Veterinär verksamhet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Veierinör

verksamhei

-behov, organisation och finansiering

ä.

Betänkande

av veierinöruiredningen

SMD

KE Oc

Ref

56%

Statens offentliga utredningar

wa 1992288

@ Jordbruksdepartementet

Veterinär verks amhet

behov, organisation och finansiering

-

Betänkande av Yeterinärutredningen

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget. som ocksåpå uppdrag av regeringskansliets förvalmingskontor ombesörja remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08h 39 96 30 Telefax 087 39 95 48

Publikationerna kan också köpas i Infonnationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRÅL ISBN 91-38-13160-9 1992 ISSN 0375-250X Stockholm

Statsrådet och chefen för

Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 8 maj 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Mats Hellström, att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 1 juli 1991 som särskild utredare landshövdingen Anita Bråkenhielm. Som experter förordnades den 29 augusti 1991 departementssekreteraren Lars Gråberg, kanslirådet Håkan Hällman, agr. lic. Gunnar

Larsson, avdelningschefen Bengt Nordblom, länsveterinären numera

veterinärrådet Jan-Olof Rönnegård och administrative chefen

numera veterinärrådet Håkan Stenson samt den 13 januari 1992 di-

striktsveterinären Christer Averhed. Som sekreterare förordnades den 1 augusti 1991 hovrättsfiskalen Per Hall. Utredningen antog namnet veterinärutredningen. Regeringen har den 21 november 1991 till utredningen överlämnat ett antal framställningar. Utredningen har den 28 april 1992 avgett remissyttrande över Jordbruksverkets den 30 januari 1992 avgivna förslag om ändringar av salmonellalagstiftningen. Veterinärutredningen överlämnar härmed betänkandet Veterinär verksamhet- behov, organisation och finansiering. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i september 1992

Anita Bråkenhielm

Per Hall

Innehåll

Sida

. . . . . . . . . ..;... . . . . .; . . . . . .

Författningsförslag 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l Inledning 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 1.1 Utredningsdirektiven 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utredningsarbetet 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Nuvarande organisation, kostnader och finansiering 25 . . . . . . .

2.1 Inledning 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .

2.2 Djurens hälso- och sjukvård 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Statensjordbruksverk 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.2.2 länsstyrelse-ma 26 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.2.3 Distriktsveterinärorganisationen 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.2.4 Näringens organisationer 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.5 Djursjukhus 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.2.6 Djurkliniker och annan privatpraktik 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.7 Statens veterinärmedicinskaanstalt . 32

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3 Seminverksanthetoch överföring av befruktade ägg 32 2.3.1 Statensjordbruksverk . . . . . . . . . . . . . . 32

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.2 Uinsstyrelsema 32 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.3.3 Näringens organisationer, enskilda företag, m.fl. 33 . . . . . . . . . . . . . . . .

2.4 Djurskydd 34 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.4.1 Statensjordbruksverk 34 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.4.2 Länsstyrelserna 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.3 Miljö- och hälsoskyddsnämndema 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.4 Distriktsveterinärer, besiktningsveterinäreroch särskilt

förordnade banveterinärer 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.5 Smittskydd 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.5.1 Statensjordbruksverk 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 2.5.2 Länsstyrelserna 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.5.3 Statens veterinärmedicinskaanstalt 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.4 Gränsveterinärer 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 2.5.5 Veterinäreriallmäxihet 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2.6 Livsmedelskontroll 40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.6.1 Statenslivsmcdelsverk 40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6.2 Länsstyrelserna 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.6.3 Miljö- och hälsoskyddsnämndema 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6.4 Besiktningsveterinärorganisationen 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.6.5 Besiktningsveterinärer utanför besiktnings-

veterinärorganisationen 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . 2.6.6 Distriktsveterinärer 44 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . .

2.7 Obduktionsverksarnhet 44 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2.8 Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket 45 . . . . . . 2.8.1 Statensjordbruksverk 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Sida

Veterinäraansvarsnämnden 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Statenslivsmedelsverk 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Länsstyrelsema 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . .

S ° Militär veterinärverksamhetoch dencivila veterinärverk-

samhetenslcrigsorganisation 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.10 Avels- och produktionskontroll 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.11 Laboratorieverksamhet 49 2.l1.1 Centrallaboratorier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.l1.2 Regionalalaboratorier 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.12 läkemedelskontmll 51 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.13 Foderkontroll 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.14 Central djurförsöksnämndoch djurförsöksetiska

nämnder 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.15 Datasystemfor bearbetande av veterinärmedicinska data 53 mm . . . . . . . . .

N ° Utbildning 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

P De veterinäraverksamhetsområdenas nuvarandekostnader

och finansiering 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Statensjordbruksverk mm 54 Länsstyrelsema . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Distriktsveterinärorganisatiorten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bidrag till djurägare 56 Gränsveterinäreroch banveterinärer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56 Statensveterinärmedicinskaanstalt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Miljö- och hälsoskyddsnämndema . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Näringensorganiseradehälsokontroll och annan förebyggande

djurhälsovård 57 Obduktionsverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58 Seminverksamhetoch överföring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . befruktade av ägg 58 . . . . . . . . . . . . . . Djursjukhus, djurkliniker och annan privatpraktik. 59 Statenslivsmedelsverk . . . . . . . . . . . . . . . 59 Besiktningsveterinärorganisationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Besiktningsveterinärerutanför besiktnings-

veterinärorganisationen 60 Militär veterinärverksamhetoch dencivila veterinärverksamhetens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

krigsorganisation 60 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Veterinär verksamhet och EG 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Inledning 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Djurens hälso-och sjukvård, seminverksarnhet samt överföring

av befruktadeägg 64 Djurskydd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Smittskydd 65 Kontroll livsmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . av av animaliskt 67 ursprung . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sida

h Nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet inom

djurhållningen 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

påverkar behovet 69 Faktorer som . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Behovsanalys för olika djurslag 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Slutsatser 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

V Framtida huvudmannaskap för bedrivande av veterinär

verksamhet 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inledning 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Veterinär verksamhet som grund av sin art bör bedrivas

ioffentlig regi 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Djurens hälso- och sjukvård 77

9 Seminverlcsamhet och överföring . . . . . . . . . . . befruktade . . . . . . . . . ägg . . . . . . . . . . 83

av . . . . . . . . . . . . . .

° Framtida myndighetsorganisation och därmed sammanhängande

frågor 85 . . . . . . . . . . . . . . .- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

F Inledning 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Myndighetsuppgifter 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Djurens hälso-och sjukvård 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Seminverksamhetoch överföring av befruktade ägg 87 . . . . . . . . . . . . . . Djurskydd 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Smittskydd 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Livsmedelskontroll 92 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Behörighetsfrågoroch tillsyn över utövningen av veterinäryrket 97 . . . . . . Militär veterinärverksamhetoch den civila veterinärverksamhetens

lcrigsorganisation 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .

Myndighetsstruktur m.m. 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Centrala myndigheter 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Regionalamyndigheter 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lokala tillsynsorgan 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Genomförandet 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Framtida organisation av annan än statlig och kommunal

verksamhet samt därmed sammanhängande frågor 111 . . . . . . . .

Djurens hälso-och sjukvård 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fältverksamhet 1 1 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utgångspunkter 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Verksamhetsform 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Administration m.m. 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppgifter 114 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fort- och vidareutbildning 120 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Genomförandet m.m 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.2 Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande

hälsovård 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.3 Djursjukhus, djurkliniker och annan privatpraktik 127 . . . . . . . . . . . . . . .

7.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg 127 . . . . . . . . . . . . .

Sida 8 Framtida kostnader och finansiering 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.1 Inledning 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.2 Statliga och kommunala uppgifter 129 8.2.1 Djurens hälso- sjukvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . och 129 8.2.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Seminverksarnhetoch överföring av befmktade ägg 130 8.2.3 Djurskydd . . . . . . . . . . . . . 131 8.2.4 Smittskydd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.5 Livsmedelskontroll 136 8.2.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Behörighetsfrågoroch tillsyn över utövningen av veterinäryrket 138 8.2.7 Militär veterinärverksamhetoch dencivila veterinärverksamhetens . . . . .

lcrigsorganisation 139 8.2.8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Etableringsbidragoch driftsbidrag 139 8.2.9 Beskattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . av etableringsbidragoch driftsbidrag, 140 8.2.1O Upphandling m.m. . . . . . . . . . . 141 8.2.l1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Regional samverkan 142 8.2. 12 Överflyttning Jordbruksverketsdjuravdelning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . av m.m. till Livsmedelsverket 143 8.2. 13 Den sammanlagdaekonomiskabetydelsenför . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . och kommun 143 stat . . . . .

8.3 Andra uppgifter än statligaoch kommunala 146 8.3.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Djurens hälso-och sjukvård 146 Fältverltsamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 Organiseradhälsokontroll och . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . förebyggandehälsovård annan 148 Djursjukhus, djurkliniker och . . . . . . . annan privatpraktik 149 8.3.2 Seminverlcsamhetoch överföring . . . . . . . . . . . . . . . av befruktadeägg 149 8.3.3 Förslagenssammanlagdaekonomiskabetydelseför djurägama . . . . . . . . . . . . . 149 . . . . . .

BILAGOR

Bilaga Kommittédirektiv Dir. 199135 151 Bilaga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommittédirektiv Dir. 199262 163 Bilaga Behov veterinärerunder 1990-talet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . av 165 Bilaga Geografisk fördelning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . av mjölkkor, svin, får och höns 209 Bilaga Förslagtill omradesindelningför etableringsbidrag . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

SOU 199288 Sammanfattning

Sammanfattning

Framtida behov av veterinär verksamhet inom djurhållningen Bland jordbrukets djur förutses ett minskat antal mjölkkor och svin, medan antalet kor för köttproduktion, får och fjäderfä ökar. Sammantaget torde förändringarna av antalet djur innebära ett minskat behov av veterinära tjänster. En ökad intensitet i animalieproduktionen och en fortsatt utbyggnad av den förebyggande djurhälsovården verkar dock i motsatt riktning. Totalt torde behovet av veterinära tjänster för jordbrukets djur komma att bli i stort sett oförändrat. Antalet hästar och sällskapsdjur förväntas bli relativt konstant. Trots detta är det sannolikt att behovet av veterinära tjänster för dessa djur ökar.

Framtida huvudmannaskap för bedrivande av veterinär verksamhet Staten har det yttersta ansvaret för att det i landet finns ett väl fungerande veterinärväsende. Detta ansvar kan komma till uttryck på olika sätt. I de flesta fall är det tillräckligt att en verksamhet regleras i författning eller att det i författning uppställs krav på den utövar som en viss verksamhet och att staten därefter utövar tillsyn. En verksamhet kan emellertid vara av sådan art att den även bör bedrivas staten av ocheller kommun. Det kan gälla verksamhet har ett särskilt som samhällsintresse eller en påtagligt officiell prägel. Om man undantar rena tillsynsfunktioner och obduktionsverksarnhet kan den veterinära verksamheten indelas i djurens hälso- och sjukvård, seminverksarnhet och överföring av befruktade ägg, djurskydd, smittskydd samt köttbesiktning och införsel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung. Av dessa jag att smittskydd, anser köttbesiktning samt införsel- och exportkontroll livsmedel aniav av maliskt ursprung är verksamheter som till sin art är sådana att staten

bör vara ansvarig vara huvudman för dess bedrivande.

Vad djurskyddet beträffar åvilar ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt varje enskild människa har som

10 Sammanfattning SOU 199288

djur i sin vård. Samhället måste dock ha ett ansvar för att djurskyddet upprätthålls. Detta ansvar får anses ligga inom ramen för normgivning och tillsyn. Djurens hälso- och sjukvård har inte minst med hänsyn till dess betydelse för livsmedelsförsörjning, livsmedelskvalitet och djurskydd ett betydande samhällsintresse. Det är emellertid djurägaren i första som hand har ansvar för att djuren får den hälso- och sjukvård besom hövs. Djurens hälso- och sjukvård kan därför även om samhället av djurskyddsskäl och regionalpolitiska skäl måste anses ha ett för ansvar att djursjukvård på ett godtagbart sätt kan tillhandahållas i alla delar av landet inte anses vara av sådan art att den måste bedrivas - av staten. Jag föreslår att det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas. Distriktsveterinärorganisationen bör upplösas och beroende av lokala förhållanden ersättas antingen av en privatpraktikbaserad faltverksamhet, bedriven enskilda veterinärer av eller bolag, eller av en fältverksamhet bedriven hushållningsav sällskap eller husdjursföreningar. Någon förändring beträffande huvudmannaskapet för djursjukhus, djurkliniker och organiserad hälsokontroll har jag inte funnit påkallad. Enligt min uppfattning saknas anledning att begränsa rätten att utöva seminverksamhet och överföring av befruktade ägg till vissa organisationer eller sammanslutningar dvs. till någon eller några särskilt utsedda huvudmän. Nuvarande bestämmelser enskilda som ger mjölk- och köttproducenter möjlighet att efter erhållet tillstånd själva under veterinär tillsyn ansvara för inseminering och överföring av befruktade ägg bör således bibehållas.

Framtida myndighetsuppgifter Jag föreslår att statens uppgifter djurhälso- och djursjukvårdsområdet, med undantag för behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket, i huvudsak bör begränsade till den organisevara rade hälsokontrollen. Inom detta område föreslås inga andra förändringar än att den direkta tillsynen överförs från den centrala till den regionala myndigheten. Den direkta djurskyddstillsynen bör även i fortsättningen bedrivas av lokala tillsynsorgan. De regionala myndigheterna bör dock i större utsträckning än tidigare stödja de lokala tillsynsorganen i djurskyddsarbetet. Jag föreslår att förordnanden av s.k. banveterinärer, med un-

SOU 199288 Sammanfattning ll

dantag för banveterinärer vid trav-och galoppbanor och vid intemationella evenemang, överförs från den centrala till de regionala myndigheterna. Den centrala myndigheten bör i framtiden, utöver utfärdande av föreskrifter och allmänna råd samt bedrivande av viss informations- och samordningsverksarnhet, endast handlägga ärenden som rör landet i dess helhet eller kräver särskild kompetens. Vad gäller smittskyddsarbetet bör när det gäller epizootilagssjukdomar tyngdpunkten ligga på de regionala myndigheterna samt när det gäller bekämpning av salmonella och gränsskydd på särskilt förordnade lokala veterinärer. Den centrala myndigheten bör ha det övergripande ansvaret för smittskyddet i dess helhet och för de utsvara ökade internationella kontakter som följer av EES-avtalet och ett framtida EG-medlemskap. Jag föreslår inga andra ändringar de av statliga uppgifterna på smittskyddsområdet än att den regionala myndigheten vid en upplösning av distriktsveterinärorganisationen bör upphäva beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinärer. Vid ett EG-medlemskap bör den regionala myndigheten utfärda sådana friskintyg som krävs vid export av djur. Provtagning och eventuell annan undersökning som krävs som underlag för intyget bör dock utföras av på orten förordnad veterinär. Den direkta livsmedelstillsynen bör även fortsättningsvis i huvudsak utövas av lokala tillsynsorgan. De regionala myndigheterna föreslås dock väsentligt högre grad än tidigare stöd till de lokala tillge synsorganen. Vidare föreslår jag att den regionala myndigheten övertar den direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler tidigare utförts som av den centrala myndigheten. Detta gäller dock inte livsmedelsanläggningar som är belägna i de fyra nordligaste länen och renkontrollslakterier. Beträffande dessa är det av praktiska skäl mest ändamålsenligt att godkännanden och direkt tillsyn även i fortsättningen handhas av den centrala myndigheten. Jag bedömer att den regionala myndighetens utökade arbetsuppgifter generellt sett kräver högre en livsmedelshygienisk kompetens och tillgång till livmedelstekniker. Den centrala myndigheten föreslås mera renodlat ägna sig åt att utfärda föreskrifter och allmänna råd för samordning samt ansvara och enhetlig tillämpning. Vad gäller besiktningsveterinärorganisationen samt införsel- och exportkontrollen föreslås inga organisatoriska förändringar.

12 Sammanfattning SOU 199288

Framtida myndighetsstruktur Jag föreslår att samtliga centrala veterinära myndighetsuppgifter samlas i ett verk. För att uppnå detta bör Jordbruksverkets djuravdelning, internationella smittskyddsenheten samt en eller två verksjurister överflyttas till Livsmedelsverket. Inom Livsmedelsverket bör självstänen dig veterinärenhet tillskapas som under chefveterinär överdireken tör bedriver verksamheten i nära kontakt med de regionala myndigheterna. De regionala myndighetsuppgiftema bör även i fortsättningen utföras av länsstyrelserna. För att åstadkomma förstärkning och höja en kompetensen föreslås att två eller flera länsstyrelser samarbetar vad gäller expertfunktionen inom sakområdet livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor länsveterinärfunktionen. Inom området för den regionala samverkan bör inrättas en regional veterinärenhet vilken skall ha tillgång till eller flera livsmedelsen tekniker. De lokala tillsynsuppgiftema bör liksom tidigare ombesörjas av kommunerna. Jag förordar ett närmare samarbete dels mellan kommunerna, dels mellan kommunerna och inom respektive kommun verksamma veterinärer både fältveterinärer och djurhälsoveterinärer - för att åstadkomma en effektivisering och kvalitetshöjning den av kommunala djurskyddstillsynen. Ett närmare samarbete mellan kommunerna skulle även kunna effektivisera och höja kompetensen inom livsmedelskontrollen.

Organisation av annan än statlig och kommunal verksamhet Jag anser att den framtida veterinära faltverksarrtheten så långt möjligt bör bedrivas i veterinärstationer med bemanning en av fem veterinärer fördelade fyra veterinärtjänster. Detta torde innebära en effektivisering av den veterinära fältverksamheten med ett betydligt mindre behov av externa vikarier. Att bedriva den veterinära fältverksamheten i stationsform kommer sannolikt att förbättra fältveterinäremas arbetsförhållanden och ha en positiv inverkan på rekryteringen. Om fältverksamheten bedrivs i stationsform över hela landet torde behovet av externa vikarier minska med uppskattningsvis 60 70 års- arbetskrafter. Veterinärema bör ha en hög kompetens anpassad efter lokala behov. För att uppnå detta krävs att Veterinärema i högre grad än i dag deltar i fort- och vidareutbildning.

SOU 199288 Sammanfattning 13

Primärt bör den veterinära fältverksamheten även i fortsättningen inriktad på animalieproduktionens djur samt hästar inom jordvara och skogsbruk. Ett närmare samarbete med husdjursföreningama och Slakteriförbundets djurhälsovård bör eftersträvas. Fältveterinärema bör även sträva efter att inleda samarbete med kommunerna inom djurskyddstillsynen. Veterinäremas skyldigheter att rapportera och ingripa vid fall misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar bör av bibehållas i huvudsak oförändrade. Vidare bör samtliga veterinärer åläggas en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård och behandling. Fältveterinärema bör även i fortsättningen vara skyldiga att rapportera sina sjukbesök till djursjukdatasystemet. Staten kommer även i framtiden att ha ett behov av att anlita lokala veterinärer för vissa uppgifter av officiell karaktär inom djurskydd, smittskydd och livsmedelskontroll. Jag föreslår därför att staten för två år i taget avtalar med veterinärstation, annan privatpraktik eller organisation att denna ställer veterinärer till förfogande för att utföra uppgifter av detta slag inom ett visst geografiskt område. Ansvarig myndighet har att i erforderlig omfattning utfärda förordnanden för avtalspartens veterinärer. Ersättning som skall erläggas av staten bör utgå i enlighet med vad som fastställs efter förhandlingar mellan parterna. Ersättning som skall erläggas av arman, t.ex importör eller tävlingsarrangör, bör inte regleras i avtalet. Vidare bör staten enligt avtalet förbinda sig att under avtalstiden enbart anlita avtalspartens veterinärer för här aktuella uppgifter. Motprestation för denna ensamrätt bör vara att avtalsparten inom det aktuella området åtar sig att tillhandahålla en dygnstäckande jourverksarnhet. Någon särskild ersättning för bundenheten utgår inte utan får anses kompenserad av ensamrätten. Däremot bör ersättning utgå för de jourförrätmingar som påbörjas vardagar före kl. 07.00 och efter kl.l9.00 eller som företas under helger. För att motverka att veterinär verksamhet onödigtvis bedrivs på obekväm arbetstid bör enligt min uppfattning ersättning utgå som svarar mot en viss procentandel av det arvode djurägaren betalar. Det bör även vara möjligt för staten att vid sidan av ovan nänmda avtal teckna avtal som enbart avser tillhandahållande av jour. Det kan t.ex. bli aktuellt att ingå ett sådant avtal om en veterinärstation och en annan privatpraktik vill dela jouren inom ett område. I den mån enskilda husdjursföreningar inte bedriver veterinär fältverksamhet kan en ökad samordning mellan den veterinära faltverksamheten och den förebyggande djurhälsovården i viss mån främjas

14 Sammanfattning SOU 199288

genom samlokalisering med husdjursföreningama eller Slakteriförbundets djurhälsovård. I övrigt ankommer det husdjursföreningarna och Slakteriförbundets djurhälsovård att så effektivt som möjligt utnyttja de fältverksamma veterinärema för rutinmässiga besättningsbesök. Systemet med information från köttbesiktningen bör vidareutvecklas och utnyttjas bättre. Djurhälsoveterinärema bör ha samma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djurskydd. Etablering och drift av djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik bör liksom tidigare styras av efterfrågan på sådana veterinära tjänster som erbjuds vid dessa anläggningar. Veterinärer som är verksamma inom djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik skall ha samma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djurskydd. Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg bör även i fortsättningen under veterinärt ansvar bedrivas både näringens av organisationer och av enskilda djurägare. Vad beträffar inseminering bör enskilda djurägare i så stor utsträckning som möjligt själva inseminera svin och nötboskap.

Genomförandet Distriktsveterinärorganisationen bör avvecklas innan förändringarna inom Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyrelserna genomförs. Det kan möjligen te sig naturligt att först genomföra förändringarna inom myndigheterna. Avvecklingen distriktsveterinärav organisationen bör dock enligt min uppfattning genomföras den av myndighet som har störst erfarenhet av organisationen. En snar avveckling av distriktsveterinärorganisationen ter sig också angelägen med hänsyn till de ekonomiska problem finns inom organisasom tionen. En avveckling av distriktsveterinärorganisationen, innesom bär den största besparingen för staten, bör även statsñnansiella skäl av prioriteras. Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen bör kunna genomföras under en tidsperiod ett år. av Bildandet av veterinärstationer ilärnpliga områden bör underlättas genom etableringsbidrag. När det gäller befintliga distriktsveterinärstationer skall dessa kunna tas över antingen av de vid stationen verksamma distriktsveterinärema eller av andra.

sou 199288 Sammanfattning 15

För att kunna erbjuda en tillfredsställande veterinär service i de sex nordligaste länen föreslås även inrättandet av ett statligt driftsbidrag. Detta bör dock vara den enda bidragsformen för att upprätthålla veterinär fältverksarrthet i djurglesa områden. Bidrag till avlägset boende bör ingå i driftsbidraget. I den mån resekostnadema blir för stora för att djurägama skall anlita veterinär får detta beaktas i driftsbidraget. Veterinären kan t.ex. förbinda sig att maximera den resekostnad som debiteras djurägaren mot en kompensation inom ramen för driftsbidraget. När distriktsveterinärorganisationen avvecklats bör de föreslagna förändringarna inom Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyrelserna genomföras. Jag bedömer genomförandetiden till ett år.

Framtida kostnader och finansiering De föreslagna förändringarna innebär, förutom att de medför en höjning av kvaliteten den veterinära verksamheten och ökar kompetensen, minskade kostnader för staten med omkring 85 mkr per år. I beräkningen har även hänsyn tagits till de ökade kostnader som ett framtida EG-medlemskap sannolikt medför. Vid avvecklingen av det statliga huvudmarmaskapet tillkommer dock en engångskostnad för etableringsbidrag. Denna kostnad torde inte överstiga 21 mkr. Kommunernas kostnader bedöms bli oförändrade. Kommunernas kostnadstäckning ökar dock genom uttag av ytterligare avgifter med uppskattningsvis 11,5 mkr. De föreslagna förändringarna kommer att sammanlagt öka djur-

ägarnas kostnader med uppskattningsvis 24 mkr. Ökningen är obetyd-

ligt större än vad som motsvaras av de ytterligare arbetsgivaravgifter m.m. LKP som redan nu borde utgå för att distriktsveterinäremas pension skall motsvara erlagda avgifter. Den besparing som föreslagna förändringar innebär för staten erhålls således inte genom att övervältra kostnadema djurägama utan genom att åstadkomma en effektivare verksamhet.

SOU 199288 F örfattningdörslag

Författningsförslag

1 Förslag till Lag om ändring i livsmedelslagen 1971511

Härigenom föreskrivs att 24 § livsmedelslagen 1971511 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 Statens livsmedelsverk utövar Statens livsmedelsverk utövar den centrala tillsynen över efter- den centrala tillsynen över efterlevnaden denna lag och de levnaden av denna lag och de av föreskrifter har meddelats föreskrifter som har meddelats som med stöd lagen. Länsstyrelsen med stöd av lagen. Länsstyrelsen av utövar den närmare tillsynen utövar den närmare tillsynen inom länet. Den eller de kommu- inom länet Den eller de kommunala nämnder fullgör uppgif- nala nämnder som fullgör uppgifsom inom miljö- och hälsoskydds- ter inom miljö- och hälsoskyddster området utöver tillsynen inom området utövar tillsynen inom kommunen regeringen inte kommunen om regeringen inte om har föreskrivit tillsynen skall har föreskrivit att tillsynen skall att Livsmedelsverket. utövas länsstyrelsen eller utövas av av Livsmedelsverket.

Denna lag träder i kraft den

Senaste lydelse 19911687.

18 F örfattningsförslag SOU 199288

2 Förslag till

Lag om ändring i epizootilagen 1980369

Härigenom föreskrivs att 6 § epizootilagen 1980369 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Beslut enligt 4 § skall upphä- Beslut enligt 4 och 5 §§ skall vas av distrikzsveterinären och be- upphävas länsstyrelsen så av slut enligt 5 § länsstyrelsen, så snart det blivit klarlagt förutav att snart det blivit klarlagt att förut- sättningama för beslutet inte längsättningarna för beslutet inte läng- re föreligger. re föreligger.

Denna lag träder i kraft den

SOU 199288 F örfattningjörslag 19

3 Förslag till

Lag om ändring i djurskyddslagen 1988534

Härigenom föreskrivs i fråga om djurskyddslagen 1988534l dels att i 3 § ordet Statens jordbruksverk skall bytas ut mot Statens livsmedelsverk, dels att i 6-8, 10-12, 14, 15, 17-20 24, 25, 38 och 39 §§ samt , punkten 4 i övergångsbestämmelsema till lagen ordet Jordbruksverket i olika böjningsformer skall bytas ut mot Livsmedelsverket i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse av 4 § 1991404 6-8 §§ 1991404 10-12 §§ 1991404 14 § 1991404 15 § 1991404 17-20 §§ 1991404 24 § 19911688 25 § 1990404 38 § 19911688 39 § 1991404.

20 F örfattningsförslag SOU 199288

4 Förslag till

Lag om ändring i bisjukdomslagen 1974211

Härigenom föreskrivs att i 9 § bisjukdomslagen 197421 11 ordet Statens jordbruksverk skall bytas ut mot Statens livsmedelsverk. Denna lag träder i kraft den

ISenaste lydelse 9 § 1991290. av

SOU 199288 F örfattningsfärslag 21

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1985342 om kontroll av husdjur m.m.

Härigenom föreskrivs att i 6 § lagen 19853431 om kontroll av husdjur m.m. ordet Statens jordbruksverk skall bytas ut mot Statens livsmedelsverk. Denna lag träder i kraft den

ISenaste lydelse 1991402.

sou 199288 Kapitel 1 23

1 Inledning

1.1 Utredningsdirektiven

Utredaren bör enligt direktiven dir. 199135 analysera nuvarande behov av veterinär verksamhet och vilket behov som förväntas i framtiden. Mot bakgrund av denna analys bör förslag lämnas till ansvarsfördelning, dimensionering och framtida organisation i fråga om veterinärväsendet i dess helhet. I förslaget skall såväl kostnaderna som finansieringen av verksamheten belysas. En utgångspunkt är att avlasta statsbudgetens kostnader för djurens hälso- och sjukvård som inte motiveras av samhällsintresset. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med berörda myndigheter och organisationer. Arbetet skall bedrivas i perspektivet av regeringens program för att förnya den offentliga sektorn vars huvudpunkter finns redovisade i prop. l99091100, bil. Utredaren har vidare haft att beakta de allmänna direktiven till kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens inriktning dir. 19845, dels beaktande av EG-aspektema i utredningsverksamheten dir. 198843. I februari 1992 hemställde utredningen hos Jordbruksdepartementet att få anlita regeringsrädet Ulla Wadell för arbetet med granskningen av veterinära ansvarsnärrmdens uppgifter och organisation. Regeringen utfärdade emellertid den 14 maj 1992 tilläggsdirektiv dir 199262 genom vilka utredningsuppdraget begränsades så att det inte längre omfattade en översyn av veterinära ansvarsnämnden. Direktiven återges i sin helhet i betänkandets bilaga 1 och

1.2 Utredningsarbetet

Arbetet inleddes hösten 1992. Utredningen har sammanträtt vid åtta tillfällen. Jag har därutöver vid skilda tillfällen sammanträtt med en eller flera av utredningens experter. Arbetet har bedrivits under stor tidspress. Tillsammans med utredningens experter har jag genomfört ett studiebesök vid det danska veterinärdirektoratet. Jag har vidare besökt

24 Kapitel 1 SOU 199288

för den veterinära verksamheten ansvariga myndigheter och departement i Tyskland och Schweiz. Arbetet har bedrivits i nära kontakt med Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Lantbrukamas Riksförbund och Sveriges Veterinärförbund. Vidare har jag ensam eller tillsammans med en eller flera utav redningens experter sammantiäffat med företrädare för Statens veterinärmedicinska anstalt, Hushållningssällskapens Förbund, Köttbranschens Riksförbund, Slakteriförbundet, Svensk Fågel, Svensk Husdjursskötsel, Svenska Kommunförbundet, AB Trav och Galopp, Försäkringsaktiebolaget Agria, Praktikertjänst AB, Sleipner Djurförsäkring AB samt Veterinarius AB. Jag har även sammanträffat med enskilda veterinärer Jag har löpande från myndigheter, organisationer och enskilda erhållit skrivelser med synpunkter på veterinärväsendets framtida organisation. Inom ramen för utredningen har två enkätundersökningar rörande länsveterinärfunktionen genomförts bland landets länsveterinärer. Jordbruksverket har på uppdrag utredningen gjort av en prognos över det förväntade behovet av veterinärer den närmaste tioårsperioden med utgångspunkt från utredningens förslag. Prognosen redovisas i betänkandets bilaga Analysen i kapitel 4 av nuvarande och framtida behov veterinär av verksamhet inom djurhållningen har utförts lic. Gunnar av agr. Larsson, Lantbrukamas Riksförbund.

SOU 199288 Kapitel 2 25

2 Nuvarande

organisation, kostnader och finansiering

2.1 Inledning

I detta kapitel lämnas först en översiktlig genomgång av nuvarande organisation av veterinära och därmed närstående verksamhetsområden. I avsnitt 2.2-2.9 behandlas de verksamhetsområden som utredningen anser är att betrakta som veterinära. Enligt utredningens deñnition utgör dessa verksamhetsområden tillsammans det s.k. veterinärväsendetl. Avsnitten är uppdelade mot bakgrund av resp. områdes organisatoriska struktur. I avsnitt 2.l0-2.16 behandlas vissa verksamhetsområden som inte kan anses vara veterinära men som är av intresse vid utfomtningen av veterinärväsendets framtida organisation eller som av andra skäl bör tas med vid en genomgång av nuvarande förhållanden. Därefter, i avsnitt 2.17, behandlas de veterinära verksamhetsområdenas nuvarande kostnader och finansiering.

2.2 Djurens hälso- och sjukvård

2.2.1 Statens jordbruksverk Jordbruksverket är chefsmyndighet för distriktsveterinärorganisationen och skall i egenskap av förvaltningsmyndighet verka för ett gott hälsotillstånd bland husdjuren. Jordbruksverket förordnar om indelningen av landet i veterinärdistrikt och bestämmer det antal distriktsveterinärer skall finnas i som varje distrikt. En av distriktsveterinärema skall vara förste distriktsveterinär. Jordbruksverket bestämmer distriktsveterinäremas tjänstgöringsområden och stationeringsorter samt tillsätter tjänst som distriktsveterinär. Jordbruksverket kan bestämma om skyldighet för distriktsveterinär att fullgöra tjänsteåligganden som avser annat veterinärdistrikt, att tjänstgöra hos Jordbruksverket eller länsstyrelse eller att tjänstgöra som gränsveterinär.

1Det kan ifrågasättas om varje uppgift inom respektiveverksamhetområde är att beteckna som veterinär. Utredningen har dock valt att behandladessaområdeni sin helhet.

26 Kapitel 2 SOU 199288

Jordbruksverket får ge organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av husdjur och andra djur som människan har i sin vård i syfte att förebygga sjukdomar organiserad hälsokontroll. Innan kontrollen anordnas skall Jordbruksverket godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Jordbruksverket meddelar även föreskrifter för kontrollen. Vidare kan Jordbruksverket föreskriva att det hos huvudman för organiserad hälsokontroll skall finnas en samarbetsnämnd central djurhälsonämnd vilken skall representera samtliga inom branschen förekommande organisationer och sammanslutningar. Jordbruksverket fastställer nämndens instruktion och, efter förslag av huvudmannen. nämndens sammansättning. För närvarande finns två centrala djurhälsonärrmder. Dessa är djurhälsovårdens centrala nämnd för svin-, slaktnöt- och fårproduktion och centrala ñskhälsonämnden. Tillsynen över den organiserade hälsokontrollen utövas av Jordbruksverket eller, i den utsträckning Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen. Beslut fattade av organisationer och sammanslutningar inom den organiserade hälsokontrollen överklagas hos Jordbruksverket. Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående djurens hälsooch sjukvård av djurhälsoenheten. Enheten, som tillhör avdelningen för djurfrågor, består av elva personer, varav nio veterinärer. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 20 % att hänföra till djurens hälso- och sjukvård.

2.2.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar för distriktsveterinärorganisationen i länet. Detta innebär bl.a. att länsstyrelsen fastställer beredskapsområden, beredskapsplaner och tjänstgöringsplaner samt utför vissa administrativa uppgifter. Vidare tar länsstyrelsen initiativ till åtgärder för att utveckla och samordna sjukdomsförebyggande åtgärder inom länet. Som ett led i denna verksamhet skall länsstyrelsen inrätta ett samrådsorgan med representanter från länsstyrelsen, olika veterinärkategorier, Lantbrukamas Riksförbund, m.fl. Samrådsorganet behandlar frågor rörande besättningsutredningar, regional fortbildning av veterinärer och rådgivare samt information och rådgivning till lantbrukare, m.m. Tillsynen över den organiserade hälsokontrollen har inte delegerats till länsstyrelserna.

SOU 199288 Kapitel 2 27

Inom länsstyrelsen är länsexperten för livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor länsveterinären ansvarig för djurens hälso- och sjukvård. Denne har ett odelat ansvar för sitt sakområde. En länsveterinär ägnar i genomsnitt ca en fjärdedel av sin arbetstid djurens hälso- och sjukvård inklusive administrationen av distriktsveterinärorganisationen. I hela landet finns 38 länsveterinärer och biträdande länsveterinärer motsvarande knappt 34 årsarbetskrafter. Till länsveterinärema är knuten assistentpersonal motsvarande drygt 30 årsarbetskrafter.

2.2.3 Distriktsveterinärorganisationen Distriktsveterinärorganisationen är främst avpassad för att tillgodose behovet av sjukvård och hälsovård hos djur inom animalieproduktionen och hos hästar som används i jord- och skogsbruket. Sådana djur

är distriktsveterinär alltid skyldig att behandla. I särskilt angivna om-

råden eller om djurskyddsskäl föreligger är distriktsveterinären även skyldig att behandla sällskapsdjur och sporthästar. Det åligger distriktsveterinär att tillse att föreskrifter rörande hälso- och sjukvården bland husdjuren efterlevs och i detta syfte efter förordnande företa besiktning eller inspektion. Landet är indelat i veterinärdistrikt. Det finns för närvarande 89 veterinärdistrikt. I varje distrikt finns två eller flera distriktsveterinärer. Varje distriktsveterinär är knuten till en stationeringsort. Förste distriktsveterinären leder och fördelar arbetet inom distriktet och ansvarar för samordning av djursjukvård och djurhälsovård. I vissa distrikt har veterinärstation inrättats. Distriktsveterinärer på stationeringsort där veterinärstation inrättats är skyldiga att tjänstgöra vid veterinärstationen. Det finns för närvarande 20 flerveterinärstationer och 19 tvåveterinärstationer. Av tvåveterinärstationema är 7 under utbyggnad till flerveterinärstationer. Vidare är ytterligare l flerveterinärstation och 9 tvâveterinärstationer under uppbyggnad. Antalet tjänster inom distriktsveterinärorganisationen får uppgå till högst 390. Den 1 november 1991 var 317 tjänster tillsatta, 26 tjänster under tillsättning och behovet av ytterligare 21 obesatta tjänster under utredning av länsveterinär. Av de 317 som innehade tjänst 266 divar striktsveterinäner med praktikområde och 51 regionvikarier. Av regionvikariema tjänstgör vissa inom ett län och andra inom ett distrikt. Även externa veterinärer tas i anspråk vikarier. Budgetåret som

28 Kapitel 2 SOU 199288

199192 anlitades externa veterinärer motsvarande 116 årsarbetskrafter, vilket var en minskning med ca 20 årsarbetskrafter från budgetåret dessförinnanl. Distriktsveterinär är tjänstgöringsskyldig helgfria måndagar t.o.m. fredagar mellan klockan 08.00 och 17.00. Därutöver är distriktsveterinär skyldig att fullgöra beredskapstjänstgöring inom beredskapsområde de tider som han är upptagen länsstyrelav sen fastställd beredskapsplan. Om beredskaptjänstgöringen omfattar ett veckoslut erhåller distriktsveterinänen som kompensation tre dagars ledighet. Under obekväm arbetstid får distriktsveterinär vänta med förrättningar till normal arbetstid om det möjligt djuranses ur skyddssynpunkt. Distriktsveterinär skall vara tillgänglig för allmänheten stationeringsorten viss angiven tid varje tjänstgöringsdag, om inte brådskande tjänsteförrättning lägger hinder i vägen. Distriktsveterinär skall där så bedöms lämpligt genomföra åtgärder i samarbete med veterinärer vid den organiserade hälsokontrollen. Om det finns särskilda skäl är en distriktsveterinär även skyldig att, mot ersättning som Jordbruksverket godkänner, tjänstgöra inom den organiserade hälsokontrollen. En distriktsveterinär fullgör all tjänstgöring statstjänsteman som med ersättning dels i form av lön, dels i form av arvode enligt veterinärtaxeförordningen. Den lön som utgår när distriktsveterinären är i tjänst, tjänstelön, uppgår i genomsnitt till 7 433 kr månad. Till per veterinärer stationerade i vissa glesbygdsområden utgår lönetillägg som kompensation för lägre beräknade praktikintäkter. Vid semester, sjukledighet, arbetsbefrielse och viss tjänstledighet utgår s.k. jämförelselön med i genomsnitt 21 185 kr per månad. Jämförelselönen skall motsvara distriktsveterinärens genomsnittliga inkomst. Vissa distriktsveterinärer har dock betydligt högre månadsinkomst. Distriktsveterinäremas pension beräknas efter denna järnförelselön. Kallortstillägg utgår i särskilt angivna kallortsområden. Arvodet enligt veterinärtaxeförordningen är uppdelat i inställelsearvode och behandlingsarvode och utges av djurägaren i samband med behandling av djur. Veterinären är även berättigad till resekosmadsersättning som utges djurägaav ren. Med vissa undantag skall vid varje förrättning som utförs diav striktsveterinär även en särskild djursjukvårdsavgift erläggas. Avgiften bestäms av regeringen och är för närvarande 100 kr när förrättningen avser djur inom animalieproduktionen och hästar används som

2Kostnademaför vikarier motsvaradebudgetåret199119237 % av de totala kostnadernafor distriktsveterinärorganisationen.

SOU 199288 Kapitel 2 29

i jord- eller skogsbruket och 150 kr när förrättningen avser andra djur.Avgiften betalas till veterinären som via länsstyrelsen betalar in denna till Jordbruksverket.

2.2.4 Näringens organisationer Samtliga organisationer som av Jordbruksverket givits rätt att anordna organiserad hälsokontroll tillhör jordbruksnäringen. Den organiserade hälsokontrollen, som har till ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur, bedrivs genom tillsyn och besättningsutredningar, undersökningar djurens miljö samt genomgång av av djunnaterial, utfordring och skötsel. Med utgångspunkt från gjorda observationer lämnas råd och förslag till lämpliga åtgärdsprogram. Samarbete skall ske med besättningsveterinären. Den som är huvudman för organiserad hälsokontroll, vilken inte är enbart lokalt förankrad, skall göra en för verksamheten ändarnålsenlig regionindelning och se till att verksamheten bedrivs efter av Jordbruksverket godkända riktlinjer och i nära samverkan med annan produktionsservice för husdjur. Hos huvudmannen skall finnas en för verksamheten ansvarig hälsokontrollenhet under chefsskap av en veterinär. Hälsokontrollenheten skall vara organisatoriskt skild från övrig verksamhet hos huvudmannen och ge anvisningar till de regionalt verksamma veterinärema om den veterinärmedicinska inriktningen av hälsokontrollen. Central djurhälsonärnnd skall vid behov medverka till bildandet av regionala samrådsgrupper. Den som innehar djur av sådant slag och inom sådant område för vilket kontroll har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. Fortsatt anslutning får dock vägras, om djurens innehavare inte följer de föreskrifter som gäller för kontrollen. Djur som omfattas av kontrollen får enligt de föreskrifter som meddelas av Jordbruksverket överlåtas under särskild beteckning som är förbehållen sådana djur. Om det finns hälsokontroll anordnad för slaktsvin eller nötkreatur, får regeringen föreskriva att en avgift får tas ut vid slakt av svin eller nötkreatur från sådana besättningar som inte omfattas av kontrollen och i vilka sjukdomar i särskilt hög grad förekommer. Sådan föreskrift har meddelats för slaktsvin. Svensk Husdjursskötsel ek. för. är huvudman för hälsokontrollen av mjölkkor och hälsokontrollen avseende leukos på nötkreatur. Ansvarig enhet inom Svensk Husdjursskötsel är avdelningen för djurhäl-

30 Kapitel 2 SOU 199288

sa. Landet är indelat i 12 regioner som sammanfaller med husdjursföreningarnas verksamhetsområden. I varje region finns en för resp. hälsokontroll ansvarig veterinär. Svensk Husdjursskötsel utför även arman förebyggande djurhälsovård än sådan som omfattas av den organiserade hälsokontrollen t.ex. hälsovård avseende bovin virusdiarré BVD och ringorm, fertilitetshälsovård samt klövvård. Hälsokontroll och annan förebyggande djurhälsovård utförs huvudsakligen husav djursföreningamas egen personal. Inom husdjursorganisationen är motsvarande ca 85 årsarbetskrafter, varav ca 35 veterinära, sysselsatta med hälsokontroll och annan förebyggande djurhälsovård. Sveriges Slakteriförbund är huvudman för hälsokontrollen av svin, får och köttproducerande nötkreatur samt för hälsokontroll avseende Aujeszkys sjukdom. Ansvarig enhet inom Slakteriförbundet är sektionen för djurhälsovård. Svinhälsokontrollen är indelad i fem regioner, fårhälsokontrollen i tio regioner, hälsokontrollen av köttproducerande nötkreatur i tre regioner och hälsokontrollen avseende Aujeszkys sjukdom i fem regioner. I varje region finns en för verksamheten ansvarig veterinär. Rutinmässiga besättningsbesök utförs i stor utsträckning av distriktsveterinärer som genom avtal knutits till Slakteriförbundets djurhälsovård. För närvarande är ca 185 distriktsveterinärer engagerade i Slakteriförbundets hälsokontroll. Inom Slakteriförbundet är motsvarande ca 40 årsarbetskrafter, varav ca 29 veterinära, sysselsatta med hälsokontrollen. Slakteriförbundet och slakteriföreningama driver parallellt även speciella kvalitets- och kontrollprogram, t.ex. Scans Omsorg i djurskötseln. Fiskhälsan FH AB är huvudman för hälsokontrollen avseende odlad tisk och odlade kräftor. Fiskhälsan ägs till lika delar av Vattenbrukarnas Riksförbund och Laxforskningsinstitutet och har till enda uppgift att bedriva fisk- och kräfthälsovârd. Verksamheten är inte regionindelad. Fältverksamheten utförs av egen personal och distriktsveterinärer. Totalt är motsvarande 6 årsarbetskrafter, varav 2 veterinära, verksamma inom hälsokontrollen. För de fem nordligaste länen har en gemensam samplaneringsnämnd inrättats med huvudsaklig uppgift att samordna och planera djurhälsokontrollen och annan förebyggande djurhälsovård. Samplaneringsnänmden består av länsveterinärema i berörda län samt representanter bl.a. för Slakteriförbundets djurhälsovård, Svensk Husdjursskötsel, distriktsveterinärema och besiktningsveterinärema.

SOU 199288 Kapitel 2 31

2.2.5 Djursjukhus Det finns för närvarande 30 anläggningar som enligt Svenska Djursjukhusföreningens definition är att betrakta som djursjukhus. Huvudmannaskapen fördelar sig på följande sätt.

De djursjukhus som ägs av staten är knutna till Sveriges lantbruksuniversitet och har bl.a. uppgifter inom utbildning och forskning. I sex av stiftelsema har kommuner det dominerande inflytandet. Vid djursjukhusen behandlas främst sällskapsdjur och sporthästar. Det totala antalet veterinärer verksamma inom djursjukhusen motsvarar ca 150 årsarbetskrafter. Vid de flesta av djursjukhusen tillämpas Svenska Djursjukhusföreningens rådgivande taxa. En del större djursjukhus tillämpar egna taxor. Dessa bygger dock i de flesta fall på den rådgivande taxan. Huvuddelen av landets kommuner lämnar ekonomiska bidrag till djursjukhusen.

2.2.6 Djurkliniker och annan privatpraktik Förutom djursjukhusen finns ca 50 anläggningar som på heltid bedriver djursjukvård. Av dessa uppfyller ca 20 de krav som Svenska Djursjukhusforeningen ställer djurklinik. Av de återstående är 15 hästkliniker som drivs av Aktiebolaget Trav och Galopp. Samtliga anläggningar är privatägda. Antalet verksamma veterinärer motsvarar ca 100 årsarbetskrafter. De flesta av djurklinikema tillämpar Svenska

Djursjukhusföreningens rådgivande taxa. Övriga anläggningar tilläm-

par Sveriges Veterinärförbunds rådgivande taxa. Vidare driver ett stort antal yrkesverksamma och pensionerade veterinärer privatpraktik på deltid. Dessa tillämpar i allt väsentligt Sveriges Veterinärförbunds rådgivande taxa.

32 Kapitel 2 SOU 199288

2.2.7 Statens veterinärmedicinska anstalt Statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. till uppgift att utreda djursjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt samt att medverka i förebyggande och bekämpande av djursjukdomar. Med undantag för epizootiska, övriga anmälningspliktiga och zoonotiska sjukdomar bedrivs detta arbete inom anstaltens djurslagsenheter. Arbetet i djurslagsenheterna bedrivs i nära samarbete med näringens organisationer. Det finns för närvarande sex djurslagsenheter. Dessa är allmän husdjursenhet nötkreatur, får och svin, fjäderfaenhet, ñskenhet, viltenhet, pälsdjursenhet inkl. sällskapsdjur och hästenhet. Varje enhet leds av en chef statsveterinär. Inom djurslagsenhetema sysselsätts motsvarande ca 28 årsarbetskrafter, varav ca 11 veterinära.

2.3 Seminverksamhet och överföring av befruktade

ägg

2.3.1 Statens jordbruksverk Jordbruksverket är tillståndsgivande myndighet för Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg mellan hondjur och får meddela föreskrifter om villkor för sådan verksamhet. För tillstånd till seminverksamhet och överföring av befruktade ägg fordras att det finns en för verksamheten ansvarig veterinär. Tillsynen över seminering och överföring av befruktade ägg utövas av Jordbruksverket eller, i den utsträckning Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen. Inom Jordbruksverket handlägger djurmiljöenheten i samråd med djurhälsoenheten ärenden angående Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg. Djurmiljöenheten tillhör avdelningen för djurfrågor och består av 15 personer. Ingen av dessa är veterinär. Av arbetet inom djurmiljöenheten är uppskattningsvis 5 % att hänföra till seminverksamhet och överföring av befruktade ägg.

2.3.2 Länsstyrelserna Tillsynen över seminverksamheten inom länen har Jordbruksverket delegerat till länsstyrelserna. Jordbruksverket har dock inte delegerat tillsynen över överföring av befruktade ägg.

SOU 199288 Kapitel 2 33

Om det vid tillsynen över seminverksamheten framkommer allvarliga anmärkningar mot verksamheten skall detta anmälas till Jordbruksverket. Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för tillsyn över seminverksamheten. En mycket begränsad del av länsveterinärens arbetstid ägnas denna tillsyn.

