Barn betänkande.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

A6

MTIDEN

_ y

I JK*

FRAN

M

w

-l/Ilñ/_lll/

v??

.

/ö

Statens offentliga utredningar

ww 1979:41

E523 Socialdepartementet

Barnen i framtiden

Slutbetänkande av

Eammiljöutredningen

Stockholm 1979

Omslag Roland Klang Jernström Offset AB ISBN 91-38-04727-6 ISSN 0375-250x Gotab, Stockholm 1979

Till statsrådet och

chefen för Socialdepartementet

Genom beslut den 29juni 1973 bemyndigade Kungl. Majzt statsrådet Camilla Odhnoff att tillkalla en utredningsman med uppdrag att göra en samlad analys avseende barnens levnadsförhållanden. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman dåvarande generaldirektören i socialstyrelsen Bror Rexed. l betänkandet Barnens livsmiljö (SOU 1975:30) redovisade utredningen en kartläggning av viktiga miljöer för barn. Som ett bakgrundsmaterial till huvudbetänkandet publicerades samtidigt sju rapporter som behandlar olika delar av barns levnadsvillkor. En åttonde planerad rapport om förskolan, skolan och fritiden kom av skilda skäl aldrig till stånd. Man kan emellertid nu konstatera att mycket av de beskrivningar och analyser som planerades ingå där finns med i andra utredningssammanhang. Så har t. ex. SIA-reformen debatterats och beslutats vilket åtminstone till en del kan sägas ha fyllt den lucka som funnits i beskrivningen av barnens villkor i skolan och på fritiden. Utredningens huvuduppgift var enligt dess direktiv att ge en sådan deskriptiv analys av barnens levnadsförhållanden, att den kunde ge underlag för en åtgärdsinriktad diskussion om barnens situation. Därvid borde utredningsmannen även bedöma den framtida utvecklingen inom olika samhällssektorer som inverkar på barnens livsmiljö. Under arbetets gång inom barnmiljöutredningen fördes vid bearbetningen av olika avsnitt fram önskemålet, att man i dessa sammanhang borde peka på vilka hinder som i dag finns för en utveckling i den riktning som rapporterna genom själva sitt innehåll angav som önskvärd. l föreliggande betänkande görs ett försök att beskriva den framtida utvecklingen på några för barnen väsentliga samhällsområden. Betänkandet består av sex avsnitt där olika författare har haft i uppdrag att på ett konkret och lättfattligt sätt teckna sina egna visioner av hur samhället kommer att se ut om ca 30 år. Författarna pekar där på vilka typer av reformer som behövs för att man skall nå fram till visionen. Författarna svarar själva för sina resp. avsnitt. Det innebär att åsikter och uppfattningar som där framförs inte till alla delar behöver överensstämma med vad som skrivits i utredningens huvudbetänkande och rapporter. Uppdraget har inte gällt att ge en vision på något omfattande faktaunderlag. En fördjupad analys och mer genomarbetad dokumentation kommer att finnas tillgänglig inom ramen för det arbete som bedrivs av sekretariatet för framtidsstudier. I samarbete med Delegationen för social forskning har barnmiljöutred-

ningen låtit utföra en probleminventering och forskningsöversikt kring barns levnadsförhållanden. (Barns levnadsförhållanden, probleminventering och forskningsöversikt, Inger William-Olsson.” stencil socialdepartementet). Uppdraget att redovisa brister i kunskaper om barns villkor och vilken ytterligare kunskap som bör tillföras får därmed anses avslutat. I det här sammanhanget vill vi även peka på den dokumentation av forskning och försöksverksamhet som finns i t. ex. Svenska kommunförbundets idébank samt i Sprizs litteraturtjänst. Sekreterare i utredningen har varit Karin Lund och Birgitta Wittorp. I arbetet med det nu framlagda betänkandet har Lena Jonsson medverkat. Utredningen har härmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm i februari 1979

Bror Rexed /Karin Lund Birgitta Wirtorp

Innehåll

Fáru/z/ . av Bror Rexed Barnen och bosladsonzrâdel av Gunilla Wettergren Barnen 00/7 Ilaltlren av Ingalill Tengvall Barnoni.surgen i kvurle/sgârt/erl Högberga . . . . . . . . . . 25 av Karin Edenhamntar, Gunilla Niss, Elisabeth Sjögren och Kerstin Sjöblom Skalan zj/famlitlen 37 av Mats Ekholm Barnen och arbetslivet 47 av Kristina Persson En mjukare samhälle - en utopi? av Birgitta Wittorp

SOU l979z4l

Förord

av Bror Rexed

lsamlingsvolymen “Barnens livsmiljö” gav barnmiljöutredningen ett omfattande material om barnens livssituation i dagens svenska samhälle. Mycket i rapporter om särskilt avsnitt. av bakgrunden specialredovisades viktiga Barnfamiljernas ekonomi, bostadssituationen och barnens fysiska miljö Påverkan av föräldrarnas arbete på familjernas liv och barnens belystes. förhållanden analyserades. Barnens utveckling, hälsa och uppfostran ägnades inträngande rapporter. Barnomsorgen, skolan och barnkulturen behandlades. Detta väldiga material gav en klar bild av hur intimt barnens värld är beroende av männsikornas villkor i stort i samhället. En god livsmiljö för barnen finns bara i ett samhälle som är gott för alla. Reformer som syftar till

att förbättra barnens levnadsförhållanden kan inte bara inriktas direkt på

barnen. För att skapa välfärd för barnen måste man anlägga en totalsyn på deras behov och på det samhälle som omger dem. Barnmiljöutredningen hade inte i uppgift att framlägga konkreta förslag till förbättring av barnens livsvillkor. Ett sådant uppdrag hade inte varit realistiskt: hela samhället skulle då ha berörts. Däremot skulle utredningens redovisning kunna tjäna som ett underlag för en fortsatt åtgärdsinriktad diskussion om barnens förhållanden i skilda avseenden. Utredningens rapportering gav omedelbart vid handen att några reformområden var angelägna att ta upp till omedelbar diskussion. Även om barnfamiljer i Sverige har goda materiella villkor jämfört med andra länder, så pressar dock barnens behov ner deras ekonomi på ett sätt som måste mötas med bättre familjestöd. Bostadsområdenas utformning lämnar ännu mycket att önska i fråga om en bättre stadsplanering, inte minst ur olycksfalls- och trafiksynpunkt. Föräldrarnas arbete och arbetsplatsens reseavstånd spelar avgörande roll för deras förmåga att ägna sig åt sina bam. Arbetsdagens längd och arbetets förläggning på dygnet är ett stort problem för barnföräldrar. Barnomsorgens utformning och omfattning i förskoleåldern måste vidarebearbetas. Skolans inre arbete, skolarbetets syftning och betydelse för utveckling och uppfostran och behovet av stöd för fritidsaktiviteter särskilt i lägre skolåldrar är viktiga reformområden. Den hårt kommersialiserade barnkulturen ger stora problem. En övergripande kommunal planering med sikte på barnens behov skulle ge ledning för en prioritering av kollektiva insatser. Även på regeringsnivå krävs kontinuerlig uppföljning och översikt av skilda aspekter på barnens livsmiljö. Barnens livsförhållanden och familjernas situation engagerar nu som förr

8 Förord

aktiva medborgare. Diskussioner, reformförslag och politiska beslut berör fortlöpande de reformområden som nämnts. De sakförhållanden som präglade barnens situation under 70-talets första hälft har inte i avsevärd mån ändrats till nuläget. Det är därför sannolikt att det politiska reformarbetet under överskådlig tid framöver kommer att följa samma huvudriktning med smärre alternativa varianter för successiva dellösningar av familjernas och barnens behov. Detta är positiva och viktiga framtidsperspektiv. Det är ett välfårdssamhälles planmässiga och kollektiva svar på människors individuella behov. Men det finns andra krav på ändrad livsmiljö för barnen som starkt präglar rapporterna om barns psykologiska och sociala utveckling. Ett framtida alternativsamhälle med bättre materiella och yttre villkor för barn och familjer måste också innebära att föräldrar och andra i barnens omgivning ändrar sina attityder till barnen och engagerar sig i och på allvar deltar i deras liv. Barn behöver djupa och stabila känslorelationer först till föräldrarna men senare till allt flera i sin omgivning i hem, förskola och skola. De behöver mötas med en ömhet som ger trygghet, och de vill känna att de kan få och ge kärlek. Förmågan till kärlek är inte en biologisk utan en social kvalitet säger Rita Liljeström. Denna känslornas fostran är lika viktig som den intellektuella utveckling av språk och begreppsvärld de tillägnar sig i mötet med sin omgivning och i sina lekar. Många vuxna i vårt samhälle tycks uppleva att deras barndom inte gett dem en sådan positiv utveckling. Det är allt vanligare att höra att isolering, kontaktlöshet och känslokyla präglar många människors livssituation. Många yngre människor söker sig bort från denna hållning genom att knyta familjebanden fastare i längre daglig samvaro med öppnare och varmare kontakter. En enklare materiell livsstil blir en annan del i detta nya sätt att leva. Kanske hade och har andra kulturer förmått fylla sådana mänskliga utvecklingsbehov. Den afrikanske psykiatern Thomas Lambo gav i en intervju en fin skildring av barns uppväxt på sin kontinent.

”Den traditionella afrikanska barnuppfostran gav en gränslös trygghet. Det är statushöjning att bli mor, hela samhället stöder och uppmuntrar henne. När sedan barnet är fött är det en angelägenhet för hela samhälletalla leker och kramar och tar hand om det. De första åren tillbringar barnen i ständig fysisk kontakt med sin mor och andra släktingar. De får mat så fort de gnäller, får uppmuntran och värme, en oändlig kärlek och omsorg. Att modern orkar ge det hänger ihop med hela samhällets syn på moderskapet, dess direkta stöd och hjälp. Redan från början tränas barnen att ge uttryck för sina känslor i den täta kontakten. Barnen kroppsliga lär sig hur en grupp fungerar gamla och unga i gemenskap. Genom att grupperna är så stora finns det många valmöjligheter när det gäller att få och ge känslor - skulle inte modern räcka till finns det alltid någon annan. - med auktoriteter, Vid femårsåldern böljar en hårdare uppfostran normer och undertryckande av självständigheten till fördel för det gemensamma bästa. Men då finns redan den grundläggande tryggheten, som en bas för hela livet.”

Förord 9

Det vore en romantisk verklighetsflykt att peka på detta eller andra sådana exempel som en modell för det svenska samhällets barnmiljö. Men behovet av att ge våra barn en varmare och mänskligt rikare uppväxt är en realitet. Allt för många iakttagelser om psykiska problem, beteendestörningar och livskriser hos barn och ungdom föreligger. Frågan är då hur vi i vårt samhälle och med våra utgångspunkter skall kunna utnyttja välfärdens resurser för att ge framtidens barn en trygghetens bas för livet. Här är det fråga om svårgripbara problem och endast försöksvis definierbara lösningar. Det gäller att ompröva livsvärderingar, att söka en ny hållning till medmänniskorna, att finna en ny livsstil. Kan man utreda en sådan förändring av samhället och människorna? Kan man utvärdera dess betydelse och bedöma dess positiva och negativa följder? Man måste naturligtvis svara “nej” på dessa frågor. Men man kan försöka föreställa sig hur livet skulle konkret gestalta sig under nya förutsättningar. Olika personligheter kommer att ge olika utformning av en sådan skildring, allt efter individuella förutsättningar och erfarenheter. Man kan ge fantasin spelrum och skapa ett förändrat samhälle. Det behövs verkligen något av en utopi för att ge riktning åt de rationella planerarnas arbete. , Utredningen har funnit det nödvändigt att trots alla svårigheter och svagheter i ett sådant framtidsgrepp öppna en annorlunda diskussion. Några unga människor som det närmaste decenniet just är småbarnsföräldrar och som har erfarenheter från olika samhällsområden, ger sin vision av ett bättre samhälle. Här möter oss bilden av en livsmiljö som skulle kunna ge en känsla av värme och trygghet åt småttingar och ungdomar. Människorna rör sig i ett Iivsrum som är överblickbart och personligt relaterat. Anonymitet och isolering är brutna. Människor är nära varandra och det sociala nätverket är tätt. Människans samspel med naturen upplevs och är förståeligt. Kontakter med de vuxnas arbetsliv börjar tidigt. Förskola och skola arbetar genomtänkt och intimt med barn och ungdomar för att stödja och stimulera dem i en utveckling till aktiva och levande medborgare. l den första efterkrigstidens tillväxtrus trodde man att arbete och tryggad

inkomst, goda bostäder, en gedigen utbildning och skydd och trygghet i

sjukdom och ålderdom skulle lösa människornas alla behov. Men när det mesta av detta nu blivit verklighet i högre grad än någonsin förr i Sveriges historia har vi ändå problem. Särskilt i de yngre generationerna märks ofta en benägenhet för psykologiska kriser, rotlöshet, passivitet eller samhällsaggressivitet. Allt detta kan inte skrivas på den individuella psykologiska utvecklingens konto. Globala kriser gör intryck, och man behöver bara nämna en enda yttre social olägenhet, nämligen ungdomsarbetslösheten, för att andra orsakssammanhang skall stå klara. Men ändå består intrycket att något håller på att gå snett i våra mänskliga kontakter. Många insiktsfulla iakttagare pekar på barnårens avgörande betydelse för vad som händer med människorna i vårt samhälle. Så kan vi diskutera om barnen i Sverige, vårt trygga och ombonade samhälle. Men låt oss inte glömma att vår solidaritet bör sträcka sig över våra gränser till en värld, där hungriga och sjuka barn är en vanlig syn i många länder och där flyktingskarornas familjer jagas över hav och gränser. I

“Budskap från barnens värld”, Rädda Barnens stora och rika vandringsut-

ställning som just nu går genom många länder, talar barnens målningar och

10 Förord sou 1979:41

texter från alla kontinenter till oss om barnens egna önskningar och behov. Sylvia Lindström, som samlat detta material sedan 1970, skriver i utställningskatalogen: “Barnen ber de vuxna tänka mera med hjärtat. De vill ha en jämnare fördelning av världens resurser. Barnen önskar ett slut på kriget. De tycker att det enklaste vore att förstöra alla vapen. Pengarna skulle i stället brukas för att skaffa mat, kläder och bostäder åt dem som saknar detta. Våldet de ser runt omkring sig skrämmer dem. De är rädda och oroliga för vad som skall hända med vår planet. Barnen vill ha ett kamratskap med varandra över gränserna. För att nå dit vill de ha hjälp av de vuxna. De drömmer om en värld där barnen kan leva och leka tillsammans. l deras drömmar återvänder tlyktingbarnen till sina hem. l tusentals teckningar är hjärtat och fredsduvan den vanligaste symbolen. Orden talar om kärlek och fred.” Inger, 12 år, från någonstans i Sverige får sammanfatta: Kärlek mellan alla raser och alla folk är det viktigaste tycker jag. Då finns det inget krig

alla hjälper varandra och ingen svälter.”

Barnen och bostadsområdet

av Gunilla Wettergren

I det nya samhället, som måste skapas för alla människors skull, planeras, byggs och fungerar tätorterna på ett radikalt annorlunda sätt än i dag. Redan nu bor 80 procent av befolkningen i Sverige i städer, stora, mellanstora och mindre tätorter. Jag förutsätter att det kommer att förbli ungefär så även i framtiden. Därmed inte sagt att vi måste ha fler storstäder. Snarare trorjag på en utveckling av fler medelstora städer som exempelvis Norrköping och Västerås med drygt 100 000 invånare. Men inte heller storstäderna behöver med nödvändighet vara så kaotiska, Förorenade, anonyma och stressande som de är i dag. Inte om de planeras och organiseras på ett annat sätt. Staden, en viss grad av koncentration av aktiviteter och människor är en nödvändig livsform i industrisamhället. Staden ger möjligheter till ett rikt socialt och kulturellt liv. Staden är en boplats som skall spegla människornas behov. Människorna har rätt att kräva att vara den viktigaste utgångspunkten för stadens liv och planering. Staden skall kunna erbjuda både avskildhet och intensiv mänsklig gemenskap. Människorna måste leva tillsammans och genom att göra det i stadens form lär vi oss att samarbeta, att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Mângfalden, mängden av funktioner, är kännetecknande för stadens liv och för människans resurser. Vad det gäller är att organisera alla dessa funktioner på bästa sätt, att tillgodose människornas fundamentala behov

och skiftande intressen. Och att inte bara göra detta för en liten privilegierad

grupp - som hittills - på alla andras bekostnad, utan att göra det för alla. All samhällsplanering är resultat av värderingar, prioriteringar och förhärskande ekonomiska maktförhållanden. Den fysiska planeringen speglar samhällets ekonomiska, sociala och politiska utveckling. I dag speglar våra städer den ekonomiska och sociala segregationen, det klassindelade samhället. Statsmiljöns kvaliteter är orättvist fördelade och är inte användbara för alla. De många människorna har inte haft reella möjligheter att delta i besluten om städernas planering och utbyggnad. Våra nuvarande städers fysiska utformning och innehåll av verksamheter har inte planerats och bestämts utifrån människornas behov och intressen, utan i första hand utifrån lönsamhetskriterier för industri, handel och övrig kommersiell hantering. Jämfört med dessa bestämda ekonomiska intressen har människornas behov stått sig slätt. Människorna har tvingats till anpassning. T. o. m. människornas närmaste miljöer, bostäderna och bostadsområdena, har styrts av och anpassats till de privatekonomiska intressena, inför vilka även kommunerna under lång tid varit maktlösa.

12 Barnen och bostadsområdet

Men inte bara människorna har skilts åt allt efter inkomster och social härkomst utan också deras och samhällets funktioner. Arbete, boende, kulturliv, fritidsliv, service och transporter - allt har skilts åt, sektoriserats och skapat anonyma, apolitiska stadsmiljöer. Detta i kombination med starkt industrialiserade byggprocesser har skapat likformiga stadsmiljöer, präglade av kommersialismens kulturella torftighet och undermåliga sociala funktioner. Ojämlikhet, stora otillfredsställda sociala behov, osolidariskt fördelat kostnadsansvar, orättvist fördelade bostadssubventioner och en ofardig demokrati kännetecknar ännu boendet. Den sociala bostadspolitiken har tid efter annan slagits tillbaka av de krafter som har ekonomiska intressen av en kommersiellt styrd bygg- och bostadsmarknad. Den sociala bostadspolitikens mål om jämlikhet i boendet, solidarisk kostnadsfördelning och demokratisk planering och förvaltning av bostäderna och miljöerna är långt ifrån uppfyllda. Men det är min övertygelse att med en radikal reformpolitik under 80-talet går det att skapa demokratiska och rättvisa boendevillkor både vid nybyggnad, ombyggnad och kompletteringar av befintliga bostadsområden. Den sociala bostadspolitiken måste fullföljas och kombineras med en ny stadsplaneringspolitik. Hur människorna skulle kunna leva och bo om låt oss säga tio år skall jag skissera i en berättelse om en dag för en familj i ett kvarter i en stor eller mindre stad - i KVARTERET FRAMTIDEN.

