Avslaget skadeståndsanspråk samt tillsynsuttalande avseende frågan om när ett polisingripande kan anses ha skett mot enskilda deltagare i en demonstration och när ingripandet skett mot demonstrationen som sådan

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår sökandens skadeståndsanspråk.

Justitiekanslern gör vissa uttalanden om de rättsliga förutsättningarna för polisingripanden i samband med allmänna sammankomster.

Ärendet

Bakgrund

Sökanden deltog på förmiddagen den 29 april 2022 i en klimatdemon­stration på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Såvitt Justitiekanslern uppfattar det arrangerades en s.k. civil olydnadsvecka vid den aktuella tidpunkten.

Demonstrationen bestod av ca 50–60 personer. Majoriteten av deltagarna befann sig på vägbanan och vissa dansade eller spelade musik. En stor andel av deltagarna satte sig ned och blockerade körbanan i båda riktningarna. När polis kom till platsen tilläts demonstranterna sprida sitt budskap från väg­banan i cirka åtta minuter. Polisen beslutade därefter att ingripa eftersom man bedömde störningen av trafiken som omfattande. Poliser gick då in i folksamlingen och kommunicerade att deltagarna störde den allmänna ordningen genom att blockera trafiken samt att de behövde flytta sig till trottoaren och fortsätta sin manifesta­tion där. Samma budskap gavs via orderhögtalare från polisfordon i nära anslutning till sammankomsten.

Några av demonstranterna valde att lämna vägbanan, men huvuddelen satt kvar. En del av dem limmade fast sig i vägbanan. Polisen började då att lyfta bort deltagarna till trottoaren där de sattes ned för identifiering. Under det att polisen flyttade deltagarna från vägbanan, eller en viss tid efter att detta hade utförts, begav sig övriga deltagare i demonstrationen av från platsen. Sökanden, som var en av dem som inte lämnade körbanan frivilligt, avlägsnades och fördes därefter till Lindarängsvägen, ett antal kilometer bort.

Polismyndigheten har uppgett att avlägsnandet av sökanden och övriga deltagare skedde med stöd av 13 § polislagen. Eftersom sökanden inte hörsammade Polismyndighetens ordningshållande befallning åtalades och dömdes han i tingsrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten enligt 16 kap. 3 § brottsbalken. Påföljden bestämdes till dagsböter. Sökanden överklagade domen till hovrätten och därefter till Högsta domstolen, men domstolarna meddelade inte prövningstillstånd.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 109 800 kr avseende ideell och annan skada. Till stöd för sitt anspråk har han anfört bl.a. följande.

Polismyndigheten har genom sin tillämpning av 13 § polislagen upplöst en allmän sammankomst utan stöd i lag. Ingripandet borde rätteligen ha skett med stöd av 13 b § polislagen. Sökandens rätt att demon­strera har inskränkts genom avlägsnandet av honom och Polismyndighetens agerande i övrigt. Han har felaktigt åtalats för brott. Domstolarna har dömt i strid med bl.a. polislagen och grundlagen. Ärendet har handlagts alltför långsamt. Myndig­heternas agerande strider mot artikel 11 i Europakonven­tionen och artikel 3.8 i Århuskonventionen.

Sökanden har också begärt att Justitiekanslern vidtar vissa tillsynsåtgärder.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och avstyrkt detta. Sökanden har kommenterat myndighetens yttrande.

Rättsliga utgångspunkter

Allmänt om statens skadeståndsansvar

Staten ska ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen).

Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Skadestånd ska också ges ut om någons grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller Europakonventionen överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen). Bestämmelsen om rätt till ersättning vid överträdelser av 2 kap. regerings­formen trädde i kraft den 1 augusti 2022 och ska endast tillämpas på skadefall som inträffat efter ikraftträdandet (prop. 2021/22:229 s. 52 ff.).

Mötes- och demonstrationsfrihet

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 4 regeringsformen är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad demonstrationsfrihet. Enligt 2 kap. 20 § första stycket 1 och 2 kap. 24 § första stycket regeringsformen får demonstrations­friheten begränsas genom lag med hänsyn till ordning och säkerhet vid demonstrationen eller till trafiken.

