Bistånd genom internationella organisationer

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

åç|0NAL ,Åv w v :woiazø BANK 1 _,_7 T ,

SÄRSTUDIER

BETÄNKANDE AV KOMMITTEN FÖR ÖVERSYN AV SVENSKT MULTILATERALT UTVECKLINGSSAMARBETE ANNEX 3

sou ;am-ala

..

, w ,. .a

.a

Statens offentliga utredningar

@§ 1991:51

EE Utrikesdepartementet

Särstudier

Betänkande av kommittén för översyn

av svenskt multilateralt utvecklingssamarbete

Annex 3 Stockholm 1991

SOU och Ds kan köpasfrån Allmänna Förlaget, som ocksåpå uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjerremissutsändningar av dessapublikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 087 39 96 30 Telefax: 08039 95 48

Publikationema kan också köpasi Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

REGERINGSKANSLIETS QFFSETCENTRAL ISBN 91-38-10802-X Stockholm 1991 ISSN 0375-250X

Förord

Som ett led i multibiståndskommitténs arbete har särskilda studier av vissa multilaterala biståndsorganisationer och därtill relaterade frågeställningar utarbetats. Några dessa studier, författade av av personer med sakkunskap på respektive områden, har utgjort en viktig del av underlaget i motsvarande kapitel i kommitténs betänkande. Studierna publiceras i föreliggande annex till betänkandet. För innehållet svarar författarna.

Stockholm, maj 1991

Hans Lundström Ordförande

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Paginering längst ned på sidorna

Margareta Forselius, Åke Lönnberg, Göran Lind Inçernagigngllg valgtafgngen Qçh Världsbanken 7

Gerd Johnsson Inçernagignglla uçveçglingsfgndçn 57

Inga Björk-Klevby Asiagiska ggvegklingsfgngen 113

Bo Jerlström Ingergmgrikanska gçvggklingspgnkgn 145

Björn Carlsson FN v k n r 177

Elisabeth Lewin FN nf 203

Axel Wallén I rn h l 255

Jörgen Lewin gg1içy-rglgggggg piggâgq 359

Lars-Ove Ljungberg, Mats Hårsmar Det mglgilaçgralg biståndet oçh gg enskilda grganisagigngrna 417

INTERNATIONELLA VALUTAFONDEN

OCH VÄRLDSBANKEN

Margareta Forselius Göran Lind Åke Lönnberg

Särstudie 1 till Multibiståndskommitténs betänkande Bistånd internationella genom organisationer

h

INNEHÅLL

Ingress Bretton Woods-organisationerna 3

Kapitel l Internationella valutafonden struktur och verksamhet 6

Kapitel Valutafonden och u-länder jämte särskilda lånearrangemang för låginkomstländer 25

Kapitel III Världsbanken struktur och verksamhet 35

Bilaga 1 Kvoter i IMF för länder som kan komma i fråga för SAF ESAF -krediter - Bilaga 2 IMF-arrangemang per 31 december 1990 Bilaga 3 Lån och bidrag till ESAF

INGRESS

BRETTON WOODS ORGANISATIONERNA -

I det följande redogörs för Internationella valutafondens och Världsbankens struktur och verksamhet. Dessa organisationer är avsedda att komplettera varandra, men har tidvis glidit in på varandras verksamhetsområden, vilket vållat vissa komplikationer.

Såväl valutafonden IMF som Världsbanken IBRD grundades vid en konferens på orten Bretton Woods i USA år 1944.Därav beteckningen Bretton Woods-organisati0nema. De har båda status som expertorgan inom FN-familjen. IMFs primära roll är att övervaka stabiliteten i det internationella monetära och finansiella systemet. Världsbankens omedelbara huvuduppgift blev att medverka i återuppbyggnaden av krigshärjade länder genom att lämna lån och teknisk rådgivning. ge Den långsiktiga uppgiften är att motsvarande sätt stödja den ekonomiska och sociala utvecklingen i u-länder och nu även länderna i Östeuropa.

Redan från början klargjordes således organisationernas skilda roller. Valutafonden svarar för stabilitet och Världsbanken för gtgggksvarar Ligg. Inbyggt i denna rollfördelning ligger också olika tidsperspektiv: stabiliseringsåtgärder måste ge effekt redan kort sikt eftersom långvariga ekonomiska obalanser leder till förödande resultat, medan utvecklingsarbete måste utföras i ett längre perspektiv.

En annan skillnad är också viktig. Världsbanken riktar sig endast till en del av medlemsländerna, de som ligger under angivna capitaper inkornstgränser. De rikare länderna har ett betydande inflytande när

det gäller bankens verksamhet och användningen av dess resurser, me kan för egen del komma i åtnjutande av dessa. Valutafondens verkfrån i samhet är däremot mer universell. Såväl som u-länder får låna fonden, även om lånen senare år i praktiken enbart gått till u-länå derna. Fondens centrala uppgift att övervaka den internationella eko- a nomiska och monetära utvecklingen utövas generellt mot alla länder. Man kan t o m hävda att de större i-ländernas ekonomiska politik skall utsättas för en mer ingående granskning, eftersom situationen i dessa länder är styrande för världen i övrigt.

En tredje viktig skillnad mellan organisationerna är kapitalförsörjningen. IMFs kapital består av insatser från medlemsländernas centralbanker, d delar valutareserverna. Eftersom det inte rör sig om biv s av ståndsmedel måste ränta uttas och IMF måste försäkra sig om att de vidareutlånade medlen kommer att återbetalas. IMF emottar också frivilliga gåvor. Dessa ingår i de ordinarie kapitalresurserna och kan därför lånas ut på benefika villkor.

Världsbankens kapitalförsörjning är olika beroende vilken underorganisation studerar. IBRDs, Världsbankens utlåningsgren för medelinkomstländerna, kapital är andelar från medlemsländerna. Med detta kapital som bas upptar IBRD stora lån på de internationella kapitalmarknaderna. IBRD måste därför, liksom IMF, säkerställa att räntor och återbetalningar inflyter från låntagande medlemsländer. 15, utlåningsgrenen för de fattigaste länderna, kapital består helt av biståndsmedel. Lånen kan därför ges med enbart en låg avgift och mycket långa löptider.

Ända fram till början 80-talet fanns tydlig skiljelinje mellan Interav en nationella valutafondens och Världsbankens långivning. Den förra lånade till allmänna betalningsbalansändamål och med relativt korta kredittider, högst fem år. Den senare ägnade sig projektlångivning

skolor, sjukhus, hamnar osv med lånetider 15-20 år 35-40 år för

lån från IDA. I och med att den internationella skuldkrisen blev akut år 1982 skedde dock en förskjutning. Det blev alltmer uppenbart, att de sedvanliga kortsiktiga stabiliseringsprogrammen var otillräckliga. Fonden började därför komplettera dessamed lån för en mera genomgripande k strukturanpassning av låntagarländernas ekonomier. s

Löptiden ökade till sju år. Banken började likaledes komplettera

projektlångivningen med strukturanpassningslån, dvs lån som var knutna till specifika projekt.

Den delvis likartade, men inte alltid samordnade, kreditgivningen ledde

till vissa kompetenstvister. Valutafondens perspektiv på makromer orienterade aspekter på den ekonomiska utvecklingen hade tidigare

varit vägledande också för Världsbankens bedömningar. Omvänt gällde

för de k mikroekonomiska aspekterna. s Genom sammanglidningen av organisationernas uppgifter blev inte denna uppdelning lika naturlig.

För att undvika de negativa effekter detta kunde långivningen ha och råden till de låntagande länderna satte därför medlemsländerna press på organisationerna att nå lösning. Denna åstadkoms 1989 en genom att de båda högsta cheferna ingick överenskommelse en som i stort sett innebar att man bekräftade den praxis hade gällt före som skuldkrisens utbrott, d v s man tar vägledning den andra organisaav tionens råd det område där den har särskild kompetens.

KAPITEL I

INTERNATIONELLA VALUTAFONDEN - STRUKTUR OCH VERKSAMHET

l Allmänt

Internationella valutafonden på engelska International Monçtary Emm förkortat fonden eller IMF är FNs fackorgan det mone- - tära omrâdet. Med begreppet monetär avses i det följande penning- och valutapolitiska frågor.

IMF har sitt huvudsäte i Washington D.C., som närmaste granne till Världsbanken. Denna grannskap är inte enbart geografisk; beslutet om att bilda de två organisationerna togs år 1944 vid samma internationella konferens i Bretton Woods i New Hampshire, USA. Två år senare inledde de bägge organisationerna sin verksamhet.

Sverige blev medlem år 1951 genom att riksbanken betalade in Sveriges insats i IMFs kapitalbas. Sedan dess har riksbanken utgjort den samordnande svenska myndigheten i fondfrågor.

2 Historisk utveckling

I samband med Bretton Woods-mötet 1944 antog de närvarande staterna ett övergripande program i syfte att efter kriget upprätta internationell monetär stabilitet, återuppbygga de krigshärjade ekonomierna samt främja ekonomisk utveckling.

Valutafonden och Världsbanken planerades som två verktyg att uppnå dessa mål. Deras uppgifter blev härigenom relativt väldefinierade och i betydande grad av en teknisk natur. Fonden tänktes slags dissom ett kret rådgivare länderna i deras ekonomiska politik och skulle samtidigt stödja dem i deras ansträngningar att upprätthålla monetär balans.

Det av kriget sönderslagna internationella betalningssystemet blev ett naturligt område för IMFs arbete. Tre grundläggande principer infördes som bas:

- för det första skulle staterna efter kriget gradvis återvända till den fria växlingen av valutor, den k konvertibiliteten, s

- för det andra skulle de hålla en fast kurs i förhållande till den amerikanska dollarn, som i sin tur skulle hålla fast kurs i en förhållande till guldet,

- för det tredje skulle länderna bemöda sig om att hålla sina betalningsbalanser i ordning genom en lämpligt utformad ekonomisk politik. Endast om balansen svårt rubbades skulle de genomföra växelkursförändringar.

Genom att understödja stabilitet i det internationella penningsystemet avsåg man främja frihandel, stabila växelkurser och ekonomisk utveckling samt förhindra det slag desintegration det internationella av av penning- och handelssystemet som hade ägt under mellankrigsrum tiden. Man hade fortfarande i färskt minne de förluster som hade blivit resultatet av handelskrig och olika vändor konkurrerande devalveav ringar, vilket hade karakteriserat den perioden.

Man såg det dessutom nödvändigt genomföra som att en strängare internationell disciplin inom de penning- och valutapolitiska områdena för att förhindra inflationsexplosioner, också hade förekommit som under tiden fram till kriget.

Under 4 o h O-talen blev frågan valutornas konvertibilitet - om centrala. Stora framsteg gjordes i att aweckla betydande delar gamla av

handels- och valutarestriktioner allt eftersom världshandeln blomstrade.

Under gktglçt utsattes dock det internationella betalningssystemet för mycket stora påfrestningar. Detta kom bl a till uttryck i den stora punddevalveringen hösten 1967och guldkrisen påföljande vår. Till en del har man velat se orsaken till dessa störningar i en i förhållande till den växande världshandeln otillfredsställande tillgång internationell likviditet och det ensidiga beroendet av dollarn. För att möta dessa problem antogs vid fondens årsmöte 1967 ett principförslag om att skapa ett nytt likviditetsmedel i form av s k , SDR, fonden. Dessa dragningsrätter har kommit att administreras av fonden vid sidan av dessövriga uppgifter och har ställts till medlemsländernas förfogande i proportion till deras kapitalandelar i IMF. I slutet av december 1990 var värdet på en SDR ungefär 8,04 kr.

Problemen i det internationella valutasystemet kulminerade 1973 då dollarns konvertibilitet mot guld upphävdes. Parivärdesystemet upphörde: IMF medgav att varje land fick välja den valutakursregim man önskade, inklusive marknadsstyrda fritt flytande valutakurser.

Under 70-talet kom så de två stora oljeprishöjningarna att dominera bilden, liksom de mycket betydande inkomst- och förmögenhetsomfördelningar som de gav upphov till. Fonden visade ett betydande mått av flexibilitet och uppfinningsrikedom i att medverka till s k recycling, som syftade till att återföra betalningsmedel från överskottsländer till underskottsländer.

Under 80-talet har de intern i nella kuld r och därmed rn n också den internationella finansiella stabiliteten stått i centrum och ställt ännu större krav fonden att anvisa ledarskap och lösningar komplexa problem. Dessa skuldproblem är särskilt betungande för de fattiga länderna söder om Sahara och de k medelinkomstländerna i s Latinamerika samt för länderna i Östeuropa. Det bör dock noteras att valutafonden till skillnad från bl a Världsbanken ggg för överföringar av resurser från i-länder till u-länder.

3 Uppgifter

Valutafonden av idag fortsätter i hög grad att spela central roll i det en internationella penningpolitiska och valutapolitiska samarbetet. IMF har i uppgift att verka för stabila växelkurser medlemsländerna emellan och att bidra till utvecklingen av ett sunt multilateralt betalningssystem. Medlemsstaterna uppmanas i sin verksamhet att undvika restriktioner inom a handelsområdet samt att upprätthålla stabilitet i den ekonomiska politiken.

Valutafondens fem huvuduppgifter kan sammanfattas under följande punkter:

att ha tillsyn över det internationella monetära systemet, -

att främja växelkursstabilitet och växelkursdisciplin i förhållandet mellan olika medlemsstater,

- att assistera alla medlemsstater, såväl i-länder som u-länder, som befinner sig i tillfälliga betalningsbalanssvårigheter genom att erbjuda kort- och medelfristig kredit,

att se till att likviditeten i det internationella betalningssystemet utvecklas på ett rimligt sätt. Detta kan åstadkommas att a genom medlemsstaternas valutareserver kompletteras genom tillskott av SDR. Fram till 1981 utgavs SDR till ett värde av 21,4 miljarder SDR 172 miljarder kr till medlemsstaterna förhållande i till - deras andelar i IMF. Efter 1981 har dock inga nya SDR utdelats,

- att ge råd och teknisk assistanstill medlemsländer genom årliga besök samt genom riktade insatser inom områden som allmän ekonomisk politik eller specialiserade insatser inom a centralbanksverksamhet.

Av ovan följer att IMF har en roll att spela såsom s k lender of last resort för världens centralbanker. dvs finnas tillgängligt som sista garant med likvida medel. Detta är dock inte en uppgift som är liktydig

med att vara en ovillkorlig finansieringskälla utan bygger fundameentalt på att också en realistisk ekonomisk politik förs i de länder önnskar som låna från fonden.

4 Medlemsskap

Mot denna internationella bakgrund har det alltid ansetts angelägeet att nå bredast möjliga deltagande i valutafonden. I slutet av mars 19911 uppgick antalet medlemsstater till 155stycken. De senast tillkommnande medlemmarna var, under 1990,Bulgarien, Namibia och Tjeckoslowakien och, under 1991,Mongoliet.

Målsättningen att uppnå i genuin mening universell organisationn har en dock fullständigt uppnåtts. Sovjetunionen, Kuba och Nordkorea står s fortfarande utanför. Vidare har Kambodja effektivt sett inte deltaggit i det normala fondarbetet sedan mitten på 1970-talet.

Albanien och Schweiz har sökt medlemskap i fonden, vilket sannolilikt blir verklighet under loppet av 1991 eller 1992. Det bör även påpekkas att medlemsskap i IMF är en förutsättning för medlemsskap i Världdsbanken.

5 Kapital

IMFs kapitalbas utgörs av en fond inte ett aktiekapital har titill- - - som skjutits av medlemsstaterna och utgör rörelsekapital. Till skillnnad som från flertalet organisationer inom FN-familjen är därför IMF inte bberoende av årliga bidrag från medlemsländerna. I stället läggs stor vikt t vid att fondens resurser skall vara likvida och att kreditgivningen i huvuudsak är kortfristig. Detta innebär att fonden har k revolverande en s karaktär. Totalt uppgick detta kapital år 1990till 90 miljarder SDR,{, ungefär 724 miljarder kr.

De olika staternas kapitalinsatser har bestämts fQr varje land genom en fastställd kvot efter en komplicerad formel, som främst värderar lanndets ekonomiska styrka. Vart femte år görs en kvotöversyn då man diskuute-

kapitalhöjning och hur denna skall fördelas de rar storleken av en enskilda medlemsländerna. En nionde översyn genomfördes under 1990, vilken innebär ökning med 50 procent till 135 miljarder SDR. en

För Sverigesdel utgör kvoten efter den nionde kvotöversynen 1 614 milj SDR, motsvarande ca 13 miljarder kr. Detta motsvarar 1,19 procent av fondens totala kvotkapital. Kapitalinsatsen ivalutafonden erläggs av riksbanken och ingår liksom de SDR som erhållits genom IMF som tillgångsposter i den svenskavalutareserven.

Medlemsstaternas rösträtt inom fonden står i proportion till deras in- . i till IMFs kapital. Det innebär det alltså i praktiken finns satser att en graderad rösträtt för länderna beroende deras kapitalinsats och följaktligen ekonomiska styrka. Förenta Staterna har drygt 19 procent av fondens röster, vilket landet helt strategisk vetoposition, då det ger en finns en regel i fondens stadgar som kräver en 85-procentig majoritet för beslut i viktiga policyfrågor.

6 Organisation

Valutafondens högsta beslutande organ är dess Board of Governors, motsvarande styrelse. Varje medlemsstat utser en governor, som norcentralbankschef. Board of Governors träffas malt utgörs av landets gång årligen, nämligen i samband med fondens årsnormalt bara en möte i slutet september början på oktober. Nödvändiga beslut under av löpande verksamhetsår kan dock fattas per capsulam.

Initiativ avseende IMFs policy kommer delvis ifrån en internationellt sammansatt kommitté med huvudsaklig representation genom finansministrarna. Denna kommitté, Interimskgmmittén, sammanträder normalt två gånger per år och utgör då ett forum för diskussion. Ett av dessamöten sker i anslutning till årmötet på hösten. Denna kommitté, alltså i första hand sysslar med allmänna monetära frågor, komsom pletteras en andra kommitté, utyggklingskgmmittén, vilken beav handlar frågor om resursöverföringen mellan i-länder och u-länder i vid mening. Denna bidrar till den nödvändiga policy-koordinationen

mellan aktiviteterna i valutafonden och Världsbanken samt uttgör ett gemensamt organ för de båda organisationerna.

Fondens operativa beslut fattas av dessExecutive Board, direlktionen. Detta viktiga organ, som närmast skulle kunna betraktas :fondens som exekutivstyrelse, sammanträder normalt tre dagar i veckan. Församlingen består av 22 exekutivdirektörer, vardera har som en suppleant. ll l I denna församling representerar exekutivdirektörerna för de ffem största medlemsstaterna enbart sina nationer och därtill har fSaudiegna arabien och Kina egna exekutivdirektörer. Alla övriga exekutivdirektörerna representerar ländergrupper med geografisk elller språklig samhörighet. Efter den nionde lwotöversynen är de se:x viktigaste medlemsstaterna i ordning:

Andel av lMFs totala kapital:

19,6 % Förenta Staterna 6,1 % Japan och Tyskland lika andelar 5,5 % Frankrike och Storbritannien lika andelar 3,8 % Saudiarabien

De fem nordiska länderna utgör tillsammans ländergrupp mied en unge fär 3,4 procent av fondens röster. Den nordiske exekutivdirektöâren, son i slutet av 1990 är Markus Fogelholm och kommer från Finland, är tillika chef för det nordiska kontoret. Detta kontor mottar instrruktioner från de nationella uppdragsgivarna samordnade av en nordisk; centralbank och utvecklar dessatill inlägg vid debatterna i Excecutive - Board.

Ordförande i Executive Board är fondens verkställande direktöir, vilken i övrigt leder fondens löpande verksamhet och har en stark ställlning. Denne person har tradition alltid varit västeuropé och har allltid av haft en amerikansk ställföreträdare. Den verksställande direktören tunder 1990 är Michel Camdessus, är den tredje fransmannen denna som post. Totalt sett har posten haft sju innehavare. Två dessahair varit av svenskar: den tidigare riksbankschefen lvar Rooth under åren 11951-56 ,och nationalekonomen Per Jacobssonunder perioden därefter 11956-63.

Valutafondens högkvarter i Washington har en stab på nära 1 700 varav flertalet akademiskt utbildade personer. Flertalet handläggare har doktorsexamen i nationalekonomi eller är högt utbildade inom experter specialiserade fält som exempelvis statistik- och skattevetenskap eller har centralbanksbakgrund. Hela fondens stab utgörs av internationella tjänstemän som enbart skall ha sin lojalitet mot valutafonden och inte enskilda medlemsländer.

Valutafonden har två mindre kontor, i Paris och Geneve samt en representation vid FN i New York. Dessutom har fonden stationerade representanter i ett antal av de länder med vilka fonden har kreditprogram.

7 Utláningsformer

Ett motiv för grundandet av IMF var att utöka varje medlemslands potentiella tillgång till reserver. Genom att låna från sin kvot i fonden skulle landet erhålla en andhämtningspaus och kunna uthärda periodiska variationer i t exportinkomsterna ex eller kunna vidta ekonomiskpolitiska korrigeringar som inte nödvändigtvis hade omedelbar en verkan.

Syftet med dessa arrangemang var att förhindra att länder med tillfälliga betalningskriser drastiskt skar ned importen när de hade brist likvida medel eller införde betalningsrestriktioner eller tog till konkurrerande devalveringar, Genom fondkrediterna hoppades man alltså kunna förhindra att länder införde restriktioner för åtgärda valutaatt kriser, som sedan kunde spridning till andra länder.

Det är emellertid ime fondens syfte att finansiera omfattande och ihållande underskott. Av detta skäl ställs krav återbetalning lån från av fonden normalt under en tid av fem år, den första återbetalningen varav sker efter 3 14 år. Fonden har också utvecklat utomordentligt en central policy som innebär att länder måste vidta ekonomisk-politiska anpassningsåtgärder för att låna från fonden, k kgnditignalitçt. s

Som tidigare nämnts utgör medlemsstaternas kapitalinsatser i fonden också fondens bas för utlåning till sina medlemmar. Formellt äger sertt medlemsstaterra enligt fondens stadga rätt att mot betalning i ssin egen valuta köpa sådana valutor de har behov Det land ;på detta som av. som sätt köpt en främmande valuta från IMF skall emellertid inom wiss tid sälja tillbaka denna valuta till fonden, varför det i själva verket fråga om en valutakredit som fonden ger vederbörande land. Rätten :att ta sådana valutakrediter i anspråk regleras respektive lands kvot så av att de högsta totala valutakrediterna inte får överstiga 440 procent :av kvoten.

Därutöver har fonden under senare år medverkat till att vissa begränsade möjligheter har öppnats för medlemsstaterna att låna ifrån fonden medel som fonden i sin tur har lånat hos officiella kreditore:r eller upp medel som har donerats för speciella ändamål.

7a Credit Tranche Policy

IMFs ursprungliga utlåningsform bygger på begreppet tranche, som motsvarade 25 procent av ett lands kvot, d s kapitalinsats. Om llandet v önskade låna utländsk valuta ifrån fonden och betala med waluta, egen beviljades tillstånd närmast automatiskt förhållande i till de förstta 25 procenten av landets kvot, den k s reservtranchen. När landet ömskade lyfta ytterligare 25 procent av kvoten den s k första kredittranchcen berodde ett godkännande på landet enligt fondens mening sttod i om begrepp att vidta skäliga åtgärder för att lösa det aktuella betalniingsbalansproblemet. Begäran att låna i högre trancher krävde änmu mera omfattande anpassningsåtaganden.

Efter vissa ändringar under senare år är det numera möjligt att fåålån upp till 100 procent av ett lands kvot helt automatiskt. Huvudprimcipen om stegrad konditionalitet vid ökad kreditgivning från fondens siida kvarstår.

-2-

7b Stand-by avtal

Fondens långivning kan alltså ske direkt tranchedragningen genom eller, som numera är vanligast, genom s k stand-by avtal. Ett sådant avtal sågs ursprungligen ett slagsreservfinansiering landet som som kunde utnyttja vid behov. Idag är det typiska att se en stand-by som en direkt kredit för att hjälpa landet med allvarliga underskott i bytes- balansen att genomföra ett kortfristigt stabiliseringsprogram.

Ett stand-by arrangemang förhandlas å berörd regerings vägnar mellan landets högsta ekonomiska myndigheter, vanligen finansministern och chefen för centralbanken, och en grupp tjänstemän från fonden som be- . i söker landet. Dessa förhandlingar kan ofta vara hårda innan man når 7 . fram till en gemensam syn på de ekonomiska problemen och lösningarna. Medlemmarna i fondgruppen är de facto bemyndigade att förhandla å fondens vägnar och deras ställningstagande accepteras vanligen i Washington. Det definitiva lånebeslutet tas dock av Executive Board.

När förhandlingarna är avslutade formulerar låntagarlandets myndigheter ett s k Letter of Intent, som förutom att beskriva de aktuella ekonomiska problemen och de åtgärder regeringen avsett vidta även lägger fast de villkor som överenskommits för att landet skall berättigat vara att låna från fondens resurser. Frågor som inbegrips i detta kan vara växelkurser, importregleringar, det statliga budgetunderskottet, bankernas kreditgivning, samt utlandsupplâning. Programmet omfattar mycket noggrant angivna kvantitativa åtaganden s k performance criteria inom dessa områden. -

Även detaljerna i varje enskilt kan variera är IMFs om program uppfattning om den nödvändiga ekonomiska stabiliseringspolitiken ofta tämligen likartad. Grundläggande är ofta följande: .

aweckling eller liberalisering av kontroller och restriktioner för utländsk valuta och import,

- växelkursförändringar, ofta med en devalvering av valutan,

en kraftfull inhemsk politik för att bekämpa inflationen, viilken of omfattar

a kontroll av bankernas krediter genom höjd ränta

l b korrigering av det statliga budgetunderskottet genom exempelvis minskade utgifter, ökade skatter, avskaffande av subventioner för konsumtion, högre priser för tjänster och varor som tillhandahålls av statliga företag

C aweckling av priskontroller

Ett stand-by program har traditionellt avsett perioder upp till 18 månader. De medel som fonden härvid ställer till förfogande portioneras ut över den aktuella tiden och är tillgängliga för användning under förutsättning att successivt aktuella performance criteria uppnås. Skulle landet i praktiken inte fullfölja den politik som man har ställt i utsikt och därigenom inte klara de uppsatta målen blir landet omedelbart dis kvalificerat från fortsatt kreditgivning från fonden för programmet. Undantag kan dock medges i enskilda fall om misslyckandet varit av ringa omfattning eller har berott omständigheter som landet inte har kunnat råda över.

7c Extended Fund Facility

År 1974 beslöt fonden att skapa en lånemöjlighet med förlängd kredit- I

tid till f n högst tio år genom att inrätta den s k Extended Fund

Facility EFF. Motivet för detta var att möjliggöra en högre grad av anpassning och strukturförändring. Därvid gäller att första återbetalning sker efter 4 år. Faciliteten kan närmast liknas vid en förlängd stand-by för åtgärder av en mer långsiktig och djupgående natur. Under ett sådant avtal kan fondens finansiering under respektive år som högst enstaka undantag kan dock medges uppgå till l

Högst Å: 1 År 2 År 3 per år % 90-110 90-110 90-110 av landets kvot ackumulerat % 90-110 180-220 270-330 av landets kvot

För att överskrida intervallets nedre gräns måste ñnansieringsbehoven vara exceptionellt stora och anpassningsprogrammet synnerligen strikt och omfattande.

7d Compensatory Financing Facility och CCFF

För att möta särskilda krav och behov av grupper hos medlemsstater skedde under 60- och 70-talen kraftig utökning fondens en av utlåningsmöjligheter speciella genom att arrangemang ordnades. Några av dessaskall här närmare beskrivas.

Under 1963skapades den k Compensatory Financing s Facility CFF - a som innebar ett stöd för länder som hade tillfälliga betalnings-

balansproblem

genom exportintäktsbortfall. Ett grundläggande syfte med CFF var att möjliggöra lands att ett anpassningsåtgärder skulle kunna fortgå trots ogynnsamma externa faktorer. Detta avsåg i första

hand råvaruproducerande länder d v s ofta u-länder. l maj 1981

utvidgades denna lånemöjlighet även för länder som mötte betalningsbalanssvårigheter på grund av ökade kostnader för

spannmålsim;t. Genom CFF kunde ett land få tillgång till lån hos fonden på högst 83-105 procent kvoten, d landets kapitalinsats. av v s

År 1988utvecklades CFF till den k Compensatory and Contingency s

Financing Facility CCFF. Denna - nya låneform behåller de grundläggande elementen i CCF, men kompletterar dessa med en möjlighet att låna som extra beredskap vissa en om centrala förutsättningar av externkaraktär inte uppfylls i samband med stabiliseringsprogram som är godtagna av fonden. Härigenom kan exempelvis låna ett land genom IMF för att delvis kompensera sig för höjda internationella räntor. Denna facilitet har under den korta tid den verkat på grund av sin komplexitet inte varit särskilt användbar och en översyn av dess ut-

forrrming pågår under hösten 1990,bl i perspektivet a av Gulfkrisens

effekter.

7e Buffer Stock Financing Facility

År 1969öppnades en möjlighet som betecknades Buffer Stock: Financing Facility, i syfte att hjälpa länder att finansiera internationellt org niserad lageruppbyggnad av råvaror för att stabilisera prisutvecklinge Här kan ett land låna upp till 45 procent av sin kvot. Denna låineform har endast utnyttjats i ringa omfattning.

7f Särskilda låneformer i samband med skuldomförhandlingar

Som ett resultat av diskussionerna inom valutafonden av det s k Bradyinitiativet under våren 1989, skapades två kompletterande kreditmöjlig heter för medelinkomstländer med svåra skuldproblem och särskilt starka anpassningsprogram, vilka knöts till en bred omförhandling av landets utlandsskulder. För stöd till skuldreduktion kan länder utnyttja s k set asides. Dessa ges inom ramen för vanliga stand-by eller EFFavtal, där upp till 25 procent av lânebeloppet öronmärks för användnin i samband med skuldreduktionsoperationer.

Dessutom kan särskilda s.k. additionella medel på till 40 procent upp av landets kvot utlånas i samband med reduktion skuldtjänsten. av Exempelvis kan medlen användas till någon form av garanti för att säkerställa att räntorna på de omförhandlade skulderna betalas enligt avtal. För såväl set asides som additionella medel är det dock för tidigt att ha några bestämda uppfattningar om deras effektivitet.

7g Fondens katalytiska roll

Normalt är de medel fonden ställer till förfogande inte i sig tillräckliga 3

för att ensamma undanröja ett medlemslands betalningsbalansproblemi

utan förutsätter det ekonomiska landet tillsam- i att programmet som mans med fonden kommit överens om uppfattas som så starkt att de p internationella affärsbankerna får ett ökat förtroende för landet ifråga och därigenom är beredda att återuppta eller öka sin kreditgivning. Dessutom är ett avtal med IMF ett villkor för omförhandlingar av offentliga fordringar inom ramen för den k Paris-klubben. Denna s

fondens katalytiska roll har historiskt sett varit viktig. Det finns emellertid under senare år oroande tecken att dess effekt har blivit märkbart mindre vad avser affärsbankssidan, där totalutlåningen till uländer har minskat.

Genom arbetet med den förstärkta skuldstrategin har fonden medverkat med dels teknisk assistans,dels tillsammans med Världsbanken, USA och Japan ställt medel till förfogande för vissaskuldtyngda medelinkomstländer. Detta har gjort det möjligt att erbjuda de internationella bankerna olika alternativ i samband med skuldnedskrivning och skuldtjänstnedskrivning. Härigenom har fonden medverkat till att fortsatta kontakter mellan debitorländer och deras fordringsägare har kunnat upprätthållas, vilket har varit viktigt i detta skede av den internationella skuldkrisen.

7h Lângivning på koncessionella villkor till låginkomstländer

Denna långivning sker inte inom ramen för fondens ordinarie verksamhet utan baseras bl på tillfälligt ställts till fondens a resurser som förfogande av vissa medlemsländer, däribland Sverige. Dessa lånefacilite-

ter beskrivs därför separat se sid 25-34.

8 Nordisk samordning

Den nordiska samordningen i valutafondsfrågor avser såväl det löpande arbetet i fonden som i dessstyrande och andra särskilda organ sammankomster, t ex fondens årsmöten eller möten policyskapande organ i som Interims- och Utvecklingskomrrtittéema.

I den löpande handläggningen av IMF-frågor sker i fondens Execusom tive Board representeras, tidigare som nämnts, de nordiska länderna av en gemensam exekutivdirektör. Denne är också chef för det Nordiska kontoret i valutafonden. Kontoret fungerar som förbindelselänk mellan fonden och de nordiska myndigheterna.

Vid det nordiska kontoret tjänstgör exekutivdirektören, en ställföreträdande direktör, tre handläggare samt sekreterare. Rekryteringen till dessa tjänster sker nordiskt och enligt ett rotationsschema där länderna över tiden säkras representation på samtliga poster. Under några år i mitten 70-talet Per Åsbrink nordisk exekutivdirektör och av var ex t under några år 80-talet hade Hans Lundström samma position.

Schemat är upplagt så att varje nordiskt land så långt som möjligt skall företrätt vid varje tidpunkt. Även de anställda vid det Nordiska vara om kontoret är utskickade ifrån hemländerna begränsad tid för detta speciella uppdrag skall de inte sessom representanter för respektive hemlands myndigheter.

I alla IMF-frågor större vikt baseras den nordiske exekutivdirektörns av agerande på instruktioner från hemmamyndigheterna. Instruktionerna förbereds och samordnas av den internationella avdelningen centralbanken i exekutivdirektörens hemland. De övriga centralbankerna fungerar samordningsmyndigheter och ansvarar för koordineringen som myndigheter inom respektive land. Vilka myndigheter V med andra som i det enskilda fallet beror på frågans art. I Sverige tillfrågas engageras finansdepartementet regelmässigt och utrikesdepartementet i många fall. Därutöver kan andra myndigheter komma att kontaktas.

Inför möten i Interirns- Utvecklingskommittén samt valutafondens resp p årsmöte sker ytterligare samordning. Innehållet i de nordiska inläggen koordineras dels vid möte med Nordiska Finansutskottet, där finansdepartementen och centralbankerna är representerade, dels vid förmöten med de nordiska delegater som deltar i mötena. Fondfrågor bel handlas även på det årligen återkommande möte som de nordiska centralbankscheferna håller.

9 Aktuella nordiska ståndpunkter

Som ett axplock från viktiga aktuella frågor med fondanknytning under 1989 och 1990 kan följande nordiska positioner noteras:

- Den reviderade skuldstrategin. Från nordisk sida uttalades stöd för den utvärdering av skuldsituationen på våren 1989ledde till som den k reviderade skuldstrategin och s en förstärkt roll för fonden i densamma. Bakgrunden var det initiativ som USAs finansminister Brady presenterade i mars 1989.I det betonar vikten man av att lätta medelinkomstskuldländemas börda förse samt att skuldländema med resurser för att omstrukturera ekonomin och uppnå varaktig ekonomisk tillväxt. Principerna bakom Bradyinitiativet om skuldreduktion och ekonomisk anpassning har nordiskt stöd. Det har även påpekats från nordiskt håll bördeatt fördelningen i skuldsammanhanget inte bör förskjutas från den privata till den offentliga sidan. Vidare har framhållits att skötsamma länder inte får komma i ett sämre läge på grund Bradyav initiativet samt att inte minst de fattigaste skuldländernas situation måste beaktas.

Restanser. Den stora och ökande volymen betalningsdröjsmål till - fonden från vissa högt skuldsatta u-länder är mycket oroande. De nordiska länderna stöder därför en tredelad ansats för att söka minska dröjsmålen. Ansatsen syftar dels till att reducera risken för nytillkommande dröjsmål prövning genom en mer noggrann av nya IMF-stödda anpassningsprogram, dels till att återställa relationerna med samarbetsvilliga låntagarländer, dels till att söka finna ytterligare effektiva åtgärder att vidta mot länder visar sig som samarbetsvilliga. För dessahar föreslagits ändringar i fondens stadgar, som innebär att länder som vägrar att samarbeta med IMF ytterst riskerar att förlora sin rösträtt i fondsammanhang.

10 Några reflektioner kring lMFs verksamhet och Sveriges roll i denna

En grundläggande orsak till Sveriges medlemskap i IMF är strävan att delta i och kunna påverka det internationella samarbetet det monetära och finansiella området. IMF är ett s k fackorgan inom FNfamiljen med just detta som sin huvuduppgift. IMF har vid utgången av mars 1991totalt 155 medlemmar.

Genom att kanalisera sina resurser via IMF kan Sverige uppnå en

starkare s k katalytisk effekt än genom bilateralt agerande. När IMF

lånar ut resurser till ett medlemsland är detta nämligen nyckelen handling, vilken vanligen åtföljs av finansiering från andra långivare såsom affärsbanker och offentliga källor, t ex exportkreditorganisationer. Den katalytiska effekten uppstår då dessaandra kreditorer finner det ekonomiska anpassningsprogram som ligger till grund för avtalet med IMF trovärdigt. Detta är också en av förklaringarna varför svagaanpassningsprogram inte kan godtas om de inte är trovärdiga uppstår heller ett tillräckligt kapitalinflöde och den tänkta ekonomiska anpassningen havererar inte minst av denna anledning.

Sveriges röst i IMF kan tyckas svag bara drygt procent den totala - en av röststyrkan. Möjligheter till påverkan är dock betydligt större. För det första agerar alltid en gemensam nordisk basis. För det andra samverkar de nordiska länderna många i frågor med andra lika-sinnade ländergrupperingar. För det tredje gäller, att ytterst få beslut i valutafondens direktion tas efter formell omröstning. Regeln är att man söker consensus eller, åtminstone, en mycket bred majoritet bakom varje viktigt ställningstagande. Många gånger utgörs motpolerna i diskussionen av rena u-landssynpunkter respektive rena i-landssynpunkter. I en sådan situation har nordisk kompromisslinje vid antal en ett tillfällen vunnit gehör.

l detta sammanhang bör betonas, att IMFs roll är betydligt bredare än vad debatten vanligen ger intryck Även långivningen stått i fokus av. om under senare år, inte minst mot bakgrund av många länders skuldproblem, är detta bara en av IMFs centrala uppgifter. Ett viktigt arbete är att övervaka den internationella anpassningsprocessen. Detta innebär att såväl i-länder som u-länder, överskottsländer underskottssom länder skall föra en ekonomisk anpassningspolitik som inte bara ser till respektive lands eget bästa utan även till vad som ger optimala resultat globalt. Fonden försöker här att med olika medel påverka medlemsländerna till en bättre koordinering ekonomisk och monetär politik. av Ett aktuellt exempel härpå är försöken att nedbringa obalanserna i de externa betalningarna för USA å den ena sidan, Tyskland och Japan å den andra.

En annan central uppgift för IMF är övervakningen av den totala likviditeten i världen. För hög likviditet leder till inflation, medan för låg likviditet bromsar den ekonomiska tillväxttakten. Tidigare i slutet av 60-talet bedömdes likviditeten vara för knapp. Som ett komplement till annan likviditet tillskapades därför den konstgjorda valutan SDR särskilda dragningsrätter.

Tanken var att SDR så småningom skulle spela en central roll i valutasystemet. Bl a genom den snabba utvecklingen av de internationella kreditmarknadema blev situationen en annan än den förutsedda, globalt sett uppstod ett likviditetsöverskott. Det generella behovet av nya SDR minskade av denna anledning och nya tilldelningar av SDR har skett sedan 1981. Från vissa håll har förslag framförts om riktade SDRtilldelningar till u-länder eftersom dessaendast begränsad utsträck- i ning har tillgång till de internationella kreditmarknaderna. Sådana förslag har dock samlat erforderlig majoritet, bl a därför att de skulle innebära en radikal ändring i SDRs roll från en monetär funktion till en biståndsfunktion.

En tredje viktig uppgift för IMF är övervakningen över valutasystemet. Det internationellt i praktiken använda valutasystemet och de nationella s k valutaregimema måste skapa förutsättningar för rimlig stabilitet i växelkursutvecklingen. Härigenom underlättas handel och investeringar. Samtidigt bör dock inte växelkursema vara så rigida att den ekonomiska utvecklingen motverkas och spänningar byggs upp. Som bekant råder frihet för länder att välja valutaregim. Vissa länder låter sina valutor fluktuera mer eller mindre fritt, medan andra försöker motverka kraftiga kurssvängningar, exempelvis inom EMS.

ll Konklusioner

Ovan har redogjorts för Internationella valutafondens breda verksamhet som ett FNs fackorgan det monetära och finansiella området. Bakom denna verksamhet står 155 medlemsländer. Vidare har redovisats de förutsättningar som utgör grunden för IMFs Iångivning. Dessutom har omtalats de särskilda insatser som gjorts för att, utanför de

ordinarie ramarna, skapa en anpassad långivning för de fattigaste medlemsländerna.

Bl a på grundval av ovanstående verksamhet och målsättningar vilka torde ligga i Sverigesintresse, synes det lämpligt att Sverige aktivt deltar i valutafondens arbete. Härmed kan också söka åstadkomma förändringar i verksamheten de punkter där idag är tillfredsställda med denna.

Sverigesallmänna kapitalinsatser i IMF erläggs av riksbanken. De betraktas som en del av valutareserven, eftersom medlen kan återlånas om behov skulle uppstå. Motsvarande gäller för övriga medlemsländer. Detta är ett skäl till varför fonden måste vara noga med att få utlånade resurser återbetalda.

Om IMF, t ex genom utdragna betalningsdröjsmål eller låneavskrivningar, skulle förlora en icke ringa del av sitt kapital skulle medlemsländernas kapitalinsatser dvs valutareservmedlen riskera att till fullo kunna infrias på anmodan. Eftersom mycket starka legala krav gäller beträffande valutareservplaceringars säkerhet skulle en sådan utveckling med visshet resultera i stopp för ytterligare kapitaltillskott. Häri ligger således en vägande förklaring till varför valutafonden och flertalet av dessmedlemsländer så hårt motsätter sig alla former av nedskrivningar av IMFs utestående fordringar. Det förklarar också varför kreditgivningen kan vara långfristig; kraven valutareservplaceringar inrymmer nämligen även att de skall vara relativt korta och med hög likviditet.

KAPITEL

VALUTAFONDEN OCH U-LÄNDER JÄMTE SÄRSKILDA LÅNEARRANGEMANG FÖR LÅGINKOMSTLÅNDER

I kapitlet ges först en redovisning för de regler IMFs verksamsom styr het i relation till u-länderna och i synnerhet de fattigaste av dessa. Därefter lämnas en utförlig beskrivning av den särskilda utlåningsfaciliteten, SAF ESAF.

1 IMFs verksamhet i relation till u-lânderna

I inledningen till Kapital I framhölls, att IMFs verksamhet enligt stadgarna riktades till Lila medlemsländer. Man kan dock urskilja att olika länderkategorier i praktiken kommer i beröring med valutafonden olika sätt. Under senare år är det uteslutande u-länder och vissa öststater som lånat från fonden i-länder har t större möjligheter att ex vända sig till de kommersiella kapitalmarknaderna. De låntagande uländerna blir därigenom utsatta för den detaljerade granskning sin av ekonomiska anpassningspolitik, lånevillkoren förutsätter. Även som ländernas ekonomiska politik granskas löpande, men utan den sanktionsmöjlighet som ligger i hotet stoppade låneutbetalningar. om

Från u-landssynpunkt är i-ländernas ekonomiska politik central beav tydelse. Goda och stabila konjunkturer i i-länderna innebär avsättningsmöjligheter och hyggliga priser för u-landsexporten. Däremot gäller, att även begränsade ränteuppgångar i-länderna i får allvarliga konsekvenser för u-länder med stora skuldbördor.

lMFs rådgivningsverksamhet valutafonden sänder, på - begäran, ut expertis för att hjälpa länder att t ex bygga centralbank eller upp en ett statistiksystem över utlandsskulden går nästan uteslutande till u-länder samt de östeuropeiska staterna. Denna assistans är mycket uppskattad.

En huvuduppgift för fonden alltsedan 1980-talets början är att söka motverka den internationella skuldkrisen. Problemländerna kan indelas i i två kategorier: medelinkomstländerna och de fattigaste länderna. l Skuldproblemen skiljer sig markant mellan dessaländerkategorier. Förslagen till lösningar måste utgå ifrån respektive landgrupps förutsättningar.

Som redovisats i Kapital I gör valutafonden betydande insatser i arbete och i pengar för att lösa medelinkomstländernas skuldproblem. I några fall kan man redan notera klara ekonomiska förbättringar. När det gäller de fattigaste länderna har inte metoder helt kunnat använsamma das. Deras skulder härrör främst från offentliga kreditorer i i-länderna, såsom regeringar och exportkreditorganisationer. Dessa kreditorer har endast i begränsad utsträckning varit beredda att medge nedskrivning av fordringarna eller räntorna. heller har de fattigaste länderna råd att ta nya krediter i det närmaste kommersiella villkor från IMF för att lösa andra lån.

Fondens medverkan till lösning av skuldproblemen utgår i samtliga fall från en översyn av den ekonomiska politiken. Utan övertänkt och en långsiktig ekonomisk politik kan inget land komma ur sina skuldproblem. Dessutom lämnar IMF krediter för att underlätta landets anpassningsansträngningar. Till medelinkomstländena ges krediterna marknadsränta och med högst sju års löptid. För låginkomstländerna har skapats särskilda låneformer för att möta dessaländers specifika behov.

2 IMFs särskilda insatser för de fattigare Iåndema

Som framgått ovan baseras IMFs arbete universalitetsprincipen; rättigheter och skyldigheter är desamma för samtliga medlemsländer. Er-

farenheterna av långivningen till de fattigaste länderna har dock lett till vissa konklusioner.

Situationen i dessaländer är vanligen sådan, att den ekonomiska anpassningen måste ske över en längre period än vad IMFs normala villkor medger. Förutom den grundläggande makroekonomiska anpassningen krävs långtgående strukturella reformer i syfte att få till stånd en långsiktigt uthållig ekonomisk utveckling. Samtidigt är dessaländers finansiella position så svag, att krediterna måste ges med koncessionella villkor.

Eftersom dylika specialarrangemang är tillåtna inom valutafondens ordinarie verksamhet, har en särskild utlåningsfacilitet skapats, SAFESAF. Denna facilitet beskrivs närmare nedan, varför här endast en översiktlig presentation lämnas.

Denna utlåningsform baseras på gåvomedel och medger krediter till mycket låg ränta och med lång utlåningstid. Basen för en sådan facilitet fanns redan; 1976skapadesden s k Trust Fund av överskottsmedel från försäljningen av en del av IMFs guldinnehav. Trust Fund-medlen utlånades sedan till de fattigaste u-länderna till procents årlig ränta administrationsavgift och tio års löptid.

När Trust Fund-utbetalningarna började återbetalas i mitten av 1980talet kunde dessa medel återanvändas. Själva lånefaciliteten benämndes nu SAF Structural Adjustment Facility, men lånevillkoren förblev desamma. När så SAF kompletterades med ESAF Enhanced Structural Adjustment Facility utökades resurserna markant genom lån och bidrag från ett antal medlemsländer.

Även Sverige deltar i ESAF-arrangemanget med ett rent gåvobidrag om fyra gånger 150 milj kr, dvs totalt 600 milj kr. Detta får, i betraktande av Sveriges normala finansiella andel i valutafonden, ansesvara ett generöst bidrag. Goda skäl för vår insats kan dock anföras.

Sverige har i olika sammanhang ifrågasatt det ändamålsenliga i valutafondsavtal ordinarie villkor när det gällt de fattigaste länderna. l likhet med andra länder har det framhållits att villkoren för fond-

utlåningen vanligen stått i relation till dessa låntagarländers behov. Samtidigt har inte önskat att IMF helt skulle dra sig ur dessaländer

SAF ESAF vänder sigjust till den länderkategori som brukar priorite ras i fråga om svenska biståndsinsatser: de allra fattigaste länderna, med tonvikt på de södra Afrika. i

IMFs krav ekonomisk anpassning kvarstår vid SAF ESAF-utlåning:

men är mer långsiktiga. Strukturanpassning betonas. Dessa krav säkrat att lånemedlen kommer till optimal användning samtidigt som hänsyn . tas till de specifika sociala och ekonomiska förhållanden som råder i respektive låntagarland.

Additionella finansiella effekter har erhållits. Bl a är Paris-klubben villig sluta avtal om skuldkonsolideringar ofta beneñka s k - Torontovillkor för länder som ingått avtal med IMF, inklusive avtal under SAF EASF-arrangemang. Dessutom har sannolikt uppkomsten av betalningsdröjsmål till IMF och Världsbanken i någon grad reducerats genom att utbetalningar av SAF ESAF -medel underlättat återbetalningar av tidigare lån från institutionernas ordinarie faciliteter. Detta kommer övriga låntagarländer till godo.

3 Särskilda lånearrangemang för låginkomstländer SAFESAF

Inom Internationella valutafonden finns två särskilda lånearrangemang

för att via lån mjuka villkor underlätta strukturanpassning de fatti-. i gare länderna: Structural Adjustment Facility, SAF, införd mars 1986 och Enhanced Structural Adjustment Facility, ESAF, upprättad december 1987.Dessa utlåningsfaciliteter ingår inte i fondens ordinarie resurser, varför det är möjligt att låta enbart en viss kategori länder och inte alla medlemmar låna därifrån. -

SAF finansieras via återbetalningar tidigare Trust Fund-lån nedan. Utlåning från ESAF däremot finansieras via SAF-medel och särskilda lån bidrag från vissa rikare medlemsländer. Ett låntagarland kan inte samtidigt ha båda lånearrangemangen. Volymen SAF-medel är 2,7 miljarder SDR, medan ESAF förväntas uppgå till 6 miljarder SDR.

Beslut om nya ESAF-lån måste f fattas före slutet november 1992. n av Antalet SAFESAF-lån vid utgången 1990 framgår bilaga av av

Syftet med anpassningsprogrammen under SAF ESAF är att på medellång sikt söka förändra strukturen i ekonomin via makroekonomiska och strukturella åtgärder för att korrigera felaktiga priser inkl växelkurser, räntor, avlägsnahinder för tillväxt och främja effektiviteten. Härigenom söker man uppnå stabil tillväxt, samtidigt som väsentliga framsteg mot en hållbar betalningsbalans skall göras. Avsikten är också att mobilisera additionella biståndsmedel till stöd för anpassningen. Till grund för programmen också för denna mobilisering - men - utarbetas k Policy Framework Papers PFPs. Där s beskrivs låntagarlandets problem, förslag till åtgärder samt finansieringsbehov. Ett nära samarbete med Världsbanken förutsätts. Själva beslutet om utlåning från SAF ESAF bygger dock förutom PFP också särskild - - en låneansökan program.

4 Structural Adjustment Facility SAF -

4a Lånevillkorkonditionalitet

Räntan är 0,5 procent år. Återbetalningarna börjar 5 år efter

per utbetalning och avslutas 10 år efter denna. Lånetanpassningsprogrammet omfattar totalt tre år med årliga utbetalningar. Under denna period kan en medlem för närvarande erhålla maximalt 70 procent av sin kvot i fonden som lån. Procentsatsen är beräknad, så givet den att begränsade volymen medel samtliga länder som har rätt till och be- räknas viljakunna använda faciliteten skall kunna göra det inom den beslutade tidsramen.

Den konditionalitet eller de krav ställs låntagarlandet kan - - som skilja sig från den under ESAF. Finansieringsformen för SAF-lånen nedan jämte den mer begränsade volymen medel gör, där kan att man ställa något mjukare villkor vad taktenomfattningen reformavser av erna i anpassningsprogrammet. Likaså används i SAF -lånen s k benchmarks riktmärken och inte precisa performance criteria mer för att granska uppfyllelsen utlovade reformer. Benchmarks av an-

vänds för att hjälpa myndigheterna att dra riktlinjer för upp anpassningsprogram och för utvärdering av resultat inför förhandlingar om nästa årliga program. Däremot utgör de inte performance - som criteria kriterier, vars uppfyllande är ett krav för fortsatta utbe- talningar. Om ett land awiker markant från benchmarks, kan dock krav ställas på s k prior actions före nästa årliga dvs reforprogram, mer måste vidtas före detta.

4b Urval länderomfattning

De länder som kan komma fråga i för SAF-lån, är k låginkomstländer s med rätt att låna från Internationella utvecklingsfonden IDA och som samtidigt har ett djupgående betalningsbalansproblem. Antalet sådana länder var 1990totalt 62; Indien och Kina har dock tidigare förklarat sin avsikt att inte använda lånearrangemanget se bilaga 1.

De första SAF-lånen godkändes i mitten av 1986.Vid utgången av 1990 fanns åtta utestående SAF-krediter. Utav tidigare SAF-arrangemang har ett större antal övergått till ESAF-lån medan mindre antal har ett avslutats. Nuvarande SAF-lån framgår av bilaga Under 1990 antogs inga nya SAF-lån medan tre antogs under 1989. nya

4c Finansiering

Som nämnts ovan, finansieras SAF-lån via återbetalningar på tidigare Trust Fund-lån. Denna facilitet upprättades 1976 som stöd för de fatti gaste medlemmarna. Medlen erhölls via delar av intäkterna från försäljning av 16 av fondens guldinnehav. De sista utbetalningarna under

lån från Trust Fund gjordes i 1981. Återbetalningar lån från

mars denna upphör i april 1991.

4d Utvärdering

Vid Executive Boards diskussion av fondens utvärdering i 1989 utmars trycktes oro över det blandade resultatet SAF-Stödda anpassningsav

program. Man önskade en intensifiering av deltagandet av låntagarländernas regeringar i programutarbetandet. Programmen skulle vara starka och realistiska. Låneansökningar skulle kompletteras med en analys av låntagarländemas förmåga att återbetala medlen till fonden.

5 Enhanced Structural Adjustment Facility ESAF -

5a Lånevillkorkonditionalitet

Liksom för SAF börjar återbetalningarna på ESAF-lån 5 V2 år efter utbetalning och avslutas 10 år efter denna. Räntan fastställs vid periodvisa översyner. För närvarande är den 0,5 procent och avsikten är att söka hålla den på denna nivå nedan. I likhet med SAF har programmen hittills varit treåriga se nedan; utbetalningar sker dock halvårsvis och inte årligen. Beloppet en medlem kan erhålla är betydligt större än under SAF: maximalt 250 procent av kvoten över en treårsperiod och under särskilda omständigheter ända upp till 350 procent. Genomsnittet väntas dock bli 150 procent. ländernas kvoter i SDR framgår av bilaga

Som nämnts ovan, kan styrkan i konditionaliteten skilja sig mellan ESAF och SAF. I ESAF används halvårsvisa performance criteria ovan; därigenom har man större garantier bl a för att reformer genomförs vid planerad tidpunkt. Varje halvår görs också en uppföljning av anpassningsprogrammet review.

Som ett gensvar behovet av ökade insatser till följd av Gulfkrisen beslöts i november 1990 följande:

a IMF har nu rätt att öka den totala ESAF-finansieringen för en medlem vid tiden för den halvårsvisa genomgången av programmet;

b Fonden kan lägga till ett fjärde ESAF-stött år för länder, som avslutar sina nuvarande ESAF-arrangemang före november 1992.Därigenom får de ytterligare ett år med koncessionell finansiering, om de genomgår starka anpassningsprogram.

5b Urval länder och omfattning

Samma länder som kan komma i fråga för SAF-lån, kan också ansöka om lån från ESAF bilaga Även här har Indien och Kina tidigare förklarat sig avstå från lånearrangemanget. De första ESAF-lånen godkändes ijuli 1988.Per den 31 december 1990 hade 14 länder ESAF-avtal. Flertalet har ersatt SAF-arrangemang. Nuvarande ESAF-lån framgår av bilaga

Sc Finansiering

ESAF finansieras delvis från SAF-resurser men främst från särskilda medel i form av krediter och bidrag från medlemsländer. Krediterna används för utlåning från ESAF, medan bidragen används för att reducera den ränta fonden betalar på kreditema till ESAF till en koncessionell ränta vid utlåningen för år. närvarande 0,5 procent per Läget vid slutet av 1990 är följande: volymen ESAF-medel år 5,3 miljarder SDR; man har alltså ännu inte nått upp till den avsedda volymen 6 miljarder SDR. Värdet på bidragen uppskattas till cirka 2,7 miljarder SDR. Ytterligare bidrag behövs för att kunna låna ut hela det avsedda beloppet 6 miljarder SDR till 0,5 procents ränta. I bilaga 3 redovisas - de länder, som har bidragit till ESAF. Bidragen är dels i form gåva, i av ll dels koncessionella lån. l i

5d Nordiskasvenska lån och bidrag

Sverige har utfäst sig att under förutsättning av riksdagens godkännande som gåva ge 150 milj kr för vart och ett budgetåren av 198788-199091, d v s totalt 600 milj kr. Bidraget som alltså är avsett att bidra till en koncessionell utlåningsränta förutsätter också brett stöd från andra givarländer samt rimlig fördelning mellan länderna. T o m budgetåret 198990 har 450 milj kr utbetalats.

Norge ger ett bidrag till räntesubvention på 150 milj norska kroner ca

144 milj kr över fem år. Man har utbetalt 100 milj kroner ca 96 milj

kr under perioden 1988-90.Landet har också givit ett lån på 90 milj

SDR ca 724 milj kr. Danmark har bidragit med 9 milj SDRår 1988 och 1989 ca 72 milj kr. För 1990-91 totalt 9 milj SDR. Finland

ges ger

ett bidrag på totalt 122 milj finska mark ca 191 milj kr 1988-90.Island

bidrar med totalt 2 milj SDR under perioden 1990-95.

6 Policy Framework Papers PFPs

6a Utformning

Som nämnts ovan, krävs för att erhålla lån från SAF ESAF dels ett treårigt Policy Framework Paper PFP, dels en särskild låneansökananpassningsprograrn för ett år. Denna kombination är unik; för övriga lånefaciliteter inom IMF krävs enbart en ansökan anpassningsprogram. Orsaken är de djupgående strukturella problemen i berörda länder och därav följande behov av ett medelfristigt perspektiv och ett nära samarbete mellan IMF och Världsbanken jämte bilaterala givare. PFP innehåller landets makroekonorniska och strukturella mål för an-passningen under en treårsperiod, identifierar den strategi skall följas som och beskriver ñnansieringsbehov och möjliga ñnansieringskällor. Det uppdateras varje år.

PFPs läggs fram för diskussion först i Världsbankens Executive Board och därefter i fondens. Godkännande sker av respektive institutions ledning.

6b Utvärdering

I samband med uppföljningar av SAF har utvärderingar och förändringar också gjorts av PFP-processen. Numera innehåller PFPs t ex ett särskilt avsnitt om de sociala följderna anpassningsprogrammen av inkl en diskussion om möjliga åtgärder för att lindra negativa verkningar. Vikten av att ge låntagarlandet ledande roll vid utarbeen tandet av PFPs har ofta understrukits.

6c Samarbete med Världsbanken och bilaterala givare

Eftersom både IMF och Världsbanken ger lån för strukturanpassning, är det självfallet väsentligt att analys och förslag till reformer sinsemellan är förenliga och även kompletterar varandra. Vanligen koncentrerar sig fondstaben i PFP-processen på makroekonomin och finansiella obalanser; bankstaben ägnar sig mer långsiktiga frågor och analyser av sektorreformer och offentliga investeringsprogram. PFPs anses ha förbättrat samarbetet mellan de båda institutionerna. De används

även av biståndsorgarL

7 Rights Approach

SAF ESAF-medel kan även användas i samband med den k Rights s Approach. I maj 1990 gav fondens Interimskommitté sitt stöd till Rights Approach. Denna är begränsad till de nio medlemmar IMF av med långvariga betalningsdröjsmål till fonden vid slutet 1990,vilka av antar ett genomgripande ekonomiskt före Interimsprogram kommitténs möte våren 1991.Via denna approach sådan kan en medlem tjäna in rättigheter grundade anpassning under period - en med IMF-övervakat program till framtida fondfinansiering, då dess betalningsdröjsmål till fonden har undanröjts. Fonden får göra utbetalningar till ett land har fullgjort sina förpliktelser som gentemot institutionen.

För SAF ESAF-länder kan fondens ordinarie SAF-. ESAFresurser, medel eller en kombination härav enligt Executive Boards godkännande användas för denna framtida finansiering. Interimskommittén var enig med förslaget att IMF, om nödvändigt, ställer 3 miljoner uns av fondens guld som ytterligare säkerhet för användningen ESAFav medel i samband med ovannämnda approach.

KAPITEL III

VÄRLDSBANKEN - STRUKTUR OCH VERKSAMHET

1 Allmänt

Jill International Bank for Reconstruction and Development - Internationella återuppbyggnadsbanken eller banken grundades efter andra världskrigets slut. Ofta används stället i termen Världsbanken på svenskaför att beskriva IBRD. Den utgör tillsammans med Internationella valutafonden de ursprungliga s k Bretton W00ds-institutionema. År 1960bildadesmA International Development Msociation, Internationella utvecklingsfonden, som tillsammans med IBRD kallas tbgloçld_B_ank, Världsbanken. För att ett land skall bli medlem i Världsbanken måste det först erhållit medlemskap i IMF. IBRD och IDA har gemensam administration. Nedanstående diagram beskriver hela den kwsxüâmürøuy, s Världsbankssruppenr

WORLD BANK GROUP

WORLD BANK IFC MIGA

IBRD IDA

IFC International Finance Corporation, Internationella finansieringsbolaget; grundat 1956. MIGA Multilateral Investment Guarantee Agency, multilaterala organisationen för investeringsgarantier; grundad 1988.

2 Syfte

Världsbanken har till syfte att främja ekonomiskt och socialt framåtskridande i u-länderna. Detta sker via långfristig utlåning, främjande av finansiella flöden och olika former av rådgivning. Omfattningen och betydelsen härav gör den till den centrala finansiella utyggkliggsntsjjtutionen. IBRDs utlåning finansieras huvudsakligen genom upplåning de internationella kapitalmarknaderna och garanteras genom det kapital medlemsstaterna satsat i Banken. Räntan är således marknadsrela-

terad ca 7,7 procent första halvåret FY 1991,dvs hösten 1990.

Bankens låntagare omfattar inte heller de allra fattigaste u-ländema, vilka i stället erhåller lån från IDA. Denna institution finansieras via g gåvobidrag från i-länderna. På IDAs lån utgår en smärre avgift, motsvarande 0,75 procent på utbetalat belopp samt en avgift på mellan 0-0,5 procent på avtalat belopp; återbetalningsperiod 35-40 år med 10 års amorteringsfrist. Gränsen för att ett land skall kunna låna enbart från IDA är för närvarande 700 dollar per capita eller 580 dollar i 1987 års 4 dollar enligt metodologin i World Bank Atlas. IDAs verksamhet beskrivs i promemoria. i separat

Bankens huvuduppgift är enligt dessstadga att te_ri_r1gar för utveckling och återuppbyggnad Europa efter andra världskriget. Huvudparten av utlåningen är inriktad projektfinansiering. Sedan början av 1980-talet har dock en ökande andel gått till lån för I anpassning av ett lands hela ekonomi strukturanpassning eller en sektor därav 26 procent av lBRDIDA-utlåningen 1987-89. Låntagaren åtar sig att genomföra övergripande ekonomiska åtgärder som ex t i handelsliberalisering för att därigenom söka förbättrad i en externbalans kombinerad med högre tillväxt. IBRDs lån används för väsentlig import och underlättar därmed anpassningen. Det övergripande målet är dock att- om än indirekt främja investeringar. Enbart traditionell projektñnansiering torde inte heller sikt lyckas särskilt väl, om mottagarlandets ekonomi generellt fungerar dåligt. å

Samma resonemang gäller för den skuldlättnad banken kan stödja till följd av Brady-irtitiativet 1989.Syftet får inte vara enbart reñnansiering utan indirekt skall bankens lån för skuldlättnad medföra ökade investeringar.

3 Organisation

Antalet medlemmar i IBRD är, sedan Bulgarien, Mongoliet, Namibia och Tjecko-slovakien blev medlemmar under år 199091, 155 stycken. Sovjetunionen år inte medlem. Albanien och Schweiz har ansökt om medlemskap.

Medlemsstaterna är ägare av banken och utövar därmed den högsta formella makten. Varje land tecknar andelar i banken i relation till dess ekonomiska styrka. Därav följer också, att medlemmarna har röstandelar som ungefär står i proportion härtill. Den största delägaren är USA med drygt 15 procent av rösterna. För ändringar som berör stadgan, krävs en majoritet på 85 procent. Sverige har 1990drygt 1,4 procent röstandel, de nordiska länderna sammanlagda nära 4 procent.

Den högsta beslutanderätten utövas av styrelsen Board of Governors, där varje medlem har en representant. Denna möts gång år en per de för Världsbanken och IMF gemensamma årsmötena. Beslut kan också tas via poströstning. Govemor för Sverige är finansministern. Flertalet beslut är dock delegerade till bankens Executive Board på 22

personer s k Executive Directors, EDs; undantag är t ex godkän-

nande av en ny medlem och ökningar lBRDs kapital. De fem största av andelsägama har egna exekutivdirektörer: USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan. Detsamma gäller för Saudiarabien och Kina. Mindre stater får i k röstgrupper constituencies. De samman s fem nordiska länderna bildar en sådan. Posten som exekutivdirektör för Norden liksom övriga poster vid det nordiska Världsbankskontoret roterar. Exekutivdirektören var 1990 från Island, Jonas Haralz. Ansvaret för att samordna de nordiska ländernas åsikter i en instruktion inför olika ärenden Executive i Board åvilar sedan 1990 Norge. mars

I Executive Board fattas beslut i policy- och budgetfrågor samt om län till projekt och struktursektoranpassning. Endast bankens ledning kan dock föreslå beslut om lån. Beslut fattas med ingen ED consensus,om begär formell omröstning. Även vid kan röstgrupp eller consensus en enskilt land markera en avvikande åsikt via en protokollsanteckning.

Världsbanken och dessExecutive Board leds av en President. Enligt praxis är denna amerikan, medan motsvarande post i IMF innehas av en europe. Nuvarande innehavare är Barber Conable. Totalt har Världsbanksgruppen mer än 6 000 anställda, varav ca 95 procent arbetar vid huvudkontoret i Washington. Det finns ca 40 lokalkontor spridda över världen.

Sedan 1974 finns också en rådgivande kommitté,

Development Committee, som möts två gånger per år varav gång

en i anslutning till årsmötet. Denna är för Världsbanken och gemensam IMF och består av representanter finansministrar för 22 länsamma der röstgrupper, som finns i Executive Board. Den riktlinjer för ger Världsbankens verksamhet, t ex i form av kommunikéer från mötena. På agendan för höstmötet 1990fanns fyra huvudpunkter: strategier för minskning av fattigdomen under 1990-talet; skuldstrategin och dess inverkan utvecklingsmöjligheterna; främjande kvinnans ekonomiska av roll i utvecklingen samt granskning av genomförandet bankens plan av för utveckling 1 av privata sektorn i u-länderna.

4 Kapital

Då IBRD bildades, var grundkapitalet 100 000 andelar. Varje andel har ett värde på 100 000 dollar 1944 års dollar nedan. Enligt stadgan - se i kan kapitalet ökas med 34 majoritet. Varje medlem måste teckna sig l för en viss minirniandel kapitalet. Den äger rätt är inte av men tvungen att delta i beslutade kapitalhöjningar. l

Sedan bankens grundande, har tre s k allmänna samt ett antal selektiva eller additionella ägt rum. De förstnämndas syfte har varit att ge banken en sådan finansiell bas att den kan bevara och öka sin utlåningsverksamhet. Teckning andelar till den allmänna av senaste kapitalhöjningen 1988 års sker för närvarande. De förra beslutades 1959 och 1979.Syftet med övriga kapitalhöjningar har varit i t ex att ge blivande medlemmar möjlighet till andelsteckning och därmed medlemskap. Man har också sökt tillgodose önskan att öka andelarna om för vissa medlemmar i enlighet med deras ökade ekonomiska styrka.

IBRDs auktoriserade kapital, dvs det maximala belopp medlemmarna bemyndigat kapitalet att uppgå till, var före 1988 års allmänna kapitalhöjning 94,9 miljarder dollar. I och med denna är det auktoriserade kapitalet nu 171,4miljarder dollar, en ökning med nära 80 procent. Antalet andelar uppgår till 1 420 500 om 100 000 dollar var 1974 års SDR - se nedan. Per 30 november 1990 var drygt 130 miljarder dollar tecknade. Man räknar med att 1988 års kapitalhöjning skall räcka för en ökning av utlåningen på 10 procent per år under de närmaste tre åren. Eventuella effekter av bankens medverkan i Brady-initiativet för skuldlättnad har då inte medräknats.

Huvuddelen av bankens kapital är callable capital, avsett att användas endast för att möta institutionens förpliktelser mot sina långivare, om så skulle bli nödvändigt. Resterande del inbetalas, en viss andel i guld eller dollar och en större andel i lokal valuta. I den senaste höjningen bestämdes den inbetalade andelen till 3 procent, varav 0,3 i guld eller dollar och 2,7 i det betalande landets valuta.

Sverige har deltagit i samtliga kapitalhöjningar. I april 1989gjordes den svenska andelsteckningen i 1988 års allmänna kapitalhöjning. Sverige har nu 14 974 andelar 1 806,4 milj dollar i tecknat kapital. Sveriges riksbank svarar för de svenska inbetalningarna. Regeringen är dock garant för täckning av förluster, som kan uppkomma på den svenskakapitalinsatsen,

Det väsentligt att den värdeenhet banken uttrycker sitt kapital i är

stark och stabil. Callable capital skulle annars kunna urholkas över tiden. Likaså skulle utlåningen kunna påverkas negativt. Enligt bankens stadga får nämligen utestående och utbetalade lån jämte garantier inte överstiga summan av tecknat kapital, reserver och överskott gearing ratio 1:1. Utlåningen sker till stor del i yen, tyska mark och schweiziska francs. Stärks dessa gentemot bankens värdeenhet, minskar således utrymmet för utlåning och garantier det s k headroom. -

Enligt bankens stadga uttrycks desskapital i det värde, som den amerikanska dollarn hade den 1 juli 1944.Sedan guldets roll för systemet med parivärden för valutor formellt upphörde 1978,har det inte funnits någon tillfredsställande metod för att omvandla denna k 1944 s års

dollar. Från och med den 30 juni 1987har dock denna gulddollar enligt ett tolkningsbeslut i bankens direktion det värde, som den särskilda dragningsrätten, SDR, hade i dollar omedelbart före den juli 1 1974,dvs 1,20635dollar 1974 års SDR.

5 Finansiering

IBRD erhåller huvudparten de medel lånar ut via upplåning av man kapitalmarknadema; man ger ut obligationer till individer och privata institutioner i mer än 100 länder. Obligationerna har högsta möjliga kreditvärdighet, eftersom medlernsregeringarna gemensamt står bakom IBRDs kapital. Banken är en av de större låntagarna på de internationella kapitalmarknadema och den största icke inhemska låntagaren i närapå alla länder, där dessobligationer säljs. IBRD lånar också medel genom att sälja obligationer direkt till regeringar och centralbanker. Banken har vid Hera tillfällen tagit upp lån i svenska kronor.

En mindre del av bankens inkomst kommer från behållna intäkter och avkastning på det inbetalade kapitalet. Alltsedan 1947 har IBRD gått med vinst. Under budgetåret 198990 Fiscal Year, FY 1990 lånade IBRD upp nära 12 miljarder dollar; merparten var lång- och medelfristig. Vid utgången av FY 1990uppgick den medel- och långfristiga upplåningen till ca 81 miljarder dollar.

Nettoinkomsten var ca en miljard dollar FY 1989 och 1990.Avdrag har då gjorts för avsättningar för lån till medlemmar, där betalningsdröjsmål föreligger, samt för erhållen ränta. Större delen av nettoinkomsten användes för stärka de allmänna Återstoden att reservema. överfördes 1989till en skuldreduktionsfacilitet för låntagare hos IDA. Relationen reserverutlåning var nära 11 procent FY 1990. Begreppet används av IBRD på ungefär samma sätt som kapitaltäclcningsregler används av kommersiella finansiella institutioner.

Av princip medger inte IBRD skuldkonsolidering av sina lån bl.a. av hänsyn till behovet att bevara klassificeringen AAA, dvs högsta kreditvärdighet. Både Världsbanken och IMF har status som mgtençj ggditgrs. Sedan budgetåret 1987 88 har banken regler för avsättnya

ning för lån med icke erlagd ränta loan loss provisioning. Då ränta erlagts under sex månader, anses lånet i nonaccrual status och vara avsättning görs. Vid slutet av FY 1990gällde detta sju länder: Liberia, Nicaragua, Panama, Peru, Sierra Leone, Syrien, Zambia. Non-accrual loans utbetalade och utestående motsvarade då drygt 3 procent av bankens låneportfölj.

Den ränta som bankens låntagare betalar, är baserad på genomsnittskostnaden de senaste sex månaderna för en pool av utestående upplåning. En räntejustering görs varje halvår. Sedanjuli 1982är räntan på utlåningen variabel. Kursriskerna fördelas också mellan låntagarna via en currency pool. Under budgetåret 198889 beslöt modifiera man denna något för att söka minimera kursfluktuationerna. a

6 Utlåning inkl strukturanpassning

lBRDs gtlåningsâtagandgn under budgetåret 1988 89 Fiscal Year, FY 1989 uppgick till 16,4miljarder dollar. Detta är 11 procent utöver nivån FY 1988.Budgetåret 198990 minskade den till 15,2miljarder dollar. Utbetalningarna på redan ingångna lån var dock större FY 1990 än FY 1988och 1989.De djupt skuldsatta medelinkomstskuldländerna heavily indebted middle-income countries främst i Latinamerika - svarade som tidigare för den största andelen av utlåningen. Totalt var volymen utestående lån för IBRD 89 miljarder dollar FY 1990. FY 1991 planeras för en utlåning på 16-18miljarder dollar.

lBRDs nettoutbetalningarutbetalningar minus amorteringar minskade från 3,4 miljarder dollar FY 1988till 1,9 miljarder dollar FY 1989 på grund av tidigarelagda återbetalningar från främst Rumänien, Sydkorea och Ihailand. FY 1990 var nettoutbetalningama 5,7 miljarder dollar. Under perioden 1986-88 var bankens nettoutlåning i genomsnitt 5 miljarder dollar per år. Detta motsvarar ungefär fjärdedel all en av nettoutlåning till lBRD-låntagare.

Å lnin i r n för IBRD-lån varierar mellan 15 och 20 år beroende på låntagarlandets BNPcapita; den återbetalningsfria perioden varierar samma sätt mellan 3-5 år.

Som nämnts tidigare, går huvudparten Världsbankens utlåning till av finansiering av projekt. Dess anpassningslångivning har dock ökat kraftigt sedan början av 1979.För närvarande gäller att denna inte får överskrida 25 procent av totala IBRDIDA-utlåningen.

Det finns tre sorters lån för strukturanpassning: Structural Adjustment Loans SALs som ges för övergripande ekonomiska syften betalningsbalansñnansiering, Sectorial Adjustment Loans SECALs , som täcker mer begränsade åtgärder och Hybrid Loans består som av en projektdel och en anpassningsdel. Gemensamt är att lånen utbetalas snabbt mot att vissa villkor om förändringar uppfylls. Förändringarna kan gälla: makroekonomisk stabilisering vanligen grundad IMFprogram, inhemsk resursmobilisering via t.ex. reformer inom den finansiella sektorn, effektivisering av ex t offentliga investeringar och liberaliserad handelspolitik. Syftet är att samtidigt med en förbättrad externintem balans öka tillväxten. Ekonomin skall via förändringar i relativa priser och ändrade institutionella förhållanden svara bättre incitament.

Det har visat sig, att anpassning tar längre tid än trott. Att ändra man incitament efterfrågesidan är lättast. Det tar betydligt längre tid, innan utbudssidan reagerar. Man kan dock inte generellt säga, att anpassningslån är mer riskabla än projektlån. Det beror på låntagarlandet.

Behovet av anpassning i skuldländerna har medfört ett ökande i 53marbete mellan ;MF och Världsbanken. Organisationernas aktiviteter sammanfaller nu i större utsträckning i och med att Världsbanken ger struktur- och sektoranpassningslån, medan fonden fäster större vikt vid strukturella reformer. De principer, som reglerar samarbetet, har utvecklats ytterligare under året. Så långt möjligt, söker personalen i de båda organisationerna nå fram till ett gemensamt synsätt medlemsändernas ekonomiska situation och utvecklingsmöjligheter. Samtidigt äger dock vardera institutionen rätt att göra en oberoende analys av låntagarlandets ekonomi.

7 Katalytisk roll inkl stöd till skuldlättnad

Ökningen lån för strukturanpassning har lett till större betoning av en av Världsbankens katalytiska roll, dvs dess förmåga att I flertalet fall år dessa en förutsättning för att anpassningen skall lyckas. Uteblir den katalytiska effekten, skadar det även IBRDs trovärdighet. Bankens beslut att stöda det s.k. Brady-initiativet som syftar till att möjliggöra skuldlättnad innebär, att den katalytiska rollen kan utövas även via nu stöd till skuldlättnad. Grovt sett kan man se en uppdelning av låntagarna i två kategorier: de djupt skuldsatta medelinkomstländerna, som främst kommer i fråga för IBRD-stöd till skuldlättnad från kommersiella långivare, och övriga låntagare som kan räkna med bankens stöd att erhålla nya kommersiella medel. Vissa låntagare dock passar inte in i denna uppdelning: djupt skuldsatta lägre medelinkomstländer, vars skulder är främst till offentliga långivare.

Banken kan fungera som katalysator, därför att den är utvecklingsen institution. Den kan bedöma låntagamas kreditvärdighet annorlunda än finansiella marknader, vars riskhorisont är kortare. Syftet är att mobilisera en större mängd ñnansieringskuldlättnad än som vore möjligt med enbart utlåning. Generellt gäller villkor för att banken skall som åta sig rollen som katalysator: realistiska anpassningsprograrn, marknadsbaserade lösningar, lämplig burden-sharing, bevarande av bankens finansiella ställning samt case-by-casä-principen.

Vad beträffar stöd till skuldlättnad L3Lad1-Lry1Lati1et sägs i kommunikén från Utvecklingskommittén våren 1989, att banken skall reservera en del av anpassningslånentill skuldreduktion. Man skall också undersöka möjligheten till begränsade garantier för skuldländemas

räntebetalningar i den händelse avsevärd skuld skuldtjänstreduktion

därigenom kan uppnås. IBRDs finansiella integritet skall samtidigt bevaras och den traditionella verksamheten inte påverkas negativt.

Senare under våren 1989 antog bankens Executive Board riktlinjer för hur Brady-initiativet skall tillämpas inom banken. Dessa bekräftas i kommunikén från utvecklingskommittén våren 1990.Vikten av att skuldlättnad inte innebär en väsentlig överföring av risk till den offent-

-49-

liga sektorn understryks. Andra låntagare skall inte påverkas negativt. Låntagarlandet måste genomföra en tillfredsställande anpassning. Samarbetet med IMF betonas; samtidigt understryks behovet av självständig bedömning inom respektive institution.

Volymmässigt bestämdes att upp till 25 procent av ett lands anpassningslån över en treårsperiod kan reserveras för skuldminskning alternativt 10 procent av det totala lånebeloppet, där banken i huvudsak lånar till projekt och makroekonomin är acceptabel. Ytterligare resurser på upp till 15 procent av det totala treåriga låneprogranunet kan ges, främst för räntestöd. Detta tak kan överskridas i exceptionella fall, om finansiering sker via omfördelningar inom existerande låneprogram. Totalt får bankens ökade utlåning i samband med Brady-irtitiativet inte överskrida 6 miljarder dollar under de närmaste tre åren FY 1990-92.

Banken skall stöda skuld skuldtjänstlättnad främst via vanlig utlåning och efter godkännande av Executive Board. Garantier för räntebetalningar skall endast användasi exceptionella och starkt berättigade fall. En väsentlig minskning i nuvärdet av framtida skuldtjänstförpliktelser krävs för stöd överhuvudtaget. Om låntagarlandet har fullföljt sitt anpassningsprogram behöver inte samtliga betalningsförpliktelser gentv emot privata kreditorer ha uppfyllts.

Hittills har Mexiko, Filippinerna och Venezuela erhållit medel inom ramen för Brady-initiativet. IBRD har bidragit till skuldlättnad för Costa Rica genom att via ett undantag medge att en del av bankens fordringar på landet skall ha företräde vid betalning.

I juli 1989 antog banken det s k Expanded Co-financing Operations ECO. Avsikten är att via ett utvidgat program för sarnfinansiering främja möjligheterna för länder, som hittills undvikit skuldproblem, att upprätthålla och öka tillträdet till finansiella marknader. Totalt får bankens stöd till ECO inte överstiga 2 miljarder dollar före den första översynen FY 1991.

FY 1990 antogs riktlinjer för användningen av skuldreduktionsfaciliteten för IDA-länder, till vilken 100 milj dollar avsattes av IBRDs

nettoinkomst FY 1989.Syftet är att minska skulderna hos dessa låntagare till kommersiella långivare.

8 Östeuropa

För att stödja övergången till marknadsekonomi i framför allt Östeuropa har en reforrnenhet för socialistiska ekonomier upprättats inom banken. Den täcker dock också in Kina, Laos, Vietnam och ett antal afrikanska länder. Enheten stöderutövar forskning och samordnar arbetet.

Under våren 1990började banken med utlåning till Polen och ett lån för strukturanpassning ingicks med Ungern. Med Jugoslavien har banken ett samarbete sedan 1983. Under FY 1990stärktes landets reformarbete väsentligt. Rumänien har åter blivit aktiv medlem en av banken. Tjeckoslovakien och Bulgarien har nyss blivit medlemmar.

Världsbankens president har uttalat, att bankens lån till Östeuropa beräknas uppgå till 7,5 miljarder dollar de närmaste tre åren.

ESASAF Countries: Quotas

lnmillisznsgtjnas

er Quota Member Quota

hanistan 86.7 Pakistan 546.3 ngladesh 287.5 Rwanda 43.8 in 31.3 st. Kitts Nevis 4.5 tan 2.5 st. Lucia 7.5 ivia 90.7 st. Vincent kina 4.0 Faso 31.6 sao Tomé and Principe 4.0 a 137.0 Senegal ndi 85.1 42.7 sierra Leone 57.9 e Verde 4.5 Solomon Islands 5.0 tral African Republic 30.4 somalia 44.2 d 30.6 Sri Lanka 223.1 horos 4 5 . Sudan 169 7 lbouti . 8.0 Tanzania 107.0 hinica 4.0 Togo 38.4 Guinea

tatorial

-53-

Stand-By, Extended, Structural Adjustment Faculty SAF. and Enhanced Structural Adjustment Facllity

ESAF Arrangements as of December 31. 1990

ål 30W

Svalan Annan innan Iunoov Jungman 0010 31000 90101100

3116-91 nunnan-uu 8.191 1:11.50 Mmmm W110i 10.1999 March 31.1991 NÅN 230.00 Congo August 27.1990 M01 2G. 1992 IN 23.99 C010 6100119 Nøwmbov 20.1909 April 19.1991 146.50 29.30 under 5091011100115 1969 Fwvuaryza 1991 109.90 70.66 515000601 hmm27.1 August 261991 35.60 35.60 Gabon 80910110011511969 March 1091 14. 43.00 32.50 6uy0n0 July13.1990 Jufy 1991 12. 49.50 9.32 Noman: .My27.1990 August 15.1991 30.50 925 Huiolry Much 1990 1A. March 13.1991 159.21 31.94 .Unna Much 211990 May 31.1991 92400 40.90 Juan Jay14,1909 Juuavy 13.1991 00.00 N20 JUN 19W 20. March 31.1991 100.00 51W P00 hv Gamia Apul 1990 Juno 24.1991 26.36 26.36 bland Flbvulvy1990 Much 1991 4. 545.00 191.50 Tnvløad Tobago And Apvil 2111990 March 31.1991 05.00 000011001 12.1990 Much15.1992 94.00 Vuøoolavu Much16.1990 5011101111101 15.1991 460.00 60011006 minimum 1919.90 Marco M0y26.1u9 M0y25.1992 826340 Påminn May 23.1N9 May 22.1992 660. fu-ida J0125.19GB .N17 24.1991 119.20

160111000000110017 | Daewoo: 6.1991 12.66

11011010. 1710 Nummer 23ma Havanna 1991 20.52 inom 9 MOJO kunna J1Iy13.1990 .ilj 12.1993 . 91.52

19.149:

Bilaga 3

lnhaneadknutna Juhani Faculty-caatrtbuuana aa a landa: so. :no

minimala

Amman 3 containrar . Gran: a: Gran: Iqutvalaat .bana

Auatrla 50131- 69 Canada 97 . . . 174 . . . Gilla . J00 Danmark . . . 12 Finland - SO tama L . . . sunny 607 . . . D00 Gnaca no 100 Iaalana 29 Italy i . . . Japan 115 . . . J70 Rana D 1.200 Inuit 52 CS .

bundna . . .S Jl Mhr-h Ialta to . . . Oulu 2 . . . lathund: N . . . L: lenny 75 und Arabia S0 . . . 90 Singapore 116 200 lpaln m inden 23 . . . 260 tunnland v U1 thailand 127 . . . §00 why 16 . . . Dukat Magdu . . . 35 man M6 Inna mâ . . .

fatal

INTERNATIONELLA UTVECKLI NGSFONDEN Gerd Johnsson

Särstudie 2 till Multibiståndskommitténs betänkande Bistånd genom internationella organisationer

Innehållsförteckning

BESKRIVNING Tillkomst Beslutsfattande Stab och arbetssätt Verksamhetens omfattning Mandat och målsättning 6 vägledande principer för kreditgivningen 10 s. 7 Mottagarkrets och omfattning s. 13 8 Sektorinriktning 16 s. l l å 9 Finansiering

s. 17 t

I II. BEDÖMNING 1 IDAs roll i ett bredare perspektiv s. 20 2 IDAs målsättning 24 s. 3 IDAs finansiering s. 28 4 Inflytandet i IDA s. 30 5 SverigeNorden i IDA s. 33 6 Sammanfattande synpunkter s. 40

BILAGOR 9790P1991-03-07UM

I det följande görs en allmän beskrivning och bedömning av Internationella utvecklingsfonden International Development Association, IDA, som är den del av Världsbanksgruppen krediter på som ger koncessionella villkor. De frågor som särskilt diskuteras är hur IDA uppfyller de mål som är vägledande för svenskt bistånd, IDAs roll i det internationella

utvecklingssamarbetet, IDAs finansiering, inflytandepåverkan inom IDA och SverigesNordens relationer med IDA.

BESKRIVNING

:inkomst

Världsbanken The International Bank for Reconstruction and Development, IBRD är IDAs - som moderorganisation se nedan tillkom liksom - Internationella valutafonden The International Monetary Fund, IMF efter andra världskrigets slut. Banken har till uppgift att främja långsiktig tillväxt i medlemsländerna till början som en huvudsakligen bestod av länder i Nord- och Sydamerika samt Västeuropa. Banken skall också bidra till förbättrade levnadsvillkor för fattiga grupper. Bankens utlåningsvillkor då. liksom i var nu. stort sett marknadsmässiga, dvs. i paritet med många kommersiella bankers. Fördelen för medlemsländerna var - och är dock att inget land, fullgör sina - som betalningsåtaganden mot banken, nekas lån på grund av bristande kreditvärdighet.

IBRDS medlemskrets kom snart att vidgas genom att flera länder i Östeuropa och ett växande antal fria stater i Afrika och Asien blev medlemmar.

9790P1991-03-07UM

Många av de medlemmarna hade nya behov och förutsättningar krävde som en ny typ av engagemang och insatser från bankens sida. Under 1950-talet fördes långa diskussioner möjligheterna om att upprätta ett instrument för förmånliga lån till de fattigare länderna. Att det internationella samfundet till sist år 1960 beslutade tillskapa att IDA - International Development Association berodde bl.a. på Indiens växande svårigheter under slutet av 1950-talet, med tilltagande skuldbörda och svåra

problem med livsmedelsförsörjningen.

USA, som alltsedan krigsslutet stått för

lejonparten av biståndet till behövande ; nationer, var en av de främsta tillskyndarna IDA. Man såg av institutionen som ett sätt att få bredare en internationell bördefördelning i

utvecklingssamarbetet. Storbritannien och

Förbundsrepubliken var däremot länge motståndare till att inrätta ett organ räntefria, förmånliga som gav lån eftersom ansåg man att detta skulle försvaga Världsbankens allmänna kreditvärdighet.

Sverige däremot var, liksom övriga Norden 5 och

Nederländerna, pådrivande när det gällde

IDAs tillkomst och man strävade först efter att IDA skulle ge rent gåvobistånd. Som kompromiss enades Världsbanksstyrelsen att IDA skulle förmedla om räntefria krediter 1 i - med en liten administrationsavgift

g

om 0,75 % av kreditbeloppet med 50 års amorteringstid.

Det ursprungliga

I

IBRD har sedemera kommit att utvidgas ytterligare till Vär1dsbanksgrupp för en att möta medlemsländernas behov. År tillkom 1964 Internationella finansieringsbolaget International ; Finance Corporation, IFC vilken i

motsats till de båda andra inte har regeringar utan företag och

banker partners. Vidare r

som har Världsbanksgruppen

också kommit att omfatta de i biståndssamanhang

l

mindre intressanta International Centre for å Settlement of Investment Disputes ICSID och J

Multilateral Investment Guarantee Agency HIGA.

9790P1991-03-07UM

IDA är liksom IFC, ICSID och MIGA öppen - - för alla IBRD-medlemmar har något färre men medlemmar än IBRD 138 i jämförelse med 152 bil. 1. - se I IDA sammanhang delas medlemsländerna i princip upp i s.k. Part I-länder lämnar finansiella som bidrag till institutionen och Part länder II som står som faktiska eller potentiella mottagare av krediter.

2- Beslutsfattande

Liksom i IBRD är högsta beslutande organ en Board of Governors möts vid årsmötena på som höstarna. I guvenörsstyrelsen representeras medlemsländerna vanligen finans-, av planerings- eller biståndsministrar. Dessa ministrar ingår också i den för Världsbanksgruppen och IMF gemensamma utvecklingskommitten, Development Committee, som träffas två gånger år för per att dra upp riktlinjerna i viktigare policyfrågor. För beslut rörande den löpande verksamheten

svarar 22 exekutivdirektörer i en med IBRD gemensam styrelse som sammanträder 2-3 gånger per vecka. styrelsearbetet leds president, av en tillika chef för Världsbanksgruppen, som utses för sex år i taget. Av tradition är presidenten amerikan medan traditionen i IMF är att utse en europeisk ordförande.

Endast sju av styrelsens exekutivdirektörer

representerar ett enskilt medlemsland; USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Kina och Saudi-Arabien. övriga medlemmar som ger mindre bidrag till IBRDIDA i form aktiekapital av och direkt qåvobistånd får gå samman om styrelseposterna. De fem nordiska länderna utser en gemensam representant som väljs på rotationsbasis från vart och ett av länderna för tre år i taget.

Exekutivdirektörerna biträds 4-5 av representanter från det land eller de länder som ingår i den s.k. röst- eller valgruppen.

9790P1991-03-07UM

Några exekutivdirektörer representerar vitt skilda länder, t.ex. Nederländerna, Jugoslavien, Israel och Turkiet. Mindre, fattiga länder, t.ex. de afrikanska, har gått samman i röstgrupper med en gemensam direktör för mer än 20 stater. De formella besluten i bankgruppen om t.ex. riktlinjer för verksamheten och fördelning mellan länder och sektorer samt beslut om enskilda lån och krediter fattas i regel av exekutivstyrelsen. I praktiken har dock bankens ledande tjänstemän inte minst genom sin sakkunskap och genom att de står för mer kontinuitet än styrelsen ett betydande inflytande på verksamheten; det är staben som utarbetar förslag om vilka länder som ska erhålla medel vid olika tidpunkter och det är också staben som föreslår be1oPP sektorer och kreditvillkor.

E 1 h 0

IDA har en med banken gemensam stab om ca 6 000 personer av vilka ca 100 är nordbor. Det finns alltså ingen separat organisation för IDA i motsats till vad som är fallet för såväl IFC som för MIGA och ICSID. IBRDIDA är i huvudsak organiserad efter regional indelning med fyra stora geografiska områden: Asien, Afrika, Europa Mellanöstern - - Nordafrika samt Latinamerika och Karibien. Fackkunskap rörande t ex miljö, utbildning m.m. finns både inom dessa regionala enheter och i centrala övergripande funktioner. Utöver de operativa enheterna finns bl.a. större enheter för forskning, planering och utvärdering. Många tjänstemän arbetar både med frågor som rör IDA och sådant som rör IBRD. t.ex. om de ägnar sig åt regioner eller frågor så som utbildning m.m. vilka rör båda organisationerna. Förutom huvudkontoret i Washington för hela bankgruppen så finns ett Europakontor i Paris, ett kontor i Geneve och ett i Tokio, två regionalkontor

9790P1991-03-07UM

i Afrika och ett i Asien samt landkontor i 46 u-länder. kontoren är i regel mycket små med bara en eller ett par tjänstemän.

som förstärkning till de fasta kontoren sänder bankgruppen årligen ut ett mycket stort antal besök missioner i låntagarländerna. Syftet med dessa är bl.a. att följa upp tidigare lån och krediter samt att analysera behov och förutsättningar rörande nya medelsöverföringar.

Medan Värlsbanksruppen till en början huvudsakliga arbetade på egen hand har den över åren övergått till att samarbeta med så vitt skilda institutioner IMF, som olika FN-organ, enskilda givarländer och enskilda organisationer. På detta sätt har man kunnat mobilisera både betydande mängder kapital och kunskap.

IDA ger förmånliga krediter på närmast gåvovillkor till ett land för att möjliggöra vissa investeringar eller viss import. Valet av vad som skall finansieras med krediterna görs gemensamt av landet och IDA. Beloppen på krediterna understiger sällan USD 20 milj. - genomsnittet ligger på USD 50 milj.