En dag i kvarteret Framtiden våren 1990

Familjen Blom har nyligen flyttat in i Kvarteret Framtiden, ett kvarter i en stadsdel som ligger på 20 minuters cykelavstånd från stadens kärna i en mellansvensk stad. Familjen bodde tidigare i en gammal 70-talsvilla med 20 minuters bilavstånd från stadskärnan. Ett par år efter att de hade fått sitt tredje barn, det önskade sladdbarnet, tyckte de att villaboendet blev för tungt. De två äldsta barnen, Emanuel 12 år och Viktoria 9 år, hade fått nog av den ganska enformiga villamiljön, som varken var landet eller staden. Föräldrarna, pappan som var utsedd till samordnare av produktionsenheten ”Folkets hälsa”, vid stadens största industri (den tillverkar medicinsk teknik) och mamman, som var läkare vid värdgruppen Liv och Lust, hade fått nog av trädgårdsodling, huspyssel och resor mellan olika aktiviteter. De längtade efter att bo funktionellt och de längtade efter att bo tillsammans med andra. Föräldrarna ringde upp kommunens bostadsförmedling, avd C, i sin stadsdel och meddelade den automatiska telefonsvararen att de önskade byta, till vilken del av staden de önskade flytta samt vilka bostadsbehov de hade. Efter 10 minuters väntan meddelade lörmedlingens dator på deras bildtelefon vilka alternativ som fanns for tillfället. Samtidigt meddelades vilken assistent (eller tjänare som det numera kallades) de kunde kontakta, om de behövde mer hjälp. Föräldrarna fastnade genast för Kvarteret Framtiden, där det fanns en ledig fyrarummare. De berättade allt för barnen och överlade med dem om de inte skulle slå till. De samtyckte efter ett par

Barnen och bostadsområdet 13

timmars diskussion och Föräldrarna meddelade avd. C sitt beslut. Dagen därpå blev de uppringda av bostadsförmedlingens tjänare, som bad dem komma till kontoret och ordna med papperen. De lämnade helt enkelt villan till förmedlingen, fick ut i kontanter vad de investerat i kåken, uppräknat till dagens penningvärde, skrev på kontraktet på den nya lägenheten och så var saken klar. Inom två veckor kunde flyttningen ske. Efter några dagar blev de uppringda av Kvarteret Framtidens kvarterskommitté, som hälsade dem välkomna och informerade om förvaltnings- och gemenskapsreglerna i kvarteret. De inbjöds till en första kvartersträff. Nu var de installerade, hade fått ordning i lägenheten och vardagslivet började åter gå sin gilla gång. Måndagen den 21 april såg deras vardag ut så här: Sladdbarnet, Jonatan 3 år, vaknade kl. 06 och väckte sin vana trogen de sömniga föräldrarna genom att krypa ned mellan dem. Han sov nämligen i samma rum som de för det mesta, ibland sov han hos något äldre syskon. Jonatan och pappan brukade göra i ordning frukosten efter konstens alla regler och sedan väcka de övriga. Köket var inget kök i den traditionella bemärkelsen utan ett stort allrum där en del hade köksutrustning. Jonatan väckte syskonen, som för tillfället hade varsina rum. I övrigt bestod lägenheten av en hall och två rymliga duschrum, ett med och ett utan badkar. Strax före kl. 08 var morgonbestyren avklarade och familjen skulle skingras för att återses vid l6-tiden. Den stora pojken tog Jonatan i handen och knallade ned till ett av kvarterets daghem. Var det fint väder gick de bara tvärs över trädgården, var det regnigt tog de ”tunneln”, dvs. en inomhusgång som förband några av de hus som var grupperade mittemot varandra. Jonatan hade rätt snabbt vants in vid sitt nya dagis och älskade det redan. Om eftermiddagarna efter skolans slut kom också syskonen dit. Ty varje dagis med grupper om 25 barn hade blandade åldrar, från spädbarn på 6 månader till 15-åringar eller äldre, som också hade sin hemvist där när de kände för det. Emanuel gick kvari sin gamla skola och tog därför liksom pappan en av kvartersbussarna, två minibussar gick i skytteltrafik vid “rusningstid”, till sitt jobb. Mamman cyklade till vårdgruppen och det tog knappt tio minuter. Viktoria promenerade tillsammans med några kompisar till skolan, som låg i en park mellan Kvarteret Framtiden och Kvarteret Fågelsången. Gångavståndet var 500 m. Liksom familjen Blom jobbade de flesta i kvarteret på andra ställen i staden men kvarteret avfolkades inte på morgnarna. Dels var serviceinrättningarna samtidigt arbetsplatser, dels fanns det en reparationsverkstad och en liten snickerifabrik i själva kvarteret med 15 anställda. Familjen Blom återförenas vid 16-tiden denna dag, så när som på mamman som inte kunde komma ifrån eftersom hon fick in ett akutfall till vårdgruppen strax före fyra. Hon ringde då dagis och meddelade att hon inte hann komma förrän vid l8-tiden och att hon då skulle åka direkt till matsalen i kvarteret där de brukade samlas till middag. Pappan hämtade Jonatan och fikade en timme på dagis. Då fick han veta att Jonatan hade ramlat i trädgården och slagit ena benet rätt illa. Han och Oskar, en av barnarbetarna på dagis, hade då gått till kvartersskötaren Jonas och fått

14 Barnen och bostadsområdet sou 197941

det omplâstrat. Han hade kunnat konstatera att det inte var något benbrott och inte behövde sys, så de behövde inte åka till vårdgruppen i stadsdelen eller till stadens stora sjukhus. Hos sjukskötaren hade Jonatan träffat en av kvanerets 50 pensionärer, farbror Olle, och bjudit med honom till middagen i kvartersmatsalen. Olle brukade också gå dit både till lunch och middag, men nu ville Jonatan ha honom vid samma bord eftersom han berättade så spännande historier om förri tiden.

Jag vet inte. Kanske fönstervadd är ur modet. Gamla kärringar är i alla fall ur modet. Denna visshet gör mig ibland mycket förtvivlad. Varför får ett litet barn i dag inte försiktigt tassa in i en kammare och klappa en urgammal vilande kärring på hennes leverfläckiga skrynkliga ansikte och leka lite med fingrarna i det tunna silkeslena vita håret och göra det därför att den då känner en enorm förundran att hålla sin hand på en människa som har levat och levat så länge att det snart är slut. Ett litet barn måste få känna spåren av ett levt liv med sina egna händer. Så får det inte gå till idag. Jag antar att jag är mycket reaktionär. Barn är ur modet också i vårt land har jag förstått. Vad i helvete är det då som är så modernt? Vad pratar man om? Jag har bestämt för mig att en gång låg livet mellan födelsen och döden. (Stig Claesson)

Syskonen dök upp på dagis medan de fikade och pappan och barnen bestämde att de skulle gå till kvartersbutiken tillsammans först och handla mjölk och 0st. Den låg alldeles bredvid matsalen så de gick sedan direkt dit för att kolla in dagens matsedel. Så fort de kom dit spanade Jonatan in den Gamle Olle, 82 år, haltade dit och hämtade honom till sitt bord. Strax före kl. 18 kom mamman och sjönk ned vid bordet, rätt trött. Barnen hämtade fiskgratäng och sallad åt henne och efter en stund verkade hon pigg. Vid middagen talade de om dagens händelser och om planerna för kvällen. Mamman hade haft rätt många patienter och ett par svåra fall så hon ville hellre gå hem till Gemenskapshuset där de bodde, ta sig en bastu och lite motion i husets motionsrum och sen gå upp i lägenheten och läsa och vila. Hon och Jonatan skulle ha en skön hemmakväll. Pappan skulle skriva en , rapport till industriledningen om några nya metoder som produktionsenheten, Folkets hälsa”, prövat och sedan skulle han på husrådets möte i deras hus. Emanuel skulle som vanligt gå till kulturverkstaden i kvarteret och jobba med en film som han och fem andra ungdomar höll på med till årsfesten. Viktoria skulle gå med två kompisar till husets sällskaps- och TV-rum och se ett efterlängtat barnprogram på TV om “vår stjärnhimmel. Sedan ville hon gå hem till mamma och Jonatan, ha en lässtund och sova. Nästan varje kväll använde någon eller några i familjen husets gemensamsamma del: motionsrummet med bastun, sällskapsrummet med TV, piano

Barnen och bostadsområde! 15

och pentry for kaffe m. m., eller lekrummet med hoppkuddar och annat för husets ungar. l huset fanns det 20 familjer av olika slag. Några pensionärer, några ensamstående, några utan barn, några med barn. Det var så gott som alltid några i gemensamhetshemmet om kvällarna. Särskilt var husets sex pensionärer trogna detta sällskapsrum för de gillade att vara tillsammans med husets ungaren stund innan de skulle lägga sig. Ibland, om det var något viktigt samhällsprogram på TV, satte husrådet upp en lapp om det i receptionen och föreslog gemensam TV-kväll med åtföljande diskussion och fika. Det var en mycket populär form av samvaro.

Men lever vi i ett paradis? .lust ingenting finns kvar av Sörgården, Sveriges Eden. Bara mor och Lill-Olle går kvar i spillrorna och leker självhushåll dagen i ända. Men vi låtsar inte om det. Vi fortsätter som om vi hade kvar den mångfunktionella stora familjen som slöt alla i sin famn och satte alla i arbete. En stor saknad behärskar oss men vi låtsar inte om den. Mor kan väl ta ett jobb, om det finns, och sätta Lill-Olle i Norrgården - där det är likadant. Inte hjälper det mycket, men mor kan köpa mer saker och trösta oss med, vi får råd till röd stuga att åka till på lördag, vi kan åka till Medelhavet på semestern - bara vi slipper tillbringa vårt liv i vår livlösa bostad. Eller vi kan fly till andra spänningar, annan tröst: våld, bedövning, knark, sprit, underhållning. Eller vi ger upp, drar oss tillbaka i sjukdom och oförmåga. Men ingenting hjälper mot den smygande tomheten. Ensamhet kan bara botas med gemenskap. (Ingrid Sjöstrand)

Hela huset var ett hem for alla invånarna och alla ytor var användbara. På taket på detta trevåningshus hade husrådet tillsammans med kvarterets forvaltningskommitté bestämt att kosta på och inreda en solterrass. Den var flitigt utnyttjad under sommarhalvåret och vintertid fungerade den också, men då som en liten vinterträdgård. Man hade skaffat ett växthus där for tomater, aprikoser och en del tropiska växter. Särskilt Ulla Jonasson, en glad pensionär på 71 vårar, hade engagerat sig i skötseln av det ty hon var galen i växter och kallades for Blomsterulla. Då och då, när hon skördade, kom hon med en påse tomater till varje lägenhet eller också ordnades s. k. skördefest i sällskapsrummet. Det fanns gemenskapshus i kvarteret,ja t. o. m. några radhus. l dem bodde ett par pensionärer och några som hade oregelbundna arbetstider, som t. ex. jobbade på sjukhus eller vid busstrafiken. Radhusen var insprängda bland två tre-våningshus och smälte nästan ihop med dessa. I varje hus fanns lägenheter av olika storlek, men ingen mindre än två rum och köksutrustning. Det som förr kallades hyran fungerade nu så att man betalade en s. k. bostadsavgift till kommunens servicebolag. Den inkluderade kapitalkostnaden (exkl. räntan ty den var bonsubventionerad på statens lån) samt en

16 Barnen och bostadsområdet

serviceavgift för det löpande underhållet. Vidare betalade man en s. k. solidaritetsavgift till kommunen, som användes till att utjämna kostnadsskillnader mellan årgångar, samt en avgift till husets reparationsfond och en avgift till kvarterets miljöbudget. Reparations- och miljöfonderna förvaltades av husens resp. kvarterens invånare via de Förtroendevalda ombuden. Vid medlemsmöten avgjordes vilka tjänster som skulle köpas av kommunens företag och vilka man själv skulle utföra. Gården, den gemensamma för hela kvarteret, var utformad som en stor trädgård med fruktträd och björkar, buskar och bersåer, blommor och planteringar. När området var nybyggt fanns en basplanering, men resten hade de boende själva gjort. De hade också byggt ett hobby- och redskapshus på gården och en liten enkel dansbana. En hel del av trädgårdsarbete utfördes av de boende själva, men för säkerhets skull anlitades då och då en trädgårdsmästare. Han hade t. o. m. hållit en kurs i trädgårdsskötsel, som mest hade intresserat kvarterets pensionärer och tonåringar. Planeringen av hela kvarteret hade skett i samarbete mellan kommunen och de boendes organisation. Man utgick från de fundamentala behoven av olika grupper av människor; barn, ungdomar, förvärvsarbetande vuxna, pensionärer osv. Service, vård och omsorg, rekreation och kulturell stimulans, avskildhet och närhet, bekväma transporter, närhet till dagligvaror och möjlighet till hälsoriktiga måltider till rimliga priser var några av de väsentligaste utgångspunkterna för planeringen. Vid planeringen hade både kommunens och de boendes förtroendevalda uppfattningen att barnomsorgens planering och organisation tillhörde det viktigaste. Stor omtanke lades ned i planeringsarbetet för både miljön och

Barn idag växer upp i helt olika miljöer med diametralt skilda möjligheter att utveckla sina särdrag och sin begåvning. För barnet i den äldre villabebyggelsen med farmor och morfar i närheten och med fritiden inrutad av aktiviteter och framtiden utstakad ter sig livet helt annorlunda än för barnet i den nybyggda höghus- eller villabebyggelsen. Här har barnen sina äldre släktingar i Norrland eller Turkiet. Fritiden är ofta full av förbud och innebär få valmöjligheter. Barnen har oftast ingen kontakt med vuxnas arbetsvardag. De går i stora skolor med stora jämnåriga kullar. De blir ett lätt rov för kommersiell exploatering i form av dålig film, ”billiga” seriemagasin, monster, krigsleksaker m. m. Naturligtvis fyller lekplatsen helt olika funktion i dessa båda uppväxtmiljöer. För det privilegierade barnet kanske en statisk och torftig miljö är en lisa och en vila från överstimulans och krav. För barnet till föräldrar med få valmöjligheter, långa arbetsresor, få semesteralternativ, få vänner, små möjligheter att påverka sin egen närmiljö etc. så blir lekplatsen kanske nästan ”hela världen”. Det är framför allt för de barnens skull vi måste arbeta för att förbättra lekmiljön, utrustningsmässigt men framför allt i form av engagerade, stimulerande vuxna! (Eva Norén-Björn)

sou 1979:41 Barnen och bostadsområdet 17

husen om just barnens behov. De skulle inte behöva leva isolerat i någon form av liten kärnfamilj. Hela miljön skulle formas med tanke på deras utrymmes-, rörlighets- och lekbehov. Miljön fick inte innehålla något som man visste var skadligt för barnen eller innebar risker för olycksfall i onödan. Och det visade sig att dessa barnens behov i miljön sammanföll i långa stycken med de äldres behov liksom med de handikappades. I två av kvarterets hus hade man byggt barnstugor förutom det större barnhuset med central placering i kvarteret. De var öppna för alla barn så

länge de själva ville använda sig av hemvistens alla omsorger. En av stugorna

hade flexibla öppettider dygnet runt för barn till föräldrar med särskilda arbetstider. Också när föräldrar hade tjänsteresor eller av andra speciella anledningar behövde hjälp med barnomsorgen vissa kvällar eller nätter så stod denna stuga till förfogande. För det mesta behövdes ingen särskild invänjning vid sådana tillfällen eftersom barnen i kvarteret hade gemensam trädgård, ofta gjorde gemensamma utflykter och fester, så de kände all barnpersonal i området. För att klara enklare sjukdoms- och olycksfall samt ge hälsovård hade öppenvården ytterligare decentraliserats. l kvarteret fanns en sjukvårdare med sjuksköterskeutbildning som tillhörde stadsdelens vårdgrupp, men som ansvarade för invånarna i kvarteret Framtiden. Det visade sig att denna enkla form av närsjukvård i hög grad avlastade stadsdelens öppenvårdgrupp och akutsjukhuset. Särskilt föräldrar med barn och pensionärerna upplevde en stor trygghet i att när som helst under dagen få hjälp och råd om något inträffade. Blev de sjuka på natten så larmade man istället kvarterets reception med dygnet-runt-jour och en bil eller ambulans kunde snabbt komma till platsen. En annan uppskattad omsorgsfunktion blev kvanersmatsalen. Den betjänade i viss mån barnstugorna, serverade lunch för pensionärerna och för dem som hade sina arbetsplatser i kvarteret, ca 30 personer. Om kvällarna serverades två olika middagsrätter till subventionerat pris till alla som så önskade. Matsalen blev en omtyckt träffpunkt och allt fler använde den allt oftare till vardags. Om helgerna var den dock stängd, men kunde hyras av kvarterskommittén för fodelsedagsfester o. d. Matsalen ombesörjde också att kvartersinvånare som låg sjuka hemma två gånger om dagen fick lagad mat hemskickad. Kulturlivet och möjlighet till eget kulturellt skapande hade byggts in i kvarteret från början, det var lag på det. l gemenskapshusens bottenplan och i ett par friliggande stugor fanns lokaler för film, teater, läsaftnar, utställningar och musik. Kvarterskommittén höll i en del av verksamheten men också olika föreningar hyrde in sig. Så gott som varenda kväll pågick fritids- och kulturaktiviteter i kvarteret. Några bilar fanns givetvis inte i kvarteret och endast en tredjedel av invånarna hade något behov av bil. Det var mest de som hade släktingar på långt avstånd och som hade ovanligt långt till jobben. Några hade också bil för att de helt enkelt tyckte det var kul, men de använde den alltmer sällan, bl. a. därför att bensinransonering hade måst införas i landet. De bilar man mest såg till i kvarteret och dess närhet var yrkestrañk och kommunal taxi samt de olika kvarterens egna minibussar, som var eldrivna. Kollektivtrafiken fungerade utmärkt också när invånarna skulle förflytta

18 Barnen och bostadsområdet sou 197941

sig längre sträckor, exempelvis till någon av kommunens semesterbyar flera mil utanför staden eller andra rekreationsområden för det välutvecklade friluftslivet. Då tog man minibussen till stationen och sen vidtog tågen. Ofta ordnade kvarterskommittén bussutnykter för både en- och llerdagsturer med övernattning på semestergårdar o. d. Kvarteret Framtiden var relativt nybyggt och fungerade enligt de mål För den nya bostads- och stadsplanepolitiken som ställdes upp i början av 80talet. Men det fanns ju många äldre kvarter i staden, både ensidiga småhusområden från 70-talet och ensidiga llerfamiljshusområden från 60talets rekordår. Men dessa hade För länge sen börjat byggas om. Sen bostadsmarknaden började styras av nya ekonomiska villkor i början av 80talet hade resurser frigjorts åt samhället. De fördelades nu till allmän upprustning av befintliga områden så att de så långt möjligt kunde omformas och kompletteras och närma sig målen för kvarteret Framtiden. Det hade visat sig - underligt nog - att så snart de första kvarteren hade byggts enligt de nya målen började folk vallfárda dit För att se och lära. De flesta blev djupt skakade över att samhället inte skapat sådana miljöer långt tidigare.

Barnen och naturen 19

Barnen och naturen

av Ingalill Tengvall

Hos varje barn måste grundläggas en djupt rotad känsla av naturtillhörighet och en respekt för människans arbete och samspel med naturen.

Bakgrund

Människan har alltid använt naturen för sitt livsuppehälle, brukat, förbrukat och förändrat den. Vår naturmiljö, den natur vi har omkring oss såväl på landsbygden som i tätorten, har vuxit fram i samspel mellan naturen och oss. Vi är samtidigt miljöskapare och miljöprodukt. Ytterst är vi helt beroende av naturens lagar. Samtidigt tenderar vi att successivt överordna oss dem. Vi har genom vårt sätt att använda naturen kanske blivit naturens största fiende och for vårt livsuppehälle börjat skapa livsñentliga miljöer. Vi har delat upp vån liv i smala sektorer i boende,arbete, fritid. Varje sektor är väl skild från den andra. Varje sektor har sin miljö. Boendemiljö, arbetsmiljö, fritidsmiljö. l varje sektor är människorna indelade i grupper och till varje grupp skapar vi särskilda miljöer. De gamla lever for sig, ungdomar för sig och småbarnen med sina mammor för sig. Hur skall den generation som i dag växer upp kunna få en helhetssyn på livet och tillvaron, kunna se sambanden mellan de olika miljöerna och människogrupperna som vi skapat. I vår dagliga livsföring har vi kommit så långt ifrån naturen att vi mist känslan för vårt faktiska beroende av den. Naturen har blivit ett fritidsintresse som är skilt från vårt yrkesliv och boende. Vi har börjat utnyttja naturen som en konsumtionsvara och betraktar den med distans, som genom ett kameraöga. Ensam med naturen känner vi oss rädda, övergivna och otrygga. Där har vi mist vår roll och identitet. De uppväxtmiljöer vi skapat for våra barn erbjuder oftast en steril och ensartad natur, bestående av klippta gräsytor, underhållsfria buskplanteringar, stora ytor med döda markbeläggningar som sand och asfalt med nedgjutna impregnerade lekredskap, som håller i tid och evighet. Skötsel och underhåll ombesörjs av någon avlägsen central förvaltning. Det man inte känner, känner man inte heller något ansvar för. Utemiljön i bostadsområdena har blivit ett ingenmansland mellan byggnadskropparna. De som nu är vuxna har i sin uppväxt haft långt mer naturkontakt än vad den växande generationen nu får. Vi behöver bara påminna oss om att vid

20 Barnen och naturen

sekelskiftet bodde cirka 80 procent av landets befolkning på landsbygden. Idag bor ca 80 procent i tätorten. Även städernas barn hade mer naturkontakt förr. Det hantverksmässiga byggandet var skonsammare för naturen och underordnade sig dess förutsättningar. Den egna hemträdgården eller kolonilotten var för många familjer en ekonomisk nödvändighet. På nästan varje skola fanns en skolträdgård, som barnen själva skötte. En resurshushållning präglade dessutom varje hushåll. I dag är barnens brist på naturkontakt nästan total. Förutom att boendet skilts åt från arbetet, från hantering och förädling av råvaror har också hushållen och livet hemma skilts åt från naturens kretslopp och sammanhang. Vi slänger matrester, vissnade blommor, gammal blomjord och mycket annat i soptunnan. Vi slänger tidningar, flaskor och burkar. Vi utnyttjar inte jorden för odling ens av de vardagligaste grönsaker och vi leder bort regnvattnet, som om det vore förgiftat. Barnens brist på naturkontakt kompenseras inte heller i förskolan eller skolan. Det industriella byggandet och den rationella skötseln har också där försämrat möjligheterna till en daglig och handfast naturkontakt. Dessutom är lärarutbildningen inte inriktad på praktisk tillämpbar naturkunskap. Intresset för natur- och miljövårdsfrågor har under 70-talet ökat snabbt. Miljögrupper har vuxit fram över hela landet. Man har kämpat för sin miljö mot gifter, avfall och annan förstöring som det moderna jord- och skogsbruket, industrin och byggprocessen medför. I takt med detta har de organisationer som arbetar för att barn och ungdom skall få en nära naturkontakt och fördjupad naturkunskap vuxit. Som exempel kan nämnas mulleverksamheten som vänder sig till förskolebarn och drivs av Skid- och friluftsfrämjandet. 1967/68 deltog 28 000 barn i mulleskolan. 1975/76 deltog 92 000 barn. Fältbiologerna är Svenska Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation. Den har ökat från 2 800 medlemmar 1967 till 13000 medlemmar 10 år senare. 4 H-rörelsen som tidigare endast vände sig till landsbygdens barn har under 70-talet genom kontakt och samarbete med kommunernas fritidsnämnder på ett flertal orter runt om i landet även börjat nå tätonens barn. Den enda riktiga medvetna insatsen för att kompensera barnen för deras brist på naturkontakt är intresseorganisationernas arbete. Men de nårtrots allt få och dessutom främst dem som har det relativt bra förspänt redan innan. Risken är stor for att de som i framtiden skall ta över vårt samhälle nästan helt kommer att sakna erfarenheter och kunskaper om vårt beroende av och roll i naturen. Samtidigt måste allt fler av oss ha kunskap om naturens processer så vi i framtiden skall kunna bygga ett samhälle i ekologisk v balans.

