Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om omfördelning av kommunalskatten till förmån för utpräglade fritidskommuner, m. m.
Skatteutskottets betänkande nr 53 år 1972
SkU 1972:53
Nr 53
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om omfördelning av kommunalskatten till förmån för utpräglade fritidskommuner, m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1972:832 av herr Carlshamre m. fl. (m,c), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag rörande skattemässig kompensation till utpräglade fritidskommuner m. m. enligt i motionen angivna riktlinjer;
1972:834 av herr Ekinge m. fl. (fp), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
1. utredning och förslag syftande till att möjliggöra en viss fördelning mellan kommunerna av kommunalskatten från personer som har fritidsbostad inom en kommun men är mantalsskrivna i en annan,
2. utredning och förslag om kompensation till kommunerna för förlorade skatteintäkter som kan uppkomma i samband med förbud mot industrietablering;
1972:868 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp,s,c,m,vpk), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning av värdkommuns kostnad för fritidsbebyggelse samt därav föranledda förslag om kostnadsanpassning av värdkommuns skatteintäkter.
Gällande bestämmelser m. m.
Inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter beräknas enligt en schablonmetod. Intäkten beräknas till 2 % av den del av taxeringsvärdet som understiger 150 000 kr., 4 % av den del som ligger mellan 150 000 kr. och 225 000 kr. samt 8 % av överskjutande belopp. Avdrag medges för erlagd ränta och tomträttsavgäld. Om ägare är mantalsskriven på fastigheten medges dessutom ett extra avdrag om 500 kr.
Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt beräknas garantibelopp för fastigheten. Garantibeloppet utgör 2 % av taxeringsvärdet och inräknas i den taxerade inkomsten. Å andra sidan medges avdrag med motsvarande belopp vid inkomstberäkningen, dock ej för underskott som uppkommer på grund av denna avdragsrätt. Den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten kommer därför alltid att uppgå till minst garantibeloppets storlek.
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 53
SkU 1972:53
2 För fritidskommunernas del utgör den taxerade inkomsten också beskattningsbar inkomst, eftersom den skattskyldige i allmänhet kan utnyttja sitt grundavdrag i hemortskommunen.
1962 års fritidsutredning föreslog i betänkandet Fritidslivet i Sverige Del II Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19) att kommunerna skulle få rätt att ta ut en årlig avgift på fritidsbyggnad med högst 200 kr. Avgiften, som föreslogs få karaktär av en kommunal objektskatt på innehav av sådan byggnad, skulle bestämmas med beaktande av kommunens utgifter för fritidsbebyggelsen och utnyttjas inte bara för löpande utgifter för administration och investeringar utan också för allmänt miljöbefrämjande åtgärder, som ökar kommunens attraktivitet från rekreationssynpunkt. Förslaget utsattes för hård kritik vid remissbehandlingen och har inte föranlett lagstiftning. Några remissinstanser anförde att utredningen inte visat att skatteintäkterna från fritidshusen var otillräckliga för att täcka de särskilda servicekostnaderna för denna bebyggelse. Andra pekade på de möjligheter som kommunerna hade att ta ut avgifter för utförda tjänster genom exempelvis exploateringsavtal och byggnadslovtaxor.
Fritidskommunernas problem har därefter i riksdagssammanhang uppmärksammats under en följd av år såsom en beskattningsfråga men inte föranlett någon åtgärd inom detta område. Vid föregående års riksdag anslöt sig skatteutskottet (SkU 1971:28) till bevillningsutskottets tidigare uttalade mening att skälen för en särskild beskattning av fritidshus med hänsyn till höjda fastighetsvärden gjorde sig gällande med mindre styrka än tidigare. Skatteutskottet framhöll vidare, att fritidskommunerna hade vissa möjligheter att erhålla kompensation för sina utgifter för fritidsbebyggelsen genom exploateringsavtal, anslutningsavgifter, vägavgifter och taxor för utförda tjänster m. m. Enligt utskottets uppfattning kunde det därför inte antas att kommunerna i allmänhet belastades med kostnader för förmån för fritidsbebyggelsen, vilka inte stod i rimlig proportion till intäkterna från de fritidsboende. Därtill kom att rätten för fysiska personer att göra avdrag för kommunalskatt avskaffats, vilket för ägare av fritidshus kunde medföra en skatteskärpning som skulle accentueras om man genomförde åtgärder av den art som då aktualiserats i en motion. Utskottet anförde också att den nya kommunblocksindelningen medförde att fritidshusen ofta kommit att ligga i hemortskommunen, varigenom de eventuella nackdelar som kunde vara förenade med fritidsbebyggelsen ytterligare minskades. Utskottet avstyrkte således föreliggande motionsyrkanden om en omfördelning av kommunalskatten mellan de fritidsboendes hemortskommuner och fritidskommunerna och om annan kompensation i form av ökade skatteintäkter för kommuner med fritidsbebyggelse.
