Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner angående jämställdhet mellan män och kvinnor
Inrikesutskottets betänkande nr 24 år 1972
InU 1972:24
Nr 24
Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner angående jämställdhet mellan män och kvinnor.
Motionerna
1 detta betänkande behandlas motionerna 1972:277, 1972:278, 1972:282, 1972:760, 1972:1404 och 1972:1413.
1972:277 av fru Anér (fp)
1 motionen hemställs i yrkandet 1 att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att staten som arbetsgivare — t. ex. i den försöksverksamhet med olika nya former av arbetsorganisation som bedrivs inom ramen för arbetet med vidgad arbetsdemokrati inom statsförvaltning och statliga bolag — uppmärksammar och vidtar åtgärder för att förändra den organisation av arbetslivet som ställer sådana överkrav på de arbetande att dessa knappast kan uppfyllas utan att vederbörande har sina privata plikter skötta av någon annan.
Utgångspunkten för motionären är att männen kan sägas vara privilegierade i förhållande till kvinnorna i vårt samhälle men att de får betala sina privilegier dyrt. Tankegången belyses närmare i motionen. Inom arbetslivet skulle staten kunna gå i spetsen för att lätta på sådana bördor som faller just på män, bl. a. genom ökade möjligheter till deltidsarbete och genom att arbetstiden för fulltidsarbetande avvägs så att den arbetande inte måste ”ha sitt privatliv och sin marktjänst skött av någon annan”.
Yrkandet 2 i motionen har behandlats av lagutskottet (LU 1972:9, rskr 1972:189).
1972:278 av fru Anér (fp)
Motionären hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att staten i sin egenskap av arbetsgivare genomför studier och praktiska försök med åtgärder ägnade att motverka tendensen att teknikens och arbetsprocessernas utveckling leder till en markant uppdelning av arbetsuppgifterna på olika typer som blir ensidigt könsrekryterade.
Motionären belyser den tankegång som ligger bakom yrkandet genom att hänvisa till att för att fullgöra underordnade, repetetiva arbetsuppgifter, t. ex. mata in uppgifter i en datamaskin, avdelas vanligen en grupp kvinnor, som aldrig får syssla med något annat. Arbetsuppgifter, som innefattar mer av självständigt tänkande och är mer personlighetsutvecklande, avdelas oftast för män. Användningen av datorer borde enligt motionären kunna medge att en person med relativt kvalificerat arbete
1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 24
InU 1972:24
med hjälp av en dataterminal skulle kunna sköta sin egen service som en tidsmässigt liten del av arbetet i stället för att lägga servicen på särskild personal som på heltid arbetar med rutin- och serviceuppgifter.
1972:282 av herr Helén m. fl. (fp)
I motionen hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning och förslag till lagstiftning mot könsdiskriminering.
Motionärerna framhåller inledningsvis att den traditionella uppdelningen av den svenska arbetsmarknaden i manliga och kvinnliga yrken är ett av de allvarligaste hindren för jämlikhet mellan män och kvinnor och för individuell valfrihet. De tillägger att de kvinnliga yrkena i regel ger lägre status, lägre lön, mindre inflytande och sämre framtidsmöjligheter och har inte sällan karaktären av underordnade och uppassande befattningar i förhållande till de manliga yrkesutövarna inom samma område.
Motionärerna nämner att åtgärder vidtas inom yrkesvägledningen, arbetsförmedlingen och omskolningen i syfte att underlätta yrkesval med hänsyn till individuella faktorer och att könsrollsfrågorna uppmärksammas inom skolundervisningen. Utvecklingen i riktning mot rättvisa åt kvinnorna går emellertid enligt motionärerna alltför långsamt. De menar att nya metoder behöver övervägas. Dit hör lagstiftning mot könsdiskriminering.
Motionärerna erinrar om att förbud mot könsdiskriminering vid anställning och befordran redan finns på den statliga sektorn. Om lagstiftning mot könsdiskriminering infördes, skulle motsvarande förbud komma att gälla även på den kommunala och den enskilda sektorn av arbetsmarknaden. Ett inte oväsentligt resultat av lagstiftningen skulle bli att könsbunden platsannonsering på den icke statliga sektorn skulle kunna beivras.
Motionärerna uppehåller sig i sin motivering huvudsakligen vid könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Som exempel på övriga områden som skulle beröras av en lagstiftning mot könsdiskriminering nämns i motionen försäkringsområdet — sjukförsäkring, pensionsförsäkring och grupplivförsäkring — samt de områden som nu omfattas av lagstiftningen mot rasdiskriminering.
1972:760 av fru Fraenkel (fp) och herr Hörberg (fp)
Motionärerna hemställer att ”riksdagen måtte uttala att stadganden som ovanstående med klart könsdiskriminerande verkan ej bör förefinnas i anställningsavtal vare sig inom den statliga, kommunala eller enskilda sektorn av arbetslivet”.
