Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:109 med förslag till expropriationslag m. m. jämte motioner

Civilutskottets betänkande nr 34 år 1972

CU 1972:34

Nr 34

Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Majrts proposition 1972:109 med förslag till expropriationslag m. m. jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972:109 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden för den 11 augusti 1972 och den 29 september 1972 samt av lagrådets protokoll den 28 september 1972 föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade och i bilaga 1 härtill intagna förslag till

1) expropriationslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

4) lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

5) lag om upphävande av lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,

6) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

7) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

8) lag om ändring i rennäringslagen (1971:437).

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1972:

1761 av herr Karl Bengtsson i Varberg m. fl. (fp, c, m) vari hemställs

att riksdagen för sin del antar det vid propositionen fogade förslaget till expropriationslag med följande ändringar

1. att 4 kap. 3 § måtte utgå;

2. att tidpunkten mellan expropriationstillståndet och dagen för anhängiggörandet av talan inför domstol må vara högst ett år;

3. att förslaget om inskränkningar i rätten för enskild person att få ersättning för processkostnader, som inte följer av domstols utredningsbeslut, måtte avslås;

4. att tomträttsupplåtelse som självständig expropriationsgrund måtte avslås;

5. att expropriationsrätt över bebyggda fastigheter måtte begränsas till fall då en planändring är nära förestående;

6. att expropriation inte får äga rum utan föregående förhandlingar om frivillig uppgörelse och ej heller mot markägare som är villiga att utföra bebyggelser på skäliga villkor enligt kommunala bebyggelseplaner;

7. att på lika villkor statlig mark skall kunna bli föremål för expropriation.

1 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

1762 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen för sin del måtte besluta

1. beträffande expropriationsgrunderna

a) att tvångsköp (expropriation) av bebyggda fastigheter endast får ske i nära anslutning till fysiska planeringsåtgärder för angelägen samhällsombyggnad,

b) att egnahemsfastigheter bara får tas i anspråk när detta är oundgängligen nödvändigt för att genomföra angelägen samhällsombyggnad enligt fastställda planer,

c) att expropriation ej skall förekomma mot den, som är villig att medverka till utveckling av bebyggelse på skäliga villkor,

d) att förslaget om värdestegringsexpropriation i 2 kap. 11 § avslås,

e) att expropriation vid befarad grov vanvård endast skall få ske om uppenbar risk därför föreligger;

2. beträffande expropriationsvärderingen

att förslaget om användning av upp till 10 till 15 år gamla fastighetsvärden vid betalning av exproprierad egendom (4 kap. 3 §) avslås;

3. beträffande uppskov med betalning vid expropriation

att praxis med långvariga expropriationstillstånd helt avskaffas och att regler införs om rätt för enskilda att kräva betalning inför domstol senast ett år från beslutet om expropriation;

4. beträffande den enskildes skydd vid rättegången

att nuvarande regler om den enskildes skydd vid rättegång bibehålls och att förslaget om utredningsbeslut och begränsning av möjligheterna att få rättegångskostnader ersatta avslås;

5. beträffande övergångsbestämmelser

a) att redan medgivna expropriationstillstånd begränsas enligt den av oss föreslagna lagstiftningens regler,

b) att befogenheterna till expropriation av bebyggelsefastigheter regleras enligt de av oss föreslagna reglerna även då det gäller redan anhängiga ansökningar,

c) att varje verkan av reglerna i 1971 års lag om tillämpning av gamla fastighetsvärden undanröjs.

1763 av herr Claeson m. fl. (vpk), vari hemställs

att riksdagen i anledning av propositionen 1972:109 måtte besluta att övergångsbestämmelserna till förslaget till expropriationslag punkten 13 sista meningen, erhåller följande ändrade lydelse: ”Bestämmelserna i 4 kap. 3 § gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av december 1959.”

1764 av herr Ernulf (fp) vari hemställs

1. att riksdagen måtte för sin del besluta att i 4 kap. 3 § andra stycket i den föreslagna expropriationslagen göra ett tillägg av innehåll, att första stycket i paragrafen skall beträffande icke planlagd mark tillämpas endast på värdestegring, som inträffar efter det byggnadslov beviljats;

2. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext.

CU 1972:34

1765 av herr Grebäck m. fl. (c), vari hemställs

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972:109 beslutar

1. att expropriation bör kunna ske också av mark eller särskild rätt som tillhör staten;

2. att tomträttsexpropriation inte bör utgöra självständig expropriationsgrund; 3.

att uttala att fastighetsdomstolens aktiva processledning inte får innebära ett försämrat rättsläge för sakägaren;

4. att införa en yttersta gräns om tre år för möjligheterna att hålla expropriationen öppen i enlighet med vad som anförs i motionen.

1766 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs

att riksdagen måtte vidta de ändringar i propositionens förslag till expropriationslag som föranleds av följande yrkanden

1. att i 2 kap. 12 § första stycket följande tillägg görs: Expropriation av småhusfastigheter som används som egnahem eller fritidsbostäder får endast ske när detta framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt; 2.

att i 2 kap. 1 § första stycket orden ”eller för att annars i kommunens ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt” utgår;

3. att regler om återlösen av samma innehåll som i §§ 68 — 70 i nu gällande expropriationslag intages i den föreslagna expropriationslagen;

4. att 3 kap. 6 § första stycket får följande lydelse: I expropriationstillstånd skall angivas att saken inom ett år skall fullföljas genom ansökan till domstol. Föreligger särskilda skäl kan tiden förlängas. Mot fastighetsägarens bestridande må dock förlängning ej ske med sammanlagt mer än tre år. Ansökan om förlängning skall göras före utgången av den löpande tidsfristen. Om fastighetsägaren visar att hans olägenhet av att expropriationsfrågan hålles öppen har ökat avsevärt, kan på hans begäran den bestämda tidsfristen förkortas. Beslut om kortare tidsfrist får ej meddelas förrän ett år förflutit efter det att expropriationstillståndet meddelades;

5. att 4 kap. 3 § första stycket får följande lydelse: Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, icke räknas ägaren till godo i den mån det blir utrett, att den beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när tillträdet eller övergången skedde;

6. att 5 kap. 12 § andra stycket får följande lydelse: Om det finnes påkallat, äger fastighetsdomstolen genom särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet (utredningsbeslut).

CU 1972:34

176 7 av herr Hyltander m. fl. (fp, m), vari hemställs

att övergångsbestämmelserna utformas så, att enligt ä’dre rätt medgivna expropriationstillstånd får omprövas.

Arbetet på en ny expropriationslag

Gällande expropriationslag kom till år 1917. Den har därefter ändrats vid ett flertal tillfällen. Särskilt omfattande ändringar genomfördes år 1949. År 1960 tillkallades expropriationsutredningen för att göra en allmän översyn av expropriationslagstiftningen. Som resultat av utredningens arbete genomfördes till en början vissa partiella reformer, bl. a. år 1966. År 1969 lade utredningen fram betänkande med förslag till en ny allmän expropriationslag. Nyheterna i förslaget avsåg främst expropriationsändamålen och värderingsreglerna. Däremot saknades i förslaget bestämmelser om förfarandet. År 1971 lades fram för riksdagen förslag till partiell reform av bl. a. expropriationslagen och byggnadslagen och antogs av denna. (Prop. 1971:122, CU 1971:27, rskr 197 1:3 10.) Genom reformen ändrades reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål så att de i större utsträckning än tidigare möjliggjorde en aktiv kommunal markpolitik. Två synpunkter har därvid varit vägledande. Den ena är att kommun i princip skall ha företrädesrätt till all mark som behövs för tätbebyggelseåtgärder och den andra att kommunen skall ha möjlighet att förvärva marken på ett tidigt stadium. Vidare infördes en ny expropriationsgrund, kallad värdestegringsexpropriation. Bestämmelserna om ersättning vid expropriation omarbetades i syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra att kommunerna vid expropriation för tätbebyggelseändamål behöver ersätta värden som har uppstått till följd av förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Problemet att skilja den värdestegring som sålunda inte borde ersättas från sådan värdeökning som har uppstått till följd av förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt löstes genom införandet av en presumtionsregel. För att säkerställa att ägare av bebyggd fastighet skulle få en ersättning, som gjorde det möjligt för honom att skaffa sig likvärdig ersättningsfastighet, infördes en särskild garantiregel.

Arbetet på en översyn av expropriationslagstiftningen har fortsatt inom justitiedepartementet. I en departementspromemoria (Ds Ju 1971:23) behandlades huvudsakligen de delar av expropriationsrätten som inte omfattades av expropriationsutredningens betänkande. Promemorieförslaget tog i första hand sikte på expropriationsförfarandet. Lagförslaget var i allt väsentligt utformat som ett fullständigande av utredningens förslag.

Under arbetet med den fysiska riksplaneringen har tagits upp vissa frågor om ersättning för att mark tas i anspråk och om inlösen av mark för främst det rörliga friluftslivets behov. 1 en inom civildepartementet upprättad promemoria (Ds C 1972:1) ”Lagstiftning om fysisk riksplanering” föreslogs ändringar i framför allt naturvårdslagen och byggnadslagen. I denna promemoria presenterades också ett inom justitiedeparte -

CU 1972:34

mentet upprättat förslag i fråga om ersättning vid expropriation av mark för annat ändamål än tätbebyggelse, närmare bestämt om tillämpningen i sådana fall av presumtionsregeln.

De båda departementspromemoriorna har remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ny expropriationslag jämte förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning. Förslaget innebär ett fullföljande av den lagreform på expropriationsrättens område som inleddes med de av riksdagen hösten 1971 beslutade ändringarna i den nuvarande lagen om expropriation.

I den föreslagna lagen ersätts den nuvarande lagens uppräkning av ändamål, för vilka expropriation får ske, av mera allmänt hållna bestämmelser. Vidgade möjligheter till expropriation föreslås för bl. a. miljöskydd, friluftsliv och näringsverksamhet. I vissa hänseenden medför förslaget ökade expropriationsbefogenheter för landstingskommun och kommunalförbund.

Förslaget innebär också en förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna för enskilda. Som en allmän förutsättning för att expropriationstillstånd skall få meddelas krävs i en uttrycklig lagregel i förslaget att hänsyn tas till vissa motstående intressen. Expropriationstillstånd skall sålunda inte meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den.

Liksom hittills skall tillståndsfrågor i princip prövas av Kungl. Majit. I förslaget öppnas emellertid möjlighet för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning överlämna beslutanderätten till underordnad myndighet, i första hand länsstyrelse.

Den som har fått tillstånd till expropriation skall liksom hittills fullfölja saken vid fastighetsdomstol inom den tid som tillståndsmyndigheten har bestämt. Den bestämda tidsfristen skall liksom f. n. kunna förlängas. Med hänsyn till de olägenheter som kan uppstå framför allt för fastighetsägaren, om expropriationsfrågan hålls öppen under alltför lång tid, krävs emellertid enligt lagförslaget särskilda skäl för att förlängning skall få ske. Vidare skall enligt förslaget tidsfristen kunna förkortas, om fastighetsägaren begär det och visar att hans olägenhet av att expropriationsfrågan hålls öppen avsevärt har ökat.

I ersättningshänseende föreslås att den år 1971 införda presumtionsregeln, som f. n. främst är tillämplig när kommun exproprierar för tätbebyggelse, skall tillämpas vid all expropriation.

Åtskilliga bestämmelser som rör domstolsförfarandet i expropriationsmål föreslås ändrade. En förkortning av handläggningstiden och begränsning av rättegångskostnaderna eftersträvas. I detta syfte föreslås bl. a. att fastighetsdomstolen regelmässigt skall besluta om vilken utredning som parterna enligt domstolens mening bör lägga fram. Förebringar sakägaren annan utredning, riskerar han att själv få stå för kostnaden.

CU 1972:34

6 Enligt förslaget skall fastighetsägaren och annan sakägare kunna få ersättning inte bara för sina rättegångskostnader vid domstolen utan också för kostnader i tillståndsärendet och i ärendet om fördelning av expropriationsersättning.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1973.

Vissa övriga förslag

Civilutskottet kommer i sitt betänkande CU 1972:35 att behandla propositionen 1972:111, i de delar den hänvisats till utskottet, jämte i anledning därav väckta motioner. I de till utskottet hänvisade avsnitten, som rör överväganden om hushållningen med mark och vatten, läggs fram riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då anspråken på naturreserser från olika verksamhetsområdens sida står i konflikt med varandra. Vidare anges riktlinjer anknutna till geografiska områden.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka markspekulation och opåkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a. generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av planeringen men inte, som f. n. är fallet, för bortfall av förväntningsvärden. Detta sker genom att i byggnadslagen och naturvårdslagen intages hänvisning till 4 kap. 3 § nya expropriationslagen, vilket stadgande innehåller den s. k. presumtionsregeln.

Motivering till propositionen och motionerna

I det följande återger utskottet ur propositionen sådana avsnitt som bedömts vara av särskilt intresse med hänsyn till innehållet i de väckta motionerna. Vidare redovisas motionärernas huvudsynpunkter samt lämnas erforderliga hänvisningar och upplysningar i övrigt. Under rubrikerna har angetts vilken eller vilka motioner som behandlas i avsnittet.

CU 1972:34

7 Expropriation av kronojord

(motionerna 1972:1761 yrkandet 7 och 1972:1765 yrkandet 1)

Lagtext: 1 kap. 1 §. Motiv: prop. s. 53-55 (ExU), 55-66 (rem.yttr.) och 188—190 (föredraganden).

Gällande rätt m. m.

Gällande expropriationslag innehåller — frånsett bestämmelsen i första paragrafen tredje stycket om värdestegringensexpropriation - förbud mot expropriation av fast egendom som tillhör staten och av särskild rätt som tillkommer staten. Expropriationsutredningen (ExU) föreslog att de nu angivna begränsningarna i expropriationsrätten skulle upphöra. Förslaget fick ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen avstyrkte emellertid den föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten.

Föredragande statsrådet

Statsrådet instämmer med utredningens konstaterande att frågan om expropriationsrätt till kronojord inte så mycket är en principfråga som ett praktiskt spörsmål. Vad angår det praktiska behovet får enligt statsrådet den förhandlingsordning som gällt sedan år 1968 vid kommuns förvärv av statlig mark för samhällsbyggnadsändamål anses väl tillgodose detta. Förhandlingsordningen ger kommunerna möjlighet att på ett smidigt och enkelt sätt förvärva den mark som kommunen har behov av för att kunna fullgöra de uppgifter som anförtrotts dem. När fråga om pris och övriga villkor prövas av den statskommunala marknämnden skall tillses att villkoren bestäms så att kommunen inte åläggs vidare förpliktelser än sådana spm skulle ha kunnat komma i fråga, om marken i stället förvärvats genom expropriation. Den utvidgning av expropriationsrätten som utredningen föreslår skulle enligt statsrådet uppenbarligen inte få någon nämnvärd praktisk betydelse i de fall som täcks av förhandlingsordningen. För övriga expropriationsberättigade anser statsrådet ett upphävande av det nuvarande förbudet mot expropriation av statlig mark i verkligheten vara av ringa betydelse. Han finner det inte motiverat att för de undantagsfall där enskild exproprierar upphäva förbudet mot expropriation av statlig mark. Utredningen visade att ett upphävande av förbudet mot expropriation av statlig mark skulle ha vissa praktiska fördelar i fall där äganderättsfrågor är oklara eller inskrivningsförhållandena besvärliga. Statsrådet delar emellertid den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att det inte är förenligt med de principer på vilka expropriationslagstiftningen vilar att expropriationsmöjligheter öppnas enbart för att tillgodose sådana intressen av mera praktisk betydelse. I de fall som åsyftas får problemen lösas på annat sätt än genom att fastigheten exproprieras. Statsrådet föreslår därför att äganderätten till statlig mark inte skall få exproprieras. Någon anledning

CU 1972:34

att i detta sammanhang göra skillnad mellan värdestegringsexpropriation och expropriation för annat ändamål finner han inte. Utredningens förslag innebar också att förbudet mot expropriation av särskild rätt som tillkommer staten skulle upphävas. Vid remissbehandlingen framhölls av företrädare för kommunala intressen att det skulle vara av praktisk betydelse för kommunala kommunikations- och ledningsföretag att få expropriera statlig mark. Statsrådet är emellertid inte övertygad om att så mycket skulle vinnas med att ändra på vad som gällt hittills. Annan lagstiftning, t. ex. byggnadslagstiftning och fastighetsbildningslagen (FBL), öppnar möjlighet för kommunen att genomföra det aktuella företaget. Förbudet mot expropriation av särskild rätt som tillkommer staten kan utan olägenhet behållas.

Motionerna

I motionen 1972:1761 yrkas att på lika villkor statlig mark skall kunna bli föremål för expropriation. Någon närmare motivering till yrkandet lämnas inte i motionen.

I motionen 1972:1765 framhålls att expropriationslagen till sin karaktär är sådan att den endast skall tillgripas när andra vägar att nå det avsedda målet är stängda. Enligt motionärernas mening finns det inga bärande motiv för att begränsa tillämpningsområdet för en lag som har karaktären att vara en sista utväg. Någon skillnad i möjligheterna att expropriera beroende på rådande ägandeförhållanden bör därför inte finnas.

Allmänna förutsättningar för expropriation

(motionerna 1972:1761 yrkandet 6, 1972:1762 yrkandena 1 b och c samt 1972:1766 yrkandet 1)

Lagtext: 2 kap. 12 §. Motiv: prop. s. 217—220.

Gällande rätt m. m.

1 gällande expropriationslag ges vissa bestämmelser av allmän natur om förutsättningarna för att expropriation skall få ske. Enligt 1 § första stycket krävs att Kungl. Maj:t ”prövar det nödigt” att fastighet exproprieras. Är mer än ett område tjänligt för det avsedda ändamålet, får enligt 5 § andra stycket expropriation inte äga rum beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför större olägenhet än vad som är nödvändigt. Vidare föreskrivs i samma lagrum, att vid tillståndsgivning skall tillses att ändamålet med expropriationen utan oskälig kostnad för den exproprierande uppnås med minsta intrång för annan.

CU 1972:34

9 Expropriationsutredningen

Några motsvarande bestämmelser tas inte upp i utredningens förslag. Utredningen anser att de angivna principerna är tämligen självklara och att det knappast finns någon anledning att lagfästa dem.

Föredragande statsrådet

Statsrådet anser att det inte torde sakna betydelse att vissa allmänna riktlinjer slås fast i lagen i överensstämmelse med vad som redan nu gäller enligt expropriationslagen och tillämpas i Kungl. Maj:ts praxis. Detta framstår också som påkallat med hänsyn till att expropriationsändamålen i förslaget fått en mera generell utformning än i gällande lag och att rätten att påkalla expropriation utvidgas inom områden där expropriation endast indirekt är av allmänt intresse. I fråga om rätten att utöva expropriation konstaterar statsrådet till en början att expropriationsinstitutet inte är avsett att tillgripas i alla situationer där ett företag som avses i lagen behövs. Möjligheter till frivilliga uppgörelser bör först undersökas. Ett sådant krav kan dock inte göras undantagslöst.

Det torde enligt statsrådet vidare kunna krävas att den som begär expropriation i första hand utnyttjar egen mark som enligt plan eller av annat skäl är lämplig för ändamålet. Finns det flera alternativ bör det alternativet väljas som vållar minst skada. Sökanden bör alltså inte ha något ovillkorligt anspråk på att erhålla just det av honom begärda området, i fall ett avstående eller upplåtande skulle medföra särskild olägenhet för ägaren, och ett annat område, som också motsvarar ändamålet, står till buds. Det måste dock vid bedömningen av dessa frågor fasthållas, att ansvaret för samhällsutbyggnaden vilar på det allmänna. Det kan bara i rena undantagsfall komma i fråga att kommunens planintentioner frångås.

Föredragande statsrådet framhåller därefter att i vissa fall sökandes intresse av att expropriera viss mark bör få vika och anför följande.

I vissa fall bör expropriationsmöjligheten vara utesluten trots att de olika rekvisiten för expropriation i och för sig är uppfyllda och den som vill expropriera behöver just den mark som ansökningen avser samt inte kan erhålla den på annat sätt. Är nämligen de motstående intressena, såväl enskilda som allmänna, av större styrka, bör sökandens intresse av att ta marken i anspråk få vika. Hänsyn bör tas inte bara till ekonomiska utan också till ideella värden. Som exempel kan nämnas intresset för dem som bor inom expropriationsområdet att få behålla sina hem, vare sig de är belägna i hyreshus eller egnahemsfastigheter. Vad angår de senare framhölls i 1971 års lagstiftningsärende (prop. 1971:122 s. 159, CU 1971:27 s. 16) i fråga om expropriation av tätbebyggd mark, att det är naturligt att kommunerna liksom tidigare i görligaste mån undviker att ta i anspråk mark som är bebyggd med egnahemsfastigheter. Den hänsyn som sålunda enligt statsmakternas ståndpunkt skall tas bör få ett direkt stöd i lagtexten.

På liknande sätt kan expropriationsanspråk få vägas mot andra intressen, t. ex. när marken i fråga tillhör ett industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för väntad framtida utvidgning

CU 1972:34

av företaget. Självfallet måste dock också vid denna bedömning det allmännas ansvar för samhällsutbyggnaden träda i förgrunden. Bl. a. kan erinras om att kommunen har företrädesrätt till mark som är avsedd för tätbebyggelse även om fastighetsägaren själv är beredd att genomföra den planerade bebyggelsen. Något avsteg från denna genom 1971 års reform fastlagda princip kan inte komma i fråga.

1971 års riksdag

I anledning av propositionen till 1971 års riksdag med förslag till ändringar i expropriationslagen väcktes motioner med liknande yrkanden som de nu förevarande. Civilutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (CU 1971:27) — när det gällde en särregel för expropriation av småhus för permanentboende och fritid — att en så utformad regel skulle enligt utskottets mening kunna uppfattas som ett avsteg från utgångspunkterna i lagförslaget. Motionärernas syfte tillgodosågs i väsentliga delar redan genom det särskilda aktualitetskravet för tätbebyggd mark. Som anförts i statsrådsprotokollet var det enligt utskottet naturligt att kommunerna som dittills i görligaste mån undvek att ta i anspråk mark som var bebyggd med egnahemsfastigheter.

Beträffande frågan om markägares erbjudna medverkan anförde utskottet följande.

Av utskottets ställningstagande till utgångspunkterna följer att utskottet också ansluter sig till uppfattningen att markägares erbjudna medverkan för att realisera kommunala byggnadsintentioner inte kan få tillmätas avgörande vikt vid prövningen av expropriationsbefogenheterna. En kommuns önskan att inte bara tillförsäkra sig byggnadsrätten utan även den fortsatta äganderätten och kontrollen över marken kan inte få hindras av ett produktionserbjudande som likaväl kan i fri konkurrens föras fram till kommunen i egenskap av markägare. Enskild förvaltning av bebyggelsen kan i vissa fall vara lämplig och kan då göras möjlig genom tomträttsupplåtelse. Utskottets ställningstagande i denna del torde — med angiven uppfattning om innehållet i en fri konkurrens - inte på ett avgörande sätt skilja sig från vad som i detta sammanhang föreslagits i motionen 1971:1512 eller förordats i motionen 1971:1509.

Motionerna

I motionen 1972:1761 framhålls inledningsvis att det är en överdrift att framställa de i 2 kap. 12 § upptagna intresseavvägningsprinciperna som några principiella nyheter. Samma hänsynstagande till motstående intressen skall nämligen enligt stadgad praxis och lagstiftning ske redan enligt gällande rätt. Möjligen får intresseavvägningen större betydelse än tidigare, beroende på att lagen inte på samma sätt som tidigare inskränker möjligheterna att expropriera fastigheter långt innan någon ändrad bebyggelse är aktuell. Att lagstiftningen som sådan m. m. inte direkt reglerar tillståndsgivningen och att Kungl. Maj :t i stället själv godtyckligt kan bestämma över tvångsrättsutövningen innebär enligt motionärernas mening knappast någon förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna. När det

CU 1972:34

gäller tolkningen av 12 § framhåller motionärerna att expropriation inte bör tillåtas mot samarbetsvilliga parter som anpassat sin byggnation till kommunala bebyggelseplaner. Seriösa förhandlingar mellan de bägge parterna — markägarna och den exproprierande — bör således föregå en expropriation.

I motionen 1972:1762 framhålls att när det gäller egnahem bör kraven för rätten till tvångsövertagande enligt motionärernas mening ytterligare skärpas, exempelvis så att tvångsförvärv skall få ske endast om detta framstår som oundgängligt för att genomföra en angelägen samhällsombyggnad.

I motionen riktas vidare skarp kritik mot förslaget att ett tvångsövertagande också skall få riktas mot den som är villig att använda fastighetstillgångar för att utveckla bebyggelse på skäliga villkor. Motionärerna erinrar om att kommunerna redan har ett mycket stort direkt inflytande över bostadsbebyggelsen. Förslaget om en kommunal företrädesrätt till all bebyggelsemark leder enligt motionärerna till att kommunerna får överta rollen som byggherrar också över hela den övriga delen av bostadsproduktionen. Detta innebär att den privata byggnadsproduktionen i praktiken kommer att underställas ett kommunalt byggherreskap. Vilka verkningar ett sådant kommunalt monopol över byggnadsmarknaden kommer att få visar byggkonkurrensutredningen på ett åskådligt sätt. Motionärerna menar att för det politiska inflytandet över bostadsproduktionen räcker den detaljstyrning, som kan utövas inom ramen för det kommunala planmonopolet och kommunernas ansvar över bostadsförsörjningen. Enligt motionärernas uppfattning får expropriationsreglerna inte utformas så att de syftar till ett samhällsövertagande av byggnadsmarken i framtiden. Det behövs i stället en ordning där det finns ett balanserat inflytande mellan de olika parterna på marknaden. Enligt motionärernas synsätt kan någon tvångsrätt sålunda inte godtas mot parter som är villiga att medverka till samhällsutbyggnaden på skäliga villkor.

Motionen 1972:1766 hänvisar till statsmakternas uttalande vid behandlingen av 1971 års proposition i ärendet, att det är naturligt att kommunerna liksom tidigare i görligaste mån undviker att ta i anspråk mark som är bebyggd med egnahemsfastigheter, och föredragande statsrådet uttalade i förevarande proposition att detta bör få ett direkt stöd i lagtexten. Enligt motionärernas mening är emellertid det i propositionen föreslagna lagstödet för vagt. Motionärerna anser att det av lagtexten bör klart framgå att ianspråkstagande med tvångsrätt av småhusfastigheter som används som egnahem eller fritidsbostäder endast får ske när detta framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt.

CU 1972:34

12 Expropriation för tätbebyggelseändamål

(motionerna 1972:1761 yrkandena 4 och 5, 1972:1762 yrkandet 1 a, 1972:1765 yrkandet 2 och 1972:1766 yrkandet 2)

Lagtext: 2 kap. 1 §. Motiv: prop. s. 195.

Gällande rätt

Allmänna bestämmelser om expropriation för tätbebyggelseändamål finns intagna i gällande expropriationslag i 1 § första stycket 16 och lil §. Bestämmelserna fick sin nuvarande lydelse i samband med 1971 års reformarbete. Bestämmelserna ger kommun rätt till expropriation för att få möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Regeln gäller såväl obebyggd som redan tätbebyggd mark. För det senare slaget av mark gäller dock den begränsningen att expropriation får ske endast om det med skäl kan antas att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd, som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, eller om det till främjande av planmässigt byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får rådighet över marken. För att stryka under betydelsen av tomträttsinstitutet anges särskilt att expropriation kan ske för att ge kommun möjlighet att upplåta mark med tomträtt.

1971 års riksdagsbeslut

Vid behandlingen av propositionen med förslag till ändringar i expropriationslagen år 1971 anförde civilutskottet i anledning av motioner med liknande yrkanden som de nu förevarande, att den föreslagna utvidgningen av expropriationsändamålet för tätbebyggelse, huvudregeln, gav kommunen expropriationsbefogenhet beträffande mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävdes för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Anspråken på den sannolikhetsbevisning som kommunen hade att prestera fick, liksom vid tillämpning av förköpslagen, enligt utskottets mening inte sättas alltför högt vare sig i fråga om behovets exakta omfattning eller i fråga om tidsperspektivet. En lämplig markhushållning fick skapas genom en utvecklad och framsynt fysisk planering.