Tidsåtgången från det att en insats identifierats och till den slutförts är ofta tio ca år dvs. ungefär som för IBRD.

1. Identifikation av projekt, val, 2 år förberedelser, design

2. Appraisal studier 12 år

3. Förhandlingar med låntagaren. 3 mån Styrelsegodkännande

4. Genomförande och supervision upp- 6 år handling m.m. tar tid

5. Ex-post utvärdering år 1

:979OP1991-03-07UM

Projektberedningen tenderar nu ta längre tid än förr, eftersom IDA gör en bredare analys omfattar som en rad icke-finansiellaekonomiska frågor, såsom miljöhänsyn, sociala mönster, kvinnors roll etc. Man arbetar också alltmer genom landets experter och egna konsultbolag än genom utländska experter. Detta ses bl.a. som ett led i IDAS satsning på uppbyggnad av mänskliga resurser. IDA har under åren i genomsnitt finansierat ca 35 % av den totala kostnaden för de projekt och insatser som krediterna givits för. Generellt sett tar man en större andel av den utländska kostnaden ca 23 - mot ca l5 av den lokala. I de allra fattigaste länderna står IDA för uppemot 90 % av projektkostnadens utländska del.

4. erksamhetensgmfattning

IDAs kreditgivning har expanderat kraftigt över åren från ett startkapital 1960 USD 1 miljard till om ca USD 16 miljarder för treårsperioden 1990-1992. se tabell 1 nedan IDA har under sin nu 30-åriga verksamhet utfäst krediter till ett värde av ca USD 53 miljarder, dvs. över 300 miljarder kronor. Detta kan jämföras med t.ex. det totala svenska biståndet bilateralt och multilateralt som under samma period varit mindre än 13 av detta. Under IDAS budgetår 198990 kontrakterades ca g 100 krediter på totalt ca USD 5 miljarder dvs. 2,5 § gånger storleken den svenska biståndsbudgeten. N av Samma år uppgick IBRD-lånen till usn 15 miljarder. ca Antalet länder som fick IDA-krediter uppgick

till 40 vilket varit regel hela

ca - under N 1980-talet. Sammanlagt har mer än 80 länder erhållit krediter alltsedan IDAs tillkomst. v IDAs resurser och Sveriges bidrag under åren framgår av tabellen nedan milj. USD, avrundade belopp

97901991-03-07UM

I§h§lll i mi1j.USD

Till detta kommer extra påfyllnad en om nära USD 2 miljarder 1983 Plus bidrag till den s.k. Afrikaciliteten om USD 1 840 milj.

5 1 1 1 u l .

Syftet med IDA skulle främst att finansiera vara sådana insatser länder inte som kunde räkna med att få snabb, kommersiell avkastning på, men vilka ändå ansågs väsentliga för en gynnsam utveckling. Det hade nämligen visat sig att många länder varit obenägna att ta lån från Världsbanken IBRD för att finansiera t.ex. utbildning, sanitet och vattenförsörjning bland fattiga grupper. Dessutom fanns det ytterst små möjligheter att finansiera sådant genom ; kommersiell upplåning.

IDAs syfte var alltså ursprungligen att

finansiera långsiktiga satsningar i olika u-länder - gagsett ländernas inkomstnivå.

Vidare skulle IDA gggggingza givarbiståndet och mobilisera nya givare. syftet med IDA var dessutom att bidra till en gggglitigezing biståndet. av . Det blev så småningom uppenbart att IDAs Q begränsade måste medel fördelas efter hård

E

prioritering. På tillskyndan främst givarna av valde man att i första hand använda för resuserna en begränsad krets länder än av snarare att ge alla länder mindre resurser. Endast de fattigaste

9790P1991-03-07UM

länderna blev därmed berättigade till IDA-krediter. Man enades vidare om ytterligare tre grundkriterier för utlåningen: länderna skulle ha låg kreditvärdighet och svårt att låna på den öppna, kommersiella marknaden, de skulle föra en förtroendegivande ekonomisk politik och ha lämpliga projekt och insatser för IDA att finansiera. Kriterierna skulle om de helt följts uteslutit Indien och Pakistan från IDA eftersom dessa båda länder var kreditvärdiga trots att de har en BNP per capita som innebär att de klassificeras som fattiga. Indiens och Pakistans politiska styrka och dominans i u-landskretsen var mycket påtaglig vid IDAs tillkomst bl.a. inom den mycket aktiva och inflytelserika non-aligned-rörelsen. Med hänsyn till detta och till att det var just Indiens kris som i hög grad låg bakom upprättandet IDA, så godkändes av som en kompromiss både Indien och Pakistan som s.k. blend-länder vilket innebar att de i motsats till alla andra medlemmar både erhöll lån från IBRD ggn krediter från IDA. Folkrepubliken Kina blev inte medlem i banken förrän år 1980 men kom då, liksom Nigeria av samma skäl som Indien och Pakistan, att ingå i blend-kretsen.

v.. 1 1 i .n i E.. I :il .vn.

Under IDAs första decennium planerades kreditgivningen mest efter en beräkning av vilka varor och tjänster som behövde upphandlas för att genomföra t.ex. ett dammbygge. Detta ledde till att IDA i början av 1970-talet, liksom banken, kritiserades för att försumma icke-ekonomiska kriterier i sin planering och bedömning och för att finansiera inköp av utrustning utan att se till helheten. Under president McNamara, som satte stark prägel på banken åren 1968-1981, försköts bankens och IDAs focus mot ett mer integrerat synsätt i linje -

9790P1991-O3- 07UM

med den tidens biståndsdebatt. Sociala frågor och fördelningspolitik kom också i förgrunden.

Beträffande inriktning och arbetsmetoder torde den största förändringen av IDAs verksamhet ha rört andelen projekt- och sektorlån i relation till program- och anpassningslån. IDA gick i likhet med bl.a. Sverige och UNDP över från ett projekt- till ett mer landinriktat bistånd under 1960och 1970-talen. Alltsedan början 1980-talet av har s.k. strukturanpassningskrediter Structural Adjustment Credits, SACS tagit i anspråk växande en andel av IDAs resurser och år 1989 utgjorde dessa ca 25 % av IDAs totala kreditgivning. SACs har b1.a. lett till att IDAs kreditgivning för investeringar minskat i motsvarande mån ett faktum - som många bekymrats över. Även om inte andelen anpassningskrediter snabbt utbetalda krediter som stöd till länders betalningsbalanser, vilka för ges att underlätta ekonomiska reformer överstigit 25 % av IDAs samlade kreditgivning så har krav på anpassning och reformer kommit att influera stora delar av IDAs sektor- och projektkrediter. Under 1990-talet kommer troligen human capital formation och miljö frågor att bli med ökad betydelse för IDAs kreditgivning.

SACs tillkom för att bistå länder som drabbades av skuldkrisen. De har alltmer kommit att utformas i samarbete med IMF som under 1980-talet kraftigt utvidgat sin verksamhet i låginkomstländerna, särskilt genom tillkomsten av SAFESAF, Enhanced Structural Adjustment Facility, flerdubblade som IMFs resurser för de fattigaste länderna. SACs har stora beröringspunkter med svenskt importstöd och betalningsbalansstöd.

Trots att IDAs krediter till stor del inte bara gått till fattiga länder också utan till fattiga grupper inom dessa, har IDA, i likhet med flertalet andra givare, haft svårt att formulera någon direkt fattigdomsinriktad strategi. Man har dock vid flera tillfällen framför allt på nordiskt initiativ - -

9790P1991-03-07UM

genomfört en rad analyser av vilka grupper som är fattiga i olika regioner i syfte att kunna nå just dessa grupper och man har redovisat vilka krediter som särskilt nått och inriktats på fattiga grupper. 1988 genomfördes på initiativ president Conable av en utredning av hur både IBRD och IDA i ökad utsträckning skulle kunna nå de fattiga grupperna. Sedan denna Poverty Task Force lade fram sin rapport sommaren 1988 har banken laborerat med olika nya arbetssätt. Man arbetar nu på en uppföljning till 1990 års World Development Report, i vilken en strategi presenteras för mer effektiv fattigdomsbekämpning. Avsikten är att både IBRD och IDA under 1991 skall införa nya riktlinjer och procedurer för att mer effektivt kunna nå de fattiga i klientländerna. Varken IDA eller bankgruppen i stort har heller haft någon strategi för att nå kvinnor och förbättra kvinnors ekonomiska villkor. Det hindrar inte att man sedan slutet av 1970-talet har en betydande ambition att inrikta fler lån och krediter på kvinnor, bl.a. inom jordbruk, utbildning och hälsovård också men inom industri och handel. Ca 14 av bankgruppens insatser inriktas nu explicit på kvinnor. Sverige och större delen av givargruppen inom IBRDIDA har varit pådrivande när det gällt ökade satsningar på kvinnor och diskussionen har under många år förts mellan SIDA och bankens kvinnoenhet. Bankgruppen strävar nu : . alltmer efter att ge ökat stöd till kvinnorna som står för merparten produktionen inom det av f afrikanska jordbruket. Kvinnorna utpekas också

numera i

ofta, bl.a. i Världsbanksgruppens uppmärksammade 1 långtidsstudie om Afrika, som den grupp som, genom sin nyckelroll inom jordbruket, skulle kunna skapa P den tillväxt som behövs för en förbättrad framtid i Afrika. Sedan 1987 drivs inom banken ett särskilt initiativ för kvinnofrågor. Initiativet håller på att lämna försökstadiet och de lärdomar som dragits av verksamheten under de första åren skall nu integreras E

9790P1991-03-07UM

i bankens löpande verksamhet. Enligt de aktuella planerna skall detaljerad en mer strategi för bankens stöd till kvinnornas roll i utvecklingen utarbetas under de närmaste två åren. Inriktningen på en viss kreditprofil i ett land har i sista hand avgjorts i samråd med kreditmottagarlandets regering. Dessa regeringar torde överlag under 1980-talet snarare ha prioriterat tillväxt än satsningar på svaga grupper och regioner. Detta hänger givetvis ihop med ett problem som tenderar drabba allt utvecklingssamarbete, nämligen svårigheterna att nå grupper som lever utanför penningekonomierna. Den allmänna politiken tycks för övrigt ha vägletts att först av man önskat låta kakan växa för att sedan ha utrymme för en fördelning.

M2Ltagarkretsimuismmattning

vid IDAs tillkomst 1960 stod Folkrepubliken Kina utanför det internationella utvecklingssamarbetet och flera länder i Afrika och Asien hade ännu inte blivit självständiga stater. första IDAs klientkrets såg därför markant annorlunda ut än idag. Bland mottagarna märktes bl.a. Turkiet, Chile, Syrien och Sydkorea.

Sammantaget har under åren 87 länder erhållit krediter från IDA se bil. 2. Mottagarkretsen växte särskilt snabbt under 1960och 1970-talen genom att de nya självständiga staterna sökte sig in i det internationella samarbetet, både till FN och Världsbanksgruppen. Antalet länder som erhåller krediter är för närvarande år, ca 40 per dvs. ungefär lika många som de medelinkomstländer som lånar ifrån IBRD. År 1968 beslutade IDAs styrelse att IDA-krediter endast skulle beviljas länder med en BNPcapita om högst USD 300 i 1968 års USD. Inflationen har resulterat i att gränsen justerats till USD 580 i 1937 års USD.

97901991-03-07UM

Indien med sin stora befolkning skulle, om man tillämpat principen om lika stora IDA-beviljningar per capita till alla länder, ha kommit att ta i anspråk en mycket stor del av IDAs resurser. Styrelsen satte därför ett tak så att Indien skulle få högst 40 % av IDA-krediterna. Gränsen för det näst folkrikaste medlemslandet Pakistan som då också omfattade nuvarande Bangladesh sattes till 12,5 %. Vid IDAs tillkomst befann sig flertalet afrikanska länder fortfarande i inledningsskedet av sin frigörelseprocess. Detta torde vara den främsta förklaringen till att Afrika under tidigt 1960-tal enbart erhöll ca 10 % av IDAs resurser. Under 1970-talet ökade andelen till ca 25 %. Efter FNs beslut 1986 om en särskild internationell satsning på Afrika beslöts att andelen skulle öka till mot upp hälften av IDAs resurser. Förutsättningen dock var att länderna genomförde ekonomiska reformer inom ramen för s.k. strukturanpassningsprogram. § Tonvikten på Afrika har markerats ytterligare genom VärldsbankensIDAs särskilda Afrika-program special Program of Assistance, SPA inleddes som 1987. Under detta program har drygt USD 6 miljarder mobiliserats för omedelbara insatser i skuldtyngda, fattiga länder i Afrika. Ett enskilt lands kredittilldelning från IDA kan variera kraftigt från år år N 1 till eftersom det delvis är något av en tillfällighet kredit beviljas om en ett visst budgetår eller ett annat. Något direkt landramssystem förekommer inte men tilldelningen bestäms på E grundval av behov, tillgänglighet på bra projekt hänsyn 3 och till bl.a. landets befolkningsstorlek och utvecklingspolitik.

97901991-03-07UM

Nedan anges de största kreditmottagarna över

aren:

Tabell 2

1. Indien 6. Ghana 2. Kina 7. Tanzania 3. Bangladesh 8. Kenya 4. Pakistan 9. Etiopien 5. Egypten 10. Nepal

Fem av de tio länder får från som mest krediter IDA är samtidigt huvudmottagare av svenskt bistånd. I flera afrikanska länder är det svenska bilaterala biståndet och än - mer det samlade nordiska betydligt stärrg än IDA-krediterna. Många länder som ursprungligen fick IDA-krediter har haft god ekonomisk tillväxt och graduerat från IDA, dvs. de har uppnått BNP en per capita som överstiger USD 580 i 1987 års penningvärde och därmed blivit för rika för att få krediter. Totalt hade 27 länder av detta skäl fått gå över till IBRD-lån år 1989. Att 1980-talet varit besvärligt för de fattigaste u-länderna framgår av att inga länder graduerát från IÖA sedan 1984. Däremot har nya länder kvalificerat sig, vilket ökat konkurrensen om resurserna. Nigeria har sålunda kommit in i IDA-kretsen och nyligen förklarades Honduras berättigat till krediter. Nicaragua väntas kunna få IDA-medel så snart landet betalat sina förfallna skulder till IBRD. Även Vietnam blir en IDA-mottagare när långivningen förväntas nu komma igång efter ett mer än 20 år långt avbrott möjligen första halvåret 1991.

979OP1991-03-07UM

Tabell 3

IDA Utfästelser reqionsvis 1961-1999 i %

§1-7g 71-75 77-52 53-29 Sydasien 63 55 60 42 Indien 45 39 38 21 Bangladesh 9 9 10 -

a 5 12 Afrika söder om Sahara 16 2 26 42 Nordafrika och Mellanöstern 8 10 7 1 Latinamerika 5 3 2 3 Tgtalt 1 1 1 10

Hur kreditutfästelserna fördelar sig på olika sektorer framgår av bil. 3. Afrikas andel av IDA har ökat från ca 10 % 1960 till 4550 % 1990. Därmed har framför allt Indien och Pakistan fått minskade andelar. Folkrepubliken Kina som kom in medlem först 1980 som har aldrig behövt vidkännas någon minskning sin av andel på ca 12 % däremot ett totalstopp i - men utlåningen efter massakern på den himmelska fridens torg.

8. Sektgrinriktning

IDA användes som ursprungligen avsetts inom sociala sektorer. Än mer. i enlighet med låntagarnas önskemål, gick dock krediterna till produktiva mer satsningar. Eftersom det var de fattigare, ofta mindre industrialiserade länderna som lånade från IDA innebar produktiva investeringar vanligen sådant som rörde jordbruket. Ca 13 av organisationens krediter gick under 1960- och 1970-talen till jordbrukssektorn. Detta kan jämföras med en dryg femtedel av IBRDs utlåning till rikare u-länder,

9790P1991-03-07UM

vilka mer använt lån från Världsbanksgruppen för att finansiera sin infrastruktur 42 8 av lånen mot 30 % av IDA-krediterna.

Den andel av IDAs krediter gått som till urbana satsningar i storstädernas slum har ökat markant över åren. Skälen till detta är att befolkningarna i städerna i u-länderna ökat 2-3 gånger snabbare än ländernas totala befolkningar.

9. Finansieringen

IDAs kapitaltillgångar uppgick ursprungligen till USD 1 miljard. Medlen erhölls via gåvobistånd från 17 givare. USA stod för 40 k och Storbritannien för 19 S. Sammantaget svarade alltså dessa två länder för 35 av de totala bidragen till IDA. Det blev snabbt klart att IDAs begränsade

resurser inte kunde räcka länge. Från

Världsbankssammanhang var medlemsländerna vana vid att fylla på med nytt aktiekapital. Inom banken IBRD var återbetalningstiden år ca 17 att jämföras med 50 år, varför banken snabbare fick tillbaka utlånade medel.

Redan 1964 blev det dags för första en påfyl1nad IDAs av resurser. Denna kom att följas av nya givaråtaganden ungefär vart tredje år. Flertalet av påfyllnaderna kom fr.0.m. 1970-talet att innebära markanta realökningar IDAs av resurser, ofta om 10-12 8. Undantag var dock de sjätte och sjunde påfyllnaderna i krisens år kring decennieskiftet 1979-1980. Den låga IDA 7 kom dock att kompletteras genom upprättandet av den s.k. Särskilda

Afrikafaciliteten Special Facility for Sub-Saharan Africa åren 1985-1989.

vid IDAs tillkomst 1960 hade givarna tagit en andel som motsvarade deras kvoter i IMF. Denna återspeglade i sin tur ländernas relativa ekonomiska styrka.

9790P1991-03-07UM

Sveriges kvot i IMF har under åren legat tämligen konstant kring 1 %. Med detta som utgångspunkt kom Sveriges första andel av IDA att utgöra drygt l %. Redan vid den första påfyllnaden uppstod en diskussion om att ändra fördelningsnyckeln. Storbritannien önskade sänka sin andel med nära 5 %. Det utrymme som därmed uppstod kom att upptas av bl.a. Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Frankrike, Japan och Sverige. Frågan fördelningsnycklar återkommit om har i alla de totalt nio påfyllnadsförhandlingar som förekommit. Vid varje omförhandling har mellan t 3 och 9 % av andelarna bytt ägare. Generellt sett har USA och Storbritannien minskat sin andel medan de ekonomiskt allt starkare länderna Förbundsrepubliken och Japan istället ökat sina. Både USA och Storbritannien har i stort sett halverat sina andelar av IDA på 30 år. Vid den senaste, nionde påfyllnaden tog USA 22 % vilket ca ändå är avsevärt mer än de ca 17 % USA har av Världsbankens IBRD aktiekapital. Nya bidragsgivare till IDA har tillkommit under åren. Det gäller särskilt länder inom OPEC-kretsen, vilka för första gången medverkade vid den femte påfyllnaden 1977, dvs. vid tiden för diskussionerna om en ny internationell ekonomisk världsordning. De stora givarna inom OPEC-gruppen har varit Saudi-Arabien och Kuwait. Till följd av sjunkande oljepriset har OPEC-länderna sänkt sin ursprungligen tämligen höga andel i IDA. Detta har något kompenserats att av nya givare tillkommit, bl.a. Turkiet, Polen samt Brasilien rikare och flera u-länder vilka för övrigt fortfarande lånar av IBRD. Därigenom har alltså även u-länderna skaffat sig en möjlighet att påverka IDA-förhandlingarna. Sammanlagt uppgår antalet givare till IDA 1990 till 32 stycken mot 17 i ursprungsskedet.

97901991-03-07UM

Sveriges andel har varierat över åren. Andelen

var som minst vid IDAS tillkomst med 1,33 % och 2,01 % vid den första påfyllnaden. Sedan ökade den markant till 4,18 % vid den tredje påfyllnaden.

Fram till och med den sjätte påfyllnaden

var andelen mellan 3 % och 4 %. vid den sjunde, åttonde

och nionde påfyllnaden tog Sverige ca 2,5 8 av andelarna 2,62 % år 1990.

Övriga Nordens andelar har också varierat, något men mindre är de svenska. Danmark har tagit

1-2 %, Norge runt 1 2, Finland 0,5 % ca och Island - som inte deltagit i alla påfyllnader - ca 0,3 %. En tumregel är att Sverige stått för ungefär lika mycket som övriga Norden sammantaget.

Förändringarna över åren vid de olika

påEyllnadsförhandlingarna

framgår av tabellen nedan:

Tabgll 5 z i i1

sveriges, USAs, Japans och Norges andelar vid

LQA-gáfyllnagerna

Sverige USA Japan Norge

IDA initialbidrag

1 Vid IDA 8 Japan gav extrabidrag motsvarande ca 4 % och vid ytterligare IDA 9 ett som motsvarade 2-3 %

19790P1991-03-07UM

Bidragen till IDA utställs i form av växlar från givarna som IDA drar på i takt med att organisationen behöver pengarna. Den långsamma utbetalningstakten gör det också i många fall lättare för givarna att gå med på stora påfyllnader. Danmark t.ex. tar i sina budgetar bara upp det belopp som faktiskt betalas ut till IDA vilket är ca 10 % per år av det totala belopp beviljas vid påfyllnadsförhandlingen. som Sverige däremot tat upp hâlâ utfästelsen i budgeten. Därmed skapas ett dolt budgetutrymme som ger Sverige Riksbanken ränta på kapitalet innan det utbetalas. IDA har nu förhört sig om möjligheten att något öka på utbetalningstakten på bidragen från samtliga givare. Några givare bl.a. Belgien har gått med på detta.

11 BEDÖMNING

1.1DA5r91li_§tt_hreda1sLr@1§2ektiz

IDA är en särskilt viktig källa för överföringar av koncessionella medel till de fattigaste länderna, inte bara i kraft av sin omfattning utan också mot bakgrund av att över hälften av allt bilateralt bistånd kanaliseras till de rikare medelinkomstländerna. Generellt sett har IDA mycket starkt stöd av det internationella givarsamfundet vilket bl.a. manifesterades i samband med den nionde påfyllnaden av IDA år 198990. IDA står idag för över 40 % av samtliga multilaterala biståndsöverföringar till u-länderna. IDA stod trots sina stora överföringar 1989 i genomsnitt för bara 2 % av de totala investeringarna i låginkomstländerna. I vissa afrikanska länder finansierar dock IDA upp mot 5 % av de totala investeringarna.

97901991-03-07UM

IDA skulle ha kunnat erhålla ännu mer biståndsmedel lyckats erhålla om man de medel som givarna gav till IMF hösten 1987 när ESAF tillkom. Inom givarkretsen påpekas emellanåt att de delar av ESAF som kommer från olika biståndsbudgetar istället borde ha anslagits som extrabidrag till IDA för insatser i skuldtyngda fattiga länder. På detta sätt skulle länderna erhållit längre krediter 40 år än - de 10-åriga som erhålls ESAF. gick genom Nu banken miste om dessa medel, kanske delvis beroende på att man inte var lika aktiv i sin resursmobilisering som den nytillträdde IMF-chefen. Det är emellertid osannolikt att de stora ESAF-finansiärerna skulle ha varit villiga att i stället satsa sina på pengar IDA. Därtill fäste man alltför stort avseende vid IMF-konditionaliteten. Nu blev bankgruppens svar på ESAF istället det särskilda Afrika-programmet, SPA. Därigenom sökte banken återta initiativet rörande insatserna till förmån för de fattigaste länderna i Afrika. VärldsbankensIDAs roll har förstärkts under de senaste decennierna främst genom att institutionerna skaffat sig en både bredare och djupare kunskap om såväl ekonomiska sociala och politiska som problem inom klientkretsen. Inte minst skuldkrisen och satsningarna på strukturanpassningsprogram vilka för övrigt succesivt förändrats över åren - har givit bankgruppen en allt viktigare roll, både visavi mottagarna och givarna. Detta gäller både pâ fältet och centralt genom de s.k. konsortiemöten som bankenIDA anordnat sedan början på 1960-talet. Idag finns ca 50 konsultativa grupper för biståndsmobilisering och -samordning, vilka i huvudsak avser IDA-länder. Nära hälften länderna av finns i Afrika. Tillkomsten av IBRDIDAs särskilda afrikaprogram, Special Program of Assistance for Africa SPA, har förstärkt denna koordinerande funktion. Inom programmet mobiliserar och samordnar banken betalningsbalansstöd till särskilt hårt skuldsatta låginkomstländer i Afrika söder om

9790P1991-03-07UM

Sahara, vilka genomför ekonomiska reformprogram. En grupp bilaterala givare möts regelbundet under ordförandeskap av bankensIDAs Afrikachef. IBRDIDA tillhandahåller ekonomisk analys och uppskattningar av finansieringsbehoven, varefter det överenskommes vilka finansieringsåtaganden man skall söka åstadkomma. Denna typ samverkan med bilaterala av biståndsgivare ses som en modell för hur sådant samarbete framgångsrikt skulle kunna genomföras även i andra regioner. Eventuellt kan liknande typer av program komma att bli akutella för vissa delar av Asien samt Centralamerika. Generellt sett kan VärldsbankenIDAs relationer med IMF, regionalbankerna, FN och bilaterala givare betraktas som goda och på vissa områden är de tämligen omfattande, både inom ramen för traditionella projektinsatser och genom strukturanpassningsprogram, och regleras ibland i formella avtal. Relationerna med folkrörelser och andra enskilda organisationer i u- och i-länder har alltsedan IDAs tillkomst överlag också varit goda. Under 1980-talet tilltog dock kritiken mot bankgruppen från många organisationer som ansåg att bankenIDA alltför ensidigt prioriterade tillväxtaspekter och ibland satsade på projekt av miljöfarlig karaktär. Banken har nu börjat bygga upp ett bättre förtroende i förhållande till de enskilda organisationerna både genom sin ökade medvetenhet och kompetens på miljöområdet och i direkta och organiserade överläggningar med olika organisationer. Detta får anses som mycket viktigt för bankgruppens verksamhet på fältet och dess förmåga att i olika få r givarländer politiskt och ekonomiskt stöd, bl.a. § vid olika påfyllnads- förhandlingar. 1 Bankgruppen har en fackkompetens som med både nationella och internationella mått mätt är i imponerande, särskilt vad avser analys och planering. N Detta bidrar till att banken ibland kan upplevas som något av en storebror i det multilaterala arbetet

9790P1991-03-07UM

och som något överlägsen i sin attityd gentemot mindre aktörer. Problemet torde bl.a. hänga ihop med att banken med sin stora bredd anser att andra intressenter har ett begränsat och alltför snävt synsätt. Möjligen kan det också vara så att yrkeskategorin ekonomer inte efter förtjänst uppskattar fackfolk med en annan typ av kunnande. Betydande ambitioner har märkts på miljöområdet där bankenIDA spelar en ledande roll i förberedelserna för upprättandet av en Global Environment Facility. Här har det kommit till en viss kompetensstrid rörande rollfördelningen mellan banken, UNEP och UNDP.

Bland de regionala utvecklingsbankerna har det hittills varit framför allt den Asiatiska utvecklingsbanken kunnat som utmana Världsbankens ledarskap och i många fall tack vare billigare lån och tillgång till gåvomedel för projektförberedelser framgångsrikt lyckats konkurrera med den större institutionen. På sikt kan ett liknande förhållande möjligen komma att uppstå mellan VärldsbankenIFC och den nyligen etablerade Europeiska Utvecklingsbanken, European Bank for Reconstruction and Development, EBRD. Många duktiga tjänstemän inom FN och

regionalbankerna går över till Världsbanken som erbjuder högre löner och ofta mer intressanta arbetsuppgifter och bättre karriärmöjligheter.

Bankens relativa styrka i förhållande till FN riskerar därför att förstärkas ytterligare på sikt. Det är angeläget att Sverige och Norden stöttar det väl fungerande samarbete äger som rum mellan t.ex. banken och FN så att de olika institutionernas glika fördelar utnyttjas bäst.

97901991-03-07UM

2 :E n .

I detta avsnitt görs ett försök att analysera IDAs verksamhet i relation till de svenska biståndspolitiska målen, dvs. höja att de fattiga folkens levnadsstandard, preciserat i de fem delmålen 1 ökad tillväxt, 2 ekonomisk och social utjämning, 3 ekonomisk och politisk självständighet, 4 demokratisk samhällsutveckling och 5 god hushållning begränsade av naturresurser och miljö. Grunden för IDAs verksamhet fastställs dels i stadgan Articles of Agreement antogs 1960, som dels i s.k. kriterier för utlåningen slogs som fast i samband med IDAs tillkomst. Varken mål eller kriterier har ändrats under åren men tyngdpunkten har förskjutits - i likhet med hur svensk biståndspolitik varierat under senare decennier i takt med att lärdomar dragits. nya I IDAs stadga slås fast att världssamfundet har ett gemensamt intresse av att främja utvecklingen i u-länderna och att det därför är angeläget att lämna bistånd. Syftet för IDA anges i stadgan vara att främja ekonomisk utveckling, höja produktiviteten och höja levnadsstandarden i mindre utvecklade områden inom IDAs medlemskrets, som komplement till de insatser som görs genom Världsbanken. Vid sidan av dessa målsättningar har Board of Governors slagit fast och senare vid upprepade tillfällen bekräftat fyra grundläggande kriterier för kreditgivningen IDA: genom 1. Fattigdom: länderna som får krediter skall ha en inkomst per capita om högst USD 580 i 1987 års USD. 2. Kreditvärdighet: landet skall lida anses av en bristande kreditvärdigt, dvs. ha svårt att låna på den öppna marknaden. 3. Ekonomisk politik: landet skall föra god en utvecklingspolitik.

97901991-03-07UM

4. Projekt m.m.: det skall föreligga lämpliga

insatser för IDA att finansiera.

som framgår av ovanstående förstärker delar av målen och kriterierna varandra. samtidigt finns det en risk att de till vissa delar inbördes är svåra att förena. Det kan t.ex. svårt vara att kombinera produktivitetshöjning med satsningar i mindre utvecklade områden där just grundläggande

utvecklingsproblem ofta blockerat ett effektivt resursutnyttjande. Liknande problem finns givetvis

inom det svenska biståndets ambitioner åstadkomma att både tillväxt ggn utjämning.

IDAs två första mål, utveckling och höjd produktivitet, ligger väl i linje med tillväxtmålet inom svensk biståndspolitik. IDAs tredje mål markerar att man i första hand riktar sig inte mot fattiga länder utan fattiga områden - dvs. grupper i enskilda länder. Därmed har IDA liksom Sverige i

praktiken ett utjämningsmål.

De fyra grundläggande kriterierna för IDAs kreditgivning kan också sägas ligga väl i linje med de svenska biståndspolitiska målen.

Fattigdomskriteriet förstärkt - av kreditvärdighetskriteriet är dock - mer vägledande för IDA än för det svenska utvecklingssamarbetet; således ingår länder som har eller har haft BNP en per capita dubbelt så stor IDA-ländernas som i kretsen av svenska huvudmottagare t.ex. Nicaragua och Zimbabwe.

Det tredje IDA-kriteriet rörande ekonomisk politik har tolkats olika under åren men genomgående haft innebörden av öppen, fri en marknadsekonomi med liten statlig reglering. Under 1970-talet var dock IDAs krav på den ekonomiska politiken begränsade eftersom man vid denna tidpunkt hyste ett grundläggande förtroende för att u-länderna gjorde riktiga prioriteringar. Under 1980-talet, när uppmärksamheten inriktades på mer bristerna i u-ländernas politik, förstärktes kraven på en god

97901991-03-07UM

performance högst väsentligt. Man betonade alltmer att det var fruktlöst att satsa på enskilda projekt och investeringar om en reglerad prispolitik förvrängde marknaden och om en stor statlig sektor slukade en orimligt stor del av de tillgängliga resurserna. Denna inriktning med krav på att marknaden och inte ineffektiva, tungrodda statsapparater skall styra utvecklingen stämmer överens med vad Världsbanksgruppen generellt förordat under alla år. Tankarna fick som bekant mycket stor genomslagskraft under 1980-talet, först i Västeuropa och icke-socialistiska länder i hela världen och sedan till sist, i decenniets slutskede, också i Östeuropa. I IDAs definition av god ekonomisk politik och performance ligger inte bara krav på en tillväxtinriktad politik utan också krav på en politik som gynnar fattiga grupper. Norden underströk detta med kraft under de övergripande diskussionerna vid den nionde IDA-påfyllnaden. IDAs styrelsediskussioner har bl.a. på nordiskt initiativ alltmer kommit att inriktas på miljöfrågor och verksamheten utformas alltmer med hänsyn till ett långsiktigt utnyttjande av natur och miljö. I detta syfte har Världsbanksgruppen kraftigt förstärkt sina personal- och forskningsresurer på miljöområdet. IDA har, liksom Sverige, i praktiken därmed kommit att föra in ytterligare ett delmål för verksamheten, nämligen miljömålet. Engagemanget på miljöområdet å kommer att accentueras ytterligare under 1990-talet. När det gäller faktisk tilldelning av krediter I : är fattigdomskriteriet det dominerande. Krediterna ges alltså i första hand till länder med en BNP per capita under USD 580 i 1987 års USD. Inom denna grupp av fattiga länder premieras de som för en ekonomisk politik som överensstämmer med styrelsemajoritetens tolkning av en god performance. I länder som för en i bankensIDAs ögon oansvarig politik t.ex. Sudan, - Etiopien och Zaire bibehåller IDA enbart ett -

9790P1991-03-07UM

program på minimi-nivå ett s.k. core-program som bl.a. inriktas på rådgivning.

Som framgår av ovanstående överensstämmer IDAs mål tämligen väl med de är vägledande som för svenskt utvecklingssamarbete. Sverige har också åren under deltagit aktivt i diskussionen tolkningar om och betoningar rörande IDAs målsättningar påverkat och organisationen i en riktning stämt som med svenskt biståndstänkande. Eftersom står IDA öppen för alla fattiga länder finns det emellertid vissa undantag från den biståndspolitiska överensstämmelsen. Ekonomisk och politisk självständighet åberopas

t.ex. aldrig som mål för kreditgivningen. är Det dock troligt att kreditgivningen de facto främjar sådan

självständighet vilket överenstämmer - med den grundläggande tanken bakom IDAs tillkomst, nämligen att en stark multilateral kanal för förmånliga

krediter skulle främja avpolitisering biståndet. en av Någon motsvarighet till det svenska

demokratimålet åberopas inte alls i IDA-sammanhang, vare sig i stadga eller kriterier. Däremot har flera givare, inte minst USA, åberopat demokratimâlet och kränkning av mänskliga rättigheter när man motsatt sig utlåning till t.ex. Etiopen och Vietnam. En sådan argumentation strider mot IDAs stadgar övriga och formella överenskommelser, vilka utesluter politiska hänsynstaganden. I praktiken påverkar dock USAs inställning IDAs kreditgivning, i synnerhet som USAs linje ofta stöds bl.a. av Japan och Storbritannien. Avbrytandet av kreditgivningen till Vietnam med motiveringen att landet slösade på resurser krigföring är det kanske tydligaste på exemplet den typ av politisering som förekommit i bankgruppen.

3.

Finansieringen av IDA liksom regionalbankernas av motsvarande mjuka fönster framstår unik i som multilaterala sammanhang. Summorna är imponerande; under IDA nionde påfyllnaden som framförhandlades år 1989

9790P1991-03-07UM

mobiliserade t.ex. det internationella samfundet ett belopp som motsvarar nära 100 miljarder kronor för insatser i världens fattigaste länder under en tre-årsperiod. IDA bibehåller därmed utan konkurrens sin ställning som världens största enskilda källa för bistånd till låginkomstländerna. Härtill kommer Världsbankens långivning på mer bankmässiga villkor. Denna uppgår för närvarande till USD 15 miljarder ca per år. Bördefördelningen inom IDA-givarktetsen torde något mer än inom FN-systemet präglas principen av av var och en efter förmåga. Givarkretsen består för närvarande av 32 länder av vilka 25 är i-länder och återstoden IBRD-låntagare. Se bil. 4 De tio största givarna bland dem Sverige står för ca 90 8 av - bidragen. USA har alltid varit störst givare till som IDA och är det fortfarande även om man minskat sin f andel från 40 % vid IDAs tillkomst till 21,6 år 1990. Sverige står för ca l10 av USAs andel med 2,62 %. Nordens sammanlagda andel har under åren varit ca 7 % dvs. motsvarande Canadas. - Japan, som i biståndssammanhang annars är störst i världen, har i IDA-sammanhang valt att ligga på en lägre nivå än USA. Detta innebar att vid IDA man 5

nionde förhandlingarna väntade ut USA som hela tiden 5

som vanligt var mest återhållsam när det gällde S - att komma med utfästelser. Japans andel av IDA ligger idag strax under USAs. Tyskland, vars relativa styrka mätt i BNP borde motivera ett större bidrag står för bara ll % av IDA vilket kan jämföras med Nordens - 7 .

97901991-03-07UM

I1h§ll§

Sveriges, Norges, USAs och Canadas andelar av IDA ggn QEDP 1988

9,9 % 5 %

Sverige och Norge prioriterar alltså UNDP betydligt mer än IDA i jämförelse med USA och Canada.

Danmarks och Norges andelar multilateralt

bistånd överstiger kraftigt motsvarande andel för

Sverige. I absoluta termer uppgår de tre ländernas multilaterala bistånd därmed till likartade belopp. Ca 4 % av Danmarks respektiveNorges totala bistånd kanaliseras genom IDA, medan motsvarande siffra för Sverige är ca 7 %.

Generellt kan noteras att alla de fem största bidragsgivarna till IDA - USA, Japan,

Förbundsrepubliken, Frankrike och Storbritannien tar större - en andel av IDA än av UNDP. Alla andra västliga givare utom Belgien tog 1988 en större andel UNDP än av vad man tog av IDA även om bidragen till i IDA absoluta tal ofta var större.

Skälen till Sveriges stora IDA-bidrag är främst att vi vill stödja verksamhet en som i hög grad inriktas på de fattigaste länderna, som är effektiv och som spänner över många prioriterade av oss områden.

Svenskt stöd för Världsbanksgruppens verksamhet har breddats på senare år bl.a. vår genom aktiva medverkan i bankgruppens särskilda program för Afrika. Därigenom har i ökad utsträckning nu bilateralt bistånd över landramarna och bistånd i

979OP1991-03-07UM

form av betalningsbalansstöd kommit att ges genom eller parallellt med bankens och IDAs insatser. Dessa typer av insatser kan betraktas som en ny form av multibi-verksamhet. I samband med Sveriges medverkan i IDA nionde påfyllnaden noterades för övrigt att det fanns möjlighet att ta en lägre andel av IDA och istället ge extra bidrag under t.ex. SPA. I framtiden, inför IDA 10, finns givetvis möjlighet att använda bidrag till SPA eller särskilda bidrag på miljöområdet, som komplement till de ordinarie IDA-bidragen. Sektorvisa öronmärkningar av §39; omfattning kan dock leda till att IDA degenererar till särfonder å en rad öronmärkta för olika speciella ändamål. ; IDA har utöver givarmedel under senare år kommit att erhålla återbetalningar på de krediter som tidigare beviljats. De största återflödena kommer g givetvis från dem som lånat mest framför allt från -

Indien som står för ca 40 %. 9

Under en rad år beslöt IBRDs exekutivstyrelse vid dess årliga fördelning bankens årsvinst att av ge ett bidrag om ca 10 % av vinsten för närvarande motsvarande ca USD 100 milj. till IDA. Sammanlagt har på så sätt USD 2 641 milj. anslagits till IDA. Dessutom har vinstmedel uppgående till USD 150 milj. tillförts den Särskilda Afrika-faciliteten. 1988 avsattes emellertid hela årsvinsten till bankens allmänna reserver för att stärka bankens finansiella buffert på grund av de ökade riskerna att låntagare skall hamna i allvarliga betalningsdröjsmål till banken. 1989 avsattes som ett led i kampen mot skuldkrisen USD 100 milj. till en särskild gåvofacilitet för återköp fattiga länders av kommersiella skulder till affärsbanker IDA Debt Reduction Facility.

9790P1991-03-07UM

4.

VärldsbankenIDA liksom - IMF skiljer sig från - FN-systemet bl.a. i så motto att länders formella

inflytande avgörs av deras relativa ekonomiska

styrka, dvs. de andelar de betalt in till

institutionerna.

USA har genom sin stora andel alltid haft ett

mycket stort inflytande på IDA - liksom på banken.

USA utser bankens och IDAs president. För närvarande

innehas denna post av Barber Conable nära lierad med George Bush och med ett förflutet som kongressman.

USAs möjligheter till påverkan stannar inte vid röststyrka och det faktum att man innehar

presidentposten och flera höga poster i

förvaltningsapparaten. Dessutom präglas bankens och IDAs utvecklingsekonomiska synsätt mycket vad av som lärs ut vid amerikanska universitet, där många av bankens tjänstemän utbildats, inte minst de som kommer från u-länderna.

Den näst störste bidragsgivaren till IDA, Japan, har i mycket begränsad utsträckning försökt utnyttja

sin ställning för att påverka verksamheten - även om

man generellt förordat ökad kreditgivning till

länderna i Asien.

Inom givarkretsen i övrigt är många aktiva. Det

gäller särskilt Kanada, Nederländerna, Frankrike,

Storbritannien, Tyskland, Australien och de nordiska

länderna. Med undantag för att givarna med

utgångspunkt från sina bilaterala program har olika regionala prioriteringar så finns överlag mer som förenar än skiljer som bland dem. USA tenderar dock ofta att hamna i isolerad en mer position. Detta

beror många gånger på att enskilda kongressmän drivit

igenom eller försöker driva igenom ståndpunkter

som av andra upplevs som extrema. Utgångspunkterna är

ibland rent protektionistiska med stående

instruktioner från den amerikanska kongressen för USA

9790P1991-03-07UM

att motsätta sig kreditgivning för utvinning eller produktion av t.ex. tenn som kan innebära konkurrens för amerikanska företag. I andra fall rör USAs kritik mänskliga rättigheter, vilka enligt USAs definitioner oftast kränks i socialistiska länder. På miljöområdet

förekommer bl.a. krav på att inte bara informera 3

utan också enskilda organisationer. På ä engagera u-landssidan uppfattas ofta sådana förslag som patriarkaliska och som utslag bristande respekt l av för svagare länders suveränitet. Som vid all biståndsgivning inverkar det relativa styrkeförhållandet mellan givare och mottagare på hur dialogen utformas och vilket biståndets innehåll de facto kommer bli. att De större bland IDAs låntagarländer, t.ex. Indien och Kina, kan ofta hävda sig bättre mot de villkor och krav IDA framför än vad som är fallet med mindre låntagarländer. Denna asymmetri gäller såväl i förhållandet mellan IDAs ledning och låntagarlandets myndigheter som mellan låntagarlandet och övriga medlemsländer. Följden blir att den formella universalitetsprincipen om likabehandling de facto blir svår att upprätthålla. V

f

Styrelsens attityd till Kina på i efter massakern det Himmelska Fridens torg i juni 1989 visar dock att även en stor låntagare kan utsättas för betydande press; under perioden juni 1989 januari 1990 vägrade i-länderna i styrelsen att ta ställning till några som helst lån till Kina. 3 U-ländernas inflytande över IDA och möjligheter

att få gehör och förståelse för sina prioriteringar torde i hög grad stå i proportion till den ekonomiska

i

kompetens de kan mobilisera både i styrelsen och vid 5 låneförhandlingar med banken. Som grupp har de, ledda av de stora länderna Kina och Indien, också ett markant om än inte avgörande inflytande i bankens och IDAs styrelser.

97901991-03-07UM

Under årens lopp har det stundtals uppstått kompetenskonflikter mellan de givarländer som deltagit i påfyllnadsförhandlingarna, företrädda av s.k. IDA-deputies, och styrelsen. Vid den senaste IDA-förhandlingen 1989 gick deputies långt, mycket på amerikanskt initiativ, och krävde, trots motstånd från främst u-länder och Norden, att IDAs policies skulle ändras på ett sätt som IDAs styrelse inte kunde förväntas godta. Striden stod i sak bl.a. kring 1 i vad mån IDA skulle vägledas av IMFs politik s.k. korskonditionalitet 2 hurbegreppet

performance skulle tolkas och 3 i vilken grad miljökraven skulle avgöra kredittilldelningen och i vilken mån enskilda organisationer skall garanteras tillgång till information om enskilda projekt och därtill medverka i kreditberedningen. När deputies rapport sedan kom till IDA-styrelsen motsatte sig som väntat u-länderna m.fl. att giyarna försökte styra IDAs policies. Slutresultatet blev dock att en rad av de krav IDA deputies framfört successivt kom att tas upp till behandling i exekutivstyrelsen och även i viss mån genomföras.

Mot bakgrund av de bilaterala påtryckningar från starkare medlemmar som en multilateral organisation som IDA utsätts för ter det sig naturligt för Sverige - och Norden att i hög grad stärka ledningenstabens och organisationens egen roll och integritet. Därigenom kan vi verka för att gällande regelverk tillämpas opartiskt och att den multilaterala institutionen förblir öppen för alla behöriga.

v ri n i D

Eftersom de nordiska länderna har en gemensam representation i VärldsbankenIDA liksom i IMF är - det nordiska samarbetet där omfattande mer än i övrigt biståndsarbete och väl etablerat alltsedan

9790P199l-03- 07UM

bankens tillkomst. Det nordiska arbetet i VärldsbanksIDA-sammanhang bedrivs mycket nära och förtroendefullt och nämns ofta som ett de bästa av exemplen på fruktbart nordiskt samarbete.

Det nordiska kontoret instrueras bl.a. efter nordiska telefonkonferenser som vanligen äger rum en gång i veckan. I dessa deltar alla nordiska länder

utom Island. Arbetet koordineras på roterande basis inom den nordiska kretsen.

som förstärkning till dessa konferenser och andra informella samråd per telefon anordnas tre gånger om året s.k. nordiska bankmöten för genomgång

av mer övergripande frågor. Ofta ägnas två av dessa i möten, de som föregår Världsbanksgruppens möten på -

H

våren och hösten med utvecklingskommittén och årsmötena huvudsakligen åt - talskrivande. Talskrivandet ägnas betydande omsorg, eftersom det utnyttjas som mekanism för att mejsla fram gemensama nordiska ställningstaganden i centrala policyfrågor.

Det nordiska samarbetet koncentreras med hänsyn till begränsade personalresurser på policy-frågor som t.ex. skuldproblem, strukturanpassning, miljö, kvinnor. budget och övergripande utvärderingar av Världsbanksqruppens insatser. Därutöver även sker en viss bevakning av krediter till länder är som huvudmottagare av nordiskt bilateralt bistånd och under senare år har en mer systematisk granskning av sådana 1 IDA-krediter och IBRD-lån som kan antas Å medföra särskilda miljörisker kommit att införas. Däremot finns inte resurser att bevaka alla enskilda krediter.

I och med att Världsbanksgruppens arbete är mycket brett och av ökat intresse inom de bilaterala biståndsadminstrationerna kopplas rad olika nu en delar av de nordiska förvaltningarna in i enskilda instruktioner inför bl.a. styrelsemöten i IDA. som exempel kan nämnas utvärderings- och i forskningsrapporter samt sektorlån till länder är 2 som

9790P1991-03-07UM

huvudmottagare av bistånd från ett eller flera nordiska länder. Detsamma gäller de s.k. Policy Framework Papers PFPs, som är ett slags ekonomiska och utvecklingspolitiska strategi- dokument, vilka låginkomstländerna utarbetar i samarbete med IMF och IDA. I och med att bankgruppens verksamhet breddats kraftigt från rena projekt- till mer omfattande policy-diskussioner, landstrategier och strukturanpassning så har ökade krav också ställts på det nordiska samarbetet. Instruktionerna utformas ofta från fall till fall i policyfrågor. De baseras många gånger på tidigare instruktioner i liknande frågor. På miljöområdet finns dessutom särskild stående en instruktion som är generellt vägledande för det nordiska kontoret i banken. Det är givetvis i princip möjligt att utforma fler genomarbetade och detaljerade instruktioner av denna typ avseende t.ex. skuldlättnadsåtgärder eller fattigdomsbekämpning. Utformningen av sådana instruktioner skulle kunna innebära en nyttig precisering av var Norden står i olika sakfrågor och därigenom öka vår genomslagskraft genom argumentens tyngd i IDA-sammanhang. För övrigt fungerar instruktionerna väl men kan ibland innebära något väl hård detaljstyrning som binder kontorets inlägg i exekutivsstyrelsen där diskussionerna av tradition är förhållandevis fria.

Arbetsfördelningen inom den nordiska kretsen innebär en uppdelning ansvaret för av att utforma utkast till instruktioner rörande enskilda mottagarländer och sektorer. Inom ramen för detta medverkar en rad delar av de nordiska biståndsförvaltningarna, t.ex. frågor i rörande krediter till länder som är huvudmottagare bistånd av från ett eller flera nordiska länder. Det nordiska arbetet fungerar även härvidlag mycket väl och innebär ett nyttigt och ingående erfarenhetsutbyte rörande biståndspolitik, såväl vad övergripande avser frågor som enskilda insatser.

979OP1991-03-07UM

Inom den Nordiska kretsen är samstämmigheten ofta särskilt tydlig mellan Sverige och Norge. Danmark har i vissa frågor en något avvikande syn som i många fall beror på att man också har lojalitet mot beslut som fattas inom EG-kretsen. Finland har en något 3 lägre profil i biståndssammanhang än Sverige, Norge, Danmark. Island deltar inte i telefonkonferenserna och medverkar inte heller alltid i de nordiska bankmötena. Island innehar dock för närvarande 1988-1991 posten som nordisk exekutivdirektör och deltar genom denne aktivt i det nordiska IBRDIDA-samarbetet. Samsynen inom den nordiska kretsen är alltså mycket stor minst lika stor som inom ett enskilt lands förvaltning. En fråga där meningarna dock gått något isär under senare tid är synen på skuldlättnadsåtgärder. Sverige har försökt driva på. både vad avser möjligheten att använda återflöden inom IDA för att refinansiera gamla IBRD-lån och vad avser möjligheten att med IDA-medel upphandla kommersiella skulder till kraftigt reducerade priser. Särskilt Danmark men också Norge har dock invänt mot detta och istället förordat att IDA-medel beviljas för nya, friska insatser. Man har särskilt vänt sig mot principen att använda biståndsmedel för g skuldåterköpaffärs- banker. uppträder I de nordiska länderna inte som grupp men förbereder till viss del sin medverkan i förhandlingarna genom nordiska samråd, bl.a. via nordiska telefonkonferenser och samråd före förhandlingarna. Genom att de nordiska länderna i sak ofta intar likartade positioner kan man under förhandlingarna, såsom varande 5 av 32 medverkande länder, ofta förstärka varandras argument på ett sätt som får betydande genomslagskraft. Detta samarbete skulle kunna göras ännu mer effektivt genom att mer tid avsattes för gemensamma genomgångar och möjligen genom en form av arbetsfördelning där olika länder

9790P1991-03-07UM

skulle kunna driva enskilda frågor för hela gruppens räkning under en hel förhandlingsomgång.

Sveriges och övriga Nordens - - administrativa kapacitet för att bevaka frågor rörande

Världsbanksgruppen är tämligen begränsad. Detta gör att Sverige i mycket ringa ägnar grad sig åt att kommentera enskilda projekt istället utan söker focusera arbetet på principiella frågor.

Ansvaret för IDA-frågor ligger på utrikesdepartementets u-avdelnings multilaterala enhet U 1, banksektionen. IDA kan inte separeras från allmänna världsbanksfrågor, som banksektionen ockå handlägger, eftersom frågorna går ofta in i varandra. Världsbankens särskilda Afrikaprogram handläggs på UDs bilaterala enheten U 2 och det mindre omfattande programmet sociala om aspekter av strukturanpassning Social Dimensions of Adjustment Initiative SDA, handläggs på enheten U 3. SIDA, SAREC och BITS deltar till viss del i beredningen de frågor av som rör VärldsbankenIDA i stort. Deras medverkan i ärenden kräver som snabb handläggning försvåras dock kraftigt av att dokumenten inför styrelsemöten och andra möten ofta kommer mycket sent ofta bara några dagar före telefonkonferenserna.

Den svenska kapaciteten för ett effektivt arbete med mer ingående analys förslag måste av m.m. betraktas som klart otillräcklig - särskilt som banksektionen också måste ägna mycken tid åt att

delge den mycket omfattande och intressanta dokumentation som banken producerar liksom rapporterna från det nordiska kontoret.

Sverige och Norden har, tidigare som noterats, aktivt medverkat i att utforma regelverket för både IBRDs och IDAs kreditgivning. Vi har tillsammans med andra länder bidragit till en ökad uppmärksamhet på fattiga grupper, till att en ökad andel av kreditgivningen går till Afrika söder om Sahara och till förstärkt focus kring miljö och ökad uppmärksamhet rörande kvinnors ekonomiska villkor.

9790P1991-03-07UM

Dessutom har vi under senare år fått IDA att avsätta medel för skuldlättnadsåtgärder till förmån för de fattigaste länderna. Liksom andra länder har Sverige och Norden under senare år alltmer betonat vikten av att hela IDAs kreditgivning -liksom IBRD-lånen skall vara både ekonomiskt och ekologiskt hållbar sustainable. världsbanksqruppen bedriver mycket en vittomfattande verksamhet som överlag är stort av intresse för Sverige. Som medlem har vi tillgång till de viktigaste dokumenten, t.ex. Policy Framework Papers, större rapporter som de årligt återkommande world Development Reports, world Debt Tables och årsrapporten samt policy och lånedokument som läggs fram inför styrelsen. Det är angeläget E att den rika i dokumentationen från får 1 banken betydande spridning inom olika delar av bistândsförvaltningen. Förmågan på svensk sida att tillgodogöra sig materialet är dock av resursmässiga skäl begränsad vilket också minskar vår kapacitet att utöva inflytande på IDA och Världsbanksgruppen i stort. Det är också viktigt att bistå studenter, forskare och journalister förhör sig som om Världsbanksgruppen och dess verksamhet. Antalet förfrågningar har ökat på tid bl.a. rörande senare miljöfrågor och anpassningspolitikens sociala effekter. För en förankring biståndet till så av en pass okänd organisation som VärldsbankenIDA är det av särskild vikt att sprida information om verksamheten så att man lägger grunden för saklig en debatt som bygger på fakta än på förutfattade snarare meningar. IDA och Världsbanksgruppen i dess helhet borde presenteras mer utförligt utåt, t.ex. under arrangemang av typen Biståndet behövs. En del av IDAs rapporter är som bekant konfidentiella eftersom förtrolighet krävs i relationerna mellan långivaren och låntagaren. Verksamheten kräver alltså respekt för såväl

9790P1991-03-07UH

låntagarnas bankens som integritet. Därmed ter det sig ogörligt att få tillgång till alla dokument. Det är viktigt för ett land som Sverige att se till att respekten för denna integritet upprätthålls så att inte banken faller offer för påtryckningar som lättast utövas de större av medlemmarna. Största möjliga öppenhet är givetvis eftersträvansvärd - men den måste förenas med de villkor som måste gälla för multilateral verksamhet.

Dialogen mellan Världsbanksgruppen och SIDA har fördjupats och breddats över åren, inte minst under 1980-talet. Detta får bl.a. ses som en följd av att båda är stora aktörer på det internationella

biståndsområdet, med betydande satsningar på såväl analys som medelsöverföringar. Av alla de multilaterala organisationerna är IDA också den som mest liknar SIDA, med sin spännvidd från importstöd, och industrisatsningar till sociala projekt och förvaltningsstöd.

På en rad konkreta områden och på lokal nivå på olika mottagarländer diskuterar nu SIDA och bankgruppen olika behov och insatser, bl.a. i syfte att se var man kan samarbeta, hur man kan samarbeta, hur man kan lära varandra av och hur dubbelarbete kan undvikas. Under våren 1990 skapades en mer formell bas för detta samarbete genom en skriftväxling mellan bankgruppens och SIDAs ledningar. Hädanefter avser man avhålla årliga överläggningar mellan SIDA och IBRDIDA i syfte att samråda sina om respektive verksamheter.

Sammaniattand§§1n2unkter

IDA är den största enskilda källan för koncessionella flöden till de fattigaste u-länderna, dvs. de som har en BNPcapita som är högst USD 580 i 1957 års USD.

IDA är idag verksam i ett drygt 50-tal länder och antalet länder som erhöll krediter 198990

uppgick till 40 stycken. Krediterna spänner över ett

9790Pl991-03- 07UM

brett fält, från investeringar i sjukstugor och småindustri till mer sammansatt sektorstöd och strukturanpassningslån. Verksamheten, också som omfattar bl.a. forskning, analys och utvärdering, är tämligen lik SIDAs. IDA kan allmänt sägas ha ett gott namn såväl bland givare som bland mottagare trots att insatserna som finansierats genom IDA-krediter ofta varit behäftade med samma problem präglar bistånd som genom andra kanaler, t.ex. FN-systemet och SIDA. Det har rört sig om förseningar, brist på counterpart-funds, bristande samordning bland myndigheterna i ett u-land och därmed varierande grad av måluppfyllelse, etc. IDA har med fog kritiserats, särskilt i fråga om vissa uppmärksammade insatser, för bristande hänsyn rörande miljö och enskilda intressen, bl.a. gruppers minoriteters. Kritiken har framförts både av medlemsländer, enskilda organisationer och massmedia. Banken har uppenbarligen tagit intryck av denna kritik. Det är viktigt att Sverige, Norden och medlemskretsen i stort bevakar att banken fortsätter att utvecklas i riktning mot ett bättre tillgodoseende av grundläggande basbehov, på lång och kort sikt. Det är angeläget att konkreta insatser och planer på bl.a. miljöområdet och för förbättringar av kvinnors villkor utformas i samarbete med låntagarländerna och förankras i dessa. Vidgat samarbete med gräsrotsorganisationer är också av stor vikt. Sverige har ända sedan IDAs tillkomst 1960 varit ett av de givarländer som jämte bl.a. USA och Canada prioriterat IDA inom ramen för utvecklingssamarbetet, särskilt det multilaterala. Av Sveriges multilaterala bistånd går således närmare 33 8 till IDA att jämföras med omkring 15 X i Danmark, Norge och Finland. Samtidigt har den svenska andelen IDA av minskats från 3 å 4 % under 1970-talet till 2,6 %

9790P1991-03-07UH 96

sedan år 1987. Detta kan jämföras med betydligt större svenska andelar i t.ex. UNICEF och UNDP. Sverige agerar i IDA på nordisk basis i ett nära och väl fungerande samarbete och i sig - som innebär en nyttig lärdomsprocess i den nordiska kretsen. Svenska och nordiska käpphästar har under åren vunnit ökat gehör i VärldsbankenIDA, som nu ger ökad prioritet åt kreditgivning som gynnar fattiga grupper, och tar mer hänsyn i kreditgivningen till att stärka kvinnors medverkan i de ekonomiska

processerna och till att främja av god naturhushållning med begränsade naturresurser. Norden, som redan vid IDAs tillkomst ansåg att organisationen var ett bra instrument för koncessionella flöden till låginkomstländer, har alltså under åren haft möjlighet en att ytterligare påverka organisationen i en riktning som överenstämer med de målsättningar som är vägledande för svenskt och nordiskt bistånd. Även om IDAs målsättning formuleras annorlunda än den svenska så är övereensstämmelsen i praktiken god. Det torde dock knappast vara möjligt för multilateral en organisation som i princip är öppen för alla länder med en viss BNPcapita att ha sama målsättningar som de som ställts upp ett enskilt givarland. av För IDA som en altruistisk bank ter det sig därmed förklarligt att mål ökad demokrati som och politiskt och ekonomiskt självbestämmande inte förs fram vare sig i stadgar eller i lånedokument. Däremot är det troligt att IDA i praktiken många gånger

indirekt främjar även dessa mål genom satsningar på ekonomisk tillväxt och förbättrade levnadsförhållanden för fattiga grupper. Sedan årsskiftet 198990 har finansdepartementet tagit över samordningsansvaret rörande Världsbanksgruppen inom det svenska

regeringskansliet. Departementet har samtidigt förstärkts med två handläggartjänster för detta inom den internationella avdelning upprättades som 1989.

97901991-03-07UM

Finansdepartementets starkare roll har främst inneburit att medelinkomstländer som t.ex. Mexico, Brasilien och Polen nu ägnas ökad uppmärksamhet i det svenska regeringskansliet men också inom det nordiska samarbetet rörande Världsbanksgruppen. Det är angeläget att Sverige och Norden fortsätter att precisera de frågor som bör prioriteras i samarbetet med IBRDIDA. Detta arbete är en ständigt pågående vid nordiska process bankmöten, i samband med den gemensamma utformningen av nordiska inlägg och de veckovisa samråden vid telefonkonferenserna rörande gemensamma instruktioner till det nordiska kontoret. Dessa prioriteringar framförs ibland i tämligen allmänna ordalag vilket på sikt tenderar att minska deras genomslagskraft. Ofta framstår det som mer effektivt att från fall till fall precisera och exemplifiera vad vi konkret önskar att IBRDIDA skall göra. Ett sådant arbete kräver fortsatt in-put från olika delar av biståndsförvaltningen, inte minst från de arbetsgrupper rörande miljö, skulder och fattigdom som finns inom u-avdelningen. Precisa förslag som förs fram på nordisk basis utgör vårt kanske främsta instrument för att påverka IBRDIDA. Den exakta nivån på våra gemensamma bidrag - som under alla omständigheter rimligen förblir hög - torde i detta sammanhang vara av mer underordnad betydelse.

9790P1991-03-07UM 93

1 IDA-medlemmar 1990 2 Erhållna IDA-krediter t.o.m. 30 juni 1990 3 Kumulativa utfästelset sektoroch regionvis 30 juni 1990 4 Bördefördelning i internationella organisationer

9790P1991-03-07UH

IDA-medlemmar 1299

Australien Österrike Belgien Kanada Danmark

Finland Frankrike Förbundsrepubliken Tyskland Island Irland

Italien Japan Kuwait Luxemburg Holland

Nya Zeeland Norge Sydafrika Sverige Förenade Arabemiraten

Storbritannien Förenta Staterna

II Afganistan Algeriet Angola Argentina Bangladesh Belize

Benin Bhutan Bolivia Botswana Brasilien

Burkina Faso Burundi Kamerun Kap Verde Centralafrikanska Republiken

Tchad Chile 2 Kina Colombia ä Comorerna i å Folkrepubliken Kongo Costa Rica Elfenbenskusten Cypern Djibouti

Dominica Dominikanska Republiken Ecuador Egypten El Salvador

Ekvatorial Guinea Etiopien Fiji Gabon Gambia

Ghana Grekland Grenada Guatemala Guinea

Guinea-Bissau Guyana Haiti Honduras Ungern

Indien Indonesien Iran Irak Israel

Jordanien Kampuchea Kenya Kiribati Korea

0545A1991-02-05UM

Laos Libanon Lesotho Liberia Libyen

Madagaskar Malawi Malaysia Maldiverna Mali

Mauritanien Mauritius Mexico Marocko Mozambique

Myanmar Nepal Nicaragua Niger Nigeria

Oman Pakistan Panama Papua Nya Guinea Paraguay

Peru Filippinerna Polen Ruanda St. Kitts och Nevis

St. Lucia st. Vincent och Grenadinerna Sao Tomé och Principe Saudi Arabien Senegal

Sierra Leone Solomon öarna Somalia Spanien Sri Lanka

Sudan Swaziland Syrien Tanzania Thailand

3545A1991-02-05UM

Togo Tonga Trinidad och Tobago Tunisien Turkiet

Uganda Vanuatu Vietnam Väst J Samoa Arabrepubliken Jemen

5 Demokratiska Folkrepubliken Jemen Jugoslavien 2 Zaire Zambia Zimbabwe

Källa: The World Bank Annual Report 1990

0545A1991-02-05UM

T:o.m. 30 juni 1990 erhållna IDA-krediter

. USD

Afganistan 79.000 Bangladesh 4.665.000 Benin 361.000 Bhutan 27.000 Bolivia 436.000

Botswana 14.000 Burkina Faso 365.000 Burundi 484.000

Kamerun 239.000 Kap Verde 19.000

Centralafrikanska 220.000 Republiken

Tchad 270.000 Chile 15.000 Kina 3.446.000 Colombia 16.000

Comoros 43.000 Folkrepubliken Kongo 73.000 Costa Rica 4.000 Elfenbenskusten 7.000 Djibouti 39.000

Dominica 11.000 Dominikanska Republiken 20.000 Ecuador 33.000 Egypten 931.000 E1 Salvador 24.000

Ekvatorial Guinea 33.000 Etiopien 1.198.000 Gambia 118.000 Ghana 1.261.000

Grenada 6.000

Guinea 552.000 Guinea-Bissau 132-000 Guyana 47.000

§ Grenadinerna 4

0570A1991-02-05UM

Tunisien 62.000 Turkiet 164.000 Uganda 910.000 Vanuatu 12.000 Vietnam 60.000

Väst Samoa 25.000 Arabrepubliken Jemen 538.000

Demokratiska Folkrepubliken Jemen 238.000 Zaire 1.093.000 Zambia 325.000

1 Zimbabwe __§24ggg

Antal medlemmar 5143524909

Källa: The World Bank Annual Report 1990

O570A1991-02-05UM

If N 0 n 5 N o N a N u Q u Fi SMOI-OOMOCQ |

a N m m 0 n u 0 c

Bördefördelninq i internationella oraanisationer 1987

IDA IBRD IMF AfDF ASDF UNDP

Förenta Staterna 25.0 18.7 19.9 11.8 16.2 9.9

Japan 18.7 6.6 4.7 14.6 36.7 .

Island

Saudiarabien

Källa: Report from the World Bank to the IDA

ASIATISKA UTVECKLINGSBANKEN Inga Björk-Klevby

Särstudie 3 till Multibiståndskommitténs betänkande Bistånd genom internationella organisationer

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. ADBs tillkomst och utveckling 2. ADBS organisation och verksamhet 3. ADBS roll på 90-talet 4. Sverige och ADB 5. Några avslutande reflektioner

0892A1991-04-04UM

ASIATISKA UTVECKLINGSBANKENASDB

AsDBs tillkomst och utveckling

Bankens födelse 1966

Tanken på en regional utvecklingsbank i Asien föddes på allvar i början av 1960-talet som ett led i det förstärkta intresset ett utökat av regionalt samarbete. Formella diskussioner om en asiatisk utvecklingsbank påbörjades 1953 inom FNs ram i FNs ekonomiska kommission för Asien och Fjärran Östern Economic Commission for Asia and the Far East, ECAFE bara några dagar efter att de afrikanska finansministrarna undertecknade avtalet om upprättandet av den Afrikanska utvecklingsbanken. ECAFE konstaterade redan i början av 1960-talet att det behövdes kapital utifrån, ca 3 miljarder dollar per år, för att den asiatiska kontinenten skulle kunna realisera sina utvecklingsplaner. Inflödet var ungefär 2 miljarder dollar per år och det fattades således 1 miljard dollar ca för att täcka detta gap.

Den asiatiska uppfattningen att det var behövdes en regional bank för Asien liksom för Latinamerika och Afrika. Inställningen var även, att den anglo-saxiskt dominerade Världsbanken missgynnat de asiatiska länderna, bara som hade fått tredjedel utlåningen. ca en av USAs intresse av att medverka till Asiatisk en utvecklingsbank var ursprungligen svagt, men stärktes efterhand den amerikanska involveringen av

892A1991-04-04UM

i Indokina och insikter om att militär närvaro inte var tillräcklig. Japans inställning var samtidigt att USA inte skulle få ett dominerande inflytande i banken, utan vara i paritet med Japan och att AsDB skulle ha en grundläggande asiatisk karaktär med asiatisk kontroll över bankens verksamhet. Efter två års förhandlingar, där en av de svåraste frågorna blev valet av plats för bankens högkvarter, grundades banken formellt vid ett möte med ministrar från 27 länder 19 regionala och tolv icke-regionala i november 1966. Till högkvarter valdes Manila; Filippininerna.

Bankens första år familjedoktorn -

Bankens första president, Yakeshi Watanabe, en av de ursprungliga initiativtagarna till banken, satte i mycket hög grad sin prägel på bankens första period. Hans grundläggande filosofi var att banken skulle vara en familjedoktor för sina låntagarländer. Den skulle känna till och lära sig så mycket som möjligt om hälsan hos sina många patienter, för att kunna hjälpa dem vid behov. Om patienten behövde hjälp av en specialist eller en grupp specialister skulle man hänvisa till den stora stadsläkaren Världsbanken. Alla bankens fem japanska presidenter har anammat denna filosofi. Som den första vietnamesiske styxelseledamoten uttryckte det när president Watanabe avgick 1972: Precis som en orientalisk familjedoktor är banken eklektisk, ointellektuell och mycket pragmatisk. Familjedoktor-filosofin är en filosofi som påverkat banken på gott och ont. På gott därför att den medverkat till en närhet och förttoendefull

0892A1991-04-04UM -116-

relation mellan banken och låntagarna. På ont därför att den inneburit att banken tenderat att begränsa sig till slags första en prognos och behov av akut behandling utan att till de djupare se och mer komplicerade, långsiktiga utvecklingsproblemen. Familjedoktorattityden har dock varit uppskattad i låntagarländerna givit och banken ett mycket stort förtroende och därmed en viktig roll som utvecklingsinstrument i regionen.

Banken under 1970-talet den gröna - revolutionen, oljekris och energiutveckling

Under 1970-talet ökade bankens långivning kraftigt och koncentrerades till jordbrukssektorn, som fick mer än en tredjedel bankens av resurser. I oljekrisens spår ökade satsningarna på

energiutveckling som fick 30 % ca av resurserna under 1970-talet.

Bankens satsningar reflekterade den stora potentialen på jordbruksområdet där banken tagit på sig en viktig roll, framför allt vad gäller teknologisk utveckling, i första på hand bevattningsområdet. Jordbrukssektorn är naturligen den största och viktigaste sektorn i Asien. Den bidrar till mer än hälften av regionens samlade bruttonationalprodukt, sysselsätter omkring tre fjärdedelar av dess arbetskraft och svarar för mer än en tredjedel värdet på av exporten. Under 1980-talet utvecklades banken till en omvittnad solid, finansiell institution med Indien och Kina som nya låntagare.

Kina ansökte om medlemskap 1983 och krävde samtidigt att Taiwan skulle lämna banken, men ändrade attityd och godkände att Taiwan fick stanna

0892A1991-04-04UM

i banken som medlem. Huvudskälet var att Taiwan, till skillnad från i Världsbanken och övriga internationella organisationer, inte besatte Kinas plats utan endast representerade ön Taiwan. Kineserna krävde emellertid, att Taiwans namn ändrades till Taipei, Kina, vilket slutligen

accepterades 1986. 3

Utlåningen till Indien startade 1955. Från indisk sida hävdades, att Indiens befolkning var 100 milj. större än den samlade befolkningen på 650 milj. i de 28 övriga låntagarländerna. Detta borde i sig ge Indien rätt att utnyttja bankens resurser. § Dessutom hade Indiens tillgång till resurser från Världsbanken minskat, eftersom Världsbankens utlåning sedan 1981 också omfattade Kina och i ökad utsträckning gick till de afrikanska länderna. Med Kinas inträde i Asiatbanken 3 och ytterligare över en miljard människor samt den påbörjade utlåningen till Indien blev banken en halva världens bank som bland låntagarna å ena sidan inbegrep två jätteländer och å andra sidan åtta små Stillahavsöar med sammanlagd befolkning en under fem milj. 3

2. A528: Qrganisatignoghvgrksamhet

å Medlemmarnas formella röststyrka och inflytande

Asiatbanken har idag 49 medlemsländer varav 34 I regionala och 15 icke-regionala. Av de regionala á länderna är 27 länder fortfarande låntagarländer 3 medan Hong-Kong, Singapore, TaipeiKina, Korea och Kina slutat låna. Japan, Australien och Nya Zeeland är regionala givarländer. Turkiets ansökan om

0892A1991-04-04UM

medlemskap har nyligen godkänts och Turkiet beräknas inträda som regionalt givarland under 1991. Direktörsstyrelsen består av tolv exekutivdirektörer och tolv biträdande

exekutivdirektörer. Varje exekutivdirektör

representerar och röstar för valgrupp. en I Asiatbanken kan exekutivdirektören avlägga olika röster för sina valgruppsländer s.k. split voting. Medlemsländerna är indelade i tolv valgrupper, varav åtta representerar regionala medlemsländer och fyra icke-regionala

medlemsländer. USA och Japan är de största medlemsländerna med 12 % röststyrkan ca av vardera och var sin egen plats i styrelsen. I den tredje största valgruppen, som har 9 % av den totala röststyrkan, ingår Sverige och övriga Norden tillsammans med Canada och Nederländerna. Canada besätter traditionellt

exekutivdirektörsposten medan biträdandeposten roterar mellan Norden och Nederländerna. De icke-regionala länderna har fyra valgrupper i styrelsen; en engelsktyskösterrikisk och en franskitalienskspansk förutom USA och CanadaNordenNederländerna. Den minsta valgruppen 5,3 % består Filippinerna, av Pakistan och Maldiverna.

Direktörsstyrelsens beslut beträffande den löpande långivningen ska, enligt stadgarna, träffas på grundval av enkel majoritet. Beslut i styrelsen sker emellertid traditionellt genom s.k. consensus, dvs. utan formell omröstning, men med beaktande av röststyrkan. Det betyder i praktiken att Japan och de regionala låntagarländerna genom sin majoritet 12 % + 53 % kan genomdriva beslut i styrelsen. Röstfördelningen innebär alltså en klar regional dominans med ca 65 % för de regionala medlemmarna och 35 % för de icke-regionala.

0892A1991-04-04UM

Maktförhållandena i Asiatbanken innebär därmed en klar dominans för Japan som största regionala medlemsland och som traditionell innehavare av presidentskapet, samt de övriga regionala medlemsländerna. Japan har på senare tid önskat ytterligare stärka sitt inflytande i banken genom ökade kapitalandelar medan USA, som i så många andra internationella organ, försökt behålla sitt nuvarande inflytande med lägre bidrag. Till skillnad från framförallt Världsbanken och IDB är USAs inflytande redan begränsat, vilket innebär att: många kontroversiella lån kan godkännas i styrelsen amerikansk kritik och negativ . trots stark K röstförklaring. å De båda europeiska valgrupperna har traditionellt spelat en passiv roll, men har under ä de allra senaste åren aktiverat sig och spelar nu en mer konstruktiv, kritisk roll. Den valgrupp där Sverige ingår har haft en viktig brobyggande funktion mellan u- och i-landsgruppen och vid ett antal tillfällen kunnat medverka till och framlägga kompromissförslag för att uppnå consensusbeslut. Australien har ofta agerat mycket aktivt, konstruktivt och kritiskt, i många fall i linje medå

USAs hållning, och spelar därför en förhållandevis f

Å viktig roll i Asiatbankens styrelse.

Bankens ledning och organisation

Bankens nuvarande president, Kimimasa Tarumizu från Japan, tillträdde 1989 och är liksom den tidigare presidenten vald för en femårsperiod. Den övriga ledningen består av tre vice-presidenter, varav en kommer från USA, en från låntagarländerna

0892A1991-04-04UM

och en från övriga givarlandskretsen. Vice-presidenterna tillsätts av styrelsen på rekommendation av presidenten. Bankens organisation består bl.a. av tre projektavdelningar jordbruk, infrastruktur och industrienergi, två landavdelningar, en privatsektoravdelning, en avdelning för policyutveckling och en för ekonomisk forskning samt en finansavdelning och en personalavdelning. En viktig funktion fylls av utvärderingsavdelningen som på senare år kommit att spela en mer central roll i bankens verksamhet. En särskild enhet för samfinansiering har nyligen upprättats. Likaså har en särskild enhet för miljöinriktad verksamhet upprättats. Bankstaben består för närvarande av ca l 600 tjänstemän från 37 länder, 600 s.k. varav professionella och 1 000 med s.k. stödfunktioner huvuddelen från Filippinerna. Banken har för närvarande fyra regionalkontor i Bangladesh, Pakistan, Nepal och Vanuatu för Stillahavsområdet.

Bankens operativa verksamhet kortfattad - en översikt

Sedan 1966, då verksamheten inleddes, har Asiatbanken finansierat över 900 projekt och program till ett värde av över 28 miljarder dollar. verksamhetsåret 1990 var den totala utlåningen 4 miljarder dollar som gick till 57 projekt och program i 18 länder. Banken finansierar sin verksamhet med två typer av resurser. Dels de s.k. ordinarie resurserna som består av bankens grundkapital för närvarande ca 24 miljarder dollar och de medel som upplånas på de internationella kapitalmarknaderna

892A1991-04-04UM

för närvarande ca 850 milj. dollar per år. Dels de s.k. särskilda fondresurserna som finansieras av gåvobidrag från givarländerna till Asiatiska utvecklingsfonden de totala ackumulerade bidragen uppgår för närvarande till ca 13 miljarder dollar och till den särskilda fonden för tekniskt bistånd. Japan finansierar också sedan två år en fond för tekniskt bistånd. Bankens ordinarie resurser, som svarar för ca två tredjedelar utlåningen, lånas ut till av marknadsränta som sätts halvårsvis på basis av upplåningskostnaden från l januari 1991 6,5 %. Lånen har vanligtvis 17-25 års amorteringstid. De särskilda fondresurserna, som går till de fattigaste medlemsländerna, lånas ut mot en avgift på 1 % och med en amorteringstid på 35 år och 10 års amorteringsfrihet, vilket motsvarar de s.k. IDA-villkoren. Bankens utlåning av dessa resurser sker till i stort sett fyra typer av lån. Ca 80 % går till projektlån, som är bankens huvudsakliga verksamhet. Ca 10 % går till programlån, som finansierar import av varor och tjänster. Ca 6-7 % går till tekniskt bistånd och 2-3 % till finansiering lån eller Å kapitalinvesteringar den privata sektorn. 2 av Geografiskt fördelar sig bankens utlåning för närvarande på 18 länder, varav fem länder svarade för 86 % av utlåningen 1990 Bangladesh, Indien, Indonesien, Filippinerna och Pakistan. Indonesien är för närvarande den största låntagaren i banken 938 milj. dollar 1990 följt av Indien 717 milj. dollar Pakistan 705 milj. dollar och Filippinerna 691 milj. dollar. De största relativa utlåningsökningarna under de senaste åren har skett till Indonesien, Filippinerna, Malaysia, Papua New Guinea och Sri Lanka. Långivningen till Indien ökade förra året med drygt 213 milj. dollar

O892A1991-04-04UM

medan Kina-lângivningen avstannade på grund av de politiska oroligheterna. Asiatbankens attityd har hela tiden varit att följa Världsbanken vad gäller Kinautlåningen. På grund av den starka geografiska lånekoncentrationen och Kinas och Indiens inträde har styrelsen vid flera tillfällen diskuterat möjligheten att införa maximigräns på en förslagsvis 20 % för utlåningen till ett enskilt land. Denna fråga väntas diskuteras i samband med förhandlingarna påfyllnad om ny av Asiatfonden, eftersom Kina och Indien också önskar få nu tillgång till dess mjuka resurser. Ett område som tilldrar sig ett ökande intresse i banken är Stillahavsasien. På grund av den politiska situationen lånar

banken för närvarande inte till Afghanistan, Kampuchea, Myanmar Burma och Vietnam. Ledningen i banken har en positiv inställning återuppta att utlåningen till Vietnam och Kampuchea när den politiska situationen tillräckligt anses stabil. USA och Japans inställning och dessutom Thailands har hittills varit negativ. Banken har besökt och förberett insatser i Vietnam framför allt på jordbruks- och infrastrukturområdet. Banken har också visat stort intresse av ett nära samarbete med Sverige i Vietnam, liksom i Laos.

Den sektorsvisa fördelningen bankens av utlåning sedan 1966 är följande:

har erhållit den största andelen med 22i av den totala utlåningen under perioden 1966-1990. Andelen har emellertid sjunkit på senare år från att ha varit uppe i 35 % i mitten på 1980-talet.

Energisektggn har fått den näst största andelen på z§3. Även inom denna sektor har andelen sjunkit på senare år.

892A1991-04-04UM

Industri. inkl, mineraler, har fått 1§3 av totalutlåningen. Utlåningen har sjunkit ganska kraftigt på senare år och för 1990 var siffran 26 % vilket var den högsta andelen, dvs. högre än både jordbruk 22 % och energi 16 %. har däremot ökat mycket i betydelse på senare år. § $Qgi§1ig§;a§t;uk§ur utbildning, hälsovård. vattenförsörjning och stadsutveckling har hittills fått ll3 av utlåningen, vilket är en ganska jämn andel för hela perioden. Här har emellertid krävts, både från styrelsen och i den framtidsstudie som i beskrivs i följande kapitel, att en ökning bör ske. Igkniskt bistånd spelar en allt större roll i bankens verksamhet. Banken skiljer sig från de ii övriga utvecklingsbankerna i så måtto att den har ä särskilda för ändamål. 5 avsatt resurser detta Under perioden 1966-1990 satsade banken över 2 miljarder dollar på tekniskt bistånd, varav ca en tredjedel var gåvofinansierat och två tredjedelar lånefinansierat. Därutöver har Japan bidragit med ca 150 milj. dollar per år under de senaste två åren till en fond för tekniskt bistånd på obunden basis, dvs. utan krav på japansk upphandling. Bankens tekniska bistånd utnyttjas för fyra olika ändamål: a För projektförberedande studier. b För att förbättra förutsättningarna för genomförandet av projekt och program. t.ex. utbildning. c För att underlätta det tekniska genomförandet av projekten. d För att anordna regionala seminarier med kunskapsutbyte inom olika områden med deltagande från flera regionala medlemsländer. I bankens utvärderingsrapporter har det visat sig att tekniskt bistånd ofta spelar en avgörande

0892A1991-04-04UM

roll för ett lyckat genomförande av projekt och detta anses de viktigaste nu som en av komponenterna i bankens roll som utvecklingsorgan. grigatsgktggginansigging inleddes 1985 med antagandet av riktlinjer innebär får som att banken låna ut för detta ändamål dels för köp av företags aktier, dels genom lån utan regeringsgaranti. I privatsektorstödet inräknas också sådana lån som banken ger via utvecklingsbanker i mottagarländerna s.k. credit-lines till små och medelstora privata företag, främst för industriell utveckling. Dessa lån sker emellertid med regeringsgaranti. Den här typen av både direkt och indirekt stöd till den privata sektorn har ökat kraftigt på år senare men utgör fortfarande bara 2 % den ca av totala utlåningen.

I augusti 1989 upprättades Asiatiska finans- och investeringsbolaget Asian Finance and Investment Corporation, AFIC ett fristående som konsortium bestående privata banker av och Asiatbanken som delägare. Aktiekapitalet uppgår till 200 milj. dollar fördelat mellan japanska banker 29,99 %, icke-regionala banker 29,99 % och Asiatbanken 25,93 %. syftet med är AFIC att finansiera privatsektorprojekt vinstgivande av mer och mer riskfylld karaktär än de banken själv kan gå in i.

Eftersom verksamheten nyligen inletts är det ännu för tidigt att göra några bedömningar av AFIC som institution och dess värde komplement som till Asiatbankens övriga stöd till privata sektorn.

sgmfinansigring är en annan viktig komponent i bankens verksamhet har vuxit som allt mer i betydelse. Under 1990 samfinansierades 29 projekt med ett belopp motsvarande 1,3 miljarder dollar, vilket visar vilken viktig katalytisk roll banken spelar. Större delen ca 80 % kom från officiella

892A1991-04-04UM

källor, multilaterala institutioner inkl. Världsbanken samt bilaterala givare, främst Japan och Storbritannien. Sverige SIDA samfinansierade 1989 ett vägprojekt i Laos och har tillsammans med de övriga nordiska länderna bidragit till en miljöstudie som syftar till att omsätta Brundtlandsrapportens rekommendationer i landspecifika program i sju asiatiska länder. Studien framlades under sommaren 1990 och skall utgöra underlag för ett seminarium om låntagarländernas och bankens kommande samarbete på miljöområdet. Under 1990 bidrog Sverige till ett kraftverksprojekt i Laos. Vidare deltog svenska Handelsbanken i finansieringen av ett telekommunikationsprojekt i Pakistan.

AsDBs rolLpå. .l9åoztâlât .

Studien om bankens framtida roll

I en artikel i den inflytelserika finanstidningen Far Eastern Economic Review riktades 1986 stark kritik mot banken för ett alltför snävt utvecklingsperspektiv med alltför stor inriktning på administrativ och finansiell effektivitet. Artikeln fick stor genomslagskraft då den ledde till en rad kritiska diskussioner om bankens roll på grund av ett uppdämt missnöje med bankens ledning och verksamhet. Det definitiva genombrottet för ett mer utvecklingsorienterat tänkande skedde i och med att: den s.k. framtidspanelen lade fram sina rekommendationer i en rapport, The Asian Development Bank in the l990s. Denna rapport lades fram i januari 1989 dvs. ungefär samtidigt

0892Al991-04-04UM

som motsvarande framtidsinriktade rapporter presenterades för både Interamerikanska- och Afrikanska utvecklingsbanken. Panelen representerade de två största kapitalägarna i banken och ytterligare ett av de icke-regionala medlemsländerna två samt av låntagarländerna. Panelmedlemmarna visade sig snabbt representera två olika skolor, en för större satsning på social välfärd och fattigdomsbegränsning och den andra för en större satsning på utveckling den privata av sektorn. En tredje åsiktsriktning förfäktade i första hand behovet av en sund ekonomisk politik i låntagarländerna. Resultatet av dessa tre skiljaktiga skolor de viktigaste om behoven i Asien och därmed bankens roll på 1990-talet vävdes samman i en kompromiss. Genomgående betonas i rapporten, att banken bör övergå från att vara en institution för i första hand transferering av finansiella resurser till en mer utvecklingsorienterad institution. Ett grundläggande argument bakom de viktigaste rekommendationerna är att den mycket snabba ekonomiska tillväxten i Asien under gångna de 20 åren varit av avgörande betydelse för utvecklingen men inte tillräcklig förutsättning för att åstadkomma varaktig förbättring en av levnadsstandarden. Rapporten konstaterar också, att för att banken skall lyckas uppfylla sina utvecklingsmål måste den bygga på sin multilaterala karaktär. Bankens multilaterala karaktär ett unikt ses som samarbetsinstrument på utvecklingsområdet inom regionen och är en av bankens mest värdefulla tillgångar som förtjänar att både tillvaratas och utnyttjas bättre än hittills.

|892A1991-04-04UM -127-

Som utgångspunkt för de föreslagna prioriteringarna på 1990-talet framhålls, att ur Asiens erfarenhet hittills kan en klar slutsats dras. För att åstadkomma en lyckad och varaktig utveckling är inget viktigare än att uppnå den rätta balansen mellan offentlig och privat sektor, mellan statlig planering och användning av marknadskrafterna, mellan sådana åtgärder som direkt gynnar tillväxt och sådana som tar hänsyn till sociala frågor.

Prioriteringarna för 1990-talet

På basis av framtidspanelens rekommendationer och bankens egna åtgärder har ett betydligt bredare, mer utvecklingsorienterat synsätt nu vuxit fram inom banken.

Fattigdomsinriktning

Fattigdomsfrågorna har länge uppmärksammats i banken. Problemet har emellertid varit att inte man systematiskt analyserat hur dessa frågor ska angripas och synen har därför varit en traditionell s.k. trickle-down approach, dvs. att ekonomisk tillväxt är en tillräcklig förutsättning för att reducera den absoluta och relativa fattigdomen i Asien. Våren 1988 tillsattes, bl.a. på nordiskt initiativ, en särskild arbetsgrupp för att föreslå en mer systematisk metod för att integrera fattigdomsbekämpning i bankens verksamhet. Arbetsgruppens rekommendationer innebär att:

0892A1991-04-04UM

Ekonomisk tillväxt är en nödvändig inte men tillräcklig förutsättning för att bekämpa fattigdom. Banken skall undersöka effekten på de fattiga i alla projekt. Direkta insatser till de fattiga ska göras genom: a förbättrad tillgång på social service utbildning, hälsovård, tillgång på vatten etc.. b förbättrade sysselsättnings- och inkomstskapande möjligheter. Banken har redan börjat tillämpa den här strategin men har också insett svårigheten att genomföra fattigdomsorienterade projekt, vilka kräver mer personal och tid än andra projekt. Banken försöker utveckla ett närmare samarbete med regeringar och frivilliga organisationer och ta del av erfarenheter från andra givare. Ett viktigt område är att få in fattigdomsaspekterna i bankens ekonomiska analyser, i landsstrategier och sektorsstrategier. Banken försöker diskutera fattigdomsaspekter i sin policydialog med låntagarländerna. Detta är förmodligen en av de allra viktigaste förutsättningarna för att lyckas nå resultat på detta område.

Miljö

Banken upprättade 1987 en särskild miljöenhet bestående tre av personer. Denna lilla enhet kunde tack vare en mycket kompetent och engagerad personal göra en imponerande stor insats för att systematiskt integrera miljöhänsyn i bankens verksamhet. Enheten har nu uppgraderats till ett s.k. Office of the Environment och utökats till sex personer, vilket fortfarande är otillräckligt i

]B92A1991-04-04UM

förhållande till ambitioner och arbetsbörda på detta område. En ökning till tolv personer förutses för 1992, för på ett mer realistiskt sätt genomföra de intentioner man enats om. Enligt framtidspanelen bör banken acceptera Brundtlandkommissionens rekommendationer att verka för bärkraftig utveckling och göra detta till en integrerad del av sina operationella riktlinjer. Dessutom skall banken selektivt stödja projekt som är särskilt avsedda för att förbättra miljön. En särskild ansträngning skall göras för att bevara de tropiska regnskogarna. Bankens åtagande i enlighet med Brundtlandkommissionens rekommendationer skall reflekteras på tre olika sätt: 1 När banken planerar och genomför projekt skall miljöriskerna bedömas och åtgärder vidtas för att minimera, om ej eliminera dessa risker. Banken skall utforma projekt och program är som direkt avsedda att förbättra miljön. Banken skall engagera sig i en dialog med låntagarländerna för att hjälpa till med utformning och verkställande av en sund miljöpolitik som en integrerad del av den övergripande ekonomiska planeringen. Banken har redan gjort framsteg på alla dessa tre områden. Detaljerade riktlinjer har utarbetats för hur miljöaspekterna integreras i hela projektcykeln, dvs. från förberedelsestadiet till projektets utvärderingsfas efter genomförandet. En viktig komponent i denna process är att inkludera speciella artiklar s.k. loan covenants i låneavtalen för att försäkra sig att om miljöaspekterna beaktas på ett tillfredsställande sätt.

0892A1991-04-04UM

Banken har i samfinansiering med de nordiska länderna genomfört regional studie en Indonesien, Korea, Malaysia, Nepal, Pakistan, Filippinerna och Sri Lanka om hur Brundtlandkommissionens rekommendationer skall omsättas till specifika program i dessa länder. En viktig del i detta samarbete är hur banken skall hjälpa till att integrera miljöhänsyn i den övergripande ekonomiska planeringen.

Kvinnor

Efter starka krav från i första hand Canada och de nordiska länderna har banken antagit riktlinjer för sin verksamhet vad gäller att tillvarata kvinnors roll i utvecklingsprocessen. Dessa riktlinjer godkändes 1985 och sågs över i en särskild rapport 1989. 1987 anställdes också en specialist på kvinnoområdet knöts till som en av jordbruksavdelningarna. På papperet har banken försett sig med en i huvudsak väl utformad politik på detta område. Den innebär i korthet att särskild hänsyn skall tas till kvinnornas roll i hela projektcykeln från förberedelse till genomförande, att särskilda projekt är direkt som av betydelse för kvinnor skall genomföras, samt att kunskaperna om kvinnors roll i utvecklingsprocessen skall ökas dels bland bankens personal, dels genom kurser, seminarier och tillgången på socioekonomisk en databas i banken. I praktiken har banken inte kommit särskilt långt i genomförandet av denna kvinnopolitik. Det kulturella och sociala klimatet i banken på det här området är mycket konservativt och petsonalresurserna är alldeles otillräckliga med en person som dessutom arbetar på låg och ganska osynlig nivå. Bankens president har emellertid

b892A1991-04-04UM

-131-

uttalat sig positivt för en ökad satsning på detta område som numera inte förordas bara Norden och av Canada utan också av USA, Västtyskland, Indien, Australien m.fl.

Stöd till privata sektorn

Redan 1985 beslutades att banken skulle kunna ge direkt stöd till privata företag, dels genom aktieägarskap, dels genom lån utan regeringsgaranti. Bankens traditionella sätt att stödja privatsektorn är emellertid att finansiera industriutveckling genom stöd till små och medelstora företag via s.k. institutioner för utvecklingsfinansiering dessa s.k. DFIs fick ca 10 % av bankens totala utlåning 1990. Enligt framtidspanelens rekommendationer skall både det direkta och indirekta stödet till privatsektorn öka, inte bara genom finansiering utan också genom tekniskt bistånd, b1.a. stöd till att effektivisera och bygga upp institutioner och genom policydialog, dvs. krav på förändringar, t.ex. avtegleringar, för att gynna en sund privatsektorutveckling och en fungerande finansiell sektor. Hela bankens verksamhet på detta område har nu samlats under en avdelning som upprättades 1989. Därtill har Asiatiska finans- och investeringsbolaget Asian Finance and Investment Corporation, AFIC upprättats, i vilket banken ingår som delägare med 26 %. Banken har därmed skaffat sig de nödvändiga instrumenten både administrativt och finansiellt för att stödja utveckling av den privata sektorn och har ökat sina insatser betydligt. Trots detta kvarstår många frågor om privatsektorns roll i bankens verksamhet. Dels

0892A1991-04-04UM

befinner sig banken i region där en den privata sektorn är relativt väl utvecklad och där kapital finns tillgängligt, ibland till bättre villkor än bankens. Dels måste banken begränsa sina satsningar inom privatsektornpâ grund riskerna av för en försämrad låneportfölj och därmed försämrad kreditvärdighet.