Enligt 3 § i mellan Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet överenskomna allmänna bestämmelser (LABK 70) skall i tjänstetillsättningsärenden vid val mellan sökande med likvärdiga kvalifikationer
InU 1972:24
”a) företräde lämnas sökande, som är anställd i landstingets tjänst,
b) om två eller flera under a) nämnda sökande finnes, företräde lämnas den sökande, som har den längsta sammanhängande tjänstetiden, varvid dock icke må medräknas tjänstetid, som föregått ett avbrott i anställning på tre år eller längre tid.”
Motionärerna anser att punkten b) är klart könsdiskriminerande då det åberopade förhållandet enligt dem uteslutande drabbar kvinnor i samband med barnsbörd. Motionärerna anser det vara särskilt anmärkningsvärt att - eftersom det åberopade avtalet gäller sjukvårdstjänstgöring - en kvinnlig sökande ej får tillgodoräkna sig som merit den tid hon ägnar åt barnskötsel.
1972:1404 av herr Romanus (fp)
I motionen föreslås ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att en rapport om de norska erfarenheterna av det hittillsvarande likalönsrådet, och bakgrunden till det nu aktuella förslaget, framlägges för riksdagen, tillsammans med ett eventuellt förslag om inrättande av ett liknande råd i Sverige, om de norska erfarenheterna ger anledning till detta”.
Motionären upplyser att den norska regeringen har lagt fram förslag om inrättande av ett jämställdhetsråd. Motionären anser att behov av ett sådant råd torde finnas även i Sverige.
1972:1413 av herrar Wennerfors (m) och Wijkman (m)
Motionärerna hemställer
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj :t anhålla om en parlamentarisk utredning om åtgärder för att öka jämställdheten mellan könen, varvid särskilt må beaktas frågorna om möjligheterna till deltidstjänst, flexibla arbetstider, införande av ett s. k. barnsjukförsäkringssystem samt rätten till skatteavdrag för styrkta barn tillsynskostnader,
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Majit anhålla att en utredning företas med uppgift att kartlägga kvinnors arbets- och befordringsmöjligheter i statlig tjänst, i förhållande till yrkesval, utbildning och ålder.
Motionärerna tar upp fördelningen i familjerna av uppgifter i hem och arbetsliv. De vänder sig mot att dessa problem alltför länge rubricerats som ”kvinnofrågor”. Enligt deras mening gäller det lika mycket ”mansfrågor”. Allt fler människor anser att arbetsfördelningen i en familj — härmed avses i motionen såväl arbetet i hemmet som inkomstbringande förvärvsarbete — skall göras med hänsyn till familjemedlemmarnas intressen och förutsättningar.
För att realisera familjernas valfrihet krävs enligt motionärerna konkreta åtgärder på en rad områden. Det påpekas att inom arbetslivet har kvinnor trots likvärdiga meriter svårt att hävda sig — ofta får kvinnor finna sig i att arbeta under män med kortare utbildning. För att förvärvsarbetande föräldrar skall kunna ägna tillräcklig tid åt sina barns uppfostran behövs fler deltidstjänster, inte bara för kvinnor utan i lika
InU 1972:24
hög grad för män. Flexibel arbetstid skulle, särskilt i storstäderna, göra det lättare för familjerna att anpassa arbetet i hemmet till arbetet utanför hemmet. Det sociala trygghetssystemet bör kompletteras med en möjlighet för förvärvsarbetande föräldrar att ta ledigt för vård av sjukt barn och därvid erhålla ersättning från allmänna försäkringen. Även reglerna för sjukpenning vid havandeskap bör ändras så att mannen kan uppbära tilläggssjukpenning om han övertar hemmasysslorna. I sammanhanget pekas på de problem som kan uppstå för kvinnliga studerande på grund av att de vid barnsbörd uppbär ersättning enligt lägsta sjukpenningklass. Vidare framhåller motionärerna att barntillsynskostnaderna blir extra betungande därför att de å ena sidan inte är avdragsgilla vid beskattningen och å andra sidan taxorna vid daghemmen ofta är inkomstgraderade varigenom en dubbel progressivitet uppstår som kan slå hårt i vissa inkomstskikt.
Tidigare riksdagsbehandling
Lagstiftning mot könsdiskriminering (motion 1972:282)
Vid 1970 års riksdag förelåg motionsyrkanden om dels utredning om bl. a. allmän lagstiftning mot könsdiskriminering och om lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden (motionerna 1970:1:32 och 11:32 resp. 1970:1:968 och 11:1144), dels utredning om frågor om könsbunden rekrytering till viss utbildning och olika karriärvägar för män och kvinnor (1970:1:5 och 11:7).
Motionerna behandlades i angivna delar av allmänna beredningsutskottet som anförde följande (ABU 1970:56):
Beträffande den genom förevarande motioner aktualiserade frågan om könsdiskrimineringen får utskottet inledningsvis anföra följande.
1 de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken som statsmakterna antog år 1966 har bl. a. principen om jämlikhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden fastslagits. Riktlinjerna innebär således bl. a. att den arbetsmarknadspolitiska målsättningen skall vara densamma för kvinnlig arbetskraft som för manlig och att någon särbehandling efter kön inte får ifrågakomma när det gäller användningen av arbetsmarknadspolitikens medel. Vidare framhålls exempelvis att den latenta arbetslösheten bland framför allt gifta kvinnor måste effektivt bekämpas. De antagna riktlinjerna redovisas i en år 1968 till Förenta nationerna överlämnad rapport över kvinnornas status i Sverige.