När det gäller frågan om tomträttsexpropriation hade enligt utskottets mening inte övertygande skäl anförts mot att som dittills låta tomträttsupplåtelse utgöra en fullt självständig expropriationsgrund och därmed stryka under tomträttsinstitutets betydelse. Förslaget innebar att en förutsättning även för tomträttsexpropriation skulle vara att marken med hänsyn till den framtida utvecklingen behövdes för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Bevisning om detta markbehov kunde dock enligt utskottet beträffande obebyggd och glesbebyggd mark inskränkas till kommunens uttalade avsikt att upplåta marken till tomträtt. Utskottet tillstyrkte sålunda lagförslaget.

CU 1972:34

13 Föredragande statsrådet

Statsrådet konstaterar att det självfallet inte finns anledning att nu ompröva de grundläggande principerna i 1971 års reform i fråga om expropriation för tätbebyggelse. De nuvarande reglerna bör därför föras över till den nya expropriationslagen. Statsrådet hänvisar därefter till riksdagens uttalande vid 1971 års riksdag att man ytterligare borde pröva i vilken utsträckning expropriation för bl. a. tätbebyggelseändamål borde medges för landstingskommun eller vissa kommunalförbund utan att den principiella ansvarsfördelningen därigenom rubbades. De önskemål som sålunda framkom anknöts i första hand till de särskilda förhållandena i Stockholms län. Statsrådet konstaterar därefter att även han anser att Stockholms läns landstingskommun bör få rätt att expropriera för tätbebyggelseändamål. En utvidgning av förutsättningar för expropriation för tätbebyggelse bör därför göras i detta hänseende. Om förhållandet inom annan landstingskommun eller inom kommunalförbund framdeles blir likartat med det som nu råder inom Stockholms landstingskommun, bör expropriationsrätt kunna utan lagändring medges landstingskommunen resp. kommunalförbundet i fråga. Lagtekniskt torde avgränsningen enligt statsrådet få anges så, att expropriation får ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund som handhar sådana angelägenheter som avses i bestämmelserna om tätbebyggelseexpropriation.

Motionerna

I motionen 1972:1761 hävdas att tomträttsupplåtelse som självständig expropriationsgrund bör avvisas. En osäkerhet och otrygghet för bl. a. egnahem och bebyggda fastigheter skulle nämligen bli följden om en obegränsad kommunal expropriationsrätt infördes. Vidare bör enligt motionärerna en expropriationsrätt över bebyggda fastigheter begränsas till fall då planändring är nära förestående för att därmed skydda bl. a. egnahem och rörelsefastigheter mot en kanske onödig expropriation långt i förväg.

De i propositionen föreslagna reglerna leder enligt motionärerna i motionen 1972:1 762 till sådan otrygghet för den enskilde i besittning till hus och egendom att förslaget enligt motionärernas mening inte kan accepteras. Till skillnad från förköpslagens bestämmelser gör dessa tvångsregler inte heller halt för tvångsövertagande av egnahem. Inga arealeller värdegränser finns t. ex. som skydd för egnahemsägarnas besittning av den egna bostaden. Motionärerna framhåller att förslaget, att bebyggda fastigheter skall få överföras i samhällets ägo för förändringar av bebyggelsen i en mer eller mindre obestämd framtid, leder till en allmän osäkerhet och ovisshet i fastighetsförvaltningen. Enligt motionärerna riskerar man en förslumning och vanskötsel av det äldre fastighetsbeståndet. När det gäller befogenhet att expropriera för tätbebyggelse bör särskild aktsamhet iakttas från samhällets sida. Enligt motionärernas mening bör reglerna i detta fall ge uttryck för att tvångsövertagande bara

skall få förekomma i nära anslutning till planering. Tvångsövertagandet skall vidare framstå som nödvändigt för att genomföra en angelägen samhällsombyggnad.

I motionen 1972:1765 framhålls det olämpliga i att i expropriationslagstiftningen som särskild expropriationsgrund ange en viss upplåtelseform av marken. Något särskilt motiv för att skilja ut tomträttsexpropriation från expropriation för tätbebyggelseändamål har motionärerna inte kunnat finna. Motionärerna anser tomträttsexpropriation vara främmande för lagsystemet. Enligt motionärerna har det veterligen inte inträffat något fall där tomträtt varit i fråga utan att annat i lagförslaget upptaget expropriationsändamål också varit för handen. Motionärerna anser att tomträtt som sådan i många fall kan vara en lämplig upplåtelseform. Institutet kan dessutom garantera att inträffad markvärdestegring till en del tillfaller kommunen. Men om man som villkor för expropriation fordrar att marken skall upplåtas med tomträtt, binder man enligt motionärerna samtidigt kommunen för en markanvändning som kanske inte kommer att vara den mest ändamålsenliga. Tomträttsexpropriation bör därför enligt motionärernas uppfattning inte utgöra separat expropriationsgrund. Liknande synpunkter anförs i motionen 1972:1766. Motionärerna tillägger att en särskild expropriationsgrund för tomrättsupplåtelse är obehövlig med hänsyn till den omfattande rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål som föreslås i huvudregeln.

Expropriation av vanvårdad egendom (motion 1972:1762 yrkandet 1 e)

Lagtext: 2 kap. 7 §. Motiv: prop. s. 94—96 (ExU) och s. 208—211 (föredraganden).

Gällande rätt

Enligt gällande rätt kan i viss omfattning vanvård av egendom leda till expropriation eller inlösen. Beträffande jordbruksegendom ges regler härom i lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom. I fråga om skogsmark kan enligt 1 § första stycket 9 ExL expropriation i vissa fall ske av kalhuggen eller på annat sätt ödelagd mark. I samband med tillkomsten år 1970 av lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet infördes i 1 § första stycket 19 ExL möjlighet att i föreliggande eller vid befarad grov vanvård av byggnad, som till väsentlig del genom uthyrning används för bostadsändamål, företa expropriation för att försätta eller hålla byggnaden i tillfredsställande skick.

Expropriationsutredningen

Utredningen föreslog att expropriation skulle få ske beträffande alla slag av fast egendom i fall av föreliggande eller förväntad grov vanvård för att bringa egendomen i hävd. Vilken bevisning som borde krävas måste enligt utredningen bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt

CU 1972:34

utredningen borde det vara en expropriationsgrundande omständighet att en person underlät att rätta sig efter föreläggandet att hålla sin fastighet i stånd. Expropriation borde också kunna tillgripas när en person systematiskt vanvårdade en byggnad. Förutsättningen för att expropriation skulle tillgripas borde alltså enligt utredningen vara att fastighetsägaren klart visat brist på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i skick eller sätta den i stånd.

Remissinstanserna var i stort sett positiva till förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund anförde dock att det enligt förbundet inte fanns någon anledning att såsom expropriationsgrund ta upp någonting så obestämbart som en förväntan om att vanvård någon gång i framtiden kunde komma att uppstå i fastigheten. Ville man likväl bibehålla en så säregen expropriationsgrund borde det enligt förbundet vara ett minimikrav att det av lagtext och förarbeten klart framgick vad som åsyftades med en sådan bestämmelse. Förbundet pekade på att rivningsfastigheter av naturliga skäl inte underhålls på samma sätt som andra. Förbundet förutsatte att det inte var avsett att dessa rivningsfastigheter skulle gå in under ifrågavarande expropriationsgrund. Också länsstyrelsen i Stockholms län påpekade de svårigheter som expropriationsgrunden ”förväntad grov vanvård” måtte vålla vid tillämpningen.

Föredragande statsrådet

Statsrådet godtar förslaget om införande av en generell bestämmelse om expropriation vid grov vanvård av fastighet. Med anledning av fastighetsägareförbundets kritik mot bestämmelsen framhåller departementschefen att det torde vara många gånger angeläget, inte minst i fråga om vanvård av byggnad, att ingripandet kan ske på ett tidigt stadium. Statsrådet anser därför att rätt till expropriation, i likhet med vad utredningen föreslagit och som redan genomförts beträffande expropriation av bostadsfastighet, bör finnas inte bara när vanvård faktiskt föreligger utan också när grov vanvård med skäl kan befaras uppkomma. Vilken bevisning som skall krävas måste uppenbarligen bli beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. I likhet med vad chefen för justitiedepartementet anförde i samband med tillkomsten av 1 § första stycket 19 i gällande expropriationslag anser statsrådet skäl för expropriation i allmänhet föreligga, om ägaren flera gånger underlåtit att rätta sig efter förelägganden att hålla fastigheten i stånd eller då det otvetydigt kan visas att ägaren systematiskt vanvårdar fastigheten. Statsrådet understryker att förutsättningen för att expropriation skall få ske alltså bör vara att fastighetsägaren klart visat brist på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i skick.

Motionen 1972:1 762

Motionärerna har i och för sig inget att invända mot att en bestämmelse av förevarande innehåll införs i lagen. För att i lagtexten ge

CU 1972:34

klart uttryck åt de principer föredragande statsrådet ovan anfört föreslår motionärerna att orden ”eller kan befaras uppkomma” utbytes mot orden ”eller risk därför uppenbarligen föreligger”.

Värdestegringsexpropriation

(motionen 1972:1762 yrkandet 1 d)

Lagtext: 2 kap. 11 §. Motiv: prop. 1971:122 s. 162—165.

Gällande rätt

Genom 1971 års reform infördes en ny expropriationsgrund, värdestegringsexpropriation. I fall då staten eller kommun avser att inom visst område vidta sådana byggnads- eller anläggningsåtgärder som kan föranleda expropriation enligt expropriationslagen skall egendomen i områdets omedelbara närhet kunna exproprieras. En förutsättning härför är att de planerade byggnads- eller anläggningsåtgärderna medför väsentligt ökat värde för egendomen i fråga eller annars avsevärt ökar möjligheterna att utnyttja egendomen.

1 samband med behandlingen av propositionen hade i en motion framförts viss kritik mot regeln. Civilutskottet framhöll med anledning därav att de i föreslagen form sammanfattade reglerna om värdestegringsexpropriation enligt utskottets mening var av stort principiellt värde. Enligt utskottet gav det även ett klart uttryck för den grundläggande principen att den värdestegring som beror på samhällsutbyggnaden bör tillgodoföras det allmänna.

Motionen 1972:1762

Motionärerna hänvisar till att man kritiserade värdestegringsexpropriationen mycket bestämt redan år 1971 och föreslår nu att bestämmelsen utgår ur expropriationslagen. Värdestegring som expropriationsgrund kan motionärerna inte acceptera, ej heller lagstiftning som på så oklara grunder möjliggör inlösen av enskild mark.

Återlösen av exproprierad egendom

(motionen 1972:1766 yrkandet 3)

Lagen saknar bestämmelser om återlösen av exproprierad egendom. Motiv: prop. s. 128 (ExU) och s. 224-226 (föredraganden).

Gällande rätt

Enligt gällande bestämmelser föreligger i vissa fall rätt till återlösen av exproprierad egendom. Återlösningsrätt kan sålunda enligt 68 § ExL göras gällande, om egendomen inte har kommit till användning eller inte längre används för det avsedda ändamålet och detta ändamål är att anse som

CU 1972:34

övergivet. Vidare föreligger återlösningsrätt, om egendomen i väsentlig omfattning används för annat ändamål än det avsedda. Talan om återlösen skall väckas inom 20 år från det att expropriationen fullbordats. Värdet av egendomen får inte sättas högre än den expropriationsersättning som har utgivits. Särskilda regler finns för de fall att den exproprierande har uppfört byggnad eller annars lagt ner kostnad på fastigheten.

Expropriationsutredningen

Utredningen konstaterade att reglerna om återlösningsrätt inte har tillämpats i nämnvärd utsträckning. Utredningen ansåg det tveksamt om det fanns behov av en så ovillkorlig återlösningsregel som den nuvarande. En sådan måste enligt utredningens mening otvivelaktigt förses med flera undantag, om man försökte att i nuvarande skick överföra den till en ny expropriationslag, uppbyggd efter de principer som utredningen tänkte sig. Utredningen ansåg för sin del att reglerna om återlösen hade ett visst värde som medel att säkerställa att den exproprierade egendomen användes för sitt ändamål. Emellertid borde enligt utredningen den nuvarande obligatoriska återlösningsrätten utmönstras och ersättas med en rätt för Kungl. Majit att i förekommande fall förordna om rätt till återlösen inom viss tid och på vissa villkor.

Utredningens förslag lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Svea hovrätt ifrågasatte emellertid om det var riktigt att minska återlösningsrätten i så hög grad som föreslagits. Exempel på fall då det enligt hovrättens mening var rimligt att bibehålla återlösningsrätten var expropriation för enskild verksamhet, delexpropriation och upplåtelse av nyttjande- eller servitutsrätt genom expropriation. Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg att bestämmelserna hade betydelse när det gäller tomträttsexpropriation. Gavs tillstånd till sådan expropriation, borde det enligt länsstyrelsens mening regelmässigt föreskrivas rätt till återlösen för de fall att marken inte hade upplåtits med tomträtt inom viss tid.

Justitiedepartementets promemoria

I promemorian hänvisades till utredningens uttalande om att reglerna om återlösningsrätt inte torde ha tillämpats i nämnvärd utsträckning. Enligt promemorian var det tveksamt om återlösningsrätten hade sådan betydelse att det fanns anledning att bibehålla den ens i den modifierade utformning som utredningen hade föreslagit. Det framhölls emellertid att man först vid behandlingen av kvarstående delar av utredningens förslag borde ta ståndpunkt till frågan huruvida institutet borde behållas. I viss utsträckning, påpekades det i promemorian, hängde frågan om återlösningsrätten samman med spörsmålet om i vad mån expropriation skulle medges till förmån för enskilda.

2 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

18 Föredragande statsrådet

Statsrådet finner till en början uppenbart att den nya expropriationslagen inte bör innehålla en så ovillkorlig återlösningsregel som den nuvarande. Bland annat torde regeln svårligen kunna tillämpas när det gäller ett av de viktigaste expropriationsfallen, nämligen expropriation för tätbebyggelse. Vid sådan expropriation kan det förflyta lång tid efter expropriationens fullbordande innan det blir klart hur marken skall användas. Ibland kan utnyttjandet t. o. m. dröja längre än den tid av 20 år inom vilken talan om återlösen skall väckas.

Statsrådet finner även att flera invändningar kan resas mot återlösningsinstitutet även i den modifierade form som utredningen föreslagit. Sålunda blir det enligt statsrådet liksom för närvarande nödvändigt med ersättningsregler som måste bli ganska komplicerade, om tillbörlig hänsyn skall tas till båda parters intressen. Ett komplicerat regelsystem kan naturligtvis få accepteras, om det ger ett institut som fyller ett angeläget behov. Statsrådet pekar emellertid på att det mycket sällan torde föreligga några önskemål om återlösen från expropriatens sida när det gått längre tid, utan han torde i allmänhet acceptera expropriationen som slutgiltig. Inte heller torde enligt statsrådet från allmän synpunkt normalt finnas något intresse av att exproprierad fastighet eller del av fastighet återlöses. Skulle det ändamål för vilket expropriationen skett fortfarande behöva tillgodoses, kan expropriationstillstånd ges åt annan sökande. Att för övriga fall ha kvar återlösningsinstitutet enbart som en sanktion för att egendomen inte används för avsett ändamål kan enligt statsrådet inte vara motiverat. När det gäller upplåtelse av särskild rätt genom expropriation kunde det naturligtvis finnas skäl att låta ägaren av den besvärade fastigheten ha en återlösningsrätt. Statsrådet pekar emellertid på att i fråga om servitut kan åtgärder i vissa fall vidtas enligt fastighetsbildningslagen. 1 andra fall torde i regel en återlösning komma till stånd på frivillig väg.

Sammanfattningsvis anser statsrådet att det praktiska behovet av ett återlösningsinstitut är så ringa att det, med tanke på det komplicerade regelsystem som skulle behövas, inte är motiverat att behålla institutet i den nya expropriationslagen. Däremot bör det liksom för närvarande finnas möjlighet för tillståndsmyndigheten att meddela särskilda bestämmelser i anslutning till expropriationstillståndet, om det behövs för att trygga att den exproprierade egendomen används för det avsedda ändamålet. Arten och omfattningen av de bestämmelser som sålunda kan komma att meddelas får bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

Motionen 1972:1766

I motionen hänvisas till att expropriationsutredningen ansett att reglerna om återlösen har ett visst värde som medel att säkerställa att den exproprierade egendomen används för sitt ändamål. Även om den

CU 1972:34

prövning sorn sker, när sökanden är enskilt rättsobjekt, ger vissa garantier för att expropriationstillstånd meddelas endast om det är fullt klarlagt att sökanden avser att använda egendomen för det uppgivna ändamålet kan återlösningsinstitutet enligt motionärerna behövas som sanktionsform för att säkerställa att egendomen verkligen kommer till avsedd användning efter expropriationen. Motionärerna framhåller även att frivilliga överenskommelser torde underlättas av förekomsten av en lagregel om återlösen.

Expropriationstillstånds giltighet

(motionerna 1972:1761 yrkandet 2, 1972:1762 yrkandet 3, 1972:1765 yrkandet 4 samt 1972:1766 yrkandet 4)

Lagtext: 3 kap. 6 §. Motiv: prop. s. 131 (ExU) och s. 226—230 (föredraganden).

Gällande rätt

Då tillstånd till expropriation beviljats, skall Kungl. Maj :t enligt 5 § fjärde stycket ExL bestämma den dag när saken sist skall ha fullföljts genom ansökan om stämning till domstol. Vanligen utsätts därvid en ettårsfrist. Har talan inte väckts inom den bestämda tiden, förfaller frågan om expropriation. I praxis har Kungl. Maj:t emellertid ansetts oförhindrad att förlänga meddelade tidsfrister. I flera fall har tidrymden mellan expropriationstillståndet och dagen för anhängiggörandet av expropriationsmålet blivit betydande. Förhållandet har kritiserats vid upprepade tillfällen.

Expropriationsutredningen

Expropriationsutredningen framhöll att det otvivelaktigt var av stort intresse att den tid som förflöt mellan expropriationstillståndet och dagen för anhängiggörandet av expropriationsmålet hölls så kort som möjligt. Utsikterna att effektivt kunna påverka detta lagstiftningsvägen var emellertid enligt utredningen ganska små. Även om en viss maximitid skulle lagfästas, eventuellt i kombination med förbud för Kungl. Maj:t att förlänga denna i annat fall än då synnerligen starka skäl gjorde en förlängning motiverad, torde man näppeligen knappast kunna hindra sökanden att sedan tiden gått till ända göra en ny ansökan om expropriation. Visserligen skulle detta medföra vissa olägenheter för sökanden men dessa skulle knappast svara mot några motsvarande fördelar för fastighetsägaren. Utredningen ansåg därför att man knappast kunde effektivt tillgodose fastighetsägarnas intressen på denna punkt i vidare mån än som var fallet i gällande rätt. Utredningen föreslog dock att Kungl. Maj:ts rätt att medge förlängning av tiden för anhängiggörande av talan borde lagfästas.

Endast ett fåtal remissinstanser yttrade sig över vad utredningen

CU 1972:34

anfört i fråga om expropriationstillståndets giltighet. Svea hovrätt och Folksam ansåg det dock angeläget att expropriationstillståndets giltighet blev så kort som möjlighet. Näringslivets byggnadsdelegation riktade stark kritik mot nuvarande praxis med långvariga expropriationstillstånd. Denna praxis hade enligt delegationens mening orsakat missförhållanden som var mycket kännbara och väl dokumenterade. För att komma till rätta med dessa problem förordade delegationen bl. a. att tiden mellan expropriationstillstånd och stämning till domstol fick utsträckas till sammanlagt högst fem år, att förfallet expropriationstillstånd normalt ej fick förnyas inom loppet av en tioårig karenstid samt att karenstiden fick brytas endast av väsentligt ändrade omständigheter som ej kunnat förutses.

1 detta sammanhang bör nämnas att Sveriges fastighetsägareförbund i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 3 juli 1970 tagit upp frågan om de långvariga expropriationstillstånd som meddelas speciellt i Stockholm. Förbundet har i skrivelsen bl. a. framhållit att det uppkommit allvarliga olägenheter vid dessa tillstånd och att det var angeläget att de rådande missförhållandena undanröjdes.

Justitiedepartementets promemoria

I promemorian föreslogs inte någon saklig ändring i de nuvarande reglerna om expropriationstillståndens giltighet och rätten att väcka talan.

Vid remissbehandlingen av promemorian tryckte Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges villaägareförbund hårt på de olägenheter som uppstod när det förflöt lång tid mellan expropriationstillståndet och tidpunkten för talans väckande. Bland annat försattes, framhöll samfundet, sakägaren inte sällan i en bekymmersam situation när det gällde att fatta beslut rörande fastighetens förvaltning och de kostnader som borde läggas ner på fastigheten. Advokatsamfundet och Fastighetsägareförbundet ansåg därför att det borde införas en bestämmelse om rätt för sakägare att inom viss begränsad tid väcka talan oavsett om egendomen hade tillträtts av den exproprierande eller ej. Även Svea hovrätt ansåg att det borde övervägas att ge sakägare viss möjlighet att väcka talan även om tillträde inte skett. Villaägareförbundet uttalade mera allmänt att det i en ny expropriationslag borde ingå en bestämmelse som tillgodosåg den enskilde sakägarens anspråk på ett rimligt rättsskydd.

1971 års riksdag

I samband med behandlingen av propositionen 1971:122 med förslag till ändringar i expropriationslagen prövades bl. a. ett motionsförslag att fastighetsägare skulle få rätt att hos domstol begära prövning av ersättningsfrågan senast ett år efter det att expropriationstillstånd beviljats. Gvilutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande

CU 1972:34

att problem som hänger samman med långvariga expropriationstillstånd hade uppmärksammats av expropriationsutredningen. Frågor härom torde därför enligt utskottets mening komma till särskilt bedömande i samband med den fullständiga revisionen av expropriationslagstiftningen.

Föredragande statsrådet

Statsrådet anför i dessa frågor bl. a. följande.

Det kan inte förnekas att det rådande systemet i vissa avseenden innebär olägenheter för fastighetsägaren. Redan beviljandet av expropriation medför naturligtvis ofta en osäkerhet för honom. I praktiken blir hans möjligheter att råda över sin egendom genom försäljning, nyttjanderättsupplåtelse eller bebyggande avsevärt inskränkta. Han kan också komma i en bekymmersam situation när det gäller att avgöra vilka underhålls- och förbättringskostnader som bör läggas ner på fastigheten. De olägenheter som uppstår genom expropriationstillståndet accentueras naturligtvis, om det förflyter lång tid fram till väckandet av talan. Eftersätts i sådant fall underhållet av fastigheten, kan skadeverkningar uppstå även för tredje man, t. ex. hyresgäster och panträttshavare.

Det bör emellertid påpekas att fastighetsägarens handlingsfrihet är beskuren även genom många andra faktorer än formligt beslut om expropriation. Framför allt är naturligtvis planlagstiftningen av betydelse. Men redan i och med att en kommun bekantgör sina avsikter om hur marken inom kommunen skall användas begränsas i praktiken fastighetsägarens möjligheter att använda sin egendom. Utsikterna att inom expropriationslagstiftningens ram tillgodose fastighetsägarens och andra sakägares intresse av att få väckt fråga om tvångsförvärv av mark avgjord så snart som möjligt är därför begränsade. Detta hindrar inte att de möjligheter som finns att tillvarata sakägarnas intresse på denna punkt bör beaktas.

Vad jag tidigare har sagt om expropriationstillståndets verkningar talar utan tvivel för att tiden mellan tillståndet och anhängiggörandet av talan hålls så kort som möjligt. Å andra sidan har naturligtvis den exproprierande behov av en viss handlingsfrihet. Förutsättningarna för att utnyttja mark som omfattas av expropriationstillstånd kan snabbt förändras, och det kan många gånger bli svårt att ta ställning till frågan huruvida tillståndet bör begagnas. Den exproprierande måste därför även i fortsättningen ha möjlighet att under en tid hålla frågan om expropriation öppen, sedan tillstånd meddelats. Av hänsyn till fastighetsägaren och andra intressenter är det emellertid befogat att införa vissa begränsningar i den rätt som sålunda bör tillkomma den exproprierande.

Vad först gäller tillståndsbesluten bör de liksom hittills innehålla en bestämmelse om sista dag för väckande av talan vid domstol. Frågan om tidsfristens längd bör inte regleras i lag utan får överlämnas åt rättstillämpningen. I de flesta fall torde det vara lämpligt att sätta tidsfristen till ett år. Vid större expropriationer kan det dock undantagsvis vara befogat med en längre tidsfrist. Beslutet om tidsfrist bör emellertid i varje ärende grundas på en noggrann prövning av alla berörda parters intressen. Påföljden för underlåtenhet att väcka talan inom den angivna tiden bör liksom f. n. vara att expropriationstillståndet är förfallet.

Med hänsyn till vad som tidigare har sagts om den ex proprie ra ndes intressen bör han även i fortsättningen ha möjlighet att få ett expropriationstillstånd förlängt. En förutsättning för förlängning bör

CU 1972:34

emellertid vara att det föreligger särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att det krävs en mera omfattande planering än som förutsatts från början för att den exproprierande skall kunna säkert bedöma om tillståndet bör utnyttjas. Även oförutsedda förändringar i den exproprierandes ekonomiska situation bör i viss utsträckning kunna beaktas. Någon yttersta gräns för förlängning av expropriationstillstånd torde inte böra införas. Det ligger dock i sakens natur att kraven på förebringande av särskilda skäl kommer att skärpas, ju längre tid som förflutit sedan det ursprungliga tillståndet meddelades. Givetvis måste också, varje gång förlängning begärs, hänsyn tas till vad som anförs av fastighetsägaren och andra berörda parter.

För att ett expropriationstillstånd skall bli förlängt bör det inte krävas att beslut härom fattas före utgången av den löpande tidsfristen. Däremot måste givetvis den exproprierande ansöka om förlängning innan tidsfristen har gått ut.

Genom de nu förordade begränsningarna i den exproprierandes rätt att hålla expropriationsfrågan öppen torde fastighetsägarens och andra berörda parters intressen i stor utsträckning bli tillgodosedda. Emellertid kan det under en löpande tidsfrist inträffa omständigheter som inte har förutsetts i tillstånds- eller förlängningsärendet och som avsevärt ökar fastighetsägarens olägenhet av att expropriationsfrågan inte är avgjord. Det kan t. ex. visa sig behövligt att tidigare än beräknat vidta omfattande underhålls- eller förbättringsarbeten på fastigheten. I sådana och liknande fall är det befogat att ge fastighetsägaren möjlighet att påskynda avgörandet av expropriationsfrågan.

Motionerna

Motionen 1972:1761 hänvisar till statsrådets uttalanden om olägenheterna med de nuvarande förhållandena. Motionärerna framhåller därefter att det praktiska värdet av den i propositionen föreslagna reformen torde vara tvivelaktigt eftersom lagen inte uppställer någon tidsgräns för uppskovsmöjligheterna. Enligt motionärernas uppfattning är det oacceptabelt att en domstolsprövning av ett expropriationsärende kan uppskjutas på obegränsad tid. Den enskilde bör enligt motionärerna själv få möjlighet att begära domstolsprövning ett år efter det att expropriationstillstånd givits. Motionärerna framhåller att samhället alltså inte bör få disponera över fastighetstillgångar med långtgående tvångsingrepp utan betalning. Motionärerna hänvisar till förköpsrättslagstiftningens regler och hävdar att den enskilde inte bör bli sämre utsatt vid expropriation än vad som gäller enligt lagen om förköpsrätt.

Även i motionen 1972:1762 riktas skarp kritik mot den föreslagna ordningen. Enligt motionärernas mening innehåller förslaget alltjämt alldeles för stora möjligheter till en obillig behandling av enskilda. De långvariga expropriationstillstånden utgör enligt motionärerna ett exempel på att lagen kommer att lämna utrymme för myndigheterna att behandla enskilda olika. Somliga kommer nämligen att genast få betalt medan andra får betalt först efter mycket lång tid. Även i denna motion hänvisas till reglerna i förköpslagen. Motionärerna pekar på att expropriation utgör ett hårdare tvång än förköp, eftersom man här inte avvaktar en

CU 1972: 34

frivillig förändring på marknaden. Att just i dessa hårdare tvångssituationer medge myndigheterna ett förfarande, som innebär att enskilda utsätts för en form av tvångskredit, är enligt motionärernas mening oförsvarligt. Motionärerna anser att den enskildes trygghet bäst tillgodoses, om expropriationslagstiftningen ger enskilda parter möjlighet att senast ett år efter expropriationen påkalla expropriationsvärdering och betalning hos domstol.

