Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Dammsäkerhet och mot skydd översvämningar

å §5 @ Betänkande av en om dammsäkerhet utredningen m.m.

Statens

offentliga utredningar

ggg 1987:64

W och

Miljö- Energidepanementet

x/

Dammsäkerhet

och mot

skydd Översvämningar

Betänkande av

gtredningen om dammsäkerhet m.m.

Stockholm 1987

Beställningsadress: Allmärma Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30 Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets törvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 81° - 1200 (externt och internt) 08/763 10 05 1200 - 1640 (endast internt)

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10074-6

OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1987

Till statsrådet och chefen för miljö- och energidepartementet

Regeringen bemyndigade den 31 oktober 1985 statsrådet Birgitta Dahl att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda dammsäkerhetsfragor samt överväga atgärder för att minska risken för och effekterna av översvämningar. Med stöd av detta bemyndigande förordnade statsrådet Dahl den 16 december 1985 hovrättsradet Ove Rainer som särskild utredare. Sedan Rainer avlidit förordnades den 19 februari 1987 ordföranden i bostadsdomstolen Hans Svahn som särskild utredare.

Att som experter biträda utredaren förordnades fr.o.m. den 13 januari 1986 departementssekreterarna Johan Appelberg, Magnus Brandel och Karin Brunsson, hovrättsassessorn Bertil Kallner, departementssekreteraren Lena Rydén och hovrättsassessorn Bjarne Örnstedt samt fr.o.m. den 15 juni 1987 hovrättsassessorn Marianne Abdon.

Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 1 februari 1986 numera radmannen Gunilla Persson, fr.o.m. den 10 februari 1986 civilingenjören Tor Muregard och fr.o.m. den 1 december 1986 civilingenjören Per Johan Svenningsson.

Utredaren har arbetat under namnet dammsäkerhetsutredningen.

Utredningen har genom besök hos länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt Gagnefs, Vansbro och Ovanakers kommuner informerat sig om översvämningsproblemen i dessa län och kommuner. Utredningen har vidare gjort en studieresa till Norrlandför att fa information dels om den katastrofplanering som länsstyrelsen i Norrbottens län och Bodens kommun genomfört, dels om statens vattenfallsverks rutiner för att sköta underhåll och drift av anläggningarna i Luleäiven. Genom utredaren och/eller sekretariatet har överläggningar eller samråd skett med Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statens planverk, statens energiverk, statens vattenfallsverk, statens räddningsverk, institutionen för vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Stockholm, kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser, dammsäkerhets-

nämnden, flödeskommittén, Svenska Kraftverksföreningen, Skandinaviska Elverk AB, Sydkraft AB, Vattenregleringsföretagen för Dalälven och för älvarna i Nedre Norrland, VASO m. fl. organisationer. Härutöver har föreningen Bevara Voxnans strömmar vid en uppvaktning inför utredaren presenterat sin syn pa översvämningsprobiemen i Voxnan och lösningen pa dessa.

Utredningen har avgett remissyttranden över tva rapporter fran kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser, nämligen rapport nr l:1987 angáende läckaget i Suorvadammen i oktober 1983 och rapport nr 2:l987 angáende översvämningarna i Kopparbergs län och Gävleborgs län i september 1985.

_ Utredningen far härmed överlämna betänkandet Dammaäkerhet och skydd mot översvämningar. Utredarens arbete är därmed slutfört.

Stockholm i november 1987

Hans Svahn

/Gunilla Persson Tor Muregârd Per Johan Svenningsson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid

SAMMANFATTNING l F URF ATTNINGSFÖRSLAG 17 1.1 Förslag till ändring i vattenlagen (1933:291) 17 1.2 Förslag till ändring i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen 24 2 DIREKTIVEN MM. 26 2.1 Dammsäkerhetsutredningens direktiv 26 2.2 Skrivelser 28 3 LAGSTIFTNING 29 3.1 inledning 29 3.2 Plan- och bygglagen samt naturresurslagen i de delar som har intresse för vattenföretag 29 3.3 Vattenlagen 31 3.4 Räddningstjänstlagen 38 a BESTÄMMELSERNAS TILLÄMPNING M.M. 4.1 Inledning

Sååå

4.2 Den offentliga kontrollen 4.3 Dammsäkerhetsnämnden 4.4 Kraftindustrins dammsäkerhetsarbete m.m. 42 4.5 Utbildning av anlåggningars personal 44 4.6 Dammregister 4.7 Kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser 46 5 OCH DAMM- QIMENSIONERINQSPRINCIPER SAKERHETSBESTAMMELSER 48 5.1 Sverige 48 5.2 Vissa europeiska länder och U.S.A. 49 5.2.1 Norge 50 5.2.2 Finland 51 5.2.3 Frankrike 53 5.2.4 Schweiz 54 5.2.5 Storbritannien 55 5.2.6 U.S.A. 56 5.3 Flödeskommitténs förslag 57

DAMMAR - KONSTRLKTION OCH KONTRO|.L 62 6.1 Allmänt 62 6.2 Dammtyper 63 6.3 Utskov 67 6.4 Uppförande och underhåll av dammar 69 6.5 Driftövervakning 72 INTRÄFFADE DAMMOLYCKOR OCH ALLVARLIGA TILLBUD 73 7.1 Organisationer m.m. för studier av dammbrott 73 7.2 Orsaker till dammbrott 73 7.3 Beskrivning av nagra dammolyckor 74 7.3.1 Dammolyckor i utlandet 74 7.3.2 Dammolyckor i Sverige 79 7.4 Tillbud till dammolyckor i Sverige 82 SMÅ DAMMAR OCH SMÅ KRAFTVERK 96 8.1 Inledning 96 8.2 Länsstyrelsernas damminventeringar 96 8.3 KTH:s rapport Inventering av dammar, december 1986 98 8.4 Länsstyrelsernas agerande efter verkställd inventering 99 8.5 Statlig stödverksamhet för att stimulera av små Vattenkraftverk 101 ÖVERSVÄMNINGAR 104 9.1 Allmänt 104 9.2 Översvämningsomrâden i Sverige 106 9.3 Dalälven 114 9.3.1 Allmänt 114 9.3.2 Västerdalälven 118 9.3.3 Siljan 124 9.3.4 Åtgärder av berörda kommuner 127 9.4 Voxnan 129 9.4.1 Allmänt 129 9.4.2 Hittillsvarande beslut som rör Hylströmmen 133 9.4.3 Genomförda utredningar om skadeförebyggande åtgärder 136 9.4.4 Åtgärder av Ovanakers kommun 144_ 9.5 Kalavverkning och skogsdikning 145 9.6 Lagstiftning och finansieringsfragor 147

10 HYDROLOGISK PROGNOSVERKSAMHET 151 10.1 Allmänt om SMHI:s mätningar 151 10.2 Det hydrologiska kretsloppet m.m. 152 10.3 Vattenföringsmätningar m.m. 154

10.4 FlBV-modellen och andra hydrologiska

prognosmetoder 154 10.5 Riksdagens revisorers rapport 1985/ 86:4 156 10.6 Skrivelse till regeringen - 158 10.7 SMHI:s förslag till framtida hydrologisk prognos- och varningstjänst 159 11 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 161 11.1 Inledning 161 11.2 Dammsäkerhet 162 11.2.1 Allmänna synpunkter 162 11.2.2 Vissa ändringar i vattenlagen 167 11.2.3 Tillsyn 175 11.3 Sma dammar och smâ kraftverk 181 11.4 Översvämningar 183 114.1 Allmänna synpunkter 183 1l.lt.2 Statliga atgärder för att minska översvämningsproblemen 188 11.43 Översvämningssituationen i nâgra viktigare områden 191 l1.l4.4 Statligt stöd till atgärder för att förebygga översvämningar 201 11.5 Beredskapsplanering, prognoser, varningssystem m.m. 204 11.5.1 Beredskapsplanering 2014 l1.5.2 Prognoser 206 1l.5.3 Varningssystem 207 115.4 Älvcentraler 209 11.6 Forskning och utveckling 210 11.6.l Dammsäkerhet 210 1l.6.2 Förebyggande atgärder mot _ översvämningar 211 11.6.3 Hydrologi, prognosmetodik m.m. 211 11.7 Ekonomiska konsekvenser och finansiering 212 11.7.1 Dammsäkerhet 212 11.7.2 Översvämningar 213 11.7.3 Gemensamma fragor 214 Bilaga 1 217 Bilaga 2 219 Bilaga 3 237

SAMMAITATTNDC

l samband med häftiga regn i Kopparbergs och Gävleborgs län hösten 1985 inträffade ett par dammbrott och uppstod omfattande översvämningar. Regeringen beslöt da att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda dammsäkerhetsfragor samt överväga atgärder för att minska risken för och effekterna av översvämningar.

Dammsâkerhet

l landet finns ett stort antal dammar av varierande storlek och ålder. Av dessa är omkring 1140vad man brukar kalla höga dammar, dvs. de är högre än 15 m.

Sedan lang tid tillbaka har uppförande av dammar av nagon betydelse krävt särskilt tillstand. Vattendomstolarna har vid sin tillatlighetsprövning beaktat säkerhetsaspekterna utan att det uttryckligen varit föreskrivet i lagstiftningen. 1983 ars vattenlag (1983:291) (VL) utgår fran att det allmänna har ett ansvar för kontrollen av vattenbyggnader och att en sakkunnig vattenbyggnadsteknisk granskning skall ske vid tillstândsprövningen. Uttryckliga föreskrifter om vad kontrollen skall omfatta saknas emellertid i lagtexten.

underhållet av en vattenanläggning avilar ägaren. Tillsynen utövas av länsstyrelsen.

Utredaren konstaterar att antalet större dammolyckor och allvarliga tillbud varit fa. De visar emellertid att risker finns och att dammsäkerheten kan förbättras. Fran olika hall har man också under senare tid uppmärksammat problemet. Särskilt händelserna hösten 1985 har utlöst eller paskyndat en livlig aktivitet. SMHI, Vattenfall och Kraftverksföreningen har tillsatt den s.k. flödeskommittén med uppgift bl. a. att utarbeta förslag till riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden vid kraftverks- och regleringsdammar. Kornmittén har hösten 1986 avlämnat en lägesrapport. Inom kraftindustrin har anvisningar för uppförande, underhåll och kontroll av dammar reviderats. Vattenfall har bildat en särskild dammsäkerhetsgrupp och

Kraftverksföreningen upprättar ett system med dammsäkerhetsansvariga kontaktpersoner inom varje medlemsföretag. Tillsammans har de startat en utbildning av driftpersonal i frågor om dammsäkerhet och dammtillsyn. Inom länsstyrelserna har utförts eller pagar en damminventering som underlag för tillsynsverksamheten. Dammregister läggs upp av kraftindustrin och SMHI. Dammsäkerhetsnämnden, vars huvudmän är Vattenfall och Kraftverksföreningen och vars ledamöter utses av regeringen, har bl. a. till uppgift att lämna länsstyrelserna råd i dammsäkerhetsfragor. Nämnden har utarbetat riktlinjer för tillsynen över medelstora och mindre vattenanläggningar.

Utredaren bedömer att dammsäkerheten i landet i stort sett är god och att den är pa väg att ytterligare förbättras. Några mera omfattande ändringar i lagstiftningen eller myndighetsorganisationen är mot denna bakgrund inte påkallade.

l betänkandet läggs fram vissa förslag till ändringar i VL. Utredaren framhåller att frågan om vattenanläggningarnas säkerhet är så betydelsefull att det finns anledning att omnämna den i lagtexten och föreslar att bestämmelserna om vad tillstandsbeslut skall uppta kompletteras så att däri anges att ett tillståndsbeslut skall innehålla villkor för att tillgodose säkerheten.

Utredaren anser det angeläget att dammägarna stimuleras att vidta atgärder som höjer dammsäkerheten. Sådana åtgärder kan innefatta vattenhushållningsbestämmelser som när säkerheten hotas ger rätt till tillfällig överdämning eller rätt till häftigare vattenavtappning än normalt. En möjlighet att uppskjuta skaderegleringen är ägnad att främja tillkomsten av sådana bestämmelser. Utredaren föreslår att ersättningsfrågorna i nu avsedda fall får prövas i den ordning som gäller för oförutsedda skador.

Utredaren utgår från att anläggningsägarna normalt kommer att begära frivillig omprövning av gällande tillstånd i de fall da en anläggning behöver byggas om för att förbättra säkerheten, t. ex. då avbördningsförmagan inte är tillräcklig. Kammarkollegiet har redan nu möjlighet att ta initiativ till omprövning. Sådan får dock i regel inte ske förrän efter viss tid. Omprövning för att förbättra

säkerheten skall enligt utredarens förslag fa göras utan iakttagande av de tidsgränser som eljest gäller. Kostnaderna för förbättring av en anläggnings säkerhet föreslas avila ägaren.

Länsstyrelserna är enligt VL tillsynsmyndighet för vattenanläggningar och handhavandet av dessa. Utredaren diskuterar i betänkandet länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Någon ändring av tillsynsansvaret föreslas inte. Däremot föreslar utredaren att regeringen skall uppdra at de länsstyrelser som ännu inte utfört den damminventering som skall ske att genomföra denna. Därefter bör enligt utredarens mening dammsäkerhetsnämnden fa i uppdrag att granska inventeringarna och föresla eventuella kompletteringar. Dammsäkerhetsnämnden utövar en rådgivande verksamhet i tekniska och juridiska dammsäkerhetsfragor och dess sakkunskap bör enligt utredaren utnyttjas av länsstyrelserna mera än vad som hittills skett. För att bredda nämndens kunnande föreslar utredaren att en av nämndens tekniker skall ha erfarenhet av räddningstjänst.

l fraga om sma dammar har utredaren funnit att det i landet finns en hel del dammar som är i daligt skick men att det knappast behöver befaras att det annat än rent undantagsvis finns nagra övergivna sma dammar som utgör en säkerhetsrisk.

Översvämningar

Sverige drabbas inte av stora översvämningskatastrofer av det slag som uppträder i manga andra länder. En olycklig kombination av snabb snösmältning och nederbörd, som exempelvis varen 1977, eller riklig nederbörd då alla naturliga och artificiella vattenmagasin är fyllda kan dock såsom skedde hösten 1985 leda till relativt allvarliga översvämningar.

1980-talet har hittills varit ovanligt nederbördsrikt. Detta är den sannolika förklaringen till de problem som uppstått aren 1985, 1986 och delvis under 1987. Utredaren har inte funnit nagra belägg för att kalavverkning, skogsdikning eller andra mänskliga ingrepp kan vara huvudorsak till översvämningarna de senaste aren.

Det är väsentligt att bebyggelse undviks pa sadan mark som är utsatt för översvämningar. Utredaren konstaterar att en stor del av skadorna aren 1977 och 1985 har drabbat byggnader som uppförts pa olämpliga ställen. Utredaren finner dock att byggnadsnämnder m. fl. numera är uppmärksamma pa detta. Nagra särskilda riktlinjer eller lagändringar beträffande kommunernas handläggning av byggnadslov och planärenden i översvämningsdrabbade omraden behövs inte.

Problemet gäller framför allt hur befintlig bebyggelse och mer värdefull mark skall skyddas. Utredaren konstaterar därvidlag att aktiviteter pagar inom berörda kommuner och länsstyrelser för att minska översvämningsproblemen. Manga av de invallningar etc. som byggdes som räddningstjänst under översvämningarna ar 1985 har senare permanentats som skadeförebyggande atgärder.

I de flesta fall vet man ganska väl vad som kan göras för att förebygga översvämningar. Utredaren anser att det främst är samverkans- och finansieringsfragor som bromsar utvecklingen. Utredaren föreslar att regeringen uppdrar at länsstyrelserna i översvämningsdrabbade län att redovisa vilka atgärder som vidtagits eller planeras för att förbättra samverkan mellan kommuner och andra som berörs av översvämningar.

Det extra skatteutjämningsbidraget för förebyggande atgärder mot bl. a. översvämningar kommer enligt utredaren att ha stor betydelse för utsatta kommuner. Utredaren förordar att bidraget dimensioneras sa att minst 10 milj. kr. per ar under en tioarsperiod kan utga till översvämningsförebyggande atgärder. Vidare föreslar utredaren att räddningsverkets anslag för översiktliga undersökningar rörande bl. a. översvämningar fördubblas till 1,5 milj. kr. per ar.

Utredaren lägger inte fram nagra konkreta förslag till hur översvämningsproblemen i en viss älv kan lösas. Detta ankommer pa andra, främst berörda kommuner och vattenregleringsföretag. Utredaren har dock valt att översiktligt studera översvämningssituationen i Västerdalälven och Siljan samt i Voxnan.

Utredaren bedömer att ett nytt regleringsmagasin vid Hälla skulle vara den mest verkningsfulla och för det allmänna den billigaste åtgärden för att begränsa skadorna vid Västerdalälven. Riksdagen har genom naturresurslagen undantagit Hälla från utbyggnad. Rensningar och invallningar samt ett bättre utnyttjande av befintliga magasin genom förbättrade prognoser är enligt utredarens mening de alternativ som star till buds. Skyddsnivan kan bli godtagbar med de alternativa åtgärderna och skador torde endast uppkomma vid mycket extrema förhållanden.

Siljans vattenstånd överskrider ofta den övre dämningsgränsen. Några mer omfattande skador brukar dock inte uppkomma. Utredaren finner att en möjlig väg att begränsa översvämningarna kan vara att vissa tider öka tappningen vid Grada, som ligger strax nedströms utloppet. Rensningar mellan Grada och utloppet vidLeksand torde vara nödvändiga för att möjliggöra detta. Det bör dock uppmärksammas att ökad tappning ur Siljan vid vissa betingelser kan leda till att skador uppkommer längs huvudälven. Utredaren föreslår att länsstyrelsen, berörda kommuner och regleringsföretaget ytterligare utreder möjligheterna till och konsekvenserna av ökad tappning vid Gråda.

Även i Voxnan skulle ett nytt regleringsmagasin, vid Hylströmmen, vara det effektivaste sättet att komma till rätta med översvämningaproblemen. Riksdagen har emellertid nyligen undantagit Hylströmmen fran utbyggnad. Framför allt rensningar men i viss utsträckning även invallningar kan enligt utredarens bedömning leda till en avsevärd förbättring av översvämningsskyddet vid Voxnan. Utredaren anser det härutöver vara angeläget att klarlägga möjligheterna att utvidga några befintliga regleringsmagasin, respektive utnyttja närbelägna flottningsdammar för flödesdämpning. Samarbete bör ske mellan berörda kommuner, regleringsföretaget och länsstyrelsen.

Beredskapsplanering m.m.

En utökad och förbättrad beredskapsplanering är angelägen för samtliga vattendrag av betydelse för att söka minska skadorna vid de översvämningar och dammbrott som trots förebyggande atgärder

ända kan komma att inträffa. Räddningstjänstlagen innehåller erforderliga allmânna föreskrifter. För att fa en uppföljning av att nödvändig planering verkligen kommer till stand, föreslar utredaren att räddningsverket ges i uppdrag att till regeringen redovisa genomförd planering hos kommuner och länsstyrelser.

Förbättrade Varningssystem är ytterligare ett sätt att söka förebygga skador. Även pa denna punkt innehåller räddningstjänstlagen erforderliga föreskrifter. Utredaren föreslår som ett komplement att

räddningsverket ges i uppdrag att överlägga med dammägarna, dvs.

främst Vattenfall och Kraftverksföreningen, för att klargöra eventuella brister och uppna en överenskommelse om generella riktlinjer för säkerhetsrelaterade övervakningsanordningar m.m.

Hydrologisk prognos- och vsrningstjänst ger möjlighet till förvarning om nåra förestående händelser men kan ocksa utnyttjas i den langsiktiga beredskapsplaneringen. Utredaren ansluter sig till ett av SMHI upprättat förslag om utökad hydrologisk prognos- och varningstjänst, inklusive inrättandet av s.k. älvcentraler för de viktigare vattendragen.

Forskning och utveckling

Forskning och utveckling kan pâ sikt ytterligare förbättra dammsäkerheten och skyddet mot översvämningar. Kraftindustrin svarar för den dammsäkerhetsforskning som bedrivs i Sverige. Utredaren föreslar ingen förändring av detta men pekar på möjligheten av att även räddningsverket finansierar viss från samhällets synpunkt angelägen dammsäkerhetsforskning. För översvämningsrelaterad forskning inom hydrologi, marklära m.m. år finansieringen av forskningen ett problem. Utredaren föreslar att SMHI ges ett övergripande ansvar för denna forskning och far i uppdrag att utarbeta ett förslag till forskningsprogram inklusive ekonomisk ram och finansiering.

De ekonomiska konsekvenserna

De ekonomiska konsekvenserna av utredarens förslag blir måttliga för dammägare och andra enskilda. Staten förorsakas inga egentliga merkostnader av den föreslagna satsningen pâ bidrag till förebyggande atgärder mot översvämningar. Medlen ingar redan i det s.k. skatteutjämningsbidraget. Staten förorsakas dock vissa merkostnader av förslaget om fördubblat anslag till översiktliga undersökningar rörande bl. a. översvämningar, förslaget om utökad hydrologisk prognos- och varningstjänst samt förslaget om översvämningsrelaterad forskning och utveckling. Den totala merkostnaden bedöms av utredaren uppgå till 3-5 milj. kr. per âr. Utredaren framhåller att ett förbättrat skydd mot översvämningar pa sikt leder till ganska omfattande inbesparingar för statsverket. Utredaren påpekar även att staten av andra skäl bör kunna göra insatser för att minska påfrestningarna för befolkningen i utsatta områden.

1 FÖRFATTNINGSFURSLAG

1.1 Förslag till ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskriva att 9 kap. 3, 12 och 19 §§, 12 kap. 31 §, 13 kap. 47 § samt 15 kap. 3 och 17 §§ vattenlagen (1983:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. Ersättning och andelskraft

3 § Ersättning bestäms i pengar att Ersättning bestäms i pengar att betalas pâ en gang. betalas pa en gang, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Om det finns skäl till det, fâr ersättning för skador till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med ärliga belopp. Om skadorna av ett sådant företag inte med säkerhet kan uppskattas pa förhand eller om de sannolikt inte kommer att uppstå varje är, fâr den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919: A26) om flottning i allmän flottled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om särskilda bestämmelser som tillgodoser säkerheten hos en vattenanlaggning har fastställts och skadorna till följd härav inte lämpligen kan uppskattas pâ förhand, far ersättningsfrågan i denna del uppskjutas för prövning i den ordning som stadgas i 15 kap. 17 §.

12§

Medför omprövning enligt 15 kap. Medför omrövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § förlust av 3, lt, 9 eller 11 § förlust av vatten eller fallhöjd eller in- vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera skränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för tillstånds- vattnets avrinning för tillståndshavare som omfattas av ompröv- havare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för för- ningen utgar ersättning för förlusten eller inskränkningen, om lusten eller inskränkningen, om annat inte följer av 114 §. annat inte följer av 14 §. i sättning utgar inte till den del förlusten eller inskränkningen är att hänföra till förbättring av en vattenanläggnings säkerhet.

Medför omprövning enligt denna lag skada för annan än tillstandshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 19 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1-10 §§ motsvarande tillämpning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19§

Om den kraftmängd som utgår Om den kraftmängd som utgår såsom andelskraft minskas i fall sasom andelskraft minskas i fall som avses i 14 eller 15 § är mot- som avses i 14 eller 15 § eller tagaren av andelskraften skyldig till följd av omgrövning för att att utan ersättning tala denna förbättra en vattenanlåggnings säkerhet är mottagaren av andelsminskning i samma mån som innehavaren av det kraftverk vari- kraften skyldig att utan ersättfrån andelskraften tillhanda- ning tåla denna minskning i samma hålls. man som innehavaren av det kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.

12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag

31§

Om det inte föreligger något hinder mot företaget, skall förrättningsmannen meddela tillståndsbeslut.

Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om

1. företagets ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fraga om kostnaderna för utförande och drift av företaget,

3. de områden som far tas i anspråk och de särskilda tvangsrätter i övrigt som medges för företaget,

4. utförande och underhåll av företaget,

20 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse S. tillsyn, besiktning och kontroll, 6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske, 7. villkor i övrigt för att till- 7. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt, godose allmän och enskild rätt samt säkerheten hos anläggningen, i 8. förrättningskostnaderna och hur de skall fördelas, 9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas, 10. tid efter vara utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14 §§ eller 15 § andra stycket får ske. Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i tillståndsbeslut anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid). 13 kap. Prövningen av vattenmål 47§ En dom som innebär att tillstånd lämnas till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag skall i förekommande fall innehålla bestämmelser om 1. företagets ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning, 2. de områden som får tas i anspråk för företaget och de särskilda tvångsråtter i övrigt som medges sökanden, 3. tillsyn, besiktning och kontroll,

21 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

å. strömfallsfastighet, 5. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fraga om kostnaderna för företaget, 6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande atgärder samt hur betalningen skall ske, 7. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför, 8. skyldighet att betala avgifter, 9. villkor i övrigt för att till- 9. villkor i övrigt för att tillgodose allmänna och enskilda in- godose allmänna och enskilda intressen, intressen samt säkerheten hos anlåggningen, 10. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas, 11. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 § eller 15 § andra stycket får ske, 12. den förlust av vatten eller annat som tillstándshavare enligt 9 kap. 14 och 15 §§ år skyldig att underkasta sig utan ersättning, 13. rättegångskostnader Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

För att tillgodose allmänna in- För att tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen före- intressen får vattendomstolen företa omprövning av villkoren för ta omprövning av villkoren för ett tillstånd och därvid före- ett tillstånd och därvid föreskriva ändrade eller nya vill- skriva ändrade eller nya villkor. Omprövningen får inte ske kor. Omprövningen får inte ske förrän efter utgången av en tid förrän efter utgången av en tid som domstolen bestämmer vid som domstolen bestämmer vid meddelandet av tillståndet, meddelandet av tillståndet, minst tio år och högst trettio minst tio år och högst trettio år från det tillståndsdomen år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning vinner laga kraft. Omprövning för att tillgodose sådana all- för att förbättra en vattenanmänna intressen som berörs av läggnings säkerhet eller tillväsentliga ändringar i vatten- godose sådana allmänna intressen förhållandena får dock ske redan som berörs av väsentliga ändföre utgången av den bestämda ringar i vattenförhållandena tiden. får dock ske redan före utgången av den bestämda tiden.

Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. När omprövning sker efter utgången av den vid meddelandet av tillståndet bestämda tiden, skall också bestämmas efter vilken tid, minst tio och högst trettio år, förnyad omprövning får ske.

17§

Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag, medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen eller förrättningsmannen när tillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 9 kap. 1-10 §§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om fraga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse, far begäras sådana ändringar pa företagarens bekostnad av vattenföretaget eller vattenanlåggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. l fråga om allmänna intressen förs talan av kammarkollegiet eller kommunen.

Anspråk på grund av öförutsedda Ansprak på grund av oförutsedda skador skall för att fa tas upp skador skall för att fa tas upp till prövning anmälas till till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem ar vattendomstolen inom fem ar eller den längre tid, högst eller den längre tid, högst tjugo år, som kan ha bestämts tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden i samband med tillståndet. Tiden räknas frân utgången av den av räknas från utgången av den av domstolen eller förrättninge- domstolen eller förrättningsmannen bestämda arbetstiden. mannen bestämda arbetstiden. Vid skada som avses i 9 kag. 3 § tredje stycket gäller härutöver att anmälningstiden inte utgår förrän tva ar förflutit fran det skadan skedde.

Bestämmelserna i preskriptionsiagen (1981:130) gäller inte anspråk enligt denna paragraf.

1.2 Förslag till ändring i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Medför omprövning enligt 15 kap. Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § nya vattenlagen 3, li, 9 eller 11 § nya vattenlagen av ett tillstånd enligt vattenlagen av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser skada för tillstånds- bestämmelser skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne, havaren utgår ersättning till denne, om annat inte följer av 12 §. om inte annat följer av 12 § eller fraga är om omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkernä:

Medför omprövning enligt nya vattenlagen av tillstånd som avses i första stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den l juli 1974 gäller dock viss begränsning enligt 15 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1-10 §§ och 13§ nya vattenlagen motsvarande tillämpning. Därvid skall vad som sägs om andelskraft tillämpas även på sådan ersättning genom överföring av kraft varom stadgas i andra stycket.

20§

Omprövning enligt 15 kap. 3 § första stycket första meningen nya vattenlagen i fall som avses i 19§ första och andra styckena denna lag får, om inte annat följer av andra stycket, ske efter utgången av år 1993, dock får omprövning av tillstånd till Vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål ske tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller, om nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) ägt rum, tidigast trettio år från den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) vid tidpunkt efter den nya vattenlagens ikraftträdande, far omprövning ske sa snart den för nyprövning gällande tiden utgatt.

Omprövning enligt 15 kap. 3 § första Omprövning enligt 15 kap. 3 § första stycket tredje meningen nya vatten- stycket tredje meningen nya vattenlagen far ske endast om ändringen i lagen i annat syfte än att förbättra den säkerhet far ske vattenförhallandena inträtt efter en vattenanläggnings nya vattenlagens ikraftträdande. endast om ändringen i vattenförhallandena inträtt efter den nya vattenlagens ikraftträdande.

2 DIREKTIVEN M.M.

2.1 Dammsâkerhetsutrednirugem direktiv

Vid regeringssammanträdet den 31 oktober 1985 redogjorde statsradet Dahl kortfattat för bestämmelserna i VL samt olika myndigheter och organisationer som sysslar med dammsäkerhetsuppgifter eller angränsande fragor. Hon erinrade om dammgenombrottet i Noppikoski m.m. hösten 1985 samt framhöll att det är ett allmänt

intresse att förebygga händelser av detta slag och att skadorna

begränsas sa langt möjligt. Därför ansag statsrådet Dahl att frågan om dammsäkerhet borde utredas i ett vidare sammanhang och att en särskild utredare skulle tillkallas. Angående utredningsuppdraget m.m. anförde hon bl.a. följande.

Utredningsuppdraget

Utredaren bör bedöma behovet av kompletterande atgärder vid landets dammar och kraftverk för att förebygga dammgenombrott och större flöden. Vidare bör behovet av kompletterande insatser för att minimera skadorna vid översvämningar belysas. Även behovet av omprövning av gällande tillstånd enligt VL bör klarläggas. Det arbete som f.n. sker inom ramen för dammsäkerhetsnämnden och flödeskommittén bör härvid särskilt beaktas.

Utredaren bör vidare överväga och vid behov föresla atgärder sa att berörda myndigheter och företag skall fa ett mer detaljerat prognosmaterial för att bättre kunna förutse flöden och översvämningar. Även fragor som rör riskvärdering och löpande driftövervakning bör klarläggas.

En annan fraga som utredaren bör studera är samordningen mellan de förebyggande atgärder som i första hand vidtas av kraftföretagen och samhällets räddningstjänst. Det gäller bl.a. kraftföretagens planering vid dammgenombrott.

Utredaren bör utreda om det gar att förebygga dammgenombrott, översvämningar etc. genom kompletterande vattenanläggningar. Det gäller dels kompletteringar i anslutning till befintliga äldre regleringar, dels helt nya anläggningar. En utgångspunkt bör vara att sadana kompletteringar är ekonomiskt försvarbara och möjliga att genomföra m.h.t. VL:s tillatlighetsregler.

Äldre dammar som har övergivits är ofta dåligt underhallna. De är ofta sma, men likväl finns risk att de kan raseras med större flöden som följd. Dessa dammar är i manga fall beroende av insatser för att vidmakthallas och en möjlighet att fa till stand sadana atgärder kan vara att uppföra srna Vattenkraftverk invid dammen. Denna fraga bör belysas i samrad med statens energiverk.

Behovet av kompletterande lagstiftning bör övervägas. Utredaren bör även i övrigt belysa faktorer som kan vara av betydelse för att förebygga översvämningar.

Utredaren bör samråda med kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser, med berörda myndigheter, organisationer och kommuner, samt bereda dessa tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren bör vidare ta del av de internationella erfarenheter som finns i fraga om normer för dimensionering och utformning av dammar och utskov, utformning av vattenhushallningsbestämmelser etc. Utredaren bör bedriva sitt arbete sa att resultatet kan redovisas senast den l september 1986. Om utredaren inte hinner slutföra sitt arbete till denna tidpunkt bör han ange de områden där det behövs ytterligare utredningsinsatser. En utgångspunkt för utredningsarbetet är att kostnaderna för att minska riskerna för översvämningar skall avila berörda kraftföretag, dammägare etc. För eventuella atgärder som föreslas ligga på statliga myndigheter gäller att de skall kunna genomföras inom ramen för befintliga resurser. För arbetet gäller vidare de direktiv som har utfärdats till samtliga kommittéer och särskilda utredare angáende utredningsförslagens inriktning (Dir. 1984:5).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden som rör energipolitiken.

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att utreda dammsäkerhetsfragor samt för att minska risken för och effekterna av överväga atgärder översvämningar.

Regeringen anslöt sig till föredragandens överväganden och biföll hennes hemställan.

2.2 Skrivelser

Till dammsäkerhetsutredningen har genom beslut av regeringen överlämnats följande skrivelser att beaktas i utredningsarbetet.

a) Skrivelse den 14 februari 1986 från länsstyrelsen i Gävleborgs län om dikningens betydelse för höga flöden i vattendragen (RE 254/86, reg.besl. den 20 mars 1986)

b) Skrivelse den 28 februari 1986 fran Rättviks rn.fl. kommuner med begäran om atgärder syftande till en översyn eller ändrad tolkning av gällande tappningsbestämmelser (I 2-792/86, reg.besl. den 30 april 1986)

c) Skrivelse den 18 juni 1986 från länsstyrelsen i Kopparbergs län angáende översvämningarna i Kopparbergs län (Fö 1124/86, reg.besl. den 28 augusti 1986)

d) Skrivelser den 27 maj 1986 frân Ovanakers kommun och den 9 juli 1986 från länsstyrelsen i Gävleborgs län om atgärder för att minska risken för översvämningar i Voxnadalen (Fö 690/86 och 1219/86, reg.besl. den 28 augusti 1986).

Därtill har regeringen överlämnat en av föreningen Bevara Voxnans strömmar verkställd utredning om möjligheterna att vidtaga flödesdämpande atgärder i Voxnan (Fä 1694/86, reg.besl. den 31 oktober 1986).

3 LAGSTIFTNING

3.1 Inledning

Uppförande, ändring och utrivning av dammar i vattendrag och sjöar regleras framför allt i VL, som trädde i kraft den 1 januari 19814. För atgärder av nämnda slag krävs i princip tillstånd. Den nya VL innebär bl. a. att tillatlighetsreglerna gjorts mer allmänt hallna än tidigare. Avsikten år att möjliggöra en samlad bedömning av ett vattenföretags lämplighet fran bl. a. allmänna planerings- och samhällsekonomiska synpunkter. För denna prövning har bestämmelserna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. (NRL) stor betydelse samt i viss man även en del bestämmelser i plan- och bygglagen 0987:10) (PBL). Dessa bada lagar har trätt i kraft den 1 juli 1987.

I tillatlighetsprövningen av en damm ingar också en bedömning av säkerheten. Även om dammsäkerheten i allmänhet torde vara god, inträffar trots allt dammbrott. I ogynnsamma fall kan ett sådant medföra stora vattenflöden och översvämningar. Även hastig snösmältning och häftiga regn kan fa dessa följder. Samhällets räddningstjänst kan da behöva träda i funktion. Räddningsverksamheten regleras i räddningstjänstlagen (1986:1102), vilken trädde i kraft den 1 januari 1987.

3.2 Plan- och bygglagen samt naturresurslagen i de delar som har intresse för vattenföretag

Vid planeringen av ett vattenföretag kommer PBL och NRL att fa stor betydelse. PBL, som i väsentliga delar bygger pa principerna i “byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612) m. fl. författningar, innebär bl. a. att beslutsfattandet decentraliserats. Det kommunala inflytandet över planläggning och bebyggelse har stärkts och statens kontroll begränsats i motsvarande man. Alla kommuner skall ha en översiktsplan som omfattar kommunens hela yta. Översiktsplanen skall tjäna som underlag för efterföljande beslut om markoch vattenanvändningen. Områdesbestämmelser skall kunna antas om kommunen vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom ett visst

omrâde. Stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan, som kallas detaljplan. Länsstyrelsens fastställelseprövning av planer har slopats men länsstyrelsen har i stället fatt möjlighet att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser. Reglerna om den statliga kontrollen återfinns i 12 kap. PBL.

NRL innehåller bestämmelser som är avsedda att lösa motsättningar mellan olika intressen, främst exploateringsintressen och bevarandeintressen, i fraga om markens och vattnets användning. 2 kap. ger vissa grundläggande bestämmelser för hushållningen med mark och vatten. l 3 kap. aterfinns bestämmelser avsedda att skydda vissa särskilt angivna omraden. Fran vattenutbyggnadssynpunkt är 6 § av speciellt intresse. Där föreskrivs att Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamal inte far utföras i vissa angivna vattenområden och älvsträckor. Bland de undantagna vattenomradena återfinns -förutom de fyra outbyggda huvudälvarna - bl. a. Västerdalälven uppströms Hummelforsen och bland älvsträckorna -sävitt nu är av intresse- Västerdalälven nedströms Skiffsforsen och Hylströmmen i Voxnan.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen (1985/865) om NRL yttrade sig bostadsutskottet i sitt betänkande (BoU 1986/875) bl. a. dels om förstudier av de i NRL skyddade älvarna och älvsträckorna, dels om andra vattenföretag än sådana som har till syfte att producera kraft. Utskottet erinrade om att riksdagen under aren 1984 och 1985 (BoU 1983/8450, rskr. 388, och BoU 1985/8695, rskr. 364) tagit ställning till en plan för vattenkraftsutbyggnad men att riksdagen därmed inte uttalat att de i planen ingående älvarna och älvsträckorna skall byggas ut. En sådan prövning skall göras enligt den ordning som föreskrivs i vattenlagen. Att ett vattenkraftprojekt ingar i planen innebär alltsa inte att det kommer att förverkligas. Även motsatsen gäller: ett projekt som inte ingar i planen kan komma att förverkligas. Beträffande de i NRL fran utbyggnad undantagna älvarna och älvsträckorna gäller dock att ett projekt rörande dessa inte kan genomföras med mindre än att NRL ändras. Riksdagen uttalade redan ar 1985 att nagra förstudier beträffande huvudälvarna inte borde ske. Detta uttalande star fast. Inte heller beträffande övriga skyddade

älvsträckor bör förstudier genomföras. Genom att dessa älvsträckor nu tas in i NRL kommer de inte att byggas ut, varför det far anses mindre meningsfullt att företa förstudier beträffande dem (BoU l986/87:3 s. 30-34). Riksdagen godtog vad utskottet anfört (rskr. 34).

I specialmotiveringen till 3 kap. 6 § NRL (prop. s. 186) anförs att vattenregleringar och vattenöverledningar för annat än kraftändamal och andra vattenföretag, t. ex. dikningsföretag och vattenuttag för jordbruksbevattning eller för industriändamal, inte omfattas av förbudet enligt NRL. Enligt bostadsutskottets mening är det ocksa möjligt att utan hinder av förbudet utföra vattenregleringar i avsikt att vidta atgärder för att undvika översvämningsskador m. m. (BoU 1986/87:3 s. 41).

Förbudet i 3 kap. 6 § NRL gäller inte vattenföretag som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Denna undantagsregel innebär att utbyggnadsförbudet inte skall gälla t. ex. ombyggnader och effektiviseringar, under förutsättning att inverkan på naturmiljön inte ökar i nämnvärd man.

Enligt 3 kap. 1 § VL skall vid tillstandsprövningen av ett vattenföretag NRL tillämpas.

3.3 Vattenlagen

Med vattenföretag avses huvudsakligen olika atgärder i vatten, t. ex. uppförande av en damm (se vidare l kap. 3 § första stycket VL). En anläggning som tillkommit genom ett vattenföretag kallas vattenanläggning och hit hänförs även manöveranordningar, vilket har betydelse bl. a. för tillämpningen av bestämmelserna om underhåll och tillsyn i 17 resp. 18 kap. VL.

Tillatligheten av ett vattenföretag bedöms enligt VL av regeringen, domstol eller förrättningsmän. I 3 kap. anges de allmänna förutsättningarna för vattenföretag. Enligt 1 § far ett vattenföretag inte komma till stand om det med hänsyn till valet av plats eller pâ nagot

annat sätt möter hinder fran allmänna planeringssynpunkter. Som tidigare nämnts föreskrivs här ocksa att bestämmelserna i NRL skall tillämpas.

l 2 § stadgas att vattenföretag inte far utföras i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Gäller andra särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenomrade, skall företaget utföras sa att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Undantag görs för bl. a. strandskyddsomrade och täktverksamhet.

Skyddet för allmänna intressen återfinns i 3 § . Dessa bestämmelser blir alltsa tillämpliga i alla de fall da ett vattenföretag inte ansetts otillatligt redan pa grund av att det strider mot allmänna planeringssynpunkter eller detaljplaner och områdesbestämmelser. Vid prövningen skall beaktas även den verksamhet som skall bedrivas vid anläggningen. De skador eller olägenheter, som skall kunna hindra att ett vattenföretag kommer till stand, skall emellertid vara av större betydelse för allmänna intressen. Enligt andra stycket i 3 § kan regeringen dispensera fran bestämmelserna om företaget är av synnerlig betydelse fran allmän synpunkt.

Enligt ä§ far ett vattenföretag komma till stand endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.

I 3 kap. finns vidare bestämmelser om att vissa företag (t. ex. broar, rörledningar) bara underkastas prövning avseende företagets inverkan på allmänna intressen (6 §), om jämkningsmöjligheter (7 §), om konkurrenssituationer (8 §), om atgärder till skydd för eller främjande av fisket (11 §), m. m.

lt kap. VL innehåller bestämmelser om i vilka fall man är skyldig att söka tillstånd till ett vattenföretag. Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte, om det år uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan pa vattenförhallandena. Vidare regleras i detta kapitel fragor om lagligförklaring av vatten-

och vattenanläggningar. Slutligen återfinns en bestämmelse företag om att har bevisskyldigheten för förhållandena innan företagaren utfördes, om han inte inhämtat vederbörligt tillstånd. företaget

5-7 kap. innehåller bestämmelser för markavvattnings-, bevattningsoch vattenregleringsföretag, dvs. företag där samverkan mellan flera olika intressenter kan vara lämplig.

om särskilda som en före- I kap. 8 finns bestämmelser tvångsrätter, tagare kan erhålla i samband med att tillstånd till ett vattenföretag ges. 9kap. handlar om ersättning och andelskraft och 10 kap. om v vattenrättsliga avgifter.

I 11 kap. finns dels bestämmelser om regeringens prövningsrätt (1-6 §§), dels regler om förberedelse av större vattenföretag (7-11 §§).

VL är vattendomstolarna eller, om det Prövningsmyndigheter enligt gäller markavvattningsföretag, förrättningsman. Dessa myndigheter prövar alla fragor rörande ett vattenföretag - tillatlighet, tillstånd, ersättningar och andra villkor. l fraga om vattenföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet har man ansett att tillåtligheten skall prövas av ett politiskt ansvarigt organ, nämligen regeringen. Tillätligheten kan komma under regeringens prövning genom att de som finns angivna i 11 företaget uppfyller storleksgränser förbehallit sig prövningen av förekap. l och 2 §§ eller då regeringen tagets tillåtlighet (3 §). Regeringen prövar tillåtligheten av företaget enligt reglerna i 3 kap. VL. Övriga fragor handläggs vid vattendomstolen men regeringen kan bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna t. ex. ålägga företagaren att betala ett intressen, penningbelopp eller förordna om undersökningar etc. (6 §).

Beträffande företag, som är så omfattande att deras tillatlighet skall av regeringen, skall vissa förberedande utomprocessuella atprövas vidtas. Detsamma gäller företag som omfattas av 3 kap. 6 § gärder NRL. I dessa fall anses det värdefullt att berörda myndigheter, kommuner och ortens innevånare får ge sin syn på företaget så tidigt som

möjligt. Kammarkollegiet, statens naturvardsverk, statens planverk, statens energiverk, berörda länsstyrelser och kommuner hör till dem som pa ett tidigt stadium skall underrättas (11 kap. 8 §). När förutsättningarna för företaget i stort klarlagts, skall företagaren i samråd med länsstyrelsen bereda kommuner och myndigheter m. fl. tillfälle att framställa önskemål om företagets närmare omfattning och utformning (9 §).

l 12 kap. VL ges regler om prövning av markavvattningsföretag och i 13 kap. finns bestämmelserna om prövning vid vattendomstol och högre domstolar av övriga typer av vattenföretag.

Förfarandet vid prövning av bade tillstands- och ersättningsfragor i ansökningsmäl gestaltar sig i stora drag pa följande sätt.

Den ansökan som ges in till vattendomstolen skall vara skriftlig och innehålla bl. a. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar, uppgifter till grund för prövning av företaget frân allmänna planeringssynpunkter, uppgifter om skador på berörda fastigheter, förteckning pâ ägare och särskilda rättighetsinnehavare samt erbjuden ersättning för skadorna m. m. (13 kap. 19 §).

Om ansökningshandlingarna är fullständiga, utfärdar vattendomstolen kungörelse, vari lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och dess verkningar (13 kap. 22 §). l kungörelsen anges också när erinringar mot företaget skall ha kommit in till vattendomstolen. Kungörelsen skall enligt 13 kap. 23 § tillställas berörda kommuner samt statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen. En viktig instans i detta sammanhang är SMHI, som är sakkunnig myndighet i fraga om vattenföringsuppgifter och avbördningskapacitet m. m. Kammarkollegiet och fiskeristyrelsen skall erhalla ett exemplar av ansökningshandlingarna.

När de skriftliga erinringarna inkommit till vattendomstolen, fortsätter förberedelsen av malet vanligen genom skriftligt förfarande. Vattendomstolen kan under förberedelsen ta initiativ till sakkunnigutredningar eller undersökning pä platsen (13 kap. 32-33 §§). När den

förberedande handläggningen är avslutad, sammanträder vattendomstolen för huvudförhandling och syn (13 kap. 36 och 38 §9. Ett enklare förfarande kan tillämpas när målet anses kunna utredas utan skriftlig förberedelse (13 kap. 37 §). När tillåtligheten skall undersom ställas regeringens prövning utreds målet vid vattendomstolen, med eget yttrande hänskjuter frågan till regeringen.

Om målet inte skall avgöras av regeringen eller då regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan föreligger, meddelar vattendomstolen dom i målet. l 13 kap. 47 § ges föreskrifter om vad en dom skall innehålla men uppräkningen är inte uttömmande. Bestämmelser om företagets ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning ingår regelmässigt i domen. I paragrafen anges också att bestämmelser skall ges om tillsyn, besiktning och kontroll men föreskrifterna är avsedda att tillämpas endast i sådana fall då vattendomstolen med stöd av 18 kap. 1 § andra stycket VL anser att ett särskilt tillsynsorgan bör finnas vid sidan om länsstyrelsen (t. ex. SMHI) eller att besiktning av en anlägg-

ning bör ske. Med kontroll avses skyldighet för sökandens att sätta ut

t. ex. fixpunkter och observationsrör eller att föra journaler över vattenstånd och vattenföringar (prop. 1981/82:130 s. Shl-SÅZ).

Vattendomstolens domar eller beslut överklagas hos vattenöverdomstolen. Som sista instans dömer högsta domstolen.

I 14 kap. finns bestämmelser om utrivning av en vattenanläggning m. m. Om ägaren till en vattenanläggning inte längre har användning av denna och därför begär tillstånd till utrivning, har han i princip rätt att få ett sådant. Om vattendomstolen vid prövning av utrivningsfrågan finner att någon fastighet kommer att lida skada till följd av utrivningen, kan vattendomstolen, i stället för att ge tillstånd att riva ut anläggningen, förordna att skyldigheten att underhålla anläggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden övergå på fastighetsägaren. Om allmänna intressen behöver skyddas, kan underhållsskyldigheten överflyttas på staten, kommun eller vattenförbund.

l 15 kap. ges bestämmelser om tillstånds giltighet och om i vilka fall ett tillstånd eller villkoren för ett tillstånd kan omprövas. Dessutom

återfinns här reglerna om oförutsedd skada, dvs. möjligheten för en skadelidande sakägare att återkomma med anspråk på ersättning för skador som inte förutsågs av vattendomstolen när tillståndet meddelades.

Enligt lS kap. 3 § kan villkoren för ett tillstånd omprövas för att tillgodose allmänna intressen. För att företagaren för sin ekonomiska och tekniska planering skall kunna utgå från att ett meddelat tillstånd normalt kommer att bestå i oförändrad form under en längre tid är huvudregeln att en lagakraftvunnen dom om tillstånd till ett vattenföretag skall gälla för all framtid (1 §), om det inte förfaller på grund av underlåtenhet att ta tillståndet i anspråk (2 §). Enligt 3 § görs ett undantag från huvudprincipen genom att det öppnas möjlighet till omprövning av villkoren -inte tillståndet som sådant - till förmån för allmänna intressen, t. ex. det allmänna fiskeintresset, den allmänna miljövården, hälsovården, allmän farled m. m. Det är endast kammarkollegiet som kan begära omprövning och omprövning får ske när som helst efter utgången av den tid som vattendomstolen har bestämt, minst tio år och högst trettio år från det tillståndsdomen har vunnit laga kraft. Om vattenförhållandena har ändrats väsentligt, t. ex. då flottningen läggs ned i ett vattendrag, får omprövning ske vid en tidigare tidpunkt än den vattendomstolen bestämt i tillståndsdomen. De förpliktelser som tillståndshavaren kan åläggas i samband med omprövning kan medföra att han inte får samma ekonomiska nytta av företaget. I princip medför en sådan förpliktelse rätt till ersättning för tillståndshavaren. Sker omprövningen till förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen åtnjuter dessa dock viss ersättningsfrihet (se 9 kap. 12 och 14 §§).

17 kap. VL innehåller bestämmelser om underhfåll av vattenanläggningar och driften av ett vattenföretag samt rätt till tillträde för utförande av underhållsarbeten. Grundsatsen är att den som äger en vattenanläggning också är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Detta gäller alla vattenanläggningar, oavsett om tillstånd till dem har lämnats eller inte. Underhållsansvaret innebär att ägaren är skyldig inte bara att utföra löpande

reparationer utan även bygga om en anläggning som har tjänat ut. En rättighetshavares underhallsskyldighet star kvar även om äganderätten till anläggningen har övergatt till markägaren (17 kap. 1 § första Försummelse av underhållet kan medföra straffansvar stycket). kan vid vite före- (21 kap. 1 § första stycket punkt 3). Länsstyrelsen lägga den underhållsskyldige att vidta rättelse (21 kap. 3 §). Vattendomstolen kan pa ansökan meddela handräckning (21 kap. ll §). Om allmänna intressen berörs, är länsstyrelsen ensam behörig att ansöka om handräckning. I övriga fall är varje skadelidande sakägare behörig sökande. sakägare som lider skada av försummat underhåll kan ocksa väcka talan vid vattendomstol om atgärder eller skadestånd (13 kap. 14 § punkt 10). Om försummelsen av underhållet är allvarlig, kan tillståndet förklaras förverkat (15 kap. 5 § andra stycket). Ansökan om förverkande far göras endast av kammarkollegiet (15 kap. 7 §).

18 kap. VL innehåller bestämmelser om tillsyn (l och 2 §§), besiktning (3-5 §§), rätt till tillträde m. m. (6 och 7 §9 samt tystnadsplikt (8 §). i l § skall tillsynen över vattenföretag och vatten- Enligt stadgandet anläggningar utövas av länsstyrelsen, som alltsa har att kontrollera och vattenanläggningar har att nödvändiga tillstånd till vattenföretag inhämtats, att villkoren följs, att reglerna om underhallsskyldighet och driften i 17 kap. iakttas och att tillatlighetsreglerna i 3 kap. iakttas också i de fall då tillstånd inte behövs.

finner att lagen eller av tillstandsmyndighet med- Om länsstyrelsen delade villkor har överträtts, kan som tidigare nämnts länsstyrelsen förelägga den försumlige att vid vite vidta rättelse, ansöka om handräckning eller göra anmälan till åklagare.

Om tillstandsmyndigheten anser att en speciell fraga kräver särskild tillsyn kan myndigheten förordna en särskild sakkunnig myndighet vid sidan av länsstyrelsen utöva tillsyn l det (t. ex. SMHI) att speciella hänseendet. Kostnaderna för denna tillsyn betalas av tillstandshavaren medan kostnaderna för länsstyrelsens tillsyn i övrigt avilar statsverket.

En tillstandsdom kan innehålla föreskrift om besiktning av en vattenanläggning när företaget har utförts (3 §). Det ankommer pa företa-

garen att till länsstyrelsen anmäla när anläggningen är klar och_ besiktning kan ske. Länsstyrelsen samrader med sakkunniga organ och förordnar besiktningsman. Kostnaderna betalas av vattenanläggningens ägare med belopp som länsstyrelsen bestämmer (20 kap. 11§ p. 3).

På begäran av ägaren till en vattenanlåggning eller av nagon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen också förordna en besiktningsman. Avsikten kan vara att utröna om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga beskaffenhet (18 kap. 4 §).

19 kap. VL innehåller bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen

m. m. I 20 kap. finns bestämmelser om rättegångskostnader vid dom-

stol m. m., förråttningskostnader och övriga kostnader. Frågor om ansvar, handräckning m. m. behandlas i 21 kap. och i 22 kap. har tagits in vissa slutbestämmelser som av systematiska skål inte har ansetts ha sin plats i tidigare kapitel.

3.4 Räddningstjârustlagen

Räddningstjänstlagen innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. I lagen finns också bestämmelser om bl. a. olycks- och skadeförebyggande åtgärder. l lagen göra en uppdelning mellan kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Den senare omfattar fjällräddning, flygräddning, sjöräddning och räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen. I övrigt svarar varje kommun för räddningstjänsten inom kommunen. Från dammsäkerhetssynpunkt är närmast den kommunala räddningstjänsten av intresse. I 6-11 §§ stadgas om kommunens ansvar, som bl. a. omfattar skyldighet att främja olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen och att hålla en räddningskår. Kommunen får komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår. Bestämmelser om räddningskåren finns i 12-lä §§. Där anges att räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor, som skall bestå av anställd personal med nödvändig kompetens. För varje kommun skall finnas en räddningstjänstplan (21 §). I förekommande fall skall planen innehålla uppgifter om anläggningar inom kommunen där verksamheten innebär fara för att en

olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador pa människor eller i miljön.

Gemensamt för statlig och kommunal räddningstjänst är att det vid skall finnas en räddningsledare. l den kommuvarje räddningsinsats är detta räddningschefen eller ersättare för nala räddningstjänsten som är omfattande far denne (32 S). l fraga om räddningsinsatser regeringen föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller nagon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. l sadana fall utses av den myndighet som har fatt ansvaret. Denna räddningsledare bestämmelse kompletteras av 34§ räddningstjänstförordningen (1986:1107). Enligt paragrafen skall länstyrelsen, när det fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatser- F18.

Slutligen skall nämnas att räddningsledaren enligt ä5§ räddningstjänstlagen ges befogenhet att under vissa närmare angivna förutsättningar vid en räddningsinsats göra ingrepp i annans rätt. Om fara för kan liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen hindras pa nagot annat sätt, far räddningsiedaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans fastighet, avspärra eller utrymme områden, använda, föra bort eller förstöra egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt, i den man är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den ingreppet skada som vallas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt.

Central förvaltningsmyndighet för fragor om räddningstjänst är statens räddnlngsverk. Verket inrättades den 1 juli 1986 och har enligt instruktionen (1986:424, ändrad senast 1987:344) till uppgift bl. a. att samordna samhällets verksamhet inom räddningstjänsten och att verka för att atgärder vidtas för befolkningens skydd och för att förebygga olyckor.

4 BESTÃMMELSERNAS TILLÄMPNING M.M.

á.1 Inledning

Grundsatsen i VL är att ansvaret för underhåll och skötsel av en vattenanläggning åvilar ägaren till anläggningen. Detta gäller oavsett om tillstånd till anläggningen erhållits eller inte. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter skyldigheten att underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 § VL (dvs. inte visar aktsamhet vid driften av vattenföretag) kan dömas till böter eller fängelse i högst två ar.

4.2 Den offentliga kontrollen

Den allmänna regeln om ägarens underhållsskyldighet har kompletterats med bestämmelser som ger det allmänna möjligheter att övervaka anläggningarnas konstruktion och fortlöpande kontrollera deras underhåll och skötsel. En särskild form av offentlig kontroll sker redan före den vattenrättsliga tillstandsprövningen av krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar enligt lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. Därefter granskar tillstandsmyndigheten ritningar rörande anläggningens konstruktion och hallfasthet, grundläggning, utskovens avbördningsförmaga, krönhöjd, släntlutning osv. Besiktning av offentligt organ under byggnadstiden har inte ansetts erforderlig. Däremot finns möjlighet för tillståndsmyndigheten att förordna om besiktning av en färdigställd anläggning för att konstatera att den utförts i enlighet med tillståndsbeslutet och på ett från säkerhetssynpunkt betryggande sätt.

Den fortlöpande offentliga tillsynen över underhållet och skötseln av vattenföretagen har länsstyrelserna hand om. För att fullgöra denna kan länsstyrelsen ta hjälp av fackmyndigheter, t.ex. SMHI, Sveriges geologiska undersökning, fiskeriintendenterna. Den närmare utformningen av tillsynssystemet har inte preciserats i lagtexten. Som framgår av prop. (1981/82:130) om ny vattenlag (s. 131) bör länsstyrelsens verksamhet kunna bedrivas inom ganska vida ramar och med ett visst mått av flexibilitet. Departementschefen instämmer i vattenlagsutredningens förslag att länsstyrelsens tillsynsuppgifter bör

kunna inskränkas till att ta del av de protokoll som upprättats av företagaren vid hans besiktningar och inspektioner, om företagaren är statens vattenfallsverk eller enskild som tillämpar Svenska Kraftverksföreningens normer för tillsyn av dammanläggningar. Departementschefen framhåller att även om tillsynsskyldigheten skall omfatta alla typer av vattenföreteg och däri ingående anläggningar, bör naturligtvis tillsynen inriktas främst pa de fran säkerhetssynpunkt särskilt angelägna anläggningarna.

4.3 Dammsåkerhetsnâmrsden

Som nämns på annat ställe i detta betänkande har Vattenfall och Kraftverksföreningen var för sig upprättat instruktioner för kontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet. Vattenfall och Kraftverksföreningen inrättade 1978 en dammsäkerhetsnämnd med uppgift bl.a. att lämna rekommendationer för underhåll och tillsyn av dammar. Häri ingar bl.a. att pa begäran av länsstyrelse, kommun eller annan lämna rad i dammsäkerhetsfragor. Radfragningen är kostnadsfri. Regeringen utser sedan 1982 de sex ledamöterna i nämnden.

