Bet. 1972:SkU38

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion angående statens vattenfallsverks redovisningsprinciper

Typ: Betänkande
Datum: 1972-10-17
Källa: data.riksdagen.se

Skatteutskottets betänkande nr 38 år 1972

SkU 1972:38

Nr 38

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion angående statens vattenfallsverks redovisningsprinciper.

Motionen

I motionen 1972:872 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m) hemställs, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till ändring av statens vattenfallsverks redovisningsprinciper i enlighet med affärsverksutredningens i november 1968 avgivna betänkande Affärsverken, ekonomi, konkurrens och effektivitet (SOU 1968:45) med den ändringen att vattenfallsverkets gäldränteavdrag begränsas till högst två tredjedelar av det bokförda värdet, innebärande att en tredjedel såväl av kommande tillskott av statskapital som av redan befintliga tillgångars värde skall räknas som verkskapital.

Frågans tidigare behandling

I motioner vid 1928 års riksdag yrkades bl. a., att i särskilda anvisningar till kommunalskattelagen måtte fastställas, att föreskriften om fördelning av gäldränta på olika förvärvskällor (supplementärregeln) ägde den betydelsen beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet av det i varje förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i samma förhållande till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) med anledning av nämnda motioner bl. a. följande:

Det synes ej blott med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana fall där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna. Nu intager emellertid staten så till vida en undantagsställning, att framför allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle i regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör följaktligen någon regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende skall, med beaktande av att staten antages i varje företag hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma. Utskottet är

1 Riksdagen 1972. 6 sami Nr 38

SkU 1972:38

emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar vid att föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är önskvärt att detta förslag framlägges så snart som möjligt.

Sedan 1928 års riksdag hemställt om utredning av frågan, tillkallades år 1929 särskilda sakkunniga, som sedermera föreslog att endast supplementärregeln skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga skulder skulle fördelas på dess samtliga tillgångar i förhållande till tillgångarnas värde. Skulderna skulle fördelas inte bara på tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor utan även på tillgångarna i de för staten icke skattepliktiga förvärvskällorna (kapital m. m.) samt på statens improduktiva egendom. De statens verksamhetsgrenar, som var underkastade kommunal inkomstbeskattning, skulle alltså anses vara belastade med de andelar i den totala statsskulden som proportionellt belöpte på dem. För den skuld som med en sådan proportionering belöpte på tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor skulle ränta enligt de sakkunnigas förslag dras av efter en för staten genomsnittligt beräknad räntefot. Tekniskt sett utformades förslaget så, att avdrag för skuldränta skulle beträffande varje förvärvskälla ske med 2,5 % av tillgångarnas värde, oavsett huruvida eller till vilket belopp ränta utgått för de olika förvärvskällorna.

Förslaget överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att tas i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

1944 års skattesakkunniga, som erhöll i uppdrag att i vissa delar fortsätta kommunalskatteberedningens arbete, konstaterade i ett år 1945 framlagt betänkande (SOU 1945:35), att statens ekonomiska ställning undergått en radikal förändring sedan 1929 års sakkunnigas förslag framlades. Den totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43 uppgick till omkring 8 320 milj. kr., och värdet av statens tillgångar vid nämnda tidpunkt uppskattades till omkring 6 245 milj. kr. Tillgångarna understeg sålunda skulderna och motsvarade inte mer än 75 % av dessa. Denna proportion hade därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i ofördelaktig riktning. En tillämpning på staten av supplementärregeln utan några modifikationer betydde därför att man praktiskt taget befriade staten från kommunal inkomstskatt. Räntan på den skuld, som skulle hänföras till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så betydande, att någon nettointäkt av dessa förvärvskällor i regel inte uppkom. Förhållandet blev i stort sett detsamma om statsskulden på sätt 1929 års sakkunniga föreslagit fördelades också på statens mycket betydande improduktiva tillgångar. Den av 1929 års sakkunniga föreslagna metoden för fördelning av statens skuldräntor kunde därför inte utgöra något bidrag till lösning av den föreliggande frågan om statens likställande med enskilda beträffande avdrag för ränta. En tillämpning av supplementärregeln på staten med antydda konsekvenser syntes med gällande ordning inte kunna komma i fråga, eftersom utredning om den skuld, som i skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor, alltid kunde och

SkU 1972:38

borde förebringas vid taxeringarna och föranleda tillämpning av huvudregeln.

Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde enligt skattesakkunnigas förmenande inte åstadkommas genom att enbart tillämpa supplementärregeln på staten. Man borde i stället utgå från den skuldsättning, som i allmänhet förekom beträffande privat förvärvsverksamhet och söka avväga statens ränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det enskilda näringslivet normal skuldbelastning. För att staten skulle bli beskattad på samma sätt som de enskilda var det nödvändigt, att staten inte fick åtnjuta ränteavdrag i större utsträckning än som motsvarade den inom privata företag vanligen förekommande skuldsättningen.

Som mått för skuldsättningen kunde enligt de skattesakkunniga lämpligen användas den till en förvärvskälla hänförliga skuldens storlek i förhållande till de i densamma nedlagda tillgångarnas värde. Den genomsnittliga skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av tillgångarnas värde, borde lämpligen tjäna till ledning för utformandet av statens ränteavdrag. Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata företagens allmänna skuldnivå syntes två möjligheter föreligga. Antingen kunde ränteavdrag obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma, som bestämdes efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarnas bokförda värde, oavsett hur stor den till förvärvskällan hänförliga skulden var enligt den gällande huvudregeln, eller också var det möjligt att endast fastställa en övre gräns i förhållande till samma värde för den skuldsättning, varå ränta fick avdragas. De sakkunniga ansåg att det senare alternativet var att föredraga. Genom att den gällande huvudregeln i detta fall kunde tillämpas intill den fastställda maximigränsen, blev de synpunkter, som låg till grund för riksdagens begäran om utredning av spörsmålet angående statens ränteavdrag, bäst tillgodosedda. På detta sätt skulle också staten beträffande sin kanske mest betydelsefulla förvärvskälla, kraftverksrörelsen, bli ställd i samma läge som de privata företagen. Dessa fick ju dra av räntan på det lånade, i förvärvskällorna faktiskt nedlagda kapitalet och drev i allmänhet inte sin verksamhet med lånat kapital i större omfattning än som motsvarade den maximigräns, vilken borde gälla för staten.

Vid beräkningen av den högsta avdragsgilla räntan ansåg de sakkunniga det försvarligt och lämpligt att ta hänsyn till statens ränteutgifter och helt bortse från räntesatserna för de privata företagens lån. Detta var inte ägnat att i nämnvärd grad motverka den åsyftade likformigheten i beskattningen av staten och enskilda, eftersom räntesatserna för privata lån och statslån i stort sett anslöt sig till varandra.

I fråga om avdragsprocenten anförde de skattesakkunniga bl. a.:

Det har synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens gäld ränteavdrag efter sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga räntefoten för statens lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder

1* Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 38

SkU 1972:38

begränsade lånekapitalet i statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva medelräntefoten för den fonderade statsskulden under åren 1935 — 1944. Räknar man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,80 procent, kommer man vid en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken är den lägsta för tioårsperioden, och med en begränsning av skuldsättningen till 40 procent erhålles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å 4,19 procent, vilken är den högsta under perioden, och 50 procents begränsning av skuldsättningen blir avdragsprocenten 2,10. Då av praktiska skäl endast avjämnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit hänvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,0.

De sakkunniga stannade för att föreslå en avdragsprocent på 2.

Frågan om statens rätt till skuldränteavdrag har även berörts av norrlandskommittén i dess den 11 december 1948 avgivna principbetänkande (SOU 1949:1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar till mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande direkt tillfördes betydande belopp årligen, har norrlandskommittén anfört följande:

Den kommunalskatt, som därvid erläggs, är dock på det hela taget jämförelsevis blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande kommuner på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att beskatta rörelseinkomster, har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag bedriver motsvarande verksamhet, vilket som regel till stor del torde grundas på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om, därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och till fördel för företag som äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.

