Bet. 1972:SkU41

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa uppbördsfrågor m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1972-10-17
Källa: data.riksdagen.se

Skatteutskottets betänkande nr 41 år 1972

SkU 1972:41

Nr 41

Motionerna

1 detta betänkande behandlas motionerna 1972:78 av herr Taube (fp) vari hemställs

att åtgärder vidtas, så att folkpensionär med B-skatt får möjlighet att betala skatten samma dag som folkpension lyfts;

1972:301 av herr Clarkson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen anhåller

1. om sådan ändring av uppbördsförordningen att fyllnadsinbetalning av skatt får ske senast den 30 juni året efter inkomståret,

2. att motionen överlämnas till utredningen om företagens uppgiftsplikt (Fi 1970:69) för beaktande;

1972:419 av herr Larsson i Staffanstorp (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att jordbrukare och andra företagare med ojämna inkomster efter särskild ansökan skall kunna få betala in preliminär B-skatt i närmare anslutning till att inkomsten blir tillgänglig än vad som kan ske enligt det vanliga uppbördssystemet;

1972:42 1 av herrar Marcusson (s) och Göransson (s) vari hemställs att riksdagen uttalar att skattetabellerna bör utformas med 50-öres intervaller;

1972:827 av herrar Annerås (fp) och Clarkson (m) vari hemställs att riksdagen anhåller om sådan ändring av uppbördsförordningen (1953:22), att arbetsgivare, som underlåtit att redovisa preliminär A-skatt, i första hand får en påminnelseavi, i andra hand erhåller underrättelse om krav av det slag som tillämpas i dag, och att först i tredje hand, och efter ett halvår från det ordinarie inbetalningstillfället, strafföreläggande får meddelas;

1972:843 av herrar Hyltander (fp) och Richardson (fp) vari hemställs att riksdagen begär förslag till sådana regler vid inbetalning av skatt att den som under en treårsperiod högst tre gånger inlevererat skatt för sent men inom tio dagar efter förfallodagen utan anmaning och åtgärder från myndighetens sida inte skall behöva erlägga restavgift.

1972:862 av herr Nordgren (m) vari hemställs

att riksdagen hemställer att tiden för fyllnadsinbetalning av skatt ändras från 30 april till 30 juni eller alternativt 3 1 maj;

1972:864 av herr Nordgren m. fl. (m) vari hemställs

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 41

SkU 1972:41

att riksdagen begär att utredningen angående företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet erhåller tilläggsdirektiv att utarbeta förslag om skälig ersättning för

a) den uppgiftsskyldighet som åläggs företagen och

b) den uppbördsskyldighet som åläggs företagen;

1972:867 av herr Nordgren m. fl (m, fp) vari hemställs

att riksdagen begär ett vidgat dispensförfarande i fråga om skatteuppbörd och statistikuppgifter under semestertid eller — om detta av administrativa skäl ej låter sig göra — att rätt medges att redovisa källskatt, preliminärskatt och mervärdeskatt vid det efter semestertiden påföljande redovisningstillfället;

1972:870 av herr Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs

att riksdagen begär en prövning av möjligheterna att lämna uppgift om överskjutande preliminär skatt i syfte att bättre bevaka det allmännas fordringar i fråga om exempelvis bidragsförskott;

1972:884 av herrar Svanström (c) och Johansson i Växjö (c) vari hemställs

att riksdagen begär åtgärder i syfte att förenkla och rationalisera arbetsgivarnas uppgiftslämnande och avgiftsinbetalning;

1972:886 av herr Söderström (m) vari hemställs

att riksdagen fastställer räntesatserna för ränta å kvarstående skatt till 10 % och för ränta å överskjutande preliminär skatt till 5 %.

Gällande bestämmelser m. m.

Tiderna för inbetalning av skatt m. m.

Enligt 23 § uppbördsförordningen (1953:282) — UF — förfaller skatt till betalning under uppbörd stermin.

Uppbördsterminerna under uppbördsåret är sex och infaller under tiden från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj, juli, september, november och januari; dock skall uppbörd inte förrättas på sön- eller helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss angivna regel börja på sön- och helgdag, skall uppbördsterminen i stället ta sin början på nästföljande vardag, varvid slutdagen i motsvarande mån förskjuts.

Riksskatteverket kan om särskilda omständigheter därtill föranleder, efter poststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

1 28 § stadgas, att kvarstående skatt förfaller till betalning under den första uppbördsterminen (marsterminen) under uppbördsåret näst efter taxeringsåret om skatten uppgår till högst 200 kr. samt med lika belopp under vardera av de båda första uppbördsterminerna (mars- och majterminerna) under nämnda uppbördsår om skatten överstiger 200 kr.

Med anledning av yrkandet om samordning av pensionsutbetalning och B-skattelikvid kan nämnas att enligt 1 § kungörelsen (1962:520)

SkU 1972:41

angående sättet och tiden för utbetalning av pension enligt lagen om allmän försäkring m. m. gäller att sådan pension (folkpension och tilläggspension) samt hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg utbetalas av riksförsäkringsverket. 1 den mån riksförsäkringsverket bestämmer må förmånen dock utbetalas av allmän försäkringskassa. Utbetalning skall i allmänhet ske med anlitande av postverket. Utbetalning genom riksförsäkringsverkets försorg skall ske medelst pensionsanvisning eller, om myndigheten så finner lämpligt, över postgiro. I fråga om belopp, som utbetalas medels postanvisning gäller, att beloppet får lyftas tidigast den 15 i förfallomånaden. Om den dagen inträffar på sön- eller helgdag eller lördag får beloppet dock lyftas närmast föregående söckendag, som ej är lördag.

Enligt 4 § kungörelsen (1962:662) angående utbetalning av personalpensionsförmån och pension enligt lagen om allmän försäkring i vissa fall gäller i fråga om utbetalningstiden i sak samma regler som enligt ovannämnda kungörelse.

Frågan om samordning av utbetalningen av folkpension med uppbördsterminerna behandlades redan av 1961 års riksdag med anledning av en motion. Andra lagutskottet hemställde efter hörande av bl. a. generalpoststyrelsen, som i likhet med övriga hörda myndigheter bestämt motsatte sig en sådan åtgärd, att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd och anförde följande (2LU 1961:34).

