Vapenfriprövningens effekter en undersökning av tillståndsärenden 1980-1989 : betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

His . L

144;

Vapenfriprövningens

effekter

En av tillståndsärenden

undersökning

1980-1989 man

\,‘ W 1% 1575 15 IR Betänkande av om utredningen utvärderingen av vapenfriprövning

SOM

1990: 81

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/7 39 96 30 Telefax: 08D 39 95 48

Publikationerna kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10647-7 OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1990

se

Statens offentliga utredningar

w w 1990: 8 1

E34 Försvarsdepartementet

Vapenfriprövningens

effekter

En

undersökning

av tillståndsärenden - 1980 1989

Betänkande av om utredningen utvärderingen av vapenfriprövning Stockholm 1990

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/7 39 96 30 Telefax: 08D 39 95 48

Publikationerna kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10647-7 OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1990

Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 16 mars 1989 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utvärdera effekterna av prövningsförfarandet i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst.

Departenentschefen förordnade den 12 april 1989 kanslichefen vid vapenfrinämnden Stig Nyberg till särskild utredare.

Att som experter stå till utredningens förfogande förordnades 1989-12-12 professorn Jan Agrell, pastorn Ruben Janarv, numera kanslirådet Björn Janson och departementssekreteraren Maud Rotondo.

Utredningen har biträtts av assistenterna Vera Bäcksin och Ralph Armér.

Byrådirektören Birgitta Olofsson har på utredningens uppdrag utarbetat en särskild promemoria om vapenfrifrågan i våra nordiska grannländer.

Härmed överlämnas utredningens betänkande Vapenfriprövningens effekter ( ).

Experterna ansluter sig till de synpunkter som framförs i betänkandet. Stockholm i september 1990 Stig Nyberg Jan Agrell Ruben Janarv Björn Janson Maud Rotondo

FÖRKORTNINGS- ocn ORDFÖRKLARINGAR

befrielse från värnplikt eller vapenfri tjänst bekräftelse sökanden bekräftar skriftligen till vapenfrinämnden sin inställning till vapenbruk och att han är villig att fullgöra vapenfri tjänst, jfr frikallelse BERE kod i personpost = beredskapsregistrering beredskapsregistrering registrering för kommande placering i krigsbefattning inom totalförsvaret betänkande offentlig utrednings förslag etiker vapenfrisökande som anför andra skäl än religiösa f.d. vapenfrisökande värnpliktig med avslagen vapenfriansökan FORB kod i personpost = krigsförbandskod frikallelse äldre benämning på befrielse fullföljd vapenfriansökan sökanden har genomfört utredningssamtal med utredare GU grundutbildning, grundläggande Värnpliktseller vapenfriutbildning Ins värnpliktsinskrivning intyg intyg från annan person om sökandes inställning till vapenbruk korrelation statistiskt samband, överensstämmelse krigsplacering placering i krigsbefattning inom totalförsvaret milo Södra militärområdet milo västra militärområdet

mO¢ln

milo Östra militärområdet milo Bergslagens militärområde milo Nedre Norrlands militärområde mile ön Övre Norrlands militärområde

personpost registerutdrag om Värnpliktig eller vapenfri PMYN kod i = personpost krigsplaceringsmyndighet RU repetitionsutbildning för värnpliktig eller vapenfri sampel statistiskt representativt slumpurval SD spridningsmått i ett sampel SFS Svensk författningssamling signifikant statistiskt säkerställd, ej slumpmässig SHYN kod i personpost = utbildningsmyndighet SST samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund SOU _ statens offentliga utredningar undantagen för viss tid befriad från inkallelse till värnplikt eller vapenfri tjänst UTTA kod i personpost = användbarhet i krigsorganisation varians statistisk variationsvidd VASL kod i personpost = senaste slag av tjänstgöring för vapenfri vitsord betyg enligt tiogradig skala över genomgången värnpliktsutbildning eller vapenfriutbildning och för angivande av lämplighet för befattning yttrande 1 vapenfrisökandes yttrande över utredarens referat av utredningssamtal yttrande 2 vapenfrisökandes yttrande till beslutande myndighet med anledning av utredarens avstyrkande ärendebalans samtliga ärenden som är under handläggning vid en myndighet överklagande begäran hos högre instans om ändring av avslagsbeslut.

SAHANFATTNING

I genomsnitt cirka tre procent av de söker värnpliktiga vapenfri tjänst någon gång under den tid de är värn- - från 18 till 47 pliktiga fyllda år. Den övervägande delen av ansökningarna, fyra av fem, görs i samband med inskrivning eller militär grundutbildning. Endast var femte ansöker inför eller under repetitionsutbildning.

Det nuvarande prövningsförfarandet infördes då cirka 1966, 800 sökte vapenfri tjänst. År 1970 var antalet ansökningar uppe i cirka 2 000 och 1978 drygt 3 000. största antalet hittills, 4 495, registrerades 1983 och sedan dess har antalet långsamt minskat för att 1989 vara 3 074. Variationerna i antalet ansökningar har ett statipositivt stiskt samband med antalet inskrivna och inkallade värnpliktiga. Även avslags- och bifallsfrekvenser har varierat starkt genom åren. I det närmaste alla 94 ansökningar, procent, bifölls 1966 men därefter sjönk andelen bifall drastiskt och 1971 avslogs drygt 71 procent av ansökningarna. Genom åtgärder från vapenfrinämnden, vilken var den tillståndsprövande myndigheten, hade avslagsprocenten 1978 nästan halverats, till cirka 37 procent. Samma år infördes ändringar i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst med m.m., syfte att öka möjligheterna att få tillstånd till vapenfri tjänst. Lagändringen fick omgående effekt på andelen avslag så till vida att avslagsprocenten redan 1979 ännu en gång halverades, nämligen till 17 procent. Men denna förändring blev inte bestående utan för år avvarje steg slagsprocenten och var 1986 nästan 30 procent. Detta fann vapenfrinämnden inte acceptabelt utan genomförde 1986-1987 en översyn av utredningsförfarandet och tillståndsprövningen.

Resultatet av denna översyn blev ändrade instruktioner till vapenfriutredarna Vägledning för utredare i vapenfriärenden - och i (1987) förändringar nämndens arbets-

sätt. Under de båda följande åren ökade bifallsfrekvensen och var år 1989 uppe i 80 procent.

Denna utrednings uppgift har dess direktiv enligt (Dir 1989:14) varit att göra en av utvärdering vapenfriprövningens effekter och att undersöka om och i vilken utsträckning intentionerna bakom 1978 års har lagändring förverkligats.

Utvärderingen har grundats på två statistiskt representativa urval vapenfriärenden från åren 1980-1989.

Dessa båda urval, så kallade av sampel, utgörs

1. Ett tioprocentigt urval avslagsärenden; ett avslagssampel omfattande 823 ärenden och 2. Ett tvåprocentigt urval bifallsärenden; ett bifallssampel omfattande 572 ärenden.

Dessa sammanlagt 1 396 ärenden har med granskats avseende på varje enskilt ärendes förlopp före och efter avslagen vapenfriansökan i avslagssamplet och efter bifallen ansökan i bifallssamplet varefter utfallet har sammanställts i procentuella fördelningar.

Av avslagssamplet har då att framgått

o 21 procent av de som sökt värnpliktiga vapenfri tjänst och fått avslag därefter befriats/frikallats från värnplikt, o 13 procent efter av sitt överklagande avslag eller efter förnyad ansökan fått bifall, o 5 procent begått upprepade värnpliktsbrott och enligt

regeringsbeslut tills vidare inte inkallats,

o 24 procent fullgjort efter ålagd värnplikt avslagen vapenfriansökan samt att o 31 procent av dem som 1980-1989 fick avslag på sin ansökan ännu inte inkallats till värnpliktstjänstgöring.

Om återstående 6 procent saknas uppgifter.

Hot bakgrund av att vart femte avslagsärende efter utredning och avslag resulterar i befrielse/frikallelse, finns det anledning att fråga sig om inte en förnyad prövning av militär tjänstbarhet bör göras innan en vapenfriansökan går till utredning.

Beträffande dem som efter avslagen ansökan fullgjort värnpliktstjänstgöring framgår, att de prestationsmässigt Ninte markant skiljer sig från genomsnittet för alla värnpliktiga om man ser till militära vitsord från tjänstgöringen. De befälsuttagna ligger strax över och övriga strax under medelbetyget 7.

Nästan samtliga, 92 procent, av dem som gjort värnplikt efter avslag har krigsplacerats i befattning eller har förts till personalreserv som krigsplaceringsbara.

Av bifallssamplet framgår att

o 4 procent av de vapenfria befriats/frikallats från vapenfri tjänst, o 1 procent begärt återgång till militärtjänst, o 10,7 procent begått upprepade brott mot lagen om vapenfri tjänst och enligt regeringsbeslut tills vidare inte inkallats samt att 0 uppgifter saknas om en procent av ärendena.

Hed hänsyn till att inriktningen hos den verkställande myndigheten för vapenfria, vapenfristyrelsen, är att den vapenfrie skall inkallas till vapenfriutbildning inom tre år efter medgivet tillstånd, har den fortsatta bearbetningen begränsats till de vapenfria som fick bifall på ansökan åren 1980-1987. Det ursprungliga bifallssamplet har därför reducerats med de bifall från åren 1988 och 1989 som ingick i samplet, dvs. 15 procent. Underlaget för den fortsatta bearbetningen har då utgjorts av registerutdrag, så kallade personposter, för de 451 vapenfria som

beviljades vapenfri tjänst under åren 1980-1987.

Av detta nettosampel bifallsärenden framgår att

o 20 procent av de hade vapenfria genomgått avslutad värnpliktsutbildning före bifall och var av fjärde dessa vapenfriutbildats, o 11 procent men slutfört påbörjat ej militär grundutbildning före bifall och varannan av dessa vapenfriutbildats, o 72 procent genomgått någon vapenfriutbildning (max 407 dagar min 12 dagar), o 53 procent efter utbildning beredskapsregistrerats eller krigsplacerats som samt att vapenfri o 7 procent utan föregående vapenfriutbildning beredskapsregistrerats som vapenfri.

Dessutom genomgick 3 procent vapenfriutbildning vid tidpunkten för undersökningen, december medan 25 1989, procent av de vapenfria som fick bifall 1987 eller tidigare ännu inte varit aktuella för i utbildning vapenfri tjänst.

Förutom den utvärdering av prövningsförfarandets effekter som redovisats i det föregående, skulle utredningen också enligt sina direktiv göra en av de fall där kartläggning värnpliktiga och vapenfria lagförts efter anmälan om överträdelser med anknytning till deras eller tjänstgöring till underlåtelse att Såväl fullgöra tjänst. utvärderingen som kartläggningen skulle därvid ses mot bakgrund av avsikten med 1978 års ändringar i lagen om vapenfri tjänst.

Syftet med denna lagändring var att förenkla prövningsförfarandet, öka möjligheterna till samt vapenfri tjänst minska antalet vägransfall och därmed också antalet fall som medförde fängelsestraff. Hur lagändringen kom att återverka på avslags-/bifallsfrekvenser har redan beskrivits, men den kom också att påverka utredningsverk-

samheten och tillståndsprövningen vid vapenfrinämnden såväl arbetsformer som praxis - och domstolarnas rättspraxis beträffande påföljder för överträdelser enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst.

Av de värnpliktiga som ingår i det undersökta avslagssamplet har cirka fem procent (29 av 823) genom upprepade värnpliktsbrott med påföljder genom regeringsbeslut tills vidare inte inkallats till tjänstgöring. De värnpliktiga som efter avslagen vapenfriansökan vägrat mer än en gång och tills vidare inte skall inkallas utgör 32 procent av samtliga flergångsvägrare under åren 1980-1989. Ytterligare 16 procent av samplets värnpliktiga har vägrat en gång men har därefter frikallats, (34%), fått bifall vid ny ansökan (18%), eller ännu inte inkallats etc.

I fråga om vägransfallen kan en ändring av lagen om vapenfri tjänst inte medföra några drastiska förändringar av den-totala volymen vägrare, eftersom andelen vägrare som ansökt om vapenfri tjänst och fått upprepade påföljder bara utgör knappt en tredjedel av samtliga vägrare. Däremot förefaller det finnas ett samband mellan förändringar i avslagsfrekvensen och antalet vägrare efter avslag, dvs. ökar avslagsprocenten, ökar också antalet som vägrar efter avslag och tvärtom.

Beträffande domstolarnas påföljdspraxis förefaller lagstiftarnas avsikter inte ha förverkligats förrän några år in på 1980-talet. Fram till dess har för påföljden vägran varit mycket varierande, men då börjar Villkorlig dom för förstagångsvägran och sammanlagt fyra månader för ytterligare vägran att framstå som en normalpåföljd.

Den avsedda förenklingen av prövningsförfarandet lät - efter en reaktion 1978-1979 - vänta kortvarig på sig till efter den översyn av utredningsförfarandet och tillståndsprövningen som vapenfrinämnden 1986 gjorde 1987.

Han kan alltså konstatera att först mot slutet av 1980-talet har de intentioner helt förverkligats som fanns bakom 1978 års vapenfrireform. Vi befinner oss i dag i början av en utveckling i detta hänseende och det är därför ännu för tidigt att bedöma vart den kan leda.

1 UPPDRAGET

Det prövningsförfarande som enligt 1966 års riksdagsbeslut är förutsättningen för tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnplikt har genom åren både kritiserats och ifrågasatts. Han har menat att prövningen bör ske under andra former, men röster har bl.a. genom riksdagsmotioner också höjts för att ersätta tillståndsprövningen med ett anmälningsförfarande. Hot denna bakgrund meddelade regeringen i propositionen (1987/88:81) om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst m.m., sin avsikt att låta göra en utredning om vapenfriprövningens effekter, för att därigenom efter tio års tillämpning utvärdera effekterna av 1978 års ändring i lagen om vapenfri tjänst. I mars 1989 fastställde regeringen direktiv för utvärdering av prövningsförfarandets effekter i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst (Dir 1989:14). Av direktiven framgick att en särskild utredare skulle tillkallas och att utvärderingens syfte skulle vara att klarlägga om den sedan 1978 tillämpade ordningen för tillståndsprövning i vapenfriärenden kommit att motsvara avsikten med den 1978 genomförda lagändringen eller om det uppstått effekter som strider mot det angivna syftet att underlätta för värnpliktiga att få vapenfri tjänst. Enligt direktiven skulle ett statistiskt underlag tas fram, framför beträffande avslags-/bifallsfrekvenser vid till-

allt

ståndsprövningar, frekvenser för vägrans- och rymningsförseelser bland värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga, påföljder för dessa förseelser, anmälan till regeringen om sådana ärenden samt i vilken utsträckning lagförda värnpliktiga tidigare sökt vapenfri tjänst (jfr bilaga 1).

I april 1989 tillkallades en särskild utredare för att genomföra undersökningen. Av direktiven framgick att resultatet av undersökningen var tänkt att slutredovisas före utgången av 1989, men denna tidpunkt har senare genom särskilt beslut ändrats till 1990-10-01.

1_1 ebö

Uppdraget att genomföra en utvärdering av effekterna av den formella prövningen för beviljande av tillstånd till vapenfri tjänst innebär att ett material skall tas fram som motiverar generella slutsatser om dessa effekter. Detta material bör då också kunna belysa ett flertal aspekter på prövningsförfarandet och åskådliggöra effekterna i olika varianter.

Det säger sig självt, att den mest påtagliga effekten av att det fordras en särskild individuell prövning av varje ansökan om vapenfri tjänst är att den sökande kan få avslag på sin framställning. Enligt utredningens uppfattning är det därför i första hand effekterna för den enskilde vapenfrisökande som skall undersökas och då framför allt i de fall där den sökandes avslås. framställning

De frågor som därvid skall besvaras är:

- Vilka krav ställer prövningsförfarandet på den sökande? - Vad den sökande när han gör fått avslag? - Vilka åtgärder vidtar berörda myndigheter med anledning av att den fått värnpliktiga avslag respektive bifall? - Vilken blir den slutliga konsekvensen för den sökande av att han fått avslag sin på ansökan om vapenfri tjänst?

Under utredningsarbetets gång har ytterligare en fråga alltmer kommit in i bilden. Den täcks inte av egentligen direktiven, men underhand har framförts önskemål om att utredningen i detta sammanhang också skall undersöka vad som blir resultatet av att en Värnpliktig får bifall på sin ansökan. Hur och i vilken kommer dessa utsträckning värnpliktiga den civila delen av totalförsvaret tillgodo?

Oavsett om en vapenfrisökande får bifall eller avslag på

sin ansökan uppstår också effekter hos myndigheter, eftersom vederbörande skall tilldelas en utbildning, utbildas, krigsplaceras och krigsförbandsövas.

Detta är vid bifall en naturlig konsekvens av att det finns en lagstadgad rätt till vapenfri tjänst under vissa betingelser. I de fall däremot där en sökande, som en konsekvens av tillståndsprövningen, inte beviljas vapenfri tjänst uppstår behov av alternativ för den värnpliktiges återgång till det militära försvaret och värnpliktsutbildning. Detta förorsakar inte sällan komplikationer såväl beträffande planering som utbildning.

Tillståndsprövningen av vapenfriärenden innebär att en nämnd, vapenfrinämnden, eller från och med 1989-10-01 en delegation, fattar beslut om bifall eller avslag på en ansökan om att få fullgöra vapenfri tjänst. Detta beslut skall föregås av ett utredningsförfarande och hur detta skall genomföras regleras i kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga (senast ändrad 1989:448).

För den enskilde innebär tillståndsprövningen nästan undantagslöst att han måste ställa upp och genomföra ett utredningssamtal med en vapenfriutredare. Ett genomfört samtal och ett samtalsreferat är nämligen grundförutsättningar för att en sakprövning i tillståndsfrågan över huvud taget skall komma till stånd.

Den möjlighet som 13 S lagen om vapenfri tjänst ger att även utan ansökan besluta att värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring har hittills endast funnits skäl att utnyttja i något enstaka fall.

Det kan givetvis av den sökande uppfattas som en olägenhet att vara tvungen att ha ingående samtal med en obekant person (utredaren) om mycket personliga angelägenheter, även om vederbörande slutligen får bifall. Att tillväga-

gångssättet med utredningssamtal av den som får avslag många gånger ses som onödigt, orättvist eller rent av felaktigt, ligger i sakens natur.

Den allmänna bekvämlighets- eller rättviseaspekten på proceduren har emellertid inte alls beaktats i denna undersökning.

2 UTREDNINGSARBETET

2-1

En nödvändig förutsättning för en bedömning av utfallet av den gjorda undersökningen av vapenfriärenden är att dessa sätts in 1 sitt större sammanhang, nämligen totalförsvaret och värnplikten. För att ge rätt skala på de företeelser som kommer att redovisas måste dessa ses mot bakgrund av bland annat värnpliktskullarnas storlek under de aktuella åren, ansökningsfrekvenser i förhållande till inkallelser, variationer i avslagsj/bifallsfrekvenser, de sökandes ålder och regional fördelning av de vapenfrisökande. Därför redovisas inledningsvis en övergripande statistisk bakgrund till den egentliga kartläggningen som är en undersökning av förloppen i enskilda vapenfriärenden, där varje ärende detaljgranskats. Antalet fallstudier har därvid gjorts så stort att det blivit möjligt att dra slutsatser om tendenser, och - i viss mån - om förändringar styrka och svagheter i nuvarande förfarande.

Första steget i själva undersökningen har varit att bearbeta ett material som omfattar ett statistiskt representativt urval avslagsärenden. Skälet till denna inriktning på avslagsärendena är att, som tidigare framhållits, den mest påtagliga effekten av tillståndsprövningen är att ansökningar avslås.

Avsikten har varit att klarlägga vilka konsekvenserna blir i det enskilda fallet av att en sökande får avslag på sin ansökan om vapenfri tjänst.

I vilken utsträckning accepteras avslaget av den sökande och vad medför detta för hans del?

vad händer i de fall där ett avslag inte accepteras av den sökande?

I en del fall vägrar den att värnpliktige fullgöra

tjänstgöring efter avslagen ansökan. vad blir konse-

kvenserna av värnpliktsbrott?

Nästa steg har varit att sådana kartlägga ärenden från en viss tidsperiod som lett till att regeringen genom särskilt beslut angett att den som lagförts på grund av

upprepade värnpliktsbrott tills vidare ej skall inkallas

till värnpliktstjänstgöring. Tyngdpunkten har därvid lagts på de värnpliktiga som lagförts för värnpliktsbrott och som ansökt om vapenfri tjänst och fullföljt sin ansökan*.

Denna undersökning har dessutom kompletterats med en

sammanställning av de fall där den värnpliktige fullföljt en vapenfriansökan och begått värnpliktsbrott men därefter

fullgjort sin värnpliktsutbildning, frikallats, ännu inte inkallats igen eller dylikt.

Det tredje steget är en

sticksprovsundersökning av ett

antal bifallsärenden med avseende på den vapenfriut-

bildning som dessa vapenfria genomgått.

Utfallet av de tre kartläggningarna har satts i relation till 1978 års och lagändring därvid har också undersökts

hur lagändringen påverkat

utredningsförfarandet, besluts-

funktionens arbetssätt och praxis, överinstansens (rege-

ringens) syn på överklagningsärendena samt påföljder vid värnpliktsbrott och brott enligt lagen om vapenfri tjänst.

2.2 Undersökningens omfattning

Lagen om vapenfri tjänst ändrades 1978 på vissa väsentliga punkter. Innebörden av dessa ändringar framgår av avsnitt 7.

.j_—

* Med fullföljd ansökan avses att den sökande ställt och genomfört upp utredningssamtal med utredare.

Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1978, som ett resultat av förslag framlagda av 1973 års vapenfriutredning. Det kan konstateras att tillkomsten av nya regler för tillståndsprövning påverkade både antalet ansökningar och vapenfrinämndens arbete åren närmast före och året efter ikraftträdandet. Presumtiva vapenfrisökande kunde t.ex. avvakta införandet av de nya bestämmelserna om deras ansökan inte var föranledd av omedelbart förestående inryckning till militärtjänst. Detta torde vara ett bidragande skäl till att antalet ansökningar sjönk under första hälften av 1970-talet för att från och med 1978 öka igen.

Även ur vapenfrinämndens synpunkt präglades 1977 och första hälften av 1978 av avvaktan på de nya bestämmelserna och 1979 innebar för nämnden anpassning till nya prövningsrutiner som en följd av de nya bestämmelserna. Detta medförde att även antalet avgjorda ärenden per år sjönk.

Från och med senare hälften av 1979 ökade däremot såväl antalet ansökningar som antalet avgjorda ärenden. Det finns följaktligen anledning att se åren 1977, 1978 och 1979 som övergångsår i samband med den nya lagstiftningen och de är därför inte statistiskt representativa. För att få ett tillförlitligt underlag för en utvärdering av de långsiktiga effekterna av 1978 års lagändring bör det material som skall läggas till grund för bedömning därför inte gå längre tillbaka än 1980.

Hed dels till att åren 1973 - 1979 i viss mån hänsyn präglas av 1978 års lagändringar dels till att det år 1977 genomfördes en omfattande statistisk undersökning Värnpliktiga med avslagen vapenfriansökan. En jämförande studie av olika värnpliktsgrupper och vapenfria tjänstepliktiga vid grundutbildningen, (Jan Agrell Fö febr. 1977) har huvudmaterialet för den i det följande redovisade undersökningen begränsats till tiden den 1 januari

1980 - den 30 1989. Vid den senare september tidpunkten avvecklades nämligen vapenfrinämnden och tillståndsprövningen överfördes till vapenfristyrelsen i Karlstad. Beträffande materialet 1 jan.-30 sept. 1989 bör dock göras den reservationen att ett stort antal av de ärenden som ingår i materialet ännu inte är fullständiga. Sökande som under denna period fått avslag på sin ansökan har i många fall ännu inte kallats in till militärtjänst och därför inte slutligt tvingats att ta ställning till hur han skall förhålla sig till sin tjänsteplikt och vad den medför av utbildning i bruk av vapen.

Under de tio åren 1980 - 1989 sammanträdde vapenfrinämnden 1 040 gånger. vid dessa sammanträden avgjordes cirka 36 000 ärenden av vilka nästan 80 procent bifölls. Dessa bifall är ju egentligen inte att se som en effekt av att lagen om vapenfri tjänst föreskriver prövning för tillstånd till vapenfri tjänst. Möjligen kan man förmoda att antalet vapenfriansökningar skulle blivit fler om tillstånd kunnat fås genom ansökan utan prövning, enbart anmälan om önskemål eller liknande, men detta är ett obekräftat antagande.

I mer än 20 av de ärenden något procent som avgjordes under den aktuella tioårsperioden avslog alltså nämnden ansökan om vapenfri tjänst. Utredningsarbetet har inriktats på att så detaljerat som det tillgängliga underlaget medgett kartlägga förloppet i de enskilda ärendena från ansökan till slutligt avslag och konsekvenserna för den sökande av detta avslag.

Huvuddelen av det arkiv- och registermaterial som legat till grund för är emellertid inte datoriundersökningen serat och alla har därför måst manubearbetningar göras ellt. Tidsmässiga och personella resursskäl har då uteslutit en detaljgranskning av cirka 8 000 samtliga avslag och undersökningen har till ett statistiskt begränsats representativt slumpurval avslagsärenden (ett avslagssampel).

Bifallsärendenas förlopp fram till bifallet har ur utredningens synpunkt bedömts vara av mindre intresse, såvida bifallet inte föregåtts av ett avslag och därför kan ha kommit att ingå i avslagssamplet. Däremot har, som tidigare nämnts, önskemål uttalats om en kartläggning av vad som i det enskilda ärendet händer efter bifall.

Inte heller beträffande bifallsärendena har det varit möjligt att granska samtliga - 28 000 - under åren 1980-1989 utan undersökningen har även beträffande dessa inriktats på ett statistiskt representativt slumpurval bifallsärenden (ett bifallssampel).

Både i avslagssamplet och i bifallssamplet förekommer fall där den värnpliktiga respektive vapenfrie vägrat att fullgöra tjänst när han inkallats eller också har han inte inställt sig till tjänstgöring. Därigenom har vederbörande gjort sig skyldig till brott som medfört rättslig påföljd.

Antalet värnpliktsbrott och brott enligt lagen om vapenfri tjänst i de båda samplen är emellertid för begränsat för att medge nâgra slutsatser om tendenser och variationer. Undersökningen har därför beträffande värnpliktsbrotten vidgats att omfatta samtliga värnpliktsbrott under tioârsperioden med avseende på förseelserna och påföljderna. Därvid har den avgränsningen dock gjorts att undersökningen endast omfattar sådana ärenden där vederbörande vid tillfälle - i samband med eller något före, efter förseelse - ansökt om vapenfri tjänst och fullföljt sin ansökan.

Det har i denna speciella kartläggning dessutom visat sig motiverat att urskilja två typer av värnpliktsbrottsärenden, nämligen de där vederbörande efter en förseelse fullgör värnplikt, befrias eller ännu ej inkallats och de där han genom upprepade värnpliktsbrott och påföljder föranlett regeringsbeslut om att han tills vidare inte skall inkallas.

vid analysen av det framtagna materialet har förutom förloppen i ärendena särskilt uppmärksammats de rättsliga påföljderna och de förändringar i som kan påföljdspraxis hänföras till 1978 års lagändring.

Undersökningen omfattar alltså åren 1980-1989 och avser

- efter förloppet ansökan om vapenfri tjänst i ett urval avslagsärenden förloppet efter medgivet tillstånd till vapenfri tjänst i ett urval bifallsärenden samt värnpliktsbrott och påföljder för värnpliktiga som sökt vapenfri tjänst. - brott enligt lagen om vapenfri och tjänst påföljder för vapenfria tjänstepliktiga som tills vidare inkallas ej på grund av upprepade brott och påföljder.

Utfallet har 1 dessa hänseenden satts i relation till avsikten med 1978 års lagändring.

3 DET STATISTISKA UNDERLAGETS KARAKTÄR

Av de övergripande statistiska bearbetningar som redovisas i detta avsnitt framgår att

o åren 1980-1989 uppskattningsvis 11 000 värnpliktiga sökte vapenfri tjänst i anslutning till inskrivningen, cirka 16 000 i samband med militär grundutbildning och cirka 8 000 inför eller under repetitionsutbildning,

o således cirka 3 procent av de värnpliktiga någon gång under värnpliktstiden söker vapenfri tjänst,

o antalet vapenfriansökningar samvarierar med antalet inskrivna och inkallade,

o med hänsyn till befolkningstalen för respektive militärområde, milo ÖN och milo B är överrepresenterade vad avser antalet vapenfrisökande,

o åldersfördelningen för dem som ingår i undersökningen bekräftar att knappt hälften söker vapenfri tjänst i samband med grundutbildning, en tredjedel vid inskrivning och en femtedel inför eller under repetitionsutbildning,

o endast var tionde av dem som söker vapenfri tjänst vid inskrivningen får sin ansökan avslagen, medan var fjärde i RU-gruppen och var tredje i GU-gruppen får avslag samt

o den fortsatta undersökningen inriktas på ett urval (sampel) avslags- och bifallsärenden från vart tionde av vapenfrinämndens sammanträden under perioden 1980-1989.

Lagen om vapenfri tjänst är en undantagslag genom vars tillämpning därtill berättigade män i värnpliktsåldern (18-47 år) kan undantas från värnplikten och i stället få tillstånd till vapenfri tjänst. Alla sökande av vapenfri tjänst kommer alltså ur de värnpliktigas led, såväl de som

får vapenfri tjänst som de som förvägrats sådan eller som

av olika skäl (frikallelse, återkallelse, totalvägran) inte de facto blir aktuella för sådan tjänst. Han har således att göra med två huvudgrupperingar i vapenfrimaterialet, dels de ursprungliga sökande till vapenfri tjänst, dels dem bland dessa som antingen beviljats eller nekats sådan tjänst. Den senare grupperingen ingår i den förra och är en huvuddel av denna. Den förra omfattar också dem som återkallat sin ansökan, frikallats, befriats etc.

Basen är hela värnpliktsstocken och de ur denna som sökt vapenfri tjänst under de år.som är aktuella för denna utredning. Vilka dessa år är har bestämts av utredningens uppgift: att undersöka hur intentionerna i den förändrade vapenfrilagstiftningen den 1 juli 1978 kom att uppfyllas. som framhållits i det föregående kunde lagändringarna av naturliga skäl inte omedelbart slå igenom. Nya direktiv för utredning och bedömning av vapenfriärenden måste först utarbetas och få möjlighet att genomföras i praktiken. De första anvisningarna den 5 juni 1978 slog därtill delvis fel och först efter ingripande administrativa åtgärder kunde mera definitiva anvisningar utfärdas att träda i kraft den 1 juli 1979. Då själva utrednings- och beslutsförfarandet hade en omloppstid på cirka ett halvt år blir följdriktigt år 1980 det första år, under-vilket man med säkerhet kan hävda att 1978 års lagändringar fullt ut kunnat tillämpas. Utredningens belysning av relevant vapenfrimaterial kom alltså att ta sin början i och med detta år.

På analogt sätt bör behandlingen av det övergripande statistiska materialet upphöra med utgången av år 1988, eftersom vapenfrinämnden upphörde den 1 oktober 1989 och

dess funktioner övertogs av vapenfristyrelsen. Samtidigt överfördes handläggningen av överklagningsärenden från regeringen till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd. Efter denna tidpunkt blir ärendebehandlingen en annan än tidigare: en ny epok börjar, som inte är direkt jämförbar med åren 1980-1988. Dessa år blir således den tidsmässiga omslutningen för denna utrednings statistiska redovisning och bearbetning av totalmaterialet. I vissa delbearbetningar kommer dock trendmässiga utblickar att göras mot år 1989.