I motionen 1972:1765 hävdas att det i propositionen föreslagna systemet, i likhet med det nuvarande, har vissa nackdelar för fastighetsägaren. Redan beviljandet av ett expropriationstillstånd inskränker avsevärt fastighetsägarens möjligheter att råda över sin egendom. Det är därför angeläget, framhåller motionärerna, att expropriationstillståndet inte kan hållas öppet under hur lång tid som helst. Den i propositionen föreslagna skyddsregeln för fastighetsägaren är därvidlag enligt motionärerna otillräcklig. Enligt motionärernas mening är det befogat med en uttrycklig yttersta tidsgräns i lagen. En lämplig tid förefaller motionärerna därvid vara tre år. Motionärerna understryker emellertid att tidsfristen i normalfallet bör sättas till ett år och att denna yttersta tidsgräns om tre år enbart omfattar möjligheterna till förlängning.

Även i motionen 1972:1766 understryks att de långvariga expropriationstillstånden innebär en allvarlig olägenhet. Fastigheternas kreditvärde reduceras, den enskildes möjligheter att underhålla fastigheten är begränsade och hans möjligheter att disponera sin egendom inskränks. Att någon prövning hos domstol inte kan uppnås av ersättningsfrågan och av ersättningens skälighet är mot denna bakgrund enligt motionärernas mening otillfredsställande. Motionärerna anser att det av hänsyn till fastighetsägarna och andra intressenter är befogat att införa begränsningar i den rätt som tillkommer den exproprierande. Vad först gäller tillståndsbesluten bör de liksom hittills innehålla en bestämmelse om sista dag för talans väckande. Nuvarande praxis i fråga om tidsfristens längd bör enligt motionärernas mening regleras i lag. Möjligheterna att få tidsfristen förlängd bör begränsas till tre år, om den sker mot fastighetsägarens bestridande.

Expropriationsersättningen

(motionerna 1972:1761 yrkandet 1, 1972:1762 yrkandet 2, 1972:1763, 1972:1764 och 1972:1766 yrkandet 5)

Lagtext: 4 kap. 3 §. Motiv: prop. s. 136—139 (Civ.prom.) och s. 230-238 (föredraganden).

Motionerna — med undantag av 1972:1764 — syftar till upphävande av eller ändring i presumtionsregeln i 4 kap. 3 §. I motionen 1972:1764 åsyftas ett tillägg till andra stycket i förevarande stadgande föranlett av de i propositionen 1972:11 1 föreslagna, ovan redovisade ändringarna i byggnadslagen.

CU 1972: 34

24 Gällande rätt

På grund av beslut vid 1971 års riksdag gäller fr. o. m. den 1 januari 1972 nya bestämmelser om ersättning vid expropriation. Dessa bestämmelser har utformats i syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra att samhället vid expropriation för tätbebyggelseändamål skall behöva ersätta vissa värden som har uppstått till följd av samhällets egna insatser och som har samband med tätbebyggelseutvecklingen. Som utgångspunkt gäller att fastighetens marknadsvärde - dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle betinga vid försäljning på öppna marknaden - skall vara avgörande för expropriationsersättningen.

Vissa avvikelser gäller dock från principen om ersättning efter marknadsvärde. Sålunda skall i viss överensstämmelse med vad som gällt redan förut expropriationsföretagets inverkan på marknadsvärdet inte beaktas. Om det företag, för vars genomförande fastighet exproprieras, medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall ersättningen i regel bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan.

Den s. k. presumtionsregeln utgör ett ytterligare principiellt och praktiskt betydelsefullt undantag från marknadsvärdesprincipen. Presumtionsregeln gäller vid tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse. Regeln innebär att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Det gäller således en presumtion för att en värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Endast i den mån presumtionen motbevisas utgår ersättning för den markvärdestegring som inträffat.

Om stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för enskilt bebyggande, har fastställts före ansökningen om expropriation, skall presumtionsregeln tillämpas endast på värdestegring som inträffar efter det att planen fastställdes.

Gvildepartementets promemoria

I promemorian föreslogs att presumtionsregeln skulle tillämpas, när staten eller kommun exproprierade, oavsett för vilket ändamål detta skedde. Som skäl för den föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln anfördes i promemorian huvudsakligen följande. Värdestegring på grund av förväntningar om ändring i markanvändningen var ett problem även när mark togs i anspråk för annat ändamål än tätbebyggelse. Också i sådana fall kunde tidigare uppkomna förväntningar på att tätbebyggelse skulle komma till stånd ha medfört en ökning av fastighetens marknadsvärde. Det var sådana förväntningsvärden som samhället enligt presum -

CU 1972:34

tionsregeln i princip inte skulle ersätta, eftersom de hade sin grund i insatser som samhället väntades göra. När sådana förväntningar inte ersattes i de fall tätbebyggelse kommit till stånd och förväntningarna sålunda faktiskt slagit in, fanns enligt promemorian så mycket mindre skäl att samhället skulle behöva ersätta dem när de inte infriades. I promemorian anfördes vidare att vad som sålunda sagts om värdestegring på grund av förväntningar om tätbebyggelse hade motsvarande tillämpning i fråga om värdestegring som uppkommit på grund av förväntningar om kommande glesbebyggelse eller andra förväntningar om ändrad markanvändning.

Vidare föreslogs att den i 1971 års expropriationslagstiftning övergångsvis införda presumtionstidpunkten, den 1 juli 1971, skulle gälla även vid tillämpning av den utvidgade presumtionsregeln.

Den föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln tillstyrktes eller lämnades utan erinran av det stora flertalet remissinstanser som särskilt yttrat sig i denna del. Några remissinstanser avstyrkte emellertid förslaget. Den kritik som från vissa håll riktades mot den föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln kan i sina huvuddrag sammanfattas så att redan gällande presumtionsregel åsidosätter markägarens berättigade intressen och leder till ett alltför komplicerat värderingsförfarande, medan mot den utvidgade presumtionsregeln dessutom åberopas att presumtion saknas för att förväntningsvärdena tillförts marken genom den exproprierandes egna insatser eller ens genom samhälleliga insatser.

Föredragande statsrådet

Inledningsvis konstaterar statsrådet att inget har framkommit i lagstiftningsärendet som ger honom anledning att ompröva presumtionsregeln som sådan. Den allmänt hållna kritik som en del remissinstanser riktat mot regeln finner statsrådet inte underbyggd. Det torde enligt statsrådet inte heller vara möjligt att finna någon bättre lösning på problemet att skilja den värdestegring som inte bör ersättas från sådan värdestegring som inte bygger på förväntningar om ändrad markanvändning. I varje fall anser han att remissbehandlingen inte givit uppslag till något annat alternativ.

När det gäller frågan om en utvidgning av presumtionsregeln instämmer statsrådet helt i promemorians uttalande att, när förväntningarna om framtida tätbebyggelse inte skall ersättas då de faktiskt har slagit in, det finns så mycket mindre skäl att samhället skall behöva ersätta dem när de inte infrias. Värden på grund av förväntningar om annan ändring i markens tillåtna användningssätt än som hänger samman med tätbebyggelseutvecklingen är regelmässigt av underordnad betydelse. Men också sådana värden beror enligt statsrådet mera på samhällsutvecklingen i stort än på fastighetsägarens insatser. Statsrådet anger att det därför inte föreligger skäl att behandla dessa förväntningsvärden på särskilt sätt även om presumtionsregeln utvidgas att omfatta andra expropriationsändamål än tätbebyggelse. De invändningar av bevisteknisk art, som vissa

CU 1972:34

remissinstanser anfört mot en utsträckt tillämpning av presumtionsregeln, avvisas av statsrådet.

Sammanfattningsvis anser statsrådet att promemorians förslag om en utvidgad tillämpning är lämpligt och att det bör genomföras. Regeln innebär dels en presumtion för att all värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt, dels att värdestegring på grund av sådana förväntningar inte skall ersättas. Ersättning utgår enligt statsrådet således för tillåten markanvändning men inte för förväntningar om ändring i tillåten markanvändning genom bebyggelse eller annan åtgärd som är tillståndskrävande. Detta följer redan av gällande presumtionsregel. I den mån kravet på byggnadslov för glesbebyggelse får en ny innebörd i enlighet med förslaget i prop. 1972:111 kommer presumtionsregeln enligt statsrådet att omfatta även förväntningar om glesbebyggelse. Under denna förutsättning skall sålunda värden som framdeles uppkommer på grund av förväntningar om sådan glesbebyggelse som nu är tillåten inte ersättas, när presumtionsregeln är tillämplig.

Den särskilda utgångspunkten för presumtionsregeln vid fastställd byggnadsplan och stadsplan bör gälla också om regelns tillämpning utvidgas. Vidare bör enligt statsrådet till den nya expropriationslagen överföras den särskilda garantin för fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående.

Statsrådet delar den i promemorian uttryckta uppfattningen att den i 1971 års expropriationslagstiftning övergångsvis införda presumtionstidpunkten, den 1 juli 1971, skall gälla även vid tillämpning av den utvidgade presumtionsregeln. Den nya regeln bör dock enligt statsrådet av hänsyn till rättssäkerhetsintressena inte göras tillämplig i expropriationsmål som anhängiggjorts före ikraftträdandet.

Lagrådet

Lagrådet anför beträffande den föreslagna utvidgningen följande.

En av de principiella nyheterna i förslaget är att presumtionsregeln om orsaken till viss värdestegring i ExL utvidgas till att gälla vid all expropriation oberoende av ändamålet. Regeln har störst betydelse för de fall för vilka den nu gäller dvs. vid tätbebyggelseexpropriation och värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse. Förutsättningen för att sträcka ut presumtionsregeln måste rimligtvis vara att sannolikheten är betydande för att det inom det nya området verkligen förhåller sig så som regeln säger. Göres regeln generellt tillämplig, kommer den otvivelaktigt att avse även fall i vilka grund för dess riktighet saknas. Detta inger betänkligheter. Å andra sidan är tydligt, att många prisstegringsfall finns i vilka presumtionsregeln slår väl in alldeles oberoende av det ändamål för vilket expropriationen sker. Något klarläggande av frekvensen av de skilda typerna av situationer har ej förebragts i lagstiftningsärendet. Från rent allmän erfarenhet torde dock kunna sägas att antalet fall då presumtionsregeln svarar mot verkligheten är betydande. Den föreslagna utvidgningen av presumtionsregelns tillämpningsområde får därför, trots de betänkligheter utsträckningen inger, anses försvarlig. Åberopas presumtionsregeln i situationer för vilka enligt allmänt bedömande antagandet bakom regeln framstår som osannolikt,

CU 1972:34

skall domstolen självfallet icke kräva mera omfattande bevisning för att anse presumtionen vederlagd.

Beträffande den praktiska tillämpningen av presumtionsregeln har föredragande statsrådet i remissprotokollet till en början hänvisat till vad han anförde i 1971 års lagstiftningsärende, då presumtionsregeln infördes. Såsom framgår av vad lagrådet i dåvarande sammansättning anförde i detta ärende torde vissa svårigheter visa sig vid tillämpningen. Genom den föreslagna utvidgningen av presumtionsregelns tillämpning kan uppkomma ytterligare komplikationer. Det må emellertid framhållas att det är mycket svårt att, innan presumtionsregeln ens hunnit tillämpas i någon omfattning, vid vidgning av dess tillämpningsområde motivledes ge klara och entydiga anvisningar om hur en så allmänt hållen regel skall tillämpas i de olika fall som kan uppstå i praktiken. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att i varje enskilt fall söka träffa avgörandet med ledning av de principer på vilka presumtionsregeln och övriga ersättningsregler vilar.

Motionerna

1 motionen 1972:1761 anförs bl. a. att den utvidgade tillämpningen av presumtionsregeln innebär en skärpning av 1971 års lagstiftning, som enligt motionärerna med all rätt kritiserades för att full ersättning inte utgår när någon under tvång måste avstå från sin egendom. Motionärerna finner anledning att upprepa kritiken. Motionärerna finner det således orimligt att den part som tvingas avstå sin egendom inte erhåller full ersättning för densamma. Motionärerna framhåller vidare det oskäliga i att en prisreglering drabbar vissa enskilda, som utsätts för tvångsavhändelse, medan andra fastighetsägare, som undgår expropriation, kan sälja sina fastigheter till marknadspris.

Även i motionen 1972:1762 omnämns den olikhet i behandlingen av olika medborgare som förslaget innebär och som enligt motionärerna står i strid med de grundläggande principerna i en rättsstat. Den som blir föremål för tvångsköp skall inte behöva bli sämre behandlad än andra. Att bevisbördan vänds emot honom, så att gängse marknadspriser inte döms ut, är en orättfärdighet mot vissa enskilda, som får göra uppoffringar för det gemensamma bästa. Att hart när oöverkomliga bevissvårigheter uppstår för den enskilde, för att denne skall få full ersättning, är enligt motionärernas uppfattning oförsvarligt. Förslaget i 4 kap. 3 § bör därför avslås. Lagstiftningen måste i stället ge uttryck för att alla tvångsförvärv skall ske mot ersättning från samhällets sida efter gängse marknadspriser.

I motionen 1972:1766 framhålls att presumtionsregeln redan i sin ursprungliga utformning enligt motionärernas mening är ytterst svår att tillämpa på ett sätt som inte sätter rättssäkerheten i fara. Den föreslagna presumtionsregeln förutsätter att fastighetsägaren kan prestera en nöjaktig utredning om ingångsvärdet som kan ligga mer än 15 år tillbaka i tiden. Särskilt när det gäller värdering av byggnader föreligger enligt motionärerna stora svårigheter att utreda värdet vid en så avlägsen

CU 1972:34

tidpunkt. Motionärerna föreslår därför att bevisbördan i stället läggs på den exproprierande.

I motionen 1972:1763 understryks att den värdestegring på mark, som är ofrånkomlig i det kapitalistiska systemet, måste dras in till det allmänna. För att ersättningar i expropriationsmål inte skall kunna innefatta förväntningsvärden, som grundar sig på den allmänna samhällsutbyggnaden, bör enligt motionärerna presumtionstiden vara fast till en viss tidpunkt för att prisnivån inte skall höjas ytterligare. Den bör inte, såsom föreslagits i propositionen, på sikt kunna skjutas framåt i tiden. Motionärerna upprepar därför förslaget från 1971 års riksdag att presumtionstiden inte bör sättas senare än till ingången av år 1960. En ändring av detta slag bör sålunda ske i nu föreliggande förslag.

I motionen 1972:1764 understryks att presumtionsregeln inte gäller förväntningsvärden, som beror på faktiskt medgiven markanvändning. Motionären hänvisar därvid till den i andra stycket till 4 kap. 3 § intagna bestämmelsen om tillämpningen av presumtionsregeln när stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Med den nu föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln kan enligt motionären samma problem uppkomma även inom områden där varken stadsplan eller byggnadsplan finns. Motionären hänvisar därvid till det i propositionen 1972:1 1 1 framlagda förslaget om att rätt till glesbebyggelse skall prövas vid beviljande av byggnadslov. Motionären menar att fastighetsvärdet före denna prövning till stor del är ett förväntningsvärde, men sedan byggnadslov beviljats har detta värde enligt motionären övergått till att vara ett reellt värde på grund av den medgivna byggnadsrätten. Enligt den motivering som ligger till grund för presumtionsregeln borde enligt motionären bestämmelsen i andra stycket gälla även för dessa fall. Motionären anser att för klarhetens skull bör andra stycket i paragrafen förses med ett tillägg av innehåll, att presumtionsregeln skall för icke planlagd mark gälla endast värdestegring, som inträffar efter det byggnadslov beviljats.

Processledning och rättegångskostnader

(motionerna 1972:1761 yrkandet 2, 1972:1762 yrkandet 4, 1972:1765 yrkandet 3 och 1972:1766 yrkandet 6)

Lagtext: 5 kap. 12 §, 7 kap. 1 § andra stycket. Motiv: prop. s. 150—152 (Ju. prom.), s. 152—155 (remissyttr.) och s. 240-246 (föredraganden).

Gällande rätt

I princip är rättegångsbalken (RB) tillämplig också i expropriationsprocessen. Regler om materiell processledning finns i 42 och 43 kap. RB. Enligt där intagna regler har domstolen att under förberedelsen i målet ägna uppmärksamhet åt frågan om inriktningen och omfattningen av den utredning som behövs för att bestämma värdet av den egendom som skall

CU 1972:34

exproprieras. Överflödig utredning kan avvisas med stöd av 35 kap. 7 § RB. Domstolen kan vidare enligt 18 kap. 6 och 8 §§ RB förordna att sakägare skall ersätta kostnad som vållats genom försumlig processföring och att han inte skall få ersättning för kostnad som inte skäligen varit påkallad. Dessa bestämmelser tillämpas i praxis restriktivt. Det torde sålunda sällan förekomma att domstolarna avvisar bevisning eller förordnar att ersättning för utredningskostnad skall utgå med lägre belopp än som yrkas.

Justitiedepartementets promemoria

I promemorian framhölls att expropriationsmålen ofta rörde betydande ekonomiska värden och att det många gånger var fullt förståeligt att parterna för att tillvarataga sin rätt önskade undersökningar, som kunde bli både tidsödande och kostsamma. Emellertid hade det enligt promemorian ofta ansetts att sakägarna utförde omfattande undersökningar som hade ringa eller intet värde för prövningen men som medförde att målen drog långt ut på tiden och att rättegångskostnaderna blev oproportionerligt höga. Med hänsyn till den restriktiva tillämpningen av 18 kap. 6 och 8 §§ RB fanns enligt promemorian skäl att införa kompletterande bestämmelser som gav domstolarna stöd för en aktiv materiell processledning och skärpte sakägarnas ansvar för rättegångskostnaden.

I promemorian föreslogs att domstolen till en böljan skulle söka att diskussionsvis åstadkomma enighet i fråga om inriktningen och omfattningen av den utredning som skulle förebringas i målet. Lyckades inte det, skulle domstolen besluta om riktlinjer i dessa hänseenden, varvid hänsyn borde tas bl. a. till det värde egendomen preliminärt kunde beräknas ha och till skillnaden mellan erbjuden och yrkad ersättning. Utredningskostnaderna borde stå i rimlig proportion härtill. De riktlinjer som domstolen sålunda beslutade skulle enligt promemorieförslaget inte vara bindande på det sättet att sakägaren skulle vara förhindrad att förebringa utredning som föll utanför riktlinjerna. Visade det sig emellertid att utredningen, såsom domstolen utgått från, blev utan egentlig betydelse för prövningen, borde sakägaren själv få stå för kostnaderna för den.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan underströk behovet av en aktiv processledning i expropriationsmål. Vad som föreslagits i promemorian angående domstolens riktlinjer för utredningsarbetet godtogs av åtskilliga remissinstanser. Från flera håll, framför allt från domstolshåll, framfördes emellertid kritiska synpunkter. Sålunda ansåg Svea hovrätt att det måste fordras mycket starka skäl för att beträffande expropriationsmålen ge regler om materiell processledning som gick längre än vad som gällde för dispositiva tvistemål vid allmän domstol.

CU 1972:34

30 Gällande regler gav enligt hovrättens mening domstolen erforderliga möjligheter att leda förberedelsearbetet på ett så effektivt sätt som kunde begäras utan uppgivande av förhandlingsprincipen. Vissa remissinstanser såsom Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges industriförbund framhöll att det var principiellt oriktigt att införa regler som tvingade domstolen att på ett tidigt stadium i viss mån ta ställning till bevisningen i målet, något som medförde risk för att domstolen handlade i en förhandsinställning till bevisläget redan innan bevisningen förebragts. Stockholms tingsrätt vände sig till en början mot uttalandena i promemorian om att sakägarna ofta utförde omfattande och dyrbara utredningar av ringa eller intet värde för prövningen i målet och att detta skulle vara huvudanledningen till lång handläggningstid och höga rättegångskostnader. Dessa uttalanden överensstämde inte med tingsrättens erfarenhet. Enligt tingsrättens mening kunde det bli svårt att redan på ett tidigt stadium av förberedelserna dra upp riktlinjerna på ett riktigt sätt. Ibland kunde det därför visa sig nödvändigt att under processens gång ändra riktlinjerna, något som inte var ägnat att korta processen eller minska rättegångskostnaderna. Även Göteborgs tingsrätt, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och hovrätten för Västra Sverige kritiserade förslaget. En av hovrättens ledamöter var dock skiljaktig och ansåg att det i många fall torde vara värdefullt om domstolen gav sin syn på utredningsarbetet inte bara informellt utan i ett formligt beslut. Mest kritiska mot promemorians förslag om processledningen var Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Även förslaget om begränsning i sakägarnas rätt att erhålla ersättning för utredningskostnader utsattes för kritik under remissbehandlingen. Flera remissinstanser framhöll att de nuvarande reglerna i RB gav domstolarna tillräckliga möjligheter att vägra att döma ut kostnadsersättning.

Föredragande statsrådet

Statsrådet framhåller bl. a. att domstolens processledande verksamhet bör rikta sig inte bara till sakägarna utan också till de exproprierande. Statsrådet understryker vidare att det också är av största vikt att domstolen inte handlar så, att den kan ge intryck av att på förhand ha tagit ställning för en av parterna. Enligt statsrådets uppfattning finns det starka skäl som talar för att man inför en uttrycklig regel som inskärper vikten av en aktiv materiell processledning. Inte minst är en sådan regel behövlig med hänsyn till att det råder skilda meningar om i vilken omfattning domstolen bör vara aktiv under förberedelsen. Statsrådet framhåller vidare att det otvivelaktigt är av stor betydelse för att handläggningen skall bli så effektiv som möjligt att det på ett tidigt stadium blir klarlagt vilken utredning som bör förebringas i målet. Det bör enligt statsrådet därför åligga den exproprierande att i stämningsansökningen dels ange grunderna för sin talan och för sitt erbjudande om ersättning, dels så långt möjligt uppge de skriftliga bevis som man

CU 1972:34

åberopar. Vid ett inledande förberedelsesammanträde är det enligt statsrådet naturligt att domstolen diskuterar utredningsfrågorna med parterna. Domstolen bör härvid enligt statsrådet söka åstadkomma enighet i fråga om utgångspunkterna för bestämmandet av ersättning, t. ex. val av värderingsmetod och bestämmande av vissa värdefaktorer. Domstolen bör självmant kunna föreslå utredningar på sådana punkter där parterna inte är eniga. Statsrådet anser att det måste vara av stort värde för den fortsatta handläggningen att, så snart denna inledande diskussion har avslutats, domstolen ger besked om sin syn på vilket utredningsarbete som bör utföras. För att beskedet skall kunna få rättsverkningar bör det ges formen av ett uttryckligt beslut. Med hänsyn till det sagda anser statsrådet att man i den nya expropriationslagen bör införa en bestämmelse om skyldighet för fastighetsdomstol att under förberedelsen meddela beslut i fråga om utredningsarbetet. I beslutet, som lämpligen kan kallas utredningsbeslut, bör det anges vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet. Beträffande utredningsbeslutet anför statsrådet följande.

När domstolen meddelar utredningsbeslut bör den ta viss hänsyn bl. a. till det värde som egendomen preliminärt kan beräknas ha och till skillnaden mellan erbjuden och yrkad ersättning. Som riktpunkt bör gälla att utredningskostnaderna står i rimlig proportion till de angivna värdena. Givetvis kan det emellertid i det enskilda fallet vara motiverat att lägga ner förhållandevis stora kostnader på utredningsarbete, fastän tvisten gäller ett begränsat belopp, om exempelvis avgörandet får anses ha prejudicerande betydelse.

Självfallet kan det, som också har framhållits vid remissbehandlingen, i mera komplicerade mål vara svårt för domstolen att på ett tidigt stadium fatta beslut i fråga om utredningsarbetet, åtminstone om beslutet skall ha ett konkret och meningsfullt innehåll. I sådana mål kan det därför ibland finnas anledning att dröja med beslutet till en något senare tidpunkt under förberedelsen. Målets svårhetsgrad bör emellertid inte avhålla domstolen från att meddela beslut så snart det med någon säkerhet kan bedömas vilken utredning som är av betydelse och vilken utredning som får anses överflödig. Det är naturligtvis också i de större och mer komplicerade målen som det är särskilt viktigt med en aktiv processledning så att man undviker en onödigt omständlig handläggning och begränsar kostnaderna.

Givetvis kan det förekomma mål, där det är självklart vilken utredning som bör förebringas och där det framstår som uppenbart obehövligt med ett formligt utredningsbeslut. I sådana fall bör domstolen kunna underlåta att meddela sådant beslut. Jag vill emellertid understryka att det även i enkla mål bör vara regel att utredningsbeslut meddelas.

Det kan naturligtvis förekomma att part, efter det att utredningsbeslut har meddelats, uppger sig vilja förebringa utredning som inte förut har varit uppe till diskussion vid domstolen. Domstolen bör då i ett nytt utredningsbeslut kunna ta upp den nya utredningen och ange om den bör förebringas i målet. Ett nytt utredningsbeslut bör också kunna innefatta ändring av ett tidigare beslut, om domstolen under förberedelsen får ändrad uppfattning i fråga om betydelsen av en viss tilltänkt utredning. Det torde emellertid i allmänhet vara olämpligt att frågan om utredningsarbetets inriktning och omfattning prövas flera gånger under målets handläggning. För att nytt utredningsbeslut skall få meddelas bör det

CU 1972:34

därför föreligga särskilda skäl.

Statsrådet konstaterar vidare att domstolarna i praktiken är mycket restriktiva när det gäller att tillämpa bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB. Enligt statsrådets mening är denna restriktivitet inte alltid motiverad. Statsrådet anser att det finns skäl att i den nya expropriationslagen ha en särskild regel som inskränker sakägarnas rätt att få ersättning för utredningskostnader. Denna regel bör enligt statsrådet knytas till utredningsbeslutet på så sätt att kostnaden för utredning som förebringats i strid mot sådant beslut ersätts endast i den mån utredningen haft betydelse för målets utgång.

Lagrådet

Lagrådet framhåller att den föreslagna regeln ger domstolen möjlighet att på ett vida mer aktivt sätt än vad eljest gäller beträffande frågor av viss positiv natur söka styra parterna. Vidare innebär den föreslagna ordningen enligt lagrådet att styrningen väsentligen skall rikta sig mot parterna på ena sidan, sakägarna, låt vara att detta är betingat av innehållet i den grundläggande rättegångskostnadsregeln. Det avsteg från eljest gällande grundregler om domstols handlande som förslaget sålunda innefattar inger enligt lagrådet viss tveksamhet. Härtill kommer att, om utredningsbeslutet såsom avsikten är skall meddelas på ett tidigt stadium under förberedelsen, domstolarna ofta kan ha svårt att överblicka hur utredningsarbetet bör inriktas. Det kan vidare tänkas att domstolen omedvetet blir bunden av ett på tidigt stadium meddelat utredningsbeslut, ehuru det senare visar sig att innehållet i beslutet ej är helt välgrundat. Även om sålunda den föreslagna ordningen icke kan anses helt invändningsfri, kan det enligt lagrådet ej bestridas att behov kan föreligga att kunna ingripa mot avarter som den grundläggande rättegångskostnadsregeln möjliggör. För ett sådant ändamål får anordningen anses i och för sig väl lämpad. Lagrådet anser därför att den bör godtagas och kan införlivas med expropriationslagstiftningen. Med hänsyn till de vanskligheter som på sätt förut antytts måste anses förenade med de nu berörda reglernas tillämpning kan man räkna med att domstolarna kommer att iakttaga betydande försiktighet. Lagrådet framhåller vidare att det ligger i sakens natur att, sedan den exproprierande framlagt utredning i visst hänseende, exempelvis angående ortspriset, domstolen icke får utforma utredningsbeslutet så att det ej avser ortspriset och därigenom betar sakägaren möjlighet att på den exproprierandes bekostnad förebringa motbevisning rörande detta. Vidare framhåller lagrådet att, om i målet görs gällande att den s. k. presumtionsregeln skall vinna tillämpning i värderingen och att följaktligen bevisbördan rörande orsaken till viss prisstegring ligger på sakägaren, domstolen självfallet ej skall ge sådan anvisning om utredningen att bevisning om nämnda orsak utesluts. Att närmare än som nu gjorts exemplifiera situationer där återhållsamhet från domstolens sida krävs synes lagrådet ej påkallat.