I motionen framhålles, att det för flera folkpensionärer är en avsevärd olägenhet, att uppbördsterminen är avslutad, innan folkpensionen kan utkvitteras. För att eliminera denna olägenhet bör enligt motionärens uppfattning uppbördsterminerna utsträckas till den 16 eller folkpensionerna utbetalas under nuvarande uppbördsterminer.

En reform av det slag motionären påyrkat kan vara av betydelse endast för det jämförelsevis ringa antal folkpensionärer som har att erlägga preliminär skatt i form av B-skatt. Endast i sådana fall ankommer det nämligen på den skattskyldige själv att svara för skatteinbetalningen. Mot de fördelar som en reform av antytt slag kan medföra för dessa folkpensionärer måste vägas de olägenheter som skulle följa därav i de avseenden som framhållits i remissyttrandena. Tidigare utbetalning av folkpensionerna skulle sålunda nödvändiggöra, att folkpensionsanvisningarna måste utsändas redan under de första dagarna i månaden. På grund av att dödsfallsanmälningar avseende månaden före utbetalningsmånaden i ett stort antal fall då icke skulle vara inkomna till pensionsstyrelsen skulle risken för utbetalningar till icke folkpensionsberättigade öka. Dessutom skulle, därest uppbördsterminerna och utbetalningen av folkpensionerna skulle sammanfalla, förorsakas en ur arbetssynpunkt svår belastning i postkassorna med långa väntetider och andra olägenheter för såväl postverket som allmänheten som följd. Med hänsyn till de nämnda olägenheterna kan utskottet icke biträda motionsyrkandet.

Riksdagen avslog motionen.

Vid 1965 års vårriksdag avvisade statsrådet Aspling i svar på en enkel fråga tanken på att tidigarelägga pensionsutbetalningarna för att underlätta folkpensionärernas skatteinbetalning. Som skäl härför åberopades postala och andra administrativa svårigheter.

1* Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 41

SkU 1972:41

4 Då frågan återkom vid 1966 års vårriksdag förordade andra lagutskottet (2LU 1966:24) en annan lösning av problemet och anförde bl. a. följande.

I motionerna yrkas, att sådana åtgärder skall vidtas att folkpensionärer som har att erlägga preliminär skatt i form av B-skatt kan använda den aktuella månadens pension till skattelikviden. Motionärerna anför, att problemet skulle kunna lösas genom att folkpensionär får rätt att mellan den 13 och 16 i månad, då uppbörd stermin infaller, använda sin pensionsanvisning vid betalning av skatt, som skall erläggas under terminen.

Vid 1961 års riksdag behandlade andra lagutskottet en motion, vari yrkades att uppbördsterminerna skulle utsträckas till den 16 i uppbördsmånaden eller folkpensionerna utbetalas under de gällande uppbördsterminerna. Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att en reform av åsyftat slag kunde vara av betydelse endast för det jämförelsevis ringa antal folkpensionärer, som hade att erlägga preliminär B-skatt. Mot de fördelar som en reform av antytt slag kunde medföra för dessa folkpensionärer måste vägas de olägenheter som skulle följa i avseenden, som angivits i remissyttranden. Sålunda hade framhållits, att tidigare utbetalning av folkpensionerna skulle nödvändiggöra, att folkpensionsanvisningarna måste utsändas redan under de första dagarna i månaden. På grund av att dödsfallsanmälningar avseende månaden före utbetalningsmånaden i ett stort antal fall då icke skulle vara inkomna till utbetalningsmyndigheten skulle risken för utbetalningar till icke folkpensionsberättigade öka. Dessutom skulle, därest uppbördsterminerna och utbetalningen av folkpensionerna skulle sammanfalla, förorsakas en ur arbetssynpunkt svår belastning i postkassorna med långa väntetider och andra olägenheter för såväl postverket som allmänheten. Med hänsyn till de nämnda olägenheterna kunde utskottet inte biträda motionen.

Utskottet anser de sålunda anförda synpunkterna fortfarande böra tillmätas betydelse. På grund härav bör enligt utskottets mening icke ifrågakomma att rent generellt låta uppbördsterminerna och tiderna för utbetalande av folkpension sammanfalla. Emellertid anser utskottet, att det skulle innebära vissa fördelar för berörda pensionärer om möjligheter skapades för dem att använda den pension, som utbetalas under skattemånad, till likvid vid samma månads skatteuppbörd. Med hänsyn härtill synes i lämpligt sammanhang böra övervägas åtgärder syftande till att underlätta inbetalningen av skatt för de folkpensionärer som avses i motionerna.

Riksdagen beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening ge till känna vad utskottet anfört.

Med anledning av riksdagsskrivelsen anförde statsrådet och chefen för finansdepartementet i proposition nr 5 1 till 1969 års riksdag med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen, m. m. följande (s. 45-46).

Innan jag går in på de särskilda bestämmelserna i de förslag till författningsändringar som utarbetats inom finansdepartementet vill jag beröra en fråga om samordning av pensionsutbetalning och skattelikvid, som föranlett rskr 1966:96. I skrivelsen har riksdagen som sin mening velat ge till känna vad andra lagutskottet anfört med anledning av motioner som hänför sig till den omständigheten, att folkpension utbetalas tidigast den 15 i varje månad medan uppbördsterminen går ut

SkU 1972:41

den 13 i uppbördsmånaden. Utskottet (2LU 1966:24) har ansett att det skulle innebära vissa fördelar för folkpensionärer som har B-skatt om möjlighet skapades för dem att använda den pension, som utbetalas under uppbördsmånad, till likvid vid samma månads skatteuppbörd. Det borde därför i lämpligt sammanhang övervägas åtgärder i syfte att underlätta inbetalningen av skatt för dessa folkpensionärer.

