsbankernas starkt minskade

andel. Deras andel har sjunkit från över 70 % år 1919 till 23 % år 1964. Mellan 1962 och 1964 har dock en viss uppgång skett. Sparbankernas andel steg i stort sett kontinuerligt fram till 1949 för att sedan minska och uppgick 1964 till 20 %. Hypoteksinstitutens och försäkringsbolagens andelar har utvecklats relativt parallellt och varit ungefär lika stora med undantag för 1960-talet då försäkringsbolagens andel minskat till mindre än 10 %. De förras nuvarande nivå på 11 —14 % uppnåddes under 1930-talet. I övrigt kan nämnas att postbankens och statliga lånefonders andelar ökat kraftigt under perioden. Under 1960-talet har vidare kreditbolagen relativt sett ökat mer än någon annan kreditinstitutgrupp om man bortser från de i detta sammanhang obetydliga AP-fonderna.

nu över 15 % av totala direkta kreditgivningen. För gruppen »övriga» slutligen har sedan mitten av 1930-talet andelen tämligen konstant legat strax under 40 % med en sänkning till 35 % under 1960-talet. E:l. Kommuner

Kommunerna är den enda icke-finansiella sektor för vilken det finns uppgifter om total skuldsättning. Härigenom finns det möjligheter att kartlägga utvecklingen av den institutionella kreditgivningens betydelse. De beräknade siffrorna för kreditinstitutens kommunlån innebär dock fram till 1956 en viss överskattning, framför allt under första delen av 1950-talet, på grund av att kommungaranterade lån ingår. Det bör vidare uppmärksammas att i kommunernas skulder även ingår bokföringsmässiga interimsskulI och med att åtskilliga kreditinstitut har der av olika slag (skulder för utförda men ej en specialiserad kreditgivning med inriktning betalda arbeten, erhållna förskott etc). Obligationslån och upplåning i kreditinstipå vissa sektorer är det naturligt att ändrad tuten har under hela perioden 1919—1964 sammansättning av kreditefterfrågan påverutgjort den överlägset största delen av komkar olika kreditinstituts andelar av den totala kreditgivningen. Så har också skett men munernas skuldfinansiering. Under senare år har dessa båda låneformer tillsammans det är ändå anmärkningsvärt att den kraftigt ökade kreditgivningen till bostäder och svarat för mellan 70 och 75 % av totala byggnadsverksamhet inte fått ett kraftigare skuldsättningen. Sett över hela undersökgenomslag på andelarna för utpräglat bo- ningsperioden har inte andelen visat någon stadsfinansierande kreditinstitut. Således långsiktig tendens att utvecklas i en bestämd har hypoteksinstitutens andel varit relativt riktning utan varierat mellan 70 och 90 %. stabil medan sparbankernas sjunkit trots att Även om siffermaterialet är ofullständigt i det senare fallet en ständigt stigande del av ökade utan tvekan kreditinstituten kraftigt kreditgivningen gått till bostäder. sin andel av kommunernas skuldsättning unSer man i stället på den direkta kreditgiv- der perioden 1919-1939 medan obligationsningens fördelning på kreditinstitutens ägar- lånens andel sjönk i ungefär motsvarande grupper domineras även då bilden av affärs- grad. Sannolikt orsakades förskjutningen i bankernas starkt minskade betydelse. Ande- skuldstrukturen främst av att långfristig upplen för privata affärsbanker och dessas kre- låning i kreditinstitut under denna period ställde sig billigare än obligationsupplåning. ditbolag har minskat från över 70 % år Därefter har kommunlånens andel varit 1919 till 20 % år 1962. Mellan 1962 och tämligen stabil och legat på en nivå av 53 1964 har emellertid utvecklingen vänt beroende på ökad kreditgivning från både affärs- till 63 % av totala skuldsättningen. Det bankerna själva och deras kreditbolag. De ökande inslaget av kommungaranterade lån under första hälften av 1950-talet medför offentligt kontrollerade institutens andel steg från mindre än V2 % 1919 till 1 2 % 1952 dock att siffermaterialet får tolkas med en och har sedan i stort sett legat kvar på den viss försiktighet. Jämförs endast obligationsnivån med en svag stegring under 1960-talån och upplåning i kreditinstituten med let. Låntagarassociationernas andel har un- varandra framgår att det senare slaget av gefär tredubblats under perioden och utgör finansiering under de sista åren varit ca tre 311

gånger större än utelöpande obligationslån. Detta gäller dock endast kommunsektorn som helhet. Upplåning via obligationsmarknaden har i stort sett varit förbehållen de tre största städerna samt landstingen. Genom tillkomsten av de båda kreditbolagen för kommunutlåning har dock övriga kommuner sedan början av 1960-talet fått indirekt tillgång till obligationsmarknaden.

ceringar mot kommunlån. Fr. o. m. början av 1950-talet har dock posten i allt högre grad inriktat sig på bostadskreditgivning med påföljd att dess andel av kommunlånemarknaden minskat från över 35 % år 1952 till 20 % år 1964. Sparbankernas andel har varierat något under perioden men totalt sett har mellan 1929 och 1964 en minskning skett. 1964 var sparbankernas andel lägre än både postbankens och försäkringsbolagens. Affärsbankernas kreditgivning till kommunerna har med enstaka undantag varit relativt blygsam. Affärsbankskrediterna skiljer sig f. ö. från övriga instituts krediter genom att till mycket stor del vara rörliga checkräkningskrediter, avsedda att möta tillfälliga likviditetsbehov. Försäkringsbolagens andel av kommunlånemarknaden sjönk fram till 1949 beroende på förskjutningar i sammansättningen av deras kreditgivning. Fram till 1956 steg försäkringsbolagens andel snabbt för att därefter åter minska och var 1964 något under 20 %. En grupp kreditinstitut, som däremot fått allt större betydelse för kommunernas lånefinansiering under de sista tio åren, är understödsföreningarna, vars kommunlån under 1960-talet uppgått till nästan samma storlek som sparbankernas. Den snabba ökningen är huvudsakligen betingad av ändrad placeringspolitik. En mycket stor del av föreningars kommunkrediter kommer från Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassa. Under 1960-talet har slutligen uppträtt på marknaden två nya typer av kreditinstitut, nämligen kreditbolagen och AP-fonderna, som båda kan förväntas i framtiden bli av stor betydelse för kommunarnas kreditförsörjning.

Kommunernas upplåning i kreditinstituten består till helt övervägande delen av långfristiga reverslån. Dessa reverslån är för placerarna ett mycket nära substitut för obligationer eftersom kreditrisken är minimal och räntan ofta bunden. Huvuddelen av kommunernas tillfälliga lån upptas hos affärsbanker samt utanför den institutionella kreditmarknaden hos industri- och handelsföretag med temporära likviditetsöverskott. Mycket stora förskjutningar har skett mellan kreditinstituten inbördes under perioden 1919-1964. Fram till mitten av 1940-talet dominerades marknaden av några få typer av kreditinstitut men därefter har utvecklingen gått i riktning mot en jämnare fördelning. För de första tio åren är uppgifterna ofullständiga men sannolikt dominerade sparbankerna på kommunlånemarknaden vid periodens början - en dominans, som bröts av den vid denna tidpunkt snabbt växande folkpensionsfonden. Utvecklingen fr. o. m. 1929 framgår av diagram 4. De fonder (däribland folkpensionsfonden), som nu förvaltas av riksförsäkringsverket (RFV) samt de erkända sjukkassorna (numera allmänna försäkringskassor) var fram till 1944 kommunernas största långivare bland kreditinstituten med 36 % år 1934 som högsta andel. I och med att finansieringen av folkpensioneringen ändrades i mitten av 1930Grupperas kreditinstituten efter ägandetalet och inbetalningarna till folkpensionsförhållanden visar det sig att de offentligt fonden upphörde har betydelsen av statens kontrollerade instituten samt gruppen »övrisammanlagda fonder minskat i takt med ga» helt dominerar (diagram 5). Den förstkommunlånemarknadens expansion och svanämnda gruppens andel har dock minskat rade 1964 för endast 10 % av kreditinstitubetydligt sedan slutet av 1930-talet, då den tens kreditgivning till kommunerna. var över 55 %. Under perioden 1929-1952 steg snabbt postbankens direkta kreditgivning till kom- E: 2. Bostäder och byggnadsverksamhet muner, vilket berodde både på postbankens Kreditgivning till sektorn bostäder och byggtillväxt och på en förskjutning i postens planadsverksamhet består egentligen av tre

AP-fonderna-

Sparbanker

10-E

i949

52 1954 56

62 1964 ÅY

Diagram 4. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till kommunerna. ganska disparata kreditslag, nämligen långfristiga bostadskrediter, bostadsbyggnadskrediter samt övriga byggnadskrediter. Sammanslagningen av de två förstnämnda kan motiveras med att de finansierar samma slag av realkapital om än vid olika tidpunkter. Övriga byggnadskrediter däremot överförs efter byggnationens slut till andra sektorer, främst sektorn »övrigt näringsliv». Det hade varit önskvärt att avskilja dessa krediter från bostadskrediterna och få en mera adekvat sektorindelning men det statistiska materialets kvalitet under framför allt tidigare år har inte medgett detta. Bostadskrediterna dominerar dock helt inom sektorn, varför dess utveckling i huvudsak speglar förändringar i bostadskrediternas volym. Krediter till sektorn har till stor del fått identifieras med utgångspunkt från art av säkerheter, som ställts för upptagna lån. De faktiska ändamålen med lånen kan därför vara and-

ra, allra helst som gränsdragningen mellan bostadsfastigheter och affärsfastigheter inte är konsekvent. Även i andra avseenden är gränsdragningen mindre tillfredsställande. T. o. m. 1956 ingår som tidigare nämnts de kommungaranterade bostadslånen i kommunernas upplåning, vilket innebär att bostadskrediternas storlek under främst första hälften av 1950-talet är underskattad. Vidare ingår en obekant del av kreditgivningen till jordbrukarbostäder i jordbrukskrediterna (jfr med avsnitt E: 3). Såsom tidigare redogjorts för har kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet ökat kraftigt under perioden 1919— 1964 och svarar nu för närmare 65 % av kreditinstitutens utestående krediter. Ingen av de undersökta sektorerna uppvisar så många konkurrerande kreditinstitut som bostadsoch byggnadssektorn. Samtidigt har dock fördelningen mellan olika kreditinstitutgrup-

% 100-

90-E Övriga

70^ Privata affärsban och dessas kreditbolag

Lantagarassociationer30 -E

Offentiigt kontrollerade

20^

institut

10-E

54 I 56

62 1964 År

Diagram 5. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till kommunerna. per varit stabilare än på övriga delmarknader, om de statliga lånefonderna undantas. Diagram 6 visar att sparbankerna alltid varit den största gruppen kreditgivare även om en betydande minskning sedan början av 1950-talet sänkt deras andel till ca 25 % år 1964. Detta har skett trots att sparbankerna låtit en allt större del av sin kreditgivning gå till bostäderna. Räntesänkningarna under första hälften av 1930-talet försatte åtskilliga sparbanker i svårigheter och var sannolikt den väsentligaste orsaken till sparbankernas sjunkande andel under 1930-talet. Många lån sades upp nämligen för omplacering till bundna lån, vilka sparbankerna enligt lag var förhindrade att lämna. Denna utveckling resulterade i en lagändring 1937, som gav postbanken och större sparbanker begränsad rätt att bevilja bundna inteckningslån. Genom nya lagändringar 1944 (endast för sparbanker) och 1947 ökades möjligheterna till

sådan kreditgivning ytterligare. Fr. o. m. 1950 har dock andelen bundna inteckningslån successivt minskat och 1964 utgjorde de en mycket liten del av den tillåtna ramen. Också hos postbanken var de bundna lånens andel obetydlig. 1965 erhöll samtliga bankinrättningar rätt att i viss utsträckning bevilja bundna lån. Denna lagändring var dock främst avsedd att underlätta näringslivets kapitalf örsörj ning. I sparbankernas bostadskreditgivning dominerar bottenlånen, som vid beräkning av inlåningsrätten tillhör de s. k. täckningsfria tillgångarna. Merparten av sparbankernas lån är långfristiga men en avsevärd del utgör bostadsbyggnadslån. Under 1950- och 1960-talen har sparbankernas bostadskreditgivning i allt högre grad inriktats på finansiering av en- och tvåfamiljshus. Fram till slutet av 1940-talet var postbankens andel av kreditgivningen till bostads-

och bygnadssektorn obetydlig. Den därefter inträffade omläggningen i postbankens placeringspolitik medförde en snabb stegring av bostadslånen och postbankens andel har sedan mitten av 1950-talet varit ca 8 % . Lånen består både av långfristiga lån och fr. o. m 1950-talet även bostadsbyggnadslån. Lämnande av byggnadslån eller byggnadskreditiv brukar anges som affärsbankernas viktigaste bidrag till finansieringen av bostäder. 11 Afärsbankerna lämnar emellertid obundna fasta bostadslån i betydande utsträckning, som även om de relativt sett minskat under efterkrigstiden, fortfarande svarar för en mycket stor del av affärsbankernas kreditgivning till bostäder och byggnadsverksamhet. En viss uppfattning om detta erhålls av nedanstående siffror om affärsbankernas beviljade krediter till bostadsoch affärsfastigheter per sista nov. resp. år. 1964 uppgick fasta sådana krediter till ca 60 % av affärsbankernas långivning till affärs- och bostadsfastigheter och utgjorde 20 % av totala kreditvolymen. Av krediter på minst 10 000 kr. per fastighet utgörs nu den största delen av krediter Andel i % av totala utlåningen 1. Icke färdigställda fast. 2. Färdigställda fast., avsedda att omplac. 3. Övriga lån i färdigställda fast. — lån på minst 10 000 kr. per fast. a. inom 60 % av tax.värdet b. mellan 60 och 75% av tax.värdet c. över 75 % av tax.värdet d. lån med genomsnittsränta — lån på under 10 000 kr per fast. Summa 1—3

1945 1954 1959 1964

6 37

4 34

3 33

2 34

5 28

1 inkl. byggnadskrediter i färdigställda fastigheter. 2 exkl. byggnadskrediter i färdigställda fastigheter. 3 inom 50 % av tax.värdet. 4 över 50 % av tax.värdet.

liggande över 75 % av taxeringsvärdet. Tidigare har bottenlånen svarat för den största andelen, främst beroende på att affärsbankerna under senare delen av 1930-talet, då de hade svårigheter att placera sina medel på andra håll, kraftigt ökade denna kreditgivning. Före bostadskreditkassans tillkomst torde affärsbankerna dessutom ha varit de dominerande långivarna för sekundärkrediter till bostadsfastigheter. Affärsbankernas andel av den institutionella kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet kan sägas ha haft tre utvecklingsfaser. Fram till mitten av 1930-talet sjönk deras andel successivt för att sedan kraftigt stiga under senare delen av årtiondet. Därefter har andelen åter sjunkit med smärre avbrott och uppgick år 1964 till 1 4 % mot 2 3 - 2 4 % åren 1919 och 1939. Affärsbankernas andel av de i princip kortfristiga byggnadskrediterna är dock väsentligt högre. Långa perioder under 1950- och 1960-talen har kreditgivningen till denna sektor varit ofrivilligt stor genom att affärsbankerna inte haft möjligheter att lyfta av byggnadskreditiv när fastigheterna varit färdigställda. Det bör vidare påpekas att uppgifterna för affärsbankernas bostads- och byggnadskreditgivning före 1949 visserligen är mycket osäkra men de torde dock ge en riktig bild av utvecklingsriktningen. De båda hypoteksinstituten har, trots att de är speciellt inriktade på långfristig bostadsfinansiering, haft betydligt lägre andel än sparbankerna under hela undersökningsperioden och det är först under 1950-talet som affärsbankernas andel överträffats. Framför allt den senare jämförelsen är dock inte helt adekvat eftersom affärsbankernas andel till betydande del även innehåller andra krediter än långfristiga primär- och sekundärkrediter. Stadshypoteksföreningars 11 Under 1940-talet och början av 1950-talet lämnade kommunerna och särskilt Stockholms stad byggnadskreditiv i rätt betydande omfattning. 1953 träffades emellertid en överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna att kommunernas kreditgivning skulle upphöra och övertagas av affärsbankerna. I stället har kommunernas stöd till bostadsbyggandet främst fått formen av borgensteckning för kreditiv, upptagna hos kreditinstituten.

utlåning omfattar både fasta lån och amorteringslån (under senare år enbart fasta lån) medan bostadskreditföreningarna endast lämnar amorteringslån. Sin hittills högsta andel nådde hypoteksinstituten 1934 med 21 % , sannolikt till följd av låntagarnas omplaceringar till bundna lån i samband med räntesänkningarna under 1930-talets första år. Trots att bostadskreditkassan hade tillkommit 1930 sjönk därefter andelen successivt fram till 1956 då den åter började stiga. 1964 var hypoteksinstitutens andel 1 9 % . Fram till början av 1950-talet var låntagarnas preferenser för bundna kontra obundna lån i första hand bestämmande för utvecklingen av hypoteksinstitutens kreditgivning. För tiden därefter torde låntagarpreferenserna ha varit av mindre betydelse. I stället har riksbankens emissionskontroll och direktiv om att nyutlåning i princip ska ske endast till nyuppförda fastigheter varit de strategiska faktorerna. 12 En grupp specialinstitut, som befinner sig i snabb tillväxt är kreditbolagen, vilka huvudsakligen ägnar sig åt långfristiga primär- och sekundärkrediter till bostäder. Bakgrunden till denna utveckling kan delvis sökas i den rekommendation, som 1960 års kreditmark nadsutredning gjorde. Hänvisande till affärsbankernas intresse för förvärv av delaktighet i kreditbolag, rekommenderades Kungl. Maj:t att ge affärsbankerna tillstånd att förvärva aktier i sådana institut. Tillkomsten av sådana kreditinstitut skulle underlätta en önskvärd förskjutning i riktning mot en ökad andel för den långa marknaden. Flera av de äldre affärsbanks- och sparbanksägda inteckningsbolagen reorganiserades och fick betydligt ökade resurser. 1961 gick tolv affärsbanker samman och bildade Svensk Fastighetskredit. Tidigare (1955) hade Inteckningsbanken övertagits av Handelsbanken och gjorts om till ett renodlat kreditbolag. Kreditbolagens andel har mellan 1959 och 1964 stigit från 1,5 % till 6,5 % och kan förväntas stiga ytterligare. Däremot har de båda tomträttskassornas utlåning sedan slutet av 1940-talet blivit av allt mindre betydelse på bostadskreditmarknaden. Den grupp kreditinstitut, vars andel rela316

tivt sett minskat mest under senare årtionden är försäkringsbolagens. Huvuddelen av deras bostadskrediter är långfristiga och bundna. Från 18 % år 1939 har försäkringsbolagens andel sjunkit till samma nivå år 1964 som kreditbolagens eller drygt 6 %. Nedgången är delvis betingad av att försäkringsbolagen i allt högre grad i stället inriktat sig på kreditgivning till näringslivet. I stället har innehavet av obligationer för bostadsfinansiering ökat kraftigt. Det bör påpekas i detta sammanhang att försäkringsbolagen även bidrar till bostadsfinansiering genom egna förvärv av fastigheter. Den kraftigaste ökningen av kreditgivning till bostäder och byggnadsverksamhet svarar naturligtvis statens bostadslånegivning för, som 1964 utgjorde närmare 20 % av totala kreditgivningen till denna sektor. Betydelsen av de statliga bostadslånen är dock större än vad procentsatsen antyder genom att lånevillkoren även på underliggande lån i andra kreditinstitut påverkas. Att ens ge en översiktlig redogörelse för förändringar i den statliga bostadslånegivningen skulle kräva ett betydande utrymme. Som en allmän karakteristik gäller emellertid att den statliga bostadslånegivningen före andra världskriget huvudsakligen var punktåtgärder av typen lån till bostadsanskaffning för barnrika familjer. Bostadsproduktionens sammanbrott under de första krigsåren framtvingade en serie åtgärder, som förändrade hela bostadsfinansieringens struktur. Bostadskrediter gavs prioritet på kreditmarknaden och den statliga utlåningen har sedan dess främst inriktats på finansiering av kreditbehovet ovanför sekundärlånegränsen på 70 % av en bostadsfastighets belåningsvärde. Marknadsmässigt sett innebär detta att de statliga bostadslånefonderna inte konkurrerar med 12 I olika sammanhang har under efterkrigstiden framförts förslag om att rationalisera bostadskreditgivningen genom införandet av ett statligt kreditgarantisystem samt sammanslagning av stadshypotekskassan och bostadskreditkassan. Förslagen har dock avvisats eller inte föranlett några åtgärder. Under andra hälften av 1950-talet genomfördes dock successivt en organisatorisk reform av de båda hypoteksinstituten med samförvaltning på både det centrala och lokala planet som främsta resultat.

Övriga S t a t l i g a lånefonder

Sparbanker 30-E

20 -E

10-f

Affärsbanker

\ i r 52 54 56

62 1964 Ar

Diagram 6. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet. andra kreditinstitut än affärsbankerna. Vissa av de statliga bostadslånen har underhand efterskänkts och därför egentligen varit en form av statsbidrag. Efterskänkningen av lån medför att förändringar i den utestående kreditvolymen endast utgör ett grovt mått på den faktiska ökningen eller minskningen av kreditflödet. Fördelas kreditinstituten i stället efter ägandeförhållanden (diagram 7) framgår att vid sidan av statliga lånefonder även de offentliga kontrollerade institutens andel ökat och uppgick till drygt 10 % år 1964. För låntagarassociationerna, som här utgörs av hypoteksinstituten, har tidigare redogjorts. Andelen för privata affärsbanker och dessas kreditbolag sjönk under en lång följd av år fram till början av 1960-talet, då den åter började stiga. 1964 var andelen ca 17 %. Uppgången beror huvudsakligen på

kreditbolagens snabba expansion under de sista åren. Gruppen »övriga kreditinstitut» har successivt minskat sin andel från drygt 55 % år 1919 till ca en tredjedel år 1964.!3

E:3. Jordbruk Volymmässigt har kreditinstitutens jordbrukskrediter vuxit tämligen långsamt under undersökningsperioden. Relativt sett har jordbrukskrediternas andel av den totala direkta kreditgivningen stadigt minskat, vilket naturligtvis speglar jordbrukets minskade betydelse inom samhällsekonomin. Det är känt att lån från privatpersoner spelar en betydande roll för jordbrukets lånefinansie13 Huvudsakliga källor för redogörelsen vid sidan av tabellmaterialet har varit Arvidsson [1], Kock [2], 1963 års kreditkommitté, Kragh [3] samt vissa uppgifter från bankinspektionen.

% 100-

90^

80^ Övriga

70-

HH 50 -.

Privata affärsbanker dessas kreditbolag

40-

och

30^ Offentligt kontrollerade institut Låntagareassociationer Statliga lånsfonder

10-E

62. l964År

Diagram 7. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet.

ring men tyvärr finns endast statistik över den institutionella kreditgivningen. I denna statistik är gränsdragningen mellan bostadskrediter och renodlade jordbrukskrediter diffus eftersom bostaden och företaget-jordbruket utgör en enda enhet vars upplåning endast i begränsad utsträckning kan fördelas på de båda ändamålen. Vid bearbetning av statistiken har det varit nödvändigt att göra fördelningen efter huvudsakligen den ställda säkerhetens art och det aktuella kreditinstitutets huvudsakliga verksamhetsinriktning utan att gå in på krediternas faktiska ändamål. Vid sidan av statliga lånefonder finns det endast fyra olika slag av kreditinstitut, som konkurrerar med varandra i jordbrukets lånefinansiering, nämligen affärsbanker, jordbrukskasserörelsen, sparbanker och hypoteksinstitut (Allmänna Hypoteksbanken).

318 Den mest genomgripande strukturförändringen i den institutionella jordbrukskreditgivningen har varit jordbrukskasserörelsens snabba absoluta och relativa tillväxt fr. o. m. 1930-talet — en tillväxt som ännu inte förefaller vara avslutad utan tvärtom har ökat i tempo under 1960-talet. Dess andel har såsom framgår av diagram 8 stigit från 1 % år 1929 till 30 % år 1964. Expansionen har främst skett på bekostnad av sparbankerna och till viss del affärsbankerna. Jordbrukets tilltagande mekanisering och övergång till penninghushållning under början av 1900-talet ställde krav på kreditmarknaden i form av främst driftskrediter, som affärsbankerna, sparbankerna och hypoteksinstitutet av olika skäl inte ansågs kunna tillgodose. Hypoteksinstitutet kunde inte utnyttjas av den stora gruppen arrendatorer och de självägande småbrukarna måste ofta ta

bottenlånen i anspråk för finansiering av själva fastighetsköpet eller grundläggningsoch ombyggnadsarbeten. Affärsbankerna ansågs vara mindre intresserade av jordbrukskrediter och sparbankerna var inte företrädda i stora delar av landet. Situationen i Sverige var på intet sätt unik utan hade paralleller i många andra europeiska länder. Med de Raiffeisenska jordbruksekonomiska föreningarna i Tyskland som huvudsaklig förebild tillkom jordbrukskasserörelsen 1915 med uppgift att till främst mindre jordbrukare förmedla driftskrediter utan realsäkerheter bakom, dvs. personkrediter. Staten tog från första början aktiv del i upporganiserandet av det nya kreditinstitutet och lämnade stöd i form av statsbidrag och ställande av vissa garantier. Finansiering av rörelsen avsågs ske både genom inlåning och upplåning i andra kreditinstitut, framför allt sparbanker. Om inlåningsrätten rådde dock en viss tveksamhet, då det befarades att sparbankerna på inlåningssidan skulle utsättas för skadlig konkurrens. Utvecklingen av jordbrukskasserörelsen under de följande åren gick långsamt och blev i stort sett en besvikelse. Orsakerna till misslyckandet ansågs vara flera av den jordbruksutredning, som mot bakgrund av jordbrukets alltmer pressade kreditläge, tillsattes i slutet av 1920-talet för att se över jordbrukskasselagstiftningen. Jordbrukarna hade visat liten förståelse för kooperativa idéer över huvudtaget varför anslutningen till rörelsen blivit mycket begränsad. Men också den förhållandevis stora personliga ansvarigheten för en kassas förbindelser avskräckte många från att ansluta sig, allra helst som fondbildningen var liten och säkerheterna för lånen var svaga eller obefintliga. Det förväntade samarbetet med sparbankerna hade utvecklats till sin motsats och upplåningen i sparbankerna var obetydlig. Vid upplåning i andra kreditinstitut hade centralkassorna stora svårigheter att prestera tillfredsställande säkerheter, vilket fick till resultat att upplåningen begränsades och till helt övervägande del kom att ligga hos folkpensionsfonden och postsparbanken.