Av artikel 11 i Europakonventionen följer att var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet. In­skränk­ningar i dessa rättigheter är endast tillåtna i den mån de är föreskrivna i lag och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Åtgärder som innebär inskränkningar måste vara proportion­erliga i förhållande till deras syfte.

Konventionsstaterna har en bred bedömningsmarginal i fråga om vilka åtgärder som får vidtas mot personer som genomför demonstrationer i syfte att, utöver att uttrycka sitt budskap, orsaka störningar i trafiken (se Guide on Article 11 of the European Convention on Human Rights – Freedom of ass­embly and association, uppdaterad den 31 augusti 2025, p. 79). Artikel 11 utgör inget absolut hinder mot att den som demonstrerar genom att blockera en väg straffas för sin handling (se t.ex. Kudrevičius m.fl. mot Litauen , no. 37553/05, dom den 15 oktober 2015 [stor kammare], p. 172 och 173).

Ordningslagen

Polismyndigheten får upplösa en allmän sammankomst om det, såvitt här är relevant, uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om samman­komsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken (2 kap. 23 § första stycket 1 ordningslagen).

En allmän sammankomst får upplösas enligt 2 kap. 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen, skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken (2 kap. 24 § ordningslagen).

Polisens beslut att upplösa en allmän sammankomst kan enligt 2 kap. 28 § första stycket ordningslagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Enligt 2 kap. 29 § första stycket 7 samma lag straffas den som inte efterkommer polisens order att upplösa sammankomsten med böter eller fängelse i högst sex månader.

Polislagen

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen ska kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom eller henne från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling ska kunna avvärjas. (13 § polis­lagen.)

Har Polismyndigheten med stöd av 2 kap. 23 § ordningslagen beslutat att upplösa en allmän sammankomst, får en polisman avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet ska uppnås (13 b § polislagen).

Ett avlägsnade enligt polislagen innebär att en person tvångsvis flyttas från en plats, antingen till fots eller i polisfordon. En sådan förflyttning måste vara kortvarig och kan bara avse en kortare sträcka. I annat fall torde ingripandet få betecknas som ett omhändertagande (Munck och Sverne Arvill, Polislagen – en kommentar, Juno version 16, kommentaren till 13 §).

Ohörsamhet mot ordningsmakten

Underlåter en deltagare i en folksamling som stör allmän ordning att efterkomma en för ordningens upprätthållande meddelad befallning döms han eller hon, om inte upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordnings­makten till böter eller fängelse i högst sex månader (16 kap. 3 § brotts­balken).

Artikel 3.8 Århuskonventionen

Århuskonventionen, som ratificerades av Sverige år 2005, är en FN-konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. EU är part till konventionen och dess innehåll utgör en integrerad del av unionsrätten. Enligt artikel 3.8 i Århus­konventionen ska de parter som anslutit sig till konventionen se till att personer som utövar sina rättigheter i enlighet med bestämmelserna i konventionen inte på något sätt bestraffas, förföljs eller trakasseras för detta.

Rätten till rättegång inom skälig tid

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Den totala hand­läggningstiden är av stor betydelse. Vid bedömningen ska vidare i brottmål beaktas hur komplicerat målet har varit, den tilltalades respektive dom­stolarnas och myndigheternas agerande under förfarandet samt vad som har stått på spel för den enskilde. (Se bl.a. König mot Tyskland , no. 6232/73, dom den 28 juni 1978 [stor kammare], p. 99; Guide on Article 6 of the European Convention on Human Rights – Right to a fair trial [criminal limb], uppdaterad den 31 augusti 2025, p. 349–361, samt Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2023, Juno version 6, s. 385 ff.)

Inaktivitet och ineffektivitet i delar av handläggningen kan i vissa fall tolereras under förutsättning att den sammanlagda handläggningstiden inte är oacceptabelt utdragen (se bl.a. Pretto m.fl. mot Italien , no. 7984/77, dom den 8 december 1983 [stor kammare], p. 35–37, samt ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 p. 14 och 22).