Den berörda framställningen avser det relativa fåtal folkpensionärer vars inkomstförhållanden är sådana att de, utan att ha rätt till tjänstepension, livränta e.d., taxerats till inkomstskatt. De har därför debiterats B-skatt. Det rör sig alltså här om skattskyldiga med ej obetydliga inkomster vid sidan av folkpensionen. Jag anser inte att den fördel, som det för denna grupp skulle innebära att få betala skatten i samband med att de lyfter folkpensionsbeloppet den 15 i uppbördsmånaden, uppväger de nackdelar som en förlängning av uppbördsterminen skulle innebära för skatteuppbörden. Folkpensionär som har annan pension, livränta e. d. och smärre inkomster dessutom behöver inte övergå till B-skatt utan kan genom att begära höjt skatteavdrag åstadkomma att kvarstående skatt inte uppkommer. Riksdagens skrivelse synes därför inte böra föranleda någon åtgärd.

Departementschefens uttalande i frågan godtogs av riksdagen utan erinringar.

Vid 1971 års riksdag väcktes motioner om senareläggning av uppbördsterminerna för B-skattebetalare med hänvisning till bl. a. tiden för pensionsutbetalning. Dessa yrkanden avslogs av 1971 års höstriksdag på hemställan av skatteutskottet, som anförde bl. a. följande (SkU 1971:51).

Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet om senareläggning av uppbördsterminerna för B-skattebetalare och en uppdelning av deras kvarskatteuppbörd på tre terminer.

Uppbördsterminerna infaller under tiden 6-13 i udda månader, dock med viss förskjutning framåt i tiden om begynnelsedagen infaller på sönoch helgdag. Motionärerna vill införa särskilda uppbördsperioder under tiden 15—25 i udda månader med hänsyn bl. a. till att pensioner och mejerilikvider utbetalas först under denna period. Vidare anser motionärerna att B-skattebetalarna bör få betala kvarstående skatt under månaderna februari, april och juni i stället för i mars och maj. De föreslagna åtgärderna skulle enligt motionärernas mening nedbringa antalet skatterestantier.

Enligt skatteutskottets mening kan några sakliga skäl inte åberopas för att B-skattebetalarna skall ha andra inbetalningsperioder än övriga skattebetalare, och att generellt försena skatteuppbörden 10 dagar kan enligt utskottets mening inte komma i fråga av statsfinansiella skäl. Det har tidigare i olika sammanhang framförts önskemål om att skatten skall få betalas t. o. m. den 15 i uppbördsmånaderna, men postverket har inte ansett sig kunna tillstyrka sådan ändring eftersom uppbörden då skulle kollidera med pensionsutbetalningarna. Tidpunkten för pensionsutbetalningen kan därför i högre grad åberopas som ett hinder mot än som ett skäl för en framflyttning av uppbördsperiodema. Utskottet anser det inte heller från rättvisesynpunkt lämpligt att B-skattebetalarna får betala kvarstående skatt vid tre i stället för vid två uppbördstillfällen. Enligt utskottets mening finns ingen anledning att vidta åtgärder som skulle kunna stimulera B-skattebetalama att senarelägga skattebetalningen. Även i detta fall måste hänsyn tas till det postala arbetet. Utskottet, som

SkU 1972:41

alltså finner övervägande skäl tala mot de föreslagna ändringarna av uppbördsterminerna, avstyrker bifall till motionen.

Frågan om ett vidgat dispensförfarande beträffande skatteredovisning och uppgiftslämnande i syfte att bereda mindre företagare möjligheter till sommarsemester har tidigare behandlats av riksdagen endast i vad den avser mervärdeskatten. Skatteutskottet (SkU 1971:59) behandlade vid 1971 års riksdag ett motionsyrkande om att redovisning och inbetalning av mervärdeskatt för redovisningsperioden maj—juni skulle uppskjutas till närmast följande uppbördstermin med hänsyn bl. a. till de mindre företagarnas svårigheter att kunna åtnjuta semester och anförde därvid följande.

En sådan åtgärd måste ske antingen genom ett urval av de företag som skulle vara berättigade till uppskov, vilket förutom orättvisor måste medföra administrativa svårigheter i en omfattning som knappast skulle stå i rimlig proportion till de enskilda företagens fördelar, eller också genom att samtliga företag fick samma förmån, vilket i sin tur skulle medföra att företagen fick en omotiverad räntevinst motsvarande ca 20 milj. kr. Utskottet kan därför inte tillstyrka bifall till detta yrkande.

Riksdagen avslog motionerna.

Frågan om intervallerna i skattetabellerna för preliminär A-skatt

Riksskatteverket (RSV) har den 20 juni 1972 beslutat att ändra skattetabellerna för 1973 så till vida att skatten på det mellersta beloppet i varje intervall i tabellerna ingående statlig inkomstskatt beräknas i enlighet med 1972 års riksdagsbeslut (SFS 1972:375) samt att i tabellerna ingående sjukförsäkringsavgift beräknas i enlighet med vad riksförsäkringsverket bestämt.

Beslutet har fattats på grundval av inom verket upprättad PM med följande lydelse.

Bestämmelser om skattetabeller har intagits i 4 § UF. Riksskatteverket fastställer för varje inkomstår sådana tabeller. Skattetabellerna skall i enlighet med bestämmelserna i 4 § 1 mom. UF därvid grundas på följande förutsättningar, nämligen

att inkomsten samt grundavdraget är oförändrade under inkomståret, att den skattskyldige inte kommer att taxeras för annan inkomst än som i tabellen angives, ej heller för garantibelopp för fastighet eller för förmögenhet,

att den skattskyldige icke har att erlägga tilläggspensionsavgift, att skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) och 4) erhåller skattereduktion, samt

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige än dels grundavdrag, och, såvitt gäller i 2 mom. första stycket 3) och 4) avsedd skattskyldig, avdrag enligt 46 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Vidare har i 4 § 3 mom. UF bl. a. angivits följande.

Skattetabellerna skola angiva den preliminära skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning av det procenttal

SkU 1972:41

av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, att sjukförsäkringsavgift beräknas i enlighet med var riksförsäkringsverket bestämmer för inkomståret samt att det sammanlagda beloppet av kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vilka riksskatteverket fastställer för varje inkomstår.

