Löntagarna och kapitaltillväxten. 4,

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Lönta arna

g

och

kapitaltillvöxten

och Lantbrukskooperationen-ideologi verklighet

kapitaltillvöxten En från om expertrapport utredningen ?Iöntugarnanoch

Statens offentliga utredningar

@E§§ 1979:11 W Ekonomidepartementet

och

Löntagarna

kapitaltillväxten

-

Lantbrukskooperationen

v

ideologi och verklighet

av agr. dr. Halvdan Åstrand

En expertrapport från utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten Stockholm 1979

Omslag Håkan Lindström Jernström OfTsettryck AB

ISBN 91-38-04542-7 ISSN 0375-250X Gotab, Kungälv 1979

SOU 1979: 11

Innehåll

Förord . 1 Kooperativ ideologi . . . . . . . . . . . l.l De internationella kooperativa grundsatserna . 1.2 Utvecklingslinjer i Sverige. . . . . . . 11 1.3 Lantbrukskooperationens handlingsprogram 14 1.3.1 Historik och orientering om LRF 14 1.3.2 ”Utveckling i samverkan . 16 1.4 Den kooperativa företagsformens särdrag 20

2 Kooperativ verklighet . . . . . . 23 2.1 Lantbrukskooperationen av i dag 23 2.1.1 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF 23 2.1.2 Lantbrukskooperationens organisation . 25 2.1.3 Användning av aktiebolagsformen . 28 2.1.4 Serviceorgan i LRF . 30 2.1.5 Landshypoteket . 31 2.1.6 ”Lantmännens” . 31 2.1.7 Bränneriidkare och stärkelseproducenter . 32 2.1.8 Föreningsbankerna . 32 2.1.9 Mejeriorganisationen 33

2.1.10 Ägg och fjäderfä . 33

2.1.11 Skogen . . . . . . . . 34 2.l.l2 En branschblandad förening 35 2.l.13 Slakteriorganisationen . 35 2.1.l4 Svensk Husdjursskötsel 35

2.1.15 Övriga riksorganisationer 35

2.2 Medlemmar . 36 2.3 Anställda . 38 2.4 Resultaträkningar . 39 2.4.1 Omslutning . . 2.4.2 Marknadsandelar . . . . . 41 2.4.3 Bokslut och överskottens användning 43 2.5 Kapitalfrågor. . . . . . . . . . . - 2.5.1 Avvägningsproblem ägare företag 45 2.5.2 Olika sätt att skaffa kapital 45 2.5.3 lnsatsers avkastning . . . . . . . 47 2.5.4 Balansräkningar och kapitalbildning . 48

4 Innehåll sou 1979:11

3 Relationer till omvärlden . . . . . . . . . . . . . . . . 51 3.1 Relationer till staten . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 3.2 Relationer till anställda . . . . . . . . . . . . . . . . 53 3.3 Relationer till medlemmar . . . . . . . . . . . . . . 55 3.4 Utbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57

4 Urvecklingstendenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 4.1 Storföretagande i livsmedelbranschen . . . . . . . . . . 59 4.2 Individen i kläm . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 4.3 Val av företagsform . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 som monopolist . . . . . . . . . . . . . 61 4.4 Kooperationen 4.5 Lantbruks- och konsumentkooperation . . . . . . . . . . 61 4.6 Solidaritetsproblem . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 4.7 Lantbrukarnas föreningsrörelses framtid roll . . . . . . . . 63

i kooperativa företag . . . . . . . . . . . 65 5 Löntagarinjlytande 5.1 Kapitalinflytande . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 5.2 Personinflytande . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67

och tabeller

Figurer

Figurer l. Lantbrukarnas Riksförbunds organisation . . . .15 2. Lantbrukskooperationen: Organisationsschema 1977 . .26 3. Utbildningsschema för Iantbrukarnas Föreningsrörelse .57

Tabeller . Förändringari lältorganisationen hos vissa branscher 1939-77 .27

rg_ . Några av Iantbrukskooperationen helt eller delvis ägda företag

1976/77 . .29 . Större aktieposteri utomstående företag 1976 .29 Antal anställda i aktiebolag 1976 . .30 Företag med över 500 anställda 1976 30 . Anställda i Iantbrukskooperativa företag fördelade efter län, april 1976 . 37

branschorganisationer 1939-77

. Medlemsantal i vissa . 37 . Antal anställda i vissa branscher 1955-76 . . 39 Lantbrukskooperationen 1974-76: Resultatredovisning . . 40 Omsättning med producenterna i vissa branscher 1939-76 .

._s._a !.°.*°°°* Sammanställning av balansräkningar för producentföreningar

1974-76 . .46

. Eget kapital i vissa branscher 19551-76 .48

13. Eget kapital i procent av tillgångar 1955-76 . .48 14. Kurser och konferenser 1975 58

Författarens förord

- Denna rapport, Lantbrukskooperationen ideologi och verklighet, har utarbetats på uppdrag av Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten.

Kooperation är samverkan i demokratiska former för att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Den primära kooperativa företagsformen är den ekonomiska föreningen. Gemensamma för alla kooperativa företag är de kooperativa grundsatserna, gemensam drivkraft ett rättvise- och jämlikhetskrav. . Det är mot denna bakgrund och från dessa utgångspunkter jag sökt teckna en bild av lantbrukskooperationen. Den historiska utvecklingen skisseras blott. Tyngdpunkten ligger i redogörelsen för lantbrukskooperationen av i dag, dess ideologi, verksamhet och utvecklingstendenser. Med hänsyn art ägnas särskild uppmärksamhet åt relationerna till utredningsuppdragets företag-medlem-anställd samt åt kapitalfrågor. För att underlätta läsningen har texten försetts med talrika rubriker. Eftersom framställningen måste hållas kortfattad blir innehållet under vissa rubriker mycket knapphändigt. Lantbrukarnas Riksförbund liksom flera riksföreningar har generöst ställt material till mitt förfogande. Många inom lantbrukskooperationen verksamma personer har lämnat uppgifter till och givit synpunkter på mitt arbete. Jag står dock ensam ansvarig för de åsikter och bedömningar som framförs här, liksom för eventuella felaktiga sakuppgifter. Uppsala i oktober 1978

Halvdan Åstrand

l

Kooperativ ideologi

En ideologi är en systematisk samling av värderingar som anger mål och former for en verksamhet. Den ger - eller borde ge - ett kortfattat, klart uttryck för viljan till förändring i viss riktning men också ange de vägar och metoder man vill använda for att nå de avsedda målen. De tidiga konsumentkooperativa företagen, sådana som den berömda föreningen i Rochdale (1844), hade ofta utopiska målsättningar. De första lantbrukskooperativerna (F.W. Raiffeisen: Heddensdorfer Brotverein 1849) byggde främst på det kristna broderskapsidealet. Det dröjde faktiskt mycket länge, ända till 1937, innan man inom ramen för den 1895 bildade Internationella Kooperativa Alliansen (IKA) enades om vissa, för all kooperativ verksamhet gemensamma grundsatser. Dessa satser rymmer ändå inte alla de idéer som varit primära och pådrivande krafter för de kooperativa företagens framväxt. De behandlar mera arbetsformerna och vägarna till målen än målen själva.

1.1 De internationella kooperativa grundsatserna

Efter genombrotten i Europa kring mitten av 1800-talet spreds de kooperativa idéerna snabbt över hela världen och kooperativa företag av de mest skiftande slag växte fram, särskilt bland konsumenter och lantbrukare. Man kan uppfatta denna utveckling som en protest och ett motdrag till en ohämmad kapitalism. Kooperation gav de många och små möjlighet att tillsammans hävda sina ekonomiska intressen. Den låg så att säga i tiden, blev en av formerna för förverkligande av den franska revolutionens budskap om frihet, jämlikhet och broderskap, blev ett led i den sociala omdaningen av samhället. Därmed är inte sagt att kooperation är socialism. Tvärtom dröjde det länge innan de kooperativa företagen accepterades av ledande socialistiska tänkare (”krämarsocialism”). I östländer och i många u-länder har kooperationen inlemmats som ett led i ett politiskt program och därmed fått helt förändrad karaktär. Även i länder där kooperativa företag fått utvecklas fritt har detta ofta skett efter skilda linjer. Konsumentkooperationen har i stort sett haft en annan social och politisk miljö än lantbrukskooperationen. S. k. arbetarekooperation, dvs. av de anställda själva ägda och drivna företag, representerar en tredje typ. Det var alltså ingen lätt uppgift man ställdes inför när det gällde att finna de gemensamma nämnarna för all världens kooperativa företag!

10 Kooperativ ideologi

IKA-kongressen 1937 nådde efter mycket kompromissande fram till följande sju grundsatser:

1. Öppet medlemskap

Demokratisk Förvaltning

5!” Fördelning av överskottet bland medlemmarna i den utsträckning de

bidragit till dess uppkomst Begränsad kapitalränta Kontanthandel

F???

Neutralitet Upplysningsverksamhet Man satte som villkor för anslutning till IKA att åtminstone de fyra första satserna accepterades av den organisation, som sökte inträde. Den sjätte punkten avsåg politisk neutralitet, principiellt omöjlig att anta för kommunisterna i öst. Strävan efter fredlig samexistens nationerna emellan efter den långa perioden av krig och kallt krig, och de genomgripande förändringarna i både det politiska och det ekonomiska klimatet, ledde till förnyad omprövning av kooperationens mål och principer. Ett stort antal nationella förbund av lantbrukare hade 1947 bildat International Federation of Agricultural Producers (IFAP), som ganska snabbt blev ett centralt forum också för lantbrukskooperativa intressen. Detta blev ytterligare en anledning för den starkt konsumentdominerade IKA att ompröva sina grundsatser så att de blev antagbara för alla slag av kooperation. 1966 antog [KA-kongressen nya grundsatser, av vilka nr 4 omformulerades 1969. Satserna, som samtliga av de två svenska nationella accepterades bondeorganisationerna Sveriges Lantbruksförbund (SL) och Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) - fick i följande lydelse: 1. Medlemskapet i en kooperativ förening skall vara frivilligt och tillgängligt utan konstlade inskränkningar eller någon social, politisk, rasmässig diskriminering, för alla de människor som kan dra nytta av föreningens tjänster och är villiga att påtaga sig medlemskapets ansvar. Kooperativa föreningar är demokratiska föreningar. Deras verksamhet skall förvaltas av personer som valts eller utsetts på av medlemmarna

godkänt sätt och som är ansvariga inför medlemmarna. Medlemmar i

primärforeningar skall åtnjuta lika rösträtt (en medlem, en röst) och lika rätt att deltaga i beslut om föreningens angelägenheter. I andra föreningar än primärföreningar skall förvaltningen skötas på demokratisk grund i i “ lämpliga former. Insatskapitalet skall erhålla begränsad ränta, om. ränta över huvud taget i i skall utgå. . Det överskott som uppstår genom en föreningsverksamhet tillhör föreningens medlemmar och skall sådant sätt att ingen medlem

fördelas på

gynnas på övriga medlemmars bekostnad. . Alla kooperativa föreningar skall vidta åtgärder för att medlemmarna, de förtroendevalda, de anställda och allmänheten skall få upplysning om kooperationens ekonomiska och demokratiska grundsatser och metoder.

sou 1979:11 Kooperativ ideologi 11

6. Alla kooperativa organisationer skall, för att tjäna sina medlemmars och samhällets intressen på bästa sätt, aktivt samverka med andra kooperativa organistioner på lokal, nationell och internationell nivå. Det ideal som ligger bakom dessa satser är uppenbarligen ett demokratiskt jämlikhetsideal. Det är vidare antikapitalistiskt i den meningen att det ekonomiska målet inte är vinst och att kapitalränta skall hållas så låg som möjligt. inflytandet är inte knutet till kapitalet men till likställda medlemmar. Slutligen vill man ersätta konkurrens inom den kooperativa sektorn med samverkan.

1.2 Utvecklingslinjer i Sverige

De kooperativa grundsatserna är uppenbarligen inga oföränderliga principer, lika litet oföränderliga som de samhällspolitiska idealen. Kontanthandelsprincipen exempelvis, som varit en kooperativ hörnsten sedan Rochdalepionjäremas dagar, har mist sin betydelse i en tid då långlivade kapitalvaror finns i varje hem och kreditmarknaden är välorganiserad och under offentlig kontroll. I många länder har de kooperativa företagen tvingats till långtgående anpassning efter den rådande politiska regimens krav. All lagstiftning om ekonomiska föreningar påverkar naturligtvis kooperationens arbetssätt. Utvecklingstendenserna under senare tid belyses på ett slående sätt i de omformuleringar och kompletteringar av grundsatserna som gjorts i den svenska konsumentkooperationens handlingsprogram av 1976 och i förslaget till handlingsprogram för lantbrukskooperationen, framlagt samma år. Låt oss ställa de nya formuleringarna vid sidan av varandra:

Konsumentkooperation Lantbrukskooperation

l Öppet medlemskap. l Medlemskap i en förening står öppet för alla som kan och vill begagna sig av dess tjänster och som är villiga att verka för dess syfte och påta sig medlemskapets ansvar. 2 Partipolitisk och religiös obundenhet. h! Partipolitisk obundenhet. 3 Demokratisk förvaltning (en medlem - 3 Demokratisk förvaltningialla led, med en röst). lika rösträtt för alla medlemmar i primärföreningarna och medinflytande för de anställda. 4 Begränsad kapitalränta och återbäring 4 Ränta bör inte utgå på insatskapitalet. i förhållande till giorda köp. 5 Kapitalbildning för ekonomiskt obero- 5 Det överskott som uppstår genom en ende. förenings verksamhet tillhör föreningens medlemmar och skall fördelas på sådant sätt att ingen medlem gynnas på övriga medlemmars bekostnad.

12 Kooperativ ideologi sou 197941

Konsumentkooperation Lantbrukskooperation

6 Upplysningsverksamhet. 6 Medlemmar och anställda skall ha kunskap om och insyn i föreningen. Upplysning skall bedrivas även utåt om de kooperativa idéerna och verksamheterna. 7 Kooperativ samverkan. xl För att på bästa sätt tjäna medlemmarnas intressen skall samverkan ske inom lantbrukskooperalionen. Samarbete bör även ske med andra kooperativa organisationer.

En reservation bör göras först: det lantbrukskooperativa programmet är ännu föremål för remiss och även grundsatserna kan alltså bli föremål för ändringar innan programmet fastställs, vilket väntas ske under 1979. Lantbrukskooperationens förslag följer ganska nära lKA-principerna. Man har i fråga om medlemskapet (punkt 1) velat understryka medlemmarnas skyldigheter mot föreningen, solidariteten. Att gå in i ett lantbrukskooperativ innebär ju nästan alltid ett ojämförligt mycket större ekonomiskt engagemang än att bli medlem i konsum. insatserna blir mycket större, fördelar och risker med medlemskapet av en helt annan storleksordning. Föreningens möjlighet att tillgodose lantbrukarens intressen är på ett avgörande sätt beroende på anslutningen (marknadsandelen), och på medlemmarnas köp- och säljtrohet. I detta avseende är likheten stor med de anställdas fackliga organisationer. Även i ett annat väsentligt avseende finns det likheter. Medlemskapet är knutet till yrkesutövandet. Föreningarna är alltså inte, om vi undantar föreningsbankerna, öppna för vilken medborgare som helst. Det avgörande är att man kan dra nytta av föreningens tjänster. Det finns inga formella krav på att man skall äga en jordbruksfastighet för att bli medlem. Eftersom det inte finns några religiösa skiljelinjeri lantbrukskooperationen behövs ingen anvisning på den punkten (punkt 3). Däremot har båda slagen av kooperation ansett sig behöva understryka sin partipolitiska obundenhet, vilket alltså omvänt betyder att man ibland mycket starkt kan komma att engagera sig i partiskiljande frågor, nämligen då medlemmarnas gemensamma intressen kommer i kläm. Denna markering är av speciellt intresse eftersom det på båda håll finns eller har funnits medlemmar som vill se den kooperativa verksamheten som en del av ett partipolitiskt program. Inom lantbrukskooperationen gjorde sådana röster sig hörda under trettiooch fyrtiotalen - ”bonderörelsens politiska, fackliga och ekonomiska enhet” - men denna väg avvisades 1945 genom ett klart principiellt ställningstagande och har sedan inte aktualiserats. Principen en medlem - en röst tillämpas numera överallt inom lantbrukskooperationen utom i bränneriidkareföreningen. I några branscher har den funnits med från början. Först under första hälften av 1950-talet övergav de sista föreningarna röstning efter leveransernas storlek (”svinen hade rösträtten”). Inom all kooperation tillämpas numera den representativa de-

sou 1979; 11 Kooperativ ideologi 13

mokratin i sekundär- och Följande led. Ehuru ingenting är sagt därom i grundsatserna eftersträvas som regel att varje representant skall företräda ungefär lika många primärmedlemmar. En radikal nyhet finns införd i det lantbrukskooperativa programmet: Medinflytande för de anställda. Detta är ett tidens tecken. Medinflytande för de anställda har kommit för att stanna, även om formerna för och omfattningen av detta inflytande ännu i många avseenden är oklara. Punkt 4 innebär en kodifiering av en länge tillämpad praxis. Lantbrukarnas

föreningar ger ingen ränta på insatskapitalet. Återbäring är ej detsamma

som ränta. Dess storlek är bl. a. beroende av det a konto-pris som tillämpats under året. Om andra fmansieringsvägar, se avsnitt 2.5.2. Formuleringen av punkt 5 kunde tolkas som om överskott alltid och i sin helhet skulle omedelbart fördelas bland medlemmarna. Så gjorde man också inte sällan i gångna tider, med förödande följder för föreningarnas soliditet. Konsumentkooperationen har tagit tjuren vid homen och gjort kapitalbildning till en grundsats. Lantbrukskooperationen har länge praktiserat en uppbyggnad av kapital i föreningarna från överskottsmedel. En sådan måste f. ö. ske enligt gällande lag om ekonomiska föreningar. Att en längre gående konsolidering än vad lagen påbjuder numera är en nödvändighet inser och godkänner de flesta medlemmar. Kapitalbildningen är emellertid ett stort och svårt problem för föreningsföretagen, som ju gärna vill hålla sig fria från det inflytande som främmande kapital skulle kunna utöva. Här bör också erinras om den inom lantbrukskooperationen pågående debatten om vad lika behandling av medlemmarna egentligen innebär. Mot en fullständig likhet i pris och fraktkostnader står hänsynen till de olika kostnader medlemmarnas köp och leveranser medför för det gemensamma företaget, bl. a. beroende på affárernas storlek. Motsvarande debatt pågår om de s. k. insatstaken. Punkten 6 har gamla anor i all kooperation. Bakom den ligger det primära kravet i all demokrati: att medlemmarna-medborgarna skall veta vad de beslutar om. Föreningarna fickifrån början och har väl än ett stort antal medlemmar med mycket begränsat ekonomiskt kunnande. I u-länder är detta i själva verket det allvarligaste hindret för kooperationen. Läs-, skrivoch räknekunnighet ger där ett oerhört och ofta missbrukat övertag gentemot de talrika medlemsanalfabeterna. Även i-länder har ett motsvarande problem därigenom att föreningarna blivit så stora och deras verksamhet så komplicerad att det fordras kvalificerat ekonomiskt kunnande för att leda dem. Upplysningskravet gäller också de anställda. Vad slutligen den sjunde punkten beträffar ger erfarenheten vid handen att den ofta försummas även inom lantbrukskooperationen, och samverkan mellan konsument- och producentkooperation lämnar som bekant mycket övrigt att önska. Den är f. n. i huvudsak inskränkt till gemensam satsning på kooperation i u-land genom Swedish Cooperative Center, och till medlemskap i IKA, men det har inte alltid varit så. Det första företag i Sverige som möjligen skulle kunna göra anspråk på att vara kooperativt var det på landshövding R. von Kraemers initiativ grundade “Lagunda-Hagunda häraders varuanskaffningsbolag” (1850). Det hade enbart jordägare som medlemmar. Lantbrukaren som konsument av förnödenheter både för företaget och för familjen spelade länge en väsentlig

14 Kooperativ ideologi SOU 1979: li

roll i de framväxande konsumentkooperativa företagen. I början på detta sekel skiljdes vägarna åt i samband med bildandet av Svenska Lantmännens Riksförbund (1905). De försök som under senare delen av 1920-talet gjordes från ledande konsumentkooperativt håll att åter knyta ihop trådarna misslyckades, trots att det fick stöd av flera lantbrukskooperatöreri framskjuten ställning. Överenskommelsen av 1936 innebar i praktiken inte annat än status quo i fråga om resp. organisationers expansion i resp. primärproducentoch detaljhandelsled. Händelser under senare år har snarast minskat den ömsesidiga förståelsen, trots enstaka röster för organiserat samarbete. De ständigt pågående Förändringarna inom den kooperativa sektorn kommer klart till synes vid ett studium av de båda huvudgrenarnas nya handlingsprogram. Lantbrukskooperationens forslag skall närmare diskuteras nedan i ett särskilt avsnitt.

1.3 Lantbrukskooperationens handlingsprogram

- Förslaget ty som redan nämnts är det fråga om ett förslag och inte ett slutgiltigt accepterat program - framlades i oktober 1976 av en arbetsgrupp tillsatt av Lantbrukarnas Riksförbunds (LRF) styrelse. Det kallas ”Utveckling i samverkan”. Innan vi går in närmare på förslaget,en historisk orientering och några terminologiska frågor.

