Barns behov och föräldrars rätt : socialtjänstens arbete med utsatta familjer

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

i? i W E f

mun

W

ARNS BEHOV

OCH

ÖRÄLDRARS

RÅTI

L L

SAMMANFATTNING

Statens offentliga utredningar ggg 1986:21 E83 Socialdepartementet

Barns behov och

föräldrars rätt

arbete Socialtjänstens med utsatta familjer sammanfattning

Betänkande av Sgcialberedningen Stockholm 1986

Omslag: Ad Sum ISBN 91-38-09152-6 ISSN 0375-250 X Liber Tryck AB Stockholm 1986 610204

Förord

Detta är en översiktlig sammanfattning av innehållet i betänkandet SOU 1986:20. sammanfattningen är gjord för att användas vid information och utbildning av exempelvis socialsekreterare och förtroendevalda i socialnämnder och av jurister och nämndemän vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den bör också kunna vara av värde för familjehemsföräldrar, institutionspersonal, praktiserande jurister och klientorganisationernas medlemmar. Eftersom det rör sig om en sammanfattning, är det nödvändigt att gå till betänkandet för att få en mer fyllig redovisning av forskning och annat bakgrundsmaterial samt för att ta del av den utförligare analys som vi grundar våra ställningstaganden på. Våra lagförslag har fogats till sammanfattningen. För närmare motiveringar till lagtexten hänvisar vi till betänkandet. sammanfattningen har på socialberedningens uppdrag gjorts av journalisten Kari Molin.

SOU l986:2l

Innehåll

Ennylag ... . . . .. Barns behov - föräldrars rätt

Förslagen . . . . . 69 Författningsförslag . . . . . 75 Socialberedningens sammansättning m.m. 85

En ny lag

Vi föreslår att en ny lag, lagen om tvångsomhändertagande av unga, LTU, skall ersätta den lag som nu reglerar vård utan samtycke av barn och ungdomar, LVU. Den nya lagen vilar på samma grund som den gamla. För att stödja den utveckling som socialtjänstlagen och LVU har banat väg för vill vi vara ännu tydligare än i den nuvarande lagstiftningen. Syftet är att placeringar med tvång verkligen skall bli de tidsavgränsade insatser som de är avsedda att vara. Avsikten är också att öka rättssäkerheten och förbättra kvaliteten på vården. Socialtjänstlagen trädde i kraft den ljanuari 1982. Då upphörde bl.a. barnavårdslagen att gälla. Socialtjänstlagen kompletteras bl.a. av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Vi anser att den nya lagstiftningen innebar stora framsteg när det gäller att förbättra tryggheten för barnfamiljerna och öka rättssäkerheten. Vi har gjort en översyn av LVU och anser att lagen behöver preciseras och ändras på en rad punkter även om den medförde betydande förbättringar jämfört med de gamla bestämmelserna. Det nya namnet motiveras dels med att förändringarna är stora, dels med att det är viktigt att lagens innebörd presenteras tydligt. Namnet på den nuvarande lagen kan uppfattas som en förskönande omskrivning. En av huvudprinciperna i socialtjänstreformen är att all vård och behandling så långt som möjligt skall ske i frivilliga former. Människors frivilliga medverkan har en grundläggande betydelse för hur vård- och behandlingsarbete utfaller. Den nya lagen bör tydligare än i dag markera den frivilliga vårdens företräde. Det bör klart stå i lagen att det är den unges behov av vård som skall vara avgörande vid bedömningen. I dag fäster man ibland stort avseende vid yttre brister i hemmet och vid föräldrarnas levnadssätt. Kraven på ansökan om tvångsvård och på den rättsliga prövningen bör förstärkas. Prövningen bör inte bara gälla vårdbehovet utan också om alla alternativ till omhändertagande har undersökts. För att garantera detta, förstärka rättssäkerheten och även underlätta socialsekreterarens arbete, föreslår vi att ett allmänt ombud skall inrättas. Vi föreslår också att förutsättningarna för tvångsomhändertaganden skall bli klarare än tidigare. En rad nya regler föreslås som syftar till att förbättra vården sedan omhändertagandet väl har beslutats.

En av de största bristerna i dag ifråga om vården av barn och ungdo-

mar som har omhändertagits är att socialtjänsten inte tillräckligt mål-

8 En ny lag

medvetet arbetar för att barn och föräldrar skall hålla kontakt under placeringstiden. På grund av resursbrister, splittrade ansvarsförhållanden och traditionen från äldre vård görs ofta inte tillräckliga ansträngningar för att stödja föräldrarna så att de kan återta ansvaret för sina barn. Det bör uttryckas i lagen att vården skall inriktas på att göra det

möjligt för barnet eller den unge att återförenas med föräldrarna. Den

bättre vård den nya lagen syftar till bör också medföra kortare omhändertagandetider. Vi föreslår vidare att socialtjänstlagens bestämmelser skall kompletteras när det gäller de frivilliga placeringarna.

-

Barns behov föräldrars rätt

Det huvudsakliga målet för den lagstiftning som reglerar tvångsomhändertagande av unga är helt klart att tillgodose barnens behov av skydd och omvårdnad. Kärnfrâgan är att på bästa möjliga sätt tillgodose barnens och samtidigt även föräldrarnas rättssäkerhet. I den allmänna debatten har den här avvägningen felaktigt framställts som en motsättning. En vanlig missuppfattning är att en ökad rättssäkerhet för föräldrarna är detsamma som att försvaga barnens rätt att få sina behov

tillgodosedda. I de situationer där barns behov kommer i konflikt med de

vuxnas har barnens behov företräde. På den punkten får det inte råda någon tvekan. De flesta är överens om att barn har vissa behov. Andra behov är mer omdiskuterade. De flesta är t.ex. ense om att barnens behov skall gå före de vuxnas och att barnen för sin överlevnad och utveckling har en rad basbehov som måste tillfredsställas. Exempel är behov av omvårdnad och skydd, av att vara accepterade och omtyckta för sin egen skull. Men barn har också andra behov, som ofta blir synliga först när en trygg tillvaro spricker exempelvis vid skilsmässa, om en förälder dör eller när barnet av olika skäl måste flytta hemifrån. Då blir det tydligt att barnens behov också handlar om anknytningar och bindningar. Barn behöver kontinuitet i sina nära relationer. När barnet skiljs från sina vuxna vårdare, för det mesta föräldrarna, utlöser detta oftast en djupgående kris. Barnet behöver hjälp av vuxna som är lyhörda för behovet att få sörja och att få förlusten förklarad” för sig gång på gång. Annars kan krisen snedläka och barnet fastna i en obearbetad sorg och i skuldkänslor som kan skada självkänslan allvarligt för framtiden. Under hela sin uppväxt är barnen starkt beroende av föräldrarna. De införlivas hos barnet på gott och ont. Det samspel som byggs upp mellan en speciell förälder och ett speciellt barn utgör basen för barnets

identitetsutveckling. Bindningarna mellan barn och föräldrar växer fram

vare sig föräldrarna är bra eller dåliga Däremot far barn mer eller mindre väl beroende på hur samspelet med föräldern är. Det tidiga samspelet får alltid stor betydelse för de grundläggande förhållningssätt barnet upprättar till omvärlden och till sig själv. När barnen en gång skall frigöra sig och skapa ett eget liv är det från de ursprungligen viktigaste personerna, oftast föräldrarna, som denna frigörelse måste ske. Det går inte att byta ut dem mot andra vuxna. De

10 Barns behov - rätt

föräldrars

behov vi nu talat om, av tillgång till föräldrar och andra närstående vuxna, kan sägas vara kontroversiella behov. Det råder delade meningar om dem. De kan ibland konkurrera med de vuxnas behov som t.ex. vid vårdnadskonflikter och familjehemsplaceringar. De är dock mycket angelägna behov. För barn som kommer från utsatta familjer och som omhändertas är det oerhört viktigt att de får reda ut förhållandet till sina föräldrar och arbeta sig igenom detta. De behöver då vuxnas hjälp. Något som på ett avgörande sätt underlättar barnens bearbetning och anpassning till sin nya tillvaro är att de får träffa sina föräldrar och andra personer som har stått dem nära i hemmiüön. Det kan tyckas självklart att en bibehållen kontakt med ursprunget gynnar barnens identitetsutveckling. Men praxis visar att detta grundläggande behov ofta förbises. Föräldrarna måste garanteras en nödvändig rättssäkerhet när de mot sin vilja fråntas den dagliga omvårdnaden av sina barn. Det är något självklart i en modern och demokratisk rättsstat. De måste exempelvis ha talerätt och överklagningsrätt. Men deras möjligheter att påverka tvångsbeslutet kan vidgas därutöver. Den sociala utredningen som gäller hela familjens situation bör och kan exempelvis genomföras tillsammans med föräldrarna. Det går inte att stifta lag om alla de möjligheter som är tänkbara för

föräldrarna att påverka beslut som rör dem själva och deras barn. Det

förutsätter i stället ett utvecklingsarbete som i huvudsak bygger på de grundläggande intentionerna i lagstiftningen, i första hand då socialtjänstlagen. Grunden är socialtjänstreformens ideologiska ställningstagande för en helhetssyn och för enskilda människors medinflytande. Den grundsynen gäller även när vårdbehovet inte kan tillgodoses genom socialtjänstlagen utan en kompletterande tvângslag måste användas. Samhället bör starkt markera barns och föräldrars gemensamma in- “ tressen. Det bör klart sägas att föräldrarna är viktiga för sina barn och att samhället är berett att göra betydande insatser för att stärka en sviktande föräldraförmåga. Barns villkor är föräldrarnas villkor. Socialtjänstens uppgift är inte enbart att uppmärksamma och försöka bryta det sociala arvet i utsatta familjer. Den är i lika hög grad att uppmärksamma de tydliga tendenserna till en ökad social utslagning i samhället i dag, analysera dem och se vilka verkningar de får i enskilda människors liv. Invandrare, enförälderfamiljer och de som har slagits ut på arbetsmarknaden är utsatta grupper som är mer utlämnade åt påfrestningar än andra. Det kan bl.a. komma till uttryck i en försvagad förmåga att klara av föräldraskapet. Konsekvenserna av detta måste dras socialpolitiskt. Socialtjänsten måste bibehålla solidariteten med utsatta grupper.

Barns behov och

utveckling

När skall samhället omhänderta ett barn? Ytterst är detta en politisk fråga. Men i botten på den politiska diskussionen måste det finnas kunskaper om barns behov och utveckling. Man måste veta vilka som är barns viktigaste behov och vad barn tar mest skada av. Kunskaper om detta måste också finnas hos dem som i sin vardag inom socialtjänsten arbetar med utsatta barn och familjer. Det räcker inte med sunt förnuft och hjärtat på rätta stället. Det finns flera lagar som berör barns och ungdomars behov och rättigheter, främst föräldrabalken, socialtjänstlagen och LVU.

Föräldrabalkens portalparagraf om barns rättigheter lyder: Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. (6 kap. l § FB)

Föräldrabalken, som ändrades 1983, ligger före de båda andra lagarna när det gäller att precisera och nyansera barns behov. Det nya är att man gör klart att barn är individer med egna behov och sätter in dessa i ett sammanhang där barnets relationer till närstående vuxna spelar en avgörande roll. Som exempel på barns behov nämns: D Barn behöver omvårdnad och skydd. Barn behöver ett stabilt och varaktigt förhållande till föräldrarna. D Barn behöver föräldrars hjälp med att sätta gränser för sitt handlande. D Barn måste få känna att de behövs och att de får ta ansvar. D Barn behöver efter hand frigöra sig från sitt beroende av föräldrarna. D Barn har behov av samhörighet med båda föräldrarna även om de är i konflikt med varandra.

De här behoven borde varje barn ha rätt att få tillgodosedda. Men verkligheten ser annorlunda ut. Socialarbetare som möter barn i utsatta familjer tvingas överge denna idealbild. Där gäller det i stället att bestämma var gränsen går för vad som kan tolereras eller inte. De framväxande kunskaper som finns om barn kan sorteras in i olika förklaringsmodeller som grundar sig på skilda teorier. De flesta model-

12 Barns behov och utveckling

lerna tar endast fasta på någon viss aspekt men missar helheten i barns utveckling. Få belyser hur omgivningens samspel med barnet påverkar utvecklingen till vuxen i såväl intellektuell som känslomässig bemärkelse. En av de få modeller som betonar helheten är den s.k. objektrelationsteorin. Den är värdefull för dem som arbetar inom socialtjänsten. Teorin tar upp hur de villkor som barn lever under införlivas” i barnens inre och får ett starkt inflytande på hur de upplever sig själva och sitt förhålr lande till omvärlden. Detta är en nyckelfråga när det gäller att beskriva på vad sätt barn tar skada av påfrestningar i hemmiljön och hitta fruktbara utgångspunkter för behandlingsarbetet. Den hjälper också till att skapa förståelse för hur det sociala arvet förs vidare. En av de grundläggande avsikterna bakom omhändertaganden av barn och ungdomar är just att bidra till att bryta det sociala arvet.

Objektrelationsteorin

Detta är ingen teori med någon speciell upphovsman utan snarare ett samlingsnamn på likartade tankegångar. Teorin betonar relationernas, i synnerhet de tidiga relationernas, betydelse för utvecklingen. Objektrelationsteorin skiljer sig därmed från den klassiska psykoanalysen som starkt betonar drifternas betydelse. Med objekt menas i första hand människor som fyller viktiga känslomässiga funktioner, positiva eller negativa, i individens liv. Ett objekt är någon eller något som människan har ”investeraf” känslor i. Med objektrelationer menas också inre relationer, dvs. yttre relationer som i omarbetad form existerar i den inre världen. Det lilla barnet får exempelvis successivt en upplevelse av sina föräldrar och den byggs efterhand in som en bild som barnet bär med sig även när de inte är närvarande. Det är en process som inte är färdig förrän i 3 -4-årsåldern och som brukar kallas att barnet erövrat ”objektkonstans”. l boken ”Barnet inom oss skriver Patricia Rosén-Sandahl:

Inom objektrelationsteorin ses människan främst som en social, inte en biologisk varelse. Hennes inneboende möjligheter till och behov av att ingå i relationer till andra människor har en central plats. Detta i motsats till den klassiska teorins betoning på människan som till stor del driftsstyrd och i grunden asocial. (Vår kurs).

Winnicott, en av de mest inflytelserika företrädarna för objektrelationsteorin, talar om att ett spädbarn äger en helhet, ett själv, när det kommer till världen. För att denna inre helhet, detta själv, skall stärkas och utvecklas krävs att spädbarnet bara får vara. Det förutsätter en lyhördhet hos föräldern och att hon aktivt anpassar sig till spädbarnets behov. Psykoanalytikern Alice Miller anknyter till de här tankegångarna, bl.a. i sin bok ”I begynnelsen var uppfostran där hon skriver:

”Man kan göra oerhört mycket med ett barn under dess första levnadsår, böja det, förfoga över det, bibringa det goda vanor, tukta och straffa det utan att det händer uppfostraren något, utan att barnet hämnas. Förutsättningen för att barnet ska

Barns behovoch utveckling 13

kunna övervinna den oförrätt man tillfogar det utan svåra följder är att det kan värja sig, dvs. artikulera sin smärta och vrede. Men om barnet inte ges tillfälle att reagera på sin eget sä!! därför att föräldrarna inte kan tåla dessa reaktioner(skrik, sorg, ilska) utan förbjuder dem med hjälp av blickar eller andra uppfostrande åtgärder, då lär sig barnet att vara stumt. Stumheten blir visserligen en garanti för uppfostringsprincipernas effektivitet, men den döljer i sig stora risker för den senare utvecklingen. Om adekvata reaktioner på utståndna kränkningar, förödmjukelser och våld i vidaste mening måste utebli, kan dessa upplevelser inte integreras i personligheten, känslorna får aldrig utlopp och behovet att artikulera sig blir aldrig tillfredsställt. Det finns inget hopp om att någonsin kunna artikulera dessa omedvetna trauman med tillhörande känslor, och det är denna hopplöshet som leder till svår psykisk nöd för de flesta människor. (Miller, A. 1983, ss 20,21. Vår kurs).

.Iu striktare ett barn tvingas att kontrollera sina känslor av förtvivlan, vanmakt och vrede för att tillförsäkra sig sina föräldrars kärlek och omsorg, desto mer främmande blir barnet för sina egna känslor och behov, dvs. för sitt sanna jag. Barnets inre helhet går förlorad. Genom att känslorna förtrycks kan barnet inte gå igenom den ilska och sorg som är det naturliga sättet att bearbeta dem. I stället går den blockerade aggressiviteten inåt i barnet och kan senare leda till självdestruktivitet och depressioner. Den instängda aggressiviteten kan också gå ut över någon svagare. När barnet så småningom själv blir förälder och möter sina egna trotsiga barn återuppväcks känslorna av återhållen aggressivitet och vanmakt. Föräldrarna kan uppleva barnets fria känslouttryck som mycket hotande och ångestskapande och slå ner dem med stor kraft. Denna mekanism är förklaringen till att föräldrar som har fått stryk som små och lidit svårt av detta själva slår sina barn och anser att det är rätt att göra så. De här uppfostringsmönstren finns i alla sorters familjer, inte bara i dem som brukar kallas resursfattiga. Barnet identifierar sig med föräldrarna nästan oavsett vad det har varit med om. Detta gör det svårt för barnet att längre fram komma ihåg vad som faktiskt har hänt. Objektrelationsteorin är en teoretisk utgångspunkt som gör det möjligt att förstå i första hand utsatta barns behov av att få bearbeta sina i många avseenden destruktiva relationer till föräldrarna.

Vilka behov är viktigast?

Går det att urskilja vilka av barnens behov som är de viktigaste? Vi menar att det är möjligt, bl.a. med hjälp av objektrelationsteorin. Grundläggande behov är de som är existentiellt nödvändiga för en normal utveckling. Om barnet sviks och inte får dessa behov tillfredsställda tar det djup och varaktig skada som kan visa sig svår eller omöjlig att reparera längre fram. En viktig aspekt är barnets ålder och utvecklingsnivå. Allmänt gäller att ju tidigare i livet skadan inträffar, desto större är risken för att den blir bestående. Andra behov är sådana som också är viktiga för utvecklingen men inte

14 Barns behov och utveckling SOU 1986:2!

på samma djupa och avgörande sätt. Om de inte tillfredsställs går skadan

som regel att reparera. y

Bilden av ett träd får illustrera behoven. I stammen finns de grundläg-

gande behoven, i kronan exempel på de andra behoven. Trädet skall

läsas nedifrån och upp. Omvårdnad och skydd är den mest elementära

förutsättningen för en normal utveckling och ñnns därför närmast roten

0.S.V.

yâl; _4 a

fr: “år

l\

\n\:l\\

gl; _ / d e

h \å::»\_ engagera vuxna _ Å,

j? _ som ger vagledning _ f,

social stimulans/\ fa kanna att de

men också ro 0ch( behövs w samling r fa paverka sin

a

l intellektuell BARN situation

Q

stimulans BEHOVER fö ta ansvar i ,_ frigöra sig från m förhållande till

S*

l \ föräldrarna i sin sin lörmaga l l K

egen takt och på W

ag,

sina egna villkor

fn

, 1 i /Ã, i › - samhörighet med bada .Ä .. .. .. Il .. k?? t loraldrarna, aven om dessa ar

i i konflikt med varandra v

ett varaktigt förhållande till föräldrarna

tillåtas att ge uttryck för könslor, aven sådana som

ör obekväma lör vuxna

kanna sig accepterade

och omtyckta, i första hand

av föräldrarna

bemötas med respekt

för sin integritet

omvårdnad och skydd »k “

li*

*Ãñüg

I*

;nu

yijf”

fi .Ä .t

l

l/ lll

Barns behov och utveckling 15

Kommentarer till de grundläggande behoven

- Omvårdnad och skydd Detta är helt naturligt det mest elementära livsbehovet. Tillräcklig och näringsriktig mat, fysisk omvårdnad och skydd från yttre faror är exempel på detta. - Bemätas med respekt får sin integritet Lika väl som vuxna människor har också barn ett djupt liggande behov av att mötas med respekt för sin integritet. Detta förbises ofta av vuxna med konsekvenser som på olika sätt kan bli nedbrytande för barnets utveckling. Att å andra sidan bemöta barnet med denna respekt för dess - person dess behov, känslor, tankar och uttryckssätt är något av det mest positiva och utvecklingsbefrämjande man kan tänka sig i barnuppfostran. - Känna sig omtyckta och accepterade av sina föräldrar Samspelet, dialogen, är barnets livsnödvändiga näringsbas för vidare psykisk utveckling. Att den vuxne kan gå in i en dialog med barnet har en avgörande inverkan på den begynnande upplevelsen av en egen identitet. Det har ett mycket stort inflytande över barnets känslor av välbefinnande och trygghet och på upplevelsen av sig själv och omvärlden. Det första levnadsårets stora betydelse för barnets senare utveckling råder det numera stor enighet om. Tillfredsställs behovet av trygghet och närhet någorlunda bra under denna period utvecklar barnet vad man brukar kalla grundtrygghet, en bas för att tycka om och känna tillit till sig själv. Extremt otrygga och kaotiska förhållanden under det första känsliga levnadsåret anses kunna leda till djupa depressioner, psykoser och tillstånd som gränsar till psykoser i vuxen ålder. Barn som lämnas helt utan ett känslomässigt gensvar kan faktiskt dö även om de får en god fysisk omvårdnad, det har bl.a. den kände spädbarnsforskaren René Spitz visat.

- Tolerans barnets för känslouttryck För att barn skall lära sig tycka om sig själva sådana som de är måste de först bli accepterade med allt de visar fram av sina jag. De vuxna, i första hand då föräldrarna, måste tolerera olika slags känsloyttringar, även de som är obehagliga. Annars kan barnet tränga bort och censurera delar av sig självt som fula och förkastliga. Nu betyder inte detta att man inte kan sätta gränser. Det är viktigt att göra skillnad på barnets känslor och handlingar. Känslorna är alltid värda att tas på allvar och respekteras. Deras uttryck i handlingar måste man ibland sätta gränser för. I praktiken är det dock sällsynt med vuxna som accepterar barns ilska, skrik, utbrott osv. Om de flesta av oss som är vuxna i dag har svikits på den här punkten, kan man då verkligen räkna detta som ett grundläggande behov? Ja, en orsak till att man ändå kan göra det är insikten om att vad som djupast skadar en människa inte är det hon utsätts för, utan att hon av olika skäl håller tillbaka och kapslar in de känslor det väcker. För barn

16 Barns behov och utveckling SOU 1986421

som på olika sätt far illa i sina familjer är det mycket viktigt att möta vuxna som har insikt i detta. De måste hjälpa barnet att bearbeta de förödmjukelser, misshandel eller känslomässigt avvisande som det har utsatts för. Också att skiljas från föräldrarna innebär en smärta som barnet behöver hjälp till att bearbeta. Det kapslar annars in sin sorg och skärmar av sig från alla smärtsamma känslor i samband med separationen. Samtidigt blir barnet främmande för stora delar av sig självt.