Vid upprättande av tabellerna för veckolön, halvmånads-(tvåveckors-) lön och månadslön har angivits olika beloppsintervaller varvid skatten har beräknats på det högsta beloppet i intervallen. Genom att skatten beräknats på det högsta beloppet i varje intervall medför detta i regel överuttag av preliminär A-skatt. Det bör observeras att vid upprättande av tabellerna tas icke hänsyn till att sjukförsäkringsavgift och schablonavdrag, 100 kr., i förvärvskällan tjänst är avdragsgillt. I bilaga 1 har redovisats överuttagets storlek för åren 1968—1971.

I prop. 1972:15 s. 50 anförde departementschefen följande.

Jag vill i sammanhanget beröra en fråga som har betydelse såväl i nu aktuellt hänseende som beträffande uppbördssystemet i stort. Jag avser det förhållandet att skatteavdragen enligt källskattetabellerna f. n. beräknas med hänsyn till skatten på det belopp som utgör övre gränsen för uttagsskiktet. Följden härav blir överuttag särskilt på löner som ligger vid skiktets nedre gräns. Förhållandet har utsatts för kritik men å andra sidan godtagits av riksdagen som allmän princip (se t. ex. prop. 1968:18 s. 12, BeU 10, rskr 118). Emellertid kommer saken i viss mån i ett nytt läge genom att avdrag inte längre får göras för kommunalskatt vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Så länge så var fallet motverkades överuttag genom att de kommunalskatteavdrag som man räknat med vid utformningen av källskattetabellerna oftast var högre än avdragen vid taxeringen, beroende på löneutvecklingen och förändringarna i de kommunala utdebiteringarna.

Det bör enligt min mening finnas skäl att överväga ändrade principer för källskattetabellerna, om det nuvarande överuttaget kommer att slå igenom i ökning av den överskjutande skatten. Riksskatteverket bör uppmärksamma utvecklingen på området och bör ha frihet att ändra grunderna för beräkning av källskatteuttagen, om därmed kan uppnås en mer avsevärd minskning av den överskjutande skatten för de skattskyldiga.

Riksskatteverket har möjlighet att ändra tabellerna så att källskatteuttaget minskas. Vad som då torde kunna komma i fråga är att skatten beräknas på något annat belopp än det högsta i vatje intervall. Det lämpligaste avvägandet torde vara att beräkna skatten på det mellersta beloppet i varje intervall.

En beräkning av skatten på det mellersta beloppet i varje intervall torde medföra ett inkomstbortfall av ca 800 milj. kr. under uppbördsåret 1973/74. Dock får man antaga att fyllnadsbetalningarna för nämnda uppbördsår torde öka under 1974. Vidare minskar den överskjutande skatt som skall utbetalas under 1974. Inkomstbortfallet är således temporärt.

Genom riksdagens beslut den 31 maj 1972 har den statliga inkomstskatteskalan ändrats. Detta innebär skattelättnader på sammanlagt 2,4 miljarder kr. för inkomsttagare i alla inkomstlägen upp till 100 000 kr. I bilaga 2 visas beräknade skatteavdrag under i bilagan angivna förutsättningar.

Som tidigare nämnts skall i tabellerna ingående sjukförsäkringsavgift

SkU 1972:41

beräknas i enlighet med vad riksförsäkringsverket bestämmer för inkomståret. Genom överenskommelse med riksförsäkringsverket skall fråga om sådan ändring aktualiseras endast när skattetabellerna ändras i annat avseende. Riksförsäkringsverkets nya belopp för år 1973 för sjukförsäkringsavgifter framgår av bilaga 3 (här utesluten).

Bilaga 1

Preliminär och slutlig skatt för A-skattebetalare i A-längden

År

Slutlig skatt

Preliminär skatt

Därav fyll- nadsinbetal- ning

22 146 114 054

22 482 118 891

24 675 536 899

25 065 668 032

570 620 391

27 843 412 472

28 365 208 847

751 914 728

32 822 504 142

33 186 025 246

805 780 256

Beräknade skatteavdrag Skattetabell 24

Bilaga 2

Kolumn 1 Månadslön

1972 års tabell, intervall- toppen

1972 års tabell, intervall- mitten

197 3 års tabell, intervall- toppen

1973 års tabell, intervall- mitten

1 000

1 500

2 000

2 500

3 000

1 264

1 228

1 189

1 153

3 500

1 578

1 543

1 503

1 468

4 000

1 890

1 855

1 815

1 780

4 500

2 201

2 170

2 126

2 095

5 000

2 480

2 436

2 405

Utredningen (Fi 1966:28) om definitiv källskatt har i betänkandet Förenklad löntagarbeskattning (SOU 1972:11) föreslagit att man vid övergång till det av utredningen förordade s. k. FLB-systemet skall införa skattetabeller med 50-öresintervaller. Betänkandet har remissbehandlats men någon proposition på grundval härav har ännu inte aviserats.

Räntefrågor

1 27 § 3 mom. UF stadgas, att om skattskyldigs slutliga skatt överstiger den preliminära skatt, som skall gottskrivas honom, med minst en tiondel av den slutliga skatten eller med minst 5 000 kr., skall den skattskyldige till statsverket erlägga ränta med 12 %, för en beräknad tid

SkU 1972:41

av ett år, på den del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000 kr.; dock att det belopp varpå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt, skogsvårdsavgift, arbetsgivaravgift, avgift enlig 2 § förordningen om allmän arbetsgivaravgift, redareavgift, avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxeringsförordningen samt annuiteter, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året efter inkomståret.

Har slutlig eller kvarstående skatt blivit påförd med oriktigt belopp genom fel vid debiteringen eller har preliminär skatt blivit tillgodoräknad med felaktigt belopp eller skall kvarstående skatt av annan anledning nedsättas, skall ny beräkning av ränta göras enligt ovan angivna regler.

Om den preliminära skatten överstiger den slutliga skatten äger den skattskyldige enligt 69 § UF erhålla ränta med 7 %, för en beräknad tid av ett år, på den del av överskjutande beloppet som överstiger 1 000 kr.

Frågan om att åstadkomma en aktuellare relation mellan räntor och avgifter i UF och diskontot är f. n. föremål för överväganden av utredningen (Fi 1970:69) om företagens uppgiftsplikt. Ur direktiven för utredningen kan i denna fråga följande anföras.