Det av 1944 års skattesakkunniga framlagda förslaget om begränsning av statens ränteavdrag överlämnades till 1950 års skattelags sakkunniga för omprövning i samband med skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen. I ett den 30 juni 1961 överlämnat betänkande med förslag angående den kommunala beskattningen av kraftverk (stencilerat) föreslog de sakkunniga bl. a. viss begränsning av statens rätt till avdrag för ränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse. Skattelagssakkunniga ansåg den av 1944 års skattesakkunniga föreslagna begränsningen av statens ränteavdrag schematisk och schablonartad och knappast ägnad att åstadkomma rättvisa för vattenfallsstyrelsen i jämförelse med vissa privata företag med skuldbelastning av samma

SkU 1972:38

storleksordning sorn vattenfallsstyrelsens. Skattelagssakkunniga yttrade bl. a.:

Den lämpligaste metoden att genomföra en begränsning av vattenfallsstyrelsens avdragsrätt synes vara att endast tillåta gäldränteberäkning å viss del av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. I enlighet med vad som tidigare anförts synes denna del kunna bestämmas till 2/3. Det torde vara nödvändigt att markera, att denna del av tillgångarna representerar ett maximum vid beräkning av gäldränteavdragen och inte innebär, att staten i alla förvärvskällor har någon obetingad rätt att beräkna gäldränteavdrag på en så stor del av tillgångarnas värde. I lagtexten bör därför markeras, att bestämmelsen om begränsningen av gäldränteavdraget endast avser att bestämma det högsta gäldränteavdrag, som kan tillåtas för staten. En bestämmelse på förevarande område bör givetvis varken beröva staten en självklar rätt att vid taxeringen åtnjuta gäldränteavdrag eller ge staten en ovillkorlig avdragsrätt för gäldränta, när en sådan rätt inte motiveras av det upplånade och gäldräntekrävande kapitalets storlek.

Skattelagssakkunnigas förslag rörande den här behandlade frågan har inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

I prop. 1963:84 med förslag till ändringar i reglerna för fördelningen mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan om begränsning av vattenfallsverkets avdrag för skuldränta att den av skattelagssakkunniga åsyftade ändringen av praxis på området kunde uppnås utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper. Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde även andra grenar av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den allmänna ekonomiska målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes av den hösten 1961 tillkallade affärsverksutredningen, var det enligt departementschefens mening naturligt att ett ställningstagande till förslaget om nya principer för vattenfallsverkets redovisning av ränta på det i rörelsen investerade kapitalet fick anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens arbete.

Affärsverksutredningen har i ett i november 1968 avgivet betänkande Affärsverken, ekonomi, konkurrens och effektivitet (SOU 1968:45) framlagt förslag i fråga om riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska målsättning och handlande. Avsikten med förslaget har bl. a. varit att likställa de ekonomiska utgångspunkterna i affärsverken med dem som gäller för enskilda företag. Detta har man sökt förverkliga så att en del av den med det disponerade statskapitalet förknippade förräntningsplikten skall utgå som ovillkorlig kostnadsränta på ett lån från statsverket. Det av affärsverken disponerade statskapitalet skall uppdelas i en del eget kapital och en lånedel. Vid framtida tillskott av statskapital till bl. a. vattenfallsverket skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k. verkskapital) och två tredjedelar lån (s. k. statsverkslån). För redan investerat kapital skall i fråga om vattenfallsverket en fördelning mellan de båda ske så, att 1/6 av anläggningstillgångarnas anskaffningsvärde eller en miljard kr. räknas som

SkU 1972:38

verkskapital och 5/6 som statsverkslån. Ränta på statsverkslånet bestäms med utgångspunkt från gällande ränteläge på statsobligationer. Upptagna statsverkslån konverteras efter 15 år till då gällande ränteläge. I fråga om statsverkslånet vid övergångstidpunkten — initiallånet — knyts räntan till den vid denna tidpunkt gällande statliga normalräntan.

Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden i stället för — som nu — på återanskaffningsvärden, och verket skall ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina avskrivningstider inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och kommunalskattelagen. Vidare skall vattenfallsverket till statsverket inleverera en motsvarighet till aktiebolagens statliga inkomstskatt. Denna skall beräknas till 40 % av redovisat överskott.

Norm för utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag vara under de fem första åren 5 och därefter 6 %.

Om ett affärsverk kommer i den situationen att investeringsbehovet under budgetåret är mindre än summan av avskrivning och fondering, skall överskottet användas till en faktisk återbetalning av statsverkslån.

Affärsverksdelegationen tillsatte hösten 1970 en särskild arbetsgrupp — affärsverkskommittén — med uppgift att vidare bearbeta och utveckla de av affärsverksutredningen 1968 framlagda förslagen. I ett den 1 juni 1972 dagtecknat betänkande Affärsverken, målsättning och styrformer (stencilerat) har affärsverkskommittén med vissa mindre avvikelser anslutit sig till affärsverksutredningens ovannämnda förslag. I motsats till affärsverksutredningen anser kommittén att frågan om hur stor del av statskapitalet, som i de olika affärsverken skall utgöra statsverkslån, bör fastställas efter utredningar inom varje affärsverk och att avkastningskravet på verkskapitalet (stamkapitalet) bör anges av regeringen för varje affärsverk för sig.