Via AFIC kan banken bidra med kapital till mer riskfyllda, men kanske vinstsynpunkt ur intressantare investeringar. Å andra sidan är frågan vilken utvecklingseffekt dessa investeringar kan komma att fâ. Det intressantaste bidraget som Asiatbanken sannolikt kan på ge 1990-talet är att genom policydiskussioner bidra till att bygga upp förutsättningarna för en effektivt fungerande privatsektor och effektivisera institutioner som finansierar privatsektorutveckling, t.ex. lokala utvecklingsbanker.

Stöd till policyreformer

En av de viktigaste prioriteringarna för banken på 1990-talet är att generellt förstärka sin kapacitet för att stödja policyreformer inom olika sektorer. Bankens största komparativa fördel jämfört med andra finansieringsinstitutioner i regionen är möjligheten att inte bara bidra med finansiering utan också med tekniskt bistånd och rådgivning policyförändringar. om Denna kombination ger Asiatbanken, liksom övriga utvecklingsbanker, en unik möjlighet att effektivt bidra till ett lands utveckling. Det är inom de sektorer, där man skaffat sig specifika kunskaper och erfarenheter man kan göra de viktigaste insatserna. På det makroekonomiska området har IMF och Världsbanken de bästa kunskaperna och förutsättningarna och det är därför viktigt att de regionala bankerna

koordinerar sina insatser med dessa institutioner.

i892A1991-04-04UM

Ur låntagarländernas synpunkt är policyrådgivning ofta lättare att ta emot från en regional bank som hör hemma i regionen, vilket gynnar regionalbankernas förutsättningar att nå resultat i sina kontakter med mottagarländerna. Asiatbanken har under hela sin existens byggt upp en unik kunskap om och dialog med låntagarländerna som emellertid bör tillvaratas på ett bättre sätt än hittills. Enligt framtidspanelens rekommendationer, och efter krav från främst givarländerna bör banken regelbundet analysera och diskutera behov av policyreformer i samband med sina årliga övergripande landdiskussioner, som utgör grunden för bankens låneprogram. Det viktigaste i den här processen är väl utformade s.k. landstrategier s.k. country strategies som diskuteras regelbundet i bankens styrelse och utformas med ett till tvâ års mellanrum. För att landstrategierna skall kunna få en bättre kvalitet än hittills, krävs emellertid kompetent personal vad gäller ekonomisk analys och erfarenhet av policyfrågor, vilket banken hittills saknat i tillräcklig utsträckning. En ytterligare förstärkning av bankens personalkapacitet krävs därför den här prioriteringen, är de

i

om som en av viktigaste, ska kunna genomföras på 1990-talet. I

i

S Organisation och personalpolitik

l

En absolut förutsättning för att banken skall kunna spela en bredare, mer utvecklingsinriktad roll och uppfylla sina prioriteringar för 1990-talet är förstärkning av bankens organisation och personalpolitik. Vissa förslag går ut på att stärka bankens möjlighet att formulera och genomföra policies genom tillsättande av en ytterligare, fjärde vice-president med ansvar för

0892A1991-04-04UM

strategisk planering samt betydande genom en personalförstärkning med fler ekonomer och experter på sociala områden utbildning, befolkning och hälsovård. Dessa och andra förslag går också på ut att bättre integrera projektavdelningarna med landavdelningarna, dvs. en geografiskt inriktad mer organisation, eventuellt i linje med den som Världsbanken nyligen genomförde.

Personalpolitiken i banken behöver också förstärkas för att bättre återspegla institutionens multilaterala karaktär. Den japanska dominansen har hittills varit stor, främst i nyckelpositioner. Däremot är antalet japaner inte fler än amerikaner för närvarande drygt 60 var. Brist på ett dynamiskt, effektivt ledarskap är ett annat E iproblem, liksom avsaknaden av öppet redovisade S v kriterier för befordringar och 5 en mer professionell rekryteringspolitik. Asiatbanken är den i särklass mest konservativa utvecklingsbanken när det gäller kvinnor. För närvarande finns 22 kvinnor på den professionella nivån, dvs. 4 % det ca av totala antalet. Ingen kvinna har ännu nått någon chefsposition, trots gedigen kompetens och erfarenhet hos flera. Detta förhållande måste förändras för att bättre återspegla institutionens internationella status och kvinnors status i medlemsländerna på 1990-talet.

Sverige och A05

Sveriges medlemskap

Sverige undertecknade den 31 januari 1966 avtalet om upprättandet av Asiatiska utvecklingsbanken. Samtidigt utfäste sig Sverige

s

åaeza1991-04-04UM

2 å

att teckna 5 milj. dollar av bankens grundkapital, det minsta belopp som kunde komma ifråga. På svensk sida var man från början skeptisk mot ett svenskt finansiellt engagemang i banken. Dessa betänkligheter gällde bl.a. möjligheterna att kontrollera användningen av de medel som Sverige skulle tillskjuta med hänsyn till den vikt som bankens främste tillskyndare USA tillmäter bistånd till ur svensk synpunkt mindre lämpliga biståndsländer Vietnam, Formosa m.fl.. Viss tveksamhet rådde också det befogat att om var Sverige gav bistånd till den Asiatiska utvecklingsbanken innan bidrag lämnades till de tidigare upprättade utvecklingsbankerna i Latinamerika och Afrika. Ur biståndssynpunkt kunde emellertid ett medlemskap motiveras med hänsyn till Sveriges principiella stöd till regionalt samarbete mellan u-länder och då särskilt i form regionala av utvecklingsbanker. Detta kom att motivera ett begränsat bidrag vid bankens grundande. Sveriges inställning till Asiatiska utvecklingsbanken har därefter varit avvaktande och i vissa fall kritisk. Fördelningen av bankens långivning till förmån för stora länder, t.ex. Korea och Taiwan, har återspeglat en givarlandsdominerad, i stor utsträckning japansk och amerikansk politik som man från svensk sida ifrågasatt. Sverige har vid ett antal tillfällen uttryckt missnöje med den inställda utlåningen till Vietnam och krävt att den skall återupptas för att stödja återuppbyggnaden och den nu inledda reformprocessen. Banken har också i ganska begränsad utsträckning tagit hänsyn till de sociala aspekterna i utvecklingsproblematiken. Denna skeptiska inställning till banken gjorde t.ex. att Sverige i början av 1970-talet avstod från att

0892A1991-04-04UM

bidra till bankens specialfonder Asiatiska utvecklingsfonden och Specialfonden för tekniskt bistånd. Den svenska och nordiska hållningen i utvecklings- och biståndsfrågor har emellertid bl.a. med starkt kanadensiskt stöd, fått allt mer gehör i banken och återspeglas nu mycket klart i prioriteringarna för bankens roll på 1990-talet.

sveriges bidrag och finansiella åtaganden

Vid utgången av 1990 uppgick Sveriges sammanlagda bidrag till Asiatbanken till 131 milj. dollar, bestående av den inbetalda delen av Sveriges kapitalandel motsvarande 5 milj. dollar, bidrag till Asiatiska utvecklingsfonden med 124 milj. dollar och 2 milj. dollar till den särskilda fonden för tekniskt bistånd. sveriges kapitalandel i Asiatbanken är för närvarande 0,15 %, vilket är lägre en andel än övriga nordiska länder har 3 som 0,37 vardera. Detta beror på att Sverige budgetskäl av avstod från att delta i den senaste allmänna kapitalhöjningen som ägde 1983. rum I samband med en s.k. selektiv kapitalhöjning 1987, då beslut träffades om särskilda höjningar för USA, Japan och sverige, ökades emellertid den svenska kapitalandelen. Den är nu i paritet med övriga nordiska länders på 0,37 %. Detta motsvarar ungefär den kapitalandel som Sverige och övriga nordiska länder haft från början. Inbetalning av den svenska selektiva kapitalhöjningen motsvarar 4,15 milj. dollar och kommer att verkställas under budgetåret 199091.

892A1991-04-04UM

Sveriges bidrag till den senaste och fjärde påfyllnaden av Asiatiska utvecklingsfondens uppgick till 1,37 2. vilket motsvarar ca resurser milj.kr. för de fyra budgetåren 198788-199091. 60 Inbetalning det fjärde årsbidraget på 15 milj. av dollar 91 milj.kr. verkställdes hösten 1990. Förhandlingarna om en femte påfyllnad av Asiatfonden inleddes under 1990. Bankledningen har förslagit påfyllnad i storleksordningen 6-7 en miljarder dollar för perioden 1991-1994 för att täcka de stora finansieringsbehoven i de fattigaste asiatiska länderna. Detta är att jämföra med 3,6 miljarder dollar vid den föregående påfyllnaden 1986. deltagit i samfinansieringar Sverige har sex med Asiatbanken till ett belopp om sammanlagt 30 milj. dollar. Samfinansieringarna har gällt projekt i Bangladesh, Laos och Pakistan. I linje med bankens ökade intresse för samfinansiering med bilaterala givare har bankledningen visat intresse för utökat samarbete och samfinansiering med Sverige, särskilt i länder där Sverige har speciella kunskaper och erfarenheter, t.ex. Laos och Vietnam.

sveriges valgrupp och representation

Sverige ingår i valgrupp bestående av en Canada, Nederländerna och de nordiska länderna, exkl. Island. valgruppen har en sammanlagd röststyrka på 9,1 %, vilket är den tredje största efter USA och Japan med 12,4 % vardera. Canada har majoritet i valgruppen med 5 % av den totala röststyrkan och utser därmed exekutivdirektör. Den biträdande exekutivdirektören utses rotationsvis av

0892A1991-04-04UM

Nederländerna och Norden. I valgruppskontoret i Manila finns också en assistent också som utses på rotationsbasis av Nederländerna och Norden. De nordiska länderna har i sin tur en inbördes rotation i en i förväg fastställd ordning. Sverige innehade posten assistent som 1986 och biträdande exekutivdirektör 1987-1989. För närvarande innehar Norge denna post. Sveriges guvernör i Asiatbanken är statssekreteraren vid UDs u-avdelning. Eftersom bidragen till banken, inkl. den svenska kapitalinsatsen, finansieras biståndsanslaget av ligger handläggningsansvaret för Asiatbanken på u-avdelningen liksom för de övriga regionala utvecklingsbankerna.

Sverige har för närvarande sex s.k. professionals i banken totalt Övriga av 600. nordiska länder har tolv, Canada 57 och Nederländerna 17. Valgruppen är således relativt väl representerad med över 11 % av personalen, men endast Canada, Nederländerna och Finland har några seniora positioner.

Svensk upphandling

Vid utgången 1989 uppgick av upphandlingen av varor, tjänster och konsulter från Sverige till sammanlagt 103 milj. dollar, vilket motsvarade 0,69 % av den totala upphandlingen. De större länderna i valgruppen ligger något bättre till med drygt 1 % vardera, medan övriga nordiska länder är mycket små vad gäller upphandling. Danmark har emellertid hävdat sig bättre än Sverige i konsultupphandlingen med i genomsnitt ett par konsultuppdrag per år jämfört med ca ett per år för

392A1991-04-04UH -139-

Sverige. Samtidigt bör konstateras att Sverige börjat hävda sig bättre konsultkonkurrensen och utsikterna till ett större svenskt deltagande ser ganska gynnsamma ut. Bankens erfarenhet av svenska konsulter har varit mycket positiv. Den svenska upphandlingen är så gott som enbart resultatet av relativt stora upphandlingar av varor och tjänster, oftast från de stora svenska företagen, t.ex. ABB, LM Ericsson, Atlas Copco, Alfa Laval och Tetrapak. Trots ett starkt växande intresse för den asiatiska marknaden har upphandlingen till ADB-projekt från Sverige och andra i-länder sjunkit de senaste åren, främst beroende på en kraftigt hårdnande konkurrens och ökad upphandling från de asiatiska låntagarländerna, främst Korea, Indonesien, Filippinerna, Thailand, Indien och Malaysia. Alla finns bland de elva länder som för närvarande ligger högst på upphandlingslistan, vilken toppas av Japan med 27 %. Bland de icke-regionala länderna finns endast USA med 8,4 %, Västtyskland 5 % och Storbritannien 4 %. Den japanska dominansen måste emellertid ses i relation till de japanska bidragen till banken, vilka väl överstiger tredjedel en av dess samlade resurser.

några avslutandegreflektioner

Efter att ha haft förmånen att under tre år arbeta i och lära känna den Asiatiska utvecklingsbanken, vill jag gärna göra några personliga reflektioner, dels vad gäller banken som institution i jämförelse med andra liknande institutioner, dels vad gäller Sveriges relationer, roll och inflytande i banken. Min förutfattade

0892A1991-04-04UM

mening om banken som solid, effektiv en finansieringsinstitution och den bästa av de regionala utvecklingsbankerna stämde väl överens med verkligheten. samtidigt insåg jag ganska snart att denna institution lite japansk var av en dynasti, dvs. en mycket auktoritär och toppstyrd institution, där senioritet och lojalitet ofta gå före kunskap och kompetens. Den japanska dominansen i kombination med en i hög grad indiskt präglad byråkrati gör också organisationen stelbent och lite arrogant, inte minst för en nykomling. Jag kände en tydlig brist på vision och intellektuell dynamik när jag kom till banken och jag anser fortfarande att detta är en brist. Fliten och ordningen måste kompletteras med mera analys och en progressivitet. Efter års nu snart 25 existens och med många de anställdes av som från början kvar i ledande nyckelpositioner, behövs en omstrukturering av organisation och personal och en dynamisk ledning, för att verkställa de många idéer och förslag som nu ligger på bordet för 1990-talet. som första och enda kvinna i bankens styrelse i denna asiatiska kultur fick jag en alldeles unik erfarenhet. Att delta i styrelsediskussioner och samtal med presidenten var som en verklighetens kurs i kulturkrockar, där det ibland visade sig att kommunikationen missförstods och inte gick fram. Motsättningen och bristen på kommunikation mellan Japan och USA är påtaglig i Asiatbanken. Samtidigt har under de två åren senaste den japansk-amerikanska dominansen på världsscenen återspeglats i banken på ett olyckligt sätt, så att bilaterala uppgörelser mellan Japan och USA i andra, för Asiatbanken ovidkommande frågor, påverkat beslut bankens interna om verksamhet.

§2A1991-o4-o4UM

-141-

Under mina tre år i banken skedde flera viktiga förändringar. En av de viktigaste förändringarna, som jag ser det, var att de europeiska länderna och Australien samt några u-länder, framförallt Indien och Kina, under den här perioden började spela en allt aktivare och mer konstruktivt kritisk roll i styrelsen, vilket medverkat till en större lyhördhet i banken för medlemsländernas uppfattningar. Den japanska dominansen kvarstår självfallet och med rätta, eftersom Japan står för ca en tredjedel av bankens resurser, men har förändrats. Dels är den nye presidenten mer öppen för informellt samarbete inom medlemskretsen, dels har det japanska intresset för rena utvecklingsfrågor ökat. De senaste två till tre åren har Japan börjat tala för behovet av att satsa på mänsklig och social utveckling och miljö, dock med det förbehållet att banken som bank måste bibehålla sitt grundläggande krav på projektens lönsamhet. Att från japansk sida uttala sig kvinnornas roll om i utvecklingen var dock så gott som uteslutet, men skedde någon enstaka gång, vilket jag såg ett som framsteg. Den japanska grundsynen, som i stor utsträckning fortfarande präglar banken, är mer konservativ än jag väntat mig när det gäller kvinnors anställning och befordran i banken. Från kanadensisk och nordisk sida har vi försökt kräva förändringar med hänvisning till andra institutioner, t.ex. Världsbanken, IDB och FN, men mött oförståelse och ibland direkt motstånd. Vi har emellertid fått starkt stöd för våra synpunkter från framförallt USA, Tyskland, Frankrike och Australien, vilket ökat påtryckningarna. Dessutom har framförallt Indien och Kina talat starkt för ett större antal kvinnor i banken som en reflektion

892A1991-04-04UM

av kvinnors status i medlemsländernas administrationer och för att bättre utveckla och driva kvinnofrågorna i bankens verksamhet. Här måste ytterligare förändringar till vår med påverkan. Min spontana reflektion vad gäller sveriges roll i banken, är att den är betydligt viktigare än jag föreställt mig och inte skall underskattas. vi tillhör i Asiatbanken den tredje största valgruppen, där enbart s.k. like-minded-länder ingår, övriga evs. Norden, Kanada och Nederländerna. Tillsamman med dem kan vi gemensamt och i nära samarbete med både ioch u-länder föra fram en utvecklingspolitisk syn som på ett värdefullt sätt kompletterar den japanska betoningen på kvantitet och effektivitet. Dessutom är min erfarenhet att det svenska handelsrelaterade intresset för Asien och Stilla Havsregionen ökat markant och att möjligheterna till ett utökat samarbete med banken på detta område är potentiellt mycket stora. Banken har också uttryckt stor tillfredsställelse med t.ex. svenska konsulter, som sedan några år börjat användas i banken.

2A1991-04-o4ur4 -143-

I NTERAHER I KANSKA UTVECKLINGSBANKEN

Bo Jerlström

Särstudie 4 till Multibiståndskomitténs betänkande Bistånd genom internationella organisationer

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

.. 4 i 1 IDBs tillkomst och utveckling Y sid. 2 3 .E .E

2 IDBs organisation och operativa sid. 6 verksamhet i i å 3 IDBs kris sid. . 11

4 IDB och framtiden sid. 16

5 Sverige och IDB sid. 25

147 - -

1101A1991-03-26UH

INTERAMRIKANSKA UTVECKLINGSBANKEN IDB

l. IDBs tillkomst och utveckling

gen nan-amerikanska drömmen

Den Interamerikanska utvecklingsbankens historiska rötter går tillbaka på pan-amerikanska drömmar under 1800-talet, om nära politiskt och ekonomiskt samarbete i västra hemisfären. Om att försöka forma hela den nya världen till en enda nation. Som följd av den gamla världens upprepade militära aktioner förblir denna amerikanska enhetstanke levande under hela århundradet. Under återkommande amerikanska kongresser fram till våra dagar har ett interamerikanskt system av samarbetsorganisationer växt fram; Amerikanska samarbetsorganisationen The Organization of American States, OAS, Kennedys framstegsallians, the Pan-American Health Organization PAHO m.fl. Tankarna på att upprätta interamerikansk en finansinstitution väcktes redan vid den första amerikanska kongressen i Washington 1889. Målet var . att stärka kontakterna mellan de privata bankerna i USA och Latinamerika och därmed bryta de europeiska bankernas dominans i regionen. Dödläget i att upprätta en interamerikansk bank kvarstod emellertid till slutet av 1950-talet. vid den tiden började politiska vänstervindar och anti-amerikanska stämningar växa sig starka i Latinamerika. USA anklagades för likgiltighet inför g kontinentens ekonomiska och sociala underutveck1ing.§ År 1959 svängde USAs inställning till i upprättandet av en interamerikansk utvecklingsbank. Ett avtal om bildande av banken undertecknades i april 1959 av 19 latinamerikanska länder och USA. Kuba, som under Fidel Castro, började få alltmer ansträngda relationer med USA, undertecknade aldrig IDE-avtalet. 0673AUM 143-

Bildandet av IDB blev för USA ett viktigt led i en förändrad Latinamerika-politik 1961 som kulminerade i Kennedys framstegsallians, vars målsättning ekonomisk tillväxt, var social rättvisa, politisk stabilitet och demokrati i Latinamerika. IDB blev i själva verket ett av de viktigaste institutionella elementen i

framstegsalliansen. Den nya banken kom snabbt igång med sin långivning och blev viktig snart en finansiell aktör i Latinamerika. Under dess första verksamhetsår 1960 beviljade banken en större lånevolym än vad Världsbanken gjort i Latinamerika under de tre föregående åren.

Banken fick från början latinamerikansk en prägel under ledning dess förste av president Felipe Herrera från Chile. Bankens första lån 1960 för utvidgning av dricksvattenoch avloppssystemet i Arequipa i Peru kan stå symbol för som inriktningen av långivningen under början av 1960-talet. Från USAs sida var det helt dominerande

intresset under början 1960-talet få av att IDB att fungera som ett viktigt inslag i

framstegsalliansen. Bankens utlåningsprofil till olika sociala projekt stärktes väsentligt genom president Kennedys beslut att i banken inrätta en särskild fond The Social - Progress Trust på Fund över en halv miljard USD för lån på förmånliga villkor. Utlåningspolitiken sågs samtidigt över med avsikt att bidra till balanserad en mer utveckling mellan länderna i regionen. Flera av de fattigaste medlemsländerna hade under 1960-talet, räknat per invånare, erhållit lägre lånebelopp än genomsnittligt för bankens låneländer, samtidigt som deras ekonomiska tillväxt släpat efter.

0673AUM -149-

Nya riktlinjer fastställdes där banken införde, ett ännu idag bestående grupperingssystem med fyra olika kategorier av låntagarländer. Till Grupp A fördes de större och rikare länderna; Argentina, Brasilien, Mexico och Venezuela. Till Grupp B fördes medelstora medelinkomstländer som Chile, Colombia och Peru. Till Grupp C fördes länder som Costa Rica, Uruguay, Jamaica m.fl. Till Grupp D slutligen fördes små, fattigare länder som Bolivia, Nicaragua, Bolivia, Haiti m.fl. Syftet med denna länderkategorisering var att ge främst de fattigare småstaterna i Grupp D, samt i viss mån Grupp C-länderna, vidgat tillträde till de fördelaktiga lånen från den Särskilda Fonden. För de mer utvecklade länderna kom medel ur denna fond att begränsas till projekt som direkt gynnade låginkomstgrupper, eftersatta regioner eller viktiga men lågavkastande projekt. Det tidiga 1970-talets strävan att särskilt gynna fattiga låntagarländer kompletterades 1978 med den långtgående målsättningen att minst 50 % av bankens låneresurser skulle gynna fattiga befolkningsgrupper. Denna målsättning och de innovativa mätmetoder som då utvecklades för att operativt nå det uppställda målet gäller än idag. i 3 Satsningen på låginkomstgrupper ledde samtidigt Å s fram till en förnyad satsning på sociala projekt. IDB kom med rätta under de första två decennierna ; av sin verksamhet att få en rad omdömen som hä1s0banken och utbildningsbanken. Som en följd av de kraftiga oljeprishöjningarna i mitten och slutet av 1970-talet, och den därmed framväxande Nord-Syd konfrontationen, blev ekonomisk integration i Latinamerika en viktig fråga. Tillsammans med Andinska pakten, FNs ekonomiska kommission för

Latinamerika och Karibien, Economic Commission for:

E Latin America and Caribbean, ECLAC och Latinamerikanska ekonomiska systemet Sistema

0673AUM -150-

Economico Latinoamericano, SELA kom IDB att spela en betydelsefull foll för dessa i huvudsak misslyckade strävanden. Inom IDB byggdes L ett å särskilt organ upp för regional integration INTAL med betydande resurser och stor självständighet. Härigenom har IDB också kommit få att namnet integrationsbanken.

Den för IDB mest genomgripande förändringen

var utvidgningen av bankens medlemskrets under mitten och slutet 1970-talet. Då av tillkom 14 nya medlemmar från Europa samt dessutom Japan och Israel. Även Canada blev då medlem. Härigenom förvandlades IDB från en pan-amerikansk angelägenhet till multilateral en finansinstitution. De icke-regionala medlemmarnas e inträde välkomnades i särskilt hög grad av de latinamerikanska länderna häri såg som en möjlighet att minska USAs dominerande inflytande i banken. Utvidgningen av medlemskretsen var emellertid inte bara av stor politisk betydelse för makten över banken. I ekonomiskt avseende vann banken, förutom betydande tillskott i tecknat kapital, också tillträde till viktiga kapitalmarknader. nya Mot slutet av 1970-talet uppgick bankens utlåning på icke-koncenssionella av resurser villkor till ca 60 % den utlåningen, av totala mot ca 40 % under 1960-talet. Detta blev möjligt genom ökad upplåning på främst de japanska och europeiska kapitalmarknaderna. Under perioden 1975-1980 lånade banken årligen i genomsnitt upp USD 400 milj., vilket var mer än det dubbla jämfört med tidigare år. Utlåningen på koncessionella villkor från den Särskilda Fonden minskade inte bara i relativa termer utan stagnerade dessutom i absoluta tal. De icke-regionala medlemmarnas inträde i banken förvandlade i hög från grad IDB främst en biståndsorganisation, huvudsakligen finansierad av USA, till en bank för förmedling av externa finansiella resurser till Latinamerika på nästintill marknadsmässiga

os73Auu villkor.

-151

2 IDBs organisation och operativa verksamhet

Medlemmarnas {ormgl1aräs;styrk§ och inflytande

IDB har idag 44 medlemsländer varav 25 låntagarländer i Latinamerika och Karibien, två icke-låntagarländer i regionen USA och Canada samt 17 icke-regionala länder. Det senaste tillkomna medlemslandet var Norge som, efter en långdragen inrikespolitisk strid liknande den svenska, inträdde i IDB 1986. Syd-Korea har i flera år utan framgång sökt medlemsskap i banken. För att IDB trots tillskottet av nya medlemmar utanför Nord- och Sydamerika skall behålla sin karaktär av regional bank anger bankens stadga att minst 92 % av röststyrkan skall utövas av de nord- och sydamerikanska medlemsländerna. Högst 8 % får således innehas av de icke-regionala medlemsländerna. Av nämnda 92 3 skall de latinamerikanska och karibiska länderna ha minst 53,5 % av röststyrkan, USA minst 34,5 % och Canada minst 4 %. För ökning av resurserna i Särskilda Fonden vars bidrag nästan uteslutande kommer från icke-lântagande länder krävs majoritet.

i

34 Detsamma gäller ökning av antalet exekutivdirektörer, för uteslutning av medlem samt för beslut att upphöra med verksamheten. I dessa fall har USA, liksom också olika kombinationer av .

latinamerikanska länder, möjlighet att votera 2

beslut. H Direktörsstyrelsens beslut avseende den löpande låneverksamheten fattas på grundval av enkel majoritet. Alla beslut som avser den 9 Särskilda Fondens verksamhet kräver emellertid 23 majoritet. USA och olika kombinationer av latinamerikanska länder förfogar därför också här över vetorätt. . 0673AUM 152

under de senaste åren har de icke-regionala länderna hårt drivit linjen att ett ökat inflytande 1 banken för deras del vore en naturlig och historisk riktig avspegling av Latinamerikas och IDBs allt större ekonomiska samarbete och ekonomiska beroende av Europa och Japan. Så t.ex. ökar handelsutbytet mellan Latinamerika och de icke-regionala länderna mycket snabbare än mellan Latinamerika och USA. Samma trend gäller för direktinvesteringar från de icke-regionala länderna som bara under den senaste tioårsperioden tredubblats. Vidare tillgodoser IDB sitt i kapitalbehov till mer än 75 2 på de icke-regionala ländernas kapitalmarknader.

;Dnsmrqanisation emseegel auproiektszykeln .:

Något förenklat och generaliserat kan IDBs organisatoriska uppbyggnad beskrivas som en spegel av projektcykeln. Fyra avdelningar för svarar bankens operativa projektverksamhet. Härutöver finns en finansavdelning för finansiella frågor som t.ex. upplåning av resurser på kapitalmarknaderna, en rättsavdelning för bl.a. rättsliga frågor vid projektavtal, den administrativa avdelningen för personalfrågor, rekrytering m.m., sekretariatsavdelningen för förberedelser av styrelsemöten, årsmöten etc. Dessutom finns en rad speciella enheter och funktioner som t.ex. Office of the External Relations Advisor för bedömning politisk av utveckling i medlemsländerna Auditor General m.m., för intern revision, Special Office in Europe med huvudkontor i Paris och underavdelning i en London. I alla de olika stegen i projekt- och programcykeln deltar fältkontoren i låntagarländerna mycket aktivt. förhållande I till Världsbanken och de övriga regionalbankerna har IDB en decentraliserad uppbyggnad och med stora ganska självständiga fältkontor. D673AUM -153-

För slutlig utvärdering av bankens projekt och program ansvarar dels Office of the Controller som är underställd bankledningen. Därutöver utövas kontroll och utvärdering av External Review and Evaluation Office som är direkt underställd direktörsstyrelsen.

Bankens operativa xerksamhen-kortfattad översikt

Från starten 1959 har IDB finansierat projekt och program för över USD 42 miljarder. Antalet godkända projekt under denna tidsperiod uppgår till drygt 1800. Banken spelar samtidigt en minst lika viktig roll som finansiell katalysator. I tillägg till IDBs finansiering har kompletterande resurser mobiliserats i låntagarländerna om ca USD 80 miljarder, varför de totala projektkostnaderna uppgår till drygt USD 122 miljarder. Under 1980-talet har IDBs lånevolym i genomsnitt uppgått till nästan USD tre miljarder och är för många av länderna i Latinamerika den största officiella finansieringskällan. Eftersom IDBs, liksom de övriga 1 utvecklingsbankernas, utlåningsvetksamhet till

helt

övervägande del sker med medel upplånade på de f

internationella kapitalmarknaderna måste i

utlåningsvillkoren bestämmas utifrån de upplåningsvillkor de kan uppnå. IDBs utlåningsränta per 1 juli 1989 var 8,10 S, vilket var betydligt högre än för Asiatiska utvecklingsbankens utlåningsränta som vid tid samma uppgick till 6,37 8. Även jämfört med de andra utvecklingsbankerna har ränteläget i IDB legat högt under senare år, vilket bl.a. återspeglat bankens prekära finansiella läge under senare år. Löptiden på IDBs lån har dock i gengäld varit något längre, eller 15-30 år.

i 0673AUM 154

För tekniskt samarbete har IDBs åtaganden sedan 1959 uppgått till USD 1,5 miljarder, varav drygt USD 700 milj. på gåvobasis. Nästan usn soo milj. i tekniskt bistånd har utbetalats för olika stödfunktioner i samband med planläggning och implementering av projekt. Vidare har nästan USD 90 milj. godkänts för finansiering av Small Projects. De fem största låntagarländernas andel av bankens totala utlåning från de ordinarie resurserna t.o.m. 1988 uppgår till i milj. USD: Brasilien 4 991, Mexico 4 497, Argentina 3 735, Colombia 3 166 och Chile 2 779. Dessa fem länders procentuella andel av den totala utlåningen uppgick till 67 %. Sektorfördelningen av bankens långivning sedan 1959 är följande: Jordbruk och fiske; 455 lån uppgående till USD 9,2 miljarder med en total projektkostnad på USD 21,5 miljarder. Energi; 238 lån uppgående till USD 11,5 miljarder med en total projektkostnad på USD 41,7 miljarder. Industri och gruvdrift; 255 lån uppgående till USD 5,6 miljarder med en total projektkostnad på USD 27,5 miljarder. Transporter och kommunikationer; 231 lån uppgående till USD 5,4 miljarder med total en projektkostnad på USD 11,9 miljarder. Miljö och hälsa; 235 lån uppgående till USD 4,2 miljarder med en total projektkostnad på USD 9 miljarder. Utbildning, forskning och teknologi; 147 lån uppgående till USD 1,8 miljarder med total en projektkostnad på USD 3,6 miljarder. Stadsutveckling; 95 lån uppgående till USD 1,9 miljarder med en total projektkostnad på USD 3,7 miljarder. Förinvesteringar; 71 s.k. Global preinvestment loans uppgående till USD 385 milj. ,0673AUM -155-

Bankens auktoriserade kapital uppgick 1989 till USD 60 miljarder. Bankens upplåning på de internationella kapitalmarknaderna för vidareutlåning till låntagarländerna uppgick vid samma tid till USD 14 miljarder. De totala ackumulerade bidragen till den Särskilda Fonden uppgick till USD 8,4 miljarder. Under 1988 hade Fondens utlåning gått ner till USD 154 milj. De fem största låntagarländernas andel av den Särskilda Fondens totala utlåning t.o.m. 1988 var i miljarder USD; Brasilien 1 195, Ecuador 794, Bolivia 671, Colombia 662 och Honduras 616. Dessa fem länders procentuella andel av den totala utlåningen uppgick till 40 %. Utlåningen från Fonden sker på mycket fördelaktiga villkor med en ränta på 1-4 %, en administrationsavgift på 0,5 %, 20-40 års löptid och en amorteringsfri period på 5-10 år.

;nterameriçan ;nve§tmegtCgrpora;ign

Under 1980-talet har knappheten på riskvilligt kapital för långsiktiga privata investeringar starkt tilltagit i Latinamerika. Mot den bakgrunden och efter mönster från Världsbankens Internationella Finansieringsbolag International Finance Corporation, IFC, tillskapades under 1988 inom IDBs ram Interamerikanska investeringsbolaget The Interamerican Investment Corporation, IIC. Syftet är att som komplement, vid sidan av IDBs reguljära verksamhet, skapa nya möjligheter att främja den ekonomiska utvecklingen i regionen. Tillsammans med privat kapital skall IIC medverka till etablering, expansion och modernisering av privata företag bl.a. genom tillskjutande av aktiekapital. IIC skall dessutom bistå företag med teknisk och administrativ rådgivning.

-156-

Finansieringsbolaget skall i första hand vända sig till mindre och medelstor privat företagssamhet eller till blandad offentlig och privat verksamhet. Direkta investeringar skall komplement som kunna ske tillsammans med andra finansieringsorgan på lokalt, regionalt eller internationellt plan. IIC ingår i IDBs struktur är ett men självständigt organ med separat kapitalteckning och administration. Antalet medlemsländer i IIC är för närvarande 34, med kapitalteckningsandel en för de latinamerikanska länderna på 55 %. USA har tecknat sig för 25,5 % av kapitalandelarna och de icke-regionala länderna för resterande 19,5 8. Sverige och övriga nordiska länder har inte uttryckt intresse för att ingå som medlemmar i IIC. Bildandet av IIC försenades b1.a. på grund av motsättningarna om IDBs kapitalökning och förhalades dessutom vissa latinamerikanska av länder som var skeptiska till finansieringsbolagets

marknadsorienterade verksamhet. IICs organisation är nu under snabb uppbyggnad och projektverksamheten är i stark expansion.

3 IDBs kris

nakerplanen och amerikanskt xeto

Den kris IDB genomgått under andra hälften av 1980-talet har bara långsamt övervunnits. Krisens symptom liksom dess orsaker många. Här var kan bara några antydas. Symptomen visar sig särskilt påtagligt vid genomgång en av utlåningsvolymen. Den var 1980 USD 2,3 miljarder, ökade därefter och nådde en topp 1984 på USD 3,5 miljarder. IDBs utlåning då ganska betydligt var större än Världsbankens utlåning till Latinamerika. Därefter minskade IDBs utlåning och uppgick år 1987 till USD 2,3 miljarder, dvs. samma volym 1980. År som 1988 minskade utlåningen ytterligare drastiskt och stannade vid USD 1,6 miljarder. Världsbankens D673AUM -157-

utlåning till Latinamerika fortsatte emellertid att öka och uppgick vid samma tid till ca USD 9 miljarder. IDB kom genom denna utveckling att spela en alltmer marginell roll för den externa finansieringsförsörjningen till regionen. Detta vid en tidpunkt då banken som bäst behövdes eftersom nettofinansieringen från de privata bankerna i det närmaste helt upphört. l Den minskade utlåningsvolymen ledde i sin tur ä till att de finansiella flödena från låntagarländerna, i form av räntor och amorteringar på gamla lån, i snabb takt blev större än de finansiella flödena från banken. Minskad utlåningsvolym, ökade negativa nettoflöden och växande osäkerhet om bankens framtid minskade låntagarländernas incitament att i honorera betalningsförpliktelserna gentemot banken. Betalningsförseningarna växte snabbt och ställde den latinamerikanska solidariteten på hårda prov. Även bankens icke-låntagande länder, står för som en stor del av garantikapitalet, började visa oro för bankens finansiella stabilitet. Sett i ett vidare perspektiv kom IDB genom denna utveckling att bli en del av Latinamerikas skuldproblem, i stället för en del av dess lösning. Den sjunkande utlåningsvolymen kom av naturliga skäl inte att i samma takt motsvaras av motsvarande minskning av antalet anställda i i banken. De förblev ungefär lika många, när 9 utlåningsvolymen 1987 låg på USD 1,6 miljarder, som 1984 då utlåningen uppgick till USD 3,5 miljarder. Det på detta, visserligen grova, sätt att mäta produktiviteten ledde till att IDB 1987 hade en utlåningsvolym av ungefär samma storlek som Asiatiska utvecklingsbanken men med dubbla antalet anställda.

0673AUM

Krisens utlösande faktor och en av dess viktiga orsaker var dåvarande finansminister Bakers uppmärksammade tal vid IMF och Världsbankens årsmöte i Seoul 1985. då den s.k. Baker-planen lanserades. I denna plan förutsågs bl.a. en väsentligt utökad roll för IDB i den latinamerikanska strukturomvandlingsprocessen. När förhandlingarna om IDBs sjunde kapitalpåfyllnad påbörjades snart därefter, preciserades den amerikanska positionen. Bankens lånevolym borde fördubblas, delvis i form av sektorslån förknippade med konditionalitet efter Världsbanksmönster. Detta förslag fick stöd av både de latinamerikanska och icke-regionala länderna. L l Samtidigt menade emellertid USA och de i icke-regionala länderna att banken måste genomgå en genomgripande omorganisation för att klara sådan en utvidgad finansiell roll i regionen. USA hade emellertid ytterligare ett krav. Det latinamerikanska majoritetsinflytandet som sällan utnyttjats skulle samtidigt brytas. Kravet från USA betydde i praktiken att i utbyte göra mot att IDB till en stor bank, få vetorätt tillsammans med Canada över bankstabens alla förslag till | program och projekt. Detta betraktades av latinamerikanerna ett som grundskott mot bankens pan-amerikanska karaktär. Att IDB skulle förvandlas till US Treasurys och - USAIDs förlängda arm ansågs fullständigt oacceptabelt. På samma sätt var USAs krav på vetorätt ett grundskott mot den multilaterala karaktär som banken fått genom de icke-regionala ländernas medlemsskap i mitten och slutet av 1970-talet. USAs långtgående krav på vetorätt möttes snart av ett motförslag från de latinamerikanska och icke-regionala länderna. I praktiken innebar detta motförslag att USA, förutom Canada, även måste få med sig en av de två icke-regionala valgrupperna för att få vetorätt. 0673AUM E -159-

För latinamerikanerna var visserligen även detta ett stort avsteg från deras dittillsvarande majoritetsinflytande i banken och ett mycket ovilligt accepterande av att de som betalar för musiken också får välja me1odin. Men kompromissförslaget förkastades av USA och förhandlingarna om kapitalpåfyllnaden körde helt fast. Dessa politiska motsättningar om makten över banken kom på toppen av tilltagande ekonomiska svårigheter i Latinamerika. IDB fick allt större problem att anapssa sig till en situation där den ekonomiska utvecklingen i regionen övergått från snabb tillväxt och utveckling till galopperande inflation, stora bytesbalans- och budgetunderskott.v l Krisens vändpunkt Enrique Iglesias tar över å - som president i . c . I slutet av 1987 drog president Ortiz-Hena konsekvenserna av den låsta situationen och meddelade sin avgång mitt under sin tredje mandatperiod. Några månader ,å senare valdes som ny president Enrique Iglesias, utrikesminister i Uruguay. President Iglesias första och främsta initiativ för att bryta dödläget i förhandlingarna om kapitalpåfyllnaden, blev att tillsätta en High-Level Review Committee med mandat att framlägga rekommendationer om bankens framtida organisation. Översynsgruppens rapport presenterades i som december 1988 börjar med en beskrivning av de ekonomiska problemen i Latinamerika. Det genomgående temat är behovet av modernisering, med en omorientering bort från den importsubstitutionspolitik som präglat de latinamerikanska ekonomierna alltsedan 1930-talet.

0673AUM

Därpå konstaterades att regionens behov skapar bankens agenda på 1990-talet. Huvudslutsatsen av detta resonemang var att IDB bör bli en stor bank och följaktligen i stort behov väsentlig av en kapitalökning. Översynsgruppen hävdade vidare att banken förlorat sin inspiration och att fundamentala organisatoriska förändringar nödvändiga. Här var förutsågs bl.a. decentralisering och delegering av beslutsfattande bl.a. till bankens fältkontor, förändrade administrativa rutiner med klarare arbetsbeskrivningar för olika tjänster samt specificerade uppdragsbeskrivningar för olika arbetsgrupper, förändrad rekryteringspolitik med excellence som ledstjärna samt upprättande av en guvernörskommitté för att övervaka omorganisationsprocessen. Rapporten behandlade följande prioriteringar för bankens framtida inriktning: Tyngdpunkten bör fortsatt ligga på offentliga investeringsprojekt särskilt inom husbyggnad, vatten- och avloppssystem för fattigare befolkningsgrupper. Bankens program för tekniskt samarbete bör väsentligt ökas från 2,5 3 av den totala lånevolymen till 5 % eller mer. Ökat samarbete med den privata sektorn med särskild uppmärksamhet på den stora och växande informella sektorn i låntagarländerna. Härvid bör IIC kunna spela en viktig roll. I samarbete med andra utvecklinqsbanker och regionens NGOs bör miljöfrågorna ökad ges uppmärksamhet, med de tropiska regnskogarna i fokus. I ett stort avsnitt om skuldfrågan förutses en mer aktiv intellektuell roll för banken. I synnerhet bör IDB spela en ledande roll vad gäller intra-regionala skuldfrågor. Bankens multilaterala karaktär bör stärkas genom ökade kapitalandelar för, och utvidgade nya Trust Fund arrangemang med de icke-regionala länderna. Vidare bör andelen anställda från dessa medlemsländer öka.

4 IDB och framtiden

Arsm§tet1282 up2qäre1seom nykapita12åfyl1nad ;

Översynsgruppens rekommendationer om långtgående förändringar av banken accepterades om än motvilligt av latinamerikanerna. Inför IDBs årsmöte i mars 1989 skapades därmed 1 nya förutsättningar för en överenskommelse om kapitalpåfyllnaden. President Iglesias 3 förhandlingskoncept inför årsmötet formulerades på följande sätt: IDB behöver väsentligt ökade resurser och genomgripande reformer. Men utan ökade kapitalresurser ges inga incitament för reformer. På denna grund kunde IDBs sjunde kapitalpåfyllnad efter tre års fruktlösa förhandlingar slutföras. Den uppgörelse som träffades blev en kompromiss främst mellan USA och de fyra stora latinamerikanska medlemsländerna Argentina,

Brasilien, Venezuela

och Mexico. Kompromissen rörde i grunden makten över banken. Även om de ; latinamerikanska medlemmarna nominellt behöll f kontrollen över bankens verksamhet, med 52 8 av röststyrkan, infördes en ny parallell röstmekanism i styrelsearbetet. Den ger i princip USA, Canada och de icke-regionala medlemmarna om inte direkt veto, som USA ursprungligen krävt, så en möjlighet att fördröja styrelsebehandlingen av , projekt och program med upp till tolv månader. 9 Härmed ges industriländerna som grupp möjlighet att nästintill stoppa ett låneärende eller väsentligt förändra dess inriktning. Uppgörelsens utformning innebär även en maktförskjutning inom i-landsgruppen med ett ökat inflytande för de icke-regionala länderna som ges en tungan på vågen-position inom ramen för den parallella röstmekanismen.

0673AUM 152-

Kompromissen omfattade också bankens utlåningsvolym under åren som 1990-1993 fastställdes till USD 22,5 miljarder. Det ger en årlig utlåningskapacitet på USD 5,6 miljarder, jämfört med tidigare års väsentligt lägre volym som 1988 sjunkit till USD 1,6 miljarder. Den totala

kapitalökning som krävs för att nå denna

utlåningsvolym uppgår till USD 26,4 miljarder och med en påfyllnad till Särskilda fonden på USD 200 milj.

Andra frågor inom för uppgörelsen gällde ramen vilken konditionalitet skall gälla för som bankens nya sektorlångivning. Dessa lån skall kunna uppgå till 25 3 av totalutlåningen och till skillnad från bankens övriga långivning inte knytas å till speciella projekt. De skall istället utformas J ; så att de kan stödja låntagarlandets 2 ekonomisk-politiska åtgärder inom för ramen ett avtalat ekonomiskt program syftar till som återhämtning och tillväxt.

Uppgörelsen om kapitalpâfyllnaden har redan inneburit en vändpunkt för den tidigare sjunkande utlåningsvolymen för ökat som 1989 till USD 2,6 miljarder.

Under kommande år kommer också inriktningen av långivningen att förändras. De fattigare låntagarländerna skall få ökad del av utlåningen med en fördelning mellan Grupp på A- och B-länder 65 % och Grupp C- och D-länder på 35 %.

Den senaste femtonårsperiodens relativt starka prioritering av tung infrastruktur i form av bl.a. kraftverk kommer att förskjutas mot sektorlångivning med tillhörande på krav strukturförändringar pris- och tariff-system av för högre effektivitet i allokering av tillgängliga resurser.

0673AUM -163-

samfinansiering

I tillägg till bankens väsentligt ökade ordinarie utlåningsresurser under kommande år kommer olika samfinansieringsarrangemang att spela en betydande roll. Banken har inte ännu hunnit utveckla en systematisk strategi för att verka som katalysator för mobilisering av additionella externa resurser till Latinamerika. I den ekonomiska situation som Latinamerika befinner sig finns dock ett mycket betydande utrymme för en ny roll för IDB på samfinansieringsområdet. Nu diskuteras bl.a. möjligheterna att utveckla en särskild pipeline för projekt lämpliga för samfinansieting med bilaterala biståndsgivare och exportkreditinstitut. Vidare har en särskild enhet z för koordinering av olika samfinansieringsarrangemang upprättats och nya operativa riktlinjer för att smidigare integrera olika samfinansieringar i låneverksamheten är under utarbetande. Efter president Iglesias tillträde har en betydande aktivitet utvecklats i banken för att främst dra till sig japanskt kapital. Under 1988 och 1989 har en rad nya avtal slutits med japanska offentliga och privata finansiärer. Dessa avtal inkluderar ett lån på USD 150 milj. från japanska försäkringsbolag, USD 150 milj. från Japans Overseas Economic Co-operation Fund för koncessionell samfinansiering i små och medelstora länder i Latinamerika, ytterligare USD 32 milj. till den i IDB nyinrättade Japan Special Fund. Vidare är Japans Ex-Im Bank beredd att samfinansiera långt framskridna projektförslag till ett värde av en miljard USD. Under 1988 och 1989 har också ett mycket i betydelsefullt samarbete med Spanien växt fram genom upprättandet av 500-årsfonden. som bekant 0673AUM 164 g

är det, år 1992, 500 år sedan Columbus upptäckte Amerika. Fondens resurser skall uppgå till USD 500 milj. Utlåningen och utlåningsvillkoren skall följa bankens normala lånerutiner. Till 500-årsfonden skall dessutom ett räntebidragskonto på USD 150 milj. knytas för subventionering av räntekostnaderna. Härutöver har Spaniens regering utfäst sig att söka mobilisera ytterligare USD 500 milj. från

spanska affärsbanker, exportkreditinstitut m.m. Det bör tilläggas att IDBs framgångar med att dra till sig nya resurser inte har setts med blida ögon av USA som på olika sätt sökt ifrågasätta vissa av de nya avtalens överensstämmelse med bankens stadgar.

;Du som den nya imiliöbanken

Först i slutet av 1970-talet fastställdes riktlinjer för bankens verksamhet på miljöområdet. Tillsammans med rad andra internationella en organisationer signerade IDB år 1980 the Declaration on Environmental Policy and Procedures Affecting Economic Development. år Tre senare upprättades inom banken Environmental Management Committee EMC som numera granskar alla projekt som bedöms kunna ge upphov till signifikanta effekter på miljön.

Under hela 1980-talet var den förhärskande uppfattningen i banken att någon särskild miljöenhet ej borde upprättas. Det skulle, hävdades det, leda till att andra enheter ej tog tillräckliga hänsyn och för ansvar utformning och uppföljning av miljöaspekter i bankens projekt. Med Enrique Iglesias tillträde som president har miljöfrågorna fått en mycket mer framskjuten ställning i banken. 1987 arrangerades ett stort miljösymposium av banken till vilket regeringsrepresentanter, statliga myndigheter och latinamerikanska NGOs inbjöds för 0673AUM att lägga grunden -165-

till en mer aktiv miljöpolitik i Latinamerika. På grundval av detta möte drogs ett nytt program upp för bankens miljöarbete. Begreppsramen för detta arbetsprogram kan allmänt sägas bygga på Brundtland-rapportens koncept om bärkraftig utveckling. Antalet miljöexperter i banken har de senaste åren ökat och löpande hålls miljöseminarier i nu banken för olika kategorier anställda. Samarbete och konsultationer med NGOS både från Latinamerika. USA och Europa har blivit allt vanligare. I samband med omorganisationen av banken under 1989 har en särskild avdelning för miljö upprättats med sex professionals och planer finns för att bygga upp en miljödatabank för Latinamerika. Det finns nu också en klarare insikt i banken om att preventiva miljöåtgärder är mindre kostsamma än att i efterhand söka reparera miljöskador från dåligt förberedda-projekt. Nyckeln till framgång anses inte nödvändigtvis ligga i striktare

miljökrav intervention,

och utan snarare i bättre utformade miljökrav. Ambitionen att förvandla IDB till the Bank of the Environment ses dock på regeringshåll i många latinamerikanska länder med skepsis. Det förefaller dock klart att IDB som Latinamerikas bank jämfört framför allt med Världsbanken, har en komparativ fördel i att driva miljöfrågor utan att känsliga suveränitetsaspekter blockerar samarbetet.

IDB och kvinnofrågor framgångar, mycket kvar - men atLqära

Liksom i de övriga utvecklingsbankerna har kvinnofrågorna i IDB, från långsam och trevande en start i slutet av 1970-talet, alltmer kommit i fokus. Riktlinjer för bankens verksamhet på detta område antogs för första gången styrelsen av 1987.

0673AUM -165-

De nordiska länderna spelade aktiv roll vid en formuleringen och genomdrivandet av dessa riktlinjer. De har bred en ansats med betoning av kvinnors roll i utvecklingsprocessen utifrån både jämlikhets- och produktivitetsaspekter. Dess särskilda inriktning ligger på kvinnors hälsoproblem, tillgång till utbildning, stöd till inkomstskapande aktiviteter och tillgång till krediter.

IDB har inte som i flera andra

utvecklingsbanker inrättat någon särskild enhet för kvinnofrågor. I början 1989 anställdes av emellertid en koordinator för dessa frågor på

relativt hög nivå.

I början av 1980-talet började bankens utvärderingsenhet följa förändringarna i antalet anställda kvinnor i banken och deras avancemang. Från 1981 till 1989 har andelen kvinnliga anställda på professionals-nivån vid huvudkontoret ökat från 12 till 23 %. vid fältkontoren är denna andel fortfarande mycket låg eller omkring 3 %. De politiska läsningar och den passivitet som de utdragna förhandlingarna kapitalpåfyllnaden om skapade i banken, påverkade också arbetet med kvinnofrågorna. I synnerhet kom det att drabba arbetet med att utveckla aktionsplan en som operativt skall omsätta de riktlinjerna nya för kvinnofrågor. n

Vidare kom kvinnofrågorna aldrig att behandlas i rapporten från högnivåkommittén, trots att de nordiska länderna förde fram det förslaget. Positivt är dock att ett särskilt avsnitt om kvinnor, b1.a. på nordisk begäran, intagits i slutdokumentet från förhandlingarna om den senaste kapitalökningen.

Först när aktionsplanens mycket konkreta förslag omsätts i olika verksamhetsområden och på olika nivåer i banken kan aktiviteterna på kvinnoområdet förväntas öka.

-167-

IDBs fattigdomsinriktning högt ställda ambitioner. relati1t9gda resultat

Redan vid IDBs bildande fanns en stark strävan att särskilt gynna regionens fattigare länder och nå regionens fattigare befolkningsskikt. Detta blev under en stor del av 1960-talet möjligt genom de avsevärda koncessionella resurser som USA tillsköt banken inom ramen för framstegsalliansen. Slutet av 1960-talet och 1970-talet präglades av fortsatt inriktning av låneverksamheten till de fattigare länderna medan intresset och möjligheterna att särskilt gynna fattigare befolkningsgrupper inom olika sociala projekt mattades. Mot slutet av 1970-talet förstärktes åter IDBs fattigdomsinriktning, mycket till följd av de europeiska ländernas inträde i banken. I samband med uppgörelsen om den femte kapitalpåfyllnaden antogs en konkret målsättning om att 50 % av bankens långivning skall lâginkomstgrupper. gynna Även alla definitioner och beräkningsmetoder om gällande fattigdomsinriktningen i bistånd har drag 4 av godtycklighet och osäkerhet, har IDB lagt ner mycket analytiskt arbete på att förfina sina metoder för att täcka olika typer av projekt och också lagt stora resurser på en uppbyggnad av en : egen databas om fattigdomsfrågor i Latinamerika. å Det mått om 50 8 av bankutlåningen till fattigare grupper som fastställdes för den femte kapitalpåfyllnaden bekräftades för den sjätte påfyllnaden och har återigen lagts fast för den sjunde kapitalpåfyllnaden. Beräkningar visar att längivningen i början av 1980-talet till ca 30 % gynnade låginkomstgrupper. Denna siffra har stigit till drygt 40 8 under senare år. Samma beräkningar visar också att sannolikheten att nå goda effekter på fattigare grupper är större i projekt inom sektorerna stadsutveckling. hälsa, vatten och avlopp samt i vissa typer av jordbruks- och fiskeprojekt. 0673AUM -168-

Sannolikheten är mindre inom sektorerna industri,

energi och transporter.

Det program inom banken gett de som mest långtgående effekterna på fattigare grupper är the Small Projects Program som påbörjades 1978. Inriktningen på detta har främst program omfattat krediter till småprojekt initierade av enskilda personer eller grupper som på normala marknadsvillkor haft svårigheter att uppbringa finansiering. The Small Projects Programme har finansierats från en rad olika bankfonder - Fund for Special Operations, Swiss Fund, Norwegian Fund och USAs Social Progress Trust Fund. Möjligheterna att nå fattigare grupper med programmet har bl.a. begränsats av den hittillsvarande kreditgränsen på USD 500 000 för varje enskilt projekt samt de relativt höga administrationskostnaderna. För närvarande prövas inom banken möjligheterna att vidga programmet till bred en satsning på microproducers i regionen, förenklade

administrationsrutiner och höjning en av kreditgränsen. Tanken är att lånen skall förmedlas genom existerande nationella kreditinstitutioner,

lokala sparkassor, kooperativ etc. och samtidigt knytas till olika utbildningsprogram med kurser i bokföring, marknadsföring etc.

Programmet för microproducers kan ses som en medveten satsning av bankledningen på den allt viktigare informella sektor som nu växer fram i spåren av den ekonomiska tillbakagången i Latinamerika. Programmet kan också ses som ett uttryck för den nya bankledningens ambitioner att i ökande grad nå fattigare befolkningsgrupper och dessutom stärka kvinnornas ställning som producenter.

I generella termer har de latinamerikanska länderna varit mindre drivande än givarländerna när det gäller bankens fattigdomsinriktning. Hade det inte varit för givarnas hårda linje i denna fråga under de tre senaste påfyllnadsförhandlingarna, är det högst troligt att bankens relativa framgångar på detta område under 1980-talet inte uppnåtts. -169-

gagkena gmgrganisahionos:hp§r§onalfä:ändringar

Som en följd av rekommendationerna från översynskommittén och bankens interna översynsgrupper har förutom personella förändringar en lång rad organisatoriska förändringar av bankens struktur genomförts. Vissa avdelningar har personalmässigt förstärkts och nya enheter tillskapats. Dessa förändringar utgör den första stora omorganisationen av banken på 16 år. Den speglar förändringarna under 1980-talet av regionens nya behov av stöd från IDB liksom den ökade utlåning banken förväntas kunna genomföra under kommande år. Lärdomarna hittills från den omorganisation som banken påbörjade 1989 är dock att de interna trögheterna och motkrafterna mot intentionerna i omorganisationen varit betydligt svårare att övervinna än vad som förutsågs. Banken har dessutom fortfarande samma topptunga struktur med en ledningsgrupp bestående av presidenten, vice-presidenten och tolv managers samt därunder lika många organisatoriska beslutsnivåer som tidigare. Bankens tilltagande förstelning under 1980-talet drev främst USA att kräva omfattande förändringar av personalsituationen. Många anställda i banken hade då varit där sen dess bildande. IDB hade för många latinamerikaner blivit en lukrativ försörjningsinrättning. Löner och andra anställningsförmåner i IDB är generösa och av konkurrensskäl i det närmaste jämställda med situationen i IMF och Världsbanken. Som ett led i omorganisationen av IDB fanns därför krav på en översyn av personalsituationen. Bankledningen var dock inte beredd att genomdriva avskedanden på det drastiska vis som främst USA fått Världsbanken att genomföra under åren 1986-1987.

O673AUM -170-

Följande tre punkter blev vägledande för IDBs personalöversyn: Generell minskning av staben genom tidigareläggning av pensionsavgångar med generösa pensionsvederlag. Få lågpresterande anställda att frivilligt säga upp sig genom generösa avgångsvederlag. Genom ovanstående luckor i organisationen skapa större rörlighet och motivation bland de som stannade och utrymme för anställning av nya krafter. Banken har idag en nästan helt ny toppledning med mycket kompetenta Managers och Deputy Managers. USAs dominans på höga poster och i nyckelpositioner har samtidigt ytterligare stärkts. De icke-regionala medlemmarna lång som under tid krävt och sedermera blivit lovade ökad

representation i banken har hittills fått ut mycket lite av omorganisationen. Vid utgången av 1989 uppgick bankens reguljära stab till 1 584 personer, 962 handläggare varav och 622 i administrativa funktioner. Som en följd av ett särskilt avgångsprogram har 240 personer lämnat banken. Det innebär en avgång på nästan 18 % av den permanenta internationella staben. Inslaget av kvinnor i högre positioner har stärkts, och uppgår på den professionella nivån till 115 eller 23 %.

5 Sverige och IDB

;DE-striden

Under 1970-talet styrdes flertalet länder i Latinamerika av regeringar kommit till som makten genom att demokratiska spelregler helt eller delvis satts ur spel. Statskuppen i Chile 1973 kom i många länder, inklusive Sverige, att ses som en symbol för den odemokratiska politiska situationen i regionen.

När diskussioner påbörjades om en utvidgad krets av medlemmar i IDB kom mot den här bakgrunden ett eventuellt svenskt medlemskap i banken att väcka en häftig inrikespolitisk strid i Sverige. Från de socialistiska partierna liksom från stora delar av fackföreningsrörelsen samt från en rad utom-parlamentariska grupper hävdades att ett svenskt medlemskap skulle bli ett stöd till repressiva militärdiktarurer. Vidare menade man att USA, trots de icke-regionala medlemmarnas inträde i banken, fortsatt skulle ha ett oacceptabelt stort inflytande i IDB. Från borgerliga partier och i synnerhet från näringslivet hävdades att det vore mycket allvarligt om svensk industri utestängdes från upphandlingsmöjligheter i IDB som följd av icke-medlemskap. Frågan avgjordes av den borgerliga trepartiregeringen som 1977 förde in Sverige som medlem i banken. Sveriges deltagande i IDB kom att i finansieras från anslag för exportfrämjande åtgärder eftersom biståndspolitiska skäl för medlemskap inte ansågs tillräckliga.

utredningen IDB ;

Den intikespolitiska striden om IDB levde emellertid vidare och 1979 tillkallade chefen för handelsdepartementet en kommitté med parlamentarisksammansättning för att göra en bedömning av IDBs utlåningspolitik och inriktning i övrigt. vidare uppmanades kommittén att göra en bedömning av dels effekterna för svenskt vidkommande av medlemskapet i IDB och dels följderna av svenskt utträde IDB från ur hande1s och utrikespolitisk synpunkt och för sysselsättningen i landet. I januari 1982 lade kommittén fram betänkandet Sverige och IDB Ds H 1982:1 ühTiAUM -172-

Angående de handelspolitiska effekterna ett av utträde konstaterade utredningen bl.a. att medlemskapet var av värde för svensk exportindustri. Vidare framhölls den betydelse för svensk export ur referenssynpunkt teknologiskt som avancerade projekt på IDB-marknaden kunde koma att få under 1980-talet.

vad gäller de utrikespolitiska konsekvenserna konstaterades bl.a. att ett utträde IDB, i ur främst Latinamerika även annorstädes, men skulle uppfattas som en både dramatisk och spektakulär handling. Däremot ansåg inte utredningen det vara möjligt att göra något bestämt uttalande om arten eller omfattningen av de utrikespolitiska effekterna för svensk del ett utträde. av Avslutningsvis konstaterades att uppdraget inte gällde att förelägga statsmakterna ett förslag till långsiktigt ställningstagande utan att kommittén endast ålagts att ta fram ett fylligt och konkret faktamaterial. Vidare låg enligt tredningen ett värde i behålla att statsmakternas handlingsfrihet samt att Sverige löpande borde pröva sitt förhållande till IDB i ljuset av hur bankens utlåningspolitik utvecklades och av den politiska händelseutvecklingen i Latinamerika.

svgriggsfinansigl1aâtagand§n_i_IQB

Fram till slutet av den pågående sjätte kapitalpåfyllnaden kommer Sverige att ha bidragitmed totalt USD 32 milj. till IDB. utbetalningarna till denna påfyllnad sträcker sig fram till budgetåret 199394.

För den sjunde kapitalpåfyllnaden blir det totala svenska bidraget USD 43 milj. på baserat en kapitalandel på 0;l7 %. Av detta ska endast 2,5 % eller ca USD 1,1 milj. betalas in över en fyraårsperiod med början 1990. Resterande belopp utgör garantikapital.

0673AUM -173-

Utöver Sveriges bidrag till det ordinarie kapitalet tillkommer påfyllnaden till den Särskilda Fonden. Vårt bidrag till fonden baseras på andel en av 0,42 % av samtliga bidrag. Det kommer att 5 resultera i utbetalningar y om ca 8 milj.kr. som x i x n skall inbetalas med en fjärdedel per år med början 1990. i

sverigesJalgrupe och representation

Sverige ingår i valgrupp med nio västeuropeiska länder som sammantaget representerar en röststyrka på 3,7 %. Valgruppens medlemmar och procentuella röststyrka är: Förbundsrepubliken Tyskland 0.99, Storbritannien 0,97, Italien 0,97, Belgien 0,19, Nederländerna 0,l5, Danmark 0,09, Finland 0,08, Norge 0,06 och Sverige 0,17. valgruppen representeras i bankstyrelsen av en gemensam exekutivdirektör. Denna post roterar mellan de tre stora länderna i valgruppen, med en mandattid på tre år. Övriga länder i valgruppen besätter posten som biträdande exekutivdirektör. Vidare utser alla länder på rotationsbasis två direktörsassistenter. Svensk guvernör i IDB var t.o.m. 1989 statssekreteraren i UDs handelsavdelning. Genom att IDB Er.o.m. budgetåret 199091 finansieras över biståndsanslaget har guvernörsskapet övergått till statssekreteraren för internationellt utvecklingssamarbete. Även handläggningen av IDB frågor har övergått till UDs u-avdelning. Genom ett nära och systematiskt nordiskt samarbete, bl.a. i form av veckovisa telefonkonferenser kan Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, spela en inte oväsentlig roll vid behandlingen av olika styrelsefrågor i banken.

-174-

Bevakningen av upphandlingsfrågorna i IDB sker av projektbevakningscentralen vid Sveriges ambassad i Washington, i nära samarbete med Exportrådet och UDs handelsavdelning. De 17 icke-regionala länderna är rad av en skäl klart underrepresenterade i banken med endast ca 50 anställda pr0fessiona1s. De nordiska länderna är dessutom underrepresenterade inom gruppen icke-regionala länder. För närvarande finns från Norden dansk, finländare två en en och svenskar.

å . x r

O673AUM

FNs UTVECKLI NGSPROGRAM Björn Tore Carlsson

Särstudie 5 till Multibiståndskommitténs betänkande Bistånd genom internationella organisationer

INNEHÅLL

UNDP -ETT PROGRAMOCH EN ORGANISATION I.I Inledning 1.2Bakgrund I 1.3 Målsättningar 3 1.4 Verksamheten 4 1.5 Finansieringen 6 1.6 Organisationen 6 1.6.1Styrelsen 7 A 1.6.2Administralom 7 1.6.3Ledningen 7 1.6.4 Fältorganisationen 8 1.7Andra fonder ochprogram underUNDP ® SVERIGEOCH UNDP 11 z UNDP PROBLEM OCH MÖJLIGHETER - 3.1 Resursfrågan 3.2Styrningen 3.3Möjligheterna Bilagr Landranrar för fyra programperioder 1989 fördelade genom- UNDP- Programkosmadenförandeorgan Frivilliga bidragtill UNDP:shuvudpogram. hördefördelning 4. UNDP Proposed organisation - UNbPzs styrelse Goveming Council

UNDP ETT PROGRAMOCHEN ORGANISATION -

l.l Inledning

FNzsutvecklingsprogram. UNDP.är de minst ett av kända organen inomFN trotsatt det år det största allaFN-organen av utanför Världsbanksgruppen. antaletutställda såväli frågaompengar, som världsvidtäckning. Dessroll som centraltfinansieringsorgan för det s.k.tekniskabiståndet. dvs.denkunskapsbverföring. denmjukvara. sotn är ett så nödvändigt elementför accelererad ekonomisk ochsocialutvecklingi u-ländema. ger organisationen nyckelställning en inom FN-systemet.

UNDPar också specielltintresseför Sverige. av som ar dess näst största bidragsgivare

med ett totaltbidrag om 770miljonerkronorför budgetåret 199091.Trots att Sverige underl980taletbidragitmed över fyra miljarderkronortill UNDPochdärigenomunder

70- och60-talenhörttill de största bidragsgivanra till UNDP.finnsmycketlitet skrivet

om FN:sutvecklingsprogram på svenska. Det senaste är Sixten Hepplings skrift Det handlar om UNDP från 1984och kortfattadbeskrivningi en budgetpropositionen för 199091.

Denhärföreliggande studien gjord är på uppdrag Multibiståndskommirtén av för att ge en något mer uttömmande bild UNDP. Denförsöker av samtidigtbelysanågra de av frågeställningar som för närvarande föremål är för omfattande diskussioner kring ett system medallvarliga problemmedsinroll, sinamålsättningar. sin styrningochsin organisation.

1.2Bakgrttnd

FNzsinsatserpå utvecklingsområdet gårtillbakatill generallörsamlingens 200 lll resolutionnr av den4 december 1948 som anslog pengar och drog riktlinjerna upp för vad som kom att kallasmm utvidgade program för teknisktbistånd ExpandedProgramme for TechnicalAssistance. EPTA. Principerna i huvuddrag var de fortfarande består. som nämligen

a. inriktningenpå teknisktbistånd. dvs expertis.stipendier.träning.utbildningoch infonnationsutbyte;

samarbetet medFNzsfackorgan. och

c. rnottagarlandsaientuingen Medanresolutionen förutsåg att medelskulle anslåsfrånFN:sreguljärabudgetföreslog dendåvarande getteralsekreterarett i stället ett med ñnansiering system en av det utvidgade programmet genom frivilliga bidrag.Resursema fördelades sedan de olika fackorganen ochkorn att i praktiken utgöra en förstärkning derasreguljära av verksamhet i u-länderrta.

inom EPTAzsstyrelse,theTechnicalAssistance Board.TAB. intogfackorganen också

en domineanderoll aven om generalsekreteraren. ex offrcio, var des ordförande.

l GA 21 III. Technicalassistance for economicdevelopment.

-179-

UNDPzsSTYRELSEGOVERNINGCOUNCIL

Land Mandagñ A. Socialisdander Bulgarien

1988-901991 -93 B. Vall-änder Australien

Staterna 1988-90.1991-93 C U-Iänder Algeriet

F Nigaia 1989-91 1990-92 SaoTomét Principe Zaire 1989-91 Zimbabwe 1989-91 Kim 1988-90J991-93 Cypern 1988-90J991-93 Indien 1989-91 1990-92

liksommöjliggöraden mest effektivaochrationella användningen, i ljuset landets av egna prioriteringar som de utIIyCktsi landetsutvecklingsplanering. Genomall ett tidigt stadium programmera användningen biståndstesurser av skulle en beredskap

tillskapasför att snabbt omsätta de nyaresurserna i utvecklingsprojekt. Det gamla

långsamma systemet medomfattande centralgenomgång ochprövning projektförslagen av skulleersättas av ett system därprojekten var mer ellermindre godkända redan i

landprogrammet. Medel som tidigare var reserverade för täckahelakostnaden för att ett projektskullefrigörasochframtidakostnader täckas framtidabidrag.Effektiviteteni av

verksamheten skulleökaliksomkapaciteten hoshela systemet Utvecklingsoptimismen

var påtaglig.

För att möjliggöra rimlig programplanering en behövdes preliminära planeringsramar för

alla program, s.k.lndicativePlanningFigures.IPF. grundför bedömaantaloch som att storlek projekt av som kundeplanerasingåi ett program. För att kunna sådana ange planeringsramar måsteemellertidförst en uppskattning vilka av skulle resurser som komma bli tillgängligaunder att p-ogramperioden göras. Först därefter.ochsedanmedel

avsatts för administration och omkostnader, kunde en beräkning ochfördelning medlen av på landramar göras. De två stora frågornainomUNDP,nämligen bidragens storlek om och programresursemas fördelningpåländer och program. haralltsedandesskommit att inta en centralroll i UNDP-styrelsens diskussioner inför varje programcykelfemårsny period.

I fråga om organisation ochrollfördelningslårresolutionen fastkaraktären samarbetet av mellanalla de involverade FN-organen underledarskap UNDP.Resolutionen skisserar av en rollfördelningmedUNDP som ett i första handñnansierande och pnogrammerande

organ medfackorganen som stödjande i sektorprogrammering ochprojektformulering och inteminst som ansvariga för genomförandet projekten. I praktikenhar - - av samarbetet fått en im-iktningpå återkommande diskussioner resursursfördelningen mellanfackom organen. Delvis somen följd härav harfackorganen ofta söktocherhållitökande

biståndsresurser för verksamhet i u-länderna direktfrångivarländer. Dessas.k.extrabudgetäta resurser tillsammans meddeprojekt finansieras direktvia fackorganens som reguljärabudgetaröverstigeridagde resurser som kanaliseras via UNDP.Samtidigthar

trycketfrånUNDPksstyrelseökatför genomförande projekteni förstahand av av

mottagarländema själva utan inblandning fackorganen. av

Denstruktur som skisserades i dens.k.konsensus-resolutionen ovan bestårfortfarande

som grundläggande för FN-systemets utvecklingssamarbete.

1.3Målsättningar

l densk. konsensus-resolutionen 2688XXV av denll december 1970,ingick en begäran till UNDPsstyrelse läggafram att en förslagtill stadgaför draft en programmet omnibus stamte for theprogrammeför nästa generalförsamlings behandling. Dettavisade

sig emellertid vara betydligtsvårare förutseu.givet än detideologisk laddadede-

battklimat som förelågi början 1970-taletSpeciellt den första paragrafen. skulle sotn specificera ändamålet medverksamheten. vållade stora problem.Efterdiskussion vid

varjestyrelsemöte framtill 1977bordlades fråganpåobestämd tid ochharsedaninte

tagits upp igen.UNDParbetardärför utan stöd av en samlad stadga. Dessmålangivelser

måstedärförsökasi målbeskrivninpma för dessföregångare. Särskildafondenoch

EPTAliksomi de resolutioner generalförsamlingen behandlar av som intemationella

ekonomiska relationerochutvecklingsfrågor, specielltresolutionerna utvecklingsom åniondena. om ny internationell ekonomisk ordningoch omen internationell utveck-

lingsstrategit

l resolutionen för Särskilda Fonden anges att fondenskall

b Förmedlasystematiskt ochkontinuerligtbiståndinomområden är som väsentligaför integrerad teknisk.ekonomisk ochsocialutvecklingi de

I Sedelstudie123 för en diskussion om resolutionemas roll som målangivare för Fitks utvecklings-

GA 1240XIII Estabiishment of the SpecialFund. l4 October1958

-181-

mindre utvecklade länderna Genomgående för resolutionema om EPTA. Särskildafonden och UNDP år att ändamålen för verksamheten är formulerade med inriktning vad som skall göras ochhur det skallgor-as. inte resultatet. på vad som skall uppnås. Teknisktbiståndochstod skall ges till u-länderrta i deras utvecklingsansträngningar.

1.4 Verksamheten

FNzs Utvecklingsprogram. UNDP. hari dag over 5900pågående projekt 152 i länderoch territoriertill ett totaltvärde av omkring9 miljarderdollar eller54 miljarder svenska lcmnor. I dessa projektarbetar over 9X0 intemationella experter och volontäreroch uppemot 3X00 lokalanställda personer. som tillhandahålls av mottagarländcrttas egna statsfbrvalmingar. Omkring 12000 personer frånu-låndema bedriverolika former av specialsntdier utomlands. finansierade projekten.Projekten av spänner overnästan alla santhällssektrxer. Nedanstående tabell demonstrerar hur resurserna fördelar sig olika sektorer under den fjärdeprogramcykeln. 19874991.

Sektor Procent

Källa:DP 193914, para. 36

l genomsnitt liggervarje projekts budget omkring1,5 miljoner dollar. varav ungefär 700.00 kommerfrån UNDP.Projekten har en genomsnittlig löptid på ungefärfyra och ett halvtår, vilketocksåinnebar au omkring 1300projekt färdigställs varjeår ochlika många kommer till. Projekten är nästan uteslutande i form av tekniskt bistånd. d.v.s. nya syftandetill att bygga upp kunnande och institutionerinomu-låndema. UNDP:sandel av projektengessom gåva

Projektenhålls samman landnivå av de s.k.landprogrammen, vilka anger prioriteringsområdena för UNDP-biståndet i ljuset av landets egen utvecklingsplanering. Landprogrammen är oftast femårigai enlighet med UNDPzs egen programmerings- och ftnansieringscykel som sedan 1972 bygger fasta femårsperioder.

Den nuvarande. fjärde programmeringscykeln. sträcker sig over perioden 1987 1991 - För denna serresurser och användning ut på följande sån DP199043/Addl. tabelll: miljarder US dollar Inkomster: Frivilligabidrag 4,7 Andra inkomster 9.5 Totalt 5.1

Anvllrtdrting:

ISebihgaZfBratfMIstandigfMxhtMgöverMtd-odtwømntnmmmmñ -182-

Principbeslut omfattningochkriterierfor resursfördelrtingen om för denfemtecykeln.

1992 1996,harjust tagits UNDP:sstyrelse. - av men beräkningen individuella av landramar kommer läggasframför styrelsenförst att under 1991.

UNDP:sställning som universellt program innebär att allaländer är medlemmar som av FN ellerdessfackorganäger rätt till bistånd frånUNDP.vilketinnebär länder att som kanskenormaltinteräknas som u-länderförekommer bland UNDP:smottagarländer.

Kriteriernaför att beräknalandramarna är emellertidsåutformade demycketstarkt att

gynnar defattigasteländerna. 87 procentav landprogramresursema år reserverade för

ländermed en per capitaBNPunderS 750år 1989.Cirka52 länderdelardärförpå

dessa87 procent ochövriga90 länder ochterritorierdelar deresterande 13procenten ellerskjutertill av egnaresurser.

Fördelningen Iandramama starkt av är regressivvilketinnebär att fattigare ett land är.

desto större blir dess landram.Dessstorlekpåverkaockså befolkningsstorleken. av även om denfaktornharmindrevikt ochnästanupphörefter100miljonerinvånare.Annars

skulleKinaochIndienläggabeslagpåmerparten av resursema. med över en tredjedel

av världensbefolkning.Bilaga l visarlandramarnas utveckling land över de första per fyra programperiodema.

UNDP:sverksamhet bedrivsemellertidintebarapålandnivå, ungefär femtedel utan en av UNDP:s resurser användsför att ñnansiera mellanstatliga projektpå regional,interregionalellerglobalnivå.Sådana projektsyftaroftatill föra institutioner att samman inomländernai gemensamma forskrrings- ochutvecklingsprojekt ellerfor underFN:s att översynbyggainstitutionerför att hantera Lex. gemensamt utnyttjande av naturresurser. som floderochandravattentillgångar. Dekanockså utformade bidragtill vara som internationella forsknings-ochutbildningsinsatser. theConsultative Group Lex. on international AgriculttualResearch, CGlAR,ellerdetinternationella sjöfansuniversitetet i Malmö.Deattraherar ofta samfinansiering ochsamarbete medbåde multilaterala och

bilateralautvecklingsorgan.

I bilaga2 visas en tabellmed en redovisning programutgiftema av underUNDPzs huvudprogram år 1989ochhurde fördelades pådeolikafackorgan varit ansvariga som fbr genomförandet projektenUr tabellenkan av utläsasbla. att

- totalaprojektkostnader uppgicktill 897.6miljonerdollar;

- som ersättning for programstbd utbetalades till fackorganen, mottagarländer och till UNDPsjälvt112,8miljonerdollar.

- mottagarländerrta självabidrogi form av sk. cost-sharing med116,7miljoner

dollari hårdvaluta till finansieringen projekt;och av

- de fackorgan som hade störst andel programmet FAO med168,1 miljoner av var dollari projektkostnader och21.7miljonerersättningför programstöd. Detcenuala

FN medsinaregionalaekonomiska kommissioner fick 124,7miljonerdollarfor

projektkostnader och 15.7miljonerersättningför programstöd;

Världsbanken fungerade som genomföra projektför 58 miljonerdollar - av och erhöll6.4miljonerdollar som kostnadsersättning for programstod. Ocksåde

afrikanskaochasiatiskautvecklingsbankengenomförde projektför ll miljoner

dollar.

- mottagarländema självagenomfbrde projektfor 100.1miljonerdollar:

- FNzsvolontärprogram genomförde projektinomhuvudprogrammet for 12.5

miljonerdollar;

- UNDPsjälvtutfördeprojektför 89.8miljonerdollar.

UnderrubrikenSärskilda programresmser kanUNDPfinansiera omedelbar kalasuofhjälp

i samband mednaturkatastrofer olikaslag.Normaltkananslåshögst av 50000dollarför

varjetillfälle. men efterbeslut av styrelsenkan till 1 miljon dollaranslåsm: upp att täckateknisktbiståndi samband med återuppbyggnadsarbetet

De Särskilda programresursana används också fbrvaltningsbistånd, dets.k.Manage-

mentutvecklirtgsprogrammet, vilket särskilt syftar till att förstärkau-ländemas egen institutionella kapacitet hanterautvecklingsprocessen. att Dettillskapades genom styrelsebeslut1988. när 60 miljoner dollar avsattes för dettaändamålochmedspeciell inriktningpå de fattigasteländernaTill dagsdatohar mer än 60 länderansökt om stod från progammet. flerafbr hjälpi samband medsuukurranpassningsprogram.

Likasåanvänds resurserna frånSärskildaProgrammet för forskningochutvecklingkring programverksamhetenDet senaste exemplet utgör framställandet av UNDP:sHuman Development Report.

1.5Finansieringen

UNDP:s finansiella struktur uppbyggd år enligtprincipen om löpandefinansiering. d.v.s. detinnevarande åretsutgiftermåstetäckas debidrag av som kommerin underåret.För att hanterafluktuationeriintäkts-ellerbetalningsströmmamaUNDP har enreserv på enbart 200miljonerdollar. ellertillräckligtför 2 månaders utgifter.Eftersombidragen gessom frivilliga bidragi givarländemas egna valutor UNDP:sfinanser är utsatta för stora risker fråga i om politiskaomprioriteringar såväl som valutakursforandringar. Sedan omläggningen fråndet system medreservering av medel för att täcka projektåtaganden, vilketgälldeföre 1972.harUNDPvid fleratillfällentvingats drastisktskäranedsina att program för att undvikapotentiellalikviditetskriser. De facto har emellertid programmet genom försiktigprogramplanering ochprogramsvårigheter i mångaländerackumulcrat ett utgiftsunderskon gentemot landramarna. Denna reserv gernu ett visst skydd mot plötsligavaluta-ellerbidragsfdrändringar.

För att finansierasitt huvudprogram får UNDPi form av frivilliga bidrag från medlemslartdema fn. omkring miljard 1 dollar per år. Ca 95 procentav bidragenkommer frånOECD-länderna. ochdärav nästan 30 procentenheter från de nordiskaländerna Se bil. 3. UNDP:sfinansiellabashargenomgående förblivitmycketsmal.Tio länderhar ståttför 80 procentav UNDEsbidragfråndessbildande1966. Medan organisationen i början var utomordentligt beroende av USAs bidrag. som under perioden 1967-71 uppgicktill 38 procentav de totalabidragenharunder senare en år betydande utjämning ägt rum i fördelningen mellandessatio största bidragsgivare. Nedanstående tabell illustrerardennautveckling:

Ungemrhalftenavprojektkostrtadematäckserrtellettid av mottagarländenta sjalvaiforrn avbemlmngfurlokahkosmadmvilketmwüuähusihndrammmsuweüdharde ekantrüshbamesålldau-lärtdemborjatbidmocksåülldeextamkosmadam.ak eost-sharingfllrattkompertsetaflimüiskandelandrantarfdrdessa länder.

1.6 isaüon

UNDPharsitthogkvarta-iNewYmkmenärihogregradännågotannatFN-organ decentraliserat med 113fältkontorinklusive ett kontori Namibiasedan1 april 1990 i

-184-

lika mangaländervilkasuppgiftär att samarbeta sånära som möjligt medlandets administration för utformningen ochgenomförandet Ltndprogrammen. av Bilaga 4 visar UNDPzsorganisation. Totalt harUNDPför sina program ochfonderomkring 5250 anställda med ungefär 4200 av dessapå fllltkontorert.

1.6.1Sggelsen

UNDRs styrelse. Goveming Council,har48 medlemmar valda ECOSOC av tre år. Bilaga5 geren förteckningoverstyrelsens sammansättning 1990och1991.En tredjedel av platserna nyvltljsvarjeAr.Enligt informelloverenskornmelse besatts27 platserna av av u-lander.17 av västligagivarlander och4 av socialistiska Hända.U-landenta har såledesmajoriteti styrelsen. men styrelsen fattarbesluturban konsensus dvs. genom uthålligabeslut.aven om någotformellthinderfor ornrosuting intefinns.Hartsyrten till givarsidan emellertid ar betydande ochfrågor som kanorsakakonfrontationer undviks. Styrelsensammanträder normalttva gånger per Ar.i fela-nanlbr ett organisatoriskt more lbrattmrberedadetegentligantotetsomlgammijuni.uddaáriNewYorkoch jämnai Gerteve. Styrelsen arbetarmedplenum. budget-ochñrtanskommiue en ochen redaktionskonunitte. undprogramrnert diskuteras i pogramkommitté. Beslutenfören handlasi sakframi redaktiortskommittert ochi budget-ochftnanskommitten. beroende pá fraga,ochföreläggasedanstyrelseniplenumför antagande.

Styrelsen UNDP:s Ir högstabeslutande organ ochmåstegodkänna varjelandprogram. som en absolutförutsättning för ptojektâtagartden gentemot monagarlânderrta. Globala projektmasteocksågodkännas styrelsen, av men styrelsenhardelegerat rattenatt godkänna allaandraprojekt som fallerinom ramen for landprogrammen eller deregionalaochinterregionala programmen till UNDP:sadministrator. Dennehari sin tur delegeratratten godkänna att landprojekt med ett UNDP-åtagande till 700000 dollar upp till UNDP:sflltrepreserttant. residentrepresentative. Alla andraprojektgodkännsav chefernafor deregionalabyråernaeller av administratom själv.

Mellanstyrelsemötena saknarUNDPverksstyrelse ellernågonexekutivdirektion kan som stndjaellerledaorganisationens verksamhet.

1.6.2Adminisuatom

UNDRsadrninisn-ator. dvs.den personsom a: ansvarig för verkställigheten styrelsens av beslut. utses av FN:sgeneralsekreterare medbekräftande generalförsamljngen. Hitinav tills Mr administratom alltid varitfranFörentaStaterm.meddenval respekterade Paul Hoffman1961 1971 i - wetsen. l samband medanläggningen 1972utsågsden amerikanske bankrnartnen RudolphR. Petersen till administrator för UNDP,enpostsom hanfyllde framtill december 1975då han ersattes meddenf.d. parlamentarikem Bradfad Morse1975 4986 som omedelbart fick koncentrera sina ansträngningar all lösadendjupalikviditetslcris som UNDPhamnati genom sin bräckligafinansiella kortstruktiort. Sedanapril 1986heterUNDP.:administrator Williaml-l. Draperlll. och som ficksittmandatlörnyatl989förertnyfyraarsperiodñamtill 1993.

1.6. Ledninen

UNbPzscenu-ala ledninglrorganiseradpdfyraregionalabyråermfrikgAsienoch Stilla HaveLuümntaikaochKadbiemArabstatemochBwopaHomarmsvmigafbr programverksamlteten.byråfor programplanering en ochutvärdering. en byråför finanser odtadmüüstraümmrtbyrámrremmuochrârskildaaküvimterocheukmwrfor pojekttjanstmhsarsküddivisámmdaamtüüwammomhânáuhardegbbahoch interregiomlaprojekten.Direkt trndu administratom futnsocksåFN:sutvecklingsfond lör kvinnor.UNIFEM.och en särskildenhetfdr teknisktsamarbete mellanu-lander. TCDC.

Ledningenm: byråerna utövas av biträdande generalsekreterare, vilkatillsätts av FN:s

I SeTabell DPll990l7AddA

generalselcretetare efterförslag frånadministratom. l övrigt ligger det fulla personalansvaret hos administratom inom ramen for FNzs allmännatjanstereglemente.

Projekt med ett bidrag frånUNDP över 700000dollar granskas deregionala av byråempersonal, liksom av de fackspecialister som finns inompogramplaneringsbyrån. innan as de förelåggs den aktionskotnminé inomUNDP somger rekommendationer projekten om skall tillstyrkas eller inte.

1.6.4 Faltorganisationen

UNDP:s fältkontor 113till antalet - leds av en s.k.residentrepresentative normalt som ocksåIr resident Coordinator for operational activitiesfor development för helaFNsystemets biståndsverksamhet ochi denegenskapen rapporterar till generaldirektören for utvecklingoch internationellt ekonomiskt samarbete inomFN-selcretariatet Dettaunderstryker lilltrepresetttantens roll i samordningen av FN-systernets utvecklingsaktiviteter i landet, men utan nagrasärskilda resurser för uppgiften.Samordningen blir därför ofta i höggrad en fråga om representantens högstpersonliga kvalifikationer och förmåga.

l de s.k. MUL-låndema. dvs.de landet som generalfbrsamlingert beslutatskallinkluderas på listanöver deminstutvecklade ländernaMUL ochdärigenom tillgångtill särskildafonderoch åtgärder. haremellertidfäluepresentanten möjlighetatt.. om regeringen såönskar.organisera rundabordsmöten sk. Round-TableMeetings.RTM. l denna process kanUNDPbiståregeringen med att ta fram ut plan for utvecklingsarbetet. Planen presenteras av regeringen inför ntndabordsmotet. som ofta hålls utanförlandetoch meddeltagande multilaterala av ochbilateralabiståndsintressenter. därkan som finna r uppslagfbr framtida biståndsinsatser.

Samordningen såvälutvecklingsarbetet det av som externa biståndet lir alltid landets eget prerogativ. men laltkorttoret kanharspela stödjande en roll som informationskalla i bägge rikmingama. dvs. gentemot regeringen ifråga om bistånds- ochkunskapüallor och gentemot bidragsgivare i fråga om utvecklingssitttatiorten i landet.l detsammanhanget utgör ofta landprogrammetinfonnationskälla en för landets utvecklingsprioriteringar. och fältkontorets s.k.Development Cooperation Report utgören sammanställning av det externa stödet till landetsutvecklingsansträngningar.

Fåltkontuetsfrämstauppgift emellertid övervakaoch är att stötta programarbetet. i första hand genom att assistera landetsmyndigheter såbehövs når medprogramfortnulering och projektidentiñuing. men ocksåi fråga om logistikeni samband medpmjektgenotnlärandet. Dessa tvåhuvuduppgifter oftaåterspeglade är i fltltkontorets organisation med en ptogramavdelning och en administrativ avdelning.Speciellti de minst utvecklade länderna utgör logistikenoch administrationen dominerande en del av verksamheten. dar UNDP-kontoret ocksåbetjänarFN-systemet i desshelheL I-Nzsinformationscenter UNIC är oftastsamlokaliserat medUNDPochdärmed intarUNDP-kontoret position en av inofficiellFN-representation i landet. Stora penningtrartsaktiotter förmedlas genom UNDP-kontoret varför kontoret oftaombeds ombesörja att finansiellaoperationer också to: andraFN-organ.

Persmalmksigt domineras IJNDP-kontorert lokalanstålld personalocksåi handlåggar- 3 av karriären. men med ledningen utövadav internationell personal. normaltkontor En har i sällan mer In 5 6 internationella tjänstemän. -

1.7Andra fonder ochggg underUNDP

Uttderårenslomharettarttal nyaünansieringskllllorochprogramtillkomrrtitella tillskapats generalflirsamlirtgen. av vilka av praktiska och ekonomiska skålinr placerats untbrUNDP:sstyrelse. lur Lex. Så Befolkningsfonden United Nations Population Fund. UNFPA ochUNDPgemertsamstyrelselvertotn fondennumenlrttåstanheltfriståertde frånUNDP utom i fråga om vissa gemensamma

Denviktigaste finansieringskallan utbver de generella frivilliga bidragen utgör den sk. samfinansieringert cost-sharingdär u-llinder som anser sina landramar otillräckliga beslutat skjutatill att egna medel i hårdvaluta för att bibehålla program eller projekt

-186-

en önskadrtivå.Dettatillskott är avsett att tacka internationella kostnader. Detkanskei

form av programsamñnansiering programmecost-sharingellerför specificerade projekt projectcost-sharing.Samfrnansiering förekommer ocksåmedgivarländer, sk. third

party cost-sharing.

Denökandesamfmansieringen frånu-länderrra är en godmätarepåderas uppskattning År av UNDP-biståndeL 1989bidrogdemed118.4miljonerdollari hårdvalutatill UNDP-

programmeL Manskallsamtidigt hållai minnet att u-länderna själva bekostar de lokala

kostnaderna för projektenoch att dessai genomsnitt utgör 60 ca. procentav detotala projektkostnadenra. Samfinansi är utöverdettaoch gen utgör ett bidrag till att täcka ocksåinternationella kostnader.

MUL-fonden. ellerfondenför särskildaåtgärderför deminstutveckladeländerna

SpecialMeastrres Fundfor theLeastDeveloped Countries, egentligeninte är konstituerad som separat fond utan enbart sotn ett särskiltkonto under UNDP:shuvudprogram.

Desssyftevid tillskapandet 1974 var egentligen möjliggöra att sådana stödåtgärder för de minstutvecklade länderna som intedåkundefinansieras underIPF-medlen. Sedan1975.

medgeneralförsamlingens beslut otn dimensioner i utveeklingssamarbetet, nya kan emellertid[PF-medlen fritt användas ocksåför sådana pilot- ochutrusutingsprojekt MUL-fonden som var avseddför. Fonden har emellertidfortsatt att ta emot bidragfrån ett fåtalländer.främstdenordiska samt Schweiz, som varitintresserade kanaliserar av att sinabidrag mer direkttill de fattigaste ländenta. Medlen influtit har som av UNDPi huvudsakfördelatspå MUL-länderna i proportiontill deraslandr-amar IPF ochdärigen-

om blivit ett tillskotttill dessa

NumeraanvändsMUL-medlenocksåför att finansierasärskilda aktiviteter,inriktade

specifiktpå MUL-ländemas problem.Bidragentill fondenuppgick under 1989 tiU 15.2

miljonerdollanvaravomkring9,2miljorterfrånSverige.

Qgitalutvecklingsfonden

Genomresolution2186XXl av denl3 december 1966beslöt generalförsamlingen au skapaUnitedNationsCapitalDevelopment Fund,CDF.för att biståu-ländema med

kapitali form av gåvorellerräntefrialån. Fondenskulle med exekutivstyrelse utrustas en om 24 medlemmar medlika fördelning mellanu-länderochgivarländer.

Medde begränsade resurser som ställtstill fondens förfogande hardetaldrigfunnits

anledning att ge full effekt fondens stadgar. dessskötselharanförtrotts utan UNDP:sstyrelse. som beslutat användafondens att i förstahandför småskaligt resurser kapitalbistånd till förmånför de fattigasteländerna.Vid MUL-konferensen i Paris1981

utsågsCDF som enav dehuvudsakliga kanalerna för detförutsedda ökadebiståndet till MUL-länderna

De frivilliga bidragentill fondenharunderde senaste årenlegatkring35 miljoner dollar

per år, av vilkaomkring9 miljoner dollarfrånSverige.

Nattmesursfondcn

En annanav defonder som anförtrottsUNDP:s styrelse år naturresursfonden. United

NationsRevolvingFundfor NaturalResources Exploration. som ett är slagslåne-fond,

därlån från fondenskallåterbetalas endasti denmånkommersiellbearbetning av fyndigheter som gjortskommertill ståndoch dä intäkterna. Fondenhar somprocentav fört en tynandetillvaromedårligabidrag omkring2.5miljonerdollar år. huvudsakper ligen från Japan

Sudano-Sahel-korttoret

Till UNDPharocksåtens dets.k.SudanoSahel-kontmet. vilketbörjadesin verksamhet i

mitten av 1970-talet som ett organ m: att stödja en sammanslutning i Sahelav stater ornrådet.dvs.södraSaharaochnärliggande orm-Iden, i derasaktiviteterför att bekämpa

den fortsatta ökenutbredningen i området.Kontoretharmedbegränsade medel fungerat

-187-

som kanalfor ochsamordnare betydande av multilaterala ochbilateralainsatser inom ormädet.Särskiltframgångsrika lar dessvägbyggnadsprogram inomdesvårastdrabbade omrädemvarit.

