Bet. 1972:CU26

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:76 med förslag till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. jämte motion

Typ: Betänkande
Datum: 1972-04-27
Källa: data.riksdagen.se

Civilutskottets betänkande nr 26 år 1972 CU 1972: 26

Nr 26

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 76 med förslag till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. jämte motion

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 76 under åberopande av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över inrikesärenden föreslagit riksdagen att

1. godkänna vad departementschefen anfört i fråga om det statliga ansvaret för paritetslånesystemet,

2. antaga vid propositionen fogade förslag till

a. lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.,

b. lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

c. lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar.

Departementschefens uttalande i fråga om det statliga ansvaret för paritetslånesystemet innebär bl. a. följande.

I den mån hyrespolitiskt utrymme på vissa orter saknas för den ökning av kapitalkostnaderna som paritetslånesystemet kräver bör i enlighet med vad som uttalades vid systemets införande i första hand en förlängning av amorteringstiden för det statliga lånet övervägas och i ytterlighetsfall statens fordran helt eller delvis efterskänkas. Ett närmare ställningstagande till frågan för vilken tid förlängning av amorteringstiden för paritetslån bör kunna komma i fråga bör anstå till dess resultatet av en aviserad översyn av paritetslånesystemet i dess helhet föreligger. Skulle det visa sig omöjligt att inom systemets ram avveckla låneskulden senast vid den tidpunkt då fastigheterna inte längre ger tillräcklig avkastning är det bäst förenligt med statsmakternas ansvar för hyresutvecklingen att kvarstående låneskulder till staten skrivs av i den mån de inte är att hänföra till fastighetsförvaltarens egna åtgöranden.

De framlagda lagförslagen avser lagstiftning om bokföring av skuldökningen på s. k. paritetslån, dvs. sådana statliga bostadslån som enligt bostadslånekungörelsen (1967: 552) utlämnas mot återbetalningsskyldighet enligt paritetslånesystemet och räntelån enligt räntelånekungörelsen (1967: 553) för vilka återbetalningsskyldigheten är uppbyggd på liknande sätt. Lagstiftningen har provisorisk karaktär så till vida som bokföringsfrågorna avses bli föremål för förnyad prövning, sedan frågan om

1 Riksdagen 1972.19 sami. Nr 26

CU 1972: 26

bostadsbyggandets finansiering och formerna för samhällets stöd till bostadsbyggandet blivit föremål för en grundläggande översyn.

Den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. gäller låntagare som är bokföringsskyldig och som har tillgång i fastighet eller tomträtt för vilken paritetslån har utgått. Dessa låntagare föreslås bli berättigade att som en särskild aktivpost i balansräkningen ta upp ett belopp motsvarande den samlade skuldökningen på lånen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

Statsrådsprotokollet refererar bl. a. även ett departementschefens uttalande, att han utgått från att bostadsföretagen iakttar den yttersa restriktivitet i fråga om vinstdispositioner under den tid skuldökning pä paritetslånen pågår. Uttalandet utgår från den anförda meningen att det framstår som rimligt att företagen, under den begränsade tid lag stiftningen avses gälla, inte delar ut vinst som uppkommer till följd av den föreslagna, på statsgarantin grundade bokföringstekniken.

Lagförslagen fogas som bilagor till detta betänkande.

Motionen

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1972: 1646 av herrar Adolfsson (m) och Turesson (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar godtaga det i propositionen 1972: 76 framförda förslaget till Lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till årets riksdag angående övergångsvisa åtgärder i syfte att jämställa byggherrar av olika kategorier med avseende på statligt likviditetsengagemang.

Utskottet

Det statliga ansvaret för paritetslånesystemet

Bland de uttalanden vid 1967 års riksdag (prop. 1967: 100, s. 225— 240) som bygger upp paritetslånesystemet bör erinras om följande.

De boende skall i princip betala kostnaderna för fastighetskapitalet enligt marknadens villkor inbegripet en ränta på statslånet som motsvarar statens kostnader. Den statliga långivningen skall därmed inte innefatta några subventioner.