Den ekonomiska krisen i början av 1930talet medförde ett genombrott för jordbrukskasserörelsen. Krissvårigheterna ökade kraftigt jordbrukarnas intresse för ekonomiskt och fackligt samarbete över huvudtaget. På kreditväsendets område kom omorganisationen av jordbrukskasserörelsen i rätt tid för att fånga upp detta intresse och i ökad utsträckning tillgodose de kraftigt ökade kreditbehoven. Rörelsen hade trots reformerna dock fortfarande svårigheter att låna upp kapital, varför staten under 1930-talet i flera omgångar måste öka sitt garantistöd och även låta rörelsen låna i riksbanken. Samtidigt skärptes säkerhetskraven vid utlåning ytterligare. Den nya jordbrukskasselagen 1942 innebar inga större förändringar utom en mera bankmässig utformning av inlåningsrätten. 1943 översteg inlåningen för första gången utlåningen och därefter har balans mellan in- och utlåning i stort sett kunnat hållas. Med 1956 års jordbrukskasselag avvecklades statens stöd liksom dess inflytande över rörelsen. Jordbrukskreditkassan ersattes av två nya organ, Sveriges Jordbrukskasseförbund och Jordbrukets Bank. En särskild bank ansågs nu nödvändig mot bakgrund av den stora omslutning, som rörelsen uppnått och den alltmera bankmässiga prägel, som verksamheten fått. Särskilt jordbrukets ekonomiska föreningar ställde allt större krav på stora krediter och bankmässiga tjänster.

Följden av utredningen blev en kraftig

Trots målsättningen ställdes redan från

omorganisation av jordbrukskasserörelsen och ett avvisande av den från skilda håll hävdade tanken att institutionen var onödig när sparbankerna var så talrika. Ett samordnande topporgan, Svenska jordbrukskreditkassan, skapades med två av styrelsens ledamöter utsedda av staten. Det statliga garantistödet ökades radikalt och även de direkta statsbidragen höjdes. Medlemsinsatserna höjdes, fonderingsreglerna skärptes och medlemmarnas ansvarighet för kassornas förbindelser minskades betydligt. Den tidigare inställningen till säkerhetsfrågan, som i hög grad hade betingat valet av företagsform, övergavs även om inga preciserade riktlinjer för säkerheternas kvalitet gavs.

starten inteckningssäkerheter för en betydande del av utlåningen. De successivt skärpta säkerhetskraven medförde en ökning av inteckningssäkerheternas betydelse och en allt större del av utlåningen lämnades mot botteninteckningar i jordbruksfastigheter. I dag är reverslån den helt dominerande låneformen och ca 60 % av dessas volym har botteninteckningar i jordbruksfastigheter som säkerhet. Säkerheterna för toppkrediter har dessutom förbättrats genom de sedan 1948 lämnade statliga garantilånen för jordbrukare. Numera torde skillnaderna i säkerhetskrav mellan jordbrukskasserörelsen och affärsbankerna vara små eller obefintliga.14 Kreditgivningen från hypoteksbanken har relativt sett varit tämligen konstant under hela undersökningsperioden. Fram till början av 1950-talet låg dess andel strax över 25 % och därefter mellan 28 och 30 %. Delvis p. g. a. de snäva gränserna för primärkredit hade dock banken vissa svårigheter under 1920-talet att hävda sig i konkurrensen med sparbankerna. För att förbättra dess situation och underlätta jordbrukarnas kreditförsörjning höjdes 1930 belånings gränsen för primärkredit från 50 till 55 % av taxeringsvärdet och tilläts även värdet av växande skog att ingå i belåningsvärdet. 1935 höjdes belåningsgränsen ytterligare till 60 %. För att smidigare kunna anpassa sig till marknadsläget och utnyttja lågränteperioder fick hypoteksbanken året därpå möjlighet att utge obligationer utan bestämd förfallodag. Vidare erhölls rätt till kortfristig upplåning utanför obligationsmarknaden samt kortfristig placering av tillfälliga överskottsmedel. 15 De statliga garantilån för jordbruket, som infördes 1948, får förmedlas även av hypoteksföreningarna, vilket inneburit en betydande vidgning av deras kreditmöjligheter och betjäning av en ny kategori av låntagare, nämligen arrendatorer. Den viktigaste ändringen i den nya lagen 1956 om landshypoteksinstitutioner var utökningen av kretsen möjliga belåningsobjekt. Bl. a. får nu lån även ges till jordegendom, som endast delvis är taxerad som jordbruksfastighet. Vidare kan tomt- och industrivärde få inräknas i belåningsvärdet. Nämnas kan slutligen

att efter en liberalisering i lagstiftningen har under efterkrigstiden andelen stående lån ökat kraftigt på amorteringslånens bekostnad. 16 Affärsbankernas andel har minskat under praktiskt taget hela perioden, särskilt om man tar hänsyn till att de redovisade siffrorna för 1919 och 1924 ev. innebär en viss underskattning för affärsbankerna. Ett relativt vanligt omdöme är att affärsbankerna betraktar jordbrukskrediter som mindre attraktiva än andra krediter, möjligen undantagandes bottenlån i bostadsfastigheter. Den starkaste nedgången i jordbrukskrediternas andel av affärsbankernas kreditgivning skedde dock under senare delen av 1930-talet och hela 1940-talet, då affärsbankernas tillgång på kapital var relativt god medan nedgången inte varit särskilt markerad under 1950- och 1960-talen. Denna avvikelse i utvecklingen från vad man skulle vänta sig kan bero på att jordbrukskrediternas andel av affärsbankernas kreditgivning varit och är så liten att de bortses från vid förändringar i affärsbankernas kreditpolitik. Nedgången under lätta kreditmarknadslägen kan förklaras med den då hårdare konkurrensen från andra kreditinstitut. Nedgången i sparbankernas andel har varit kraftigast under de senaste 15 åren. Andelen uppgick 1964 till drygt 25 % mot drygt 40 % 1934 då andelen var störst. Den kraftigaste nedgången i jordbrukskrediternas andel av sparbankernas kreditgivning skedde under perioden 1934—1952. Kreditgivning till jordbruket från statliga lånefonder har fram till mitten av 1950-talet 14 Källor för avsnittet om jordbrukskasserörelsen har varit: Jordbruksutredningen [1], Jordbrukskreditutredningen [2], Jordbrukskasseutredningen, 1950 års jordbrukskasseutredning, Riksdagens protokoll samt Jordbrukskasserörelsen. 15 1935 demokratiserades också rösträttsbestämmelserna vid föreningarnas stämmor för att minska bruksägarnas och storböndernas inflytande och göra lån från och medlemskap i föreningarna mera attraktiva för mindre jordbrukare. 16 Huvudsakliga källor har varit: Betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit, 1934 års fastighetskreditsakkunniga. Prop. 1930: 265, 1935: 204, 1936: 88 och 1956: 4.

S+atliga lånefonder

Hypoteksinsti+ut 7IH 60

50 Sparbanker

Affärsbanker

54 56

62 1964 Åt

Diagram 8. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivningen till jordbruket. varit av relativt stor betydelse. Sitt maximum nådde denna kreditgivning, relativt sett, 1944 då statliga lånefonders utestående krediter uppgick till nära 15 % av den totala institutionella jordbrukskreditgivningen. Fr. o. m. 1948 har det statliga stödet i allt högre grad fått formen av statliga garantier för lån, som lämnas av de ordinarie kreditinstituten. Flertalet statliga lånefonder för jordbruket står nu under avveckling. Den största utestående kreditvolymen 1964 hade den s. k. avdikningslånefonden och egnahemslånefonden. Ser man i stället på kreditinstitutens fördelning efter ägandeförhållanden (diagram 9) visar det sig att låntagareassociationernas andel ökat kraftigt och nu svarar för ca 60 % av all institutionell kreditgivning till jordbruket, vilket är den överlägset högsta siffra, som redovisas för någon av de undersökta delmarknaderna. Båda associationerna

(jordbrukskasserörelsen och hypoteksbanken) ingår i jordbrukarnas föreningsrörelse. De offentligt kontrollerade institutens andel är obetydlig. De privata affärsbankernas andel har successivt minskat och uppgår nu till ca 10 %.

E: 4. Övrigt näringsliv Upplåning i kreditinstitut, obligations- och förlagslån samt egen inlåning från allmänheten via sparkassor svarar endast för en mindre del av företagens främmande kapital. Vissa uppgifter om företagens skuldstruktur ultimo 1961 finns tillgängliga och redovisas i tabell 4. Såsom framgår svarade obligations- och förlagslån, kredit i räkning samt andra lån från affärsbanker och försäkringsbolag för mindre än 30 % av industriföretagens totala bruttoskulder. Motsvarande andelar för övriga företagsgrupper

Låntagarassociationer

Offentligt kontrollerade institut

'92.4

62 l964År

Diagram 9. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivninen till jordbruket. exkl. rederier var ännu lägre. Ändå har andelen för dessa institutionella krediter ökat betydligt sedan slutet av 1950-talet. Den dominerande skuldposten (med undantag för rederierna) utgjordes av företagens inbördes kreditgivning i form av leverantörsskulder och kundförskott. Den näst största finansieringsformen för industriföretagen var lån från pensionsstiftelser och för partihandelsföretags koncernskulder. Det är således en mycket begränsad del av företagens totala bruttokreditförsörjning, som fångas in vid en kartläggning av den institutionella kreditgivningen. Netto för hela sektorn är dock andelen naturligtvis avsevärt större eftersom övriga krediter till betydande del tar ut varandra vid saldering. Det bör observeras att obligations- och förlagslån inte är fördelade på innehavare i tabell 3: 4. Någorlunda tillförlitliga uppgifter om näringslivets institutionella upplåning finns

först fr. o. m. 1929. Obligations- och förlagslånens andel av den kända upplåningen har varierat relativt mycket med följande högsta och lägsta värden: 1929: 29 % 1934: 32 % 1944: 22 % 1949: 25 % 1959: 15 % 1964: 20 % Siffran för 1934 får emellertid tas med en viss reservation eftersom affärsbankerna gjorde betydande avskrivningar under krisåren 1930-1933. Nedgångarna i andelen har haft skiftande orsaker. Nedgången fr. o. m. 1930-talets mitt berodde huvudsakligen på företagens stigande självfinansieringsgrad och därmed minskande behov av långfristigt främmande kapital. Företagens obligationsupplåning minskade även i absoluta tal un-

Tabell 4. Vissa företags skuldstruktur per 31.12.1964. Procentuell fördelning. Industri440 partiaktiebolag med mer än handels50 anställda företag

Skuldslag 1 Pensionsstiftelser och andra personalstiftelser Obligationslån Lån mot förlagsbevis Koncernskulder Lån (utan kredit i räkning) från: — affärsbanker — försäkringsbolag — övriga Kredit i räkning Accepterade växlar Skulder till leverantörer och förskott från kunder Totalt

18 10 2 10

239 detaljhandelsföretag

8 22

11 32

—

—

8 5 10 3 2 32 100

Därav utländska skulder

13 Summa skulder, milj. kr.

23 561

Rederiföretag med tonnage över 1 000 bruttoton

41 större jordbrukskooperativa företag

3 3 14 4 9

10 7 15 6 3

5 *483

6 5 23 5

29 100

40 100

18 100

7 072

1 808

3 9

1 Vissa poster såsom skatteskulder och innehållen källskatt har ej medtagits. Även förlagsbevis. _ ... 3 Bl. a. lån hos försäkringsbolag, Svenska Skeppshypotekskassan och Svensk Fartygskredit. Källa: Statistiska centralbyråns kreditmarknadsstatistik. 2

der denna period. Andelens nedgång under 1950-talet torde däremot främst få sättas i samband med riksbankens restriktivitet vid beviljande av emissioner. Det skedde en betydande överflyttning av långfristig upplåning från obligationsmarknaden till försäkringsbolagen och ev. också afärsbankerna. 17 De kooperativa sparkassornas bidrag till näringslivets kreditförsörjning har sedan 1940talet motsvarat ca 4 % av den kända totala upplåningen. Affärsbankers traditionella verksamhetsområde brukar anges vara att lämna näringslivet korta, självlikviderande rörelsekrediter. Svenska affärsbanker har alltid haft en betydande sådan utlåning till näringslivet jämte andra temporära krediter i samband med exempelvis industriinvesteringar, vars slutliga finansiering efter färdigställandet övertagits av obligationsmarknaden. Under den svenska industriens uppbyggnadsperiod lämnade bankerna emellertid reellt sett långa krediter i stor utsträckning, bl. a. mot säkerhet av aktier, och blev djupt engagerade i många företag. Den deflationskris, som

satte in efter första världskrigets spekulationsbetonade högkonjunktur, medförde att krediter till betydande belopp blev »infrusna», dvs. de kunde avvecklas först efter lång tid i den mån de inte helt måste avskrivas. Krisen i början av 1930-talet fick liknande konsekvenser. Under återstoden av 1930talet möjliggjorde industrins stigande självfinansiering en snabb avveckling av gamla bankskulder. De formellt kortfristiga men genom omsättningen reellt långfristiga krediter, som affärsbankerna numera lämnar, går främst till mindre företag. Före 1955 års banklag fanns icke några lagstadgade bestämmelser, 17

Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet förekom långfristig reversupplåning av en speciell typ, som reellt stod obligationsupplåning mycket nära. Genom bankernas medverkan lades upp långtidsbundna reverslån, som uppdelades i ett antal reverser och såldes av bankerna till olika kapitalplacerare, främst försäkringsbolagen. Bankerna förvaltade och förvarade den för lånet ställda säkerheten för reversinnehavarnas gemensamma räkning. Säkerheten var ofta av samma kvalité och bankens ansvar i stort sett detsamma som i fråga om obligationslån, emitterade på marknaden.

som reglerade krediternas löptid. I bolagsordningarna stadgades dock att lån fick ha högst sex månaders löptid (med ett obetydligt undantag). 1955 gavs bankerna emellertid begränsade möjligheter att ge lån bundna på högst tio år för att kunna bidra till småindustrins och hantverkets långfristiga lånefinansiering. Dessa möjligheter har dock utnyttjats i endast obetydlig omfattning. I och med ATP:s tillkomst undantags också de s. k. återlånen (lån från fonden förmedlade av bankerna) från det principiella kravet på kortfristighet. För att underlätta exportens och investeringarnas finansiering liberaliserades banklagen ytterligare 1965 och affärsbankerna fick rätt att lämna lån med högst tio års löptid till ett sammanlagt belopp motsvarande högst 25 % av inlåning jämte eget kapital efter avdrag för återlånen. 18 De typiska formerna för affärsbankernas utlåning till näringslivet är växeldiskontering och checkräkningskredit, vilka båda är främst avsedda för användning som rörelsekrediter. En mycket stor del av utlåningen till näringslivet har emellertid också formen av reverslån. Fördelad efter säkerhetens art har utlåning mot pant av aktier gått starkt tillbaka sedan 1920- och 1930-talen och utgjorde 1964 mindre än 4 % av totala utlåningen mot 41 % ultimo 1919. I kreditinstitutens utlåning till näringslivet dominerar affärsbankerna helt, såsom framgår av diagram 10. Deras andel har dock sjunkit betydligt samtidigt som framför allt försäkringsbolagens andel stigit kraftigt, från mindre än 5 % år 1929 till ca 20 % år 1964. Under 1960-talet har en minskning i försäkringsbolagens andel dock inträffat, vilket till stor del torde återspegla företagens ökade tillgång till obligations- och förlagslånemarknaden. Affärsbankernas och försäkringsbolagens kreditgivning till näringslivet är dock inte helt jämförbar. Försäkringsbolagens krediter är nästan uteslutande långfristiga medan affärsbankernas, som nämnts, till betydande del är reellt kortfristiga. Slutligen ska beträffande affärsbankerna nämnas att de åtminstone vid vissa tillfällen

lämnat bidrag till näringslivets kreditförsörjning, vilka inte framgår av affärsbankernas utlåningssiffror. Garantier har ställts för företagens upplåning hos andra kapitalplacerare, bl. a. understödsföreningarna och vissa banker har tidvis också tecknat borgen för sådana lån. Vissa banker har också tidvis lämnat lån i form av terminsaffärer med obligationer, vilket tillgått så att företaget sålt ägda obligationer avista och samtidigt återköpt dem med leverans och betalning efter en viss tid. En sådan kredit kommer då inte att redovisas som utlåning utan som obligationsinnehav, dvs. likvid tillgång. övriga kreditinstitut är av endast marginell betydelse för näringslivets kreditförsörjning även om vissa är viktiga inom sina specialområden. Skeppshypotekskassan, som tillkom 1929, var fram till 1965 inriktad på finansiering av medelstort tonnage (därefter även större tonnage) och hade tämligen begränsade resurser. Det affärsbankägda Svensk Fartygskredit bildades 1953 för finansiering av det större tonnaget och expanderade först snabbt. Under 1960-talet har dock kreditvolymen stagnerat och gått tillbaka. Det statliga kreditstödet till mindre tonnage har sedan 1939 främst utgått via fonden för den mindre skeppsfarten. Genom ändringarna i banklagen 1933 begränsades starkt affärsbankernas möjligheter att lämna långfristiga krediter, vilket blev speciellt kännbart för de mindre och medelstora företagen. För att motverka denna effekt bildades året därpå AB Industrikredit med övervägande statlig kapitalinsats och med statliga garantier. En snäv upplåningsram och sträng utlåningspolitik medförde dock att företagets verksamhet blev tämligen obetydlig. Efter initiativ från affärsbankernas sida omorganiserades Industrikredit kraftigt 1960 och gavs väsentligt ökade kreditresurser. Under 1960-talet har också dess utlåning expanderat mycket snabbt. I och med tillkomsten 1962 av det kompletterande sekundärlåneinstitutet AB Företagskredit har Industrikredit blivit ett renodlat primärkre18 Samma bestämmelse infördes också för sparbanker, postbanken och jordbrukskasserörelsen.

Övriga 5+a+liga lånefonder Understödsföreningar

52 54 56

62 1964 Ä r

Diagram 10. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till övriga näringslivet (industri, handel, samfärdsel och servicenäringar).

ditinstitut. Samma år tillkom Svensk Exportkredit. Sedan andra hälften av 1950-talet har statens kreditstöd till näringslivet via lånefonder ökat kraftigt. Huvuddelen av krediterna går till småindustri och hantverk via företagarföreningarna (Statens hantverks- och industrilånefond) samt till civilflyget (luftfartslånefonden). 1954 kompletterades den direkta statliga kreditgivningen till hantverk och småindustri med ett statligt lånegarantisystem. Under 1950-talet har understödsföreningarnas andel stigit och uppgick 1964 till drygt 5 % . ökningen beror främst på den förändring i föreningarnas placeringspolitik, som tidigare redogjorts för. Fr. o. m. 1956 har en mindre del av sparbankernas totala kreditgivning definierats som krediter till

övrigt näringsliv. Sparbankerna har en viss sådan kreditgivning, främst till småföretag, men dess storlek kan inte utläsas av tillgänglig statistik. De angivna beloppen är därför endast grova gissningar, som dock inte förefaller vara alltför orealistiska. Fördelas i stället kreditinstituten efter ägandeförhållanden (diagram 11) dominerar naturligt nog de privata affärsbankerna och dessas kreditbolag. Deras andel har dock sjunkit avsevärt, från över 90 % till 55 % år 1964. Andelen för offentligt kontrollerade institut, som nästan helt representeras av Kreditbanken, har stigit under perioden och utgjorde år 1964 drygt 8 %. 19 19 Av mera speciella källor kan nämnas Kreditinstitututredningen samt PM angående bankernas utlåning.

% 100 -

Övriga

91H

7(H 60 -=

50 Privata affärsbanker och dessas kreditbolag

to-_ 30-

20^

59 Låntagarassociationer Offentligt kontrollerade institut Statliga lånefonder 62 l964År

Diagram 11. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till övriga näringslivet (industri, handel, samfärdsel och servicenäringar) E: 5. Diverse och krediter till enskilda Sektorn diverse och krediter till enskilda har närmast karaktär av restpost och är tämligen ointressant. Dess andel av kreditinstitutens totala direkta kreditgivning har successivt minskat och har sedan slutet av 1950talet understigit 5 %. Drygt hälften av sektorns krediter kommer från affärsbankerna medan återstoden härrör från sparbanker, försäkringsbolag (s. k. livlån) och statliga lånefonder (främst bosättnings- och studielån). Sedan mitten av 1950-talet har affärsbankernas andel stigit påtagligt, vilket delvis torde kunna sättas i samband med deras ökade ansträngningar att dra till sig hushållssparande varvid ökad kreditgivning till enskilda både är ett konkurrensmedel och en följd. I sektorns krediter har inte riksbankens avbetalningslån inräknats, vilka dock är av obetydlig storlek.

326 F.

Värdepappersmarknaden

I de föregående avsnitten om den direkta kreditgivningen har redogörelsen utgått från en uppdelning på olika delmarknader baserad på kreditändamål så långt möjligt. Genom motsvarande förfarande för värdepapper skulle en fullständig fördelning av totala kreditvolymen på låntagare och långivare erhållas. En sådan totalfördelning är dock ur snävt marknadsmässig synvinkel av mindre intresse vartill kommer att det statistiska materialet är ofullständigt för framför allt tiden före 1944. I stället har valts att kartlägga totala värdepappersmarknadens struktur utifrån köparsidan. För uppgifter om den totala kreditvolymens fördelning 1944— 1964 hänvisas till professor Börje Kraghs utredning för 1960 års kreditmarknadsutredning och den uppföljning för senare år,

som gjorts av bankkommissarie Erik Karlsson. Som angivits tidigare har värdepapper definierats såsom hela statsskulden jämte övriga subjekts utelöpande obligationer och förlagsbevis. Definitionen är inte helt tillfredsställande genom att den även innesluter sådana statliga finansobjekt, exempelvis statsskuldförbindelser, som inte är föremål för kontinuerliga marknadsnoteringar på samma sätt som obligationer och förlagsbevis. Det statistiska materialets utformning under framför allt tidigare år har emellertid inte medgett något annat val. Obligationer och förlagsbevis utgör dock den helt dominerande delen av värdepappersstocken. Tilläggas kan att den statliga upplåningens särställning på kreditmarknaden medför att det i en strukturstudie av värdepappersmarknaden inte är helt invändningsfritt att utesluta skattkammarväxlar, dagslån, statsskuldförbindelser och andra statliga finansobjekt vid sidan av obligationer. Fram till 1956 har bokförda värden måst användas för flertalet kreditinstituts värdepappersinnehav. Jämfört med nominella värden erhålls härigenom en viss underskattning, som dock inte är större än att en approximativt riktig bild erhålls av värdepappersinnehavets fördelning. I 1919 års uppgift för riksbanken och 1919-1929 års uppgifter för försäkringsbolagen ingår även innehav av utländska obligationer, men detta var, såvitt kunnat bedömas, inte tillräckligt stort för att ha någon nämnvärd betydelse. Mellan 1919 och 1924 ökade volymen utelöpande värdepapper tämligen snabbt bl. a. beroende på att bankskulder omvandlades till obligationslån vid rekonstruktion av åtskilliga företag. Under perioden 1924— 1939 ökade värdepappersstocken däremot med endast drygt 30 %. Den relativt blygsamma ökningen berodde på att kommunernas obligationsupplåning minskade under hela perioden medan näringslivets obligations- och förlagsupplåning minskade fr. o. m. 1929. Särskilt i det senare fallet var nedgången kraftig. Även statens anspråk på värdepappersmarknaden var begränsade, varför det största tillskottet repre-

senterades av hypoteksinstitutens upplåning. Med krigsutbrottet följde en enorm ökning av den statliga upplåningen, som mellan 1939 och 1944 nära tredubblades samtidigt som näringslivets upplåning fortsatte att minska och kommunernas var ungefär oförändrad. Den statliga upplåningen kom härigenom att helt dominera i värdepappersstocken. Under åren närmast efter kriget steg åter kommunernas och näringslivets upplåning kraftigt. I början av 1950-talet tillkom riksbankens emissionskontroll och fram till årtiondets slut låg kommunernas och näringslivets utelöpande lån på en tämligen konstant nivå. Statens upplåning steg däremot snabbt under hela 1950-talet. Under 1960-talet har sammanställningen av värdepappersstocken förändrats rätt markant. Statsupplåningen har mellan 1959 och 1964 förändrats obetydligt medan näringslivets obligations- och förlagsupplåning ökat med ca 110 % samt kommunernas med ca 80 %. Samtidigt har kreditinstitutens upplåning på värdepappersmarknaden ökat så kraftigt att deras andel av totala värdepappersstocken stigit till den högsta nivån (36 %) under hela perioden. Förlagslån introducerades på kreditmarknaden strax efter första världskriget men fick ingen större omfattning förrän efter andra världskriget. Förlagsbevisen lyder på bestämda belopp och löper med fast ränta varför de företer stora likheter med obligationer. Säkerheten för bevisen är emellertid sämre, eftersom vid en ev. likvidation innehavarna av bevisen kommer efter företagets övriga fordringsägare. Orsakerna till den stigande andelen förlagslån kan bl. a. sökas i industrins ökande svårigheter att prestera förstklassiga säkerheter lämpliga för obligationslån, tillväxten av serviceföretag med avsaknad av tillräckliga obligationssäkerheter samt affärsbankernas möjligheter enligt 1955 års banklag att uppta förlagslån och jämställa dessa medel med eget kapital vid beräkning av inlåningsrätten. Kreditinstitutens andel av den totala värdepappersstocken har, om riksbanken inkluderas, stigit från 40 % år 1919 till drygt 80 % 1964 (diagram 12). Stegringen har i 327

% 100 -a Övriga

kredi+instirirr

AP-fonderna-

20^ Försäkringsbolag 10-E

19^9

i—r56 54

62 1964 Ar

Diagram 12. Procentuell fördelning av kreditinstitutens värdepappersinnehav 1919—64 samt utvecklingen av deras andel av utelöpande värdepapper 1919—64.

stort sett fortgått utan avbrott. En viss nedgång har visserligen registrerats för 1919— 1924, men denna torde till betydande del vara betingad av avskrivningar på de obligationer, som bankerna övertog i samband med företagsrekonstruktioner. Uppgifterna om utelöpande värdepapper 1919 är dessutom något osäkra. Mellan 1924 och 1944 ökade kreditinstitutens andel mycket snabbt, från 35 % år 1924 till 65 % år 1944, för att därefter stiga i lugnare tempo. Det bör observeras att i diagrammet understödsföreningarna medtagits fr. o. m. 1952 och att en övergång till nominella värden skett 1952 (för försäkringsbolag) och 1956 (för flertalet övriga kreditinstitut). Ungefär tre fjärdedelar av kurvans förskjutning 1952 beror på medtagandet av understödsföreningar. Räknas kreditinstitutens andel exkl. riks-

bankens innehav blir stegringen mellan 1919 och 1964 något mindre, nämligen från 40 % till drygt 70 % . Denna senare andel har utvecklats mera oregelbundet än den förra med en relativt kraftig nedgång 1944— 1949, och en betydligt snabbare ökning under de senaste åren, från 59 % år 1956 till 71 % år 1964. Nedgången 1944-1949 berodde på de stora utförsäljningar av värdepapper, som kreditinstituten gjorde främst under 1946—1947 samtidigt som kommuner, företag och hypoteksinstitut företog stora obligationsemissioner. Riksbanken tvingades i kursstabiliserande syfte köpa betydande obligationsposter och dessutom överta stora delar av riksgäldskontorets skattkammarväxlar, när bankerna inte uppträdde som köpare. Riksbankens andel av värdepappersstocken låg på en fortsatt hög

Övriga

kreditinstitut

Privata affärsbanker

Offentligt

|9Z4

kontrollerade

institut

62 1964 Xr

Diagram 13. Procentuell fördelning av kreditinstitutens värdepappersinnehav 1919—64. nivå fram till slutet av 1950-talet, då den snabbt började minska. 20 Sedan 1919 har således en kraftig strukturförändring skett på värdepappersmarknadens köparsida, som lett till att kreditinstituten idag intar en helt dominerande ställning. Tillkomsten av AP-fonderna och koncentrationsprocessen inom affärsbanksväsendet och försäkringsväsendet har dessutom medfört att ett fåtal institut innehar större delen av värdepappersstocken. Den snabba stegringen mellan 1924 och 1939 berodde främst på att utbudet av värdepapper var för litet för att tillgodose kreditinstitutens normala placeringsbehov. Följden blev att även delar av den redan utelöpande värdepappersstocken överfördes i kreditinstitutens händer, bl. a. från utlandet. 21 Deras andel av värdepappersmarknaden steg något snabbare under 1934-1939 än 1929-1934 men detta kan bero på att det genomsnittliga bokförings-

värdet steg i förhållande till nominella värdet p. g. a. det låga ränteläget. För alla kreditinstitut utom riksförsäkringsverkets nuvarande fonder sjönk värdepappersplaceringarna i förhållande till den direkta kreditgivningen under andra hälften av 1930-talet. 20

Hushållens obligationsinnehav utgör en ytterst ringa andel av deras totala tillgångar. Andelen har av allt att döma sjunkit under efterkrigstiden. 21 Under första världskriget och åren närmast efter var återköpen av svenska obligationer från utlandet ännu mer markerad och bidrog kraftigt till uppkomsten av en aktiv svensk obligationsmarknad. Som exempel kan nämnas att 21 % av statsobligationerna var placerade utomlands år 1922 mot 92 % år 1913. Den stora minskningen berodde dock i stor utsträckning även på att riksgäldskontoret vid sin stora upplåning under kriget helt var hänvisad till den inhemska marknaden. De svenska kreditinstitutens stigande andel av värdepappersstocken under 1920- och 1930-talen var därför fortsättningen av en utveckling, som började redan under första världskriget.