Den relevanta tiden börjar löpa när den enskilde kan sägas vara anklagad för brott, typiskt sett genom delgivning av brottsmisstanke inom ramen för en förundersökning. Slutpunkten för tiden anses vara när det finns en slutlig dom. (Danelius m.fl., a.a., s. 383 f.)

Som utgångspunkt får en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål godtas, om inte skäl för en särskilt skynd­sam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till de tilltalade (se ”Toftavägen” p. 16).

Bedömning av skadeståndsanspråket

Prövningsram och disposition

Bestämmelsen om rätt till ersättning vid överträdelser av rättigheter enligt 2 kap. regerings­formen i 3 kap. 4 § skadeståndslagen, som trädde i kraft den 1 augusti 2022, ska endast tillämpas på skadefall som inträffat efter ikraft­trädandet. Den del av anspråket som avser polisingripandet mot sökanden kan därför inte prövas mot bestämmelsen om grundlagsskadestånd i 3 kap. 4 § skadeståndslagen. Däremot kan anspråket i samtliga delar prövas mot bestämmelsen om konventionsskadestånd. Justitiekanslern finner därför skäl att först pröva om skadeståndsskyldighet har uppkommit på grund av att Europakonventionen överträtts genom dels domen mot sökanden, dels polisingripandet. Därefter kommer Justitiekanslern att pröva om skade­ståndsskyldighet uppkommit på grund av att regeringsformen överträtts genom domen mot sökanden. Slutligen kommer övriga skade­ståndsfrågor att behandlas.

Har Europakonventionen överträtts genom domen mot sökanden?

Sökanden har dömts för ohörsamhet mot ordningsmakten. Domen mot honom har i och för sig inneburit en inskränkning av hans mötesfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen. Denna inskränkning har dock haft stöd i 16 kap. 3 § brottsbalken och alltså varit föreskriven i lag. Vidare har inskränkningen skett för att förebygga oordning vilket är ett sådant legitimt intresse som anges i artikeln.

När det gäller frågan om inskränkningen uppfyllt konventionens krav på proportionalitet konstateras följande. Det saknas skäl att ifrågasätta bedömningen att sök­anden och övriga demonstranter på körbanan orsakat påtagliga störningar av trafiken. Demonstrationen har skett på en väl­trafikerad väg i centrala Stockholm. Samtliga körfält har blockerats vilket påverkat både kollektiv­trafik och annan trafik. Polismyndigheten har mot denna bakgrund – efter viss tid – meddelat en ordningshållande befallning. Eftersom sök­anden inte efterkommit denna har han åtalats och dömts för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter.

Vid en avvägning mellan å ena sidan ingreppet i sökandens rätt och å andra sidan behovet av att motverka ordningsstörningar framstår det ingrepp som domen innebär som proportionerligt. Därvid beaktas särskilt ordnings­störningens omfattning samt att förseelsen endast renderade låga dagsböter. Justitiekanslern anser alltså att inskränkningen varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och därmed förenlig med artikel 11 i Europa­konventionen. Sökandens mötesfrihet enligt konventionen har med andra ord inte överträtts genom domen mot honom.

Har Europakonventionen överträtts genom polisens ingripande?

Det står klart att Polismyndighetens åtgärder i och för sig har inneburit en inskränkning av sökandens mötesfrihet enligt artikel 11 i Europa­konventionen. Åtgärderna har skett för att förebygga oordning. Enligt Europakonventionen krävs vidare att sådana åtgärder har lagstöd och att de är proportionerliga.

När det gäller frågan om Polismyndighetens åtgärder haft lagstöd kan konstateras att myndigheten angett 13 § polislagen som stöd för avlägsn­andet av sökanden. Den bestämmelsen ger befogenhet att ingripa mot enskilda som stör den allmänna ordningen. Sökanden har rent objektivt agerat på ett sätt som stört ordningen genom att blockera trafiken i centrala Stockholm.

