Kritik mot Polismyndigheten för långsam handläggning av en förundersökning; även fråga om skadestånd

Ärendet

Bakgrund

I mitten av maj 2022 anmälde sökanden för polisen att hon blivit utsatt för brott. Sökanden berättade bl.a. att hon blivit hotad, instruerad att köpa mobiltelefoner samt att ta ut respektive överföra pengar till andra personer. En förundersökning om olaga hot inleddes med sökanden som målsägande. Sökanden sattes samtidigt upp som misstänkt i en förundersökning om ett annat brott. Det ärendet hade koppling till utredningen om olaga hot.

I början av september 2022 begärde Polismyndigheten att få del av information om köp och filmer från övervakningskameror från två butiker. Myndigheten fick beskedet att det inte fanns några filmer kvar från det aktuella tillfället. I september och december samma år gavs det direktiv bl.a. om att höra sökanden som målsägande. Direktiven omfattade att kompletterande frågor skulle ställas till sökanden samt att vissa handlingar skulle hämtas in.

Det dröjde till mitten av november 2024 innan någon ytterligare åtgärd vidtogs i förundersökningen om olaga hot, men det rörde sig då om rent administrativa åtgärder. Således verkställdes inte direktiven från 2022.

I början av december 2024 lades förundersökningen om olaga hot ned, med hänvisning till bevisproblem. Enligt nedläggningsbeslutet gick det inte att bevisa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott.

En person som sökanden hade pekat ut som involverad i den misstänkta brottsligheten mot henne hördes under sommaren 2025. Personen nekade då till att känna till sökanden.

Sökanden har inte framställt något enskilt anspråk eller på något annat sätt begärt skadestånd eller ersättning i samband med brottsutredningen.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 130 000 kr plus ränta som har löpt i tre år enligt 6 § räntelagen (1975:635). Skadeståndet avser risken för att sökanden blir återbetalningsskyldig i brottmålet där hon är misstänkt. Sökanden har också begärt skadestånd med 50 000 kr för psykisk och social påverkan.

Skadestånden begärs på den grunden att det funnits brister i en nedlagd förundersökning om olaga hot där sökanden varit målsägande. Enligt sökanden har Polismyndighetens handläggning varit långsam och utredningen både bristfällig och ofullständig.

Sökanden har särskilt pekat på att myndigheten inte hämtade in övervakningsfilmer i tid. Enligt sökanden medförde detta att bevisning som skulle kunnat ha betydelse i båda utredningarna, dvs. både i den hon var misstänkt och där hon var målsägande, gått förlorad. Vidare har sökanden kritiserat att inget nytt förhör hölls med henne och att den person som ska utsatt henne för brott hördes för sent.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Sökanden har inte rätt till skadestånd för ekonomisk skada

Som Justitiekanslern har uppfattat det har sökanden begärt skadestånd för en ekonomisk skada i form av en återbetalningsskyldighet. Denna återbetalningsskyldighet kan, som Justitiekanslern förstått det, eventuellt uppstå i framtiden inom ramen för ett brottmål.

För att skadestånd ska betalas ut krävs att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada och hur stor skadan är.

Det har inte framkommit att sökanden ännu blivit återbetalningsskyldig och, i förkommande fall, med vilket belopp. Sökanden har därför inte styrkt att hon lidit någon skada. Redan på denna grund ska hennes anspråk på skadestånd för ekonomisk skada avslås.

Sökanden har inte rätt till skadestånd för kränkning eller annan ideell skada

Justitiekanslern uppfattar sökandens begäran om skadestånd för psykisk och social påverkan som att hon begär skadestånd för kränkning eller för annan ideell skada.

Staten ska ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (se 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen).

Som Polismyndigheten nämner i sitt yttrande hit, kan det ifrågasättas varför direktiven som gavs 2022 inte verkställdes. Det kan också konstateras att inga utredningsåtgärder vidtogs i förundersökningen under nästan två år. Därtill dröjde de utredningsåtgärder som faktiskt vidtogs, vilket fick till följd att det var för sent att säkra eventuell bevisning i form av filmer från övervakningskameror. Det hade enligt Justitiekanslern varit önskvärt om filmer i stället hade hämtats in skyndsamt.

Dessa omständigheter är dock inte tillräckliga för att kränkningsersättning ska ges ut enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen. Det finns nämligen inte stöd för att sökanden genom Polismyndighetens handläggning har utsatts för något sådant typiskt sett integritetskränkande brott som skulle kunna ge rätt till ersättning för kränkning enligt den bestämmelsen. Något skadestånd på denna grund har sökanden inte rätt till.

Justitiekanslern prövar även anspråket mot 3 kap. 4 § skadeståndslagen. Enligt den paragrafen ska skadestånd för annan ideell skada ges ut när den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller Europakonventionen har överträtts från statens sida, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Även i regeringsformen finns ett krav på att en rättegång ska genomföras inom skälig tid (se 2 kap. 11 § andra stycket).

För att artikel 6 i Europakonventionen ska vara tillämplig och den relevanta tidsperioden börja löpa för en målsägandes del krävs att denne har inträtt i målet som en civilrättslig part, dvs. att talan förs om en civil rättighet i konventionens mening. Den avgörande tidpunkten i det hänseendet är när målsäganden gör gällande ett civilrättsligt intresse i den straffrättsliga processen. Så har ansetts varit fallet när målsäganden på ett tillräckligt tydligt sätt klargjort för polisen att denne har ett ersättningsanspråk. (Se t.ex. Justitiekanslerns beslut den 10 juli 2024 i ärende 2022/3245, och de hänvisningar som görs där.)

Tröskeln för att artikel 6.1 ska vara tillämplig under förundersökningsstadiet är alltså lägre än den som tidigare uppställts i Justitiekanslerns tidigare praxis, vilken Polismyndigheten har hänvisat till. Det krävs således inte att den mot vilken anspråket riktar sig har delgivits misstanke om brott eller anspråket på ersättning. (Jämför t.ex. Justitiekanslerns beslut i ärende 2011-10-40.)

I detta fall har sökanden inte framställt något ersättningsanspråk inom ramen för en brottsutredning. Hon har därför inte fört någon talan om en civil rättighet i Europakonventionens mening. Artikel 6.1 i konventionen är därför inte tillämplig i detta fall. Av detta följer att det inte har varit någon överträdelse av artikeln. Samma bedömning görs avseende kravet enligt regeringsformen på att en rättegång ska genomföras inom skälig tid.

Det finns vidare inte tillräckligt stöd för att sökandens rättigheter enligt Europakonventionen eller regeringsformen har överträtts på något annat sätt.

Sökandens anspråk på kränkningsersättning och ersättning för annan ideell skada ska därför avslås.

Tillsyn

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger (se 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). Förundersökningsledaren ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara (se 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen, 1947:948).

Polismyndigheten har vidgått att handläggningstiden har varit lång, och angett att det är beklagligt att det under nästan två års tid inte vidtogs några utredningsåtgärder alls. Det har framkommit att den aktuella förundersökningen inte prioriterades på grund av hög arbetsbelastning och att det bedömdes vara ett svårt bevisläge.

Justitiekanslern har förståelse för att Polismyndigheten måste göra prioriteringar bland de brott som myndigheten utreder. Men prioriteringarna får inte innebära att förundersökningar drar ut på tiden och blir liggande utan åtgärd på ett sådant sätt att rättegångsbalkens skyndsamhetskrav åsidosätts. Justitiekanslern bedömer också att skyndsamhetskravet har åsidosatts i sökandens fall. Polismyndigheten kan därför inte undvika kritik för sin långsamma handläggning av förundersökningen.