Den snabba ökningen i kreditinstitutens andel under andra världskriget berodde däremot främst på den stora statliga upplåningen och hade således en annan bakgrund. 22 Såsom redan nämnts skedde också en nedgång efter kriget för andra kreditinstitut än riksbanken i samband med att de lösgjorde medel för kreditgivning till andra samhällssektorer, ökningen i kreditinstitutens andel fr. o. m. början av 1950-talet beror till betydande del på expansionen av affärsbankernas värdepappersinnehav och de stora förvärv av värdepapper, som riksbanken själv gjorde fram till senare delen av 1950-talet. Den återupptagna snabba stigningstakten för andra kreditinstitut än riksbanken fr. o. m. 1956 beror främst på tidvis omfattande marknadsoperationer från riksbankens sida. En bidragande orsak kan också vara att en hårdare kreditpolitik och sänkt självfinansieringsgrad inom näringslivet lett till att företagen lösgjort likvida medel genom att sälja sina obligationsinnehav till kreditinstituten. Samtidigt som kreditinstitutens andel av utelöpande värdepapper ökat starkt har betydande förskjutningar inträffat mellan kreditinstituten inbördes. Riksbankens starkt ökade andel fr. o. m. 1940-talet sammanhänger dels med att riksbanken tidvis fått tillgodose statens upplåningsbehov när övriga kreditinstitut inte kunnat eller velat uppträda som kreditgivare, dels att riksbanken sökt styra kreditmarknadsutvecklingen även genom marknadsoperationer. En betydande nedgång i riksbankens andel har dock skett under senare år — från 23 % år 1956 till 13 % år 1964. T. o. m. 1934 var sparbankerna jämsides med försäkringsbolagen de största innehavarna av värdepapper bland kreditinstituten. Sparbankernas andel under perioden 1919— 1934 varierade mellan 30 och 35 %. En stor del av detta värdepappersinnehav hade förvärvats under första världskrigets högränteperiod. Under 1930-talet började sparbankernas andel sjunka och har sedan slutet av 1940-talet utgjort endast 6 - 8 % av kreditinstitutens totala värdepappersinnehav. Nedgången blev särskilt kraftig under 1940-talet,

då sparbankernas placeringspolitik markant förändrades i riktning mot ökad andel direkt kreditgivning. Postbankens andel ökade successivt fram till slutet av 1940-talet, tidvis främst beroende på postbankens tillväxt och tidvis till följd av förändringar i placeringspolitiken. Från en högsta andel på 18 % år 1949 har emellertid postbankens värdepappersinnehav minskat relativt sett på grund av ökad inriktning på direkt kreditgivning. 1964 hade postbankens andel sjunkit till 10%. Som nämndes var under första delen av perioden försäkringsbolagen jämsides med sparbankerna de största innehavarna av värdepapper bland kreditinstituten. Försäkringsbolagens andel har varit tämligen stabil under hela undersökningsperioden även om en viss minskning inträffade under 1940-talet och första hälften av 1960-talet. Tillkomsten av AP-fonderna kan dock förväntas kraftigt ändra på denna situation inom den närmaste framtiden. Efter endast fyra års verksamhet var fondernas andel drygt 15 % och vid oförändrade placeringsregler för fonderna kommer dessa inom några få år att uppnå en helt dominerande ställning på värdepappersmarknaden på bekostnad av i första hand de enskilda försäkringsbolagen. Den mest oregelbundna utvecklingen uppvisar affärsbankerna. Framför allt 1919 men även under 1920-talet hade affärsbankerna ett betydande innehav av värdepapper. Deras andel sjönk sedan kraftigt under 1930talet, delvis beroende på ändrad placeringspolitik för att åter stiga till ungefär 1919 års nivå i samband med den stora statliga upplåningen under första hälften av 1940-talet. Efter kriget sålde affärsbankerna ut stora delar av sina värdepappersportföljer för att kunna tillgodose näringslivets starkt ökade kreditbehov. Mellan 1944 och 1949 sjönk affärsbankernas andel av kreditinstitutens värdepapper från 23 % till 1 1 % . Därefter steg affärsbankernas andel åter snabbt. 1959 var affärsbankernas andel uppe i 25 % , vil22 Kreditinstitutens andel ökade snabbare under krigsåren än under någon annan period trots att en betydande del av de nya statslånen (ca 30 %) genom en omfattande propagandainsats kunde placeras utanför kreditinstituten.

ket var obetydligt mindre än försäkringsbolagens. Mellan 1962 och 1964 inträffade en viss minskning, som nedbringade affärsbankernas andel till 22 %. Av övriga kreditinstitut kan nämnas att andelen för allmänna sjukkassor och de fonder, som nu förvaltas av riksförsäkringsverket, successivt steg till 15 % år 1939 för att därefter åter gradvis avta. 1964 var andelen 4 %. För understödsföreningarna slutligen har en minskning skett mellan 1952 och 1964 till följd av ändrad placeringspolitik. När det gäller värdepappersmarknaden är kreditinstitutens fördelning efter ägandeförhållanden mindre intressant än på andra marknader på grund av både att konkurrensbegränsningarna är avsevärt mindre och att riksbanken själv uppträder på marknaden och utifrån de penningpolitiska målsättningarna bestämmer marknadsutvecklingen i olika avseenden. I diagram 13 har emellertid gjorts en sådan fördelning av kreditinstitutens värdepappersinnehav. Andelen för de offentligt kontrollerade instituten steg successivt fram till 1949, då den utgjorde knappt 55 % av kreditinstitutens totala värdepappersinnehav. Under 1950-talet och början av 1960-talet var andelen något lägre för att till följd av AP-fondernas tillväxt åter stiga mellan 1962 och 1964 till drygt 45 %. Andelen för privata affärsbanker (som före 1949 omfattar alla banker) uppvisar efter 1944 samma oregelbundna utveckling som andelen för samtliga affärsbanker och uppgick 1964 till 18 %. För övriga kreditinstitut har andelen minskat starkt, från 63 % år 1919 till 36 % år 1964. I förhållande till totala värdepappersstocken har mellan 1919 och 1964 offentligt kontrollerade instituts andel stigit från 6 % till 38 %, privata affärsbankernas andel från 8 % till 14 % och övriga kreditinstituts andel från 25 % till 30%.

TABELLBILAGA A

Inlåningsstatistik

Tabellförteckning Tabell A: 1. Bankinrättningars och kooperativa sparkassors inlåning inkl. påförda räntor per sista dec. 1919—1964. Tabell A: 2. Bankinrättningarnas inlåning (inkl. räntor) 31.12.64 länsvis fördelad. Mkr. Tabell A: 3. Affärsbankers och sparbankers inlåning (inkl. påförda räntor) 1.1.29, länsvis fördelad. Mkr. Tabell A: 4. Institutionellt försäkringssparande per sista dec. 1919—64. Mkr. Tabell A: 5. Synligt institutionellt sparande 1919—1964. Mkr.

Tabell A: 1. Bankinrättningars och kooperativa sparkassors inlåning inkl. påförda räntor per sista dec. 1919—1964. Postbanken2 JUIUUIUKS1

År

Affärsbanker Sparbanker

Totalt

Mkr

Mkr

%

Mkr

%

%

Postsparbanken

kasserörelsen3

Mkr

Mkr

°/

Koopeirativa sparkassor4 6 Totalt

%

Mkr

/o

1919 5 018 1924 3 675 1929 3 481 1934 3 586 1939 4 433 1944 6 431 1949 8 457 1952 10 451 1953 11974 1954 12 862 1955 12 789 1956 13 298 1957 14 528 1958 16 275 1959 19 271 1960 18 863 1961 19 783 1962 22 428 1963 24 985 1946 27 369

71,9 1 871 58,7 2 399 51,4 2 884 47,3 3 312 48,1 3 679 46,8 5 106 43,2 7 231 43,0 8 703 44,1 9 343 44,4 9 978 42,6 10 696 41,7 11491 42,0 12 428 43,2 13 403 44,9 14 271 43,3 15 351 42,6 16 306 44,0 17 625 45,0 18 853 45,2 20 380

26,8 83 38,3 149 42,6 326 43,7 571 39,9 908 37,1 1 881 37,0 3 266 35,8 4 281 34,5 4 869 34,5 5 075 35,6 5 332 36,1 5 753 36,0 6 171 35,5 6 498 33,2 7 714 35,3 7 465 35,1 8 310 34,6 8 532 33,9 9113 33,6 9 775

1,2 2,4 4,8 7,5 9,9

83 149 284 473 628

13,7 1 269 16,7 2 083 17,6 2 638 17,9 2 849 17,5 3 022 17,8 3 219 18,1 3 428 17,9 3 713 17,2 4 023 18,0 4 253 17,2 4 725 17,9 5 016 16,8 5 478 16,4 5 931 16,1 6 342

2 4 0,1 7 0,1 18 0,2 65 0,7 163 1,2 10,6 361 1,8 10,9 556 2,3 10,5 617 2,3 10,4 710 2,4 10,7 797 2,7 10,8 868 2,7 10,7 948 2,7 10,7 1010 2,7 9,9 1096 2,6 10,9 1236 2,8 10,8 1 376 3,0 10,8 1 575 3,1 10,7 1797 3,2 10,5 2 162 3,6 1,2 2,4 4,2 6,2 6,8 9,2

°/

Mkr

/o

9 30 70 94 125 166 246 304 325 359 389 438 469 515 548 590 645 782 844 905

0,1 0,5 1,0 1,2 1,4 1,2 1,3 1,2 1,2 1,2 1,3 1,4 1,4 1,4 1,3 1,4 1,4 1,5 1,5 1,5

6 983 6 257 6 768 7 581 9 210 13 747 19 561 24 295 27 128 28 984 30 003 31 848 34 544 37 701 42 900 43 505 46 420 50 942 55 592 60 591

1 2 3 4 6

1919—29 exkl. vid årsskiftet påförda räntor för en del banker. Postgirot ingår fr. o. m. 1929. 1919 exkl. inlåning hos centralkassor från jordbruksorganisationer. Omfattar sparkassor hos KF, konsumtionsföreningar och HSB. Fr. o. m. 1961 ingår det s. k. 5-års lånet för KF:s sparkassa. T. o. m. 1956 ingår dessutom de för pensioneringsändamål avsatta 3 %-medlen. Källor: a) Stat. Medd. serie E 1919—51. b) SOS Bankväsen 1952—64. c) Stat. Medd. serie A. Band IV: 1 och V: 5. d) Jordbrukskasserörelsen. Stat. uppgifter 1941- -64. e) SOS Allmän Sparbanksstatistik 1919—50. f) Statistisk Tidskrift 1952—59. g) SOS Sparbankerna 1960—64. h) SOS Postverket 1924—64. i) SOS Postsparbanken 1919. j) KF:s verksamhetsberättelser 1919—64. k) Kooperatören 1924—64. 1) SOS Kooperativ verksamhet 1924—64. m) Uppgifter erhållna från HSB.

Tabell A: 2. Bankinrättningarnas inlåning (inkl. räntor) 31.12.64, länsvis fördelad. Mkr. Jordbrukskasserörel.

Län

Affärsbanker

Sparbanker

Postsparbanken

Stockholms stad och län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jätmlands län Västerbottens län Norrbottens län

9 820 440 479 1 106 686 351 476 97 262 501 1 895 331 2 844 1 130 675 941 748 732 791 648 1053 331 523 509

2 037 551 692 1085 1 144 672 796 82 498 1 179 3 256 692 1789 1014 855 624 776 585 638 560 277 165 324 238

1 536 107 226 178 185 113 65 18 65 148 310 65 524 238 101 298 232 143 245 280 215 143 256 262

64 60 71 119 103 80 124 42 31 140 146 133 68 107 170 53 76 62 34 122 103 45 151 59

13 457 1 158 1468 2 488 2118 1216 1461 239 856 1 968 5 607 1221 5 225 2 489 1 801 1916 1 832 1 522 1708 1 610 1648 684 1 254 1068

Hela landet

27 369

20 529

5 954

2 162

56 014

Anmärkningar till tabell A: 2 Vid bankinspektionen finns detaljerad statistik över alla inlåningskunder vid affärsbankerna med minst 100 000 kr. i inlåning den 31 maj varje år. 1965 utgjorde denna större inlåning 41 % av affärsbankernas totala inlåning. 1965 års statistik har bearbetats med uppdelning länsvis av den större inlåningen dels efter insättarens län, dels efter bankkontorets län enligt adressorterna. Någon kontroll av riktigheten i de angivna adressorterna för insättarna har inte kunnat göras. Det bör vidare uppmärksammas att ett företag, som förts till ett län mycket väl kan ha verksamhet på andra orter i landet. Detta gäller framför allt de företag, för vilka Stockholms stad eller län angivits som adressort. Genom bearbetningen har erhållits uppgifter om storleken av inlåning över länsgränserna. Sådana transaktioner över länsgränserna kan antas framför allt förekomma för större inlåningskunder och då närmast storföretag. Skillnaden för varje affärsbank mellan varje läns inlåning enligt 336

Summa

insättarens län och banklän har räknats tillbaka till den 31.12.64 med de relativa förändringstal, som resp. banks inlåning exkl. sparkasseräkning uppvisade under perioden 31.12.64-31.5.65. Vidare har från affärsbankerna inhämtats uppgifter om totala inlåningens fördelning på banklän. För att erhålla approximativa uppgifter om fördelningen av affärsbankernas inlåning enligt insättarens län har varje banks totalinlåning per banklän korrigerats med den beräknade absoluta differens mellan större inlåning per banklän och per insättarens län. Den i sammanhanget obetydliga större inlåningen från utlandet (amerikapengar) har dock förts till resp. banklän. Det visade sig att korrigeringarnas relativa storlek var mycket begränsade i flertalet län när Stockholms stad och län slogs samman till en enhet. Jämfört med fördelning enligt banklän skedde en nedjustering av Stockholmsregionens inlåning med ett belopp motsvarande 5 % av inlåningen per insättarens län. Större delen av detta korrigeringsbelopp avsåg naturligt nog Stock-

holms Enskilda Bank. För flertalet övriga dessa län. Direktinlåning vid centralkassor omfattande mer än ett län uppgick 1964 till län innebar korrigeringarna en uppjustering 112 milj. kr., motsvarande 5 , 2 % av jordav siffrorna för inlåning per banklän. I flertalet län var korrigeringarnas relativa stor- brukskasserörelsens totala inlåning. lek under 3 %. Korrigeringarna var dock i förhållande till inlåning enligt insättarlän relativt stora i några län, nämligen Östergötlands län ( + 17 % ) , Kristianstads län ( + 9 % ) , Värmlands län ( + 6 %) och Västmanlands län ( + 16 % ) . Den begränsade större inlåningen över länsgränserna enligt statistiken torde framför allt bero på att huvuddelen av större företags inlåning registreras vid bankkontoret i den ort, där huvudkontoret ligger. Endast för företag, vars huvudbankförbindelse saknar kontor på orten ligger en betydande inlåning hos bankkontor på annan ort - i första hand där bankens huvudkontor är beläget. De i tabellen redovisade siffrorna avser således affärsbankernas inlåning fördelad efter insättarens län. För att få jämförbarhet med övriga institut har slutligen totala räntor påförts genom proportionell fördelning på länens totalinlåning. Uppgifterna för sparbankerna är direkt tagna ur den officiella statistiken för 1964. Uppgifterna för postsparbanken har beräknats på basis av en undersökning, som postsparbanken gjort om inlåningens länsvisa fördelning den 31.12.63. Fördelningen har antagits vara densamma ett år senare, varför länssiffrorna räknats upp med 6,8 %, vilket motsvarar den totala inlåningens relativa ökning. Uppgifterna omfattar dock inte motbokslösa konton, som den 31.12.64 hade en behållning av 388 milj. kr., motsvarande 6,5 % av totala behållningen på motbokskonton. Uppgifterna om jordbrukskasserörelsens inlåning i varje län har beräknats på basis av statistiken i Jordbrukskasserörelsen 1964, där det finns uppgifter dels om centralkassornas inlåning och dels om av jordbrukskassorna förmedlad inlåning i varje län. Direktinlåningen vid centralkassorna har för de centralkassor, som omfattar mer än ett län, förts till det län, vari huvudkontoret är beläget. Detta har sannolikt medfört en mindre överskattning av inlåningen från

Tabell A: 3. Affärsbankers och sparbankers inlåning (inkl. påförda räntor) 1.1.29, länsvis fördelad. Mkr.

Län

Affärsbanker

Sparbanker Totalt

Stockholms stad och län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

945 62 69 151 95 73 118 23 54 54 181 55 263 180 145 181 107 68 143 141 145 69 66 50

267 1212 60 122 75 144 109 260 124 219 73 146 88 206 18 41 71 125 226 280 642 823 81 136 279 542 90 270 99 244 74 255 104 211 77 145 72 215 71 212 30 175 86 17 89 23 70 20

Hela landet

3 438 2 790 6 228

Anmärkningar till tabell A: 3 Uppgifterna för affärsbankerna är baserade på ett material, som samlats in av fil. dr K.-G. Hagström och redovisas i »En studie över sparsamheten i Sverige» i SOU 1932: 36. Tyvärr lämnas inga som helst upplysningar om enligt vilka grunder den länsvisa fördelningen gjorts. Sannolikt har emellertid inga korrigeringar gjorts för interlänstransaktioner utan uppgifterna utgör en summering av inlåningen för alla bankkontor inom resp. län. 1964 var skillnaderna mellan inlåning fördelad efter banklän och kundlän relativt begränsade. En indelning efter banklän innebar en överskattning för Stockholms stad och län tillsammans om ca 5 % och en underskattning för flertalet övriga län (se anm. till tabell A: 2). Om ev. skillnader 1929 kan inte sägas annat än att sannolikt de uppgivna beloppen för Stockholms stad och län innebär en överskatt-

ning jämfört med en fördelning efter kundens län på det sätt, som skett för 1964. Uppgifterna för sparbankerna har tagits från officiell statistik.

Tabell A: 4. Institutionellt försäkringssparande per sista dec. 1919—64. Mkr. Procentuell fördelning

Understödsföreningar

Enskilda förförsäkringsbolag

År

Därav komb. liv- och brandTotalt bolag

Folkpensionsfonden

Statens frivilliga Därav Totalpensionsförsäkpensions- sumringar Totalt kassor ma

1919 1924 19?9 1934 1939 1944 1949 1952

758 200 920 190 1 352 284 1 817 372 2 590 529 3 590 712 5 111 — 6 656 —

106 262 453 675 787 787 787 787

6 11 29 55 88 156 198

106 171 283 383 520 706 902 1 147

94 154 258 346 465 611 775 997

Understödsföreningar

År

Statens EnskilFolk- frivilliga da förpensionsAP- pensäkrings- fon- sions- försäkTotalt bolag derna fonden ringar

1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 196? 1963 1964

7 266 7 912 8 627 9 315 10 082 10 908 11773 12 549 12 976 13 504 14 148 14 801

787 787 787 787 1062 1 337 1 337 478 1 337 1 209 1 337 2 643 1 337 4 669 1 337 7 297 1 337

210 223 235 247 260 273 287 301 312 324 342 351

1277 1 366 1 521 1692 1 878 2 068 2 286 2 452 2 650 2 843 3 069 3 187

970 1 359 2 099 2 904 3 952 5 171 6 956 8 788

Enskilda försäkringsbolag

Folkpensionsfond och statens frivilliga pensionsförsäkr.

Understödsföreningar

78,2 67,7 64,4 62,6 65,5 69,4 73,5 75,7

10,9 19,7 22,1 24,2 21,3 16,9 13,5 11,2

10,9 12,6 13,5 13,2 13,2 13,7 13,0 13,1

Procentu» ;11 förd elning

Folkpensionsfond och staEnskilda tens fri- UnderDärav försäkAP- villiga stödspensions- Total- ringsfon- pensions- förekassor summa bolag derna försäkr. mngar 1 121 1 196 1 343 1 503 1 683 1 872 2 083 2 243 2 433 2 618 2 838 2 949

9 540 76,2 10 288 76,9 11 170 77,2 12 041 77,4 13 282 75,9 14 586 74,8 15 683 75,1 17 117 73,3 18 484 70,2 20 651 65,4 23 565 60,1 26 973 54,9

10,4

— 9,8 — 9,2 — 8,6 — 10,0 — 11,0 — 10,3

2,8 6,5 12,8 19,8 27,1

9,6 8,9 8,0 7,1 6,3

13,4 13,3 13,6 14,0 14,1 14,2 14,6 14,3 14,4 13,8 13,0 11,8

Källor: a) SOS Enskilda försäkringsanstalter 1919—1964. b) AP-fondernas verksamhetsberättelse. c) SOS Allmänna pensionsförsäkringen 1919—1938, SOS Folkpensioneringen m. m. 1939— 1950 resp. 1951—1962, Svenska Aktiebolag. d) Statistisk årsbok 1932, SOS Understödsföreningar 1956—1964. e) Uppgifter erhållna direkt från försäkringsinspektionen. Anmärkning

till tabell A: 4

Anm. rörande

beräkningsmetoder:

a) Sparandet i enskilda försäkringsbolag har beräknats som summa egna fonder minus livlån. För åren 1962-1964 har följts försäkringsinspektionens beräkningsmetod före 1962, innebärande att sjukförsäkringsfonder exkluderats. Före 1948 drev tre försäkringsbolag gemensam liv- och brandför-

säkringsrörelse. För dessa har inte livförsäkringsdelen av fonderna kunnat särskiljas, vilket medfört en viss överskattning av försäkringssparandet. b) För AP-fonderna, folkpensionsfonden och statens frivilliga pensionsförsäkringar har medtagits respektives totala fonder. För de två senare har decembersiffrorna beräknats som genomsnittet av budgetårssiffror-

na. För 1957 ingår i folkpensionsfondens siffror särskilda pensionsfonden till vilken riksdagen avsatte 275 milj. kr. under vardera av åren 1957-1958. 1958 överfördes medlen till folkpensionsfonden. c) Sparandet i understödsföreningar har beräknats som summa fonder hos pensionskassor, begravningskassor samt begravningsoch sjukkassor. Den sistnämnda kategorin

är dock inte medtagen före 1944 på grund av att statistik helt saknas. För understödsföreningarna finns efter 1928 och före 1951 uppgifter för endast 1942. För mellanliggande år har fondernas storlek uppskattats genom antagande av att den årliga ökningstakten 1928-1942 resp. 1942-1951 varit konstant. För 1919 slutligen har tagits 1920 års siffra.

Tabell A: 5. Synligt institutionellt sparande 1919—1964. Mkr. Därav

År

Totalt

Affärsbankerna

Övriga bankinrättningar och kooperativa sparkassor

Mkr

Mkr

Mkr

°/ /o

1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964

7 953 7 616 8 867 10 485 13 162 18 889 26 713 33 986 37 466 40 065 41961 44 749 48 764 53 165 59 334 62 081 66 306 72 523 80 031 88 538

5 018 3 675 3 481 3 586 4 433 6 431 8 457 10 451 11974 12 862 12 789 13 298 14 528 16 275 19 271 18 863 19 783 22 428 24 985 27 369

63,1 48,3 39,2 34,2 33,7 34,0 31,7 30,8 32,0 32,1 30,5 29,7 29,8 30,6 32,5 30,4 29,8 30,9 31,2 30,9

°/

Riksbanken och riksgäldskontoreti

Försäkringsoch pensionssparande

Mkr

Mkr

%

0/

/o

/o

1965 2 582 3 287 3 995 4 777 7 287 11 104 13 843 15 154 16 122 17 214 18 550 20 016 21426 23 629 24 642 26 637 28 513 30 607 33 222

24,7 33,9 37,1 38,1 36,3 38,6 41,6 40,7 40,4 40,2 41,0 41,5 41,1 40,3 39,8 39,7 40,2 39,3 38,3 37,5

970 — — — — — 196 904 798 793 788 860 938 878 751

1 359 2 099 2 904 3 952 5 171 6 956 8 788 9 540 10 288 11 170 12 041 13 282 14 586 15 683 17 117 18 484 20 651 23 565 26 973

12,2 17,8 23,7 27,7 30,0 27,4 26,0 25,8 25,5 25,7 26,6 26,9 27,2 27,4 26,4 27,6 27,9 28,5 29,4 30,5

0,7 2,7 2,1 2,0 1,9 1,9 1,9 1,7 1,3 1459 2,3 1402 2,1 931 1,3 874 1,1 974 1,1 1 För riksgäldskontoret avser uppgifterna skogsindustrins tillgodohavanden p. g. a. avsättningar till konjunkturutjämningsfonder 1948—50 samt inbetalningar av prisutjämningsavgifter och konjunkturutjämningsavgifter 1951—52. För riksbanken har fr. o. m. 1956 medtagits tillgodohavanden på investeringskonton för rörelse och skogsbruk.