Basannuiteten skall fastställas så att en rimlig hyresnivå erhålls. Paritetstalet skall ange hur mycket kapitalkostnaderna för förut byggda hus bör höjas för att dessa kostnader, med hänsyn till lägenheternas relativa bruksvärde, skall komma i rimligt förhållande till motsvarande kostnader i ett nybyggt hus.

CU 1972: 26

3 Om byggnadskostnadema och därmed paritetstalet stiger mindre än som förutsatts eller om genomsnittsräntan överstiger den antagna blir statslånets amorteringstid förlängd. En sådan förlängning kan undvikas genom höjning av basannuiteten.

Riskerna för att skuldökningen kan komma att medföra en alltför stor belastning på låntagarna — bl. a. så att möjliga hyresdebiteringar inte räcker för återbetalningen — ansågs inte böra överbetonas. Det förutsattes att bostadsproducentema vinnläde sig om försiktighet i fråga om investeringar inom områden där bostadsefterfrågan kan väntas minska. Det uteslöts dock inte att situationen i vissa områden kunde utveckla sig så att staten måste vidkännas förluster på långivningen, vilket emellertid kunde inträffa även i dåvarande lånesystem.

Statsutskottet uttalade (SU 1967: 100, s. 42) att avgörande för byggandet måste vara det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet och tilldelningen av lånevolym, vilket inte uteslöt att lån i enskilda fall måste prövas med hänsyn till kreditriskerna.

Allmängiltiga regler om förlustfördelning mellan staten och kommunerna, liksom dittills enligt 33 § bostadslånekungörelsen, ansågs (prop. 1967:100, s. 258—260) inte längre motiverade. Om på vissa orter saknades hyrespolitiskt utrymme för en sådan ökning av kapitalkostnaderna som det nya lånesystemet förutsätter, skall i stället en viss förlängning av amorteringstiden för det statliga lånet kunna övervägas och i ytterlighetsfall statens fordran helt eller delvis kunna efterskänkas. På motsvarande sätt skall man betrakta frågan om förluster som till följd av uthyrningssvårigheter i samband med mer omfattande sysselsättningsminskning kan drabba tidigare belånade hus. Det ansågs inte uteslutet att staten i enstaka sådana fall kunde behöva ta på sig ett ansvar som gick utöver vad dåvarande bestämmelser föreskrev. Det underströks därför att ett upphävande av reglerna om förlustfördelning mellan stat och kommun inte innebar att staten fritar sig från sitt ansvar för sådana konsekvenser i fråga om sysselsättningen och bostadsefterfrågan på en ort som följer av genomgripande förändringar i de näringspolitiska förutsättningarna. Det var emellertid lämpligare att statens medverkan i dylika fall fick bestämmas och utformas efter prövning av de speciella betingelserna i varje särskilt fall. Det förutsattes att i allmänhet torde beslut av riksdagen därvid fordras. Äldre bestämmelser skulle givetvis gälla för de lån som beviljats enligt dittillsvarande bestämmelser.

I anslutning till dessa överväganden anfördes att särskilda regler om fördelning av förlust eller överskott inom allmännyttiga bostadsföretag eller om ansvar för kommunerna på grund av vårdslöshet eller försummelse vid förvaltningen inte behövde knytas till lånebestämmelsema.

övervägandena om paritetslånesystemet anslöt till bedömningar som sedermera kom att inflyta i hyresprövningsreglerna i 12 kap. jordabal -

CU 1972: 26

ken (hyreslagen). Utanför den kostnadsanknutna hyresregleringens område skulle gälla principiell avtalsfrihet i fråga om hyra, inskränkt av vissa hyresspärrar. Dessa spärrar avsåg främst att bereda ett skydd mot att reglerna om besittningsskydd inte sattes ur funktion genom oskäliga hyreskrav. En hyressättning med hänsyn till en jämförelse av olika lägenheters bruksvärde skulle öppna möjlighet till den anpassning av de årliga kapitalutgifterna som är ett av huvudsyftena med paritetslånesystemet och som bl. a. medför att hyresnivån på längre sikt inte bestäms av kostnadsnivån då huset byggdes.