I samband med den utredning jag nu förordat bör även uppbördsförordningens bestämmelser om ränta, restavgift och tilläggsavgift ses över. De räntor som det här är fråga om har huvudsakligen till syfte att kompensera statsverket eller den enskilde för ränteförluster i samband med uppbörden. Beträffande ränta på kvarstående skatt kan dessutom anföras att den bör vara ett medel för att effektivisera skatteuppbörden. Detta gäller i ännu högre grad restavgift och tilläggsavgift, där dock räntesynpunkten inte är oväsentlig.

De sakkunniga bör söka åstadkomma ett system, varigenom de angivna räntorna och avgifterna på ett smidigt sätt kan anpassas till förändringarna i diskontot. Möjligheten att införa bestämmelser om att räntorna och avgifternas storlek skall bestämmas i administrativ ordning i anknytning till diskontot bör utredas. Vad särskilt beträffar ränta på kvarstående skatt bör beaktas dess nyss antydda uppgift från uppbördssynpunkt och huruvida därmed är helt förenligt, att denna ränta är avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Principen att dröjsmål med betalning av skatt som är föremål för indrivning inte påverkar storleken av restavgift eller tilläggsavgift bör tas upp till bedömande. De sakkunniga bör undersöka om systemet med tilläggsavgift, som f. n. är tillämpligt endast i fråga om innehållen källskatt, kan vara ett medel att effektivisera uppbörden på andra skatteområden, såsom för mervärdeskatt och punktskatter. De sakkunniga bör uppmärksamma att frågor om ränta och restavgift kan bli aktuella också i samband med uppbörden av arbetsgivaravgifter. Även i andra avseenden än de nämnda bör de sakkunniga, i den mån de finner det påkallat, utreda möjligheterna att förbättra gällande ordning i förevarande hänseenden och lägga fram förslag.

Enligt vad skatteutskottet under hand erfarit kommer den här avsedda frågan att behandlas i ett särskilt delbetänkande, som sannolikt kommer att avlämnas under våren 1973. En ändring av räntebestämmelserna kan därför möjligen komma att till vissa delar gälla fr. o. m. 1974.

SkU 1972:41

10 Åtgärder vid försenad skattebetalning

Utöver de tidigare nämnda bestämmelserna om ränta på kvarstående skatt innehåller UF även bestämmelser om särskild restavgift (58 §).

Om skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag underlåtit att inbetala skatt i föreskriven tid och ordning utgår restavgift med 4 öre för varje hel krona av den del av skatten, som inte erlagts, dock ej mindre än 10 kronor. Öretal som uppkommer vid denna beräkning skall jämnas till närmast högre hela krontal.

Arbetsgivare skall utöver restavgift erlägga tilläggsavgift för varje påbörjad sex-månadersperiod utöver den första efter utgången av den uppbördsmånad, under vilken skatten skulle ha erlagts, intill dess skatten inbetalas eller fastställes till betalning av den lokala skattemyndigheten. Tilläggsavgift skall för varje sådan tidrymd beräknas till 4 öre för varje hel krona av den del av skatten, som inte erlagts, dock ej mer än 12 öre för hel krona. Bestämmelserna om restavgift tillämpas även i fråga om tilläggsavgift.

Restavgift utgår även i fall då arbetsgivare inte lämnat uppgift om innehållen skatt. Avgiften utgår med 2 öre för varje hel krona av skattebelopp, för vilket uppgift sålunda icke lämnats, dock ej med mindre än 10 kr.

Slutligen kan här även nämnas att i 81 § UF stadgas straffansvar — böter eller i svårare fall fängelse i högst ett år — för arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att inbetala skatt som han innehållit för sina anställda.

Företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet

1971 års höstriksdag avslog på skatteutskottets hemställan motioner om ersättning till företagen för deras bestyr med uppbörd och uppgiftslämnande. Skatteutskottet redovisade i sitt betänkande härom (SkU 1971:51) utförligt de delar av direktiven för den tidigare nämnda utredningen om företagens uppgiftsplikt som berör denna fråga liksom även de synpunkter som kan redovisas i fråga om särskild kostnadsersättning för skatteuppbörd. Med hänsyn härtill synes inte erforderligt att i förevarande betänkande återge mer än den sammanfattning av frågorna som kom till uttryck i utskottets yttrande, som i denna del har följande lydelse.

Frågan om företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet är för närvarande föremål för särskild översyn av utredningen om företagens uppgiftsplikt (Fi 1970:69). Syftet med utredningen är när det gäller uppgiftsskyldigheten i första hand att förenkla och samordna uppgiftslämnandet, medan utredningen inte har i uppdrag att överväga frågan om ersättning till företagen. 1 motionerna 1971:601 och 1971:619 hemställs att utredningen genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att också utreda frågan om ersättning till företagen för deras bestyr med uppbörd och med att lämna uppgifter till olika offentliga organ. Även om motionerna innehåller likartade yrkanden är de i fråga om motiveringen så till vida olika att motionärerna i motionen 1971:601 framför allt betonar

SkU 1972:41

uppgiftsskyldighetens betungande karaktär, medan i motionen 1971:619 särskilt framhålls det merarbete som näringslivet åsamkas genom mervärdeskatteuppbörden.

Beträffande uppbördsfrågan vill utskottet först konstatera att källskatteuppbörden inte åberopas som grund för ersättningsanspråken men motionärerna gör inte heller något undantag härför. Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att de räntevinster som företagen gör genom rätten att disponera löntagarnas skatt från avlöningstillfället fram till inbetalningsdagen motsvarar betydande belopp. Utskottet förutsätter att motionärerna inte är ovetande om detta förhållande och utgår från att detta också är anledningen till att källskatteuppbörden inte särskilt åberopats i sammanhanget. I fråga om mervärdeskatten är förhållandena något annorlunda med hänsyn bl. a. till att i denna skatteforms föregångare, den allmänna varuskatten, fanns ett särskilt system för kostnadsersättning till de skattskyldiga för deras bestyr med uppbörden.