1.3.1 Historik och orientering om LRF Lantbrukarnas strävan att hävda sina intressen som yrkesutövare och producenter har i huvusak skett efter två linjer, den ekonomiska och den fackliga. Samarbete i den ekonomiska föreningens form började skjuta fart under 1880- och l890-talen. Vi bortser då från landshypoteksföreningarna, som delvis faller utom ramen for vår betraktelse. Sverige fick sin första lag om ekonomiska föreningar 1895. Därmed var den legala ramen för verksamheten given. Under tiden fram till 1930 bildades tusentals lokala föreningar, men bara lantmannaföreningarna (inköps- och försäljningsföreningar) och bränneriidkarna fick riksorganisationer under denna tid. Av fackliga föreningar - alltså utan egna forädlings- eller handelsorgan - kan nämnas Sveriges Betodlares Centralförening, bildad redan 1899. Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL), som grundades 1917, var till en början närmast ett allmänt intresse- och serviceorgan med ganska ringa numerär anslutning. Den allmänna ekonomiska kris som började i slutet på 1920-talet och räckte till det följande decenniets mitt såg den moderna foreningsrörelsen födas. De fackliga strävandena fick 1929 ett centralt organ i Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF). Detta vann snabbt anslutning över hela landet. SAL blev efter omorganisation ledande for den ekonomiska foreningsrörelsens reorganisation och utbyggnad. Vid mitten av 1930-talet var det överväldigande flertalet av Sveriges bönder fast organiserade i ekonomiska branschföreningar, och flertalet av samma bönder individuella medlemmar av RLF:s lokalavdelningar. Genom ett principbeslut 1932 fastslogs att RLF skulle verka for ökad anslutning till de ekonomiska föreningarna. Därmed

Kooperativ ideologi

inleddes en samverkan, som trots många slitningar och en viss konkurrens om vem som egentligen förde böndernas talan, RLF eller det 1939 till Sveriges Lantbruksförbund (SL) ombildade SAL, slutligen ledde till beslut om en integrering av den fackliga och ekonomiska föreningsrörelsen 1970. Detta är alltså Lantbrukarnas Riksförbunds (LRF) födelseår. LRF är organiserat både i form av ideell förening, en ekonomisk förening och ett ekonomiaktiebolag, alla med samma stämma, styrelse och verkställande direktör. Som samlande begrepp används Lanrbrukarnasföreningsrörelse. Den ekonomiska verksamheten bedriven i kooperativ form kallas lantbrukskooperationen. Inom denna är individerna, ibland via kretsar eller distriktsvis, medlemmar i primärföreningar, dessa i sin tur medlemmar i sekundärföreningar, dessa åter (i det vanligen förekommande treledsystemet) medlemmar i en riksförening för branschen i fråga. Det finns en enda branschblandad organisation, nämligen Nedre Norrlands Producentförening (1970). Större regionala föreningar och rikslöreningar är medlemmar i LRF. Men LRF har också direkt anknytning till individerna genom sina drygt 1 700 lokalavdelningar. Dessa är på länsplanet sammanslutna till länsförbund, och länsförbunden är representerade i LRF, där de utser hälften av ombuden till stämman. De ekonomiska föreningarna utser den andra hälften av ombuden till samma stämma (se fig. l). Vi har här ett intressant exempel på hur man inom en enda organisatorisk ram sökt förena och avbalansera ekonomiska och fackliga intressen. Det är nödvändigt att hålla denna dubblering i minnet. Som facklig organisation har LRF konkreta näringspolitiska och lantbrukspolitiska målsättningar och är berett att vidtaga fackliga åtgärder för att hävda lantbrukarnas vitala intressen. Det betraktar sig som språkrör för både lantbruksbefolkningen, lantbrukskooperationen och landsbygdsbefolkningen. Det övergripande målet är ett samhälle byggt på samförstånd och samverkan

Riksförbundsstämma l -g Styrelse g 3 3 .o .o E Ideell Ekonomisk E O O förening förening

Ekonomi_ Riksorgani _- Länsförbund bolag sationer Ombud ombud

Lokalavdel- Ekon. föreningar ningar

i Ev. kretsar, | l distrikt I L _ _ _ _ _J

_T_

Individuella medlemmar Figur! Lanrbrukarnas Riksförbund (LRF)

16 Kooperativ ideologi

mellan olika grupper av vårt folk. För lantbruksföretagen eftersträvas fullgod företagsekonomisk lönsamhet, för glesbygder en samhällsservice som är likvärdig med den som lämnas andra människor. Bakom dessa formuleringar ligger ett till hela landsbygden utvidgat krav

på ”inkomstlikställighet” i vidare mening. Lika inkomst for likvärdig pres-

tation har sedan 1940-talet varit och är alltjämt det centrala jordbrukspolitiska kravet. Detta jämlikhetskrav var tidigt en primär drivkraft för lantbrukarnas foreningsrörelse och ett avgörande skäl för valet av den kooperativa företagsformen för den ekonomiska verksamheten. LRF vill verka for allmän och solidarisk anslutning till lantbrukskooperationen. Denna brukar ibland betecknas som ”lantbrukarens förlängda arm”. Uttrycket åsyftar det förhållandet att föreningsföretagen övertagit en rad uppgifter anskaffning av förnödenheter, förädling av råvarorna, marknadsföringen - som lantbrukarna tidigare måste klara själva. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå medlemmarnas krav på att även i framtiden ha den yttersta bestämmanderätten i sina kooperativa företag. LRFzs allmänna program av 1970 innehåller bl. a. följande uttalande: ”LRF verkar för en förtroendefull samverkan mellan lantbrukarna, föreningarna och de anställda inom lantbrukskooperationens företag. Arbetet vid företagen skall organiseras så att de anställdas initiativ, erfarenhet och utvecklingsmöjligheter tillvaratas, varigenom främjas både trivseln och företagens möjligheter att fylla sin uppgift. Vidare måste den ömsesidiga informationen inom företagen fungera tillfredsställande.”

1.3.2 Utveckling i samverkan

Nu till ett referat av förslaget till lantbrukskooperativt handlingsprogram av 1976, “Utveckling i samverkan”. Efter en inledande, kort historisk återblick tecknas bilden av några av de väsentliga förändringarna i samhällsliv och samhällsekonomi som nödvändiggör en omprövning av lantbrukskooperationens arbetssätt och uppgifter. Det gäller förändringar i livsmedelskonsumtionen, i företagsstrukturen inom handel och industri och på den internationella marknaden. Men i medlemskårens sammansättning, andet gäller också starka förändringar ställdas medinflytande och relationerna till statsmakterna. Mot denna bakgrund diskuteras de kooperativa grundsatserna. Man föreslår vissa omformuleringar av dessa som vi tidigare refererat. Tredje kapitlet handlar om demokrati, solidaritet och lojalitet. Utvecklingen från små lokala till stora regionala eller riksomfattande kooperativa företag kan innebära en fara för medlemmarnas medinflytande och för solidariteten med föreningen. Samma problem är som bekant aktuellt både inom konsumentkooperationen och fackföreningarna. Som medel att forbättra de ömsesidiga kontakterna medlem-förening föreslås ökad satsning

på lokalanknutna medlemskretsar, på kretsråd och regionråd. lRFzs lokal-

avdelningar borde kunna användas som samrådsorgan för de ekonomiska föreningarna på orten. Obligatorisk anslutning av de kooperativa företagens

medlemmar till den fackliga organisationen avvisas dock med hänvisning

till kooperationens principiella frivillighet. Öppen omröstning är att föredra

framför sluten. Minoritetsintressen kan tillgodoses genom krav på kvali-

Kooperativ ideologi 17

ficerad majoritet vid viktigare avgöranden. Solidaritet kan endast uppnås genom att man med demokratisk organisation Förenar hög ekonomisk effektivitet. Det kan krävas av den som går med frivilligt att han eller hon solidariserar sig med föreningen, dvs. att medlemmen avstår från tillfälliga Fördelar i det helas intresse. Medlemskap är ett ömsesidigt trygghetsavtal. Solidaritet medlem-Förening innebär därför mottagningsplikt för Föreningen och leveransplikt för medlemmen. Lojalitet innebär att av majoriteten fattade beslut respekteras. Den som inte vill Följa ett för Föreningen väsentligt beslut bör lämna den. Det Följande avsnittet om utbildning och information skall inte närmare kommenteras här. Det innebär emellertid ett starkt understrykande av kunskap som grund För ett aktivt medlemsinflytande, liksom För anställdas medinflytande. Relationen mellan kooperativa Företag och deras anställda tas därefter upp till behandling. Det är en orubblig kooperativ princip att medlemmarna inom kooperationen skall ha det avgörande inflytandet över mål

Företagets

och Verksamhetsinriktning. Det heter i lagen om medbestämmande i arbetslivet, verksamhet --- --- § 2 “Arbetsgivares som har kooperativt ändamål undantages från lagens tillämpningsområde såvitt avser verksamhetens mål och inriktning”. Företagsdemokrati kan inte ersätta medlemsdemokrati men väl komplettera den.

Centralstyrda fackföreningsfonder

ses som en risk för att den ekonomiska makten i samhället övergår från

ett fåtal aktieägare till fackFöreningsröreIsen utan att makten över kapitalet

För den skull sprids. Samverkan med de anställda kan ernås i styrelser och i traditionella Företagsekonomiska organ. Kooperativa Företag borde ha bättre Förutsättningar än andra till samverkan med de anställda, eftersom de bygger på samma demokratiska principer som de anställdas egna organisationer. Verksamheten vid de lantbrukskooperativa Företagen har vuxit långt utöver den primära målsättningen. Utvecklingen har inneburit ett starkt ökat_ utbud av tjänster till medlemmar men också till utomstående, alltmer långtgående Förädling och aktivare marknadsföring av lantbruksråvaror men också av varor utan anknytning till medlemmarna. Detkan föreligga risker För att Sådana tillverkningar kan bli en belastning, liksom att föreningarna tar på sig uppgifter som medlemmarna hellre vill sköta själva. Nya ersättningsoch blandprodukter kan t. o. m. motverka avsättningen av medlemmarnas råvaror. Man Föreslår en ständig och grundlig omprövning av nyttan med sådana engagemang mot bakgrund av hur de påverkar lantbrukaren-medlemmens totala situation. Här skymtar det senare diskuterade problemet om bättre samverkan över branschgränserna. Man kan iaktta en ökad användning av aktiebolagsformen inom vissa delar av lantbrukskooperationen. Ibland har en sådan framtvingats av rådande lagstiftning (exempelvis Jordbrukets bank), ibland av samgående med främmande kapitalintressen. ProgramFörslaget vikten av att understryker bolagsformen inte tillämpas på så sätt att medlemsinflytandet minskar. ModerFörening och dotterföretag bör därför så långt möjligt ha identiska styrelser. Slutligen understryks vikten av gemensamma insatser på det kulturella området, särskilt i fråga om den specifika landsbygdskulturen. serviceverksamhet, produktkontroll och produktionsrådgivning behand-

SC)U 1979: 11 18 Kooperativ ideologi _

På detta område är både

las under rubriken producenttjänstverksamhet.

och en del enskilda företag verksamma. Här staten, lantbrukskooperationen till sist bara ställer mark och arbete till Föreligger en risk att lantbrukaren förfogande. Produktionsrådgivning i föreningsrörelsens regi bör ses som ett Detta kräver dock en organiserad samalternativ till en vertikal integration. verkan mellan branscherna och med de statliga rådgivningsorganen. om forskning och tekniskt utvecklingsarbete kan förbigås här, Kapitlet inte finansieringskapitlet. Här handlar det om ett besvärligt men däremot att skaffa företaget kapital utan makt. Den primära kooperativt problem: insatser. Dessa består vanligen finansieringen sker genom medlemmarnas av ett mindre belopp vid inträdet och en revers, som avbetalas under längre

(återbäring, ränterabatt i banken) tid. Ofta sker detta genom att efterlikvid insatskonto. Oftast ställs insatsen i direkt successivt tillförs medlemmens till medlemmens omslutning med föreningen intill en övre gräns, proportion föreningen, och den ett tak. Insatsen kan endast återfâs då man lämnar inte. Man brukar framhålla att detta för föreningen billiga kapital

förräntas

att sälja billigare till medlemmen eller att köpa hans produkter möjliggör till högre pris. Den kapitalbildning som kan ske på detta sätt har visat med avsättningar av beskattade sig klart otillräcklig och måste kompletteras att öka insatserna stadmedel. Möjligheterna begränsas som regel genom om ”tak” för deras storlek. Medlemslån till marknadsränta

gebestärnmelser

Dessa lån ger naturligtvis inget kan ge en ytterligare finansieringsmöjlighet. medlem har ju där en röst, oberoende av inflytande i föreningen. Varje insatsens storlek. Nästa steg är lån från andra lantbrukskooperativa företag

i första hand från de kooperativa bankerna, Föreningsbanoch då naturligtvis i branschorganisationerna sitter i viss utsträckning kerna. Förtroendemän och bankerna är liksom övriga föreningar medockså i bankernas styrelser, har man anlitat lemmar i det gemensamma organet LRF. För lång upplåning obligationsmarknaden och sådana institutionella placerare som AP-fondema som det halvstatliga Lantbrukskredit eller Ineller speciella kreditinstitut har styrelserepresentation. Utöver vesteringsbanken, där föreningsrörelsen i betydande utsträckning afdessa möjligheter anlitar foreningsföretagen i konsortieform, men har därmed otvifársbankskrediter, understundom råkat i en viss beroendeställning. Aktiefinansiering med betrygvelaktigt för egna organisationer förekommer också (aktier med olika gande majoritet till ägarsamverkan med främrösträtt). Aktiebolagsformen ger möjlighet och därmed till stora investeringar, men då är kamande kapitalintressen är inte negativt till samarbete med pitalmakt en realitet. Programförslaget

men de egna finansieringsinstituten och gemensam lång-

främmandekapital, siktig upplåning på kapitalmarknaden ges prioritet. inom lantbrukskooperationen. Dess Ett särskilt kapitel ägnas samverkan nuvarande omfattning kommer att belysas under 2.1. Man vill eftersträva beslutsfattande, men ställer samma krav ett så långt möjligt decentraliserat och branscher som på medlemmarna. Sampå solidaritet mellan föreningar verkansföretag bör alltid få möjlighet att erbjuda sina tjänster och föredras

om prestationerna är likvärdiga med andras, men inte gynnas därutöver.

att solidariteten också här har sina gränser. Man kan göra den kommentaren kooperativ samverkan i fråga Ett kort kapitel handlar om internationell av nordisk samverkan och skyldigom inköp och försäljning, prioritering

Kooperativ ideologi

heten att främja den sociala och ekonomiska utjämningen mellan i- och u-länder. Detta senare bör bl. a. ske i samverkan med konsumentkooperationen (Swedish Cooperative Center, SCC). Den sista huvuddelen av programmet handlar om lantbrukskooperationens relationer till konsumenterna, till olika avsättningskanaler och till annan kooperation. Där behandlas också kooperationens samhällsansvar och dess Förhållande till staten. Lantbrukskooperationen känner sig enligt programmet ha huvudansvaret för den svenska livsmedelstillverkningen. Konsumenternas önskemål skall vara vägledande och deras förtroende skall vinnas genom hög kvalitet och effektiv produktion. En förutsättning härför är höga marknadsandelar i insamlingsledet. Svensk livsmedelsproduktion bör så långt möjligt baseras på svenska råvaror. Neutralitet-likabehandling skall iakttas mot de olika organisationerna i handelsledet. För att kunna föra fram det svenska råvaruursprunget vill lantbrukskooperationen upprätthålla en egen distribution av märkesvaror. Programmet innehåller en deklaration att lantbrukskooperationen delar den uppfattning som hävdar att, med vissa modifikationer, fri konkurrens bäst främjar utvecklingen och bibehållandet av ett effektivt näringsliv. Det är inom ramen för en sådan marknadsekonomi man vill hävda lantbrukarnas intressen. Lantbrukskooperationen kritiseras emellertid av de statliga konkurrensbevarande organen för konkurrensbegränsande åtgärder i fråga om områdesindelning, leveransskyldighet m. m. I handlingsprogrammet erkänner man att en rörelse med lantbrukskooperationens omfattning och ställning har ett särskilt samhällsansvar och alltså accepterar en ökad insyn och ett ökat inflytande från statens sida - under förutsättning att kooperationens grundläggande principer inte åsidosätts. I detta sammanhang bör också nämnas uttalandet om kooperationens ansvar för att ersättningsindustri etableras, om driftsinskränkningar i föreningsföretagen äventyrar sysselsättningen i en bygd. Här kan den kommentaren göras att uttalandet om insyn främst torde syfta på de fall där lantbrukskooperationen har praktiskt taget monopol eller är kraftigt marknadsdominerande. I princip innebär kooperation otvivelaktigt

en motsats till konkurrens, alldeles på samma sätt som de anställdas fackliga

organisationer eliminerar konkurrens mellan medlemmarna. Man har förnekat det berättigade i denna analogi men glömmer då att lantbrukets företagare också själva är arbetare - cirka 85 procent av allt manuellt arbete i jordbruket utförs av lantbrukarna själva, deras hustrur och övriga familjemedlemmar. Mera vägande är väl den synpunkten att en monopolställning i själva verket gör den kooperativa grundsatsen frivillighet” till en illusion. Det bör dock observeras att mejeriorganisationen, som i praktiken har monopol, enl. SF 1960/70 är skyldig att ta emot mjölk även från icke medlemmar. Vad vill myndigheterna göra om monopolet faktiskt är ett resultat av att det ojämförligt stora flertalet producenter frivilligt anslutit sig till organisationen? Samhället har dock när det gäller lantbrukskooperationen både kontrollmöjligheter och insyn, och avgör genom jordbrukspolitiken de ekonomiska villkor under vilka föreningarna har att arbeta. (Se vidare 4.4). Man anser i programmet det självklart att staten drar upp de övergripande ramama för alla organisationers verksamhet, alltså också de koo-

20 SO)U 1979:11 Kooperativ ideologi

innebär den statliga jordbrukspolitiken ett starkt perativas. Uppenbarligen skydd för lantbrukets utövare och därmed indirekt för deras orgamisationer. Nära samverkan mellan dessa och statsmakterna är därför en nödvändighet. Å andra sidan, framhålls det vidare i programmet, föreligger en risk för att ett alltför nära samröre mellan statsapparaten och organisationerna leder och ekonomisk Ett korporativistiskt samhälle avtill ideologisk korruption. visas bestämt. Lantbrukskooperationen vill hävda sin självständighet och avvisar i princip offentlig styrelserepresentation såsom oförenlig med kooperationens oberoende. Den innebär, för att välja programmets egna ord, en inskränkning i den enskildes rätt att med bevarad frihet och integritet samverka med andra på jämlik fot.