I detta sammanhang bör noteras att de allmännyttiga företagens till självkostnaderna begränsade hyresuttag anknyter till företagets och inte till den enskilda fastighetens hyror och kostnader. Detta förhållande i förening med jämförelseprövning av hyror enligt hyreslagen och tilllämpad förhandlingsordning ger upphov till en hyressättningspraxis som måste beaktas vid bedömningar av relationerna mellan hyra och kostnad.

Bestämmelser om bl. a. bevakning, avskrivning och eftergift av vissa statens fordringar — dock ej lånefordringar — har getts i avskrivningskungörelsen (1965: 921).

1968 års riksdag bemyndigade Kungl. Maj:t att medge anstånd med och att avskriva eller efterge betalning av ränta och amortering på bostadslån, såvitt avser uppkommen skuldökning, samt på räntelån, allt i den mån utvecklingen på ortens hyresmarknad inte tillät erforderliga hyreshöjningar. Bemyndigandet utgick helt från och avsåg, enligt civilutskottets mening, inte att utvidga innebörden av vad som sagts i prop. 1967: 100 om följderna av en dämpad hyresutveckling på vissa orter och områden eller uthyrningssvårigheter i samband med genomgripande förändringar i de näringspolitiska förutsättningarna. Vid riksdagsbeslutet våren 1968 hade det nya paritetslånesystemet nyligen trätt i kraft, och några principiellt nya grunder för antaganden om utvecklingen av ränte- och kostnadsnivåerna samt paritetstal och basannuitet förelåg inte. Den direkta orsaken till att frågan togs upp i utskottet utan förslag i proposition eller motion var de uppgifter som tillfördes utskottet beträffande bokföring av skuldökning. Bedömningar av dessa förhållanden resulterade i det lämnade bemyndigandet, avsett att i förening med ett Kungl. Maj:ts godtagande därav utgöra ett statsmakternas beslut. Bemyndigandets innehåll avsågs, efter underhandskontakter med bl. a. särskild sakkunskap på området, täcka minimikraven på ett statligt åtagande, vilket kunde utgöra grund för sådana bokföringsåtgärder — inom oförändrad lagstiftning — som inte medförde krav på likvidationsbalansräkning enligt aktiebolagslagen eller likvidationsprövning enligt föreningslagen. Med detta begränsade syfte och angiven bakgrund fanns inte anledning pröva andra situationer än bristande

CU 1972: 26

möjligheter på vissa orter att infria genom höjning av paritetstal eller basannuitet ökade krav på betalning av det samlade statslånet. Bemyndigandets formulering avsåg att påkalla ett enligt regeringsformen § 89 som nödvändigt bedömt godtagande därav från Kungl. Maj:ts sida.

I direktiven till paritetslåneutredningen i februari 1970 uppfattades 1968 års riksdagsbeslut som syftande till ett undantag från bl. a. skyldighet enligt aktiebolagslagen att efter upprättande av likvidationsbalansräkning träda i likvidation. En annan sak — sägs det i direktiven — var om riksdagens beslut kan anses utgöra grund att vidta bokföringsdispositioner för att balansera skuldökningen. Denna bedömning uppdrogs åt utredningen, som med hänsyn till då gjorda erfarenheter av ränte- och kostnadsnivåerna även skulle pröva frågor som anknöt till att utvecklingen av basannuitet och paritetstal pekade mot generellt förlängda återbetalningstider.

Utredningen och remissbehandlingen belyser bl. a. två huvudståndpunkter i den aktuella frågan. Å ena sidan har hävdats att om staten lämnar en tillräckligt preciserad garanti för att återkrav av skuldökning inte överstiger vad nettot av möjliga, ökade hyresbetalningar kan täcka, det inte krävs några ändrade bokföringsregler. En mot skuldökningen balanserande aktivpost skulle då ha ett materiellt innehåll och sålunda vara godtagbar redan inom ramen för de redovisningsregler som nu gäller. Å andra sidan har hävdats att uttryckliga undantag från redovisningsprinciperna leder till önskat resultat redan genom att ansvaret för bedömningen i denna del därmed överflyttats från företaget och revisorerna till statsmakterna.