Det övergripande statistiska materialet härrör från följande källor:

- Värnpliktsverkets värnpliktsstatistik 1980-1988. - statistik över Vapenfrinämndens vapenfriansökningar, bifall respektive avslag samt avskrivningar av sådana m.m. 1980-1988/89. Anledning att gå tillbaka till material så långt som till 1966 finns endast i särskilda fall. - statistik av om Försvarsdepartementets anmälningar vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring m.m. - nämndens för Arbetsmarknadsstyrelsens respektive vapenfriutbildning och vapenfristyrelsens statistik över utbildning och tilldelning av vapenfria tjänstepliktiga. - statistiska centralbyråns befolkninqsstatistik.

Bearbetningsmässigt måste det statistiska materialet behandlas på i princip två skilda sätt och inom två något olika tidsramar, dels som totalmategia , alltså omfattande hela de aktuella populationerna för åren 1980-88, dels som ggmggl ur främst vapenfrimateria1et_för tiden 1980-1 oktober 1989.

Totalmaterialet är i princip alla aktuella värnpliktiga. Det är därför att märka att vapenfrisökande är ett på visst sätt systematiskt urval ur värnpliktsstocken med hänsyn till just vapenfrisökandet.

Av 36 066 avgjorda egentliga vapenfriärenden 1980-1989 har 8 063 fått avslag på sin ansökan och 28 003 bifall. Vid framtagandet av avslagssamplet har utgångsmaterialet varit samtliga avslagsärenden från ett urval av vapenfrinämndens sammanträden under åren 1980-89. Urvalet har bestått av vart tionde nämndsammanträdesprotokol1 och början med nr 7/1980 den 4 februari 1980 samt därefter 17/1980, 27/1980, 37/1980 och så vidare. sammanlagt består underlaget för samplet av 104 nämndprotokoll, det sista den 14 septenber 1989, nr 55/1989. Detta sampel kom att omfatta 823 avslagsärenden och 2 837 bifallsärenden. Dessa ärenden utgör grunden för de mera ingående bearbetningar som av redan anförda praktiska skäl inte låter sig göras på hela totalmaterialet.

Det bör understrykas att på grund av värnpliktsmaterialets numeriska och åldersmässiga spridning, cirka 30 år, går det inte att entydigt i detta fastställa något matematiskt användbart basmaterial (en moderpopulation) för vapenfrimaterialet eller för samplet. Han kan alltså endast rent undantagsvis statistiskt pröva de skillnader som finns i statistiken; man får därför ta uppenbart numeriskt stora skillnader för acceptabla för bedömningar, som inte får hårddras.

3.1 Iggalmategialet

3.1.1 Värnpliktsstatistiken

Denna belyser tre faser i värnpliktsförloppet:

a) Inskrivningen (Ins), b) Grundutbildningen (GU) och c) Repetitionsutbildningen (RU).

a) I fråga om insxgiyninggg, som sker vid ca 18 års ålder, redovisas antalet prövade, frikallade och fördelade. Under

1980-1988 prövades i genomsnitt 58 420 man med en spridning (SD)* på 2 867 högsta antal 1982: 62 363, lägsta 1988: 53 437. I genomsnitt frikallades 9,3 procent eller 5 411 man med en stadig från ökning 8,2 procent 1980 till 13,1 procent 1988. Kvar att fördela fanns alltså 89,1 procent av de prövade. Tendensen är emellertid vikande från en 90- procentnivå kring 1981 till endast 82,5 procent 1988. Härtill kommer att i genomsnitt 1,7 procent av alla prövade inte Även fördelades; här är en kraftig ökning 1988 till 3,5 procent. Av denna ålderskategori (18-19 år) sökte uppskattningsvis över 11 000 vapenfri tjänst redan i anslutning till inskrivningen.

b) Beträffande grundutbildningen, vilken som regel genomförs vid 20-24 års ålder, inkallades 1980-1988 genomsnittligt 60 439 man med en spridning (SD) på 1 195, alltså en jämnare över åren än fördelning den för inskrivningen; högsta antal, 61 391, år 1987 och 58 444 lägsta, år 1981. Av de inkallade i inryckte genomsnitt 85,6 procent, högsta andelen 93,1 procent år 1982, lägsta 81,9 år 1987 och 1988. Genomsnittligt frikallades ganska konstant 3,4 procent i samband med GU; utbildningsnettot blev på detta sätt 88,3 av de procent inryckta, lägst 82,8 procent 1982 och högst 97,0 procent 1986. - Av denna

ålderskategori (20-24 år) sökte över uppskattningsvis 16 000 vapenfri tjänst i till anslutning GU.

c) När det gäller e ettonsut ldnin som en, genomförs i åldern 25-47 år, inkallades åren 1980-1988 i genomsnitt 89 980 man med en kraftig spridning på SD 16 714 med maximum 1983 med 104 725 och minimun 1988 med endast 59 980. Av dessa inkallade utbildades genomsnittligt 82,9

* (SD= Standard deviation, är ett i spridningsmått en population eller sampel, där 2/3-delar av de uppmätta värdena ligger mellan medelvärdet +/-värdet för SD).

procent, tlest år 1988 (100%) och minst 1986 med 73,0 procent. Uppgifter om frikallelser m.m. saknas för närvarande. Från dessa ålderskategorier (25-47 år) sökte uppskattningsvis över 8 000 vapenfri tjänst i anslutning till RU.

När det gäller värnpliktsstatistiken är att märka, att denna för inskrivning och grundutbildning åren 1983-1985 helt saknas på grund av datatekniskt fel hos Värnpliktsmyndigheten. Utredningen har alltså tvingats använda interpolerade värden för dessa år, vilket är en besvärande faktor till vilken hänsyn tagits vid bedömningen av materialet.

3.1.2 Ärendebelastningen på vapenfrinämnden 1974-1988/89

År 1973 tillsattes den nya vapenfriutredningen. Det kan därför vara lämpligt att följa vapenfrinämndens ärendeutveckling med början påföljande år 1974. Antalet inkomna vapenfriansökningar var detta år 2 258, redan 1977 började antalet stiga och översteg 1978 för första gången 3 000 (3 12a). År 1981 översteg antalet 4 ooo (4 13a) och ansökningarna fortsatte att stiga till 1983, då toppnoteringen 4 495 uppnåddes. Under de följande två åren pendlade ansökningarna kring 4 000 för att 1987 sjunka till 3 501 och 1989 ner till 3 074. Det mest anmärkningsvärda i denna utvecklingsserie är ökningen av ansökningar 1978 och framåt och den plötsliga och bestående minskningen 1987 och senare.

Den stora ansökningsmängden medförde för vapenfrinämndens del att handläggningskapaciteten, som fram till 1978 pendlade mellan 2 689 (1974) och 2 267 (1978), vid ansökningsökningen 1978/1979 visade sig alldeles otillräcklig. Ärendebalansen, som tidigare legat mellan 1 000 och 1 500 ärenden per år, sprang följdriktigt upp till 2 459 år 1978 och fortsatte att hålla sig på denna nivå t.o.m. år 1981. År 1979 genomfördes en administrativ förstärkning av nämnden och antalet avgjorda ärenden steg till 3 510 för

att efter ytterligare år 1981 förstärkning uppgå till 4 546 ärenden.

Följden av åtgärderna blev att ärendebalansen 1982 sjönk till 1 798, den höll sedan 2 000 sig kring för att ånyo 1986 öka till 2 458. Nästa år ökades handläggningskapaciteten ytterligare till 4 520 och då balansen sjönk 1:111 1 439 och 1988 tin 1 180, men då hade ju också antalet ansökningar om vapenfri tjänst börjat minska.

Även de avskrivna ärendena (frikallade, återkallade etc.) som under tidigare år varit 300 kring och som 1988 sjönk till endast 156, har till bidragit vapenfrinämndens ärendebelastning, en belastning, som nämnden under tidigare år inte varit dimensionerad för att kunna tillfredsställande bemästra. Eftersläpningar av ärenden har rört sig om mer än ett år.

3.1.3 Avslags- och bifallsfrekvenserna 1974-1988/89

som framgår av fig. 1, medförde 1978 års lagändring en initial drastisk under de minskning första åren av antalet avslagna vapenfriansökningar. Från den tidigare högsta procenten avslag, 70,7 procent 1971, hade avslagsprocenten genom vapenfrinämndens eget agerande år 1978 pressats tillbaka till 36,8 procent för att för år 1979 (då

lagändringen tydligen slagit igenom helt) nå den lägsta nivån någonsin: 17,2 procent. Men sedan steg andelen avslag till 29,3 procent 1986 för som en att, effekt av nya anvisningar december 1987 från år vapenfrinämnden, 1989 sjunka till 19,5 - Av procent. fig. 1 framgår även att sökande som åberopar religiösa motiv för sin ansökan endast i högst några få fick procent avslag under aktuella år. - Fig. 1 grundar sig på avgjorda ärenden under

respektive år och omfattar alltså inte avskrivna ärenden.

Fig.1 ANDELEN AVSLAGNA VAPENFRIANSÖKNINGAR UTTRYCKT I PROCENT AV ANTALET I SAK AVGJORDA ÄRENDEN UNDER RESPEKTIVE ÅR

PROCENT AVSLAG 100

90-

70,7 70

50 44,1 40 _36,8 _ 33,2 E 29.3

20 4 2 - 19,5 17.2

5.7 A,7

A. 4 9,80 22 4.,.- 1 .. 4;

I I I 1 V 1966 1970 1975 I980 1935 1989 ÅR I_ i TOTALAANTALEI’ AVSUG A MR SÖK.ÅEWÃPAR RELIGIUSASKÃL 1978NiS |.AG3NRIM§TRN£RI KRAFT

Sedan 1974 finns uppgifter om sökanden haft religiösa eller etiska motiv för sin ansökan. Fram till 1979 utgjorde etikerna mellan 55 och 64 procent av alla avgjorda ärenden, men steg 1980 till 70 procent för att sedan falla tillbaka några procent de närmaste åren. År 1986 var de åter uppe i 70 procent för att 1989 gå ner till 65 procent. När det gäller andelen avslagna ansökningar är skillnaden mellan religiösa och etiker, som redan framskymtat, betydande över åren. Under tiden 1974-1978 avslogs i genomsnitt 65,7 procent av etikerna mot endast 8,5 procent av de religiösa. Hed år 1979 inträdde den stora förändringen för etikerna: då sjönk andelen avslag till endast 26,5 procent. och året därpå till 25,3 procent. Men samtidigt steg antalet avgjordaetiska ärenden från kring 1 200 per år 1974-1978 till 2 009 år 1979.

Andelen etiker höll sig till och med år 1988 över 2 000 per år med toppar 1982 med 2 915 och 1987 med 2 940. En

minskning framträdde 1988 till 2 198 etiker, och tendensen

markerades 1989 med endast 1 687 avgjorda etikerärenden. Medeltalet etiker är för 1980-1988: 2 568.

Avslagsprocenten för etikerna ökade emellertid stadigt från 25,3 procent 1980 till 36,5 procent 1985 och 37,9 procent 1986, då det var dags för vapenfrinämnden att genom utarbetande av nya anvisningar släppa på bromsen. År 1987 var procenttalet avslag för etikerna ännu 35,3 procent, men år 1988 slog effekten av de nya anvisningarna igenom och nivån återfördes till det tidiga 1980-talets med 27,2 procent. År 1989 slutligen uppvisade 27,4 procent avslag.

År 1978 var också en vändpunkt för de religiösa avslagsbesluten; från den tidigare nivån (8.5%) sjönk dessa 1979 till 0,9 procent och året därpå till 0,8 procent. Antalet religiösa ansökningar var åren 1974-1980 i medeltal 959 med ett minimum 1978 med 759. År 1981 inträdde en kraftig

ökning till 1 391 och 1982 till 1 422. Från och med 1985 med 1 110 minskade antalet framöver till 1 083 år 1988 och endast 841 de tre kvartalen av år 1989.

Avslagsprocenten för de religiösa steg från bottenläget 1980 sakta upp till 7,3 procent 1984, kulminerade 1986 med 9,6 procent för att sedan falla tillbaka till 6,4 procent 1988 och 5,8 procent 1989. som framgår har det under hela tidsperioden 1974-1989 varit betydligt större chans för att ett avgjort religiöst ärende skulle leda till bifall än ett etiskt ärende. Åren 1974-1978 var ju genomsnittet avslag för etiker 65,7 procent och för religiösa 8,5 procent. För åren med de nya lagbestämmelserna, 1979-1989, är motsvarande procenttal för etikerna 30,6 och för de religiösa 5,2 procent. Från att cirka 2/3-delar av alla avgjorda etikerärenden resulterade i avslag under tiden före 1979, så blev det från och med detta år endast knappt 1/3-del som rönte samma öde. För de religiösa ärendena är minskningen endast drygt tre procentenheter; de nya laghestämmelserna har alltså haft sin egentliga effekt på avgörandet av ärenden där sökanden haft en etisk motivering. om sedan den uppnådda lägre avslagsnivån är den som lagstiftaren åsyftade, är ovisst.

I det undersökta urvalet avslags- och bifallsärenden (avsnitten 4 och 5) finns en positiv korrelation på 0,43 mellan årsseriernas avslag och bifall. Sambandet är inte signifikant (t=1,30), men kan innebära en tendens: ju fler bifall per år desto fler avslag.

3.2 e va r s a d o 12§9:l2§§

Vissa begränsade jämförelser är möjliga trots de restriktioner, som tidigare beskrivits. Vi vet sålunda att under perioden totalt 1 078 551 vpl inkallades till inskrivning, grund- och repetitionsutbildning. Under samma tid sökte 35 611 värnpliktiga vapenfri tjänst, alltså 3,3 procent av värnpliktsstocken. Av dessa sökte emellertid, som senare

skall visas, 1 560 vapenfri tjänst två eller flera gånger; nettot vapenfrisökande blir då 34 051 motsvarande 3,2 procent av de värnpliktiga. Trots korrigeringen är detta procenttal endast att betrakta som en nivåbeskrivungefärlig ning, som visar att cirka tre procent av de värnpliktiga någon gång under värnpliktstiden söker vapenfri tjänst.

Det finns också möjligheten att för åren 1980-1988 få fram sambandet (korrelationen) mellan de vapenfrisökande och olika delar av de värnpliktiga. Korrelationskoefficienten kan variera mellan -1 = fullständig brist på överensstämmelse mellan de båda sifferserierna, över +/-0 inget samband alls, till +1 = fullständig överensstämmelse. Signifikansen uttrycker hur sannolik korrelationen är, på enprocentnivån är det t.ex. endast en procents sannolikhet att korrelationen inte är verklig. Vid signifikans på femprocentnivån är sannolikheten härför något De lägre. båda signifikansnivåerna svarar mot ett s.k. t-värde på resp. ›2,58 och 1,96-2,58; under t=1,96 föreligger ingen säker signifikans, däremot kan en mer eller mindre stark tendens till samgång finnas, mindre ju lägre korrelationens numeriska värde är. Variansen visar hur många procent av resp. fördelningar som är gemensam.

sambanden med vapenfrisökande och olika av grupperingar värnpliktiga är vid användandet av produktmomentmetoden följande:

l. Prövade vid inskrivningen: +0,80, varians sign 5%, 64,0%, t= 2,27, dvs. ju fler prövade desto fler vapenfrisökande. 2. Fördelade vid inskrivningen : varians +0,92, sign 1%, 84,6%, t= 2,63, dvs. ju fler fördelade desto fler vapenfrisökande. 3. Prövade men ej fördelade ins: +0,41, varians ej sign, 16,9%, t= 1,17, dvs. inget säkert samband mellan ej fördelade och vapenfrisökande. 4. Inkallade GU: +0,86, sign 5%, varians t= 74,0%, 2,44, dvs. ju fler inkallade GU desto fler vapenfrisökande.

5. Inryckta minus frikallade GU: +0,59, ej sign, varians 34,8%, t= 1,68, dvs. inget säkert samband. 6. Inkallade RU: +0,88, sign 5%, varians 77,4%, t= 2,49, dvs. ju fler inkallade RU desto fler vapenfrisökande. 7. Pördelade ins + inkallade GU och RU: +0,89, sign 5%, varians 79,2%, t= 2,52, dvs. ju fler fördelade och inkallade desto fler vapenfrisökande.

Genomgående får man alltså höga och signifikanta samband utom i de fall då man tagit bort de icke fördelade resp. frikallade, då korrelationerna sjunker kraftigt, vilket säger något om strukturen för de vapenfrisökande.

De höga korrelationerna innebär att antalet vapenfrisökande över de aktuella åren ökar eller minskar i takt med förändringar i respektive delar av värnpliktsstocken. Detta visar att ansökan om vapenfri tjänst måste påverkas av de olika faserna av den militära uttagningen och utbildningen. och att denna påverkan minskar om man utesluter de frikallade (motsv.). Förhållandena är i sig av den art, som kunde förväntas, men ger förutom bekräftelsen också en numerisk uppskattning.

3.2.1 Regional fördelning av vapenfrisökande

För åren 1984 till 1988 finns uppgifter om hur de vapenfrisökande fördelar sig över riket uppdelat på län. Det intressanta i detta sammanhang är den möjlighet detta ger att fördela de vapenfrisökande på militärområde/civi1område och sedan jämföra med styrelsens för psykologiskt försvar försvarsviljeundersökning i opinion 89 för att se om det finns något gemensamt mönster.

Enligt Opinion 89 skulle försvarsviljan i fred uttryckt i procent tillfrågade med positiv inställning till väpnat motstånd numera vara lägst i övre Norrlands (ÖN) 67 procent respektive Bergslagens (B) militärområden 67 procent mot 81 å 82 procent i övriga militärområden utom Väst som har 77 procent, en skillnad mellan lägsta och

38 högsta procenttal på hela 15 procentenheter. Har månne milo ÖN och B också relativt flera vapenfri-

väntade procenttal vapenfria visar i omvänd skala detsamma som de lägre opinionstalen i Opinion 89. Man skulle rent av kunna använda andelen vapenfrisökande i en region som ett negativt mått på försvarsviljan: det är egentligen svar på samma fråga, inställningen till väpnat försvar.

Hen kan man från den ena mätningsserien sluta sig till förhållandet i den andra? Ja, så syns verkligen vara fallet. Korrelerar man serien för positiva försvarsviljesvar i de höstmätningar som Beredskapsnämnden/Styrelsen för psykologiskt försvar genomfört för åren 1980-1988 med serien vapenfrisökande motsvarande år, finner man ett samband på inte mindre än -0,70, vilket med ett t-värde på 2,0 är signifikant på femprocentnivån. Detta innebär att

ju lägre försvarsviljeprocenten är desto större är också

antalet vapenfrisökande.

3.2.2 De vapenfrisökandes åldersfördelning 1980-1989

Det undersökta samplet vapenfrisökande 1980-1989 omfattar

totalt 3 660 (-1/10-sampel), varav 823 eller 22,5 procent har fått avslag och 2 837 bifall. Detta kan lämpligen inom ramen för åldersklasserna 18-47 indelas i tre grupper: inskrivningen (Ins) 18-19 år, grundutbildningen (GU) 20-24 år och repetitionsutbildningen (RU) 25-47 år. Det visar sig då att knappt hälften (47,5%) hör till gruppen GU, 1/3-del (31,5%) till Inskrivningsgruppen och en femtedel (21.0%) till RU-gruppen. Jämföres andelen avslag och bifall får man en mera nyanserad bild: knappt 2/3-delar av

de 823 avslagen (62,3%) kommer på GU-gruppen och endast

15,3 procent på Ins, medan bifallen är något mera jämnt fördelade på grupperna (Ins. 36.2%, GU 43,2% och RU 20,6%).

Vänder man på bilden, så visar sig att av alla de 1 153 avgjorda ärenden där sökanden är 18-19 år gammal, får endast 10,9 procent avslag mot knappt 1/3-del (29,5%) av de 1 739 sökande under GU och 1/4-del (24,0%) av de sökande under RU. Kontentan blir att de unga pojkarna i inskrivningsåldern har lättast att få vapenfri tjänst nedan detta är allra svårast för dem i grundutbildningeåldern.

Det bör framhållas att åldersfördelningen av de vapenfrisökande fir nycket sned då t.ex. 31,5 procent av alla kommer på de två inskrivningsåren, medan bara 21,0 procent kommer på de 23 repetitionsutbildningsåren. Dessa förhållanden pekar på en anrikning av vapenfrisökande dels till inskrivningen, dels till eller (sannolikt) i början av grundutbildningen. RU-sökandena syns droppa in när RU-tjänstgöring blir aktuell, och de minskar snabbt med åren.

3.2.3 Ansökningstidpunkten

Vid utredningssamtalen har ibland framkommit att den värnpliktiga haft tankar på att söka vapenfri tjänst inför inryokningen till sin grundutbildning, men att han åndå gjort ett försök att ställa upp.

I vissa fall har han också genomfört hela grundutbildningen men ansökt om vapenfri tjänst inför en förestående krigsförbandsövning eller kanske redan snart efter avslutad grundutbildning.

I andra fall har en ansökan lämnats in efter eller någon några månaders grundutbildning. Utbildningen har avbrutits och vederbörande har hemförlovats.

Den värnpliktige kan alltså inför inryckningen ha varit så tveksam om sin inställning att han velat försöka fullgöra sin militära utbildning.

Av vad som framförts vid en del är utredningssamtal emellertid i vissa fall förklaringen en annan, nämligen att han avhållit sig från att söka med vapenfri tjänst tanke på prövningsförfarandet och att han underkastat sig detta först när han kommit underfund om att han inte kan ställa upp på vapenövningar och skjututbildning. Det är ofta först när vapen skall kvitteras ut eller när vapenövningarna börjar som situationen blir definitiv och ohjälplig ur den värnpliktiges synpunkt.

I dessa fall kan det alltså konstateras att prövningsförfarandet som sådant har en återhållande effekt men att det samtidigt förorsakar en tillspetsad valsituation för den sökande, dels i förhållande till den militära utbildningsorganisationen, dels - och inte minst - inom individen

själv.

Förutom de psykologiska effekterna av detta dilemma medför denna typ av bortfall under eller efter grundutbildningen dessutom extra kostnader, och då både administrativa merkostnader och bortfall av En utbildningsinvesteringar. Värnpliktig som genomgått hela eller delar av den militära grundutbildningen och därefter vapenvägrar kan ju inte tillföras den militära krigsorganisation.

I de fall där den sökande anger motståndet mot att underkasta sig prövningsförfarandet som skäl för att uppskjuta sitt ställningstagande till efter påbörjad första tjänstgöring eller till en tidpunkt efter att denna har avslutats uppstår alltså effekter som helst borde kunna undvikas. Detta gäller såväl sett ur den enskildes synpunkt som ur utbildningsmyndighetens.

Samtidigt får man emellertid inte bortse från att detta notstând mot att ställa sig till förfogande för ett utredningssamtal i en del av dessa fall kan bero på att sökandens inställning inte mognat, förrän han ställs inför vapenövningarnas realiteter.

Det kan bara konstateras att det undersökta materialet innehåller exempel på sökande som skyggat inför tanken på att underkasta sig prövningsförfarandets procedurer men sedan ändå sett sig tvingad att göra detta. Flertalet av dessa fall resulterade också i att sökanden fick sin ansökan bifallen av nämnden.

i

f? ?så i

i 1 1 :än i *än mb

:ugn ;iyrøaasçám 1

_ gaeémä; øeszc; _

. & »i

; mi? 3§§JQ93§RWÅ$§WQQÅŧWQåÅÅÃÄâGÄEf$ÃQ

A ~ L mm

ubaa§:,;«:#sgaagg7m¢gsg;¢;§g;zL§§g{,§§:£:s

maximum! mob *zu _iâv u .

um :då s3:*»a§»¢2:~.

. 3:» ,mmm 3:5

21-833 abisngofiiél £ii3;. ‘}§_n: L

.

V 3:33;:-is gm , :gain:

B e~

& :;§:~;,.,;›_ ;máäåøtiønør _ j

_,-,_3., x,,~ .

“ , weak-vi Wfühfiiåtücâ- _

awmjazaázsü-szzaasrmrâa, :sme: m. mg,

:s;§»§:A.v.~

L . ?ümuauágxa;ia ;sázgéâaa . ›

?:‘,y; We -.:w§r?. € -:a;: r:flém$.¢1§¢$’ m%4;4.»;~.;~

L V A M

_ ;:a«zs»\:.m,¢s-txiz L;z;:?:.vx~L%...:‘“V«.s.

vZ£xzw;».;a.,i:k;%.:u; V

g73éxf &

. x 4 . › :c *I

4 AVSLAGSSAMPEL (823 avslagsärenden)

Av de avslagsärenden som ingår i undersökningen framgår att

o 21 procent frikallats/befriats efter sitt avslag, 13 procent fått bifall efter överklagende eller ny ansökan, 5 procent tills vidare inte inkallas på grund av upprepade värnpliktsbrott och påföljder

(fängelsestraff),

24 procent fullgjort värnpliktstjänstgöring efter avslag, 31 procent ännu inte inkallats efter avslag, jfr bilaga 2a

o uppgifter saknas om 6 procent av ärendena,

o de militära vitsorden för dem som fullgjort värnplikt efter avslag ligger omkring genomsnittet för samtliga värnpliktiga,

o 92 procent av dem som efter avslag fullgjort värnplikt har beredskapsregistrerats eller krigsplacerats,

o av samtliga värnpliktiga som på grund av upprepade värnpliktsbrott och påföljder inte skall inkallas, har 32 procent någon gång sökt vapenfri tjänst och fått avslag,

o ungefär var tredje av dessa ansökt före 1978 års lagändring,

påföljderna för värnpliktsbrott var mycket varierande under de första åren av 1980-talet samt

domstolarnas rättspraxis först efter år kom några att anpassas till uttalandena i 1978 års lagstiftning.

4.1 &

Skall man pröva kvaliteten hos vårt sampel måste detta jämföras med det totalmaterial ur vilket det dragits; samplets avslagsfrekvenser t.ex. skall jämföras med avslagsfrekvensen för samtliga ärenden avgjorda under perioden. Dessa utgjorde under åren 1980-1989 i medeltal 22,7 procent med en standardavvikelse (SD) på 4,34. Spännvidden är mellan 16,5 procent 1980 och 29,3 procent 1986. För samplet utgör medeltalet 22,3 procent med en SD på +/-4,54. I samplet är alltså avslagen något underrepresenterade medan spridningen är något större än i totalmaterialet; skillnaden är dock inte signifikant (t-0,19).

De religiösa avslagens andel av alla avslag utgör 1,83 procent med SD på +/-0,91. I vårt sampel är de 1,46 procent och har en SD på +/-0,90. spännvidden går från 0 procent 1980 och 1981 till 14,0 procent 1982 och 4,8 procent 1989. Även här finns alltså en underrepresentation i samplet i förhållande till totalmaterialet religiösa avslag, vilken slagit igenom i den totala avslagsprocenten ovan. Skillnaden är inte signifikant (t=0,88). Den ojämna fördelningen av de religiösa avslagen i samplet har sin förklaring i dessa avslags numeriskt ringa antal, vilka därför slumpmässigt kan slå mycket olika från år till annat.

som helhet betraktad uppfyller samplet vedertagna statistiska krav även om underrepresentation av särskilt religiösa avslag måste konstateras. Felmarginalen kan uppskattas till ej över 3,5 procent.

I det stora flertalet av de 823 undersökta avslagsärendena har sökanden ansökt om vapenfri tjänst en gång och därefter inte återkommit med en förnyad ansökan efter att denna första ansökan blivit avslagen av vapenfrinämnden. I

F.

genomsnitt vart femte avslag har dock medfört att sökanden förnyat sin ansökan om vapenfri tjänst minst en gång.

sammanlagt 180 personer har ansökt en andra gång. Av dessa har emellertid inte alla fullföljt sin ansökan. Fem procent (9 personer) har återkallat ansökan, varför ärendet inte gått till nämndbeslut utan avskrivits. Ytterligare drygt tretton procent (24 stycken) har trots upprepade kallelser inte inställt sig till utredningssamtal. Detta har resulterat i avslag utan utredning, vilket är ett rent anmälningsärende. 33 av de Sammanlagt 180 kan alltså inte anses vara sökande i egentlig bemärkelse, då de inte medverkat till att deras ansökan kunnat prövas i sak. För 88 av de 171 som ansökt en andra gång och inte återkallat sin ansökan resulterar denna andra prövning i avslag av nämnden. Efter överklaganden ändrades beslutet i 6 fall till bifall. Detta innebär att 82 avslag kvarstår efter en andra ansökan. vart femte av dessa 82 avslag har medfört en ansökan och i tredje några fall efter ytterligare avslag även en fjärde.

I och med att en vapenfriansökan har kan avslagits den värnpliktige ånyo inkallas. Många av dessa inkallningsbara värnpliktiga har dock ännu inte blivit inkallade och har därför inte definitivt ställts inför det konkreta valet hur de skall förhålla sig till sitt eget vapenbruk.

Visserligen avser ju inte lagen vapenbruk sådant det förekommer under utan när den värnpliktsutbildningen värnpliktige fullgör sin plikt att i krig försvara landet med vapen, men en vapenvägrare kan inte göra någon principiell skillnad mellan dessa båda situationer. Värnpliktsutbildningens vapenövning är ju uteslutande

förberedelser för i

vapenbruk krig. En Värnpliktig som säger sig kunna medverka i värnpliktens är vapenutbildning därför inte berättigad till vapenfri tjänst enligt de krav som lagen ställer.

I många fall är det också så att en värnpliktig inte tar

ställning förrän den situationen uppstår att han fått inkallelseorder att påbörja sin militära grundutbildning eller att inställa sig till en repetitionsutbildning. Undersökningen visar emellertid att drygt 22 procent (186) av de B23 första avslagen av de sökande har accepterats i så måtto att de efter detta avslag fullgjort grundutbildning och/eller repetitionsutbildning.

Av de 88 som fått avslag på sin andra ansökan har 17 värnpliktiga, (19,3%) , valt att fullgöra grundutbildning och/eller repetitionsutbildning efter avslaget. Däremot har ingen av de 17 som har ansökt tre eller flera gånger varit inkallningsbar till värnplikt efter det att deras ansökan avgjorts. Sju har beviljats vapenfri tjänst, nio har frikallats och en har efter upprepade påföljder för värnpliktsbrott av regeringen tills vidare befriats från inkallelse till värnpliktstjänstgöring.

4.3 överklagade avslagsbeslug

sedan den första ansökan avslagits har 29,8 procent av besluten överklagats och i femton fall har besluten ändrats till bifall av regeringen eller av vapenfrinämnden efter omprövning. För 56,4 procent av dem som en fullföljt andra ansökan har nämnden beslutat att medge tillstånd till vapenfri tjänst och dessutom har 4,8 procent fått bifall efter att ha överklagat sitt andra avslag. Sammanlagt har alltså ny ansökan resulterat i bifall för 60,2 procent av de 147 som fullföljt en andra ansökan, dvs. i 89 fall. Motsvarande utfall för dem som sökt tre gånger eller mer är 41,1 procent eller sju av sjutton nya ansökningar.

Han kan alltså konstatera om de 823 undersökta avslageärendena att

o 20,8% (171) värnpliktiga befriats från värnplikt,

o 13,5% (111) medgivits tillstånd efter överklagande av avslag eller efter förnyad ansökan,

o 4,7% (39) värnpliktiga enligt regeringsbeslut tills vidare inte kommer att inkallas efter avtjänade fängelsestraff för värnpliktsbrott,

o 24,2% (199) efter ett eller flera avslag valt att fullgöra ålagd värnpliktstjänstgöring samt

o 30,9% (254) ännu inte kallats in efter slutligt avslagen vapenfriansökan.

