Staten skadeståndsskyldig för rättegångskostnader i ett mål om återkrav av assistansersättning

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 99 150 kr. På beloppet ska ränta enligt 6 § räntelagen utgå från den 20 oktober 2025 till dess betalning sker.

Justitiekanslern ansvarar för att ersättningen betalas ut till sökanden.

Ärendet

Bakgrund

Försäkringskassan beslutade den 24 augusti 2022 att sökanden skulle återbetala 6 015 788 kr som hade utbetalats till honom i form av assistansersättning.

Beslutet ändrades inte efter omprövning. Sökanden överklagade beslutet till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Därefter överklagade sökan­den domen till kammarrätten som den 20 maj 2025 beslutade att upphäva underinstansernas avgöranden. I domskälen anges bl.a. följande: ”Eftersom Försäkringskassan i beslutet inte närmare har redogjort för vilka oriktiga uppgifter [sökanden] lämnade vid ansökan om assistansersättning, varför assistansersättningen utgått felaktigt eller vilket orsakssamband det finns mellan de av [sökanden] lämnade uppgifterna och de felaktiga utbetalning­arna har Försäkringskassan inte visat att förutsättningarna för myndigheten att återkräva utbetald ersättning är uppfyllda”.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 288 750 kr jämte ränta för ombudskostnader med anledning av återkravet. Till stöd för sitt anspråk har han anfört i huvudsak följande.

Omständigheten att han saknat möjlighet att få ersättning för sina rätte­gångskostnader i förvaltningsmålen utgör en överträdelse av hans rätt till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i Europakonventionen. Återkravet avsåg ett synnerligen högt belopp. Sökanden hade inte kunnat återbetala assistansersättningen varför målet haft stor ekonomisk betydelse för honom. Frågorna i målet har varit komplic­erade och han hade haft svårt att tillvarata sin rätt utan biträde av juridiskt ombud. Utredningen i målet var omfattande. Han har på grund av två trafikolyckor drabbats av fysiska och kognitiva skador av sådan art att han haft ett omfattande assistansbehov.

Justitiekanslern har inhämtat dagboksblad och vissa andra handlingar från förvaltningsdomstolarna.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck i både regeringsformen och Europakonventionen. Av 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen följer att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Bestämmelsen omfattar alla rättegångar i Sverige.

I artikel 6 i Europakonventionen föreskrivs att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, ska vara berättigad till en rättvis rättegång. Sociala förmåner av det slag som nu är i fråga anses i regel utgöra civila rättigheter i Europakonventionens mening (se bl.a. Europadomstolens dom den 26 februari 1993 i målet Salesi mot Italien, no.13023/87, p. 19). Rätten till en rättvis rättegång innebär inte i sig någon generell rätt till ersättning för rättegångskostnader för enskilda som vinner ett mål mot staten (se Europadomstolens dom den 28 september 1995 i målen Masson och Van Zon mot Nederländerna, no. 15346/89 och 15379/89, 49). Det är i stället upp till varje medlemsstat att utforma sitt system för att enskilda ska tillförsäkras rättvisa rättegångar.

I förvaltningsmål är huvudregeln att vardera parten står för sina egna rättegångskostnader, oavsett utfallet i målet. Denna s.k. kvittningsprincip anses normalt förenlig med rätten till en rättvis rättegång. Principen medför visserligen att en enskild inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader vid en vinst, men ger samtidigt den enskilde ett skydd mot att tvingas ersätta motpartens kostnader vid en förlust. På så sätt säkerställer principen parternas likställdhet i processen. Till bilden hör också att det ställs låga processuella krav på parterna i ett förvaltningsmål. Enskilda ges därmed en verklig möjlighet att få sin sak prövad i domstol, utan att behöva anlita ett juridiskt ombud. Förvaltningsprocessen anses mot den här bakgrunden regelmässigt uppfylla de krav som kan ställas för att en rättegång ska anses rättvis (se t.ex. HFD 2022 ref. 10, p. 19 och 31).