Tankar om framtiden

i framtiden medvetet präglas till att fungera i Jag tänker mig att barnen samklang med naturen och att de tidigt rustas for att ta över samhället och bättre än oss förvalta och bruka det för kommande generationer. I barnens hela värld, i hemmet, förskolan, skolan och i den omgivande

SOU 1979141 Barnen och naturen 21

måste sammanhangen till naturen speglas. Naturkontakten måste närmiljön, vävas in som en självklar del i livet, i leken och i arbetet. Barnen måste lära och arbetet bakom - mellan naturen och känna materialet tingen samspelet människan. De måste lära sig att naturen är utgångspunkten för hela vår tillvaro, att de själva kan producera sin egen mat och materialet till de egna möblerna och bruksföremålen. De måste erfara att det man inte kläderna, själv producerar gör andra åt en. Ett självklart sätt att visa respekt för livetför naturens tillgångar och människans arbete - blir att visa aktsamhet och omvårdnad om de materiella tillgångarna. Resurshushâllning och återbruk måste prägla hela barnets tillvaro. arbete, skola och fritid i framtiden delvis flyter Jag tänker mig att boende, samman, att skolor, arbetsplatser och bostäder blandas och att ens boendemiljö också blir ens fritidsmiljö. Men vissa delar av produktionen i ett högt industrialiserat samhälle, som vi troligtvis även kommer att ha i framtiden, kan inte blandas med boendet. Med en medveten idelogi kan man ändå för den växande generationens skull stärka banden och försvaga gränserna. Förskole- och skolverksamheten förläggs delvis till dessa arbetsplatser. Och naturen i ens boendemiljö utnyttjas för att knyta livets trådar samman.

Jag tänker mig att bebyggelsen i framtiden är indelade i kvarter, som administrativt och ekonomiskt fungerar självständigt. Till varje kvarter hör en tomt, som även för barnen är fysiskt upplevbar. Tomten är en del av hemmet. När man är på tomten känner man att här borjag, den här tomten är vår. Tomten blir den länk som kopplar hem och hushåll till naturens och Det är genom den som barnens känsla av tillgångar kretslopp. naturtillhörighet och naturberoende grundläggs. Kvarteren ansvarar för tomten, dess användning, skötsel och förändring. Tomten kan innehålla dels gemensamma anläggningar för lek, arbete och och dels mer privatiserade delar som odlingslotter. Särskilt anlagda umgänge dit barnen hänvisas finns inte och inte heller stora oanvända lekplatser buskytor. Tomten fungerar för alla, for barn och för gamla, med Vädrets och årstidernas växlingar. Genom hemmets koppling till tomten och naturen byggs traditioner upp knutna till årstidernas rytm genom arbete och fester. Då tomten blir en självklar del av hemmet och hushållet blir det också självklart att man vårdar och sköter den lika väl som sin lägenhet. Tomtens funktioner och användning förändras allt eftersom behoven inom kvarteret växlar. utnyttjas dels av de enskilda hushållen för odling av Odlingslotterna frukt och bär, dels för kvarterets gemensamma nytta genom att grönsaker, man kan odla och föröka fleråriga blommor, buskar och träd för att sedan plantera ut och pryda tomten. Soporna från de olika hushållen inom kvarteret tas delvis om hand inom tomten. Det nedbrytbara avfallet, som växtavfall från köket Soporna sorteras. och vissnade krukväxter lägges på en gemensam kompost, liksom gräs, löv blir en viktig länk i hushållens till naturens och ogräs. Komposten koppling Mullen från komposten används för att förbättra jordarna i kretslopp. och rabatter. Genom ökat återbruk och en minskad förpackodlingsland ningsindustri har varje hushåll dessutom fått mindre sopor.

22 Barnen och naturen

Allt regnvatten leds ut och filtreras i gräsmattor och planteringar. Överskottsvatten samlas i brunnar och används under torrperioder för bevattning av odlingarna. Att vattnet under mycket regniga perioder inte hinner rinna undan är bara till glädje för barnen. I bostadshusen finns matkällare där man kan förvara potatis, äpplen, sylt och saft under vintern utan att slösa energi. Där finns också kalla utrymmen där krukväxterna kan ställas under viloperioderna. Genom kommunalt anställda konsulenter kan kvartersföreningar och enskilda hushåll till en rimlig kostnad få råd och information om tomtens användning, skötsel och förändring. Bebyggelsen med de olika kvarteren tänker jag mig gränsar till naturpräglade parker inom vilka rekreations- och produktionslandskapet möts och smälter samman. Parkerna kan bestå av åkerlappar, hagar och ängar och av uppvuxen eller nyplanterad skog. De sköts av kommunalt anställda bönder, som driver ett jord- och skogsbruk med arbetsmetoder som syftar till att skapa ett rekreationslandskap för människorna i tätorten. De naturpräglade parkerna ger naturliga lekmiljöer och tillgång till naturligt lekmaterial. Till dessa parker kopplas små djurgårdar med bl. a. får, getter, grisar, höns och kaniner. Djurgårdarna ger barnen en kunskap om naturens sammanhang och kretslopp, en närhet till det levande och därmed också till döden. De ger meningsfulla arbetsuppgifter till ungdomar, med den möjlighet att ta ansvar för något, som de tycker om och som behöver dem. Djur intresserar alla, barn och gamla och djurgårdarna blir därför självklara träffpunkter för kvarteren. Djurgårdarna minskar behovet av att ha hund eller katt hemma bl. a. till förmån för barn med allergiska besvär. Genom djurgårdarna får barnen också lära sig hur de efter umgänget med djuren ska kunna ta hänsyn till sina allergiska kamrater eller föräldrar. Djurverksamheten kan ingå som en del i hushållsrutinerna. Allt matavfall samlas till föda åt djuren. Gödseln komposteras och används sedan för att förbättra jorden i kvarterens rabatter och odlingsland. Parkernas grönytor används till bete och vinterfoder. Djurgårdarna ingår som en del i den kommunala bondens verksamhet. Förskolan kopplas till kvarteren och kvarterstomten är också förskolans tomt. I förskolan utgör de närmsta tingen och skeendena för det grunden pedagogiska arbetet. Genom maten och materialen i kläder och bruksföremål får barnen lära känna samspelet mellan naturens tillgångar och människans arbete. Maten lagas på förskolan. Man införskaffar själv råvaror och barnen får lära känna varifrån de kommer. Man besöker bonden och grönsaksodlaren, man besöker mejeriet, kvarnen, konservfabriken. Man lär känna varifrån råvaror som ägg, smör, mjölk, ost, kött, mjöl och potatis kommer. I den egna närmiljön skaffas djupare erfarenhet om dessa råvaror. På tomten kan man odla vete och själv mala till mjöl. Man kan odla potatis, grönsaker, frukt och bär. Man gör utflykter till skogen för att bl. a. plocka bär och svamp. Fötskolorna kan också förvara frukt, potatis och egen producerad sylt och

Barnen och naturen 23

saft i bostadshusens matkällare. Matresterna samlas, liksom från hushållen, till föda åt djuren vid djurgården. Kunskapen om den levande materiens kretslopp fördjupas. Arbetet med maten kopplas till berättelser om hur människor hade det förr med vrakmåltider och hungerpester och genom radio och tv hur människor kan ha det i dag på andra delar av jorden. Samspelet mellan naturens och människans arbete kan barnen också erfara genom materialen i sina kläder och andra textilier. Flera material är lätta att odla och bearbeta, även i liten skala. På Förskolan kan barnen få ull, t. ex. från får från den närbelägna djurgården, - den ullen kan de karda och spinna. De kan odla bomull i krukor inomhus och de kan odla lin i trädgården. Av ullen, bomullen och linet kan de i vävramar eller små vävstolar framställa tyg. Med björklöv, kottar och öner kan de färga garner. De kan lära känna materialens egenskaper och jämföra med sina egna kläder, De kan jämföra nylon och andra konstmaterial med naturens fibrer. Kunskapen och arbetet med materialen blir ett sätt att kommunicera med samhället utanför ens boendemiljö med produktionen inom jordbruk, skogsbruk och industri. Det blir också ett sätt att kommunicera med vår historia, med bomullsplantagen i Amerikas sydstater, med textilindustrin och industrialismens genombrott i England, med den svenska textilindustrins framväxt och tillbakagång. Skolan är gemensam för flera kvarter. Den fungerar som samlingspunkt för dessa. Där finns väv- och systugor och verkstäder för snickeri, smide och andra hantverk. Där kan barnen genom äldre människors arbete möta ett hantverksmässigt kunnande och lära sig hur man kan hantera naturens material. lskolan förmedlas kunskapen om naturen med utgångspunkt från det som är gemensamt för allt levande här på jorden, inte utifrån skillnader och olikheter. Genom kunskap och erfarenheter om livets processer och samband kan sedan detaljkunskaperna fästas. Skolbyggnaden, skoltomten och den övriga närmiljön fungerar som studiemiljö och laboratorium för eleverna. En stor del av undervisningen förläggs utomhus och utgörs av praktiskt arbete i och med naturen och dess krafter. De kan arbeta med solens energi, vattnets olika former, kraft och kretslopp, vindens styrka och variation, liksom med möjligheterna att utnyttja och omvandla de olika energikällorna. De kan genom skolbyggnaden lära känna hur man i den egna miljön handskas med energin, naturtillgångarna och avfallet. De kan t. ex. studera hur byggnaderna värms upp, var dricksvattnet kommer ifrån, vart avloppsvattnet tar vägen och hur soporna hanteras. De kan besöka värmeverket, vattenverket, avloppsverket och sopstationen och där bl.a. erfara vilka konsekvenser dessa system har på naturen och dess kretslopp och diskutera alternativa lösningar på avfallshanteringen och vatten-, energiförsörjningen. Genom att studera närmiljön, såväl den helt bebyggda som den mer naturpräglade, kan barnen bli medvetna om varför miljön omkring dem ser ut “ just som den gör. Skolmiljön förvaltas av skolan själv och eleverna deltar aktivt i omvårdnaden och skötseln av sin miljö.

24 Barnen och naturen SOU 1979341

För framtiden måste samhället lägga sin största insats från på skolan, Förskolan till högskolan. Det är främst skolan som samhället kan nå genom den kommande generationen. De som nu är vuxna är svårare att påverka. Hela undervisningen måste utgå utifrån en ideologi om ett samhällei balans med naturen. Det gäller av dem som utbildningen i sin yrkesutövning kommer att arbeta med barn och det gäller utbildningen av dem som i sin kommer yrkesutövning att påverka vår fysiska miljö - den miljö som gör det möjligt för oss att leva vidare.

Barnomsorgen i

kvartersgården Högberga

av Karin Edenhammar, Gunilla Niss, Elisabeth Sjögren och Kerstin Sjöblom

Minns ni våra framtidsvisioner? Minns ni reportagen vi hade i några nummer av ”Småbarnspedagogen” år 1975? Minns ni vad vi tänkte oss? Hur gick det? Vad blev det av våra visioner? Nu 20 år senare kan vi ser hur det gick. Men först skall vi göra en kort sammanfattning av våra visioner. Vi gjorde dem utifrån de erfarenheter och förhoppningar vi hade år 1975. Vi försökte lyfta fram och förstärka tendenser som fanns då och utifrån dem dra upp några konturer till vad samhället och daghemmen kunde utvecklas till. De mest pessimistiska perspektiven varken vågade eller kunde vi utveckla då. År 1975 när medvetenheten om jordens och mänsklighetens problem växte och känslan av maktlöshet var stor och befogad, innan krisen fordjupats så att nya lösningar tvingats fram, då var man pessimistisk och vågade inte analysera och beskriva framtidsperspektivet på allvar. Man ägnade sig åt produktion och konsumtion och underhållande fritidsaktiviteter. De problem som samhället år 1975 stod inför var gigantiska och medvetenheten om detta var inte särskilt genomgripande. Skillnaden mellan rika och fattiga länder ökade snabbt, utsugningen av jordens resurser och miljöförstörelsen ökade likaledes och det kapitalistiska systemet stod inför enorma problem. Vi var helt på det klara med att daghemmens plats i samhället, deras uppgifter, arbetssätt och innehåll helt är avhängig av vilket slags samhälle de skall verka i. De vi i vårt reportage framhöll som helt nödvändiga förändringar låg både på ett globalt, nationellt och lokalt plan. Omläggning av produktionssättet mot planekonomi och nolltillväxt, förändringar av klassamhället,jämställdhet mellan könen, ökad politisk och facklig aktivitet och ett ökat ansvarstagande och engagemang i de globala problemen såg vi som nödvändiga för det svenska samhället. Från daghemmens horisont kunde vi tydligt se att föräldrars villkor helt kom att avgöra vilka villkor barnen kom att leva under och att daghemmet aldrig ensamt helt kan kompensera i övrigt dåliga villkor. För att förändra barnens uppväxtvillkor måste föräldrars livssituation förändras. Ett bra daghem kräver ett bra samhälle och ett bra samhälle kräver en bra värld att leva i. Detta var vår utgångspunkt. År 1975 såg våra visioner om Sverige ut så här i sammanfattning: Visionerna om Familjenborg, Matriarkalien, Särby, Mysinge, Månglunda och Högberga såg vi som tänkbara utvecklingar. Högberga såg vi som den mest önskvärda.

26 Barnomsorgen i Högberga sou 197941

kvartersgârden

IFami/jenborg har familjen fått sitta i högsätet och man talar mycket om barns behov av att få växa upp i en hel familj, om kvinnans möjlighet att välja att vara hemma under barnets forsta 4-5 levnadsår och mannens möjlighet att försörja familjen. Tekniken inom produktionen har bidragit till att skapa en arbetsmarknad utan full sysselsättning. Kvinnorna har återgått till hemarbetet. Skattefri månadspeng för hemmafruar och ett rikt utbud av sysselsättningsaktiviteter för hemmavarande kvinnor håller kvar dem i okunnighet och brist på intresse för samhället och sådant som ligger en liten bit utanför Mannen får sin markservice och kvinnor uppmuntras att vara familjen. moderliga och dekorativa. Politisk och facklig aktivitet är manliga. Problem och svårigheter i kvinnornas situation tolkas som individuella problem och på med kvinnokönet. De kvinnor som inte lyckats något sammanhängande hitta en man som står för forsörjningen kan inte försörja sig på sin utan får gå ut i ofta okvalifrcerat yrkesarbete medan deras barn månadspeng får dagisplats. De betraktas inte så sällan som en sämre sorts medborgare.

Visionen om Matriarkalien, samhället där kvinnor och mödrar har den makt och de möjligheter som män har i samhället år 1975,. blev det häftiga diskussioner i redaktionen om. En del av oss såg att i detta samhälle skulle icke-konkurrerande sidorna hos människor få äntligen de verkligt mänskliga, en chans till utveckling, fördjupning och nyansering. Alla de kunskaper och erfarenheter som kvinnor har och har haft skulle äntligen kunna tas i anspråk sätt berika samhället. Kvinnor skulle nu bli både och på ett rättvisande

ansvarstagande och inflytelserika. Äntligen skulle de våga

handlingskraftiga, tala högt och vänta sig att människor skulle lyssna på dem och respektera dem. Andra i redaktionen vidhöll att kvinnor är lika beroende som andra av det samhälle konkurrens, alienation de lever i. Så länge samhället befrämjar blir också kvinnor av detta. Dessutom blev det och specialisering påverkade en omöjlighet att skära bort halva befolkningen från inflytande igen, denna om man ville ha ett bra samhälle. I Matriarkalien skulle det gång männen, inte finnas bemärkelse, for där integreras barnen i några dagis i vanlig yrkeslivet.

I Särby såg vi ett utvecklat elit- och specialistsamhälle, där klass-, löne- och var förstärktajämfort med år 1975. Ekonomisk tillväxt, utbildningsskillnader effektivitet och lönsamhet var honnörsord. På daghemmen arbetar självklart endast utbildad sätta in personal och man faster stor vikt vid att mycket tidigt för barnen. Tester och noggranna urval utbildnings- och träningsprogram garanterar att varje barn får den stimulans och träning som det behöver. Specialbegåvningar upptäcks tidigt och får del av särskilda stimulansprooch “medvetna” föräldrar går på kurser för att lära gram. Särskilt ambitiösa sina barn. Pedagogiskt material betyder sig hur man bäst skall stimulera mycket och leksaks- och stimulansindustrin är viktig och lönande. Man anser konkurrens utvecklande och valfrihet betydelsefull,åtminstone för dem som nått en viss ”nivå”. Klasskillnaderna i detta samhälle är självklart stora. Konsekvenserna av detta blir emellertid inte i ögonenfallande, då bland annat bostadssegregationen och olikheterna i arbetstider för med sig att olika sorters människor inte möts. Natthem för barn med skiftesarbetande föräldrar är vanliga. Det är

Barnomsorgen i kvartersgârden Högberga 27

självklart stor skillnad i prestationsresultatet mellan barn från olika daghem. Man diskuterar livligt om man inte skall utöka reprissändningarna på radio och TV så att nattskiftesmänniskorna skall få del av samma underhållningsoch kulturutbud som de dagarbetande. Då kan ”nattmänniskorna” hämta sina barn på ”natthemmen” och hinna äta middag innan sändningarna börjar halv sex på morgonen. I Särby experimenterar man med att få fram ”autentiskt solljus nattetid för att nattskiftesarbetarna skall få känna av en större rättvisa. Det man har problem med är bland annat drop-outs”, skoltrötthet, psykosomatiska sjukdomar och låg politisk och facklig aktivitet hos stora grupper i befolkningen. Detta trots att legitimerade testologer lagt ned ett stort arbete på att söka rätt på “rätt man på rätt plats”.

En annan vision handlade om Mysinge, där trygghet, hjälpsamhet och trivsel var viktiga begrepp. Samhället av år 1975 finns kvar, men det som då var problem och motsättningar har liksom suddats ut och syns inte så tydligt längre. Många människor har fått det ekonomiskt bättre och stora grupper upplever sig nöjda. Man arbetar nu på att kunna genomföra fyra dagars arbetsvecka så att man skall kunna ägna mer tid åt fritidssysselsättningar och hobbies. På daghemmen, i skolorna och utbildningsanstalterna har den nya ”krampedagogiken” vunnit insteg. Mjuka, moderliga kvinnor och varma, nyanserade män hjälper till att skapa trygga och harmoniska människor. Det är viktigt att ”ge raka budskap” och uttrycka nyanserade känslori samspelet människor emellan. Människor som har någon pessimistisk livssyn eller är aggressiva deltar i ”gråt-ut-din-smärta”-kurser och får lära sig mer positiva former av samlevnad. l skolor och på arbetsplatser har man regelbundna diskussioner under rubriken “Tyck om dig själv” för att stärka självkänslan. Man ser det som viktigt att miljön blir så harmonisk och tilltalande som möjligt och man tänker sig att den mjuka linjen skall sprida sig och påverka lösningen av problemen i världen. Man är svagt optimistisk om att allt skall bli bättre, men man har inte gjort någon egentlig genomgång av problemen eller diskuterat lösningar och ansvarsfrågor.