- till föräldrarna Ett varaktigt förhållande Kontinuitet i relationen till de närstående vuxna är ett av barnets allra mest grundläggande behov. Speciellt viktigt är det under de första levnadsåren innan barnet inom sig självt kan hålla kvar föreställningen om föräldrarna även när de inte är närvarande. Innan dess är barnet mycket känsligt för separationer. Man brukar tala om extrem separationskänslighet mellan 1/2 år och 4 år. Man vet mycket lite om vad späda barn som ännu inte har urskiljt sig själva som en egen person egentligen upplever när de skiljs från föräldrarna och vilka konsekvenser det får. Det finns forskare, t.ex. Margaret som menar att faran med en separation i denna ålder är att Mahler, barnet förlorar en del av sitt ofullständiga ”själv”. Separationer blir då ett hot om utpláning av självet, vilket människor ibland upplever under psykotiska tillstånd. Samtidigt finns det forskning som talar för att barn upp till ett år och kanske ända till tvåårsåldern förmår behålla en förmåga att etablera djupa, primära bindningar till nya människor. Det är helt klart att en separation från föräldrarna innebär stora påfrestningar för barn i alla åldrar. Det gäller för barn som placeras i familjehem men också för barn vars föräldrar skiljer sig eller när en förälder dör.

Den kände forskaren John Bowlby påpekar att ”Barns bindningar till föräldrar som enligt alla normala mått är mycket dåliga föräldrar är en aldrig sinande källa till förvåning för den som försöker hjälpa dem”.

- med båda föräldrarna även om dessa är i konflikt med

Samhärighet varandra Det är en extra börda för barnet när vuxna närstående är i konflikt. Barnet hamnar i en svår lojalitetskonflikt. Genom att hjälpa de vuxna att reda ut sina svårigheter lättar man också barnets börda. Senare års skilsmässoforskning visar entydigt att det gynnar barnens anpassning om de efter föräldrarnas separation har fri tillgång till båda sina föräldrar även om dessa befinner sig i konflikt med varandra.

Vilka förhållanden far barn illa av?

Barn far illa när deras grundläggande behov sviks systematiskt och upprepade gånger. Men det är inte bara trygga, stabila familjer som kan

Barns behov och 17

utveckling

tillfredsställa barns grundläggande behov. Föreställningen att det skulle finnas antingen ”goda eller ”dåliga” hem är något som bygger på en förenkling. Då bortser man från sammansattheten i mänskliga relationer. Det finns en skala från den trygga, öppna, barnvänliga familjen till svårt störda familjer med misshandel och missbruk. De flesta familjer befinner mellan sig någonstans ytterligheterna. En grundförutsättning för att anta att barnet i fortsättningen tar skada av att bo med föräldrarna är att föräldrasveket har satts i system. För åskâdlighetens skull kan vi återvända till ”behovsträdef” men nu läsa det omvänt, för att se vad som skadar barn mest. Också här skall trädet läsas från roten och uppåt.

brist pa intellektuell stimulans

brist pa soøcial stimulans/alt. . inte få kanna

.. . g/ j /r/“att

overstimulans */› .i att de behövs

i

att inte to ta *xx BARN FAR ;m inte ta

v .

k;

_ _ ansvar i lörh. I lLLA AV påverka sin

G/Zslk

till sin

lörmagaç j “l situation

& p*

L_:\f**\ att inte lö frigöra l brist på engage-

,___..--4\. sig fran föräldrarna g f rade vuxna som ger i sin egen takt och .\ / och pa sina egna villkor , K _4 . att vara slagtrö o_ i vuxnas konflikter

separation lrön löraldrar eller andra primörtigurer

att förkvövas i sina könslouttryck att ha en otrygg grundläggande relation till sina vuxna vårdare

att bemötas med bristande respekt för sin integritet och att utnyttjas för de vuxnas behovstillfredsstöllelse

lömnas utan omvårdnad och skydd

2 - Barns behov

18 Barns behov och

utveckling

- Att lämnas utan omvårdnad och skydd Hit räknas i första hand situationer som innebär att barnets fysiska behov försummas eller att de vuxna inte skyddar barnet mot kroppsliga risker. Att föräldrar försummar och sviker sina barn kan bero på att de inte ser vad barnen behöver. Bakgrunden kan vara att föräldrarnas egna behov är så otillfredsställda, att de inte har det överskott som krävs för att de skall ”se” sina egna barn och svara på deras behov. När man bedömer hur allvarlig försummelsen är, dvs. hur hårt den drabbar barnet, är det viktigt att ta hänsyn till barnets ålder och kom- \ pensationsmöjligheter i närmiljön.

- Att bemötas med bristande m.m. respekt för sin integritet Hit kan man föra mängder av situationer som de flesta barn i skiftande omfattning utsätts för i sin vardag. utan Kränkningar av barns integritet ingår ofta i ”normaluppfostran” att de vuxna alltid är medvetna om det eller vill barnen illa. “Normalvarianter” av psykiska övergrepp är att ryta åt barn, irriterat visa bort dem, fösa undan och nonchalera, tala över huvudet, daska i stjärten m.m. Hur allvarliga sådana övergrepp är för barnen beror bl.a. på om det rör sig om enstaka händelser eller om kränkningarna präglar det dagliga samspelet mellan föräldrar och barn. Ibland utnyttjar vuxna barn för sin egen behovstillfredsställelse. En av de allvarligaste kränkningar som barn kan utsättas för är att sexuellt av en förälder. Från de fall där incest har uppdagats vet utnyttjas man att barn oftast tar djup och varaktig skada av övergreppet. Mestadels är hela familjesystemet ur balans.

- relation till sina vuxna vårdare Att ha en otrygg grundläggande Här innefattas olika slags destruktiva känslomässiga förhâllingssätt från föräldrarnas sida gentemot barnen. Exempel kan vara att föräldrarna känslomässigt avvisar sina barn, att de bemöter dem ambivalent (dvs. ömsom tar dem till sig, ömsom avvisar dem) eller att de binder upp barnen så hårt till sig att det hindrar utveckling och känslomässigt frigörelse. Att som helt liten bli utsatt för exempelvis känslomässiga avvisanden och dubbla budskap kan få förödande konsekvenser för den vidare utvecklingen. Barnet kan skadas för livet genom att dess vuxna vådare inte förmår eller är lyhörda för barnets behov. svara på barnets kontaktsignaler sätta likhetstecken mellan vissa Det är dock viktigt att inte automatiskt problem hos föräldrarna och dålig föräldrakapacitet.

- Att förkvävas i sina känslouttryck Barn kan ofta tåla ganska stora psykiska påfrestningar om de har

tillgång till de egna känslorna och känslouttrycken (Se även sid. 12- 13).

- Separation från föräldrar Detta tema tas upp på flera andra ställen i sammanfattningen.

SOU Barns behov och 19

1986:21 utveckling

-

Att vara sIagträ i vuxnas konflikter

När de vuxna har outredda konflikter med varandra ligger det ofta närmare till hands än de själva alltid är medvetna om, att de kämpar mot varandra genom barnen. När föräldrar söker visar hjälp för att barnen symtom av olika slag är det ganska vanligt att dessa visar sig bottna i att barnen befinner sig iett spänningstillstånd. Orsaken är ofta föräldrarnas inbördes konflikter.

När kan ett barn omhändertas i dag?

I LVU uttrycks de kriterier som skall vara uppfyllda för att ett barn skall omhändertas mot föräldrarnas eller sin egen vilja och beredas vård utanför hemmet.

”Vården skall beredas den unge om l. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller 2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmedjämförbart beteende. (l § LVU).

Omhändertaganden enligt punkt l brukar kallas miljöfall, de övriga beteendefall. LVU-vården skall endast sträcka sig över den tid som barnet behöver och som går åt för att föräldrarna skall kunna återinträda i sin föräldrafunktion. Föräldrabalken, FB, är egentligen en strängare och betydligt mer långtgående lagstiftning än LVU trots att den inte alls har debatterats lika mycket. Sedan 1 juli 1983 kan man enligt FB flytta vårdnaden om en förälder till missbruk eller försummelse gör sig skyldig eller i övrigt brister i omsorgen om barnet. En förutsättning är att de rådande förhållandena medför en bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. Man kan också flytta vårdnaden även om föräldrarna inte har bedömts som olämpliga. Vid en del placeringar, frivilliga såväl som tvångsmässiga, kan det gå lång tid innan barnet kan återvända till föräldrarna. Barnet kan då ha rotat sig i familjehemmet och samtidigt känna sig främmande för de biologiska föräldrarna. Då får hemflyttning hindras. Bestämmelsen skall inte tillämpas när en förälder håller god kontakt med barnet. En motsvarande regel som hindrar finns också hemflyttning i socialtjänstlagen. Lagens tillämpning förutsätter att jurister och socialarbetare vet vad som exempelvis innebär så allvarlig fara att man måste omhänderta. Men så är inte fallet i dag. Bedömningen av barns vårdbehov är i högsta grad en kunskapsfrâga men görs i praktiken av personer utan specialkunskaper pâ detta omrâde som socionomer, jurister och förtroendevalda. Vilka tolkningar som görs beror till stor del på personliga erfarenheter och värderingar, skiftande vârdideologi och kunskaper om barn. De subjektiva momenten kan man naturligt nog aldrig eliminera i socialt

20 Barns behov och

utveckling

arbete. Men det bör vara en strävan inom socialtjänsten att underbygga med allsidiga och grundliga utredningar liksom med omhändertaganden fördjupade kunskaper om barn och familj.

Barnets vårdbehov viktigast

i lagen exakt vilka föräldrabeteenden som Skall det då göras tydligare skadar barnet? Eller är det barnets vårdbehov som behöver beskrivas på ett tydligare sätt än i dag? alltså när barnen omhändertas i Det är i miljöfallen, p.g.a. brister Föräldrarnas behemmiljön, som frågan har varit mest kontroversiell. och sätt att vårda och fostra barnet, är för teenden, dvs. deras livsföring det mesta utgångspunkten när man överväger att omhänderta enligt LVU. I socialnämndens utredning beskrivs föräldrarnas negativa beteenden. att detta innebär att Sedan utgår man från, snarare än påvisar, barnet har ett vårdbehov. Umeåforskaren Anna Hollander har i en aktuell avhandling, ”Omhändertagande av barn (1985), visat på detta. I de 352 barnavårdsmål hon studerade var det sällsynt att något samband mellan föräldrarnas brister och barnets situation utreddes. Röster har ibland höjts för att man skall återgå till den tidigare Där angavs ”olämplighet som fostrare” och barnavârdslagstiftningen. ”bristande förmåga som skadliga föräldrabeteenden. Då uppmärksammades ännu mindre än i dag att barnets vårdbehov bestäms av en rad andra faktorer utöver föräldrarnas beteende. Vi tar bestämt avstånd från checklistor över skadliga föräldrabeteenför. Det är långtifrån alla föräldrar som den som en del har pläderat missbrukar, är psykiskt störda eller utvecklingsstörda som exempelvis behandlar sina barn illa eller missköter dem. Omvänt är det också många föräldrar som sviker sina barn som inte är missbrukare, psykiskt störda eller utvecklingsstörda. Brister i hemförhållandena behöver inte automatiskt innebära att det finns en destruktiv eller skadlig relation mellan föräldrar och barn. Varje fall måste noga undersökas för sig, i hela sin komplexitet. Barn reagerar mycket olika inför påfrestningar i sin miljö. Samma förhållanden som i en familj ger upphov till omhändertagande behöver kan vara destruktiva för inte göra det i en annan. Familjeförhållanden ett av barnen i en syskonskara men inte för de övriga. Barn har också i till andra vuxna. till stöd i det olika utsträckning tillgång Möjligheterna sociala nätverket undersöks och stimuleras ofta för litet. Det här betyder nu inte att socialtjänsten bör ha is i magen och ta det med ro om man ser att ett barn utsätts för uppenbara föräldrasvek. Tvärtom bör man handla aktivt. På vad sätt föräldrarnas problem drabbar barnen är en av de grundläggande frågorna när det gäller att få en bild av barnens vårdbehov. En nyckelfråga är hur barnets relation till föräldrarna ser ut. Vi menar att det är helt klart att barnets vårdbehov är det som behöver beskrivas tydligare. Det är den unges vårdbehov som är det centrala för

insatser för barn och ungdomar som far illa.

socialtjänstens

SOU l986:2l Barns behov och utveckling 21

Även om det idealiska vore att i lagen formulera kriterier för barns och ungdomars vårdbehov är detta en mycket svår uppgift. Det låter sig knappast göras i dag. Vi har valt en kompromiss när vi föreslår att i den nya lagen, LTU, tydligare än i LVU beskriva nâgra huvudtyper av situationer som bam och ungdomar far illa av i sin hemmiljö. Vi har utgått från de internationella kriterier som har antagits av FN i deklarationen om Barns rättigheter och ”översatf” dem till svenska förhållanden. l vårt förslag har vi stannat för begreppen ”brister i omsorgen, misshandel och otillbörligt utnyttjande”.

Olika sätt att se på omhändertaganden

Debatten under 1970-talet och framåt kring tvångsomhändertaganden av barn har tidvis varit känslomässigt laddad, högljudd och förvirrande. När det gäller statistiken har det inte alltid klargjorts om de siffror man har talat om handlat om frivilligt placerade barn eller tvångsomhändertagna, om det gällt nytillkomna barn under året eller hela antalet tvångsomhändertagna barn en viss dag.

Statistiken

Bilden av 1970-talet är svârtolkad och motsägelsefull. Under åren l974-1980 ökade antalet tvångsomhändertaganden i det vi nu kallar miljöfall, dvs. på grund av bristeri hemmiljön. Samtidigt sjönk antalet frivilligt omhändertagna. En tolkning av detta är att fler barn hade svåra hemförhållanden och därmed symtom på störningar. Men detta är långtifrån självklart. Umeåforskaren Anna Hollander menar att ökningen av tvångsomhändertaganden sker utan att man verkligen har konstaterat problem hos barnen. Mycket talar också för att en annorlunda omhändertagandeñlosoñ slog igenom under 1970-ta1et. Psykologiska kunskaper om vikten av trygga förhållanden under späd- och småbarnsperioden började tränga igenom. Man skulle gripa in tidigare, innan problemen hade hunnit fördjupas. Antalet omhändertaganden av barn mellan 0 och 6 år ökade kraftigt under l970-talet. . Samtidigt sveks andra viktiga behov hos barnen. Fler akuta ingripanden skedde och kombinationen av detta och ökat tvång medförde sannolikt att man inte försökte arbeta för en fungerande kontakt mellan föräldrar - barn - och familjehemsföräldrar. Samtidigt som uppmärksamheten under 1970-talet allt mer riktade sig mot de mindre barnen sjönk antalet omhändertaganden av ungdomar.

Socialtjänstlagen och LVU

Sedan den nya lagstiftningen trädde ikraft i januari 1982 har antalet tvångsomhändertaganden sjunkit kraftigt. Det eftersträvades också i den nya lagen. En grundläggande fråga var just hur socialtjänsten skall bli bättre på att fånga upp familjers hjälpbehov tidigt och arbeta med familjerna i frivilliga former. Såväl antalet placeringar av barn och

24 Olika sätt att se på omhändertaganden SOU l986:2l

ungdomar enligt SoL, dvs. frivilliga, som omhändertaganden enligt LVU minskade 1984. Det är andra året i rad som båda dessa typer av insatser minskar. En markant minskning har även skett av de omedelbara omhändertagandena enligt LVU. Under 1982 började man också oftare använda sig av möjligheten att tillsätta en kontaktperson/familj vilket man även fortsatte med 1983 och l984. Under l984 minskar såväl pågående som påbörjade insatser enligt LVU relativt mycket. Även de frivilliga placeringarna minskar. Det är en tendens som är svår att utvärdera. Dels kan det vara så att frivilliglinjen i form av t.ex. familjearbete inte syns i statistiken. Det är i så fall helt i linje med lagen. Men det kan också vara så att behandlingsarbetet med bam och familjer helt enkelt har minskat. Det kan ha hamnat på efterkälken i den resursprioritering som många kommuner har tvingats göra i samband med det starkt ökade socialbidragsberoendet.

Antalet barn och ungdomar för vilka SoL-resp, LVU-insatser påbörjades under l982-l984 var följande:

82 83 84 Förändring 83-84 omhändertogs för värd enligt LVU 785 728 633 - 13 %

blev omedelbart omhändertagna enligt LVU 1034 879 755 - 14 %

placerades utanför det egna hemmet en- SoL 5005 4038 3722 - 8 % ligt kontaktperson/familj 4166 2616 2619 + 0 7a

(Statistiska meddelanden Sl984:7)

Siffrorna för l982 är inte direkt jämförbara med l983 och l984 års siffror. Utförliga förklaringar finns i betänkandet.

Totalt hade 18 020 barn och ungdomar någon form av vård enligt SoL eller LVU någon gång under l984. Det är 5 °/o färre än 1983.

Olika sätt att se på omhändertaganden 25

5000-

4000- (6 U) C J g 3000- O E (U f 2000- .2 å 1000* |:| År 1982 År 1983 År 1984

Typ av insats (Statistiska meddelanden S 32 SM 8502) Barn och unga för vilka insats påbörjats enligt SoL eller LVU år 1982, 1983 resp. 1984.

Jämförelse med övriga Norden

I debatten har det sagts att omhändertagande av barn är mycket vanligare i Sverige än i de övriga nordiska länderna. Det är av en rad skäl, bl.a. olikheter i statistik och lagstiftning, svårt att göra direkta jämförelser. Antalet familjehemsplaceringar är otvivelaktigt högst i Sverige och siffrorna för Sveriges del kan trots svårigheterna att jämföra sägas vara anmärkningsvärt höga. Danmark är dock det land som visar den mest dramatiska ökningen vad gäller familjehemsplaceringar på senare år. Danmark har det största antalet barn på institution, Sverige det minsta. Att Sverige har flest barn i familjehem kan antingen tolkas så att det svenska barnskyddet har en högre ambitionsnivå än man har i övriga nordiska länder eller att dessa har en högre tolerans mot avvikelser från normala uppfostringsmönster än vi har i Sverige. I Sverige tvångsomhändertar man också vuxna missbrukare och människor med psykiska störningar i långt större omfattning än i exempelvis Danmark och Norge.

Debatten kring omhändertaganden

De senaste åren har omhändertaganden debatterats flitigt i massmedia. Kraftiga svängningar i debattläget har skett och sker fortfarande, både bland allmänhet och experter. Det finns två dominerande synsätt: Enligt det ena är det bäst att barnet flyttas till nya ”föräldrar” som bedöms tillgodose barnets vardagsbehov bättre. Enligt det andra är det bäst för barnet att stanna kvar i en bristfällig men invand miljö hos sina föräld-

26 Olika sätt att se på omhändertaganden

rar. Detta dock under den viktiga förutsättningen att barn och föräldrar får ett intensivt stöd. Den ena sidan har betonat de faror som är förknippade med en skadlig uppväxtmiljö hos de biologiska föräldrarna, den andra har framhävt separationens faror. Någon verklig dialog mellan de två linjerna har knappast förekommit. 1 mitten av 70-talet fördes en diskussion där det framför allt framhölls att domstolarna ställde för höga krav på bevisningen i barnavårdsmål. Det var för svårt att omhänderta, ansåg många. Under vintern 1982-83 svängde debatten och nu uppmärksammades i stället det stora antalet barn som omhändertogs. Utredningarna i barnavårdsmålen kritiserades och ansågs vara ytliga och bygga på lösa påståenden och andrahandsuppgifter. Nu sades domstolarna ställa för låga krav på bevisning i barnavårdsmål. intrycket att barn omhändertas som vid en välplanerad kupp med socialarbetare och polis skapades genom en intervju med psykologen Sven Hessle. Han hävdade att sociala myndigheter ofta ingriper utan förvarning. Ibland hämtas barn med polis och skickas i väg till familjehem långt från föräldrahemmet. Hessles uttalanden gav eko i socialarbetarkåren där de ansågs djupt orättvisa och gravt missvisande. Men om man ser till det faktiska stora antalet omedelbara omhändertaganden samt att vissa kommuner fortsatte att placera svåra storstadsbarn långt borta frán föräldrahemmet, måste man till vissa delar och vid den dåvarande tidpunkten ge Hessle rätt. Hösten 1983 publicerade den tyska veckotidningen Der Spiegel en artikel där det stora antalet omhändertaganden i Sverige kritiserades. Artikeln påverkade den svenska debatten starkt. Socialarbetarna uppfattade en stor del av debatten som ett angrepp på sin yrkeskompetens och försvarade sig med att de p.g.a. sekretessen inte kunde gå i svaromâl i enskilda fall. Politiskt reagerade man genom att diskutera en uppluckring av sekretessen.

Det är iögonfallande att debattens innehåll inte sammanfaller med de faktiska förhållandena. 1 mitten av 1970-talet när det ansågs vara för svårt att omhänderta hade det skett en ökning av antalet tvångsomhändertaganden. I början av 80-talet när det sades vara för lätt att omhänderta minskade antalet tvångsingripanden kraftigt.

De två huvudlinjerna i debatten representerar skilda uppfattningar om vilket slags stöd barn i svåra familjesituationer bäst behöver. Den ena kallar vi den ”behovsorienterade skolan” och den andra den ”relationsorienterade”.

Den behovsorienterade skolan

Barn har rätt att få sina behov av goda uppväxtvillkor tillgodosedda och ibland har barn och föräldrar faktiskt skilda intressen, menar de som företräder detta synsätt. Om barnen sviks på den här punkten måste man

SOU I986:21

Olika sätt att se på omhändertaganden 27

ge dem nya föräldragestalter. I boken ”Barnets rätt - eller rätten till barnet” (Freud, Goldstein, Solnit 1973) lanserades begreppet psykologisk förälder som redan har hunnit bli klassiskt. Psykologisk förälder är enligt författarna den person som dagligen kan tillfredsställa barnens behov av fysisk vård, näring, kärlek och stimulans. Den rollen kan aldrig fyllas av en frånvarande och passiv vuxen. Biologiska föräldrar är enligt det här synsättet utbytbara för sina barn. Det är samhällets uppgift att se till att barnet tillförsäkras en psykologisk förälder. Om barnet får tid att skola in sig i familjehemmet, och den biologiska föräldern accepterar att barnet bor där, kan man utan alltför stora svårigheter hjälpa barnet att lösgöra sig från föräldrarna och knyta an känslomässigt till nya föräldragestalter. En konsekvens av detta är att när ett barn väl har flyttat över sina känslor på nya föräldrar, så skall barnet också stanna kvar hos dem. Barnet skall inte behöva utsättas för fler separationer. Barnet skall känslomässigt länkas av” från föräldrarna och kontakten med dem glesas ut eller rent av upphöra. I Sverige introducerades termerna ersättningsplacering och stödplacering av några fosterhemsinspektöreri Stockholm i slutet av 70-talet. De försökte redan från början ta reda på de biologiska föräldrarnas kapacitet som föräldrar och deras utvecklingsbara resurser. Om prognosen ansågs dålig menade de att man redan på planeringsstadiet borde försöka finna nya, permanenta uppväxtmiljöer för barnen. Tanken var att familjehemsföräldrarna skulle ersätta de biologiska föräldrarna, därav termen ersättningsplacering. När föräldrarnas prognos bedömdes som mer positiv planerade man för en s.k. stödplacering som skulle fungera för en tid, varefter barn och föräldrar skulle återförenas. Under tiden skulle man aktivt hjälpa föräldrarna att lösa sina problem och barn och föräldrar skulle hålla en fortlöpande kontakt. Många välkomnade detta som en metodutveckling och modellen med

stöd- och ersättningsplaceringar har spritts till många kommuner.

Vi är kritiska till att man från början avgör att en placering ska vara permanent, en s.k. ersättningsplacering. Detta har inget stöd i lagen. Lagens intention är att omhändertagande och placering av barn i familjehem skall vara tidsavgränsade insatser med syftet att hjälpa familjen att längre fram kunna fungera tillsammans. Barn och föräldrar skall återförenas när vård enligt lagen inte längre behövs.