Dammsäkerhetsnämndens rekommendationer och överväganden publiceras i Meddelanden fran dammsäkerhetsnämnden. Här har publicerats riktlinjer för tillsyn över medelstora och mindre vattenanläggningar (senast i medd. nr 2/1986), vilka är för dessa anläggningar anpassade rekommendationer som har sitt ursprung i VAST:s instruktioner för tillsyn av stora dammar. Av dammsäkerhetsnämnden upprättade riktlinjer är betydligt utförligare än VAST:s rekommendationer och de är till nytta inte bara för länsstyrelserna i deras tillsynsverksamhet utan även för dammägarna vid fullgörandet av deras underhallsskyldighet.

Som ett ytterligare led i dammsäkerhetsarbetet har dammsäkerhetsnämnden upprättat en förteckning över undersökningsförrättare och besiktningsmän som kan anlitas för dammkontroll. Kompetenskraven på de i förteckningen upptagna teknikerna har satts sa högt att de skall kunna bemästra även komplicerade undersöknings- och besiktningsuppgifter.

Dammsäkerhetsnämnden haller vid behov seminarier om dammsäkerhet för länsstyrelser och övriga berörda samt haller sig fortlöpande underrättad om länsstyrelsernas arbete med damminventeringarna och de beslut som fattas i tillsynsfragor.

4.4 Kraftindustrins dammsäkerhetsarbete m.m.

Vattenfall ägnar dammsäkerheten stor uppmärksamhet. Under projekterings-, konstruktions- och byggnadsskedet är chefen för enheten _

Vattenkraft ansvarig för dammsåkerheten. För att kontrollera att

anläggningarna utförts pa ett betryggande sätt har Vattenfall en särskild kontrollenhet som organisatoriskt är skild fran konstruktion:och utförandeenheten och som arbetar efter särskilda interna instruktioner. Ansvarig för dsmmsäkerheten i driftskedet är chefen för den regionala driftenhet inom vilken dammen är belägen.

Ett betydande utvecklingsarbete rörande dammsäkerheten bedrivs i s.k. FUD-projekt (forskning, utveckling, demonstration) dels genom egen forskning, dels genom samarbete med utomstående institutioner, universitet och högskolor. Som exempel pa ett av de mera omfattande FUD-projekten kan nämnas de undersökningar som gjorts för att fastställa orsaken till att Suorvadammen började läcka hösten 1983. Förutom att reparera dammen ville man konstatera om det fanns hittills okända fenomen som förstör dammarnas och grundläggning som i värsta fall kunde finnas även pa andra ställen. Andra FUDprojekt inom dammsäkerhetsomrädet har följande inriktning.

- Över- och genomströmningsstabilitet för fyllnadsdammar. - Metoder för att förbättra fyllnadsdammars stabilitet vid läckage eller överdämning. - Erfarenhetsâterföring från dammbesiktningar och underhåll samt förbättring av metoder vid besiktningar och inspektioner. - Utredningar av fragor rörande dammars säkerhet.

Slutligen kan nämnas att Vattenfall följer det dammsäkerhetsarbete som bedrivs internationellt inom International Commission on Large Dams (ICOLD) genom att deltaga i konferenser och seminarierÅ

Inom Kraftverksföreningen sker forskning och teknisk utveckling genom VAST. l VAST ingar även representanter fran tekniska högskolor och konsultföretag i energibranschen.

VAST, som är en stiftelse som bildades ar 1957 av medlemsföretagen, har till uppgift att genom teknisk vetenskaplig forskning bidra till att utveckla elenergiförsörjningen. En annan uppgift är att medverka till utbyte av erfarenheter mellan medlemsföretagen i tekniska fragor. Speciellt ser man det som viktigt att de lärdomar som kan inhämtas fran inträffade haverier och tillbud sprids. Inom omradet vattenkraft är dammars säkerhet en högt prioriterad fraga. VAST har utarbetat riktlinjer för kontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet, som kraftföretagen rekommenderas att följa. Av andra VAST-arbeten kan nämnas rapporter som behandlar avbördningsanordningarna och likströmsförsörjningens inverkan pa dammsäkerheten samt handbok om upprustning och modernisering av vattenkraftstationer.

VAST deltar ocksa i det internationella dammsäkerhetsarbete som utförs inom ICOLD och andra internationella föreningar.

Mellan Vattenfall och VAST sker ett intimt samarbete i form _av samprojekt och tekniskt utbyte. Tillsammans har de utarbetat en underhallsbok för kraftföretag. I dess byggnadsavsnitt behandlas underhallets betydelse för dammsäkerheten.

KTH har för nagra ar sedan påbörjat ett forskningsprogram om dammbyggnad. Detta program, som stöds ekonomiskt och med personella resurser av Vattenfall och VAST, omfattar följande forskningsområden.

- Filterkriterier - Residualstabilitet för skadad jorddamm, stabilitet mot över- och genomströmning - Nödutskov för extrema flöden i befintliga anläggningar med otillräcklig avbördningskapacitet - Urlakning av betong i äldre konstruktioner intill sprickor och läckande fogar.

KTH har med stöd av VAST och Vattenfall ordnat dammseminarier (senast hösten 1986), där representanter för kraftföretag, entreprenörer, konsulter, forskare m.fl. far mötas för utbyte av erfarenheter.

4.5 Utbildning av anlâggningamas personal

Utbildningsradet (UR), som är ett samarbetsorgan för Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Värmeverksföreningen, Vattenfall och Elektriska Arbetsgivareföreningen i utbildningsfrâgor, utbildar driftpersonal i Jokkmokk. Denna utbildning sker årligen och är av grundläggande karaktär för blivande anställda vid Vattenkraftverk. Dessutom har UR med hjälp av kraftindustrin utarbetat en särskild kurs i dammsäkerhet och dammtillsyn, där ledande personal ute pa dammanläggningarna i kontrollrummen informeras i dammsäkerhetsfragor, såsom dammkonstruktioner och utskovsanordningar, lagar och föreskrifter, besiktningskrav m.m. samt information om samhällets larm- och beredskapsorganisationer. Mot bakgrund av de senaste arens höga vattenföringar i vissa vattendrag och därmed stora påfrestningar pa dammar och luckor har intresset för kursen varit sa stort att de sex kurser som hittills planerats ocksa blivit fulltecknade. Kursen omfattar tre föreläsningsdagar och hölls första gången i februari 1987.

4.6 Dammregister

För att länsstyrelserna skall kunna fullgöra sin tillsynsskyldighet har skett eller sker länsvis en damminventering och upprättas i varje län ett dammregister. Insamligen av uppgifter sker enligt det damminventeringsprotokoll, som fogades som bilaga till rapporten (Ds Jo 1978:9) Inventering och registrering av dammar och lägen för små kraftverk, bilaga 4. Registren avses i första hand omfatta alla 3 dammar högre än S rn eller med en vattenvolym pa 50 D00 m eller mera. Enligt vad som framgår av uppgifter som erhållits fran vissa länsstyrelser redovisas ocksa ett stort antal andra dammar.

SMHI haller på att lägga upp ett dammregister genom att samla in uppgifter fran ägarna till samtliga större kraftverk och regleringsmagasin. Hittills har dammar norr om Vänern och Mälaren registrerats och man håller på med uppgiftsinsamling fran resten av landet. SMHI har också utgått fran ovannämnda damminventeringsprotokoll med fragor om de hydrologiska förhalmen kompletterat protokollet landena (tillrinningsomradets storlek, regleringsgrad, tappningsförmaga i uppströms belägna magasin och kraftverk, magasinstillriming, magasinering och tappning, avbördningsförmaga vid dämningsgräns och vid tätkärnans krön, överdämning, buffertmagasin m.m.). Med hjälp av detta dammregister avser SMHI att göra datasammanställanalys av en älvsträcka eller en hel älv för att ningar för översiktlig identifiera eller älvsträckor med underdimensionerade utmagasin skov. Med hjälp av ett datorbaserat programsystem kan en noggrannare kontrollberäkning göras.

Ytterligare ett register, i vilket skall upptagas samtliga dammar tillhörande Vattenfall och Kraftverksföreningens medlemsföretag, håller på att upprättas. Registret, kallat Vattenkraftindustrins gemensamma dammregister, kommer att uppta ca 1 000 dammar och beräknas vara klart för användning vid årsskiftet 1987/88. Registret kommer att vara databaserat och innehålla många ur dammsäkerhetssynpunkt viktiga uppgifter.

Förutom allmänna om ägare och belägenhet, relaterat dels uppgifter till kommun och län, dels till ett koordinatsystem, kommer registret att innehålla uppgifter om dammarnas ålder, omfattning av senare tids ombyggnader, övriga karakteristiska data t.ex. utbyggnadsvatm.m. Av rent tekniska uppgifter i tenföring, regleringsamplitud registret kan nämnas dammtyp, typ av grundläggning, dammhöjd, krönbredd, krönlångd, fribord m.m.

För varje damm kommer dessutom att registreras ett antal hydrologiska uppgifter sasom uppgift om tillrinningsområdets storlek, högsta observerade och högsta beräknade flöde, dämningsarealens storlek dammens avbördningskapacitet genom utskoven samt den (sjöytan), maximalt frisläppta vattenvolymen vid ett eventuellt dammbrott.

l dammregistret kommer också att inga uppgifter beträffande dammarnas utrustning för övervakning och larm, t.ex. om anläggningen är utrustad med automatisk lucköppning, signal för hög vattenyta i magasinet, läckagemätning, larm etc. Vidare kommer det att finnas uppgift beträffande vattenytans stigningshastighet i meter vid nolltappning (stängda dammluckor) och vid ett tillflöde som är lika stort som utbyggnadsvattenföringen, uppgift om den tid det tar för personal att nä dammen efter larm samt om instruktion för beredskap finns osv. Dessutom kommer registret att innehålla en bedömning av

konsekvenserna nedströms av extremt ökad avrinning fran dammen

eller om det finns risk för okontrollerad tillrinning fran ovanför liggande dammar.

l registret kommer även att införas uppgifter om vem som är ansvarig för säkerheten vid dammen samt när besiktningar och inspektioner av dammen har gjorts eller skall göras. Syftet är att registret ständigt skall uppdateras sa att man lätt kan kontrollera att besiktningar utförs. Även fel och brister i dammarna skall mycket kortfattat kunna utläsas.

4.7 Kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser

Kommittén började sin verksamhet varen 1982 och har undersökt olika slag av olyckor utom sådana allvarliga olyckshändelser som inträffat inom luftfartens och sjöfartens områden. Undersökning görs endast vid de fran säkerhetssynpunkt allvarliga olyckorna. Även händelser med begränsade yttre skador som väckt oro hos allmänheten eller där konsekvenserna kunde ha blivit mycket allvarliga utreds.

Kommitténs undersökningar syftar till att klarlägga vad som hänt före, vid och efter en olycka. Kommittén skall föreslå atgärder som kan förhindra att en liknande olycka inträffar. Möjligheterna att göra detta ökar om själva händelseförloppet och de direkta eller indirekta

orsakerna till olyckan kan fastställas. En annan viktig fraga för kommittén är att granska effektiviteten av räddningsinsatserna, t.ex. om de materiella resurserna varit tillräckliga, om personalen har haft om ledningen av räddningsarbetet har varit tillräcklig utbildning, effektiv och om samverkan mellan olika räddningaorgan har fungerat tillfredsställande.

Kommittén avgör själv om en olyckshändelse skall undersökas men regeringen kan ocksa alâgga kommittén att utreda en viss olycka.

Kommittén har under varen 1987 avlämnat rapporter dels om läckaget i Suorvadammen (nr l:1987), dels om översvämningarna i Kopparbergs län och Gävleborgs län i september 1985 (nr 2:1987). När det hösten 1985 har kommittén funnit vissa gäller översvämningarna brister hos de berörda länsstyrelserna i avseende pâ ledningen av räddningsinsatserna. I övrigt har kommittén framhållit vikten av att länsstyrelser och kommuner upprättar erforderliga beredskapsplaner med avseende pa risken för omfattande översvämningar. Alla länsstyrelser inom de län vari finns större dammanläggningar bör dessutom om behov av särskild beredskapsplanering för räddöverväga ningstjänst vid dammbrott föreligger dels hos länsstyrelsen i fraga, dels hos berörda kommuner. Bada rapporterna bereds för närvarande (oktober 1987) i regeringskansliet.

I enlighet med sitt uppdrag har kommittén genomfört en utvärdering av sin verksamhet. Redovisning har skett genom betänkandet (DsFö 1986:3) Statens Katastrofkommission. Kommittén föreslar där att verksamheten permanentas genom bildandet av en statens katastrofkommission. Kommittén föreslar vidare att verksamheten även fortsättningsvis bör bedrivas pa huvudsakligen samma sätt som hittills. Betänkandet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

s DIMENSIONERINGSPRINCIPER OCH DAMMSÄKERH-ZTSBE- STÄMMELSER

5.1 Sverige

l Sverige finns inte några fastställda normer för dimensionering av utskovens avbördningskapacitet. Olika förfaranden har använts för att bestämma dimensionerande flöden. Längst tillbaka i tiden fick man förlita sig pa lokala uppgifter om högsta iakttagna vattenstånd vid det blivande dammläget eller i närheten därav. När SMHI och dess föregångare började samla in uppgifter om vattenstånd och/eller vattenföringar kunde man vända sig dit med begäran om mätresultat. Utbyggaren begärde oftast uppgift om den högsta avrinning som kunde beräknas förekomma på platsen för det tänkta dammläget under en normal SO-årsperiod. Om mätserier saknades, kunde SMHI tillhandahålla uppgifter om beräknade vattenföringar. sa småningom började man inse att det högsta kända flödet kunde komma att överskridas och en säkerhetsmarginal pa 10-20 procent lades på vid projektering av utskovens avbördningskapacitet. l slutet av 1930-talet började man ocksa använda den s.k. frekvensanalysmetoden, en statistisk metod där man utifrån en uppmätt nederbörds- eller avrinningsserie beräknar ett flöde med betryggande återkomsttid, vanligtvis l 000 ar. Det är dessa tva metoder, frekvensanalysmetoden och den äldre metoden utgående fran det högsta observerade flödet, som har använts vid dammdimensionering i Sverige under de senaste decennierna. Dessa bada beräkningssätt ger emellertid låga extremvärden i den man naturlig dämpning sker i sjöar uppströms den punkt där man mäter avrinningen. I ett utbyggt vattendrag bör man i stället räkna med extremvärden för tillrinningen för att kunna klara avbördningen i situationer da magasinen är fyllda. Extremvärden för tillrinningen är oftast betydligt högre än naturliga avrinningsvärden.

Hösten 1983 inträffade kraftiga flöden i bl.a. övre Indalsälven och övre Ångermanälven. I samband med att magasinen fylldes ställde vattenregleringsföretagen frågan om avbördningskapaciteten hos vissa regleringsdammar var tillräcklig om nederbörden skulle öka ytterligare. SMHI fick i uppdrag att belysa problemställningen och

slutsatsen av utredningen blev att de metoder som hittills använts i Sverige för dimensionering av vattenregleringsmagasinens tappningsanordningar inte gav tillräckligt höga värden och att det fanns risk för att ett större antal magasin i landet har feldimensionerade utskov. Diskussioner om lämpliga atgärder inleddes mellan vattenkraftindustrin och SMHI. Dessa resulterade i bl.a. information till landets vattendomstolar och länsstyrelser samt tillsättande av den s.k. flödeskommittén (se avsnitt 5.3).

Som nämns på annan plats i detta betänkande är överströmning under extrema flödesförhallanden den vanligaste orsaken till dammolyckor. Över hela världen kan man iaktta en ökande ambition att se över dimensioneringsrutinerna och därvid föreligger en tendens att överge de traditionella beräkningarna som baserar sig på uppmätta vattenföringar. l stället försöker man fastställa* hur stor nederbörd som under en given tidsperiod kan falla över ett givet avrinningsomrade. Resultatet av detta brukar betecknas Probable Maximum Precipitation (PMP). Utifrån detta initialmatt pa nederbörden kan man sedan räkna fram Probable Maximum Flood (PMF), som skulle kunna be-

tecknas som största tänkbara flöde under den mest ogynnsamma

kombinationen av situationer i omradet. Med större eller mindre jämkningar används sedan PMF för att bestämma dammdimensioneringen.

Vid omräkning av den antagna extremnederbörden har man ofta använt den s.k. enhetshydrografmetoden. Denna har emellertid aldrig slagit igenom i Sverige. Här används i stället en databaserad avrinningsmodell, som kallas HBV-modellen efter Hydrologiska Byrans Vattenbalansavdelning vid SMHI (se avsnitt 10).

5.2 Vissa europeiska länder och USA

Dammsäkerhetslagstiftningen varierar mycket till innehåll och omfattning i olika länder. Ibland ingar bestämmelser om dammsäkerhet i den allmänna vattenlagstiftningen, ibland finns en särskild dammsäkerhetslagstiftning. ICOLD gjorde aren 1972 - 1973 en rundfragning

om dammsäkerhetslagstiftning i sina 66 medlemsländer. Av de 23 inkomna svaren framgick t.ex. att opartisk myndighet övervakade planering, byggande och nyttjande av dammar i sex länder. Partiellt skedde sadan övervakning i elva länder. I resten av svararländerna (sex st) hade av damminnehavaren oberoende bevakning inte alls ordnats.

I en senare enkät fran ICOLD (juli 198A) ombads medlemsländerna att uppge om de hade nagra dammsäkerhetsbestämmelser. Av de 32

inkomna svaren angav 20 medlemsstater att de saknade lagstiftning

som rörde dammsäkerhet (i Europa bl.a. Portugal, Västtyskland, Belgien och Holland). Resterande tolv länder hade alltsa nagon form av dammsäkerhetsstadganden, vilka emellertid ibland kunde vara begränsade till en delstat eller provins i landet.

5.2.1 Norge

l Norge finns sedan ar 1981 rättsligt bindande föreskrifter för dammar av viss storlek. Föreskrifterna gäller vid nyanläggningar samt vid ombyggnad och större reparationer av bestående dammar. Vassdragsdirektoratet, en underavdelning till Norges vassdrags- og energiverk, skall godkänna alla projekt. Direktoratet utövar också den offentliga tillsynen av byggnadsarbetena.

Det föreskrivs att planlåggningen skall klarlägga vilka vattenföringar, vattenstånd och belastningar som kan uppträda och hur dammen skall utföras för att fa tillfredsställande säkerhet. När det gäller hydrologiska beräkningar skall dimensionerande tillrinning och paräknelig maximal tillrinning bestämmas. Dimensioner-ande tillrinning är i princip den tillrinning som kommer från ovanförliggande magasin och överledningar och som har ett aterkomstintervall på l 000 ar. Inter-

vallet bestäms genom frekvensanalys och/eller

med en hydrologisk modell för simulering fran ett nederbördsförlopp till ett flödesförlopp. Beträffande förhållandena nedströms far flödet där inte förvärras i relation till naturligt tillstånd eller överskrida eventuellt fastställda gränser. Avbördning skall ske med fritt överfall eller med hjälp av manövrerbara flodluckor. Bottenutskov och tappning genom

kraftverk skall som regel inte räknas med i avbördningskapaciteten. Regler ges också för hur jorddammar och betongdammar skall vara konstruerade med hänsyn till krav pa täthet och motståndskraft. Det skall ocksa förutsättas att överdämning skall kunna inträffa vid onormala förhållanden, olyckor eller naturkatastrofer.

En andra avdelning av föreskrifterna innehåller mer detaljerade krav i avseende på belastningar, flödesberäkningar och dammdimensionering. Vassdragsdirektoratet har också i mars 1986 utgivit riktlinjer för beräkning av dimensionerande och paräkneligt maximalt flöde. Hydrologiska avdelningen inom Vassdragsdirektoratet skall godkänna alla hydrologiska beräkningar, som görs med hänsyn till dammföreskrifterna.

Enligt ett nyligen framlagt förslag avser man att införa en möjlighet att framtvinga omprövning av regleringsvillkor för en bestående damm av hänsyn till allmänna intressen, däribland säkerhetskrav.

5.2.2 Finland

Finland har sedan augusti 1984 en dammsäkerhetslag och dammsäkerhetsförordning som komplement till vattenlagen, vilken tidigare innehöll sa allmänna bestämmelser om dammsäkerhet att tillämpningen av bestämmelserna dels inte var enhetlig, från dammsäkerhets-

dels

synpunkt var otillfredsställande. Nu finns inskrivet i den finska vattenlagen att byggandet av en anläggning och användandet av denna inte far förorsaka risk för säkerheten. Vidare har införts möjlighet att ompröva villkoren om det är pakallat av dammsäkerhetsskäl.

Den särskilda dammsäkerhetslagen har till avsikt att göra säkerhetsanordningarna och myndighetstillsynen effektivare. Lagen reglerar saväl byggande som nyttjande och underhåll av dammar och är tillämplig pa alla dammar som är högre än tre meter eller på lägre damm, om magasinsvolymen är sa stor eller innehåller sådant ämne att det kan uppstå uppenbar fara för människoliv, uppenbar sanitär fara eller uppenbar betydande fara för miljön eller egendom, om en olycka inträffar.

Ägare eller innehavare av damm är skyldig att samla för säkerheten betydelsefullt material i en särskild säkerhetsmapp, som skall förvaras sa att den vid hotande olycka är lättillgänglig. I säkerhetsmappen skall finnas uppgifter om dammens och uppdämningsomradets dimensioner i huvuddrag, hydrologiska uppgifter, karta över dammens influensomrade, ritningar och utredningar gällande dammens konstruktion, säkerhetskontrollprogram, protokoll över verkställda besiktningar m.fl. uppgifter som har intresse för dammens säkerhet.

Det åligger dammens ägare eller innehavare att göra upp ett säkerhetskontrollprogram innehållande samtliga omständigheter som inverkar pa dammsäkerheten samt uppgifter om hur och när dessa skall kontrolleras och granskas.

Det ankommer pa vatten- och miljöstyrelsen och respektive distriktsförvaltning att tillse att dammsäkerhetslagens bestämmelser iakttas. Vatten- och miljöstyrelsen eller vattendistriktets vattenbyrâ beslutar i fragor rörande säkerhetskontrollprogram. Vatten- och miljöstyrelsen kan också bestämma att ägare eller innehavare av damm skall göra riskutredning för att bedöma vilka skador som kan drabba befolkning eller egendom nedströms dammen. I riskutredningen klassificeras dammarna utifrân skadeverkningar i tre klasser. P-dammar är dammar med risk för betydande skada på människor, miljö eller egendom, O-dammar medför endast obetydlig skada och N-dammar är alla däremellan förekommande. Denna riskutredning skall tillställas vatten- och miljöstyrelsen, länsstyrelsen, distriktsbrandchefen samt kommunens brandmyndigheter.

När det gäller herrelösa dammar har tillsynsmyndigheten genom en ändring i vattenlagen fatt möjlighet att efter vattendomstolens tillstånd pa statens bekostnad vidta nödvändiga atgärder för att undanröja fara eller olägenhet. Om man kan fastställa vem som är ägare, kan vattendomstolen föreskriva att kostnaderna skall indrivas hos den försumlige.

För nya dammar rekommenderas i Finland att aterkomstintervallet

för det dimensionerande flödet skall bestämmas till 5 000-10 000 âr

för P-dammar, S00-1 000 ar för N-dammar och 100-1 500 ar för 0dammar. För att bestämma det dimensionerande flödet används frekvensanalysmetoden utifrân uppgifter om extrema högvattenuppvid dammläget eller nära detta. Vanligen kontrollerar man gifter resultatet med en motsvarande analys för nagot näraliggande vattendrag. Man beaktar ocksa dämningsmagasinets dämpande verkan med hänsyn tagen till högflödets varaktighet och tidsmässiga förskjutning i förhållande till flödets kulmination samt inverkan av regleringar med särskilda studier av avrinningarna fran det reglerade omradet och det omedelbara avrinningsomradet för dammen.

5.2.3 Frankrike

Dammsäkerhetsbestämmelser har funnits sedan år 1927 och har modifierats flera gånger, bl.a. efter vissa svara dammkatastrofer i världen. Tre olika ministerier handlägger dammfragor och som gemensamt organ i dammsäkerhetsfrâgor fungerar Comité Technique Permanent des Barrages, som tillkom ar 1967. Kommittén ger ministerierna utlåtande angáende preliminära dammplaner, val av ledare för dammbyggnadsarbeten samt beträffande viktiga tekniska detaljfragor. Kommittén utser en rapportör för att göra utredningar när det gäller dammar högre än 20 m. Dammkommitténs medlemmar gör också regelbundna besök pa byggplatsen.

Tillsynen över den första fyllningen av ett magasin sker synnerligen noggrant. En plan skall upprättas och godkännas av dammkommittén. Fyllningen övervakas av tillsynsmyndigheten (Service du ContrOle dEtat) och rapport över konstruktionernas beteende upprättas. Fran och med första fyllningen skall damminnehavaren föra bok över dammens beteende, tappningar, mätresultat, fel, underhåll och reparationer. Tillsynsmyndigheten kontrollerar och kontrasignerar boken vid sina besök. Damminnehavaren skall utföra fortlöpande granskningar och skicka in rapport över dessa årligen. En grundligare genomgång skall dessutom göras vartannat ar. Tillsynsmyndigheten gör besiktningsbesök de första fem aren. Därefter görs en fullständig besiktning vart tionde ar.

För gamla dammar finns regler om särskilda besiktningar. Tillsynsmyndigheten gör förarbetet och ministeriet beslutar efter samrad med dammkommittén. inspektionen skall göras av en sakkunnig som helst inte är samma person som har planerat dammen.

För dammar som är minst 20 m höga och med magasinsvolymen 15

milj. m3 finns också en förordning med tillämpningsföreskrifter om

ett övervaknings- och alarmeringssystem till skydd för befolkningen nedströms.

För att bestämma dimensionerande flöden använder man i Frankrike den s.k. Gradexmetoden. Den primära faktorn i denna metod är nederbörden. Man utgår fran att tillrinningsvolymen under perioder med höga flöden är lika med regnmängden med avdrag för markfuktigheten vid flödets början. Om marken är helt mättad medför varje ökning av nederbörden en lika stor ökning av tillrinningen. Arealnederbörden bestäms som medeltal för flera mätstationer och därefter genomförs dimensioneringsberäkningarna med hjälp av frekvensanslys. Gradexmetoden används för tillämpningsomraden upp till

5 000 kmz och dimensioneringsflöden bestäms för l 000-10 000 ars

aterkomstintervall.

Vid beräkning av avbördningsförmågan hos en dammanläggning utger man i Frankrike fran att en utskovslucka kan vara ur funktion. Man tar inte heller hänsyn till den vattenföring som passerar genom kraftverket.

S.2.h Schweiz

I Schweiz har dammsäkerhetsstadganden funnits i mer än 100 ar (Bundesgesetz 1877, 1957, 1962, 1964, 1970 m.fl.). Säkerhetsbestämmelserna gäller för alla dammar högre än 10 m -oberoende av storleken av den indämda vattenvolymen - och alla dammar högre än

5 m om den indämda vattenvolymen är större än 50 000 m3. Därut-

över kan bestämmelserna gälla för mindre dammar om det med hänsyn till de lokala säkerhetskraven kan vara motiverat.

Bestämmelserna innehåller bl.a. föreskrifter om godkännande av dammarnas konstruktion, om kontroll under byggnadstiden och om övervakning av dammarnas underhåll. Särskilt behandlas krigsskydds- Alarmsystem skall normalt installeras för atgärder och alarmsystem.

dammanläggningar med indämd vattenvolym större än 1 milj. m3.

Föreskrifter lämnas om ärlig tillsyn och kontroll av utskovsanordningar. Dammbyggnaderna skall arligen inspekteras av byggnadssakkunnig. Dessutom skall minst vart femte ar sakkunnig expertis besiktiga dammanläggningen.

5.2.5 Storbritannien

Säkerhetsbestämmelser för dammbyggnader finns sedan är 1930 (reviderade senast 1975). De gäller för dammar med en indämd vatten-

volym av 25 000 m3. Bestämmelserna innehåller emellertid inte nâgra

materiella stadganden utan reglerar endast organisationen av olika kontroller.

Lokala (County Councils) har till uppgift att föra myndigheter register över dammar och se till att besiktning sker. Dammägaren är skyldig att varje ar själv besiktiga dammen. Därutöver sker besiktning av en särskild sakkunnig ingenjör, som är en person vilken av vederbörande minister godkänts för dessa uppdrag. Officiellt godkända byggnadsingenjörer anlitas ocksa för konstruktion av dammar och övervakning av byggandet av en damm. Byggnadsingenjören utfärdar slutligt certifikat när dammen är klar. Tva är efter detta skall dammen inspekteras av en oberoende inspection engineer. Därefter skall inspektion ske efter förslag fran den ingenjör som ständigt övervakar dammen eller vid tidpunkter som inspektionsingenjören själv bestämmer.

Det finns inga bindande normer som reglerar konstruktion av dammar med utskovsanordningar och säkerhetsdetaljer. Däremot har civilingenjörsorganisationen i samarbete med Natural Environment Research Council gett ut riktlinjer för de ingenjörer som berörs av dammsäkerhetsarbete. Riktlinjerna tar upp fragor om storleken hos

flöden, åtgärder för att skydda sig mot flöden m.m. samt avslutas med rekommendationer om vaghöjd och fribord samt om fangdammar under byggnadstiden.

5.2.6 USA

Sedan är. 1972 finns National Dam inspection Act, som ger de federala myndigheterna (U.S. Army Corps of Engineers) behörighet att inspektera och granska dammarna i USA. Utifran den fara en damm utgör för befolkningen och egendom nedströms dammen har U.S. Army Corps of Engineers klassificerat de farligaste dammarna i USA. Vid inspektionerna iakttas Federal Guidelines for Dam Safety, riktlinjer vari anges huvuddragen av tekniska atgärder för att stärka dammsäkerheten. För att säkerställa en mera enhetlig tillämpning har i mitten pa 1980-talet ocksa utgetts riktlinjer för dimensionerande tillrinningar.

l lägen där ett dammbrott kan förorsaka förlust av människoliv, omfattande skada pa egendom och miljö eller allvarlig inverkan pa sociala värden (t.ex. historiska och kulturella värden) bör PMF väljas som dimensionerande tillrinning. Ett flöde mindre än PMF får väljas om inga eller endast fa permanenta bosättningar finns eller projekteras inom riskomradet etc.

Enligt riktlinjerna skall den dimensionerande tillrinningen kunna klaras med hjälp av utskovens avbördningskapacitet, magasinering i dammen eller en kombination av dessa förhållanden. Riktlinjerna erinrar också om att de tappningsanordningar som kan väntas fungera tillförlitligt under flödet bör vara tillgängliga samt att tillgång till reservkraft för luckmanövrering finns, att manöverorganen är lätt åtkomliga samt att tillfartsvägarnas kondition beaktas.

Utskovsanordningarna bör kunna släppa förbi högflöden och förhindra övat-spolning av dammen. Riktlinjerna anser att fria överfall är mera tillförlitliga än luckutskov men fördelen med luckor är att de ger möjlighet till förhandstappning.

S7

Enligt riktlinjerna är det också önskvärt att existerande dammar uppfyller samma krav som ställs pâ nya dammar. Vid inspektion och granskning av befintliga dammar bör därför samma normer för hydrologi och risker tillämpas som för nya dammar. överväganden om förändringar för att uppfylla kraven bör innefatta modifiering av dammanläggningar eller dämningsbestämmelser. Möjligheten att riva dammen far inte uteslutas. Förstärkning av dammen för att medge överdämning bör övervägas.

År 1985 publicerade en federalt tillsatt kommitté ytterligare dammsäkerhetskriterier i samband med att kommitténs resultat redovisades i boken Safety of Dams, Flood and Earthquake Criteria (National Academy Press 1985). Där ges bl.a. närmare detaljer om metoden för beräkning av PMP och PMF.

5.3 Flödeskommittém förslag

En undersökning som utförts av SMHI pa beställning av vattenregleringsföretagen ar 198ä visade att det förelag en påtaglig risk för att utskoven i en del svenska dammar var underdimensionerade. För att studera problemen ytterligare tillsatte SMHI och vattenkraftindustrin varen 1985 en kommitté, bestående av representanter för SMHI, Vattenfall och vattenregleringsföretagen samt med en f.d. vattenrättsdomare som ordförande. Kommitténs huvudsakliga uppgift är att utarbeta förslag till riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden vid kraftverks- och regleringsdammar. Kommittén skall vidare överväga i vilken utsträckning befintliga kraftverks vattenvägar får medräknas i avbördningsförmagan, vilka överdämningar som vid extrema flöden kan tolereras samt i vilken utsträckning flöden kan dämpas genom ändrad vattenhushallning. Kommittén kallar sig flödeskomittén.

I slutet av ar 1986 publicerades en lägesrapport där flödeskommittén redovisar en del resultat av hittillsvarande arbete. Rapporten innehaller beskrivningar av olika dammdimensioneringsmetoder och deras tillämpning i Sverige och ett antal andra länder. Vidare finns redogörelser för utfört och pågående arbete i fraga om dimensionerande

5B

nederbörd och dimensionerande flöden samt i fraga om den damminventering som haller pa att göras beträffande samtliga större kraftverk och regleringsmagasin norr om Vänern och Mälaren. Slutligen innehaller lägesrapporten förslag till vissa av dammsäkerhetskäl pakallade ändringar i VL.

Av SMHI:s utredning om extrem arealnederbörd framgar bl.a. att risken för extremt hög nederbörd är störst under högsommaren och nagot mindre under hösten. Sannolikheten för hög fyllnadsgrad i vattenmagasinen och stor vattenmättnad i marken tilltarlemellertid under hösten. Eftersom dammraset i Noppikoski hösten 1985 inträffade under en tid med hög markvattenhalt och relativt riklig nederbörd (men ingalunda extrem dygnsnederbörd) är det enligt flödeskommitténs mening dags att överge den svenska dammdimensioneringsmetoden, som huvudsakligen bygger på iakttagelser om höga varflöden i samband med exceptionellt kraftig snösmältning. Flödeskommittén anser att den av SMHI använda metoden för att räkna om höga punktnederbördsuppgifter till arealnederbördsmängder under 24 timmar är bra. Den behöver emellertid kompletteras med nederbördsvärden för andra tidsperioder och för andra arealer än dem som hittills använts.

Om man skall räkna om en given extrem nederbördssituation till flöde, är resultatet beroende av vilka antaganden som görs om markfuktigheten och vilken flödesniva man utgår ifran. Flödeskomittén undersöker om det kan vara försvarligt att anta ett visst markfuktighetsunderskott sommartid. Detta far i sa fall stor betydelse eftersom de extrema nederbördsfallen inträffar sommartid. Vid flödesberäkningen anser kommittén att månadens medelhögvattenföring kan vara ett lämpligt ingangsvärde för att beräkna det dimensionerande tillrinningsflödet.

Antagen extrem nederbörd och snösmältning kan omräknas till flöden med olika metoder. Flödeskomittén förordar användandet av hydrologisk modellteknik framför frekvensanlays. Med modelltekniken kan man kombinera ett antal förutsättningar i fraga om nederbörd, markfuktighet, snösmältning och ingangsflöde och pa sa sätt beräkna

ett extremt flöde, som är fysikaliskt rimligt men har mycket låg sannolikhet och därmed innebär hög säkerhet. Modelltekniken ger också stora möjligheter att beräkna flödesutvecklingen dag för dag, vilket är en förutsättning för att utvecklingen i ett eller flera regleringsmagasin skall kunna beräknas.

Extrem i ett älvsystem har en metod Inom projektet tillrinning utvecklats, med vilken en vattenföringsserie kan omräknas till en serie som visar effektiv nederbörd och snösmältning. Härigenom erhåller man en dataserie som inkluderar effekterna av snösmältning, markfuktighet, areal- och höjdberoende m.m. Genom ett statistiskt kan även tillskott över längre tidsperioder stubearbetningsprogram deras. Flödeskommittén håller på att bearbeta projektet men det tycks som om de mest extrema värden som man finner med denna metod ligger lägre än dem som erhålls genom direkt analys av nederbördsdata.

Enligt flödeskommitténs uppfattning bör blivande dimensioneringsriktlinjer innehålla ett antal sekvenser av extrem nederbörd och snösmältning som vattenkraftssystemet skall kunna klara. Det troliga är enligt kommittén att långa snösmältningsserier blir avgörande för dimensioneringen långt nere i ett älvsystem medan enstaka höstregn sannolikt är viktigare för magasin med små tillrinningsområden högt uppe i systemet. Närmare detaljer om utformningen av dimensionerande sekvenser kommer att diskuteras av flödeskommittén.

Vid publiceringen av flödeskommitténs delrapport hade SMHI:s invenav tappningsförmågan hos dammar vid större kraftverk och tering regleringsmagasin norr om Vänern och Mälaren gett till resultat att svar inkommit för 235 dammar. Fram till december 1986 hade kontroll gjorts av ca 50 dammar. Av dessa hade tolv preliminärt klassats som underdimensionerade. Flödeskomittén har framhållit att resultatet av SMHI:s granskning inte innebär att dammen utgör en akut risk för omgivningen men att det bör vara en varningssignal till ägaren att närmare undersöka om åtgärder kan vidtas för att öka avbördningsförmagan och/eller åstadkomma en dämpning av de i högsta flödena.

För att markera säkerhetsfragornas betydelse vid den vattenrättsliga prövningen och för att underlätta genomförandet av atgärder för att förbättra säkerheten vid befintliga vattenbyggnader har flödeskommittén föreslagit vissa ändringar i vattenlagen. För nya anläggningar föreslås endast ett smärre tillägg i 13 kap. 47 § VL enligt vilket en tillstandsdom ocksa skall innehålla föreskrifter som tillgodoser säkerheten. För befintliga anläggningar föreslas att kammarkollegiet skall ges möjlighet att utan hänsyn till tidsfrister begära omprövning av villkoren för gällande tillstånd för att förbättra en anläggnings säkerhet. Resultatet av en sådan omprövning kan föranleda kostnader för anläggningens ägare eller minskning av anläggningens värde pa olika sätt. Flödeskommittén föreslår att ersättningsreglerna för denna situation skall vara desamma som da anläggningens ägare själv begär omprövning, vilket innebär att tillstandshavaren själv far vidkännas alla uppkommande kostnader och förluster. Skälet till detta är att omprövningen sker i anläggningsägarens intresse och tillgodoser krav som omfattas av hans ägaransvar.

Flödeskommittén föreslar vidare att avvikelse från gällande vattenhushallningsbestämmelser skall fa ske utan föregående tillstånd om det år nödvändigt för att förebygga allmänfarlig ödeläggelse eller väsentligt minska dess omfattning. Ansökan om godkännande av vidtagna atgärder skall dock göras snarast möjligt.

Kommittén har ocksa föreslagit ett tillägg till 17 kap. 2 §. Enligt denna paragraf skall vattenföretag som inverkar pa vattenförhallandena drivas sa att de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen. Kommittén föreslar det tillägget att när fara föreligger för dammras eller annan omfattande skadegörelse, innehållande och tappning av vatten skall ske sa att skaderisken minskas sa langt som möjligt.

Slutligen har kommittén föreslagit att ersättningsfragan i vissa fall skall kunna uppskjutas. När särskilda bestämmelser rörande innehallande eller tappning av vatten har fastställts för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet och skadorna inte lämpligen kan

uppskattas på förhand, får sålunda enligt förslaget ersättningsfrågan i denna del uppskjutas för prövning i princip enligt vad som gäller för oförutsedda skador.

Flödeskommittén kommer att fortsätta arbetet med dimensioneringsriktlinjer och räknar med att kunna lägga fram ett förslag under år 1988. I den meteorologiska delen av problemkomplexet avser flödeskommittén att med SMHhs utredning om extrem arealnederbörd som grund överväga frågorna om korrektion på grund av bristen på nederbördsmätningar i den högre fjällterrängen och om nederbördevärden för andra tidsperioder än 214 timmar och andra arealer på

nederbördsområdet än 1000 och 10 000 kmz. Dessutom kommer

flödeskommittén att beakta snösmältningen vid bestämmande av dimensioneringsriktlinjer. SMHI har påbörjat en studie av snösmältningsintensiteten och flödeskommittén följer resultaten från denna.

inom den hydrologiska delen av arbetet med dimensioneringsriktlinjer finns också en del fragor för flödeskommittén att ytterligare överväga. Exempel på sådana är vilken grad av markfuktighet som man under olika årstider bör räkna med som initialtillstånd i början av ett dimensionerande flöde. En annan betydelsefull uppgift är att ta fram dimensionerande sekvenser av nederbörd och snösmältning för att med utgångspunkt från dessa kunna bestämma den risk- och säkerhetsniva som riktlinjerna kommer att ligga på.

I övrigt avser flödeskommittén att uttala sig dels om frågan i vad mån befintliga kraftverks vattenvägar skall fa medräknas i avbördningsförmågan (bade nya och befintliga dammar beaktas), dels om återstående frågor rörande överdämning och flödesdämpning.

6 DAMMAR - KONSTRLKTION OCH KONTROLL

6.1 Allmänt

Man räknar med att det i Sverige finns ca 10 000 dammar av varierande storlek och ålder. Av dessa är ca 140 vad man betecknar som höga dammar, dvs. dammar som har en höjd som överstiger lS m. l ett internationellt dammregister finns data för ca 35 000 dammar högre än 15 m. Mer än hälften av dessa dammar är belägna i Kina. Som exempel pa olika typer av dammar kan nämnas kraftverks- och sjöregleringsdammar, sagverks- och kvarndammar, invallningsdammar och sedimentationsdammar vid gruvor. Det finns ocksa provisoriska dammar - fângdammar - som används för att t.ex. halla undan vatten pa en arbetsplats.

De större dammarna tillhör i allmänhet kategorien kraftverksdammar och/eller regleringsdammar. En uppdelning i storlek och ägare av svenska dammar högre än 15 m ger följande bild (World Register of _ Dams, ICOLD 1984).

Dammhöjd i antal meter Ägare 15-25 26-50 51-75 76-100 100 Summa

Vattenfall 27 15 2 2 2 4B Privata och kommunala företag 59 25 A 2 1 1 g 136

Som synes är endast ett 10-tal dammar högre än 50 m. Högst är Trängsletdammen i Dalälven med 125 m. Andra höga dammar är Seitevare 106 m, Messaure 101 m, Letsi 85 m, Höljes 80 m, och Suorva 30, 50 respektive 67 m.

Ett stort regleringsmagasin behöver inte vara liktydigt med hög damm. Utnyttjas en tillräckligt stor sjö som magasin kan volymen erhållas med bade liten uppdämning och liten regleringshöjd. Ett exempel pa detta är Vänern, landets största regleringsmagasin omfattande 9 380 milj. m3, med endast l, 7m regleringshöjd och en damm vid utloppet i Vargön som är lägre än 15 m. I det näst största magasinet, Suorva, har flera naturliga sjöar dämts in. Magasinsvolymen är där 5 900 milj. m3 och regleringsamplituden 30 m.

l vattendrag med fa eller srna sjöar har magasin ibland skapats genom uppdämning i själva floddalen. Detta är fallet i Trängslet där en konstgjord nära 7 mil lang sjö bildats genom att Österdalälvens dalgang har spärrats av med en hög damm. Sjöytan regleras 35 m för regleringsvolymen B80 milj. m3.

En dammtyp som ej ingar i den vanliga dammstatistiken är de s. k. sedimentations- eller industridammarna, huvudsakligen anlagda i anslutning till gruvor eller anrikningsverk. Det finns flera tusen sådana utomlands. Säkra uppgifter frân vissa länder saknas dock. l Sverige finns det 26 dammar i bruk. Dammhöjderna varierar mellan l0 och 30 m. Den högsta dammen i Sverige är 60 rn hög och finns i anslutning till Strassagruvan. Gruvan är nu nerlagd och magasinet är avvattnat.

6.2 Dammtyper

Man kan dela in dammarna i olika typer beroende pa det byggnadsmaterial som används. Vanligast är fyllningsdammar och betongdammar. Gamla dammar kan ocksa vara gjorda som murverksdammar i form av huggna sammanfogade stenblock. För provisoriska dammar kan även trä och stal komma till användning.

Fyllningsdammar är den vanligaste dammtypen, uppskattningsvis omkring 85 % av alla dammar. De äldsta dammarna byggdes i allmänhet av ett enda jordmaterial som ibland försågs med erosionsskydd pa slänterna. Denna dammtyp kallas för en homogen damm och är fortfarande vanlig när det gäller laga dammar. När man började

bygga högre dammar ökade kravet pa säkerhet, vilket ledde till att

Fig. 6:1 Tvärsektion genom tre typer av jord- och stenfyllningsdammar med olika placering av tätkårnan: a) Seitevare, b) Höljes och c) Trängslet.

dammarna började byggas i zoner av olika material. Dammens stabilitet ökar dels genom att tätkärnan dräneras, dels genom att fyllningen i de yttre skikten av dammen utgörs av grovt material. De i Sverige vanligaste typerna av fyllningsdamm visas på figur 6:1. Centralt finns en kärna, vanligen bestående av tät morän. Kärnan stöds av ett vattengenomsläppligt sandfilter. Ett grövre grusfilter bildar övergång till stödfyllningen i uppströms- och nedströmsdelen. Stödfyllningen består oftast av språngsten eller annat grovt stenmaterial. Slänternas lutning beror på kvaliteten hos fyllnadsmaterialet och undergrunden. Uppströms skyddas slänten av så grovt material att den kan motstå påverkan av vågor. För större dammar brukar fribordet, dvs. höjden mellan dämningsyta och dammkrön, variera mellan 3 - 6 m beroende på bl. a. lokala förhållanden såsom våghöjder, utskovens utförande m.m. Små dammar har ofta fribord på endast 0,5 - 1,0 m.

Det förekommer också fyllningsdammar med en mer eller mindre lutande tätkärna (se figur 6:1 b och c). Tätskikt av andra material än morän förekommer också, t.ex. trä, betong eller asfalt. Detta kan placeras centralt i dammen eller som tätande skikt direkt på uppströmsslänten.

Betongdammar har utvecklats sedan slutet av lBOO-talet, då stenmurverket började ersättas av betong. Betongdammar kan med hänsyn till deras verkningssätt och utformning indelas i massivdamm (klumpdamm), lamelldamm (pelardamm) eller valvdamm. Den massiva dammen har normalt en triangulär tvärsektion. Stabilitet uppnås genom att egenvikten görs tillräckligt stor. Lamelldammen består i princip av en frontplatta som stöds av skivor. Fronten görs ofta lutande varigenom vattentrycket får en gynnsam riktning och erforderlig vikt på dammen minskar (se figur 6:2). Valvdammen består av en horisontellt böjd vägg. Vattentrycket överföras genom valvverkan till berggrunden på stränderna.

Större betongdammar har på senare år mestadels byggts som lamelldammar i Sverige. Valvdammar passar bäst i trånga dalgångar varför denna typ sällan förekommer i Sverige.

66 MASSIV BETONGDAMM

LAMELLDAMM Plansektion

Isoleringsvägg

VALVDAMM

FIGUR 6:2

6.3 Utskov

i en damm maste det finnas öppningar, s.k. utskov, för att vattnet skall kunna avbördas. Utskoven kan vara av olika typer och ha olika placering. Den vanligaste typen är ytutskov där avbördning kan ske fritt ner till tröskelns niva. Ligger öppningen helt under vattenytan kallas det bottenutskov. Andra mindre vanliga typer av utskov är schaktutskov och hävertutskov. Avbördning kan ocksa åstadkommas med hjälp av bräddavlopp, vars tröskel ligger strax över dämningsgränsen. Bräddavlopp maste i allmänhet göras mycket breda för att man skall uppna tillräcklig avbördningskapacitet och därmed undvika allt för stor överdåmning.

Anordning för avstängning av utskovsöppningar kan vara av olika typer, nämligen sätter, nålar, olika planluckor, segmentluckor, sektorluckor, klaffluckor, ventiler m.m. Sätter är den enklaste anordningen för avstängning av ett litet utskov och kan besta av bjälkar eller plankor som läggs horisontellt på varandra i falsar. Manövrering sker med batshakar eller dylikt. Vid större bredder och djup krävs kraftigare och tyngre sättar varför manövrering maste ske med lyftstänger och spel.

Bjälkar eller plankor anbringade i stående ställning för avstängning av ett utskov kallas för nålar. Dessa stöder nedtill mot en tröskel och upptill mot en horisontell stödbalk. Utsättning och upptagning sker för hand vilket begränsar längden pa nalarna med hänsyn till olycksrisken vid hanteringen.

Vid mindre dammar sker avstängning vanligen med planluckor av trä. Används spett som hävstänger för lyftning kallas de för spettluckor. Större planluckor utförs i stal. Är de försedda med hjul kallas de hjulluckor. Den vanligast förekommande typen av utskovsluoka i större vattendrag i Sverige är segmentluckan, se figur 6:3. Luckan består i princip av ett cirkelsegment med stödben som är fästade vid lagertappar i pelarsidorna. Lyftning sker med linor eller kuggstänger. Pa figuren visas även en sektorlucka. Denna är nedsänkbar sa att vatten och flottgods kan passera över luckan. Eftersom flottningen till stor del har upphört, installeras sektorluckor numera sällan da de är mera komplicerade än andra lucktyper.

68 SEGMENTLUCKA SEKTORLLCKA Figur 6:3

6.lt Uppförande och underhåll av dammar

För-undersökningar

innan en damm byggs undersöker man grundläggningsförhallandena. Detta kan ske med olika metoder såsom provgropar, olika former av borrning med uttag av prover på bade jord och berg, seismiska mätningar m.m. Med ledning av utförda undersökningar väljs dammläge, grundläggningsmetod, dammtyp samt erforderliga tätningsatgärder i grunden. Även vid grundläggning pa berg, vilket helt naturligt eftersträvas, är tätheten i grunden i de flesta fall ej tillräcklig. Tätning sker da genom injektering vilket innebär att cementbruk pressas in i rader av borrhal sa att sprickor i berget blir fyllda. Vid grundläggning på otäta jordlager kan tätningsarbetena bli mycket omfattande. Lokala förhållanden far avgöra vilken metod som är lämpligast. Den kan bestå i tätningsdike eller skärm till tätare lager, ökning av läckvägen genom förlängning av tät bottenbeklädnad (blanket) eller jordinjektering. Vid förundersökningarna tar man även prover pä kvalitet och tillgång pa dammbyggnadsmaterial vilket påverkar valet av dammtyp.

Kontroll i byggnadsskedet

Arbetet under projekterings-, konstruktions- och byggnadsskedena är av avgörande betydelse för en damms säkerhet. Fel som begås i dessa skeden är svara att rätta till sedan dammen är färdig. Noggranna undersökningar krävs av byggnadsmaterialet. Vid fyllningsdammar är det viktigt att testa material som skall användas till tätkärna och filter. Det krävs stora mängder material och kvaliteten mäste vara jämn så att hanteringen vid byggandet blir säker och rationell. Under utförandet sker kontinuerlig provtagning och kontroll av att rätt material för tätkärna och filter används, att utläggning och packning sker pâ rätt sätt m. m. Denna övervakning sker normalt genom kraftföretagens byggorganisationer eller av anlitade konsulter.

För betongkonstruktioner finns av statens planverk fastställda be-

stämmelser för konstruktion, material och utförande. Dessutom har Vattenfall givit ut handböckerna Anvisningar för utförande och kontroll av betongarbeten 1972 (nyutgåva av handbok fran l942) samt Anvisningar för utförande av cementinjektering i berg l968.

För jord- och stenfyllningsdammar finns inga officiellt fastställda bestämmelser. Anvisningar utarbetades av Vattenfall redan under 1950-talet. Första upplagan kom ut ar 1954 och hade titeln Anvisningar för utförande och kontroll av jorddammar. En andra omarbe-

tad upplaga gavs ut ar 1958. Handboken har använts inte enbart av

Vattenfall utan varit normgivande vid uppförandet av de flesta större fyllningsdammarna i Sverige sedan 1950-talet. En omarbetad och utökad upplaga beräknas bli färdig varen 1988. Vid.utarbetande av handboken har inhämtats synpunkter och erfarenheter även fran andra kraftföretag, konsultföretag och entreprenörer bade inom och utom landet. Avsikten är att den - liksom tidigare - i första hand skall vara anvisningar för Vattenfalls arbeten men den kommer sannolikt att vara vägledande även för den privata dammbyggnadsverksamheten.

Kontroll i driftsskedet

Fortlöpande övervakning av dammbyggnader är fran säkerhetssynpunkt nödvändig även efter idrifttagningen. Bade för Vattenfall och för medlemsföretagen i Kraftverksföreningen finns sedan lang tid tillbaka likartade instruktioner med rekommendationer om hur övervakningen skall ga till.

Som hjälpmedel vid tillsynen upprättas för varje ny anläggning beskrivningar och speciella skötselanvisningar. Dammarna förses t.ex. med olika slag av mätpunkter, rör för observation av grundvattennivån, registrering av vattenläckage och rörelser av olika slag m.m. Som exempel pa moment i dammkontrollen kan följande hämtas ur Vattenfalls instruktion.

- utförs med ca en veckas mellanrum av Driftmässig tillsyn driftpersonalen. Speciell uppmärksamhet riktas pa erosionsskador, sättningar och läckage.

- Inspektioner utförs minst en gang per ar av driftpersonalen. Därvid inspekteras de anläggningsdelar, som är aktuella för resp. anläggning enligt ovan nämnda skötselanvisningar. - Besiktningar utförs av byggnadsteknisk besiktningsman med 3-4 ars intervall. Besiktningen utförs grundligt och alla aspekter som har med dammsäkerhet att göra beaktas. Besiktningsverksamheten har följande tre ändamål. 0 Kontroll av dammens säkerhet o Bedömning av behovet av underhåll o Erfarenhetsâterföring till nya anläggningar.

I bada instruktionerna framhålls att särskild uppmärksamhet skall ägnas följande områden:

- Erosionsförhallanden nedströms utskoven - släntstabilitet, sprickbildning och jordflytningar i jorddammsslänter - läckage, uppvattning och grumlingar nedströms dammen grundvattenförhallanden - erosion och sättningar i jorddammskrön och - slänter - tjällyftningar i jorddammskrön - sprickor, otäta fogar i betongkonstruktioner - kalk- och rostutfällningar - utskovsluckornas funktion

Vattenfalls kontroll omfattar drygt 30D dammar och Kraftverksföreningens nagot flera. l allmänhet utförs kontroll av alla större dammbyggnader i enlighet med de ovan nämnda instruktionerna. För medelstora och mindre vattenanläggningar har dammsåkerhetsnämnden utarbetat riktlinjer, som i första hand är avsedda att vara en vägledning för länsstyrelserna i deras verksamhet som tillsynsmyndighet enligt VL men som även är till ledning för dammägarens fortlöpande inspektion av en vattenanläggning. Riktlinjerna innehåller en allmän information om underhåll och tillsyn, anvisningar för besiktning med exempel pa vad som bör finnas med i den tekniska beskrivningen samt anvisningar om de delar av anläggningen som är viktigast fran säkerhetssynpunkt och som regelmässigt bör kontrolleras. Slutligen finns anvisningar för larm- och reparationsberedskap.

6.5 Driftövervakning

Numera är flertalet större vattenkraftstationer fjärrstyrda fran driftcentraler och normalt finns ingen personal i stationen för övervakning av vattenståndet. Olika typer av automatik för reglering av vattenföringen i syfte att halla vattenståndet framför dammen inom tillatna gränser har sedan länge funnits i drift. Likaså har automatik för att öppna utskovsluckor i nödsituationer utvecklats för olika behov och med varierande komplexitet. Kraven pa automatiken har ökat med pågående utbyggnader till allt högre utbyggnadsvattenföringar. Speciellt vid anläggningar där utbyggnadsvattenföringen är stor i förhållande till magasineringsmöjligheterna skulle vid stopp pa aggregaten vattenytan kunna stiga snabbt om inga atgärder vidtagas.

Harsprangets kraftstation är ett belysande exempel pa detta. En effektutbyggnad har där skett under 1970-talet varvid stationens kapacitet har ökat till 1040 m3/s. Vid magasinering av denna vattenföring skulle vattenytan stiga med 1,65 m/tim. Detta kan jämföras med det uppströms belägna kraftverket i Porjus som har samma utbyggnadsvattenföring men där vattenytan vid franslag utan lucköppning endast stiger 0,01 m/tim beroende på att magasinsytan är sa mycket större. I Harspránget har för att öka säkerheten installerats tva frân varandra skilda övervakningssystem, nämligen vattenövervakningsautomatik och katastrofskydd.

Grundläggande för säker avbördning och därmed hög dammsäkerhet är att kraftförsörjningen alltid fungerar bade till kontrollutrustning och avbördningsanordningar. För att klara stopp i stationer och avbrott eller strömlöshet i yttre nätet finns normalt atgärder för reservkraft vidtagna. Kontrollutrustningen manövreras med likström fran likriktare med batterier som reserv. Reservkraft till utskovsluckor kan erhållas genom matning fran batterier (likströmsdriven lucka), dieselelverk, reservspel, handdrift m.m. Utformningen och

förekomsten av reservsystem varierar beroende på stationens läge i

systemet, storlek pa stationen och dess dämningsomrade, utryckningstid för personal m.m. Dammens typ och utformning har givetvis också betydelse i sammanhanget.

7 INTRÄFFADE DAMMOLYCKOR OCH ALLVARLlGA TILL- BUD

7.1 Organisationer m.m. för studier av dammbrott

I Sverige har vi varit förskonade fran större dammolyckor. Utomlands har saväl större som mindre dammkatastrofer inträffat. Studier av dammolyckor är viktiga för kunskapen om dammkonstruktionernas funktion. ICOLD bildade i mitten av 1960-talet en särskild kommitté för att studera orsaken till inträffade dammbrott. En sammanställning av kommitténs arbete finns i Lessons from Dam lncidents 1974. Ett fortsatt arbete finns redovisat i Deterioration of Dams and Reservoirs 1984. Genom representation i den permanenta Committee on Dam Safety inom _ICOLD deltar Sverige i detta internationella arbete. l april 1984 ägde en damrnsåkerhetskonferens rum i Coimbra, Portugal, med deltagare från mer än 30 länder. Vid denna redogjorde professor J.L. Serafim, Coimbrauniversitetet, för sina studier av kända dammbrott mellan aren 1850 och 1980 för dammar högre än lS m. Redogörelsen omfattade 1146 dammbrott. Serafim hade funnit att dammrasen minskade påtagligt med ökad höjd och att rasen var mera sällsynta bland moderna dammar. Det framgick ocksa att de ras som förekommit i allmänhet inträffat kort tid efter färdigställandet. S0 % av dammbrotten inträffade vid första uppfyllnaden.