I Mänglunda fäster man stor vikt vid mångfalden, den fria företagsamheten och den individuella friheten. l ädel tävlan mellan människor skall det bästa få utvecklas. En stor del av ansvaret för barnomsorgen har lagts på föreningar av olika slag. Politiska föreningar, intresseorganisationer, idrottsklubbar, företag drev alla sina olika daghem på statliga anslag. Olikheter mellan människor i fråga om intressen, personlighet, politisk och ideologisk uppfattning ansågs viktiga och konfrontationer mellan olika riktningar sågs som utvecklande. Privata daghem växte fram och dessa fick olika profiler därför att föräldrar med samma intressen och uppfattningar sökte sig till varandra och personal med viss inställning och utbildning sökte sig till ett daghem som låg helt i linje med deras egen ideologiska uppfattning. Skolförberedande daghem, anti-auktoritära daghem, religiösa daghem, idrottsdaghem, musikdaghem, matematikdaghem, ”ansvarstagardaghem“, lekdaghem och allmänna daghem tar emot barn med olika intresseinriktningar. Till vissa daghem finns köer och där får både föräldrar och barn

28 Barnomsorgen i kvarrersgârden Högberga sou 197941

prov for att komma in. Utgångspunkten ”lika barn leka bäst” genomgå garanterar att man kan få utveckla och fördjupa sig inom den ram som ens ideologiska inställning drog upp. Man anser att viktiga krafter i samhällsutvecklingen är att alla människor kan komma till sin rätt och har möjlighet att uttrycka sig. Sociala åtgärdsprogram aktiverar dem som inte av sig själv tar sig för med något eller som inte har något specialintresse i livet. Här har man dock stött på en massa svårigheter med människor som inte kan bestämma sig utan som byter inriktning, och med dem som inte verkar ha några intressen utan som drar sig undan. Man har också svårigheter att placera barn som inte visar några speciella färdigheter, intressen eller fallenheter. Det fackliga och politiska intresset har ökat i landet, men man börjar få med bråk mellan olika avståndstagande från stora svårigheter grupper, och gräl om hur man skall poängberäkna vistelse vid olika extremgrupper daghem när det gäller intagning i skolan. Det råder stor oenighet om hur man skall lösa motsättningar mellan grupper i samhället.

Den vision som tilltalade oss mest var visionen om Högberga. Här hade man med stora svårigheter börjat lägga om produktionssättet så att det inte längre kom att inverka så negativt på det sociala livet. Klassamhället är nu inte så utpräglat, löne- och utbildningsskillnader har blivit mycket mindre betydelsefulla,jämställdheten mellan könen är nu en realitet. Människorna ses som en resurs för varandra och for samhället och ingen behöver gå utan arbete. Produktionen är inriktad på nyttigheter och forskningsresurserna används om problemen i andra länder är för att göra överlevnad möjlig. Kunskapen högt prioriterad i skola och utbildning och i massmedia och man försöker finna sätt att vara solidarisk med dem så att det kommer att ingripa direkt i ens personliga liv. Både vuxna och barn försöker fostra varandra till ett kollektivt ansvarstagande. Barnen får delta i samhällslivet på olika sätt, de får ta ansvar och har rösträtt i olika församlingar allteftersom problemen angår dem och de förmår överblicka egna beslut.

Detta är framtiden år 1995

1975 och Vi tänker oss att den reporter som var med och gjorde visionsnumret som därefter varit bortrest till månen och nu i dagarna kommit tillbaka får Hon följer med vår kontorist på redaktionen Edvin Lind göra ett reportage. som begärt förkortad arbetsdag för att under ett år framåt tjänstgöra på deltid i sin kvartersgård. Han hade utvalts till detta både beroende på sin arbetslivserfarenhet och på grund av sina specialkunskaper om insekters liv, som varit hans stora hobby i många år. bostadsområde med De kommer till Högberga som är ett 15 år gammalt och låghus blandade. Det finns tre kvartersgårdar som både är höghus fritidshem, ungdomsgård, intresse- och aktivitetscenter for vuxna daghem, och barn i området. Varje kvartersgård har ansvar för det område som det ligger i och det innebär att alla medlemmar gemensamt skall besluta om hur och underhåll skall man skall använda det, hur medel for inköp, reparationer fördelas och utföras.

Barnomsorgen i kvartersgården Högberga 29

Allt som behöver utföras i området fördelas på arbetsgrupper av vuxna och barn. Det är de vuxnas uppgift att lära barnen både hur man praktiskt skall utföra sysslor, hur man kan fördela uppgifter, hur man kan besluta och planera tillsammans. Detta är alltså inte enbart Föräldrars uppgift att lära barnen. De tre kvartersgårdarna driver tillsammans verkstäder för reparation och tillverkning. Arbetsgrupper ansvarar för verktyg och lokaler. Syjuntor, odlingskollektiv, motorklubbar, dansföreningar, studiecirklar i snickargäng, olika ämnen har här lokaler. Varje kvartersgård arbetar också under ett år med ett tema för att öka kunskaper och intresse inom något ämnesområde. Denna verksamhet ses som kontinuerlig fortbildning och den följs upp i radio och TV genom program inom olika ämnesblock. På en kvartersgård i Högberga har man arbetat med teman om insekters liv, uppgift och funktion i naturen, på en annan med Skärgårdsliv i gången tid,där man försöker se hur människan anpassat sig till och försökt att påverka sina levnadsförhållanden. Den tredje kvartersgården har Sydamerikas politik, ekonomi och geografi som sitt tema. Viktiga principer för aktiviteterna i bostadsområdena är: att uppmuntra och stödja deltagande och ansvarstagande. Erfarenheterna visar att möjligheterna att påverka sin vardagliga situation leder till ett ökat intresse och deltagande i facklig och politisk aktivitet. att öka möjligheterna att bygga upp ett innehållsrikt socialt nätverk, där mänskliga kunskaper och erfarenheter kan tas till vara. att öka kunskaperna om människan, jordens resurser, vâra överlevnadsmojligheter och konsekvenserna av olika samhällssystem. På kvartersgården i Högberga träffar reportern och Edvin Lind en grupp människor, barn och vuxna. Följande samtal utspinner sig:

Vilka är det som använder den här kvartersgården?

Alla som bor här i huset. En sådan här lokal hör till varje större hyreshus. Är husen mindre delar man på en gård. Kvartersgården är allas egendom och alla är här någon gång. skolbarnen är förstås i skolan och på sina praktikarbetsplatser under dagarna men på kvällar och helgerkommer de ofta hit. De flesta vuxna arbetar i produktionen och fackligt på sina arbetsplatser men dom är också engagerade i kvartersgården och vårt arbete här. De som oftast vistas här är förstås barnen och de äldre. Här får barnen kontakt med människor i alla åldrar och med olika yrken och intressen. Alla vuxna som hör hit jobbar minst två dagar i månaden här eller med andra uppgifter i bostadsområdet.

Men vad säger arbetsgivaren om det? Sedan den nya lagen om betald ledighet för att delta i det egna bostadsområdet kom till går det lätt att ordna.

Vem är det som bestämmer om den här kvartersgården?

Det gör vi tillsammans på stormöten, s. k. husråd.

30 Barnomsorgen i kvartersgârden Högberga

Men nt har väl någon _f0›°estândare, någon som ansvarar för

ekonomin och barnen? Nej det var länge sedan vi slutade med det hierarkiska systemet. Det fungerade helt enkelt inte. Folk blev så passiva och ansvarslösa, man undrade jämt vad man inte fick göra och vad man fick göra, ingen tog ansvar utan alla hänvisade till bestämmelser eller till foreståndaren. Man gjorde saker for att det var någon överordnad eller kommunen som bestämt, inte for att man trodde att det var bra för huset, eller barnstugan som huset kallades på den tiden. Barnen och personalen komjämt i kläm mellan olika centralt utfärdade bestämmelser. Jag kan berätta hur det var på den gamla barnstugetiden, då fanns här bara unga tjejer och barn, själv varjag 18 år, föräldrarna bara lämnade och hämtade sina barn och var aldrig med oss i arbetet eller delade ansvaret for avdelningen med oss. Och kan du tänka dig fast folk bodde så trångt och ensamt så stod alla barnstugor helt tomma på kvällar och helger. Sedan vi fått rambudget och lokalt självbestämmande har det blivit helt annorlunda. Nu engagerar sig alla här i kvarteret for gården och verksamheten här.

Inte kan väl vem som helst få vara här pâ kvällarna? Någon måste

väl ha det yttersta ansvaret för lokalerna och materialet här? Och för att det blir städat? Vad säger förvaltningen om det? Den gamla regeln med att ansvaret låg på foreståndaren är ersatt med ett kollektiv som ansvarar for kvartersgården.

Har ni nâgra fast anställda här?

Vi är två pedagoger anställda på heltid för de 17 barn som vistas här. Det är alltid två vuxna förutom oss pedagoger här. Föräldrarna och andra ärju här och arbetar två dagar i månaden. Sedan sitter Elsa ofta här och väver. Barnen brukar klippa mattrasor åt henne. Gustav som varit snickare brukar laga möbler här och många av ungarna hjälper till med det. Dom tar med egna trasiga grejer som Gustav och barnen fixar tillsammans.

Hur gör ni med barn till skiftesarbetande föräldrar?

Nu när alla barn känner alla vuxna så är det inget problem. Ta t. ex. Ulla som jobbar på sjukhus på nätterna, hennes Kalle följer nu med Anders hem och sover där. Det har blivit så att fast föräldrarna är hemma så sover barnen över hos varandra ibland, familjerna har blivit mycket öppnare på något vis och barnen är inte så hårt bundna till sina föräldrar nu när dom har tillgång till så många olika vuxna. När det varit kriser och problem i en familj har det inte drabbat barnen så hårt. När Johan och Eva låg i skilsmässa och grälade for jämnan så bodde deras Lisa hemma hos en kompis mest hela tiden och träffade föräldrarna här på kvartersgården.

Barnomsorgen i kvartersgârden Högberga 31

Men det är som om kineserna har tanken att alla vuxna är ansvariga for barnens grundtillit. Det handlar inte om en grundtillit till mor och far och vårdare utan om en tillit till människor -att man kan vända sig till människor och att de är att lita på. Det är naturligtvis en fruktansvärt radikal tanke att andra än de egna Föräldrarna är människor som barn kan lita på. (Rita Liljeström)

Det där med att ni bestämmer tillsammans här måste väl vara svârt och tidsödande. Kan det verkligen vara effektivt? Visst tar det tid men det måste få ta tid. När så många barn och vuxna skall besluta gemensamt är det viktigt att alla deltar i besluten och att vi blir eniga. På våra stormöten diskuterar och beslutar vi om vad barn och vuxna skall syssla med under dagarna och vilken mat som skall lagas. Vi bara grovplanerar i den stora gruppen, sedan överlåter vi åt barnen och de vuxna som är med på dagarna att göra upp detaljerna. Eftersom alla är med i de stora besluten så är det sällan några problem. Men det har tagit lång tid och varit mycket bråk och konflikter när så många olika viljor skall enas. Nu när vi jobbat så här några år kan vi se att vi vuxna återuppfostrat varann. Vi växte ju upp i ett utpräglat konkurrenssamhälle och för oss har det varit svårt att se till gruppens eller husets bästa. Men alla våra långa diskussioner där vi alltid hållit linjen att enigheten går före effektiviteten har lärt oss mycket om varandra. Jag kan ta ett exempel så du förstår vad jag menar. När vi skulle starta här och började diskutera inredningen av lokalerna så var det naturligtvis så att vi inte hade hur mycket pengar som helst att röra oss med. Att vi skulle ha bord, stolar och köksutrustning var självklart och inte så svårt att besluta om även om det fanns olika smakriktningar. När vi kom till material som hade med lokalernas användning att göra då blev det svårare. Några ville ha diskmaskin, andra ville använda pengarna till ett terrarium och tyckte att vi skulle handdiska. Under tiden vi diskuterade de två alternativen så var vi tvungna att handdiska all disk och så småningom kom vi fram till att det gick så bra att turas om att diska tillsammans med barnen att vi beslöt oss för att köpa terrariet.

Får barnen vara med i besluten? De större barnen är med på stormötena och det är fantastiskt att se hur dom kan lägga förslag och delta i diskussioner. Inte är dom blyga och rädda som vi var som små. Men vi tränar ju dom medvetet från det dom börjar tala att vara med i nio- och fyraträffar. Klockan nio samlas alla barn och vuxna och går igenom vad som behöver göras under dagen och fördelar sysslorna mellan sig. Blommor som behöver vattnas, bröd som skall bakas, vem som skall handla åt Klara Pettersson som sitter i rullstol, vem som skall laga mat, vilka arbetsplatser man skall besöka etc. På fyraträffen summerar vi ihop det som

32 Barnomsorgen i kvartersgârden Högberga

hänt under dagen. Barnen lär sig på det här sättet att fatta beslut och ta ansvar för det dom åtagit sig. Man kan kanske tycka att vi lägger för stort ansvar på barnen här, att dom inte får tid att leka och stoja. Men barnen verkar gilla att ha riktiga och nödvändiga uppgifter att göra och visst leker dom och fantiserar mycket tillsammans. Dagen efter det vi varit på studiebesök på skofabriken lekte alla fabrik och jobbade med skotillverkning. Dom skar ut sulor i papp och sydde ihop skorna med garn. Sedan traskade dom omkring i pappersskorna och sjöng visor om arbetet i fabriken.

Daghemsbarnen möts ofta av en oförstående och avvisande omvärld, när de är ute (i samhället) och “luktar” på de stora människornas egentliga liv: - Varför kommer ni dragande med en massa ungar vid den här uden? - Det är så jobbigt om det kommer en grupp barn till mitt jobb, chefen skulle inte gilla det. - Ska vi stoppa produktionen för en hoper ungars skull? - På den här restaurangen vill vi inte ha en massa ungar som skitar ner och inte köper något! Dessa fraser är representativa för den syn samhället har på barnen. De ska finnas, men får inte synas och absolut inte höras. Barn utgör idag en störning nästan överallt då de dyker upp utanför hemmiljön, de speciellt tillrättalagda lekplatserna och daghemmen: Ett barn i stan är i livsfara. Ett barn på en arbetsplats är ett hinder. Ett barn i ett sällskap är en störning. Ett barn i en affär är en potentiell tjuv . . . (Pockettidningen R)

Hur arbetar ni med barnen? Vi försöker att uppmuntra och stödja ansvarstagande och deltagande och att inte stimulera till konkurrens och tävlan. Det var ju för 10-20 år sedan så modernt att tala om målsättningen. Man staplade en massa fina ord ovanpå varandra, 0rd som var så neutrala och intetsägande att alla oavsett vilken ideologisk bakgrund man hade kunde instämma. Vi diskuterar nu mer hur vi vill jobba med barnen. Vi diskuterar kontinuerligt vårt arbetssätt och formulerar oss gemensamt i s. k. “arbetspapper. En gång i månaden försöker vi följa upp hur det gått, vad vi gjort för fel och hur vi skall jobba vidare. Vi kan arbeta med vissa teman under en lång tid, det kan t. ex. handla om fiskar. Då talar vi om fiskar och åker ut till en sjö och ser hur fiskarna lever, vad som växer i sjön, vad fiskarna lever av, vi kan också rensa fisk och tillaga den. Vi har också ett akvarium där vi kan följa hur fiskarna lägger rom, hur ynglen utvecklas och även hur fiskar dör.

i

Barnomsorgen kvartersgârden Högberga 33

Ragnar, _lörälder rill Lisa: - Det är ju rena vansinnet att barnen inte ens får delta i nödvändiga göromål som matlagning, disk, städning, tvätt och så vidare. Den matlagning som de har nu, i grupp någon gång då och då, är också reducerat till ett slags pyssel, utanför den egentliga,

nödvändiga verksamheten. När barnen skall laga mat sker det inte i

köket utan i det speciellt tillrättalagda lilla minikök som finns i barnens Iekrum. (Pockettidningen R)

Vad är det då barnen gör? Vad barnen gör,ja de deltar i allt som behöver göras här på kvartersgården. Vi har arbetsgrupper med barn och vuxna som ansvarar för matlagning, städning, inköp av material, tvätt, snöskottning på vintern och skötsel av gemensamma uteplatser, gräsmattor och sånt. Barn och vuxna sköter sina kläder här, tvättar och lagar, sätter i knappar osv. De flesta barn tycker det är spännande att få sy maskin. Många barn är också i cykelverkstan, på bygglekplatsen och lagar och gör i ordning sina cyklar.

Men ni har väl pedagogiskt material, pussel, indianpärlor, lek och

lär med elefanren, badrumspyssel, pedagogiska bildserier, Brio lek och lär, på väg att läsa 0sv.?

Vi behöver inte mycket sånt, det är mest fabrikanterna som tycker att vi behöver det. Vi har ingen användning För bildband om potatis t. ex. Vi sätter ju potatis, kupar, rensar och tar upp den, borstar, kokar och äter den. Det var bara på den tiden då alla både vuxna och barn lick färdiglagad djupfryst mat, potatismos som ingen människa kunde se hade något gemensamt med potatis, som man behövde bildband om potatis. För mycket färdigt material tycker vi passiviserar barnen så vi har inte så mycket sånt. Förr kunde man också se ungar som vecka efter vecka satt och la

den ena plattan efter den andra med indianpärlor. Det var som om de inte

vågade eller kunde göra något annat. De vuxna motiverade det med att barnen behövde träna ñnmotorik. Här tränar barnen linmotoriken genom att sy i knappar och hacka grönsaker. Det är sånt som behövs göras, som det är någon mening med. Pedagogiskt material behövde man ha lör att sysselsätta barnen, eftersom man hade utarmat daghemmen på alla verkliga och nödvändiga sysslor. Pedagogerna skulle ju inte behöva ta tid från barnen lör att t. ex. laga mat, städa och dylikt. Att arbeta tillsammans barn och vuxna är for oss det bästa sättet att överföra kunskaper och erfarenheter till barnen. Då känner också barnen att de på allvar räknas och ingår i en gemenskap.

Har ni besök från smâbarnsavdelningen

i dag? Besök, nej småbarnen ingår i gruppen. Föräldrarna tar med sig sina riktigt små barn kanske bara några veckor gamla på möten och aktiviteter på gården.

34 Barnomsorgen i kvartersgården Högberga

- hem och Jag tycker det är mycket bättre att min unge kommer berättar att hon varit med dagis på Verkstadsbolagets dataavdelning än att hon har med sig en tax som hon klippt ut i glanspapper. (Pockettidningen R)

När Föräldrarna så småningom börjar arbeta vistas barnen här. Föräldrarna arbetar ju sedan här ett par dagar i månaden.

Men tar inte de små barnen skada av att vara tillsammans med

så många äldre barn och vuxna?

Skada? Nej, de älskar att se de större omkring sig. Det händerju spännande saker hela tiden. De små skulle ta skada av att inte få vara med. Tänk som det var för länge sedan då höll man småbarnen isolerade på speciellt tillrättalagda avdelningar. Och så var alla jämngamla. Egendomligt att sätta ihop 10 barn under tre år i samma grupp, det måsteju ha varit enformigt och svårt för både barn och vuxna.

Men säg mig är verkligen de små inte rädda för de större barnen? Varför skulle de vara rädda för de större barnen? Är det några barn som gör varandra illa så är det de som är jämngamla. Inte ger sig de större barnen på de små. De större barnen är så förtjusta i småbarnen. En del barn har ett eller inget syskon och för dem är det ju alldeles nödvändigt att få lära känna små eller stora barn. Hur skulle det annars gå för dem när de blir vuxna och skaffar egna bam om de knappt har sett ett spädbarn tidigare?

Är det inte farligt _för små barn att vara tillsammans med så många,

blir de inte mycket sjuka? Det är klart att barnen (och vi vuxna också) är förkylda ibland. Vi vet nu att förkylningssjukdomar i hög grad har att göra med t. ex. stress. Det här är en Många av barnen och även de vuxna harju känt avspänd och trygg miljö. varandra under många år så det är mycket självklart och välbekant för dem att vara här. Det varju inte så konstigt att ungarna blev oroliga och ofta förkylda när de aldrig hann få annat än ytliga relationer till personalen innan det var dags att byta avdelning. Ja, jag menar som det var förut då ungarna bytte avdelning nästan varje år då man hade späd-, kolt-, mellan- och storbarnsavdelningar och sedan när de skulle börja skolan då var det tid att byta från dagis till fritidshemmet. Vad de krånglade till det i onödan.

Kan ni verkligen tillgodose och stimulera alla barn då de är på så

olika utvecklingsnivå?

Det är det som är stimulerande för barnen att de är i så olika åldrar. Det finns alltid någon som är lagom mycket äldre att ta efter och lära sig av.

Barnomsorgen i kvartersgârden Högberga 35

Om det vid något tillfälle skulle vara så att vi anser att en speciell åldersgrupp skulle behöva något särskilt ja då samlar vi alla i samma ålder och gördet. Men sånt som före läseboken” har vi slutat med lor här linnsju alltid större barn som kan läsa och har lämpliga böcker som de mindre spontant tar efter och lär sig av. Så är det med många sysselsättningar som man trodde att man var tvungen att lägga in i pedagogiken och träna som t. ex. av- och påklädning, lära sig vad de olika klädesplaggen heter osv. Det lär sig våra barn av varandra. Men det ärju inte så att vi är anhängare av den s. k. ”växtpedagogiken” som innebär att ger man bara barnen de rätta betingelserna så utvecklas de av sig själva till dugliga människor. Nej vi menar att man alltid påverkar barn, att man måste göra det. Vi måste träna barnen och oss själva att ta ansvar, hjälpa varandra osv. men det gör man ju inte med hjälp av s. k. pedagogiska program. Där menar vi att barngruppen med barn i olika åldrar är en viktig resurs. Barnen klarar olika saker och de stora kan t. ex. hjälpa de små. Vi anser också att det är nödvändigt med vissa normer och regler lör att barn och vuxna skall få arbetsro. Vi uppmuntrar och kräver t. ex. av barnen att de avslutar det de börjat med.