Självklart dikteras strategin med ersättningsplaceringar av omsorg om barnen. Men den måste ändå ifrågasättas. Sannolikt bottnar arbetsmetoden i socialarbetarnas många erfarenheter av misslyckade hemtagningar, s.k. “jo-jo-barn som flyttats många gånger, föräldrar som glömmer sina placerade barn osv. Men det är felaktigt att från början avgöra om föräldrarna kommer att kunna ta hand om sina barn. l-lur långt är vårt samhälle i så fall berett

28 Olika sätt att se på omhändertaganden SOU 1986221

att gå? Vill vi t.ex. ha en utveckling där allt fler barn tas från sina mödrar redan på BB därför att mamman bedöms vara en olämplig vårdare? Att från början klassa en placering som permanent blir dessutom lätt en självuppfyllande profetia. Man satsar på familjehemsföräldrarna och trappar ner behandlingsarbetet med de biologiska föräldrarna, vilket i sin tur minskar deras möjligheter att komma på fötter. Placeringen ses som en slutpunkt och man upphör att arbeta för en återförening mellan barn och föräldrar och på att upprätthålla kontakten dem emellan. Det viktigaste blir att säkra den lösning man har funnnit för barnen. Familjehemsföräldrarnas krav ges hög prioritet, t.ex. när det gäller att bestämma när de biologiska föräldrarna får hälsa på. Barn som har blivit ersättningsplacerade anses behöva få tid att ”rota sig”, och det gör de bäst om de får vara i fred för kontakter med de biologiska föräldrarna. Socialtjänsten är ofta försiktig med att ”tränga sig på” familjen som skall få leva som vilken annan familj som helst. Om de biologiska föräldrarna mot alla odds ändå rehabiliterar sig har socialtjänsten byggt upp en situation som gör det svårt eller omöjligt för dem att återförenas med barnen. Barn och föräldrar har hunnit bli främlingar för varandra. Förmodligen finns här förklaringen till många misslyckade hemflyttningar.

Den relationsorienterade skolan

Enligt detta synsätt är det inte så enkelt att barn kan byta ut bristfälliga föräldrar mot andra, mer välfungerande. Det är samspelet, relationerna, mellan barnet och människorna i den närmaste omgivningen som står i centrum för identitetsutvecklingen. Redan under spädbarnstiden inleds ett samspel mellan föräldrarna och det helt lilla barnet. intensiteten och djupet i dessa tidiga processer har sin grund i att barnet för sin överlev-

nad är helt utelämnat åt den vuxne. (Se avsnittet om objektrelationsteo-

rin.) Normalt frigör sig barn successivt från de första årens intensiva beroende av föräldrarna. En sådan frigörelse förhindras och stannar av när barnet inte längre har tillgång till sina föräldrar. Den en gång inledda relationen med föräldrarna lever vidare inom barnet som ett ”inre drama” (Börjeson, 1976). Det är en på detta sätt införlivad föräldragestalt som rätteligen bör kallas psykologisk förälder (se Cederström, Hessle 1980). En ny vuxen kan inte, förutom möjligtvis för helt små barn, inta förälderns plats i barnets medvetande men däremot bli betydelsefull på andra sätt. Barnet kan inte säga upp lojaliteten med de biologiska föräldrarna. Om barn och föräldrar skiljs åt förlorar barnet kontakt med en del av sig självt. Barnet får en osäker identitet. En dubbelhet utvecklas både mot de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna. Dessutom startas en sorgeprocess. Det är viktigt att barnet får en aktiv och kvalificerad hjälp att bearbeta separationen. Annars får inte barnet tillgång till sina egna känslor och kan inte heller på ett genuint sätt knyta an till nya vuxna, som i goda fall annars har förutsättningar att bli känslomässigt viktiga personer. I praktiken får nästan inga barn hjälp med att bearbeta

i

SOL 1986:21 Olika sätt att se omhändertaganden 29 på

de känslor av övergivenhet. besvikelse, aggressivitet och lojalitetskonflikter

som så gott som undantagslöst följer i omhändertagandets spår. l stället möts barnen av förväntningar på att knyta an till nya vuxna som om de vore deras verkliga föräldrar. Den praktiska konsekvensen av detta synsätt blir att man skall vara ytterst återhållsam med omhändertaganden och i stället satsa mer målinriktat ån i dag på att utveckla behandlingsar-

betet i familjer där barnen far illa.

När ett omhändertagande ändå inte går att undvika måste man göra allt för att hålla kvar föräldrarna i barnets liv även om det är svårt. Barnets behov av en fortlöpande kontakt med sina biologiska föräldrar är viktigt oavsett om barnet stannar en månad, ett år eller hela uppväxten i familjehemmet. Att klippa av banden mellan barn och föräldrar kan ge djupa skador. Genom föräldrarnas besök får barnet sitt värde bekräftat. Det blir också lättare att få ihop en positiv och verklighetsbetonad bild av vem man själv är, om man får träffa sina föräldrar och inte bara är utlämnad åt fantasier om dem. Föräldrarna kan känna att de ännu är viktiga för sina barn. För barnen är kontakten också en bro tillbaka. Den är en förutsättning för att barn och föräldrar skall kunna återförenas på ett bra sätt. Enligt det här synsättet är det också väsentligt att hjälpa barnet att hålla kontakt med andra viktiga vuxna, kamrater m.fl. Vad gäller familjehemmet är det en mycket viktig uppgift för socialsekreteraren att verkligen ta reda på vad barnets ankomst gör med resten av familjen där. Barnet har en mycket skör position. Vid påfrestningar inom familjen är det lätt att problem koncentreras kring det nya barnet och man kan börja tycka att han eller hon är ”svår. Familjehemsföräldrarna är medvetna om att de kan ”lämna tillbaka barnet om de inte orkar med det. Vanligtvis är barnet också medvetet om detta. Placeringen måste följas upp mycket mer aktivt än nu enligt det här synsättet. Familjehemsföräldrarna behöver kontinuerlig handledning. Allt detta förutsätter ett levande engagemang från socialarbetarens sida, inte minst i de biologiska föräldrarna. Placeringen ses inte som en slutpunkt utan tvärtom som början på ett nytt behandlingsskede.

Forskningen

Båda de skilda synsätten kan sägas ha stöd inom forskningen. Den enda publicerade svenska studie som sträcker sig över en längre tid är ett stöd för behovsskolan”. Michael Bohman följde upp ca 600 barn under en lång rad år. De placerades alla utanför hemmet tidigt i livet. Hans resultat visar att fosterhemsplaceringen innebär en starkt ökad risk för social missanpassning. Bäst gick det för de barn som adopterades. Bohmans slutsats är inte att fosterhemsplaceringar är av ondo. Det är själva otryggheten i fosterbarnets situation som är det värsta, menar han. Barnen hade ingen djup känsla av tillhörighet vare sig i fosterhemmet eller i sitt utsprungliga hem. Bohman diskuterar dock inte möjligheten att barnens svårigheter kunde

30 Olika sätt att se på omhändertaganden

hänga samman med exempelvis en utebliven bearbetning av separationen eller med lojalitetskonflikter. Storbritanniens ledande expert på området heter John Triseliotis. Enligt hans undersökningsresultat var det enda klart utslagsgivande för hur fosterbarnen kände sig som vuxna hur relationen till fosterföräldrarna hade sett ut. De barn som växer upp i familjehem där de är önskade

och där de blir integrerade som en del i familjen klarar sig enligt honom

vanligtvis bra. Det finns också forskning som stödjer relationsskolans” syn på de ursprungliga relationernas betydelse. Barnets rötter och deras vikt har alltmer uppmärksammats i den engelska forskningen på senare år. Ett exempel är Rosamund Thorpes undersökning som visar att hela 39 % av 121 undersökta fosterbarn visade tecken på allvarliga störningar. Hennes intervjuer visar på fosterbarnens behov av kännedom om sina rötter. Får de inte träffa föräldrarna utvecklar barnen fantasier som kan vara extrema eller bisarra. Detta kräver en mängd psykisk energi som barnet skulle behöva i arbetet med att anpassa Slg. När föräldrar och familjehemsföräldrar accepterade varandra föreföll barnen inte känna någon större lojalitetskonflikt. De tog placeringen med relativt stortjämnmod. Det var mycket svårare för de barn som inte fick veta något om eller inte hade någon kontakt med föräldrarna. Hennes undersökning visade också på ålderns betydelse vid placeringen. 2-4 år var en särskilt sårbar ålder för separation. Den hittills största och mest kända av de fosterbarnsstudier som starkt betonar vikten av en bibehållen föräldrakontakt genomfördes i USA under 70-talet av David Fanshel och hans forskarlag. De följde drygt 600 familjehemsplacerade New York-barn under fem år. De fann inga större skillnader mellan dem som stannade kvari sina familjehem och dem som flyttade hem. Utom på en punkt. Barnen utvecklades på ett gynnsammare

sätt i de fall där föräldrarna kom och hälsade på.

Föräldrarna är mycket mer värdefulla i sin ofta nedgångna existens än någon fantasiñgur som barnet aldrig träffar, menar Fanshel. Om de inte hälsar på är risken stor att barnet känner sig värdelöst. De barn som träffade sina föräldrar visade stressreaktioner. Efter besöken protesterade barnen och blev besvärliga. Men det innebär inte någonting negativt som många tror, menar Fanshel. Tvärtom handlar det om att barnet lever ut sitt livs dilemma. Det är bättre än att kapsla in det bakom en till synes välanpassad yta. Den här undersökningen har inspirerat svensk forskning, i första hand Barn i kris-projektet, som är en tvåårig uppföljning av 89 familjehemsplacerade barn, deras föräldrar, familjehemsföräldrar, socialarbetare m.f1. Forskningen kan tyckas vara motsägelsefull. Men de studier som ger stöd åt att föräldrarna kan ersättas har det gemensamt att de i stort sett har tagit fasta på barnets yttre anpassning så som den refereras av andra. Går man ut för att mäta den yttre anpassningen får man knappast veta något mer än hur denna ser ut. Den forskning som betonar betydelsen av de ursprungliga relationer-

Olika sätt att se på omhändertaganden 31

na har velat komplettera yttre utsagor med barnets egna upplevelser.

Man utgår inte från att yttre anpassning är detsamma som inre. Under ytan kan ofta olösta konflikter döljas.

Ideologisk kluvenhet

I socialtjänstens är det inte alltid vilken

vardagsarbete lika uppenbart syn

man använder som det har framställts här. Men outtalat finns ändå ett personligt färgat synsätt som grund. Detta mer eller mindre medvetna val av synsätt styr till stor del hur det vidare arbetet i ärendet läggs upp. l dag råder det en vårdideologisk kluvenhet inom socialtjänsten. Å ena sidan finns det en stark strävan att skydda barn från dåliga uppväxtmiljöer, ”rädda” dem och ge dem nya, underförstått permanenta, uppväxtvillkor. Det finns en sådan tradition i svenskt barnskydd. När så nya rön visar att separationer, i all synnerhet obearbetade och upprepade sådana, kan skada det uppväxande barnets personliga utveckling skapar det

ett läge av omprövning och viss osäkerhet. Medvetenheten ökar men

man tvekar ännu inför nya arbetssätt. Att de båda skilda synsätten lever och frodas i dag ger debatten belägg för. l december 1985 kom JO Tor Svernes skarpa kritik av l7 undersökta socialnämnders sätt att fullgöra sina uppgifter inom familjehemsvården. Socialnämndens kontakt med familjehemmen - oftast endast i dåliga form av enstaka telefonsamtal - och den bristande kontakten mellan placerade barn och deras föräldrar var något av det som korn fram.

Den svenska modellen

En familjevård som baseras på familjehemsföräldrarnas villighet att innesluta andra, framför allt de biologiska föräldrarna men också socialarbetarna i vården där familjehemsföräldrarna kan erbjuda barnet värme och kärlek utan att betrakta sig som barnets naturliga föräldrar där man betonar barnets behov av att i entillgiven omgivning bygga upp en så positiv och verklighetsförankrad känsla som möjligt för sin identitet och sin tidigare historia. Så har den brittiske forskaren Holman beskrivit det han kallar ”inclusive fostering”. Han menar att forskningen visat att det har gått bäst för de barn som har fått en sådan vård i familjehemmet. Detta kan också vara en riktlinje för den svenska modellen av familjevård. Den slutsatsen kan vi dra på basis av de erfarenheter och den forskning som finns i dag. Syftet med denna riktlinje är att förhindra att barnen är placerade längre än nödvändigt och att arbeta för familjens återförening.

SOU l986:2l

Socialtjänsten och de utsatta familjerna

De övergripande målen för socialtjänsten är demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet. I lagens portalparagraf formuleras målen så här:

”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet (l § SoL).

Inom socialtjänsten skall man lägga större vikt vid det friska och utvecklingsbara hos individen än vid det ofullkomliga. Samhället skall vara stödjande. De som av olika anledningar har det svårt skall ha rätt att få den hjälp och det stöd de behöver för att kunna utvecklas och leva ett meningsfullt och självständigt liv. Lagen tar på så sätt ställning för människor i en utsatt livssituation. Därmed känns lagen också vid att det finns förhållanden i samhället som kan verka förtryckande på människor. Socialtjänstens uppgift är då att tillsammans med de berörda arbeta för att förhållandena ändras så att deras livsutrymme ökar. Kraven på nödvändiga förändringar skall inte bara riktas mot individen utan också mot omgivningen och även mot samhällets institutioner. Det har funnits starka traditioner inom vården att i första hand kräva att den enskilde individen ändrar sitt levnadssätt. Men då har man undervärderat de svårigheter som kan finnas i livssituationen. l dag vet vi att de barn som omhändertas ofta kommer från socialgrupp tre. Enligt en undersökning har 90 % en sådan bakgrund. Detta måste bero på familjernas livsbetingelser. Socialtjänsten har inte lyckats stärka deras situation tillräckligt för att de skall kunna ta ansvar för sina barn. Till socialtjänstens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen. Särskilt viktigt är det att försöka motverka negativa faktorer som kan leda till att samhällsmiljön inte fungerar för barn och ungdom.

3 - Barns behov

34 och de utsatta familjerna Socialtjänsten

Det görs sällan försök att se ett samband mellan utsatta gruppers livsvillkor och deras individuella svårigheter. Men sammantaget har ändå ambitionerna att bistå människor som har det besvärligt ökat. På senare är har också insikten vuxit om att hjälpförsök som görs utifrån ensidiga beslut av myndigheten i allmänhet inte får någon positiv effekt. effekt.

Helhetssyn

Helhetssynen skall vara utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl.a. att man bör sträva efter att finna en samlad lösning på sociala svårigheter och se den enskildes situation i förhållande till hela miljön. Socialtjänstens uppgift är att ställa resurser och kunnande i enskilda människors tjänst. ”Hur vill ni använda oss?” är en fråga som kan ställas för att markera den öppenheten. Tidigare har man utgått från myndighetens perspektiv där klientens egna upplevelser inte har haft stor betydelse. Socialtjänstreformen betonar vikten av att respektera och klargöra klientens egen syn på sin situation och sina problem. Socialarbetaren skall i första hand ha en servicefunktion och arbetet skall utföras tillsammans med den enskilde. Men ännu finns det inom socialtjänsten en övertro på kontrollfunktionens betydelse. l vissa situationer är det nödvändigt att samhället utövar kontroll, som för att skydda små barn som far illa. Men även då är den allmänna inriktningen på arbetet att hjälpa människor att få kontroll över sin tillvaro. l dag utgår socialtjänstens organisation och resursfördelning för lite från klienternas behov. De berörda tillfrågas sällan innan förändringar genomförs. I stället styr ekonomiska överväganden, yrkesintressen och uppflammande debatter alltför mycket hur resurserna används.

Ansvaret

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas där får det stöd och den hjälp de behöver.

Socialnämnden skall enligt l2 § socialtjänstlagen: verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden, i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom, med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling och i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och det stöd som de behöver, och, om hänsynen till den unges bästa motiverar

det, vård och fostran utanför det egna hemmet. (Vår kurs)

.Socialtjänsten och de utsatta familjerna 35

Stödet skall alltså rikta sig till barnet men genomföras i nära samarbete med familjen. Det är viktigt att socialt arbete utförs så att föräldrarna inte försvagas utan så långt möjligt stärks i sin förmåga att vara föräldrar. Socialarbetaren skall inte ha ambitionen att vara något av en extra förälder vare sig det gäller mindre barn eller tonåringar. Då kan föräldrarna känna sig

ifrågasätta och underkända.

Barn har också i första hand en värdegemenskap med sina föräldrar. Har socialtjänsten alls rätt att förändra människors värderingar? Integritetskravet i socialtjänstlagen innebär bl.a. att människor i stor utsträckning skall få ha sina uppfattningar ifred. Det finns risk för att exempelvis en socialarbetare med medelklassbakgrund ser onödigt negativt på värderingarna hos en klient med arbetarbakgrund. Socialtjänsten bör begränsa sig till att försöka påverka normer och värderingar när följderna av dem är till skada för barnets hälsa eller utveckling, som t.ex. en positiv inställning till aga. Detta är nu sällan en enkel värderingsfråga. Tidiga erfarenheter som att inte ha fått leva ut sin egen ilska ligger ofta bakom en sådan inställning. Då gäller det mer att hjälpa föräldrarna att frigöra sina egna känslor än att lära ut de av samhället sanktionerade normerna. Det är familjen, inte socialtjänsten, som har ansvaret för privatlivet. En oaktsam inblandning i detta kan trots de bästa ambitioner upplevas förlamande och integritetskränkande och insatserna kan verka rent nedbrytande. Även i krissituationer kan man i allmänhet närma sig familjer i samverkan. Socialtjänsten kan inte avsvära sig det yttersta ansvaret för att stödja den som är i behov av hjälp. Det går inte att hänvisa till andra instanser. Socialarbetarna känner ofta detta som mycket pressande. Särskilt påfrestande är det i arbetet med familjer där barnen far illa. Det finns inga patentmediciner som garanterar att man skall kunna hjälpa människor att klara av alla problem. Däremot skall socialtjänsten alltid försöka bidra med lösningar och ställa upp med resurser.

De förtroendevalda

De förtroendevalda har en central roll inom socialtjänsten. De bär det slutliga ansvaret för verksamheten gentemot allmänheten, klienterna, de anställda och kommunfullmäktige. De skall bl.a. fastställa förvaltningens målsättning. Här finns ett ansvar för att ta ställning till att de konkreta arbetsmetoder som används står i överensstämmelse med socialtjänstlagen. De skall också följa upp verksamheten och bör ta initiativ till forskning och utvärdering. De förtroendevalda skall vara en förbindelselänk mellan socialtjänsten, kommunledningen och allmänheten. En av de viktigaste uppgifterna är att inför kommunledningen hävda socialtjänstens resursbehov. När det gäller exempelvis barnomsorg och äldrestöd finns det i allmänhet siffror att stödja sig på som t.ex. antal barn i daghemskön. När det gäller det individ- och familjeinriktade arbetet finns det sällan sådana siffror. De förtroendevaldas personliga engagemang för socialt utsatta grupper blir därför ofta avgörande för hur de lyckas hävda resursbehoven.

36 och de utsatta familjerna Socialtjänsten

Hos socialarbetare finns önskemål om att de förtroendevalda deltar

mer i den offentliga debatten. Det finns även en skyldighet för de förtroendevalda att vara tillgängliga för enskilda klienter som vill klaga eller diskutera. Det är värdefullt om de lyssnar på klienternas synpunkter som annars lätt kommer i skymundan. De förtroendevalda ansvarar också för rekrytering, utbildning, organisation av arbetet m.m. Att se till att socialarbetarna har en rimlig arbetsbörda är en viktig uppgift. Särskilt stora befogenheter har de förtroendevalda när det gäller familjer där barn far illa. Socialnämnden, eller enbart ordföranden, kan besluta om omedelbart omhändertagande. Nämnden kan vidare ansöka om tvångsvård av den unge hos länsrätten. Att tvångsomhänderta barn är ett av de mest integritetskränkande beslut som kan fattas i ett demokratiskt samhälle. De familjer vars barn omhändertas tillhör de mest utsatta grupperna i samhället. De förtroendevaldas medverkan i besluten syftar till att upprätthålla rättssäkerheten. Besluten får inte, vilket annars är vanligt, delegeras till någon tjänsteman. Många förtroendevalda tycker de här besluten är särskilt svåra. Ett omedelbart omhändertagande innebär att ordföranden med mycket kort varsel, och oftast endast efter en kortfattad muntlig föredragning, tvingas ta ställning till ett förslag om tvângsingripande. Ibland måste man kunna besluta snabbt. Men i dag tycks det vara praxis att inleda en längre tids tvångsvård med ett omedelbart omhändertagande. Enligt en undersökning sker det i 80 °/o av fallen och även när socialtjänsten haft en långvarig kontakt med familjen. Detta är riskabelt, bl.a. därför att ett inledande tvångsbeslut påverkar den fortsatta utvecklingen. En av de viktigaste slutsatserna vi har dragit i vår översyn av hur lagen tillämpas är att familjen alltför ofta ställs åt sidan. Det finns då risk för att socialtjänsten inte får reda på vilka alternativa lösningar som kan finnas. Man får inte heller all information som behövs för att få en fullständig bild av barnets vårdbehov. De förtroendevalda bär undvika att ställas inför fullborda! faktum. De kan spela en betydligt viktigare roll i framtiden. Ordföranden, som har ett stort ansvar för beslutsfattandet, bör på ett tidigt stadium kunna få direkt kontakt med familjen, informeras om deras behov och vara med i planeringen av insatserna. Socialarbetarna får en ökad trygghet genom att inte lämnas ensamma med de här frågorna. Hela socialnämnden bör, i det fåtal ärenden det ändå rör sig om, kunna delta i diskussionerna tillsammans med familjen innan det har gått så långt att tvângsansökan framstår som det enda alternativet. För att det inte skall bli alltför många som deltar i ett sammanträde kan det ibland räcka att familjen får träffa t.ex. nämndens arbetsutskott. Det förekommer att socialarbetaren redan när en utredning skall inledas gör en sammanställning av både problem och resurser och låter familjen ta del av denna. Sammanställningen överlämnas sedan till nämnden. Efter detta gör nämnden en genomgång av situationen tillsammans med familjen, socialsekreteraren och eventuellt fler personer och diskuterar i familjens närvaro alla tänkbara alternativ. Familjen får

Socialtjänsten och de utsatta familjerna 37

möjlighet att klarlägga, argumentera och ge förslag. Det kan vara påfrestande för familjen men det innebär också en tydlig bekräftelse på att nämnden anser att föräldrarna är viktiga, några att räkna med.

Vi menar att denna form av förberedande möten med nämnden är en av

de viktiga förändringar i arbetet som måste till fär att stärka familjens ställning. De förslag till lagändringar vi lägger fram kommer på flera sätt att öka de förtroendevaldas betydelse för besluten.