För 39 ärenden saknas varför det personposter, inte är möjligt att klarlägga deras värnpliktsförhållanden och i ytterligare 10 fall är det av andra skäl inte att möjligt avgöra vad som hänt eller kommer att hända med anledning av deras avslag på grund av att vederbörande flyttat utomlands, är oanträffbar etc.

se också diagram bilaga 2 a och b.

Om de inkallningsbara som värnpliktiga hittills* inte inkallats efter ett kan slutgiltigt avslag, konstateras att i ett antal fall avsevärd tid förflutit efter avslaget. I ett par fall fick de vapenfrisökande slutligt avslag på sin ansökan för mer än fem år sedan. Det förefaller alltså som om några sin värnpliktiga genom ansökan måst avföras ur sitt militära utbildningssammanhang, antingen det gäller grundutbildning eller repetitionsutbildning och sedan inte kunnat beredas Av de 37 plats. värnpliktiga som ännu fem år eller mer efter sitt avslag inte kallats in har 20 GU och fullgjort 12 GU + RU, medan

* Avser läget 1989-12-05.

5 överhuvud taget inte gjort någon militär utbildning. Mycket talar alltså för att en vapenfriansökan om den avslås i vissa fall kan få samma effekt som en befrielse från värnpliktslagens krav. värnpliktiga som 5-6 år efter att de uppnått värnpliktsåldern ännu inte inkallats till GU skulle ju komma att grundutbildas först när de närmar sig 30-årsåldern.

.. . . 4.4 I E E J

För ett antal av de 639 värnpliktiga som inte valt att efter en avslagen vapenfriansökan fullgöra värnpliktsutbildningen har den militära tjänstbarheten omprövats av värnpliktsverket. I några fall har denna omprövning gjorts efter påpekande i samband med nämndens prövning av ärendet. Dessa omprövningar har resulterat i att 171 värnpliktiga helt befriats från fortsatt värnplikt (frikallats enl. äldre terminologi). Efter en andra avslagen vapenfriansökan har ytterligare 21 värnpliktiga befriats och ytterligare 9 efter att en tredje gång ha sökt vapenfri tjänst men fått avslag. Detta innebär att minst vart femte av de utredda ärendena resulterar i att den sökande varken fullgör värnplikt eller vapenfri tjänst. I vissa fall har den värnpliktiga fullgjort GU eller GU + RU innan han ansökt om vapenfri tjänst, fått avslag, tjänstbarhetsprövats och frikallats.

Flertalet av dem som frikallats har dessförinnan fullföljt sin vapenfriansökan genom att genomföra utredningssamtal m.m. I ett 20-tal fall har de t.o.m. gjorts till föremål för mer än en utredning med samtal, referat, kommunicerinq, beredning, föredragning och beslut i nämnd.

Mot bakgrund av att bevisligen cirka 20 av 100 avslagna vapenfriansökningar förr eller senare resulterar i att den sökande blir befriad från värnplikt finns det anledning att ifrågasätta den ordning som innebär att en sökande som vid inskrivning förklarades tjänstbar och fördelades,

därefter söker vapenfri tjänst, utreds och §§;§§_g{;g; gxslgggn ansökan ånyo får sin tjänstbarhet p;§1 Q. Ett sådant förfaringssätt kan knappast anses vara ändamålsenligt. Om en vapenfriansökan görs i till anslutning inskrivning eller något år efter denna finns det givetvis ingen anledning att ifrågasätta den sökandes tjänstbarhet; förutsatt att det inte framkommit särskilda omständigheter, som till exempel just föranleder en ansökan om vapenfri tjänst. Har det däremot förflutit tre år eller mer sedan den första kan tjänstbarhetsbedömningen gjordes mycket ha inträffat som kan förändra av den bedömningen sökandes tjänstbarhet. Då sådana förhållanden framkommit vid vapenfriutredningen har också vapenfrinämnden gjort värnpliktsverket uppmärksamma på detta genom att remittera ärendet med en begäran om omprövning av den sökandes tjänstbarhet. Detta förfarande har dock varit ganska sparsamt förekommande från vapenfrinåmndens sida och långtifrån alla remisser har resulterat i frikallelser. Av de 759 som i det undersökta materialet sin fullföljt första ansökan har 110 frikallats. Efter en andra ansökan har ytterligare 21 frikallats och 9 efter ännu en eller flera ansökningar och minst två utredningar.

I fall som dessa kan vägen från ansökan till slutligt avgörande vara en i tiden mycket som kan utdragen procedur omfatta upp till tio år.

Det kan inte uteslutas att om redan den första ansökan, eller eventuellt den andra hade föranlett en inledande omprövning av tjänstbarhet inngn vapenfriutredningen gjordes skulle den sökande besparats utredningens påfrestningar. Berörda myndigheter, beslutande och överprövande, skulle då inte heller behövt vidta som sedda åtgärder, mot bak-

grund av den följande frikallelsen i de flesta fall inte

fyllt någon funktion utan tagit personella och ekonomiska resurser i anspråk helt i onödan.

Han kan inte bortse ifrån att nuvarande rutiner beträffande omprövning av vapenfrisökandes tjänstbarhet ger effek-

ter, som bör undvikas. En grundläggande förutsättning för att en värnpliktig skall komma ifråga för vapenfri tjänst är att han är fullt tjänstbar. Detta krav har inte ifrågasatts och finns heller ingen anledning att ifrågasätta. Framförallt inte med nuvarande inriktning att vapenfria skall få en sådan utbildning att de blir krigsplaceringsbara inom totalförsvaret. Hen samtidigt kan vi konstatera att var femte vapenfrisökande som får avslag förr eller senare blir befriad/frikallad.

Hot denna bakgrund förfaller det välmotiverat att ändra förfaringssättet vid ansökan om vapenfri tjänst. För att undvika ett utredande av vapenfriärenden som i själva verket är befrielse-/frikallelsefall bör därför de handlingar som i dag bifogas vapenfriansökan kompletteras med en omprövning av den sökandes tjänstbarhet inngn ansökningshandlingarna i ärendet lämnas till den myndighet som skall utreda och avgöra ärendet. Därigenom kommer de ansökningsärenden där den sökande inte fyller kraven för tjänstbarhet aldrig att gå till utredning, vilket är till fördel både för den sökande och de berörda myndigheterna.

Skulle man finna att en generell prövning av tjänstbarhet före vapenfriutredning blir för betungande bör under alla förhållanden en sådan prövning göras innan fäznygg vapenfriansökan går till utredning.

4-5 Bifall

Av de undersökta 823 avslagsärendena har i 111 fall tillstånd till vapenfri tjänst medgetts efter nämndens omprövning av sitt avslagbeslut (8 fall), genom regeringsbeslut efter överklagande (13) eller genom nämndbeslut efter ny ansökan (90). I inte mindre än 75 procent, 83 stycken av 90, har nämnden bifallit en ansökan nummer två. Därvid kan också noteras att i nästan vartannat (45,8 %) av dessa ärenden hade avslagsbeslutet på den första ansökan överklagats och därefter prövats och fastställts av regeringen.

I sju fall har den sökande efter två avslag fått bifall på sin tredje ansökan.

Det kan vid ett första påseende förefalla märkligt att en sökande som vid en tidpunkt fastställs inte vara berättigad till vapenfri tjänst kanske redan ett år senare konstateras fylla kraven för sådan tjänst.

Man måste då emellertid beakta ett antal faktorer, nämligen, att den sökande under mellanliggande tid kan ha bearbetat och utvecklat sin övertygelse mot vapenbruk och att denna därför också klarare framgår vid en ny utredning, att den sökande med sin erfarenhet av en första utredning rent allmänt känner sig bättre till mods och finner sig bättre tillrätta vid ett andra utredningssamtal och därför har större möjligheter få fram sina synpunkter och göra sig själv mer rättvisa, att samtalsklimatet mellan sökande och utredare var gynnsammare vid det senare tillfället, att nämndens fortlöpande arbete för att förbättra utredningsförfarandet under den mellanliggande tiden medfört förändringar som verkat till den sökandes fördel, att ändringar i bestämmelserna för hur prövningsförfarandet skall genomföras inverkat till den sökandes förmån. (se t.ex. ändringen enl. SFS 1987:914 om avskaffandet av intyg och bekräftelse eller 1987 års Vägledning), att nämnden genom sin sammansättning vid det senare tillfället var mer tillgänglig för sökandens argument än vid det tidigare eller att sökanden genom nämndbeslut kallats till personlig inställelse vid nämndens behandling av hans ärende.

I allmänhet är emellertid huvudanledningen till att en förnyad ansökan leder till bifall att det utredgenom ny ning framkommit eller tillkommit faktorer, synpunkter och/eller omständigheter som inte fanns med i det tidigare beslutsunderlaget. Anledningen till denna brist i det tidigare underlaget kan då finnas i någon av de förklaringar som angetts i föregående stycke.

Detta kan generellt också sägas vara skälet till att nämnden vid omprövning eller regeringen vid överklagande ändrar ett tidigare avslag till bifall.

Regeringen har efter överklagande prövat nämndens avslag i 246 av de 823 avslagsärendena och ytterligare 21 av 171 förnyade ansökningar som resulterat i avslag. Dessa 267 överklagade avslag har regeringen beslutat att ändra till bifall i 13 fall, motsvarande 4,9 procent och fastställt nämndens avslag i 254 motsvarande 95,1 procent. vapenfrinämnden har enligt förvaltningslagen (1986:223) omprövat 10 överklagade avslagsärenden som ingår i det bearbetade urvalet och har i åtta fall funnit skäl att ändra sitt tidigare avslag till bifall.

Den relativt låga andelen ändrade nämndbeslut om avslag tyder emellertid på att ärenden endast i undantagsfall tillförs något nytt genom överklagandeskrivelser, men att - i de fall detta inträffar - det som anförs kan verkligen få avgörande betydelse i en för den sökande positiv riktning. Vanligtvis ligger också i själva situationen att regeringen i enstaka fall kan komma till en annan slutbedömning än vapenfrinämnden, när ett ärende som följd av ett överklagande tas upp till förnyad prövning - även om inget nytt tillförts ärendet (jämför dock också mom. 8.3 om vapenfrinämndens praxis). Detsamma gäller också då ett ärende tas upp till omprövning av en nämnd med annan sammansättning än den som fattade det ursprungliga avslagsbeslutet.

I dessa hänseenden har inget ändrats genom de förändringar som genomfördes den 1 oktober 1989 genom att vapenfrinämndens uppgifter överfördes till vapenfristyrelsen och regeringens överprövningsansvar övertogs av totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.

Givetvis kan man mot bakgrund av vad som har tagits upp om att annan instans eller annan nämndsammansättning kan

komma till en annan slutsats invända att detta är allvarliga svagheter i prövningsförfarandet.

Samtidigt får man dock inte glömma bort att den nuvarande modellen för vapenfriprövning alltid ger möjligheter till förnyad sakprövning, och att den ändring som kan bli följden därav, inte sällan utfallet till den sökandes förmån.

En sökande har alltid möjlighet att överklaga ett avslagsbeslut. Föranleder inte överklagandet ändring av avslaget har den sökande rätt att ånyo ansöka om vapenfri tjänst och sedan, om beslutet även denna gång går honom emot, överklaga.

Det finns ingen begränsning av antalet gånger en värnpliktig kan begära vapenfri tjänst och inte heller någon annan tidsgräns än att vapenfrinämnden haft som praxis att ta upp ett ärende till förnyad behandling tidigast ett år efter föregående beslut, om inte särskilda skäl föranlett annat.

Denna möjlighet att ansöka flera gånger resulterar också i vissa extrema företeelser, där sökanden gång på gång ansöker om vapenfri tjänst, men utan att fullfölja sin ansökan. Han undviker därigenom att få sitt ärende avgjort och får alltså i praktiken anstånd med sin Värnpliktstjänstgöring.

Bland de 823 undersökta avslagsärendena finns ett ytterlighetsfall med en sökande som fem gånger ansökt om vapenfri tjänst, varefter han någon månad senare återkallat ansökan och fått ärendet avskrivet.När den sjätte

ansökan kom avslog nämnden utan utredning med hänvisning

till att man inte bedömde ansökan som menad. allvarligt sökanden överklagade inte beslutet, men blev kort därefter frikallad.

I det bearbetade materialet finns ytterligare några

sökande som - efter vad det förefaller exempel på utnyttjat möjligheten till upprepade vapenfriansökningar så långt som deras egen situation medgett och påkallat.

Inte i något av dessa fall har dock slutresultatet blivit en bifallen ansökan, utan sökanden har slutligen vägrat att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller frikallats. I dessa fall kan man verkligen ifrågasätta om sökanden egentligen eftersträvat vapenfri tjänst. Snarare före-

faller slutresultatet i dessa fall ha blivit detsamma

oberoende av om det skulle erfordrats prövning för tillstånd till vapenfri tjänst eller ej.

4.6 mm

xangntnizngfikan

Av avslagssamplet framgår att närmare 23 procent eller 186 värnpliktiga valde att efter avslag på sin första vapenfriansökan inställa sig till värnpliktsutbildning utan förbehåll beträffande de vapenövningar som ingår. Av

dessa

hade 25 dessförinnan överklagat nämndens avslag men sedan regeringen fastställt avslaget, inställde de sig till värnpliktstjänstgöring. Ytterligare 13 värnpliktiga har inställt sig till värnpliktstjänstgöring efter en andra avslagen vapenfriansökan.

vid den tidpunkt som materialet avser, december 1989, fullgjorde 24 av de 823 sin militära grundutbildning och 175 hade slutfört grundutbildning och/eller repetitioneutbildning efter avslag.

Det är ganska naturligt att utgå ifrån att dessa värnpliktiga genomgående skulle vara lågt motiverade inför sin värnpliktsutbildning, eftersom de ju med vapenfriansökan velat ta avstånd från det militära försvaret och den verksamhet i krig som värnpliktsutbildningen ytterst syftar till. För att närmare utreda hur det förhåller sig i detta hänseende har dessa 199 ingående granskats

beträffande vitsord från genomförd värnpliktstjänstgöring och placering i krigsbefattning.

Av avslagssamplets 823 värnpliktiga att 199 framgår fullgör eller har fullgjort efter värnpliktsutbildning avslagen ansökan. För de 24 som vid tiden för undersökningen fullgjorde sin utbildning föreligger givetvis inga vitsord. Men i avslagssamplet finns följaktligen 175 vapenfrisökande som efter slutfört avslag militär grundutbildning och/eller repetitionsutbildning och fått vitsord från denna är av utbildning. Gruppen särskilt intresse både i sig och i jämförelse med övriga värnpliktiga.

Vitsord sätts enligt en tiogradig skala där 10 är (1-10) högsta vitsord.

Av de 175 är 49 (28%) befälsuttagna och av dessa har 45 procent över vitsord 8 i duglighet (II) och 7 i lämplighet för befattning (III). Det allmänna för genomsnittet värnpliktiga är 7,0 respektive 7,0 dvs. de här undersökta fallen ligger alltså över genomsnittet med avseende på militärt vitsord.

I hela gruppen hade 13 procent GU före sin ansökan gjort och alla (utom en) fullföljt RU efter tjänstgöringen genom avslag, medan däremot de 87 procent, som gjort sin GU efter avslagen vapenfriansökan endast till 28 procent fullgjort någon RU.

Hur har dessa tidigare vapenfrisökande klarat av sin militära utbildning? och har det i detta avseende skett någon förändring från tidigare perioder? Genom vårt eget sampel kan den första frågan besvaras och Jan genom Agrells utredning från 1977 kan den senare få sitt svar den genom

däri ingående registerundersökningen av både t.d. vapenfrisökande och vanliga värnpliktiga.

Tabell 2

Vitsord i 175-samplet 1990

Kategori Antal=N Hedelvärde vitsord

II III

1. Befälsuttagna: N=49 7,06 7,06 2. Heniga E+F: N=66 6,58 6,65 3. Heniga G+H: N=60 6,72 6,82 4. Alla 175 f.d. vapenfrisökande med GU: §4§1 §4§1

Nitsord i registerundersökningen 1977

5. Avslagna vapenfrisökande, inskrivna 1969/73 med GU före sept. 1975; N-603 6 . §9 L25 6. Vpl inskrivna 1969/73 med GU före sept. 1975; N=530 (matchade vpl) 7,09 7,18 Differens 6-4=0,08/0,07.

när man skall tolka innebörden i tabell 2 bör man hålla i minnet att för 1977 års material gäller, dels att de vanliga värnpliktiga har högre vitsordsnivå än de f.d. Vapenfrisökande, dels att de förra har ett högre utbildningsbortfall än de senare.

Av tabellen framgår att av de f.d. va§enfrisökande är det endast de befälsuttagnas vitsord som kommer upp till vanliga värnpliktigas genomsnittsnivå, resten ligger på en något lägre nivå. Även vid jämförelse med vitsorden från 1977 års undersökning ligger vitsorden lägre för vårt eampel: 1990: 6,81/6,87 mot 1977: 6,89/6,94, men skillna-

derna går ej att signifikanspröva och är numeriskt obetydliga. Förklaringen till att de f.d. vapenfrisökande har lägre vitsord än vanliga torde värnpliktiga ligga i öppen dag: de före detta vapenfrisökande har i rimligen just denna sin egenskap en lägre motivering för den militära utbildningen än övriga I fråga värnpliktiga. om förmågan torde inte, lika litet som i 1977 års utredning, någon brist föreligga.

4.8 Krigsplaceging efter gullgjord yäggpliktsutbildnigg

Flertalet av de 175 som efter avslag militär fullgjort utbildning, har efter avslutad i utbildning krigsplacerats befattning, nämligen 153 (87%). Av de återstående 22 är 18 krigsplaceringsbara men har av olika skäl, t.ex. anstånd, uppskov eller brist på lämplig i befattning, placerats personalreserven. Det är alltså bara fyra av 175 som inte kvalificerat sig för placering i det vill krigsförband, säga två procent.

De 153 som krigsplacerats i har ett befattning genomsnittligt vitsord av 6,8/6,9 och de återstående 18 krigsplaceringsbara har ett genomsnitt av 7,0/7,1 om man undantar ett särfall med 4/4. Av de 18 har alltså 17 minst lika väl vitsordad tjänstgöring som de som placerats i befattning, vilket talar för att det är andra skäl än deras utbildningsprestationer som föranlett placering i personalreserv som antytts ovan.

Ett antal värnpliktiga som inkallas till tjänstgöring

inställer sig inte vid angiven eller inställer

tidpunkt sig men vägrar att mottaga vapen eller att delta i vapenövningar. Före den 1 juni 1987 rubricerades det första fallet som rymningsbrott och det andra som lydnadsbrott båda enligt brottsbalken. Efter den 1 juni 1987 utgör båda brotten värnpliktsbrott enligt

värnpliktslagen. Såsom lagbrott medför de påföljder 1 form av böter, Villkorlig dom eller fängelse, beroende på omständigheterna.

Vid upprepade värnpliktsbrott och påföljder tar regeringen ställning till huruvida den värnpliktiga skall inkallas igen eller tills vidare inte inkallas.

I det undersökta materialet (med de 823 avslagsärendena) har det framkommit att 22 värnpliktiga tills vidare inte inkallas efter upprepade påföljder för värnpliktsbrott och efter att ha ansökt om vapenfri tjänst en gång men fått avslag. Av dem som även fått avslag på en andra ansökan kommer ytterligare 16 tills vidare inte att inkallas på grund av upprepade påföljder. Ännu en har efter upprepade vapenfriansökningar och värnpliktsbrott fått samma beslut. Sammanlagt kommer alltså 39 av 823 värnpliktiga med avslagen vapenfriansökan tills vidare inte att inkallas. Detta motsvarar 5 procent av avslagen.

Cirka 150 värnpliktiga blir årligen som följd av upprepade värnpliktsbrott tills vidare inte inkallade. Av dessa har cirka var tredje före eller efter sina brott sökt vapenfri tjänst och fått avslag. I det tioprocentiga slumpurvalet med 823 avslagsärenden visade det sig alltså att fem procent av dessa värnpliktiga tills vidare inte inkallas på grund av upprepade värnpliktsbrott och påföljder.

Materialet är emellertid för begränsat för att dessa ärenden mer ingående skall kunna undersökas exempelvis beträffande samband mellan värnpliktsbrott och de påföljder dessa medför. Underlaget har därför vidgats på två punkter:

dels att omfatta samtliga upprepade värnpliktsbrott 1980-1989 som föranlett regeringsbeslut att den värnpliktige tills vidare inte skall inkallas (4.9.2),

dels att omfatta de värnpliktiga som efter ett brott och

påföljd fullgjort värnpliktsutbildning, befriats/frikallats, fått bifall på ny vapenfriansökan eller ännu inte inkallats efter avslag eller påföljd (4.9.1).

Utfallet av denna vidgade redovisas även undersökning i 4.9.2. Undersökningens tyngdpunkt de fall där ligger på vederbörande ansökt om vapenfri tjänst, ansökan fullföljt och fått avslag.

De synpunkter på rättslig påföljd för vårnpliktsbrott som kom fram i samband med utredningsarbetet inför 1978 års lagändring har också föranlett en särskild av granskning påföljdspraxis och eventuella förändringar i under praxis den senaste tioårsperioden (4.9.2).

4.9.1 Fall av vårnpliktsvägran

Av de 823 som ingår i har avslagssamplet 16 procent (132) - förutom att de sökt vapenfri tjänst också en vägrat gång att fullgöra den de inkallats till tjänstgöring och fått någon form av straffpåföljd för detta. sedermera har regeringen eller värnpliktsverket beslutat att hinder inte möter för ny inkallelse av dessa Vad värnpliktiga. som sedan hänt de 132 redovisas här nedan:

39% (52) har ännu inte kallats in till värnpliktstjänstgöring, 34% (45) har frikallats eller befriats från värnpliktens fullgörande, 18% (23) har vid en fått andragångsansökan tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, 2% (3) disponeras av länsarbetsnämnden, 4% (5) har fullgjort sin tjänstgöring. För 3% (4) saknas hos värnpliktiga uppgift värnpliktsverket.

4.9.2 Regeringsbeslut att tills vidare inte inkalla vissa värnpliktiga

Regeringen har under tiden den 1 januari 1980 - den 30 september 1989 beslutat i 1 401 fall att tills vidare inte inkalla värnpliktiga som antingen vägrat fullgöra sin värnpliktstjänstgöring en eller flera gånger eller inte inställt sig en eller flera gånger och som fått frihetsberövande påföljd för detta. Av dessa 1 401 personer har 450 (32%) någon gång fullföljt en ansökan om vapenfri tjänst. Her än hälften av dessa har sökt vapenfri tjänst en eller flera gånger och sedan efter avslagna vapenfriansökningar vägrat fullgöra sin tjänstgöring. Det kan påpekas att 175 av de 450 sökt vapenfri tjänst före 1978 års lagändring. Något mindre än hälften av de 450 har varvat värnpliktsvägran och ansökan om vapenfri tjänst. I ganska många fall handlar det om flera vägranstillfällen och flera vapenfriansökningar för en och samma person.

4.9.3 Påföljder

En praxis utvecklades i domstolarna under början av 1970-talet som innebar att en värnpliktsvägrare dömdes till en månads fängelse vid förstagångsvägran, till två månaders fängelse andra gången samt till två månader även tredje gången. Regeringen beslöt sedan att den värnpliktige tills vidare inte skulle inkallas till värnpliktstjänstgöring.

I propositionen till 1978 års lagändring anfördes att det var nödvändigt att försöka nedbringa antalet vägransfall och begränsa fängelsestraffets användning. Men att helt slopa påföljd för totalvägran eller att endast tillämpa lindriga påföljder som t.ex. bötesstraff ansågs uteslutet. En kånnbar påföljd måste ytterst finnas för den som vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. En Villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff ansågs kunna vara en tillräcklig reaktion vid fall av förstagångsvägran medan vid en andragångsvägran påföljden

borde bestämmas till fängelse och i normalfallet borde fängelsetidens längd bestämmas till minst fyra månader. I propositionen angavs också att det inte skulle vara uteslutet att döma till ett kraftigt fängelsestraff redan vid förstagångsvägran. Efter sådana domar borde den värnpliktige inte vidare kallas in. Det uttalades också att hänsyn borde tas till återstående vid tjänstgöringstid straffmätningen, t.ex. om vägran har skett vid repetitionsövning. straffet borde därvid kunna sättas lägre.

Domstolarnas rättstillämpning får anses ha anpassat sig till uttalandena i 1978 års lagstiftning på så sätt att normalstraffet vid en förstagångsvägran oftast blivit Villkorlig dom medan vid en andra eller tredjegångsvägran oftast dömts till en påföljd som beräknats bli sammanlagt fyra månaders fängelse (första-eller hade andragångsvägran då ägt rum före lagändringen 1978). Vid enstaka tillfällen har dock domstolarna valt att döma till fyra månaders fängelse redan vid första vägranstillfället om den värnpliktige med kraft påstått att han kommer att aldrig vilja ingå i totalförsvaret, vare sig som Värnpliktig eller som vapenfri tjänstepliktig. Regeringen brukar efter sådana domar enligt praxis besluta att den värnpliktige tills vidare inte skall kallas in till värnpliktstjänstgöring.

Reglerna för villkorlig frigivning har gjort att den som döms till fyra månaders fängelse kan friges efter halva tiden. Avsikten med reglerna var dock inte att domstolarnas straffmätningspraxis skulle Trots detta påverkas. dömde några domstolar i början av 1980-talet Värnpliktsvägrare till sex månaders fängelse. Svea hovrätt fastställde i några fall dessa påföljder med motiveringen att straffet skulle vägas mot samhällets intresse av att de som inkallas till militärtjänst också denna. Svea fullgör hovrätt uttalar i en dom 1983-02-24: Härvid måste även beaktas att den som andra gången döms för lydnadsbrott innefattande totalvägran att fullgöra värnplikt normalt icke vidare kommer att inkallas till Härav militärtjänst.

följer att fängelsestraffet bör stå i en bestämd relation till den börda som åvilar den som lojalt fullgör sin värnplikt. Högsta domstolen ändrade dock sexmånadersdomen till fyra månader med motiveringen att övervägande skäl talade för att påföljden för värnpliktsvägran bestäms utan påverkan av ändringarna i frigivningsreglerna.

Före den 1 juni 1987 dömdes värnpliktsvägrare enligt brottsbalken till lydnadsbrott, som var brottsrubriceringen för den som inställda sig och förklarade sig vägra fullgöra sin tjänstgöring. Han försattes då i en situation där han beordrades att i vittnens närvaro t.ex. mottaga ett vapen. Om han då vägrade göra detta begick han lydnadsbrott. Han anmäldes då till åklagarmyndighet och till värnpliktsverket. Efter den 1 juni 1987 är brottsrubriceringen värnpliktsbrott enligt värnpliktslagen. Efter lagakraftvunnen dom beslutar värnpliktsverket att hinder inte möter att inkalla en värnpliktig som dömts en gång och till en icke frihetsberövande påföljd. Men vid upprepad vägran eller om den värnpliktige fått fängelsestraff överlämnas anmälan till regeringen för prövning av frågan om den värnpliktiga skall kallas in på nytt.

En Värnpliktig som inte inställer sig utan håller sig borta från sitt tjänstgöringsställe och frånvarotiden beräknas överstiga en tiondel av tjänstgöringstiden, hemförlovas i sin frånvaro och anmäls till åklagarmyndighet och värnpliktsverket på samma sätt som beskrivits ovan. Han döms sedermera för värnpliktsbrott (före den 1 juni 1987 till rymning enligt brottsbalken) och om det gäller värnpliktsvägran i dess egentliga bemärkelse döms han i regel på samma sätt som om han hade inställt sig och vägrat. I det stora flertalet fall av värnpliktiga som inte inställt sig har det oftast gällt bekvämlighetsskäl eller ett sätt att skaffa sig eget anstånd, ekonomiska skäl, sociala skäl etc. Domstolarna brukar i dessa fall, som i huvudsak rör engångsföreteelser, döma till fjorton dagars eller en månads fängelse. Även dagsböter förekommer som påföljd i sådana fall.

5 BIFALLSSAMPEL (572 bifallsärenden)

Av avsnittet BIFALLSSAMPEL framgår att

o det ursprungliga samplets 572 ärenden av utredningstekniska skäl reducerats med 21 procent till 451 vapenfria som är inkallningsbara till vapenfri tjänst,

o cirka 30 procent fullgjort längre eller kortare värnpliktstjänstgöring före bifallen ansökan om vapenfri tjänst,

o 72 procent inkallningsbara vapenfria fullgjort vapenfri tjänst

o flertalet av de utbildade inte fullgjort värnplikt före vapenfri utbildning,

o varannan med avbruten militär grundutbildning vapenfriutbildats efter bifall,

o endast var fjärde av dem som före bifall fullgjort militär grundutbildning och eventuellt repetitions utbildning efter bifall vapenfriutbildats,

o 74 procent av dem som vapenfriutbildats bredskapsregistrerats eller krigsplacerats och att dessa utgör 53 procent av de inkallningsbara vapenfria,

o ytterligare 7 procent av de vapenfria kunnat beredskapsregistreras utan föregående vapenfriutbildning.

5.1 e e v

De 104 protokoll som utgör underlag för samplet omfattar - förutom de under avsnitt 4 redovisade ~ avslagsärendena ett antal avskrivningsärenden, som i detta sammanhang saknar intresse, samt 2 837 bifallsärenden. Det har visat sig att vapenfristyrelsens datasystem inte medger databearbetning vare sig av totalmaterialet vapenfria tjänstepliktiga 1980-1989 eller av denna samplade mindre volym bifallsärenden utan konstruktion av nya dataprogram. Detta skulle enligt uppgift från styrelsen medföra en merkostnad för undersökningen av drygt 30.000 kronor. Utredningen har därför valt att göra hela bearbetningen manuellt, vilket är förklaringen till att bifallssamplet inte kunnat omfatta samtliga bifall under tidsperioden utan har måst begränsas. Då det emellertid av tidsskäl inte varit praktiskt möjligt att manuellt bearbeta 2 837 bifallsärenden har ytterligare ett urval måst göras ur detta ursprungliga sampel för att få en hanterbar volym som ändå är tillräckligt omfattande för att vara representativ. Vart femte av dessa bifallsärenden har tagits ut för ingående granskning och därigenom har man fått ett bifallssampel som omfattar 572 ärenden.

Avslagssamplet utgjorde 1/10 av samtliga avslagsärenden åren 1980-89 medan bifallssamplet genom detta ytterligare femtedelsurval består av 1/50 av samtliga bifallsärenden under samma tidsperiod och från samma nämndsammanträden. De båda samplen kommer ur samma grundmaterial och de konstateranden beträffande samplets kvalitet som görs i 4.1 om avslagssamplets kvalitet gäller i princip även bifallssamplet, även om detta är mindre. Slumpmässigheten är densamma och bifallssamplets volym torde vara tillräckligt stor för att det skall vara rimligt representativt för hela volymen bifallsärenden under perioden, nämligen 28 003. De iakttagelser som görs kan alltså konstateras vara säkerställda tendenser som kan antas gälla för samtliga bifallsärenden åren 1980-89. Felmarginalen kan uppskattas till ej över 4 procent.