Sa du att ni medvetet påverkar barnen här, det kan väl ändå inte

vara meningen? Det är klart att vi påverkar barnen. Om man som vuxen tycker att något är viktigt så är det klart att man förmedlar det till barnen direkt eller indirekt. Det är viktigt för bam, tror vi, att de vuxna blir tydliga för dem. De vuxna måste visa vad de tycker är rätt eller fel, viktigt och oväsentligt. Först då lår man som ung något att reagera för eller emot. Det betyder ju inte att vi vuxna lörtrycker barnen med våra idéer. Men barn är mycket fascinerade av engagerade vuxna och helt ointresserade av människor som är likgiltiga.

Det här låter så idylliskt, är det verkligen så här, har ni inte svârigherer alls?

Oj, det återstår mycket arbete än innan det kommer att fungera så bra som vi vill. Vi har alla svårt med att låta bli att konkurrera med varandra, att ta ansvar, se till att saker blir gjorda utan att vara tillsagd att göra det. Vi vuxna har ju vuxit upp i ett utpräglat konkurrenssamhälle och det är mycket svårt lör oss många gånger att ändra på oss, men vi försöker.

Vilken utbildning har ni som arbetar här? De llesta av oss som är fast anställda har en pedagogisk utbildning. Det där med utbildningen är något som vi ständigt och jämt diskuterar. Vill man vara lite drastisk kan man uttrycka sig så här, skall man ut på sjön ien segelbåt med några barn, vad är säkrast och bäst För barnen, att den vuxne är pedagog eller har skepparexamen. Vad vi menar är att enbart vara pedagog, vara expert på barn blir lite underligt, man måste kunna andra saker också. Därför är det så viktigt att de som utbildar sig till pedagoger har erfarenhet av annat yrkesarbete också.

36 Barnomsorgen i kvartersgârden Högberga

Vad har ni gjort gemensam! i det här bostadsområdet? Tidigare hade varje barnstuga sin utelekplats och skolan sin gård och hemmabarnen hade en speciell lekplats utanför huset där de skulle vara och leka. Varje lekplats hade ungefär likadana uppsättningar med gungor, sandlåda och klätterställningar. Barnen hade inga möjligheter att konstruera själva och det var mest bråk mellan barnen eller meningslöst spring från en sak till en annan. Vi vuxna stod mest och tittade på. Många var missnöjda med detta och vi bestämde oss för att på en öppen plats mellan husen ordna en bygglekplats som nu har utvidgats till att även omfatta ett planeringsområde. Där har barn och vuxna tillsammans sått många olika slags blommor. Det ser nästan ut som en liten forsöksträdgård. Det har visat sig här som så många gånger tidigare att det som från början var tänkt som en förbättring av barnens miljö på sikt har visat sig vara bra for alla. Bygglekplats var det från början en hel del motstånd inför dels for att det skulle se skräpigt ut men också for att det kunde vara farligt for barnen om de byggde på höjden och det rasar. Det har nu visat sig att väldigt många föräldrar och även vuxna utan bam går dit for att använda sig av de redskap som finns där. Vi har satsat en hel del pengar på utrustning av verktyg. Många av barnen är mycket skickligare på att reparera diverse möbler, cyklar m. m. så det håller på att växa fram riktiga verkstäder på det som från början var tänkt som enbart bygglekplats. Så har vi t. ex. en verkstad där vi bygger kanoter och andra båtar. Med kanoterna har vi gjort många färder på kända och okända vattendrag. Nu kommer Edvins insektsgrupp, 8-10 barn och ungdomar från området, som valt att under en tid kartlägga insekternas liv. De skall ut på exkursioner i for att leta efter ett par sällsynta skalbaggar. Journalisten har omgivningarna nu fått tillräckligt underlag for sin artikel och återvänder till redaktionen fylld av nya och spännande intryck.

Skolan i framtiden

av Mars Ekholm

Skolan - stället där man lär

Oavsett om skolan tjänar den bestående ordningen eller om den hjälper samhällsutvecklingen på vägen kommer sekelskiftets barn och ungdomar att vara lika klara över vad man gör i skolan som dagens växande. Där lär man sej. För att unga människor ska lära inom ramarna för en samhällsinstitution fordras det att institutionen ger den unge möjlighet att lära och också hjälper henne att se nödvändigheten att lära. För att livet i framtidens skola ska kunna ge viktiga bidrag till de växandes framtidsberedskap måste det ta sin utgångspunkt i deras naturliga sätt att fungera och utvecklas. Sekelskiftets skola kommer förhoppningsvis att basera sin uppläggning och sitt inre liv på iakttagelsen att människor främst utvecklas genom sina egna aktiviteter. Hennes tankar, känslor och handlingar för henne i en ständig kontakt med omgivningen. I den kontakten söker hon någon slags ordning över tillvaron. Den ordning som en individ tycker sej finna kan likna andras ordning. Den variationsrikedom som härigenom uppkommer mellan olika människors omvärldsuppfattningar är ibland en tillgång för samhället, ibland en nackdel. Framtidens skola kommer att i vissa avseenden, likaväl som dagens skola, behöva påverka individerna till uniformitet.

Vad man lär sej i framtidens skola

För att eleverna ska kunna hantera överlevnads- och samlevnadsproblemen under nästa sekel kommer den tidens skola att behöva ställa krav på att eleverna utvecklar såväl en del kunnande som bestämda förhållningssätt till omvärlden. Jag tror att man i den framtida skolan kommer att ställa tydliga krav på den växande att kunna känna, tänka och vilja. Den växande kommer säkert också att möta krav på att hon ska utveckla sin förmåga att uttrycka det hon tänker, känner och vill. Idealt bör skolan då också göra det nödvändigt för de växande att utveckla sin förmåga att uppfinna, att tillverka och att besluta. När det gäller den växandes förhållande till omvärlden så kommer krav att ställas på

henne att hon blir självständig, ärlig, ansvarig och medveten. Hon kommer

att avkrävas en ärlighet i den betydelsen att hon behöver leva i enlighet med de ideal hon har. Kravet på ansvar kommer inte bara att gälla de egna

38 Skolan i framtiden

handlingarna utan också de handlingar som det eller de kollektiv som man är en del av företar. För att kunna ta detta ansvar fordras att man vet vad man gör. Att man har medvetenhet.

Ett helhetsbetonat lärande

Innehållet i det man lär sej i sekelskiftets skola bör idealiskt sett inte vara så ämnesuppdelat som det är idag. Om den framtida skolan vågar acceptera det kunnande som redan idag finns om hur människor lär och utvecklas så kommer lärandet att ske på mer helhetsbetonat sätt. De växande i skolan kommer att ställa sina egna frågor och försöka hitta olika vägar att finna svar på de egna frågorna. När de själva uppfunnit informationsvägar blir det möjligt för dem att undersöka sin omvärld och göra upptäckter. De iakttagelser som de gör kommer att fordra ett självständigt bearbetande och analyserande. Analysen kommer att ske både utifrån känslomässiga och förnuftsmässiga kriterier så att det blir en vana att göra ställningstaganden. ställningstaganden som också leder till såväl strukturering och ordning inom den växande individen som till konkreta handlingsprogram i förhållandet till omvärlden. Handlingsprogram som också kommer att prövas i praktiken så att ytterligare erfarenheter kan göras. Frågorna som de växande ställer kommer inte att passa in i ämnesområden som vuxna funnit på. Det utvecklande arbetet med att utforska frågorna och få svaren att bli nya handlingar känner inte heller några bestämda tidsrytmer eller tidsgränser. Den skola jag önskar i framtiden skulle därför inte ha den typ av hindrande tidsrutiner som dagens skola har. Den skolan kommer att sakna veckotidsschema, där bestämda ämnen har sin uppmätta millimeterruta. Den kommer att ha tidsgränser på samma sätt som vuxnas arbete i dag är tidsmässigt maximerat.

Vuxnas arbetstraditioner hindrar den ideala skolan

Det här borde hända. Men jag tror inte att det kommer att ha hänt så snart som till sekelskiftet. Varför inte? Den enklaste förklaringen ligger kanske i att det är andra krafter än idéer som bestämmer vad det blir av skolan. Visserligen har idéer som innebär att man ska satsa på elevernas egna sätt att få ordning på föreställningarna om omvärlden återigen skrivits in i riksdagsbeslut om skolans reformering. Men bara för att riksdagen ställt upp på idéerna innebär det inte att skolan, dess organisation och dess människor ställt upp. Ett arbetssätt som utgår från att eleverna formulerar de viktiga frågorna innebär, om det tillämpas konsekvent, att ämnesinnehållet i skolarbetet inte kan bestämmas på förhand. Ett sådant arbetssätt leder således till att vuxna skulle tvingas avstå från sin traditionella rätt att kontrollera de växandes arbete och utveckling. Det innebär också att det raserar en av grunderna för lärarens traditionella arbetsmoment- att ensam planera undervisningen i förväg. Arbetssättet förskjuter hela initiativet i skolarbetet från läraren till eleven. Jag tror inte att en sådan förskjutning kommer att kunna ske så kvickt som på

sou 1979:41 Skolan i framtiden 39

trettio år. Men jag tror att det är realistiskt att räkna med att mindre kommer att ske åt detta håll under tidsperioden. Bland annat förskjutningar kommer läromedel- som förmodligen fortfarande kommer att ha en mycket stor betydelse för vad man arbetar med i skolan eftersom de är möjliga att kontrolleras av vuxna i ansvarsställning - att oftare vara utformade med Därigenom kommer lärare snegling på sådant arbetssätt som ovan beskrivits. att tvingas att anpassa sitt arbetssätt till de nya läromedlen.

Maktförskjutning att vänta

De unga i framtidens skola kommer att ha mer att säja till om än i dagens skola. De kommer dock inte att ha hela initiativet och inte heller hela makten över det som sker till vardags. Men de kommer att vara med oftare i styrningen av skolarbetet bland annat då jag tror att normklimatet bland lärarna i högre grad kommer att vara positivt till att eleverna deltar i att bestämma om vad som ska ske redan från de tidiga skolåren. Varken lärare eller elev kommer vid sekelskiftet kunna räkna på att automatiskt få med exakt de utbildningsmoment som man önskar. Man kommer dock att få arbeta hårt tillsammans med varandra för att försöka lä sina idéer att gälla. Ofta kommer nog den vuxne att gå segrande ur den kampen eftersom hon har större möjligheter att veta vad hon vill ska hända och argumentera bättre.

Fortsatt uppluckring av skolans gränser

När det nya seklet kommer, borde skolan ha hunnit med att kraftigt lösa upp sina gränser mot det omgivande samhället. Upplösningen bör ske genom två parallella processer. Dels bör elevbegreppet vara mindre åldersbundet än det är idag. Vuxna yrkesverksamma bör kunna gå i skola tillsammans med växande utan yrke för att såväl lära sej själva som för att tillföra de växande sina erfarenheter. Dels bör verksamheten i skolan genom sin undersökande och Iaborerande karaktär tvinga ut både lärare och elever i samhället. Svaren på de egna frågorna liksom undersökningsobjekten finns nästan aldrig att inom skolans murar. De finns där livet lever - i natur och i tillgå samhälle. De här förhoppningarna tror jag är de som har störst chans att bli 2000talets verklighet. Det finns många indicier i vår egen tid som talar för denna utveckling. Vårt goda ekonomiska läge blir stilla sämre. Det kommer att medföra krav på ett mer effektivt utnyttjande av utbildningsinstitutioner. Att hålla vuxna och växande i särskilda utbildningslokaler, under skilda tider och med olika ledare blir på sikt ett sätt att slösa med resurser. Genom att andra vuxna än lärare förs in i utbildningsverksamhet så vidgas skolans kontaktnät med omvärlden. Jag tror också att trycket från samhället på skolan att göra livet där mer meningsfyllt med sikte på framtida yrkestillvaro, då vuxit sej så stark att dagens förslag om en längre praktisk yrkesprövande period som sprids ut över alla skolår blivit dagsrutin. De växande kommer därför att ha varit ute i längre och kortare yrkesperioder flera gånger under sin skolgång.

40 Skolan i framtiden sou 1979:41

Ökat intresse för social utveckling

Mycket av dagens situation tyder på att vi i framtiden kommer att ägna större intresse åt de ungas sociala utveckling än vad vi gör idag. Konservativa likaväl som radikala ropar idag på ökade satsningar på att man bland annat i skolan bör ägna mer tid åt elevernas sociala utveckling. De konservativa för att lå bättre ordning. De radikala för att få en mer samarbetskunnig och kritiskt tänkande individ. Konservativa och radikala förefaller båda vara ense om att skolan genom stimulansen av elevens sociala utveckling ska bidra till en självständigare människa. _ Den sociala utvecklingen kan stimuleras på flera olika sätt. En metod innebär att man utgår från antaganden om att belöningar respektive bestraffningar avgör vad man lär sej i samvaron med andra. Arbetar man efter den här metoden fordras det idealt att någon vuxen, som vet åt vilket håll man vill utveckla en växande, alltid finns närvarande och kan dela ut bestraffning eller belöning beroende på vad den unge gjort. För att metoden säkert ska få effekt fordras stor systematik från de vuxnas sida. Metoden är således mycket opraktisk. Det är sällan så att vuxna alltid är tillsammans med växande. Det är inte heller så att vuxna orkar med att vara synnerligen systematiska. Ändå använder de flesta vuxna den här metoden i någon utsträckning. Förhoppningsvis har denna metod minskat i användning i skolan vid sekelskiftet. Unga människor lär till stor del in värderingar och handlingar som rör samlevnaden med andra människor genom att titta på hur “modeller” gör. Det vanligaste är att barn tar efter föräldern som modell. Ju äldre barnet blir ju större blir chansen att den växande söker likna en modell utanför hemmet. Den unge försöker gärna ta efter modellens hela sätt att vara - sättet att gå, tala, tycka och uttrycka sej. För att en modell ska kunna påverka en växande människa brukar det krävas av modellen att den är attraktiv. Attraktiv är t. ex. den person i den unges närhet som har makt över den unge själv och över materiella fördelar som t. ex. bilen, TV:n, båten. Växande tar också lättare efter modellpersonen när den förmår ha ett varmt, förtroendefullt och fortlöpande förhållande till den unge. För att man ska kunna ta efter en modell behöver det dessutom vara möjligt att iaktta hur modellen handlar. Det här sättet att utveckla samlevnadshandlingar fungerar oavsett om de vuxna vill det eller inte. Unga människor tar efter alla sidor hos de vuxna. Också de sidor man helst inte vill visa. Vill man som vuxen arbeta med den unges sociala utveckling efter den här linjen måste man börja med att själv bli medveten om hur man själv handlar. Uppträder man på ett sådant sätt att det stämmer med det sätt på vilket man vill att den unge ska uppträda? Är man själv både attraktiv, varm och förtrolig i förhållandet till den unge? Utför man de handlingar man vill att den unge ska ta efter när han kan iaktta handlingen?

Vuxna kommer i framtiden att ha haft större chanser än dagens vuxna att bli medvetna om sina kvaliteter som modeller. Framförallt kommer så att ske genom att atmosfären mellan ung och vuxen kommer att fortsätta att öppnas under de närmaste decennierna och genom att det kollektiva socialpsykolo-

sou 1979;41 Skolan iframriden 41

Plötsligt flög en dyster skugga över Tommys ansikte. - Jag vill aldrig bli stor, sa han bestämt. -Inte jag heller, sa Annika. - Nä,det är inget att stå efter, sa Pippi. Stora människor har aldrig nånting roligt. Dom har bara en hoper tråkigt arbete och fåniga kläder och liktornar och kumminalskatt.

- Inte kan dom leka heller, sa Annika. Usch, att man ska vara tvungen att bli stor! - Vem har sagt, att man måste bli det, frågade Pippi. Om jag inte minns fel, så har jag ett par piller nånstans. - Vad då för piller, sa Tommy. - Några mycket bra piller för den, som inte vill bli stor, sa Pippi och hoppade ner från bordet.

Det är krumelurpiller. Jag fick dom för länge sen i Rio av en gammal indianhövding, när jag råkade nämna, att jag inte brydde mig så värst mycket om att bli stor. - Hjälper det med bara dom där små pillerna, sa Annika tvivlande. - Ja då, försäkrade Pippi. Men dom måste ätas i mörker, och så måste man säga så här: ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bli stur. - ”Stor” menar du väl, sa Tommy. - Har jag sagt ”stur”, så menar jag ”stur”, sa Pippi. Det är det, som är knepet, förstår du. (Astrid Lindgren)

giska vetandet är i ständig tillväxt. Växande blir också vuxna genom att de hamnar i situationer som gör det nödvändigt för dem att handla ”vuxet”. Att de får pröva vuxenrollen. Exempel på sådana situationer eller roller kan vara när man måste ta ansvar för ett mindre barn. När man måste handla självständigt i en valsituation. När man måste samarbeta med andra för att lösa en gemensam uppgift. För att den unge verkligen ska lära något av sin roll eller av den krävande situationen fordras ofta att det blir nödvändigt att bearbeta de upplevelser man haft. Det räcker t. ex. sällan med att vara ute på pryo för att den unge ska bli hjälpt i sitt yrkesval. Han måste ställas inför en krävande situation där de egna slutsatserna behöver skapas och uttryckas. En lågstadieelev lär inte mycket för livet utanför skolan genom att vara självständig materialhjälpare åt fröken om han inte behöver dra slutsatser över till andra livsområden. Sådana krävande bearbetningar kan göras med sikte såväl på lärare som egna och andra föräldrar som publik. Allra bäst kommer kanske bearbetningen till stånd om de växande har till uppgift att redovisa sina slutsatser för äldre elever. Framtidsskolan har goda förutsättningar att fyllas av många situationer i vilka det krävs av eleverna att de handlar “vuxet“. Dagens debatt och

42 Skolan i SOL 1979:41

framtiden

läroplansreformer utgör tecken på att en sådan utveckling är på gång. Ytterligare en metod for att försöka påverka de ungas sociala utveckling finns. Det är den av vuxna mest använda och också den minst effektiva. Den består i att vuxna talar om för den växande hur det egentligen ska va”. Många former finns för hur vuxna talar om det där. Från söndagsskoleberättelser, etiska samtal till raka formaningstal om att den unge ska “sköta sej”. blir denna metod än mer sparsamt praktiserad i skolan vid Förhoppningsvis sekelskiftet.

Lärares lagarbete modell för de växande

Redan nu diskuteras och föreslås att lärare ska arbeta lagvis i undervisningen. När seklet går mot sitt slut tror jag att den idén har hunnit bli omsatt i verkligheten. Den blir det för att lärare sedan länge har vana vid att punktvis arbeta tillsammans i lag och för att ett starkt normtryck for lagarbete hunnit utbildas tills dess. För de växande i skolan kommer lärarnas lagarbete att få flera konsekvenser. De kommer att få en rikare flora av modeller for sitt eget sätt att lagarbeta. De kommer också att ha större chanser jämfört med dagens elever att komma sina lärare inpå livet. Genom att undervisa lagvis kommer lärarna att bli tvungna att inför eleverna visa upp sina oenigheter och också sina konflikter. Lärarna kommer därför att framstå som mer mänskliga for de växande i morgondagens skola än vad de gör i dagens. l den tidens skola blir det också möjligare för eleven att lära av sina lärare. Lärarna kommer nämligen att ha större chans än idag att visa upp att de inte kan och att de också måste ta reda på saker innan de kan ge kommer att höja svar på egna eller andras frågor. Något som troligen elevernas aktning för lärarna. De visar ju att de kan arbeta så som eleverna gärna vill kunna själva. För de växande i framtidens skola kommer eftertänksamma samtal fyllda av kritik och självkritik att vara vardagsmat. När lärare arbetar flera tillsammans med en grupp växande blir det troligare att de själva vågar utsätta sej for kritik och också visa upp varandras kritik av den vuxne i skolsituationen. Elever som får möta lärare som tar upp såväl sakinnehåll som relationer mellan människor till öppen granskning vänjs både vid att kritiskt granska den arbetssituation som de själva deltar i och vid att våga uttala den egna kritiken.