Sekretessen

Socialtjänstlagen och sekretesslagen syftar till att stärka den enskildes ställning. De betonar båda att den enskildes aktiva medverkan i och inflytande över vården är en väsentlig fråga både ur rättssäkerhets- och behandlingssynpunkt. Sedan den nya sekretesslagen infördes ett år före socialtjänstreformen har det varit diskussion om den hindrar ett samarbete mellan socialtjänsten och andra myndigheter. Den diskussion vi har i dag om sekretessen som ett hinder beror säkerligen mer på socialtjänstlagens krav på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet än på sekretesslagen. Det är sant att sekretessen i dag är strängare än förr inom socialtjänsten. Numera gäller samma stränga regler som inom hälso- och sjukvården. Men om den som berörs själv ger sitt samtycke kan uppgiften ändå lämnas ut. Att det gäller sekretess för en uppgift innebär dels att det råder tystnadsplikt, dels att man inte får lämna ut en allmän handling som innehåller en sådan uppgift eller röja den på något annat sätt. Sekretessen gäller i princip både mot allmänheten och mot andra myndigheter. En handling eller uppgift får däremot lämnas ut om den som gör det är övertygad om att det kan ske utan att det har en negativ innebörd för den enskilde eller någon honom närstående. Det finns en del undantag från sekretessreglerna. Uppgifter som det gäller sekretess för får lämnas ut till en annan myndighet om det behövs för vissa rättsliga förfaranden. Sekretessen hindrar exempelvis inte heller att man gör anmälan till åklagare eller polis när det gäller misstankar om mycket allvarliga brott. Sekretess är inte något hinder för att polisanmäla barnmisshandel och sexualbrott mot barn. Sekretess hindrar inte heller att en uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Men detta betyder inte att det går att fritt lämna ut uppgifter till andra myndigheter bara för att de eller någon grupp tjänstemän har kommit överens om ett samarbete. Socialtjänstsekretessen omfattar den verksamhet som avses i socialtjänstlagen och även i bl.a. LVU. Själva besluten om omedelbart omhändertagande eller vård utan samtycke är dock offentliga. Sekretessen gäller för anställda inom socialtjänsten och även ledamöter i socialnämnder, kontaktpersoner, tolkar m.fl. Däremot gäller den . inte vanliga familjehemsföräldrar.

38 Socialtjänsten och de utsatta familjerna

Tonåringars integritet kan ibland behöva skyddas gentemot föräldrarna. Den tonåring som vänder sig i förtroende till socialtjänsten måste kunna lita på att det hon berättat inte genast förs vidare till föräldrarna. Ofta är det just konflikter med föräldrar som är ett av tonåringens viktigaste problem. Utan klientens samtycke är det inte tillåtet att lämna uppgift till en tidning om vad som har kommit fram i ett ärende. En socialarbetare kan alltså inte gå i svaromål i en tidning. Tystnadsplikten tar här över den meddelarfrihet som annars gäller för den som lämnar ut sekretessbelagda uppgifter till en tidning. Det är inte tillåtet att fritt lämna ut sekretessbelagda uppgifter till exempelvis sjukvården. För detta krävs samtycke av klienten. l allmänhet kan man från socialnämndens sida inte heller ta kontakter med Lex. skola, arbetsförmedling, eller arbetsgivare utan klientens samtycke. Med en viss hårddragning kan man säga att sekretessreglerna blir ett problem först om socialtjänsten bestämmer sig för att handla över klientens huvud. Om klienten hela tiden är delaktig i och informerad om de insatser som planeras och även har inflytande över hur de utformas behöver frågan om sekretess sällan bli aktuell i vardagsarbetet.

Samarbete med och gränsdragning till andra myndigheter

l arbete med familjer och enskilda människor är det

socialtjänstens

förstås att samarbeta med just dem som det gäller. När det viktigast gäller en familj vars barn riskerar att tvångsomhändertas är det helt nödvändigt att se till att ingenting sker ovanför familjemedlemmarnas huvuden eller utan deras insyn. Familjens ansvar och engagemang är ändå den viktigaste förutsättningen för att ett förändringsarbete skall bli framgångsrikt. Socialtjänsten väntas samarbeta med en rad andra myndigheter m.fl. som skola, sjukvård, arbetsförmedling och polis. Ibland krävs det från andra håll att man gemensamt skall göra upp planer för en klient även om denne inte själv är med. Det som bestäms utan familjens medverkan kan verka effektivt och det bästa tänkbara men kan gå om intet därför att man inte har tänkt på familjens behov av att vara delaktig i de beslut l som fattas. Här tycker vi att sekretessbestämmelserna är ett ovärderligt stöd. En

enkel grundregel är att klienten alltid informeras om och får lämna sitt

samtycke till alla kontakter socialsekreteraren tar. I de flesta fall bör de också tas i klientens närvaro, eller hela familjens, då man diskuterar öppet vad som måste göras och kommer överens om vem som gör vad.

Frivilliga organisationer

Socialtjänsten bör stimulera frivilliga organisationer och underlätta för dem. Föreningslivet i vid bemärkelse fyller en stor social funktion. Det år sällan problem med att dra gränsen mellan socialtjänstens ansvarsområde och de frivilliga organisationernas verksamhet. Ett undantag är klientorganisationerna. Deras medlemmar är i huvudsak män-

i

Socialtjänsten och de utsatta familjerna 39

niskor som är eller har varit beroende av kontakten med samhällets vård. Deras verksamhet upplevs ibland som en konkurrens till vården. Klientorganisationerna har stor betydelse för socialtjänstens klienter genom att de kan erbjuda gemenskap, möjlighet till utbyte av erfarenheter m.m. De är på ett sätt också vårdens argaste kritiker. Kritiken uppfattas på sina håll som onyanserad och orättvis. Men den är inte desto mindre värdefull och helt nödvändig för att vårdarbetet skall kunna utvecklas och förbättras. Det finns inte så många andra sätt för samhället att lära känna de utsattas villkor och upplevelser helt ocensurerat. Socialtjänsten bör därför ta till sig kritiken och undvika att dämpa den.

Barnhälsovården

Barnavårdscentralen, BVC, kontaktar alla småbarnsföräldrar och ingen känner sig utpekad på grund av detta. Personalen får ofta tillträde till de familjer som annars är rädda för samhällets representanter. Det är viktigt att socialtjänsten respekterar BVC:s speciella position. Ändå finns det ett behov av att kunna samverka för att hjälpa barn i utsatta familjer. På många håll har både mödravården och BVC kurser för blivande resp. nyblivna föräldrar. Där kan socialsekreterare delta och berätta om socialtjänsten och när kan man erbjuda hjälp.

Barnkliniker

Barnklinikerna kommer ofta i kontakt med föräldrar som är osäkra i sin föräldraroll eller sviktar i sin förmåga att förstå små barns behov. Undernärda eller felnärda barn, barn med skador som kan misstänkas bero på misshandel, kommer dit. Numera arbetar man utifrån en helhetssyn på barnens och familjens situation och arbetar mycket med att stödja föräldrarna. När det gäller barn som är i akut fara bör sjukvårdspersonalen om möjligt tala ingående med föräldrarna om hur de ser på situationen och berätta att de kommer att kontakta socialtjänsten. Det är viktigt att kontakten inte dramatiseras. Det är mycket sällsynt att det är givet att det mäste bli ett tvångsomhändertagande.

Barn- och ungdomspsykiatrin

Här finns det ett stort behov av ett mer utvecklat samarbete framför allt när det gäller svåra psykiska störningar hos barn och ungdom, t.ex. när det gäller svåra relationsstörningar inom familjen, vanvård och misshandel. Samarbetet har förbättrats och både socialtjänsten och barn- och ungdompsykiatrin har länge försökt utveckla en helhetssyn och en inriktning på hela familjen i arbetet.

40 och de utsatta familjerna Socialtjänsten

Allmänpsykiatrin

De flesta föräldrar till barn som far illa har själva någon gång haft kontakt med Vuxenpsykiatrin. Det är därför viktigt att samarbetet fungerar. Det finns brister och det är vanligt att allmänpsykiatrin kritiseras av socialtjänsten och av barn- och ungdomspsykiatrin för att försumma barnets situation och mer se till den vuxne. Likaså har det sagts att man använder dämpande och lugnande preparat alltför mycket. Genom att allmänpsykiatrin kommer att arbeta mer och mer i öppna former och utifrån en helhetssyn på människor bör det gå att förbättra situationen.

Barnomsorgen

Förskolan tillhör visserligen socialtjänsten men det finns ändå en betydande ömsesidig osäkerhet om hur man skall samarbeta för att stödja de barn som har det särskilt svårt. Ofta har de här barnen fått förtur därför att de behöver särskilt stöd i sin utveckling. Den information som socialsekreteraren lämnar daghemspersonalen bör regelmässigt ges i föräldrarnas närvaro. Annars kan de tro att socialtjänsten försöker kontrollera deras liv. En full öppenhet från början är en förutsättning för att insatserna för barnet skall lyckas. Ibland känner sig de som arbetar på daghemmen osäkra på hur de skall bete sig när de upptäcker att barnet har störningar eller oförklarliga skador. l första hand skall de diskutera direkt med föräldrarna. När det gäller svåra familjeproblem är det bäst att kontakta en socialsekreterare tillsammans med familjen. Även när situationen är så allvarlig att man mot förälderns vilja kontaktar socialsekreteraren är det viktigt att personalen deltar vid det första sammanträffandet mellan föräldrarna och socialsekreteraren. Det är i själva verket ofta avgörande för vilken möjlighet socialsekreteraren har att fortsätta arbeta med svårigheterna. Det är också viktigt att ingen information utan föräldrarnas vetskap lämnas från förskolan till grundskolan.

Grundskolan

Det är viktigt hur extra insatser utformas för ett barn som redan tidigt varit i underläge. En uttalad respekt för föräldrarnas och barnets integritet är ofta avgörande för om insatserna skall uppfattas som en extra stimulans eller som en bekräftelse på ett redan tidigare känt misslyckande. När det gäller skolk har man i allmänhet kommit överens mellan hem- och skolaföreningarna och skolan att alltid kontakta föräldrarna när en elev uteblir. På några håll har man gått längre och dragit in socialtjänsten redan efter några skolktillfällen. Det är oacceptabelt att

exempelvis rutinmässigt koppla in socialtjänsten som gär hembesök efter

tvâ skolktillfällen. Då är det outtalade syftet att det skall verka avskräckande på eleverna. Detta är att utnyttja människors rädsla för myndigheten. Det hindrar dem att i förtroende vända sig till socialtjänsten för att få hjälp till lösning av svårigheterna.

, Socialtjänsten och de utsatta familjerna 41

Polis- och kriminalvård

Polisen gör ofta, särskilt nattetid, insatser som är mer sociala än polisiära. Man skall relativt rutinmäsigt meddela socialtjänsten när man har gjort insatser där minderåriga har varit inblandade. Sedan ganska nyligen kan polisen inleda förundersökningar mot den som är under 15 år och som misstänks för brott. För socialtjänsten innebär detta att man kan få en klarare bild av den brottslighet den unge ev. har gjort sig skyldig till och vilka kamrater han begått brott tillsammans med. Även socialtjänsten kan begära förundersökning. Det säger sig självt att det endast är när socialtjänsten misstänker mer omfattande brottslighet som man skall dra in polisen. l barnavårdslagen fanns det möjlighet att omhänderta ungdomar för att de ansågs störande eller farliga för omvärlden. Det får inte ske nu. Omhändertagande får inte ha någon straffunktion. Men gränserna är svåra att dra. Socialtjänsten skall för den unges del medverka till att han inte begår fler brott. l allmänhet finns det ingen motsättning i sig mellan rättsväsendets mål att få slut på den unges brottslighet och socialtjänstens. Motsättningarna kommer upp när det gäller att välja lämplig metod. Straff är i allmänhet mycket destruktiva för ungdomar. Om man inte har någon anledning att tro att en ung människa kommer att fortsätta att begå brott bör åklagare och domstol acceptera socialtjänstens behandlingsplaner och lita på bedömningen. Olika samarbetsformer emellan polis, socialtjänst och andra myndigheter prövas numera för att effektivt nå ungdomar som begår brott.eller som missbrukar. När man samlas för att diskutera den unges situation bör han och

familjen helst vara med och i varje fall samtycka. l flera kommuner har

man träffar där myndigheterna lämnar varandra information om misstankar mot ungdomar om att de missbrukar, begår brott osv. utan att den unge eller föräldrarna har gett sin tillåtelse eller ens känner till att det sker. l vissa kommuner har socialnämnden i samarbete med polis, skola m.fl. inrättat inofficiella register på ungdomar som man anser vara i riskzonen när det gäller missbruk. Detta arbetssätt och sådana spaningsregister strider mot såväl socialtjänstlagen som sekretesslagen. Motiveringen är att man måste förebygga och stoppa narkotikamissbruket. Med detta system finns det dock uppenbara risker för att man bygger upp en allmän misstro mot vissa ungdomar som de själva eller föräldrarna inte kan värja sig mot.

SOU l986z2l 43

Socialsekreterarnas yrkesroll

En av de viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt socialt förändringsarbete är att det bygger på en nära och förtroendefull kontakt mellan socialsekreterare och klienter. Detta finns det i dag en allmän insikt om. Ändå är många osäkra på hur det skall gå till att skapa en sådan relation och hur den skall se ut. Människor i svåra livskriser har ett starkt behov av att få stöd. Samtidigt är deras sårbarhet stor. Det ställer stora krav på socialsekreterarens förmåga att närma sig klienten så att hans tilltro till sin egen förmåga stärks. Särskilt svårt är det när socialsekreteraren kan hota klientens intressen. Svårast av allt är när det gäller barn som far illa. Ofta befinner sig dessa familjer i samhällets nedersta skikt och har rent allmänt en starkt utvecklad misstro mot sociala myndigheter. Dessutom kan socialsekreteraren faktiskt medverka till att barnet omhändertas.

Vad tycker klienterna?

Det finns inga svenska undersökningar där förutsättningarna för att uppnå en god relation mellan socialsekreterare och klienter har kartlagts. Däremot börjar det komma beskrivningar från socialsekreterare och forskare för olika metoder i socialt arbete. De är nästan alltid baserade på socialsekreterarnas upplevelser. Ofta utgår de från en speciell metod som de vill föra ut. Klienternas upplevelser av kontakten finns nästan aldrig med i dessa beskrivningar. Sådant som socialsekreterarna har uppfattat som bra kan enligt klienternas uppfattning ha fungerat dåligt. Detta visar bl.a. klientorganisationernas redovisning av sina medlemmars erfarenheter. I ett socialdistrikt - - att relationerna Alby tycker socialsekreterarna till klienterna har förbättras betydligt i och med att man har genomfört en ny metod. Många klienter tycker det är en mycket stor försämring. Nu pågår några undersökningar som mer förutsättningslöst försöker klargöra klientens syn på samspelet med socialtjänsten.

Klienternas krav

Klientorganisationerna har formulerat en del krav på socialtjänsten:

- Socialsekreteraren i allmänhet.

skall bära sig åt som folk

D.v.s. iaktta vanliga medmänskliga spelregler. Människor vill känna

44 Socialsekreterarnas yrkesroll

att de är värda vanligt hänsynstagande. Som att socialsekreteraren aviserar hembesök, tar reda på om tiden passar, att hon pratar så det går att förstå och att hon är intreserad av familjens egen uppfattning. l någon mån också att hon är öppen om sig själv så hon inte uppfattas som en komplett främling. Det här stämmer väl med socialsekreterarens ansvar. Ändå anser klientrörelsen att dessa regler inte alltid efterlevs. Det kan t.ex. bero på att socialsekreteraren är osäker och trevande. Men även för den som är trygg och erfaren kan det vara svårt att klara de starka spänningsfält hon råkar in i när hon närmar sig en utsatt familj. m Kontakt med samma socialsekreterare Trygga relationer växer knappast fram snabbt. Framför allt inte för familjer som är vana vid misslyckanden och svek. - Soda/sekreteraren måste ge familjerna tid att förändra sin situation - Soda/sekreteraren hur hon ser på måste tydligt tala om för familjen situationen Det skall vara familjen som först får reda på detta. Outtalade anklagelser kan kännas allra värst eftersom de inte går att försvara sig mot. Det kan lätt leda till att familjen helt försöker dra sig undan kontakt. Att vara tydlig ställer stora krav på socialsekreterarens yrkesförmåga och personliga trygghet. Det gäller att göra klart för familjen att man vill dela sin oro för barnets situation med dem och att det i första hand är deras förmåga som behövs för att ändra förhållandena. - Socialsekreteraren eller barn. får inte gå bakom ryggen på föräldrar

Närhet eller distans?

Är det önskvärt att ha en nära relation till klienten? Myter lever kvar från bl.a. den gamla nykterhetsvårdslagens tid att man inte kunde gå nära en missbrukare för då trodde man att han slukade hela ens person. På samma sätt resonerade man ibland om utsatta familjer. Det ligger nära till hands att samtidigt tänka att de är hopplösa fall. Socialsekreteraren både kan och bör gå nära människor. Men det gäller att inte dränkas av deras problem eller ta ifrån dem ansvar och initiativ. Att vara sig själv” och samtidigt uppfattas som yrkesmänniska kan kännas svårt för många, särskilt i början av yrkeslivet. Man är rädd att inte bli tagen på allvar om man inte uppträder som man tror att en behandlare bör uppträda. Osäkerheten gäller särskilt i vilken mån man skall visa känslor. Visst skall man visa vad man känner. Men det är också viktigt att försöka ta reda på varför man reagerar på ett visst sätt. En socialsekreterare som har en stark press på sig utifrån att åstadkomma förändringar i en familj kan exempelvis bli mycket irriterad även vid små hinder i arbetet. Då behövs det handledare eller kolleger att diskutera med. Däremot kan en socialsekreterare t.ex. tala om för klienten att hon är trött och lättirriterad men att det inte beror på honom eller henne. Får man bli arg på en klient? Ja, men det får inte bero på att klienten har misslyckats i sitt liv eller med att lösa sina problem. Givetvis blir man arg om man känner sig personligen förödmjukad

Socialsekreterarnas yrkesroll 45

eller utnyttjad. Ofta är det helt nödvändigt att tala om detta. Men man får inte lämna situationen t.ex. genom att avvisa klienten utan se till att det blir en bra avslutning. Exempelvis uttrycka att man vill klienten väl och att man inte vill att relationen skall bli dålig . Positiva känslor som glädje , värme och humor finns det sällan anledning att snåla med om de finns där naturligt. Men även här är det viktigt att ta reda på vad känslorna bottnar i.

Ett exempel En kvinnlig socialsekreterare är kanske starkt berörd av en kvinna som misshandlats av sin man. Hon ger kvinnan mycket värme och stöd, särskilt när kvinnan talar om att separera. Om hon sedan flyttar tillbaka till mannen och vill få hjälp med att förbättra sin relation till honom kan socialsekreteraren känna sig sviken. Detta kan i sin tur bero på hennes egna tidigare erfarenheter.

Liksom föräldrar som vill klara av att bli bättre i sin föräldraroll missslyckas, blir besvikna och ibland ger upp kan förstås också socialsekreterare bli besvikna och ge upp. Det är viktigt att det utvecklas metoder för att ta hand om socialsekreterarens besvikelse. Den dubbla rollen att både stödja och samtidigt kontrollera skapar frustration och stress. I rappporten om Socialsekreterarnas arbetsmiljö (Göransson, Månsson, Sundman 1983) tyckte en stor majoritet av de intervjuade socialsekreterarna att de hade problem, både störningar i privatlivet och psykiska och fysiska besvär, som hade med arbetssituationen att göra.

- den svåraste

Omhändertagande arbetsuppgiften

Antingen socialsekreteraren identifierar sig starkast med föräldern eller med barnet är ett omhändertagande av barn som far illa plågsamt. Det rör vid existentiella grundfrågor som t. ex. separation från egna föräldrar eller barn, maktlöshet och övergivenhet. När omgivningen ser att ett barn far illa utsätts socialsekreteraren för en korseld av motstridiga förväntningar. Skola, polis, daghem etc. har ofta starka förväntningar på någon form av ingripande i familjen. Socialsekreteraren skall i första hand försöka hitta en lösning utifrån barnets och familjens behov. Det är en komplicerad och krävande uppgift att då bedöma vad som är bäst. Först och främst krävs det att man har tillräckligt med sammanhängande tid att ägna åt barnet och familjen. Det är också svårt att hantera alla de motstridiga känslor som rörs upp i samband med ett omhändertagande. Det gäller även för den som arbetat i många år. Om man då inte får tillräckligt med stöd från den egna arbetsorganisationen ligger det nära till hands att man inte riktigt orkar gå in i det engagemang som behövs för att kunna möta barnet och familjen och lära känna dem på deras villkor.

Socialsekreterarnas yrkesroll

s

Arbetsbelastningen

Socialsekreteraryrket uppfattas allmänt som svårt. Ett stort antal olika faktorer har medverkat till det. Underbemanning, för litet inflytande på problemskapande samhällsförhâllanden och att konfronteras med allvarliga mänskliga problem är några av dem. Fler och fler behöver socialbidrag, något som tar alltmer av socialsekreterarnas tid. På sina håll har antalet klienter per socialsekreterare fördubblats på bara några år. Trots detta har det ofta inte gått att få flera tjänster. Ibland har man försökt att lösa detta med omorganisationer som i sin tur skapat nya problem. Det är viktigt att ha en ”bred” socialarbetarroll där man inte bara har kontakt med en viss typ av frågor. Det finns därför en fara med att dela upp socialtjänsten i olika specialistfunktioner som mottagningsgrupper, behandlingsgrupper, missbrukargrupper o.s.v. För att få underlag för specialiteterna görs ibland distrikten större, vilket minskar socialsekreterarnas möjligheter att bli förtrogna med förhållandena inom området. En förutsättning för att socialsekreterarnas yrkesroll skall kunna utvecklas är i första hand fler tjänster. Det behöver inte innebära ökade kommunala kostnader. Erfarenheterna visar att redan måttliga förbättringar ger snabb effekt i form av lägre kostnader för verksamheten på andra sätt. Handledning i arbetet, rimlig arbetsbelastning och fort- och vidareutbildning behövs. Omsättningen på tjänsterna är i dag i allmänhet stor. Det bidrar till att det är svårt att få en nödvändig bas av kunskaper och erfarenheter. Vi kan riskera att få en negativ spiral där resursbrist och brist på erfarenhet leder till allt sämre hjälp och service för människor. Det är en viktig uppgift för bl.a. de förtroendevalda att se till att en sådan utveckling hejdas. som har stor betydelse för socialsekreterarnas yrkesroll är hur Något Socialbidraget hanteras. Vi anser att ett generellt socialfärsäkringstillägg, SOFT, bär genomföras. Det kan lösa en del av de problem som nu finns inom socialtjänstens individ- och familjeinriktade verksamhet. Oberoende av arbetsbelastningen är SOFT angelägen. De senaste årens erfarenheter tyder på att SOFT:s genomförande är en viktig förutsättning för att socialtjänstreformen skall kunna fullföljas på det sätt som avsetts.

Förebyggande arbete

Socialtjänsten skall arbeta förebyggande och allmänt motverka passivitet och beroende. Det är viktigt att de individuellt inriktade insatserna sätts in så tidigt som möjligt. Vilken ambitionsnivå är det rimligt att ha för det förebyggande arbetet? Alla problem går inte att förebygga och kommunernas resurser krymper. Det blir ett allt snävare utrymme för förebyggande arbete. Ambitionsnivån varierar starkt från kommun till kommun. Det är betydligt lättare att få fram resurser till vård och behandling. Det förebyggande arbetet är dessutom ofta svårt och känns otacksamt. Effekterna kanske kommer långt i framtiden och är svåra att utvärdera. Då gör man i stället som man brukar göras, dvs. traditionella insatser inom vården.

Ett exempel Ett barn föds i en familj som socialtjänsten känner till. Man befarar att barnet kommer att fara illa men avvaktar för att se hur det går. Efter hand utvecklas en situation som man inte hittar någon annan lösning på än att skilja barnet från föräldrarna. Placering i familjehem eller på institution kostar mycket pengar, vårdkostnader som snabbt överstiger vad man kan tänka sig att satsa på ett förebyggande familjearbete.