2.3.3 Näringens organisationer, enskilda företag, m.fl. Svensk Husdjursskötsel bedriver seminverksamhet för avel av nötboskap. För spennaproduktionen finns inom organisationen två tjurcentraler. Vid dessa är motsvarande ca 60 årsarbetskrafter, varav 3 veterinära, verksamma. Inseminering utförs huvudsakligen av husdjursföreningarnas husdjurstekniker under ledning av veterinär. Antalet husdjurstekniker som arbetar med inseminering motsvarar ca 235 årsarbetskafter. Det finns även ett mindre antal privata företag som bedriver seminverksamhet för avel av nötboskap. Dessa, som i första hand är verksamma inom import och distribution av tjursperma, svarar tillsammans för ca 2 % av den tjurspenna som insemineras. Slakteriföreningama bedriver seminverksamhet för avel av svin. För spennaproduktionen finns två galtstationer, Svinsemin Syd och Norden Semin. Vid dessa är motsvarande 13 årsarbetskrafter verksamma. Ingen av dessa är veterinär. Galtstationema anlitar veterinärer verksamma inom husdjursföreningama och tjurcentralema. Vidare finns ett privat företag, Svenska Avelspoolen AB, som bedriver seminverksamhet för avel av svin. Detta företag svarar för drygt 10% av den galtspenna som insemineras. Sperman distribueras per post eller järnväg. Insemineringen utförs till ca 90 % av djurägama. Svenska Fåravelsförbundet bedriver seminverksamhet för avel av får. För spennaproduktionen finns två baggstationer. Dessa har tillgång till veterinär. Sperman distribueras per bil, flyg eller järnväg. Insemineringen utförs av djurägama. Svenska Travsportens Centralförbund och Svenska Hästavelsförbundet är på olika sätt engagerade i seminverksamheten men bedriver inte någon seminverksamhet i egen regi. seminverksamhet för avel av häst bedrivs av enskilda stuterier och husdjursföreningama. I viss mindre omfattning bedrivs även seminverksamhet för avel av hund och farmad räv. Denna verksamhet bedrivs av enskilda veterinärer resp. Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund.

34 Kapitel 2 SOU 199288

Om det finns särskilda skäl är en distriktsveterinär skyldig att, mot ersättning som Jordbruksverket godkänner, tjänstgöra inom seminverksamheten. Svensk Husdjursskötsel har sedan år 1988 bedrivit försöksverksamhet med överföring befruktade ägg. År 1990 bildades Svensk av Embryoservice AB av ett antal husdjursföreningar. Detta bolag har till syfte att utveckla och bedriva embryoservice som ett effektivt avelsinstrument såväl för det nationella avelsarbetet som för avelsarbetet på besättningsnivå. Verksamheten, som bedrivs i nära samarbete med husdjursföreningama, är ännu av begränsad omfattning. För avel av nötboskap utförs även i liten skala överföring av befruktade ägg av ett privat företag, Semex-Sweden AB, och enskilda djurägare.

2.4 Djurskydd

2.4.1 Statens jordbruksverk Jordbruksverket skall verka för ett gott djurskydd och i sin egenskap av förvaltningsmyndighet säkerställa genomförandet av skärpta djurskyddskrav. Vidare skall Jordbruksverket utöva den centrala tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen och, om inte annat är angivet, de föreskrifter som har meddelats med stöd av djurskyddslagen. I tillsynsansvaret ingår att samordna övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och vid behov lämna råd och hjälp i denna verksamhet samt att arbeta för att en enhetlig praxis utbildas vid tillämpningen av tillsynsbestämmelsema. Jordbruksverket prövar frågor om tillstånd för försöksdjursanvändning vid försök som innebär lidande för djuret liksom frågor om tillstånd för uppfödning av försöksdjur. Vidare prövar Jordbruksverket frågor om godkännande av djurparker och liknande anläggningar. Jordbruksverket prövar också frågor om godkännande ur djurhälsooch djurskyddssynpunkt av nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning. Sådan veterinär som skall finnas vid offentlig tävling med djur, s.k. banveterinär förordnas av Jordbruksverket eller, om Jordbruksverket bestämmer det, länsstyrelsen. Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående djurskydd av djurhälsoenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 40 % att hänföra till djurskyddet. Vid djurmiljöenheten handläggs frågor

SOU 199288 Kapitel 2 35

om förprövning m.m. av djurstallar, bidrag till djurskyddsfrämjande åtgärder och djurmiljöfrågor i övrigt. Arbetet med dessa frågor kan uppskattas till ca 20 % av enhetens arbetsuppgifter.

2.4.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar inom länet för frågor som rör djurskydd och utövar den regionala tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen. Länsstyrelsen kan under vissa förutsättningar meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slags djur. Om den mot vilken förbudet riktats är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att skaffa djur över huvud taget eller att skaffa djur av ett visst slag. Länsstyrelsen har också möjlighet att i vissa fall besluta att ett djur skall tas om hand genom polismyndighetens försorg. Inom det s.k. frikommunförsöket pågår viss försöksverksamhet med kommunal beslutanderätt i nu nämnda fall. Länsstyrelsen prövar vidare från djurskydds- och djurhälsosynpunkt frågor om godkännande av stallar för häst, nötkreatur, svin, får, get och fjäderfä samt anläggningar för pälsdjur. Länsstyrelsen är också besvärsinstans för miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt djurskyddslagen eller bestämmelse som meddelats med stöd av djurskyddslagen. Förordnaden av banveterinärer har inte delegerats till länsstyrelsema. Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för djurskyddet. En länsveterinär ägnar i genomsnitt ca en fjärdedel sin arbetstid av djurskydd.

2.4.3 Miljö- och hälsoskyddsnämnderna3 Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar tillsynen över djurskyddslagen inom kommunen om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på annat sätt. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

3 From den l januari 1992får varje kommun själv bestämmavilka nämndersom skall finnas i kommunen.Detta har lett till att miljö- och hälsoskyddsnämndeni ett antal kommuner slagits ihop med en eller flera andranämnder.Med miljö- och hälsoskyddsnämnd avses i detta betänkandeden eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

36 Kapitel 2 SOU 199288

Miljö- och hälsoskyddsnämnden prövar frågor om tillstånd för att yrkesmässigt eller i större omfattning föda upp eller sälja hundar, ta emot hundar för förvaring och utfodring, upplåta hästar eller använda hästar i ridskoleverksamhet eller föda upp pälsdjur. Vidare skall lokaler och andra utrymmen för djur som används i yrkesmässig handel med sällskapsdjur godkännas av miljö- och hälsoskyddsnämnden. I 15 kommuner har miljö- och hälsoskyddsnämnden tillgång till en eller flera stadsveterinärer. Totalt finns i landet ca 20 stadsveterinärer. Dessa fungerar bl.a. som sakkunniga i djurskyddsfrågor. I vissa kommuner tillgodoses behovet av veterinär sakkunskap genom lokalt verksamma veterinärer.

2.4.4 Distriktsveterinärer, besiktningsveterinärer och särskilt förordnade banveterinärer Det åligger distriktsveterinär att tillse att djurskyddet efterlevs och i detta syfte förordnande företa besiktning eller inspektion. Fin-

efter

distriktsveterinär anledning att anmärka någon djurhållning ner en varöver miljö- och hälsoskyddsnämnden har tillsynsansvar och sker inte rättelse skall han anmäla detta till nämnden. Besiktningsveterinär vid kontrollslakteri har skyldighet att till miljö- och hälsoskyddsnämnden anmäla eventuella missförhållanden vad gäller djurskyddet inom slakteriema som trots tillsägelse inte åtgärdas. Besiktningsveterinärema skall övervaka djurtransporter samt vård och behandling av djur i samband med slakt. Besiktningsveterinäremas anmälningsskyldighet innefattar även missförhållanden som orsakas av omständigheter utanför slakteriets område. Särskilt förordnad s.k. banveterinär skall före tävling besiktiga tävlingsområde och deltagande djur. Om djur utsätts eller kan antas bli utsatt för skada eller annat lidande skall veterinären med omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen eller att ett visst djur deltar i tävlingen.

2.5 Smittskydd

2.5.1 Statens jordbruksverk Jordbruksverket skall i sin egenskap av förvaltningsmyndighet tillse att smittsamma djursjukdomar bekämpas.

sou 199288 Kapitel 2 37

För att bekämpa eller förebygga epizootiska sjukdomar får Jordbruksverket enligt epizootilagen 1980369 bl.a. besluta om avlivning, oskadliggörande döda djur, smittrening och skyddsympning. av Vidare utövar Jordbruksverket den centrala tillsynen över efterlevnaden epizootilagen och med stöd av epizootilagen meddelade föreav skrifter. För att bekämpa och hindra spridning av uppkommen salmonellainfektion hos husdjur och andra djur som hålls i fångenskap får Jordbruksverket enligt lagen 1983783 om bekämpande av salmonella besluta om slakt eller annan avlivning av djur eller oskadliggörande ägg, isolering av djur eller andra begränsningar i hanteringen av av kan infekterade, smittrening och andra åtdjur eller varor som vara gärder som är nödvändiga från bekämpningssynpunkt. Tillsynen över efterlevnaden av sådana beslut utövas genom veterinär som Jordbruksverket bestämmer, i regel distriktsveterinär. Vissa av de befogenen heter som enligt lagen om bekämpande av salmonella tillkommer Jordbruksverket kan delegeras till länsstyrelserna. I veterinära införselkungörelsen 1958551 återfinns bestämmelser som bl.a. har till syfte att förebygga att djursjukdomar genom införsel av djur och vissa andra varor inkommer i riket eller här vinner ytterligare spridning. För att tillgodose syftet med denna kungörelse får Jordbruksverket bl.a. föreskriva krav på införseltillstånd och föreskriva karantänsbchandling. För varje ort, dit enligt bestämmelserna i kungörelsen införsel får ske, skall Jordbruksverket förordna en eller flera veterinärer att vara gränsveterinär. På uppdrag av Jordbruksverket får gränsveterinär beträffande visst införselärende eller grupp av sådana ärenden utöva befogenhet som enligt veterinära införselkungörelsen tillkommer Jordbruksverket. En gränsveterinärs beslut enligt veterinära införselkungörelsen får överklagas hos Jordbruksverket. Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående bekämpande av smittsamma djursjukdomar inom landet inre smittskydd av djurhälsoenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 40 % att hänföra till inre smittskydd. Ärenden angående sjukdomssituationen i andra länder yttre smittskydd samt import- och exportkontroll av levande djur och animaliska produkter ej livsmedel handläggs av smittskyddsenheten. Denna enhet tillhör avdelningen för intemationella frågor och består av 10 personer, varav 3 veterinärer.

38 Kapitel 2 SOU 199288

2.5.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar för att leda och samordna åtgärder djursjukmot domar inom länet och utövar inom länet tillsyn över efterlevnaden av epizootilagen och med stöd av denna lag meddelade föreskrifter. Inga befogenheter som tillkommer Jordbruksverket enligt lagen beom kämpning av salmonella har delegerats till länsstyrelsema. Har ett fall av epizootisk sjukdom inträffat skall länsstyrelsen besluta om förbud mot att besöka och lämna fastighet där smitta förekommer eller kan antas förekomma samt besluta om förbud att utföra transporter till eller från sådan fastighet eller besluta om andra begränsningar i hanteringen djur eller allt i den utsträckning av varor, som behövs för att motverka smittspridning smittförklaring. Länsstyrelsen kan också besluta om förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom ett område gränsar till fastighet där som smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom ett sådant område beslut kontrollomrâde om samt besluta om förbud mot tillträde till vissa djurstallar stallförbud. Beslut om smittförklaring, kontrollområde och stallförbud upphävs av länsstyrelsen. Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för smittskyddet. En länsveterinär ägnar i genomsnitt tiondel sin arbetstid smittca en av skydd.

2.5.3 Statens veterinärmedicinska anstalt Statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. till uppgift utreda att smittsamma djursjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt samt att medverka i förebyggande och bekämpande sådana sjukdomar. av När det gäller sjukdomar som finns upptagna i epizootilagen, övriga anmälningspliktiga sjukdomar och zoonotiska sjukdomar samt allvarliga sjukdomsutbrott bedrivs arbetet inom anstaltens epizootologiska enhet. Den epizootologiska enheten bl.a. följer epizootiläget inom och utom landet, bedriver viss diagnostisk verksamhet och gör utredningar i anslutning till epizootier och övriga allvarliga sjukdomsutbrott. Den epizootologiska enheten sysselsätter motsvarande 6 årsarbetsca krafter, varav ca 4 veterinära. Chefen för epizootologiska enheten är även statsepizootolog.

SOU 199288 Kapitel 2 39

2.5.4 Gränsveterinärer Vid införsel av levande djur skall gränsveterinär med beaktande av villkoren i eventuellt införseltillstånd besiktiga djuret innan införsel medges. Om gränsveterinär misstänker att ett djur är angripet av sjukdom på vilken epizootilagen är tillämplig, skall djuret omedelbart återutföras eller, om detta inte är möjligt, enligt Jordbruksverkets närmabestämmande avlivas. Vad gäller vissa andra sjukdomar ankommer re det på verket att besluta hur man skall förfara med djuret. Befogenheter som tillkommer Jordbruksverket enligt veterinära införselkungörelsen har inte i något fall delegerats till gränsveterinär. Karantänsbehandling skall, om inte Jordbruksverket undantagsvis medger annat, stå under tillsyn av gränsveterinär.

2.5.5 Veterinärer i allmänhet Det åligger varje veterinär att skyndsamt underrätta Jordbruksverket, länsstyrelsen, smittskyddsläkaren, miljö- och hälsoskyddsnämnden och vederbörande distriktsveterinär om förhållanden som ger anledning befara att det inom hans verksamhetsområde förekommer sådan sjukdom som avses i epizootilagen eller annan djursjukdom som kan överföras till människor samt att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att smitta sprids. Veterinär är även skyldig att enligt de föreskrifter Jordbruksverket meddelat underrätta Jordbruksverket om andra djursjukdomar. Har veterinär anledning misstänka att djur drabbats av en epizootisk sjukdom, skall han omedelbart göra en undersökning för att fastställa sjukdomens art. Föreligger grundad anledning anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka och lämna den fastighet där sjukdomsfallet inträffat eller smitta armars kan antas förekomma samt besluta om förbud att utföra transporter till eller från sådan fastighet spärrförklaring. Beslut om spärrförklaring upphävs av distriktsveterinär. Om Jordbruksverket beträffande visst område föreskrivit vaccinering eller arman skyddsåtgärd för att förebygga att smittsam husdjurssjukdom bryter ut eller sprids och antalet tjänsteveterinärer inom området är tillräckligt för att skyddsåtgärden skall kunna genomföras,

40 Kapitel 2 SOU 199288

är även veterinär skyldig att på anmodan och ersättning

annan mot deltaga i arbetet.

2.6 Livsmedelskontroll

2.6.1 Statens livsmedelsverk Livsmedelsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör livsmedel och är chefsmyndighet för besiktningsveterinärorganisationen. I egenskap av förvaltningsmyndiget utövar verket den centrala tillsynen över efterlevnaden av livsmedelslagen 1971511 och de

föreskrifter som har meddelats med stöd denna lag samt leder och

av samordnar livsmedelskontrollen. Livsmedelsverket utövar även direkt tillsyn4 över verksamheten vid kontrollslakterier, fristående sanitetsslaktavdelningar, mejerier, äggproduktanläggningar och exportkontrollerade anläggningar samt livsmedelslokaler i jämvågsvagnar, flygplan och fartyg. Om det finns särskilda skäl får Livsmedelsverket i det enskilda fallet besluta att denna tillsyn skall överflyttas till miljöoch hälsoskyddsnämnd. Livsmedelsverket prövar också frågor om godkännande av livsmedelslokaler beträffande sådana livsmedelsanläggningar över vilka verket utövar den direkta tillsynen. Livsmedelsverket får förordna att visst slag livsmedel får inav föras till riket utan tillstånd. Ett sådant tillstånd får förenas med villkor t.ex. att ett livsmedel skall härröra från anläggning godkänts som av verket. Införselkontrollen utövas av veterinär förordnats som av Livsmedelsverket. För införsel av kött och andra livsmedel animalt av ursprung kan det även krävas tillstånd enligt den veterinära införselkungörelsen. Frågor om sådant införseltillstånd prövas när det gäller livsmedel av Livsmedelsverket. Efter ansökan får Livsmedelsverket förordna att anläggning som framställer eller bereder livsmedel för export skall ställas under sådan särskild kontroll som föranleds av införselbestämmelser i annat land exportkontrollerad anläggning. Livsmedelsverket förordnar särskild besiktningsman att utöva erforderlig besiktning och kontroll vid sådan anläggning. Inom Livsmedelsverket handläggs ärenden angående köttbesiktning, införselkontroll och exportkontroll tillsynsenhet Enheten består av

4 Med direkt tillsyn avses i detta betänkandeden tillsyn som utövas vid anläggningar eller motsvarandedär denverksamhet som skall kontrolleras bedrivs.

SOU 199288 Kapitel 2 41

av 26 personer, varav 9 veterinärer. Övrig livsmedelstillsyn hand-

läggs av tillsynsenhet 2 som består av 17 personer. Ingen av dessa är veterinär.

2.6.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen svarar inom länet för livsmedelskontrollen och den närmare tillsynen av livsmedelslagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av livsmedelslagen. Bl.a. verkställs utredning vid restförekomst av vissa läkemedel i slaktdjur. Länsstyrelsen utövar dock inte någon direkt tillsyn utan har i stället till uppgift att övervaka att miljöoch hälsoskyddsnärrmdema utför sina åligganden inom livsmedelskontrollen och att fungera som stödjande, samordnande och allmänt rådgivande organ gentemot miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Länsstyrelsen är besvärsinstans för beslut som meddelats av miljöoch hälsoskyddsnämnd enligt livsmedelslagen, livsmedelsförordningen och kungörelsen om kontroll vid införsel av livsmedel samt vissa beslut meddelats besiktningsveterinär. Även beslut besiktsom av av ningsman i samband med besiktning och kontroll vid exportkontrollerad anläggning får överklagas hos länsstyrelsen. Inom länsstyrelsen är länsveterinären ansvarig för livsmedelskontrollen. En länsveterinär ägnar i genomsnitt ca en sjättedel av sin arbetstid livsmedelskontroll.

2.6.3 Miljö- och hälsoskyddsnämnderna Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar inom kommunen den direkta tillsynen över verksamhet innefattar hantering livsmedel med som av undantag för verksamheten vid kontrollslakterier, fristående sanitetsslaktavdelningar, mejerier, äggproduktanläggningar och exportkontrollerade anläggningar samt livsmedelslokaler i jämvägsvagnar, flygplan och fartyg. Om verksamheten i det enskilda fallet har särskilt stor omfattning, är komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl får Livsmedelsverket besluta att flytta över tillsynen till verket. Tillsynen inriktas i första hand inspektion, uppföljning av verksamhetens egentillsyn, provtagning samt information och rådgivning. Miljö- och hälsoskyddsnämnd prövar också frågor godkännande om

42 Kapitel 2 SOU 199288

livsmedelslokal används i sådan verksamhet över vilken man av som utövar direkt tillsyn. Vad beträffar införsel livsmedel skall miljö- och hälsoskyddsav nämnden i den ort där livsmedlet anges till förtullning eller anmäls till hemtagning ombesörja undersökning, provtagning och annan kontroll av livsmedlet. Om inte Livsmedelsverket medger annat får köttvara införas till riket endast över ort där hos miljö- och hälsoskyddsnämnden finns veterinär som Livsmedelsverket förordnat att utföra införselkontroll. I de kommuner där miljö- och hälsoskyddsnänmden har tillgång till stadsveterinärer är denne ofta sakkunnig i livsmedelshygieniska frågor eller ansvarig för dessa frågor.

2.6.4 Besiktningsveterinärorganisationen Besiktningsveterinärorganisationen består av besiktningsveterinärer och besiktningsassistenter vid kontrollslakterier5 samt besiktningsmän vid exportkontrollerade anläggningar. Samtliga är anställda av Livsmedelsverket. Till besiktningsveterinärorganisationen hör även viss administrativ personal vid Livsmedelsverket. Inom besiktningsveterinärorganisationen tjänstgör dessutom i viss utsträckning externa veterinärer, främst distriktsveterinärer. Dessa erhåller särskilda förordnanden som besiktningsveterinär ocheller särskild besiktningsman och uppbär timarvode. Besiktningsveterinärema skall övervaka verksamheten vid kontrollslakteriema och se till att gällande bestämmelser följs, utföra besiktning djur före slakt, utföra köttbesiktning samt i övrigt utföra de av arbetsuppgifter som lämpligen kan förenas med besiktningsverksamheten vid slakteriet och om vilka överenskommelse träffats mellan Livsmedelsverket och berört företag. Besiktningsveterinärema biträds vid de större slakteriema besiktningsassistenter. Överveteriav när eller den till tjänsteställning främste besiktningsveterinären är chef för besiktningspersonalen och ansvarar i förekommande fall för slakteriets livsmedelshygieniska laboratorium. Om det finns anmärkningar mot eller brister i slakteriets hantering som snarast måste åtgär-

5 Med ett kontrollslakteii avses en slakteriimättnin g som Livsmedelsverketställt under särskild offentlig kontroll på begäran av innehavaren.

SOU 199288 Kapitel 2 43

das och slakteriledningen underlåter att vidta åtgärder skall detta anmälas till Livsmedelsverket. Besiktningsveterinärema samarbetar med den organiserade hälsokontrollen, främst inom svinhälsokontrollen och hälsokontrollen av köttproducerande nötkreatur, genom att rapportera sjukliga förändringar som påvisats vid köttbesiktningen. Totalt finns omkring 120 kontrollslakterier, varav 55 kontrollslakterier för tamdjur och vilt, 19 fjäderfäkontrollslakterier, 30-35 renkontrollslakterier och 19 småskaliga slakterier. Det totala antalet besiktningsveterinärer och besiktningsassistenter inom besiktningsveterinärorganisationen motsvarar ca 65 resp. ca 120 årsarbetskrafter. Huvuddelen är placerade vid kontrollslakteriema för tamdjur och vilt. Externa veterinärer som är verksamma inom kontrollslakten motsvarar 2-3 årsarbetskrafter. Dessa är huvudsakligen verksamma vid renkontrollslakterier och småskaliga slakterier. De särskilda besiktningsmännen har till uppgift att utöva besiktning och kontroll vid exportkontrollerade anläggningar. Livsmedel som härrör från sådan anläggning skall före utförseln ha godkänts av en besiktningsman. När varorna förs ut skall sändningen åtföljas av ett .exportintyg som utfärdas av besiktningsmannen. Totalt finns omkring 95 exportkontrollerade anläggningar. Det totala antalet besiktningsmän inom besiktningsveterinärorganisationen motsvarar ca 6 årsarbetskrafter. Externa veterinärer som är verksamma vid exportkontrollerade anläggningar motsvarar ca 4 ârsarbetskrafter. Av de totalt tio årsarbetskraftema är 6,5 placerade vid sju kontrollenheter.

2.6.5 Besiktningsveterinärer utanför besiktningsveterinärorganisationen Utanför besiktningsveterinärorganisationen faller besiktningsveterinärer vid fristående sanitetsslaktavdelningar och kommunala köttbesiktningsbyråer. Besiktningsveterinärer vid fristående sanitetsslaktavdelningar förordnas och avlönas av Livsmedelsverket. Besiktningsveterinärer vid köttbesiktningsbyråer förordnadas av Livsmedelsverket men uppbär lön från den köttbesiktningsbyrå vid vilken de tjänstgör. Besikmingsveterinärer vid fristående sanitetsslaktavdelningar och köttbesiktningsbyråer har i huvudsak samma uppgifter som besiktningsveterinärema i besiktningsveterinärorganisationen.

44 Kapitel 2 SOU 199288

Totalt finns 55 köttbesikmingsbyråer. Det totala antalet besiktningsveterinärer vid köttbesiktningsbyråema motsvarar ca 2 årsarbetskrafter. Köttbesiktningsbyråema upphör den 1 juli 1993. Vidare finns totalt 5 fristående sanitetsslaktavdelningar. Det totala antalet besiktningsveterinärer vid fristående sanitetsslaktavdelningar motsvarar mindre än l årsarbetskraft.

2.6.6 Distriktsveterinärer Det åligger distriktsveterinär att tillse att de bestämmelser i livsmedelslagen och i anslutning därtill meddelade föreskrifter samt hälsoskyddslagen 19821080, vilka angår hans verksamhetsområde, efterlevs och i detta syfte efter förordnande företa besiktning eller inspektion. En distriktsveterinär är skyldig att efter förordnande av Livsmedelsverket mot ersättning som verket godkänner utföra göromål som ankommer på innehavaren av veterinärtjänst vid en kommunal köttbesiktningsbyrå, belägen inom distriktet i eller i närheten av stationeringsorten, samt vid ett renkontrollslakteri beläget inom distriktet. Samtliga veterinärer som är verksamma vid renkontrollslakteriema är för närvarande distriktsveterinärer.

2.7 Obduktionsverksamhet

Syftet med en obduktion är att ställa diagnos, bekräfta en diagnos eller kontrollera effekten av en behandling. Förutom granskning av organ och vävnader kan en obduktion omfatta kompletterande mikrobiologiska, kemiska och toxikologiska undersökningar. Obduktionema har stor betydelse för möjligheten att kontrollera och dokumentera sjukdomsläget i landet. Inom den förebyggande djurhälsovården är ofta obduktion nödvändig för att fastställa en specifik besätmingsdiagnos. Obduktionsverksarnhet bedrivs vid Statens veterinärmedicinska an-

stalt, vid Stenab Produktion AB en av Slakteriförbundet helägd kada-

verkonverteringsanläggning, vid Svelabs laboratorier i Kristianstad, Kalmar, Linköping, Halmstad, Västerås, Örebro och Borlänge, vid

AnalyCens laboratorium i Skara samt vid ett flertal slakterier.

SOU 199288 Kapitel 2 45

Obduktionsverksarnheten utreddes senast år 1991 av en arbetsgrupp inom Jordbmksverket. Som ett resultat av denna utredning har Djurhälsovårdens centrala nämnd för svin- slaktnöt och fårproduktion fr.o.m. den l juli 1992 och tills vidare fått det direkta ledningsansvaret för obduktionsverksanrheten i landet. Med anledning härav saknas anledning att inom ramen för denna utredning närmare beröra obduktionsverksarnheten.

2.8 Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket

2.8.1 Statens jordbruksverk Behörig att utöva veterinäryrket är den som är legitimerad, den som förordnats att tjänstgöra som veterinär och, i den utsträckning som särskilt anges för varje fall, den som meddelats begränsad behörighet att utöva veterinäryrket. Legitimation som veterinär meddelas av Jordbruksverket. Förordande att tjänstgöra som veterinär meddelas av Jordbruksverket eller, efter Jordbruksverkets bemyndigande, av annan myndighet. Vidare har regeringen bemyndigat Jordbruksverket att meddela begränsad behörighet att utöva veterinäryrket. Veterinärema står under Jordbruksverkets tillsyn i utövningen av veterinäryrket och är skyldiga att följa de föreskrifter som Jordbruksverket meddelar. Veterinär i allmän tjänst är även skyldig att kallelse infinna sig hos Jordbruksverket för överläggning. Vad nu sagts gäller dock inte veterinär som tillhör besiktningsveterinärorganisationen och veterinär som är anställd vid Sveriges lantbruksuniversitet i sådan yrkesutövning i vilken de omfattas av lagen 1976600 om offentlig anställning. Det gäller inte heller veterinär i sin verksamhet som tjänsteman hos länsstyrelsen eller veterinär i militär tjänst beträffande annat än den veterinärmedicinska verksamheten.

2.8.2 Veterinära ansvarsnämnden Veterinära ansvarsnämnden är en fristående enhet inom Jordbruksverket. Nämnden prövar frågor om avskedande eller avstängning av legitimerad veterinär som är anställd hos Jordbniksverket under förutsättning att frågan rör fel eller försummelse i tjänsten. Vidare prövar nämnden frågor om tilldelande av varning eller erinran, återkal-

46 Kapitel 2 SOU 199288

lande behörighet att utöva yrke eller verksamhet som meddelats av av Jordbruksverket samt meddelande ny behörighet den som tidiav gare fått sin behörighet återkallad av nänmden. Veterinära ansvarsnämnden består av chefen för avdelningen för djurfrågor, chefen för administrativa avdelningen, personalföreträdarna samt fyra av regeringen särskilt utsedda ledamöter, varav en skall vara jurist och ha erfarenhet som domare och en vara veterinär. Juristen är nämndens ordförande.

2.8.3 Statens livsmedelsverk Livsmedelsverket skall utöva tillsyn över besiktningsveterinärema i besiktningsveterinärorganisationen i sådan yrkesutövning i vilken de omfattas av lagen om offentlig anställning.

2.8.4 Länsstyrelserna Inom resp. län utövar länsstyrelsen tillsyn över praktiserande veterinärers verksamhet. Ansvarig för tillsynsverksamheten är länsveterinären. En länsveterinär ägnar i genomsnitt knappt en tjugondel av sin arbetstid tillsyn över praktiserande veterinärer.

2.9 Militär veterinärverksamhet och den civila

veterinärverksamhetens krigsorganisation

I fredsorganisationen finns två veterinärer vid Försvarets sjukvårdsstyrelse och en veterinär vid varje milostab. Dessa utför uppgifter inom djurens hälso- och sjukvård, djurskydd samt livsmedel-, vattenoch omgivningshygien. Till veterinära arbetsuppgifter hör även fråinom epidemi- och epizootiområdet. Försvarets sjukvårdsstyrelse gor har inom försvaret tillsyn över djurens hälso- och sjukvård, djurskyddet och livsmedelskontrollen. Vad beträffar krigsorganisationen av den civila veterinärverksamheten utövas den centrala och regionala ledningen av de civila myndigheterna. Inom regionerna leder krigstjänsteveterinärer den veterinära verksamheten i särskilt angivna krigsveterinärområden. Ett krigsveterinärområde kan indelas i krigsveterinärdistrikt. Jordbruksverket indelar landet i krigsveterinärområden och krigsveterinärdistrikt samt

SOU 199288 Kapitel 2 47

krigsplacerar och utbildar veterinär personal för tjänstgöring inom den civila veterinärverksamheten. Länsstyrelserna upprättar organisationsplaner för krigsveterinärområdena, bedriver viss utbildningsverksamhet, arrangerar övningar, Ansvarig inom länsstyrelsen m.m. är länsveterinären.

2.10 Avels- och produktionskontroll

Jordbruksverket får ge organisationer jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av husdjur och andra djur som människan har i sin vård i syfte att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet offrciell husdjurskontroll. På samma sätt gäller för hälsokontrollen som skall Jordbruksverket innan kontrollen anordnas godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Föreskrifter för kontrollen meddelas av Jordbruksverket. Den som innehar djur sådant slag och inom såav dant område för vilket kontroll anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. Fortsatt anslutning får dock vägras, djurens inom nehavare inte följer de föreskrifter som gäller för kontrollen. Beslut av organisation eller sammanslutning inom den organiserade husdjurskontrollen överklagas hos Jordbruksverket. Tillsynen över den ofñciella husdjurskontrollen utövas av Jordbruksverket eller, i den utsträckning Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen. Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående officiell husdjurskontroll djurrnilav jöenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 5 % hänatt föra till dessa frågor. Den regionala tillsynen över den officiella husdjurskontrollen har i huvudsak delegerats till länsstyrelserna. När övervakningen anledger ning till anmärkning skall länsstyrelsen i flertalet fall underrätta huvudmannen och Jordbruksverket. Inom länsstyrelsen är länsexperten för lantbruk lantbruksdirektören ansvarig för den officiella husdjurskontrollen. Frågor detta område handläggs i regel lantav en brukskonsulent. För närvarande anordnas officiell husdjurskontroll nötkreatur, av svin, getter, får och hästar. Denna kontroll syftar till att skapa underlag för avelsarbete, avelsvärdering, kvalitetsbeskrivning djur av som försäljs, rådgivning, utvecklingsarbete, forskning, Kontrollen m.m.

48 Kapitel 2 SOU 199288

omfattar bl.a. insamling och bearbetande data om djurens identitet, av härstarnning, prestationer och produktionsegenskaper. Svensk Husdjursskötsel är huvudman för svinkontrollen, nötboskapskontrollen och getkontrollen. Fälthuvudmän för svinkontrollen är slakteriföreningama och en av husdjursföreningama, Skara Semin. Husdjursföreningama är fälthuvudmän för nötboskapskontrollen och getkontrollen. Den kontrollverksamhet som bedrivs av husdjursföreningarna utförs huvudsakligen personal. Centralt inom av egen Svensk Husdjursskötsel är motsvarande ca 20 årsarbetskrafter sysselsatta med den officiella husdjurskontrollen. Antalet husdjurstekniker inom husdjursföreningarna arbetar med kontrollverksamhet motsom 150 årsarbetskrafter. Även slakteriföreningamas kontrollsvarar ca verksamhet utfors huvudsakligen av egen personal. Inom slakteriföreningama är motsvarande ca 30 årsarbetskrafter sysselsatta med kontrollverksarnheten. Svenska Fåravelsförbundet är huvudman för fårkontrollen. Centralt inom Svenska Fåravelsförbundet är motsvarande l årsarbetskraft sysselsatt med fårkontrollen. Kontrollen bekostar även 2 tjänster vid Sveriges lantbruksuniversitet. Sveriges lantbruksuniversitet svarar för databearbetning kontrollresultat liksom för visst utvecklingsarbete. av Kontrollverksamheten sköts av husdjurskonsulenthusdjursassistent vid länsstyrelsen, länsstyrelsen utsedd mönstrare eller av djurav ägaren. Djurägaren avgör vem som skall utföra kontrollen. Arbetsinsatsen motsvarar totalt 6-7 årsarbetskrafter. Hästkontrollen har tre huvudmän. Svenska Travsportens Centralförbund är huvudman för travhästama, Svenska Galoppsportens Centralförbund för galopphästama och Svenska Hästavelsförbundet för övriga hästar. Svenska Travsportens Centralförbund har för sin avelsverksamhet två avelsvärderingsnämnder, en för varmblodiga travare och en för kallblodiga travare, samt en avelskommitté för övergripande avelsfrägor. Det finns besvärsnämnd hos vilken avelvärderingsäven en nänmdemas beslut kan överklagas. Centralt inom Svenska Travsportens Centralförbund är motsvarande ca 9 årsarbetskrafter sysselsatta med hästkontrollen. Uppgifter som skall ligga till grund för registrering travhäst insamlas av egen fältpersonal motsvarande ca 4 årsarav betskrafter. Svenska Galoppsportens Centralförbund har för sin avelsverksamhet avelsvärderingsnämnd och ett avelsråd för övergripande avelsen

SOU 199288 Kapitel 2 49

verksamhet. Det finns också en besvärsnämnd hos vilken avelvärderingsnämndens beslut kan överklagas. Centralt inom Svenska Galoppsportens Centralförbund är motsvarande ca 1,5 årsarbetskrafter sysselsatta med hästkontrollen. Svenska Galoppsponens Centralförbund har ingen egen faltverksam personal. Uppgifter som skall ligga till grund för registrering av galopphäst insamlas av enskilda veterinärer på uppdrag av hästägama som vidarebefordrar uppgifterna till Svenska Galoppsportens Centralförbund. Totalt kan veterinäremas arbetsinsats uppskattas till motsvarande 0,25 årsarbetskrafter. Svenska Hästavelsförbundet har för sin avelsverksamhet sex avelskommittéer. Centralt inom Svenska Hästavelsförbundet är motsvarande ca 3 årsarbetskrafter sysselsatta med hästkontrollen. Avelsvärdering av hingst sker vid särskilda hingstpremieringar. Dessa utförs av Svenska Hästavelsförbundet i samarbete med medlemsföreningama. I arbetet är motsvarande ca 3 årsarbetskrafter, varav 1 veterinär, verksamma. Avelsvärdering av unghästar och fölston sker vid s.k. sommarpremieringar. Fälthuvudmän för denna verksamhet är hushållningssällskapen. Det praktiska arbetet med sommarpremieringama, i vilket även de lokala hästavelsföreningar deltar, är motsvarande ca 10 årsarbetskrafter verksamma.

2.1 1 Laboratorieverksamhet

2.l1.l Centrallaboratorier Med centrallaboratorium avses ett för landet centralt laboratorium med vissa föreskrivna funktioner. De centrallaboratorier som kan vara av intresse i detta sammanhang är Statens veterinärmedicinska anstalt och Livsmedelsverkets laboratorier. Statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. till uppgift att vara veterinärmedicinskt centrallaboratorium. Inom den enhet inom anstalten som betecknas centrallaboratoriet finns ett bakteriologiskt laboratorium, ett virologiskt laboratorium, ett patologisk-anatomiskt laboratorium, ett kemiskt laboratorium, ett parasitologiskt laboratorium, ett antibiotikalaboratorium, ett mastitlaboratorium och ett fodermedelslaboratorium. Inom centrallaboratoriet utförs diagnostiska undersökningar på särskilt uppdrag av myndigheter och diagnostiska undersökningar som kräver speciell kompetens eller särskilda laboratorieresurser. Även viss rutindiagnostisk verksamhet bedrivs. Nya diagnostiska

50 Kapitel 2 SOU 199288

metoder utarbetas, utvecklas, standardiseras och introduceras. Vidare deltar laboratoriet i internationellt arbete beträffande diagnostik av djursjukdomar. Detta svarar också för skötsel och förråd av bakterieoch virusstammar samt bereder och tillhandahåller vissa diagnostiska preparat, substrat och dylikt. Centrallaboratoriet sysselsätter motsvarande ca 124 årsarbetskrafter, varav ca 24 veterinära. Livsmedelsverket har sex laboratorier, tne kemiska laboratorier, ett näringslaboratorium, ett toxikologiskt laboratorium och ett mikrobiologiskt laboratorium. De kemiska laboratoriema utför i huvudsak kemiska undersökningar av tillsatser och främmande ämnen i livsmedel. Dessa utarbetat och utvärderar även biokemiska undersökningsmetoder. Det mikrobiologiska laboratoriet utför mikrobiologiska och andra biologiska undersökningar samt utarbetat metoder och riktlinjer för utvärdering av mikrobiologiska undersökningar. Näringslaboratoriet utför kemiska, mikrobiologiska och djurbiologiska undersökningar av närings- och vitamininnehåll i foder och läkemedel. Det toxikologiska laboratoriet bedömer från toxikologisk synpunkt frågor om främmande ämnen och tillsatser i livsmedel och gör även egna undersökningar. Totalt sysselsätter Livsmedelsverkets laboratorier motsvarande ca 110 årsarbetskrafter. Ingen av dessa är veterinar.

2.1l.2 Regionala laboratorier Den regionala veterinärmedicinska laboratorieverksamheten, som främst består av rutinmässig diagnostisk verksamhet, bedrivs huvudsakligen av AB Svensk laboratorietjänst Svelab. Svelab ägs av Svenska kommunförbundet genom Förenade Kommun-företag AB och utför främst analyser av livsmedel och vatten. Verksamheten är förlagd till laboratorier i Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Halmstad, Kal- Jönköping, Linköping, Örebro, Västerås, Borlänge och Luleå. mar, Antalet årsarbetskrafter uppgår till ca 126, varav 22 veterinära.

AnalyCen AB övertog 1991 Svelabs laboratorieverksarnhet i Skara.

Bolaget ägs till 91 % av Västsvenska Lantmän och till 9 % av Svelab och driver sedan tidigare laboratorieverksamhet i Göteborg och Lid-

köping. AnalyCen utför huvudsakligen analyser av livsmedel och vat-

ten men bibehåller tills vidare den veterinännedicinska laboratorieverksamheten i Skara. Antalet årsarbetskrafter uppgår till 80, ca varav 4 veterinära.

SOU 199288 Kapitel 2 51

Det kan ifrågasättas om inte en större koncentration av den regionala veterinännedicinska laboratorieverksarnheten positivt skulle påverka möjlighetema att tillgodose framtida kompetenskrav, inte minst i ett EG-perspektiv. Ett flertal europeiska länder har betydligt färre regionala laboratorier för veterinärmedicinsk diagnostik än Sverige. Det måste med hänsyn till de regionala laboratoriemas stora betydelse för övervakningen av smittsamma sjukdomar samt för djurhälsovård och djursjukvård anses angeläget att de regionala laboratoriemas struktur och kompetens ses över. Denna frågeställning ligger dock utanför mitt utredningsuppdrag. Huvuddelen av den regionala livsmedelshygieniska laboratorieverksamheten utförs av Svelab och livsmedelshygieniska laboratorier som drivs av enskilda kommuner. Sistnämnda laboratorier förestås av stadsveterinärer. Vidare finns laboratorier vid 13 kontrollslaktav erierna. De undersökningar som utförs vid sistnämnda laboratorier är främst obligatoriska bakteriologiska undersökningar inkl. antibiotikatester i samband med köttbesikmingen.

2.12 Läkemedelskontroll m.m. Läkemedelsverket registrerar veterinärmedicinska läkemedel. Jordbruksverket är samrådsorgan till Läkemedelsverket i frågor om registrering av läkemedel, klinisk prövning läkemedel och av nya licensgivning avseende nya läkemedel. Jordbmksverket utfärdar också föreskrifter beträffande hantering läkemedel, till djurägama deleav gerad behandling med läkemedel, m.m. För att restsubstanser av läkemedel i livsmedel skall undvikas fastställer Livsmedelsverket karenstider för behandling djur inom aniav malieproduktionen. Karenstidema gäller från behandling fram till slakt, tillvaratagande mjölk eller uppsamlande ägg. Livsmedelsav av verket kontrollerar också förekomsten av rester läkemedel och av andra skadliga ämnen i både nationellt producerade och importerade livsmedel, den s.k. restsubstanskontrollen. Detta arbete leds och samordnas av Livsmedelsverkets tillsynsenhet Analysema utförs av Livsmedelsverkets kemiska laboratorier, under 2.1 1.1. se ovan Statens veterinärmedicinska anstalt har det veterinära området ett samlat ansvar för vaccinförsörjningen i landet. Inom anstalten har vaccinenheten bl.a. till uppgift att för utveckling, klinisk prövsvara

52 Kapitel 2 SOU 199288

ning och utvärdering av vacciner och andra immunbiologiska preparat för produktion inom landet, att medverka i klinisk prövning och utvärdering av importerade vacciner och andra immunbiologiska preparat, att producera besättningsegna vacciner och biträda Läkemedelsverket i den officiella kontrollen. Djurslagsenhetema svarar för vaccinberedskapen för resp. djurslag. Statsepizootologen svarar för vaccinberedskap vad avser epizootilagssjukdomama och medverkar i övrigt med riskbedömningar m.m. i anslutning till vaccinimport. Vaccinenheten sysselsätter motsvarande ca 10 årsarbetskrafter, varav ca 3 veterinära.

2.13 Foderkontroll

Foder får inte ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det är skadligt eller armars otjänligt för djuret, att det gör livsmedel från djur som utfodrats med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda eller att det vid hanteringen medför hälsorisker för människor. Som fodertillsats får endast användas vara eller ämne som godkänts av Jordbruksverket. Antibiotika och andra kemoterapeutiska medel får tillsättas foder endast för att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom. Sådana medel får t.ex. inte användas i tillväxtfrämjande syfte. Jordbruksverket utövar centralt tillsynen över efterlevnaden av foderlagen och med stöd av denna lag meddelade föreskrifter. Den regionala tillsynen är uppdelad i fem tillsynsregioner vilka består av ett antal län. Tillsynsmyndighet i en region är länsstyrelsen i en av de i regionen ingående länen. Tillsynsmyndigheter är länsstyrelserna i

Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs och Västerbottens

län. Dessa länsstyrelser kontrollerar förutom själva fodret bl.a. märkningsuppgifter och tillverkningsförhållanden. De foderprover som tas analyseras med avseende på näringsinnehåll, sjukdomsalstrande bakterier, mögelgifter, rester från kemiskt växtskydd, tungmetaller etc. En av Jordbruksverket utsedd tillsynsgrupp utför kontroll med särskild inriktning på den del av fodertillverkningens processteknik som kan ha betydelse för människors och djurs hälsa. Inom Jordbruksverket handläggs ärenden angående foderkontroll av djurrniljöenheten. Av arbetet inom enheten är uppskattningsvis 30 % att hänföra till foderkontrollen.

SOU 199288 Kapitel 2 53

2.14 Central djurförsöksnämnd och djurförsöksetiska

nämnder

Jordbruksverkets prövning av frågor om tillstånd för försöksdjursanvändning innefattar inte någon etisk bedömning av de tilltänkta djurförsöken. Användningen av försöksdjur ur etisk synvinkel prövas i stället av en djurförsöksetisk nämnd. De djurförsöksetiska närrmdema har en rådgivande funktion. Omprövning av användningen från etisk synpunkt skall göras vart tredje år. Centrala försöksdjursnärnnden bestämmer hur många djurförsöksetiska nämnder som skall finnas, dock minst sex, och hur dessa skall vara fördelade över landet. För närvarande finns sju försöksdjursetiska närrmder. Dessa är belägna i Stockholm två, Göteborg, MahnöLund, Linköping, Uppsala och Umeå. I varje nämnd skall det ingå en ordförande och en vice ordförande, vilka företrädesvis skall vara lagfama och ha erfarenhet av dömande verksamhet, samt lekmän, forskare och representanter för personal som har hand om försöksdjur. Centrala djurförsöksnämnden meddelar närmare föreskrifter om prövningen av här aktuella ärenden.

2.15 Datasystem för bearbetande av

veterinärmedicinska data m.m.

Enligt ett ramavtal mellan staten och Lantbrukamas Riksförbund har Lantbrukamas Riksförbund påtagit sig ansvaret för driften ett av landsomfattande datasystem för bearbetning av veterinärmedicinska data insamlade av praktiserande veterinärer, det s.k. djursjukdatasystemet. Svensk husdjursskötsel svarar enligt ett avtal med Jordbruksverket för administration och utveckling av djursjukdatasystemet. Veterinäremas sjukbesök rapporteras in via en särskild praktikjoumalblankett och bearbetas i djursjukdatasystemet tillsammans med uppgifter från den officiella nötboskapskontrollen och från seminverksamheten för att kunna användas i en integrerad rådgivning. Från datasystemet kan vidare fortlöpande sjukdomsstatistik erhållas vilket bl.a. har betydelse för forskning och utveckling samt avel. För närvarande pågår en revidering av systemet i syfte att modernisera och förbättra in- och utdatarutiner samt för att skapa möjligheter till en effektivare övervakning av hälsoläget i nötkreaturspopulationen.

54 Kapitel 2 SOU 199288

Svensk Husdjursskötsel kommer under innevarande år att introducera ett nytt registreringssystem för praktiserande veterinärer, DDVET, vilket bygger på persondatoranvändning i kombination med registrering via handtenninal. Med DDVET kan den praktiserande veterinären rapportera sina sjukbesök till ovan nämnda datasystem, sköta bokföring, fakturering, m.m.

2.16 Utbildning

Sveriges lantbruksuniversitet, veterinärmedicinska fakulteten, ansvarar för den grundläggande veterinärutbildningen veterinärlinjen. Till veterinärlinjen, som enligt studieplanen omfattar 5,5 år, antas för närvarande 65 studenter per år. Vid veterinärmedicinska fakulteten anordnas även fort- och vidareutbildning samt forskarutbildning. Vidare bedrivs bl.a. forskning och försöksverksamhet. Verksamheten vid veterinärmedicinska fakulteten är uppdelat på 17 institutioner, varav en är gemensam med lantbruksvetenskapliga fakulteten. Inom den veterinärmedicinska fakulteten arbetar 535 personer. Av dessa är knappt en tredjedel veterinärer. Tjänstemän vid Statens veterinärmedicinska anstalt är skyldiga att inom sitt ämnesområde undervisa vid Sveriges lantbruksuniversitet. Omfattningen av undervisningsskyldigheten bestäms av lantbruksuniversitetets styrelse. Statens veterinärmedicinska anstalt bedriver även i egen regi utbildnings- och forskningsverksamhet. Viss fort- och vidareutbildning tillhandahålls även av Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap, Jordbruksverket, Livsmedelsverket och länsstyrelserna.

2.17 De veterinära verksamhetsområdenas6 nuvarande

kostnader och finansiering

2.l7.l Statens jordbruksverk m.m. Jordbruksverkets kostnader för administration av djurens hälso- och sjukvård, seminverksarnhet och överföring av befruktade ägg, djurskydd, smittskydd samt behörighetsfrågor och tillsyn över veterinärema har för budgetåret 199293 beräknats till ca 5 mkr. Kostnaderna

5 Jfr not

SOU 199288 Kapitel 2 55

finansieras över statsbudgeten, Jordbruksdepartementets huvudtitel, anslag B Statens jordbruksverk 4,5 mkr och anslag F Bidrag till distriktsveterinärorganisationen 0,5 mkr se nedan. - Under anslag F Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder, anvisas för budgetåret 199293 5,0 mkr för främjande föreav

byggande åtgärder inom djurens hälso- och sjukvård varav obduk-

tion 0,4 mkr se nedan samt 4,9 mkr för kostnader för prövning från djurskyddssynpunkt av nya djurhållningsmetoder, inredningsdetaljer i stallar, m.m. och utbildning i djurskyddstillsyn. Under anslag F Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar anvisas 4,6 mkr för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Av denna anslagspost, som får överskridas, får 2 mkr användas för särskilda undersökningar avseende främst salmonella bidrag samt som till vissa obduktioner 0,4 mkr se nedan och för bakteriologisk - undersökning på salmonella i samband med obduktion. För utveckling av sjukdomskontrollprogram och genomförande av sjukdomskontroller som krävs for att infria de krav som förväntas med anledning av EES-avtalet anvisas under samma anslag 10 mkr.