Frivilligabidraguppgickl989 till 6.7 miljonerdollar. varav 3.8 miljonerfränSverige. Däntwvererhöll programmet 21.8ntiljaier dollari form av samlinansiuing och extrnbudgetäm bidrag.Av dettabidrogSverigemed3.6miljoner.

Kvinnofondett

UNDP:sverksamhet i kvinnofrågor bedrivsdels genom densärskildaenhet.Divisionfor Womutinbevdoprrtenuaxrtüüskapatskkanfrämjamkvinnoaspektertülg denreguljäraprojektverksamhetert ochdels genom FN:sUtvecklingsfond m: Kvinna, UNIFEM.ochdesssekretariat. Bidragentill fondenberäknas 1990uppgätill 7.5miljoner dollar. varav omkring 0,5 miljonerfrånSverige.

Fcnün hatet: flertalpágkndcDNF-kl.bla. i Rwanda.Honduras. Indonesien och Syrien.

FNasVolon

FN:svolontärprogram utgör en integrerad del av UNDPochadministreras av en särskild enheti GeneveunderHyranlör SärskildaAktiviteter.Programmet sin har egen Särskilda Frivillig Fond mr FNs volontärerSpecialvoluntary Fund for theUnitedNations Voluntems som användsfor att finansiera delar av kostnaderna Rsrvolontärer som inte finansieras sinahemlandsrcgeringar. av dvs. volontärer frän u-länder.

Programmet harf.n. omkring2000volontärer som arbetarinomolikaUNDP-funnsierarle projekt.huvudsakligen i MUL-länderna oftamedsärskildinriktning landsbygdsutveckling ochpä sk. participatorydevelopment activities.

Veaenskag ochTeknologi-landat

Under UNDP liggerocksåFNzsFondfor Vetenskap ochTeknologiför Utveckling UNFSTD. medErterghkontot somen del av fonden.Fondenstotala resurser hitintills uppgårtill blygsamma 3.9miljonerdollar.

ll

2. SVERIGEOCH UNDP

Detsvenskastödettill UNDPochdessverksamhet hartraditionelltvaritutomordentligt

starkLBidragettill UNDPenligtbudgetpropositionen för budgetåret 199091uppgårtill

770miljonerkronor, varav 625miljoner som ordinarie bidrag.65 miljoner till MULfonden,25 miljonertill Sahelkontoret och55 miljonertill Kapitalutvecklirtgsfortden.

Sedan1967harSverigestotalabidragtill UNDPuppgåtttill omkring1,1miljarderdollar

eller ca 6,5 miljarderkronor,vilket ger Sverigeplatsen näst största bidragsgivare som efterUSA.Somvisatsi avsnittet UNDEsfinansieringharSverige om svarat lör 9,1

procent av bidragentill UNDPas centrala resurser sedandessbildande1966. Ombidragen till andrafonderunderUNDP.såsomMUL-fondenochKapitalutvecklingsfonden. tas

medsåökarandelen.

Det år därför lätt att förstå att Sverige längedrivit kravenpå jämnarefördelning en av ftnansietingsbördan. En sådanharocksåkommittill ståndunder80-talet.delvisgenom en drastiskminskning dentidigare av dominerande amerikanska andelen. också men genom ökningari Japans, Norges ochItaliensbidrag.Denamerikanska andelenav UNDP:sfinansieringhar nu sjunkitlångtUSA:snormala andel FNzsfinansiering. av

Fortfarande vilar emellertidñnansieringsbördan tungt Sverigeochde nordiskaländer-

na. Nedanstående tabellvisar en jämförelse bidragsandelama frånde tio av största bidragsgivarna under1987-89medderasandelartill denInternationella Utvecklingsfon-

genom UNDPharoftastmotiverats som stodför UNDP:sställning som centraltfmansieringsorgan för dettekniskabiståndet ochdärigenom dessmöjligheter förbättra att samordningen FN:sbiståndsverksamheL av Samtidigt harSverigekonsekvent stött landpogrammeringen modellför utvecklingssamarbetet som ochdetinflytande som detta ger för mottagarlandet påprioriteringen av biståndet. Landprog-rammeringen infördes inom UNDPoch dess föregångare medstarkt stöd från svensksidaochharalltid ansettsvara ett viktigtelementför att markeramålsättningen att främjaekonomisk ochpolitisk självständighet.

UNDP-biståndets ökadekoncentration på de fattigaste länderna hardelvistillkommit genom aktiv påverkanfrånsvensksida, oftasti samverkan meddeövriganordiska ländernaSverigehar,m att ytterligaremarkerasin önskan omen högrekoncentration av gåvo-resursema på defattigaste länderna, konsekvent fortsatt att kartalisera del en av sitt bidragtill UNDP genom dens.k.MUL-fondenochKapitalutvecklingsfortden, vars resurser gårenbarttill MUL-ländmta.Sverige harocksåstarkt stött försöken att medelinkomstlattderrtaumyttjaUNDRstjänster att mot ersättning i ställetför att utnyttja gåvobistårtdet.

1987.Källa:DAG-rapporten 1989,tabell 8.209

l Källa:TheWorldBankAnnualReport1989

-189-

Genom sin ställning somenav de största bidragsgivama till UNDPharSverige för det mesta varit representerat i UNDP:s styrelseochdärofta ageratgemensamt medde övriga nordiskaländerna. Sverige har ofta intagit en medlarrollmellanu-lands och Handsintressen.men ocksådrivit vikten av att kvinno-ochmiljöfrågorsärskiltbeaktasi utvecklingssamarbetet. Gnindlinjen i detsvenska agerandet haremellertidvaritstödetför landprogrammeringen idé, som med biståndet givet mottagarens egna villkor.

Sverige har ocksåaktivt medverkat i de reformerochförsöktill reformer sorti företagits. Sverigeochsvenska idéer om bistandets uppläggning influeradedens.k.kapacitetsstudien 1968-70. som låg till grund för konsertsus-resolutiorten 1970.vilken gav UNDPsin nuvarande utformning.baserad på uepartssamverkan konsensusochlandprogrammering. l ljuset av modellens brister, framför allt påfinansieringsomrádet ocksådenbris- men tandesamordningen i genomförandet harSverigeaktivtmedverkat i ett flertal försöktill reformer systemet av

Genomdens.k.omstruktureringsresolutiorten i generalförsamlingen 32197 tillskapades en samordningsfunktionfältetresidentcoordinator som skullesamordna ochrationaliserafäluepresentationen och rapportera direkttill den nye generaldirektör för internationelltekonomiskt samarbete ochutveckling,vilkentillskapatsdirektundergeneralsekreteraren. Åtgärden ett direkt pådenökadesplittringeni FNzsfältrepresentavar svar tion.intebaratill följd av fackorganens etablerande av egen faltrepresentation också utan olörmâgan i fältkontoren att integreradeorganisationer som lyderdirektundergeneralsekreteraren: UNDP,UNFPA,UNICEFochWFP.

Åtgärdenharemellertidhaft en begränsad framgång och systemets oförmågatill samordningharsäkerligen varit en bidragande orsak till kravenpå en omdeñniering av trepartssamverkan med ansvaret for projektgenomförandet i stället direkthos mottagarlandet. pä liknande sätt som när det gällerde multilaterala utvecklingsbankernas projekt.Fackorganens roll fokuseras derasrådgivande funktioner.Dennasystemförändring ar nu väg att genomföras efter flerabeslutinomUNDP:s styrelse som markerarsträvan mot s.k.nationalexecution,dvs.egengenomförandeprojekten.Sverige.ochde nordiska av länderna. har stött dennautveckling.

Under1980-talets förstadel medverkade Sverigeaktivti försöken reformerafinan- att sieringen UNDP av genom att få till standförhandlingar mellangivarlärtderrta för flerârsâtaganden skullesäkra som underlaget UNDEsprogrammering. för Samtidigtsökte manen modifiering styrelsen av genom inrättandet av en programkommitté skulle som möjliggöra bättreinformation en om ochgenomlysning UNDPzs av verksamhet. Förslagenföll etnellertid. trots omfattande insatserfrånflera stora givarländer underperioden 1982-84.på bådeointresse frånvissagivarländers sidaochmotstånd frånmottagarländernas sida motatt diskuterasinautvecklingsansträngningar offentligt.

Vid 1989arsstyrelsemöte beslötsemellertid inrätta att en programkommitte. De svenska önskemålen hardärfördelvistillgodosetts medökademöjligheterför Sverige föra att framsynpunkter på programmeras utformning och inriktning, vad som ofta med en engelsk term kallatsconoemedparticipation.

3. UNDP - PROBLEMOCH MÖJLIGHETER

Någongrundläggande översyn FN:sutvecklingsprogram av har egentligen sedankapacitetsstudien inteägtrum ochkonsensus-beslutet år 1970.OmstruktureringenFN- av systemets ekonomiska ochsociala sektorer som beslutades 1977lämnadeUNDP i stort sett oförändrat. De försök som gjordesi samband medrestrrsltrisen 1981-82 reformen att finansieringochstyrelseskick föll på motståndfrånu-länderrtas sida mot åtgärder som skullekunnatledatill en diskussion och ett ifrågasättande deras ekonomiskt-politiska av ochkanskeocksåminskaderasformellaställningi styrelsen.På samma sätt var givarländema ovilliga att göra långsiktiga utfästelser finansieringen om utan ökad kontrollochinsyni verksamheten. Enstakainläggi debatten FN:sframtidaroll har om

ocksåberörtutvecklingssamarbetet. förreordföranden Lex. i FN-systemets revisiortsorgan.

JointInspection Unit,JIU, Mr. M. Bertrandharpekatpåbehoven bättresamordning av inom systemet.

Inom ramen för detNordiskaFN-projektet haråttalandstudier genomförts för att utröna u-ländemas egen syn på detmultilaterala utvecklingssamarbetet. Resultatet ar nästan genomgående medan att. man till fullo erkänner FN:skomparativa att fördelar som samarbetspartner i utvecklingsarbetet fortfarande relevanta. är dessafördelar anser man att inte utnyttjas.FN:sbiståndsverksamhet skiljersigalltsåidagintesignifikantfråndet

bistånd som fåsfrånandrakällor.

UNDEs ställning som centraltfittansieringsorgan för FN:stekniskabiståndhar under 70och80-talenurholkats.Delslmrdetskett genomen väsentligökning av fackorganens

egen bistånds- ochrådgivningsverksamhet finansierad huvudsakligen medbilaterala medel.s.k.multi-bi-bistånd. Delshardettekniskabiståndetfrånvärldsbanksgnrppen och

de regionalautvecklingsbankerrta. vilkaharfördelen av en direktkopplingtill finansiellt

bistånd.ökatkraftigt.Dennas.k.utflyttningen uppgiftertill världsbanken av har

samband med att bankenbådebyggt uppen egen kapacitetpå antalområden och ett därtill köptsektorexpertis frånFN:sfackorgan. i de fall därdessaharbefunnitskonkur-

renskraftiga. Genomsina resurser ochsitt kunnande har världsbanken ochi vissmån

ocksåderegionalautvecklingsbankerna idagofta en starkareställning utvecklingssom organ än FN-systemet som intefömtått övertygagivarkretsen siu värdeochsin om effektivitet som utvecklingsinstitution. En grundläggande översyn uppläggningen av av FN:sutvecklingsmaskineri förefallernödvändig vid vilken ocksåbör undersöka man möjligheterna till ökadsamverkan mellanUNDPochutvecklingsbankerrta. Riskenär annars att dessa senares växande styrkakan komma att lämnaFN utanfördet huvudsak-

liga utvecklingsarbetet

3.1 Resursfråggn

1 reala termer harUNDP-programmet mellan1972och 1984minskatmedomkring50 procent. åtminstone mätt i antaletfaktiska expertmånader levererat, från somprogrammet 68X0 1972till 34000exklusivesamfmansiering 1984.Måttet intehelt är rättvisande

beroende på strukturförskjumingar i programmet. men nedgången i reala ar termer otvetydigochblir mer mtagligi ljuset av att sedan1972flera länderanslutit sig till nya programrrtet.

Resursnedgången skallställas mot detfaktum mt självautgångspunkten för konsensus-

beslutet1970 var att bygg en organisation för att klara förväntad expansion det en av offentligautvecklingsbiståndet. ODA.Detta var i sin tur baseratpådenandra utveck-

lingsdekadens målsättningar om en procent av BNPför restrrsöverföringar till u-ländema

Därför gavs UNDP ert strukturdärde förväntatk resurserna redan hadedelatsuti form

av ländetramar och programmet-ars. satt Påså skulle man undvika konstanta strider om fördelningen av pengarna mellanolika länderella grupperav länder. Eftersom man förutsåg expansionsperiod detocksålättare en var att komma överens om fördelningen:

ökningargjordedetmöjligt att införadens.k.golv-principen: ingetlandslandramskulle

minskasfrån en programcykel till nästa. Omlördelning kundebaraske omallokergenom

l GA 32197.Restntcttttittg of theeconomicartdsocial sectors of theUnitedNations system. 20 December

77 .

-191-

ing av ökningen.

lill skillnadfranden stora ochlångsiktigaöverenskommelsenutgiftssidart pa sa gavs intaktssidan emellertiddenallralösasteutformning:bidragenskulle vara frivilliga, vara årligaochi givarlandets val av valuta.sålangeden kunde anses användbar UNDP. lör Asymmetrien slåendeochleddetill är en finansiell kris redan 1974-75. när programmeringen fortsatte enligtplanerna men bidragendrabbades krig ochhöjdaoljepriser av 1973och 1974.SedandessharUNDPlan sig att hantera likviditeten genom försiktig planering. men pogramrneringen harblivit en årligenaterkanmande mtin i stalletnu en

möjligheterna till koncentration av resurserna ochmeningsfulla större satsningar i MUL. länderna. Kapacitetsstitdiens design var avseddlör en varande organisation men harblivit entvlngstrojafören somharstannativaxten.

3.2Signgen

inomFN-systanetkandetför analytiskaochorganisatoriska ändamålvara meningsfulla att särskiljapolitiskaorganisationer från funktionella.Funktionella organisationer sysslar huvudsakligen med fragor som harnågonslagsobjektiv. teknisklösning som kan konstrueras fram av tekniker.Eu exempel varldsmeteorologiorganisationett a: där representanter för all världensnteteorologi- ochhydrologiinstimt kommer samman för att komma överens om standardiserad terminologi. Politiska organisationerandrasidan å dominerasavfragorsommastelösugertom iörnandlingarnardeinblandadepanernaar redoüganisaümenmânedaumlörbaeddforaupâbâsasâukunmmderstødjaoch fönförimmüngsprocessenvidamsakuhetsrüetsmbewuimggnddominuatav skannafragor. 4

Utvecklingsfrâgoma hari olika sammanhang behandlats ps olika dellesta å satt: av faekorgartenbehandlardemfransiu ntandatperspektivsomfunktiortella frågorIvenom 5 de vid fleratillfällen kommit att betonaoverbetatail den politiska aspekten som i fallet medUNESCO:s betoning utbildning av och information somen politisk.revolutionär haftllkauiörândmmakuelaüonumimmochmeüansmartabetsammakanságasan UNCrADzsbehandling handelsfrágorna av som ett instrument lör att förändramakt-och 4 resursrelatiorter. För att en politiskorganisation skall vara framgångsrik krävsemellertid i att denkan föra lörhandlütgarna till överenskommelser som ar accepterade ochbindande. dvs.kan ratilioeras av medlemsstaternas parlament. l det avseendet harFNzspolitiska organ intevaritsärskiltframgångsrika. i

Världsbanken a denandrasidan hargenomgående behandlat denekonomiska tillväxtens fragor som funktionella. tekniskafrågor och undvikit att ge sig in pådiskussioner om utvecklingens politiska aspekter. Den har töredragit att definiera utveckling som ett ekonomiskt problem. även om tendensen under senare Arharvarit att alltmerbetona i institutionella ochsocialaaspekter. å

UNDPIratagmisadmmedenpoüüskstymlsesomfwneütdanünnsavu-lándenta medenmajoritetavröstana.menreelltavdegivrlllitdervusbidraglrlivsnödvlndiga löragammüaenutveeumgsñâgmdishituassalhniuynlsweâmønsynatpldem skiljer sig radikalt med i-landema huvudsakligen tekniskekonomisk syn ochu-lartdanaatpdiüshFörauwtdvikaenförödmdekmüontaümmidviks diskusámumbamüdhutvecuingsfrágaochinálktkømenüuasnyrelsunaøuplmsunodtproeedtrüâgoneüapágataeüagbbalabâgasanaâllanlüersigunsâtmsi paküaklmmlmgDennmdigalösningenpAdemuynIühn-IüinülüenfmüüoneutorienteraddirehionJomhnfmgaaunenvaksledning-huawisatsavullndanauNbksadminisuamrürdlrmringenmbstanddlhdningñanánayrdse.

Angivulandumianmanhetmredmanbeuahamvecuingsüagammnwekanmiskt g paspektivfram avdeframgángarparemsomradetaomvuldshmkmochregional- i bankernahaft. venñinu-lllndemaaülvagesdehögtbetygmkunnmdeochprotes- i siauüsmUNDPldatandrasidmklmparfmtfumdenndaukhrgdrasinegmrdl. i hmuvimnmnskallvuamunecküngsinsümüatdlerbegrmsasinmllüüauvmm i restusiörmedlareNagortlt-xhingfránrinstyrelseürmminte. f

3.3 Möjliggetema

UNDPharenbetydande potential som utvecklingsorgan sin ställning genom som centralpunlt FNzsutvecklingsaktiviteter för medtillgångtill allaFN-systemets ochdess medlemmars kunnande ochforskrtings- ochutbildningsresutser. Detskullekunnaanlägga en heIheIsYn utvecklingsptoblematikert samhallsbyggandet i ett land dess genomatt fokusintearsektorbuttdet. Genomsin fältkontorsaganisation harUNDPpersonaloch hmwtdenedvidareochlângreerfuenhetavmvecuingsarbewännágmmmtagm

Problemetlr UNDPi sin nuvarande att form intefungerar som ansvarigt för mygg iprogtartbtngaaingenstama,umnbaasomen isammkanmd Ildtl. Tro: motiverad ochhårtarbetande pasonal.förmårdärförinteUNDPutnyttja rynaneuühmmmerpäuteüdrüusauneausetmärlåstaochbesluwmkammmar paralyseran En gundläggande oversyn av systemets organisation ochuppgiften initierad IV ett genrnsamt intressefrångivar- och mouagarsidan.förmodligen är nödvändig för ut reformea struktur en som kommit att bli en auvarligtefrektivitetshiitder. Några um-Ideuutnmestbchövasesovaarlistadenettan.

- . fyller på nuvarande ochförväntadrealistiskresursnivä inte någon meningsfulfunktion.En flexiblare.efterfragestyn system behövs. som tillåter en kortceutratim av resurser till länder som just dåhardenbasta kapaciteten effektivt att kunnatillgodogöra sig systemets resurser.

- Konoenteta gåvobiståndet till de fattigaste länderna. medteknisktbistånd lån som kottcessionaa villkoreller mot ersättning för deövriga.

- Införnöjligltetertill i ställetm: projektbistånd.

v Figsieiggen behöverlångsiktigare lösningarochlämpligheten au länkaUNDPav finansiering:till förhandlingarna päfyllnaden IDA borundersökas. om av Förbättringar på kanntöjligenunderlättas relateras till frågan genom att otnen direktigggggyglse medvidarebeslutsbefogertheter ochmed en annorlunda par-marnmansätntint.

- En förband samordning pg fältetmellandettekniska och finansiella biståndet dar bäggesidonabehöver fördjupadutvecklingsplanering en från mottagarlandet självtsom basför ftnatsietingsåtagartdert. UNDPochvarldshanken. medtillgångtill helaFNsystemets expertis. bör gemensamt karmaställa upp för att stödjasådan fördjupad utvecklingsjlaneting i MUL-läitderrta. Sådana projektskullekarmafinansieras som teknisktbisåndviaUNDPochutgör-aettvardefulltunderlagbade förlandetsegna utvecklingsrnsuängningar ochför bilateralaochmultilaterala biståndsgivare.

Bilagalll LANDRAMAR FOR FYRA PROGRAMPERIODER US dollar, miljoner

l 1988.enlig Vlrldsbankens metod. Se DPl99043/Ådd.1 -194-

BNPQAP 72-76 77-81 82-86

430 10.0014,50 430 35.1169.50 430 10.0010.00 430 1.00 3.15 440 7.20

PapuaNyaGuinea Mongoliet Albanien Småland TmksåCaicos-öanla Tonga

1.00 1.65 1513015.00 201 20.00 5.00 SH 0.90 1.77 0.69 1.40 8.85 - 0.70 1,36 1511 15.00 51D SIX 0.05 LG 5.00 5.25 201 20.00 7,50 750 151 15.00 7,50 750 750 7.50

0,99 1.77 7.50 7.50 101 10.00 Trinidadå Tobago SM 5.00 Cayman-öarna 0.62 0.70 Iran 201 20m Sydkorea 151 18.00 Portugal 41D - Aruba

6.40 Montserrat 028 Seychellerna 0.75 1.60 Malta Oman Libyen Barbados Saudi-arabia Cypern Ned.Antillerna Bahrain Br. Jun Singapor Hongkong Nauru Bahamas Qatar Bnmei

- Kmibiskanamn.omrdelat 4,49 71D Olördclal 6.19 2.61

Regionala program: Afrika 71.20109.40 AsienochSLHavct 40.70 95.70 Naumann 33.97 -

man

19.70 1033

Bilaga2 PROGRAMKOSTNADER 1989 FÖRDELADE PÅ GENOMFÖRANDE ORGAN UNDP-

Källa:UNDP DPll99064. Annex able 6

FRIVIILIGA BIDRAGTILL UNDP:s HUVUDPROGRAM, BORDEFÖRDELNING

Totalt 100,0 2767.0100.0 122575 100.0

äQ--lh57TDPl990l7/Add Table2

B i l a a 4

o i, i,

r w

TTTT

L

l l

i ö .

.o

i z

å 8

A g .

I w

400-

QQQRSSTYRELSEGOVERNINGCOUNCILQ Land Mandagriod A. Socialisdlnder

1989-91 1988-90.1991-93

C U-landu

Bilaga SQ ä

Styrelsenhar 48 medlemmar. 4 frånsocialisuänder. 17 frånvlstländeroch27 från u-lända.Denväljs av ECOSOCpå tre Ar.En tredjedel Rknyasvarjeår.

Ny medlem fr.o.m.1991 Utgående medlemfr.o.m. 1991. Observera denordiska au länderna roterarne platsermellan fyra länder.

202- -

FNs BARNFOND

Elisabeth Lewin

Särstudie 6 till Multibiståndskomitténs betänkande Bistånd internationella genom organisationer

Innehållsförteckning

sid 1. Beskrivning av UNICEF 2 1.1 Mandat och målsättning 2 1.2 Struktur och organisation 4 1.3 Personal 5 1.4 Verksamhetsvolym och finansiering 6 1.4.1 Inkomster 6 1.4.2 Utgifter 8 1.5 Strategi, roll och verksamhet 9

5 2 Bedömning av UNICEF ä 13 2.1 vad gör UNICEF till en effektiv

g biståndsorganisation

13 3 2.2 Kritiska synpunkter 15 I 2.2.1 Kortsiktiga kampanjer på bekostnad av

E

långsiktig utveckling E 16 2.2.2 Bristande hållbarhet sustainability 17 2.2.3 Förenkling av problematiken. PR-tänkande.

Behov av kritisk granskning 18 2.2.4 Dominans av kvantitativa mål och statis-

tiska mått 19 2.2.5 Fragmentering landprogrammen av 20

2.2.5 Hög andel multi-bi av snedvrider

medelsfördelningen och förrycker programpolitiken 21 2.2.7 Ledningsstilen hierarkisk.

Tendenser till

centralisering 23 2.2.8 Utvärderingar av landprogram behövs;

erfarenhetsåterföringen stärkas. 23 2.2.9 Otillräcklig samordning med andra givare 24

2.2.10 UNICEF söker stöd vill inte påverkan men ha

av andra 25 2.3 Sammanfattande bedömning av UNICEF 25

1142AUM

UNICEF-biståndet och de biståndspolitiska målen

Sverige och UNICEF 4.1 Relationer och påverkan 28 4;2 Finansiella bidrag 30 4.3 Svensk personal 31 4.4 Upphandling från Sverige 32 4.5 Svenska UNICEF-kommittén 32 4.6 Möjligheter till svensk påverkan av UNICEF 33 4.6.1 Agerande i UNICEFS styrelse 33 4.6.2 Arbete mellan styrelsemötena 35 4.6.3 Bidragspolitik och bidragsnivå 35 4.6.4 Svensk personal i UNICEF; bevakning av svenskars möjlighet att komma ifråga för högre tjänster 36

5 Sveriges agerande i UNICEF några förslag 37 - 3

-206- 1142AUM

UNICEF

i Beskrivning av UNICEF

1.1 Mandat och målsättning

I Att utveckla mänskliga resurser och möta i grundläggande mänskliga behov står i fokus för UNlCEFs arbete under 1990-talet. UNlCEFs mandat och verksamhetsområde har breddats avsevärt under de gångna fyra decennierna. Organisationen bildades 1946 av generalförsamlingen som United Nations International Childrens Emergency Fund för att hjälpa barn i det krigshärjade Europa. I början l950-talet av togs g ordet Emergency bort och generalförsamlingen utvidgade organisationens mandat till att arbeta för barn i

i utvecklingsländerna.

l Till början en ägnade sig organisationen nästan uteslutande åt hälsovård och arbetade i nära samarbete med WHO. Under 1970-talet breddades UNlCEFs mandat till att gälla mer än hälsovård - man såg till barnets hela situation och började samarbeta även med andra fackorgan som UNESCO ifråga om utbildning och FAO när det gällde nutrition. Så småningom kom bistånd till Vattenförsörjning och sanitet att bli alltmer omfattande. Från att först ha begränsat sitt stöd till i huvudsak

barn och deras mödrar har organisationen efterhand kommit att rikta sig till en större målgrupp. Man har insett att för att ändra barnensvillkor är det nödvändigt att förbättra situationen för hela familjen, ja för hela samhället. Kvinnorna spelar därvid utomordentligt en stor roll. UNlCEFs målsättning är att förbättra barnens totala situation. Som ett led i detta söker påverka man hela miljön kring barnen. Med denna utgångspunkt blir UNlCEFs mandat med nödvändighet mycket brett, såväl vad beträffar verksamhetsområde som målgrupp. UNICEF har kommit att bli det ledande multilaterala utvecklingsoch biståndsorganet inom de sociala Målgruppen sektorerna. är de svaga grupperna i samhället, givetvis med fortsatt tyngdpunkt på barnen.

Hörnstenen i UNlCEFs arbete är de landspecifika programmen syftande till att förbättra barnens situation i

landet ifråga. Därtill har UNICEF under l980taIet i allt högre grad profilerat sig som talesman för barnen. vad UNICEF kallar advocacy har blivit första prioritet en under den nuvarande chefen James P. Grant. UNICEFs arbete drivs parallellt på två nivåer, den globala där syftet är att arbeta för en internationell politisk mobilisering för en förbättring av barns villkor, och den nationella där organisationen stöder landspecifika program. Det internationella barnåret l979 lyfte fram barnfrâgorna i rampljuset. Barnfrågor har under 1980talet kommit upp på den världspolitiska dagordningen på ett helt annat sätt än tidigare. UNICEF har spelat en avgörande roll härvidlag. Barnkonventionen Convention on the Rights of the Child vilken antogs av FNs generalförsamling i november 1989 är att betrakta som en milstolpe. Konventionen anger en minimistandard för barns välfärd, från rättigheten till överlevnad till rätten till utveckling, beskydd och frihet. Dessvärre representerar dessa rättigheter snarare ett avlägset mål än dagens verklighet för majoriteten av världens barn. Konventionen får därför tjäna som en norm mot vilken behovet av insatser för barnen kan mätas. Konventionen kom även att utgöra en plattform för barntoppmötet World Summit for Children i september 1990 till vilket Sverige var en av initiativtagarna. De s.k. Bellagio-konferenserna har sammankallats vid fyra tillfällen sedan 1984 för att på hög politisk nivå driva barnens sak, Sponsorer är förutom UNICEF, WHO, Världsbanken, UNDP och Rockefeller Foundation. Bellagiomötena har använts av UNICEF för att inför ett urval prominenta personer främst på hälsovårdsområdet presentera mål och aktionsplaner och försäkra sig om deltagarnas stöd. Detta stöd utnyttjas sedan i arbetet på global och nationell nivå. UNICEF har under 1980-talet även blivit en aktör på det makroekonomiska planet där tidigare andra organisationer, främst IMF och Världsbanken, agerat tämligen ostörda. Det främsta exemplet är UNICEFs ledande roll när det gäller att påvisa hur hårt strukturanpassnIngsprogrammen drabbar barnen och andra svaga grupper i samhället. Det av UNICEF myntade begreppet adjustment with a human face har i hög grad vunnit gehör och acceptans. Utformningen av åtstramningspaketen synes åtminstone i någon mån påverkats av denna debatt.

1.2 Struktur och organisation.

UNICEF, som är en integrerad del FN-systemet, av har fått sitt mandat av generalförsamlingen. Organisationen klassificeras som semi-autonom därför att den har sin egen styrelse Executive Board, eget sekretariat och egen budget. Styrelsen består 4l medlemmar av regeringar som sitter i perioder om tre år. En tredjedel väljs år varje av ECOSOC.

Sverige satt i styrelsen utan avbrott 1956 - 1984. Regeln är annars att endast medlemmarna i Säkerhetsrådet

samt Schweiz tillåts sitta än treårsperiod mer en i sträck. Sverige blev emellertid gång omvald efter annan vilket anses ha berott på Sveriges stora finansiella bidrag till och starka engagemang i UNICEF samt den svenska delegationens aktiva roll i styrelsearbetet ur Sweden and UNICEF l955-I984 av Ulla wickbom, 1985. Sverige sitter nu återigen i styrelsen 1989-1991. För närvarande deltar även Danmark och Finland; det vanliga är annars att endast två nordiska länder samtidigt sitter i styrelsen. Organisationen leds av exekutivdirektören Executive Director vid sin sida som har tre vice-direktörer Deputy Executive Directors, för en programverksamheten Programmes, för ekonomiska en och administrativa frågor Operations och en för externa frågor som information, resursmobilisering och kortförsáljning External Relations.

UNICEF kännetecknas av en starkt decentraliserad

organisation där endast ca en sjättedel de anställda av 740 av 4.500 tjänstgör vid huvudkontoret i New York och dess filialer och specialenheter i Köpenhamn, Geneve, Sydney och Tokyo. Det är således en ytterligt fältorienterad organisation, i synnerhet i jämförelse med övriga FN-organisationer, även men i relation till bilaterala biståndsorgan.

UNICEF arbetar i så många 128 länder som och territorier och har, förutom sex regionkontor, över hundratalet biståndskontor på ländernivå. UNICEFpersonalen finns sammanlagt på uppemot 200 tjänstgöringsorter.

Länderkontoren har direkt kontakt med huvudkontoret i New York. Regionkontoren är således mellanled mellan

huvudkontoret och länderkontoren utom i vissa funktioner,

bl.a. personalfrågor, internrevision och inventering av fackspecialister i regionen. De regionala representanterna

fungerar UNICEF-ledningens förespråkare l regionen som och rnottagarländernas talesman vis-a-vis huvudkontoret. Representanternas höga tjänstenivå ger dem tillgång till och fördelar i kontakterna med ledande personligheter i regionen.

l.3 Personal

UNICEF är en personaltät organisation med totalt ca 4.500 anställda. 34 av personalen består av nationals, dvs. inhemskt rekryterad personal, och endast 14 av international professionals, dvs. internationellt rekryterad personal. Detta gör att UNICEFs personalprofil skiljer sig på ett avgörande sätt från andra biståndsorgans. 37% av personalen klassificeras som internationella eller inhemska professionals. I sin strävan att öka antalet kvinnor i denna grupp satte UNICEF 1985 upp målet att ha 33% kvinnliga professionals i slutet av 19904 Detta mål har i det närmaste uppnåtts. Därtill kan nämnas att 26% av fältkontoren leds av kvinnor. Av gruppen international professionals som omfattar 1.019 personer 1990 är 29 6% av svensk nationalitet. Detta kan jämföras med 132 personer från USA l3%, ett land vars bidrag är av samma storleksordning som Sveriges. De nordiska länderna som står för 26% av bidragen har sammanlagt endast 72 personer eller 7% av den internationellt rekryterade personalen. U-länderna är klart underrepresenterade i UNICEFs ledning och bland dess personal

l.4 Verksamhetsvolym och finansiering.

1989 uppgick UNlCEFs inkomster till 667 milj. dollar och utgifterna till 633 milj. dollar.

inkomsterna 1989 milj dollar härrörde från följande källor:

räntonvaluta-

vinst. etc.

Totalt uso milj 42E63% 2-47 50%

37% 667

Av utgifterna, 633 milj. dollar, gick 501 milj till biståndsprogram och resterande 132 milj. dollar till programstöd och administration.

1,41 Inkomster

UNlCEFs inkomster består liksom UNDPs helt och hållet av frivilliga bidrag. Dessa organ skiljer sig därmed från exempelvis FNs fackorgan vilka disponerar en reguljär budget bestående av obligatorisk uttaxering från medlemsländerna.

UNICEF tillämpar tvåårsperioder i sitt budgetarbete. Följande siffror gäller tvåårsperioden 198889.

Av UNICEFs totala inkomster for tvåårsperioden

198889. l 378 milj. dollar, härrörde 72% från regeringar och mellanstatliga organisationer. Hela 23% 316 milj. dollar kom från insamlingsverksamhet, kortförsäljning m.m. Övriga 5% härrörde från valutavinster, ränteinkomster etc. Regeringar lämnar normalt sina bidrag till UNICEFs allmänna budget general resources, men kan även lämna tilläggsbidrag supplementary funds. går Dessa till oplanerade katastrofinsatser, globala program eller till projekt som godkänts av UNlCEFs styrelse men inte kunnat

-211-

finansieras inom landramarna. Även bidragen från enskilda organisationer eller personer kan antingen till general resources eller supplementary funds. 198889 utgjordes UNlCEFs inkomster till 62% av allmänna medel och till 38% av tilläggsbidrag. Praktiskt taget alla världens regeringar, såväl i uländer som i industriländer, lämnar något bidrag till UNlCEFs verksamhet. De större glvarländerna bidrar som regel med stora tilläggsbidrag utöver det allmänna bidraget, Det gäller även Sverige. I nedanstående tabell anges från vilka länder de största bidragen kom. Bidrag till Allmänna budgeten resp. Tilläggsbidrag anges separat. Siffrorna inkluderar såväl offentliga bidrag som bidrag från enskilda organisationer och personer. Andelen av samtliga länderbidrag under perioden anges till höger De elva största länderbidragen till UNlCEFs budget tvåårsperioden 1988-1989 i milj. dollar.

länderbidrag. -212-

ll länder svarar således sammanlagt för 85% av länderbidragen. De nordiska länderna står tillsammans för 30% av länderbidragen 26% resp. av UNlCEFs totala inkomster. italien och .Japan är de länder som haft den kraftigaste bidragsökningen år. under senare I syfte att illustrera storleksordningen av UNlCEFs budget kan följande jämförelser göras:

- UNlCEFs budget motsvarar endast l% av det totala biståndsflödet ODA.

- UNDPs budget är ca l miljard dollar, dvs. 50% större än UNlCEFs.

- UNlCEFs hela budget 1989 667 milj. dollar eller 4,3 miljarder. motsvarar tredjedel en av det svenska

biständsanslaget l9899O och ungefär

70% av hela biståndet genom SIDA detta år

Den begränsade medelstillgången är desto mer anmärkningsvärd som UNICEF har ett mycket brett mandat och program i så många som 128 länder och territorier. För l990 är prognosen en ökning totala av inkomster på 6% vilket skulle innebära 72l milj. dollar vid oförändrad växelkurs.

Som nämnts ovan kommer 23% av UNlCEFs samlade inkomster från insamlingar och kortförsäljning. I flertalet i-länder finns en UNICEF-kommitté som har information och insamlingsverksamhet främsta som uppgifter. De är som regel frivilligorganisationer kan nå imponerande som insamlingsresultat. Som exempel kan nämnas att 1988- 1989 blev resultatet i såväl Canada som USA omkring 35 milj. dollar. Detta speglar ett brett engagemang hos stora grupper för UNlCEFs arbete. Det innebär också att UNICEF har en stor constituency i i-lånderna som ställer krav på resultat och effektivitet. Den svenska UNICEF-kommittén har en delvis annan karaktär vilket utvecklas i del 4, Sverige och UNICEF.

l.4.2 Utgifter

UNlCEFs utgifter under tvåårsperioden 1988-89

uppgick till l 149 milj. dollar 593 milj. dollar 52% utgjordes av programstöd från allmänna budgeten general resources och 442 milj. dollar 38% tilläggsbidrag av supplementary funds. 10% gick till personal och administration se nästa stycke.

Personalkostnaderna i vad centralt avser finansierad personal upptas i den administrativa budgeten

-213- .

Administrative and Programme Support Budget vilken presenteras vartannat år i styrelsen för en tvåårsperiod nästa gång l99l. Denna personal kallas core staff och uppgår till ca. 2.100 personer. Kostnaden för denna personal och övrig administration uppgår till knappt I0% av UNICEFs utgifter. Utöver denna core staff förekommer projektpersonal, ca, 2.400 personer, för vilken kostnaden debiteras de olika lánderprogrammen eller något av de globala programmen. Storleken av denna kostnad går inte att fastställa på basis av tillgänglig information. Programutgifterna l989 härrörde till lika delar från allmänna budgeten 251 milj. dollar och tilläggsbidragen 250 milj. dollar. En så stor andel tilläggsbidrag har inte förekommit tidigare.

l.5 Strategi, roll och verksamhet

45% av barnen under fem år i u-länderna Kina undantaget lever i absolut fattigdom. 155 milj. dör varje år; flertalet skulle enligt UNICEF med enkla medel kunna räddas till livet. Bättre näring, tillgång på vatten och sanitet och en grundläggande primärhälsovård skulle på ett radikalt sätt ändra livsbetingelserna. För 20 år sedan var möjligheterna att lösa u-landsbarnens hälsoproblem begränsade. Idag är det tack vare tekniska landvinningar möjligt att med relativt enkla och billiga medel utrota eller kontrollera spridningen av en del av de mest fruktade sjukdomarna, tex. polio, stelkramp och massling, och att förebygga resp. bota en rad infektions- och bristsjukdomar. Tack vare modern informationsteknologi kan människor även på landsbygden och i avlägsna landsändar få kunskap om hur de med enkla medel kan förbättra sin livskvalitet. Med sina begränsade resurser är det uteslutet att UNICEF ensamt skulle kunna lösa problemet med ulandsbarnens överlevnad och förbättrade villkor. I den situationen har UNICEF valt att söka spela en katalytisk roll genom att övertyga andra om nödvändigheten av att satsa på barnen. UNICEF ser som en av sina huvudfunktioner att genom sin verksamhet lägga grunden till storskaliga program i regi av länderna själva med eventuell finansiering av större givare, tex. Världsbanken. UNICEF skaffar sig således allierade i kampen för barnen. Social mobilisering på landnivå i syfte att få uländerna att ge barnen ökad prioritet är en väg. Politisk

-214-

mobilisering på det internationella planet för att skapa opinion och stöd bland regeringar, biståndsorgan, och ledande personligheter är Folkrörelser en annan. och organisationer engageras för information, opinionsbildning och insamlingsverksamhet. Slutmålet få såväl är att uländerna som biståndsgivare att satsa mer resurser på barnen.

Under 1980-talet har UNICEF arbetat efter vad som kallas the GOBI approach för att genom enkla medel förbättra barns möjligheter till överlevnad och utveckling. GOBI står för följande program: Growth monitoring of young children uppföljning barns fysiska av tillväxt och utveckling Oral Rehydration Therapy mot diarré Breast Feeding Promotion amningspropaganda Immunization vaccinering

Enkla, kvantitativa mål har uppställts för vart och ett av de världsomfattande programmen. Av de fyra programmen har mest resurser satsats på vaccinering, Universal Child Immunization UCI, målet - där är att 80% av barnen i u-länderna skall immuniserade vara i slutet av 1990. lmmuniseringsmålet har dominerat mycket av UNlCEFs arbete under 1980-talet. Det har använts som ett resultat- och effektivitetsmått för organisationen som helhet och för de nationella programmen. Det har också använts flitigt i den externa informationen och som ett argument för ökad bidragsgivning till UNICEF. 1989 hade 42 u-länder uppnått målet. Enbart under l989 beräknar UNICEF att immuniseringen räddade två miljoner barns liva För 90-talet har UNlCEFs styrelse antagit sju globala mål vilka skall styra organisationens verksamhet: l att minska dödligheten för barn under fem år med en tredjedel 2 att minska mödradödligheten i samband med havandeskap och barnsbörd med tredjedel en 3 att minska undernäringen bland barn år under fem med hälften 4 att ge alla tillgång till rent dricksvatten och acceptabel omgivningshygien 5 att ge alla barn tillgång till primärundervisning och att 80% av alla barn fullföljer primärskolan

6 att minska andelen illiterata till hälften med särskild satsning på kvinnorna, och

7 att förbättra skyddet av barn i särskilt svåra

omständigheter.

Dessa mål skall inlemmas i UNlCEFs nationella program. Avsikten är dock inte att UNICEF ensamt skall

-215-

uppfylla målen detta skall ske samfällt genom gemensamma ansträngningar av ett flertal aktörer, bland dem länderna själva och ett antal biståndsgivare. Det bor i detta sammanhang påpekas att nämnda mål uppställts av UNICEF isolerat utan även har godkänts av styrelser i tex. WHO, UNESCO och UNFPA. De nationella programmen i över l20 länder är alltjämt ryggraden i UNlCEFs arbete. UNICEF tillämpar sedan mer än 20 år landprogrammeringsprincipen. Det är ett krav att landprogrammen är anpassade till de specifika behoven, förutsättningarna och prioriteringarna i resp. land. Landprogrammen löper vanligen på 4-5 år. Det är en strävan att perioden skall sammanfalla med landets utvecklingsplan. Den process som föregår fastställandet av ett landprogram i UNlCEFs styrelse är mycket grundlig. l länder med stora program kan programmeringsprocessen ta ett till ett och ett halvt år i anspråk. Den kräver ett omfattande arbete och engagemang från ministerier och myndigheter i landet och från UNICEFs landkontor liksom huvudkontoret i New York och vederbörande regionkontor. Processen inleds med en analys av barnens situation och deras behov och en summering av erfarenheterna från pågående program. Därpå följer diskussioner och förhandlingar om strategier, programmets inriktning och respektive parts åtaganden. UNICEF-representanten har i samband med tillkomsten av landprogrammet stora möjligheter att påverka såväl dess innehåll som utformning. Han eller hon har även långtgående befogenheter att ta initiativ samt göra omallokeringar inom landramen. UNICEF genomför inte självt några program. Dess uppgift är istället att ge stöd åt program som genomförs av landets myndigheter eller enskilda organisationer. Biståndet skall vara hjälp till Självhjälp och företrädesvis lokalt förankrat. Stödet består ungefär till hälften av medicinsk och annan materiel, tex. vaccin, utrustning som kylskåp, pumpar för brunnar och fordon, och till hälften av kontantstöd.

Programutgfterna fördelar s1g på sektorer enligt följande: 1970-1979 1989

Barnhälsovård 34% 40% Barnnutrl tion 10% 6% Vatten och sanitet 17% 15% Utbildning 22% 7% Lokal service 5% 7% Katastroflnsatser 5% I 0% Övrigt 7% 15% .

Det bör framhållas att många är integrerade program och multidimensionella varför det kan svårt vara att avgöra vilken sektor de bör hänföras till. Fördelningen av UNICEFS resurser mellan olika länder sker enligt en födelningsprincip tar hänsyn till tre som kriterier: antalet barn i landet, BNPcapita och barnadödligheten. De länder som har mycket låg BNPcapita och mycket hög barnadödlighet får relativt sett större en andel av programmet. Detta verksamheten klar ger en fattigdomsinriktning.

Fördelningen mellan regionerna är följande:

NordafrikaMellersta

Afrikas andel har således efterhand ökat markant, något som Sverige förespråkat. Asien har istället fått en mindre andel.

A 2 Bedömning av UNICEF

2.1 Vad gör UNICEF till en effektiv bistândsorganisation

Det är en allmän uppfattning i de externa studier och rapporter som legat som underlag för denna studie och hos de personer som intervjuats att UNICEF är ett effektivt blståndsorgan. Särskilt gäller detta i jämförelse med övriga FN-organ på biståndsområdet. Somliga menar att UNICEF är helt i en klass för sig. De faktorer som anses bidra till UNlCEFs högre grad av effektivitet redovisas i det följande. a UNlCEFs mandat, att främja barnens överlevnad och välfärd, är oomtvistligt, opolitiskt och okontroversiellt. Behovet är tydligt och mandatet låter sig klart definieras. b Målsättningen att utveckla mänskliga att nå de resurser, fattigaste och mest utsatta, barnen och kvinnorna, har utöver den utvecklingsmässiga dimensionen också en humanitär dimension, vilken appellerar till människor oberoende av politisk ideologi. c Verksamheten är praktisk och handlingsinriktad. Målen är klart definierade. Man när mätbara och synliga resultat. 1 d Tyngdpunkten i arbetet ligger på samarbetet med f mottagarländerna. Prioriteringar och programplanering görs i nära samarbete med myndigheterna och blir därmed I väl förankrade. Landprogrammen är land- och situationsspecifika, målen och verksamheten anpassade till rådande förutsättningar. Länderna har själva 2 ansvar för genomförandet. UNlCEFs roll är stödjande. i e UNlCEFs organisation är decentraliserad och fältorienterad. Beslutanderätten är i hög grad delegerad till fältkontoren, vilket innebär att besluten fattas där i kunskapen om den lokala situationen finns 85% av personalen arbetar i fält och endast 15% vid huvudkontoret. Detta innebär en stark närvaro för UNICEF på det lokala planet. UNlCEFs landkontor är stora med många anställda, detta i motsats till WHO och andra j fackorgan som har en starkt centraliserad organisation och svag närvaro lokalt. § UNICEF-representanten är mer självständig och har , friare händer än t.ex. SIDAs biståndskontorschefer och fackorganens representanter på fältet. UNICEF- i representanten styr i hög grad landprogrammeringsprocessen och kan utöva stort inflytande över dess innehåll. Detta kan i och för sig innebära risk för alltför en stor påverkan från en enskild representant. Denna risk

-218-

motverkas dock av de konsultationer som huvudkontoret deltar i under processens gång. f UNICEF är mindre byråkratiskt, pragmatiskt mer och flexibelt än andra FN-organ. Exemeplvis har UNICEF möjligheter att arbeta genom ett antal olika ministerier och myndigheter på olika nivåer. Horisontellt kan organisationen samarbeta såväl med bilaterala och multilaterala givare som enskilda organisationer. Detta möjliggör breda och väl förankrade i länderna. program Beslutsvägarna är kortare, bl.a. till följd av delegeringen till fältkontoren, och beslut kan fattas snabbare än i andra FN-organ. g UNICEF-personalen allmänt hårt anses som kompetent, arbetande och engagerad. Det gäller såväl internationell

som lokalt rekryterad personal. Ca hälften av professionals rekryteras lokalt. Det råder generellt en god corps desprit, som sannolikt bottnar i känslan av att uträtta ett viktigt och meningsfullt arbete och att få uppskattning för detta. Det finns i UNICEF tradition en av frivilligorganisation parad med professionalism. De anställdas kompetents liksom ledningens entusiasm och aktiva PR ger organisationen good-will nationellt och globalt. h UNICEF har en folklig förankring såväl i i-länder som uländer. UNiCEF-kommittéerna i givarländerna utgör en tillgång. De fungerar UNICEFs förlängda ifråga som arm om information, public relations och insamling av medel kortförsäljning. Också i mottagarländerna arbetar UNICEF i nära kontakt med frivilligorganisationer. Pâ det globala planet har UNICEF också tagit initiativ till samarbete med stora internationella frivilligorganisationer. i Public Relations är mycket skickligt skött, inte minst av exekutivdirektören, Mr James Grant. Hela organisationen är genomsyrad av ett PR-tänkande. Exempelvis är landrepresentanternas viktigaste uppgift relationerna med ministerier, myndigheter, media och högt uppsatta och inflytelserika personer. Den starka betoningen på PR är dock inte endast av godo utan innebär vissa risker. j UNICEFs resurser har bla. ökat relativt snabbt under I980-talet, från 185 milj. dollar år 1979 till 667 milj. dollar år 1989, dvs. tre och halv gång en under en tioårsperiod i löpande priser. Detta har skett bl.a. tack vare UNICEF-ledningens framgångsrika ansträngningar att förmå länderna att öka bidragen och en expanderande insamlingsverksamhet världen över. De större resurserna har möjliggjort för UNICEF att utöka verksamheten.

-219-

k UNICEF har en effektiv upphandlingsorganisation som på ett professionellt sätt sköter inköp, skeppning, lagring etc. från UNIPAC i Köpenhamn till UNICEF-program runt om i världen. Detta är särkilt betydelsefullt i ljuset av att nära hälften av UNlCEFs programmedel används till varor och utrustning. l UNICEF har under åren byggt upp omfattande kunskap och erfarenhet av bistånd i katastrofsituationer, t.ex. i Biafra, Kampuchea, Libanon och Sudan, och förfogar över ett effektivt maskineri för katastrofhjälp.

2.2 Kritiska synpunkter

Även om omdömena UNICEF är allmänt positiva, om framförs också viss kritik mot organisationens sätt att arbeta. Kritiken som redovisas nedan härrör i huvudsak från externa utvärderingar UNICEFs verksamhet på av fältet, gjorda bla. på uppdrag av DANIDA 1989, General Accounting Office, GAO, USA 1989, Nordiska Afrikaprojektet 1989-1990 och kanadensiska CIDA 1985 och från personer som intervjuats se bil 1 och 2. Kritiken sammanfattas under följande punkter, vilka utvecklas i det följande:

a Kortsiktiga kampanjer på bekostnad av långsiktig utveckling b Bristande hållbarhet sustainability. C Förenkling av problematiken. PR-tänkande. Behov av kritisk granskning. d Dominans av kvantitativa mål och statistiska mått. e Fragmentering av landprogrammen. f Hög andel multibi snedvrider medelsfördelningen och förrycker programpolitiken. g Ledningsstilen hierarkisk. Centraliseringstendenser. h utvärderingar av landprogram behövs, erfarenhetsâterföringen behöver stärkas. i otillräckligt samordning med andra givare. j UNICEF söker stöd men vill inte ha påverkan av andra.

2.2.1 Kortsiktiga kampanjerpå bekostnad

av långsiktig utveckling.

UNlCEFs stora satsningar under l980-talet har framför allt varit de globala kampanjerna för universell immunisering resp. spridning ORT Oral Rehydration av Therapy mot diarrésjukdomar. Anmärkningsvärda

framsteg har nåtts, men risken med denna typ av vertikala program är att de når goda resultat på kort sikt, men inte får någon större långsiktig på effekt målgruppens hälsostandard. Ett barn som vaccination från genom räddas att dö i mässling dör kanske snart istället av undernäring. Det finns fördelar med att ta sig ett an problem i taget, men för att nå en långsiktig effekt måste barnets hela hälsosituation angripas. Målet är att ge länderna en 1 fungerande struktur för primärhälsovård i vilken 5 immunisering, ORT, ingår komponenter. m.m. som

i Det hävdas att UNICEF plockar

russinen ur kakan genom sin satsning på ett fåtal vertikala program, dvs. genom att ur den totala hälsovården åtaga sig de interventioner som är förhållandevis billiga, lätta att genomföra och ger omedelbara och synliga resultat.

UNICEF argumenterar att de vertikala programmen

utgör en inkörsport till integrerade hälsovårdsprogram.

Det är säkert riktigt. UNICEF fått har en position i mottagarländerna genom att kunnat man visa snabba resultat beträffande barns överlevnad. inom UNICEF synes nu en förskjutning mot bredare, integrerade program äga rum, bla. efter påtryckningar från Sverige och andra givare. Frågan är dock UNICEF eller om regeringarna har någon rimlig chans att följa upp de vertikala programmen med något så när heltäckande primärhälsovård. Sådana program kräver mer resurser och är komplicerade mer att genomföra.

En risk att beakta är också den negativa effekt de stora kampanjsatsningarna kan få på hälsovård. övrig Det händer att personal och andra resurser lockas över till UNlCEFs kampanjer från den ofta bräckliga och resurssvaga hälsovårdsstruktur som kan finnas i landet. UNICEF kan locka med goda ekonomiska villkor och andra attraktiva villkor.

2.2.2 Bristande hållbarhet sustainability

Det yttersta målet för allt bistånd är att cs skall leda till varaktig och hållbar utveckling, de -üom i blståndsterminologin kallas sustainable develnrowent. Detta förutsätter att landet har förmåga att upprätthålla den verksamhet som initierats genom biståndet. För detta krävs en rad faktorer, bl.a. att verksamheten ar val integrerad i existerande strukturer och tekniken och metoderna väl anpassade till den sociokulturella miljön; vidare måste det finnas utbildad personal, utrustrmg och ekonomiska resurser att driva verksamheten. Om z :x ett immuniseringsprogram inte integrerats i en exi ;Lzrande struktur och om finansiering inte säkrat; blir programmets fortlevnad beroende av externt stöd, tex. i form av vaccin, medicinsk utrustning, forJon och finansiella medel, Det är högst sannolikt att prog. ommet faller samman så snart biståndet upphör. Den kanske allvarligaste kritiken mot en rad IWICEFprogram är svag sustainability Detta gäller frai-vfiir allt program i de minst utvecklade länderna och i all synnerhet i Afrika söder om Sahara, där svårigheterna att upprätthålla programmen utan givarstöd är stora. inom de snabbt uppbyggda vertikala programmen, men också inom andra program, t.ex. Vattenförsörjning, sanitet och undervisning, har skapats ett biståndsberoende. De inhemska myndigheter och organisationer som genomför programmen har tex. blivit beroende av fordon, utrustning eller utländsk valuta från UNICEF. I andra fall har de inhemska administrativa strukturerna och systemen inte stärkts och anpassats tillräckligt för programmens genomförande. UNICEF hävdar att dess starka betoning på mobilisering och advocacy i mottagarländerna bidrar till upprätthållande av programmen. Genom att dessa och principerna bakom dem blir brett förankrade skapas och upprätthålls efterfrågan. Befolkningen och deras organisationer kräver fortsatta program och hos landets ledning och förvaltning finns en moralisk förpliktelse att prioritera dessa program. Denna UNICEFs bedömning kan nog äga en viss riktighet i vissa länder, främst de på en viss ekonomisk nivå. I flera länder betalar UNICEF extra lön eller traktamenten till inhemsk personal som arbetar med UNICEF-program. Detta uppfattas som felaktigt och

-222-

stötande såväl av inhemska myndigheter som av givare, bl.a. SIDA, då det leder till störningar i annan verksamhet som konkurrerar om samma personal. Det skapar orättvisor, försvårar för landet att bedriva ickebiståndsfinansierad verksamhet på samt att sikt ta över UNICEF-program när personalen vant sig vid extra favörer. Det bör dock understrykas att svag sustainability inte är någonting unikt for UNICEF. Det är ett av biståndets svåraste problem, något alla som givare ständigt har att brottas med, i synnerhet i de minst utvecklade länderna. Icke desto mindre gäller det att inte frestas ta till lösningar som ger effektivitet på kort sikt, men skapar sämre förutsättningar på lång sikt.

2.2.3. Förenkling av problematiken. PR-tänkande. Behov

av kritisk granskning.

UNICEF kritiseras för att i sitt budskap förenkla komplexa begrepp och komplicerade sammanhang Det mesta som skrivs och sägs handlar om att sänka dödstalen för barn i u-länderna och metoderna är ett antal ganska enkla åtgärder. Den komplexa verklighet som ligger bakom barns usla villkor och låga prioritet speglas inte.

UNICEF presenterar en rad siffror och påståenden i framträdanden och publikationer, angående t.ex. frekvensen av sjukdomar hos världens många barn, hur som skulle kunna räddas med den eller ena andra interventionen och hur mycket pengar som krävs för att minska dödstalen

med en viss procent. Siffrorna känsla ger en av precision och klara samband mellan interventioner och dödlighet, något inte känns som övertygande och inger olust och skepticism hos en kritisk betraktare.

UNICEF påtar sig ett stort går ansvar när man ut med sådana siffror. Man skapar förväntningar som måste infrias. Den dag kommer då UNICEF får stå till svars för givna löften, Då måste kunna visa på man resultat inte i form av runda siffror utan enligt statistiskt godtagbara normer. Ledningen och den externa informationsavdelningen använder slagord som påminner reklamjargong om och som för många, inte minst européer, upplevs som alltför populariserat och ytligt. Den stil varmed budskapet framförs kan få UNICEF att framstå som en propagandaapparat, snarare än seriös en biståndsorganisation. Men det är inte bara en fråga om språket och stilen utan också innehållet. om påfallande är

-223-

avsaknaden av problemorientering, självkritik och omprövning i uNlcEFudokumentationen. Man talar endast om framgång och diskuterar inte problem och hinder, inte heller misstag som begåtts och lärdomar som man dragit därav. Det behövs en intellektuell, kritisk granskning av UNICEFs argumentering och de resonemang på vilken den bygger

2.2.4. Dominans av kvantitativa mål och statistiska mått.

UNICEF driver principen om målstyrning i biståndet och strävar efter att etablera kvantitativa mått på måluppfyllelse. T.e. har immuniseringsprogrammet procentuella mått för täckningsgraden såväl globalt som för enskilda länder. De angivna kvantitativa målen har inga kvalitativa dimensioner. inte heller tas hänsyn till omständigheterna vid genomförandet eller metoderna. Det är således ett förenklat mått på måluppfyllelse, och talar endast om en del av sanningen. Huvudkontoret kräver ständiga statistikuppgifter av landkontoren, vilka i sin tur kräver sifferuppgifter av den personal som genomför programmet på fältet. Statistik kräver stor noggrannhet i sifferinsamlingen på basnivå om statistiken i slutänden skall bli tillförlitlig. var och en som upplevt den u-landsmiljö det handlar om kan lätt föreställa sig de brister som finns i materialet och den frestelse att frisera sifferuppgifterna som föreligger för den fältarbetare som vill kunna uppvisa ett gott resultat. Mycket tid och krafter går åt på olika nivåer i organisationen för denna sifferexercis av tämligen begränsat värde. Personalen vid UNICEF-kontoren i enskilda länder känner sig jagade av de kvantitativa mål som uppsatts för de globala kampanjerna och tvingas ägna en oproportionerligt stor del av sin tid åt dem på bekostnad av andra, mer långsiktiga program. Detta kan leda till att de globala programmen ges företräde framför de program som i själva verket prioriteras av mottagarlandet. Mot denna bakgrund kan värdet av den ambitiösa sifferinsamlingen och statistikbearbetningen ifrågasättas ur såväl tillförlitlighets- som effektivitetssynpunkt.

2.2.5. Fragmentering av landprogrammen.

UNICEFs totala resurser uppgår endast till drygt SEK 4 miljarder på årsbasis 1989. Reurserna är fördelade på program i över l20 länder vilket leder till att landramarna för flertalet länder är blygsamma. Nedan ges exempel på UNICEFs landramar i några av Sveriges programländer. Observera att endast UNICEFs allmänna medel general resources ingår i landramen:

UNICEFs landprogram i genomsnitt per år under pågående period.

Milj. dollar

Mocambique 2,228

Bangladesh 15,0 Indien 35,0

Till dessa belopp kommer i många fall tilläggsmedel som kan vara betydligt större än landramen. Det gäller t.ex. Mocambique och Bangladesh. Ett annat sätt att illustrera storleken av resurserna är att ange UNICEFs biståndsmedel per barn i olika uländer. Den varierar mellan 8 cent barn i de bäst per ställda u-länderna till 85 cent barn i de allra per fattigaste länderna med högst barnadödlighet. Genomsnittet ligger kring 50 cent barn, katastrofhjälp per oräknad Det säger sig självt att med så begränsade resurser är det nödvändigt för UNICEF att koncentrera sina i resurser. flera länder anses programmet alltför tunt och splittrat och det är flera bedömares uppfattning att ett ännu bättre resultat skulle uppnås med en ytterligare koncentration till färre sektorer och program.

-225-

Frågan är också om det inte det vore mer effektivt att begränsa antalet mottagarländer och koncentrera biståndet till de sämst ställda länderna. Det kan måhända synas strida mot universalitetsprincipen, men mot detta kan invändas att ett antal länder i Sydostasien och eventuellt också Latinamerika och Karibien nu uppnått sådan nivå en att de kan klara sig utan den lilla summa som UNICEF bidrar med. Å andra sidan kan hävdas att redan UNICEFs närvaro, framför allt dess advocacy, innebär en katalytisk kraft som medför en större visibilitet åt barnen och deras behov även i dessa länder. Slutsatsen bör ändå bli att huvuddelen av programresurserna i ökad grad bör komma de mest behövande länderna till del.

2.2.6. Hög andel av multi-bi snedvrider medelsfördelningen och förrycker programpolitiken.

UNICEF har varit framgångsrikt i att mobilisera resurser från givarsamfundet utöver bidragen till den allmänna budgeten. Bidragen till tilläggsbudgeten har ökat kraftigt under senare år och uppgick l989 till 37% av UNICEFs inkomster. Dessa medel är specialdestinerade till bestämda program i ett visst land, sk. multibibistând, globala program eller katastrofhjälp allt enligt givarens val. Alla tilläggsfinansierade program måste ligga i linje med UNICEFs prioriteringar och ha godkänts på förhand av styrelsen. Flertalet stora givare, framförallt Canada, men även Danmark, Holland, Italien och Sverige, ger en stor andel av sitt bidrag till tilläggsbudgeten. Se tabell i avsnitt I.4. I . Orsaken kan vara att givaren då kan styra var och hur medlen används. Ett annat skäl kan vara att givaren använder UNICEF för att genomföra program for vilka han sjäv saknar professionell expertis ocheller administrativ expertis. Multibi ger också givaren möjlighet att verka i länder där man har biståndsnärvaro. UNICEFs Programme Funding Office har till uppgift a.tt mobilisera finansiella resurser till stöd för barnen i u-länderna i allmänhet, och till UNICEF i synnerhet. Även om kontoret arbetar för att öka bidragen till UNICEFs allmänna budget, ägnas utan tvekan mycket energi åt att sälja UNICEF-projekt åt presumtiva givare, dvs. att mobilisera tilläggsbidrag. I enskilda mottagarländer med stora tilläggsanslag kan beroendet av bilaterala givare bli besvärande. Om hänsyn måste tas till enskilda givare är det svårare för

226- -

UNICEF att utarbeta sammanhängande Iandprogram.

Landprogrammeringsprocessen kan påverkas och programpolitiken förryckas. Visserligen kräver UNICEF att även de tilläggsfinansierade programmen passar in i landprogrammet, men det är naturligt att organisationen ändå tar hänsyn till givare som visat intresse för att finansiera viss verksamhet. Tilläggsfinansierade program kan också förväntas ta i anspråk en avsevärd dei av den nationella UNICEF-ledningens och UNICEF-kontorets

resurser i vissa länder. Möjligen kan detta inverka negativt på den del av programmet som finansieras via den allmänna budgeten.

UNICEF hävdar dock att tilläggsbidrag inte innebär att organisationen startar nya inom Iandprogrammen. program De används istället för att utöka existerande program, t.ex. till fler distrikt, till fler människor. Styrelsens godkännande vid ett och tillfälle samma av den del av landprogrammet som finansieras allmänna budgeten och den del som förhoppningsvis kommer att kunna finansieras av tilläggsbidrag innebär enligt UNICEF en garanti för en gedigen samlad bedömning landprogrammet av i dess helhet.

En stor andel tilläggsbidrag i jämförelse - med hela budgeten kan medföra ett antal - problem. Fördelningen av biståndsmedel mellan länderna blir orättvis och följer inte den fördelningsnyckel som beslutats av UNICEF. Barnen må vara lika behövande på många håll, vissa länder men är mer populära hos givarna än andra. Det blir en tilltagande bilateralisering av UNlCEFs program och den universalitetsprincip skall råda som i FN-organen äsidosättts. Det kan heller inte uteslutas att vissa givare betingar sig villkor innebär som att upphandlingen begränsas till det egna landet i strid - mot reglerna för internationell upphandling. Ett annat problem kan vara att tilläggsbidrag är mindre stabila och förutsägbara än bidrag till den allmänna budgeten. Det har visat sig att det vid en minskning av biståndsbudgeten i ett givarland t.ex. i samband med en statsfinansiell kris är tilläggsbidragen

till de multilaterala organen först som dras in. Trots att flertalet stora givare i princip säger sig vara för en stark allmän budget, fortsätter de sin satsning på tilläggsanslag. Det gäller även Sverige.

2.2.7. Ledningsstilen hierarkisk. Tendenser till centralisering.

UNICEF har en stark ledning och i likhet med många FN-organisationer ett auktoritärt ledarskap Organisationen är präglad av en anglosachsisk organisations- och ledningsstil vilken på ett påtagligt satt skiljer sig från den svenska. Företagsdemokratin är t.ex. långt mindre utvecklad än i Sverige. En viss tendens till centralisering har på senare år kunnat skönjas i UNICEFs så decentraliserade organisation. Genom de globala programmen kampanjerna och de centrala strategierna får huvudkontoret inflytande mer över landprogrammen än tidigare. Landprogrammen blir mindre Iänderspecifika och mer styrda från huvudkontoret. En decentraliserad organisation kräver, paradoxalt nog, ett starkt Centrum för att hålla ihop organisationen och få de olika delarna att dra ät samma håll. Man måste dock hela tiden bevaka att centrum inte blir för starkt och får för stort inflytande på prioriteringar och verksamhet i periferin. l UNICEF gäller det att bevara balansen mellan huvudkontor och landkontor, att varna om landkontorens självständighet samt att se till att det finns en öppen och effektiv tvåvägskommunikation mellan ledningen och fältkontoren.

2.2.8. utvärderingar av landprogram behövs; erfarenhetsåterföringen stärkas.

Utvärderingsverksamheten ar liksom programverksamheten i huvudsak decentraliserad till fältkontoren. Först l987 upprättades en central, fristående utvärderingsenhet vid huvudkontoret. Denna har en samordnande och normgivande roll, men har även att initiera sektoriella och tematiska studier av mer generellt intresse och genomföra eller samordna studier av policykaraktär. Ett exempel på det senare är den utvärdering av UNICEFs external relations funktion som genomfördes l989 på uppdrag av styrelsen. Studien är en utomordentlig genomlysning och kritisk analys av UNICEFs

verksamhet frän ett external relations perspektiv och mynnar ut i ett antal konstruktiva förslag. Studien visar att utvärderingsenheten besitter hög analytisk kompetens och har modet att presentera självständiga analyser.

Analyser har även gjorts av vissa sektorer och verksamheter, mest av vertikal natur. Däremot inga synes omfattande analyser ha gjorts UNICEFs landprogram. av Denna typ av bredare analyser borde användbara för vara UNICEF och av stort värde för styrelsen i dess bedömning

av verksamheten. De bor göras av oberoende utvärderare eller åtminstone med inslag extern av expertis för att de skall få större trovärdighet och därmed ett större värde i relationen till givare och mottagarland.

Projektutvärderingarna på fältet är skiftande av kvalitet och görs helt eller delvis den av egna personalen. Utvärderingsrapporterna stannar ofta på landkontor resp. och erfarenheterna sprids inte till den övriga organisationens Återföringen kunskap av och erfarenheter från fältet till sekretariatet förefaller inte ha utvecklats tillräckligt. Därigenom utnyttjas inte möjligheterna till kunskapsuppbyggnad inom organisationen optimalt.

2.2.9. Otillräcklig samordning med andra givare.

Bristande samordning mellan de olika FN-organen i ett mottagarland är ett problem som ständigt tycks lika vara aktuellt. UNICEFs filosofi att synes vara samordning skall vara motiverad av praktisk nytta. UNICEF förefaller i enlighet därmed samarbeta med de FN-organ som de delar angelägenheter med, främst WHO hälsoprogrammen. inom Samarbetet med UNFPA synes än svagare motiverat. För övrigt synes graden och kvaliteten samarbete av med UNDP och övriga organ i mycket personfråga. vara en Vad beträffar kontakten med bilaterala givare varierar

mönstret. l vissa fall förekommer nära och förtroendefulla

kontakter mellan SIDA och UNICEF på fältet. Det händer emellertid att UNICEF av SIDA-representanter i landet upplevs som slutet och återhållsamt med information, även i fall då Sverige finansierar del en av UNICEFs program. UNICEF förefaller t.ex. obenäget att diskutera problem i programmen. UNICEFs återhållsamhet på kan bero en önskan att stå fri från styrning från givarna. Den kan också tänkas bero pâ rädsla för insyn. Utebliven samordning mellan olika FN-organ och andra givare behöver inte nödvändigtvis ett vara problem om

229- -

UNICEFs program inte har några givna beröringspunkter med andra givares program. UNICEF borde ändå ta vara på naturliga tillfällen till kontakt med andra givare för att söka påverka dem att utforma sina så att de program stöder kvinnor och barn. UN|CEFs mest intensiva kontakter är utan tvekan med de av mottagarlandets ministerier vars program UNICEF stöder. Detta samarbete kan bli så tätt att det är omöjligt att urskilja den .enas och den andras roll i samarbetet. Detta har sina positiva sidor, men kan samtidigt dölja en oklar rollfördelning.

22.10 UNICEF söker stöd men vill inte ha påverkan av andra.

UNICEF bygger allianser såväl i mottagarländerna som inom givarsamfundet. Man upprättar kontakter på högsta nivå i mottagarländernas och givarländernas regeringar, men man riktar sig också till enskilda organisationer. Det är en klok strategi för att samla mesta möjliga stöd i alla läger och det ligger i linje med UN|CEFs roll som ett ledande multilateralt biständsorgan. Men UNICEF anses av många bygga allianser på sina egna villkor. Organisationen inbjuder inte till synpunkter eller diskussion utan söker stöd för sin linje, för sina färdiga förslag. En större öppenhet från UN|CEFs sida och en inbjudan till verklig dialog och åsiktsutbyte skulle välkomnas. Även inom organisationsvärlden är erfarenheterna och reaktionerna desamma. UNICEF sammankallar folkrörelser till konferenser och möten, men ger dem aldrig någon möjlighet att påverka. UNICEF vill att organisationerna skall anamma dess budskap. Däremot lyssnar inte UNICEF på organisationerna och låter sig inte påverkas dem. av

2.3 Sammanfattande bedömning av UNICEF

En lång förhistoria har skapat ett arv hos UNICEF att vilja nå de mest utsatta, barnen och i allt högre grad kvinnorna, att utveckla globala strategier för att så snabbt som möjligt minska barnadödligheten, att lägga tyngdpunkten vid Iandprogrammen och anpassa dem till den specifika situationen, att ha en decentraliserad organisation med stark fältorientering och att kräva kompetens och engagemang hos personalen. märkbar är även

-230-

den positiva anda som råder inom organisationen, stoltheten och medvetenheten att om man uträttar ett viktigt arbete. Det faktum att flera V stora givare anser att UNICEF fungerar bättre än andra FN-organ tenderar att leda till en överföring av uppgifter till UNICEF framförallt från

fackorganen inom de sociala sektorerna, från särskilt WHO och UNESCO. UNICEF får därmed rollen att komplettera och fylla ut brister i FN-systemet. Detta kan vara en av förklaringarna till att UNlCEFs verksamhet kommit att breddas alltmer.

De kritiska synpunkter på UNlCEFs arbete dissom kuterats ovan under 242 har tagit stort utrymme i anspråk. Detta får inte tolkas så att de överväger. Tvärtom, är slutomdömet att UNICEF är en väl fungerande biståndsorganisation, sannolikt den mest effektiva inom hela FN-familjen.

Det bör uppmärksammas att flera företeelser som diskuterats ovan potentiellt har såväl positiva som negativa drag och att det gäller att hitta den rätta balansen. Detta gäller tex. beträffande decentralisering centralisering, stark ledning - auktoritär ledning, koncentration-spridning.

Att UNICEF på det hela taget fungerar väl hindrar inte att mycket kan förbättras. Det ger istället Sverige en särkild anledning att följa organisationen noga för att se till att den bibehåller sin styrka och undviker de fallgropar varmed vägen mot utveckling är kantad.

3 UNICEF-biståndet och de biståndspolitiska målen

Det råder en långtgående överensstämmelse mellan

UNlCEFs målsättning och de svenska biståndspolitiska

målen. Biståndet huvudsakligen ges till program inom hälsovård, nutrition, vattensanitet och primärundervisning alla prioriterade områden - för det bilaterala biståndet genom SIDA. Det är svårt någon att se väsentlig skillnad i inriktningen UNlCEFs bistånd av och det bilaterala svenska biståndet inom motsvarande sektorer. Detta intryck förstärks av det faktum att en del av det bilaterala landramsbiståndet kanaliseras genom

UNICEF. Framför allt gäller detta hälsovårdimmunisering

och program för vatten och sanitet på landsbygden.

UNlCEFs bistånd har fattigdomsprofil både en genom fördelningen mellan länderna och fördelningen inom länderna. Barn och kvinnor är UNlCEFs målgrupper - grupper

-231-

som även i svenskt bilateralt bistånd har mycket hög prioritet. Det övergripande målet är för UNICEF mänsklig utveckling. Organisationen hävdar att graden av uppfyllande av människors basbehov bör vara den främsta indikatorn på utveckling och att utvecklandet mänskliga av resurser är den viktigaste metoden för att uppnå målet. En sådan utvecklingsfilosofi sätter människan och hennes livskvalitet i centrum i motsats till den utvecklingsfilosofi som har makroekonomiska mått som BNP-tillväxt som indikatorer på utveckling. En förbättrad nationell ekonomi ser UNICEF som ett medel, inte ett mått, på utveckling, men medger samtidigt att ekonomisk tillväxt år en förutsättning för social utveckling. UNICEFs inriktning på en förbättring barns och av kvinnors hälsa och grundläggande levnadsvillkor utgör en produktiv investering för framtiden. Detta ligger i linje med tillväxtmålet i svensk biståndspolitik. Inte minst gäller detta satsningen på kvinnors utveckling, utbildning, inkomstskapande verksamhet m.m. vilken redan på kort sikt är tillväxtbefrämjande. Social utveckling står i centrum för UNICEFs verksamhet. Satsningen på de sociala sektorerna och på de svaga grupperna kvinnor och barn ligger helt i linje med det svenska biståndsmâlet. UNICEF har gjort disparity reduction till en strategisk princip vilket Innebär att särskilda ansträngningar skall göras att inlemma de fattigaste, mest utsatta och under-priviligierade l UNICEFs program. UNICEF strävar efter att frigöra mänskliga resurser, att stimulera till utvecklingsansträngningar på det lokala planet, att ge människor kunskaper och Insikter för att de själva skall kunna lösa sina problem. Denna utvecKlingsstrategi går ut på att ge människor makt över sina egna liv och sin egen situation. Den främjar demokrati på det lokala planet vilket på längre sikt kan ge bättre förutsättningar för demokrati även på det nationella planet. Oberoendemålet sett från ett nationellt perspektiv ar svårare att koppla till UNICEFs verksamhet. Den sociala utveckling som UNICEF främjar kan däremot sägas skapa oberoende och självtillit hos individer, familjer och samhällen. UNICEFs bistånd kännetecknas av relativt låg en förbrukning av kapital och naturresurser. Det bygger istället i huvudsak på mobilisering mänskliga av resurser.

-232-

Detta gör att de verksamheter som stöds är förenliga med en hållbar utveckling och inte står i konflikt med miljömålet i svensk biståndspolitik.

4 Sverige och UNICEF

4.1 Relationer och påverkan

Sverige har spelat en synnerligen aktiv och stödjande roll gentemot UNICEF ända sedan 1950-talet, såväl genom sina generösa och ständigt ökande bidrag, som genom sitt agerande i styrelsen. Sverige har varit ledamot av UNICEFs styrelse Executive Board under mer än 30 år sedan organisationen grundades 1946. Men Sveriges engagemang har inte begränsats till styreisemötena. Nära kontakter har upprätthållits med UNICEFs ledning och huvudkontor även mellan sessionerna. UNICEFs chefstjänstemän har vid många tillfällen besökt Stockholm för att diskutera policy- eller finansieringsfrågor med UD ocheller SIDA. Svenska FN-delegationen i New York har haft löpande en kontakt med UNICEF. Bakom Sveriges starka engagemang i UNICEF ligger att Sverige som välfärdsstat legat långt framme och funnit det särskilt angeläget att värna barns välfärd och om beskydd. Med sitt intresse för utvecklingsfrågor, solidaritet med de fattiga länderna, starka satsning på bistånd och stöd till FN-systemet är det naturligt att Sverige känt ett särskilt ansvar för UNICEFs omvandling från humanitär hjälporganisation till effektivt utvecklingsorgan. Betydelsefullt har det också varit att många högt uppsatta, kompetenta och välkända svenskar inom utrikesoch biståndspolitiken valt att sig i UNICEFengagera arbetet. Agda Rössel, Ernst Michanek, Sixten Heppling, Inga Thorsson och nu Lisbet Palme är några dem deltagit av som i de svenska delegationerna och som gjort betydelsefulla insatser. Valet av Lisbet Palme till styrelsens ordförande 1990-1991 ger återigen Sverige en viktig och inflytelserik position i UNICEF. I särklass bland UNICEF-svenskarna står dock Nils Thedin som under en sällsynt lång period, 1961-1985 deltog mycket aktivt dels som ordförande i svenska UNICEF-kommittén, dels i de svenska delegationerna till UNICEFs styrelsemöten, i flertalet fall som dess ledare. Dessutom valdes han till ordförande i UNICEFs

-233-

programkommitté för en tvåårsperiod och därefter till ordförande i UNICEFs styrelse för ytterligare två år. Hans djupa personliga engagemang parades med ett enastående kunnande både om utvecklingsfrågor i allmänhet och om UNICEFs arbete centralt och på fältet i synnerhet. På tjänstemannanivå har också många goda insatser gjorts av personer inom utrikesförvaltningen och SIDA. Bland de substansfrågor som Sverige under de gångna åren valt att driva i UNICEFs styrelse kan nämnas följande exempel: en begränsning av UNICEFs roll ifråga om katastrof- bistånd till förmån för ett mer långsiktigt utvecklingsarbete - prioritering av mödra- och barnhälsovård tillgång till familjeplanering inom ramen för mödra- och barnhälsovården - samband och ömsesidigt beroende mellan alla de problem som rör barnen gör det nödvändigt se på barnets hela situation, inte bara på ett problem i taget barn i städernas slum som en särskild målgrupp att prioritera - stöd till barn i särskilt svåra omständigheter, t.ex. övergivna barn, barn i krig, barn som drabbats av apartheid - kvinnors betydelse för barnens utveckling och deras rätt till en egen utveckling Dessutom har Sverige kontinuerligt drivit prioritering av primärhälsovård och tillfredsställande av basbehoven i UNICEFs styrelse. l fråga om finansiella och administrativa frågor har Sverige framför allt påtalat nödvändigheten av en jämnare fördelning mellan givarna av kostnaderna för biståndet equal burden-sharing. Vidare tog Sverige initiativet till en större studie på det administrativa området, nämligen The Management Study som genomfördes av the Scandinavian Institute for Administrative Research, SIAR, i mitten av l970-talet. Denna studie kom att bli betydelsefull för UNICEFs organisatoriska och administrativa utveckling och bidrog till att förstärka decentraliseringen och öka flexibiliteten i organisationen. Sverige lade 1978 fram förslaget att FNs administrationsoch budgetkommittée ACABO borde granska UNICEFs budget, ett förslag som efter initialt motstånd några år senare accepterades. ACABO har därefter spelat en viktig roll med avseende på UNICEFs budget. Sveriges förslag har långt ifrån alltid mottagits med entusiasm. Tvärtom har de många gånger mött motstånd

234- -

från styrelsemedlemmar och UNICEFs ledning. Det har därför varit nödvändigt att återkomma till de stora och viktiga frågorna och driva dem med fasthet och konsekvens. I många fall har det tagit flera år innan den svenska ståndpunkten till slut vunnit acceptans. Av ovanstående står det klart att Sverige haft stort inflytande på UNICEF.

I det följande lämnas en redogörelse för Sveriges finansiella bidrag till UNICEF, svensk personal i organisationen, upphandling i Sverige för UNICEF och den svenska UNICEF-kommittén. Därefter diskuteras olika möjligheter till påverkan av UNICEF.

4.2 Finansiella bidrag

Sveriges bidrag till UNICEF har hållit årlig en hög ökningstakt ända sedan 1960 vilket framgår av följande tabell

Sveriges bidrag till UNICEF SEK

Sveriges bidrag under hela perioden 1951-1990 framgår av bilaga

196.4 antog UNICEFs styrelse resolution en med innebörden att länderna utöver sina allmänna bidrag skulle kunna ge specialdestinerade tilläggsbidrag till särskilda

projekt, s.k. funds-in-trust, eller de kommit som att kallas inom UNICEF, supplementary funds. Det var Sverige som i UNICEF tog initiativ till sådant ett arrangemang och som var det första land lämnade som

extra bidrag, 1964 till hushållsutbildning och därefter,

1967, till familjeplanering. Tilläggsbidragen utgjorde länge en ganska blygsam del av de samlade bidragen till UNICEF men har under 1980-talet kommit att utgöra en allt större andel, hela 33% år 1989. Några de problem av som kan uppkomma vid en alltför stor andel tilläggs-

-235-

anslag har utvecklats i avsnitt 2.2.6. Sverige har på senare år uttalat sig för en begränsning av tilläggsbidragen och propagerat för ett stärkande av den allmänna budgeten. Icke desto mindre fortsätter Sverige liksom flera andra givare att öka tilläggsbidragen, absolut och procentuellt sett, vilket framgår av följande tabell:

Sveriges offentliga bidrag till UNICEF: milj. dollar

General resources Supplementary Funds

Tilläggsbidragen Supplementary Funds är i allmänhet bilaterala biståndsmedel landramsmedel från SIDA. ökningen motiveras dels av de goda erfarenheterna av samarbetet med UNICEF, dels av SIDAs egen alltmer ansträngda administrativa kapacitet

4.3 Svensk personal

Av drygt tusentalet internationella tjänstemän international professi0nals i UNICEF är som nämnts ovan 29 eller knappt 3% av svensk nationalitet l990. l8 av dessa finansieras över den administrativa budgeten, medan ll personer är projektpersonal. Det finns ingen svensk inom organisationens högsta ledning där chefen och hans tre ställföreträdare är från USA, Storbritannien, Norge resp. Italien. Svenskarna återfinns ändå på förhållandevis höga nivåer inom organisationen två D2, tre Dl, tio PSL5, åtta P4L4 och sex P3 enligt den av FNorganen tillämpade löneskalan. Därutöver finns tvâ .Junior Professional Officers från Sverige, dvs. yngre tjänstemän som rekryteras och betalas av Sverige genom SIDA under högst tre år. Båda är stationerade vid fältkontor. Bland de svenskar som har eller haft höga tjänster inom UNICEF under senaste åren märks särskilt professor Karl-Eric Knutsson, f.n. regionchef med placering i New Delhi, Björn Oldaeus, f.n. chef för Programme Funding Office vid högkvarteret, Urban Jonsson, chefsrådgivare för nutrition, Martin Beyer, chefsrådgivare för Vattenförsörjning och sanitet, Bertil Mathson, Secretary to the Executive Board I98l-l986, och Carl Schönmeyr med

-236-

20 år i UNICEF senast som representant i Pakistan 1984- 1988.

4.4 Upphandling från Sverige

UNICEFs upphandling av varor och utrustning uppgick 1989 till 273 milj. dollar, dvs. 43% av organisationens utgifter. 14,2 milj. dollar eller 5,2% av detta upphandlades i Sverige. Andelen svensk upphandling har i allmänhet hållit sig mellan 4 och 5% under de senste åren. De länder som står för de största leveranserna till UNICEF är Japan, Storbritannien, italien och Västtyskland. De svenska företag som levererar mest är Elektrolux kylskåp, Atlas Copco borriggar och Volvo lastbilar. UNICEFs upphandlingsavdelning är sedan 1984 belägen i Köpenhamn. Den anses vara snabb och effektiv och används även av SIDA för inköp av varor och utrustning för det bilaterala biståndet.

4.5 Svenska UNICEF-kommittén

Svenska UNICEF-kommittén skiljer sig från UNICEFkommittéerna i de flesta andra länder där de har karaktären av frivilligorganisationer. Den svenska kommittén är en statlig stiftelse och ledamöterna representerar UD, SIDA, Socialdepartementet, FNförbundet samt folkrörelser och politiska partier. Kommittén har tre huvuduppgifter: att vara rådgivande till regeringen i frågor rörande - UNICEF - att informera om UNICEF i Sverige - att samla in pengar till UNICEF, främst genom försäljning av kort m.m. I Sverige har tyngdpunkten länge legat på den förstnämnda uppgiften och kommittén har haft stort inflytande på Sveriges agerande i UNICEF. Särskilt var detta fallet under Nils Thedins över 20 år som ordförande i kommittén. Informationsverksamhet har bedrivits löpande, medan kortförsäljning blev en av kommitténs uppgifter först 1984 - den sköttes tidigare av Husmodersförbundet. Kortförsäljningen inbringade 1989, det basta året hittills, ca 20 milj. Insamlingsverksamhet påbörjades först 1989 och uppnådde då ett förhållandevis blygsamt resultat, 200000.

I de länder där UNICEF-kommittéerna nar formen av frivilligorganisationer ligger som regel tyngdpunkten i verksamheten på information, kortförsäljning och insamling.

4.6 Möjligheter till svensk påverkan av UNICEF

Under de gångna åren har Sverige lyckats väl med att påverka UNICEF i flera angelägna frågor och det är därför knappast nödvändigt att diskutera någon ny strategi. Plan kan urskilja följande fyra huvudvägar att vinna inflytande.

4.6.1 Agerande i UNlCEFs styrelse

En förutsättning för framgångsrikt deltagande och effektiv påverkan i substansfrågor är gedigen kunskap om UNlCEFs program, sakområden, policy-utveckling, advocacy roll och politiska ställningstaganden Motsvarande kunskap erfordras ifråga UNlCEFs om finansiella och administrativa system och personalpolitik för att kunna göra inlägg angående budget, redovisning och administration Det svenska deltagandet har allmänt sett kännetecknats av goda kunskaper om uppkommande frågor. Om emellertid tillräcklig kunskap inom några områden skulle saknas inom UD eller FN-delegationen, bör svenska delegationen inhämta denna kunskap inför deltagandet i styrelsemötena. Några möjliga källor är: - svenska ambasssader och biståndskontor i u-länder - SIDA, framför allt Hälsobyrån primärhälsovård, nutrition, befolkningsfrågor, AIDS mm. och lnfrastrukturbyrån vatten och sanitet - svenskar som återvänt från tjänst i UNICEF eller annat FN-organ - konsultationer med UNICEF-anställda svenskar på semester eller annat besök i Sverige - svenska personer och institutioner med fackkunskap inom UNlCEFs verksamhetsområden, tex. SIDAs närkonsulter på hälsoområdet, ICH i Uppsala och ICHAR vid Karolinska Institutet. De många skiftande punkterna på dagordningen och den synnerligen omfattande dokumentationen omkring 2000 sidor till 1990 års styrelsemöte gör ett omsorgsfullt förberedelsearbete nödvändigt. Det kan vara rationellt för Sverige att välja ut ett fåtal frågor att driva med kraft i styrelsen hellre än att ägna sig åt alla. Ett aktivt mer remissförfarande till några av de ovanstående borde då - kunna äga rum i syfte att inhämta synpunkter inom de

-238-

utvalda områdena. T.ex. kunde SIDA-kontoren uppdras yttra sig om UNICEFs förslag till Iandprogram i SIDAs programländer. Ett problem härvidlag kan den relativt vara korta tid som står till buds mellan utgivningen av dokumenten och styrelsemötet. Sverige och andra givare bör även framledes ställa krav på längre framförhållning

hos UNICEF.

Om den svenska delegationen genom UDu-avdelningen

skall kunna göra ett gediget förberedelsearbete enligt dessa linjer är det nödvändigt att både UD och SIDA ger prioritet åt dessa arbetsuppgifter. Mot bakgrund av Sveriges stora finansiella bidrag till UNICEF förefaller det rimligt att satsa även personella resurser på ett aktivt och välinformerat agerande i organisationens styrelse. Som ofta framhållits i olika sammanhang är det viktigt att Sverige talar med en och samma röst i FNs olika styrande organ, något gör som samordning på hemmaplan nödvändig. Vissa frågor som kommer upp i UNICEF kan även väntas bli diskuterade i generalförsamlingen, ECOSOC, UNDPs Governing Council och WHO.

sammansättningen av den svenska delegationen är viktig. Den utses av regeringen på förslag av UD enligt vissa principer. Delegationen är relativt liten. Deltagande från svenska UNICEF-kommittén, u-avdelningen, svenska FN-delegationen och SIDA är självskrivet.

Det är värdefullt att i delegationen ha välkända personer som kan få tillträde till UNICEFs ledning och till viktiga personer från andra länder. Svenskar som har ingående kännedom om organisationen och redan har ett brett kontaktnät inom UNICEF och andra delegationer är en tillgång. Vidare är det angeläget att ha med personer med goda kunskaper i de sakfrågor som kommer upp på dagordningen, såväl biståndsfrågor som administrativa och finansiella frågor.

De nordiska länderna åtnjuter ett gott anseende i UNICEF-styrelsen och det gemensamma nordiska uppträdandet ger ökad tyngd åt de synpunkter som framförs. De två nordiska länder som normalt sitter i styrelsen kan uttala sig å de fyra nordiska ländernas vägnar vilket är en fördel. Det är rationellt med samnordiska så anföranden lange detta inte innebär urvattning innehållet. en av Huruvida så är fallet kan inte avgöras har. Samarbetet inför och under styrelsemötena innebär också

arbetsmässiga fördelar, bl.a. genom den fördelning av frågorna görs mellan som länderna.

239- -

Samarbete med icke-nordiska länder är som medlemmar i UNICEF-styrelsen har hittills varit begränsat. Ett samfällt agerande med andra givare större l frågor som Sverige Norden vill driva bor kunna ge bättre resultat än ett enskilt agerande. Några av de andra givarna förefaller ha åsikter som stämmer väl med Nordens.

4.6.2 Arbete mellan styrelsemötena

Många viktiga förslag av policykaraktär förbereds och utarbetas av UNICEFs ledning och sekretariat löpande under året. Det är generellt sett lättare påverka att organisationen under den process som leder fram till ett förslag i styrelsen ån sedan förslaget är slutgiltigt utformat och framlagt. Om ett land vill vinna gehör denna l process är det nödvändigt att bedriva aktiv påverkan mellan styrelsemötena, sk. lobbying. Flera bedömare anser att Sverige inte fullt ut tar vara på dessa möjligheter Sverige borde enligt dessa bedömare i ökad utsträckning samarbeta med givarländer även utanför den nordiska kretsen, skapa allianser och ta initiativ vis-a-vis UNICEF. Mellan styrelsemötena spelar FN-delegationen och framför allt den tjänsteman där bevakar UNICEF som en nyckelroll. Hon eller han har kontinuerlig kontakt med UNICEF och har att bevaka de frågor som blir aktuella och vid behov referera dem till departementet. Det är viktigt att delegationen och departementet inhämtar synpunkter från sakkunniga, tex. inom SIDA, även mellan mötena. De besök som ledande tjänstemän från UNICEFsekretariatet då och då gör i Stockholm år andra tillfällen till information och påverkan. infor dessa möten ar det viktigt att FN-delegationen meddelar UD och SIDA vilka frågor som kommer att tas UNICEF. upp av För att skaffa sig djupare kunskaper om UNICEFs roll och arbete i u-länderna år det önskvärt att tjänstemän vid UD, SIDA och FN-delegationen reser ut och ser verksamheten på fältet. Tillfällen till studieresor i uländerna erbjuds då och då genom Joint Consultative Group on Policy, JCGP. l synnerhet for de diplomatiska tjänstemän som inte tidigare tjänstgjort i något u-land eller arbetat med bistândsfrågor på fältet bör dessa resor kunna ge värdefulla insikter.

4.6.3 Bidragspolitik och bidragsnivå

Länders tyngd i styrelsen beror till en del på bidragens

440-

storlek. Det svenska bidraget, år l989 l3,5% ca av UNICEF-budgeten, och det samlade nordiska bidraget, drygt 25%, bidrar utan tvekan till Sveriges och Nordens tyngd i UNICEF. En fortsatt hög bidragsnivå kan därför förväntas

hjälpa Sverige och Norden att bibehålla sitt inflytande. I synnerhet torde detta gälla bidrag till den allmänna budgeten Genom specialdestinerade tilläggsbidrag Supplementary Funds kan ett land påverka komma att inriktningen av UNICEFs program. Uppmärksamhet dras till viss typ av verksamhet och efterfrågan från en mottagarländerna på ytterligare sådan verksamhet är tänkbar. En sådan ägde då Sverige process rum i ett tidigt skede på 1960-talet gav stöd till familjeplanering genom tillaggsbidrag till UNICEF.

4.6.4 Svensk personal i UNICEF; bevakning av svenskars möjlighet att komma ifråga for högre tjänster.

Sverige har endast undantagsvis arbetat aktivt för att UNICEF skulle anställa svensk personal på högre poster. Sverige och övriga Norden har alltid - - framfört den åsikten att FN-organen är bäst betjänta av en politiskt neutral personalrekrytering där tillsättningar och utnämningar sker efter kompetens. De svenskar som tjänstgjort i UNICEF har anställts på grund av egna meriter. Den som är anställd av ett FN-organ skall ha sin främsta lojalitet mot FN och hennes eller hans nationalitet är i det sammanhanget av underordnad betydelse. Sverige har aldrig begärt att svenskar som varit anställda i UNICEF skulle agera i vårt lands intressen. Dessvärre har inte alla länder haft motsvarande utgångspunkter för sin personalpolitik.