5.2 7 v e ä e a

Det undersökta materialet omfattar sammanlagt 572 ärenden för åren 1980-89 där den sökande fått bifall på sin ansökan om vapenfri tjänst. Efter vapenfrinämndens bifall kan emellertid olika omständigheter ha medfört att inte samtliga alltjämt är vapenfria tjänstepliktiga. I två fall har den vapenfrie avlidit, fem har genom att de 47 fyllt år gått ur värnpliktsåldern, sex har begärt till återgång värnpliktsutbildning och tjugoen har något år efter sitt bifall befriats/frikallats. I ett fall saknas alla uppgifter om vad som hänt efter nämndens bifall. Det sammanlagda bortfallet blir då 35 ärenden, dvs. 6 procent. Av det ursprungliga samplet kvarstår således 537 inkallningsbara vapenfria. För dessa har s.k. personposter upprättats genom vapenfristyrelsens försorg.

Personposterna har av utredningen bearbetats med avseende på

genomförd värnpliktsutbildning före bifall ålagd tjänstgöringsskyldighet som vapenfri - genomgången vapenfriutbildning planerad vapenfriutbildning - att vägran fullgöra vapenfri tjänst - tidsförhållanden mellan bifall och genomgången vapenfriutbildning utbildningens omfång hos olika utbildningsanordnare samt - i vilken utsträckning den vapenfrie efter genomgången utbildning placerats i krigsbefattning.

Utgångspunkten för bearbetningen och de sammanställningar som bearbetningen resulterat i har varit de uppgifter som redovisas på vapenfristyrelsens personposter för vart och ett av de 537 ärendena. Dessa har personposter styrelsen på utredningens uppdrag tagit fram ur sitt dataregister. Personposterna redovisar läget i respektive ärende den

12 juni 1990. I den mån motstridiga uppgifter förekommit i personposterna har utredningen valt det mest sannolika alternativet, eftersom tiden inte medgett ytterligare kontroll och komplettering av ett avsevärt antal faktadetaljer. Detta kan medföra att det i denna del av undersökningen kan finnas smärre mätningsfel. Eftersom emellertid utfallet ändå visar klara tendenser och materialet endast används översiktligt kan man i detta sammanhang bortse från smärre avvikelser.

Nio av de 537 vapenfria, vilkas personposter undersökts, har inte tagits ut till någon vapenfriutbildning överhuvud taget och kommer alltså inte i fråga för inkallelse till vapenfriutbildning. Flertalet av dessa fick bifall före 1987. Uppgifter saknas helt om deras eventuella värnpliktstjänstgöring före bifall.

Om de övriga finns däremot i de flesta fall uppgifter om värnpliktsutbildning, tjänstgöringsskyldighet som vapenfri, genomgången vapenfriutbildning, utbildningsanordnare, krigsplacering, vitsord från värnplikts- eller vapenfritjänstgöring m.m.

5.2.1 Värnpliktsutbildning före bifallen vapenfriansökan

Grundläggande militär värnpliktsutbildning (GU) har fullgjorts av 79 (15%) av de 528 vapenfria, och om 28 (5%) finns dessutom uppgift om att de fullgjort GU och en eller fler repetitionsutbildningar (RU) före bifallen vapenfriansökan. Ytterligare 51 (10%) har påbörjat men inte slutfört militär grundutbildning, medan 370 (70%) inte gjort någon militär tjänst innan de beviljats vapenfri tjänst.

5.2.2 Tjänstgöringsskyldighet för vapenfria tjänstepliktiga

Den sammanlagda grundutbildningstiden för värnpliktiga varierar beroende på försvarsgren och uttagning mellan

»cirka 225 och 500 dagar. Den vapenfria utbildningstiden varierar ännu mer som en följd av om och i vilken utsträckning den vapenfrie före bifall fullgjort Värnpliktsutbildning, och i viss mån beroende på vilken utbild-

ningsanordnare som genomför den vapenfria utbildningen. En vapenfri med fullgjord militär GU och RU får i genomsnitt 75 dagars vapenfri tjänstgöringsskyldighet. Den som inte

fullgjort någon värnpliktstjänstgöring åläggs vanligen 420 dagars vapenfri tjänst, varav cirka 3/4, 275-325 dagar, är grundutbildning och återstoden Den repetitionsutbildning. som gjort delar av militär GU eller fullständig GU och eventuellt RU får då i princip en mottjänstgöringsplikt svarande 420 dagar minus antalet dagar militär utbildning, något som är olika för nästan varje enskilt fall.

5.2.3 Genomgången vapenfriutbildning

Med hänsyn till att det undersökta materialet uppvisar stora variationer i de vapenfrias har tjänstgöring innebörden av begreppet genomgången vapenfriutbildning en getts mycket vid tolkning = någon som helst vapen-

friutbildning. Utbildningsomfånget kan därför mellan de enskilda fallen variera från maximalt 407 dagar fullgjord tjänst till cirka 12 dagar. Ytterlighetsfallet är avslutad

befattningsutbildning totalt omfattande 5 dagar. När det gäller att se närmare på i vilken de utsträckning vapenfria genomgått vapenfriutbildning har man inledningsvis måst beakta vapenfristyrelsens och nämndens för tidigare vapenfriutbildning inriktning att den vapenfrie i största möjliga utsträckning skall påbörja sin vapenfriutbildning inom tre år efter beviljat tillstånd. Med utgångspunkt från datum för avstämningen av personposterna, juni 1990, har undersökningen av genomförd därför utbildning avgränsats till bifall medgivna åren 1980-87. Utredningen har därvid sett på utbildningen inom tre olika grupper, nämligen

- som vapenfria fullgjort militär GU och eventuellt RU

- som del av militär GU vapenfria genomgått - som vapenfria ej gjort någon militärtjänst.

5-3 m

som tidigare redovisats grundar sig undersökningen på uppgifter hämtade ur personposter för 537 vapenfria. Av det föregående framgår också att de vapenfria som fått sitt tillstånd 1988 och 1989, dvs. mindre tre år än tillbaka i tiden inte är representiva för utbildningsfrekvensen för de vapenfria. I samplet ingår 86 sådana ärenden, vilket medför att nettosamplet bifall i detta sammanhang bör reduceras från 537 till 451, när det gäller granskning av bifallsärendena enligt de åtta punkter som framgår av 5.2.

Av de 451 med bifall 1987 eller tidigare har B9 (20%) enligt personposterna genomgått fullständig militär GU och 24 av dessa har dessutom en eller två RU. 49 (11%) har avbrutit påbörjad militär GU och 307 (67%) har ingen värnpliktsutbildning alls, medan uppgifter i detta hänseende saknas om 9 (2%).

Av de 89 med GU har 24 vapenfria (27%) fullgjort någon vapenfri tjänst tre år eller mer efter medgivet tillstånd, dvs. ungefär var fjärde. Nästan varannan av de 49 som har ofullständig militär GU, har fått någon vapenfriutbildning, nämligen 24 (49%).

Naturligt nog är bilden en annan beträffande de 304 vapenfria utan tidigare militärtjänst. Cirka 92 procent, 275 vapenfria, har minst tre år efter bifall gjort vapenfri tjänst av varierande omfång medan 4 för närvarande är i tjänst. I ytterligare 8 fall är utbildning inplanerad något av utbildningsåren 90/91 eller 91/92. Beträffande de vapenfria som skall grundutbildas kan alltså konstateras att 17 av de 304 (5.6%) tre år eller mer efter bifall inte fullgjort, fullgör eller är inplanerade att fullgöra sin vapenfria grundutbildning.

Om man utan att göra en uppdelning med hänsyn till eventuellt tidigare genomgången eller värnpliktsutbildning omfattningen av den vapenfria sammanfattar utbildningen vad som framgår av de 451 personposterna kan då konstateras att

71,6% (323) fått någon form av vapenfri utbildning, 0,9% (4) fullgör vapenfri tjänst 1990-06-12, 1,8% (8) är inplanerade för utbildning 1990/91 eller 91/92, 23,7% (107) inte genomgått och inte vapenfriutbildning har utbildning inplanerad, 2,0% (9) har beteckningen outtagen, dvs. en tjänstgöringsskyldighet = 000 dagar.

Tre år eller mer efter beviljat tillstånd har alltså 25,7 procent av de vapenfria ännu inte blivit aktuella för utbildning i vapenfri tjänst.

Jfr diagram bilaga 3.

5.3.1 Utbildningens omfattning

I personposterna anges i en särskild term (VASL) om den vapenfrie fullgjort vapenfri grundutbildning (kod 01), grundutbildning + repetitionsutbildning (kod 17) eller enbart repetitionsutbildning (kod 18 eller 19).

Av det tillgängliga materialet att 253 framgår av de 451 vapenfria (56,1%) genomgått vapenfri grundutbildning (kod 01), och 12 (2.6%) + grundutbildning repetitionsutbildning (kod 17). Ytterligare 45 (10,0%) har slutfört repetitionsutbildning (kod 18 eller 19), medan 17 är i (3,8%) tjänst (4 st) eller fått utbildning som inte är avslutad (kod 00).

5.3.2 Tidsförhållanden

De som fullgjort vapenfri tjänst har i genomsnitt gjort denna cirka tre år efter bifall, men exempelvis de som fick bifall 1982 fick i genomsnitt vänta mer än fyra år på att fullgöra den tjänstgöring man uttagits till. Å andra sidan är motsvarande väntetid för 1984 års bifall inte fullt två och ett halvt år och för 1986 två år och tre månader.

Av 5.3 framgår att 116 vapenfria minst tre år efter medgivet tillstånd ännu inte inplanerats för utbildning. 28 av dem fick sin ansökan bifallen för 8-10 år sedan, vilket talar för att de de facto kan betrakta sig som befriade från värnpliktslagens krav. I ytterligare 44 fall har 4-7 år förflutit efter bifall. Av de 116 är alltså 72 vapenfria (62%), fortfarande 4-10 år efter sitt bifall inte aktuella för vapenfri tjänst.

5.3.3 Fördelning av vapenfria på olika utbildningsanordnare

Vapenfriutbildning genomförs av ett antal utbildningsanordnare, av vilka sexton finns representerade i urvalet bifallsärenden. Det torde finnas ytterligare någon, men då med en utbildningsvolym som är så begränsad att den inte kommit med i tvåprocentsamplet.

Utbildningsanordnarna utgörs av statliga myndigheter (t.ex. statens räddningsverk, postverket, riksantikvarieämbetet), kommuner, landsting eller organisationer (t.ex. svenska röda korset, sveriges kristna ungdomsråd).

Dessa utbildningsanordnares åtaganden varierar kraftigt med avseende på det antal vapenfria som tas emot för utbildning.

störst i detta hänseende är statens räddningsverk som tilldelats mer än var fjärde (28%) av de vapenfria som

fördelats, därnäst kommer kommunerna med sammanlagt drygt var femte (22%), medan exempelvis landstingen, postverket, statens energiverk och Svenska röda korset bara utbildar enstaka vapenfria, tillsammans cirka tre procent. Av sammanställningen nedan framgår utbildningsanordnarnas åtaganden uttryckt i procentandel av antalet fördelade vapenfria. Av de 451 som utgör det så kallade nettosamplet bifallsärenden har nio vapenfria varken uttagits till utbildning eller ålagts någon tjänstgöringsskyldighet. Procenttalen är alltså relaterade till totalt 442 bifallsärenden (tabell 3).

I§h§ll_l

Nämnden för vapenfriutbildning/-

Landsting Postverket (PV) 3% Statens energiverk (SEV) Svenska röda korset (SRK) 100%

Om man ser på utbildningsanordnarna med avseende i på vilken utsträckning de fördelade vapenfria genomgått vapenfriutbildning blir bilden i viss mån en annan. Det visar sig nämligen att med utbildningsanordnarna låga

kvoter vapenfria (1-2%) i flertalet fall utbildat samtliga tilldelade vapenfria. Detta gäller BV, PV, SEV, SNV, SV, landstingen och SRK. Ken även Lfv (14%), Tvt (5%) och kommunerna (22%) har utbildat 90 procent eller fler av de tilldelade vapentria. I det följande redovisas utbildningsanordnarna med avseende på sambandet mellan tilldelade och utbildade vapenfria uttryckt i procent av antalet tilldelade (tabell 4).

Iahell_1

Nämnden för vapenfriutbi1dning/- Vapenfristyrelsen 11

Det förhållandet att statens räddningsverk med sina omfattande åtaganden har en relativt låg utbildningsfrekvens sammanhänger med att de vapenfria som före tillstånd fullgjort såväl militär grundutbildning som minst en repetitionsutbildning i stor utsträckning tilldelas SRV för utbildning. Dessa vapenfria med sin begränsade vapenfria tjänstgöringsskyldighet, 75-150 dagar, torde utbildningsmässigt erbjuda särskilda problem, när

det gäller att finna lämpliga utbildningsalternativ. Till statens räddningsverk har i de båda sammanställningarna ovan också förts de vapenfria vilkas personposter inte

anger utbildningsmyndighet (kod SMYN), men där statens

räddningsverk anges som krigsplaceringsmyndighet (kod pmm) .

Vapenfristyrelsens låga utbildningsfrekvens kan sammanhänga med att vapenfria som skall tillföras personalreserv fördelas till vapenfristyrelsen.

5.3.4 Krigsplacering efter genomgången vapenfriutbildning

Det visar sig alltså enligt 5.3 att av de 71,6 procent vapenfria genomgått längre eller kortare vapenfriutbildning minst tre år efter bifallen vapenfriansökan. Av termen Uttagning (UTTA) på om den personposten framgår utbildade efter genomförd är utbildning krigsplaceringsbar och av termerna BERE och FORB om vederbörande är beredskapsregistrerad respektive placerad i befattning i krigsförband. Enligt uppgift från vapenfristyrelsens tjänstgöringsenhet anges emellertid ingen beredskapsregistrering för vapenfria utbildade av kommuner. I de fallen utgår vapenfristyrelsen från att samtliga som efter vapenfriutbildning betecknats som krigsplaceringsbara också krigsplacerats i sin hemkommun, oavsett att i registrering termerna BERE och FORB saknas. aktiv Någon uppföljning, dvs. kontroll, av att dessa vapenfria verkligen är krigsplacerade i sin hemkommun görs inte enligt vapenfristyrelsen utan endast en årlig anmodan till kommunerna att anmäla förändringar.

En genomgång av de 323 vapenfria som blivit vapenfriutbildade visar att 238 (74%) beredskapsregistrerats, krigsplacerats i krigsbefattning eller motsvarande. De återstående 85 (26%) har inte följaktligen tillförts totalförsvaret efter genomgången Av utbildning. dessa 85

har 78 genomgått mellan 200 och 375 dagars utbildning.

Ungefär varannan (53%) av nettosamplets 451 vapenfria har alltså beredskapsregistrerats eller krigsplacerats.

I vissa fall kan avsaknaden av krigsplacerinq bero på att vederbörande nyligen avslutat sin vapenfria utbildning. Detta bör gälla 3 som utbildades 1990, kanske också 11 som utbildats 1989 och möjligen också de 13 som utbildades 1988. För 11 saknas uppgift om utbildningsår men enligt personposterna har 47 (15,9%) av de 296 vapenfria utbildade 1987 eller tidigare inte placerats i totalförsvarets krigsorganisation.

som jämförelse kan nämnas att 32 vapenfria från åren 1980-1987 har beredskapsregistrerats utan genomgången vapenfriutbildning, dvs. 30 procent av dem som inte vapenfriutbildats.

Ingen av de vapenfria som utbildats vid riksantikvarieämbetet eller nämnden för vapenfriutbildning (numera vapenfristyrelsen) och ingen av dem som utbildats av luftfartsverket före 1988 har angetts som krigsplacerade, trots att vederbörande i många fall fått omfattande utbildning, maximalt 407 dagar.

5.3.5 Två utredningars syn på krigsplacering av vapenfria m.m.

Både 1973 års vapenfriutredning och 1983 års värnpliktskommitté har ingående behandlat frågan om vapenfria skall krigsplaceras eller ej.

1973 års vapenfriutredning menade att huvudalternativet för vapenfria bör vara utbildning och tjänstgöring vid civilförsvaret och utgick från att huvuddelen av de vapenfria skulle komma att bidra till att fylla totalförsvarets personalbehov inom olika områden.

Försvarsministern framhåller i propositionen (1977/78:159) om ändring i lagen om vapenfri tjänst att all utbildning och tjänstgöring för vapenfria bör så att det läggas upp klart framgår att den syftar till att en skapa personalresurs för beredskaps- och krigssituationer och inte till att ge en myndighet eller organisation ett personaltillskott i fredstid.

Försvarsutskottet understryker i sitt betänkande med anledning av propositionen ovan: Utbildning och tjänstgöring i fred bör enligt utskottets mening i princip inriktas på verksamhet som är för samhället betydelsefull under sådana förhållanden och Formell /beredskap krig/. krigsplacering i fred bör dock inte vara ett absolut krav.

1983 års värnpliktskommitté tar i sitt betänkande (SOU 1986:30) Vapenfriutbildningen i framtiden upp frågan om vapenfria skall krigsplaceras eller ej. Kommittén framhåller därvid:

Krigsplacering av de vapenfria är som tjänstepliktiga vi ser det en funktion av den planering som syftar till att under de extrema förhållanden under och i beredskap krig rädda liv och nödställda, barn ge handikappade, och åldringar den omvårdnad och den hjälp de är i behov av och att även på andra sätt medverka till att hålla viktiga funktioner i samhället igång.

De i framtiden sammanlagt cirka 35.000 vapenfria tjänstepliktiga är en viktig resurs för att lösa dessa uppgifter. Det är därför enligt vår närmast en mening självklarhet att denna resurs skall tillvaratas och dess

användning under beredskap och i De

krig noga planeras. vapenfria tjänstepliktiga bör därför krigsplaceras.

Enligt vår mening så kan man betrakta kostnader nedlagda för verksamheten som näst intill bortkastade om man inte kan få ett resultat av Vapenfriutbildningen som innebär

ett resurstillskott till totalförsvarets krigsorganisation genom att merparten av de vapenfria kan få en krigsplacering, som de är väl utbildade för. Våra förslag när det gäller utbildningssystemet bör ses mot bakgrund av detta grundläggande problem.

I regeringens proposition (1987/88:819) med anledning av kommitténs förslag förklarar föredragande statsråd bl.a. följande:

Jag delar kommitténs uppfattning att utbildningen av de vapenfria regelmässigt måste resultera i att de kan få en bestämd inplacering i det krigsorganiserade samhället. Först därigenom skapas förutsättningar för att den vapenfrie skall kunna göra fullvärdiga och effektiva insatser under beredskap och krig. När den vapenfrie genomgått sin utbildning är det som jag ser det, helt naturligt att han placeras i en krigsbefattning som motsvarar utbildningen.

I samma avsnitt anför försvarsministern på tal om tjänstgöringsalternativen att han delar kommitténs uppfattning

att det inte bör förekomma tjänstgöringsalternativ med ett innehåll som inte leder till en adekvat krigsplace- - - - -. ring

I sitt betänkande över propositionen tar försvarsutskottet upp frågan mot bakgrund av 1978 års ändring i lagen om vapenfritjänst.

Utskottet vill erinra om att det redan genom 1978 års vapenfrireform slogs fast att all utbildning av och tjänstgöring för de vapenfria värnpliktiga bör läggas upp så att det klart framgår att den syftar till att skapa en personalresurs för beredskaps- och krigssituationer och inte till att ge en myndighet eller en organisation ett personaltillskott. Föredragande statsrådets

förslag innebär samma inriktning av utbildningen.

Även utskottet vill understryka vikten av att utbildningen av de vapenfria resulterar i att de får en bestämd inplacering i det krigsorganiserade samhället. Först därigenom skapas, som föredragande statsrådet framhåller, förutsättningar för att den vapenfrie skall kunna göra fullvärdiga och effektiva insatser under beredskap och i krig.

De uppgifter som i 5.3.4 redovisats om frekvenser för krigsplacering av vapenfria omfattar som tidigare angetts åren 1980-1987, dvs. innan 1983 års värnpliktskommitté lagt sitt betänkande om vapenfriutbildningen i framtiden, med dess entydiga ställningstagande för av krigsplacering alla vapenfria.

Inte desto mindre kvarstår det faktum att ett stort antal av de vapenfria som åren 1980-87 genomgått fullständig vapenfri grundutbildning ännu inte krigsplacerats. I en del fall förutsätter en av dessa en krigsplacering repetitionsutbildning med inskolning på en krigsbefattning, medan i andra fall det snarast torde röra om en admisig nistrativ åtgärd. I varje fall måste sådana anses åtgärder vara angelägna mot bakgrund av den de syn på vapenfrias krigsplaceringsbarhet som kommit till uttryck i förarbetena till 1978 års i ändringar lagen om vapenfri tjänst.

En jämförelse mellan avslagssamplet och bifallssamplet med avseende på i beredskapsregistrering/krigsplacering befattning efter genomgången utbildning visar att 92 procent av de värnpliktiga som efter avslagen vapenfriansökan genomgått värnpliktsutbildning beredskapsregistrerats eller krigsplacerats medan mer än var fjärde (26%) av de utbildade vapenfria ännu tre år efter sin utbildning inte krigsplacerats etc., enligt vapenfristyrelsens registeruppgifter. Detta betyder att ungefär varannan vapenfri tjänstepliktig beräknas bli tillförd totalförsvaret genom beredskapsregistret eller i krigsplacering

befattning efter utbildning. Hed de sju procent vapenfria som beredskapsregistrerats utan utbildning blir den totala andelen beredskapsregistrerade/krigsplacerade 60 procent av de vapenfria. Förklaringen till detta förhållande kan antingen vara ofullständig registrering av de vapenfria eller svårigheter att krigsplacera vapenfria inom totalförsvaret efter genomgången vapenfriutbildning; i båda fallen lika otillfredsställande.

Vapenfria tjänstepliktiga som vägrar att fullgöra den tjänstgöring de uttagits till eller inte inställer sig till tjänstgöringsstället anmäls till vapenfristyrelsen och till åklagarmyndighet. Vapenfristyrelsen hemställer sedan om regeringens prövning enligt samma praxis som värnpliktsverket när det gäller värnpliktsvägrare. Regeringen beslutar enligt samma regler vare sig det gäller dem som dömts för brott enligt lagen om vapenfri tjänst eller om det gäller värnpliktsbrott och domstolarna gör inte heller någon nämnvärd skillnad vad beträffar pâföljderna för dessa två kategorier av brott.

Regeringens beslut att tills vidare inte inkalla vapenfria tjänstepliktiga handlades före den 1 januari 1987 i arbetsmarknadsdepartementet. Efter nämnda datum har sådana beslut handlagts i försvarsdepartementet. har Utredningen kunnat få en överblick över arbetsmarknadsdepartementets beslut i dessa ärenden under åren 1985 och 1986 och kan också redovisa försvarsdepartementets beslut fr.o.m. den 1 januari 1987 t.o.m. den 1 december 1988.

Efter den 1 december 1988 föreligger inga anmälningar från nämnden för vapenfriutbildning/vapenfristyrelsen till försvarsdepartementet om upprepade vägransbrott vilket är anmärkningsvärt, eftersom 29 andragångsvägrare rapporterats 1989 och 8 under första halvåret 1990.

har under åren 1985 - 1988 i 69 fall Regeringen beslutat in:

att tills vidare inte inkalla vapenfria tjänstepliktiga till vapenfri tjänstgöring. Vad beträffar för påföljderna dessa har domstolarna valt att i 14 fall redan vid förstagångsvägran döma till en frihetsberövande påföljd. 12 personer dömdes till 4 månaders fängelse och två personer till 3 månaders fängelse. Man kan konstatera att det föreligger en något större villighet hos domstolarna att döma till ett kännbart fängelsestraff redan vid förstagångsvägran av vapenfri tjänst jämfört med förstagångsvägran av värnpliktstjänstgöring.

Av de granskade 69 beslut som rör vapenfria tjänstepliktiga har de övriga 55 dömts till påföljder enligt följande:

2 månaders fängelse: 3 personer 3 II_ 4 N- — - 3 1/2 1 4 ll_ II_ 5 UI_ 1 II-

6 HOTIV

Under denna rubrik behandlas dels de motiv som de sökande anför vid ansökan om vapenfri tjänst dels vapenfrinämndens motiveringar för sina avslag. Därvid har framkommit att

o den relativa andelen sökande som åberopar religiösa motiv sjunkit från cirka 50 procent under 1960-talet till cirka 30 procent tjugo år senare,

o drygt 90 procent av dem som åberopar religiösa skäl får bifall mot cirka 70 procent för övriga,

o fler sökande än tidigare kommer från svenska kyrkan och att spridning skett på ett större antal samfund än förut,

o vapenvägran inte är ett obligatorium i något av de samfund som undersökningen omfattar,

o även trender och tendenser som inte direkt har med samfundstillhörignet att göra kan påverka motiven för dem som anger religiösa motiv,

o de större samfunden i förhållande till sitt medlemsantal har fler vapenfrisökande än de mindre samfunden,

o nämndens motiv för avslag i nästan vartannat fall (44%) är att sökanden har en selektiv inställning till bruk av vapen,

vart fjärde avslag är motiverat med att sökanden inte tillfredsställande kunnat förklara sin övertygelse,

11 procent av avslagen beror på att sökanden inte inställt sig till utredningssamtal.

Under sin verksamhet har vapenfrinämnden vid sin uppföljning genom fortlöpande sammanställningar särredovisat de ansökningsärenden där den sökande åberopat religiösa skäl för sin önskan att slippa vapentjänst och de där sökanden anfört andra motiv t.ex. moraliska, politiska, psykiska, fysiska eller t.o.m. ekonomiska. För att enklast kunna skilja dessa två huvudgrupper åt används som framgått i det föregående beteckningen religiösa för de vapenfrisökande som anger religiösa skäl för ansökan och den andra motivmässigt mycket splittrade gruppen kallas etiker.

Historiskt sett utgjordes de så kallade samvetsömma nästan uteslutande av religiösa sökande ungefär fram till andra världskriget. Sedan dess har andelen etiker successivt ökat.

I detta sammanhang bör också observeras att en värnpliktig som anmäler att han inte kommer att fullgöra Värnpliktstjänstgöring på grund av medlemskap i sekten Jehovas vittnen inte blir föremål för en sakprövning i form av vapenfriutredning och beslut. Sedan hans församlingstillhörighet granskats, beslutar värnpliktsverket att denne värnpliktiga enligt 69 S kungörelsen (1969:380) om värnpliktig tjänstgöring tills vidare inte skall inkallas.

Övriga religiösa sökande prövas däremot av nämnd/delegation oberoende av religion och samfundstillhörighet.

Proportionerna mellan religiösa och etiker var i mitten av 1960-talet ungefär 1/1 medan de i slutet på 1980-talet förskjutits till 1/2. Detta gäller beträffande ansökningar. Däremot är fortfarande andelen bifall för religiösa sökanden avsevärt högre (94.2%) än för etiker (72,6%) (siffrorna avser 1989 års utfall).

Etikerna företer motivmässigt en splittrad bild: etiskt

grundad respekt för det enskilda allmänt människolivet, pacifistiska eller politiska motiv, rädsla för den militära miljön, familjesociala skäl, studieskäl eller rent ekonomiska motiv. kommer inte att Utredningen gå in närmare på de av etikerna anförda motiven utan begränsar sig till de religiösa sökande och deras samfundstill-

hörighet.

6.1.1 Vapenfriansökningar av skäl religiösa

För en bakgrundsbild hänvisas till samvete och samhällsplikt, en undersökning av värnpliktiga som sökt vapenfri tjänst åren 1967-1976 gjord av general Axel Ljungdahl*. Den heltäckande bild som där svarar i flera ges avseenden mot dagens. Dock har förändringar skett inte bara rent statistiskt. Ljungdahls utredning visar att de religiösa sökandena gav en homogen bild; deras motiv var praktiskt taget helt grundade på bibelns ord. Hos etikerna dominerade de i egentlig mening liksom också etiska, de pacifistiska motiven. Dagens sökande kan ha andra religiösa motiv än de rent kristna och bilden är mer mångfacetterad. Samfunds- liksom religionsbilden är dessutom en annan än tidigare. Detta framträder vid en av den i genomgång bilaga 4a redovisade sammanställningen över vapenfriansökningar av religiösa skäl från 98 nämndprotokoll fördelade på perioden 1980-1988.

En direkt jämförelse mellan de kristna samfunden av hur de sökande fördelar sig låter sig inte utan vidare göras. En svårighet är att medlemskap i en oftast också frikyrka innebär medlemskap i svenska kyrkan. I bil. 4 a har de angivits som medlemmar i svenska kyrkan som särskilt betonat det medlemskapet i med sina förening religiösa motiv.

* Krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift 1980 nr 3

Även i jämförelsen frikyrkorna emellan finns svårigheter att noggrant ange samfundstillhörighet. Den ekumeniska bilden är en annan än tidigare. Numera finns församlingar som är anslutna till mer än ett samfund. Det finns församlingar som tillhör ända upp till fyra samfund. Bilden kompliceras också av att det finns församlingar som står fria utan samfundstillhörighet.

Vissa samfund har egna organiserade ungdomsförbund. De sökande som tillhör sådana men som alltså inte är församlingsanslutna i samfundet har trots sin bakgrund inte angetts som medlemmar i samfundet. En del trossamfund, t.ex. Pingströrelsen har inte en på samma sätt fristående ungdomsverksamhet, men även där finns ungdomar engagerade i verksamhet och uppgifter utan att vara direkt anslutna till samfundet. I gruppen övriga kristna finns vapenfrisökande som angett kristet religiösa skäl utan att någon samfundsanknytning uppgetts. Där finns också sådana som har kontakt med något samfund utan att vara anslutna medlemmar.

De äldre samfundens församlingar har ofta ett högre åldersgenomsnitt än de yngre samfundens. Frågan är hur stor del av ett samfunds manliga medlemmar som är i den åldern att frågan om vapenfri tjänst är aktuell. Utan att känna till åldersfördelningen i ett samfund är det svårt att bedöma om det är över- eller underrepresenterat av de sökande som kommer därifrån jämfört med övriga samfund.

samplet visar inte att vapenvägran skulle vara ett

obligatorium inom något av berörda samfund. Å andra sidan finns det rörelser där vikten av vapentjänst betonas. Det hindrar dock inte att sökande också kommer därifrån.

Ett nytt inslag är övriga religioner. Här kan gränsen mellan etik och religion vara flytande, eller snarare; med en sammanhållen världsbild och en helhetssyn görs ingen uppdelning mellan etik och religion. Skäl som är förpliktande för en kristen sökande har inte samma dignitet för

en sökande med annan religionsbakgrund. Även den kulturella bakgrunden spelar in och kan förbjuda Motiv vapenbruk. framförs för att erhålla vapenfri tjänst som knappast förekommit tidigare. Det betyder inte att dessa motiv skulle vara mindre förpliktande för den sökande än de mer vanliga skälen. En grekisk ortodox präst kan söka vapenfri tjänst inte för att det, som han ser det, generellt sett skulle vara fel att bruka men vapen, som präst kan han enligt sin kyrka inte delta i i bruk av utbildning vapen. En sökande med indisk bakgrund kan inte med tanke den på kast han tillhör vara soldat.

En religiös uppfattning där kristna förtecken saknas, finns representerad i gruppen övriga religiösa. Föreställningen är ofta diffus, man tror t.ex. en på allmakt utan närmare definition som man hävdar samtidigt respekten för allt levande.

Ingen bestämd trend kan utläsas utifrån de olika årens ansökningstal. Den förändring som skett är att andelen etiker ökat jämfört med religiösa sökande.