Den vuxne - ett hinder mot en klokare skola

organiserade

För att en rad av de ”bör” som jag hittills behandlat ska kunina bli vardagsverklighet for framtidens barn och unga, behöver man i skolan ge upp den starka traditionen att reglera arbetsdagen i tidsmässiga sönderhaclk. Det väl upprutade veckoschemat som utgör grunden för verksamhetsårets monotoni, utgör ett kraftigt hinder mot ett skolarbete där de växandes utveckling står i fokus. Jag tror dock inte att en skola som står fri från en hundraårig schematradition existerar vid sekelskiftet. De vuxnas faickliga

sou 1979:41 Skolan i framtiden 43

sammanslutningar kommer att slå vakt om sina arbetsförhållanden och rutiner så att endast mindre förändringar av de växandes vardag är att hoppas på. Därför tror jag att den tidens unga måste räkna med att också föra ett reglerat liv med en viss grad av monotoni. Men jag tror att deras skolliv dock \ kommer att löpa i något längre tidsrytmer till vardags och härigenom göra det möjligt för dem att uppleva större kontinuitet i sitt arbete och finna mer av mening i det än vad fallet är idag. Den unges skoldag är idag inte bara upprutad i småtider likt ett lapptäcke. Liksom lapptäckets rutor, vilka har olika färger, är skolvardagens småtider fyllda med olika ämnesinnehåll. Detta Förhållande hinner säkert inte förändras i någon mer omfattande grad under de kommande 25-30 åren. Också här kommer de organiserade vuxnas intressen att dominera i kraft över de oorganiserade växandes intressen. Skolbarnen kommer förmodligen fortfarande att röra sej i ämnen av traditionell typ som t. ex. slöjd, matematik, engelska. I min vision av framtiden skulle jag vilja se att andra förhållanden rådde. Att skoldagens ”ämnen” bestämdes av de upplevelser av utvecklingskrav från framtiden som de växande själva kunnat upptäcka efter ett mödosamt iakttagande och analyserande. Till exempel upptäckter av att var och en måste förbereda sej for att klara av att fungera som en hel vuxen. En vuxen som kan, som vill och som vågar. En vuxen som kan tänka, känna, uppfinna, tillverka, lära, uttrycka sej, besluta. En vuxen som vill samarbeta och lära. Som vågar vara självständig, ärlig och medveten. Och som vill ta ansvar.

Träning av hela vuxenrollen

Jag skulle också vilja se att innehållet i skolarbetet av de växande och av de vuxna i samspel konstruerades så att alla vuxenlivets funktioner kom att tränas. Så att eleverna till vardags inte bara behövde nöta in vuxenrollens arbetande delroll, utan också fick leva med och lära av den fostrande delrollen, den kulturellt producerande delrollen, den medborgerliga delrollen och den samlevnadsroll som man som vuxen säkert har att fylla också under nästa sekel. Den visionen räknarjag dock kommer att bestå som vision också då 1999 går mot sitt slut. Liknande visioner har funnits förr. En engelsk filosof och pedagog, Herbert Spencer, hade den här visionen i slutet av 1870-talet: “Vårt första steg (för att lägga upp skolverksamhetens innehåll) måste uppenbarligen blifva att i den ordning deras betydenhet fordrar uppställa de hufvudsakliga slag af verksamhet, hvilka utgöra den menskliga lifvet. Dessa intaga följande naturliga ordningsföljd: 1. Den verksamhet, som omedelbart syftar till sjelfbevarelse; 2. Den verksamhet, hvilken genom att tillförsäkra sig lifvets nödtorft, medelbart syftar till sjelfbevarelse; 3. Den verksamhet, som till sitt ändamål har barnens uppfostran och tukt; 4. Den verksamhet, som omfattar bevarandet af rätta sociala och politiska förhållanden och

44 Skolan i framtiden

5. Den olikartade verksamhet, som upptager de lediga stunder i lifvet, hvilka egnas åt tillfredsställandet af personlig smak och känsla.

Spencers vision har inte blivit alltför verklig under vårt sekel. Traditionen och

de vuxnas motstånd mot förändring är stort. Jag tror därför att morgondagens växande har att räkna med att mycket av nuets skola lever också för dem.

Upplevelser av framtidens skola

Framtidens unga kommer att ha upplevelser av sin skola. Också de kommer att trivas eller vantrivas. De kommer förhoppningsvis att vantrivas över andra förhållanden än vad dagens unga gör. ”Nu har jag upptäckt och upptäckt. Och jag har undrat och undersökt. Men nu orkar jag inte vara aktiv längre. Jag vill slappa. Jag vill inte lära nånting alls på ett tag! är kanske en replik hos den skoltrötte om trettio år. Säkert kommer en del unga då som nu att dra sej undan skolgången för att de känner främlingskap for skolspråket och kraven på tankeverksamhet och utveckling. Ett språk och krav som de inte känner igen från eller kan förankra i sina hem eller bland kamraterna. Ändå är det kanske färre som drar sej undan då än det är nu. Bland annat som en följd av att skolan och samhällsverksamheten då hunnit komma närmre varandra. Jag tror att framtidens unga kommer att vara ännu mindre rädda under sin skoltid än vad dagens unga är. Dagens unga som är mycket mindre rädda än vad fyrtio- och femtiotalets unga var i sin skola. Rädslan för de vuxna i skolan kommer att ha små utsikter att leva i framtidsskolan om utvecklingstakten för öppenhet och maktbalans mellan lärare och elev kan stå sej. Rädslan för äldre elever kommer att minska eftersom allt fler klasser kommer att ha utbyte över årskursgränserna. De äldre, som förbereder sin vuxna fostransroll, kommer att ta hand om de yngre, inte förtrycka dem, i direkta lärandesituationer. Genansen att hjälpa yngre kommer att minska. Genansen över att handla tvärtemot det egna könsrollsmönstret kommer också att avta i takt med att båda könen går i multidimensionella roller och prövar den under skolgången. De unga i sekelskiftesskolan kommer oftare än nu att uppleva engagemang som en följd av det arbetssätt man använder i skolan. Engagemang som väcks ide egna frågorna och genom att man själv uppfinner vägarna att söka svaren. Engagemang som också oftare än nu finner sin grund i att delta i en kollektiv produktionsprocess. Sällan kommer den unge att klara av att upptäcka, undersöka och tillämpa ensam. Hon kommer att lära tillsammans med andra - växande och vuxna - alla med en roll gemensam - den lärandes roll. 1 det många gånger långsamma och utforskande kollektiva arbete som fordras för utveckling kommer de unga också att uppleva gemenskap. En gemenskap som oftare än idag betingas av att de växande har framåtriktade gemensamma intressen och aktiviteter. Och som mindre betingas av att man försöker bekämpa en gemensam fiende - den vuxne i skolan.

Sko/an i framtiden 45

Lärdomar i framtidens skola

l framtidens skola bör man lära sej en hel del som man inte lär sej i dagens skola. Lärdomar som vi idag redan önskar att de unga kunde få lära. I framtidens skola kommer de unga säkert att få lära sej andra saker än vad unga lär idag. De kommer klarare att lära sej att lära - att få i sej arbetssätt som innebär att de på egen hand kan undersöka och ta ställning. De kommer i mindre omfattning att lära sej att underordna sej och vara vuxna till lags. I högre omfattning kommer de att lära sej att vara till besvär. De kommer till mindre del att lära sej hur man undviker konflikter och till större del hur man arbetar sej igenom konflikter. Deras liv kommer inte att bli lättare att leva än vad livet är för dagens unga. Det kommer i stället att vara mer problematiskt. Men de unga kommer att känna problemen bättre och därför ha större möjligheter att angripa dem. De kommer att ha en större medvetenhet om sej själva och människan i stort. Om hennes plats och funktion i tiden och rummet.

Barnen och arbetslivet

av Kristina Persson

Inledning

Min framtidsvision handlar om barnen och arbetslivet. Eller snarare barnen i arbetslivet. För det är ju det det är fråga om. Att integrera vuxenliv med barnliv, arbete, fritid och skola. Liksom andra författare i den här skriften tror jag att bostadskvarterets uppgifter och organisation får stor betydelse för möjligheterna att skapa en tillvaro av helhet för barnen där de tidigt får erfarenhet av att arbeta tillsammans med vuxna. Jag märker att jag tvekar inför att skriva orden “arbeta” och “barn” tillsammans. Arbete är ett 0rd med negativa laddningar; arbete som nödtvång, plåga, arbete som förtrycker och forkrymper människorna i stället for att utveckla och berika. Det är arbetet det har varit fel på. Inte barnarbetet. Naturligt nog har samhället försökt skydda de svagaste och de mest utsatta mot exploatering. För arbetarrörelsen var det en självklarhet att bekämpa barnarbetet under det tidiga 1900-talet. Fast det fanns de som tvekade. Karl Marx var positiv till barnarbete; hans motiv var pedagogiska. Barnens skiljande från arbetslivet innebar att deras förmåga att förstå och lära skulle försämras. Måste det fortsätta att vara så här, att barnen lär känna livet, människorna och samhället genom skolan, ägnar sig åt lekar hemma och i övrigt hålls borta från vuxenlivet? Vi lever i en tid då arbetets värde och mening alltmer sätts i förgrunden. Fackföreningsrörelsen kräver ekonomisk demokrati, att de som arbetar själva skall bestämma över sina arbetsvillkor. len framtid där besluten fattas i demokratiska former, behöver inte arbetet längre vara ett nödvändigt ont. Arbetets organisation och inriktning kan underordnas människornas behov och önskningar. Kraven på lönsamhet och effektivitet blir inte längre mål utan medel för att bygga ett gott samhälle. l det samhället kan arbetslivet också tillhöra barnen. Motiven för detta är inte bara pedagogiska. Det handlar också om att stärka förmågan till solidaritet och samhällsansvar. Jag tror också att barn som räknas med, barn som behövs och som man visar respekt för också i själslig mening blir friskare barn.

För att illustrera hur det skulle kunna vara, skall jag beskriva några barns relationer till arbetslivet i en tänkt framtid, ungefär år 1995. Det är ingen

48 Barnen och arbetslivet

Barnen har idag ingen självklar plats i arbetsgemenskapen. De växer upp i en barnvärld isolerad och skild från vuxnas liv. Utan en stegvis träning ställs de plötsligt och oförberett med vuxenansvar och vuxenförväntningar. Kanske är detta vuxensamhällets största svek mot de unga. (Barnuppfostran och politik)

sannolik bild som jag tecknar. Det finns mycket lite som talar för att det kommer att bli så här. Men någon omöjlig framtid är det inte -tvärtom är det vår nutid som blir allt omöjligare både för barn och vuxna.

Daniel, Lisa, Pontus och Maria år 1995

Daniel 16 är är på väg hem från jobbet. Han cyklar visslande längs stadsgårdskajen. Finlandsbâtarna ligger tätt och måsarna cirklar skrikande över hans huvud. Sommaren har nästan kommit, det doftar starkt av hav och grönska. Året är 1995. Hans praktiktid på AKAB är nästan slut. Nästa vecka skall han åka till Etiopien och ingå i en internationell ungdomsbrigad för katastrofinsatser. Det hade varit en lärorik tid på AKAB, hans första längre sammanhängande period i arbetslivet. Första månaderna hade varit ganska jobbiga. Han hade varit ovan vid den disciplin och det ansvar som arbetskamraterna förväntade sig. Dessutom lite tafatt och osäker i själva arbetsuppgifterna. Så småningom hade han börjat känna sig hemma och trivts. Alla hade ställt upp och hjälpt honom och behandlat honom som en jämlike. Han hade jobbat på två ställen; lagret som var datoriserat och sköttes av en produktionsgrupp om åtta man och verkstaden där 40 personer arbetade i åtta grupper. Arbetstiden var 7 timmar, i den ingick också en studietimme per dag som kunde tas ut utspritt eller i klump beroende på vad produktionsgruppen beslutade. Fackföreningen hade ansvaret för utbildningen på företaget. Daniel hade deltagit i två eftermiddagskurser. Den ena hade handlat om Teknik i människans tjänst” och bl. a. tagit upp frågan hur ny datateknik kunde användas i en demokratisk arbetsorganisation. Kursen hade också kommit att handla mycket om mänskliga relationer på arbetsplatsen och hur man bäst skulle kunna förverkliga idéerna om gemenskap och solidaritet. Där kände han att han hade en hel del att ge. Kanske var detjust därför att han var så ung och alldeles ny på arbetsplatsen som han många gånger hade sett klarare på problemen än arbetskamraterna och kunnat komma med konstruktiva förslag till lösningar. Den andra kursen hade varit mera företagsinriktad och behandlat AKAB°s produktion och försäljning i världen. På så sätt hade han lärt sig en hel del om andra länder och om internationell ekonomi. Kursen hade varit kritisk och ifrågasatt en hel del av vad som tidigare hade varit företagets policy, bl. a. en del investeringar som hade gjorts i u-ländema innan företaget blev löntagarstyrt. Han hade också blivit utsedd av kamraterna att ingå i en arbetsgrupp för ny

Barnen och arbetslivet 49

organisation av verkstaden. Arbetsförmedlingen hade tilldelat företaget en kvot praktikanter som var dubbelt så stor som tidigare år. Problemet hade gällt att organisera arbetet så att trivseln och arbetsglädjen ökade samtidigt som produktionen på bästa sätt kunde dra nytta av personalförstärkningen. Sen lagen om allas rätt till arbete kom till hade arbetstiden förkortats och inslaget av utbildning på betald arbetstid ökat. Men ibland var det svårt att anpassa de högmekaniserade arbetsplatserna som byggts enligt 70-talets tekniska och ekonomiska tänkande till att passa dagens krav på allas rätt till meningsfullt arbete. Arbetet i utredningsgruppen hade inspirerat Daniel till att studera en del av litteraturen om löntagarstyrda företag. De franska och italienska erfarenheterna efter 80-talets fabriksockupationer var spännande. Till hösten skulle en ny teoritermin börja i skolan. Han skulle få i stort sett samma kamrater som före praktiktiden. Alla hade liksom han själv varit ute i arbetslivet i åtta månader spridda överallt i hemvården, sjukhus, fabriker och i de stora organisationerna. Han undrade om de liksom han hade förändrats under det gångna året. Själv tyckte han att han hade mognat. Framför allt hade hans självförtroende stärkts. Daniel var nu nästan hemma. En tät ström av cyklar gick i riktning från Stockholms centrala delar mot söder. Hornsgatan skimrade i fräscha gröna färger. Allén hade på fem år hunnit bli riktigt hög, han hade själv deltagit i planteringsarbetet. Det hade varit ett led i kampanjen för “Ett grönare Stockholm”. En stor del av arbetet hade utförts av kommuninvånarna själva, barn och vuxna i samhällstjänst. Daniels mamma gjorde just nu sin årliga månad i samhällstjänst som biträde på en långvårdsklinik. Därför var det han som skulle handla och hämta sin syster Lisa på dagis. På dagisdörren satt en stor skylt ”Vi är på gården. Gården var hela kvarterets samlingsplats. Särskilt barnen och de äldre höll till där på dagarna. Det var en varm eftermiddag och en massa ungar plaskade omkring i simbassängen. Inne i gårdshuset hittade han Lisa, 5 är, i full färd med att spika kulisser tillsammans med ett tiotal bam i alla åldrar. Alla aktiviteter i kvarteret den sista tiden hade kretsat kring den stora teaterföreställningen. Pjäsen skulle ha premiär om några veckor. Den byggde på en dramatisering av Fogelströms romaner och skildrade livet i Stockholm vid 1900-talets början. Kvarteret hade sedan ett par år tillbaka en mycket aktiv teatergrupp. Ett 20-tal av kvartersinvånarna - stora som små - var engagerade som skådespelare och nästan alla, framför allt de äldre och barnen deltog i förberedelsearbetet. En grupp pensionärer sydde kläder tillsammans med barnen på lågstadiet och daghemsbarnen hade gjort masker och kulisser. De något äldre barnen hade byggt scenen och utrymmen bakom scenen för omklädning. En pensionerad snickare i kvarteret hade stått för de tekniska kunskaperna. Pontus 12 âr spikade kulisser med en ovanlig frenesi. Han var förbannad. Den här eftermiddagen hade han fått veta att han inte skulle få praktisera inom brandkåren som han hade önskat sig, inte heller hos polisen. I stället hade de placerat honom inom hemvården. Han skulle jobba en hel månad med att besöka gamla tanter och farbröder tillsammans med Krister, en av hemvårdarna i kvarteret. Tvätta dem, gå ut med deras feta taxar, laga mat.

50 Barnen och arbetsliver sou 197954,

Pest. Krister hade bara skrattat åt honom och berättat om Evald 85, som hade varit sjöman och kunde de mest fantastiska historier om hur det var i andra länder och om Ingrid, 69, som satt i rullstol och kunde spå i kort. Förra året hade han inte heller fått sina önskningar tillgodosedda. Det var alltid tjejer som fick de festliga jobben ”för att bryta det traditionella könsrollsmönstret som de sa” i skolans styrgrupp. Då hade han jobbat på kvartersdagiset. Fast det hade visat sig ganska kul efter ett tag. Bl. a. hade han byggt ett hus åt ungarna på gården. Som väl var hade han hamnat i trädgårdslaget och inte i matlaget den här terminen. På skolgården och i parken alldeles intill fanns grönsaksland, potatisland, bärbuskar och blomsterrabatter som eleverna hade ansvaret för. Det senaste projektet var ett växthus som skulle ligga på södersluttningen precis nedanför Pontus klassrumsfönster. Nästa vecka skulle de plantera gurkor, tomater och majs. Pontus satt med i kvarterets studiecirkelkommitté. Under hösten skulle de ha en cirkel som handlade om kärlek och moral i barnuppfostran, som han själv tänkte vara med i. Det fanns en hel del konflikter i kvarteretjust när det gällde barnuppfostran. Den fråga som hade diskuterats allra hetast den senaste tiden gällde daghemsbarnens kontakt med arbetslivet. Studiebesöken på alla föräldrars arbetsplatser var numera helt accepterade, liksom att alla, även de små barnen utförde någon form av arbete, om än i ganska lekfulla former, t. ex. bakade bullar, snickrade och lagade sina kläder. Nu fanns det en grupp unga föräldrar som tyckte att barnen skulle göra allt arbete själva tillsammans med personal och föräldrar, t. ex. tvätta, stryka, städa och laga mat. Andra tyckte att detta började likna 1800-talets barnarbete. En annan motsättning gällde frågan om kvartersdaghem kontra arbetsplatsdaghem, och om barnen skulle få röra sig fritt mellan dessa olika slag av daghem. Ute i landet hade det blivit allt vanligare att de löntagarstyrda företagen inrättade daghem i direkt anslutning till arbetsplatsen. Det var också ganska vanligt att folk med någorlunda fria arbeten tog med sig barnen till jobbet då och då. I studiecirkeln tänkte Pontus försöka få en del halvkorkade vuxna att fatta att man faktiskt många gånger kunde låta barnen själva bestämma vad som var bäst för dem.

Här lämnar vi Daniel, Lisa och Pontus på Söder i Stockholm. Sverige ärju inte bara Stockholm. Hur var det egentligen på landsbygden? Där fanns ju som regel inte den täta bebyggelse som i likhet med kvarteret kunde utgöra bas för skapande aktiviteter för invånarna. På sina håll hade faktiskt utvecklingen nått ännu längre på landet än i storstäderna. Det gällde särskilt de byar som populärt kallades experimentbyar. Namnet kom sig av att man i början av 80-talet på prov hade börjat ge statliga bidrag till dem som odlade upp nerlagda jordbruk eller drog i gång hantverk och småindustri i kollektiva former på landsbygden.

I en sådan by vid en stor insjö i den jämtländska skogsbygden bodde Maria, 12 är. För Maria hade arbetslivet i byn alltid varit lika hemtamt som skolan och daghemmet. Det fanns fem huvudsakliga arbetsområden i byn: jordbru-

Barnen och arbetslivet 51

Den mest påtagliga bristen i barns uppväxtmiljö idag är att barnen har för få och för ensidiga vuxenkontakter. Dominansen av unga, hemarbetande kvinnor är stor i den miljö där barn växer upp. Barn ser sällan män, sällan äldre personer och endast i undantagsfall vuxna som utför ett arbete. l än mindre grad behövs barnen lör att hjälpa vuxna i arbete. Ackordshets och rationaliseringar gör att de få vuxna som utför arbete i den miljö där barn växer upp inte har tid att stanna upp och svara på en fråga ellerta hjälp av barn. Det blir för omständligt och tar för mycket tid. (Eva Norén-Björn)

ket, skogen, fisket (ädellisk som odlades med moderna metoder i sjön), förpacknings-, och frysanläggningen och snickeriet. Barnen arbetade där de behövdes mest. Vid skördetid i jordbruket, på hösten innan isarna hade lagt sig och snön kommit med hyggesröjning och fiskehanteringen, på vintern hjälpte de till med boskapsskötseln eller i snickeriet. Praktiken anpassades också efter skolschemat. När de t. ex. hade läst sociologi och människokunskap hade Maria tillsammans med andra kamrater praktiserat på ett närbeläget hem lör utvecklingsstörda. Det hade då lett till att Marias by hade beslutat att ta emot två flickor för att hjälpa dem till ett meningsfullt liv i byn. I Marias by gick även de vuxna i skolan. Mest på vintern då jordbruket krävde mindre arbetskraft. En del ämnen, t. ex. engelska och samhällskunskap läste barn och vuxna tillsammans. På så sätt kom gränsen mellan barn och vuxna att suddas ut mer och mer. Barnen behandlades med respekt och med extra hänsyn; de hadeju inte den erfarenhet som de vuxna hade samlat på sig och som hjälpte dem att förstå omvärlden. Experimentbyama hade blivit utgångspunkten för en häftig debatt om kärnfamiljens upplösning som förekommit på tidningarnas kultursidor en tid. Naturligtvis höll kärnfamiljen på att försvinna. Kärnfamiljen hade framalstrats av det kapitalistiska industrisamhället som sakta men säkert höll på att ersättas av andra former för produktion och konsumtion och varuutbyte. I och med att produktionslörhållandena förändrades uppstod också nya former för mänsklig samlevnad.