7.2 Orsaker till dammbrott

Professor Serafim har funnit att överspolning (i allmänhet orsakad av stora översvämningar eller av att dammluckor ej har öppnats) orsakar en tredjedel av katastroferna. Ytterligare en tredjedel beror pa inre erosion (för mycket strömning genom dammarna eller undergrunden) och onormalt upptryck. Andra orsaker är glidning, jordbävning, fel i material och konstruktioner samt dåligt utförande.

I en annan undersökning anges följande orsaker till dammbrott i USA.

Bristande kapacitet eller dålig funktion hos utskov 41 % Läckage 36 % Inatabilitet 7 % Dalig utloppskonstruktion 7 % Diverse 9 %

7.3 Beskrivning av nagra dammolyckor

I det följande beskrivs kortfattat nagra olyckor som drabbat dammar såväl utomlands som i Sverige. För utlandet redovisas ett urval av de mest uppmärksammade olyckorna för nagra olika typer av dammar. För Sverige beskrivs de flesta dammolyckorna samt fran senare ar kända tillbud. Uppgifter om de utländska dammolyckorna har hämtats från bl. a. Robert B Jensen: Dams and Public Safety (Denver 1983).

7.3.1. Dammolyckor i utlandet

Vega de Tara, Spanien

Dammen, som byggdes under aren 1954 -l957, var en 34 m hög betongdamm. Konstruktionen var närmast av typen lamelldamm, dvs. en

betongskiva som stöddes av murade stödpelare. Dammen rasade en

januarinatt 1959, varvid en bergby 5 km nedströms förstördes och [44 personer omkom. Brottet började i en fog mellan betong och murverk vid ena stranden. 17 dammsektioner eller mer än halva dammen spolades successivt bort. 8 milj. m3 vatten forsade ut pâ 20 min. Orsaken befanns vara dalig konstruktion. Stor skillnad i elasticitet mellan betong och murverk hade till följd att samverkan mellan de olika materialen blev dålig.

Malpasset, Frankrike

Malpasset, en 61 m hög valvdamm i betong belägen i södra Frankrike, rasade i december 1959. Förödelsen blev stor pa den ll km langa sträckan ned till Medelhavet och 421 personer omkom. Detta är det

enda brott som har drabbat en damm av denna typ. Dammen uppfördes under aren 1952-1954. Under det att dämningen togs upp till full höjd regnade det häftigt. Pa tre dagar steg vattenytan ca 4 m upp till dämningsgränsen. Dammbrottet inträffade i samband härmed. Magasinsvolymen var ca 22 milj. m3. Orsaken till brottet var att vänstra berganfanget gav vika pa grund av svagheter i berggrunden medan själva betongvalvet befanns vara beräknat och utfört pa bästa sätt.

Vajont, Italien

En av de största dammolyckorna någonsin inträffade i oktober l963 vid denna damm, belägen i norra Italien, varvid 2600 personer omkom och fem byar förstördes. Olyckan berodde dock inte pa att dammen brast. I samband med intensivt regn korn ett mycket stort bergparti - storleken uppskattad till 240 milj. m3 - pa glid ned i vattenmagasinet och gav upphov till enorma vågor som slog över dammen. vattenytan lag vid tillfället 22,5 m under krönet. Vågen hade en höjd av 100 rn när den slog över krönet. Totalt slungades ca 115 milj. m3 vatten över krönet eller upp pa motsatta bergsidan. Den 265 rn höga och 3 ar gamla valvdammen klarade dock trycket och fick endast smärre skador pa krönet. Att bergsidan var instabil hade registrerats redan när vattenmagasinet planerades men planerna hade ända fullföljts. Efter ett mindre skred (ca 69 000 m3) när dämningen ar 1960 tagits upp till hälften mättes de pågående rörelserna kontinuerligt. Dagen före olyckan hade mätningarna visat att ett oväntat stort bergparti var i rörelse. Storleken på skredet var emellertid inte förutsedd och varningar verkar inte ha blivit utsända.

Fries, Argentina

Dammen byggdes omkring ar 1940 i ett vattendrag vid Andernas fot med staden Mendoza pa sluttningen nedanför. Avsikten med dammen var att magasinera flöden vid häftiga regnstormar som normalt har kort varaktighet. i januari 1970 översvämmades dammen vid ett häftigt regn och spolades bort. En 2 m djup flod med lerigt vatten forsade genom den närbelägna staden varvid drygt 1:0 personer

dödades. Minst 500 blev hemlösa. Dammen hade en höjd av lS m och en möjlig magasineringsvolym av 200 000 m3. Den var uppbyggd av sten med en tätande betongskärm pa uppströmssidan. Slänterna var mycket branta, l:l. Avbördning kunde ske genom ett ytutskov med kapaciteten 40 m3/s och genom ett betongtorn med öppningar pa flera nivåer utan luckor. Tornet stod i förbindelse med en kulvert under dammen. Orsak till översvämningen var otillräcklig avbördningskapacitet. Bottenutloppet hade dessutom till viss del blivit igensatt genom slamavlagring, en vanlig företeelse i dessa trakter. En ny fyllningsdamm färdigställdes tre ar efter översvämningen med en större magasinsvolym och en nära l0 ganger sa stor kapacitet hos utskoven, motsvarande ett flöde med âterkomsttiden l 000 ar.

Teton, USA

Den högsta damm som hittills har rasat är den 93 m höga Tetondammen i Idaho. Dammen brast i juni 1976 i samband med första dämningen när magasinet var nästan fullt. Läckaget började vid höger strand och höger anfang. Magasinet, som da innehöll 350 milj. m3, tömdes på kort tid, varvid 11 personer omkom. De materiella skadorna uppskattades till cirka 400 milj. dollars.

Tjänstemän från dammägaren Bureau of Reclamation varskodde lokala Sheriffen ca tva timmar innan det totala genombrottet skedde. Härigenom kunde evakuering ske av befolkningen i områdena nedströms dammen och detta bidrog i hög grad till att begränsa antalet dödsoffer.

Tetondammen var placerad i en branta bergsidor och en

kanjonimed

ganska bred och flat botten bestående av älvsediment som täcker ett genomsläppllgt och uppsprucket vulkaniskt berg. Dammen kan betecknas som en jordfyllningsdamm med tjock tätkärna av lätteroderbart material och stödfyllning av sand och grus. Fyllnadsvolymen i dammen uppgick till 7,5 milj. m3. Omfattande cementinjekteringar utfördes i djupa tätningsdiken, som mitt under dammen

nadde ned till berggrunden pa 30 m djup. Vid de branta anfangen togs

det dåliga ytberget bort sa att 20 m djupa tätningsdiken bildades med branta slänter. Detta gjordes för att man ville slippa injektera i daligt ytberg.

Tillkallade experter har kommit fram till att dammbrottet orsakats av - strömning genom injekteringsridan som ledde till erosion i botten av tätningsdiket - ojämna sättningar i tätningsdikets fyllning - läckage genom fyllningen i diket, då de branta bergväggarna i diket ej hade tätats.

Kantalai, Sri Lanka

Den för bevattningsändamal byggda dammen Kantalai med en längd av 2, l km och en största höjd av [8 m brast i april 1986, varvid det nyligen fyllda magasinet tömdes pa 135 milj. m3 vatten. 125 personer förlorade livet och förödelsen blev stor i nedanför liggande byar och bosättningar. Dammen byggdes pa 6000-talet och hade alltsa fungerat i ca 1300 ar. Den hade dock undergatt en större renovering omkring ar 1870 och de även försetts med en tredje sluss.

Dammkonstruktionen bestod av murverk med tätade fogar och anslu-

tande jorddammsdelar. Enligt ögonvittnen och expertundersökningar

tycks genombrottet ha börjat vid tredje Slussens anslutning mot jorddammen och orsakats av att fogarna i murverket spolats ur. Erosionen har sedan gått vidare in i omgivande jorddammsmassor och spolat bort dessa pa en sträcka av 180 m. Vibrationer fran ett nybyggt pumphus förmodas ha bidragit till att fogbruket förstörts. Med hänsyn till att 7 000 ha ris- och sockerrörsodlingar bevattnades fran magasinet ämnar man reparera dammen sa snart som möjligt.

Stava, Italien

Två avfallsdammar (sedimentationsdammar), belägna vid en gruva ovanför staden Stava i norra Italien, rasade i juli 1985. 270 personer omkom när vatten och slam forsade ner i den trånga dalen och översvämmade staden. Dammarna hade byggts pa och höjts successivt, vilket ofta förekommer vid denna dammtyp. Den övre dammen hade natt en höjd av 22 m. Högt vattenstånd och häftigt regn rådde vid

olyckstillfället. Man tror att brottet började med en utglidning av dammslänten i övre dammen, vilket ledde till att även nedre dammen bröts igenom med följd att bada avfallsmagasinen tömdes på mycket kort tid.

Lutufallet, Norge

Lutufallets kraftverk ligger i Trysilelva (Klarälven) nära riksgränsen mot Sverige med Höljessjön omedelbart nedströms. Fallhöjden är

11a m. Dammen har tva stycken 15 m breda utskov genom vilka

avbördningen regleras med dels en sektorlucka, dels en segmentlucka. Dessutom finns det en överfallsdamm med krönet vid dämningsgränsen.

l början av maj 1986 fick man kraftigt ökande vattenföring och ovanligt stor isgang i älven. Normalt flottas isen genom utskovet med den nedåtgående sektorluckan men den höga vattenföringen gjorde att även segmentluckan måste användas för isavbördningen.

Den 9 maj var dämningsområdet i stort sett befriat från is och man avsåg att stänga kraftverket för grindrensning samt öppna segmentluckan i motsvarande grad. Luckans underkant var då 2 m över tröskeln. Luckspelen startades för lyft av luckan men i stället föll den ned på tröskeln med ett brak. Fästöronen för lyftlänkarna hade Iossnat.

Vattenytan steg snabbt 1 rn och vatten började rinna in i kraftverket. Det höga vattenståndet hade också till följd att vatten forsade över segmentluckan och gjorde den svåråtkomlig. Man bestämde sig da för att gräva och spränga bort en del av fyllningsdammen vid sidan av överfallsdammen. inom ett dygn var förbipassagen klar. Efter ytterligare ett dygn kunde luckan lyftas och därmed var kraftverket räddat.

Segmentluckan hade fungerat i 25 år. Orsaken till att fästena lossnade befanns vara korrosion samt utmattning på grund av dyna-

misk belastning som förmodligen uppstått i samband med sprängning

och avbördning av is.

7.3.2. Dammolyckor i Sverige

Högtrâsk, Jokkmokk

En mindre känd dammolycka inträffade i Norrbotten pa 1930-talet. Norrbottens-Kuriren hade följande rubrik i juni 1932.

Naturkatastrofen i Högträsk tömde fullständigt fem sjöar pa minst lt0 milj. m3 vatten. Den väldiga vattenmängden sopade undan allt i sin väg - 10 milj. m3 jordmassa sattes i rörelse.

Den efterföljande artikeln berättar vidare. Pa en högplata mellan Luleälv och Raneälv lag en sjö vid namn Avakkajaure med avlopp till Luleälv via bl. a. sjön Högträsk och bäcken Kaltisjokk. Arbeten hade pagatt med en fördämning i sjöns utlopp i syfte att stänga det vanliga utloppet och leda över vatten till Aimojokk-Raneälven för flottningsändamal. Arbetena hade fullbordats i slutet av maj och dämning hade påbörjats da katastrofen inträffade. En läcka hade uppstått i fördämningen och man lyckades ej täta denna. Plötsligt bröt vattnet igenom vallen. Vattnet skar sig ned genom den mäktiga bank av morän som nagon gang under istiden bildat sjön, och pa kort tid hade en kanal av upp till 30 meters djup och 300 meters bredd bildats. Stor förödelse uppstod utefter vattnets väg ned till Luleälven. Pa ca fem timmar fördes 40 - 50 milj. m3 vatten ned i älven fran en niva som låg drygt 250 m högre upp. Via Kaltisjokk spelades minst 3 milj. m3 sten och grus ut i älven strax nedströms det nuvarande kraftverket Messaure. Ingen människa tycks ha omkommit enligt tidningen.

Semningssjö

Dammen vid Semningssjöns utlopp i nordvästra Jämtland byggdes åren 1951-1952. Full dämning uppnâddes i maj 1953, då dammbrottet ocksa inträffade. 20 milj. m3 vatten strömmade ut och översvämmade Sippmikks kraftstation, belägen l mil nedströms. Dammen var byggd som en homogen jorddamm. Ursprunglig höjd vid brottstället var endast 3-3,5 m. Brottet förorsakades av eroderande vattenströmmar i grusskikt under dammen. Förundersökningarna hade varit otillräckliga. Det fanns ingen bevakning under dämningen.

BO

Sysslebâck

Dammbrottet i Sysslebäck, da Näckadammen i Näckân brast, kan vara ett exempel pa att även en liten damm med en relativt liten indämd vattenvolym under ogynnsamma omständigheter kan valla stor skada. Dammen, som byggts pa 1910-talet, hade ett utskov i betong med tva öppningar och anslutande jorddamm. Höjden var 4 m och indämd volym 12 000 m3. l samband med häftigt regn - enligt uppgift ca 100 mm pa 12 timmar - överströmmades jorddammen den 21 juli 1973 och eroderades bort. Utskovet var inte helt öppet och dessutom hade antagligen flytgods drivit mot utskovet och minskat avbördningsförmagan. En människa drunknade och stora materiella skador vallades.

Noppikoski och Hansjö

Ovanligt riklig nederbörd under juli, augusti och första veckan i september 1985 gav upphov till stora flöden i Oreälven, ett biflöde till Österdalälven med föreningspunkt i Siljan. De häftiga regnen under den första septemberveckan gav sammanlagt 170 mm nederbörd. Medeltillrinningen den 7 september var ca 180 m3/s. Högsta tidigare kända högvattenföring var av SMHI angiven till 110 m3/s.

Dammen i Noppikoski var 16,5 m hög. Den var byggd av morän och grus samt försedd med tva utskov, dimensionerade för en avbördning av 140 m3/s. Utskoven kunde stängas av med vardera fyra horisontella, 6 m långa sätter. Dessa manövrerades med ett elmotordrivet spel som pa räls kunde förflyttas mellan de bada utskoven. Pa kvällen den öseptember var alla sättarna i vänstra utskovet nedsatta medan endast den nedersta sätten i högra utskovet var pâ plats och kopplad till spelets kuggstänger. När signal om högt vattenstånd gavs, skulle spelet automatiskt sättas i gang för att lyfta bort den nedersta sätten. Tillrinningen ökade och spelet började dra upp sätten som emellertid fastnade p.g.a. sneddrag. Det gick inte att Iösgöra kuggstängerna fran sätten. Spelet satt fast och kunde inte flyttas till vänstra utskovet för att lyfta sättarna där (se fig. 7:1). I avsikt att manuellt försöka lyfta bort sättarna beställdes en kranbil men denna kunde inte ta sig fram till dammen under natten pa grund av att en väg spolats bort. Pa morgonen den 7 september steg vattenytan över

Teckning: Ingemar Franzén Figur 7:1 Noppikoskidammens utskovsparti sedan spelet fastnat (Teckningen hämtad ur Ny Teknik nr 38/1985)

dammkrönet och ett parti av dammen eroderade bort. Vattenmagasinet tömdes och en milj. m3 vatten rann ut pa 45 min med ett maximalt flöde av ca 600 m3/s. Detta flöde orsakade att älven pa en sträcka av ca tva mil fick delvis ny sträckning, att tre broars väganslutningar raserades och en del skog fälldes. Ingen människa skadades. Dammbrottet hade försumbar inverkan pa vattenstandet i den 4 mil nedströms belägna Skattungen-Oresjön och i Siljan.

Den raserade delen av dammen byggdes upp igen vintern 1985-1986 men da helt i betong. Dammen är nu byggd som en överfallsdamm. Med mattlig överdämning kan de tva befintliga utskoven tillsammans med överfallsdammen släppa förbi mer än 300 m3/s. De gamla utskoven är oförändrade men nu försedda med hydraulmanövrerade planluckor.

kraftverket vid Hansjö, som ligger i Oreälven nära Orsa, blev vid samma tillfälle översvämmat och kringskuret och utskovsdammens jorddammsanslutningar bortspolade. Det berodde bl. a. pa att larmsignal om högt vattenstånd uteblev pa grund av ett fel på signalutrustningen. Om alla luckor öppnats, torde det med förhöjd dämning ha varit möjligt att avbörda allt vattnet enligt rapport frân Stora Kraft AB.

7.4 Tillbud till dammolyckor i Sverige -

Det inträffar da och da händelser som vid ogynnsam utveckling skulle ha kunnat leda till allvarliga dammolyckor. Det kan vara en lucka som inte öppnas i rätt tid, signalanordningar som inte fungerar, sättningar, erosioner och läckage i dammar m. m. Om åtgärder för att förhindra eller begränsa skadeverkningar hunnit vidtagas i tid, skrivs inte alltid rapport om händelsen, trots att andra dammägare skulle kunna dra lärdom av det inträffade. Här nedan följer redogörelse för nagra dokumenterade tillbud inom vart eget land.

Bodens Ia-aftstation

Dammen vid Bodens kraftverk har tre utskovsluckor med en sammanlagd avbördningskapacitet av 2 B00 m3/s. Tvâ luckor är likströmsdrivna och en växelströmsdriven. De luckor som normalt drivs med lik-

ström kan i katastrofsituationer öppnas med hjälp av reservström fran batterier. Kraftstationen har tva turbiner med en sammanlagd drivvattenföring av 680 m3/s. Dämningsmagasinet uppströms kraftverket är litet. Om kraftstationens bada aggregat skulle upphöra att fungera och dammluckorna förblev stängda, skulle - med bibehållen tappning fran Vittjärv - vattenytan uppströms dammen stiga med en hastighet av 0,9 m/tim.

Bodens kraftstation fjärrstyrs fran driftcentralen (DC) i Vuollerim och pa DC far man kontinuerligt vattenförings- och vattenstandsvärden fran kraftstationen. Dessa värden överförs pa samma sätt som fjärrkontrollen sker (bärfrekvens via Sävast). Värdena pa vattenytan dessutom pa skrivande instrument. Vidare finns ett s. k. registreras multilarm, en av televerket hyrd utrustning för kommunikation mellan Bodenanläggningen och DC i Vuollerim. Detta multilarm ringer automatiskt upp DC när dämningsgränsen överskrids med 5 cm. sker ända tills motringning görs av DC. Efter ca l5 Uppringning sekunder meddelar en inspelad röst följande: Högt vattenstånd Boden.

Vid Bodens kraftstation har man s. k. ytregleringsautomatik ( analog ytregulator), som matas med information fran en pegel och som haller vattenytan ungefär konstant genom reglering av aggregatens har man vid kraftstationen ocksa haft s. k. överpadrag. Tidigare dämningsautomatik som skulle öppna de tre utskovsluckorna när vattenytan steg över dämningsgränsen. Denna automatik var emellertid överkänslig för pendlingar i magasinet och har ersatts med en s. k. vattendator för övervakning och styrning av vattenföringen genom kraftstationen.

Driftvakt för Bodens kraftstation är DC i Vuollerim. Beredskap för kraftstationen upprätthålls av en stationsvakt bland den driftpersonal som svarar för tillsynen av Bodens och Vittjärvs kraftstationer.

Lördagen den 13 januari 1979 kl. 20.42 inträffade en omfattande driftstörning pa stamnätet och regionnätet. Denna storstörning förorsakade bl. a. ett totalt sammanbrott för produktion och distribution inom hela Norrbotten. DC beordrade stationsvakten att aka till Bodens kraftstation för att kontrollera läget. Störningen hade emel-

aa

lertid inte ännu drabbat Boden och stationsvakten rapporterade kl. 20.52 till DC att bada aggregaten var i drift samt att inga indikeringar pa reläskydd eller signaler fanns. Vakten fick order av DC att aka till Vittjärvs kraftstation eftersom DC fatt felsignal därifrån. Stationsvakten gav sig iväg och när han passerade bron vid ing 3 i Boden slocknade all belysning i staden.

Senare har fastslagits att båda aggregaten i Bodens kraftstation stannade kl. 20.55. Fjärrkontrollen mellan Boden och DC sattes ur funktion samtidigt. värdena pa vattenytan uppströms Bodendammen föll inte bort utan visade konstant pa den nivå som var aktuell kl. 20.55, nämligen + 12,94 m, vilket är 6 cm under dämningsgränsen. Först drygt tva timmar efter avbrottet anlände stationsmästaren till Bodens kraftstation. Han hade blivit ombedd att aka dit av personalen i Sävast för att kontrollera att allt var klart för spänningssättning av regionnätet mellan Boden och Sävast. Stationsmästaren upptäckte då att det på grund av överdämning fanns vatten på betongdelen av dammen (brobanan). Efter visst besvär lyckades stationsmästaren manuellt fran spelkuren på utskovets pelare öppna den ena av de likströmsdrivna luckorna. Sedan även de tva andra luckorna öppnats, sänktes vattenytan pa nagra timmar med ca tva meter eller fran + 14,98 m till dämningsgränsen + 13,00 m.

l en rapport den 27 februari 1979 som Vattenfall upprättat har angetts bl. a. följande orsaker till överdämningen.

1. Fjärrkontrollen. Som tidigare nämnts gar fjärrkontrollen av Bodens kraftstation från DC i Vuollerim pa bärfrekvens via Sävast transformatorstation. l Sävast var teleomformaren tillfälligt ur drift för reparation, varför teleutrustningen matades fran växelströmsnätet. Sedan växelspänningen försvunnit kl. 20.55 fick DC inga nya mätvärden. Förhallandena i Boden tycktes vara normala. DC hade inte informerats om att teleomformaren i Sävast var ur drift.

2. Utebliven automatisk lucköppning. Den s. k. vattendatorn synes ha fungerat pa avsett sätt när de bada aggregaten stannade, dvs. givit order till lucköppning. Ca 10 sekunder

senare försvann lokalkraften (samtidigt som fjärrkontrollen upphörde). Troligen har den växelströmadrivna luckan börjat öppna medan den likströmsdrivna tycks ha statt stilla. Efter ytterligare ca sex sekunder gick datorn i läge datorstyrning från. Luckan stannade och avbördningen genom luckan var endast ca 40 m3/s. Datorn fortsatte att övervaka och beräkna men alla utgående funktioner var blockerade.

3. Arbetsförhâllandena och kommunikation. Vid den stora driftstörningen hade tjänstgörande driftvakt assistans i DC av flera personer, som i första hand arbetade med att bygga upp stamregionnätet. Samtliga inkommande rikstelefonledningar till DC var nästan kontinuerligt upptagna med samtal fran allmänheten och större abonnenter. Troligen har multilarmet därför i i inte nätt DC.

De allra flesta kraftstationerna i Lule älv bemannades mycket snart vid storstörningen. Detta gällde dock inte Boden, som man annars brukar ägna speciell uppmärksamhet med hänsyn till det lilla vattenmagasinet. Stationsvakten befann sig hela tiden i Vittjärvs kraftstation, där han sysslade med inspektioner och förberedelse för återställning av driften. Vid åtminstone tva tillfällen-kl.21.1l› och 21.149 - hade han fatt besked av DC att Bodens kraftstation gick normalt. Som nämnts kände DC i Vuollerim inte till att fjärrkontrollen gick via växelströmsnätet och att fjärrkontrollförbindelsen hade brutits.

Överdämningen orsakade endast obetydliga skador på luckor, kablar och anslutningen mellan ledmuren och höger jorddamm. Pa uppdämningsomrâdet trängde vatten in i bl. a. källare till ett antal fastigheter. Skadeersättningarna beräknades till ca 150 000 kr.

För att undvika upprepning av händelsen har följande åtgärder vidtagits. Den s.k. överdämningsautomatiken har äter inkopplats och utgör ett yttersta katastrofskydd. Multilarmet får information bade fran en pegel i kraftstationen och från en s.k. digitalpegel. Rutinmässig provning av såväl överdåmningsautomatiken som multilarmet införs. Funktionen hos kvicksilvervipporna i givarna till vattendatorn

har fördröjts en minut för att förhindra att datorstyrningen slås ifran pa grund av t. ex. vibrationer. Den stressade situation som blev en följd av den omfattande driftstörningen har bidragit till att Vattenfall beslutat inrätta ytterligare en driftcentral för anläggningarna i Luleälven.

Suorva

Suorvadammarna består av tre separata stenfyllningsdammar med

tätkärna av morän. Samtliga dammar är grundlagda pa berg. Östra

dammen är 720 m lang, Sagviksdammen 220 rn och Västra dammen 1430m. Dammarna byggdes aren 1966-1972. Dammarnas höjd är 50, 30 respektive 67 m. Suorvas senaste reglering - den fjärde - har medfört att magasinet är 1,23 gånger sa stort som den i medeltal per ar avrinnande vattenmängden. Suorvamagasinet kan därför användas inte bara för normal arsreglering utan även för flerarsreglering. Det innebär ocksa att magasinet inte blir fyllt varje år. Åren 1972-1975 fylldes magasinet till ca 95 procent och först år l983 uppnaddes en hundraprocentig fyllnadsgrad.

Dammarna är konstruerade pa samma sätt, nämligen med en vertikal, central tätkärna av morän. Moränkärnan omges av grusfilter och stödfyllning av sprängsten. Tätkärnans överkant ligger pa nivån + 455,0 m, dvs. tva meter över dämningsgränsen. Dammarnas krön ligger pâ nivan + 459,0 rn dvs. sex meter över dämningsgränsen. Pa figur nr 7:2 visas ett tvärsnitt av Östra dammen. Där framgår att dammen pa nedströmssidan pâförts stödfyllning i form av tippmassor fran den nya Vietastunneln (byggd 1981-1985).

Berggrunden är ställvis mycket uppsprucken och den har därför tätats genom insprutning av cementbruk (injektering) ned till varierande niva.

Pâ uppströmsslänten av dammkroppen har man vid byggandet av dammen deponerat svartskiffer, ett sulfidhaltigt s.k. svartberg, som man erhöll vid utsprängningen av den första tilloppstunneln till Vietas 4 kraftstation (se nr 7 på figuren).

:.22

zmzzo

3a

Emo

(E030

zmoêwozemtmaz.

§2.

øzmñxxomzuxom»

ozá

gagna.: zuemozacam 0035:0 øzumEäm 0009:9.:

24x02 dun: 05025

G Q O O O G G G os...

m8.

:aging:

| S.:

§2

I

om:

000..

zdzz:»mü_

zma<z00å oêurmaazøx

än_

Figur 7:2 Tvärsnitt av Östra Suorvadammen

För samtliga dammanläggningar vid Vattenfalls Norrbottenavdelning gäller centrala och regionala instruktioner för byggnadsteknisk övervakning. Besiktningar sker med 3-14 års mellanrum och inspektioner en gång per år om inte förhållandena påfordrar tätare inspektioner. Mätningar på stenfyllningsdammar för att bevaka sättningar m. m. utförs med varierande frekvens från en gång per vecka till fyra gånger per år. Sådana inspektioner som kan hänföras till normal tillsyn sker enligt ett rondschema för Suorvas del en gång per vecka. Suorvadammen besiktigades den 28 september 1983.

Sex dagar efter besiktningen - den (l oktober 1983 - upptäcktes att grumligt vatten läckte fram vid dammfoten på östra dammen. Vattenfalls dammexpert tillkallades och han har i en rapport, daterad den l6 november 1983, uppgett bl. a. följande. Läckaget uppmättes till caB 00D l/min. Vid besiktning den S oktober 1983 upptäcktes en insjunkning på ca 30 m3 i uppströmsslänten intill krönet ganska nära dammens anslutning mot höger strand. Läckaget var oförändrat och vattnet fortfarande grumligt. Även Kårtejaures vatten var grumligt intill ett avstånd av ca 200 m från dammen. Läckage noterades från fyra olika ställen men ett av dessa var ett tidigare noterat stabilt flöde med klart vatten.

Med anledning av att en urspolning av dammens tätkärna pågick beordrades avsänkning med en meter av det fyllda magasinet. Dammkrönet avschaktades och massor fylldes i kratern. För att lokalisera inläckningsnivån injicerades radioaktiva isotoper genom nedborrade rör i uppströmsfiltret intill tätkärnan. Sedan inläckningen lokaliserats, borrade man i tätkârnan för att utröna skadorna. Därvid upptäcktes att det fanns urspolad morän ända ned till berggrunden.

Under de första fyra dygnen minskade låckaget till hälften med successivt klarnande vatten. Under tiden därefter och fram tills injekteringarna inleddes (se nedan) minskade läckaget till ca en fjärdedel av ursprunglig mängd. Läckminskningen med klarnande vatten berodde dels på magasinsavsänkningen men framför allt på att filtermaterial från uppströmsfiltret hade spolats in i den skadade tätkärnan, fastnat där och minskat genomströmningen. successivt finare material hade sedan byggt upp ytterligare tätning. Dammen har alltså visat sig i stor utsträckning kunna täta sig själv.

För att reparera skadorna på tätkärnan gjordes injektering med cement/bentonitbruk genom de nedborrade rören. Efter injekteringen minskade det återstående läckaget med ca 90 procent.

Sedan läckaget praktiskt taget upphört började man undersöka bl. a. om det fanns några otätheter i den injekterade zonen i berget under tätkärnan. Det konstaterades att berget var sprucket och otätt på ömse sidor om skadestället. Genom vattenförlustmätningar fick man också fram att den injekteringsskärm som utförts under tätkärnan under byggnadstiden inte uppfyllde uppställda täthetskrav ca tio år senare. Under år 1984 har utförts en noggrann tätning av underliggande berg inom ett område på ca 20 meters bredd omkring skadestället. Ytinjektering har där gjorts under hela tätkärnans bredd och en skärminjektering har utförts ned till l6 meter under bergytan.

l maj 1986 publicerades Vattenfalls senaste lägesrapport angående Suorvadammarna. Av denna framgår att man vid fortsatta jord- och bergundersökningar påträffat hålrum och mindre kaviteter i tätkårnan i området nära skadeområdet. På vissa ställen har man funnit att moränen spolats bort och på andra ställen förekommer fuktiga och blöta partier med tunna skikt av grövre material. Nära berget har materialet i vissa punkter mycket hög vattenhalt. När det gäller berggrunden har undersökningarna visat att injekteringsskärmen är mycket tätare i de områden som ligger mer än 70 m till vänster om skadestället än den var i de områden som injekterades under år 1984. Undersökningarna kommer att fortsätta och för alla tre dammarna föreslås ytterligare undersökningar av tätkärna och injekteringsskärm. För den östra dammen pågår även undersökningar av skifferupplaget.

Efter händelserna hösten 1983 satte Vattenfall igång ett par forskningsprojekt (FUD-projekt). Det ena har kallats Erfarenhetsåterföring från Su0rva och målet är att genom uppföljande utredningar i möjligaste mån fastställa orsakerna till läckaget samt utvärdera påverkan pa framtida utformning och utförande av fyllnadsdammar. Det andra projektet behandlar frågor om bergförstärkningar och bergtätningar. Man vill särskilt undersöka olika faktorers (t. ex. cementkvalitet och utförandeteknik) betydelse för cementinjekteringars beständighet.

Sammanfattningsvis har projekten för Sourvadammens del utrnynnat i följande troliga orsakssammanhang. Den faktor som utlöste läckaget genom dammens tätkärna var den otäta berggrunden. Denna otäthet beror troligen pa dålig injektering vid byggandet och på att bergsprickor öppnat sig under damm- och vattenlast. Injekteringsskärmens otäthet berodde sannolikt pa att cementet upplösts av aggressivt vatten i öppnade sprickor. Att vattnet är aggressivt härrör från det sulfidhaltiga grafitskifferupplaget, som vilar direkt pa den egentliga dammkroppens uppströmsslänt. Genom variationer i vattenståndet har skiffern utsatts för vittring, varvid svavelsyra utlöste. Eftersom en forskare tidigare pavisat att kiselhaltiga mineral kan ge skador pa cementbruk är det sannolikt att det s. k. svartberget bidragit till att lösa upp cementinjekteringen i berggrunden.

Kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser har granskat händelseförloppet och avlämnat rapport däröver (se avsnitt 13.7).

Vâssirkoski

Vässinkoskidammen ligger uppströms Noppikoski kraftstation och är en 850 m lång jorddamm med en högsta höjd på 26,5 m. Dammkrönet ligger pa nivån + ü26,50 m, tätkärnans överkant pa nivån + 425,00 m och dämningsgränsen på + 424,50 m. Regleringshöjden är 16,5 m och magasinsvolymen uppgår till 70 milj. m3. Avbördningen sker via ett utskov med hydraulmanövrerad planlucka. Vid dämningsgränsen upp-

går avbördningskapaciteten till drygt 9D m3/s. Under de kritiska

septemberdygnen 1985 kördes turbinen för fullt och 16 m3/s tappades denna väg. intaget till turbinen består av ett 20 m högt cylindriskt torn med sex intagsgaller runt foten av tornet. Inuti tornet hänger i hydraulkolvar en cylinderlucka, som i nedsänkt läge tätar mot ett koniskt säte och pa sa sätt avstänger vattenflödet. Tilloppstunneln till kraftverket är 200 - 300 rn lang och sluttar nedåt mot turbinen som ligger ca 75 m lägre än dämningsgränaen. En omloppstunnel, som användes under byggnadstiden, har sin dagöppning i den ursprungliga älvfåran strax nedströms jorddammen. Omloppstunneln är ca 100 m lång och sluttar ner mot tilloppstunneln, som den träffar rakt under jorddammen. l omloppstunnelns nedre del finns en betongvägg med en

öppningsbar stalport, som år 2 x 2 m. Denna stalport är normalt stängd men öppnas vid tunnelinspektioner och turbinreparationer. Vid dämningsgränsen kan omloppstunneln avbörda ca 60 m3/s. Stalporten - eller tvärslagsporten som den kallas - öppnas pa följande sätt. lntagsluckan stängs varefter allt vatten i tilloppstunneln evakueras genom turbinen. Det vatten som finns i omloppstunneln (ca 2.000 m3) självrinner genom en backventil ut i tilloppstunneln. När vattnet är borta fran tvärslagsportens bada sidor, öppnas porten manuellt genom att ett tjugotal grova bultar skruvas bort. Tömning av omloppstunneln kan forceras genom att man pumpar bort vattnet.

Fredagen den 6 september 1985 steg vattenytan i Vässinkoski upp till dämningsgränsen och under hela lördagsdygnet medförde nederbörden och tillrinningen överdämning i Vässinkoskimagasinet. Kulmen nåddes söndagen den Bseptember 1985 da vattenytan lag 88 cm över dämningsgränsen (1,l2munder dammens krön). Magasinet innehöll da 7milj.m3 vatten över dâmningsgränsen. Redan tidigt pa lördagsmorgonen öppnades planluckan helt. Luckans nederkant kunde inte lyftas över dämningsgränsen med ordinarie anordning. Pa grund av överdämningen i magasinet dämde därför luckan och kranbil rekvirerades för att lyfta bort den helt. Utskovet och kraftverket kunde dock inte avbörda all tillrinning och man beslöt att öppna tvärslagsporten. Pa lördagsmorgonen upphörde kraftverket att fungera och dränering av omloppstunneln påbörjades. Dräneringen gick långsamt och pumpar beställdes till platsen. Vattnet fran utskovsfaran rann in i tunneln. Man maste därför bygga en fangdamm framför omloppstunnelns dagöppning innan länspumpning kunde påbörjas. Trots detta gick tömningen av omloppstunneln sakta. Anledningen var att överdämningen i. magasinet gjort att vattnet runnit över intagsluckans övre kant och fyllt tilloppstunneln. Därmed kunde ingen automatisk dränering av omloppstunneln ske eftersom backventilen stängdes av trycket i tilloppstunneln. Sedan detta upptäckts hissades intagsluckan upp och en tre dm hög platsarg svetsades pa luckan. Härefter gick det snabbt att tömma de bada tunnlarna och tvärslagsporten kunde öppnas. Pa morgonen söndagen den 8 september 1985 hade kulmen natts och vattenståndet började ater sjunka i magasinet.

Arbetena i Vässinkoski förvärrades dels av att tillgänglig personal4 under natten mellan fredag och lördag behövdes vid Noppikoskidammen, dels av att systemet med automatisk nivagivning inte fungerade samt dels av att vägen till Vässinkoski sönderspolades och inte gick att använda med vanliga fordon. Trots detta och trots att Vässinkoskidammen inte tal överströmning ansåg Vattenbyggnadsbyrans (VBB) tillkallade experter att det inte var nagon fara för dammbrott. Om vattnet hade fortsatt att stiga till nivan + 425,80 m (dvs. 0,7m under dammens krön), skulle arbetena med tvärslagsporten ha stoppats och folk nedanför dammen ha evakuerats. Efter evakuering skulle ytterligare ett utlopp ha anordnats på ett i förväg rekognoserat ställe i terrängen bredvid dammen, varvid risken för överströmning enligt VBB skulle ha eliminerats.

Efter ombyggnad har dammens avbördningskapacitet höjts till 160 m3/s med möjlighet att tappa ytterligare ca 60 m3/s genom omloppstunneln.

Hâllbydammen

Hällby kraftverk i Ångermanälven omfattar maskinstation, sprängd avloppskanal i berg, utskovsdamm av betong samt tva jorddammar. Anläggningen byggdes 1967-1970. Jorddammarna är av konventionell typ med central tätkårna av morän, omgiven av filter och stödjord, som täcks av sprängstensfyllning. Den vänstra dammens krönlängd är ca 120 m, den högra ca 200 m. Största höjden är ca 27 m. l vänstra dammen är tätkärnan nedförd till berg på en sträcka av ca 30 m från betongdammen, i högra dammen på större delen av dess längd. Närmast betongdammarna (mittdelen där kraftverket och utskovspartiet finns) är berget täckt av en betongplatta (l-l,S m tjock) som gar ut ca 5 m fran betongdelarna. Jorddammarna är vid anslutningarna till betongdammen förstärkta med stalsponter inom tätkärnan. I nedströmsdelen av vänster damms stenfyllning finns en dräneringsledning som normalt inte för nagot vatten. Ett längre in i dammen och pâ djupare niva beläget dränage tar hand om läckvattnet. Mätning av detta vatten kan ske i en bassäng under maskinsalen. vägbanan pa dammkrönet trafikeras tidvis av tunga timmerbilar.

Den ll september 1985 inträffade en plötslig sättningsskada vid vänster jorddamms anslutning till betongdammen. Kratem hade ett djup av ca 0,7 m och en volym inrasat material av ca 7 m3. Samtidigt konstaterades att läckvattenföringen i dräneringsledningen nedströms dammen ökat fran det normala 20-22 l/min till ca 200 l/min. Läckvattnet var rent. Vid okulärbesiktning kunde inte konstateras nagra skador pa höger jorddamm.

Uppströmsvattenytan sänktes av och berörda myndigheter larmades om det inträffade. Raskratem grävdes ur varefter jord- och stenfyllning aterställdes. Omfattande undersökningar påbörjades. Tidigt framgick att skador maste ha inträffat i tätkärnans bottenparti och att tätkärnan även högre upp var allvarligt skadad. Borrningar i högra jorddammen intill betongutskoven avslöjade likartade svagheter i den dammens tätkärna. För att täta och konsolidera tätkärnans lösa partier inleddes injektering med cement/bentonit och silikonbruk. Genom dessa atgärder kunde man täta såväl injekteringsskärmen i berg som kontaktzonen mellan tätjord och berg. Läckvattenföringen minskade sedan injekteringen påbörjats och stannade slutligen pa ca 15 l/min vilket är nagot lägre än vad som uppmätts före skadan.

VBB har analyserat skadeorsakerna och funnit att skadan troligen beror på urspolning av tätkärnan underifrån pa grund av erosion i bergsprickor. Att sa kunnat ske beror pa att berget är dåligt och har svaghetszoner i vilka den ursprungliga injekteringen antingen blivit ofullständig eller lakats ur. Sprickor i den under tätkärnan liggande bergytan har blivit starkt vattenförande sedan sprickfyllningen spolats bort eller lösts ut. Vattenströmmen har sedan fört med sig även finjorden i ovanförliggande tätkärna och kaviteter har utbildats. Dessa har gett upphov till nya kaviteter på högre niva osv. och har slutligen resulterat i en sättning i dammens yta nära krönets uppströmssida.

Juktan

Juktans kraftstation är belägen vid Blaiksjön ca 22 km norr om

Storumans samhälle. Anläggningen är en pumpkraftstation, med vil-

ken vatten från sjön Storjuktan förs över till sjön Storuman. Blaiksjön utnyttjas därvid som övre pumpmagasin. Vattnet leds genom en tilloppstunnel fran Storjuktan till turbinen i den underjordiska maskinsalen. Under nätter och helger pumpas vattnet upp till Blaiksjön. Vid produktion av elkraft driver vattnet från Blaiksjön turbinen och leds sedan genom en avloppstunnel till Storuman. Anläggningen kan även användas utan överledning till Storuman genom att vattnet vid kraftproduktion aterföres till Storjuktan.

Det övre magasinet har âstadkommits genom höjning av vattenytan i

Blaiksjön med hjälp av tre dammar, som är 15-18m höga. Totala dammlängden uppger till 2,6 km. Den maximala magasinsvolymen, 40 milj. m3 erhålles genom att vattenytan regleras mellan nivåerna + 627 och + 616, dvs. ll m. Normalt sker reglering av vattenytan med endast 3 m.

Blaiksjödammarna är s. k. stenfyllningsdammar av normalt utförande. Tätkärnan består av packad morän omgiven av filter och sprängsten från tunnlarna. Kärnan har en tjocklek av 4 m i toppen med tilltagande tjocklek nedåt. Med hänsyn till de ofta förekommande vattenstandsvariationerna hade filtren givits tjockleken 3-3,5 m, vilket är mer än normalt för denna dammstorlek. Som filtermaterial användes finsprängt berg från tunnlarna. Grundläggning har till största delen skett pa naturliga moränavlagringar. Pa vissa partier har grundläggningen förts ned till berg.

Anlåggningsarbetena startade ar 1973 och första uppfyllnaden av magasinet påbörjades vintern 1978-1979. Redan efter en kort period observerades ett läckage som under perioden 1979-1982 följdes av flera. Läckagen uppträdde trots att vattenytan aldrig nådde högre än att det återstod 3 m till den planerade dämningsgränsen. Skadorna reparerades genom injektering i kärnan med en blandning av bentonit och cement samt genom ombyggnad av begränsade delar av dammarna.

I samband med tätning av läckagen och ombyggnaderna observerades sådana skador i kärnan, bl. a. i form av eroderade kanaler, att man

fann vidtagna atgärder och tätningsmetoder otillräckliga speciellt som de snabba variationerna på vattenstånd och det hårda klimatet ställde stora krav på dammarna. Efter utvärdering av ett antal olika alternativ valde man att förse tätkärnan med en tät skärm. Arbetena genomfördes under aren 1982-1983. En slits schaktades till kärnans botten. Denna fylldes med en blandning av cement, bentonit och vatten som hardnade till plastisk betong. Stalspont placerades i slitsen och drevs ned i underliggande jordlager eller till berg. Pumpmagasinet kunde fyllas upp till övre magasinsgränsen hösten 1983 och har fungerat sedan dess.

l samband med reparationsarbetena studerades skadorna noggrant. Man fann att huvudorsaken till skadorna var att filtermaterialet, bestående av finsprängt tunnelberg, hade separerat och därför ej uppfyllde fordringarna som filter mot moränkärnan. Utsortering av sten hade ej skett i erforderlig grad. Urtvättning av finmaterial uppströms och nedströms har följts av inre erosion och s. k. piping i kärnan varvid läckage uppstått.

Uppgifterna har hämtats ur en rapport till ICOLD, Leakage in and reconstruction of the Juktan earth and rockfill dams, 1985.

8 SMÅ DAMMAR OCH SMÅ KRAFTVERK

8.1 Inledning

Enligt 17 kap. 1 § vattenlagen är en vattenanläggnings ägare skyldig att underhålla anläggningen så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Underhållsskyldigheten kvarstår så länge anläggningen finns kvar. Utrivning fär ske bara efter tillstånd av vattendomstolen. Bestämmelser om utrivning finns i 14 kap.

Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länssty-

relserna (18 kap. 1 §). För att länsstyrelserna skall kunna fullgöra tillsynsskyldigheten pågår länsvis en damminventering i Sverige. Förutom att bedöma skaderiskerna på grund av eftersatt underhåll skall denna inventering också belysa möjlig utbyggnad av små kraftverk i anslutning till de befintliga dammarna.

Frågan om små kraftverk i anslutning till befintliga dammar berörs också i utredningens direktiv, där det anförs:

Äldre dammar som har övergivits är ofta dåligt underhållna. De är ofta små, men likväl finns risk att de kan raseras med större flöden som följd. Dessa dammar är i många fall beroende av insatser för att vidmakthållas och en möjlighet att få till stånd sådana åtgärder kan vara att uppföra små Vattenkraftverk invid dammen. Denna fråga bör belysas i samråd med statens energiverk.

8.2 Länsstyrelserna damminventeringar

Hittills har 16 län redovisat sina inventeringsuppdrag. l fem län pågår inventering. Några län har ännu inte påbörjat inventeringsarbetet.

Insamlingen av uppgifter vid de länsvisa inventeringarna sker i huvudsak enligt det formulär som fogats till rapporten (Ds Jo 1978:9) Inventering och registrering av dammar och lägen för små kraftverk, vilket innebär att alla dammar högre än 5 m eller med en indämd vattenvolym av minst 50 000 m3 redovisas. Konditionen hos dammar som uppfyller dessa kriterier anses vara av betydelse ur säkerhetssyn-

f97

punkt. Vissa länsstyrelser kallar sådana dammar säkerhetsdammar. Av andra kallas de stora dammar eller A-dammar. Ett stort antal andra dammar ingår också i inventeringarna.

En uppskattning av antalet dammar som varen 1987 blivit förtecknade hos länsstyrelserna ger till resultat drygt 4 000.

Statens energiverk har granskat de tolv länsvisa inventeringar som ar 1984 hade utförts. Denna granskning, som redovisas i rapporten (1981:214)Små Vattenkraftverk, inriktades på de dammar som kunde utnyttjas för kraftproduktion i sma Vattenkraftverk. Granskningen visade att uppdraget genomförts med kraftigt varierande ambitionsgrad.

Till liknande resultat kom KTH, institutionen för vattenbyggnad, i en rapport (nr 33) hösten 1985 Betongdamman Kondition, underhåll, reparation, ombyggnad. Till rapporten fogades en översiktlig studie av damrninventeringarna ur säkerhetssynpunkt. Denna utvisade att damminventeringsmaterialet föreföll vara fullständigt vad avser angivande av namn, geografisk belägenhet och i allmänhet också ägarförhållanden, någorlunda fullständigt vad gäller förekomst av vattendom, magasinsvolym, dammhöjd, dammlängd och grundläggande hydrologiska data men ofullständigt vad avser övrig dokumentation såsom dammtyp och kondition.

KTH:s studie visade att dammtyp normalt inte hade angetts. Konditionsbedömningen angav endast om det gällde dammkropp eller utskovsparti och om konditionen var god eller dålig och om ombesiktning var påkallad. Inte ens i det senare fallet angavs vad som orsakat anmärkningen.

KTH föreslog att inventeringarna skulle utvärderas ytterligare med speciell inriktning pa dammars kondition och säkerhet. Detta arbete skulle ske bl. a. i form av fältstudier av ett vattendrag i tre olika län. Dammsäkerhetsutredningen fann det angeläget att utvärderingen korn till stånd och har bidragit till projektets genomförande.

6.3. KTH:s rapport Inventering av dammar, december 1986

Rapporten har underrubriken Kontroll och bedömning av utförda besiktningar. Tre vattendrag i mellansverige har varit föremål för fåltundersökning: Svartälven - Letålven - Gullspangsålven i Örebro län, Faluan - Svärdsjöan - Sundbornsan i Kopparbergs lån och Stangan i Östergötlands län. Sammanlagt har 58 dammar besiktigats. Arbetet har endast omfattat okulärbesiktning och dokumentation. Besiktningarna har omfattat kontroll av tidigare upprättade damminventeringsprotokoll, anteckningar om eventuella brister och speciella förhållanden vid dammen samt bedömning av dammens allmänna status, bedömning av risk för dammbrott samt bedömning av skador vid ett eventuellt dammbrott. Skadebedömningen vid ett eventuellt dammbrott är dock i manga fall ofullständig eftersom en besiktning av hela den berörda sträckan nedströms dammen inte har gjorts.

Av rapporten framgår bl. a. följande. De länsvis gjorda inventeringarna är mycket olika till omfattning och innehåll. Redovisningen av dammarnas fysiska data är helt otillfredsställande i Kopparbergs och Östergötlands län. För de 18 dammarna i Stangân saknas uppgifter om dammdelamas och utskovens utformning och konstruktion beträffande alla utom en damm. Uppgifter om avbördningsförmagan saknas i inventeringsprotokollen. Likaså saknas uppgift om högsta högvattenföring. De bedömningar av dammarnas kondition som gjorts av KTH överensstämmer i huvudsak med inventeringprotokollens. Sådana bedömningar saknas dock till stor del i Östergötlands län.

l KTH:s rapport granskas frâgeformulärets utformning med utgångspunkt fran länsstyrelsernas behov av ett praktiskt dammregister med uppgifter som primärt kan behövas da en dammsäkerhetsfråga aktualiseras. Slutsatsen blir att vissa detaljuppgifter inte är erforderliga. I stället skulle länsstyrelserna ha stort värde av verbalt utformade noteringar om speciella förhållanden vid dammen. I länsstyrelsernas dammregister bör även inga uppgifter om dammar som tillhör företag som är medlemmar i Kraftverksföreningen eller som ägs av Vattenfall.

När det gäller dammarnas kondition upptar frageformuläret endast alternativen god - mindre god - dålig. Här rekommenderar KTHzs rapport att bedömningen görs mera nyanserad (mycket god - god tämligen god) samt att statusen hos de dammar som bedöms vara

mindre god eller dalig åtföljs av en verbal motivering.

i KTH-rapporten har gjorts ett förslag till klassificering av de inventerade dammarna där man utifrân en sjugradig skala ställt samman risken för dammbrott med dammens status. Pa motsvarande sätt (dvs. en sjugradig skala) har man i rapporten klassificerat skadorna vid ett eventuellt dammbrott. Av de besiktigade dammarna skulle en damm vid ett eventuellt brott förorsaka betydande skada och sex dammar avsevärd skada. Dessa dammar är belägna ovanför bebyggelse eller industriomraden. De är i drift och föremål för löpande underhåll. En jämförelse mellan bedömningarna av risk för dammbrott och eventuell skada visar att dammar med stor brottrisk har lag skadeklass medan dammar med hög skadeklass har lag brottrisk.

8.4 Länsstyrelsernas agerande efter verkställd inventering

Vid länsstyrelsernas inventeringar har man i allmänhet angett att ny besiktning skall ske av dammar som bedömts vara i dålig kondition. Dammsäkerhetsutredningen har genom enkät till länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län följt upp vilka atgärder som vidtagits sedan inventeringen avslutades. Härvid har framkommit följande.

Örebro län

Av 443 inventerade dammar hade 4B dammar klassats som dåliga. Sju av dessa var helt eller delvis raserade. Länsstyrelsen har sommaren 1986 uppgett att 28 dammar har reparerats eller byggts om. Nio dammar har renoverats i mindre omfattning. Vid tre dammar har vattenytan sänkts. Vid atta dammar hade ännu ingen åtgärd vidtagits men viss planering av renoveringsarbete hade skett beträffande fyra dammar.

Av de sju helt eller delvis raserade dammarna stod fem kvar utan att ha blivit åtgärdade. Vid dessa förelåg emellertid ingen risk för skada nedströms om de resterande delarna av dammen skulle haverera. Vid de två som undergått visst renoveringsarbete förelåg år 1986 blott liten risk för skada vid haveri. Tre av de raserade dammarna ansågs 1980 vara lämpliga lägen för små kraftverk men områdena runt dammarna hade samtidigt högt bevarandevärde.

Vid en av de bristfälliga dammarna hade man vid inventeringen 1980 bedömt att det förelåg risk för skada vid haveri. Denna damm, som ligger inom ett naturreservat, har byggts om och försetts med ett kraftverk. Ytterligare fyra dammar har försetts med nya kraftverk.

Västmanlands län

Av totalt 205 inventerade dammar var 61 s. k. säkerhetsdammar, varav 361låg i direkt anslutning till kraftstationer. Av säkerhetsdammarna bedömdes konditionen hos fem dammar i olika avseenden som dålig, dvs. med sådana brister att säkerheten kunde ifrågasättas. Vid inventeringen år 1983 avsåg länsstyrelsen att verka för att dessa dammar skulle bli åtgärdade.

Länsstyrelsen har i mars 1987 meddelat att tre dammar blivit föremål för ombyggnad. Ansökan om tillstånd till ombyggnad hade inlämnats för ytterligare en damm. Den femte dammen klassades inte längre som s. k. säkerhetsdamm.

l inventeringen hade tio dammlägen ansetts ha god lönsamhet för kraftverksutbyggnad, dock ingen av de dåliga dammarna. l mars 1987 hade inget kraftverk ännu byggts ut men för tre av dammlägena pågick arbetet härmed.

Koggarbergs län

Av 472 inventerade dammar hade 41 bedömts vara dåliga. Av dessa var 25 s. k. säkerhetsdammar. Ytterligare 71 dammar bedömdes vara i mindre god kondition. I mars 1986 har länsstyrelsen i yttrande till

dammsäkerhetsnämnden meddelat att man tillskrivit samtliga kända ägare till dammar i mindre god eller dålig kondition med förfrågan om demmarnas status förändrats. I de flesta fallen har länsstyrelsen fatt besked om att atgärder har vidtagits eller skall vidtagas. I mars 1987 återstod för länsstyrelsen att kontrollera 35 dammar med avseende pa vidtagna åtgärder. Beträffande ett tjugotal dammar saknades uppgift om ägare och dessa hade länsstyrelsen tills vidare tvingats förbigå. lngen av dessa dammar har dock bedömts utgöra någon större säkerhetsrisk.

8.5 Statlig stödverlcsamhet för att stimulera Lztbyggnaden av :ma Vattenkraftverk

Med sma Vattenkraftverk avses anläggningar med en installerad effekt upp till 1 500 kW. Statligt stöd till sådana kraftverk har i olika former förekommit sedan den 1 juli 1978. Dessförinnan utgick under tre ar investeringsbidrag till prototyp- och demonstrationsanläggningar inom energiområdet. Åtta nya prototyper till små vattenkraftverk byggdes med stöd av detta bidrag. Stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar utgick även efter den 1 juli 1978 och totalt har 9,6 milj. kr. utgått i form av bidrag (statens energiverks rapport 1984:4 Små Vattenkraftverk).

Bidrag till uppförande m.m. av små Vattenkraftverk utgick under tiden den 1 juli 1978 - den 30 juni 1981 med sammanlagt 65 milj. kr., fördelade pa 69 anläggningar, varav 11 st vid befintlig damm. Häremot svarade en installerad effekt av 33 MW och en beräknad kraftproduktion av ca 145 GWh/år.

Den l juli 1981 ersattes bidragssystemet med ett lånesystem. Under 2,5 år utgick stöd med sammanlagt 4,2 milj. kr. Anläggningarnas installerade effekt uppgår till 2,5 MW och den beräknade kraftproduktionen till ca 10 GWh/år.

Den 1 januari 1981: ersattes lanesystemet med ett 15-procentigt investeringsbidrag enligt förordningen (1983:1108) om statligt bidrag till installationer för uppvärmning m.m. Den 1 juli 1985 tillkom ett

särskilt bidrag om högst 50 procent till förprojektering av sme Vattenkraftverk. Dessa bidrag utgar inte längre. Bidrag har salunda lämnats endast om ansökan inkommit före den 1 januari 1987.

Jämsides med investeringsbidraget utgick fr.o.m. den 1 januari 1984 stöd ocksa i form av en högst SD-procentig lanegaranti. Denna stödform finns alltjämt, se förordningen (1986:191) om statligt stöd för utveckling och introduktion av ny energiteknik, m.m. Laneunderlaget är anläggningskostnaden efter projektering och vattendom. Garantin har enligt statens energiverk utnyttjats sparsamt (statens energiverka PM angående fortsatt statlig stödverksamhet för att stimulera utbyggnaden av sme Vattenkraftverk). Enligt uppgift fran energiverket har ingen ansökan inkommit under ar 1987.

Investeringsbidrag har under perioden den 1 januari 1981: - den 31 december 1986 beviljats 83 projekt, vilka beräknas ge ett produktionstillskott motsvarande ca 156 GWh/ar. De flesta projekten genomförs av kraftindustrin. Dessa projekt är oftast större än l MW och har inneburit mycket omfattande atgärder. På grund härav har den största delen bidragsmedel lämnats till kraftindustrin.

Indelning av projekten med avseende pa atgärdernas omfattning ger följande bild enligt energiverket.

Nyanläggning (kraftverk i helt orörd fall-

Renovering eller restaurering av befintlig anläggning (innebär utnyttjande av befintliga anläggningsdelar sasom byggnader, damm, kanaler etc. för installation av ny mekanisk och elektrisk utrustning samt ny styr- och kontrollutrustning) 30

Övrigt 2

Vad gäller förprojekteringsbidraget hade den 15 november 1986 endast 14 av ca S0 ansökningar om bidrag slutredovisats. Enligt energiverket är det för tidigt att dra nagra definitiva slutsatser men det framgår att den etablerade kraftindustrin inte utnyttjat stödet i nämnvärd omfattning. Däremot tycks stödet ha varit attraktivt för kommunala elverk och energiverk.

Enligt energiverkets bedömning har stimulansatgärderna varit betydelsefulla. Utbyggnadstakten har uppgått till i genomsnitt mellan 20 och 25 projekt per ar. Utbyggnadstakten var ungefär lika stor 1978-1981 da ett BS-procentigt bidrag utgick men sjönk till ca tre projekt per ar under den tid då bidragen ersattes med ett lanesystem. Slutligen påpekar energiverket att det finns faktorer utöver stödverksamheten som kan påverka den ärliga utbyggnadsvolymen, t. ex. förändrade elpriser.

9 ÖVERSVÄMNINGAR

9.1 Allmänt

Översvämningar är inte en följd av den moderna civilisationen utan ett naturligt, återkommande fenomen som uppträder i de flesta länder. l vissa fall är översvämningar en viktig förutsättning för det biologiska kretsloppet. Lika vanligt är dock att översvämningar utgör ett problem som asamkar betydande ekonomiska skador och även innebär en risk för människors liv och hälsa. Sedan tusentals år har skydd mot översvämningar därför varit en väsentligt, gemensam uppgift för de utsatta samhällena. lnvallningar, utdikningar, vattenregleringar etc. har successivt lett till att översvämningsskador minskat. Samtidigt har större landarealer gjorts tillgängliga för bebyggelse och jordbruk och hushållningen med vatten för bevattning m. m. har förbättrats.