TABELLBILAGA B

Statistik över utlåning och värdepappersplaceringar

Tabellförteckning Tabell B: 1. Affärsbankernas direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919— 1964. Mkr. Tabell B: 2. Jordbrukskasserörelsens direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919 —1964. Mkr. Tabell B: 3. Sparbankernas direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B: 4. Postbankens direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B: 5. Hypoteksinstitutens direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt 1919 —1964. Mkr. Tabell B: 6. Kreditbolagens direkta kreditgivning till icke-finansiellq subjekt 1919— 1964. Mkr. Tabell B: 7. Tomträttskassornas direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt 1919 —1964. Mkr. Tabell B: 8. AP-fondernas ditekta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper. Mkr. Tabell B: 9. Direkt kreditgivning till ickefinansiella subjekt från allmänna sjukkassor och fonder nu förvaltade av riksförskäringsverket jämte dessas innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B: 10. Försäkringsbolagens (exkl. sockenbolag) direkta kreditgivning till ickefinansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper. Mkr. Tabell B: 11. Understödsföreningarnas (inkl. arbetslöshetskassor) direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1952—1964. Mkr.

Tabell B: 12. Direkt kreditgivning till ickefinansiella subjekt från statliga lånefonder 1919—1964. Mkr. Tabell B: 13. Kooperativa sparkassors inlåning 1919—1964. Mkr. Tabell B: 14 a. Icke finansiella subjekts obligationsupplåning m. m. 1919—1964. Mkr. Tabell B: 14 b. Utelöpande obligationer m. m. 1919—1964. Mkr. Tabell B: 15 a. Den direkta kreditgivningen till kommunerna 1919—1964 jämte obligationsupplåning och totala skuldsättningen. Tabell B: 15 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till kommunerna 1919—1964. Tabell B: 16 a. Den direkta kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet 1919 —1964. Mkr. Tabell B: 16 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till bostäder och byggnadsverksamhet 1919—1964. Tabell B: 17 a. Den direkta kreditgivningen till jordbruket 1919—1964. Mkr. Tabell B: 17 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till jordbruket 1919—1964. Tabell B: 18 a. Den direkta kreditgivningen till övrigt näringsliv 1919—1964 jämte obligationsupplåning. Mkr. Tabell B: 18 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till övriga näringslivet 1919— 1964. Tabell B: 19 a. Diverse krediter och direkt kreditgivning till enskilda 1919—1964. Mkr. Tabell B: 19 b. Procentuell fördelning av diverse kreditel och krediter till enskilda 1919 —1964. Tabell B: 20 a. Icke-finansiella subjekt kända lånefinansiering 1919—1964, fördelad efter finansieringsväg. Mkr. Tabell B: 20 b. Procentuell fördelning av känd kreditgivning till icke-finansiella subjekt 1919—1964. Tabell B: 21 a. Upplåningens fördelning på icke-finansiella låntagare 1919—1964. Mkr. 341

Tabell B: 21 b. Upplåningens procentuella fördelning på icke-finansiella låntagare 1919— 1964. Tabell B: 22. Kreditinstitutens fordringar på icke-finansiella subjekt 1919—1964 (exkl. statliga lånefonder). Tabell B: 23 a. Kreditinstitutens innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B: 23 b. Procentuell fördelning av kreditinstitutens innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Tabell B: 24. Vissa relationer mellan utstående kreditvolym och bruttonationalprodukt (löpande priser).

Allmän kommentar till tabellbilaga B I tabellbilaga B har den kända kreditgivn ingen under perioden 1919-1964 fördelats på långivarkategorier och ändamål. Uppgifter har tagits fram för vart femte år fram till 1949 och därefter med kortare intervall för att få en viss överensstämmelse med periodvalet i professor Kraghs undersökning för 1960 års kreditmarknadsutredning [3] och den uppföljning av denna, som bankkommissarie Erik Karlsson gjort [1]. Alla i tabellerna redovisade uppgifter avser stocksiffror. Vissa omläggningar i beräkningarna har gjorts 1956. För detta år redovisas därför två sifferserier, varav den första är enligt den äldre beräkningsmetoden. Eftersom den marknadsmässiga aspekten av kreditmarknadens struktur stått i förgrunden har vid fördelningen av kreditvolymen skilts på olika sektorers upplåning direkt hos kreditinstituten å ena sidan och upplåning via i huvudsak obligationsmarknaden å den andra. För kreditinstituten har på motsvarande sätt kreditgivningen delats upp på två finansobjekt - direkt kreditgivning och värdepapper. Kreditgivning mellan kreditinstituten inbördes vid sidan av värdepappersmarknaden har så långt möjligt uteslutits. Som en tredje form av lånefinansiering har medtagits inlåning i kooperativa sparkassor. Värdepapper resp. värdepappersmarknaden har definierats som svenska obligationer, förlagsbevis, skattkammarväxlar samt dessutom all annan statlig upplåning, inkl. dagslån. Hela statsskulden har således hänförts till värdepappersmarknaden. En så vid definition har nödvändiggjorts av det statistiska materialets kvalitet men är inte helt tillfredsställande eftersom den även omfattar finansobjekt, exempelvis statsskuldförbindelser, som inte är föremål för handel på samma sätt som obligationer och förlagsbevis. Skattkammarväxlar och riksgäldskontorets dagslån utgör däremot mellanformer, som kan jämställas med mycket korta obligationer. Före andra världskriget utgjorde andra värdepapper än obligationer, förlagsbevis och skattkammarväxlar en obetydlighet. Under 1940- och 1950-talen var andeden större (1944: knappt 15 %) för att åter

reduceras under 1960-talet till drygt 5 % år 1964. Även om det statistiska materialet varit bättre är dock en snävare definition inte självklar. De statliga upplånings formerna betingas i hög grad av andra överväganden än de som styr andra subjekts upplåning och intar över huvud taget en särställning på kreditmarknaden. 1 Vissa delar av den institutionella kreditgivningen har inte medtagits på grund av att de antingen ansetts mindre intressanta eller vid materialinsamling krävt en arbetsinsats, som inte ansetts motsvara resultatet. De viktigaste poster, som uteslutits, är den krishjälp staten gav under 1920-talet till vissa företag, riksgäldskontorets rörliga krediter till statliga myndigheter och företag samt flertalet transaktioner vid sidan av riksstaten. 2 Inte heller har medtagits riksbankens egen direkta kreditgivning, som är relativt obetydlig i sammanhanget. De insamlade uppgifterna har i stort sett hämtats från publicerade källor av olika slag. Framför allt materialet från den tidigare delen av perioden uppvisar brister av olika slag varför tolkning av siffrorna måste ske med en viss försiktighet. Användandet av bokförda värden är en felkälla. En annan är bristen på uppgifter för vissa kreditinstitut. I synnerhet vid sektorfördelning av affärsbankernas kreditgivning under 1920och 1930-talen har grova uppskattningar måst tillgripas. Det statistiska materialets kvalitet medför att man får nöja sig med en mycket grov fördelning av kreditvolymen på olika ändamål eller sektorer. All kreditgivning mellan kreditinstituten inbördes har i möjligaste mån uteslutits, självfallet dock inte riksgäldskontorets upplåning, som i sin helhet 1 Att upplåning hos statliga institutioner, fonder m. m. inte exkluderats beror på att fram till slutet av 1950-talet den till stor del utgjordes av postgirots och postsparbankens depositioner och lån. Hos posten redovisas denna utlåning bland övriga statspapper medan riksgäldskontorets årsböcker endast ger upplysningar om dessa posters storlek per 30/6 varje år. 2 För en kortfattad översikt över de båda sistnämnda slagen av poster hänvisas till Lindberger, s. 105-108.

förts till värdepappersmarknaden. I övrigt har kreditvolymen fördelats på följande sektorer: a) kommuner b) bostäder och byggnadsverksamhet c) jordbruk d) övrigt näringsliv (industri, handel, samfärdsel och servicenäringar) e) enskilda och diverse krediter. Fördelningen på sektorer har i hög grad fått ske efter typ av kreditinstitut och slag av ställd säkerhet vid upplåningen. Särskilt när det gäller jordbruket är den formella karaktären av indelningen iögonfallande. Bostaden ingår som en del av bondgården och det finns inga möjligheter att på ett tillfredsställande sätt skilja den kreditgivning, som går till bostadsändamål, från övrig jordbrukskreditgivning. Även en betydande del av kommunernas upplåning går till bostadsbyggande. Det material, som redovisas i det följande, överensstämmer vid sammanfallande år i vissa delar med det, som framlagts av Kragh/Karlsson, trots att syftemålen med undersökningarna varit olika. Av förekommande skillnader bör några kommenteras i korthet. Differenserna i uppgifterna för kreditinstitutens totala kreditgivning exkl. riksbanken är begränsade beroende på att de representerar nettot av faktorer, som av en slump till större delen tar ut varandra. Således har å ena sidan Kragh/Karlsson betraktat försäkringsbolagens innehav av fastigheter och aktier som kreditgivning, medan dessa poster uteslutits i tabellbilaga B. Vidare har i tabellbilaga B tomträttskassornas reversupplåning hos andra kreditinstitut eliminerats. Å andra sidan har i motsats till Kragh/Karlsson understödsföreningar och nuvarande riksförsäkringsverkets fonder medtagits. I övrigt bör uppmärksammas att samtliga kreditbolag förts samman till en enda grupp och att deras reversupplåning liksom tomträttskassornas så långt möjligt dragits ifrån siffrorna för de andra kreditinstitutens utlåning. För upplysningar om beräkningsmetoder och källor hänvisas till de särskilda anmärkningar, som finns vid varje tabell. Av 344

använda beteckningar i tabellerna betyder ett streck noll medan tre punkter innebär att uppgifter om kreditgivningens storlek saknas. Parentes har satts om de siffror, där systematiska fel i viss utsträckning inte gör tidsserierna helt jämförbara. Parentes har inte satts om de uppgifter där dessa fel varit relativt sett små.

60 T3 O O pj

O CM ro VO </o * * CO O oC rsf co~ "-T O 00

ro t - ^ ' - ^ ^ f , 00~00 ON ON

uo 00 r~ uo VD ro^ ON_ T f - r f Os a T ( S i n c » h - " q \

r f vq^ co^ co^ ON" ON <-^ t ;

ON r - O s ^ O O ' - O ^ O N r-Tr~TNO" uo >o ^f""^t co

ONON_UOO ro" r o r o ro

O "O M

—

60 c

2 B'C

st ON

i-5 X ) 60

.

ON

«-( ON

« §5 H

. ^ ^ •"' ^ ^ "-2, Tt *"1 ' - r , O i r ^ T f

wÄ-*

5 O »

Eg O

3 Q i

Ii

c

> s. i

O r s r— CM CM — Os^co csriricor-TroO'-i

ro^oo^Tf ON »•< »-* »-i * - i

N V ^ t i n w VC^OW NO r-* ro' oC T f >/-f (N • * * " f ^ „ rt cs CN

^ r o i-H ro^ JT} uo "<fr 00* «N ro ro (N

c» v i vo v i r- • * ^ t ^ ; •rocssoo^-^r^v-) •ONONONt^OOOOr-t^

T ^-t^,CTlt^ 5" ' t uo —1 r-~ NO NO r*»

oo ? o © O ro VO CM 00 —i 0O 22 £ ON ON ro ON £ ON ON v£ 5sPjr~0N000000ONTl->O

<£ VO CM ON — ro NO - H » O H H

irekt redit vnin

...

r~- NO Tj- 00 " r i n n

'—

2 §

i/O O CN vo" -rf ro" S K -HCMrorococororo

Q -*'5o

umm olurr och

ed S r-

-

NO >/o ^t r o • * VO OO O

ro ro

r o ON ro OO

C/3 - ^ VO

. £ >

•JM £ o, 2

> o..S •

00 Summ ilda direkt div. kredit iter givnin

rt

•s rt "ti

r-CMOsONNOrot-- — ^ O N N N N t N « O N r - O t N CM —i ^ ro r o

N o o i N M » t —t ov u~> uo r~ oo ON co NO t— t *

oo So r o - * oo I-H —- cs fN r o SoONONVOVOOOO^-rS rt " * VO VO 00 NO CM - ^ <N NO m " * co r t T f r - ON O O

co oo O J> ^ ; - r - / 0 <N co t S <-> O CM »O O

OOOONCMVOCMOO uor~-roONrONO'^>'^l" Tt-rOTl-ioOOOOO

OOVO^OON -"TVOOOOO OOOcooo

Or~-oooor~ONONVo •OO—*vovor--0\C-• ON CM ro O • * - ^ " Öv O CMCMCMCMrOTt-TfUO

^oiovoo r-^^ro1^! O « o o m <nsor~ON

r - v O m T t O ^ t N - H M t N - H O M n o o i N r - M M i N- O CMCMrocMroCMroro-^- ^-

CMr~oooo OooroON ^ ^ u o i r )

O O O O r - - c M r ^ o s - * CMO<oOvOcovor~-H S •<itioc~~r~->or~soooooo

• * — vo —< - i M O W l oo-*fcMr~

0!nr-ONioin«soON<n

W O^

$P

^60_, O/IC •ed O> c

•ä JK|3 IH

O

I-J

g

s

u

i irt ;/j

O

o o

60 i» 60 "O

03 c/l

>> ra

tu

w u •O C > J=

§ O

C 3

* B

O O O V O O O O N O N C O roON-^-ON ONOOOuoooooooro r o >—i - H t~~ i—i »—i «N ^^^^CMCMro

Q5

-6

s

ONONONONONONONONONON

Anmärkningar till uppgifterna för affärsbankerna Under åren 1919-1954 ingår Inteckningsbanken bland affärsbankerna. I samband med ombildningen till ett renodlat kreditbolag (SIGAB) 1955 har företaget i statistiken överförts till kreditbolagsgruppen. Fr. o. m. 1949 har Sparbankernas Bank medtagits och fr. o. m. 1959 även Jordbrukets Bank. För perioden 1949-1964 är uppgifterna om den direkta kreditgivningen hämtade från bankföreningens kreditanalyser för november varje år. 1949 års analys avser dock förhållandena i början av juni, varför vissa mindre uppräkningar gjorts. Uppgifterna i tabellen före och efter 1962 är inte helt jämförbara på grund av omläggning i redovisningen av byggnadskrediter. För Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank, vilka inte ingår i kreditanalyserna, har uppgifter erhållits från bankinspektionen om till allmänheten lämnade krediters fördelning efter säkerhetens art per 30/11 varje år. Lån mot inteckning i bostads- och affärsfastighet har förts till bostadssektorn. För Sparbankernas Bank har övriga inteckningslån och växlar förts till sektorn övrigt näringsliv och andra krediter exkl. kommunlån till sektorn enskilda och diverse krediter. För Jordbrukets Bank har alla krediter andra än lån mot inteckning i bostads- och affärsfastighet förts till sektorn övrigt näringsliv. För tiden före 1949 är statistiken över affärsbankskrediternas fördelning på olika sektorer mycket bristfällig. De i tabellen angivna siffrorna utgörs till större delen av mer eller mindre osäkra uppskattningar, vilket tillräckligt torde illustreras av nedanstående kommentarer för perioden 1919-1944. I vissa fall har gränsdragningen mellan kreditgivning till olika sektorer varierat, vilket ytterligare ökar osäkerheten. De framkomna uppgifterna förefaller dock allmänt sett rimliga och har ansetts användbara för att belysa strukturförändringarna på olika delmarknader. 1. Kommuner. Enligt Svenska Handelsbankens kreditanalys för 1939 utgjorde kreditgivningen till kommunerna ca 2 % av

kreditvolymen. Samma relation har antagits gälla för samtliga banker 1929, 1934 och 1939. Något motsvarande antagande har inte gjorts för tidigare år men kommunlånen torde även då ha varit obetydliga. Uppgifter för 1944 är hämtade från SOU 1960: 16. I siffrorna för 1949 och 1952 ingår även utlåning till statliga institutioner. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Några tillförlitliga data om storleken av denna kreditgivning före 1939 finns inte men vissa uppskattningar har försökt göras. Enligt en undersökning (Bostadskreditsakkunniga) uppgick affärsbankernas bostadskrediter år 1912 till ca 190 milj. kr., exkl. Inteckningsbanken. Lägger man till detta Inteckningsbankens totala kreditgivning på ca 170 milj. kr. erhålls en totalsumma på ca 360 milj. kr. Det är känt att bostadsbyggandet sjönk kraftigt mellan 1913 och 1919 medan annan byggnadsverksamhet upprätthölls bättre (se Östlind [2]). Det förefaller rimligt anta att affärsbankernas kreditgivning till bostäder högst var av samma storleksordning 1919 som 1912. Bostadsoch byggnadskrediter för 1919 har därför uppskattats till 400 milj. kr. För 1924 finns inga hållpunkter för en motsvarande uppskattning. Det har därför i tabellen antagits att relationen mellan affärsbankernas och sparbankernas bostads- och byggnadskrediter var ungefär samma 1924 och 1929 vilket skulle betyda att affärsbankskrediterna 1924 uppgick till ca 520 milj. kr. Allmänt sett förefaller siffran rimlig men den kan vara något för hög med tanke på den olikartade utvecklingen för affärsbankerna 1919-1924 jämfört med sparbankerna. Det bör emellertid påpekas att även 1929 års siffra är uppskattad. I sitt PM till 1945 års bankkommitté uppskattade bankdirektör Ernfrid Browaldh affärsbankernas bostads- och byggnadskrediter 1930 till ca 50 % av totala kreditgivningen mot inteckningar. Samma uppskattning har i tabellen gjorts för 1929 med en mindre nedjustering och för 1934 med en mindre uppjustering. Den uppskattade siffran för 1934 förefaller tämligen rimlig mot bakgrund av att affärsbankerna knappast kan antas ha ökat sin bostads- och

byggnadskreditgivning i någon större ut1944 års uppgifter är hämtade från Brosträckning under krisåren 1930-1933 - allra waldh [2] resp. Kragh [3], varvid kreditgivhelst inte när byggnads- och anläggnings- ningen 1939 antagits vara samma som 1938. verksamhetens volym efter en nedgång 1932 Nedgången mellan 1939 och 1944 betingas -1933 låg endast ca 100 milj. kr. högre av att krediter till mejerier, slakterier etc. 1934 än 1929. Enligt en statistisk undersök- förts över från jordbrukssektorn till sektorn ning utförd av Svenska Bankföreningen per övrigt näringsliv. den 30 november 1940 utgjorde affärsban4. Övrigt näringsliv. Några försök att uppkernas utlåning mot inteckningar i bostads-, skatta affärsbankskrediternas storlek 1919 kontors- och affärsfastigheter ca 1 400 milj. och 1924 har inte gjorts, främst beroende kr. Affärsbankernas utlåning var avsevärt på att de extraordinära förhållandena 1919 större 1939 än 1940 men detta berodde till och den därpå följande våldsamma depresstörsta delen på den forcerade importen i sionen 1921-1923 gör alla bokförda värden samband med krigsutbrottet. En viss minsk- tämligen intetsägande. Sålunda uppgick afning även av bostadskrediterna förefaller färsbankernas avskrivningar 1920-1924 till dock ha ägt rum under 1940. Siffran för ca 720 milj. kr., varav dock en del hänförde 1939 har därför satts till 1 500 milj. kr. 1944 sig till privata aktiespekulanter (jfr Östlind års siffra är hämtad från en motsvarande [2], s. 618). Uppgiften för 1929 baseras på statistisk undersökning utförd av bankför- Browaldhs uppskattning för 1930, vilken eningen och redovisad i ovannämnda PM. uppräknats något. 1934 års siffra har framDet bör observeras att i 1939 och 1944 års kommit som en restpost efter avdrag för siffror ingår även krediter mot säkerhet av beräknad kreditgivning till övriga sektorer. inteckning i fastigheter för enbart kontors- Det är känt att bankernas utlåning till näoch affärsbruk. ringslivet efter krisen 1931-1933 minskade 3. Jordbruket. För 1919 och 1924 finns starkt relativt sett, varför 1934 års siffra vid inga statistiska data. En nära till hands lig- jämförelse med 1939 års siffra förefaller gande möjlighet för att få en uppfattning rimlig. Vidare kan nämnas att enligt en speom storleksordningen av affärsbankernas cialundersökning för Östergötlands Enskilda jordbrukskrediter är att jämföra med spar- Bank fördelade sig bankens krediter den 31/8 1936 med 53 % på industri och hanbankernas jordbrukskrediter, som kunnat beräknas med större säkerhet. Antar man del, 9 % på jordbruk samt 38 % på övrigt. att fördelningen av jordbrukskrediter mellan (Brisman [3].) Brisman drog slutsatsen att affärsbanker och sparbanker (37 % mot banken med sin blandning av storstäder, me63 %) var konstant 1919-1929 erhålls de i delstora städer och landsbygd var någorluntabellen angivna siffrorna. Förmodligen in- da representativ för affärsbanksväsendet i nebär beräkningen en viss underskattning sin helhet. I anslutning härtill nämner Brisför 1919 och 1924 av affärsbankernas an- man att enligt en undersökning av Svenska del. Affärsbankernas hårt ansträngda läge Handelsbankens kreditvolym, som »gjordes under 1920-talet, jordbrukskrediternas mar- för några år sedan», svarade industri och ginella karaktär hos affärsbankerna samt handel för 64 %, jordbruk för 11 % samt sparbankernas relativt sett ökade resurser övrigt för 25 %. 1939 års siffra har beräkgör det sannolikt att sparbankernas andel nats utifrån utvecklingen av index för Svenssteg under 1920-talet. De gjorda uppskatt- ka Handelsbankens kreditgivning till inningarna får därför betraktas som minimi- dustri (exkl. byggnadsindustri), handel och siffror. Uppgiften för 1929 avser förhållan- samfärdsel. Den indexberäknade siffran för dena i februari 1930 enligt en undersökning affärsbankernas kreditgivning har sänkts redovisad hos Jordbruksutredningen [2]. med 50 milj. kr. för att approximativt elimiSiffran för 1934 är hämtad från en liknan- nera effekten av Handelsbankens fusioner de undersökning för 1934 redovisad hos med ett par mindre banker 1941 och 1943. Jordbrukskreditutredningen [1]. 1939 och Siffran för 1944 är hämtad från Kragh [3].

5. Enskilda och diverse krediter. De krediter, som samlats under denna rubrik är av mindre intresse än övriga på grund av deras blandade karaktär. För 1919 och 1924 har inga uppskattningar gjorts, men det är känt att krediter till enskilda aktiespekulanter var mycket stora 1919. Browaldh uppskattade storleken av diverse krediter och krediter till enskilda till 10 % av totala kreditgivningen 1930 och 1938. Samma antagande har här gjorts för 1929 och 1934 medan 1939 års siffra antagits vara lika med Browaldhs uppskattning för 1938. (Jfr med vad som tidigare sagts om kreditökningen under 1939). 1944 års uppgift är hämtad från Kragh [3]. 6. Totala utlåningen. För 1919 och 1924 har inom parentes angivits den totala disponerade utlåningen till allmänheten inkl. rediskonterade växlar. Summorna inkluderar således utlåning till bl. a. försäkrings- och finansväsen som dock utgör en relativt liten andel av totala utlåningen. 7. Värdepapper. Bokförda värden enligt officiell statistik har använts fram till 1956 och därefter nominella värden. Uppgifter om de senare har erhållits direkt från bankinspektionen. Även dagslån till riksgäldskontoret ingår.

S Ä > o C o -C u W O "O M

i

33 M

S •3.

st

ro CS <N Tf >/o t s ro <sf r f i n i r f irT </•}" vo"

ro >n ro rs vo" </-T 00 os

O O O h O O O O W ^ O O h ~ " o Ö" r~ ~o" •<* Tt Tt Tt r n ©OOvOVCvOSOSCSCTv

t-- ro TI- ov

M

O c.S •OM

8 M

>>u?•

PQ o X

u

<3

£ 0

3 I I I I I I I I I I

X B

H n. •ca ni

»a

> a

ro^vo^oo •—> ro 00 >n os -* VO P ^ ri O o" f-" «s o TJ-"

to

£ J, c « T3 Q 0 to Qä >

gM

a

3 u 3 O 0 C/3 M VO

e

t/i

T3

bl :aj

O O O t-» c^ xo ^H vo rt oo_ o" o" o ' r~ os os <N r~ oC uo OOOO\O\OOOM»OOOO

t - -rf r s Os

•rf -rf . - i tN -H VO VO r o rt4tNr~ooinmr.-ii—1 r o m c - 00

r f vo O — r-- r— CN vo 00 o >/o © 1-1 .-t ( N

C M O v ^ r o O ^ ^ t — 0 0 O \

Ov ro 1—1 >n T f O O O n r - ov •>*• ov

ät-»

B£x

I

tN ro^ os

>

c3 OJ - C O (X C

> as P. ro to c

'-5 '5 > 3 .5

rHrirnitvOr-

3 ;0 I er!

t/2 T3 M to

So

r f CO ov M

c/i *s

I "3 J s

. "- 1

3 Ov C c«

£«£

^35 B ft

S-c ^^ g

ON co tO -3 M t0: 3

k

to C &5

C

i*

to .3. T3 a>

-v

k. 3

t N O ^ - t t N i r i v O N O ^ N r i ^ t « T f n v O t N O rtrirOTtVOr-

<N

^

-C)

ri

^11 S feT'o «>3 50 ra 4)

2 u (5o g X

i) 5 , °ra

£

2 rt

O Ö0T3 £

ffl o i l c «

M

v.

.o S

t - av r s vo

3 fel Ä u

.— -22 «5 CO co '5J)

M <L>

SS

Q

O

'•Ö '-H o.

S 3 o.

3 W£ Ov-*frO\TtOvTfOVfN-3-^0 iHtNMnmTj-Tj-i^ioio OsOsOsOsOsOsOsOsOsOs

y .C C

60 ' C .'

c

f

3 fe ° fe

'éo !2

eö S

M S

i - J=! a 6 n0-1f :

fflx)

0 £

>

SS O

*J:

ra

5!

> a

13 M C3

1^ <S ^O rf i n r f en r o

rtr»iviO\ es r4" r f cs

O 3 a.9a

ON

."3.