Det verkade som om de nya sätten att leva tillsammans bättre passade barnen än de gamla. Visserligen fanns inte längre samma materiella överflöd som förr och många barn hade betydligt mindre tid för lek och andra egna aktiviteter. Men det nya var att barnen räknades med på ett helt nytt sätt. Det var nog det som var det allra viktigaste. År 1995 hörde alla, både barn och vuxna, hemma någonstans och räknades med, vare sig man bodde i Stockholm eller i en jämtländsk skogsby.

5 sou 1979:41 53

l i |l s

Ett -

”mjukare” samhälle en utopi?

av Birgitta Wittorp

”Om du rör mig mjukt och varligt om du ser på mig och ler åt mig om du lyssnar när jag talar - ibland innan du talar SÅ VÄXER JAG. VÄXER VERKLIGT”

(dikt av 9-årig pojke, citerad i uppsatsen ”Det behövs mer än språkträning”)

Det samhälle som beskrivits ide Föregående avsnitten, mindre materialistiskt och kommersiellt, mänskligt, barntillvänt, samhället där alla medborgare (de som i dag är utslagna, invandrare . . .) har rätt till en likvärdig livskvalitet, går det att förverkliga? Jag skall försöka antyda och i någon utsträckning belysa de problem och som kommer svårigheter att möta om kursen skall läggas om. En fördjupad analys och mer genomarbetad dokumentation kommer bl. a. att finnas tillgänglig inom ramen for det arbete som bedrivs av sekretariatet for framtidsstudier. lnom ramen för framtidsstudiesekretariatets arbete har rapporten ”Sverige i världen - tankar om framtiden” publicerats. Jag väljer att inleda med ett citat ur den rapporten:

”Sverige är ett litet men rikt land. Levnadsbetingelserna är av naturen gynnsamma här. Utan nämnvärd insats från vår sida har skogen vuxit bra och malmen funnits lagrad under våra fötter. Klimat och jordmån har normalt erbjudit goda villkor for odlaren. Det avskilda geografiska läget har många gånger skyddat oss från alltför hårdhänta kontakter med storpolitikens stormcentra. Den rådande ekonomiska världsordningen har gett oss stora fördelar, i viss mån på andra länders bekostnad. Vi har på senare år blivit ett av världens mest välbeställda länder oavsett hur man nu vill mäta detta. Sveriges omvandling från ett u-land i Europas periferi till ett ekonomiskt och socialt utvecklat välfardssamhälle har också skett genom eget arbete, kicklighet och en rad samhälleligt goda egenskaper i övrigt. Framgångarna r-r kommit som en följd av både yttre, strukturella och ett omständigheter edvetet, aktivt handlande. Utveckling och tillväxt har varit ledstjärnan for

54 Ett mjukare samhälle - en utopi? sou 1979:41

och de enskilda människorna. de politiska partierna, intressegrupperna Tillväxten av hela det sociala har gett resurser för reformer. Utbyggnaden längre semester och programmet med utbildning, sjukvård, pensioner, mycket annat skulle vara otänkbar utan satsningen på ett snabbt resursuppbyggande.

Så kom då 1970-talet med sina påtagliga varningssignaler. Romklubbens studie om tillväxtens gränser, energidebatten, den ihållande lågkonjukturen och andra ledde till större ifrågasättande av den pågående krisproblem Vid sidan av skolan av framstegsoptimister växte utvecklingsriktningen. sidorna av fram en krets av tvivlare, som lyfte fram alla de negativa satsningen på materiella framsteg. De pekade på slöseriet, på kommersialii överflödssamhället, på miljöforstöringen och drog seringen, på otryggheten slutsatsen ett enkelt samband mellan den berättigade att det inte föreligger snabb materiell tillväxt och välfärd. Detta är den grenpunkt i historien där vi befinner oss just nu.

och inriktning i det framtida l tidigare avsnitt berörs arbetslivets organisation samhället

D Alla som vill och kan arbeta skall få arbete. D Arbetet skall vara meningsfullt. D Arbetsvillkoren skall vara goda. D lnom ramen för arbetet skall sociala kvaliteter rymmas. De som arbetar skall kunna umgås med varandra.

“alternativ har myntats for att beskriva denna Uttrycket produktion Sömmerskorna vid Algots Nord uttrycker det så här: inriktning. och mera lönsamma produkter för . . . det handlar inte om modeproduktion Det handlar om att företaget. Nej, det handlar om något mycket väsentligare. tillverka de produkter som människor behöver och göra detta under sådana förhållanden att deras krav och behov av bra arbetsmiljö, arbetsgemenskap, utveckling i jobbet och yrkeskunnande tillgodoses.

Alternativa produkter behöver inte automatiskt betyda helt nya produkter, utan kan lika väl betyda förbättrade nuvarande produkteri sån mening att de bättre tillgodoser människors behov. Inom livsmedelsindustrin t. ex. produkter som är mera näringsriktiga och utan farliga eller onödiga tillsatser.”

Arbeten som i och for sig har som mål att framställa en viss vara, t. ex. skall kunna innehålla livsmedel, eller viss tjänst, t.ex. fastighetsskötsel, moment av en helt annan karaktär, som inte avspeglas i varans pris. Ett sådant exempel är att bönderna kring tätorterna skall kunna vårda gränsmellan jordbruk och bebyggelse och undervisa barnen om djur landskapet och natur. Framställningen av varor (och tjänster) skall kunna ske, i stor utsträckning, på de orter där människor i dag är bosatta. För barnen på arbetet många fördelar. De får ger ett annat synsätt föräldrar som är snällare, mer demokratiska och orkar ställa förhoppningsvis upp for barnen - leka med dem, diskutera med dem . . . De som arbetar i

SOU 1079:41 Ett mjukare samhälle - en utopi? 55

verksam heter som ofta står i kontakt med barn, t. ex. fastighetsskötsel, kan fylla en pedagogisk roll för barnen. Barnen själva kan bli delaktiga i arbetslivet på ett tidigt stadium.

[Ievernas medverkan i den egna miljön - EMIL De arbetar i biblioteket, på expeditionen, som guider for besökare, i receptionen, som assistenter åt lärarna på lågstadiet, hos vaktmästaren, i cafeterian eller på det dagcenter for pensionärer som finns inrymt i Skiftingehus. Arbetet utförs dels under lektionstid, dels under raster och på fritid.

Gemenskapen och förståelsen för vuxna ökas. Eleverna känner sig delaktiga i vad som sker. De får klart för sig att de kan påverka miljön omkring sig, och på så sätt en känsla av att vara mera värda i skolan.

(Skiftingehus i Eskilstuna)

Den industriella utvecklingen hitintills har dock till stor del varit den motsatta till vad en utveckling mot en “altemativ” produktion på mänskliga arbetsvillkor skulle ha inneburit. Utvecklingen har gått mot en höggradig rationalisering och automatisering utan hänsyn till om tekniken varit människovänlig eller inte, ökad stress, ökad utslagning, A-lag, B-lag och C-lag i arbetskraften, ökad kommersialisering, fler modebetonade, tillfälliga och onödiga produkter. I en artikel som kommenterar en rapport “Olycksfall på arbetsplats utgiven av Statens Råd for byggnadsforskning konstateras t. ex. följande:

”Varje årskadas över 100 000 arbetare genom olycksfall. De utgör 85-90 % av alla registrerade arbetsskador.

Hala golv, inga skyddsräcken, bristande skyddsanordningar osv.

Huvudslutsatsen i rapporten är att en av de viktigaste grundorsakerna till olycksfallen tycks vara hetsen och stressen på byggarbetsplatserna. Vad beror då stressen på? Ja, i forsta hand på för kort tilltagen byggtid. Och den korta byggtiden utgör naturligtvis en väsentlig konkurrensfaktor.

Frågan är om inte olycksfallen mer än alla andra problem i arbetsmiljön är ett uttryck för att pengar fortfarande värderas långt före människors liv och hälsa.

När skall vi nå därhän att människors liv och hälsa också kalkyleras in i detta med produktivitet och effektivitet?” (Carina Nilsson ”Effektiviteten eller livet?”).

- en utopi? 56 Ett mjukare samhälle

Rationaliseringen och effektiviseringen har också inneburit att näringslivet koncentrerats allt mer. Detta har lett till att människor fått flytta och att investeringar i byggnader, samhällsservice etc. har blivit överflödiga. Utmärkande för utvecklingen inom industrin har varit att företagen satsat maskiner som skötts av allt färre arbetare. Samma allt mer i produktiva För att illustrera denna utveckling har ägt rum inom andra samhällssektorer. kan nämnas att produktionsvärdet inom tekoindustrin år 1975 var utveckling lika stort som 1970, trots att 25 000 anställda fått lämna sina arbeten. En teknik som medfört stora möjligheter till rationalisering är datatekniken. Den har snabbt fått ökad utbredning. Hittills har den fått störst spridning inom administrativ databehandling, men den används allt mer inom andra områden. inom industrin tillämpas datatekniken allt mer i olika produktionsprocesser. lndustrirobotar gör det möjligt att ta bort många tunga, ensidiga eller farliga arbetsmoment. Men tekniken har också stora nackdelar. Den skapar Automationen har ofta ökat behovet av skiftarbenya arbetsmiljöproblem. te.

1 Algots fabrik i Borås som har fått ännu en frist planerar man att införa datatekniken på sin modellavdelning. Man säger: “som ett första steg bör datagradering införas. Det framstår som allt mera att snabbt få fram nya produkter, modeller och modellväsentligt varianter. En tillkommande orsak är att många av företagets konkurrenter redan har en egen utrustning”. Om vi alls kommer att ha någon tekoindustri kvar i Sverige i framtiden, kommer denna att vara koncentrerad till ett fåtal stora enheter med mycket modeinriktad produktion. Arbetet i dessa fabriker kommer att vara mycket utarmande och ett fåtal kommer att sitta och stirra på isolerande, personer dataskärmar och styra de stora processerna.

(sömmerskorna i Algots Nord)

där datatekniken förväntas medföra Ett ytterligare exempel på ett område, stora sysselsättningseffekter under 1980-talet är detaljhandeln (lagerhantedär antalet anställda antagits komma att ring, beställning, prismärkning) i minska med så mycket som 40 %. att göra en uppskattning av Det är naturligtvis mycket komplicerat datateknikens och övrig automations sysselsättningseffekter om den utvecksom nu inletts. Enligt vissa bedömningar beräknas antalet ling får fortsätta minskade arbetstillfällen till följd av automatiseringen till mellan 100 000 och arbeten har 150 000 per år från och med början av 1980-talet. Siffran 800 000 för de närmaste tio till femton åren (forskare nämnts i ett annat sammanhang för industriell organisation vid vid den tvärvetenskapliga avdelningen universitetet i Linköping). I detta sammanhang räcker det att konstatera att antalet arbeten som skulle försvinna räknas i åtskilliga hundratusental.

Ett mjukare samhälle - en utopi? 57

Vad skall vi göra? Personligen anser jag inte att vi skall avhända oss möjligheten att avskaffa alla arbetsmoment som är farliga och tunga och skapar dåliga arbetsmiljölörhållanden. Jag tycker inte heller att vi skall avstå från att avskaffa arbeten som kan försvinna utan att arbetsmiljön blir sämre eller att arbetet måste utföras på udda tider. Den arbetskraftsreserv vi skapar på detta sätt behövs ju.

Människan bad om muskelhjälp. I mitten av 1700-talet var ångmaskinen i drift. Människan bad om tankehjälp. År 1946 föddes en gigantisk tankemaskin - den första datorn som spred sin tankekraft via kablar. Mindre än 30 år senare hade vi fått den pyttelilla datorn som kan placeras överallt.

Tekniken har och kan ge oss en massa bra saker-men vi måste veta vad det är vi väljer. Vi får inte den här gången -lika litet som när det gäller kärnkraften - lära genom misstag. Vi måste förstå vad vi ger oss in på.

Det hotas ofta med att mikrodatorema kommer att ta över många människors muskelarbete och tankemödor. Men, vi får inte att mikroniken också skapar nya arbetstillfällen både vid glömma tillverkningen, distributionen och användningen. Det är dock viktigt att vi redan nu inser att alla de prylar som mikroniken kan ge upphov till ger en meningsfull sysselsättning också vid a n v ä n d n in g e n av dem. Vi kan inte bara lova en massa arbete vid t i l l v e r k n i n ge n av dem. Släpp loss fantasin, alla tekniker! (ur artikel av Lars Kristiansson ”Vilket samhälle skapar datorerna?”)

Arbetskraftsreserven behövs i sjukvården och barnomsorgen. Den behövs av vissa produkter för gemensam konsumtion som också för att fylla behovet avancerade system för kollektiv tätortstrafik och system för medicinsk teknik. Däremot anser jag inte att den arbetskraft vi frigör genom olika former av rationalisering skall användas for att tillverka konsumtionsvaror som fler bilar, tvättmaskiner i nya färger etc. Arbetskraftsreserven behövs för att vi skall hinna vidareutbilda oss och för att vi skall kunna ägna oss åt fackligt och politiskt arbete. Den behövs for att vi (småbarnsföräldrar och andra) skall hinna med varandra. Den behövs för att vi föräldrar skall vara med i arbetet på dagis. För att andra som tycker om barn skall kunna vara med dem och läsa sagor och spela spel. Den behövs för att vi skall kunna vara hos våra gamla på långvårdssjukhuset och låta dem ta del av världen utanför.

58 Ett mjukare samhälle - en utopi?

Ingen behöver ligga på gatan och dö av svält i dagens Sverige. Att en dylik i och för sig positiv breddning av solidaritetsbegreppet skett i modern tid behöver inte innebära en fördjupning av det känslomässiga engagemanget. I många fall har det personliga ansvarstagandet ersatts med olika former av institutionella (”ställföreträdande) ingripanden. Som individer köper vi oss fria från personligt ansvar, t. ex. genom skattsedeln. (ur Sverige i världen)

Vi kanske också skall dela på de ”tråkiga” jobben där vi bor, städning, matlagning, men göra dem gemensamt. (För att det skall fungera behövs nog någon som har ett visst sammanhållande ansvar.) Hur många människor behöver vi tillföra arbetskraften om den dagliga arbetstiden förkortas till sex timmar? Svaret är enligt sysselsättningsutredningen att en minskning av den nuvarande medelarbetstiden, som är 36 timmar per person och vecka till 30 timmar per person, innebär en minskad totalvolym med mer än 1,1 miljarder arbetstimmar per år. Det skulle kräva en ökning av antalet förvärvsarbetande med drygt 900 000. Resonemanget förutsätter att den nya “fritiden” inte används för att tillgodose behov som finns inom sjukvård, barnomsorg etc. Jag tycker att ett sådant resonemang är fullt rimligt, eftersom tillskottet av tid inom dessa verksamheter (oavsett om det blir en “samhällsplikt” eller inte) får ses som en kvalitetshöjning inom områden som i dag är eftersatta. Dessutom kommer bl. a. kravet på vård för de äldre att öka redan av det skälet att antalet mycket gamla personer ökar påtagligt de närmaste årtiondena. Även om rationaliseringstakten är hög under början av 1980-talet är det uppenbarligen tveksamt om den ensam är tillräcklig för att behovet av ett arbetskraftstillskott skall täckas. Eftersom forkortningen av arbetstiden under alla omständigheter måste ske stegvis får en successiv anpassning ske till det arbetskraftsutrymme som skapas. På kort sikt kan också regionala problem uppstå vid en arbetstidsförkortning. Vissa verksamheter är svåra att rationalisera, t. ex. den personliga omvårdnaden inom sjukvården och barnomsorgen. Det är där inte lätt att arbeta effektivare, snabbare eller att byta personal mot maskiner. Det går inte att läsa en saga fortare; möjligen kan man låta barnen lyssna på en kassettinspelning av en saga ensamma, men man förlorar då vissa kvaliteter. Dessa verksamheter behöver ett arbetskraftstillskott om omfattningen av verksamheten skall vara oförändrad. De är koncentrerade till de regioner i landet där det bara finns ett litet antal personer som inte redan har förvärvsarbete. Det finns ytterligare en arbetskraftsreserv som kan utnyttjas för att en arbetstidslörkortning skall vara möjlig inom en inte alltför avlägsen framtid, nämligen alla unga, alla kvinnor, alla begränsat arbetsföra som saknar sysselsättning eller är undersysselsatta. Sysselsättningsutredningen konstaterar att det i dag är 800 000 mäniskor i aktiv ålder som inte finns på arbetsmarknaden. Hur många av dessa som

- en utopi? SOU 1979141 En mjukare samhälle 59

önskar få ett förvärvsarbete och i vilken utsträckning de önskar förvärvsarbeta är naturligtvis oklart. I viss mån innebär ett utträde på arbetsmarknaden för dessa grupper ett byte av arbetsuppgifter (vård av barn i hemmet mot omsorg på daghemmet). Sysselsättningsutredningen har vidare räknat ut att om alla län hade lika få förtidspensionerade som det län som har det lägsta antalet så skulle arbetsmarknaden tillföras 77 000 personer. Det samhällsekonomiska tillskottet skulle bli 3,3 miljarder kr. 800000 (kanske fler) arbeten försvinner genom mekanisering. 900000 (eller fler) nya arbeten kommer till inom sjukvården, barnomsorgen etc. I Sverige finns drygt 4 000 000 sysselsatta. Detta är naturligtvis en omställning av stora mått och får många konsekvenser. Samtidigt skall arbetsvillkoren förbättras på en rad punkter. Vi skall hushålla med råvaror och energi. Arbetena skall så långt det är möjligt förläggas till de orter där människor bor. Näringslivets villkor förändras drastiskt. Samhället måste kunna styra över den arbetskraft som frigörs inom industrin etc. till de verksamheter där den behövs. Ett viktigt medel i denna förändringsprocess är samhällets skatte- och avgiftssystem. Det måste medge en resursöverlöring från de aktuella företagen till samhällets gemensamma konsumtion, sjukvård etc. De företag som inte har så höga inkomster trots att de har mekaniseraLeller på grund av att de inte kan mekanisera men ändå har en produktion som bedöms som samhälleligt önskvärd, måste få bidra i lägre utsträckning till samhällets gemensamma konsumtion eller kanske rentav få ekonomiskt stöd. Livsmedelsproduktionen får i dag ett sådant stöd, men det kunde också avse t. ex. framställning av funktionella arbetskläder. Vården av gränslandskapet mellan brukadjord och bebyggelse måste få stöd för att bli ekonomiskt möjlig att genomföra. Även de verksamheter som finns på orter med sysselsättningsproblem måste (också som i dag) få ekonomiska förutsättningar att överleva, kanske för en viss tid innan annan verksamhet kan etableras på orten. Företagen måste kunna anställa begränsat arbetsföra (i någon mening är vi naturligtvis alla begränsat arbetsföra) och ändå inte få kostnader som överstiger intäkterna. Skatte- och avgiftssystem (alt. och/eller system med tvingande lagstiftning) måste också vara så utformat att företagen hushållar med energi och råvaror. Det väsentliga är att samhället genom sitt skatte- och avgiftssystem, genom direkta stödåtgärder och genom lagstiftning etc. och naturligtvis genom att samhället bedriver viss verksamhet (sjukvård, kollektivtrafik) i egen regi utövar ett bestämt inflytande över vilken verksamhet som skall få finnas var och hur den skall bedrivas -med en enda utgångspunkt,vad som är samhälle/lg! önskvärt (alla intäkter”/fördelar och alla ”kostnader“/ nackdelar som drabbar samhället -både på kort och på lång sikt -skall då finnas med i bilden). Inom dessa ramar kan sedan de som är verksamma i ett visst företag själva bestämma över innehåll och former.

60 Ett mjukare samhälle - en utopi?

En viktig uppgift för samhället, stat, landsting, kommuner, är att fungera som kompetent ”beställare” av produkter som t. ex. kollektiva transportsystem, även om nyttan av dessa först kommer på sikt

Kommunerna måste satsa på någon form av basproduktion for lokal eller regional avsättning. Det måste vara verksamhet som kommunen har kontroll över, kommunägd eller kooperativ. Varför inte t. ex. kommunala monopol på en del av livsmedelsproduktionen? Kommunerna och de som jobbar där måste självklart ha makt över sin försörjning.