Icke desto mindre finns ett svenskt intresse att ha av svenskar i organisationen. Dessa kan genom sin uppväxt, utbildning och erfarenhet förväntas spegla svenska uppfattningar och värderingar och i sitt arbete och sina kontakter påverka arbetet i UNICEF i för Sverige önskvärd riktning. De kan också på sikt, när de en gång återvänder till Sverige, bidra med värdefull kunskap UNICEF om Antalet svenskar i UNICEF är som nämnts relativt lågt 29 personer, knappt 3% och det vore önskvärt att öka det. UNICEF strävar efter att anställa fler kvinnor i sin internationella kader för att få till stånd en mer jämlik könsfördelning. Därför görs f.n. särskilda ansträngningar främst genom SIDA att rekrytera svenska kvinnor till

-241-

UNICEF, ett lovvärt initiativ, som bör vidmakthållas. Sverige har möjlighet att rekrytera yngre personer till UNICEF genom det s.k. Junior Professional Officer JPO programmet. Detta innebär att Sverige rekryterar och betalar en yngre tjänsteman under ett till tre år. Avsikten är att vederbörande därefter skall kunna bli anställd direkt av UNICEF, om båda parter så önskar. JPG-programmet är ett utmärkt sätt att främja rekryteringen av svenskar till UNICEF. F.n. finns endast två svenska JPOs. Det förefaller vara ett alltför lågt antal. Frågan om Sverige bor agera för att få in någon svensk på ledningsnivå i UNICEF är en politisk fråga och behandlas inte i denna rapport..

5 Sveriges agerande i UNICEF några förslag -

UNICEF är en värdefull samarbetspartner för Sverige. Det råder en långtgående överensstämmelse mellan UNlCEFs målsättning och de svenska biståndspolitiska målen. UNICEF har visat sig effektiv förmedlare som av bistånd. Utöver sin roll inom det praktiska biståndsarbetet spelar UNICEF en väl så viktig roll när det gäller att mobilisera en opinion - globalt och i olika länder -för barnens rätt till överlevnad, utveckling och beskydd. En ömsesidig påverkan mellan UNICEF och bilaterala givare är till gagn för båda parter. Det är önskvärt att diskussioner och erfarenhetsutbyte sker i öppen och positiv anda i styrelsen och andra fora i syfte att stärka UNICEF och dess program. Ju mer UNICEF-styrelsen engagerar sig i sakfrågor, desto bättre är det för organisationen. Styrelsemedlemmarna skall kunna ge UNICEF stöd och ledning såväl som kritik. Detta ställer krav på omsorgsfulla förberedelser från delegationernas sida och ett aktivt deltagande av hemmaorganisationerna, i Sveriges fall främst SIDA Nedan följer några förslag till svenskt agerande inom några olika områden.

a Fortsatt finansiellt stöd

Sverige bor även fortsättningsvis använda biståndsresurser för att stödja UNICEF. Det bör ske dels genom en fortsatt ökning av de finansiella bidragen, dels genom ett aktivt engagemang i UNlCEFs biståndsverksamhet, i och

242- -

utanför styrelsen.

Sveriges bidrag är jämte USAs det största och utgjorde 1989 ca I3 % av UNICEFs totala inkomster. Det kan diskuteras om Sverige bör bli ännu större en givare procentuellt sett. Tanken bakom det multilaterala biståndet är just att mångfald en givare bidrar till en verksamhet och att denna därför blir neutral genom att ingen givare dominerar.

I synnerhet vad gäller den allmänna budgeten är det

angeläget att Sverige liksom hittills arbetar för att andra givare ökar sina bidrag. Sverige kan sedan - eventuellt genom någon slags mätching contribution formel höja sitt bidrag i den takt som inkomsterna från andra givare ökar och därmed behålla ungefär samma andel som nu. Sveriges nuvarande andel 13 % - - är naturligtvis inget magiskt tak. En viss begränsad höjning kan diskuteras,

Vad beträffar Sveriges andel tilläggsbidragen av även den ca l3 % - är motiveringen delvis Dessa en annan. medel härrör från de bilaterala biståndsmedlen biståndet genom SIDA. De UNICEF-program som Sverige finansierar är vanligen sådana Sverige vill som genomföra inom ramen för landprogrammen, men för vilka SIDA saknar kapacitet. För Sverige är det i dessa fall fördel en att kunna använda UNICEF som kanal. Skälen är i huvudsak två: SIDAs begränsade administrativa kapacitet och UNICEFs effektiva genomförande av programmen. Inom SIDA synes det föreligga ett fortsatt starkt intresse av att kanalisera biståndsmedel genom UNICEF, framför allt inom hälsovård resp. vatten och sanitet. Andelen tilläggsbidrag UNICEFs totala av inkomster har nu nått 38 %. För Sveriges del är det ca 40% av vårt lands totala bidrag. Frågan huruvida en hög andel tilläggsbidrag snedvrider fördelningen mellan länderna och mellan sektorerna och förrycker programpolitiken har diskuterats i avsnitt 2.26. Även om nackdelarna kan begränsas, är det givet att det är en fördel för en organisation att ha en stark allmän budget som styrelsen helt och fullt förfogar över. Sverige för bör därför verka att styra givares bidrag till den allmänna budgeten i första hand. I linje med detta bör Sverige ifråga om sitt eget bidrag eftersträva en viss balans mellan allmänt bidrag och tilläggsbidragi Detta intresse får vägas mot behovet av att kanalisera ytterligare bilaterala medel genom UNICEF för programverksamhet multibi.

b Bättre utnyttjande av bilaterala erfarenheter.

För att kunna spela en roll i UNICEF-styrelsen som motsvarar Sveriges finansiella bidrag och traditionella engagemang måste Sverige ägna ökade åt att resurser analysera och formulera synpunkter på UNICEFs program Den kunskapsbas som finns i Sverige vid departementen, - SIDA, i folkrörelserna och hos f.d. UNICEF-anställda och på svenska ambassader och biståndskontor bör utnyttjas bättre. En högre prioritering av UNICEF-ärenden inom SIDA, främst Hälsobyrån, och vid biståndskontoren är önskvärd. För detta behövs ökade personalresurser. Detta resonemang ligger väl i linje med den starkare koppling mellan det multilaterala och det bilaterala biståndet för närvarande efterlyses som i den svenska biståndspolitiken.

C Stödja familjeplaneringsprogram

UNICEF intar en mycket försiktig och tveksam inställning till familjeplanering, sannolikt politisk av hänsyn främst till USA där familjeplanering är ett känsligt och kontroversiellt ämne. Sverige bör argumentera för behovet av och rätten till familjeplanering och uppmana UNICEF att regelmässigt inkludera familjeplanering komponent som en l hälsovårdsprogrammen. Även AIDS bör ges ökad uppmärksamhet inom ramen för hälsovårdsprogrammen.

d Koncentration av UNICEFs resurser till de fattigaste länderna.

UNICEFs budget är endast drygt 4 miljarder kr. 1989. Dessa medel fördelas på över 120 länder. Följaktligen blir flertalet program mycket små, så små att effektiviteten kan ifrågasättas. Den ekonomiska och sociala situationen har förändrats i varierande takt under det senaste decenniet och vissa stater, framför allt i Sydostasien, har genomgått en snabb utveckling. Sverige bör tillsammans med andra givare överväga att i styrelsen ta upp fördelningen av resurserna mellan länderna till förnyad prövning. Ytterligare koncentration av programresurserna till de fattigaste länderna med högst barnadödlighet kan vara motiverad.

Det ovan sagda gäller i första hand programresurserna. När det gäller UNICEFs roll som talesman för barns rätt

till utveckling och beskydd advocacy bör denna utövas globalt, således även i länder klassificeras som som de fattigaste.

e Granska UNICEFs advocacyr0ll.

UNICEF har traditionellt varit inriktat på praktiskt bistånd i u-länderna. Under 1980-talet har mobilisering av opinionen, det som UNICEF kallar advocacy, kommit att utgöra en allt viktigare uppgift. Som givare till UNICEF är det lika viktigt för Sverige att granska denna advocacy

som att granska programmen. Är argumenteringen riktig och intellektuellt hållbar Bygger den på kända och bevisade samband Bedrivs den med omdöme vad kostar UNICEFs aktiviteter på advocacy-området Är denna satsning kostnadseffektiv Tar advocacy-rollen alltför stora resurser i anspråk i förhållande till programverksamheten

f Uppmuntra till analys och kritisk prövning.

UNICEF bör uppmuntras till en mer kritisk analys och

självprövning ifråga om sina Alla program. som ägnat sig åt biståndsfrågor vet att svårigheterna är stora och att programmen sällan fungerar som planerat. UNICEF har råd att vara självkritiskt. En större öppenhet och ärlighet om de problem och svårigheter som UNICEF faktiskt möter i det praktiska biståndsarbetet skulle möta respekt och förståelse hos biståndsgivare. Att presentera enbart goda nyheter skapar inte nödvändigtvis förtroende.

g utvärderingar av UNICEFs landprogram

Bredare analyser av landprogrammen förefaller inte ha gjorts av UNICEF. Sverige skulle, eventuellt tillsammans med andra styrelsemedlemmar, kunna föreslå att UNICEF låter företa utvärdering några en av av de större landprogrammen under medverkan av extern expertis. vad har blivit resultatet UNICEFs verksamhet av under t.ex. en fem- eller tioårsperiod Hur har programmen integrerats i landets struktur Är de hållbara sustainable vad har gått bra och vad har gått mindre bra Vilka lärdomar kan man dra Hur tas dessa erfarenheter och lärdomar till vara

och hur integreras de i UNICEFs institutionella minne Hur påverkar de nya landprogram

h Stärka återföringsfunktionen feed-back

För att lära sig av erfarenheterna och för att undvika att upprepa samma misstag flera gånger eller i flera länder är det nödvändigt för en biståndsorganisation att etablera systematisk kunskapsåterföring och kunskapsspridning feed-back. Det yttersta syftet med en sådan kontinuerlig kunskapsuppbyggnad, skapandet av ett institutionellt minne, är bättre bistånd. I UNICEF förefaller återföringen av kunskap och erfarenheter från fältet till huvudkontoret och spridning av kunskap inom organisationen vara en svag funktion. Sverige bör uppmuntra UNICEF till ett stärkande av denna funktion inom ramen för den centrala utvärderingsenhetens mandat.

i Samarbete med andra givare ifråga om analyser av UNICEF.

Flera av de större givarländerna företar då och då analyser och utvärderingar av UNICEFs program och strategier. S.k. likasinnade givarländer bör med fördel kunna etablera ett samarbete när det gäller genomförande av studier och utbyte av rapporter. Som exempel kan nämnas att 1989 gjorde både Danmark och USA grundliga studier av UNICEFs verksamhet i några u-länder och att kanadensiska C|DA f.n. arbetar på en grundlig analys som kommer att föreligga i mitten av 1991. Schweiz och Australien har också planer på studier av UNICEF. Sverige föreslås ta initiativet till ett givarsamarbete på detta område. Det kan härvid nämnas att Sverige och Canada redan i samband med de studier som görs i resp. land 1990 diskuterat möjligheten att göra en gemensam studie. Idén fick dock förkastas till följd av oförenliga tidsramar. Den svenska utvärderaren har dock i augusti 1990 gjort ett besök i Ottawa och därvid tagit del av kanadensiska synpunkter.

j Verka för en stark och självständig personalfunktion.

l en organisation som UNICEF är personalen den främsta resursen. UNICEFs ledning har hittills långt bättre än andra FN-organ lyckats stå emot påtryckningar rörande politiska tillsättningar. Det är sannolikt en av

246- -

förklaringarna till den höga kompetensnivån och engagemanget hos UNICEFs personal. En decentraliserad organisation med stor faltorganisation ställer särskilt stora krav på personalpolitik och rekrytering. Sverige bör verka för en stark och självständig personalfunktion och att tillsättningar sker på basis kompetens av och erfarenhet. UNICEFs strävan att få in fler kvinnor och fler personer från u-länderna på chefs- och handläggartjänster

bör understödjas.

k Anställning av fler svenskar i UNICEF.

Sverige bör fortsätta ansträngningarna få att fler svenskar att söka tjänster på alla nivåer och bevaka möjligheterna till högre tjänster i UNICEF. De särskilda ansträngningar som görs vid SlDAs rekryteringssekretariat bör fortsätta. Rekryteringen svenska Junior Professional Officers till UNICEF bör öka kraftigt på i syfte att sikt få fler svenskar anställda i organisationen.

l Några av UNICEFs förtjänster är fältorienteringen, flexibiliteten och den begränsade byråkratin. Det finns emellertid en ständig risk för tilltagande centralisering och byråkratisering bör som uppmärksammas. Det är viktigt att Sverige värnar UNICEFs förtjänster om och skyddar organisationen mot en smygande centralisering och byråkratiserting.

m Förändring av styrelsens arbetsformer

Med tanke på den verksamhetens nuvarande omfång kan det ifrågasättas styrelsens om arbetsformer idag är adekvata. Frågorna som avhandlas på årets enda styrelsemöte är många, komplexa och av vitt skilda slag. Dokumentationen

som sammanställs av sekretariatet håller mycket hög kvalitet, men är synnerligen omfattande - ca 2000 sidor innevarande år. Det är knappast möjligt för en delegation att sätta sig in ordentligt i alla frågor och bilda sig en väl grundad mening. Detta ger sekretariatet ett övertag överstyrelsen vilket innebär risker för en obalans dem emellan. Styrelsen kan få svårigheter att utöva sin styrande roll och sekretariatet får därmed alltför stort manöverutrymme. Flera frågor av fundamental betydelse inställer sig. Skall styrelsen vara sammansatt som för närvarande Skall alla frågor avhandlas vid ett enda tillfälle under

447-

året l vilka former skall styrelsen utöva styrning och kontroll av UNICEF Vilka frågor skall styrelsen ta ställning till l vilka former skall beslut i övriga frågor tas Bör det finnas särskilda program resp admininstrations- och finansutskott. Det är tveksamt om en förändring kan ske med bibehållande nuvarande arbetsformer. Sverige av skulle i UNICEFs styrelse - gärna tillsammans med några andra länder kunna ta initiativet till bildandet - av en arbetsgrupp, för utarbetandet av förslag till förändrade arbetsformer för styrelsen. Arbetet i gruppen skulle med fördel kunna ledas av en väl meriterad extern konsult.

n UNICEF mot en roll som global försvarare barnens av rättigheter.

UNICEF bör på sikt eftersträva global roll, en mer en total politisk mobilisering för barnen i hela världen. Den operativa verksamheten bör visserligen begränsas till uländerna, men i sin roll som talesman för barns rättigheter bör UNICEF vända sig till alla länder. Barnkonventionen och Barntoppmötet är viktiga milstolpar i detta avseende, men en fortsatt uppföljning är nödvändig. Sverige bör stödja UNICEF i att ta på sig den angelägna uppgiften att bevaka barns moraliska rätt ungefär på det sätt som Amnesty international gör beträffande mänskliga rättigheter. I denna UNICEFs uppgift bör ingå att påtala och protestera mot oförrätter som begås mot barn varhelst detta händer i världen, t.ex. barn som sänds ut i krig, barn som fängslas och torteras, barn som exploateras och barn vars liv och hälsa riskeras på grund av en undermålig miljö. UNICEF skulle då bli en verklig försvarare barns av rättigheter. För att ta upp dylika förhållanden med ansvariga regeringar krävs emellertid mod, styrka och konsekvens samt ett starkt stöd från Sverige och andra inflytelserika länder i UNICEFs styrelse.

Bilaga I

Personer som intervjuats

Sten Rylander, depråd, UD Lennart Båge, kanslirâd, UD Dorrit Alopaeus-Stâhl, depsekr., UD Lennart Wohlgemuth, avdchef, SIDA Nils Öström, byråchef, SIDA Carl Schönmeyr, avddir., SIDA tidigare UNICEF-anställd Anna-Kari Bill, avddir., SIDA Stefan Dahlgren, avddir., SIDA Bo Stensson, avddir., SIDA Margareta Tullberg, avddir., SIDA Uli Rundin, chef, Nordiska FN-projektet Stina Mossberg, avddir., BITS tidigare UNICEF-anställd Karl-Eric Knutsson, professor, chef för UNICEFs regionkontor i New Delhi Björn Oldaeus, chef för UNICEFs Program Funding Office, New York Bertil Mathsson, utredn sekr, Socialdepartementet, tidigare UNICEF-anställd Thomas Hammarberg, generalsekr, Rädda Barnen Alfhild Petrén, biståndschef, Rädda Barnen

Bilaga 2

Referenslitteratur

The State of the worlds Children 1986 och 1989

UNICEF årsrapporter 1984-1989

Situation Analysis of Children and women in Pakistan, 1988

Dokumentation inför 1990 års styrelsemöte i UNICEF, särskilt följande:

- Report of the Executive Director - Development Goals and Strategies for Children: Priorities for UNICEF Action in the 19905 - Medium-Term Plan for the Period 1990-1993 - Financial Report and Statements for the Biennium ended 31 December 1990 - The Future Role of UNICEF External Relations - Composition of All International Staff of UNICEF as of 1 January 1990

Evaluation Office, UNICEF, guidelines, 1990.

Rapportering från UD och SIDA om UNICEI-s styrelsemöten och konferensen Bellagio lv.

Sweden and UNICEF 1955-1984, a study by Ulla wickbom, 1985.

Rapporter från nordiska FN-projektet enligt följande:

- The multilateral assistance to Sudan 9:l989 - The agencies at a Crossroads l5:l990 - Responding to emergencies :1990

DANIDA: Monitoring the Field Effectiveness of Multilateral Development Agencies, Reports Case-Studies on in Nepal July 1989, the Sudan November 1989 and Thailand April 1990.

USA, General Accounting Office GAO Report UNICEF, : on 1989.

Canada, ClDA: A Managers Guide to Evaluation of Multilateral Technical Co-operation lnstitutions, 1988.

Canada, CIDA: 1985 UNICEF Evaluation Report, Executive Summary.

Canada, CIDA: Report on UNICEF. Evaluation Assessment, August 1990.

Bilaga 3

Sveriges bidrag till UNICEFS reguljära budget åren 1951-1990 milj. SEK och andel % totala bidrag till av UNICEF

.. -252-

Bilaga 4

Svenska bidrag till UNICEF åren 1980-1989 uppdelade på bidrag till reguljär budget, tilläggsbidrag och UNICEFkommitténs bidrag Totalt Allmän Tilläggs- UNICEF-

INTERNATIONELLA HANDELSCENTRET

Axel Wallén

Särstudie 7 till Multibiståndskommitténs betänkande Bistånd internationella genom organisationer

lans-mil;

1 Uppdraget 2 ITC Historik 1964-1989 - 3 ITC - Nuläge 4 Sverige ITC genom åren - 5 Erfarenheter under utredningsarbetet 6 Sammanfattande synpunkter och slutsatser Bilagor

UPPDRAGET

Multibiståndskommittén UD 1989:01 uppdrog 5 december 1989 till utredaren utföra att en s.k. särstudie om International Trade Centre inom DS 5. Skrivna direktiv enligt följande:

Internationella Handelcentret ITC är FN-systemets centrala för handelsfrämjande organ frågor. Institutionellt sett är det inget självständigt organ utan utgör en gemensam utlöpare av GATT och UNCTAD. Detta avspeglas också i att ITCs styrelse utgörs av en gemensam beslutsgrupp mellan GATT och UNCTAD Joint Advisory Group, JAG. Organisationen är speciell också i andra avseenden. Till skillnad från sina moderorgan är det i huvudsak en biståndsorganisation. Verksamheten bygger på frivilliga bidrag samt finansiering via UNDP. I finansiellt avseende påminner den fristående mera om organ som FNs befolkningsfond och UNICEF än om fackorganen. Ett annat särdrag med ITC är att bidragsgivarna inte finansierar en reguljär budget i konventionell mening. Bidragen är istället inriktade på enskilda projekt. ITC kan således betecknas samlingsorganisation som en för multibiverksamheter på handelsområdet.

Sverige har traditionellt bidragit med ungefär en tredjedel av ITCs finansiering, vilket är mer än något annat land och större en svensk bidragsandel än för någon annan biståndsgivande internationell organisation. ITC kan såtillvida sägas vara den högst prioriterade organisationen inom FN-systemet för svensk del. Studien bör belysa bakgrunden till detta. Beror det t.ex. på vår i förhållande tillandra givarländer höga angelägenhetsgradering av ITCs verksamhet ocheller på en positiv bedömning av organisationens relativa effektivitet

Organisationens multibi-karaktär medför att fund raising är ett stående och komplicerat - inslag i verksamheten. För- och nackdelar med denna finansieringsform bör tas fram. Det ligger i den handelsfrämjande verksamhetens karaktär att man dels kan ta på sig vad som måste betraktas som nationella projekt. Således att främja export produkter från av ett enskilt land. Dels blir verksamheten av en mer övergripande global karaktär allmän marknadskunskap, statistik och marknadsföring inriktad på produkter än länder. Till snarare skillnad från traditionellt bistånd är inriktat som på enskilda länder finns därför inte demandörer som föreslår projekt. Initiativ och uppslag kommer därför huvudsakligen från organisationen själv. Studien bör belysa de effektivitetsproblem som uppstår när en organisation själv skall vara sin egen motor för verksamheten. Underlaget för studien utgöres av dels i Stockholm och Geneve tillgänglig dokumentation, dels intervjuer med personer med för uppdraget relevanta erfarenheter och synpunkter på dessa båda platser. Utredningsarbetet går alltså i huvudsak på ut att visa mål och motiv för ITCs verksamhet - och hur ITt uppfyller och motsvarar dessa, - att visa i vilka väsentliga avseenden ITC-verksamheten skiljer sig från andra multilaterala biståndsorgans verksamhet, - att redovisa varför svenska biståndsorgan satsat så-relativt mycket på ITC och i mån vad ställda förväntningar infriats, - att ge synpunkter för framtiden på ändamälsenligheten med det bistånd som ges via ITC. För uppdraget anslås arbetsveckor förlagda sex till perioden februari-april 1990. Rapportmanuskript levereras senast 1 maj 1990.

ITC-HISTORIK 1964-1989

The GATT International Trade Centre bildades 1964 för att förmedla handelsinformation och handelsfrämjande rådgivning. Den första UNCTAD-konferensen samma år rekommenderade ett permanent sekretariat för handelsinformation och marknadsundersökning. Som följd en av utredningen i UNCTAD och GATT-sekretariatet kom ITC att arbeta som ett gemensamt organ för de båda moderorganen från 1 januari 1968 UN res. 2297, XXII. En Joint Advisory Group JAG bildades med uppgift att ge råd om arbetsprogram och verksamhetens drift i ITC. Gruppen skulle mötas årligen och vara öppen för varje regering som är medlem av UNCTAD eller GATT och som kunde sända expert på en handelsfrämjande. Chefen för ITC skulle utses av generaldirektören för GATT och Generalsekreteraren i UNCTAD. Han skulle ha tillräcklig grad självständighet av för att tillåta en smidig verksamhet men skulle i policy-frågor ledas moderorganens av chefer. vid JAGs första möte 1968 konstaterades att ITCs marknadsinformation var värde för av u-länderna och en utvidgning av marknadsstudierna rekommenderades. Man noterade att ITC publicerat en rad handböcker och att tidskriften International Trade FORUM haft vid spridning en 20 000-30 000 exemplar. sama år ordnade ITC kurser, seminarier, studieresor för ett 300-tal u-landsanställda och planerade en utvidgning. I ITC fanns 1968 34 anställda, varav 18 professional officers och 16 general service staff. Vid JAGs första möte konstaterades också viljan från 18 i-länder att ge särskilda bidrag till verksamheten trust funds. Bland dessa var

Sverige den största bidragsgivaren, både i fråga om totalbelopp och i fråga om spridningen av betydande stöd till olika delar av programmet. Den svenske representanten utlovade betydlig ökning av bidragen. Dessa kanaliserades via SIDA och verkade stimulerande på andra givarländer. I slutet av 1960-talet uppgick ITCs totala budget till usb 2 milj., ungefär hälften ca varav var nationella bidrag och resten kom från UNCTAD respektive GATT. I början av 121g;;§1gt utvecklades ITC till en organisation som framför allt medverkade i tekniskt samarbete med u-länder för att stärka deras förmåga på handelsfrämjandets område, Trade Promotion Advisory Service resp. Training Service. Ett tekniskt samarbetsprojekt innebar normalt vissa insatser för att stärka mottagarlandets försök att etablera eller stärka någon focal point instutition, att ordna marknadsundersökningar eller utbildning. Ett sådant projekt varade normalt omkring tre år och fokuserades ofta på att utveckla en instutition för handelsfrämjande. ITC menade att en sådan instutition var nödvändig för att någon organiserad rationell verksamhet på fältet skulle lyckas. År 1976 fanns 39 projekt av nyss nämnt slag i arbete, motsvarande 55 % av ITCs totala resurser för tekniskt samarbete. Vid denna tid hade ITC ett roster med mer än 1 000 experter med olika slag av specialisering. I fråga om marknadsutveckling var ITC under 1970-talet organiserat på basis av fyra olika produktgrupper som utförde framför allt större och mindre marknadsöversikter samt utbildningsverksamhet. Den sistnämnda expanderade kraftigt och antalet deltagande i kurser och liknande tiodubblades under 1970-talet.

År 1978 uppgick det totala värdet ITCs av årliga tekniska samarbetsprogram till drygt USD ll milj. av vilka 85 % kom från 15 givarländers bidrag, resten från UNDP. Asien och Pacific-regionen stod för 13, Afrika för en femtedel. Exportmarknadsutveckling svarade för ca en tredjedel medan institutionell infrastruktur för handelsfrämjande Trade Promotion Organisation, TPO och speciella nationsinriktade tjänster på området svarade för femtedel en vardera. ITCs stöd gick till 20 % till de minst utvecklade länderna. Den snabba expansionen under 1970-talet påverkade effektiviteten i verksamheten. Med stöd av en internationell konsultfirma, Mc Kinsey, genomfördes i slutet 1970-talet av en omorganisation, baserad på följande krav: arbetsprogram på flerårsbasis; klarare fokus på operationerna ute på fältet i u-länderna; personalutvecklingsprogram. Verksamheten delades på tre avdelningar Division of Programme and Resources, Techn. Cooperation, Personal Management Utvecklingen under 1970-talet har speglat bl.a. det viktiga beslut ECOSOCtagit som 1973, när UNCTAD uppmanades att vidta alla möjliga mått och steg at both policy and operational levels that would permit the Centre to discharge fully its responsabilities as the focalpoint for all UN assistance in the field of trade promotiion res. 1819 LV. 10 augusti 1973. År 1979 presenterade ITC sitt första flerårsprogram för 1979-1981; JAG tio subprogram identifierades inom totalprogrammen, varav fem var traditionella pågående verksamheter: a institutionell infrastruktur b exportmarknadsutveckling c speciella nationella handelsfrämjande insatser d multinationellt handelsfrämjande e manpower development f importteknik

-263-

Det kan konstateras att fyra av dessa subprogramsrubriker återfinns med smärre justeringar även i 1990 års förslag till medium term plan. I Det var först genom denna första flerårsplan importteknik inkluderades

q

som i ITCs verksamhet. Nu etablerades också samarbete med Internationella handelskammaren, International Chamber of

Commerce, ICC i

som led i ett subprogram om samarbete med nationella i handelskamrar finns också

kvar. Ett annat subprogram gäller 2

landsbygdsutveckling. i 12§g;;g1g; har för ITCs del karaktäriserats av ett växande erkännande från de internationella gemenskaperna av ITCs centrala roll inom FN-systemet för handelsfrämjande i utvecklingsländer. Detta har markerats bl.a. genom , att ITC 1984 fick status av executing agency gentemot UNDP och en befäst roll i fråga om främjande av råvaruexport. som svar på växande krav på ITCs tjänster identifierades i början av 1980-talet ett antal nya områden som bas för ITCs verksamhet. I den tredje MTP för 1983-1985 lade ITC större vikt vid exportmarknadsutveckling, utbildning och 3 importteknik än tidigare. Denna förändring anses ha inneburit att kursen successivt lagts om mot prioriteter med högre resultatavkastning i det korta och medellånga perspektivet. Integrerade projekt sågs också som det bästa verktyget för tekniskt stöd. En gren som särskilt växte under början av 1980-talet var främjandet syd-syd av handel. Ny var också en market service news - en telex-förbindelse mellan större importörer på en å produktlista i nyckelmarknader och exportörer i u-länder. 1980-talets utveckling har också inneburit en väsentlig ökning expertis i diverse av t marknadsfunktioner som packaging, quality control, costing and pricing, official trade representation and legal aspects of foreign trade.

-254-

Generellt kan sägas att 1980-talet inneburit en breddning av exportfrämjandet att täcka ett större fält av exportutveckling. Nya produkter och anpassning av produkter till nya marknader har fått allt större betydelse. Samarbete etablerades med FAO och UNIDO. Främjande av tjänsteexport kom in i bilden första gången 1982. Små och medelstora företags behov kom också allt mer i fokus. Den alltmer komplexa bilden stödfunktion av ITCs föranledde en ny attityd till bl.a. via programmen grupper av experter under en senior Adviser. År 1983 bedrevs ett 100-tal nationella och regionala projekt samt ett 60-tal interregionala projekt. Mer än 500 experter utförde uppdrag i u-länder i samarbete med mängd nationella en och internationella organisationer, regeringsorgan, associationer inom affärsvärlden, utvecklingsbanker, universitet, skolor etc. Två år 1985, hade senare, verksamheten vuxit till att omfatta 89 landprojekt, 35 regionala och 58 interregionala projekt. Bland bidragande länder fanns inte längre bara i-länder utan även ett par u-länder och ett statshandelsland från Östeuropa. Nivån på medel för tekniskt samarbete hade dock stagnerat. Ett antal förklaringar härtill angavs vara: den höga dollarkursen, svårigheten finna att kvalificerade konsulter, tröghet i government clearance och skuldproblemens menliga återverkan på mottagarländernas möjligheter att fungera som värdar för projekt. Följande år ökade emellertid Satsningarna på det tekniska samarbetet. UNCTAD-konferensen 1987 nytt åt gav eftertryck angelägenheten för ITC att stöda utvecklingen på råvaruområdet och de fattigaste u-länderna. av Den direkt företagsinriktade verksamheten växte under året i överenstämmelse med vad förutsatt. JAG Under 1938 steg ITCs satsningar på tekniskt samarbete med ca 25 % till en nivå över USD 26 milj. Detta berodde framför allt på rad en betydande UNDP-projekt.

En summarisk minneslista över utvecklingen av ITC 1984-1989 framgår av bil. 1.

NULÄGE 3 ITC -

I årsberättelsen för å;12§2 ITCs - 25-årsjubileum framhålls att ITC kontinuerligt sett över sitt traditionella för att program anpassa det till ändrade behov handelsfrämjande av i u-länder. som del av dessasträvanden har ITC slagit in på delvis nya vägar. handel som med konsulttjänster och exportorienterade joint ventures. Det betonas att ITCs resultatorienterade strategi på företagsnivå representerat en betydande utveckling i ITCs satsning på tekniskt samarbete under 1980-talet. Vidare diskuteras det pågående arbetet på ITCs Medium Term Plan MTP för 1992-1997, skall som behandlas vid JAGs 23:e möte i april 1990. Ett utkast till MTP har diskuterats i januari 1990. ITCs utlägg för tekniskt samarbete nådde ca USD 30 milj. 1999, högre än någonsin tidigare. UNDP-finansiering nådde en nivå drygt USD 15 av milj. medan trust funds från givarländer nådde nivån drygt USD 14 milj. I översikt årets en över verksamhet efter subprogram framhålls b1.a. följande: a En snabb ökning av landorienterade och regionala tekniska samarbetsprojekt har skett följd som av att många u-länder betonar vikten nu av att expandera exporten för att kunna leva till upp sina nationella ekonomiska mål. b Omkring 35 ITC-projekt bedrevs under året inom subprogram 1 institutionell infrastruktur. Många länder har visat intresse för exportutveckling på medium term, och ITC har företagit en rad konsultprojekt. Ett antal djupanalyser av de

465-

institutionella ramarna för handelsfrämjandet har gjorts, vilka lett till formulering av ett antal specifika rekommendationer. c Inom subprogram 2 exportmarknadsutveckling markeras bl.a. intresset att söka stöda av syd-syd-handeln. Närmare redogörelse lämnas om handelsinformation, Market News Service, produktutveckling, marknadsutveckling och råvaruexporten. Subprogrammet är det mest resurskrävande programmet. d Under subprogram 3 för speciella nationsinriktade handelsfrämjandetjänster diskuteras export packaging, exportfinanciering, pris- och kostnadspolicy, mässor och kommersiell publicitet, kvalitetskontroll, officiell kommersiell representation, legala aspekter på utrikeshandel, stöd till små och medelstora företag och joint ventures. e Subprogram 4 behandlar råvaruhandelns främjande. f Subprogram 5 tar utbildning upp och ledningsutveckling human resources. Där behandlas direkta utbildningsaktiviteter resp. utbyggnad av utbildningsinstitutioner och utveckling av utbildningsmaterial. 9 Subprogram 6 behandlar import och importteknik. Programmet har haft stor framgång under de senaste tio åren, bidragit till som betydande valutabesparingar. Subptogrammet har varit föremål för utvärdering inom år ITC 1988. Denna har resulterat i en rad rekommendationer beträffande ITCs arbete inom importhanteringen. h Det 7:e subprogrammet behandlar tekniskt samarbete med de fattigaste u-länderna. Programmet koordinerar ITCs deltagande i konferensen om ett nytt aktionsprogram. som skall hållas i Paris i september i år. Råvarusektorn har varit av säskilt intresse.

i Subprogram 8 behandlar samarbete med handelskamrar. j I ett särskilt avsnitt behandlas handel mellan u-länder och statshandelsländer i Östeuropa, kvinnors roll i handelsfrämjandet m.m.

Ett exemplar av årsberättelsen är fogad till rapporten. Bil. 2. I korthet kan ITCs nuvarande roll och verksamhet sammanfattas enligt följande byggt på en intervju med ITCs Exekutiv direktör i International Trade Forum 1 1989: ITC sysslar inte med handelspolitik utan med handelsproblem på mikroplanet såsom svårigheter att anpassa produktion till främmande länders behov, identifikation av nya marknader, kvalitetskontroll, prissättning etc. ITC driver inte bara handelsfrämjande utan även handelsutveckling, t.ex. utveckling av nya produkter för export i nära samarbete med UNIDO och FAO. När ITC skall möta de föränderliga behoven i u-länderna måste man finna rimlig balans en mellan traditionella aktiviteter och områden. Bland nya nya områden kan nämnas teknisk konsultverksamhet och exportorienterade joint ventures. De är senare exempel på verksamhet på företagsnivå. För närvarande arbetar ITC med 100 företag i fem länder i Asien för att identifiera samarbetsbehov. De företagsrelaterade insatserna har större förutsättningar än andra att leda till konkreta å resultat. Dessa insatser kräver ett annat slags x konsultarbete än de tidigare vanliga insatserna från ITCs sida. Bland traditionella aktiviteterna kan nämnas handelsinformation, exportfrämjande institutioner och upplärning eller undervisning. ITC har varit operationellt inblandad i tillkomsten ett av 100-tal exportfrämjande institutioner och bereder

skolning av ca 4 000 personer året inom sitt om utbildningsprogram. Här drivs också utbildning av lärare och ges assistans till uppbyggnad av egna utbildningsanstalter. vid sidan av stödet till exportfrämjande och -utveckling ger ITC stöd via ett importstödsprogram, som är särskilt relavant för de minst utvecklade länderna. Totalt är ungfär 30 8 av ITCs resurser riktade mot de minst utvecklade länderna. För närvarande har ITC verksamhet i omkring 25 sådana länder. Begränsningarna i lTCs möjligheter driva att tekniskt bistånd är av två olika slag. Viktigast är tillgången till finansiella resurser. Behoven är så stora inom u-världen att kunde behöva man mycket mer än de ca USD 40 milj. finns som nu tillgängliga, även om dessa i och för sig

representerar dubbelt så mycket som fanns disponibelt i början av 1980-talet. Den andra begränsningen rör möjligheten att rekrytera tillräckligt stor personal för att administrera det snabbt växande tekniska samarbetsprogrammet. ITCs har dubblats på program tre år men resurserna för att implementera

programmet är nästan oförändrade. Ökningen i programmet kan framför allt tillskrivas snabbt växande bidrag från UNDP. Det visar att u-länderna själva handelsfrämjandet ger högre prioritet än tidigare. IICsM§diumIerm_Elan_1Mm2 för 1992-1997 har som nämnts ovan diskuterats vid ett första tekniskt möte i januari 1990. Den har överarbetats följd som därav. Planen tar upp de ovannämnda subprogrammen med sikte på expansion export tillgångssidan, av marknadsutvecklinq efterfrågesidan, förvaltningen av den generella ekonomiska miljön och institutionellt stöd till handelsfrämjande. Olika element i subprogrammen diskuteras från synpunkten

funktionell harmonisering. Det framhålls av generellt mot bakgrund av de komplicerade förhållanden som troligen kommer att råda under 1990-talet, att u-länderna och ITC kommer att behöva utveckla och tillämpa mer sofistikerade och agressiva marknadsföringsstrategier, använda mer adekvat information, förbättra kvalitet och standard på exportprodukter etc. I ett par särskilda avsnitt diskuteras ITCs strategi för E perioden och dess prioriteringar. Här betonas att a å ITC kontinuerligt måste sin strategi i anpassa och sina program för att möta ändrade behov i u-världen. Bl.a. förutses regionala strategier utarbetade av ITC staff members och konsulter från berörda regioner. Vidare betonas bl.a. att man avser att lägga en betydande vikt vid samarbete rörande import management och företagsinriktad verksamhet på flerårsbasis. Prioriteringarna ses som flexibla riktlinjer för ITCs framtida arbete och för u-ländernas egen uppfattning om behov och utsikter. Han väntar emellertid inga större förändringar i relationen mellan subprogrammen möjligen inom vart och ett av dessa. Resonemangen om strategi och prioriteringar, vilka endast antytts ovan, är delvis att se som resultat av den diskussion om MTF, som ägde rum i januari 1990. Man betonade då den föränderliga värld vi nu ser med EG inför 1992, Östeuropa-förändringarna och Uruguay-rundan. Det vore viktigt att följa denna utveckling noga. Mötet underströk också att en sund strategi för MTP borde underlätta för givarländerna att ge global contributions, som ej är öronmärkta för speciella 5 projekt. Det framhålls vidare att HTP kunde bli överskådligare om den baserades på funktioner, produkter, marknader eller liknande så att man undvek överlappningar. HTP borde i varje fall visa relationerna mellan subprogrammen tydligt. Vissa

subprogram kunde kanske slås ihop Mötet välkomnade beskedet att en särskild arbetsgrupp tillsatta för att se över ITCs struktur. Man betonade i detta sammanhang behovet av att stärka policy-funktionen inom ITC. Man underströk också att hög kvalitet på ITCs produkter förutsatte ytterligare personal och finansiella resurser. Under loppet av 1989 var 312 projekt i arbete eller avslutades. Bil. 3-5. I hudQ§I§niäIIIC_l229:l22l från FNS generalförsamlings fyrtiofjärde session stipuleras att ca USD 7,5 milj. skall tillskjutas från FN UNCTAD resp. GATT för åren 1990 resp. 1991. Detta är ITCs reguljära budget. Utöver denna beräknas trust funds uppgå till ca USD 50 milj. 55 från % UNDP, resten från givarländer. Av dessa 50 milj. utgör 13 % stöd till administrationen cost support. Den nuvarande organisationen ITC framgår av av bil. 6. Vid sekretariatet i Geneve finns ungefär 250 anställda. På den reguljära budgeten 67 professionals och 130 general service staff. På trust funds är ca 30 experter, L-staff, anställda och ytterligare 17 professionals är knutna till ITC på det administrativa stödet 13 8. Ett problem

anses vara att den reguljära budgeten ej förslår att hålla tillräcklig arbetsstyrka på permanent bas vid sekretariatet. Expertisen på L-staff-villkor har ej exekutiva befogenheter. ITC tar ut avgifter för publikationer, för informationsmaterial traders ur data base och i samband med företagsorienterade projekt och market news service. nnçxans eget tekniska biståndsprogram uppgick år 1989 till ca USD 1a milj. Dess syfte är att stärka kapacitet för formulering av och tillämpning av policy, strategi, åtgärder och instrument för utveckling av internationell handel, att främja bättre funktion i det internationella ekonomiska

-271-

systemet till stöd för inhemsk utveckling gghg;; stödja ekonomiskt samarbete mellan u-länder. Metoden för att nå detta syfte skall länka vara att operationella aktiviteter till sekretariatets funktion och analytiska arbete. Biståndsprogrammet täcker bl.a. sådana fält,

där ITC också synes ha en naturlig roll, såsom identifikation av områden där tekniskt samarbete kan bidra till handelns utveckling, träning av tjänstemän 1 och ekonomer i utlandshandel vidare m.m. ger UNCTAD tekniskt bistånd under ett särskilt 4 program för tjänster, överlappar I som ITCs verksamhet. UNCTAD har också tagit ett upp program

för u-landshandel med socialistländer Östeuropa, i liksom ett särskilt program för råvaror jfr ITC. UNCTAD har också ett betydande för program shipping m.m.

4. SVERIGE-ITC GENOM ÅREN

Sverige deltog i beslutet att bilda ITC genom sin representation i moderorganen. Redan 1966 då ITCs totala budget uppgick till ca USD 380 000 hade Sverige lämnat mindre bidrag. Samma år fick Rolf Lindsjö svenska regeringens uppdrag att närmare analysera ITC för att se om organisationen var värd några mer betydande satsningar från svensk sida. Vid denna tid bestod ITCs hela stab av 4-5 personer och verksamheten hade självklart blygsam omfattning. Lindsjös uppfattning om utvecklingsmöjligheterna var positiv, sedan han tillbragt fyra månader i organisationen. vid denna tid ansåg SIDA att handelsfrämjandet var en intressant sektor för stöd. Lindsjö bedömde möjligheterna som stora att via ITC hjälpa t.ex. Tanzania, framför allt via etablering av Trade Promotion offices.

Sverige började nu aktivt delta i JAG och profilerade sig alltmer, framför allt genom att vara den största bidragsgivaren via trust funds genom beslut av SIDA, vilket hade en pådrivande effekt på andra i-länder bland medlemsländerna. Sverige kom att medverka så aktivt i ITC-verksamheten under 1970-talet och 1980-talet, att en av SIDA-cheferna från denna tid betraktade ITC som en avdelning SIDA. av Under 1970-talet fann man stundom att ITC bedrev en så diversifierad och utspridd verksamhet med standardiserade lösningar att det fanns behov av uppstramande initiativ. Man såg nödvändigheten av att prioritera, framför allt att söka genom hjälpa till att organisera handel och utbilda lämplig personal för sådan verksamhet. Underlaget var inte tillfredsställande överallt. SIDA började söka välja ut speciella stödobjekt som integrerade delar av det svenska biståndet till ett antal länder. Sveriges multibi-projekt hos ITC hade sin rot i denna verksamhet. Sverige alltså gav ITC bidrag till stöd för särskilda insatser inom ramen för svenska landprogram. så småningom kom behoven av stöd till handelsfrämjande allt tydligare att konkurrera om andra biståndsbehov i mottagarländerna. Som en följd härav mattades SIDAs intresse för ITCs verksamhet något. Swedfund etablerades. Visst stödarbete bedrevs via UNIDO. Många länder kom att anses ej mogna och ej heller anpassbara till det stöd som ITC kunde omvärdering ge. En innebar för Sveriges del en reduktion av antalet länder, som kunde anses mottagliga för insatser via ITC. svenska trust funds till ITC fortsatte emellertid att växa. I slutet 1970-talet av visade SIDA särskilt intresse för att stimulera hanteringen av u-ländernas import. Sverige deltog aktivt för att få till stånd den konsultstudie som utfördes i mitten av 1970-talet Mc Kinsey.

-273-

I början av 1980-talet inledde SIDA en omfattande utvärdering av tolv SIDA-finansierade trust fund-projekt, bland dem ett par via ITC. övriga organ var FAO, IAEA, ILO, UNESCO och INIDO. Utvärderingarna presenterades i en rapport 1986. Rolf Beijer Ingemar Lindahl. Utvärderarna konstaterade bl.a. att ITC syntes ha en kompetens, som SIDA kunde dra nytta av, i fråga om teknik och projektadministration. Vidare framhöll utvärderarna att FN-organen har inneboende svagheter som beror på att de är internationella byråkratier med politiskt känslig ställning, som stundom yttrar sig i ytlig analys, svag projektadministration, vag rapportering, otillräcklig uppföljning och utvärdering samt bristfällig analys av politiska och sociala förhållanden. Den obligatoriska finansieringen av administrationen i samband med trust fund 13 8 gynnar billiga lösningar, vilket inte alltid är positivt. Utvärderingen utmynnade i ett antal rekommendationer till SIDA bl.a. att koncentrera 2 trust fund-projekt till större, bättre beredda och , bättre integrerade på 4 projekt grundade klart 2 I formulerade behov, tillräckliga : att satsa administrativa resurser inom SIDA, att vara aktivt engagerad i projektberedningen, att engagera sig aktivt i övervakningen av projekten, att så långt möjligt integrera multibi med större bilaterala projekt, att göra s.k. experimentella projekt FOM till del av SIDAs fortlöpande utvecklingsfilosofi. I en avslutande kommentar delade SIDA många av utvärderarnas synpunkter. SIDA drog bl.a. följande lärdomar: Förutsättning för framgång är att SIDA ägnar samarbetet ingående uppmärksamhet och omsorg. SIDA måste veta vad.SIDA vill och kan. Delegering utan uppföljning misslyckas som regel. Inte långt efter det att utredningsrappotten framlagts omorganiserdes den svenska

administrationen av stödet till ITC. Bakgrunden var delvis att SIDA ansåg att exportfrämjandet inte

längre borde vara ett stödobjekt. Under de senaste fem åren har sveriges bistånd via gått från ITC UD som anslagsdisponerande och UDH högsta som ansvarigt organ med IMPOD administratör som av de allmänna bidragen till exportfrämjande år i ca 20 milj. och SIDA med dels multibi-bistånd ur landramat för exportfrämjande i Indien och SADCC samt för importhantering till Angola, Mozambique och Guinea Bissau, dels ett FOM-projekt för

importfrämjande totalt i år mi1j.. ca 25 Utveckl. se bil. 7.

Större bidragsgivare till ITC bil. se 8-10. Nuvarande projektkatalog med svenskt stöd framgår av bifogad lista med kommentarer se bil. 10.

Att märka är att IMPOD för 199091 föreslagit

rrc en klumpsumma på usn 1 milj. för täcka att programme support i allmänhet och s.k. non projects. ITC har accepterat detta förslag, som bl.a. grundar sig på IMPODs uppfattning att vissa s.k. projekt har karaktären långtida av ganska vittsyftande satsningar åtgärder - i organisationens reguljära verksamhet - och därför inte har karaktären egentliga av projekt. IMPOD vill räkna bort åtta av 27 projekt. Kompromissen med ITC är att endast två projekt räknas bort som icke-projekt för 1990-1991.

IMPOD betonar att det är viktigt att UD och IMPOD nu hjälps åt att möjligt få om modellen med klumpsummor accepterad och sanktionerad också av andra givarländer, framför allt de nordiska.

ERFARENHETERUNDERUTREDNINGSARBETET

Utredningsarbetet har bedrivits februari april 1990 under loppet av sammanlagt sex veckor.

-275-

Utredaren har intervjuat ett antal i personer Stockholm, Geneve, Washington och New York se bil. 12. Intervjuerna har berört UD, SIDA, IMPOD, ITC, UNCTAD, Världsbanken och UNDP. Av in;g;gjgg;g3i§;ggkhg1m framgår i huvudsak följande; utöver vad anförts: ovan ITC är ett bra organ för förmedling av stöd till handel och dess främjande i u-världen. SIDA har haft stort förtroende för verksamheten och följt den noga under många år. I mitten av 1980-talet omprövade emellertid sitt man engagemang och gjorde bedömningen att exportfrämjande inte längre borde vara biståndsobjekt för del. SIDAS UD bestämde då att IMPOD skulle vara det organ genom vilket det allmänna svenska stödet till ITC kanaliserades. SIDA behöll ett multibiprojekt par för export Indien-SADCC, ett FOM-projekt om forskning och produktion undervisningsmaterial av rörande import, samt ett ytterligare par multibiprojekt av landramarna för import. Utvecklingen av SIDAs ITC-stöd har varit positivt. I multibiprojekten samarbetar självfallet man mycket nära med ITC och följer projektutvecklingen

noga. IMPOD anses ha god hand med utvecklingen av det generella stödet till ITC. Organisationen är ganska liten men som handelsagent fungerar den utomordentligt. Kanske är IMPODS kapacitet fråga i om myndighetsuppgifterna däribland - att representera regeringen i JAG inte lika imponerande. Utvecklingen mot kontributioner i klumpsummor, som nu inletts, förnuftig anses men kommer att ställa ökade krav på ledningen av ITC i fråga om strategiutveckling - och därmed även på JAG-representationen. Man får räkna med mer av kontinuerlig dialog om generell strategi och

prioriteringar än tidigare.

UDs hantering av ITC-frågorna är delade mellan U- och H-avdelningarna så till vida anslaget som

-276-

disponeras efter beslut inom UD-U, medan det kontinuerliga ansvaret för relationerna handhas av UDH. Några mer påtagliga problem följd som av denna splittring har inte rapporterats. Något allvarligt försök att skapa en genomtänkt handelsfrämjandepolicy gentemot ITC i samarbete mellan de olika aktörerna på regerings- och myndighetsnivå har dock inte gjorts. Däremot förekommer närmare samråd mellan aktörerna framför allt mellan UDH och IMPOD - inför JAG-mötena och andra återkommande besök i ITC. IMPODs huvudsakliga arbete i relationen till ITC består i projektbedömning och utvärdering. Projekten är normalt på ett år. De ligger i par växande grad på mikroplanet. successivt rullande utvärderingar anses ge tillfredsställande besked om utvecklingen. UD har inte gett några närmare föreskrifter till vare sig SIDA eller IMPOD till ledning vid urvalet av program eller projekt för svenska bidrag i form av trust funds utöver de allmänt hållna biståndsprioriteringarna såsom tillväxt - särskilt landsbygdens råvaror speciellt -, jordbruksprodukter inriktning -, på de fattigaste u-länderna, främjande av kvinnans roll etc. Med iakttagande av dessa prioriteringar har IMPOD gjort sitt urval närmast med hänsyn till projektens tekniska nivå, dvs. efter grundläggande en bedömning av hur projekten är planerade, hur vettiga och realistiska de verkar vara etc. I diskussionen mellan UDH och IMPOD har denna metod inte ifrågasatts.

Intervjuer med personer som har kännedom om GATT och UNCTAD relativt ITC menar att moderorganen framför allt GATT ägnar rätt liten - uppmärksamhet åt ITC. GATT har naturligtvis generellt inflytande på ITCs möjligheter att främja export och påverka import. UNCTAD diskuterar ITCs

inriktning vid varje konferens. Det är dock otvivelaktigt så att JAG är den plats där färdriktningen för ITC stakas ut inom de vida ramar UNCTAD skapat genom främjandeanvisningar. Det viktigaste för ITCs möjligheter att bestämma sin egen väg ligger i JAG-diskussionen och hur tillgängliga medel kan disponeras. Funds i egen budget kan självfallet styras av ledningen på ett annat och friare sätt än öronmärkta pengar. UNCTAD har valt ut en serie områden för eget tekniskt samarbete, bl.a. shipping och tjänster. Detta innebär naturligtvis ett problem för ITC att verka inom samma områden. Ett försök till sammanfattning av lätt kritiska omdömen av ITC från svenska betraktare skulle kunna innebära följande: Konsultrollen är svår för ITC. Man tar på sig väldigt mycket och har svårt att sovra. Ibland verkar det sökte som om man konkurrera med privata konsulter på området. Raising funds blir huvudsaken. Han söker övertala donors resp. recipients att stödja en provkarta av projekt som inte alltid sprungit fram ur deras egen planering. Någon hävdar att ITC är för litet resultatorienterat, det blir mest ett intresse för omsättningen, mindre en vinst- och förlusträkning, utvärderingarna är ej tillräckligt tydliga, administrationen är belastad av delvis ganska svag personal, framför allt från u-länderna själva. Man ifrågasätter utbildningen och skolningen ingm organisationen och samordningen av resurserna.- Av in;g;1igg;n§iggn§1g framgår framför allt följande utöver vad ovan anförts: Den review committee som tillsatts inom ITC med S Harb Dep. Exec. Director som ordförande skall se över hela strukturen och organisationen med syfte att avlägga rapport i maj i år. Man avser

att fatta beslut i juni. En viktig är punkt relationen mellan expertisen inom avdelningen för exportservice Division of Trade services, DTS och desk inom avdelningen för tekniskt samarbete Division of Technical Co-operation, DTC. ITC är UNCTADS organ för tekniskt bistånd och samarbete. Relationen till GATT vållar och UNCTAD ej större problem enligt ledningen. Riktlinjerna för verksamheten i de givna resolutionerna är allmänt hållna. Man sammanträffar ett par gånger om året med UNCTADs liaison officer. ITCs verksamhet redovisas i moderorganens styrelser. JAG har samma medlemsstater som UNCTAD. Man har en Joint Appointment and Promotion Board för

personalrekryteringen. Hc Kinseys utredning på 1970-talet tog för litet hänsyn till ITCs roll som tänkare och rådgivare och lade huvudansvaret för verksamheten på den geografiska axeln, the desk. Flaskhalsar uppstår i produktionen och leder till långsam leverans. observatörer talar ettåriga om leveranstider för rapporter, som därigenom kan bli obsoleta.

FNs budgetregler och andra administrativa procedurer är opraktiska för ett så litet organ som ITC. ITC har ingen administrativ autonomi. Man hoppas nu kunna över se den administrativa apparaten via den nye administrative chefen som kommer från FNs centrala administration.

Den nuvarande reguljära budgeten är inte tillräcklig för att administrera de tjänster som ITC skulle vilja förmedla. Trust får funds via cost support sörja för infrastrukturen i det tekniska samarbetet. Om trust funds gavs som icke öronmärkta medel klumpsummor kunde de räknas till den reguljära budgeten. Detta borde underlätta den totala planeringen verksamheten av och ge ledningen ökad frihet att bestämma riktlinjer.

Den framtida utvecklingen u-världens av handelsutveckling är stort intresse av för -279-

vikt under 1980-talet. Den viktiga frågan är var Ircs kapacitet och kompetens kan bäst passa in i u-ländernas totala strategi för ökad tillväxt. I planeringsprocessen bedrivs nära samarbete med givarländerna och med UNDP och dess Resident Representative-organisation. ITC har också en naturlig plats inom de program för structural adjustment som Världsbanken gör upp. Arbetet på den aktuella mp för 1992-1997 kan ses som ett typiskt led i utvecklingen av en strategi för ITCs verksamhet gentemot u-länderna under 1990-talet. I positivt kritiska ordalag hävdades vid det tekniska mötet i januari 1990 behovet av analys, strategi, prioriteringar, handelsmål och systematik i främjandet. Man menar också, att ITC borde ha större kapacitet att analysera det internationella ekonomiska läget det makroekonomiska läget i regioner - eller länder, och att arbeta med olika scenarier för den framtida handelsutvecklingen. För detta borde ITC ha en think tank som skulle kunna omsätta resonemang och övergripande strategier på det lokala planet. ITC borde också koncentrera sig mer, veta vilka insatser man är bäst på och låta andra vara. Man borde söka undvika splittring. Man möter också inom ITC uppfattningen att administrationen är behäftad med svagheter, framför allt en tung byråkrati men även synpunkten att ledningen inte tillräckligt influerar och stimulerar de olika avdelningarna, där därför anställda ibland anser sig arbeta i ett vakum. Synpunkten framförs också att de olika enheterna har var och en för stor makt att blockera varandra vilket verkar försenande på verksamheten. Av Världsbanken gghnggxg;L UNDP framgår bl.a. följande: UNDP har mycket goda relationer till ITC och anser ITC vara en av de bästa institutioner som man har kontakt med. Samtidigt är det uppenbart att ITC

2go-

inte betyder så mycket för UNDP - av dess totala expenditure täcker uppdrag till ITC endast en procent. För ITC betyder dessa medel så mycket mer, då de motsvarar mer än hälften av den

icke-reguljära budgeten. siffrorna belyser ITCs relativa litenhet som FN-organ.

Ledningen av ITC har enligt UNDP utmärkts av god kontinuitet. Institutionens relativa litenhet är en fördel, skapar förutsättningar för effektivitet, man undviker också politiska

kontroverser när man inte har några

imperialistiska ambitioner. Man svarar mot förväntningarna på ett affärsmässigt och tekniskt professionellt sätt. Systemet för utvärdering

förefaller fungera tillfredsställande.

Ett problem som UNDP pekar på Världsbanken - i än högre grad är relatioonerna - på det makroekonomiska planet med expertorgan som Världsbanken och lMF. Man ifrågasätter om ITC har egen analytisk kapacitet för de ställningstaganden

som behöver göras för att göra goda insatser på handelsutvecklingens område.

Den allvarligaste anmärkningen mot ITCs verksamhet i relation till mottagarländer och UNDP-finansieringen gälla synes processen för att välja ut de mest angelägna projekten. ITC fungerar som en mycket aktiv införsäljare av ITC-uppdrag. Frågan är inte u-länder om ofta övertalas att välja ITC-uppdrag framför andra som skulle ligga naturligare till för landets planering. Här kan uppstå suboptimala lösningar, som Resident Representative har svårt förhindra.

Inom Världsbanken noterar man att det inte förekommer ett så intensivt samarbete som man kunde vänta. Detta beror sannolikt minst lika mycket på banken som på ITC. Inom programmet för structural adjustment utvecklas nu ett ganska lovande samarbete. Banken borde dock i än högre grad kunna finna lämpliga nischer där ITCs kompetens kunde efterfrågas och in väl. passa

-281-

En sagesman i banken menar att ITC lättare och bättre kunde fungera som partner till banken om ITC var mer självständigt gentemot givar- och mottagarländer. Särskilt givarberoendet är större än i något annat FN-organ. Citat: ITC has to fly low in order to make all donors happy with their earmarked contributions. Donors in fact shoot themselves in the foot by keeping ITC in a short leach. Recipients have to listen to donors instead of ITC. ITC har expanderat sina intäkter kraftigt. Man frågar sig om inte fund raising blivit ett mål i sig i ITC. Banken skulle förmodligen föredra mera av policy-diskussion och policy-beslut inom ITC. Inom Världsbanken hänvisas på det mer principiella planet till två dokument av Donald B. Keesing och Andrew Singer How to provide High Impact Assistance to Manufactured Exports from Developing Countries What goes wrong in offical - Promotion and Marketing Assistance for Manufactured Exports from Developing Countries. Dokumenten finns tillgängliga hos utredaren. I korthet anser författarna att satsningarna på skapandet Trade av Promotion Offices inte varit framgångsrika; man ser mer positivt på försöken att företagsinriktat ge stöd.

6. SAMMANFATTANDESYNPUNKTEROCH SLUTSATSER

Bakgrunden till denna särstudie är att ITC är den av Sverige högst prioriterade organisationen inom FN-systemet så till vida som Sverige bidrar med ungefär en tredjedel av ITCs trust fund-finansiering, vilket är mer än något annat land bidrar med och utgör en högre svensk finansieringsandel än i något annat FN-organ. Orsaken till denna utveckling är framför allt historisk redan i mitten av 1960-talet kom -

organisationen att tilldra sig stort intresse från

svensk sida. En bedömning av ITCs dåtida förutsättningar utföll positivt och gav upphov till en långvarig nära relation. Beträffande den närmare utvecklingen av relationen hänvisas till vad som anförts ovan.

särstudien är framför allt avsedd att ge underlag för överväganden den framtida om bidragsgivningen till ITC. De medel är fråga det om kommer i dag formellt från två källor, enligt

beslut av UD-U under administration av UDH och IMPOD samt enligt beslut av SIDA. Medlen från de båda källorna är av ungefär storlek, samma 20-22 miljarder, totalt drygt 40 miljarder. ITC är FNs focal point för bistånd tekniskt och samarbete på handelsfrämjandets område och har sedan 1984 status av executing för agency UNDP-finansierade projekt. ITC har i dag omkring 250 anställda i Genêve och totalbudget på en ca USD 65 milj. per år. ITC anlitar årligen ca 700 externa konsulter. Det skiljer sig från FNs andra fackorgan genom att vara en utlöpare till andra organ, GATT och UNCTAD. ITC har därför ingen egen styrelse utan en advisory group JAG. Den reguljära budgeten är ganska liten 20 % medan övrig finansiering

utgörs av projektanknutna bidrag från givarländer trust funds eller från UNDP. Som en följd av ovanstående är fund raising ett mycket viktigt inslag i verksamheten.

GATT och UNCTAD har gett ITC vida ramar för verksamheten via ganska allmänt hållna resolutioner. Moderorganen förbehåller sig dock de övergripande policybetonade ställningstagandena framför allt handelspolitik. På vissa specialområden shipping, tjänster m.m. har UNCTAD

tagit egna initiativ och lagt ett tekniskt upp biståndsprogram, begränsar eller överlappar som ITCs verksamhetsområde. ITCs karaktär praktiskt av operationellt konsultorgan inom FN-familjen markeras av den projektanknutna verksamheten. som beskrivits ovan har institutionen stor bredd på en de tjänster, som den kan erbjuda för att möta efterfrågan från givaroch mottagarländer. Det är självfallet omöjligt att på så en kort tid som sex veckor få fram objektiv och en sann bild av en så komplicerad organisation så många med olika aktiviteter som ITC även om man som utredaren har viss erfarenhet av organisationen tidigare. Man kan inte tydligt visa dess förutsättningar, fördelar och framgångar, lika litet som dess eventuella svagheter och nackdelar. Ett begränsat antal intervjuer i Stockholm, Geneve och New York kan inte ge en klar bild hur väl av ITC fyller sitt syfte. En sådan hade förutsatt genomgång noggrann av ett antal projekt, intervjuer i mottagarländer etc. Denna särstudie kan emellertid ge en antydan om de frågor beträffande ITCs utveckling som intervjuerna och reser ett antal hypoteser om vad eventuella problem kan bero på. Någon bestämd uppfattning om trovärdigheten hypoteserna i av jämförelse med varandra kan inte ges. Eventuella slutsatser och rekommendationer måste därför bli tentativa och förutsätter fortsatt närmare analys. Den ganska särpräglade strukturen hos ITC har attraherat både givare och mottagare får och antas ha bidragit till verksamhetens kraftiga expansion. Detta har naturligtvis samband med det konkreta och resultatinriktade i ett antal lätt identifierbara projekt. Man kan vänta sig omedelbara synliga effekter och relativt snabba rättvisande utvärderingar. Den allmänna uppfattningen om ITC är också, både på nationell internationell och nivå, att man funnit en modell fördelar i som ger

konkretion och resultat och att ledningen är kreativ i sin attityd att möta u-världens växlande behov av främjande. I UNDP ges betyget att ITC är ett av de fem bästa organ som får UNDP-medel. också svenska iakttagare har sedan många år en positiv uppfattning om ITCs verksamhet och de karakteristika som angivits har självklart ovan bidragit till intresset av att upprätthålla hög en bidragsnivå. Samtidigt möter man uppfattningen att bredden på tjänsteutbudet kan skapa splittring av resurserna - en koncentration kunde vara befogad, en sovring och prioritering. konsultrollen är svår. Resulterar rådgivningen och rapporteringen i utvecklad handel Själva behovet trust funds av och andra projektanknutna bidrag kan motverka utarbetandet av en genomtänkt strategi för verksamheten. En aktiv införsäljning projekt av kan leda till suboptimal använding av biståndsresurser. Betydande diversifierade åtaganden inom så begränsad en organisation kan ge upphov till leveransförseningar. Organisationen har administrativa blockeringar och anses dominerad av en alltför tung byråkrati. Är relationen mellan expertis och geografiskt ordnad beslutsmekanism den bästa

Om den allmänna uppfattningen alltså är att ITC är ett mycket nyttigt och behövligt organ men att det kanske kunde fungera ännu bättre - framför allt med sikte på 1990-talets problem - blir det naturligt att koncentrera den fortsatta diskussionen på de kritiska synpunkter som framkommit och söka analysera vad eventuella problem kan anses utgöra symtom på. I det följande tas därför upp tre olika huvudelement som var för sig eller tillsammans kan tänkas inrymma förklaringar till existerande problem eller svagheter. De behandlar strukturen, organisationen och administrationen av ITC. Självklart måste man

dock ha i minnet de speciella omständigheter som alltid karakteriserar ett internationellt organ inom FN, relationen till medlemsländerna, rekryteringsförhållandena etc.

Den särpräglade strukturen innebär vissa

nackdelar vid sidan av de obestridliga fördelar som nämnts ovan. Den speciellt utformade relationen till mottagarländer, givarländer och moderorganen skapar problem som också får återverkan på organisation och administration.

Det speciella i relationen yttrar sig b1.a. i avsaknaden av en betydande reguljär budget. 80 % av de totala budgetmedlen utgörs antingen trust av funds från givarländer eller bidrag från

mottagarländer via UNDP, nästan alla projektanknutna givarländernas till interregionala program eller projekt,

mottagarländernas till regionala eller landinriktade projekt. Det har blivit en viktig uppgift för ITC att attrahera givare och mottagare till dessa projekt. Givarländerna granskar projektförslag från ITC och gör ett Även urval. för mottagarländernas del blir det inte sällan på förslag av ITC projekt som kommer till utförande med UNDP-medel, eventuellt med förbigående av andra angelägna användningsmöjligheter. Arbetet att finna lämpliga projekt för införsäljning till givare eller mottagare blir en del fund raising av och påverkar den urvalsprocess inom ITC som ligger bakom den egna projektsållningen. Den strategi för måluppfyllelse inom ITC sålunda som styr urvalsprocessen behöver inte sammanfalla med den strategi för handelsfrämjande och -utveckling man kunde ha valt om man inte varit i så hög grad beroende av trust funds och bidrag via UNDP. Man kan mot denna bakgrund våga påståendet tillgång att till betydande reguljära budgetmedel att användas enligt styrelsens och ledningens beslut - som de flesta andra FN-fackorgan har skulle ha inneburit -

friare händer för ITC att utforma och efterleva en medveten strategi med genomtänkta prioriteringar. Administrationen av projekt under speciell tillsyn av givar- och mottagarländer för varje projekt innebär för övrigt i sig en förbrukning av kraft som inte kan stå i proportion till nyttan. Moderorganens ursprungliga resolutioner som gav ITC rollen av komplement på det operationella planet och därigenom ramarna för verksamheten kan också bidra till viss osjälvständighet eller åtminstone osäkerhet beträffande gränserna för självständigheten. Dessa mycket vida ramar kan tänkas motverka en möjlighet att koncentrera verksamheten och prioritera vissa insatser på andras bekostnad. Moderorganens egna roller kan samtidigt verka hämmande i vad avser makroekonomiska överväganden och policy-beslut. Det förefaller rimligt att påstå att ITC i dag i hög grad kommit att fungera som en Mädchen für alles på handelsfrämjandets mikroplan. Detta må ha varit den ursprungliga avsikten med ITC ett som praktiskt operationellt konsultorgan. Man bör likväl fråga sig om inte en delvis inriktning ny kunde vara mer ändamålsenlig i dag. Frågan sammanhänger med vilken uppfattning man har om hur handeln i och med u-världen främjas och utvecklas bäst under kommande år. Detta är en mycket svår fråga och måste falla utanför detta begränsade uppdrag men är naturligtvis största av relevans för ITC, som måste ha eller anlita bästa tänkbara sakkunskap på området. Frågan gäller också vilket slags eller vilken grad av inflytande organisationen bör eftersträva gentemot mottagarländerna själva. som antytts tidigare kan det vara en skillnad mellan den nuvarande huvudsakligen efterfrågestyrda modellen och en modell med en genomtänkt strategi prioriterande ett begränsat urval av erbjudna tjänster.

Betingelserna för handelns utveckling inom u-världen framgent är enligt allmän mening komplicerade och kräver ingående överväganden.

Uppbyggandet av infrastrukturella institutioner på handelns område var en naturlig åtgärd inom många

u-länder och inom ITCs verksamhet under många år

men har under senare år avlösts bl.a. direkt av mer företagsinriktade insatser. ITC bör som konsultorgan vara minst lika kompetent och effektivt som en privat konsult på området. Ett FN-organ har emellertid inte anledning söka att konkurrera urskillningslöst med sådana konsulter utan bör omsorgsfullt söka finna den roll där man har de bästa förutsättningarna att göra mesta nyttan. Mot denna bakgrund synes den utveckling som nu pågår inom ITC mot allt större en medvetenhet rörande utbudet av tjänster att hälsa vara med tillfredsställelse.

Den diskussion som nyligen ägt i ITC i rum samband med antagandet av en medium term plan för 1992-1997 tyder på att intresset inom organisationen och bland medlemsländerna är stort att analysera behovet av avancerad en mer strategi för verksamheten och de prioriteringar sådan som en kan föranleda. Den övergång också som sker bland vissa bidragsländer bl.a. Sverige från - öronmärkta trust funds till generella bidrag, som t.o.m. kanb1i del av ITCs reguljära budget bidrar också till att öka ansvaret hos ledningen att ta itu med strategiresonemangen med ett vidare perspektiv än tidigare-

En förutsättning är naturligtvis att relationen till GATTUNCTAD medger en utveckling mot en mer sofistikerad strategi kanske förenad med koncentration och specialisering här - som antytts. I den mån medlemsländerna i JAG godkänner

en kursändring bör relationen dock knappast utgöra

något hinder. För att bättre backa upp ledningen i känslig en period kunde ett mindre

arbetsutskott ur JAG mer kontinuerligt följa

utvecklingen och såtillvida styrelse agera gentemot ledningen. Det förefaller svårt att tänka

sig ett bättre forum inom FN-systemet för det centrala tänkandet på exportfrämjandets område än

ITC the focal point. Med ökad självständighet

skulle också en bättre fungerande relation till Världsbanken eventuellt IMF - - kunna etableras. En sådan värde, då vore av handelsfrämjandet får ses som ett led i den ekonomiska politik som ett land bör föra. De makroekonomiska övervägandena passar särskilt väl för Världsbanken göra, att och det kunde vara lämpligt att ITC i växande utsträckning användes för att genomföra de handelsfrämjande åtgärder banken finner ändamålsenliga som från sitt perspektiv jfr IBRD Doc. Secu 89-1454 l4.l1.89 - Strengthening Trade Policy Reform.

Om ITC koncentrerar sina egna insatser med stöd av en grundläggande analys och strategi kan behovet av att lägga ut uppdrag för u-länder på externa konsulter växa. Detta behov också blir tydligare i fråga om det företagsinriktade stödet, där rådgivare från den offentliga sektorn saknar erforderlig kompetens och erfarenhet. stundom skulle de mest effektiva insatserna för att tillgodose u-ländernas behov måhända kunna bestå i anlitande av erkända privata konsulter med möjlighet att arbeta på egna villkor och utan administrativ anknytning till FN-systemet.

I detta sammanhang bör även understrykas att det förefaller mindre ändamålsenligt att splittra FNs tekniska bistånd på handelsområdet på flera händer så som skett framför allt genom att UNCTAD lagt upp och driver ett eget tekniskt

biståndsprogram vid sidan av och delvis överlappande ITCs verksamhet. frågar Man sig

dessutom om inte tiden vore mogen för mycket en större reform på handels- och industriområdet inom FN genom en samordning av de resurser som är uppdelade på framför allt GATT, UNCTAD, UNIDO och ITC. På det organisatoriska planet finns vissa drag inom ITC som också bör diskuteras mot den bakgrund som här antytts. Bl.a. med hänsyn till rekommendationer i konsultrapport en som ITC lät göra på 1970-talet McKinsey har ITC en matrisorganisation där den geografiskt ordnade DTC med sina desk officers har ett betydande inflytande och i realiteten kan kontrollera projektverksamheten. I förhållande till denna gren blir den funktionellt uppsatta expertisen i DTS närmast en serviceorganisation. Med större vikt vid utbudsstrategi och därtill anpassad behovsanalys kan expertisens ställning i ITC behöva stärkas. Inom ITC verkar för närvarande en speciell arbetsgrupp med uppgift att analysera nuvarande organisation. Den beräknas lägga fram sitt förslag i maj 1990. Man bör från svensk sida med stort intresse studera resultaten för att i vilken se riktning utvecklingen kan väntas gå. Det kan dock inte uteslutas att det skulle behövas en ny organisationsstudie ITC av genom en utomstående konsultfirma. Det är . tretton ar sedan sist, och den expansion verksamheten undergått som sedan dess kan redan den motivera en sådan insats. Förra gången var Sverige initiativtagare till studien. En liknande roll kan motiverad igen. vara ITC har en i många avseenden unik kompetens på handelsfrämjandeområdet i sin samlade expertis. Denna arbetar nu i skilda rum som tenderar att vara ganska isolerade från varandra. Om expertisen på ett verksamt sätt skall kunna bidra till en strategi- och prioriteringsutveckling borde det vara en uppgift för ledningen att hålla expertisen orienterad om hur skilda rådgivningsfunktioner är

avsedda att samspela och samarbeta samt utnyttja de synergieffekter som kan uppstå genom ett samarbete. Detta skulle underlättas till ledningen om fanns knutet ett stabsorgan think - en tank - under ledning av en framstående ekonom med uppgift bl.a. att funktionellt samordna expertisens arbete. Genom en sådan funktion skulle också den nyssnämnda

närmare samverkan med Världsbanken kunna utvecklas. ITCs administrgtiga apparat är i förhållande

till organisationens storlek överraskande tungrodd och ger upphov till flaskhalsar med tidsutdräkt som följd. Den interna översyn som tidigare nämnts och den nye administrative chef som nyss tillträtt kan förhoppningsvis lätta förhållandevis upp den kraft- och tidsödande byråkratin i ITC. En annan organisation av relationen desk-expertis kunde sannolikt verka i riktning. samma En konsultstudie som nämnts ovan skulle kunna komma tillrätta även med de administrativa problemen.

ITC har ett tämligen väl utvecklat system för projektutvärdering. Det har inte varit möjligt att inom ramen för denna begränsade studie göra någon -närmare bedömning det om nuvarande systemet är helt tillfyllest. Det dock intressant vore om ITC vid några tillfällen kunde utvärdera resultaten av utförda projekt e;;anta1á;_gftgr slutförandet för att bedöma de långsiktiga effekterna av sina insatser. Detta skulle innebära en behövlig uppföljning av verksamheten eventuellt med nya initiativ som följd.

som nämnts är den generella uppfattningen om ITC som FNs handelsfrämjande positiv, organ och de synpunkter som lämnats i det föregående har endast avsett att belysa vissa element, som måhända skulle kunna bidra till att höja nivån på ITCs prestationer ytterligare. De ligger såvitt

utredaren kunnat bedöma i linje med ledningens egna aktuella strävanden. Någon anledning till väsentligt ändrad inställning från svensk sida gentemot ITC föreligger inte. Enligt utredarens mening skulle dock sådana mått och steg som förordats ovan var för sig eller tillsammans - kunna öka organisationens dragkraft och förbättra dess effektivitet. Vad härefter gäller handhavandet av relationen till ITC från svensk sida kan följande sägas: Någon djupgående strategi för det egen svenska stödet till handelsfrämjandeinsatser har inte utvecklats i berörda organ inom landet. Liksom övriga givarländer har Sverige analyserat projektförslag från ITC och sökt prioritera bland dem med stöd av de generella biståndsmål som regeringen angivit. I stort sett förefaller svenska förväntningar på ITC ha infriats. I fråga trust om funds har verksamheten för svensk del de Senaste åren utöver SIDAS multibiprojekt - - varit anförtrodd IMPOD, utmärkt som anses vara en organisation som handelsagent men kanske har något mindre förutsättningar utöva att rent officiella funktioner. Överordnad IMPODS verksamhet är UDH, med vilken samråd sker och svensk policy utformas. Om ITC skulle komma att utvecklas mot en högre grad av självstyrning med ledning av egna stategier och prioriteringar blir den kontinuerliga representationen i ITCJAG från svenska sida en ännu viktigare angelägenhet än hittills. Det blir huvudsakligen via medlemsländernas representanter i samråd med ITCs ledning mål och medel som successivt kan formuleras och justeras. Man bör redan med hänsyn till den utveckling ägt som rum det senaste året runt MTP t.ex. på svensk sida - ägna uppmärksamhet åt hur representationen i framtiden bör utövas och söka analysera de mål man bör eftersträva.

samerna

FNs insatser på handelns och

handelsfrämjandets område är splittrade på flera organ UNCTAD, UNIDO, ITC m.f1.. Av dessa är ITC det uteslutande operativa organet och har sedan tillkomsten sökt tillgodose växande varierande anspråk från mottagarländer - UNDP-projekt- och givarländer trust fund-projekt. - Det starka beroendet av moderorganen GATT och UNCTAD samt givar- och mottagarländerna förefaller ha lett till en förflackning kapacitet av och kompetens. Risken för suboptimering i försöken att tillgodose många olika beställares önskemål i relation till de egna förutsättningarna är betydnade. Effektiviteten i den rikt varierade verksamheten blir lidande av en svåröverskådlig matrisorganisation med inbördes konkurrens och blockeringar.

Utredaren anser tiden inne för vara att precisera och effektivisera ITCs verksamhet, framför allt med hänsyn till u-ländernas växande behov av specialiserad och sofistikerad hjälp på handelns område. Det optimala alternativet kunde vara ett FN-organ med totalt på området. ansvar Med sikte enbart på ITC anser utredaren att ITC bör koncentrera sina insatser i enlighet med en tydlig mål- och strategiformulering. Denna förutsätter analys av mottagarländernas behov samt ett urval av insatser som ter sig särskilt lämpliga för ITC. För många angelägna insatser kan underkonsulter

anlitas. En verksamhet byggd på koncentration till vissa prioriterade områden och insatser förutsätter

strukturella och organisatoriska förändringar.

Utredaren rekommenderar

- att en verklig styrelsefunktion på sikt byggs ut inom ITC med uppgift att bestämma centrets

strategi och prioriteringar; tills vidare bör ett arbetsutskott inom JAG kunna fungera som styrelse. att ett stabsorgan skapas med uppgift att förbereda styrelsens beslut i fråga strategi om och prioriteringar, att relationerna till framför allt Världsbanken byggs ut och stärks via stabsorganet, så att den nödvändiga landkunskapen i ITC ökas och ITCs verksamhet blir ett led i samordnade FN-satsningar, att den reguljära budgeten på sikt byggs ut genom trust funds som ej är direkt projektanknutna, vilket bör ge ledningen större att driva ansvar en målinriktad verksamhet, att en utomstående konsult får i uppdrag att föreslå förändringar i nuvarande organisation och administration, med syfte att effektivisera verksamheten och undvika den konkurrens och de blockeringar som nu utmärker organisationen.

Bilaga 1

ITC: key deveiopmenis over the first 25

years

26 Oct.1962 Proposal fortheestabiishmenl of Mor.1966 lTChires its ñrst expertstocarry an international Tradeinformation out technical cooperation projects CentremadebytheBrazilian in developing countries: these representative to theGATT Council. consuitants total42throughoutthe year. 19Mar.1964 GATTCouncildecides estab- to lishtrade informationandtrade 28Moy1966 First session of theJointAdvisopromotion advisory servicesin ry Group on theinternational theframework ofGATT,- TradeCentreheld.

l May 1964 May1970 Firstcontribution received from GATTinternationalTradeCentre mmen operations in Villa Le UNDPfor lTCstechnicalcoopera- Bocage. Geneva. with stall oi tionprogramme. a threeprofessional officersandtwo 31Dec.1970 lTCs annual technical cooperageneral service personnel. tionprogramme with developing countriesgoes abovethe Si mil- 1Oct.1964 Mr. HerbertL. Jacobson appoint- lionmarkfor the first time. edHeadoftheCentre. 12Jan.1971 Fourth session oftheJointAdvi- 15D9c.1964 First issue ofInternational sory Group recommends the cre- TradeFORUM published in En- ation of a smalladvisory group glish.FrenchandSpanish lan- of expertsto beconvened from time guages andcirculated to 10.000 in- totime. dividualsandorganizations engaged 0Apr.1971 Mr. H.L.Jacobson becomes Diin internationaltradeor Promotion lTC of trade-related activities. rector andMr. v.15.SantiapillaiDirector 1 July1965 Top post ofTFC redesignated Programmes. as Director. 10Jan.1972 First oftheTechnical meeting 1 1966 Committee oftheJointAdvisory May lTC receivcs its first trust funds Group. fromindividualdonorguvemments forprojects developing in 31Doc.1972 lTC-implemented technicalcoopcountries. eration projects ñnanced by tmst funds above annualS5 go an 29-31 Aug. m7 Proposais madebytheSecretary- millionfor thetirsttime. General ofUNCTAD andtheDirector-General ofGATTforestab- aoAug.1973 UnitedNationsEconomic and lishing a joint UNCTADGATT SocialCouncilResolution 1819LV international Trade Centre. reeognizes lTC the focal as point for technical assistance and 30Oct. 1967 UNCTAD Trade andDcvel-pment cooperation activitiesin the ex- Boardendorses the proposals made port promotion iield withinthe bytheExecutive Headsoi UnitedNations system. UNCTAD andGATTfor joint lTC. a 1BDoc.1974 UnitedNationsGeneral Assembl, 22Nov. 1967 GMT Councilrecommends afñmtslTCs statusasa subsidiary that lTCbeoperated jointlybyUNCTAD organ ofboththeUnitedNations andGATI from January andGATT. as i 1968. 1 1975 Mr.Victor Santtapillai E. appointedDirectoroflTC. 12Doc.1967 UnitedNationsGeneral Assembly adopts resolution approving the 24Nov.1970 Proposais publishedforthefirst a establishment oi thejoint medium-term programme oflTC. Centre. 1979-1981.

1Jon.1968 Au ngements for thejoint 31Doc.1973 lTCsannualtechnicalcooperainternational TradeCentre tion programme withdeveloping countries goesover the S10 mil- UNCTADGATI come into effect. lTCsstall lionlevelfor the lirat time. consists oi 18 professionaloftloersand16general ser- l Juno1979 Mr. P.C.Alexander appotnted Divice personnel. rector of lTC.

-295- INTERNATIONAL TRADE FORUMJANUARV-MARCH 191

i

31Dec.1979 lTC-implemented technical coop- 2 July 1903 Resolution adopted at UNCTAD V1 eration projects ñnanced by trust on thestrengthening oflTC. parfundssurpassan annual S10 ticularly relationto in commodities. million fortheiirst timc. Nov. 1963 Secretary-General ofUNCTAD oflTC and Director-General ofGATT in- Jon.1960 Topexecutive position up ofUNDP thatofAssistantSecre- formtheAdministrator gradedto oftheendorsement by UNCTADs tary-General. through decision a Board TradeandDevelopment of the UNGeneral Assemblys Fifth andtheGATT Councilthat lTC Committee. with thetluedesig- visseekexecutlng agency status nated Executive as Directorof lTC. recommend bythe a-visUNDP.as 27Oct.1960 Proposals publishedforthe JointAdvisory Group at its sixsec- March 1983. ondmedium-term programme of teenth session in

ITC.1981-1983. 22Dec.1963 Administrator oi UNDP grants executing agency status to lTC.ef- 50021960 internationalDevelopment Strat- fective January 1984. 1 egy for theThirdUNDevelopment Decade. adoptedbythetheUN 31 Doc. 1963 lTC-implemented UNDP-ñnanced GeneralAssembly. calls on donor technical cooperation projects go further lTC above annual an S5million for countriesto support of techni thefirst time. 1TCsannual techniin its programme cooperation in trade promotion and calcooperation programme with export development. developing countriesamountsto 314.93million.lTC technical co- 3 Apr. 1961 Joint Advisory Group at its four- operation projects during the year teenth session establishes a work- total164. with 75 ofthose naing partyto review thefuture ar- tional projects. 29 regional and 60 ements fortheTechnical interregional. lTCheadquarters Committee andtheJointAdviso- stall total 253. ry Group. 31 Doc.1966 lTC-implemented UNDP-ñnanced technical cooperation projects ex- 5 May1961 Mr. Göran Engblomappointed ceed annual S10million for Executive Directorof lTC. an the first time. 14S091. 1961 SubstantialNewProgramme ot aAug. m7 FinalActofUNCTAD V11callsfor Action fortheLeastDeveloped supportto lTC its activities in con- Countries. adopted Paris.calls in cemin commodities and for lnfor a strengthened of role lTCin crea technical assistance to least promoting effectiveinternational developed countries throughlTC marketing. andUNCTAD in relation to market headquarters Gene- access. 5 Oct. 1961 1TCs new in oftlciallyinaugurated. 31 Doc. 1966 lTCheadquarters staff total 255 va professional ofñcers. 123 71 gener- 31Doc. 1961 lTCs annual L coopera- al service personnel. advisors 49 tionprogramme with developing with technicalcooperation projects countries exceeds S15 million for and12 general service starr with the iirst time. projects: ñeld staffnumber 122 60 advisers and 62 general ser- 26 Mor. 1962 Joint Advisory Group at its iii- vice staff. in addition. a totaloi teenthsession recommends that 829 experts havebeen posted in the TechnicalCommittee and theñeldduring the year. Joint Advisory Group meeting: be 31 Dec. 1966 lTCsannual technical cooperamergedinto one annual meeting. with developing tionprogramme 29 Nov. 1962 Declaration ofGMT Ministeriai countries reaches a recordlevel session invitescontractingparties of326.36million. with trust funds to grunt voluntarycontribu- ñnancing50.696 oi this amount new tions to lTC provideother forms 1313.34 million andUNDP49.4% or technical of assistance to it. 1313.03 million. ITCs cooperation projects during the 1004:1962 n posals blished for thethird year total267. with 127 oi those medium-tenn r oflTC. national projects. 44 regionaland programme 1983-1985. 96 interregional. -

NTERNATDNAL TRADE FORUMIJAMJARY-MARCH 1989 296

Bilaga 2

INTERNATIONAL TRADE CENTRE

uuneo NATIONS CONFERENCE GENERAL AGREEMENT ON TRADE AND DEVELOPMENT ON TARIFFS AND TRADE

Joint Advisory Group on the Original: English InternationalTradeCentreUNCfADzGAiT Twenty-third session Geneva,23-27 April 1990

ANNUAL REPORT ON THE ACTIVITIES OF THE INTERNATIONAL TRADE CENTRE UNCTADGATI

TFCAOOOCIID119 Page Contents

List of abbreviatlons Introduction

REVIEW OF 1989ACTIVITIES BY SUBPROGRAMME Subprogramme Institutional infrastructure for trade promotion at the national level Subprogramme 2: Export market development 2.1 Tradeinformation 2.2 Productandmarketdevelopment 2.3 Export developmentof commodities

Subprogramme 3: Specializednational trade promotion services 3.1 Export packaging Ö 3.2 Export ñnancing 3.3 Costingandpricing for export 3.4 Tradepromotioncommunications

3.5 Quality

control for expon 3.6 Nationalcommercialrepresentationabroad 3.7 Legal aspects of foreign nade 3.8 Export cooperation schemesfor smallandmedium-sind enterprises SMEs andexport-Orientedjoint venture: EON s 3.9 Internationalphysicaldistribution IPD for and imports experts i Subprogrammet Comtnodity promotion

Subprogramme 5: Human resource developmentRRD tor trade promotion V . 5.1 Direct training activities 5.2 Strengtheningof training institutions 5.3 Training materialsprogramme

Subprogramme 6: Import operations and techniques

ITCAGOCXIID l 19 Page Page Subprogramme 7: Special programme of technical cooperation with 22 the least developedcountries

Suhprogramme 8: Technical oo-operationwith national chambers of eommerce and other businessorganizations 23 II. OTHER TECHNICAL CO-OPERATION ACTIVITIES 2.4

B. Project evaluations

26 g

IV. RELATIONS WITH ORGANS, ORGANIZATIONS AND BODIES 29 OF THE UNITED NATIONS SYSTEM AND OTHER BODIES

A. UNDP 29

B. United Nationsregionaleconomiccommissions 29

C. United Nationsspecializedagencies 29

D. Commissionof theEuropeanCommunities 31

E. CommonwealthSecretariat 3l

F. Import promotionofñcesIPOs 32

Annex Follow-up to JAG recommendations -

ITCAGOKXIID l 19 Pageiv List of abbreviations

ALIDE Associationof Latin AmericanDevelopment Finance Institution: Asian and Pacific CoconutCommunity ASEAN Association of South-EastAsianNations ASTRO InternationalAssociation of StateTrading Organintions of DevelopingCountries CABEI Central AmericanBank for EconomicIntegration CEAO économique de PAfrique del0uest West African Economic

Communauäé

RW ECDC Economicco-operation among developingcountries EC Etnopean Community EOJV s Export-Oriented joint ventures ESCAP United NationsEconomicand SocialCommissionfor Asia andthe Pacific FAO Food andAgriculture Organizationof the United Nations GATl General Agreement on Tariffs andTrade l-IRD Human resource development IDB Inter-AmericanDevelopmentBank IPC Integrated Programme for Commodities IPD International physicaldistribution IPOs Import promotion ofñces ITC InternationalTrade CentreUNCTADGATI ITTO InternationalTropical Timber Organization JAG Joint Advisory Group on theInternationalTradeCentre UNCIADIGATI LDCs Leastdevelopedcountries MN S Market News Service MTP Medium-term plan OAU Organization of African Unity PLACIEX Latin Americanand Caribbean trade informationand foreign trade supportprogramme PRODEC Programme for Development lo-operation Helsinki Schoolof Economics PTA PreferentialTradeArea for Easternand Southern African States SADCC Southern African Development Co-ordinatiom Conference SMEs Small andmedium-sind enterprises STOs State tradingorganizations TCDC Technical co-operation among developing countries TPOs Trade promotionorganizations UNClAD United NationsConference Trade on andDevelopment UNDP United Nations Development Programme UNIDO United NationsIndustrialDevelopment Organization

Note

Unless otherwise speciñed.all references to dollars S are to United Statesdollars.

lICAGXXIIll 19 Pagel

INTRODUCTION

ln 1989.the InternationalTradeCentreUNCrADGATI lTC celebratedits twenty-ñfth anniversary. an occasionwhich prompted many govemmentsto reafñrm their supportto the Centre.Over the years. the Centrehascontinuouslyrevisedits traditional adapt programmes to them to the changingtrade promotionand export developmentneedsof developing countries.As pan of its efforts,[TC has movedinto new areas.e.g. tradein technicalconsultancy services and export-orientedjoint ventures. lTCs result-Oriented programmestrategyat the enterpriselevel represented majordevelopmentin its a approach technicalco-operationduring to the 1980:.The response to this new approachfrom both thedeveloping countriesandthe donorcommunityhas been positive.

During the year underreview.theCentreimplemented to themaximum possiblethe extent recommendationsof the Joint Advisory Group JAG at its twenty-secondsession; this retlectedin the annex to this report. hoped that the presentationof theserecommendations andof thefollow-up actionstakenbythesecretariatwill meet the request of the Group for amore systematicdescriptionof follow-up measures.

At its twenty-secondsession.JAG recommendedthatllC proceedwith thepreparationot documentation its medium-termplanMFP on for 1992-1997.which wouldbe discussed the at Groups twenty-third session.This substantivediscussion was to be precededby a technical meeting on thesubject.ln accordance with this recommendation. lTC prepaned Dra Section a on TradePromotionand Export Developmentof theMedium-TermPlanfor thePeriod 1992-1997 lTCAGXXlIIl18/Add.l. This draft was discussed at technicalmeeting held in January a 1990andthe recommendations resultingfrom themeetingwill becirculated all Govemments to of Statesmembersot UNCPAD andtheContractingParties theGAH. to

4. The Centres expendimres technicalco-operationactivities on reached estimatedrecord an level of 529.6 million in 1989. an increaseof nearly 83.3 million. i or 12%. over the previous i years delivery. i , i For the secondtime in lTCs history. the volumeof activities tinancedby the United i NationsDevelopmentProgrammeUNDP - 52% hasovertakenthat ñnancedby - trust rund

i

contributions 48%.Delivery in UNDP-fundedprojectsincreasedby 18% nearly82.4 - or million. i teachingthe record level of almost515.4million. while that of trust-fondfinancedprojects increasedby 7% 30.9million, thusteaching,

r

or again, recordlevelof a some 314.3million.

REVIEW OF 1989 ACTIVITIES BY SUBPROGRAMME

lTCs technical co-operation activities are carried out through country projects. complementedhy regionalandintemegionalprojects.whichalsoprovidethesubstantiveresearch i and development contribution to the overall Many developingcountries programme. now give high priority to expanding the contributionot internationaltrade their nationaldevelopment to plans.which. in tum. hasled to a rapidincrease in thenumberot country andregionaltechnical co-operationprojects.This sectionrefers to only a numberof them. A completelist of lTC projectsby geographical area givenin the statistical appendix. i

l

- Subprogramme 1: Institutional infrastructure for trade promotion

at the national level

The objectives of this subprogramme are to assist govemments in formulating. i implementing.monitoring and evaluatingappropriatenationaltradepromotionstrategiesand programmes and to establish or strengthennationaltradepromotioninstitutions for carryingout nationaltradepromotion programmes. Following aself evaluationof the in 1987.and programme the recommendationof JAG. activities were geared to improving the overall institutional

-301-

IlCAGXXIIll 19 Page2

frameworkof tradepromotionby encouraging optimal reallocation of ftnctions. development of clearerandbenet strategies for export development. andimprovingthett-ordination mechanism between governments andbusinessorganizations activein this ñeld.