Frågan om en begränsning av statens gäldränteavdrag har prövats av riksdagen åren 1963, 1967, 1969, 1970 och 1971 (BeU 1963:38, 1967:56, 1969:22, 1970:32 och SkU 1971:43).

År 1967 uttalade bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 56 att staten som kraftverksföretagare hade ett försteg framför privata kraftverksföretagare på grund av sina bättre upplåningsmöjligheter. En undersökning av kapitalsammansättningen i vattenfallsverkets kraftverksrörelse gav vid handen att det gäldräntekrävande kapitalet under senare år kraftigt ökat, medan de medel som kunde jämställas med eget kapital hos privata kraftverksföretag varit i stort sett oförändrade. Finansieringen av statens kraftverksrörelse torde i vart fall numera ske praktiskt taget helt med räntekrävande kapital. Att detta inneburit och innebar vissa problem för de kommuner, inom vilka staten hade mera betydande kraftverks- och kraftregleringsanläggningar, torde inte kunna bestridas. Även om de bidrag i skatteutjämnande syfte, som sådana kommuner numera kunde erhålla enligt bestämmelserna i förordningen om skatteutjämning, var ägnade att åstadkomma en utjämning av de ekonomiska olikheterna och därigenom indirekt av skillnaderna i

SkU 1972:38

skattetryck mellan dessa och andra kommuner, var det — menade utskottet — inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen stundom kunde vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera kraftverkskommunerna för det skattebortfall som kunde bli följden av statens gäldränteberäkning. Utskottet kunde således i princip ansluta sig till syftet med motionerna. En omprövning av statens gäldränteavdrag var enligt utskottets mening önskvärd också med hänsyn till det berättigade kravet på att ekonomisk jämställdhet så långt möjligt borde råda mellan konkurrerande statliga och privata kraftverksföretag. Utskottet erinrade om att 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna i ett år 1957 framlagt betänkande ”Statens vattenfallsverk” (SOU 1957:26) uttalat, att kraftbolag med stigande kapitalbehov, vilka ville utnyttja lånemarknaden, om möjligt borde ha 1/3 av sitt kapitalbehov täckt med eget kapital. Uttalandet, som gjorts i samband med utredningens överväganden av frågan, hur finansieringen av vattenfallsverkets verksamhet borde ordnas för det fall verket ombildades till aktiebolag, låg till grund för skattelagssakkunnigas förslag om en begränsning av vattenfallsverkets avdragsrätt till att avse 2/3 av det bokförda värdet av de i kraftverksrörelsen nedlagda tillgångarnas värde.

Vid 1970 års riksdag framhöll bevillningsutskottet bl. a. (BeU 1970: 32) att det inte minst från rättvisesynpunkt var angeläget att vattenfallsverket och de enskilda kraftproducenterna så långt möjligt jämställdes i konkurrenshänseende. Utskottet ansåg det naturligt att landets ojämförligt största kraftleverantör skulle bidra till kommunernas skatteintäkter i samma mån som de enskilda kraftföretagen och detta åstadkoms, såvitt utskottet kunde bedöma, enklast och bäst genom att likställa de skattemässiga förutsättningarna för vattenfallsverket med dem som gällde för enskilda företag.

Med hänsyn till att frågan utretts av affärsverksutredningen och således redan var föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet ansåg utskottet sig emellertid inte kunna medverka till omedelbara ändringar av vattenfallsverkets redovisningsprinciper. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1971:43 intog skatteutskottet samma ståndpunkt under hänvisning till att affärsverksutredningens förslag var föremål för Kungl. Maj:ts prövning inom affärsverksdelegationen och denna inom kort beräknades framlägga förslag rörande bl. a. statens vattenfallsverks vinstredovisning.