Sverige utgör inget undantag från det allmänna mönstret. lnvallnings-, utdiknings- och sjösänkningsföretag har förekommit under mycket lång tid. Särskilt under 1800-talet och början av 1900-talet genomfördes många torrläggningsprojekt i syfte att utöka eller skydda jordbruksmark. Även vattenregleringar är en gammal företeelse, merparten har emellertid tillkommit under 1900-talets vattenkraftutbyggnad. Fortfarande sker dock översvämningar i Sverige, även om de problem som uppstår är relativt begränsade jämfört med vad som är fallet i de hårdast drabbade länderna.

Översvämningar i Sverige beror mestadels på att vissa faktorer samverkar på ett ogynnsamt sätt. Den grundläggande orsaken är att vattenståndet i sjöar eller vattendrag stigit över det normala. Detta beror i sin tur antingen på att snösmältningen varit av större omfattning eller intensitet än normalt eller på att kraftig nederbörd fallit under perioder då markens och vattendragens magasineringsförmåga varit låg. I vissa fall kan även vattenståndet i havet, som påverkas av lufttryck och vindar, ha inverkan. Konsekvenserna av dessa yttre omständigheter varierar bl.a. med hänsyn till markens topografi. Områden med flack terräng och liten nivåskillnad till

vattendrag utsätts av naturliga skäl lättare för omfattande översvämningar än kuperad terräng med lagt liggande vattendrag. l den senare typen av landskap kan dock stora skador uppstå lokalt där det finns tränga passager i vattnets våg.

De stora översvämningar som inträffat under senare är illustrerar väl förhållandena. År 1977 var snötäcket ovanligt mäktigt i Götaland och Svealand. Snösmältningen blev därtill pa flera hall mycket hastig till följd av varmt väder i kombination med nederbörd. Detta ledde till varflöden som i vissa län var de största som förekommit sedan början av 1900-talet. De stora vattenmängderna astadkom omfattande översvämningar av skogs- och jordbruksmark, raserade dammar och broar, skador på byggnader, industrier, vågar, telekommunikationer, järnvägar m. m. De totala kostnaderna för räddningstjänst och skador är svara att beräkna men kan uppskattas till 50 milj. kr. i 1977 ars penningvärde.

En annan stor översvämning inträffade ar 1985 men den hade inte nagot samband med snösmältningen. Under juli och augusti hade nederbörden i nordvästra Svealand och närliggande delar av Norrland varit större än normalt. Såväl regleringsmagasinen som de naturliga vattenmagasinen, dvs. markvatten, grundvatten och sjöar, var ovanligt välfyllda för årstiden. l början av september kom sedan en period med mycket kraftig nederbörd i nordöstra Dalarna och i Hälsingland, vilken ledde till stora flöden i framför allt Dalälvens och Ljusnans/Voxnans vattensystem. De skador som uppstod var av samma karaktär som ar 1977. Allvarligast var att den relativt höga dammen vid Noppikoski kraftverk i Ore älv helt raserades. De totala kostnaderna för räddningstjänst och skador har uppskattats till närmare 200 milj. kr.

Även varen 1986 inträffade omfattande översvämningar i norra Svealand och i Norrland av ungefär samma orsak som ar 1977. De besvärligaste översvämningarna förekom vid Västerdalälven, men även Jädraân liksom vattendrag betydligt längre norrut förorsakade avsevärda problem.

De intensiva regnen under augusti 1986 ledde lokalt till vissa översvämningar.

Det bör papekas att de översvämningar som ägt rum de allra senaste aren har ett klart samband med exceptionella väderleksförhållanden. 1985 var det hittills nederbördsrikaste året under 1900-talet. Augusti 1986 innebar regnrekord för flera platser i norra Uppland och sydöstra Norrland.

Eftersom uppkomsten av extrema vattenmängder inte kan förhindras, får arbetet med att förebygga eller lindra översvämningar inriktas på att jämna ut flöden, öka genomströmningshastigheten samt öka

marginalen mellan normalvattenstand och den nivå vid vilken skada

uppstår. Tekniskt sett motsvaras dessa atgärder av regleringar, rensningar och invallningar. I samband med nybyggnad bör översvämningsrisken uppmärksammas i planeringsprocessen och vid beviljande av bygglov. För att minska konsekvenserna av sådana översvämningar som inte kan undvikas, kan ett bättre prognos- och Varningssystem byggas ut samt förberedelser göras för de räddningsåtgärder som kan komma att erfordras i en katastrofsituation.

9.2 Översvâmningsomraden i Sverige

SMHI utarbetade år 1980 en förteckning över översvåmningskritiska områden i Sverige. Till grund för förteckningen låg uppgifter från länsstyrelser och kommuner samt information som _SMHI fatt på annat sätt. Sammanlagt upptogs 66 områden i förteckningen, som angavs som översiktlig. Se bilaga 1.

På begäran av dammsäkerhetsutredningen har SMHI gjort en bedömning av vilka av de översvämningskritiska områdena som kan anses vara mest betydelsefulla med hänsyn till skaderisken. SMHI har därvid utpekat 22 områden av delvis mycket varierande karaktär. För att få en uppfattning om översvämningsproblemen har dammsäkerhetsutredningen tagit kontakt med länsstyrelser, kommuner m. fl. inom merparten av de 22 områdena. Torneälven och Mälaren har undantagits pa grund av den speciella, om än olikartade situation som

råder i dessa båda fall. Voxnan och Dalälven behandlas särskilt till följd av deras stora betydelse i översvämningssammanhang. I det följande redovisas de återstående 15 områdena, tillhörande tio olika vattensystem.

Testeboån

Testeboån är ca 11 mil lang, rinner upp i gränsområdet mellan Hälsingland, Gästrikland och Dalarna och mynnar i havet vid Gävle. Den totala fallhöjden är 410 m, belägen huvudsakligen uppströms Åmot i glest bebyggda skogstrakter. Endast 34m utnyttjas för kraftproduktion. Regleringsgraden är mycket låg.

Vid översvämningarna år 1977 inträffade skador på skilda platser längs hela dalgången. Byggnader skadades främst i Ockelbo samhälle samt vid Forsby och Åbyggeby i utkanten av Gävle. Skadekostnaden översteg 1 milj. kr.

Efter 1977 års översvämningar genomfördes pâ länsstyrelsens initiativ en utredning, som utvisade att en utökad reglering genom nya magasin eller återupptagande av tidigare flottningsmagasin skulle vara den effektivaste åtgärden för att markant reducera de högsta flödena. l utredningen påpekades dock att en sådan utbyggnad kan vara kontroversiell och att den sannolikt förutsätter medverkan från kraftintresset för att vara ekonomiskt genomförbar. Som alternativ pekades på vissa möjligheter att genomföra rensningar mellan Åbyggeby och Strömsbro kraftverk.

Några mer omfattande atgärder har inte vidtagits sedan utredningen presenterades. Länsstyrelsen och berörda kommuner har inte släppt frågan, men det är osannolikt att någon utökad reglering kommer till stånd utan en överenskommelse med kraftintresset.

Jâdraån-Gavleån

Jädraån är ca 10 mil lång, rinner upp väster om Svartnäs bruk i Kopparbergs län och mynnar i Storsjön vid Sandviken för att förena

Av den totala fallhöjden mellan Svartnäs och sig med Gavlean. Storsjön, 230m, utnyttjas 95m för kraftproduktion. Uppströms Kungsfors kraftverk finns samlad bebyggelse endast vid Jädraås. l övrigt rinner än huvudsakligen genom skogsbygd. Nedströms Kungs-

fors dominerar öppen jordbruksvbygd, Järbo och Jäderfors samhällen

samt de östra delarna av Sandviken.

Vid 1977 års översvämningar uppstod skador främst några kilometer uppströms Jädraans utlopp i Storsjön samt i Jäderfors. Endast begränsade skador uppstod ovanför Jäderfors. Det totala skadebeloppet uppskattades till drygt 1 milj. kr. Hösten 1985 samt varen 1986 uppstod också relativt omfattande skador.

Även för Jädraan gjordes efter 1977 års översvämningar en utredning. Denna utvisade att flödesdämpning kan ske genom utökad reglering av befintligt magasin i sjön Svarten, vissa nya magasin, ett återuppförande av Sagdammen med magasin uppströms Jädraas samt samordnad reglering genom bättre prognoser. Även vissa invallningar, väghöjningar m. m. föreslogs.

Regleringsföretaget i Jädraån har tillskrivit dammsäkerhetsutredatt kalavverkning och utdikning av våtmarker ningen och framhållit kan vara orsak till det kraftigare flöde som anses förekomma i Jädraån sedan 10 - 15 år tillbaka. Regleringsföretaget påpekar att en mer restriktiv tillståndsgivning för dikning och kalavverkning bör övervägas, men nämner ocksâ att vissa förberedelser pågår för utbyggnad av de ovan nämnda magasinen i Svarten och Sagdammen. Det bedöms dock som troligt att projektet vid Sagdammen av ekonomiska skäl maste kombineras med kraftproduktion samt därutöver tillföras vissa externa bidrag för att bli lönsamt.

Länsstyrelse och berörda kommuner följer frågan. Vissa i utredningen föreslagna åtgärder har vidtagits.

Svartån-Tâljeån-Hjâlmaren

Svartån och Täljeån är tillflöden till Hjälmaren, som har sitt utlopp

genom Eskilstunaân. Hela detta system sammanhänger fran översvämningssynpunkt, även om lokala problem kan uppträda i tillflödena.

De huvudsakliga problemen utgörs av arealmässigt mycket stora översvämningar av jordbruksmark i anslutning till Hjälmaren och delar av Svartan och Täljeån. Under den svara översvämningen är 1977 var skadorna i övrigt relativt begränsade i tillflödena. Det finns sedan gammalt omfattande invallningar längs Svartån.

Hjälmaren har ocksa ofta för laga vattenstånd, som är till nackdel för naturvård, fiske, batfart m. m. Till följd av fragans betydelse har staten engagerat sig i problemen med Hjälmaren. Bl. a. tillsattes ar 1976 en utredning för att pröva möjligheterna till en förändrad reglering av Hjälmaren och undersöka förutsättningarna för en ny organisation för administrationen av Hjälmarens reglering.

Utredningen lämnade sitt betänkande (Ds Jo 1979:10) i augusti 1979. Dessförinnan hade utredningen publicerat en rapport (Ds Jo 1978:3) om ett vattenförbund för Hjälmaren.

De atgärder som föreslogs var framför allt förknippade med rensningar och en dammombyggnad i Eskilstunaan, men även en utvidgad reglering av vissa sjöar i Svartåns övre del ingick bland förslagen. Utredningen föreslog att ett vattenförbund skulle bildas för att överta ansvaret för regleringen och att kostnaderna, ca 8 milj. kr. i 1979 ars penningvärde, skulle bestridas av staten.

Inget har skett sedan dess. Staten har inte beviljat nagra medel. De inblandade kommunerna är inte villiga att inga i nagot vattenförbund med ansvar för regleringen, om staten inte betalar rensningar och dammombyggnad i Eskilstunaän.

Arbogaân-Dyltaan

Arbogaán är ca 14 mil lang fran källsjöarna Norra och Södra Hörken norr om Kopparberg till utflödet i Mälaren vid Kungsör. Den totala

fallhöjden är ca 255 m, av vilka ca 175 m i huvudflödet utnyttjas för kraftproduktion. Till detta kommer kraftverk i biflödena. Den totala regleringsgraden anges till 15 %.

Arbogaan är hart exploaterad för manga syften och rinner genom ett flertal samhällen. Ett stort antal intressenter finns för kraftproduktion, vattentäkt, torrläggning, avloppsutsläpp, friluftsliv etc.

Vid översvämningarna ar 1977 drabbades Arbogaån mycket hart. Dammar raserades eller fick kraftiga skador, industrier! och jordbruksmark sattes under vatten, byggnader vattenskadades, vägar och broar spolades bort. Den totala skadekostnaden inom Örebro län, framförallt härrörande fran Arbogaân, beräknas till 35 milj. kr.

Efter är 1977 har ett omfattande utredningsarbete genomförts. Detta har bl.a. resulterat i att ett vattenförbund bildats med förebyggande av översvämningar som en av sina uppgifter. Vidare har vissa förberedelser gjorts för rensningar av ans nedersta del. I vilken utsträckning det blir möjligt att åstadkomma mer omfattande atgärder, utan kraftproduktion eller statliga bidrag, är för närvarande svart att bedöma.

Kilaân

Kilaan rinner genom Kila och Jönaker i södra delen av Södermanlands län och mynnar i havet nära Nyköping. Mellan Jönaker och havet flyter än genom flack jordbruksmark, faran är smal och grund och an klarar inga markanta flödeshöjningar utan att svämma över.

Sådana översvämningar uppges vara återkommande framför allt vid snösmältningen, varvid relativt omfattande jordbruksarealer sätts under vatten. Problemen är dock kortvariga och man tycks i trakten ha vant sig vid dem. Inga ersättningsansprak har under senare ar framförts till länsstyrelsen.

Roxen-Glen

Roxen och Glan utgör de sista större sjöarna i det vattensystem som består av Motala Ström, som kommer fran Vättern, samt Svartån och Stangan, som kommer fran södra Östergötland och norra Småland.

Särskilt kring Roxen finns ett flackt landskap med invallningar som härrör fran 1930- och l9áü-talen. År 1985 genombröts invallningarna, och relativt stora skador uppkom pa jordbruksmark. Även vissa områden vid Linköping hotades att svämmas över. I farozonen var bl. a. en sopstation med upplagringsplats för miljöfarligt avfall. Regeringen medgav ersättning för ateruppbyggandet av invallningen med 130 000 kr. Betydligt högre anspråk hade framförts, men beloppen reducerades mot bakgrund av att invallningen inte haft föreskriven höjd.

En orsak till problemen vid Roxen är att sjöns reglerade vattenyta endast får avvika med ca 20 cm i förhållande till naturligt vattenstand. Länsstyrelsen bedömer det dock vara förenat med alltför stora svårigheter att försöka fä till stand en förändrad totalreglering genom nya vattendomar, även om detta skulle eliminera svårigheterna. Det pägar i stället ett visst arbete med att förbättra invallningarna, särskilt från jordbrukets sida.

Emân

Emän rinner upp på nordöstra delen av sydsvenska höglandet, den ena huvudarmen nära Bodafors och den andra i närheten av Nässjö. Ån mynnar i Östersjön mellan Oskarshamn och Mönsterås. Den totala fallhöjden är ca 300 m, delvis utnyttjad för kraftproduktion. Sjöandelen är lag, 6,8%, och regleringsgraden är ca 13%.

Översvämningar uppträder framför allt nedströms Målilla. I huvudsak är det fraga om arealmässigt omfattande översvämningar av jordbruksmark men även bebyggelse och vågar drabbas. Torrläggning har skett av ganska betydande områden längs Emån sedan mitten av 1800-talet. I viss utsträckning har översvämningarna samband med en fortgaende marksänkning av tidigare torrlagda översvämningsomraden.

Eman har behandlats av flera statliga utredningar. Emautredningen 1960 lämnade sin slutrapport 1966 i en stencilerad version (Jo 1966:3). Inga konkreta förslag till översvämningsbegränsande atgärder läggs fram i rapporten. Utredningen pekar på den försämrade torrläggningseffekt som uppstått till följd av marksänkningen samt föreslår en enhetlig organisation för rationell användning och vård av landets vattentillgangar. Nagra atgärder synes inte ha vidtagits med anledning av rapporten.

Den senaste Emautredningen (Jo 1974:2) publicerade dels ett betänkande (Ds Jo 1977:2) och dels en rapport om erfarenheterna fran vårflödet 1977 (Ds Jo 1977:9). l betänkandet föreslogs ett antal atgärder, främst en mer långtgående samordning av regleringarna, arensningar samt vissa invallningar. Den sammanlagda kostnaden för föreslagna atgärder bedömdes till drygt 20 milj. kr. i 1975 ars penningvärde av vilket jordbruket ansågs kunna bära knappt 9 milj. kr.

Inte heller efter den senare Emåutredningen har några mer omfattande atgärder vidtagits. Länsstyrelsen och berörda kommuner har dock ett aktivt intresse för översvämningsproblemen längs Emån. Behovet av rensningar har patalats och syneförrättningar pågår. Vidare har det bedömts som lämpligt med ett vattenförbund för Emån, bl. a. med anledning av översvämningarna. Förrättning pågår om bildande av detta vattenförbund.

Helgeån

Helgeån rinner upp i Jönköpings län mellan Alvesta och Värnamo och har sitt utlopp i Hanöbukten strax söder om Åhus. Under sina sista ca 4D km från Knislinge till utloppet flyter an genom ett flackt landskap som lätt utsätts för översvämningar. Kristianstad är beläget vid Helgeån och den sjö, Hammarsjön, som än passerar på väg mot havet.

Stora delar av Kristianstad, inklusive vitala samhällsfunktioner som sjukhus, reningsverk och brandstation, är uppförda på mark som även vid relativt normala vattenstånd befinner sig under Helgeåns och Hammarsjöns nivå. Invallningar med kompletterande pumpstationer

svarar för torrläggningen av dessa områden. Hög vattenföring i Helgean kombinerat med högt vattenstånd i Hanöbukten och ostliga vindar skulle leda till mycket omfattande översvämningar med utomordentligt allvarliga konsekvenser vid genombrott i invallningarna. Skadekostnaden vid en sådan katastrof har bedömts kunna komma att överstiga 1 miljard kronor.

Nagot genombrott har ej inträffat, men mer begränsade översvämningar av jordbruksmark och delar av Kristianstads tätort har ägt rum under åttiotalet. Länsstyrelsen och Kristianstads kommun är uppmärksamma pa problemet och har bl.a. utarbetat en plan för samordning av verksamheten vid översvämning. Tillsyn sker regelbundet av invallningarna. De mindre läckage som upptäcks åtgärdas och vissa förbättringar genomförs årligen. Nagon mer omfattande förstärkning av invallningarna har ej ägt rum sedan är 1912. Förslag om detta finns dock men vilar i avvaktan pa att finansieringsfragan kan lösas.

Tidan

Tidan rinner upp mellan Ulricehamn och Jönköping och mynnar i Vänern vid Mariestad. Pa sträckan mellan Tidaholm och mynningen finns flacka områden bl. a. i anslutning till sjöar. Framför allt jordbruksmark men också samhällen, industrier och kommunikationer har utsatts för översvämningar. Under varfloden 1977 förekom omfattande skador pa jordbruksmark, främst vid sjön Östen. Länsstyrelsen upprättade en samordningsorganisation för insatserna men nagon räddningstjänst blev inte aktuell.

Som ett resultat av skadorna ar 1977 och för att söka förebygga en upprepning bildades Tidans vattenförbund som det första i landet. l förbundet ingar kommuner längs vattensystemet samt övriga intressenter som jordbruket, kraftföretag m. fl. Vattenförbundet har under de tre är det existerat redan hunnit vidtaga flera viktiga atgärder. Först och främst har rensningar gjorts vid sjön Östen, vilket bedöms komma att avsevärt minska risken för arealmässigt stora översvämningar. Vidare har ansökan inlämnats till vattendomstolen om utökad

reglering av ett antal sjöar i Tidans övre del, vilket bedöms kunna leda till såväl bättre möjligheter att innehålla vatten vid stora flöden som en bättre hushållning med vatten för bevattningsändamal. inga statliga bidrag har utgått.

Erfarenheterna av vattenförbundet är enligt dess ordförande mycket goda. Det har varit möjligt att samla delvis motstaende intressen och fa en uppslutning kring och finansiering av de erforderliga atgärderna. Man bedömer att översvämningarna längs Tiden tack vare förbundets verksamhet kommer att vara ett mycket mindre problem än tidigare, även om de inte helt kan elimineras.

Mölndalsån

Mölndalsån har sitt tillfiöde fran ett sjösystem öster om Mölndals kommun och rinner genom Mölndal och Göteborg för att mynna i Göta älv. Översvämningsproblem uppstar framför allt inom Mölndals kommun och har lett till att vägar översvämmats och till vissa svårigheter i avloppssystem m. m. Någon räddningstjänst har inte varit aktuell.

översiktliga utredningar har genomförts och diskussioner förts mellan

Mölndals kommun och grannkommunerna. Den slutsats som synes vara

resultatet av detta är att ett nytt utskov vid den s. k. Kvarndammen skulle möjliggöra en större sänkning av Stensjön och därigenom bättre möjligheter att innehålla vatten vid kraftig nederbörd eller häftig snösmältning. Kostnaden uppges av Mölndals kommun vara måttlig. Vad som kan fördröja åtgärdenär den nya vattendom som erfordras och som möjligen kan förväntas bli tidskrävande att erhålla.

9.3 Dalälven

9.3.1 Allmänt

Dalälvens avrinningsomrade har en yta om 29 040 kmz, varav 6,2 % består av sjöar. Arsmedelvattenföringen vid mynningen är ca 335 m3/s. 103 sjöar är arsreglerade med en sammanlagd magasins-

volym av 2 640 milj. m3. De tva största magasinen är Trängslet (880 milj. m3) och Siljan (660 milj. m3). 35 sjöar har magasinsvolymen 2 milj. m3 eller mindre. Regleringsgraden är 25 %, dvs. magasinen kan rymma 25 % av arsmedelvattenföringen.

Dalälven har tva huvudgrenar, Österdalälven och Västerdalälven. De flyter samman i Djuras ca 20 km väster om Borlänge (se karta 9:1).

Österdalälvens källflöde är Storan, som rinner upp i de nordligaste delarna av länet. Uppströms Siljan finns i Österdalälven fem kraftverk: Trängslet, Åsen, Väsa, Blyberg och Spjutmo. Mellan Siljans utlopp och sammanflödet av de bada älvgrenarna ligger Grada kraftverk. Av större tillflöden kan nämnas Ore älv med kraftverken Vässinkoski, Noppikoski, Furudal och Hansjö. Ore älv förenar sig med Österdalälven i Orsasjöns utlopp. Österdalälven har en regleringsgrad av ca int] %.

Västerdalålven har tva större källgrenar, Fuluälven och Görälven. Älvgrenarna sammanflyter högt upp i älvomradet. Horrmundsan tillstöter strax nedströms sammanflödet. I älvens mellersta lopp är Vanan det största biflödet. I Våsterdalälven finns fyra moderna kraftverk, Lima, Hummelforsen, Mockfjärd och Lindbyn, samt tva äldre, Eldforsen och Skiffsforsen. Regleringsgraden är ca 10 % vid sammanflödet med Österdalålven.

Som framgår av följande avsnitt förekommer vattenrika ar översvämningar i Siljan och Västerdalälven. Översvämningarna har varit särskilt vanliga under 1980-talet. Det är inte ovanligt att det görs gällande att.de skulle bero pa att en större andel mark har kalavverkats och/eller varit föremål för dikningsâtgärder. Som framgått av undersökningar, utförda av Grip och Lundin vid lantbruksuniversitetet (avsnitt 9.5), har dessa atgärder ringa effekt på så stora vattendrag som t.ex. Västerdalälven och Voxnan. Av intresse är däremot att studera den nederbörd som fallit samt sambandet mellan arealmedelnederbörd och avrinning.

Av nederbördsstatistiken framgår att det regnat mera under senare

tm

mozümom

moznäom xcmånâzx

mozimomxxøx/

\ ...P

rå).

zumcoumäim zmmaommgozzcåx zmmzoumøzu4uo:

omaanxooz

\

c:»zEum.

msoapmaa:

.

.

ommoa

,swe

I u

zm._n._n

o z

nkgk

.

ommwz

,

émnsåäo

_ J

4/10/

. /

\F\\\

_, _

25_

, z

zwsøsmqøøzuñ

x..

37.53 zm..ømw§

ar än under det relativt torra 1970-talet. För Dalälvsomradet kan följande nederbördsvärden vara av intresse. Värdena har erhållits fran 27 nederbördsstationer.

Högsta förekommande arsmedelnederbörder man. i Dalälvsomrâdet aren 1919 - 1987

Årsmedelnederbörd Medelvärde för årets Medelvärde för manaförsta sex manader derna maj - jmi

Ärsmedelnederbörden för hela den registrerade perioden - 6B âr - är drygt 650 mm. Under de senaste tre aren har det alltsa fallit betydligt mera regn än medeltalet. Av statistiken kan man utläsa att endast ett ar under innevarande decennium - 1983 - har fatt mindre nederbörd än genomsnittsäret. Under 1970-talet har ârsmedelnederbörden varit 601 mm i medeltal. Under 1980-talets regnrika är har nästan 40 % mera nederbörd fallit än genomsnittet för 1970-talet.

Av de tabeller som redovisar nederbörden för årets sex första månader och för månaderna maj - juni framgår tydligt 1980-talets dominerande plats i nederbördsstatistiken.

År 1986 var varfloden kraftig och förorsakade översvämningar på manga hall längs Västerdalälven. Orsaken härtill var hög lufttempera-

tur i samband med snösmältningen. Varen 1987 var relativt kylig och varfloden kom normalt. Pa grund av intensivt regn fick Västerdalälven emellertid en flödestopp runt midsommar detta är. Som framgår av tabellen har ar 1987 det högsta medelvärdet vad beträffar nederbörden för månaderna maj - juni. År 1986 uppmättes dessa månader 128 mm.

Ett studium av arealmedelnederbörden och avrinningen som tioarsmedelvärden ger vid handen att differensen mellan dessa bada ökade för

40 -50 ar sedan. Den andel av nederbörden som avrunnit till Dalälve-

omrâdet var alltså större förr. Eftersom förhållandet mellan uppmätt nederbörd och uppmätt avrinning under de senaste decennierna varit konstant, torde det inte finnas belägg för att avrinningen i Dalälvsomradet ökat till följd av förändrat skogsbruk.

9.3.2 Västerdalâlven

Västerdalälvens källflöden Fuluälven och Görälven förenas i Fulunäs. Sträckan fran Fulunäs till sammanflödet med Österdalälven är ca 24 mil. Älven rinner genom de tre kommunerna Malung, Vansbro och Gagnef. Nederbördsomrâdet omfattar vid sammanflödet 8 630 kmz, varav 4,1 % är sjöyta.

Manga sjöar inom flodomradet är reglerade men magasinen är mestadels små. Den huvudsakliga delen av regleringarna tillkom under 1920- och 1930-talen. Uppströms Vanans inflöde finns 17 reglerade sjöar med en sammanlagd volym av 70 milj. m3. I Vanaomrâdet finns 19 magasin med en sammanlagd volym av 230 milj. m3 och i nedre älvomradet nio magasin med en sammanlagd volym av 80 milj. m3. Den största delen av regleringsvolymen finns således inom Vanans flodomrade där ocksa det största magasinet, Venjansjön med magasinsvolymen 137 milj. m3, ligger. 60 procent av regleringsmagasinen i Västerdalälven finns i Vanâgrenen, som har endast hälften sa stort nederbördsomrade som Västerdalälven uppströms Vansbro.

I tabell 9.1 anges karaktäristiska vattenföringar för nagra platser i Västerdalälven med biflöden. Värdena gäller för perioden 1928 - 1975 och avser reglerade förhållanden. (Tabell ur betänkandet Översvämningsskydd i Västerdalälven, Ds Jo 1976:8).

Tabell 9.1 Karaktâristiska vattenföringar i Vâsterdalâlven

Medel- Medel- Medel- Sjöandel högvat- vatten- lagvattenfö- föring tenföring ring m3/s m3/s m3/s %

Görälven Ersbo 190 25 5,5 0,5

Fuluälven Fulunäs 110 16 3,3 2,6

Västerdalälven

Vanan Vansbro 120 29 4,0 5,5

Som framgår av tabellen är Västerdalälvens flodomrade, särskilt uppströms Vanans inflöde, mycket sjöfattigt. Den laga sjöandelen i kombination med terräng- och klimatförhâllandena medför att flödena i älven kommer plötsligt och blir stora.

Översvämningsskador börjar uppträda när vattenföringen överstiger ca 400 m3/s vid Vansbro (Stadarforsen) och ca 500 m3/s vid Mockfjärd (Ringforsen). Med stigande vattenföring ökar skadorna och det blir mera regelrätta översvämningar när vattenföringen nar ca 600 m3/s vid Stadarforsen och ca 800 m3/s vid Mockfjärd enligt vad DVF uppgett.

Vattenföringarna i Stadarfcrsen är angivna enligt en ar 1958 fastställd avbördningskurva (kurva för sambandet mellan vattenstånd och vattenföring). Kontrollmätningar av SMHI ar 1986 har gett ändrade värden och en ny avbördningskurva har fastställts att gälla fran den 10 december 1986. Den nya kurvans värden anges inom parentes. l intervallet 250 - 510 m3/s ger den nya kurvan lägre värden och över 510 m3/s högre värden pa vattenföringen än den gamla kurvan vid i motsvarande vattenstånd.

Tabell 9.2 Vattenföringar högre än medelhögvattenföring under den senaste 30-arsperioden År Dag Stadarforsen Dag Mockfjård m3/s m3ls

1957 17 sept 570 (586) 17 sept 812 1959 3 maj 722 (323) 4 maj 969 1962 * 24 maj 607 1966 21 maj 700 (791) 22 maj 947 1967 23 maj 634 (679) 29 maj 741 1969 13 maj 473 (466) 17 maj 692 * 1975 14 maj 441 (429) 1977 15 maj 600 (625) 15 maj 332 1979 * 20 maj 431 (475) 1931 14 maj 435 (430) 14 maj 539 1934 * 9 maj 560 1935 30 maj 525 (523) 13 maj 571 1935 3 sept 543 (553) 10 sept 305 1986 3 maj 695 (733) 10 maj 943 1987 19 juni 598 20 juni 686

Anm. * = vattenföringen har varit lägre än medelhögvattenföringen och har därför inte noterats.

År 1916 uppmättes 1 468 m3/s vid Mockfjärd, vilket är det högsta observerade värdet i Västerdalälven under 1900-talet. Året 1924 är ett annat rekordår med 1062 m3/s. Efter 1924 är den högsta uppmätta vattenföringen 969 m3/s, vilken inträffade i maj 1959.

Som framgår av tabell 9 uppträder höga flöden i Västerdalälven oftast i samband med varfloden beroende pa att älven har en lag regleringsgrad och helt saknar uppsamlande magasin vid källorna. Senast varen 1986, da snösmäitningen fick ett snabbt förlopp och gav en intensiv varflod, drabbades manga fastigheter längs älven av översvämningar.

Under årens lopp har det gjorts åtskilliga utredningar för att undersöka effekten av olika atgärder i syfte att minska skadeverkningarna av de återkommande översvämningarna längs Västerdalälven. Redan

ar 1968 genomförde Vattenfall pa uppdrag av länsstyrelsen en utredning som resulterade i förslag till ett regleringsmagasin med kraftverk, det s. k. Hällaprojektet. Eftersom Västerdalålven är fattig pa sjöar, som skulle kunna användas som magasin, måste man skapa regleringsmagaain i dalgångarna på liknande sätt som i Trängslet i Österdalälven och da stannade man för att lägga magasinet i Hälla, där Fuluâlven och Görälven sammanflyter. Det planerade magasinet skulle behöva ha en volym pa 175 milj. m3 för att ge erforderlig dämpning av flödet. Projektet fördes fram relativt langt men ansökan till vattendomstolen gavs aldrig in.

Ar 1974 kom den a. k. Sehlstedtska utredningen med sitt betänkande (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö. Där placerades Hällaprojektet i den högsta bevarandekiassen. När utredaren bedömde projektet ställde han endast kraftutbyggnadsintresset mot bevarandeintresset. Han var medveten om att en utbyggnad av Hällamagasinet skulle kunna minska översvämningsriskerna i de nedre delarna av älven. Men utredaren hade låtit göra undersökningar som visade att alternativa skyddsåtgärder kunde finnas och dessa borde bedömas innan risken för översvämningar gavs en avgörande betydelse vid bedömningen av Hällaprojektet.

År 1975 tillkallade regeringen en särskild utredare, som skulle utreda frågan om översvämningsskydd i Västerdalälven. Resultatet publicerades i departementspromemorian (Ds Jo 1976:8) Översvämningaskydd i Västerdalälven. Utredaren kom fram till att realistiska förutsättningar saknades att nedströms Hälla endast för skyddsändamål anlägga nya eller utvidga befintliga magasin. Möjligheter till samordning av skydds- och vattenkraftintressena hade inte utretts, då utredaren ansåg det ligga utanför utredningsuppdraget att aktualisera ytterligare vattenkraftutbyggnader. Däremot visade utredningen att ett mera målmedvetet handhavande av tappningen från befintliga magasin i sidovattendragen under flödesperioder kunde ge en dämpning av flödena i Västerdalälven med någon dm, att rensningar av Skiffsforsen, Kvarnholsforsen och Hagelängsforsen kunde medföra sänkning av de högsta högvattenstanden med 4-5 dm samt att invallningar vid Malung och Vansbro kunde ge visst skydd mot högvatten. Förhållandet mellan maximivattenstand och sänkningseffekter för olika orter redovisas i tabell 9. Jämförelser har där gjorts mellan tre år med höga flöden.

Tabell 9.3 Högvattanatand och sânkningseffekter sänkning av högvatten- Plata Flöde: Högvattenstand stand från nuläget ar Nuvarande Efter Rens- Skydds- Renareglerings- skydds- ningar regle- ningar grad regle- ring ring Hälla vid Hälla

Uppgifterna i tabellen är hämtade fran Ds Jo 1976:8 s. 143 och visar att Hälla-

projektet ger betydligt större effekt än de alternativa atgärder, som.utred-

ningen studerat. När det gäller kostnaderna för de olika alternativen anför utredaren följande.

Kortfattat visar resultatet av utredningen att det inom Malungs-, Vansbro-, Nas- och Björboomradena finns alternativ till Hällaprojektet i form av rensnings- eller invallningsatgärder. Sammanlagt har de som realistiska ansedda åtgärderna beräknats ge en minskning av de direkt flödesskadorna med S Mkr och dra en kostnad av 6 Mkr. Åtgärderna ger dock inte samma skyddseffekt som Hälla-regleringen vilken sänker högvatten längs hela älven och har beräknats ge en minskning av de direkta flödesskadorna med 15 Mkr. Därtill skall läggas den minskning av flödesskadorna som Hälla-regleringen åstadkommer i förenade Dalälven.

Det kapitaliserade värdet av sannolika flödesskador beräknades av utredaren till 18 milj. kr. Hällamagasinet skulle reducera skadeverkningarna med ca BS % medan övriga atgärder synes ge en effekt på högst 30 %.

Utredaren har begränsat utredningen geografiskt till Västerdalälven. De undersökta skyddsâtgärderna i form av rensningar och invallningar har vattenstandssänkande effekt inom begränsade områden. Rensningarna kan däremot ge höjda vattenstånd och ökade skador i nedströmsdelen av Västerdalälven och gemensamma älven.

Stora Kopparbergs Bergslags AB och Vesterdalelfvens Kraftaktiebolag har i remissyttrande framhållit att föreslagna rensningar minskar älvens naturliga magasineringsförmaga vilket medför minskad kraftproduktion i kraftstationer nedströms. Vidare sägs att det inte är osannolikt att värdet av produktionsbortfallet kan vara av samma storleksordning som värdet av de översvämningsskador som det analyserade åtgärdspaketet avses eliminera. Ersättning kommer att krävas för produktionsbortfallet.

l prop. 1977/7857 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland anförde föredragande statsrådet följande när det gäller förutsättningarna för flödesdämpning i Västerdalälven.

För egen del anser jag att det finns förutsättningar för att genom andra atgärder än vattenkraftutbyggnad motverka översvämningar i Västerdalälven. Vidare vill jag peka på behovet av begränsning av ny bebyggelse inom översvämningshotade områden. När det gäller att åstadkomma skadeförebyggande atgärder i enlighet med utredningens förslag förutsätter detta närmare utredning och planering av i första hand de berörda kommunerna. Också länsstyrelsen bör medverka i

detta arbete. Chefen för Jordbruksdepartementet har meddelat mig att han avser att återkomma till regeringen i denna fraga när resultat av sådan utredning och planering föreligger.

Någon redovisning av den utredning och planering som aviserades har inte skett.

År 1976 publicerades en studie fran kraftintressenterna om reglering för elkraftproduktion och översvämningsskydd i Västerdalälven. Där redovisas andra tänkbara regleringsmagasin utom Hälla. Sålunda har man nedanför Äppelbo föreslagit tillskapandet av ett magasin om ca 125 milj. m3 genom att leda in en del av älvens vatten till sjöarna Djupsjön och Vassgalen för att dämma upp dem. Magasinet skulle ligga uppströms Vansbro och kallas för Vansbrosjön.

Detta tänkta magasin ligger nära översvämningsdrabbade områden och skulle sannolikt bli användbart som skyddsmagasin. Om magasinet funnits, hade vattenföringen i älven vid 1986 ars vårflod kunnat minska med minst 100 m3/s från Vansbro och nedströms därom. Nackdelen med Vansbromagasinet är att magasinet skulle komma att överdämma ett stort antal fastigheter med fritidshus.

9.3.3 Siljan

De nämnda regleringsmagasinen Siljan och Trängslet ligger bada i Österdalälven. Siljan har sitt utlopp i Leksand. Utflödet regleras vid kraftverket i Grada ca 20 km nedströms utloppet. Pâ ålvsträckan mellan Siljans utlopp och Grada finns förträngningar och trösklar som begränsar avbördningen.

Siljans vattenstånd har reglerats sedan 1920-talet. De nu gällande vattenhushallningsbestämmelserna fastställdes av Österbygdens vattendomstol i dom den 27 februari 19611. Enligt domen gäller för regleringen följande. Siljans vattenstånd får regleras mellan nivåerna +159,90 m och +l61,78 m. Så länge vattenståndet i Siljan ligger under +16l,78 m, far tappningen inte överstiga 293 m3/s.

När vattenståndet i Siljan är högre än +161,7B rn, skall tappning vid Gråda ske enligt en kurva som fastställts av vattendomstolen. Kurvan är beräknad så att tappningen vid Gråda skall motsvara den naturliga avrinningen ur Siljan vid respektive vattenstånd. Här nedan ges några exempel på hur olika vattenstånd påverkar vattenframsläppningen vid Gråda.

Siljans vattenstånd Tappning vid Grada

Den bestämmande sektionen är utloppet vid Leksand. Ökad tappning vid Gråda påverkar inte avrinningen ur Siljan. I stället sänks vattenståndet vid Gråda och vattenhastigheten ökar. Ökad vattenhastighet kan skada älvfåran och angränsande marker.

Vattendomstolens dom föreskriver också att sedan vattenståndet i Siljan under vårfloden stigit till +161,00 m, får det före den 15 augusti icke sänkas under denna nivå och därefter icke under de nivåer, som erhålles vid en rätlinjig interpolering mellan +161,00 m den 15 augusti och +160,20 rn den l november.

Det är vanligt att Siljans vattennivå stiger över dämningsgränsen +161,7B m. Men det inträffar också att dämningsgränsen inte uppnås. Under de senaste 35 åren har detta inträffat tre gånger, nämligen under de torra somrarna 1975, 1976 och 1978. Trängslets reglering, som togs i drift år 1962, har i många fall bidragit till att sänka de högsta nivåerna. Generellt gäller att regleringmagasinen framför allt begränsar vårflödena. Under hösten är magasinen vanligtvis fyllda och stora höstflöden kan då inte hållas inne.

Dämningsskador börjar enligt uppgift från Dalälvens vattenregleringsföretag (DVF) uppträda mellan nivåerna +162,40 m och +162,50 m, dvs. 60- 70 cm över dämningsgränsen. I nedanstående tabell visas nagra exceptionellt höga vattenstånd samt vattenstånd efter ar 1950 som överstigit dämningsgränsen med 65 cm eller mera. Vidare redovisas 1986 ars högsta vattenstånd.

Kommunerna runt Siljan ansökte är 1978 om höjda sänknings- och dämningsgränser (0,24 resp. 0,2 m). Ansökan atertogs är 1979, eftersom skaderegleringen verkade bli mycket omfattande.

År 1985 blev ett nederbördsrikt är och Siljan nådde i september nivan +163,04 m, den högsta sedan år 1959. Regleringsmagasinen i Dalälvens nederbördsomrade brukar fyllas till BS % under en normal varflod. 1985 års varflod var större än vanligt och magasinen var i genomsnitt fyllda till 9h % vid varflodens slut. Fram till mitten av juli skedde en viss avsänkning och fyllnadsgraden var da ca 88 %. I mitten av juli blev vädret ostadigare. Under juli månad föll 12h mrn regn mot 62 mm i medeltal under de tio aren före 1985. När marken är mättad pa vatten gar all nederbörd till sjöar och vattendrag. Eftersom regnandet fortsatte under augusti manad fylldes magasinen snabbt. Både vid Trängslet och i Siljan uppnaddes dämningsgränserna

den 5 augusti. Därefter kom nagra mycket kraftiga regnväder in över

landet och mest intensivt regnade det över Orsa finnmark. Under de första fem dygnen i september föll drygt 50 mm regn i en stor del av Dalälvens avrinningsomräde. Den 6 september föll det ytterligare ca 70 mm i nordöstra Dalarna och den 7 september kom 10 mm till. Enligt SMHI är det sällsynt att sa intensiv nederbörd inträffar vid en tidpunkt da de naturliga vattenmagasinen, dvs. markvatten, grundvatten och sjöar, är välfyllda.

Nedanstående tabell visar tillrinningen till och vattenståndet i Siljan samt tappningen vid Åsen och Grada under tiden den 2 - 13 september 1985. Åsen ligger ca 1 mil nedströms Trängslet.

Datum Tillriming Tappning Vattenstánd Tappning

9.3.4 Åtgärder av berörda kommuner

Inom Malungs kommun gjordes efter 1959 ars flod en invallning med pumpstation vid lokstallarna i tätorten. Denna invallning har förbättrats och pumpstationen har försetts med automatlarm och reservkraft. Under_ senare är har inte utförts nagra nya invallningar eller rensningar som skydd mot högvatten. Beredskapen har emellertid höjts successivt. Beredskapsplan för högvatten finns. Sandsäckar och pumpar har anskaffats för att användas vid behov. Ett erosions-och rasomrade vid Torgâsmon är föremål för utredning. :I övrigt har man för närvarande inga planer pa ytterligare atgärder vad avser skydd mot höga flöden.

I Vansbro kommun började man i mitten av 1960-talet att tippa överskottsmassor till en skyddsvall, som idag har en längd av ca 1 200 m. Vid 1986 ars flöde höjdes vallen 0,2 m. En förlängning av vallen planeras. Skyddsvallar har även byggts i Äppelbo (ca 200 rn) och Näs (ca 1400 m).

I översvämningszoner har avloppsledningar försetts med avstängningsventiler. Nedstigningsbrunnar och pumpstationer har höjts. Huvudpumpstationer har försetts med reservkraft och alla pumpstationer med larm. Kommunen tillåter inte byggandet av källarvaningar inom översvämningszonerna.

De i departementspromemorian Översvämningsskydd i Västerdalälven föreslagna rensningarna i Skiffsforsen och Kvarnholsforsen har inte utförts. Man planerar inte heller att genomföra dessa under de närmaste aren. Beredskapsplaner finns för höga flöden och reservmaterial i form av pumpar, byggplast, sandsäckar m.m. har anskaffats. Årligen anslås 35 000 kr i budgeten till komplettering av förbrukad utrustning. Med vidtagna atgärder uppstar inga skador vid flöden av samma intensitet som de som inträffade aren 1959, 1966 och 1986. Mot flöden motsvarande det som inträffade ar 1916 har man dock inte fullgott skydd.

I Gagnefs kommun medförde 1986 ars varflod det högsta vattenståndet i Björbo/Floda-omradet sedan är 1916. Trots de omfattande översvämningarna blev skadorna förmodligen mindre än tidigare beroende bl.a. på förbättringar i va-systemet sedan varfloden 1977, bättre materialtillgång, bättre organisation, mer rutiner-ad personal samt ett bra informationssystem pa länsnivå. I samband med översvämningarna upptäcktes ocksa brister som maste avhjälpas. Det gäller t.ex. tätning av gamla avloppsledningar som mynnat i älven, utmärkning av vågar som översvämmas, behovet av flera bensinmotordrivna pumpar, invallningar i olika områden samt översiktliga studier för att utröna riskerna för ras/skred och effekterna av större översvämningar. Höstflödet 1985 och varfloden 1986 krävde stora insatser av kommunens räddningstjänst. För dessa kostnader har bidrag erhållits av räddningsverket med ca 1,8 resp. 1,0 milj. kr.

Kommunen erhöll år 1986 bidrag med 200 000 kr. till en översiktlig utredning angáende atgärder för att förhindra skador orsakade av översvämning, ras och skred. VIAK AB i Falun har nyligen färdigställt denna utredning. Den 1 juni 1987 ansökte kommunen hos regeringen om statsbidrag om totalt 14 milj. kr. för rensningar i Hagelängsforsen, invallningar, rasskydd m.m.

9.4 Voxnan

9.4.1 Allmänt

Voxnan är ett biflöde till Ljusnan. Den rinner upp i Jämtlands län för att sedan till större delen rinna fram inom Gävleborgs län, där den passerar kommunerna Ljusdal, Ovanåker och Bollnäs. Voxnan förenas med Ljusnan strax söder om Bollnäs genom sitt inflöde i sjön Varpen (se karta 9:2).

Området nedströms Hylströmmen kännetecknas av omväxlande strömsträckor och sei. Efter Gryckåns inflöde bildar Voxnan pa sina ställen meandrar och ganska låga sedimentplatåer däremellan. Nedströms Voxna bruk karakteriseras landskapet längs dalgången av lågt liggande åker- och ängsområden. I höjd med Edsbyn, Ovanåker och Alfta finns en rad sjöar och tjårnar. De sjöar som Voxnan passerar igenom eller på annat sätt berör är nedströms Edsbyn i tur och ordning Ullungen, Sässman, Vägnan, Viksjön, Norrsjön och Voxsjön (se karta 9:3).

I Voxnans flodomrâde finns årsregleringsmagasin anordnade i 13 sjöar med en sammanlagd volym om [75 milj. m3. Av denna volym finns 125 milj. m3 uppströms Edsbyn, fördelad på 10 magasin. Regleringsgraden - dvs. förhållandet mellan totala magasinsinnehållet och den totala framrinnande vattenmängden under ett normalår - uppgår till endast l5% vid Edsbyn.

Eftersom Voxnan inte blivit föremål för nagra omfattande regleringar, präglas vattenföringen i älven av naturliga förhållanden. Med en häftig varflod eller intensiva höstregn kan variationerna i vattenföringen bli stora under året. I ansökan om Hylsjöns reglering har SMHI angivit följande karaktäristiska oreglerade vattenföringar vid Alfta.

o. a

.á

NS ..

u/Hüv ü.

52W?

.Äwfroø

a

så.:

AV

.sâårrâ

:.58

hu; WW)

i

..

.

8.5.2:

\\II

z (in

3:1:

-. . s. .u . :u: .. t: .

lit/x

ä.

:uszuzx x.

5äc=mz§o

. \ . \

2351.9.

. Im x

...Vi

I... I...

lll

1.3..:

/ø/ -. .

v. :så OIIIO

Å .J . . i w.. v

...ss

L...

(ih

nh.\ ø › u |

. 1

xaämwm..

1:523

.i c

/ ä. . . .dhøf .g å..

. . .

_ø/ Fd.

70...

J .

...

XXI..

.

4/ . :i: uflurøå :tzinä

.e

ä.. u . .

...E .Sao x

. /

/ , /.

o:

...§5 .

x. a.

1.4.3215..

ist...-

. x., . a.

. . u J. ,. .z x.-. 2.25.02 fiir.. 18:2...

Ka.. u.

fis.:- 85.22: lig-Lidl 31,2..

84:25:.

mix!!

I

. :nya: 7.1.0.5 .S35 ...sas

. ä

...eøêczuuä

.i . .. I 1

› Wê

I.

(C235

.w .. u. .a ..

. lila: .x

ag al)

r.

||||

. ||.| ._ .\

§54

I ,x I

mzuäaåau: .til

\/ /

OENZD:

nä

mzmmzouzmom

ZZXO

lhu_._<iz›møaml<z.xo

znsøczoz

x\\\ 52V.

E52 $øEmzz.m\ zmaacñø

\ a-

mo

:z

usweê/ cmEEnbmzøz

zE<x

.x .

...GEZM

lx \

.

S5.

mw0ñOI+ xwc<mooaow

...mama mzmmcou

Högsta högvettenföring 290 m3/s Normal högvattenföring 130 m3/s Medelvattenföring 32 m3/s Normal lagvattenföring 8,8 m3/s Lägsta lagvattenföring 4,7 m3/s

I Voxnan finns det sex kraftstationer, nämligen Vallhagaforsen, Bornforsen, Österforsen, Alfta, Sunnerstaholm och Lenninge. De tre förstnämnda är belägna mellan Voxnabruk och Edsbyn, övriga ligger nedströms Edsbyn. Utbyggnadsvattenföringen varierar mellan 2l och 40 m3/s.

Voxnans älvdal har manga ganger varit utsatt för översvämningar, som i de flesta fall orsakats av kraftiga varflöden. I bade Edsbyn och Alfta börjar skador uppträda vid en vattenföring av ca 150 m3/s enligt uppgift fran kommunen. Mellan aren l95l och 1986 har vattenföringen i Alfta uppgått till 150 m3/s eller mera tolv ganger. Vid de flesta tillfällena har vattenföringen hallit sig vid eller strax över 150 m3/s. Endast fyra ganger- nämligen aren l977, l98l, 1985 och 1986 - har vattenföringen överstigit 200 m3/s (se tabell nedan).

Av aren före l977 har aren l9l6 och 1966 ofta angivits som år da varflödena givit stora skador. För att visa flödena i Voxnan under senare ar anges här högvattenföring för de omtalade aren samt tre ar med stora flöden under 1980-talet. Normal högvattenföring har för Voxnabruk uppgivits till 99 m3/s och för Alfta till 130 m9/s.

1916 . 1966 1977 1981 1985 1986

Voxnabruk 242 151 220 166 ca 300 ca 220

290 170 250 204 360 287

Värdena för ar 1981 och 1985 uppmättes i juli respektive september manad medan övriga värden representerar varflöden.

Översvämningarna hösten 1985 medförde skador inom Gävleborgs län för nära 100 milj. kr. Skadorna inom Ovanakers kommun har uppskattats till 42 milj. kr. Översvämningarna till följd av varfloden 1986 medförde skador inom kommunen för ca 5 milj. kr.

Vid nederbördsstationen i Lobonäs, belägen ca tre mil nordväst om skett sedan ar 1930. Medelvärdet av arsne- Edsbyn, har avläsningar derbörden under den avlästa perioden - 55 ar - uppgår till 572 mm. De tio högsta värdena pa arsnederbörden fran perioden 1930 - 1986 är följande.

Som framgår av tabellen har aren 1985, 1981 och 1986 varit ovanligt nederbördsrika.

Förhållandet mellan nederbörd och avrinning har studerats med hjälp

av värden från vattenföringsstationen vid Nybro och nederbördsvärdena fran Lobonås. Detta begränsade material pekar pa att andelen nederbörd som rinner av till Voxnan inte har ökat.

9.4.2 Hittillsvarande beslut som rör Hylströmmen

Redan före 1977 ars varflod hade planer funnits pa att vidtaga atgärder i syfte att dämpa varflödena som vid upprepade tillfällen åstadkommit skador i älvdalen. Efter denna varflod uppdrog länsstyrelsen i Gävleborgs län jämte Ovanakers, Bollnäs och Ljusdals kommuner åt A. Anderssons lngenjörsbyra, Nacka, att genomföra en utredning om atgärder för att förebygga översvämningsskador inom Gävleborgs län. Utredarna fann a_tt. det enda realistiska alternativet för att undanröja merparten av de skadliga översvämningarna var att

anordna flödesdämpande magasin g storleken pa ett sadant magasin borde vara ca 100 milj. m3 §_a_r_rE _a_t_t_ lämpligt läge var vid Hylströmmen ca 14mil uppströms Edsbyn. Kraftintressenterna inlämnade ar l98l ansökan till vattendomstolen om anläggande av kraftverk och magasin om 100 alternativt 80 milj. m3. Regleringsgraden skulle med

det större magasinet öka från 17 % till 42 % vid Hylströmmen. Utöver

föreslagen dämningsgräns begärdes rätt till 30 cm tillfällig överdämning för att mildra flöden. Enligt i ansökan redovisade beräkningar skulle de högsta vattenstanden under 1977 ars varflod ha kunnat sänkas i följande omfattning om Hylsjöns reglering med l00 milj. m3 da varit genomförd.

Vid Nybro (Voxna) 120 cm Vid Edsbyn (nedströms Österforsen) 90 cm Vid Ovanakers kyrkby (Sässmans utlopp) 60 cm I Viksjön 53 I Norrsjön 62 cm I Voxsjön 44 crn

Vattendomstolen fann de ansökta företagen tillatliga enligt VL och

överlämnade ar 1982 frågan om tillatligheten till regeringens prövning.

Frågan om Hylsjöns reglering med Hylströmmens kraftverk har därefter behandlats i flera betänkanden och av statsmakterna. Vattenkraftberedningen berörde frågan i betänkandet (SOU 1983:49) Vattenkraft men tog inte med företaget i sitt förslag utan ansåg att projekten i Voxnan borde utredas närmare innan slutlig ställning togs. I prop l983/8lu160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad, som bygger pa vattenkraftberedningens förslag, ansåg energiministern emellertid att det fanns erforderligt beslutsunderlag får att bedöma projektens inverkan på älvsträckan och förde projekten till för vattenplanen kraftsutbyggnad (prop. s. 24-25). Riksdagen beslöt att frågan om Hylströmmen m. m. ytterligare skulle övervägas, bl. a. mot bakgrund av en samlad syn pa inriktningen och omfattningen av vattenkraftsutbyggnaden i Gävleborgs län (BoU 1983/8450, rskr. 388).

I en promemoria utarbetad inom industridepartementet om komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad (Ds I 1984:26) föreslogs sedan utbyggnaden i hela länet beaktats - att Hylströmmen med

Hylsjöns reglering skulle föras till planen trots starka bevarandevärden iVoxnan. Remissutfallet var splittrat och regeringen ansåg att det saknades förutsättningar att föra Hylströmmen till planen för vattenkrätsutbyggnad (prop l98á/85:120 om riktlinjer för energipolitiken t. M0). Riksdagen fattade beslut i enlighet med regeringens förslag (Bau 1984/85225, rskr 364).

l konsekvens med dessa ställningstaganden kom regeringens beslut om avslag i tillatlighetsfragan den 30 januari l986. Beslutet motiverades pl följande sätt.

Voxnan tilhör inte de vattendrag som riksdagen har undantagit fran vattenkrätutbyggnad. Regeringen finner att bestämmelserna i 2 kap. vattenlagen (1918:523) inte utgör hinder mot de ansökte företagen. De invändningar som har framförts mot företagen avser främst dess inverkan pa fisket, det rörliga friluftslivet och landskapsbilden. Regeringen anser att företagens inverkan i dessa avseenden är sa stora att hinder mot företagen möter med hänsyn till allmänna planeringsaynpunkter. Regeringen finner att hinder enl. å kap. l8 § andra stycket vattenlagen (1918:523) möter mot företagen.

Länsstyrelsen har i februari 1986 meddelat förbud tills vidare, dock längst t. c .m. den 31 januari 1989 mot vattenföretag i avvaktan på bildande av naturreservat eller naturvardsomrade omfattande Voxnan i Gävleborgs län fran Mjösjön- på gränsen till Jämtlands län- till Mandagsfallet, beläget nedströms Voxna. Beslutet har överklagats av bl. a. Ovanakers kommun.

Som en följd av regeringens avslagsbeslut och höstfloden ar l985 har Ovanakers kommun i en skrivelse till regeringen hemställt - att regeringen utreder omgående vilka atgärder som erfordras för att fä samma flödesdämpande verkan som Hylsjöns reglerinç - att regeringen snarast de erforderliga för

vidtager åtgärderna

flödesdämpningen, om dessa atgärder är realistiska - att, om det visar sig att motsvarande flödesdämpning icke kan åstadkommas utan en utbyggnad av Hylströmmen, regeringen omprövar utbyggnadsbeslutet och ger bifall till Hylströmmens kraftverk.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker att en utredning genomförs och framhåller att denna bör göras sa generell som möjligt sa att

principerna kan tillämpas även pa andra vattensystem än Voxnan. Kommunens och länsstyrelsens skrivelser har överlämnats till dammsäkerhetsutredningen.

I samband med riksdagsbehandlingen av proposition med förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. (prop. 1985/860) (NRL) har Hylströmmen ater diskuterats. Propositionen upptog inte någon del av Voxnan bland de vattenområden eller älvsträckor vilka borde undantagas fran utbyggnad. Genom olika motioner väcktes emellertid förslag om att i 3 kap 6 § NRL intaga Voxnan uppströms Edsbyn. Bostadsutskottet stannade för att föresla riksdagen att i NRL införa enbart Hylströmmen och härigenom skydda denna fran utbyggnad (BoU l986/87:3 s. 34-35). Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 314). Ett starkt motiv för bostadsutskottets ställningstagande var att det enligt utskottets uppfattning är möjligt att eliminera vissa översvämningsskador i Ovanakers kommun utan att Hylströmmen byggs ut. Utskottet konstaterade emellertid samtidigt att fragan om flödesdämpning i Voxnan utreds i särskild ordning. Dammsäkerhetsutredningens arbete kan härvid vara aktuellt i sammanhanget och utskottet förutsatte att regeringen, om så befinns lämpligt, utan riksdagens begäran därom för riksdagen redovisar sin syn på lämpliga atgärder som bör vidtas för att minska översvämningsskadorna.

9.4.3 Genomförda utredningar om skadeförebyggande åtgärder

Utöver den ovan nämnda utredningen av Anderssons lngenjörsbyra har det gjorts ytterligare utredningar om tänkbara atgärder för att förhindra översvämningar i Voxnan.

Ljusnans Vattenregleringsföretag (LsVF) har i olika promemorior under senare ar redovisat dels Hylsjömagasinets dämpande inverkan pa stora flöden om man tillåter en extra överdämning på tvâ meter (PM 1985-12-03), dels möjlig flödesdämpning med befintliga magasin, aterupptaget nyttjande av gamla flottningsdammar samt inverkan av rensningar (PM 1984-12-12). Slutligen har LsVF gjort en utvärdering av erfarenheter som vattensituationen under hösten 1985 medfört (PM 1985-12-30).