2.l7.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsemas totala kostnader för länsveterinärfunktionen kan budgetåret 199293 uppskattas till 27 mkr. Kostnaderna finansieras över statsbudgeten, Civildepartementets huvudtitel, anslag D Länsstyrelserna m.m.

2.17.3 Distriktsveterinärorganisationen Distriktsveterinäremas och de externa vikariemas sammanlagda arvodesintäkter 1992 kan uppskattas till 102,4 mkr exklusive moms7. Statens budgeterade kostnader för distriktsveterinärorganisationen uppgår budgetåret 199293 till 115,0 mkr. Dessa kostnader fmansieras dels genom djursjukvårdsavgifter, dels över statsbudgeten. Den särskilda djursjukvårdsavgift som tas ut vid varje förrättning beräknas budgetåret 199293 inbringa 40,3 mkr. Statens kostnader för

7 Distriktsveterinärcmas genomsnittligaarvodesinkomstexklusive inkomster från bisysslor har uppskattatstill 225000 kr per år. Antalet distriktsveterinärverhar beräknatstill 340. Antalet vikarier har beräknatstill motsvarande115 årsarbetslcrafter. Vikariemas arvodesinkomsterexklusive inkomster från bisysslorhar per årsarbetskraft uppskattatstill 225 000 kr.

56 Kapitel 2 SOU 199288

distriktsveterinärorganisationen som inte finansieras genom djursjukvårdsavgifter har tidigare huvudsakligen finansierats genom kollektiva medel från jordbruksnäringen och införselavgifter utanför fördelningsplanen. Som resultat av riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik finns sådana medel inte längre tillgängliga från den l juli 1991. Detta innebär att statens kostnader för distriktsveterinärorganisationen till stor del måste finansieras över statsbudgeten. Under Jordbruksdepartementets huvudtitel, anslag F Bidrag till distriktsveterinärorganisationen, anvisas budgetåret 199293 74,6 mkr för bidrag till distriktsveterinärorganisationen, viss veterinärutbildning samt stöd vid inrättande av flerveterinärstationer. Av detta belopp utgör 52,7 mkr medel som jordbruket skall tillföras i form av budgetmedel till följd av regleringsekonomins avskaffande. Vidare har staten en indirekt kostnad för distriktsveterinärorganisationen genom att lönekostnadspåslagll LKP inte utgår på distriktsveterinäremas arvoden. Denna kostnad kan beräknas till 23,2 mkr, se närmare i avsnitt 8.2.l3.

2.l7.4 Bidrag till djurägare Enligt veterinärtaxeförordningen får distriktsveterinären debitera djurägaren högre inställelsearvode och resekostnadsersätming för besöket än som skulle ha utgått om veterinären åkt egen bil och väg-

sträckan uppgått till 30 km enkel resa. överstigande belopp ersätts av

staten. Under Jordbruksdepartementets huvudtitel, anslag F Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård, anvisas budgetåret 199293 2,2 mkr för bestridande av sådana kostnader. Anslaget får överskridas.

2.17.5 Gränsveterinärer och banveterinärer Kostnaderna för den besiktning som utförs av gränsveterinär har för budgetåret 199293 uppskattats till 1,5-2 mkr. Dessa kostnader ersätts av importörema.

8 Lönekostnadspáslagettäckerdels de generellaavgifter som samtligaarbetsgivare enligt lag har att erläggaarbetsgivaravgifter, dels de kostnader som är förknippade med statligaanställningsförmåner.

SOU 199288 Kapitel 2 57

Kostnaderna för banveterinärer har för budgetåret 199293 uppskattats till 5 mkr. Dessa kostnader ersätts av dem som anordnar tävlingama.

2.17.6 Statens veterinärmedicinska anstalt Kostnadema för den verksamhet som bedrivs vid djurslagsenhetema och epizootiska enheten vid Statens veterinärmedicinska anstalt beräknas budgetåret 199293 till ca 12 mkr. Av dessa kostnader finansieras ca 6 mkr över statsbudgeten, Jordbmksdepartementets huvudtitel, an-

slag F Bidrag till Statens veterinärmedicinska anstalt. Övriga kost-

nader vilka är hänförliga till uppdragsverksamhet finansieras - - genom avgifter.

2.l7.7 Miljö- och hälsoskyddsnämnderna Kostnadema för miljö- och hälsoskyddsnämndemas djurskyddstillsyn uppskattas budgetåret 199292 till 40-60 mkr. Dessa kostnader fmansieras genom skattemedel och avgifter. Avgiftsuttaget har utredav ningen uppskattats till 7 mkr, se avsnitt 8.2.3. Kostnaderna för miljö- och hälsoskyddsnärrmdemas livsmedelstillsyn uppskattas budgetåret 199293 till 200 mkr, varav 132 mkr fman- .sieras genom skattemedel och 68 mkr genom avgifter.

2.l7.8 Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård Kostnaderna för Svensk Husdjursskötsels organiserade hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård beräknas budgetåret 199293 totalt uppgå till ca 70 mkr. Kostnaderna för Slakteriförbundets organiserade hälsokontroll beräknas budgetåret 199293 totalt uppgå till ca 55 mkr. De totala kostnaderna for Fiskhälsans organiserade hälsokontroll beräknas budgetåret 199293 uppgå till ca 4 mkr. I statsbudgeten under Jordbmksdepartementets huvudtitel, anslag F Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder, anvisas för budgetåret 199293 20,5 mkr för en del av den djurhälsovård som tidigare finansierats inom för jordbruksprisregleringen. Medramen len skall disponeras för bl.a. arbetet med djurhälsovård hos Svensk

58 Kapitel 2 SOU 199288

Husdjursskötsel och Slakteriförbundet, djursjukdata ca 3 mkr,

fårhälsovård och stöd till biodlingen. Under anslag F Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar anvisas 35 mkr för bekämpande av leukos. För budgetåret 199293 har regeringen vidare, inom ramen för de s.k. direktbidragen till jordbruket, anvisat 30 mkr för bekämpande av Aujeszkys sjukdom och 20,8 mkr för bekämpningen av leukos. I övrigt finansieras den organiserade hälsokontrollen och annan förebyggande hälsovård genom avgifter från djurägare och, såvitt avser Svensk Husdjursskötsel, mejerier.

2.17.9 Obduktionsverksamhet De totala kostnadema för obduktionsverksamheten beräknas budgetåret 199293 uppgå till 5 mkr. Under anslag F Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar anvisas för budgetåret 199293 2,2 mkr till obduktionsverksarnheten, anslagspost 3. Av de medel som under samma anslag anvisats för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, anslagspost 1, disponeras vidare 0,4 mkr för vissa kostnader i samband med obduktioner, främst avseende kvalificerade laboratorieundersökningar. Av de medel som under anslag F Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder anvisas för främjande av förebyggande åtgärder inom djurens hälso- och sjukvård, anslagspost 1, disponeras 0,4 mkr till bidrag för vissa obduktioner i samband med besättningsutredningar. I övrigt finansieras obduktionsverksamheten avgifter från genom djurägama och jordbruksnäringens organisationer.

2.17.10 Seminverksamhet och överföring av befruktade 388 De totala kostnadema för Svensk Husdjursskötsels seminverksamhet beräknas budgetåret 199293 uppgå till ca 200 mkr. De totala kostnaderna för den seminverksamhet som utförs inom slakteriföreningama beräknas budgetåret 199293 uppgå till 20 mkr. De totala kostnaderna för den seminverksamhet utförs som av Svenska Fåravelsförbundet beräknas budgetåret 199293 uppgå till 0,1 mkr.

SOU 199288 Kapitel 2 59

De totala kostnaderna för seminverksamheten för avel av häst budgetåret 199293 uppskattas till 110-115 mkr. De totala kostnaderna för Svensk Husdjursskötsels och Svensk Embryoservice ABs verksamhet med överföring av befruktade ägg beräknas budgetåret 199293 uppgå till ca 3,5 mkr. Kostnaderna för övrig seminverksamhet och verksamhet med överföring av befruktade ägg har av utredningen uppskattats till 3-5 mkr för budgetåret 199293. Samtliga kostnader finansieras av djurägama.

2.17.11 Djursjukhus, djurkliniker och annan privatpraktik De totala kostnaderna för driften av djursjukhusen budgetåret 199293 uppskattas till 300-350 mkr. Dessa kostnader täcks av arvoden och kommunala bidrag. De kommunala bidragen kan uppskattas till ca 15 mkr. De totala kostnaderna för djursjukvård vid djurkliniker och annan privatpraktik uppskattas budgetåret 199293 uppgå till 120-160 mkr. Dessa kostnader täcks av arvoden.

2.17.12 Statens livsmedelsverk Livsmedelsverkets kostnader för den tillsynsverksamheten som bedrivs av tillsynsenhet l beräknas budgetåret 199293 uppgå till 4,9 mkr och för den tillsynsverksamhet som bedrivs av tillsynsenhet 2 till 4 mkr. Kostnadema finansieras över statsbudgeten, Jordbruksdepartementets huvudtitel, anslag H Statens livsmedelsverk, samt genom tillsyns- och exportavgifter 3,7 mkr.

2.17.13 Besiktningsveterinärorganisationen De totala kostnaderna för verksamheten vid kontrollslakteriema beräknas budgetåret 199293 uppgå till ca 76 mkr. Kostnaderna finansieras genom avgifter från slakteriema. De totala kostnadema för särskilda besikmingsmän vid exportkontrollerade anläggningar beräknas budgetåret 199293 uppgå till ca 7 mkr. Kostnaderna finansieras genom avgifter från de exportkontrollerade anläggningama.

60 Kapitel 2 SOU 199288

2.17.14 Besiktningsveterinärer utanför besiktningsveterinärorganisation De totala kostnadena budgetåret 199293 för de besiktningsveterinärer som inte tillhör besiktningsveterinärorganisationen kan beräknas till 1,2 mkr. Resp. fristående sanitetsslaktavdelning och köttkontrollbyrå bestrider dessa kosmader.

2.17.15 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation Kostnaderna för den militära veterinärverksamheten budgetåret 199293 beräknas uppgå till 7,0 mkr. Jordbruksverkets och Livsmedelsverkets kostnader för krigsorganisationen av den civila veterinärverksamheten beräknas budgetåret 199293 uppgå till 0,6 mkr. Länsstyrelsemas kostnader för krigsorganisationen den civila av veterinärverksamheten ingår i de upptagna kostnadema för länsvetetinärfunktionen avsnitt 2.17.2. Samtliga kostnader finansierar över statsbudgeten.

SOU 199288 Kapitel 2

2.17.16 Sammanfattning Kostnaderna för de veterinära verksamhetsområdena kan budgetåret 199293 uppskattas till 1,6 mdkr, varav staten svarar för 0,3 mdkr och djurägama för 1,0 mdkr.

Statens jordbruksverk m.m. 28,2 mkr Länsstyrelserna 27,0 mkr Distriktsveterinärorganisationen 240,6 mkr Bidrag till djurägare 2,2 mkr Gränsveterinärer och banveterinärer 6,8 mkr Statens veterinännedicinska anstalt9 12,0 mkr Miljö- och hälsoskyddsnämnder 250,0 mkr Näringens organiserade hälsokontroll och arman förebyggande hälsovård 129,0 mkr Obduktionsverksamhet 5,0 mkr Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg 340,1 mkr Djursjukhus, djurkliniker m.m. 465,0 mkr Statens livsmedelsverk 8,9 mkr Besikmingsveterinärorganisationen 83,0 mkr Besiktningsveterinärer utanför besiktningsveterinärorganisationen 1,2 mkr Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation ej länsstyrelserna 7,6 mkr

SUMMA l §06,6 mkr

9 Det bör observeras att angivna kostnaderendast avser den verksamhet bedrivs vid som

SOU 199288 Kapitel 3 63

3 Veterinär verksamhet och EG

3.1 Inledning

Under flera år har ett intensivt arbete pågått inom EG för att möjliggöra fri inre marknad för levande djur och animaliska produkter. en Sjukdomsförekomsten hos djur i de olika medlemsländerna har under lång tid uppvisat stora olikheter. I de dokument som ger bakgrunden till den fria marknaden fastslås att trots de stora olikhetema skall veterinär- och husdjursområdet inte exkluderas när det gäller fri en handel. Allmänna principer om sjukdomsfrihet och sjukdomsförebyggande åtgärder måste dock vara uppfyllda för att tillåta djur och produkter att fritt kunna föras mellan ländema. Omfattande sjukdomsbekämpningsåtgärder har pågått i medlemsländerna under de senaste åren och man har kommit långt med att uppnå likhet i och en minskning av sjukdomsförekomsten. Vid utformningen av nya bestämmelser i Sverige har sedan flera år rättsutvecklingen inom EG beaktats. Sverige har beslut att, ingenom om ramen för EFTA, åstadkomma ett avtal med EG om fördjupat ekonomiskt samarbete EES-avtalet och beslutet att söka medlemskap i EG styrt utvecklingen inom många samhällsområden i riktning mot vad som gäller inom EG. Vilken utveckling kan förväntas inom som det veterinära området måste mot bakgrund vad kommer ses av som att hända inom EG efter den l januari 1993 då reglerna EGs inre om marknad träder i kraft. Under förutsättning att EES-avtalet träder av i kraft och att Sverige blir medlem i EG kan vårt närrnande till EG ses i två faser, dels tiden efter den 1 september 1993 då den veterinära delen i EES-avtalet skall träda i kraft, dels tiden efter den den l januari 1995 då Sverige enligt planerna skall medlem i EG. vara EES-avtalet omfattar en stor del av EGs regler inom den veterinära sektorn. EG och Sverige har en likartad syn bekämpning av smittsamma djursjukdomar, åtgärder behövs för hindra smittsom att spridning och på livsmedelshygieniska frågor varför EGs regler inom dessa områden i stor utsträckning kunnat övertas. EGs regler som rör gränskontroll, djurskydd och finansiella dispositioner omfattas dock inte av EES-avtalet. EES-avtalet föreskriver dock att kontroller och formaliteter vid gränsen skall förenklas. Detta gäller

64 Kapitel 3 SOU 199288

även den veterinära gränskontrollen. På vilket sätt detta skall ske kommer att avgöras av en gemensam EES-kommitté. Denna kommitté har dock ännu inte inrättats. Genom EES-avtalet kommer EFTA att inrätta övervakningsorganet ESA EPTA Surveillance Authority. För tillämpning av vissa direktiv och för övervakning av avtalets efterlevnad kommer, inom ramen för ESA, viss veterinär personal att behöva anlitas. Vid ett EGmedlemskap kommer det arbete som utförs inom ESA i stället att utföras inom EG. Vidare kommer veterinära experter att medverka i olika arbetsgrupper vid utarbetande eller ändring av direktiv. Dessa frågor kommer främst att beröra ett begränsat antal veterinärer vid Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. I följande avsnitt redovisas innehållet i och konsekvenserna av vissa veterinära EG-bestämmelser och huruvida dessa omfattas av EESavtalet. Bestämmelsema har delats upp efter verksamhetsområde.

3.2 Djurens hälso- och sjukvård, seminverksamhet samt överföring av befruktade ägg

Det saknas PSG-bestämmelser som rör själva utövandet av djurhälsooch djursjukvård. EG-bestämmelser som i första hand avser livsmedelshygien eller smittskydd kan dock komma att påverka val av behandling etc. När det gäller seminverksamhet finns EG-bestämmelser om utformning, skötsel och övervakning av tjur- och galtstationer. Vad beträffar överföring av befruktade ägg finns bestämmelser som är inriktade på handel med befruktade ägg. Samtliga dessa bestämmelser omfattas av EES-avtalet.

3.3 Djurskydd

Vad djurskyddsområdet beträffar finns inom EG bestämmelser om transport av djur, om bedövning av djur före slakt, om djurhållning i allmänhet och om värphöns i bur. Dessa bestämmelser omfattas inte av EES-avtalet.

SOU 199288 Kapitel 3 65

Sverige har betydligt mer omfattande och strängare djurskyddsbestämmelser än EG. Ett EG-medlemskap utgör dock inget hinder mot att bibehålla dessa då EGs bestämmelser på detta område är minimikrav. De svenska djurskyddsbestämrnelsema kan således inte betraktas som handelshinder.

3.4 Smittskydd

När EGs inre marknad träder i kraft den l januari 1993 upphör gränskontrollen av levande djur inom EG-området. Gränskontrollen vid import av levande djur från ett land utanför EG-området tredjeland kommer dock att bibehållas. När gränskontrollen upphör inom EG är det inte längre vare sig möjligt eller meningsfullt att upprätthålla en sjukdomskontroll med det enskilda landet som utgångspunkt. Från sjukdomsbekämpningssynpunkt indelar man därför EG i regioner som är adekvata för att bekämpa och kontrollera ett sjukdomsutbrott. Det är dock endast vissa allvarligare smittsamma sjukdomar som blir föremål för regionindelning. En region kan bestå av en del av ett land eller delar flera av länder. Från regioner där sjukdom förekommer är handeln med djur förbjuden eller kringgärdad med restriktioner. Med övriga delar av berörda länder kan dock handeln fortgå utan begränsningar. Handeln över nationsgränser inom EG med levande djur bygger på att friskintyg utfärdas på avsändarorten. Intygens utfomining är i detalj reglerade i EGs direktiv och skall utfärdas av en official veterinarian. Med official veterinarian a veterinarian designated avses by the competent authority of the Member State. Direktiven ger ingen ytterligare information om kraven official veterinarian varför det ankommer på den enskilda staten att närmare tolka innebörden. Kontroll av internationella djurtransporter kommer emellertid att ske även pâ bestämmelseorten. Har mottagarlandet anledning anta att djur från visst område medför smitta kan en utökad kontroll genomföras.

1Med begreppetcompetent authority avses i EGs regler den myndighet som enligt det enskilda landetslagstiftning utövar tillsyn över det aktuella området. I vissadirektiv anges att det skall vara en central myndigheteller myndighet den annan som av centralamyndighetenbemyndigats att utöva tillsyn.

66 Kapitel 3 SOU 199288

För att förenkla inforrnationsutbytet vid handeln av levande djur över nationsgränser kommer ett datorbaserat informationssystem, ANIMO, att tas i bruk den l januari 1993. Systemet skall förmedla uppgifter djurslag, antal djur, avsändarens och mottagarens adom numret på friskintyget, namnet på utfärdaren av intyget, numret ress, på den region varifrån djuret kommer samt transportmedel. Infonnationen kommer sarmolikt även att innehålla uppgift om ett djurs identitet. Hur detta skall utformas är dock ännu inte klart. Alla gränsöverskridande transporter av djur, utom sällskapsdjur som åtföljer resanden, skall omfattas av systemet. Informationen kommer att förmedlas till såväl den centrala som regionala veterinärmyndigheten i mottagarlandet. I direktiven om handel med djur ges möjligheter att av kommissiofå ett sjukdomskontrollprogram godkänt avseende andra sjukdonen än de i direktiven. Anser kommissionen att programmar som anges met är tillfredsställande kan importlandet uppställa krav uppgift om att ett importerat djur är fritt från den sjukdomen som programmet avser additional guaranties. Ett land kan vidare uppnå samma resultat om landet för kommissionen kan visa att landet är fritt från viss sjukdom. För att tillfredsställande kunna visa detta kommer en en omfattande provtagning att krävas. Detta förutsätter även att laboratorieresurser finns tillgängliga. Hurvida proven skall tas av en veteeller provtagare finns inte särskilt angivet utan varje land annan har möjlighet att välja den modell som är mest ändamålsenlig. För att i Sverige åstadkomma sådana kontrollprogram och sjukdomsundersökningar som krävs för att erhålla additional guaranties kommer ett begränsat antal veterinärer såväl myndighetsnivå som hos organisationer som bedriver förebyggande djurhälsovård att enga- Hur omfattande denna arbetsinsats blir går för närvarande inte geras. att bedöma eftersom beslut om sådana kontrollåtgärder ännu inte föreligger. Som framgår under avsnitt 2.17.l har dock för budgetåret 199293 anvisats 10 mkr för utveckling av sjukdomskontrollprogram och genomförande av sjukdomskontroller. EG har gemensamma bestämmelser för import från ett antal länder utanför EG-ornrådet s.k. tredjelandsavtal. En utökning av länder med tredjelandsavtal är att förvänta. En utökad gränskontroll på gränspasseringsorten till EG kan förutses liksom också av de inspektioner som redan i dag sker av tredjeländemas djurhållning, produktionsformer, veterinärväsende etc.

SOU 199288 Kapitel 3 67

EES-avtalet omfattar en stor del av EGs regler inom smittskyddsområdet. EGs regler som rör gränskontroll omfattas dock inte av avtalet. Avtalet omfattar inte heller EGs regler avseende levande djur vilka införs till något land inom EES-området från ett land utanför detta område. EGs regler om BSE bovin spongiforrn encephalopati omfattas inte heller av avtalet för Sveriges del. En konsekvens av avtalet är att det nuvarande systemet med införseltillstånd inte kan bibehållas i fråga om handeln inom EES-området. Vid medlemskap i EG kommer gränskontrollema mellan Sverige och övriga EG-länder att försvinna. Ett medlemskap innebär även att Sverige måste tillämpa de regler som gäller inom EG i fråga om import från länder utanför EG-området tredjelandsregler. EG-länderna kan med stöd av tredjelandsreglema importera vissa produkter från länder som Sverige av smittskyddskäl för närvarande inte importerar från. Dessa produkter kan sedan utan ytterligare kontroll komma in i Sverige. Detta förhållande kommer att ställa ökade krav på veterinärema om kunskap om sjukdomar som normalt inte förekommer i landet.

3.5 Kontroll av livsmedel animaliskt av ursprung

När EGs inre marknad träder i kraft den 1 januari 1993 upphör även gränskontrollen av animaliska produkter inom EG-området. Gränskontrollen vid import av animaliska produkter från tredje land kommer dock att bibehållas. Systemet med gränskontroller inom EG ersätts av en ordning som innebär att varan kontrolleras på avsändarorten och att stickprovsmässiga undersökningar kan göras på bestämmelseorten. De livsmedelshygieniska kraven uppställs i EGs regelverk som överensstämmer i stora delar med de krav ställs i Sverige. Åtskilsom liga svenska slakterier och andra livsmedelsproducerande företag tillämpar redan EGs regler och har även godkänts EG av för export till EG. Besiktningsveterinären skall enligt direktiven official vara veterinarian med samma innebörd nämts Besiktningssom ovan. assistentema skall vara oberoende slakteriet i sitt arbete stå av men under besiktningsveterinärens kontroll och Assistentema får ansvar. utföra viss besiktning av levande djur, köttbesiktning besiktningsom veterinären kan övervaka arbetet, hälsokontroll styckat kött av samt

68 Kapitel 3 SOU 199288

inspektion och övervakning av godkända anläggningar. För att en skall få verka som besiktningsassistent krävs att denna genomperson gått en för uppgiften särskild utbildning. I EGs köttdirektiv sägs att vissa styckningsanläggningar, som i Sverige för närvarande kontrolleras av miljö- och hälsoskyddsnärnndskall stå under veterinär kontroll. Det är oklart om denna veterien, nära kontroll kan utövas av annan än veterinär. Det finns för närvarande 100 styckningsanläggningar av här aktuellt slag. Skall kontca rollen utövas av veterinär motsvarar detta ca 5 årsarbetskrafter. Som tidigare nämnts omfattar inte EES-avtalet EGs regler om gränskontroll. Större delen av EGs regler inom det livsmedelshygieniska området omfattas dock av avtalet. En konsekvens av EESavtalet är att det nuvarande systemet med införseltillstånd för livsmedel av animaliskt ursprung inte kan bibehållas i fråga om handeln inom EES-området. Vid medlemskap i EG kommer, som framgått ovan, gränskontrollema mellan Sverige och övriga EG-länder att försvinna och de regler som gäller inom EG i fråga om import från länder utanför EGområdet att bli tillämpliga.

SOU 199288 Kapitel 4 69

4 Nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet inom

djurhållningen

4.1 Faktorer som påverkar behovet

Djurantalet Antalet djur inom jordbruket och rennäringen samt antalet sporthästar och sällskapsdjur är en central faktor vad gäller behovet av veterinära tjänster. Den framtida animalieproduktionens omfattning kommer i hög grad att styras av den jordbrukspolitiska utvecklingen. Vid en EG-anslutning kommer svenskt jordbruk att möta ett ökat konkurrenstryck från övriga medlemsländer. Behoven av kostnadsanpassning blir stora vad gäller dels de av jordbruket påverkbara kostnadema, dels den allmänna kostnadsnivån i samhället avseende t.ex. skatter och avgifter. De prognoser och de bedömningar som redovisas i det följande förutsätter ett svenskt medlemskap i EG. Omfattningen av den inhemska produktionen bestäms av konsumtionens storlek, självförsörjningsgraden och av expertens omfattning. En vanlig bedömning är att irnportandelen kommer att öka, medan den svenska exporten inriktas vissa speciella nischer.

intensiteten i animalieproduktionen Avelsarbetet inom animalieproduktionen är inriktat på kvalitetsförbättringar och höjd avkastningsnivå. Ett intensivt utnyttjande av djurmaterialet medför att en god djurhälsa blir allt viktigare för det ekonomiska utfallet. Mycket talar för att en intensitetshöjning leder till ett ökat behov av vetetinära tjänster. Dessa tjänster torde i ökande utsträckning komma att inriktas på den förebyggande hälsovården.

4.2 Behovsanalys för olika djurslag

Med hjälp redovisade faktorer kan det framtida behovet av ovan av veterinär verksamhet belysas. Som underlag för bedömningama har

70 Kapitel 4 SOU 199288

bl.a. legat Jordbruksverkets Rapport 19927, Jordbruketi EG, samt prognoser över djurantalet utförda vid Lantbrukamas Fiksförbund, Slakteriförbundet och Svensk Husdjursskötsel.

Mjölkkor En EG-anpassning innebär en försämring av lönsamheten isvensk mjölkproduktion. En del av försämringen torde kompemeras genom justeringar i produktionsmetodema t.ex genom en minsming av de fasta kostnaderna för bl.a. byggnader och arbete. Av stor betydelse vid EG-inträdet blir storleken på len svenska mjölkkvoten och hur den fördelas mellan producentema. Enligt en prognos utförd av Svensk Husdjuisskötsel konmer antalet mjölkkor att minska med 20-25 % från drygt 500 000 år 1991 till 350 000-400 000 år 2000. Prognosen baseras på antaganden rörande konsumtionen av mjölkprodukter, självförsörjningsgrader och mjölkavkastningen per ko. Den största osäkerheten utgör effekt-,ma av EGanpassningen. Behovet av veterinära tjänster är inte direkt proportiorellt mot antalet mjölkkor, utan även intensitetsändringar bör beaktas En intensitetshöjning under 90-talet torde öka veterinärbehovet per ko. Den geografiska fördelningen av mjölkproduktionen lar betydelse för hur en behovstäckning skall uppnås. I bilaga 4 redovisas grafiskt mjölkkomas geografiska fördelning 1990. Största koncertrationen av mjölkkor uppvisar östra Skåne, Gotland, Västkusten och Skaraborg.

Kor för köttproduktion Lönsamheten i den specialiserade nötköttsproduktionen lar under ett flertal år varit låg. En EG-anslutning ökar den ekonomisk pressen på denna produktionsgren. Sänkta producentpriser uppväg inte av de djurbidrag som utgår inom EG. Trots den svaga lönsamheten har antalet kor för köttproduktion ökat under de senaste åren. Troligen kommer ökningen att fortsätta under 1990-talet. Den främsta förklaringen till detta är tt extensivt bete inom omställningsprogrammet samt stödet till landskipsvârdande åtgärder stimulerar den specialiserade nötköttsproduktionen.

sou 199288 Kapitel 4 71

Antalet kor för köttproduktion uppgick år 1991 till knappt 100 000 och enligt Svensk Husdjursskötsels prognos kan antalet väntas öka till ca 170 000 år 2000. Huvuddelen 60 % av korna för köttproduktion återfinns i Götalands skogs- och mellanbygder.

Svin EGs nya jordbmkspolitik innebär sänkta sparmmålspriser och motsvarande nedjusteringar av exportbidrag och gränsskydd för bl.a. griskött. De svenska producentprisema på griskött ligger för närvarande högre än inom EG, vilket delvis förklaras av den högre kostnadsnivân i Sverige. Omfattningen av den framtida svenska produktionen kommer i hög grad att vara beroende av möjligheterna till kostnadsanpassning. - En prognos utförd av Lantbmkamas Riksförbund och Slakteriförbundet förutser att antalet modersuggor och antalet producerade slaktsvin minskar med 20-25 % resp. 10 % mellan åren 1990 och 2000. Antalet modersuggor skulle därmed minska till 170 000- 180 000 och antalet producerade slaktsvin till ca 3,2 miljoner djur. Redan under 1991 och 1992 har en betydande minskning skett av antalet svin. Behovet av veterinära tjänster bör även ses mot bakgrund föreav tagsstrukturen. År 1990 farms svin vid drygt 14 000 jordbruksföretag och många av besättningama var små. Under 1990-talet torde storen leksrationalisering ske. Antalet bosättningar kommer enligt Slakteriförbundets bedömningar att minska med minst en tredjedel. Den ökade besättningsstorleken torde minska antalet veterinärbesök, då gruppåtgärder ofta används inom svinproduktionen. Detta motverkas av att anslutningen till den förebyggande djurhälsovården torde öka ytterligare. Den sammantagna effekten av nämnda förändringar torde dock innebära en inte oväsentlig minskning behovet av av veterinära tjänster. Den geografiska fördelningen av svinen redovisas grafiskt i bilaga 4. Svinproduktionen är främst koncentrerad till Skåne, Västkusten, Skaraborg och Gotland.

72 Kapitel 4 SOU 199288

Far Behovet av veterinära tjänster är litet. År 1991 var totala antalet tackor och baggar ca 170 000 och antalet lamm ca 250 000. Enligt Fåravelsförbundets bedömning kommer fårantalet att öka 15-20 % under 1990-talet. Den geografiska fördelningen inom landet redovisas i bilaga

Fjäderfä Huvuddelen av produktionen av såväl ägg som fjäderfäkött är koncentrerad till ett litet antal storproducenter. Ett begränsat antal specialiserade veterinärer arbetar med detta djurslag. År 1991 uppgick antalet höns och kycklingar av värpraser till nära

9 miljoner. Årsproduktionen av slaktkycklingar var under samma år

ca 45 miljoner djur. Branschen räknar med en ökad produktion av slaktkycklingar under 1990-talet. Den geografiska fördelningen av hönsen redovisas i bilaga 4.

Hästar Hästar är ett viktigt djurslag i den veterinära verksamheten. Enligt Lantbmksstyrelsens rapport 19914, Hästutredningen, uppskattas hästbeståndet till ca 155 000 djur. Geografiskt återfinns de flesta hästarna inom de befolkningstäta regionerna. Den antalsmässiga utvecklingen under 1990-talet torde vara beroende av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Detta gäller såväl ridhästar som travhästar. Till år 2000 kan en svag ökning av hästantalet förutses.

Renar De veterinära arbetsuppgifterna vad gäller renar är begränsat till köttbesiktning. Akutsjukvård förekommer praktiskt taget inte alls.

SOU 199288 Kapitel 4 73

Hundar och katter Enligt uppskattning uppgår antalet hundar och katter till ca en grov 0,7 resp. 1,0 miljon djur. Det totala antalet hundar och katter torde vara relativt konstant under 1990-talet. Trots ett relativt konstant djurantal torde resten av efterfrågan på veterinära tjänster successivt komma att öka. Detta sammanhänger med ökade vårdinsatser per djur.

4.3 Slutsatser

Bland jordbrukets djur förutses ett minskat antal mjölkkor och svin, medan antalet kor för köttproduktion, får och fjäderfä ökar. Sarnrnantaget torde förändringarna av antalet djur innebära ett minskat behov av veterinära tjänster. Den ökade intensiteten i animalieproduktionen och utbyggnaden av den förebyggande djurhälsovården verkar dock i motsatt riktning. Totalt torde behovet av veterinära tjänster för jordbrukets djur komma att bli i stort sett oförändrat. Antalet hästar och sällskapsdjur förväntas bli relativt konstant. Trots detta är det sannolikt att behovet av veterinära tjänster för dessa djur ökar.

SOU 199288 Kapitel 5 75

5 Framtida för

huvudmannaskap

bedrivande av veterinär verksamhet

5.1 Inledning

Staten har det yttersta ansvaret för att det i landet finns ett väl fungerande veterinärväsende. Detta ansvar kan komma till uttryck olika sätt. I de flesta fall är det tillräckligt att en verksamhet regleras i författning eller att det i författning uppställs krav på den utövar som en viss verksamhet och att staten därefter utövar tillsyn. I vilken omfattning olika veterinära verksamheter bör regleras och underkastad vara tillsyn behandlas i kapitel En verksamhet kan emellertid vara av sådan art att den även bör bedrivas av staten ocheller kommun bedrivas i offentlig regi. Det kan gälla verksamhet som har ett särskilt samhällsintresse eller en påtagligt officiell prägel. I detta kapitel tas först upp i vad mån någon eller några veterinära verksamhetsområden tillhör denna Därefter grupp. behandlas frågan om huvudmannaskap för de veterinära verksamhetsområden som inte redan grund av sin an bör bedrivas i offentlig regi.

5.2 Veterinär verksamhet på grund sin art bör

som av

bedrivas i offentlig regi

Om man undantar rena tillsynsfunktioner och obduktionsverksamhet kan den veterinära verksamheten indelas i djurens hälso- och sjukvård, seminverksamhet och överföring befruktade ägg, djurskydd, av smittskydd vari även innefattas införsel- och exportkontroll levanav de djur och vissa animaliska produkter samt köttbesiktning och införsel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung. Djurens hälso- och sjukvård har inte minst med hänsyn till dess betydelse för livsmedelsförsörjning, livsmedelskvalitet och djurskydd ett betydande samhällsintresse. Det är emellertid djurägaren i första som hand har ansvar för att djuren får den hälso- och sjukvård som behövs. Djurens hälso- och sjukvård kan därför samhället - även om av djurskyddsskäl och regionalpolitiska skäl måste ha ett anses ansvar

76 Kapitel 5 SOU 199288

för att djursjukvård ett godtagbart sätt kan tillhandahållas i alla delar av landet inte anses vara av sådan art att den måste bedrivas av staten. Ett samhälleligt ansvar för att t.ex. veterinär service kan tillhandahållas i glesbygd kan komma till uttryck på annat sätt än att verksamheten bedrivs av staten. Seminverksamheten och överföring av befruktade ägg är verksamheter som är starkt förknippade med aveln. De har stor betydelse för att djurrnaterialet successivt förbättras. Inte heller dessa verksamheter kan dock anses vara av sådan art att de bör bedrivas av staten. Ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande åvilar primärt varje enskild människa som har djur i sin vård. Samhället måste dock ha ett ansvar för att djurskyddet upprätthålls. Detta ansvar får anses ligga inom ramen för normgivning och tillsyn. Ett område där samhällsintresset gör sig särskilt starkt gällande är smittskyddet. Smitta måste hindras från att komma in i landet och det måste finnas en god beredskap för eventuella sjukdomsutbrott. Vid ett utbrott kräver sjukdomsbekämpningen ofta omfattande åtgärder som inte sällan står i strid med enskilda intressen. Bekämpningen kan också bli mycket kostsarn. Den ökade handeln och den begränsning av gränskontrollen som följer av ett framtida EG-medlemskap innebär vidare ett ökat smittryck och en ökad risk för utbrott av sjukdomar som i dag inte förekommer i Sverige. Det är mot denna bakgrund inte troligt att man kan uppnå tillräcklig effektivitet utan ett direkt samhälleligt engagemang. Det måste därför anses vara en samhällelig uppgift att försöka begränsa och kontrollera smittsamma husdjurssjukdomar inkl. sådana som är överförbara mellan djur och människor zoonoser. Ett sådant ställningstagande är väl förenligt med att enskilda veterinärer åläggs skyldighet att anmäla misstänkt smitta eller vidta andra åtgärder för att hindra smittspridning. Ansvaret för att de kvalitetskrav som konsumenter och lagstiftning ställer på livsmedlen blir uppfyllda vilar i första hand på alla som är verksamma i livsmedelskedjan. Samhället måste dock ha ett ansvar för att konsumenterna skyddas mot skadliga eller på annat sätt otjänliga livsmedel och att livsmedlen uppfyller kraven på redlighetl. Detta tillgodoses i första hand genom att stat och kommun utövar tillsyn över livsmedelshanteringen. Köttbesiktning samt import- och exportkon-

1 Att ett livsmedel uppfyller kraven på redlighet innebär att det motsvarar de krav sammansättningoch märkning som lagen föreskriver samt de utfästelser i övrigt som lämnatsifråga om livsmedlet.

SOU 199288 Kapitel 5 77

troll av animaliska produkter är emellertid inte enbart underkastad offentlig tillsyn utan utförs även av offentlig personal fast anställd eller med särskilt förordnande. Vad beträffar köttbesikmingen kan ifrågasättas om inte denna kunde utföras av slakteriets egen personal inom ramen för en obligatorisk egenbesiktning som utförs efter ett av tillsynsmyndigheten fastställt program. Med hänsyn till att kött medför de största riskerna för överföring till människa av livsmedelsburen sjukdom kan det dock ifrågasättas om en sådan lösning skulle vara tillräcklig för att effektivt skydda konsumenterna mot hälsorisker eller för att köttbesiktningen skulle uppfattas som trovärdig. Härtill kommer att köttbesikmingen är en verksamhet med officiell prägel och att EG ställer krav på att köttbesiktning skall utövas av official veterinarian. Mot denna bakgrund måste köttkontrollen anses vara av sådan art att den bör handhas av samhället. Införsel- och exponkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung har också en påtagligt officiell prägel. Införselkontrollens uppgifter, att komplettera ursprungslandets livsmedelskontroll och förhindra att smittsamma sjukdomar kommer in i landet, liksom exportkontrollens, att tillförsäkra importländema att vissa särskilt angivna kvalitetskrav är uppfyllda, är sådana att även dessa verksamheter bör bedrivas i offentlig regi.

Sammanfattning Jag anser att smittskydd, köttbesiktning samt införsel- och exponkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung är verksamheter som till sin art är sådana att staten bör vara huvudman för dess bedrivande. Det innebär dock inte att staten i samtliga fall måste utföra verksamheten med fast anställd personal eller stå för alla kostnader för verksamheten. Vidare har samhället ett för att ansvar djurskyddet upprätthålls. Detta ansvar får anses ligga inom ramen för normgivning och tillsyn.

5.3 Djurens hälso- och sjukvård

En allmän tendens inom animalieproduktionen är att den förebyggande hälsovården får allt större betydelse. Denna utveckling leder till ett ökat behov av samarbete mellan de veterinärer som i första hand är verksamma inom akutsjukvården fältveterinärer och de veterinärer som är verksamma inom näringens organiserade hälsokontrollföre-

78 Kapitel 5 SOU 199288

byggande hälsovård djurhälsoveterinärer. Dessutom framstår den nuvarande ordningen, att flera parallella organisationer sysslar med djurens hälso- och sjukvård, som mindre rationell. Mot denna bakgrund har jag undersökt förutsättningarna dels för att Svensk Husdjursskötsel eller Slakteriförbundet skulle överta huvudmannaskapet för distriksveterinärorganisationen, dels för att ett av jordbruksnäringens organisationer ägt bolag med eller utan statligt delägarskap skulle överta huvudmarmaskapet för distriksvcterinärorganisationen. Jag har sammanträffat med företrädare för Köttbranschens Riksförbund, Slakteriförbundet, Svensk Fågel och Svensk Husdjursskötsel. Dessa har gjort klart att man inte är intresserad av att vara huvudman för en veterinär fältorganisation. Slakteriförbundet och Köttbranschens Riksförbund har vidare helt avvisat tanken på att vara delägare i ett bolag som är huvudman för en sådan organisation. Inte heller Svensk Husdjursskötsel eller Svensk Fågel har visat något större intresse för en sådan lösning även om man inte intagit en fullt så avvisande hållning. Jag kan således konstatera att det saknas förutsättningar för förslag som innebär att någon eller några av näringens organisationer övertar huvudmannaskapet för distriktsveterinärorganisationen. Ett amrat sätt att få till stånd en samordning mellan djursjukvård och djurhälsovård är att staten behåller huvudmannaskapet för distriktsveterinärorganisationen och övertar huvudmarmaskapet för bedrivandet av den organiserade hälsokontrollen. Det vore dock enligt min mening omotiverat att förstatliga denna väl fungerande verksamhet. Dessutom skulle näringen vid ett förstatligande av den organiserade hälsokontrollen sannolikt ändå komma att bedriva förebyggande djurhälsovård i egen regi vilket skulle innebära att den tänkta samordningen av djursjukvård och djurhälsovård skulle bli mycket begränsad. Mot denna bakgrund måste en samordning som bygger på att staten övertar huvudmannaskapet för bedrivandet av den organiserade hälsokontrollen anses utesluten. Då någon generell samordning av djurens hälso- och sjukvård uppenbarligen inte går att få till stånd genom samordning av huvudmannaskap övergår jag till att mer allmänt överväga alternativa huvudmän för den veterinära faltverksamhet som för närvarande bedrivs av staten. Vad beträffar ett kommunalt huvudmannaskap kan inledningsvis konstateras att djurens hälso- och sjukvård är en för kommunerna täm-

SOU 199288 Kapitel 5 79

ligen artfrämmande verksamhet. Kommunernas storlek är också mycket varierande och kommunindelningen skulle inte utgöra någon särskilt ändamålsenlig indelning av den veterinära fáltverksamheten. En effektiv fáltverksanrhet skulle i flertalet fall förutsätta ett sarnarbete över kommungränsema. Det kan inte uteslutas att ett påtvunget sådant samarbete skulle leda till konflikter t.ex. vid lokalisering och uppbyggnad av veterinärstationer. Dessutom har kommunförbundet uppgivit att det från kommunernas sida inte finns något som helst intresse av att vara huvudmän för en framtida veterinär fáltverksamhet. Mot bakgrund av det anförda anser jag att ett kommunalt huvudmannaskap bör avvisas. Inte heller landstingen framstår som lämpliga huvudmän. Möjligheterna att göra samordningsvinster med landstingens uppgifter inom humansjukvården synes ytterst begränsade. Dessutom ter sig landstingens framtida roll alldeles för oklar för att föreslå dessa huvudsom män för en framtida veterinär fáltverksamhet. Jag därför att anser även ett landstingskommunalt huvudmarmaskap bör avvisas. Fördelarna med ett statligt huvudmarmaskap anses framför allt vara att det skapar förutsättningar för en enhetlig och rikstäckande fältorganisation och att det ger veterinärema en relativt fristående ställning i förhållande till näringen. Denna fristående ställning i sin tur ha anses stor betydelse för veterinäremas möjligheter att agera i smittskyddsoch djurskyddsfall. Det bör dock betonas att ett statligt huvudrnarmaskap inte är enda möjligheten att åstadkomma en enhetlig och rikstäck-

ande fáltorganisation. Vad gäller de statliga veterinäremas ställning

kan heller inte bortses från att även dessa om de inte erhåller hela sin inkomst från staten är mer eller mindre beroende djurägama - av för sin försörjning. Det kan också konstateras att även andra veterinärer än statligt anställda är skyldiga att rapportera och ingripa vid fall av misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar och att det inte finns något hinder mot att införa en skyldighet för samtliga veterinärer att anmäla missförhållanden i fråga om vård eller behandling av djur. Det finns givetvis ingen anledning god yrkesetik att tro att en skulle vara beroende av att veterinärema är statligt anställda. Det kan liven vara av visst intresse att notera att djursjukvård i de flesta europeiska länder anses vara en angelägenhet mellan djurägaren och veterinären. Enligt min uppfattning kan inte fördelarna med ett statligt huvudmarmaskap anses vara så stora att de skulle avgövara av rande betydelse för valet av huvudman.

80 Kapitel 5 SOU 199288

Vidare har det sätt på vilket det statliga huvudmannaskapet utövas föranlett hel del kritik. Organisationen anses vara mindre väl anpasen sad till moderna arbetsförhållanden och den centrala ledningen uppfattas svag. Dessutom anses verksamheten mindre kostnadseffektiv som vilket bl.a. exemplifieras av statens höga kostnader för jourverksamheten och av att statens kostnad per förrättning varierar stort även mellan län är jämförbara vad gäller djurunderlag och avstånd. som Distriktsveterinärorganisationen anses också ha svårt att täcka in vissa verksamhetsområden t.ex. förebyggande hälsovård. Enligt min uppfattning bör staten över huvud taget inte bedriva verksamhet som på ett godtagbart sätt kan utföras av annan och som inte på grund av sin speciella art bör bedrivas i offentlig regi. Myndighetsuppgiftema bör i möjligaste mån renodlas till policyfrågor, normgivning och tillsyn. Det kan t.ex. ifrågasättas om det är lämpligt att en central myndighet, som nu är fallet, både är chefsmyndighet för distriktsveterinärorganisationen och ansvarig för tillsynen över distriktsveterinäremas yrkesutövning. Mot bakgrund av det anförda och då statsbudgeten enligt direktiven skall avlastas från andra kostnader för djurens hälso- och sjukvård än sådana som motiveras av samhällsintresset kan jag endast förorda ett fortsatt statligt huvudmannaskap om det kan befaras att den veterinära fältverksamheten annars inte skulle fungera på ett tillfredsställande sätt. En privatpraktikbaserad faltverksamhet bör kunna byggas upp så att den blir rikstäckande och tämligen enhetlig genom att etableringen styrs genom etableringsbidrag. l vissa glesbygdsområden kan etableringen vidmakthållas genom bidrag även till den löpande verksamheten driftsbidrag. Det saknas anledning tro att veterinärema i en privatpraktikbaserad faltverksamhet inte skulle upprätthålla en adekvat smittskydds- och djurskyddsbevakning. Som tidigare nämnts är privatpraktiserande veterinärer skyldiga att rapportera och ingripa vid fall av misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar och det är inget som hindrar att även en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om vård eller behandling av djur införs för samtliga veterinärer. Om någon veterinär skulle underlåta att iaktta dessa skyldigheter eller förskriva medicin på ett sätt som strider mot gällande föreskrifter kan detta föranleda ingripanden från tillsynsmyndigheten. Man får i detta sammanhang inte glömma bort att de veterinärer som är verksamma i Sverige har god yrkesetik och hög integritet, ett förhållande som inte synes vara beroende av huvudman. Det finns t.ex. inget som

SOU 199288 Kapitel 5 81

tyder att de veterinärer som nu bedriver privatpraktik skulle vara underlägsna distriktsveterinärema i detta avseende. En svaghet med en privatpraktikbaserad fältverksamhet är att huvudmannaskapet blir splittrat. En rikstäckande fältorganisation med en huvudman skulle skapa förutsättningar för ett samarbete på central nivå mellan en framtida veterinär fältorganisation och de organisationer som bedriver förebyggande djurhälsovård. Det skulle t.ex. vara möjligt att centralt teckna avtal om fältveterinäremas medverkan i den organiserade hälsokonttollen och annan förebyggande hälsovård. Slakteriförbundet och Svensk Husdjursskötsel har emellertid ställt sig avvisande till central upphandling av veterinära tjänster. Slakteriförbundet har särskilt poängterat fördelen med att göra upphandlingen lokalt med den möjlighet det innebär att utnyttja konkurrensläget på orten. Ett splittrat huvudmannaskap kan därför inte i sig anses försämra möjlighetema till samarbete mellan fältveterinärema och de organisationer som bedriver förebyggande djurhälsovård. Sammantaget finner jag att en privatpraktikbaserad fältverksamhet måste anses ha förutsättningar att tillhandahålla en tillfredsställande djurhälso- och djursjukvård. Hushållningssällskapens Förbund har för det fall ett statligt huvudmarmaskap inte längre är aktuellt visat intresse för att överta huvudmannaskapet för fältverksamheten i de sex nordligaste länen. En förutsättning är dock att man erhåller etableringsbidrag för att bilda veterinärstationer och driftsbidrag för den löpande verksamheten. Mot detta är man, om en förhandlingslösning kan uppnås, villig att upprätthålla en enhetlig och geografiskt heltäckande veterinär service. Under samma förutsättningar som Hushållningssällskapens Förbund har tre av Svensk Husdjursskötsels husdjursföreningar, Norrmejerier Husdjur, NNP Husdjur och Dala-Gävle Husdjur, också visat intresse för att överta huvudmannaskapet i de sex nordligaste länen. Skillnaderna från kvalitativ synpunkt mellan en faltverksamhet bedrivs hussom av hållningssällskap eller husdjursföreningar och privatpraktikbaserad en fältverksamhet synes inte vara särskilt stor. Sålunda torde såväl hushållningssällskapen som husdjursföreningama ha förutsättningar att tillhandahålla en tillfredsställande djurhälso- och djursjukvård. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas. Distriktsveterinärorganisationen bör upplösas och beroende lokala av förhållanden antingen ersättas av en privatpraktikbaserad faltverksam-

82 Kapitel 5 SOU 199288

het, bedriven enskilda veterinärer eller bolag, eller av en fältverkav samhet bedriven hushållningssällskap eller husdjursföreningar. Om av den veterinära faltverksamheten i de nordligaste länen bör besex hushållningssällskap eller husdjursföreningar i enlighet med drivas av avgivna intresseanmälningar är i första hand beroende av förhandlingar mellan organisationerna och staten. Från statens synpunkt måste det emellertid fördel den veterinära fältanses vara en om verksamheten i de nordligaste länen, där verksamheten torde sex förbli beroende driftsstöd, skulle bedrivas samma organisation. av av Det driftsbidrag blir nödvändigt för att upprätthålla veterinär som service i detta område kan då framförhandlas med endast en part som själv får fördela medlen inom området. Med hänsyn till möjligheten samordna djurens hälso- och sjukvård vore det positivt om husatt djursföreningama även i andra områden skulle vara beredda att bedriva veterinär fältverksamhet. En fältverksamhet bedriven av såväl enskilda veterinärer bolag, föreningar och andra organisasom tioner innebär ökad konkurrens som sannolikt kommer att vara en stimulerande för effektivitet och kompetensutveckling. Djursjukhusen och djurklinikema har för närvarande en rad olika huvudmän. Då denna ordning synes fungera väl saknas anledning att föreslå någon förändring av huvudmannaskapet. Vad beträffar den organiserade hälsokontrollen finner jag det lämpligt att näringens organisationer även fortsättningsvis är ansvariga för bedrivandet denna. Inte heller inom detta område är således någon av förändring huvudmannaskapet påkallad. av

Sammanfattning Jag föreslår att det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas. Distriktsveterinärorganisationen bör upplösas och beroende av lokala förhållanden ersättas antingen en privatpraktikbaserad faltverksamhet, bedriven av enav skilda veterinärer eller bolag, eller fältverksamhet bedriven av av en hushållningssällskap eller husdjursföreningar. Någon förändring beträffande huvudmannaskapet för djursjukhus, djurkliniker och organiserad hälsokontroll synes inte påkallad.