CU 1972:34

33 Föredragande statsrådet (slutprotokollet)

Föredragande statsrådet finner lagrådets exempel på fall när fastighetsdomstolen bör iakttaga försiktighet vid tillämpningen av förevarande stadgande ganska självfallna. Vad lagrådet i den delen har anfört föranleder därför ingen erinran från statsrådets sida.

Motionerna

I motionen 1972:1761 hävdas att den enskilde bör få utnyttja alla de processuella möjligheter som inte utgör rättegångsmissbruk enligt RB. Risken är nämligen enligt motionärernas uppfattning stor att domstolarnas utredningsbeslut inte blir tillräckligt förutseende, beroende på att de träffas i målens begynnelseskede. Förslaget om inskränkningar i rätten för enskild person att få ersättning för processkostnader bör därför avslås.

Motionen 1972:1762 hänvisar till att förslaget om utredningsbeslut kritiserats vid remissbehandlingen från domstolarnas sida. Också enligt motionärernas uppfattning är förslaget klart olämpligt. Missbruk av rättegångsförfarandet kan redan beivras enligt RB. Enligt förslaget måste domstolarna ta ställning till de enskildas processföring på ett så tidigt stadium, att enligt motionärerna risken för felbedömning är stor. Motionärerna menar att domstolen lätt kan få ett slags partställning, ägnad att äventyra tilltron till domstolarnas opartiskhet, vilket skulle vara särskilt olyckligt i mål där samhället framför tvångsanspråk mot den enskilde. Med tanke på att propositionen dessutom innehåller bevisbörderegler, som både komplicerar utredningen och försämrar den enskildes bevisbördeläge, är förslaget om ett försämrat skydd vid rättegången enligt motionärerna särskilt stötande. Motionärerna föreslår därför att den enskildes nuvarande skydd vid rättegången bibehålls och att förslaget om utredningsbeslut och inskränkningar i rätten att få kostnader i målet ersatta avslås.

I motionen 19 72:1765 understryks att det är angeläget att domstolarna ges möjlighet till en aktiv processledning. De bestämmelser som föreslås i propositionen finner motionärerna vara ändamålsenliga för att stärka processledningen. Genom dessa kan utredningsarbetet begränsas och rättegångskostnaderna hållas nere. Enligt motionärernas mening är det emellertid från rättssäkerhetssynpunkt befogat att fastighetsdomstolens beslut grundar sig på ingående diskussioner och förhandlingar med berörda parter. Motionärerna vill understryka att den aktiva processledningen inte får innebära att sakägarnas rättsläge försämras. Vad motionärerna nu sagt bör riksdagen ge Kungl. Maj:t till känna.

Även motionärerna i motionen 1972:1766 delar uppfattningen att det behövs en aktiv processledning i expropriationsmål. Motionärerna anser det emellertid kunna ifrågasättas om domstolen behöver bindas i sitt agerande på det sätt som föreslås i propositionen. Det torde enligt

3 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

motionärerna ofta vara mycket svårt att i konkreta termer ange den utredning som bör förebringas och särskilt omfattningen därav. Det synes motionärerna emellertid lämpligt att det föreslagna institutet utredningsbeslut får prövas, men dock endast i de fall då detta av domstolen befinnes ändamålsenligt. Lagtexten bör därför ändras i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelser

(motionerna 1972:1762 punkterna 5a—c och 1972:1767)

Enligt punkten 11 i övergångsbestämmelserna prövas frågan om tillstånd till expropriation och handläggs ärendet därom enligt äldre bestämmelser, när ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande.

Lagrådet påpekar att i de fall som här avses kommer vad nya lagen stadgar i 3 kap. 6 § om förlängning och förkortning av tid för ansökan om stämning och i 7 kap. 1 § första stycket om kostnader i tillståndsärenden icke att vara tillämpligt.

Motionerna

I motionen 1972:1762 framhålls att det bör slås fast, att missbruket med långvariga expropriationstillstånd inte får fortgå. Den nya lagen bör därför tillämpas också på äldre expropriationstillstånd.

Motionärerna hävdar vidare att redan nu ingivna ansökningar om expropriation bör prövas enligt de av motionärerna föreslagna reglerna beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål, så att de enskilda får en tillräcklig trygghet vid prövningen av expropriationstillstånd. Motionärerna anser vidare, att övergångsreglerna bör undanröja varje verkan av de regler om tillämpningen av gamla fastighetsvärden, som infördes i 1971 års lag och vars obillighet motionärerna kritiserar.

I motionen 1972:1767 framhålls att den enligt expropriationslagen föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att ompröva långvariga expropriationstillstånd egendomligt nog inte skall få utnyttjas till förmån för de parter som redan blivit lidande av det uppskovsförfarande som utvecklats. Motionärerna hänvisar härvid till lagrådets tolkning av övergångsbestämmelserna. En sådan behandling av de långvariga expropriationstillstånden är enligt motionärerna obillig.

CU 1972:34

35 Utskottets yttrande

Gällande expropriationslag (ExL) kom till år 1917. Den har därefter ändrats vid ett flertal tillfällen. Genom tillkallandet av expropriationsutredningen år 1960 påböljades en allmän översyn av expropriationslagstiftningen. Utredningens arbete har lett fram till vissa partiella reformer. Senast vid 1971 års höstriksdag genomfördes ändringar i ExL av betydande vikt. Sålunda ändrades reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål så att de i större utsträckning än tidigare underlättar en aktiv kommunal markpolitik. Vidare infördes en ny expropriationsgrund, kallad värdestegringsexpropriation. Bestämmelserna om ersättning vid expropriation omarbetades i syfte att dämpa markvärdestegringen. En särskild presumtionsregel infördes i syfte att hindra att kommunerna vid expropriation för tätbebyggelseändamål behövde ersätta värden som uppstått till följd av förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

Arbetet med en reform av expropriationslagstiftningen har nu fullföljts genom att i propositionen läggs fram förslag till en helt ny expropriationslag. I förslaget har de tidigare vidtagna reformerna genomgående upptagits. Förslaget innehåller emellertid också flera betydelsefulla nyheter. Sålunda må nämnas en omgestaltning av expropriationsändamålen, ändring av ersättningsreglerna, varigenom bl. a. den år 1971 införda presumtionsregeln utsträcks att gälla vid expropriation även för andra ändamål än tätbebyggelse, samt flera reformer beträffande förfarandet. Till den nya lagen har vidare överförts vissa regler om tvångsinlösen i andra lagar. Utskottet kommer att närmare behandla förslagets enskildheter nedan under rubriker motsvarande kapitelrubrikerna i lagförslaget.

I detta sammanhang vill utskottet notera att det ännu återstår vissa frågor att lösa. Sålunda har slutlig ställning inte tagits till bl. a. expropriationsutredningens förslag om införande av ett värdeutjämningsinstitut. I 1971 års lagstiftningsärende anförde föredragande statsrådet att mycket talade för att ett sådant institut behövdes i samband med planläggning men att frågan krävde ytterligare utredning (prop. 1971:122 s. 198). Statsrådet hänvisade även till att frågan hade nära samband med de frågor som prövas av bygglagutredningen. Utskottet utgår från att frågan tas upp till prövning i lämpligt sammanhang.

Inledande bestämmelser (1 kap.)

Expropriation av kronojord {1 §)

Enligt gällande lag får fastighet som tillhör staten och särskild rätt som tillkommer staten inte exproprieras. För att lösa de problem som uppstår vid kommunala förvärv av statlig mark, när oenighet råder mellan parterna om pris och övriga villkor vid överlåtelsen, inrättades den 1 januari 1968 en statskommunal marknämnd. Kan kommunen och den statliga myndigheten inte enas i nämnda frågor äger endera av dem att

CU 1972:34

hänskjuta ärendet till nämnden. I instruktion för nämnden anges att denna skall tillse att priset och övriga villkor bestäms så att kommunen inte åläggs vidare förpliktelser än sådana som skulle ha kommit i fråga om marken i stället förvärvats genom expropriation. Marknämndens beslut är bindande för staten.

Erfarenheterna visar att denna förhandlingsordning gett kommunerna möjlighet att på ett smidigt och enkelt sätt förvärva den mark kommunerna har behov av. Tillvägagångssättet ter sig enligt utskottets mening både snabbare och enklare än expropriationsförfarandet. Utskottet vill i detta sammanhang även peka på det förhållandet att något förbud mot inlösen av kronojord inte finns i byggnadslagen (BL). Om t. ex. mark lagts ut till gata eller annan trafikled i stadsplan eller fastställd generalplan kan kommunen begära inlösen av marken enligt bestämmelser i BL. När det gäller kommunala ledningsföretag öppnar, såsom framhålls i statsrådsprotokollet, även bestämmelser i fastighetsbildningslagen (FBL) möjlighet för kommunen att genomföra det aktuella företaget. Med hänsyn till det anförda delar utskottet föredragande statsrådets uppfattning att den utvidgning av expropriationsrätten till att avse även statlig mark, som expropriationsutredningen föreslog, uppenbarligen inte skulle få någon praktisk betydelse när kommun eller landstingskommun vill förvärva kronomark. För de undantagsfall där enskild skall expropriera finner utskottet i likhet med föredragande statsrådet inte motiverat att upphäva det nuvarande förbudet mot att expropriera statlig mark. Utskottet förutsätter att de frågor som uppstår vid enskilds förvärv av statlig mark löses på annat lämpligt sätt.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen bifaller propositionens förslag om bibehållande av förbudet mot att expropriera kronojord och avslår yrkandena i motionerna 1972:1761 och 1972:1765 om att expropriation bör kunna ske också av mark eller särskild rätt som tillhör staten.

Övriga inledande bestämmelser

Utskottet har inget att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Expropriationsändamålen (2 kap.)

Expropriation för tätbebyggelseändamål (1 §)

I samband med 1971 års reformarbete fick bestämmelserna om expropriation för tätbebyggelse sin nuvarande lydelse. Huvudregeln ger kommun expropriationsbefogenhet beträffande mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. För att understryka betydelsen av tomträttsinstitutet anges särskilt att expropriation kan ske för att ge kommun möjlighet att upplåta mark med tomträtt. Inom tätbebyggt område begränsas expropriationsmöjligheterna dock i fråga om såväl tidsperspektivet som behovets art. Begränsningen gäller både huvudregeln och regeln om tomträttsexpropriation. Den särskilda förut -

CU 197234

sättningen innebär att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärder som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt eller att det till främjande av planmässigt byggnadsskick eller annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får rådighet över marken.

Nämnda bestämmelser har med visst tillägg, som berörs nedan, överförts till det nya lagförslaget.

I motionerna 1972:1761 och 1972:1762 yrkas att vissa ytterligare begränsningar måtte göras i kommunernas rätt att expropriera mark för tätbebyggelse.

Utskottet finner inte att anledning föreligger att nu ompröva den grundläggande huvudregeln i 1971 års reform beträffande expropriation för tätbebyggelse. Utskottet tillstyrker således lagförslaget och avstyrker motionerna 1972:1761 och 1972:1762 i denna del.

I motionen 1972:1761 föreslås vidare att avsedd upplåtelse med tomträtt inte skall utgöra självständig expropriationsgrund. Samma mening framförs i motionerna 1972:1765 och 1972:1766. Förslagen i denna del grundas främst på invändningen att redan huvudregeln tillgodoser de krav som kommunen kan ställa. Vidare anförs att kommunen genom att åberopa tomträttsupplåtelse som expropriationsgrund binder sig för en markanvändning som kanske inte kommer att vara den mest ändamålsenliga.

Vid 1971 års riksdag uttalade utskottet i anledning av motioner med liknande yrkanden att det enligt utskottets mening inte hade anförts övertygande skäl mot att som dittills låta tomträttsupplåtelse utgöra en fullt självständig expropriationsgrund och därmed stryka under tomträttsinstitutets betydelse. I förevarande lagstiftningsärende har inte förekommit något som föranleder utskottet att frångå denna ståndpunkt. Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionerna 1972:1761, 1972:1765 och 1972:1766 i denna del.

Utskottet hemställde vid behandlingen av 1971 års lagförslag i sitt betänkande att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna att man ytterligare borde pröva i vilken utsträckning expropriation för bl. a. tätbebyggelseändamål borde medges för landstingskommun eller vissa kommunalförbund utan att den principiella ansvarsfördelningen därigenom rubbades. Till grund för utskottets uttalanden låg de särskilda förhållandena i Stockholms län. Utskottsbetänkande! godkändes av riksdagen.

I det nya lagförslaget har i 2 kap. 1 § sista stycket intagits en bestämmelse av innebörd att expropriation får ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund som handhar sådan angelägenhet som avses i bestämmelserna om tätbebyggelseexpropriation.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förevarande fråga nu fått sin lösning. Den föreslagna begränsningen av expropriationsbefogenheten till vissa slag av landstingskommuner och kommunalförbund finner utskottet lämplig. Utskottet tillstyrker därför lagförslaget.

CU 1972:34

38 Expropriation för näringsverksamhet (4 §)

En av nyheterna i förslaget till ny expropriationslag är den vidgade möjligheten till expropriation för näringsverksamhet. I gällande lagstiftning finns endast spridda bestämmelser som tillgodoser detta behov. Förslaget innebär att expropriation får ske för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.

Även om det torde kunna förutsättas att behovet av utrymme för ett företag i regel tillgodoses på annat sätt än genom expropriation - t. ex. genom frivilliga köp eller genom att kommunen ställer mark till förfogande — är det enligt utskottets mening av värde att näringslivet som en sista utväg kan tillgripa expropriation för att lösa sitt markbehov. Utskottet vill dock stryka under vad föredragande statsrådet anför om att expropriation i nu avsedda fall bör med hänsyn till de kommunala planintressena få ske endast under förutsättning att marken planlagts för det ändamål som expropriationen avser eller att kommunen tillstyrker expropriationsansökn ingen.

Utskottet tillstyrker den föreslagna bestämmelsen.

Expropriation av vanvårdad egendom (7 §)

Enligt gällande rätt kan i viss omfattning vanvård av egendom leda till expropriation eller inlösen. Beträffande jordbruksegendom ges regler härom i lagen om tvångsinlösen av vanhävd ad jordbruksegendom. Vidare är särskilt att märka den i samband med tillkomsten år 1970 av lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet i ExL införda möjligheten att vid föreliggande eller befarad grov vanvård av byggnad, som till väsentlig del genom uthyrning används för bostadsändamål, företa expropriation för att försätta eller hålla byggnaden i tillfredsställande skick.

I propositionen föreslås att expropriation skall få ske beträffande alla slag av fast egendom vid fall av föreliggande eller befarad grov vanvård för att bringa eller hålla egendomen i tillfredsställande skick. Beträffande den bevisning som skall krävas anförs i statsrådsprotokollet att skäl för expropriation i allmänhet kan anses föreligga, om ägaren flera gånger har underlåtit att rätta sig efter föreläggande att hålla fastigheten i stånd eller då det otvetydigt kan visas att ägaren systematiskt vanvårdar fastigheten. Förutsättning för att expropriation skall få ske bör alltså vara att fastighetsägaren klart visar brist på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i skick.

Utskottet kan helt instämma i dessa uttalanden. Att såsom föreslagits i motionen 1972:1762 försöka konkretisera dessa principer genom ändring i den föreslagna lagtexten finner utskottet inte påkallat eller ens lämpligt. Utskottet tillstyrker sålunda lagförslaget och avstyrker motionen i denna del.

Utskottet har vidare inget att erinra mot att lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom upphävs.

CU 1972:34

39 Expropriation för naturvård och fritidsändamål (9 §)

I förevarande stadgande upptagna expropriationsbefogenheter syftar till att bevara mark för naturvårdsändamål och att säkerställa att mark finns tillgänglig för att tillgodose allmänhetens behov av idrott och friluftsliv. Genom den fysiska riksplaneringen, som behandlas närmare i utskottets betänkande CU 1972:35, anvisas mark för olika ändamål efter en avvägning av skilda intressen. En av huvuduppgifterna för riksplaneringen är att säkerställa att mark vid översiktlig planläggning avsätts för det rörliga friluftslivets behov. Det är emellertid inte tillräckligt att mark vid planläggning avsätts för visst ändamål. Samhället måste också vara berett att ställa mark till förfogande för ändamålet. För att samhället skall kunna göra detta måste möjlighet finnas att om så behövs med tvång kunna ta erforderlig mark i anspråk. I viss utsträckning kan härvid ingripanden ske med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (NVL) och BL. De nu föreslagna expropriationsbefogenheterna utgör enligt utskottets mening värdefulla komplement till dessa bestämmelser. Utskottet tillstyrker därför lagförslaget i denna del.

Värdestegringsexpropriation (11 §)

Ifrågavarande expropriationsgrund infördes i ExL genom 1971 års riksdagsbeslut. Vid behandlingen av propositionen framhöll utskottet med anledning av att i en motion riktats kritik mot bestämmelsen att reglerna om värdestegringsexproptiation var av stort principiellt värde och att de även gav ett klart uttryck för den grundläggande principen att den värdestegring som beror på samhällsutbyggandet bör tillgodoföras det allmänna.

Bestämmelsen om värdestegringsexpropriation har upptagits i det nya lagförslaget utan annan saklig ändring i förhållande till gällande rätt än att expropriation skall kunna ske också efter åtgärder som vidtas genom landstingskommuns eller kommunalförbunds försorg. Ändringen är en följd av den av utskottet ovan redovisade, för nämnda rättssubjekt medgivna expropriationsbefogenheten för tätbebyggelseändamål.

Utskottet finner ingen anledning att nu frångå den ståndpunkt utskottet intog föregående år. Utskottet tillstyrker således lagförslaget och avstyrker yrkandet i motionen 1972:1762 om att förslaget om värdestegsexpropriation skall avslås.

Övriga expropriationsändamål (2, 3, 5, 6, 8 och 10 §§)

Utskottet har ingen erinran mot de föreslagna bestämmelserna.

Allmänna förutsättningar för expropriation (12 §)

Såsom framgår av det föregående (s. 8) ges i ExL vissa bestämmelser av allmän natur om förutsättningarna för att expropriation skall få ske. Expropriationsutredningen fann de angivna principerna självklara och tog

CU 1972:34

inte upp dem i sitt lagförslag. Föredragande statsrådet har emellertid funnit det inte sakna betydelse att i den nya lagen ges ett direkt uttryck för den hänsyn till motstående intressen som enligt statsmakternas ståndpunkt skall tas vid prövning av frågan om expropriationstillstånd. I 2 kap. 12 § första stycket har därför intagits föreskrifter av innebörd att expropriationstillstånd inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Som exempel på sådant motstående intresse, som kan föranleda att sökandens behov av att ta marken i anspråk får vika, nämns i statsrådsprotokollet (s. 219) intresset för dem som bor inom expropriationsområdet att få behålla sina hem, vare sig de är belägna i hyreshus eller egnahemsfastigheter. Vad angår de senare hänvisas till uttalandena i 1971 års lagstiftningsärende att det är naturligt att kommunerna liksom tidigare i görligaste mån undviker att ta i anspråk mark som är bebyggd med egnahemsfastigheter.

I motionen 1972:1766 yrkas att till förevarande stadgande skall fogas ett tillägg av innebörd att expropriation av småhusfastigheter, som används som egnahem eller fritidsbostäder, skall få ske endast när detta framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt. Samma mening framförs i motionen 1972:1762. Yrkandena grundas främst på invändningen att det föreslagna lagstödet för egnahemsägare är för vagt.

Utskottet vill stryka under att lagförslaget i denna del innebär en ytterligare förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna för enskilda. Motionärernas syfte att värna om egnahemsägarnas intresse av att få behålla sina hem finner utskottet väl tillgodosett genom den nu föreslagna lagbestämmelsen. Någon komplettering av lagtexten anser utskottet därför inte påkallad. Utskottet vill även — i likhet med vad utskottet uttalade i 1971 års lagstiftningsärende — framhålla att en i enlighet med motionärernas förslag utformad särregel för expropriation av småhus enligt utskottets mening skulle kunna uppfattas som ett avsteg från utgångspunkterna att kommunerna skall ha en obetingad företrädesrätt till mark, som skall bli föremål för tätbebyggelseåtgärder, och att företrädesrätten skall kunna göras gällande genom markförvärv på ett tidigt stadium av planeringsprocessen. Utskottet tillstyrker sålunda lagförslaget och avstyrker motionerna 1972:1762 och 1972:1766 i denna del.

Såsom utskottet fastslog i 1971 års lagstiftningsärende medför också den obetingade företrädesrätten för kommunerna till mark för tätbebyggelseändamål att avgörande vikt inte kan få tillmätas markägares erbjudna medverkan för att realisera den planerade bebyggelsen. Utskottet anser att något avsteg från denna genom 1971 års reform fastlagda princip inte kan komma i fråga. Utskottet avstyrker därför yrkandena härom i motionerna 1972:1761 och 1972:1762.

I andra stycket till förevarande stadgande anges vissa förutsättningar för att expropriation skall få ske till förmån för enskilt rättssubjekt. Sådan expropriation får ske endast om den exproprierande på betryg -

CU 1972:34

gande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen används för avsett ändamål. Bestämmelsen föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet återkommer till betydelsen av denna kvalifikationsgrund i ett följande avsnitt.

Tillstånd till expropriation m, m. f3 kap.)

Tills tänds myndighe t i expropriationsärenden (1 §)

Liksom hittills skall tillståndsfrågor i princip prövas av Kungl. Majit. I förslaget öppnas emellertid möjlighet för Kungl. Majit att i viss utsträckning överlämna beslutanderätten till underordnad myndighet, i första hand länsstyrelse.

Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna bestämmelsen eller mot de principer för dess tillämpning som dragits upp i statsrådsprotokollet.

Återlösen av exproprierad egendom

Om exproprierad egendom inte har kommit till användning för det avsedda ändamålet eller om den i väsentlig omfattning använts för annat ändamål än det avsedda föreligger enligt bestämmelser i 68—70 §§ ExL i vissa fall rätt till återlösen av egendomen. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har inte upptagits i den nya lagen.

I motionen 1972:1766 kritiseras detta och under åberopande av att institutet kan behövas som sanktionsform för att egendom verkligen kommer till avsedd användning efter expropriation, särskilt när den exproprierande är ett enskilt rättssubjekt, yrkar motionärerna att regler om återlösen av samma innehåll som de nu gällande införs i den nya lagen.

Utskottet vill till en början understryka att det är betydelsefullt att betryggande garantier skapas för att allmänna och enskilda intressen inte uppoffras onödigtvis och att den exproprierade egendomen verkligen kommer till användning för avsett ändamål. Nu gällande återlösningsregler har emellertid inte tillämpats i nämnvärd utsträckning. Såsom utskottet anmärkt i det föregående föreskriver den nya lagen särskilda kvalifikationer när enskilt rättssubjekt önskar expropriera. 1 statsrådsprotokollet anförs att det ligger i sakens natur att en prövning av sökandens kvalifikationer blir särskilt ingående när sökanden är enskilt rättssubjekt. Vidare har tillståndsmyndigheten enligt 5 § i förevarande kapitel möjlighet att i samband med expropriationstillståndet om så behövs meddela särskilda föreskrifter för att trygga att den exproprierade egendomen används för det avsedda ändamålet. Det ankommer på länsstyrelsen att se till att meddelade föreskrifter efterlevs och länsstyrelsen får därvid förelägga vite. Genom den nu beskrivna ordningen torde enligt utskottets mening ha skapats tillräckliga garantier för att exproprierad egendom kommer till användning för avsett ändamål. Något

CU 1972:34

behov av särskilda återlösningsregler finner utskottet därför inte föreligga. I de undantagsfall där den avsedda användningen av någon anledning kommit att upphöra torde återförvärv kunna ske på frivillig väg. För den händelse det är fråga om ett servitut kan även i vissa fall åtgärder enligt FBL vidtas.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1766, såvitt nu är i fråga.

Expropriationstillstånds giltighet (6 §)

En under senare år debatterad fråga har varit expropriationstillståndens längd. I debatten har särskilt uppmärksammats de i anledning av nedre Norrmalmsregleringen i Stockholm meddelade expropriationstillstånden vilka i några fall förlängts i tjugo år eller mer.

Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att expropriationstillstånden blir så korta som möjligt. Såsom framhålls i motionerna 1972:1761, 1972:1762, 1972:1765 samt 1972:1766 och även påpekas i propositionen innebär det rådande systemet i vissa avseenden olägenheter för fastighetsägaren. Har expropriationstillstånd meddelats blir hans möjligheter att råda över egendomen genom t. ex. försäljning eller byggande i praktiken avsevärt inskränkta. Vid långvariga expropriationstillstånd kan han komma i en bekymmersam situation när det gäller att avgöra vilka underhålls- och förbättringskostnader som bör läggas ned på fastigheten. Eftersätter han underhållet, kan skador uppkomma för t. ex. hyresgäst och panträttshavare. Vid bedömandet av tidsfristen för anhängiggörande av talan kan emellertid hänsyn inte tas endast till fastighetsägaren utan måste också beaktas den exproprierandes intresse av att få tillräcklig tid för att kunna ta ställning till frågan huruvida tillståndet skall fullföljas.

Möjligheterna att inom expropriationslagstiftningens ram tillgodose fastighetsägarens och andra sakägares intresse av att få väckt fråga om expropriation avgjord så snart som möjligt är, såsom anförs i statsrådsprotokollet, begränsade. Även om en bestämd maximigräns fastställs torde man nämligen inte kunna hindra sökanden att sedan tidsfristen utlöpt ansöka om nytt expropriationstillstånd. Det förhållandet att sökanden offentligen deklarerar att han inte avstått från tanken på ett tvångsförvärv medför i stort sett samma nackdelar för fastighetsägaren som ett meddelat tillstånd till expropriation.

I förslaget till ny expropriationslag har emellertid försök gjorts att stärka den enskildes rättsskydd. I sådant syfte upptas i 3 kap. 6 § vissa föreskrifter, som reglerar expropriationstillståndens giltighet. Sålunda föreskrivs i likhet med vad som nu gäller att tillståndsmyndigheterna skall bestämma viss tid inom vilken saken skall fullföljas vid domstol. Vidare lagfästs den i praxis medgivna möjligheten till förlängning av tiden. Förlängning föreslås dock få ske endast om särskilda skäl föreligger. Föredragande statsrådet anför att det ligger i sakens natur att kraven på förebringande av särskilda skäl kommer att skärpas, ju längre tid som

CU 1972:34

förflutit sedan det ursprungliga tillståndet meddelades. 1 statsrådsprotokollet anförs vidare att varje gång förlängning begärs hänsyn givetvis måste tas till vad som anförs av fastighetsägaren och andra berörda parter. Det kan emellertid hända att under en löpande tidsfrist inträffar omständigheter som inte förutsetts i tillstånds- eller förlängningsärendet och som avsevärt ökar fastighetsägarens olägenhet av att expropriationsfrågan inte är avgjord. I sådana fall föreslås fastighetsägaren få möjlighet att begära avkortning av tidsfristen. Omprövning av tidsfristen skall dock inte få ske förrän ett år förflutit efter det att det ursprungliga expropriationstillståndet meddelades. För att begränsa möjligheterna för sökanden att, om tidsfristen utlöpt, ansöka om ny expropriation föreslås vidare en bestämmelse av innebörd att, om sökanden åberopar samma expropriationsgrund som tidigare, tillstånd till expropriation får beviljas endast om särskilda skäl föreligger. Slutligen bör beaktas vad som anförs i statsrådsprotokollet om att för vinnande av en enhetlig praxis frågor om förlängning och förkortning av fastställd tid tills vidare ej kommer av Kungl. laj:t att delegeras till underlydande myndigheter.