VDMMOONI^OOmN

TfvOt^O\N^ONOOO«

O ND t~ 00

oot^-fNrj-rOTtOoo^roin r - >—i i—i CM Tfr" O VD" OO" T f 00* —T ro* r f i/-f ^O ao <3s Os Tfioir>>r)voNOC~~r~-r-rr~- r~ r~ r-~

(N 00 m a m m o o N i O O oo vo t--* oo* i--" t--* c--* r-* r-* oo*

<N 00 » H I— «o >/-* vo v©

t S >o i-^ >-H oo^ a\ • * oo^ T t ON c ^ •«* t-^ r ^ fN r o r i Tf oC vo r i oC oC oC «N <N* o f rsf fSCNtNfN^<N« „ _ rt „

C

.fe p s

S •-' c c:

si

^ N ^O -

h*m«

h-" vo ^ in o" M r-" d d d r-t--t-~r~oor~ooosoNON

O O^

n »

N ^

t-' t--" t-" t-" oooooooo

C b

£ Ex:

oo oo o

C 3 U 3 O ° C/3 ^ VO

E

r-

C u

A

££g > a.fe

rt

r-'H'nMrS'H'-i'HaMj, Ot~-l^NO\oo«vOTtrn Ttio^OMr-nO\ooCA-n ,-, _

-*r~-^ocn vo r o oo r o •*}- oo rs) i n _ T-i ( S C4

-o H

a U5

O

. oo

i« é 1 g Is g C n( 4

r

o. Tj-oomvieNr-^oo-Hrn M M ( S N n n \ 0 M 3 \ O

m o r s e s O r o >n oo

r~TtO\m-^r}-ONVOvci-H

«n r~ vo oo os -rj- ND cs >n >n m \ o

>

I os ON

o T3 C <n c

> q

&0 "Q Su

.9 >

rf v i l ~ - o o T}- as a\ rs

53 53^, S 3 S

Nt^OOf-

5 :aJ O •^5 v- „ 1 u, <U T"

S -^ y

•O M

-H T f o

^ - w O T t o \ oo T ) -

O N n r f

, , «g •-S y 60« J2

2 Ä

2 O Ö0T3 • £ •»-> O ^ > , eö o <D

c o N m N r - O r n O ^ N f ^ r l - 0 > " V O r - t ^ ( N N m ^OOifSincniooooooo

VO 00 O

O

m r- r- <N r - o (N TJ-

s|l I'll • "•^ J2 3

33 S 3 O

E 3 O

r-r-oooN^i-ra-rt-vot^ON

•3 O — -<

rt^nNM(S«TOVOOO

>n r » ON cs

* E

«

•<

350 N M M c<i T T T t w i n i n

ONCTNCNONONONONONCTNON

i n i n ^ o vo (J\ ON ON

^

Anmärkningar till uppgifterna för jordbrukskasserörelsen Tabellens uppgifter om den direkta kreditgivningen avser för hela perioden bokförda värden. 1. Till sektorn övrigt näringsliv har förts utlåning till anslutna jordbruksorganisationer. 2. Värdepapper. Bokförda värden har använts fram till 1956 och därefter nominella värden.

Anmärkningar bankerna

till uppgifterna för spar-

Uppgifterna för den direkta kreditgivningen avser nominella värden fr. o. m. 1956. Skillnaden mellan nominella och bokförda värden 1956 framgår inte av tabellen men var obetydlig. 1. Kommuner. Uppgifter enligt officiell statistik. Skillnaden mellan de båda uppgifterna för 1956 beror på att fr. o. m. detta år kommungaranterade lån kunnat särskiljas och föras till sektorn för bostäder och byggnadsverksamhet. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. För perioden 1919-1934 har tagits andra inteckningslån och lån mot inteckning jämte borgen än de, som förts till jordbruket. Siffrorna för 1944-1956 härrör från sparbanksföreningens beräkningar och 1939 års siffror har beräknats enligt samma grunder. Fr. o. m. 1956 har tagits dels lån mot inteckning i bostadsfastighet, dels lån mot inteckning jämte borgen och dels kommungaranterade lån. 3. Jordbruk. Uppgifterna för 1919-1934 har beräknats på basis av den officiella statistiken och undersökningar redovisade i SOU avseende åren 1922, 1928 och 1932. Beräkningarna har baserats på antagandet att jordbrukets andel av olika lånetyper varit samma som vid närmast intilliggande undersökningstillfälle. Siffrorna för 19441956 härrör från sparbanksföreningens beräkningar och 1939 års siffror har beräknats enligt samma grunder. Fr. o. m. skarvåret 1956 har såsom lån till jordbruket tagits statsgaranterade lån till jordbruket samt lån

mot inteckning i jordbruksfastighet. Omläggningen i beräkningsmetod motiveras främst av de statsgaranterade lånens tillväxt fr. o. m. 1948 och den därav följande sannolikt ökande överskattningen av jordbrukarlånen enligt äldre beräkningar. Det nya beräkningssättet innebär å andra sidan sannolikt en viss underskattning. 4. Övrigt näringsliv, enskilda och diverse krediter. Före 1956 har ingen uppdelning gjorts. Den uppdelning, som gjorts för perioden 1956-1964, är tämligen godtycklig på grund av bristande statistik på området. Siffrorna för sektorn övrigt näringsliv får därför ses som en grov gissning av vilken storleksordning denna för sparbankerna relativt obetydliga kreditgivning är. Till sektorn har förts i statistiken redovisade övriga statsgaranterade lån, lån mot inteckning i annan fastighet, lån mot annat hypotek och lån utan särskild säkerhet. Beräkningsgrunden är samma, som den vilken använts av Karlsson [1]. Den helt övervägande delen av sparbankernas kreditgivning till näringslivet avser småindustri och hantverk. Enligt en undersökning redovisad hos Småföretagsutredningen uppskattades sparbankernas krediter till dessa både sektorer till 146 milj. kr. i september 1945. Mot bakgrund av den totala kreditvolymens utveckling i sparbankerna förefaller tabellens uppskattningar för tiden 1956 och framåt att vara av ungefär rätt storleksordning. 5. Enskilda och diverse krediter. Krediterna under denna rubrik utgörs av andra krediter än ovannämnda. 6. Värdepapper. För obligationer har använts bokförda värden fram till 1956 och därefter nominella värden. För andra statspapper än obligationer har använts bokförda värden under hela perioden. I beloppet ingår en obetydlig mängd utländska obligationer.

-i

— -H c-J <S

o o" o

o' © o o'

O O

ccO^C^OOcioo-HTtin

<s © •* •* ©^ r»^ rs o\ vo Tt ro vo" ro oo" ro"

rtV"(SO

ro

<t « H O m P1 M 'H H M l-^ 00 Os oo" ro irT (N ro oo in r~vOTj-<nior~r~uo^-Tj

i-H oo_ r-^ 0\ inCT\00 VO r f -sJ- ro ro

^O^tO\Ol'l W t ^ O \ 0 \ N

C\NmrH

•rt ro Q

i—<roi/"ioor-oo<—ioo«n

<N

O t- O 00

wo ro cs oo

>/-> r - oo o \

ino\00\r-^0woor-0 voOVOfNvl^OOV-Hroro .—i.—irOTj-ro©CNroi/-i

oo r- r-- >n .CN ro ro ro

«—i CN ro ^t 00 Os </0 G\

ON - * VO CN n O N f l O r - O N ro ro »o vo

s C ro

fl Is oo C

a!

:KJ

J,g3

j <=

J5 Os oo C\ "T1 O

•KO ooS .1-1 . » -

J__3 ^ -S OsS11 t^-cN^Ovr^rofSrot^ro NOMJ\ONOO(SO\ON

Tf t-- r- cs <N r- t— fCS <S ro •>*

ra j-< oo O. S> C

O O C NOONONONOOr-Tf i—i CS r» ro Ov <—i^-ro<N i-c (S ro VD © ©

NOOOO t-~ oo ro oo r- o\ rs TJ-

"° «

« £S fl9 ro £.* > , 4)

J)^.

G u u •öo A Ja 5a oo

88* aa g. s H "cö X5" ' o T3 ' u G C*

OSOSOVOvOvÖvOvOsCTvOv

VO Ov CS Tjm VIVO v o Os Os Os Os

Enskilda och diverse krediter

to

c U }0

ON OA (N -H r t <N i n »-T i-? r-t CA (N o f i-T

•i->

"O J4 te 3

N T f t O O ^ W V l

m o* o) ON

r;

t H O M » M ~ W O \ m O O

© Ol " * ^O

OJJ

I

.-T o" o o"

> a

ON

c

a_.

<=.S

1 M

Dire kred givn

^.tJ c

•a

>-

OOOOOOOOO^O

~ o" o~ o* o" o o o o

umm olum och

as C r-~

on M NO

T-i-nNNm'tin

NO m Tt r~VOVOOO\ O Ol -<t NO m r-~ O o)

1 N

1 \1 73

>

»TR

>n r«-> r-~ ON NO rt —l ON - H O) O) —i

> D..9 3

i w>

5 5 A .S 2 «5-o c 3 .h JJ >

m TI- t ^ NO NO O ON O <N • * VO m t-- © o i

•^•v£>r~--HO\mvori->nNO fSf-~fSOO—< »^ 00 NO Ol ^O insOCTsmr~Ooo<n«o rtrtNfswitio

NO

o o i n n o a c i N w i M o o ON«St~fNOOOONNOOOOO rsc'-im-'d-Tfr'nNOooONO

oo Tt r- <-H o o Ol r-~ m O <N -^- VO

cC "O M 60

u i, JS 4> <u *! o •* "J3 S e ° ö> a> T3 3 g IU - O T 3 5

60 , C >

•5

fits •-

o k i o t« o

C

"O ÖO A .C ' -

PQ « 3 i - >

\ o - H Tt v i oo i n N N « ^ N v i i n m o M x i c i r t V i o N f l i n a \ r t ^ M \ o o o \ «—i»—iNNmn

O t*» oo O ON ON 00 O m >n o o •—i

Ec •o

O

8 (1)

1")

KG iOJ, (U Xi X3

ed

u

c

E

CJ rcl 0) c/>

a

i* E

-^

u>

ON-^-ONTl-CN-^-ONtNTj-NO -H<N(Nf>mTfTt-inioin

NO ON O) Tt" i n v i vovo

ONONONONONONONONONON

ON ON O N ON

:0 ^ d

V

-^ i d N

Anmärkningar banken

till uppgifterna för post-

Uppgifterna avser postgirot och postsparbanken tillsammans. Fram till 1956 avser siffrorna för den direkta kreditgivningen bokförda belopp, därefter nominella belopp. 1. Kommuner. Fr. o. m. 1939 har Stockholms Tomträttskassas upplåning exkluderats. Före 1939 var kassans totala reversupplåning obetydlig. Fr. o. m. 1952 har byggnadslån med kommunal borgen särskilts och förts till bostads- och byggnadssektorn. Till den senare sektorn har fr. o. m. 1956 förts alla kommungaranterade lån. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har fram till 1956 förts alla inteckningslån och fr. o. m. 1952 byggnadslån med kommunal borgen. Fr. o. m. 1956 ingår alla kommungaranterade lån exkl. Stockholms Tomträttskassas lån och fr. o. m. 1959 även exkl. Göteborgs Tomträttskassas lån. Den senare kassans totala reversupplåning var obetydlig före 1959. 3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har förts vissa lån mot statlig garanti. 4. Enskilda och diverse krediter. Till denna sektor har förts borgenslån och övriga lån mot statlig garanti. 5. Värdepapper. Nominella värden för obligationer har använts under hela perioden och för andra statspapper än obligationer fr. o. m. 1954. Postbankens tillfälliga lån har medtagits i sin helhet fram till 1956. Därefter har tillfälliga lån till andra kreditinstitut än riksgäldskontoret kunnat exkluderas. Anmärkningar instituten

till uppgifterna för hy po te ks-

1. Bostäder och byggnadsverksamhet. Stadshypotekskassans och Bostadskreditkassans utlåning till resp. föreningar. 2. Jordbruk. Hypoteksbankens utlåning till föreningarna. Enligt en specialundersökning för 1950 avsåg 95,8 % av utestående lån enskilda, 3,8 % aktiebolag och 0,4 % samfälligheter. 3. Övrigt näringsliv. Skeppshypotekskassans utlåning.

4. Värdepapper. Uppgifterna avser nominella värdet av inköpta egna obligationer, vilka här angivits även om de inte innebär värdepappersplacering i vanlig mening.

S Ä > i «J W o -a ^ -o

i VD >o i o •<* oo i-~

t~- t-~ T)- o

rt <S (N

«N (N i-i «

in *o N m

m o i-i ©

o o q q •* ^ O

(U O >> <D

ffl'U OX) >

o oo" vo o\" o\" </-T o 8" ©ö"ooo co^ O-rtNirT CTsoof-rt— r^ oo

O 3

io o ^t 00

> o,

S.-Ä.S

o -o

. 3 <D >

oooooooooo

oooo

VO(-~C\0'\(NTJ-OO©>/-)U'V

in-^-ONfN

Bl C h 3 O ° C/5 -^ VO

a) <u £ i ftp

> a.5 00

umm irekt redit

td

a 'a &0 -O M SJ >

i—i (N ro rr TJ- vo

VO I-- >—i vo

VO O ON ^O

^OMt^M

'-'t^OrtNrn^-OOCAO vo F- GN C\ —< n •* m T)- M »—itsmMfnin

O ON OO Tf M viviifi IT) lO f- VD

—<rslfN|rnrOT}-Tj->o>oio CT\CT\CTNCT\O\aNO\0>ONCT\

ir>>/-)\ovo a\ a\ O\ O\

" ° g "g

. ^ ••<a .5 > O flfa 13^

2xi

,

o

S o M i • Xi X O Ö0T3 •£ g pq o X) c > «$

H c o 3

* E

t»

Ensk. och divers krediter

ön

a 'B s-

ro s

ÖO ON CN >n ro .—1 r o ro ro

en o ^ Tf (N r o r l i n vo

OOOOOO'-'OO'nt--^ ooooooocTvo'vo^o

t~^ —^ VO 00 v© r-~ T t ro

6 4 As -a -^

O 1) O >> D

OOOOOOONONONOs

G\ o\ o\ O,

O O O O O O O O O O

O^OO^O^

SS o 3 * 5 4) <L>

-o a > a

s«

.S3 <U > Q-1 u .£ aj C r—

5 Sj

P 3 O

<nmv£)OrNO\r~-rnrN—<

3o°

,—i«Tfi/~)ir>in

« O N a m ^£> f-

a i J>4 vo

• É> <u w 3

Is! mm \ r ~O M «N *« (S ^w O00Nrt^^viinifi nOON-<

3^ °^ t£*r 2lS >n vo t-~ 00

- 1 . J 3 4>

i 2 si o PCS T3

^

I I Sua 1

fi

« O öOTJ •£

o h >» js s a

<OroVOOfNCT\CT\t-~Tfrn rsinoomo\Oooo\(S Mri^ii-^-in

ro - H O ON Nnmin 10 v© r-- r--

pq t» .0 c > &o

6g O 3

^ 5 ON -<t ON t ON •* Os C-l t vo -HNNmriTf*viinin ONONONONONONONONONON

VC Os CS ^+ >r> m v© vo

Os Os ON ON

Anmärkningar till uppgifterna för kreditbolagen Uppgifterna avser bokförda värden. Till kreditbolag har hänförts SIGAB, HIGAB, GIGAB, Sparbankernas Inteckningsbolag jämte föregångare, Svensk Fastighetskredit AB, Svenska Fartygskredit AB, AB Kommunkredit, Kommunlåneinstitutet AB, AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit. Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB trädde i verksamhet först 1965. SIGAB ingår fr. o. m. 1956. Dessförinnan ingår den bland affärsbankerna under namnet Inteckningsbanken. Svensk Exportkredits långivning avser utlandet men har trots detta medtagits i tabellerna. Anledningen härtill är att företaget tillkom för att ersätta svenska företags kreditgivning i samband med exportaffärer. 1. Kommuner. Till denna sektor har förts totala kreditgivningen från de båda kommunlånebolagen. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har förts totala kreditgivningen från de kreditbolag, som är inriktade på bostadskreditgivning. 3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har förts totala kreditgivningen från Svensk Fartygskredit AB, AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Exportkredit.

Anmärkningar till uppgifterna för tomträttskassorna Uppgifterna avser bokförda värden. 1. Till sektorn övrigt näringsliv har förts Stockholms Tomträttskassas industrilån.

to

<u

c

nsk ch iver reiter

u

"O

» O T 3 ^ X I

S3

60 O c.Ss

oCr-'1

T3 M

I o u o >> 5 PQ "O O X )

«ro

>

S IDC O

a E

•4*

1) D T3 a ,

> ex c oc

£P «T3. SG

•3

I/"}

•- 2 > Q ^ '5>

S äe

ro c r^ E EJS

so in

§ 3 O D O ° W5 ^ * o

3>

-H

oCo

Värdepapper inneha

« >

.

oo

u 2 -o ^

umm irekt reditivnin

&

r- oo co ON

Os CN CM \0

C o

• j o S-o C rrl >

S5 «

«£

^> <-» !_, — •*

!

Sa

P

D ro X) •*! -C •£?

.*-; ro •-* i - j _ ,

*>

E^

ro c u edrOt "5

O c Ca

>

4e

c

•s-a

T3 C

° fe

C ed O

i-> X )

-C3

-2 o ÖO cö \ A

g o eo-o^ E PQ ÖX> C > 8

ES

ro t~-

tf E

3 358

t-

0O

:

O

-^

£ T3

o\Tj-asTtoNTfCT\rjTi-\o rtNNmnTt-Ti-viinin ONOSCTsO\0\OSCT\0\C\Cs

vo o\ r s • * <n »o vo vo 0 \ ON C7\ OS

o -C u O ri 14 c u c wd on c S3 » ,

Ö

3-si é l W o -a M -a —

c

O c.Ss

C

.' OO

O VO v o

T3 r *

O W ^ " l r t f » 0 ( C O N t ~ H i K

>—< en \D

tt

w

„ Ou o >> CQ T3 O £>

O

> a 13 WJ

3 5

r~ o s m ON c<-> * — i c N o o m

vo a v o m t ~ t ^ c o ^D i n rn v o O h-" -H Tj-* i n ^o t - " n d m i n M ' t i n ^ o ^ v o i o v o

SÄ.i

21? c

p V-

• ^ ^ ^ - m m m N T t m c T »

O 5 '5b Os-Hf-vooocxsOTfro-^

c i \ o o o vo

inOOOOV-ifSrtininvOTj"'rHrtoiinM^cococo

VDHTtW O w-i VO O Os •<* -<d- m

c i m C \ - i vo rf m o \ M ^ m r - o — i c o o o r - i o \ oo "-KN^-TfmPi^rfin

oo .—i o m mh-cooo

3 O ° CO ^ VO

-o e g

o

^ .

Il

I Cosjt .—

oo t ÖD O • 3 oo t i cd =Cd «

(NCTsVO

c cs.sS 2 W T3 X ) ^

oo

os .G5 '

J? »3 J a> © gB

S t .g V

1 oo E

V~)

I-i M o

«-§ a*'» !£ c c C :cd c

m

« 23 S? O C C o 55 d O M « oo "n; G cd

•ö^

C CL C

-Is al! 2 g ii

3 cd JS 3 'o? C c

•8 «T 2'55 =cd 2 5? ^

il ii Iglife oo C ;ä cd

° i-, >> g <u cd pq o JD c > oo

O

:cd 4)

^ o o o m o o w c o v o v o N Tf m N w * t > - m m r H N w m w c i n T j - i n

oo v o \ o -H rjinTtoo <r> s o t~- t--

CO 0 0 t » t o ][«

w

00 g" a f t

OOoOu»^

CO CO CO CO CO P *-> 'cd' JD ' o T3 '4? C 1 M ONTj-ONrJ-OsTtO\rv)TfVO • H N M M d T t ^ t i m n i n ONC7\0\Osc7\C7\OsCT\ONO\

m i n 1 * vo 0\ o \ o \ o \

Anmärkningar till uppgifterna om APfonderna Uppgifterna avser nominella värden. 1. Kommuner. Till denna sektor har förts reverslån till kommuner. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har förts bostadslån med kommunal borgen exkl. lån till tomträttskassor. 3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har förts övriga reverslån med kommunal borgen exkl. lån till tomträttskassor. 4. Värdepapper. Nominella värden. Anmärkningar till uppgifterna om riksförsäkringsverkets fonder och allmänna sjukkassor För tidigare år motsvaras riksförsäkringsverkets fonder av de fonder, som förvaltades av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen. De allmänna sjukkassornas föregångare var de s. k. erkända sjukkassorna, som formellt hade karaktär av understödsföreningar. De erkända sjukkassorna har dock förts till denna tabell. Uppgifterna för 1924-1934 avser ställningen per 30/6. För övriga år har ultimosiffror beräknats genom interpolering. Uppgifterna för den direkta kreditgivningen avser bokförda siffror. 1. Kommuner. Fr. o. m. 1956 har kommungaranterade lån brutits ut och i stället förts till bostads- och byggnadssektorn. Tomträttskassornas upplåning är exkluderad fr. o. m. 1939. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Före 1956 har alla inteckningslån förts till denna sektor. Fr. o. m. 1956 ingår inteckningslån exkl. lån till industrin och kommungaranterade lån exkl. lån till tomträttskassor. 3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har fr. o. m. 1956 förts alla lån till industrin. 4. Värdepapper. Bokförda värden för värdepapper, ägda av RFV:s fonder, har använts fram till 1956. För dessas obligationer och förlagsbevis har nominella värden använts fr. o. m. 1956. För andra värdepapper än obligationer och förlagsbevis samt allmänna sjukkassors värdepappersinnehav har bokförda värden använts under hela perioden.

!nsk: ch iver: reiter

c u 5< & Q

Jj -a i-

W

<3 sQ

•&

r^ fN Tf rn

•O CH

et

,00 _,

3 :

tN M </0 C» O^ (O tN 00 T f r~ i n o\" oo vo" O <-« oo o ' ro" © "

OT3iiT3

Övri näringsliv

a

t-~tNmvoooo\00\t~ro

vo

o u

ft

—L \J T3 - *

q „

<u o

•cfO\M^«-HN«r<lio

-Hh^OOv

t-~>nrot--t-~©vot~-vo>n

Ov TJ* Os ON ON vo" r t irT

» r t f t ' * C» tN t«^ ^

TJ-

>>

PQ -a o x>

^ E 09

> ft 3.S

rt f-" fN oo" VO ro" in Tf o" Os"

m i t ci Os" oo" Ov" r-i -$• **t -*t m

^ <> r-^ vo tN oo^ en ON ro vo^ lo^tNr^^rovo^TfirTaCo' vi iri iO vo VO ^ • * Tf • * vi

vo v> v© I*» d«o"c<

«nro«n>/-it-~©o\r~oo© ootNf-cN'—iosooinino\ O O N V O r - i O O O X O C C t

O r - - i —. av r-- t-» oo Tfr t N CN oo

r » vo o \ vo ^o T j - r t ^ - m ^ o\r~-H-Hrot--oooa\t"~ m i n r - o o O r H t N c o o ^ o

r~ r o VO t~-

t*»

^

c c

<D "O *3 1)

n

> QJ2 co

p "-1

loviinij-

PH V H

a EU C 3 o 3 O ° CO ,*! vo

. £ > £ 8.3

:KS

ca

> ä.S

<3

2 JPo

i ÖO

I ti.«.9 Bl»!? 5

00 r~ VO ON *—i VO 0O r o r o r o

1/5 "O M '»O

H I - i i — i <N co T t »/->

ro VO O f N « •* « O 00 r o t N t*» i n M » M

Tj-<nt-~OxoO<nTj-ro-H r - N M S 0 \ w H c> i n N « H N r t N N m * * 0

-H vo r- T* tN O O ro VO VO vo vo

r~-o\0-HOovoO>ncNO\ VO r-(S C\ tN »O t--r> O tN i-HrttNtN^l-00--i>o

Ov ro ro Ov tN O oo ro »/-> rf 00 O

s

Pil

•»

-c S

o

M

ti

c ca . i C u

Os

ig

-HtNtNm •o ^

3 J3

. .

«

o >, ca S Ja pq M ÖJ3 c > 8

5 O

"nVDrOOOVOVOOO—<rffN O O r O i — I - H M M ^ N K I T H tNrO»nr-T-^tNVOov-HTt rtrtrHrttNCN

tNt--voOtNTj-</->ro-<3-^H v O O T t M r - v i r - v o i o i n iHMf-irtrttNil-CAN

VO KOCT\© O r o Ov v> m - H r f vo tN ro ro r o

:3

.

u

W J3 - 3 60 »O

</"> O tN 00 •-i t N tN r o

oo ca o.

O h °>

-O

a

0\0\OvOVCT\OSO\0\CT\0\

Anmärkningar till uppgifterna för försäk ringsbolage n Fr. o. m. 1952 har för den direkta kreditgivningen använts nominella värden utom för vissa speciella krediter. Övergången från bokförda till nominella värden påverkar siffrorna mycket litet. I uppgifterna för 1919 ingår ej försäkringsbolag för husdjursförsäkring. I uppgifterna för 1924 och 1929 ingår ej vissa mindre ömsesidiga skadeförsäkringsbolag. I samtliga fall representerar de ej medtagna bolagen obetydliga belopp. 1. Kommuner. Fr. o. m. skarvåret 1956 har kommungaranterade lån brutits ut och förts till bostads- och byggnadssektorn. Fr. o. m. 1939 har utlåning till Stockholms Tomträttskassa exkluderats. Före 1939 var kassans totala reversupplåning obetydlig. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har i princip förts alla inteckningslån mot säkerhet av bostadsfastighet samt fr. o. m. 1956 även kommungaranterade lån. För 1919-1929 finns dock endast uppgifter om totala inteckningslånens storlek. 1932-1935 utgjorde bostadslånen ca 81 % av samtliga inteckningslån och samma relation har antagits gälla för åren 1919 -1929. För 1934 är inte ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas inteckningslån (69 milj. kr.) fördelade på ändamål. I stället har 1935 års siffra för bostadslån (55 milj. kr.) använts och övriga lån förts till sektorn övrigt näringsliv. För åren 1939-1949 finns inte lån mot inteckning i tomträtt fördelade, varför samtliga har förts till denna sektor. Vidare har till denna sektor förts utlåningen från de försäkringsbolagsägda företagen Svenska Hypotekskredit AB och Skånska Brands Intecknings AB. Dessa har sin upplåning nästan helt i försäkringsbolag och kan framför allt vad gäller det förstnämnda företaget ses som endast en speciell administrativ enhet hos försäkringsbolagen för smålån, främst villalån. I den officiella statistiken för försäkringsbolagen ingår dessa företags upplåning i posten »övriga värdehandlingar». Utlåning till Stockholms Tomträttskassa har exkluderats fr. o. m. 1956 och till Göteborgs Tomträttskassa fr. o. m. 1959.

362 Den senares upplåning före 1959 var obetydlig. 3. Jordbruk. Utlåningen till jordbruket är så obetydlig att den negligerats och fått ingå i kreditgivningen till sektorn övrigt näringsliv. 4. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har för åren 1919-1949 förts alla lån mot annan inteckning än i bostadsfastighet. Jämför dock vad som sagts under punkt 2 om inteckningslånens beräknade fördelning 19191929, ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas kreditgivning 1934 och lån mot inteckning i tomträtt 1939-1949. Beträffande posten »andra värdehandlingar» i den officiella statistiken finns fr. o. m. 1952 bokförda värden för lån till industrin särskilda och fr. o. m. 1954 även lån till rederier och andra trafikbolag. Denna långivning har därför fr. o. m. 1952 adderats till inteckningslån mot annan säkerhet än bostadsfastighet och förts till sektorn övrigt näringsliv. 5. Enskilda och diverse krediter. Till denna sektor har förts bokförda värdet av lån mot livförsäkringsbrev. 6. Värdepapper. Fr. o. m. 1952 har nominella värden använts. Skillnaden mellan bokförda och nominella värden utgjorde 1952 ca 200 milj. kr. För åren 1919-1929 ingår i siffrorna även utländska obligationer.