Att bifallsprocenten är för dem som söker högre av religiösa skäl än för dem som har etiska motiv kan i viss mån bero på att det är enklare att motivera religiöst sin övertygelse genom att hänvisa till klara till bibelord, exempel budordet att du skall inte eller till dräpa, Jesu ord om att älska sina att vända andra fiender, kinden till eller att den som tar till svärd skall förgås med svärd osv. Men man skall inte heller förbise betydelsen av att växa upp i en miljö och att få en fostran där inställningen att vägra vapen har och grundlagts tidigt setts som något naturligt, en inställning som mognat till en övertygelse som integrerats med den egna personligheten. Ibland kan dock begreppsbilden vara Sällan vag. har den kristna synen på människovärdet betonats utifrån att människan är skapad av Gud och därför har ett oändligt värde och att Jesus Kristus dött för att upprätta detta värde, en annars grundläggande kristen tankegång.

Beträffande hållfastheten i övertygelsen kan noteras att av dem som beviljats vapenfri tjänst av religiösa skäl har ytterst få återkallat ansökan men samtidigt bör observeras att av de 199 i samplet som efter avslag fullgjort värnpliktstjänstgöring åberopade 11 religiösa skäl för sin ansökan.

6.1.2 Samfundstillhörighet hos dem som åberopar religiösa motiv

Med hänvisning till vad som sagts i det föregående måste jämförelser samfunden emellan göras med försiktighet. En jämförelse med Axel Ljungdahls undersökning för åren 1967-1976 visar på vissa förändringar i fråga om de sökandes samfundstillhörighet. Då kom från svenska kyrkan 9%, Pingströrelsen 39%, Svenska missionsförbundet 22%, Svenska baptistsamfundet 9% och örebromissionen 7%. Siffran för de nämnda frikyrkosamfunden tillsammans var då 77%. Enligt bil. 4a är motsvarande andel 57,4% samtidigt som 15,7% kommer från svenska kyrkan. Andelen sökande från den senare har alltså ökat med nästan 7 procent. Samtidigt fördelar sig de som söker av religiösa skäl på flera samfund än tidigare. I Ljungdahls undersökning kom 14% från andra samfund än de uppräknade. I nu föreliggande undersökning kommer 26,9% från andra samfund och rörelser.

Det som skett är alltså att fler sökande än tidigare kommer från svenska kyrkan och att spridning skett på ett större antal samfund än förut.

Dagens siffror kan ge vid handen att det finns en skillnad mellan äldre och yngre samfund. Jämför man t.ex. svenska missionsförbundet som är ett äldre samfund än Pingströrelsen och av ungefär samma storlek, är procentsiffran vapenfrisökande för det förra lägre än för det senare. Svenska baptistsamfundet är ett äldre samfund än örebromissionen. Det senare som har utgått från det förra har en högre

procentandel sökande än det förra. Medlemsantalet är ungefär detsamma i dessa två samfund. Men i den tidigare undersökningen var procenttalen de motsatta jämfört med dem i bil. 4 a och b redovisade, vilket en sådan gör bedömning osäker.

Som nämnts kan inga säkra slutsatser dras om samfundens inställning till värnpliktstjänstgöring, även om det är känt att t.ex. Kväkarna/Vännernas samfund, Fribaptistsamfundet och Adventistsamfundet är negativa till vapentjänst men positiva till samhällstjänst för övrigt. Vid ställningstagandena för eller emot bruk av vapen spelar ibland andra faktorer in än dem som betingas av samfundstillhörigheten i sig. Åsikter och tendenser korsar samfundsgränserna. Trender i samhället för övrigt berör också samfunden.

Inställningen kan till och med skifta i olika regioner. Tidigare (3.2.1) har konstaterats att man rent av kan använda andelen vapenfrisökande i en som ett region negativt mått på försvarsviljan inom denna. Med försvarsvilja förstås beredvilligheten att med vapen försvara landet. (Det utesluter inte att hos sökande av vapenfri tjänst finns en motståndsvilja grundad på civilförsvar). Nämnda förhållande tyder på att skeenden och trender som inte direkt har med att samfundstillhörighet göra påverkar inställningen till bruk av också hos vapen dem som anger religiösa motiv för sitt ställningstagande.

6.1.3 statistiska samband vapenfrisökande/samfundstillhörighet

I fråga om den statistiska relationen religiösa vapen-

frisökande/samfundstillhörighet är att märka att av alla

de i bil. 4 b redovisade samfund som de religiösa sökande uppgett sig tillhöra är det endast tio som är att betrakta som statistiskt bearbetningsbara egentliga frikyrkosamfund, nämligen: Pingströrelsen, svenska missionsförbundet, örebromissionen, Evangeliska fosterlandsstiftelsen,

Svenska baptistsamfundet, svenska Alliansmissionen, Frälsningsarmén, Helgelseförbundet, Sjundedagsadventisterna och Metodistkyrkan. Beräkningar av relationerna mellan de sökande och deras samfundstillhörighet måste alltså grunda sig på dels antalet sökande och deras samfundstillhörighet, dels på dessa samfunds medlemsantal under de år, då de redovisats i SST-samfundens statistik*. För åren 1980-1985 föreligger sådan statistik över medlemsantal, men den saknas helt för åren 1986 och 1987 och redovisas för år 1988 mot annan bas: antal betjänade i respektive samfund. Trots dessa redovisningssvagheter kan dock konstateras, att några mera dramatiska förändringar i samfundens relativa storleksordning inte skett under aktuella år. se vidare bilaga 4b.

Ser vi till vilka frikyrkor de religiösa vapenfrisökande tillhörde, så kan konstateras att åren 1980-1985 nära hälften (44,1%) kommer från Pingströrelsen, en dryg fjärdedel (27,4%) från Svenska missionsförbundet medan nästa samfund i storleksordningen, Evangeliska fosterlandstiftelsen, blott svarar för mindre än en tiondel (8,3%) och övriga sju frikyrkosamfund tillsammans alltså för en dryg femtedel (22,5%).

För det enstaka året 1988 är den mest markanta skillnaden mot åren förut att svenska missionsförbundet fallit tillbaka till 17,5 procent och örebromissionen gått upp till 12,5 procent och Evangeliska fosterlandsstiftelsen till 11,3 procent.

För respektive frikyrkosamfunds storlek finns en likartad bild som för de religiösa vapenfrisökande. Åren 1980-1985

* SST= samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund.

leder Pingströrelsen med 34,0 procent (jfr 44,1% av de

sökande) följt av svenska missionsförbundet med 27,4 procent (resp. 27,2%) och sedan de övriga samfunden på liknande sätt som hos de vapenfrisökande. i Förändringarna 1988 års statistik är marginella utom att Svenska missionsförbundet tvärt emot förhållandet hos de vapenfrisökande ökat sin andel till 31,9 procent (resp. av 17,5%) de betjänade.

Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget är Pingströrelsens relativt mycket högre andel av i vapenfrisökande förhållande till medlemsantalet, kanske beroende att på denna är ett ungt samfund.

Korrelerar man med produktmomentmetoden antalet frikyrkliga vapenfrisökande åren 1980-1985 med antalet medlemmar i respektive moderförsamlingar blir sambandet så som högt +O,98, vilken med ett t-värde på 2,93 är signifikant på enprocentsnivån. Ser man bara till rangordningen mellan vapenfrisökande och samfundsstorlek, så får man rangordningskorrelationen (rho) +0,84. Denna kan inte signifikansprövas. Korrelationsberäkningarna för det enstaka året 1988 med dess antal betjänade i samfunden liknande ger värden: +0,85 med ett t-värde på 2,36 signifikant på femprocentsnivån, respektive rangordningskorrelationen +0,95. sambanden är alltså för både 1980-1985 och 1988 enahanda och uppenbara.

Innebörden av dessa samband är att de större frikyrkliga samfunden tenderar att ha relativt flera vapenfrisökande i förhållande till medlemsantalet än de mindre frikyrkosamfunden. Tendensen är mest uttalad för Pingströrelsens del, medan däremot Svenska baptistsamfundet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen har relativt sett färre vapenfrisökande i förhållande till medlemsantalet. Förklaringen kan delvis vara att dessa senare samfund i motsats till Pingströrelsen är att betrakta som gamla samfund med genomsnittligt äldre medlemmar: alltså relativt flera

medlemmar över värnpliktsåldern: men även mera ideologiska faktorer har sannolikt spelat in (jfr ovan).

6.2 s v vs a

För att ge en uppfattning om nämndens bedömning i sakfrågan vid avslag har en undersökning gjorts av hela avslagssamplet (823 ärenden) med avseende på hur nämnden motiverat sitt avslag i respektive ärende. Därvid har utgångspunkten varit de huvudtyper av avslagsmotiv som återspeglas i ett tiotal mallar för avslagsbeslut. Dessa mallar sammanställdes under 1970-talet som stöd för de föredragande i vapenfrinämnden vid deras utformning av avslagsbeslut.

Detta tiotal avslagsmallar har givetsvis inte varit avsedda att täcka samtliga tänkbara varianter av beslutsformuleringar som kan erfordras. Tvärtom har inte sällan beslutet utformats genom kombination av två eller möjligen tre mallar eller också har mallen varit en stomme som byggts på med formuleringar föranledda av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

Hallarna är i några fall varianter av samma huvudmotiv för avslag och genom att samgruppera dessa varianter kan antalet huvudmotiv begränsas till åtta, nämligen

1. Sökanden har inte infunnit sig hos utredare, dvs. inte fullföljt sin ansökan. 2. sökanden har en selektiv inställning; finner vapenbruk berättigat under vissa betingelser. 3. sökanden vill i realiteten ha anstånd, inte i första hand vapenfri tjänst. 4. sökanden åberopar politiska skäl. 5. sökanden åberopar pacifistiska/samhällsetiska skäl. 6. sökanden åberopar inga skäl som kan motivera ett bifall.

7. Sökanden åberopar skäl som inte kan lagligen berättiga till vapenfri tjänst. 8. Sökanden har ansökt kort efter ett och tidigare avslag inget nytt har tillförts sakfrågan.

Trots stora variationer i formuleringen har det ändå varit möjligt att gruppera materialet enligt dessa åtta huvudmotiv.

Undersökningen har då visat, att inte mindre än 44 procent av de sökande har fått avslag på grund av selektivitet (motiv 2).

Därnäst följer motiv 6 med cirka 27 procent. De sökande har i de fallen inte lämnat det som erfordrats underlag för att ett beslut skulle kunna fattas till den sökandes förmån.

Cirka 11 procent av de sökande har inte ställt upp för utredningssamtal, varför nämnden då måst avslå på grund av avsaknad av beslutsunderlag (motiv 1). Det bör i detta sammanhang framhållas att om en sökande uteblir en gång efter kallelse till samtal, kallas han ännu en gång, uteblir han även denna gång kallas han en och tredje inställer han sig inte heller då, återlämnas ärendet med en rapport om det inträffade. Denna får då rapport utgöra underlaget för nämndens ställningstagande som då blir avslag.

I cirka 7 procent av fallen har nämnden funnit att skälet till att vederbörande sökt vapenfri tjänst är - som formuleringen lyder - olust inför militärlivet och den militära disciplinen. Det saknas stöd för att antagande den sökande har en allvarlig personlig mot övertygelse vapenbruk. (Motiv 5).

I cirka 6 procent av fallen har den sökandes uttalanden tolkats som att hans avståndstagande till inte vapen gäller hans uppfattning om personligt vapenbruk utan

snarast att han därigenom vill markera ett ställningstagande mot krig och vapenbruk som företeelser och att han genom att ta detta avstånd hoppas kunna påverka andra att göra detsamua. (Motiv 7).

De återstående fem procenten fördelar sig ganska jämnt på motiven 3,4,7 och 8 och föranleder med detta utfall ingen ytterligare kommentar.

De vanligaste skälen till att en vapenfrisökande får avslag på sin ansökan är alltså

ggg han under vissa förhållanden finner vapenbruk berättigat, gt; han inte tillfredsställande kan förklara vari hans övertygelse består och varför han skall undantas från värnpliktslagens krav, gt; den sökande inte fullföljer sin ansökan samt att han enligt nämndens uppfattning inte är beredd att underkasta sig det obehag och de påfrestningar som värnplikten innebär.

i

am :m: xras=«§.é2:,

ä”

f manna»

v

sq & V_ é:-.

“

smzsti £‘9§‘§3:§£r asøäáñ

s 2=..,

c

:smak maya.: üååünøgü y

wa åfükä: - ›

V 4:..y‘;:«t§. :m:

› ~ _ _ . -i*£1§fi§§3fi2.l!’§1¥£%§sl’:3F3~ i» j i ”imnñasáz y -

i ›

w ’f%.a:=;‘_s,,aé§ & mä

e?

;¢.:vc:.:e-mawe 2§‘¢:;’;-;lA§a§:*?»~{—:ii :i: wsäármwm

éaaszkatas mam att; Mme; _a=%~‘_vs’f;§!ai € i3?;

man?? *W_~‘*~fii?‘=*5 rm .y

7 1973 Ans REFORM

I avsnittet redovisas bakgrunden till 1978 års ändringar i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och syftet med dessa ändringar. Av redovisningen framgår att

o uttrycket djup samvetsnöd“ tas bort i lagtexten och ersätts med allvarlig personlig övertygelse,

o krav ställs på den sökande att lämna en skriftlig bekräftelse och ett intyg från annan person beträffande sin övertygelse,

o ändringarna syftar till att förenkla prövnings förfarandet,

o möjligheterna skall öka för de sökande att få tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst,

o antalet tjänstgöringsalternativ skall bli flera samt att

o antalet vägransfall som föranleder fängelsestraff skall minska.

7.1 I-‘_ém_L2§§

Möjligheten att få vapenfri tjänst har sedan länge funnits i landet. År 1920 reglerades detta första gången i lag. Enligt denna lag kunde en värnpliktig få tillstånd att antingen tjänstgöra vid försvarsmakten utan vapen eller att utföra civilt arbete. Förutsättningarna för att få sådan vapenfri tjänst var att den värnpliktige hyste allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

1920 års lag ersattes år 1925 av en ny lag, enligt vilken grunden för vapenfri tjänst vidgades. Förutom på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter kom den att omfatta annan därmed jämförlig orsak, s.k. etiska betänkligheter.

År 1943 tillkom lagen (1943:121) om vapenfria värnpliktiga som föreskrev att Värnpliktig för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd skulle få fullgöra tjänst som vapenfri värnpliktig. Tillstånd till vapenfri tjänst skulle prövas och meddelas av regeringen. Prövningen föregicks av en viss utredning.

Hellan åren 1943 och 1966 då den nuvarande lagstiftningen tillkom steg antalet vapenfria från ca 300 till 600. Andelen totalvägrare uppgick under samma tid till strax under 100. Huvuddelen av dessa utgjordes av medlemmar i sekten Jehovas vittnen, vilka genom regeringsbeslut överfördes till vapenfri tjänst. Jehovas vittnen vägrade dock att göra även denna tjänst och dömdes upprepade gånger (högst 4) till fängelsestraff. Regeringen förordnade därefter att medlemmar av sekten Jehovas vittnen tills vidare inte skulle inkallas till någon tjänstgöring.

7.2 125g års lagstiftning

Den nu gällande lagstiftningen om vapenfri tjänst tillkom

år 1966. Laqen (1966:413) om vapenfri tjänst av föregicks en utredning som år 1965 lämnade sitt betänkande (SOU 1965:71) vapenfri tjänst. Utredningen hade i uppdrag att i första hand undersöka möjligheterna att vidga området för de vapenfria värnpliktigas och tjänstgöring lägga förslag om hur utbildningen borde anordnas. Det kan nämnas att alltsedan 1920 års vapenfrilag har den ålagda tjänstgöringstiden för den vapenfrie i allmänhet varit än längre för de flesta värnpliktiga.

I propositionen (prop. 1966:107) med till om förslag lag vapenfri tjänst m.m. anfördes bl.a. att det militära försvaret bygger på värnplikt och att den särskilda allmän lagstiftningen till förmån för dem som hyser samvetsbetänkligheter mot den egentliga värnpliktstjänstgöringen innebär ett undantag från denna princip och är av betingad respekten för individens åsiktsfrihet. Det fortsatta behovet av en undantagslagstiftning ifrågasattes inte.

I fråga om förutsättningarna för att få vapenfri tjänst hade utredningen bl.a. föreslagit att dessa skulle bygga på vad som hade lagts fast i 1943 års lag, men utredningen ville ersätta uttrycket djup samvetsnöd med enbart samvetsnöd. Departementschefen fann dock i propositionen inte skäl att göra någon ändring i detta avseende. Som motivering anfördes att den som söker vapenfri tjänst skall kunna åberopa synnerligen starka skäl för att få bifall. Allvaret och djupet i sökandens kom övertygelse enligt departementschefen klarast till uttryck om samvetsnöden alltjämt betecknades som djup.

Utredningens förslag att utvidga tjänstgöringsområdena kraftigt och att förlägga dessa utanför försvarsmakten godtogs, liksom att arbetsmarknadsstyrelsen skulle ha ansvaret för de vapenfrias och utbildning tjänstgöring.

I fråga om prövningsförfarandet godtogs utredningens förslag att en särskild nämnd, skulle vapenfrinämnden, avgöra frågan om tillstånd till vapenfri tjänst. I

propositionen angavs vidare att nämnden skulle få utse utredningsmän som skulle komplettera sökandens uppgifter i ansökan eller få göra annan nödvändig utredning.

Totalvägrarna sågs inte som något större problem annat än då det gällde Jehovas vittnen. I propositionen förordades den lösning som alltjämt gäller dvs. att inte kalla in Jehovas vittnen till tjänstgöring.

Det bör också nämnas att i 1966 års lagstiftning lades fast att den vapenfria tjänsten inte skulle betraktas som värnpliktstjänstgöring utan såsom en särskild tjänsteplikt. De vapenfria skulle inte betraktas som krigsmän och skulle därför inte vara underkastade samma straffsystem som de värnpliktiga. Av det skälet infördes särskilda ansvarsbestämmelser i lagen om vapenfri tjänst.

7.3 un 97

Antalet totalvägrare var år 1964 cirka 80 per år varav de flesta synes har varit medlemmar i sekten Jehovas vittnen. Vägransfallen var år 1967 cirka 55 men de ökade kraftigt och var redan år 1970 cirka 840 för att sedan stiga ytterligare något.

Antalet vapenfriansökningar ökade också kraftigt från ca 500 i början av 1960-talet, ca 800 år 1966 till ca 3 000 år 1970. Det kan nämnas att antalet avslag höll sig kring ca 1 000 i början av 1970-talet (se vidare 3.1.2).

statsmakterna uppmärksammade problemen med ökande antal vägransärenden och vapenfriansökningar och riksdagen begärde hos regeringen en utredning i frågan.

7.4 m

I direktiven till utredningen, som var parlamentariskt sammansatt och tillsattes år 1973 (Fö 1973:01), anfördes i huvudsak fyra punkter. För det första skulle utredningen

utan att ändra gällande principer för tillstånd till

vapenfri tjänst mot bakgrund av erfarenheterna av tillämpningen av lagen om vapenfri tjänst undersöka om det vore

lämpligt och möjligt att precisera de av formuleringar förutsättningarna för vapenfri tjänst som finns i lagens 1 5. För det andra skulle utredningen se över tjänstgöringsområdena. För det tredje skulle en undersökning göras för att ytterligare förbättra och utredningsprövningsförfarandet. Som en fjärde punkt i direktiven togs frågan om sanktioner vid vägran upp.

Vapenfriutredningen avgav sitt betänkande i mars 1977 (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri tjänst. I korthet angav utredningen att dess strävan varit att minska antalet vägrare och därigenom fängelsestraffets I användning. fråga om förutsättningarna för vapenfri tjänst föreslog

utredningen att uttrycket djup samvetsnöd skulle ur utgå lagtexten. Utredningen pekade på att svårigheter föreligger att utreda djup samvetsnöd. I stället föreslogs att förutsättningarna för vapenfri tjänst skulle vara att övervägt bruk av vapen mot annan icke är med förenligt den värnpliktiges personliga allvarliga övertygelse.

Utredningen ansåg att dess förslag skulle innebära en förenkling och en precisering av samt lagtexten medföra vidgade möjligheter till vapenfri tjänst.

I fråga om tjänstgöringsområdena föreslogs ytterligare alternativ och framför allt att viss skulle möjlighet öppnas för alternativ som inte ledde till krigsplacering. Utredningen föreslog också att den vapenfrie skulle benämnas civilpliktig.

Prövningsförfarandet skulle behållas, men förenklas. Det borde vara möjligt att utforskandet begränsa av en sökandes hela motivomrâde. Man borde i huvudsak bygga på den sökandes egen förklaring. En av ledamöterna, folkpartisten Birger Möller, reserverade och sig ville i princip avskaffa prövningsförfarandet.

När det gällde sanktionssystemet vid vägran ansåg utredningen att förslagen om förutsättningarna för vapenfri tjänst, tjänstgöringsalternativen och det förenklade prövningsförfarandet borde medföra att antalet avslagna vapenfrisökningar minskade och därigenom också vägransfallen. Om det ändå skulle finnas fall av totalvägran skulle påföljden i stället för fängelse bli en slags samhällstjänst. Ytterst skulle dock fängelsestraff kunna utdömas.

Utredningens förslag fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Åtskilliga instanser godtog dock förslaget. De flesta ställde sig bakom förslaget om vidgade möjligheter till vapenfri tjänst, liksom flera tjänstgöringsalternativ. I fråga om prövningsförfarandet var remissinstansernas meningar mera delade. Flera ville avskaffa prövningförfarandet. De flesta ville dock behålla någon form av prövning. Sanktionsformsförslaget, samhällstjänst, lämnades utan erinran av flera remissinstanser, men remissinstanser med juristinslag var emot en sådan reform.

7.5.1 Lagrådsremissen

Lagrådet som i övrigt inte hade något att invända mot förslagen i vad avser förutsättningarna för vapenfri tjänst och tjänstgöringsalternativen m.m. ansåg att osäkerhet skulle vållas av uttalandet att vapenfrinämnden vid prövningen bör utgå från att ansökan är allvarligt menad och att den sökande bör beviljas vapenfri tjänst om inte påtagliga skäl talar emot detta. skulle därmed - anförde - avses att sökandens lagrådet påstående om att bruk av vapen är oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse i allmänhet bör godtas utan prövning av påståendets måste - sannolikhet, enligt lagrådet uttalandet sägas stå i strid med såväl lagtexten i 1 S som

den på flera ställen i lagrådsremissen tanken uttryckta att ansökan skall prövas i sak. Lagrådet anförde vidare att det emellertid ansåg sig kunna ifrån att en utgå verklig prövning av ansökningen var avsedd komma till stånd, även om sökandens bevisbörda för styrkande av sin övertygelse inte borde vara tung. Under att förutsättning paragrafen var avsedd att ha den innebörd som lagrådet angav, hade lagrådet inte någon erinran mot i förslaget denna del. Skulle däremot avsikten vara att binda vapenfrinämndens prövningsfrihet på visst sätt, torde detta enligt lagrådet böra komma till klart uttryck i lagen.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen i sin anmälan av lagrådets yttrande att vad som anförts i lagrådsremissen innebar att en prövning av ansökningen skulle ske men att sökandens bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdat inte borde vara såsom tung. lagrådet anfört det - låg enligt departementschefen i sakens natur att man, när det gäller att bedöma en så djupt personlig fråga som någons inställning till bruk av vapen mot andra människor, i allmänhet är hänvisad till att bygga på vad den enskilde Det i själv uppger. lagrådsremissen föreslagna prövningsförfarandet utgick från denna grundläggande förutsättning.

7.6 0 t 77 7 °

Efter remissbehandlingen lades 1978-03-16 en proposition om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst m.m.

Inledningsvis fastslogs att det militära försvaret liksom hittills bör grundas på allmän och att värnplikt den särskilda lagstiftningen till förmån för de vapenfria är ett undantag från principen om allmän värnplikt. Detta undantag är betingat av samhällets för respekt individens åsiktsfrihet.

Av propositionen att framgick möjligheterna att få tillstånd till vapenfri tjänst genom regeringens förslag

skulle bli större, att prövningsförfarandet skulle komma att förenklas och att tjänstgöringsområdena borde bli fler.

I sina överväganden framhöll föredragande statsråd

att man måste ställa krav på att respekten för människolivet är så villkorslös att den inte kan förenas med skyldigheten att göra allmän värnplikt, att den sökande bör ta avstånd från att själv bruka vapen oavsett ändamål, men att en sökande, om han inte helt kan utesluta bruk av vapen för att rädda en värnlös, inte enbart av detta skäl bör vägras vapenfri tjänst, att den sökande för att få vapenfri tjänst skall ha en så allvarlig personlig övertygelse mot vapen att denna rimligen består även inför socialt tryck i en krissituation för samhället samt att inställningen inte får vara selektiv så att vissa krig eller slag av våld är godtagbara.

I fråga om prövningsförfarandet ansåg statsrådet att sökanden även i fortsättningen skulle kallas till utredningssamtal, att man därvid skulle utgå ifrån att ansökan var allvarligt menad och att nämnden i de fall där den var tveksam i sin bedömning borde bereda den sökande tillfälle till att bli muntligt hörd av nämnden.

Enligt den föreslagna lagtexten skulle bruk av vapen mot annan vara så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han icke skulle komma att fullgöra värnpliktstjänstgöring. Uttrycket skulle medföra djup samvetsnöd som fanns i den då gällande lagen föreslogs utgå ur lagtexten. Utredningen hade i detta sammanhang pekat på att uttrycket vållade tvekan och kunde tydas på olika sätt och därigenom skapa svårigheter att utreda frågan.

En sökande som grundar sin inställning till att bruka

vapen mot annan på en övertygelse om krigets och våldets absoluta meningslöshet borde också kunna få vapenfri tjänst. En förutsättning lades dock fast i propositionen, nämligen att inställningen inte fick ha en selektiv prägel dvs. enbart gälla under vissa betingelser. I propositionen ansågs att möjligheterna att få vapenfri tjänst skulle bli större.

7.6.1 Tjänstgöringsalternativ m.m.

I propositionen fastslogs en att också de princip vapenfria skulle krigsplaceras i form någon (jfr 5.3.5). Utredningens förslag om att vissa vapenfria skulle få en göra tjänst som inte ledde till en avvisades. I krigsplacering övrigt utökades tjänstgöringsalternativen. föränd- Någon ring av tjänstgöringstidens längd inte. föreslogs

7.6.2 Prövningsförfarandet

Enligt propositionen utgick man ifrån att ett visst

prövningsförfarande alltjämt skulle vara kvar. Inledningsvis redovisades utredningsmannens och därvid uppgift betonades att det inte borde vara fråga om någon utredning i egentlig mening, utan mer ett samtal mellan den sökande och utredningsmannen. vid anförde prövningen, föredragande statsrådet, bör man utgå från att ansökan är allvarligt menad. En sökande bör beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar emot detta. Sådant skäl kan vara

uppenbart organiserade massansökningar eller att det av omständigheterna klart framgår att vad sökanden egentligen eftersträvar är ett anstånd med militärtjänstgöringen. Den närmare avvägningen fick ankomma på vapenfrinämnden.

7.6.3 Påföljdssystemet m.m.

I fråga om påföljdssystemet vid fall av vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst av framgick propositionen att departementschefen delade utredningens och de flesta remissinstansernas att uppfattning det är

nödvändigt att försöka minska antalet vägransfall och begränsa fängelsestraffets användning. Departementschefen räknade med att de ändrade förutsättningarna för vapenfri tjänst, prövningsförfarandets förenkling samt de nya tjänstgöringsalternativen skulle minska antalet vägransfall. Några förändringar i fråga om behandlingen av Jehovas vittnen föreslogs inte.

I propositionen anfördes vidare att man kunde räkna med att det alltid kommer att finnas några vägransfall. Utredningens förslag om en ny påföljd, s.k. samhällstjänst, för dessa fall avvisades dock. I propositionen stannade man för att någon form av kännbar påföljd ytterst måste finnas för vägransfall.

I propositionen drogs riktlinjer upp för ett lämpligt påföljdssystem. Detta gick ut på att förstagångsvägrare borde ådömas en villkorlig dom. Därefter borde vederbörande inkallas på nytt. Vägrade vederbörande ytterligare en gång borde ett fängelsestraff utdömas. borde Påföljden vara minst fyra månader. Sedan någon dömts för vägran andra gången borde regeringen kunna fatta beslut om att han inte vidare skulle kallas in till tjänstgöring.

Lagrådet hade konstaterat att uttalandena om påföljden inte kunde vara bindande för domstolarnas rättstillämpning. Eftersom straffmätningen är kopplad till om frågan ny inkallelse skall ske eller inte, borde man enligt lagrådets mening kunna räkna med att domstolarna tar intryck av en sådan diskussion. Lagrådet pekade dock på att det kunde finnas fall där ett fängelsestraff skulle kunna dömas ut redan vid förstagångsvägran.

Departementschefen anförde i propositionen vid anmälan av lagrådets yttrande att han inte hade något att erinra mot vad lagrådet anfört i denna del.

7-7

Utskottet underströk inledningsvis att vapenfrilagstiftningen är en undantagslagstiftning som är betingad av respekten för individens djupgående betänkligheter mot konsekvens - bruk av värnpliktstjänstgöringens yttersta vapen mot annan människa. Respekten för människolivet är central och för tillstånd till vapenfri tjänst måste krävas att den värnpliktige har en respekt för människolivet som är ännu starkare och så villkorslös att den inte kan förenas med den medborgerliga skyldigheten att försvara vårt samhälle med vapen. Den vapenfrisökande måste ta avstånd från att själv bruka vapen mot annan, ggygggg §nggm§l_t. Hans inställning får inte vara selektiv, däremot bör inte användande av våld i en nödvärnssituation för att rädda en värnlös ensamt diskvalificera en sökande.

Utskottet fann vidare att den vapenfrisökandes bevisbörda skulle minska, men att detta inte medförde någon ändring av kravet att den sökandes inställning till bruk av vapen skall vara av djupt personlig art. Inställningen måste vara klart knuten till en stark respekt för det enskilda människolivet och dess okränkbarhet. Enbart en övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse kunde inte antas vara tillräckligt hållfast inför det sociala tryck att delta i försvaret, som ett väpnat angrepp på vårt samhälle kunde väntas medföra.

Det rådde enligt utskottet ingen tvekan om att reflexmässigt eller instinktivt försvar eller våld i en akut hotsituation inte är föremål för bedömning.

Utskottet föreslog att uttrycket värnpliktstjänstgöring i lagtexten skulle bytas ut mot ordet Det värnplikten. är - som försvarsministern uttrycker det i propositionen inte alla de med förbundna värnpliktstjänstgöringen uppgifterna som gör det omöjligt ett fullgöra den utan det

med tjänstgöringen i krig nödvändigt förbundna bruket av vapen mot annan. Ordet värnpliktstjänstgöring leder, enligt utskottet, tanken till värnpliktsutbildning i fred.

Utskottet ansåg att det skall ges större möjligheter för värnpliktiga att få tillstånd till vapenfri tjänst (och) att sökandens bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung men anser att det ankommer på sökanden att ge underlag härför. Det är inte fråga om egentlig bevisning, snarare gäller det att finna fog för antagande att den sökande har ett eget, varaktigt engagei den - bruk av mot annan mang avgörande frågan vapen människa till försvar av vårt samhälle enligt värnplikten. övertygelsen måste framstå som mera förankrad i sökandens person än den inställning till vapenbruk som finns hos värnpliktiga i allmänhet.

Beträffande prövningsförfarandet anslöt sig utskottet i huvudsak till departementschefens uttalanden om att utredaren vid utredningssamtalet skulle lämna information, den sökande skulle redogöra för skälen till sin ansökan, han skulle få betänketid och sedan skriftligen bekräfta sin inställning och bekräfta att han var villig att fullgöra vapenfri tjänst samt om möjligt förete från intyg någon som kände honom väl. Utskottet godtog denna ordning men underströk i anslutning till lagrådet: Den föreslagna ordningen innebär att prövningsförfarandet förenklas så långt detta är möjligt utan att man avstår från ett underlag för vapenfrinämndens prövning.