Genom den nu föreslagna ordningen har enligt utskottets mening fastighetsägares och andra sakägares intresse av ökat rättsskydd tillgodosetts i den utsträckning som är rimlig och möjlig. Att såsom föreslagits i motionerna 1972:1761 och 1972:1762 ge fastighetsägaren en rätt att redan ett år efter det expropriationstillstånd gavs anhängiggöra talan vid domstol om expropriationens fullföljande finner utskottet helt oförenligt med den exproprierandes berättigade intresse av att få en tillräcklig tidsfrist för att kunna ta ställning till frågan huruvida den medgivna expropriationen skall fullföljas. Utskottet vill i detta sammanhang även peka på att det enligt 5 kap. 5 § åligger den exproprierande att i stämningsansökan uppge bl. a. den ersättning han erbjuder och de omständigheter varpå erbjudandet grundas ävensom de skriftliga bevis han åberopar. För att den föreslagna regeln i 5 kap. 12 § om utredningsbeslut, som utskottet berör närmare i ett följande avsnitt, skall få åsyftad verkan fordras att den utredning den exproprierande sålunda skall foga till stämningsansökan i möjligaste mån är fullständig. En sådan utredning kan vara tidskrävande och det är därför erforderligt att tiden inom vilken talan skall väckas inte sätts alltför kort.

I statsrådsprotokollet anförs att nuvarande praxis, som innebär att tidsfristen i regel sätts till ett år, bör bibehållas. 1 motionen 1972:1766 föreslås att denna praxis lagfästs genom ett tillägg till ifrågavarande lagtext. Utskottet har den uppfattningen att det i de flesta fall torde vara lämpligt att tidsfristen sätts till ett år. Vid större expropriationer torde det emellertid stundom vid tillståndsgivningen stå helt klart att den exproprierande inte har någon möjlighet att väcka talan inom ett år. I sådana fall är det befogat att redan vid tillståndsgivningen medge en längre tidsfrist. Den av motionärerna föreslagna låsningen till ettårsgränsen kan utskottet därför inte tillstyrka.

I motionen 1972:1766 förordas vidare att problemet med de långvariga expropriationstillstånden löses genom införandet av bestämd

CU 1972:34

maximitid. Motionärerna föreslår, såsom utskottet tolkat yrkandet, att maximitiden bestäms till fyra år. Även i motionen 1972:1765 förordas angivna lösning på problemet, dock med den modifieringen att som yttersta gräns föreslås en tid av tre år. Utskottet medger att en sådan lösning på problemet med sakägarens rättsskydd kan te sig tilltalande. Mot förslagen bör emellertid göras den invändningen att omständigheterna skiftar så från fall till fall att det skulle innebära betydande svårigheter att fastställa en riktig maximigräns. I varje fall synes de av motionärerna föreslagna maximigränserna fyra respektive tre år vara alltför snävt tilltagna. Härtill kommer såsom utskottet tidigare framhållit att en maximigräns inte kan hindra den exproprierande att sedan tiden utlöpt ansöka om nytt expropriationstillstånd. Utskottet anser därför att inget skulle vara att vinna på införandet av en maximigräns. 1 stället synes det lämpligt att Kungl. Maj:t i varje enskilt fall får pröva styrkan i de skäl som anförs för en förlängning av tidsfristen.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet lagförslaget och avstyrker motionerna 1972:1761, 1972:1762, 1972:1765 och 1972:1766 i denna del.

Övriga bestämmelser i 3 kap. föranleder inga uttalanden från utskottets sida.

Expropriationsersättning (4 kap.)

Genom 1971 års riksdagsbeslut antogs helt nya bestämmelser om ersättning vid expropriation. Utgångspunkterna för reglernas utformning var bl„ a. att ersättningarna skulle ligga på en nivå som förenade expropriatens anspråk på att inte lida ekonomisk förlust och samhällets anspråk på att expropriaten inte skulle göra ekonomisk vinning genom den samhällsutbyggnad vari de avsedda åtgärderna ingick. Vidare skulle reglerna vara så utformade att de bidrog till att dämpa markvärdestegringen, vilket kunde ske genom att de inte medgav ersättning för sådana värden som grundades på förväntningar om ändrad markanvändning.

Det som enligt reglerna i princip skall ersättas är fastighetens marknadsvärde, dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle betinga vid försäljning i den allmänna marknaden. Från huvudregeln görs dock vissa undantag. Det från såväl principiell som praktisk synpunkt viktigaste undantaget utgör den s. k. presumtionsregeln. Regeln, som gäller vid tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse, innebär att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år fö • ansökningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse inte i något fall tidigare än den 1 juli 1971 — räknas ägaren till godo endast i den mån han kan visa att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. I avsedda fall gäller således en presumtion för att en värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna

CU 1972:34

användningssätt. Endast i den mån presumtionen motbevisas utgår ersättning för den markvärdestegring som inträffat. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om tillträde då redan skett, vid tillträdet. Beträffande tolkningen av presumtionsregeln hänvisar utskottet till prop. 1971:122 s. 188 ff.

Bestämmelserna om expropriationsersättning har upptagits i huvudsak oförändrade i den nya lagen. Begränsningen av presumtionsregelns tillämpning till vissa expropriationsändamål har dock slopats. Enligt lagförslaget skall presumtionsregeln sålunda i forsättningen tillämpas vid all expropriation.

Under åberopande av att redan gällande presumtionsregel åsidosätter markägarens berättigade intressen och leder till en ökad olikhet inför lagen yrkas i motionerna 1972:1761 och 1972:1762 att presumtionsregeln utgår ur lagförslaget. I motionen 1972:1766 föreslås att presumtionsregeln ändras så att bevisbördan i stället läggs på den exproprierande. Förslaget grundas främst på att gällande presumtionsregel är svår att tillämpa på ett sätt som inte sätter rättssäkerheten i fara. I motionen 1972:1763 godtas presumtionsregeln som sådan men föreslås att presumtionstiden inte skall ställas i relation till ansökan om expropriation utan läggas fast — enligt förslaget till den 1 januari 1960.

Utskottet finner för sin del att det sedan presumtionsregeln prövades vid 1971 års höstriksdag inte kommit fram något som skulle föranleda utskottet att ompröva regeln som sådan. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att preumstionsregeln vid riksdagsbehandlingen utsattes för viss kritik bl. a. med utgångspunkt från att förslaget om införandet av regeln inte hade remissbehandlats. Sedan presumtionsregeln upptagits i den i det föregående (s. 24) redovisade promemorian från civildepartementet har den med sin utvidgade tillämpning blivit föremål för granskning av ett stort antal remissmyndigheter. Den föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln har därvid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast några remissinstanser har avstyrkt förslaget. Såsom anförs i statsrådsprotokollet har remissbehandlingen inte gett uppslag till någon bättre lösning på problemet att skilja den värdestegring som inte bör ersättas från sådan värdestegring som inte bygger på förväntningar om ändrad markanvändning än gällande presumtionsregel.

Utskottet ansluter sig till de i propositionen anförda skälen för en utvidgning av presumtionsregeln och tillstyrker att lagförslaget i denna del antas. Anmärkas bör att om riksdagen antar de i propositionen 1972:11 1 föreslagna ändringarna i 25 § NVL och 142 § BL kommer presumtionsregeln att bli fullt tillämplig även vid inlösen enligt NVL och BL. Utskottet vill stryka under att det är en avgjord fördel att ersättningsreglerna vid tvångsinlösen blir enhetliga och inte är beroende av för vilket ändamål expropriation eller inlösen sker.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1972:1761, 1972:1762, 1972:1763 och 1972:1766 i denna del.

Såsom framgår av det föregående avser presumtionsregeln att träffa

CU 1972:34

förväntningsvärden som hänger samman med ändring i markanvändningen genom bebyggelse eller annan åtgärd som är tillståndskrävande. Den värdestegring som kan hänföras till redan tillåten markanvändning skall däremot räknas fastighetsägaren till godo. Har stads- eller byggnadsplan fastställts före ansökningen om expropriation bör värdering av marken sålunda ske med beaktande av det användningssätt som är tillåtet enligt den nytillkomna planen. I samband med 1971 års reform infördes därför en särregel av innebörd att — om stads- eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för enskilt bebyggande, fastställs efter den tidpunkt som annars skulle ha utgjort presumtionstidpunkt men före ansökningen om expropriation — skall presumtionsregeln tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter det att planen fastställdes.

Denna särregel föreslås nu bli intagen i andra stycket till förevarande stadgande och avses i likhet med presumtionsregeln att gälla för alla slag av expropriationsändamål.

1 motionen 1972:1764 hänvisas till att enligt förslag i propositionen 1972:111 skall rätt till glesbebyggelse prövas vid beviljande av byggnadslov. Den värdestegring som inträffat till följd av förväntningar om framtida glesbebyggelse övergår vid beviljandet av byggnadslov till att vara ett reellt värde på grund av den medgivna byggnadsrätten. Om marken därefter blir föremål för expropriation bör den enligt motionären värderas med utgångspunkt från sitt tillåtna användningssätt och inte från det värde den hade före det att byggnadslov beviljades. Motionären yrkar att för klarhetens skull förevarande bestämmelse förses med ett tillägg av innebörd att, när det gäller inte planlagd mark, presumtionsregeln skall tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter det att byggnadslov beviljats.

I propositionen 1972:1 1 1 föreslås att kravet på byggnadslov för glesbebyggelse skall få en ny innebörd. Enligt 5 § BL skall sålunda marken, innan byggnadslov för sådan bebyggelse ges, ha av byggnadsnämnden prövats från allmän synpunkt lämpad härför. Gällande rätt fordrar sådan prövning endast vid tätbebyggelse. Denna ändring i 5 § BL sammantaget med den nu föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln gör att presumtionsregeln kommer att omfatta även förväntningar om glesbebyggelse. Under förutsättning att riksdagen antar förslaget till ändring i 5 § BL skall sålunda värden som framdeles uppkommer på grund av förväntningar om sådan glesbebyggelse som nu är tillåten inte ersättas, när presumtionsregeln är tillämplig.

De av motionären uttryckta farhågorna för att fastighet på vilken har beviljats byggnadslov skulle komma att vid expropriation på grund av presumtionsregeln värderas endast som jordbruks- eller skogsmark finner utskottet helt ogrundade. Har byggnad redan uppförts eller åtminstone påbörjats, skall såsom framgår av det föregående värdering ske med utgångspunkt från fastighetens skick vid värderingstidpunkten. Inte heller om alltjämt giltigt byggnadslov ännu inte utnyttjats kan presumtionsregeln leda till att fastigheten värderas i enlighet med sitt tidigare användningssätt. De förväntningar om ändrad markanvändning som

CU 1972:34

förelegat har realiserats genom byggnadslovet och marken skall därefter uppenbarligen värderas som tomtplats. Som jämförelse kan nämnas att om möjligheterna att använda fastighet för bebyggelse inskränks enligt NVL eller genom generalplan skall enligt förslag i propositionen 1972:111 ersättning utgå endast om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Enligt departementschefen bör i pågående markanvändning inräknas vad fastighetsägaren enligt tillståndsbeslut får använda marken till, under förutsättning att ändring i markens användningssätt framstår som aktuell. Som exempel nämner departementschefen att om på en fastighet getts byggnadslov, som alltjämt gäller, bör fastigheten anses som tomtplats och behandlas därefter i ersättningshänseende.

Någon risk för att den av motionären befarade kollisionen mellan byggnadslov och expropriation över huvud taget skall uppkomma finner utskottet för övrigt inte föreligga. Enligt 59 § byggnadsstadgan förfaller nämligen byggnadslov, såvida inte inom två år det medgivna arbetet påbörjats eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger byggnadslov giltighet för längre tid än fem år. Utskottet utgår från att det endast undantagsvis kan inträffa att efter föreskriven lämplighetsprövning meddelas byggnadslov, som under den relativt korta tid det är aktuellt berövas sin verkan genom expropriation för annat ändamål.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att någon komplettering av 4 kap. 3 § andra stycket inte bör ske. Utskottet tillstyrker lagförslaget i denna del och avstyrker motionen.

Rättegången i expropriationsmål m. m. (5 kap.)

Processledning och vissa rättegångskostnader (5 kap. 12 § och 7 kap. 1 §)

Vid upprepade tillfällen har kritik riktats mot förfarandet i expropriationsmål. Kritiken har framför allt gått ut på att förfarandet är alltför omständligt och kostsamt. Den omarbetning som förfarandereglerna undergått i föreliggande lagförslag syftar till en förkortning av handläggningstiderna och en begränsning av rättegångskostnaderna. 1 avsikt att få till stånd en effektivare processledning föreslås att fastighetsdomstolen regelmässigt skall så snart det kan ske genom formellt beslut (utrednings■ beslut) meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet. Har sådant beslut meddelats beträffande viss del av målet får enligt förslaget nytt beslut i samma del meddelas endast om särskilda skäl föreligger. De sålunda föreslagna bestämmelserna innebär inte att parterna är betagna möjligheterna att förebringa annan utredning än den domstolen förordar. Har sakägare emellertid lagt fram utredning i strid med fastighetsdomstolens utredningsbeslut skall enligt en i 7 kap.

1 § andra stycket föreslagen regel kostnaden för utredningen ersättas endast i den mån utredningen haft betydelse för målets utgång.

Reglerna om utredningsbeslut kritiseras i motionerna 1972:1762, 1972:1765 och 1972:1766. I motionen 1972:1762 betonas att risken för felbedömning är stor om fastighetsdomstolen på ett tidigt stadium måste ta ställning till expropriatens processföring. Domstolen kan vidare enligt

CU 1972:34

motionärerna lätt få en partställning som äventyrar tilltron till domstolarnas opartiskhet. Förslaget om utredningsbeslut bör därför som klart olämpligt utrensas ur lagförslaget. Behovet av en aktiv processledning vitsordas i motionen 1972:1766. Motionärerna anser emellertid att det ofta torde vara svårt att i konkreta termer ange den utredning som bör förebringas och särskilt omfattningen därav. Motionärerna förordar därför att bestämmelserna ändras så att utredningsbeslut behöver meddelas endast när domstolen finner detta påkallat. I motionen 1972:1765 framhålls att det från rättssäkerhetssynpunkt är befogat att utredningsbeslutet grundas på ingående diskussioner och förhandlingar med berörda parter. Vad som nu sagts bör enligt motionärerna ges Kungl. Maj :t till känna.

Förslaget om begränsning av rätten till ersättning för utredningskostnad avstyrks i motionerna 1972:1761 och 1972:1762.

Utskottet anser för sin del att det finns fog för den kritik som riktats mot förfarandet i expropriationsmål. De långa handläggningstiderna och dryga rättegångskostnaderna kan dock inte anses bero enbart på åtgärder från fastighetsägarnas sida. Såsom Stockholms tingsrätt anfört företräds parterna i allmänhet av kunniga ombud som är ansvarsfulla och väl förtrogna med vad som krävs för att tillvarata huvudmännens rätt. Stundom förekommer dock att i expropriationsmålen företas och åberopas utredningar som helt saknar betydelse för målens utgång. Huvudregeln att den exproprierande skall svara för expropriatens rättegångskostnader i första instans inbjuder naturligt nog fastighetsägaren till att företa alltför omfattande utredningar.

Enligt utskottets mening bör avseende också fästas vid att de rådande bristerna i förfarandet till viss del berott på svagheter i domstolsorganisationen. Före år 1972 handlades expropriationsmålen i första instans av särskilda expropriationsdomstolar, knutna till varje underrätt. Om man bortser från de största underrätterna hade expropriationsdomstolens ordförande sin huvudsakliga verksamhet förlagd till den allmänna underrätten. Härigenom kom expropriationsmålen att i viss utsträckning skjutas åt sidan till förmån för de allmänna rättegångsmålen. Vidare växlade expropriationsmålens frekvens mellan olika domstolar vilket medförde att vissa domstolar kom att sakna önskvärd erfarenhet och rutin i handläggningen av sådana mål. Fr. o. m. den 1 januari 1972 handläggs expropriationsmålen i stället vid fastighetsdomstol. I princip skall det finnas en sådan domstol i varje län. Överflyttningen innebär bl. a. att handläggningen sålunda koncentreras till ett mindre antal organisationsenheter, att de lagfarna domarna får möjlighet att helt kontinuerligt ägna sig åt expropriationsrättsliga frågor samt att den tekniska sakkunskapen blir fastare knuten till domstolen.

Genom den nya domstolsorganisationen har enligt utskottets mening möjlighet skapats till en effektivare handläggning av expropriationsmålen. Denna reform bör emellertid följas upp med bestämmelser som föreskriver en aktiv processledning från domstolens sida. Utskottet har därför inget att erinra mot de i 5 kap. 12 § första stycket angivna allmänna riktlinjerna för

1 CU 1972:34 49

domstolens verksamhet.

Beträffande därefter frågan om domstolen skall i särskilt beslut ange vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas blev förslaget härom under remissbehandlingen föremål för kritik från framför allt domstolarnas sida. Med hänsyn till att förslaget innebär ett avsteg från eljest gällande grundregler om domstols handlande är det förståeligt att förslaget mottagits med viss skepsis av domstolarna. Utskottet konstaterar emellertid att ett enhälligt lagråd ansett att den föreslagna ordningen bör godtas och kan införlivas med expropriationslagstiftningen. Utskottet anser för sin del att det är värdefullt att domstolen efter förhandlingar med parterna ger sin syn på vilket utredningsarbete som bör utföras. För att beskedet skall kunna få rättsverkningar bör, såsom framhålls i statsrådsprotokollet, det ges formen av ett uttryckligt beslut. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget om införandet av utredningsbeslut och avstyrker motionen 1972:1762 i denna del.

Självfallet måste fastighetsdomstolen iaktta viss försiktighet vid utformningen av beslutet. Att domstolens beslut måste grunda sig på ingående diskussioner och överläggningar med berörda parter finner utskottet uppenbart och behöver ej, såsom yrkats i motionen 1972:1765, ges Kungl. Maj:t särskilt till känna. Såsom utskottet understrukit i det föregående är det av stor vikt för att ett beslut skall kunna fattas på ett tidigt stadium av målets handläggning att den exproprierande i stämningsansökan anger grunderna för sin talan och för sitt erbjudande om ersättning samt så långt som möjligt uppger de skriftliga bevis som han avser att åberopa. Brister stämningsansökan i angivna hänseenden måste sökanden, innan målets handläggning kan påbörjas, föreläggas att komplettera denna. Sedan fastighetsägaren och eventuella övriga sakägare avgett skriftligt svaromål bör domstolen kalla till förberedelsesammanträde för att diskutera utredningsfrågorna med parterna. Såsom framhålls i statsrådsprotokollet bör domstolen härvid söka åstadkomma enighet i fråga om utgångspunkterna för bestämmandet av ersättningar, t. ex. val av värderingsmetod. 1 komplicerade mål kan det undantagsvis bli erforderligt med flera förberedelsesammanträden innan domstolen kan meddela ett konkret utredningsbeslut. Möjligheterna för domstolens ordförande att meddela utredningsbesked torde underlättas om den tekniska ledamoten i domstolen medverkar vid förberedelsen. I statsrådsprotokollet förutskickas att Kungl. Maj :t kommer att utfärda särskilda föreskrifter härom. Av betydelse i detta sammanhang är även förslaget i 5 kap. 13 § att undersökning på platsen alltid skall äga rum om det inte är uppenbart att den saknar betydelse.

Givetvis kan det förekomma mål där det är självklart vilken utredning som bör förebringas och där det framstår som uppenbart obehövligt med ett formellt utredningsbeslut. I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet dock att det även i enkla mål bör vara en regel att utredningsbeslut meddelas. Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen 1972:1766 att utredningsbeslut skall meddelas endast när domstolen finner detta påkallat.

4 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

50 Såsom framgår av det föregående (s. 29) har domstolarna möjlighet att med stöd av bestämmelser i RB förordna att sakägare icke skall få ersättning för kostnad som inte varit påkallad. Erfarenheterna visar emellertid att dessa bestämmelser tillämpas mycket restriktivt av domstolarna. Utskottet anser därför erforderligt att i den nya expropriationslagen upptas en särskild regel som inskränker sakägarnas rätt att få ersättning för onödiga kostnader. Den i propositionen föreslagna knytningen till utredningsbeslutet finner utskottet lämplig. Utskottet tillstyrker sålunda lagförslaget och avstyrker motionerna 1972:1761 och 1972:1762 såvitt nu är i fråga.

Sammanfattningsvis anser utskottet att genom de nu tillstyrkta bestämmelserna sammantaget med övriga ändringar i förfarandereglerna, vilka inte föranleder några särskilda uttalanden från utskottets sida, har tillskapats en handläggningsordning i expropriationsmålen som motsvarar den exproprierandes och jämväl fastighetsägarens motiverade anspråk på snabbhet och effektivitet. Förfarandet kan enligt utskottets mening även förväntas komma att tillgodose den exproprierandes önskemål, att kostnaderna för rättegången skall hållas inom en rimlig ram, utan att därför sakägarnas berättigade intresse av rättsskydd kan anses eftersatt.

övriga bestämmelser i expropriationslagen (6 och 7 kap.)

De föreslagna bestämmelserna föranleder inga särskilda uttalanden från utskottets sida. Utskottet tillstyrker lagförslaget i denna del.

övergångsbestämmelserna

I punkten 11 föreslås bl. a. att, när ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande, frågan om tillstånd till expropriation skall prövas och ärendet därom handläggas enligt äldre bestämmelser.

Lagrådet uttalar i anledning härav att avsikten med förevarande övergångsbestämmelse är att äldre bestämmelser skall tillämpas inte endast vid prövningen av frågan huruvida tillstånd till expropriation skall lämnas utan även beträffande förfarandet i tillståndsärendet. I fall där ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande kommer därför enligt lagrådet bl. a. vad nya lagen stadgar i 3 kap. 6 § om förlängning och förkortning av tid för ansökan om stämning inte att vara tillämpligt.

1 motionen 1972:1762 yrkas att bestämmelsen ändras så att redan medgivna expropriationstillstånd begränsas i enlighet med vad i motionen föreslagits beträffande nya expropriationstillstånd medan i motionen 1972:1767 föreslås att de i 3 kap 6 § föreslagna reglerna skall bli tillämpliga på äldre medgivna expropriationstillstånd.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen kan enligt utskottets bedömande framför allt få betydelse för de ännu ej utnyttjade expropriationstillständen i anledning av nedre Norrmalmsregleringen i Stockholm. I motionen 1972:1762 har uppgivits att tidsfristen i några fall förlängts till år 1979. Nedre Norrmalmsregleringen har varit omfattande, och

CU 1972:34

51 Stockholms kommun har redan lagt ned betydande kostnader för dess genomförande. Enligt utskottets mening måste kommunen ha möjlighet att fullfölja den planerade regleringen. Utskottet anser därför att regeln om fastighetsägarens rätt att begära förkortning av medgiven tidsfrist inte bör bli tillämplig på redan sökta expropriationstillstånd. Utskottet förutsätter emellertid att om fråga uppkommer att i övrigt förlänga medgivna tidsfrister på grund av äldre expropriationstillstånd Kungl. Maj :t kommer — utan att detta närmare regleras i lag — att medge förlängning endast om särskilda skäl föreligger.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet den föreslagna övergångsbestämmelsen och avstyrker motionerna 1972:1762, såvitt nu är i fråga, samt 1972:1767.

I motionen 1972:1762 har slutligen yrkats dels att de i motionen föreslagna och ovan redovisade reglerna beträffande expropriation av bebyggelsefastigheter skall tillämpas på redan anhängiga ansökningar om expropriationstillstånd, dels att varje verkan av den år 1971 antagna presumtionsregeln undanröjs.

Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Lagförslagen i övrigt

Utskottet har ingen erinran mot lagförslagen i vad de inte förut särskilt berörts.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande expropriation av kronojord att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 7 och 1972:1765 yrkandet 1 antar 1 kap. 1 § i det vid propositionen 1972:109 fogade förslaget till expropriationslag,

2. beträffande principerna för expropriation för tätbebyggelseändamål (huvudregeln) att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 5 och 1972:1762 yrkandet 1 a, båda såvitt nu är i fråga, godkänner vad utskottet anfört i denna del,

3. beträffande tomträttsexpropriation att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 4, 1972:1765 yrkandet 2 och 1972:1766 yrkandet 2, samtliga såvitt nu är i fråga, godkänner vad utskottet anfört i denna del,

4. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandena 4 och 5, 1972:1762 yrkandet 1 a, 1972:1765 yrkandet 2 och 1972:1766 yrkandet 2, samtliga såvitt nu är i fråga, antar 2 kap. 1 § i förslaget till expropriationslag,

CU 1972:34

5. beträffande expropriation av vanvårdad egendom att riksdagen med avslag å motionen 1972:1762 yrkandet 1 e antar 2 kap. 7 § i förslaget till expropriationslag,

6. beträffande värdestegringsexpropriation att riksdagen med avslag å motionen 1972:1762 yrkandet 1 d antar 2 kap. 11 § i förslaget till expropriationslag,

7. beträffande förutsättningarna för expropriation av småhus att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1762 yrkandet 1 b och 1972:1766 yrkandet 1 antar 2 kap. 12 § första stycket i förslaget till expropriationslag,

8. beträffande markägares erbjudna medverkan att riksdagen avslår motionerna 1972:1761 yrkandet 6 och 1972:1762 yrkandet 1 c,

9. beträffande återlösen av exproprierad egendom att riksdagen avslår motionen 1972:1766 yrkandet 3,

10. beträffande expropriationstillstånds giltighet att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 2, 1972:1762 yrkandet 3, 1972:1765 yrkandet 4 och 1972:1766 yrkandet 4 antar 3 kap. 6 § i förslaget till expropriationslag,

11. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning (presumtionsregeln) att riksdagen med avslag på motionerna 1972:1761 yrkandet 1 och 1972:1762 yrkandet 2 godkänner vad utskottet i denna del anfort,

12. beträffande byggnadslovs inverkan på presumtionsregeln att riksdagen avslår motionen 1972:1764,

13. beträffande presumtionsregelns innehåll att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1763 och 1972:1766 yrkandet 5 antar 4 kap. 3 § i förslaget till expropriationslag,

14. beträffande processledning att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, 1972:1765 yrkandet 3 och 1972:1766 yrkandet 6 antar 5 kap. 12 § andra stycket i förslaget till expropriationslag,

15. beträffande rättegångskostnader att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 3 och 1972:1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, antar 7 kap. 1 § andra stycket till förslaget till expropriationslag,

16. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga ärenden om expropriationstillstånd att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1762 yrkandet 5 a och 1972:1767 antar punkten 11 i övergångsbestämmelserna till förslaget till expropriationslag,

17. beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt att riksdagen med avslag å motionen 1972:1762 yrkandena 5 b och c antar dessa,

CU 1972:34 53

18. beträffande förslaget till expropriationslag i vad det ej omfattas av hemställan ovan under 1, 4—7, 10 och 13—17 att riksdagen antar förslaget,

19. beträffande övriga lagförslag, som fogats till propositionen, att riksdagen antar dessa.

Stockholm den 5 december 1972

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m)*, herrar Petersson i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Wennerfors (m)**, Claeson (vpk), Jadestig (s) och Adolfsson (m).

* Närvarande vid behandlingen av punkterna 1-11 och 13 i utskottets hemställan, hemställan.

** Närvarande vid behandlingen av punkterna 12 och 14-19 i utskottets hemställan.

Reservationer

1. beträffande expropriation av kronojord av herr Grebäck (c), fröken Ljungberg (m), herr Andersson i Knäred (c), fru Olsson i Hölö (c) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att den del i utskottets yttrande som på s. 36 börjar med orden ”Erfarenheterna visar” och slutar med orden ”tillhör staten” bort ha följande lydelse:

”Expropriationsutredningen föreslog att möjlighet generellt skulle införas att i fortsättningen expropriera statlig egendom och staten tillkommande särskild rätt till fast egendom. Utredningens förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast två remissinstanser, byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen, var kritiska mot förslaget. I förslaget till expropriationslag har förbudet mot expropriation av statens egendom bibehållits.

Erfarenheterna visar att den i det föregående beskrivna förhandlingsordningen vid kommunala förvärv av statlig mark gett kommunerna möjlighet att på ett smidigt och enkelt sätt förvärva den mark som kommunerna har behov av. Tillvägagångssättet ter sig enligt utskottets mening både snabbare och enklare än expropriationsförfarandet. Den i motionerna 1972:1761 och 1972:1765 föreslagna utvidgningen av

CU 1972:34

expropriationsrätten till att avse även statlig mark skulle därför sannolikt inte få någon praktisk betydelse i de fall som täcks av förhandlingsordningen. Enligt föreliggande lagförslag är det emellertid möjligt även för enskilda rättssubjekt att i viss utsträckning expropriera fast egendom och särskild rätt till sådan egendom. Om förbudet mot expropriation av statens mark bibehålls blir det enligt utskottets mening nödvändigt att för dessa fall skapa en särskild procedur inom vars ram det blir möjligt att under hänsynstagande till både statens och den enskildes intresse träffa avgöranden i ersättningsfrågorna. Denna omständighet talar för att förbudet mot expropriation av statens egendom upphävs. Utskottet vill i detta sammanhang även peka på att det finns lösningsrätt till statlig egendom enligt bestämmelser i BL. Några olägenheter har inte kunnat förmärkas av denna lösningsrätt.