Av Europadomstolens praxis framgår dock att det under vissa omständig­heter kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång att en enskild som vinner ett mål mot det allmänna inte kan få ersättning för sina rättegångs­kostnader. Här avses framför allt särpräglade fall eller särskilt ömmande situationer beträffande fysiska personer, där avsaknaden av en möjlighet till ersättning för rättegångskostnader har ansetts utgöra en otillåten begräns­ning av tillgången till domstolsprövning eller likställdheten mellan parterna. (Se t.ex. Europadomstolens dom den 6 april 2006 i målet Stankiewicz mot Polen, no. 46917/99 och dom den 12 maj 2022 i målet Dragan Kovačević mot Kroatien, no. 49281/15. Jfr även Europadomstolens dom den 13 februari 2024 i målet Jakutavičius mot Litauen, no. 42180/19.)

Med hänvisning till bl.a. Europadomstolens praxis har Högsta förvaltnings-domstolen uttalat att det inte kan uteslutas att det undantagsvis kan uppstå situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader som har uppkommit i ett förvaltningsmål. Sådana situationer kan dock i regel hanteras på så sätt att den enskilde kan begära kompensation för sina rättegångskostnader genom reglerna om skadestånd (se HFD 2022 ref. 10, p. 31 och 32 med hänvisningar).

Inom ramen för statens frivilliga skadereglering kan Justitiekanslern besluta om skadestånd till enskilda för skäliga rättegångskostnader som uppkommit i ett förvaltningsmål. I ett sådant fall prövar Justitiekanslern inledningsvis – i linje med de uttalanden som gjorts av Europadomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen – om den enskilde har haft rätt till ersättning i form av skadestånd på någon annan grund än den påstådda överträdelsen av rätten till en rättvis rättegång. Om en sådan rätt inte har ansetts föreligga har, i nästa steg, prövats om avsaknaden av en ersättningsmöjlighet i det aktuella fallet har utgjort en överträdelse av den enskildes rätt till en rättvis rättegång så som denna rätt har uttolkats av Europadomstolen. Om så varit fallet har skadestånd utgått med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen (jfr Justitie­kanslerns beslut den 25 februari 2025 i dnr 2024/7674).

Sökanden har rätt till ersättning för rättegångskostnader

Det kan inledningsvis konstateras att det inte framkommit att Försäkrings­kassan eller domstolarna agerat felaktigt eller försumligt i sökandens fall. Han saknar därför möjlighet att få ersättning för sina rättegångskostnader som skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Förhållandena är under alla omständigheter sådana att utsikterna till framgång med en talan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen får betraktas som så begränsade att det vore orimligt att kräva att han för en sådan talan.

Som framgått ovan finns det inte någon generell rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål med hänvisning till rätten till en rättvis rättegång. I vissa särpräglade eller särskilt ömmande situationer när en enskild vinner mot det allmänna kan dock avsaknaden av en möjlighet till ersättning för rättegångskostnader anses utgöra en överträdelse av denna rätt. För att ersättning ska utgå krävs att ombudskostnaderna har varit skäligen påkallade för att tillvarata partens rätt.

Sökandens mål hos förvaltningsdomstolarna gäller ett ingripande från det allmänna i form av att han ålagts ett betalningskrav på 6 015 788 kr. Han har lämnat in inkomstuppgifter avseende åren 2020–2024. Det finns inte skäl att ifrågasätta uppgiften att sökandens ekonomiska situation skulle ha påverkats avsevärt om han hade blivit tvungen att betala det återkrävda beloppet. Målet har alltså varit av stor betydelse för honom, både på ett ekonomiskt och personligt plan. Av tillgängligt underlag framgår vidare att sökanden till följd av två trafikolyckor drabbats av kognitiva skador som haft inverkan på hans förmåga att ta till vara sina intressen.

Mot denna bakgrund bedömer Justitiekanslern att omständigheterna i sökandens fall varit sådana att han behövt ett ombud för att tillvarata sina rättigheter i processen. Det är sammantaget fråga om ett sådant undan­tagsfall där avsaknaden av en ersättningsmöjlighet skulle innebära en överträdelse av sökandens rätt till en rättvis rättegång om inte skadestånd kan utgå.

Staten är därför skyldig att ersätta sökanden för den aktuella konventions­överträdelsen enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen.