SOU 199288 Kapitel 5 83

5.4 Seminverksamhet och överföring befruktade

av

ägg

I och med införandet av lagen 1985342 om kontroll av husdjur m.m. ersattes den dåvarande anmälningsplikten för seminverksamhet och överföring av befruktade ägg med en tillståndsprövning. Anledningen till detta var framför allt utvecklingen inom seminverksamheten. Till en början tillämpades semintekniken endast på nötkreatur. En seminförening svarade för verksamheten som utfördes speciellt utav bildade veterinärer och semintekniker. Efter hand började tekniken tillämpas också på svin, får, getter och hästar och enskilda djurägare började utföra semineringama utanför seminföreningama. Därtill kom att importen och handeln med sperma ökade. Ett tillståndskrav ansågs mot denna bakgrund ge förbättrade möjligheter till ingripanden bl.a. om seminverksamheten inte skulle uppfylla kraven på smittskydd eller djurskydd. Av smittskydds- och djurskyddsskäl bör seminverksamheten även fortsättningsvis vara underkastad tillståndsprövning. Av skäl samma bör även överföring av befruktade ägg tillståndsprövas. Anledning att begränsa rätten att utöva dessa verksamheter till vissa organisationer eller sammanslutningar, dvs. till någon eller några särskilt utsedda huvudmän, saknas. En förutsättning för att erhålla tillstånd bör dock liksom tidigare vara att det finns en för verksamheten ansvarig vetennar.

Sammanfattning Anledning att begränsa rätten att utöva seminverksamhet och överföring av befruktade ägg till vissa organisationer eller sammanslutningar saknas. Nuvarande bestämmelser även som ger enskilda mjölk- och köttproducenter möjlighet att efter erhållet tillstånd själva under veterinär tillsyn svara för inseminering och överföring av befruktade ägg bör därför bibehållas.

SOU 199288 Kapitel 6 85

6 Framtida och

myndighetsorganisation

därmed

sammanhängande frågor

6.1 Inledning

Myndighetsuppgiftema på det veterinära området bör enligt min uppfattning i första hand delas mellan en central och en regional nivå. På vissa områden finns dock även i framtiden behov av en lokal nivå. När det gäller de olika nivåemas arbetsuppgifter har jag strävat efter att renodla dessa. De centrala organen bör därvid svara för policyfrågor och normgivning medan de regionala ocheller lokala organen bör svara för tillsyn. I detta kapitel diskuteras först vilka uppgifter som samhället bör ha inom olika veterinära verksamhetsområden och vilka av dessa uppgifter som skall fullgöras av den centrala, regionala och lokala nivån. Därefter behandlas den framtida myndighetsstrukturen.

6.2 Myndighetsuppgifter

6.2.1 Djurens hälso- och sjukvård För att en veterinär skall ha rätt att utöva djursjukvård krävs att denne uppfyller de krav som ställs i lagen l9656l behörighet att om utöva veterinäryrket m.m. och dess tillämpningsföreskrifter. Enligt förordningen 1971810 med allmän veterinärinstruktion är veteen rinär skyldig att fullgöra sina uppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidare skall en veterinär enligt lantbniksstyrelsens kungörelse 198243 i anslutning till allmänna veterinärinstruktionenl vid förrättning noga överväga sina åtgärder i förhållande till djurens bruks- och avelsvärde och med hänsyn till djurskyddet samt vid val och dosering av läkemedel särskilt beakta riskerna för restsubstanser i livsmedel. I samma kungörelse stadgas också att användningen av läkemedel skall vara väl motiverad och att en veterinär under förrättning inte får tillhandahålla behövliga läkemedel i större mängd än som erfordras för tillfället. Några andra

lKungörelsen tillkom före bildandet av Jordbruksverket.

86 Kapitel 6 SOU 199288

allmänna bestämmelser som rör utövande av djursjukvård finns inte. Den myndighetstillsyn som veterinärema står under vid utövningen av veterinäryrket är enligt min uppfattning en tillräcklig garanti mot missförhållanden. Det saknas således anledning att närmare reglera utövningen av djurens hälso- och sjukvård. Den centrala myndigheten skall dock liksom tidigare ha möjlighet att utfärda föreskrifter för verkställighet av veterinärinstruktionen. Tillsynen över utövningen av veterinäryrket behandlas under avsnitt 6.2.6. En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten får till följd att den centrala och de regionala myndigheterna inte längre kommer att ha några löpande administrativa uppgifter inom djursjukvården. Vad gäller djursjukhus, djurkliniker och privatpraktiker bör en fortsatt etableringsfrihet eftersträvasl. Jag har dock när det gäller djursjukhus och djurkliniker övervägt om vissa minimikrav av djurskydds- och konsumentskäl bör ställas utrustning och lokaler. Syftet skulle inte vara att inskränka etableringsfriheten utan att skapa garantier för en lägsta standard avseende utrustning och lokaler samt att underlätta tillsynen. Med hänsyn till djursjukhusens och djurklinikernas relativt goda standard samt att det inom Sveriges Veterinärförbund pågår arbete med att utarbeta normer detta område anser jag dock att det för närvarande saknas anledning att från statens sida ställa upp sådana krav. Vad beträffar den organiserade hälsokontrollen bör statens medverkan liksom tidigare i huvudsak inskränka sig till att meddela föreskrifter för verksamheten och utöva tillsyn. Den egentliga hälsokontrollen bör omhänderhas av organisationer jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar. Den centrala myndigheten bör vara tillståndsgivande, godkänna plan och riktlinjer för verksamheten, meddela föreskrifter, ansvara för tillsynen samt vara besvärsinstans för beslut meddelade av organisationer och sammanslutningar inom den organiserade hälsokontrollen. Den direkta tillsynen bör i framtiden utövas av de regionala myndigheterna i stället för den centrala myndigheten. En sådan förändring kan genomföras inom för gällramen ande lagstiftning.

2 I Tyskland får statligt anställdaveterinärerinte bedrivaprivatpraktik sin fritid utan särskilt tillstånd. Sådanttillstånd meddelasendasti undantagsfall.För svenska förhållanden synesen sådantillståndsplikt mindre lämplig.

SOU 199288 Kapitel 6 87

De regionala myndigheterna bör även fortsättningsvis ta initiativ till åtgärder for att utveckla och samordna sjukdomsförebyggande åtgärder inom regionen och som ett led i denna verksamhet inrätta samrådsorgan.

Sammanfattning Jag föreslår att statens uppgifter på djurhälsooch djursjukvårdsområdet, med undantag för behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket, i huvudsak bör vara begränsade till den organiserade hälsokontrollen. Inom detta område föreslås inga andra förändringar än att den direkta tillsynen överförs från den centrala till de regionala myndigheterna.

6.2.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg Som framgår av avsnitt 5.4 anser jag att seminverksamhet och överföring av befruktade ägg av smittskydds- och djurskyddsskäl bör vara underkastade tillståndsprövning. Den centrala myndigheten bör ansvara för tillståndsprövningen, meddela föreskrifter för hur verksamheten skall bedrivas och ansvara för tillsynen. Den direkta tillsynen över överföring av befruktade ägg bör tills vidare, med hänsyn till verksamhetens begränsade omfattning, utövas av den centrala myndigheten. Den direkta tillsynen över seminverksamheten bör dock utövas av de regionala myndigheterna. Jag har kunnat konstatera att föreskrifterna för överföring beav fntktade ägg är av mycket begränsad omfattning i jämförelse med föreskrifterna för seminverksamheten. Med hänsyn till att överföring av befruktade ägg synes få ökad omfattning och att den är betydligt mer ingripande för djuren än seminverksamheten kan ifrågasättas om det inte av djurskyddsskäl finns anledning att närmare reglera denna verksamhet. Ett förslag till nya föreskrifter som utarbetats Jordav bruksverket är för närvarande under remissbehandling. Jag avstår därför från att lämna något förslag i detta avseende.

Sammanfattning Jag föreslår inte några förändringar de statliga av uppgifterna vad gäller seminverksamhet och överföring av befruktade ägg. Någon förändring av uppgiftemas fördelning mellan central myndighet och regionala myndigheter föreslås inte heller.

88 Kapitel 6 SOU 199288

6.2.3 Djurskydd i regeringens proposition 198788 Statens ansvar för djurskyddet har 13 djurskydd, uttryckts ett ansvar för norrngivning och om m.m. som ändamålsenlig tillsyn. Samhällets tillsyn bör enligt propositionen en fattas i mycket vid bemärkelse. Tillsynen skall inte enbart ses som en kontrollerande funktion utan skall även ta sikte på information, upplysning och rådgivning djurskyddsaspekter på såväl djurhållning i om allmänhet på enskilda personers djurinnehav. För att få underlag som ändamålsenlig upplysningsverksamhet krävs ytterligare studier för en sambandet mellan djurmiljö, djurskötsel om djurs beteenden och om och djurhälsa. Den direkta tillsynen bör, främst med hänsyn till antalet tillsynsobjekt, utövas av lokala tillsynsorgan. Dessa organ bör vidare pröva frågor tillstånd för att yrkesmässigt eller i större omfattning föda om eller sälja hundar, ta emot hundar för förvaring och utfodring, upp upplåta hästar eller använda hästar i ridskoleverksamhet eller föda upp pälsdjur. Dessutom bör de lokala tillsynsorganen godkänna sådalokaler och andra utrymmen för djur som används i yrkesmässig na handel med sällskapsdjur. Den lokala djurskyddstillsynen är av skiftande kvalitet. Flertalet lokala tillsynsorgan har inte djurskyddsutbildad personal i erforderlig omfattning3. Lokalt verksamma veterinärer utnyttjas inte heller optimalt. Med hänsyn härtill bör de regionala myndigheterna i högre grad än tidigare fungera som ett stöd för de lokala tillsynsorganen. De bör stödja och samordna det lokala tillsynsarbetet, medverka vid djurskyddstillsyn av särskilt svårbedömbara tillsynsobjekt, t.ex. djurparker, cirkusar och ridskolor, samt initiera och leda projektinriktad djurskyddstillsyn. Vidare bör de regionala myndigheterna följa det lokala tillsynsarbetet och vara skyldiga att ingripa om tillsynen inte utförs på ett ändamålsenligt sätt. De regionala myndigheterna bör också svara för djurskyddsutbildning i första hand fort- och vidareutbildning av den lokala tillsynspersonalen. Vad gäller prövning av frågor förbud att ha hand om djur och om omhändertagande av djur bör om på grund av dessa ärendens speciella karaktär både juridisk och veterinär kompetens medverka vid prövningen. Då samordnad sådan kompetens är lättare att upprätthålla regionalt än lokalt bör dessa ärenden företrädesvis de regionala myndigheterna. Även prövas av

3J Jordbruksverketsrapport 19923, Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991.

SOU 199288 Kapitel 6 89

frågor om godkännande från djurskydds- och djurhälsosynpunkt av stallar för häst, nötkreatur, svin, får, get och fjäderfä samt anläggningar för pälsdjur bör prövas av de regionala myndigheterna. Förordnaden av s.k. banveterinärer bör enligt min uppfattning, med undantag för banveterinärer vid trav- och galoppbanor och vid internationella evenemang, överföras från den centrala till de regionala myndigheterna. En sådan förändring kan genomföras inom ramen för gällande lagstiftning. De regionala myndigheterna bör också inom sina resp. regioner ha ansvar för information och rådgivning om djurskydd till bl.a. lantbrukare. Dessutom bör de regionala myndigheterna vara besvärsinstans för beslut meddelade av de lokala tillsynsorganen. Den centrala myndigheten bör utfärda föreskrifter och allmänna råd, framställa informationsmaterial samt samordna informationsoch upplysningsverksamheten. I samband därmed bör den centrala myndigheten följa forskning och utveckling inom djurskyddsområdet vilket bl.a. innebär kontakter med Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt. Vidare bör den centrala myndigheten ha det övergripande ansvaret för den egentliga tillsynen. I detta ingår att samordna övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och vid behov lämna råd och hjälp samt att arbeta för en enhetlig praxis. De utökade kontakter med utlandet som blir en följd inte minst av ett framtida EG-medlemskap bör i första hand skötas av den centrala myndigheten. Med hänsyn till försöksdjurshanteringens speciella förhållanden bör den centrala myndigheten även pröva frågor om tillstånd för försöksdjursanvändning liksom frågor om tillstånd för uppfödning av försöksdjur. Det centrala verket bör också pröva frågor om godkännande av djurparker och liknande anläggningar. Dessutom bör det centrala verket förordna banveterinärer vid trav- och galoppbanor och vid internationella evenemang samt pröva frågor om typgodkännande från djurhälso-och djurskyddssynpunkt av nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning.

Sammanfattning Jag anser att tyngdpunkten i djurskyddstillsynen även i fortsättningen bör ligga det lokala tillsynsorganet. De regionala myndigheterna bör dock i större utsträckning än tidigare stödja de lokala tillsynsorganen i djurskyddsarbetet. Vidare föreslås att förordnanden av s.k. banveterinärer, med undantag för banveterinärer vid trav-och galoppbanor och vid internationella evenemang, överförs

90 Kapitel 6 SOU 199288

från den centrala till de regionala myndigheterna. Den centrala myndigheten bör i framtiden, utöver utfärdande av föreskrifter och allmänna råd samt bedrivande av viss informations- och samordningsverksamhet, endast handlägga ärenden som rör landet i dess helhet eller kräver särskild kompetens.

6.2.4 Smittskydd Som framgår av avsnitt 5.2 anser jag att det är en offentlig uppgift att försöka begränsa och kontrollera smittsamma husdjurssjukdomar. Den centrala myndigheten bör ha det övergripande ansvaret för att bekämpa och hindra spridning av epizootilagssjukdomar, salmonella och andra s.k. anmälningspliktiga sjukdomar. Att i förebyggande syfte införa krav på införseltillstånd för djur och vissa andra varor, att föreskriva karantänsbehandling samt att förordna gränsveterinärer bör vara uppgifter för den centrala myndigheten. Vidare bör den centrala myndigheten fungera som ett stöd för de regionala myndigheterna och ansvara för att de uppgifter som ålagts dem i smittskyddshänseende utförs på ett ändamålsenligt sätt. De utökade internationella kontakter som följer av EES-avtalet och ett framtida EEG-medlemskap bör i första hand skötas av den centrala myndigheten. Är det klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom inträffat har det hittills varit de regionala myndigheternas uppgift att besluta om smittförklaring, kontrollområde och stallförbud. Det kan ifrågasättas om dessa beslut i initialskedet av ett sjukdomsutbrott i stället bör fattas av den centrala myndigheten. För detta talar den ökade risk för utbrott av sådana sjukdomar som i dag inte förekommer i Sverige, sjukdomar som de regionala myndigheterna har bristande erfarenhet av, att samråd bör ske med Statens veterinärmedicinska anstalt samt att ett beslut inte enbart bör grundas på veterinärmedicinska utan även på juridiska och ekonomiska överväganden. Därtill kommer att den centrala myndigheten i praktiken redan nu träffar dessa avgöranden även om de regionala myndigheterna fattar de formella besluten. Förfarandet vid utbrott av epizootilagssjukdomar utreds för närvarande inom Jordbruksverket. Jag avstår därför från att avge något eget förslag i denna del. Oavsett om den centrala myndigheten kommer att fatta de initiala besluten vid ett utbrott av en epizootilagssjukdom är det de regionala myndigheterna som bör leda och samordna åtgärderna mot dessa sjuk-

SOU 199288 Kapitel 6 91

domar. Det motiveras bl.a. av kortare avstånd och kännedom om lokala förhållanden. För ett effektivt smittskydd krävs god kompetens hos de regionala myndigheterna och ett nära samarbete med den centrala myndigheten. Vid ett EG-medlemskap bör de under avsnitt 3.4 nämnda friskintygen utfärdas av veterinär vid de regionala myndigheterna. Detta motiveras dels av att man inom de enskilda medlemsländerna troligen sätter större tilltro till ett friskintyg utfärdat av en statligt anställd veterinär än ett friskintyg utfärdat av en orten förordnad fältveterinär, dels av att inte varje fältveterinär kan ha tillgång till det databaserade inforrnationssystemet, ANIMO, som är en förutsättning för systemet med friskintyg. Provtagning och eventuell annan undersökning som krävs som underlag för dessa intyg bör dock utföras av på orten förordnad fältveterinär. Om distriktsveterinärorganisationen upplöses vore det lämpligt att de regionala myndigheterna upphäver beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinärer. Detta kräver en ändring av 6 § epizootilagen. Vid konstaterad salmonellainfektion har praxis sedan lång tid varit att den centrala myndigheten förordnar en lokal veterinär att utföra smittskyddsutredning i infekterad besättning. Enligt l § lagen om bekämpande av salmonella hos djur får dock inte Jordbruksverket besluta att befogenhet som tillkommer verket skall ankomma på den förordnade veterinären. Jordbruksverket har nyligen i skrivelse till regeringen föreslagit att verket skall ha rätt att till veterinär verket bestämmer delegera uppgifter som nu tillkommer verket. Jag har vid remissbehandlingen tillstyrkt förslaget.

Sammanfattning Jag anser att tyngpunkten i smittskyddsarbetet även i fortsättningen bör ligga på de regionala myndigheterna när det gäller epizootilagssjukdomar samt särskilt förordnade lokala veterinärer när det gäller bekämpning av salmonella samt gränsskydd. Den centrala myndigheten bör ha det övergripande ansvaret för smittskyddet i dess helhet och svara för de utökade internationella kontakter som följer av EES-avtalet och ett framtida EG-medlemskap. Jag föreslår inga andra ändringar av de statliga uppgifterna på smittskyddsområdet än att de regionala myndigheterna vid en upplösning av distriktsveterinärorganisationen bör upphäva beslut om spärrförklaring som fattas av enskilda veterinärer. Vid ett EG-medlemskap bör de regionala myndigheterna utfärda sådana friskintyg som krävs vid export av djur. Provtagning och eventuell undersökning annan

92 Kapitel 6 SOU 199288

som krävs som underlag för dessa intyg bör dock utföras av på orten förordnad faltveterinär.

6.2.5 Livsmedelskontroll Fram till den 1 juli 1990 hade kommunerna det primära tillsynsansvaret för all livsmedelshantering. Därefter fick Livsmedelsverket ett utökat ansvar för tillsynen av den storskaliga livsmedelshanteringen. Detta var en följd av strukturomvandlingen inom livsmedelsindustrin under 70- och 80-talen som resulterade i färre och större, alltmer avancerade anläggningar. Flertalet kommuner saknade förutsättningar att genomföra en tillräcklig kontroll av dessa storskaliga och tekniskt avancerade tillverkningsanläggningar. Det totala antalet anläggningar som för närvarande omfattas av den offentliga livsmedelskontrollen uppgår till ca 46 500. Livsmedelsver-

kets tillsynsenhet 1 utför köttbesiktning vid kontrollslakterier genom

besiktningsveterinärorganisationen och rutinmässig kontroll vid ex-

portanläggningar genom särskilt förordnade besiktningsman samt

utövar direkt tillsyn över verksamheten vid kontrollslakterier, exportgodkända kött- och ñskproducerande anläggningar, totalt 192 anläggningar. Livsmedelsverkets tillsynsenhet 2 utövar direkt tillsyn över verksamheten vid mejerianläggningar, äggproduktanläggningar, andra större produktionsanläggningar samt livsmedelslokaler i jämvägsvagnar, flygplan och fartyg, totalt 172 objekt. Den direkta tillsynen över övriga anläggningar ansvarar kommunerna för. Kommunerna har således fortfarande det direkta tillsynsansvaret för huvuddelen av antalet livsmedelsanläggningar. Att lyfta bort tillsynen över den storskaliga livsmedelshanteringen har underlättat livsmedelstillsynen för många kommuner. Den kommunala livsmedelstillsynen är dock fortfarande mycket ojämn. Många kommuner har otillräcklig bemanning och prioriterar andra uppgifter än livsmedelstillsynen. Dessutom varierar kompetensen mycket mellan kommunerna. Möjligheten till samordning av livsmedelstillsynen mellan kommunerna utnyttjas endast i begränsad omfattning. Det finns emellertid ett stort intresse för utbildning och samordning. Det visar inte minst de många förfrågningar som Livsmedelsverket får från kommunerna. Många kommuner har också uttalat att de har behov av stöd av olika slag.

SOU 199288 Kapitel 6 93

Som framgår under avsnitt 5.2 jag att köttbesiktning samt inanser försel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung är verksamheter bör bedrivas i offentlig regi. Även livsmesom annan delskontroll än sådan som kan anses hänförlig till det veterinära verksarnhetsområdet måste ett samhälleligt Även anses vara ansvar. om samhället är ansvarigt för livsmedelskontrollen bör dock denna i möjligaste mån bygga på företagens egentillsyn. Med hänsyn till det stora antalet tillsynsobjekt bör den direkta livsmedelstillsynen även i framtiden utövas av lokala tillsynsorgan. I förekommande fall bör lokala tillsynsorgan även ombesörja införselkontroll av importerade livsmedel. Av vad som anförts ovan framgår att ett stort antal av de befintliga lokala tillsynsorganen är i behov av stöd och hjälp för att kunna genomföra en effektiv livsmedelstillsyn. Det är inte realistiskt att tänka sig att den centrala myndigheten skall kunna utveckla något närmare samarbete med ett stort antal lokala tillsynsorgan. Stödet måste i stället komma från de regionala myndigheterna. De befintliga regionala myndigheternas insatser inom livsmedelstillsynen varierar stort4. Vidare saknar dessa till övervägande del livsmedelsteknisk kompetens. Skall den regionala myndigheten tilldelas en mer aktiv roll inom livsmedelstillsynen förutsätter det generellt sett en högre livsmedelshygienisk kompetens och tillgång till livmedelstekniker. Först då skapas möjligheter att ge kvalificerat stöd till de lokala tillsynsorganen.5 För att det utökade stödet skall kunna utnyttjas effektivt är det viktigt att finna former för ett utvecklat samarbete mellan de regionala myndigheterna och de lokala tillsynsorganen. För att ett sådant samarbete verkligen skall komma till stånd bör de regionala myndigheterna kalla de lokala tillsynsorganen till årliga överläggningar för att planera inriktning och omfattning av livsmedelstillsynen inom regionen. Vid dessa överläggningar är det även viktigt att ansvarsfördelningen mellan den regionala myndigheten och det lokala tillsynsorganet klarläggs. Regionala verksamhetsplaner bör upprättas. Av dessa bör bl.a. framgå vilket stöd de lokala tillsynsorganen kommer att erhålla från

4 Detta framgår bl.a. av uppgifter som av utredningeninhämtatsfrån landetssamtliga länsveterinärer. 5 betänkande,SOU 198625, Kontroll

livsmedelskonüollutnedningens

av livsm e .

94 Kapitel 6 SOU 199288

den regionala myndigheten vad gäller godkännande av livsmedelslokaler, direkt tillsyn, fastställande av kontrollprogram för egentillsyn samt branschgenomgångar och annan projektinriktad kontroll. Planerbör sammanställas de regionala myndigheterna som därefter na av översänder dem till den centrala myndigheten. Om ett lokalt tillsynsbrister i tillsynen bör den regionala myndigheten vara skyldig organ att ingripa. De regionala myndigheterna bör vidare ha ett utbildningsansvar gentemot de lokala tillsynsorganen. De regionala myndigheterbör även i fortsättningen vara besvärsinstans för beslut meddelade na de lokala tillsynsorganen, för vissa beslut meddelade av besiktningsav veterinär och för beslut besiktningsman i samband med besiktning av och kontroll vid exportkontrollerad anläggning. Genom den förstärkning av de regionala myndigheterna som är en förutsättning för att ge de lokala tillsynsorganen ett utökat stöd skapas kompetens den regionala nivån som gör det möjligt att överta en den direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar som för närvarande den centrala myndigheten. Denna tillsyn utövas i första utövas av hand inspektioner. Det är i hela landet fråga om ca 850 inspekgenom tioner per år. De regionala myndigheterna kan även överta den prövning frågor godkännande livsmedelslokaler som nu handhas av om av den centrala myndigheten. Ett Övertagande av dessa uppgifter inneav bär ett optimalt utnyttjande av de regionala resurserna samtidigt som den centrala myndigheten i högre grad än tidigare kan renodla sina uppgifter. Närheten till tillsynsobjekten gör det möjligt för de regionala myndigheterna att fortlöpande följa verksamheten vid dessa och skapa ett förtroendefullt samarbete mellan myndighet och företag. De regionala myndigheternas större kännedom om lokala förhållanden torde också underlätta tillsynsarbetet. Den nuvarande centrala myndigheten har totalt 21,5 inspektörstjänster som med undantag av 1,5 tjänst är placerade i Uppsala. Detta innebär att en stor del av den tid avsätts för inspektioner används till resor. Genom att överföra som den centrala myndighetens direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar och dess prövning frågor om godkännanden av livsmedelslokaler av till de regionala myndigheterna, kan dessa verksamheter i större delen av landet utövas mer rationellt. Detta måste anses angeläget särskilt med hänsyn till att den centrala myndigheten inte alla områden når uppställda inspektionsmål. Beträffande Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län är det dock med hänsyn till det ringa antalet komplicerade och svårkontrollerade anläggningar tvek-

SOU 199288 Kapitel 6 95

samt om några rationaliseringsvinster skulle uppnås. I dessa län torde det av praktiska skäl vara mest ändamålsenligt att den tillsynsverksamhet och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som här är aktuell, även i fortsättningen handhas av den centrala myndigheten. Renskötsel bedrivs huvudsakligen i de fyra nordligaste länen. Viss renskötsel bedrivs dock även i Kopparbergs län. Med hänsyn till renslaktens speciella förhållanden bör samtliga godkännanden och inspektioner av renkontrollslakterier skötas av samma myndighet. Mot denna bakgrund föreslår jag att man till de regionala myndigheterna överför den direkta tillsyn av livsmedelsanläggningar liksom den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som för närvarande utförs av den centrala myndigheten, med undantag för de livsmedelsanläggningar som är belägna i de fyra nordligaste länen och samtliga renkontrollslakterier. I de fyra nordligaste länen bör den centrala myndigheten utöva direkt tillsyn över livsmedelsanläggningar och pröva frågor om godkännande av livsmedelslokaler i samma utsträckning som i dag. Den centrala myndigheten bör även inspektera och pröva godkärmanden av renkontrollslakterier oavsett var i landet dessa är belägna. Genom de föreslagna förändringarna bör enligt min bedömning den centrala myndigheten kunna minska antalet inspektörstjänster med åttaö. På sikt torde det vara möjligt att ytterligare minska antalet centralt placerade inspektörstjänster. Kvarvarande inspektörer bör utöver uppgifterna i de fyra nordligaste länen bl.a. få till uppgift att stödja de regionala myndigheterna i egenskap av specialister. Dessa bör med undantag för den inspektör som skall - ansvara för renslakt, se avsnitt 6.3.1 vara placerade på den centrala myndig- heten och kunna utnyttjas var som helst i landet. För att de regionala myndigheterna skall kunna utöva tillsyn inom kommunerna krävs en ändring av 24 § livsmedelslagen. Den centrala myndigheten bör utfärda föreskrifter och allmänna råd samt fungera som referensmyndighet och referenslaboratorium för vissa livsmedelsundersökningar. Den bör ha det övergripande ansvaret för tillsynsverksamheten och ha en pådrivande funktion i förhållande till övriga tillsynsmyndigheter. De utökade kontakter med utlandet som blir en följd av EES-avtalet och ett framtida EG-medlem-

6 I bedömningenharjag väg in att den centralamyndigheten till följd EES-avtalet av och ett framtida IEC-medlemskapbehöver en förstärkning grund ökadeinterav nationella kontakter.

96 Kapitel 6 SOU 199288

skap bör i första hand skötas den centrala myndigheten. Tillsynen av bör densamma oberoende hur och i landet livsmedlen vara av var produceras och oberoende om livsmedlen har sitt ursprung inom av landet eller är importerade. Den skall bedrivas efter enhetliga principer och likartade metoder. Prövningen av frågor om godkännande livsmedelslokaler bör också vara enhetlig i hela landet. För att uppav rätthålla dessa principer bör den centrala myndigheten aktivt följa tillsynsverksamheten och prövningen frågor om godkännande av av livsmedelslokaler. Detta kan bl.a. ske genom deltagande i den regionala planläggningen, att ta del av de regionala myndigheternas genom sammanställningar över den regionala livsmedelskontrollen och geatt kalla till årliga överläggningar med de regionala livsmedelsnom teknikema och de länsvetetinärer som har livsmedelshygienisk inriktning. Genom att de inspektörer som även i fortsättningen skall vara placerade centralt i egenskap specialister skall stödja de regionala av myndigheterna får den centrala myndigheten också en inblick i den regionala tillsynen. Vidare bör den centrala myndigheten ha ansvar för att livsmedelstillsynen kontinuerligt anpassas till förändringar inom livsmedelsindustrin. Den centrala myndigheten bör också ha ett utbildningsansvar gentemot de regionala myndigheterna. Den centrala myndigheten bör även i fortsättningen vara chefsmyndighet för besiktningsveterinärorganisationen. Besiktningsveterinärorganisationen har nyligen genomgått en omorganisation. Det är ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser av denna men förändringarna ha medfört dels ett effektivt utnyttjande av personalen, dels synes mer minskade kostnader för Livsmedelsverket och slakteriföretagen. När det gäller användande av slakterianställda avbytare till besiktningsassistentema kan dock ifrågasättas om detta, även om avbytama när de tjänstgör som besiktningsassistenter är anställda av Livsmedelsverket och underställda överveterinären, är förenligt med EGs krav på att besikmingsassistentema skall vara oberoende av slakteriet. Det har inte varit möjligt att få någon klarhet i denna fråga varför jag nöjer mig med att peka på frågeställningen. Externa veterinärer inom besiktningsveterinärorganisationen och besiktningsveterinärer som inte tillhör besiktningsveterinärorganisationen bör även i fortsättningen förordnas av den centrala myndigheten. Den centrala myndigheten bör vidare ansvara för frågor om införseltillstånd och för att importerade livsmedel kontrolleras vad avser restsubstanser läkemedel och andra farliga ämnen. Den centrala av

SOU 199288 Kapitel 6 97

myndigheten bör också pröva ansökningar att ställa anläggning under sådan kontroll som föranleds av införselbestämmelser i annat land dvs. pröva om anläggning skall godkännas som exportkontrollanläggning. De veterinärer som skall ombesörja införselkontroll av livsmedel och sådana särskilda besiktningsmän som har att utöva kontroll och besiktning vid exponkontrollanläggningar bör även i fortsättningen förordnas av den centrala myndigheten.

Sammanfattning Jag anser att tyngdpunkten i livsmedelstillsynen även fortsättningsvis bör ligga det lokala tillsynsorganet. Den regionala myndigheten föreslås dock i väsentligt högre grad än tidigare ge stöd till det lokala tillsynsorganet. Vidare föreslår jag att den regionala myndigheten övertar den direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslo-

kaler för närvarande utövas den centrala myndigheten. Detta

som av gäller dock inte livsmedelsanläggningar som är belägna i de fyra nordligaste länen och renkontrollslakterier. Beträffande dessa anläggningar torde det av praktiska skäl vara mest ändamålsenligt att godkännanden och direkt tillsyn även i fortsättningen handhas av den centrala myndigheten. Jag bedömer att den regionala myndighetens utökade arbetsuppgifter generellt sett kräver en högre livsmedelshygienisk kompetens och tillgång till livmedelstekniker. Den centrala myndigheten föreslås mera renodlat ägna sig att utfärda föreskrifter och allmänna råd samt ansvara för samordning och enhetlig tillämpning. Vad gäller besiktningsveterinärorganisationen samt införseloch exportkontrollen föreslås inga förändringar.

6.2.6 Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket Behörighetsfrågor bör handhas av den centrala myndigheten. Den centrala myndigheten bör också ansvara för tillsynen över utövningen av veterinäryrket medan den direkta tillsynen bör de regionala utövas av myndighetema. Vid en avveckling av det statliga huvudmarmaskapet för den veterinära fältverksamheten kommer tillsynen över utövningen av veterinäryrket generellt sett att få ökad betydelse. Det innebär att de regionala myndigheterna måste avsätta mer tid denna tillsyn än tidigare.

98 Kapitel 6 SOU 199288

Frågor om tilldelande av varning eller erinran, återkallande av behörighet att utöva veterinäryrket samt meddelande av ny behörighet den som tidigare fått sin behörighet återkallad bör även i framtiden ansvarsnämnd. Den veterinära ansvarsnämndens ställprövas av en ning, ansvarsområde och sammansättning, frågor om partställning och besvärsrätt, m.m. utreds inom Jordbruksdepartementet.

Sammanfattning Jag föreslår inte någon förändring vad gäller behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket. En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten kommer emellertid för de regionala myndigheterna att medföra utökat arbete med tillsynen över utövningen av veterinäryrket.

6.2.7 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation Inom försvaret bör även i framtiden finnas tillgång till veterinär kompetens både på central och regional nivå. Den veterinära representationen i försvarets sjukvårdsstyrelse och milostabema bör således bibehållas. Med hänsyn till de speciella förhållanden som råder inom försvaret bör tillsynen av djurens hälso- och sjukvård, djurskyddet och livsmedelskontrollen även i fredstid ombesörjas av försvarets sjukvårdsstyrelse. Vad beträffar krigsorganisationen av den civila veterinärverksamheten bör den centrala och regionala ledningen utövas av de civila myndigheterna. Dessa bör så långt möjligt handlägga samma ärenden i krig som i fred. Inom regionerna bör liksom tidigare krigstjänsteveterinärer leda den veterinära verksamheten i särskilt angivna krigsveterinärområden. Detta bör gälla oavsett om distriktsveterinärorganisationen avvecklas eller inte. Indelningen av landet i krigsveterinärområden och eventuellt krigsveterinärdistrikt bör ombesörjas av den centrala myndigheten medan organisationsplanema för krigsveterinärområdena bör upprättas av de regionala myndigheterna. Vidare bör den centrala myndigheten ha till uppgift att krigsplacera och utbilda veterinär personal för tjänstgöring inom den civila veterinärverksamheten. Den regionala myndigheten bör även i fortsättningen arrangera övningar och bedriva viss utbildningsverksamhet.

SOU 199288 Kapitel 6 99

Sammanfattning Jag föreslår inte några förändringar den miliav tära veterinärverksamheten eller krigsorganisationen av den civila veterinärverksamheten. Inom krigsorganisationen av den civila veterinärverksamheten bör det dock vara en strävan att de centrala myndigheterna så långt möjligt handlägger samma ärenden i krig som i fred.

6.3 Myndighetsstruktur m.m.

6.3.1 Centrala myndigheter Jordbruksverket och Livsmedelsverket har båda uppgifter inom det veterinära verksamhetsområdet. Livsmedelsverket svarar för den veterinära verksamheten inom livsmedelskontrollen och Jordbruksverket för övrig veterinär verksamhet. Det kan ifrågasättas inte samtom liga centrala veterinära myndighetsuppgifter borde samlas inom ett verk. Det finns ett flertal beröringspunkter mellan de båda verkens uppgifter. När det gäller lantbrukets djur finns ett påtagligt samband mellan djurhälsa och livsmedelskvalitet. I takt med att etiska värderingar gör sig gällande hos konsumenterna vad beträffar djurhållning, djurtransporter och slaktfrågor kan även hävdas att ett väl fungerande djurskydd är en väsentlig del av livsmedelskvaliteten. Den förväntade ökningen av småskalig slakt kommer att öka behovet medverkan av av praktiserande veterinärer i köttkontrollen. Fynden vid köttbesiktning är betydelsefulla dels för djurens hälso- och sjukvård, dels för upptäckten av missförhållanden i fråga vård eller behandling djur. om av För smittskyddet är både införselkontrollen av levande djur och införselkontrollen av livsmedel av animaliskt väsentlig. Vidaursprung re måste en avvägning mellan livsmedelskvalitet och djurskydd göras vid användning av läkemedel. Med hänsyn till det nära sambandet mellan ett flertal de båda verkens uppgifter måste det förav anses vara en del för veterinärväsendet i dess helhet att samla de centrala veterinära myndighetsuppgifterna i ett verk. Detta skulle även till fördel vara för de regionala myndigheternas samverkan med den centrala nivån. Internationellt sett är det relativt ovanligt att djurens hälso- och sjukvård inte administreras av samma myndighet den adminisom som strerar köttkontrollen7. En central veterinärmyndighet skulle dessutom bättre svara mot EGs krav på competent authority än vad en

7EG handläggersamtliga veterinärafrågor inom ett direktorat.

100 Kapitel 6 SOU 199288

uppdelning två centrala myndigheter skulle göra. Med två centrala myndigheter torde det i ett EG-perspektiv bli nödvändigt att inrätta en särskild koordineringsfunktion. Att ha två parallella myndigheter med delvis likartade uppgifter innebär också generellt sett en risk för dubbelkontroll eller brist på kontroll. Det skulle även bli nödvändigt att ha två chief veterinary officer CVO dvs. sådan tjänsteman som inom ett EG-land är högsta veterinära chef och som bl.a. fungerar kontaktman inom EG. Även gentemot länder utanför EG skulle som central myndighet innebära ökade förutsättningar att på ett ratioen nellt sätt upprätthålla erforderliga internationella kontakten .

Det bör emellertid enligt min mening inte inrättas något nytt cen-

tralt verk. De centrala veterinära myndighetsuppgiftema bör i stället samlas i Jordbruksverket eller Livsmedelsverket. Att överföra ansvaret för köttbesiktning, införsel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung från Livsmedelsverket till Jordbruksverket skulle få till följd att livsmedelskontrollen delades upp mellan två verk. Detta skulle sannolikt göra kontrollen mindre effektiv och leda till ett sämre utnyttjande Livsmedelsverkets laboratorieresurser. En likav nande invändning kan riktas mot att överföra ansvaret för seminverksamheten från Jordbruksverket till Livsmedelsverket med hänsyn till seminverksamhetens starka koppling till avels- och produktionskontrollen. Jordbruksverkets övriga veterinära ansvarsområden synes dock kunna överföras till Livsmedelsverket utan motsvarande problem. En sådan lösning skulle emellertid innebära att Livsmedelsverket inte bara skulle få nya ansvarsområden utan även skulle få ansvar för helt nya djurkategorier som inte har någon anknytning till livsmedelsproduktionen t.ex. sällskaps- och försöksdjur. Lämpligheten härav kan ifrågasättas. Att låta ansvaret för dessa djurkategorier vara kvar hos Jordbruksverket eller flytta dessa till någon annan myndighet skulå andra sidan innebära att ansvaret för djurens hälso- och sjukvård, djurskydd, smittskydd m.m. skulle delas upp mellan två eller flera myndigheter. Nackdelen med en sådan lösning måste anses vara större än nackdelen av att Livsmedelsverket får överta ansvaret för ytterligare djurkategorier. För en lokalisering till Livsmedelsverket talar även närheten till Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt vilket måste vara gynnsamt för samarbetet mellan dessa myndigheter liksom för rekryteringen till verket av kompetent personal. Uppsala ligger också bättre till från kommunikationssynpunkt än Jönköping vilket är betydelsefullt inte minst med tanke de

SOU 199288 Kapitel 6 101

specialistfunktioner skall utövas i hela landet och även fortsättsom ningsvis bör finnas kvar vid den centrala myndigheten. Mot denna bakgrund finner jag det lämpligt att ansvaret för djurens hälso- och sjukvård inkl. läkemedelsfrågor, djurskydd samt smittskydd överförs från Jordbruksverket till Livsmedelsverket. Om anför dessa områden samlas i Livsmedelsverket är det naturligt svaret att även behörighetsfrågor, tillsynen över utövningen av veterinäryrket och veterinära beredskapsfrågor överförs till Livsmedelsverket. Det kan ifrågasättas även vissa verksamheter utanför det veteriom nära området bör överföras från Jordbruksverket till Livsmedelsverket. Det finns flera områden som har en nära anknytning till livsmedelsproduktionen utan att vara veterinära t.ex. foderkontroll och köttklassiñcering. Om avels- och produktionskontrollen överfördes till Livsmedelsverket skulle vidare förutsättningar skapas för att föra över seminverksamheten till Livsmedelsverket och således samla all veterinär verksamhet inom ett verk. Detta skulle ge Livsmedelsverket överblick över hela livsmedelsproduktionen. Efter överväganden har jag funnit att Jordbruksverkets noggranna djuravdelning bör flyttas till Livsmedelsverket. Med hänsyn till att nationella och internationella frågor inom resp. område bör handläggas personal föreslår jag att även den internationella smittav samma skyddsenheten flyttas till Livsmedelsverket. En eller möjligen två verksjurister med erfarenhet av veterinära frågor bör också flyttas till Livsmedelsverket. Totalt skulle det bli fråga om 37-38 tjänster, varav 12 veterinära. Inom Livsmedelsverket bör en självständig veterinäravdelning under ledning chefveterinär överdirektör tillav en skapas. Denna tjänsteman kommer att motsvara chief veterinary officer, CVO inom EG. Veterinäravdelningen kan förslagsvis bestå av en djurhälsoenhet, en djurmiljöenhet, en enhet för köttkontroll och införsel- och exportkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung samt en enhet för Smittskydd. Köttklassificeringen kan med fördel handhas av Livsmedelsverkets normenhet. Verksamheten vid veterinäravdelningen bör utföras i nära kontakt med den regionala nivån. Vidare bör den inspektör som utövar tillsyn över renkontrollslakterier, bevakar cesiumhalten i kött och bedriver rådgivningsverksamhet i

8 smittskyddetinnefattas I även det administrativa ansvaret för den s.k. Washingtonkonventionen CITES till skydd för utrotningshotade arter av vilda djur. Ansvaret för den del av konventionen som avser skydd för vilda växter faller dock utanför och bör dock vara kvar på Jordbruksverket.På sikt kan ifrågasättas om det administrativa ansvaret för dennakonvention inte borde överföras till Statensnaturvårdsverk.

102 Kapitel 6 SOU 199288

renslaktfrågoi stationeras inom det geografiska område där rennäringen bedrivs. Det kan noteras att Livsmedelsverket med mycket gott resultat bedrivit försöksverksamhet med en regionalt verksam statsinspektör. Om föreslagna förändringar genomförs bör med hänsyn till verkets ändrade karaktär även ett namnbyte övervägas. Ett möjligt nanm är Statens livsmedels- och veterinärverk SLV.

Sammanfattning Jag föreslår att samtliga centrala veterinära myndighetsuppgifter samlas i ett verk. För att uppnå detta bör Jordbruksverkets djuravdelning, internationella Smittskyddsenheten samt en eller två verksjurister överflyttas till Livsmedelsverket. Inom Livsmedelsverket bör en självständig veterinäravdelning tillskapas som under en chefveterinär överdirektör bedriver verksamheten i nära kontakt med de regionala myndigheterna.

6.3.2 Regionala myndigheter När det gäller myndighetsuppgifter som bör utföras regionalt kan dessa antingen läggas länsstyrelserna eller utföras av självständiga regionala organ inom resp. verk. Det förstnämnda alternativet är uttryck för ett synsätt enligt vilket man söker bryta upp myndighetsoch sektorsgränser på den regionala nivån och låter en avvägning mellan olika intressen vara avgörande. Det andra alternativet innebär stark sektorisering av den statliga myndighetsutövningen och obefintlig eller svag samordning på regional nivå. Behovet av samarbete mellan å ena sidan husdjursagronomer och byggnadskonsulenter och å andra sidan veterinär expertis talar för att den veterinärmedicinska kompetensen bör finnas kvar inom länsstyrelserna. Behovet av juridisk och byggnadsteknisk kompetens vid handläggningen av djurskyddsärenden talar också för detta. Det behov av juridisk kompetens som finns inom livsmedelskontrollen kan också tillgodoses inom länsstyrelsen. Den brist regional samordning som skulle bli en följd av att inrätta regionala organ inom Livsmedelsverket skulle även innebära ett mindre rationellt utnyttjande av statliga resurser. Jag föreslår därför att de regionala myndighetsuppgifterna även i fortsättningen utövas av länsstyrelserna. De förslag som lämnats under 6.2 innebär att länsstyrelserna kommer att utökade arbetsuppgifter inom den organiserade hälsokontrollen, djurskyddet och livsmedelskontrollen samt en mer aktiv roll

SOU 199288 Kapitel 6 103

vad gäller tillsynen över utövningen av veterinäryrket. Vidare kommer ett framtida EG-medlemskap att resultera i vissa nya arbetsuppgifter inom smittskyddet, främst utfärdande av friskintyg i samband med export av levande djur9. Dessutom kommer en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten att

innebära viss upphandling av veterinära tjänster, se närmare under

avsnitt 7.1.1. Även länsstyrelsemas administrativa uppgifter om inom distriktsveterinärorganisationen faller bort leder förändringarna till att länsveterinärens arbetsuppgifter totalt sett kommer att öka. Förändringarna ställer också ökade krav på länsveterinärernas kompetens. Det är emellertid inte rimligt att kräva att varje länsveterinär i framtiden skall behärska samtliga uppgifter inom djurens hälso- och sjukvård, livsmedelskontroll, djurskydd, smittskydd och seminverksarnhet. Det framstår därför som ett problem att det för närvarande i drygt 40 % av länen endast finns tillgång till en länsveterinär. Livsmedelsteknisk expertis, som är erforderlig för kontroll av redligheten i livsmedelshanteringcn, förfogar inte någon länsstyrelse över i dag. De sju sydligaste länen biträds dock av en livsmedelstekniker vilken Livsmedelsverket placerat regionalt med länsstyrelsen i Kristianstads län som värdmyndighet. Denna konstruktion har fungerat väl. Av det anförda följer att det generellt sett finns ett behov av förstärkning och ökad kompetens för att möta föreslagna förändringar. Förändringarna innebär dock inte att arbetsuppgifterna kvantitativt ökar i sådan omfattning att det skulle vara ekonomiskt försvarbart eller rationellt att i den utsträckning som skulle behövas personellt förstärka varje länsstyrelse. Jag föreslår därför att två eller flera länsstyrelser samverkar vad gäller expertfunktionen inom sakområdet livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor länsveterinärfunktionen. Inom ett sådant sarnverkansområde, nedan kallad region, bör det finnas tillgång till en eller flera livsmedelstekniker. Dessa bör med undantag för de fyra nordligaste länen vara placerade i resp. region regional livsmedelstekniker. Om samtliga länsveterinärer och regionala livsmedelstekniker inom en region har gemensam stationeringsort blir en sådan regional veterinärenhet mindre sårbar samtidigt som samlokaliseringen sannolikt kommer att uppfattas som stimulerande av veterinärer och livsmedelstekniker. Det skapar även utrymme för individuell specia-

9 Det kan eventuellt bli nödvändigt att utfärda frislcintyg även vid förflyttning av djur mellan besättningarinom landet. Det råderdock delademeningar om detta.

104 Kapitel 6 SOU 199288

lisering, vilket bidrar till kompetenshöjningen. På detta sätt får resp. länsstyrelse tillgång till en stark organisation samtidigt som den får del större kompetens utan att det totala antalet tjänster i landet av en behöver utökas i någon större omfattning. Behovet av administrativ personal kan dessutom bli mindre om länsveterinärema har en gemenstationeringsort inom regionen i stället för att vara uppdelade på sam de i regionen ingående länsstyrelserna. De regionala veterinärenhetbör placeras vid av länsstyrelserna inom regionen som således ema en får det administrativa ansvaret för enheten. Ingen enhet bör ha färre än tre veterinärtjänster. Geografiska förhållanden och begränsad animalie- och livsmedelsproduktion kan dock undantagsvis medföra att en enhet endast har två eller två och en halv veterinärtjänster. Veterinärema bör tillsammans upprätthålla expertkompetens inom livsmedelshygien, djurskydd och smittskydd. Verksamheten inom enheten bör ledas av en av länsveterinärema. Samtliga tjänster som länsveterinär och regional livsmedelstekniker bör vara placerade i något av länen i regionen men med tjänstgöringsskyldighet även i regionens övriga län. Detta innebär bl.a. att samtliga länsveterinärer och regionala livsmedelstekniker inom en region kan fungera som föredragande i var och en av de berörda länsstyrelserna. En samverkansmodell av här skisserat slag utgör inget hinder mot att en länsveterinär om det finns särskilda skäl är placerad vid annan länsstyrelse än den till vilken den regionala veterinärenheten administrativt är knuten. Med hänsyn till att länsstyrelsemas veterinära uppgifter till stor del består av tillsynsverksamhet får regionerna inte bli för stora. Allt för mycket tid skulle då användas för resor. Regionema får inte heller omfatta ett alltför stort antal lokala tillsynsorgan. Länsstyrelsemas stödfunktion skulle då bli illusorisk. Med denna utgångspunkt kan landet förslagsvis delas in i regioner enligt nedanstående sammanställning. I denna redovisas antal kommuner, befintliga länsveterinärer biträdande länsveterinäner inräknade samt en uppskattning av det framtida behovet av länsveterinärer och livsmedelstekniker inom resp. region. Inom ett par av regionerna är anirnalie-och livsmedelsproduktion mycket omfattande. Dessa regioner kan delas. Andra regioner är geografiskt mycket stora. En delning av dessa skulle dock innebära att kompetensen blev allt för bristfällig.