Principen om lika lön för män och kvinnor med likvärdigt arbete har inom .den privata sektorn antagits genom överenskommelse år 1960 mellan LO och Arbetsgivareföreningen.
På ett annat i förevarande sammanhang betydelsefullt område har ett stort reformarbete nyligen initierats. Förra året tillkallades således en kommitté med uppdrag att verkställa utredning angående den familjerättsliga lagstiftningen. En av de ledande principerna i direktiven för utredningen är att män och kvinnor skall vara likställda. Det uttalas således bl. a. att det inte finns anledning avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där vaije vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.
Inom socialförsäkringssystemet har ävenså på senare tid jämlikhetstanken vunnit ökat gehör. Riksdagen har således under årets vårsession
InU 1972:24
antagit en proposition om ändring i lagen om allmän försäkring som innebär att principen om jämställdhet mellan män och kvinnor genomförts fullt ut på sjukförsäkringens område (2LU 1970:42). Vidare har pensionsförsäkringskommittén på initiativ av riksdagen i anledning av väckta motioner (2LU 1967:38) erhållit tilläggsdirektiv som innebär bl. a. att kommittén skall företa en genomgång av de bestämmelser som gör skillnad mellan män och kvinnor och överväga ändringar som kan vara motiverade på detta område.
Det förekommer, som f. ö. påpekats i ett par motioner, att vid platsannonsering anges att tjänst eller anställning är avsedd endast för män respektive endast för kvinnor. Utskottet vill erinra om att för statliga myndigheter gäller att sådan annonsering inte får förekomma och att riksdagens ombudsmän, förutom det i motionerna nämnda ingripandet förra året, nyligen på förekommen anledning ånyo eftertryckligt understrukit att den gällande regeln måste iakttas. Vad gäller den kommunala och den enskilda sektorn förutsätter utskottet att kommunförbunden och de fackliga organisationerna uppmärksammar frågan.
Det kan vidare nämnas att inom skolöverstyrelsen nyligen tillsatts en utredning angående möjligheterna att i läroplanen för grundskolan införa undervisning, som syftar till att bryta de invanda könsrollsmönstren.
Vad sedan gäller den i motionerna föreslagna lagstiftningen mot könsdiskriminering erinrade beredningsutskottet om att frågan berörts i samband med behandlingen vid vårriksdagen 1970 av prop. 1970:87 angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering m. m. men ej föranlett annan åtgärd än hänvisning tillkommande behandling vid samma års höstriksdag. Utskottet fortsatte:
Utskottet har vid sina överväganden i denna fråga kommit till den uppfattningen att tillräckliga skäl f. n. inte föreligger för en allmän lagstiftning mot könsdiskriminering. Det torde stöta på stora svårigheter såväl att utforma som att upprätthålla en sådan lagstiftning och det kan mot bakgrunden av det inledningsvis anförda hävdas att en utveckling pågår som i förening med den ökade upplysning i hithörande frågor vilken kan förväntas genom bl. a. skolundervisningen bör kunna i väsentliga avseenden tillgodose motionernas allmänna syfte. Vad särskilt gäller förslaget om lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden vill utskottet erinra om att, enligt ett av riksdagen godkänt uttalande i den ovannämnda propositionen om rasdiskriminering, i vårt land råder principen att lagbestämmelser skall användas för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter endast i den mån problemen inte kan lösas avtalsvägen eller eljest särskilda skäl kan åberopas. Det borde således i första hand anförtros arbetsmarknadens parter att frivilligt i samverkan se till att rasdiskriminering på arbetsmarknaden hindras. Enligt utskottets mening äger detta resonemang tillämplighet jämväl beträffande könsdiskriminering på arbetsmarknaden.
Utskottet anser sig således inte böra tillstyrka förslagen om utredningar beträffande en allmän lagstiftning mot könsdiskriminering eller mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden.
Beträffande de i motionerna 1970:1:5 och 11:7 berörda frågorna hänvisade allmänna beredningsutskottet till att frågor av detta slag torde höra till dem som det ankommer på de anställdas organisationer att bevaka. Slutligen anförde utskottet:
Utskottet får sammanfattningsvis anföra att utskottet är medvetet om att rester av traditionsbunden könsdiskriminering ännu lever kvar och att
InU 1972 :24
mycket återstår att göra innan män och kvinnor kan på i alla avseenden lika villkor konkurrera på arbetsmarknaden. Jämlikhetsprincipen präglar dock alltmer lagstiftningen och det allmänna synsättet i hithörande frågor.
Allmänna beredningsutskottet hemställde att motionerna i förevarande delar inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets hemställan bifölls.
Vid 1971 år riksdag upprepades i motionen 1971:1117 (fp) kravet på lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Motionen behandlades av inrikesutskottet i betänkandet InU 1971:35. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till riksdagsbehandlingen föregående år. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vidare förelåg en motion, 1971:339 (c), om åtgärder mot könsdiskriminering på socialförsäkringens och arbetarskyddets områden. I enlighet med hemställan av socialförsäkringsutskottet (SfU 1971:34) avslogs motionen.