(Svante lger)

Fördelen med en ökad satsning på sjukvård, barnomsorg och annan samhällsservice är att den - i motsats till varuproduktionen - är råvaru- och energisnål. Vidare har den den fördelen att den måste förekomma på de orter där människor bor. Med det bosättningsmönster vi har i dag blir lokaliseringen relativt fördelad över landet. Jag har berört några av de svårigheter som kommer att uppstå i ett ”alternativt” samhälle. Det finns fler omställningsproblem. En kortare arbetsdag medför organisatoriska komplikationer för alla verksamhetsgrenar. Man måste i sin verksamhetsplanering kunna fånga upp att personalen inte som förr så gott som hundraprocentigt utförde de arbetsuppgifter som direkt syftade till att framställa en viss vara eller tjänst utan att man i ännu större utsträckning än i dag är på kurs, MBLar, är hos sina barn på dagis, hos sin mamma på långvårdssjukhuset etc. Med god vilja och de avancerade planerings- och kommunikationstekniker som idag finns (t. ex. datatekniken) bör det gå att hålla ihop verksamheten och föra över viktig information mellan olika personer (t. ex. olika vårdlag inom sjukvården). En fördel med en allmän arbetstidsförkortning är att man på så sätt kan få en fast organisation för rättigheter och skyldigheter på samma sätt som åttatimmarsdagen är upplagd nu. Med de restider som idag finns i storstäderna kommer tiden på arbetsplat-

sen att behöva vara sammanhållen. En kortare arbetstid kan då innebära att

lokalerna för en viss verksamhet utnyttjas sämre. Man kan då bestämma sig för att detta är acceptabelt eller att man av olika skäl vill införa flerskift. Det förutsätts då att detta är rimligt ur arbetstagarnas synvinkel eller att det är nödvändigt eller starkt önskvärt (sjukvården). Med ett sämre resursutnyttjande är vi tillbaka vid att det måste finnas ett skatte- och avgiftssystem (alternativt annat ekonomiskt stöd eller IEu problem som maste ekonomiskt utrymme) som medger detta. (Helst bör man förstås hitta någon lösas är inkomstfördel- annan verksamhet som lämnar ett större ”överskott”). mena sm* amd

“mge”

Vid ett system med tvâ skift förlagda under för- och eftermiddag, . kan sting och kommuner, . uppstå problem for serviceverksamheter som daghemmen. De kommer då att men jag ska inte när_ ,nam beröm den frågan få en toppbelastning under några timmar mitt på dagen. Det krävs då i detta sammanhang. särskilda organisatoriska och andra arrangemang under den delen av dagen

Ert mjukare samhälle - en utopi? 61

(varför inte skolbarn eller pensionärer som besöker daghemmet) för att möta det behovet av förstärkning. En omställning av svenskt arbetsliv i den storleksordning som skisserats ställer slutligen krav på en framförhållning när det gäller utbildningen och en omfattande omskolning.

De största, svenska multinationella företagen har nu fler anställda utomlands än i Sverige.

(ur LO-tidningen)

Även om vi lyckas att komma överens i Sverige om att vi vill byta vissa materiella fördelar mot t. ex. bättre arbetsmiljö och tid för varandra återstår andra problem. Vad kommer vår omvärld att säga om vi stöder vissa verksamheter mer än andra? En stark anknytning till flernationella sammanslutningar (t. ex. EG) begränsar möjligheterna att föra en självständig ekonomisk politik. Sverige måste i så fall kunna skapa sig ett oberoende i Förhållande till andra länder. Svensk ekonomi är idag mycket exportberoende och har hitintills byggt sin ekonomi på internationell frihandel. Sverige måste kunna fortsätta att sälja sina produkter med vinst på den internationella marknaden. En ökad handlingsfrihet måste skapas utan att andra länder möter detta med sådana åtgärder att exporten allvarligt försvåras. Risken för skyddsåtgärder, importrestriktioner osv. från andra länders sida är stor. Som den internationella utvecklingen ser ut just nu ökar handelshindren och staterna blir mer självförsörjande. De branscher, som i dag är krisdrabbade, är branscher som stål, skeppsbyggnad, textil och pappersmassa. En väsentlig förutsättning för en framtida svensk lönsam export anses vara att industrin inriktas mot en mer specialiserad, kunskapsintensiv produktion, t. ex. system for medicinsk teknik. De krav som vi ställer i dag kommer många andra länder att ställa inom en nära framtid. Den som då kan erbjuda färdiga och utprovade tekniska lösningar har en stor fördel i den internationella konkurrensen. En mer systeminriktad produktion kräver inte samma koncentration av arbetsställen som den tyngre industrin och kan lokaliseras friare. En mer specialiserad och kunskapsintensiv varuproduktion minskar också råvaruslöseriet. Den är dessutom mindre känslig för transportkostnader. (Kunnande väger ingenting). Men industrin kan få svårigheter inte bara för avsättningen av olika produkter. Det kan också uppstå problem kring tillgången på viktiga råvaror och överhuvudtaget på importvaror av olika slag. En minskad varukonsumtion och en ökad konsumtion av barnomsorg etc. minskar vårt självfallet utlandsberoende, både ifråga om att behöva få avsättning av våra produkter på utlandsmarknaden och vårt behov av importvaror. En omfattande export är inget självändamål. Syftet med den är främst att vi skall kunna köpa varor från utlandet.

62 Ett mjukare samhälle - en utopi?

Det är möjligt att den privata konsumtionen trots allt når ett tak i det framtida Välståndssverige. Problemet är framför allt brist på tid. En och samma person kan inte utnyttja alla sina prylar samtidigt. (ur ”Sverige i världen“)

ytterligare några faktorer som försvårar övergången till Jag skall kommentera det ”alternativa samhället” med mänskligare arbetsförhållanden och kortare arbetstider. Antalet personer i yrkesverksam ålder blir allt färre i förhållande till antalet icke aktiva. Från att nu uppgå till ca 3,3 yrkesverksamma personer per pensionär, kommer antalet att minska till 3,0 år 1990. Under samma - dvs. de mest vårdkrävande - med ca period ökar antalet gamla över 80 år 130 000. Om dagens låga fruktsamhetstal står sig kommer antalet aktiva per pensionär att sjunka ytterligare efter år 2000. Nedgången i födelsetalen sammanfalleri tiden med en rad samhällsförändoch breddad utbildning, ökad förvärvsfrekvens för kvinnorringar: förlängd na, fri abort, bättre preventivmedel. De flesta föräldrar lever i ett samhälle där yrkeslivet fortfarande är organiserat för heltidsarbetande utan vårdansvar. Med ett mjukare samhälle, kortare arbetstider, ändrad arbetsorganisation, m. m. är det naturligtvis fullt möjligt att födelsetalen ökar igen. Ingen vet helleri dag om de minskade födelsetalen åtminstone delvis återspeglar att kvinnor foder barn i allt högre åldrar, dvs. det första barnet föds först när kvinnan är etablerad på arbetsmarknaden och ett tredje barn, när de två första barnen blivit mer självständiga. i vid De åtgärder som jag nu diskuterat (kortare arbetstider, god arbetsmiljö bemärkelse, dvs. tekniker införs som underlättar även om de inte är företagsekonomiskt lönsamma etc.) måste innebära att det samlade produktionsresultatet blir mindre än det skulle bli om den nuvarande utvecklingen fortsätter. l viss mån motverkas detta av att alla som i dag står utanför den avlönade produktionen kommer att inlemmas i denna. Men sammantaget kakan som skall delas och delas ut i form av inkomster. Den krymper produktion som syns och mäts i bruttonationalprodukten och andra ekonomiskt viktiga mått kommer inte att bli lika imponerande. Varje person i aktiv ålder får fler gamla att försörja. Till att börja med motverkas detta av att barnen blir färre, men så småningom blir de kanske fler. Och skall försörjas. Skall vi också dela med oss till andra utanför vårt lands gränser blir det ännu svårare.

Sverige - ett rikt land

l Sverige åt vi kakor och godis (1977) för sammanlagt fyra miljarder kr. För det beloppet skulle 133 000 barn kunna få vara på daghem. I december 1978 invigdes ett stycke motorväg (5 km) utanför Stockholm. Den hade kostat 62 miljoner kr. att bygga. För denna summa skulle vi kunna bygga 23 daghem.

- en utopi? sou 1979;41 Ett mjukare samhälle 63

En kortare avlönad arbetstid innebär, trots allt, även om vi rationaliserar inom verksamheter där det går att rationalisera, att vi ”byter” inkomster mot tid. l något fall kan det innebära att vi i stället för att förvärvsarbeta, betala skatt, som går till lön till en kristerapevt, får tid att ägna oss åt våra grannars barn (eller våra egna). I ett annat fall betyder det att vi, i stället för att vara på arbetet, kan vara hemma och baka bröd (kanske tillsammans med våra barn). Det är kanske inte lika företagsekonomiskt lönsamt som brödproduktion i stor skala men det ger onekligen andra livskvaliteter. Klarar vi den här kursändringen i ett samhälle som vårt som är så inriktat på materiell konsumtion och så starkt präglat av ett snävt lönsamhetstänkande?

Självfallet är våra känslor, värderingar och normer kulturellt betingade - och den i vårt samhälle alltmer dominerande kulturen är kommersialismen. I det kommersiella samhället är inte längre människan utan pengarna alltings mått. I kronor och ören mäts ditt värde som människa.

Solidaritet är en avgörande förutsättning för att människor skall kunna leva tillsammans och därmed för att ett samhälle skall fungera. Det är vardagslivets solidaritet som håller den sociala väven samman. Och det rör sig inte om ett tillkämpat beteende. Det är fråga om enkla hedersregler som provats av människor i samverkan, befunnits nödvändiga och rationella och därför förvärvats från generation till generation.

Men hur länge håller den sociala väv som undergrävs av kommersiella krafter?

(Lars Anell: Marknad och kommersialism)

I flera av avsnitten har författarna berört hur de önskar sitt bostadsområde. Det skall vara varierat, mångfaldigt, med arbetsplatsutbud, service och möjlighet till kollektiv samvaro. Förskola och skola skall öppnas ut mot samhället. Kvarteret, daghemmet och skolan skall kunna självförvaltas. Kontakten mellan generationerna skall förbättras. Den första fråga som inställer sig är: hur länge är vi låsta av de förutsättningar som finns när det gäller den fysiska miljön? Svaret på den frågan är att en stor del av bostadsförsörjningen måste tillgodoses inom befintliga bostadsområden under de närmaste årtiondena. Av de bostäder som nu finns kommer så gott som samtliga (ca nio av tio) räknat i antal rumsenheter att användas om tio år. Men, den fysiska miljön går naturligtvis att förändra och många förändringar är av en annan karaktär och berör inte den fysiska miljön i sig. Jag skall ge ett par exempel på intressanta boendeexperiment. Det första är hämtat från Linköping och beskrivs så här i Socialnytt:

64 Ett mjukare samhälle - en utopi?

”Linköping blirden första svenska kommun som äger ett kollektivhus. Det äri kvarteret Stolplyckan, som inte bara är ett experiment med boendeformen utan också när det gäller samverkan i samhällsplaneringen. Hyresgästerna lår vara med och planera sin boendemiljö redan från början. Man ska försöka skapa en ny slags gemenskap mellan människor i olika åldrar och med olika bakgrunder. Det kommer också att ställas krav på de boende i form av ökat medbestämmande men också ökat ansvar. Man ska kunna träffas i stora gemensamhetsutrymmen och det fmns tillgång till god service på nära håll.

. . . i stolplyckemodellen finns stora möjligheter för personalen inom barnoch äldreomsorgen att hitta en förändrad och mer intressant yrkesroll. Här blir barn- och äldreomsorg en naturlig del av miljön -inte något man lämnar över till specialister.” Det andra exemplet kommer från Norge: ”I Selegrend utanför Bergen i Norge försöker man mödosamt förverkliga en dröm: om den gamla bygemenskapen. Om mänskliga gränder i en modern förort. Om en skidbacke mitt i byn rakt ner till dagis. Om barn som får vara med och bestämma. Om gamla och unga, utslagna, handikappade och invandrare som lever tillsammans.

Här har man återupprättat gränder, därför att människor tycks må bra av dem. Gränder och trappor uppmuntrar till samspråk på förstubron. Gränder

inbjuder till att man ska ställa blomlådor i dein och plantera klätterväxter på

sommaren. Slingrande gränder med varmt lyktsken har väldigt lite gemensamt med sina kusiner: asfalterade gångvägar och betongpassager i blåfruset lysrörssken.

Rörelsen består av ett bostadskooperativ och två bostadsrättsföreningar. I Selegrend har invånarna varit med och bestämt redan på ritningsstadiet.

Här i Selegrend gjorde medlemmarna eget arbete som sänkte insatskost-

naden med ca 20 000 norska kronor per hus. De äldre och handikappade fick hjälp med arbetsinsatsen av ungdomar från Internationella arbetslag som bjöds in. Området planerades så att även folk som normalt inte ha råd att bo i radhus kunde flytta in. Mindre bemedlade kunde få fördelaktiga lån genom kommunen.

Men jag tror inte det finns någon som är helt utan kontakter” . . . Till det bidrar arbetsplikten. Eller dugnad som man säger på norska. Ett gammalt fint ord som vi närmast skulle översätta med ”insats för byalaget”. Alla vuxna arbetsföra har dugnadsplikt 25 timmar per halvår. . .Arbetet är uppdelat på olika grupper med ansvar för underhåll, plantering, belysning, lekplatser etc. Alla samlas regelbundet till stormöte.

Daghemmet bygger på att föräldrarna gör en stor insats. Städar, planerar,

Ett mjukare samhälle - en utopi? 65

håller i budgeten och rycker in om personalen är sjuk.

Överhuvudtaget tycks det vara barnfamiljerna och de ensamstående

mammorna som vunnit mest på att flytta till Selegrend. En färsk undersökning visar att de har större kontaktnät här än i vanliga radhusområden. Många kvinnor har börjat förvärvsarbeta eller studera. Ensamma mammor har kommit ur isolering och ibland missbruk. (ur artikel i DN “l de saligas kvarter”). Tankar har framförts om ett experimentsamhälle i statlig regi. Ungefär 5 å 6 000 människor skulle bo där. Samhället skulle vara självförsörjande i viss utsträckning, framför allt ifråga om livsmedel och andra basbehov. Naturresurserna skulle utnyttjas på ett sparsamt sätt och återanvändas. Jag tror att det vore värt ett försök. Många av de idéer som framförs i de föregående avsnitten skulle kunna prövas där. Självfallet skulle ett sådant samhälle till att börja med attrahera personer som hade en positiv inställning till att leva tillsammans på mer ”medmänskliga” villkor. Men man skulle mycket väl kunna pröva hur inkomster och utgifter fördelar sig, vilka för- och nackdelar i andra mått än ekonomiska som uppstår etc. Jag inledde det här avsnittet med att konstatera att jag bara kunde antyda de svårigheter som möter om det samhälle skall förverkligas som skisseras i de olika bidragen. Det är viktigt att diskussionen om hur vi vill forma vårt framtida samhälle förs i sådana tenner att alla, i förskolor, skolor, på arbetsplatser och i bostadsområden, kan delta i den debatten. Och det hela är egentligen inte så svårt. Vi har våra händer och våra hjärnor. Vi har det vi byggt upp tillsammans, vägar, sjukhus, fabriker. Vad vill vi göra med detta? Sedan får experterna komma in och översätta detta till professionella termer. Det är naturligtvis inte alldeles enkelt, men heller inte omöjligt. Och då har vi inte trasslat bort oss i en diskussion som är omöjlig för vanliga människor att följa, men som alltid innehåller en rad oredovisade ställningstaganden till vad vi vill göra med våra liv och vår tid. Det är viktigt att diskussionen börjar med visionen om det framtida samhället och sedan övergår till en debatt om hur vi skall ta oss runt alla de hinder som i så fall möter. De är svåra men, tror jag, inte oöverstigliga.

En verklig global solidaritet måste innefatta att vi till efterföljande generationer lämnar över jordar, som ger fortsatt goda skördar, skogar, som kan fortsätta producera råvaror, vatten och luft, som möjliggör liv och odling. En av svårigheterna med att genomföra en strategi för solidaritet med framtiden är att denna framtid inte har några kraftfulla påtryckningsgrupper. De, som kommer att drabbas av vårt oförstånd, är inte vi själva utan våra barn och deras efterkommande.

(ur Sverige i världen)

Statens offentliga utredningar 1979

Kronologisk förteckning

. Utbyggt skydd mot höga várd- och läkemedelskostnader. S. . Naturmedel för injektion. S. . Regional Iaboratorieverksamhet. Jo.

mwmçlpun-

Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Ju. Konsumentinflytande genom insyn? H. . Polisen. Ju. . Tandvården i början av 80-talet. S. . Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder - bakgrund och problemanalys. E. co . Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets» fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknadenen introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. E. 10. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster - en preliminär analys. E. 1 l. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen ideologi och verklighet. E. 12. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. Kn. 13. Konkurs och rätten att idka näring. Ju. 14. Naturvård och täktverksamhet. Jo. 15. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo. 16. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. A. 17, Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda. U. 18. Museijärnvägar. U. 19. Jaktvårdsomráden. Jo, 20. Anhöriga. S. 21. Plötslig och oväntad död - anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. S. . 22. Barn och döden. S. 23. Avgifter i staten - nuläge och utvecklingsmöjligheter. B. 24. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. A. 25. Nya namnregler. Ju, 26. Sjukvårdens inre organisation - en idépromemoria. S. 27. Sysselsâttningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. A 28. Barnolycksfall. S. 29. Lotterier och spel. H. 30. Lotterier och spel. Bilagor. H. 31. Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. Kn. 32. Fastighetstaxering 81. B. 33. Fastighetstaxering 81. Bilagor. B. 34. Bilarna och Iuftföroreningarna. Jo. 35. Rationellare girohantering. E. 36. Konsumenttjänstlag. Ju, 37. Aktivt boende. Bo. 38. Lagerstöd. A. 39. Vattenkraft och miljö 4, Bo. 40. Malmer och metaller. I. 41. Barnen i framtiden. S.

KUNffl. BlBL. N

l979 D8” i

Le..

Statens offentliga utredningar 1979

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Bostadsdepartementet Avskildhetoch gemenskapinomkriminalvården. [4] Aktivt boende.[37] Polisen.[6] Vattenkraftoch miljö 4. [39] Konkursoch rättenatt idkanäring.[13] Nyanamnregier.1251 lndustridepartementet K°s“e"mä"s"ag [36] Malmerochmetaller.[40]

Socialdepartementet Kommundepartementet Utbyggtskyddmot högavård- och läkemedelskostnader. [1] Svenskakyrkansgudstjänst.Band4. Evangelieboken. [12] Naturmedelför injektion.[2] Bättrekontaktermellanenskildaochmyndigheter.[31] Tandvårdeni börjanav 80-talet.[7] Utredningenrörande vissa frågor beträffandesjukvårdi livets slutskede.1.Anhöriga.[20] 2, Plötsligochoväntaddöd- anhörigas sjuklighetoch psykiskareaktioner.[21] 3. Barnoch döden.[22] Sjukvårdensinreorganisation- en idépromemoria. [26] Barnolycksfall. [28] Barneni framtiden.[41]

Ekonomidepartementet Utredningen omlöntagarnaoch kapitaltillväxten.1.Löntagarnaoch kapitaltillvä xten1.Löntagarfonder-bakgrund ochproblemanalys. [8] 2. Löntagarnaochkapitaltillväxten2. Densvenskaförmögenhetsfördelningensutveckling.Löntagarfonderochaktiemarknaden- en introduktion.Internationellakoncerneroch Iöntagarfonder.[9] 3. Löntagarnaoch kapitaltillväxten3. Löner,lönsamhetochSoliditeti svenskaindustriföretag.Vinstbegreppet.Denlokalalönebildningen ochföretagetsvinster- enpreliminäranalys.[10]4. Löntagarnaoch kapitaltillväxten4. Lantbrukskooperationen - ideologiochverklighet.[ 11] Rationellare girohantering.[35]

Budgetdepartementet Avgifteri staten- nulägeoch utvecklingsmöjligheter. [23] 1976 års fastighetstaxeringskommitté. 1. Fastighetstaxering 81. [32] 2. Fastighetstaxering 81. Bilagor.[33]

Utbildningsdepartementet Kulturhistorisk bebyggelse- värd att vårda.l 17] Museijärnvâgar. [18]

Jordbruksdepartementet Regionallaboratorieverksamhet. [3] Naturvårdskommittén. 1, Naturvårdoch täktverksamhet. [14] 2. Naturvårdoch täktverksamhet.Bilagor.l 15] Jaktvårdsområden. [19] Bilarnaoch Iuftföroreningarna, [34]

Handelsdepartementet Konsumentinflytande genominsyn?[5] Lotteriutredningen. 1.Lotterierochspel.[29] 2. Lotterieroch spel. Bilagor.[30]

Arbetsmarknadsdepartementet Sysselsättningsutredningen, 1. Ökad sysselsättning.Finansiella effekteri offentligasektorn.[16]2. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla.[24] 3. Sysselsättningspolitik för arbeteåt alla.Bilagedel. [27] Lagerstöd.[38]

Anm.Siffrornainomklammerbetecknarutredningarnas nummeri denkronologiskaförteckningen.

i lVK*

ISBN 91-33047274

Liber-Föl-[ag

Allmänna Förlaget |ssN 0375.250x