Sökanden har bara rätt till ersättning för rättegångskostnader som varit skäligen påkallade

Frågan är därefter med vilket belopp sökanden ska få ersättning för sina rättegångskostnader. Eftersom det inte finns någon rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål finns det inte heller några regler om hur sådana kostnader ska beräknas. Rätten till ersättning kan endast omfatta kostnader som varit skäligen påkallade för att ta tillvara partens rätt. Justitie­kanslern har tidigare uttalat att de bedömningsgrunder som gäller för be­stämmande av ersättning enligt skatteförfarandelagen bör utgöra utgångs­punkt för prövningen (se Justitiekanslerns beslut den 25 februari 2025 i dnr 2024/7674 och HFD 2019 ref. 16).

Sökanden har begärt ersättning för ombudskostnader med 231 000 kr. Be­loppet avser 110 timmars arbete med en timkostnad på 2 100 kr. Till stöd för sitt anspråk har sökanden gett in fakturor och en kostnadsräkning.

När det gäller skälighetsbedömningen av den timkostnad som det yrkas ersättning för kan viss ledning hämtas från vad som gäller i rättshjälps­ärenden. Under år 2025 när processen avslutades och kostnadsanspråket framställdes uppgick timkostnadsnormen till 1 586 kr exklusive mervärdes­skatt. Det råder dock inte någon strikt bundenhet till rättshjälpstaxan utan även omständigheter som ärendets svårighetsgrad, ombudets skicklig­het och vad det normalt sett kostar att anlita ett sådant ombud som ärendets be­skaffenhet kräver bör vägas in.

Justitiekanslern beaktar att målet i huvudsak gällt bevisfrågor. Det har inte varit fråga om några komplexa juridiska frågor som krävt särskild kompet­ens eller erfarenhet. Det har inte heller framkommit att ombuden haft någon särskild erfarenhet eller kunskap inom det aktuella rättsområdet. Mot denna bakgrund bör en skälig timkostnad för ombuden motsvara timkostnads­normen för rättshjälp inklusive mervärdesskatt, vilket innebär att skälig timkostnad uppgår till 1 983 kr.

Frågan är därefter om ombudens åtgärder har varit nödvändiga för att ta tillvara sökandens rätt.

Justitiekanslern anser att det endast är kostnaderna hänförliga till processen i domstol som kan ersättas med stöd av rätten till en rättvis rättegång. Det innebär exempelvis att kostnader för att begära omprövning av Försäkrings­kassans beslut inte kan ersättas. Av samma skäl kan kostnadsposten som avser genomgång av förutsättningar för begäran om ersättning för ombuds­kostnader hos Justitiekanslern inte ersättas.

Vid bedömningen beaktas vidare följande förhållanden. Det har förekommit viss skriftväxling i både förvaltningsrätten och kammarrätten. I överklag­andena och yttrandena från sökandens ombud har det som Försäkrings­kassan fört fram bemötts. Ombuden har bl.a. argumenterat kring varför Försäkringskassan inte uppfyllt sin bevisbörda. Flera av de åtgärder som vidtagits av ombuden har alltså varit nödvändiga för tillvaratagandet av sökandens rätt.

Den totala tidsåtgången framstår dock som väl tilltagen med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid noteras att förvaltningsrätten har avvisat förhör med sammanlagt sex förhörspersoner som åberopats av sökanden. Flera av posterna i kostnadsräkningen avser kontakter med dessa förhörspersoner och andra åtgärder med koppling till förhörspersonerna. Målet har inte avsett några komplexa juridiska frågor som krävt särskild kompetens eller erfarenhet. Vissa av ombudens åtgärder synes vidare, såvitt framkommit, ha alltför begränsad koppling till det aktuella målet. Med utgångspunkt i vad som kan utläsas av arbets­redogörelsen framstår det även i övrigt som att ombuden överarbetat målet.

Mot denna bakgrund anser Justitiekanslern sammantaget att en skälig tidsåtgång uppgår till totalt 50 timmars arbete.

Sökanden ska alltså tillerkännas ersättning med 99 150 kr (50 timmar x 1 983 kr).

Ränta

Sökanden har yrkat att ränta ska utgå på beloppet enligt 6 § räntelagen från den dag som infaller 30 dagar efter det att staten tagit del av kravet. Staten tog del av kravet den 19 september 2025. Eftersom den 19 oktober 2025 var en söndag ska ränta utgå från den 20 oktober 2025.