Jämställdhet mellan könen (motion 1972:1413)
I den vid föregående års riksdag väckta motionen 1971:1146 (m) begärdes en parlamentarisk utredning om åtgärder för att öka jämställdheten mellan könen. Motionen innehöll vissa av de synpunkter och förslag som på nytt aktualiserats i den föreliggande motionen 1972:1413. Föregående års motion behandlades av utskottet i betänkandet InU 1971:35.1 enlighet med utskottets hemställan avslogs motionen.
Frågan om skatteavdrag för bamtillsynskostnader har prövats vid tidigare tillfällen i riksdagen, senast vid vårriksdagen 1972. Då förelåg två motioner i ämnet. I den ena motionen, 1972:418 (m), framställdes utredningsyrkande om avdrag för styrkta kostnader för, bl. a., tillsyn av barn under 12 år. I den andra motionen, 1972:842 (fp), begärdes förslag till riksdagen om avdrag för kostnader för vård i hemmet av barn under 7 år. Motionerna behandlades av skatteutskottet i betänkandet SkU 1972:32 (s. 17). I enlighet med utskottets hemställan avslogs de båda motionerna.
Förslag om rätt till sjukpenning för vård av sjukt barn m. m.
(motion 1972:1413)
Familjepolitiska kommittén har i sitt slutbetänkande ”Familjestöd” (SOU 1972:34) föreslagit bl. a. följande:
Moderskapsförsäkringen såvitt avser kontantförmånerna görs om till en föräldraförsäkring. Föräldrarna får själva bestämma vem av dem som skall stanna hemma och sköta barnet. Föräldrapenning — som ersätter nuvarande moderskapspenning och tilläggssjukpenning vid barnsbörd — skall alltid utgå med minst 20 kr./dag till den av föräldrarna som stannar hemma. Denna garantinivå är tänkt att ge ett grundläggande bidrag till försörjningen åt en förälder under ersättningstiden. Om den förälder som stannar hemma för att ta vård om barnet har rätt till högre sjukpenning
InU 1972:24
än 20 kr./dag utgår föräldrapenning med sjukpenningens belopp. Ersättningstiden förlängs från 180 till 240 dagar, dvs. från sex till åtta månader. Fadern får dessutom möjlighet att vara hemma högst tio dagar i samband med barnets födelse. Under dessa tio dagar kan alltså föräldrapenning utgå till båda föräldrarna samtidigt. I så fall avräknas dock två ersättningsdagar per dag från de 240 dagarna.
Kommittén föreslår vidare att föräldrar ges rätt att i viss utsträckning uppbära sjukpenning såsom vid egen sjukdom om någon av dem behöver stanna hemma från sitt arbete för att ta vård om sjukt barn under tio års ålder. Rätten till sjukpenning vid vård av sjukt barn skall gälla makar som båda förvärvsarbetar och ensamstående föräldrar som förvärvsarbetar. Makar bör själva få bestämma vem av dem som skall stanna hemma och vårda barnet. Ersättningsrätten skall i vart fall i ett första skede begränsas till tio dagar per familj och år.
Kommittén föreslår också en övergång till enhetliga avgifter för barntillsyn (daghem och kommunala familjedaghem), oberoende av föräldrarnas inkomst. Avgifter för heldagstillsyn bör utgöra 14 kr./dag för makar och 7 kr./dag för ensamstående med ett barn på daghem. För familjer med mer än ett barn på daghem eller i familjedaghem bör avgiften för det andra och de därpå följande barnen sättas till 7 kr./dag för makar och 4 kr./dag för ensamstående. Vid halvdagstillsyn bör halv avgift erläggas. Kommunerna bör ha frihet att sätta en lägre taxa än den angivna. Möjligheten till avgiftsbefrielse bör användas i de fall då övergången till den enhetliga taxan skulle medföra ekonomiska svårigheter för föräldrarna.
Vissa internationella åtaganden
I den av Förenta nationernas generalförsamling år 1966 antagna internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter behandlas i artikel 7 rätten för envar till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor. Artikeln föreskriver bl. a. att skälig lön och lika ersättning för arbete av lika värde skall utgå utan åtskillnad av något slag. Det tilläggs att ”i synnerhet skall kvinnor tillförsäkras arbetsvillkor, som ej är sämre än de som män åtnjuter, och erhålla lika lön för lika arbete”.
Konventionen har godkänts av riksdagen (prop. 1971:125, UU 1971:13, rskr 1971:270).
Likalönsprincipen har tidigare fastslagits i den europeiska sociala stadgan, som ratificerats av Sverige (prop. 1962:175, 2LU 32, rskr 365), och genom den av Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens år 1951 antagna konventionen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Sverige har ratificerat denna konvention (prop. 1962:70, 2LU 26, rskr 333). Samtidigt ratificerades en av ILO:s allmänna konferens år 1958 antagen konvention angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, enligt vilken konventionsstaterna förbinder sig att utforma och tillämpa en nationell politik avsedd att genom metoder anpassade efter landets förhållanden och praxis främja likställdhet beträffande möjligheter och behandling i fråga
InU 1972:24
om anställning och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i dessa hänseenden på grund av ras, hudfärg, kön m. m.