AB Skandinaviska Elverk har i januari 1985 till industridepartementet redovisat alternativa atgärder mot högvatten för att .åstadkomma samma effekt som Hylsjöns reglering skulle ha gett.

Konsultfirman VIAK AB fick varen 1986 i uppdrag av Ovanåkers kommun att studera möjligheterna till omprövning av gällande domar, möjligheterna att anordna flödesdämpande magasin vid ett par gamla flottningsdammar samt att i övrigt penetrera LsVF:s promemorior och jämföra kostnader och effekter med omprövnings- och iståndsåttningsalternativet.

Föreningen Bevara Voxnans Strömmar har i september 1986 genomfört en egen utredning om alternativa möjligheter till flödesdämpning

i Edsbyn och Alfta. Utredningen har överlämnats till iovanakers

kommun med anhållan att kommunen i samråd med Ljusdals kommun, länsstyrelsen och regeringen allvarligt beaktar framlagda alternativ.

LsVF har fått del av VlAK:s och föreningens utredningar och har till dammsäkerhetsutredningen inkommit med synpunkter på dessa. Ovanåkers kommun har ocksa gett kommentarer till föreningens utredning.

Utifrån de atgärder som utredningarna tar sikte på redovisas här de olika utredningarna mera i detalj.

A. Hylsjöns reglering

Som tidigare nämnts skulle anordnandet av regleringsmagasin i Hylsjön främst möjliggöra dämpning av stora vårflöden. Som extra säkerhet hade man i ansökan till vattendomstolen föreslagit rätt till 30 cm överdämning. Det föreslagna magasinet på 100 milj. m3 bedömdes ha goda möjligheter att innehålla vårflöden. Om Hylsjön funnits vid 1977 års vârflod skulle vattenstandenvid Voxnabruk ha kunnat sänkas med 120 cm och vid Edsbyn med 90 cm (se tabell i 9.152). Däremot skulle det vara svårare att göra nagot åt höstflöden, då magasinen normalt är fyllda.

Efter höstflödet 1985 har regleringsföretaget emellertid diskuterat ett alternativ med en ytterligare överdämning utöver de 30 cm som angivits i ansökan till vattendomstolen. I LsVF:s promemoria från december 1985 har visats hur mycket flödet vid Voxnabruk skulle ha minskat om Hylsjön hade funnits och tillåtits stiga en respektive två meter över dämningsgrânsen. Två meters överdämning beräknas motsvara ca 30 milj m3 vatten. Det högsta flödet i Voxnabruk skulle ha

minskat med ca 80 m3/s och detta skulle ha motsvarat en sänkning av vattenstanden med ca 70 cm. Enligt LsVF skulle en sådan flödesdämpning ha medfört en avsevärd minskning av översvämningaskadorna i Voxnans dalgång.

l LsVi-zs promemoria förutsattes det att kraftintresset skulle svara för kostnaderna för att möjliggöra överdâmning med en meter medan kostnaderna för den andra metern skulle bestridas med allmänna medel. Denna kostnad skulle uppgå till ca S milj. kr. Regleringen inom den sista metern skulle få utnyttjas endast i flödesdämpande syfte och kommunerna eller t. ex. länsstyrelsen skulle ha fri dispositionsrätt av detta magasin. Skadereglering till följd av tillfällig överdämning föreslogs ske i efterhand men pâ grund av överdämningens varaktighet (2-3 veckor) torde markskadorna enligt LsVFas mening bli begränsade.

VIAK, som bl. a. hade att granska LsVF:s promemorior, uttalar i sin sammanfattning att man i stort sett delar de åsikter som framförts i regleringsföretagets promemorior. I sammanfattningen gör VIAK ocksa en jämförelse mellan Hylsjöprojektet och andra möjligheter att tillskapa flödesdämpande magasin. Jämförelsen utmynnar i följande konstaterande: Hylsjöprojektet innebär möjligheter att dämpa bade var- och höstflöden medan alternativet med flödesdämpande magasin i flottningsdammar och befintliga regleringsdammar har sin största betydelse för dämpning av höstflöden.

B. Utökning av befintliga magasin och nya magain vid gamla flottningsdamrnar

Möjligheterna till utökning av befintliga magasin har behandlats bl. a. av LsVF, VIAK och föreningen Bevara Voxnans strömmar.

Enligt LsVF är möjligheten till överdämningar i de 13 befintliga magasinen liten. Sådan rätt föreligger endast för fyra av magasinen, nämligen i Amsen med 25 cm, i Fagelsjön-Tyckeln med 10 cm, i Jättsjön med 10 cm och i Telningen med 20 cm. I övriga magasin är det inte heller möjligt att överdämma eftersom dammarnas fribordshöjd (höjd mellan dämningsgräns och dammkrön) är sa låg att högre dämning med hänsyn till dammarnas säkerhet inte kan tillåtas.

LsVF uppger vidare att regleringsmagasinen i Voxnan är relativt gamla. De flesta anlades redan under 1940-talet vilket innebär att bebyggelse, vägar m. m. sedan länge anpassats till de reglerade förhållandena. För att uppna en magasinsvolym av samma storlek som i Hylsjön (100 milj. m3) skulle regieringshöjden i magasinen ovan Edsbyn behöva ökas från i medeltal 2,5 m till ca 4,5 m. Vissa magasin skulle över huvud taget inte klara en sådan dämning. Även måttliga ökningar av magasinsvolymerna torde medföra betydande ingrepp med stora skador som följd. Kostnaderna för ombyggnad av dammar och utskov och för dämningsskador skulle bli höga. Avslutningsvis uppger LsVF att en utökning av magasinsvolymen ur kraftekonomisk synpunkt synes vara möjlig endast vid nagot enstaka magasin och då i begränsad omfattning.

Inom Voxnans flodomrade finns lämningar fran ett antal flottningsdammar. Flertalet av dessa är mycket gamla och efter flottningens nedläggning 1966 - 1967 torde nagot underhåll av dammarna inte ha förekommit. Inredningen i dammarnas utskov torde ocksa vara utriven. Under 1940-talet utövade regleringsföretaget tillfällig reglering enligt den s.k. 1939 ars lag i 12 sjöar med flottningsdammar enligt följande.

Sammanställning av vissa data för flottnirlgsreglerade sjöar i Voxnan

Vattendrag/ Sjö Magasin vid dämning under biflöde Sommar Vinter Mm3 Mm3 Voxnan --- 10,0 Mjösjön Jättån Össjön 2,3 3,2 Hâvaan Stenslasjön 2,4 3,0 Storháven 2,4 3,0 Loan Övre Lomsjön ---- 1,6 Gryckan Lindstasjön 2,9 4,2

LsVF anför vidare: Som framgår av sammanställningen kunde vid dämning inför vintern magasineras ca 1:3 milj. m3, varav sammanlagt ca 27 milj. m3 i tio sjöar. De angivna magasinsuppgifterna avser bruttomagasin. Skulle sjöarna nyttjas för flödesdämpande magasinering under en stor varflod skulle, med hänsyn till den magasinering som naturligen sker i en sjö under ett flöde (vattenståndet stiger i sjön), det nettomagasin som kunde utnyttjas för flödesdämpning bli avsevärt mindre, kanske bara ca 50%. Slutligen pekar LsVF pa svårigheten att rätt bedöma flödets utveckling inom 12 sma, i viss man olikartade, tillrinningsomraden samt uppger att endast nagon enstaka flottningsreglerad sjö torde vara av intresse för vattenkraftreglering.

VIAK har i sin utredning funnit att flödesdämpande magasin om sammanlagt 20 Mm3 skulle kunna anordnas i tre reglerade sjöar (Däasen, Lossjön och Langarna) och vid tva gamla flottningsdammar (Stenslasjön och Storhavan) till en kostnad av totalt ca 5 milj. kr. Härav avser 3,7 milj. kr. byggnadskostnader.

VIAK jämför i sin utredning kostnader och effekter mellan Hylsjöprojektet a ena sidan och flottningsdammar/regleringsdammar å andra sidan och uppger bl. a.:

De i denna utredning skapade extramagasinen om ca 20 Mm3, har förlagts pa sjöar som med hänsyn till geografiskt läge, kringliggande områden, vattentillrinning etc. bedömts som intressanta. Kostnadsuppskattningen pa totalt 3,7 Mkr, härrör sig till enbart byggnadskostnader. Dessa ä sin sida är svära att bedöma och för att erhålla ett mer exakt belopp torde noggranna undersökningar och beräkningar vara nödvändiga. Till dessa uppskattade 3,7 Mkr kommer dessutom kostnader för skador och skadeförebyggande åtgärder, som är svara att bedöma utan närmare studier. Den totala kostnaden inklusive kostnader för skador och skadeförebyggande atgärder torde uppgå till 5 Mkr, vilket är samma summa som regleringsföretaget bedömt att en höjning av dammen med en meter i Hylsjön skulle uppga till. Denna extrameter i dammhöjd skulle innebära att man vid exceptionella flöden skulle kunna höja vattenytan i Hylsjön från + 248.00 till + 2149.00 m. Detta skulle innebära att man till de ca 100 Mm3 som Hylsjön rymmer vid DG hade ytterligare 30-40 Mm3 att använda för flödesdämpning. Förutom skillnaden i magasinsvolym mellan Hylsjön och de i denna utredning angivna extra magasinen har Hylsjön den fördelen att den

utgör ett magasin, som geografiskt är beläget nära de översvämmade områdena. Detta innebär ett enkelt handhavande i flödesdämpande syften. De i denna utredning angivna magasinen är uppdelade pa fem mindre magasin, som är spridda över ett relativt stort omrâde. Dessuom är samtliga fem belägna pa ett större avstand fran översvämningsomrâdena än Hylsjön. Detta medför att det är mycket svart att pa rätt sätt och vid rätt tidpunkt fylla respektive tömma dessa magasin för att erhålla en så god flödesdåmpning som möjligt. Vid en exceptionell varflod skulle Hylsjön med överdämningsmöjligheter till + 249.00 med stor sannolikhet helt eliminera översvämningsskadorna, medan de i denna utredning omtalade extramagasinen endast till viss del skulle minska skadorna av en hög varflod. Vid en höstflod av 1985 ars omfattning är skillnaden mindre mellan de bägge alternativen, dock skulle skadorna bli mindre med Hylsjönprojektet med överdämningsmöjligheter till + 249.00 än med de i denna utredning nämnda magasinen. De i denna utredning nämnda extramagasinen skulle hösten 1985 ha gett en teoretisk minskning av vattenföringen med ca 70 m3/s och därmed motsvarande sänkning av vattenståndet med ca 55 cm för den värsta flödestoppen. Motsvarande värden för H lsjön-projektet är enligt beräkningar av regleringsföretaget ca 8D m /s resp. ca 70 cm vid en överdämning till + 210.00 m.

Utgångspunkten för föreningen Bevara Voxnans Strömmar är att hitta tillräcklig magasinskapacitet för att kunna begränsa vattenföringen vid Edsbyn och Alfta till 150 m3/s, dvs. den nivå då översvämningaskador börjar inträda. För att åstadkomma detta vid vattenföringar motsvarande höstfloden 1985 har föreningen räknat fram att man behöver magasinera 90 milj. m3 och att denna volym skulle kunna erhållas genom höjning av dämningen i 13 befintliga magasin och genom att restaurera och nyttja 31 gamla flottningsdammar. Föreningen har uppskattat kostnadeniför de föreslagna åtgärderna till 14,5 milj. kr. men betonar att kostnaderna är ungefärliga da besiktningar av flertalet dammar inte hunnit göras.

Enligt LsVF är det av dammsäkerhetsskäl inte möjligt att höja dämningen i Daasen och Lossjön. Kostnaderna för att höja dämningen i Langarna är högre än vad VlAK angett. Detsamma gäller enligt LsVF Stenslasjön och Storhaven.

Vad gäller den utredning som föreningen Bevara Voxnans Strömmar har lagt fram har LsVF anfört följande.

Föreningen Bevara Voxnans Strömmars alternativa åtgärder till flödesdämpning i Voxnan vid Edsbyn och Alfta innebär anordnande av ett mycket stort antal små magasin, totalt 47 stycken. Samtliga magasin utom ett - Mjösjön - är lokaliserade till Voxnans biflöden och den övervägande delen av magasinen är belägna mycket långt från det skadeområde för vilket flödesdämningen är avsedd. Föreningens påstående att avståndets betydelse kan försummas om en förnuftig reglering sker är inte riktig. Vid höstflödet 1985 inträffade flödeskulmen i Voxnan vid Voxna bruk 2 á 3 dygn efter flödets början. Vissa av magaslnen är belägna mer än 120 km från skadeområdet och nära hälften av bruttomagasinet mer än 80 km från detta, vilket innebär att tidsfördröjningen beträffande magasinens dämpande inverkan vid skadeområdet uppgar till inemot en vecka eller mer.

I föreningens utredning framhålls att i de vattenkraftreglerade sjöarna kan flödesdämpande magasin om tillhopa 40,1 Mm3 anordnas för en kostnad av 3,9 Mkr. Med hänvisning till kommentarerna ovan torde i bästa fall ca Zl Mm3 bruttomagasin (den flödesdämpande volymen är mindre) kunna åstadkommas för en kostnad av ca 8 Mkr.

Det stora flertalet av de gamla flottningsdammar föreningen avser att utnyttja för anordnande av flödesdämpande magasin torde vara i mycket dåligt skick. Av sammanlagt 34 projekt avses vid 31 projekt återskapande av de magasinsvolymer flottningen tidigare utnyttjat, ca 5h Mm3 brutto. Med hänvisning till dels att flottningsdammarnas avbördnings- och magasinskapacitet motsvarades av respektive sjös naturliga magasinskapacitet vid stora flöden, dels att magaslnen är belägna langt från skadeområdena, torde endast en mycket liten del av bruttomagasinet få en flödesdämpande effekt.

Magasinens inverkan på naturen, även om den i regel år kortvarig, blir avsevärd. Mer än 400 km ny strandlinje kommer att beröras genom ingreppen. Vid Hylsjön är motsvarande inverkan 2B km.

Stora svårigheter måste föreligga att få god samverkande skötsel av ett så stort antal småmagasin som det här är fråga om. Stora svårigheter måste även föreligga för SMHI att upprätta prognoser med någorlunda god kvalité för dessa olikartade avrinningsområden. Under ett stort flöde som utvecklas snabbt synes möjligheten till felreglering vara stor, vilket kan innebära flödesökning istället för flödesdämpning.

Kostnaderna för 5MHI:s prognoser torde bli avsevärda. Vid prisnivån i januari 1986 tillämpar institutet följande priser:

1. Fast avgift per område och år 6 000 kr. 2. Avgift per prognos och område 3 500 kr.

Prognoserna maste, för att fylla sin funktion som flödesvarnare, upprättas fortlöpande under våren, sommaren och hösten, under vissa tidsperioder flera gånger i veckan.

Med hänvisning till vad ovan anförts torde klart framgå att de sv föreningen redovisade möjligheterna att anordna flödesdämpande magasin i Voxnan inte år något realistiskt alternativ till Hylsjöprojektet samt att kostnaderna härför är grovt underskattade.

Ovanakers kommun har i kommentar till föreningens utredning uppgett följande. Förslaget är en förstärkning av de enskilda sjöarnas självdämpande förmaga. Föreningen har inte lämnat nagon redogörelse över skadeeffekten. Kostnaden 0,37 milj. kr. per damm förefaller vara lag i jämförelse med vad VIAK har kommit fram till i olika utredningar, nämligen 1,0 - 1,24 milj. kr. per damm.

C. Rensningar och invallningar

Frågan om atgärder inom lokala översvämningsomraden i form av rensningar och/eller invallningar har behandlats i olika utredningar. Anderssons lngenjörsbyra konstaterade i sin utredning att Voxnan mellan Edsbyn och Viksjön är flack varför det är svart att astadkomma vattenstandssänkningar genom rensningar. Drabbade industrier i Edsbyn har i regel sadant läge att invallning ej kan astadkommas för rimliga kostnader.

AB Skandinaviska Elverk har i sin utredning försökt bedöma omfattningen av erforderliga rensningar i älven pa de sträckor som är känsliga för högvatten. Som förutsättning gällde att genom rensningar åstadkomma sänkning av högvattenstandet i samma utsträckning som skulle ske vid genomförandet av Hylsjöns reglering med 100 milj. m3. AB Skandinaviska Elverk har därvid ansett följande atgärder erforderliga samt uppskattat kostnaderna för dessa.

Voxnabruk - Finnsmgmtrömmen Rensning i forsnacken och pa en älvsträcka av 10 km + dammbyggnad. 4 milj. kr Fimstugtsströunmen - Österforsan Rensningar och ombyggnad av Bärstabron. 3 milj. kr Edsbyn - Sâasman Omfattande rensningar och byggande av dammar. 12 milj. kr Sässman - Viksjön Rensningar. 1,4 milj. kr Viksjöns utlopp Rensningar uppströms regleringsdammen. 1,6 milj. kr Norrsjöns utlopp Rensningar. 0,6 milj. kr

Voxsjöns utlopp Rensningar. 0,4 milj. kr Varpens utlopp Rensningar. á milj. kr

Skadeersättningar och skadeförebyggande åtgärder, domstolskostnader, administration m.m. 6 milj. kr SUMMA 33 milj. kr

AB Skandinaviska Elverk har i en avslutande kommentar uppgett följande.

Den gjorda kostnadsbedömningen måste anses något osäker, da underlaget för denna delvis är osäkert. Det star dock klart att kostnaderna för rensningsalternativet är mycket höga, särskilt mot bakgrund av att de inte ger nagot tillskott till elproduktionen och därför inte till nagon del kan bestridas av kraftintresset. De torde ej heller kunna motiveras av framtida skador på grund av översvämningar. Dessutom blir ingreppen stora, då rensningarna skall utföras på en längd av 20- 25 km. Särskilt stora rensningar (600.000 m3) erfordras i det känsliga Sässmanomradet, som enligt vissa planer hos länsstyrelsen eventuellt skall göras till naturreservat.

9.4.4 Åtgärder av Ovanåker: kommun

I samband med översvämningar-na åren 1985 - 1986 utfördes ett antal skadeförebyggande åtgärder av mer eller mindre provisorisk karaktär i form av räddningstjänst. En del av dessa atgärder har sedan genom kommunens försorg gjorts mera permanenta. Sålunda har invallningar och murar förbättrats vid sex industriföretag. Vid Ovanåkers kyrkby har en fem km lång skyddsvall, tillkommen genom räddningstjänst, förbättrats och atgärder vidtagits på avloppssystemet för att källaröversvämningar skall kunna undvikas. Nedlagda kostnader för dessa atgärder uppgår till 925 000 kr.

Utredningar har påbörjats för att klarlägga förhållandena längs Voxnan inom kommunen. De mest angelägna åtgärderna har kostnadsberäknats. Dessa omfattar i huvudsak muvddringar och schaktningar i utloppen från sjöarna Norrsjön, Vägnan och Sässman för att sänka högvattenstånden. Rensningar pa dämningsomrâdet till Österforsens kraftstation beräknas kunna sänka högvattenståndet i Gårdtjärns-

området. Kostnaden för denna första etapp av atgärder har uppskattats till 3 140 000 kr. Kommunen har hos regeringen den 1 juni 1987 ansökt om statsbidrag om totalt 3 665 000 kr för förebyggande åtgärder.

Kommunen har vidare begärt 400 000 kr. för utredningar i syfte att få ett totalgrepp på förhållandena längs Voxnan samt för kostnader för vissa hydrologiska och geotekniska bedömningar av invallningar.

Som en första etapp i ett Varningssystem har peglar monterats vid

SMHI har varit fyra platser längs Voxnan från Edsbyn till Norrsjön. rådgivande vid placeringen och har på uppdrag av kommunen upprättat avbördningskurvor för peglarna.

9.5 Kalavverlaiing och akogsdikning

Det har i olika sammanhang framförts att åtgärder som vidtas i kan påverka de högsta flödena i vattendragen. Länsskogsmarker styrelsen i Gävleborgs län har tillskrivit regeringen om detta och därvid framfört att effekterna av den ökade skogsdikningen bör. utredas. Regeringen har överlämnat skrivelsen till dammsäkerhetsutredningen för beaktande.

För att söka klarlägga sambandet mellan atgärder i skogsmark och avrinningsförhållanden har dammsäkerhetsutredningen låtit Harald Grip och Lars Lundin vid lantbruksuniversitetet genomföra en litteraturstudie över avrinningsförändringar efter kalavverkning och

dikning. Studien ingår som bilaga till betänkandet. Nedan redogörs

översiktligt för de huvudsakliga slutsatserna i litteraturstudien.

Avrinningen från ett område utgörs av nederbörden, minskad med det vatten som avdunstar eller magasineras inom området. För längre tidsperioder kan man bortse från magasinet-ingen. Sker någon förändring av avrinningen så beror den på att nederbörd och/eller avdunstning förändrats. För kortare tidsperioder kan magasineringen dock ha stor betydelse, exempelvis för flödestoppen efter kraftig nederbörd.

Kalavverkning leder till att avdunstningen minskar på grund av mindre vegetation. Enligt studien kan man i Sverige räkna med att den minskade avdunatningen leder till en avrinningsökning motsvarande ca 200 mm/är det första året. Effekten avtar successivt under ca 20 år. Den minskade avdunstningen leder också till en höjning av markvattenhalt och grundvattennivå. Detta ökar förutsättningarna för avrinningsbildning och risken för förhöjda flödestoppar i samband med nederbörd, speciellt efter torrperioder till följd av den minskade buffert som den högre markvattenhalten och grundvattennivan innebär. Nagon markant förhöjning av flödestoppar över större områden eller i större vattendrag finns det emellertid inte belägg för i den internationella litteraturen.

Ett annat fenomen i samband med kalavverkning är att snösmältningen sker snabbare, 1-2 veckors skillnad mellan hygge och skog finns redovisat i litteraturen. Någon skillnad i snömängd mellan hygge och skog finns det dock inte belägg för.

Det påpekas i litteraturstudien att kalavverkningen inte ökat i Sverige sedan mitten av 1950-talet, exempelvis har kalhyggearealandelen i Hälsingland minskat från 7% i mitten av 1950-talet till 6% i början av 1980-talet. Något generellt samband mellan avverkning och de översvämningar som inträffat de senaste 10 åren är därför svårt att visa. Det påpekas dock också att lokala effekter av betydelse kan uppträda inom små områden, dvs. skogsbäckar etc.

Skogsdikning leder till sänkning av grundvattenytan, dvs motsatsen till vad som sker vid kalavverkning. Dikningen leder till en viss minskning av avdunstningen genom det torrare markskiktet. Denna effekt är dock mycket begränsad jämfört med skillnaden mellan skog och hygge. Inga entydiga slutsatser ges beträffande dikningens inverkan på flödestoppar. Den sänkta grundvattennivån bör leda till en fördröjning och en lägre topp, samtidigt bör den ökade dräneringstätheten verka i motsatt riktning. internationella undersökningar av dikningseffekter på torvmark (undersökningar från hyggesdikningar saknas) visar på bade ökade och minskade avrinningar respektive flödestoppar.

11x7

Litteraturstudien sammanfattas med att den sammanlagda effekten av kalavverkning och dikning på avrinningen i större vattendrag är försumbar. Däremot kan effekten på såväl totalvolym som intensitet vara betydande i små områden. Fortsatt forskning bör koncentreras till effekterna inom sådana små områden där de kan ha betydelse.

På uppdrag av VASO har SMHI genomfört en studie av sambandet mellan skogsavverkning och flöden. I denna studie, publicerad år 1987, har avrinningsförändringar orsakade av skogsavverkning inom några mindre omraden i Hälsingland och Dalarna analyserats med PULS. De slutsatser man kommit till är i hjälp av avrinningsmodellen huvudsak desamma som i litteraturstudien av Grip och Lundin. Kalavverkning kan inom sma områden ge stora lokala effekter. För större områden eller vattendrag blir dock effekten knappast märkbar. Det om kalavverkning skett langt ner i vattensystemet, så påpekas att leder den tidigare snösmältningen där till att flödestoppen blir lägre men mer utdragen. Sammanfattningsvis bedömer man i studien att det är mindre troligt att skogsavverkningar kan vara orsaken till de senaste årens översvämningar i Dalälven och Voxnan. Den höga nederbörden respektive den kraftiga snösmältningen förklarar större delen av flödena.

9.6 Lagstiftning och finansieringsfrågor

Ett flertal olika instanser är involverade i översvämningsfrågor. När en översvämningskatastrof pågår eller är nära förestående, gäller för den erforderliga räddningstjänsten bestämmelserna i räddningstjänstlagen. Enligt denna har den berörda kommunen det primära ansvaret med en särskild räddningsledare som operativt ansvarig. Normalt är räddningschefen eller något befäl under räddningschefen räddningsledare, dvs. den som leder verksamheten. Räddningsledaren har mycket stora befogenheter, inklusive rätt att anmoda statliga och. kommunala myndigheter att delta i räddningsinsatserna. Om omfattande räddningsinsatser erfordras skall länsstyrelsen, enligt bestämmelser i räddningstjånstlagen och räddningstjänstförordningen, överta ansvaret. Syftet med övertagandet är att få till stånd en samordning av räddningstjänsten, t. ex. då insatser krävs över större områden med ett flertal kommuner inblandade. Även när en länsstyrelse har

tagit över ansvaret, skall insatsen ledas av en särskild räddningsledare. Det kan manga gånger vara den mest praktiska lösningen att länsstyrelsen utser räddningschefen i nagon av de berörda kommunerna att vara räddningsledare.

Av stor betydelse vid översvämningar är de insatser som kan göras av SMHI och kraft- och regleringsföretag. Dessa har den hydrologiska kompetens som är nödvändig för att kunna förutse flödens omfattning, tidsutsträckning etc., vilket krävs för att möjliggöra effektiva förberedelser avseende invallningar, utrymningar och andra atgärder. Pa vissa hall sker en regelmässig samverkan mellan SMHI, kraftföretag, kommuner och länsstyrelser under perioder da stora flöden kan förväntas.

Räddningstjänstlagen reglerar inte bara vad som skall göras i samband med att en olyckshändelse haller pa att inträffa eller har skett. Lagen föreskriver ocksa att en planering skall ske i förväg av de insatser som kan bli erforderliga, inklusive förhandslagring av viss materiel och installation av alarmeringssystem. Även i detta fall har kommunerna huvudansvaret när det är fraga om översvämningar. Länsstyrelse och statens räddningsverk har vissa möjligheter att vägleda planeringen, räddningsverket kan även hemställa hos regeringen om att planer ändras. Det föreskrivs särskilt i räddningstjänstlagen att kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten och för förebyggande verksamhet, de s. k. räddningsregionerna anges som exempel i specialmotiveringen till lagen. Vidare föreskrivs i räddningstjänstförordningen att länsstyrelserna skall planera för sådana tänkbara olyckshändelser vid vilka länsstyrelsen skall överta ansvaret för räddningsinsatserna. Bada dessa föreskrifter torde vara av betydelse för planeringen inför kommande översvämningar.

Ansvaret för förebyggande insatser som regleringar, rensningar och invallningar är inte fastlagd i nagra statliga bestämmelser. En viss praxis finns dock, innebärande att kommunerna själva tar initiativ i dessa fragor, ibland med aktivt stöd från länsstyrelsen. Samverkan med kraft- och regleringsföretag förekommer men påverkas delvis av de motstaende intressen som kan föreligga. En relativt ny form av

samverkansorgan är de vattenförbund som kan bildas enligt lagen (1976:997) om vattenförbund. Det kan nämnas att utredning om bildande av vattenförbund i Arbogaan initierades av länsstyrelsen efter översvämningarna år 1977. I detta vattenförbund, bildat ar 1986, ingar kommuner, kraftföretag, torrläggningsföretag m. fl. som medlemmar. I vattenförbundets uppgifter ingar att verka för sådana atgärder som minskar risken för översvämningar.

atgärder är en vanlig huvuduppgift för Översvämningsförebyggande vattenförbund. Tidan, Hedströmmen och Kolbäcksan är andra exempel pa detta.

Ett problem i samband med förebyggande atgärder är finansieringen. I vissa fall kan atgärder som förebygger översvämningar vara till nytta pa annat sätt. Exempelvis kan en sjöreglering vara till nytta för i vattendraget. Hela eller delar av kostnaden kan kraftproduktionen da komma att täckas av kraftintresset. l övriga fall far kommunerna och/eller berörda enskilda personer eller företag i princip sta för kostnaderna, förutom i den utsträckning bidrag kan erhållas från AMS för genomförande av förebyggande atgärder som beredskapsarbete. i Riksdagens beslut (prop. 1985/86:150, bil. 3, FöU 11 och FiU 29, rskr. 345) med anledning av kompletteringspropositionen för budgetâret 1986/87 innebär att ytterligare en finansieringsmöjlighet tillkommit. framhåller statsrådet att det l propositionen föredragande bara är ett förhållandevis litet antal kommuner som har stora områden med risk för naturolyckor, inklusive översvämningar. Kriterierna för extra skatteutjämningsbidrag, som skall ge stöd at kommuner som har ekonomiska svårigheter, är därför tillämpliga i detta l propositionen föreslogs att särskilda medel om 25 sammanhang. kr. per ar avsätts inom det extra skatteutjämningsbidraget för milj. förebyggande atgärder mot naturolyckor. Vidare föreslogs att statens räddningsverk far disponera högst 750 000 kr. per är för översiktliga undersökningar avseende riskerna för naturolyckor. Riksdagen fattade beslut enligt förslagen och räddningsverket har sedermera beviljat stöd bl.a. för översiktliga undersökningar avseende översvämningar. i Under värriksdagen 1987 har besluten förnyats för 1987/BB.

Till följd av de olika budgetarslndelningarna inom stat och kommun har ännu inga bidrag till förebyggande atgärder beviljats. Ansökningstiden för bidrag inom ramen för anslaget avseende kalenderaret 1987 utgick den l juni 1987. Ansökningarna prövas för närvarande av regeringen och beslut kommer att fattas under hösten 1987. Ett liknande förfarande kommer att äga rum under kommande år.

Ansökningar avseende förebyggande atgärder mot översvämningar har inkommit till ett belopp om sammanlagt ca 17 milj. kr. Av ansökningarna avser drygt 6 milj. kr. Voxnan/Ljusnan, 4 milj. kr. Västerdalälven och 3 milj. kr. Arbogaan. Resterande medel avser fyra olika vattendrag i Norrland och Dalarna. Ansökningarna fördelar sig beloppsmässigt väl efter de kostnader som uppkommit i samband med översvämningar fran är 1977.

Vissa möjligheter att fa statligt stöd till undersökningar och förebyggande atgärder för att motverka skador av översvämningar finns således numera. Medel för översiktliga undersökningar kan i princip utgå till alla slag av mottagare och har beviljats till bl.a. en kommun, en länsstyrelse och till SMHI. Medel för förebyggande atgärder synes dock endast kunna beviljas kommuner och inte t.ex. vattenförbund.

10. HYDROLOGISK PROGNOSVERKSAMl-ET

10.1 Allmänt om SMHhs mätningar

SMHI och dess föregångare har sedan 1800-talet insamlat uppgifter om vattenstånd och vattenföringar i vara vattendrag. l och med att vattenkraftsutbyggnaden tog fart i början av 1900-talet har SMHI publicerat mätserier för vattenstånd och vattenföringar i landets större vattendrag. Den senaste kom 1979 och heter vattenföringen i Sverige. SMHI har också gett ut förteckning över de ca 400 vattenstands- och vattenföringsstationer som finns registrerade vid institutet. För de vattendrag som saknar vattenföringsstationer har SMHI under årens lopp tillhandahållit uppgifter om beräknade vattenföringar.

Enligt internationell överenskommelse skall meteorologiska observationer utföras samtidigt (synoptiskt) världen över. Det betyder att sådana observationer utförs var tredje timme och analyseras kontinuerligt för att ge en sa fullständig bild som möjligt av väderläget. Vid ca 170 s.k. synoptiska stationer sker observation av väder, molnuppgifter, sikt, nederbörd, snödjup, vind, lufttemperatur, luftfuktighet och lufttryck m.m. Dessutom finns ett antal automatiska stationer med ett mera begränsat observationsprogram. Vid stora klimatstationer utförs i regel samma observationer som vid synoptiska stationer men endast klockan 07.00, 13.00 och 19.00. Vid små klimatstationer sker observation av endast temperatur och nederbörd. Slutligen finns rena nederbördsstationer och totalt mäts nederbörden pa ca 800 stationer, vilket internationellt sett är ganska glest.

Det vanligaste sättet att få fram vattenföringen är att göra observation av vattenståndet och sedan med ett avbördningssamband (empiriskt bestämt) beräkna vattenföringen. Vattenståndsobservationerna kan göras manuellt genom att en vattenståndsskala avläsas men sker mestadels av mekaniskt registrerande peglar, som visar vattenståndet pa ett diagram under en månad. Vid ca 15 vattenföringsstationer finns peglar med automatisk överföring av observationerna till SMHI. Från de reglerade vattendragen får SMHI vanligen uppgifter om vattenföringen genom rapporter från kraftverken.

10.2 Det hydrologiska la-etsloppet man.

Den nederbörd som faller över ett visst omrâde blir pa marken en del av det hydrologiska kretsloppet, som kan sägas pâverkas av följande faktorer - det vatten som rinner från omradet, d.v.s. avrinning i vattendrag och genom grundvattenutströmning; - fran mark och sjöar samt växternas transpiration; avdunstning - magasineringen i omradet, t.ex. i form av snö, markfuktighet, grundvatten eller i sjöar och vattendrag.

Värt att notera är att grundvattnet inte är ett isolerat vattenmagasin utan snarare kan sägas utgöra en tillfällig uppehallsort för vattnet pa dess väg från nederbörd till avrinning.

Avrinningen sammanhänger alltsa med storleken pa nederbörd och avdunstning och vad som magasineras i omradet. Säkra nederbördemätningar är en förutsättning för mycket av det hydrologiska arbetet. Den uppmätta nederbörden omräknas normalt till nagon form av areellt medelvärde för avrinningsomradet.

Markfuktigheten eller markvattenhalten är den fuktighet, som finns i den omättade zonen fran markytan ner till grundvattnet. Markfuktigheten har stor betydelse för hur ett vattendrag reagerar på regn eller snösmältning. Om marken är torr när det börjar regna, gar huvuddelen av regnet at till att mätta marken. Om däremot markvattenhalten är hög, bidrar varje regndroppe till avrinningen. Avrinningen pâverkas också av den typ av omrâde nederbörden faller över. Regn över ett fjällomrade med stor andel kalfjäll, gles eller ingen skog och fa sjöar ger t.ex. snabba variationer i vattenföringen. Ett skogsområde med manga sjöar reagerar däremot langsamt pa nederbörd. En sjö dämpar flöden genom att vatten magasineras i sjön. Det hänger i sin tur samman med att sjöns avbördningsförmaga begränsar avrinningen. I ett oreglerat nederbördsomrade kan en sjös dämpande effekt pa vattenföringen illustreras på följande sätt.

TILLRINNlNG

MAGASINERING AVRINNING

VATTENFÖRING A TILLRINNING /

TID

Om man reglerar en sjö och eliminerar dess naturliga dämpande förmåga, måste dammens avbördningskapacitet beräknas på tillrinningen under extrema förhållanden (t.ex. hög markfuktighet och intensiva regn). l annat fall maste magasinet ha en buffertkapacitet som bara utnyttjas vid extrema situationer.

Skogsavverkning och dikningar har begränsad betydelse för den totala vattenföringen iett vattendrag. Lokalt innebär avverkningen högre grundvattenyta, intensivare snösmältningsflöden och ökad avrinning.

15h

10.3 Vattenföringømätningar m.m.

Som tidigare nämnts omfattar SMHl:s nät för mätning av vatten-

föring ca 400 stationer. Största delen av dessa utgörs av registreran-

de stationer, där vattenståndet mäts kontinuerligt. Ett hundratal av stationerna utgörs av kraftverk fran vilka uppgifter om tappningar m.m. erhålls. SMHI har ca 15 hydrologiska automatstationer fran vilka vattenstandsvärden varje timma överförs till SMHI via telenätet. Data finns inom ett par timmar tillgängliga på bildskärmar. Vid ca 30 stationer finns telefonavarande utrustning, där mätinstrumentet kopplats till en taltrumma. Vid uppringning far man vattenstandsdata upplästa i siffror.

När det gäller att karaktâriaera ett vattenomrade utgör vattenföringen den kanske mest väsentliga parametern. Uttrycket vattenföring används främst i samband med öppna vattendrag och vissa vattenbyggnader såsom kanaler och tunnlar. Som synonym till vattenföring används för luckor och utskov ofta begreppen avbördning och tappning samt uttrycket flöde i samband med turbiner, pumpar, ledningar och rör. vattenföringen i ett vattendrag ökar sprangvis fran källan till havet för varje nytt tillflöde, men ändras sällan nämnvärt mellan tillflödena.

Mätning av vattenföring kan ske pa följande sätt. Genom direkta

metoder kan man pä platsen mäta t.ex. strömhastigheten och utifrân

denna beräkna vattenföringen. Genom indirekta metoder kan man mäta en variabel, t.ex. vattenståndet, och med hjälp av tidigare fastställt samband mellan olika hydrologiska företeelser fa fram ett värde pa vattenföringen. I avsnitt 10.1 har nämnts olika sätt att mäta vattenståndet.

10.4 HSV-modellen och andra hydrologiska prognosmetoder

Tillgången till datorer har medfört att SMHI försöker beskriva det hydrologiska kretsloppet med matematiska modeller. Tanken med dessa är att vattenföringen i ett vattendrag eller tillrinningen till ett vattenmagasin skall kunna beräknas ur meteorologiska data. Modellerna innehåller beräkningsrutiner för snöackumulation och snösmält-

ning, avdunstning, markfuktighet resp. avrinning. De olika ekvationerna och sambanden i de hydrologiska modellerna innehåller oftast ett antal empiriska koefficienter. Dessa fastställs genom kalibrering. Denna gar till sa att modellens beräkning anpassas till den uppmätta vattenföringsserien genom gradvis justering av aktuella koefficienter.

Det finns en rad olika beräkningsmodeller i olika länder. De som utvecklats och används i de nordiska länderna är relativt enkla och med förhållandevis sma krav pa datorkapacitet och pa indata. Den som används i Sverige utvecklades i början av 1970-talet och kallas HBVmodellen. lndata till denna är dygnsvärden pa nederbörd och lufttemperatur samt manadsmedelvärden pa den potentiella avdunstningen.

Enligt SMHI krävs en dataserie på 5-10 ar för kalibrering av en avrinningsmodell. Det är värdefullt om dataserien innehåller ytterligare nagra ar som kan användas för oberoende kontroll av modellens prestanda. När modellen är färdigkalibrerad, är den klar att användas för hydrologiska prognoser eller andra typer av simuleringar.

Sedan 1950-talet har SMHI levererat prognoser över varflodens volym. Ursprungligen användes en metod som byggde pa ett enkelt regressionssamband mellan varflodens volym och vinternederbörden pa stationer i eller omkring tillrinningsomradet. Denna metod gav emellertid osäkra resultat och har ersatts med den s.k. arealnederbördsmetoden. Denna bygger på en analys av nederbördsfältet över omradet. Metoden används för ett fyrtiotal avrinningsomraden. Prognoser med HBV-modellen bygger ocksa pa att snömagasinet i huvudsak beräknas med hjälp av vinternederbörden. Modellen arbetar med dygnsvärden och kan därför användas mer flexibelt än de enklare regressionssamband som omnämnts ovan.

HBV-modellen används i Sverige för tre typer av prognoser, nämligen

- korttidsprognoser (5-10 dygn) - varflödesvolymprognoser (1-7 månader) - för - flera riskbedömningar översvämningar (nâgra dagar månader)

Meteorologiska prognoser kan utnyttjas som indata för korttidsprognoser med HBV-modellen. För prognoser pa längre sikt gar det inte att använda väderprognoser. Dä nyttjas i stället klimatdata fran tidigare år.

SMHI gör varje ar en utvärdering av hur de hydrologiska prognoserna lyckats. Fel i korttidsprognoser kan bero pa fel antingen i den hydrologiska modellen eller i de meteorologiska prognoser som använts som indata. Den största osäkerheten ligger i den prognostiserade nederbörden, vilket gör det betydligt svårare att göra prognoser över höstflöden än varflöden. Varflödesprognoserna bygger på en summerad nederbörd över en längre tid (snöackumulation), varvid tillfälliga fel jämnats ut, medan ett tillfälligt nederbördsprognosfel lätt förstör en prognos av ett regnflöde pa hösten. Flödestoppen är ju främst beroende av nederbörden under nägra fa dygn. Under varen är dessutom flödesutvecklingen mest beroende av lufttemperaturen, vilken kan prognostiseras betydligt säkrare än nederbörden.

10.5 Riksdagens revisorers rapport 1985I86:å

Riksdagens revisorer har granskat dimensioneringen av SMHl:s nät av vattenföringsstationer i syfte att belysa behoven av vattenföringsdata som observationsnätet skall tillgodose, resurser för att ta fram information om vattenföring och frågor om finansiering (rapport 1985/8624).

Revisorerna har funnit att nätet av vattenföringsstationer behöver förtätas för att SMHI skall kunna uppfylla samhällets krav pa information om vattenföring. Särskilt i mellersta och södra Sverige är stationsnätet för vattenföringsuppgifter underdimensionerat.

Ikraftträdandet av PBL och NRL medför att vattenfrâgor förs in i samhällsplaneringen på ett mer aktivt sätt än tidigare. Uppgifter om vattnen och vattenanvändningen skall t.ex. inga i kommunernas översiktsplaner. Vidare åligger det länsstyrelserna att ställa samman underlagsmaterial för fysisk planering, bl.a. vattenplanering. Genom

en enkät har riksdagsrevisorerna dessutom fatt veta att det finns ett

stort behov av vattenföringsuppgifter fran SMHI för bl.a. miljövardsforskning, övervakning av miljökvalitet, recipientkontroll, tillsyn enligt miljöskyddslagen och VL, vattenplanering, bedömning av flödessituationen, dvs. risker för översvämning eller torka samt konstbevattning i jordbruket.

SMHI:s verksamhet finansieras dels med bidrag direkt över statsbudgeten, dels med ersättning för uppdrag. Enligt beslut av riksdagen varen 1981 (prop. l980/81:1l›9, TU 27, rskr. 334) skall SMHI som

myndighetsuppgift arbeta med översiktlig rikstäckande och regional

vatteninformation, utredningar och undersökningar av riksintresse samt basinformation. Basinformationen skall i huvudsak utgöras av bearbetade data från de hydrologiska observationsnäten. Den närmare innebörden av dessa övergripande riktlinjer anges inte. inte heller synes det ha gjorts nagon samlad bedömning av hur stort eller tätt observationsnätet bör vara för att ge underlag för rikstäckande och regional vatteninformation och basinformation.

SMHI har efter en intern utredning bedömt att observationsnätet för vattenföringsstationer behöver byggas ut med ca 70 stationer för att SMHI skall kunna tillgodose kraven pa olika former av vatteninformation. Investeringskostnaden för en ny vattenföringsstation, dvs. pegelbrunn, hus och instrument, uppger till 60 000-75 000 kr. Under aren 1977-1984 har nätet byggts ut med drygt 60 observationsstationer. Huvudsakligen har denna utbyggnad finansierats av arbetsmarknadsstyrelsen i form av tidigareläggningar av investeringar i sysselsättningsskapande syfte. Under senare ar har det ställts besparings- eller rationaliseringskrav pa myndigheterna. Detta har lett till att SMHI enligt uppgift till riksdagsrevisorerna tvingats avstå från en nödvändig utbyggnad av stationsnätet.

i riksdagsrevisorernas granskningsrapport anges att propositionerna om PBL och NRL inte ens diskuterar frågan om finansiering av det kunskapsunderlag som lagstiftaren förutsätter att SMHI skall svara för. Inte heller anges om SMHhs uppgift att ta fram underlag för vattenplanering m.m. skall anses höra till SMHl:s allmänna verksamhet eller till uppdragsverksamheten. I det senare fallet kommer kostnaderna att drabba länsstyrelserna, som köper SMHI:s tjänster.

Riksdagsrevisorernas granskning utmynnade i följande förslag till riksdagen (Riksdagens revisorers förslag 1986/87:6). För det första bör klarare definieras vilket kunskapsunderlag som SMHI i egenskap av central myndighet för ärenden om Sveriges hydrologi skall tillhandahålla, för det andra bör det ske en samordnad budgetbehandling i vad avser anslag till den hydrologiska verksamheten och erforderliga medel anslas direkt till SMHI och inte via andra statliga myndigheter samt för det tredje bör investeringsmedel (inkl. eventuella behov av driftmedel) beviljas SMHI i ordinarie budgetbehandling och inte efter handläggning inom arbetsmarknadsverket.

Trafikutskottet hade ingen erinran mot revisorernas förslag och betonade särskilt vikten av att SMHI:s myndighetsuppgift i vad gäller hydrologisk information tydligt bestäms och avgränsas mot uppdragsverksamheten. Utskottet förutsatte att förslagen prövas i det fortlöpande budget- och planeringsarbetet i regeringskansliet och hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört (TU 1986/87:8). Riksdagen biföll uskottets hemställan (rskr 90).

En motion om prioritet för en utbyggnad av stationsnätet i Gävleborgs och Kopparbergs län, lämnades utan åtgärd med hänvisning till ett uttalande av SMHI om att behovet av en utbyggnad av observationsnätet för vattenföringsuppgifter är speciellt markant i Dalarna och Hälsingland. Utskottet förutsatte att den besvärliga situationen med upprepade översvämningar i dessa områden beaktas i den fortlöpande planeringen av resurserna.

10.6 Skrivelse till regeringen

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i en skrivelse den 7 april 1986 till civildepartementet pekat på problemen med översvämningar i länet och möjligheterna att åstadkomma säkrare prognoser för flöden. Efter diskussion med SMHI har länsstyrelsen anhållit om medel för upprättande av tre HSV-modeller, tre vattenföringsstationer samt vissa kompletteringar av befintliga anläggningar, sammanlagt 850 000 kr fördelade pa tre budgetår. Härtill begärs 64 000 kr per ar i driftskostnader för hela atgärdsprogrammet. l sammanhanget kan

nämnas att kommunikationsministern i 1987 ars budgetproposition (prop. 1986/87:100), bil. 8, s. 159) räknat med att utrustningsanslaget för SMHI ger utrymme för att under 1987/88 bygga tre nya vattenföringsstationer.

10.7 SM-iks förslag till framtida hydrologisk prognos- och vamingstjänst

SMHI har pa grundval av erfarenheter fran senare ar utarbetat ett förslag till framtida svensk hydrologisk prognos- och varningstjänst. Förslaget, som redovisats i en promemoria den 1 april 1987 (HOh- PM nr 70), överensstämmer i tillämpliga delar organisatoriskt och tekniskt med ett projekt som utreds i samverkan mellan SMHI och kraftindustrins samkömingsnämnd. Detta projekt syftar till att underlätta och effektivisera planering och drift av vattenkraftproduktionen.

Promemorian är fogad som en bilaga till betänkandet. Av promemorian framgar bl.a. följande.

SMHI:s hydrologiska prognostjänst har utvecklats inom ramen för institutets uppdragsverksamhet och endast mycket begränsade medel

ur SMHI:s bidragsanslag kan disponeras för den allmänna hydrologiska

prognosverksamheten. Dessa medel används huvudsakligen för att hjälpligt följa den allmänna hydrologiska situationen i landet. Kostnaderna för SMHI:s arbetsinsatser vid översvämningarna hösten 1985 låg inte inom ramen för bidragsanslaget utan reglerades i efterhand genom tillskott av externa medel. En noggrann genomgång av behovet av observationer samt modellberäkningar för prognoser över vattenföring och vattenstånd i flödessituationer saknas. Likaså saknas en plan för delgivning av prognoser och varningar till myndigheter, företag m.m.

Höstflödet 1985 var inte unikt vad beträffar nederbördsmängder sett över något större arealer. Anledningen till de i vissa områden höga vattenföringarna och stora skadorna var kombinationen av stor nederbörd samt fyllda naturliga och artificiella vattenmagasin inklusive mättade markvattenförhållanden. Det finns goda möjligheter för en välorganiserad hydrologisk prognostjänst att varna för sådana

situationer så att skadeförebyggande och skadebegränsande atgärder kan vidtas.

SMHl föreslar att

1) den hydrologiska prognos- och varningstjänsten vid SMHI byggs ut till ett rikstäckande systern och att det för varje större vattendrag byggs upp en älvcentral, där datainsamling från automatiska mätstationer rutinmässigt sker. Även beredskapeplaner bör finnas vid dessa centraler. 2) SMHI ges ett särskilt uttalat ansvar för att bevaka och varna för extrema hydrologiska situationer samt att det uppdras at institutet att i katastrofsituationer biträda räddningsledningarna 3) SMHI ges i uppdrag att svara för den grundläggande hydrologiska utbildningen för personal hos länsstyrelserna och för brandchefer i kommuner med flödeskänsliga vattendrag samt 4) SMHI beviljas medel för prognos- och varningstjänstens uppbyggnad i vattendrag med inget eller litet vattenkraftintresse med ca tre miljoner kronor per år.

11 ÖVERVÃGANDEN OCH FÖRSLAG

11.1 Inledning N Under hösten 1985 föll häftiga regn i Kopparbergs och Gävleborgs län. Mycket höga vattenföringar uppmättes bl. a. i Dalälven och dess biflöden och i Voxnan. Dammen vid Noppikoski kraftverk i Oreälven överspolades och raserades. Omfattande översvämningar inträffade bl.a. i Ovanakers kommun. Händelserna väckte stor uppmärksamhet

och fran olika hall restes krav pa atgärder för att förbättra damm-

säkerheten och förebygga översvämningar.

Mot den angivna bakgrunden beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda dammsäkerhetsfragor samt överväga atgärder för att minska risken för och effekterna av översvämningar.

Enligt direktiven bör utredaren bedöma behovet av kompletterande atgärder vid landets dammar och kraftverk för att förebygga dammgenombrott och större flöden. Vidare bör behovet av kompletterande insatser för att minimera skadorna vid översvämningar belysas. Även behovet av omprövning av gällande tillstånd enligt VL bör klarläggas.

Utredaren skall också överväga och vid behov föresla atgärder sa att berörda myndigheter och företag skall fa ett mer detaljerat prognosmaterial för att bättre kunna förutse större flöden och översvämningar. En annan fraga som utredaren bör studera är samordningen mellan de förebyggande atgärder som i första hand vidtas av kraftföretagen och samhällets räddningstjänst.

l uppdraget ingar ocksa att utreda om det gar att förebygga dammgenombrott och översvämningar genom kompletterande vattenanläggningar. Även vissa fragor rörande äldre dammar skall belysas.

11.2 Dammsäkerhet

11.2.1 Allmänna synpunkter

Vattenkraften har sedan mycket lang tid tillbaka använts som energikälla. Vattendrift vid mjölkvarnar finns omnämnd redan i handlingar från 1100-talet. Tidigt utnyttjades vattenkraften också för sag- och gruvdrift. Vattentillförseln reglerades genom enkla dammar vid anläggningarna och/eller i närbelägna sjöar. Genomgående förlades de till mindre vattendrag och de torde knappast ha inneburit nagra problem fran dammsäkerhetssynpunkt. Industrialiseringen och därmed behovet av energi och genombrottet för elektriciteten för motordrift och för belysning innebar att en ny epok inleddes. År 1882 användes vattenkraften första gången för att alstra elektrisk energi. Därefter skedde en snabb teknisk utveckling. Under de följande årtiondena tillkom ett stort antal små och medelstora Vattenkraftverk i Mellan- och Sydsverige. Dammarna i dessa vattendrag lag i regel på själva forsnacken och endast det brantaste fallstupet togs i anspråk. Under 1930-talet genomgick sprängnings- och dammbyggnadstekniken en snabb utveckling. Det blev nu möjligt att sammanföra fallhöjden pâ långa älvsträckor genom höga dammar och genom sprängning av tillopps- och avloppstunnlar. Samtidigt tog kraftöverföringstekniken stora steg framåt. Därmed skapades förutsättningar för en utbyggnad i stor skala av vattenkraften i Norrland. Med början efter andra världskriget skedde under 1950- och 1960-talen en forcerad utbyggnad av vattenkraften i flertalet av de stora Norrlandsälvarna. Manga av vara stora kraftverk och regleringsmagasin härrör fran denna tid. Totalt i landet finns nu mer än 1 000 Vattenkraftverk med en effekt varierande mellan 945 och 0,1 MW.

Under 1960-talet växte en opinion mot fortsatt utbyggnad av vattenkraften fram. Genom olika riksdagsbeslut under 1960- och 1970-talen undantogs en stor del av de ännu orörda älvarna och älvsträckorna fran utbyggnad. Belsuten har slutligen stadfästs genom antagandet av naturresurslagen hösten 1986.

Uppskattningar ger vid handen att antalet dammar i landet av

varierande storlek och alder kan vara ca 10 000. Av dessa är omkring 1140 vad man brukar kalla höga dammar, dvs. de är högre än 15 m. Flertalet dammar har uppförts för kraftändamal eller sjöreglering i annat syfte men det förekommer också exempelvis invallningsdammar och sedimentationsdammar vid gruvor.

Sedan lang tid tillbaka har uppförande av dammar av någon betydelse krävt särskilt tillstånd. 1918 ars vattenlag innehöll inte någon föreskrift om att vattendomstolen vid sin tillatlighetsprövning skulle beakta också säkerhetsaspekter. l praxis har det emellertid varit vanligt att vattendomstolarna krävt utredning om grundläggningsförhallanden och annat som kunnat ha betydelse för en dammbyggnads stabilitet. Vidare har också granskning av dammbyggnadens konstruktion i övrigt brukat ske, varvid bl. a. utskovens dimensionering med hänsyn till exceptionella flöden kontrollerats.

1983 ars vattenlag (VL) utgår fran att det allmänna har ett ansvar för kontrollen av vattenbyggnader och att en sakkunnig vattenbyggnadsteknisk granskning skall ske vid tillstandsprövningen. Det förutsätts sålunda att vattendomstolen granskar ritningar rörande anläggningens konstruktion och hállfasthet, grundläggning, utskovens avbördningsförmåga, krönhöjd, släntlutning m. m. (prop. 1981/82:130 s. 128). Uttryckliga föreskrifter härom saknas emellertid i lagtexten.

underhållet av en vattenanläggning avilar ägaren. Tillsynen utövas av länsstyrelsen. I tillsynen ingar bl. a. att kontrollera att reglerna om underhallsskyldighet följs.

Det ligger självklart i varje dammägares intresse att dammens bestånd inte äventyras genom bristfällig konstruktion eller genom att underhållet eftersätts. Dammägarna - och speciellt kraftverksägarna - gör därför ett omfattande eget säkerhetsarbete. Det allmänna har ett ansvar främst för kontrollen av säkerheten.

Om ett dammbrott skulle inträffa kan det medföra stora vattenflöden och risk för omfattande översvämningar. Mycket allvarliga konsekvenser kan uppkomma särskilt vid dammbrott i anslutning till de

stora sjöregleringsmagasinen. Vid allvarligare dammhaverier kan samhällets räddningstjänst behöva träda i funktion. Räddningsverksamheten regleras i räddningstjänstlagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1987. Det primära ansvaret för räddningstjänsten avilar kommunerna. Central förvaltningsmyndighet för fragor om räddningstjänst är statens räddningsverk.

Sverige har i stort sett varit förskonat fran större dammolyckor. Till utredarens kännedom har kommit endast ett fatal dammbrott av nagon betydelse, det äldsta fran ar 1932. Under de senaste 50-60 aren synes dammolyckor ha krävt ett människoliv. Da och da inträffar emellertid tillbud som under ogynnsamma förhållanden skulle kunna utveckla sig till allvarliga olyckor. En redogörelse för nagra sadana tillbud har lämnats i avsnitt 7. Här kan nämnas läckaget i Suorvadammen i Stora Lule älv hösten 1983. Det star klart att ett dammbrott i Suorva skulle fa katastrofala verkningar för hela älvdalen. Läckaget upptäcktes dock pa ett tidigt stadium och nagon egentlig risk för ett dammbrott torde inte ha förelegat.

Även om antalet olyckor och tillbud varit fa, visar de att risker finns och att dammsäkerheten kan förbättras. Fran olika hall har man ocksa under senare ar haft sin uppmärksamhet riktad pa problemet. SMHI patalade i en rapport redan ar 19814att det finns en risk för att utskoven i en del svenska dammar är underdimensionerade. SMHI, Vattenfall och Kraftverksföreningen beslöt därför varen 1985 att tillsätta en kommitté, flödeskommittén, med uppgift bl. a. att utarbeta förslag till riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden vid kraftverks- och regleringsdammar. Flödeskommittén har i december 1986 avgett en lägesrapport, av vilken framgar bl. a. följande. Med utgångspunkt i en ny dimensioneringsmetod har kommittén hittills kontrollerat ett femtiotal kraftverks- och regleringsdammar med avseende pa utskovens avbördningsförmaga. Av dammarna har tolv preliminärt klassats som underdimensionerade. Detta innebär enligt kommittén i och för sig inte att dammen utgör en akut risk för omgivningen. Bedömningen är emellertid en varningssignal, som bör föranleda undersökningar om atgärder kan vidtas för att

exempelvis öka avbördningsförmagan och/eller astadkomma en dämp-

ning av de högsta flödena.

Man torde kunna utgå från att säkerhetsaspekterna kommer att ägnas ökad uppmärksamhet i samband med att dammar kommer att uppföras i framtiden. Utredaren kommer dock i det följande att föreslå en jämkning i VL varigenom säkerhetssynpunkterna direkt markeras i lagen och inte bara i motiven.

Befintliga dammar har manga gånger kommit till stånd pa ett sämre hydrologiskt underlag än det vi har tillgång till i dag. Överströmning är den vanligaste orsaken till dammolyckor. Man får ocksaräkna med att en vattenbyggnads hallfasthet med tiden kan komma att nedgå. Enligt utredarens mening kan säkerheten vid en del befintliga dammar förbättras. l första hand torde komma i fråga dels ombyggnader för att öka avbördningsförmågan och/eller motståndskraften mot överströmning, dels atgärder för att åstadkomma säkrare luckfunktion. Ändring eller komplettering av gällande vattenhushållningsbestämmelser för att dämpa flödena genom överdämning eller förhandstappning kan också komma i fraga. Behovet av ingripande för att leda utvecklingen i önskad riktning får emellertid bedömas mot bakgrund av de åtgärder som kraftverksägare och andra har vidtagit.

Sedan direktiven skrevs har ett flertal åtgärder vidtagits som redan förbättrat eller pa sikt kommer att förbättra dammsäkerheten. Händelserna hösten 1985 synes ha fungerat som en väckarklocka och utlöst eller pâskyndat en livlig aktivitet. Här skall särskilt nämnas följande.