I prop. 1968:100 med förslag till förordning om mervärdeskatt uttalade departementschefen bl. a. att redovisningskostnaderna enligt hans mening borde behandlas som kostnader i verksamheten och kompenseras på samma sätt som andra kostnader. Han fann vidare att, om man fördelade de tidigare kostnaderna för redovisning av allmän varuskatt på de mervärdeskatteskyldiga, ersättningen blev så ringa att den inte hade någon betydelse, medan en uppräkning av kostnaderna med hänsyn till det ökade antalet skattskyldiga skulle medföra en omotiverad utgiftsökning för statsverket. Bevillningsutskottet (BeU 1968:45) delade uppfattningen att särskild kostnadsersättning inte borde utgå med hänsyn främst till de administrativa svårigheter som ett ersättningsförfarande skulle medföra. Utskottet ansåg emellertid skäl tala för att de skattskyldiga i någon form bereddes kompensation för borttagandet av denna förmån. Med hänsyn härtill och till vissa andra omständigheter av redovisningsteknisk art förordade utskottet att den av departementschefen föreslagna tidsfristen för inbetalning av skatten — inom 18 dagar efter redovisningsperiodens utgång — skulle förlängas till 35 dagar. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Då mervärdeskatten således redan innehåller en form av kompensation för arbetet med redovisningen finner skatteutskottet inte skäl att förorda ytterligare åtgärder i sådant syfte.

I fråga om företagens skyldighet att lämna uppgifter till olika offentliga myndigheter, vilka uppgifter till stor del är av den arten att de skall ligga till grund för den offentliga statistiken, kan inte samma synpunkter åberopas som i fråga om uppbörden. Skatteutskottet vill inte bestrida att vissa former av uppgiftsplikt kan bli arbetskrävande och te sig särskilt betungande för mindre företag, vilka inte har en kontorskapacitet som är avpassad härför. En anledning till att företagen reagerar mot uppgiftsskyldigheten torde ofta vara att de inte själva finner att resultatet av det inhämtade materialet kan vara av något intresse för deras egen del. Även om utskottet är medvetet om att de uppgiftsinhämtande myndigheterna numera söker orientera de berörda företagen om syftet med olika uppgifter bör ytterligare ansträngningar göras för att informera uppgiftslämnarna om nödvändigheten av deras medverkan. Syftet med den pågående utredningen är främst att underlätta uppgiftslämnandet. Det kan enligt skatteutskottets mening inte anses motiverat att konstruera någon form av ersättning till företagen för uppgifter som erfordras för samhällsplaneringen. Dessa uppgifter begärs med hänsyn till samhällets behov och tjänar alltså i lika hög grad den enskilda som den offentliga sektorns intressen.

Motionen 1971:601 ger uttryck åt uppfattningen att vissa företag

SkU 1972:41

utsätts för ett mera betungande uppgiftslämnande än andra och att just dessa företag därför borde få viss kompensation. När motionärerna talar om att branschundersökningar skulle medföra en särskild belastning för vissa företag har utskottet inte lyckats klarlägga vilka undersökningar som avses. I den mån motionärerna menar undersökningar enligt urvalsmetoden, vilken innebär att vissa företag får representera ett större antal likvärdiga företag inom en bransch, så medför detta ett merarbete för de utvalda företagen vilket kan te sig orättvist i förhållande till de företag som slipper lämna uppgifter, men metoden innebär samtidigt att flertalet företag inte alls belastas med uppgiftslämnande, och detta måste uppenbarligen innebära betydande vinster för näringslivet i dess helhet. De temporära orättvisor som detta system medför torde också jämna ut sig i det långa loppet. En kompensation mellan företagen för sådana former av extraarbete ter sig därför inte heller motiverad. Mot bakgrund av de sålunda redovisade invändningarna finner utskottet inte skäl tillstyrka någon utredning om kompensation för företagens uppgiftslämnande.

Utskottet

De uppbördsfrågor utskottet sammanfört i detta betänkande är av skiftande karaktär. Vissa yrkanden, som riksdagen tidigare avvisat, behandlar utskottet mera summariskt med hänvisning till den inledningsvis lämnade redogörelsen för de av utskottet tidigare anförda motiveringarna i dessa frågor.

Tiderna för inbetalning av skatt

Enligt uppbördsförordningen (UF) gäller att kvarskatteränta inte utgår, när preliminär skatt erlagts senast den 30 april året efter inkomståret.

I motionerna 1972:301 och 1972:862 yrkas att tiderna för fyllnadsinbetalning av skatt skall framflyttas till den 30 juni året efter inkomståret; i den sistnämnda motionen anges 31 maj som alternativ. I den förstnämnda motionen hänvisas främst till att taxeringsnämndernas underrättelser om avvikelser från deklarationerna i stor utsträckning kommer den skattskyldige till handa efter den 30 april. I den senare motionen framhålls att den omständigheten att tiden för fyllnadsinbetalning i huvudsak sammanfaller med tiden för inbetalning av kvarstående skatt medför att den skattskyldige kommer in i en ond cirkel, som kan vara svår att bryta.

Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden framhålla att den gällande bestämmelsen om rätt till fyllnadsinbetalning redan innebär ett avsteg till de skattskyldigas förmån från uppbördsreglerna i övrigt. Den preliminära skatten för ett år skall normalt vara slutinbetald under januariterminen närmast påföljande år, medan fyllnadsinbetalningen kan ske t. o. m. april samma år.

Utskottet finner därför inte skäl tillstyrka bifall till motionen 1972:301 i denna del och motionen 1972:862.

En fråga som berör B-skattebetalare, men endast pensionärer med sådan skatt, tas upp i motionen 1972:78.

SkU 1972:41

13 Motionären anser att folkpensionär med preliminär B-skatt bör få betala skatten samma dag som pensionen lyfts, dvs. vanligen den 15 :e i stället för under uppbördstermin, som normalt infaller under tiden den 6 - 13 i udda månader.