SkU 1972:38

Utskottet

I betänkandet Affärsverken, ekonomi, konkurrens och effektivitet (SOU 1968:45) har affärsverksutredningen lagt fram förslag i fråga om riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska målsättning och handlande. Avsikten med förslaget har bl. a. varit att likställa de ekonomiska förutsättningarna för affärsverken med vad som gäller för enskilda företag. I fråga om statens vatten fallsverk innebär utredningens förslag, att en del av räntan på det disponerade statskapitalet skall utgå som ovillkorlig kostnadsränta. Det av vattenfallsverket disponerade statskapitalet skall uppdelas i en del eget kapital och en lånedel. Vid framtida tillskott av statskapital skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k. verkskapital) och två tredjedelar lån (s.k. statsverkslån). För redan investerat kapital skall fördelningen ske så, att 1/6 av anläggningstillgångarnas anskaffningsvärde eller en miljard kr. räknas som verkskapital och 5/6 som statsverkslån. Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden i stället för på återanskaffningsvärden, och verket skall ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina avskrivningstider inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och kommunalskattelagen. Vidare skall verket till staten inleverera en motsvarighet till aktiebolagens statliga inkomstskatt, som skall beräknas till 40 % av redovisat överskott. Utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag vara 5 % under de fem första åren och därefter 6 %.

I motionen 1972:872 yrkar motionärerna, att affärsverksutredningens förslag genomförs med den ändringen, att vattenfallsverkets gäldränteavdrag begränsas till högst två tredjedelar av det bokförda värdet, innebärande att en tredjedel såväl av kommande tillskott av statskapital som av redan befintliga tillgångars värde skall räknas som verkskapital. Genom motionärernas förslag skulle verkskapitalet för statens vattenfallsverk per den 30.6.1966 bli i runt tal 1,6 miljarder kr. i stället för föreslagna 1 miljard kr.

Skillnaderna mellan nuvarande ordning och affärsverksutredningens principer i fråga om skatteberäkning och resultatredovisning för statens vattenfallsverk framgår av en till betänkandet fogad bilaga.

Affärsverksutredningens ovannämnda förslag har bearbetats och vidareutvecklats av affärsverk skommittén. I betänkandet Affärsverken, målsättning och styrformer, vilket publicerats efter det motionen väcktes, har kommittén anslutit sig till affärsverksutredningens förslag med vissa mindre avvikelser. Sålunda anser kommittén — i motsats till affärsverksutredningen — att frågan om hur stor del av statskapitalet, som skall utgöra statsverkslån, bör fastställas efter utredningar inom varje affärsverk och att avkastningskravet på verkskapitalet bör anges av regeringen för varje affärsverk för sig.

Riksdagen har tidigare upprepade gånger framhållit angelägenheten av att statens vattenfallsverk och enskilda kraftföretag så långt möjligt jämställs i konkurrenshänseende, vilket också understrukits i de ovannämnda utredningarna, samt att vattenfallsverket bidrar till kommuner -

SkU 1972:38

nas skatteintäkter i samma utsträckning som de enskilda kraftproducenterna. Utskottet har inte funnit anledning frånträda denna ståndpunkt men anser sig i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till de av affärsverksutredningen och affärsverkskommittén framlagda förslagen inte böra binda sig för hur vattenfallsverkets redovisning bör utformas i detalj. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet yrkandet i motionen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår motionen 1972:872.

Stockholm den 17 oktober 1972 På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvarande: herr Brandt (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro* (m), Stadling (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m), Olof Johansson i Stockholm (c) och Söderström (m), vilka dels anfört följande:

”Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att frågan om statens vattenfallsverks gäldränteavdrag varit föremål för utredning ända sedan 1928, och ett flertal utredningar har lagt fram förslag som syftar till en begränsning av vattenfallsverkets rätt till avdrag för gäldränta. Utredningarna har konsekvent hävdat att statens vattenfallsverk intar en förmånsställning i förhållande till enskilda kraftföretag genom att verket får göra avdrag såsom för ränta på skuld för beräknad ränta på de statsmedel som investerats i dess kraftverksröreise. En enhällig riksdag har 1967, 1969, 1970 och 1971 givit uttryck åt samma uppfattning.

Affärsverksutredningens förslag om en begränsning av vattenfallsverkets gäldränteavdrag avlämnades redan år 1968. Vid remissbehandlingen har inte rått några delade meningar om att vattenfallsverkets rätt till avdrag för gäldränta bör inskränkas. Tvärtom har flera av de remissinstanser som haft anledning att särskilt yttra sig i fråga om statens kraftverksrörelse ansett att konkurrensneutralitet mellan denna

SkU 1972:38

och enskilda kraftföretag endast kan åstadkommas, om man går längre i fråga om begränsning av vattenfallsverkets rätt till ränteavdrag än utredningen föreslagit.