Ingreppet har dock skett i samband med att sökanden deltagit i en demonstr­ation som utgjort en allmän sammankomst, vilket komplicerar bedömningen av om lagstöd förelegat. Ingrepp som sker mot samman­komsten som sådan ska, som framgått ovan, ske med stöd av bestämm­elserna i 2 kap. ordnings­lagen. Detta är viktigt eftersom demonstrationer är en av de grundlags­skyddade opinionsfriheterna i 2 kap. 1 § regeringsformen och därför har fått ett starkare skydd mot polisingripanden än vad folk­samlingar eller enskilda annars har. Det krävs därför enligt 2 kap. 23 § ordningslagen svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken för att åtgärder ska få vidtas mot en sammankomst. Om ingreppet mot sökanden ses som ett ingrepp mot sammankomsten som sådan ska ingreppet alltså ske med stöd av ordnings­lagen och inte polislagen.

Det förhållandet att någon deltar i en demonstration kan dock inte anses innebära att denne är fredad mot polisingripanden. Även om ett ingripande kan ske mot en enskild som utövar sin grundlagsfästa rätt att demonstrera, men som stör ordningen eller begår brott, måste polisen, när ett sådant ingripande övervägs, tillämpa 13 § polislagen med all tillbörlig respekt för demonstrationsrätten och avstå från ingripande i annat än helt självklara fall (se JO 2008/09 s. 124). Konsekvensen blir annars lätt att det särskilda skydd som ordningslagen ger allmänna sammankomster undergrävs.

I det nu aktuella fallet står det klart att polisens avlägsnande av sökanden och flera andra personer från demonstrationen har fått konsekvenser för demonstrationen som sådan. Det är således möjligt att se det som att polisens agerande inte främst varit inriktat mot enskilda ordningsstörare utan mot en sammankomst som allvarligt stört trafiken. Det innebär att Polismyndigheten i och för sig tycks ha haft möjlighet att upplösa demonstrationen med stöd av 2 kap. 23 § första stycket 1 ordningslagen. Samtidigt kan konstateras att rekvisiten i 13 § polislagen har varit uppfyllda avseende sökanden.

Bedömningen av om ingreppet mot sökanden i konventionsrättslig mening haft lagstöd i en sådan situation måste innefatta såväl rättsliga överväganden som beaktande av de konkreta omständigheterna vid beslutsfattandet. Här är det relevant att lyfta fram att det i det aktuella fallet varit fråga om en brådskande situation och att det varit svårt att fullt ut överblicka konsekv­ensen för sammankomsten av Polismyndighetens ingripande mot enskilda demonstranter. Det tycks också ha förelegat en viss osäkerhet angående om deltagarna som inte avlägsnades skulle fortsätta att demonstrera i någon form. Vidare kan konstateras att de faktiska åtgärder som vidtagits var förenliga med såväl bestämmelserna i polislagen som de i ordningslagen. Vid en samlad bedömning får ingreppet därför anses ha skett med erforderligt lagstöd.

Enligt Justitiekanslern är det dock en brist att Polismyndigheten i sitt yttrande inte redogjort för sina överväganden i fråga om valet mellan att upplösa sammankomsten och att avlägsna deltagare med stöd av 13 § polislagen. Denna omständighet föranleder Justitiekanslern att nedan göra vissa tillsynsuttalanden.

Avslutningsvis gör Justitiekanslern bedömningen att inskränkningen har uppfyllt konventionens krav på proportionalitet av i huvudsak de skäl som angetts ovan i fråga om domen mot sökanden. Därtill är det av betyd­else att sökanden före beslutet fick möjlighet att fortsätta demonstrera på trottoaren och att han enbart förflyttades en begränsad sträcka. Justitie­kanslern anser alltså att även denna inskränkning varit proportionerlig och därmed förenlig med artikel 11 i Europakonventionen. Sökandens mötes­frihet enligt konventionen har med andra ord inte överträtts genom beslutet om avlägsnande.

Har regeringsformen överträtts genom domen mot sökanden?