Riksdagen har tidigare på förslag av andra lagutskottet (L2U 1966:24) begärt en samordning på denna punkt, innebärande att pensionärerna skulle få använda pensionsutbetalningskortet vid betalning av preliminär B-skatt. Riksdagens framställning behandlades i prop. 1969:51. Departementschefen ansåg sig inte kunna tillstyrka en sådan ändring, och riksdagen godtog propositionen utan några erinringar på denna punkt. Ett av de skäl departementschefen därvid åberopade var att frågan endast gällde en begränsad krets av pensionärer med sidoinkomster. Det förtjänar påpekas att denna krets torde ha reducerats ytterligare genom det av vårriksdagen fattade beslutet att skatt i utbokommun från och med nästa år skall erläggas enligt samma debetsedel som utfärdats för andra skatter i hemortskommunen. Detta innebär att en pensionär, som exempelvis är ägare av en jordbruksfastighet i en annan kommun än den där han är bosatt, i fortsättningen inte kommer att erlägga särskild preliminär B-skatt härför. Utskottet finner alltså att de nya omständigheter som tillkommit sedan riksdagen senast tog ställning i förevarande fråga närmast kan åberopas till ytterligare stöd för avslag på yrkandet i den nu förevarande motionen. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:78.

Den preliminära B-skatten behandlas också i motionen 1972:419. Motionären anser att jordbrukare och andra inkomsttagare med ojämna inkomster bör få inbetala skatten i närmare anslutning till att inkomsten uppbärs. Som exempel anförs att en jordbrukare med uteslutande vegetabilisk produktion har utgifter för utsäde, konstgödsel m. m. avsevärd tid innan han kan påräkna någon likvid för skörden och att han i förskott får betala preliminär B-skatt på den väntade inkomsten.

Enligt utskottets mening ligger det i sakens natur att den preliminära B-skatten för jordbrukare och rörelseidkare måste vara schablonmässigt konstruerad och att man av administrativa skäl omöjligen kan differentiera skatteuppbörden med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. All fri företagsamhet av här avsett slag måste bygga på en planering med hänsyn till kommande utgifter. Det synes därför vara lika självfallet att jordbrukaren i det angivna fallet bör avsätta medel för skatt som för inköp av utsäde m. m.

Utskottet kan således inte heller tillstyrka motionen 1972:419.

Intervallerna i skattetabellerna för preliminär A-skatt

Enligt UF skall källskattetabellerna fastställas av riksskatteverket för olika kommunala utdebiteringar i hela krontal. På särskild ansökan kan 50-öresintervaller få tillämpas i Stockholm, Göteborg och Malmö.

SkU 1972:41

14 I motionen 1972:421 begärs en generell övergång till 50-öresintervaller. Syftet med förslaget är att skapa närmare överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt.

Utredningen om definitiv källskatt (Fi 1966:28) har i betänkandet Förenklad löntagarbeskattning föreslagit att man vid övergång till det av utredningen förordade s. k. FLB-systemet skall införa 50-öresintervaller.

Frågan om överuttaget av preliminär skatt behandlades av detta års vårriksdag, som godkände ett departementschefsuttalande (prop. 1972:15) enligt vilket riksskatteverket (RSV) får rätt att beräkna skatten på det mellersta beloppet i vaije inkomstintervall. Det tidigare överuttaget hade konstaterats bero på att skatten beräknades på det högsta beloppet i varje intervall. En närmare redogörelse för RSV :s beslut med anledning härav och de beräknade effekterna i fråga om skatteuttaget har lämnats i den inledande översikten.

Givetvis innebär en övergång till 50-öresintervaller i fråga om kommunal utdebitering att man kommer närmare den slutliga skatten än vad man gör med 1-kronasintervaller. Effekten av en sådan åtgärd blir emellertid förhållandevis blygsam jämfört med de ändringar som åstadkommes genom den omläggning som enligt RSV:s beslut skall genomföras fr. o. m. 1973. Enligt utskottets bedömning finns det därför ingen anledning att i avvaktan på resultatet av denna omläggning nu vidta ytterligare åtgärder för att få bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. Utskottet anser sig därför inte för närvarande kunna tillstyrka yrkandet i motionen 1972:421.

Ränta på kvarstående och överskjutande skatt

I motionen 1972:301 yrkas att däri framförda synpunkter på frågan om bl. a. ränta på kvarstående skatt skall överlämnas till utredningen om företagens uppgiftsplikt. Motionärerna anser att räntesatserna i UF närmare bör anknyta till det aktuella ränteläget på kapitalmarknaden. Med i stort sett samma motivering framställs i motionen 1972:886 ett lagstiftningsyrkande om sänkning av räntan på kvarstående skatt från 12 till 10 procent och av räntan på överskjutande skatt från 7 till 5 procent.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att nyssnämnda utredning inom kort väntas lägga fram ett delbetänkande som behandlar bl. a. ovannämnda räntefrågor. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionen 1972:301 i denna del samt motionen 1972:886.

Åtgärder vid för sen skatteinbetalning

I motionen 1972:827 förordas att arbetsgivare som underlåter att inbetala av honom innehållen källskatt inte skall meddelas strafföreläggande för sådan försummelse förrän ett halvår efter den ordinarie uppbördsterminen och sedan han fått ytterligare påminnelser utöver vad

SkU 1972:41

som nu sker. Motionärerna menar att alltför korta anståndstider i vissa fall kan äventyra företagens existens och därmed också sysselsättningen för de anställda.

Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om skärpt kontroll över källskatteuppbörden med hänsyn bl. a. till de stora skattebelopp som staten förlorar genom att åtgärder mot försumliga källskatteredovisare sätts in för sent. Därvid har utskottet hänvisat till de förbättrade kontrollmöjligheter i fråga om källskatteredovisningen som infördes på förslag av skattestrafflagutredningen. Motionärernas förslag skulle enligt utskottets mening verka i rakt motsatt riktning och äventyra resultaten av den skärpta kontrollen. Utskottet anser det vidare mindre välbetänkt att ändra påföljderna i uppbördsförordningen i sysselsättningspolitiskt syfte och avstyrker alltså motionen 1972:827.

En annan uppmjukning av påföljderna vid för sen skatteinbetalning föreslås i motionen 1972:843. Motionärerna anser att den som inom en treårsperiod betalt högst tre gånger inom 10 dagar efter förfallodagen inte skall behöva erlägga restavgift.