SOU 199288 Kapitel 6 105

Uppsalalän Gotlands län

Södermanlandslän 22 2 3 l Östergötlandslän

3. Jönköpingslän 31 4,5 5 l Kronobergs län Kalmarlän

4. Blekingelän 38 5 6 2 Kristianstads län Malmöhus län

5. Hallands län 21 3 4 1 Göteborgs och Bohuslän

6. Älvsborgs län 35 4 5 1 Skaraborgslän

7. Värmlandslän 38 4 3 Örebro län Västmanlandslän l

Kopparbergs län 25 2 2 Gävleborgs län

9. Västernorrlandslän 15 2,5 2,5 Jämtlandslän

10. Västerbottens län 29 2,5 2,5 Norrbottens län

Detta antal förutsätter att uppgifter motsvarande1-2tjänsterbör kunna köpasfrån kommuner som har tillgång till stadsveterinärer. I den utsträckningregion 9 och 10 behövertillgång till livsmedelsteknisk kompetens får dessautnyttja de livsmedelstekniker som finns inom Livsmedelsverket

106 Kapitel 6 SOU 199288

Den administrativt ansvariga länsstyrelsen inom varje region bör väljas med hänsyn bl.a. till var tyngdpunkten i animalieproduktionen finns, livsmedelsindustriema är belägna och var det finns tillgång var till laboratorieservice med bred kompetens. Valet av administrativt ansvarig länsstyrelse kan de samverkande länsstyrelserna själva träffa. Den inspektör vid det centrala verket som är verksam inom rennäringen bör placeras vid den regionala veterinärenhet inom vars geografiska verksamhetsområde rennäringen har störst omfattning, dvs. region 1010.

Sammanfattning De regionala myndighetsuppgiftema bör även i fortsättningen utföras av länsstyrelserna. För att åstadkomma en förstärkning och höja kompetensen föreslås att två eller flera länsstyrelser samarbetar vad gäller expertfunktionen inom sakområdet livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor länsveterinärfunktionen. Inom samarbetsområdet bör inrättas en regional veterinärenhet vilken skall ha tillgång till en eller flera livsmedelstekniker.

6.3.3 Lokala tillsynsorgan Det får anses naturligt att de lokala tillsynsuppgiftema liksom tidigare handhas av kommunerna. I kommuner med ensaminspektörer kan det föreligga svårigheter att behärska hela det omfattande område som miljö- och hälsoskyddssamverkan mellan två eller flera nämnderna har att svara för. Genom kommuner finns det emellertid möjlighet att underlätta för inspektöatt specialisera sig inom livsmedelskontroll eller djurskydd. En rema inspektör kan då sköta inspektionen inom ett av dessa områden i flera kommuner. Forrnema för detta kan regleras i civilrättsliga avtal mellan kommunerna. Beslut som bereds av en för kommunerna gemensam inspektör fattas självständigt av resp. kommun. Med hänsyn till att handläggningen av djurskyddsärenden inte sällan medför krav veterinär sakkunskap kan det även för många kom-

10Det kan ifrågasättas om inte även den personal som administrerar statliga stöd till rennäringenbör lokaliseras till samma regionalaveterinärenhet som denna inspektör. Det ekonomiskastödetoch livsmedelskontrollenhör nära samman när det gäller rennäringen.Det finns t.ex. en risk att vissa stödfonner kan försvåra den generella övergångentill kontrollslakt. Stödettill rennäringenligger dock utanför utredningsuppdraget.

sou 199288 Kapitel 6 107

muner vara lämpligt att anlita en extern veterinär för uppgifter inom kommunen, s.k. anvisningsveterinär. Det kan vara en i området en verksam fältveterinär eller djurhälsoveterinär. En sådan kan delta i förvaltningens verksamhetsplanering samt när det gäller ärenden som handläggs i nämnden inkomma med skriftliga yttranden ocheller delta i nämndens sammanträden. Veterinärema kan också i samband med besättningsbesök utföra viss djurskyddsinspektion. Detta gäller framför allt veterinärer som med en viss kontinuitet besöker ett större antal djurägare. Det som ligger närmast till hands är rutinmässig inspektion enligt en checklista som fastställts av miljö- och hälsoskyddsnämnden. När det gäller uppföljning av djurhållare som vid rutininspektion haft anmärkning som inte rättats till är det lämpligt att den kommunala förvaltningen träder in. På detta sätt kan förvaltningens personal ägna mer tid och kraft det mindre antal djurhållare som kräver särskild tillsyn och dem som inte kontrollerats av anvisningsveterinären. I den utsträckning organisation som bedriver förebyggande hälsovård har kontrollerat anslutna besättningar och till kommunen rapporterat att tillståndet ur djurskyddssynpunkt är gott finns dock anledning för kommunen att minska sin inspektionsfrekvens. En sådan ordning skulle innebära minskade kostnader för såväl kommunerna som berörda djurägare.

Sammanfattning De lokala tillsynsuppgiftema bör även i fortsättningen ombesörjas av kommunerna. Jag förordar ett närmare samarbete dels mellan kommunerna, dels mellan kommunerna och inom resp. kommun verksamma veterinärer, både fältveterinärer och djurhälsoveterinärer, för att åstadkomma en effektivisering och kvalitetshöjning av den kommunala djurskyddstillsynen. Ett närmare samarbete mellan kommunerna skulle även kunna effektivisera och höja kompetensen inom livsmedelskontrollen.

6.3.4 Genomförandet De föreslagna förändringarna av Jordbruksverket, Livsmedelsverket och länsstyrelserna bör påbörjas efter det att distriktsveterinärorganisationen avvecklats. Det kan möjligen te sig naturligt att först genomföra förändringarna inom myndigheterna. Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen bör dock enligt min uppfattning genomföras av den myndighet som har störst erfarenhet av organisationen.

,a

108 Kapitel 6 SOU 199288

En avveckling av distriktsveterinärorganisationen ter sig också snar angelägen med hänsyn till de ekonomiska problem som finns inom organisationen. En avveckling av distriktsveterinärorganisationen, som innebär den största besparingen för staten, bör även av statsñnansiella skäl prioriteras. Länsveterinärema kommer i hög grad att engageras i avvecklingsarbetet varför inte heller förändringarna på den regionala nivån bör inledas förrän distriktsveterinärorganisationen avvecklats. Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen kan enligt min bedömning vara avslutad tidigast den l juli 1994. Närmare om avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen, se avsnitt 7.1.1. Därefter bör förändringarna av de centrala och regionala myndigheterna genomföras. Jag bedömer genomförandetiden till ett år. Det innebär att förändringarna tidigast kan vara genomförda den l juli 1995. Den personal som tjänstgör vid Jordbruksverkets djuravdelning, med undantag för dem som har haft uppgifter inom distriktsveterinärorganisationen, och internationella Smittskyddsenheten samt en eller två av verksjuristema bör erbjudas motsvarande anställning i Livsmedelsverket. De inspektörer som frigörs genom att centrala uppgifter överförs till den regionala nivån bör erbjudas anställning inom berörda länsstyrelser. Personal som på detta sätt får ny anställning hos Livsmedelsverket resp. länsstyrelserna behöver inte sägas upp. I den mån personalen inte accepterar erbjudandena måste dock, om omplaceringsmöjligheter saknas, uppsägning ske. Enligt avtalet om trygghetsfrågor, som anger statliga arbetsgivares trygghetsåtaganden gentemot sina anställda, är målsättningen att så långt möjligt skapa förutsättningar för att ingen skall bli arbetslös till följd av arbetsbrist eller till följd av att han i samband med omlokalisering eller motsvarande väljer att inte följa med till den nya ortenll.

11Vid eventuell uppsägningaktualiserasföljande trygghetsåtaganden. -dubblerad uppsägningstid, -ersättning av kostnaderför utbildning, praktik, inskolning och andra liknande insatserför uppsagda. -pensionsersättningför uppsagda som fyllt 60 år, -särskild pensionsersättningfrån 55 äri vissa fall, -inkomsttrygghetstillägg om ny anställning ger lägre lön, -avgängsersätming som ersätter skillnaden mellan arbetslöshetsförsäkringensdagpenning och 85 % av tidigare lön, -efterskydd om ny anställning upphör inom fem år.

SOU 199288 Kapitel 6 109

Jordbruksverket resp. Livsmedelsverket för eventuell ansvarar uppsägning och för att avvecklingen uppsagd personal genomförs i av överensstämmelse med lagar och avtal. För att förbereda förändringarna inom den regionala nivån bör länsstyrelserna snarast inleda diskussioner bildande sarnverkansom av områden och val av administrativt ansvarig länsstyrelse.

Sammanfattning Genomförandet de föreslagna förändringarna av av Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyrelserna bör påbörjas efter det att distriktsveterinärorganisationen avvecklats. Förändringarna bör kunna genomföras under en tidsperiod av ett år. Jag föreslår att den personal Jordbruksverket som omfattas av mitt förslag bör erbjudas motsvarande anställning i Livsmedelsverket och de inspektörer som frigörs genom att centrala uppgifter överförs till den regionala nivån bör erbjudas anställning inom berörda länsstyrelserna. Iden mån personalen inte accepterar erbjudandena måste dock, om omplaceringsmöjligheter saknas, uppsägning ske.

SOU 199288 Kapitel 7 111

7 Framtida

organisation av annan än statlig och kommunal verksamhet samt

därmed

sammanhängande frågor

7.1 Djurens hälso- och sjukvård

7.1.1 Fältverksamhet Utgångspunkter Den framtida fältverksamheten måste till de ändrade krav anpassas som följer av större produktionsenheter, nya och ändrade produktionsformer och ökad kunskap hos djurägama. Verksamheten måste också anpassas till den ökade efterfrågan av förebyggande hälsovård. Vidare är det angeläget att fördjupa och bredda faltveterinäremas kompetens. Kompetensen är för närvarande alltför varierande. Den senaste kunskapen inom diagnostik, terapi och förebyggande hälsovård används inte i tillräcklig omfattningl. Samverkan mellan djursjukvård och förebyggande djurhälsovård måste också förbättras. Det är inte tillfredsställande att veterinärer från olika organisationer besöker en gård för åtgärder som en av dem kan utföra. Den bristande kontakten mellan dessa leder ibland även till dubbelarbete i gränsomrâdet mellan djursjukvård och förebyggande hälsovård. Organisationerna måste, inte minst kostnadsskäl, av samordna sina resurser. En framtida förskjutning från akutsjukvård till förebyggande hälsovård gör samordning än angelägen. en mer Även veterinäremas arbetsförhållanden måste förbättras. Det gäller främst omfattningen av beredskap och jourtjänstgöring samt möjlighet till deltidstjänstgöring. Kan komma till rätta med detta torde man även rekryteringen underlättas. En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fáltverksamheten får inte innebära att man förlorar rikstäckande en veterinär service. Djurägama skall även i framtiden ha tillgång till en tillfredsställande veterinär service i alla delar landet. av Fältveterinärema bör även i framtiden kunna utföra uppgifter staten inom djurskydd, smittskydd och livsmedelskontroll. En avveck

1Jfr SverigesVeterinärmedicinskaSällskap;Den framtida veterinämfältvcrksamheten.

Kapitel 7 SOU 199288 112

det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamling av heten innebär inte statens behov lokala veterinärer som kan åta att av sig uppgifter inom dessa områden upphör.

Verksamhetsform Utredningen har funnit många skäl tala för att den framtida veterinära faltverksamheten bör bedrivas i veterinärstationer. Verksamheten blir mindre sårbar. Korttidsfrånvaro grund av sjukdom, vård sjukt barn, utbildning, kompensationsledighet m.m. kan hanav vikarier. Förutsättningar skapas för deltidstjänstteras utan externa göring. Det blir möjligt att specialisera sig. Inköp av kvalificerad utrustning blir mindre betungande då kostnaden kan delas av flera användare. Vidare har kollegial samverkan ofta positiv inverkan båen de trivsel och arbetsresultat. Utvecklingen inom EG går också mot fältveterinärema driver praktik i En nackdel med vetatt grupp. erinärstationer är att de innebär längre reseavstånd till vissa djuräga- Jag dock att denna nackdel vid en ändamålsenlig fördelning re. anser arbetet än väl uppvägs fördelarna. Enligt min uppfattning av mer av skulle det optimala veterinärstation med fyra veterinärtjänster vara en fördelade fem veterinärer. Veterinärstationen skulle då kunna erbjdygnstäckande jourverksamhet detta blir allt för uda en utan att betungande för de veterinärer är verksamma vid stationen. En som sådan bemanning är dock inte möjlig i allt för djurglesa områden. Ingveterinärstation bör emellertid ha mindre än två veterinärtjänster. en De veterinärer är verksamma i veterinärstationer bör utöva all som praktik inom stationssamverkan. Vid veterinärstationer i djurtäta regioner bör i första hand finnas allmänpraktiserande veterinärer med särskild inriktning på svin eller nöt. Dessa bör för diagnostik, terapi och förebyggande djurhälsvara sovård. Rutinmässiga besättningsbesök Slakteriförbundets djurhälsovård och husdjursföreningama borde kunna vara en väsentlig del av det förebyggande djurhälsoarbetet. I mindre jordbruksintensiva delar av landet kan underlaget för veterinärstationen till större del utgöras av sällskapsdjur och sporthäsen Vid stationema kan då finnas allmänpraktiserande veterinärer och tar. veterinärer med särskild inriktning sällskapsdjur och häst. Målsättningen bör även för dessa stationer att ansvara för diagnostik, vara terapi och förebyggande djurhälsovård. De kan dock inte förväntas ha

SOU 199288 Kapitel 7 113

samma kompetens inom djurslagen svin och nöt som stationer i områden med intensiv animalieproduktion. Djurslagsspecialistema inom Slakteriförbundets djurhälsovård och husdjursföreningama måste därför utnyttjas på annat sätt än i de jordbruksintensiva områdena. I landet finns det för närvarande 20 flerveterinärstationer och 19 tvåveterinärstationer. Mot bakgrund av vad som ovan anförts bör bildandet av ytterligare veterinärstationer eftersträvas vid avveckling en av det statliga huvudmannaskapet. Det saknar därvid betydelse om fältverksamheten kommer att drivas privat, av enskild veterinär eller bolag, eller av hushållningssällskap eller husdjursförening. Om fältverksamheten bedrivs i stationsform över hela landet torde behovet av externa vikarier minska med uppskattningsvis 60 70 årsarbetskraf- ter2. Till viss del tillgodoser det rådande vikariatssystemct ett utbildningsbehov av nyutexaminerade veterinärer. I den mån det kvarvarande behovet av vikarier inte tillgodoser detta utbildningsbehov bör man som ett komplement till grundutbildningen överväga införandet av en allmäntjänstgöring AT av samma typ för läkare och tandsom läkare.

Sammanfattning Jag att den framtida veterinära faltverksamanser heten så långt möjligt bör bedrivas i veterinärstationer med bemanen ning av fem veterinärer fördelade på fyra veterinärtjänster. Veterinärema kommer att behöva en kompetens anpassad efter lokala förhållanden. Om all veterinär fältverksamhet drivs i stationsform torde behovet av externa vikarier minska med uppskattningsvis 60 70 årsarbetskrafter.

Administration m.m. En avveckling av det statliga huvudmarmaskapet för den veterinära faltverksamheten kommer sannolikt att innebära att fältverksamheten i flertalet län kommer att bli privatpraktikbaserad. Trots avgörande skillnader påminner distriktsveterinäremas arbetssituation redan i dag mycket om den egna företagarens. Distriktsveterinärema torde därför vara tämligen väl föreberedda för att verka i privatpraktikbaserad en fältverksanthet. Det finns dock bland distriktsveterinärema för en oro

2Behovet av vikarier har med utgångspunktfrån beräkningarnai avsnitt 8.3.1 uppskattatstill 47 årsarbetskrafter.Nuvarandebehovuppskattastill 115 årsarbetslaafter.

ll4 Kapitel 7 SOU 199288

hur skall klara omställningen från statstjänstemän till egna föreman tagare. Jag vill därför peka möjligheten att externt köpa administrativa tjänster eller att ansluta sig till ett veterinärt servicebolag. I samband med utredningsuppdraget har jag varit i kontakt med

bl.a. Praktikertjänst AB. Företrädare för bolaget har uppgivit att det

på konsultbasis kan bistå vid uppbyggnaden av ett Veterinärtjänst att det med hänsyn till Praktikertjänsts Verksamhetsinriktning men inte har möjlighet att löpande sälja administrativa tjänster till ett sådant bolag eller till enskilda veterinärer. Det är dock troligt att andra företag kommer att erbjuda sådana tjänster. Om hushållningssällskap eller husdjursförening kommer att bedriva veterinär fältverksamhet kan förutsättas att dessa även kommer att sköta de administrativa uppgifter som är förknippande med verksamheten. Husdjursföreningama kan även komma att erbjuda administrativ service till fältveterinärer som inte tillhör den egna organisationen.

Sammanfattning För många veterinärer som har för avsikt att bedriva veterinär fältverksamhet som egna företagare kan det vara en fördel att externt köpa administrativa tjänster eller ansluta sig till ett veterinärt servicebolag.

Uppgifter Den veterinära faltverksamheten bör liksom tidigare i första hand tillgodose behovet av hälso- och sjukvård hos djur inom animalieproduktionen samt hos hästar som används i jord- och skogsbruket. För att det skall vara möjligt att i mindre djurtäta områden bedriva veterinär verksamhet i veterinärstationer torde det dock vara nödvändigt att verksamheten även omfattar sällskapsdjur och sporthästar. För samtliga veterinärstationer är det givetvis en fördel att vara så mångsidiga som möjligt. De som bedriver veterinär faltverksamhet bör sträva efter ett närmare samarbete med Slakteriförbundets djurhälsovård och husdjursföreningarna vad gäller förebyggande djurhälsovård. I den mån husdjursföreningama kommer att bedriva veterinär fältverksamhet kan man utgå från att fältverksamheten kommer att integreras med resp. husdjursförenings övriga verksamhet. I övrigt blir samarbetet beroende av i vilken utsträckning Slakteriförbundets djurhälsovård och husdjursföreningama kommer att köpa tjänster från fältveterinärema.

SOU 199288 Kapitel 7 115

En avgörande faktor för dessa organisationers intresse av att köpa tjänster blir veterinäremas kompetens. Det är således av väsentlig betydelse att veterinärema har eller skaffar sig god kompetens vad gäller djurslagen svin och nöt. Vidare måste det åligga fältveterinärema, liksom övriga veterinärer, att skyndsamt underrätta den centrala myndigheten, länsstyrelsen, smittskyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnden om förhållanden som ger anledning att befara att det inom dennes verksamhetsområde förekommer sådan sjukdom som avses i epizootilagen eller annan djursjukdom som kan överföras till människor samt att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att smitta sprids. De bör ävenvara skyldiga att enligt de föreskrifter som meddelas av den centrala myndigheten underrätta den centrala myndigheten om andra djursjukdomar. Om veterinären har anledning misstänka att djur drabbats av en epizootisk sjukdom, skall han omedelbart göra en undersökning för att fastställa sjukdomens art. Föreligger grundad anledning anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka och lämna den fastighet där sjukdomsfallet inträffat eller smitta annars kan antas förekomma samt besluta förom bud att utföra transporter till eller från sådan fastighet spärrförklaring. Om den centrala myndigheten beträffande visst område föreskrivit vaccinering eller annan skyddsåtgärd för att förebygga att smittsam husdjurssjukdom bryter ut eller sprids bör också samtliga veterinärer vara skyldiga att anmodan och mot ersättning deltaga i arbetet. För att upprätthålla en acceptabel djurskyddstillsyn anser jag det nödvändigt att fältveterinärer, såväl som övriga veterinärer, åläggs skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård eller behandling som kommer till deras kännedom. I likhet med vad som nu gäller för distriktsveterinärema bör möjlighet föreligga att rätta till missförhållandena genom att påtala dessa för djurägaren. Om rättelse inte sker bör veterinären vara skyldig att anmäla missförhållandena till miljö- och hälsoskyddsnämnd och länsstyrelse. En författningsenlig skyldighet att anmäla djurskyddsfall i kombination med de svenska veterinäremas integritet skapar enligt min mening goda förutsättningar för att djurskyddsfall som upptäcks vetav erinärema i deras yrkesutövning kommer till ansvariga känneorgans

116 Kapitel 7 SOU 199288

dom. Veterinäremas skyldigheter i detta avseende bör införas i veterinärinstruktionen. Som tidigare nämnts kommer staten även i framtiden att ha ett behov av att anlita lokala veterinärer för vissa uppgifter av officiell karaktär. Det kan röra sig om köttbesiktning, export- och införselkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung, insatser vid bekämpning av smittsamma sjukdomar, gränskontroll, besiktningsuppgifter vid tävling med djur samt provtagning och eventuell annan undersökning som krävs som underlag för utfärdande av officiella intyg. Staten måste på något sätt försäkra sig om att det finns veterinärer tillgängliga för dessa uppgifter. Att träffa avtal med enskilda veterinärer vid de tillfällen behov uppkommer är ett allt för osäkert tillvägagångssätt samtidigt som det administrativt skulle bli mycket svårhanterligt. Jag föreslår därför att staten avtalar med veterinärstation, annan privatpraktik eller organisation att denna för en längre tidsperiod ställer veterinärer till förfogande för att utföra ovan nämnda uppgifter inom ett visst geografiskt område. Ansvarig myndighet har att i erforderlig omfattning utfärda förordnanden för avtalspartens veterinärer3. Ersättning som skall erläggas av staten bör utgå i enlighet med vad som fastställs efter förhandlingar mellan partema. Ersättning som skall erläggas av annan, t.ex importör eller tävlingsarrangör, bör inte regleras i avtalet. Vidare bör staten enligt avtalet förbinda sig att under avtalstiden enbart anlita avtalspartens veterinärer för här aktuella uppgifter4. Motprestation för denna ensamrätt bör vara att avtalsparten inom det aktuella området åtar sig att tillhandahålla en dygnstäckande jourverksamhet. Tillgängligheten bör regleras i avtalet. Med rimliga krav på tillgänglighet och tillgång till moderna telekommunikationer behöver inte bundenheten bli allt för betungande. Någon särskild ersättning för bundenheten bör därför inte utgå utan får anses kompenserad av ensamrätten. Däremot bör ersättning utgå för de jourförrättningar

3 Livsmedelsverkethar ingått avtal av denna typ med ett antalmiljö- och hälsoskyddsnämnderavseendebesiktningoch kontroll vid exportkontrolleradeanläggningar.

4 Undantagsvis bör en viss uppgift kunna undantas om det skulle vara mer ändamålsenligt att annan veterinär än någon av avtalspartensveterinärerutför uppgiften. När det gäller införselkontroll av livsmedel kan det t.ex. vara mest ändamålsenligt att en kommunal tjänstemanstadsinspektör förordnasdå kommunen är ansvarig för dennaverksamhet.Vidare är det inom kycklingproduktionen lämpligt att köttkontroll och salmonellakontrollutförs av samma veterinär.

SOU 199288 Kapitel 7 117

som påbörjas vardagar före kl. 07.00 och efter kl.l9.00 eller som företas under helger. I Danmark verkar veterinäremas fackliga organisation av etiska skäl för en 24-timmars tillgänglighet. Dessutom det i Danmark konkurrenssynpunkt vara omöjligt för veterianses ur närema att inte tillhandahålla en dygnstäckande jour. Djurägaren betalar en förhöjd taxa men någon statlig ersättning för jourförrättningar utgår inte. Förutsättningar för att jourverksamheten i Sverige skulle kunna bedrivas helt utan statlig ersättning torde dock för närvarande inte föreligga. Storleken av den ersättning som skall utgå vid jourförrättning får avgöras vid förhandlingar mellan partema. För att motverka att veterinär verksamhet onödigtvis bedrivs på obekväm arbetstid bör enligt min uppfattning ersättning utgå som svarar mot en viss procentandel av det arvode djurägaren betalar. En rimlig nivå anser jag vara ca 30 %. I avtalet har staten möjlighet att ställa krav veterinäremas kompetens m.m. Inom EG, där det också förekommer att privatpraktiserande veterinärer efter förordnande ackreditering utför uppgifter staten, måste veterinärema genomgå särskilda kunskapsprov. Detta är dock inget jag vill förorda för svenska förhållanden. Avtalet bör föregås av ett upphandlingsförfarande och förslagsvis sträcka sig över en tidsperiod av två år. Då omfattningen av flertalet uppgifter inte kan förutses bör avtalet utformas som ett avropsavtal. Upphandlingen skall bedrivas affärsmässigt. Upphandlande myndighet skall således utnyttja den konkurrenssituation som finns. Jag har anledning att tro att ett avtal av här skisserat slag kommer att vara eftertraktat för dem som bedriver veterinär fältverksamhet. Jag förutsätter därför att hela landet kan täckas in med avtal av denna typ. Mycket talar för att huvuddelen av den veterinära faltverksamheten i Norrbottens, Västerbottens, Västemorrlands, Jämtlands, Kopparbergs och Gävleborgs län kommer att bedrivas av hushållningssällskap eller husdjursföreningar. Konkurrensen på det veterinära området är i dessa län, möjligen med undantag av kustområdet, begränsad. Vid upphandlingen i de sex nordligaste länen kommer således upphandlande myndighet att i huvudsak vara hänvisad till dessa organisationer. I övriga län, där huvuddelen av den veterinära fältverksamheten sannolikt kommer att vara privatpraktikbaserad, är förutsättningarna för konkurrens större. Enligt min bedömning torde emellertid veterinärstationema de flesta håll ha de största förutsättningarna att erhålla dessa avtal. Om det blir fråga om upphandling som omfattar hela eller stora delar av Norrland eller andra

118 Kapitel 7 SOU 199288

områden omfattar fler än ett regionalt samverkansområde bör som den centrala myndigheten ombesörja upphandlingen. Mitt förslag att samla huvuddelen de centrala veterinära myndighetsuppgiftema i av verk skapar möjligheter för den centrala myndigheten att teckna ett avtal omfattar samtliga veterinära uppgifter som kan bli ett som aktuella. Den centrala myndighetens uppgifter i detta avseende bör införas i dess instruktion. Att handla upp veterinära tjänster från enskilda veterinärstationerprivatpraktiker är ett tämligen omfattande arbete. Det är inte rimligt att den centrala myndigheten ombesörjer även denna upphandling. Den bör i stället ombesörjas av länsstyrel- Fördelad på länsstyrelserna blir uppgiften inte lika betungande. serna. Länsstyrelserna har dessutom den kännedom om lokala förhållanden krävs för att ställa relevanta krav på den som skall bedriva som verksamheten. De har också tillgång till ekonomisk och juridisk kompetens. Den centrala myndigheten bör dock tillhandahålla Standardavtal för denna upphandling. Att länsstyrelserna skall svara för denna upphandling bör införas i förordningen 19901510 med länsstyrelseinstruktionen. Genom denna avtalskonstruktion skapas förutsättningar dels för att statens uppgifter det lokala planet kan utföras, dels för att en dygnstäckande jourberedskap kan upprätthållas i hela landet. Genom det statliga förordnandet torde veterinären för de uppgifter förordandet även uppfylla EGzs krav official veterinarian. De som teckavser nat avtal med staten får under avtalsperioden en ekonomisk fördel och möjligen också konkurrensfördel till följd av att deras veterinärer en utför officiella uppgifter inom sina resp. geografiska verksamhetsområden. De får också en bättre möjlighet att långsiktigt planera sin verksamhet. Det måste också en fördel att statens uppgifter samanses vara ordnas även det lokala planet. Det bör möjligt för staten att vid sidan av ovan nämnda avtal vara teckna avtal enbart tillhandahållande av jour. Genom att som avser förbinda sig att under årets samtliga dagar tillhandahålla en dygnstäckande jour för animalieproduktionens djur och hästar som används ijord- och skogsbruket kan även andra än de som åtagit sig att utföra statliga uppgifter under i avtalet angivna förutsättningar erhålla viss ersättning för jourförrättningar. Det kan t.ex. bli aktuellt att ingå ett sådant avtal om en veterinärstation och en annan privatpraktik vill dela jouren inom ett område.

SOU 199288 Kapitel 7 119

Fältveterinärema kommer genom sin verksamhet i kontakt med flertalet djurbesättningar. Stora samordningsfördelar skulle vinnas om kommunerna anlitade de fältveterinärer som är verksamma inom kommunen för att i samband med sina besök i besätmingama utföra djurskyddstillsyn åt kommunen. Resultatet skulle kunna redovisas till kommunen genom en av veterinären ifylld checklista. Fältveterinären kan också utföra andra uppgifter inom djurskyddstillsynen. Han kan t.ex. delta i verksamhetsplanering och medverka i utredningar. Fältveterinärema bör, liksom kommunerna, verka för att ett samarbete av här beskrivet slag kommer till stånd. Fältveterinärema bör även i fortsättningen vara skyldiga att rapportera sina sjukbesök till djursjukdatasystemet.

Sammanfattning Den veterinära fältverksamheten bör även i fortsättningen primärt vara inriktad på animalieproduktionens djur samt hästar inom jord- och skogsbruk. Ett närmare samarbete med Slakteriförbundets djurhälsovård och husdjursföreningama bör eftersträvas. Fältveterinäremas kompetens inom djurslagen svin och nöt är därvid av avgörande betydelse. Veterinärernas skyldigheter att rapportera och ingripa vid fall av misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar bör bibehållas i huvudsak oförändrade. Samtliga veterinärer bör åläggas en skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård och behandling. Staten kommer även i framtiden att ha ett behov av att anlita lokala veterinärer för vissa uppgifter av officiell karaktär. Jag föreslår därför att staten för två år i taget avtalat med veterinärstation, annan privatpraktik eller organisation att denna ställer veterinärer till förfogande för att utföra uppgifter detta slag av inom ett visst geografiskt område. Ansvarig myndighet har att i erforderlig omfattning utfärda förordnanden för avtalspartens veterinärer. Ersättning som skall erläggas av staten bör utgå i enlighet med vad som fastställs efter förhandlingar mellan parterna. Ersättning som skall erläggas av arman, t.ex importör eller tävlingsarrangör, bör inte regleras i avtalet. Vidare bör staten enligt avtalet förbinda sig att under avtalstiden enbart anlita avtalspartens veterinärer för här aktuella uppgifter. Motprestation för denna ensamrätt bör att vara avtalsparten inom det aktuella området åtar sig att tillhandahålla en dygnstäckande jourverksarnhet. Någon särskild ersättning för bundenheten utgår inte utan får anses kompenserad av ensamrätten. Däremot bör ersättning utgå för de jourförrättningar som påbörjas

120 Kapitel 7 SOU 199288

vardagar före kl. 07.00 och efter k1.19.00 eller som företas under helger. Det bör även vara möjligt för staten att vid sidan av ovan nämnda avtal teckna avtal enbart avser tillhandahållande av jour. som Veterinärstationema bör sträva efter att inleda samarbete med kominom djurskyddstillsynen. Fältveterinärema bör även i fortmunerna sättningen skyldiga att rapportera sina sjukbesök till djursjukvara datasystemet.

Fort- och vidareutbildning Det finns ett stort behov av fort- och vidareutbildning. En utökad samverkan mellan fältveterinärema och de organisationer som bedriförebyggande hälsovård förutsätter en höjning av fältveterinärens ver kompetens inom djurslagen svin och nöt. Ny kunskap och nya rön inom diagnostik, terapi och förbyggande hälsovård måste användas i större utsträckning. Vidare skall Fältveterinärema i framtiden kunna fullgöra veterinära uppgifter inom produktionsgrenar som kan bli aktuella i ett omstrukturerat jordbruk.

Fältveterinärema har tidigare inte varit särskilt benägna att delta i

fort- och vidareutbildning. Varje veterinär måste emellertid ständigt förnya och utveckla sina kunskaper för att kunna utföra sitt arbete med hänsyn till de ökade krav som utvecklingen ställer. Den ökade möjligheten till kortvarig ledighet som blir ett resultat av en samverkan i veterinärstationer ökar förutsättningama för att kunna delta i utbildning. Veterinärstationen eller som bedriver veterinär annan fältverksamhet får dock räkna med att själv bära kostnaden för veterinäremas fort- och vidareutbildning. Med hänsyn till att utbildningen i framtiden kommer att ett verksamt konkurrensmedel vara råder det dock ingen tvekan om att vidareutbildning kommer att löna sig. Den centrala myndigheten bör se till att sådan utbildning tillhandahålls som är nödvändig för att veterinärema skall kunna utföra upp-

gifter staten. Övrig vidareutbildning bör i första hand tillhandahålls

Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges Veterinärrnedicinska av Sällskap. Även andra kan dock förväntas tillhandahålla viss utbildning t.ex. Aktiebolaget Trav och Galopp ATG, Svensk Husdjursskötsel och Slakteriförbundet.

sou 199288 i Kapitel 7 121

Sammanfattning Det finns ett stort behov av fon- och vidareutbildning. Det är nödvändigt att varje veterinär ständigt förnyar och utvecklar sina kunskaper inom sitt område, inte minst därför att kompetensen i framtiden kommer att få allt större betydelse som konkurrensmedel.

Genomförandet m.m. Som tidigare anförts bör distriktsveterinärorganisationen avvecklas innan förändringarna av Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyrelserna genomförs. De distriktsveterinärer som är förordnade tills vidare bör sägas upp5. Uppsägning kan dock inte ske de distriktsav veterinärer som har s.k. konstitutorial. Man kan emellertid räkna med att några av dem som tillhör denna kategori slutar frivilligt för att driva verksamhet privat och att några avgår med pension. De som inte vill sluta frivilligt får staten antingen förflytta eller träffa särskild uppgörelse med. Avvecklingen skall äga rum under ordnade former. Veterinärema måste ha möjlighet att förbereda övergången till privatpraktik och i förekommande fall att organisera sig i veterinärstationer. I den mån hushållningssällskap eller husdjursförening har för avsikt att driva veterinär fältverksamhet måste dessa tillfälle att bygga ges upp en sådan verksamhet. Mot denna bakgrund bedömer jag ett år vara en lämplig övergångstid. Enligt avtalet om trygghetsfrågor är uppsägningstiden fördubblad vid uppsägning grund arbetsbrist vilket av innebär att distriktsveterinäremas uppsägningstid kan variera mellan 2 och 12 månader beroende på ålder och anställningstid. Uppsägningstiden bör sammanfalla med övergångstiden. För dem som inte har 12 månaders uppsägningstid bör staten därför förlänga uppsägningstiden till 12 månader. Om distriktsveterinären innan uppsägningstiden gått till ända fått annan anställning eller är beredd att påbörja verksamhet i privat en veterinärstation anser jag att han inte skall behöva stå till förfogande resterande del av uppsägningstiden. I den mån den veterinära fältverksamheten kommer att bedrivas hushållningssällskap eller husav djursföreningar kommer sannolikt huvuddelen de distriktsveteriav närer som är verksamma inom aktuella områden att erbjudas anställ-

5 Eventuellt kan omplacering bli aktuell för någonnågra av dessa.

Kapitel 7 SOU 199288

ning av resp. organisation. Vad som anförts i kapitel 6 not 10 om avtalet om trygghetsfrågor gäller även distriktsveterinärema. Enligt min uppfattning vore det lämpligt att distriktsveterinärema under uppsägningstiden utnyttjade möjligheten till fort- och vidareutbildning. Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen skall genomföras

den centrala myndigheten, i detta fall Jordbruksverket, också

av som har ansvaret för att avvecklingen genomförs i överensstämmelse med lagar och avtal. Det kan möjligen vara lämpligt att man inom verket bildar en grupp för avvecklingen som arbetar för att all personal vid entledigandetidpunkten skall ha nytt arbete eller annan acceptabel lösning ordnad. Om inga särskilda åtgärder vidtas skulle den fria etableringsrätten

och den fria konkurrensen inom djurens hälso- och sjukvård sannolikt

innebära att nyetableringen skulle komma till stånd utan någon inbördes samordning. Vid sådant förhållande finns anledning att befara övergångsproblem med avsaknad av veterinär service vissa håll och överetablering andra. Eftersom staten har ett ansvar för att en tillfredsställande veterinär service kan tillhandahållas i alla delar av landet måste åtgärder vidtas för att motverka detta. Inom utredningen har analyserats hur många veterinärstationer som behövs och var dessa skulle vara placerade för att tillhandahålla en tillfredsställande veterinär service i hela landet. Analysen har resulterat i en indelning av landet i 99 områden. I varje sådant område bör, med undantag för det område inom vilket Sveriges lantbruksuniversitet bedriver faltverksamhet, finnas en veterinärstation. Indelningen redovisas i betänkandets bilaga För att stimulera bildandet av veterinärstationer i dessa områden anser jag att man bör använda sig av etableringsbidrag. För att påskynda etableringen bör bidraget endast vara tillgängligt en begränsad tidsperiod, förslagsvis två år. Avsikten är att bidraget skall täcka kostnader för anskaffning av utrustning till veterinärstationen. Veterinärstationen bör dock få disponera medlen fritt. Hur medlen används kan dock få konsekvenser i beskattningshänseende, se närmare under avsnitt 8.2.9. Villkor bör kunna ställas på arbetssätt och utbud av veterinära tjänster för att bidraget skall utgå. Krav bör även kunna ställas på att verksamheten vid stationen upprätthålls under viss angiven tid. Etableringsbidraget bör vara tillgängligt för alla som fyller uppställda krav, även organisationer som vill bedriva veterinär fältverksamhet i stationsforrn. För att undvika allt en för hård styrning anser jag att etableringsbidraget inte bör kopplas till

SOU 199288 Kapitel 7 123

en i förväg bestämd ort. I många fall bör en sarnlokalisering med Slakteriförbundets djurhälsovård eller husdjursföreningama eftersträvas då detta kan skapa förutsättningar för en utvecklad samverkan. En samlokalisering med hushållningssällskap och djursjukhus kan också innebära samordningsfördelar. Vidare kan kommunerna ha ett intresse av att veterinärstationen förläggs till den egna kommunen. Kommunerna kan även komma att erbjuda visst stöd för att uppnå önskad etablering. Förhandlingar med näringens organisationer, hushållningssällskap, kommuner, m.fl. kan således komma att påverka valet av etableringsort. Jag har trots detta i betänkandets bilaga 5 lämnat förslag lämpliga stationeringsorter i resp. område, främst med utgångspunkt från att det aktuella området skall få optimal täckning. För närvarande utgår vid nyetablering högst 200 000 kr för anskaffning av inventarier till en flerveterinärstation och högst 75 000 kr för anskaffning av inventarier till en tvåveterinärstation. Det föreslagna etableringsbidraget bör vara något högre. Jag föreslår därför att etableringsbidrag skall utgå med 300 000 kr vid nyetablering av flerveterinärstation och med 120 000 kr vid nyetablering tvåveteriav närstation. Bidraget skall betalas ut till den juridiska eller fysiska person som formellt bedriver verksamheten. Etableringsbidraget bör endast utgå för etableringar som kommer till stånd inom två år från det att distriktsveterinärema sagts upp. När det gäller befintliga distriktsveterinärstationer skall dessa kunna tas över antingen de vid av stationen verksamma distriktsveterinärema eller av andra. De veterinärer som redan är verksamma i veterinärstationer skall i detta hänseende ha förtur. Ett Övertagande befintlig veterinärstation bör av en inte ge rätt till etableringsbidrag. I stationen befintlig utrustning som tillhör staten bör dock utan ersättning överlåtas till den övertar som driften av stationen under förutsättning att driften upprätthålls under en tid av i vart fall 3 år. De veterinärer som tidigare erhållit reducerat etableringsbidragö och fortfarande bedriver veterinär fältverksamhet vid den veterinärstation för vilken bidrag utgått bör emellertid erhålla mellanskillnaden mellan det bidrag tidigare utgått som och det etableringsbidrag som maximalt kunde utgå vid aktuell tidpunkt. Beloppet bör uppräknas med konsumentprisindex. De som övertar en tvåveterinärstation och utökar antalet veterinärer bör erhålla ett etableringsbidrag motsvarande mellanskillnaden vad av som

6 Med reduceratetableringsbidrag avses etableringsbidrag som är lägre än det vid varje tid tillämpade högstaetableringsbidragför fler- respektivetvåveterinärstationer.

124 Kapitel 7 SOU 199288

föreslås utgå för etablering av fler- resp. tvåveterinärstation. De veterinärer som är intresserade av att nyetablera eller överta veterien närstation får inkomma med en framställning till den centrala myndigheten. Om det föreligger fler än en framställning om etableringsbidrag för ett visst område bör etableringsbidrag utgå till den sökande som vid en helhetsbedömning får anses ha de bästa förutsättningarna att driva veterinär fältverksamhet i det aktuella området. Vid sådan en bedömning bör bl.a. hänsyn tas till lokalisering, Verksamhetsinriktning, möjligheter till samverkan med organisationer bedriver som förebyggande djurhälsovård och veterinäremas kompetens. Beslut bör inte fattas utan hörande av länsstyrelsen i det län där det aktuella området är beläget. Länsstyrelsen har länsveterinärema den genom bästa överblicken över lokala förhållanden. I de sex nordligaste länen är det med undantag för kustområdena inte möjligt att få den veterinära fältverksamheten lönsam. För att kunna erbjuda en tillfredsställande veterinär service i dessa län erfordras enligt min bedömning någon form statliga driftsbidrag. av Om det visar sig nödvändigt kan driftsbidrag även komma att utgå i andra djurglesa områden7. I flera EG-länder förekommer liknande statliga bidrag. För att driftsbidrag skall utgå bör villkor kunna ställas arbetssätt och utbud av veterinära tjänster. Då förutsättningarna för den veterinära fältverksanxheten är högst varierande bör storleken av driftsbidragen avgöras vid förhandlingar mellan staten och dem som förklarat sig intresserande av att bedriva veterinär fältverksamhet i aktuella områden. Detta bör vara den enda bidragsforrnen för att upprätthålla veterinär fältverksamhet i djurglesa områden. Bidrag till avlägset boende bör därför ingå i driftsbidraget. I den mån resekostnaderna blir för stora för att djurägama skall anlita veterinär får detta beaktas i driftsbidraget. Veterinären kan t.ex. förbinda sig att maximera den resekostnad debiteras djurägaren komsom mot en pensation inom ramen för driftsbidraget. Upphandlingsförfarandet bör inledas i ett så tidigt skede möjsom ligt. Konkurrensläget på orten måste dock kunna överblickas innan upphandling sker. Innan de organisatoriska förändringarna inom de centrala myndigheterna genomförts får den del av upphandlingen som bör skötas av det framtida centrala verket skötas de gemensamt av båda befintliga verken.

7 VärmlandslänsHushållningssällskapharanmält intresse att mot etablerings-och driftsbidrag bedrivaveterinärfältverksamheti Värmland.

SOU 199288 Kapitel 7 125

Avvecklingen av distriktsveterinärorganisationen kan enligt min bedömning vara avslutad tidigast den l juli 1994.

Sammanfattning Distriktsveterinärorganisationen bör avvecklas in-

nan förändringarna av Jordbruksverket, Livsmedelverket och länsstyrelserna genomförs. Distriktsveterinärer är förordnade tills visom dare bör sägas upp. För de distriktsveterinärer har konstitutorial som får andra, individuella lösningar, tillämpas. Bildandet veterinärav stationer i lämpliga områden bör underlättas etableringsgenom bidrag. För att kunna erbjuda tillfredsställande veterinär service i en de sex nordligaste länen föreslås även inrättandet statligt av ett driftsbidrag.

7.1.2 Näringens organiserade hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård

Som framgått under avsnitt 2.2.4 bedrivs för närvarande organiserad hälsokontroll av Svensk Husdjursskötsel, Slakteriförbundet och Fiskhälsan. Det är väsentligt att denna kontroll står öppen för alla är som intresserade att ansluta sig.

När det gäller försöken att få till stånd en samordning den av veterinära fältverksamheten och den förebyggande djurhälsovård som bedrivs av näringens organisationer, har tidigare konstaterats att näringens centrala organ ställt sig avvisande till samordning en genom gemensamt huvudmannaskap och att teckna centrala genom samarbetsavtal. I den mån enskilda husdjursföreningar kommer bedriva att veterinär faltverksamhet kommer emellertid sådan samordning till en stånd det lokala planet. I övrigt gäller det utveckla att samarbetet mellan fältvcterinärema och de organisationer bedriver förebygsom gande djurhälsovård. Ett utökat samarbete kan främjas t.ex. genom samlokalisering. Svensk Husdjursskötsel har analyserat fördelarna

med en samlokalisering privatpraktiserande fältveterinärer av och husdjursföreningar huvudkontor, region- eller sektionslokal. Bl.a. följande fördelar har framhållits Svensk Husdjursskötsel. av Husdjursföreningamas sektioner är regel placerade i djurtäta - som områden nötkreatur. Fältveterinärer och djurhälsoveterinärer kan tillsammans disku- tera aktuell verksamhet och fördela arbetsuppgifter

ex. inom be-

Kapitel 7 sou 199288 126

Information från den förebyggande kämpningsprogrammens ram. hälsovården kan utnyttjas i sjukvården och vice versa. Husdjursföreningama kan tillhandahålla administrativa tjänster, - ADB och samordna inköp sprutor, kanyler och övrig utrustt.ex. av ning. Husdjursföreningamas faltpersonal kan bistå veterinären med ma- terialvård, handräckning och provtagningsverksamhet i nötkreatursbesättningar blod, mjölk.

ankommer det husdjursföreningama och Slakteriför- Därutöver djurhälsovård så effektivt möjligt utnyttja de faltverkbundets att som veterinärema för rutinmässiga besättningsbesök. Slakteriförsamma bundets djurhälsovård anlitar redan i dag externa veterinärer, främst distriktsveterinärer, för rutinmässiga besättningsbesök. Erfarenhetervarierande beroende på enskilda veterinärers engagemang och na är kompetens. Husdjursföreningama anlitar externa veterinärer i betydmindre omfattning. Jag har emellerid erfarit att man i framtiden ligt har för avsikt i ökad utsträckning nyttja fältveterinärer för besättatt ningsbesök. För bättre resursutnyttjande bör det vara en målsättett husdjursföreningamas och Slakteriförbundets djurhälsovårds ning att rutinmässiga besättningsbesök utförs av fältveterinärer. Inom slaktsvinsproduktionen utgör bearbetning av besiktningsfynd viktigt inslag för indikera ett stört hälsoläge hos en besättning. ett att kunna fallet för övriga djurslag inom animaliepro- Så borde även vara duktionen. Systemet med information från köttbesiktningen bör därför vidareutvecklas och utnyttjas bättre. utveckla djurhälsovården ytterligare är det nödvändigt med För att kontakt med den kliniska forskningen vid Sveriges lantbruksen nära universitet och Statens veterinärmedicinska anstalt. avsnitt 7.1.1 anförts angående skyldigheter inom Vad som under smittskydd och djurskydd bör även gälla djurhälsoveterinärema.

Sammanfattning I den mån enskilda husdjursföreningar inte bedriver veterinär faltverksamhet kan ökad samordning mellan den en veterinära fältverksamheten och den förebyggande djurhälsovården i viss mån främjas samlokalisering med husdjursföreningama genom eller Slakteriförbundets djurhälsovård. I övrigt ankommer det husdjursföreningama och Slakteriförbundets djurhälsovård att så effektivt möjligt utnyttja faltveterinärema för rutinmässiga besättsom

SOU 199288 Kapitel 7 127

ningsbesök. Systemet med information från köttbesiktningen bör vidareutvecklas och utnyttjas bättre. Djurhälsoveterinärema skall ha samma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djurskydd.

7.1.3 Djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik Etablering och drift av djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik bör liksom tidigare styras av efterfrågan på sådana veterinära tjänster som erbjuds vid dessa anläggningar. Det finns ingen anledning att styra etablering eller garantera driften genom statliga bidrag. Inget hindrar dock att t.ex. kommunerna även i fortsättningen stödjer djursjukhus och djurkliniker så att dessa kan bedriva jourverksamhet. Vad som under avsnitt 7.1.1 anförts angående skyldigheter inom Smittskydd och djurskydd bör även gälla veterinärer som är verksamma inom djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik. På vissa orter kan en samlokalisering av veterinärstation och djursjukhusdjurklinik vara fördelaktig. Det kan t.ex. vara möjligt att ha gemensam jour.

Sammanfattning Etablering och drift av djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik bör liksom tidigare styras av efterfrågan på sådana veterinära tjänster som erbjuds vid dessa anläggningar. Vetennärer som är verksamma inom djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik skall ha samma skyldigheter som övriga veterinärer vad gäller smittskydd och djurskydd.