Affärsverksutredningens förslag har därefter överlämnats till affärsverkskommittén för vidare bearbetning, och kommittén har efter det motionen väcktes avlämnat sitt betänkande. Vi anser det ytterst angeläget - inte minst för därav berörda kommuner — att statsmakterna snarast möjligt tar definitiv ställning till frågan om statens vattenfallsverks redovisningsprinciper. Vid detta ställningstagande bör givetvis de i motionen anförda synpunkterna beaktas. Vi hemställer därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär, att förslag till ändrade redovisningsprinciper för vattenfallsverket föreläggs 1973 års vårriksdag.”

dels ansett att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med anledning av motionen 1972:872 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär, att förslag till ändrade bestämmelser rörande statens vattenfallsverks redovisningsprinciper med beaktande av vad i motionen anförts framläggs till 1973 års vårriksdag.”

Bilaga

Jämförelse mellan nuvarande ordning och affärsverksutredningens principer vad gäller skatteberäkning och resultatredovisning (Belopp i milj kr)

SkU 1972:38

» c q a <n'

• • bO

•a 5-s.s

W c o c

< 3 a'3

W c

■B “ o ’5

Q Sm

I *-H

• B 8

C M '3 Q.

Tj +-» >- .St < 3 a. o

W c o

!*s C<

O m <N

é d!

Cl. O

<> . e « <*- *- '2 a <! 3 au

C 3

UJ C

q q

oo"

»-T

cn” co”

V> i-H

»-H

+ +

°o

q q

-i

cn” *-i

Tt”

«—i

V) co

1—1

Tf OV

lyO

Oo”

»o

i °®

r- oo

C~~

*^H

1 i-H

i^)

•q

q q

vo”

vi Tj-

. cN

1 CN

+ +

-ct »O

00.

q q

CO O

»O

.—i

o”

v> r-

r- r~

"Q-

CN CN

r~-

'Q-

Oo“

o”

i ST?

ri-

1 CN

i-H

t—

q q

vd vo”

Ov”

. C^>

1 CN

1 J

+ 1

i-h

q q

<N cn

vo”

VO”

vd rt

Os”

r- vo

c-~

—i

ri <n

Oo”

vo”

t— CT)

1 CO

r-i

q q

-^-

<*i

ri vi

1 CN

+ 1

oqr^

q q

<N Tt

r-”

c~-

*vi

r~” cd

r- o

i—i

O CN

00 -H

i-H

<N o"

vo”

vo"

i 22

1 CN

—*

°v

q q

vo”

ri ri

1 ^

+ 1

rf vq

•q

q q

oi vo

r-i

o”

-T

r~” -i

o v

O CN

»o

00 CN

a-H

»O

oi »o

vo”

oo‘

i 25

O- vO

1 CN

»o

•C > ^

C ai -V ^

:2 g

5 *c

c > o

^ p

>2 CQ

eli

C :cQ

.% "O ai anj

c 2 c a«

E c ^ 3 2S8*a 3 «

t M>.r C a jj C Ä E :5 vf £ c tu 2

s-5

•2 3 1<S,

•&-s

Q o

3 V

t/i

T3 (O t>0 •*<

W eS ja E

ä ig

* §

o» 3

B E

cQ O

t?? —^

> > »« M

£.5 5 jj s -

tt e/5 c/3 C C ert

g > > :« J2

< < os «

•fb

5 O 2 E

C l-H ^ :0

Q> l-H

60 C 00 CQ .£ ■*

% 6

13 O C o 3 T3

^2 M 0) O — Cl.

:o *r;

•'2, a

■? s £ 00 41 .S ^ -5

C 73

I 8 > £ O 3

a-8

> o

:cQ > C * C

•S?c _ a

:CQ £

T3 ^ O 'rt

J2?

:2 '§

is ea O 15

Ä O

l«

>- W)

£P'S .£ m c =o

5 > •S g "S

3 2 3 73

c E O

« £

33 <L>

■3°

> CQ

oo^ c ^

3 CO VO

-T-» '*L

Cl vo cq _ r

■sS

•a

»cQ °i 0.00 oo cn c

£ ov

D —T

*’ + V}

0 Ov” 0) CN •O

op q

5 °®

*— rvl

C^73 ! §

S1-

SJ 13

ocQ

c^j ii C cq

> ^ O 13 - c

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1657 S Stockholm 1972