Som redan har framgått har flödeskommittén i december 1986 avlämnat en lägesrappport i vilken påpekas att nagot tiotal dammar i landet kan ha otillräcklig avbördningsförmâga vid extrema flöden. l ett fall har ombyggnad av en sådan damm redan påbörjats. I några fall har företagen beslutat att ombyggnad skall ske. I ytterligare några fall utreder företagen vilka åtgärder som bör vidtagas. I rapporten lämnas vidare förslag till vissa av dammsäkerhetsskäl påkallade ändringar i VL. Förslagen behandlas vidare i avsnitt 11.2.2. Arbetet med att utarbeta riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden vid kraftverks- och regleringsdammar fortsätter.

Kraftindustrin har sedan lang tid tillbaka utarbetat anvisningar för

uppförande, underhåll och kontroll av dammar. Anvisningarna revideras fortlöpande med ledning av vunna erfarenheter inom eller utom landet. Kraftföretagen bedriver också eller stöder forsknings- och utvecklingsarbete som syftar till att förbättra dammsäkerheten.

Vattenfall har under ar 1987 bildat en central dammsäkerhetsgrupp inom verket med företrädare fran konstruktions-, byggnads-, driftoch produktionsavdelningarna. Gruppen skall verka för hög dammsäkerhet genom analyser av hela säkerhetskedjan, utarbetande av en heltäckande dammsäkerhetsinstruktion inklusive underlag för katastrofplanering samt information och erfarenhetsaterföring. Inom Kraftverksföreningen upprättas för närvarande ett system med dammsäkerhetsansvariga kontaktpersoner inom varje medlemsföretag. Teknisk samordning och informationsutbyte äger rum inom ramen för VAST. Oftast är företrädare för Vattenfall adjungerade till VAST:s projektgrupper.

l samarbete mellan bl. a. Vattenfall och Kraftverksföreningen finns ett särskilt utbildningsrad som sedan ar 1987 utbildar driftpersonal i fragor om dammsäkerhet och dammtillsyn.

Länsstyrelserna har sedan ar 1984 ansvaret för tillsynen över vattenföretag och vattenanläggningar. Inom länsstyrelserna har utförts eller pågår en damminventering. inventeringen avser att ge underlag för länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Inom varje länsstyrelse skall finnas ett dammregister.

Dammsäkerhetsnämnden har till uppgift bl. a. att lämna rekommendationer för underhall och tillsyn av dammar. Häri ingar bl. a. att lämna länsstyrelserna rad i dammsäkerhetsfragor. Nämnden har 1986 lagt fram reviderade riktlinjer för tillsynen över medelstora och mindre vattenanläggningar.

I samarbete mellan Vattenfall och Kraftverksföreningen läggs för närvarande upp ett register som skall uppta samtliga Vattenfalls och föreningens medlemmars dammar. Registret syftar till att underlätta tillsynen och kontrollen av dammarna, bl. a. genom att ange vem som är ansvarig för säkerheten hos varje anläggning.

Även SMHI är i färd med att lägga upp ett dammregister, som bl. a. baseras på den inventering som gjorts i samband med flödeskommitténs undersökning av kraftverks- och regleringsdammars utskov. Hittills har dammar norr om Vänern och Mälaren registrerats. I samarbete med kraftindustrin samlar SMHI in uppgifter om dammar i resten av landet. Avsikten är att senare göra en avstämning av SMHI:s register mot de länsvisa inventeringarna.

Sammanfattningsvis bedömer utredaren att dammsäkerheten i landet i stort sett är god och att den genom insatser fran företag, organisationer och myndigheter är pa väg att ytterligare förbättras. Nagra mera omfattande ändringar i lagstiftningen eller myndighetsorganisationen är mot denna bakgrund inte pakallade. Utredarens förslag i det följande har framför allt syftet att skapa garantier för att denna utveckling kan fullföljas.

11.2.2 Vissa ändringar i vattenlagen

Ökad vikt vid sâkerhetssynpunkter vid tillståndsprövningen

Dammsäkerheten har manga aspekter. En av de viktigaste är utskovens avbördningsförmäga. Erfarenheten visar att överströrnning är den vanligaste orsaken till dammolyckor. I Sverige har det hittills inte funnits nagra fastställda normer för dimensionering av utskovens avbördningskapacitet. Tidigare utgick man ofta frän det högsta observerade flödet och lade pa en säkerhetsmarginal om 10 - 20 procent. l slutet av 1930-talet började man använda den s.k. frekvensmetoden, en statistisk metod där man utifrân en uppmätt nederbörds- eller avrinningsserie beräknar ett flöde med aterkomsttider om vanligtvis 100 - 1 000 år. Erfarenheter under senare âr, bl.a. hösten 1985, har emellertid gett anledning att ifrågasätta om de hittills använda metoderna ger tillräckligt höga värden när ogynnsamma faktorer -extremt kraftig nederbörd, snabb snösmältning, fulla vattenmagasin och hög vattenmåttnad i marken - samverkar. En utredning som SMHI redovisade ar 1984 visar att ett antal regleringsdammars tappningsförmâga kan vara otillräcklig när extrema tillrinningsförhallanden rader och regleringsmagasinen samtidigt är fyll-

da. Flödeskommittén har som förut nämnts till uppgift att utarbeta förslag till riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden vid kraftverks- och regleringsdammar. En lägesrapport har lagts fram i december 1986. Kommittén räknar med att under 1988 lägga fram ett

förslag till dimensioneringsriktlinjerL Det är således att förvänta att

ett betydligt bättre underlag för dimensioneringsberäkningar än tidigare kommer att föreligga inom en relativt nära framtid.

Som har framgått i avsnitt 11.2.1 har i förarbetena till VL förutsatts att tillståndsmyndigheten granskar utskovens avbördningsförmåga, liksom ritningar rörande anläggningens konstruktion och hallfasthet, grundläggning, krönhöjd, släntlutning m.m. Enligt föreskrifter i 12 kap. 3l§ och 13 kap. 47 § VL skall i tillståndsbeslutet ges bestämmelser bl.a. om företagets tekniska utformning.

Flödeskommittén har framhållit att frågan om vattenanläggningarnas säkerhet är sa betydelsefull att det finns anledning att omnämna den i lagtexten och inte bara i motiven. Kommittén föreslar att de nämnda lagrummen kompletteras på sa sätt att tillståndsbeslut skall innehålla bestämmelser om företagets säkerhet och tekniska utformning i övrigt. Utredaren delar kommitténs uppfattning men har stannat för en något annan redaktionell utformning av förslaget.

Som nämnts ovan gör tillstandsmyndigheten en vattenbyggnadsteknisk granskning av anläggningens olika delar. Säkerhetsaspekterna beaktas härvid utan att det uttryckligen anges i VL. Trots alla granskningar och trots vederbörlig noggrannhet vid utförandet av anläggningen kan emellertid en olycka ske vid brukandet av anläggningen. I det allmännas ansvar för kontroll av säkerheten ligger främst att se till

att tredje man inte lider nagon skada. Enligt 12 kap. 31 § och 13 kap.

47 § VL skall i tillstånd anges de villkor som behövs för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Hit hör säkerheten. För att tillgodose den kan behövas föreskrifter om sådant som inte har direkt med anläggningens konstruktion att göra. Exempel härpa är föreskrift om att upprätta beredskapsplaner, att utse en dammansvarig, att föreskriva regelbundna övningar och/eller kontroller med personalen etc. Utredaren har stannat för att föreslå att 12 kap. 31 § andra stycket 7 och 13 kap. Q7 § första stycket 9 VL kompletteras på så sätt att där särskilt anges att ett tillståndsbeslut skall innehålla villkor för att tillgodose säkerheten.

Uppekjuten skadereglering i vissa fall

Flödeskommitten framhåller i sin lägesrapport att ett sätt att för måttliga kostnader och med förhållandevis små skadeverkningar förbättra säkerheten vid befintliga och planerade dammbyggnader är att meddela särskilda vattenhushållningsbestämmelser som gör det möjligt att dämpa flödena i situationer då byggnadens säkerhet är hotad. En sådan speciell vattenhushållningsbestämmelse kan exempelvis innebära rätt till överdämning upp till den nivå som dammen under en

begränsad tid bedöms kunna tåla eller rätt till häftigare Vattenav-

tappning än som normalt är tillåten.

En princip i VL är att ersättning för de skador som ett vattenföretag bedöms komma att orsaka skall bestämmas i pengar och betalas på en gång innan företaget får påbörjas. Undantag gäller bl. a. för oförutsedda skador. Anspråk på ersättning för oförutsedda skador skall anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den arbetstid som har bestämts.

Principen om skadereglering på förhand leder till svårigheter när det gäller skador till följd av särskilda vattenhushållningsbestämmelser av det slag som nyss nämnts. Avsikten med bestämmelserna är att de skall utnyttjas i exceptionella situationer när anläggningens säkerhet är allvarligt hotad. Om och när det blir aktuellt att tillämpa dem är ovisst. Att på förhand uppskatta skadan är därför svårt eller omöjligt.

Flödeskommittén föreslår att ersättningsfrågan i de angivna fallen får uppskjutas för prövning i den ordning som gäller beträffande oförutsedda skador. Uppskov skall dock få ske bara om skadorna inte lämpligen kan uppskattas på förhand. Anmälningstiden föreslås aldrig bli kortare än två år från det skadan skedde.

Utredaren anser det angeläget att åtgärder vidtas som stimulerar dammägarna att själva höja dammsäkerheten. Vattenhushållningsbestämmelser av det slag som flödeskommittén pekat på kan här spela

en roll. En möjlighet att uppskjuta skaderegleringen är ägnad att

främja tillkomsten av sådana bestämmelser utan att sakågarnas intressen åsidosätts. Utredaren anser därför att förslaget om uppskjuten skadereglering är välmotiverat.

Undantag från tillatåndeplikt i vissa fall, man.

Av bestämmelserna i 4 kap. VL följer att en ändring av vattenhushallningsbestämmelserna för ett vattenföretag är underkastad tillståndsplikt. En tillståndshavare som avviker från sådana bestämmelser kan ådömas straff enligt 21 kap. 1 § första stycket 2 VL.

Flödeskommittén har framhållit att införande av nya vattenhushållningsbestämmelser alltjämt bör prövas i förväg. Det kan emellertid inte uteslutas att situationer uppkommer när en inte lovgiven vattenavtappning framstår som oundgânglig för att exempelvis undvika ett dammras eller minska dess skadeverkningar. Kommittén föreslar därför att reglerna om tillståndsplikt kompletteras med en bestämmelse innebärande att avvikelse från gällande bestämmelser rörande innehållande och tappning av vatten får ske utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att förebygga allmänfarlig ödeläggelse eller väsentligt minska dess omfattning. Ansökan om godkännande av vidtagna åtgärder skall göras snarast möjligt.

Syftet med förslaget synes bl. a. vara att en anläggningsägare inte skall riskera straff om han i en nödsituation avviker från gällande vattenhushållningsbestämmelser. Emellertid måste i detta sammanhang beaktas den allmänna bestämmelsen om ansvarsfrihet på grund av nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken, vilket stadgande är tillämpligt också på specialstraffrättens område. Bestämmelsen förutsätter att det föreligger en nödsituation. Det skall alltsa föreligga fara för liv eller hälsa, värdefull egendom eller något annat av vikt. Den gärning, som frågan om straffbarhet gäller, skall vara en gärning som motverkar faran. Ansvarsfrihet inträder under förutsättning att gärningen, trots att den är straffbelagd, med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan genom gärningen och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Ansvarsfriheten beror alltsa av en avvägning mellan å ena sidan det intresse som straffbudet avser att skydda och som kränks genom gärningen och å andra sidan det intresse som skall tillgodoses.

Flödeskommittén har hämtat uttrycket allmänfarlig ödeläggelse

fran 13 kap. 3 § brottsbalken. Härmed åsyftas att nagon åstadkommer bl.a. översvämning och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Det är alltsa fraga om katastrofartade tilldragelser, som innebär fara för viktiga intressen.

När allmänfarlig ödeläggelse i den angivna meningen hotar, torde den allmänna nödparagrafen i brottsbalken utan vidare vara tillämplig. Snarast gar denna längre än kommittéförslaget. Det finns därför enligt utredarens mening inte nagot behov av en särskild bestämmelse i VL om undantag fran tillstandsplikt i en nödsituation. Utredaren tar alltsa i sitt förslag inte upp nagon motsvarighet till vad flödeskommittén föreslagit.

Flödeskommittén har ocksa föreslagit ett tillägg till bestämmelsen i 17 kap. 2 § VL. Enligt detta lagrum skall ett vattenföretag, som inverkar pa vattenförhallandena, drivas sa att det inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen. Tillägget innebär att vattenhushallningen, när fara föreligger för dammras eller annan omfattande skadegörelse, skall handhas sa att skaderisken minskas sa langt det är möjligt. Bland atgärder som här kommer i fraga nämner kommittén förhandstappning och/eller överdämning för att åstadkomma en flödesutjämning.

Som ocksa flödeskommittén framhåller kan det vara förenat med mycket stora svårigheter att bedöma bade om risk för dammras eller dylikt föreligger och vilken vattenhushâllning som är bäst ägnad att minska skaderisken. En allmänt hallen bestämmelse av det slag kommittén föreslagit ger inte någon ledning för avgörandet som ofta maste träffas i tidsnöd och under svara yttre förhållanden. Bestämmelsen är enligt förslaget inte heller särskilt sanktionerad. Av allmänna regler följer att den skulle kunna fa betydelse vid prövning av skadestandsfragor. Utredaren anser dock för sin del att den kan undvaras.

Utredaren påminner om att räddningsledaren har befogenhet enligt 45 § räddningstjänstlagen att under där angivna förutsättningar göra

ingrepp i annans rätt när fara för liv, hälsa, egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras pa annat sätt och ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vallas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt. När fara för dammras eller annan omfattande skadegörelse hotar, torde räddningstjänstlagen regelmässigt vara tillämplig. Räddningsledaren kan da i den vid behov meddela ett konkret beslut om de givna situationen atgärder som skall vidtas.

Omprövning av gällande tillstånd

Huvudprincipen i VL är att ett lagakraftvunnet beslut om tillstand till ett vattenföretag gäller för all framtid. Principen är dock försedd med flera modifikationer, bl. a. genom reglerna om omprövning av tillstånd.

Enligt 15 kap. B § VL kan en tillstandshavare när som helst begära ändring av alla andra bestämmelser i en tillstandsdom än sådana som gäller storleken av utdömda ersättningsbelopp. Detsamma gäller beträffande markavvattningsföretag. Stadgandena är enligt 19 § lagen om införande av VL tillämpliga också pä tillstånd som lämnats med stöd av 1918 ars vattenlag eller motsvarande äldre bestämmelser.

Omprövning för att tillgodose allmänna intressen kan enligt 15 kap. 3 § VL ske efter ansökan av kammarkollegiet. Omprövningen innebär att vattendomstolen kan föreskriva ändrade eller nya villkor för tillståndet. Sådana villkor fâr dock inte föreskrivas som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsättning-

arna för detta rubbas avsevärt, och inte heller far villkoren medföra

kostnader för tillstandshavaren som star i missförhallande till de fördelar fran allmän synpunkt som kan vinnas (15 kap. 10 §). Omprövningen far i regel inte ske förrän viss tid (10-30 ar) förflutit efter det att den ursprungliga tillstandsdomen vann laga kraft. Om omprövningen sker för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar i vattenförhallandena, gäller dock ingen tidsgräns.

Omprövningsreglerna i 15 kap. 3 § första stycket VL är enligt 2D § VL:s promulgationslag i huvudsak tillämpliga ocksa pa anläggningar som tillkommit med stöd av 1918 års vattenlag eller ännu äldre bestämmelser. Omprövning får dock i regel ske tidigast under år 1994, och för anläggningar ingående i kraftverks- och regleringsföretag gäller dessutom att minst 30 ar skall ha förflutit sedan företaget fullbordades.

Som nyss har framgått kan det befaras att vissa befintliga kraftverks- och regleringsdammar inte uppfyller nutida krav på avbördningsförmäga. Flödeskommitténs kommande rapport om dimensioneringsriktlinjer bör bli ett betydelsefullt underlag för sådana bedömningar hos kraftföretag och myndigheter. För att öka säkerheten kan det alltsa bli nödvändigt att vidta ombyggnadsatgärder och ändra eller komplettera gällande vattenhushallningsbestämmelser. Sådana atgärder kan bli aktuella ocksâ av annan anledning. Härför krävs att gällande tillstånd omprövas och nya bestämmelser meddelas av vattendomstol eller vid förrättning.

Det finns i och för sig anledning räkna med att anlâggningsägare i flertalet fall kommer att begära frivillig omprövning när det är motiverat från säkerhetssynpunkt. Helt kan det emellertid inte överlämnas åt ägarna att ensamma avgöra om förbättringar är erforderliga. Omprövning bör vidare kunna ske snabbare än som är möjligt enligt gällande bestämmelser. Utredaren föreslar i likhet med flödeskommittén att omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet skall kunna ske när som helst, oberoende av om det är tillstândshavaren eller kammarkollegiet som tar initiativ till omprövningen.

Vid en omprövning av ett tillstånd efter ansökan av tillstandshavaren

får denne själv vidkännas alla kostnader och förluster. En omprövning

efter ansökan av kammarkollegiet medför däremot skyldighet för kollegiet att enligt 9 kap. 12 och 13 §§ VL i viss omfattning ersätta tillståndshavaren. Beträffande anläggningar som har tillkommit med stöd av äldre lag gäller att kammarkollegiet skall ersätta all skada som uppkommer för tillstandshavaren.

Enligt flödeskommittén finns det inte nagon anledning att vid omprövning i syfte att förbättra en vattenanläggnings säkerhet ha skilda för frivillig omprövning och omprövning efter anersättningsregler sökan av kammarkollegiet. Kommittén föreslår att undantag från görs för det fall att omprövning sker för att förersättningsreglerna bättra en anläggnings säkerhet. Utredaren ansluter sig till förslaget.

officialprövningsskyldighet, vil- Enligt VL har tillstandsmyndigheten ket innebär att den skall bevaka allmänna intressen även utan yrkande därom. l vanliga ansökningsmal bevakas emellertid allmänna intressen även av kammarkollegiet och den kommun som berörs av ett företag. Vanligtvis inkommer även fackmyndigheterna med sina synpunkter pa anläggningens utförande i snsökningsmalet.

Når det däremot gäller att ta processuella initiativ för att bevaka det allmännas intresse är det enligt VL ingen annan myndighet än kammarkollegiet som kan komma i fraga. Det kan röra mal om omprövning av gällande tillstånd, av avgifter, ansökan om utrivning av en anläggning, fullföljd av talan till högre instans, m.m. Behov av enhetlighet och konsekvens i det allmännas yrkanden, av ordning i det vattenrättsliga förfarandet och av särskild hänsyn fran det allmännas sida till företagaren/motparten är ytterligare skäl till att kammarkollegiet ensamt har tillagts taleråtten.

Kammarkollegiet har lång erfarenhet av och rutin pa att bevaka det allmännas intressen inom vattenrättsskipningens omrâde. Den av utredaren föreslagna utvidgningen av omprövningsreglerna beräknas komma att utnyttjas endast i undantagsfall, eftersom det finns anledning tro att dammägarna själva kommer att ta initiativ till frivillig omprövning i flertalet fall. För de övriga fallen är det enligt utredarens mening naturligt att kammarkollegiet är den myndighet som har exklusiv rätt att anhängiggöra talan. Kammarkollegiet bör naturligtvis självt kunna ta initiativ till omprövningar. Det bör emellertid ocksa ankomma pa andra myndigheter såsom länsstyrelserna och SMHI att hos kollegiet initiera omprövning och därvid tillhandahålla kollegiet underlag för talan. Utredaren vill härutöver peka på kommunernas ansvar enligt 7§ räddningstjänstlagen att främja

olycks- och skadeförebyggande verksamhet. Som ett led i denna” verksamhet bör även kommuner kunna initiera omprövning hos kammarkollegiet.

Författningsförslag

I enlighet med det anförda har upprättats förslag till ändring i VL och i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen. Ändringarna i den senare lagen innebär bl.a. att det blir möjligt att när som helst ompröva även äldre anläggningar. Detta är nödvändigt för att omprövningsmöjligheterna skall fa genomslag inom rimlig tid. Förslagen föranleder inte någon kommentar utöver vad som framgår av det föregående.

l1.2.3 Tillsyn

Den offentliga kontrollen

Frågan om den offentliga kontrollen över vattenanläggningar kan aktualiseras vid tillstandsprövningen, under byggnadstiden, efter anläggningarnas färdigställande samt därefter fortlöpande under företagets bestand.

Frågan om kontrollen vid tillständsprövningen har behandlats i föregående avsnitt (se 11.22).

Kontrollen under byggnadstiden är viktig. Läckaget i Suorvadammen ar 1983 visar hur angeläget det är att injekteringar i berget utförs med den största noggrannhet. Det finns ocksa anledning att fästa uppmärksamheten pâ betongkvaliteten. En dålig betong kan snabbt förstöras genom urlakning, vilket kan föranleda mycket omfattande reparationsarbeten langt innan dammens livslängd normalt är till ända. Höga dammar är i Sverige vanligen konstruerade som zonerade fyllnadsdammar, vilket innebär att dammen har en tåtkårna med fint material, grövre filtermaterial utanpa tätkärnan och ytterst olika stödfyllningar. Dammkonstruktörer har i skilda sammanhang betonat vikten av att tätkärnan verkligen innehåller rätt mängd finkornigt material, att filtren och stödfyllningarna har lämplig sammansättning samt att de olika materialen packas pa ett tillfredsställande sätt.

Under förarbetena till VL aktualiserades fragan om man borde ha ett förfarande med besiktning av ett offentligt organ under byggnadstiden. Departementschefen ansåg emellertid inte att en sadan ordning borde införas (prop. l981/8Z:130 s. 129).

Behovet av att i efterhand få konstaterat att en färdigställd anläggning har utförts i enlighet med tillståndsbeslutet pa ett fran säkerhetssynpunkt betryggande sätt kan tillgodoses genom att till: standsmyndigheten förordnar om sedan besiktning i tillstandsbeslutet.

Som tidigare har framgått utövar länsstyrelsen den fortlöpande tillsynen över underhållet och skötseln av vattenföretagen. Om särskilda skäl föreligger kan tillstandsmyndigheten förordna att nagon annan myndighet jämte länsstyrelsen skall utöva tillsyn i visst hänseende. Länsstyrelsen kan om särskilda skäl föreligger förordna sakkunnig att utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Dammsäkerhetsnämnden har som uppgift att som rådgivande organ biträda länsstyrelserna i tillsynsarbetet.

- Frågan om var ansvaret för tillsynen skall ligga diskuterades ingående under förarbetena till VL. Från flera håll lanserades tanken pä ett centralt organ för den fortlöpande tillsynen över underhållet och handhavandet av vattenanläggningar. Departementschefen stannade emellertid för att tillsynen borde anförtros länsstyrelserna. Övervägandena grundades främst pa följande omständigheter. Länsstyrelserna fullgör redan tillsynsuppgifter enligt miljöskyddslagen och flottningslagstiftningen. Inom länsstyrelsen finns pa grund av dess uppgifter inom andra områden, främst inom den fysiska planeringen samt natur- och vattenvården, god kännedom om förhållandena i manga av länets vattendrag och andra vattenområden. Länsstyrelserna fullgör vidare uppgifter inom katastrofberedskapen (numera enligt räddningstjånstlagen).

I förarbetena anges vidare att länsstyrelserna vid fullgörande av sin tillsynsskyldighet bör låta lämplighetssynpunkter och angelägenheten av ett riktigt resursutnyttjande fälla utslaget i fragor om vad tillsynen skall omfatta och hur den skall bedrivas. Även företagarnas

möjligheter och önskemål att själva svara för tillsynens fullgörande bör beaktas. Det anges vidare att länsstyrelserna i ett inledningsskede bör koncentrera sig pa inventering och kartläggning av förhållandena i vattendrag och andra vattenområden. För de anläggningar som ägs av Vattenfall och medlemmar i Kraftverksföreningen bör länsstyrelsernas tillsynsuppgifter kunna inskränkas till att man tar del av de protokoll som upprättats av företagaren vid de besiktningar och inspektioner som regelbundet utförs. Denna fördelning tänktes enligt departementschefen bli tillämpad även då länsstyrelsens verksamhet byggts ut och stabiliserats för att göra det möjligt för länsstyrelserna att koncentrera sina tillsynsuppgifter till de fran säkerhetssynpunkt särskilt angelägna anläggningarna.

Sedan VL trädde i kraft den 1 januari 1984 och länsstyrelserna alades tillsynsansvar för vattenanläggningar har en hel del atgärder vidtagits. De flesta länsstyrelser har verkställt eller i vart fall påbörjat inventeringarna av vattendragen. Resultatet av inventeringarna är varierande men det finns i alla fall ett grundmaterial för länsstyrelserna att arbeta med. Dammsäkerhetsnämnden har gett ut en sammanställning över personer med kompetens som besiktningsmän och undersökningsförrättare enligt VL. Dammsäkerhetsnämnden haller seminarier kring dammsäkerhetsfragor och tillsynsverksamhet samt försöker i övrigt följa upp länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Vissa länsstyrelser har utifrân de senaste årens incidenter och händelser gjort upp beredskapsplaner och övat katastrofberedskap genom att anordna spel där man simulerat dammbrott.

Vid införandet av länsstyrelsernas tillsynsansvar var det statsfinansiella läget sådant att länsstyrelserna inte tillfördes nâgra ökade resurser för att fullgöra uppgiften. Departementschefen uttalade bl. a. att det ansvar för tillsynen som lades på länsstyrelserna inte skulle komma att medföra en sådan utvidgning av arbetsuppgifterna att ytterligare resurser behövde ställas till deras förfogande. Även om vissa länsstyrelser har egen personal som uppfyller kraven för besiktningsmän och undersökningsförrättare har länsstyrelsens övriga arbetsuppgifter gjort att tillsynsverksamheten ännu inte är fullt i utbyggd och stabiliserad.

Kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser har i sina bada rapporter om läckaget i Suorvadammen i oktober 1983 och översvämningarna i Kopparbergs och Gävleborgs lån i september 1985 bl. a. kortfattat berört länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Kommittén konstaterar att tillsynen i första hand förutsätts utövas av länsstyrelsernas egna tjänstemän men att kompetensen ligger hos kraftindustrin. Kommittén anser därför att formerna för tillsynsverksamheten bör ändras och föreslar att frågan blir föremål för särskild utredning.

Utredaren vill först framhålla att läckaget i Suorva och dammbrottet i Noppikoski inte skulle ha kunnat förhindras med en annorlunda utformad tillsynsverksamhet. Sex dagar innan läckaget i Suorvadammen upptäcktes hade dammen besiktigats av Vattenfalls egen personal enligt de rutiner somsedan länge har tillämpats. Ingen kritik har riktats mot det sätt pa vilket besiktningen utfördes. Sannolikt skulle läckaget och insjunkningen inte kunnat förutses med nagra nu kända besiktningsmetoder. Dammbrottet i Noppikoski berodde inte heller pa någon omständighet som kan hänföras till bristande tillsyn fran myndigheternas sida. l efterhand är alla överens om att utskovens öppningskonstruktion var av enkel beskaffenhet och synnerligen sårbar. Den hade emellertid fram till olyckstillfället fungerat oklanderligt i nästan 20 är.

Incidenten i Suorva och dammbrottet i Noppikoski ger alltsa inte anledning till omprövning av formerna för tillsynen. lnte heller i övrigt har det inträffat något som kan utgöra skäl för ett ändrat ställningstagande. Knappt tre är har nu gått sedan VL trädde i kraft och det är enligt utredarens mening ännu för tidigt att pa allvar överväga en reform pa detta område. Länsstyrelserna bör alltså åtminstone tills vidare svara för tillsynen enligt de riktlinjer som statsmakterna angett vid antagandet av VL. Utredaren anser det emellertid angeläget att länsstyrelserna i sin verksamhet aktivt utnyttjar den sakkunskap i såväl tekniska som juridiska fragor som finns inom dammsäkerhetsnåmnden. Nämndens uppgift är bl. a. att ge rad i dammsäkerhetsfragor. Enligt vad utredaren erfarit har länsstyrelserna hittills endast i begränsad utsträckning utnyttjat möjlig-

heten att anlita dammsäkerhetsnämnden för att fa sakkunniga rad och de har inte heller annat än i nagot enstaka fall anlitat de besiktningsmän som nämnden anvisat.

Dammsäkerhetsnämnden har inrättats av Vattenfall och Kraftverksföreningen. Regeringen utser ledamöterna pa förslag av huvudmännen, men nämnden är formellt inte en myndighet. Utredaren har övervägt om dammsäkerhetsnämndens status bör ändras och nämnden formellt ges myndighets roll. Med hänsyn till att nämnden även fortsättningsvis föreslas ha enbart en rådgivande funktion, samt att regeringen redan har ett visst inflytande genom tillsättandet av ledamöterna, har utredaren stannat för att inte föresla nagon ändring.

Fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, dit bl. a. insatser till följd av dammbrott kan höra, skall länsstyrelsen enligt 3k § räddningstjänstförordningen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatserna. Länsstyrelserna skall efter samrad med kommunerna i länet och berörda myndigheter upprätta de planer som länsstyrelsen behöver för att kunna utöva sitt ansvar. Även i detta arbete kan dammsäkerhetsnämnden vara till nytta för länsstyrelserna. För närvarande bestar dammsäkerhetsnämnden emellertid enbart av jurister och tekniker, som främst är väl förtrogna med byggande och handhavande av vattenanläggningar. För att nämndens kunnande i beredskapsfragor skall breddas bör nämnden förstärkas med en person som har erfarenhet av sadana fragor. Utredaren föreslar därför att en av nämndens tekniker skall ha erfarenhet av räddningstjänst. Lämplig person torde kunna anvisas av statens räddningsverk.

Damminventeriragar

Som nämnts i avsnitt 8.3 finns vissa brister i länsstyrelsernas damminventeringar. Detta kan bero pa manga olika orsaker sasom den vikt man inom respektive länsstyrelse lägger vid dammsäkerhetsfragor samt hur manga dammar och vilken typ av dammar som finns inom länet. Av lätt förstaeliga skäl bör länsstyrelserna i Norrland lägga större vikt vid dammsäkerheten än länsstyrelsen i Malmöhus län.

Utredaren har inte ansett att i uppdraget ingått att granska de olika länsstyrelsernas dammregister. En sådan granskning är inte heller möjlig att göra på ett fullständigt sätt innan samtliga län genomfört inventeringen. Helt allmänt vill utredaren ansluta sig till de riktlinjer för länsstyrelsernas inventeringsverksamhet som angivits i rapporten från arbetsgruppen för dammar (DsJo 1978:9). I registren bör således finnas uppgifter om alla dammar i länet som har en höjd av minst 5 m eller en indämd vattenmängd på minst 50 000 m3. Vidare bör finnas uppgifter även om mindre dammar i den mån de kan åstadkomma skada för allmänna eller enskilda intressen vid ett dammbrott. Särskilt viktiga är uppgifter om dammens läge, indämd volym, dammens olika delar, utskovens utformning och konstruktion, avbördningsförmågan, högsta högvattenföring eller motsvarande uppgifter, året då dammen uppfördes eller senast var föremål för omfattande reparation eller ombyggnad samt eventuella speciella förhållanden.

Det väsentliga är att länsstyrelserna har tillgång till ett praktiskt som även innehåller dammregister en säkerhetsbedömning av anläggningen. Detta saknas i många fall och då torde registret vara av begränsad nytta.

I allmänhet ligger ansvaret för dammregistren på länsstyrelsernas naturvårdsenheter men då bedömningen av riskerna för och konsekvenaerna av dammbrott är det huvudsakliga ändamålet med dammregistren bör verksamheten bedrivas i samarbete mellan naturvårdsenheten och försvarsenheten, som har ansvaret för råddningsverksamheten inom länet.

Hittills har damminventering genomförts i 16 län. inventering pågår i ytterligare fem län medan tre län ännu ej påbörjat arbetet. Det är angeläget att dammregister snarast upprättas i samtliga län. Utreda-

ren förordar att regeringen dels uppdrar åt återstående län att

genomföra damminventering, dels fastställer den tidpunkt vid vilken samtliga län skall ha genomfört sådan och inventering upprättat dammregister.

Kvaliteten på länsstyrelsernas inventeringar synes vara ojämn, bl.a.

beroende på att vissa inventeringar gjorts så tidigt att säkerhetsaspekterna inte tillräckligt uppmärksammats. Utredaren föreslar därför att regeringen, när samtliga inventeringar genomförts, begår hos dammsäkerhetsnämnden att den granskar inventeringarna och registren från dammsäkerhetssynpunkt. l nämndens uppdrag bör också ingå att lämna förslag till erforderliga kompletteringar. Utredaren har vid kontakt med nämndens huvudmän bibringats uppfattningen att de är beredda att tillskjuta erforderliga resurser för det föreslagna granskningsarbetet.

11.3 Små dammar och små kraftverk

I direktiven framhålls att äldre dammar som har övergivits ofta är dåligt underhållna. De är ofta små, men likväl finns risk att de kan raseras med större flöden som följd. Dessa dammar sägs i direktiven i många fall vara beroende av insatser för att vidmakthållas och en möjlighet att få till stand sådana atgärder kan vara att uppföra små Vattenkraftverk vid dammen.

Länstyrelsernas damminventeringar bekräftar att det finns en hel delsmå dammar som är i dåligt skick. Inventeringarna och KTH:s fältundersökning tyder emellertid på att dammarna är så belägna och har en sådan magasinsvolym att risken för skador vid ett dammbrott är ringa. Överhuvudtaget torde gälla att äldre dammar av i regel enkel konstruktion förfaller långsamt, dvs. att de läcker allt kraftigare innan de slutligen brister, och att regelrätta dammbrott med dramatiskt ökande flöden är sällsynta. Utredningen har genom en enkät till tre länsstyrelser följt upp vilka åtgärder som vidtagits sedan inventeringarna avslutats. Resultatet visar att åtgärder för att sätta dammarna i stånd i flertalet fall har vidtagits eller är på väg att vidtas. Inte i något fall har framkommit att en övergiven damm är en säkerhetsrisk. Slutsatsen är att det knappast behöver befaras att det i landet finns något större antal övergivna små dammar som hotar säkerheten.

Sedan år 1978 har staten på olika sätt stött utbyggnaden av små Vattenkraftverk. Under tiden den 1 juli 1978 - den 30 juni l98llutgick

bidrag till uppförande av små kraftverk med sammanlagt 65 milj. kr. Beräkningar visar att bidraget lett till att små kraftverk med en kraftproduktion om ca 145 GWh/år kommit tiil stånd.

Under tiden den 1 juli 1981 - den 31 december 1983 ersattes bidragssystemet med ett lånesystem. Detta visade sig föga attraktivt. Lån beviljades endast till ett belopp av 152 milj. kr. Fr.o.m. den l januari 1984 infördes ett IS-procentigt investeringsbidrag, vilket i kombination med ett SU-procentigt förprojekteringsbidrag, som infördes den 1 juli 1985, ledde till ett förnyat intresse. Dessa bidragsformer den 31 december 1986. Bidrag hade då lämnats 83 upphörde projekt, vilka beräknas ge ett produktionstillskott motsvarande 156 GWh/år.

Många kraftverk har med stöd av de nämnda bidragen uppförts vid Garantier för att dessa kommer att underhållas har gamla dammar. härigenom skapats.

Fr.o.m. den l januari 1987 kan stöd till uppförande av små kraftverk endast erhållas i form av en högst SU-procentig lånegaranti. Denna stödform har, knappast överraskande, visat sig föga attraktiv. Under - september 1987 har inte någon ansökan om perioden januari lånegaranti kommit in till statens energiverk.

statsmakterna anser det uppenbarligen angeläget att vattenkrafttillgångarna i våra små vattendrag tas till vara. Man kan befara att avskaffandet av investeringsbidragen leder till att byggandet av minikraftverk kraftigt minskar.

Om man vill få fart på byggandet av minikraftverk måste sannolikt investeringsbidragen återinföras eller nagon annan verkningsfull stimulans tillkomma. Efterfrågan på lån under den tid sådana kunde lämnas var tämligen liten och lanegarantier efterfrågas av allt att döma inte alls. Om bidrag skall återinföras eller annat stöd tillkomma får det emellertid ske i första hand av energipolitiska skäl. Dammsäkerhetssynpunkterna kan ha sin betydelse men kan inte ensamma motivera ett särskilt statligt stödsystem.

11.13 Översvämningar

11.Å.1 Allmänna synpunkter

Sverige har relativt stabila nederbördsförhållanden. Häftiga skyfall av det slag som förekommer i många andra länder uppträder inte här. vattenföringen i vara vattendrag varierar emellertid avsevärt mellan olika årstider och även mellan olika ar. När av översvämningar betydelse äger rum beror det i regel på att vissa faktorer samverkar på ett ogynnsamt sätt. Snösmältningen ger regelbundet upphov till en mer eller mindre intensiv vårflod. Om snötäcket är djupare än normalt och snösmältningen får ett hastigt förlopp kan mycket kraftiga flöden uppstå. Sa skedde exempelvis varen 1977. Även riklig nederbörd under perioder då de naturliga magasinen i form av sjöar, mark- och grundvatten är fyllda kan leda till mycket kraftiga flöden. Stora översvämningar av denna orsak inträffade t. ex. hösten 1985 i Dalarna och Hälsingland.

SMHI utarbetade 1980 en förteckning över områden i landet som är översvämningskänsliga. Förteckningen upptar sammanlagt 66 områden. På begäran av utredaren har SMHl bedömt vilka av områdena som kan anses mest betydelsefulla. SMHI har därvid valt ut 22 områden. Utredaren har, för att få en överblick över översvämningsproblemens omfattning och natur, låtit göra en genomgång av förhållandena i dessa, förutom Torneälven och Mälaren som undantagits till följd av sina speciella förhållanden. Genomgangen redovisas i avsnitt 9. Utredarens överväganden och förslag kring nagra av de viktigaste områdena redovisas i avsnitt 11.45.

Från olika håll har framförts uppfattningen att höga flöden nu är vanligare än tidigare och att anledningen härtill är kalavverkningar och skogsdikning. För att söka klarlägga sambandet mellan åtgärder i skogsmark och avrinningsförhållandena har utredaren låtit lantbruksuniversitetet genomföra en litteraturstudie över avrinningsförändringar efter kalavverkning och dikning. Studien visar sammanfattningsvis att den sammanlagda effekten av kalavverkning och dikning på avrinningen i större vattendrag, dvs. sådana som kan orsaka

översvämningar av betydelse, sannolikt är försumbar. Däremot kan effekten pa såväl totalvolym som intensitet vara betydande i små områden, skogsbäckar etc. kan fa kraftiga flödesökningar. Även SMHl har genomfört en studie av sambandet mellan skogsavverkning och flöden och kommit till samma slutsatser. Resultatet av studierna maste anses vara sådant att kalavverkning och skogsdikning ej pa saklig grund kan anföras som skäl till de översvämningar som inträffat i exempelvis Voxnan och Dalälven under senare ar. SMHI pekar pa att den höga nederbörden, och vissa andra hydrologiska förhållanden som varit exceptionella, utgör en förklaring till större delen av flödena. Detta framgår även av redovisningen i avsnitten 9.3 och 9A. Utredaren anser sig därför inte kunna motivera nagra generella förslag om mer restriktiv tillståndsgivning till kalavverkning och skogsdikning. Kunskapsunderlaget är emellertid inte fullständigt. Det finns därför skäl att bedriva fortsatt forskning inom omradet och att lokalt i nagra av de mest utsatta vattendragen klargöra orsakssambandet mellan avverkning/dikning och översvämningar. Utredaren återkommer till detta i avsnitt 11.6.

I samband med översvämningarna aren 1977 och 1985 uppstod omfattande materiella skador. Utredaren har kunnat konstatera att en stor del av skadorna drabbat byggnader som uppförts pa mark som pa grund av risken för översvämningar inte har varit lämplig för bebyggelse. Det är angeläget att kommunerna och byggnadsnämnderna i planärenden och i fragor om byggnadslov beaktar de risker för översvämningar som kan finnas. Ett liknande uttalande har kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser gjort i rapporten om översvämningarna i Kopparbergs och Gävleborgs län i september 1985. Enligt_ 1 kap. 2 § PBL är det en kommunal angelägenhet att planläggs användningen av mark och vatten. Vidare föreskrivs i 1 kap. 6 § att mark för att fa användas för bebyggelse skall vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. I 2 kap. 3 § redovisas vissa lämplighetskriterier - bl.a. de boendes och övrigas hälsa samt jord-, bergoch grundvattenförhalianden - att beaktas vid den översiktliga planeringen. I 2 kap I: § föreskrivs att bebyggelsemiljön inom omraden med samlad bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av bl.a.

skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor

och andra olyckshändelser. Varken i den allmänna motiveringen eller i specialmotiveringen till lagparagrafen nämns översvämningar men utredaren anser ända att hänsyn skall tas till risken för översvämningar vid kommunernas bedömning av marks lämplighet för bebyggelse.

Vad gäller byggnaders utformning utfärdas vissa föreskrifter av statens planverk. Nagra detaljföreskrifter avseende planläggning utfärdas ej av planverket mot bakgrund av kommunernas självständiga

roll inom planväsendet, däremot vissa allmänna rad. Planverket har

uppmärksammat översvämningsproblemen och kontakter har förevarit mellan verket och översvämningsdrabbade kommuner bade vad gäller översvämningsaspekter vid planläggning och översvämningsskydd beträffande befintlig bebyggelse. Planverkets uppfattning är att kommunerna numera uppmärksammar översvämningsriskerna och att det inte krävs nagra särskilda rad i denna fraga. Utredaren ansluter sig till vad planverket anfört.

Utredaren vill härutöver framhålla att länsstyrelserna enligt 12 kap. PBL skall pröva och eventuellt upphäva kommuns planbeslut om det kan befaras att beslutet innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Länsstyrelserna har alltsa, enligt utredarens uppfattning, att övervaka att bebyggelse ej kommer till stand pa områden, som är olämpliga fran översvämningssynpunkt.

Länsstyrelserna bör ocksa uppmärksamma behovet av att ett översiktligt planeringsunderlag ställs till kommunernas förfogande för att underlätta ställningstagande till översvämningsrisken.

Även utredaren har haft kontakter i dessa fragor med representanter för översvämningsdrabbade omraden. Bl.a. vid överläggningar med företrädare för de närmast berörda kommunerna i Dalarna och Hälsingland har det därvid framkommit att byggnadsnämnder m.fl. nu är mycket uppmärksamma pa översvämningsrisken.

Mot bakgrund av ovanstående anser utredaren att nagot särskilt

avseende kommunernas handläggning av planärenden och förslag byggnadslov i översvämningsdrabbade områden inte är påkallat.

I allt väsentligt år problemet därför hur man på lämpligaste sätt skall skydda befintlig bebyggelse och mera värdefull mark. Vad man då kanske i första hand tänker på är regleringar för att jämna ut flödena. l manga av våra vattendrag har sjöregleringer för kraftändamål skett i en sådan utsträckning att riskerna för översvämningar, utan samband med dammbrott, minskats avsevärt. I varje fall gäller detta vårflöden, som på många håll helt eller i det närmaste helt hålls inne. När regleringsmagasinen är fulla, vilket ofta är fallet när höstflöden inträffar, är möjligheterna att hålla inne vattnet däremot vid höstflöden mycket små. I vissa fall kan risken för översvämningar ha ökat genom regleringen. I en kritisk situation kan en utväg vara att utnyttja befintliga magasin för flödesdämpning genom överdåmning.

Möjligheterna att få till stånd tillräckliga regleringsmagasin varierar med bl. a. förekomsten av sjöar i vattendraget och topografin. Utredaren bedömer att det av ekonomiska och finansiella skäl i allmänhet inte är realistiskt att tillskapa särskilda magasin enbart för flödesdämpning. Ett samtidigt utnyttjande av magasinen för kraftändamål måste sannolikt ske. Det maste vidare observeras att möjligheten att dämpa flödestopparna genom regleringar för kraftändamål i flera fall är stängd genom riksdagens beslut att undanta vissa älvar och älvsträckor från utbyggnad. Av särskilt intresse i detta sammanhang år att i 3 kap. 6 § NRL föreskrivs att Vattenkraftverk och vattenreglering för kraftändamal inte får utföras i Västerdaläioch nedströms Skiffsforsen samt i ven uppströms Hummelforsen Hylströmmen i Voxnan. Utredaren återkommer till dessa fragor i avsnitten 11.145 och 11.A.l1.

En åtgärd som ofta kan bli aktuell för att lokalt sänka vattenstånden är rensningar. I lugnflytande vattendrag sker som regel en uppgrundsom på sikt dämmer upp vattnet. Genom ning och igenväxning rensningar kan sådana tendenser hållas efter. Det maste dock observeras att rensningar kan påverka vattenflödena nedströms och orsaka skador där. Rensningar kan också medföra att naturvärden spolieras.

Pa manga ställen i vart land har invallningar utförts som ett verkningsfullt skydd av laglänt mark mot översvämningar. Dessa vallar har i manga fall funnits under lang tid och utgör en etablerad del av landskapet. Höga vallar kan emellertid förfula landskapet och även pa andra sätt vara diskutabla. Det är därför inte självklart att invallningar i alla lägen är en användbar metod mot översvämningar. Invallningar maste ocksa underhållas kontinuerligt och besvär med avvattning av marken innanför vallen kan uppstå.

Även andra skadeförebyggande atgärder kan tänkas. l vissa fall kan inlösen av utsatta fastigheter vara den billigaste och bästa lösningen. Det är naturligtvis ocksa viktigt att det finns en beredskap för den händelse att översvämningar trots allt inträffar. Genom akuta insatser i form av länspumpningar, igensättning av avlopp, tillfälliga fördämningar m. m. kan skadorna i regel väsentligt begränsas.

De möjligheter som star till buds för att minska skadorna av översvämningar är helt beroende av de lokala förutsättningarna. Det är enligt utredarens uppfattning nödvändigt att i varje enskilt fall pröva regleringar, rensningar, invallningar m.m., och väga kostnaderna för dessa mot den skademinskning de kan leda till. Att, som länsstyrelsen i Gävleborgs län begärt hos regeringen, göra utredningen om skademinskande atgärder sa generell att principerna kan tillämpas även pa andra vattensystem än Voxnan är till föga nytta. Resultatet av en sådan utredning skulle knappast vara till ledning i de enskilda fallen.

Sedan direktiven till dammsäkerhetsutredningen skrevs har det hänt en del som är värt att notera. Inom manga berörda kommuner och länsstyrelser pagar nu aktiviteter för att minska översvämningarnas skadeverkningar. Åtgärdsprogram har upprättats eller haller pa att upprättas. I nagra fall har vattenförbund bildats eller bildning pabörjats.

För kommunernas del är möjligheterna att finansiera erforderliga atgärder av avgörande betydelse. Pa denna punkt har läget för vissa kommuner ljusnat betydligt i och med att varen 1986 riksdagen beslutat att inom ramen för det extra skatteutjåmningsbidraget avsätta 25 milj. kr. per ar för förebyggande atgärder mot naturolyckor.

Sommaren 1987 hade 19 kommuner ansökt om bidrag för förebyggande atgärder mot naturolyckor med sammanlagt 120 milj. kr, varav ca 17 milj. kr. avser översvämningar. Regeringen, som beslutar om bidrag, har ännu inte (mitten av oktober 1987) fattat beslut i nagot uärende. Räddningsverket, som är regeringens remissinstans i dessa fragor, föreslog i september 1987 att sammanlagt 9,14 milj. kr. beviljas som bidrag till översvämningsförebyggande atgärder under det första budgetåret.

Här skall vidare nämnas att statens räddningsverk disponerar 750 000 kr. per ar för översiktliga undersökningar avseende riskerna för jordskred och andra naturolyckor.

I stort sett far läget nu sägas vara under tämligen god kontroll. Åtgärder i form av rensningar, invallningar m.m. har vidtagits pa manga han eller är på väg att vidtas. Enligt utredarens mening bör det vara möjligt att genom sadana atgärder undanröja eller väsentligt minska översvämningsskadorna. Detta förutsätter att det hos kommunerna och andra berörda intressenter finns en vilja att komma till rätta med problemen och att staten bidrar genom medel från det extra skatteutjämningsbidraget. Totalt kan det röra sig om betydande belopp. Grunden för insatser pa olika nivåer har nu lagts och det gäller främst att fullfölja det påbörjade arbetet.

11.42 Statliga atgärder för att minska översvâmningsproblenlen

Utredaren ser det inte som sin uppgift att försöka anvisa lösningar pâ översvämningsproblemen för varje enskilt vattendrag. Icke desto mindre är det av intresse att översiktligt diskutera vad som görs, och vad som kan göras för att minska problemen och i samband därmed överväga huruvida statliga, generella atgärder är önskvärda för att underlätta förebyggandet av översvämningsskador.

Ett sammanfattande intryck av situationen kring de översvämningadrabbade vattendragen är att man ganska väl vet vad som kan göras i form av rensningar, regleringar och invallningar. Utredaren finner det osannolikt att statliga insatser skulle kunna bidra till att finna ännu ej identifierade atgärder, som år bättre än de som redan diskuteras

eller genomförts. De faktorer som i vissa fall förhindrar eller försenar angelägna åtgärder är snarare oklara ansvarsförhållanden och/eller svårigheter att lösa finansieringsfrågan.

Det är enligt utredarens uppfattning av stor betydelse att det klaras ut vem eller vilka som skall ta initiativ till och ansvar för att åtgärder i ett vattendrag förbereds och kommer till stånd. Endast i undantagsfall är ansvarsförhållandena entydiga, exempelvis genom att ett vattendrag endast berör en kommun. Utredaren bedömer att arbetet på att förbereda och genomföra atgärder för att förebygga översvämningar i de mindre vattendragen nått längst där intressenterna samlats i vattenförbund. Exempel på detta är Tidan, Kolbäcksån och Hedströmmen. Även i Arbogaån torde vattenförbundet kunna komma att få stor betydelse för de översvämningsförebyggande åtgärderna. Förrättning för bildande av vattenförbund pågår i ytterligare ett antal vattendrag, bl. a. Emån.

l de fall vattenförbund bildats har länsstyrelserna i regel spelat en väsentlig roll. Utredaren håller det inte för osannolikt att ytterligare vattenförbund, eller annan form av samverkan, kan tillskapas för vissa av de aktuella vattendragen, exempelvis inom Gävleborgs län, genom initiativ från länsstyrelsens sida. För att påskynda detta och för att möjliggöra ett mer systematiskt erfarenhetsutbyte i dessa frågor förordar utredaren att regeringen uppdrar åt länsstyrelserna i

översvämningsdrabbade lån att redovisa vilka atgärder som vidtagits

respektive planeras såväl inom länet som över länsgränsen för att förbättra samverkan mellan kommuner, kraftföretag, industriföretag och andra som berörs av översvämningar. Sedan redovisningarna har

lagts fram bör anordnas en för berörda parter gemensam informa-

tionssammankomst, till vilken även företrädare för befintliga vattenförbund m.fl. kallas.

Ett annat problem när det gäller att genomföra översvämningsförebyggande åtgärder är finansieringen. Även här kan vattenförbund vara till nytta genom den mall för fördelning av kostnader som utgörs av förbundens andelstal. Statens roll torde framförallt vara att ge bidrag till kostnader för rensningar etc. Utredaren vill här återigen

av det extra skatteutjämningsbidraget. Det förpeka pa betydelsen hållandet att vattenförbund inte kan erhalla extra skatteutjämningsbidrag, tycks inte utgöra nagot allvarligt problem. l fallet Arbogaan star Arboga kommun som ensam sökande till de bidrag för rensningar som kommer att gagna omradet längs hela an.

Det är angeläget att statens bidrag utgår enligt någorlunda klara I fallet Hjälmaren synes genomförandet av förebyggande regler. vila i avvaktan ett last förhandlingsläge klaras ut atgärder på att mellan staten och berörda kommuner. Utredaren finner läsningen olycklig. Det är angeläget att staten klargör huruvida särskilda bidrag för som gäller för Hjälmaren kan utga, och i sa fall vilka villkor dessa.

finns i de fall där olika uppfattningar redovisas i Speciella problem fraga orn nödvändigheten av översvämningsförebyggande atgärder. Utredaren har erfarit att denna situation rader vad gäller risken för översvämningar i Kristianstad förorsakade av genombrott i invallvid Hammarsjön. Länsstyrelsen i Kristianstads län har i ningarna samband med en nyligen genomförd räddningstjänstövning framfört att konsekvenserna av en större översvämning kan bli sa synpunkten allvarliga att en kraftig förstärkning av invallningarna är erforderlig för att eliminera risken för ett genombrott. Kristianstads kommun däremot hänvisar till den ringa risken för genombrott och de kostnader som är förknippade med en genomgripande förstärkning och anser det tillräckligt med en arlig översyn av invallningarna och därav föranledde kompletteringsarbeten.

Utredaren kan inte avgöra frågan men anser att kommunen enligt 7 § har ett generellt ansvar för innevanarnas säkerräddningstjänstlagen het och därför bör vidta alla rimliga atgärder som kan motiveras för att skydda befolkningen. Om kostnaderna inte kan täckas med enbart kommunens medel, bör kommunen ansöka om extra skatteutjämningsbidrag.

Sammanfattningsvis bedömer utredaren att kunskapen är förhållandevis god vad gäller vilka atgärder som kan vidtas för att minska

skadorna av översvämningar. Samverkan mellan kommuner och andra berörda kan ytterligare förbättras, länsstyrelserna är därvidlag betydelsefulla. Statliga bidrag är angelägna för att stimulera till att skadeförebyggande atgärder vidtas. Oklarhet om bidragsmöjligheterna kan leda till att angelägna atgärder skjuts upp.

ILÅJ Översvâmningssituationen i nagra viktigare områden

Det kan inte anses inga i att

utredningens uppgifter framlägga

konkreta till hur översvämningsförslag och dammsäkerhetsfragorna i en viss älv skall lösas. Regeringen har dock i olika sammanhang överlämnat skrivelser till utredaren rörande översvämnings- och dammsäkerhetsfragor i olika älvar, bl.a. Voxnan och Västerdalälven. Ett annat skäl till att åtminstone översiktligt studera situationen i just dessa älvar är att utredningen tillkom som en följd av händelserna under ar 1985 i bl.a. de nämnda vattendragen.

Utredaren har därför valt att översiktligt studera översvämningasituationen i Västerdalälven och Siljan samt i Voxnan.

Våsterdalâlven

I Västerdalälvens dalgång inträffar större översvämningar ungefär vart tionde är. De kommuner som drabbas är främst Vansbro Malung, och Gagnef. Särskilt utsatt synes Gagnefs kommun vara. Den senaste osedvanligt höga vattenföringen i älven inträffade 1986. Under den senaste BO-ârsperioden har samma höga vattenföring förekommit 1959 och 1966. De största flödena har i allmänhet inträffat i samband med varfloden. Kommunerna har i samband med översvämningar successivt förbättrat skyddet och beredskapen mot översvämningaskador, men särskilda insatser är fortfarande I t.ex. nödvändiga. Gagnefs kommun utfördes räddningstjänst för sammanlagt 3 milj. kr. aren 1985-86.

Ett nytt vid Hälla om 175 milj.

regleringsmagasin m3, enligt ett

redan på 1960-talet framlagt förslag, är den mest otvivelaktigt verksamma åtgärden för att begränsa skadorna av höga flöden i

Västerdalälven. Västerdalälven uppströms Hummelforsen har emellersa sent som hösten 1986 undantagits från tid genom riksdagsbeslut Det krävs enligt utredarens bedömning mycket starka skäl utbyggnad. för att en omprövning av det beslutet skall komma i fraga. Fran de synpunkter utredaren har att beakta skulle ett sadant skäl kunna vara att andra utvägar att komma till rätta med översvämningsproblemen inte star till buds. Som framgar av det följande är det emellertid att med rimliga andra atgärder eliminera eller väsentligt möjligt minska riskerna för mera omfattande översvämningsskador.

Riksdagens beslut gäller formellt bara Vattenkraftverk och vattenreglering för kraftändamal. Enligt ordalagen i NRL möter således i och för sig inte hinder mot att en regleringsdamm avsedd endast för flödesdämpning anläggs vid Hälla. Syftet med riksdagsbeslutet far emellertid antas vara att man velat skydda omradet mot kraftiga vilket torde inkludera en flödesdamm. Till ingrepp överhuvudtaget, detta kommer att en damm enbart för flödesdämpning inte synes kunna komma i fraga av ekonomiska skäl. Med en magasinsvolym om

175 milj. m3 kan kostnaden uppskattas till minst 200 milj. kr.

Projektet maste därför även med hänsyn till kostnaderna bedömas som orealistiskt.

Ett annat alternativ till flödesmagasin som diskuterats år den s.k.

Vansbrosjön rymmande 125 milj. m3. Förslaget, som innebär att

vatten avleds uppströms Hummelforsen till tva befintliga sjöar, är mycket kostnadskrävande. Magasinet gör stort miljöintrâng men har lämpligt geografiskt läge för flödesreglering. Utredaren bedömer inte heller detta alternativ vara realistiskt.

Utredaren anser sig alltsa inte kunna föresla nagot nytt regleringsmagasin. Vissa förbättringar bör däremot kunna uppnås med en

utbyggd prognostjänst, sa att befintliga magasin kan utnyttjas även

för flödesdämpning. För Stadarforsen vid Vansbro finns en kalibrerad hydrologisk s.k. HBV-modell. Som ett pilotprojekt pågår för närvarande inom SMHI i samarbete med Dalälvens vattenregleringsföretag en studie som syftar till att ta fram ett förslag till ett framtida prognos- och Varningssystem för DalâlvemAvsikten är att för Väster-

dalälven bl.a. upprätta en prognosmodell för Venjansjön. Modellen avses kunna användas för att i vissa lägen planera sa att hög tappning fran Vanan om möjligt undvikes samtidigt med flödestoppar i egentliga Västerdalälven. Den befintliga modellen för Stadarforsen skall bli förbättrad genom indelning av omrâdet i delområden, vilket ger säkrare prognoser i situationer med ojämn snösmältning/nederbörd.

Rensningar kan, som redovisats i avsnitt 9, leda till en sänkning av vattenståndet i begränsade områden. Detta kan dock ge negativa effekter i nedströms belägna delar av Västerdalälven 0ch.i huvudälven. Dessutom förstörs naturvärden i de rensade forsarna. Enligt föreliggande planer är endast rensning av Hagelängsforsen aktuell, vilken torde leda till en sänkning av högvattenstanden i Björbo. De tidigare föreslagna rensningarna i Skiffsforsen och Kvarnholsforsen synes kommunen för närvarande inte ha för avsikt att genomföra.