Att göra insatser tidigt kan betyda att göra något så fort man har fått veta om problemen. Det kan också innebära att exempelvis sätta in insatser redan i samband med graviditet och förlossning. Man når då föräldrarna i en av livets s.k. mognadskriser. Det är en tidpunkt då människor är mycket mottagliga för hjälp. Ofta behövs ett intensivt och långvarigt stöd. I dag talar mycket för att små barn som befaras fara illa allmänt sett uppmärksammas snabbare än äldre barn. Det verkar också vara så att man handlar snabbare när problemen verkar vara tämligen lätta att göra något åt. Missbruk hos föräldrar känner sig socialsekreterarna ofta maktlösa inför. Det visar bl.a. undersökningen Socialsekreterarnas arbetsmiljö. Det är mycket svårt för socialsekreterarna att få en bra kontakt med exempelvis mammor som missbrukar. Det fungerade i endast ett av 21 fall. Det är kanske en olycklig rollblandning att dels ha ansvaret för att

48 arbete SOIU 1986:21

Förebyggande

inte barn far illa och dels vara behandlare för föräldrarna, menar utredarna. _ Socialsekreterarens känsla av maktlöshet stämmer inte med verkligheten. Det visar bl.a. Umeåprojektet Att skilja barn från föräldrar (1984). Tvärtom har socialsekreteraren en nyckelroll och påverkar processen antingen hon är passiv eller aktiv. Internationell forskning talar för att den faktor som har störst betyav ett barn kommer att fungera är delse när det gäller hur en placering just socialsekreterarens agerande. arbete sätts in, desto större möjligheter har Ju tidigare förebyggande det att lyckas. Innan problemen har hunnit fördjupas och hot om tvångsstörst utsikter att åtgärder ännu framstår som avlägsna har socialtjänsten uppfattas som trovärdig i sina erbjudanden om hjälp.

Samarbete

kan inte stå för allt förebyggande arbete ensam. lnom de Socialtjänsten egna områdena som förskolor, fritidshem o.s.v. finns stora möjligheter att tidigt uppmärksammma problem och sätta in förebyggande insatser. I många kommuner finns det lokalt utformade förebyggande verksamheter. En beskrivning finns i skriften Barn i Skaraborg (Ingela Lindström 1984)

Mödra- och barnhälsovården

mellan social- På många håll i landet har det skapats ett nära samarbete och MVC för att bryta missbruk hos gravida kvinnor. Likaså har tjänsten arbetet inom barnhälsovården fått en mer psykosocial inriktning. Samarbetsgrupper mellan socialtjänsten och barnhälsovården är vanliga. På några håll finns en socialsekreterare på deltid knuten till barnavårdscentralen. Medverkan i barnhälsovårdens föräldragrupper är ock- Här finns stora att så en möjlighet att få kontakt tidigt. möjligheter utveckla det förebyggande arbetet.

Skolan

Socialtjänstens samarbete med skolan i förebyggande syfte är dåligt utvecklat. Det är mest när problem redan har uppstått som skolan hör av sig till socialtjänsten. Mellan skolan och socialtjänsten finns det också en viss okunnighet om den andres verksamhet, osäkerhet och kanske även en viss rädsla.

Psykiatrin

I några speciella projekt inom barn- och ungdomspsykiatrin deltar även socialtjänsten i behandlingsarbetet med små barn och deras föräldrar. Ett exempel är Viktoriagården i Malmö där man sedan länge arbetar med småbarnsfamiljer. Socialförvaltningen har remitterat många unga i kris dit. Vid barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i familjer

arbete 49

Förebyggande

Karlshamn har man startat förebyggande arbete med spädbarnsfamiljer. Här erbjuds snabb hjälp med endast någon dags väntetid.

Brister i samarbetet

Följderna av brister i samarbetet kan avläsas i flera undersökningar. Ett exempel är den studie av 108 Omhändertagna göteborgsbarn i åldern 0- 7 år som för några år sedan gjordes av barn- och ungdomspsykiatern Elisabeth Bosaeus m.fl. Den dominerande orsaken till omhändertagandena var alkohol- eller narkotikamissbruk hos mödrarna. Ofta kände socialtjänsten familjerna sedan flera år. Nästan 2/3 av mödrarna hade haft vuxenpsykiatrisk kontakt. Missbruksproblemet fanns ofta även i den tidigare generationen och hos make/fästman. Utomnordiska invandrarfamiljer tycks vara en speciell riskgrupp. De som har gjort undersökningen menar att det i första hand behövs insatser för att bryta det sociala arvet. Ett ökat samarbete mellan socialtjänsten och psykiatrin är också nödvändigt.

Utveckling av behandlingsarbetet

Den grundläggande utgångspunkten är att alla människor kan och vill utvecklas till att bli självständigt fungerande individer. Klienter får inte ses som passiva objekt. Termen behandlingsarbete är inte längre självklar. I stället är termer som socialt förändringsarbete eller socialt problemlösningsarbete mer adekvata. Det sociala arbetet inriktar sig alltmer på hela familjens situation och ibland till en större del av det s.k. sociala nätverket som grannar, släktingar o.s.v. Socialtjänsten kan inte ersätta människors vardagsvillkor. Den måste i stället stimulera och engagera andra att bry sig om de förhållanden som utsatta barn och familjer lever under. En förändring är en process och det gär inte att en gång för alla beskriva problemen. Det är också viktigt att veta att genomgripande förändringar tar tid, ibland lång tid. Det är framför allt den psykosociala inriktningen på arbetet som bör utvecklas. Det innebär att man i arbetet med mänskliga problem uppmärksammar både de psykologiska och de sociala aspekterna och inte minst sambandet mellan dem. Det hjälper dåligt med bostad, arbete, pengar och daghemsplats om lägenheten blir förstörd och man blir vräkt om man t.ex. inte går till arbetet efter de första motgängarna. För att lyckas krävs att man ändrar inställning till sig själv och förändrar sitt sätt att handskas med de problem som dyker upp. Det är också om detta samband mellan de psykologiska och de sociala aspekterna som tesen om det sociala arvet handlar. Hur detta grundläggs och förs vidare bör vara socialtjänstens huvudintresse att analysera och försöka bryta. l ekonomiskt pressade lägen som i dag finns det risk för att denna huvuduppgift faller bort. Faran är att enkla och kortsiktiga skenlösningar tillgrips på sammansatta mänskliga problem. En annan fara är att man gör den enskilda människan ensam ansvarig, att man gör samhälleliga problem till individuella.

4 - Barns behov

arbete

50 Förebyggande

I dag råder det en stor enighet om att socialtjänsten bör arbeta efter dvs. ta itu med problemen där de har uppstått. Det är närhetsprincipen, viktigt att ta till vara alla de resurser som finns i ursprungsmiljön. Familjeterapi, hemma-hosverksamhet, arbete i grupp med föräldrar och barn, kontaktfamilj/person, kamratstödjande verksamhet genom verksamhet fackföreningsrörelsen, nätverksarbete, klientrörelsens allt talar för att dessa stödformer i framtiden blir de viktigaste och att de ersätter många placeringar på traditionella institutioner och i familjehem.

Att arbeta med hela familjen

Både socialtjänsten och psykiatrin satsar alltmer på att arbeta med hela familjen. Utsatta familjer behöver få hjälp med att klargöra de problem de brottas med och de resurser de har. De behöver uppmuntran och stöd i

och en vägledning i hur det kan gå till.

att själva klara sina svårigheter Det är viktigt att hela familjen gemensamt deltar i att formulera problem av arbetet handlar om att och förslag till lösningar. Mycket egentligen skall träna sig i att vara öppna mot varandra. Det familjemedlemmarna att även dra in t.ex. far- och morföräldrar eller andra kan vara viktigt viktiga personer i samtalen. När det gäller familjesvårigheter och barn som far illa är ett grundligt motivationsarbete ofta den största delen av behandlingen. Med motivera menas då inte att övertala en klient att gå med på en viss behandling. Det är i stället viktigt med en öppen dialog med klienten. Det är nödvändigt att stämma av att klienten och socialarbetaren befinner sig på samma nivå, att man ”börjar där klienten är. Många misslyckanden beror på inte märker att man går i otakt. Särskilt vanligt är det att socialarbetaren misstror Det kan verka obegripligt; ”Vi var att klienten sin egen förmåga. att det måste bli en ändring och att det inte ju så överens om problemen var omöjligt - och så går han medvetet och sumpar alltihop”. Alltför ofta tolkas sådana misslyckanden som ett tecken på opålitlighet och bristande vilja hos klienten. I själva verket kan det bero på att socialsekreteraren gått för fort fram. Människor som redan tidigt i livet känner och har ett har känt sig i vägen och misslyckats sig ofta uppgivna stort självförakt. Man vill så förtvivlat gärna vara som andra men man vet att det ”alltid går åt helvete. Detta blir då lätt en självuppfyllande Genom att tidigt visa att det inte går undviker man att socialprofetia. arbetaren blir alltför besviken. Dessutom undviker klienten det värsta av allt - att först själv känna hopp och sedan ändå möta samma gamla misslyckande.

Handlingsplan och delmål

Vi väljer ordet handlingsplan i stället för behandlingsplan för att markera att det rör sig om en planering om hur flera olika parter skall handla i samverkan. Det är inte detsamma som att socialarbetaren skall behandla sin klient. En handlingsplan kan uppta flera olika saker. Men den skall alltid innehålla vad som skall göras, av vem, hur och när.

arbete 51

Förebyggande

Handlingsplanen får växa fram i samspelet mellan socialarbetaren och familjen. Det är viktigt att båda parter succesivt försäkrar sig om att de är överens. Ofta är det nödvändigt med både kort- och långsiktiga planer. Genom att arbeta med delmål som är möjliga att uppnå relativt snabbt kan motivationen och framtidstron ökas.

Det sociala nätverket

Vid särskilt svårbemästrade situationer är det vanliga att socialarbetaren försöker koppla in fler experter. En annan väg är att i stället försöka engagera familjen själv och omgivningen i ett förändringsarbete. Försök pågår nu på några håll i landet med att utveckla former för detta s.k. nätverksarbete. - I Botkyrka, en kommun utanför Stockholm, där man har haft många tvångsomhändertaganden har man lyckats minska ner antalet med hjälp av nätverksarbete. Man har också kunnat fortsätta att stödja familjerna bättre än förr även i de fall där ett omhändertagande till sist inte har gått att undvika.

Nätverksprojektet i Botkyrka

Nätverksmöten används framför allt vid svårare krissituationer. I stället för att enbart se krisen i familjen som en risk ser man den också som en , möjlighet till förändring. Vid nätverksmötena deltar alltid den ansvarige socialsekreteraren. Anhöriga, vänner m.fl. liksom vård- och myndighetsföreträdare finns med. Familjen bestämmer vilka som skall bjudas in och bjuder själva in dem. På mötena försöker man få fram problemen tydligt genom att ställa olika ståndpunkter mot varandra, polarisera dem. Kritik som förut har varit dold kommer nu fram. Genom de öppna konflikter som blir följden skapas också en kraft som nätverksledaren försöker kanalisera in i förslag till lösningar. Ofta kommer det på detta sätt förslag som aldrig skulle ha kommit fram med ett traditionellt arbetssätt. Om det ändå slutligen blir så att barnet placeras i ett annat hem planerar man placeringen så långt som möjligt tillsammans med nätverksgruppen. Gruppen får vara med om att välja ut ett lämpligt familjehem. På detta sätt har man lagt grunden för en fortsatt kontakt som också underlättar barnets återförening med föräldrarna. Varsamhet och ett respektfullt bemötande av familjen är grundläggande.

Vi anser att det nätverksarbete som håller på att utvecklas är intressant. Det stämmer väl med socialtjänstlagens grunder. Man tar fasta på människors vilja och förmåga att ömsesidigt stödja och hjälpa varandra. Dessutom når man ett annat av socialtjänstens mål, nämligen att stärka utsatta gruppers situation i samhället genom att göra dem delaktiga i förändringsarbetet.

52 arbete SOU l986:2l

Förebyggande

lnvandrar- och flyktingfamiljer

I arbetet med invandrarfamiljer finns alla de svårigheter som gäller de svenska familjerna i utsatta livssituationer. Dessutom tillkommer språkkulturskillnader, bristande kunskaper om det svenska samsvårigheter, hällets känner ofta en stor osäkerhet och lagar m.m. Socialsekreterare vända kring omhändertagande av invandrarbarn. I mötet med en invandrarfamilj står socialtjänsten i en situation där behöver av man måste lära sig något nytt. Socialsekreteraren utbildning och kultur. Familjen är i sin tur familjen själv om just deras bakgrund beroende av att socialsekreteraren lär ut synen på svensk barnuppfostran, stöd- och hjälpresurser, lagar m.m. i det svenska samhället. Alla insatser för invandrarbarn och deras föräldrar bör göras med hänsyn till behov av att behålla den sociala samhörigheten med sin etnisfamiljens ka grupp. Så mycket som möjligt av det nödvändiga förändringsarbetet bör ske inom ramen för denna kulturkrets. Invandrarnas egna föreningar kan vara en viktig resurs för familjen. För invandrarfamiljer förefaller det ofta obegripligt att någon annan skall kunna överta fostran av deras barn. De känner sig ofta orättvist behandlade och förnedrade. Det har visat sig ännu svårare än i svenska att bibehålla kontakten efter en placering av barnet. Det är familjer också ofta svårt att finna familjehem som är lämpliga för invandrarbarn. som har en annan kultur och Man tvingas ofta placera dem i familjehem ett annat språk. Familjen måste ha inflytande över valet av placeringsform. Helst skall man hitta ett familjehem som åtminstone har samma språk som barnet och föräldrarna. En grupp barn som regelmässigt riskerar att hamna i en svår situation är flyktingbarnen. Därför är socialtjänstens ansvar för denna grupp barn särskilt uttalat. måste anstränga sig för att utforma indi- Socialtjänsten viduella, skräddarskydda insatser för dessa barn. Den viktigaste insatsen samhället i stort kan göra är att se till att flyktingfamiljernas väntan på beslut om arbets- och uppehållstillstånd blir så kort som möjligt. Det är extra viktigt för socialtjänsten att hitta former för alternativt stöd, nätverksarbete och tidiga insatser i arbetet med invandrar- och flyktingfamiljer.

Alternativ behandling

insatserna bör riktas till hela familjen. Så långt som möjligt bör man också tillvarata de resurser som finns i familjens normala livsmiljö. Ibland behövs fler resurser än socialtjänstens och det omgivande nätverkets. Här är några exempel på både nya och traditionella arbetsformer som helt eller delvis bygger på att familjen hålls ihop och att nätverkets resurser utnyttjas.

Basenheter Sedan 1976 har man i Malmö successivt omvandlat de gamla barnavårdsinstitutionerna till s.k. basenheter som organisatoriskt sorterar un-

Förebyggande arbete i 53

der var sitt socialdistrikt. Ambitionen är att utveckla närhetsprincipen och att så långt som möjligt arbeta utanför traditionella institutioner. Vid basenheterna bedrivs psykosocialt behandlingsarbete med barn/ ungdomar och deras familjer. Arbetet sker mest tillsammans med familjerna i deras hem. När en kris är som mest akut har basenheten även tillgång till en lägenhet i närheten. Med både pedagogiska, praktiska och terapeutiska insatser får familjerna hjälp att förändra sin situation och sina relationer. Syftet är att de skall fortsätta leva tillsammans och klara av sina gemensamma problem och att separationer och institutionsplacering skall undvikas. Socialsekreterare och en psykolog ingår ofta i behandlingen. Man arbetar även med grupper av ungdomar i riskzonen och deras föräldrar. De kan tillsammans finna nya lösningar på sina svårigheter och stödja varandra. Basenheter växer nu fram på flera håll i landet.

Hemma-hosverksamhet finns i de flesta kommuner. ”Hemma-hosaren arbetar i allmänhet nära tillsammans med socialsekreteraren. Arbetet är inriktat på praktiska och pedagogiska insatser med vissa terapeutiska inslag.

Kontaktf amiljer/ kontaktperson

Ibland har familjen inte tillräckligt med nätverk omkring sig för att kunna få det stöd som behövs. Då kan socialtjänsten tillsätta en kontaktperson eller kontaktfamilj som kan vara ett tillskott och innebära en avlastning av bekymren. Detta är numera en vanlig stödinsats. Kontaktpersonerna skall inte utföra behandling utan mer vara en sorts vuxenkamrater.

Haba-verksamheten Haba - handledda beredskapsarbeten i Södertälje riktar sig till ungdomar som har svårt att få arbete och som dessutom har sociala eller personliga problem. Däremot arbetar man inte behandlingsinriktat med föräldrarna. Ungdomarna bor i föräldrahemmet eller i egna bostäder. Arbete med särskild handledare på arbetsplatsen, individuell psykoterapi och träning i att klara vardagen är de viktigaste delarna i behandlingen. Verksamheten har mycket goda resultat och visar att det är möjligt att med ett genomtänkt och väl genomfört stöd i hemmiljön hjälpa de ungdomar som tidigare självklart ansågs behöva institutionsvård.

Ungdomsverksamheten i Motala

I Motala finns en ny och annorlunda behandling i öppenvården för tonåringar. En ungdomsmottagning har startat jämsides med den vanliga barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen. Ungdomarna som kommer hit har personlighetsstörningar som uppkommit tidigt. Det är

54 arbete

Förebyggande

ungdomar med destruktiva livsmönster, med dålig förmåga att tillgodogöra sig en vanlig samhällsgemensskap. Det är dels de som ”agerar ut” med normbrott, missbruk m.m. och dels de som vänder saig inåt med olika psykiska symtom. Både socialtjänsten och barn- och u ngdomspsykiatrin har svårt att få kontakt med dessa ungdomar. Man arbetar med flera olika former av terapi. Bara i undantagsfall tar man ifrån familjen ansvaret för förändringar. tar lång tid, i en del fall 2-4 år. Resultaten är hittills Terapierna mycket positiva. Det är en intressant verksamhet. En ny satsning i öppenvård på en grupp ungdomar man tidigare har haft svårt att hjälpa. Men man måste inte skapa en särorganisation utanför socialtjänsten. Tvärtom. I framtiden måste socialtjänsten utvecklas så att man kan ansvara för att dessa ungdomar får ett stöd liknande det i Motala.

Skå

Behandlingshemmet Skå är en föregångare inom den familjeinriktade behandlingen. Principiellt anser man på Skå att stödet till utsatta familjer bör sättas in i familjens vardagsliv. De familjer som kommer hit har dock så stora och djupgående svårigheter att de inte längre accepteras ute i samhället. Skå ligger på landet. I byn bor ett antal familjer, dels de som arbetar på Skå, dels gästfamiljer. Gästerna som ofta har en rad olika svårigheter med missbruk, dåliga familjerelationer m.m., tecknar ett behandlingskontrakt. Gästerna och de som arbetar på Skå utgör varandras nätverk. Gästerna får stöd i att uppleva varandra på ett nytt sätt inom familjen, stöd vid social planering och hjälp att bryta missbruk och bearbeta svåra psykiska problem. De måste också få stöd i att bryta den passivitet som blivit resultatet av att de har förlorat tilltron till att de kan påverka sina livsomständigheter.

Barnhemmen

Den starka kritik som tidigare har riktats mot institutionsvården har fått till följd att många institutioner har lagts ner. Familjevården uppfattades som bättre rustad att tillgodose barnens behov, speciellt när det gäller yngre barn. Under 1970-talet har exempelvis en tredjedel av barnhemmen lagts ned och barnantalet har mer än halverats. På senare tid har man haft goda erfarenheter av en ny inriktning på några av de f.d. barnhemmen - de heter nu hem för vård eller boende. Där arbetar man alltmer med hela familjen och med nätverket. Även i fortsättningen bör man sträva efter att undvika placering på institution och försöka finna stödformer i familjens egen miljö. Men institutioner för barn och ungdom kan inte helt undvaras. De skall ligga så nära hemorten som möjligt och bör vara inriktade på att ta emot hela familjer i krissituationer.

i

Förebyggande arbete 55

Uppföljningen

Varje insats som socialtjänsten gör bör avslutas på ett tydligt sätt. Det är nästan alltid möjligt att ta reda på hur familjemedlemmarna har upplevt insatserna. Det är viktigt att alltid ha minst ett uppföljningssamtal. För de flesta människor i en utsatt situation är det svårt att öppet kritisera en myndighet. Det är viktigt att socialtjänsten aktivt ser till att de får tillfälle till detta. Det är också viktigt att man inom socialtjänsten intar en självkritisk hållning. Inom alla former av vård finns en tendens till att lägga skulden för misslyckanden på klienten ensam. En särskilt allvarlig effekt av en otydlig eller utebliven avslutning är när en familj eller en enskild person tycker sig bli kontrollerad i smyg av socialtjänsten. Det är en nedbrytande upplevelse som inte är helt ovanlig. Vi vill förorda att man i samband med uppföljningssamtalen alltid går igenom allt skriftligt material tillsammans med klienten, alltså journaler, papper m.m. Det har visat sig vara en källa till otrygghet för många människor att känna sig registrerade och veta att det finns journaler med okänt innehåll. I samband med att man läser igenom akten bör klienten och socialsekreteraren komma överens om innehållet i en sammanfattande slutanteckning.

Kostnader Vad kostar förebyggande arbete? På relativt kort sikt, dvs. några år, kan det vara billigare med exempelvis familjehemsplacering av barn än att lägga ner ett tidskrävande arbete med hela familjen. Ser man på lång sikt blir bilden en annan. Placeringar i familjehem kostar i genomsnitt 40 000 kr. per år. En placering som sträcker sig över tio år - - 400 000 kr. inte ovanligt kostar alltså En plats vid ett hem för särskild tillsyn kan kosta upp till 1 700 kr. per dygn eller ca 1 milj. kr. för ett och ett halvt år. Redan en begränsad överföring av resurser från institutionsoch familjehemsvården skulle göra det möjligt med en kraftig utbyggnad av öppen och förebyggande verksamhet.

SOU l986:2l

När ett barn omhändertas

Lagen, LVU, tar klart ställning för den stora betydelse som banden mellan barn och föräldrar har. Den kan därför sägas ligga före i tiden. Traditionen att se omhändertaganden som en slutpunkt och en lösning på problemen lever ännu kvar på många håll. Det är nu dags att närma praxis till lagstiftningen. Tvångsmässiga omhändertaganden måste betraktas som de stödplaceringar, de tidsavgränsade insatser, de är avsedda att vara enligt lagen. Själva handläggningen av ett omhändertagande skall ses som en process. Den styr också till stor del vad som händer. Forskningsresultat från bl.a. Storbritannien, USA och Australien pekar samstämmigt på att de första sex placeringsmånaderna är kritiska och ofta direkt avgörande för barnets möjligheter att återvända hem. Om barnet inte lämnar familjehemmet ganska fort är det sannolikt att det stannar mycket länge. Socialsekreterarens agerande är viktigt. Detta betyder inte att vi tror att en återförening alltid är möjlig. Men att bedöma föräldrarnas kompetens på förhand finns det vare sig nödvändiga kunskaper om eller utredningsresurser till inom dagens socialtjänst. Ett omhändertagande skall ses som en början på ett nytt skede i behandlingen. Det är bl.a. viktigt att lägga ut en landgång för en återförening av barn och föräldrar. Detta innebär också att även de barn som kanske aldrig flyttar hem får så bra förutsättningar som möjligt för att utvecklas.