Under this subprogramme. lTC projects were under implementationin all geographical areas during 1989. They includedprojectactivitiesin the following cotntries:Benin.Botswana. Burkina Faso. CostaRica. Catedlvoire. DemocraticYemen. the Gartbia. Ghana,Guatemala, I l-laiti. Honduras. India. Indonesia.Jordan.Kenya. Lesotho. Madagatcar. Malawi. Morocco. i Nepal. Rwanda. Swaziland.the United Republic of TanzaniaandZartbia.Long-term advisers 2 participated in seven country projects.ln some countries. lTC andthe UritedNations Conference . on Trade and Development UNCTAD co-operated closely in project formulation and implementation. ln CostaRica.HondurasandGuatemala. residentadvis-.rs eontlnuedsupporting i government efforts to strengthenthe institutionalframework for trade promotion.Severalother countries indicated their interest in the fonnulation of medium-tom export development strategies. to which lTC respondedthrough short-term consultancy mixsions.Similar activities were carried out in other developingcountries indicatedin the as appendx this to report.

An advisory mission the Sudanreviewedthe to role of the Expor. PromotionCouncil and formulated specific recommendations its on operations and the estallishment of a technical secretariat. Advisory work was carriedout for Burundi and Guinea to ttudy the structuring and responsibilities of new promotional bodies. Indonesia. mission ln a was mdertakenwith view a to formulating a project which would inter alla assist the Govemmzntin streamlining the infrastructure for tradepromotion.In the Gambia. the NationalInvestment Board was advised on how to enhance its capacity to plan and implement the countrys non-traditional export developmentprogramme.

10. ln-depth analysesof theinstitutional frameworkfor export promoion were carried out in a numberof countries.The studiesled to the formulation of tecommerdations aimed at better distribution of responsibilities.harmonizationof working procedures md tltevestablishment of co-ordinating mechanisms to facilitate export development andpromotion.

ll. An important activity was the implementation of a major intemgional project on trade development support for structural adjustment. The objective of this project was to identify why some policy level measures did not havetheir desiredimpact at the operationallevel and to recommend supplementary measures to betaken to remedy this. For thispurpose. country studies on Cate dIvoire. Guatemala andthe Philippines were completedand stbmiued the respective to Govemmentsfor their consideration.

12. No publications.entitled Distribution of Institutional Responsiälitierfor Foreign Trade Management andComparativeAnalysis Legal Statute: Trade Pronøtiøn Institution. were completedand issucdin English.The formerexamineshow responsibilites are distributed among the various entitiesdealingwith foreign trade in 60 developedand developingcountries.The latter analyses the legal documents of 32 TPOs and formulates reconrnendations on the best manner to handleeachsubject.

13. Emphasis was given training to aspects through involvementin severalworkshops attended mainly by commercialcounsellorsandhome-based staff of developingciuntries. At these events. attention was directed at providing an overview of the various facetsof trade promotion and t development.and suggesting how institutions should work together ot thesetasks. hearingin mind that this cannot bethesole responsibilityof a singleinstitution.

subprogramme 2: Export market developnent

14. The objectives of this subprogramme are to help developing countries to improve their

product and market development efforts and to strengthenthe competitive position of their The subprogramme has three elements: trade tnformatun. product and market exporters.

-302-

ITCAGOCXIIU 19 l Page3

development for agro-basedproducts. manufacturedproducts and technical consultancy services and expon developmentof commodities.All threeelements backed by researchand are developmentactivities.

15. Tradeinformation an integral part of tradepromotion. essential for thepromotion of exports andthe rationalizationof imports.The tradeinformationservicesavailablethroughlTC comprisethe provision of information on trade.including current marketintelligencethrough lTCs MarketNewsServiceMNS projects.advisoryservices how on to set up and operate trade informationservicesincluding electronicdataprocessingandtelecommunicationfacilities. the preparationof guidebooks. source books and other technicalmaterial. and the provision of in-serviceandother types of training.

16. ITCs productandmarketdevelopmentactivities cover all steps in an export operationfrom generalresearch.andspecificproductandmarketresearch thedevelopmentof to new products, adaptation of existing products. and marketing and promotion of products and technical consultancy services using appropriate marketing strategies. These activities concern non-traditional exports such as certain manufactured goods engineering goods.electronic componentsand more traditionalprocessedagriculturalitems.ln addition.ITC increasingly involvedin the export of technicalconsultancyservices from developingcountries.

17. As resultof thebroadeningof the a export basein rnany developingcountries.theirneed to diversify marketsbecauseof slowergrowthin traditionaloutletsandthetrendtowardsregional and subregional economicintegration.South-Southtrade will increasingimportance. assume Consequently.ITC will devote part of its resources to this area

18. ITC continues to give attention to the export development of commodities. bases its expanding programme on the commodities covered by the integrated Programme for CommoditiesIPC of UNCTAD.While strengtheningits co-operationandjoint effortswith the internationalcommoditybodies.ITC intends follow closelydevelopments to in. andco-operate with. the CommonFundfor Commodities.

2.1 Trade information

a Technicalco-operatlon

19. ITC continued provideconsultancy to andadvisoryservices.trainingandmaterialsupport in trade information to almostS0 regional. Subregionalandnationalprojectsin all developing regions. Bearingin mindthe recommendations of JAG at its twenty-secondsession. speed to up access to. and assist in thedisseminationof. tradeinformation. emphasiscontinues begiven to to computer applicationsandthe use of modemtelecommunications techniques.

20. During 1989. ITC continuedits collaborationwith the Latin AmericanEconomicSystem SELA throughthe Latin AmericanandCaribbeantradeinformation and foreign tradesupport programme PLACIEX and the Caribbean Community CARICOM for the developmentof a Caribbeantradeinformation system CARTlS. ln co-operationwith UNCTAD. ITC provided continuedassistance to the Preferential Trade Area for Eastern and Southern AfricanStatesPTA . in the creationof an informationnetwork linking the PTA secretariat with member countries. Collaborationcontinuedwith theregionaltradeinformation centre CRIC for member countries of the West African EconomicCommunityCEAO. Two subregionalprojectsfor thecreationof information networks for the exchangeof economic and trade data in four English-speaking countries of the Economic Community of Central African States CEEAC and five French-speaking countriesof theEconomicCommunity of WestAfrican States ECOWAS were initiated.

IICAGXXI1ll 19 Page4

Zl. A regional trade informationproject based at the United Nations Economicand Social Commissionfor Asia and the Paciñc ESCAP was concludedduring the year. Assistance continued to the Asian andPacific CoconutCommunityAPCC and the InternationalPepper Community IPC and their member countries for the developmentof computerizedtrade information systems. lnputs were alsoprovided the to regionalproject Development of exports from smallandmedium-scale enterprisesin Asia andthe Pacific to assistin thedevelopmentof networksfor the collection and dissemination of trade information.

22. Under a numberof national projects.tailor-madein-servicetraining in unde information was provided at lTC headquarters nine to trade information ofñcers from the Dominican Republic, Ghana.Jordan. Mongolia.Zimbabweand two leastdevelopedcountries.Ethiopia and Niger. Six of the trainees werewomen.

23. lTC continued its support for the project-assisted Trade Information Services at headquarters through theacquisition of some 2.500itemsduring 1989.

i b Information supply il 24. About 1.900ad høc requests for informationand marketingadvice were answered during 1989.The information providedincludedstatisticaldataobtainedfrom the COMTRADEdata baseand company information from the TRADERS data base.which were supplied against payment. Charging being gradually introduced.for the processingof more complex trade information requests. such productmarketfiles as preparedfor ñeld projects.

25. lTCs computer programmeswere adapted the to new COMTRADE dataseries.which based on the third revisionof the StandardInternationaltrade ClassiñcatimSlTC and the Harmonized CommodityDescription and Coding SystemHS. However.delays in reporting from severalimportant trading countries caused by the introductionof IIS vill also delay the updating of ITCs ImportTabulation SystemITS for theperiod 1984-1988.

26. Tests for an exchange electronic of mail with a numberof developingcountriesand the development of lTCs electronic bulletin board were continued.IlC's Library produced hade a model for computerizedlibrary management based on the CDSISIS software of the United Nations Educational.Scientific andCulturalOrganizationUNESCO. lTC becamea distributor of this software packagefor its projects and organizedspecialized training courseson its utilization.

27. lTC produced - increasingly using computer techniques some 35market briefs on selected products and their markets. which were disseminated to exportera of theproducts concemed and organizations over in 60 developingcountries.Feedbackfrom users systematically invited and coniirmsthe usefulness thebriefs.Guidelines how of on to prepare anddisseminate marketbrief: were published to encourageor improve similar activities by organizatiats in developing countries. The productionof market briefs closely co-ordinated with a number of import promotion ofñces.

28. Some 300 company proñles were added theTRADERS to data base. Efforts are being made to seek extra-budgetary resources for the maintenance.updatingand developmentof that data base. lTC continued to supply trade promotion organizations in developing countries with information on new tradedocumentation becomingavailableand.in support of various research and dissemination activities. to enrichits informationfiles system throughtheaddition of some 3.600items.

29. Cooperationbetween UNCTAD and lTC in trade infonnationcontinued expandin to 1989. Close technical interplay hasbeenand continues to be developedbetween specific lTC and UNCTAD programmes such as between the lTC project on trade data analysis at enterpriselevel andthe UNGAD ASYCUDAAnnotated System of Customs Data programme. Recognizing the

-304

lTC7AGXXlIIl 19

Page5

wealth.specificityandimportancefor developingcountriesof informationcollectedandstored by both organizationsin their respectivedatabases.ITC andUNCTAD intend embark to on a joint programme for co-ordinateddissemination of this information.such as importera and exporters profiles. tariff and non-tariff measures and marketinformation. to specific target audiencesin govemment andbusiness sectors in developing countries.UNDP support for this effort beingsotightjointly by the two organizationswhichhave agreed intensitysuchjoint to endeavours.

30. The 1988edition of lTCs WorldDirectoryof TradePromotionOrganizationsandOther

ForeignTradeBodies.producedfrom computerizeddatabase. a was disseminated in March1989. coveredthe servicesprovidedby some 650organizationsworld-wide. A third updatingof its directoryof on-linedatabasesandtelexservicesfor tradepromotionactivities was undertaken.

The productionof a pilot version of a directory of specializedimporters associationswas initiated in late 1989.A revisededition of the brochure lTC activitiesandservicesin trade on information was issued.

c Market NewsService

31. The MarketNews ServiceMNS continued expandits product to andcountrycoverage

during 1989.With the additionof bulk-packedconcentratedfruit juices.theServicenowcovers five product groups. ln theproduct group freshfruits and vegetables.S4products are monitored in 12 Europeanimport markets as well as the North American markets; information this on product group transmitted to 75 developing countries.The Servicefor common spices covers theworld marketfor 13products;S2developingcountriesparticipatein thisService.TheService for cut flowers covers all majorimported varieties.includingorchids. theEuropeanandNorth on American markets.niirty-four exporting developingcountriesreceiveinformation on this product group. The Servicefor raw andsemi-tannedhides andskinscoveringthe world market providesinformation 54developing to countries.

32. MNS was evaluatedin 1988 and recommended that should was deepenits information by providing marketintelligence to exportingdeveloping countries the form of feasibility studies.analysesof marketdata, etc. ln 1989.MNS produced numberof position a papers concerningproductsof specific interest to developing countries.MNS in EuropeandNorth Americastartedthedistributionof monthlybulletin. a

33. Financing for the MNS programme received from UNDP and trust-fund donors. Extensionsof current projects are in the pipeline.llie International TropicalTimberOrganization HTC hasapproved MNSprojectfor tropical an timberandtimberproductsand two trust-fund donorshaveagreed financethis to Servicejointly throughITTO headquarters in Yokohama.This Service expected to start during the ñrst quaiter of 1990.A specialprojectfor theinclusionof theMiddle Eastern consumer marketshasbeen submitted UNDPfor consideration. to

34. The subscription system underwhich individual MNS end-users can obtain information against payment hasbeen furtherdevelopedand expectedthatby theendof 1991all receivers will bepayingsubscribers.

2.2 Product and market development

a Agro-basedproducts

35. To obtain completepictureof activities a in theagro-based sector. thisparagraphshould be readin conjunctionwith Section2.3. Export developmentof commodities.since most of the activitiescoveredin thatsection concern agriculturalcommodities.Co-operation activitiesin this

product sector mainly took the form of theprovisionof advice the adaptationof products on to

-305-

lICAGXX1]Il 19 Page6

market requirementsand supportto productiondevelopment.marketing ant marketresearch missions.study tours, in-servicetraining and seminarsworkshops on specifc products.often related the to researchwork andpublicationsof ITC.

36. Followingtherecommendations of evaluation,the activitiesof the interregionalproject an for floricultural productswill be concentrated on four countries Ecuador.Kenya.Malaysiaand - Thailand largelyin theform of theprovisionof technicaladviceandmarketitgactivities the - at enterpriselevel. Floricultural products are coveredby MNS. At regional ani nationallevels. support was given to exporters in Pakistan.Seychelles. Sri LankaandZimbabve.

37. The Market News Servicecontinued to cover a large number of fresh hortlcultural productssee para. 31. Paperscoveringproduction,post-harvesthandlingand:marketing aspects were prepared specificproductsof interest on to a numberof developingcourtries.for example on fresh beansand mangoes. At the regional and national levels. advisoryactivities were undertaken on post-harvesthandling. storage. quality control, grading. pachging. etc.. for a numberof countriesincludingCostaRica,Ghana.Honduras.Malawi, Sr-iLankaandZimbabwe.

38. Marketing researchand production developmentactivities processed fruit and on vegetables were undertakenfor several countries. e.g. Costa Rica, Cotedlvoire. Egypt. Guatemala.Indonesia.Turkey and Uruguay. ln CostaRica. assistanceha: coveredmarket diversifrcationfor freshstrawberriesand a study of the feasibilityof further pncessingthemfor export. Market developmentactivities for cardamomin Hondurasenablecthat country to strengthenits presenceon major import marketsand to ensure higher reventes through better post-harvesthandling,classiñcationandpackaging.ln Guatemala.additionalmarketprospects for frozen vegetables were highlighted through tailor-madeassistance at cimpany level. A systematicapproach the to export developmentof frozen vegetablesbrought n the attentionof producersand potentialinvestorsin Uruguaythe possibilitiesof new and :xpanded exponorientedinvestments.

39. Severalmarketdevelopmentmissions were carried out during the year.mer alia to Saudi Arabia and the United Arab Emirates for the export of fresh horticulturtl productsfrom Zimbabwe.

40. A major market surveyon marine products published.Entitled Sqrtd,Cuttleñshand was Octopus: Study A of theWorldMarketfor Ccplralopødr. covered eight majorvorld marketsand its findings were presented at the Squid 89 Lisbon conference on cephalopdsorganized by INFOFISHandAgro-EuropeLondon Ltd. Severaltrademagazineshave revi:wed lTCs work on this product group. The studyclearly indicatesgood prospects for the expmsion of experts front producingexporting countries.The enterprise-orientedproject Export developmentof shrimp from Central American countries covers such aspects as aquacultrre. post-harvest handling. processing,improved utilization of shrimp waste and export marketing. major A nationalproject was developedfor Mauritania.

41. Exportsof drled fruits and nuts are of major importance developingcountries. to many including many leastdeveloped.During the past 10 years. lTCs activitiesin tlis product sector have been at the national level. The need to strengthenthe support capazitythrough the implementationof major interregionalmarketdevelopmentproject strongiyfelt. On pilot a a basis. marketstudycover-ing major import marketandtrading a a centre was carried out during the year and technicalco-operationneedsanalysis a was undertakenin selected East African countries.

42. The project entitled Computerized trade intelligence on pepper and jepper products. implemented in closecollaborationwith the InternationalPepper Community.hasin its first

phasesubstantially strengthenedthe capacity of the Jakarta-basedIPC secretariatintrade

informationandintelligence.andfutureactivitieswill begearedto strengthenin; IPCs links wrth 306- -

ITCAGXXlIll 19

Page7

membercountries.Spicesandspiceproducts are coveredby MNS. At the national level. ITC implementedtechnicalco-operationprojectswith China.Honduras.IndiaandIndonesia.

b Manufactured products

43. ln the promotion of exports of manufactured products, emphasis placed greater on adapting existing products or developing new products to meet the specific demand characteristicsot target markets.While providingthis assistance. effort made develop every to a capacityin thedevelopingcountries to carryout thesetasks on their own. This be lengthy can a process when designcapacities need to be developedand linked with the marketing export management of enterprises. The ñrst lTC fashiondesignworkshop on silk garments. held in Chinain May 1989.resultedin requests for more of this type of assistance and over a longer period to achieve more lasting results.

44. Through an integratedmulti-year technical co-operation lTC programme. assisting selectedagriculturalmachinerymanufacturersin Argentina.ChinaandZimbabwe.Theassistance given has alreadyimproved the internationalcompetitivenessof some products.Training in

export marketingand theestablishmentof after-salesservicenetworksin selected target markets haveresultedin measurableincreasesin exports.

45. Participatingenterprisesin Argentinarecorded increaseot an some 20%in their exports in 1989 as a result of programme activities in new marketsin Central America. The Chinese participantsstaned sell small to tractorsto selected marketsin WesternEuropeandeonsolidated export salesin countries such as ThailandandPakistan. TheZimbabweanparticipantsimproved their export performanceby 40% on existingmarketsandbegan to sell for the ñrst time on a regular basis on a numberof new markets.

46. Thesepreliminary resultshave beenachievedwith the panicipatingenterprisessharing substantiallyin the cost of programme activities. ln 1989. [TC projectfundsof $300.000were matchedby the $200.000 spent by the enterprises on programme activities.i.e. 40% ot total expenditure.

47. ITC initiated export developmentassistance in non-conventional energy equipment to selectedenterprisesin Brazil and India. Advisory servicesin productandmarketdevelopment

were provided to participating companies.As resultof theprojects tradepromotion a efforts.a Brazilian company signifrcantly increased its portfolio for crystalllne silicon wafers.which reached around S3 million. lTC publishedin 1989volume of the market survey entitled Power-generaringand TransformingEquipmentfør Non-conventionalEnergy:An Overviewof MarketProspectsin SelectedAsianCountries.

48. A feasibility study was launched to provide basicinformation the on prospects for the developmentof a large-scalelIC project on healthtechnology.which wouldprovidetechnical supportto selected enterprisesin Asia andAfrica currentlymanufacturingexportingequipment and components for the disabled. at price. design andquality levels correspondingto current requirements.Field researchin selecteddevelopingcountriesin Asia andtheMiddle Eastwas completedin 1989.

49. A survey oncopper and copper products was completedin 1989. Themainobjectiveof this study. to be publishedin 1990. to assesscurrent trends in world production andinternational

trade and to identify copper products and marketswith the most promising for prospects developingcountries.The study concentrates on recent developments on world markets copper andparticularlythetradein copper semi-manufactured products.

50. Nationalandregionalactivitiesin textilesand garments concentrated salesmissions and on advisorymissionsdealingwith marketresearch.productadaptation.designandorganizingfor

export at enterpriselevel. Many projects. especiallythose on silk and cotton. are multi-year

307- -

lTCAGXX1lll 19 Page8

projectsfor the benefitof such countries China.Ethiopia.India.Thailand.the as Sudan andthe UnitedRepublicof Tanzania. lTC hasalsobeeninvolved in developingthe silk mark asa tool for market expansion.

51. A major study on woodenfurnitureandbasic work ona review of processedwoodproducts was completedin 1989.A numberof technicalassistance activities enterpriselevel at on fumiture, toys and builders woodwork were undertaken Asia in China. Malaysia. the Philippines.Sri Lanka. Thailand. Theselargelydealtwith product adaptationand export marketing management.

52. National projects in China. lndia. Morocco and Turkey had market development components covering leather and leather products. These were mostly enterprise-oriented activities. An Asian regional project alsocoveredleathermanufactures at enterpriseleveL lIC started implementing marketdevelopment a component of regionalAfrican leatherdevelopment a schemeon behalfof theUnited Nations Industrial Development OrganizationUNIDO.

53. Enterprise-oriented technical assistancein rubberandrubberproducts progressedfor the benefitof lndia andMalaysia.and a survey entitledRubberProducts: Studyof A SelectedMarkets was publishedin 1989.

S4. A majorstudy was startedin 1989 explore to the feasibilityof establishing commercially a Structuredand self-sustainingorganizationfocusing on increasing direct trade in artisanal products from smallandmedium-sizedproducera.Theorganizationwould also offer advisoryand assistance servicesin export development.

S5. ln many of the aboveprojects.joint venture opportunities were identiñed and will be pursued in 1990e.g. in silk products.agriculturalmachinery and fuminrre.

56. [TC hasstarted to developmedium- to long-termspecialized programmes for thepromotion of trade in emergingtechnologies and engineering products in such sectors as agriculture. environment.energy. healthandinformationcommunication.

of technical consultancyservices

c Export 57. [TC continued work closely to at theenterpriselevel with finns in developing countries that wished to enteror to increase their sharein the internationalmarketfor technicalconsultancy services. ln 1989. the Centre concentrated on the ñnancingproblemsinherent to the export development of such services.

58. The technical consultancy services currently dealt with by lTC are engineering. construction. operation and maintenance. computer software.training. trade information and turnlrey plants.

59. ln future years. ITC will focus on the identificationof areas in which government and other national or subregional support. including financial support. ia essential to companiesin developing countries wishlng to penetrate foreign markets. to establishtheir credlbility and to enter into partnership joint-venture or arrangements with similar companiesfrom developed or developing countries.

2.3 Export development of commodities

60. The content andorientation of llC's activities in commodities cover the following main product and marketdevelopment.national marketing and distribution systems. research areas: and development. market promotion. commodity trading. trade information systems. diversification and human development. ln co-operation with international resource organizations andinternational ccmmodity organizations.multi-year integrated programmets of

-308-

ITCAGOOClDl 19 Page9

technical co-operationcovering these areaswere developedfor cocoa. coffee. naturalrubber products. tea andtropicaltimber products.Similar programmeswere formulatedfor silk and silk products. and spices.

6l. The Centres commodity-specific work currently dealswith cocoa and cocoa products; coconut productsother thanoil: coffeeandcoffeeproducts; copper and copper products; cotton. cottonyam and grey cloth; hardñbres; jute andjute products; meat and meat products;natural rubber products;silk and silk products;spices; tea; tropical timber and timber products;and vegetable oil seeds.fats andoils;

62. A set of project proposals for technical co-operationactivities to meet the needs African of least developedtea-exporting countries was reviewed at a technical symposium 23 Specialists of from the tea trade and industry of severalmajor African tea exporting countries early 1989. This led to theestablishrnent of priorities for lTCs future work in teaas follows: human resource development,generic promotion. processing.marketing and distribution. and studiesand e research.

63. ITC continued its project activities on coffee. will further develop its programme of sectoral surveys and plans are under way to carry out sectoral surveys in 1990 in four least developedcountries.i.e. Benin.the CentralAfrican Republic.Haiti andSierraLeone.

64. Personnelfrom the coffeetradeandindusuyin Angola.Bolivia, Burundi.Ethiopia.Haiti. Liberia. Malawi. Papua New Guinea, Uganda.the United Republicof Tanzaniaand Zambia participatedin in-servicetrainingactivities.In addition. OctoberNovember in 1989.ninepersons from the coffee trade and industry in selectedsmall coffee-exponingcountriesin Africa including leastdevelopedcountries underwentin-servicetraining in cup tasting.gradingand trading with exporters in Kenya. Further in-service training planned in Kenya and. in co-operationwith .thelnter-African CoffeeOrganizationIACO. in Abidjan. Catedlvoire in early 1990.

65. Further roundsof disseminationseminarsand activities following up the publicationof lTCs commodityhandbook on cocoa were carried out in Africa. Asia.theCaribbean and Central America.ln-servicetrainingfor participantsfrom Africa. Asia. the Caribbean. Latin Americaand the SouthPacific continuedand nationalproject a to improvethe quality of cocoawas under implementationin Indonesia.Other types of technicalassistance on cocoawere includedin a country programme in Ghana and were proposed for Nigeria.ln addition. asa resultof the above disseminationseminars.work started on a cocoa shippersmanual asan extensionof thetraders guide.and there are plans for a studyof theworldtradein ñneandflavour cocoa. Workcontinues on a project to assess the needsand potentialfor the genericpromotionof cocoa in two low importing countriesand two producingcountries.For training purposes.case studies on cocoa trading were prepared.A project proposal for theorganizationof commodity a marketin Bahia. Brazil was alsoprepared.

66. lite ñrst volumeof lTCs traders guide on vegetableoils and oil seeds was completedand will be publishedin early 1990.This volume covers trading systems andtechniques.Thesecond volume should be completedlater in the year. The project. which designed as a three-year activity. includes follow-up in the form of disseminationworkshops;these are foreseen to commence soon afterpublicationof theguide.Thefirst roundof disseminationseminars will take place in Asia andthePacific.

67. lTC continued to collaboratewith APCCmembercountriesandthe APCC secretariatin Jakarta in strengthening the computerized information system linking them as well as communicationsby electronicbulletin boardandelectronicmail. In order enableAPCC take to to over the operationof the trade infonnation system. in-servicetraining at ITC headquaners in trade information andprocessingof statistical data was provided APCCstaff. to

lTCAGOCXIIDl 19 Page10

68. ITCs technicalco-operationactivitie in copper. cotton. naturalrubberandtropicaltimber are describedin subsection above. b A proposalfor a workshop on naturalnibberhasalsobeen prepatedfor submission to a donor country for financing.

69. lTC co-operating closely with the African Oil Palm Development Association AFOPDA in thedevelopmentof regionaltradein oil palm products WestAfrica. in

70. In addition. a proposal covering rural commodities was developed to assist commodity-exportingcountriesin building up effective trade information systems on these products.

71. lTC participated in meetingsof the relevant specialized councils of GATl and in intergovemmental groups of FAOandUNCTAD on selectedcommodities. Consultations at senior andworkinglevelswith GATT andUNCTADofficials enhancedtheusefulnessof lTC activities. inter alia. on commoditiesandled to betterco-ordinationof activities.

Subprogramme 3: Specialized national trade promotion services

72. The main objectiveof this suhprogmmme to help developingcountries to build up technically sound and efficiently managedtrade-relatedinfrastructuresand facilities that will support businesscommunitiesin their effons to produce intemationally competitiveexportable products.Of late. the suhprogrammehas been giving increasingemphasis the enterprise to approach.

3.1 Export packaging

73. Export packagingcontinues be subjectof vital to a concern in developingcountries as demonstratedby the steadily increasingnumber of requests for information and technical assistance.

74. Some 13 packagingprojects were operational in 1989. Theseincluded major project a establishing developmentand training a centre for packageprinting in a South-East Asian country. and a programme of direct assistance to enterprises making and using packagesin countriescoveredby the SouthernAfrican DevelopmentCo-ordinationConferenceSADCC. ln addition. severalnationalprojectshelpedwith the establishmentand operation of paekaging centres throughtraining andconsultancyinputs and through the provision of information and testing equipment.Theseprojectshelpedproduceraand users of export packagingwith their technical and commercialproblemsandled to the creationof packaging associations and the stagingof packagingconferencesandexhibitionsin a number of countries. . 75. The export packaging programme element was evaluatedin 1989together with the export quality control element.The report and recommendationsof the evaluation are presented separately.

76. Fact-finding.programmingandadvisorymissions 27 countries to were carried out during 1989.lTC alsoparticipatedin numberof conferencesandsimilar a events. includingthe World PackagingCongressin Singapore.the AsianPackagingFederationCongress in Seoul.two FAO conferencesin Moroccoand national and regional events in Algeria. Iraq. Tunisia.the United Republicof Tanzania and Zimbabwe.

77. Based on ITCs experiencein packaginginformationservices. consolidatedstrategy a for effective andpragmaticoperations. closelyadapted to the speciñc needs developing of country exporters. hasbeen developed. A similar strategy for human resource development now being established. A largecollection of training materialsand educational programmes from all parts of the world hasbeenassembled from which a set of audio-visualaids expected be to developed

QIO

ITCJAGOOCIIDl19 Pagell

in collaborationwith theIndianInstitute of Packaging.The PackagingAssociation of Canadahas donated documentationandtraining materialsfrom its national training course for adaptationby ITC to the trainingneedsof developingcountries.

78. hventy developingcountries arenow coveredby the PACKDATA computerized packaging information network.Softwarefor the databases was substantially revised during the year and made more user-friendly. ITC s packaging documentation now consists about of 1.400volumes of documents andapproximately160titles of periodicals. Smallcollections packaging of textbooks and subscriptions packagingperiodicals to were supplied to tradepromotion organizationsin Bangladesh. Ethiopia. Ghana.Nepal and Thailand. The system for disseminatingpackaging information. particularly enterpriselevels. being at improved.Work onan expanded mailinglist for this purpose startedin 1989.

79. With the assistanceof the Programme for Development Co-operationPRODEC of the -Helsinki School of Economics. a manual on procurement of packagingmaterials was published which emphasizeslocal supply possibilities andthe use of indigenous packagingmaterials.This manual was prepared for packaging users in the SADCCsubregionbut will alsobe useful to other developingcountries.

80. Other publicationsinclude a set of lTCs Export PackagingNotes. new export packaging noteson packagingmachineryspeciñcationsandmodifiedaunosphere packaging.togetherwith the ñrst issue of PACKDATA-Nøws.

81. ITC participated theASIAPACK exhibitionin Singapore.TheFrench at PackagingInstitute provided space for ITC on its standat the EUROPACKexhibitionin Lyons.

82. The programme elementwill continue to support regional networksin Africa andAsia for the transferof packaginginformationandexperience.Such a scheme now proposed for Central America. lTCs PACKDATA computerizeddataserviceswill be introducedinto at leastfive more developing countriesduring 1990.

3.2 Export financing

83. lnadequate export finance at the heart of the problems faced by many developing countries in theexpansionof their exports. Activities under this programme element are intended to assist developing countriesin introducing ñnancial schemes and services to alleviate this problem. Theprimary objective to establish strengthenappropriate or infrastnrctural facilities dealing with export finance, export credit guarantee andinsurance andrelated support services. This involves the mobilizationof nationalbanking systems underthe leadershipof the central banksto play an active role in national export developmentandthe upgradingof theknowledge and skills of officials of the institutionsconcemed. ITC collaborates closelywith theWorld Bank andthe regionaldevelopmentbanks on this matter.

84. During the year under review ITC assisted the PTA Tradeand Development Bankthrough research and advisory missions in the ñnalization of proposals for the introduction of trade ftnancing schemes in member countries of the PreferentialTradeArea for EasternandSouthern African StatesFPA. These were designed to facilitate the expansion of lotta-regional trade. lIC also co-operatedwith Mauritius. the United Republic of Tanzania. Zambia and the Central American Bank for EconomicIntegration CABEl to improveintroduce financial services for the benefitof the exportsector. ln each case. specificproposals were made and.in several cases. these havebeen incorporatedin projects of co-operation to provide longer-term suppon to the ñnancing institutions.

lTCAGOCXIID l 19 Page12

85. A regional workshop on the rehabilitation finance management of export-oriented enterprisestook place in Guatemalain collaborationwith the Associationof Latin American DevelopmentFinanceInstitutionsALIDE and two seminars were conductedin Jordanandthe UnitedArabEmirates on export ñnanceservices.

86. Fact-Ending missions on export credit insuranceand guaranteewere organized in Kenya. Lesotho. Qatar with a one-weekseminar on credit insurance. Swaziland.htrkey with a one-week seminar on commercialrisk cover. the United Republicof Tanzaniaand Zambia. Lesothoand Zambia haveprojectsof technicalco-operationin export financingwith lTC.

87. ln recent years. lTC hasendeavoured provideassistance to to selectedAsiancountriesin upgrading export finance mechanisms.Theexperiencegainedfrom theseprojectsandtheneedto broaden the range of training facilities beyond that feasible in national projects led to the preparationof large-scaleprojectentitledExport FinanceandSupportServicesin Asiaandthe a Paciñc. Die project will assistparticipatingcountriesin improvingfinancialservices their to exponers for term-lending. pre- and post-shipmentfinance. export credit guarantee and insurance.andthe related support services. In 1989 severalneeds analyses and missions were undenaken in preparation for around45 workshopswhich will be conductedunder this project over a three-year period. in collaboration with the Association of Development Financing lnstitutionsin Asia andthePacificADFIAP.

88. Mtb the assistanceof lTC. an export ñnanceschemebecame operational Lesotho. in to provide comprehensive support in this sectorto theexpanding export community.

89. A monograph on export documentationdealingspeciticallywith export financial services was finalized.

3.3 Costing and pricing for export

90. Activities under this programme element seek mainly to help alleviate the lack of knowledge and expertise and the insufficient use of cost accountingin ascertainingand controlling the cost of exportahleproducts.ln addressing thesedeñciencies.lTC increasedthe exportersknowledgeand skills in identifying. collecting. classifying. analysingand interpreting cost elements with a view to helping them to reduce costs and eliminate unproñtable export operations. lTC alsoprovidedassistance privateinvestors to and export development institutions in export-orientedproject identification.foimulation and appraisal the scarcity as of identified investment projects and the weaknessof the studiespreparedin that regard constituted a stumblingblock for the developmentof exportsor resultedin high a rate of failure.

91. lTC concentrated training activitiescoupledwith direct advice selectedenterprises. on to Following evaluationof the programme element 1989see in para. 195. was recommended that more attention should be given to tiain-the-trainers programme: in view of the large numberof enterprises that couldbenefitfrom suchuainlng.

92. Several regional organizations requestedlIC assistance in export project identification. formulationand appraisal in this area. ln response to those requests. regionaltraining events took placein co-operationwith the Permanent Secretarlat of the General Treatyon Central American Economic integrationSlECA andALlDE to which severalparticipants from Central American countries andthe Caribbean were invited. Other training events were alsoheld in co-operation with UNlDO and the Arab industrial DevelopmentOrganization AIDO in Iraq. Kuwait. Mauritius and SaudiArabia.

93. Following requests from ADFIAP andCABEI. several projects are under preparation. They will cover the developmentof case studiespertinent to the regionsin questionto be used in training events on a regionallevel. incorporating variousdisciplinessuch as costing and pricing,

-312-

lTCAGOOGID 19 1 Page13

export-orientedproject identification. formulation, appraisaland frnancing.Furthermore.a mission was undertaken Malta to to assistthat country in identifying its needsin priority expon areas. Severalothermissions are programmedfor 1990.

94. Underthis programme element training pack see 146 publishedfor in a para. was use training events. Furthermore. a project proñle document was developed basic to serveas a informationfile for thepromotionof an export-orientedproject interestpotentialinvestors. to An important pan of a new publication on export project appraisalhas been prepared and the publication expected beissuedin 1990. to

3.4 Trade promotion communications

95. JAG at its twenty-secondsessionendorsedtherecommendations of the teclmicalmeeting that examinedthe report on the evaluationof this programme element. lTC hasundenakenthe actionsdescribedbelow to the extent permitted by resources.

96. The name of this programme element hasbeenchangedfrom trade fairs andcommercial publicity to trade promotion communications reflectbetterthe to of activitiescarried range out underthe element. Trust funds were obtained to replenishthe training kits exhibitionstand on design. A projectdocumentseekingto carry out some recommendations has been preparedfor submission donors.Moreover. to lTC continued to explore ñnancing possibilities to enable to carry out other recommendations. . 97. During the year underreview.severaltradefair activities carried were out in Africa. An lTC consultant commencedthe first of several missions to Gabon and Zaire to assist in preparationsfor the exhibition being organizedby the Communautééconomiquedes Etats dAfrique centrale-CEEAC. which will beheld in KinshasaduringJuly 1990. lTC assistedin preparationsfor specializedleatherfair organized a byPTAin EthiopiaAddis Ababa January 1990.This leatherfair. the ñrst specializedfair organizedby FPA. providedmembercountries with the opportunity to display wide a of leatherproducts. An lTC advisercarried range out a one-monthmission to Ouagadougou to evaluatethe resultsof the 1988Saloninternationalde Partisanat Ouagadougou de SlA0 and to advise how improve thebiennial on to event Another consultantadvisedthe Governmentof Rwanda on the organizationof. and prooeduresfor, participationin internationalfairs. An ITC adviservisitedZambia to programme and start work on promotionalbrochuresfor selectedenterpriseswith high export potential.

98. In support of regional a enterprise-oriented projectin Asia.missions thePhilippines,Sri to Lanka andThailand were carried out to provide in-plant and marketingassistance printers to interestedin ñnding export work. and market promotionactivitiescommencedin the United Kingdom and the United States.Several contracts havealready resultedfrom this assistance. which began 1988. in

99. An lTC consultant tradefairs on advised the Government of Uruguay how strengthen on to its institutionalinfrastructure enable to to participate more extensivelyin tradefairs.

100. lTC providedlecturersfor a regional seminar on tradefair participation. organizedin Nairobi by PRODEC-IMPORT.in Asia, an lTC team lectured at a similar seminar organized in Colomboby PRODEC-IMPORTfor participantsfrom AsiaandLatin America. Like theseminar in Nairobi. this was part of preparationsfor the export exhibitionthatPRODEC-IMPORT will hold in Helsinkiin November1990for 22 African. AsianandLatin Americanparticipants.

ITCAGXXIII1 19 Page14

3.5 Quality control for export

101. Under this programme element. lTC provides technical suppon to enterprises and institutionsin developingcountries currentlymanaging or willing to launchquality improvement andcontrol programmes for export products.

102. Projects on export quality improvement and control are beingimplementedby llC in Chile. Indonesia.Madagascar. the SADCCregion and.in general. for leastdeveloped countriesLDCs. Theprojects provideconsultants.testing equipment. infonnationdocumentationand training.

103. An interregional seminar on the role of standardizationand quality control in the international tradeof LDCs took placein Genevawith participants from 18 French-speaking LDCs. following a similar seminarfor English-speaking LDCs implementedin 1988.

104. All developingcountries receive informationandpublicationsfront lTC on export quality improvement andcontrol. ThelTC Export QualityControlNote produced quarterlyin English. FrenchandSpanish. The Manual on Total Quality Control at the Enterprise Level alsobeing widely distributed and utilized; Arabic. English and Spanish versions are available and a Hungarian versionhas been producedby the HungarianStandardsBureau.The Manual on Food Quality Control for SmallandMedium-Sized Enterpriseswill hedistributedin early 1990.

105. Regular contacts with leading international.regionalandnational organizations concemed with standardization and quality control are maintained. These organizations include the following: Association françaisedenormalisationAFNOR. African Regional Organization for StandardizationARSO. the Arab Standards and Metrology OrganizationASMO. British StandardsInstituteBSI. CanadianStandardsCouncil CSC. Deutsches institut fur Normung e-V DIN. EconomicCommissionfor EuropeECE. EuropeanCommunity EC. FAOWHO CodexAlimentariusCommission.GATI. InternationalOrganizationfor StandardizationISO. andUNIDO. ITC participatedin the SixthGeneralAssemblyof ARSO. heldin Nairobi.andin the internationalConference Quality Control. on organizedby the Latin American Organization for Quality. whichtool: place in BuenosAires andRio de Janeiro.

3.6 National commercial representation abroad

106. This programme element was evaluatedin 1988and the evaluation report was considered by a technical meeting in January 1989. JAG in its twenty-secondsession endorsedthe recommendations of thetechnical meeting;follow-up action was taken on these recommendations in 1989.A surveywas undertakenof thecommercialrepresentation roleof the diplomaticservices of developing countrieswith view a to enhancinglTC assistance. particularlyin training.in this area.

107. Advisory andfact-findingmissions Colombia.GuatemalaandIndia to were undertaken.ln the case of Colombia and India. surveys were made of the operations of commercial representationofñces in Europe. Following a survey of the national trade promotion systems in the five membercountriesof the CentralAmericanCommonMarket CACM, a programme of activities was developedfor the regionalproject for strengthening commercialrepresentation servicesin Central America.Theñrst two activities. regionalmeetingof senior a officials and an information workshop on trade promotion for headquaners officials. were implemented in November andDecember.respectively.With regard to India. preliminary a project concept has been presented the to Governmentfor consideration.Assistance was provided the to Government of Uruguay in the preparation of a manual of instructions for the national commercial representationservice.

108. Workshopsfor commercial representativesof developing countries stationed in Europe

were organizedjointly with PRODEC and the Swedish Import Promotion Office for Products

from Developing CountriesIMPOD in Helsinki and Stockholm.with the United Kingdom s

-314-

ITCAGOOCIID 19 l Page15

DevelopingCountriesTradeAgencyDeCTA in London.andwith the Czechoslovak Chamberof Commercein Prague. A commercialrepresentationworkshop was held in Ethiopia. ITC also took part in a workshopfor Indiancommercial representatives. organizedin New Delhi by the ForeignServiceTraining Institute.andin a workshopfor Asian countries on the promotionof .. trade with the socialistcountriesof EasternEurope.organizedby UNCTADUNDPESCAPin Moscow. Participantsin theseworkshopsincludeddiplomatswith tradepromotionfunctions.

109. ITC hasrevisedandextendedthe scope of its trainingpackfor commercialrepresentatives to ensure that fully meets current andanticipatedtrade promotion requirementsof developing countries. The pack.which designed providedevelopingcountrieswith to indigenoustraining capacity,shouldbe ready for publicationin 1990.

110. Translationinto Frenchof theHandbookfor Qâicial TradeRepresenrarives hasstanedand theSpanisheditionof thehandbook now availablefor distribution.

3.7 Legal aspects of foreign trade

111. Exportersandimportershave complywith intricateanddiverse to regulationsin orderto carry out their foreigntrade operations.To national lawsandregulations.andadministrativeniles of exportingimportingcountries. networkof intemationallyagreedrulesfor trade a relationshas beenaddedin recent decades. increasinglydifficult for tradersin developingcountriesto keepabreastof the variousrulesandregulationsin foreigntrade. Thenationaltradepromotion bodies. as well as businessorganizationsresponsiblefor advisingtraders commerciallegal on matters. facesimilar problems.Theobjective of ITC assistance to alleviatetheseproblems.

112. Early in 1989. developing countries were informed of the possibilities of obtaining additionalassistancefromITC iii this area andseveral requests for suchassistance were received. Assistance was provided on such matters as updating commercialinformation. trainingof staff and the establishmentof appropriatemechanismsfor advising traders. Moreover. direct assistanceandlegal advice were given enterprisesin AsiaandCentral to America. Thesettingup of legal informationcells was suggested asa means of answering urgent queriesfrom exporters and importerswho are not familiar with international contracting. operational modalitiesfor setting up suchcells are understudyin some countries. In addition. informationand numerous training events workshops. seminars. Conferences, roundtables responding specificneeds to took place at all levels.

113. Research on modern contracts hasbeeninitiated to meet the largedemandof developing countries.Subject theavailabilityof to resources. a computerizedlegaldatabase planned to be set up; thedatabasewill be the at disposalof foreign trade operators in developingcountrieswho need know lawsandregulationsin their to target markets.

114. Closelinks were establishedwith the following organizations, others:EC. GATT. among InternationalChamberof CommerceICC. InternationalDevelopmentLaw Institute IDLI. United Nations Commission InternationalTradeLawsUNCITRAL. on and UNIDO. These links allowed ITC to benefitfrom theseorganizations human resources andavoidduplicationof work and led to active co-operation.ln addition. discussions held with the Commonwealth were Secretariat theholdingof joint symposium legal on a on aspects of foreign tradefor thebenefitof African developingcountries.

3.8 Export co-operation schemesfor small and medium-sized enterprises SMEs and export-oriented joint ventures EOJVs

a Small and medium-sind enterprisesSMEs

115. ITC continued provideassistance smallandmedium-sized to to enterprises in an attemptto widenthe participationof theseenterprisesin the export tradeof their countries.

-315-

TTCAGOCXIID l 19 Page 16

116. A three-year regional project in Asia was completed.A significant feature was the development of methodology for identifying SMI-is with export potential and deslgnlng a assistance programmes to meet their specific needs.A training manual for SME promotion agencies was published; a guidebook for SME exportera being completed. An independent evaluation of the project concludedthat was well conceived.timely and met a vital need. Furthermore. consideredthat the development objectives were being achieved andthatthe was methodology usedin the projectcouldbe adaptedfor use in other regions.

ll7. ln recognition of the important socio-economicrole played by cottage and handicraft sectors in most developing countries as well as of their contribution to the export trade. two regional seminars on this theme were held during the year. The seminars highlighted the vast untapped export potential of these sectors and outlined a framework for an integrated programme covering marketing. marketdevelopment,human resource development and institutionalissues.

118. Two regional seminars the SMEs export informationneeds were conducted duringthe on focusing the collection. storage and disserninationof information to SMEs.A training year. on manual on dissemination trade of information SMEs to nearing completion.

119. Advisory assistanceandresearch activities continuedin 1989and will expand in 1990. A monograph entitled Eøqzorrs from SMEsin Developing Countries Issues avd Perspectives ready for publication. ITC participatedin a number of seminarsand symposia held by various international agencies duringthe year.

b Export-oriented joint ventures EOJVs

120. ITC s three-year projectin this area continues help to enterprises in five Asian countries to identify joint venture partners. By September 1989. 104 enterpriseshad been selectedand possible joint venture partners had been identified for 68 of them. similar activities will be undertaken in the AfricanLatin AmericanMediterranean regionsin 1990subject to availability of funds.

121. lwo regionaland one national disseminationseminars on techniques for promoting EOJ Vs conducted for participants from l7 countries. including five LDC: and four island were developing countries. ITC participatedin a number of seminars and workshtps on the subject. including a working sessionorganizedby the lnter-American Developmert Bank IDB for promoting EOJVs in Latin American countries. ITC also conducted two regional workshops on this subject. A monograph issues on relating to the promotion EOJVs of will be publishedin 1990.

122. The ITC regional project evaluatedby UNDP in 1990. The evaluation found that the was project had addressed a real need of enterprises in developingcountriesand lnd found a way to meet that need.

123. The ITC Export Management Advisory Unit based in Zurich eoncentrated its assistance ñve Asian countriesIndia. Malaysia.the Philippines. Sn Lanka and Thailand and one on Cote dlvoire. Assistance to Cdtedlvoire was considered t pilot exercise for African country of expandinglTC activities in this ñeld in the African region. The Unit provides the purpose private enterprises such marketing. management ani capital.Since its assistance to on aspectsas inception. 24 agreements between sponsors in developing countries and European some collaborators have been signed.

the subject of special informal discussion session at the 124. iTCs activities in this area were a

twenty-second session.There general agreement that lTC kad introducedan

JAGs was and had adopted thoughtful and systematic approach promoting to innovative programme a also suggested that the programmes geographical coverage should be EOJVs. The meeting broadened gradually. without compromisingits qualitative aspects.

lTCAG XXlID 1 19 Page17

3.9 International physical distribution IPD for exports and imports

125. lTC beganactivitiesin this area in thelate 1980s.The strategy pursuedin 1989consistedof the elaborationof methodologyfor IPD studies a on thebasisof which case studies were carried out on selectedproductsfrom certaincountries. Workshops for exporten andimporters were held in GuatemalaandHonduras.

126. Disseminationworkshopsand seminars were carried out in Colombia for the benefit of exponers at theenterpriselevel in 1989following distributionof volume of I theManual on the PhysicalDistribution of Export Goods.The Frenchversionof volume was publishedin 1989 andthe English and Spanish versionswill beissuedin 1990.Theabove-mentioned methodology was revisedandusedfor studyof thephysicaldistributionot fresh a mangoes in the case of ñve Latin American countries. the findings of which will be discussedin early 1990. This methodologywill also be used for studies on different productsfrom tive AndeanGroup countries.

127. A four-year n regionalprojectfor 19Latin Americancountriesbecameoperationalin Bogota in April 1989.

128. ITCs approach IPD to management at enterpriselevel. developedwithin the context of internationaltradelogistics. covers theanalysisof theservices responsible the for components of the IPD chain. ln this regardclose co-ordination being sought on a permanent basiswith different specialized organizations of the United Nations system and with relevant non-govemmentalorganizations e.g. Federation intemationale des agents transitaires et assimilésFIATA. internationalAir TransportAssociationIATA. InternationalCivil Aviation OrganizationICAO. Organisationintergouvemamentale pour les transpons intemationaux ferroviairesOTIF. the UNCTAD ShippingDivision andthe UNCTAD SpecialProgrammeon Trade Facilitation.

129. The knowledgeandexperienceacquiredin Latin Americawill be usedfor thebenefitof other developing countries.initially in Africa. Programmingmissionsandseminar:havebeen planned and will be followed up by case studies on selected exportimport products. Co-ordination theregionallevel at anticipated.

Subprogramme 4: Commodity promotion

130. lTC continuedits marketpromotionactivitiesfor jute productsin Japan.theUnitedStates andWesternEurope.An lTC studycarried out earlierrevealedthatthere wasa potentially large market for jute geotextilesin North America. A brochure.which will be distributed to the administrationsof a large numberof UnitedStatescities, will list the applications andtypical speciñcationsofjute geotextiles.

131. Under the jute market developmentproject in selectedWesternEuropeancountries, activities in 1989continued to concentrate on carpet backing and geotextiles. Promotional material was distributed the to carpet industryand tradein selectedWesternEuropean countries. and ITC participatedwith jute informationstandin the internationalCarpetFair in liarrogate a United Kingdom. Media advertisingfor jute carpet backing under preparation. A brochure outlining the technicalandnaturaladvantagesof jute as geotextilein variouscivil engineering applications alsobeingprepared.

132. The marketpromotion campaign for a new 30 kg jute rice bagin Japancontinuedin the form of advertisingandthedistributionof documentation thetrade.TheJapanese to FoodAgency has approvedthe bag for use by the agricultural sector and hopedthat this will lead to increaseddemandfor this product.

ITGAGOCXIID l 19 Page18

133. Close co-operation continued with the InternationalJute Organization IJO. A project proposalfor thepromotion of jute secondary carpet baclting in theUnited States was approvedby the U0 Committee Projects and will be submitted to UNDPfor consideration for ñnancing. on One buyer-seliermeetwas organized Western in Europe in May 1989 and mother one planned for 1990in theUnitedStates.

134. ln consultation with FAO. the London Sisal Association.andbusiness representatives in Brazil and the United Republic of Tanzania. ITC prepared a proposal for a promotional to increase consumption of sisal agricultural twinein selected European markets. programme

135. Following completion of pilot market a study on rubberizedcoir. llC prepared proposal a for the promotionof consumption of this product in the Federal Republic of Germany. the United Kingdom and Sweden.A proposal on natural ñbre-based geotextiles including coir hasalso beenprepared.National projects providing for product andmarket development activities are beingimplemented India and in Sri Lanka.

Subprogramme 5: Human development HRD for trade promotion resource 136. in recognition of the importance given by developingcountries to HRD activities. ITC continued to ernphasizedirect training in specialized areas to meet short-term needs. These training activities complementedby a comprehensive approach to the strengtheningof were traininginstitutions.

5.1 Direct training activities

considerable proportion of ITCs overall l-[RD activities. 137. Direct training made up a National. aubregional and regional training programmes have made greateruse of national expertisein all their phases. from planning to execution. Training programmes a of general nature are beingphased out in favour of more specialized or technicaily oriented programmes. The of training events implemented during the year reflect the increasing complexity of range international trade and the needfor export executives andtrade promotion ofñcials to acquire up-to-date techniques.At the inter-regional level. workshop on evaluation techniques for trade a in Geneva for senior officials of trade promotion organizations promotionprogrammeswas held in developingcountries. Duringthe workshop. the participants developed evaluation systems for selectedactivitiese.g. trade fairs. trade missions undertakenby their respective organizations which ITC will continueto support through nationalprojects andother means.

138. In implementing direct training programmes. special care has been taken to co-ordinate ITCs activities with those of other international organizationsin order to optimizethe use of training As result. ITCs participation in training activities organizedby other resources. a institutions has increased signiñcantly. Similarly. other organizations. notably UNCPAD and GATT. played active role in ITCs training programmes. ITCs co-opention with United an Nations organizations.the World Bank. International Association of State Trading Organizations of Developing Countries ASTRO. regional economic commissions. national institutea of packagingandstandards. international commodity organizationsand regionaltinance institutions. hasbeen further strengthened.ITCs training programmes have benefited from the expertiseand assistanceof import facilitation offrces. export promotion organizations. trade associationsand other regional institutions. A matrix giving information on participantsby gender. geographical region of training given in the statistical appendix. as recommended by andtype programme JAG.

of local expertise and experience being madein direct training events. 139. Extensiveuse againin accordance with JAG recommendation. Proposalshave been made to severaldonors for a

-318-

ITCAGXXII1 l 19 Page19

financing foundation a course in tradepromotionof severalmonthsdurationfor LDCs andsmall developingcountries.Subject to availability of funds. preparationscould begin in 1990and programme implementationin 1991.

5.2 Strengthening of training institutions

140. This activity continued receivemuchattention to in view of its contribution remedying to shortagesof qualiñed manpower in tradepromotionand export marketing. At the interregional level. advisoryandoonsultancymissions were made to a numberof institutions.In several cases. project proposals were preparedand submittedfor ftnancing. An interregional workshopon specialissuesin HRDfor foreigntrade was held in Manila for seniorrepresentatives of selected training institutionsfromall developingregions.The purpose of theworkshop was to present the outputs of ITCs recent research and development R D activities including training materials and obtainfeedbackregarding to theorientationof futureR D activitiesfor HRD. ln addition.training methodologies andmaterials were developedfor the training of trainers.with emphasis computer-designed on visual aidsanddesktop publishingapplications. At the regional level. ITC co-operatingwith nine Asian training institutions developandimplementshort. to practical training programmes aimed at export executives and trade promotion officials. Following severalworkshopsfor trainer-s on training methods. case writing and curriculum development on specificsubject areas. most panicipating institutions offer now programmes to thebusinesscommunitywith little, any. internationalassistance.

141. Anotherregionalprojectin southemAfrica. aimed strengtheningtraininginstitutions. at now in full operationwith theassistance of PRODEC.Trainersfronttheuniversitiesof Lesotho. the United Republicof Tanzaniaand Zimbabweparticipatedin seriesof workshops the a on techniques carrying of out export market research. At thenationallevel. evening a new two-year programme in internationalmarketing was launchedby the Institut supérieurde Commerce et dadministrationdesentreprisesISCAE in Morocco. ITC providedassistance ISCAEin the to form of training consultancies.training of trainers.trainingmaterials, programme development and study visits to selecteduniversities andinstitutionsabroad.

142. The objective of such programmes to help training institutions in the planningand implementationof comprehensive. long-termtraining programmes in foreigntradeas opposed to the shorter.extension-type courses that used be givenpriority. Several to traininginstitutionsin other developingcountriesalsorequestedITC support for similar ventures. andITC developed model programmes for adaptationandimplementation by theseinstitutions.undertheumbrellaof the Export Executives DevelopmentProgramme. l-inartcingfor special version of this a programme for LDCs hasbeensecuredandthe project will be implemented on a pilot basisin LesothoandtheUnitedRepublicof Tanzania.

143. ln Mozambique ITC eontinued to provide technicalassistance the schoolfor foreign to tradecadres Escola deQuadros para ComercioExterior through export trainingprojectand an a project on import training supportedwith consuitancies. The projects main activities the are enhancementof the training capacity of the centre. training of trainers. development and adaptationof training materials.and direct training. ln China, nationalproject airned a at upgradingthetrainingcapacityof the staff of selecteduniversitiesandinstitutesfor foreigntrade hasled to the establishment institutionallinks between of Chinese and foreign businessschools.

144. During 1989, co-operation a programme suppon in of theGhanaExportSchoolstartedwith fmancing from a national project. A programmingmission was undertaken Brazil to to plan a range ot HRD activitieswith emphasis strengtheningselectedtraininginstitutions. on hoped thattheseactivities will be implemented under major a national project.

lTCAGOLXIID 1 19 Page20

145. ITC co-operates closelywith theLatin AmericanAssociationfor training in Foreign Trade ALACCI. which was established asa co-operationmechanismbetweenLatin Americantraining institutionsfollowing the terminationof a regionallTC projectfor the strengtheningof training institutionsin thatregion.

5.3 Training materials programme

146. The developmentandproductionof trainingmaterialsin 1989contributedsubstantiallyto all l-IRD activities. New materials were developed.existing handbooltstranslatedinto other languagesandothermaterials were updated.Thetrainingpack on export costingandpricing was reproduced in a bookformatand collectionof readings a on export costingandpricing was made available to accompany the pack. An updatedandexpandedversionof training a pack on trade fairs and exhibitions. Originally published in English. was translatedinto French. A new handbook on trainingneedsanalysisfor export-Oriented enterprises was publishedin Spanish. A handbook on export marketing managementwas published in French and Spanishand the handbook on managing export training was translatedinto Spanish. collectionof selected A Asian case studiesin export marketingof smallandmedium-sized enterprises was published. Bach case accompaniedby teaching notes. A manual on guidelines for writing business cases in developingcountries was published to encourage trainers developtheir to owncase materials.

147. The following publications were developed for training institutions interested in introducing micro-computer applicationsin their educational programmes:a Manual on selecting theMostApprøprlateHardwareandSoftwareand Monograph ComputerApplicationsin the a an Field of Training.

148. A data baseof existing training materials.giving detailedinformation on content. principal target audienceand languageof publication under preparation. A catalogueof training materialsin all threelanguageswill bepublishedin early 1990andupdatedregularly.

Subprogramme 6: Import operations andtechniques

149. Under the subprogramme. lTC provides assistance developingcountriesin import to procurement. materials management. import information and training. import regulationsand procedurer: and related areas. ln 1989national import projects were operationalin Algeria. Angola. Burundi. Djibouti. Egypt. Ethiopia. Ghana.Haiti. Malawi. Mozambique.Rwanda. Senegal.the Sudan.Tunisia andDemocraticYemen;regionalprojects were underimplementation for Africa andthe South Paciñc. OtherlTC nationalprojectsthat includedimport components were operational theGambia.Mongolia.andtheNiger. Preliminaryassistanceexpected lead in to to import projects was provided to Viet Nam.Six interregionalprojectsalsoformed part of the import programme; of these.tive involved headquarters-based activities and another yearly a training programme based in Canada.

150. ITC co-operation with developing countries in import management has resulted in signiñcant foreignexchange savingsin numberof a casesover thelast 10 years. Recentexamples includethe reductionby about20% in thepurchasepricesof leadimportedintoMauritaniaby one manufacturer. a result of bettersupplyinformation. and reduction.alsoby a about20%.in the price of packaging materials imported into Djibouti. improvednationalimport programming in Rwanda helped to stimulate competition among importersand to reduce import prices in many cases by about 10%by favouring importers purchasing under more advantageous conditions. ln Tunisia. ITCs impon assistance at the institutional and enterpriselevels made a signiticant contribution to the implementation of progressiveforeign tradeliberalization.

151. Other examplesof improvementsleading to foreignexchangesavings are the new coding system for stock management of imported goods implementedin an important industrial enterprisein Cape Verde: significantlyreduced wastage of certainimporteditems owrng to better

ITCAG XXIID l 19 Page21

handlingduring unloading at hmisian ports; betterguidelinesfor formulationof specifications andsupplierquality conformance at a majorEthiopianimportingenterprise;and use a of manual of improvedimpon proceduresin Mozambique.

152. Thesubprogramme was the objectof a self-evaluationin 1988.whichproduced number a of recommendations concerningllC's work in import management. a As result of these.various actionshave been undenaken to guide the developmentof the subprogramme over the longer term. including: preparatory work on an improved system for identifying import problems and programming lTCs import projects;growingemphasis on assistance importingenterprises; to formulation of a project proposalfor the designand developmentof an import intelligence network to provide data on supply markets to importers;increasing use of nationalimport symposia discussmajor issues high level and launchimport to at to projectactivities two such symposia were presentedin GhanaandMalawi in 1989; andexpansionof on-the-jobtraining activities.including training abroadwithin enterprisesandorganizationsin bothdevelopedand developingcountriessuch as the ones carried out in Canada, Ethiopia.India andPortugal.

153. Training continues be to an essential pan of the import subprogramme. Fourregional and numerous national import seminars were organizedin 1989. One-year courses in import management andcommercialEnglishfor importers were heldin AngolaandMozambiquewhere about 200 national officials receivedtraining.Managementtraining centreswere strengthened with import programmes in countriessuch as Algeria.Angola.Burundi.Djibouti. Mozambique. the Niger. RwandaandTunisia.The training of importtrainersbecame majorfocusof lTCs a work in these and other countries, and regional and interregionalworkshopsand training programmes for import trainers were organized with various sources of funding and in collaborationwith specializedinstitutions.particularlyin Europe.

154. Thedevelopmentof technicalreferencematerialsandtrainingaidsin impon management remained priority for the subprogrammein 1989.Amongthe materialsproduced a in the year were the following: two practical guides. one on procurement within the context of project import: working draft. andanother exchangerisk in impon on management; video cassettes on bid evaluation.and on port and customs clearance; two compendia. one of model contracts relevant importsof variety of to a goods.andanothercoveringthevariousdocumentsusedin the impon process; a comprehensiveandself-containedintermediate commercialEnglish for course importers.complementingthe advanced course producedearlier andthe basic course which expected becompletedin 1990a to commercialFrench course currentlyunderpreparation: a case exercise on procurement of capital goods. which expected to be convertedinto a computer-aidedtraining tool on this topic in the near future.

155. lTC began comprehensivereviewof a the technical materials has so far developedin this area, in order to bring these up to datewith regard to breadthand depth of coverage. technical contents andapproachesadopted. presentation.coherenceandcomplementarity.

156. ln addition to computer-aidedtraining.lTC initiated work on the developmentof model a softwarepackagefor inventory andpurchasing management. ln collaborationwith University CollegeDublin. the developmentof an approach computer-based to expertsystems in import management was also advanced.At the nationallevel. computer-based systems for national import programming were developed and improved for Burundi and Rwanda. and the Computerizedtelecommunicationsnetwork in Egypt linking the import projects focal point organization to international data basesand to importing organizationsin the country was expanded.A proposal was preparedandfrnancing now beingsoughtfor projectwhichwould a allow lTC to develop long-term and cohesiveapproach a to computer applicationsin impon management.

157. One trend that likely to exertan increasinginfluence on the future development the of subprogramme the growing tendencyof donor countriesoffering bilateral development assistancegradually to transferresponsibilityfor procurement undersuchaid to the beneñciary

-321-

ITCACKXXIID l 19 Page22

govemments themselves. As recipient agenciesin the developingcountries concemedgear themselvesto accept theseresponsibilities which often involve substantialdisbursements - on importedgoods their needfor training.improved - systems and management advicewill increase.

158. Anotherimportantfactor consider thegrowing to awareness of environmentalissues and their relation to imports.Thus. lTC be called play substantial may upon to a more role in the future with regard theprovisionof information to on importsof hazardousgoods not dealt with by other organizations.including speciñcationsand suppliercertiñcation schemes.and the adoptionof prudent procurement practicesin this connection by developingcountries.

Subprograrnme 7: Special programme of technical co-operation with the least developed countries

159. This programme continued play catalytic to a role in lTCs overall technical co-operation programme. ln 1989. over 30% of lTCs delivery of technical co-operation devoted was to assistance LDCs;this assistance to was ñnancedfrom bothUNDPandtrust-ftmd resources. lTC assistsLDCs mainly throughnationalandregionalprojects.complementedby activitieswithin specializedinterregionalprojects.

160. The programme will also co-ordinatelTCs participationin the Second United Nations Conference on the Least DevelopedCountries to be held in Paris in September 1990. In preparationfor the Conference. a paper entitled Proposalsfor lTCs of action in foreign course tradedevelopmentfor LDCsin the 19905 was preparedandreviewed at a meetingin Geneva in November1989. This meeting was attendedby seniortradedevelopment personnelfrom 14 LDCs. representativesfront nine developedcountries and from FAO. GATI. UNCTAD and UNIDO. Followingthemeetingthe paper was revised and issued and will be presentedby lTC at the review conference.

161. The paper recommended that lTCs technical co-operationwith LDCs should be basedon ñve major activities.adapted required the needsof individual as to countries. Theseactivities are: institutionalinfrastructurefor tradedevelopment; export product andmarketdevelopment; export support services; import operations and import management: and human resource development

162. in thefuturesectoralmissionsandprogrammingmissionsundertakenby ITC in LDCs will takethepapersreeommendations into account.

163. ln 1989. within its overall programme with LDCs. ITC gave particular attention to commoditiesand to technicalco-operation activitiesin the productandmarketdevelopmentof processedand semi-processedcommodities. lTCs technical co-operation activities in commoditiesin LDCs concentrated lPC commoditiesandproducts on on which the Centre has accumulated knowledgeandexperience.Projects onpepper and products.and silk and pepper on silk products were alsoimplemented.

164. lTC carried out sectoral surveys on tropical beveragescocoa. coffee and tea and a feasibility study on wet processingof robustas; implemented training workshopsandin-service training activities; prepared trainers manual a on coffee and coffee promotion; and held disseminationseminars on case studiesof cocoa trading.The Centre also carried out market promotionactivitiesfor selectedjute productsin Japan and Western Europe.A tninefs manual on cotton trading was prepared and workshopheld a on cotton trading operations.

165. A seminar on the role of standardizationandquality control in the internationaltradeof French-speakingLDCs was held in Genevain November1989 see para 103. Among the subjects dealt with were standardization. technical regulations. inspection. certifrcation, metrologyandquality assurancecontrol.Eighteenparticipants attendedthe seminar. they came

-322-

ITCAGXXIII1 19 Page23

from Benin,Burkina Faso.Burundi.the CentralAfrican Republic.Chad. the Comoros.Djibouti. Guinea.Haiti. Mali. Mauritania, the Niger. RwandaandTogo.

ITC national projects ln LDCs ln 1989

Sourceof funding Region UNDP Trust funds Africa Botswana Benin BurkinaFaso Botswana Ethiopia BurkinaFaso Gambia Burundi Lesotho Ethiopia Malawi Lesotho Mauritania Malawi Mozambique Mauritania Rwanda Mozambique Tanzania.UR. Rwanda Tanzania.U.R. Asia andthePacific Bangladesh Bhutan Nepal Europe.Mediterranean Djibouti Sudan andMiddle East Sudan DemocraticYemen . Latin Americaandthe Caribbean Haiti

166. ITC givespriority in all its training eventsto participantsfrom LDCs. and numberof a training events. undertakenbothby ITC andin co-operation with othertraining institutions. are oriented towardsthe LDCs export developmentrequirements.

mimmi

Subprogramme 8: Technical co-operation with hambers of commerce and other business organizations

167. With the growing tendencyin many developing countries to recognizethat the private sectorcan be an important factor in the development process. govemments are increasingly willing to involve business organizations as partners in trade promotion at the national. subregionalandregionallevels.A recent development was the initiative taken by the Chairmanof the Groupof 77 in New York to involve businessorganizationsin thepromotionof South-South trade.

168. Following the SecondMeeting of Chambers ot Commerce and Industry of Developing CountriesMembers of the Group ot 77. held in New Delhi. India. in December 1988. three regionalmeetings of African, Asian and Latin American chambers took place in 1989in order to discuss ways to improve the exchangeof trade information betweendeveloping country chambers.ITC was requested by the Chairman of the Group of 77 to carry out a preparatory project for the settingup of an informationnetwork. ITC will be co-operatingwith UNCFAD ln this endeavour.The Centrealsoparticipatedin the Third Meeting of Chambersof Commerce and Industryof Developing Countries,heldin Harare. Zimbabwe.in November 1989.

-323-

TTCAGOCXIIDl 19 Page24

169. ln the beginningof 1989.lTC startedimplementing two UNDP-tinancedprojectswith selected western and central African countries aiming at the establishmentof subregional information networksfor the exchangeof economicand tradedataandfor which the national chambersin theparticipatingcountries were counterpart organizations. October. ln consultations were held with the GeneralUnion of Arab Chambers thepreparationof project on a to improve the exchangeof tradeinformationbetweenArabchambers.

170. At the nationallevel. ITC continuedits activities within the UNDP-ñnancedthree-year project of technicalco-operationwith the RwandaChamberof Commerceand industry. in Malawi. theITC nationalprojectprovidedadvisoryservicesandtrainingfor theMalawi Chamber of Commerce andIndustryin identifying the need for varioustradepromotionservicesandthe ways and means to provide these services effectively on a regular basis. Following a programming and technical advisory mission to the United Republic of Tanzania. a UNDP-ñnancedproject of technicalco-operationwith the TanzaniaChamberof Commerce. industry andAgriculture underconsideration.Anotherprogrammingmissiontook place the to SomaliaChamberof CommerceandIndustry.Technical advisorymissions were undertakenin January1989 to the Gambia Chamberof Commerce and Industry andthe Federationof Jordanien Chambers of Commerce.

171. Two training seminarsfor chambersof commercewere held in 1989in Austria andthe Federal Republicof Germany on specific aspects ot tradeinformationservicesof chambers.

172. With thepublicationof volume of thetraining materialForeignServicesof Chanrbersof 2 Commerce.thetrainingpackfor chambersof commerce now complete.

II. OTHER TECHNICAL CO-OPERATION ACT IVITIES

A. Trade between developing countries and the socialist countries of Eastern Europe

173. ln pursuance of JAG recommendations. the Centreduring 1989took further steps towards strengthening technicalco-operationactivities assistdevelopingcountries its to to take advantage of new and expandingtradeopportunitiesavailable on the marketsof the socialist countriesof Eastern Europe.

174. ln co-operationwith PolandandCzechoslovakia.ITC organized two training events. the ñrst in Polandcoincidingwith thePoznanFair. andthe second Prague. disserninatefindings in to of lTC studies of the potential of thesemarkets.These events provided an opportunity to developing country representatives to make on-the-spot assessments of trade possibilities. UNCTAD representativesparticipated in both events. Discussions are continuing for the organizationof similar evts in other socialistcountries. ITC staff members participatedin training programmes organizedin the Soviet Union for selectedparticipantsfrom developing countries.

175. Consultations were held with UNCrAD at regularintervals to ensure closer co-operation and co-ordination between the two organizationsin their respectivetechnical cooperation activities. ITC participated in seminarsandworkshopsorganizedby UNCrAD. These included two national seminar:for India andthe Republicot Korea on tradeandeconomiceo-operarion with the socialistcountriesof EasternEurope. regionalseminarin Morocco a on tradebetween the socialist countries of Eastern Europe and the Maghreb countries.and an intenegional workshop in the Soviet Union for members of the Associationof South-East Asian Nations ASEAN on promotionof tradewith the socialist countriesof EasternEurope.

176. During 1989. two studies.USSR A Marketfor Products from Developing Countries and -

Poland A Market for Products from Dâvâåøping Countries. were published. ln addition. a

-

lTCAG XXIID l 19 Page25

Supplement the 1987ITC study to on Czechoslovakia was prepared.Thesestudies will be wereor extensivelyusedandtheir contents disseminated duringthetraining events organizedby ITC and UNCTAD as outlinedin theparagraphbelow.

177. Preliminarydiscussionshavealreadytakenplace to ensure that the lTC study on the Soviet Union updatedandthatdisseminationseminars thefindingsof thestudy on are organizedin the SovietUnion in 1990for participantsfrom developingcountries.

178. ITC participated in product-specific seminarsorganizedby UNlDO in the UNlDO consultations foodprocessingindusniesin Tbilisi. theSoviet on Union. alsoparticipatedin the UNCTAD workshopheld in Moscow on possibilitiesfor expandingtrade in cocoa between African developingcountriesandthesocialistcountriesof EasternEurope.

179. ITC followed closely the developmentsthat took placein EasternEuropein late 1989. Consciousof the need for support in export development and tradepromotion that likely to arisein thesecountries.ITC preparingitself for strengtheningof its technicalco-operation a capabilitiesfor thedevelopmentof joint programmes with EasternEuropeancountries. within the limits of its mandateandprovidingadequateadditional resourcescan beidentiñed.

180. ITC alsodeveloping comprehensive a multi-yearintegrated programme of co-operation with Bulgariain specific areas within its mandate.

B. Technical co-operation among developing countries TCDC and economic co-operation among developing countries ECDC

181. As in previous years. ITC continued to support TCDC and ECDC in 1989 within its ongoing subprogrammes in different aspects of foreigntrade. Activities whichpromotedthe exchangeof skills andthe developmentof trade among developingcountrieshavebeen dealt with in earlier paragraphsof this report. They were undenaken within subregionalgroupings such ASEAN. as CEAO.SADCC.theAssociationof ExportPromotionOrganizationsof CentralAmerica.Panama andthe DominicanRepublicASOEXPO. the AndeanGroupandPIA. underregionalprojects such as PLACIEX in Latin America. and within various interregional projects. These interregional projects had components aiming at the promotion of economicand technical co-operationin andbetweenAfrica. AsiaandLatin America.

182. An increasingnumberof interregionalthree- tive-year to export and marketdevelopment projects enterpriselevel at are underimplementation;thesehave substantial related components to the development of tradebetweendevelopingcountries.Oneof thecrucial elementsof these projects concerns the adaptationof products offer on to specificdemandsin other developing countries. encouragingand necessitatingincreasedco-operationparticularly in technology transferbetweendevelopingcountries.Theinterregionalprojectsinvolvingdevelopingcountries in all continentscurrently deal with agricultural machineryand equipment:equipmentand components for the disabled; non-conventionaland non-polluting equipment; silk energy products:andvegetableoils andoil seeds.

183. Considerableefforts are. however. still required to increase trade and technical and economicco-operation at the subregional and regionallevels as well betweendeveloping as countriesin differentcontinents.

C. Participation of women in trade promotion activities

184. A global ITC strategy on the role of women in tradedevelopment agreed and was upon severalprojects.financedboth by UNDP anddonorcountries.havecommenced.While such activities are undenakenin most developing regions.themajor projects in Africa where are two projects are under implementation.One for CEAO. the Action plan for the promotion of

-325-

lTCAGOCXIID l 19 Page26

womenentrepreneurs;theother for SADCCcountries. a preparatory assistance project the on Development of an SADCC strategy for tradedevelopment andpromotionfor women. In Latin America. the ITC project for women. entitled Export developmentof artiñcial flowers. has alreadyresultedin actualexperts.

185. No export marketing events for women implemented: lTCPRODEC training were an course on effective business management for export marketing. organized in Finland in September1989for 14 women entrepreneurs and managers from SMEs in Asian developing countries; and an lTCESCAP Subregional workshop for executives women on export marketing. heldin Thailandin December1989for 20 womenexport executivesand women trade promotionofñcersfrom South-EastAsiandevelopingcountries.

186. ln the development plans of many countries.priority given to rural development. SMEs. poverty alleviation andemploymentcreation, all of which in which couldplay areareas women an importantrole. expectedthatthe formulationof country andregional programmes for the Fifth UNDP ProgrammingCycle will give additionalemphasis the role of to women in these matters. A numberof projects.all designed to enhancethe contributionof women to trade development.have been prepared.Issuesrelated to women in trade are covered by all ITC programmingexerciseswhererelevant.andemphasis given assisting to women entrepreneurs to play a stronger role in tradedevelopment. mere hasbeen considerableincreasein interestby a national planning authoritiesin using technical co-operationfunds to assistexport-oriented sectors of the economy where women play an important role.

III. EVALUATION

A. Programme evaluation 187. The ITC programme elements export packagirtg and export quality control evaluated were by an independent consultant in 1989. The report of the consultant. presented in frCAGXXllI1l7. was discussedby the technical meeting from 22-24 January1990;the recommendationsof the meeting are given in documentITCAGXXllIl20. ITC activitiesin product and market developmentwill be evaluatedin 1990.for discussionby JAG at its twenty-fourth session.Subject to the JAGs endorsement. the subprogramme institutional on infrastructurefor tradepromotion thenationallevel will beevaluatedin 1991for discussionby JAG at its twenty-ñfth session.This subprogramme evaluatedin 1980and wouldbetimely was to review its progress after decadeof effort. The a elementstrade promotionfor programme small andmedium-sizedenterprisesandexport-orientedjoint ventures were subject self-evaluation to in 1989.in accordancewith proceduresestablishedby theUnitedNationsSecretariat.

B. Project evaluations 188. Eight projects were evaluatedduring 1989.Of these. three were interregional. two in Latin America. two in Asia and one in Africa. Five were financedfrom trust funds and threeby UNDP. Five fall into the export market developmentsubprogramme and three into the specialized nationaltradepromotionservicessubprogramme.

189. lTCs enterpriseapproach showing results. as evidencedin some of the evaluations. Better resultshaveoccurredwherein-deptlt assistancehas beengiven to a limited numberof enterprises, rather than spreading resources thinly over a whole sector. A number of the evaluationsrecommendedassistancein even greater depth in order to maximize the impact of project activities.

ITCAGOCXIIDl 19 Page27

Export market development

190. ln an interregionalproject to develop marketsfor agro-bascd products.the mainphasis was placed on stimulatingthe export of floricultural products.A market published. surveywas disseminationseminarsorganizedwith attendanceof around 700 interested persons. andadvice given to individual enterprises andfarms.Theevaluationfoundthattheconsultantsused of were high Calibreandthat their advice was appreciatedby the floricultural producers.The published market survey was in part distributedaccording to standardmailing lists. which did produce not optimal results.The evaluationrecommendedthat ITC re-examineits methodsfor distributing publications.with a view to ensuringdistribution to thosedirectly interested in the productin question. Futurefloricultural export developmentwork should concentrateon a limited number of countries over a three-yearperiodin order to achievein-depth impact. also recommended that the project cover a broader spectrum of products and out research idemify other carry to agro-basedproductsthat shouldreceivepriority attentionfrom ITC.

191. ln one Latin American country. activities carried in six product wooden were out sectors: furniture.leathershoes.tropical fruits. Coconut products. pepper andthemetal-workingindustry. New designsfor furniture andshoes.adaptedfor export markets. were producedandfirms were attempting to reproducethem. Exports incorporatingthese designshad been new not yet achieved.Usefuladvice was fumished on theestablishmentof paclringstationsfor tropical fruits at productionsites and on conditioningtechniques.Theevaluationconsidered thatbetterresults wouldhavebeenproduced theconsultantshad spentmore time with limited numberof firms. a ratherthan spreadingtheir time over a considerablenumber. in respect of the coconut.pepper and metal-working sectors. the project did useful work in stimulating the establishmentof producers associationswith a mandate to develop experts. For the future the evaluation recommendedthat in-depth assistanceshouldbe given to a limited numberof firms. cover-ing additional aspects such as organization for costing andpricing andquality export. control.and that the finns shouldbe carefully chosen asa functionof their interestin co-operatingwith the projectandapplyingits recommendations.

192. In anotherLatin American country assistance was givenin four sectors: woodenfurniture. artificial flowers,tropical flowersandcashew nuts. Theassistancecovered a more limited range of enterprisesin greater depththanthe preceding case. with concreteexport results: tripling of a woodenfurniture expons over three years and Sl75.000 of artificial flower in 1989 that exports beneñted300families. ln respect of tropical flowers, a tirm for which investmentstudy an was undertaken was unable to obtainthe necessary bankloan expandproductionfor In the to expon. cashew sector. theproject stimulatedthe creationof associationof smallco-operatives.which an resultedin their obtainingbetterprices.Work was donewith thelocal transport users association to improve international physical distribution across the whole of productsin range export co-operation with neighbouring countries. Further assistance in all these sectors was recommended in order to build on the successes achieved.

193. The evaluationof the third phaseof the interregional multi-productMarket NewsService confirmed its usefulness to exporters of the products covered: fruits and vegetables.spiees. flowers. and hides and skins. ln some countriesinformation disseminationmechanisms were found to be inefficient andthey shouldbe improved.The evaluationrecommendedthattheMNS shouldbroadenanddeepenits services includemarketintelligencestudies to to help exporting enterprisesin their market strategy planning; study ways to stimulatemarket demand;make market news releases more readableand issue a users manual;and organize conference for a developing country trade and agricultural representatives in North Americain orderto improve marketingstrategiesfor perishableproducts. The evaluationalso recommendedthat the MNS reduceits dependence donorfmancingthroughsubscriptions on andintegrationinto ITC regular activities.

ITCAGOOGID l 19 Page28

194. A project in an African country was found to have established effective exporters an information service which was satisfactorily serving government departments. business associations.banksandenterprises.An activeselectiveinformationdissemination systemwas in operation.based on information on 700 exporters that regularly updated.Export was market surveys were undertakenfor farm machinery.pharmaceutical productsandfruits andvegetables. and promotional brochures were produced for various export products. The evaluation recommendedfurther assistance develop Computerized to applicationsin trade information. including desktoppublishing. a manpower development programme for the export sector. and export development prograrnmes for specificproduct sectors.

Specializednational trade promotion services

195. The evaluationof ITCs interregionaladvisoryand training work in export costingand pricing. and expon project development establishedthat five-year period. excellent over a training materialshadbeendevelopedandpublishedandtraining of high professionalquality a given to around1.000 persons in thebusiness. bankingandpublic sectors. Within the of context strengthening business training institutions, training-of-trainers programmes had been implementedin respect of expon costing andpricing and this module was integratedinto the curriculaof numberof them.A limited number a of export opponunitystudies were undenaken. Owing to insufficient funding these were sometimes not completed in sufñcient detail to constitutebankableprojects.but in somecases enterprises were able to complete the studiesfrom other sources. lnvestrnentsfollowedin certain cases: in others willing investor found. a was not The evaluationrecommendedthat in future a trainingof-trainers approachrather than direct training be generally adopted within the framework of strengthening businesstraining institutions, in order to obtain a wider impact from limited This should include resources. a module on expon projectdevelopment. Training materials. publishedin English.should now also be made available Spanish.FrenchandArabic.The publicationsshouldbecomplementedby appropriate software programmesto assistbothclassroomandself-learning.Export opportunity and feasibility studiesshould be adequatelyftmded and only undertakenwhen interested an investorhadbeenidentified.

196. The evaluationof ITCs regionalproject in Asia andthe Pacific to develop exports from SMEs showedthat the project had succeededin its immediateobjectivesof strengtheningthe capacity of SME developmentagencies impart to expon orientation SMEs.facilitate their an to participation in export activities. and disseminate export-related advice and services. Achievementof a furtherobjective. give SMEdevelopment to agenciesthe capacity establish to their own training capability export development. would requirefurther There resources. was much evidencethat the developmentobjective improved export performanceof SMEs was being achievedduring the project period. The evaluationrecommendedcontinuationof the project.particularly to enableSME developmentagencies offer to development training. expon Attention alsoneeded begiven to to facilitating thedissemination of expon informationthrough computerizedtechniques.

197. The evaluationof the regionalproject to develop expon-orientedjoint ventures in Asia concludedthat the projecthadachievedsignificantresultsand that agreements in force would lead to investment.increasedemployment and exports: otherswould do whensufñcient time so had elapsed for relationships to developbetween sponsors and collaborators.The evaluation concludedthatthe project needed keepin closertouchwith to sponsors and collaborators. because some agreements had not materializedandthis wasnot known by the project.The evaluation recommended continuationof the project.but for limited a number of countriesand for firms in tighter product clusters.Project consultants should spend more time assisting sponsors to formulateinvestment other collaborationplansandthink through their or corporate strategies. The project should move towards self-financing by chargingfinns for assistance provided.

-328-

YFCAGOCXIID 19 l Page 29

IV. RELATIONS WITH ORGANS, ORGANIZATIONS AND BODIES OF THE UNITED NATIONS SYSTEM AND OTHER BODIES

198. During the year. ITC had extensive consultations with its paren bodies.UNCTAD and GATT. In 1988.ITC had established a permanent mechanismof consultationwith UNCTAD whichhas proved be to usefulin co-ordinatingthe implementationof their technical co-operation activities. Consultationshave taken place with GATT to identify ways and means of further strengthening co-operationbetween GATl and ITC. Co-operationwith both UNCTADandGATT in training activitiesin 1989 was particularlyactive.ln addition.ITC continued to participatein the work of various UNCTAD and GATI bodiesandworking groups.

A. UNDP

199. Co-operationwith UNDP intensiñed at the level of both the Regionalandlnterregional Bureausat headquancrsandResidentRepresentatives in thefield. This relationship contributed to the steady increasein funding by UNDP of projectsexecutedby ITC. ITC continued to participateactivelyin varioushigh-levelUNDPmeetings.

B. United Nations regional economic commissions

200. ITC co-operation and co-ordinationwith ECA in all regional and inter-African trade developmentactivities was further pursued. ITC attendedthe Conferenceof the African Ministersof Trade on strategies andoptions for strengtheningAfricas trade sector. organizedby ECA andthe Organization of African Unity OAU in AddisAbabain April. ITC also participated in the secondAfrican Symposium StateTradingOrganizations.organizedjointly by on ECA and ASTROin PortLouis. Mauritius. in October.ITC was presentat the 4thRegionalConference on theIntegrationof Womenin Developmentand on the Implementationof theArusha Strategies for the Advancement of Womenin Africa. organizedby ECAin Abuja. Nigeria. in November.

201. ln addition. programme developmenteffortsin relation to theUnitedNationsProgramme of Action for African Economic RecoveryandDevelopmentcontinued be to co-ordinatedwith the ECA hade and Development Division. ln supportingthis programme. ITC placed particular emphasis co-oniinatedproductionandmarketdevelopment on

202. The Centre continued to co-operate closely with the EconomicCommissionfor Latin Americaandthe CaribbeanECLAC throughregular exchangeof informationandparticipation in regional and inter-country activities.

203. Cooperation with ESCAPcontinued on a regularbasis.particularlyin theimplementation of regionaltrade informationactivities.ITC organized a courseon export marketing and export marketresearchfor executives from publicandprivate export enterprisesin the Asianregion.ITC alsoparticipatedin subregional a export marketingworkshopfor women executivesorganizedby ESCAP.

204. ln March. modalitiesfor a joint approach the formulationof to programmes to meet the needs of the AsiaPacific region were reviewedat an inter-agencymeeting of ITC. ESCAP. UNCTAD andUNDPin Jakana.Indonesia.

C. United Nations specialized agencies

205. Close contacts continued with the InternationalLabour Office ILO. An example of this cooperation was lTCs participation.which included the development of training materials.in the implementationof an ILO training programmeon equipment procurement.

-329-

ITCAGOOCIIDl X9 Page30

206. lTC participatedin symposiumfor representatives a of employers organizationsin Arab countriesin Bahrain.organized ILO by in co-operationwith the BahrainChamberof Commerce andindustryandsponsoredby theMinistry of TradeandAgricultureof Baluain.

207. Co-operationwith FAO continued.particularlyconcerningñshery products; flowers and plants;freshand processed fruits andvegetables.includingfruit juices; hides and skins:jute and hard fibres and relatedproducts;oil seeds.vegetableoils and fars; and tropical timber. ITC continued to participatein relevant meetings of the FAO intergovemmental groups. Special mentionshouldbemadeof closecollaboration between FAO. ITC. theLondon Sisal Association and countriesexponing and importing sisal harvest twine. which resulted in an innovative promotionalprojectthat hasalreadyreceivedftnancingfor its ñrst years activities.During its pilot stage startingin the springof 1990. the project will France.the Federal concentrateon Republicof Germany and Scandinavian countries. ITC provided technical papers andspeakers on severalissues to an FAO ECDC seminar tropicalhorticulturalproducts.heldin Bangkok on in October1989for panicipantsfrom Asia andthePacific.Collaborationwith FAO expectedto intensifysincetheintergovemmental groupson many of the lPC commodities are expected be to designated internationalcommodity as bodiesby the Common Fund. reparation of technical co-operationprojectsfor the Second Account of theFundwill require further strengtheningof a the workingrelationsbetweenthe two organizations.

208. As follow-up theInternationalConference a to on theAcceptance. Controlof. andTrade in. lrradiated Food held in Geneva in December 1988. lTC collaborated closely with the International Consultative Group on Food lrradiation. which jointly sponsoredby the InternationalAtomic EnergyAgencyIAEA. the World HealthOrganizationWHO andFAO. ITC participatedin meetings on tradein irradiatedfood, and[AEA providedexpertise the to secondmeetingof theInternationalSpiceGroup on foodirradiation.In general. was found that a greater numberof countries accepted trade in inadiated food to reducethe incidenceof food-homediseasesandthehealthrisksconnectedwith the use of chemicalsfor thepreservation of food. Developingcountriesshow an increasinginterestin irradiationtechnology.which may represent an alternative to fumigantswhich are increasingly bannedby health authorities in importingcountries.severelyaffecting exports. in particularof freshfruits and vegetables, from developingcountries.

209. Early in the year. senior ofñcers of UNIDO and ITC met to review existing working arrangements the light of new approachesadoptedby both organizations their technical in co-operationprojectsand programmes. was agreedthatefforts wouldbeintensiñed expand to co-operation joint project fonnulation andimplementation. to as well as to align researchand other activities to sectors wherebothorganizationshadcomplementaryinterests e.g. trade and industry informationnetworks. Joint efforts resultedin an integrated.govemment-executed export marketdevelopmentprojectin the Philippines andsimilar work was initiatedin Pakistan. A regionalpackagingprojectin Africa was jointly formulated aswasa nationalpackagingproject in Tunisia

210. ITC convened meetingwith officials from UNIDOs a investment Services Division in Viennaandheadsof the UNIDO investmentPromotionServices in seven ofñcesin Europeand North America. The purpose was to discuss ways to intensify co-operationin promoting export-orientedinvestmentsandjoint ventures in developingcountries.

2ll. Throughinter-agencysubcontracting. the two organizations have securedspecializedinputs from eachotherin suchproduct sectorsas hides and skinsand leather. leatherfootwearandjute products,both nationalandregionallevels. at

212. Headquartersstaff of both organizations co-operatedln areas such as productandmarket development.joint ventures. tradeinformationand databases. quality control.packaging.costing and pricing, rehabilitationof industries in particular Africas RehabilitationProgramme and legal aspects of foreigntrade. 330 - -

lTCAGOCXIID 19 1 Page31

213. lTCs Liaison Officer participated in the UNlD0 General Conference.held during 20-24November1989. which formal at a presentation theupdatedworking of arrangements was made.

214. Close eontacts continuedwith the World Bartk. A major project on tradedevelopment suppon for structural adjustment referred to under subprogramme 1 continued to be implementedin co-operationwith the World Bank. A Synthesis report was preparedand the conclusionsot this report were takeninto account in the formulationof the lTC medium-term plan for theperiod1992-1997.Anotherexampleof co-operationwith theWorldBank a project for sub-Saharan Africa. which aims at reviewing the role of central tender boards and procurement procedures.and at launchingtraining prograrnmes in public procurement in five Subregionaltrainingcentres.

215. A ltigh-level mission from the Inter-AmericanDevelopment Bank visited lTC to hold discussions futureco-operation nationalandregionallevels. on at . 216. Contactscontinuedwith the internationalMonetary Fund.the African DevelopmentBank. the lnter-AmericanDevelopmentBankandotherLatin Americandevelopment banks. regional associationsof developmentfinanceinstitutionsand commercialbanksin various developing countriesregarding current and future projects.

D. Commission of the European Communities

217. lTC continuedits relationshipswith theCommissionof theEuropeanCommunitiesin 1989 in several areas. A programme of co-operation at enterpriselevel for ASOEXPOmember countries was implemented.Assistance was provided in export management developmentfor marineproducts;planning was completedfor two additionalproduct groups. freshhorticulmral productsandmedicinalplants.which are to beadded the to programme in 1990.

218. A feasibility studyentitled Marketing andAssistanceCentrefor Artisanal Products from DevelopingCountries was jointly launchedby the Commissionand lTC in May 1989with ñnancing from UNDP. Subject to the outcome of the study. which to be completedby end-March 1990.the two organizationswill co-operate in the establishmemot the proposed centre.

219. The purpose of the centre will be to suppon the developingcountries effons to expand productionand export ot artisanalproducts. envisagedthatthe centre will tender services on a purelycommercialbasis.

220. Finally. the Commission and llC completedpreparationsfor a joint uaining event for lusophonecountriesin Africa which will behostedby the Governmentof Mozambiquein early 1990.

E. Commonwealth Secretariat

221. Consultationscontinued to be held with the Commonwealth Secretariat. The second meetingof the InternationalSpiceGroup was held in Singaporein March 1989.hostedby the Governmentof Singaporeandjolntly convenedandorganized by the CommonwealthSecretariat and lTC. A buyer-seller meet for jute andjute products was successfully held in May 1989 in Rotterdam and London. jointly organized by the International Jute Organization. the CommonwealthSecretariat and lTC asa supponto the ongoingjute promotionproject entitled Jute Market Developmentin SelectedEuropeanCountries. A similar meet planned be to held in the UnitedStatesin 1990.

ITCAGOOKIID l 19 Page32

F. Import promotion offices IPOs

222. The yearlymeetingof import promotionoftices lPOs took place ITC in Genevafrom at 25 to 27 October1989. At this meeting. measures to improveco-ordination among IPOsand betweenlPOs and ITC were agreed upon.

G. State trading organizations STOs

223. Co-operationwith ASTROcontinued.particularlyin the organizationof training activities andthe compilationof training materialfor STOexecutives.ITC. alongwith UNCTADandthe InternationalCentrefor PublicEnterprisesICPE. supportedASTROin the implementation of a UNDP-fundedtechnicalassistanceproject.lTC alsoparticipatedin technicalsymposiaorganized by ASTRO and ECA. aimed streamliningandstrengtheningtheoperationsand at management of African STOs.

H. International Chamber of Commerce ICC

224. ITC continued to co-operate closely with the InternationalChamber of Commerceandits International Bureau of Chambersof Commercein implementing various activities. The ExecutiveDirector of the Centre participatedin a meetingof the ICCUnited Nations GATI - EconomicConsultativeCommittee.held in Parisin March 1989.ITC was also representedat variousotherICC consultativemeetings.

International commodity bodies

225. ITC continuedits close co-operation with various bodies dealing with commodities, namely. African Timber Organization. Asian and Pacific CoconutCommunity.Associationof Natural Rubber Producing Countries. Cocoa Producers Alliance. international Cocoa Organization.International Coffee Organization.InternationalCotton Advisory Committee. InternationalInstitutefor Cotton.International Jute Organization. internationalNaturalRubber Organization.InternationalPepperCommunity,InternationalSilk Association.InternationalTea PromotionAssociationandInternationalTropicalTimberOrganization.