Kungl. Maj:t föreslår genom propositionen att riksdagen dels godkänner uttalanden som anges innebära att staten går in som garant för skuldökning enligt paritetslånesystemet, dels antar lagstiftning om undantag från redovisningsreglerna i bokföringslagen, aktiebolagslagen och föreningslagen. Det förhållandet att lagförslag läggs fram anges utgå från att det, i klarhetens intresse och för att underlätta för företag och enskilda som har ansvar för bokföringen, anses lämpligt att redovisningsmetoderna kommer till uttryck i författningsbestämmelser. Det statliga ansvaret anges som tillräckligt preciserat för att ge en post på aktivsidan i balansräkningen ett materiellt innehåll.

Den förordade garantin för skuldökning synes enligt departementschefsanförandet och vad utskottet erfarit avse två skilda förhållanden. Det ena avser att, om utvecklingen av basannuitet och paritetstal av hyrespolitiska skäl inte lämpligen kan styras så att den samlade statsskulden kan avvecklas medan fastigheterna ger tillräcklig avkastning, återstoden skrivs av, vilket här torde avse en eftergift av en fordringsrätt. Beslut av sådan art blir med nödvändighet generella. Det andra förhållandet torde avse de lokalt begränsade situationer då låntagaren inte kan bära återkrav, orsakade av höjt paritetstal eller höjd basannuitet,

CU 1972: 26

som generellt bedömts som tolerabla. Dessa situationer torde närmast motsvara de som utgjort utgångspunkt för 1967 och 1968 års uttalanden.

De angivna, för stora grupper av fastigheter generella eftergiftsbesluten kan bli en följd av att den fortfarande gällande huvudprincipen om att lånen helt skall återbetalas inte skulle kunna låta sig förena med den samlade verkan av statsmakternas fortlöpande hyrespolitiska bedömningar. Eftergiftsbeslut av denna art kan sålunda inte göras beroende av prövningar av viss låntagares förhållanden, av hyror och kostnader för viss fastighet eller av ackordsbedömningar med hänsyn till säkerhetens förmånsrätt. Garantins materiella innehåll innebär sålunda att de generella bedömningarna i fråga om paritetstal och basannuitet förenas med utfästelsen att ett därav förorsakat eventuellt eftergiftsbehov — bestämt till restskulden vid en viss framtida tidpunkt — också bedöms utan hänsyn till låntagarens faktiska betalningsförmåga. Eftersom de grundläggande, fortlöpande bedömningarna ligger i statens hand, har staten också behållit möjligheten att kontrollera omfattningen av de eventuella eftergiftsbehoven.

De lokalt bundna eftergiftsbehoven är däremot knutna till individuella bedömningar. Prövningen avser därvid inte en jämförelse av kostnader och möjliga intäkter för viss fastighet utan tar sikte på låntagarens samlade förhållanden, något som står i överensstämmelse med 1967 års uttalanden. Föremålet för prövningen kan i denna situation inte anges som restskulden som sådan. Prövningen får i stället avse om hyresmarknaden i orten ger utrymme för de ytterligare betalningar som krävs då paritetstal eller basannuitet höjts. Garantins innehåll blir i första hand att anstånd kan medges tills vidare beträffande viss del av de halvårsvisa debiteringarna, som sålunda i motsvarande mån läggs till låneskulden. Frågan om när den slutliga eftergiftsprövningen skall ske har inte närmare angetts och torde falla under Kungl. Maj:ts bedömande. Det blir dock naturligt att i vart fall ta upp frågan i samband med ytterligare höjningar för att därvid konstatera huruvida i propositionen angivet ytterlighetsfall föreligger.

Inskränkningen att en betalningsoförmåga som hänför sig till låntagarens egna åtgöranden inte skall kunna grunda anspråk på anstånd eller eftergift föranleder ingen erinran från utskottets sida. I detta sammanhang får dock även hänvisas till vad utskottet nedan (s. 7—9) anför om vinstutdelningsfrågorna och den därvid gjorda bedömningen att prövningen får ske med hänsyn till god förvaltnings- och bokföringssed.

