Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till bland annat att material från hemliga tvångsmedel inte förstörts

Justitiekanslern konstaterar att sökandens rättigheter enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen och artikel 6 i Europakonventionen har överträtts genom att Polismyndigheten inte förstört ljudfiler som innehöll samtal mellan sökanden och dennes försvarare. Justitiekanslern avslår dock sökandens skadeståndsanspråk.

Ärendet

Bakgrund

Sökanden har varit misstänkt för viss brottslighet. Förundersökningarna mot sökanden har lagts ned eller så har domstolen frikänt sökanden från brott. Justitiekanslern har tidigare tillerkänt sökanden ersättning för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder (se dnr 2025/5).

Den 16 december 2021 delgavs sökanden misstanke om mord. Tre dagar senare beslutade tingsrätten att häkta sökanden som skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren hävde häktningsbeslutet den 23 december 2021. Den sista januari 2024 avfördes sökanden från förundersökningen. Därutöver har sökanden varit misstänkt i ytterligare tre förundersökningar. I två av dessa har domstolen frikänt sökanden från brott och i ett fall har åklagaren lagt ned förundersökningen. Den sammanlagda handläggningstiden i vartdera av dessa ärenden understiger två år.

Under en av de ovan angivna förundersökningarna var sökanden föremål för hemliga tvångsmedel. Spaningsledaren fick information om att det fanns ljudfiler som omfattades av avlyssningsförbudet, varvid han meddelade ansvarig avdelning inom Polismyndigheten att dessa skulle förstöras. Han mottog även en bekräftelse på att så hade skett. I samband med att sökanden och dennes försvarare fick del av materialet från de hemliga tvångsmedlen så framkom att det fanns flera ljudfiler, däribland samtal mellan sökanden och dennes försvarare, som inte hade förstörts. Detta berodde på ett tekniskt fel i Polismyndighetens system. Felet korrigerades den 1 juni 2024. Dessförinnan hade en förundersökning gällande olovlig avlyssning inletts. I början av juni 2024 lades förundersökningen ned då det inträffade konstaterats berott på ett tekniskt fel som hade åtgärdats.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt ideellt skadestånd av staten. Till grund för sitt anspråk har sökanden anfört att brottsutredningarna mot honom pågått under lång tid. Vidare har ljudfiler, som tillkommit i samband med hemlig avlyssning av sökanden, inte raderats trots att de innehöll samtal mellan honom och hans försvarare. Detta strider mot enrumsprivilegiet. Därutöver har det förekommit omfattande brister i en av förundersökningarna mot sökanden, bl.a. har polis och åklagare överfört stora mängder information till en annan tilltalad som denne använt sig av för att få strafflindring. Rättssäkerhetsbristerna i den aktuella förundersökningen var så omfattande att sökanden fick anlita biträde av en professor i rättspsykologi för att belysa bristerna.

Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket.

Rättsliga utgångspunkter

Bestämmelser om statens skadeståndsskyldighet

Skadestånd för ideell skada ska ges ut när den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen eller enligt Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Regeringsformen och Europakonventionen

En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid (2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen). Av i Europakonventionen framgår vidare att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, ska vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid (artikel 6.1). Dessa rättigheter innefattar även förundersökningsstadiet. Den närmare innebörden av kravet på rättegång inom skälig tid framgår av praxis från svenska domstolar och från Europadomstolen.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har överträtts ska avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn ska tas till målets totala handläggningstid och komplexitet, parternas agerande, domstolarnas och myndigheternas handläggning samt vad som har stått på spel för den enskilde. Vad gäller handläggningen ska särskilt beaktas om det har förekommit längre perioder av inaktivitet. Inaktivitet och ineffektivitet i delar av handläggningen kan i vissa fall tolereras under förutsättning att den sammanlagda handläggningstiden inte är oacceptabelt utdragen (se bl.a. Nuutinen mot Finland, app. no. 32842/96, dom meddelad den 27 juni 2000, p. 110 och Pretto med flera mot Italien, app. no. 7984/77, dom meddelad den 8 december 1983 [plenum], p. 37 samt ”Toftavägen,” NJA 2021 s. 820, p. 14 och 22).

Som utgångspunkt får en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till de tilltalade (se ”Toftavägen”).

Var och en är vidare gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande (2 kap. 6 § första stycket regeringsformen). Begränsningar av denna rättighet får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen). Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Åtgärden ska med andra ord vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte. Europakonventionens artikel 8 om skydd av privatlivet ger ett i allt väsentligt liknande skydd mot avlyssning i olika former.

Den som blivit anklagad för brott har bl.a. rätt att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar (artikel 6.3 c i Europakonventionen). Det är dock inte tillräckligt att en försvarare förordnas utan det krävs också att försvararen kan ge den tilltalade reellt och effektivt bistånd. En försvarare måste bl.a. kunna samråda med den tilltalade om hur talan ska föras. Detta förutsätter att det finns möjlighet till förtroliga kontakter mellan försvararen och den tilltalade. Inskränkningar i denna rätt kan inte accepteras annat än i rena undantagsfall, t.ex. då advokatens kontakter med en häktad klient skulle kunna försvåra brottsutredningen och skapa risker för fortsatt brottslighet (se Daneilus, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis , 2023, version 6, JUNO, s. 415 och 420 f.).