226. ln addition.the Centre participatedin the work of the FAO IntergovemmentalGroupon HardFibrcs; on J ute. KenafandAllied Frbres; Oilseeds.Oils on andFats; on Teaincluding the Groupof Expens on Tea: and on Meat. ITC alsofollowed the work of the GATI International MeatCouncil and UNCTADs lntergovernmentalGroupsof Experts on SelectedCommodities.

227. ITC worked closely with the InternationalTropical Timber Organizationand was given responsibility for implementation of two ITTO projects. major a survey of the marketsfor wooden householdfurniture and provision of a world-wide market news service for tropical timber products.

228. Frequent Contacts are maintainedwith staff of FAO. GATT, UNCTAD andUNIDO on the development and implementation of commodity-relatedprojects. Given lTCs objectiveto continue the identification and preparationof projects and programmeson developmental within its terms of reference for selectedcommoditiesfor submission the Common measures- - to Fund. the Centresco-operationwith international commodity bodies expectedto intensityin the near future.

frCAGOOCIIDl 19

Page 33

Common Fund for Commodities

continue follow developments ln the Common Fund. particularly those of 229. ITC will to technical oo-opemion uctivities. ITC will identify md formulate projectsand relevanceto its own for selected commodities within its terms of reference for programmes on developmentmeasures submissionto the SecondAccount for fmancing.

IlCAGXX1II1 19 Page34

Annex

Follow-up to JAG recommendations

At its twenty-secondsessionin April 1989. the Joint Advisory Group made numberof a recommendations concerningthe Centresactivities.A summary ot therecommendations andthe correspondingfollow-up actions givenbelow.

Recommendations Follow-up action

Overall activities

llC should pursue with its tnrst-fund The Centre hasobtainedincreased resources for donors and with UNDP initiatives to its technical co-operation programme as obtainincreasedtinancingfor its technical indicatedin theintroduction this to report andits co-operation programme. statistical appendix ITCAGXXllll 19- Add.l.

üirrcnt lTC ettor-ts to reinforce its co- The Centre strengthenedfurtherits co-operation operation with other international with other internationalagencieswhosework agencies should be continued and has a bearing on trade promotion and export expanded. development.Regular maintained contact.:were with intergovernmentaland non-governmental organs andbodiesactivein this area with view a to complementingexport-oriented activitiesand avoidingduplication.

Project design.evaluationand technical increasedattention was given to theseissuesby backstopping.andappropriateselectionof the[TC secretariat Thepracticeof carryingout . expens should continue to be given general sectoral assessment studies was utmost attentionin order helpsafeguard to introduced to determinethe priority needsof the qualitative aspects of the lTC developing countriesfor technicalco-operation programmeat a time of rapidquantitative within broadframework. a Efforts made to were expansion. enlargethe geographicaldistributionof experts by increasinginterviews with candidatesand wider advertisingof vacantposts.

lTCs regular resources should be The secretariatwill the disparity try to correct increased keep to pace with theexpansion between the growth of llC's technical of its programme. ao-operation programmes andthe growthof the regular resources at its disposal in its budget submissionfor 1992-1993.

ln the future, the Annual Report should This annex hasbeenprepared complywith the to reflect more systematicallythe measures Groups recommendation. taken to follow up on JAG recommendetions. should be distributed as usual severalweeksbefore the JAG meeting.

-334-

IICAGXXIl1l 19 Page 35

Subprogramrne 1

lfhe Centreshould make renewedefforts ln addition to an increase in the number of to strengthen activities under this projects. greater attention was given to an .-- ..subprogramme. including assistance to ln-depthanalysisof thetradepromotionpolicies nationaltradepromotioninstitutions. and strategies of developing countries to -. identify why policy measureswere not being effective and to suggest appropriate remedial measures.

The programme element National This recommendation will beconsidered during commercial representation abroad thediscussion themedium-termplan. on should be integrated into subprogramme Institutional infrastructure for trade promotion at the national level.

Subprograrnme2

The Centre shouldcontinue to expandits Mcasures were taken to rationalize and tradeinformation serviceswith emphasis streamline ITCs technical capacity in trade on modernmethodsfor speedy access to. informationand a post of SystemsAnalys was and disseminationof. trade information created strengthenthe to Centreselectronic data and on upgradingtechnicalcapabilitiesin processingcapability. TTC agreed to assist the tradeinformation at nationalandregional Group of 77 to develop an integrated trade level. In so doing. lTC should seek information system to link the chambersof complementarity with relevant trade commerce in countriesthat were members the of information prçgrammes of other Group. Greater resources than thoseavailable internationalinstitutions. are required,however. enablelTC to to assume its full responsibilitiesin this area.

The Centre should strengthen technical its Activities in a number of export-oriented hackstopping capabilities for its projects at the enterpriselevel.particularly those enterprise-oriented export. development concemedwith agriculturalmachinery. silk and projects. as these were effective Channels silk-basedproductsand technicalconsultancy for the provision of result-oriented services. have increasingly led lTC to guide product and market development enterprises into joint ventures. subcontracting assistance. and other types of collaboration. Further financial support desperately required to strengthen lTCs capability here. ITC has established two task forces to addressthis problem. the ñrst on export-oriented projects and the second on strengtheningthe roster through the recruitment of eonsultants for export-oriented projects.

IT CAGXXIIIl 19 Page36

lTC shouldcontinuegiving assistancein ITC expandedits activitiesin the export devethe expon developmentof non-traditional lopmentof non-traditional products through the productsincluding technicalconsultancy initiation of projects on biodegndable andother services. emphasizing new products. environment-related products. including wheneverappropriate.Interest was shown systems utilizing ecologically clean nonin the Centres ongoing enterprise- conventional sources of energy. lTC increased oriented projects that provided product its activitiesin technicalconsultaucyhy widenand market development support to ing its coverage an to additional.though small. developing country enterprisesproducing numberof developing countriesoutsidetheAsia exporting equipment powered by and Paciñc region and by including computer ccologically clean non-conventional softwareoffshore electronic data processing sources of energy. At the same time. among its subject areas. Thedevelopmentof the should also expandessential support for subprogramme. however. severelyhampered the developmentof traditional exports. by thelack ot financial resources.

increasedtrust-lund and UNDP support ITC continued its efforts to prepare project should be soughtfor lTCs activities on proposals in co-operation with other commodities.in panicularthoseof special international organizations and recognized relevance to the rural development commodity bodies.Particularattention was paid programmes of developing countries. to projects for agro-basedcommodities that Accordingly. the Centreshouldcontinue would have bearing a on the niral development current eiforts to prepare technical effortsof developingcountriesand a proposalto co-operation project proposals in provide trade information support for several collaboration with relevant international rural commodities has been developed. The organizations. FAO intergovemmental Centrecontinues to pursue its efforts to secure groups on specificcommodities,andother fuiiding for theseprojectsandwill look into the recognized commoditybodies againstthe possibility of obtaining ñnancing from the financial framework to be offered in the Common Fund. near future by the secondwindow of the CommonFundfor Commodities.

Subprogramme 3

The Centreshouldproceedwith its efforts Efforts continued to obtain ñnancing for this to secure financing for the project project and the results will be communicated proposal to assistdevelopingcountriesin duringtheJAG session. the organization of export support exhibitions.

The Centre should continue to strengthen Co-operation with UNIDO in carrying out its technical assistance in theñeld of joint activities on export-orientedjoint venture: was ventures for export. in co-ordinationwith strengthened and a meeting with heads of UNIDO andotheragencies. UNIDO investmentpromotionofficer was held in Geneva to improve co-operation.Activities startedin Africa andLatin America.in addition to Asia. and will be funher expanded subject to availability of funds.

The Centre shouldexaminewith its parent Research has started into the type of assistance bodies the type of assistancethat could that could be provided to developing countries provide to developingcountries for the to help them expand their exports of services. export of services tradedinternationally. The consultant recruited to help ITC define potential areas ot assistance. hearing in mind the work undertaken by other agencies. was 336- -

ITCAGOCXIID 19 l Page37

requested to concentrate on practical commercial aspects of interest to developing countries.After reviewin lTC. the consultant recommendations will be discussed with UNCTADandGMT.

Suhprogramrne5

increased attention shouldbegivenby the A SeniorTrainingAdviserhas beenrecruitedto Centre to providing expandedtraining establishlinks among training institutions for support to developing countries. with foreign trade. to develop training materials. to emphasis on strengthening training provide advice on setting up new institutions institutions.reiining andadaptingtraining and a consultancy capacity within existing methodologies.providing direct training institutions.and to set up a databank on training in new fields. and long-termtraining for opportunities in trade promotion offered by LDCs.supportedby on-the-jobtraining. other institutions. A project proposal was prepared to organize a comprehensivebasic course in tradepromotionand to tailor to the needsof leastdevelopedandsmallerdeveloping countries.

Subprogramme6

In implementing the subprogramme.the Ihe orientationof the subprogrammetowards Centreshould maintain its emphasis on results has been maintained and project theresultorientationof thesubprogramme proposals were preparedcoveringthe provision while stressingthe provisionof informa- of import market intelligence and increased tion on sources of supply and the computer applicationsin import management. application of innovative management methods.

Subprogramrne7

The Centre should maintain its strong lTC continuedits strong supportto LDCs in supportto the least developed countries 1989. in preparation for the United Nations andcontinue to enlist the co-operationof Conference on theLeastDeveloped Countries. its trust-fund donor: in this endeavour. prepared detailed a paper summarizingllC's llC should proceed with preparationsfor co-operation with LDCs in the l980s and the SecondUnitedNationsConference on outlining proposalsfor the l990s. This paper the Least Developed Countries Paris. was reviewed in a workshop attended by 3-14 September 1990. This should representatives of donor countries and involve reviewof a past lTC co-operation internationalagencies. with LDCs and concertedview a on future assistance strategies.

ITCAGOOCIIDl 19 Page38

Other technicalco-operatlonactivities

The Centreshouldstrengthenits efforts to ITC completed andpublishedin 1989two more assist developing countries to take studies in its series of regular budget advantage oi expanding trade publications on the markets in the socialist opportunitiesin the socialistcountriesof countriesof EasternEuropefor productsfrom Eastern Europe. taking into account developing countries. The studies covered possiblefields of co-operationwith other Poland and the Soviet Union. This series of internationalorganizations. studies will be continued in the 1990-1991 biennium and will take account ot recent economic changes in Eastern Europe. The Executive Director visited Hungary in November 1989 as an initial step in the developmentof technicalza-operationprojects with that country. Resourcespermitting. lTC standsready to increaseits co-operationwith Eastern European countries within the frameworkof its mandate.

in order to ensure a betterintegration of ITCs strategy paperto strengthenthe role of activitiesfor women in tradedevelopment women in trade promotion was ñnalized and into its overall work. the Centreshould will be madeavailable to govemments in early proceed with the development of a 1990.lTC hasenlarged its pipeline of project strategyto strengthenthe role of women proposals concerning the important of area in trade promotion on the basis of the in tradedevelopment. women recomrnendations ot the December1988 workshop. in this respect. the Centre undertook to ñnalize the strategypaper resultingfrom the workshopand make to availableto governments. ihe Centre alsounder-took reinforceits to pipelineof projectproposals. many of which resulted from the workshop. insupport of that strategy.

TheGroupendorsedtherecommendations Funding for a secondadviser commercial on oi the technicalmeetingwhich examined representation was obtained and recruitment the report on the evaluationof the iTC procedures were started. Trust funds were programme elements national trade obtained repienishtraining to kits on exhibition representation. well as as trade fairs and standdesign.A surveywas undertakenof the commercialpublicity. lhe Centreshould commercial representation role of the undertake the necessary follow-up diplomaticservices developing of countrieswith actions. view enhancingIlC assistance a to in this area. As regardstradefairs and publicity. the name of the programme element was changed to trade promotioncommunications reflectbetterthe to range of activities carried out under the programme element.

-338-

ITCAGOOGIDl 19 Page39

reparation of documentationon ITCs fourth MTP

ITC shouldproceedwith the preparation On the basisof the Groups recommendation. of documentation its fourthMTPwith on a the draft section on trade promotionand export view to a substantivediscussion at the development of the United Nations Groups twenty-tltird session on the basis Medium-Term Plan for the period 1992-1997 of the discussions at theGroups technical was prepated. was discussedat a technical meeting. meetingin January1990.

. 5 5 5

. ö

c

E ä 2

. . . . . . . . . . .

E c - . . .

B

ä

5 2 5 5 9 .b

ä

m .b o o 2 . .b

Bxlaga 6

i j n 1 E . { h. .

. | 4

u J

Bilaga 7

VERI AND L FRÄM ANDE B ÅND VI T

milj. kronor 8586 8687 8788 8889 8990 a Ex or Prom i n 1. Sveriges allmänna bidrag UD 12,0 14,0 16,0 18,0 20,0 2. SIDA-landramar: Indien 10,0 10,0 10,0 - 10,0 SIDA-SADCC - Totalt SIDA-landr EXPORT 11,6 11,3 11,1 Totalt 1+2 13,8 25,6 27,3 27,1 32,0 b Im r O ra i n 1. Stöd till forskning och produktion av undervisningsmaterial FOM 2. SIDA-Iandramar: Angola Mozambique - Guinea-Bissau - Totalt 1+2 10,0

-345tO419Aco

w

9 S

LLQ

OG:

m5

m8

§1

73%

Wå

Zz

uDJ

m8

å

Du.

l-

w

3 cr: l-

Bilaga 10

N

i

o

ø DNCDIOWCON - -348-

Bilaga 11 1989-08-14

Nedanstående kommentarer refererar till ITC PM 19.5.1989 sid 2-6 samt ITC PM 21.6.1989. vilket innehåller:

Annex 1 Minutes on Technical Consultations at ITC. 14-15 June, 1989

Annex 2 Letter forwarded to the Swedish Mission...

Annex 3 Confirmation of ITC request...

Budget revisions on projects:

a special Programme for Lbcs. Export Development at Enterprise Level for Coffee and Coffee Products INT[6062

b Rubberized Coir: A Pilot Market Study in Selected west European Markets INT6068

c Strengthening of Commercial Representation services in Latin America RLA6067

d Development of Export strategies for High Quality Frozen Vegetables URU6066

a och c har reducerats medan b och d har ökats.

349- -

PM 19.5. 1989 sid 2 beskriver vår uppfattning där vi pekar på problemet för lite återstår för nya projekt på grund att resurser att icke-projekten lägger beslag på för stor andel. av IMPOD kan konstatera att ITC accepterat förslaget att erhålla en fixerad klumpsumma på 1 miljon US dollar för att i princip täcka Programme Support och non projects. Båda parter är överens om formellt med klumpsummemodellen budgetåret 199091 att starta förutsatt att IMPOD får ok från finansdepartementet, men att redan 19891990 förbereda för modellen.

1 stort sett parterna överens om vilka insatser som bör var hänföras till icke-projekten. Dock förelåg vissa ásiktsskillnader:

Non projects uppfattning enligt:

IMPOD ITC

Organization and Management of National Trade INT6035 nej

Export Schemes 8 Joint Ventures for Small and Medium Sized Enterprises INT5039

Co-ordination Training Research INT5040

Strengthening of Training Institutions INT6041

Manpower Development For Trade Development INT6042

Training Programme on Applied Export Development INT6043

Development of ITCs Computerized Trade Informations Systems. INT6036 ja ja

supply of Trade Information INT6037 ja ja

På detta stadium finns ingen anledning att insistera på att vår uppfattning skulle följas. Kompromissen blev att projekten 35 och 39 borde betraktas som icke-projekt 19901991.

är viktigt att IHPOD och UD hjälps åt att om möjligt få Det nu klumpsummemodellen accepterad och sanktionerad också av andra givarländer. främst de nordiska. Denna indoktrinering bör starta omgående och helst få sin kulmen vid nästa ars JAG-möte.

-350-

INT6035:

Organization and Management of National Trade Promotion Infrastructures and Programme

De insatser som här utförs är mycket centrala för ITC och har reguljär karaktär. Från och.med 199091 skall ITC söka inrymma dem inom ramen för klumpsumman. Även fortsättningsvis bör vi påpeka att handelskammareprojekt bör samordnas med insatser inom detta område.

INT6036-

Development of ITCs Computerized Trade Information Systems for Development Countries

Från och med i år 198990 betecknas denna i högsta grad reguljära aktivitet som icke-projekt. Formellt skall projektet alltså nästa år utgå och inrymmas i klumpsumman.

INT6037;

Supply of Trade Information to Developing Countries

Kommentaren identisk med INT6036

INT6038a

Co-operation with Development Banks in the Management and Rehabilitation of Export-Oriented Projects

IMPOD har föreslagit ITC att koncentrera sig på gg utvecklingsbank för att om möjligt anknyta till enterprise approach konceptet och därigenom uppnå praktiska konkreta resultat.

INT6039/

Export Schemes and Joint Ventures for small and Medium Sized Enterprises in Developing Countries

Från och med 199091 skall ITC inrymma dessa insatser inom klumpsumman. Alternativt kan tänka sig man en uppdelning av intressena på á ena sidan Export schemes och å den andra Joint Ventures.

Därvid skulle ett oavgränsat projekt för t ex subcontracting kunna skapas. Ett sådant projekt skulle de eventuellt kunna finansieras av Sverige.

INT6040 V Co-ordination of Training Research and Development Från och med i år 198990 betecknas denna reguljära aktivitet som icke-projekt. Formellt kommer den således att 199091 inrymmas i klumpsumman. INT6041y Strengthening of Training Institutions Projektet har fått en ny, mer rättvisande rubrik, men betraktas från och med i år som ett icke-projekt. Alltså skall det nästa år formellt inrymmas i klumpsumman. INT6042 Manpower Development for Trade Promotion Samma kommentarer som punkt 6 ovan. INT6043V Training Programme on Applied Export Development Samma kommentarer som punkt 6 ovan. 10. INT6049V Dissemination SeminarsConsultations in Selected Developing Countries Förhoppningsvis skall dissemination fasen resultera i något eller några enterprise approach projekt. Den nuvarande ganska allmänna uppläggningen är det viktigt att man fortsätter med. men projektet utvecklas då till att bli ett icke-projekt om något eller några år inom ramen för ITCs insatser för råvaror. CEPLAC. Executive Cocos Planning Commission, Brasilien, har framfört önskemål om en portugisisk version av Guiden. IMPOD har sanktionerat att tryckkostnaden, max US dollar 15 000, kan tagas från outnyttjade resurser, 19891990. I övrigt hänvisas till speciell utvärderings-PM skriven av Mr. Papazafviepantos och Leif Salomonsson. 11. CPR6050/ Export Development Assistance to selected Enterprises in the Peoples Republic of China ProducingExporting Silk Products Den politiska situationen 1 Kina påverkar tills vidare ej projektet på annat sätt än att om ITC att vissa anser insatser bör skjutas upp konsultbesök etc så gör man detta.

-352-

Eftersom det är fråga om ett enterprise approach projekt

har IMPOD efterlyst a mer preciserade mål i form dollar av eller volymer b redovisning i efterhand vad uppnått. man antingen i verklig export eller genom andra kvantifierbara

indikatorer c angivande av de åtaganden commitments som de kinesiska företagen gör.

INT6G5l-

Operations Management of Import and Techniques with emphasis

on Materials Management

SIDA önskar att IMPOD sanktionerar fortsatt stöd.

IMPODs förslag: Inom IMFOD bör inför budgetåret man 199091 fundera på om det inte är dags att lämna för ansvaret denna typ av projekt till något annat land. Dessa funderingar bör dock stämmas av med ITC i god tid inför budgetåret 199091.

13. INT6056

Production of Systematic Market Briefs

Det bör vara i bade ITCs och IMPODS intresse att det sker en nära samordning vid produktionen dessa Market av Briefs. Den holländska uppfattningen hur produktionen bör gå om till synes märklig.

14. INT6058

Development at Enterprise Level of Trade among Developing Countries in Technical Consultancy Services

Detta projekt skall genomföras i nära samarbete med IMPOD. På grund av IMPODS begränsade personella resurser måste ITC ha huvudansvaret för såväl planering som genomförande. Dock bör IMPOD kunna medverka till att finna lämplig underkonsult

stationerad i Sverige. Kanska skall IMPOD kontakta

Exportrådet direkt.

IMPODs bidrag från ordinarie budget har satts till SEK 175 000.

Relativt snart bör uppläggningen projektet av stämmas av melan ITC och IMPOD.

15. INT6060:

Export Marketing Assistance to African and Central American Producers of Cotton Yarns and Grey Cloths

ITC har ombetts att till IMPOD bekräfta 198990 om skall kunna betraktas som slutar för detta mycket allmänna projekt. Projektet bör med andra ord utgå nästa år 199091.

-353-

16. INT6061:

strengthening Export Financial Services

Detta projekt skall inriktas på Centralamerika och Afrikas minst utvecklade länder och syfta till att genom finansiella mekanismer få igång nedlagd produktion och export. ITC kommer att engagera en specialiserad rådgivare för ändamålet.

l7. INT6062.

Special Programme for LDS: Export Development at Enterprise Level for Coffee and Coffe Products

IHPOD har efterlyst en uppdaterad projektbeskrivning, varvid speciellt noteras vilka uppföljningsaktiviteter som planeras i de länder där projektet genomfört sektorundersökningar sectoria1 surveys.

18. INT60631

Vegetable Oils and Oilseeds TradersGuide: Dissemination Seminars

IMPOD har efterlyst ett något mer omfattande projektförslag rörande uppläggningen av seminarierna. Hot bakgrund av erfarenheterna från distributionen av kakaomanualen ombads ITC att speciellt noggrant planera distributionen av rubricerade guide. ê 19. URU6066 1 z Development of Export Strategies for High Quality Frozen Vegetables

IMPOD accepterade att ITC från besparingar gjorda under 19691990 pá strengthening of Commercial Representation services in Central America RLA6067 för över us dollar 30 000 till rubricerade projekt.

20. RLA6067

strengthening Commercial Represention services in Central America

De totala besparingarna på projektet uppgår till us dollar 85 000. Delar av detta belopp. nämligen US dollar 30 000. överförs till URU6066 se ovan. Resterande belopp skall dels utnyttjas för att öka 19891990 års budget med US dollar 30 000. dels ingå på reservkontot, US dollar 25 000.

ITC genomför i skrivande stund en mission till Centralamerika och IHPOD skall inom en nära framtid erhålla ett projektförslaq. Speciellt har IMPOD påpekat vikten att de av berörda ländernas representationer innefattas i arbetsuppläggningen.

-354-

IHPOD påpekade vidare att projektet bör falla inom för ramen sub programme 1. National Institutional Infrastructure for Trade Promotion.

21- musase

Training Course in Graphic Design of Export Packaging and Labelling , Detta är det andra projektet som ITC skall genomföra i samarbete med IMPOD. För detta samarbete gäller för som projekt INT6058 att IMPODs bidrag framför allt är finansiellt. nämligen SEK 125 000.

Relativt snart bör uppläggningen av projektet stämmas av mellan ITC och IMPOD. A . 22. INT6070V

Computerized Trade Intelligence on Pepper and Pepper Products: Development of Software and Linkages with IPC Member Countries

Detta projekt kommer att stödjas under ett år 19891990. ITC har informerats.

23. CPR6073

Export Development Assistance to Selected Enterprises in the Peoples Republic of China ProducingExporting Hooden Furniture

IMPOD efterlyste samma typ av information mål, mått mäta att resultatet etc som CPR6050.

IMPOD skall söka medverka i en utvärdering projektet av hösten 1989 eller våren 1990.

24. INT60175

Programme Support

Från och med 19901991 skall Programme Support ingå i klumpsumman.

25. INT6072

Concentrated Trade Promotion Assistance to Selected Developing Country Chambers of Commerce

IMPOD har framfört krav på att detta projekt fortsättningsvis skall bli mer specifikt. ITC har inriktat detsamma som svar på Tanzania. Handelskammaren. som institutionen är i detta fall, 1 detta land är i sin linda och därför krävs en insats från ITC under en1§ngre;1§ under 19891990 i Tanzania. ITC skall revidera projektförslaget så att ITCs rådgivare får fem månaders kostnader täckta av detta projekt och månad via en Progamme Support. 355

26. INT60

Export Development Planning workshop for LDC:

ITC förväntas att inom kort översända ett detaljerat förslag på uppläggingen av workshopen, som planeras äga rum under oktobernovember 1989.

27. INT60

Promotion of Consumption of Sisal in Western Europe

Detta projekt, som är det enda nya projekt som startas den 1 juli 1989. skall till viss del drivas i samarbete med IMPOD. Kontoret har för avsikt att avsätta SEK 250000 för en marknadskampanj i Sverige och eventuellt övriga Norden. Beloppet bör till största delen eller i sin helhet kunna tas från IMPODS speciella budget för SADCCeftersom Tanzania är en av huvudleverantörerna av skördegarn framställt av sisal.

IMPOD bör snarast stämma av med ITC och den svenska konsulten om uppläggningen av projektet.

Ytterligare tre nya projekt skall startas strax efter den 1 u 1 januari 1990. ITC skall till IMPOD översända projektdokument och IMPOD skall under hösten 1989 ange vilka projekt önskar satsa man på. Några projektidéerförslag finns angivna 1 ITCs PM 21.6.1989, sid 8.

kanslirådet L Båge kanslirådet H Dahlkvist kanslitådet E Backman j dep sekt B Willén dep sekt B v d Giessen

SIDA: fd avd dit K Rogeman § avd dir R Lindsjö § avd dir B Oberger §

IMPOD: ambassadören C I Öhman f.d. chef v v dir G Edehorn

Fd riksgäldsdirektören L Kalderén Direktören S Söderman

B, gggévg f

ITC: exekutivdir G Engblom dep dit S Harb dit M Deeny dir R Makil dit M Said dir M Giroud sr adviser L Salomonsson sr adviser H Selin sr adviser M Thomas

UNCTAD: liaison officer M Civili liaison officer M Mortier

Q. Egw 29:5 wgshiggygg -

UNDP: dep dir gen A Joseph dir- T Cox

Världsbanken: Mr G westring Mr A Yeats Mr G sitimivasan g Mr W Siebeck g

-358-

0419AC0

POL ICY-RELATERAT BI STÅND

Jörgen Levin

särstudie 8 till Multibiståndskommitténs betänkande Bistånd internationella genom organisationer

INTRODUKTION

De besvärliga ekonomiska problem som drabbade ett flertal länder i tredje världen under 1980-talet har inneburit att de båda Bretton-Woods institutionerna, Världsbanken och IMF, har fått ett ökat inflytande på den ekonomiska politiken, speciellt i de afrikanska länderna. De anpassningsprogram som introducerades i början 1980-talet har fått större å av en allt betydelse för både u-länder och biståndsgivare. En intensiv debatt har förts under de senaste tio åren å om dessa programs

relevans och resultat för fattiga länder och fattiga människor i

i tredje världen. å Syftet med denna studie är därför att ge en allmän beskrivning av den anpassningsprocess som berör ett stort antal u-länder. Studien är inriktad på att förklara innebörden av begreppet anpassning, resultat och kritik av tidiga anpassningsprogram och de förändringar som skett i dessa under slutet av 1980talet. I kapitel 1 beskrivs varför anpassning är nödvändig och vilka möjligheter ett land har att påverka sin situation. De tidiga bankfond stödda anpassnings-programmen redovisas i kapitel 2. En sammanfattning av den kritik som riktats mot de tidiga programmen beskrivs i kapitel 3. Programmens resultat diskuteras i kapitel 4. Den utveckling av de tidiga programmen som pågått och pågår berörs i kapitel 5 och avslutningsvis diskuteras förändringarna och dess konsekvenser för svensk biståndspolitik.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. ANPASSNING EN NÖDVÄNDIGHET -

1.1 Krisens uppkomst 4 1.2 Ekonomisk politik 5 1.3 Ekonomisk-politiska anpassningsátgárder 7 1.4 Bistånd och skuldlättnad 8

3.2 World Development Institute for Development Economics Research WIDER 19 3.3 United Nations Childrens Fund UNICEF 19 3.4 Anpassningsprogram och sociala aspekter 21

4. UTVÄRDERING OCH RESULTAT AV ANPASSNINGSPROGRAM 22

4.1 Utvärdering av anpassningsprogram 22 4.2 Anpassningsprogrammens resultat 23 4.3 Effekter pá fattiga grupper 26 4.4 Sammanfattning av resultat 27

5. FÖRÅNDRINGAR I PROGRAMMEN 29

5.1 Mot en långsiktig strategi 29 5.2 Förändringar i anpassningsprogrammen 31 5.3 Bedömning av förändringarna 33

6. SAMMANFATTNING 37

KÄLLFÖRTECKNING 54

BILAGOR:

BILAGA 1.1: SÄRSKILDA INSATSER I SKULDTYNGDA LÄNDER 40 BILAGA 2.1: IMFS ORDINARIE FACILITETER 41 BILAGA 2.2: forts. BILAGA 2.3: SARSKILDA INSATSER FOR DE FATTIGASTE H 43 LANDERNA BILAGA 2.4: ESAF OCH POLICY FRAMEWORKPAPERS 44 BILAGA 3.1: BEGREPP SOM BEROR ANPASSNINGSPROCESSEN 45 BILAGA 3.2: forts. BILAGA 4.1: RELEVANTA FAKTORER FOR STABILISERINGS- H 47 POLITIK

BILAGOR forts.

BILAGA 4.2 forts. BILAGA 4.3 0 forts. BILAGA 5.1 o INDIKATORER FOR ATT UTVARDERA H ANPASSNINGSPROGRAM BILAGA BASIC ELEMENTS OF PAMSCAD BILAGA PAMSCAD forts. BILAGA Reformer för att nå de fattigaste hushållen

TABELLFÖRTECKNING

1.1 Skuldbördan

FIGURFÖRTECKNING

1.1 Genomsnittlig konsumtioncapita för de 40 procent fattigaste hushållen 3.1 Ett anpassningsprograms olika element

1. ANPASSNING nu NÖDVÄNDIGHET -

1.1 Krisens uppkomst

De ekonomiska chocker som drabbade världsekonomin under 1970talet har haft en förödande effekt på ett flertal u-länder, men en starkt bidragande orsak till deras problem har också varit den ekonomiska politik som bedrivits i länderna. Tillsammans har detta inneburit att situationen i många länder blivit akut. Per capita inkomsten har exempelvis i Sub-Sahara Afrika fallit under större delen av 1980-talet och exkluderat Nigeria var nivån 1987 lägre än nivån 1967. om vi antar att inkomstfördelningen ej har förändrats nämnvärt innebär detta att antalet fattiga i absoluta tal ökat kraftigt. Rapporter från bl a UNICEF [l989, 1987] bekräftar detta och visar dessutom på sjunkande näringsstandard,

i ökad

spädbarnsdödlighet, relativ minskning antal barn i

i av

primärskolan och en försämrad kvalite i undervisningen i ett antal länder.

Den försämring som skett har berott pá både externa och interna faktorer. En långsiktig strategi för att vända den negativa utvecklingen bör därför helst bestå av åtgärder som rör båda problemkomplexen. skuldbördan har växt allt under mer 80-talet, särskilt för de afrikanska länderna söder Sahara. om Total långsiktig skuld som andel av BNP har stigit till 85 procent och i vissa länder nått astronomiska nivåer. Långsiktig skuld som andel av BNP är för exempelvis Tanzania 1 144 procent, Zambia 228 procent och Guinea-Bissau 321 procent 1 Världsbanken [1989c]. Ett flertal länder i Afrika är således

i insolventa Bigsten [1990]. De kan inte under något rimligt

scenario klara att betala sina

i av skulder.

Tabell 1.1: skuldbördan

Procent Miljarder

i

av BNP USD

109 I Ost-Asien 28 40 50 102

ialla: Världsbanken [1989a]. 3

Åtgärder som kan förbättra uwländernas externa situation är bl a ökat bistånd, skuldavskrivning och stabilisering en eller kompensation av flukturerande råvarupriser. I olika prognoser om de världsekonomiska förhållanden förutspås dessvärre inga dramatiska förändringar under den närmaste femårsperioden. De totala finansiella flöden till skuldsatta länder beräknas bli oförändrade. Offentliga långivare förväntas visserligen öka sina överföringar, men detta kompenserar endast den nedgång som skett i de privata kapitalflödena. Terms of trade förväntas försämras ytterligare under de närmaste åren. En förbättring under slutet av perioden medför dock att terms of trade förblir oförändrad för de skuldsatta länderna över den närmaste femårsperioden.

Även den externa miljön inte visar på några förbättringar om under de kommande åren har vissa åtgärder föreslagits i syfte att förbättra situationen. Man kan dock konstatera att det verkar mycket osannolikt att i-ländernas transfereringar till u-länderna eller spelreglerna i världsekonomin skulle radikalt förändras under de närmaste åren. Utgångspunkten för en diskussion av den framtida ekonomiska politiken i u-länderna måste därför vara, precis som den som under de senaste decennierna, att världsordningen liksom de iresurser som länderna är villiga att föra över till u-länderna i stort sett är givna. Det är alltså dessa ramar bestämmer vad är som som möjligt. Vi kan dessutom konstatera att sig skuldvare en avskrivning eller ökat bistånd per se löser de strukturella problemen i de skuldsatta länderna. De måste angripas med inhemska ekonomisk-politiska åtgärder. De möjligheter ett som litet land har att utforma den ekonomiska politiken diskuteras närmare i nästa avsnitt.

1.2 Ekonomisk politik

Ett land söker med hjälp av sin ekonomiska politik uppnå vissa mål, inom ramen för givna restriktioner. vanliga målsättningar är till exempel hög tillväxt, låg inflation, en god fördelning av välfärd och inkomster och ett visst mått av självtillit. Eftersom de flesta länder som berörs av denna studie är så kallade små länder, som ej har någon möjlighet att förändra världsmarknadspriser eller internationella ränteniváer, måste de ta världen utanför som given. Detta innebär att den ekonomiska politiken i ett land måste anpassas till de störningar som påverkar målen.

mr 199011, Världsbanken [l989c]

Se Särskilda láneformer vid skuldomförhandlingar och CCFF, bilaga 2.2

I en ekonomi som utsätts för en negativ extern störning, exempelvis fallande världsmarknadspriser på en viktig exportvara eller stigande importpriser, minskar importkapaciteten, vilket påverkar investeringar, produktion och sysselsättning inom landet negativt. För att förhindra en nedgång i produktion och sysselsättning kan staten stimulera efterfrågan ocheller utbudet i ekonomin. Efter första och andra oljechocken parerade ett flertal länder, speciellt fattiga u-länder, de externa chockerna med efterfrågestimulerande åtgärder. Detta innebar att investeringar, produktion och sysselsättning kunde upprätthållas på kort sikt, men samtidigt ökade bytesbalansunderskotten.

Kapitalflöden eller landets valutareserv kan under en begränsad period täcka underskotten, men eftersom valutareserver är begränsade liksom möjligheten att låna pengar, är en sådan strategi inte hållbar under en längre tidsperiod. Som en konsekvens av den expansiva politiken uppstod också stora budgetunderskott, som finansierades med hjälp av en ökad upplåning från riksbanken, vilket resulterade i stigande inflation. I den mån växelkursen inte korrigerades blev valutan kraftigt övervärderad, vilket innebar att exportsektorn, oftast jordbrukssektorn, missgynnades på bekostnad av den skyddade industrisektorn Världsbanken [1990a]. En stagnerande exportsektor tillsammans med en ineffektiv industrisektor förvärrade ytterligare underskotten i ekonomin.

En ekonomi som inte anpassar sig till förändrade förhållanden ocheller bedriver en orealistisk ekonomisk politik kan för en tid undvika anpassning om att biståndsgivare tillsammans med andra långivare finansierar landets växande underskott. När landets obalanser blivit alltför stora och finansiärerna inte längre är villiga att finansiera underskotten, blir det emellertid nödvändigt att anpassa sig. Situationen har då ofta, dessvärre, blivit allvarligare och mera komplicerad än om anpassningen påbörjats i ett tidigare skede.

3Balassa [1984] har i studie visat att länder en som snabbt anpassade sig till de externa chockerna 1974-76 och 1979-81, med hjälp av exportorienterande reformer, har på längre sikt haft en avsevärt högre ekonomisk tillväxt än de länder som bibehöll sin importsubstitutionsstrategi. Detta har också medfört att de länder som snabbt anpassade sig blev mindre skuldsatta än de länder där anpassningen uteblev.

Ett land med kraftiga a oeko s ba befinner sig o a anser typiskt i foljande situation Buiter[l988]:

1. ett stort finansiellt underskott i den offentliga sektorn, 2. stora utlandsskulder och begränsade möjligheter att få tillgång till krediter på kommersiella villkor, dvs ej kreditvärdigt, 3. kapitalflykt från landet, 4. stort bytesbalansunderskott, 5. en övervärderad real växelkurs, 6. en hög inflationstakt, 7. stor offentlig upplåning inom landet, 8. en smal och ofta otillräcklig intäktsbas för den offentliga sektorn och 9. en hög arbetslöshet och omfattande undersysselsättning.

Syftet med gtgbilisegingspglitigkg åtgärder blir därför att komma till rätta med ovanstående obalanser.

En annan typ av obalanser kan karaktäriseras strukturella som och hänför sig specifikt till olika marknader, till mer exempel de inhemska finansiella marknaderna, valutamarknaden, arbetsmarknaden och varumarknaderna. Åtgärder för att rätta till dessa obalanser syftar till att förbättra utnyttjandet av tillgängliga resurser. Ibland benämns också problem med den om offentliga sektorns storlek och uppgifter som strukturella obalanser. Åtgärder för att rätta till §§;gktg;gl1gQ§§l§n§g; inom olika sektorer benämns §t;gktg1glAgnpa§§nigg.

En anpassningsprocess i en ekonomi kan därför delas på två upp olika typer av anpassningar, stabiliseringspolitiska åtgärder och strukturell anpassning.

1.3 Ekonomisk-politiska anpassningsátgärder

I vårt typfall har vi således ett icke-kreditvärdigt land med stora underskott i bytesbalansen och en stor utlandsskuld. Ett underskott i bytesbalansen innebär att landet importerar mer varor och tjänster än det exporterar. Perioder med underskott i bytesbalansen är inget ovanligt och behöver i sig inte medföra kraftfulla åtgärder, men ett underskott måste alltid finansieras med utländsk valuta. På kort sikt används landets valutareserv till att täcka underskotten, men vid längre perioder av underskott blir det nödvändigt att ta upp län på den internationella kreditmarknaden. Förutsättningen är då att landet är kreditvärdigt, dvs bedöms kunna klara av framtida amorteringar och räntebetalningar. om landet ej bedöms som kreditvärdigt är det inte längre möjligt att lánefinansiera underskotten. Han kan då söka få ökat bistånd eller lättnader i skuldtjänsten. När dessa möjligheter är uttömda har landet dock inget annat val än att självt balansera sina valutafloden

genom minskad import eller ökad export. En förutsättning för att ett land på sikt skall kunna upprätthålla aktivitetsnivån i ekonomin är alltså en rimlig balans i betalningarna till och från utlandet.

Vi har tidigare pekat på de prognoser visade på som oförändrade finansiella flöden till skuldsatta länder. Det alternativ som återstår är därmed förbättringar i handelsbalansen. För att åstadkomma detta måste stimulera man produktionen ocheller reducera totala efterfrågan inom landet av handelsvaror. Handelsvara är en vara antingen kan som exporteras eller importeras. Genom en ökad produktion av handelsvaror kan vi således öka exporten eller importera mindre.

Den ekonomiska politik som pá kort sikt kan föras för att minska ett bytesbalansunderskott har två komponenter, nämligen utgiftsminskning och real devalvering. Om man snabbt kunde öka produktionen vore naturligtvis detta att föredra framför att minska utgifterna, men oftast är det svårt på kort sikt. När det gäller utgiftsminskande åtgärder kan dessa inriktas mot privat eller offentlig konsumtion och investering. Konsekvenserna för både produktion och inkomstfördelning på kort och lång sikt påverkas av vilka åtgärder man väljer.

Det andra elementet i anpassningsprogrammet, en real devalvering, innebär en förändring i relativpriserna till exportsektorns och den importkonkurrerande sektorns fördel relativt den sektor som producerar icke-handelsvaror. Syftet med denna prisanpassning är att föra över resurser till de sektorer som producerar handelsvaror, så att produktionen av de sistnämnda ökar. För att förändra relativpriserna kan man förutom en devalvering till exempel genomföra en finanspolitisk åtstramning. Höjning inkomstskatter eller av indirekta skatter minskar den privata konsumtionen, delvis som består av icke-handelsvaror. Nedskärningar inom den offentliga sektorn innebär också en minskad efterfrågan på ickehandelsvaror. Efterfrágeminskningen påverkar relativpriset så att relativpriset på handelsvarorna stiger, vilket i sin tur medför att produktionen av dessa ökar.

1.4 Bistånd och skuldlättnad

Ett problem i en anpassningsprocess är tidsaspekten dvs den tid det tar innan reformerna genererar positiv förändring. en Vi har tidigare konstaterat att det bästa vore om produktionen av handelsvaror snabbt kunde ökas och därmed minska underskotten i bytesbalansen. Men eftersom detta är svårt på kort sikt, kan det också vara nödvändigt att minska utgifterna. Figur 1.1 visar genomsnittlig konsumtioncapita för de 40 procent fattigaste hushållen i ett typland med kraftiga makroekonomiska- och strukturella obalanser. En

utebliven anpassning innebär att den försämring i levnadsstandarden som skett sedan 70-talet fortsätter Cf. När åtgärder vidtas for att vända utvecklingen vid t innebär det att en temporär nedgång blir oundviklig, eftersom det är nödvändigt att minska utgifterna. Men ekonomisk-politiska åtgärder som snabbt ökar produktionen handelsvaror och av en ökad tillgång på utländsk valuta kan begränsa och i bästa fall helt kompensera denna nedgång Cf. om anpassningen påbörjas i ett tidigare skede när obalanserna är mindre akuta, är det lättare att begränsa nedgången. Om den världsekonomiska miljön skulle utvecklas bättre än vad vi antagit, skulle anpassningsprocessen blir mindre dramatisk. Men det betyder inte att en anpassning kan undvikas. Det är viktigt att komma ihåg att ett land med kraftiga makro- och strukturella obalanser och dessutom förbrukad kredit-värdighet på sikt måste anpassa sig antingen genom en spontan eller organiserad process. Ett genomtänkt anpassningspaket är därför att föredra framför en kaotisk anpassning.

n n

BN: Lägsta bas-behovs standard

Cf: Anpassning med stor tillgång av utländsk valuta

c;: Anpassning med begränsad tillgång av utländsk valuta

Cf: Utebliven anpassning

Figur 1.1 Genomsnittlig konsumtioncapita för de 40 procent fattigaste hushållen

Källa: UNICEF [1987]. Anm. figuren korrigerad av författaren.

En ökad tillgång till utländsk valuta i syfte att finansiera ett nödvändigt importbehov begränsar således nedgången i figuren. Bistånd kan därför, under vissa omständigheter, lindra effekterna av den nödvändiga anpassningen, vilket år syftet med de lån och krediter som kanaliseras via Internationella valutafonden och Världsbanken. Innan vi går in på de BankFond-stödda anpassningsprogrammens utformning och resultat ska vi kort redovisa det stöd som det svenska biståndet bidrar med.

Huvudsakligen utgår stödet från två anslagsposter i bistándsbudgeten. Den första posten utgör den del som kanaliseras via Internationella Utvecklingsfonden IDA och den andra posten berör de Särskilda insatser i skuldtyngda länder som inrättades budgetåret 198586. I den posten senare ingår bidrag till det särskilda program för Afrika Special Programme of Assistance, SPA som organiserats av Världsbanken i syfte att mobilisera mer bistånd från givarländerna för de afrikanska ländernas återhämtning. Aven stöd till IHFS k s utvidgade strukturanpassnings-facilitet ESAF ingår i denna post. De medel som berör anpassningprogrammen inkl. skuldregleringar, utifrån dessa poster, utgjorde under budgetåret 198990 en ungefärlig andel 7% de totala av av biståndsanslagen.

Se bilaga 1.1 för utförligare redovisning en

urassnmasraoanm5 2 .

Vi diskuterade i föregående kapitel olika möjligheter att lindra de negativa effekterna av en anpassningsprocess. En viktig aspekt tillgången på utländsk var valuta. Två institutioner därmed fått ökad som en betydelse under det senaste decenniet är Världsbanken och Internationella

valutafonden IHF. En viktig uppgift i fondens arbete är att assistera medlemsstater som befinner sig i tillfälliga

betalningsbalanssvårigheter. I det typfall som beskrevs tidigare med förbrukad kreditvârdighet spelar fonden också en roll som s k lender of last resort dvs den finns tillgänglig

för landets centralbank sista garant med likvida som medel. Fondens krediter ställs till förfogande för att underlätta .

nödvändiga stabiliseringsåtgärder. Det innebär inte dock att fondens uppgift är att finansiera ett medlemslands omfattande

och ihållande bytesbalansunderskott, eftersom fondens

begränsade resurser är avsedda för alla länders behov. De villkor som gäller för att få tillgång till fondens krediter är därför betydelsefulla.

I likhet med fonden ställer även Världsbanken krediter till förfogande för att underlätta anpassninqsprocessen i länder med kraftiga makroekonomiska- och strukturella obalanser.

Fundamentala obalanser i ett lands ekonomi har visat sig ha betydande negativa effekter på möjligheterna att bedriva ett effektivt projekt-bistånd. Detta har inneburit att större en andel av Bankens utlåning numera också är inriktad på att underlätta olika länders anpassningsprocess. Denna verksamhet

utgör ett viktigt komplement till Bankens traditionella

projektlán, men projektlånen ändå för merparten svarar av Bankens utlåning och utgör för närvarande 75 respektive 70 procent av IBRDs och IDAs totala utlåning. I likhet med fonden är de krediter ställs till förfogande från Världsbanken som inte villkorslösa. Innan vi närmare går in på de villkor som gäller ska vi först summariskt redovisa de olika krediter från

Banken och Fonden som är aktuella för ett land med kraftiga

obalanser och förbrukad kreditvärdighet.

2.1 Anpassningslån

De krediter IDA, IBRD som ställs till förfogande från Banken

är i huvudsak strukturella anpassningslån SAL och sektoranpassningslán SECAL. De mindre omfattande och mer politiskt acceptabla SECAL har sedan början av 1980-talet ökat

i betydelse och svarar för drygt 70% av den totala utlåningen.

5En sammanställning av de olika begrepp som berör

anpassningsprocessen redovisas i bilaga 3.1

Förutom extern finansiering från Världsbanken är ickeett kreditvårdigt land med kraftiga obalanser med stor sannolikhet även kvalificerat för IMF-krediter. Fondens ordinarie långivning genom s k stand-by avtal har som syfte att underlätta genomförandet av ett kortsiktigt stabiliseringsprogram. nen eftersom en ökad andel av utlåningen har kanaliserats till u-länder med kraftiga betalninqsbalansproblem, har den tidsperiod som tidigare gällt för lån visat sig vara otillräcklig. Extended Fund Facility, som introducerades 1974, utvidgade tidsperspektivet för den ekonomiska anpassningen till tre och i vissa fall fyra år. Ytterligare åtgärder som vidtagits för de fattigaste länderna IDA-status är den särskilda utláningsverksamhet som möjliggör utlåning på muka villkor för att underlätta den ekonomiska anpassningen. De nya faciliteter, SAF och ESAF, som introducerats tillsammans med Policy Framework Papers är därför ett viktigt försök till en bredare ansats, på medellång sikt, att komma tillrätta med de specifika problem som existerar i de fattigaste länderna.

En viktig aspekt som vi tidigare nämnt är de villkor som ställs för att få tillgång till Bankens och Fondens krediter. Eftersom IHF Världsbanken och ett lands regering ofta har olika uppfattningar om vilka reformer ska genomföras och som i vilken omfattning, är en förhandlings-process oundviklig. Förhandlingarna mellan givare och mottagare har Hosley av [1987b] beskrivits utifrån tre olika nivåer. Den första nivån berör utformningen av ett anpassningsprogram. En mottagares förhandlingsposition gentemot IMFBanken beror till stor del på förmågan att presentera alternativa ekonomiska analyser. Men eftersom givaren också har möjlighet att hota med indragningar av lån innebär detta att ett land oftast är i underläge gentemot en givare. Av betydelse är också ett lands behov av utländsk valuta dvs graden ett lands obalanser. av Fundamentala obalanser till följd av utebliven anpassning begränsar därför handlingsutrymmet ytterligare i förhandlingsprocessen. Den andra nivån berör implementeringen av reformerna dvs vilka reformer som faktiskt realiseras. Vi ska senare diskutera detta lite närmare med avseende på programmens resultat, men den har en direkt effekt på tredje nivån, givarens respons vid nya förhandlingar.

2.2 Anpassningsprogram

Låt oss återgå till det typfall beskrevs tidigare. som Kraftiga externa och interna obalanser, hög inflationstakt,

se bilaga 2.1 och för utförligare beskrivning 2.2 en av IHFs ordinarie faciliteter

se bilaga 2.3

övervärderad real växelkurs och begränsade möjligheter att på kommersiella villkor få tillgång till utländsk valuta var några utmärkande drag för detta land, där anpassning var en nödvändighet. Hed hjälp av anpassningslån kan således anpassningsprocessen underlättas.

Målsättningar som anges för ett anpassningsprogram är att komma tillrätta med de externa och interna obalanserna, skapa förutsättningar för en återhämtning av den ekonomiska tillväxten och att genomföra strukturella förändringar i syfte att undvika framtida betalnings- och stabiliseringsproblem. Den övergripande målsättningen är dock att säkerställa en varaktig ekonomisk tillväxt, som är nödvändig för att man pá sikt skall kunna minska fattigdomen. Det år inte självklart att de fattigare delarna av befolkningen på kort sikt gynnas av tillväxten. Det är dock rimligt att antaga att att det är nödvändigt att bryta den nedåtgående trenden i genomsnittlig per capita inkomst, för att man på sikt skall kunna förbättra de fattigas standard. Utifrån målsättningarna ovan kan reformer i ett anpassningsprogram, utformat av IMF, Världsbanken och landets regering, delas in i tre olika element:

A2A§§IE§;

1. Stabilisering IMF och Världsbanken

Reformer med syfte att minska totala efterfrågan inom landet utgiftsminskning

2. Strukturell anpassning Världsbanken

Reformer med avsikt att förändra produktions-mönster i ett land

Reformer för att stimulera produktion och tillväxt i ett land

figur 3.1 Ett anpassningsprograms olika element

-372-

I ett land med kraftiga makroekonomiska obalanser är syftet med de stabiliseringspolitiska åtgärderna att komma tillrätta med dessa. Konkret innebär det att minska de externa och interna obalanserna, dvs att anpassa efterfrågan till vad som produceras inom landet. Den strukturella anpassningen är däremot inriktad mot att öka produktionen inom landet och därigenom stimulera den ekonomiska tillväxten.

Ett problem vid utformningen av ett anpassningsprogram med de båda komponenterna är att finna en optimal kombination av de båda typerna av åtgärder. Om vi enbart inriktar oss på att minska den totala efterfrågan inom landet blir resultatet arbetslöshet och ytterligare försämrad levnadsstandard. Å andra sidan om vi koncentrerar oss på reformer i syfte att öka produktionen, som vore det bästa, kvarstår huvudproblemet, dvs brist på utländsk valuta. Tillgången på utländsk valuta spelar därför en avgörande roll vid avvägningen mellan de båda komponenterna.

Ett anpassningsprogram för ett land med kraftiga obalanser och förbrukad kreditvärdighet måste bestå båda komponenterna. av vid kraftiga makroekonomiska obalanser kan det emellertid vara svårt att genomföra en strukturell anpassning som syftar till en ökad effektivitet och förbättrad tillväxt. I ett land med akuta makroekonomiska obalanser brukar man därför först genomföra de stabiliseringspolitiska reformerna.

De reformer som ingår i ett stabiliseringsprogram utformat av IMF och godkänt av landets regering har som tidigare nämnts som syfte att komma tillrätta med de makroekonomiska obalanserna. En viktig åtgärd är att begränsa den offentliga sektorns tillgång av krediter från Riksbanken. Denna åtgärd syftar till att minska statens budgetunderskott och därmed förbättra bytesbalansen. Att minska statens budgetunderskott är också av betydelse för att minska inflationstakten och öka de privata investeringarna i landet. En låg och förutsägbar inflationstakt är dessutom av fundamental betydelse för att man skall lyckas med devalveringspolitiken, den andra möjligheten att minska ett bytesbalansunderskott. En förutsättning för att en devalvering ska önskvärd effekt år ge att det är en real devalvering, dvs att de inhemska relativpriserna förändras till den konkurrensutsatta sektorns fördel. Det finns således ett samband mellan åtstramning en av statens budget och positiva effekter av en devalvering.

Ett problem med reformerna ovan är att både budgetnedskärningar och en devalvering, på kort sikt, drabbar befolkningen på olika sätt. Utgiftsminskningen drabbar alla grupper mer eller mindre, till exempel i form av mindre tillgång till offentlig service som utbildning och halsovård.

En devalveringen däremot innebär att inhemska relativpriser forandras, vilket gynnar exportproducenterna på de övrigas bekostnad. I Afrika finns exportörerna i stor utsträckning på landsbygden, vilket innebär att nettoeffekten av en devalvering sannolikt blir positiv för huvuddelen av landsbygdsbefolkningen.Stadsbefolkningendäremotdrabbasbåde av utgiftsminskningen och försämrade relativpriser. Många av reformerna har alltså inneburit förändringar i den tidigare ekonomiska politiken som favoriserade stadsbefolkningen på landsbygdsbefolkningens bekostnad. De olika upplopp som förekommit har sin förklaring i detta. Det andra elementet i anpassningsprocessen, strukturell anpassning, är inriktat mot att förändra produktionsmönstret och därigenom stimulera produktion och tillväxt. En förändring av produktionsmönstret i ett land med externa obalanser har syfte att öka som produktionen av exportvaror och importkonkurrerande varor. Växelkursförändringar är även här ett centralt element för att stimulera produktionen av dessa. Men att enbart devalvera innebär inte automatiskt att resurser allokeras till handelsvaru sektorn. Handels- och arbetsmarknadspolitiska reformer är därför avsedda för att komplettera och underlätta övergången.

Reformer som stimulerar produktion och tillväxt är mer specifikt inriktade mot olika sektorer men kombinerat med reformerna ovan. Inom industrisektorn har exempelvis devalvering och handelspolitiska reformer syftat till att utveckla en mer effektiv och livskraftig industristruktur. På företagsnivå har incitament skapats genom reducering av tullar på råmaterial och genom finansiella reformer som ska ge en bättre fungerande kapitalmarknad. Jordbrukssektorn är den som mest betydande i många länder har stimulerats av prisreformer som syftar till att öka de inhemska producentpriserna på både export- och andra grödor. Detta har främst skett genom devalvering men också med hjälp av institutionella reformer inom de statliga uppköpsmonopolen. Investeringar i infrastruktur och teknologi tillsammans med en effektivare fördelning av insatsvaror och krediter har också varit viktiga komplement för att öka produktionen.

I de stabiliseringspolitiska åtgärderna betonades vikten av balans i statens budget. För att nå hanterbara underskott, på kort sikt, var därför en utgiftsminskning nödvändig. Ken på längre sikt kompletteras detta med strukturella reformer med syfte att öka statens inkomster och förbättra den offentliga sektorns effektivitet. Detta kan bl a ske genom en skattereform, där indirekta skatter får en ökad betydelse,

rationalisering av utgifter och reformer inom

administrationen. Andra reformer har berört de statligt agda företagen som i många utvecklingsländer är en stor belastning för statens finanser. Åtgärder för att avlasta statsbudgeten har bl a varit att decentralisera budgetansvaret till

-374-

företagsnivá, anställningstopp och i vissa fall ner-skärning av antalet anställda och privatisering av företagen.

3. KRITIK AV TIDIGA ANPASSNINGSPROGRAM

Många typer av kritik har riktats mot de tidiga BankFond stödda anpassningsprogrammen. Vi koncentrerar på tre oss betydelsefulla kritiker och deras synpunkter på de tidiga anpassningsprogrammen.

3.1 United Nations Economic Commission for Africa

Ett huvudproblem, som blev alltmer akut under mitten av 1980talet, var den fortsatta försämringen i levmdsstandarden hos de lägre inkomstgrupperna av befolkningen i många länder, speciellt i Afrika. Anpassningen visade sig mer komplicerad än vad som ursprungligen förvåntats. De sociala förhållandena under anpassningen blev hos ECA och olika Non-Governmental Organisationss viktig utgångspunkt för att ifrågasätta en stora delar av anpassningsprogrammen. [e traditionella BankFond stödda programmen beskrevs av ECA som:

because they are often implemented as if fiscal, trade and price balances are ends in thenselves, and are virtually complete sets of means to production increases. Human condition imbalances, as related to empLoyment, incomes, nutrition, health and education, do not receive equal priority in attention to macro-imbalancesuürhey are too ;ggghggistic being inadequately grounded in, or sensitive to specific national economic, human and cultural realities...and they are in a time perspective. Africa cannot wait for the attainment of external equilibrium and fiscal balance before seeking to improve the human condition, nor can long term human investment to strengthen the institutional, scientific, technical and productive capac-ty operating in environmental balance be postponed.

Det står tämligen klart att de traditionella anpassningsprogrammen från ECAs utgångspunkt var otillräckliga för att ta i tu med problemen på den afrikanska kontinenten. Men samtidigt förnekas inte nödvändigheten av en mpassning, eller som det utrycks av ECA:

Africa has to adjust. Balance of payments disequilibrium, fiscal imbalances, inflation. .cannot be wished away or passed . of unadressed. But in adjusting, the transformation of the structures that fundamentally serve to aggnvate the socio-

NGO Working Group the world Bank 19891. Kritiken mot de on tidiga BankFond-stödda anpassningsprøgrammen sammanfaller i huvudsak med den kritik som framförts av ECA.

°ECA [l9B9b s.20]

economic situation must constitute the focus of attention.

Det alternativ som presenterats av ECA består, till skillnad från de traditionella BankFond stödda programmen, till stor

del av beskrivningar av de mål som borde uppfyllas dvs. lindrad massfattigdom och en förbättrad levnadsstandard för hela befolkningen. För att uppnå dessa mål utgår ECA ifrån att

Afrika kan få ett ökat externt resursflöde från multilaterala och bilaterala biståndsgivare, skuldreduktion och förbättrad

terms of trade. Man diskuterar dock mycket lite hur den inhemska makroekonomiska anpassningar skall gå till och vilka

ekonomiska politiska åtgärder som behövs för denna. Aven när det gäller att utvärdera de traditionella beskrivs programmen indikatorer som BNP- och exporttillvåxt, betalningsbalans och

budgetbalans som marginellt relaterade till de mål som eftersträvas.

En grundläggande skillnad mellan ECA och VärldsbankenIMF är

således att ECA förutsätter stora förändringar i den världsekonomiska miljön, medan däremot BankenFonden tar denna

som given och koncentrerar sig på att komma tillrätta med

obalanserna i ett land. Denna skillnad är förklaring till en den intensiva debatt pågått mellan de båda som institutionerna. Politiska visioner är nödvändiga i värld en med en orättvis världsordning samtidigt, på kort sikt, men måste också den reala situationen beaktas. I ett land med kraftiga obalanser och förbrukad kreditvärdighet är det oundvikligt att betalnings- och budgetbalans är stor av betydelse och en förutsättning för att uppnå långsiktiga mer mål. Hed tanke på de olika diskuterats i prognoser som tidigare kapitel och de antaganden gjorts angående som den vårldsekonomiska miljön är ECAs dessvärre, program, irrelevant. Det innebär dock inte att relevant kritik och enskilda policyförslag saknar betydelse.

Den kritik som riktats mot de tidiga BankFond-stödda programmen är till stor del inriktad på de antaganden som programmen baseras på. Eftersom underliggande programmens teorier utgår ifrån en fungerande marknadsekonomi innebär det att problem kan uppstå i en miljö där marknader fungerar dåligt. Det kan medföra att de resultat förutspås som av en reform kan i vissa fall ta längre tid än vad förväntades som eller i vissa extrema fall få motsatt effekt. Att de tidiga

anpassningsprogrammen ej lyckades att komma tillrätta med

obalanserna under den förväntade tidsperioden kan delvis förklaras av en fortsatt försämrad extern miljö även men reformernas irrelevans i vissa länder. Det är därför av

WECA, Africa Recovery News Feature

Kritiken har även framförts UNCTAD [1989] av

betydelse, som påpekas av ECA, att ta hänsyn till specifika forhållanden i ett land vid utformningen av ett anpassningsprogram.

3.2 World Deverlopment Institute for Development Economics

Research WIDER

En likartad kritik, dock genomarbetad, framförts mer har av WIDER. Kritiken har främst inriktats på de stabiliseringspolitiska reformerna i anpassningsprogrammen. här Aven pekar man på att de specifika förhållanden som existerar i ett land

ar av stor betydelse när det gäller att bedriva

stabiliseringspolitik. 5

Han påpekar att det är viktigt att medveten exempelvis vara om de politiska riskerna, som de traditionella till programmen viss del har försummat, den makroekonomiska strukturen i landet och länkeffekter inom olika sektorer.Olika ekonomisk-

politiska strukturer innebär att traditionella reformer som devalvering, åtstramning och liberalisering olika en av marknader bör anpassas efter omständigheterna. Ett ökat

samarbete mellan IMF, Världsbanken och landets myndigheter är

därför också viktigt, eftersom misslyckad en stabilisering kan få ödesdigra föjder, både politiskt och ekonomiskt.

3.3 United Nations Childrens Fund UNICEF

En annan organisation i FN-familjen omsorgsfullt studerat som anpassningsproblematiken är UNICEF. Kritiken har främst

inriktats på programmens ensidiga orientering mot de stabiliseringspolitiska reformerna, där alltför kraftiga

åtstramningar inverkar negativt på återhämtning en av tillväxten. UNICEF har betonat vikten att kompensera av utsatta grupper dels för att begränsa negativa effekter, men även för att underlätta genomförande. programmens En modifiering av de tidiga bör därför innehålla programmen åtgärder som genererar långsiktig tillväxt och ett skydd en av humankapitalet.

Utgångspunkten i UNICEFS alternativ är att anpassning en av något slag är nödvändig. Den relevanta frågan diskuteras som är därför hur ett anpassningsprogram ska utformas för att begränsa sociala kostnader samtidigt prioriterade mål som uppfylls. I likhet med ECAS alternativ, är förutsättning en för de alternativa reformer föreslås ökat som av UNICEF ett externt finansiellt stöd antingen genom ökat inflode av

Taylor [1988]

En för checklista relevanta faktorer vid utforming av

stabiliseringspolitik se bilaga 4.1, 4.2 och 4.3

kapital eller skuldreduktion. Men en viktig distinktion mellan ECA och UNICEF är att de alternativa åtgärder presenteras som av UNICEF kan, även under oförändrade kapitalflöden, påverka de traditionella programmen för att därigenom lindra negativa sociala effekter. Viktiga reformer är bl a särskilda mesoåtgärder som är ett viktigt komplement till reformer på makronivå. De traditionella programmen, som till början en var starkt koncentrerade till de makroekonomiska reformerna, förväntades stimulera produktion och sysselsättnig på mikronivå. Ett problem i många länder var kraftiga strukturella obalanser och ett syfte med introduktionen av SECALs var att förbättra integrationen mellan makro- och mikronivån. Men fortfarande är det inom vissa områden oklart vilka effekter reformer på makronivå har på mikronivån i samhället och hur de ska åtgärdas. Keso-åtgärder är därför ett viktigt komplement och utformas dels för att skydda utsatta grupper och dels för att främja ekonomisk tillväxt. Reformerna berör bl a allokering av offentliga utgifter, distribution av krediter, producentpriser, indirekta skatter och subventioner, lönebildning och sysselsättning.

Reformer inom den sociala sektorn genom omfördelning av resurser till prioriterade områden, kan, enligt UNICEF, också bidra till att grundläggande behov kan tillgodoses, för särskilt utsatta grupper. Aven en förbättring av direkt målinriktade interventioner, genom kompensationsprogram, ses som önskvärt. Syftet är att skydda en grundläggande levnads, hälso- och näringsstandard, redan innan anpassningsprocessen har ökat produktion och inkomster till en acceptabel nivå. Det kan bl a ske genom beredskapsarbeten och direkt riktade åtgärder för att upprätthålla näringsstandard hos utsatta grupper. Institutionella reformer är också av stor betydelse, dels i prioriteringar för särskilt utsatta grupper och dels för att öka befolkningens, särskilt kvinnornas, aktiva deltagande i utvecklingsprocessen.

Det måste dock betonas att man här ofta står inför ett avvågningsproblem. Ju mer resurser man avsätter till att lindra de sociala konsekvenserna på kort sikt, ju mindre resurser blir kvar för att stimulera tillväxten för att snabbt komma ur krisen. Det finns inget givet svar om hur denna avvägning skall göras.

3.4 Anpassningsprogram och sociala aspekter

Eftersom en stor del av kritiken mot de tidiga anpassningsprogrammen berört de sociala aspekterna är det lämpligt att summera upp de olika åsikterna. De olika ståndpunkter som intagits kan summeras i följande påståenden:

a utan anpassning skulle de fattiga haft det bättre ECA b när anpassning är nödvändig bör fattiga och andra utsatta grupper skyddas med lämpliga åtgärder UNICEF och c anpassning innebär på kort sikt uppoffringar i utbyte mot förtjänster på langre sikt VärldsbankenIHF

Det första påståendet kan i och för sig riktigt vara om man endast begränsar sig till den inledande perioden under en anpassning. På längre sikt år dock konsekvenserna förödande se fig.1.1. Eftersom det var oundvikligt med anpassning en är det mer konstruktivt att diskutera hur den temporära nedgång ska begränsas eller undvikas under anpassningens inledning. En befogad kritik mot de tidiga är programmen att detta problem oftast negligerats. Vi ska senare diskutera de modifieringar som skett och om dessa är tillräckliga för att skydda utsatta grupper, på kort sikt. Aven pá längre sikt kan vissa grupper drabbas pga förändrade förhållanden. Hur detta påverkar fattigdomen har heller inte uppmärksammats tillräckligt i de tidiga programmen och de förändringar som skett ska också diskuteras i senare kapitel.

4. UTVÄRDERING OCH RESULTAT AV ANPASSNINGSPROGRAM

4.1 Utvärdering av anpassningsprogram

Innan vi går in på de BankFond stödda anpassningsprogrammens resultat år det viktigt att vara medveten om de metodologiska

problem som existerar, i en utvärdering. Vi har i föregående kapitel redovisat några kritiska synpunkter på de tidiga anpassningsprogrammens effekter. Bedömare har beskrivit

programmen som katastrofala, samtidigt som andra talar om framgång. En sådan spännvidd i omdömet innebär att det är av stor vikt att ha kännedom om vilka kriterier och metoder som använts.

En utvärdering bör utgå från de målsättningar uppställts som för anpassningsprogrammen. Två övergripande frågor då kan som ställas är:

1. Har reformerna varit framgångsrika, med hänsyn till att minska obalanserna och därmed medverka till varaktig en ekonomisk tillväxt

2. Har de sociala kostnaderna minimerats

De metoder som normalt använts vi en utvärdering ett av anpassningsprogram har bestått av:

1. Före-efter metod

2. Anpassningutebliven anpassning

2a. Kontrollgrupp metod 2b. Modifierad kontrollgrupp metod Counterfactual

Ze. Enskilt land Counterfactual,

Den första metoden använder sig före-efter för av en analys ett land eller en grupp av länder med anpassningsprogram. Resultatet av programmet tolkas utifrån olika makrovariablers värden före bestämd och efter en tidsperiod av anpassningsprogrammet. De yttre chocker påverkade som ett flertal länder under början 1980-talet och även under av anpassningsprocessen, olika effekter vid olika genererar tidpunkter för ett land. Ett problem är därför att isolera

programmets effekter från andra faktorer påverkar som utvecklingen i ett land. En före-efter analys kan vara värdefull för att studera utvecklingen i ett land däremot men inte förklara orsakerna. Det är därför svårt att hänvisa till

positiva eller negativa effekter enbart ett resultat som av ett anpassningsprogram.

se bilaga 5.1

Den andra metoden, som är den relevanta för att studera effekter och resultat av en anpassning, utgår ifrån en jamforelse med vad som hade hänt anpassningen uteblivit. om Tre olika varianter av metoden har använts. Den första za utgår ifrån länder som har haft anpassningsprogram under en bestämd tidsperiod. En jämförelse görs med en kontrollgrupp av landet som under samma tidsperiod ej genomfört anpassning. En fordel med denna metod, gentemot den första, är att hänsyn tas till globala förändringar som påverkar länderna. Ett problem ar dock att effekter av tidigare program eller andra specifika förhållanden i ett land ignoreras. Den vanligaste varianten av metoden utgår från genomsnittliga förändringar i ett antal makrovariabler för länder med anpassningsprogram och länder utan. Skillnaden mellan de två grupperna ses som effekter av ett anpassningsprogram. Eftersom specifika förhållanden och omständigheter i ett land kan ha ett betydande inflytande på ett anpassningsprograms resultat har denna variant av den andra metoden begränsningar i sin användning, med avseende på anpassningsprogrammens effektivitet.

Ett problem med ovanstående variant är att globala förändringar inte helt kan elimineras, eftersom externa chocker i ett land kan få varierad genomslagskraft vid olika tidpunkter. En modifiering av metoden försöker därför att ta hänsyn till särskilda ä omständigheter, som påverkat ett land å zc eller en grupp av länder Zb före och under anpassningen. Genom att simulera den tidigare förda ekonomiska å politiken eller alternativa scenarios och jämföra resultaten efter en period av anpassning kan man således ytterligare z isolera effekterna ett anpassningsprogram. svårighet är å av En dock att förutsäga vilket scenario skulle ha inträffat s som utan anpassning. Men trots denna komplikation bör en balanserad bedömning av ett anpassningsprograms resultat och effekter utgå ifrån detta s k counterfactual scenario. å

4.2 Anpassningsprogrammens resultat

En utvärdering av ett anpassningsprogram bör, som diskuterats ovan, utgå ifrån vad som hade hänt om en anpassning uteblivit. Före-efter metoden metoden kan nämnts i sig värdefull som vara för att studera utvecklingen i ett land eller grupp av länder. Men resultaten blir då mindre relevanta för att bedöma effektiviteten av ett anpassningsprogram. Däremot kan metoden ge signaler om vissa specifika åtgärder och olika effekter, som bör uppmärksammas vid en fortsatt utveckling av programmen. Exempelvis har en före-efter studie från Världsbanken [1988a] visat på relativt stora skillnader i olika indikatorers utveckling mellan Sub-Sahara Afrika, hogt skuldsatta länder och manufakturexporterande länder. De

slutsatser som kan dras av studien är att situationen i sub-

sahara Afrika har förvärrats relativt de andra landerna. Men orsakerna till den förändrade situationen är däremot oklara.

-382-

ECA [1989b] har i beräkningar visat att den årliga tillväxttakten, 1980-87, var -0.53 procent för länder i Sub-sahara Afrika med starka traditionella anpassningsprogram. Motsvarande beräkningar för länder med svaga och inga program var 2 respektive 3.5 procent. Det måste här påpekas att anpassningsprogrammen syftar till att eliminera obalanser för att därigenom lägga en stabil grund för framtida tillväxt. Han måste alltså också se på vad som hade hänt med de ekonomiska obalanserna, innan man kan dra några slutsatser. Det är alltid möjligt att upprätthålla en viss tillväxt under några år om man undviker att genomföra åtstramningsåtgärder. Men i likhet med ovan är det svårt att dra några slutsatser orsakerna om och härleda dessa till anpassningsprogrammen med denna metod.

Vi ska istället här till en början koncentrera på två oss utvärderingar som använder sig av olika varianter av en counterfactual-metod. En utarbetad av Världsbanken, Report on Adjustment Lending, och en studie av Paul Hosley, World Bank Policy-Based Lending 1980-87: An Evaluation. Hosleys omfattande studie använder sig av tre olika varianter varav en är likvärdig med Världsbankens egen studie. Trots att skillnader existerar mellan de båda studierna med avseende på tidsperiod och typ av anpassningslån Hosley utvärderar SAL, Banken SAL och SECAL är resultaten likartade fig.3.l. En majoritet av länder med anpassningsprogram visar på bättre resultat med hänsyn till förändringar i real export och betalningsbalans relativt till länder utan program. Däremot har investeringarna som andel av BNP minskat för länder med program relativt länder utan program. De båda studierna har vad det gäller förändringar i den ekonomiska tillväxten något olikartade resultat. Mosleys studie visar om vi koncentrerar oss på tidiga mottagare av anpassningslán att SAL har haft en positiv men svag effekt på den ekonomiska tillväxten medan däremot Världsbankens studie visar neutral effekt. En en senare studie från Världsbanken, RAL II, där metoden har modifierats ytterligare med hjälp av s k counterfactual scenarios, bekräftar Mosleys ovanstående resultat med avseende på den ekonomiska tillväxten, investeringar och förändringar i export. Studien visar för länder som under en längre period har använt sig av anpassningsprogram en positiv effekt av programmen, på den ekonomiska tillväxten. Investeringarna som andel av BNP har däremot minskat och exporten visar en liten, men ej signifikant, förbättring.

En allvarlig konsekvens av anpassningsprogrammen år nedgången i investeringarna, som är en förutsättning för en långsiktig tillväxt. De möjligheter som vi tidigare diskuterat for att minska statens budgetunderskott var att minska de offentliga investeringarna ocheller den offentliga konsumtionen. çn förklaring till nedgången i de offentliga investeringarna ar att de, på kort sikt, år politiskt mindre känsliga an en átstramning av konsumtionen. Den nedgång som skett inom de

privata investeringarna har i en studie av Lopez [1989] visat sig vara starkt påverkad av fluktationer i ett lands växelkurspolitik. En stabil och trovärdig växelkurspolitik är således av stor betydelse för återhämtning en av investeringarna.

RESULTAT AV ANPASSNINGSPROGRAM

INDIKATOR Real Real Invest- Betalning Kapital- METOD ekono- export eringar sbalans flöden misk tillväxt tillväxt

1.Kontro11 QFUPP

- Mosley Neutral svag +

Världs- Neutral + - - + US anken RAL I

- Världs- Neutral svag + US US banken + RAL II

.Landsimulering

Mosley US osäker US US -

JS uppgift saknas

Men viktigt att komma ihåg år att resultaten i de olika studierna baseras på en grupp av länder. Det innebär att det finns enskilda länder som visar på både bättre och sämre resultat än de aggregerade resultaten. Aven om det är relevant att studera en grupp av länder som under en längre period har varit involverad i anpassningsprocessen finns det ett antal begränsningar med avseende pá gruppindelningen. De länder som ingår i Världsbankens studie karaktäriseras stora av skillnader i utvecklingsnivå. Med hänsyn till de olika resultat som tidigare påvisats med avseende på kontinenternas olika specifika förhållanden vore det bättre att exempelvis gruppera SSA, Latinamerika och Asien var för sig. Men det bästa vore, som tidigare nämnts, att utvärdera varje land för sig. En fördel med att utvärdera ett program i ett land är att det ger en ökad möjlighet till att mer ingående studera landspecifika effekter av ett anpassningsprogram, som har en stor betydelse vid en forbattring av ett program.

Malawi som klassificerats i gruppen tidiga program-länder har,

trots gruppens aggregerade positiva resultat, både i Mosleys

och Världsbankens landstudie haft en negativ utveckling av betalningsbalansen efter en längre period anpassning. av specifika förhållanden innebar programmets policy-åtgärder

ej fick den effekt som avsågs. I Världsbankens senaste utvärdering RAL II har anpassninqs-programmens effekter på

s k top performers redovisats. Värdefulla slutsatser kan som dras är att i de länder har kommit tillrätta som med de makroekonomiska obalanserna har en återhämtning av tillväxten

ägt rum. Resultatet beror till stor del på reformerna om implementeras eller inte, vilket i sin tur beror på det

politiska utrymmet i det aktuella landet. Dessvärre är

analysen av de s k underlagging performers alltför

bristfällig i rapporten för att dra några slutsatser om orsakerna till den relativt sämre utvecklingen.

4.3 Effekter på fattiga grupper

Den absoluta ökning av antalet fattiga människor har som skett i anpassnings- och även icke-anpassningsländer är till stor del orsakad av den stagnation i världsekonomin inträffade som under början av 1980-talet UNICEF [1987]. Eftersom en stor del av kritiken mot de tidiga har berört dessa programmen aspekter är det av stor betydelse att effekterna av programmen beaktas. Dessvärre är det relativt komplicerat att klar ge en bild av anpassningsprogrammens effekter på levnadsstandarden.

För det första är det svårt att isolera effekter av ett anpassningsprogram. För det andra är bristerna stora med

avseende på tillgång och kvalite på socio-ekonomiska data och för det tredje är de långsiktiga positiva effekterna svåra att utvärdera under själva anpassningen. preliminära I de studier som gjorts går det inte att finna något systematiskt samband

mellan försämringar i levnadsstandard och assningsprogram, an bortsett från vissa kortsiktiga effekter.På kort sikt bör

därför ett anpassningsprogram kompletteras åtgärder med som skyddar fattiga grupper, eftersom de visat sig ha positiv

inverkan på 1evnadsstandarden. På längre sikt är däremot de fördelningpolitiska aspekterna osäkra och de åtgärder som föreslagits ska vi diskutera i kommande kapitel.

Världsbanken [l990b]

Bourginoun [1989]. Exempel på olika åtgärder redovisa i bilaga 7.1

4.4 sammanfattning av resultat

Anpassningsprogrammen hade under delen senare av 1980-talet en positiv effekt på den ekonomiska tillväxten för länder som tidigt blev involverade i anpassningsprocessen. De makroekonomiska obalanserna har reducerats ökad genom en export och minskad import. Däremot har investeringarna

minskat, vilket gjort att förutsättningarna för långsiktig en ekonomisk tillväxt försämrats. Inom länder gruppen av med tidiga anpassningsprogram finns det dock både mindre mer och framgångsrika länder. De lärdomar kan dras som av de framgångsrika länderna är att ett land kan implementera om en real devalvering och komma tillrätta med de makroekonomiska

obalanserna sker en svag stimulering produktionen av under de första aren. om den ekonomiska politiken är konsistent och trovärdig kommer de privata investeringarna att öka och ytterligare stimulera produktionen och sparandet i ekonomin.

Problemet i de fall där utvecklingen har varit mindre

framgångsrik är reformernas implementering.

Den försämring av levnadsstandarden skett under som 1980talet, främst i sub-sahara Afrika och Latinamerika, är i huvudsak orsakad av krisen i världsekonomin under början av 1980-talet. Att enbart se den förvärrade situationen som ett resultat av anpassningsprogrammen är därför felsyn. en grov Brister i de tidigare programmen har dock funnits, speciellt

med avseende på särskilda åtgärder för att skydda utsatta

grupper under den inledande perioden. Aven en mer långsiktig

analys av programmens sociala aspekter har i de tidiga

programmen saknats.

En annan aspekt år den politiska dimensionen är som av stor betydelse vid reformernas genomförande. De tidigare alltför

BankFond influerade programmen och dess ideologiska innehåll

har upplevts av olika regimer som en kortsiktig strategi för

att säkerställa skuldáterbetalningar till de privata bankerna Bacha [l987]. Detta har inneburit att även uppgörelse om en nås mellan landets regering och VärldsbankenIMF kan detta få

konsekvenser i senare stadium när reformerna ska implementeras, eftersom det visat sig att brist på en samförstånd mellan parterna har negativ effekt på en reformernas implementering.

En regerings motvilja till att genomföra reformer beror

således på ett flertal faktorer. En viktig intern faktor ar regimens politiska utrymme. En komplikation i ett flertal

afrikanska länder är att regimens politiska bas och presumtiva

opposition oftast år koncentrerad till de urbana områdena: En

regering får då göra en avvägning mellan att tillfredsstalla

den urbana befolkningens behov och att bedriva en politik som

gynnar de fattiga på landsbygden. Den tidigare förda politiken

har i de flesta länder inriktats mot den urbana sektorns

utveckling på bekostnad av den rurala sektorn. Genom låga producentpriser har landsbygden finansierat den urbana strategin, vilket på många håll fick till följd att jordbruksproduktionen sjönk och alltmer inriktades mot de informella marknaderna. En förändring i den tidigare förda politiken som varit en av avsikterna med anpassningprogrammen år därför, som det visat sig, en politiskt känslig fråga.

Vi ska i nästa kapitel beskriva den förändring skett i de som traditionella anpassningsprogrammen. Viktiga frågor vi ska som diskutera är om de brister som påpekats har åtgärdats och om det har uppstått någon form av consensus mellan Världsbanken och de kritiker som tidigare nämnts.

5. FÖRÄNDRINGAR I DE TIDIGA ANPASSNINGSPROGRAMMEN

5.1 Hot en långsiktig strategi

Låt oss först kort upprepa de ursprungliga målsättningarna med de tidiga programmen. Under en relativt kort tidsperiod skulle programmen komma tillrätta med de makroekonomiska och strukturella obalanserna och därmed skapa förutsättningar för en återhämtning av den ekonomiska tillväxten.

Externa faktorer tillsammans med strukturella problem i olika regioner, företrädesvis i sub-Sahara Afrika, innebar att de positiva effekterna av programmen fördröjdes. En allvarlig

konsekvens av detta var att den temporära nedgång beskrevs som i figur 1.1 förlängdes, dvs den genomsnittliga konsumtionen per capita sjönk ytterligare vilket den även gjorde i länder

som undvek anpassning. Behovet av särskilda åtgärder för att skydda de fattigaste, som tidigt påpekades UNICEF, blev av därför allt större. De tidiga anpassningprogrammen kritiserades också av bl a ECA för att alltför ensidigt vara inriktade mot att på kort sikt åtgärda ett lands obalanser,

och att de saknade ett vidare perspektiv. En intensiv debatt har förts mellan Världsbanken och andra FN-organisationer,

inklusive ECA, i syfte att nå någon form främst av consensus, vad det gäller en hållbar utveckling på längre sikt för den afrikanska kontinenten. Vi diskuterade tidigare problemet, att Världsbanken och ECA argumenterade förbi varandra och därför

hade svårt att nå en gemensam utgångspunkt. Intensiva

diskussioner har ägt rum och en viss har uppnåtts consensus nu mellan Världsbanken, IHF, UNICEF, ECA, AfDB inom och UNDP m.fl en rad viktiga områden. Fortfarande existerar dock meningsskiljaktigheter, men låt först kort beskrivning oss ge en av det man är överens om:

Det kan konstateras att en anpassning samtliga parter av ses som en del i en långsiktig strategi, där den humana dimensionen är av stor betydelse. En varaktig ekonomisk

tillväxt är en nödvändighet, men målsättningen med denna har

specifierats till att vara ett medel för att nå det övergripande målet, en förbättrad levnadsstandard. En anpassning kan därför bara försvaras utifrån långsiktig en förbättring i livskvaliten för befolkningen. Ytterligare

uppmärksamhet måste, även på kort sikt, riktas mot att skydda

utsatta grupper under en anpassning. sociala program ska prioritera sektorer inom den offentliga sektorn skyddar som utsatta grupper. En ökad uppmärksamhet ska också inriktas mot sysselsåttningsskapande åtgärder. Parterna är också överens om att policy-åtgärder måste vara relevanta med avseende på de

Världsbanken [1989d]

-388-

specifika förhållanden i ett land, dvs de måste utformas,

implementeras och ägas av de afrikanska länderna själva. En hög prioritet har därför reformer syftar till som en förstärkning av humankapitalet och den institutionella

kapaciteten inom varje land. §n modernisering och hållbar

utveckling av jordbrukssektorn ar centralt element i Afrikas

framtida tillväxt. Ny och lämplig teknologi förbättrad och en service för rådgivning och distribuering insatsvaror är av eftersträvansvärda mål. En stor betydelse för hållbar en utveckling har också ett ökat och förbättrat regionalt

ekonomiskt samarbete mellan olika länder. I utvecklings-

processen är den offentliga sektorn av stor betydelse, den men privata sektorns utveckling, som tidigare begränsats, är av fundamental betydelse. En hög prioritet i framtida en långsiktig utveckling har även åtgärder för att skydda miljön.

Förutsättningen för att realisera långsiktig strategi, där en reformprogrammen bör utformas av de afrikanska regeringarna,

är dock en ökad assistans från biståndsgivarna. Eftersom skuldbördan allvarligt begränsar den framtida utvecklingen är

även kraftfulla skuldlättnadsátgärder nödvändiga, konstaterar

de olika parterna.

De förändringar som skett i Bankens policy uttrycks också tydligt i den långsiktiga studien Sub-Saharan Africa, From crisis to Sustainable Growth. Den ödmjuka framtoningen i rapporten och Bankens nya policy återspeglar strävan att en komma bort från det tidiga 1980-talets överoptimism, som manifesterade sig som vi vet vad problemen är och hur de ska lösas. Numera betonas istället kompassriktningen och att det inte finns några entydiga i utvecklingsprocessen. svar Några patentlösningar presenteras inte i rapporten utan syftet år istället att bidra till fortsatt dialog en mellan olika givare och mottagare, utifrån den uppnåtts för consensus som att nå gemensamma lösningar på krisen i olika afrikanska länder. Det centrala temat i rapporten är att sund makroekonomisk miljö en inte är tillräckligt för att transformera strukturen i de afrikanska ekonomierna. Nödvändigt i utvecklingsprocessen är också att den utgår från befolkningens aktiva deltagande, dvs en human-centered utvecklings-strategi. En kapacitets-

uppbyggnad måste därför ske inom olika sektorer, särskilt inom hälso- och utbildningssektorn, för nå att en framgångsrik utveckling. En utförlig redovisning långsiktiga av den strategi som skisseras i rapporten faller bortom för syftet denna studie. Vi ska därför koncentrera oss på de konkreta förändringar som berör anpassninsprogrammen.

5.2 Förändringar i anpassningsprogrammen

En bred enighet råder att utgör

numera om programmen en viktig del i en långsiktig strategi, är förutsättning för som en att losa krisen i de afrikanska länderna söder om Sahara. De tidiga programmen saknade detta vidare perspektiv eller som det uttrycks av Banken själv:

The experience of the 19805 has shown, however, that it must be adjustment with a difference. Different in the that sence greater account must be taken of the various needs and

capabilities of individual countries. Different in that

reforms must be designed not just to overcome the immediate

financial difficulties, but should lead to a fundamental transformation of production structures and build solid a basis for a permanent improvement in peoples living standards. And different in that additional must be taken measures to protect the poor during the period of transition. The

sequencing and funding of adjustment must be programs improved, and there must be clear and strong African ownership

of the process.

Programmens förändringar kan därför ses utifrån två aspekter,

dels en mer nyanserad användning de traditionella av reformerna och dels nytillkomna kompletterande reformer. Något

som starkt betonas år att ett program ska ägas ett lands av regering, vilket förutsätter att programmet initierats och så

långt som möjligt utformats av regeringen. En förstärkt roll för ett låntagarland vid utarbetandet Policy av Framework Papers är därför av stor betydelse, vilket påpekas både av Världsbanken och IHF. Men förutsättning för är en detta att förmågan och möjligheten förstärks till självständiga mer analyser. Teknisk assistans i syfte att förbättra ländernas

kompetens vid utarbetandet av anpassningsprogram betonas

därför starkt i de modifierade programmen.

En annan viktig aspekt som vi tidigare berörde var en regerings politiska utrymme för att genomföra ett

anpassningsprogram. Utformningen ett ska därför av program även utgå ifrån det politiska stöd är nödvändigt för som att genomföra ett hållbart program. Kompensation till grupper som påverkas negativt exempelvis avgångsvederlag eller genom vidareutbildning för anställda inom den offentliga sektorn, är

viktiga kompletterande reformer i de modifierade programmen. En allvarlig konsekvens av de tidiga programmen år den nedgång

som skett i investeringarna. Offentliga investeringar har fått

en ökad uppmärksamhet. Viktigt år att de offentliga

investeringarna förstärks inom de områden där de kompletterar

de privata investeringarna. En återhämtning investeringar av

°Världsbanken [1989e]

inom infrastruktur och som tidigare nämnts de sociala

sektorerna har darfor en hög prioritet.

De privata investeringarna är till stor del beroende den av makroekonomiska miljön. I länder med mindre allvarliga makroekonomiska obalanser ska programmen därför särskilt inriktas mot en återhämtning av dessa. Kraftiga obalanser i ett land måste däremot åtgärdas först, eftersom de har en betydande effekt på resultatet av övriga reformer. Av stor betydelse är som nämnts att programmen integreras i en mer långsiktig strategi för varje land. Vilka konsekvenser detta får för olika biståndsgivare ska vi återkomma till senare.

En brist i de tidiga programmen var att de sociala aspekterna ofta hade försummats. Utformningen av en strategi i syfte att skydda fattiga grupper under en anpassning var en viktig utgångspunkt för den SDA Social Dimensions of Adjustmentenhet som inrättades i Världsbanken för några år sedan. Det pápekades tidigare att brist på socio-ekonomiska data var en allvarlig begränsning, dels för att utvärdera de sociala effekterna men även när det gäller att utforma reformer som skyddar och förbättrar situationen för utsatta På grupper. kort sikt är syftet med enhetens arbete att komplettera de tidigare programmen med sociala reformer, för att skydda utsatta grupper Social cost of Adjustment delen. Aven i de reformer som inriktats mot att minska obalanserna i statens budget har särskilda åtgärder introducerats som skyddar de fattiga. En reallokering av statens utgifter ska i högre grad än tidigare riktas mot prioriterade sektorer som gynnar de fattiga grupperna av befolkningen. Aven institutionella reformer inom den offentliga sektorn har fått en ökad prioritet jämfört med de tidigare programmen. Vikten av en fungerande effektiv offentlig sektor betonas alltmer för att nå ett bra resultat av de reformer implementeras. Det som berör även privatisering av statliga företag, som i fortsättningen ska behandlas mer pragmatiskt. Eftersom institutionella förändringar och utbildning krävs för detta är ett längre tidsperspektiv nödvändigt. Att säkerställa en mer långsiktig finansiering av programmen och en ökad flexibilitet hos bistándsgivarna är därför viktiga aspekter.

I den långsiktiga strategi som presenterats av Världsbanken spelar även SDA-enhetens arbete en stor roll. I ett längre perspektiv är målsättningen att integrera anpassningsprogrammen i den långsiktiga strategi som berörts ovan Poverty Alleviation-delen. sociala reformer ska då inkluderas ex ante dvs innan ett program implementeras.

5.3 Bedömning av förändringarna

De förändringar som skett under slutet av decenniet har således inneburit att den antagonism som tidigare existerade mellan olika institutioner avsevärt har mildrats. En stor del av den kritik som tidigare riktats mot de BankFond-stödda programmen har i och med de modifierade programmen uppmärksammats. Problemet inriktar sig numera på att realisera och tolka vad som de facto har annonserats. alternativa De program som föreslagits ECAs och UNICEF har, hänsyn med till de avgränsningar vi gjort, till stor inkluderats del i den långsiktiga strategi presenterats. som Något radikalt alternativ, på längre sikt, existerar således inte. En fråga som däremot är betydelsefull, och som nu diskuteras mellan parterna ovan, är när och hur dessa långsiktiga strategier ska implementeras. Ett förslag till en mer konkret uppföljning av den lånsiktiga strategi skisserats för som Sub-Sahara Afrika har varit att utarbeta lángsiktsstudier på ländernivå.

Det är ännu för tidigt att dra några generella slutsatser, förutom de som har redovisats tidigare, om de modifierade programmens resultat. En generell bedömning kompliceras även

av att programmen numera i ökad grad ska utformas utifrån ett lands specifika förhållanden. En viktig fråga som man bör studera närmare är vad detta innebär konkret. Aven om ett land utarbetar sitt eget program ska det även i fortsättningen

godkännas av VärldsbankenIMF, vilket i sig är naturligt. Men frågan år vilket utrymme det finns för alternativa reformer i en miljö, som karaktäriseras dåligt fungerande av marknader. Det påpekades tidigare att utvärdering en av ett anpassningsprogram bör ske utifrån varje enskilt land. gäller Det även de förändringar som skett i de modifierade programmen med avseende på vad som faktiskt har skett. därför Det kan inte begäras, med tanke på denna studies begränsning, att ge en uttömande redovisning de förändringar av som faktiskt realiserats i ett stort antal länder. Vi ska istället

koncentrera oss på några allmänna reflektioner över de modifierade programmen.

En fråga som dominerat debatten under 1980-talet är sociala de aspekterna. Det är också inom detta område de huvudsakliga

förändringarna ägt rum. Innan vi närmare bedömer dessa förändringar ska vi kort sammanfatta vilka faktorer som påverkar utsatta och fattiga situation gruppers under en anpassning. Analytiska modeller har utarbetats fortfarande men är bristerna stora på det empiriska området, vilket innebär

att förståelsen av programmens sociala aspekter är begränsad.

För att lindra negativa effekter för de fattiga under en period av anpassning och även på längre sikt behövs enligt

°Världsbanken [1989f]

-392-

AddisonDemery 1987 ett ökat innehav av produktiva tillgångar och en ökad avkastning på de fattigas tillgångar, ökad sysselsättning, tillgång till utbildning och hälsovård och offentliga transfereringar.

Ett land som tidigt använde sig av ett human recovery program som ett komplement till de ordinarie anpassningsprogrammet var Ghana. Det är därför lämpligt utifrån ovanstående analys att ge en kort beskrivning av de erfarenheter som gjorts. Programmet som betecknas PAMSCAD Programme of Actions to Hitigate the social costs of Adjustment initierades 1985 av UNICEF, representanter från olika ministerier och universitetet i Ghana. Fem huvudsakliga kriterier for de projekt som skulle ingå i programmet var:

1. En stark fattigdomsinriktning 2. En hog ekonomisk och social avkastning eller när detta år svårt att uppskatta andra tecken på effektivitet och stöd for en social dimension. 3. Begränsat institutionellt behov för att säkerställa en snabb implementering. Projekten ska komplettera de ordinarie programmen. 5. En synbar effekt som förstärker förtroendet för anpassningsprocessen.