1.4 Den kooperativa företagsformens särdrag

Av det föregående torde framgå att den svenska lantbrukskooperationen är inställd på att leva och verka inom ramen av en marknadsekonomi, i konkurrens med andra företagsformer. Här finns ingenting av drömmarna till om kooperationen som grundläggande samhällsprincip, ingen koppling politiskt program. Enskilt ägande och enskild något samhällsomdanande är nog en självklar och naturlig utgångspunkt för en samföretagsamhet är den demokratiska med manslutning av lantbruksföretagare. Ideologin lika röst för varje individ, och därmed anti-kapitalistisk. Kapitalinnehavets storlek får inte ge något inflytande, och man vill begränsa ersättningen om man med socialism vill förstå till kapitalet. Den är också antisocialistisk, en allomfattande, kollektivhushållning, med staten planmässigt organiserad som ägare av de primära produktionsmedlen. Statens uppgift är att ge ramar för verksamheten, inte att styra den, samverkan går bra men inte sammanblandning. än dessa motsatsställningar är dock det jämställdhetsideal som Viktigare allt ifrån uppbyggnadstiden präglat lantbrukskooperationen. Kooperationen kräver- alldeles som det demokratiska samhället- att den som har det kan det bättre skall göra något för de sämre ställda. I ett inledningsskede satsning kan kravet kännas svårt, men utan en nära nog total gemensam inga långsiktiga resultat vinnas: ”Enade vi stå, söndrade vi falla” var RLFzs valspråk. Det har direkt tillämpning också på den ekonomiska föreningsrö- De uppoffringar som de relsen. Därav kraven på köp- och leveranstrohet. måste göra skall emellertid också för dem mera gynnsamt ställda eventuellt som de aldrig kunnat vinna på egen hand. på längre sikt ge fördelar, har ett vidare innehåll - ett rättvisekrav gentemot Men jämställdheten Om man under de svåra åren på 1930-talet talade andra samhällsgrupper. var det inte fråga om ”maximal vinst”. Varje om ”högsta möjliga pris” prisförbättring som då kunde ernås gav en ökad chans för lantbruksföretagen att överleva. Alltsedan 1940-talet har det klart uttalade jordbrukspolitiska med de ”tunga” i samhället. Att målet varit inkomstlikställighet grupperna inkomstjämförelserna i praktiken kommit att göras mellan familjeföretagare av viss storlek och industriarbetare är så till vida olyckligt som på lantbruk en jämförelse mellan företagare och löntagare är principiellt svår och egent-

. Kooperativ ideologi 21

ligen förutsätter en mycket lång observationstid (generation). Alltjämt visar såväl inkomstdata som Företagsekonomiska analyser av kapitalets förräntning att stora grupper av lantbruksbefolkningen inte når de uppsatta ekonomiska målen. Om takten i avfolkningen under senare år saktat av kan detta vara ett tecken på bättre balans. Det är emellertid odisputabelt att en stor majoritet av landets lantbrukare alltjämt upplever sina organisationer som en väsentlig trygghetsfaktor och som oumbärliga redskap i kampen för likställdhet. Så länge de känner sig som medlemmar av en grupp, sammanhållen av starka gemensamma intressen, så länge förblir också den kooperativa företagsformen självklar och naturlig för lantbrukarna. Det lantbrukskooperativa handlingsprogrammet är ett uttryck för denna intressegrupps strä-

van att komma till klarhet omvsina mål och medel inom ramen för ett

samhälle som syftar till största möjliga jämlikhet. Vad lantbrukskooperationen beträffar kan alla medborgare bli medlemmar i den kooperativa banken. Man kan inte bli medlem i en mejeri-, slakteri-, ägghandels- eller skogsägareförening utan att producera motsvarande produkter, men om man gör det kan man inte nekas medlemskap. Detta är knutet till personen, inte till fastighet. Arrendatorer kan självklart bli medlemmar och är det i mycket stor utsträckning. Att en förening är öppen betyder att den är öppen för envar som “kan dra nytta av föreningens tjänster”. Detta är naturligtvis den enda “öppenhet” som har någon mening. Varför skulle man gå med i en Förening som man inte har någon nytta av? I alla slag av kooperation finns det för övrigt rent geografiska avgränsningar för primärföreningarnas verksamhet och därmed begränsningar i rätten att erhålla medlemskap. Diskussionen om vad kooperation egentligen är går ibland snett därför att man använder ordet kooperation i flera olika meningar. Här Föreligger en nära parallell till diskussionen om ordet demokrati, ett ännu starkare värdeladdat ord. Statsvetenskapsmän torde ganska allmänt vara överens om att demokrati är en form, ett system för beslutsfattande. Analogt är kooperation en form for ekonomisk verksamhet. Denna form kan i princip användas av vilka ekonomiskt samverkande människor som helst, som o g vill låta sig ledas av de kooperativa grundsatserna. Verksamheten skall, eftersom vi saknar en särskild kooperativ lag här i Sverige, drivas enligt lagen om ekonomiska föreningar. Denna säger att endast förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltager som avnämare, leverantörer, genom egen arbetsinsats eller genom begagnande av föreningens tjänster kan vinna registrering som ekonomisk förening. I stadgarna skall för varje förening anges ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art. Vad som står i lagen gör ingalunda varje ekonomisk förening till en kooperativ sådan. Nu gällande lag innehåller t. ex. ingenting om den centrala kooperativa grundsatsen en medlem - en röst. Vad som gör en förening till en kooperativ förening är att dess verksamhet styrs av de kooperativa grundsatserna. I en politisk demokrati måste det vara av stor betydelse att demokratiska former tillämpas för allt beslutsfattande. Det finns av det skälet anledning att slå vakt om all slags kooperation. Därtill kommer att det både i kon-

22 Kooperativ ideologi

sumentkooperationens och i lantbrukskooperationens handlingsprogram finns klart angivna, samhällstillvända målsättningar, och en tydligt uttalad vilja att arbeta inom de ramar samhället anger. Vilka föreningar är då kooperativa? l avvaktan på en kooperativ lag borde man kunna använda följande tumregel, som rymmer både producent- och 1 konsumentkooperation: ”Kooperativa företag är sådana vilka genom gemensamma organ vunnit inträde i Internationella Kooperativa Alliansen.”

2 Kooperativ verklighet

Den omfattande ekonomiska verksamhet som bedrivs av lantbrukskoope-

rationen är ingalunda enbart producentkooperation. Tillhandahållande av varor och tjänster ingår således som ett naturligt led i såväl mejeri-, slakterisom skogsägareföreningarna och utgör en högst väsentlig- del av lantmannaföreningarnas och LRF:s egen verksamhet. Föreningsbankerna kan också ses som en form av konsumentkooperation, om man nu får använda sig av definitionen ”--i det konsumentkooperativa handlingsprogrammet: att främja sina medlemmars hushållning och --- att tillgodose människors behov. Föreningsbankerna har numera ett stort antal medlemmar utan anknytning till lantbruket. Den skarpa gränsdragning som ibland görs mellan

konsument- och producentkooperation håller alltså inte streck i verkligheten.

Inte heller finns det en strikt avgränsning av lantbrukskooperationen till de egentliga utövarna av jord- och skogsbruk. Vi skall vidare finna att de lantbrukskooperativa företagen ibland bedriver verksamheter utan direkt anknytning till medlemmarnas egen verksamhet eller konsumtion. Talesättet ”lantbrukarnas förlängda arm” ger alltså ingen uttömmande beskrivning. Därtill kommer, som redan nämnts, att rätt stora delar av verksamheten bedrivs i aktiebolagsform, antingen genom helägda dotterbolag eller via delägda bolag, ibland med helt utomstående intressenter. Allt detta gör bilden av den lantbrukskooperativa verkligheten mycket mer komplicerad än vad den kooperativa ideologin antyder. Kooperation av alla slag har i stor utsträckning anpassat sig till den kapitalstyrda ekonomiska miljön, till konkurrenssamhällets villkor och metoder. Dock finns det fortfarande en avgörande skiljelinje mellan kooperativt och kapitalstyrt företagande, nämligen de likaberättigade medlemmarnas rätt och möjlighet att bestämma över sina gemensamma företag.

2.1 Lantbrukskooperationen av i dag

Beskrivningen av lantbrukskooperationen i det följande avser i allt väsentligt de till Lantbrukarnas Riksförbund, förening upa direkt eller indirekt anslutna ekonomiska föreningarna.

2.1.1 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF Till medlemmar i riksförbundet kan, om sökandens anslutning förväntas bidra till riksförbundets ändamål, antas ”politiskt neutrala sammanslutning-

24 Kooperativ verklighet

ar av jordbrukare”. Med jordbruk avses enligt stadgarna jämväl dess binäringar och det enskilda skogsbruket. Medlemskap kan enligt §5 i stadgarna vinnas av 1. ekonomiska rikssammanslutningar, vars verksamhet omfattar hela landet, 2. icke-ekonomiska rikssammanslutningar som avser befrämjande av jordbrukarnas ekonomiska och sociala intressen, 3. ekonomiska sammanslutningar som med hänsyn till verksamhetens omfattning och karaktär inte faller under p. l, 4. medlemmar i under punkt 1 angivna organisationer, 5. länsförbund tillhörande LRF, ideell förening. Det finns som framgått av det föregående (1.3) också LRF, ideell förening. 1 denna kan medlemskap vinnas av 1. envar som äger eller brukar lantbruksfastighet eller eljest driver produktion _inom lantbruket (lantbruksmedlem), 2. annan enskild person som är sysselsatt inom lantbruket eller dess organisationer eller som eljest stöder organisationens allmänna syfte (personmedlem), 3. organisation, verksam inom jordbruksnäringen och ej att hänföra till an- nan punkt, 4. medlem i LRF, förening upa, enligt dess stadgar §5 punkterna 1-4. Som synes omfattar LRF förening upa enbart organisationer, både ekonomiska och ideella,vmedan LRF, ideell förening, omfattar både enskilda och juridiska personer. Dessutom finns Lantbrukamas Ekonomi-AB, som är ett helägt dotterbolag till LRF, förening upa. Den ekonomiska och den ideella föreningen har identiska stämmor, styrelser och revisorer. Fullmäktige till stämman skall utses på sådant sätt att hälften representerar de ekonomiska föreningarna och hälften den ideella föreningen. Denna märkliga konstruktion, vars uppbyggnad belyses av fig. 1, har både historiska och juridiska motiveringar. De ekonomiska föreningarna hade alltsedan 1939 Sveriges Lantbruksförbund (SL) om sitt gemensamma organ. Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) var den fackliga organi-

sationen, med enbart personmedlemmar. När lantbrukarna, inte minst mot bakgrund av 1967 års jordbrukspolitiskariksdagsbeslut, fann det riktigt och

nödvändigt att samla sina krafter i ett enda organ, ville man bevara de väsentliga särdragen hos de båda moderorganisationerna. Som ekonomisk förening får man insatser och tar emot förvaltningsbidrag från medlemmarna. Som ideell förening får man medlemsavgifter och förvaltar den från RLF ärvda kampfonden. Fonden heter nu Lantbrukarnas Beredskapsfond och uppgick vid slutet av 1977 till 59 milj. kr. Genom ekonomibolaget bedrivs väsentliga delar av förbundets serviceverksamhet. Vissa delar drivs genom separata, helägda eller delägda aktiebolag. Den komplicerade uppbyggnaden av topporganet hindrar inte en relativt smidig funktion, eftersom gemenskap råder både i fråga om förtroendevalda och anställda. Liknande lösningar har ju genomförts också på andra håll, framtvingade av gällande ekonomisk lagstiftning. Formuleringarna i stadgarna har ansetts hindra exempelvis anslutning

SOU 1979: 11 Kooperativ verklighet 25

från den omfattande försäkringsrörelse med stark lantbruksanknytning som bedrivs av talrika socken-, härads- och länsbolag. LRF är emellertid representerat i bl. a. Länsförsäkringar och Jordbrukets försäkringsbolag. Bland organisationer som inte är medlemmar kan nämnas Svenska Spannmålsföreningars samorganisation (lagerhuslöreningar) samt trädgårds-, frukt- och biodlarelöreningar.

2.1.2 Lantbrukskooperationens organisation

Fig. 2 ger en översikt av det till LRF anslutna systemet av föreningar. Direkta medlemmar i LRF förening upa var vid årsskiftet 1977/78 15 riksorganisationer, 25 mejeriforeningar, 10 slakteriforeningar, 19 lantmännenföreningar, 9 skogsägareföreningar, 12 regionala föreningsbanker och 10 hypoteksföreningar. Flertalet direktmedlemmar i riksorganisationerna ingår alltså i det gemensamma topporganet LRF vid sidan av sina egna branschorgan. Som redan nämnts ingår de 26 länsforbunden med sina 1700 lokalavdelningar också som medlemmar i RLF, förening upa, men är naturligtvis inte medtagna i lig. 2. Ur demokratisk synpunkt viktig och intressant är den stora självständighet som regionala organ visar mot sina riksorganisationer och dessa i sin tur gentemot LRF. sistnämnda topporgans ojämförligt viktigaste är att uppgift företräda lantbrukarna gentemot staten vid jordbrukspolitiska frågor, och som remissorgan. Därvid väger dock den ideella organisationens röster lika tungt som de ekonomiska föreningarnas. LRF spelar också en roll som forum för diskussioner om kooperativ ideologi och policy och har en samordnande och medlande funktion inom föreningsrörelsen. När det gäller den affärsmässiga driften av de lantbrukskooperativa foretagen, inköp, försäljning och investeringar, har LRF mycket litet att säga till om. Det är ett totalt misstag att uppfatta LRF-ledningen som en koncernledning för lantbrukskooperationen. För en sådan uppgift har förbundet varken befogenheter eller resurser. Flertalet av branschernas riksorganisationer har inte heller eller bara i begränsad omfattning affársledande funk- ; tioner. Slakt, ägg och Lantmännens är de viktigaste undantagen från denna regel. De är först och främst samordnande, policyskapande och serviceorgan r_ åt sina medlemmar. De ”tunga” beslutsenheterna i svensk lantbrukskooperation är de stora regionala företagen, sådana som Mjölkcentralen Arla, i Skanek, Skånska Lantmännen eller Södra Skogsägarna. Att så blivit fallet beror främst på att de ekonomiska resurserna i huvudsak samlas just i dessa företag. Riksorganisationerna lever till största delen på medlemmarnas in- ; satser och avgifter. Den uppbyggnad av en central investeringsfond i Sveriges Lantbruksförbund _, som påbörjades 1945 och fortgått sedan dess, har inte 5. spelat någon avgörande roll för inriktningen och storleken av foreningsfo- -_ retagens investeringar. m-A- g .x Vissa uppgifter om alla branscher ingår i fig. 2. Därutöver finns uppgifter för de största branscherna i tab. 1, 2, 4, 5, 7, 8, 12 och 13. Några ord om den organisatoriska uppbyggnaden i branschföreningar. På ett enda undantag när,Neare Norrlands Producentfirening (NNP), är de svens-

pwuguwø-wxvmanrøçcç-myowwww-v-øøvw-

ka lantbrukarna organiserade branschvis. Detta är ingalunda självfallet.

l l l l

Kooperativ verklighet

-Emmcox mmEsvo

00N

-Emmcox

L955_

Fxm “Ex

m_mv_o._ -m._m_uo

_mmscm

_ucsn

vF

iv;

-..OF

N

00h

_mmEcm mømcmw -oêuo ucsnö»

“Em

-..mio

-..vi

wF

F -oc -..Q

çmmcEm mwmcmw

-wnm

mâmvcña:

-Samma

-flugan

omm mEcm -mxE

__5210_

Em

29.0_ -man -P56 -ann

-_m_o

mF -..E -..E

F

wmmzmw

00m

-mmbE _oEwm

-coccfm

-..En

:m: .mm

F

wmmcmw -owñfmä

00m

maraton_

nam

-anoñ 99:00

n

;Em

_mmcfm

-mwöx

-_00

N

_mmcEw mc_cm._cF

omm

09.0_ wmm_._wm -_8250

m

;Evo

-Fmm

mmñio

-En -..PF

wmmcmm

_mmEcm -..xmåzo _måcmu 05:92

-Fxm

moööo

00m

:...200

JF

-w__o Ja.:

o_

oom

mâåågowå

-..oc

-c_w

xmcwm

-m_om

gmmcEm cmmEcw

mxw

-m._:_Um:_._

-c_Emm -..ozcox .wmcim ._3092 _mwuoxw

-m_mm

oN ...oo -..Q -..Q L?

Nm m ä: w

mmmrom

00h

xcmn

-wxoäøiz

.mmcEm mc:mE__

Iw

-oEf

oF

-§9

-..mc

Nv

000 VM? Fvn

-mmEco

Lo_

-mmEcm mmmzøm

-m..on_

529_ -mmsc

-mcâmwz u::n._ou_

.mxcmn .oxcmn möxcmn

“Em

mixa_

NF -..E

m_

mmm UmE :oo

omm -v_._0 owN FmEF_

momcmw

mämcgcmöF

.Fmcm

-oämwmmøgm

umzEmm çowwxñ_

mmm

m

-mmoxm -mämm _mmscw .omumi

_ucsn

-..E

ma m

FmF U9.: umE

w N

mxmcmww

00F

_utanpå_

1200:0:

v

-cmoomm

-wxoma _oxtnâ

.mit -mm

__07_ 4a

m UmE ;oo

om..

ma

mxmcmw

00m

-cmccmE wcmccmE

...man

L035:

-Emwfg

_mmscm

_umE

_mmäñ

nmE FwcE_ -E3 ?än Em

mF

-E2 -..DF Fm: m

mo

NFF

wN

-..ago

mmmcmw

-zmFxmñ .mmEco -rmimñ

-tmäx

vcaâê

0F mm

Low

umuxâw

-_52

gm: _my_

NFF UmE NN

NOF

omm

-_._m._mE mxmcmm L995_

mcEm

.mmcio 592g

:mått -mñå mmcö:

mN -..mä

måw umE

00 Figur 2 Lambrukskøoperatiønen i Lantbrukamas Riksförbund (LRF) 1977/78

Kooperativ verklighet 27

Tvärtom är branschblandning ganska vanlig utomlands och särskilt i uländer (””f1ersyfteskooperativer”). Särskilt kredit-, inköps- och försäljningsfunktionerna kombineras ofta. Hos oss har kooperationen vuxit fram från gräsrötterna, på lokalplanet. Man har bildat en förening for att exempelvis bygga ett mejeri eller for gemensamma inköp av utsäde, handelsgödsel och maskiner. Det fanns under detta tidiga skede, som omfattar de sista årtiondena av 1800-talet och går ett stycke in på innevarande sekel, ingen övergripande organisation av lantbrukare som kunde påverka foreningsbildandet. Den forsta riksorganisationen blev lantmannaforeningarnas (1905). Först i samband med föreningsrörelsens stora genombrott vid 1930-talets början byggdes under ledning av Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL) ett heltäckande system av branschforeningar upp. De fick då klan åtskilda verksamhetsområden. När man i senare tid diskuterat branschblandade foreningar har det skett mot bakgrund av ett krympande medlemstal och en krympande produktion i vissa regionala branschföreningar. Blandade föreningar har framför allt motiverats med stordriftfordelar och med utsikterna att få åtminstone ett livskraftigt företag kvar i regionen. NNP bildades under många födslovåndor 1970 och omfattar mejeri- och slakterirörelse samt inköps- och forsäljningsorganisation. Den har ännu inte vunnit efterfoljd på annat håll. Den alltjämt pågående utvecklingen mot mer specialiserade lantbruksföretag bidrar troligen till branschorganisationernas vidmakthållande. Som synes (lig. 2) är de flesta branschföreningarna numera organiserade i två led. De regionala föreningarna täcker tillsammans branschvis hela landet. Föreningsbankerna har emellertid (på en region när) kvar ett mycket stort antal lokala primärforeningar. Förändringarna belyses i tab. 1. För översiktlighetens skull medtas bara de största branscherna.

Tabell l Förändringar i fältorganisationen 1939-1977 SMR SS SLR SSR SFF Primärföreningar 1939 588 39 789 30 769 1955 331 25 444 25 605 1975 33 10 107 9 440 1977 25 10 97 9 434 1939 28 - 20 - 10 Sekundärföreningar

Tab. 1 ger ändå inte fullt uttryck for koncentrationstendenserna. Av de 16 till SMR anslutna föreningarna svarar Mjölkcentralen Arla ensam for hälften av leverantörerna och nära 59 procent av invägningen. De båda till SS anslutna största föreningarna Skanek och Farmek tar hand tillsammans om hälften av all uppslaktning. Bland skogsägareforeningarna har Södra förbundet ensamt en tredjedel av alla medlemmar och ännu något större del av avräkningsvärdet till dessa.

28 Kooperativ verklighet sou 1979:11

2.1.3 Användning av aktiebolagsformen Tab. 1 måste kompletteras i flera viktiga avseenden. I tab. 2 ges en översikt och tab. 3 ger någon uppfattning om av viktigare föreningsägda företag, större aktieinnehav i andra företag. Tab. 4 anger branschvis antal anställda i aktiebolag, tab. 5 antal företag med över 500 anställda. Valet av aktiebolagsformen for vissa verksamhetsgrenar motiveras i flera fall av att gällande lagstiftning kräver det. Detta gällde t. ex. den år 1958 grundade Jordbrukets Bank (numera Föreningsbankernas Bank). Dåvarande banklag medgav helt enkelt inte bedrivande av fullständig bankverksamhet i löreningsform. Genom 1968 års lagstiftning har jordbrukskassorna-foreningsbankerna blivit jämställda med banker, men en ombildning av den gemensamt ägda affársbanken till förening skulle nu stöta på stora svårigheter. De till LRF hörande helägda dotterbolagen LRF:s revisionsbyrå AB och Annonsbyrån Landia AB har båda tillkommit av auktorisationsskäl. I många fall har man köpt företag, som drivits i aktiebolagsform och bibehållit denna. I ett ganska stort antal fall slutligen har man valt aktiebolagsformen av kapitalanskaffningsskäl, vare sig det nu gällt att intressera medlemmar i föreningarna för räntebärande kapitalplaceringar, att tillföra verksamheten kapital från personer eller företag som inte kan vara föreningsmedlemmar av formella skäl, eller att driva verksamhet tillsammans med utanförstående kapitalintressen. De ojämförligt största satsningarna på egna dotterföretag i bolagsform har skett i de kapitalkrävande skogsindustrierna, exempelvis Södra Skogsägarnas AB (tidigare SIAB) och Norrlands Skogsägares Cellulosa AB. Andra stora dotterföretag är Kungsörnen AB, Semper AB och Allmänna Svenska Utsädes AB (se tab. 2 och 3). Av 4 och 5 framgår att aktiebolagsformen utnyttjas i betydande omfattning särskilt i skogsbranschen. Bortser vi från denna arbetar drygt en fjärdedel av de anställda i dotterbolag.

Kooperativ verklighet 29

Tabell 2 Några av lantbrukskoop. hel- eller delägda företag Aktiekap. Antal års- Ägare milj. kr. arbetare (nom.)

bankerna 6 mkr; Baktier 16 mkr, rösträtt 1/5

Anm.: Uppgifterna avser i flertalet fall 1977, annars 1976.

Tabell 3 Några större aktieposter l utomstående företag 1976 .,. .. Ägare Företag Antal Bokf.värde Anm .._ milj. kr. sw. LRF fören. upa NK-Åhléns AB 314 583 16,9 ” Förenade bankernas bank 48 632 6,4 Lantbruksnär. Prim. kredit 4500 5,2 “ Lantbruksnär. Sek. kredit 1500 2,0 Lantbr. Ek. AB AB Aritmos 152 439 32,9 SLR Supra 21,7 32 proc .._,. . ._. ..

vtvaln-rwrivr-xsu-øørwnw-x-øavswwa.101.14

...un-wwm..

Anm.: Av ovan angivna 25 företag är 13 föreningar och 12 dotteraktiebolag. De sistnämnda sysselsätter tillsammans 17000 anställda.

Man kan fråga sig hur medlemsinflytandet, denna hörnsten i all kooperation, fungerar i detta nätverk av Företag. Det lantbrukskooperativa handlingsprogrammet rekommenderar att moderföreningens och dotterlöretagets styrelse så långt möjligt bör vara identiska. En genomgång av de större dotterlöretagen visar att som regel en majoritet av medlemsvalda styrelsemedlemmar är gemensam.