Anstånd och eftergifter av närmast här förut nämnd typ torde i den mån de blir erforderliga ofta anknyta till sådana prövningar av låntagarens betalningsförmåga som aktualiseras vid betalningsförsummelse. Regler och anvisningar därom påverkas inte av de här aktuella eftergiftsbedömningarna.

CU 1972: 26

7 Det bör slutligen erinras om att förlustfördelning enligt 33 § bostadslånekungörelsen i dess tidigare lydelse kan bli aktuell i fråga om bostadslån för hus färdigställda 1967 eller tidigare.

Lagförslagen

Propositionen utgår, som nämnts, från att det statliga ansvaret för lånesystemet, så som det utvecklats av departementschefen, är tillräckligt preciserat för att ge materiellt innehåll åt en bokföringspost bland tillgångarna i balansräkningen, svarande mot högst skuldökningen. Lagförslagen läggs enligt departementschefen fram i klarhetens intresse och för att underlätta för företag och enskilda som har ansvar för bokföringen.

Antar riksdagen lagförslag av i propositionen framlagd art ligger enligt utskottets mening däri att statsmakterna bedömt undantag från eljest lagfästa redovisningsregler försvarliga. Lagförslagens karaktär av undantagsregler gör det mindre nödvändigt att närmare värdera ansvarets innehåll i relation till nu gällande regler och praxis i fråga om redovisning. Det bör i detta sammanhang räcka med konstaterandet att garantin i vart fall har ett sådant innehåll att lagförslagen inte innebär ett principiellt avsteg från nu gällande redovisningsgrunder. Den praktiska verkan av lagstiftningen blir att de som i någon egenskap har ansvar för bokföringen inte behöver ta personlig ställning till lagenligheten i bokföringsåtgärder enligt undantagsreglerna. De här nämnda bedömningarna får anses återspeglade i förhållandet, att bokföringsposten

— i enlighet med förslag från Svenska bankföreningen — skall innehålla ordet ”Balanspost”.

Lagförslagen bör enligt utskottets mening inte innefatta några andra rättsföljder än de som ligger i deras karaktär av provisoriska undantag från nu gällande redovisningsregler och den effekt som de i rättstillämpningen kan få på konkurslagens obeståndsbegrepp. Den statliga garantins innehåll påverkas sålunda inte direkt av lagstiftningen. En helt annan sak är om Kungl. Maj:t i administrativ ordning önskar kräva beslutsunderlag enligt likartade principer för att underlätta individuella anstånds- och eftergiftsbedömningar och om detta krav då riktas även mot inte bokföringsskyldiga låntagare.

Utskottet har ingen erinran mot lagförslagens utformning.

Vinstutdelningsfrågor

Departementschefen har i anslutning till lagförslagen, och sålunda inte vid behandlingen av statens ansvar, uttalat sig för att låntagare

— här uppenbarligen avseende juridisk person i associations- eller stiftelseform — iakttar den yttersta restriktivitet i fråga om vinstdispositioner under den tid som skuldökningen pågår och den provisoriska lag -

CU 1972: 26

stiftningen gäller. Något förslag i detta ämne läggs dock inte fram för riksdagens prövning.

Utskottet vill i detta sammanhang dock erinra om dess ovan gjorda bedömningar av det statliga ansvaret såsom omfattande dels ett generellt åtagande, dels ett åtagande avsett att tillgodose lokalt begränsade anspråk. I det förstnämnda fallet kan det enligt vad utskottet anfört inte bli tal om att pröva enskild låntagares förhållanden och handlingssätt decennier före ett eftergiftsbeslut. I det senare fallet har tagits in en begränsning av ansvaret att inte avse skulder som är att hänföra till fastighetsförvaltarens egna åtgöranden. Ett uttalande om vinstutdelning kan därvid komma att påverka avgöranden även i fråga om garantins omfattning.