Riksdagen godkände propositionen den 2 juni 1978 (rskr. 1977/78:371) med den justering som utskottet föreslagit.

Efter lagändringen kom 1 s lagen om vapenfri tjänst att ha följande lydelse: Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att bruk av

vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplikten.

Det förenklade prövningsförfarandet kom i viss mån till uttryck också i regeringens verkställighetsföreskrifter till lagen. I 4 och 5 ss kungörelsen med vissa (1966:414) bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga, föreskrivs b1.a. att vapenfrinämnden skall förordna särskild utredare att biträda vid inhämtande av underlag för av prövning ansökan om vapenfri tjänst. Utredaren skall kalla till samtal och utredaren skall till nämnden lämna en skriftlig redogörelse över vad sökanden uppgett vid samtalet och i 5a S (införd genom 1978:602) föreskrivs att sökanden bör beredas tillfälle att skriftligen bekräfta sin inställning till vapenbruk och att han om möjligt bör förete intyg från person, som kan antas ha kännedom om sökandens förhållanden. Bestämmelserna om bekräftelse och särskilda intyg har sedermera upphävts (se 8.1.4).

a KONSEKVENSER FÖR PRÖVNINGSFÖRFARANDET

I följande avsnitt behandlas de konsekvenser som 1978 års lagändring medförde för prövningsförfarandet, såväl för utredningsverksamheten som för tillståndsprövningen, nämligen att

o förutsättningarna ändrades för utredningssamtalen och utredarnas instruktioner omarbetades,

o nämndens arbetssätt förändrades från beslut efter föredragning av samtliga ärenden till beslut mot bakgrund av i förväg utsänt underlag och ett begränsat antal kompletterande föredragningar,

o nämndens praxis blev föremål för fortlöpande princip diskussioner och uppföljning vid nämndens sammanträden och vid årliga konferenser,

o nämndens översyn 1986-87 av utredningsförfarandet och utredarinstruktionen resulterade i att den s.k. repressaliefrågan och det 1978 införda kravet på intyg och bekräftelse togs bort och att

o därigenom lagändringens avsikt att förenkla vapenfri prövningen och underlätta för den vapenfrisökande börjat förverkligas i slutet av 1980-talet.

En väsentlig uppgift vid utredandet av vapenfriprövningens effekter har varit att undersöka om tillståndsprövningen efter 1978 kommit att motsvara avsikten med den genomförda reformen, nämligen att möjligheterna att få tillstånd till vapenfri tjänst skulle bli större jämfört med före reformen.

Avslags- och bifallsfrekvenser m.m. har redovisats i avsnitten 3 - 5 men för att ge fler dimensioner än de rent siffermässiga har utredningen också undersökt hur lagändringen och tankarna bakom denna återspeglats i förändringar i nämndens instruktioner till sina vapenfriutredare, i handläggningsgången för vapenfriärendena, i nämndens arbetssätt och i nämndens praxis.

8.1 nmm

I 2 S kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga föreskrivs att ansökan om vapenfri tjänst skall vara skriftlig och innehålla de skäl sökanden vill åberopa. Av ansökan skall också framgå önskemål om slag av tjänstgöring och uppgift på minst två trovärdiga personer som känna sökanden och hans förhållanden väl. Intyg och andra handlingar som sökanden önskar åberopa skall bifogas ansökan.

I 5 s nämnda kungörelse föreskrivs: Vapenfrinämnden skall göra den utredning om sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter som behöves för prövning av ansökningen. Nämnden äger kalla sökande och annan att höras muntligen inför nämnden. Nämnden äger förordna särskild utredningsman biträda vid utredningen.

att Utredningsman

äger kalla sökande och annan för samtal.

8.1.1 Handledning för utredningsmän 1966. Promemorior

Till ledning för de utredare som skulle dessa genomföra samtal utarbetade vapenfrinämndens dåvarande ordförande och

sekreterare en handledning för utredningsmän. Denna fastställdes vid nämndens första sammanträde den 3 oktober 1966. Fram till 1966 hade utredningsförfarandet varit mycket schematiserat och man kunde därför inte i vapenfrinämnden bygga på någon tidigare praktisk erfarenhet av att genomföra sådana utredningssamtal som kungörelsen föreskrev. Han sökte i stället förebilder till utredningsförfarandet i olika former av legala och sociala utredningar, i tillvägagångssättet vid rättsliga förundersökningar och i det intervjuförfarande som används vid inskrivning av värnpliktiga.

Denna första handledning kan närmast vara en sägas parafras på lagen och dess förarbeten. inleds de Handledningen med allmänna bestämmelserna för och vapenfri tjänst hänvisar därefter till att utredningens ändamål enligt 1 5 lagen om vapenfri tjänst är att ge nämnden för underlag bedömning av frågan huruvida sökandens att han övertygelse, inte kan bruka vapen mot annan, är av så och allvarlig personlig karaktär och av honom uppfattas så att förpliktande, fullgörande av värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning skulle leda till en konfliktsituation, som kan karaktäriseras som

djup samvetsnöd.

Utredarens uppgift blir då att få fram ett allsidigt underlag som ger en fyllig bild av den sökandes personliga förhållanden och som kan ligga till för nämndens grund .ställningstagande. Utredaren skall regelmässigt ha samtal med den sökande. Till skillnad mot tidigare anger handledningen inte något schema för av genomförandet utredningssamtal, men följande frågeställningar bör behandlas:

1. sökandens allmänna och att anpassning förmåga möta svårigheter. 2. orsakerna till sökandens nuvarande inställning till värnpliktstjänstgöringen (t.ex. livsåskådning) samt hur länge han haft denna inställning. 3. Allvaret och hållfastheten i sökandens övertygelse.

4. Sökandens inställning till vårt lands samhälls- och rättsordning. 5. Om det enligt sökandens uppfattning kan finnas situationer, där tillgripande av våld kan anses försvarbart.

Handledningen understryker att utredaren skall spela lyssnarens roll, inta en neutral attityd och inte moralisera men däremot orientera sökanden om ändamålet med samtalet och klargöra sin egen roll. Utredningsmannens utlåtande skall utmynna i hans synpunkter och bedömande på heder och samvete huruvida enligt utredningsmannens uppfattning bruk av vapen mot annan icke är förenligt med den sökandes allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.

Redan efter tre månader - 1967-01-06 - kunde ungefär nämnden i en promemoria konstatera att utredaren inte alltid följde handledningens intentioner. Enligt promemorian uppvisade utredarens utlåtanden i vissa fall rätt allvarliga brister. Nämnden underströk därför att utredningen måste vara sådan att nämnden självständigt kan bedöma ärendet. Utredningarna befanns i många fall vara alltför kortfattade och sakna tillräckligt underlag för nämndens beslut. Man konstaterade också att bristerna var störst hos de utredare som varit med under det äldre utredningsförfarandets tid.

I promemorian understryks vikten av att utredningsmännen inhämtar upplysningar om den sökande. Några gånger under hösten 1966 hade nämligen värnpliktiga, som fått sin uppgivna samvetsnöd bestyrkt genom intyg, snart efter det ansökningen gjorts återkallat densamma under åberopande av att han inte längre hyste samvetsnöd. Utredningsmännen bör därför enligt nämndens uppfattning inte avstyrka ett ärende utan att ha hört av sökanden uppgivna personer. Utredarens utlåtande skall enligt handledningen avges på heder och samvete, men trots detta har utredningsmännen använt andra, glidande formuleringar. Kan utredaren inte avge bestämt

utlåtande skall skälen härför anges.

Ett år senare - 1968-01-11 - var tiden mogen för en ny promemoria angående vapenfriprövningen och utredningsförfarandet.

Nämnden fäster i promemorian uppmärksamheten den på propaganda som från många håll förs för sökande av vapenfri tjänst och konstaterar att vissa har bildats organisationer för detta ändamål. Vid inskrivningarna tas exempelvis kontakt med de värnpliktiga som då får råd om användbara argument och vad de inte bör säga.

Beträffande utredarnas utlåtanden anser nämnden att dessa fortfarande i många fall är alltför kortfattade för att kunna utgöra ett fullgott Nämnden menar beslutsunderlag. att utlåtandena regelmässigt bör innehålla dels en fyllig redogörelse för samtalet med sökanden och vad i övrigt förekommit under utredningen, dels såsom en avslutning efter omständigheterna lämpad ingående och analys bedömning från utredningsmannens sida. Någon mall vill nämnden inte ge men sänder ut ett antal exempel på som utredningar vägledning och varnar samtidigt för och schematisering självkonstruerade formulär.

Under de första åren av sin verksamhet hade nämnden uppenbara svårigheter att finna formerna för hur utredarna skulle lösa sina uppgifter för att få fram den information i det enskilda ärendet som nämnden behövde för att kunna fatta beslut. Handledningen utgavs i en andra upplaga i september 1968 där synpunkterna och påpekandena i 1966 och 1968 års promemorior införts.

Efter ytterligare drygt tre års erfarenhet av vapenfriarbetet gjordes nya ändringar genom en i promemoria april 1971. Av denna framgår att nämnden beslutat att befria utredaren från skyldigheten att avge utlâtandet heder och på samvete och från kravet på ställningstagande genom tillstyrkande eller avstyrkande. skulle dock Förutsättningen vara att

utredaren gett en redogörelse för den helhetsbild av sökanden och hans värderingar och i övrigt redovisar de synpunkter (och) bedömningar, som kan tjäna till ledning för nämndens avgörande i ärendet. Nämnden underströk att om det i utredningen inte framkom tillräckligt mycket som talade till den sökandes förmån så måste denna brist på information om den sökandes verkliga inställning falla tillbaka på honom själv. Följden blev då att ansökan avslogs.

Det bör observeras att nämndens synpunkter i denna fråga var mycket försiktiga och principiella. Den utredare som sökte praktiska handgripliga råd och direktiv fick ganska begränsat stöd inför svåra avväganden huruvida underlaget var tillräckligt.

Sedan 1973 års vapenfriutredning tillsatts med uppgift att se över vapenfrilagstiftningen utgav vapenfrinämnden inga nya anvisningar i avvaktan på att utredningens förslag eventuellt skulle komma att resultera i en ny vapenfrilag. Men inför de nya vapenfribestämmelsernas ikraftträdande den 1 juli 1978 utarbetade nämndens ordförande i juni 1978 en promemoria PH angående ny lagstiftning om vapenfri tjänst till ledning för vapenfriutredarna. I denna promemoria konstaterades att de riktlinjer som gavs i Handledning för utredare angående utredningssamtalet alltjämt kunde tjäna till ledning. Sökandens uppgifter om hans inställning till vapenbruk borde kunna godtas som trovärdiga, om inte särskilda skäl talade mot det. Utredning om samvetsnöd etc. skulle utgå och användandet av olika tänkta hotsituationer borde begränsas, likaledes uppgifter om skolgång och uppväxttid. samtalet kunde alltså begränsas jämfört mot tidigare.

Men även om man sålunda godtog att sökanden hade den inställning han uppgav, ankom det på utredaren och nämnden att bedöma om denna inställning var sådan som lagen om vapenfri tjänst förutsätter för tillstånd till vapenfri tjänst. om sökanden inte medverkade till utredningen på ett

godtagbart sätt måste detta gå ut över sökanden själv.

De synpunkter och påpekanden som framfördes i denna

promemoria visade sig inte vara tillräckligt klarläggande beträffande de förändringar som den just genomförda lagändringen var avsedd att innebära. Följden blev principicella nämnddiskussioner i bedömningsfrågor, vacklande beslutspraxis i nämnden och obetydliga av utredarnas förändringar arbetssätt och bedömningar. Med andra ord: de praktiska konsekvenserna av lagändringen lät vänta på sig.

8.1.2 Anvisningar för vapenfriutredare (1979)

Från och med den 1 januari 1979 fick vapenfrinämnden ny ordförande, och en av den nye ordförandens första åtgärder var att utarbeta nya instruktioner för utredarna. Dessa fastställdes i maj 1979 under för beteckningen Anvisningar vapenfriutredare och trädde i kraft den 1 juli då 1979, tidigare utfärdade anvisningar upphävdes.

I förordet till de nya den anvisningarna angavs nya vapenfrilagstiftningens innebörd. Den vapenfria tjänsten utgjorde ett undantag från principen om den allmänna värnplikten betingat av samhällets respekt för individens åsiktsfrihet.

Anvisningarna skulle ge kompletterande direktiv hur utredningsuppdraget borde genomföras. Den sökande skulle ges möjlighet att redogöra för motiven till Men ansökningen. utredaren skulle lämpa sitt förfarande efter omständigheterna i det enskilda fallet. skulle efter Anvisningarna hand komma att kompletteras och utredarna skulle hålla dem aktuella. Såsom hittills skulle utredarna komma att utbildas för sina uppdrag vid informations- och utbildningskonferenser.

De nya anvisningarna skilde sig väsentligt från sina föregångare. I första hand hade ledning hämtats från propositionen och utskottsutlåtandet. Det underströks att 1973 års vapenfriutrednings förslag inte följts av regering och riksdag och att de två huvudtankarna i den nya lagstift-

ningen och motiven för denna var, dels att den vapenfria tjänsten var ett undantag från värnplikten, dels att möjligheterna att få tillstånd till vapenfri tjänst skulle bli större än vad de varit tidigare.

I anvisningarna underströks att den sökandes bevisbörda för styrkandet av sin övertygelse inte borde vara tung och att man måste bygga på vad den sökande själv uppgav men att det ankom på den sökande att ge underlag för det antagande som förutsätts. Någon bevisning i vedertagen mening var det givetvis inte fråga om. var nämnden tveksam i sin bedömning skulle den bereda den sökande tillfälle att bli muntligen hörd av nämnden.

Tre grundförutsättningar för utredarens arbete fastslogs:

1. Utredaren skulle leverera ett noggrant och opartiskt underlag för nämndens beslut. 2. Bevisbördan för sökanden skulle inte vara tung men att det ankom på honom själv att redovisa sin inställning så att ett korrekt beslut kunde fattas. 3. Kompletterande frågor från utredaren fick inte utformas så att de kunde uppfattas som uttryck för dennes inställning utan de skulle vara avsedda att ge den sökande möjlighet att ytterligare redovisa sin inställning.

sökanden skulle få ta del av den skriftliga samtalsredogörelsen och då ha möjlighet att rätta till eventuella missuppfattningar och göra ändringar eller tillägg. Vikten av att sökanden sände in bekräftelse och intyg betonades.

Utredaren måste bilda sig en uppfattning om huruvida sökanden gav uttryck för sin egen personliga övertygelse eller endast återgav andras uppfattning. Politiska ställningstaganden skulle inte berättiga till vapenfri tjänst men inte heller diskvalificera.

Inställningen till vapenbruk skulle vara det centrala och

härvidlag fick sökanden inte ha en selektiv inställning, dvs. att vissa slag av krig och våld kunde vara acceptabla för honom. För att få klarhet på denna punkt skulle utredaren ställa honom inför olika situationer under krigsförhållanden och fråga den sökande hur han ansåg att han pgrgg handla i detta läge.

Redogörelsen till nämnden för samtalet skulle begränsas till det verkligt väsentliga men den sökandes motiveringar måste redovisas mera utförligt än tidigare liksom inställningen till vapenbruk. Lämplig disposition angavs vara:

1. Sökandens persondata o.d. 2. Hans motiv för ansökan, om möjligt rangordnade. 3. Hans synpunkter på vapenbruk och till i en deltagande eventuell motståndsrörelse i ett ockuperat Sverige. 4. övrigt av vikt.

Sökanden skulle beredas tillfälle att granska den skriftliga framställningen av samtalet och få två veckor på sig att svara. Efter denna tidsfrist skulle utredningen färdigställas med tillfogande av utredarens egen uppfattning. Utredaren skulle tillstyrka eller avstyrka ansökan. Han kunde i tveksamma fall avstå från yrkande och överlåta till nämnden att tolka resultatet av samtalet. Utredaren kunde också rekommendera nämnden att låta ärendet vila t.ex. om sökanden var mycket ung. Vid förslag om avslag skulle helg utredningen delges den sökande. Ville sökanden återkalla ansökan skulle utredaren hjälpa honom med detta.

Åren närmast efter anvisningarnas tillkomst försök gjordes med att till stöd för utredarna komplettera de övergripande anvisningarna med praktiska och konkreta handlingsregler för utredarna. Till exempel i form av försök med att utarbeta en uppsättning färdigformulerade som utredfrågor arna skulle ställa till den sökande eller med konstruerade

exempel på olika typer av samtalsförlopp och samtalsreterat.

strävan var att utveckla och strukturera formerna för uppläggningen, genomförandet och redovisningen av utredningssamtalen med de vapenfrisökande för att därigenom få fram ett beslutsunderlag för nämndens ställningstagande som var så klart och entydigt som möjligt. Någon egentlig betydelse fick inte de nämnda försöken i utvecklings- och struktureringsarbetet, men de skall ses som uttryck för behovet att förbättra nämndens beslutsunderlag.

8.1.3 Riktlinjer för vapenfriutredare (1984)

Sedan 1979 års Anvisningar varit i bruk i fem år var det dags att revidera dem mot bakgrund av erfarenheterna inte bara av utredningsverksamheten utan också av själva nämndarbetet.

översynen resulterade i Riktlinjer för vapenfriutredare som fastställdes av nämnden i juni 1984.

Inledningsvis konstaterades i Riktlinjer att samtalsredogörelsen är det viktigaste underlaget för nämndens bedömning. Men i sammanhanget framhölls också vad försvarsutskottet påpekade i sitt betänkande 1977/78:28 inför 1978 års lagstiftning, nämligen att det åligger den sökande att ge underlag för antagandet att han är berättigad att undantas från värnplikten, dvs. skyldigheten att i krig försvara landet med vapen. Riktlinjerna innehåller direkta och konkreta anvisningar för hur utredaren skulle förhålla sig under utredningssamtal och hur samtalen skulle förberedas, disponeras och genomföras. De handlingsregler

som ges är ofta detaljerade och knutna till tänkta alterna-

tiva svar från den sökande. Genomgående betonas det angelägna i att följa upp den sökandes svar med så kallade prövade motfrågor för att därigenom minska risken för kvarstående oklarheter, när beslutsunderlaget skall föreläggas nämnden för avgörande. De detaljerade anvisningarna är

disponerade under ämnesrubriker som återkommer som rubriker för olika avsnitt i samtalsreferaten, nämligen Personlig bakgrund, Militärtjänst m.m., Motiv, Inställningens framväxt och orsak, Religion/livsfilosofi, och dess Sverige försvar, socialt tryck i krig, ockupation/terror/förtryck, Befrielserörelser och Personligt vapenbruk i krigssituationer.

I Riktlinjerna understryks återigen att den bevissökandes börda inte bör vara tung, men att en verklig sakprövning ändå skall komma till stånd. Detta innebär att säger man, den sökande inte behöver bevisa sin övertygelse men han skall göra den trolig och motivera den.

Avslutningsvis ger riktlinjerna en mall för utredningens uppläggning enligt de angivna rubrikerna. I utredarens kommentar skall framhållas vad som talar emot och vad som talar för bifall. Tillstyrk eller inte om du verkavstyrk ligen är tveksam! Redovisa din tveksamhet så att både den sökande och nämnden förstår vad den beror man. I på, säger undantagsfall kan utredaren underlåta att ge men förslag skall då motivera detta. Utredaren att skriva en uppmanas enkel svenska och skilja mellan vad den sökande sagt spontant och vad som är svar på frågor. - Bestämmelserna om sekretess upprepas som bilaga till riktlinjerna.

I bilaga 2 återfinns som exempel på i detaljeringsgraden 1984 års Riktlinjer ett utdrag ur avsnittet Personligt vapenbruk i krigssituationer.

8.1.4 Vägledning för utredare i vapenfriärenden (1987)

Under 1984, då sex år förflutit sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft, började nämnden mer samlat än tidigare arbeta med praxisfrågor, genom konferenser årliga för samtliga ordförande, ledamöter och ersättare i nämnden. Under de följande åren fördes sedan en diskusfortlöpande sion om bedömningsfrâgor, men också om avslagsfrekvensen för de avgjorda ärendena sedd mot av den bakgrund uttalade

avsikten med 1978 års lagändring att underlätta för sökande att få vapenfri tjänst. Redan i december 1986 tillsattes en arbetsgrupp bestående av nämndledamöter som skulle göra en översyn av utredningsförfarandet och tillståndsprövningen och utarbeta ny instruktion för utredarna. Ett av skälen till detta var att andelen ärenden som avstyrktes ökade kraftigt och ett annat att antalet ärenden som bifölls av nämnden oavsett om utredaren avstyrkt också hade en tendens att öka och ett tredje skäl var att nämnden starkt ifrågasatte såväl värdet av obligatoriska intyg och bekräftelser som informationsvärdet hos den så kallade repressaliefrågan (se nedan). Nämnden ansåg också att både repressaliefrågan och det krav på intyg och bekräftelse som infördes med 1978 års lagändring föreföll att försvåra och komplicera vapen- - framför allt för verbalt sökande. Det friprövningen svaga fanns alltså, som nämnden såg det, risk för en effekt rakt motsatt den avsedda, som enligt lagstiftarna var att förenkla prövningsförfarandet och öka möjligheterna för den sökande att få tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst. Arbetsgruppen överlämnade hösten 1987 ett förslag till nämnden, som i december 1987 fastställde Vägledning för utredare i vapenfrinämnden som ersatte Riktlinjer från och med den 1 januari 1988.

Liksom i anvisningarna och i Riktlinjerna framhålls i vägledningen att den sökandes bevisbörda enligt försvarsutskottet inte skall vara tung och att det således inte är fråga om någon bevisbörda i egentlig mening, men att det ankommer på den sökande att ge underlag för bedömning av ansökan.

vägledningen framhåller därvid att de två krav som är grundläggande för utredningsförfarandet står i motsatsförhållande till varandra, nämligen att å ena sidan den sökandes bevisbörda inte bör vara tung, men att å andra sidan utredningen skall ge vapenfrinämnden tillräckligt underlag för bedömning av ärendet.

Liksom i tidigare instruktioner betonar också vägledningen

att det är dessa två grundläggande krav som oundvikligen måste komma att prägla genomförandet av utredningssamtalet. Beträffande utredningssamtalets innehåll och omfattning skiljer sig inte 1987 års vägledning från 1979 års anvisningar och 1984 års Riktlinjer utom på en punkt, nämligen beträffande frågeställningar kring repressalier med anledning av passivt motstånd under krig och ockupation. Problemställningen infördes i utredningssamtalen i samband med strävandena att konkretisera 1979 års och anvisningar kom att få stort utrymme i den fortlöpande praxisdiskussionen. Avsikten var att med detta speciella problem tillföra utredningsmaterialet något som inte berördes i någon av de andra frågeområden som utredaren skulle ta upp. Det visade sig emellertid att problemställningen var komplicerad och svårhanterlig och att besvärliga tolkningsproblem uppstod i samtliga led. Den sökande kunde ha svårt att uppfatta scenariot, utredaren att tolka den sökandes svar och nämnden att enas om vilken vikt som denna del just av beslutsunderlaget skulle tillmätas. Risk alltså förelåg att praxis kunde brista i konsekvens i om den så fråga kallade repressaliefrågan. som ett led i arbetet med att förenkla utredningsamtalet för den vapenfrisökande och att koncentrera samtalet till frågor som är centrala för klarläggandet av sökandens motiv och beslutade inställning, vapenfrinämnden i augusti 1987 att repressaliefrågan skulle utgå.

När det gäller själva genomförandet av utredningssamtalet är Vägledningens synsätt friare än det som kommit till uttryck av Anvisningarna och Riktlinjerna. En yttring av detta är att vägledningen betonar att sökanden bör kunna känna att han fritt får ge uttryck sin och för uppfattning framlägga sina skäl. Många sökande har säkert inför samtalet samlat sina synpunkter på ett särskilt sätt och är angelägna att få delge utredaren sina tankar. Det är därför viktigt att sökanden redan i bereds inledningsskedet möjlighet att fritt komma till tals utan att utredaren nämnvärt försöker styra det hela. Man får räkna med att många sökande inte själva kan inleda samtalet eller ens efter

uppmaning yttra sig spontant. Utredaren måste i sådana fall var aktiv men samtalet skall genomföras på ett sådant sätt att sökanden inte känner sig pressad eller utsatt för förhör. Det är naturligt om sökanden i en särskild del av samtalet får redogöra för sina skäl till ansökan. Men utredaren bör också ta vara på tillfällen under andra delar av samtalet, då sökanden kommer in på grunderna till sin inställning, att få sökanden att utveckla sina skäl. vid slutet av samtalet skall sökanden informeras om att det han sagt kommer att redovisas i strukturerad form inom ramen för vissa rubriker.

Skillnaden mot tidigare beträffande genomförandet av utredningssamtalet kan enklast beskrivas som att detta enligt Vägledningens direktiv så långt möjligt skall ske på den sökandes villkor.

Vissa väsentliga frågeomrâden måste emellertid tas upp och belysas under samtalet, nämligen:

- Vilken är sökandens inställning till bruk av vapen? - Är klart knuten till stark för det inställningen respekt enskilda människolivet eller handlar det t.ex. om krigets och våldets meningslöshet som social företeelse? - Är det sannolikt att sökanden som en av sin följd inställning i alla situationer kommer att avstå från bruk av vapen? - Är sökandens så fast att det kan antas att övertygelse han inte under några omständigheter kommer att fullgöra värnplikten? - Ger sökandens av att vara stabil inställning intryck eller kan den komma att vackla som följd av påtryckningar t.ex. socialt tryck i en krigssituation? - Har sökandens vuxit fram som en inställning övertygelse under längre tid eller är den nyvunnen? - Vilken är sökandens inställning till andras bruk av vapen? - sökanden därvid mellan och andras skiljer eget vapenbruk?

De utredningar som genomförts enligt 1987 års Vägledning har visat sig vara mer klarläggande och än entydiga tidigare vilket enligt nämndens reducerat andelen uppfattning svårbedömda ärenden, i den s.k. till ett gråzonen, minimum, nämligen något enstaka ärende per sammanträde.

Ett av skälen till att nämnden redan två år efter 1984 års Riktlinjer hade börjat förbereda nya instruktioner till utredarna var att nämnden funnit en tendens till

tilltagande brist på överensstämmelse mellan nämndens och utredarnas bedömning av ärendena. Nämnden tyckte sig spåra en detaljstyrning av utredarnas arbete som nämnden

uppfattade som starkt formalistisk.

vägledningen medförde i vissa hänseenden en av avreglering utredningssamtalen och samtidigt den som varit förenkling en av grundtankarna redan bakom 1978 års lagändring. Ett led i denna förenkling var att såväl repressaliefrågan som kravet på intyg och bekräftelse från den sökande bort togs fr.o.m. den l november 1987 (SFS 1987:914).

Av diagrammet sid 33 framgår att andelen avslag sjunker efter 1987 och vägledningen kan ha vad sägas uppnått försvarsministern i propositionen 1978 som sin angav mening, nämligen att de nya lagbestämmelserna borde medföra förenkling av prövningsförfarandet och ökade möjligheter att få tillstånd till vapenfri tjänst.

Vapenfrinämndens uppdrag var egenartat. Den hade till uppgift att på vapenfrilagstiftningens grund pröva värnpliktigas allvarliga personliga övertygelse. I denna prövning lades vikt vid i vilken den sökande grad visade respekt för det enskilda nänniskolivet och människovärdet. Därvid blev det viktigt för nämnden att sträva själv efter att dessa värden inte heller träddes för när i själva prövningsförfarandet. Etiska och religiösa skäl som den

sökande anförde hade för denne en personlig innebörd som ofta var känslomässigt upplevd. Att handskas med sådan materia var inte enbart en grannlaga uppgift, den ledde dessutom med nödvändighet till en fortlöpande granskning av de instrument som används för prövningen. För att få enhetlighet i bedömningen krävdes också en pågående bearbetning av hur å ena sidan lagen skulle tolkas och tillämpas och å andra sidan hur de sökandes personliga skäl och motiv skulle komma till sin rätt. Denna strävan gav nämndens arbete dess speciella karaktär och kan påstås ha haft en återverkan på nämnden själv.

Hot ovanstående bakgrund är det förståeligt att tillämpningen av den år 1978 ändrade undan vapenfrilagstiftningen för undan ledde till omstrukturering av ärendenas handläggning även om arbetet formellt pågick som tidigare.

8.2.1 Ansökningarnas handläggning

Utredningsenheten inom vapenfrinämndens kansli ansvarade för utredning av inkomna ansökningar. Dessa fördelades på de olika utredarna som var spridda över hela landet, fast anställda eller på frilansbasis. Utredarna utbildades genom utredningsenhetens försorg. Nämnden utfärdade instruktioner för utredarna. Dessa instruktioner arbetades fram genom kansliets försorg eller, som år 1987, av en särskilt tillsatt arbetsgrupp och som framgått av 8.1 omarbetades de från tid till tid.

Det har kunnat konstateras att utfärdade instruktioner dessvärre tidvis lett till en tämligen stereotyp handläggning där enskilda frågeställningar riskerade att äventyra helhetssynen på den sökandes inställning. Även bedömningen av utredarens till- eller avstyrkan av en ansökan kunde skifta. En tid ansågs t.ex. att utredaren skulle vara strängare i sin bedömning av utredningsresultatet än vad nämnden kunde förväntas vara. Avsikten var att ett avstyrkt ärende automatiskt skulle leda till kommunicering med den sökande som därigenom fick tillfälle att

ytterligare klargöra sin inställning. Det skapade dock svårigheter för utredaren att vara i sin självständig bedömning. Ibland förekom att en utredare fann ärendet svårbedömt och lämnade utredningen utan Detta fann förslag. dock nämnden otillfredsställande.

I förarbetena till den nya lagstiftningen betonades att

utredningen skulle ske i form av ett samtal. Det visade sig dock svårt att komma ifrån att det uppfattningen rörde sig om ett förhör. Många sökande i sina gav yttrande belägg för detta.

När utredaren skrivit ut tillställdes samtalsreferatet, detta den sökande som då fick tillfälle att skriftligen ge sin syn på referatet. Oftast godkändes det av den sökande. Nämnden fäste stort avseende vid detta 1 yttrande eller vid att det uteblivit. Diskussion förekom dock om hur ett uteblivet yttrande skulle bedömas. Utredaren sedan gjorde en sammanfattning där i förekommande fall den sökandes yttrande vägdes in och ansökan av- eller En tillstyrktes. beredare tog över ärendet och i händelse av att det var avstyrkt eller det fanns oklarheter fick den sökande tillfälle att yttra sig på nytt, 2. yttrande Detta yttrande kunde påvisa missuppfattningar och ge klarlägganden som ledde till att ärendet bifölls. Å andra sidan kunde en ändrad eller grundinställning uttalanden som togs tillbaka tyda på en ogenomtänkt uppfattning.

Ibland beslutade nämnden om kompletterande utredning eller om ny sådan om den första inte var tillfredsställande. Vid ett ordförandemöte den 20 1987 maj påpekades att det förekommit kanslibeslut om omutredning utan motivering, något som inte fick förekomma. Det framhölls att om en utredning var ofullständig skulle den kompletteras genom beredarens försorg och inte göras om från början.