På grund av det anförda och då enligt utskottets mening i propositionen inte anförs några bärande motiv för att frångå expropriationsutredningens förslag och begränsa expropriationslagens tillämpningsområde beroende på rådande ägandeförhållanden tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till motionerna 1972:1761 och 1972:1765 i denna del antar 1 kap. 1 § i förslaget till expropriationslag med den ändringen att den föreslagna begränsningen i rätten att expropriera statlig egendom eller särskild rätt till sådan egendom borttas.”

dels att utskottets hemställan under 1. bort ha följande lydelse:

”1. beträffande expropriation av kronojord att riksdagen — med förklaring att det till propositionen 1972:109 fogade förslaget till expropriationslag inte kunnat i oförändrat skick antas — med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 7 och 1972:1765 yrkandet 1 för sin del antar 1 kap. 1 § iförslaget med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

2. beträffande principerna för expropriation för tätbebyggelseändamål (huvudregeln) av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 37 börjar med orden ”Utskottet finner” och slutar med orden ”1972:1762 i denna del” bör ha följande lydelse:

”De år 1971 införda, vidgade möjligheterna för kommun att expropriera för tätbebyggelseändamål har enligt utskottets mening redan kommit att skapa både otrygghet för den enskilde, när det gäller besittning till hem och egendom, och allmän osäkerhet och ovisshet i fastighetsförvaltningen. Den kritik som vid riksdagsbehandlingen år 1971 riktades mot bestämmelserna var enligt utskottets mening riktig. Om dessa bibehålles riskerar man en förslumning och vanskötsel av det äldre fastighetsbeståndet. Utskottet hävdar att särskild aktsamhet bör iakttas från samhällets sida när det gäller att medge befogenheter att expropriera för tätbebyggelse. Därför bör reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål ge uttryck för att tvångsövertagande endast skall få

CU 1972:34

förekomma i nära anslutning till planering och bara under förutsättning att det framstår som nödvändigt för att genomföra en angelägen samhällsombyggnad.

På grund av det anförda anser utskottet att de år 1971 införda reglerna i förevarande avseende inte bör införas i den nya expropriationslagen. Dessa bör i stället med bifall till motionerna 1972:1761 och 1972:1762 ha det innehåll som de hade före 1971 års lagändring.”

dels att utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

”2. beträffande principerna för expropriation för tätbebyggelseändamål (huvudregeln) att riksdagen med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 5 och 1972:1762 yrkandet 1 a, båda såvitt nu är i fråga, godkänner vad utskottet anfört i denna del.”

3. beträffande tomträttsexpropriation av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 37 börjar med orden ”Vid 1971 års” och slutar med orden ”1972:1766 i denna del” bör ha följande lydelse:

”Vid behandlingen av 1971 års lagstiftningsärende ansåg utskottets majoritet att det inte hade anförts övertygande skäl mot att låta tomträttsupplåtelse utgöra en fullt självständig expropriationsgrund, medan utskottets minoritet hävdade motsatsen. Utskottet har nu den uppfattningen att utskottsminoritetens ståndpunkt var den riktiga. Mot bakgrund av att huvudregeln om expropriation för tätbebyggelseändamål ger möjlighet att i god tid förvärva erforderlig mark är den särskilda regeln om tomträttsexpropriation enligt utskottets mening obehövlig. Regelns anknytning inte till markbehovet utan till upplåtelseformen gör den än mer främmande för lagsystemet. Det är vidare synnerligen olämpligt att binda sig för en upplåtelseform på ett alltför tidigt stadium, särskilt som detaljanvändningen av marken kan ändras. Utskottet tillstyrker därför förslagen i motionerna 1972:1761, 1972:1765 och 1972:1766 att tomträttsexpropriation inte skall utgöra en självständig expropriationsgrund.”

dels utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:

”3. beträffande tomträttsexpropriation att riksdagen med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 4, 1972:1765 yrkandet 2 och 1972:1766 yrkandet 2, samtliga såvitt nu är i fråga, godkänner vad utskottet anfört i denna del.”

4. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Adolfsson (m) som — under förutsättning av bifall till reservationerna 2 och 3 — anser att utskottets hemställan under 4. bort ha följande lydelse:

CU 1972:34

”4. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas — för sin del med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandena 4 och 5, 1972:1762 yrkandet 1 a, 1972:1765 yrkandet 2 och 1972:1766 yrkandet 2, samtliga såvitt nu är i fråga, antar 2 kap. 1 § i förslaget till expropriationslag med härvid i bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

5. beträffande expropriation av vanvårdad egendom av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 38 börjar med orden ”Utskottet kan” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Utskottet har i och för sig inget att erinra mot att i expropriationslagen införs en generell rätt till expropriation av fast egendom vid föreliggande eller befarad grov vanvård av egendomen. Utskottet vill dock understryka uttalandet i statsrådsprotokollet att förutsättning för expropriation skall vara att fastighetsägaren klart visar brist på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i skick. Denna förutsättning bör emellertid i enlighet med förslag i motionen 1972:1762 komma till tydligare uttryck i lagtexten. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen bifaller motionen 1972:1762 i denna del.”

dels att utskottets hemställan under 5. bort ha följande lydelse:

”5. beträffande expropriation av vanvårdad egendom att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas — med bifall till motionen 1972:1762 yrkandet le för sin del antar 2 kap. 7§ i förslaget med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

6. beträffande värdestegringsexpropriation av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 39 med orden ”Utskottet finner” och slutar med orden ”skall avslås” bort ha följande lydelse:

”Utskottet har kommit till den uppfattningen att den kritik som vid 1971 års riksdag riktades mot denna expropriationsgrund motionsledes och av utskottets minoritet och som nu framförs i motionen 1972:1762 är riktig. Enligt utskottets mening kan värdestegring inte accepteras som expropriationsgrund. Bestämmelsen bör därför med bifall till motionen 1972:1762 utgå ur lagförslaget.”

dels att utskottets hemställan under 6. bort ha följande lydelse:

CU 1972:34

”6. beträffande värdestegringsexpropriation att riksdagen med bifall till motionen 1972:1762 yrkandet 1 d för sin del beslutar

a. att ej anta 2 kap. 11 § i förslaget till expropriationslag,

b. att efterföljande paragraf omnumreras med hänsyn härtill. ”

7. beträffande förutsättningar för expropriation av småhus av herr Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Ullsten (fp) och Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 40 börjar med orden ”Utskottet vill” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Utskottet delar den av motionärerna anförda meningen. Kravet på särskilda hänsynstaganden då det gäller fastigheter som huvudsakligen utgör bostad för ägaren och honom närstående bör särskilt understrykas för att otvetydigt klargöra att expropriation får ske endast när detta framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkter. Utskottet tillstyrker därför att med bifall till motionerna 1972:1762 och 1972: 1766 i denna del till 2 kap. 12 § första stycket fogas det tillägg som framgår nedan av utskottets hemställan.”

dels att utskottets hemställan under 7. bort ha följande lydelse:

”7. beträffande förutsättningar för expropriation av småhus att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas — för sin del med bifall till motionerna 1972:1762 yrkandet 1 b och 1972:1766 yrkandet 1 antar 2 kap. 12 § första stycket i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

8. beträffande markägares erbjudna medverkan av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 40 börjar med orden ”Såsom utskottet” och slutar med ”1972:1762” bort ha följande lydelse:

”1 1971 års lagstiftningsärende delade utskottets majoritet föredragande statsrådets ståndpunkt att med hänsyn till kommunernas obetingade företrädesrätt till mark för tätbebyggelse avgörande vikt inte kunde få tillmätas markägares erbjudna medverkan för att realisera den planerade bebyggelsen. Enligt utskottets mening är denna uppfattning inte riktig.

Utskottet vill till en början erinra om att kommunerna redan har ett mycket stort direkt inflytande över bostadsbebyggelsen. Utskottet menar att för det politiska inflytandet över bostadsproduktionen räcker den detaljstyrning, som kan utövas inom ramen för det kommunala planmonopolet och kommunernas ansvar över bostadsförsörjningen. Enligt utskottets uppfattning får expropriationsreglerna inte utformas så att de syftar till ett samhällsövertagande av byggnadsmarken i framtiden. Det

CU 1972:34

behövs i stället en ordning där det finns ett balanserat inflytande mellan de olika parterna på marknaden. Enligt utskottets synsätt kan någon tvångsrätt sålunda inte godtas mot parter som är villiga att medverka till samhällsutbyggnaden på skäliga villkor.

På grund av det anförda instämmer utskottet i den i motionerna 1972:1761 och 1972:1762 framförda meningen att expropriation ej skall få ske mot markägare som är villiga att utföra bebyggelse på skäliga villkor enligt kommunala bebyggelseplaner. Det skydd som förslaget till expropriationslag ger åt motstående intressen är inte tillräckligt för att täcka den av utskottet förordade begränsningen i expropriationsbefogenheten. En komplettering av lagtexten måste därför ske. Utskottet anser att det är lämpligt att Kungl. Maj:t får framlägga förslag därom. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen i anledning av motionerna hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till komplettering i enlighet med vad utskottet anfört.”

dels att utskottets hemställan under 8. bort ha följande lydelse:

”8. beträffande markägares erbjudna medverkan att riksdagen med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 6 och 1972:1762 yrkandet 1 c hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till komplettering av förslaget till expropriationslag i enlighet med vad utskottet ovan anfört.”

9. beträffande expropriationstillstånds giltighet

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp) och fru Olsson i Hölö (c), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 43 med orden ”Genom den” och slutar på s. 44 med orden ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Även om den i propositionen föreslagna ordningen - i förhållande till gällande rätt — innebär en förstärkning av fastighetsägarnas rättsskydd kvarstår likväl vissa nackdelar för dessa. Den i motionerna 1972:1761 och 1972:1762 föreslagna lösningen, att fastighetsägaren skall efter ett år äga föra talan vid domstol om expropriationsersättning finner utskottet dock orealistisk. En så kort tidsfrist som ett år måste anses helt oförenlig med den exproprierandes behov av tillräcklig tid för att kunna överväga om expropriationen skall fullföljas. Nämnda motioner bör därför avslås.

Enligt utskottets mening synes den enda lösningen på problemet med de långvariga expropriationstillstånden vara att i enlighet med förslag i motionerna 1972:1765 och 1972:1766 införa en maximigräns. Denna bör såsom föreslagits i motionen 1972:1766 bestämmas till fyra år men villkoras av att fastighetsägaren bestrider förlängning av tidsfristen. En tidsfrist på fyra år anser utskottet fullt tillräcklig för att tillgodose den exproprierandes berättigade intresse av att få en rimlig tidsfrist för att kunna ta ställning till frågan huruvida den medgivna expropriationen skall fullföljas.

Utskottet vill i detta sammanhang även biträda förslaget i motionen 1972:1766 att tillståndsbeslutet bör innehålla en bestämmelse om att

CU 1972:34

talan inom ett år skall väckas vid domstol. Nämnda tidsfrist överensstämmer med gällande praxis. I propositionen anförs att denna praxis bör bibehållas. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det skulle vara värdefullt om denna praxis regleras i lag.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till motionen 1972:1766 och i anledning av motionen 1972:1765 forsin del antar 3 kap. 6 § första stycket i lagförslaget med den lydelse som framgår nedan av utskottets hemställan i denna del. Mot övriga bestämmelser i förevarande stadgande har utskottet ingen erinran.”

dels att utskottets hemställan under 10. bort ha följande lydelse:

”10. beträffande expropriationstillstånds giltighet att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas - för sin del dels med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 2 och 1972:1762 yrkandet 3, dels med bifall till motionen 1972:1766 yrkandet 4 och i anledning av motionen 1972:1765 yrkandet 4 antar 3 kap. 6 § iförslaget till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

b. av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med orden ”Genom den” och slutar på s. 44 med orden ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Det praktiska värdet av den nu föreslagna reformen finner utskottet vara tvivelaktigt eftersom lagförslaget inte innehåller någon tidsgräns för uppskovsmöjligheterna. Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att en domstolsprövning av ett expropriationsärende kan uppskjutas på obegränsad tid. I motionerna 1972:1765 och 1972:1766 har i syfte att avhjälpa missförhållandena föreslagits införandet av maximitider på tre respektive fyra år. Även dessa maximitider ger den exproprierande alltför långa tidsfrister. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna. Den enda lösningen på förevarande allvarliga problem synes utskottet vara att den enskilde sakägaren, såsom föreslagits i motionerna 1972:1761 och 1972:1762, får möjlighet att, ett år efter det expropriationstillstånd gavs, väcka talan vid fastighetsdomstolen angående expropriationsersättning.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med avslag på motionerna 1972:1765 och 1972:1766 samt med bifall till motionerna 1972:1761 och 1972:1762, samtliga såvitt nu är i fråga, för sin del antar 3 kap. 6 § första och andra styckena med den lydelse som framgår nedan av utskottets hemställan.

Övriga bestämmelser i 6 § föranleder ingen utskottets erinran.”

dels att utskottets hemställan under 10. bort ha följande lydelse:

”10. beträffande expropriationstillstånds giltighet att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas — för sin del med avslag på motionerna 1972:1765 yrkandet 4 och 1972:1766 yrkandet 4 samt med

CU 1972:34

bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 2 och 1972:1762 yrkandet 3 antar 3 kap. 6 § i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

10. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning (presumtionsregeln) av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med orden ”Utskottet finner” och slutar på s. 47 med orden ”avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:

”Vid 1971 års riksdagsbehandling riktades skarp kritik mot presumtionsregeln. Utskottets minoritet avstyrkte förslaget. I samband med den föreslagna utvidgningen av regeln har denna för första gången blivit föremål för remissgranskning och därvid mött stark kritik hos flera remissinstanser. Den kritik som sålunda framkommit finner utskottet starkt underbyggd. Såsom framhålls i motionerna 1972:1761 och 1972:1762 innebär regeln att fastighetsägarna kommer att behandlas olika. Den införda prisregleringen drabbar endast dem som utsätts för att tvångsvis avhändas egendom. Andra fastighetsägare kan däremot genom frivillig överlåtelse sälja sin egendom till marknadspris. Att exempelvis villaägare som till det allmänna måste avstå sin egendom för det gemensammas bästa inte skall få ersättning enligt gängse marknadspriser finner utskottet orättvist. Utskottet kan därför inte tillstyrka att presumtionsregeln överförs till den nya lagen. Med hänsyn till att presumtionsregeln varit i kraft i nästan ett år behövs vissa övergångsbestämmelser. Härtill kommer att ett slopande av presumtionsregeln även påverkar annan lagstiftning. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till bestämmelser om slopandet av presumtionsregeln. Motionerna 1972:1763, 1972:1764 och 1972:1766, i denna del, bör med hänsyn härtill avslås.”

dels att utskottets hemställan under 11. bort ha följande lydelse:

”11. beträffande grunderna för expropriationsersättning (presumtionsregeln) att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 1761 yrkandet 1 och 1972:1762 yrkandet 2 godkänner vad utskottet ovan anfört.

11. beträffande presumtionsregelns innehåll

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med orden ”Utskottet ansluter” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Utskottet ansluter sig till de i statsrådsprotokollet anförda skälen för en utvidgning av presumtionsregeln. Utskottet har emellertid kommit till

CU 1972:34

den uppfattningen att vid en utvidgning av regelns tillämpning måste själva regeln formuleras om. Redan med sin ursprungliga tillämpning är presumtionsregeln ytterst svår att använda på ett sätt som inte sätter rättssäkerheten i fara. Presumtionsregeln förutsätter att fastighetsägaren kan prestera en nöjaktig utredning om ingångsvärdet som kan ligga mer än 15 år tillbaka i tiden. Särskilt när det gäller värdering av byggnader föreligger enligt utskottets uppfattning stora svårigheter att utreda värdet vid en så avlägsen tidpunkt. Dessa svårigheter att bestämma ingångsvärdet torde förstärkas vid den utvidgade tillämpningen av regeln. Utskottet föreslår därför att bevisbördan kastas om och i stället i enlighet med förslaget i motionen 1972:1766 läggs på den exproprierande. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen med bifall till motionen 1972:1766 antar 4 kap. 3 § med den lydelse som framgår nedan av utskottets hemställan.”

dels att utskottets hemställan under 13. bort ha följande lydelse:

”13. beträffande presumtionsregelns innehåll att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas — för sin del med avslag å motionen 1972:1763 och med bifall till motionen 1972:1766 yrkandet 5 antar 4 kap. 3 § i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

b. av herr Claeson (vpk) som anser att

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med orden ”Utskottet ansluter” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Utskottet ansluter sig till de i propositionen anförda skälen för en utvidgning av presumtionsregeln och tillstyrker att en utvidgning genomförs. Däremot kan utskottet inte ansluta sig till den föreslagna presumtionstidpunkten. Vid behandlingen av 1971 års lagstiftningsärende förordades i en reservation av utskottets minoritet att som presumtionstidpunkt borde väljas den 1 januari 1960. Utskottet har nu kommit till den ståndpunkten att utskottsminoritetens uppfattning var riktig. I den typ av åtgärder mot oförtjänt markvärdestegring, som expropriationslagen representerar, är det väsentligt att bestämmelserna så effektivt som möjligt motverkar att markpriserna påverkas av spekulativa förväntningar. Detta kan enligt utskottets mening endast uppnås om presumtionstidpunkten läggs fast till en viss tidpunkt så att prisnivån inte kan öka ytterligare. Utskottet kan därför inte godta den i propositionen föreslagna presumtionstidpunkten eftersom denna på sikt kommer att skjutas framåt i tiden. Utskottet förordar därför att i enlighet med förslag i motionen 1972:1763 som presumtionstidpunkt väljs den 1 januari 1960. Den av utskottet föreslagna fasta presumtionstidpunkten måste emellertid med hänsyn till dess retroaktiva verkan förses med vissa övergångsbestämmelser av hänsyn till återverkningarna på fastighetskrediten. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att lägga fram förslag till bestämmelser i förevarande avseende. Utskottet tillstyrker på grund härav att riksdagen nu för sin del antar det föreliggande förslaget till

CU 1972:34

expropriationslag såvitt avser 4 kap. 3 § samt hos Kungl. Maj :t hemställer om att 1973 års vårriksdag föreläggs förslag till omarbetning av presumtionsregeln i enlighet med vad utskottet anfört.”

dels att utskottets hemställan under 13. bort ha följande lydelse:

”13. beträffande presumtionsregelns innehåll att riksdagen i anledning av motionen 1972:1763 samt med avslag på motionen 1972:1766 yrkandet 5,

a. antar 4 kap. 3 § i förslaget till expropriationslag,

b. hos Kungl. Maj:t hemställer att vid 1963 års vårriksdag läggs fram förslag till ändring av presumtionsregeln i enlighet med vad utskottet ovan anfört.”

12. beträffande processledning

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med orden ”Beträffande därefter” och slutar med orden ”detta påkallat” bort ha följande lydelse:

”Utskottet anser det däremot kunna ifrågasättas om domstolen skall bindas i sitt agerande på det sätt som skyldigheten att meddela utredningsbeslut innebär. Vid remissbehandlingen mötte förslaget om ett utredningsbeslut stark kritik framför allt från domstolarnas sida. Även lagrådet uttalade viss tveksamhet om lämpligheten av att på detta sätt göra avsteg från eljest gällande principer. Lagrådet tillstyrkte dock förslaget. Enligt utskottets mening torde det ofta vara svårt att i konkreta termer ange den utredning som bör förebringas och särskilt omfattningen därav. Det synes utskottet emellertid lämpligt att institutet utredningsbeslut får prövas. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:1762 i denna del.

Den rigorösa tillämpning av utredningsbeslutet, som föreslås i propositionen, kan utskottet däremot inte godta. Enligt utskottets mening bör det ankomma på domstolen att avgöra när utredningsbeslut lämpligen behöver användas. Utskottet tillstyrker därför att med bifall till motionen 1972:1766 förevarande stadgande får den lydelse som föreslagits i motionen.

När fastighetsdomstolen skall utforma sitt beslut måste den självfallet iaktta viss försiktighet. Enligt utskottets mening är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att beslutet föregås av ingående diskussioner och förhandlingar med berörda parter. Utskottet vill understryka att en aktiv processledning inte får innebära att sakägarnas rättsläge försämras. Vad utskottet nu anfört bör, såsom yrkats i motionen 1972:1765, ges Kungl. Maj:t särskilt till känna.”

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 50 börjar med orden ”Sammanfattningsvis anser” och slutar med orden ”anses eftersatt” bort ha följande lydelse:

”Övriga ändringar i förfarandereglerna föranleder inga särskilda uttalanden från utskottets sida.”

CU 1972:34

dels att utskottets hemställan under 14. bort ha följande lydelse:

”14. beträffande processledning att riksdagen

a. för sin del — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas — med avslag å motionen 1972:1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, och med bifall till motionen 1972:1766 yrkandet 6 antar 5 kap. 12 § andra stycket i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse,

b. med bifall till motionen 1972:1765 yrkandet 3 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan anfört beträffande fastighetsdomstolens processledning.”

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med orden ”Beträffande därefter” och slutar med orden ”detta påkallat” bort ha följande lydelse:

”Beträffande därefter frågan om domstolen skall i särskilt beslut ange vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas blev förslaget härom under remissbehandlingen starkt kritiserat framför allt från domstolarnas sida. Också enligt utskottets uppfattning är förslaget klart olämpligt. Missbruk av rättegångsförfarandet kan redan beivras enligt RB. Förslaget innebär att domstolarna måste ta ställning till de enskildas processföring på ett så tidigt stadium att enligt utskottets mening risken för felbedömning är stor. Utskottet anser vidare att domstolen kan få ett slags partställning som är ägnad att äventyra tilltron till domstolarnas opartiskhet. Med tanke på att propositionen dessutom innehåller regler, som både komplicerar utredningen och försämrar den enskildes bevisbördeläge, är förslaget om ett försämrat skydd vid rättegången enligt utskottets mening stötande. Utskottet föreslår därför att den enskildes nuvarande skydd vid rättegången bibehålies.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet sålunda att riksdagen med avslag på motionen 1972:1766, i denna del, bifaller förslaget i motionen 1972:1762 att institutet utredningsbeslut skall utgå ur lagtexten. Motionen 1972:1765 föranleder därefter inte någon riksdagens åtgärd.”

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 50 börjar med orden ”Sammanfattningsvis anser” och slutar med orden ”anses eftersatt” bort ha följande lydelse:

”Övriga ändringar i förfarandereglerna föranleder inga särskilda uttalanden från utskottets sida.”

dels att utskottets hemställan under 14. bort ha följande lydelse:

”14. beträffande processledning

a. att riksdagen - med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat godtas - för sin del med avslag å motionen 1972:1766 yrkandet 6 och med bifall till motionen 1972: 1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, beslutar att ej anta 5 kap. 1 2 § andra stycket i förslaget till expropriationslag,

CU 1972:34

b. att motionen 1972:1765 yrkandet 3 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.”

13. beträffande rättegångskostnader av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 50 börjar med orden ”Såsom framgår” och slutar med orden ”är i fråga” bort ha följande lydelse:

”Såsom framgår av det föregående (s. 29) har domstolarna möjlighet att med stöd av bestämmelser i RB förordna att sakägarna inte skall få ersättning för utredningskostnad som inte bedömts påkallad. Något behov av ytterligare regler i sådant syfte finns inte. Den nu föreslagna begränsningen av sakägarnas möjligheter att få ersättning för sina utredningskostnader skulle enligt utskottets mening kunna få allvarliga konsekvenser. Risk kan föreligga att fastighetsdomstolarnas utredningsbeslut inte kommer att återspegla den verkliga bevissituationen. Av rädsla för att få stå för utredningskostnaderna kan sakägare underlåta att göra i och för sig befogad ytterligare utredning. På grund av det anförda avstyrker utskottet lagförslaget i denna del och tillstyrker motionerna 1972:1761 och 1972:1762, såvitt nu är i fråga.”

dels att utskottets hemställan under 15. bort ha följande lydelse:

”15. beträffande rättegångskostnader att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat godtas — för sin del med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 3 och 1972:1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, beslutar att ej anta 7 kap. 1 § andra stycket i förslaget till expropriationslag. ”

14. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga ärenden om expropriationstillstånd

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med orden ”Den föreslagna” och på s. 51 slutar med orden ”1972:1767” bortha följande lydelse:

”Den föreslagna övergångsbestämmelsen kan enligt utskottets bedömande framför allt få betydelse för de ännu ej utnyttjade expropriationstillstånden i anledning av nedre Norrmalmsregleringen i Stockholm. I motionen 1972:1762 har uppgivits att tidsfristen i några fall förlängts till år 1979. Utskottet anser det angeläget att de fastighetsägare, som berörs av regleringen och för vilkas fastigheter under mycket lång tid gällt expropriationstillstånd, blir berättigade att utnyttja den i nya lagen medgivna möjligheten att begära att den bestämda tidsfristen förkortas. Även i övrigt när fråga uppkommer att förlänga redan beviljade expropriationstillstånd, är det av betydelse att regeln om att det fordras

CU 1972:34

särskilda skäl för förlängning blir tillämplig. Utskottet tillstyrker därför med avslag å motionen 1972:1762 i denna del och med bifall till motionen 1972:1767 att punkten 11 i övergångsbestämmelserna färdén lydelse som framgår nedan av utskottets hemställan.”

dels att utskottets hemställan under 16. bort ha följande lydelse:

”16. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga expropriationstillstånd att riksdagen — med förklaring att

propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas —

för sin del med avslag å motionen 1972:1762 yrkandet 5 a och med bifall till motionen 1972:1767 antar punkten 11 i övergångsbestämmelserna i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 9 b — anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med orden

”Den föreslagna” och slutar på s. 5 1 med orden ”1972:1767” bort ha

följande lydelse:

”Såsom framhålls i motionen 1972:1762 har vissa expropriationstillstånd, som meddelats för mer än tio år sedan, förlängts till år 1979. Utskottet finner därför angeläget att den i motionerna 1972:1761 och 1972:1762 föreslagna och av utskottet ovan tillstyrkta ändringen i 3 kap. 6 § — att fastighetsägare skall ett år efter expropriationstillstånd äga rätt att väcka talan vid domstol — blir tillämplig på redan meddelat expropriationstillstånd. Utskottet tillstyrker sålunda att riksdagen med avslag på motionen 1972:1767 bifaller motionen 1972:1762 i denna del.”

dels att utskottets hemställan under 16. bort ha följande lydelse:

”16. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga expropriationstillstånd att riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas — för sin del med avslag på motionen 1972:1767 och med bifall till motionen 1972:1762 yrkandet 5 a antar punkten 11 i övergångsbestämmelserna i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

15. beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som — under förutsättning av bifall till reservationerna 4, 6 och 10 — anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 5 1 har följande lydelse ”Utskottet avstyrker motionsyrkandena” bort ha följande lydelse: ”Utskottet

har ovan tillstyrkt ändrade regler för expropriation för 5 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

tätbebyggelseändamål samt har avstyrkt bestämmelserna om värdestegringsexpropriation. Vad utskottet sålunda förordat bör bli tillämpligt på redan anhängiga ansökningar om expropriationstillstånd. Utskottet har vidare tillstyrkt slopandet av den år 1971 införda presumtionsregeln. Varje verkan av denna bör enligt utskottets mening undanröjas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att lägga fram förslag till övergångsbestämmelser i enlighet med vad utskottet förordat. Utskottet tillstyrker sålunda att riksdagen med bifall till motionen 1972:1762 i denna del hemställer hos Kungl. Maj :t om förslag till erforderliga övergångsbestämmelser. ”

dels att utskottets hemställan under 17. bort ha följande lydelse:

”17. beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt i förslaget till expropriationslag att riksdagen med bifall till motionen 1972:1762 yrkandena 5 b och c

a. för sin del antar övergångsbestämmelserna,

b. hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till komplettering av dessa i enlighet med vad utskottet ovan anfört.”