Inrättande av ett jämställdhetsråd i Norge (jfr motion 1972:1404)
I Norge inrättades ett likalönsråd år 1959. Rådet har varit sammansatt av en opartisk ordförande och fyra ledamöter, av vilka två utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Norge och två på förslag av den norska arbetsgivareföreningen. Rådet har främst haft till uppgift att arbeta för lika lön för män och kvinnor för samma eller likvärdigt arbete men skulle också ta upp andra frågor av betydelse för kvinnans ställning i arbetslivet.
I den norska debatten, inte minst i anslutning till remissbehandlingen av den av berörda norska departement år 1969 utgivna boken ”Kvinner i yrke, hjern og samfunn”, framhölls behovet av att ta upp jämställdhetsfrågorna på en bredare bas. Särskilt pekade man på betydelsen av förändringar i mannens roll som ett led i en större jämställdhet mellan de båda könen.
Mot den bakgrunden lade den norska regeringen på hösten 1971 fram förslag i stortinget om att ersätta likalönsrådet med ett jämställdhetsråd — Likestillingsråd. Det nya rådet har efter beslut i stortinget inrättats under våren 1972. För rådet gäller följande instruktion:
1. Ett jämställdhetsråd inrättas med säte i rikets huvudstad.
2. Jämställdhetsrådet har en ordförande och tolv fasta medlemmar, alla med personliga suppleanter. Både kvinnor och män bör vara representerade.
Två medlemmar med suppleanter utses efter förslag från Landsorganisationen i Norge, två efter förslag från Norska arbetsgivareföreningen och två efter förslag från Norska kvinnors nationalråd.
Sju medlemmar utses av Konungen.
Rådets medlemmar utses för fyra år i sänder.
3. Jämställdhetsrådet tjänar som rådgivande och koordinerande organ för offentliga myndigheter. Vidare skall det ge råd till organisationer i frågor om jämställdhet och lika värde mellan män och kvinnor och skall:
a) följa utvecklingen i samhället med sikte på att klarlägga förhållanden som motverkar jämställdhet mellan kvinna och man — och föreslå riktlinjer för åtgärder som bör vidtas för att tillrättalägga sådana förhållanden,
b) undersöka huruvida likalönsprincipen praktiseras på de olika avtalsområdena i vårt land och påverka det fortsatta genomförandet av likalönskonventionen med sikte på lika lön för arbete av lika värde,
c) verka för åtgärder som på olika områden av familjeliv, skolan, förvärvs- och samhällsliv främjar jämställdhet mellan kvinna och man,
d) ta initiativ till särskilt utredningsarbete, forskning och upplysningsverksamhet om jämställdhetsfrågor,
e) vara ett kontakt- och samarbetsorgan för organisationer och allmänhet i jämställdhetsfrågor.
4. Jämställdhetsrådet har ett sekretariat till hjälp i det dagliga arbetet.
InU 1972:24
5. Utgifterna för jämställdhetsrådet med sekretariat betalas av staten.
6. Konungen eller den han bemyndigar äger fastställa närmare föreskrifter för jämställdhetsrådet och dess verksamhet.
Utskottet
Frågan om kvinnans situation på olika områden i samhällslivet har på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Särskilt under de senaste månaderna har debatten varit intensiv och kraven på åtgärder för rättvisa åt kvinnorna ställts med allt större skärpa. Motionerna som väcktes vid riksdagens början återspeglar på sitt sätt den växande opinionen som finns på detta område.
Den ökande medvetenheten om problemen och kritiken mot att avgörande förändringar dröjer är säkerligen delvis en följd av de reformer som genomförts eller planeras. Som en följd av reformerna har kvinnans situation i samhället blivit klarare belyst vilket i sin tur lett till krav på ytterligare förändringar. Detta är i och för sig ett positivt inslag som dock inte bör undanskymma de förbättringar som skett under i synnerhet de senaste åren.
Under avtalsrörelserna har kvinnolönerna lyfts upp i betydande grad. Detta är en följd av inte minst den satsning på lågavlönade som gjordes i de två senaste avtalsrörelserna. Övergången till individuell beskattning och förändringar i socialförsäkringssystemet har främjat kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Detsamma kan sägas om utbyggnaden av samhällets barntillsyn och de ökade resurserna inom vuxenutbildningen inklusive arbetsmarknadsutbildningen. Det finns anledning räkna med att samhällets insatser i framtiden kommer att intensifieras på dessa områden.
Familjepolitiska kommittén har i maj i år avlämnat ett betänkande med förslag till lag om familjestöd m. m. Förslaget innebär förstärkningar och andra förändringar i det ekonomiska stödet till barnfamiljer. Bl. a. föreslås införande av föräldrapenning som skall utgå till den av föräldrarna som stannar hemma för att ta vård om barnet. Ersättningstiden föreslås förlängd från sex till åtta månader. Fadern skall dessutom få möjlighet att vara hemma i tio dagar i samband med barnets födelse. Föräldrar skall vidare få rätt till sjukpenning när de stannar hemma från arbetet för att vårda sjuka barn. Kommittén betonar vikten av en fortsatt utbyggnad av samhällets barntillsyn för att göra det möjligt för föräldrar att ha förvärvsarbete. I det sammanhanget föreslås en övergång till enhetliga avgifter för barntillsyn. Kommittén lägger även fram en lång rad andra förslag och utskottet får beträffande dem hänvisa till SOU 1972:34.