2.1.4 S erviceorgan i LRF En stor del av tjänstemännen arbetar i olika slag av serviceorgan. Störst av dessa är LRF :s driftsbyrâ (1 210 anställda, 134 kontor), som huvudsakligen betjänar enskilda lantbrukare, samt tidningsavdelningen, som utger det samprenumererade medlemsorganet Land (Veckotidning, medelupplaga fjärde kvartalet 1977 lör allmänna delen 427 000 ex., för lantbruksdelen 299 000). Vidare finns där konsultbyrân ADO (administration-distribution-organisation), juridiska byrån, skattebyrân, LRF :sRevisi0nsbyrâAB, organisationsavdelningen (information och utbildning) samt inköpscentralen. Av dotterföretag och institutioner kan utom de tidigare nämnas Sânga-Säby, lantbrukarnas

kursgård AB, LT.s förlag och Lantbrukets avbytartjänstAB (4 800 anslutna dec.

1977) samt Jordbrukets Utredningsinstitut. Av delägda Företag märks Lantbruksdata AB, Agro Shipping AB och AB Svensk laboratorietjänst. I det sistnämnda har staten 52 och LRF 48 procent av aktierna. Totalt hade LRF 1977 2 395 årsarbetare, varav 500 i Stockholm. Hur all lantbrukskooperativt anställd sig regionalt framgår av tab. 6. (Uppgifter insamlade personal fördelar

Kooperativ verklighet

för Land april 1976. Omfattar även deltidsanställda.) 1 vissa fall föreligger tidsbundna avtal om föreningars utnyttjande av dessa organ, men som regel måste de konkurrera med utanförstående Företag på resp. områden. Ytterligare bör nämnas det 1976 bildade Lantbrukarnas Borgens AB. LRF äger vidare aktier i vissa utanförstående Företag (se tab. 3). Forsknings- och utredningsverksamheten inom lantbrukskooperationen har ett samverkansorgan i den till LRF knutna Lantbrukarnas forskningsberedning. Till LRF är som nämnts också knutet Jordbrukets Utredningsinstitut, inrättat 1950 och f. n. Föremål för omorganisation. Dess arbete omfattar Främst prispolitik, produktions- och konsumtionsprognoser, lönsamhetsberäkningar, marknadsundersökningar men också social-ekonomiska frågor och skogsekonomi. Inom mejeribranschen finns ett tiotal organ med forskningsuppgifter, slakteriorganisationen har sitt köttforskningsinstitut och Jordbrukets provkök, SLR-organisationen har Fyra Försöksstationer och avelsforskning bedrivs vid Svensk Husdjursskötsel. De största enheterna är Följande (talen anger antal sysselsatta 1976).

I relation till omsättningen är dock lantbrukskooperationens forsknings- och utvecklingsverksamhet inte särskilt omfattande.

2.1.5 Landshypoteket

Några 0rd om de till LRF anslutna branschföreningarna. Äldst är Sveriges Allmänna Hypoteksbank (SAH), grundad 1861 som gemensamt upplåningsorgan för landshypoteksföreningarna. Den äldsta av dessa, Skånska Hypoteksföreningen, kom till redan 1836. Anslutning av hypoteksorganisationen till SL skedde Först 1944. SAH intar en unik ställning bland LRF:s medlemmar. I styrelsen på fem personer ingår nämligen en av regeringen

utsedd ordförande, och vice ordföranden utses av riksgäldskontoret. Övriga

styrelsemedlemmar väljs av de 10 hypoteksföreningarna. Banken har monopol på att mot obligationer låna upp medel for utlåning mot säkerhet i jordegendom. Vidare har staten ställt en grundfond till förfogande i form av en garantiförbindelse, som 1978 uppgick till 900 miljoner kronor.

2.1.6 Lantmännens

-_-«-v-

Därnäst kommer Svenska Lantmännens Riksförbund, _”Lantmännens” (SLR)

.u-.w

*J bildat 1905, efter rekonstruktion anslutet 1934. Förbundet var länge den .. .. ledande ekonomiska föreningen bland lantbrukare, grundade AB Lantmäne... nens Bank 1916 (sedermera Jordbrukarbanken) och drev rederirörelse, kvarnrörelse m. m. redan på 1910-talet. Av naturliga skäl har SLR haft närmare kontakt med KF än någon av de andra branschorganisationerna. Handeln med gödselmedel, utsäde, fodermedel, maskiner och spannmål är numera förenad med betydande industriella engagemang. 1976 bildade 8 lantmän-

rvvu1rrv

32 Kooperativ verklighet sou 1979:11

nen-föreningar Faderringen Handelsbolag, som övertagit SLR:s foderfabriker i Värtan och Holmsund. Bland dotterföretag bör främst nämnas Kungsörnen AB, AB Slöörs maskiner, Lands-bygge AB, Sveriges Allmänna Utsädes AB (från 1976) och lantmännens Försäljnings AB Solarium (tab. 2), bland delägda foretag Supra AB (tab. 3). SLR har också andelar i Oljekonsumenterna. Även flera av centralforeningarna driver delar av sin verksamhet i aktiebolagsform, särskilt maskinförsäljningen. Sålunda äger Skånska Lantmännen Skånska Lantmännens Maskin AB, Göta Lantmän Maskinbolaget Trava AB och Sörmländska Lantmän Drabantmaskiner AB. I alla dessa tre fall har moderföretag och dotterbolag gemensam styrelsemajoritet. Kungsörnen AB är i sin tur ägare till AB Skogaholms Bröd, tredjedelsägare av Old London Wasa AB, har en fjärdedel i .lästbolaget och en femtedel av aktierna i KâKâ AB, stort grossistföretag i bageri- och konditoribranschen, i vilket också Mjölkcentralen Arla har betydande intressen, så att majoriteten numera ligger hos dessa båda lantbrukarägda företag. Av Kungsörnens övriga aktieinnehav kan nämnas AB Kvarnintressenter och AB Mårten Pehrsons Valskvarn.

2.1.7 Bränneriidkare och stärkelseproducenter Sveriges Bränneriidkarejörening (SBI) tillkom 1907 och anslöts 1934. Föreningen är jämte AB Vin- och Spritcentralen hälftendelägare iAB Skänebrännerier. Sveriges Stärkelseproducenters Förening (SFF) bildades 1927 och anslöts 1942. Föreningen har två dotterföretag Lyckeby Stärkelsejörädling AB och Svenska Limämnesfabriken AB.

2. 1 .8 F öreningsbankerna Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF) går tillbaka på den 1930 bildade och 1934 anslutna Svenska Jordbrukskreditkassan (SJK). De första jordbrukskassorna i Sverige kom till i kraft av särskild lagstiftning 1916. De fick från början både statliga garantier och vissa direkta bidrag. SJK inrättades som kassornas centralorgan genom riksdagsbeslut 1930. Staten ställde grundfonder till jordbrukskasserörelsens förfogande. Styrelseordföranden utsågs i riksbanken och i riksgäldskontoret med vardera av Kung. Majzt, fullmäktige en ledamot, övriga fyra styrelsemedlemmar valdes av stämman. Denna oravlöstes genom 1956 års lag om jordbrukskasserörelse av två ganisation organ, båda helt utan statlig representation, nämligen det organisatoriska topporganet Sveriges Jordbrukskasseförbund och en affärsbank, Jordbrukets Bank, för den centrala bankmässiga verksamheten. År 1960 återlämnades den sista delen av de statliga fonderna. Man har här ett exempel på hur en statligt stödd verksamhet vuxit sig stark och sedan kunnat stå helt på egna ben. Efter 1967 har förbundet och banken haft gemensam styrelsemajoritet. Genom 1969 års nya kreditlagstiftning jämställdes jordbrukskassorna i praktiskt taget alla avseenden med affars- och sparbanker. l samband därmed bytte de namn till föreningsbanker, förbundet blev Sveriges Föreningsbankers Bank. I banken ägs alla A-aktier av de regionala föreningsbankerna och SFF. B-aktierna - med 1/5 rösträtt - ägs både av lantbruks-

Kooperativ verklighet 33

organisationer och anställda. Lagen reglerar den organisatoriska uppbyggnaden av verksamheten, som sedan begynnelsen varit underställd bankinspektionen. Rörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Medlemskap är i praktiken helt öppet och kan utom låntagaremedlemmar också omfatta inlåningsmedlemmar. Tillsammans med Götabanken äger föreningsbankerna en aktiefond Fondinvesr. Föreningsbankernas bank är vidare delägare i London and Continental Bankers Ltd.

2.1.9 M ejeriorganisationen

År 1932 tillkom inte mindre än tre stora branschorganisationer, Svenska

i Mejeriernas Riksförening (SMR), Svenska Ägghandelsfdrbundet (SÄ) och Sve-

l riges Skogsägare/öreningars Riksförbund (SSR). Alla tre anslöts till det gemenz samma topporganet SAL 1934. Mejeriorganisationen ger ett utmärkt exempel l c t ä på de kooperativa idéernas genomslagskraft, men man skall inte glömma å i att den vid starten fick ett betydelsefullt stöd från statsmakternas sida. Dessa t i ställde nämligen som villkor för att avgiftsuppbörden

r tekniskt skulle få hand-

E t has av den nya organisationen att denna kunde uppvisa en anslutning på i ä minst 60 (lokalt 70) procent av invägningen vid mejerierna. Redan vid slutet av 1930-talet tog SMR hand om 93 procent av all mjölkinvägning och har sedan dess totalt dominerat

mejerihanteringen. Mjölkregleringen ligger

i emellertid från 1950 helt hos Statens jordbruksnämnd. En intern organisationsutredning kom i senare delen av 1960-talet med förslag om successiv övergång till en enda landsomfattande mejeriförening för hela landet, med successiv uppbyggnad genom anslutning till Mjölkcentralen Arla. Där ligger nu nära 60 procent av invägningen, men de ursprungliga planerna kommer troligen ej att fullföljas. Wedholms AB, som tillverkar mejeriutrustning m. m., är dotterföretag till SMR, liksom AB Kemikalia (rengörings- och desinfektionsmedel etc.) och de på den internationella marknaden arbetande företagen Scandmilk AB och AB Milkfood International. Riksost, ek. fören.. är de osttillverkande mejeriföreningarnas gemensamma försäljningsorgan. Av särskilt intresse är det att mejeriorganisationen genom AB Glassintressenter Kommanditbolag tillsammans har 70 procent av aktierna i det med Unilever delägda dotterforetaget Glace-bolaget. Till Mjölkcentralen Arla hör bl. a. dotterforetagen Frödinge Mejeri AB, AB Svenskt Mjölksocker och Semper AB samt 40 procent av aktierna i KåKå AB (se Kungsörnen).

2.1.10 Ägg och jyäderfz

Svenska Ägghandelsfdrbunder (SÄ) har successivt undergått flera organisa-

toriska förändringar. Från början en tre- och i vissa fall två-ledsorganisation har förbundet nu blivit ett direkt centralt organ för packning och försäljning , av ägg. 1970 bildade man tillsammans med Sveriges Slakteriförbund ett särskilt företag för slakt och marknadsföring av fågel, AB Kronfâgel. SÄ driver två industrier för tillverkning av äggprodukter och arrenderar sedan 1975 äggcentralernas anläggningar enligt ett femårigt avtal, enligt vilket förbundet övertar primärföreningarnas tillgångar och skulder och svarar för

34 verklighet sou 197911 Kooperativ

deras övriga förpliktelser. Härmed har all affärsmässig verksamhet i 0rganisationen samlats under en hatt.

2.1.11 Skogen

Sveriges Skogsägares Riksförbund (SSR) har alltefter det att de många lokala skogsägareföreningarna (1943 31 st.) fusionerat och byggt upp stora egna mer och mer blivit ett konsult- och serviceföretag för sina industriföretag medlemmar. Förbundet driver i allt väsentligt sin verksamhet genom fyra material dotterbolag. Skøgek AB, Skogman AB, Sâgma (SSR:s sågverks- och AB) och AB Rundvirke. Sedan 1978 är förbundets näringspolitiska uppgifter överllyttade till LRF:s kansli. stor del av verksamheten i skogsägareföreningarna drivs En mycket genom hel- eller delägda aktiebolag. har bl. a. dotterföretagen Broby Industri AB, (i konkurs novem-

Skåneskog

och det med Domänverket samägda ber 1978), Skâneskog AB (byggmaterial) Storskoga AB (högmekaniserat skogsbruk). Södra Södra förbundet har gemensam styrelse med det stora dotterföretaget Skogsägarnas ÄB (före 1.3.1976 SIAB) och förvärvade under 1976 Klippans

Finpappersbruk AB, som nu är helägt dotterföretag.

verksamhet genom Skogsägarnas Väner- Vänerskog driver sin industriella dotterforetagen till Väindustrier AB, med gemensam styrelse. De viktigaste nerindustrier är Bäckhammars Bruk AB, Götene Träindusrrier och Rartkefors AB, och sedan 1977 också Rottneros AB. Mälarskog har. en del mindre industrier men inga större aktieinnehav. satsar liksom övriga sex norr därom verksamma skogsäga- Mellanskog främst på Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (NCB), där förreforeningar eningen har 38 procent av aktiekapitalet.

Av Norrlandsföreningarna har Norrskog, som är gemensam förvaltnings-

ockförening for Jämtlands, Medelpads och Ådalarnas skogsägareföreningar så en mycket betydande aktiepost i NCB, och driver dessutom Skogsägareföreningarnas Industri- och Byggvaru AB. Norrbottens Skogsägarejörening (NLS) äger utom aktier i NCB bl. a. skogssamt Norrbru ksföretaget NLS Skogsbyrâ AB och AB Bodens Träimpregnering bottnia AB. NCB är helägt av de fem nordligaste skogsägareföreningarna, som alla varav är direkt representerade i bolagets styrelse. NCB har 24 dotterbolag, 14 svenska. De viktigaste av dessa är AB Elementhus, Edsbyn-Johannedal

AB, Torsviks Sägverks AB, Äggfors AB och det med Mellanskog hälftenägda

Kilafors Trävaru AB. I Hannoversche Papierfabriken AG har man 53 procent

av aktiekapitalet-Till utländska företag hör vidare det belgiska säckföretaget

med Vänerskog inköpta holländska han- Sacallain SA och det tillsammans AB är

delsforetaget Kamphuys Loosbroek Beheer NV. Lilla Edets Papperbruks

föremål för ekonomisk rekonnumera helägt. NCB är när detta skrives struktion. . g Några av de här uppräknade företagen återfinns i tab. 2 eller 3, där vissa lämnas om företagens omsättning samt om antal anställda. uppgifter

Kooperativ verklighet

2.1.12 En branschblandad förening Till norrländska föreningsföretag hör den tidigare Omnämnda, branschblandade föreningen Nedre Norrlands Producemforening (NNP). Den förenar mejeri-, slakt- och lantmannaföreningsverksamheten inom sitt område, men bedriver också andra verksamheter, bl. a. varuhuset Kärnan i Östersund (Handelsförening upa). 1976 överläts 10 butiker till ICA men 6 ”leverantörsbutiker” finns kvar. Maskinhandel drivs genom NNP Maskin AB.

2. 1 . 1 3 S Iakreriorganisarionen År 1934 anslöts Sveriges Slakteriförbund till den gemensamma riksorganisationen. Organisationen var fardigbildad året innan. Slakteriförbundet driver en omfattande förmedling av köttvaror mellan medlemsföreningarna, svarar för viss lagring och för export- och importaffarer. Kronfâgel AB är ett delägt

dotterbolag, i vilket Svenska Ägghandelsförbundet har övriga 40 procent

av aktierna. Ett annat dotterföretag är Scan-Italiana SpA. Tillsammans med anslutna föreningar äger Förbundet Konrrollhudar, ek. för. Vissa av de stora regionala slakteriföreningarna har egna dotterföretag eller med utomstående gemensamt ägda företag. Ett exempel på sistnämnda förhållande ger det aktiebolag for slaktkonvertering som bildades 1977 av Scan Väst och Farmek som hälftendelägare med Extraco, ett KemaNordföretag.

2. 1 . 14 Svensk H usdjursskötsel Av föreningar med omfattande egen verksamhet bör också nämnas Svensk Husajursskätsel (SHS), som bistårjordbrukarna med service på husdjursomrâdet, mjölk- och köttboskaps- och suggkontroll, avelsarbete och seminverksamhet. Föreningen bildades 1945 och anslöts 1961 till Lantbruksförbundet (SL). Huvudmannaskapet för kokontroll m. m. är f. n. föremål för en utredning som kan komma att föreslå betydande organisatoriska förändringar.

2.1 .15 Övriga riksorganisationer

Av övriga riksorganisationer, Sveriges Pälsdjursuppjödares Riksförbund (SPR), Sveriges Betodlares C eniralforening (SBC, med 7 lokalföreningar), Sveriges 01jeväxtodlares Centra/förening (SOC, 17 medlemsföreningar), Konservväxtodlarnas Riksförbund (KRF, 15 lokalföreningar) och Sveriges Fröodlareforbund (15 regionala föreningar) arbetar som rena intresseorganisationer för

främst

sina medlemmar. SPR har dock ett eget auktionsföretag, AB Nordiska Skinnauktioner (ANSA). Av dem anslöt sig SPR redan 1937 och SOC 1944, medan de övriga tre inte blivit medlemmar i LRF förrän under 1970-talet. Betodlareföreningen var dock medlem i Lantbruksförbundet under åren 1934-45. Denna ingalunda fullständiga översikt torde dock kunna ge en viss inblick i de vittutgrenade verksamheter som är knutna till lantbrukskooperationen. Tab. 2-5 ger vissa uppgifter om några av de större dotterföretagen och om

36 verklighet Kooperativ

de största minoritetsaktieposterna samt om utnyttjandet av aktiebolagsformen. Tab. 6 ger en bild av verksamhetens geografiska fördelning.

2.2 Medlemmar

Fig. 2 ger totala medlemsantalet branschvis vid slutet av 1977. Sammanlagt blir det 852 000 medlemskap. Men en och samma person är ofta medlem i flera föreningar, t.ex. mejeriföreningen, skogsägareföreningen och för- Den fackliga verksamheten, LRF ideell förening, med aneningsbanken. slutna 26 länsförbund och 1705 lokalföreningar, omfattade 1977 drygt 147 000 medlemmar. Av dessa anges “lantbruksmedlemmar” vara 129 000, vartill alltså kommer drygt 18 000 ”personmedlemmar”. 1977 års statistik av åker- och skogsmarksinnehav hos lantger en tabell över kombinationen bruksmedlemmar, som emellertid bara omfattar 109000 personer. Uppenbarligen ingår i medlemskårerna ett ganska stort antal kvarstående f. d. lantbrukare. Man finner att antalet lantbruksmedlemmar i relation till totala antalet lantbruksföretag ligger mellan 76 och 79 procent i alla storleksgrupper från 10 hektar åker och uppåt. Denna andel har varit mycket stabil under senare år. Anslutningen från brukare av mindre lantbruksfastigheter är betill tydligt lägre. Detta beror på att många av dem har liten produktion avsalu och på att de inte har jordbruk som huvudsysselsättning. Ännu i storleksgruppen 10,1-20,0 hektar är nettointäkterna från jordbruksfastighet i genomsnitt mindre än dem från övriga förvärvskällor. För gruppen 2,0-5,0 hektar utgör intäkter från jordbruk endast 14 procent av samtliga intäkter. I gruppen 5,0-10,0 hektar är motsvarande tal 25. Nu behöver man ju inte vara medlem i LRF, ideell förening, därför att man är medlem i en eller flera av de lantbrukskooperativa föreningarna. 90 000 personer anges ha medlemskap i en av de ekonomiska föreningarna - bankerna oräknade - utan att samtidigt vara medlemmar av LRF, ideell förening. Statistiken ger alltså om hur stor del av den aktiva lantbrukskåren som ingen säker uppfattning är engagerad i föreningsrörelsen. De höga marknadsandelarna för vissa branscher tyder dock onekligen på mycket hög anslutningsprocent. Detta gäller främst mjölkleverantörerna men även producenter av kött och spannmål. Den fortgående specialiseringen i lantbruket leder till att medlemskårerna i branscherna får olika sammansättning. Någon statistik över kombinationer av medlemskap är inte tillgänglig. 1 föreningsbankerna överstiger antalet icke-lantbrukare antalet yrkesverksamma sådana. Skogsägareföreningarnas medlemsregister rymmer många personer som väl äger skog men inte bedriver skogsbruk. Föreningar som betodlare- och oljeväxtodlareföreningarna torde vara praktiskt taget heltäckande. Som intresseorganisation för lantbrukare saknar LRF f. n. varje allvarlig konkurrens. Småbrukarnas Riksförbund, som startades 1937 av representanter för småbrukareförbund i södra och västra Sverige, nådde aldrig större anslutning än 2-3 000 medlemmar och har inte spelat någon jordbrukspolitisk roll. Samma gäller om vissa numerärt små sammanslutningar av storproducenter. Dessa har som regel hellre sökt göra sina röster hörda inom ramen för Lantbruksförbundet, resp. LRF. Av ovan anförda uppgifter torde framgå att lantbrukskooperationen

sou 1979:11 37 Kooperativ verklighet

inte kan ses som en renodlad organisation av lantbruksföretagare. Den rymmer ett betydande antal personer som utnyttjar dess tjänster utan att vara knutna till produktionsföretag. Det bör också observeras att även de ”riktiga” lantbrukarna i stor och ökande utsträckning arbetar och får inkomst utanför den gamla modernäringen. De stora förändringar som ägt rum inom jordbruksnäringen sedan föreningsrörelsens genombrott på 1930-talet återspeglas naturligt nog i medlemssiffrorna. Tab. 7 ger en översikt för de större branschorganisationerna. 1 samma tabell anges också antalet jordbruk över resp. 2 och 10 ha, beräknat approximativt ur de officiella jordbruksräkningarna. Medlemssiffrorna torde i flera fall omfatta åtskilliga icke längre aktiva medlemmar.