CU 1972:34

67 Bilaga 1

1 Förslag till Expropriationslag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Fastighet, som tillhör annan än staten, får tagas i anspråk genom expropriation enligt denna lag med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Genom expropriation får även särskild rätt till fastighet upphävas eller begränsas, om rättigheten tillkommer annan än staten.

2 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Utan hinder av att tomträtt enligt 13 kap. 26 § jordabalken vid expropriation är likställd med fast egendom får sådan rätt upphävas eller begränsas genom expropriation. Bestämmelsen i 1 § om särskild rätt gäller ej renskötselrätt enligt rennäringslagen (1971:437) eller vägrätt.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning i fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark.

3 § Exproprieras fastighet med äganderätt, upphör sådan särskild rätt till fastigheten som tillkommit genom frivillig upplåtelse, om ej rättigheten skall lämnas orubbad på grund av förordnande i expropriationstillståndet eller överenskommelse som fastställts av domstolen. Förordnande att särskild rätt skall bestå får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenär med panträtt i fastigheten. Överenskommelse som nämnts nyss får fastställas endast om de borgenärer som har panträtt i fastigheten eller fastighet som är gemensamt intecknad med denna och vilkas rätt beröres av åtgärden har lämnat medgivande till fastställelsen. Medgivande fordras dock ej av borgenär för vars rätt beståndet av rättigheten är väsentligen utan betydelse.

Annan särskild rätt till fastigheten än som avses i första stycket består efter expropriationen, om ej annat har förordnats i expropriationstillståndet.

Första och andra styckena gäller ej särskild rätt som tillkommer staten. Sådan rättighet rubbas icke genom expropriationen. Vad som sagts nu gäller också vägrätt som tillkommer annan än staten.

Genom expropriationen upphör fastighetens ansvar för fordran. Detta

CU 1972:34

gäller dock ej fordran som åtnjuter förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979).

4 § Nyttjanderätt eller servitut, som har tillskapats genom expropriation, har företräde framför annan rätt till fastigheten med undantag av särskild rätt som har tillskapats genom expropriation eller annat tvångsförvärv eller vid fastighetsbildning eller på liknande sätt. Särskild rätt som tillkommer staten och vågrätt som tillkommer annan än staten rubbas dock icke i något fall genom expropriationen.

5 § Om särskild rätt till fastighet exproprieras eller rubbas genom expropriation, gäller bestämmelserna om expropriation av fastighet i tillämpliga delar, om ej annat anges.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

6 § Om förbud att vid expropriation meddela föreskrift som inskränker fastighetsägares rätt att för torrläggning av sin mark erhålla vattenavlopp genom väg, järnväg eller spårväg finns bestämmelser i 7 kap. vattenlagen (1918:523).

7 § Uppkommer fråga om ersättning för skada eller intrång som har uppstått efter det att expropriationsmålet har avgjorts och som ej kunnat förutses i målet, är denna lag ej tillämplig.

2 kap. Expropriationsändamålen

1 § Expropriation får ske för att ge kommun möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller för att annars i kommunens ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt.

Expropriation för ändamål som anges i första stycket får avse endast mark som är belägen inom kommunens eget område eller inom området för det kommunblock som kommunen eller dess huvuddel tillhör.

Inom tätbebyggt område får expropriation ske endast om det med skäl kan antagas att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd, som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, eller om det till främjande av planmässigt byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får rådighet över marken.

Med motsvarande tillämpning av första-tredje styckena får expro priation ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund,

CU 1972:34

som handhar sådan angelägenhet som första stycket avser att främja.

2 § Expropriation får ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation.

3 § Expropriation får ske för att tillgodose allmänt behov av elektrisk kraft eller annan drivkraft, vatten, värme eller likartad nyttighet eller av att bortföra eller oskadliggöra avloppsvatten eller annan orenlighet.

Skall ledning för nyttighet som avses i första stycket eller för avloppsvatten eller annan orenlighet ingå i ledningsnät av betydelse för riket eller för viss ort eller är intrånget av ledningen ringa i jämförelse med nyttan därav, får expropriation ske även om allmänt behov av ledningen ej föreligger.

Första stycket gäller ej sådant ianspråktagande av fastighet för tillgodogörande av vattenkraft eller för gruvdrift varom bestämmelser finns i annan lag.

4 § Expropriation får ske för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.

Första stycket gäller ej sådant ianspråktagande av fastighet för gruvdrift varom bestämmelser finns i annan lag.

5 § Expropriation får ske för att upprätta skydds- eller säkerhetsområde eller bereda utrymme för särskild anordning, om området eller anordningen behövs till skydd mot naturhändelse som är menlig från allmän synpunkt, mot vatten- eller luftförorening eller mot menlig inverkan i övrigt från industri eller annan anläggning.

6 § Expropriation får ske för det militära försvaret eller för annat ändamål som är av särskild betydelse för totalförsvaret.

7 § Expropriation får ske för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick, när grov vanvård föreligger eller kan befaras uppkomma.

8 § Expropriation får ske för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller märklig fast fornlämning eller bereda erforderligt utrymme däromkring.

9 § Expropriation får ske för att bevara område som nationalpark, naturreservat eller naturminne eller för att annars tillgodose väsentligt

CU 1972:34

behov av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv, om marken eller anläggningen är avsedd att hållas tillgänglig för allmänheten.

10 § Även i annat fall än som avses i 1-9 § får expropriation ske för att tillgodose behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund har att tillgodose eller som annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.

11 § Skall genom statens, kommuns, landstingskommuns eller kommunalförbunds försorg inom visst område vidtagas byggnads- eller anläggningsåtgärd som kan föranleda expropriation enligt 1-10 § och kan med skäl antagas att åtgärden medför väsentligt ökat värde för fastighet i områdets omedelbara närhet eller avsevärt ökar möjligheterna att utnyttja sådan fastighet, får fastigheten exproprieras av den som vidtar åtgärden, om det med hänsyn till kostnaderna för åtgärden och övriga omständigheter är skäligt. Vad som sagts nu om fastighet äger motsvarande tillämpning på särskild rätt till fastighet.

12 § Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den.

Expropriation till förmån för annan än staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande på betryggande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen användes för avsett ändamål.

3 kap. Tillstånd till expropriation m.m.

1 § Fråga om tillstånd till expropriation prövas av Konungen.

Konungen kan dock överlämna till länsstyrelsen eller, när särskilda

skäl föreligger, till annan myndighet att pröva fråga om tillstånd till expropriation, om ansökningen ej har bestritts eller ärendet från allmän och enskild synpunkt är av mindre vikt.

2 § Ansökan om expropriationstillstånd skall vara skriftlig och ange

1. yrkandet och de omständigheter på vilka det grundas,

2. fastighet som beröres av expropriationen,

3. namn och adress på samtliga för sökanden kända sakägare.

I övrigt skall sökanden inge den utredning som kan anses behövlig i varje särskilt fall.

CU 1972:34

3 § Om den som ansöker om expropriationstillstånd har nyttjanderätt till fastigheten och tillstånd beviljas, har sökanden rätt att utan hinder av vad som annars skulle gälla nyttja fastigheten i samma omfattning som tidigare till dess att expropriationen är fullbordad eller till den fardag som inträffar närmast efter tre månader från det att expropriationstillståndet förföll eller expropriationsrätten förverkades. I avvaktan på att tillståndsfrågan blir slutligt avgjord kan förordnas att sökanden icke mot sitt bestridande får skiljas från fastigheten tidigare än på den fardag som inträffar närmast efter tre månader från det att ansökan prövades. Saknas bestämmelse om fardag, inträder i stället skyldigheten att flytta när tre månader förflutit från det att expropriationstillståndet förföll eller expropriationsrätten förverkades eller från det att expropriationsansökningen prövades.

Nyttjar sökanden med stöd av första stycket fastigheten utöver den dag då nyttjanderätten annars skulle ha upphört, har fastighetsägaren rätt till skälig ersättning för det fortsatta nyttjandet. Kan överenskommelse om ersättningen ej träffas, bestämmes den av fastighetsdomstolen.

Kommer expropriation ej till stånd och är sökandens rätt att föra bort egen byggnad eller annat från fastigheten begränsad enligt avtal eller lag till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, skall tiden räknas från den dag då sökanden enligt första stycket skall lämna fastigheten.

Första-tredje styckena äger motsvarande tillämpning på fall då sökande har servitutsrätt till fastigheten.

4 § I expropriationstillstånd skall bestämmas vad expropriationen skall omfatta och med vilken rätt expropriationen skall ske.

Föreligger särskilda svårigheter för sökanden att, innan han börjat utföra de åtgärder för vilka expropriation sökes, i detalj ange vad som behöver tagas i anspråk, kan tillstånd ges till expropriation i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angivits på karta eller på marken eller på annat sätt.

5 § Om det behövs särskilda föreskrifter för att trygga att den exproprierade egendomen användes för det avsedda ändamålet, skall sådana meddelas i samband med expropriationstillståndet. Det ankommer på länsstyrelsen att se till att meddelade föreskrifter efterleves. Länsstyrelsen får därvid förelägga vite.

6 § I expropriationstillstånd skall bestämmas viss tid inom vilken saken skall fullföljas genom ansökan om stämning till domstol. Föreligger särskilda skäl, kan tiden förlängas. Ansökan om förlängning skall göras före utgången av den löpande tidsfristen. Om fastighetsägaren visar att

CU 1972:34

hans olägenhet av att expropriationsfrågan hålles öppen har ökat avsevärt, kan på hans begäran den bestämda tidsfristen förkortas. Beslut om kortare tidsfrist får ej meddelas förrän ett år förflutit efter det att expropriationstillståndet meddelades.

Bestämmelserna i 1 § äger motsvarande tillämpning beträffande prövning av fråga om förlängning eller förkortning av tid inom vilken saken skall fullföljas.

Om den som erhållit expropriationstillstånd ej har väckt talan inom den bestämda tiden, är tillståndet förfallet, såvida han icke inom samma tid har ansökt om förlängning av tidsfristen och ansökningen bifalles.

Har expropriationstillståndet förfallit enligt tredje stycket eller enligt 5 kap. 15 § andra stycket och begäres därefter nytt expropriationstillstånd till egendomen av samme sökande och på samma expropriationsgrund som tidigare, kan sådant tillstånd beviljas endast om särskilda skäl föreligger.

7 § Expropriationsrätt får övergå från innehavaren på annan endast efter medgivande av den myndighet som har meddelat expropriationstillståndet.

8 § Har expropriationstillstånd meddelats beträffande del av fastighet och lider en återstående del av fastigheten synnerligt men genom expropriationen eller det sätt på vilket den exproprierade delen användes, skall rätten förordna om expropriation av den del som lider sådant men, om ägaren begär det. Skall nyttjanderätt eller servitut upplåtas och vållar detta synnerligt men för fastigheten eller någon del av den, skall rätten på begäran av ägaren förordna om expropriation av område som lider sådant men.

Skall endast del av fastighet exproprieras eller skall nyttjanderätt eller servitut upplåtas, har den exproprierande rätt till sådan utvidgning av expropriationen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av den expropriationsersättning som tillkommer fastighetsägaren och denne icke har ett beaktansvärt intresse av att behålla den återstående delen av fastigheten.

Vid tillämpning av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses i 4 kap. 1 § andra stycket räknas in i expropriationsersättningen.

9 § Har beslut i fråga som avses i detta kapitel meddelats av annan förvaltningsmyndighet än Konungen, föres talan mot myndighetens beslut hos Konungen genom besvär.

1 CU 1972:34 73

4 kap. Expropriationsersättning

1 § För fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, betalas löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Exproprieras del av fastighet, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom expropriationen, skall även sådan skada ersättas.

Har den exproprierande åtagit sig att vidtaga åtgärd för att minska skada, skall hänsyn tagas till det vid bestämmande av expropriationsersättning, om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtagas av den ersättningsberättigade.

Exproprieras fastighet till vilken den exproprierande har nyttjanderätt eller servitutsrätt, skall vid bestämmande av fastighetens värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken fastigheten vunnit genom arbete eller kostnad, som den exproprierande eller föregående innehavare, vars rätt övergått till denne, nedlagt på fastigheten utöver vad som ålegat honom.

2 § Har det företag för vars genomförande fastighet exproprieras medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen.

Exproprieras fastighet enligt 2 kap. 11 §, skall första stycket tillämpas på värdestegring som beror på den åtgärd som utgör grund för expropriationen.

3 § Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan

CU 1972:34

har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när tillträdet eller övergången skedde.

Har stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för enskilt bebyggande, fastställts före ansökningen om expropriation, skall första stycket tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter det att planen fastställdes.

Avser expropriationen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag för vars genomförande expropriation äger rum, gäller 2 §.

4 § Har fastigheten i sin helhet tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, skall vid bestämmande av expropriationsersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller i fall då fastigheten endast delvis har tillträtts eller övergått på den exproprierande, om ej värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.

Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten tillträddes eller övergick på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

5 § Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning, som den exproprierande har att erlägga, skall, om skäl föreligger till det, ersättningen bestämmas så som om åtgärden icke vidtagits.

Exproprieras särskild rätt till fastighet, skall första stycket, i fall då åtgärd vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, tillämpas så att den exproprierande erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.

5 kap. Rättegången i expropriationsmål m.m.

1 § Första domstol i expropriationsmål är fastighetsdomstol.

2 § Expropriationsmål upptages av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske av fastigheter som är belägna inom olika fastighetsdomstolars områden och bör fastigheterna vid bestämmandet av

CU 1972:34

expropriationsersättningen lämpligen behandlas som en enhet, upptages frågan om expropriationen av den av fastighetsdomstolarna som Konungen eller, efter Konungens förordnande, annan myndighet bestämmer.

3 § Sådant yrkande från den exproprierande eller sakägare som har samband med expropriationen men rör rättsförhållande som ej skall prövas enligt denna lag får prövas i expropriationsmålet, om det är lämpligt.

4 § Talan i expropriationsmål får väckas av den som har sökt eller erhållit tillstånd till expropriation. Har tillstånd meddelats och har fastigheten eller del därav tillträtts av den exproprierande, får även fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt beröres av tillträdet, väcka talan.

5 § Väckes talan av den exproprierande, skall han i stämningsansökningen uppge

1. de omständigheter på vilka han grundar sin talan,

2. yrkande som framställes,

3. namn och adress på samtliga för honom kända sakägare,

4. den ersättning han erbjuder och de omständigheter varpå erbjudandet grundas,

5. de skriftliga bevis han åberopar,

6. den tidpunkt då han önskar tillträda egendomen eller, om tillträde har skett, dagen för detta,

7. de omständigheter som betingar domstolens behörighet, om denna ej framgår av vad som annars anföres.

Första stycket 1-3, 5 och 7 äger motsvarande tillämpning när talan väckes av annan än den exproprierande.

6 § Avvisas ej stämningsansökan, skall fastighetsdomstolen, om ansökningen gjorts av den exproprierande, utfärda stämning på fastighetsägaren och övriga kända sakägare. Har ansökningen gjorts av annan, skall domstolen utfärda stämning på den exproprierande och kalla övriga kända sakägare att inträda som parter i rättegången. Kallelse delges sakägare på sätt som är föreskrivet för stämning i tvistemål.

I stämning som utfärdas på den exproprierande skall han anmodas att lämna uppgifter i de avseenden som anges i 5 § första stycket 3-6.

Stämning eller kallelse som avses i första stycket skall alltid utfärdas på okända sakägare, som möjligen finns. Bestämmelserna om kungörelsedelgivning i delgivningslagen (1970:428) äger därvid motsvarande tillämpning. Kan det med fog antagas att okända sakägare icke finns, får

CU 1972:34

meddelande som avses i 17 § första stycket samma lag anslås i fastighetsdomstolens lokal i stället för att införas i tidning.

7 § Fastighetsägaren skall, även om han ej ansökt om stämning, uppge sakägare som är kända för honom. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för sakägare till följd av underlåtenheten, skall han ersätta skadan. Fastighetsdomstolen skall erinra honom härom i stämning eller kallelse eller på annat sätt.

8 § Har sakägare uppgivits eller annars blivit känd sedan stämning utfärdats och har han ej kommit tillstädes, äger 6 § första stycket motsvarande tillämpning.

9 § Den exproprierande skall förete gravationsbevis beträffande fastigheten. Är egendom som skall exproprieras samfälld för två eller flera fastigheter med skilda ägare, behöver dock gravationsbevis företes endast om domstolen begär det.

10 § Innebär expropriation att fastighetsindelningen ändras, skall den exproprierande överlämna karta med beskrivning över området i två exemplar till domstolen. Kartan och beskrivningen skall vara upprättade av fastighetsbildningsmyndigheten med motsvarande tillämpning av vad som är föreskrivet för fastighetsbildningsförrättning. Ny gräns skall vara utmärkt av fastighetsbildningsmyndigheten i enlighet med vad som är föreskrivet beträffande gräns som tillkommer genom fastighetsbildning.

Innebär expropriationen att nyttjanderätt eller servitut bildas eller begränsas, skall vad som i första stycket sägs om karta med beskrivning äga motsvarande tillämpning.

11 § Talan i expropriationsmål kan med laga verkan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande har överlåtit fastigheten. Den till vilken fastigheten sålunda överlåtits har i målet samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången. Om tvist angående äganderätten är antecknad i fastighetsboken, kan talan riktas mot den som innehar fastigheten med äganderättsanspråk.

Ny ägare får ej rubba vare sig överenskommelse som förre ägaren ingått eller annan åtgärd som vidtagits i målet och som är bindande för förre ägaren.

12 § Fastighetsdomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se

till att onödig utredning icke förebringas i målet.

Om det ej är uppenbart obehövligt, skall fastighetsdomstolen så snart det kan ske genom särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet (utredningsbeslut). Har utredningsbeslut meddelats beträffande viss del av målet, får nytt beslut i samma del meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

13 § Undersökning enligt 9 § lagen (1969:246) om fastighetsdomstol skall verkställas, om det ej måste antagas att sådan undersökning saknar betydelse.

14 § Domstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av parts utevaro.

15 § Återkallas talan om expropriation helt eller delvis, skall målet avskrivas i den delen. Återkallelse är dock utan verkan, såvitt gäller egendom som har övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §. Är fråga om egendom som i annat fall har tillträtts av den exproprierande, skall målet prövas utan hinder av återkallelsen, om sakägare vars rätt beröres av tillträdet begär det. Detsamma gäller om sakägare återkallar talan om expropriation och den exproprierande begär att målet prövas.

Avskrives målet helt eller delvis på grund av återkallelse av den exproprierande, är expropriationstillståndet i den delen förfallet.

16 § Har skada uppstått för sakägare på grund av expropriationsanspråk som återkallats och avskrives målet i den delen, skall den exproprierande ersätta skadan.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när domstolen skiljer målet från sig med anledning av att tillstånd till expropriation vägrats.

Innan avskrivning sker på grund av återkallelse av den exproprierande skall han, om han har fått tillstånd till expropriationen, hos länsstyrelsen ställa säkerhet för ersättning som avses i första stycket, såvida icke samtliga sakägare förklarat sig avstå från att yrka sådan ersättning.

17 § Är det av väsentlig betydelse för den exproprierande, får domstolen genom beslut medge att egendom som skall avstås genom expropriation tillträdes utan hinder av att expropriationen ej har blivit fulibordad (enkelt förhandstillträde). Under samma förutsättning får domstolen genom dom medge att sådan egendom skall, innan lagakraftägande dorn i fråga om expropriationsersättningen föreligger, övergå till den exproprierande med samma rätt som om expropriationen fullbordats (kvalificerat förhandstillträde).

Om det ej är uppenbart att expropriationsersättningen blir obetydlig,

CU 1972:34

skall domstolen på yrkande av fastighetsägaren eller annan sakägare, vars rätt beröres av tillträdet, som villkor för förhandstillträde föreskriva att den exproprierande utger förskott på den expropriationsersättning som slutligt fastställes.

Som villkor för förhandstillträde skall domstolen vidare föreskriva att den exproprierande hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga expropriationsersättningen, till den del den överstiger förskott som avses i andra stycket, jämte den ränta som kan komma att utgå enligt 6 kap. 16 § första stycket.

18 § I dom eller beslut om medgivande till förhandstillträde skall domstolen ange när medgivandet tidigast får utnyttjas. Tiden skall bestämmas så, att fastighetsägaren och annan, vars rätt beröres, får skäligt rådrum. Medgivande får icke utnyttja'- förrän den exproprierande har fullgjort vad domstolen föreskrivit som villkor för förhandstillträdet.

Domstolen skall vidare ange den tid inom vilken den exproprierande senast skall ha fullgjort de villkor sorn domstolen föreskrivit. Har den exproprierande icke inom utsatt tid fullgjort villkoren, är medgivandet til! förhandstillträde förfallet.

Utnyttjas medgivande till enkelt förhandstillträde, är innehavare av sådan särskild rätt till fastigheten som enligt 1 kap. 3 och 4 §§ rubbas genom expropriationen icke längre berättigad att utöva rättigheten, i den niån den avser egendom som omfattas av medgivandet.

19 § Fastighetsdomstolen får förordna att medgivande till enkelt förhandstillträde får utnyttjas utan hinder av att beslutet därom icke har vunnit laga kraft. Sådant förordnande får meddelas endast under förutsättning att den exproprierande hos länsstyrelsen ställt säkerhet för det skadestånd som kan komma att utgå, om domstolens beslut ändras.

20 § Har den exproprierande tillträtt egendom som skall avstås genom expropriation, får domstolen på yrkande av fastighetsägaren eller annan sakägare, vars rätt beröres av tillträdet, föreskriva att förskott skall utgå på den expropriationsersättning som slutligt fastställes. Sådan föreskrift får dock ej meddelas, om det är uppenbart att förskottet blir obetydligt.

Har beslut i fråga om förskott meddelats på yrkande av viss sakägare, får nytt yrkande av denne om förskott ej upptagas till prövning förrän sex månader förflutit sedan det föregående beslutet vann laga kraft.

Förskott som avses i första stycket skall betalas inom en månad från det beslutet därom vann laga kraft.

21 § Före avgörande av fråga som avses i 17-20 § skall parterna erhålla tillfälle att yttra sig. Fråga om kvalificerat förhandstillträde får avgöras utan huvudförhandling.

CU 1972:34

79 Fråga om förhandstillträde får prövas utan hinder av att expropriationsersättning i viss del har blivit slutligt bestämd. Frågan prövas i den instans där fastighetsägaren är part eller, om fastighetsägaren slutligt har skilts från målet, i den lägsta instans där någon del av målet är anhängig. Frågan får väckas utan stämning.

22 § Mot beslut, som fastighetsdomstol meddelat under rättegången i fråga som avses i 17, 18 eller 20 §, föres talan särskilt.

Mot hovrättens avgörande i fråga som avses i 17-20 § får talan ej föras.

23 § Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.

Avser expropriation samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen utan hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning icke skall ske enligt 6 kap. 1 § första stycket.

24 § När fastighet exproprieras, skall domstolen uppskatta såväl fastighetens värde som värdet av särskild rätt som ej lämnas orubbad. Medför särskild rätt minskning av värdet av fastighet som skall exproprieras, skall uppskattningen av fastighetens värde ske med hänsyn till den värdeminskning för fastigheten som rättigheten innebär. Skall ersättning utgå till innehavare av sådan särskild rätt och svarar fastigheten för beviljad eller sökt inteckning med bättre rätt. skall domstolen uppskatta även det värde fastigheten har utan den särskilda rättigheten.

Särskild uppskattning enligt första stycket tredje punkten behövs ej, om nedsättning enligt 6 kap. 1 § första stycket icke skall äga rum.

25 § Ersättning får icke bestämmas till högre belopp än den ersättningsberättigade har begärt.

Besväras fastigheten av beviljad eller sökt inteckning, får dock löseskilling och intrångsersättning ej sättas lägre än som föranledes av 4 kap., om det icke är väsentligen utan betydelse för borgenärernas rätt.

Är parterna överens om storleken av löseskilling eller intrångsersättning, får domstolen meddela dom i enlighet därmed, om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena om löseskilling och intrångsersättning gäller ej ersättning till innehavare av särskild rätt, om

CU 1972:34

rättigheten upphör eller begränsas utan att fastigheten eller del av fastigheten tages i anspråk med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt.

26 § Ersättning får ej bestämmas till lägre belopp än den exproprierande erbjudit.

Har domstolen med stöd av denna lag förordnat om förskott, får den slutliga ersättningen ej heller bestämmas till lägre belopp än det eller de förskott som bestämts. Vad som sagts nu gäller icke förskott som utgjort villkor för förhandstillträde, om medgivandet till förhandstillträde har förfallit.

27 § Ersättning skall bestämmas i pengar att betalas på en gång. Domstolen får dock på yrkande av part hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid fastighetsdomstolen föra talan om ersättning för skada eller intrång som ej lämpligen kan prövas i målet. Sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning inom den tid, högst tio år, som domstolen bestämmer.

Yrkande som avses i första stycket får upptagas för sig och avgöras särskilt. Mot beslut under rättegången i sådan fråga föres talan särskilt.

28 § Dom skall grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad handlingarna innehåller i övrigt.

29 § Högre rätt får, även om det ej följer av vad som i allmänhet gäller, avgöra mål utan huvudförhandling, om huvudförhandling kan antagas sakna betydelse och part ej begär sådan förhandling.

6 kap. Betalning av expropriationsersättning och fullbordande av expropriation m.m.

1 § Löseskilling och intrångsersättning betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen. Avser expropriationsersättningen fastigheter i olika län, skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen bestämmer.

Första stycket gäller ej ersättning till innehavare av särskild rätt, om rättigheten upphör eller begränsas utan att fastigheten eller del av fastigheten tages i anspråk med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt.

2 § Nedsättning enligt 1 § första stycket skall ej ske, om fastigheten icke svarar för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har

CU 1972:34

panträtt i fastigheten medgivit att ersättningen utbetalas till den ersättningsberättigade. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, gäller vad som sagts nu endast om dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation föreligger. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt expropriationen är väsentligen utan betydelse.

3 § I samband med att domstolen bestämmer löseskilling och intrångsersättning skall den ange i vad mån nedsättning skall ske.

4 § Expropriationsersättning som ej skall nedsättas utbetalas till den ersättningsberättigade. Det åligger i sådant fall den exproprierande att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Avser ersättningen fastigheter i olika län, äger 1 § första stycket andra punkten motsvarande tillämpning.

5§ Bestämmelserna i 1-4 §§ äger motsvarande tillämpning på förskott.

6 § Vid nedsättning eller anmälan skall den exproprierande till länsstyrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbevis rörande fastigheten. Sker det ej, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den exproprierandes bekostnad.

7 § Expropriationsersättning skall nedsättas och anmälan skall ske inom tre månader från det att dom, som medfört att samtliga frågor i saken avgjorts, vunnit laga kraft.

Har fastigheten helt eller delvis tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 10 §, skall nedsättning eller anmälan ske inom en månad efter det att den dom, varigenom ersättningen bestämdes, vann laga kraft.

8 § Skall expropriationsersättning ej utgå eller överstiger den slutliga ersättningen icke vad som har utgått i form av förskott, åligger det den exproprierande att anmäla detta till länsstyrelsen sedan samtliga frågor i saken slutligt avgjorts. Anmälan behöver icke ske beträffande egendom som har övergått på den exproprierande enligt 10 §.

9 § Expropriationen är fullbordad, när samtliga frågor i saken slutligt avgjorts och den exproprierande inom föreskriven tid har fullgjort vad som åligger honom enligt 1 § första stycket och 4 §. Detsamma gäller, när den exproprierande gjort anmälan enligt 8 §. När expropriationen är fullbordad, har den exproprierande rätt att genast tillträda egendomen.

6 Riksdagen 1972. 19 sami Nr 34

CU 1972:34

82 Exproprieras tillbehör till fastighet med äganderätt, upphör tillbehöret efter expropriationens fullbordan att höra till fastigheten, även om det ej skiljes från denna. Ändring av fastighetsindelningen på grund av expropriation sker, när expropriationen är fullbordad.