Hemlig avlyssning får inte ske i vissa fall

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig rumsavlyssning får inte avse telefonsamtal eller andra meddelanden där någon som yttrar sig, på grund av bestämmelserna i 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rättegångsbalken, RB, inte skulle ha kunnat höras som vittne om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram (27 kap. 22 § första stycket RB). Det gäller således ett förbud mot att avlyssna samtal i vilket en försvarare deltar vid utövandet av sitt uppdrag (36 kap. 5 § andra och tredje stycket RB). Om det under avlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, ska avlyssningen omedelbart avbrytas och materialet förstöras (27 kap. 22 § andra och tredje stycket RB).

En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid bl.a. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska granskas snarast möjligt (27 kap. 24 § första stycket RB). Av förarbetena framgår att den som granskar material från hemlig avlyssning ska avbryta avlyssningen så snart det står klart att samtalet omfattas av avlyssningsförbudet. Något krav på att den myndighet som genomför avlyssningen ska granska materialet i realtid för att kunna avgöra när denna ska avbrytas ställs däremot inte (se prop. 2013/14:237 s. 184).

Allmänt om en förundersöknings bedrivande

En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel. En förundersökning ska vidare bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet (23 kap. 4 § RB). Förundersökningsledaren ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen, 1947:948).

Justitiekanslerns bedömning

Frågan om långsam handläggning

Som framgått ovan får en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till de tilltalade (se ovan nämnda ”Toftavägen”). På motsvarande sätt får en längre handläggningstid godtas för andra brottmål.

Vad avser det ärende i vilket sökanden delgavs misstanke den 16 december 2021 uppgår den totala handläggningstiden till cirka två år och två månader. Av underlaget i ärendet framgår att den aktuella förundersökningen omfattade misstankar om mycket allvarlig brottslighet med flera misstänkta gärningspersoner. Vidare hölls ett stort antal förhör och det gjordes också flera tekniska undersökningar. Under förundersökningen har därtill bl.a. ansökan om internationell rättshjälp gjorts och en europeisk arresteringsorder utfärdats. Förundersökningen förefaller vidare ha bedrivits relativt aktivt under hela utredningstiden. Mot denna bakgrund gör Justitiekanslern bedömningen att en längre utredningstid än den om två år har varit motiverat. Sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid har därmed inte åsidosatts. Vad gäller övriga brottsutredningar understiger den totala handläggningstiden för var och en av dessa två år. Sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid har således inte heller i dessa fall åsidosatts. Sammanfattningsvis ska därför sökandens skadeståndsanspråk i denna del avslås.

Material från den hemliga avlyssningen som inte förstörts

I förevarande fall har ljudfiler som omfattas av avlyssningsförbudet inte omedelbart förstörts, vilket strider mot 27 kap. 22 § RB. De aktuella ljudfilerna har dessutom lämnats ut. Sökandens rätt till förtroliga kontakter med sin försvarare har därmed inskränkts utan att det funnits skäl till det. Sökandens rättigheter enligt 2 kap. 6 § regeringsformen och artikel 6.3 c i förening med artikel 6.1 i Europakonventionen har därmed åsidosatts (för ett liknande resonemang se Brennan mot Förenade kungariket, app. no 39846/98, dom meddelad den 16 oktober 2021, p. 61–63 samt Zagaria mot Italien , app. no 58295/00, dom den 27 november 2008, p. 32–36). Då Justitiekanslern konstaterar en överträdelse av artikel 6 är det inte nödvändigt att pröva om avlyssningen också utgjort en överträdelse av artikel 8 i konventionen (se Zagaria mot Italien).

Som framgår av 3 kap. 4 § skadeståndslagen ska ersättning för ideell skada utgå endast i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Detta ska avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid avhjälpande eller gottgörande på annat sätt än genom ersättning är primära rättsmedel i förhållande till skadestånd (prop. 2017/18:7 s. 59 och 60). Vid mindre ideella skador bör det vara tillräcklig gottgörelse att staten erkänner överträdelsen. Den ideella skadan är i sådana fall inte så stor att den behöver ersättas med pengar. I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av någon storleksordning och gränsen har dragits vid 10 000 kr (se prop. 2017/18:7 s. 66 med hänvisningar).

De aktuella ljudfilerna har inte förstörts till följd av ett tekniskt fel i Polismyndighetens system, vilket åtgärdades kort tid efter att det upptäckts. Det finns vidare inte skäl att ifrågasätta Polismyndighetens uppgift om att myndigheten utgått från att de aktuella ljudfilerna var raderade eller uppgiften från Åklagarmyndigheten om att innehållet i dem är okänt för åklagarna och utredarna. Felet åtgärdades därtill innan tingsrättens dom avseende sökanden kom och det finns inget som tyder på att innehållet i ljudfilerna påverkat brottmålsprocessen. Dessutom inleddes en förundersökning gällande olovlig avlyssning. Det har således inte funnits skäl för sökanden att frukta att det inträffade skulle upprepas (jfr Zagaria mot Italien) . Vid en samlad bedömning anser Justitiekanslern att ett erkännande av överträdelsen i detta beslut utgör en tillräcklig gottgörelse. Sökandens begäran om skadestånd ska därför avslås.

Påståendet om brister i utredningen

Sökanden har anfört att det förkommit en rad brister i en av förundersökningarna mot honom, vilket påverkat hans rättssäkerhet. Justitiekanslern anser att det som sökanden har anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen inte ger underlag för bedömningen att sökandens rättigheter i denna del har överträtts. Även hans skadeståndsanspråk på denna grund ska alltså avslås.