Den sociala utredningen

Den sociala utredning som görs av socialarbetaren går många gånger ut på att samla juridiskt hållbara bevis för ett omhändertagande. Familjen är i ett underläge. Föräldrarna har ofta själva tidigare upplevt tvångsingrepp från samhället och är rädda och misstänksamma mot socialtjänsten. Vad barnet upplever har man ofta inte försökt sätta sig in tillräckligt i. Föräldrarna kan ibland uppleva att utredningen vilar på anklagelser som de inte har fått klart för sig. Att problemen inte sällan har beskrivits på socialkontoret i stället för tillsammans med klienten är en annan kritisk synpunkt från klienthåll. För familjen kan det kännas som en hopplös situation att inför socialnämnden försvara och lägga tillrätta alla negativa omdömen som skri-

58 När ett barn omhändertas

vits ner för att utredningen skall hålla i länsrätten. Länsrättsfiörhandlingarna upplevs ofta som ett svek från socialsekreterarens sida. Tidigare har hon arbetat för att få familjens fulla förtroende. Nu ikläds hon samhällets uppdrag att ”anklaga” klienten för brister som förälder. Efter ett omhändertagande är det svårt att upprätta kontakten igen med socialarbetaren. Ofta drar sig familjen undan vilket komplicerar situationen för barnet. Det skall också gå så fort när socialtjänsten väl har beslutat att utreda ett omhändertagande. Ofta är familjens situation i stort sett som förut. Det är pressen utifrån, från t.ex. skola och grannar, som ökat dramatiskt.

Barnets upplevelse

Det finns om hur barnet upplever ett än så länge mycket lite material omhändertagande. Det varierar förstås också från barn till barn och med situationen, relationen till föräldrarna m.m. åldern, Vad man vet är bLa. att D Barn hyser nästan alltid kärlek till föräldrarna. D Det finns inget givet samband mellan den vuxnes misskötsamhet och graden av barnets lidande. D Barn känner stort ansvar för föräldrarna och tar ofta på sig skulden för att de mår dåligt. D För barnet kan förvirringen vid ett omhändertagande bli nästan total. Man kan då resonera på olika sätt. En del menar att det är lika bra att placera barnet direkt och undvika att det deltar i den uppslitande process som föregår ett beslut om omhändertagande. För barnets del kan det emellertid innebära att det aldrig förstår vad som hänt. I värsta fall känner som en svikare som övergav föräldrarna i en svår sig barnet stund. Barn känner ofta ett starkt ansvar och tror ibland att det är deras Även helt små barn kan känna så. I eget fel att de har omhändertagits. stället skall barnet så långt möjligt få veta vad som sker och få tid att förstå situationen. Detta förutsätter då att barnet inte under tiden utsätts för övergrepp. Snabba ømhändertaganden måste undvikas så långt det någonsin går. Familjen måste också få en tydlig förklaring till hur socialarbetaren ser problemen långt innan det är givet att det skall bli ett omhändertagande. Det är olyckligt att socialsekreteraren byter funktion när familjen har det som värst. Det är viktigt att hon kan ompröva sitt ställningstagande om nya lösningar skulle visa sig medan utredningen pågår. Det är svårt om man måste bevisa att man har gjort rätt. Därför är det nödvändigt att och ”åklagarrollen”. I en kris är det orimligt att skilja på behandlaringen stödjer och hjälper familjen. Det bör ligga i socialsekreterarens yrkesroll att göra detta. Därför föreslår vi att ett allmänt ombud inrättas. Det allmänna ombudet skall kunna granska ärendet för att sedan ev. ta över det och företräda nämnden inför länsrätten. Socialsekreteraren slipper då ”åklagarrollen”. Rättssäkerheten ökar sannolikt i och med detta. socialsekreteraren skall även i fortsättningen ha ansvaret för själva utredningen.

SOU 1986:2l När ett barn omhändertas 59

Vad utredningen bör innehålla

Den sociala utredningen skall göras tillsammans med familjen som också skall komma till tals. Utredningen skall ta upp både resurser och brister, vilka lösningar som är tänkbara m.m. Den skall utgöra det konkreta underlaget för hur man går vidare och tjäna som beslutsunderlag vid den rättsliga prövningen. En vanlig kritik från domarhåll är i dag att fakta på ett oklart sätt blandas med värderingar i utredningarna. Kritik har också framförts från bLa. forskare och från RFFR, Riksförbundet för Familjers Rättigheter, som är en klientorganisation. Den kritiken gäller främst utredningarnas ensidighet. I dag tar de ofta nästan uteslutande fasta på de negativa omständigheterna i familjen.

Utredningen bör ta upp: - Relationen mellan barn och föräldrar. Det förutsätter att utredaren lär känna hela familjen. Att veta hur barnet har det tillsammans med sina föräldrar känslomässigt sett är en grundförutsättning för att kunna hjälpa. - Pâ vad sätt barnet tar eller ta skada av de nuvarande

befaras förhållan-

dena. Både de skadliga förhållandena och vilka följder man anser att de kan få måste preciseras. Detta utgör själva kärnan för omhändertagandet. Utifrån detta skall socialsekreteraren beskriva barnets vårdbehov och även vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att föräldrar och barn skall kunna återförenas. - Pâ vad sätt barnet ta skada

befaras av att skiljas från föräldrarna.

De flesta är i dag ense om att separationer från föräldrarna innebär djupa och omvälvande ingrepp. Hur det enskilda barnet drabbas finns det förstås ingen mall för. Därför måste socialsekreteraren i varje enskilt fall lära känna barnet. Den bild man kommer fram till skall sedan vägas mot de skador man bedömer att barnet får om det stannar i hemmet. Det här är en svår, för att inte säga omöjlig, uppgift. Därför behöver man låna in kunskaper från främst psykologer eller barn- och ungdomspsykiatrin. Man skall också redovisa på vad sätt socialtjänsten planerar att stödja barnet i att bearbeta separationen efter ett eventuellt omhändertagande. l den andra vågskålen” skall man lägga de fortsatta insatser för barnet och familjen som socialtjänsten tänker sig om omhändertagandet inte ”går igenom”. - Vilka vinster som omhändertagande och placering bedöms innebära för barnet. Detta gäller både på kort och på lång sikt. Ett omhändertagande som är en ”räddningsaktion” i ett krisartat skede kanske gynnar barnet på kort sikt men är skadligt om man ser lite längre. - Hur det sociala nätverket ser ut. I arbetet med utsatta barn och familjer skall man alltid, givetvis tillsammans med familjen, göra en genomgång av det sociala nätverket. Ju tidigare desto bättre. Det kan finnas en frånskild pappa, kamrater, lä-

60 När ett barn omhändertas sou 195mm

rare, släktingar m.fl. som är viktiga för barnet. Det är väsentligt att upptäcka dem vare sig det blir ett omhändertagande eller inte. - Familjens resurser i övrigt. - Föräldrarnas historia som föräldrar. När började det gå snett med barnet, vilken hjälp hade man behövt då osv. Det kan hjälpa socialarbetaren till en större förståelse för bakgrunden till svårigheterna. Ur denna insikt växer det ofta fram infallsvinklar för det fortsatta arbetet. - Föräldrarnas nuvarande sociala situation. måste göras mellan denna och livshistorien. En förståelse En koppling av det sociala arvet är absolut nödvändig om man vill hjälpa till att bryta det.

Tvångsomhändertaganden

För socialsekreteraren har också tvångsomhändertagandet i allmänhet varit en svår upplevelse. Skuldkänslor inför de biologiska föräldrarna är vanliga. Olust hindrar att man tar itu med uppföljningsarbetet som förefaller stort och övermäktigt. Vid varje tvångsomhändertagande skall det finnas en skriftlig handlingsplan enligt lagen. En central tanke är att planeringsarbetet skall göras av socialsekreteraren tillsammans med barn, föräldrar och familjehemsföräldrar. Detta är en av socialarbetarens mest krävande och komplicerade arbetsuppgifter och fordrar att hon under det mest intensiva skedet frikopplas från i stort sett alla andra arbetsuppgifter och får ett starkt stöd från arbetsledning och handledare. Tiden närmast efter omhändertagandet är kritisk. Om det redan då uppstår misstro och dålig kontakt mellan familjehemsföräldrar och de biologiska föräldrarna utan att man reder ut detta, är risken stor för att känslorna förstärks och blir ännu värre längre fram. Riktmärket skall vara att alla inblandade träffas och diskuterar vad som skall hända flera gånger. Det man kommer överens om skrivs ned i den gemensamma handlingsplanen så att alla har tillgång till ett öppet dokument. Planen måste kunna ändras helt eller delvis efter hand. Dels bör det göras rent spontant, dels bör planen gås igenom varje gång placeringen Varje förändring måste diskuteras med alla berörda. Vad omprövas. skall då innehållet i handlingsplanen vara? I första hand skall den konkretisera vårdbehovet och målet med vården. Någon mall kan inte göras. Vad som alltid bör ingå är vilka förväntningar som ställs på familjehemsföräldrarna. Särskilt när det gäller kontakten med de biologiska föräldrarna är det viktigt att man diskuterar ordentligt. Det finns en faktisk intressemotsättning mellan familjehemsföräldrarna och de biologiska föräldrarna som man inte får bortse ifrån. Även om båda parter vill barnets bästa sker placeringen mot föräldrarnas vilja. Därför måste

När ett barn omhändertas 61

de mötas med lyhördhet så länge det inte är till skada för barnet. Det vanligaste är annars att man låter familjehemsföräldrarna styra. Vilket stöd familjehemmet kan räkna med skall också anges. Inskolning av barnet till familjehemmet, förberedelser för förskola, skola m.m. likaså. En rehabiliteringsplan för föräldrarna skall också finnas. Man skall dessutom resonera sig fram till hur målen skall förverkligas och fördela ansvaret, vem som skall göra vad.

De frivilliga placeringarna

De frivilliga placeringarna är i överväldigande majoritet. Under 1983 var de påbörjade frivilliga placeringarna sex gånger så många som de tvångsmässiga. De frivilliga placeringarna är sällan okomplicerade. Ofta är grundproblemen ungefär desamma som vid tvångsplaceringar. En i olika avseenden destruktiv föräldrarelation är vanlig i båda fallen. Om föräldrarna samtycker till vården blir placeringen frivillig. Problemen kan vara lika allvarliga som vid en tvångsplacering. Många frivilliga placeringar kan därför vara ett maskerat tvång. Detta innebär bl.a. att problem av samma art och svårighetsgrad följs upp på olika sätt av socialtjänsten. Det finns en tendens till att ta lättare på de frivilliga placeringarna. Det är visserligen mindre integritetskränkande för föräldrarna att lämna ifrån sig barnet frivilligt. Men för barnet kan det kännas helt annorlunda. Frivilligheten gäller de vuxna, inte barnet. Barn vill som regel bo med sina föräldrar även om de har det dåligt tillsammans på många sätt. Om man är tillräckligt stor för att förstå kan det t.o.m. vara skönt att veta att ens föräldrar har protesterat mot att man skall lämnas bort. Det ökar känslan av det egna värdet. Att kontakten med föräldrarna ofta bryts och separationen förblir obearbetad är ett grundproblem som ofta förbises av socialtjänsten när barn placeras utanför hemmet. Det gäller inte minst de frivilliga placeringarna. Det är väl så vanligt att kontakten med föräldrarna rinner ut i sanden vid frivilliga placeringar som vid tvångsmässiga. Ofta resonerar man som så att eftersom placeringen är frivillig är det upp till föräldern att hålla kontakt.

Återigen definieras situationen ur den vuxnes synvinkel. Just frivillig-

heten kan här paradoxalt nog leda till att barnens behov kommer i kläm. Det kan också slå åt andra hållet, nämligen så att föräldrarna lättare kan få hem barnet igen. Det är inte säkert att detta är en lycklig utgång för vare sig föräldrar eller barn om det sker utan noggrann planering. Slutsatsen blir nu inte att frivilliglinjen skall överges. Tvärtom. Men här krävs tydligare regler än i dag vilket vi också föreslår. Dessa barns behov av genomarbetade handlingsplaner är lika stort som för de tvångsplacerade. Uppföljningsbehovet likaså. Också för deras del bör det formuleras tydliga krav på att socialtjänsten aktivt skall uppmuntra och stödja föräldrarnas kontakt med barnet och att placeringen omprövas regelbundet.

62 När ett barn omhändertas SOU l986:2l

Stödet till barnet

Det är särskilt inom två viktiga områden som barn som skiljs från sina föräldrar behöver extra mycket stöd: El Tydliga och sanningsenliga budskap om skälen till flyttningen. EI Hjälp med känslomässig bearbetning.

Tydliga och sanningsenliga budskap

Vuxna väjer ofta för sanningen därför att de vill skona barnet och för att de är rädda för att inte själva kunna ta emot barnets reaktioner. Mammans missbruk - som ju barnet har levt nära - kan då göras om till att din mamma är sjuk och orkar inte ta hand om digjust nu. Barnet blir förvirrat. Allmänt gäller att undvikande och tillrättalagda förklaringar gör barn osäkra och försvårar deras anpassning till nya vuxna. Inom socialtjänsten har man nu mer och mer börjat förstå att barn behöver sanningsenliga förklaringar anpassade för sin ålder till varför de mot sin vilja måste flytta hemifrån. Det räcker inte heller med att en gång för alla förklara detta för barnet, ett misstag som vuxna ofta gör. Man måste återkomma gång på gång. Före flyttningen och efter. Hela tiden kan nya frågor och fantasier uppstå i barnets inre. Det är också viktigt att barn får samma besked av alla inblandade vuxna. Erfarenheterna visar att många barn har en oklar bild av varför de varit att flytta. Enligt Barn i kris-projektet hade bara 9 av 25 tvungna barn en klar uppfattning om detta. Nästan inga förskolebarn hade riktigt förstått orsaken.

Känslomässig bearbetning

Ett barn som skiljs från föräldrarna måste igenom ett Sorgearbete efter förlusten. Barnet måste reda ut förhållandet till dem och utifrån en ofta bräcklig och otrygg grund försöka knyta an till nya vuxna. Barnet måste få ihop en så positiv och sann bild av sig själv som möjligt. Barn i alla åldrar behöver då allt stöd de kan få av vuxenvärlden. De behöver hjälp med att bearbeta separationen från föräldrarna, relationen till dem och även relationen med familjehemsföräldrarna. Vår utgångspunkt är att separationen inte innebär någon verklig lösning på barnets problem. separationen är en nödstrategi även när barnen får det bra i familjehemmet. Om barnet möts av lyhördhet för sina känslor och får hjälp med att uttrycka dem ökar möjligheterna att komma igenom smärtan över förlusten av föräldrarna. Åtminstone blir det lättare att hantera smärtan. Ju mer barnet stöds i att hålla kontakt med sina känslor för föräldrarna sina fantasier, oro, längtan och besvikelse - och i att uttrycka dem desto större är utsikterna att barnet skall komma till ro” i familjehemmet och knyta an till familjemedlemmarna där. Annars byggs relationen till familjehemmet ovanpå ruinerna” av relationen till föräldrarna. Det går inte att en gång för alla hjälpa barnet med separationen om

När ett barn omhändertas 63

den blir långvarig. Barnet behöver under hela tiden hjälp med att smälta och bearbeta det som har hänt. Förlusten av föräldrarna inleds redan då barnet får veta, om det är gammalt nog att förstå, att det skall flytta. Redan från början måste man vara inställd på att den förestående skilsmässan från föräldrarna är svår. En vanlig vuxenuppfattning är annars att det innebär en lättnad för barnet, som har levt under påfrestande familjeförhållanden, att nu få komma till en tryggare tillvaro. Barnet kan i stället främst känna oro, ångest och förvirring. Om man ser på barnets reaktioner som en kris blir de lättare att förstå. Det är t.ex. vanligt att placeringen inleds med en smekmånad, en harmonisk period då allt går över förväntan. Jämför man med förloppet av en kris befinner sig barnet då ofta i den fas där känslorna inte riktigt hunnit ifatt och det fortfarande är omtumlat av alla omvälvande förändringar. Men så småningom kommer vardagen, vilket ofta sammanfaller med att barnet kommer in i den s.k. reaktionsfasen, där känslorna hinner ifatt. Barnet fattar, beroende på ålder och mognad, att det har skilts från föräldrarna och inte vet något om hur framtiden kan bli. Nu kan barnet börja visa en rad symtom som oroar och förbryllar familjehemsföräldrarna. Barnet kanske drar sig undan kontakt, ljuger, snattar, skolkar, är trotsigt eller aggressivt osv. Det kan dels vara uttryck för sorgearbete. Men det kan också vara ett tecken på att barnet börjar bli ”varm i kläderna” och har ett behov av att testa familjehemsföräldrarna för att upptäcka var deras gränser går för tillgivenhet, lojalitet, normer osv. Barnet måste hitta en hållbar överlevnadsstrategi.

Kontakten med ursprunget

Barnens grundproblem är oftast en på olika sätt olycklig och destruktiv relation till föräldrarna. Oavsett om barnen kommer att fortsätta bo med sina föräldrar eller inte behöver de hjälp med att bearbeta relationen till dem. Men de riktigt små barnen, kan de verkligen ha något att bearbeta? Kanske inte medvetet. Men separation kan för ett helt litet barn innebära en inre tomhetskänsla. Vilka följder detta får längre fram i livet vet man inte säkert. Men ändå kan man dra slutsatsen att det är viktigt att mamman är med vid de inledande kontakterna med familjehemmet. Om mamman och barnet skall kunna återförenas måste de hålla en tät och regelbunden kontakt så de inte blir främlingar för varandra. Hur tät och i vilken form kontakten bör vara beror på barnets behov. Ju yngre bam, desto tätare kontakter är en allmän regel. Samtidigt vet alla som har direkta erfarenheter av familjevårdsarbete att just föräldrarnas besök i familjehemmet ofta blir en stötesten. Många familjehemsföräldrar tror att barnen tar skada av att träffa föräldrarna, eftersom de märker att barnen blir oroliga i samband med besöken. Man tror vad man ser och man ser ett upprivet barn. Av tradition har vi i vårt samhälle svårt att tro att det som river upp kan vara nyttigt. Vi lever i en kultur där man hellre täcker över problem än täcker av dem och arbetar med dem. De här reaktionerna innebär inte något negativt. Tvärtom.

64 När ett bam omhändertas sou 1986:21

Den ”första hjälp” som barnet behöver är att de vuxna som är närmast inblandade är införstådda med att det helt naturligt väcker starka och motstridiga känslor för dem att träffa sina föräldrar. Barn behöver tryggheten att veta hur föräldrarna har det, att familjehem och föräldrar accepterar varandra och att barnet har lov av familjehemmet att älska sina egna föräldrar med alla de fel och brister de kan ha. Sedan finns det också specialfall där det faktiskt för en tid är bäst för barnet att inte träffa föräldarna - om dessa själva befinner sig i en kris eller psykos exempelvis, som gör att de lastar över skuld på barnet eller hotar det på olika sätt. Senare års forskning och erfarenhet har visat att de här uppräknade behoven har en grundläggande betydelse för barns och ungdomars identitetsutveckling. De är särskilt lätta att förbise, eftersom de är tysta behov som gör sig påminda först på sikt i form av spruckna placeringar, misslyckade hemflyttningar, omplaceringar m.m.

Stödet till föräldrarna

Det finns många skäl till att långt mer än i dag satsa på stöd till placerade barns och ungdomars föräldrar. Allt som görs för föräldrarna gynnar också barnen. Det viktigaste av allt är att föräldrarna får hjälp att upprätthålla kontakten med sitt barn i familjehemmet. Det är också ett rimligt etiskt krav att föräldrar som får sina barn Omhändertagna får stöd och hjälp bl.a. att förbättra sin situation och hantera känslan av att vara en misslyckad förälder, skulden, den sociala skammen m.m. Föräldrarna känner sig ofta lurade och svikna av socialarbetaren. De kan känna avund och aggressivitet mot familjehemmet. Resultatet kan bli starka motsättningar både gentemot socialarbetaren och familjehemsföräldrarna. Vanligt är att föräldrarna drar sig undan kontakt. Ofta ökar deras egna problem, missbruket kan t.ex. bli värre. Föräldern måste få hjälp att känna att hon fortfarande är viktig för sitt barn och uppmuntras och stöttas i kontakten med både barnet och familjehemsföräldrarna. Hon måste vara delaktig i planeringen kring barnet. Det är viktigt att som regel inte låta föräldern vara i fred efter omhändertagandet och lugna ner sig. Det är då känslorna är som mest intensiva och man har störst möjligheter att nå henne. Då finns det en chans att undvika att skuldkänslor och misslyckanden kapslas in obearbetade. Föräldern behöver för sin egen del få hjälp att bygga upp en bättre självkänsla, vilket i sin tur också kommer barnet till godo. En genomgripande förändringsprocess tar tid, oftast lång tid. Regelbunden tid för flera år framöver behöver avsättas. Barnets föräldrar behöver rent konkret hjälp att närma sig familjehemsföräldrarna. Så många känslomässiga hinder, så mycket latent konkurrens, ligger inbyggd i denna relation redan från början. Det krävs ett stort mått av självförtroende, psykisk balans och initiativkraft från föräldrarnas sida för att på egen hand upprätthålla en regelbunden kontakt.

SOU l986z2l När ett barn omhändertas 65

Stödet till familjehemsföräldrarna

Vår utgångspunkt är att familjehemsföräldrarnas uppdrag är att vara en extra uppsättning föräldrar. Däremot skall de inte vara några nya föräldrar eller ersättningsföräldrar. Det är en på många sätt känslomässigt komplicerad roll att vara familjehemsförälder. Barnet skall inte stanna för gott - men man vet inte hur länge. Detta rymmer i sig ett motstridigt budskap: Ta upp barnet i familjegemenskapen och ge det värme och kärlek. Men älska det lagom så att skilsmässan inte blir alltför smärtsam. En del löser detta genom att inta något slags neutral hållning till barnet. Det kan bli så att barnet bjuds för litet och ingen anknytning uppstår. För det helt lilla barnet är detta helt klart destruktivt. Men även för något större barn är det en dålig lösning. Det är bättre att först knyta an och sedan separera. Både av egen rädsla och av respekt för barnets integritet kan man ge för litet. Men det finns också de som ger för mycket. De kan leva sig starkt in i barnets situation, ömma för det och försöka kompensera för allt det har gått miste om. Det finns risker även med detta. Man kan exempelvis binda upp barnet till sig och värna om det på ett sätt som skjuter över målet. Det grundar sig då i första hand på den vuxnes behov. Hon kan ha olösta egna konflikter, t.ex. en obearbetad separation som hon på ett omedvetet sätt försöker bearbeta via barnet. Då kanske hon också vill skydda barnet mot dess egna föräldrar och tror att de har ett skadligt inflytande. Det finns inget enkelt handbokssvar på hur man löser detta dilemma. Varje fall är unikt. Familjehemsföräldrarna vill naturligt nog att barnen skall bli familjemedlemmar, hämta sig och trivas. Vardagssamvaron står i fokus. Det finns en stor tveksamhet hos många familjehemsföräldrar om hur de skall förhålla sig till barnets förflutna. De flesta inväntar att barnet själv skall börja berätta. Men det är inte säkert att barnet vare sig vill eller kan i ord uttrycka sina sammansatta känslor och frågor. I stället kan det hända att barnet efter en tid visar att allt inte står rätt till genom symtom som oro, trots och inåtvändhet. Det är ingen självklarhet för familjehemsföräldrar att förstå detta rätt. De kan tro att de själva har gjort något fel, de kan bli rädda för att det är något fel på barnet, att ett dåligt arv slår igenom osv. Familjehemsföråldrarna behöver stöd och vägledning av någon som har överblick över barnets hela livssituation. En familjehemsförälder har rätt att - Få förberedande kunskaper. - Få veta så mycket som möjligt om barnets tidigare livshistoria och behov. - Få ingående kunskap om syftet med placeringen. - Få hjälp av socialsekreteraren att bygga upp en fungerande kontakt med barnets föräldrar. - Få en genomarbetad inskolning tillsammans med barnet. - Få kontinuerligt stöd i form av personliga sammanträffanden med den socialsekreterare som har placerat barnet.