10 § Anmäler den exproprierande hos länsstyrelsen att han vill utnyttja medgivande till kvalificerat förhandstillträde och visar han därvid att domen om medgivande har vunnit laga kraft och att han inom föreskriven tid har uppfyllt de villkor som knutits till medgivandet, övergår egendomen genom anmälningen på den exproprierande med samma rätt som om expropriationen hade fullbordats. Sker anmälan före den dag då medgivandet tidigast får utnyttjas, övergår dock egendomen först nämnda dag.

När egendomen har övergått på den exproprierande enligt första stycket, äger 9 § andra stycket motsvarande tillämpning.

11 § Försummar den exproprierande att inom föreskriven tid iakttaga vad som åligger honom enligt 1 § första stycket och 4 § och har ej fastigheten helt eller delvis tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 10 §, är expropriationsrätten förverkad.

Vill fastighetsägaren att expropriationen ändå skall fullbordas, har nan att inom tre månader efter förverkandet begära det hos länsstyrelsen. Vill han det ej, får han hos fastighetsdomstolen visa att expropriationsrätten är förverkad. Gör han det, skall domstolen anmäla förverkandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Vad som sagts nu om anteckning i fastighetsboken äger, när fråga är om tomträtt, motsvarande tillämpning beträffande tomträttsboken.

12 § Har fastighetsägaren begärt att expropriationen skall fullbordas utan hinder av att expropriationsrätten är förverkad enligt 11 § första stycket och har ej anmälan enligt andra stycket i samma paragraf ägt rum, skall länsstyrelsen låta uttaga expropriationsersättningen jämte ränta enligt 16 § första stycket hos den exproprierande.

13 § Har fastigheten helt eller delvis tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 10 § och försummar han att inom föreskriven tid betala förskott enligt 5 kap. 20 § eller slutlig expropriationsersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den ersättningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränta enligt 16 § första stycket.

14 § Vid begäran som avses i 11 § andra stycket eller 13 § skall fogas domen eller beslutet samt lagakraftbevis.

I fråga om uttagande av ersättning jämte ränta äger bestämmelserna i

CU 1972:34

utsökningslagen (1877:31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, motsvarande tillämpning.

15 § Föreligger fall som avses i 12 eller 13 § och har samtliga frågor i saken slutligt avgjorts, är expropriationen fullbordad, när den slutliga expropriationsersättningen har kommit in till länsstyrelsen.

16 § I den mån expropriationsersättning betalas efter utgången av den i 7 § första stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fastigheten dessförinnan helt eller delvis har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 10 §, efter tidpunkten härför, skall den exproprierande utge sex procent årlig ränta på ersättningen, i förra fallet från fristens utgång och i senare fallet från den dag då tillträdet eller övergången skedde.

Expropriation fullbordas utan hinder av att ränta enligt första stycket ej betalas.

17 § Medel som har nedsatts eller uttagits enligt detta kapitel skall av länsstyrelsen utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.

18 § Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta utbetalas av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen.

Vid utbetalning av medel som enligt domstolens bestämmande skall nedsättas äger, med de avvikelser som anges i tredje och fjärde styckena, bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande tillämpning. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och verkan därav finns särskilda bestämmelser.

Är fastigheten, förutom av inteckning, besvärad av särskild rätt som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen erhålla betalning som om fastigheten icke besvärades av rättigheten, i den mån det krävs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

Har löseskilling eller intrångsersättning av domstolen bestämts till högre belopp än fastighetens ägare har yrkat och uppstår efter betalning av de fordringar som skall utgå ur ersättningen överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, skall överskottet återställas till den exproprierande.

19 § Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes minst två veckor i förväg till fastighetsägaren,

CU 1972:34

annan sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Föreligger särskilda skäl, skall kungörelse om sammanträdet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten.

20 § Har domstolen enligt 5 kap. 27 § hänvisat sakägare att föra talan om ersättning för skada eller intrång i särskild rättegång, äger 1-7, 13, 14 och 16-19 §§ motsvarande tillämpning i fråga om förskott eller ersättning som bestämmes i sådan rättegång.

7 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Har expropriationstillstånd beviljats, skall den exproprierande svara för samtliga kostnader som uppkommit i ärendet om tillstånd till expropriation, i målet vid fastighetsdomstolen och i ärendet om expropriationsersättningens fördelning, allt i den mån ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken eller vid en motsvarande tillämpning av något av dessa lagrum.

Har sakägare vid fastighetsdomstolen förebringat utredning i strid med utredningsbeslut, ersättes kostnaden för sådan utredning endast i den mån utredningen haft betydelse för utgången i målet.

2 § Avslås ansökan om expropriationstillstånd eller återkallas ansökningen innan tillstånd beviljats, skall sökanden svara för kostnaderna i ärendet, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6eller 8 § rättegångsbalken.

3 § I högre rätt svarar den exproprierande för sina egna kostnader och för kostnad som uppkommit för motpart genom att den exproprierande fullföljt talan, i den mån ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. I övrigt gäller 18 kap. rättegångsbalken beträffande skyldigheten att svara för kostnad i högre rätt.

4 § Fråga om ersättning för kostnad som avses i 1 eller 2 § prövas av fastighetsdomstolen, även om frågan ej gäller kostnad vid domstolen.

5 § I avvaktan på att expropriationsmålet avgöres får fastighetsdomstolen förordna att förskott skall utgå på den ersättning för rättegångskostnader vid domstolen som slutligt fastställes.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättegångskostnader i högre rätt som uppkommit för motpart genom att den exproprierande fullföljt talan.

CU 1972:34 85

Innan förordnande meddelas att förskott på rättegångskostnad skall utgå till part, skall motparten erhålla tillfälle att yttra sig. Mot beslut som fastighetsdomstolen meddelat under rättegången i sådan fråga fores talan särskilt. Mot hovrättens beslut i frågan får talan ej föras.

6 § Vill någon för expropriation upprätta karta över fastighet som annan äger eller innehar eller annars undersöka fastigheten, får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten för sådan undersökning skall lämnas under viss tid.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I trädgård, liknande plantering eller park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen. För skada och intrång utgår ersättning. Talan om ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

7 § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag ej godkänts av den, till vars förmån den ställes, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet.

8 § Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 6 eller 7 § föres hos Konungen genom besvär.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Genom lagen upphäves lagen (1917:189) om expropriation.

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4. Bestämmelsen om tomträtt i 1 kap. 2 § nya lagen äger motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt som avses i 12 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

5. Bestämmelserna i denna lag om ägare till fastighet äger motsvarande tillämpning på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

6. Löseskilling och intrångsersättning för fastighet som innehas med fideikommissrätt får icke sättas lägre än som föranledes av 4 kap. nya lagen. Ersättning som nämnts nu och som tillkommer innehavaren av

CU 1972:34

fideikommissegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen och får icke utbetalas, innan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättningen.

7. Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits i fastigheten äger motsvarande tillämpning på sådan fordran på ogulden köpeskilling som åtnjuter företrädesrätt enligt 5 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken. Vad som sagts nu gäller även i fråga om rätt till avkomst eller förmån som avses i 8 § lagen om införande av nya jordabalken, om rättigheten icke är att anse som särskild rätt till fastighet.

8. Äldre bestämmelser om lösningsrätt skall alltjämt gälla beträffande egendom som exproprierats på grund av ansökan före ikraftträdandet.

9. Beträffande egendom, som har exproprierats enligt 1 § första stycket 7 lagen (1917:189) om expropriation, skall 101 § samma lag fortfarande gälla.

10. Beträffande egendom, som genom expropriation har tagits i anspråk med nyttjanderätt för allmän väg på grund av ansökan före ikraftträdandet, skall 79 a § andra stycket lagen (1917:189) om expropriation fortfarande gälla.

11. När ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande, prövas frågan om tillstånd till expropriationen och handlägges ärendet därom enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 3 kap. 3 § nya lagen tillämpas dock även om ansökan om expropriation har gjorts före ikraftträdandet.

12. Har tillstånd att expropriera fastighet med äganderätt meddelats på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, äger äldre bestämmelser om inverkan av expropriationen på särskild rätt till fastigheten fortfarande tillämpning.

13. I fråga om grunderna för bestämmande av expropriationsersättning gäller äldre bestämmelser, om talan vid domstol väckts före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.

14. Bestämmelserna i 5 kap. 12 § andra stycket, 5 kap. 25 och 26 §§ samt 7 kap. 1 § andra stycket nya lagen gäller ej expropriationsmål som är anhängigt vid domstol vid ikraftträdandet. I stället för 5 kap. 25 och 26 §§ gäller motsvarande äldre bestämmelser. Vidare gäller äldre bestämmelser i fråga om talan mot hovrätts dom beträffande kvalificerat förhandstillträde, om domen har meddelats före ikraftträdandet.

15. Äldre bestämmelser om betalning av expropriationsersättning och förskott på sådan ersättning äger fortfarande tillämpning i fråga om ersättning och förskott som har bestämts före ikraftträdandet.

CU 1972:34

2 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 7 § och 13 kap. 24 § jordabalken1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7 §

Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan anses höra till denna.

Om verkan av exekutiv försäljning av föremål som hör till fastighet och ianspråktagande av sådant föremål genom expropriation finns särskilda bestämmelser.

13 kap.

24 §

Angående rättegången i mål som avses i 23 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om expropriation i allmänhet. Rör tvisten fråga som kan inverka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller rättighet som är inskriven, är rätten ej bunden av parts yrkande eller medgivande.

I mål angående bestämmande av lösesumma skall fastighetsägaren vidkännas på ömse sidor uppkomna rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen, i den mån ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i högre rätt gäller med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att fastighetsägaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv skall vidkännas såväl sina egna kostnader

Angående rättegången i mål som avses i 23 § gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972: ).

Bestämmelserna om utredningsbeslut äger dock tillämpning endast i den mån målet avser bestämmande av lösesumma. Rör tvisten fråga som kan inverka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller rättighet som är inskriven, är rätten ej bunden av parts yrkande eller medgivande.

I mål angående bestämmande av lösesumma skall fastighetsägaren vidkännas på ömse sidor uppkomna rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen, i den mån ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Har motpart förebringat utredning i strid med utredningsbeslut som fastighetsdomstolen meddelat, ersättes dock kostnaden för sådan utredning

1 Omtryckt 1971:1209.

CU 1972:34

88 Nuvarande lydelse

sorn kostnad som åsamkas motpart genom att fastighetsägaren fullföljt talan.

Föreslagen lydelse

endast i den mån utredningen haft betydelse för utgången i målet. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i högre rätt gäller med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att fastighetsägaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv skall vidkännas såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas motpart genom att fastighetsägaren fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Beträffande mål som är anhängigt vid ikraftträdandet äger föreskrifterna i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen (1972: ) om

expropriationsmål, som är anhängigt vid sistnämnda lags ikraftträdande, motsvarande tillämpning.

CU 1972:34

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1, dels att nuvarande 1 a § skall betecknas 1 § och att nuvarande 1 § skall betecknas 1 a §,

dels att den nya 1 a § och 3 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 b §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

1 Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning, skall vad för ändamålet erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas. Tarvas för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft, att elektrisk starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som ej tillhör kronan, skall, ändå att ledningen ej är avsedd för anläggning av större betydelse för det allmänna, vad för ändamålet erfordras avstås eller upplåtas, såframt det intrång, som därav förorsakas, av Konungen prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Har fastighets ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt eller

Föreslagen lydelse a §2

Om expropriation för elektriska anläggningar finnas bestämmelser i expropriationslagen (1972: ).

Har fastighets ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk ledning och medför expropriation därav allenast ringa men, vare tillstånd enligt expropriationslagen (1972: ) ej erforderligt.

Fråga om expropriation enligt andra stycket upptages av fastighetsdomstol. Därvid äga bestämmelserna i 3 kap. 2 § expropriationslagen (1972: ) om ansökan

om expropriationstillstånd motsvarande tillämpning på ansökningen om stämning.

1 Senaste lydelse av nuvarande 1 § 1958:429.

2 Senaste lydelse av nuvarande 1 a § 1970:905. Som nuvarande lydelse återges lydelsen av nuvarande 1 §.

CU 1972:34

90 Nuvarande lydelse

servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens tillstånd till expropriationen ej erforderligt.

Menighet vare ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning, som utan synnerlig olägenhet för anläggaren kan användas, medföra minst lika stort men som den föreslagna.

Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas, åge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt, i fråga om elektriska starkströmsledningar, i sagda lag meddelade särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar motsvarande tilllämpning; och skall vad där stadgas med avseende å upplåtelse av nyttjanderätt för svagströmsledning gälla jämväl beträffande upplåtelse av servitutsrätt för starkströmsledning.

Föreslagen lydelse

CU 1972:34

91 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 morn.3 Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående eller upplåtande av fastighet eller om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, samt uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött.

I mom. Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, samt uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött.

I mom. Har elektrisk ledning efter expropriation dragits fram i eller över gata, torg, allmän plats eller

vattendrag inom område, för vilket finns stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde och visar det sig att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel på egendomen eller hindrar någon för samhället nödvändig anläggning eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten på egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på bekostnad av dess innehavare ändras, flyttas eller borttagas, i den mån det behövs för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har i annat fall än som avses i första stycket nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtits genom expropriation för framdragande av ledning, och medför ledningen på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för fastighe -

3 Senaste lydelse 1957:383.

CU 1972:34

92 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ten, är ledningens innehavare skyldig att på sin bekostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån det behövs för olägenhetens undanröjande och det kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga som avses i första eller andra stycket prövas av fastighetsdomstol.

2 mom. Vill ägare av fastighet, där elektrisk ledning är framdragen efter expropriation, för undanröjande av därmed förenad olägenhet för fastigheten på egen bekostnad få ledningen ändrad eller flyttad, kan länsstyrelsen, i den mån det prövas skäligt med hänsyn till å ena sidan nämnda olägenhet och å andra sidan sådant men för ledningen som följer av ändringen eller flyttningen, giva fastighetsägaren rätt att själv utföra erforderlig ändring eller flyttning, om sådan åtgärd ej utföres av ledningens innehavare inom viss, av länsstyrelsen förelagd tid. Fastighetsägaren är i sådant fall skyldig att ersätta uppkommande men för ledningen. Har ledningens innehavare utfört ändringen eller flyttningen, skall fastighetsägaren ersätta även kostnaden för sådan åtgärd. Kunna parterna ej enas om ersättningen, bestämmes den av fastighetsdomstol.

3 mom. Upphör egendom att vara gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket finns stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde, gäller ej längre sådan rätt att ha ledning framdragen där som förut förvärvats genom expropriation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Har expropriationsförfarande inletts före ikraftträdandet, prövas frågan om tillstånd till expropriationen och handlägges ärendet därom enligt äldre bestämmelser.

CU 1972:34

4 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom förordnas, att 2 kap. 40 och 60 §§ vattenlagen (1918:523) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

40 §

Vad i denna lag finnes stadgat om byggande i vatten skall jämväl äga tillämpning i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten för allmän väg eller för järnväg, vare sig statens eller enskild, till vars anläggande Konungen lämnat tillstånd; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket icke hinder för företag, som nu nämnts.

Har Konungen för någon oris förseende med dess behov av vatten eller för annat i 38 § ej omnämnt allmänt ändamål prövat nödigt, att vatten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nyttjas, gälle i fråga om dylikt företag vad i första stycket sägs.

Har Konungen för att tillgodose allmänt behov av vatten eller för annat i 38 § ej omnämnt allmänt ändamål prövat nödigt, att vatten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nyttjas, gälle i fråga om dylikt företag vad i första stycket sägs.

60§'

Har Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt ändamål prövat nödigt, att grundvattentäkt anlägges å annan tillhörig fastighet, ankomme på vattendomstolen att, efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, enligt vad i denna lag är stadgat pröva, huru och under vilka villkor sådan grundvattentäkt må anordnas och nyttjas, ävensom efter ty i 9 kap. sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i anspråk.

Har Konungen för att tillgodose allmänt behov av vatten eller för annat allmänt ändamål prövat nödigt, att grund vattentäkt anlägges å annan tillhörig fastighet, ankomme på vattendomstolen att, efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, enligt vad i denna lag är stadgat pröva, huru och under vilka villkor sådan grundvattentäkt må anordnas och nyttjas, ävensom efter ty i 9 kap. sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i anspråk.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

' Senaste lydelse 1964:110.

CU 1972:34

5 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

Härigenom förordnas, att lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom1 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1972. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fall då fråga om inlösen väckts före nämnda tidpunkt.

6 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom förordnas, att 73 § civilförsvarslagen (1960:74) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

73 § 1

Har egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits jämlikt 72 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning enligt de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov. Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för ersättningsanspråk i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten. Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning för skada, som ej förutsetts.

Har under civilförsvarsberedskap egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits jämlikt 72 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning enligt de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov. Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för ersättningsanspråk i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten. Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning för skada, som ej förutsetts.

Har under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § tredje stycket andra punkten eller åtgärd vidtagits jämlikt 72 §, bestämmes

1 Senaste lydelse 1969:699. 1 Senaste lydelse 1964:65.

CU 1972:34

95 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ersättning med tillämpning av expropriationslagen (1972: ).

Ersättning gäldas, om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning, av kommunen och eljest av staten. Vid fortsatt ianspråktagande enligt 68 § andra stycket gäldas ersättningen av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fall då egendom tagits i anspråk före ikraftträdandet.

7 Förslag till

Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom förordnas, att 17 § delgivningslagen (1970:428) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införes i lämplig tidning inom sju dagar från beslutom kungörelsedelgivning. Ärinförande i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet i stället anslås i myndighetens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas, om kungörelsedelgivning enligt 15 § ägt rum och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende.

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införes i lämplig tidning inom sju dagar från beslutom kungörelsedelgivning. Är införande i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet i stället anslås i myndighetens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas, om kungörelsedelgivning enligt 15 § ägt rum och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende. Vid delgivning i fall som avses i 16 § första stycket andra punkten med de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet skall dessutom meddelandet anslås inom fastigheten på lämpligt sätt inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning.

CU 1972:34

96 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Meddelande som avses i första stycket bör även ansläs på kommunens anslagstavla i den kommun som med hänsyn till ändamålet med delgivningen finnes lämplig, om det kan antagas att den som sökes för delgivning därigenom nås av meddelandet.

I fall som avses i 16 § sändes dessutom meddelande med posten till någon eller några av de personer som sökes för delgivning under deras vanliga adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen. Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen, skall sådant meddelande alltid sändas till myndigheten eller kommunen.

I fall som avses i 16 § sändes dessutom meddelande med posten till någon eller några av de personer som sökes för delgivning under deras vanliga adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen. Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen, skall sådant meddelande alltid sändas till myndigheten eller kommunen. Avser delgivningen i fall som avses i 16 § första stycket andra punkten de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet, skall i stället handlingen eller meddelande enligt 6 § andra stycket sändas med posten till envar av dem, om ej också detta förfarande skulle medföra större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

CU 1972:34

8 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom förordnas, att 26 och 29 §§ rennäringslagen (1971:437) skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

26 §

Nuvarande lydelse

Konungen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i I § lagen (1917:189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande meddelas, när området behövs för allmänt ändamål.

Konungen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972.

) eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande meddelas, när området behövs för allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter.

I fråga om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 26—28 §§, i tilllämpliga delar de allmänna

bestämmelserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom i lagen (1917:189) om expropriation.

I fråga om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 26—28 §§, i tilllämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen (1972: jorn

expropriation av särskild rätt till fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Beträffande mål som är anhängigt vid ikraftträdandet äger föreskrifterna i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen (1972: ) om exprop riationsmål,

som är anhängigt vid sistnämnda lags ikraftträdande, motsvarande tillämpning.

7 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

98 Bilaga 2

Av reservanter föreslagna ändringar i lagförslagen

1 Förslag till Expropriationslag

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag

1 Kap. Inledande bestämmelser

1 §. Fastighet, som tillhör annan än staten, får tagas i anspråk genom expropriation enligt denna lag med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Genom expropriation får även särskild rätt till fastighet upphävas eller begränsas, om rättigheten tillkommer annan än staten.

Reservanternas förslag

(.Reservation 1)

1 §. Fastighet får tagas i anspråk genom expropriation enligt denna lag med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Genom expropriation får även särskild rätt till fastighet upphävas eller begränsas.

2 Kap. Expropriationsändamålen

CReservation 4)

1 §. Expropriation får ske för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

1 §. Expropriation får ske för att ge kommun möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller för att annars i kommunens ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt.

Expropriation för (Kungl. Maj:ts förslag) huvuddel

tillhör.

Inom tätbebyggt område får expropriation ske endast om det med skäl kan antagas att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd, som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, eller om det till främjande av planmässigt byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får rådighet över marken.

CU 1972:34

99 Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag

Med motsvarande tillämpning av första-tredje styckena får expropriation ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund, som handhar sådan angelägenhet som första stycket avser att främja.

7 §. Expropriation får ske för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick, när grov vanvård föreligger eller kan befaras uppkomma.

11 §. Skall genom statens, kommuns, landstingskommuns eller kommunalförbunds försorg inom visst område vidtagas byggnads- eller anläggningsåtgärd som kan föranleda expropriation enligt 1-10 § och kan med skäl antagas att åtgärden medför väsentligt ökat värde för fastighet i områdets omedelbara närhet eller avsevärt ökar möjligheterna att utnyttja sådan fastighet, får fastigheten exproprieras av den som vidtar åtgärden, om det med hänsyn till kostnaderna för åtgärden och övriga omständigheter är skäligt. Vad som sagts nu om fastighet äger motsvarande tillämpning på särskild rätt till fastighet.

1 2 §. Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den.

Reservanternas förslag

Med motsvarande tillämpning av första och andra styckena får expropriation ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund, som handhar sådan angelägenhet som första stycket avser att främja.

(Reservation 5)

7 §. Expropriation får ske för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick, när grov vanvård föreligger eller risk därför uppenbarligen föreligger.

(Reservation 6)

(Reservation 7)

1 2 §. Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Expropriation av småhusfastigheter,

Kartong: S. 100, rad 2 nerifrån Stii.och Rättat till: ellers. 101,rad 17 Står: till godo Rättat till: tillgodo S. 101, rad 18 vänster spalt Står: annat än Rättat till: annatän S. 101, rad 18 höger spalt Står: på annat än Rättat till: pä

CU 1972:34

100 Kungl. Maj.tsav utskottet Reservanternas förslag

tillstyrkta förslag

som används som egnahem eller fritidsbostäder, får endast ske, när detta framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt. Expropriation till (Kungl. Maj:ts förslag) avsett ändamål.

3 Kap. Tillstånd till expropriation m. m.

6 §. I expropriationstillstånd skall bestämmas viss tid inom vilken saken skall fullföljas genom ansökan om stämning till domstol. Föreligger särskilda skäl, kan tiden förlängas. Ansökan om förlängning skall göras före utgången av den löpande tidsfristen. Om fastighetsägaren visar att hans olägenhet av att expropriationsfrågan hålles öppen har ökat avsevärt, kan på hans begäran den bestämda tidsfristen förkortas. Beslut om kortare tidsfrist får ej meddelas förrän ett år förflutit efter det att expropria tio ns tills tån det meddelades.

Bestämmelserna i 1 § äger motsvarande tillämpning beträffande prövning av fråga om förlängning eller förkortning av tid inom vilken saken skall fullföljas.

CReservation 9 a)

6 §. I expropriationstillstånd skall angivas att saken inom ett år skall fullföljas genom ansökan om stämning till domstol. Föreligger särskilda skäl, kan tiden förlängas. Mot fastighetsägarens bestridande må dock förlängning ej ske med sammanlagt mer än tre år. Ansökan om förlängning skall göras före utgången av den löpande tidsfristen. Om fastighetsägaren visar att hans olägenhet av att expropriationsfrågan hålles öppen har ökat avsevärt, kan på hans begäran den bestämda tidsfristen förkortas. Beslut om kortare tidsfrist får ej meddelas förrän ett år förflutit efter det att expropriationstillståndet meddelades.

(Reservation 9 b)

6 §. I expropriationstillstånd skall angivas att saken inom ett år skall fullföljas genom ansökan om stämning till domstol. Föreligger särskilda skäl, kan tiden förlängas. Ansökan om förlängning skall göras före utgången av den löpande tidsfristen. Har tiden förlängts mot fastighetsägarens bestridande äger även han rätt att väcka talan vid domstol.

Bestämmelserna i 1 § äger motsvarande tillämpning beträffande prövning av fråga om förlängning av tid inom vilken saken skall fullföljas.

CU 1972:34

101 Kungl. Maj.ts av utskottet Reservanternas förslag

tillstyrkta förslag

Om den (Kungl. Maj:ts förslag) ansökningen

bifalles.

Har expropriationstillståndet (Kungl. Maj:ts förslag) skäl

föreligger.

4 Kap. Expropriationsersättning

3 §. Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tilllämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har till trätts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när tillträdet eller övergången skedde.

(Reservation lia)

3 §. Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, icke räknas ägaren tillgodo i den mån det blir utrett, att den beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när tillträdet eller övergången skedde.

Har stadsplan (Kungl. Maj:ts förslag) planen fastställdes.

Avser expropriationen (Kungl. Maj:ts förslag) likvärdig

bostadsfastighet.

I den mån (Kungl. Maj:ts förslag) gäller 2 §.

5 Kap. Rättegången i expropriationsmål m. m.

12 §. Fastighetsdomstolen skall (Kungl. Maj:ts förslag) i

målet.

(Reservation 12 a)

Om det ej är uppenbart obe- Om det finnes påkallat, äger

hövligt, skall fastighetsdomstolen fastighetsdomstolen genom sär -

CU 1972:34

102 Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag

så snart det kan ske genom särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet (utredningsbeslut). Har utredningsbeslut meddelats beträffande viss del av målet, får nytt beslut i samma del meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

7 Kap. Särskilda bestämmelser

1 §. Har expropriationstillstånd dessa lagrum.

Har sakägare vid fastighetsdomstolen förebringat utredning i strid med utredningsbeslut, ersättes kostnaden för sådan utredning endast i den mån utredningen haft betydelse för utgången i målet.

övergångsbestämmelser

11. När ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande, prövas frågan om tillstånd till expropriationen och handlägges ärendet därom enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 3 kap. 3 § nya lagen tillämpas dock även om ansökan om expropriation har gjorts före ikraftträdandet.

Reservanternas förslag

skilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet (utredningsbeslut).

CReservation 12 b)

(Reservation 13)

(Kungl. Maj :ts förslag)

(Reservationerna 14 a och 14 b)

11. När ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande, prövas frågan om tillstånd till expropriationen och handlägges ärendet därom enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 3 kap. 3 § och 6 § nya lagen tillämpas dock även om ansökan om expropriation har gjorts före ikraftträdandet.

CU 1972:34 103

Innehåll

Propositionen 1

Motionsyrkandena 1

Arbetet på en ny expropriationslag 4

Propositionens huvudsakliga innehåll 5

Vissa övriga förslag 6

Motivering till propositionen och motionerna 6

Expropriation av kronojord 7

Allmänna förutsättningar för expropriation 8

Expropriation för tätbebyggelseändamål 12

Expropriation av vanvårdad egendom 14

Värdestegringsexpropriation 16

Återlösen av exproprierad egendom 16

Expropriationstillstånds giltighet 19

Expropriationsersättningen 23

Processledning och rättegångskostnader 28

Övergångsbestämmelser 34

Utskottets yttrande 35

Inledande bestämmelser (1 kap.) 35

Expropriation av kronojord 35

Övriga inledande bestämmelser 36

Expropriationsändamålen (2 kap.) 36

Expropriation för tätbebyggelseändamål 36

Expropriation för näringsverksamhet 38

Expropriation av vanvårdad egendom 38

Expropriation för naturvård och fritidsändamål 39

Värdestegringsexpropriation 39

Övriga expropriationsändamål 39

Allmänna förutsättningar för expropriation 39

Tillstånd till expropriation m. m. (3 kap.) 41

Tillståndsmyndighet i expropriationsärenden 41

Återlösen av exproprierad egendom 41

Expropriationstillstånds giltighet 42

Expropriationsersättning (4 kap.) 44

Rättegången i expropriationsmål m. m. (5 kap.) 47

Processledning och vissa rättegångskostnader 47

Övriga bestämmelser i expropriationslagen 50

Övergångsbestämmelserna 50

Lagförslagen i övrigt 51

Utskottets hemställan 51

Reservationer 52

Bilagor

1. Lagförslagen 67

2. Av reservanter föreslagna ändringar i lagförslagen 98

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1981 S Stockholm 1972