Ett förslag från Världsbanken i samförstånd med landets regering överlät förberedelsearbetet till en s k inter-agency mission. Missionen ledd av Världsbanken bestod av World Food Programme, ILO, WHO, UNDP, IFAD, ODA och UNICEF. En översikt av det slutgiltiga förslaget redovisas i bilaga 6.1 och 6.2. Programmet täcker, tillsammans med det ordinarie anpassningsprogrammet, väl de områden som poängterades av AddisonDemery. Ett undantag är dock åtgärder som ökar innehavet av produktiva tillgångar dvs tillgången till land. På längre sikt är det osäkert om de ordinarie får den spridningseffekt programmen till de fattiga grupperna som förväntats. Orsaken är att ett program som implementeras uppifrån har visat sig ha svårt att aktivera befolkningen i utvecklingsprocessen. Det kan därför vara svårt att uppnå den s k Poverty-Alleviation delen där ett mer långsiktigt perspektiv tillsammans med en bottom-up strategi är av stor betydelse. I ett liknande i program Uganda, PAPSCA, var det svårt att identifiera utsatta fattiga grupper, med undantag av statligt anställda som förutsågs förlora sina jobb. I stort sett hela befolkningen skulle behöva klassifieras utsatt PAPSCA-programmet som en grupp. inriktade sig därför på den s k Poverty-Alleviation delen. Programmet blir därför snarlikt vanliga bilaterala projekt, när dessutom den integrering som ska existera mellan PAPSCAprogrammet och det ordinarie programmet saknats.

Sammanfattningsvis kan säga man att de olika multisektor program som introducerats i bl Ghana, a Uganda, Bolivia och Madagaskar tjänat tre olika syften. Det första syftet har varit att mobilisera ytterligare bistånd, det andra att öka medvetenheten fattigdomen om och det tredje att underlätta genomförandet av svåra anpassningsåtgärder. Men programmen, som varit en mix av olika kortsiktiga och långsiktiga reformer, har ibland varit svåra att koordinera och dessutom är det osäkert de nått de målgrupper om som eftersträvades. I en långsiktig strategi där målsättningen är att minska fattigdomen är därför den andra fasens program inte tillräckliga. Istället är det nödvändigt att åtgärderna utformas utifrån ett långsiktigt perspektiv. I den tredje fasens anpassningsprogram, är som integrerade med långsiktig en strategi försöker man åstadkomma Målsättningen detta. är anpassning med fattigdomsbekämpning. sociala De aspekterna ska inkluderas ante i ex programmen till skillnad mot i den andra fasen, där det rörde sig om ex post.

Det kan kanske önskvärt ses som att omedelbart implementera anpassningsprogram med fattigdomsbekämpning, men ett problem som kvarstår i ett antal länder är de kraftiga makroekonomiska obalanserna. Vi påpekade tidigare att det fanns ett avvägningsproblem med avseende på hur man allokerar de givna

resurser som finns tillgängliga. Ju mer resurser som avsätts för att lindra de sociala konsekvenserna på kort sikt, ju mindre resurser blir kvar för att stimulera tillväxten, för att därigenom snabbt komma krisen. ur En stabil makroekonomisk miljö har en avgörande betydelse för övriga reformers framgång och det är därför viktigt att .komma ihåg att de makroekonomiska aspekterna utgör grunden för en framgångsrik långsiktig utveckling. En förutsättning för att implementera anpassningsprogramnmed fattigdoms-bekämpning är således att de makroekonomiska obalanserna är hanterbara. I ett flertal länder i Sub-sahara Afrika kommer därför stabiliseringspolitiska åtgärder även i fortsättningen att vara av stor betydelse, även om tidsperspektivet numera har utvidgats. Men det är viktigt, vi tidigare nämnt, som att de utformas efter de specifika förhållanden råder i som varje land. Den politiska dimensionen under en anpassningsprocess, som numera diskuteras alltmer, är därför betydelse.Ett av stor svårlöst problem, vi tidigare nämnt, som är att vissa reformer i ett anpassningsprogram missgynnar grupper som drog fordelar av den tidigare förda politiken. Reformer förändrar som dessa förhållanden kan utmana

den politiska bas som flertalet

regimer i de afrikanska länderna och andra nationer ar beroende av. Eftersom det visat sig att en framgång i anpassningsprocessen även beror på programmets sustainability är detta svår avvägningsfråga. en Den

se bl a World Development [1990]

Glasnost som svept över Ost-Europa och Sovjetunionen har än så länge varit blygsam i Sub-sahara Afrika. En fortsatt användning av anpassningsprogrammen, under givna politiska strukturer, kan därför ses utifrån två aspekter. Den första aspekten berör de villkor som ställs för att få tillgång till anpassninglán. Eftersom det finns incitament till inte att genomföra programmen, pga de politiska riskerna, år den k s konditionaliteten fortfarande nödvändig. Men samtidigt för att minimera den politiska risken, den andra aspekten, är det nödvändigt att bistånd utifrån ett längre tidsperspektiv ges och att man kompenserar missgynnade grupper. Det år således nödvändigt att beakta båda dessa aspekter.

6. SAMMANFATTNING

Utgångspunkten i denna studie ett litet var land, som ej kan förändra världsmarknadspriser eller internationella räntenivåer. Vid en negativ störning måste således landet med hjälp av sin ekonomiska politik sig anpassa till de förändrade förhållandena. Uteblir denna anpassning eller om landet bedriver en orealistisk ekonomisk politik längre under en tid får detta till följd att kraftiga makroekonomiska obalanser uppstår. Den möjlighet som existerar för ett land att komma tillrätta med dessa, under givna antaganden, är att exportera mer eller importera mindre. En strategi för att förbättra

handelsbalansen består därför två komponenter, av dels en real devalvering och dels en utgiftsminskning. Syftet.med strategin är att reallokera resurser till produktionen handelsvaror av och därmed nå en förbättring i handelsbalansen. Ett problem är dock att det på kort sikt är svårt att snabbt öka exporten, vilket får till följd att importen måste begränsas. En betydelsefull aspekt i Internationella Valutafondens arbete är

att assistera länder som befinner sig i betalningsbalans-

svårigheter. Genom krediter från IMF kan således importen

upprätthållas under tiden åtgärder inriktas som mot att öka exporten. Aven Världsbanken blev alltmer involverad, och strukturanpassningslån introducerades ett komplement som till IHFs krediter. De IDA-krediter ställdes till förfogande som kunde således ytterligare upprätthålla nödvändig import. Men krediterna från både Världsbanken och IHF var inte villkorslösa. Ekonomiska reformprogram godkända av landets regering fordrades. Dessa anpassningsprogram har under ett decennium

debatterats livligt och utsatts för hård kritik. Det är numera klart att de kortsiktiga sociala konsekvenserna har försummats

och att de tidsperspektiv från början avságs som har varit otillräckliga. Hen att förklara orsakerna till den försämring

som skett i levnadsstandarden under 1980-talet som ett resultat av anpassningsprogrammen är vilseledande en förenkling. Det har inte kunnat påvisats något samband, på längre sikt, av en sjunkande levnadsstandard och ett anpassningsprogram.

Men därmed inte sagt att programmen är perfekta. De sociala aspekterna, nedgången i investeringarna, bristande hänsyn

till politiska aspekter, en dogmatisk på den offentliga syn sektorn och en alltför stor tilltro till de marknads-

orienterade reformerna är några av de problem vi tagit upp. De förändringar som skett under slutet 1980-talet i av programmen har dock inneburit att consensus uppnåtts mellan Världsbanken

IHF och dess kritiker på en rad viktiga områden. Nödvändig-

heten av en anpassning påpekas av samtliga parter, och att den

bör integreras i en långsiktig strategi där den humana

dimensionen betonas starkt.

-396-

Uppmärksamheten bör därför inriktas mot fortsatt en konstruktiv dialog för att förverkliga de förändringar som presenterats. De förändringar som skett under sista delen av 1980-talet har som vi beskrivit ingivit nya förhoppningar, men även skapat nya svårigheter. Ett dilemma med de BankFond stödda anpassningsprogrammen är att de å ena sidan har kritiserats för ett alltför snävt perspektiv, och å andra sidan för att de numera kan bli alltför omfattande. Men det är viktigt att komma ihåg att den strategi skisserats i som Världsbankens långsiktiga studie är en övergripande strategi som involverar samtliga biståndsgivare dvs både multilaterala, bilaterala och enskilda organisationer. En förutsättning för en framgångsrik långsiktig strategi är därför att någon form av samförstånd och samarbete kan uppnås mellan de olika givarna. En hållbar långsiktig utveckling förutsätter även en sund makroekonomisk miljö, där kapacitetsuppbyggnad inom ett flertal sektorer är möjlig. På kort sikt är därför ett fortsatt stöd till anpassningsprogrammen av stor betydelse, men samtidigt är det viktigt att det hela i ett långsiktigt se perspektiv. Vilka aspekter detta berör på kort och lång sikt ska vi diskutera lite närmare och belysa några aspekter utifrån det svenska biståndet.

Låt oss först diskutera den internationella miljön och hur den kan underlätta övergången till långsiktig strategi. Ett en mer förslag från Världsbankens långsiktiga studie är att en global Coalition för de afrikanska länderna inrättas ett som forum för att diskutera allmänna riktlinjer för en gemensam långsiktig strategi. Det förefaller tveksamt sådan vara om en diskussionsklubb kan åstadkomma några konkreta resultat. En viktigare roll spelar istället de institutioner existerar som för att säkerställa nödvändiga finansiella flöden. De krediter som utgår på mjuka villkor från IMF ESAFSAF och IDA till stöd för ländernas anpassningsprocess är och kommer även i fortsättningen vara ett betydelsefullt stöd. En viktig facilitet inom IMF, som dessvärre dess komplexitet ej pga kunnat användas är Compensatory and Contigency Financing Facility. Faciliteten vars syfte är att kompensera råvaruproducerande länder dvs ofta u-länder, för flukturerande råvarupriser och numera även höjda internationella räntor utgör därför ett viktigt skydd för dessa länder. Särskilt under en anpassningsperiod är det av stor betydelse att dessa fluktuationer kan undvikas.

Ett annat viktigt samarbete är det Special Programmme of Assistance SPA som lanserades Världsbanken 1987 i syfte av att mobilisera ytterligare biståndsmedel från de bilaterala biståndsgivarna för att tillfredsställa anpassningsprogrammens behov. Mobiliseringen av externa kapitalflöden är således en viktig aspekt, och kommer även under den närmaste femårsperioden att vara ett betydelsefullt stöd for ländernas anpassningsprocess. En förutsättning för att utvidga

tidsperioden och därmed underlätta anpassningen för länderna Sub-Sahara Afrika är att detta stöd kan säkerställas och oka.

En stor betydelse har även det bistånd kanaliseras son bilateralt. Ett problem diskuterats är ständiga som de förhandlingar belastar ett lands administrativa som kapacitet. Kenya var exempelvis 1984 involverat i förhandlingar med 25 bilaterala och multilaterala givare och 80 Non-Governmental

organisations [Mosley, l987a] Tidigare nämndes att konkret . en uppföljning av Världsbankens långsiktiga studie var att utarbeta långsiktiga studier även på ländernivá. möjlig En fördel, med avseende på det bilaterala biståndet, är att en sådan studie skulle kunna inventera de projekt pågår som i landet och dessutom öka förutsättningarna för ökat ett samarbete och eventuell koordinering mellan givarna och landets regering. Ken det bör påpekas att denna aspekt sällan

stöds av mottagarländerna, eftersom de anser att det finns fördelar med splittrad givarkår. ökning en En av det bilaterala biståndets integration i långsiktig en strategi är väl förenlig med ett stöd kompletterar som anpassnings-

programmen. En viktig aspekt som vi har diskuterat är de sociala dimensionerna. En stor del det bilaterala biståndet av har under lång tid berört dessa frågor. Eftersom det ofta finns en god kännedom om ett lands förhållanden och specifika

sektorer, exempelvis utbildningssektorn, bör denna kunskap

utnyttjas till att komplettera och påverka de modifierade

anpassningsprogrammen. Ett ökat samarbete med Världsbanken är

således lämpligt även på sektornivå, eftersom den sociala

dimension som nu ska ingå i de modifierade programmen ofta berör projekt där SIDA och olika NGos har stor erfarenhet. en Det bör dock återigen påpekas att stabil makroekonomisk en miljö är en förutsättning för framgångsrik utveckling. en

-398-

SÄRSKILDA INSATSER I SKULDTYNGDA LÄNDER BILAGA 1.1

Tabell:Särskilda insatser i skuldtyngda länder:anslagspostens användning under budgetåren 198586-198889 i milj.kn.

auducur AnslagBeslutat mmm ändamål

198586 400 165.8 Betalning skuldull svenska av statenTanzania 465.4 Moçubnqu: 434.1.,Zambia 145.91 Nzcaragua 118.21 och Vietnam2.21. 198687 400 62.4 varav: 50.0 stödull aterhantningsprouaa: Tanzania 12.1 Betalning skuldL111 av svenska staten:munen-Bissau. 193788 J60 62..6 varav: 117.4Betalmng skuldtill svenska av staten Sudan 200.0stödtill aterhanminuprograa: Moçambique uooi. Tanzania r9ol. Uganda 11m 0.2 Reglering avviss del av Guinea-Bissau: skuld ull Sverige. 150.0Stödtill återhintmnasprogran ti anslutning till det. särskilda programet :år Afrika. 9A 19381; Tanzania Mau, Iloçaáiqxie 421. Giana 4201.GIÃneI-BISSIH 42m.Uganda |20I. 150.0nr: tesubvenuoner till denutvidgade ;ammar-anpassningaminuten mar. 10.u Skuldlterkdp: Bolivia. 198859 410 471. 4 varav: 225.0Stödtill aterhantningsprouaa ii anslutning u1l det. sarskilda programmet :är Alrllü. SPA193m: 120 mil. kr för sanlinansieringxloçaabique x moi. Uganda :30. Gunea-aissau 4201 ochsin ToneochPrincipe10|; 105Illj. kr. för au underlåta betalning vissa av Vårldsbanksslmlduinnehas son av Tanzama 65:. Uganda 415ochGIUH1101. sant för samla andan. utanför.AfrikaBangladesh Bolivia m. .51ochsn unka :.51 6.4 Stödtill Guyanas åzerhantmngsprogran. 150.0ut: zesubvuitioner :111denutvidgade strunuuanpassnnnøsfacilitezenESAF. 65.0 stöd1.111 Nicaraguas átetmnuixngsprogru. 25.0 Reglerna; viss del av av uoçanbiques skuld :ill Sverige.

Sum.: 1 730 1 521.2 EJ utfista modal den30 per :un: 1909:202.31111133132

Källa: Utrikesdepartementet, Prop. 198990: 100 Bi1.5.

IMFS ORDINARIE FACILITETER BILAGA 2.1

Reserve Tranche

Ett medlemsland med hetalningssvárigheter kan omedelbart utnyttja 25 procent av sin kvot Reserve Tranche. Denna andel ingar i landets valutareserv och betraktas inte som en Fondkredit.

Credit tranche

Under credit tranche policy år krediter för en medlem disponibla i form av fyra tranches. första Den av dessa, the First Credit Tranche, utbetalas under förutsättning att landet vidtar åtgärder för att lösa betalningsbalansproblemet.

Begäran om lán i de tre följande, the Upper Credit Tranche, kräver ytterligare anpassningsátaganden.

stand-by avtal

Fondens lângivning sker vanligen k stand-by genom s avtal. Ursprungligen sägs avtalet som en reservfinansiering som ett land kunde utnyttja vid behov. Numera ses stand-by som en direkt kredit för att underlätta genomförandet av ett kortsiktigt stabiliseringsprogram. Ett stand-by program har traditionellt avsett en period till månader. upp 18

Förhandlingar vid ett stand-by äger arrangemang rum mellan det berörda landets högsta ekonomiska myndighet och en grupp av tjänstemän som representerar fonden. Efter avslutade förhandlingar bistår fonden lántagarlandet med att formulera ett s k Letter of Intent. Brevet beskriver de aktuella ekonomiska problemen och de åtgärder som regeringen avser att genomföra.

Även de villkor överenskommits som för att landet ska få tillgång till fondens begränsade ingår resurser i brevet. De villkor som fastställs berör växelkurser, importregleringar,

statliga budgetunderskott, bankens kreditgiving,

utlandsupplåning samt policyn beträffande utländska

investeringar. Viktiga år vissa kvantitativa åtaganden s k performance criteria, eftersom en fortsatt kreditgivning

från fonden är beroende dessa. Om landet inte av klarar de uppsatta målen blir landet diskvalificerat från fortsatt kreditgivning från fonden för programmet.

Extended Fund Facility BILAGA 2.2

sedan en stor del av utlåningen förskjutits mot u-länder ansågs det nödvändigt att utöka tidsperioden för att komma tillrätta med betalningsproblemen. Extended Fund Facility EFF som skapades 1974 avsåg att utöka tidsperioden för den ekonomiska anpassningen till tre år i vissa fall fyra år. Det blev dessutom möjligt för länderna att låna än 100% mer av sin kvot. Aven här är utbetalning beroende de performance av criteria som nämnts ovan.

Compensatory Financing Facility och CCFF

Under 1960-70 talen skapades speciella arrangemang som ökade fondens utláningsmöjligheter. Ett var den k Compensatory s Financing Facility CFF som innebar ett stöd för länder som hade betalningsbalansproblem genom exportintåktsbortfall. Stödet var i första hand riktat till råvaruproducerande länder, dvs ofta u-länder. Lånemöjligheten utvidgades 1981 till att även omfatta länder som mötte betalningsbalanssvårigheter på grund av ökade kostnader för spannmálsimport.

En vidare utveckling av CFF ägde 1988 till den k rum s Compensatory and Contingency Financing Facility CCFF. De grundläggande elementen i CFF är intakta, kompletterande men åtgärder för en extra beredskap i samband med stabiliseringsprogram, godtagna av fonden, har introducerats. Höjda internationella räntor kan därmed kompenseras lån från genom IMF. Facilitetens komplexitet har emellertid inneburit att den inte kunnat användas och översyn dess utformning pågår en av för närvarande.

Buffer stock Financing Facility

Ett annat arrangemang är Buffer Stock Financing Facility skapat 1969. Syftet är att hjälpa länder att finansiera en internationellt organiserad lageruppbyggnad råvaror för att av stabilisera prisutvecklingen. Ett land har inom denna facilitet möjlighet att låna upp till 45 procent sin kvot. av

Särskilda láneformer i samband med skuldomförhandlingar

Två kompletterande kreditåtgårder skapades under våren 1989, som ett resultat av det s k Brady-initiativet. Inom ramen för ett stand-by eller EFF-avtal kan upp till 25 procent av lánebeloppet öronmärkas för att användas till skuldreduktionsoperationer. Dessutom kan särskilda additionella medel på upp till 40 procent av landets kvot utlånas i samband med reduktion av skuldtjänsten.

-401-

SÄRSKILDA INSATSER FÖR LÄNDERNA DE FATTIGASTE BILAGA 2.3

IMFs arbete baseras på universalitetsprincipen, vilket innebär att rättigheter och skyldigheter är för samma samtliga medlemsländer. Möjligheterna, för de fattigaste medlems-

staterna att under stand-by och EFF snabbt komma arrangemang tillrätta med betalningsproblemen har varit otillräckliga. En särskild utlåningsverksamhet, på mjuka villkor, har därför

skapats för de fattigaste länderna för att underlätta den ekonomiska anpassningen. Detta avsteg från universalitetsprincipen har varit möjligt eftersom anpassningskrediterna inte tar fondens reguljära i anspråk. resurser

De två nya lånearrangemang introducerats, Structural som Adjustment Facility SAF och Enhanced structural Adjustment

Facility ESAF, ska därför ett försök till ses som en bredare ansats, pá medellång sikt, att komma till rätta med de specifika problem som existerar i de fattigaste länderna.

t r du tme ac t

Faciliteten introducerades i 1986 för att bistå mars

låginkomstländermedallvarligabetalningsbalansproblem.Genom

försäljning del IMFs guldinnehav skapades av en av 1976 den s k Trust Fund. Krediter blev tillgängliga för de fattigaste u-länderna med 0,5 procent årlig ränta och árs löptid. 10 De sista utbetalningarna gjordes i 1981 vilket innebär mars att återbetalningar på lån upphör i april 1991. Amorteringen av dessa Trust Fund-krediter finansierar SAF-lån.

Under en period av tre år, med årliga utbetalningar, kan en kvalificerad medlem IDA-status erhålla motsvarande resurser, maximalt 70 procent av sin kvot, för ett anpassningsprogram. Utlåningen sker pá mjuka villkor dvs räntan är 0,5 procent per år och återbetalningarna börjar 5 12 år efter utbetalning och

avslutas 10 år efter denna. Av 21 länder hade SAF-lån den som 30 september 1989 var sju svenska programländer.

Mjuka villkor karaktäriserar även takten och omfattningen i

reformerna under anpassningen. Konditionaliteten utgår från

s k bench-marks som ansluter sig till programmen och underlättar en utvärdering dem. Viktigt är emellertid att av bench-marks inte utgör kriterier, men en markant avvikelse från dem kan dock innebära att reformer måste vidtas för nästa

årliga program.

n ce Structura Adustment Facilit ESAF BILAGA 2.4

Ett annat lånearrangemang som infördes i december 1987 är ESAF. Avsikten är att mobilisera additionella biståndsmedel till stöd för anpassningen. De länder kan komma i fråga som för ESAF-lån är samma som under SAF-lån, ett land kan inte men samtidigt ha båda lånearrangemangen. För närvarande 30

september 1989 har ll länder ESAF-avtal, däribland Kenya och Uganda. Finansieringen av ESAF utgår delvis från SAF-medel men främst från särskilda krediter och bidrag mobiliseras från som rikare länder. Krediterna används för utlåning från ESAF, medan bidragen används för att subventionera utláningsräntan. Räntan är för närvarande 0,5 procent och återbetalningarna börjar 5 12 år efter utbetalning och avslutas år 10 efter denna. Beloppet som en medlem kan erhålla motsvarar maximalt

250 procent av kvoten över en treårsperiod under vissa särskilda omständigheter kan utlåningen uppgå till 350 procent

av kvoten. Konditionaliteten utgår från k performance s criteria som utvärderas varje halvår. Ett krav för fortsatta utbetalningar är att dessa kriterier är uppfyllda.

amewo k ers

De specifika strukturella problem existerar i vissa som länder, kvalificerade för SAFESAF-lån, har medfört behov ett av dels ett medelfristigt perspektiv och dels ett närmare

samarbete mellan Världsbanken och bilaterala givare. Kombinationen av ett treårigt Policy Framework Paper PFP och

ett anpassningsprogram för ett år är förutsättning för att en erhålla SAFESAF-lån. PFP utarbetas ett lands regering av tillsammans med IMF och Världsbanken. Det består landets av makroekonomiska och strukturella mål för anpassningen under en treårsperiod, identifierar den strategi ska följas och som beskriver finansieringsbehov och möjliga finansieringskällor. PFP läggs fram först för diskussion i Världsbankens exekutiv-

styrelse och därefter i fondens. Godkännande sker formellt av resp institutions ledning. Förändringar i PFP har gjorts efter utvärderingar och numera innehåller alla PFPs ett särskilt

avsnitt om de sociala konsekvenserna ett anpassningsprogram av och även, där det är möjligt, åtgärder för att lindra de

negativa effekterna.

I den senaste översynen våren 1989 underströks återigen vikten

av att låntagarlandet får en förstärkt roll vid utarbetandet

av dessa dokument. Det rekommenderades också att dokumenten skulle användas mer för att mobilisera externa Okade resurser. informella kontakter mellan fondstaben och potentiella

givarländer ansågs som ett lämpligt medel.

BEGREPP SOM BERÖR ANPASSNINGSPROCESSEN BILAGA 3.1

a stabilisering

Åtgärder för att minska aggregezgd efterfrågan av varor och tjänster inom landet. Syftet är minska att underskotten i bytesbalans extern obalans och i statsbudgeten intern

obalans.

b Stabiliseringsprogram

Ett program som vanligtvis utarbetas Internationella av valutafonden IHF och därefter godkänds av ett lands regering, i syfte att stabilisera ett lands ekonomi. Programmen innehåller oftast särskilda finansoch penningpolitiska åtgärder.

c strukturell anpassning

Reformer inom mikronivá t.ex olika marknader, makronivá t.ex devalvering och inom olika institutioner t.ex Q förbättrad effektivitet inom offentlig sektor. Syftet med 5 reformerna är att förbättra resursallokeringen, öka den ekonomiska effektiviteten, förbättra tillväxtpotentialen och 2 minska landets sårbarhet för framtida chocker. Sammantaget syftar den strukturella anpassningen till öka att det QQQIQQQIQQQ utbudet inom ekggomig.

d Anpassningsprogram

Program som innehåller reformer relaterade till både stabilisering och strukturell anpassning.

e strukturella anpassningslán SAL

Lån som stöder strukturell anpassning. Inriktade pá betalningsbalansstöd, förutsatt att stabilisering 1 och strukturell anpassning genomförs. Lånen bidrar främst med finansiering av importvaror.

f sektoranpassnings lån SECAL

Lån som stöder strukturell anpassning i sektor en ex. jordbruk, industri, energi. Huvudsakligen inriktade på att komma tillrätta med institutionella och mikroekonomiska

störningar. En del SECAL har främst berört finansiering av g import i en specifik sektor. 5

q HYbridlán BILAGA 3 2 . r Lån som stöder strukturell anpassning 1 en sektor, men med x en 7 investeringskomponent. h Anpassninqslån syftar på både SAL, SECAL och Hybridlån.

RELEVANTA FAKTORER FÖR STABILISERINGSPOLITIK BILAGA 4 l .

Background: nature ofahocha requlrlngstablllaation. socialll. Overall the oeeonnmlc llnltapea ...nu andstructure matris. andotherconalderatlona. Outputadiustment . External shocks Is output free tovary upward anddownward External strartgulation causes couldinclude adverse thifts in the lf within.some rang so. howwide therangela macroresponse stagnstion terms of trade. falling export volume. falling remittance andor progressive Income redistrihutlon stimulates demand exhila or capital milows. higher interest rate on debt. etc. tionist regressive redistribution stimulates demand perha or ii. Foreign exchange bonanza What are the causes lluw long Wi output via suhstitution responsen

they last . lfoutput fixed.what are thelimitingfactors; e.|. forei Internal shoclts resources. overall capacity. seetoral capacities. infrastructure

lnllationstructuralist monetarist or causes iv. With output ñaed. what rnaior channel: for are macro adiustme Internal ñnancial crisis What are asset and liabilitypositions al viaforccd saving theinflation tax nr involved groups Process ofinnation Capital llightby nationals What links internal ñnance :ndl . iii are to What are .structural elements ln nion, i.e. distribution

external considerations conflicts andpropagation mechanisms such ascantract indexatiot iv. Fast policy errors examples include over- . Hb ii. Are monetary demand factors important . orexcess lf so. how attempts at inoome redistributiutt. s badlyuver-valued exchange priceincrease: caused bydemand factors map intoincrease.: rate. etc. components ofcost

v. Natural and matt-made shoclts ltarvest failures. othcr natural c Seetoral disauregations

disasters, war. -Arethererelevant disauregationa. such agriculture aa vs.no Other external onsidera ions aariculture. traded non-traded. etc cs. Isthereal exchange rate badly over-valued ii. lf what adiustment hanisms so. are by sector.eg. llex-pri Will stabilization drawin oñicialassistance or permit access I with output ñaed ininelastlc supply. flit-price or with output n or international capital marketslf so. how soonWill tntlows .min trade adiusting.something else or respond to orthodoay. or to better performance overall llalsnce of consideration payments Social matrixandpolitical consideration: Howeñective are exchange controls Dothey permit degn some What rnaior are groups in thesocial matrix offreedom determinin; internal interest rates

What theproduction are flows andkeyprices associated witheach: ii. Areremittance flowsimportant lf so. what are echanisms th

group can heused control to orcapture part of theflow

iii. What each are groupä rnaior assets andliabilities, andhow their Aredelat obligation: important Isdehl ntostly external and are . stat rates of return andprices deterrnined ownedlf so. how thedoubletransfer problemnation iv. What thepolitical are rolesofthernaiorgroups the resources to state plus a trade.surplu.s to henvchestravrtl v. Whatpolicyoptions availablehelpthe are to poor andvulnerable iv. Moredrastically. partialrepudlation population groups of externalpaymc obligation: fordelat thecards on vi. Otherpolitical erationa-geopolitics, regime stabilityand Financial market consideratlons corrtpromises. etc. . Hastherebeen or willtherehave he bail-out to a ofñrma or han

withbalance-sheet problems What were or willbe theelTccls n net wealthpositions and returns

What are elements of fragilityin the system. andpanicul

p. LI itsmanagement

Källa: Taylor [1988]

-406-

BILAGAIi 2 .

Specialmaeroeconomic llnkages then:potential exccss saving inthe economy for any reasonAs:

Does publicinvestment crowd in crowd out privateinvestment fromItolding output down. likely bediverted to intocapital tlig or What thechannels andhow they besifected hypolicy andlordomestic speculation in real estate, sparaetc there are ean a: Will shiftinthe oftradetoward agrieulture stimolateretard f| r pmm h°m hu i W MWWWW a terms or idemand fornon-agricultural goodslite thereintra-seetnt-ai distriho- “““°7 r°wlm°d ñmmá k

Iional andorsupplyconflicts. for example between andexport food theresparailel exchange under rate capital controlsls destabilizt;

ricuhu, eacltange speeulstioncapital or flightlikelyinanticipation ot aman.

Arelevels of demand likely beiniluenced to hyweslth elfects l""i°"

Changestheinflation due in tax to stabilization rundot modiiiestion k A m m°°°°“°ml°°Y implmmNk cm W955-

orindexmon of of m: mo mdtumma export marketing boards, food subsidy agencies. etc Howshould tlt minnen money genenny. ht intoa stabilizatitut programme. mo Changesbalance in sheet positions ofdebtors sndcretiitors when theinflation shifts markedly. IV. SpecialpolicyNamn rate A. Dcvsluation Changes in net wealth positions homeandabroad at following a . ls inilatittnarylf not. what arereasons e.g.wiping maxi-devaluation. outquo eiñciertcy ofthe tis collection aifected hyshiftsin rents. etc the apparatus be andor ii. cotttractittnary lf so, for howlong before J-curve response inflation rate policy manocuvres Will indirect tattrate inflation become importantWhat an: factors uuderlying contractiona. ncreases drive up fmmtheside ofcosts the externally response, e.g. real wage effects, initial trade deñcit. therole economy conatrained what importcontents so. are domestic production formation. how tntde-offs export marketing boards andcapital and are between andinvestment . expunsiottary so. from quota rettts.a bindingiitrci; output or roadandexport sgricuiturehe to anaged Will devaluationexpansionary be underthecircumstances exchange ülllsllailll. exportresponse. or what

iIi increase domestic absorption restrained llowlapgcd iv. Willchanges in the rate a of crawling iotiuence peg relative retun export: he ut foreign anddomestic assets enough to induce major capu. ill the.esponse iniluencing movements aetnrs . theoverall pricelevel inilueneed hyforeign prices. completely L kc i mi b"°“ . nr p-rti-Ily Vit-t aboutsectonlprices Willliberaliution lead ittmpsinimports to ofconsumer or un.. ñx- flex-price markets Have . What therelative importance of and 59x55; nu of 3004,;

ñx-vrice rulesbecome incrusinzlv under Hex supply como-int ü. de-industriaiization in response to liberaliution likely

What the roleofthe traders Mimi inlies-price markets iii whu win bgm; amg m min annan umclunymd h

. How widespresdindexstion are rules for wapes. the utchattue rate. gagn;

iv. Willliberalizstion or possibly raising tradebarriers to cummodity prices. bankdeposits, financial cuntracts. etc goarsnte increases feedintoinflation localmarkets call forth capitaliniiowsandordirectforeig. Willinterest rate or creditrestrictions by . . the ofñnsnctng . working . capital . mvntmcff increasing cost Will ittdircct tax-rate increase: iniistionsry be c Rike ut. turn qwu aspie

ither effects t: Are qoota eapartstonary or contracttonary . intcrest rate ii. Do quotaa forum inilationwhen there devaluation mWill . interest rate inereaaes lead tomore private savinglf so. how D. fula ofpayment: responses 4 can be absorhed tnaeroecoooml , Cao qootu. subsidies, andotherpolicies beemciently direeted What shift: in portfolios will changes ininterest rate: induce llow , atimulste exports or importsulntitutionlf so. in whattimeframe willtheyaffect overallintennediationthe of ñnancial system ii. What theroleofpublicinvestment in provingtradability UnderKajen will high rate: cholte credit oif emma so economy-widebysector or ellcctively thebanki that system enda with op :xceü Iiquidüy effect cash-tlow-wili iii. What theroleofincomcs policies, inteducing e.g. ahsorptittn What willbe the ofhigh rate:on ftscai theybe . stimuiate exports appliedfullytostate obiigationsll so. does serious a ñnancing iv. What are speciñc policies aifectrernittance to liows and problem ariseWhatwill bethe macro effects of the reduction in eontrta just of capital movements government saving. real Le. not due indeaation to public lishilities v. Does foreignexchange a auction make senseCan be setuplt

avoidbiasinfavourofimports of nsumer goods anddangers o.

speculation

Källa: Taylor [1988]

BI LAGA4 3 .

. Publiclycontrolledprices Will increases of publicenterprise prices inflationary be viacostpush or dellationa by y ucing the public sector delicitand money emissionWhicheffect stronger ii. Distributional and aggregate demand elfecrs ofchanges in publicly otmtrolledprices, e.g. food subsidiesand Farmgate pricesas regulated bymarketing boards. , F. Area:- fors- ant° shock Balancedinflation rate. i.e. moreor less equal rates of increase of . ä major components of cost andelements in the price index. ii. Widespread. formalized indexation. ii. What are thefiscalanddistributionaldimension: of theshoclt packageWhatwill hetheireffects onaggregat: demand, andrisks of provoltingforcedsavingvia consumption a surgc G. Incomes policiesandhumanwelfare Howdoincomes policiesfit intothelinkages . in thesocialmatrix 5 ii. Understagnationist adiustment, what the room forprogressive 3 redistribution before output Iimitswill begin bind to iii. lf forcedsavingadiusttncnt processesare important, what rclative

price changes and social groupsare involved Will attemptsat redistribution byprice policy z such foodsubsidies as malfunction due supply ctmstraints l lt s iv. lf inflationrespondsdetrundfactors to emiss howdo f ormoney pricechanges map into mechanisms for tionof incorneby socialandeconomic class . z v. Canstabiliutiors Oriented be to helpthe poor andvulnerable population groups, can i.e. have humanface a H. The bottom line: a proposed stabiliutionpackageinternally i consistent and coherentWill satisfyinternalandexternalconstraints on the conomy ln what be y areascanoneexpect to successful Wheredothe main dangers of failurelie

Källa: Taylor [1988]

INDIKATORER FÖR ATT UTVÄRDERA ANPASSNINGSPROGRAM BILAGA 5.1

Makrovariabler

Tabell 3.1 Makro-indikatorer för olika områden

Tillväxt Externa balans Interna balans Externa skuld indikatorer indikatorer indikatorer indikatorer Genomsnittlig Genomsnittligt Budgetsaldo Utlandsskuld real realt som andel av som andel av tillväxttakt växelkurs BNP export av BNP index okningreal devalvering Investeringar Bytesbalans Inflation Skuldtjânstsom andel av som andel av kvot BNP BNP Export tillväxt

Mikggvgriggleg

Tabell 3.2 Hikroindikatorer

Utbildningssektor Hälsosektor Hushållssektor

Antal skolelever Förväntad Inkomstmöjligheter barn i skolåldern livslängd Drop-out Spädbarnsdödlighet Tillgång till jord Antal lås-och Låg födelsevikt Tillgång till skrivkunnigatot.b krediter efolkning Kaloriintag Effekter av förändrade priser Undernäringsjuk- Behov av domar livsmedelssubventioner Tillgång till Tillgång till vatten hälso- och utbildningssektor

BASIC ELEMENTS OF PAMSCAD BILAGA 6 1 .

Figure 2. Basic Elements of the Ghana Programme of Actions to Mitigate the Social Costs of Adjustment PAMSCAD V

Con m of R-ojeet I nuâhbns: Community initiative projects. wiuch m S 7.0 oommunmu wouldidenniy ennimplement pmyetuto rehehüitate :oaoeeonomsc inüestrucnu-eend generete emnloymeut e.g.. schools.heelthposts.wetemenntanon mmm-g. rena

2. Em project. mmm-amg: i Foodolorwøork. publicwet-ispmyecu. espedellyin theNorthofGhene.for employmeat annan. tumme

A priority publicworks propect. caused on urbanslumupgrade;enn utom inñ-esuuønrerenebilitanonwith en urbandemonstration program for :umuiannqlow-mmmhousing bythe:man user. Iahor-inrenuvefader medproject: Creditschemaforstand-scale enterpriseendsmellarmen: v Credit for smell-talefen-men: vi Rehebiütenon oi sem schools. y plus Improvement: :imanen: in Vü lnmmegenerationfor women :hmmm: provisionofbuu: xnpuu. und: a strong amning component: vüi Supportfor smell-salemunng.

3. An information strategy end compeneeáonfor EGUVOMQDCIII of public serviceemployeesu

i Redunáaney payment::e enable reáepioyment self-empwyment: in l ii Small amount: for imorrn-Ing counseüng ene pueement services: liü 153mm; teven self-emuloyvneut.

PAMSCAD forts .

lips of Project 4. Bun: und: project: :ü Laurens: nu: :nn samunou. matning 1000 handa; ma: and 5.000demon-nunnan ventuamd anlurna m ...500:uni cummumnu: Annual rings. :o prima knit: an PEC :una: and eumnunxw :innan: Suppiuncnurr fnding-nuuzuøa magen. :arytmi ou 15.000

runnmunaa man: program for ;man 2-3005 adam: . vMmgx-uwmmzaiioaiahnázanmbøusøá furimprvvcdloaibtnüdingmauraø

Scxvnçmuunq:dumma ncuviun .

Amøáazøiømøatøiøaaøvøwmü

ruvuivingSundfor unik ;unna oi food inr :canon a: :ha nunnan scanna levat.

Monitoring. follow-un.md evaluation ot :ha PAMSCAD program. mm man; denna: ox :amg-mannar:nancy for alumn: :m subaüsmc:;samman in :a :han by

l Raul Cm

Total Nu Can

Källa: Jolly, R., Poverty and Adjustment in the 19905

Reformer för att nå de fattigaste hushållen BILAGA 7.1

Reformer i Effekter Åtgärderförändringar för att nå anpassnings- för de de fattigaste hushållen program fattigaste hushållen

Eliminering av Nedskärning Sysselsättningsskapande åtgärder budgetunder- ar i och rehabilitering primärav skott sociala hälsovård och utbildning. sektorer Ersätta matsubventioner med ett effektivt direkt stöd. Bibehålla eller öka utgifterna för prioriterade sociala sektorer under anpassningen. Finans- och Okad Etablering sparklubbar av och penningpolitik tillgång möjligheter till grupplån. till krediter

Devalvering Positiva Åtgärder på meso-nivå för att effekter förbättra marknadens funktion. uteblir Riktat stöd service och av pga. krediter i syfte att förändra imperfekta produktionen. Direkta åtgärder marknader. för matsubventioner åt drabbade grupper i städerna.

Arbetsmarknads På kort Förbättra arbetsmarknadens -politik sikt, lägre funktion ökad rörlighet genom av reallöner arbetskraft och och minskad arbetsmarknadsutbildning. syssel- Beredskapsarbeten genom sättning. offentliga sektorn.

Liberalisering Beror på Negativa effekter på av handel typ av sysselsättning kan begränsas aktivitet långsammare takt i genom en hos reformen. hushållen

-412-

KÄLLFÖRTECKNING

Addison, T., 1987, The Alleviation of Poverty under structural Demery, L. Adjustment. The International Bank for Reconstruction and Development, Washington D.C.

Bacha, E.L., IMF Conditionality: Conceptual Problems and Policy Alternatives. World Development Report vo1.15, pp. 1457-1467.

Balassa, B., Adjustment Policies in Developing Countries: A Reassessment. world Development Report, vo1.12, pp. 955-972.

Bigsten, A., Den internationella ekonomin och

utvecklingen.iu-länderna.Ekonomiskdebatt 21990.

Bourguiqnon, Adjustment and income distribution: A counterfactual analysis, Working Paper No. 2943, National Bureau of Economic Research.

Buiter, W., 1988, Some thoughts on the role of fiscal policy in stabilisation and structural adjustment in developing countries. Discussion Paper No. 312. London School of Economics.

De Grauwe, P., 1983, Hacroeconomic theory for the open economy. Gower Publishing Company Limited, Hampshire England.

Economic Commision Statistics and Policies, ECA preliminary for Africa, 1989a, observation on the World Bank Report, Africas Adjustment and Growth in the 19805, Addis Ababa.

Economic Commision African Alternative Framework to for Africa, 1989b, structural Adjustment Programmes for socio-Economic Recovery and Transformation, Addis Ababa.

Forselius m fl, 1990a, Internationella valutafonden, struktur och verksamhet. Sveriges Riksbank.

Forselius, M., 1990b, IBRD-Banken: struktur och verksamhet. Sveriges Riksbank.

Fruhling, P. ed. Recovery in Africa. Swedish The Hinistry of 1988, Foreign Affairs. Stockholm

Goppe ITS K., 1989, strukturanpassning och fattigdoms- , bekampning i Uganda: Två Världsbankmissioner med bilateralt deltagande, SIDA.

Helleiner, G.K, 1987 Stabilisation, Adjustment and the I Poor. world Development Report, vol.15, s.l499-1513.

Helleiner, G.K, 1983, Lender of Early Resort: The and IHF the poorest. AEA paper and proceedings, vol.73, no.2.

Heller m fl, 1988, The Implications of Fund-Supported Adjustment Programs for Poverty, Experiences in Selected Countries. International Honetary Fund, Washington. i Hyden,G., 1985, 5 Utveckling utan genvägar. i i IMF, 1990a, x World Economic Outlook, Washington. 5 i IMF, 1990b, Long-Term Perspective for Development of ; Sub-Saharan Africa. Document of IMF. 3 ; IHF, 1989a, Annual Report, Washington.

Jolly, R., Poverty and Adjustment in the 19905.

Karlström, B., 1990 Strukturanpassning i u-länder: Ekonomiska synsätt och politiska komplikationer, stockholm.

Killick, T., 1984, The Quest for Economic stabilisation: The IMF and the Third World, Heinemann London.

Lopez, R., 1989, Trade policy, growth and investment, Mimeo, Trade Policy Division, Country Economics Department Washington, D.C: World Bank, 1989.

Hosley, P., 1989 world Bank Policy-Based Lending 1980-87: Harrigan, J. An Evaluation. Discussion Paper: No.18 1989, University of Manchester.

Mosley, P., 1987a, Overseas Aid: Its Defence and Reform, Wheatsheaf Books ltd, Brighton.

Mosley, P., 1987b, conditionality as bargaininq process: Structural Adjustment Lending, 1980-86, Department of economics Princeton University.

NGO Working Group on Position Paper of the NGO Working Group the world Bank the World Bank, 1989, on the world Bank. Geneva.

Nordiska afrika- Nytt från Nordiska Afrikainstitutet, institutet, 1989, nr 24, Uppsala.

Ryman, B., 1989, Förlåt oss våra sku1der...Tredje världens skuldkris och kyrkorna. Kyrkans internationella studieavdelning. Uppsala.

Sachs, J.D m fl, 1987, Growth-Oriented Adjustment Programmes. International Monetary Fund and The World Bank, Washington.

streeten, P., 1987, Structural Adjustment: A Survey of the Issues And Options. World Development Report, vol. 15, pp. 1469-1482.

Stymne, J., 1990, The Social Consequences of Economic Reforms. Stockholm School of Economics.

Taylor, L., 1988, Varieties of stabilisation experience: towards sensible macroeconomies in the Third World. Oxford University press, Oxford.

UNCTAD, 1989, Trade and Development Report. UNITED NATIONS, New York.

UNICEF, 1989, The State of the worlds Children 1989. Oxford University Press, Oxford.

UNICEF, 1987, Adjustment with a Human Face. Oxford University Press, Oxford.

Utrikesdepartementet, Proposition 198990:l00 Bil.5

world Development, Vol.18, No.7, 1990.

Världsbanken, 1990a, Structural Adjustment and Poverty: A Conceptual, Empirical and Policy Framework. Washington.

Världsbanken, 1990b, Report Adjustment Landing II: on Policies for the Recovery of Growth, Washington.

-415-

Världsbanken, 1990c, Office Memorandum to Bank Members of the NGO-Bank Committee.

Världsbanken, 1990d, Development Committee Meeting 85. Washington.

Världsbanken, 1989a, World Development Report 1989, Washington.

VärldsbankenUNDP, Africas Adjustment and in Growth the, 1989b, 1980s, Washington.

Världsbanken, 1989c, Sub-Saharan Africa, From Crisis to Sustainable Growth, Washington.

Världsbanken, 1989d, NH 89223. Joint statement from Verdensbanken, ECA m fl. Washington.

Världsbanken, 1989e, NH 89440. President Conables möte med de afrikanska guvernörerna i samband med årsmötet. Washington.

Världsbanken, NM 89430. Report from Board seminar, sept 15, 1989: Sustainable Growth with Equity, a long tern perspective for sub-Saharan Africa. Washington.

Världsbanken, 19888, Adjustment Lendinq, Evaluation An of Ten Years of Experience. Policy and Research series, Washington. Världsbanken, 1988b, Report on Adjustment Lending. Washington D.C.

williamson, 1982, The Lending Policies of the International Monetary Fund, Institute for International Economics, Washington.

DET MULTILATERALA BISTÅNDET OCH DE ENSKILDA ORGANISATIONERNA

Mats Hårsmar Lars Ove Ljungberg

Särstudie 9 till Multibiståndskommitténs betänkande Bistånd genom internationella organisationer

INLEDNING

Elefanten och myran kan de hjälpas åt, eller är storleksskillnaden ett oöverstigligt hinder för samarbete

Det är detta perspektiv myran bredvid elefanten som oftast - framträder när svenska enskilda organisationer beskriver sin syn på multilateralt bistånd och mellanstatliga biståndsorganisationer. Multilateralt bistånd är bra, principen om övernationellt samarbete viktig att bevara men, när det kommer till frågan om eventuellt samarbete ökar tveksamheten. Mellanstatliga organ ska ägna sig åt samordning, policyfrågor, infrastrukturella insatser. Enskilda organisationer E0, däremot, bör vara försiktiga med att ge sig in på annat arbete än det som bedrivs på gräsrotsnivå, annars riskerar man att förlora sin särart, hävdar de flesta. Förhållandet liknar myran och elefantens.

Samtidigt hävdar andra att nya tider och nya utmaningar borde innebära nya arbetsformer och nya relationer också för enskilda organisationer. Ett par organisationer öppnar dörren mer än på glänt för samarbete med multilateralt bistånd. Men även hos dessa finns en viss försiktighet. Man får inte skynda så snabbt att arbetet på fältet kommer i kläm.

En genomgående önskan hos E0 är också att i större utsträckning kunna påverka mellanstatliga biståndsorgan. Inte minst är Världsbanskgruppen föremål för synpunkter. Men lika genomgående är dessa E0:s tvekan inför att ge sig in i ett arbete med att påverka. Den nödvändiga kompetensen för detta saknas, hävdar man. Möjligen kan man tänka sig att genom samverkan med andra E0 försöka bygga upp en sådan kompetens.

Hos de flesta E0 verkar det finnas ett ganska stort förtroende för regeringens handläggning av multilateralt bistånd. E0 och regeringen förefaller ha likartade mål för biståndet. Därför är det för svenska E0 förmodligen inte heller lika angeläget att vara med och påverka de mellanstatliga organisationerna som det är för många andra länders NGO:s.

Anm. Förkortningen E0 används i texten för att beteckna enskilda organisationer i Sverige, medan NGO betecknar utländska nationella eller internationella enskilda organisationer.

SYFTE OCH METOD

Syftet med denna studie har varit att beskriva svenska enskilda biståndsorganisationers relationer till, och uppfattningar om, multilateralt bistånd över bredast möjliga fält.

Studien har genomförts som en enkätundersökning där centralt placerade företrädare för 17 svenska enskilda organisationer har

intervjuats. Urvalet av organisationer har gjorts med syftet att

få en så representativ bild av den samlade gruppen svenska

enskilda biståndsorganisationer som möjligt. De elva organisationer som har tecknat s k ramavtal med SIDA togs med på grund av sin storlek. Dessa är:

Afrikagruppernas tekryteringsorganisation, ARO Arbetarrörelsens internationella centrum, AIC Diakonia frikyrkan hjälper - Handikapporganisationernas internationella bitåndsstiftelse, SHIA LOTCO:s biståndsnämnd Pingstmissionens u-landshjälp Rädda barnen Svensk volontärsamverkan, SVS Svenska missionsrådet, SMR Utan gränserSwedish Cooperative Centre Utbildning för biståndsverksamhet, UBV

Bland övriga har företrädare för ungdomsförbund KFUK-KFUM, kvinno- Folkpartiets kvinnorförbund, miljö- Jordens vännerFramtidsjorden och volontärorganisationer Svalorna valts ut. Röda korset och Lutherhjälpen togs med på grund av sin storlek. Urvalet ger samtidigt en godtagbar representativitet med avseende på kristna, politiskt inriktade, respektive olika sektorsorganisationer.

Följande personer intervjuades:

Anita Amlén, Folkpartiets kvinnorförbund Björn Andreasson, Svensk Volontärsamverkan, SVS Berndt Adelståhl, Utan gränserSwedish Cooperative Center Karl Axel Elmquist, DIAKONIA Sören Lindh, Afrikagruppernas rekryteringsorganisation, ARO Alfhild Petrén, Rädda Barnen Maléne Campell och Björn Ryman Lutherhjälpen Christina Tillö, Svalorna Margareta Hamberg, Utbildning för bistándsverksamhet, UBV Leif Agnestrand, Pingstmissionens u-landshjälp, PMU Monica Andersson, Arbetarrörelsens internationella centrum, AIC Göran Bäckstrand, Svenska röda korset, SRK Hans Fogelström, LOTCO:s biståndsnämnd Lars Hofgren, Karl Erik Lundgren svenska missionsrådet, SM Per Hägermalm, Lennart Nilsson, Björn Ahlsen, Handikapporganisationernas internationella biståndsstiftelse, SHIA Ulf Rasmusson, Birgitta wrenfelt, Jordens vännerFramtidsjorden Barbro Thoren, KFUKKFUM

Trots det breda urvalet håller inte materialet för några absoluta slutsatser. Frågorna som ställts har varit översiktliga för att ingen synpunkt som organisationerna kunde tänkas ha skulle stängas ute. Studiens slutsatser ifråga om relationer av olika art mellan enskilda och mellanstatliga organisationer blir därför med nödvändighet osäkra och bör betraktas som riktmärken.

intervjupersonerna har i ganska många fall givit ett oförberett intryck trots att frågor och bakgrundsmaterial sänts ut i förväg. Detta kan också tyda på att de grundläggande kunskaperna om

multilateralt bistånd överlag är dåliga. I sämsta fall kan man

inte heller utesluta ett visst ointresse.

SAMMANSTÄLLNING

1. Allmänna synpunkter på det multilaterala biståndet

Nästan alla tillfrågade enskilda organisationerna uttrycker en i grunden positiv inställning till multilateralt bistånd. Ytterst av de sjutton tillfrågade har principiella invändningar. Men aven om grundinställningen till multilateralt bistånd är positiv finns dock genomgående en stor tveksamhet till hur pass effektivt detta bistånd är i praktiken. Ett typiskt uttalande är följande:

Rent principiellt är det multilaterala biståndet positivt. - Vi kan tillsammans med andra länder åstadkomma större insatser genom att gå samman och det borde också vara politiskt neutralt gentemot u-länderna. Men det är väldigt viktigt att klarlägga hur det fungerar i verkligheten. Blir det något annat än höga löner, traktamenten, hotell- och reseräkningar av det multilaterala biståndet Allvarlig kritik har ju riktats mot dem från Graham Hancock i boken Lords of Poverty Macmillan, London 1989.

Kritiken är tydligare inte har särskilt mycket hos dem som samarbete med mellanstatliga biståndsorgan. Men även hos organisationer med lite mer erfarenhet finns kritiken. Samtidigt valde dock de organisationer som har mest samarbete med FN-organ att tona ned kritiken något. Dessa organisationer håller visserligen med om att effektiviteten ofta brister, men lägger ansvaret för detta på FN:s medlemsländer i första hand. FNorganen får ofta allt för lite ekonomiskt stöd från dessa, hävdar man.

Kritiken mot FN-organens arbetsmetoder gäller dock inte bara bristande effektivitet. Mycket kritik och synpunkter riktades mot Världsbanksgruppen och finansieringsorganen. Men detta återkommer vi till. Några, relativt kunniga, intervjupersoner vänder sig dessutom mot grundprinciper i organens arbetssätt. En menar att fackorganens apolitiska hållning, inriktningen på sakkunskap och rädslan för att ta politisk ställning, leder till att man begränsar u-länders självständighet. U-länderna tvingas in i utvecklingsmodeller som de själva inte valt därför att dessa modeller framställs som de enda möjliga.

Företrädare för en annan organisation med relativt god överblick över flera FN-organs arbete även om man själv inte har särskilt mycket direkt samarbete hävdar att paternalismen inte är medveten, men ligger i själva arbetsformerna:

FN-organ bygger, varhelst de arbetar, upp jättekontor och -

institutioner som utför insatser åt folket i mottagarlandet. Intrycket är att de arbetar utifrån en paternalistisk, förlegad biståndssyn. Om man arbetar så att folk får känsla att de en av inte kan klara av sina problem, utan att någon måste egna annan lösa problemen åt dem, då motarbetar hela idén med biståndet. man

Det förekommer också en ännu fränare kritik. Den lyder på följande sätt:

- som FN fungerar idag förstörs människor, inte minst från Tredje världen, av att komma in i FN-systemet. Vi kan till exempel inte anställa någon som tidigare varit anställd i FN. De har ofta genomgått en sådan attitydförändring att vara genom inne i systemet att vi inte kan använda dem i vårt arbete. De accepteras inte av våra samarbetspartners.

Den kritiken uttrycks dock bara enda Flera de av en person. av intervjuade påpekar istället att deras organisationer eller samarbetspartners ibland har svårt att värva kvalificerad personal på grund av att de flesta FN-projekt betalar så höga löner att de drar till sig alla de kunnigaste.

Även om några organisationer kritiserar vad menade man vara en paternalism hos FN-organen så uttrycker en större grupp en önskan om att FN-organen skulle ta på sig mer av en samordnande roll. En ganska utbredd uppfattning är att de mellanstatliga biståndsorganens främsta uppgift är att forma ett utvecklingsvänligt klimat. Samordningen som efterlystes kan gälla övergripande policydiskussioner på internationell nivå eller insatser inom någon nationell sektor i mottagarlandet. Bär finns till och med de som ansåg att FN-organen oftare borde gå in och kräva motprestationer av mottagarlandets regering när biståndsinsatser görs.

Det tycks alltså finnas en motsättning mellan olika krav från de enskilda organisationerna här. Några önskar att u-länderna och deras befolkningar ska få delta i, och påverka det FN-styrda biståndet mer. Andra menar att FN-organen bör ta ett mer övergripande ansvar än de gör idag. Men motsättningen är förmodligen skenbar. De som önskar bättre samordning av en biståndet gör det utifrån synpunkten att dagens bistånd är oerhört givarcentrerat. Den samordning man efterlyser från FNorganen bör därför utgå från mottagarlandets behov. En anska brett omfattad synpunkt uttrycktes organisation p av en följande sätt:

FN måste ges större resurser i framtiden. Det bilaterala biståndet leder i längden bara till kaos med alla givarländer, och organisationer som vill ge sitt särskilda bidrag, på sitt sätt och genom egna förhandlingar.

1.1 synpunkter i förhållande till det bilaterala biståndet

De flesta tillfrågade menar alltså att multilateralt bistånd i princip är mer fördelaktigt än bilateralt. Givarens intressen

slår inte igenom så tydligt och mottagarlandet skulle ofta må bättre av att ha färre förhandlingspartners.

Den dominerande ståndpunkten är dock att enskilda organisationer anser sig sakna underlag för att bedöma hur stor andel det multilaterala biståndet ska ha av det samlade svenska biståndet.Ett typiskt uttalande är detta:

Det är svårt att besvara frågan, tilldelningen av resurser till olika mellanstatliga organ måste göras utifrån noggranna analyser. Därför bör mellanstatliga organisationer granskas é mer än vad som skett hittills. Men det finns idag inte underlag för att kräva en annan fördelning än den nuvarande.

En liten minoritet av de svarande att bilateralt bistånd anser har större kvalitéer än det multilaterala. Man syftar då i första hand på bilateralt bistånd som kanaliseras genom enskilda organisationer. Eftersom denna sortens bistånd når direkt fram till behövande grupper betraktas det effektivt. som mer

Ytterligare en synpunkt är att snabbt föränderliga förhållanden mottagarländer kräver mer flexibilitet än vad som hittills har visats i avvägningen mellan multi- och bilateralt bistånd.

1.2 Synpunkter 1 förhållande till svenska biståndspolitiska mål

Flera av de tillfrågade tycker, som redan nämnts, att de stora mottagarna av svenskt bistånd bör granskas utifrån de svenska biståndspolitiska målen. Särskilt gäller det Världsbanksgruppen, men också UNICEF United Nations Childrens Fund, FN:s barnfond, FAO Food and Agriculture Organization of the United Nations, FN:s mat- och livsmedelsorganisation, ILO International Labour Organization, Internationella arbetsorganisationen och UNDP United Nations Development Programme, FN:s utvecklingsprogram. Någon menar till och med att det är multibiståndskommitténs allra viktigaste uppgift att granska IMF International Monetary Fund, Internationella valutafonden och Världsbanken ur detta perspektiv. Men den enda egentliga generella synpunkt som framförts är frågan om de mellanstatliga organen egentligen har bidragit till en jämnare fördelning. Denna synpunkt är alltså formulerad som en fråga.

1.3 Sammanfattande bedömningar

Man kan konstatera att det finns ett samband mellan ökade kontakter med mellanstatliga organisationer och en positiv inställning till multilateralt bistånd. Det är tre sakförhållanden som pekar i denna riktning:

a Ståndpunkten att enskilda organisationer bör få ökade anslag på det multilaterala biståndets bekostnad förekommer enbart bland enskilda organisationer som själva har liten, eller ingen, kontakt med, samt knapphändig information om, de mellanstatliga organisationerna.

b Omvänt är stödet för det multilaterala biståndet störst bland dem som har mest kontakter. De två organisationer som har flest kontakter med FN-organ har den mest positiva uppfattningen om det multilaterala biståndet.

c Samtidigt finns det en tredje grupp organisationer med mycket god information om FN-organen som uttrycker stark kritik mot dem, mot deras bristande effektivitet och deras arbetsmetoder. Men även denna grupp har alltså en i grunden positiv inställning till multilateralt bistånd.

Undersökningen ger inte underlag för några slutsatser med anledning av detta. Sambandets riktning kan inte avgöras. Det kan inte uteslutas att ökad information och kunskap om FN-organen ger en mer positiv inställning till dem. Men det kan lika gärna vara så att de organisationer som av andra anledningar redan är mer positivt inställda till multilateralt bistånd oftare söker sig till FN-organen och skaffar information dem än andra mer om gör.

De som vill minska anslagen till det multilaterala biståndet anför som främsta argument höga administrationskostnader och bristande effektivitet i meningen att hjälp dåligt når fram till fattiga. Detta argument används mot ett oförändrat eller ökat stöd till de mellanstatliga organisationerna.

Men samma kritik förs också fram av enskilda organisationer som vill bevara anslagen till det multilaterala biståndet på nuvarande nivå. Dessa senare E0 visar dessutom prov på en bättre kunskap om de mellanstatliga Kritiken kan alltså inte organen. viftas bort som oinitierad.

Rent allmänt kommer också den vassaste kritiken mot FN-organen från E0 som har relativt sett god tillgång på information. De som på detta sätt är solidariska, kritiska, vänder sig i stor men utsträckning mot Världsbanksgruppen och i viss mån mot övriga finansieringsorgan med sin kritik.

2. Enskilda organisationers relationer till multilateralt bistånd

svenska E0 har hittills haft mycket liten samverkan med mellanstatliga biståndsorganisationer. Vanligast är samarbete med UNHCR United Nations High Commissioner for Refugees, FN:s flyktingkommissarie och UNRWA United Nations Relief and works Agency for Palestine Refugees in the Near East, FN:s organ för hjälp till palestinaflyktingar, organ vars verksamhet är politiskt och i viss mån tekniskt tämligen okomplicerad. De enskilda organisationerna binder inte upp sig till utvecklingsmodeller som de inte skulle kunna följa i sitt övriga arbete.

I övriga fall där samarbete och framför allt kontakter förekommer

rör det sig i stor utsträckning samverkan mellan mellanom statliga organ och enskilda anisationer verksamhet är or vars

inriktade på verksamhet inom någon avgränsad sektor samhället,

av exempelvis barn, handikappade, kooperativ eller facklig verksamhet. Där finns naturliga kopplingar vad gäller arbetets karaktär.

Samarbete där den enskilda organisationens projekt placeras in i

ett större sammanhang, där utvecklingsstrategier och huvudsakliga

riktlinjer har bestämts av något mellanstatlig förekommer 3

organ, inte. Några E0 har dock uttryckt beredskap att delta i sådant

arbete.

Totalt kom ett femtiotal kontakter på tal i intervjuerna det men bör noteras att de fem största E0 stod för drygt hälften av dessa kontakter se bilaga att denna siffra bygger på de samt kontakter som de intervjuade kände till och kom på under

samtalen.

2.1 Samverkan

De flesta E0 värjer sig i sina mot projektsamarbete med å svar mellanstatliga biståndsorganisationer. Många dem sig av anser § vara för små för att orka med, andra har inte reflekterat över § frågan och åter andra har principiella eller andra invändningar §

mot ett samarbete. Här finns de som tror att den egna organisationens huvudmän skulle uppfatta ett projektsamarbete som slöseri med de medlen. Men här finns också ett egna par organisationer som hårt slår vakt den organisationens om egna själ. En av dem säger följande:

- Det är fel av till exempel Världsbanken att samarbeta med lokala enskilda organisationer. Det är att elefant som en samarbetar med en myra. Det finns stor risk för en överfinansiering. Man blir berusad tillgången på medel och av glömmer sin roll. Pengar utifrån betyder att den lokala ;

organisationen inte längre är beroende av sina medlemmar. Man kan; bygga upp en administration visserligen kan göra ett bra som arbete, men man är inte längre lokal gräsrotsorganisation. När en pengarna sedan försvinner klappar verksamheten ihop totalt, då är; man långt värre ute än aldrig hade tagit emot de där om man pengarna. i

finns

Det dock organisationer som är mer öppna för samarbete i 3

något enstaka projekt eller till och med i betydligt större en omfattning. Några funderar över möjligheten att använda FNl organen som inkörsportar till arbete i nya länder och regioner. Andra önskar mer av projektsamarbete där de mellanstatliga 3 organisationerna spelar en samordnande roll och flera olika ; enskilda organisationer deltar i praktiskt arbete.

En person med mycket kunskap om FN-bistånd önskade en större roll

för enskilda organisationer inom det multilaterala biståndet: :

I Sverige bör man kunna kanalisera mer pengar till bra -

multilaterala bistándsprojekt via enskilda organisationer. På det viset stryker under sådant arbete och sådana projekt som går 4 man i linje med de svenska biståndspolitiska målen. Det gäller bara att finna en bra modell för detta.

Men även hos organisationer som med glädje ser ett ökat samarbete växa fram finns en medvetenhet om vilket pris denna samverkan har. En person förde fram följande synpunkter:

De flesta organisationer har ett problem här. Samtidigt som gapet till den internationella scenen minskar ökar gapet till folkrörelsedelen av arbetet. och detta hämmar utvecklingen mot internationell samordning: det gäller att få en uppslutning kring det man gör.

Om man ska spela på den internationella scenen måste man höja sin kompetens. Det kanske är bra med ett gemensamt center för kunskapsutveckling. Men då måste man övertyga sina medlemmar om att det är något bra avsätter till. De pengarna går ju man pengar inte till mat åt hungrande.

I ett sådant samarbete krävs också en minsta gemensam nämnare. Det tar tid att hitta en gemensam syn. Om man till exempel vill påverka Världsbanken kan man inte vara för allmän. Man måste ha väl underbyggda synpunkter och kunna argumentera ganska sofistikerat.

Frågan är dessutom hur man ska bevara den lokala kunskapen och dynamiken. Det är ju där på fältet vi skaffar vår erfarenhet.

2.1.1 Bedömningar

Man bör notera att flertalet E0 klagar över en bristande kompetens i att hantera frågor avhandlas inom multilaterala som biståndsorganisationer. Detta är naturligtvis ett betydande hinder för samarbete.

Rädslan för att förlora sin själ i ett eventuellt samarbete

med mellanstatli a organ finns huvudsakligen bland mindre E0.

framstår på sin Även deras

Större E0 som något mer säkra roll. i fall kan dock kan identitetsproblemet vara betydande.

Man kan sammanfatta viljan att samarbeta med mellanstatliga organisationer i några punkter:

De riktigt små enskilda organisationerna är generellt sett ovilliga till samarbete.

Ovanför viss storleksgräns är det dock två skilda tendenser en som styr viljan till samverkan: a De E0 som saknar en egen internationell paraplyorganisation är mer benägna till samarbete. b har sektorsinriktad verksamhet ex. barn, De E0 som en

handikapp etc. är merupositiva till kontakter.

Ett undantag från regeln om kontakter är dock de E0 som har ett omfattande samarbete punkt a. Dessa E0 är också benägna att ha andra kontakter förutom med de FN-organ man samarbetar med, trots att de inte är sektorsinriktade organisationer.

Observera dock att dessa slutsatser är mycket osäkra. Underlaget är enbart intervjuer med företrädare för 17 olika organisationer.

Man kan också konstatera att ståndpunkten att FN-organ bör ta på sig en mer samordnande roll intas av de E0 som har relativt sett i mer kontakter med multilateralt bistånd.

2.2 Påverkan

Genomgående finns en stor vilja hos E0 att påverka de mellanstatliga biståndsorganen. Men samtidigt påpekas att man saknar kompetens att föra diskussioner på en så avancerad nivå som krävs för att någon ska lyssna på de synpunkter man har. För att lösa detta problem anvisas två skilda vägar. Flera överlåter arbetet med att försöka påverka till sina egna, befintliga internationella paraplyorganisationer eller till de traditionella r politiska organen.En inte helt ovanlig uppfattning var denna:

Det effektivaste är nog att försöka påverka den svenska regeringen, och det kan vi bland annat göra genom folkrörelserådet. Det är effektivare att svenska regeringen trycker på i samband med utbetalningarna av nya pengar.

Denna påverkan bör också innebära att Sverige strävar efter att fylla sin kvot av anställda inom de olika FN-organen, hävdade många.

Andra hoppas på ökat samarbete enskilda or anisationer emellan för att den vägen bygga upp en egen, frist ende kompetens. Några få har noterat att många NGO:s i andra europeiska länder redan bedriver denna sortens arbete. En av dem som var positiva till E0-samarbete sade följande:

Vi har idag inte de resurser som krävs, men på sikt kan samverkan vara en väg, den internationella tendensen går däråt. Idealt hoppas man då att enskilda organisationer ska kunna vara påtryckare när det gäller fördelningsfrågor och sociala effekter av strukturanpassningsprogram till exempel.

Oavsett vilken väg man väljer påpekar man dock att arbetet på fältet har första prioritet. Man får inte släppa kontakten med den lokala situationen i Tredje världen. Därför kommer arbetet med att försöka påverka organ på ett internationellt plan alltid att vara underordnat.

Bara en enda organisation tyckte att de hade kunnat påverka ett projektsamarbete med ett FN-organ. Det gällde den direkta utformningen av ett narkotika-projekt i Latinamerika. Projektet

startades emellertid aldrig.

organisation tyckte att den samlade svenska fack- En annan föreningsrörelsens erfarenheter väger så tungt att den skulle kunna påverka vissa mellanstatliga organisation om man prioriterade det.

Många de tillfrågade hade dock inte ens reflekterat över av möjligheten att påverka mellanstatliga organisationer.

2.2.1 Bedömningar

Ett slående faktum är att NGO:s i andra västeuropeiska länder är betydligt mer benägna att sig in i dialog med mellanstatliga ge biståndsorgan än svenska E0 är. På flera håll finns idag ett omfattande formellt och informellt utbyte åsikter. Frågan är av varför svenska E0 har en såpass låg profil. Vår intervjuundersökning ger inte underlag till annat än spekulationer i denna fråga. En faktor rent hypotetiskt kan spela in är då som naturligtvis storleken på organisationen. Små organisationer kan uppfatta sina egna resurser som alltför knappa.

En annan orsak skulle, också detta rent hypotetiskt, de goda relationerna mellan svenska E0 och svenska biståndsmyndigheter kunna vara. Enligt denna tankemodell uppfattar svenska E0 det statliga svenska agerandet i internationella fora som tillfredsställande. Då behöver man följaktligen inte satsa egna resurser på ett dialogarbete statliga biståndsmyndigheter som sköter lika bra.

Argument som talar för denna hypotes är att internationellt sett aktiva NGO:s kommer från länder där de enskilda organisationerna antingen intar starkt kritisk hållning till den statliga en biståndspolitiken fr Storbritannien eller från länder där a NGO:s sköter mycket av det arbete som statliga biståndsmyndigheter sköter i Sverige Nederländerna.

En tredje orsak skulle, också helt hypotetiskt, kunna vara att svenska EO:s starka folkrörelsekaraktär begränsar deras möjligheter att arbeta med övergripande biståndsfrågor på ett

internationellt plan. Medlemsdemokratin gör att bistånds-

insatserna koncentreras till det som är organisationernas särskilda uppgifter. Detta kan gälla en organisation som är uppbyggd kring traditionell insamlings- och hjälpverksamhet, det kan gälla kyrklig organisation likaväl som en organisation en vars verksamhet styrs tydliga politiskt-ideologiska motiv. av

3. Information om multilateralt bistånd

Huvuduppfattningen bland de tillfrågade är att det finns mycket information tillgänglig, att detta inte är den information men som efterfrågas av enskilda organisationer. Mest efterlyses information kan användas i projektsituationen, i det som praktiska arbetet. Ett typiskt uttalande var följande:

ll

- Det allmänna problemet är som alltid att det är svårt att sovra i informationen. Det har varit rena tillfälligheter som gjort att vi några gånger har upptäckt att multilaterala organisationer bedriver i stort sett samma arbete som vi i länder där vi är verksamma.

Men allmän information kring effektiviteten i mellanstatliga organisationers arbete efterfrågas också. Några framhöll att den enda vägen att få verkligt användbar information är att upprätta ett

När det gäller informationen i Sverige tyckte många att även den var bristfällig och ibland svårtillgänglig. Det är lättare att få information om FN:s fredsarbete än om deras utvecklingsarbete, menade någon. speciellt de små organisationerna klagade:

- Det är svårt att få tag i rapporter och material om de mellanstatliga organens projekt. Hittar man något får man oftast beställa det från utlandet någonstans och sedan visar det sig att det är på fel språk. och hur skall det då inte vara för de små lokala organisationer som vi samarbetar med

Här efterlystes nationella bibliotek med personal som skulle kunna stå till tjänst med att leta fram projektorienterad information.

Förutom direktkontakter med de mellanstatliga organisationerna och personliga kontakter kom det fram ganska många möjliga informationskanaler. Dessvärre utnyttjas de av olika skäl mycket dåligt:

1 E . . 1 . K 1

Ingen nämnde det som en använd informationskälla. Det är uppseendeväckande med tanke på att just nationella informationskontor efterlystes.

5 . .

Ingen utnyttjade heller denna informationskanal aktivt. En organisation hade haft kontakter.

Några hade personlig kontakter med dessa organ men utnyttjade inte dem som informationskanaler. -

Ganska många nämnde detta råd som en god kontakt med myndigheterna och där både får information och kan säga vad man man

tycker om biståndet.

mm l i

De flesta hade haft någon kontakt med den nuvarande ambassadören. Men många upplever det som en alltför splittrad tjänst. Det framkom idéer om en tjänst på UD som håller i kontakterna mellan mellanstatliga och enskilda organ organisationer.

vid ambassaderna i tex Guatemala och Chile finns särskilda personer som ansvarar för NGO-kontakter. Ganska få hade utnyttjat denna informationskanal. Någon var besviken på dessa kontaktpersoner. Ytterligare någon annan menade att det borde finnas särskilda labor attachées attachéer med att - ansvar följa fackliga frågor på vissa utvalda ambassader i Tredje världen. USA har sådana vid några sina ambassader. av

En del organisationer har kontakter men många menar att FNförbundet ger alldeles för lite information om FN:s fackorgan och om utvecklingsarbete. FN-förbundet har ganska nyligen tagit på sig denna uppgift.

3.1 Sammanfattande bedömning

Man kan konstatera att flertalet tillfrågade saknar sådan information om mellanstatliga organisationer de skulle kunna som ha nytta av. Men uppenbarligen känner man dåligt till, eller är inte intresserade av att utnyttja de kanaler finns för som information om multilateralt bistånd. Ett sätt att något avhjälpa denna brist skulle kunna vara att effektivare utnyttja NGOambassadörstjänsten i UD i detta specifika syfte eller tillsätta en separat tjänst för kontakter mellan UD:s multilaterala avdelning och E0.

4. Synpunkter på enstaka mellanstatliga organisationer

4.1 Världsbanksgruppen

Bland de flesta E0 finns en stor oro över den mycket negativa sociala utveckling som följer i spåren av de ekonomiska problemen i Afrika och Latinamerika. Många av dem är, med detta som bakgrund, kritiska till Världsbanksgruppen och andra finansieringsorgan. Någon är utifrån politisk analys till och en

med tveksam till det svenska medlemsskapet i banken:

Vår grundinställning till Världsbanken är att den har intressen som är motsatta u-ländernas. Sverige bör därför vara s. lite inblandat som möjligt. och i den mån man finns med bör man vara så aktiv som möjligt i sökandet efter alternativ till världsbankens program.

Någon annan anser att banken motverkar alla svenska biståndspolitiska mål förutom målet om ekonomisk tillväxt eftersom organisationen arbetar med föråldrade modeller.

Den helt dominerande ståndpunkten är dock att Sverige bör fortsätta att verka inom Världsbanken. Man ser inga alterativ till de strukturanpassningsprogram som bankgruppen förknippas med. hitta v Men i ansträngningarna att lindringar i de värst utsattas situation i samband med strukturanpassningen efterlyses från i stort sett alla håll.

De flesta E0 framhåller att de saknar kompetens att själva ge sig in i diskussioner med Världsbanken kring strukturanpassningsprogram. Ändå kommer från flera håll kritik också mot det en svenska agerandet gentemot detta organ. En relativt initierad kommentar var följande:

Sverige har varit lite senfärdigt i diskussionen kring strukturanpassningens sociala effekter. Analyserandet har visserligen fördjupats, men det har samtidigt dragits bort från fältet. Erfarenheterna därifrån har inte kommit med i tillräcklig utsträckning.

Konkret kritik av hur miljöfrågor hanteras i Världsbanken och av svenska Världsbanksansvariga kommer också från mycket initierat håll. En av de tillfrågade har specialstuderat ett av Världsbankens aktuella miljölån. Länet prisas vad gäller den utformning det fått på papperet. I fråga om konkret genomförande återstår dock väldigt mycket innan det banken skrivit i projektbeskrivningen verkligen genomförs.

I samband med detta framfördes också synpunkter på det svenska agerandet gentemot Världsbankens miljöenhet.

UD har i allmänna ordalag gett uppdraget till den nordiske exekutivdirektören i Världsbanken att stödja bildandet av en miljöenhet. Men man måste komma ihåg att det är USA som har varit mest pådrivande där. I Anställ miljösakkunniga vid UD:s u-avdelning och vid det nordiska kontoret inom Världsbanken. Men det får då inte bli karriärdiplomater som får trevliga jobb utan det behövs människor som verkligen har kompetens och intresse för frågorna. Idag får UD:s u-avdelning en 100-sidig lunta två veckor före ett beslut ska fattas. De är helt chanslösa, det enda de kan göra är att avge allmänna yttranden. Det behövs mer krut.

Det krävs mer initiativ och mer aktivitet gentemot -

Världsbanken. Tjänstemännen vid UD:s u-avdelning är duktiga och gör ett bra jobb, de vågar inte gå utanför ramarna, de är men livrädda för konflikter. De borde inte lyssna så mycket på vad andra tycker hela tiden.

4.2 UNICEF

Det kom i undersökningen också fram hel del synpunkter på FN:s en barnfond, UNICEF. Det mesta dessa synpunkter kom från en enda, av initierad person. Organisationen beskrevs som alltför hierarkisk, alltför New York-centrerad och alltför snål med informationen:

De lämnar bara ut precis det passar dem. De är inte måna - som om att man ska kunna gå vidare och göra samma sak som de någon annanstans. Det är märkligt med den öppna stil de har för övrigt, men de har ju en mångkulturell personal och därmed också folk från traditioner där man betraktar information som makt.

Enskilda organisationers möjlighet att samarbeta med UNICEF ligger i samordning lokalt. På fältnivå finns en större öppenhet än längre upp i organisationen. Här efterl stes en samverkan melllan UNICEF och E0 där FN-organet tar p sig en internationellt samordnande roll och verkligen börjar ge sig in i övergripande policydiskussioner om barns situation. Dessa övergripande diskussioner bör föras med andra FN-organ och med regeringar vars verksamhet påverkar barns situation. Framför allt nämndes Världsbanksgruppen och finansieringsorganen i detta sammanhang. I dialogerna bör UNICEF inta en mer kritisk hållning än hittills:

De går sällan in i diskussioner orsakssammanhang och - om liknande. Deras förhållande till mottagarregeringar är sådant att de tenderar att inta konservativ än kritisk hållning en mer till saker.

Andra talade om en alltför opolitisk, ibland på gränsen till

naiv, inställning hos UNICEF.

Socialvård och uppbyggnad av en offentlig sektor borde kunna vara ett viktigt område för UNICEF utifrån deras speciella kompetens. Men det finns inom UNICEF, man hakar på en arrogans det man tror passar för tillfället. Därför borde man se över sin roll.

4.3 övriga FN-organ

Bland de synpunkter på andra mellanstatliga biståndsorganisationer som framfördes kan nämnas att UNDP av välinformerade personer beskrevs som en mycket ineffektiv organisation. Den oklara målskrivningen för verksamheten gör dels att de anställda

-433-

inte förmår uppamma särskilt mycket engagemang för sitt arbete och dels att det uppstår rika möjligheter att dra sig undan aretsuppgifter, enligt denna bedömning.

UNRWAoch UNHCR beskrevs genomgående i positiva ordalag. Hos dem finns bland annat en god förmåga att ta tillvara EO:s synpunkter och insatser. Den låga utvecklingseffekten av deras arbete gör samtidigt att kompletterande insatser av E0 är särskilt viktiga i deras fall.

UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur fick en välgrundad kritik för sitt sätt att sköta specialundervisningsfrågor. Kapacitet för detta saknas nära nog helt idag. Därför föreslogs att Sverige bör anslå pengar till att upprätta en hel avdelning inom UNESCO för specialundervisning.

Från ett par håll hävdades att Sverige i ökad utsträckning bör stödja UNCTAD United Nations Conference on Trade and Development, FN:s konferens om handel och utveckling istället för att, som idag, nästan enbart ägna sig åt GATT General Agreement on Tariffs and Trade, Allmänna handelsavtalet vad gäller handelsfrågorna. En handel som bättre gynnar u-länder ger, enligt dessa E0, betydligt större positiva effekter än biståndet någonsin kan ge.

5.SLUTORD

Svenska enskilda organisationer har relativt vag bild av såväl en de mellanstatliga organisationerna som av deras utvecklingsarbe te. Några få känner emellertid till det väl.

Sammanfattningsvis kan man säga att intresset bland svenska enskilda organisationer för det multilaterala biståndet är ganska lågt. Bland ett litet fåtal E0 är kontakterna med multilateralt bistånd många, men relativt lågprioriterade.

Framför allt de E0 som saknar egna internationella paraplyorganisationer med frågor inom någon och de som arbetar speciell samhällssektor är emellertid öppna för samarbete på olika sätt. Samverkan kan ske dels genom direkt samarbete på fältet med mellanstatliga organisationer. Det kan dels också ske genom att flera E0 sluter sig samman för att påverka de mellanstatliga organen.

Informationen mellanstatliga organisationers utvecklingsom arbete är bristfällig. Även information om hur man skulle kunna samarbeta med dessa saknas.

Kritiken påtaglig. De allra flesta mot vissa av FN:s fackorgan är har kritiska kommentarer till Världsbanken och det svenska stödet till banken. UNICEF och UNDP kommer heller inte undan från

negativa kommentarer. Den kritiken handlar mest om ineffektivitet och överfinansiering.

De konkreta förslag som kom fram under intervjuerna handlade företrädesvis om hur svenska E0 kan vara med och förmedla multilaterala biståndspengar, om hur man kan sluta sig samman i syfte att påverka mellanstatliga organisationer och hur man kan få fram relevant information det mellanstatliga utvecklingsom arbetet.

1. Trots att tveksamheten till samarbete med mellanstatliga organisationer var stor var många ändå öppna för att ta emot pengar för direkt samarbete med multilaterala projekt. Någon uttryckte det så här:

- Jag skulle vilja prova ett system som innebär att svenska E0 erhåller direkt stöd från UD:s multilaterala avdelning för samarbete med multilaterala projekt eller mellanstatliga organisationer. Det förekommer redan idag i viss utsträckning genom SIDA men det finns inte någon färdig form för det. Detta skulle även kunna vara ett sätt för svenska regeringen att stryka under vikten av 11551 mellanstatligt arbete.

2. De flesta E0 känner sig för små och okunniga för att påverka mellanstatliga organisationer. Intresset att påverka saknas emellertid inte även om det är lågprioriterat. Därför föreslog några av de intervjuade att svenska E0 skulle samverka i ett organ som bevakade, informerade om och försökte påverka olika mellanstatliga organisationer.

Detta skulle även skapa den kompetens som behövs för att till exempel kunna delta vid olika FN-konferenser, vilket någon av de intervjuade efterlyste.

- Det vore bra om de enskilda organisationerna gavs större möjligheter till lobbying och andra påverkansmöjligheter genom att de fick delta i eller följa FN:s arbete på olika nivåer, delta i delegationer och finnas med bland dem som tas ut i den svenska kvoten till FN-arbete.

Kyrkliga och fackliga organisationer har försökt att göra något liknande i samband med UNCTADkonferenser och FN:s kommission om mänskliga rättigheter där de varit representerade som fristående NGC-delegater.

De största svenska E0 finns redan idag med vid en del FNkonferenser som rör deras respektive sakområde. Trots det har de sedan sinsemellan mycket lite kontakt i dessa frågor. Bär finns alltså ytterligare uppgift för ett gemensamt organ: en

- skulle vilja ha bättre kontakt med övriga enskilda organisationer. Observatörerna som finns med vid UNESCO och ILO-

möten skulle jag hälsa varmt välkomna om de ett par gånger om året kunde sammanträffa med andra svenska organisationer.

Ett alternativ vore att lägga dessa uppgifter på något redan existerande paraplyorgan som i så fall skulle ges utökade resurser och kanslikapacitet.

3. För det tredje behövs alltså mer relevant information om det multilaterala utvecklingsarbetet. Ett konkret förslag som här kom fram är att en särskild person på UD:s multilaterala avdelning skulle sköta kontakterna mellan E0 och mellanstatliga organisationer. Ett annat förslag är att E0 i högre grad får ingå i svenska delegationer vid olika FN-konferenser. Ett tredje förslag är att det borde skapas nationella informationsbanker till vilka E0 kan vända sig för konkret projektinformation och utbildning.

En kontaktperson på UD skulle också kunna förmedla erfarenheter från E0 till handläggare av det svenska multilaterala biståndet och eventuellt också direkt till mellanstatliga organ.

ailaøLl

statistik över nos kontakter med nellanstatliga organisationer, enligt uppgifter från intervjuerna.

i Sverige -

Löpande samarbete med UNICEF-kommitten 2 st Lösa kontakter med UNICEF-kommittén och UNESCO-rådet 3 st Kontakter med UD:s u-avdelning 3 st Kontakter med nordiska kontoret i Världsbanken 1 st Kontakter med FN-förbundet 2 st Inga kontakter 9 st

i övriga världen -

Direkt: Indirekt: Formellt: UNICEF 1 UNFPA 1 St wuo 2 WHO 1 st UNHCR 5

UNRWA 2 Deltagit 1 flera av

ECLA 1 FNB specialaktxoner lst

Informe1lt:ILO UNHCR

WHO Världsbanksgruppen

UNFDAC 2 st wuo 1 st

Direkt: UNRWA Via internationeçla UNHCR paraplyorganisatxonerz FAO ILO 1 st UNICEF Världs- WHO banksunnao gruppen 1 st UNESCO ILO

Världsbanksgruppen 2 st

IDB 1 st

UNDP 2 st

UNHCR 1 st

Världsbanksgruppen 1 st

FAO 1 st

1 st

ECLA United Nations Economic Commission for Latin America - Organization Juited Nations FAO - Food and Agriculture of the

IDB - Interamerican Development Bank

ILO International Labour Organization - UNDP United Nations Development Programme - UNDRO United Nations Drought and Relief Organization - UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural - Organization

UNFDAC United Nations Fund for Drug Abuse Control - UNFPA United Nations Fund for Population ÅCtiVLLleS - United Nations High Commissioner for Refn1nes UNHCR -

UNICEF United Nations Childrens Fund - UNRWA United Nations Relief and works Agency for Palestine - Refugees in the Near East

WHO World Health Organization -

Statens offentliga utredningar 1991

Kronologisk förteckning

Flykting-ochirnmigrationspolitiken. A. 33. Branden Sally Albatross. Den9-12januari1990. . Finansielltillsyn.Fi. FÖ. . Statens roll vid främjande av exporL UD. 34.HIV-smittadeersättning förideellskada.Ju. - . Miljolagstiftrtingeniframtiden.M. 35.Någrafrågori anslutning till en arbetsgivarperiod . Miljölagstiftningeniframtiden.Bilagedel. inomsjukpenningförsäkringen. . Sekretariatets kartläggning ochanalys. M. 36. Nykunskapochförnyelse. C. Utvärdering SBU.Statens av Beredning för Ut- 37. Räknamedmiljön Förslagtill natur- och . värdering medicinskmetodik. av miljörakenskaper. Fi. 7. sportsligochekonomisk utvecklinginom trav- 321mm med miljön Förslagtill natur- och ochgaloppsponen. Fi. miljörakenskaper. Bilagedel. Fi. Beskattning kraftföretag. av Fi 39.Säkrare förare.K. Lokala sjukförsäkringsregister. 40.Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner ny - 10. Aftärstidenta. C. organisation stödettill myndigheter av och rege- ILAftISrStidema. Bilagedel.C. ringskansli. C. 12.Ungdomarna ochmakten. C. 41.Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner ny l3.Spelreglema påarbetsmarknaden. A. organisation stödettill myndigheter av och regel4.Den regionalabil- och körkortsadministrationen. K. ringskansli. Bilagedel. C. lilnformationensroll som handlingsunderlag 42.Aborterade foster. m.m. styrningochekonomi. 43.Denframtidalansbostadsnamnden. Bo. 16.Gemensamma regler lagstiftning,klassifikationer 44. Examination som kvalitetskontrollhögskolan. i U. och infonnationsteknologi. S. 45. Paföljdsfrågor. Frigivning frånanstalt, m.m. Ju. l7. Forskningochutveckling epidemiologi kvalitets- 46.Handikapp-valfärd-rtlttvisa. säkringochSprisutvecklingsprojekt. 47.PA exempel förändringsarbeten väg- på inom 18.Infom1ationsstruktur lör hälsoochsjukvården en verksamheter förpsykisktstörda. utvecklingsprocess. 48.Bistånd genom internationella organisationer. UD. 19. Storstadens trañksystem. överenskommelser om 49.Bistånd genom internationella organisationer. trafikochmiljö i Stockholms- Göteborgs- och Annex Det multilaterala bistandets organisatio- Malmöregionerna. K. ner. UD. 20. Kapitalkostnader inomförsvaret.Nyaformerför 50.Bistånd genom internationella organisationer. finansiellstyrning.Fö. Annex Sverigeochu-landerrta i FN - en återblick. Zlfersonregisueringinomarbetslivs-. forsknings- och UD. massmedieområdena, m.m. Ju. 51. Bistånd genom internationella organisationer. 22. Översyn lagstiftningen av om trañberravaia. Annex Särsmdier. UD. 23.EttnytrBFR Byggforskningen på90-taletBo. - 2A.Visst går det an Del 2 och C. ziFrikommunförsöket. Erfarenheter försökenmed av en friarenämndorganisation. C. 746. Kommunala entreprenader. Vad är möjligt En analys rättsläget av ochdetstatligaregelverkets roll. C. 27.Kapita.lavkasmingen i bytesbalansen. Tre expertrapporter. Fi. 2B.Konkurrensen i Sverige - en kartläggning konkur- av rensförhâllandena i 61branscher. Del och C. l 29.Periodiska halsoundersökningar i vissastatliga. kommunala ochlandstingskommunala utställningar. C. 30.Särskolan primärkommunal -en skola.U. 31.Statens arkivdepåer. Enutvecklingsplan till år2000. U. 32.Naturvårdsverkets uppgifterochorganisation. M.

Statens offentliga 1991 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Finansdepartementet

Personregistrering inomarbetslivs-, forsknings- och Finansielltillsyn.[2]

massmedieområdena, [21] m.m. Sportsligochekonomisk utvecklinginom trav- och

HIV-smittadeersättning ideell för skada.[34] galoppsporten. [7] - Påföljdsfrågor. Frigivningfrånanstalt, m.m. [45] Beskattning kraftföretag. av [8]

Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Utrikesdepartementet Tre expertrapporter. [27]

Räknamedmiljön Förslagtill natur- och miljö- Statens vid främjande roll av export. [3] räkenskaper. [37]

Bistånd genom internationella organisationer. [48] Räknamedmiljön Förslagtill och miljönatur- Bistånd genom internationella organisationer. Annex räkenskaper. Bilagedel.[38] Det multilaterala biståndets organisationer. [49]

Bistånd genom internationella organisationer. Annex Utbildningsdepartementet

Sverigeochu-ländema i FN en återblick.[50] - Särskolan primärkommunal skola.[30] Bistånd internationella organisationer. Annex -en genom Särstudier. Statens arkivdepåer. Enutvecklingsplan till år2000. [51] [31]

Examination som kvalitetskontroll i högskolan. [44] Försvarsdepartementet

Kapitalkosmader inomförsvaret.Nyaformerför Arbetsmarknadsdepartementet

finansiellstyrning.[20] Flykting- och immigrationspolitiken. [1]

Branden SallyAlbatross. på Den9-12januari1990.[33] spelreglerna påarbetsmarknaden. [13]

Socialdepartementet Bostadsdepartemntet

Utvärdering SBU.Statens Beredning för Ut-värdc- Ett nytt BFR Byggforskningen 90-talet.[23] av ring medicinskmetodik.[6] Den framtida lånsbostadsnämnden. [43] av Lokalasjukförsälcringsregister [9]

Informationens roll som handlingsunderlag styrning Industridepartementet ochekonomi.[15]. Översyn lagstiftningen träfrberråvara. av om [22] Gemensamma regler-lagstiftning,klassifikationer och

informationsteknologi. [l6]. Civildepartementet Forskningochutveckling epidemiologi, kvalitetssä- kringochSprisutvecklingsprojekt. [17]. Affärstidema. [10]

Informationsstrtrktur förhälso-ochsjukvården en Affärstidema. Bilagedcl. utvecklingsprocess. [l8]. Ungdomarna ochmakten.[12]

Någrafrågori anslutning till en arbetsgivarperiod inom Visstgårdetan Del 2 och [24]

sjukpenningförsäkringen. [35] Frikommunförsöket. Erfarenheter försökenmed av

Aborterade foster, m.m. [42] en friarenämndorganisation. [25] Handikapp-välfärd-rättvisa.[46] Kommunala entreprenader. Vad är möjligt En analys

På väg exempel påförändringsarbeten inom verksam- av rättsläget ochdetstatligaregelverkets roll. [26] heter förpsykiskt störda.[47] Konkurrensen i Sverige en kartläggning av konkur- rensförhållandena i 61branscher. Del l och [28] Kommunikationsdepartementet Periodiska hälsoundersökningar i vissastatliga,kom-

regionala bil- munalaochlandstingskommunala anställningar. [29g Den ochkörkortsadministrationen. [14] överenskommelser Ny kunskap ochförnyelse.[36] Storstadens traftksystem. om trafikochmiljöi Stockholms- Göteborgs- Marknadsanpassade service-ochstabsfunktioncrny ochMalmö- regionerna. [19] organisation av stödet till myndigheter och regeringskansli. [40] Säkrare förare [39]

Statens offentliga utredningar 1991

Systematisk förteckning

Marknadsanpassndc servicc-och stabsfunktioner ny organisation stödet av till myndigheter och regeringskansli. Bilagedel.[41]

Miljödepartementet Miljölagstifmingen i framtiden.[4] Miljölagsüfmingcn i framtiden.Bilagcdcl. Sekretariatcts kartläggning och analys.[5] Naturvårdsverkets uppgifteroch organisation. [32]

KUNGL. BiBL.

1991-07 1 7

- STOCKHOLM