Departementschefens uttalande utgår från det bokföringsmässiga vinstbegrepp som omfattar även förräntning av eget kapital och de dispositioner därav som får direkta uttryck i boksluten. Uttalandet synes också utgå från att anspråk på utdelningsbegränsning inte möts av anspråk på sänkning av hyror och att en inte utdelad vinst sålunda balanseras i ny räkning och kvarstår i företaget. Uttalandets bakgrund i utredningens överväganden ger anledning anta att vinstbegreppet i viss mån knutits till bedömningar som hänför olika delar av vinsten till skilda individuella fastigheter.

Ansvarsfrågornas anknytning till paritetslånesystemet, dvs. till omfördelningen i tiden av kostnaderna för den del av fastighetskapitalet som motsvarar låneunderlaget för bostäder, bör enligt utskottets mening betonas. Det blir därmed i princip fråga om bedömningar av bostadslån och underliggande kredit samt det egna eller upplånade kapital med förmånsrätt efter statslånets som täcker skillnaden mellan låneunderlaget och därpå fallande övriga krediter. Förräntningen av detta egna eller upplånade kapital bedömdes redan 1967, och utskottet behandlar nedan härtill anknytande frågor ytterligare. Förräntningen av sådant eget kapital som faller utanför låneunderlaget och omfördelningen — t. ex. grundkapital i allmännyttiga företag — berörs sålunda inte primärt av lånesystemet.

Uttalandet om vinstbegränsning synes därför syfta till att från allmänna statsfinansiella utgångspunkter minska omfattningen av statens eventuella ekonomiska ansvar.

Förräntningen av grundkapital i allmännyttiga företag bestäms redan nu efter samhällsöverväganden inom kommunerna varvid hänsyn självfallet tas till av bostadsstyrelsen utfärdade anvisningar till 16 § bostadslånekungörelsen, enligt vilka detta kapital skall vara placerat betryggande och så att det alltid är disponibelt.

Förräntningen av låneunderlagsdelen av privat kapital har år 1967 inte ansetts kräva annat uttalande än en hänvisning till att den egna insatsens förräntning är bl. a. en fråga om normer för hyressättning och hyres -

CU 1972: 26

kontroll. Enligt utskottets mening finns inte anledning till annat bedömande i fråga om övrigt enskilt tillskjutet kapital. Ett avstående från uttalanden om begränsningar i denna form även för enskilt ägda företag torde praktiskt spela en underordnad roll även med hänsyn till legala möjligheter att överföra överskottsmedel utan att ta upp dem som i huvudföretaget beskattningsbar vinst.

Övervägande skäl talar sålunda för att statsmakterna inte gör något uttalande om vinstutdelning.

Frågan om när ett anstånds- eller eftergiftsbehov föranleds av låntagarens egna åtgöranden får därmed bedömas med hänsyn till god förvaltnings- och bokföringssed.

Enskild byggherres likviditet, m. m.

I motionen 1972: 1646 har föreslagits att riksdagen begär sådana förslag till årets riksdag som överbryggar likviditetssvårigheter för enskild låntagare, föranledda av att eget kapital avsetts förräntat på samma sätt som bostadslån i motsvarande förmånsläge.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) har i inkommen skrivelse tillfört utskottet synpunkter på denna fråga och förslag till provisoriska lösningar för enskilda och kooperativa företag.

Omfördelningen av kostnader för låneunderlagskapitalet innebär att av de totala kapitalkostnaderna endast basräntebeloppet skulle erläggas. Detta belopp skall i första hand användas till betalning av kostnaderna för underliggande kredit. Om något därefter återstår skall det användas till betalning av i första hand räntor och i andra hand amortering på kredit i förmånsrättsläget 70—100 %. Vid t. ex. 85-procentig belåning får sålunda statslånet och eget kapital samma förräntning, en förräntning som för såväl statslånet som det egna kapitalet kan vara negativ. Under vissa förhållanden räcker basräntebeloppet inte till att täcka kapitalkostnaderna för underliggande kredit. Vid 100-procentig belåning sker då utjämningen genom att staten lägger sin fordran på amortering och ränta för bostadslånet till tidigare skuld och kontant utbetalar vad som felas för att täcka kostnader för underliggande kredit. Vid 85-procentig belåning lägger staten till sin fordran ett endast hälften så stort belopp och utbetalar också ett hälften så stort belopp som i det förstnämnda fallet.