Sökanden har som framgått dömts för ohörsamhet mot ordningsmakten på grund av att han inte efterföljt en uppmaning att flytta sig från den vägbana han blockerat under en demonstration. Demonstrationsfriheten i 2 kap. 1 § regeringsformen får enligt 2 kap. 20 § begränsas genom lag och så har också skett genom bestämmelsen i 16 kap. 3 § brottsbalken. En sådan begränsning får enligt 2 kap. 21 § regerings­formen inte gå längre än vad som är nöd­vändigt med hänsyn till dess ändamål (proportionalitet).

Justitiekanslern konstaterar att den bestämmelse domstolen tillämpat i sökandens fall inte i sig går längre än vad som är nödvändigt i förhållande till ändamålet att skydda allmän ordning och säkerhet. Tillämp­ningen i det enskilda fallet har också varit förenlig med grundlagens krav på propor­tionalitet av samma skäl som ovan anförts angående konventionens krav. Någon överträdelse av sökandens rättigheter enligt regeringsformen föreligger således inte.

Övriga skadeståndsfrågor

Det aktuella ingripandet skedde den 29 april 2022 och åtal väcktes den 8 mars 2023. Tingsrättens dom meddelades den 5 februari 2024. Hovrätten och sedermera Högsta domstolen beslutade att inte bevilja prövnings-tillstånd den 10 april respektive den 21 november samma år. Vid en samlad bedömning kan den totala handläggningstiden inte anses så pass lång att sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europa­konventionen har överträtts.

Vidare har artikel 3.8 i Århuskonventionen inte överträtts genom myndigheternas åtgärder (jfr Svea hovrätts dom den 12 april 2024 i mål nr B 13007-22).

Det har inte heller i övrigt framkommit någon omständighet som gör att det går att dra slutsatsen att Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten eller domstolarna har agerat felaktigt eller försumligt på ett sådant sätt som är skadeståndsgrundande.

Mot denna bakgrund ska sökandens skadeståndsanspråk avslås.

Tillsyn

Allmänt

Det nu aktuella ärendet föranleder Justitiekanslern att göra några uttalanden om Polismyndighetens agerande vid ingreppet mot demonstrationen ur ett tillsynsperspektiv.

Utredningen visar att polisen ingrep mot demonstranterna efter att dessa hade getts utrymme att förmedla sitt budskap en kortare tid. Ingreppet skedde på så sätt att polismän dels uppmanade enskilda deltagare att flytta sig, dels att man via högtalare informerade om att deltagarna måste flytta sig. De som inte efterföljde dessa uppmaningar kom att flyttas av polisen med stöd av 13 § polislagen och några av dem, varibland sökanden var en, kom också att avlägsnas från platsen.

Ingrepp mot enskilda eller mot sammankomster – rättsliga utgångspunkter

Det ovan angivna händelseförloppet är ett sådant då polisen måste ha klart för sig när ett ingrepp sker mot enskilda personer för att dessa stör ordningen och när ett ingrepp sker mot en grundlagsskyddad allmän sammankomst. Som illustreras av det nu aktuella ärendet är detta inte alltid en så enkel sak att avgöra, vilket föranleder Justitiekanslern att göra följande iakttagelser.

Beslut enligt 13 § polislagen kan fattas av enskilda polismän redan vid en risk för störning av allmän ordning. Bestämmelsen ger polisen befogenheter att avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta enskilda. I det sistnämnda ligger ett frihetsberövande, vilket alltså är en ingripande åtgärd. Någon möjlighet att överklaga ett beslut enligt 13 § polislagen finns inte, utan rättsenligheten garanteras av de förmansprövningar som ska ske i samband med omhändertaganden och av den granskning som Riksdagens ombuds­män (JO) och Justitiekanslern kan vidta i sin tillsyn.