Tabell 6 Antal anställda i lanbrukskooperationen efter län april 1976

Antal orter med Totalt antal minst 5 anställda anställda

Tabell 7 Medlemsantal i vissa branschorganisationer 1939-1977 (l OOO-tal)

År Antal jordbruk Mejeri- Slakteri- Lant- Skogs- Föreningsmed åkerareal org. org. männen bankerna ägarna

2 ha 10 ha

38 Kooperativ verklighet SOU 1979: 11

För mejeri- och slaktorganisationema ger de emellertid klart uttryck för den kombinerade effekten av minskat antal jordbruksföretag och ökad specialisering hos de kvarvarande. Prognoser tyder på att det 1985 troligen inte finns mer än 30000 mjölkproducenter kvar. Skogsägareföreningarna fick inte samma rivstart som andra produktionsföreningar men har senare förmått att väsentligt öka sitt medlemsantal. För föreningsbankerna åter 1969 års kreditlagstiftning fritt fram för nya, huvudsakligen landsbetydde bygdsanknutna medlemmar utan bas i jordbruket. Hypoteksföreningarnas medlemstal ligger tämligen oförändrat. En förening där strukturrationalivars medlemsantal mellan seringen satt kraftiga spår är ägghandelsförbundet, 1955 och 1977 sjunkit från 68000 till 5100. Fusioneringar inom föreningsrörelsen har lett till allt större primärföreningar. År 1977 hade sålunda Södra Förbundet 44 000, Scan Väst 30 000, Arla 26 200, Farmek 25 000, Vänerskog 24 000 och Skånska Lantmännen 20000 medlemmar, för att nämna de största. Av hypoteksföreningar var den skånska störst med 6 700, bland föreningsbanker Falköping med 2 800. Lika många medlemmar fanns det då i den största äggcentralen. Till jämförelse kan nämnas att de största av LRFzs lokalavdelningar har föga mer än 300 medlemmar, och medeltalet ligger på cirka 85. Denna tendens mot allt större primära enheter återfinns som bekant också hos konsumentkooperationen och hos de fackliga organisationerna. Stora föreningar innebär en risk för ökat avstånd mellan medlem och Alla stora lantbrukskooperativa föreningar har sökt råda företagsledning. bot på detta genom uppbyggnad av distrikts- och regionindelningar inom föreningen. Södra Skogsägarna t. ex. indelar sitt område i 96 skogsbruksområden. Varje sådant område tillhör något av de 12 distrikten, dit områdena sänder ombud. Distriktens valberedningar föreslår ledamöter i förvaltningsområdet och i förbundsstämmans valberedning. Vänerskog består av 45 kretsar med kretsråd på 3-7 medlemmar. Kretsarna utser fullmäktige till stämman. Fältorganisationen omfattar 7 regioner, indelade i ett antal kontaktområden. Mjölkcentralen Arla arbetar med 53 kretsar, etc. Till relationerna mellan medlemmar och företag återkommer vi i avsnitt 3.3.

2.3 Anställda

Det är svårt att få fram uppgifter om antalet anställda i föreningsföretagen under tidigare år. I nutida årsredovisningar är detta en obligatorisk uppgift. LRF :s revisionsbyrå har emellertid rätt länge gjort vissa sammanställningar, som här citeras (tab. 8). För 1976 anges totala antalet anställda till 62 200. Uppgiften stämmer ej med tab. 6, men däri ingår vissa deltidsanställda. Mejeri- och slaktorganisationema har något mindre folk nu än på 1950talet. Antalet anställda hos Lantmännen har ökat men störst är expansionen hos Skogsägarna som numera sysselsätter långt fler än någon annan bransch. Det kan nämnas att antalet anställda hos föreningsbankerna stigit från drygt 1 100 år 1955 till det dubbla minskad andel tjugo år senare, trots starkt Svensk Husdjursskötsel (SHS) sysselsätter numera nära deltidssysselsatta. 900 personer, i huvudsak tjänstemän. LRF själv har genom Lantbrukarnas

Kooperativ verklighet

Ekonomi-AB nära 1700 anställda, varav 500 i Stockholm och övriga på

omkring 140 andra platser i landet. Tabell 8 Antal anställda i vissa branscher 1955-76 (Avrundade tal, inkluderar dotterföretag och riksorganisationer)

År Mejeri- Slakteri- Lant- Skogs- Ägg- Alla LRF-anorg. org. männen ägarna org. slutna företag 1976 tjm 3 500 3 700 4100 5700 200 21.400 koll 7 500 7 800 4 900 18 900 500 40 800 Sza ll 000 ll 500 9 000 24 600 700 62 200 1965 tjm 3 600 2 800 3 000 2 400 200 12 700 koll 7 700 9 900 4 700 10 700 700 34 400 Sza ll 300 12 700 7 700 13100 900 47100 i

1955 tjm 3400 1900 2000 1300 200 9100

koll 9 700 8 700 5 000 29 700

I 3 300 500

Sza 13 100 10 600 5 300 6 300 700 38 800

Uppgifter på antal anställda i vissa större dotterföretag återfinns i tab. 2. Liksom inom näringslivet i övrigt är den i tab. 8 använda indelningen i tjänstemän och kollektivanställda numera föga upplysande. Vissa företag redovisar efter avlöningsperioder, och månadsanställda torde då ibland ha förts under tjänstemän. Relationstalet kollektivanställda/tjänstemän var 1955, 1965 och 1977 respektive 3,3, 2,7 och 1,9. Det sjunker alltså kraftigt. Angående de anställdas organisationstillhörighet se avsnitt 3.2. Om man beräknar relationstalet medlemmar/anställda finner man naturligtvis stora skillnader beroende på verksamhetens an. 1 mejeri- och skogsbranscherna går det 5,4 resp. 5,9 medlemmar per anställd, för slakt ligger relationstalet vid 10,8 och för ägg 8,7, för lantmännens vid 13,0 och i föreningsbankerna är det ungefär 120. Det kan nämnas att lantbrukskooperationen 1976 betalade 3179 milj. kr. i löner, vilket motsvarar knappt 51000 per anställd i genomsnitt.

2.4 Resultaträkningar

lnom LRF görs varje år vissa översiktliga sammanställningar av föreningsföretagens resultaträkningar. Tab. 9 ger ett utdrag for de tre senare åren. Helägda dotterföretag ingår, internleveranser har i möjligaste mån eliminerats. Bankföretagen ingår ej.

40 Kooperativ verklighet SOU 1979: 11

Tabell 9 Lantbrukskooperationen 1974-76 (milj. kr.) (Medtagna Företag: setext)

1974 1975 1976 - Försäljningsvärde 21 669 23 577 27 713 lnköps-, produktions- etc. kostnader -19 587 -21935 -26 035 Efterlikvid - - och återbäring 331 293 315

Rörelseresultat före avskrivningar 1 751 l 349 l 363 Avskrivningar fastigheter, maskiner, invent. - 914 - 681 - 683

Rörelseresultat efter avskrivningar 837 668 680

Finansiella intäkter och kostnader:

- 458 - 242 - 159 Ökning av lagerreserv - 17 - 10 - 42 r-fxvskrivning av aktier

Tabell 9, till vilken vi återkommer i senare avsnitt, anger ett totalt försäljningsvärde på cirka 27,7 miljarder kronor för 1976.

Tabell 10 Omsättningsvärde med producenterna 1939-76. (milj. kr.)

År Mejeri- Slakteri- Lant- Skogs- Ägg- Kons. prisindex org. org. männen ägarna handl. 1949 = 100

1939 437 202 144 21 15 (61) 1955 1 213 939 963 470 75 133 1965 1 835 11711 2 374 765 132 190 1976 4008 3311 7078 2000 179 382 1976/ 3,3 3,5 7,3 4,3 2,4 2,9 1955

Omslutnging

Omsättningsvärde med producenterna i några större branscher framgår av

tab. 11, som också visar utvecklingen sedan slutet på 1930-talet. Omsättningsvärdet med producenterna uppgick 1976 för de affärsdrivande föreningarna till 17,0 miljarder kr. De föreningar som enbart träffar avtal om försäljning representerade ett omsättningsvärde av drygt 700 milj. kr. Bankerna är ej medräknade i dessa siffror. Tar man hänsyn till penningsvärdets för-

Kooperativ verklighet 41

sämring och räknar i ”realt omsättningsvärde” har detta under de sista tjugo åren sjunkit för ägghandelsorganisationen, stigit obetydligt for mejerioch slakteriforeningarna men ökat kraftigt for skogen och särskilt för lantmännen. För båda kreditorganisationernas in- och utlåning har under samma tid skett en stark realvärdesökning.

2.4.2 M arknadsandelar

l fråga om marknadsandelar finns inte alltid något pålitligt sifferunderlag, särskilt inte for långt tillbaka i tiden, då statistiken över totalproduktionen ofta var ofullständig, och då producenternas egen direktkonsumtion och direktförsäljning spelade större roll än nu. Jordbruksregleringarna har dock haft det goda med sig att statistiken så småningom blivit något förbättrad. Stora skillnader föreligger i fråga om marknadsandelar när det gäller lantbruksråvarornas omhändertagande liksom i fråga om vidarebearbetningen till färdiga konsumentvaror. Mejeriorganisationen hade redan fore mjölkregleringen en stark ställning och kunde vid årsskiftet 1933/34 redovisa 77 procents anslutning. 1939 hade man nått 93 procent, 1945 95 procent och 1950 98 procent av all invägd mjölk vid mejeri. Sedan dess har man hållit sig över denna nivå, och 1976 tog mejeriorganisationen hand om inte mindre än 99,7 procent av invägningen. Av 25 mejeriföretag i landet ingår alla utom två mindre enheter i SMR. Detta innebär en total dominans i fråga om konsumtionsmjölk, grädde och fil. På ostmarknaden har svensk 0st drygt 80 procent men där finns någon inhemsk och en betydande utländsk konkurrens. Sverige är emellertid och har nästan alltid varit ett ostexporterande land. På 1930-talet började smöret att på allvar vika för margarin med ty åtföljande avsättningsbekymmer, och under 1970-talet har margarinförbrukningen i stort sett varit tre gånger större än smörförbrukningen. Genom att mejeriindustrin på senare år med viss framgång gett sig på tillverkning av lättare matfett torde den, när detta skrivs, hålla ungefär en tredjedel av matfettsmarknaden. Drygt hälften av all juice och bortåt 3/4 av fruktyoghurten kommer nu från mejeriorganisationen, liksom ungefär hälften av all speciell barnmat och över 60 procent av frukostvällingen. Man är vidare enda tillverkare av mjölksocker i Skandinavien. Lantbrukskooperationens andel av slakt har alltid legat betydligt lägre än av mjölk(1939: 63 %, 1950: 75 %), men har ända sedan slutet av 1950-talet hållit sig över 80 procent. Under senare år har andelen varit svagt sjunkande men steg åter under 1976. Andelen i fråga om charkuterivaror är mycket - den torde inte fullt lägre nå 40 procent.

Ãgghandelsorganisationens andel av partihandeln håller sig nära 75 pro-

cent, men utgör ändå inte mer än drygt 40 procent av totalproduktionen. Andelen av höns- och annat fjäderfäkött är ungefär en tredjedel av vad som marknadsförs. Lantmännenorganisationen torde normala år under senare tid ha köpt över 70 procent av all brödsäd på marknaden, och ungefär lika stor del av den forsålda fodersäden. Av handeln med potatis i grossistledet torde andelen vara över 40 procent.

42 Kooperativ verklighet sou 1979:11

Lantmännen är stora också i fråga om vissa av lantbrukets förnödenheter och torde ha ökat sin andel under senare år. Det gäller främst handelsgödsel, utsäde och maskiner. Närmare statistiskt underlag saknas men den torde i varje fall för gödsel och maskiner ligga betydligt över hälften av lantbrukarnas totala inköp. När det gäller sockerbetor, fabrikspotatis och oljefrö representerar Sveriges Betodlares Centralförening, AB Skånebrännerier, Bränneriidkare- och Stärkelseproducentföreningarna resp. Oljeväxtodlarnas Centralförening hela utbudet, men den industriella bearbetningen av betorna sker hos det privata monopolföretaget Cardo (Svenska Sockerfabriks AB) och av oljefröet exponeras huvuddelen genom SLR. Endast en mindre del svenskt oljefrö blir direkt upparbetat inom landet. En av industridepartementet 1972 utförd undersökning kom till det resultatet att av hela den svenska livsmedelsindustrins produktionsvärde 49 procent föll på lantbrukskooperationen, 28 procent på privatägda svenska företag, 13 procent på konsumentkooperationen och 9 procent på företag med utländska ägare. Av verksamheterna utanför livsmedelssektorn kan nämnas att skogsägareföreningarnas medlemmar representerar cirka 7 miljoner ha skogsmark, dvs. ungefär en tredjedel av skogsmarken i landet, eller omkring två tredjedelar av all skogsmark i enskild ägo. Den del som går till skogägarnas egna industrier är emellertid långt mindre, uppskattningsvis 15 procent av all avverkning. Beträffande bankerna kan nämnas att Föreningsbankerna beräknas svara för 40 procent av kända lån till jordbruksföretagare, medan motsvarande siffra for landshypoteksföreningarna är 34. Tillsammans utgör detta 74 procent att jämföra med 20 från sparbanker och 6 procent från affärsbanker. Tar man lån till jordbruket med statlig kreditgaranti är de lantbrukarägda kreditinstitutens dominans ännu mer påtaglig, nämligen 52 procen: for föreningsbankerna och 33 procent för hypoteksföreningarna, tillsammans alltså 85 procent. När det gäller bankfmansieringen av föreningsföretagen kan hypoteksföreningarna ju inte alls vara med, och föreningsbankernas roll är långt

mindre än affársbankernas.

l fråga om inlåning från allmänheten hade föreningsbankerna 1950 2,1 procent av alla bankers, 1960 3,1 procent och nådde 1976 6,8 procent. Man måste naturligtvis, om man på ett rimligt sätt vill placera in lantbrukskooperationen i svensk ekonomi, erinra sig att jordbruk och skogsbruk numera tillsammans inte svarar för ens 4 procent av BNP och att antalet anställda i de kooperativa företagen utgör mindre än en tjugondedel av alla anställda i industrin. Antalet jordbrukare fortsätter att sjunka, cm också i långsammare takt än under 1960-talet, medan antalet anställda fortfarande stiger, främst beroende på en expanderande skogssektor. Marknadsandelen på livsmedelssidan synes under senare år ha hållit sig tämligen oförändrad, stigit något i vissa branscher, sjunkit i andra. När det gäller förnödenheter, skogsindustri och bankverksamhet synes dock expansionen fortsätta.

Kooperativ verklighet 43

2.4.3 Bokslut och överskottens användning Enligt gällande lag om ekonomiska föreningar av 1951 skall dessa varje räkenskapsår avlämna Förvaltningsberättelse, balansräkning och vinst- och förlusträkning. Bokföringslagen gäller alla registrerade ekonomiska föreningar. Utan registrering kan förening inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Till skillnad mot 1911 års lag upptar nu gällande lag bestämmelser som ger uttryck för den grundregeln att fördelning av överskott bör ske efter kooperativa principer. Lagen innehåller vidare tvingande bestämmelser om vinstmedels överförande till reservfond, även om de utbetalats före bokslutet i form av efterlikvider eller återbäringar. Minst fem procent av årsvinsten skall avsättas till reservfond. Dit skall också läggas vad medlem vid avgång ur föreningen eventuellt inte återfår av sina insatser. Lagen medger att avsättning till reservfond får upphöra då reservfond jämte insatskapital - i den mån det senare inte överstiger tio gånger reservfonden - till samma som skulder eller till 40 procent uppgår belopp föreningens av det bokförda värdet av dess tillgångar. I föreningens stadgar kan man dock bestämma om fortsatta avsättningar. Utdelning, som beräknas annorledes än i förhållande till den omfattning vari medlemmarna deltagit i föreningens verksamhet, må fastställas till högst fem procent per år på inbetalda insatser. Som redan nämnts ger jordbrukskooperationen inte ränta på insatser. Föreningsstämman får inte besluta om användning av föreningens tillgångar för ändamål som uppenbarligen är främmande för dess syfte. Undantag kan göras för allmännyttiga ändamål. Tillgångar får icke användas för syfte som uppenbarligen ger vissa medlemmar fördelar på andras bekostnad. Det bör vidare nämnas att ansvarsfrihet skall anses styrelseledamot beviljad om inte minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade röstat emot. Styrelseledamot, som uppsåtligt eller p. g. a. vårdslöshet skadar föreningen, är ersättningsskyldig. Ekonomisk förening har hittills beskattats till statlig inkomstskatt med 32 procent medan aktiebolag får betala 40. Det är uppenbarligen inte av detta skäl aktiebolagsformen kommer till användning inom kooperationen. Föreningsbankerna beskattas emellertid efter samma skattesats som affärsbanker. Till skillnad mot vad som gäller för aktiebolag finns det inga föreskrifter i föreningslagen om koncernföretag. I föreliggande förslag till ny föreningslag (Ds Ju 1976:11) görs sådan redovisning obligatorisk. Eftersom en sådan redovisning är av stor vikt både för medlemmar och företagsledning görs den ändå i förekommande fall och redovisas öppet. l tab. 9 återfinns en inom LRF:s revisionsbyrå gjord sammanställning av den samlade lantbrukskooperationens bokslut år 1974, 1975 och 1976. Tabellen omfattar alla medlemmar i LRF utom de båda bankerna. Internleveranser har så långt möjligt eliminerats. Några jämförbara sammanställningar föreligger inte för tidigare år, men vissa sammandrag av balansomslutningar, anläggningsmedel och eget kapital har gjorts sedan 1950-talet. De i tab. 9 angivna talen för efterlikvider och återbäringar är av storleksordningen 1 l/ 2 procent av försäljningsvärdet. Föreningslagen ger föreningarna rätt att överföra rörelseöverskott till medlemmarna i form av

44 Kooperativ verklighet

pristillägg (efterlikvid) eller prisreduktion (återbäring). Helägda dotterföretag drivs som vi redan sett i stor utsträckning i aktiebolagsform. I stället för utdelning på aktierna i dessa företag kommer kapitalavkastningen i dessa företag som regel medlemmarna till godo på samma sätt som i föreningarna, nämligen genom prissättningen på produkter eller tjänster, men också i form av koncernbidrag till moderföreningen. Kooperativa Företag är ingen form för penningplacering utan ett medel att få vissa tjänster utförda. Observera att nu gällande lag inte ger föreningarna de möjligheter som finns i bolagen att utan uttag av vinstandel och utan orimliga skattekonsekvenser ge ägarna del i den förmögenhetsbildning som sker i företaget. Av lätt insedda Företagsekonomiska skäl är det dock nödvändigt att inom föreningarna bygga upp ett tillräckligt stort eget kapital. Man kan inte räkna med att medlemmarna i varje kritisk situation skall rycka in och förse föreningen med nya kapitaltillskott. De ojämförligt flesta föreningar har valt metoden att överföra efterlikvider och återbäringar till medlemmarnas insatskonton. Detta uppfattas av det stora flertalet medlemmar som ett naturligt och relativt smärtfritt sätt att bygga upp dessa konton. Till kapitaluppbyggnaden i föreningsrörelsen återkommer vi under 2.5. Eftersom bokföringslagen gäller både aktiebolag och ekonomiska föreningar är innehållet av rubrikerna i tab. 9 i stort sett detsamma som vid redovisning av ett aktieföretag, avskrivnings- och lagervärderingsprinciper desamma etc. Utdelningar på aktieinnehav ger som synes förhållandevis små belopp. Räntenettot är starkt negativt genom en ganska betydande kapitalupplåning. l fråga om lagerreserver är skillnaderna mycket stora mellan branscherna. De betyder relativt litet i mejeri och slakt, men spelar stor roll inom lantmännen- och skogsägareorganisationerna. På grund av dessa och andra skillnader mellan branscherna ger tab. 9 inte någon djupare inblick i lantbrukskooperationens ekonomi. Kapitalbildning och kapitalförhållanden, som behandlas i nästa avsnitt, säger då mera. De speciella förhållanden som sammanhänger med de statliga jordbruksregleringarna diskuteras något under 3.1.

2.5 Kapitalfrågor

De tidiga kooperativa företagen startades och sköttes många gånger med mera entusiasm än ekonomiskt kunnande. Man ville göra sig oberoende av en privathandel som understundom missbrukat sin ställning. Man upplevde glädjen av att ta saker och ting i egna händer, stimulansen av ett brödraskap. ”Eniga vi stå, söndrade vi falla” blev ett argument som väl ibland kunde användas också för att bemöta berättigad kritik mot föreningens skötsel. Inte sällan försummade man kapitalbildning och likviditet. Kooperationen är, som vi sett tidigare, principiell motståndare både till en ohämmad konkurrens och till ett maktägande kapital. Trots att kapitalet är en så påtaglig och oumbärlig realitet för den enskilde lantbruksföretagaren har han inte alltid haft så lätt att inse det egna kapitalets oundgänglighet också för föreningen.