7.2 Seminverksamhet och överföring befruktade

av

ägg

Seminverksamheten och överföring av befruktade ägg bör även i fortsättningen under veterinärt ansvar bedrivas både av näringens organisationer och av enskilda djurägare. När det gäller inseminering finns som tidigare framgått stor en skillnad mellan svin och nötboskap. inseminering svin utförs till av ca 90 % av enskilda djurägare medan inseminering av nötboskap huvudsakligen utförs av husdjursföreningamas husdjurstekniker. De husdjurstekniker som inom husdjursföreningama arbeter med insemine-

128 Kapitel 7 SOU 199288

ring motsvarar totalt 235 årsarbetskrafter. Det finns emellertid en ca tendens till att inseminering av nötboskap i allt högre grad utförs av enskilda djurägare. Det bör vara en strävan att enskilda djurägare på sikt även utför större delen av insemineringen av nötboskap. Detta skall givetvis ske under veterinärt ansvar. En sådan utveckling skulle innebära stora rationaliseringsvinster för jordbruksnäringen.

Sammanfattning Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg bör även i fortsättningen under veterinärt ansvar bedrivas både näringens organisationer enskilda djurägare. Vad beträffar av och av inseminering bör enskilda djurägare i så stor utsträckning som möjligt under veterinän ansvar själva inseminera svin och nötboskap.

SOU 199288 Kapitel 8 129

8 Framtida kostnader och finansiering

8.1 Inledning

I detta kapitel behandlas de ekonomiska konsekvenserna av föreslagna förändringar. Det bör beaktas att förändringarna inte enbart syftar till att åstadkomma en mer rationell organisation utan även är avsedda att vara kvalitets- och kompetenshöjande. Vidare har hänsyn tagits till de ökade kostnader som ett framtida medlemskap i EG sannolikt kommer att medföra. Nuvarande kostnader redovisas i avsnitt 2.17. I detta kapitel redovisas endast den förändring av kostnaderna som följer av föreslagna förändringar och ett framtida EG-medlemskap. I avsnitt 8.2 behandlas kostnader och finansiering för statliga och kommunala uppgifter. Avsnittet är uppdelat efter verksamhetsområden och avslutas med en beräkning av de föreslagna förändringamas sammanlagda ekonomiska betydelse för stat och kommun med beaktande av ett framtida EG-medlemskap. I avsnitt 8.3 behandlas kostnader och finansiering för andra uppgifter än statliga och kommunala. Även detta avsnitt är uppdelat efter verksamhetsområden. Avsnittet avslutas med en beräkning av de föreslagna förändringamas sammanlagda ekonomiska betydelse för djurägama. Alla belopp anges i 1992 års penningvärde. Huvuddelen av de uppgifter som ligger till grund för beräkningar na har tillhandahållits av Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Sveriges Veterinärförbund.

8.2 Statliga och kommunala uppgifter

8.2.1 Djurens hälso- och sjukvård Jag har föreslagit att det statliga huvudmarmaskapet för den veterinära fältverksanrheten avvecklas. Om förslaget genomförs innebär det minskade kostnader för Jordbruksverket. De uppgifter som Jordbruksverket utför i egenskap av chefsmyndighet för distriktsveterinärorganisationen tar i anspråk 0,5 veterinärtjänst, 0,4 handläggartjänst och 0,4 assistenttjänst till en beräknad kostnad av 0,6 mkr. Denna kostnad finansieras över statsbudgeten, anslaget Bl. Statens jordbruksverk.

130 Kapitel 8 SOU 199288

Statens övriga kostnader för distriktsveterinärorganisationen kan beräknas till 115,0 mkr och finansieras dels över statsbudgeten, anslaget F4. Bidrag till distriktsveterinärorganisationen, dels genom djursjukvårdsavgifter. Vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet bortfaller samtliga dessa kostnader, totalt 115,6 mkr. Om staten inte längre är huvudman för den veterinära fältverksamheten saknas enligt min uppfattning förutsättningar för att ta ut statliga djursjukvårdsavgifter. Avvecklingen innebär således även minskade intäkter. Med hänsyn till att distriktsveterinärema utför uppgifter även inom andra områden än djurens hälso- och sjukvård behandlas de samlade ekonomiska konsekvenserna av att distriktsveterinärorganisationen upplöses under avsnitt 8.2.l3. Jag har vidare föreslagit att den direkta tillsynen över den organiserade hälsokontrollen flyttas från den centrala myndigheten till länsstyrelserna. Detta innebär dock inte några minskade kostnader för den centrala myndigheten då någon tillsyn hittills inte bedrivits. Länsstyrelserna som svarat för distriktsveterinärorganisationen i resp. län kommer att få minskade administrativa arbetsuppgifter till följd av en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära faltverksamheten. De utökade arbetsuppgifter för länsstyrelserna som blir en följd av att överta den direkta tillsynen över den organiserade hälsokontrollen är av begränsad omfattning och bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kostnaderna för länsstyrelsemas regionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.1l. Den centrala myndighetens och länsstyrelsemas kvarvarande uppgifter inom djurens hälso- och sjukvård bör finansieras över statsbudgeten.

8.2.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg Jag har inte lämnat några förslag beträffande statliga uppgifter inom seminverksarnhet och överföring av befruktade ägg. Utgångspunkten är därför att kostnaderna för dessa verksamhetsområden blir oförändrade. Den centrala myndighetens och länsstyrelsemas uppgifter inom seminverksamhet och överföring av befruktade ägg bör även i fortsättningen finansieras över statsbudgeten.

SOU 199288 Kapitel 8 131

8.2.3 Djurskydd Jag har föreslagit att förordnanden s.k. banveterinärer, med undanav tag för banveterinärer vid trav- och galoppbanor och internationella överförs från den centrala myndigheten till länsstyevenemang, relserna. Detta kommer att innebära en viss lättnad för den centrala myndigheten. Vid ett framtida EG-medlemskap kommer emellertid den centrala myndigheten att få ytterligare arbetsuppgifter till följd av ökade internationella kontakter. Ett [SG-medlemskap torde även innebära en viss ökning av den centrala myndighetens arbete inom djurskyddsområdet. Jag anser det därför motiverat med en resursförstärkning motsvarande en veterinärtjänst utöver de resurser som redan tilldelats i anledning av närmandet till EG. Kostnaden för detta beräknas till 0,5 mkrl. Beträffande länsstyrelserna har jag föreslagit att dessa i större utsträckning skall stödja kommunerna i arbetet med djurskyddstillsynen. De utökade arbetsuppgifter som följer av detta och av att förordnanden av banveterinärer i viss utsträckning överförs från den centrala myndigheten bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kostnaderna för länsstyrelsemas regionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.1 Den centrala myndighetens och länsstyrelsemas kostnader för djurskyddet bör, med undantag för de kostnader som är förenade med länsstyrelsemas stöd till kommunerna, i sin helhet finansieras över statsbudgeten. Länsstyrelsemas kostnader för stödet till kommunerna inom djurskyddet bör till viss del finansieras genom avgifter, se nedan. r Några förändringar av kommunens uppgifter på detta område har inte föreslagits. Det utökade stödet från länsstyrelserna kommer dock att innebära en effektivisering och kvalitetshöjning av djurskyddstillsynen. En sådan effekt bör även kunna bli följden av det förordade närmare samarbete dels mellan kommunerna, dels mellan kommuneroch inom kommun verksamma veterinärer. Med hänsyn till na resp. att antalet djurskyddsinspektioner sannolikt kommer att öka är det emellertid tveksamt om förändringarna innebär några minskade kostnader för kommunerna. Jag utgår därför från att kommunernas kostnader för djurskyddstillsynen blir oförändrade. Kostnaderna för

l Beräkningen utgår från en månadslön om 25 000 kr. LKP 42.5 %. Direkt påverkningsbara kringkostnader såsom resor, traktamenten, telefon, m.m. har beräknatstill 25 % av den totala lönekostnaden.

132 Kapitel 8 SOU 199288

djurskyddstillsynen kan antingen skattefmansieras eller finansieras avgifter. Enligt 57a § djurskyddsförordningen 1988539 får genom kommunen ta ut avgift enligt taxa som kommunen bestämmer för miljö- och hälsoskyddsnämndens verksamhet enligt djurskyddslagen 1988534 och djurskyddsförordningen Avgift får dock inte tas ut för nämndens tillsyn över djur som hålls som cirkusdjur. Enligt Jordbruksverkets rapport 19923, Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991, har avgifter för djurskyddstillsynen införts i en dryg fjärdedel 27 % av kommunema. Vad gäller den yrkesmässiga djurhållningen bör enligt min uppfattning kostnaderna för djurskyddstillsynen i första hand träffa djurägama. Kostnaderna för djurskyddstillsynen inom den yrkesmässiga djurhållningen bör därför i huvudsak avgiftsfinansieras. De kommuner som har infört avgifter har konstruerat dessa som fasta årsavgifter eller som besöks- eller timavgifter. De avgifter som tas ut varierar mycket mellan kommunerna, från 200 kr till 3 000 kr beroende på besättningens storlek. En mer enhetlig taxa skulle vara önskvärd. När möjligheten att ta ut avgifter för kommunal djurskyddstillsyn infördes förutsattes att kommunförbundet skulle lämna rekommendationer för kommunernas avgiftsuttag. Trots att sådana rekommendationer nu utarbetats är avgifterna mycket varierande mellan kommunema. Jag anser därför att taxoma bör bestämmas av den centrala myndigheten på samma sätt som gäller för tillsynsavgifter inom livsmedelstillsynen. En fast årlig avgift differentierad t.ex. efter antal djurenheter framstår som mest ändamålsenlig. Kommunerna skall dock kunna befria djurägare från avgiftsskyldighet t.ex. om djurägaren anslutit sig till ett program inom näringens förebyggande djurhälsovård som innefattar kontroll av djurskyddet. En sådan fast årlig tillsynsavgift som här beskrivits torde mycket grovt uppskattat kunna tillföra kommunerna 25 mkr per år. Då ett antal kommuner redan infört djurskyddstillsynsavgift kan det bli fråga om ett ytterligare uttag av djurskyddstillsynsavgifter med uppskattningsvis 18 mkr. Av de tillsynsavgifter som kommunerna uppbär bör 10 % betalas till resp. länsstyrelse. Lämpligen bör medlen erläggas till den centrala myndigheten som vidarebefordrar dessa till länsstyrelsema. På detta sätt finansieras en del av kostnaden för det stöd som läns-

2 Uppskattningenutgår från att 60 00-70 00 besättningar.ridskolor kennlar etc. kommer att omfattas av skyldigheten att erläggatillsynsavgift, att den genomsnittliga avgiften kommer att varaca 500 kr, och att 25 % av anläggningarna av kommunerna kommer att befriasfrån avgiftsskyldighet.

SOU 199288 Kapitel 8 133

styrelserna skall ge kommunerna inom djurskyddstillsynen. Att en del av de kommunala djurskyddstillsynsavgiftema skall betalas till länsstyrelserna talar också för att centralt bestämma taxomas storlek. Inom ramen för upphandlingen av veterinära tjänster har jag föreslagit att viss ersättning skall utgå för jourförrättningar som påbörjas vardagar före kl 07.00 och efter kl 19.00 eller som företas under helger. Det bör även vara möjligt för staten att vid sidan av upphandlingsavtalen teckna avtal som enbart avser tillhandahållande av jour. Storleken av den ersättning som skall utgå får avgöras vid förhandlingar mellan parterna. Enligt min uppfattning bör som tidigare anförts en ersättning utgå som svarar mot viss procentandel av det arvode djurägaren betalar. En rimlig nivå anser jag vara ca 30 %. Med denna utgångspunkt kan kostnaden för den ersättning för jourförrättningar som utges av staten beräknas till 11,2 mkr per år3. Det beräknade beloppet kan jämföras med statens nuvarande kostnad för jourverksamheten vilken beräknas till 30 mkr per år exkl. kostnader för vikarier under den kompensationsledighet som distriktsvetrinärema är berättigade till på grund av jourverksamheten. Den ersättning för jourförrättningar som skall utgå från staten bör finansieras över statsbudgeten. Ersättningen för det arbete som utförs av banveterinärer vid travoch galopptävlingar utgår i enlighet med ett avtal mellan Svenska

Travsportens Centralförbund och Sveriges Veterinärförbund. Övriga

banveterinärer ersätts enligt överenskommelse mellan berörd veterinär och tävlingsarrangör. En avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten kan komma att innebära att ersättningsnivån höjs. Kostnaden för banveterinärema bör även i fortsättningen täckas av dem som anordnar tävlingarna.

8.2.4 Smittskydd Den centrala myndigheten kommer att få utökade arbetsuppgifter genom de ökade internationella kontakter som följer av ett framtida EGmedlemskap. Beträffande gränsskyddet innebär emellertid ett EGmedlemskap minskade uppgifter för den centrala myndigheten eftersom gränskontrollen endast kommer att kunna upprätthållas gentemot

3 Beräkningen utgår från 60 000 jourförrättningar per år och att veterinäremas-arvode är förhöjt med 100 % vid jourförrätming. Beträffande storleken av veterinäremas arvode, se avsnitt 8.3.1 nedan.

134 Kapitel 8 SOU 199288

länder som inte tillhör EG. Inom gränsskyddet finns centralt 3,5 veterinärtjänster och 5 assistenttjänster. Vid ett EG-medlemskap torde behovet av personal för uppgifter inom gränsskyddet minska. Som tidigare nämnts kommer handeln med levande djur inom EG att bygpå friskintyg utfärdade på avsändarorten. Även detta system komga mer dock att kräva viss personal inom den centrala myndigheten. Sammantaget bedömer jag att det inom smittskyddsområdet finns behov av en resursförstärkning motsvarande 2 veterinärtjänster. Kostnaden för detta beräknas till 1,1 mkr4. Jag har föreslagit att länsstyrelserna vid en upplösning av distriktsveterinärorganisationen bör upphäva beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinärer. Detta är en arbetsuppgift mycket av liten omfattning. Vidare bör länsstyrelserna vid ett EG-medlemskap utfärda sådana friskintyg som krävs vid export av djur. De utökade arbetsuppgifter för länsstyrelserna som följer av upphävande spärrav förklaring som fattats av enskilda veterinärer och utfärdande av friskintyg bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kostnadema för länsstyrelsernas regionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.11. Jag har föreslagit att staten skall upphandla de veterinära tjänster som krävs vid sjukdomsutbrott. Ersättning bör utgå enligt timtaxa som fastställs efter förhandlingar mellan parterna i samband med upphandlingen. Den ersättning som utgår till distriktsveterinärema för denna typ av uppgifter är 90 kr per påbörjad halvtimme. Distriktsveterinärerna kompenseras emellertid också att de uppbär genom en statlig tjänstelön. Då någon sådan tjänstelön inte är aktuell vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet är en timersättning på nuvarande nivå inte längre realistisk. Utöver arvodet uppbär distriktsveterinärema resekostnadsersätming med 26 kr mil. Resekostnadsper ersättningen skall motsvara faktisk resekostnad. Många distriktsveterinärer har dock svårt att täcka sina resekostnader med denna ersättning. Jordbruksverket betalar inte LKP på arvode och resekostnadsersättning. Verket erlägger emellertid Då distriktsmoms. veterinären i detta avseende torde vara att betrakta som arbetstagare borde LKP men inte moms betalas. Enligt min bedömning får i man

4 Beräkningenutgår från en månadslön om 25 000 kr. LKP 42.5 %. Direkt påverkningsbarakringkostnader såsom resor, uaktamenten,telefon, m.m. har beräknatstill 25 % av den totala lönekostnaden.

SOU 199288 Kapitel 8 135

framtiden räkna med en timtaxa kring 440 kr5, dvs. höjning en av timtaxan med ca 145 %, och en resekostnadsersättningen uppgående till 30 kr per mil, dvs. en höjning med 15 %. Då aktuella tjänster ca sannolikt kommer att handlas upp av enskilda veterinärer besom driver näringsverksamhet, av bolag eller av organisationer skall LKP inte erläggas av det centrala verket. Med hänsyn till att veterinärema utför dessa tjänster inom ramen för sin eller sin arbetsgivares näringsverksamhet kommer dock att debiteras det centrala moms verket. Momsen är emellertid s.k. budgetneutral. Den nuvarande kostnaden för bekämpning av smittsamma sjukdomar utförs distriktssom av veterinärer och ett fåtal privata veterinärer uppgår till 0,5 mkr ca exkl. moms. Resekostnadsersättningen uppgår till 0,1 mkr exkl. ca moms. Mot bakgrund av det anförda kan den framtida kostnaden för tjänster som upphandlas för bekämpning smittsamma sjukdomar av uppskattas till 1,3 mkr exkl. moms. Den ersättning som utgår till gränsveterinärer för besiktning eller annan förrättning uppgår till 170 kr första halvtimman och till 85 kr för varje påbörjad halvtimme därefter. Det är rimligt att anta att man i framtiden även beträffande gränsveterinärema får räkna med en timtaxa kring 440 kr. Vid ett EG-medlemskap har jag föreslagit faltveterinärer efter att förordnande skall utföra provtagning och undersökning annan som krävs som underlag för friskintygen. Jag utgår från att timtaxan även på detta område kommer att uppgå till ca 440 kr. Den totala kostnaden för provtagning och annan undersökning krävs underlag som som för friskintygen torde med hänsyn till det begränsade antal levande djur som exporteras till EG-området kunna uppskattas till högst 1 mkr6. Huvuddelen av den centrala myndighetens och länsstyrelsemas kostnader för uppgifter inom smittskyddet bör även i fortsättningen ñnansieras över statsbudgeten. Kostnaden för friskintyg bör finansieras ge-

5 Beloppet utgårfrån antagandet att en veterinär som arbetar220 dagar år och i per genomsnittdebiterarfem timmar per dag inställelsearvodeeller annan tidsspillan debiteras särskilt bör ha en månadslönuppgåendetill 25 000 kr. Arbetsgivar- avgifteregenavgifter har beräknatstill 35 %. Driftskostnademahar beräknastill 80 000 kr per år exklusive resekostnader.

6 I den mån friskintyg även måsteutfärdas vid förflyttning djur mellan besättav ningar inom landet kan dock dennakostnadbli högre.

136 Kapitel 8 SOU 199288

avgifter. Kostnader för besiktning utförd av gränsveterinär bör nom liksom hittills gäldas av importören.

8.2.5 Livsmedelskontroll Jag har föreslagit att länsstyrelsen övertar den direkta tillsynen av livsmedelsanläggningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som tidigare utförts av Livsmedelsverket. I enlighet med vad som anförts under avsnitt 6.2.5 skulle detta innebära att den centrala myndigheten kan minska antalet inspektörstjänster med åtta. Hänsyn har då tagits till den centrala myndighetens ökade intemationella kontakter som följer av EES-avtalet och ett framtida EG-medlemskap motsvarande 5 tjänster. Besparingen av att antalet tjänster och resor minskar kan uppskattas till 4,9 mkr7. Jag har inte lämnat några förslag till förändringar avseende besiktningsveterinärorganisationen. Den centrala myndighetens kostnader för denna organisation bedöms därför bli oförändrade med undantag för kostnaderna för den köttbesiktning och exportkontroll som utförs av externa veterinärer. Jag har föreslagit att dessa tjänster skall upphandlas. Ersättning bör utgå enligt timtaxa som fastställs efter förhandlingar mellan parterna i samband med upphandlingen. För dessa uppgifter utgår i dag ersättning med 90 kr per påbörjad halvtimma. Livsmedelsverket betalar semesterersättning och LKP. En timmas arbete kostar således Livsmedelsverket ca 290 kr8. Utöver arvodet uppbär distriktsveterinärema resekostnadsersättning med 26 kr per mil. Då LKP erläggs belopp överstigande 12 kr per mil motsvarar detta en kostnad uppgående till 32 kr per mil. Moms utgår varken på arvodet eller resekostnadsersättningen. Som framgått under 8.2.4 får man enligt min bedömning i framtiden räkna med en timtaxa kring 440 kr. Med hänsyn till att aktuella tjänster sannolikt kommer att handlas upp av enskilda veterinärer som bedriver näringsverksamhet, av bolag eller av organisationer skall i fortsättningen LKP inte erläggas av det centrala verket. Timkostnaden kommer således att öka med ca 50 %.

7 Beräkningenutgår från en genomsnittlig lön för en inspektör av 23 000 kr. LKP 42,5 %. Direkt påverkningsbaralcringkostnadersåsom resor, traktamenten,telefon, m.m. har beräknatstill 25 % av den totala lönekostnaden. Resekosmademaberäknas minska med 50 %, eller 1 mkr.

3 Semesterersättning13%och LKP 42,5 %.

SOU 199288 Kapitel 8 137

Vidare har jag antagit att resekostnadsersättningen kommer att höjas till 30 kr, vilket med hänsyn till att det centrala verket inte kommer att betala LKP innebär i stort sett oförändrade kostnader. Då veterinänema utför dessa tjänster inom ramen för sin eller sin arbetsgivares näringsverksamhet kommer dock moms att debiteras det centrala verket. Momsen är emellertid s.k. budgetneutral. Den nuvarande lönekostnaden för den köttbesiktning och exportkontroll utförs som av externa veterinärer uppgår till ca 4,5 mkr. Resekostnadsersättningen kan uppskattas till ca 0,4 mkr. Mot bakgrund det anförda kan av kostnaden för den framtida upphandlingen här aktuella uppgifter av uppskattas till 7,2 mkr exkl. moms. Länsstyrelserna föreslås i väsentligt högre grad än tidigare ge stöd till kommunerna inom livsmedelskontrollen. De utökade arbetsuppgifter som följer av detta utökade stöd samt övertagandet den av direkta tillsynen över livsmedelsanläggningar och den prövning av frågor om godkännande av livsmedelslokaler som tidigare utförts av den centrala myndigheten, bör kunna utföras inom för den ramen föreslagna regionala samverkan. Kostnaderna för länsstyrelsemas regionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.1 Några förändringar av kommunens uppgifter inom livsmedelskontrollen har inte föreslagits. Det utökade stödet från länsstyrelserna kommer dock att innebära en effektivisering och kvalitetshöjning av livsmedelstillsynen. En sådan effekt kan även bli följden av det förordade närmare samarbetet mellan kommunema. Det är dock tveksamt om förändringarna innebär några minskade kostnader för kommunerna. Jag utgår därför från att kommunens kostnader blir oförändrade. För det fall de under avsnitt 3.5 omnämnda styckningsanläggningarna skall stå under veterinär kontroll kommer dock detta att innebära ökade kostnader för kommunerna med uppskattningsvis 2,5 rnkr9. Den centrala myndighetens kostnader för uppgifter beträffande norrngivning, samordning och internationella kontakter bör huvudsakligen finansieras över statsbudgeten. Kostnaderna för köttbesiktning och exportkontroll bör även fortsättningsvis avgiftsfinansieras.

9 Omfattningen av arbetet motsvarar ca 5 årsarbetslaafter.Beräkningenutgår från en månadslön om 25 000 kr. Arbetsgivaravgifterhar beräknatstill 35%. Direkt påverkningsbaraluingkosmader såsom resor, traktamenten,telefon, m.m. har beräknatstill 25 70 av den totala lönekostnaden.

138 Kapitel 8 SOU 199288

Vad beträffar livsmedelstillsynen i övrigt bör den som driver verksamhet att framställa, bereda, behandla, förvara, förpacka, genom omförpacka, saluhålla, försälja eller servera livsmedel betala en årlig avgift för den tillsyn enligt livsmedelslagen utövas av Livsmedelssom verket, länsstyrelsen eller miljö- och hälsoskyddsnärrmden. Avgift bör därutöver utgå vid prövning av tillstånd, godkännande eller liknande, för uppföljning av prov som lett till anmärkning samt för att bekosta kontroll rester bekämpningsmedel och veterinärmedicinska preav av parat i vissa i landet producerade livsmedel. Livsmedelsverket bör även i fortsättningen bestämma årlig tillsynsavgift genom att meddela föreskrifter hur de olika verksamheterna skall delas in i avgiftsom med hänsyn till kontrollbehovet och hur avgiftsgruppema grupper skall delas in i klasser med hänsyn till omsättning eller årsarbetskraft. Tillsynsmyndigheten bör bestämma vilken avgift som enligt Livsmedelsverkets föreskrifter skall betalas för varje avgiftspliktig verksamhet. Föreskrifter om andra avgifter i samband med livsmedelstillsyn t.ex. avgifter för tillstånd, godkännanden, provtagning, m.m. bör meddelas av Livsmedelsverket. Kommunerna betalar för närvarande 15 % av de årliga tillsynsavgiftema till Livsmedelsverket. Kommunerna tar ut ca 80 mkr i tillsynsavgifter vilket innebär att ca 12 mkr överförs till Livsmedelsverket. Genom att länsstyrelserna övertar huvuddelen av den centrala myndighetens direkta tillsyn över livsmedelsanläggningar måste det anses rimligt att den del av avgifterna som tillkommer Livsmedelsverket minskas från 15 % till 10 %, eller med 4 mkr. De kostnader som är förenade med länsstyrelsemas stöd till kommunerna inom livsmedelstillsynen bör till viss del finansieras genom de kommunala tillsynsavgiftema. Jag anser att 10 % av dessa tillsynsavgifter, eller 8 mkr, via den centrala myndigheten bör överföras till länsstyrelserna. Kostnaden för kommunens införselkontroll bör liksom tidigare, i den utsträckning och enligt de villkor som Livsmedelsverket föreskriver, ersättas av importören. Ersättningen bör även i fortsättningen uttas enligt taxa som fastställs av kommun efter förslag av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

8.2.6 Behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket Jag har inte föreslagit några förändringar vad gäller behörighetsfrågor och tillsyn över utövningen av veterinäryrket. Den centrala myn-

SOU 199288 Kapitel 8 139

dighetens kostnader bedöms därför bli i huvudsak oförändrade. Länsstyrelsemas utökade tillsyn över utövningen av veterinäryrket som blir följden av en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kostnadema för länsstyrelsemas regionala samverkan behandlas under avsnitt 8.2.1l. Den centrala myndighetens och länsstyrelsemas uppgifter beträffande behörighetsfrågor och ansvaret för tillsynen över utövningen av veterinäryrket bör även i fortsättningen finansieras över statsbudgeten.

8.2.7 Militär veterinärverksamhet och den civila veterinärverksamhetens krigsorganisation Jag har inte föreslagit några förändringar beträffande den militära veterinärverksamheten eller krigsorganisationen av den civila veterinärverksamheten varför jag bedömer att kostnaderna inom dessa områden blir oförändrade. Kostnaderna bör även i fortsättningen finansieras över statsbudgeten.

8.2.8 Etableringsbidrag och driftsbidrag Jag har föreslagit att etableringsbidrag skall utgå vid nyetablering av flerveterinärstation med 300 000 kr och vid nyetablering av tvåveterinärstation med 120 000 kr. Etableringsbidraget bör vara tillgängligt under en tidsperiod av två år. När det gäller befintliga distriktsveterinärstationer skall dessa kunna tas över antingen av de vid stationen verksamma distriktsveterinärema eller av andra. Ett Övertagande av en befintlig veterinärstation bör inte ge rätt till etableringsbidrag. I stationen befintlig utrustning bör dock utan ersättning överlåtas till den som övertar driften av stationen under förutsättning att driften upprätthålls under en tid av i vart fall 3 år. De veterinärer som erhållit reducerat etableringsbidrag och fortfarande bedriver veterinär fältverksarrthet vid den veterinärstation för vilken bidrag utgått, bör emellertid erhålla mellanskillnaden mellan det bidrag som tidigare utgått och det etableringsbidrag som maximalt kunde utgå vid aktuell tidpunkt uppräknat med konsumentprisindex. De som övertar en tvåveterinärstation och utökar antalet veterinärer bör erhålla ett etableringsbidrag motsvarande mellanskillnaden vad som föreslås utgå av för etablering av fler- resp. tvåveterinärstation. Jag har räknat med

m

140 Kapitel 8 SOU 199288

ett totalt antal veterinärstationer uppgående till 98 stycken, varav 78 flerveterinärstationer och 20 tvåveterinärstationer. Av de 20 flerveterinärstationer redan är etablerade uppskattar jag att 16-17 kan som övertas. Av de 19 tvåveterinärstationer som är etablerade kan sannolikt 16-17 övertas, 13-14 förmodligen kommer att utökas till varav flerveterinärstationer. 15 flerveterinärstationer och 7 tvåveterinärstationer har fått reducerat etableringsbidrag och kan således få visst ytterligare bidrag. Sammantaget innebär detta att den totala kostnaden inte torde överstiga 21 mkr. Etableringsbidragen bör finansieras över statsbudgeten. För att skapa förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt täcka behovet av veterinär verksamhet i de sex nordligaste länen har jag föreslagit ett statligt driftsbidrag. Detta bör vara den enda bidragsformen som utgår för att upprätthålla veterinär verksamhet i djurglesa områden. Då fömtsätmingama för den veterinära faltverksamheten är högst varierande får storleken av driftsbidragen avgöras vid förhandlingar mellan staten och dem som förklarat sig intresserade av att bedriva veterinär fáltverksarnhet i aktuella områden. Med utgångspunkt från de beräkningar som redovisas under avsnitt 8.3.1 kan det totala driftsbidraget uppskattas till ca 17 mkr per år. Det kan järnföras med statens nuvarande kostnader för att bedriva veterinär faltverksamhet i de sex nordligaste länen som uppgår till ca 35 mkr. Driftsbidraget bör finansieras över statsbudgeten. Jag har föreslagit att den centrala myndigheten skall administrera etablerings- och driftsbidragen. Erforderlig kompetens att utföra dessa uppgifter torde finns inom det centrala verket. Omfattningen av uppgifterna kan inte anses vara större än att de kan utföras inom ramen för befintliga resurser.

8.2.9 Beskattning av etableringsbidrag och driftsbidrag, m.m. I den mån distriktsveterinärorganisationen ersätts av en privatpraktikbaserad fältverksamhet kommer beskattningssituationen för fältveterinärema att bli densamma som för övriga privatpraktiserande veterinärer. Veterinärinkomstema kommer således i normalfallet att beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet och eventuella statliga bidrag till verksamheten kommer att beskattas enligt reglerna för näringsbidrag. Detta gäller antingen verksamheten bedrivs under enskild finna

SOU 199288 Kapitel 8 141

eller i bolagsforrn. Motsvarande torde även gälla om faltverksamheten bedrivs av hushållningssällskap eller husdjursförening. Definitionen av näringsbidrag finns i 22 § anv p 9 kommunalskattelagen. Där finns också reglerna om beskattning av näringsbidrag. Såsom näringsbidrag är definierat i lagtexten torde det täcka såväl etablerings- som driftsbidrag. Sammanfattningsvis gäller följande för beskattning av näringsbidrag Används näringsbidraget för direkt avdragsgilla kostnader t.ex löner och hyror utgör bidraget skattepliktig intäkt. Återbetalas bidraget får motsvarande avdrag göras. Om näringsbidraget används för att anskaffa en tillgång vilken är föremål för årliga värdeminskningsavdrag t.ex kontorsinventarier, röntgen- och laboratorieutrustning skall bidraget inte tas upp som intäkt. I stället skall som avskrivningsunderlag räknas den verkliga utgiften minskad med näringsbidraget. Återbetalas bidraget skall motsvarande belopp läggas till avskrivningsunderlaget. Används näringsbidraget för att anskaffa tillgångar som är avsed- da för förbrukning eller omsättning ex. medicin, bandage och andra förbrukningsvaror skall den del av anskaffningskostnaden som täcks av bidraget inte medräknas vid värdering av lagret vid bokslut. Näringsbidrag är skattepliktigt som intäkt av näringsverksam- .het om det används för att täcka en utgift som inte är avdragsgill vare sig direkt eller i form av årliga värdeminskningsavdrag, t.ex. utgift för inköp av mark.

8.2.10 Upphandling Jag har föreslagit att eventuell upphandling som omfattar hela eller delar av Norrland eller andra områden som omfattar fler än ett regionalt samverkansområde bör skötas av den centrala myndigheten liksom utfommingen av Standardavtal som skall användas av länsstyrelserna vid upphandling av veterinära tjänster från enskilda veterinärstationerprivatpraktiker. Detta innebär en viss ökning av den centrala myndighetens arbetsuppgifter. Dessa uppgifter synes dock inte så omfattande att de förutsätter någon särskild resursökning. De utökade arbetsuppgifter för länsstyrelserna som blir en följd av en regional upphandling bör kunna utföras inom ramen för den föreslagna regionala samverkan. Kostnaderna för länsstyrelsemas regionala sarnverk-

Kapitel 8 SOU 199288

behandlas under avsnitt 8.2.11. Kostnaden för upphandlingsföran farandet bör finansieras över statsbudgeten.

8.2.1] Regional samverkan Avvecklingen av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten innebär minskade administrativa uppgifter för länsstyrelserna. Tillsynen över veterinäremas yrkesutövning kommer dock att få ökad betydelse. Vidare skall länsstyrelserna ge ett utökat stöd till kommunerna inom djurskydds- och livsmedelstillsynen. Länsstyrelserna skall också överta vissa förordnanden av banveterinärer från Jordbruksverket. Dessutom föreslås att länsstyrelsen skall upphäva beslut om spärrförklaring som fattats av enskilda veterinärer och vid ett EG-medlemskap utfärda s.k. friskintyg. Därutöver kommer länsstyrelserna att få ombesörja viss upphandling. Totalt sett innebär detta utökade uppgifter för länsstyrelserna. Många av de tillkommande uppgifterna är emellertid av mindre omfattning. Som tidigare konstaterats krävs dock en resursförstärkning dels för att klara en ökning av arbetsuppgifterna, dels för att få till stånd en nödvändig kompetenshöjning. Genom regional samverkan skapas enligt min uppfattning förutsättningar för en sådan resursförstärkning. Den under avsnitt 6.3.2 föreslagna regionala samverkan förutsätter totalt en förstärkning med 3 länsveterinärtjänster och 8 livsmedelstekniker samt anlitande av stadsveterinärer motsvarande 1-2 tjänster. Kostnaden för detta kan beräknas till ca 5,8 mkr10. En annan regional indelning kan självklart innebära högre kostnader. Den regionala samverkan torde även innebära ett mindre behov av assistentpersonal. Det finns för närvarande ca 30 årsarbetskrafter. Jag finner att en genomsnittlig bemanning på 2 årsarbetskrafter per regional veterinärenhet är rimlig inte minst med hänsyn till att en stor del av assistentpersonalens arbetsuppgifter bestått i att administrera distriktsveterinäremas löner, reseräkningar, semestrar, beredskap, m.m. och att administrera djursjukvårdsavgiftema. Detta innebär att assistentbehovet minskar med 10 tjänster, vilket motsvarar en besparing uppgående till

10Beräkningenutgår från en genomsnittlig lön av 25 000 kr för länsveterinäreroch 20 000 kr för livsmedelstekniker. LKP 42,5 %. Direkt påverkningsbarakrlngkostnader såsom resor, traktamenten,telefon, m.m. har beräknatstill 25 % av den totala lönekostnaden.Kostnadenför att anlita stadsveterinärerhar uppskattatstill totalt 45 000 kr per månad.

SOU 199288 Kapitel 8 143

2,6 mkrl Uppgifterna inom upphandligen skapar dock behov av viss juridisk och ekonomisk kompetens. I den mån sådan finns tillgänglig inom länsstyrelserna bör denna utnyttjas. I annat fall måste denna kompetens tillföras länsstyrelserna. Jag har beräknat länsstyrelsemas kostnader för detta till motsvarande 0,25 tjänst per region eller 1,1 mkr12. De föreslagna förändringarna innebär således total kosmads- i en ökning för den regionala nivån uppgående till 4,3 mkr förutsatt att den föreslagna regionala samverkan kommer till stånd. Kostnaderna för friskintygen bör finansieras genom avgifter. De kostnader som är förenade med djurskydds- och livsmedelstillsynen bör till viss del fin-

ansieras genom avgifter och i övrigt över statsbudgeten. Övriga kost-

nader bör finansieras över statsbudgeten.

8.2.l2 Överflyttning av Jordbruksverkets djuravdelning

m.m. till Livsmedelsverket Jag har föreslagit att Jordbruksverkets djuravdelning, smittskyddsenheten samt en eller två verksjurister överflyttas till Livsmedels-

verket. Överflyttningen kommer att innebära en ökad samordning och

därmed en effektivare organisation. På vissa områden kan den ökade samordningen även innebära en kvalitetshöjning. Vidare skapas bättre förutsättningar för internationella kontakter. Att detta sätt förlägga all veterinär verksamhet till ett verk torde dock inte medföra några ökade kostnader. Det är i stället troligt att kostnaderna sikt kommer att minska.

8.2.13 Den sammanlagda ekonomiska betydelsen för stat och kommun Jag beräknar att kostnadema för de centrala myndighetsuppgifter som inte finansieras över anslaget F. 4 Bidrag till distriktsveterinärorganisationen eller genom djursjukvårdsavgifter totalt minskar med ca 3,9 mkr. Besparing med 0,6 mkr inom djurens hälso- och sjukvård,

11Beräkningen utgår från en genomsnittlig lön för en assistentema av 12 000 kr per månad. LKP 42,5 %. Direkt påverkningsbamkringkostnader såsom resor, traktarnenten, telefon, m.m. har beräknatstill 25 % av den totala lönekostnaden.

12Beräkningen utgår från en månadslön om 20 00 kr. LKP 42.5 %. Direkt påverkningsbara lcringkostnader såsom resor, traktamenten,telefon, m.m. har beräknatstill 25 % av den totala lönekostnaden.

I

i Kapitel 8 SOL 199288

kostnadsökning inom djurskyddet med 0,5 mkr, kostnadsöknhg inom smittskyddet med 1,1 mkr och besparing med 4,9 mkr inom livsmedelskontrollen. l övrigt oförändrade kostnader. Kostnadstäckningen minskar dock med 4 mkr, eftersom den centrala myndigheters andel de avgifter tas in kommunen för livsmedelstillsynen av som av minskar från 15 % till 10 %. Vidare beräknar jag att kostnaderna för de regionala myndighetsuppgifterna ökar med 4,3 mkr. Länsstyrelsemas kostnadszäckning ökar emellertid med 10,5 mkr, dels att länsstyrelserras kostgenom nader för stödet till kommunerna inom djurskyddstillsynm delvis finansieras att länsstyrelserna erhåller 10 %, eller 2,5 mkr, av genom de kommunala djurskyddstillsynsavgifterna, dels genom att kostnaderför stödet inom livsmedelstillsynen delvis finansieras genom att na länsstyrelserna erhåller 10 %, eller 8 mkr, av de avgifterna för livsmedelstillsynen som uppbärs av kommunerna. Kostnaderna för de uppgifter tidigare huvudsakligen utfördes som distriktsveterinärer och enligt förslaget skall upphandlas eller av som annat sätt ersätts av staten kan uppskattas till 37,7 mkr. Jourförrättningar 11,2 mkr, bekämpning av smittsamma sjukdomar 1,3 - mkr, friskintyg -1,0 mkr, köttbesiktning och exponkontroll 7,2 -

mkr, driftsbidrag 17 mkr. Övriga uppgifter som kommer att utföras

efter förordnande ersätts direkt av importör, tävlingsarrangör, m.fl. Av dessa finansieras köttbesiktning, exportkontroll och friskintyg genom avgifter. De kostnader som kommer att finansieras över statsbudgeten uppgår således till 29,5 mkr. Denna kostnad skall jämföras med de medel budgetåret 199293 anslagits för distriltsveterisom närorganisationen och bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård samt kostnaden för bekämpning av smittsamma sjikdomar utförs distriktsveterinär eller annan veterinär, sammanlagt som av 117,8 mkr. Det bör dock noteras att anslaget för distriktsveterinärorganisationen budgetåret 199091 och 199192 inte räcka för att bedriva verksamheten och att man räknar med underskott äen budgetåret l99293. Med den höjning av djursjukvårdsavgiften som infördes fr.o.m den 1 juli 1992 kan dessutom befaras att intäkterna av djursjukvårdsavgiftema inte blir så stora som man beräknat 40,3 mkr. Att djursjukvårdsavgiftema tas bort torde inte innebära att statens inkomster minskar med mer än 30 mkr. När det gäller den ersättning som distriktsveterinäremi uppbär från staten tjänstelön, jämförelselön betalar Jordbruksverket LKP.

SOU 199288 Kapitel 8 145

På distriktsveterinäremas arvode har LKP inte utgått. Trots detta har distriktsveterinärema uppburit pension räknat efter jämförelselönen. Distriktsveterinärema har således uppburit pension motsvarande en högre lön än för vilket LKP utgått. I framtiden måste arbetsgivaravgifteregenavgifter erläggas för de arvoden veterinärema uppbär. Jag beräknar att staten för närvarande går miste om ca 23,2 mkr årligen i uteblivet LKP13. Mot bakgrund av det anförda hävdar jag att de föreslagna förändringarna, förutom att de medför en höjning av kvaliteten på den veterinära verksamheten och ökar kompetensen, innebär besparingar och ökade intäkter För staten med omkring 85 mkr per år

Minskade kostnaderna för centrala myndighetsuppgifter +3,9 mkr Minskad kostnadstäckning för Livsmedelsverket 4,0 mkr - Ökade kostnader för regionala myndighetsuppgifter 4,3 mkr - Ökad kostnadstäckning för länsstyrelserna +lO,5 mkr Kostnader för upphandling som finansieras över statsbudgeten och driftsbidrag -29,5 mkr Nuvarande kostnader för distriktsveterinärorganisationen m.m +117,8 mkr Avskaffande av djursjukvårdsavgiften -30,0 mkr Sociala avgifter som tidigare uttagits +23,2 mkr

TOTALT +876 mkr

Vid avvecklingen av det statliga huvudmannaskapet tillkommer en engångskostnad för etableringsbidrag. Denna kostnad torde inte överstiga 21 mkr. Kommunernas kostnader bedöms bli oförändrade. Kommunernas kostnadstäckning ökar dock med totalt 11,5 mkr. En höjning från 15 % till 20 % av den andel av livsmedelstillsynsavgiftema som skall betalas till staten innebär visserligen att kommunerna får behålla ca 4 mkr mindre av dessa avgifter men genom de föreslagna djurskydds-

13 Distriktsveteiinäremas genomsnittligatjänste-och jämtörelselön uppgår till 7 433 resp. 21 185 kr per månad.Distriktsveterinärema uppbärjämförelselön underi genomsnitt tre månader per år. Antalet distriktsveterinärer har beräknatstill 340. Vikaricrnas genomsnittliga tjänste- och jämforelselön uppgårtill 5 929 resp. 16 897 lcr per månad.Vikarierna har antagitsuppbärajämforelselön under två månader per årsarbetsvikarier har uppskattastill motsvarande115 årsarbetslaafter. LKP

Eâçântalet

146 Kapitel 8 SOU 199288

tillsynsavgiftema kommer kommunerna att erhålla ytterligare avgiftsmedel med uppskattningsvis 15,5 mkr14.

8.3 Andra uppgifter än statliga och kommunala

8.3.1 Djurens hälso- och sjukvård Fältverksamhet Vid en avveckling av det statliga huvudmarmaskapet för den veterinära faltverksamheten finns inte längre någon anledning att veterinärtaxan skall beslutas av staten. Det bör således bli en fri taxesättning. Sveriges Veterinärförbund kommer dock sannolikt, liksom motsvarande organisationer i andra länder t.ex. Schweiz, Danmark och Norge, att utarbeta en rådgivande taxa. En sådan rådgivande taxa torde få stor betydelse för prisbildningen. Pâ vilken nivå taxan kommer att hamna är givetvis svårt att bedöma. Jag har emellertid gjort ett försök att beräkna ett genomsnittligt arvode i de delar av landet inom vilka driftsbidrag inte kommer att utgå södra och mellersta Sverige. Som utgångspunkt för beräkningarna har jag valt en genomsnittlig månadsinkomst uppgående till 25 000 kr, dvs. något mer än den högsta jämförelselön som för närvarande utgår15. Jag utgår från att driftskostnaderna exkl. resekostnader uppgår till 80 000 kr per veterinär och år. Arbetsgivaravgifteregenavgifter beräknas till 35 %. Genomsnittlig inkomst av arvoden för statliga uppgifter uppskattas till 31 500 kr16. I södra och mellersta Sverige utförs ca 300 000 förrättningar per år. Av dessa är ca 50 000 jourförrättningar. Jag räknar med ett oförändrat antal förrättningar för jordbrukets djur och en ökning med 100 förrättningar per veterinär och år vad gäller hästar och sällskapsdjur. För jourförrätt-

14Kommunernasökade intäkter p.g.a. den föreslagnadjurskyddstillsynsavgiften har tidigare beräknatstill 18 mkr. Kommunen skall överföra 2.5 mkr till länsstyrelserna.

15Som anförts under avsnitt 2.2.3 skall jämförelselönen motsvara en genomsnittlig månadsinkomst.Vissa veterinäreruppbär dock betydligt högre månadsinkomst.

16l beloppetingår bådeersättning som utgår från staten och ersättning som betalas direkt av tävlingsarrangörer,importörer mfl. Beloppet har beräknats genom att öka den nuvarandegenomsnittligainkomsten av denna typ av uppdrag for en distriktsveterinäri södraoch mellerstaSverigemed 50 %. Den nuvarande genomsnittliga inkomsten har uppskattatstill 21 000 kr per år. Motsvarande inkomst i de sex nordligaste länenuppskattastill 38 O0 kr.

SOU 199288 Kapitel 8 147

ningarna bör ett förhöjt arvode utgå. Jag utgår från samma antal jourförrättningar som tidigare och att taxan vid jourförrättningar är förhöjd med 100 %. Enligt mitt förslag kommer viss ersättning att utgå från staten vid jourförrättningar. Jag räknar med att staten bidrar med ett belopp motsvarande 30 % av det belopp som erläggs av djurägaren. Vidare utgår jag från att fáltveterinärema tar ut fem veckors semester per år, deltar i kurser under två veckor per år och är frånvarande ytterligare en vecka per år på grund av sjukdom eller av annan anledning. Om den veterinära faltverksamheten i framtiden huvudsakligen kommer att bedrivas i veterinärstationer bedömer jag att minst hälften av denna frånvaro kommer att kunna klaras inom veterinärstationen. Högst en månad per år torde extern vikarie behöva tas i anspråk till en kostnad av uppskattningsvis 37 000 kr17. I södra och mellersta Sverige beräknas i framtiden antalet verksamma faltveterinärer uppgå till 256, se bilaga Mot denna bakgrund kan ett genomsnittligt arvode i södra och mellersta Sverige beräknas till ca 310 kr per förrättning exkl. moms och resekostnadsersättning. Det genomsnittliga arvodet är i dag ca 240 kr per förrättning exkl. moms både inställelse- och förrättningsarvode inräknat vilket innebär att höjningen av arvodet kan uppskattas till 30 %. Som framgår under ca avsnitt 8.2.4 torde resekosmadsersättningen i framtiden uppgå till ca 30 kr per mil, vilket motsvarar höjning med 15 %. en ca I de sex nordligaste länen utförs fler statliga uppgifter per distriktsveterinär än i södra och mellersta Sverige. Det är därför rimligt att anta att faltveterinärema i de sex nordligaste länen kommer att relativt sett större inkomster från statliga uppgifter än fältveterinärema i södra och mellersta Sverige. Trots detta är en höjning av arvodet med 30 % långt i fråntillräcklig för att faltveterinärema vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten skall kunna ta ut en månadslön uppgående till 25 000 kr. En motsvarande beräkning som den ovan för de nordligaste länen sex ger vid handen att en genomsnittlig månadslön denna nivå skulle kräva ett genomsnittligt arvode uppgående till 520 kr förrättning ca per

17Jagräknar med att vikarien erhåller en månadslön om 20 000 kr, semesterersättning 13 %. resan till och från veterinärstationen2 1000kr betaldoch traktax mente med 150kr per dag. Arbetsgivaravgiftema har beräknatstill 35 %.

148 Kapitel 8 SOU 199288

resekostnadsersättninglil. Detta visar behovet ett exkl. moms och av driftsbidrag i de nordligaste länen. Storleken driftsbidraget för sex av kunna hålla arvodesnivå i södra och mellersta Sverige att samma som kan beräknas till 16,6 mkr. Beträffande driftsbidrag, även avsnitt se 8.2.8. Även aivodeshöjningen inte bli särskilt stor kan dock höjom synes ningen arvodet innebära ett ökat intresse för en försäkringslösning. av Befintliga försäkringsformer för animalieproduktionens djur omfatnormalt inte veterinärkostnader. Försäkringsaktiebolaget Agria tar kommer dock, enligt uppgift till utredningen, vid en avveckling av det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten att allvarligt överväga att tillhandahålla en försäkring för animalieproduktionens djur även omfattar veterinärkostnader. som Vidare kan veterinärstation eller som bedriver veterinär en annan fältverksamhet vid avveckling av det statliga huvudmannaskapet en komma erbjuda ett abonnemang. För ett visst belopp per år eratt

bjuder sig veterinärema att tillhanda hålla viss grundservice. Åtgär-

der därutöver debiteras separat.

Organiserad hälsokontroll och förebyggande hälsovård annan Jag har föreslagit att samtliga veterinärer, således även djurhälsoveterinärema, åläggs skyldighet att anmäla missförhållanden i fråga en djurs vård och behandling. Detta kan inte innebära några ökade om kostnader. Vidare har jag förordat en ökat samordning mellan den veterinära fältverksamheten och den verksamhet som bedrivs av husdjursföreningama och Slakteriförbundets djurhälsovård. På sikt kan samordningen innebära kostnadsminskning för djurägama. Då en omfattningen samordningen är svår att förutse utgår jag dock från av oförändrade kostnader på detta område. Kostnaderna för bekämpningsprogrammen för Aujeszkys sjukdom och leukos liksom viss del djurhälsovården bör som tidigare finansieras över statsbudgeten. av

Övriga kostnader bör även i fortsättningen finansieras genom avgifter

från djurägama.

13Genomsnittligt arvodeför statliga uppgifter beräknastill 57 000 kr, jfr not 16. I detta område utförs ca 66 000 förrättningar per år varav 10 000 jourfönättningar. Antal förrättningar som avser smådjur förväntasinte öka. I de sex nordligaste länen beräknas i framtiden antaletverksamma fältveterinäreruppgå till 88. övrigt l samma förutsättningar som för södra Sverige.