G

-* m i n Tf TJ- oo i n •/-> -<t • * =3

• *

in

"fr

•ö-*

-3 s

o <u pq -o O £> >

r n C\ »-( "fr <N CS

~ ^ VO 00 "fr CN - ^ r^~ «

E S o 9

s:

* E

I

4)

*S oo 3

OJ

d in in m

•o a > a

C t-- v~i i n i n

fca

o 1 0

O ^ oo

E E£ C

•5

o

Os i n "fr O\oot~00 O r o

iö ° C/3 ^

"fr oo es oo t~- C\ i n < N en oo i n O « - H N W

VO

O <u 3 3 = rtCa. >

E «-ti |

00 O 00 ON i n — i r i vo C--

oo >—< o \ m

—i m v£> O m in

vo r~- r o >n

f~ C~- 00 00

VO r-l t~~ r-H

.3 X 8:3 3 S 0\

.£ :c * .9 >

V£> «

C\

- H N ( N

oo m "fr

©

a

oo

(N i n vo oo

är.

T3 - *

c.is g 73 (-1

: 0 Rj

il ^

!S o ÖO « i •£ pq u jo c > 3

E Dc O

3 M E

"fr m r-

o \ m "fr t ~ r~ r n O T t

C

t/3 »H

l- o

u

"al - 5b | J

o \o t-l-H CN

0\00\0\0\CÄCf\0\0\ON

CM^irioo <N i n oo

C/2 o .

o C/5 i - *

u-i i/-> * 0 v o 0 \ OSCK <J\

Anmärkningar till uppgifterna stödsföreningarna

för

under-

Före 1952 saknas helt uppgifter om understödsföreningarnas placeringar och först fr. o. m. 1960 finns statistiska uppgifter om fördelningen av inteckningslån och »övriga värdehandlingar» på olika ändamål. För 1956 och 1959 har i tabellen vad gäller den direkta kreditgivningen använts bokförda värden för samtliga föreningar. Fr. o. m. 1962 har använts bokförda värden för arbetslöshetskassorna, som är obetydliga i sammanhanget, och nominella värden för övriga understödsföreningar. De använda nominella värdena avser understödsföreningar, vars tillgångar utgör ca 97 % av samtliga föreningars tillgångar, exkl. arbetslöshetskassorna. Övergången till nominella värden påverkar siffrorna för den direkta kreditgivningen helt obetydligt. 1. Kommuner. Kommungaranterade lån har fr. o. m. 1962 förts till bostadssektorn och sektorn övrigt näringsliv. 2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Kommungaranterade lån ingår fr. o. m. 1962. Kommungaranterade lån för andra ändamål än bostäder har dock förts till sektorn övrigt näringsliv (beloppet obetydligt). För arbetslöshetskassor har samtliga inteckningslån förts till denna sektor och för övriga föreningar inteckningslån och andra lån till bostadsfastigheter. För övriga föreningar finns såsom nämnts ingen uppdelning av inteckningslånen och »övriga värdehandlingar» efter ändamål före 1962. Fördelningen mellan bostadskrediter och krediter till övrigt näringsliv var dock mycket stabil under de första åren på 1960-talet. I brist på bättre har samma fördelning antagits råda 1952 -1959. 3. Övrigt näringsliv. Se under föregående rubrik om fördelning av inteckningslån och »övriga värdehandlingar» 1952-1959. 4. Värdepapper. Före 1962 har använts bokförda värden, därefter nominella värden. Före 1962 ingår även en obetydlig mängd utländska obligationer.

ro oo^ r-^ so r— ^r c» ^ t O O o ' o ' of in M of o f of

60 O

c» c» ro

of<-*i-r of

, OOTj-TtOOOOOlOOSOt---T of of of

•å-s

- ^ as os os^ so^ r- oo oo_ o ^ C D oo" so rn ™ — © " O-" OS C-" so" en n ^t Tf »o rf ri

<D CD en O ^ so" Tt of —T

+3 M S « 1-. X M " t O (U (J > . (U

r-^ Tf os •«* Os_ Tt so^ so^ oo en socf—"sooCt-^^wfob"© <—ieoo4eooiTj-t--ooooos

rn *—i >n m

c OJ

so c

EC O

* E

ON

_

c .5 ON

i 60

•5 2 > Q ^s "5b a

c t-

E Ex E-2 3 q8°

t9

C/3 ^

so > — i S O m o l o o o i s o - H ' n ^< Ol en m

•n o) Os O •O 00 Tf O o- <-o r-~ so in 00 © -H

VO

& > (U o 2 1-1 Q . ™

•c

H

«,

|2"S5

3 . 3 i- .— 1/3 T3 M 60

oo N >A M io oo o oo oo VI SO>-^SOlir101000JSO'-H>n ^meOTfTfsosoinoor-^ «-i oi m >n

T i N O \ 0 moo^to O^ en I-- so

o

-t X 3 7! 3> . ' 2 ° ^ u

X

2 O

-H m as so

Os O» SO Os »H 04 Ol

:cd .g > c IT "»"I r-"

•O • *

Tj-m©©ol©ooeni~-so so"—isoossoooooinr~'rf rtrtrtOlOIOlOlOlro

bo

"9 to

2 J 5 ••2 y g

, , öo i

<u A -5

o eo-a t :

pq <i> x

c

g

o^in©int-~soONOoasin OlOSOOSOOJOJOOSOOOS rtrtmNnnH i i N M i n

SO Ti- O so TT ro in os

C/3

u. '—' 3 öO

o H *-H c/5 60 •tu »C3 co cd o

•a E 6 o 3 o,« Ä 8 rt SO > ÖS

cu

S c

3 ME

c3 X

aa

o ii

—.a o .a aI c •n r- so in •o ä O S i-H Tfr T f "S o 4> X • -HhOOO

> w

O

60 C 'c . T3

OSOSOSOsOsOsOSOsOsOs

O "O o

C

SO OS OI r f in i n so so Os Os Os Os

Anmärkningar till uppgifterna för statliga lånefonder I tabellen har samlats uppgifter om all statlig extern kreditgivning av betydelse. I statistiken ingår ej riksgäldskontorets och riksbankens egen utlåning. Ej heller ingår lån från statskontorets delfond för låneunderstöd. Dessa senare lån går till vårdanstalter, diakonianstalter, oljelagring, AB Atomenergi etc. De största beloppen går till institutioner och företag, vari staten har ett dominerande intresse. Lånen är till övervägande del räntefria och efterskänks kontinuerligt i flertalet fall. 1. Bostäder och byggnadsverksamhet. För tiden 1919-1939 avser uppgifterna bostadsegnahemslån från egnahemslånefonden jämte den sammanlagda kreditgivningen enligt rikshuvudboken från lånefonden för lån till mindre bemedlade barnrika familjer, lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, bostadslånefonden, lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen och statens fond för rusdrycksmedel. För tiden 1924-1939 avser uppgifterna ställningen per den 30/6. 1944 års siffra har erhållits genom att till 1939 års kreditvolym lägga utbetalningar av statliga lån 1940-1944 enligt tabell 2 hos Arvidsson [1]. Fr. o. m. 1949 har uppgifterna erhållits genom summering av bostadsstyrelsens fordran för bostadslån (enligt till utredningen lämnade uppgifter), lånefonden för lån till inventarier i studentbostäder, lånefonden för allmänna samlingslokaler, lånefonden för maskinlån till byggnadsindustrin, lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden och bostadsegnahemslån från egnahemslånefonden. Bostadsstyrelsens fordran per 31/12 har för 1949-1954 beräknats genom interpolering medan för 1956-1964 de faktiska ultimosiffrorna funnits tillgängliga. För övriga lån avser uppgifterna ställningen per 30/6 resp. år. För bostadsegnahemslån från egnahemslånefonden har särskilda beräkningar måst göras. För tiden 1919-1929 har deras storlek beräknats på basis av beviljade låns fördelning på bostadslån och jordbrukslån un-

der de föregående 15 åren enligt uppgifter hos Cramér-Fredricsson, s. 161. För 19341944 har bostadslånens storlek erhållits genom exkludering av beräknade jordbrukslån enligt Samberg [2]. För 1934 i tabellen avser beräkningarna ställningen den 30/6 1933, för 1939 ställningen den 30/6 1938 och för 1944 ställningen den 30/6 1945. För tiden efter 1944 har uppgifter per 30/6 resp. år erhållits direkt från riksbanken. 2. Jordbruk. Kreditgivningen från ett stort antal fonder har förts till denna sektor. Flertalet fonder är dock under avveckling. Av större fonder kan nämnas avdikningslånefonden, maskinlånefonden och fonden för stödlån. Vidare ingår jordbrukslån från egnahemslånefonden. För beräkning av dessas storlek 1919-1929 se under föregående avsnitt. För tiden 1934-1944 är uppgifterna hämtade från Åke Samberg [2]. För tiden efter 1944 har uppgifter erhållits direkt från Riksbanken. Särskilda bostadslån till jordbruket har i tabellen förts till bostads- och byggnadssektorn. Uppgifterna avser i samtliga fall ställningen per 30/6 resp. år med undantag för jordbrukslån från egnahemslånefonden i vissa fall (se under föregående avsnitt). 3. Övrigt näringsliv. Av de större fonder, som förts till denna sektor kan nämnas statens industri- och hantverkslånefond, fonden för den mindre skeppsfarten, luftfartslånefonden samt lånefonden till fiskerinäringen. Till denna sektor har även förts diverse fonder för lagerhus, mejerier m. m. I samtliga fall avser uppgifterna ställningen per 30/6 resp. år. 4. Enskilda och diverse krediter. Till denna sektor har förts bosättningslånefonden, värnpliktslånefonden och studielånefonderna. Uppgifterna avser ställningen per 30/6 resp. år.

Tabell B: 13. Kooperativa sparkassors inlåning 1919—1964. Mkr.

Kommuner

Bostäder och byggnadsverksamhet Jordbruk

Övrigt Enskilda näringsliv och diverse Summa

13 24 26 31 46 77 103 135

9 30 70 89 117 153 222 278 328 392 471 679 770

Procentuell fördelning Bostäder övrigt näringsliv etc.

1 1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1959 1962 1964

9 30 70 94 125 166 246 304 359 438 548 782 905

— — — 5,3 6,4 7,8 9,8 8,6 8,6 10,5 14,1 13,2 14,9

100,0 100,0 100,0 94,7 93,6 92,2 90,2 91,4 91,4 89,5 85,9 86,8 85,1

Källor: a) KF:s verksamhetsberättelser 1919—1964. b) Kooperatören 1924—1964. c) SOS Kooperativ verksamhet 1924—1964. d) Uppgifter erhållna direkt från HSB. Anmärkningar till uppgifterna för kooperativa sparkassor 1. Bostäder och byggnadsverksamhet. Hela inlåningen till HSB:s sparkassor har förts till denna sektor. 2. Övrigt näringsliv. Hela inlåningen till KF:s och konsumtionsföreningarnas sparkassor har förts till denna sektor.

Tabell B: 14 a. 1eke-finansiella subjekts obligationsupplåning m. m. 1919—1964. Mkr. Trafikbolag, industribolag m. m. Kommunernas obliga- Statstionslån skulden

År

1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1959 1962 1964

Obligationer

Förlagsbevis

Summa ko- Totallumn 3 och 4 summa

1021 1 225 1 339 1216 983 722 1473 1 512 1739 1747 1 845 3 169 4 034

3 216 3 699 3 716 4 145 4 106 11 671 14 441 15 584 17 987 20 100 24 948 26 188 28 144

628 730 578 463 459 454 913 1 362 1 189 1 387 1 331 1 694 2 341

1 567 1 744 1 799 2 466 2 664 10 495 12 055 12 710 15 059 16 966 21772 21 325 21 769

1 021 1 225 1 318 1 137 905 671 1078 1 110 1 270 1226 1 399 2 666 3 350

•

—

21 79 78 51 395 402 469 521 446 503 684

Svenska Aktiebolag. 1919 års siffra har erhållits genom antagandet att relationen mellan emitterat och utelöpande belopp var samma som 1918. 1918 och 1921 är de närmast intilliggande år för vilka uppgifter om utelöpande belopp finns. Förändringen i ovannämnda relation mellan 1918 och 1921 var obetydlig.

Anmärkningar: 1. Kommuner: 1919-1934 enligt SOS Kommunernas Finanser. Därefter enligt Svensk Obligationsbok, Ekonomiska Meddelanden och Riksbankens Årsbok. 2. Trafikbolag, industribolag m. m.: Enligt Svensk Obligationsbok, Ekonomiska Meddelanden, Riksbankens Årsbok och

Tabell B: 14 b. Utelöpande obligationer m. m. 1919—1964. Mkr.

Är

1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1959 1962 1964 1

Utelöpande obligationer, totalt 1 1 3 670 4 576 4 743 5 326 5 234 10 472 12 511 13 893 18 004 19 653 25 020 31 278 38 831

Därav utställda av ickefinansiel- Kolumn 8 la subi % av jekt 2 kolumn 7

Statsskuldförbindelser

Statens lån hos statliga Skattinstitukammar- tioner m. m. växlar

övrig statsskuld

Förlagsbevis Summa

14 1 30 261 1 515 2 327 2 854 1723 3 100 4 643 4176 2313

11 53 141 256 503 1 374 1728 1 117 1206 1 187 946 626 661

285 8 7 5 2 215 402 1 145 1 061 1027 593 473 831

47 177 335 119 51 397 409 476 528 506 715 1 136

3 966 4 698 5 069 6 149 6 261 14 037 17 818 19 743 22 758 25 760 32 865 38 550 44 979

3 216 3 699 3 716 4 145 4 106 11 671 14 441 15 584 17 987 20 100 24 948 26188 28 144

81,1 78,7 73,3 67,4 65,6 83,1 81,0 78,9 79,0 78,0 75,9 67,9 62,6

— 197 142 410 453 325 288 265 1 157 1282 1207

För sätt att beräkna 1919 års siffra se anm. 2 under tabell B: 14 a. Hela statsskulden inräknad. Källor: Riksbankens årsbok, Svensk Obligationsbok, Ekonomiska Meddelanden samt Svenska Aktiebolag. 2

g ^O

, —

* £ a* 3 ^ 0

c

•S — ' • *

C

C L <£ £ "O O 3 C S 3

t~^ e> fN 00 h m q o O h ^ i^rr^rexToscr—'rtOiri"Tf

vo O 7\ rf rf oC oo" ro

r-ooex>c^ooooo\oor-~oo

t^vo

^ " "1 ^ N . "1 ^ "1 ° . ^°.

<

C~ Os Os »•? CA Os CA •<£ SO CA ^ e N ^ v O v O i r n o m e n v c

r n tN f S <^T m v~> v-> w\

cAcAsocAu~>>^c~t~~iOt~~ 00 r o r - <^ t-- r - — 00 >n r o O ( < T t >n c c o CT\ ^ o r f

r - r o CT\ t-~ r o —1 Os ^O ^ - t N i o N

vor-

~L0O„Os r~v

* E S2^ OS

C

_

E E-S E ^2 o

>-i i—1 o r t - r s i o o r r o o r - T - *

g nJ 1 = M M C 3 C 3 £ 0 0 E

O

*Ot~~«/->rl-rt-rt-c3\ro<—'ro

M

T3 00

TT

ro

r - — rtf- —1 c» r o o \ ^ t ro ro \ o ro T-

W 32

r-

0 0 so <-o P*

3 :Q O r o rfr

-H _

fS)

OscocAoosorncACAOOcA ^ m i - - a \ « t N o o o o m o

— m « 0\ rf f l v o ^ e > * • ir> t**

Tf 0 0 os

CT\ t— I/-) 0 0 t-~ — 0 0 2 ° CN "O OO O

t/5 .2?

H

V

<^ •a "O <l\. rt G •n C 3

D

ei

••-,

09 EH

rl,

M

O «

voOTj-oor-e^ir-vov^io

:0 c 0

t-~ fN r j eN MeNtNrn

UH *C-o C

9 °

•A *-

J .2, 0 03

^olrororororon-ir>

05 O

0 C cu T3 a)

0 0 VO )£. -H 0 4 i n J t 00

n-> vo r - t— r o t~~ CA as CA 10

<

1 •

O

E eg co 0

H Ö 9

I I

Ö .i c B9 a

X' O C

3 C/5 3 O 5 ,0

(NOOeNONOtNMt^^O rttNr~mo\«rtmtNO *-i CN r o >£> O O O

N O O 0 0 r— 0 0 r o 0 0 r - i3s I N r f

t^t^-OOOSTl-tNTt-VOt^ON ^<NV£><Nror~OVOe^<N

r f V-) so w*

OOOSOCCOSOS<^> 0>00OU-)0000CX5C0 H r t CN 1-1

r o c^ r f CJ\ r o <—1 •— t>» <—1 «N f S r o

CJNe3\e3Ne3SCjNeS\crr\<7\<3>0\

VO Os CA Tf lO 10 \£) VO <3\ e?\ Os Os

PH

a G

O . CTJ C/3 X )

T3 •s

mt~~ os CA

lä "eu

b p a c te

C

fa

uppns %ing

^a-s

3.S-S

X> cd C O O

c °cd

cdte u ed o

.>

OsinNrt

ror--voOoo.-<t--inOrf

r-tnooo\

t~"^ro r f v o o o m o O r f . — • r o o " ro" i-T r f rf~ r o —T r f ON O^O • ' f r f r o r o ^ c f r f i n i n

t-» VO O VO

S3

,

ap c o, b

o c fe r-2S<2

1-^ ro r f O CN t-^ co i n O VO^ VD i n r f CN co vo" ro" CN VD m~ r-vOrfrocNcNrorocNcN

•=•

-9 to

o ra J->

C/1

-2 x -a Mi - -o

C

& O

i

r f — VD t - ; N O O ^ O CN 00 oo" CN "3- vo" —T CN

u

tin

,

i n V~l V") i n

CN ro CN r f

, ro vo ro

o" o ' ~

H J +S cd O - 3 C N

I§111I •It

rOf-CNroVOOOOOCNCNON

_ . <U i

[fl 3 5 «S T3 O O O O Q O O O O O O O O O O O O O

O O O O O O O O cd PQ

32 -o <u oo C : 0 in C

MOON, ro" m" vo"

<N O^ 00 f^ oo" " m" rf

P -Q -O

v i N O N t o o o i n O ' t ' H ' H

t~- i n 00 r f m r o

3 us.2,s o K O S

C cd 03

i n i—i r o vo i n «n r o O

5?>S oo

n, c

u

o

<S

oo 00 cd

1 1 °—M 1 1 r f 00

<a

a

* *Ö X ) .M ifi

r. ed

0 0H JD cl o

J i 1i ^"-S Id wo 1

-C O

r o CN 0> CN 0> r o 0O_ t - ^ CN 00 VOr^oCrfrfinroVDOrf" w w i—i CN CN r o r o r o CN

CNt-~CNrO-*—'VDOVDVD O, cd t , [ f l X tu

VO vo 0> CN CN rS O " CN CN CN CN

Ov r o i—i r f i n t~~ r~- VO

•d OJ

s cd

>>

• r o VO r o

1 O O*-?

»i> WO ^

a

i

c« <u .3 c cd

>

O

£ -3

Pi

M

tu tT c c <u (U TD c/) :cd C tU •~ O

: 0 - * c tu cd c/> c/5 X ) c/i c Mcd t <u - ^ ^ in 4 C 3 cd cd IH cd X>X> oo I D -O O

ä

"rt .-£ oo

a »ed

cd H cd cfl

ÖJ)

A

^C

i M "^ C

r f — VD t--^ 00^ CN VO r o CN oo" oo" CN r f o " CN r o

<ä£

ONrfONrfONrfONCNrfVO — CNCNrororfrfininm

<

ONONONONONONONONONON

ON rt 00 i-H ro i n m " i o VO ON CN r f i n i n vo VD

ON ON O N O N

<

—

P H ° j?

H

I ID OS T3 <£ ' S ,,,.

U-ll^rHOOOTtOM^VOVO

O :a3 « rt C H -* S B C

i — i ( N r O " s f N O O O r o t - ~ —•< \D ^H i-H «N «S

r o NO ON r o T f O N ' t 00 NO 00 <N

Q.S' «Nro—^NOO'st-nOro© u i r - r - o \ oo m M ^ m N

r- ON NO 00 ON CS r4 O r- m r- <—i

r-inoinr--NooNoooNin (NONOONOCNCNOONOOON i—i —i r o (N —i r o i—i i—i (N r o i n

in r- NO in ON -H 3; TJ-

5 a.S 2 1 1 to 3 c ^ .5 ö

°* ft C C

ON i-H ON

•Ox) i M —l *S :0 "3

ro NO ON Tfr >0 f~

ON

J= 2?

lONOCOOONONOOO-HTj-fN O O r O — i " OO 00 ^ t N V T H

NO

fc -S "C X

VD ON

in t-~ o

(Nninr~«(NOC!NM^f rt „ rt „ (^ (SJ

o

>n "* t"» t-~ ro O "sr i-i < N C N

>n ON O O ro ON in in -H T}- NO <N ro ro ro

IL. XJ _5 3 2 K o n 5?^;

OH

•a ed c c

< ti

-A*

c/) xa o b o :cä cd H t.

g

I1

<nroNOO(NONONr~rtro CNl<nooroO\OooON<S i-i i-i Tf "V -sr i n

ro i—i O ON CN ro ro in in NO r~ r-

-Hr^O^r^ro-sfooON© Nor^ONON-Hro'stinTrfN T-i fS ro ro ro >n

O ON OO Tt <N in >n in in >n r~ NO

NO-nrl-inoOinCNCScO^H tNu-iinroONOOco-HinO ncomON^T}---ivoOON -H rt t s ra co co

-HttO-H Or-ooO ON ON OO O

c-~raTt-ONr~ro<Ncor~co <NONONO<NOO<SONON HHrtONtON

•st- r-- r- fS •st- ^ oo --i

OH X )

r+ r*

<S <N ro Tf

sO

o O N m N r - O m O r t N rOTfONT-NOr~t--<NrSro NOONcNm©<nmoooooo i-i «-< cs cs TT >n NO r~

NOOOOO IO t ^ r - M ON^rfr'sr r~ o cs • *

^ feX)u <

O O O O O M S h O N * ©(N©inONOrONOt-~^H •sfinr^r-inr-NDOoooo i—ii—i f S r o r o r o

TT —i NO —i i-^roONin oo -sf < N r-rorfin

o<

ONONONONONONONONONON

c 13 03 O O X)

£

ö .

r

C oo

>^

V)

h-] K C

_i

*!•

i

i/i

q 0 ca

SP i-

^ert

ed c

a

C/3 X )

M t/i 3 i/j O i - 03 SO l-s X ) ^ ! sT"! t .

,

ro in 00 i—i

Nhr-h

d t/3

U

ONTt-ONTrON-sfONfN-srND rHfstNimnTfTfinimo

NOONCXjTt >n in NO NO

ON 0\ ON ON

vd-rfe-" —" c" od 06" un CM <d

ONTt-Tt-unmmvoun Ti" <N <N vo"

t^MNfn^inNfl^Ooo T t vo" o " Ov"

°1 'H rT. *T, "* ^ °1 ^ o <*>

O 00^ 0> T f O" -H*

o" r i un" un" Tt T^ 10 o\" —" —T <N O

^ o q ^ o o o o N ^ o NO f~; —" T^-" <s" en" CN TJ-" Ov" (N* i n ON

oo o o

vo o "* oo © ©^ rs vo NO r-^ "* r- un o *-" Tt cs en (N Tf oC fS in ON

<S m <^„

m Tt -<fr Tj-

o" o* o

o" o" o o"

mc-lOmmöunooNf^ r-»" Tt un ^o oo" vd M •-" ON" ON

-rf oo_ un r t oC oo" t-" NO"

o" o" o" «M O" O" O" O" O" O" o" o" o" o"

o o o" o"

rnOt-^ooOun « i » m O O « « « r i o l w (N r i (N

ON oo NO m

l*>CN|V0<-4OOO\VOO NO o rnrncitN^CNCNftN^fN

ON^ VO 00^ Tf —" v* r o vo"

t—oor4coununcM©©oo

vo oo O m

Tf ON oo <N t— un T)- rn ON^ NO

T T vo

T)" v d ON" ON"

d d rf N* «* « rt in vd t^

ro rt oo" t--" oo oo*

vor~ONTfONOr~-mTi-r~

r~ r~ r- c-i

CS ON un i—i r^ o ©^ ^D oo «n^ ^ M d K n p f o V V ^ " NM(Nrt«SNNrt-iM ONrfONTj-ONTt-ONrSTtvO ^irNlfSmmTfTtununun

t s un en vo Ti" (N - ^ »-, T-i *-• VO Ov fN •<* ununvovo

ONONONONONOVONONONON

OV ON ON OV

•ig

E a

N O \ 0 0 0 » O M O O ^ M

l o ^ m m

3 O,. S3 C/2 3 C - ^ . 3

5 •äS.cC g 003: :2

- i « « ( S N N N N r O

m CO {N

^

i i « . tö :S'5

^ Ö0.S ••O C o

tU'C .o

O C

i*

rr. E -3* «

i T3 CL, C

<<2

Ei% 5^ ä t/3 O ä Bl

H-2.3 Os

Os

'-3 00

£

o

VD

*-< •-i

1 I

^

O C o. !/1 3 ."3 I o m

>>.*

3 a.) 4*, (O

.*: C cd

OH X )

i 5

c ^, J2 » • « 73 - * t/i n) E 3 3 E

--Tt o Tt m o •* o s » ^t

y« 1—1 co •<*• ^o r~

1^ t^ 00 r-

<s r^ «N ^H O «-H •/"> vo t^OS(S*0

O >- tö :Q

G K

5I

t— VO r<"> •rf ©

—i(N—inN

3>

B

CT\CT\C7\ONCT\ÖsCTsOsOsCT\

tN r~ 00 00 O 00 ro 0\

VöCT\<N ** v-> u-) VO vo O N 0 \CT\CT\

ro 0> 'O oo v q oo^ to rf- oo rf-

o <a & "O b >

. r*

o £>

•C St: o S Ä 0-, o3 O c/S " O

i

cocomrf-mrorncomco

ro oo ro ro en ro <*** oo" t"-" rf-" ro I-N <-* oC o " Ö" Ö" ©"

O

3c 8 ö B'•ST*

C^O^C^CMrotNroro^O « vo" vo" aC fN rf-" a\ r f VD f-"

«— r-» r- t -

e 3 in sa q_~ooo

o\ oo r- vo

oo^ f \ f - . q q ^ q v i q vo 0"\ O (v) r f r f i-T oo" oo" a\

r- o\ ^H i n G\ r-" in" ro"

« <-Trto"

5 c c

o" o" o" o

oo oo oo oo oo oo oo oo oo o o

a a.