Skatteutjämningsrevisionens numera framlagda förslag till reformerad skatteutjämning (SOU 1972:44) innebär en förbättring för sommarstugekommunerna. I det system som revisionen föreslår skall garantibelopp för fritidsfastigheter inte räknas in i kommunens eget skatteunderlag då
SkU 1972:53
skatteutjämningsbidraget bestäms. Revisionen konstaterar att skatteintäkterna från garantibelopp på sommarstugor, sportstugor och andra fritidsfastigheter f. n. räknas in i kommunens eget skatteunderlag vid bestämmande av tillskjutet skatteunderlag. Ägarna av fastigheterna räknas däremot inte in i det befolkningstal som ligger till grund för beräkningen. Eftersom de kommuner, för vilka dessa fastigheter har betydelse, så gott som utan undantag har brist på skatteunderlag, blir följden att dessa kommuner i praktiken inte får några intäkter — bortsett från va-avgifter o. d. — för att bekosta de utgifter fastigheterna för med sig. Revisionen anför att det inte ingår i dess uppdrag att försöka lösa de olika problem som uppkommer för sommarstugekommunerna. Vid den fördelning av skatteutjämningsmedlen mellan kommunerna, som är dess uppgift, har den emellertid ansett rättvisan kräva, att det skatteunderlag som representeras av fritidsfastigheterna avräknas från kommuns eget skatteunderlag då skatteutjämningsbidraget uträknas. Förslaget innebär att skatteintäkterna från dessa fastigheter då kommer sommarstugekommunerna till godo.
Vidare bör nämnas att utredningen (Fi 1971:8) om kommunernas ekonomi givetvis har att ta hänsyn även till fritidskommunernas speciella förhållanden. I utredningens uppdrag ingår också att pröva frågan om den kommunala beskattningsrättens utformning.
Utskottet
I motionerna yrkas olika åtgärder vid beskattningen i syfte att tillföra fritidskommunerna ökade skatteintäkter. I en av motionerna, motionen 1972:834, yrkas dessutom utredning av frågan om kompensation för uteblivna skatteintäkter på grund av förbud mot industrilokalisering.
Motsvarande motionsyrkanden har avslagits av riksdagen under en följd av år, senast 1971. Skatteutskottet (SkU 1971:28) åberopade till stöd för sitt avstyrkande bl. a. att den kommunala garantibeskattningen ökat i betydelse genom väsentliga höjningar av taxeringsvärdena för fritidsbebyggelsen och att kommunerna därutöver hade vissa möjligheter att erhålla kompensation för sina utgifter för denna bebyggelse genom exploateringsavtal, anslutningsavgifter, vägavgifter och taxor för utförda tjänster m. m. Numera har skatteutjämningsrevisionen föreslagit den förbättringen för fritidskommuner med brist på skatteunderlag, dvs. för flertalet fritidskommuner, att det skatteunderlag som representeras av fritidsfastigheterna avräknas från kommunernas eget skatteunderlag då skatteutjämningsbidraget uträknas. Med anledning av yrkandet i motionen 1972:834 om kompensation för uteblivna skatteintäkter vid förbud mot industrilokalisering vill utskottet framhålla att ekonomiska skillnader mellan kommunerna på ett enklare och bättre sätt utjämnas inom ramen för reglerna om skatteutjämning än genom kompensation av den art som motionärerna föreslår. Därtill kommer att kommunernas ekonomi f. n. överses av kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:8).
SkU 1972:53
4 Utskottet avstyrker därför samtliga motioner som behandlas i detta betänkande.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår
1. motionen 1972:832
2. motionen 1972:834
3. motionen 1972:868.
Stockholm den 17 oktober 1972 På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Stadling (s), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och fru Normark (s).
Särskilt yttrande
av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c) och Söderström (m):
”Det är enligt vår uppfattning angeläget att utpräglade fritidskommuner kompenseras ekonomiskt för de speciella kostnader, som sådana kommuner åsamkas och som inte kan täckas genom avgifter eller på annat sätt. Skatteutjämningsrevisionen har, efter det att motionerna väcktes, lagt fram förslag i denna riktning. Det kan ifrågasättas om detta förslag är tillräckligt. Eftersom förslaget emellertid f. n. remissbehandlas, finns det inte anledning att nu ta definitiv ställning i frågan.”
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1684 S Stockholm 1972