När det gäller ingrepp mot sammankomsten som sådan gäller, mot bakgrund av grundlagsskyddet, helt andra regler. Ordningslagen uppställer för det första högre krav på den störning som kan föranleda ett ingrepp, det ska vara fråga om svårare oordning eller en allvarlig störning av trafiken. Beslutet ska vidare tas av Polismyndigheten och förutsätter alltså att ett ansvarigt befäl involveras i bedömningen. De befogenheter som följer på ett sådant beslut regleras i 13 b § polislagen och innefattar enbart möjligheten att avvisa och avlägsna deltagarna i sammankomsten. Någon rätt att omhänderta enskilda som direkt följd av ett upplösningsbeslut finns således inte. Beslutet om upplösning kan dessutom överklagas enligt 2 kap. 28 § ordningslagen. Att inte efterkomma polisens order att upplösa samman­komsten är i sig straffbart enligt 2 kap. 29 § första stycket 7 samma lag. Det kan tilläggas att Högsta förvaltningsdomstolen i rättsfallet HFD 2023 ref. 50 uttalat att eftersom bestämmelserna i ordningslagen utgör inskränkningar i mötes- och demonstrationsfriheten så bör de tolkas restriktivt (p. 14).

Sammantaget föreligger således väsentliga skillnader mellan den rättsliga regleringen av när polisen får ingripa mot enskilda på grund av ordnings­störningar och den när ett ingrepp får ske mot en allmän sammankomst.

Hanteringen av gränsdragningsfrågor

Det är som framgått inte alltid lätt att avgöra om en polisär åtgärd ska anses rikta sig mot en enskild eller om den måste anses utgöra ett ingrepp mot en sammankomst i sig. I det sammanhanget måste man beakta att alla ingrepp, även mot en sammankomst, ytterst riktar sig mot enskilda. Enbart det förhållandet att det varit möjligt att beteckna åtgärden som ett ingrepp mot en enskild är inte bestämmande, utan frågan måste bedömas utifrån hur sammankomsten påverkats av åtgärden. I vissa fall är det tydligt att ett ingrepp, oavsett hur det rubricerats, har haft till följd att en demonstration upplösts (se JO 2008/09 s. 124, på s. 128).

I vissa särpräglade situationer, t.ex. när en sammankomst, demonstration eller ett framförande av konstnärligt verk endast innefattar ett fåtal personer, medför ett ingrepp mot en enskild deltagare nästan oundvikligen också att själva sammankomsten påverkas. Vanliga exempel är gatumusiker och s.k. enmansdemonstrationer. I dessa fall har det konstaterats att polisens befogenheter att ingripa mot enskilda på grund av brott eller ordnings­störningar måste utövas med all tillbörlig respekt för demonstrationsrätten (se anfört JO-beslut s. 129).

I andra fall är det mer okomplicerat att ingripa mot enskilda, såsom om några få personer i en demonstration kastar sten eller liknande, medan en majoritet av deltagarna demonstrerar fredligt. Att polisen då med stöd av antingen reglerna i rättegångsbalken eller polislagen kan ingripa mot de enskilda individer som agerar ordningsstörande står klart. Det förhållandet att någon deltar i en demonstration kan nämligen inte anses innebära att denne är fredad mot ingripanden.

Det avgörande momentet vid bedömningen av vilket regelverk som är tillämpligt vid den polisiära hanteringen av en allmän sammankomst måste mot denna bakgrund vara vilken faktisk effekt som ett polisingripande kan komma att få för sammankomsten som sådan. Ingripanden som inte kan utföras utan att direkt påverka sammankomsten eller dess budskap och som grundats i den samlade ordningsstörande effekt som sammankomsten har måste ses som riktade mot denna, även om de formellt sett kan bestå i ett flertal ingrepp mot enskilda. Det står också klart att sådana ingrepp måste ske med försiktighet så att polislagens befogenheter inte utnyttjas i situationer där grundlagsskyddet motiverat att ordningslagens bestämmelser ska följas. Det förhållandet att 13 § polislagen kan tillämpas också i situationer där en allmän sammankomst är för handen utgör således inte alltid ett skäl för att bestämmelsen bör tillämpas.

Det nu aktuella ärendet illustrerar det nu sagda på ett tydligt sätt och det finns enligt Justitiekanslerns mening skäl för Polismyndigheten att uppmärksamma de angivna gränsdragningsfrågorna på ett tydligare sätt i sin framtida hantering av demonstrationer med ordningsstörande inslag.