8.2.2 Nämndens sammanträden

Beredningsenheten förberedde ärendena till nämndens samman-

träden. Varje ärende föredrogs av en sekreterare/ beredare. Vid tiden för lagändringen upptog sammanträdesagendan ca 40 ansökningar. Den innehöll endast de data som behövdes för att identifiera den sökande. Under första åren av nämndens verksamhet föredrogs samtliga ärenden i sin helhet, givetvis med hänsyn till hur pass komplicerade de var. Eftersom utredningarna var tämligen omfattande blev sammanträdet en utdragen process. Av utredare, beredare och ordförande tillstyrkta ärenden kom dock efter hand att betraktas som självklara bifalla Det medförde en viss förenkling. På motsvarande sätt kunde en del ärenden konstateras vara självklara avslag. Dessa självklara ärenden blev alltmer sällan föremål för fullständig föredragning och endast nämnda av föredraganden eller ordföranden. Därigenom kom nämndsammanträden att koncentreras till de svårbedömda ärendena.

I oktober 1983 började en praxis med utskick av handlingarna i sin helhet gällande ärenden av mer komplicerad natur, två eller ibland tre per sammanträde. Vidare började under 1987 som förberedelse för en del sammanträden de föredragandes fördragningspromemorior, så kallade PH-blad, att sändas ut till ledamöterna inför nämndens sammanträden. Från och med januari 1988 blev detta allmänt förekommande. PH-bladen - ett för varje ärende - upptog de väsentliga punkterna i utredningen och i sökandens yttranden samt beredarens bedömning. Metoden med utskick av handlingar och PH-blad gjorde sammanträdena kortare och aktivare samt förde nämndens ledamöter närmare det enskilda fallet.

I mycket tveksamma fall kallades sökanden till personlig inställelse, detta enligt 5a s vapenfrikungörelsen. Detta skedde endast vid enstaka tillfällen, men i och med att den

nya förvaltningslagen trädde i kraft den 1 januari 1987

förekom personlig inställelse inledningsvis något oftare. Personlig inställelse förbereddes genom att samtliga handlingar i ärendet i fråga tillställdes ledamöterna 1 förväg.

I mars 1987 infördes som praxis att kanslichefen från nämnden övertog handläggningen av alla avskrivningsärenden. Dessa var närmast av formell natur och denna genom åtgärd fick nämnden mer tid att ägna åt själva avvägnings- och bedömningsfrågorna.

8.2.3 Polioykonferenser - internutredningar utbildningsträffar

Bedömnings- och policyfrågor behandlades av nämndens ordförande och dennes ersättare vid kvartalsvis återkommande ordförandemöten. Men av särskild vikt blev de fyra policykonferenser som hölls i december åren 1984-87. Nämndens ordförande och ledamöter med ersättare samt

kanslipersonal samlades till överläggning. med dessa Syftet konferenser var att reglera administrativa frågor, diskutera och utvärdera praxis och arbetsrutiner samt skapa ökad enhetlighet i På dessa bedömningen. punkter hade policykonferenserna avgörande betydelse för nämndens tillämpning av lagen om vapenfri tjänst.

Konferenserna var också viktiga som kontaktpunkter mellan nämndledamöter och kanslipersonal. Denna kontakt var nödvändig för att nämnden inte bara skulle ha visst inflytande på utan även reellt forma och praxis policy.

För nämnden var det att viktigt tyngdpunkten flyttades från utredningsenheten till nämnden själv bland annat i arbetet med den nya vägledningen. Detta resulterade också i att nämnden kom i direktkontakt med utredarna. A11 kontakt hade dessförinnan gått via och utredningsenheten de intentioner nämnden haft ifråga om förenkling av utredningsförfarandet hade inte sällan svårt att nå fram till utredarna, vilket i sin tur återverkade på beredningsverksamheten inom kansliet.

1984 års riktlinjer för vapenfriutredare hade initierat en diskussion som blev något av en prövosten för nämnden, nämligen om den så kallade repressaliefrågan. Kan en

sökande, som tänker sig kunna fortsätta med icke-våldsaktioner trots repressalier mot civilbefolkningen, anses ha tillräcklig respekt för det enskilda människolivet? Denna fråga om indirekt våld förekom sedan på dagordningen för samtliga policykonferenser 1984-87. En intern utredningsgrupp med företrädare för nämndens handläggare och vapenfriutredare tillsattes 1985 för denna fråga.

Ett år senare ersattes utredningsgruppen av den arbetsgrupp av nämndledamöter som hade nämndens uppdrag att bland annat se över hela utredningsförfarandet och som utarbetade Vägledning för utredare i vapenfrinämnden (se 8.1.4). En följd av vägledningens strävan till förenkling av prövningsförfarandet blev att föreskrifterna om intyg och bekräftelse togs bort.

Varje förenkling var givetvis en lättnad för den sökande och syftet har ju varit att göra det enklare för honom att framlägga sin sak och få den prövad.

För att intentionen i vägledningen så snabbt som möjligt skulle förverkligas i utredningsverksamheten medverkade nämndens ledamöter i utbildningsträffarna för utredarna och fick då också tillfälle att ta del av utredarnas erfarenheter och synpunkter. Denna direktkontakt mellan nämnd och utredare visade sig vara av stort värde för alla berörda.

8-3

Under hösten 1989 genomförde utredningen en enkätundersökning av vapenfrinämndens uppfattning om sin praxis vid prövning av ärenden med ansökan om vapenfri tjänst. Därvid togs upp både övergripande bedömningsfrågor och ett antal avgränsade frågeställningar.

Samtliga ordförande, ledamöter och ersättare, sammanlagt 27 personer, inbjöds att delta. Enkäten besvarades av alla, utom 2 ersättare, det vill säga av 25 personer. Vid tidpunkten för enkäten hade 15 av de 25 medverkat i nämndens

arbete tre år eller mer.

samtidigt med att enkäten gick ut till nämnden anmodades nämndens fem föredragande att redovisa sin tolkning av nämndens praxis.

Utfallet av denna undersökning visar klart att en samlad bedömning av hela beslutsunderlaget är för avgörande nämndens ställningstaganden. I många fall har de tillfrågade just på denna punkt inte bara med att nöjt sig göra en markering i enkätformuläret utan också ytterligare betonat detta genom särskilda kommentarer till sitt enkätsvar.

Enstaka avvikande

inslag i underlaget, vad avser ställ-

ningstagandet till bruk av vapen, man inte kunde ansåg tillmätas avgörande betydelse för ett ärendes utgång, dock med vissa undantag till vilka återkommes nedan. om däremot flera indikationer gick i samma riktning påverkades givetvis även helhetsbedömningen, om varje indikation för sig inte skulle ha gjort det.

Undersökningen ger belägg för att nämndens praxis i någon mån förändrats på senare år, framför allt efter ikraftträdandet av 1987 års för vägledning vapenfriutredare. Detta förhållande återspeglas också i proportionerna mellan avslagna och bifallna ansökningar, se 1. fig Nämnden var under sina sista två år mer än benägen tidigare att lägga samman positiva faktorer till positiva beslut och om ett ärende stod och vägde avgöra till de sökandes förmån.

Men även om tolkningen av krav lagens för tillstånd till vapenfri tjänst blev liberalare var

kravet på respekten för

det enskilda människolivet och dess okränkbarhet oförändrat. Likaså kraven klara på ställningstaganden till eget och andras vapenbruk och en väl på genomtänkt motivering till om den sökande under vissa betingelser var beredd att göra undantag från sitt avståndstagande till bruk av vapen mot annan. Av enkätsvaren framgick också att den sökandes vapenbruk i egen sak inte under några förhållanden

accepterades av någon av dem som besvarat enkäten.

I undersökningen togs vidare upp vilken betydelse nämnden tillmätte den sökandes yttranden till utredaren över samtalsreferatet (yttrande 1) och till nämnden över utredarens kommentar i avstyrkta ärenden (yttrande 2). svaren visar att ett yttrande 1 till utredare alltid noterades som en positiv faktor och också ibland kunde påverka helhetsbedömningen på ett avgörande sätt. Däremot menade man att yttrande 2 mera sällan tillmättes en sådan betydelse och närmast kom att sakna om det - efter att den betydelse sökande läst utredarens - i huvudsak innehöll avstyrkande synpunkter som borde framförts redan i yttrande 1, t.ex. kritik av samtalsreferatets utformning, brister i referatet, tillägg eller ändringar i referattexten eller kritik mot genomförandet av utredningssamtalet. Han menade att sådana synpunkter förlorar i tyngd genom att de framförs först sedan den sökande fått klart för sig att utredaren inte avsåg att tillstyrka ett bifall.

En enkätfråga tog upp nämndens syn på sökande med låg provgrupp och huruvida hänsyn togs till detta vid helhetsbedömningen. Av enkätsvaren framgår att nämnden var väl medveten om att särskild hänsyn måste tas om sökanden hade mycket låg provgrupp eller om utredaren påpekade att sökanden hade språksvårigheter eller var verbalt svag. Dessa förhållanden ansåg man vägdes in som förmildrande omständigheter vid bedömningen och bidrog till en välvillig bedömning av eventuella brister i det underlag som man ändå lyckats få fram.

Tilläggas bör också att avsaknaden av yttrande 1 och/eller 2 inte på senare år tillmätts någon negativ betydelse. En

av anledningarna till detta är att nämnden småningom blev

på det klara med att det för en del sökande kan erbjuda oöverstigliga språkliga svårigheter att utforma ett sådant yttrande.

8.3.1 Försvarsdepartementets nämndens syn på praxis

Efter att enkäterna och det materialet om nämndens övriga praxis bearbetats och sammanställts tog kontakt utredningen med försvarsdepartementets rättssekretariat dit vapenfrisökande till och med den 30 september 1989 vände sig med sina överklaganden hos regeringen av avslagna vapenfriansökningar. Utredningens kontaktpersoner vid departementet har i praxisfrâgor varit departementets handläggare av överklagade avslagsbeslut i vapenfriärenden. Vid dessa kontakter har de föredragande framfört vissa synpunkter på bedömningsfrågor och hur man såg på dessa mot av bakgrund vapenfrinämndens avslagsbeslut.

Rent allmänt menade man att under vapenfriutredningarna 1980-talets sex första år tenderade att bli alltför omfattande och att man tyckte sig finna en hos benägenhet utredarna att ställa snärjande frågor som alltför ofta resulterade i att utredaren avstyrkte framställningen.

I allt väsentligt konstaterade man i att försvarsövrigt departementets och vapenfrinämndens praxis stämde väl överens, sådan nämndens praxis kom till uttryck i enkätsvaren. Men på några punkter skiljer sig nämndens och departementets synsätt åt. Nämnden har till ibland exempel funnit skäl att avslå en ansökan med till att hänvisning den sökandes övertygelse konstaterats vara alltför nyvunnen för att kunna motivera ett bifall. Vid departementets handläggning av sådana överklagandeärenden har något mindre vikt lagts vid om den sökande till först vid exempel inryckningen bestämt sig för att söka vapenfri Han tjänst. har menat att en allvarlig personlig i övertygelse vapenfrilagens mening mycket väl kan ligga latent och komma till verkligt uttryck först vid konfrontationer med vapen- och skjutövningar. Departementet har också ställt sig mer förstående än nämnden till att en kan vapenfrisökande acceptera vårt militära försvar och också därigenom acceptera andras vapenbruk under vissa förhållanden, framför allt om den sökande ger ett av att trovärdigt intryck finna frågan

om vårt försvar konfliktfylld och att han därigenom inte kan anses brista i respekt för det enskilda människolivet.

Han har 1 departementet reagerat mot att folkrättsligt oacceptabla situationer tagits upp under utredningssamtalen. Därför har också departementet medverkat till att en problemställning om icke-vålds-motstånd och repressalier under en tänkt ockupation inte längre berörs under utredninqssamtalen.

w w

vax-am

:m: ‘manual *sin :mi t

ywaxiävw

L ‘rev

flan

figfl s:; »Vi

- - mag: ,wâacâåâáå

äamxáx;iar.zâxras. {Wm.32.:

&

L_ _ kosfiaigxfiagv j

2-gm-::;a::z¢ wt»: ant

mm, t:

‘.:£.;u§ 3.:.: & kénaxatg

v , V

‘ ’s3 € ¥§5§.A$Xl4;%‘a§:§a5zi2‘2¥C21k§‘.é?C$»‘,$K’o‘Li'i_ xéaspmxft T ma g»

i

jêåvaxmay p mi: 35x15:

, e¢n.me.-z; pi › ;gg = .mumw asynzaraltx: Eats. mm;

V *5§§åä ant=ava3å än aáäåhmn

L i

f§%Zi;‘a!‘.:zi-s::~§ ‘tyezgwxsxef max: .

9 KONSEKVENSER FÖR VÄGRANSFALLEN

Försvarsministern framhöll i proposition (1977/78:159) om ändring i lagen om vapenfri tjänst m.m. att de föreslagna lagändringarna måste få till följd att antalet vägransfall minskade. Han räknade med att de ändrade förutsättningarna för tillstånd till vapenfri tjänst som han förordat skulle koma att medföra ett jämförelsevis litet antal avslagna ansökningar hos vapenfrinämnden och att en del av den kategori som dittills vägrat värnplikt utan föregående ansökan om vapenfri tjänst fortsättningsvis skulle söka vapenfri tjänst och att en del av den troligen också skulle beviljas sådan.

Av den årliga statistik över vägrans- och vapenfriärenden som försvarsdepartementet* utger framgår att andelen vägrare som före vägran sökt vapenfri tjänst men fått avslag, inte har förändrats nämnvärt före 1988. Mellan åren 1968 och 1978 svängde den procentuellt årliga andelen inom intervallet - och åren 1978 - 43,2% 20,9% till 1987 41,6% 25,6%. Först de två senaste åren har andelen f.d. vapenfrisökande som vägrat tenderat att öka 1988 till 46,1 procent och 1989 till 68,8 procent.

Antalet f.d. vapenfrisökande som vägrat varierar alltså inte med det totala antalet vägrare, vilket steg markant under 1970-talet, minskade under första hälften av 1980-talet men sedan åter ökat stegvis för att 1989 vara uppe i det närmaste på 1979 års nivå. Däremot förefaller det att finnas ett samband mellan andelen vägrare med

avslagen vapenfriansökan och variationerna i avslags/bi-

* F.o.m. 1990 vapenfristyrelsen

fallsfrekvenserna hos vapenfrinämnden. En ökning av avslagsfrekvensen förefaller att två till tre år senare resultera i en ökning av andelen vägrare med avslagen vapenfriansökan. Detta bör vara förklaringen till den stora andelen f.d. vapenfrisökande som vägrat 1988 och 1989 eftersom åren 1985-1987 har den högsta procenten avslaqna ansökningar under 1980-talet. överensstämmelsen är inte fullständig och sambandet har inte statistiskt men prövats, den är ändå så stor att man inte kan utesluta ett samband.

Han kan alltså säga att förändringar i avslagsfrekvenserna indirekt påverkat antalet väqrare, men måste samtidigt konstateras att andelen f.d. vapenfrisökande bland väqrarna inte är tillräckligt stor för att åstadkomma några dramatiska förändringar.

10 SLUTSATS

I det föregående, avsnitten 7 och 8, har innebörden och konsekvenserna av 1978 års lagändring redovisats och därvid också de åtgärder som vidtagits för förenkling av utrednings- och prövningsförfarandet.

Det har dessutom i avsnitt 3 kunnat konstateras att lagändringen åren närmast efter reformen resulterade i ökade möjligheter till vapenfri tjänst, dvs. större andel bifall, men också att avslagsprocenten ganska snart under 1980-talets första hälft successivt återgick i riktning mot den höga avslagsnivån före 1978.

En ökning av antalet avslag förefaller att medföra ökning av antalet vägransfall efter avslag. Däremot är det inget som tyder på att ökning av bifallsfrekvensen resulterar i en minskning av det totala antalet vägrare genom att presumtiva vägrare i stället skulle söka vapenfri tjänst. Domstolarnas rättstillämpning i vad avser påföljd för värnpliktsbrott var åren närmast efter lagändringen alltjämt mycket varierad och första hälften av 1980-talet präglades av anpassning till 1978 års lagstiftning. Efter mitten av 1980-talet är dock påföljdsbilden mer entydig.

Först genom policykonferensernas mer konsekventa i mitten 1980-talet och - som en praxisdiskussioner på följd av dessa konferenser - 1987 års Vägledning, kom utredningsverksamheten och tillståndsprövningen att i egentlig bemärkelse förändras i den riktning som tio år tidigare varit avsikten med 1978 års vapenfrireform. Hur långt dessa förändringar kan leda är det emellertid ännu för tidigt att bedöma.

11 SPECIELLÅ EFFEKTER AV VAPENFRIPRÖVNINGEN

speciella effekter av prövningsförfarandet är de grupper, sammanslutningar och organisationer som särskilt ägnar sig åt de vapenfrisökandes och vapenfrias angelägenheter. Hed detta åsyftas framför allt den vapenfria arbetsgruppen (Vtp Ag) och Vapenvägrarförbundet men även Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och Amnesty International ägnar stor uppmärksamhet åt vapenfrifrågor. Den senare organisationen kanske dock i första hand i det internationella perspektivet. Vapenfria arbetsgruppen som organisatoriskt och ekonomiskt är ansluten till Vapenfristyrelsen har sedan flera år tillbaka erbjudit vapenfrisökande som fått avslag särskilda konsulttjänster och har utvecklat detta under våren 1990 genom att tillställa alla vapenfrisökande ett informationsmaterial med råd och anvisningar inför det förestående utredningssamtalet.

Även Vapenvägrarförbundet står till tjänst med material bland annat sedan drygt tio år med en så kallad Vägrarhandbok som vänder sig såväl till dem som vägrar värnplikt som till totalvägrare, dvs. dem som inte godtar någon form av tjänstgöring inom totalförsvaret.

12 VAPENFRIFRÅGAN I VÅRA NORDISKA GRANNLÄNDER

Under åren 1985, 1988 och 1989 fullgjorde tre tjänstemän vid vapenfrinämnden vardera två månaders nordisk utbytestjänstgöring i Danmark, Finland respektive Norge. syftet med denna utbytestjänstgöring var att studera ländernas syn på vapenvägran och skaffa kunskaper om hur detta synsätt kom till uttryck i lagstiftning, praxis och handläggning.

Resultatet av dessa tjänstgöringar har redovisats i tre rapporter:

Nina Throzell: Rapport från nordisk utbytestjänstgöring vid vaernepligtsstyrelsen i Danmark tiden 850415-850614. Birgitta Olofsson: Arbetsrapport från nordisk utbytestjänstgöring vid arbetskraftsministeriet i Helsingfors under tiden maj-juni 1988. Christer Persson: Civil tjänsteplikt i Norge. VPN 1989-01-19.

På utredningens uppdrag har Birgitta Olofsson efter komplettering och aktualisering av rapporterna utarbetat en jämförande faktasammanställning som redovisar hur man ser på vapenfrifrågan i våra tre nordiska grannländer.

sammanställningen bifogas betänkandet i bilaga 5.

L

munxemagi ax: airsaigvegéxm vana

L .År

ariâhasüqg

.. fl hilt:-xq f»

“ J

Lzl mxcxgøaxááiâmanm .. mm? 4 f

V

mmn-.s«‘m L 7

~*o$a1n£§a31s*:xn:fnd*x$t“h£‘v afl: K

?tums *näsan

145 BILAGOR

BILAGA 1

UTDRAG ur Kommittédirektiv

Dir 1989:14

Utvärdering av prövningsförfarandets effekter i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst Dir. 1989:14.

Beslut vid regeringssammanträde 1989-03-16.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet R. Carlsson anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utvärdera effekterna av prövningsförfarandet i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst.

Utredningsuppdraget

Hot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att en

särskild utredare bör tillkallas för att genomföra en

utvärdering av prövningsförfarandets effekter. Utvärderingen bör syfta till att ge klarhet i om den sedan år 1978 tillämpade ordningen för tillståndsprövning i vapentriärenden kommit att motsvara avsikten med den då genomförda reformen eller medfört effekter som strider mot denna.

Utredningen bör inriktas mot att först ta fran ett

statistiskt underlag och att därefter utvärdera underlaget med avseende på förhållandena före och efter reformen.

Utredaren bör således redovisa antalet/frekvensen

- meddelade tillstånd i resp. avslag slutligt avgjorda ärenden om vapenfri tjänst lagförda värnpliktiga och vapenfria som tjänstepliktiga -anmälts för överträdelser med till anknytning deras tjänstgöring och de påföljder som ådömts de enskilda

individerna för överträdelser

sådana

- beslut av regeringen i anmälningsärenden rörande dessa och beslutens innebörd samt - fall av underlåtelse att fullgöra värnpliktstjänstgöring i vilka den enskilde fått tidigare avslag på ansökan om vapenfri tjänst.

Om utredaren under arbetets finner att gång ytterligare underlag behövs för en utvärdering, skall även detta i redovisas.

Med underlaget som utgångspunkt bör utredaren beskriva och

analysera eventuella orsakssamband mellan de tjänstepliktigas beteenden i nyssnämnda avseenden, de enskilda motiven härför och tillståndsprövningen.

också resultatet av denna bör ställas analys i relation till syftet med vapenfrireformen.

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av år 1989.

Hemställan

Med hänvisning till vad nu har anfört jag hemställer jag att regeringen chefen för bemyndigar försvarsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att utvärdera prövningsförfarandets effekter i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns anslag A 2. Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

BILAGA 2 a

FORTSATT FÖRLOPP EFTER AVSLAGEN vApI~:NFRIANs6KAN I swupvxs UTTAGNA AVSLAGSKRENDEN 1930 - 1989. 823 sumo; PER KATEGORI:

Häxan MTAL INDWIER 25 -250 m_

- 225

25 199 _ m]

175 L men - 150

15 _ - 125

-JII)

JD- ._ 75

39 39 50 5- 25 no

T Fl

BILAGA 2b

FORTSATT FÖRLOPP EFTER AVSLAGEN VAPENFRIANSÖKAN I 823 SLUMPVIS UTTAGNÅ AVSLAGSÃRENDEN 1980 - 1989. KATEGORIERNA ENLIGT BILAGA 2a UPPDELADE:

PKIENT ÅNTÅLINDIVIXR

30W

Q5 25‘

_Zw

-175 20- 23 ,rg Im 7 -125 15- 98 .lm m. 75 /,7 46 u m 5. 25 I0 2

n

BILAGA 3

ÖVERSIKT ÖVER GENOHGÅNGEN VAPENFRIUTBILDNING 3.24. rön 451 VAPENFRIA sou HEDGIVITS TILLSTÅND TILL VAPENFRI TJÄNST ÅR 1987 ELLER TIDIGARE

PROCENT Fll.LFU.JD VPPBFRIUTBMM. I MTN. OCHPKJCENT 1D 20 30 ‘O 50 60

VAPENFRX GRLNDUTBILDHN6 J25;

J12

VAPENFRI enuuwrn + REPUTB ENBART VAPENFRIREPUTB

:13

Eu AVSLUTAD VAPENFRlUTB

1A.

Fuumrz vAPéNFR1ur3 JLNI ä)

]a

UTBILININGPLANERAD 90/9131/92 IPGENVAPENFR IUTBPLANERAD 107 CIJTTAGEN EFTER BIFAU.

C RIM/.3 I78 .24 . ?d 3311 zzmxüw mz1-mm? msfiwaagrw wzvx:=:z3s:;is :a:

_ W

1 B @ G A 4 a

3A...

.H

_

a;

.a

...a

_ ..

nn

ma

uonaounu

noe

_

u0v:=ueøauu«u:0vc

A

_

unwcaasanuou

oønuunnaaau

omuacnman

_

cmxuzx cmxuax

uaoamaaou

_

uauuaux

uou:=uEmuuu«u=mc4u>v¢

zoo

mnumuounnunoshamumm

_

axmaouaxux mxocouuonx

ummøøv=5nm|ø

ucswaøu

uømcaaeumunmumm oucoaumaumamm

uouxomnmzm

_

um«uonxo mm«uon¢o

uuu

_

mm aux uuo

n;

nouamuuaunmunnauoumom

.n

_

uovcanunwmaoammaz

_

uouaøusuuumaumøn :o:oaun«En:u«aH

nmxumx

m?

nmuaououummnamum acxuaxunauouoznxz uovnanunuouaømuomamm

axn«aom:umummu nønoammaaounououzn cmeuøumnaamanumatm

uømnanuuoxuom uxn:omumzm axa=omux¢m

mxn:umnxm axm:omnmm

nu

BILAGA 4b

coon noon

annan manna annan

33 »ann 32 22 82

nunnan

S2 33 £9

22... 2.2. 38¢ 35. :än

232 333 2.22

-2

3.

.

.za ä. ›M u: »Sun ...nu

:au :nu

Sflfiodildilfld

Ȥ53

uouazunuounqwumu u¢v:3unuu:3n3:

...a

533588 :¢l.un.:ounuh

.nu:uI.M

uoum

180.30:

:83»: usa!

novcnuncouuuuaanaumu

:gagna

3300 50030

.5..T.u

uoosxufi

n

:quuuuräeå-E nonucuouuousum

o

:s.ub_un.=.3o:

on

:sååå

33:5a..!2 28.583 axnuuuona

.

311::

Es.

3.35.» 3.33.8 Sinai 3.!..!6a

cu

8.32:. 3.2.0.6 835.6 annu

.

u

..

onn

coon annu namn

uuvou ommum somna muons nnnon

02:. 33 2.3 §3 .menn mo:

moon,... .annan 3+3

S.:

333 33.2 233m

ucsufimmmouu

cow

oooo anon mnom

canon comma onoon

vcsufimm

nå»

Sana

$3 33 02m man. :än an:

33m ammo. omv: mama..

nano.: .83.: 335

mmxufiwauoa

ES

.3a.u

mfamm coo con

Som noun anus

muons omoao nmmna nmnon

82. »man 3.3 3.3 man... un:

Mum. 33a NES onâa 02.3 ammo»

333 23mm.

uuommo

mmuuanmunuw

mo:

coo

muonwnuon

moves

anno

oovma nuaom munen

82. Ȋn

:En

33 8.3 3.8 ann...

denna than

:än an:

000.3 33m

namn... “menn u«uxm

Nä

SS unu.

mn

ooo

annan ooonn ooovo mmunn

Enn

nnvoa

Sun

wmummnm

82. 23

oonmoa

$3 02a 25m

omega

...man

53a 23m 33a

ouauuuuuqmum

_ä_

033.020»

aounawamuoaumfiam

cow

moan .En

cacao

wmwmun

annan

u

n-nn Jm... .aan R2

«Aw: ?men 33m ut: 38m 83.

ä

ZS_

828$

ä?

o_

oumcnnumm

amuammfioauoz

.. u

u

uuwun

uonnan

o

ä: annu emu. annu nuou

»again

hu.

?Bana

N

cocounuwaunaaand

ou

:Qflkd.:n.nI.uh ucounououm

33308_

uu«unnv:S.u3uom

.nu5Al.fl

nun

SS

Ian ISO HOME

.nuøuuo

.4U5.nI.fl

n.fl

.3%3..m.u.mowxuaumwm.u.%

ä..., a a

u¢u:u.o.uummnuowouao3oa

5:0

nnxuaxunu

aonoannaaouaouo

nun

»man

ua«.nx0Ou:nlI.__vol

Ind!

denna:

o

conuonucunuu-um

u

3.5.8.392 §25. nlaonxuova 3.033.332

93 Qxiwfinfl flxlwuuial unvnuumu axon“ antagna 33:05 33:26 .a¥I:¢m 3—u:OmI Se-noun:

un.:

flaws

an_

:än 92»

a .

m m

,

BILAGA 5

UTDRAG

ur

RIKTLINJER för vapenfriutredare (fastställda den 7 juni 1984)

v n s

De två sista avsnitten i samtalsreferatet de som handlar om personligt vapenbruk i extrema hotsituationer är omtvistade, men betydelsefulla om de behandlas på rätt sätt. För att de exempel, som används i dessa avsnitt inte skall bli missvisande, overkliga eller löjeväckande är det nödvändigt att utredaren lägger sig vinn om att omsorgsfullt förklara förutsättningarna för den sökande. Utredaren får därför absolut inte måla upp ett par situationer helt slentrianmässigt och låta sig nöja med att den sökande försöker fantisera ihop några tänkbara praktiska lösningar. Utredaren måste i stället vinnlägga sig om att få den sökande att förstå grundproblemet och redovisa sin moraliska inställning till detta.

vad de här avsnitten syftar till är att få reda på om den

sökande i extrema hotsituationer kan acceptera bruk av

vapen som en sista utväg eller inte och hur han motiverar sitt ställningstagande. Det är då allra först viktigt att utredaren får den sökande att förstå frågornas förutsättningar. Han skall inse att ställningstagandet avser ett övertänkt handlande och inte ett reflexmässigt eller

instinktivt. Han bör göras medveten om att i en krigssituation kan han råka i den situationen att han måste välja mellan att döda eller själv bli dödad. Han måste också inse att han kan bli tvungen välja mellan att döda eller tvingas passivt bli vittne till att värnlösa människor dödas. Han måste vidare att acceptera han i båda dessa situationer är ensam om att kunna rädda det egna livet eller en värnlös människas liv. Det kan inte nog betonas att det inte är de angivna situationerna som är viktiga, utan att det är den sökandes moraliska ställningstagande. Det är dock i allmänhet att nödvändigt utredaren anger några tänkbara situationer.

Den första situationen bör då framställas så att den sökande står inför valet att döda antingen en fiendesoldat eller att själv bli dödad. Den andra situationen är sådan att den sökande själv inte är men han hotad, upptäcker att han är den ende som kan hindra en fiendesoldat från att döda en eller flera helt värnlösa människor. Han skall uppmanas ta ställning till om han personligen anser sig böra utföra denna handling, därför att han efter övervägande anser detta vara moraliskt Hur berättigat. han än svarar på detta är det att han viktigt motivera; sitt svar! Det är också av största vikt att utredaren lägger märke till på vilket sätt den sökande närmar sig detta svåra ställningstagande! Märker utredaren att den sökande är medveten om det svåra dilemma sådana här situationer innebär? Framgår det att han känner vånda och konflikt inför det svåra avgörandet? Eller uttalar han sig på ett sätt som vittnar om likgiltighet för de värnlösas öde bara han själv får följa sina principer?

BILAGA 6

VAPENFRIFRAGAN I VÅRA NORDISKA GRANNLÄNDER Faktasammanställning

LAGSTIFTNINGEN

Einlnnsi

Finlands vapenfri- och civiltjänstlagstittning från 1969 (132/69) ändrades 1985 genom en temporär lagstiftning (647/85). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1987 och gäller fram till 1991 års utgång. Lagändringen innebär att Finland under en försöksperiod frångår prövningen av övertygelsens innehåll och i stället mäter dess djup genom en kraftigt förlängd tjänstgöringstid. Prövningens upphörande betyder inte att grundtanken i lagstiftningen förändras. Lagen äger endast giltighet i fred och avsikten är att tjänstgöringen i första hand skall genomföras inom försvarsmakten. Lagändringen initierades bl.a. av behovet att utveckla civiltjänsten innehållsmässigt och organisatoriskt. samtidigt eftersträvades en större likställdhet mellan värn- och civiltjänstepliktigas tjänstgöringsför-

hållanden. Arbetskraftsministeriet har alltjämt det över-

gripande ansvaret för civiltjänstarrangemangen, men de ministeriet som berörs av placeringen knyts på ett fastare sätt än tidigare till planering, ledning och övervakning av tjänstgöringen.