S - Barns behov

66 När ett barn omhändertas SOU l986:2l

l gengäld måste man som familjhemsförälder vara öppen om familjens förhållanden även på ett personligt plan inför socialsekreteraren. T.ex. om hur barnets närvaro i familjen påverkar de respektive familjemedlemmarna och samspelet mellan dem.

När placeringen upphör

Placering och hemflyttning skall ses som två delar i en och samma Den bästa skyddsympningen mot alltför inflammerade hemprocess. flyttningar är att de planeras redan från början. Flyttningen innebär en stor omställning känslomässigt och praktiskt, för alla parter. Behovet av att upprepade gånger få gå igenom det som skall hända måste tas på allvar. Familjehemsföräldrarna skall fungera som en länk tillbaka till barnets biologiska familj. Abrupta hemflyttningar är skadliga för barnen. Det är också önskvärt att barnet efter hemflyttningen får fortsätta att ha kontakt med familjehemmet.

Omplaceringar

Omplaceringar borde för barnets skull överhuvudtaget inte få förekomma men kan ändå inte undvikas ibland. Ett av de vanligaste skälen är att ger upp. Barnet var kanske svårare än de familjehemsföräldrarna trodde, kontakten med de biologiska föräldrarna alltför påfrestande osv. En kritisk synpunkt på hela familjehemsvården är att den bygger på familjehemsföräldrarnas välvilja. Det kan stå barnet dyrt. omplaceringar kan förebyggas genom bättre handledning och Många uppföljning. För många barn innebär omplaceringen en ny knäck. Speciellt i tonårsgruppen är omplaceringar vanliga. Ofta står det för att placeringen som sådan var ett misstag och att man i stället borde ha bearbetat konflikterna där de hörde hemma. Allmänt sett kan man säga att flertalet omplaceringar är så allvarliga för barnet att man måste sätta in någon kvalificerad extraresurs som speciellt inriktar sig på att rädda vad som räddas kan av självkänslan.

Uppföljning

Socialtjänsten måste ta på sitt ansvar att noga planera vilka stödinsatser som behövs när barn och föräldrar återförenas. Man bör tänka på att kanske för lång tid framöver är sårbar. Den behöver kanske familjen exempelvis en kontaktfamilj. Mycket hänger nu på om ett förtroende har byggts upp gentemot socialtjänsten för att inte familjen skall sluta sig inom sitt skal, känna sig påpassad och avvisa kontakt. Även familjehemmet kan tänkas behöva någon eller några uppföljande kontakter med socialsekreteraren efter det att barnet har flyttat hem.

Fortbildning och handledning

Arbetet med att hjälpa utsatta föräldrar och barn är mycket grannlaga och krävande. De ställningstaganden som socialsekreterare och förtroendevalda gör kan få livslånga konsekvenser på gott och ont för de människor som berörs. Det räcker inte med fortbildning och handledning för att avhjälpa de brister som finns i arbetet med barn och familjer. Det är i första hand politikerna som måste klargöra de prioriteringar som skall gälla inom det sociala arbetet och göra dem allmänt kända. l dag drabbas ofta enbart socialsekreterarna av kritiken. Motsättningarna inom socialtjänsten att vara både stödjande och samtidigt kontrollerande kan inte lösas helt. Så mycket angelägnare då att lösa det som går - t.ex. ge socialsekreterarna en rimlig mängd ärenden, stöd från politiker och arbetsledning och tillgång till fortbildning och handledning.

Socialsekreterarnas behov av fortbildning

För att kunna bilda sig en självständig uppfattning om barns vårdbehov krävs kunskaper om barn. Men dessa baskunskaper saknas i dag till stora delar inom socialtjänsten. De förmedlas inte i socialhögskolornas grundutbildning. Bristen kan avhjälpas genom att man kompletterar socionomutbildningen eller genomför en fortbildning för de redan yrkesverksamma. Man kan också se till att det finns tillgång till barnkunskap i arbetsteam. Socialsekreterarna själva önskar sig mer kunskaper om barn och vill ofta komplettera kunskaperna om psykosocialt arbete. I fortbildningen bör särskilt de ideologiska frågorna inom socialtjänsten som t.ex. helhetssynen och den solidariska människosynen uppmärksammas. UHÄ, Universitets- och högskoleämbetet, håller för närvarande pä att kartlägga socionomernas fortbildningsbehov närmare.

Handledningsbehovet Behovet av handledning mäste dels ses som en arbetsmiljöfråga för socialsekreterarna själva, dels som en trygghet för klienterna. Behovet av handledning är kanske störst när socialsekreteraren tycker sig ha små möjligheter att bidra till en lösning, samtidigt som omgivning-

68 Fortbildning och handledning

en kräver att något måste göras. Ett exempel är när barn far illa och man har svårt att nå fram till föräldrarna. Genom fortbildning och handledning kan socialsekreteraren få perspektiv på sitt arbete. Därmed förhindras den ”utbrändhet” som annars kan bli följden. Man brukar skilja mellan olika slags handledning. Dels yrkesmässig vägledning, som vanligtvis förmedlas av arbetsledaren eller en erfaren kollega. Dels den handledning som syftar till att man blir bättre rustad i det mänskliga mötet med klienten, s.k. processorienterad handledning. Behovet gäller båda delarna. En och samma person kan dock knappast samtidigt stå för båda typerna av handledning.

Förtroendevalda, domare, nämndemän m.fl.

De förtroendevalda, som nu får en ännu mer betydelsefull roll än tidigare, behöver också större kunskaper om barns behov och utveckling. Det gäller även domare och nämndemän. De befinner sig på ännu längre avstånd från barnet och familjen än socialnämndens ledamöter. Den formella makten ökar med avståndet till de människor som berörs. Det är angeläget att domare och nämndemän får bättre kunskaper på det här området. Socialtjänstens företrädare och domstolens - som har skilda funktioner i samhällssystemet - delar inte på något självklart sätt de grundläggande utgångspunkter som finns i sociallagstiftningen.

Familjehemsföräldrar, kontaktfamiljer m.fl.

Vi föreslår en obligatorisk utbildning av nya familjehemsföräldrar. Till stora delar går man in känslomässigt oförberedd i rollen som familjehemsförälder. Det räcker inte med saklig information för att rusta sig för det icke förutsägbara. Finns det då något annat sätt att förbereda sig? Vi tror att man kan komma en bit på vägen genom att träffa och lära känna andra människor som redan är engagerade som familjehemsföräldrar och ta del av deras erfarenheter. Detta kan göras i cirkelform där deltagarna lär känna varandra så pass att de nya vågar släppa fram sina farhågor. Det är ju inte lätt att våga berätta om sin eventuella oro inför en representant för den sociala myndigheten som skall godkänna om man får bli familjehemsförälder. I förarbetena till socialtjänstlagen sägs att familjehemmen behöver introduktion, utbildning och löpande handledning för att kunna fullgöra sina uppgifter. Vi vill starkt understryka detta. Även de kontaktpersoner och kontaktfamiljer som socialtjänsten anlitar behöver grundläggande kunskaper när det gäller bl.a. barns behov och utveckling och socialtjänstens grundläggande inriktning. De som arbetar på institutioner bör också få tillgång till kontinuerlig handledning och en inbyggd fortbildning.

SOU l986z2l

Förslagen

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, innebar betydande förbättringar jämfört med barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård. Vi anser ändå att det finns skäl att ändra och komplettera LVU på en rad punkter. Förslagen är så omfattande att vi föreslår en helt ny lag, lag om tvångsomhändertagande av unga, LTU. Den nya lagen bygger på samma grunder som LVU. Förslagen till förändringar har till syfte att förtydliga och precisera lagstiftningen där erfarenheterna visar att det behövs. Avsikten är däremot inte att i sig inskränka möjligheterna att använda tvångsomhändertaganden. Som en kompletterande tvångslag till socialtjänstlagen, som är en ramlag, bör LTU vara mera detaljerad än vad LVU är. Det gäller framför allt utformningen av vården. Vi föreslår att lagen i sin nya utformning kompletteras med inledande bestämmelser som tydligare markerar den frivilliga vårdens företräde enligt socialtjänstlagen. Vidare föreslår vi regler som klargör tvångslagens syfte och vårdens allmänna inriktning. Lagen bör ange att omhändertagandet syftar till att tillgodose den unges behov av vård. Den unges behov av trygga relationer och goda uppväxtvillkor i övrigt bör också lyftas fram. Vården skall enligt lagförslaget inriktas på att den unge skall återförenas med sina föräldrar så snart detta är möjligt. Även i de fall då en återförening ter sig som en mycket avlägsen möjlighet skall samarbetet med föräldrarna och kontakten mellan dem och barnet finnas med i planeringen av vården.

Klarare förutsättningar

Grunderna för tvångsomhändertagande är desamma som tidigare och avsikten har varit att behålla de nuvarande möjligheterna att ingripa med tvång. Däremot föreslår vi att de förutsättningar för omhändertagande som nu anges i LVU får en klarare lydelse. Vi har beslutat att överge begreppen fara för barnets hälsa eller utveckling i de s.k. miljöfallen respektive allvarlig fara i de s.k. beteendefallen. Prövningen bör i stället gälla dels den faktiska skada den unge utsätts för och dels de risker hans situation medför. Vi föreslår att man i lagtexten skall tala om skada

70 Förslagen SOU l986:2l

på den unges hälsa eller utveckling. Det kan då inte vara fråga om en skada som är övergående eller ringa utan om en så betydande skada att barnet har ett uppenbart vårdbehov. När det gäller risk för skada måste det röra sig om en så påtaglig risk att det är berättigat att ingripa trots att ingen skada ännu skett. Vi föreslår därför att lagtexten föreskriver att det skall föreligga en stor risk för skada på den unges hälsa eller utveckling. Vi anser inte att det finns skäl att som nu göra skillnad mellan miljöfallen och beteendefallen. Enligt LVU är det vid brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet som tvångsomhändertagande kan komma i fråga. Beskrivningen har kritiserats som alltför vag. Vi vill anknyta till FN-deklarationen om Barns rättigheter och angeri LVU som grunder för tvångsomhändertagande brister i omsorgen, misshandel och otillbörligt utnyttjande. Brister i omsorgen kan vara exempelvis vanvård - materiellt eller när behoven av känslomässig trygghet eftersätts allvarligt kränkningar, isolering m.m. Misshandel måste man alltid se allvarligt på. Exempel på otillbörligt utnyttjande är olika former av barnarbete och sexuellt utnyttjande. Det måste understrykas att problem hos föräldrarna i sig inte skall föranleda omhändertagande. Det väsentliga i bedömningen är de följder det får för den unge. Detta skall vägas mot de risker som ett omhändertagande för med sig. När det gäller ungdomar föreslår vi en mindre förändringjämfört med LVU och anger missbruk av berusningsmedel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart levnadssätt som beskrivning pá svårigheter som bör kunna föranleda ett tvångsomhändertagande.

Frågan om

samtycke

Enligt LVU gäller nu som förutsättning för tvångsomhändertagande att föräldrarna och ev. den unge inte samtycker till behövlig vård. Av flera skäl anser vi att det är onödigt och olämpligt att avkräva familjen ett uttryckligt samtycke. Det kan kännas som ett mycket svårt steg för föräldrarna att gå med på att deras barn placeras i familjehem. Det kan också kännas som ett svek mot barnet att direkt samtycka. Vi föreslår i stället att tvångsomhändertagande skall kunna tillgripas under förutsättning att föräldrarna, eller den unge själv om han Åiar fyllt 15 år, motsätter sig behövlig vård utanför hemmet. De avsteg f rån denna huvudregel som är nödvändiga skall regleras direkt i lagen.

Tillfälligt omhändertagande

Det nuvarande omedelbara omhändertagandet, som beslutas av socialnämnden, omhändertagande. Avsikten är att görs om till ett tillfälligt tillfälligt omhändertagande skall användas som en självständig åtgärd för att under en kort tid lösa en akut kris i familjen. Det omedelbara

Förslagen 7l

omhändertagandet är nu ofta bara det första steget mot ett längre tvångsomhändertagande för vård efter beslut av domstol. Bakgrunden till detta är troligen traditionen från barnavårdslagen. Då var syftet framför allt att utreda om det behövdes ett omhändertagande för samhällsvård. Detta kan få den oacceptabla konsekvensen att när väl ett omedelbart omhändertagande beslutats minskar socialtjänstens ansträngningar att motivera föräldrarna eller den unge för vård i frivilliga former. Det tillfälliga omhändertagandet behöver inte innebära att det finns ett fortsatt vårdbehov. Det kombineras med en skyldighet för socialtjänsten att omedelbart försöka att ge familjen och den unge ett sådant stöd att han snarast kan återvända hem. De förtroendevalda får ett ökat ansvar för att medverka till detta.

Innehållet i ansökan

Enligt förslaget till LTU skall ansökan om en längre tids omhändertagande för vård inte bara ange de problem och svårigheter som föräldrarna och den unge har utan också de resurser som finns hos dem och i deras omgivning att klara svårigheterna. I ansökan skall socialnämnden redogöra för de frivilliga stödåtgärder som har prövats och skälen till att den unge inte kan få sitt vårdbehov tillgodosett i hemmet eller i frivilliga former. Ansökan skall också ange vilken vård som planeras både under och efter omhändertagandetiden. Till ansökan bör fogas en barn- och ungdomspsykiatrisk eller psykologisk utredning om den unge. LVU ger i dag inga närmare anvisningar om prövningen av vårdbehovet. Frågan om vilken vård som är den bästa kommer i skymundan. Många tvångsomhändertaganden kunde sannolikt ha undvikits om socialnämnderna hade satt in mera omfattande insatser i tidigare skeden. När det gäller att sätta in resurser i familjer där barnen far illa eller riskerar att göra det måste man ställa stora krav på socialnämnden. Barn skall inte behöva bli tvångsomhändertagna på grund av brist på resurser. Vårt förslag innebär att tvångsomhändertagande inte skall kunna ske om den unges vårdbehov kan tillgodoses medan han bor kvar i sitt hem. Även andra alternativ än de nämnden har föreslagit måste kunna prövas. Föräldrarna kan exempelvis önska ett annat familjehem än det nämnden har föreslagit. Då måste deras förslag noga övervägas. I beslutsprocessen och utredningen har både barn och föräldrar en svag ställning som behöver stärkas. Föräldrarna skall ha möjlighet att delta i de beskrivningar som görs och så långt möjligt få påverka både förslagen och utredningen. En påbörjad utredning får aldrig betraktas som ett arbete som bara kan leda till ett förslag om tvångsomhändertagande. Andra alternativ måste finnas med hela vägen.

Allmänt ombud

Ett omhändertagande med tvång bör inte tillgripas utan att man noga har undersökt de alternativ som kan vara möjliga. För att garantera detta föreslår vi bl.a. att ett allmänt ombud, knutet till länsstyrelsen, skall

Förslagen

stödja och råda socialnämnderna i ärenden om tvångsomhändertaganden av unga. Ombudet skall också på begäran av socialnämnden kunna ta över ett ärende om omhändertagande för vård och föra nämndens talan vid domstolen. Härigenom avlastas den socialsekreterare som har hand om ärendet från sin dubbla roll som behandlare och ”åklagare” inför domstol. Samtidigt underlättar ombudets större vana vid rättsliga processer domstolens arbete. Om nämnden beslutar om tvångsomhändertagande innebär det en kris i familjen. Samtidigt är socialarbetaren i allmänhet fullt upptagen att förbereda länsrättsförhandlingarna. Familjen lämnas inte sällan utan stöd. Både socialarbetaren och familjen skulle vinna på att det i vissa fall var en annan person som granskade ärendet innan det kom till länsrätten och även hade till uppgift att företräda nämnden inför rätten. Ett allmänt ombud kan också tillföra nya uppslag till lösningar.

lnsynsnämnd, Stödperson m.m.

Vi föreslår att den insynsnämnd som enligt vårt förslag i ett tidigare betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten skall inrättas i varje län också får till uppgift att följa tillämpningen av lagen vid sådana hem för vård eller boende som vårdar tvångsomhändertagna unga. Insynsnämnden skall även utse en särskild stödperson för att bistå familjen vid socialnämndens handläggning av ett ärende om omhändertagande för vård och vid rättens prövning. Liksom hittills skall ett offentligt biträde utses för den unge och, när det finns motstridiga intressen, också för föräldrarna. Motstridiga intressen anses regelmässigt finnas i miljöfallen. Muntlig förhandling görs nu obligatorisk för länsrätten och kammarrätten i mål om omhändertagande för värd och om upphörande av omhändertagandet. När en utredning påbörjas om ev. omhändertagande kan socialnämnden utse ett offentligt biträde. Systemet har dock brister. Juristerna driver ibland processen som om det gällde ett brottmål och fragmentiserar problemen. Jurister har i allmänhet otillräckliga kunskaper i både sociala frågor och frågor om barns behov. Förutom fortbildning för dejurister som åtar sig att bli offentliga biträden kan man överväga formerna för socialnämndens beslutsfattande. För det mesta bör det finnas tid att ha mer än ett sammanträde innan ett avgörande träffas. Vid ett förberedande sammanträde kan familjen och dess företrädare få möjlighet att diskutera alternativ med nämnden. Vi anser att den allra bästa hjälpen på detta stadium är att utse en stödperson åt familjen.

Ansvar för fortsatt stödarbete

Bestämmelserna om vården av den som är omhändertagen innehåller flera nyheter. Socialnämnden skall bl.a. verka för att den unge får sitt behov av känslomässig trygghet tillgodosett och för att relationerna mellan föräldrarna och den unge bearbetas. Vi föreslår också bestämmelser som tar hänsyn till den unges frigörelseprocess och, i fråga om

Förslagen 73

äldre ungdomar, till den unges behov av bostad, arbete eller utbildning sedan omhändertagandet har upphört. Socialnämnden skall utse en särskild befattningshavare hos nämnden som skall svara för en regelbunden kontakt med föräldrarna, den unge och den som har hand om vården. I dag görs för litet för att stödja föräldrarna sedan ett omhändertagande väl har beslutats. Stödet åt föräldrarna är också ett stöd åt barnen. Kan man skapa förutsättningar för föräldrarna att åter ta hand om sina barn är det oftast den mest verksamma hjälp man kan ge. Det krävs också uppföljning av och insyn i vården.

Umgä-ngesrätt

LVU innehåller liksom den tidigare barnavårdslagen endast bestämmelser som ger socialnämnden möjlighet att skära av kontakten mellan föräldrarna och barnet genom umgängesförbud. I det nya lagförslaget betonas föräldrarnas och den unges rätt till umgänge med varandra under omhändertagandetiden. Socialnämnden skall se till att den unges behov av umgänge med föräldrarna tillgodoses så långt som möjligt. Behöver nämnden besluta om inskränkningar i umgängesrätten skall dessa omprövas med längst två månaders mellanrum.

Omprövning

Ett omhändertagande skall i fortsättningen omprövas med längst sex månaders mellanrum också i miljöfallen. Efter tre är skall det dock räcka med att nämnden överväger omhändertagandet en gång om âret.

Öppenvårdstvång

De bestämmelser om s.k. öppenvárdstvâng som infördes i LVU från den l juli 1985 förs över till den nya lagen.

Återförening

Den unges återförening med föräldrarna skall förberedas noga av socialnämnden i samarbete med den unge, föräldrarna och den som har hand om vården av den unge. Även om föräldrarnas förutsättningar har ändrats så att de åter kan ta hand som sitt barn, skall omhändertagandet dock inte upphöra, om det finns stor risk för skada på den unges hälsa eller utveckling, att han skiljs från det hem där han vistas. En barn- och Ungdomspsykiatrisk, psykologisk eller därmed jämförlig bedömning skall göras innan socialnämnden beslutar att omhändertagandet inte skall upphöra pä en sådan grund. De dubbla processer enligt SoL resp. LVU som kan förekomma nu försvinner med denna nya konstruktion av lagen. Den nuvarande bestämmelsen i 28 § SoL om förbud att skilja barnet från det hem där det vistas föreslås upphöra. Vid frivilliga placeringar kan i sista hand en särskild regel om tillfälligt omhändertagande hindra olämpliga áterflyttningar av barnet.

6 - Barns behov

Förslagen

Gränsdragningen till psykiatrisk tvångsvård

När det gäller gränsdragningen till psykiatrisk tvångsvård konstaterar vi bl.a. att LVU och i framtiden LTU inte ger rätt att låsa in eller kvarhålla den som har omhändertagits med stöd av denna lag på en institution inom vare sig allmänpsykiatrin eller barn- och ungdomspsykiatrin. Inte heller ger LVU/ LTU någon rätt att tvångsmedicinera den unge eller ge annan behandling mot den unges vilja. Möjligheterna är däremot vidsträckta att utöva tvång med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, LSPV, som ibland tillämpas också på ungdomar under 18 år. Psykiatriska tvångsåtgärder enligt LSPV får dock bara ges vid institutioner inom psykiatrin och inte på t.ex. socialtjänstens hem för vård eller boende. Om den lag om akut psykiatrisk tvångsvård som vi har föreslagit i det tidigare nämnda betänkandet genomförs, kommer tvånget inom psykiatrin att minska kraftigt i framtiden. När det gäller ungdomar som vårdas med stöd av LVU bör det slås fast att denna vård inte ger socialnämnden eller den som har den direkta vården av barnet en större rätt att bestämma om den unges personliga förhållanden än vad föräldrar normalt har. Det är endast på socialtjänstens hem för särskild tillsyn som LVU/LTU ger stöd för att inskränka den unges rörelsefrihet. För framtiden bör det inte finnas någon tvekan om att man omöjligt kan vårda en ung människa med tvång på en psykiatrisk institution med stöd av LTU.

Ändringari SoL vid frivilliga placeringar

Vi föreslår också en viss komplettering av bestämmelserna i SoL. Socialnämnden skall sålunda verka för att unga som i frivilliga former har placerats i familjehem får sitt behov av umgänge med vårdnadshavarna/ föräldrarna tillgodosett så långt det är möjligt. Minst en gång om året bör nämnden också pröva om den unge kan flytta tillbaka till sina vårdnadshavare.

Information, utbildning, kostnader

Vi föreslår vissa informations- och utbildningsinsatser när den nya lagen genomförs. Utbildningen av socialsekreterare och av förtroendevalda i socialnämnder och distriktsnämnder bör i första hand organiseras regionalt i samverkan mellan kommunerna. Med denna utbildning bör också utbildningsinsatser för domstolarnas personal och nämndemän kunna samordnas, liksom för insynsnämnder och stödpersoner. Vi tar även upp en utbildning av familjehemsföräldrarna. Bl.a. skall alla nya familjehemsföräldrar få en obligatorisk utbildning. Vi beräknar att våra förslag om allmänt ombud och insynsnämnder kräver 20-25 nya tjänster vid länsstyrelserna. Kostnaderna för detta och för utbildning i samband med lagens genomförande bör kunna beaktas vid de återkommande överläggningarna mellan staten och kommunförbunden om statsbidragens storlek.

SOU l986:2l

Författningsförslag

1 Förslag till Lag om tvångsomhändertagande av unga

Lagens syfte m.m.