I juni presenterades ytterligare ett kommittéförslag av intresse i sammanhanget. I betänkandet SOU 1972:41 lade familjelagssakkunniga fram förslag till en ny äktenskapslagstiftning. Med utgångspunkt i de förhållanden som råder i dag lägger utredningen fram förslag som har till
InU 1972:24
syfte att i olika avseenden skapa självständighet och jämlikhet mellan makar.
En av utgångspunkterna för arbetet med att förbättra kvinnans ställning formulerades i en regeringsrapport till FN år 1968 om kvinnans status i Sverige. Det anförs i rapporten att en avgörande och på lång sikt hållbar förbättring i kvinnornas status inte kan ernås genom speciella åtgärder, som inriktas enbart på kvinnor. Lika nödvändigt är det att undanröja de betingelser, som medverkar till att tilldela männen vissa privilegier, skyldigheter eller rättigheter. Det sägs vidare, att någon avgörande förändring i roll- och statusfördelningen mellan könen kan följaktligen inte åstadkommas, om männens uppgifter i samhället a priori antages bli oförändrade. Målsättningen för reformarbetet på detta område måste enligt rapporten vara att ändra den traditionella arbetsfördelning, som tenderar att beröva kvinnorna möjligheten att på lika villkor utnyttja sina rättigheter i lagen. Rollfördelningen mellan könen måste ändras så, att både mannen och kvinnan i familjen ges samma praktiska förutsättningar både att utöva ett aktivt föräldraskap och att förvärvsarbeta. Om kvinnorna skall kunna nå den ställning i samhället utanför hemmet, som motsvarar deras andel av medborgarna, måste därför mannen åta sig ett större ansvar för uppfostran av barnen och skötseln av hemmet. En politik, som dels försöker göra kvinnan jämställd med mannen i det ekonomiska livet dels samtidigt befäster kvinnans traditionella ansvar för hemmets och barnens vård, har inte utsikter att uppfylla den förstnämnda målsättningen. Målsättningen kan enligt rapporten endast nås genom att också mannen uppfostras och stimuleras till ett aktivt föräldraskap och i den egenskapen ges samma rättigheter och skyldigheter som kvinnan.
Det är som framgår av rapporten nödvändigt att påverka människornas inställning till arbete med skötsel av hem och barn. En förändring i attityden är delvis en generationsfråga och måste av naturliga skäl ses på sikt. Det är självfallet av största betydelse att samhället och enskilda engagerar sig för att påverka människor så att man i rimlig tid når det uppsatta målet. Människornas attityder kan också påverkas genom att faktiska förändringar genomförs. 1 första hand torde man här nå resultat genom att förbättra kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Viktiga framsteg har gjorts på detta område. Vi har i dag betydligt större antal kvinnor på arbetsmarknaden än för ett par år sedan. Därtill kommer att kvinnor i viss omfattning går in i vad som tidigare brukade betecknas som manliga yrken.
I motionerna tar man upp olika frågor om jämställdheten mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema kan sägas vara stärkande av kvinnornas ställning inom yrkeslivet.
I motionen 1972:277 av fru Anér (fp) vill man att staten såsom arbetsgivare ”uppmärksammar och vidtar åtgärder för att förändra den organisation av arbetslivet som ställer sådana överkrav på de arbetande att dessa knappast kan uppfyllas utan att vederbörande har sina privata plikter skötta av någon annan”.
InU 1972:24
11 I motionen 1972:278 likaså av fru Anér (fp) begärs att staten som arbetsgivare försöker motverka tendensen till ”en markant uppdelning av arbetsuppgifterna på olika typer som blir ensidigt könsrekryterade”. Motionären vänder sig särskilt mot att underordnade, repetetiva arbetsuppgifter vanligen tilldelas kvinnor, medan uppgifter som innefattar mer av självständigt tänkande och är mer personlighetsutvecklande oftast tilldelas män.
I motionen 1972:1413 av herrar Wennerfors (m) och Wijkman (m) yrkas på en parlamentarisk utredning om åtgärder för att öka jämställdheten mellan könen. Motionärerna åsyftar härmed frihet för män och kvinnor att välja mellan förvärvsarbete och vårdnadsuppgifter i hemmet. För att realisera en sådan valfrihet tar motionärerna fram några konkreta förslag till åtgärder som skulle beaktas av den tänkta utredningen. Motionen innehåller också ett yrkande om att riksdagen skall begära att en utredning företas med uppgift att kartlägga kvinnors arbets- och befordringsmöjligheter i statlig tjänst i förhållande till yrkesval, utbildning och ålder.