I propositionen 1967: 100 erinrades om att omfördelningen endast syftade till att bestämma vad låntagaren årligen skall betala för det statliga lånet. Den verkliga avkastningen på egen insats bestäms, enligt vad som anfördes, inte av denna beräkning utan av skillnaden mellan å ena sidan faktiska hyresintäkter och å andra sidan kostnaderna för upplånat kapital och för fastighetsförvaltningen. Betalningsförmågan är givetvis knuten till företaget i dess helhet och inte till kostnader och intäkter för varje enskild fastighet.

CU 1972: 26

10 I motionen utvecklas inte närmare de angivna likviditetssvårigheternas omfattning, men den torde utgå från att omedelbara åtgärder är nödvändiga närmast därför att — enligt motionärernas uppfattning — kapitalet i säkerhetsläget 85—100 % regelmässigt är upplånat främmande kapital och att en spärrad eller eljest begränsad hyresnivå inte tillåter att detta kapital förräntas. Växande anspråk på nya krediter eller tillskott blir följden.

Utskottet har utgått från att den aviserade genomgripande översynen av bostadsfinansieringen kommer att ytterligare belysa avkastningen på egen insats i byggnadsföretagen och därmed sammanhängande likviditetsfrågor. Behovet av provisoriska lösningar får därvid bedömas på vanligt sätt. Något riksdagens initiativ blir därmed inte erforderligt. Utskottet hemställer

1. beträffande det statliga ansvaret för paritetslånesystemet att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag godkänner vad utskottet anfört,

2. beträffande lagförslagen att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1972: 1646 såvitt nu är i fråga för sin del antar förslagen till

a. lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.,

b. lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

c. lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

3. beträffande enskild byggherres likviditet, m. m., att riksdagen avslår motionen 1972: 1646 såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 27 april 1972

På civilutskottets vägnar ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Lindkvist (s), Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c), Franzén (s), Strömberg (fp), Åkerfeldt (c), Ångström (fp), Adolfsson (m) och Wemer i Tyresö (vpk).

Reservation

beträffande enskild byggherres likviditet, m. m., av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”1 propositionen” och på s. 10 slutar med ”inte erforderligt” bort ha följande lydelse: -

CU 1972: 26

”Den hänvisning som gjordes i propositionen 1967:100 till att avkastningen på egen insats ytterst bestämdes av den verkliga hyresnivån — underförstått en hyresnivå som ligger över den beräknade — var redan år 1967 vilseledande. Sambandet mellan hyresnivåerna i hus byggda i allmännyttig respektive enskild regi medför att t. ex. enskild byggherre med 85-procentig belåning får ta på sig samma ekonomiska ansvar för paritetslånesystemet som staten. Detta ansvar innebär inte endast, som ursprungligen förutsattes, en under 4—8 år lägre förräntning än normalt utan får till följd att hyresuttag som motsvarar baskostnaderna inte ens täcker kapitalkostnader på bottenkreditema. Låntagaren måste då från annan källa löpande ta fram likvida medel för att täcka hälften av restkostnadema på bottenkrediterna och hela kostnaden för överliggande kredit.

Det angivna förhållandet kan illustreras genom följande exempel som anger de resultatmässiga skillnaderna mellan hus i enskilda och kommunala företag. Exemplet utgår från en produktionskostnad av 1 000 kr./m2 lägenhetsyta (ly) och även i övrigt, bortsett från långivningen, lika förutsättningar.

Kommunalt Enskilt

Avkastning och likviditet

(100%)

(85 %)

Kapitalkostnadsandel i hyran 5,1 %

51:00

Enhetslån 700: — å 7,55 %

./. 52:85

Underskott

1:85

”Täckes” av staten

1:85