T3 ^

oo *3

<» m r ^ q o ^ o m o " vo"CT\O <N rf" r f •-? oo" oo" o\"

r- o\ r— vo av" t-»" in" ro"

" " I P . i f i ^o vo" vo" vo" oo" oo" oo" rofN<NCMr\|<NrN<NCN<N

o " Ov" o " o\ m (N n N

roCT^vq oo^ i n oo_I-I rf- oo rfoo CT\ a\ O vo"vo"in •^•'m"m rocororf-rorororororo

ooow(j\ avoCoo"in CN (N CN <N

rj > t^O v O«St-^t^Tj , 0> rf-

vqt-^vo i-i oC i-T in" o rt t N N m

o " o " M CN vo" r-" r f i n t~-" oo"

M^hOi-fib-oOrtVD <X3

Ovrf-OVrf-0\rf-0\rJrf-VO HtNNmcirf^-ini^ifi c\a\o\o\oMj\o\o\ONO\

VO Ov O) rfi n m vo vo CJNOVONCTN

i—immoinoor-m c - i i — ' O t s m o v — <moor--mootnvO"3

H H O O \ ^ i - " t O 0\NVOO i-i rt fN

©mO'\inomin©r--Ov mr^OOOr-ONONVom ON'*«'-ioovor--0'-i ,_ _ , _ ,_ ,_ ,-< ,-« <S ( S

ON VO 00 Tfr m i—i •**• O

frit^OO^inNt^NON ^-i i-i fN CN m m

o r- r~ i~-

ino^Df'iNmNONt^

r~ in os • * Tfr -rf vo m t-- oo T— O —i i—i C*N •**•

IS "ö H ^ 23 qS rt <u

E E

-g _s °

' 6 0 C

v-, cti ^

c3 , 6 0 v>

bo

w ^

i-

3 / 3 O •' o tfl O S O

.i c

fco

Sill T3 T3 Ö :0

^ • N i - i N n ' t N h

t ^ ^ ( N ) m m r - - o o v o — Ft-^ocNOvts^vo-^i-voaN

2 Si*

NNrnit

in 00 in «N r» os <N m

i-~ r-~ i-i vo ON r- vo ov i-i fN CS

vo -« o\ i-H «N <S

00 iri rj- O <S in vo oo

rHrHCSN^OO-HW-l

MOWtn m ifr oo O

TJ-IH

:0 C O

rimoooo

00 UTS .O

s

-^

?*

T 1 O S 3 1ö P5 O « cö ^

VO

• i O

ON

CL,

O

< iS T3 E c/3 O t/i

o H

AS

Ö

.00

o X>

tf -o ed

t-» «—i vo vo o\ vo i—mitOfi ,—1 ,—I

vo ci r^ ro oo co O ririm>0

Ö .

d l 00 •j"J c/l

a> ^«> c i

£c

in

•J

~

vo fs m CN t-~ os t~tN co (N vo oo oo r-

^

q o en ro PHX> H ^

C3 c ex a 0 )

id- as os ts

t/3 X

a O 1

<*>

C/1

•*

.o

3 en £ c3 tO

°0

t~- oo oo r- o\ os vo o ^H vo vo r- os t-~ S ONNtnO't'tONO < JO

I

vo in vo o r- •—i ro in OrtOOVl

CNCNfNrNcoTj-Ttin Ov-^tON-^-ON^fCvrN^VO 0\0\G\ONOSOSOSO\0>0\

vo as cs Ttin in vo vo Os Os Os Os

. 2 60 cCrt

4) T3 >_ C ;0

u

«

,

in rn ^- >o c» r~ oo c-)

O ON T-H oo r f ro" r f ro"

^ win t>w - - o m

—i tN c o --i

0 0 \ T f i n O \ N N W

ON ON VO O

C

5 i l o i P eö O

-2 60 o c

60 Ä C > Jo •*

cq

60-w O 60 ,

a.S Q , a c a -i

8888 5 .

M<L

ej x, ._ rt .— t,.; J 3 oo i ) _^

ooNoo^^tcn-Hooo • r o r-~ ON i-t < N ON O NO « " i - i M ( N

Tfr-or~oo"ro"ro~rN CN co r o r o

rONOvoro--ONO^ON

I-- T}- 0 \ «N

t<!cu u t o

k 8* ö 60 co \ S

HJ

* * • * ^ t o o ON r <•* «-« <-? r f c i ^ H t-?

O iN i n ~ ^

O a J2 i! g .2 -S S S 9

O^ooOON^voooONro

ON^ON^r-^io r f i o r~* oo"

C3 T3 60

r o oo T-H ON " »-T r i - T 1-

o

888:

o c?

E

c

~ ås o

ONOOOONNOOOONCO M* n M " T I * M " O O" <H

ro 00 f-< ON <-« T-T f S T-T

i. , iö co , « •O T3 i 60 C : 0 «- C

ON.M'-H

tNmV

O (N O >n r f i n u-Tin

0O \C^ h-B O ^ t <S ^O O

r o Tfr o \ O

i

i

C

CO

a

c3

cq o ^S 3 tJO

co C « 0 ha • . O

MH

i-

*

E a

•a Xi

— O O O* o " o "

o'

cl PQ

fS ro ©"o"

O CO

B o c3 H )O U JD

8 c

, •oC CU < <S r o r o r o

o" o" o" o"

ii

r ^ n ro ro o" o" o" o '

co cO

£o

J5 u O

M C pj £> u

> PH

i-

£o T3C JS

m i n os oo r^ ON

0 0 { > t > C7\

T3 .5 C co C OM «

•

So 9 a >>M ."ti X o CO

© n

© i n m ro i—i

Sa •c a

Ot^TfTt T-H" © * © " © '

• Q, C

0-c O S

<S|

I N ' * ' "3

V)

0 M u; DH 45 J< u. CJ u 03 C D. ed C/2 X I

s-s e

-*

r n O <N i n r o ro r o r o

C C

v

E h c u

co C

c

o g <a .5 B

i-» £> M

i i oo

H

cs

<x>

9 376

© <N r o >n m m NO

NO >n ON <N

o* o" o" o" o" o" o" ,rONONOro^ON©inr~ <Nt-~oo"in"m"ooinoC o\oooooooor~r--NO

2 8S a *S

m rS ro 00

NO ON tN rjm >n NO NO ON ON ON ON

c

3 PH H-, •

rt

o\OM»-H(»f<io f-0\\Om«1000r<i oor-ooor--©tNO

t/3 3 S . - . S

Tt r~ o N 00 t-- ^O (N ^H m t-- •*

.— onj "U

T-i m w-i r~ CT\ —<

-ivio\o

^H

, - i — ! , - ( (SI

^>-<cNrt(S(Ntn\OVO

VOVOVOVO

OS

•a -o u 2P •O T3 A M G :0 C G *? :Q •= C

—' ^H

2 äjs •o c o G-* - 3 ^3 s

ca

§3

-< T3

E

CO

CO

;3 M

£

fl ,2 o

£

fti»

v£>

I I

ffi ^ "55

5?

CO

C

o <a

a c

a ca t/a J3

•Q

T3 «3 co "y

5e 95 O fc ca :Q •-> -O £ C to n)

OOOO\M>O(N00 ini^(no\n«WT*

00 VO VOO rf vo 00 00

0\<^CJ\CT\ONCr\0\0\CT\0\

C\ c?\ <3> ON

Os

-Q

0 \ ^ M O

rfiorfrfrorfiz-iin

rt"o rtXJ •a -O

-3

o3 _>

Ed O o t£ cd O X

»-T VO oC NO ^O ON" ro ON i n " t ^ t i n v i ' t • * <*i

NcT —i r f oC ro r f r f r f

r n O r>^ <n r N r o o f CN

o f o f rf in

r o r f r o r o <—i >n O oo^ ©©r-Tro'rororfin

rf >n © t-^ i n \ o W

r f r f ro ro ^M I / I Ooo^ ©~ e f ^ ro* ro" ro r f >/->

r f uo O r-; invoW"

rt i 00 oj

c S c 1 « 2

oC

u

•a ^ 03

8-»5

«

O t"

Os JlfiC

03 c

.2? o t i «>

"Q

fe

i2 eo <2 :0 C O

fe n -o

M c cd P2

rH\Dino\mvovOVO O t--" o f ON o f ON oo o

tn

cd c

u. U

J4 C

a

-O

-i ^ O oj

,-H O »-C

«—i O) r o r o

o" o" o

o o" O ö

p H u 03 M U. C w o3 XJ C o TI o c led X

^

ro^ «n v© c ^ t-^ t-^ «o t~^ oo in \o" d ^ m" rn" ^ 04010)040)010)04

ro O ft r f

>> -Q

Q,

o

i :cd

U

X! C

u

03 NinvOVOON-Hrtoo

oo oo o> o)

5 ed

O X)

C o c 03

03 ed XI

n>

M

»2

ON

rf

ON

£ c

> OJ a

£ ON T5

•9 O cu <c IS)

ONrfONrfONrfONOlrfNO «—iO)01rorOrfrf«ni/->«n ONONONONONONONONONON

VO ON O) rf ininvovo ON ON ON ON

3 i> B c - j ~ 53 ,o

ONOVOVDOONininTfin r o r o © 0 0 o t - ~ i n r o © r N

- t O - t ON t-» H ON ON <N ^ f t - O

VD o \ vo m ^O > H rt^ft-.o «0>. - T t O b T t - C O O O O

OMCOTf O -rf 00 TJ-

H53tc.22 vV> M G - o .i 6

g -5

O M C C C

•

i

o

•l.s.2 as £

00 00 rN in

r o T t oo O •<t m t— ON

C > So M ' t 0 \ VO M J \ v i CO M r l »O

mcc-tsaivo^oinrt

O ON f -

m

•a-Ninvo

c/i £ ^ '5b o o f N i n c ^ v M » O c o M i n

s

•i i

i"5

cd ™ r*

" n m ' t M ' v o v o i n c O h

G

rtNnin

ons53c°

m o ^ N c N N C O i n T f M |voo«!Nl^VOVOVOO\«

M £ - 3 G g to 3 .8

IT) ( N ON IT) O0 T f i r~ o r - vo

»nooo^VO^tTf O r o •—i (N <n t-~ ON oo ©

ovooONONfNm-^oomr-

— m vo O r o </"> r o •*? vo

" 2 T3 <U SP G : 0 <- C

r - m <n m vo <N vo VD

VD 1-1 f -

T-1

5 tfljS'S l- i

"3

61)53

fa

Tf 1^1

m v O O M —i t —i O 00 r o (N r m r~ oo oo

roroaN-HVOTtinaNr-^r-mt^O-HCOOO-iOCO i— C N ^ f ^ t r o r O T t - ^ - i n

r-» m Tt H 00 —i O ro •n t-- oo oo

•^•VOONCOt-~O\VOVO0000 rl M n

fa • « E ^ i St

o o r - v D O N * — < vo oo r o r o r o c o T t u i o c O r t O i n ^ H

TJ o 3

G ca

M d

Vo ON

i T3 fc G

ON rN

-a- rfN VD

:

£3

r l r l T t IT! V I W

<t> i 5 3

vor-^aNaNrN^tooOinin T-H cN r o Tj- T t VD

TI- in r- o

•n vo t— oo

K Q

l

5-3 ° O

«S5

co "J3 u >>^J 00

I

g CO

a

_

vo r~ rN TJr- <N t- —i ro © f- rN O ro in oo

uJi

Nin

ca G o. ca

T f c o m i n M r - ^ - c O r n m (U

i> _i.

( S c ^ ' t r o O ' t r t M a o v I H T t N i n v i co i n • *

ON ro ^H «n

M 0 0 r n r t C O r H - H t N N « •*OONONVOVDOOOTj-t~VD^TtVDVD00VO(N-<a-cN VDin^rOTj-Tj-t-ONOO

I*» T-l t~- VO rN ro CN i-(

ONTtONTj-ONTl-ONtNTt-VO •—iNtNmrorf Tj-ininvi

VD ON (N it in in vo vO ON ON O N ON

^:p o

il <5

ON »-i vo rN iHOfNcn O t - O f N r o r o i n vo

a\©vooor-in©-HfNVO i—iinvoroONroOVOrNON

CO

vo in •* t-~ vo VD O ON O t N r f VO

«Mm^coo\incj\

-i ^ 2 G o ca G PM £

C/2 £>

T) u 13O

invoo\rot--oooini—i© W r H t S f S f T t V l

VO rN ro VO in rf ON rN vo r- *-i vo

ej

ONONONONONONONONONON

Tf oo O ro r- ON -^- ON

ro oo o r-~

PO CO

o , to o. c 3-; c

1.9.3 &

r-,tNNor-r^r~r-~r-^t-~oo

o" ö" o' o" o o" o" o" o" o" aN

O

eov5 c .

oo t - ; ON ON

ef o" o' o

^M'^,:t.,0.rivl^VDI,l

"T, 0 „ ""i, ""1.

inO^odoCTtinoTiz-TTfTf1

T!-' rfr" oC \ d

O h O o y o o n o o N t~. r~ •*t as ^ ~ as -<f ^f as -rf Tf Tf t---Not--vot--inmNovoNo

r~ * n ve NO Tt m" ON r i \o>cvor-

VO " ^ O t N 00_ i-« t N ON_ m T f © " o o ^ o ö ^ o d o C o C o o ON"oC t N t N m c n m m m . r o m m

^ O O^ O oC oC v d i n n m n n

NO r -

oo ON »—. oo oo^ © ^ r~ ^ t i n " r-' as m -*f •*? m r o I N " r o

r f t-~ r o >/-> ro" T f vo vo

O N w ^

^

^ © " ^ " t N

oomooTfrror^ONrorNtN rt ^ m TJ-" c n ^ - d oo" o * m

t N O^ 00 i-« ro r f T f r o "

OS <D

o . . -o o, c P

> 60

o-c > r o t e u < U c « i - . - 0 P i > 0 3 O X ) r o ^ ' O . n C

tö O

i

.

hl

™ « o 3

N

C

^

^

oo" "

-H"

M

sägs S^äfiö

S

& +1> _, i "O

oostSiS 5

oo_ i n oo "^- m p - <> o . «N^ tN^ —* ro" rn -rf r o •**• v d o o c T r o

t N ON 00 I-H PQ m ,—, TJ- m r-TtN tN tN

PH -S -C Ä IL

J 3 E "^ J> i .

«

O ro S^Xi </i

t N r o ON_ r-^ t - ^ I-H I-H oo O • * mr^ONtNroro.—,.—iroro

©^ m o ^ o> (N vo ^

f<^ w • *

ro r o " - T 1 * ^ H ^ rt ON

rt m

o o M c

T— ON

^ ^ ^J o

ro

i "Ö Tj- o o C,

S M

o

i

i2« « o t-< t , ,M t/0

o

Q. i / i >*JX X <u .c 09

^ o

m n O N ^-r^-Tt-oin

NONONO>ntNt-~minot~in"f"-"oCr^(^TrntN"-^-^-^

t~-ONmm -HtNTt-rt

PL, O S

o «s w

3 o. S i-" ON_ NO^ ON^ q

s- Ji

tNONOotNr-NOTf^-moN

ONrH > i n

NO NO NO l - ^

4>

T3-* « . i-, D <£ Ul O I i cö :Q

vX)

P a ON o \ O 1^\o c ^ N >n o o o " o " <-T »-T ^-T ^-T ^T .-T

t N ND^ l-~ r n —^ O^ * * m l~-^ ON_ Ö " o " »-T t N en m " r n v d \D NO

0"tNTj-ONO<nNor-;t-^ o

• M 00 C

ft

*3 ro ö 2W •o .5 c sc

O C cl PU £> n o

(4 r.

t» r-

ON t N

o o" o" o* •-? i-? ^-T«-? ^

" ^-3

O J :

U

03 O H ^ C e « C So : c ö c :oS "öj fc- , 0

-•§JS « o S §22 ! »ro c .2 j5a CO °°

tN Tt NO^ ON^ ON^ tN tfCT^OO NO >H K vo" in in m rl oC r-" m ONrJ-ONrtONTfONtNTfNO •-i N N r o n • * T t i n / i i n ONO\ONONONO\ONONOSO\

tNtN-^O^ « rtVo*

.i

O , 03 C/3 X )

i

t N *>D 00 O • * 00 NO T f t N o o"o"i-Ti-^^"»-T-H'^"

NO ON t N TJm in \ o NO ON ON ON ON

fe c o S

I—' « M i—i

> .a

0\ O ^ * f l O C M T ' ^ t « roroOOoot—*ftcoOcN ( S CM M T f \ 0 m ^O ^ t N M rtrtiHHHNnTfinvi

Tf O Tf - * r— —i r o r o CN T f OO -H 00 r o 00 NO m r - oo O

O N v o r - o O " — i oo r o © t ^ O \ i C i n m O c o n c c r - o o o i > o c N © —< - i CN CN CN

T f r - O cN oo r - vo < N « m h T f ( S N N n

i—i i f t i f t O >ft O O

-H r-> © —< vo ift t-» ift

r-

iftOOt—roOOiftVOTf

VO i-l Tf

O c .9 a

O

^H rt CN

•o -^

fcj}

x: eotS .2 <u o >> u m T3 O X> >

1 3 Ho

i-

O

h H O > H in cN oo ift

M m - H r t o o h - m v o T f i o iftt-~ — © o o T f O N o v v o v o * C M T f TtTf O ^ T t M ^ •H(SrOTf\oocimi^rt>o i-i —i CN CN

ro vo 0\ ro Tf O N T f 00 VO 00 CN

ov oo CN vo ift r-- —> ov t-- >ft »——^OTl-(NooTf-oor--H OOi—iMTf \ D \ O t ~ > - ( lATf

X B c <u o

långsnder

O. 3

•

fa c

Tf m O \ 0 0 > 0 0 0 0 0 « l r t OMNTfWOOOV^OTfOO

OJ c 3

Tf »o r- ov

MTfTfONOOTf^(N|CS i — i r t - * ( N < N 0 \ © O ^ r t

-H o vo av — av r- vo CN ro ift —i i—i ro O O

voO\voiftVO—<-«Tfr--© « 0 \ - < T t O h T f l » 0 0 0 CN vo r-- —-ii—i v O T f I O O N I - i n m n T f T t « T t - i n h O —i i-i « i-i CN

O Tf 00 Tf 1-1 ÖV ~ *H O Tf vo 00 CN CN CN CN

C ^ N T f m O t ^ m M - H r t

C C

E_; l

3 o o VI M ^

N(Nro — o o M r - - - i m T f OfsmfS<7\t~--Ttiftr-r~

r- >ft ov Tf Tf Tf vo ro r-OOrtO i—i i—i ro Tf

N m h - v o i n ' n ' - i v o o o c o v O h - i O T f T f T f o \ m - i ro

t- —I Tf r-1 oo ro Ov Tf ro ro vo ro rn«iH(N

c .9 a 6 c O 3

aE

ON

I

'>

3 g O I co fa ^ r-

OJ)

ä g

.9 8 S3 .fa rt Q &

c v

•o

tf b

<3 •N

<N

°q ^J

-o

s

ONOOOvr^rocNoooocN CO f-~ 00 —i ift CN f~ CN ON ^ H ^ «N «N r o r o

o\ r^ r~ rro Tf vo r~

i§

, j ift i

TfONTff-OviftOOrOi-ivo t») 0O VO ( S U\ ^O T f O " 1 T f O O O O O N i f r i r t h - f l -—"*•* i—i I-H i-i (N m m T f

i—i vo ro O Ov ON t- <ft Tf CM <ft ^O ro VO <N 0O T f «ft r - oo

1 Ovvot--oo^ooro© f--OvVOift>ftOOOro oor-oo©r--©cN© I H I - I ( V 1 N M

T f r~ O rv) oo r~ vo CN rt(or-Tf N M M m

rOCNCNCNTfiftVOr^

•rtiftvoTf-^r^vors

CN ift CN ift CN ro 00 -H >ft 00 >ft CN t^OvCNift

N 0 \ O O 0 \ O o 0 0 0 ^ N Tf M 0 \ 0 0 \ D O O » 0 0 r t ONNTfiriCOOWOONTfW CSCNcoro

>ft ON >ft ro r- -H O N -N >ft CN 00 <ft rOTfTfift

N n H ^ O T t r t 1O w O i f t r-~ i—i 0 \ oo t»i M - f n (N v o m T f r o T f © i—iTf t ^ n

f~ ov vo 00 O N M N O f~ >ft t~~ i-i

Tf

N - i N n i T f N h

Ol.Ss

p M

•É-g

<U <fN

.3 m "O T3 M 8

00 00 CN Ift ro Tf 00 O Tf ift r- av

O

S A^

^ O O T H n * 0 \ O T t C \ c o cot^O\MVOTf O V i Q i—i i—i (N m m r f

ra -o

Q o

a

VO CN "ft ON vo r- fN vo Ov r- ro r»

ert

3 o 00 M

*

t ^ T f o \ v O T f m i n o o \ ^ i \OTfO\VOVDOInrHlOVO l ^ h t ^ T f ^OTf o t ^ O O \ - H r H ^ N N O N N ^ ^

:c3

O

60 i

v *2

.9«ti

m-o ox) 3 > a

i-i i-i t N f N

»ca öij

é§

- H 0O T f r o ^O M 00 N 0O 00 O\00(N00«3fOfNN0ON H ( O h O \ r t N O O O O r O O H « H ( N ( O T f

r o VO O CN i—i r o —i ON T f r o vo r o r o T f i f t r-~

ovTfovTfovTfovcNTfvo rt N M r o n T t i f i n v i «

VO ON CN T f i f t i f t VO vo Ov Ov ON ON

S ä

a*5 13 to

O 3

^ E

OVCNOVONOVÖNOSONONON

»Si > C 60 > .S*J5 O

c

r-^ r ^ <S 1-^ 00 i n r f >n vo" >n >n rt-" -rf rj-" rf" m"

OONr-iMONOt~-N

m m m en

NO NO V© ON_ vo" vo" 0 0 0 0

•E-3

££

és

ex

v o o ^ r f N «-* r f »-* r-^ r-^ i n t-T o-T i-T »-T »-T r-" r-" vo" VO" VO"

00 i n ( N vo"«nin i n ^H

0.

% u J3 6015 o o o >> <u

n n n r i W N r t V i o o r i

m -o o ,0 > 0

g 2

* E o

o

c

1 -g

*-• <u *-• e

vo" ON" O O O T VO" r-^ ON" 00" oC

00" r~" 00" os

m ^ O O w c n O ^ D ^ v o N

(N ( S ON^ VO oC 00 <-? ov"

O

3 ON

8 ON ON

I ge I ii

O'C S - a a

.Sc

W E

60 C

o

J3 23 13 ex •o ex

T

3 C

o^-3

oorfcN©mooc-ir~r~-r-

t~-^rf I-H en 00 r - " ( S r f

m^HOOrfrfONmt^VOON

ON m

r~>novo.—icn>nvot-~rf ooOoTcTvo"©fn'-rrn'rf" rf»nrfVOVOON00000000

rf m rf m

--^ r-^ r-^ « N T t <n *-H r-^ o\" r-" vo" r-" r-" vo" vo" r f

©^ r s 00 ON^ > n " r f en en

vo<n*-HV©vov->r~r-« c-f r f o " vo r-" 00" t - " vo"

r n <n r f CS r-" t--" t--" r^~

i n en vo"«n vo"oo"

vi

S o '"3 § 1 fl 8. Ja ö 8 .«

-5 =<* .9 ä 60,0

£

-ö^

' c 53 23 «i

o " m" m" >n" r f m" - f ^ ° , 1 c 00 t~vo"vo"

a to ex .

So i) a _^

c -g 13 «

pq Ö J 3 c

I 51

o

eo-o-S

•Ö.S 1-

05 O

^

vo T-H r f r f

O rf i f l V D O ^ ^ O O r t O m r i r f r-" a\ ON" 00" r-" ON" oC ON"

O^t-^l^rn r-^r-^r-"oo"

ONrfONrfO\rfON<NrfVO ^-<eNr\|mmrfrf>ninin CNONONONONONONONONON

vo ov (s rf un m vo 10 ON O N O N O N

c

—

JO»

r-r~-Tj-oooooo^HmON>n

>

O

tf E

•a

°ca C

•B c£ »52-2 .3 o

^ls

-a -3 a H . C 3 u .3 UltiS *? C * 33 ^

c o o o o o i r i N N M T f r~o\ O H (f|lf) N oo oo O O « i—i co vo m r-ro (S v ^ o o 00\O^Tt H H O V D N ,—I

^

rt

J-- — (N c s (N o r- o •«*• o rtONin^f

r-lrHNmrO'* 1 ^

• ** _L E t i 2 -c .a .a.« •

„ ^ .-3 «J . c<-i — v o -H C-- OS 0 0 V) OS ON OS t"-

•E B > E - s . £ Ig 3

o r , * . *

£ WJ . 3 o ca ra

•3 . g o : o & 60 C -s _Ö oo . 3 ra .tS £ o 2? S pq -2 ca o i S «2

t r - o m oo O — -a-

N \ O 0 \ « - „ rt ^H -M - H — rtfNTj-CN(NfN«NfN

>c OO Vi

S

cai2

9- c

oOrt-HOoromost^^O

•3 o sq va o c " 3 1 3 — - s B<-K 8 — B'O ,>C < 03SOo.^!.3 3

J

C^VISOOOasr-^O—tNVI

ö

ca c

E E E-E^f

3 O 00 . * —

i

O o.

SE

so

«-

ra B >. ö , u ca

ON

oof- — vitNr»s.—if-ri-vi h T f M M O 00 < t " 1 V I H ° ° J \ O r t * O O l » i f i - i OS rtrHrtfSM^'*'^

•5 "~rao Ä m ,-,

* S >"2 * * » %

CO \o ro ON ^O t^ O 1^ • * t^ vi^tN^cor--.—c^j-r^os ^"' rf MNcOcNCNCl i—iromco^

Os Os O Os i—i c o m o \ o > 3-'^l",a"'^-,a"

,

•^3 ora:ca o • • O

««

f-VO 0O Tf ro vs \D vO w O ^Hrosoot^-oooor^ooo rt iH M rj-vi \0 t~

£ - i £ .A s:

, ca . o ,

•3ra23 .S >

.2

3 c o -g o a M o M ^caxj-ricosc rarai +-> O u

"o >

-3 g g* >° „ -5 •* «.-« a oo. Ec •*« -.5 aSP« > ^

-s.