E0192

De grundläggande bestämmelserna om vapenfri tjänst regleras i lag av den 19 mars 1965 nr 3, senast ändrad den 14 juni

1990, om fritaking for militaertjeneste av overbevisningsgrunner. Befrielsen grundas på ett prövningsförfarande. Utmärkande för norsk lagstiftning är att prövning kan ske i både administrativ och rättslig ordning. Justitiedepartementet prövar ansökan i första instans och leder verksamheten för de vapenfrias Den tjänstgöring. rättsliga prövningen blir aktuell om sökande vill överklaga departementets beslut. Ärendet behandlas som tvistemål vid civil domstol, ett förfarande som infördes med 1965 års lagstiftning. Dessförinnan handlades ärendet som brottmål enligt militär strafflag, dvs. den sökande måste ha blivit åtalad för utebliven inställelse för att få sin sak prövad av en rättslig Med 1965 års instans. lagstiftning klargjordes att situationsbetingad vägran ej berättigade till vapenfri tjänst. Krav ställdes en på pacifistisk grundinställning och därmed undanröjdes den oklarhet som funnits vid bedömningen av framför allt politiskt motiverad vägran. 1990 skedde en utvidgning av tillståndskriterierna, dock inte i så måtto att politiska motiv accepteras.

Danmark

Dansk - som stöder vapenfrilagstiftning sig på lagen av den 20 maj 1933 nr 187 - finns samlad i inrikesministeriets lovbekendtgørelse nr 588 av den 8 september 1987 om vaernepligtens opfyldelse ved civil arbejde. Lagstiftningen föreskriver att prövningsförfarande som efter 1976 - inskränker sig till vissa krav på ansökans innehåll och tidpunkten för ansökan. Utöver civilt arbete ger lagen möjlighet till tjänstgöring inom försvarsmakten. Till skillnad från övriga nordiska länder utesluter inte lagstiftningen vägran på politisk grund. Värnpliktsstyrelsen fick 1980 för

huvudmannaskapet administrationen av

lagen. Styrelsens uppgifter motsvarar i vapenfristyrelsens Sverige och justitiedepartementets i dvs. den både Norge, prövar tillstånd till vapenfri tjänst och ansvarar för tjänstgöringen. Styrelsens beslut kan överklagas till inrikesministeriet.

ANTAL SÖKANDE

finland

I alla nordiska länder skedde en märkbar ökning av antalet vapenvägrare i början av 1970-talet, sannolikt främst beroende på internationella trender och fredsrörelsens uppsving. I Finland bestod ökningen av icke-religiösa civiltjänstesökande. Antalet vapenfrisökande med placering inom försvarsmakten har konstant varit lågt och inom denna grupp har alltid religiösa sökande dominerat. 1976 utgjorde antalet vapenfrisökande 82, 1982 är antalet 74 och 1986 93. Civiltjänsteansökningarna uppvisar en något större variation. 1976 fanns det 639 sökande. 1980 gick antalet upp till över 900 och var som högst 1982, 992 stycken. Därefter kan en tendens till minskning skönjas och antalet stannar vid 692 sökande 1986 (nedgången kan ha samband med minskande årskullar). Bilden ser inte mycket annorlunda ut efter den nya lagens ikraftträdande. 1987 sökte 106 värnpliktiga vapenfri tjänst och 829 civiltjänst. Motsvarande siffror för 1988 är 105 resp. 683. 1988 utgjorde det totala antalet sökande ca 2,3 % av årskullen. (Uppgången för civiltjänsteansökningarna 1987 har förmodligen samband med lagens Övergångsbestämmelser, vilka b1.a. innebar att civiltjänstesökande som under prövningsperioden fått avslag eller ålagts att göra vapenfri tjänst på ny ansökan beviljades civiltjänst.)

NOIQQ

I Norge överskred antalet sökande 2000-strecket under 1970-talet, en flerfaldig ökning jämfört med 60-talet. Under perioden 1977-87 varierande antalet mellan ca 2 100-2 B00. I likhet med Finland var antalet sökande högst i början av 1980-talet. I övrigt kan man inte utläsa någon klar tendens. Hedelvärdet för antalet sökande under de senaste fem åren är knappt 2 300, vilket motsvarar ca 3 % av årskullen.

Danmark

Den danska sökandefrekvensen har mer tvära brott än i Finland och Norge. Under åren 1969-74 ökade antalet sökande våldsamt och som högst överfördes 3 670 eller 18,6 % av samtliga inskrivna värnpliktiga till civilt arbete. 1975 sjönk antalet drastiskt och endast 312 eller 0,9 % av samtliga inskrivna överfördes 1984. Den snabba uppgången fram till 1974 har delvis nationell förklaring p.g.a. praxisändring 1968 då politisk initierad blev vägran godtagbar. Nedgången har huvudsakligen samma bakgrund genom den värnpliktsreglering som skedde orsakad 1975, av alltför stora årskullar med åtföljande placeringsproblem. Regleringen innebar dels att 30 000 ännu inte inskrivna överfördes till civilförsvaret och därefter inte inkallades, dels att man införde ett frinummer- eller lottningssystem. Vidare försvann många presumtiva vägrare genom att frivillig värnplikt inrättades 1975. Den värnfrivilliga plikten fick, och har fortfarande, stor dragningskraft beroende på omfattande ungdomsarbetslöshet.Under perioden 1984-88 ökade emellertid antalet sökande från 421 till 686 och 1988 överfördes 484, dvs. % av 1,6 samtliga inskrivna till civilt arbete. Anledningen till den trenuppåtgående den är att ansökningar som under ingetts pågående tjänstgöring ökat. Detta som en följd av att vissa restriktioner kring prövningsförfarandet upphörde att gälla 1987.

TILLSTÅNDSGIVNINGEN

;finland

Både tidigare och nuvarande lagstiftning utgår från att allvarliga samvetsskäl baserade på en eller etisk religiös övertygelse ligger till grund för ansökan. om samvetsskäl hindrar vapenfri inom tjänstgöring försvarsmakten skall detta anges i ansökan. Efter prövningens upphörande tillämpas ett blankettförfarande där sökanden försäkrar sin inställning.

Tidigare ansvarade försvarsmakten för utredningen av ansökan och värnpliktsprövningsnämnden fattade beslut. Nämnden, som var underställd justitieministeriet (vilket också var besvärsinstans), bestod av en lagfaren ordförande och fyra ledamöter. Sökanden hördes personligen av nämnden om den förberedande utredningen talat emot hans sak. sökandens önskan om tjänstgöringsform hade betydelse såväl vid bedömningen av hans övertygelse som beslut om lämplig tjänstgöring. Nämnden kunde nämligen ålägga en civiltjänstesökande att göra vapenfri tjänst inom försvarsmakten om han inte förmått göra en allvarlig personlig övertygelse mot sådan tjänstgöring trovärdig. Under perioden 1972-1980 fördelade sig denna typ av beslut och avslagsbeslut (som oftast grundades på att sökanden inte hörsammat kallelsen till personlig inställelse) relativt jämnt i förhållande till varandra och sammantaget rörde det sig om mycket få ärenden. Under 1980-talet ökade avslagsfrekvensen tillfälligt, men höll sig ännu på en förhållandevis låg nivå. Beslut om vapenfri tjänst mot sökandens vilja ökade däremot kraftigt och av nedanstående tabell framgår att det främst handlade om etiskt motiverade ansökningar. Hed tanke på att nämnden genomgående haft en generös bedömning torde detta mer bero på sökandenas inställning, eller på nya kategorier sökande, än en förändrad praxis hos nämnden.

Avgjorda ärenden Vapenfri (beslut om bifall, vapen- tjänst trots fri tjänst trots ansökan ansökan om

Kritiken mot prövningen växte i takt med att allt fler sökande beordrades till vapenfri tjänst. Protesterna tog sig exempelvis uttryck i vägran att fullgöra tjänstgöringen, upprepade krav på ny utredning och många överklaganden. Någon tidsgräns för ny av ansökan handläggning fanns inte och situationen komplicerades ifall ytterligare ansökan om omprövning inkommit efter att vägran fullgöra vapenfri tjänst. I vissa fall hade den blivit värnpliktiga tvungen att avtjäna fängelsestraff, trots att nämnden eller justitieministeriet upphävt beslut och tidigare beviljat honom civiltjänstgöring.

Lagstiftaren fann det ändamålsenligt att frångå den särskilda prövningen av övertygelsen och ersätta den med en kännbar förlängning av tjänstgöringstiden. Förlängningen skulle utgöra ett mått på och övertygelsens djup förhindra icke-seriösa ansökningar. Av ekonomiska och

organisatoriska skäl ville man samtidigt förmå vapenvägrarna att i större utsträckning än söka tidigare vapenfri tjänst och därför avsåg förlängningen enbart civiltjänst-

göringstiden. Förväntningarna har emellertid inte

infriats. Fortfarande söker de flesta trots civiltjänst, den tidsmässiga nackdelen. Tidsfaktorn kan däremot ha inverkat hämmande på benägenheten att söka civiltjänst och bidragit till att antalet civiltjänstesökande är ungefär lika många som tidigare. I vilken tiden utsträckning inverkat är dock svårt att uttala bl.a. med sig om, tanke på att ansökningarna tenderade att minska redan före den nya lagens ikraftträdande.

E0192

Lagen förutsätter att den värnpliktiga inte kan göra militaertjeneste av noen art utan att komma i konflikt med sin allvarliga övertygelse. övertygelsen bör, oavsett vad den konstitueras av, vara knuten till en samvetskonflikt inför deltagande i militärt vapenbruk. Ansökan prövas av justitiedepartementet basis av på den utredning som verkställts av polismästaren i sökandens hemkommun.

Vid avslag anmodas sökanden att inom tre veckor skriftligen förklara sig villig att fullgöra militärtjänst. Inkommer ingen villighetsförklaring stäms sökanden vid allmän domstol. Både vid den polisiära och domstolsmässiga prövningen får sökanden muntligen framföra sin inställning och besvara frågor som avser att ytterligare klarlägga om inställningen uppfyller lagens villkor.

Av tillgänglig statistik (se nedanstående tabell) framgår att antalet avslag hos departementet ökat efter 1980 och från mitten av 1980-talet har årligen cirka 20 procent av ansökningarna avslagits. Någon ingående undersökning av avslagsgrunderna har inte företagits. Departementens erfarenhet är dock att de flesta avslag grundats på inställningens bristande trovärdighet dvs. att anpassningsproblem, medicinska problem o.dyl. bedömts vara den egentliga orsaken till ansökan. övervägande antalet

Under den senaste femårsperioden har ungefär 150-200 avslagsbeslut årligen blivit föremål för domstolsprövning i lägsta instans. Enligt en översiktlig bedömning kvarstår därefter omkring 30-40 avslagsbeslut, varav ca 5-10 blir prövade i högre instans. På denna nivå ändras högst hälften av besluten.

1 s vapenfrilagen ändrades den 14 juni 1990. Liksom tidigare förutsätts att den värnpliktiga inte kan göra

någon form av militärtjänst utan att komma i konflikt med sin allvarliga övertygelse, men med tillägget herunder att han derved til tvinges å bryte Verdier som for han er av fundamental betydning som er og knyttet til bruk av masseødeleggelsevåpen slik de kan påreknes brukt i dagens försvar markeras en utvidgning av tillståndskriterierna. Lagändringen innebär att socialetiska motiv tillmäts samma tyngd som pacifistiska och det ställs inte lika längre strikta krav på en villkorslös inställning till vapenbruk. Av särskilt intresse är att villkor lagens anses vara uppfyllda om övertygelsen baseras på kärnvapnens existens och risken för ett Att sökanden kärnvapenkrig. samtidigt förklarar sig villig att göra militärtjänst om kärnvapen inte existerade bedöms inte som diskvalificerande. Avgörande vid är bedömningen om deltagande i dagens försvar orsakar en samvetskonflikt den hos likvärdig traditionella pacifister. Enbart politiska motiv är inte tillräcklig grund för bifall.

Danmark

Även dansk lagstiftning förutsätter en samvetskonflikt inför varje form av militärtjänstgöring. Samvetskonflikten kan basera sig på en etisk eller religiös övertygelse eller, efter praxis ändring 1968, en på tillräckligt djup etisk övertygelse av politisk karaktär. Det innebär att lagen också omfattar sökande som är motståndare till den aktuella utrikes- och försvarspolitiken, men som under andra förhållanden inte har mot invändningar att fullgöra väpnad tjänst. Ansökan beviljas endast om inställningen motiveras utifrån samvetsmässiga grunder.

För att bli överförd till civilt arbete räcker det vanligtvis med att sökanden - i den skriftliga ansökan anför samvetsskäl mot att inte vilja delta i det militära försvaret eller civilförsvaret. om ansökan behöver kompletteras i något avseende - det kan gälla personalia eller att motiven inte är tillräckligt utvecklade anmodas sökanden att inom viss tid inkomma med ytterligare

upplysningar. Vid utebliven komplettering avslås ansökan p.g.a. tidsfristöverskridande. Utöver vissa krav på ansökans innehåll styrs prövningen av bestämmelser kring inlämnandet av ansökan. Huvudregeln är att den skall vara värnpliktsstyrelsen tillhanda senast fyra veckor efter mottagen inkallelseorder. En annan huvudregel är att en värnpliktig kun en gang kan bli överförd till civilt arbete, dvs. han kan inte återkalla tillståndet och vid en senare tidpunkt räkna med att få en ny ansökan om civilt arbete beviljad (samma princip tillämpas i Norge). Ansökningar som skett under pågående tjänstgöring har tidigare avvisats. Efter lagändring 1987 skall dessa ansökningar prövas om särskilda omständigheter” föreligger.

Följande tabell åskådliggör antalet avslag under perioden 1977-1988 samt hur många av dessa som grundas på tidsfristöverskridande.

1983 Uppgifter saknas

Inrikesministeriet fastställer i regel Värnpliktsstyrelsens beslut. Det kan nämnas att av 64 överklaganden faställdes 58 beslut under perioden 1984-1988.

VÄGRARE

finland

Mellan 1972-86 utdömdes fängelse till ett upp högst år (praxis 9 månader) för dem som vägrat värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst efter från värnavslag pliktsprövningsnämnden. Finland hade emellertid inga större problem med vägrare före 1980. De flesta sökande accepterade nämndens beslut och sin fullgjorde Värnpliktseller Under 1980-talet vapenfritjänstgöring. blev prövningsförfarandet mer ifrågasatt vilket medförde ett ökat antal vägrare. rörde det om ca Uppskattningsvis sig 50 vägrare och av dem hann ca 20 bli åtalade innan den nya lagstiftningen trädde i kraft 1987.

HOIQQ

Värnpliktig som efter ansökan avslag på om fritagning vägrar fullgöra värnpliktstjänstgöring döms till fängelse från tre månader till två år. Praxis högst är att utdöma 90-120 dagars ovillkorligt Vid fängelsestraff. andragångsvägran blir påföljden fängelse från ett till tre högst år. Vanligtvis utdöms ett års fängelse varav tre månader

ovillkorligt. Därefter sker inga ytterligare inkallelser, eftersom den värnpliktige fråntas sin vernerett. Tidigare har framgått att ev. vägran kan bli aktuell först efter den rättsliga av ansökan. Vid prövningen avslag är det få - ca 1-3 årligen som vidhåller sin vägran. Andragångsvägran förekommer mycket sällan.

Danmark

Vägrar Värnpliktig att fullgöra efter tjänstgöring avslag

på ansökan om civilt arbete döms han till haefte (en mildare form av fängelsestraff) i högst fem månader. Den värnpliktiga har möjlighet att återgå i tjänst efter en månads frihetsberövande. Under de senaste decennierna har ingen Värnpliktig avtjänat full strafftid. Officiell statistik förs inte över antalet vägrare och några uppgifter i denna fråga har inte tillhandahållits utredningen. Civilförsvarspliktiga vägrare döms till böter. Fortsatt vägran renderar frihetsstraff motsvarande tjänstgöringstidens längd; 6 månader eller 40 dagar. Under perioden 1984-88 fick 35 civilförsvarspliktiga avslag på ansökan om civilt arbete. Av dem har 24 fullgjort tjänstgöring, 2 befriats från tjänstgöringsskyldighet, 1 straffats för vägran och 8 överförts till civilt arbete efter ny ansökan. (Den sistnämnde gruppen har straffats med böter för utebliven inställelse, men erbjudits möjlighet att söka civilt arbete vid ny inkallelseorder.)

TJÄNSTGÖRINGEN

finland

Vapenfria inom försvarsmakten befrias från vapentjänst. I övrigt har de samma tjänstgöringsförhållanden som andra värnpliktiga. De utbildas i sjukvård, handräckningstjänst och andra serviceuppgifter. Den allmänna tjänstgöringetiden för alla vapenslag är 240 dagar. Vapenfria tjänstgör 330 dagar, vilket motsvarar tjänstgöringstiden för befälsuttagna. Civiltjänstepliktiga tjänstgör inom statlig och kommunal sektor, vilket innebär placering inom social- och hälsovården, utbildningsväsendet, olika ämbetsverk m.m. Tjänstgöring i allmännyttiga föreningar och stiftelser eller kyrkliga organisationer är inte tillåten. Hed

lagändringen förlängdes tjänstgöringstiden från 360 till

480 dagar, dvs. den fördubblades i förhållande till den allmänna värnpliktstjänstgöringstiden.

I motsats till den vapenfria tjänsten har civiltjänsten saknat en totalförsvarsanknytning och kritiserats för att

inte ha något enhetligt innehåll och syfte. Den nya lagstiftningen lägger inga uttalade totalförsvarsaspekter på civiltjänsten, men betonar att den som för ersättning värnplikten skall gagna samhällets intressen. Detta kom till uttryck genom lagens föreskrift om en två månaders utbildningsperiod med efterföljande praktik och tjänstgöring, närmast inom och räddningsförvaltningens första hjälpens områden. Av olika anledningar har detta inte gått att genomföra i önskad utsträckning, varför utbildningen ofta fått en annan och mer allmänt förberedande karaktär.

Både vapenfria och kan civiltjänstepliktiga inkallas till repetitionsutbildning. Sådana anordnades inte förrän 1987 och skall ses som ett led i försöket att likställa

tjänstgöringsförhållandena mellan olika värnpliktskategorier. I första hand utbildas de som sökt civiltjänst i samband med inkallelse till repetitionsutbildning. Till bilden hör att försvarsmakten efter 1980 intensifierat och breddat intagningen till repetitionsutbildning och ansökan om civiltjänst i allt större utsträckning blivit ett medel att undgå tjänstgöringen (och i praktiken all form av tjänstgöring då civiltjänst inte heller blev aktuell).

H°£9§

Tjänstgöringen inleds med en sex veckors allmän utbildning. Omkring 70% av männen placeras inom social- och hälsovården. övriga fördelas på exempelvis utbildningsväsendet, jord- och skogsbruket och olika humanitära och

kyrkliga organisationer. Tjänstgöringstiden är 16 månader, dvs. fyra månader längre än grundutbildningen i armén.

Den vapenfria tjänsten har samband med totalförsvaret såtillvida att 70-90% av männen efter fullgjord tjänstgöring överförs till civilförsvaret. Vidare har en försöksverksamhet i mindre skala inletts 1987 med grundutbildning inom civilförsvaret.

De som överförts till civilförsvaret inkallas till vidareutbildning enligt civilförsvarslagen. Vapenfrilagen inrymmer möjligheten till repetitionsutbildning, men sådan har inte anordnats. Nyligen har föreslagits att repetitionsutbildning skall omfatta samtliga vapenfria och därmed innebära en förlängning av tjänstgöringstiden till 18 månader. Förslaget bör dels ses som uttryck för eftersträvad likställighet med värnplikten, dels som tecken på att ökad vikt lagts vid den vapenfria tjänstens totalförsvarsrelevans (vilket kan medföra att vissa tjänstgöringsområden utgår). I samband med översynen av tjänstgöringeuppgifterna och kommande utvärdering av försöksverksamheten inom civilförsvaret, planeras en registrering av samtliga vapenfria för att underlätta disponering i krisoch krigssituationer.

Danmark

Efter en 16 dagars allmän utbildning placeras de vapenfria inom olika omsorgsinstitutioner, kulturella institutioner, humanitära och kyrkliga organisationer samt i olika fredsoch miljöorganisationer. Ett mindre antal män tjänstgör i s.k. arbetshold, dvs. arbetsgrupper som utför olika projekt för myndigheter och organisationer. Tjänstgöringen har ingen anknytning till totalförsvaret.

Genom lagändring 1986 ändrades tjänstgöringstiden från 11 månader till samma tid som den värnpliktiga uttagits till inom försvaret eller civilförsvaret. (Grundutbildningens längd är 9-12 månader för meniga i armén och 4-9 månader för meniga i sjövärnet samt flygvapnet. Befälsuttagna tjänstgör i armén 21-24 månader, i sjövärnet och flygvapnet 18-24 månader. Vad gäller civilförsvarspliktiga är tjänstgöringstiden 6 månader eller 44 dagar, beroende på om uttagningen avser tjänst i CF-korpset (räddnings/ röjningstjänst eller lokalt civilförsvar). De som ingår i personalreserven inkallas inte i fredstid och överföring till civilt arbete ändrar inte detta förhållande.

Lagen ger möjlighet till tjänstgöring i sanitetstropperne (sjukvårdstjänst inom försvarsmakten) om endast vissa delar av militärtjänsten strider mot den värnpliktiges samvete. Tjänstgöringstiden bestäms av den militära uttagningen. Viss vapenutbildning Ytterst få ingår. värnpliktiga söker denna form av halvvapenfri tjänst.

Efter fullgjord sker tjänstgöring inga ytterligare inkallelser. Inrikesministeriet kan vid en krissituation inkalla vapenfria, men någon krigsorganisation finns inte fastställd.

TOTALVÄGRARE

finland

Den nya lagen förlängde maximistraffet för vägran att göra civiltjänst från ett år till 16 månaders Straffängelse. fet kan inte utdömas villkorligt (Villkorlig frigivning är dock möjlig efter tre månader om den civiltjänstepliktige är villig att fullfölja tjänstgöringen). Efter avtjänat straff kan endast inkallelse ske till repetitionsutbildning. Före 1987 utgjordes flertalet av totalvägrare medlemmar i Jehovas Vittnen. Dessa befriades från fredstida värnpliktstjänstgöring i samband med den nya och vapenfriciviltjänstelagstiftningen. Problemet med totalvägrare försvann emellertid inte med denna åtgärd. Nya kategorier tillkom som protest mot de bestämmelserna nya kring civiltjänsten. Protesterna gällde främst tidsförlängningen (vilken uppfattades som en straffmässig och pålaga) utbildningslinjerna (som uppfattades som ett närmande av civiltjänsten till totalförsvaret). Konkret har problem uppstått inom räddningsförvaltningen och medfört att placeringen vid flygplatser upphört efter 1987. Enligt arbetskraftsministeriets statistik för 1987 hade 9 anmält vägran före inryckning och 19 brottsanmälningar bland vilka totalvägrare kunde finnas inkommit från tjänstgöringsplatserna. Statistiken för 1988 talar om 40 totalvägrare och för 1989 är siffran vid sista kvartalet 28.

H°I9§

Vid vägran att göra vapenfri tjänst föreskriver lagen ett tvångsmässigt avtjänade av tjänstgörinqstiden i arbetsläger. vid vägran att utföra lägerarbete blir påföljden fängelse. Tvångsmässigt avtjänande räknas inte som straff och noteras inte i straffregistret. Återgång till frivillig tjänstgöring kan ske närhelst den vapenfrie önskar. De flesta totalvägrare är medlemmar i Jehovas vittnen. Bland lägerarbetarna är det bara några enstaka personer som inte tillhör rörelsen och endast 2-4 personer årligen arbetsvägrar. Fängelse har tidigare inrymts i systemet med ett tvångmässigt avtjänande av tjänstgöringstiden. Arbetsmedför numera - efter den 14 1990 vägran lagändring juni ordinärt fängelsestraff. För att i möjligaste mån likställa sanktionsformerna för olika kategorier vägrare är påföljden densamma som för vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring (se avsnitt Vägrare).

Danmark

Straffet för vägran att utföra civilt arbete är enligt lagen böter, haefte eller fängelse i högst ett år. Praxis är att utdöma böter vid första vägrartillfället och frihetsstraff vid andragångsvägran. Efter andragångsvägran sker inga ytterligare inkallelser. Totalvägrarnas antal är marginellt, 0-1 årligen. Beträffande Jehovas vittnen har varit att de - efter till civilt arbete regeln överföring - ska avtjäna tjänstgöringstiden i fängelse. För att förkorta fängelsetiden uttas de sedan mitten av 1980-talet till tjänst inom civilförsvaret. Fängelsestraffet uppgår således till högst sex månader. För närvarande diskuteras möjligheten att överföra dem till tjänst i sanitetstropperne. Fångelsetiden skulle därmed förkortas med ytterligare två månader.

Statens 1990

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

l. Företagsförvärv isvenskt näringsliv. I. _ 4l.Tio år med jämställdhetslagen - utvärdering och 2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning förslag. C. inom socialtjänsten. S. 42. internationellt ungdomsutbyte. C. 3. En idrottshögskolai Stockholm- stmktur. 43. Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om organisation ochresurser för en självständig den statliga statistikframställnirtgen. C. högskolapä idrottens område. U. 44.Demokrati och makt i Sverige. SB. Ttansportrådet. K. 45. Kapitalavkasmingen i bytesbalansen. Fi. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. 46. Särskild skatt i den finansiella sektorn. Fi. Förbud mot tjanstehandel med Sydafrika m.m. UD. 47. Beskattning av stipendier. Fi.

.°°..°‘.V:“

Lagstiftning för reklam i svensk TV. U. 48. Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade bam. Samhällsstöd till underhallsbidragsberättigade barn. del III. S. Idéskisser och bakgrundsmaterial. S. 49. Arbete och hälsa. A. 9. Kostnader för fastighetsbildning m. m. Bo. 50. Ny folkbokföringslag. Fi. 10. Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. SB. 51. SÄPO Säkerhetspolisen arbetsmetoder, personalll. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. kontroll och meddelarfrihet. C. 12. Meddelarrätt. Ju. 52. Utbyte av utländska körkort. K. 13.Översyn av sjölagen 2. Ju. S3. l skuggan av de stora - De mindre partiernas villkori l4.LAngtidsuuedningen I990. Fi. kommunalpolitiken. C. 15. Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. Fö. 54. Arbetslivsforskning - inriktning. organisation. l6.Storstadsuafik 5 - ett samlat underlag. K. finansiering. A. 17. Organisation och arbetsformer inom bilateralt 55. Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i utvecklingsbistånd. UD. framtiden. K. l8.Lag om folkbokföringsregister m.m. Fi. 56. Skatt på lotterier och spel. Fi. 19. Handikapp ochvälfärd? - En lägesrapport. S. S7. Personalutbildning inom totalförsvaret. Fö. 20. Välfärd och segregation i storstadsrcgionerna.SB. 58. Konkurrens i inrikesllygeL C. 21. Den elintensiva industrin under kämkraftsavveck- S9. Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra lingen. MB. ekonomiska styrmedel. M. 22. Den elintensiva industrin under kämkraftsavveck- 60.Skadaav vilt. Jo. lingen. Bilagedel. ME. 61. Skärpt tillsyn › huvuddrag i en refonnerad 23.Tomträttsavgald. Bo. datalag. Ju. 24. Ny kommunallag. C. 62. Konkurrensen inom bygg/bosektom. C. 25. Konkurrensen inom livsmedelssektom. C. 63. Svensk lönestatistik. C. 26. Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. Fö. 64.Årlig revision i statsförvaltningen. C. 27. Post & Tele - Aflärsverk med regionalt och socialt 65. Folkhögskolan i framtidsperspektiv. U. ansvar. K. 66. Det fria bildningsntbetet. Debattinlägg om 28. Att följa upp kommunal verksamhet - En folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. U. internationell utblick. C. 67. Återbetalning av mervärdcskatt till utländska 29.Tobakslag. S. företagare. Fi. 30.Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Ju. 68. Vad kostar ett statsbidrag? C. 3l.Perspektiv pâ arbetsförmedlingen. A. 69.SIPRI90 - om SlPRIs finansiering och arbetsformer. 32. Staden. SB. UD. 33. Urban Challenges. SB. 70. Lokalt ledd närradio. U. 34. Stadsregioner i Europa. SB. 71. Sekretess för landskapsinformation. Fö. 35. Storstädemas ekonomi 1982-1996. SB. 72. Lokalkontor. C. 36. Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. SB. 73. Transportstöd. K. 37.Författttingsrcglering av nya importrutiner m.m. Fi. 74. Skuldsaneringslag. Ju. 38. Översyn av naturvårdslagen m.m. ME 75. Utvärdering av försöksverksamheten med treårig 39. Konstnärens villkor. U. yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. 40. Kämkraftsavveckling - kompetens och sysselsätt- Andra året. U. ning. ME.

Statens

offentliga utredningar 1990

Kronologisk förteckning

76. Allmän pension. S. 77. Allmän pension. Bilagor. S. 78. Allmän pension. Expert rapporter. S. 79. Ullänningsnåmnd. A. 80. Förskola för alla barn 1991- hur blir det? S. 81. Vapenfriprövningens effekter. En undersökning av tillstândsärenden 1980 - 1989. F6.

Statens 1990

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Kommunikationsdepartementet Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. [10] Transportrådet. [4] Välfärd och segregation i storstadsregionema. [20] Storstadstrañk 5 - ett samlat underlag. [16] Staden. [32] Post & Tele - Afllirsverk med regionalt och socialt Urban Challenges. [33] ansvar. [27] Stadsregioner i Europa. [34] Utbyte av utländska körkort. [52] Storstädemas ekonomi 1982-1996.[35] Flygplats 2000 - De svenska flygplatsemai framtiden. Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. [36] [55] Demokrati och makt i Sverige. [44] Transportstöd. [73]

Justitiedepartementet Finansdepartementet Meddelarrätt. [12] Långtidsutredningen 1990. [14] Översyn av sjölagen 2. [13] Lag om folkbokföringsregister mm. [18] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. [30] av nya importmtiner m.m. [37] Författningsreglering Skärpt tillsyn - huvuddrag i en reforrnerad damlag. [61] Kapitalavkastrtingen i bytesbalansen. [45] Skuldsaneringslag. [74] Särskild skatt i den finansiella sektorn. [46] Beskattning av stipendier. [47] Utrikesdepartementet Ny folkbokföringslag. [50] Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. [6] Skatt pä lotterier och spel. [56] Organisation och arbetsformer inom bilateralt Återbetalning av mervärdeskatt uu utländska utvecklingsbistånd. [17] företagare. [67] SIPRI 90 - om SIPRIs finansiering ocharbetsformer. [69] Utbildningsdepartementet En idrottshögskola i Stockholm - struktur, organisation Försvarsdepartementet och resurser för en självständig högskola på idrottens Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] område. [3] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7] Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. [26] Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. [11] Personalutbildning inonr totalförsvaret. [57] Konstnärens villkor. [39] Sekretess för landskapsinformation. [71] Folkhögskolan i framtidsperspektiv. [65] Vapenfriprövningens effekter. En undersökning av Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om tillståndsärenden 1980- 1989. [81] folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. [66] Lokalt ledd närradio. [70] Socialdepartementet Utvärdering av försöksverksamhet enmed treårig och ekonomisk behovsprövning yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Andra året. Överklagningsrätt inom socialtjänsten. [2] [75] Samhallsstöd till underhällsbidragsberättigade bam. Idéskisser och bakgrundsmaterial. [8] Jordbruksdepartementet Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. [19] Skada av vilt. [60] Tobakslag. [29] I Samhällsstöd till underhällsbidragsberättigade bam. del III. [48] Arbetsmarknadsdepartementet Allmän pension. [76] Perspektiv pä arbetsförmedlingen. [31] Allmän pension. Bilagor. [77] Arbete och hälsa.[49] Allmän pension. Expert rapponer. [78] Arbetslivsforskrting - Inriktning, organisation. Förskola för alla barn 1991 - hur blir det? [80] finansiering. [54] Utlänningsnämnd. [79]