1 § Vård av barn och ungdom inom socialtjänsten ges i samförstånd med föräldrarna och den unge enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). Den som år under 20 år får dock omhändertas mot föräldrarnas eller den unges vilja under de förutsättningar som anges i denna lag. Vissa åtgärder mot föräldrarnas eller den unges vilja får också vidtas enligt 27 § utan att den unge omhändertas.

2 § Tillfälligt omhändertagande beslutas av socialnämnden. Omhändertagande för en längre tids vård beslutas av länsrätten. För att stödja och råda socialnämnderna i ärenden om tvångsomhändertagande av unga skall det hos länsstyrelsen i varje län finnas ett allmänt ombud. Ombudet kan även på begäran av en socialnämnd föra nämndens talan i ett mål om omhändertagande för vård. De insynsnämnder som har inrättats enligt lagen (l986:0O) om akut psykiatrisk tvångsvård skall följa verksamheten vid de hem för vård eller boende där tvångsomhändertagna unga vårdas.

3 § Omhändertagande enligt denna lag skall ha till syfte att ge den vård som är mest förenlig med den unges bästa. Särskild hänsyn skall därvid tas till den unges behov av trygga relationer och goda uppväxtförhållanden i övrigt. Vården av den unge och socialtjänstens stöd till föräldrarna skall inriktas på att den unge skall återförenas med sina föräldrar så snart detta är möjligt med hänsyn till den unges behov och föräldrarnas förutsättningar.

4 § Med föräldrar avses i denna lag den eller de som har vårdnaden om den unge enligt föräldrabalken.

76 SOU l986:2l

Författningsförslag

Förutsättningar för tvångsomhändertagande

5 § Den unge får omhändertas tillfälligt eller för en längre tids vård om följande förutsättningar föreligger samtidigt: l. den unges hälsa eller utveckling är utsatt för skada eller det finns en stor risk för detta på grund av a) brister i omsorgen, misshandel eller otillbörligt utnyttjande eller b) den unges missbruk av berusningsmedel, brottsliga verksamhet eller något annat därmed jämförbart levnadssätt, 2. behövlig vård kan inte ges medan den unge bor kvar i sitt hem, 3. föräldrarna eller den unge själv, om han har fyllt 15 år, motsätter sig att den unge ges den vård utanför det egna hemmet som är behövlig. Har den unge fyllt 18 år, får omhändertagande endast ske med stöd av första stycket I b samt 2 och 3.

6§ Om föräldrarna eller den unge själv, om han har fyllt 15 år, inte motsätter det egna hemmet som är behövlig, får sig den vård utanför omhändertagande ändå göras, om det på grund av tidigare erfarenheter eller andra särskilda omständigheter finns en uppenbar risk för att vården annars inte kommer att kunna genomföras.

Tillfälligt omhändertagande

7 § Socialnämnden får omhänderta den unge tillfälligt, om den unge på grund av ett akut behov av vård måste placeras utanför det egna hemmet. Den unge får omhändertas tillfälligt även utan att sådana omständigheter föreligger som anges i 5 §, om den unge har placerats utanför det egna hemmet genom föräldrarnas försorg eller annars i frivilliga former och det finns en stor risk för skada på hans hälsa eller utveckling, om han skiljs från det hem där han vistas. Kan socialnämndens beslut inte avvaktas, får beslut om tillfälligt omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

8_§ Under den tid som den unge är tillfälligt omhändertagen skall socialnämnden genom hjälp och stöd åt honom och hans familj söka åstadkomma att den unge kan återförenas med föräldrarna under trygga förhållanden. I samarbete med föräldrarna och den unge skall nämnden planera de stöd- och hjälpinsatser som behövs för att trygga den unges framtida utveckling.

9 § Socialnämnden skall inom en vecka från den dag då beslutet fattades begära att länsrätten skall fastställa det tillfälliga omhändertagandet. Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synnerliga hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då nämndens beslut och handlingarna i ärendet kom in till rätten.

Författningsfärslag 77

10§ Har socialnämnden beslutat om tillfälligt omhändertagande efter det att ansökan om omhändertagande för vård enligt 12 § har getts in till länsrätten, skall nämnden inom en vecka från den dag då beslutet fattades begära att den rätt som prövar frågan om vård skall fastställa omhändertagandet. Rätten skall pröva beslutet inom den tid som sägs i 9 § andra stycket. Sedan ansökan om omhändertagande för värd har kommit in till rätten, får även rätten besluta om tillfälligt omhändertagande.

11 § När det inte längre finns skäl för ett tillfälligt omhändertagande, skall socialnämnden, nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta att omhändertagandet genast skall upphöra. Ett tillfälligt omhändertagande upphör vidare 1. om nämnden inte inom föreskriven tid begär att länsrätten skall fastställa beslutet eller, om rätten har fastställt detta, inom föreskriven tid ansöker hos länsrätten eller det allmänna ombudet om omhändertagande för värd, 2. om ansökan om omhändertagande för vård enligt 12, 14 eller 15 § inte kommer in inom föreskriven tid, 3. när rätten avgör frågan om omhändertagande för vård. Är den unge över 18 år upphör ett tillfälligt omhändertagande om han häktas.

Omhändertagande för vård

12 § Om socialnämnden finner att den unge måste placeras utanför det egna hemmet mer än tillfälligt, får nämnden ansöka hos länsrätten om att den unge skall omhändertas för vård. Om socialnämnden vill att ärendet skall tas över av det allmänna ombudet, skall ansökan i stället ges in till ombudet. Är den unge tillfälligt omhändertagen, skall ansökan ges in till rätten eller ombudet inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes. Har socialnämnden beslutat att ansöka om att den unge skall omhändertas för värd, gäller bestämmelserna i 8 § om nämndens insatser för hjälp och stöd åt den unge och hans familj även om den unge inte är tillfälligt omhändertagen. l3§ I ansökan om omhändertagande för vård skall socialnämnden redogöra för l. de förutsättningar enligt 5 § som finns för ett tvångsomhändertagande och de resurser som finns i familjen och hos den unge eller i omgivningen att klara av svårigheterna, 2. de stödåtgärder i frivilliga former som har vidtagits eller erbjudits familjen och skälen till att den unge inte kan få sitt vårdbehov tillgodosett i hemmet eller med en placering i frivilliga former, 3. det stöd och den vård som planeras för den unge och hans familj under den tid som den unge är omhändertagen för vård och tiden därefter. Till ansökan bör vara fogad en barn- och ungdomspsykiatrisk, psykologisk eller därmed jämförlig utredning om den unge.

78 Författningsförslag soau 1986:21

14 § Har ansökan om omhändertagande för vård getts in till dett allmän- .na ombudet, får ombudet begära att socialnämnden skall pröva ytterligare frivilliga insatser eller komplettera sin redogörelse i ansökan. Om det allmänna ombudet instämmer i socialnämndens ansökan om omhändertagande för vård, skall ombudet skyndsamt ge in ansökningshandlingarna till länsrätten med de kompletteringar som ombudet kan finna behövliga. Är den unge tillfälligt omhändertagen, skall handlingarna ges in till länsrätten inom en vecka från det ansökan korn in till ombudet. Det allmänna ombudet för socialnämndens talan i målet i länsrätten och högre rätt. Nämnden skall ta över talan eller återkalla ansökan, om ombudet avstår från att föra nämndens talan, innan målet har avgjorts i länsrätten eller högre rätt.

15 § Om det allmänna ombudet inte enligt 14 § andra stycket instämmer i socialnämndens ansökan om omhändertagande för vård, får nämnden besluta att själv föra talan i målet. Är den unge tillfälligt omhändertagen, skall ansökningshandlingarna ges in till länsrätten inom en vecka från det nämnden fick del av det allmänna ombudets beslut.

l6§ Mål om omhändertagande för vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt. Om den unge är tillfälligt omhändertagen, skall länsrätten hålla förhandling i mâlet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. l-lar länsrätten beslutat om tillfälligt omhändertagande enligt 10 § andra stycket, skall målet avgöras inom en vecka från den dag då beslutet verkställdes. Länsrätten får förlänga den tid som sägs i andra stycket, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Tiden får förlängas med högst en vecka, om det inte finns synnerliga skäl för ytterligare förlängning.

17§ I mål om omhändertagande för vård enligt denna lag eller om upphörande av sådant omhändertagande skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling. I andra mål prövar rätten om det finns skäl att hålla muntlig förhandling. Om någon part begär muntligt förhandling, skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling. Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid en förhandling, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

l8§ Ett beslut om omhändertagande för vård upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då rättens beslut vann laga kraft.

Författningsförslag 79

Vården av den som är omhändertagen

19 § För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620), om inte annat anges i denna eller annan lag. Bestämmelserna i 8 § om socialnämndens insatser för den unge och hans har motsvarande tillämpning sedan rätten har beslutat att familj den unge skall omhändertas för vård.

20 § Socialnämnden skall tillsammans med den som nämnden har uppdragit vården åt verka för att den unges behov av känslomässig trygghet tillgodoses och att relationerna mellan föräldrarna och den unge bearbetas. Det bör särskilt eftersträvas att den unge ges utrymme att bestämma över sig själv efter vad som är rimligt med hänsyn till hans ålder och mognad. Stödet till den som är i åldern 18 - 20 år bör dessutom inriktas på att den unges behov av bostad, arbete eller utbildning blir tillgodosett sedan omhändertagandet har upphört.

21 § Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under den tid som han är omhändertagen. Kan nämndens beslut enligt första stycket inte avvaktas, får beslut fattas av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Socialnämnden eller den som nämnden har uppdragit vården åt skall ha uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

22 § Socialnämnden skall noga följa den planlagda vården av den som har omhändertagits med stöd av denna lag. Nämnden skall utse en särskild befattningshavare hos nämnden som skall svara för att personliga kontakter regelbundet tas med föräldrarna, den unge och den som nämnden har uppdragit vården åt.

23§ Föräldrarna och den unge har rätt till umgänge med varandra under den tid som den unge är omhändertagen. Socialnämnden skall se till att den unges behov av umgänge med föräldrarna tillgodoses så långt det är möjligt. Socialnämnden får dock besluta om inskränkningar i umgängesrätten, om det är nödvändigt för att vården skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt och frågan om hur umgängesrätten skall utövas inte kan lösas i samförstånd mellan föräldrarna, den unge om han har fyllt 15 år, nämnden och den som bedriver vården. Sådana inskränkningar skall omprövas av nämnden med längst två månaders mellanrum. Socialnämnden får besluta att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldrarna, om det kan antas medföra en stor risk för en skada på den unges hälsa eller utveckling att vistelseorten röjs.

80 Författningsfärslag sou l986:2l

Omprövning och upphörande av omhändertagande

24§ Om den unge har omhändertagits för vård, skall socialnämnden inom sex månader från den dag då beslutet verkställdes pröva om omhändertagandet med tvång behöver fortsätta. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning intill dess omhändertagandet har bestått i tre år. l-lar ett omhändertagande pågått mer än tre år, skall nämnden regelbundet och minst en gång om året vid sammanträde överväga om tvångsomhändertagandet fortfarande behövs. Om nämnden har försummat att inom föreskriven tid pröva omhändertagandet enligt första stycket, skall nämnden så snart en sådan försummelse har upptäckts, anmäla detta till länsrätten, som skall pröva frågan om omhändertagandet skall bestå. Bestämmelserna i 9 § andra stycket skall därvid gälla i tillämpliga delar.

25 § När förutsättningarna för omhändertagande enligt lagen inte längre är uppfyllda, skall socialnämnden besluta att omhändertagandet skall upphöra. Den unges återförening med sina föräldrar skall förberedas noga av socialnämnden i samarbete med den unge, föräldrarna och den som har hand om vården av den unge. Omhändertagande för vård skall dock inte upphöra, om det finns en stor risk för skada på den unges hälsa eller utveckling, om han skiljs från det hem där han vistas. Som underlag för nämndens beslut bör det utöver den sociala utredningen ligga en barn- och ungdomspsykiatrisk, psykologisk eller därmed jämförlig bedömning i ärendet.

26 § Ett omhändertagande upphör senast när den unge fyller 18 år. Om den unge har omhändertagits med stöd av 5 § första stycket l b eller om det föreligger sådana förhållanden som anges där beträffande den som har omhändertagits med stöd av 5§ första stycket l a, skall omhändertagandet dock upphöra senast när den unge fyller 21 år.

Andra åtgärder än tvångsomhändertagande

27§ Kan det antas att den som är under 20 år till följd av ett sådant levnadssätt som avses i 5 § första stycket l b kommer att behöva omhändertas enligt denna lag om levnadssättet fortsätter och motsätter sig föräldrarna eller den unge själv, om han har fyllt 15 år, det stöd eller den behandling som behövs, får socialnämnden besluta l. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, 2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut meddelas skall det finnas en särskild behandlingsplan.

28 § Bestämmelserna i 22 § första stycket, 24 § första och tredje styckena samt 26 § andra stycket gäller i tillämpliga delar också i fråga om beslut

Författningsförslag 81

27 §. Prövning enligt 24§ första stycket av frågan, om sådant enligt beslut skall upphöra att gälla, skall ske första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut.

29 § Ett beslut enligt 27 § upphör att gälla, om 1. beslut fattas om tillfälligt omhändertagande, 2. ansökan om omhändertagande för vård bifalls.

Hem för särskild tillsyn m.m.

30 § För vård av unga som på grund av missbruk av berusningsmedel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart levnadssätt behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för särskild tillsyn.

31 § Om den unge vistas i ett hem för särskild tillsyn av anledning som sägs i 30 §, får han hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det genomföras. påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

32 § Om vissa inskränkningar i rätten att inneha berusningsmedel m.m. finns bestämmelser i lagen (1986:000) om särskilda befogenheter vid värd på vissa institutioner.

Insynsnämnden

33§ Insynsnämnden skall genom regelbundna besök på de hem för vård eller boende där tvångsomhändertagna unga vårdas följa tillämpningen av lagen och med den ansvarige för vården, övrig personal samt dem som vårdas där och deras föräldrar diskutera de former som vården bedrivs i och de stöd- och hjälpinsatser som behövs för att trygga den unges framtida utveckling.

Stödperson

34 § På begäran av föräldrarna eller den unge själv, om han har fyllt 15 är, skall insynsnämnden utse en Stödperson för att bistå familjen vid socialnämndens handläggning av ett ärende om omhändertagande för vård och vid rättens prövning av en ansökan om ett sådant omhändertagande. Insynsnämnden skall föra en förteckning över personer som är lämpliga och villiga att åta sig uppdrag som stödperson. Föreskrifter om ersättning till stödpersoner meddelas av regeringen.

82 Färfattningsfärslag

Biträde av polis

35 § Om socialnämnden eller rätten har beslutat om barn- och ungdomspsykiatrisk, psykologisk eller därmed jämförlig utredning, skall polismyndigheten på begäran av den som har fattat beslutet eller socialnämndens ordförande lämna biträde för att bereda undersökaren tillträde till den unges hem eller för att inställa den unge till undersökningen.

36 § Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna biträde för att genomföra ett beslut om omhändertagande med stöd av denna lag. Om den unge vårdas i ett hem för särskild tillsyn av anledning som sägs i 30 §, skall polismyndigheten på begäran av den som förestår vården vid hemmet lämna biträde för att efterforska och återhämta den unge, om han har avvikit från hemmet, eller för att flytta honom på något annat sätt.

Processuella bestämmelser m.m.

37 § Har den unge fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

38§ Socialnämnden, föräldrarna och den unge själv, om han har fyllt 15 år, har rätt att överklaga länsrättens eller kammarrättens beslut i mål om omhändertagande för vård.

39§ Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär, när nämndens beslut gäller l. var vården av den unge skall inledas, att flytta den unge från det hem där han vistas eller avslag på en begäran om flyttning, 2. frågan om fortsatt omhändertagande för vård, 3. åtgärder enligt 27 §, 4. inskränkningar enligt 23 § i umgänget med den unge eller att dennes vistelseort inte skall röjas. Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas. Rättens beslut enligt 25 § om barn- och ungdomspsykiatrisk, psykologisk eller därmed jämförlig utredning får inte överklagas.

40 § Beslut om tillfälligt omhändertagande enligt 7 eller 10 § och beslut enligt 27 § gäller omedelbart. Annat beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart, om nämnden inte förordnar något annat. Rätten får förordna att annat beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

41 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

Författningsförslag 83

I 42 § Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål om tillfälligt omhändertagande.

43§ I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Övergångsbestämmelser

l. Denna lag träder i kraft den l 198., då lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall upphöra att gälla. 2. Beslut om omedelbart omhändertagande enligt den gamla lagen skall anses som beslut om tillfälligt omhändertagande enligt den nya lagen. Beslut om vård med stöd av den gamla lagen skall anses som beslut om omhändertagande för vård enligt den nya lagen. Beslut enligt l § andra stycket l den gamla lagen anses härvid som beslut enligt 5 § första stycket 1 a den nya lagen och beslut enligt l § andra stycket 2 eller tredje stycket den gamla lagen som beslut enligt 5 § första stycket l b den nya lagen. 3. Den i 23 § den nya lagen angivna tiden av två månader räknas från den l 198.. 4. Den i 24§ den nya lagen angivna tiden av sex månader skall, beträffande vård som har beretts den unge enligt l § andra stycket l den gamla lagen, räknas från den l 198.. 5. Föreskrifterna i 5 och 6 §§ den nya lagen om förutsättningarna för tvångsomhändertagande skall tillämpas i mål som har anhängiggjorts före den l 19.. men avgörs först därefter.

2 Förslag till Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) dels att 28 och 29 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 26, 30, 32, 47-49, 73 och 75 §§ skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §

Socialnämnden skall medverka till att de underåriga som avses i 25 § får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden, verka för att de får lämplig utbildning och

Endast 26§ är medtagen i denna sammanfattning. Övriga ändringar i socialtjänstlagen är följdändringar till den nya lagen om tvångsomhändertagande av unga.

84 Författningsförslag

lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver. Har den underårige placerats i familjehem genom nämndens färsorg, bör nämnden verka för att den unges behov av umgänge med vårdnadshavarna tillgodoses så långt det är möjligt. Nämnden bör minst en gång om âret pröva om den underårige kan flytta tillbaka till sina vårdnadshavare.

Socialberedningens sammansättning

m.m.

I beredningen har ingått som ledamöter försäkringsrådet Lars Grönwall, ordförande, f.d. riksdagsledamoten Britta Bergström, riksdagsledamoten Göte Jonsson, f.d. riksdagsledamoten Erik Larsson, landstingsrådet Ove Löfgren, riksdagsledamoten Anita Persson, avdelningschefen Kurt Sjöström och riksdagsledamoten Evert Svensson. Sakkunniga vid utarbetandet av betänkandet har varit kammarrättsassessorn Christina Bergenstrand (fr.0.m. 9 oktober 1985), utredningssekreteraren Ingemar Färm, avdelningschefen Arne Gustavsson, hovrättsassessorn Gertrud Holmquist (t.0.m. 8 oktober 1985), föreståndaren Bertil Håkansson, sektionschefen Karl-Axel Johansson, departementsråden Jakob Lindberg och Kerstin Wigzell samt sektionschefen Bengt Wikto-

rin. Experter har varit överläkaren Bertil Kettner, departementsrådet

i Anita Meyerson och kammarrättsrådet Margit Kärrström. I sekretariatets arbete med betänkandet har deltagit avdelningschefen Birgit Högberg, huvudsekreterare fr.o.m. den l september 1984, utredningssekreteraren Mats Andersson, leg. psykologen Gunilla Lindén, bam- och ungdomspsykiatern Ebba Neander samt socialinspektören Kristian Tilander. En expertgrupp inom beredningen har biträtt vid utformningen av I denna har även ingått företrädare för Riksförbundet För lagförslagen. Familjers Rättigheter, RFFR, Föreningen Barnens Rätt I Samhället, BRIS, Sveriges Socionomers Riksförbund, SSR, Socialdepartementet och socialstyrelsen. Av beredningens åtta ledamöter har två, Jonsson och Larsson, reserverat sig mot bl.a. förslagen att ersätta LVU med en ny lag, ändra av förutsättningarna för omhändertagande, införa allmänt omlydelsen bud och slopa 28 § SoL. Ledamoten i en reservation samt ledamoten Grönwall och Sjöström den sakkunnige Gustafsson i ett särskilt yttrande har ansett att det s.k. öppenvårdstvång som infördes den l juli 1985 redan nu borde utmönstras ur sociallagstiftningen. Ledamöterna Grönwall, Löfgren, Persson, Sjöström och Svensson har tillsammans med de sakkunniga Färm, Gustavsson och Håkansson i ett särskilt yttrande om tvånget inom sociallagstiftningen förordat att ingrisom är fristående från pande med tvång skall läggas på ett samhällsorgan socialtjänsten och anfört att nästa steg i socialtjänstens utveckling bör bli att utreda en sådan förändring.

86 Socialberedningens m.m.

sammansättning

Ledamoten Persson har avgett ett särskilt yttrande beträffande förslaget att slopa 28 § SoL och ledamoten Sjöström beträffande utformningen av skadebegreppet i LTU. Ett särskilt yttrande har avgetts av de sakkunniga Johansson, Lindberg och Wigzell samt experterna Kettner, Kärrström och Meyerson beträffande bl.a. förslagen att ersätta LVU med en ny lag, ändra lydelsen av förutsättningarna för omhändertagande, slopa 28 § SoL och införa allmänt ombud. Slutligen har den sakkunnige Håkansson avgett ett särskilt yttrande om socialsekreterarnas yrkesroll och utbildningsbehov samt den sakkunnige Wiktorin ett särskilt yttrande beträffande förslaget om insynsnämnder.

Statens offentliga utredningar 1986

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätts« bildningen. [1] Påföl d och brott 1. Lagtext och sammanfattning. [13] Pâföl d och brott 2. Motiv. [14] Påföld och brott 3, Bilagor. [15]

Försvarsdepartementet Militära skyddsområden. [7] Datorer, sårbarhet, säkerhet. [12]

Socialdepartementet Aktuella socialtjänstfrågor. [19] Barns behov och föräldrars rätt. [20] Barns behov och föräldrars rätt - sammanfattning. [21]

Finansdepartementet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8]

Utbildningsdepartementet En treårig yrkesutbildning - riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning - beskrivningar, förslag. [3] Enklare skolförfattningar. Del 1.Sammanfattning, författningsförslag. [10] Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. [11]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny lönegarantilag. [9]

Bostadsdepartementet Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetän Idv. Dell. 5 Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. 6

Industridepartementet Vågar till effektiv energianvändning. [16]

Civildepartementet Framtid i samverkan. Del 1. 17 Framtid i samverkan. Del 2. 18

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

Statens

offentliga utredningar 1986

Kronologisk förteckning

. Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningen. Ju. . En treårig yrkesutbildning - riktlinjer. U. . En treårig yrkesutbildning - beskrivningar, förslag. U. Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo.

39øw9m›wN

Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. . Militära skyddsomrâden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny lönegarantilag. A. . Enklare skolförfattninger. Del l. Sammanfattning, författningsförslag. U. . Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. U, . Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. åfol -d och brott l. Lagtext och sammanfattning. Ju. . Påföl d och brott 2. Motiv. Ju. . Påföl d och brott 3. Bilagor. Ju. . Vägar till effektiv energianvändning. l. . Framtid i samverkan. Del l. C. . Framtid i samverkan. Del 2. C. . Aktuella socialtjänstfrågor. S. . Barns behov och föräldrars rätt. S. . Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. S.

KUNGL nu

1986-05-12

ITOCKHOLM

Liber

ISBN 91-38-091522-6

Allmänna

Förlaget

ISSN o375-250:›