Kooperativ verklighet 45

- 2.5.1 Avvägningsproblem ägare företag I själva verket föreligger här en rad svåra avvägningsproblem. Lantbruksföretaget och föreningen utgör led i en och samma produktionskedja. Ett ytterlighetsalternativ är att lantbrukarna organiserar sig som facklig organisation med kontroll över sina på gårdarna producerade råvaror, och den vägen framtvingar ett rimligt pris på sina produkter. Goda exempel på detta ger betodlare- och oljeväxtodIareföreningarna. En ytterlighet åt andra hållet föreligger när lantbrukarna bara ställer mark och eventuellt något arbete till förfogande för en entreprenör, som med egna resurser genomför huvuddelen av primärproduktionen. Exempel: Konservärtodling av Findus modell, eller de avtal om skötsel och avverkning av skog som förekommer mellan vissa skogsägare och deras förening. De lantbrukskooperativa föreningarna bildades ofta för att de skulle överta vissa arbetsuppgifter som tidigare utförts av varje lantbrukare för sig. Mejerier, lantmännenföreningar tillkom mot denna bakgrund. Så långt var det naturligt att visst kapital ställdes till föreningens förfogande. Men den tekniska utvecklingen har lett till att lantbruksföretagen blivit alltmer specialiserade råvaruproducenter med ofta högst betydande investeringar i byggnader och maskiner. Och föreningsföretagen har utvecklat sig till industrier med långt mer omfattande uppgifter än dem de en gång övertog från sina ägare. Samtidigt kräver föreningsföretagen mer kapital som ersättning för en relativt sett allt dyrare arbetskraft, och konsumentkraven på produkternas kvalitet, hanterbarhet och mångfald ökar. Vilka vägar har då lantbrukskooperationen slagit in på för att lösa finansieringsproblemen?

2.5.2 Olika sätt art skajfa kapital I princip kan den skaffa kapital på tre sätt: 1. Insats- eller ev. aktiekapital från ägarna. 2. Fondering, som antingen kan ske öppet genom kvarhållande av som regel beskattade vinstmedel, eller genom obeskatrade fonder i form av nedskrivning av tillgångsposter. 3. Län, som kan vara lång- eller kortfristiga. Till de senare hör bl. a. leverantörskulder. Insatskapital och fonder utgör företagens egna kapital (tab. 11, 12, 13). Vanligen räknas också reserverade vinstmedel dit. Medlemmarna kan intresseras för att ställa kapital till föreningens förfogande i andra former än insatser. Dit hör s. k. spar/ån, uppbyggda genom överföring av efterlikvidsmedel eller fördröjd avräkningslikvid, som regel högre förräntade än inlåning i bank med motsvarande uppsägningstid. Lån från medlemmar i denna form måste rimligtvis bli kortfristiga och ganska konjunkturberoende. Vidare förekommer direkta medlemslån och köp av industribevis. Enligt en undersökning 1976 svarade alla dessa olika slag av medlemslån för drygt 5 procent av det i föreningarna arbetande kapitalet. Medlemmarna kan naturligtvis liksom andra kapitalägare intresseras för köp av aktier eller industribevis i föreningsägda företag, drivna i bolagsform. Dessa bolag har som regel bestämmelser om hembudsskyldighet vid för-

46 Kooperativ verklighet sou 1979:11 Tabell ll Sammanställning av balansräkningar i producentföreningarna 1974, 1975 och 1976, kr. (Medtagna företag se text 2.4) 1974 1975 1976 Omsättningstillgângar

.. . . . 7 567 8 583 10 560 A nlaggnlngstlllgangar

Kortfristiga skulder

Lângfrisriga skulder

Eget kapital

säljning av aktier, detta för att föreningens inflytande inte skall gå förlorat. l vissa fall har aktiekapitalet uppdelats på A-aktier med full och B-aktier med lägre rösträtt. En sådan konstruktion tillämpas exempelvis for Föreningsbankernas Bank där samtliga A-aktier innehas av regionbankema och Sveriges Föreningsbankers Förbund. Några av de stora skogsägareorganisationerna har skaffat kapital genom försäljning av forlagslån eller industribevis till medlemmarna.

sou 1979:11 Kooperativ verklighet 47

2.5.3 Insatsers avkastning En väsentlig skillnad mellan insats- och aktiekapital är att aktieägaren ju inte kan få tillbaka sitt kapital från företagen annat än vid dettas likvidation, medan den ekonomiska föreningen bygger på att insatserna bör återbetalas vid medlemmens utträde. Aktiebolaget är slutet, föreningen öppen. Eftersom aktien kan säljas på marknaden är den emellertid ur ägaresynpunkt en långt mera likvid tillgång än insatsen. Finner aktieägaren en köpare, betalar denne inte blott för andel i aktiekapitalet utan också för andel i företagets ”värde” som helhet taget. Om insatskapitalet återbetalas sker det endast till nominella värdet, och som bekant får man inte ens ränta på det. Skillnaden ligger ju däri att den ekonomiska föreningen är ett medel för att få bättre betalt for produkter eller billigare varor och tjänster, inte ett kapitalplaceringsobjekt. Det är nu inte alltid så lätt att se eller beräkna hur insatskapitalet ”förräntar” sig. Detta beror ju bl. a. på vilket pris man skulle få, resp. betala, om föreningen inte existerade. Hur skall man föreställa sig alternativen till föreningar med 70-l00-procentig marknadsandel? Vem skulle då vara prisledande? Det stora flertalet medlemmar satsar på sina föreningar och begagnar sig i mycket stor utsträckning av deras tjänster. Problem for föreningarna uppkommer främst med det ökande antalet stora, specialiserade producenter som gör anspråk på bättre villkor både på grund av de lägre styckekostnader föreningen har for större partier och på grund av de högre priser de inte sällan erbjuds av med föreningsföretagen konkurrerande foretag. Här har också skett en anpassning i många fall, där lika-pris-principen på det ena eller andra sättet fått vika för principen ”lika pris for lika prestationer”. Denna differentiering kan ta sig uttryck i en fast hämtningsavgift eller andra leveransavgifter, i kvantitetstillägg, i rabatt på tjänster etc. Den har också tagit sig uttryck i s. k. tak på insatser. Dessa tak ligger f. n. i allmänhet mellan 20 000 och 30 000 kr. per medlem i en och samma bransch, är någon gång så högt som 50 000 kr. men i något fall t. o. m. under 10000 kr. Insatsinbetalning sker alltid successivt under längre tid och är numera vanligen knuten till omsättningsvärdet med föreningen. Med ledning av deklarationsundersökningarna kan man få en uppfattning om lantbrukarnas satsningar på sina föreningar. De årliga ökningarna av insatsbeloppen uppgår under senare tid till 60 å 70 milj. kr. För perioden 1968-1976 är ökningen i genomsnitt 5 procent per år. Detta är dock mindre än inflationens ökning under samma tid. Totala insatsbeloppet utgjorde enligt samma källa 1 179 milj. kr. vid utgången av år 1976. Häri ingår då insatser till andra föreningar än de rena producentforeningarna. Å andra sidan är insatser från medlemmarna utanför lantbruksforetagen inte med. Den jordbruksekonomiska undersökningen (JEU), som dock icke är representativ och inte omfattar alla storleksgrupper, belyser insatsernas storlek per företag. Man finner att dessa 1976 i genomsnitt uppgick till 12-15 000

kr. i storleksgruppen 20-130 hektar, till 17-23 0()0 kr. i närmast större grupp

och till 19-29 000 kr. i gruppen 50-100 hektar, allt beroende på vilken del av landet det är fråga om.

48 Kooperativ verklighet

2.5.4 Balansräkningar och kapiralbildning

En översiktlig sammanställning av producentforeningarnas balansräkningar ser ut på följande sätt (tab. 11). Bankerna ingår ej. Den är hämtad från LRFzs statistik. Av tabellen framgår bl. a. att anläggningstillgångarna utgör drygt en tredjedel av alla tillgångar. Kortfristiga skulder utgör cirka 44 procent av summan av skulder och eget kapital. Det sistnämnda utgör cirka 12 procent av nyssnämnda summa. Av det egna kapitalet utgör i sin tur inbetalda insatser 62 procent. Tillväxten av egenkapitalet i några av de större branscherna framgår av tab. 12. Insatsernas andel av eget kapital har minskat i alla de redovisade branscherna. I mejeribranschen sjönk t. 0. m. insatskapitalet i kronor räknat från 1965 till 1975, beroende på det stora bortfallet av mjölkleverantörer och på en nedgång i totala mjölkleveranserna med omkring 8 procent. Insatskapitalet i slakteriorganisationen kulminerade 1969. Relativtalen i sista kolumnen skall ses mot bakgrund av penningvärdesforsämringen, mätt med konsumentprisindex, under samma tid ger relativtalet 287. Med det måttet mätt har insatskapitalet sjunkit kraftigt i mejeribranschen och varit nästan oförändrat i slakteri- och Alla branscher måste

skogsägareorganisationerna.

av betydligen i allt högre grad bygga upp egenkapital genom avsättning skattade överskottsmedel.

Tabell 12 Eget kapital i några större branscher (milj. kr.)

Bransch 1955 1965 1976 Relativ tillvaxt 195546* % insats fond insats fond insats fond insats fond Mejeri 176 35 225 77 226 178 Slakt 102 15 215 42 248 128 238 778 Lantm. 51 20 106 62 267 230 Skogsäg. 72 7 140 27 213 63 Fören.-banker 13 11 35 27 91 112 700 1 020 K-prisindex 133 190 382 287 1949 = 100

Ser man egenkapitalets (här summan av insatskapital och fonder) storlek i relation till tillgångarna får man följande, mer realistiska bild (tab. 13).

Tabell 13 Eget kapital i procent av tillgångar

“l procent av utlåning Endast lantmännen har någorlunda kunnat hålla en oförändrad relation, alla övriga branscher uppvisar starkt sjunkande siffror.

Kooperativ 49 verklighet

Tas också varulagerreserver med i bilden blir dock siffrorna högre i alla berörda branscher, särskilt for lantmännen och Skogsägarna. som har relativt stora möjligheter på detta område. Det torde knappast finnas någon anledning att här gå närmare in på löreningarnas upplåning på kapitalmarknaden. Det kan dock nämnas att obligationsmarknaden sedan 1963 anlitats for långfristig upplåning av flera av de större föreningarna. Ett visst principiellt intresse har de forlagslån på 25 resp. 50 milj. kr. som LRF upptagit under 1970-talet med garantier från branschorganisationer. Man har dock knappast uppnått det avsedda forbilligandet av lånen genom att så att säga ställa den samlade föreningsrörelsen bakom det. Sammanfattningsvis kan sägas att kapitalbildningen inom den samlade lantbrukskooperationen under senare decennier inte har kunnat hålla takt med omslutningen. En bidragande orsak härtill är det sjunkande antalet lantbrukare, som direkt återverkar på insatskapitalets storlek. Föreningarna har i viss utsträckning kunnat kompensera bortfall av insatskapital med fondbildning. Upplåningen av kapital från andra än medlemmar har ökat väsentligt och torde komma att spela en allt större roll for föreningarnas framtida expansion. Kapitalförsörjningen har alltmer blivit en nyckelfråga for lantbrukskooperationen. Detta har blivit allom uppenbart i samband med den svåra ekonomiska kris som 1978 drabbat de största lantbrukarägda skogsforetagen.

3 Relationer till omvärlden

3.1 Relationer till staten

I de flesta länder finns det särskilda lagar som reglerar ekonomiska foreningars verksamhet. Ofta präglas dessa lagar av en tydlig önskan att gynna en kooperativ företagsform, alltså en foretagsform där ägarna har lika rösträtt oberoende av det satsade kapitalets storlek. Redan i förarbetena till vår forsta föreningslag av 1895 kommer en sådan önskan försiktigt till uttryck. Också på annat sätt har statsmakterna stött tillkomsten av kooperativa företag och underlättat deras verksamhet. Ekonomiska föreningar i Sverige - med undantag för foreningsbankerna - betalar lägre statlig inkomstskatt än aktiebolag (32, resp. 40 procent av beskattningsbar vinst). Lagstiftningen om ekonomiska foreningar(1895, 1911, 1951 och det nya förslaget av 1976) har emellertid varit och är alltjämt starkt präglad av aktiebolagslagarna och tar knappast tillräcklig hänsyn till föreningsforetagens speciella förhållanden och behov. Senare års näringsfrihetslagstiftning, de nya lagarna om styrelserepresentation för anställda och i vissa fall för staten samt om medbestämmande i arbetslivet aktualiserar i hög grad frågan om kooperationens roll i samhället. Vi har här inte anledning att gå närmare in på jord- och skogspolitiken, trots att den naturligtvis i hög grad berör de lantbrukskooperativa företagen och påverkar deras verksamhet. Det är nog lämpligt att söka skilja på LRF:s roll som företrädare for lantbrukets folk och dess roll som topporgan for de ekonomiska föreningarna. I det följande skall därför blott beröras några fall där staten direkt gynnat uppkomsten av lantbrukskooperativa företag, utnyttjat sådana företags tjänster eller haft anledning att närmare intressera sig för deras effektivitet. Landshypoteksföreningarna och deras gemensamma bank ger ett tidigt och viktigt exempel på direkt statligt stöd, jordbrukskassorna ett annat. I båda fallen gällde det inte bara särskild lagstiftning utan också statliga garantier. Hypoteksbanken fick dessutom monopol på obligationslån med säkerhet i jordbruksfastighet, jordbrukskassorna fick utom garantier också vissa lån och bidrag. 1959 var dock dessa senare helt avvecklade. Staten har också lämnat anslag till organisationsarbete i flera branscher och finansiellt stöd via fonder, t.ex. mejerilåne- och slakterilånefonderna. De jordbrukspolitiska besluten under 1930-talets första del innebar bl. a. att föreningar med viss minimianslutning anförtroddes regleringstekniska uppgifter, som omfattade också utanförstående producenter. Givetvis innebar detta en stark stimulans till ökad aktivitet. Krigsårens

52 Relationer till omvärlden sou 197941

regleringar på livsmedelsområdet genomfördes i nära samverkan med de lantbrukskooperativa företagen. Under senare år har tankarna på närmare organiserad samverkan mellan staten och de s. k. folkrörelserna aktualiserat lantbrukets föreningsrörelses ställning och uppgifter. Ekonomiska branschorganisationer i lantbruket har växt sig starka genom att de vunnit sina medlemmars Förtroende och därigenom erövrat betydande marknadsandelar. Dessa andelar har i vissa fall blivit så stora att man kan tala om marknadsdominans och t. 0. m. om monopol. Därför finns det naturligtvis anledning för statsmakterna att granska föreningarnas verksamhet med hänsyn till deras effektivitet. Sådana granskningar har bl. a. verkställts av industridepartementet och av 1972 års jordbruksutredning (se nedan). Riskerna med monopol anses väl framför allt ligga i överpris med åtföljande övervinster, samt däri att monopolföretagen i avsaknad av konkurrens försummar sin rationalisering. Dessutom kan monopolföretag tänkas hindra ny teknik att slå igenom. Å andra sidan är den svenska marknaden med internationella mått mätt på många områden så liten att även ett svenskt monopolföretag knappast blir stort nog att fullt ut kunna utnyttja stordriftens fördelar. De statliga prisregleringarna för lantbruket innebär som regel hinder för utländsk konkurrens, men också stora möjligheter till insyn och till ingrepp i den inhemska prisbildningen på lantbrukets produkter. Den långa raden av statliga jordbruksutredningar har liksom priskontrollnämnden, industridepartementet och näringsfrihetsombudsmannen ägnat mycken uppmärksamhet åt de led i produktionskedjan som ligger mellan lantbrukaren och konsumenten. Senast har slakteribranschen varit föremål för ingående granskning genom industridepartementet (SIND 1975:3). Resultaten av alla dess undersökningar är genomgående att de lantbrukskooperativa företagen med mycket stora marknadsandelar icke missbrukat sin ställning. 1972 årsjordbruksutredning (SOU 1977:17) säger s. 220: “Den producentkooperativa dominansen inom mejeri- och slakteribranscherna torde å ena sidan ha inneburit effektivitetsfördelar genom stordrift, planmässighet i uppsamling och distribution etc. Dessa fördelar bör på sikt ha kommit

såväl konsumenter som producenter till godo. Å andra sidan brukar kon-

kurrensen ses _som det främsta medlet att främja effektivitet och insyn i en bransch.” Efter en analys av alternativa prissystem, som helt skulle hålla förädlingsledet utanför stödgivningen, finner man att de eventuella fördelar som kunde uppnås inte torde vara av sådan betydelse att de motiverar

en omläggning. För att eliminera risker för försämrad produktivitetsutveck-

ling föreslår man att denna skall bli föremål för fortlöpande analyser i statens jordbruksnämnds regi. Att en synnerligen omfattande strukturrationalisering blivit genomförd hos mejeribranschen under den långa tid den haft monopol noteras i annat sammanhang. Den i relation till omsättningen klart otillräckliga kapitalbildningen hos den samlade lantbrukskooperationen tyder inte på att föreningsföretagen gött sig på medlemmarnas bekostnad. Det är emellertid erkänt svårt att mäta företags effektivitet då fri konkurrens saknas. NO har sin plikt likmätigt ägnat stor uppmärksamhet åt de i mejerioch slakteriföreningarnas stadgar förekommande bestämmelserna om leveransplikt för medlemmarna. I lantmännenföreningarna är motsvarande bestämmelse borta sedan 1965. Läget är dock i vissa principiellt viktiga

Relationer till omvärlden 53

avseenden ganska speciellt: lantmannaföreningarna kan inte rimligtvis inneha agentur för eller saluföra alla de talrika typer av maskiner och preparat som förekommer på marknaden. LRF har i febr. 1977 meddelat NO sin avsikt att ta upp leveransplikten till diskussion med berörda branscher. Samtidigt har man understrukit att leveransplikten och föreningarnas mottagningsplikt av medlemmarna allmänt uppfattas som förankrade i de ideologiska grundvalarna för de ekonomiska föreningarna. l förslaget till kooperativt handlingsprogram understryks den synpunkten, och där framhålls också att leveransplikten är ett uttryck för medlemmarnas solidaritet med varandra och ett stöd för den egna föreningen. I förslaget till handlingsprogram heter det att lantbrukskooperationen ser statens uppgift vara att dra upp de övergripande ramarna för de kooperativa organisationernas verksamhet. Man framhåller riskerna för att ett nära samröre mellan staten och organisationerna kan leda till ett korporativistiskt samhälle. Ett sådant samhälle blir lätt konservativt i negativ bemärkelse. Det ser ogärna nya intressegrupperingar växa fram vid sidan av de redan etablerade. I programmet framhålls också att direkt offentlig styrelserepresentation i föreningarna är oförenlig med kooperationens oberoende och innebär en inskränkning av den enskildes rätt att med bevarad integritet samverka med andra på jämställd fot. Statlig styrelserepresentation i föreningsägda företag förekommer när detta skrivs utom i Sveriges Allmänna Hypoteksbank endast i Föreningsbankernas bank, som har formen av en affärsbank och därför ansetts falla inom ramen för lagen om statlig representation i affársbankernas styrelser(SFS 1976:355), samt av speciella skäl iAl/männa Svenska Ursädes AB. LRF har i remissvar mycket bestämt satt sig emot offentlig styrelserepresentation i föreningarna, såsom oförenlig med kooperationens oberoende. Exempel på direkt ekonomisk samverkan med staten genom kapitalinsatser och representation i av staten ledda företag ger Lantbruksnäringamas Primär- och Sekundärkredit AB och AB Svensk Laboratorierjänst. Liknande satsningar görs också i vissa forskningsinstitutioner. Genom LRF är lantbrukskooperationen representerad i ett mycket stort antal offentliga organ, bland vilka kan nämnas Statens Jordbruksnämnd och de många statliga regleringsföreningarna på lantbruksområdet, Lantbruksstyrelsen, Statens Livsmedelsverk, Lantbruksuniversitetet, Statens Råd för skogs- och jordbruksforskning och Riksskatteverket, indexnämnden och skördestatistiska nämnden, Sveriges Radio samt i en del offentliga utredningar. LRF är slutligen ett av statsmakterna mycket anlitat remissorgan. När det gäller frågor som direkt berör enskilda branscher är det inte ovanligt att dessa avger egna remissvar.