I Norge har under våren 1972 inrättats ett ”jämställdhetsråd” (Likestillingsråd) för frågor om jämställdhet och lika värde mellan män och kvinnor. Rådet ersätter ett i Norge tidigare verksamt likalönsråd. I motionen 1972:1404 av herr Romanus (fp) föreslås att ett liknande jämställdhetsråd inrättas i Sverige om de norska erfarenheterna ger anledning till detta.
Som framgår av vad utskottet tidigare anfört är utskottet ense med motionärerna om att ytterligare insatser är nödvändiga för att skapa jämställdhet mellan könen. Åtgärder på en mängd olika samhällsområden blir därvid aktuella. Det är angeläget att man söker skaffa sig en överblick över problemen och samordnar de resurser som står till buds.
Statsministern har i ett anförande nyligen aviserat att en samordningsgrupp skall tillsättas för att ta upp jämställdhetsfrågorna. Hur gruppen skall sättas samman och hur stor representationen från olika håll skall vara kommer att diskuteras på en konferens den 6 november 1972 med bl. a. kvinnoorganisationerna och arbetsmarknadens parter.
Utskottet vill för sin del ansluta sig till tanken på en samordningsgrupp av det slag som förutskickats. En utgångspunkt vid utformningen av verksamheten i samordningsgruppen kan vara det förslag som arbetsgruppen för låginkomstfrågor lagt fram i september i år. Arbetsgruppen tänker sig att en särskild delegation skall inrättas med uppgift att verka för förbättring av kvinnans situation på arbetsmarknaden. Vid sidan av statliga och kommunala myndigheters arbete och vid sidan av åtgärder som kommer till stånd på initiativ av arbetsmarknadens parter är avsikten att delegationen genom forsknings- och utredningsverksamhet skall svara för övergripande bevakning och uppföljning samt ta därav föranledda initiativ i syfte att förbättra kvinnans situation på arbetsmarknaden. Häri skall ingå anordnande av konferenser, bevakning av lagstiftning, utredning av skilda frågor och initiering av överläggningar med arbetsmarknadens parter. Delegationens arbete skall enligt förslaget
InU 1972:24
omfatta förutom arbetsmarknadsproblem frågor som rör t. ex. utbildning och barntillsyn. Delegationen förutsätts få ett permanent sekretariat.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att ta något initiativ i anledning av de aktuella motionerna. I anslutning till motionerna 1972:277, 1972:278 och 1972:1413 beaktar utskottet därvid också att statsrådet Löfberg nyligen tillkännagivit att det inom finansdepartementets löne- och personalenhet förbereds en utredning rörande de statsanställda kvinnornas anställningsoch befordringsförhållanden m. m.
Utskottet tar i detta sammanhang upp två förslag som rör lagstiftning mot könsdiskriminering. I motionen 1972:282 av herr Helén m. fl. (fp) begärs skyndsam utredning och förslag till lagstiftning mot könsdiskriminering. Motionärerna tänker sig en lagstiftning mot könsdiskriminering i allmänhet. I första hand skulle lagstiftningen få betydelse på arbetsmarknaden men även inom andra områden skulle lagstiftningen bli tillämplig — sjukförsäkring, pensionsförsäkring och grupplivförsäkring nämns som exempel.
Riksdagen har tidigare avvisat en lagstiftning av det slag motionärerna begär. När det gäller könsdiskriminering på arbetsmarknaden har därvid åberopats att lagstiftning i arbetsmarknadsfrågor skall tillgripas endast i den mån problemen inte kan lösas avtalsvägen eller eljest särskilda skäl åberopas. Utskottet kan inte finna att det föreligger tillräckliga skäl att i detta fall frångå denna princip. Parterna på arbetsmarknaden har heller inte aktualiserat lagstiftning i frågan. Allmänt sett kan konstateras att en lagstiftning av det slag som begärs medför vanskliga problem. Den kan inbjuda till skenlösningar så att visserligen öppen diskriminering försvinner medan dolda diskriminerande åtgärder fortfarande blir oåtkomliga. Som framgår av vad tidigare anförts i betänkandet är det djupgående förändringar i människornas allmänna attityder som är nödvändiga.
Motionen 1972:760 av fru Fraenkel (fp) och herr Hörberg (fp) kan sägas illustrera vanskligheten med lagstiftning på det aktuella området. Motionärerna angriper en klausul i ett avtal (LABK 70) mellan Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunalarbetarförbundet och gör gällande att bestämmelsen är klart könsdiskriminerande.
Den åsyftade regeln stipulerar vilken ordning som skall gälla vid val mellan sökande i samband med anställning. Företräde skall i första hand ges den som tidigare förflyttats från den ifrågavarande anställningen. I övrigt skall hänsyn tas till väl vitsordad tidigare tjänstgöring, skicklighet och lämplighet. Vid likvärdiga kvalifikationer bör företräde ges sökande som redan är anställd hos landstinget.
Om det finns två eller flera sökande med likvärdiga kvalifikationer och dessa är anställda hos landstinget, ges företräde åt sökande med den längsta sammanhängande tjänstetiden. Vid beräkning av denna tid får dock inte medräknas tjänstetid som föregått avbrott i anställning på tre år eller längre tid.