Förslaget skulle uppenbarligen medföra betydande merarbete för uppbördsmyndigheterna och med all sannolikhet leda till att alla större skattebetalare senarelade sina inbetalningar inom de angivna gränserna. Utskottet finner därför inte skäl förorda en dylik åtgärd utan avstyrker motionen 1972:843.

Företagens uppgifts- och uppb ördsskyldighet

Till de frågor som utskottet utförligt behandlade vid föregående års riksdag hör yrkandet i motionen 1972:864 om tilläggsdirektiv till utredningen om företagens uppgiftsskyldighet beträffande särskild ersättning till företagen för deras befattning med uppbörd och uppgifter.

Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till den motivering som tidigare anförts och som återges i den inledningsvis lämnade redogörelsen.

Utskottet har tidigare även avstyrkt olika förslag om uppskov med mervärdeskatteredovisning för att bereda mindre företagare semesterledighet. Denna fråga återkommer i motionen 1972:867. Motionärerna vill genom ett dispensförfarande i fråga om såväl uppgifter som olika former av uppbörd underlätta semestern för sådana företagare. Alternativt förordas generellt uppskov med redovisningen.

Även om utskottet har förståelse för att uppbördsskyldigheten för mindre företag kan medföra viss bundenhet, anser utskottet sig inte kunna förorda de föreslagna åtgärderna, som medför såväl administrativa svårigheter som omotiverade förmåner. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:867.

Frågan om åtgärder i syfte att förenkla arbetsgivarnas uppgifts- och avgiftsskyldighet tas upp i motionen 1972:884. Med hänvisning till att utredningen om företagens uppgiftsskyldighet har i uppdrag alt överväga de i motionen berörda spörsmålen, finner utskottet inte skäl att biträda yrkandet i motionen 1972:884.

SkU 1972:41

16 Bevakningen av det allmännas fordringar vid återbetalning av skatt

Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkandet i motionen 1972:870 om bättre bevakning av det allmännas fordringar i samband med återbetalning av överskjutande skatt. Även om detta spörsmål inte kan betraktas som en renodlad uppbördsfråga, anknyter det nära till UF:s restitutionsregler. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak, att, innan återbetalning av skatt sker, dras från det överskjutande preliminärskattebeloppet den skattskyldiges övriga skatteskulder. Vad motionären åsyftar är emellertid inte att det allmännas övriga fordringar härvid skall behandlas på samma sätt som skatteskulderna utan att den lokala skattemyndigheten skall avisera exempelvis den kommunala förvaltning som handlägger frågor om bidragsförskott om att den som häftar i skuld för sådant förskott är berättigad till återbetalning.

Utskottet anser det tveksamt om ett sådant förfarande är lämpligt med hänsyn till att kommunerna, som i många fall har bättre resurser för att bevaka sina fordringar än enskilda borgenärer, skulle få förmånen av ytterligare bistånd härvidlag. Åtgärden skulle i de avsedda fallen sannolikt leda till ökade ansträngningar att genom jämkning söka nedbringa den preliminära skatten. Man bör inte heller bortse från att staten bestrider kostnaderna för bidragsförskotten till tre fjärdedelar. Utskottet anser inte att motionären förebragt tillräckligt vägande skäl för sitt yrkande och avstyrker således motionen 1972:870.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1972:78

2. motionen 1972:301

3. motionen 1972:419

4. motionen 1972:421

5. motionen 1972:827

6. motionen 1972:843

7. motionen 1972:862

8. motionen 1972:864

9. motionen 1972:867

10. motionen 1972:870

11. motionen 1972:884

12. motionen 1972:886.

Stockholm den 17 oktober 1972 På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvarande-, herrar Brandt (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro* (m), Stadling (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Johansson i Jönköping (s), Hörberg (fp), Söderström (m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SkU 1972:41

17 Reservation

av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m), vilka

dels anfört följande:

”1 motion 1972:864 yrkas att utredningen om företagens uppgiftsplikt skall få i uppdrag att utarbeta förslag om skälig ersättning till företagen för den uppgifts- och uppbördsskyldighet som de åläggs. Beträffande frågan om ersättning för uppbördsskyldigheten kan vi i stort sett ansluta oss till de synpunkter som utskottsmajoriteten framfört. När det gäller ersättning för uppgiftskyldigheten anser vi emellertid att det föreligger starka skäl för att detta spörsmål skall kunna tas upp till prövning av den pågående utredningen. Vi skulle inte ha haft något att invända mot utskottsmajoritetens ståndpunkt om det hade varit så att statliga myndigheter endast infordrar uppgifter som kan anses vara oundgängligen nödvändiga för samhällsplaneringen, men erfarenheterna visar att inhämtandet av uppgifter knappast är begränsat till sådana fall. Det har framkommit att vissa myndigheter i samband med infordrande av obligatoriska uppgifter också begär s. k. frivilliga uppgifter utan att upplysa uppgiftslämnarna om att de inte är skyldiga att lämna uppgifterna. Detta system innebär att de bäst informerade företagen kan underlåta att lämna vissa uppgifter vilket måste medföra att myndigheten får ett bristfälligt material till sitt förfogande. I sådana fall måste det uppenbarligen vara en fördel för myndigheten att kunna betala ersättning till alla för att få in ett fullständigt material. Ett system med viss ersättning till företagen har också den fördelen att myndigheterna får begränsade anslag till sitt förfogande vilket i högre grad än vad som nu gäller bör bidra till att prioritera sådant uppgiftsinhämtande som är av särskild vikt. Under sådana omständigheter måste det anses vara ett minimikrav att den sittande utredningen får fria händer att pröva ersättningsfrågan.”

dels ansett att utskottet under punkten 8 bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1972:864 i vad avser ersättning för uppgiftsskyldighet i skrivelse till Kungl. Maj:t begär sådan ändring av direktiven för utredningen om företagens uppgiftsplikt att utredningen blir oförhindrad att pröva frågan om ersättning till företagen för deras uppgiftslämnande till offentliga myndigheter.”