3.2 Relationer till anställda

Den internationella kooperativa alliansen, IKA, omfattar inte bara konsument- och producentkooperation utan också ett betydande antal arbetareproduktionsföreningar, dvs. företag ägda av de anställda. Denna företagsform

54 Relationer till omvärlden

har gamla anor. Det sena 1700-talet och förra hälften av 1800-talet kan uppvisa många intressanta exempel, några i mycket stor skala. Under konsumentkooperationens framväxt i England gick stridens vågor tidvis höga

mellan dem, som ville utvidga konsumentkooperationens verksamhet med

egna industrier och dem, som ansåg att produktionsföretagen skulle ägas av arbetarna själva. Sistnämnda princip fick i praktiken vika för den förstnämnda modellen. Man har här en av orsakerna till flera ledande 1800talssocialisters negativa inställning till kooperationen. Erfarenheten hade emellertid visat att arbetarproduktionsföreningarna lätt råkade i ekonomiska och administrativa svårigheter och sällan blev riktigt konkurrenskraftiga. Under senare år har frågan om arbetarägda produktionsföretag aktualiserats i samband med diskussionen om de anställdas medinflytande i företagen.. För denna studie är det tillräckligt att konstatera att arbetarkooperationen inte spelat någon nämnvärd roll i Sverige, och att lantbrukskooperationen med tiden blivit en ganska stor arbetsgivare. Detta har belysts med siffror i avsnitt 2.2. Vid slutet av 1976 torde antalet anställda i föreningarna och deras dotterföretag genom ytterligare företagsförvärv ha stigit till över 62 000, varav cirka 40 000 räknas som kollektivanställda. Antalet arbetsplatser var omkring 740 i föreningsbankerna, cirka 300 hos lantmännens och lika många hos Skogsägarna, medan mejeriorganisationen hade 107 och slakteriorganisationen 55. har i motsats till konsumentkooperationen inte Lantbrukskooperationen någon egen, branschövergripande arbetsgivareorganisation. Man har vid några tillfällen diskuterat behovet av en sådan, men utan konkreta resultat. Förslaget till lantbrukskooperativt handlingsprogram går förbi problemet, men det är tänkbart att de genom medbestämmandelagen starkt förändrade förhållandena mellan arbetsgivare och anställda kan aktualisera frågan. Som det nu ligger till är de lantbrukskooperativa företagen i allmänhet anslutna till Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) via resp. branschorganisationer i denna. Viktigast av dessa är Livsmedelsbranschens arbetsgivareförbund, där lantbrukskooperationen är företrädd i styrelsen och har omkring hälften av antalet anställda hos de anslutna företagen, Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, Handelns arbetsgivareorganisation samt Skogsindustri- och Träindustriförbunden. Föreningsbankerna ingår numera i bankernas gemensamma förhandlingsorgan, Bankernas Arbetsgivareorganisation, som står utanför SAF. De anställdas viktigaste organisationer är LO-anslutna Livsmedelsarbeoch Handelsanställdas Förbund, TCOtarförbundet, Skogsarbetarförbundet anslutna Sveriges Arbetsledareförbund, Svenska Bankmannaförbundet samt SACO-anslutna Agrifack. Lantbrukskooperationen har i varje fall hittills knappast uppvisat någon alldeles egen profil som arbetsgivare. Företagsnämnder förekommeri samma utsträckning som på andra håll. Anställdas representation i de ekonomiska föreningarnas och deras dotterföretags styrelser har ungefär samma omfattning och har skett i samma takt som i jämförbara företag inom den privata sektorn. I några fall förekommer särskilda samrådsgrupper mellan företagsledning och anställda, exempelvis i SLR. Det kan också ges andra exempel på speciellt organiserad samverkan mellan kooperativa företag och de anställda, men man kan säkert inte tala om någon särställning för lant-

SOU 1979: 11 Relationer till omvärlden 55

brukskooperationen på detta fält. Det sägs i förslaget till lantbrukskooperativt handlingsprogram, att kooperationen bättre än andra Företagsformer skulle kunna tillgodose de anställdas önskemål. Man har väl då haft i tankarna likheterna mellan fackföreningar och kooperativa företag i fråga om organisation och demokratiskt beslutsförfarande. De direkta kontakterna mellan medlemmarna och de anställda i medlemsföretaget torde dock inte skilja sig mycket från motsvarande kontakter i andra företagsformer. De nära personliga relationer som kan uppstå mellan lant- och skogsarbetare och deras arbetsgivare på en gård, där man dagligen arbetar sida vid sida, har ingen motsvarighet i nutida föreningsföretag. Man har väl också tänkt på att anställda i kooperativa företag inte har kapitalägare utan yrkesarbetande människor som de själva som motpart. Sammanfattningsvis torde alltså kunna sägas att relationerna mellan lantbrukskooperativa företag och deras anställda i varje fall hittills inte skiljt sig nämnvärt ifrån dem i privata företag. Det bör kanske påpekas att vissa branscher gör mycket omfattande satsningar för utbildning av anställda på områden där lämplig sådan inte står till buds.

3.3 Relationer till medlemmar

Endast i en liten förening kan demokratin fungera i sin renaste form: alla är med, alla får yttra sig och alla har lika rösträtt. Det torde dock inte finnas en församling i denna värld där inte några, i kraft av sin kunskap, sitt omdöme och (ellerl) sina utförsgåvor spelar en större roll än andra. Det är därför ett grundläggande krav på en demokratisk organisation att alla så långt möjligt är informeras och utbildas, så att de på grundval av egen kunskap och efter egen bedömning kan ta ställning i de väsentliga frågorna och ge uttryck for sin uppfattning. ”Medlemmar och anställda skall ha kunskap om och insyn i föreningen” heter det i det lantbrukskooperativa förslaget till kooperativa grundsatser. Den formuleringen ställer krav både på medlemmen, den anställde och på föreningens ledning. Allteftersom föreningarna växt sig stora har det blivit nödvändigt att använda sig av den representativa metoden. Inom lantbrukskooperationen har man sålunda byggt upp ett representativt system i flera, oftast två eller tre led. Därvid eftersträvas att ombuden någorlunda skall representera lika Man har vidare i betydande utsträckning delemånga primärmedlemmar. gerat beslutanderätt från förtroendevalda till anställda. Anställda i ledande ställning fungerar i praktiken ingalunda enbart som verkställare av medlemmarnas eller deras representanters beslut. De tar i stor utsträckning egna initiativ och handlar på eget ansvar. Så står där primärmedlemmen och frågar sig vilket inflytande han har. Kanske talar han i dag om skendemokrati och tjänstemannavälde. Allteftersom de anställda som kollektiv får möjlighet att utöva ett väsentligt inflytande på föreningsföretaget kan han komma att uppleva också dem som en främmande maktfaktor. Företaget existerar, handlar, växer som

56 Relationer till omvärlden

en av primärmedlemmen oberoende organism. När den moderna lantbrukskooperationen byggdes upp under trycket av 1930-talets kris gick diskussionens vågor höga, men besluten uppbars som regel av stora majoriteter. Solidariteten mot den egna yrkeskåren krävde uppoffringar, och de gjordes villigt av de flesta. Man upplevde sina föreningar som oumbärliga redskap i kampen för bättre ekonomiska villkor. Budskapet bars fram med agitatorisk kraft av entusiastiska ledare. De egna tidningarna, främst Jordbrukarnas Föreningsblad men även RLF-tidningen, förekom i snart sagt vartenda lantbrukarhem och spelade en avgörande roll för föreningsrörelsens sammanhållning och framgång. På genombrottet följde så småningom konsolidering i de livskraftiga branscherna, svaga grenar på föreningsrörelsens träd vissnade och skars bort, rörelsen blev en del av etablissemanget, en stor och inflytelserik intresseorganisation. Antalet medlemskap kulminerade på 1950-talet då den långa, ännu oavslutade perioden av strukturrationalisering av de lantbrukskooperativa företagen tar vid. l och med att föreningsenheterna blev allt större och att topporganisationerna SL och RLF fick ökade resurser skapades nya möjligheter för utbildning och information. Den relativt sett högst betydande satsning som föreningsrörelsen gjort och alltjämt gör på dessa områden har hållit den levande och i hög grad underlättat de ofta mycket genomgripande förändringarna. Gunnar Hellström ger i sin bok ”Föreningsdemokrati och förtroendemannakår” (1964) en bild av läget vid 1950-talets början. Då rådde ännu en viss konkurrens mellan SL och RLF om vem som egentligen företrädde lantbruket gentemot staten. De tidvis ganska starka motsättningarna under 30- och 40-talen hade dock dämpats, och samverkan etablerats på allt fler punkter. Principen om lika rösträtt slog nu helt igenom även i slakteridär rösttal efter leverans tillämpats från starten. För och mejeribranscherna, i de allt större primärföreningarna hade att lösa representationsproblemen allt fler av dessa börjat att dela upp sina områden i distrikt eller kretsar, som valde fullmäktige till stämman. Förvaltnings- eller förtroenderåd, med en mellanställning mellan styrelse och stämma, infördes på flera håll. Hellström gjorde enkäter för att få ett mått på medlemmarnas aktivitet och fann som väntat att den växlade starkt, men att ett deltagande vid stämmor och distriktsmöten på 10-15 procent var ganska normalt. En studie av skogsägareföreningarnas distriktsmöten åren 1951-61, då totala medlemsantalet steg från 103 000 till 124000 visade inte något år under 10 procents eller över 13 procents deltagande. Vid föreningarnas lokala skogdagar under samma period låg deltagarfrekvensen mellan 13,5 och 24,6 procent. Inom RLF kunde man som regel notera högre och i kritiska lägen mycket högre siffror. Nils Elvander säger i sin bok ”Intresseorganisationerna i dagens Sverige” (2. uppl. 1972): ”Ingen av Sveriges stora intresseorganisationer torde ha en så vital inre demokrati som RLF.” När SL och RLF 1970 sammanslogs till LRF var man ytterst _angelägen att bevara arvet från båda moderorganisationerna. LRF, ideell förening, blev den del av verksamheten som skulle hålla traditionen från RLF levande.

Tyvärr belyser föreningarnas och riksorganisationernas redogörelser nästan

undantagslöst bara de ekonomiska aktiviteterna, inte de demokratiska. Denna allvarliga brist söker en arbetsgrupp för ökad insyn i de lantbrukskoo-

Relationer till omvärlden 57

perativa företagen att i någon mån råda bot på. Ett tydligt tecken på fungerande demokrati är det alltjämt mycket stora antalet motioner till LRF:s läns- och riksforbundsstämmor. Ett annat mått ger deltagandet i utbildningsverksamheten.

3.4 Utbildning

Utbildning av anställda sker i huvudsak branschvis och har i vissa branscher en högst betydande omfattning, t. ex. i SLR och i foreningsbankerna. Utbildning av medlemmar tar speciellt sikte på ungdomar och på förtroendevalda och sker i stor utsträckning i LRF:s regi. Nu gällande utbildningsplan är upplagd enligt lig. 3.

Pâbyggnadsutbildning

Aurse Iänsförbund ek. föreninga k l

Unverlttscir

öreningskur

Förenins i

=

seinarir xi_

Grundutbildning

- i l-

Kompl. ._ Kure anltl

.. _ ämneskurs ämneskurs g till cirkelstudier _

m V _ .E Grundläggande förenings- Grundläggande - stumewklar å krs med funktionärsinstr. undomskurs ;ö i - S O) 1: , g g LOKALA AKTIVITETER: a; Avdelningsmöten, föreningsdagar, studiedagar, besök, Ungdomsverksamhet, UK, Studiecirklar

jg

FÖRTROENDE- UNGDOM ALLMÄN Figur 3 Systematisk utbild- VALDA STUDI Ening för LRF :s fackliga och VERKSAMHET Centrala kurser ekonomiska föreningar

l Regionala kurser

till omvärlden 58 Relationer

Man beräknar att bortåt 30 000 personer har något slag av förtroendeuppföreningarna. Många har Hera uppdrag. drag i någon av de ekonomiska Under senare år har man alldeles särskilt inriktat sig på utbildning av for-

troendevalda. Ett av syftena med denna satsning är att minska risken för byråkratisering och teknokratvälde inom lantbrukskooperationen. Satsning har gammal tradition inom rörelsen och är av stor betydelse på ungdomar av förtroendevalda. Medelåldern bland dessa är ofta hög, för nyrekrytering bl. a. beroende på en djupt rotad tradition att välja om den som inte direkt missköter sig. De numera allmänna valberedningarna har knappast åstadkommit i styrelserna. Rekryteringen till dessa är någon ökad cirkulation dvs. man vill så långt möjligt ha alla större ofta ganska starkt lokalbunden, bygder inom föreningens verksamhetsområde representerade i styrelsen.

Studiecirkelverksamheten med lantbruksinriktning har under senare år i

medeltal omfattat omkring 40 000 personer, motsvarande cirka 30 procent av antalet aktiva lantbrukare. Tab. 14 ger en bild av den i LRF:s regi bedrivna kurs- och konferensverksamheten. Därtill kommer en mycket omfattande utbildnings- och infonnationsverksamhet direkt genom branschorganisationema till dessas medlemmar. Flera branscher har egna publikationer, ordnar medlemsträffar, branschdagar, pristävlingar etc.

Tabell 14 Kurser och konferenser 1975

Deltagare

verksamhet 7 867 1. Utvecklingsfrämjande av förtroendemän och medlemmar 9483 2. Utbildning 2 657 3. Skolkontakt l 802 4. Studiekampanjer 3019 5. Övrig kontakt och information

Summa 24 828

torde man våga påstå att medlemsdemokratin allt- Sammanfattningsvis stark och levande inom lantbrukskooperationen. Det jämt är förhållandevis ökade avståndet mellan medlem och förening som följer av storleksratio-

nalisering har i ganska hög grad kunnat kompenseras genom starkt ökade insatser för medlemskontakt och utbildning.

4 Utvecklingstendenser

4.1 Storföretagande i livsmedelsbranschen

De omvälvande och djupgående ekonomiska förändringarna i västländer som Sverige under det senaste århundradet hade sin rot i en ständigt ökad kunskap om hur man utnyttjar och styr materiella och mänskliga resurser, sin livsluft i friheten att utan nämnvärda hämningar utnyttja denna kunskap. Resultatet blev en enonn men också mycket ojämn höjning av den materiella levnadsstandarden för medborgarna. Den allt fullständigare genomförda penninghushållningen innebar att olika materiella ting och tjänster blev utbytbara mot varandra i en utsträckning som tidigare var otänkbar. Den som hade kapital kunde därigenom köpa sig forskningsresultat, uppfinningar, administrativt kunnande, teknologi för massproduktion, expertis på marknadsförande. Kapitalinsatserna skapade nya kapitalresurser. Den fria konkurrensen ledde till att de ekonomiskt effektivaste företagen överlevde och tog hand om marknaden. Näringsliv och handel har blivit kapitalstyrda i allt större omfattning. I sitt föredrag på skogs- och lantbruksakademien 1974 tecknade Harald Håkansson bilden av en internationell ekonomi dominerad av några hundra multinationella företag. Västeuropas livsmedelsindustri kan snart komma att behärskas av kanske 25 företag. Den internationella spannmålshandeln omhänderhas i dag till 95 procent av bara sex företag. Ett företag som Unilever har 350 000 anställda, ett försäljningsvärde av 50 miljarder kronor och satsade 1973 tio gånger mer på forskning och produktutveckling än hela den svenska lantbrukskooperationen. Utvecklingen inom själva lantbruksnäringen går alltjämt vidare från många små enheter med mångsidig produktion till större, på viss produktionsgren specialiserade enheter. Som vi har sett medför detta för de producentkooperativa branscherna ett starkt sjunkande medlemstal och därmed, eftersom man alltjämt tillämpar tak på insatsernas storlek, ett sjunkande insatskapital. Man blir alltså mer och mer hänvisad till kapitalutbyggnad genom fondbildning eller till att hämta kapital utifrån. Uppenbarligen är kapitalbildningsfrågan kritisk i dessa branscher, så mycket mer som den primära totalproduktionen av jordbruksprodukter endast ökat obetydligt sedan 1950-talets början (10-15 procent). Animalieproduktionen har praktiskt taget förblivit oförändrad, medan vegetabilieproduktionen, speciellt spannmål, ökat ganska mycket under de senaste tio åren. Den starka strukturrationaliseringen i mejeri- men även i slakteribranschen får ses mot denna bakgrund. SLR:s snabba tillväxt har delvis sin grund i ökningen av ve-

60 SOU 1979: 11

Utvecklingstendenser

getabilieproduktionen men sammanhänger också i hög grad med ökad förav förnödenheter till både lantbrukare och sådana som inte är det. säljning De skogliga organisationerna har alltid haft lägre anslutning än jordbrukets. Genom sin kraftfulla på egna industrier har de dock kunnat dra satsning till sig många nya medlemmar. Föreningsbankerna åter bygger sin expansion på bredare underlag än övriga branschföreningar och synes utveckla sig till en allmän kooperativ bank.

4.2 Individen i kläm

Under samma tidsperiod har det emellertid också skett revolutionerande förändringar i samhället av helt annat slag. Med ökad kunskap om samhälle och omvärld vaknade självmedvetandet hos allt bredare lager, man fordrade människovärdet tillbaka. Demokratin fick sitt genombrott: allmän och lika rösträtt. Fri konkurrens och renodlat lönsamhetstänkande krävde offer, ställde människor tidvis utan arbete och berövade dem deras trygghet, skapade olikhet, klasskillnader. Det politiskt organiserade samhället måste ingripa, korrigera, ställa till rätta. Många stannade, inte vid detta. De tänkte sig handlande utan också att staten inte bara skulle ge ramar för människornas på samhälleliga ingripanden församordna, vägleda och styra dem. Kraven stärktes givetvis under perioder då ett under konkurrens arbetande nationellt eller otillräcklig ersättning för arbetet. näringsliv inte gav full sysselsättning Därtill kom den stadigt växande rädslan för miljöförstöring och oron for misshushållning med knappa naturresurser. Man bevittnar i våra dagar oupphäftiga reaktioner från grupper av människor mot vad de känner hörligen som förtryck eller uppfattar som hot från makter utanför kontroll. Insyn, medbestämmande är lösenorden. Kapitalägande blir med både rätt och orätt en symbol för odemokratiskt maktmissbruk.

4.3 Val av företagsform

Den ojämförligt mest använda företagsformen i vån samhälle är det prinkapitalstyrda aktiebolaget. Lagregler och beskattningsvillkor har utcipiellt formats för denna företagsform. Den har därför kommit att angynnsamt vändas t. o. m. av staten och, som vi här fått många belägg för, också av kooperationen. Lagen om ekonomiska föreningar är i många avseenden komen ger inte samma handlingsfrihet i ekonomiska pierad på aktiebolagslagen att den pågående kooperativa utredningen kan leda ting. Det är möjligt fram till en särskild kooperativ lag. Det kooperativa, personstyrda företaget ligger så att säga i tiden, motsvarar bättre än aktiebolaget de elementära kraven på jämlikhet mellan ägarna, innebär Man borde därför kunna vänta en spridning av beslutsfattandet. kommer att gynnas och att dess funktion unsig att denna foretagsform derlättas.

Utvecklingstendenser 61

4.4 Kooperationen som monopolist

Nu är emellertid en demokratisk form inte i och för sig en garanti mot maktmissbruk. Ett kollektiv kan missbruka sin ställning, använda sin genom medlemmarnas solidaritet vunna makt för att bereda dem fördelar på andras bekostnad, förtrycka egna minoriteter. En viss garanti för att så icke skall ske ligger i de kooperativa företagens öppenhet för envar som kan och vill använda deras tjänster. Även i monopolställning synes, som redan nämnts, lantbrukskooperationen inte ha missbrukat sin ställning. De marknadsdominerande kooperativa företagen är och förblir dessutom också i framtiden föremål för granskning och kontroll i samband med jordbrukspolitiken, alldeles som vissa privata monopol på samma område, t. ex. Sockerbolaget (Cardo). Harald Håkansson säger i det tidigare citerade föredraget på tal om Glace-Bolaget: “Vill man utnyttja modern teknik och obestridliga stordriftsfördelar finns det ibland inte plats för mer än ett företag i vårt land. Man kan tillägga: Om ett överväldigande antal producenter i landet frivilligt sammansluter sig och bildar ett marknadsdominerande företag, skall de då med lagliga medel tvingas att dela upp sin verksamhet i “konkurrerande” företag? Kooperationens centrala idé är ju att konkurrens ersätts med samverkan. När blir denna samverkan skadlig? På arbetsmarknaden har man accepterat en monopolisering av arbetsutbudet som på ett stort antal områden är total, och som stöds av ett i mycket breda kretsar accepterat solidaritetskrav. Är solidaritet mellan producenter fult, även när de som i lantbruket utför ojämförligt största delen av kroppsarbetet själva? Det råder väl knappast några tvivel om att vår näringsfrihetslagstiftning behöver omprövas på flera punkter, och att monopol för personassociationer är något annat än för kapitalassociationer, där makten kan samlas hos några få personer. Priset på importen ger ju vissa möjligheter att bedöma den inhemska produktionens effektivitet, och regleringen av gränsskyddet ligger i statsmakternas hand. Vid de framtida prisförhandlingarna för jordbruket skall enligt 1972 års jordbruksutrednings förslag anges hur prisstödet fördelas mellan jordbrukarna och det primära förädlingsledet, vilket f. ö. redan sker i viss utsträckning. Därigenom kan om behövligt ett starkt tryck utövas på förädlingsdelen. Ju fullständigare anslutning till de kooperativa företagen, desto bättre kan stordriftsfördelar utnyttjas. Kooperation kan därför också innebära en högre ekonomisk effektivitet. Även om den inte gör det måste man vid en bedömning från samhällets sida ta hänsyn till att den innebär en ökad trygghet för ett stort antal människor. Hade inte lantbrukskooperationen haft så stark ställning skulle multinationella livsmedelsföretag förmodligen spelat långt större roll på den svenska marknaden än vad nu är fallet.