Motionärerna menar att tjänstetidens roll liksom sättet att beräkna denna tid är klart könsdiskriminerande, eftersom reglerna härom enligt
InU 1972:24
deras mening uteslutande drabbar kvinnor som åtnjutit ledighet i samband med barnsbörd.
Till en början kan anmärkas att som avtalet är utformat kommer tjänstetidens längd att fälla utslaget först när andra faktorer inte ger företräde åt viss sökande. Vidare måste beaktas vilka grupper av arbetstagare avtalet är tillämpligt på, nämligen undersköterskor, vård- och ekonomibiträden samt hantverkare, reparatörer m. fl. vid landstingens vårdinrättningar och skolor. Av samtliga berörda arbetstagare är 80—85 % kvinnor.
Med hänsyn till de personalkategorier som är berörda torde regeln åtminstone hittills haft liten betydelse vid konkurrens mellan män och kvinnor. Bestämmelsen är till nackdel för alla som några år varit borta från arbetsplatsen. Självfallet är regeln i vissa fall till men för mödrar som varit borta från förvärvslivet till följd av vårdnadsuppgifter i hemmet. Man skulle möjligen kunna säga att regeln diskriminerar denna grupp kvinnor gentemot bl. a. andra kvinnor. Oavsett vad man har för åsikt om bestämmelsen, kan den knappast uppfattas som ”klart könsdiskriminerande”. Det får också anses osannolikt att en arbetstagarorganisation skulle acceptera en bestämmelse som skulle diskriminera mycket stora grupper av dess medlemmar. Enligt utskottets mening måste det vara riktigare att överlåta bedömningen av lämpligheten av klausuler av denna typ till arbetsmarknadens parter än att genom inskränkningar i avtalsfriheten lägga frågan under domstols prövning.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet jämväl motionerna 1972:282 och 1972:760.
Utskottet hemställer
1. att motionerna 1972:277, yrkandet 1, 1972:278, 1972:1404 och 1972:1413 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,
2. att riksdagen avslår motionerna 1972:282 och 1972:760.
Stockholm den 24 oktober 1972 På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Fransson (c) och Ekinge (fp).
InU 1972:24
14 Reservation
beträffande lagstiftning mot könsdiskriminering (2 i hemställan) av herrar Eriksson i Arvika (fp) och Ekinge (fp), som anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”Riksdagen har” och slutar med ”och 1972:760” bort ha följande lydelse:
Som konstateras i motionen är den svenska arbetsmarknaden fortfarande i stor utsträckning i praktiken uppdelad på manliga och kvinnliga yrken. Det betänkliga häri understryks av att de kvinnliga yrkena i regel ger lägre status, lägre lön, mindre inflytande och sämre framtidsmöjligheter. Detta är ett allvarligt hinder i strävandena mot den jämställdhet mellan män och kvinnor som i övrigt alltmer präglar reformarbetet i vårt land.
Utskottet är medvetet om att mycket uträttas för att vända utvecklingen mot en bättre ordning. Särskilt på arbetsmarknadsområdet behövs emellertid radikalare åtgärder för att bryta den könsdiskriminering som faktiskt råder där. Det framstår som uppenbart att arbetsmark - nadsparterna varken hittills eller inom överskådlig framtid har möjlighet att komma till rätta med könsdiskrimineringen. Redan av det skälet framstår motionskravet om en lagstiftning som väl motiverat. Man får heller inte förbise den allmänt normbildande effekt som en lagstiftning mot könsdiskriminering skulle få när det gäller att påskynda de attitydförändringar som utskottet anser nödvändiga för att en reell jämställdhet mellan män och kvinnor skall kunna uppnås.
För den tidigare nämnda gruppen för jämställdhetsfrågor bör det enligt utskottets mening vara en förstahandsuppgift att överväga och ta initiativ till en lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Arbetsgruppen bör även se över i vad mån det finns kvarstående skillnader mellan män och kvinnor inom socialförsäkringen och ta initiativ till att dessa skillnader undanröjs.
Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1972:282 bör ges Kungl. Maj:t till känna.
I motionen 1972:760 av fru Fraenkel (fp) och herr Hörberg (fp) yrkas på uttalande från riksdagens sida om att stadganden med klart könsdiskriminerande verkan ej bör få förekomma i kollektivavtal.
Det lagstiftningsarbete utskottet förordat får uppenbarligen betydelse även för frågor av det slag som tagits upp i motionen. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionsyrkandet om ett särskilt uttalande från riksdagens sida.
dels att utskottet bort hemställa
2. att riksdagen i anledning av motionen 1972:282 som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört samt att motionen 1972:760 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
InU 1972:24
15 Särskilt yttrande
beträffande skatteavdrag för barntillsynskostnader av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m):
I motionen 1972:1413 yrkas på att där föreslagen utredning skulle bl. a. beakta frågan om rätt till skatteavdrag för styrkta bamtillsynskostnader. Det är vår principiella uppfattning att en sådan avdragsrätt bör införas i skattesystemet. Då riksdagen under våren redan behandlat denna fråga, hänvisar vi till skatteutskottets betänkande 1972:32 där moderata samlingspartiets representanter tagit ställning i frågan.
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1701 S Stockholm 1972