SOU 199288 Kapitel 8 149

Djursjukhus, djurklinik och annan privatpraktik Jag har föreslagit att veterinärema vid djursjukhus, djurklinik och anprivatpraktik, liksom övriga veterinärer, åläggs en skyldighet att nan anmäla missförhållanden i fråga om djurs vård och behandling. Detta kan inte innebära några ökade kostnader. I övrigt har jag inte föreslagit några förändringar på detta område varför jag bedömer att kostnaderna blir oförändrade. Kostnaderna bör även i fortsättningen huvudsakligen finansieras genom avgifter från djurägama. Den del av kostnaderna som avser jour kommer sannolikt till viss del att täckas av bidrag från kommunerna. Sällskaps- och sportdjur torde även i framtiden i hög grad vara försäkrade.

8.3.2 Seminverksamhet och överföring av befruktade ägg Jag har inte föreslagit några förändringar på detta område. Jag bedömer därför att kostnadema blir oförändrade. Om djurägama i större utsträckning själva kommer att inseminera nötboskap skapas dock förutsättningar för en minskning av kostnadema detta område. Kostnaderna bör även i fortsättningen finansieras genom avgifter från djurägarna.

8.3.3 Förslagens sammanlagda ekonomiska betydelse för djurägarna Fältveterinäremas totala arvodeshöjning kan beräknas till 30,7 mkr19 och höjningen av resekostnadsersättningen till 5,1 mkr20, dvs. en sammanlagd höjning av 35,8 mkr exkl. moms. Med hänsyn till att djursjukvårdsavgiftema tas bort blir dock kostnadsökningen i detta avseende endast ca 5,8 mkr exkl. moms. Därtill kommer ökade djurskyddstillsynsavgifter med 18 mkr. I övrigt blir kostnaderna oförändrade. De föreslagna förändringarna kommer således att samman-

lagt öka djurägamas kostnader med 24 mkr. Ökningen är obetyd-

ca

19 Höjning med 30 % av de totala arvoden som nu beräknas utgå. Beträffande nuvarande arvoden, se avsnitt 2.17.3.

19 Höjning med 15 % av den totala resekosmadesersättningen som nu utgår. Genomsnittlig resekostnadsersätmingf.n. ca 75 000 kr. Antalet distriktsveterinärerhar beräknats till 340, antalet vikarier till motsvarande115 årsarbetsloafter.Antalet vikarier kommer visserligen att minska. Det mindre antaletveterinärerkommer dock sannolikt att utföra ett större antal fön-ätmingar per person.

150 Kapitel 8 SOU 199288

ligt större än vad som motsvaras av de ytterligare arbetsgivaravgifter m.m. som redan nu borde utgå för att distriktsveterinäremas pension skall motsvara erlagda avgifter. Den besparing som föreslagna förändringar innebär för staten åstadkomms således inte genom att övervältra kostnaderna på djurägama utan genom att åstadkomma en effektivare verksamhet.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Fä

Dir. 199135

Översyn av veterinärväsendet

Dir. 199135 Beslut vid regeringssammanträde 1991-05-08 Chefen för jordbruksdepartementet. statsrådet Hellström, anför.

Mitt förslag En särskild utredare tillkallas med uppgift att se över veterinärväsendets uppgift. organisation och finansiering. Utredaren skall 0 analysera nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet, 0 föreslå ansvarsfördelning. dimensionering och organisation av det framtida veterinärväsendet. 0 belysa kostnaderna och finansieringen av organisationsförslaget, O i sina förslag beakta Sveriges närmande till EG.

Bakgrund Veterinärväsendet iir ett samlingsnamn för all veterinär verksamhet i landet. Ca 1500 veterinärer är sysselsatta inom veterinärväsendet. Arbetsuppgifterna är fördelade på ett femtontal olika verksamhetsområden. De stora verksamhetsområdena. inom vilka ca 80 % av veterinärkåren är yrkesdistriktsveterinärorganisationen. besiktningsveterinärorverksam. utgörs av ganisationen. djursjukhus. privata praktiker och veterinärmedicinska fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Centrala organisationer Lanlbrukss-rvratten Lantbruksstyrelscn är central förvaltningsmyndighet för bl.a. djurskyddet och djurens håilso- och sjukvård och är tillika chefsmyndighet för lantbruks-

nämnderna och distriktsvcterinärorganisationen. Lantbruksstyrelsen skall bl.a. särskilt främja ett gott hälsotillstånd bland husdjuren, leda och övervaka bekämpningen smittsamma husdjurssjuktlomar, se till att lagstiftav ningen djurskydd efterlevs samt ha tillsynen över veterinärväsendet med om den begränsning följer att sådan tillsyn också utövas av bl.a. livsmesom av delsverket och Iantbruksuniversitetet. lnom lantbruksstyrelsen finns en särskild nämnd. veterinärväsentlets ansvarsnämnd, som handlägger disciplinära frågor vad gäller flertalet veterinärer. Lantbruksstyrelsen meddelar även, med stöd lagen 1965161 om behörighet att utöva veterinäryrket av m.m., legitimation som veterinär. Riksdagen beslutade den 14 december 1989 prop. 1988891154, BOU9, rskr. 89 om en samordning av Iänsförvaltningen som bl.a. innebär att lantbruksnämnderna från den 1 juli 1991 skall ingå som en del i den nya länsförvaltningen. Lantbruksstyrelsen upphör därmed att vara chefsmyndighet för lantbruksnämnderna. Riksdagen beslutade den 18 april 1991 prop. 1990912100, JoU22. rskr. 202 att en ny central jordbruksmyndighet. statens jordbruksverk, bildas den l juli 1991 samtidigt som lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd upphör. Den nya myndigheten skall bl.a. handha frågor om djurskyddet och veterinärväsendet.

Statens livsmcdelsverk Statens livsmedelsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör livsmedel samt är chefsmyndighet för besiktningsveterinärorganisationen. Livsmedelsverket skall bl.a. särskilt utöva tillsyn enligt livsmedelslagen 1971511 samt leda och samordna livsmedelskontrollen. Bestämmelserna om Iivsmedelskontrtullen skärptes under år 1989 genom ett riksdagsbeslut prop. 198889268. .loUl4. rskr. 263. Genom detta beslut stärktes livsmedelsverkets centrala tillsynsroll. Det blev också obligatoriskt för alla företag som hanterar livsmedel att ha ett kontrollprogram för egentillsyn. En utgångspunkt för den offentliga kontrollen är att ansvaret för kvaliteten hos produkten alltid ligger hos den som har tillverkat eller säljer varan. Inriktningen på livsmedelskontrollen går mot ökad egenkontroll. där den offentliga kontrollen följer upp företagens egna kontrolljwrogrzim.

Nüringøns centrau djtriiilsoorgruiixuliøncr Slakteriförbundet och Svensk llusçljursskiätsel veterinär verksamhar en het bl.a. innefattar förebyggande djurhållsovärd inom ramen för lagen som 1985342 kontroll av husdjur m.m. För detta ändamål har man såiväl en om

central som en regional veterinärorgatniszttion. Verksamheten riktar sig mot cn viss typ av djurhållning eller mot en viss sjukdom hos ett djurslag. Medlemskap i dessa hälsokontroller är frivilligt för djurägarna. Därutöver finns ett antal andra mindre organisationer med sftväl regional som central verksamhet.

Regionala organisationer Länsveterinärer Iänxcxcrlrr n Enligt veterinärinstruklionen är en länsveterinâir tjänsteman hos länsstyrelsen och fullgör i denna egenskap uppgifter enligt den instruktion som gäller för länsstyrelsen. Dessutom är han chef för den veterinära enheten vid Ianthruksnämntlen. Den l juli l99l träder förordningen l99tlz l5lll med länsstyrclseinstruktion i kraft. Enligt den nya länsstyrelseinstruktionen svarar länsstyrelsen bl.a. för regionala frägor om djurskyddet. livsmedelskon trollen och lantbruket. Länsstyrelsen svarar också för distriktsveterinâirorgztnisationen i länet och utövar tillsyn över andra praktiserande veterinärers verksamheter samt leder och samordnar ätgåirtler mot djursjukdomar. Inom den länsstyrelsen skall det bl.a. finnas en länsexpert för livsmedelskonnya troll. djurskydd och ;illmäitna veteriniirlriigor.

l hlvlrikls ielvrinürorgmlixtlticmen I veterinärinstruktitunen regleras distriktsveterinåirorgztnisationens uppgifter och orgatniszttion. Distriktsveterinåtrorgatniszitionen är främst avpassaid för att tillgodose behovet av hälso- och sjukvåirtl inom animalieprotluklionen samt för hästar som används i jord- och skogsbruket. Om det är päkatllztt av djurskyddsskäl eller om annan veterinärvärd inte kan anvisas. är distriktsveterinären skyldig att utöva djursjukvåird även för övriga husdjur. Vidare skall distriktsveterinären se till att föreskrifterna om hälso- och sjukvården bland husdjuren och inom djurskyddet efterlevs. Distriktsveteriitärorganisationen skall i samarbete med främst den organiserade hälsokontrollverksamhetett medverka vid förebyggande atgärder. Riksdagen beslutade den 28 april l982 prop. I8l82l22. .loll3l. rskr. 26l att stimulera en veterinär samverkan genom att stödja inrättandet av flerveterinärslzttioner. Ett ärligt anslag till lantbruksstyrelsen Stltltltltl kr. har lett till att det för närvarande finns 32 veterinärstzttioner där samverkan främst sker mellan distriktsveteriitärer. men där även annan veterinär samverkan förekommer i begränsad såsom samarbete mellan seminvetcrinärer och distriktsveterinâirer. Antalet tjänster inom distriktsveteri|iärorganisationen fär uppgå till högst

390 tjänster. Sa manga tjänster har dock aldrig tillsatts. for niirvarzittrle Lippgar zmtalet till ca U0 Utöver de fast ;instiilldzi distriktsveteriniirermi finns ett lvetytlziritlc- ;intal xeterinåirer som tjänstgör som vikarier för distriktsvcterinåirerna. Distiiktsveteriitaieir npplnir Ion han staten saint erhaller. enligt veterinärtaxeforoidningen IUTWÄÄU. ;maiden nelt kostnadsersattningar fran djurälgarna linligt vetemartineloiandningen iir distriktsvettsriniireti skyldig att av ljllfâltlålltll ta ut en diins|iik;ndsavgill. sunt skall lwtalas till statsvcrket.

Hark min gål'I'I'fI1(fI'(IjçtlllNtllfrülfll

l veteriniirinstruktionen regleras uppgifter och organisation för besiktningsvcteriniirorganisationen. Denna utför köttkontroll, hygienövervakning och tillsyn vid kontrollslziktcrier och exportkontrollanliiggiiiiigzir med stod av livsmedelslagen l7l5l l. Organisationen iir Lliincnsionerad för X5 hesiktningsvcterinâircr och l4ll hesiktningsassistenter. Veterinåircrnzi iir zinsvzirigzifor köttkontrollcn och tillsynen medan ;issistentcritzi utför rutinhesiktniitg under ledning av en veterinär. Med stöd av 29a§ livsmedelslagen tas avgifter ut fran de kontrollerade objekten för att finansiera hesiktningsveteriniirorgainisationen. Statens livsmedelsverk fastställer dels henianningeii vid kontrollslaikteriernzi. dels de avgifter som kontrollslaiktcrier och exportkontrollanliiggningar skall erlägga. Avgifterna fran kontrollslakterierna motsvarar ca 80% av de totala intakterna för organisationen.

Djurzülvokonrrullcn Den regionala organisationen för djurhiilsokmitrollen är huvudsakligen uppbyggd inom slakteriföreningarnas organisation eller inom husdjursfüreningarnas organisation.

Övrig veterinär verksamhet Övriga veterinärer i offentlig tjänst

Veterinärer verksamma vid Sveriges lantbruksuniversitets veterinärmedicinska fakultet och vid statens veterinärmedicinska zinstalt. militärveterinärer och statlsveteriniirer utgör ivriga vcterinåirkzitegorier som är offentligt anställda. St;ulsvtrterinåirernzi iir kommunalt ;inställda och ivriga kategorier ar inställda av staten.

Veterinärer i enskild tjänst 21 150 veterinärer i enskild tjänst arbetar djursjukhus eller som privatpraktiserande. Deras verksamhetsområde utgörs framför allt av vård av sjuka sällskapsdjur och sporthiistzir. Övriga veterinärer i enskild tjänst arbetar inom den förebyggande hälsukontrullen och seminverksamheten samt vcteriniirtnedicinskzi laboratorier och inom industriell verksamhet.

Övriga veterinärer

En stor grupp veterinärer är yrkesverksamma utan att ha en fast anställning. Denna vikarier inom distrikts- och begrupp arbetar i första hand som siktningsvcteriniirorganisationen och består till största delen av nyligen utexaminerade veterinärer. Därutöver finns ca 300 pensionerade veterinärer av vilka en del är yrkesverksamma.

Antal husdjur och slakterier i Sverige Av stor vikt för bedömningen behovet av veterinär service i landet är av utvecklingen antalet husdjur. Antalet djur inom animalieproduktionen av påverkar även behovet av slakterier. Av följande tabeller framgår utvecklingen de senaste åren. Viss osäkerhet föreligger beträffande uppgifterna om antalet hästar. hundar och katter.

Antal distriktsveterinärförrättningarl 198687 198990 Animalieproduccrande

slakterier 1986 |990 Antal 49 5l Kontrollslznkteri

Källor l Statistiska Centralbyrån 2 Lantbruksstyrelsen 3 Svenska Kennelklubben 4 Sveriges Kattklubbars Riksförbund 5 Statens livsmedelsverk

Målen för den veterinära verksamheten

Samhällets mål för den veterinära verksamheten har bl.a. kommit till uttryck i besluten organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukom vård prop. l98l82l22. .loU3l. rskr. 261. om djurskyddslag prop. m.m. l98788z93. JoU22. rskr. 327 och livsmedelskontroll prop. 19888968. om JoUl4, rskr. 263 samt i ett flertal författningar. Ett centralt mål med livsmedelspolitiken är att den skall uppfylla livsmedelslagstiftningens hygien- och redlighetskrav samtidigt som prisutvecklingen livsmedel skall rimlig i förhållande till prisutvecklingen på övvara riga och tjänster. l jordbruksutskottets betänkande .lOU 19818231 anvaror djurens hälsa och därmed djurens hälso- och sjukvård liksom den ges att förebyggande djurhälsovärden i detta sammanhang har ett betydande samhällsintresse. Vidare framhålls också betydelsen av en god beredskap mot smittsamma sjukdomar och tillgång till expert och serviceorgan hos de av myndigheter för bekämpandet av sådana sjukdomar. Det fastsom svarar slogs det från regionalpolitisk synpunkt är angeläget att viss jordäven att en bruksproduktion upprätthölls i Sverige. Detta medför bl.a. att djurnorra ägarna i dessa delar landet måste tillgång till veterinär service till rimav liga kostnader. ljordhruksulskottets betänkande JoU l98889 l4 prop. [98889168. rskr. 263 avsikten med livsmedelslzugstiftningen och den offentliga livsanges att medelskontrollen skydda konsumenterna hälsorisker och oredligt är att mot förfarande. De samhälleliga målen har även uttryckts i flera författningar. l 2§ djurskyddslagen l98xs534 sägs att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. l epizootilzigen l98369 och lagen 1983738 bekämpande salmonella hos djur finns bestämmelser om om av vissa smittsamma sjukdomar skall bel-;ämpzis l den veterinära införselatt kungörelsen l958z55l bestämmelser till förebyggande av att djursjukges

domar förs in i riket m.m. l livsmedelslagen 1971 5| l ges bestämmelser om livsmedlens innehåll och hantering. l olika följdförfattningar finns ytterligare detaljbestämmelser med anledning av tidigare nämnda författningar. Genomförandet intentionerna i dessa författningar förutsätter tillgång till av och medverkan av veterinär personal.

Behovet av översyn Veterinärväsendet påverkas flera förändringar i det svenska samhället av och vår omvärld. Av tabellerna över antalet husdjur framgår att antalet nötkreatur och svin och framför allt antalet djurbesättningar har minskat under den senaste tioårsperioden. En ökning av antalet hästar kompenserar inte bortfallet av nötkreatur och svin. Antalet förrättningar utförda av distriktsveterinärer har därför kontinuerligt minskat. Den minskade djurhållningen har naturligtvis till följd att även antalet slaktade djur minskar. Ett minskande antal djur kan leda till ett minskat behov av veterinär service. Riksdagen beslutade den 9 juni 1990 att införa en ny livsmedelspolitik prop. 198990 146, JoU25. rskr. 327. En utgångspunkt för livsmedelspolitiken bör enligt beslutet vara att produktionen i princip skall vara underkastad samma villkor som andra näringar. Beslutet innebär bl.a. att gränsskyddet gentemot omvärlden behålls. medan den interna marknaden avregleras. Avvecklingen av den interna marknadsregleringen inleds den 1 juli 1991. En avsikt med beslutet är att balans skall uppnås mellan tillgång och efterfrågan jordbruksprodukter, vilket medför att bl.a. mjölkproduktionen kommer att minska. Som konsekvens härav kommer antalet mjölkkor att minska, vilket sannolikt kommer att påverka behovet av veterinär service. En ytterligare konsekvens blir strukturförändringar i uppsamlings- och förädlingsleden inom Iivsmedelsindustrin vilket torde innebära såväl en koncentration i förädlingsledet som en ökning av lokal livsmedelsproduktion t.ex. gårdsslakteri. Den nya djurskyddslagen innebär att djur inom husdjursskötseln skall hållas och skötas i en god djurmiljö och ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och dem möjligheter att bete sig naturligt. l lagen anges att djur ger skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Genom den nya djurskyddslagen har djurskyddet fått en väsentligt ökad betydelse i djurhållningen. Härigenom ställs nya och utökade krav veterinärer och på dem har ansvaret för djurskyddstillsynen och rådgivningen i djursom skyddsfrågor. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna utövar tillsyn enligt djurskyddslagen inom kommunerna. l prop. 198990 l 18 JoU23, rskr. 342 om tillsyn enligt djurskyddslagen framhålls att kommunerna i vissa fall bör anlita veterinär. Detta kan gälla i ärenden som rör omhändertagande av djur, när

djur, när det i övrigt finns anledning att befara missförhållanden eller när det finns särskilda skäl för att anlita veterinär sakkunskap. Kommunerna annars bör också i sin verksamhetsplanering anlita veterinär. Detta kommer att leda till ett ökat samarbete mellan veterinärer och kommuner. Den nya djurskyddslagen kommer även av detta skäl att leda till utökade arbetsuppgifter för veterinärkåren. Sveriges närmande till EG kan även komma att medföra att veterinären får roll anpassad till de krav som EG ställer. Den veterinära införselen ny kontrollen kan därigenom komma att en ny inriktning med utökad kontroll på destinationsorten och minskad gränskontroll. Vidare kan antalet veterinärförrättningar öka vid export av djur eftersom förutsättningarna för internationella transporter inom EG bygger på intyg utfärdade i ursprungsbesättningen. Skall kontroll i form av provtagning utföras inom en viss tid måste ett nära samarbete mellan den kontrollerande veterinären och det veterinärmedicinska laboratoriet etableras. Inom ramen för en fri inre marknad ligger också kravet att varje land kan dokumentera sitt sjukdomsläge. Detta kommer sannolikt att innebära ökade veterinåra insatser. En allmän tendens inom veterinärmedicinen är att den förebyggande vården fått och förväntas få en allt större betydelse -framför allt inom animalieproduktionen. Såväl djurhälsoveterinärer som distriktsveterinärer deltar i det förebyggande arbetet. Med hänsyn till att utvecklingen går mot allt mer förebyggande åtgärder kommer sannolikt även behovet av ett utvidgat samarbete mellan dessa veterinärkategorier att öka. Den samlade erfarenheten från såväl djursjukvård som förebyggande åtgärder kan då läggas till grund för åtgärdsprogram i besättningarna. Även uppgifter förekomst sjukom av liga förändringar vid slakt bör öka behovet av ett samarbete mellan besättningsveterinärerna och besiktningsveterinärorganisationen. Förebyggande åtgärder är inte enbart av rent veterinärmedicinsk karaktär utan förutsätter även ett samarbete med andra yrkeskategorier. Detta kommer att medföra vissa förändringar av veterinärens uppgifter. Riksdagen godkände år överenskommelse mellan regeringen och 1986 en Lantbrukarnas förhandlingsdelegation om finansieringen av kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård. Mot bakgrund av detta beslut finansieras kostnaderna budgetåret 199091 med 52.8 milj.kr. av kollektiva medel från jordbruksnäringen. Återstående kostnader finansieras med djursjukvärdsavgifter 205 milj.kr.. införselavgifter utanför fördelningsplanen 283 milj.kr. samt med bidrag budgetmedel 6,5 milj.kr. . Utöver nyss nämnd finansieav ring så får distriktsveterinärerna också intäkter genom att den enskilde djurägaren vid varje vårdtillfälle betalar distriktsveterinären för djursjukvård enligt veterinärtaxeförordningen l975539. Fr.o.m. budgetåret 199192 förändras förutsättningarna för finansieringen genom att finansiering med medel inom jordbruksprisregleringen inte längre är möjlig. Riksdagen be-

slutade den låsapril I99I prop. l99l92zltltl. .loU22. rskr. 202 att kostnaderna för djurens håilso- och sjukvärd för budgetåret 199192 skall finansieras uteslutande med djursjukvåirdsxivgifter 245 milj.kr. och med bidrag av budgetmedel 85 milj.kr.. Den föreslagna finansieringen är av tillfällig natur i avvaktan pa att fráigan utreds närmare. Därutöver beslutande riksdagen att staten bidrar till kostnaderna för veterinärviird till avlägset boende djurägare till en beräknad kostnad av ca 2.2 milj.kr. Vidare föresläs att 29.3 milj.kr. skall anvisas för djurhälsovärtl och djurskyddshefränijzinde atgärder samt närmare 40 milj.kr. för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Sedan början av lllxll-tzrlet har andelen kvinnor som antagits till veterinärutbildningen fikat. Ie veterinärer som utexamineras under i vart fall första delen av nittiotalet kommer att till största delen vara kvinnor. Av lantbruksstyrelsens rapport Veterinär arbetsmarknad under l99tl-tzilet framgår dock att yngre kvinnliga distriktsvetcrináirer utgör en mindre del av yngre distriktsveterinärer trots att dc utgör ett betydande flertal bland de nyligen utcxziminerzide veterinåirerna. Som orsak härtill har bl.a. framförts att arbetssituationen för distriktsveterinärerna inte är anpassad till dagens samhälle. Arbetstidslagstiftningen t.ex. inte tillämplig distriktsveterinärarbetet. Den nuvarande organisationen är dimensionerad sä att veterinärerna i ett distrikt förmär upprätthåillzi veterinär service hela dygnet. Detta leder tidvis till länga arrbetspaiss som till en del är förlagd till obekväm zirbetstid.

Härigenom försvaras möjligheterna att leva ett normalt socialt liv. Det finns

följaktligen ett behov att arbetet till de förutsättningar somiräder av ampasszr i dagens santliälle. Rekryteringen av personal till distrikts- och besiktningsveterinärorgamiszitionerna har varit förenad med problem framför allt i Norrland. Säväl lantbruksstyrelseu som statens livsmedelsverk har gjort betydande insatser och prövat nya metoder för personalrekrytering. Trots dessa insatser har det varit svärt att besätta tjänsterna. Rekryteringen till besiktningsveterinärorgzinisationen har dock förbättrats under hösten 1990. Besiktningsveterinärorganisationen har under senare är ieksii vitlkänts en snabb kostnadsökning som bl.a. bottnar i bristande flexibilitet i nuvarande organisation. De förändringar som nu kan förväntas inom ;unimziliepnvtluktionen kommer att ytterligare accentuera problemen. Statens livsmedelsverk har studerat flera alternativ till nuvarande tutformning av besiktningsveterinärorganisationen och arbetar för närvarande med ett åtgärdsprogram som bl.a. syftar till att göra den rationellare och mindre kostnadskrävainde. Utbildningen av veterinärer kan även komma att påverkas av en förändrad roll för veterinären och av ett niirmantle till EG. Dessutom kan förändringar av den internationella handeln medföra att kunskaperna mäste för-

ll

bättras i fråga smittsamma sjukdomar som inte förekommer i Sverige om eller är sällsynta här. Sveriges Veterinärförbund har i skrivelse till regeringen framställt önskemål förändringar veterinärväsendets zinsvairsniimnds sammansättning om av och ansvarsområde. Sammantaget innebär vad jag har anfört att det finns ett starkt behov nu över veterinärväsendets uppgift. organisation och finansiering. av att se

Utgångspunkter för översynen

De övergripande målen för den veterinära verksamheten vara en god fungerande hälso- och sjukvård för djur i hela landet. djurhälsa och en väl djurhållning i enlighet med djurskyddslagcns krav och en livsmedclskonen troll så att konsumenterna tillförsäkrzts livsmedel som är säkra frän hygienisk synpunkt. lnförselkontrollen av levande djur och livsmedel skall bedrivas så att den sjukdomssituationen och den höga livsniedelshygieniskzi gynnsamma nivån bibehålls i Sverige eller om möjligt förbättras. Att undersöka förekomst restsubstanser läkemedel och fodertillsatscr m.m. är en viktig av av del importkontrollen. Vår exportkontrtwll skall innebära en garanti för att av exporterade djur och livsmedel uppfyller kraven från importländcrnzt. En utgångspunkt för utredningen luör därför vara zittskzipa förutsättningar för att uppnå dessa mål. Därvid bör utgångspunkt vara att såväl de personella en de ekonomiska bör användas ett optimalt sätt. Ett samarsom resurserna bete mellan olika veterinärkategorier och med veterinårmedicinen närstående verksamhet bör främjas. Det är primärt djurägarens att till att djuren får den hälso- och ansvar se sjukvård behövs för att tillgodose de mål som samhället ställt upp i bl.a. som lagstiftningen djurskydd. Det är vidare naturligt att det ligger i varje om djurägares intresse att sörja för djurens välbefinnande. En god hälso- och sjukvård inom animalieproduktionen kan vara av avgörande betydelse för ett företags ekonomi eftersom kostnader för bl.a. djursjukvård utgör en del de totala produktionskostnaderna i animalieproduktionen. En viktig utav gångspunkt bör därför vidare att djurägarna skall svara för kostnaderna vara för djurens hälso- och sjukvård där inte allmänna samhällsintressen motiveannat. Med allmänna samhällsintressen tillsyn och kontroll av gälrar avses lande lagstiftning. bekämpande eller förebyggande av allmänfarliga smittdjursjukdomar och möjligheten att upprätthålla en tillfredsställande samma veterinär service i glesbygd. Att det allmänna samhållsintresset tillgodoses ankommer på staten att ombesörja. En ytterligare utgångspunkt bör vara att avlasta statsbudgeten kostnader för djurens hälso- och sjukvård som inte

motiveras av samhällsintresset. Med dessa utgångspunkter bör organisation utformas som tillgodoen ny

ll

ser samhällets intresse veterinär verksamhet samtidigt förutsättav som ningar skapas för att effektivt utnyttja de totala resurserna inom sektorn. Förslaget till organisation av veterinärväsendet skall även beakta behovet av ett ökat samarbete mellan olika veterinärkategorier och veterinärmedicinen närstående verksamheter. En utgångspunkt bör därvid vara erfarenheterna från den samverkan som bedrivits vid veterinärstationerna. Att stimulera en fortsatt samordning inom dessa områden är allmänt samhällsinav tresse.

Åtgärder för komma till rätta med de nuvarande rekryteringsproble-

att men och de som förväntas i framtiden bör föreslås. Utredningen bör även följa utvecklingen det åtgärdsprogram staav som tens livsmedelsverk genomför och utvärdera effekterna programmet. av Vid översynen bör också beaktas konsekvenserna av en eventuell svensk EG-anslutning.

Översynen bör även innehålla internationell jämförelse och erfarenhe-

en ter från andra länder bör beaktas i de förslag som läggs fram. l översynen skall även veterinärväsendets ansvarsnämnds uppgifter och organisation granskas och förslag läggas fram om de ändringar som kan vara motiverade med hänsyn bl.a. till veterinärförbundets skrivelse till regeringen.

Uppdraget

Jag föreslår mot bakgrund av vad jag anfört att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet. Utredaren bör analysera nuvarande behov veterinär verksamhet och av vilket behov som förväntas i framtiden. Mot bakgrund denna analys bör av

förslag lämnas till ansvarsfördelning dimensionering och framtida organisa-

tion i fråga om veterinärväsendet i dess helhet. l förslaget skall såväl kostnaderna som finansieringen av verksamheten belysas. En utgångspunkt är att avlasta statsbudgctens kostnader för djurens hälso- och sjukvård inte som motiveras av samhällsintresset. Utredningsarbetet hör bedrivas i nära kontakt med berörda myndigheter och organisationer. Arbetet skall bedrivas i perspektivet av regeringens program för att förnya den offentliga sektorn vars huvudpunkter finns redovisade i prop. l99ll9lzlflfl, bil. Arbetet skall vara avslutat senast den l juli l992. Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till statliga kommittéer och särskilda utredare Ingående utredningsförslagens inriktning dir. l9845 samt beaktande av [EG-aspekterna dir. 198843. Förslag till åtgärder skall tas fram med beaktande av regelreformeringsaspekten jfr. prop. 1990912100. bil. ä. 48-53.

a

l2

Hemställan Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen benu myndigar chefen för jordbruksdeparteunentet tillkalla särskild utredare omfattad av kommittéförordningen att en - 1976119 med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet och att besluta sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde utom redningen. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. Jordbruksdepartementet

Bilaga 2

Kommittédirektiv

Eä

W

Dir. 199262

Tilläggsdirektiv till utredningen Jo 199103 om över-

syn av veterinärväsendet

Dir. 199262

Beslut vid regeringssammanträde 1992-05-14 Chefen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Olsson, anför.

Mitt förslag Utredarens uppdrag begränsas på så sätt att detta inte skall omfatta över-

syn av veterinärväsendets ansvarsnämnd numera veterinära ansvarsnämn-

den.

Bakgrund Genom beslut den 8 maj 1991 bemyndigade regeringen chefen för Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet dir. 199135. I utredarens uppdrag ingår att analysera nuvarande behov av veterinär verksamhet och vilket behov som förväntas i framtiden. Mot bakgrund av denna analys bör förslag lämnas till ansvarsfördelning, dimensionering och framtida organisation av veterinârväsendet i dess helhet. I förslaget skall såväl kostnaderna som finansieringen av verksamheten belysas. I översynen ingår att granska veterinära ansvarsnämndens uppgifter och organisation och lägga fram förslag till de ändringar som kan vara motiverade. Arbetet skall vara avslutat senast den 1 juli 1992.

Utredarens uppdrag begränsas Det är viktigt att utredningsuppdraget i sina grundläggande delar genomförs inom utsatt tid. För att möjliggöra detta bör översynen av den veterinära ansvarsnämnden utgå ur utredningsuppdraget. Denna översyn är enligt min mening av en sådan karaktär att den bör kunna genomföras inom Jordbruksdepartementet. Utredarens uppdrag bör därför begränsas i berört avseende.

2 Ä Hemställan Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen benu slutar att begränsa utredningsuppdraget det sätt jag nu har föreslagit.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. Jordbruksdepartementet

Bilaga 3

.

l

.IOHDBBUKS

%

VEBKET

När man minns hur tokigt man tänkt och hurel man jaa Och hur annorlunda detfaldislcz i regel har gått Och hur världen har drabbats av sällsamma metamorfoser Får man årligen mindre och mindre respekt för prognoser

Alf Henrikson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Bakgrund

2. Arbetssätt

3. Nulägesbeskrivning

4. Tillgång på veterinärer

4.1 Allmänt 4.2 Intagning och examination 4.3 Nordisk arbetsmarknad 4.4 EES-avtal respektive IEC-medlemskap 4.5 Verksamhetsgrad 4.6 Sociala reformer 4.7 Pensionäremasarbetsbenägenhet 4.8 Bortfall före 65 års ålder

5. Antalet yrkesverksamma veterinärer 1997 och 2002

6. Faktorer som påverkar behovet av veterinär arbetskraft

7. Sammanställning över prognos for veterinärverksamheten under perioden 1992 96 - 7.1 Central administration 7.2 Länsveterinärer 7.3 SLU 7.4 SVA 7.5 SVELAB 7.6 Fältveterinärer animalieproduktion mm tidigare distriktsveterinâr - 7.7 Hälsokontroll och ai-verksamhet 7.8 Besiktningsveterinärer 7.9 Stadsveterinärer 7 10 Livsmedelsindustri 7.11 Annan industri 7.12 Privatpraktikdjursjukhus sällskapsdjur och hästar 7 13 Militärveteñnârer Utlandstjänst Icke veterinära institutioner Obefordrade veterinärer yrkesverksamma veterinärer

Tillgång och efterfrågan på veterinärer 1997 och 2002

Slutsats

Bilagor

Ålders- könsfördelning veterinärer inom olika verksamhetsområden 1-20 och av 21 Beräknat antal yrkesverksamma veterinärer 1.1.1997 Beräknat antal yrkesverksamma veterinärer 1.1.2002 22 23 Prognos över antalet veterinänjänster till 1997

Bakgrund

Under de senaste decennierna har lantbruksstyrelsen med S-årsintervaller genomfört en prognosverksamhet över det beräknadebehovet av veterinär arbetskraft. Det har påverkat antalet antagna studenter till veterinärutbildningen både med Ökning och minskning. För närvarande antas 65 nya studenter årligen på veterinârlinjen vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Iantbmksstyrelsens senasteprognos gjordes 1987.

Enligt veterinårutredningens direktiv skall nuvarandeoch framtida behov av veterinär verksamhet belysas. Mot denna bakgrund har utredningen givit jordbruksverket i uppdrag att göra en prognos över det framtida veterinärbehovet med beaktande av utredningens förslag Beskrivning över utvecklingen av antalet tjänster under sista femårsperioden görs i . tabell I denna redovisas antal veterinärer i november 1986, prognostiserat antal tillkommande veterinärtjänster de kommande fem åren samt verkligt utfall i november 1991. Av tabellen framgår att det tillkommit 28 tjänster fler än vad som beräknades i föregående prognos. Under perioden tillkom såledestotalt 147 veterinärtjänster. Detta visar att det alltid finns stora svårigheter med att upprätta en prognos. Inom vissa områden har antalet verksamma veterinärer minskat veterinärmedicinska fakulteten, distriktsveterinärorganisationen medan det inom andra områden skett en ökning utöver vad prognosen angav bl a privatpraktik och djursjukhus.

Tabell 1 Prognos gjord 1986 över antalet nya veterinär-tjänster 1991 och prognosutfallet exklusive obefordrade veterinärer

Kategori Antal Prognostiserat Antal Differens veterinärer antalnya veterinärer i förhållande nov- 86 veterinârtjânster nov -91 till prognos till nov -91

2. Arbetssätt

I föregående prognoser har man gått tillväga på två olika sätt antingen har intervjuat - man företrädare för olika veterinåra arbetsgivareeller också har man utarbetat ett enkåtmaterial som sänts till dessa.På basis härav har man sedanutarbetat en prognos.

För att få ett underlag för en prognos för i första hand den kommande femårsperioden har jordbruksverket valt att tillskriva en del företrädarearbetsgivare för olika veterinåra arbetsområdenoch bett dem redovisabedöma behovet av veterinär verksamhetmedverkan inom sitt verksamhetsområdeidag, om 5 år resp om 10 år. Man begärde också kommentarer kring angivna siffror, behov av särskilda insatser, svårigheter med rekrytering etc. För vissa områden har bedömningen gjorts av jordbruksverket med den kunskap som här finns om den veterinåra arbetsmarknaden.

I avsnitt 7 lämnas en översiktlig sammanställning av de bedömningar kommit fram vid som undersökningen.

3. Nulägesbeskrivning

I tabell 2 redovisasantal veterinärer verksammainom olika yrkeskategorier i november 1986 respektive 1991. Vid båda tillfällena utgår uppgifterna från veterinârkalendem utgiven av jordbruksverket lantbruksstyrelsen. Av tabellen framgår också könsfördelningen för varje grupp.

Som redan angivits under avsnitt l finns en större eller mindre skillnad mellan prognosen som gjordes 1987 över situationen 1991 och det verkliga utfallet enligt tabell Störst år felet för gruppen privatpraktikerdjursjukhusanstâllda. Det verkliga utfallet var 38 fler än vad som prognostiserats.Denna grupp har flera gånger tidigare visat sig svår vara att prognostiseraoch man har alltid legat i underkant.

Totalantal vet 1250 429 1679 1238 656 1894 man 04.50 Killa Jordbruksverkets veterinärmatrikel

4. Tillgång på veterinärer

4.1 Allmänt Tillgången på veterinärer påverkas av en rad faktorer som behandlasi detta avsnitt. Den viktigaste är antalet examineradeveterinärer. Andra faktorer, som påverkar tillgången och som behandlas i detta avsnitt, är nordisk arbetsmarknad, verksamhetsgrad, sociala reformer, pensionäremasarbetsbenâgenhet samt bortfall före 65 års ålder på grund av dödsfall.

4.2 Intagning och examination Tillgången på veterinärer påverkas främst av antalet antagna studerande till veterinârutbildningen. På grund av samhällets Ökadeefterfrågan veterinär arbetskraft ökade studerandeantalet successivtfrån 1930-talet till och med 1982 enligt följande tablå

Av de inskrivna studerandeslutar ett antal under utbildningens gång. Detta antal varierar från år till år rör sig i allmänhet 24 studenter år. Några få svenskar fullföljer men om per utomlands påbörjad utbildning och veterinärer som avlagt examen utomlands kompletteen sin utbildning specialstuderande för att kunna erhålla svensk legitimationbehörighet rar veterinär. Härigenom kompenseras i någon mån bortfallet genom att svenska studenter som slutar före avlagd Under senare år har ett ökat antal svenskar som erhållit utbildexamen. ning på kontinenten främst i Tyskland återvänt till Sverige. Många har genom att skaffa - sig norsk behörighet kunnat erhålla svensk legitimation genom enklare komplettering än om kommit direkt från t Tyskland. De senaste åren har det varit ca fem veterinärer årliman ex på detta sätt erhållit svensk behörighet. Härtill kommer också att ett mindre antal gen som utländska veterinärer vid veterinärfalculteten årligen kompletterar sin utbildning för att få svenskbehörighet.

4.3. Nordisk arbetsmarknad

Idag råder en fri nordisk arbetsmarknadför veterinärer. För att få tjänstgöra krävs det kunskap i ett skandinaviskt språk samt genomgången tentamen i författningskunskap, läkemedelslåra, epizootologi och livsmedelskunskap.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknadenhar hittills inte givit något större resultat i veterinärstatistiken. Arbetsmarknadenår god i samtliga länder och det råder en relativ balans mellan tillgång till veterinärer och arbetsmarknadens efterfrågan på sådan arbetskraft.

4.4 EES-avtal respektive [EG-medlemskap

Den fria rörlighet för arbetskraft som kommer att gälla inom ramen för ett EES-avtal respektive vid ett medlemskapi EG kan komma att påverka tillgången till veterinär arbetskraft i landet. Det blir möjligt att, med den behörighet man hari sitt hemland, också kunna utöva veterinäryrket i t ex Sverige utan att man måstegenomgå en omfattande komplettering av utbildningen.

Det är utredningens bedömning att språksvårigheterliksom också veterinärverksamhetens uppbyggnad i värt land kommer att göra att endast ett fåtal kontinentala veterinärer

kommer att söka sig till Sverige. Någon större påverkan på prognosutfallet har därför inte bedömts föreligga. Vid de centrala verken uppkommer behov av ytterligare veterinär arbetskraft för att klara av ett EES-avtal respektive medlemskapi EG. Sammanlagtberäknasdetta vara 8 10 veterinärtjänster.

4.5 Verksamhetsgrad

En viktig faktor som påverkar tillgången på veterinär arbetskraft är yrkesverksamhetsgraden hos yngre och äldre respektive manliga och kvinnliga veterinären tidigare prognosarbete har lantbruksstyrelsenvid flera tillfällen samarbetati dessafrågor med SCB. Man har därvid kunnat konstatera att yrkesverksamhetsgradenför veterinärer är mycket hög upp mot 95%.

För att kunna göra en bedömning av hur mångaveterinärer som erfordras för att upprätthålla ett visst antal veterinära tjänster har man tagit hänsyn till diverse faktorer som påverkar yrkesverksamhetsgraden. Det har bl a omfattat

deltidstjänstgöring föräldraledighet delpension förkortad arbetstid stor procent veterinäräktenskap15-20 96 -

I tidigare prognoser har man ansett det vara svårt att bedömahur framtida kvinnliga veterinärer kommer att vara yrkesverksamma. Man har dock ansett det troligt att fler kvinnliga veterinärer irmebär ett större tryck på arbetsgivarna att tillgodose kraven deltid. Man antog därför att antalet deltidsverksammaveterinärer skulle öka under 1990-talet till följd av att andelen kvinnliga veterinärer ökar upp till 50 % av andelen yrkesverksammaveterinärer mot slutet av seklet.

När det gäller föräldraledighet torde denna komma att öka såväl med tanke på den ökade andelen kvinnliga veterinärer som med tanke tendensentill att fler pappor tar ledigt för vård av barn. Delpension och förkortad arbetstid beräknasdäremot påverka prognosen mindre.

De föregående av lantbmksstyrelsen gjorda prognoserna över veterinärbehovet för olika tidsperioder har, utifrån de olika faktorerna som påverkar yrkesverksamhetsgraden,gjort en omräkning av det antal kvinnliga respektive manliga veterinärer som åtgår för att upprätthålla ett visst antal heltidstjänster. Man har därvid använt sig av olika omräkningstal ett högt och ett lågt. I 1987 års prognos använde man sig endast av det lägre. Det finns inget som idag talar för att ändra detta.

För att upprätthålla 100 heltidstjänster beräknas det därför, enligt detta lägre omvandlingstal, åtgå 120 kvinnliga resp 105 manliga veterinärer.

4.6 Sociala reformer

Under 1970-talet infördes en delpensionsreform. Denna har utnyttjats endast av ett fåtal veterinärer.

Distriktsveterinärema har inte reglerad arbetstid idag. I en kommande organisation byggd på i första hand privatpraktiserande veterinärer som sköter djursjukvården för bl a animalieproduktionens djur finns inte behov av att ha någon reglering av arbetstiden. Man kan därför räkna med att i många fall arbetstidenkommer att vara likartad den som idag förelegat för de statliga distriktsveterinärerna. I en organisation med särskild huvudman för viss del av tältorganisationen Norrland måste man dock räkna med en reglering av arbetstiden.

Frågan om 6 timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar har av och till diskuterats under senare år. Det är dock inte troligt att det blir någon politisk enighet om detta under prognosperioden. Någon hänsyn har därför inte tagits härtill i den nu uppgjorda prognosen.

4.7 Pensionärernas arbetsbenägenhet

I lantbruksstyrelsens prognoser har hänsyn inte tagits till att pensionerade veterinärer har möjlighet till fortsatt arbete som privatpraktiserande veterinärer. I vissa fall kan de dock ñ förordnande inom livsmedelsområdet, som banveterinärer eller gränsveterinärer. Både jordbruksverket och livsmedelsverket har 70 år som en övre åldersgräns för sådana förordnanden. I framtiden kan man förutse mera begränsademöjligheter till sådana förordnanden vid ett genomförande av veterinärutredningens förslag till upphandling av statliga tjänster, då dennaupphandling förutsätter en ensamrätt för avtalsparten. Detta kan komma att innebärabehov av fler veterinärer i yrkesverksam ålder.

Sannolikt spelar yrkesverksamhetsgradenhos pensioneradeveterinärer en viss roll när det gäller i första hand etablering av andra privatpraktiserande veterinärer inom ett visst område eller på viss ort. Enligt jordbruksverkets bedömning har detta endast betydelse under en begränsadperiod för den enskilda orten. Pensionsavgångamaframgår av tabell För de tre kommande S-årsperiodema är den 85, 134 respektive 125 veterinärer. Den mera exakta statistiken framgår av bilagoma l-20.

motsvarande

4.8 Bortfall före 65 års ålder

Dödsriskberäkningen före uppnådd pensionsålder har tidigare i prognoser byggt på uppgifter från det försälaingsbolag där Sveriges Veterinärförbund har sina kollektiva försälaingar. Uppgifter från försäkringsstatistiken har då visat att ca 5 veterinärer per år avlider före 65 års ålder. Härtill kommer ett visst bortfall till följd av långvarig sjukdom och yrkesskada. Jordbruksverket har i nu genomförd prognos räknat med ett sammanlagtbortfall av 6 veterinärer per år. Det är samma siffra som användesvid prognosensom gjordes 1987. Med tanke på att antalet veterinärer Ökar kontinuerligt kan denna siffra möjligen vara för låg.

5. Antalet yrkesverksamma veterinärer 1997 och 2002

Prognos över antal yrkesverksamma veterinärer har utarbetats för två femårspeiioder fram till 1997 respektive 2002, bilagoma 22 och 23. Jordbmksverket har därvid liksom vid föregåendeprognosarbete studerat - tre olika nivåer med 50, 65 respektive 75 intagna studenter per år. Idag är intagningen 65 studenter per år.

Antalet kvinnliga studenter har för prognosperiodenberäknats vara ungefär som under senare år dvs ca 80% av de antagna studenterna. För varje S-årsperiod har vidare antagits att 10 veterinärer inte kommer att vara yrkesverksamma som veterinärer. Vidare antas, som

avsnitt 4.8, 30 veterinärer bortfaller under varje 5-årsperiod före uppangivits under att nådd pensionsålder.

samtliga studerande, antagits till veterinärutbild- Det kan erfarenhetsmässigt antas att som beräknat bortfallet till 7-8 75 studerande 5-6 ning, inte avlägger examen. Gruppen har per , 2-3 50. I genomsnitt tillkommer 1-2 studerande per år för att komplettera en per 65 och per viss ökning har skett under de allra senaste åren genom att svenska utländsk examen. En i centraleuropeiskt land återkommer till Sverige studenter som erlagt veterinärexamen ett efter också skaffat sig norsk vilket är enklare än att göra fullständig att examen komplettering i sverigel.

Jordbruksverket räknar med det den 1.1.1997 kommer att finnas 1794 yrkesverksamma att drygt hälften är kvinnor. Den 1.1.2002 är motsvarande siffra 1930 om veterinärer, varav antalet antagna studerandeär oförändrat 65 per år.

6. Faktorer påverkar behovet veterinär arbetskraft

som av

Det är naturligtvis många faktorer påverkar behovet av veterinär arbetskrañ. Den som föreslagna ändringen den veterinära fältverksamheten med aweckling av det statliga av huvudmannaskapet, inrättandet fler veterinärstationer mm kommer att påverka behovet. av Detta gäller inte minst behovet av vikarier se avsnitt 7.6 och 7.16.

Djurantalet i landet har också påverkan på behovet av veterinärer även om det inte finns en linjärt samband mellan dessa två. Jordbruksverket har inhämtat uppgifter om förväntad ett utveckling av djurantalet under 1990-talet.

En väsentlig minskning i djurantalet är att vänta för mjölkkor. Enligt prognoser från Svensk Husdjursskötsel SHS blir minskningen i storleksordningen 20-25 % under perioden 1990 - 2000. En intensitetshöjning torde dock komma att öka veterinärinsatsen per ko.

Ett minskat djurantal är även att vänta för svin. Enligt en prognos från LRF och Slakteriförbundet minskar antalet modersuggor och antalet producerade slaktsvin med 20 - 25 % 10 % under perioden. Redan under 1991 och 1992 har en betydande reduktion resp skett.

Antalet kor för köttproduktion väntas enligt SHS-prognosen öka till 150 200 000 år 2000. - Får, fjäderfä och är djurslag enbart lcräver relativt små veterinärinsatser och renar som därmed inte påverkar veterinär-prognosen i någon större utsträckning.

Den antalsmässigautvecklingen för hästar torde bli en svag ökning till år 2000. Totalantalet

hundar och katter torde vara relativt konstant. Trots ett oförändrat djurantal torde efterfrågan på veterinänjänster successivtkomma att öka. Detta sammanhänger med ökade

vårdinsatser per djur.

Bland jordbrukets djur förutses sålunda ett minskat antal mjölkkor och svin, medan antalet kor för köttproduktion ökar. Samtidigt ökar behovet veterinärtjânster, då intensiteten i av

animalieproduktionen ökar och den förebyggande djurhälsovården byggs ut. Sammantaget torde behovet av veterinärtjånster för jordbrukets djur komma att bli i stort oförändrat. Behovet av veterinärtjänster för sporthästaroch sällskapsdjur kommer sannolikt att öka.

7. Sammanställning över prognos för veterinärverksamheten

under perioden 1992-96

Som framgår av avsnittet 2 har jordbruksverket för att få ett underlag tillskrivit en del företrädarearbetsgivare för olika veterinära arbetsområdenoch bett dem redovisabedöma behovet av veterinär verksamhetmedverkan inom sitt verksamhetsområde under resten av 1990-talet och runt sekelskiftet. För vissa områden har bedömningen gjorts av jordbruksverket.

Nedan följer en kortfattad redovisning av de nämnda bedömningarna.

7.1. Central administration + 8 10 veterinärer -

Sannolikt fortsatt krav om minskning av anslagentill myndigheterna och därmed också någon minskning av antalet tjänster.

EES-avtal och EG-medlemskap kan under perioden medföra behov av 8 10 nya veterinära tjänster.