4.5 Lantbruks- och

konsumentkooperation

Lantbrukskooperationen har naturligtvis ett starkt intresse av att inte detaljhandeln tar för stor del av skillnaden mellan producent- och konsumentpris, och blev därför på ett tidigt stadium själv ägare till en omfattande

62 Utvecklingstendenser SOU 1979: 11

distributionsapparat, inklusive ett inte obetydligt antal detaljhandelsaffárer. Under 1930-talet träffades vissa överenskommelser mellan konsument- och lantbrukskooperationen, som i stort sett innebar att man inte skulle tränga längre in på varandras områden än man redan gjort. Med tiden har lantbrukskooperationen nästan helt avvecklat sin detaljhandel, och konsumentkooperationen har endast i mycket begränsad utsträckning gått in i det primära förädlingsledet. Den samverkan som ur allmän kooperativ synpunkt borde ske mellan alla kooperativa företag har, när det gäller lantbruks- och konsumentkooperation, hittills endast haft ringa omfattning. I den mån man på båda håll lever efter den kooperativa grundsatsen ”politisk obundenhet” borde dock ett betydligt mer omfattande samarbete kunna ske. Detta förutsätter ömsesidigt förtroende och insyn. Det skulle också underlättas om lantbrukets föreningsrörelse ännu starkare än hittills ville understryka vad som dock alltsedan 1930-talet varit och alltjämt är dess centrala jordbrukspolitiska mål: skälig ersättning för arbete och till nedlagt kapital, inte högsta möjliga pris eller maximal vinst. Man glömmer lätt bort att lantbrukskooperationen rymmer starka konsumentkooperativa inslag. Lantmannaföreningarna ärju inte minst inköpsföreningar, föreningsbankerna och LRF:s driftsbyrå serviceföretag till konsumenternas tjänst. Just dessa sistnämnda verksamheter uppvisar en stark expansion. Bankverksamheten står ju helt öppen för envar som vill spara eller låna och är så till vida också intressant som man genom den fått ett betydande inslag av icke-jordbrukare i lantbrukskooperationens led. En likartad utveckling har man i fråga om skogen, där numera ett stort antal skogsägare utan jordbruksanknytning är medlemmar av skogsägareföreningarna och utnyttjar deras tjänster. Den snabbt Ökande avbytartjänsten för lantbrukare är en annan gren av verksamheten som motsvarar den konsumentkooperativa målsättningen att främja sina medlemmars hushållning och tillgodose deras behov. Det blir allt svårare att markera någon djupgående principiell skillnad mellan de två största grenarna på kooperationens träd.

4.6 Solidaritetsproblem

Specialiseringen i primärföretagen får återverkningar på lantbrukskooperationen på flera sätt. I vissa produktionsgrenar, speciellt broiler-, ägg- och lläskproduktion, har det uppstått stora produktionsenheter med svag allmän lantbruksanknytning, i viss utsträckning finansierade från vidareförädlingsledet. Jordbruksskyddets generella utformning har i vissa fall kommit att gynna storproducenter på inte avsett vis. Deras produktionsökning kan skapa avsättningssvårigheter och får kollektivt betalas genom exportregleringsorganen. Vissa av dessa producenter vill inte medge att deras förtjänstmöjligheter till väsentlig del skapats genom föreningsrörelsens insatser och är inte alltid villiga till de ekonomiska uppoffringar solidariteten kräver. Jämför diskussionen kring den solidariska lönepolitiken! Föreningarna är öppna och tar emot alla, även de minsta som kan utnyttja deras tjänster. Ett privat företag kan välja sina kunder, det kan inte föreningen. Föreningen ger tryggad avsättning. I gengäld kräver den leveranstrohet, eftersom denna också

Utvecklingstendenser 63

är en förutsättning för att de stordriftsfördelar skall vinnas, som ger föreningen bättre betalningsförmåga än konkurrenterna. Det synes troligt att kraven på solidaritet med de lantbrukskooperativa företagen kommer att skärpas i framtiden.

4.7 Lantbrukarnas föreningsrörelses framtida roll

Lantbrukarnas föreningsrörelse är på en gång producentkooperation, konsumentkooperation och fackförening. Den sammanslagning av den ekonomiska och den fackliga föreningsrörelsen som skedde vid 1970-talets början har säkert bidragit till att jordbrukarna utifrån uppfattas som en enhetlig, på alla fronter samverkande yrkesgrupp. I dagens samhälle har det korporativa inslaget blivit mycket starkt. Lantbrukarna betraktas - utan alla jämförelser i övrigt - vid sidan av anställdas, arbetsgivares m. fl. organisationer som en ”maktfaktor”, åtminstone i vissa näringspolitiska sammanhang. Det torde ha framgått av tidigare delar av detta arbete att bilden av LRF som styrande centralorgan för de ekonomiska föreningarna, alltså lantbrukskooperationen, är helt missvisande. Den är något rimligare på det fackliga området, där uppslutningen kring många jord- och skogspolitiska frågor varit nära nog fullständig. Lantbrukskooperationen sägs en gång från den fackliga sidan (RLF) främst som ett medel för att nå jordbrukspolitiska mål. Många av de kooperativa företagen växte sig emellertid ekonomiskt och organisatoriskt starka. De ansvariga i dessa företag ville inte gärna äventyra vunna framgångar i fackliga aktioner. Detta ledde flera gånger till starka spänningar mellan RLF och de ekonomiska föreningarnas gemensamma organ (SL). Det synes föga troligt att sådana motsättningar skulle kunna återuppstå sedan de tu blivit en. De problem som kan komma att möta lantbrukarnas föreningsrörelse i framtiden är nog av annan art. Det främsta problemet torde härröra från lantbrukets alltjämt fortgâende strukturrationalisering. Även om den totala produktionsvolymen inte förändras radikalt fortsätter antalet producenter att minska. Redan i dag räknar vi producentema i tiotusental, när de för en halv mansålder sedan räknades i hundratusenden. Detta betyder en allt smalare mänsklig, demokratisk bas för verksamheten. Att basen kan vidgas, och troligen ganska mycket, för de mer serviceinriktade, konsumentinriktade verksamheterna, kompenserar inte nu nämnda utveckling. Den går sin egen drivna jord- och skogsbruken alltväg. Vidare kräver de växande, rationellt mera kapital. Samtidigt är det nödvändigt att investera kraftigt i de lantbrukarägda industriföretagen, om de skall hållas konkurrenskraftiga. 1978 års erfarenheter visar med all önskvärd tydlighet riskerna av en stark expansion med ringa eget kapital. Dessa erfarenheter torde leda till ett nytänkande. Var i kedjan producent - konsument skall de knappa kapitalresurserna främst sättas in? Det kan knappast vara någon tvekan om att primärproduktionen måste prioriteras. Lantbrukarnas solidaritet med sina föreningar bygger i inte ringa grad på att de betraktar föreningarna som sina och upplever att de har ett inflytande över dem. Detta inflytande kan

64 Urvecklingstendenser

nu komma att minska på tre sätt: 1) Ökad styrning från samhällets sida. 2) Det blir nödvändigt att samverka med utanför näringen stående kapitalintressen. 3) Man skall och bör räkna med att de anställda vinner större inflytande i de företag där de är sysselsatta. Om ovan gjorda antaganden är riktiga synes det bli en rimlig slutsats att lantbrukarnas satsningar i produktionskedjan utanför gården kan komma att begränsas till näringspolitiskt speciellt viktiga områden. Tyngdpunkten i lantbrukarnas iöreningsrörelse förskjuts från den kooperativa till den fackliga sidan.

SOU l979zll

5 Löntagarinflytande i kooperativa företag

I det följande avses med löntagarinflytande den påverkan som de anställda vid ett kooperativt företag kan och bör utöva på det egna företaget. Att löntagarorganisationer på företagsövergripande nivå söker tillvarataga specifika löntagarintressen gentemot staten eller mot företagen som kollektiv är en annan fråga. Inflytande på ett visst bestämt, individuellt företag kan vara internt eller externt. Olika slag av externa inflytanden torde numera på sikt vara helt avgörande för företagets existens och utvecklingsmöjligheter. Samhället styr genom lagar och förordningar och genom den ekonomiska politiken. Konkurrenters åtgärder och uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter avgör företagets arbetsvillkor. I det följande begränsas diskussionen till det interna inflytandet. Det förutsätts vidare att företagets anställda är organiserade i en eller flera fackliga organisationer.

5.1 Kapitalinflytande

I aktiebolaget har kapitalägarna i proportion till sitt aktieinnehav rösträtt vid stämman, med den enda begränsningen att ingen får rösta för mer än en femtedel av de vid stämman förträdda aktierna. I primärföreningar, som skall ha minst fem medlemmar, har varje medlem en röst. I regionala föreningar och riksorganisationer röstar fullmäktige som regel i proportion till det antal primärmedlemmar de representerar.

I ett aktiebolag erhåller aktieägare, om det finns en väl fungerande ak-

tiemarknad, en värdestegring av sina aktier som delvis är beroende av den kapitalbildning som sker i bolaget. Genom försäljning kan han realisera denna förmögenhetsökning utan att medel behöver tas ut ur bolaget. Denna kapitalvinst beskattas lindrigt, om aktierna innehavts i minst 5 år. Får han utdelning på aktierna beskattas denna däremot i sin helhet både hos honom och i bolaget. Ur aktieägarsynpunkt är det därför skattemässigt fördelaktigare att aktierna stiger i värde än att de ger utdelning. Bolaget har också fördel av att få behålla pengarna och använda dem i sin rörelse. Någon motsvarighet till aktieägarens värdevinst finns inte för medlemmen i en lantbrukskooperativ förening. Hans insats är nominellt oförändrad, kan inte säljas till överpris, hur väl konsoliderad föreningen än är, ger i lant-

66 Löntagarinflytande i kooperativa företag

brukskooperationen inte ens någon ränta. Överskott i föreningen kan utdelas som rabatter eller pristillägg och föreningen får då göra avdrag för detta, om de utgår i förhållande till medlemmens köp eller försäljningar. Beloppet beskattas hos medlemmen. Om föreningen i stället gör avsättningar till fonder, alltså lägger upp eget kapital, beskattas dessa medel. Vill föreningen kvarhålla rabattema eller pristilläggen i verksamheten, men samtidigt överföra dem till medlemmen, kan de bindas på insatskonton, men medlemmen får ändå betala skatt för dem. I den kooperativa föreningen finns ingen som helst motsvarighet till aktiebolagens fondemissioner. Den som blir medlem i en förening i dag kommer in på samma villkor och har samma rättigheter som den som varit medlem tidigare. Den som övertar ett lantbruk övertar därvid vanligen också företrädarens insats, men detta sker alltid till det nominella beloppet, och sker inte automatiskt, eftersom insatsen är knuten till person och inte till fastighet. Vi kan konstatera att med nu gällande föreningslag inte ens medlemmarna kan få ut någon del av den förmögenhetsbildning som skett i föreningen, långt mindre då någon annan. Endast vid föreningens likvidation kan tillgångarna utskiftas. Inte heller föreligger med nuvarande lagstiftning någon möjlighet för den kooperativa föreningen att själv inlösa avgående medlems andel med större belopp än det som inbetalats på insatskonto. En förening kan nämligen inte lösgöra medel för betalning av ett övervärde genom uppskrivning av anläggningstillgång. Sådan uppskrivning kan endast ske om uppskrivningen används till erforderlig nedskrivning av annan anläggkan ningstillgång eller om tidigare osäker fordran blivit säker. I aktiebolag av anläggningstillgångar som bekant ske i samband med nyuppskrivning emission. som kan ske utöver insatser i ett kooperativt Den kapitaluppbyggnad redovisar ett överskott i bokslutet. företag möjliggörs genom att företaget Storleken av detta överskott kan föreningen själv påverka vid årets slut, eftersom medlemmarna under året bara fått betalt, resp. betalat. med å Dessa sätts naturligtvis efter en förhandskalkyl. Eftersom det konto-priser. är föreningens uppgift att ge medlemmarna så bra pris som möjligt skulle sättas så att ingen vinst alls uppkommer. Nu i princip â konto-priserna gör man av flera skäl inte på det viset. Ett skäl är att man naturligtvis (i konsumentkooperationen ”återbäring”, i långt hellre vill ge efterlikvid ”ränterabatt”) än komma med en efterdebitering. Ett föreningsbankerna annat är att man lättare bygger upp insatskapital med återbäringsmedel än med direkta inbetalningar. Vidare vill man som regel konsolidera företaget genom fondavsättningar. Så länge reservfonden inte uppnått viss storlek är man rent av enligt lag skyldig att göra avsättningar till sådan fond. Slutligen vill man som regel öka det egna kapitalet för att både direkt genom detta kapital men också genom den ökade kreditvärdighet det ger möjliggöra framtida investeringar. Med hänsyn bl. a. till det kooperativa företagets likviditet och konkurrensfönnåga kan man naturligtvis inte sätta á kontoför att därigenom kunna prisema mycket låga i producentkooperationen, redovisa mycket stor efterlikvid. Motsvarande gäller konsumentkooperationen. I praktiken rör sig efterlikvider och återbäringar om några fåprocent. har som vi Uppbyggnaden av eget kapital inom lantbrukskooperationen

Löntagarinflytande i kooperativa företag 67

tidigare redovisat varit svag i nästan alla branscher, i de starkast växande klan otillräcklig. Både konsument- och producentkooperation använder sig emellertid också av aktiebolagsformen för delar av verksamheten. l lantbrukskooperationen

finner man 44 procent av de anställda i hel- eller delägda bolag. (71 procent

i skogen, alla övriga tillsammans 26 procent.) Vinsterna i helägda dotterbolag ,kan påverkas mycket starkt av moderföreningen genom den interna prissättningen på varor och tjänster dem emellan. Frågan om redovisning av vinst torde bedömas efter liknande grunder som för föreningarna själva. Syftet med verksamheten är ju i båda fallen bästa möjliga resultat för primärmedlemmarna. Därför borde helägda dotterföretag räknas som helt integrerade delar av moderföreningen. En grundläggande skillnad mellan en ekonomisk förening och ett aktiebolag är att kapitalinnehav inte ger någon makt i föreningen. (Vi bortser då från det extrema fallet av en totalt centraldirigerad kapitalmarknad.) Eventuella maktaspekter på löntagarfonder måste därför tillgodoses på andra vägar. Enligt nu gällande lag finns det inget annat sätt att frigöra det i föreningen bildade egenkapitalet än att låta föreningen gå i likvidation. Vid likvidation återfår medlemmarna i första hand sina insatser. Finns det sedan något över skall det utskiftas på medlemmarna om inte stadgarna anger annat, exempelvis till något allmännyttigt ändamål. De lantbrukskooperativa föreningarnas stadgar anger vanligen att utskiftning av överskott skall ske i proportion till omsättningen med föreningen under de sista fem till tio åren. Det är tänkbart att den pågående kooperativa utredningen kommer fram till metoder att ta fram ackumulerat kapital i ekonomiska föreningar, t. ex. för att möjliggöra värdesäkring av insatser. Därom vet man just nu inte någonting. Gällande lag medger det inte. Som tidigare visats har egenkapitalbildningen i de lantbrukskooperativa företagen i de flesta branscherna visat sig klart otillräcklig. Kapitalbehoven är särskilt i skogsföretagen mycket stora och bidrar till att motivera kraven på ett ökat sparande. I den mån detta kan komma att ske genom löntagarfonder får utformningen dock inte bli sådan att den kooperativa företagsformen diskrimineras. Man bör kunna fordra av ett fondsystem att det är neutralt i sina verkningar på olika foretagsforrner. I den mån fonderna finansieras genom lika procentuella avgifter på alla löner synes denna fordran vara uppfylld. Då borde emellertid en rimlig del av fondkapitalet ställas till den kooperativa sektorns förfogande.

5.2 Personinflytande

Det har redan nämnts att samma bestämmelser om styrelserepresentation gäller i kooperativa företag som i aktiebolag. När det gäller verksamhetens mål och inriktning gör emellertid medbestämmandelagen (SFS 1976:580) klart undantag för kooperativ verksamhet”. Enligt Bergqvist och Lunnings kommentarer till lagen avses härmed bl. a. medlemsägda företag. Vidare sägs att undantaget omfattar sådana beslut rörande genomförande av verksamheten som kan sägas vara nödvändiga för att den fastställda, särskilda

68 Löntagarinflytande i kooperativa företag

målsättningen skall kunna uppehållas. Rätten att ostört få sluta sig samman i organisationer och bedriva verksamhet genom dem (föreningsrätten) inskränkes ej genom medbestämmandelagen. Eftersom denna lag på en rad punkter är mycket allmänt hållen väntas ju arbetsmarknadens parter träffa avtal om bestämmelsernas tillämpning i praktiken. Konsumentkooperationen har redan tidigare funnit vissa speciella former för samverkan med sina anställda, t. ex. större representation l styrelse än vad den särskilda

lagen om sådan kräver. Lantbrukskooperationen har i alla fall demonstrerat

sin goda vilja genom förslaget att i grundprinciperna införa medinflytande för de anställda”. Mera konkret är dock den betydande satsning man gjort och gör för utbildning av anställda och för att i enlighet med en kooperativ grundprincip sprida upplysning om kooperationens ekonomiska och demokratiska metoder. Om man utgår från den demokratiska principen att människor bör ha inflytande på beslut i någon slags proportion till hur nära besluten berör dem finns det naturligtvis i kooperativa som i andra företagsformer frågor där de anställdas inflytande bör vara mycket stort. Å andra sidan finns det uppenbarligen en rad frågor i vilka de som bildat en ekonomisk förening måste ha ett avgörande inflytande, om inte föreningsrätten skall kränkas. Stor oklarhet synes råda om vilka frågor som hör under respektive områden. Analogierna med samhällsägda företag är påtagliga. I båda fallen kan två kollektivs intressen komma att brytas mot varandra. Ordet medbestämmande innebär som sådant en samverkan, ett samråd innan beslut fattas. Om man inte skall hamna i handlingsförlamning eller ändlöst byråkratiskt krångel måste en arbets- och ansvarsfördelning ske. Det är ett enkelt konstaterande att inga lösningar ännu föreligger på dessa problem.

5.3 Slutsatser

Löntagarfonder bör enligt direktiven för utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten utformas så att de 1) minskar riskerna för vidgade förmögenhetsklyftor 2) stärker den solidariska lönepolitiken och 3) främjar företagsdemokratin. Som ytterligare ett väsentligt mål synes senare ha tillkommit 4) ökad kapitalbildning. l.,Den kooperativa företagsformen möjliggör ingen privat kapitaluppbyggnad. insatserna ger i lantbrukskooperationen ingen ränta och är inte värdesäkrade. Det finns dessutom tak för den individuella insatsens storlek. Vid fusion överförs tillgångar och skulder i sin helhet till den Övertagande föreningen. Endast vid likvidation kan företagets tillgångar frigöras. Därvid skall medlemmarna först återfå sina insatser. Det kapital som ev. samlats därutöver skall som regel i de lantbrukskooperativa föreningarna utskiftas i proportion till medlemmarnas fem- till tioåriga omsättning med föreningen. Vill anställda göra anspråk på del i ovannämnda återstod kräver detta i varje fall stadgeändringar. 2. Verkningarna av eventuella löntagarfonder på den solidariska lönepolitiken synes vara en intern fråga för fondernas ägare. 3. Företagsdemokratin i kooperativa företag kan inte stärkas genom rösträttsbärande kapital, eftersom något sådant inte kan finnas. I princip borde

i kooperativa 69

Löntagarinflytande företag

det dock vara möjligt att av de anställda sammanbragt och till föreningens förfogande utan tidsbegränsning ställt kapital kunde motivera styrelserepresentation utöver lagstadgat

minimum.

4. Kooperativa företag är i flera avseenden sämre ställda än aktiebolag

när det gäller möjligheterna att bygga upp kapital inom Företaget. Åtgärder

som syftar till att öka kapitaltillgången för näringslivet framstår därför ur kooperativ synpunkt som önskvärda. Vare sig detta skall ske genom löntagarfonder eller på annat sätt är det dock ett rättvisekrav att det sker så att kooperativt företagande inte diskrimineras.

Statens offentliga utredningar 1979

Kronologisk förteckning

. Utbvggtskydd mot högavård-ochläkemedelskostnader. S. Naturmedelför injektion.S. . Regionallaboratorieverksamhet. Jo. . Avskildhetochgemenskapinomkriminalvården. Ju.

wsøø›uN-

Konsumentintlytande genom insyn?H. Polisen.Ju. Tandvårdeni börjanav 80-talet.S. . Löntagarfondenbakgrund och problemanalys. E. Löntagarna och kapitaltillväxt 1. 0 . Löntagarna och kapitaltillväxten 2.Densvenskaförmögenhetsiördelningens utveckling.Löntagarfonder och aktiemarknadenenintroduktion.internationella koncerneroch löntagarfonder. E. 10. Löntagarnaoch kapitaltillväxten3. Löner, lönsamhetoch Soliditeti svenskaindustriföretag. Vinst-ochlönsamhetsundersökningar.Vinstbegreppet. Denlokalalönebildningen ochföretagetsvinster- en preliminäranalys.E. 1 1. Löntagarnaochkapitaltillvâxten4. Lantbrukskooperationen ideologiochverklighet.E.

KUNGL. enar..

1979 -nn- n 5

STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1979

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. [4] Polisen. [6]

Socialdepartementet Utbyggt skydd mot höga vård» och läkemedelskostnader. [1] Naturmedel för injektion. [2] Tandvården i början av 80«talet. [7]

Ekonomidepartementet Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder-bakgrund och problemanalyaiâ] 2. Löntagarna och apitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhetslordelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. internationella koncerner och löntagarfonder. [9] 3. Löntagarna och kapitaltillvâxten 3. Löner, lönsamhet och Soliditet i svenska industriföretag. Vinst- och lönsamhetsundersöltningar. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster en preliminär analys. [10] 4. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen - ideologi och verklighet. [1 11

Jordbruksdepartementet Regional laboratorieverksamhet. [3]

Handelsdepartementet Konsumentinflytande genom insyn? [5]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnasnunmmer i den. kronologiska förteckningen.

Mm LIÖCFFOHÖQ ISBN 91-38-04542-7

|SSN 0375 250X Allmänna Förlaget