De berörda kommunerna» har redan vidtagit en lang rad andra atgärder för att förbättra översvämningsskyddet. Det gäller permanenta atgärder i form av invallningar men ocksa upprättande av beredskapsplaner och inköp av materiel för akuta insatser. Erfarenheterna fran 1985 och 1986 har gjort att kommunerna nu kan bemästra

liknande flöden. Däremot skulle ett flöde av samma

troligen intensitet som 1916 ars flöde åstadkomma stora skador. Inom Gagnefs kommun planeras för närvarande ytterligare åtgärder, bl.a. den tidigare nämnda rensningen av Hagelängsforsen för vilken extra skatteutjämningsbidrag har sökts. Ett gott projekteringsunderlag finns bl.a. i utredningen om översvämningsskydd i Västerdalålven och den utredning som VIAK AB pa uppdrag av Gagnefs kommun nyligen

slutfört. Kommunerna torde dock ha svårt att själva sta för alla

kostnader. Enligt utredarens mening bör de kunna få bidrag av de medel som enligt riksdagens beslut årligen skall avsättas inom det extra skatteutjämningsbidraget för förebyggande av naturolyckor.

Sammanfattningsvis bedömer utredaren att ytterligare regleringsmagasin i Västerdalälven inte är aktuella. De atgärder som utförts eller planerats i form av invallningar, rensningar i Hagelängsforsen etc. samt bättre utnyttjande av befintliga magasin genom förbättrade

prognoser torde leda till att skyddsnivån blir godtagbar. Vissa mycket extrema situationer, liknande förhållandena år 1916, kommer fortfarande att leda till skador. Utredaren finner dock att detta måste accepteras och att skadorna i görligaste mån minskas genom bl.a. så länge som riksdagens beslut om förbud mot beredskapsplanering utbyggnad står fast.

Siljan

vattenstånd har reglerats sedan 1920-talet. Enligt den nu Siljans vattendomen får vattenståndet regleras mellan nivåerna gällande + 159,90 m och + 161,78 m. När vattenståndet överstiger + 161,78 m skall vid Gråda kraftverk, beläget ca 20 km nedströms tappningen i princip motsvara den naturliga avrinningen vid Siljans utlopp, vattenstånd. Sedan Siljan under vårfloden stigit till respektive + 161,0m får den inte före 15 augusti sänkas under denna nivå. Anledningen till detta är att vattenståndet måste hållas uppe under sommaren för att möjliggöra båttrafik, förbättra badmöjligheterna etc.

Det är vanligt att Siljans vattenstånd stiger över dämningsgränsen. Sedan år 1950 har det skett nästan vartannat år. Skador börjar uppträda vid nivån + 162,50 m. Hösten 1985 var vattenståndet i Siljan som högst + 163,04 m.

Över dämningsgränsen motsvarar vattenstånden i Siljan de som skulle ha rått under naturliga förhållanden. Siljan fungerar då som flödesdämpare för nedströmssträckan. vattenföringen där är på grund av för Gråda kraftverk densamma som den tappningsbestämmelserna oreglerade.

Tänkbara möjligheter att begränsa högvattenstånden synes vara - utökade regleringsmagasin uppströms Siljan - annorlunda skötsel av befintliga magasin - ändrade tappningsbestämmelser för Siljan

Enligt vad som är bekant för utredaren finns det för närvarande inga

planer pa nya magasin eller utökning av befintliga. Möjligheterna att fa till stand ytterligare regleringar synes ocksa vara små. Enligt 3kap.6§ NRL far dessutom vattenreglering för kraftändamal ej utföras i Österdalälvens vattenomrade uppströms Trängslet.

Regleringsmagasinet i Trängslet tillkom är 1962 och är med sina 880 milj. m3 det största i Dalälven. Det har manga âr bidragit till att sänka de högsta vattenstanden i Siljan. Sedan regleringen togs i drift har den nivâ vid vilken allvarliga skador uppstår överskridits endast en gang, 1985. I och för sig skulle man kunna utnyttja Trängslet till att ytterligare sänka nivaerna i Siljan. Ett sätt vore att anordna ett reservmagasin i Trängslet, vilket skulle fyllas när Siljan hotar att svämma över. Kostnaderna för ett sådant skulle emellertid vissa ar bli betydande. En meter i reserv av magasinet i Trängslet motsvarar ca 50 milj. m3 vatten. Häremot svarar en sänkning av vattenståndet i Siljan om ca 15 cm. För att undvika värsta skadorna runt Siljan vid flöden av 1985 ars storlek fordras ett av storleksreservmagasin ordningen 100 milj. m3. Beroende pa vattenförhallanden olika ar kan produktionsbortfallet härav uppga ända till 20 milj. kr. Detta alternativ synes därför knappast vara realistiskt. Enligt regleringsföretaget är det av säkerhetsskäl inte heller möjligt att höja i dämningen Trängslet utöver den nu medgivna för att pa sa sätt skapa ett buffertmagasin.

Nio Dalakommuner och länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt om gällande tappningsbestämmelser för befintliga magasin kan tolkas annorlunda än som nu sker eller ändras så att skadeverkningarna vid kraftiga flöden kan minskas. Vid sammanträde inför länsstyrelsen varen 1986 med berörda intressenter samt företrädare för dammsäkerhetsutredningen radde enighet om att gällande tappningsbestämmelser i allt väsentligt hade följts vid flödet hösten 1985. Vid sammanträdet konstaterades ocksa att det finns små möjligheter att inom ramen för gällande vattendomar åstadkomma nagra påtagliga förbättringar vid stora flöden. Regleringsföretaget har med ett räkneexempel utgående fran förhållandena sommaren 1985 belyst hur sma möjligheterna är. l exemplet antas att man redan den 15 juli kunnat förutse mycket stor nederbörd under första veckan i septem-

ber och att man da börjat tappa vad som är maximalt tillåtet vid Grada. Resultatet hade ända blivit att Siljan stigit till + 162,98 m, dvs. endast 6 centimeter lägre än vad som blev fallet.

Vilka möjligheter finns da att öka tappningen frân Siljan vid höga flöden? Den bestämmande sektionen finns enligt regleringsföretaget för närvarande vid utloppet i Leksand. Ökad tappning vid Grada inte avrinningen ur Siljan. Däremot sänks vattenståndet vid påverkar Grada och ökar vattenhastigheten uppströms därom. Ökad vattenbaskan orsaka erosion. Utredaren anser det inte uteslutet att tighet avbördningsförmagan skulle kunna ökas genom rensningar i utloppet uppströms Grada. Vid den högsta vattennivan i Siljan hösten 1985 var nivaskillnaden eller fallförlusten till Grada ca 1,6 m. Innan nagra säkra uttalanden kan göras maste noggranna mätningar och beräkningar göras. Minskade fallförluster skulle komma kraftverket till godo.

Effekten av en ökad tappning ur Siljan har beräknats överslagsvis. Om tappningen hösten 1985 hade kunnat ökas med högst 150 m3/s fran det att Siljan överskridit dämningsgränsen hade den slutliga nivan blivit 0,3 m lägre än den verkliga. Effekten hade sålunda blivit ungefär densamma som ett reservmagasin i Trängslet om ca 100 milj. m3 skulle ge. Tappningsökningen är otvivelaktigt en säkrare lösning driftmässigt.

Denna lösning har emellertid nackdelar ur skadesynpunkt pa se sätt att skador kan befaras uppstå längs den förenade älven. Höstflödet 1985 orsakade skador i Faluregionen och i Avesta m. fl. orter. En ökad tappning från Siljan under perioder då vattenföringen i huvudälven redan är hög utan minskad tillrinning från Västerdalälven kan i innebära att man flyttar skador fran Siljans stränder till princip Dalälvens nedre lopp. En ökad magasinering i Västerdalälven skulle i och för sig kunna kompensera en ökning från den östra grenen. En sådan lösning synes vara utesluten eftersom övre delen av Västerdalälven undantagits från utbyggnad.

Ökad tappning fran Siljan behöver inte alltid betyda ökade skador

nedströms. Enligt uppgift från regleringsföretaget skador i uppstår gemensamma älven först när vattenföringen överstiger 800-900 m3/s. Når är finns det vattenföringen lägre en marginal för att öka tappningen utan att några skador orsakas. En möjlighet kan därför vara att när dämningsgränsen överskrids öka tappningen med en förutbestämd mängd utöver den nu tillåtna intill den gräns da skador uppstår i gemensamma älven. Däröver tillämpas naturlig tappning. Här kan beträffande översvämningarna 1985 nämnas att dämningsgränsen uppnaddes den 5 augusti och att vattenståndet därefter fram till den 5 september steg 0,2 m, motsvarande en magasinering i Siljan av ca 70 milj. m3. Med en ökning av tappningen om ca 50 m3/s under den nämnda tiden hade dämningsgränsen kunnat hållas fram till det stora flödet. vattenföringen vid Forshuvud i gemensamma älven var under tiden aldrig mer än ca 700 m3/s, vilket torde underskrida den mängd då skador inträffar.

Ökad tappning enligt denna modell hade gett lägre högvattenstånd vid t. ex. höstflödena 1957 och 19Bá men även det höga vattenståndet pa försommaren 1987 hade kunnat sänkas. Lägre högvattenstånd i Siljan medför minskad tappning vid Gråda och lägre högvattenföring nedströms. Eftersom vattenföringen vid F orshuvud normalt är hög vid

vårfloden, kan den föreslagna metoden komma till användning främst

inför befarade höga sommar- och höstflöden från den östra grenen. Storleken av en möjlig tappningsökning och behov av rensningar i Siljans utlopp får utredas närmare.

Sammanfattningsvis kan utredaren inte anvisa någon entydig lösning på problemen med höga vattenstånd i Siljan. Rensningar uppströms

Gråda tycks dock kunna vara ett tänkbart alternativ. Länsstyrelsen,

berörda kommuner och regleringsföretaget bör utreda ytterligare detta alternativ och dess konsekvenser. Enligt utredarens uppfattning torde det vara möjligt att erhålla bidrag från räddningsverket för de förberedande översiktliga undersökningar som erfordras.

Voxnan

Voxnans älvdal har många gånger varit utsatt för översvämningar. De

hittills största översvåmningarna inträffade i september 1985. Särskilt utsatt var Ovanakers kommun. De mest skadedrabbade omfran Alfta vid Norrsjön till och med rådena ligger pa sträckan Österforsens kraftverk: dämningsomrade i Edsbyn. Inom kommunen uppstod ar 1985 skador för ca 42 milj. kr. Totalt inom Gävleborgs län orsakade översvämningarna skador för nära 100 milj. kr.

Redan i samband med översvämningarna hösten 1985 vidtog Ovanakers kommun en rad atgärder i form av skyddsvallar m. m. Åtgärderna utfördes som räddningstjänst men har senare förbättrats och samt har nu en kvarstående förebyggande effekt. En permanentats flöden skulle emellertid trots detta upprepning av 1985 ars kraftiga orsaka betydande skador. Ytterligare atgärder är därför motiverade.

En viktig roll i sammanhanget spelar prognos- och varningstjänsten.

uppdrag av länsstyrelsen i

Inom SMHI pågår för närvarande pa län kalibrering av en hydrologisk bsräkningsmodell, den Gävleborgs s. k. HBV-modellen, för Nybro och Alfta. Arbetet kommer att förbättra möjligheterna att förutsäga stora flöden och flödesförlopp. Härigenom kan räddningstjänsten fa längre tid till sitt förfogande för att organisera effektiva insatser. Behovet av skadeförebyggande atgärder minskar emellertid inte.

Åtgärder för att minska skadorna av höga flöden kan vara av flera olika slag. Ett av de alternativ som diskuterats är anordnande av ett flödesdämpande magasin vid Hylströmmen ca 4 mil uppströms Edsar 1981 begärdes tillstånd att byn. I en ansökan till vattendomstolen vid Hylströmmen anlägga ett kraftverk med ett magasin om 100 överdämning för att mildra milj. m3 och med rätt till 30 cm tillfällig flöden. Det är enligt utredarens mening ställt utom allt tvivel att ett vid Hylströmmen är det effektivaste sättet att regleringsmagasin minska översvämningsskadorna längs hela Voxnan. Med ett magasin av den angivna storleksordningen skulle risken för översvämningar kraftigt reduceras. Genom att ett kraftverk anordnas i anslutning till regleringen torde projektet ekonomiskt vara lönsamt. Hylströmmen har emellertid genom riksdagsbeslut hösten 1986 undantagits från utbyggnad.

Utredaren ser Hylströmmen som ett med Hälla likartat fall. Kostnaderna för en renodlad flödesdamm med ett magasin pa 100 milj. m3 kan beräknas till ca 60 milj. kr. och dammen innebär ett omfattande naturingrepp. Utredaren bedömer således en flödesdamm i Hylström-

men som orealistisk av såväl ekonomiska skäl som av det skälet att

den knappast är förenlig med innebörden i riksdagens beslut om förbud mot utbyggnad. Därtill kommer att det finns andra rimliga atgärder som visserligen inte är lika effektiva som en flödesdamm men ända väsentligt minskar riskerna för mera omfattande översvämningsskador.

Regleringsgraden i Voxnan är för närvarande lag. Möjligheterna att

utöka och att befintliga magasin anordna nya vid gamla flottningsdammar har diskuterats i olika sammanhang. Ljusnans vattenregleringsföretag har ansett att möjligheterna att fa till stand sadana magasin är begränsade. VIAK AB, som pa uppdrag av Ovanakers kommun utrett möjligheterna, har funnit att flödesdämpande magasin om sammanlagt 20 milj. m3 skulle kunna anordnas i tre reglerade sjöar och vid tva gamla flottningsdammar till en kostnad av ca 5 milj. kr. Magasinen är inte ensamt tillräckliga som skadeförebyggande åtgärd. Däremot kan de i kombination med andra ha sin atgärder betydelse.

Föreningen Bevara Voxnans Stl-ömmar har redovisat en nagot annan syn pa möjligheterna att anordna flödesdåmpande magasin. Föreningen har lagt fram en skiss till lösning omfattande flödesmagasin om sammanlagt 90 milj. m3 i 13 befintliga regleringsmagasin och 31 gamla flottningsdammar till en kostnad av 1155 milj. kr. Förslaget kräver en omfattande projektering för att realismen i det skall kunna bedömas. Utredaren bedömer dock att det sannolikt inte är möjligt att uppnå en nyttig magasinsvolym av den angivna storleksordningen och att de uppgivna kostnaderna troligen är klart underskattade. svårigheterna att rätt sköta ett stort antal utspridda flödesmagasin torde vidare vara betydande. Utredaren bedömer att är förslaget svargenomförbart och anser att det för närvarande inte är möjligt att föra fram som en lösning pa översvämningsproblemen.

För närvarande synes framförallt rensningar och invallningar stå till buds för att minska översvämningsskadorna. AB Skandinaviska Elverk har i en i januari 1985 framlagd utredning redovisat vilka rensningar som behövs för att få samma sänkning av vattenstånden som ett regleringsmagasin om 100 milj. m3 vid Hylströmmen medför. Kostnaderna för rensningarna uppskattades till 33 milj. kr.

Ovanåkers kommun har påbörjat utredningar för att skaffa sig mer fullständiga kunskaper om förhållandena längs Voxnan inom hela kommunen. Kommunen har vidare lagt fram ett förslag till punktinsatser i form av rensningar m. m., som kan begränsa skadorna inom vissa utsatta partier i avvaktan på mer omfattande åtgärder. Kostnaderna för de planerade åtgärderna har beräknats till 2 740 000 kr. Kommunen har ansökt om statsbidrag för åtgärderna och för fortsatta utredningar.

Enligt utredarens bedömning är det tekniskt möjligt att åstadkomma en avsevärd förbättring av översvämningsskyddet genom rensningar och invallningar. Högvattenstånden i Norrsjön och Viksjön kan sänkas genom att de trånga utloppen vidgas. Mellan sjöarna Viksjön och Vägnan har rensningar utförts tidigare. Ytterligare rensningar behövs mellan sjöarna och i Vägnan för att vattenstånden vid Ovanåkers kyrkby och i Sässman skall påverkas. Möjligheterna att åtgärda det s. k. Såssmanområdet är svårbedömbara men en viss sänkning av höga

vattenstånd vid Ön och i sjön Ullungen bör kunna åstadkommas utan

alltför stora ingrepp i detta känsliga område. Förlängning eller påbyggnad av befintliga invallningar kan här vara ett komplement till rensningar.

Gårdtjärnsområdet i Edsbyn ligger inom Österforsens dämningsområde. Trånga sektioner bör kunna åtgärdas så att högvattenstanden sänks. Eventuellt måste även avbördningskapaciteten hos dammen vid Österforsens kraftverk ökas.

I det längre uppströms belägna samhället Voxna tycks inte översvâmningsskadorna vara av den art att de motiverar några större ingrepp. Sålunda klarade man här enligtvuppgift från kommunen år

1986 ars kraftiga varflod utan större skador. Den för lagt placerade campingplatsen översvämmas dock redan vid måttliga flöden. Ägaren har fatt bidrag fran kommunen till flyttning av vissa byggnader m. m.

Det fortsatta arbetet bör enligt utredarens mening i första hand inriktas pa rensningar och i viss utsträckning invallningar. l första hand erfordras en övergripande projektering för hela sträckan innefattande bl. a. mätningar av bottenförhallanden, geotekniska undersökningar och hydrologiska beräkningar. Även rensningarnas inverkan pa flödestopparna nedströms maste klarläggas. Kostnaderna för att utföra erforderliga atgärder uppskattar utredaren till storleksordningen 12-15 milj. kr., förutom sådana atgärder som t. ex. ombyggnad av utskov eller broar.

Utredaren anser det härutöver vara angeläget att klarlägga möjligheterna att utvidga nagra befintliga regleringsmagasin, respektive utnyttja närbelägna flottningsdammar för flödesdämpning. Kommunen bör samarbeta med regleringsföretaget och med länsstyrelsen i Gävleborgs län, som med stöd fran räddningsverket latit SMHI genomföra vissa hydrologiska utredningar avseende Voxnan. Länsstyrelsen planerar ytterligare sadana utredningar.

De kostnader som uppkommer för att genomföra nödvändiga atgärder i form av rensningar, invallningar och eventuella regleringar torde endast i mycket begränsad utsträckning komma att-täckas av kraftintresset. Kommunen kan emellertid knappast förväntas klara finansieringen pa egen hand utan stöd. Utredaren vill därför betona det angelägna i att stöd utgar fran det extra skatteutjämningsbidraget

för förebyggande atgärder mot naturolyckor.

114.4 Statligt stöd till atgärder för att förebygga översvämningar

Utredaren bygger sina överväganden i avsnitt 11.4 bl.a. pa att staten anslar medel till översvämningsförebyggande atgärder. Som bakgrund vill utredaren först anföra följande.

De sammanlagda kostnaderna för räddningstjänst och skador orsakade

av översvämningar under de senaste tio aren, dvs. 1977-1986, kan uppskattas till ca 400 milj. kr. i nutida penningvärde. Nagon exakt beräkning är inte möjlig att genomföra. Uppskattningen grundar sig pa vad som är känt om de större översvämningarna aren 1977, 1985 och 1986. l genomsnitt har således kostnader om 40 milj. kr. per ar uppkommit med den niva av förebyggande atgärder som förelegat.

del av dessa kostnader har belastat staten. För den En ansenlig direkta andel av kostnaderna till i räddningstjänsten uppgår statens vissa fall över 90%. För skadeersättning har statens andel varierat avsevärt men i regel uppgett till högst 50% av de totala kostnaderna. Till för räddningstjänst och skadeersättningar kommer ersättningen de indirekta kostnaderna för staten till följd av minskade skatteintäkter etc. Det torde därför vara rimligt att bedöma statens totala som föranletts av

andel till ca 50% av de sammanlagda kostnaderna

översvämningar.

Staten skulle således göra en inbesparing av 20 milj. kr. per ar, om effekterna av översvämningar nedbringades till en sådan niva att ej längre blev nödvändig och ekonomiska skador räddningstjänst uteblev. Detta resonemang förutsätter dock att samhällets känslighet för översvämningar är oförändrad, samt att de nederbörds- och flödesförhallanden som förekommit under tidsperioden 1977-1986 är representativa även i framtiden. Utredaren bedömer att de åtgärder som redan vidtagits i översvämningsdrabbade områden har en icke oväsentlig skadelindrande effekt, vars omfattning dock är svar att kvantifiera. Den senaste tioarsperioden har varit ovanligt nederbörderik. Om detta beror pa en långsiktig förändring eller pa normala variationer är omöjligt att säga.

Det är inte realistiskt att förebygga alla typer av översvämningar, vissa extrema flöden återkommer sa sällan och kräver sa långtgående atgärder att kostnaden för dessa vida överstiger den förebyggande

förväntade besparingen. Statens möjliga inbesparing, till följd av

praktiskt-ekonomiskt genomförbara atgärder, sedda mot bakgrund av det översvämningsskydd som föreligger ar 1987, kan därför enligt utredarens mening grovt uppskattas till 10 milj. kr. per ar.

Med normala förrântningskrav leder detta till att en statlig investering om högst 100 milj. kr. kan motiveras av rent ekonomiska skäl för att förebygga skador av översvämningar. Utredaren vill framhålla att staten härutöver av andra skål har anledning att göra insatser för att minska skadorna av översvämningar. De påfrestningar och den oro

som översvämningarna förorsakar i berörda kommuner maste tas pa

allvar, även om de ekonomiska konsekvenserna inte är möjliga att ange.

Åtta kommuner har sökt bidrag med sammanlagt 17 milj. kr. för förebyggande atgärder mot översvämningar under det första aret som

det nya skatteutjämningsbidraget kan utga. Utredaren har vid över-

läggningar med vissa av de sökande kommunerna erfarit att dessa bedömer att insatser pa den niva man nu sökt medel för kommer att erfordras under ett antal ar framöver. Nagra avsevärda höjningar av ansökningsbeloppen synes inte vara aktuella, savitt nu kan överblickas. Det bör också påpekas att de mest drabbade vattendragen redan omfattas av ca 90% av medelsansökningarna.

Regeringen har ännu inte (mitten av oktober 1987) fattat nagot beslut avseende det extra skatteutjämningsbidraget. Utredaren förordar att minst 10 milj. kr. per ar avsätts för översvämningsförebyggande atgärder och att stödet utgar under en tioarsperiod. Behovet av stöd till förebyggande atgärder mot andra slags naturolyckor, exempelvis jordskred, kan utredaren inte bedöma. Utredaren föreslar därför att regeringen ser över den totala ramen för det extra skatteutjämningsbidraget, som för närvarande är 25 milj. kr. per ar, och därefter föreslar riksdagen den anpassning som kan vara nödvändig för att möjliggöra erforderligt stöd till översvåmningsförebyggande atgärder.

Räddningsverket disponerar medel för översiktliga undersökningar rörande alla former av naturolyckor. Som visas i betänkandet kommer medlen att vara av stor betydelse när det gäller att studera hur över-

skall kunna förebyggas. Vid genomförande av sådana svämningsskador studier bör räddningsverket, som närmare utvecklas nedan, spela en mer aktiv roll än för närvarande. Mot denna bakgrund anser utredaren att anslaget - nu 750 000 kr. per ar - bör höjas avsevärt, förslagsvis uu det dubbla.

Utredaren vill peka pa möjligheten att fa en bättre samordning mellan de av räddningsverket finansierade undersökningarna och det särskilda bidraget till förebyggande atgärder. Pa samma sätt som inom andra områden, exempelvis energisektorns kombination av forsknings-, teknikutvecklings-, projekterings- och investeringsstöd, bör de översiktliga undersökningarna kunna utnyttjas för att förbereda genomförande av förebyggande atgärder. Skall detta vara möjligt krävs dessutom att staten i nagon utsträckning påverkar och initierar ansökningar om stöd till förebyggande atgärder. Detta bör ske genom länsstyrelserna med räddningsverket som samordnare. Vid fördelningen av bidraget bör större hänsyn tas till den nytta som kan uppnås med åtgärderna än till de rent kommunalekonomiska aspekterna. Utredaren finner ett sadant agerande vara förenligt med de allmänna riktlinjer för det extra skatteutjämningsbidraget som angetts i prop. 1985/862130, Bil. 3.

11.5 Beredskapwlanering, prognoser, Varningssystem mJn.

Oavsett vilka atgärder som vidtas för att höja dammsäkerheten och för att skador av översvämningar, kvarstår alltid en förebygga skaderisk till följd av extremt stora flöden. För att minska skadorna vid extrema flöden är det av vikt att berörda organ förbereder handlingsplaner. Information om hotande katastrofer mäste kunna lämnas tidigt. Såväl ansvariga myndigheter som befolkningen maste kunna nas av varningarna.

11.5.1 Beredskapeplanerirmg

Det är väsentligt att beredskapsplanering sker för att identifiera och förbereda de atgärder som kan behöva vidtas inför och under en hotande översvämning. Planeringen bör innefatta savöl tekniska at-

gärder, organisationsfragor, befolkningsskydd och utrymning, som fragor om tillgången pa utrustning och materiel. I räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen finns föreskrifter om sadan planering, som är tillämpliga även i dammsäkerhets- och översvämningssammanhang. Utredaren bedömer dessa föreskrifter vara tillräckliga och föreslâr inte nagra förändringar.

I manga fall har beredskapsplaner redan tagits fram av kommunerna. Som exempel kan nämnas den plan för atgärder vid dammbrott i Suorva som utarbetats av Bodens kommun samt planen för verksamhet vid översvämningar i Helgean som utarbetats av Kristianstads kommun.

Utredaren vill härutöver särskilt betona att länsstyrelserna, enligt räddningstjänstförordningen skall upprätta planer för sådana större räddningsinsatser vid vilka länsstyrelsen skall överta ansvaret för räddningstjänsten. Planerna skall upprättas efter samråd med kommunerna i lânet och berörda myndigheter. Detta innebär, enligt utredarens uppfattning, att i län med dammar som vid dammbrott kan förorsaka omfattande skador har länsstyrelsen skyldighet att ta initiativ till överläggningar med berörda kommuner och organ samt upprätta de planer som erfordras. Detsamma gäller om det inom länet finns områden där risken för översvämningar är påtaglig. Det är angeläget att samråd inte bara äger rum med statliga myndigheter

utan även med kraft- och regleringsföretag samt andra organ med

direkt ansvar för och kontakt med fragor rörande vattendrag och dammar. Som underlag för beredskapsplaner kan för de största dammarna bl. a. flodvagsstudier behöva genomföras. Sådana studier bör ske genom dammägarens försorg och har utförts för Luleälven och delvis för Skellefteälven. Vattenregleringsföretagen för Nedre Norrland planerar att under ar 1988 genomföra liknande flodvâgsstudier för Umeälven och därefter för övriga älvar, dvs. Ångermanälven, Indalsälven, Ljungan och Ljusnan. Räddningsverket bör kunna spela en aktiv roll vad gäller erfarenhetsutbyte mellan länsstyrelserna i dessa fragor.

Samtliga kommuner skall enligt räddningstjänstlagen före utgången

av år 1987 ha en av kommunfullmäktige antagen räddningstjänstplan. Samråd skall dessförinnan ha skett med berörda myndigheter. Den skall tillställas länsstyrelse, statens räddningsverk antagna planen samt kommuner och andra med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell. För den planering som länsstyrelserna själva har att svara finns inga motsvarande detaljföreskrifter.

Med hänsyn till beredskapsplaneringens stora betydelse för att minimera skadorna vid dammbrott eller översvämningar, finner utredaren det vara angeläget att genomförandet följs upp. Utredaren föreslar därför att regeringen uppdrar åt statens räddningsverk att till regeringen redovisa den planering för dammbrott eller översvämningar som genomförts hos kommuner och länsstyrelser. Räddningsverket bör också ge sin syn på behovet av utökad eller förbättrad planering.

Utredaren bedömer det inte vara nödvändigt att särskilda statliga medel anvisas för beredskapsplanering. Kommuner, företag, länsstyrelser och råddningsverket har att genomföra den planering som krävs av bestämmelserna i räddningstjänstlagen. För sådana på grundval undersökningar och metodutvecklingsprojekt, för vilka översiktliga någon självklar finansiär inte finns, bör räddningsverkets anslag för översiktliga undersökningar kunna utnyttjas.

115.2 Prognowr

Förutom vid plötsliga dammgenombrott, som dock är mycket osannolika händelser, föregås översvämningar eller dammbrott i regel av en stegvis höjning av vattenstånd och flöden. Med kunskap om den aktuella vattenföringen och den hydrologiska situationen i övrigt samt tillräckligt säkra prognoser över förestående nederbörds- och kan förvarning om hotande katastrofer ertemperaturförhållanden, hållas med en sådan framförhållning att verkningsfulla åtgärder hinner vidtas.

I de utbyggda vattendragen finns vanligen ett stort antal mätpunkter för hydrologiska data. Sådana mätpunkter finns också i många outbyggda vattendrag. information från dessa samlas med varierande

frekvens hos kraftföretag, och SMHI. Utredaren regleringsföretag bedömer systemet vara i stort sett tillfredsställande.

För att tillförlitliga beräkningar av förväntade flöden skall kunna göras krävs god kännedom om nederbörd, temperatur och andra meteorologiska förhållanden. Ett utökat antal meteorologiska mätstationer i viktiga områden kan ge bättre information härom. För att snabbt kunna ange en förväntad tillrinning används beräkningsmodeller. Nyttan av dessa beror bl. a. på möjligheten att kunna förutsäga den förväntade nederbörden och här tycks osäkerheten vara stor, åtminstone i avseende på nederbördsmängden under en viss tidsperiod. På detta område pågår forsknings- och utvecklingsarbete såväl i Sverige som utomlands och SMHI deltar i detta arbete. Här kan föreligga behov av ytterligare medel. Utredaren återkommer till detta i avsnitt 11.6.

11.5.3 Varningssystem

Förutom den mer långsiktiga förvarning, som ges av hydrologiska och meteorologiska prognoser, är det av stor betydelse att tekniska och administrativa varnings- och larmsystem är uppbyggda för såväl dammkatastrofer som översvämningar. Samtliga dammar av någon betydelse torde redan ha tillfredsställande system för att indikera överdämning. Systemen för att indikera felfunktion hos kritiska komponenter, exempelvis manöverdon för utskovsluckor, är såvitt utredaren kan bedöma av mer varierande kvalitet och säkerhetsnivå. Flödesmätningen är tillfredsställande i de utbyggda vattendragen, men det saknas ofta etablerade system för utvärdering av flödesinformation och överföring av varningar från regleringsföretag e.dyl. till de kommunala räddningsorganen. I de outbyggda vattendragen är nätet av hydrologiska stationer glesare. Ofta sker ingen kontinuerlig uppföljning av den hydrologiska situationen.

Allmänna varnings- och larmsystem, som riktar sig till såväl de organ och personer som skall ingå i räddningstjänstorganisationen som till den civilbefolkning som kan komma att beröras och eventuellt behöva utrymmas, måste vara utbyggda. Utredaren har noterat de brister

men som tidigare funnits, bl. a. vad avser kommunikationsutrustning, har ocksa erfarit att man i ett flertal av de berörda kommunerna har atgärder, t. ex. upprättande av telefaxbaserade varningsgenomfört och informationssystem.

Utredaren bedömer att medvetenheten om behovet av varnings- och har ökat efter händelserna under framförallt ar 1985. larmsystem Tillräckliga bestämmelser finns i räddningstjänstlagen. I 30 § anges att kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddskall se till att det finns anordningar för alarmering av ningstjänst Vidare anges i 43§ att vid en anläggning där en räddningsorganen. olyckshändelse kan orsaka allvarliga skador, är anläggningsägaren att halla eller bekosta med skyldig i skälig omfattning beredskap för att personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga atgärder hindra eller sadana skador. Detta torde vara tillämpligt i begränsa dammsäkerhetssammanhang och innebär att tillsynsmyndigheterna, dvs. kommunal räddningsnämnd och länsstyrelse, kan förelägga dammägare att vidta atgärder för att förbättra såväl Varningssystem som beredskapen mot dammolyckor.

Utredaren anser att det ankommer pä länsstyrelser och räddningsverket att övervaka att, i samband med räddningstjänstplaneringen, nödvändiga atgärder vidtas genom i första hand kommunernas försorg för att ytterligare förbättra de allmänna varnings- och larmsystemen.

Dammägarna är ansvariga för varnings- och indikeringsanordningar vid dammarna. Utredaren finner inga skäl att föresla ändringar i detta men vill förorda att samhället genomför en viss kontroll. Statens bör således fa i uppdrag att överlägga med räddningsverk dammägarna, företrädda av främst Vattenfall och Kraftverksföreför att klarlägga eventuella brister i nuvarande systern och ningen, uppnå en överenskommelse om generella riktlinjer för de säkerhetsrelaterade Överläggningarna bör även övervakningsenordningama. omfatta rutiner för provning samt reservsystem för drift av särskilt viktiga system, exempelvis lucköppning och övervakning av dämningsniva, inklusive möjligheten att ge samhällets räddningsorgan utrustning och kunskaper för att kunna ingripa i kritiska lägen. Räddnings-

verket bör informera berörda kommuner och länsstyrelser om resultatet samt lämna rekommendationer avseende den tillsyn som bör utövas.

Utredaren återkommer i ett följande avsnitt till de hydrologiska varningssystemen.

115.4 Älvcentraler

SMHI har utarbetat ett förslag till framtida hydrologisk prognos- och varningstjänst. Förslaget återfinns som bilaga till betänkandet och är sammanfattat i avsnitt 10.7. Den förändring som SMHI föreslar är framförallt att en särskild funktion, s. k. älvcentraler, bör inrättas för större vattendrag. Älvcentralerna skall inte en egen utgöra organisation utan företrädesvis inrättas hos regleringsföretag där sådana finns. Den nya funktionen skall utnyttjas för datainsamling. Den skall också utnyttjas för prognosverksamhet samt tillhandahålla hydrologisk information. Även vissa andra arbetsuppgifter som ingar i beredskapsplanen för älven skall kunna utföras genom älvcentralen. Den blir exempelvis det naturliga organ fran vilket varning utgår vid hotande dammkatastrofer eller översvämningar. SMHI skall enligt förslaget biträda med utbildning, utveckling och rådgivning vid de älvcentraler som inrättas hos regleringsföretagen. Förslaget innebär vidare att SMHI själv skall svara för älvcentralfunktionen i vatten-

drag där regleringsföretag saknas. En komplettering av befintliga

hydrologiska mätstationer samt ett utvecklat datainsamlings- och dataöverföringssystem föreslas även.

Utredaren ansluter sig till SMHI:s förslag om älvcentraler för de

vattendrag som är betydelsefulla fran dammsäkerhets- eller översvämningssynpunkt. Det är vattendraget som bör styra organisationen, inte läns- eller kommungränser. SMHI bör därför av regeringen ges i uppdrag att förhandla med berörda intressenter i avsikt att upprätta älvcentraler där så bedöms nödvändigt. SMHI:s förslags-PM i bör kunna vara grund för förhandlingarna.

Utredaren har dock en fran SMHI avvikande uppfattning på tvâ

punkter. Den lokala anknytningen är viktig för älvcentralerna. Saknas regleringsföretag, som är den ideala huvudmannen, bör annan lokal organisation sökas, exempelvis vattenförbund, kommunalförbund e. d. SMHI bör pa sikt endast undantagsvis svara för älvcentralfunktionen men kan under uppbyggnadsskedet komma att fa bära ett större ansvar.

Finansieringen bör ske genom kostnadstäckning fran intresberörda senter, dvs. kraftintresset, kommuner och företag med direkt anknytning till vattendraget, exempelvis jordbruk, närförlagda industrier etc. SMHI bör förhandla med dessa parter och söka uppna godtagbara ekonomiska lösningar för varje älvcentral. Staten bör, förutom för de räddningstjänstinsatser som älvcentralerna kan behöva göra, endast bidra med medel i de fall da kommuner erhåller stöd för sin andel av kostnaderna fran det extra skatteutjämningsbidraget. Utredaren för-

ordar att reglerna för det extra skatteutjämningsbidraget ändras, sa

att bidrag kan utga även för skadelindrande prognos- och varningsatgärder. Hänsyn bör därvid kunna tas till huruvida staten undantagit vattendrag eller älvstråcka fran utbyggnad och därigenom påverkat möjligheten till finansiering från kraftintresset. Vad avser långsiktig och övergripande utvecklings- och utredningsverksamhet, som inte hänför sig till nagot enskilt vattendrag, bör direkta statsanslag kunna utgå till SMHI. Utredaren vill här erinra om riksdagens uttalande (TU 1986/87:8, rskr. 90) vad avser SMHI:s myndighetsroll-beträffande hydrologisk information m. m. Uttalandet, och den bakomliggande rapporten från riksdagens revisorer, innebär i korthet att SMHI:s

myndighetsuppgift inom hydrologiomrâdetvskall bestämmas tydligt

och avgränsas mot uppdragsverksamheten samt att en samordnad budgetbehandling skall ske och erforderliga medel anslås direkt till SMHI och inte via andra myndigheter. SMHI bör begära medel för den långsiktiga verksamheten i samband med att förhandlingsuppdraget redovisas.

11.6 Forskning och utveckling

11.6.1 Dammsâkerhet

Forskning och utveckling rörande dammsäkerhet bedrivs huvudsakli-

gen inom kraftindustrin. Vattenfall och VAST finansierar ocksa i viss utsträckning sådan forskning och utveckling vid högskolor och andra institutioner. Utredaren bedömer att de resurser som avsätts, liksom finansieringsformerna, är i stort sett tillfredsställande. Rent principiellt kan dock hävdas att det för ett omrâde av allmänt samhällsintresse som dammsäkerhet, bör finnas möjligheter till finansiering av forskning och utveckling fran organ som star fria fran partsintressen. Utredaren finner dock inte skäl att föresla nagon förändring av det nuvarande systemet men vill peka pa möjligheten av att räddningsverket finansierar fran samhällets synpunkt angelägen forskning och utveckling rörande dammsäkerhet, särskilt vad avser frågor rörande tillförlitlighet hos fran säkerhetssynpunkt vitala övervakningssystem. Räddningsverkets instruktion, 4 §, liksom Programplanen 1988/93 för befolkningsskydd och räddningstjänst utgör en tillräcklig grund för detta. Finansiering genom räddningsverket bör ses som ett komplement till vad kraftindustrin, enligt utredarens uppfattning, pa ett förtjänstfullt sätt redan gör och syfta till att garantera en helt oberoende forskning och utveckling inom dammsäkerhetsomradet.

11.6.2 Förebyggande atgärder mot översvämningar

Utredaren har inte funnit och nagot behov av generell forskning utveckling avseende atgärder som kan förebygga skador av översvämningar. Det som behöver göras innefattar i regel känd teknik. Undersökningar och utredningar rörande de lokala förhållandena är däremot regelmässigt nödvändiga. Vissa studier av generell art rörande organisatoriska frågor, beredskapsplanering etc. kan vara önskvärda. Utredaren bedömer att räddningsverkets anslag för översiktliga undersökningar bör kunna utnyttjas för detta ändamål.

11.65 Hydrologi, prognosmetodik m.m.

Det finns behov av fortsatt forskning och utveckling inom dessa områden. Utredaren vill som exempel peka pa behovet av att ytterligare klarlägga sambanden mellan kalavverkning/skogsdikning och översvämningar. Här har finansieringen av forskningen varit ett problem.

och utveckling rörande sambandet mellan över- Tillämpad forskning och hydrologi, meteorologi m.m. är ett för samhället svämningar omrâde. Utredaren anser det vara otillfredsställande att angeläget inom detta omrâde i huvudsak saknar statligt ekonomiskt forskning

stöd. De forskningsresultat som ända framkommit bygger pa forsk-

av exempelvis kraftindustrin eller pa hydrologisk ning finansierad med annan inriktning än översvämningar, vars resultat varit forskning möjliga att utnyttja.

Utredaren har övervägt vilken myndighet som bör vara ansvarig för forskningen. Statens naturvardsverk har finansierat närliggande inom och marklära men saknar egentliga beröforskning hydrologi med dammsäkerhet eller översvämningar. Naturvetenringspunkter skapliga forskningsrådet och skogs- och jordbrukets forskningsråd stöder inom meteorologi, hydrologi och marklära, dock forskning huvudsakligen mycket grundläggande sådan. SMHI har myndighetsansvar inom meteorologi och hydrologi och har att bedriva tillämpad och utveckling inom sitt omrâde. SMHI saknar dock verkforskning samhet inom markomradet.

Utredaren finner det lämpligast att SMHI, med hänsyn till institutets myndighetsansvar, ges det övergripande ansvaret för översvämningsorienterad forskning och utveckling. Regeringen bör uppdra at SMHI att utarbeta till innefattande inriktett förslag forskningsprogram, ekonomisk ram och finansiering. Förslaget bör ning, genomförande, inkludera saväl forskning och utveckling inom SMHI som stöd till andra institutioner. SMHI bör samrada med berörda myndigheter, lantbruksuniversitetet och VASO. Vid utarbetandet av förslaget bör hänsyn tas till den långsiktiga utvecklings- och utredningsverksamhet inom hydrologiomradet som diskuterats i avsnitt 115.4.

11.7 Ekonomiska konsekvenser och finansiering

11.7.1 Dammsäkerhet

Som redovisats i avsnitt 11.2 är dammsäkerheten i Sverige i stort sett förbättras genom insatser främst från god och pä väg att ytterligare

dammägarnas sida. Utredarens förslag innefattar huvudsakligen vissa ändringar i VL.

Dammägarna har redan enligt nuvarande regler att svara för de atgärder som krävs för att garantera dammsäkerheten. Utredarens förslag påverkar inte detta annat än i sa matto att en viss tidigareläggning av atgärder kan bli aktuell till följd av samhällets rätt att begära omprövning. De merkostnader som uppkommer till följd av tidigareläggningen är måttliga. Utredaren bedömer att dammägarna, dvs. främst kraftindustrin, kan bära kostnaderna utan nagra svårigheter. Det ligger dessutom i dammägarnas eget intresse att sa langt möjligt garantera dammarnas funktion och fortbestånd. Några direkta ekonomiska konsekvenser för statsbudgeten kan ej förutses av dammsäkerhetsarbetet.

Ett visst merarbete för räddningsverket och länsstyrelserna blir följden av de förslag utredaren lagt i avsnitt 11. Likaså kan kammarkollegiet fa vidkännas en viss ökning av sina arbetsuppgifter till följd av förslaget om omprövning för att förbättra en vattenanlåggnings säkerhet. Utredaren bedömer inte att förslagen leder till nagot mer omfattande merarbete. Utökade ekonomiska resurser till berörda verk, eller inrättande av nya tjänster, kan inte motiveras enbart pa denna grund.

11.7.2 Översvämningar

utredarens förslag innebär inte någon egentlig förändring av nuvarande ordning. Kommuner och enskilda har att svara för att erforderliga atgärder kommer till stand. Staten bör ge vissa bidrag.

Kommuner m.fl. har att bekosta en ansenlig del av erforderliga atgärder. Detta åligger dem redan. Langsiktiga besparingar till följd av minskade skador samt inte minst omsorgen om kommuninnevanarnas säkerhet är tillräckliga skäl för att kommunerna skall kunna motivera anslag inom ramen för sin förmåga.

De statliga medel som utredaren föreslar, 10 milj. kr. per ar under tio

i samma storleksordning. Därtill ar, motsvaras pa sikt av besparingar kommer att formen för stödet, en utveckling av det befintliga extra innebär att medlen redan är en del av skatteutjämningsbidraget, Utredaren finner inte att staten förorsakas nagon statsbudgeten. om särskild finansiering är därför omotiegentlig merutgift. Förslag verat.

Den fördubbling av anslaget för stöd till översiktliga undersökningar avseende som föreslas i avsnitt llJiJs innebär en naturolyckor om 750 000 kr. per år. Utredaren anser detta vara en väl merutgift motiverad kostnad, som kan leda till saväl minskade skador som till och effektivare atgärder för att förebygga bl. a. översvämbilligare leder sannolikt till en samhällsekonomisk vinst pa ningar. Anslaget nagra ars sikt. Om särskild finansiering trots detta är nödvändig, vill utredaren att göra ytterligare omfördelning inom peka pa möjligheten det totala skatteutjämningsbidraget.

11.7.3 Gemensamma fragor

Utredarens förslag om beredskapsplanering, prognoser, Varningssystem samt forskning och utveckling medför vissa ekonomiska konsekvenser. Räddningsverket och länsstyrelserna har att genomföra vissa planerings- och inventeringsinsatser. Utredaren anser inte det finns grund för att nu föresla förstärkta resurser hos dessa myndigheter. Det finns dock skäl att uppmärksamt följa resursbehovet. Utredaren vill framhålla att vissa förstärkningar avseende tjänster eller konsultmedel kan visa sig vara nödvändiga inom räddningsverket respektive länsstyrelserna. Utredaren förutsätter att någon av de mest berörda utökade resurser, om sa erfordras, i samband myndigheterna begär med ordinarie anslagsframställan.

För den hydrologiska verksamheten finns behov av utökat statligt stöd. Staten bör bistå med vissa medel för uppbyggnaden av älvcentralerna. Utredaren förordar att detta sker inom ramen för det extra skatteutjämningsbidraget som bidrag till översvämningsdrabbade kommuner vid ej utbyggda vattendrag. Utredaren finner detta vara med det extra som förenligt med syftet skatteutjämningsbidraget,

syftar till att förebygga skador och inte enbart till att förebygga de naturhändelser som kan leda till skador. En ändring av reglerna för bidraget torde dock vara nödvändig av formella skäl.

SMHl bör genom direkta statsanslag fa utökade resurser för långsiktig metodutveckling och utredningar. SMHl bör ocksa fa direkta statsanslag för översvämningsorienterad forskning och utveckling. Som framgår av avsnitt 11.514 och 11.63 föreslar utredaren att SMHI till regeringen inkommer med förslag avseende dessa fragor inklusive ekonomisk ram och finansiering. SMHl har att beakta de möjligheter till finansiering som finns genom regleringsföretag, VASO och berörda kommuner. Utredaren bedömer emellertid att det för vissa omraden, främst långsiktig metodutveckling och forskning, är orimligt att förvänta sig att enskilda påtar sig hela finansieringsansvaret. Utan statliga insatser blir det helt enkelt mindre verksamhet. Utredaren kan i avvaktan pa SMHI:s förslag inte beräkna erforderliga medel med nagon exakthet. Det torde dock inte vara fraga om mer än 2-4 milj. kr. per ar. Den besparing som statsverket pa sikt kommer att göra genom att kostnaderna för räddningstjänst och skadeersättning minskar samt den minskade påfrestning pa befolkningen i utsatta områden som torde bli resultatet, utgör enligt utredaren ett skäl tillräckligt för att motivera denna begränsade merutgift. Utredaren anser sig inte kunna föresla nagon direkt besparing i statens övriga utgifter som kompensation, i varje fall inte inom sådana anslag som berör dammsäkerhet och översvämningar. Endast regering och riksdag har tillräcklig överblick för att kunna göra erforderliga prioriteringar.

Bilaga 1

Översvâmningokritiaka omrmhn i Sverige

I nedanstående förteckning upprättad ar 1980 av SMHI anges vattendragsavsnitt med översvämningsproblem. Till grund ligger uppgifter som länsstyrelser och kommuner lämnat vid förfrågan samt förhållanden tidigare kända av SMHI. Förteckningen far anses som översiktlig. De områden som av SMHI anses vara mest betydelsefulla med hänsyn till skaderisken är markerade med x.

x 1. Torneälven, Juoksengi - Haparanda 2. Kalixålven vid Överkalix 3. Kalixålven vid Kalix å. Nätraân vid Sidensjö X S. Voxnan, Voxna - mynningen i Ljusnan X O\ o Testeboan, Åmot - Strömsbro X 7. Jädraan, Jäderfors - Sandviken X 8. Gavlean, Forsbacka - Gävle 9. Fuluälven vid Sörsjön x 10. Västerdalälven, Transtrand - mynningen i Dalälven 11. Ogströmmen vid Öje x 12. Vanân vid Vansbro x 13. Dalälven, Borlänge - Avesta x 14. Faluan och Runn - 15. Tämnaran, Tierp - mynningen i havet 16. Olandsan, Ekeby - mynningen i havet x 17. Svartån, Hasselfors - Örebro x 18. Täljeån, Mosjö - mynningen i Hjälmaren x 19. Hjälmaren 20. Eskilstunaån x 21. Arbogaan, Lindesberg - Kungsör x 22. Dyltaän, Nora - mynningen i Väringen 23. Hedströmmen, Kolsva - mynningen i Mälaren 24. Kolbäcksân, Virsbo - mynningen i Mälaren 25. Örsundaan, Altuna - mynningen i Mälaren 26. F yrisan, Vattholma - mynningen i Mälaren x 27. Mälaren 28. Trosaan vid Trosa

29. Flensån vid Flen 30. Yngaren 31. Kilaån, Jönåker - mynningen i havet 32. Tabergsån, Taberg - Jönköping 33. Disevidån, Heda - mynningen i Tåkern 34. Svartån, Mjölby - mynningen i Roxen 35. Stångån, Storebro - Vimmerby 36. Roxen 37. Glan 38. Storan vid Söderköping 39. Emån, Målilla - Emsfors 40. Brusaån, lngatorp - Mariannelund 41. Silverån, Hultsfred - mynningen i Eman 1:2. Gårdvedaån vid Virserum 513. - Viekvarn Lyckebyån, Lindas Mb. Nättrabyån, Tving - Björkeryd 45. Holjeån, Olofström - Näsum 536. Helga å, Knislinge - mynningen i havet 137. Kävlingeån vid Vomb 48. Hörbyån vid Hörby (39. Rönne å, Kvidinge - Ängelholm 50. Stensån, Hasslöv - Båstad 51. Lagan vid Värnamo 52. Smedjeån vid Skummeslöv 53. Nissan vid Gislaved 54. Ätran vid Svenljunga 55. Ätran, Vessigebro - Falkenberg 56. Viskan vid Borås 57. Viskan, Herred - Veddige S8. Häggån, Kinnarumma - Kinna 59. Varnan vid Kristinehamn 60. Skillerälven vid Filipstad 61. Tidan, Tidaholm - Mariestad 62. Ösan, Hömb - mynningen i Östen 63. Säveån, Vårgårda - Göteborg 618. Mölndalsån vid Mölndal 65. Örekilsälven, Krokstad - mynningen i Kärnsjön 66. Tingstädeträsk

E1132 2

AVRINNINGSFURÃNDRINGAR EFTER KALAVVERKNING OCH DIKNING - EN LITTERATURSTUDIE

Harald Gripl och Lars Lundinz

1 Institutionen för skoglig ständortslära Sveriges Iantbruksuniversitet 901 83 Umeå

2 Institutionen för skoglig marklära Sveriges lantbruksuniversitet Box 7001 750 07 Uppsa1a

220 INNEHÅLL

VI-uO. efter kaiavverkning - H. Grip Avrinningsförändringar Avrinningsförändringar i internationelit perspektiv Avrinningsförändringar i svenska undersökningar

oomNmmwNN

Något om skogsutveckiingen i Sverige

Avrinningsökning i stora områden Orsaker till ökad avrinning Snöackumulation och -smältning Fiöden och Iagring efter kaiavverkning l-l Sannmnfattning efter skogsdikning - L. Lundin p..p.: Avrinningsförändringar l-iha Ailmänt 0-h) Erfarenheter om dikningseffekter v-d t» Dikningsverksamhet D-i J7- Fördelning på dikningstyper o-I J?- Dikningsareaier 0-Ui Diken i samband med skogsvägar

och dikning 16 Sammaniagd effekt av kaiavverkning

Framtida inom området 17 forskning

AVRINNINGSFURÄNDRINGAREFTER KALAVVERKNING - H. GRIP

Avrinningsförändringar i internationellt perspektiv

Genom årens har en rad sammanställningar gjorts av mätta lopp Hibbert (1967) sammaneffekter av kalhuggning på avrinning. fattade 39 avrinningsomrâdesstudier och drog slutsatsen att det var svårt att göra kvantitativa utsagor om den årliga avrinningsökningen på basis av dessa data. Den senaste sammanställningen en översikt över 94 avrinningsområdesexperiment med tonvikt ger i pa USA (Bosch och Hewlett, 1982).

visar ett linjärt samband mellan andel kalav- Sannanställningen verkad och förändring i avrinning, åtminstone för ingrepp yta som berör mer än 15 1 av arealen. I alla refererade undersökutom möjligen i en, ledde kalhuggning till ökad avrinning. ningar, Den största 660 mm per år, rapporterades från Coweeta, förändringen, Nord Carolina, men det fanns också undersökningar med praktiskt taget ingen förändring. I medeltal ökade avrinningen 400 mm per år när barrskog kalhöggs.

Förutom av andel kalavverkad yta (eller grundyta) demonstrerade Douglass (1983) i en översiktsartikel hur avrinningsökningen beror och antal år efter avverkning. För Coweeta på globalstrålning har man funnit att effekten avtar exponentiellt med tiden. För västra och västra Oregon har man däremot funnit att Hashington effekten avtar linjärt med tiden (Harr, 1983). Han lägger också till ett beroende av ársnederbörden och förklarar därmed linjärt 89 1 av den totala variansen. Man bör lägga märke till att samtliga dessa samband är statistiska och ej nödvändigtvis giltiga i andra områden än de för vilka de utvecklats.

Tsukamota och Ohta (1986) använde Bosch och Hewletts (1982) data, men klassade dem efter årlig nettostrâlning beräknad enligt Budyko (1973) istället för efter vegetationsslag. För nettostrâlningen som ungefär skulle kunna motsvara värdet längs 2 100 MJ per år, den svenska ostkusten (jfr Hallén, 1966), och en som

nederbörd

skulle man erhålla klart överskrider den potentiella avdunstningen

första året efter kalavverkning. en flödesökning på ca 330 um det i resultat kan väntas ligga mellan 200 och 500 mm Variationen

per år.

inte med några värden från Europa. Bosch och Hewlett (1982) tog redovisar en rad mätningar, främst Brechtel och Scheele (1982) under från Västtyskland med beräkningar av grundvattenbildningen För ett försöksområde vid Frankfurt olika vegetationstäcken. beräknade man att grundvattenbildningen var 264 mm per år större

än i lövskog. Grundvattenbildningen under sparsam gräsvegetation likställas med avrinningen för ett avkan i detta sannanhang De sammanställde också ett stort antal tyska rinningsområde. och beräknade avdunstningen i procent av nederundersökningar för olika I medeltal avdunstade 30 % av årsnederbörden ytor. från grundvatten) och 70 % avbörden bar jord (70 % bildade då dunstade från barrskog. Vid en ârsnederbörd på 700 mm blir i avrinning mellan skog och barmark 280 mm per år. skillnaden

av nederbörd, stamrinning och mark- Genom mätning interception, vattenhalt bestämde Brechtel (1976) grundvattenbildningen till 109, 41 respektive -27 mm per ( avrinningen ) och till 90 år för ung, medelålders och gammal tallskog

um per år för ung granskog.

fann med hjälp av modellberäk- Ernstberger och Sokollek (1984) att avdunstar mer än 200 mm per ningar för Nord-Hessen barrskog från skogen blir mer än år mer än t ex havre, dvs avrinningen Vid i Vestfold, 200 mm mindre per år. kalhuggningsundersökningar Haveraaen (1981) avrinningsöknigar på mellan Norge, uppmätte 200 - 250 mm per âr.

Avrinningsförändringar i svenska undersökningar

värden Dalarna, För svenska förhållanden har följande rapporterats. Västmanland, 179 nm/år (Grip, 1982) 90 mm/år (Kihlberg, 1958), tvâ områden med tvâ obseroch Hälsingland, 156 - 405 mm/år för Den av Kihlberg (1958) redovisade vationsår vardera (Rosén, 1984). av dåvarande Statens Meteorologiska undersökningen igångsattes Undersökning och och Hydrografiska Anstalt, Sveriges Geologiska

Stora Kopparbergs Bergslags AB och pågick åren 1925 - 1937. Som Kihlberg påpekar, var primärmaterialet behäftat med diverse fel, t ex av isdämning och läckage i mätdammarna. Resultatet åberopas därför här med viss reservation.

I samtliga fall har förändringarna beräknats genom jämförelse med ett referensområde. Först har regressionssamband bestämts mellan avrinningen från två avrinningsområden. Därefter har det ena området kalavverkats och effekten utvärderats som skillnaden mellan uppmätt avrinning efter avverkningen och avrinningen för samma område beräknat med regressionsekvationen.

Avrinningseffekterna i exemplet från Hälsingland har också analyserats med hjälp av en avrinningsmodell (Bergström et al., 1985; Rosén och Lundmark-Thelin, 1985). I detta fall har modellen kalibrerats mot avrinningsdata före avverkningen och effekten har utvärderats som skillnaden mellan observarad avrinning efter kalavverkningen och modellberäknad avrinning för samma område som om det hade varit skogklätt. Från denna studie rapporterades effekterna ligga i intervallet 159 - 305 mm/år för två områden

med två observationsâr vardera. Medelvärdet var 243 mm/år (tabell 1).

Tabell 1. Avrinningsökningar efter kalavverkningar i svenska undersökningar.

Avrinningsökning (mm)

Sniptjärn, Hälsingland 274 140 134 - -

Kullarna nedre, Hälsinglandl Muntl. M. Brandt,

258 1986 - -

Sniptjärn, Hälsinglandl 159

250 - - 1 En kalibrerad modell har utgjort referens. I övriga fall har ett näraliggande omrâde använts.

22h

Något om skogsutvecklingen i Sverige

Av största intresse i detta sammanhang är att se hur arealen kal mark och areal med mycket unga plantor utvecklats. Det har vidare intresse att se hur plantskogs- och ungskogsarealen utvecklats. Med hjälp av Riksskogstaxeringens material kan vi få

detta belyst.

A har inte ökat i Sverige under de senaste Arealen i huggningsklass 30 åren Däremot har den sammanlagda arealen med bestånd (fig. 1). som har en diameter i brösthöjd mindre än 10 cm ökat med ca 10 % av den (fig. 1). Samtidigt har en del

totalaskogsmarksarealen

kala arealer, som nedlagd åker, vissa myrar etc. plantidigare terats med skog. I två utvalda områden (Särna - Idre och Härjedalen) minskade arealandelen i huggningsklass A något under den

studerade 30-års perioden (fig. 1).