II

O.T3 3 T 3 C . E raT3

Tt rf N « vi oo C\ O \D vi I^OSMt-iroO^viO'*! osta- — o o r - ^ t N O — r o f i rtfs!NcOvifNON^

i —; b E «> i * o ra 3 -3 60w o S .-3 ja J *s j4 0 , 0 3 •r3 T3 60 t-. caraoo o s ra

h r - H h O VI V l T f r t O m O m t*« os

cor-o\N

VO vivOto MVDtOri so oo ro oo

t2-i .151 & > .3O ra ca Q,

> Q. o

ca O Ä 43 19 ca&0"a til o TJ 3 B o c

3 pq o *

•a-0\VlrHin\Dt^VO>N f0fMOHrH0\0\00riCO OOOST-iOOOOS-^-M-tN'*

t-- r-~ os o oo <N (N TT Tf O O O ro Os oo

u

B -5 >

•<

osTt-os^-os^-ostN^a-so IH (S fs| fO co r f T J - v i V) v i OsOSOsOSOSOsOSOsOSOS

so vi Os

Os <N Tjv s s o so Os Os Os

Anmärkningar till beräkningar i tabell B: 22 av kreditinstitutens fordringar på ickefinansiella subjekt Den finansiella sektorns externa inhemska fordringar består av kreditinstitutens utlåning till icke-finansiella subjekt jämte innehav av dessas obligationer. Det statistiska underlaget för beräkning av kreditinstitutens totala externa fordringar är bristfälligt eftersom bokförda värden i många fall är de enda tillgängliga och dessutom fullständiga uppgifter saknas för tidigare år. Särskilt besvärande är att kreditinstitutens innehav av obligationer och förlagsbevis, som emitterats av andra kreditinstitut, före 1956 i åtskilliga fall inte kan särskiljas från det övriga värdepappersinnehavet. För tiden före 1956 har därför den finansiella sektorns externa fordringar beräknats såsom: (a) + Bankinrättningars inhemska utlåning och innehav av svenska värdepapper. (b) + Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstituts inhemska utlåning och innehav av svenska värdepapper. (c) + Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstituts upplåning i andra former än obligations- och förlagslån. (d) + Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstituts utelöpande obligations- och förlagslån gånger (100 % minus kreditinstitutens andel av totalt utelöpande värdepapper). (e) - Bankinrättningars obligations- och förlagsupplåning. De kapitalanskaffande kreditinstitutens andel skattas således från kapitalanskaffningssidan för att undvika dubbelräkning. Deras egna kapital har dock inte medräknats eftersom hypoteksinstitutens obligationslån och utlåning vanligen är ungefär lika stora och kreditbolagens egna kapital fram till 1956 var relativt obetydligt. Uppgifterna i de två första raderna för 1956 avser bokförda resp. nominella värden summerade enligt denna indirekta metod, medan den tredje raden avser nominella värden, från vars summa innehavet av hypoteksobligationer etc. kunnat dras ifrån. Såsom framgår var för 1956 skillnaden liten mellan de båda beräkningsmetoderna. Om

detta också gäller för tidigare är är svårt att uttala sig om. Till att börja med kan dock konstateras att det krävs mycket stora felberäkningar av kreditinstitutens andel av utelöpande hypoteksobligationer för att nämnvärt påverka totala fordringsvolymen eftersom hypoteksobligationernas totala storlek relativt sett var begränsad. Medtagandet av hela statsskulden bland värdepapper kan å ena sidan ha medfört en överskattning av kreditinstitutens innehav av hypoteksobligationer, särskilt 1944. Å andra sidan verkar medtagandet av premieobligationer i motsatt riktning. Vidare har hypoteksobligationer alltid utgjort ett mycket attraktivt placeringsobjekt för främst sparbanker och försäkringsbolag och under senare år i högre grad än andra räntelöpande obligationer innehafts av kreditinstitut. Totalt sett torde kunna sägas att felberäkningarna av hypoteksobligationsinnehavet inte kan vara så stora att siffrorna för totala fordringsvolymens storlek och utveckling härigenom påverkats i avgörande grad. För perioden efter 1956 har någon uppdelning av arbetslöshetskassornas värdepappersinnehav inte kunnat göras. I 1964 års uppgifter för försäkringsbolag och understödsföreningar har inte heller kommunkreditbolagens obligationer kunnat särskiljas från kommunobligationer. Dessa brister påverkar dock resultatet obetydligt. För hela undersökningsperioden har fråndragits totalt utelöpande obligationer och förlagsbevis, emitterade av bankinrättningar, i stället för enbart den del som innehas av kreditinstituten. De begränsade belopp, som det är frågan om, medför dock att denna felaktighet saknar praktisk betydelse.

t- oo m ^ o ' t O^ Os oo^ <n ON •*" O >n r i ' t <n O ^ <~o coc-i-tf^^vovor-r^r-

^.-2 3

oo , TtoTcsoo«or;'*t— ^>

*.-

N v o O v m

r- •* o o

• ^ «n i—i r CTN VD - H NO

inONONt^OO^OviVO^ON rtrt(NlNmM»0«"t

r~- r f ^ ON O SO •<*• ON IT) - H NO , _ i

W 'CX3

<L> Jj . CO 13T3 O M

00 O 0 0 ON V> 1—i !/-> NO C~-

00-nO\m r i m N > C t— f"~ 0 0 0 0

c r--NooN^ovorl"^^^l"l^f~<3^t-~—i ^H c-> t— o o o ON t--

£ ooJ2

t-~ ^ H -H ON NO ON O ^-<

:0 C O

a .2 13 . 60

A

O °

^

:CÖ .2. O ^rtrtfNlmt^t^OOMOO

NO -r-< r f >/"> O i n ^ O ON'tttln

ft-* 00 to Jfl T3

-° S o ^2

ON

f» 00 e n ON

ON

*»(

.

A'Z

ocS St > >, 2 :o3 :c3 •S °c<3 ca

Ox

> rt ep-S

.S -k

O/K

i/-> m f -

ON

i— f S CN i-i

KSS

52^ rt ON - Q

" u g •^ .S :<a to C

i n o > O O N t ^ ^ > w o o t ~ 0 \ 0 0 * O M T ^ O \ H m M

(N f S • * o oo t-~ r - m T j - NO ^ * VO

o a

g a

as

S3 ^ a> fe h

u ?5 J l ^ r t l n N N - i ^ ^ O N O N ©r-r-fNONOO—n^o^i-m Tj-invooor~rr)ONOOON'—i

2-c S y s" \ O n o o m T f oo r 4 >o H r t N N

^ S.S S o p T3 *-> "C

T»

"3 <" 4> u 3 « t. o i-i eö : 0 X ) ^ fc.

§ ^"^

!—>

1 u.

il

<.§

1 0 O OO t ^NO t ^' N ON Ni^nd' ln^- -^' ^S ^ ON

w O O N N Tj" —1 ON <0 i/n P- 00 ON

,_i

fl

cq

• t> C/3 M M C

«l "Ö3 i 2 T3 T3 u

( S i—i i—( CO d

co^Or<-1ONvOr~Or~:"*r-1^r_l(N)'^-rrit~^^'*r--ON i—i en m m •»* ONTI-ON'^-ON'^-ONCN'^-^3 ONONONONONONONONONON

ä « cS O "O fe en ON 'O t~» TJ- T t TJ- n -

ni»

v O O \ N ^ i/n >/-> VO ^O ON ON ON ON

H

C «

u

o.

25—714901

888 ON^ >-^ ro^ f-^ (N^ ro

»-< ,—i r o r o

03 T3

oo_ q o ^ r f CN o6"oO NO ^t ro ro ro

vo £ - NO NO m ^ W T t i t T t

o ,;

a

-O to

o) g

•<+Tt r o i/o T f o " o " t--"

»-f ro" •<* ©" v? CN ©" o" so ro ri^r1.^ <N "-i *-< ^ "i <U 3 T3 ."3 «

MO

"5b cd

O T - H « N « n i - ~ f s o o CN NO (vi NO" NO" t--" r--" NO" t--" c-f NO ^H* Tt"

P

O s M ii^.S

88888888: os ON

J5 a .§ -i • r)- TJ-" ro"

; :

^ N N ^ O O O 0 \ > »O O ^H v { v>" o\" rH Tt h" o d d

o^ s

S

t-^oo^r-- r t ro" rN CN rN

o \ NO i o i n " CN CN CN CN

(3 ^_• i o ELJS £ • * 38 P5 o cd 3 ? ^

g

^O OO 00 O lO 00 NO" NO" l^T TJ-"

NO^r^ r-"No"

<<2

O

i

r f </"T Tf r f

i

>>.14 (A +•>

t-^ O 00_ ^3 OO ON ON N N O d d d o"

oo oo r~-1/->

« ^ x oo w q oo oo w i j j o NO r~ t-T Tt-" uo" t-T lo" TJ-" ro"

t-^oo CN o CNro"©" O

00_CT\*-^NOrorO00rN00© • " i i - n a \ T t i n t-T NO" </-T NO" ro ro ro CN CN i-i

•O O ^ r o ON t-TNdt--"No"

a «c3

CQ

© o o o" O

•—N^-S/^-S

to C i

-ii

>

a

PH

a

CO C

£

to £J

c

i

i

i O O CN ro </o in NO

u

•3

3 t<-( ,o

^O ro T f r o

1 1 1 o o" o" o" o" o" o" o" o" ©" o"

i-^OONOOOT-^IOOOrONO** J"J ro T f o " i/"? CN O CN 00 f * Ö O w ^ CN »•*»-< i-i i-i

rN ro^ T}- t-~ oé" i/-T i/-T *-T i-i CN CN CN

M 3 03

X)

•3 c ui4 a 3

CL tea C3 L J3 D. <U

a

to m

CD

CO

to

o rta 3

PH

J3 d o O

cq

I

C S O T — r t r O r t c S C ^ J o cN *± r-1w JwH <o" r-" • * oo" r o O r o ~ ' ,-H CN cN cN cN v

ON^tONTJ-ONTt-ONCNTfNO ^ N N m n T j - T f i o i o ' o

ONONONONONONONONONON

3 03

JO CO

g03

^ " O i—1 00 fN oo" 1/-T f N ^

X>

* o ON CN "d>o >n NO NO

cd C to X3 uk O

CN *-i T-H

ON ON ON ON

to

cd

o -o

2 <

Tabell B: 24. Vissa relationer mellan utestående kreditvolym och bruttonationalprodukt (löpande priser). I % av bruttonationalproduk t till mar!madspris:

År

1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964

Totala kända upplåningen 1

_, ... jvreuiiinstitutens totala externa fordringar

Kreditin:»titutens direkta kreditgivning Exkl. Inkl. statl. statl. lånelånefonder fonder

118,6 155,6 138,8 155,4 126,8 134,5 124,8 106,5 115,5 110,0 110,0 115,9 109,3 109,4

96,7 124,1 113,0 127,8 111,1 111,5 106,8 94,9 103,4 99,4 98,3 106,1 100,3 101,4

89,4 112,4 102,5 113,6 98,1 76,3 80,2 74,5 83,3 82,1 82,1 88,9 89,3 91,4

Totala kreditgivningen till: Affärsbankernas direkta kreditgivning

Staten, netto utlåmgsfonder

Bostäder och byggnadsÖvrigt verknäringssamhet liv

87,8 108,5 98,6 108,6 94,9 72,8 74,7 68,4 74,8 71,2 71,2 75,6 76,1 79,4

(63,6) (64,6) 47,7 40,8 35,2 25,3 26,0 22,3 23,2 19,4 19,4 19,4 18,8 20,8

13,4 18,1 15,2 22,3 16,9 51,1 35,6 24,4 24,9 21,2 21,2 21,1 13,0 10,5

15,8 30,0 36,2 48,6 49,0 41,9 45,1 42,0 48,3 49,8 50,7 56,2 57,6 59,0

Kreditinstitutens totala tillgångar 2

48,3 42,3 28,0 17,2 19,9 18,1 19,3 17,8 18,2 19,2 20,3 20,7

116,3 146,9 140,1 168,6 142,4 133,2 122,2 108,3 117,5 112,2 113,4 125,9 124,1 128,8

1 Exkl. statliga lånefonder. _ Tillgångar: samma balansomslutning för affärsbanker (inkl. redisk. växlar) sparbanker, försäkringsbolag och AP-fonder, summa kreditgivning och värdepappersinnehav för jordbrukskasserörelsen, postbanken, hypoteksinstitut, kreditbolag, tomträttskassor och RVF:s fonder samt summa fonder for understödsföreningar (inkl. arbetslöshetskassor) och allmänna sjukkassor (tidigare erkända sjukkassor). Riksbanken, riksgäldskontoret och statliga lånefonder ingår ej. För fordringar har nominella värden tagits när så varit möjligt. 2

Litteraturförteckning

Aktievinsters beskattning. SOU 1965: 72. Algurén,E.;AB Göteborgs Handelsbank 1897— 31/7 1949. Göteborg 1951. Alhadeff, David; Monopoly and Competition in Banking. Bergeley 1954. The American Bankers Association; The Commercial Banking Industry. Englewood Cliffs 1962. Andersson, Lars O.; Svenska aktiebolags innehav av börsnoterade aktier; motiv och konsekvenser. (Stencil.) Lunds universitet 1962. Användande av postsparbankens medel. SOU 1934: 26. Arvidsson, Guy; Bostadsfinansiering och Kreditpolitik. Stockholm 1958. [1]. Arvidsson, Guy; En enkät rörande verkningarna av investeringsavgiften, kreditåtstramningen och räntehöjningen på den svenska industrins investeringar 1955. Ekonomisk Tidskrift 1956: 1. [2]. Bach, G. L. and Huizenga, C. J.; The Differential Effect of Tight Money. American Economic Review 1961. Bain, Joe; Industrial Organization. New York och London 1959. Bankkommitté, 1924 års; Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m. SOU 1927: 11. Bankkommitté, 1945 års; Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. SOU 1949: 13. Banklagssakkunniga, 1949 års; Förslag till lag om bankrörelse m. m. SOU 1952:2. Banksakkunniga; Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m. SOU 1932: 30. Benston, George J.; Economics of Scale and Marginal Costs in Banking Operations. Ingår i Studies in Banking Competition and the Banking Structure. Washington D.C. 1966. Bergqvist, Åke; Skaraborgs Enskilda Bank under sjuttiofem år. Skövde 1940. [1]. Bergqvist, Åke; Organisatoriska och tekniska förändringar inom bankerna under de senaste sjuttiofem åren. Ingår i Bankerna och samhället. Stockholm 1955. [2]. Bergström, Hans; Affärsbankernas rätt att öppna avdelningskontor. Ekonomisk Revy 1959. Betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit. SOU 1929: 36.

388 Blau, Peter M. and Scott, W. Rickard; Formal Organizations—A Comparative Approach. San Francisco 1962. Bohm, Peter; Resource Allocation and the Credit Market. A Problem of Second Best. Uppsala 1966. Bostadskreditsakkunniga; Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit. SOU 1928: 10. Brisman, Sven; Koncentrationen inom bankväsendet. Dess orsaker och betydelse. Stockholm 1919. [1]. Brisman, Sven; AB Göteborgs Bank 1848— 1923. Göteborg 1923. [2]. Brisman, Sven; Östergötlands Enskilda Bank AB 1837—1937. Stockholm 1937. [3]. Browaldh, Ernfrid; Några synpunkter på Norrlands kapitalförsörjning. Ekonomisk Revy 1944. [1]. Browaldh, Ernfrid; Det svenska kreditväsendets uppgifter och nuvarande organisation. PM till 1945 års bankkommitté av den 8 december 1945. [2]. Carling, Jan B.; Gemensamma styrelseledamöter i banker och andra aktiebolag i Sverige. Uppsats för det nationalekonomiska seminariet vid Göteborgs universitet H.T. 1961. Carson, Deane; The Differential Effects of Tight Money: Comment. American Economic Review 1961. Cassel, Gustaf; Stordriftens utveckling inom det svenska bankväsendet. Bilaga till betänkande av 1917 års bankkommitté. Stockholm 1919. Cohen, Gilmore and Singer; Bank Procedures for ^Analyzing Business Loans Applications. Ingår i Analytical Methods in Banking av Cohen & Hammer. Homewood 1966. Cramér, C.-R. och Fredricsson, Kurt; Svensk Fastighetskredit. Stockholm 1942. Cyert, Richard M. & March, James G.; A Behavioral Theory of the Firm. Englewood Cliffs 1963. Department of Commerce; Survey of Current Business. (Periodisk publikation). Eliasson, Gunnar; Finansiella bestämningsfaktorer till företagens kortsiktiga investeringsbeteende. Undersökningen utkommer vid IUI och föreligger i stencil. Edwards, Franklin R.; The Banking Competition Controversy. Ingår i Studies in Banking Competition and the Banking Structure. Washington D.C. 1966.

Ekonomisk Revy 1961. Fastighetskreditsakkunniga, 1934 års; Betänkande med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten. SOU 1935: 34. Fischer, Gerald; Bank Holding Companies. New York och London 1961. Folksams försäkringsutrednings betänkande. Stockholm 1962. Friend, Irwin; The Effects of Monetary Policies on Nonmonetary Financial Institutions and Capital Markets. Ingår i Private Capital Markets av Friend, Minsky & Andrews. Englewood Cliffs 1964. Företagskreditutredning, 1960 års; Långfristiga krediter till mindre företag. SOU 1961: 64. Försäkringssakkunniga, 1958 års; Översyn av lagen om försäkringsrörelse. SOU 1960: 11. Galbraith, John K.; Market Structure and Stabilization Policy. The Review of Economics and Statistics 1957. Goldsmith, Raymond; A Study of Saving in the United States. Volym 1—2 Princeton 1955. Volym 3 Princeton 1956. [1]. Goldsmith, Raymond; Financial Intermediares in the American Economy since 1900. Princeton 1958. [2]. Goldsmith, Raymond; The Flow of Capital Funds in the Postwar Economy. New York och London 1965. [3]. Grossman, Sven; Betalningsbalansens restpost. Skandinaviska Bankens kvartalsskrift 1967. Greyson, C. J. Jr.; Decisions under Uncertainty. Drilling Decisions by Oil and Gas Operators. Boston 1960. Gurley, John & Shaw, Edward; Money in a Theory of Finance. Baltimore 1960. Gyllenswärd, Gösta; Provinsbankernas speciella problem. Ingår i Bankerna och samhället. Stockholm 1955. Hagström, K.-G.; En studie över sparsamheten i Sverige. SOU 1932: 36. H Ollendorff, Carl; Svenska Handelsbanken 1871—1921. Stockholm 1921. Heckscher, Gunnar; Svensk statsförvaltning i arbete. Stockholm 1958. Hodgman, Donald; Commercial Bank Loans and Investment Policy. Champaign 111. 1963. [«• Hodgman, Donald; Credit Risk and Credit Rationing. The Quarterly Journal of Economics 1960. [2]. Honko, Jaako; On Investment Decisions in Finnish Industry. Helsingfors 1966. Hope, Einar; Kostnader og bedriftsstörrelse: En studie av stordriftsfordeler ved bankvirksomhet. Bergen 1967. Horvitz, Paul; Economies of Scale in Banking. Ingår i Private Financial Institutions av Horvitz, Carson m. fl. Englewood Cliffs 1963. Index 1956: 6. Johansson, Sven-Erik; Kreditbedömning ur nyare företagsekonomiska perspektiv. Stockholm 1965. Jordbrukskassan. Handbok för jordbrukskasserörelsen. Kristianstad 1963. Jordbrukskasserörelsen 40 år. Stockholm 1956.

Jordbrukskasseutredningen; Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. Avgivet till jordbruksdepartementet den 29 januari 1941. (Stencil.) Jordbrukskasseutredningen, 1950 års; Lag om jordbrukskasserörelsen m. m. SOU 1955: 1. Jordbrukskreditutredningen; Betänkande med förslag till förordning angående statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom m. m. SOU 1934: 37. [1]. Jordbrukskreditutredningen; Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. SOU 1935: 32. [2]. Jordbruksutredningen; Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. SOU 1930: 2. Jordbruksutredningen; Betankande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter. SOU 1932: 12. [2]. Jordbruksutredning, 1960 års; Kapitalutvecklingen i det svenska jordbruket. SOU 1964: 8. Josephsson, Orvar; Gemensamma styrelseledamöter i banker och övriga bolag i Sverige. Ingår i Nationalekonomiska studier tillägnade Knut Wicksell, 1921. Karling, F. & Karlsson, S.; Balansanalys och kreditbedömning i några storbanker. Seminarieuppsats i specialkurs B vid H.H.S. i Stockholm 1961. Karlsson, Erik; Kreditinstitutens placeringar 1930—1962. PM till kreditinstitututredningen av den 1 november 1963. (Stencil.) [1]. Karlsson, Erik; Investering, sparande och kreditförsörjning. Ingår i Norrländska framtidsperspektiv. Sundsvall 1964. [2]. Kock, Karin; Smålands Bank 1837—1937. Stockholm 1937. [1]. Kock, Karin; Kreditmarknad och räntepolitik. Två delar. Uppsala 1961 och 1962. [2]. Kooperatören 1924—1964. (Tidskrift.) Koopmans, Tjalling C ; Three essays on the state of economic science. New York 1957. Kragh, Börje; Den regionala kreditförsörjningen. Ekonomisk Revy 1945. [1]. Kragh, Börje; Prisbildningen på kreditmarknaden. Uppsala 1951. [2]. Kragh, Börje; P M angående fördelningen av kreditinstitutens placeringar. SOU 1960:16. [3], Kragh, Börje; Finansiella långtidsperspektiv. SOU 1967: 6. [4]. Kreditinstitututredningen; Krediters löptid. Fistencil nr 1964: 7. Kreditkommitté, 1963 års; Sparbankernas kreditgivning. Stockholm 1964. Lamb, Ralph; Group Banking. New Brunswick 1962. Lancet, (pseud, för C. H. Hermansson); Det monopolkapitalistiska Sverige. Stockholm 1943. Levenson, Albert; Interest Rate and Cost Differentials in Bank Lending to Small and Large Business. The Review of Economies and Statistics 1962. Liden, Lars; Makten över företaget. Stockholm 1966. Lindbeck, Assar; The " N e w " Theory of Credit Control in the United States. Stockholm 1962. [1].

Lindbeck, Assar; A Study in Monetary Analysis. Uppsala 1963. [2]. Lindberger, Lars; Investeringsverksamhet och sparande. SOU 1956: 10. Lindgren, Gunnar; Koncentrationstendenser inom näringslivet. (Stencil.) Lämnad till Fi.dep. i december 1945. Lintner, John; Cost of Capital and Optimal Financing of Corporate Growth. Journal of Finance 1963. Lundberg, Erik; Produktivitet och räntabilitet. Stockholm 1961. Lydall, H. F.; The Impact of Credit Squeeze on Small and Medium-Sized Manufacturing Firms. Economic Journal 1957. Löwenthal, Bengt-Göran; Industrins finansiering 1955—1962. Uppsala 1966. Macesich, George; Commercial Banking and Regional Development in the United States 1950—1960. Tallahassee 1965. Meltzer, Allan H.; Mercantile Credit, Monetary Policy and Size of Firm. The Review of Economies and Statistics 1960. Metelius, Bengt; Projektion av den svenska kreditmarknaden 1970. Bilaga till PM lämnad planeringsrådet, daterad den 27 maj 1963. (Stencil.) Minsky, Hyman P.; Financial Crises, Financial Systems and the Performance of the Economy. Ingår i Private Capital Markets av Friend, Minsky & Andrews. Englewood Cliffs 1964. National Board for Prices and Incomes; Bank Charges. Report No. 34. London 1967. Nial, Håkan; Banksekretessen, en rättslig undersökning. 1946. Skrifter utgivna av Svenska Bankföreningen. Ohlin, Bertil; Kapitalmarknad och räntebildning. Stockholm 1941. Pedersen, Jörgen og Sörensen, Carl Erik; Hvorledes reagerer bankerne? Nationalökonomisk Tidskrift 1950. Pensionsstiftelseutredningen; Pensionsstiftelser I. SOU 1961: 14. PM angående bankernas utlåning av Kungl. Bank- och Fondinspektionen den 27 april 1961. (Stencil.) PM angående översyn av understödsföreningslagen, överlämnat till Fi.-dep. den 1 juli 1964 (Stencil.) PM till försäkringsinspektionen 24 september 1966 från Folksam. Raab, Sven; Bankerna och utrikeshandeln. Ingår i Bankerna och samhället. Stockholm 1955. "Radeclif fe-rapporten". Committee on the working of the Monetary System. London 1959. Ramström, Dick; Administrativa processer. Stockholm 1964. Reed, Edward; Commercial Bank Management. New York 1963. Renck, Olle; Investeringsbedömning i några svenska företag. Stockholm 1967. Rhenman, Eric; Företaget som styrt system. Stockholm 1964. Robinson, Roland; The Management of Bank

390 Funds. New York 1951. [1] och New York 1962 [2]. Samberg, Åke; Landshypoteksinstitutionen. Jordbruksekonomiska meddelanden 1956 [1]. Samberg, Åke; Lantbrukets kreditmarknad 1945 —1952. Meddelande från jordbrukets utredningsinstitut 1953: 18. [2]. Samberg, Åke; Lantbrukets kreditmarknad 1950 —1952. Meddelande från jordbrukets utredningsinstitut 1962: 2. [3]. Sayers, R. S.; Modern Banking. 6:e reviderade upplagan. Oxford 1964. Select Committee on Small Business; Concentration of Banking in the United States. Washington D.C. 1960. Severin, Frans; Bankerna och maktkoncentrationen inom svenskt näringsliv. SOU 1935: 66. Småföretagsutredningen; Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. SOU 1946: 22. SNS; Konsumtionskrediter i Sverige. Stockholm 1963. Sommarin, Emil; Vårt sparbanksväsen 1893— 1945. Lund 1945. Statistiska Centralbyråns kreditmarknadsundersökning för 1964. (Stencil.) Sten, Helmer; Bankerna och industrin. Ingår i Studier i svenskt näringsliv. Stockholm 1942. Svensk sparbankstidskrift 1966: 3. Svenska Postgirot 1925—1949. Stockholm 1950. Svenska sparbanksföreningens strukturkommitté 1964; Sparbankernas strukturproblem. Lidköping 1964. Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen; Näringslivets kapitalförsörjning. Katrineholm 1965. Sveriges Postsparbank 1884—1933. Stockholm 1934. Söderlund, Ernst; Skandinaviska Banken i det svenska bankväsendets historia 1864—1914. Stockholm 1964. Tew, E. B. & Henderson, R. F.; Studies in Company Finance. Cambridge 1959. Thunberg, Göran; Uplandsbanken 1865—1965. Uppsala 1965. Thunholm, Lars-Erik; Bankerna och penningpolitiken. Stockholm 1964. Veckans Affärer nr 15/16, 1966. [1]. Veckans Affärer nr 17, 1967. [2]. Westerlind, Peter; Banklagen av den 31 mars 1955. Med kommentar. Stockholm 1958. Wickman, Krister; Preliminär redogörelse för vissa resultat av en undersökning rörande verkningarna av olika ekonomisk-politiska medel på industrins fasta investeringar 1955 —1956. PM av den 16/9 1957. (Stencil.) Winding, Poul; Det Danske Kapitalmarked. Köpenhamn 1958. Örne, Anders; Postgirorörelsen i Sverige. Ingår i Studier i svenskt näringsliv. Stockholm 1942. Östlind, Anders; Industrien och affärsbankerna. Stockholm 1943. Småskrifter utgivna av Bankernas Statistiska Byrå 3. [1]. Östlind, Anders; Svensk samhällsekonomi 1914 :J222ZSlI*kholm 1945. [2].

KUNGL. BIBL.

1 6 FEB 1968 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret [1 ] Ekonomisystem för försvaret Bihang. [2]

Finansdepartementet Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3]

KUNO'

'

1 6 FEB 1968

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

K L Beckmans Tryckerier AB 1968