7.2. Länsveterinärer + 5 veterinärer

Man kan räkna med ett starkt behov av regional veterinär ledning även i framtiden för att ansvara för djurskydd, smittskydd och tillsyn av veterinär verksamhet livsmedel och djursjukvård mm.

EG-medlemskap kommer att kräva insatser av officiella veterinärer. Den kommande regionala organisationenblir härvid av vital betydelsebl a för uttärdande av friskintyg i sambandmed handel. Man kan eventuellt se ett behov av en förstärkning på regionalplanet med sammanlagt ca 5 tjänster.

7.3. SLU + 5-10 veterinärer

Vid den veterinärmedicinska fakulteten planerasfn ingen utvidgning av verksamheten, vilket innebär att forskar- och lârarstabenkommer att vara oförändrad under perioden.

Samtliga universitet och högskolor har ålagts att fördubbla antalet doktorsexamina under den kommande IO-årsperioden. Om man lyckas med detta på den

veterinärmedicinska fakulteten kan det möjligen innebära att vissa tjänster som icke-veterinärer naturvetare i framtiden kan komma att besättas idag innehas av med veterinärer. Antalet sådanatjänster bedöms dock som litet 5-10 tjänster.

7.4. SVA + 5 veterinärer

Vid företagen bedömning behovet för den kommande femårsperioden har inte av någon säker förändringstendens framkommit. Man kan därför se samma antal veterinärer som under den senaste femårsperioden, dvs oförändrat antal.

En osäkerhetligger i vad ett EG-medlemskap och EES-avtal kan innebära ifråga om sjukdomskontroller. Man kan beräkna ett ökat behov av insatser från SVA och det uppskattastill 5 tjänster under perioden.

7.5. SVELAB + 5 10 veterinärer - Svelab bedriver idag verksamhet vid 10 laboratorier.

Enligt Svelabs bedömning kan verksamheteninom 5-10 år komma att utökas till 15 laboratorier. Detta medför ett behov av ytterligare 10 veterinärer.

7.6. Fältveterinärer animalieproduktion mm tidigare distriktsveterinär - +- 0 veterinärer

Antalet tillsatta distriktsveterinârtjänster har under den senaste femårsperioden minskat med ett 30-tal tjänster enligt statistiken i tabell Det har varit flera anledningar till detta. Bl a har det varit svårt att besättatjänster inom glesbygdsområdenamed ordinarie innehavare. Vissa tjänster har också dragits in i olika delar landet beroende på ffa minskat praktikunderlag men också på rationaliseringar av i organisationen till följd av inrättande av veterinärstationer. En sådanuppbyggnad har ökat under den senaste femårsperioden. Idag ñnns det ca 40 veterinärstationer vid vilka sammanlagt arbetar drygt 100 distriktsveterinärer.

Uppbyggnaden av veterinärstationer har prioriterats av statsmakterna.

Att prognostisera framtida behov av veterinärer som kommer att syssla med djursjukvård på animalieproduktionens djur är mycket svår. Dagens antal fältveterinärer distriktsveterinärer beräknas i framtiden i sort svara mot behovet av veterinära insatser för dessa djur. Man kan dock räkna med vissa nya arbetsområdenför de fältarbetande veterinärema som ex t besiktning i samband med k småskalig slakt liksom s sjukdomskontroll och besiktning i samband med handel med djur i enlighet med EGs regler.

1A.

7.7. Hälsokontroll och ai-verksamhet + 5-10 veterinärer

i Den framtida arbetssituationen är svårbedömbar. Omorganisation pågår eller diskuteras. sammanslagningar av t ex husdjursföreningar kan innebära ändrat behov av veterinär medverkan.

Trots att antalet animalieproducerande djur minskar kommer det ändå att finnas behov av veterinär service inte minst inom ramen för ett närmare europasarnarbete. I och med att gränsernamot EG öppnas får vi exempelvis vara beredda på att behovet av provtagningsverksamhetoch intygsskrivning ökar liksom aktivare insatser för att övervaka sjukdomsläget landet. Ev i nya sjukdomskontrollprogram kan också komma att medföra behov av veterinär medverkan.

7.8. Besiktningsveterinärer - 15 veterinärer

i Situationen är svårbedömbar. slakterier fusioneras och detta påverkar behovet av besiktningsveterinärer. Livsmedelsverket gör bedömningen att behovet minskar med 15 veterinärer.

Ett ökat antal slakterier för småskalig slakt kan komma att medföra behov av deltidsverksamma besiktningsveterinärer.

7.9. Stadsveterinärer +- 0 veterinärer

lt Antalet stadsveterinärerhar minskat sett över en längre tidsperiod. Hur situationen blir under den närmaste femårsperioden är oklar. Stadsveterinärensroll inom den direkta livsmedelskontrollen kan komma att minska. Kvar blir då importexportkontroll och djurskyddsfrågor.

Stadsveterinär kommer troligen bara att finnas i de större kommunerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping längre sikt kanske främst beroende på stor importkontrollverksamhet. I flera andra större städer köper man stadsveterinärfunktionen från Svelab.

Hur ett EG-medlemskap kommer att påverka den veterinåra medverkani livsmedelskontrollen kontroll av styckning, charkuteriproduktion, färdiglagad mat mm råder det idag stor osäkerhet om. Det kan komma att medföra behov av ökad veterinär medverkan.

ik Under femårsperioden beräknasantalet tjänster vara oförändrat.

7.10. Livsmedelsindustri +-Oveterinärer

Man beräknar ingen förändring i förhållande till nuläget.

7.11. Annan industri än livsmedelsindustri + 15 veterinärer

i Inom detta område återfinns veterinärer verksamma främst inom läkemedelsindustrin.

Veterinärutbildningen av idag är en bra grundutbildning för arbete inom läkemedelsindustrin. Speciellt värdefull är den breda biologiskt-medicinska utbildning i grundläggandeämnen som eellbiologi, kemi, fysiologi, patologi mm. som ges

läkemedelsindustrin har också behov av specialister dvs forskarutbildade veterinärer framför allt inom patologi, toxikologi, fysiologi och farmakologi. När det gäller toxikologisk patologi är gnagarpatologin idag speciellt viktig. Denna saknas i veterinärutbildningen och måste skaffas på annat sätt.

läkemedelsindustrin kommer även framgent att vara en viktig veterinär arbetsplats. Hur många kommer att vara verksamma där beror främst på intresset som hos veterinärema. Många veterinärer har en negativ inställning till djurförsök och väljer därför bort detta verksamhetsaltemativ.

Under den närmaste femårsperiodenräknar läkemedelsindustrin med ett behov av ytterligare 15 veterinärer.

7.12. Pivatpraktikdiursjukhus sällskapsdjur och hästar + 75 veterinärer

8 I sambandmed lantbruksstyrelsens prognosarbete för fem år sedan beräknade man att ca 500 veterinärer heltid skulle kunna ägna sig praktik sällskapsdjur enligt beräkningar med utgångspunkt från hundskatteregistret innan man när en mättnad marknaden.

I nu tillgänglig statistik sysslar 468 veterinärer på hel- eller deltid med praktik på sällskapsdjur ocheller sporthästar. Det har inte varit möjligt omvandla detta till heltidstjänster. Man kan väl dock räkna med att det motsvarar ca 350 400 heltidstjänster.

i Teoretiskt finns det såledesutrymme för ytterligare veterinärer på sällskapsdjurs- och sporthästmarknaden. Det är dock omöjligt att ange någon siffra med säkerhetbl a beroende på att även inom den veterinära tältorganisationen oberoendeav organisationsform kommer - veterinärverksamhet bland sällskapsdjur och sporthästar att vara av väsentlig betydelse i framtiden. Man kan mycket väl tänka sig att till en veterinärstation knyta en eller flera specialiseradeveterinärer inom dessa områden för att få en komplett verksamhet stationen.

,, __ ,

Under den kommande femårsperioden beräknas, trots de osäkerhetsmoment som föreligger, att ytterligare 75 veterinärer kommer att arbeta med sällskapsdjur.

7.13. Militärveterinärer +- 0 veterinärer

Även det kommer att ske förändring antalet milostaber i landet kommer om en av det inte att påverka antalet veterinärer i nämnvärd grad. Inom militäromrädet är idag endast ett fåtal veterinärer verksamma.

7.14. Utlandstjänst + 10 veterinärer

Vid ett svenskt medlemskapi EG kan man räkna med ett behov av 2 4 veterinärer som är verksamma centralt i EG. Redan under EES-tiden kan det uppkomma behov av någon eller några svenska veterinärer i El-rAzs organ.

Antalet veterinärer verksamma utomlands vid i första hand andra veterinära utbildningsinstanser liksom inom industrin kan inte påverkas av svenska förhål- landen.Under den senaste femårsperioden har ytterligare ett drygt 10-tal veterinärer förlagt sin verksamhet utomlands.

Inom denna sektor inräknas inte veterinärer verksamma i U-landstjånst. Under den senaste 10-årsperioden har av och till endast någon enstaka veterinär varit verksam inom sådanaprojekt och i november 1991 var det ingen. Hur framtiden blir inom detta område är svårbedömbar möjligen några enstakatjänster. -

Utlandsverksamma veterinärer kan komma att öka under den kommande femårsperioden med ca 10 stycken.

7.15. Icke veterinär-a institutioner +- 0 veterinärer

Till denna kategori räknas veterinärer verksamma vid andra statliga institutioner än de rent veterinära. Det går inte att säkert se tendensertill någon förändring inom denna sektor.

7.16. Obefordrade veterinärer

Till denna kategori hänförs veterinärer utan fast anställningverksamhet såsom t ex vikarier inom distrikts- och besikmingsveterinärorganisationema.

Under årens lopp har inom denna kategori funnits 100-150 veterinärer. Inte minst inom distriktsveterinärorgarüsationen har det varit nödvändigt att ha tillgång till vikarier för att klara lagstadgadledighet för ordinarie tjänsteinnehavare.

Hur det, efter awecklingen av den nuvarande distriktsveterinärorgartisationen, blir med det framtida behovet av vikarier inom djursjukvården för animalieproduktionens djur är mycket svårt att förutse. Man torde kunna beräkna ett minskat behov av korttidsvikarier vid en utökning av antalet veterinärstationer. Inom dessabör det vara möjligt att i ökad utsträckning kunna klara sådana vikariebehov. Vikariebehovet vid annan typ av ledighet kommer sannolikt också att minska. Det minskade behovet kan vara så högt som motsvarande 60 70 veterinärer vid en övergång till veterinärstationer i enlighet med veterinârutredningens förslag.

7.17. Ej yrkesverksamma veterinärer

Antalet yrkesverksamma veterinärer har under en lång följd av år varit relativt konstant, kring 30-35 personer. Det finns inget som talar för en drastisk förändring under den kommande femårsperioden.

8. Tillgång och efterfrågan på veterinärer 1997 och 2002

Tillgång

I november 1991 fanns det 1531 yrkesverksamma veterinärer i Sverige. Enligt jordbruksverkets beräkningar kommer det att finnas 1794 yrkesverksamma den 1997 till följd av att 65 elever under senare år intagits på veterinärlinjen vid lantbruksuniversitetet. Den 1.1.2002 kommer det med samma förutsättningar att ñrmas 1930. Hur tillgången på yrkesverksamma veterinärer påverkas om intagningen ändras till 50 respektive 75 redovisas i bilaga 22.

Nettotillskottet av veterinärer som skall finna sysselsättningblir alltså 263 under perioden 1992-96 och 136 under perioden 1997-01 med oförändrat antal nya studentervarje år.

Efterfrågan

Efter inhämtande av uppgifter för de olika områdenaredovisade i avsnitt 7 gör jordbruksverket bedömningen att ytterligare ca 125 130 veterinärer kommer att efterfrågas på arbetsmarknaden fram t o m 1996 bilaga 23. v

Skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på veterinär arbetskraft den 1.1.1997 kommer alltså att bli ca 135 263-128. Frågan är, kommer dessaveterinärer att finna sysselsättning Detta är en fråga som man mycket lite kan påverka genom att start- och bromssträckan för en mångårig utbildning som veterinärutbildningen är lång. Den närmaste S-årsperioden

som med viss säkerhet kan överblickas på efterfrågesidan är relativt ointressant eftersom tillgången i stort sett är given. Det viktigaste instrumentet för att reglera tillgång och efterfrågan ñnns inte. Det längre perspektivet är därför det intressantaste men här är efterfrågesituationen svårare att överblicka. Vid jordbruksverkets kontakter med olika veterinära arbetsgivare är det endast ett fåtal, som velat blicka längre än den närmaste 5årsperioden. Det är alltför mångaidag oöverblickbara faktorer som gör det möjligt att med någon grad av säkerhet blicka framåt mot början av nästa sekel.

För att närmare analysera frågan om sysselsättningenför de ca 135 extra veterinärer som tillförs arbetsmarknaden1992-96 kan man med fördel titta i backspegeln. Vad trodde man för fem år sedan och hur blev utvecklingen I november 1986 fanns det 1351 yrkesverksamma veterinärer. Fram till november 1991 skulle, enligt den prognos som gjordes 1987, arbetsmarknaden netto tillföras 244 yrkesverksammaveterinärer till den 1.1.1992. I rapporten från 1987 prognostiserades119 nya tjänster under samma period i verkligheten blev det 147. Idag kan man konstatera att det prognostiserade överskottetet på ca 100 veterinärer försvann under perioden. En stor del förklaras av den kraftiga expansionenpå sållskapsdjursonuådet. Antalet obefordrade ökade också med ett 40-tal. Härigenom har det varit möjligt att klara vikariebehovet inom distriktsveterinârorganisationen. En del har också uppehållit vakanser i framför allt norra Sverige. Detta kan vara en del av förklaringen till att det inte registrerats någon arbetslöshet trots att veterinärkåren ökat så kraftigt.

Veterinärutredningens förslag kommer sannolikt att påverka vikariebehovet inom framför allt fältorganisationen och bl a detta gör att frågorna om storleken det framtida överskottet av veterinärer blir mera aktuell.

Det är omöjligt att göra någon säker prognos för denna period, vilket också har framgått av den osäkerhet veterinära arbetsgivare känner inför utvecklingen runt sekelskiftet. Den mycket kraftiga expansion som under flera decennier skett på sällskapsdjursonuådet bör mot slutet av 90-talet plana ut. Kanske kan hästsektom komma att behöva ytterligare veterinära insatser om sporthästintresseti landet fortsätter att öka. Den veterinär-afältorganisationen måsteunder denna period ha funnit sina former. Om organisationenkommer att sysselsätta fler eller färre veterinärer än idag är svårt att ha någon säker uppfattning om. Ett ökat önskemål om reglerad arbetstid för de veterinärer som kan komma att anställas av en huvudman i t ex Norrland skulle emellertid kunna komma att kräva ytterligare 30 40 veterinärer.

Det finns sannolikt en viss utvecklingspotential inom några områden a inom läkemedelsindustrin, där behovet av veterinärer fortsatt kommer att vara relativt stort. I ett öppnare Europa utan krav tillåggsutbildning för att få behörighet att utöva veterinäryrket blir också arbetsmarknadenför svenskaveterinärer större. Hur många som kommer att påverkas härav är dock omöjligt att ange.

9. Slutsats

under den närmaste IO-årsperioden att utsättas för Den veterinära arbetsmarknaden kommer 2001 kommer arbetsmarknaden att netto tillföras ca 400 vevissa påfrestningar. 1992 yrkesverksarnhetsgrad och omräkning görs enligt vad som tiditerinärer. Om hänsyn tas till dessa 400 veterinärer att upprätthålla drygt 300 tjänster gare angivits i avsnitt 4.5 klarar av många dessa på arbetsmarknaden tillkomna veterinärer under progmed hänsyn till att av nosperioden kommer att vara småbarnsföräldrar.

på efterfrågan på veterinär arbetskraft 1992 2001 talar för att ytterligare upp Prognosen - 200 tjänster kan komma att tillskapas inom den traditionella veterinära arbetsmot marknaden, vilket större antal veterinärer när hänsyn tas till motsvarar ett innehåller dock flera osäkerhetsmoment. deltidstjänstgöring mm. Den lagda prognosen

differens mellan tillgång och efterfrågan veterinär arbetskraft under den Det är alltså en närmaste IO-årsperiodenpå ca 100 heltidstjänster.

möjligt Överskottet veterinärer kommer att resultera i Det är idag inte att säga om av arbetslöshetsproblem slutet i seklet. Sett i ett perspektiv bakåt kan man dock konstatera av att motsvarande överskott inte har lett till ett sådana problem.

är jordbruksverkets uppfattning att det för närvarande bör vara möjligt bibehålla Det nuvarande studentantal vid veterinärlinjen på lantbruksuniversitetet.

Det finns dock idag många fler osäkra faktorer inför framtiden än tidigare varför det är angeläget med korta tidsintervall sannolikt bara med något eller några års intervall att - följa utvecklingen behovet veterinär arbetskraft inom de olika noggrant av av arbetsmarknadssektorerna för kunna balansera omfattningen av veterinärutbildningen. att

Bilaga 1

. 2

§ §

ä

8 å a

m i u S m o .

8 n m

h u u u u 8 m 2 m

S

e

Bilaga

8 E

O

n o

u

Bilaga 3

N B iS

ä8 i - .

m

n .. - 2 - .

Bilaga 2 2 223 -28 § E Ä w xx m 2

u

r u u o m o

Bilaga 5

i 2

i

m i 8 N nu

i

i 9 m .

i u m p . h n i 3 . 3 m . i

m

Bi laga i

§

å$

23 u i - ..

Bilaga 7

- i

N

n

u E. 2 - n

.En

p 2 L . m .

2 r u u a

m o m °

Bilag. .i i JS N a - .. -2 -23 u - .. - . - .

Bilaga 9 . i -28 s m

S

u S

Bilaga

N B

M . O m .

u 8 i m . . . m . . n. n m P

O

Bilaga 11

4 ü E

p

m n o m r u r u m 0 m

Bilaga . 2

N -23 .

m v i M 0 .. u n 3 m 8

Bilaga 13 i i N nu -28

H

Bilaga 2 8 2 N H -28

-23 - ..

u

-23 n - . vi

Bilaga 15

n 54 n

p p p 54 . u p F . 8 U nu n - . n . . . . . . 54 . - .

i m .d n F m q 8 u 3 u m

o

u E .

n

n p o 8 54 n - . w

. u u u u

m m 5

Bilaga

N m ux x w x,\\\\\\ j .

x \\\ m 4

p \\

mm

p - -

u

Bilaga 17

54 2

8 N nu

8 m

5 u m

w . 3

m LE.

p . u u u u o m Ö

Bilaga 2 N m åS u

Bilaga 19

i

i

å N nu

.

å

8 i n.. E 5 b n 5 å a b n n n u 8

E. .

i m

m 2

.m i u 1 m m o

Bilag

m p

i O .

i n m § Q i o

Bilagan

Beräknat antal yrkesverksamma veterinärer 1.1. 1997

Antal yrkesverksamma veterinärer 65 år 1531 november 1991 903 män + 628 kvinnor + Legitimerade december 1991 + 63 14 min + 49 kvinnor Pension till 1997-01-01 85 - - 76 min + 9 kvinnor

- Bortfallföre65ârsålder25män+5kvinnor ;E - Antal veterinärer 1997-01-01 885 män + 909 kvinnor 1794

Bilaga22

Beräknat antal yrkesverksamma veterinärer 1.1.2002

Antal yrkesverksammaveterinärer 1794 65 år 970101 885 mån + 909 kvinnor

Pension till 2002-01-01 ;135 - 125 min + 9 kvinnor 1660

+ Nyexanünemde till 2002-01-01 Från hösten 1997

År 50 eleverår 65 eleverår 75 eleverår

1997 6015m+45k 6015m+45k 60l5m+45k 1998 4812m+36k 60l5m+45k 6820m+48k 1999 4812m+36k 6015m+45k 6820m+48k 2000 4812m+36k 6015m+45k 6820m+48k 2001 48 12 m + 36 k 60 15 + 45 k 68 20m + 48 k m

252 63 m + 189 k 30075m+225k 332 95 + 237 k m vi I-bá

mer

Antal yrkesverksamma veterinärer 2002-01-01 1882 1930 1962

Bilaga23

Jordbruksverkets rapporter 1992 1 ljvmedelsuxhrsumochEGDellKzmggning-pismjünning 2 MarknadsöversiktVegetabilier - 3 Tillsynenligtdjurskyddslagen 1991 Stodet till jordbruketoch livsruedelsindrtsuin i norm Sverige199793 Utvärdering denlivsmedelspolitiska av refameu Sekrorskalkyl ru jordbruket JordbruketiEG -EffektuavEG-kommiaciortaurefamfüalag ugringavstallgodselisunkadüekxplumk MiljoKoruekvensBeskrivningr inomjrrdhuket utkommermgusti-92 - O Uvsmedcláonmmtirxm1988-1991 . Investeringar ochkapacitersrzmyuhrøde i m uv ochEG.Del2 Bnnschhetkrivninga l EES-avtalet Jordbruket i H3 EGsjordbruksrefmn - MarknadsöversiktArtimalier - Omställningsarealenm användning Fakturam vardebedkrüng 1992 lmrhnrksfnstigheter - Jämförelse mellanmjolk-ochmejerivartmektom i SverigeochFG Jämförelse mellan i Sverige och EG Jämforelse mellan i Sverige och EG Jämförelse mellanäggsehom i SverigeochEG - Jämförelse mellantlgelkottssektom i SverigeochEG Uv ochF13

Jordbruksverkets Rapport kan beställas från Informationsenheten. Jordbruksverket, 551 82 Jönköping telefon 036-15 51 75 direkt. 15 50 OOväxel Pris 50- exkl moms ISSN 1102-300

SOU 199288 Bilaga 4 209

Geografisk fördelning av mjölkkor, får,

svin och höns

Mjölkkornas geografiska fördelning Antal per församling 1-200 201-400 401-900 901-

Kdlla Statistiska centralbyrån, SCB

210 Bilaga 4 SOU 199288 Fårens geografiska fördelning 1990 Antal per församling 1-200 201-400 401-900 901-

Källa Statistiskacentralbyrån SCB

SOU 199288 Bilaga 4 211 Svinens geografiska fördelning 1990 Antal per fax-samling 1-200 201-400 401-900 o 901 -

Källa Statistiska centralbyrån SCB

212 Bilaga4 SOU 199288 Hönsens geografiska fördelning 1990 Antal per församling 1-200 201-400 401-900 . 901 -

Källa StatistikcacentralbyrånSCB

Bilaga 5 213 SOU 199288

för

Förslag till områdesindelning

etableringsbidrag

Inom utredningen har analyserats hur många veterinärstationer som och dessa skulle placerade för att tillhandahålla en tillbehövs var vara fredsställande veterinär service i hela landet. Analysen har resulterat i indelning landet i 99 områden. I varje sådant område bör, med en av undantag för det område inom vilket Sveriges lantbruksuniversitet bedriver fältverksamhet, finnas veterinärstation. För att stimulera bilen veterinärstationer i dessa områden har jag föreslagit infödandet av randet etableringsbidrag. Endast ett sådant bidrag bör kunna utav ett för varje område. För att undvika alltför hård styrning anser en jag etableringsbidraget inte bör kopplas till en i förväg bestämd att Jag har dock lämnat förslag lämpliga stationeringsorter och beort. marming, främst med utgångspunkt från att aktuellt område skall få optimal teckning. Det bör påpekas att veterinärstationemas verksamhetsområden inte behöver sammanfalla med områdena för etableringsbidrag. Veterinärstationemas verksamhetsområden kommer att styras angränsande veterinärstationers placering och efterfrågan av vetav erinära tjänster. Närmast redovisas nämnda områden, därefter redovisas förovan slagen lämpliga stationeringsorter och bemarming.

STOCKHOLMS

LAN

04 Botkyrka 40 Nynäshamn 72 Tyresö 08 Danderyd 44 Salem 76 Täby . - 7 12 Ekerö 48 Sigtuna E Upplands-Bro - 16 Haninge 52 Sollentuna 84 Upplands-Väsby 20 Huddinge 56 Solna 88 Vallentuna 24 Järfälla 60 Stockholm 92 Vaxholm 28 Lidingö 64 Sundbyberg 96 Värmdö 32 Nacka 68 Södertälje 99 Österåker ä Norrtälje

T Js-- .. nav j [76 hv

4 M Å ka . J Å i 4 l wc A l . x

-.ø w..-

Isf k 20 7 .

S00 un fw 6 - .l 55 M .- . I , Ä

4%.

i

s 3 4f

O ID 20 JO

U PPSALA

C

LÄN

5 Enköping 20 Uppsala 10 Håbo 25 Älvkarleby 15 Tierp I Östhammar

SÖDERMANLANDS

LAN D

5 Eskilstuna 25 Oxelösund 10 Flen 3 Strängnäs 15 Katrineholm 35 Vingåker 20 Nyköping

ÖSTERGÖTLANpS

; LAN

I

05 Boxholm i Motala 55 Ydre Q 10 Finspång 35 Norrköping 60 Åtvidaberg . g Ödeshög Ö 15 Kinda 40 Söderköping 65 - .YW.,§-, 20 Linköping 45 Vadstena ; y 25 Mjölby 50 Valdemarsvik 3 -

K;

ai-T .

rasmus

mans n - svn 60 ö QAmina; Uvnmmmun 1 ;r l .. | i , . ..- JÅx z . n 4 . -a a U . , l

3 W

V uk x S a. I 3 2 . omm-a. - 1 V, ä

J.

o to 20 o Aon...

JÖNKÖPINQS

LAN

05 Aneby 35 Sävsjö 10 Eksjö 40 Tranås 15 Gislaved 45 Vaggeryd 20 Gnosjö 50 Vetlanda 25 Jönköping 55 Värnamo 30 Nässjö

wanna... ,I

KRONOBERGS

G

LAN

f

05 Alvesta 25 Tingsryd v 10 Lessebo S Uppvidinge 1 15 Ljungby 35 Väx - o 20 Markaryd 40 Ål 3 hult I

KALMAR

LAN

05 Borgholm 30 Mörbylånga 10 Emmaboda 35 Nybro . - 15 Hultsfred 40 Oskarshamn 18 Högsby 45 Torsås , 4 r 20 Kalmar 50 Vimmerby 25 Mönsterås 55 Västervik

O 10 20 30 40 50

GOTLAN DS

LÄN

10 Gotland

BLEKINQE

LAN

05 Karlshamn 20 Ronneby 7 10 Karlskrona 25 Sölvesborg . Olofström - 15

KARLSKRONA i i i

.man.

KRISTIANSTAQS

LAN

.,

05 Bromölla 30 Osby 50 Åstorp 3 10 Båstad 35 Perstorp 55 Ängelholm . Örkelljunga 15 Hässleholm 40 Simrishamn 60 20 Klippan 45 Tomelilla 65 Östra Göinge 25 Kristianstad

MALMÖ

HlJS

LAN

4 04 Bjuv 32 Kävlinge 60 Staffanstorp CB Burlöv 36 Landskrona 64 Svalöv 7 12 Eslöv 40 Lomma 68 Svedala 16 Helsingborg 44 Lund 72 Trelleborg 20 Höganäs 48 Malmö 76 Vellinge 24 Hörby 52 Sjöbo 80 Ystad 28 Höör 56 Skurup

HALLAN DS

N

LÄN

05 Falkenberg 25 Kungsbacka 10 Halmstad 30 Laholm 15 Hylte 35 Varberg

GÖTEBORGS-

oçH

BOHUSLAN

05 Göteborg 30 Mölndal 55 Strömstad 10 Härryda 35 Orust 60 Tanum 15 Kungälv 40 Partille 65 Tjörn 20 Lysekil 45 Sotenäs 70 Uddevalla 25 Munkedal 50 Stenungsund 75 Öckerö

ÄLVSBORGS LÄN

05 Ale Herrljunga 65 Tranemo 10 Alingsås Lerum 70 Trollhättan 15 Bengtsfors Lilla Edet 75 Ulricehamn 20 Borås Mark K Vårgårda 25 Dals-Ed Mellerud 85 Vänersborg 3 Färgelanda Svenljunga 90 Åmål

50 bükm

SKARABOR§S

LAN

05 Essunga 35 Hjo 65 Skövde 10 Falköping 40 Karlsborg 70 Tibro 15 Grästorp 45 Lidköping 75 Tidaholm 20 Gullspång 50 Mariestad 80 Töreboda 25 Götene 55 Mullsjö 85 Vara 30 Habo 60 Skara

VÄRMLANpS

LAN

05 Arvika 35 Hammarö 60 Storfors 10 Eda 40 Karlstad 65 Sunne 15 Filipstad 45 Kil 70 Säffle 20 Forshaga 50 Kristinehamn 75 Torsby 25 Grums 55 Munkfors ao Årjäng 30 Hagfors

10 20 N 40 50 U0 Dim

ÖREBRO LÄN

x , 5 Askersund 35 Laxå

10 Degerfors 40 Lindesberg -. , 7 15 Hallsberg 45 Ljusnarsberg

J, 20 Hällefors 50 Nora v . Örebro

v

B Karlskoga 55 p gay I Kumla Rgl 4 ,

T1

VÄSTMAN LAN

PS

LAN U

r f 05 Arboga 25 Kungsör 45 Skinnskatteberg s 10 Fager 30 Köping 50 Surahammar . 57 f 15 Halls mmar 35 Norberg 55 Västerås 20 Heby 40 Sala

fi;

s 9

KOPPARBER§S

LAN

os Avesta 30 Leksand 55 Rättvik 10 Borlänge 35 Ludvika 60 Smedjebacken 15 Falun 40 Malung 65 Säter 20 Gagnef 45 Mora 70 Vansbro 25 Hedemora 50 Orsa 75 Älvdalen

O ID 70h C050 G01

GÄVLEBORGS

LÄN

5 Bollnäs I Nordanstig 10 Gävle 35 Ockelbo 15 Hofors 40 Ovanåker 20 Hudiksvall 45 Sandviken ä Ljusdal 50 Söderhamn

NOFIUANSUG \8vuwO

VÄSTERNORB-

LANDSLAN

v

05 Härnösand 25 Timrå 10 Kr ors 30 Ånge 15 S fteâ 35 Örnsköldsvik 20 Sundsvall M

JÄMTLANpS

Z

LAN

05 Berg 25 Ragun 3 10 B ke 30 Ström 15 edalen 35 Åre f 20 Krokom 40 Östersund .

OO m 100 im

VÄSTERBOTTENS LÄN

05 Bjurholm 30 Norsjö 55 Umeå r. 35 Robertsfors 60 Vilhelmina 10 Dorotea . 15 Lycksele 40 Skellefteå 65 Vindeln 20 Malå 45 Sorsele 70 Vännäs . k Nordmaling 50 Storuman 75 Åsele i s 25

auusnz summan xx

vnwnuuun

NORRBOTTENS

BD

LAN

05 Arjeplog 30 Jokkmokk 55 Piteå 10 Arvidsjaur 35 Kalix 60 Älvsbyn 15 Boden 40 Kiruna 65 Överkalix 20 Gällivare 45 Luleå 70 Övertorneå 25 Haparanda 50 Pajala

100 Im

SOU 199288 Bilaga 5 241

SÖDRA OCH MELLERSTA SVERIGE

Stockholms län i rin Bemanning Norrtälje 4 veterinärtjänster Upplands-Väsby 2 veterinärtjänster Södertälje 2 veterinärtjänster

Totalt Stockholms län 3 veterinärstationer och 8 veterinärtjänster.

Uppsala län Stationeringsort Bemanning Gimo 4 veterinärtjänster Uppsala Veterinärhögskolans ambulatoriska klinik Enköping 3 veterinärtjänster

Totalt Uppsala län 2 veterinärstationer och 7 veterinärtjänster.

Södermanlands län Stationgringsort Bemanning Eskilstuna 2 veterinärtjänster Katrineholm 3 veterinärtjänster Flen 3 veterinärtjänster Nyköping 4 veterinärtjänstcr

Totalt Södermanlands län 4 veterinärstationer och 12 veterinärtjänster.

Östergötlands län

Stationeringsort Bemanning Borensberg 3 veterinärtjänster Mjölby 3 veterinärtjänster Linköping 4 veterinärtjänster Norrköping 4 veterinärtjänster

Totalt Östergötlands län 4 veterinärstationer och 14 veterinänjänster.

242 Bilaga 5 SOU 199288

Jönköpings län Statignçringsog Bemanning Jönköping 4 veterinärtjänster Tranås 4 veterinär-tjänster Vetlanda 4 veterinärtjänster Värnamo 4 veterinärtjänster

Totalt Jönköpings län 4 veterinärstationer och 16 veterinärtjänster.

Kronobergs län Stationeringsort Bemanning Ljungby 4 veterinärtjänster Växsjö 4 veterinänjänster Tingsryd 3 veterinärtjänster

Totalt Kronobergs län 3 veterinärstationer och ll veterinärtjänster.

Kalmar län Stationeringsort Bemanning Gamleby 4 veterinärtjänster Vimmerby 4 veterinärtjänster Fliseryd 4 veterinärtjänster Kalmar 5 veterinärtjänster Algutsrum 5 veterinänjänster placerad i varav en Löttorp

Totalt Kalmar län 5 veterinärstationer och 22 veterinärtjänster.

Gotlands län Statignçringsgn Bemanning Visby 3 veterinärtjänster Hemse 3 veterinärtjänster

Totalt Gotlands län 2 veterinärstationer och 6 veterinärtjänster.

Blekinge län Stationeringsort Bemanning Karlskrona 5 veterinänjänster Karlshamn 3 veterinärtjänster

Totalt Blekinge län 2 veterinärstationer och 8 veterinärtjänster.

SOU 199288 Bilaga 5 243

Kristianstads län

Statiszngünzsszn hmmm

Hässleholm 4 veterinärtjänster Kristianstad 4 veterinärtjänster Smedstorp 5 veterinärtjänster

Ängelholm 5 veterinärtjänster

Totalt Kristianstads län 4 veterinärstationer och 18 veterinärtjänster.

Malmöhus län Stationgringsog Bemanning Hörby 4 veterinärtjänster Sjöbo 4 veterinärtjänster Anderslöv 4 veterinärtjänster Eslöv 4 vetcrinärtjänster Mörarp 5 veterinärtjänster

Totalt Malmöhus län 5 veterinärstationer och 21 veterinänjänster.

Hallands län Statignçringsgg Be nnin Kungsbacka 4 veterinärtjänster Varberg 4 veterinärtjänster Vessigebro 4 veterinänjänster Halmstad 4 veterinärtjänster Laholm 4 veterinärtjänster

Totalt Hallands län 5 veterinärstationer och 20 veterinärtjänster.

Göteborgs och Bohus län Sgtioneringsort Bemanning Dingle 5 veterinärtjänster Ljungskile 4 veterinärtjänster

Totalt Göteborgs och Bohus län 2 veterinärstationer och 9 veterinärtjänster.

244 Bilaga 5 SOU 199288

Älvsborgs län

Stagigneringson §cn1a@2 Bäckefors 2 veterinärtjänster Brålanda 5 veterinärtjänster

Älvängen 4 veteiinänjänster

Alingsås 2 veterinärtjänster Herrljunga 4 veterinärtjänster Ulricehamn 4 veterinärtjänster Svenljunga 4 veterinänjänster Skene 2 veteiinänjänster

Totalt Älvsborgs län 8 veterinärstationer och 27 veterinärtjänster.

Skaraborgs län Stationeringsort Bemanning Töreboda 4 veterinärtjänster Tibro 4 veterinärtjänster Tidaholm 3 veterinärtjänster Falköping 4 veterinänjänster Vara 4 veterinärtjänster Skara 4 veterinärtjänster

Totalt Skaraborgs län 6 veterinärstationer och 23 veterinärtjänster. . Värmlands län Sggtignçringsog Bemanning Sunne 3 veterinärtjänster Säffle 5 veterinänjänster Karlstad 3 veterinärtjänster Kristinehamn 3 veterinärtjänster

Totalt Värmlands län 4 veterinärstationer och 14 veterinärtjänster.

Örebro län Stationeringsort Bemanning Lindesberg 3 veterinärtjänster Örebro 5 veterinärtjänster Hallsberg 4 veterinärtjänster

Totalt Örebro län 3 veterinärstationer och 12 veterinärtjänster.

SOU 199288 Bilaga 5 245

Västmanlands län Sm|ggçn_ngs9_r1 Bçmggging Sala 4 veterinärtjänster Västerås 2 veterinänjänstcr Arboga 2 veterinärtjänster

Totalt Västmanlands län 3 veterinärstationer och 8 veterinärtjänster.

TOTALT SÖDRA OCH MELLERSTA SVERIGE 69 veterinärstationer och 256 veterinärtjänster.

246 Bilaga 5 SOU 199288

NORRA SVERIGE

Kopparbergs län

Stamnçmtzsanz hmmm

Mora 3 veterinärtjänster Rättvik 2 veterinärtjänster Dala-Jäma 2 veterinärtjänster Borlänge 3 veterinärtjänster Hedemora 5 veterinärtjänster

Totalt Kopparbergs län 5 veterinärstationer och 15 veterinärtjänster.

Gävleborgs län Stationeringsort Bemanning Hudiksvall 4 veterinänjänster Ljusdal 3 veterinärtjänster Bollnäs 4 veterinättjänster Sandviken 4 veterinärtjänster

Totalt Gävleborgs län 4 veterinärstationer och 15 veterinärtjänster.

Västernorrlands län stgtigneringsgg Bemanning Örnsköldsvik 4 veterinärtjänster Sollefteå 2 veterinärtjänster Kramfors 3 veterinärtjänster Sundsvall 3 veterinänjänster

Totalt Västernorrlands län 4 veterinärstationer och 12 veterinärtjänster.

Jämtlands län Stationeringsort Bemanning Strömsund 2 veterinärtjänster Ås 4 veterinärtjänster varav en placerad i Järpen Östersund 4 veterinärtjänster Sveg 2 veterinärtjänster

Totalt Jämtlands län 4 veterinärstationer och 12 veterinärtjänster.

SOU 199288 Bilaga 5 247

Västerbottens län

Stausmmugssmt hmmm

Skellefteå 3 veterinärtjänster Ånäset 2 veterinärtjänster Vännäs 4 veterinärtjänster Lycksele 2 veterinärtjänster Storuman 2 veterinänjänster Vilhelmina 2 veterinärtjänster

Totalt Västerbottens län 6 veterinärstaioner och 15 veterinärtjänster.

Norrbottens län Stationeringsort Bemanning Kalix 6 veterinänjänster varav en placerad i Pajala Kiruna 2 veterinärtjänster Gällivare 2 veterinärtjänster Luleå 4 veterinärtjänster Piteå 2 veterinärtjänster Arvidsjaur 3 veterinänjänster varav en placerad i Jokkmokk

Totalt Norrbottens län 6 veterinärstaioner och 19 veterinärtjänster.

TOTALT NORRA SVERIGE 29 veterinärstationer och 88 veterinärtjänster.

. KUNGL. B|BL.

1992 10 0 5

- -

srocxwçww

quøunw-nq saw-ui-

1992 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Frihet ansvar kompetens. Grundutbildningens 37. Psykiatrinochdesspatienter levnadsförhållanden, - - villkori högskolan. U. vårdens innehållochutveckling. Reglerför risker. Ett seminarium varför om 38. Fristående skolor.Bidrag och elevavgifter. U. tillåter mer föroreningar inneanute. M. 39. Begreppet arbetsskmia. Psykisktstördas situationikommunerna 40.Risk-och skadehantering istatlig verksamhet. Fi.

-en probleminventeting ur socialtjänstens 41.Angående vattenskotrar. M. perspektiv. 42.Kretslopp Basen förhållbar stadsutveckling. M. - 4. Psykiatrini Norden-ett jämförande perspektiv. 43.Eeocycles -The Basisof Sustainable Urban

Koncession för törsåkringssammartslumingar. Fi. Development. M. Ny mervårdesskattelag. 44.Resurser förhögskolans grundutbildning. U. Motiv.Del 45. Miljöfarligtavfall ansvar och M. - -

l

Förfatmingsrext och bilagor.Del Fi. 46.Livskvalitetfdr psykisktlångtidsjuka - forskning - Kompetensutveckling en nationellstrategi.A. kring service.stödochvård S. -

l Fastighetstaxering Bostadsrätter. Fr. 47. Avreglerad bostadsmarknad. DelII. Fi.

m.m.- Ekonomiochrått i kyrkan. C. 48.Effektivare statistikstyrningDar statliga - 10.Ettnytt bolagför Ku. statistikens finansiering och samordning. Fi.

ll. Fastighetsskatt. Fi. 49.EES-anpassning av 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. C 13. Bundna aktier.Ju. 50.Avgifteroch högkostnadsskydd inomäldre-och 14.Mindrekadmiumi handelsgödsel. Jo. handikappomsorgen. S 15.Ledning ochledarskap i högskolan några S1. Översyn sjöpolisen. av Ju. perspektiv och möjligheter.U. 52.Ettsamhälle nu alla. 16.Kroppenefterdöden. 53.Skatt pådieselolja. Fr. 17. Densista undersökningenobduktionen i ett S4.Mer för mindre -nyastyrformeriörbam-och psykologiskt perspektiv. ungdomspolitiken. C. 18. Tvångsvård i socialtjänsten ansvar och innehåll. 55. Råd för forskning om transporter och - 19.Långtidsutredrtingen 1992.Fi. kommunikation. K. 20.Statens hundskola. ombildningfrånmyndighet till Rådför forskning om transporter och aktiebolag. S. kommunikation. Bilagor.K. 21.Bostadsstöd till pensionärer. S. 56. Färjorochfarleder. K. 22.EES-anpassning av lcreditupplysningslagen. Ju. 57. Beskattning vissa av naturaförmåner m.m. Fi. 23.Kontrollfrågori urlldatoriseringen m.m. Fi. 58.Miljöskulden. En rapportom hur miljösktrlden 24.Avreglerad bostadsmarknad. Fr. utvecklas vi ingenting om gör. M. 25. Utvärdering av försöksverksamheten 3-årig med 59.Låraruppdraget. U. yrkesinriktad utbildningi gymnasieskolan. U. 60. Enklarereglerför statsanställda. Fi. 26.Rättentill folkpension kvaliñkationsregler i 61.Ett reformenåklagarväsende. A Del. ochB. Ju. internationella förhållanden. S. 62. Forskningoch utvecklingför totalförsvaret förslag - 27. Årsarbetstid. A. till åtgärder.Fö.

28.Kartläggning kasinospel av enligtinternationella 63.Regionala roller en perspektivstudie. C. - regler.Fi. 64. Utsikt mot framtidens regioner sjudebattinlägg. C. - 29. Smittskyddsinstitutet ny organisation förSveriges 65.Kartboken. C. nationella smittskyddsftrnktiona. 66.Västsverigeregion i utveckling.C. - 30.Kreditförsåkring Någraaktuellaproblem.Fr. 67.Fortsatt reformering av töretagsbeskattrtingen. Del - 3 Lagstiftning om satellitsåndningar av Fi. TV-progratnxu. 68. Långsiktigmiljöforslming. M. 32. Nya Inlandsbanan. K. 69. Meningsftrllvistelse på asyllörlaggning. Ku. 33. Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemas tjänst C. 70.Telelag.K. 34.Fastighetsdatasystemets datorstruktur. M. 71. Bostadsförmedling i nya forma.F1. 35.Kart-och måtrtingsutbildningar i nya skolformer. M. 72.Detkommunala medlemskapet. C.

36.RadioochTV i ett. Ku.

1992 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

73. Välfärdoch valfrihet service. stödoch vårdfor psykiskt störda. 74.Prova privat Provningoch mätteknik inomSP och SMP i europaperspektiv. N. 75. Ekonomisk politikunder kriser ochi krig.Fl. 76. Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetäukande. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor Skogspolitiken inför 2000-talet. BilagorII. Jo. 77. Psykiskt sunda i socialförsäkringen ett kunskaps- underlag. 78. Utredningen om vissa internationella insolvensfrágor. Ju. 79. Statens fastigheter och lokaler ny organisation. Fi. - 80. Kriminologisk och lu-inünalpolitisk forskning.Ju. SLTmIikpoIisen mer an dubbeltbättre.Ju. 82. Genteknik en utmaning. Ju. - 83. Aktiebolagslagen och EG. Ju. 84. Ersättning Rir la-ânkning genom brott.Ju. 85. Förvaltning av försvarsfastigheter. P6. 86.Ettnytt betygssystem. U. 87. Åtgärder to att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG förslag om vegeta- biliesektom. livsmedelsexporten ochden ekologiska produktionen. Jo. 88. Veterinär verksamhet behov. organisation och finansiering. Jo.

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Kommun]kationsdepartementet Justitiedepartementet

Nya Inlandsbanan. [32] Bundna aktier. [13] Rad för forskning om transporter och kommunikation. EESanpassning kreditupplysningslagen. [22] av transporter kommunikation. Översyn Rad m forskning om av sjöpolisen. [51] äklagarväsende. DelA ochB. [61] Bilagor. [55] titt reformcrat internationella insolvens- Färjor och farleder. [56] Utredningen vissa om Telelag. [70] fragor. [78]

Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. [80] Finansdepartementet Trafikpolisen mer än dubbelt battre. [81] Koncession m törsäkringssammanslutningar. [5] Gentelmik en utmaning. [82] - mervärdesskattelag. Aktiebolagslagen och EG.[83] Ny

Ersättningför kränkning bron. [84] Motiv. Del genom - Forfattningstext och bilagor. Del [6] - Försvarsdepartementet Fastighetstaxering Bostadsrätter. [8] m.m.-

totalförsvaret -förslag Fastighetsslratt. [11] Forskningoch utveckling för Langtidsutrednirtgen 1992.[19] till åtgärder. [62] Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23] Förvaltningav törsvarsfastigheter. [85] Avreglerad bostadsmarknad. [24]

Socialdepartementet Kartläggning av kasinospel enligt internationella regler. [28] Psykisktstördas situation i kommunerna Kreditförsäkring Några aktuella problem. [30] probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. [3] - -en skadehantering i statlig verksamhet. [40] jämförande perspektiv. [4] Risk- och Psykiatrini Norden ett - Avreglerad bostadsmarknad. DelII. [47] Kroppen efter döden. [16] Effektivare statistikstymingDen statliga statistikens Den sista undersökningen obduktionen i ett - - finansiering och samordning. [48] psykologiskt perspektiv. [17] innehåll.[18] Skatt pä dieselolja. [53] Tvängsvärd i socialtjänsten ansvar och - Beskattning vissa naturaförmärter m.m. [57] hundskola. ombildning frän myndighet till av Statens statsanstäuda. [60] Ertklare reglerm aktiebolag. [20] Del Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Bostadsstöd till pensionärer. [21] kvaliñkationsregler i [67] Rätten till folkpension - Bostadsförmedling i nya former. [71] internationella förhållanden. [26] Ekonomisk politik under kriser ochi krig. [75] Smittskyddsinstitutetny organisation för Sveriges - Statens fastigheter och lokaler ny organisation. [79] nationella smittskyddsfurtktioner. [29] -

Psykiatrinochdess patienter levnadsförhållanden. Utbildningsdepartementet värdensinnehåll och utveckling. [37] Frihet ansvar kompetens. Grundutbildningens villkor Begreppet arbetsskada. [39] - långtidssjuka i högskolan. [1] Livskvalitetför psykiskt Konstnärlig högskoleutbildning. [12] -forskning kring service, stöd ochvärd. [46] Ledning och ledarskap i högskolan några perspektiv Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och och möjligheter. [15] handikappomsorgen. [50] Utvärdering av försöksverksamheten med 3-ärig Ett samhälle för alla. [S2] värdför yrkesinriktad utbildningi gymnasieskolan. [25] Välfärd och valfrihet- service. stöd och Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. [38] psykiskt störda. [73] Resurser för högskolans grundutbildning. [44] Psykiskt störda i socialförsäkringen ett kunskaps- läraruppdraget. [59] underlag. [77] Ettnytt betygssystem. [86]

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Jordbruksdepartementet Miljö- och naturresursdepartennentet Mindre kadmiumi handelsgödsel. [14] Reglerför risker.Ett seminarium varfor om vi tillåter Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetänkande. me föroreningar inne an ute. [2] [75] Fastighetsdatasystcmets datorsu-uktur. [34] Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor [76] Kart- och matningsutbildningar i nya skolfomner. [35] Skogspolitiken infor 2000-talet. BilagorII. [76] Angående vattenskotrar. [41] Åtgärder föratt förbereda Sveriges jordbrukoch Kretslopp Basen för hållbar stadsutvecklingg. [42] livsmedelsindustri för FG förslag om vegetabilis- EoocyclesThe Basisot Sustainable Urban Develop- - sektom. livsmedelsexporten och denekologiska ment. [43] produktionen. [87] Miljöfarligt avfall ansvar och [453] - Veterinär verksamhet behov,organisation och Miljöskulden. En rapportom hur miljöskuldetn utveckfinansiering. [88] las om vi ingenting gor. [58] Långsiktig miljoforskrting.[68] Arbetsmarknadsdepartementet Kompetensutveckling en nationell strategi. [7] - Årsarbetstid. [27]

Kulturdepartementet Ennytt bolag för rundradiosandningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningarTV-program. av

RadioochTV ett. i [36] Meningsfullvistelse på asylförlaggning. [69]

Näringsdepartementet Prova privat Provningoch mätteknikinom SPoch SMPi eumpaperspektiv. [74]

Civildepartementet Ekonomioch rätti kyrkan. [9] Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemas tjänst [33] EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningemlw] Mer för mindre nya styrformerförbarn-och ungdomspolitiken. [54] Regionala roller en perspektivstudie. [63] - Utsiktmot framtidens regioner- sjudebattinlägg. [64] Kanboken. [65] Västsverigeregion i utveckling.[66] - Det kommunala medlemskapet. [72]