Norra Norrland Södra Norrland 40 40 4 u:

f_

20 ---_ø_ø________-D40

A ._______4

053/57 63/67 73/77 83/84 053/57 63767 73777 83784

Svealand Götaland 404 40 , 4 Å [o] 500 I o o 20- 20 9 4 å i A Lä” o 0 5/57 63/67 73/77 83/84 53/57 63/67 73/77 ss/aa

1. Arealen skogsmark i huggningsklass A, dvs kalmark eller Figur areal med plantor yngre än 3 år, respektive huggningsklasserna A +B. Huggningsklass B omfattar plantor 3 år och äldre, samt ungskog där härskande och medhärskande träd till övervägande del är klenare än 10 cm i brösthöjd. å A Särna - Idre, 0 Härjedalen. (Annon., 1986; Arman, 1969; 7 5. 3 Svensson, 1980). ,__, i

Avrinningsökning i stora områden

I stora delar av världen är tillgången på vatten starkt begränsad. Ett sätt att öka vattentillgången är att minska evapotranspiratione. Att undersöka denna möjlighet har genom åren varit huvudsyftet med de flest genomförda kalavverkningsstudierna. Nyligen ägnades ett helt nummer av water Resources Bulletin åt möjligheten att öka avrinningen i olika delar av USA genom att manipulera vegetationstäcket (Ponce, 1983). Detsamma har gällt den Centraleuropeiska skogshydrologiforskningen (t ex Brechtel, xx; 1976; Ernstberger och Sokollek, 1983). Trots den stora ökningen i avrinning i enskilda små avrinningsområden blir effekten liten i större vattendrag. För västra Oregon och västra Hashington räknar Harr (1983) med att en ökning av avrinningen på maximalt 4 till 5 % är möjlig. Kattleman et al. (1983) kommer fram till värden på 0.5 till 2 % för delar av Sierra Nevada.

Undersökningarna som gjorts i Sverige har främst grundats på en allmän farhåga för att kalavverkningar skulle öka risken för översvämningar (Rosén, 1984; Grip, 1982; Kihlberg, 1958).

När man bedömer möjligheten/risken för ökat vattenflöde borde man ta hänsyn till förhållandet mellan skogens omloppstid och tiden det tar att få ett nytt slutet bestånd på en kalyta (Ponce och Meiman, 1983). Vi har sett att vi i Sverige kan räkna med avrinningsökningar på ca 200 mm per år första året efter kalavverkning. Lät oss anta att effekten avtar linjärt under en 20-års period, för att därefter vara normal. Medeleffekten blir då 100 mm per år i 20 år. Med en omloppstid på 100 år och en på 400 mm per år från skog kan vi, om vi antar att avrinning vi hugger ca 1 % av arealen varje år. beräkna avrinningsökningen till följd av avverkningen för ett stort område tin 20 mm per år eller 5 %.

Nu visar ju fig. 1 att kalavverkningningen inte ökat, varför ovanstående beräkning är helt hypotetisk. Däremot förkortas omloppstiden successivt. Om den förkortas till t ex 80 år blir istället 25 mm per år eller 6 Z. En minskning av rotaökningen tionstiden med 20 % medför alltså en ökning av avrinningen med 1 1.

Orsaker till ökad avrinning

Vattenbalansekvationen kan skrivas

P=R+E+AS

där P är nederbörd, R avrinning, E evapotranspiration ochlks Ekvationen att inget vatten kan försvinna. är magasinering. säger Nederbörd som faller omrâde rinner antingen av, avdunstar på ett eller För längre tidsperioder brukar man kunna bortse lagras. frân Om det område man valt att studera inte magasineringen. är ett måste man i avrinningstermen också ta avrinnigsområde till såväl till som från området. Nederhänsyn grundvattenflöden börden inte av lokal kalavverkning. Den observerade påverkas måste därför vara orsakad av att evapotransavrinningsökningen pirationen minskat.

metoden att bestämma avdunstning utgår från Penmans Den klassiska formel Den är emellertid utvecklad för välvattnade (Penman, 1948). och vi vet att den inte är tillämpbar för skog (se t ex gräsytor Rutter, 1966). Den utvidgade Penman-ekvationen (Monteith, 1965) sätt avdunstningen från beskriver på ett mer fysikaliskt riktigt en generell vegetationsyta:

AR § cpäe

= + E A+ + +

X(1+ rs/ra) Ara K(ra rs)

där är nettostrålning,Äe luftens vattenångdeficit, rs yt- Rn

resistans, aerodynamisk resistans, zålutningen på mättnads-

ra

(en svag funktion av luftens temperatur), X den ångtryckskurvan luftens densitet och luftens spe-

sk psykrometerkonstanten, g cp

cifika värme. Ytresistansen är, något förenklat, det integrerade

värdet av barrens klyvöppningsresistanser kopplade parallellt. resistansen är på motsvarande sätt det integrerade Den aerodynamsika individuella aerodynamiska resisvärdet av vegetationselementens tanser 1976; Halldin och Lindroth, 1986; Lindroth (Shuttleworth, och Halldin, 1986). Den första termen i ekvationen ovan kan benämnas strâlningsterm och den andra fuktighetsterm.

Sätter man in värden för en skog i ekvationen ovan blir rimliga ca tre större än strålningstermen. Detta fuktighetstermen gånger

visar att luftfuktigheten är viktigare för regleringen av skogsavdunstning än vad nettostrálningen är (Grip och Lindroth, 1986)

Vid en kalavverkning minskar bladytan så att ytresistansen ökar, kanske en faktor fyra. Området som kalavverkats blir betydligt mindre skrovligt och den aerodynamiska resistansen ökar, kanske en faktor tre. Nettostrålningen ändras genom att reflexionsförmågan för kortvågig strålning (albedot) ökar ( se data hos Jansson och Jutman, 1975; Perttu, 1970; Perttu et al., 1980) och genom attden utgående långvågsstrálningen ökar till följd av högre yttemperatur.

Omgivningsfaktorernas kontroll över avdunstningen förskjuts sålunda från luftfuktighet mot strålning. Nivån på avdunstningsminskningen beror i hög grad av det nya hyggets markvegetation via inverkan på ytresistansen och albedot.

Snöackumulation och -smältning

Troendle (1983) hävdar att många avrinningsområdesstudier visat att det inte finns någon signifikant skillnad mellan snöackumulation i skog och på hygge. Hoover och Leaf (1967) har grundligt undersökt detta förhållande efterson studier på smâytor (t ex Golding och Swanson, 1978) givit störrs snöackumulation på de öppna ytorna än i omgivande skog. Hoover och Leaf (1967) konklusion var att man kan försumma evaporationen av intercepterad snö i trädkronorna och att därför snöackumulationen var lika på större ytor och i skog. Däremot blåser ofta snö från träden ned i gläntor och ger höga värden där. En noggrann diskussion av olika bestânds inverkan på snöackumulationen ges av Ehlert (1975) med stöd i rysk och finsk litteratur.

De faktorer som har störst inverkan på snösmältningen är instrålning och kombinationen temperatur/vindhastighet. Snösmältningen gick ca 14 dagar snabbare i ett bestånd med grund-

ytan 9 m2/ha än i ett med grundytan 32 m2/ha. I Bergslagen gick

snösmältningen ca en vecka snabbare på hygge än i skog (Grip, 1970). Snömätningar i samma område 1974, som var en instabil vinter med många töperioder, visade att större exponerade ytor förlorat mycket snö under vintern, medan mer skyddade lägen i __________,små aläntor och i skoa förlorat minst (Ehlert. 1975).

Flöden och lagring efter kalavverkning

från ett hygge är mindre än från en skog Eftersom avdunstningen inströmningsområden. På infiltrerar mer nederbörd påhyggets bildas istället ytavrinning. I inmättade utströmningsområden och omättade utströmningsområden ökar lagret strömningsomrâden och förhöjt grundvattenstånd. Uti form av ökad markvattenhalt ökar vid ökat lager (jfr Grip flödet, dvs avrinningsbildningen, Ofta har utflödet kunnat beskrivas som proporoch Rodhe, 1985). i ett eller flera magasin. Lundin (1979) tionellt mot lagret har studerat lagringen och bl a funnit att markvattenmagasinet ned till 55 cm djup påen lokal ökade med 46 nu från markytan ökade under samma period med från 172 mm. Grundvattenståndet var dock i hög grad beroende i medeltal 92 cm. Förändringarna topografiska läge och på jordarten. på lokalens

i Klotenområdet (jfr Lundin, Vid kalavverkningen av Masbybäcken flödestopparna på två sätt jämfört 1982; Grip, 1982) förändrades Buskbäcken opubl.): a) Vid flöden med den intilliggande (Grip, blev dessa proportionellt något större efter en fuktig period b) Vid flöden efter en torr i Masbybäcken än före kalhuggningen. större i Masbybäcken än före kalavperiod blev dessa betydligt i båda fall jämfört med flödet i Buskbäcken. verkningen,

rapporterade Bern och Turner (1980) För små avrinningsområden att den relativa inverkan av ett skogsingrepp på avrinningen av var i området ingreppet skett och var var starkt beroende mättes. Eftersom grundvattnet utlängs vattendraget påverkan menar författarna att ingrepp som gör huvuddelen av avrinningen leder till förhöjda flöden. förorsakar ytavrinning

fann däremot varken ökade flödestoppar eller Harr et al. (1982) maximiflödena. Hewlett (1982) drog slutsatsen

förändrad tid till

arbeten att högvattenföringarna i större från många forskares till av skogsavverkning i vattendrag inte ökar nämnvärt följd

de stora skogsområdena i världen.

Sammanfattning

Vid kalavverkning minskar avdunstningen varvid avrinningen ökar. Avrinningsökningen har visats vara proportionell mot andelen kaiavverkad area1, åtminstone över 15 %. Det är ett positivt samband meiian instråining och avrinningsökning, liksom me11an årsnederbörd och avrinningsökning. Den förhöjda avrinningen återgår småningom ti11 sitt norma1a värde. I vissa fail har man funnit ett exponentieilt avtagande med tiden och i andra ett iinjärt avtagande.

I Sverige kan vi räkna med ca 200 mm ökad avrinning per år i små områden. Variationen me11an områden är dock stor. I stora områden utgör hygget an naturiig dei i skogens omiopp - det finns a11tid en viss ande] ka1mark, ungskog etc. Det hyggesbruk och den omioppstid vi har i Sverige har lett tiil ca 5 Z högre avrinning än om hela skogsmarksarealen bestått av medeiålders och äidre siutna bestånd. Förkortas omioppstiden 20 % kan vi räkna med att årsmedeiavrinningen ökar med 1 % från nuvarande nivå.

Markvattenhaiten och grundvattennivån stiger efter kalavverkning varvid avrinningen ökar. A11t beroende på minskad avdunstning. Beredskapen för avrinningsbildning ökar också så att man i små områden kan få förhöjda flödestoppar, specieiit efter torrperioder. Internationeiit anses förhöjningen margine11 i större skogsområden.

AVRINNINGSÃNDRINGAR EFTER SKOGSDIKNING - LARS LUNDIN

ALLMÄNT

med skogsdikning är att regiera vattenti11gången så att ett Syftet omättat och syresatt markskikt skapas för en gynnsam utveckiing av trädens rotsystem. Detta åstadkoms genom avsänkning av en ofta markytenära grundvattenyta. Diket bidrar härvid med att möj1iggöra av fritt vatten i marken och att avskära ti11rinnande dränering vatten från För att nå en en högre beiägen omgivning. s1utgi1tigt 1ämp1ig blandning av vatten och 1uft i marken, dvs en 1uftfy11d ande1 av torvvolymen av 40-60% (Holmen, 1980), erdordras avgång av vatten via evapotranspirationen. Dikningen eftersträvar en avsänkning av grundvattenytan till en medelnivå under vegetationsperioden av 30-50 cm under markytan (Hoimen, 1980).

Denna dränering av marken skapar ett omättat markskikt som kan en ti11förd nederbörd om 50-200 mm. Detta magasin magasinera dräneras sedan mer e11er mindre 1ångsamt från det dikade området då en förhöjd På en odikad blöt och upprätthå11er iägvattenföring. mark med yt1ig grundvattenyta finns ingen magasineringskapacitet utan topografi och myrtyp styr avrinningsförioppet (Stenbeck, 1985).

De marker som är föremå1 för dikning är biöta fastmarker och myrar. Fastmarkerna är ofta skogkiädda e11er utgörs av nediagd jordbruksmark. Härti11 konmer genom kaiavverkning försumpade Av myrarna ska11 främst två typer särski1jas näm1igen hyggen. tiiiförs vatten från nederbörden och kärret, mossen, som enbart som ti11förs vatten både direkt från nederbörden och också från Av intresse för skogsdikning är främst den omgivande fastmarker. senare typen.

betyde1se för avrinningen beror av dikningsområdets Dikningens och av vattensystemet. Ofta finns de iäge i avrinningsområdet biöta markerna i terrängens depressioner och då i regei i ansiutavrinnande vattendrag. Ofta har dessa marker i det ning ti11 odikade ti11ståndet en markytenära grundvattenyta och ti11fört

vatten avrinner snabbt på e11er nära markytan. I det dikade tiiiståndet blir avrinningen Tångsammare genom att vattnet måste passera marken. Vatten som fa11er i e11er i direkt anslutning tiil diken skapar en kortiivad och pikartad vattenföringstopp.

Denna transporteras snabbt i dikessystemet ti11 nedströms 1iggande terrängavsnitt där den kan interferera med dessa områdens långsammare avrinning ti11 en accentuerad topp (Seuna, 1978). Detta belyser vikten av att betrakta heia vattensystem så att inte effekter av dikning från o1ika de10mråden sammanfa11er.

Faktorer som har betyde1se för dikningseffekter på avrinningen:

* nederbördsförhålianden och markvatteninnehå11 * topografi * marks1ag - myrtyp * skogsbestând * dikningsområdets morfoiogi och dikessystemets design * avrinningsområdet - vattensystemet.

ERFARENHETER OM DIKNINGSEFFEKTER

En schematisk beskrivning av myrens hydroiogi och effekter av dikning har, utifrån undersökningar i Norge, Fin1and och Sovjet, givits av Braekke (1970). På den orörda myren utgör avdunstning 50 % och ytiig avrinning 34 % vi1ket ändras med en minskad avdunstning efter dikning ti11 38 Z och ti11ika minskad ytavrinning medan den grundvattenbaserade avrinningen ökar. Tota1t ökar avrinningen ti11 62 %. Efter beskogning minskar avrinningen tiil 28 % med tiiihörande ökad avdunstning ti11 72 % genom skogsbeståndets transpiration och interception.

Undersökningar av dikningseffekter på avrinningen har givit varierande resultat. Årsmede1avrinninqen har inte ändrats drastiskt (Ayre, 1977) och i a11mänhet har dikningseffekten varit utjämnande med minskad högvattenföring och ökad iågvattenföring (Braekke,

1970; Tamm m fl, 1974; Heikurainen m fl, 1978). Avrinningsökningar har uppmätts på mellan 12 och 43 % (Braekke, 1970; Seuna, 1974; Mustonen, 1975; Bergquist m fl, 1984; Lundin, 1984). Även minskad avrinning har noterats (Multamäki, 1962; Lundin, 1984).

Avgörande för effekten på avrinningen har myrtyp, skogsbestånd markens vatteninnehåll och nederbörden i samband med högvattenföringsperioder (Hyvärinen & Vehviläinen, 1980; Starr & Päivänen, 1981; Lundin, 1984). Vid flertalet tillfällen har minskade vattennoterats med mellan 10 och 50 %. Ukningarna har föringstoppar uppträtt främst sommar och höst (Multamäki, 1962; Bergquist m fl, 1984; Lundin, 1984). I samband med vårflod och efter omfattande regnperioder med ytterligare nederbördstillskott har högvattenflödena från dikade torvmarker varit förstärkta (Seuna, 1980) men storleken har varierat starkt (Sallantaus, 1986). ökningar har uppmätts till mellan 6 och 130 % (Seuna, 1978; Bergquist m fl, 1984; Lundin, 1984).

DIKNINGSVERKSAMHET

Skogsdikningen är i ökande. 1970 grävdes 2500 km diken vilket ökade till 6300 km 1980 och 8700 km 1982 (Skogsstyrelsen, 1985). Denna utveckling fortsätter och för några stora skogsbolag ökade från 1983 till 1984 med 12-60 %. Inom Gävleborgs län dikeslängden dikades 1985 ca 4000 ha vilket väntas närma sig 6000 ha 1986 (Lundin opubl.).

Det föreligger att överföra dikeslängder till nyttigsvårigheter gjorda arealer genom att topografi, jordart och dikesdragning dikets influensområde. På torvmark är en dikeslängd av påverkar 250 m/ha vanlig men på fasmark är dikeslängden mindre och varierar i regel mellan 80 och 200 m/ha. En typ av förtätad dikning förekommer i liten omfattning och då med upp till 500 m diken per ha. l För att dikade arealer har en medellängd diken av uppskatta 140 m/ha använts.

FURDELNING PÅ DIKNINGSTYPER

Dikningsverksamheten kan delas upp pâ olika dikningstyper nämligen * nydikning och då antingen av fastmark eller torvmark * dvs återförande dikesrensning, av gamla system i funktion * hyggesdikning, oegentligt kallad skyddsdikning. Ytterligare en uppdelningsgrund utgör skogklädd eller kal mark. Denna uppdelning gör att hyggesdikning kan inordnas under nydikning eller dikesrensning av kal mark. På dett sätt reduceras dikningsverksamheten till två former dvs nydikning och dikesrensning. Till detta kan uppdelning sedan göras på fast- eller torvmark och skogklädd eller skoglös mark. Emellertid domineras skogsdikningsverksamheten av nydikning och dikesrensning på kalhyggen vilket ger hyggesdikningen en särställning.

Fördelning pâ dikningsformer, beräknat utifrån dikeslängder:

Skogklädd mark Kalmark Nydikning Dikesrensning Hyggesdikning 1-21 % 1-34 Z 55-96 %

DIKNINGSAREALER

Ovan nämns att den dikade arealen idag är svåruppskattad eftersom det enskilda dikets influensområde varierar och är svårbestämt. En medellängd av 140 m dike/ha verkar dock rimlig. Detta ger en årligt dikad areal i Sverige av ca 60.000 ha dvs mindre än 0.3 % av skogsmarksarealen.

Den hyggesdikade arealen kan som ett medetal för åren 1980-1984 beräknas till 20-60 % av kalavverkad areal. Med beräkningar gjorda utifrån kalavverkad areal blir den under femårsperioden dikade andelen av total skogsproduktiv areal 1-3 %. Dikesfunktionen är dock längre än fem år, uppskattningsvis minst 20 år vilket ökar den dikade arealen. Dock påverkas avrinningen från hyggesdikade arealer under de 10 senare åren av både igenväxning av diken med nedsatt dräneringsfunktion som följd och av den då allt mer transpirerande ungskogen.

23h

DIKEN I SAMBANDMED SKOGSVÃGAR

Skogsvägarnas vattenav1edande funktion är täm1igen okänd. I kuperad terräng har vägen främst 10ka1 betyde1se. En vägdragning snett i en s1uttning med det van1iga vägtrummeavståndet om ca 200 m avskär dock det på bredden utför s1uttningen strömmande grundvattnet. Detta bringas vid vägdiket i dagen och av1eds hastigare än i naturti11ståndet. Vägdiket har då normal dikesfunktion. Den totala vägdikeslängden, som tas upp per år, uppgick 1982 ti11 4860 km (Skogsstyre1sen, 1985) vi1ket är att jämföra med total sk0gdiknings1ängd av 8700 km.

I samband med skogsvägen upptas också en ka1mark med en hårdgjord yta i form av en väg. Om vägomrádet uppskattas ti11 20 m bredd b1ir år1ig ny tota1 vägareal ca 10.000 ha (1982) dvs 1/6 av dikningsarea1en e11er ett år1igt ti11skott ti11 dikad area1 av 0.04 % av skogsproduktiv area1.

SAMANLAGD EFFEKT AV KALAVVERKNING OCH DIKNING

Den sammanlagda effekten av kalavverkning och dikning på av-rinningen i större vattendrag är försumbar. Däremot kan effekten på såväl totalvolym som på intensiteten vara betydande i små områden.

Betrakta först den totala volymen. Dess förändring beror uteslutande på förändring i avdunstningen. Avdunstningen från en odikad kal mark är större än från sanma mark om den dikats så att grundvattenståndet sjunkit och därmed ytlagren blivit torrare. Det numeriska värdet på skillnaden är mycket mindre än skillnaden mellan skog och hygge.

Högvattenflödenas förändring är svårare att bedöma. Vid högt grundvattenstånd och stora utströmningsområden är ett områdes beredskap för avrinningsbildning stor och ett regn ger ett snabbt svar med en stor avrinningstopp. Avsänks grundvattenytan genom dikning minskar utströmningsomrâdenas yta vilket borde leda till ett mindre snabbt svar och en mindre avrinningstopp. Samtidigt har man dock ökat dräneringstätheten, vilket leder i motsatt riktning.

De dikningsundersökningar som genomförts behandlar främst torvmarker. Resultat från hyggesdikning saknas. Från Lettland rapporterar Ayre (1977) större avrinningsökningar från dikade hydromorfa mineraljordar än från torvmarker. Undersökningarna berör dock

skogsklädda områden och för sådana torvmarker av mossetyp märks

minskade högvattenföringar i södra Finland, medan kala myrar i norra Finland ger ökade vattenföringstoppar (Hyvärinen och Vehviläinen, 1980). Slutsatsen av detta blir att förekomsten av skogsbestånd, torvslag alternativt minerogen jordart och markvatten- och nederbördsförhållanden avgör avrinningsresponsen. ökning av högvattenflödet nås från intensivt dikade Kraftigaste grovtexturerade jordar med högt vatteninnehåll samtidigt med nederbördstillskott på kalavverkade marker. Utgörs en stor del av ett avrinningsområde av denna typ föreligger potentiella översvämningsrisker.

236 FRAMTIDA FORSKNING

En framtida forskning inom området bör koncentreras till effekter och orsakssamband i små områden, där lokala effekter kan ha betydelse. Nedan listas i punktform ett antal frågeställningar där insatser borde göras.

Forskningen - ska främst beröra minerogena jordar, men även skogklädda torvmarker som ska avverkas. - ska belysa hur vattenförhållandena i marken ändras efter kalavverkning och hur lång varaktigheten är. - ska beskriva hur avrinningen påverkas efter kalavverkning med avseende på jordarter och avrinningsområdets utseende. - ska belysa hyggesdikningens effekter på avrinningen i olika jordarter. - ska belysa dikets influensområde. - ska bestänma energibalans och avdunstning för olika typytor, inklusive bestånd av olika åldrar och slutenhet - ska genom att studera orsakssammanhang söka ta reda på varför det är så stor skillnad mellan resultaten i olika undersökningar - ska nå fördjupad förståelse för delprocesserna, inte minst avrinningsbildningen.

;MH1 HOh-PM nr 70 rev.l Bilag 3 Jlf Ehlin 1987-04-01 lörgen Nilsson Göran Sandberg lure Hovberg

FRAMTIDA HYDROLOGISK PROGNOS- OCH VARNINGSTJÄNST

l. INLEDNING

Den begränsade hydrologiska prognostjänst som hittills utvecklats och organiserats i Sverige har huvudsakligen motiverats av kraftindustrins intresse att effektivisera vattenkraftproduktionen. Endast i enstaka fall har det givits ekonomiska möjligheter att genomföra förberedelser för att kunna göra prognoser och utfärda i outbyggda vattendrag med områden där risk föreligger för varningar översvämningar och skador på liv och egendom. l dessa fall har arbetet motiverats av att större översvämningar förekommit med stora skador som följd. Någon planmässig uppbyggnad av en landsomfattande hydrologisk prognos- och varningstjänst har således ej kunnat genomföras.

Under senare år har ett antal större flöden åstadkommit svåra översvämningar Skador har åstadkommits såväl längs_ reglerade som oreglerade vattendrag. på vattenkraftanläggningar och regleringsdammar liksom i stor omfattning på _ vägar, broar, järnvägar, bostadsfastigheter, industrilokaler och lager. Det har uppmärksammats att vattenkraftutbyggnaden inte i alla lägen minskar risken för översvämningar utan tidvis vid fyllda regleringsmagasin och en ofördelaktig hydrologisk situation istället kan öka denna risk,

Efter diskussioner med den av energiministern tillsatta Dammsäkerhetsutredningen har SMHI, på grundval av under senare år gjorda erfarenheter, utarbetat föreliggande förslag till en framtida svensk hydrologisk prognos- och varningstjänst. Förslaget överensstämmer i tillämpliga delar organisatoriskt och tekniskt med ett projekt som utreds i samverkan mellan SMHI och kraftindustrins samkörningsnämnd SKN. Detta projekt syftar till att underlätta och effektivisera planering och drift av vattenkraftproduktionen..

2. HYDROLOGISKA PROGNOSTJÄNSTENS UTVECKLING

SMHIs hydrologiska prognosverksamhet har sedan 1950-talet utvecklats i takt med vattenkraftindustrins behov. Efter den besvärliga vårfloden i Bergslagen 1977 ökade kraven på bäftre prognostjänst.

Ytterligare ett antal stora flöden efter 1977 har aktualiserat behovet av modellbaserade flödesprognoser. De viktigaste flödena visas i tabell l.

Tabell l. Större flöden från 1977 till dags datum ÅR OMRÅDE/ÄLV ANM

1977 Bergslagen, södra Norrland, sydsvenska Vårflod höglandet

1980 Helge å, Lagan m fl Vinterflod

1981 Voxnan, Ljusnan Sommarregn

1983 Indalsälven Höstflod

l98l4,85,86 Torne älv m fl Vårflod, svår isgâng 1985 Roxen Vârflod

1985 Klarälven, Dalälven, Voxnan, Ljusnan Höstflod

1985 Helge å Vinterflod

1986 Dalälven, Voxnan, Gavleån, Jädraån, Vårflod Testeboån m fl

Vid dessa flödestillfällen har SMHI etablerat kontakt med länsstyrelserna och via dessa indirekt med de berörda kommunerna. l vissa lägen har SMHl haft direkt kontakt medkommunerna.

l de större reglerade vattendragen finns i allmänhet en regleringsförening med för regleringarnas skötsel och drift mycket kompetent personal. Samarbetet mellan de olika regleringsföreningarna och SMHI är gott, men beroende på älvens hydrologiska särart, mer eller mindre intensivt.

l samband med översvämningar ombeds ofta SMHI hjälpa regionala organ med råd och prognoser. Likaså ombeds SMHI delta i planerings- och övningsverksamhet inför flödessituationer. Förutom övrigt arbete med prognoser och mätningar under höstfloden 1985 förstärkte t ex SMHI på begäran katastrofledningen i Kopparbergs län med en erfaren hydrolog.

SMHIs hydrologiska prognostjänst har utvecklats inom ramen för institutets uppdragsverksamhet och endast mycket begränsade medel ur SMHIs bidragsanslag kan disponeras för den allmänna hydrologiska prognosverksamheten. Dessa medel utnyttjas huvudsakligen för att hjälpligt följa den allmänna hydrologiska situationen i landet. Kostnaderna för SMHIs arbetsinsatser vid översvämningarna hösten 1985 kunde därför ej täckas via SMHIs bidragsanslag utan reglerades först sent i efterhand genom tillskott av externa medel.

SMHI har således idag inte resurser för att hålla en översiktlig allmän prognosberedskap av nämnvärd omfattning eller att aktivt deltaga med prognoser och varningar i den utsträckning som erfordras vid stora flöden. Ej heller har SMHI allmänna medel i sådan omfattning att de kan disponeras för att förstärka lokala eller regionala organ i akuta situationer.

Det bör även framhållas att en noggrann genomgång av behovet av observationer samt modellberäkningar för prognoser över vattenföring och vattenstånd i flödessituationer saknas i vårt land. Likaså saknas en landsomfattande plan för delgivning av prognoser och varningar till myndigheter, företag m m samt sättet för delgivningar.

3. HÖSTFLODEN 1985 De senaste årens flöden har främst i södra Norrland och norra Svealand orsakat stora skador på dammar, broar, vägar, bebyggelse m m. Enbart skadorna orsakade av höstflödet 1985 kan uppskattas överstiga 200 miljoner kronor. Ändå var detta flöde inte unikt vad beträffar vattenföringar och nederbördsmängder sett över något större arealer. l tabell 2 redovisas de högsta observerade vattenföringarna i Dalälven vid Fäggeby (Långhags kraftstation) under perioden 1852 till 1985. Det bör noteras att vattenföringen 1985 på denna plats överträffats ett flertal gånger under den aktuella perioden samt att de högsta värdena är avsevärt större än 1985 års vattenföring. Dalälven började regleras 1920. Observationerna före respektive efter detta år är därför inte helt jämförbara.

Tabell 2 De största observerade vattenföringama vid Fäggeby i Dalälven sedan 1852 År Vatteniöring (m3/s) 1860 Z 61616 1916 2 410 1899 2 026 1931 l 775 1890 I 629 1867 l 595 1910 I 582 1927 l 560 1895 l. 536 1924 l 527 1852 l 496 1985 l 495

Nederbördsförhållandena i samband med höstflödet 1985 var inte heller unika. Det visar en studie av de svenska nederbördsobservationerna som genomförts av Flödeskommittén. Studien omfattar nederbördsobservationer sedan 1881 i området norr om sjöarna Mälaren och Vänern. För perioden 1926 - 85 har maximala nederbörden under 24 timmar över 1000 respektive 10 000 km? beräknats. De största värdena redovisas i tabell 3. Den största nederbörden under 24 timmar över l 000 km? vid höstflödet 1985 har beräknats till 83 mm. Det kan noteras att detta värde ej är tillräckligt stort för att tas med i tabell 3 och avsevärt mindre än det största värdet i tabellen M0 mm.

till de i vissa områden höga vattenföringarna och stora skadorna Anledningen 1985 är kombinationen av stor nederbörd, fyllda naturliga och artificiella vattenmarkvattenförhållanden. Sådana situationer finns det magasin samt mättade för en välorganiserad hydrologisk prognostjänst att varna för , goda möjligheter så att skadeförebyggande och skadebegränsade åtgärder kan vidtas av aktuella företag och myndigheter.

Tabell 3

Stora arealnederbördsmängder norr om de mellansvenska sjöarna 1926 - 1985 (Maximal 24 h nederbörd)

;ggg-03-20

1932-06-03 1957-07-20 90 1967-08-ll 73 0 90 1930-07-21 71 ;ggg-os-21

Av tabell 3 framgår bl a attaugusti 1960 var en nederbördsrik period med 3 noteringar i tabellen. Dessa härrör från två olika vädersituationer.

Den första inträffar den l6 augusti. Mycket nederbörd föll i samband med ett tämligen stationärt lågtrycksområde som täckte mellersta Sverige. Nederbörden, kopplad till en varmfront, låg länge kvar över västra Dalarna, Härjedalen och Jämtland. De största nederbördsmängderna föll i ett område väster om Storsjön.

Den andra vädersituationen gav två nederbördsmaxima, ett i norra Norrlands kustland och ett i fjällområdet.

Ett lågtryck rörde sig under fördjupning norr ur över Östersjön till Bottenviken. Till lågtrycket hörde ett omfattande nederbördsområde som gav riklig nederbörd i östra Götaland, Svealand, Norrland och västra Finland.

Nederbördssituationen medförde kraftiga flöden i många vattendrag dock ej rekordhöga. Vid t ex vattenföringsstationen Kåge i Kågeälven dvs i den del av Västerbotten som fick mest nederbörd uppmättes en vattenföring på 61 m3/s den 2l augusti. Det är en lägre vattenföring än vid ett normalt vårflöde och betydligt lägre än det högsta uppmätta augustiflödet från 1954 på 108 m3/s. Detta hänger samman med att en stor del av nederbörden magasinerades i marken eftersom markvattenmagasinet inte var fullt. När marken mättats med vatten sjunker vattnet ned till grundvattenmagasinet som då fylls på. l takt med att grundvattenytan stiger ökar utströmningsområdena till yta och vattendragen tillförs alltmera vatten. Vid ett kraftigt regn beror alltså ett omådes respons på hur väl fyllda de naturliga vattenmagasinen är.

li. HYDROLOGISKA PROGNOSVERKTYG

l början av 1950-talet utvecklades olika statistiska samband för att beräkna vårflödesvolymerna till vissa kraftverksmagasin. Under slutet av 1970-talet gjordes förbättringar av beräkningsmetoden, och den kallas nu arealindexmetoden. Den används regelbundet på uppdrag av kraftindustrin för prognoser av vårflödesvolymen till ca 50 magasin i Sverige. Med arealindexmetoden finns ingen möjlighet att beräkna vårflodstoppens maximala storlek eller vid vilken tidpunkt som flödet kommer.

Behovet av mera detaljerade prognoser, t ex flödets start, kulmination och utsträckning, är dock stort. Dessutom måste man kunna göra beräkningar av rena regnflöden och kombinationsflöden av regn och snösmältning. För detta ändamål har SMHI utvecklat en matematisk avrinningsmodell den sk HBV-modellen .

HBV-modellen är en begreppsmässig modell, vilket innebär att den på ett förenklat sätt försöker avbilda och beskriva ett avrinningsområde och dess hydrologiska förhållanden. Modellen kräver som indata dagliga värden på lufttemperatur och nederbörd och arbetar med att dygnsvis beräkna hur snömagasinet, markvattenmagasinet och grundvattenmagasinet förändras och vilken vattenföring som detta resulterar i. Modellen måste kalibreras till varje enskilt avrinningsområde så att man empiriskt fångar in områdets hydrologiska karaktär. För detta krävs kontinuerliga mätningar av vattenföring, lufttemperatur och nederbörd under ett antal år.

Vid en internationell jämförelse mellan hydrologiska prognosmodeller, genomförd av WMO (World Meteorological Organization) 1983, visade sig HBV-modellen hålla högsta internationella standard. Modellen används eller har använts för specifika projekt inte bara i Norden utan även i ett flertal andra länder.

l visar de ca 30 områden i Sverige där flödesprognoser f n utförs med HBV- Figur modellen. Av dessa områden kan ungefär hälften utnyttjas för varningar i flödeskänsliga vattendrag. Resterande områden utnyttjas i princip enbart för drift av

vattenkraftanläggningar.

dem För att få ett korrekt utgångsläge för prognoserna samt kunna kontrollera erfordras även observationsdata i realtid. Sådana erhålls från meteorologiska observationsstationer, vattenföringsstationer samt kraftverk.

Den hydrologiska prognosen bygger på en meteorologisk flerdygnsprognos. men det är idag möjligt att erhålla Huvudsakligen utnyttjas S-dygnsprognoser meteorologiska 7-dygnsprognoser vanligen med godtagbar säkerhet. Detta beror till det europeiska meteorologiska räknecentret i Reading i på SMHIs anknytning England. Centret, som drivs gemensamt av 17 stater, har bl a som målsättning att utveckla Fortfarande förekommer dock tillförlitliga lO-dygnsprognosen nederbördsprognoserna, speciellt vid de ganska stora fel i de kvantitativa extrema Internationellt satsas dock mycket på forskning inom regntillfällena. detta område. Den hydrologiska flödesprognosen kan göras något längre än den vilket innebär att det idag går att erhålla flödesberäkningar för meteorologiska, i tiden. FigurZ visar en flödesprognos som upp till drygt en vecka framåt utfördes för Västerdalälven, strax uppströms översvämningskänsliga Vansbro, under vårfloden 1986.

Förutom ovan nämnda prognostyp används också en metod som bygger på års väderutvecklingar. Metoden, som huvudsakligen används i samband tidigare med vårfloden, bättre framförhållning, upp till 2 månader, men ger betydligt beskriver inte flödesförloppet i detalj.

situationen har SMHI För att på ett enkelt sätt följa den aktuella hydrologiska även utvecklat en daglig (synoptisk) vattenbalanskarta, som ger en översiktlig och samtidig beskrivning av de hydrologiska förhållandena i Sverige. Kartan baserar sig på information från ca 160 dagligen rapporterande väderstationer.

Vattenbalanskartan används sedan 1981 operationellt på SMHI som underlag vid utseendet av en kartbild. Kartan riskbedömningar. Figur 3 visar det principiella och tas fram dagligen och i varje redovisad punkt beräknas snö-markvattengrundvattenförhållanden.

Kostnaderna av här nämnda prognosmetoder och hjälpmedel har för utvecklingen till stora delar bestridits av vattenkraftindustrin.

5. UTBEDNINGSBEHOV

Nyttan med hydrologiska prognoser och varningar hänger intimt samman med mottagarens förståelse av budskapet. På länsstyrelserna och i kommunala organ finns endast i undantagsfall personal med hydrologisk kompetens och problem har uppstått när mottagarna av prognoser och varningar inte till fullo förstått innebörden av dessa. Det är uppenbart att redan en enklare utbildning för mottagarledets personal skulle vara mycket värdefull.

Bland regleringsföreningarnas driftpersonal finns i regel en god baskunskap i hydrologi. Fortbildningen kan dock i vissa fall vara eftersatt. Under det senaste året har SMHI på uppdrag av VASO genomfört en kortare utbildning för ca 100 vattenkraftplanerare och driftingenjörer. Kan denna utbildning upprepas med jämna mellanrum så torde den fylla det behov som finns.

6. FRAMTlDA HYDROLOGISK PROGNOS- OCH VARNlNGSTJÄNST

6.1 Omfattning

Det hydrologiska prognos- och varningssystemet föreslås bli rikstäckande. Systemet baseras dels på den dagliga vattenbalanskartan som ger en helhetsbild av det hydrologiska läget i Sverige, dels på beräkningar med HBV-modellen för detaljerade flödesberäkningar i speciellt utvalda vattendrag.

Beräkningar med HBV-modellen utförs mot en förutbestämd punkt i ett vattendrag med tillhörande tillrinningsområde. Områdesstorleken varierar men är i allmänhet mellan 100 km? och 1+000 kmZ. F n är HBV-modellen i många reglerade älvar kalibrerad för punkter av speciellt intresse för vattenkraftindustrin, och kriteriet för vilka områden som kalibreras är av ekonomisk och skadeförebyggande natur. Som exempel kan nämnas att HBV-modellen inte är kalibrerad för Voxnan (3 000 km?) medan den används på ett så litet område som Sillre i Indalsälven (230 kmz).

Omfattningen av den framtida prognos- och varningstjänsten styrs i hög grad av antalet områden där flödespro noser kan bli aktuella. Lämplig storlek för ett prognosområde är ca Z 000 km . Större områden bör delas upp i delområden på något lämpligt sätt. Av de ca 30 prognosområden som finns idag (se figur l) är ca hälften belägna i översvämningskänsliga vattendrag. En mycket översiktlig bedömning av de nya prognosområden som kan komma ifråga, ca 70 st, framgår av bilaga l. Med de 30 existerande områdena innebär det att ett framtida system kan komma att omfatta ca 100 prognosområden.

Antalet framtida prognosområden ligger till grund för de följande diskussionerna om behovet av observationsstationer. Detta innebär naturligtvis också att kostnaderna i hög grad styrs av antalet områden. SMHI genomför f n i samarbete med vattenkraftindustrin en detaljerad analys av observationsbehovet i två älvar, Dalälven och Umeälven.

HBV-modellen kalibreras mot dygnsvisa vattenföringsobservationer registrerade vid en mätstation eller vid ett kraftverk. För de 100 tänkta områdena hämtas vattenföringsobservationerna i ca hälften av fallen från kraftverk. SMHIs nuvarande nät av vattenföringsstationer kommer inte att räcka utan ca 10 nya stationer behöver inrättas. Eftersom datainsamlingen ska ske i realtid bör kraftverk och vattenföringsstationer förses med utrustning för automatisk dataöverföring.

HBV-modellen kräver ingångsdata i form av nederbörd och lufttemperatur. Normalt behövs observationer från ca 3 mätstationer per område, vilket innebär totalt 300 stationer för de 100 tänkta områdena. Erfarenheter visar att man vid extrema situationer måste räkna med ett visst databortfall varför en viss säkerhetsmarginal bör finnas. Detta kan dock inte med säkerhet fastläggas förrän en detaljerad planering har gjorts.

2141;

6.2 Organisation

Hydrologisk prognosverksamhet i den omfattning som föreslagits i 6.1, kräver att modern datorteknik och automatiska stationer används i stor utsträckning. SMHI

föreslår att ett regionaliserat datainsamlingssystem byggs upp. Lämpliga för var och en av de stora älvarna. För regionala enheter är avrinningsområdet beredskapsplan. Vid varje älv byggs en älvcentral upp med tillhörande älvcentralen sker den rutinmässiga_datainsamlingen från automatiska t ex vattenstånd. För att snabbt kunna åtgärda databortfall bör mätstationer, älvcentralen också ansvara för service av dessa stationer. Data från meteorologiska stationer som är lämpliga att ingå i SMHIs ordinarie observationsnät insamlas dock av SMHI. I de kraftproducerande älvarna bör älvcentralen läggas vid ett driftkontor där det finns lämplig personal för ändamålet.

I områden där större vattenkraftanläggningar saknas finns ingen självklar älvcentral. SMHI bör ha hela ansvaret för dessa områden.

SMHI föreslås få förstärkt funktion som nationell hydrologisk prognoscentral. Dataflödet från älvcentralerna in i SMHIs datorsystem. Där går i nära realtid och statistiskt material samkörs informationen med väderprognoser hydrologiskt SMHI föreslår dessutom att varje älvcentral eller till hydrologiska prognoser. kombination av älvcentraler förses med datorer och programvara som gör det och alternativa prognoser för möjligt att i egen regi göra modellsimuieringar driften av vattenkratanläggningarna i den egna regionen. Principen för dataflödena redovisas i figur ä.

SMHI föreslår att institutet ges i uppgift att bevaka och varna för extrema situationer. En sådan beredskap skall vara rikstäckande och hydrologiska Vid extrema situationer bedömer inkluderar även älvar med egna älvcentraler. eller länsstyrelsens försvarsenhet har SMHI att regleringsföretag (älvcentral) stor nytta av att ha tillgång till en kvalificerad hydrolog på platsen. SMHI föreslår därför att institutet ges i uppdrag att vid tillfällen av katastrofkaraktär

på platsen biträda räddningsledningarna.

SMHI föreslår vidare att institutet ges i uppgift att svara för en grundläggande hydrologisk utbildning med inriktning på flödessituationer för personal från länsförsvarsenheter samt för brandchefer i kommuner med styrelsernas SMHI avser också att med kraftindustrin diskutera en flödeskänsliga vattendrag. permanentning av de fortbildningskurser som redan startat.

6.3 Erforderliga tekniska hjälpmedel

SMHIs meteorologiska observationsnät består dels av automatiska mätstationer, dels av stationer där observationer Mätvärden från de görs av observatörer. stationerna insamlas av en dator en gång varje halvtimme. De automatiska bemannade stationerna består av sk synoptiska stationer, där observationer samt av utförs var tredje timme och omedelbart rings in till insamlingscentraler, klimatstationer, där observationerna i regel görs en gång per dag samt rapporteras månadsvis pen post.

i första hand data från de Den hydrologiska prognostjänsten utnyttjar automatiska och de synoptiska stationerna. Därefter utnyttjas SMHIs enklare klimatstationer och nederbörd) i lämplig utsträckning. Här måste (lufttemperatur Detta kan skegenom att vissa dock snabb datainsamling organiseras.

synopobservatörer får lokalt insamlingsansvar för ett antal klimatstationer. Vissa av SMHIs synoptiska observationsstationer är utrustade med sk MANDATterminaler, vilket är en liten dator med knappsats ansluten till observatörernas telefoner. Dessa MANDAT-terminaier lämnar vid uppringning från en insamlingsdator på SMHl eller annan plats de uppgifter som registrerats i terminalen. Vissa klimatstationer kan behöva utrustas med MANDAT-terminal om hydrologiska prognostjänsten byggs ut.

Som tidigare nämnts kräver HSV-modellen vattenföringsdata i realtid. i de fall vattenföringsdata hämtas från kraftverk måste snabb dataöverföring av vattenståndet i regleringsmagasinet, liksom vattenföringen genom kraftverket, ordnas. För de områden där flödesdata tas från peglar bör dessa förses med automatisk dataöverföring.

För gränsområden kan observationer från Norge och Finland behövas. Datautbytet sker redan idag via GTS (Global Telecommunication System) mellan SMHl och motsvarande myndigheter i respektive land.

Datainsamlingen bör arrangeras så att informationen från ett huvudflodområde samlas in till en älvcentral. Den nationella centralen kommunicerar med de olika älvcentralerna dator till dator. Dataflödena framgår av figur 5.

De hydrologiska prognosberäkningarna utförs på persondator. Sannolikt kan sådana användas i ett framtida operativt system såväl på SMHl som på respektive älvcentral. Persondatorerna förses med kommunikation så att översändning av data mellan SMHl och älvcentalerna möjliggörs.

6.14 Resursbehov samt kostnadsuppskattning

SMHI föreslår att kostnaderna för den svenska hydrologiska prognos- och varningstjänsten fördelas mellan statsverket och kraftindustrin. Principen för kostnadsfördelningen föreslås bli sådan att statsverket svarar för kostnaderna för de områden som är outbyggda och där kraftintresset är svagt. Kostnaderna för övriga delar av landet läggs på kraftindustrin.

l ett första skede ges SMHl i uppdrag att bygga ut prognos- och varningstjänsten i de icke reglerade vattendragen och i de vattendrag där kraftintresset är litet. En plan för denna utbyggnad kan redovisas före den l oktober 1987.

Arbetet kräver till att börja med investeringar i form av upprättande av nya observationsstationer, systemutveckling, modellkalibreringar, utbildning av mottagarledet etc. Efterhand ökar kostnaden för drift, systemunderhåll, ersättningsanskaffningar etc till att efter ca 5 år vara de helt dominerande kostnaderna. För att uppnå detta krävs ett årligt anslag på 3 miljoner kronor i 1987 års penningvärde. Efter investeringsskedet bedöms kostnaderna översiktligt fördela sig på följande sätt

Datainsamling, drift av stationsnät l Mkr Systemutveckling och systemunderhåll 0,5 Mkr Prognos- och varningsverksamhet 1,5 Mkr

SMHI föreslår vidare att institutet ges i uppdrag att tillsammans med kraftindustrin utreda omfattning, teknisk utformning, ansvarsfördelning och kostnader för prognos- och varningstjänsten i resterande delar av landet. Utredningsarbetet bör genomföras skyndsamt och en delrapport avseende 2 älvar, Dalälven och Umeälven, bör redovisas till regeringen senast den l oktober 1987 samtidigt med en plan för fortsatt utrednings- och uppbyggnadsarbete.

7. SAMMANFATTANDE FÖRSLAG

Sammanfattningsvis föreslår SMHI att:

den hydrologiska prognos- och varningstjänsten vid SMHI byggs ut till ett

rikstäckande system. Älvcentraler inrättas för större vattendrag.

realtidsdatainsamling och beredskapsplaner byggs upp älvvis med utnyttjande av den kompetens och de resurser som finns vid de utbyggda älvarnas vattenregleringsiöretag. I övriga vattendrag svarar SMHI för verksamheten.

SMHI ges ett särskilt uttalat ansvar för att bevaka och varna för extrema hydrologiska situationer.

SMHI ges i uppdrag att verka för utbildning av personal på älvcentralerna och i förekommande fall personal på länsstyrelsernas försvarsenheter.

SMHI tillförs ekonomiska resurser för prognos- och varningstjänstens uppfördelas mellan vattenkraftindustrin och statsverket. byggnad. Kostnaderna Statsverkets andel avser vattendrag med inget eller mycket litet vattenkraftintresse och uppgår till ca 3 milioner kronor per år. Kostnaderna för kraftindustrin fastställes efter utredningar vattendrag för vattendrag genomförda gemensamt av SMHI och kraftindustrin.

TRÃNGSL Figur 1. Skuggade partier visar områden där operationeHa hydr010giska prognoser med HBV-modeHen utförs (april 1987)

2h8

TEMP (C) 20 - 0 -ggn G (M3/S) observerad °°° mode11beräknad T ?HO-- 180-- 120-- G0 ° & & å ål 3 3 2 3 a 3 5

å g å å a ål a å a ; l: 2 o 3 u 2 u 2 :n 2 c 2 :I D O O O D C 9

a 3 2 2 e 2 2 2 2 3 2 e 2 3 3 2 2 2 2 8 2 PHUGNOS

2. Hydrologisk f1ödesprognos utförd med HBV-mode11en för Figur Stadarforsen, Västerdalälven under vårfioden 1986. Den översta kurvan visar Iufttemperatur, och de två nedre kurvorna visar vattenföring varvid tunn kurva är observerad och tjock kurva är modellberäknad. Fram t 0 m 860504 utförs beräkningarna med observerade klimatdata, därefter med prognoserade. Därvid har två olika temperaturutveckiingar testats för att se viiken effekt detta får på ku1minati0nsf1ödet. De två prognoserna kan jämföras med utfa11et, som i figuren är inlagt med en tunn, streckad linje.

30 20 ä 10 LOFSDÅLEN

RURBÃCKSNÃS

Dala-Järna

Figur 3. Synoptisk vattenbalanskarta för Daiäiven. Varje svart stapei representerar en synoptisk kiimatstation och visar i detta exempei aktue11t snömagasin. Statistiska data (max, medei, min och kvartiler) representeras av symbolen strax höger om resp stapei. Förutom snömagasin kan man presentera markvattenoch grundvattenförhåiianden samt karakteristiska fiöden. I framtiden kan det dessutom b1i möjiigt att komplettera kartan med en väderprognos för att på så sätt erhåiia snabba fiödesvarningar.

HYDROLOG|SKT .OBSERVATIONS-

OCH PROGNOSSYSTEM

Fülfsfutioner Kram

[:k°::*\-----u.

4._______---ir

O. . ALVCENTRAL

nx\g_

Vuffenreglerigmgsföretug

W

x

eller kraftf0re+a9

\ \

w\

\\\

NATIONELL CE NTRAL

SMHI

Figur 4. Hydrologiskt observations- och prognossystem. Pi1arna visar möj1iga datakommunikationsvägar mellan fä1tstationer, reg1eringsföretag, ä1vcentra1 och SMHI.

VATTENFÖR|NGS-/VATTENSTÅNDSPROGNOSER

FRÅN SMH| TlLL ÄLVCENTRAL

OBSERVATIONER VÄDERPROGNOSER DATABASER

VAT TENFÖRINGSV VATTENSTÃNDSPROGNOSER

|_(_lor- Qol- Ume- Skeuef-lule-

olven alven Lusnonljmgonllndols-Ãnger- oxnon alven monülv älven feülv. älven

TRÄNGS- TDRRÖN LET JUVELN STADAR- ANJAN FOR_S_EN sennen- ROTALVEN SJON ., sun- KALLSJCN UN EN GR DA

r ALV CENTRAL

KLARALvE__N

DALALVEN | | LJUSNAN IVOXNAN LJUNGAN INDALSÄLVEN ALTERNATIVA

ÃNGERMÅNÅFYEN

pgogmg- UMEALVEN N

BERÄKN|NGAR SKELLEFTEÅLVEN

LULEÃLVEN

Figur 5. Datakonmunikationsvägar som utnyttjas då en hydro1ogisk prognos görs. Klimatobservationer och väderprognoser konrner tiH SM-II där den hydrologiska prognosen görs. Denna sänds över tiH berörd ä1vcentra1 som i sin tur har möjiighet att testa vi1ken effekt alternativa väderutveckhngar får på f1öden eHer magasinsnivåer.

1. Förteckning över nya. ej tidigare ka1ibrerade prognos- Biiaga områden. De här utvalda vattendragen grundar sig på en mycket översiktlig bedömning.

tvâ-mhz: o I

aâ§;â%§ñ%3Z352å.

_

.Ågççäo/II/øm e t:

4333*f3$›50

å

%§§5%$35?14“-

JIIII||z›zga; o. ,

,

Bilaga 1 forts.

§9!§-5t!§SK§9§ yt°” v7sar Y g operati0ne11a områden (april -87).

Iuns-§t:eská9s ytor

v7sar ?0resTagna nya områden.

Ruggge ytor visar ka1i- Brerade områden utom operativ drift.

Observera att Västerda1ä1ven, Usterdalälven och Gav1eån redan idag har operationella prognosområden (se figur 1) vilka på kartan brutits ned i mindre enheter.

På kartan är föreslagna mindre kustområden i Norrbotten, Västerbotten, Medelpad, Små1and och Skåne ej in1agda.

Statens 1987

offentliga utredningar

l

Kronologisk förteckning

Otñllbörlig efterbildning. Ju. 52. Folkrörelsemas lotterier och spel. Jo.

NZ Dödsboägande och samagande av jordbniksfastighet . Kumpetcnsu . kiingcuefter läkarexamen. S.

m.rm. Ju. 54. Kompetensutvecklin gen efter läkarexamen. Lámgtidsutredningen 87. F1. Huvudbilaga - Málbeskrivningar. S. En ny kyrkolag m. m. Del l. C. . Efterlevandepension. S. En ny kyrkolag m. m. Del 2. C. 56. Ekonomiskt stöd till arbetslösa. A.

PPWH9M?9

Follkstyrelsens villkor. Ju. . Sverigebilder-l7 svenskar ser på Sverige. UD. Barnets rätt. Ju. 58. Försäkringsväsendet i framtiden. F1. Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. UD. 59. Ansvarsgenombron mm. Ju. Den svenska totalförsvaret inför 90-talet. Fö. . lnformationsförsörjrting för _ lndrivningslag m.m. 171. vetenskap och teknik. U ._. .. Skyddfor det väntade barnet. Ju. . Knivförbud. Ju. Legitimation för vissa kiropraktorer. S. 62. Ny arvs- och gavoskattelag. F1. Översyn av rättegångsbalken 3. Ju. 63. Vidaresändning av satellitprogiam i kabelnät. U. Mordet på Olof Palme. Ju. . Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. ____ Miljöskadefond. ME. ME. Begravningslag. C.

3U§3§r$5§;5M›wN

Franchising. Ju. Intemationella familjeräasfrágor. Ju. Varannan damernas. A. Läkemedel och hälsa. S. N Äldreomsorg i utveckling. S. Misshrukama Socialtjänsten och Tvånget. S. Medicinteknisk säkerhet. S. Produktsäkerhetslag. Fi. . Ökat kommunalt väghållningsansvar. K. . Enskilda vägar. K. lå . Skeppslega till utlänning. Tillstånd, dispenser. Haggskifle. K. Bistånd för bättre miljö i u-land. UD. 29. Stöd Lill näringslivet. Fi. 30. Fel i fastighet. Ju. . lntegritetsskyddet i informationssamhället 4. Ju. 32. För en bättre miljö. ME. . 33. Jumer vi är tillsammans. Del l. C. . Ju mer vi är tillsammans. Exempelsamling. Del 2. C. . Ju mer vi är tillsammans. Underlag för reformer samt förslag. Del 3. C. För en bättre miljö. Miljövârdsfamiljen. Myndigheter och författningar. ME. 37. Stödet till bam- och ungdomsförertingar. C. . Arkiv för individ och Iniljö. U. 39. Studiemedel. U. 40. Datorisering av tullens export- och importrutiner. Ft

. Fasta Öresundsförbindelser. K.

42. Miljökonsekvenser av fasta Öresundsförbindelser. K. 43. Snabbare körkortsingripanden mm. K. . Livsmedelspñser och livsmedelskvalitet. Jo. Översyn av mervärdeskatten. Del XI. Fl. . Översynav rättegångs” .4.Ju. 47. skäliga lokalhyror och trygghet i besittningen. Bo. 48. En nytt plan- och bostadsverk. Bo. 49. Svexigeinfomtationen och vissa publikationer. UD. 50. Högskolans jomnalistutbilcirting. U. . Ljudoch bild för eftervärlden. U.

Statens 1987

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Finansdepartementet Otillbörlig efterbildning. [1] Lángtidsuuedxtingen 87. [3] Dödsboägande och samägande av jordbruksfasüghet Indrivningslag mm. [10] mm. [2] Produktsäkerhetslag. [24] Folkstyrelsexis villkor. [6] Stöd till näringslivet. [29] Barnets rätt. [7] Datorisering av tullens expon- och imponrutiner. [40]] Skydd för det väntade barnet. [l l] Översyn av menrärdeskauen. Del X1. [45] Översyn av rättegångsbalken 3. [13] Försäkringsvâsendet i framtiden. [58] Mordet på Olof Palme. [14] Ny arvs- och gávoskanelag. [62] Franchising. [17] littemationella familjerattsfrágor. [l 8] Utbildningsdepartementet Fel i fastighet. [30] Arkiv för individ och miljö. [38] lntegrinetsskyddet i informationssamhâllet 4. [31] Studiemedel. [39] Översyn av ränegángsbalken 4. [46] [50] Högskolans journalistntbildning. Ansvarsgenomlxott m.m. [59] Ljud ochbild för eftervärlden. [51] Knivförbud. [61] Informations!” och teknik. [60] örsörjning för vetenskap Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät. [63] Utrikesdepartementet Svenska ibrsvarsindustrins utlandsverksamhet. [8] Jordbruksdepartementet Bistånd för bättre miljö i u-land. [28] Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. [44] Sverigeixifomiationen och vissa publikationer. [49] Folkrörelsemas louericr ochspel. [52] Sverigebilder-17 svenskar ser på Sverige. [57]

Arbetsmarknadsdepartementet Försvarsdepartementet Varannan damernas. [19] Det svenska totalförsvaret inför 90-taleL [9] Ekonomiskt stöd till arbetslösa. [56]

Socialdepartementet Bostadsdepartementet Legitimation för vissa kiropraktorer. [12] skäliga lokalhyror och trygghet i besittningen. [47] läkemedel och hälsa. [20] Ett nytt plan- och bostadsverk. [48 ] Aldreomsorgi utveckling. [21] Missbrukama Socialtjänsim odi Tvánget. [22] Medicinteknisk säkerhet. [23] Civildepartementet Kompetensutvecklingm efter lâkarexamert. [53] En ny kyrkolag m. m. Del l. [4] Kompetensutvecklingeu efter läkarexamen. Huvudbilaga En ny kyrkolag m. m. Del 2.[5] - Målbeskrivrtingar. [54] Begravningslag. [16] Efterlevandepension. [55] Ju mer vi är tillsammans. Del 1.[33] Ju mer vi är tillsammans. Exempclsamlingbcl 2. [34] Ju mer vi är tillsammans. Underlag för reformer samt Kommunikationsdepartementet förslag. Del 3. [35] Ökat kommunalt väghállningsansvar. [25] - Stödet till bam- och ungdomsförcningar. [37] Enskilda vägar. [25] Skcppslega till utlänning. Tillstånd, dispenser. Haggskifte. [27] Miljö- och Energidepartementet Fasta Öresundsförbindelser. [41] Miljöskadefond. [15] Miljökonsekvenser av fasta Öresundsförbindelser. [42] För en bättre mms. [32] Snabbare körkortsingripandezi m.rn. [43] För en bättre mil jo. Mil jövárdsfamiljert. Myndigheter och författningar. [36] Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. [64]

KUNGL. Blâl..

1987 41-2

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91-38-10074-6 ISSN 0375-25OX