Bet. 1972:SoU12

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om utbyggnad av hälsovård och sjukvård, m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1972-04-18
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 12 år 1972

SoU 1972:12

Nr 12

Motionerna

1) I motionen 1972:328 av herrar Enlund (fp) och Enskog (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en allsidig inventering av de företeelser i svenskt samhällsliv, som orsakar sjukdomar, psykiska såväl som fysiska, samt om utredning och förslag till åtgärder för att minska skadeverkningarna.

2) 1 motionen 1972:334 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a) att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen tillsätts med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård samt närliggande uppgifter inom socialvården enligt principer som angives i motionen,

b) att åtgärder vidtas för genomförande av en systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården enligt vad i motionen anges,

c) att särskilda projektgrupper tillsätts för att utarbeta långsiktiga planer inom den förebyggande hälsovården i enlighet med vad som anförs i motionen,

d) att förslag framläggs om höjning av försäkringskassans ersättning för vård hos privatläkare,

e) att organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet utarbetas.

3) I motionen 1972:1032 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka verkningarna av sjukronorsreformen.

I motionen 1972:328 påpekas den starka kostnadsökning som ägt rum inom sjukvården. Motionärerna anför att hittills har samhället sökt uppnå balans mellan vårdbehov och vårdresurser huvudsakligen genom en utbyggnad av de olika vårdinstitutionerna och att enighet torde råda om att den metoden även i framtiden måste användas, så långt samhällets ekonomiska och personella resurser tillåter. Men framtidens välfärdssamhälle måste dock, framhåller motionärerna, långt mer än hittills skett ägna uppmärksamhet och insatser åt de faktorer, som rekryterar den ständigt ökande strömmen av vårdbehövande. Samtidigt som vårdresurserna byggs ut, bör undersökningar göras och åtgärder vidtagas i syfte att pressa ned det totala vårdbehovet.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 12

SoU 1972:12

2 Motionärerna tar härefter upp till närmare behandling utan — som de påpekar — anspråk på fullständighet några av de faktorer, som direkt eller indirekt påverkar vårdbehovet, nämligen trafikolyckorna, mindre goda kostvanor, fysisk träning, den psykiska miljön och alkoholbruket.

Avslutningsvis anför motionärerna följande.

De hälsovårdsfrågor, som behandlats i denna motion, sorterar i regel under skilda samhällsorgan. Trafik- och alkoholpolitiken handlägges av statliga organ, vilket betyder, att ett reellt medborgarinflytande på det regionala planet saknas. I fråga om kost- och näringsfrågor, fysisk träning och den materiella och psykiska miljön finns för närvarande ingen samordnande och huvudansvarig instans. Dessutom finns andra för folkhälsan viktiga frågor, som inte berörts i denna motion, t. ex. tandhälsovård, sexualetik, de smittsamma sjukdomarna och bruket av tobak och narkotika. Gemensamt för alla dessa frågor är deras avgörande betydelse för våra möjligheter att i framtidens samhälle uppnå balans mellan vårdbehov och vårdresurser. Därför är det naturligt, att riksdagen tar initiativ till samordnande insatser genom samarbete mellan statliga, landstings- och primärkommunala organ, frivilliga organisationer och massmedia.

I motionen 1972:334 framhålls att stora resurser avdelats för utbyggnad av den direkta vårdapparaten och att Sverige har en inom vissa vårdsektorer internationellt sett hög standard. Motionärerna anför att det emellertid fortfarande kvarstår stora brister, t. ex. inom den psykiatriska vården, långtidssjukvården och reumatikervården, och att på många områden väntetiderna för vård fortfarande är orimligt långa. Motionärerna påpekar att vissa inslag i det moderna samhället — den ökade medellivslängden, den tilltagande stressen, bristen på motion, den stigande giftkonsumtionen, de delvis försämrade sociala kontakterna i anslutning till den ökade befolkningskoncentrationen - alstrar nya vårdbehov. Vidare påpekas att nya vårdmöjligheter skapas kontinuerligt genom rön från den medicinska och tekniska forskningen men att därvid också klyftan mellan vad som skulle kunna åstadkommas på vårdområdet och vad som är möjligt att åstadkomma av ekonomiska och andra skäl samtidigt ökar.

Jämsides med utbyggnaden av vårdresurserna kvarstår eller uppstår allvarliga brister i planering och samordning, anför motionärerna vidare. Individens ofta komplicerade problem måste lösas i ett sammanhang. Stressjukdomar kan ha sociala, fysiska och psykiska inslag och behandlingen måste kanske sättas in på dessa sektorer samtidigt. Vidare anförs det att en person som lämnar ett sjukhus eller annan vårdanstalt kan ha behov av socialt stöd.

Motionärerna framhåller vidare att utbyggnaden av vårdresurserna skapar delvis nya problem. Anstaltsmiljön är passiviserande och kravet på rationellt användande av knappa resurser inom vårdsektorn kan lätt leda till att den enskilde individen kommer i kläm.

Motionärerna understryker, att hela vårdområdet måste ses som en enhet vid planering och att en bättre samordning måste skapas mellan olika vårdsektorer. Hur stora resurser som skall anslås totalt för vård och

SoU 1972:12

till vilka sektorer måste, framhåller motionärerna, bli föremål för politisk debatt och värdering. För att sådana bedömningar skall vara möjliga krävs enligt motionärerna bättre underlag i form av kartläggningar av nuvarande bristområden och förebyggande insatsers värde, uppskattningar av framtida vårdbehov, personalbudgetar och kostnadsberäkningar. Det framhålls att förslag till program för alternativa ambitionsnivåer bör upprättas och att på denna grundval måste ytterst riksdagen ta ansvaret för att besluta om ett samlat program för hälso- och sjukvården och näraliggande områden inom socialvården gällande landet i dess helhet.

Motionärerna anger härefter några enligt deras mening viktiga målsättningar inom ramen för ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård. Dessa är sammanfattningsvis följande, nämligen kraftigare satsning på förebyggande hälsovård i vid mening, fortsatt utbyggnad av den öppna vården, kraftigare satsning på eftervård, bättre samordning av vårdinsatserna och stärkande av patientens ställning.

I ett avsnitt om förebyggande hälsovård ges motivering till yrkandet om tillsättande av särskilda projektgrupper för att utarbeta långsiktiga planer inom den förebyggande hälsovården. Det anförs bl. a. att projekten skall avse rekreaktions- och motionsidrotten, kostfrågor, förebyggande insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak och att i projektgmpperna bör ingå representanter för regering, riksdag, socialstyrelsen, landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas organisationer samt berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer.

I ett avsnitt om den öppna vården lämnas motivering till yrkandet om att förslag skall framläggas om höjning av försäkringskassans ersättning för vård hos privatläkare. Det anförs därvid att privatläkare tar hand om ungefär en fjärdedel av alla läkarbesök varje år och att läkarhusen har ungefär samma sociala rekrytering som inom motsvarande delar av den allmänna sjukvården. Motionärerna framhåller att samhället bör i görligaste mån medverka till att upprätthålla de möjligheter som finns till fritt läkarval och att i detta syfte behövs en uppräkning av ersättningsbeloppen.

I ett avsnitt om eftervård lämnas motivering till yrkandet om åtgärder för genomförande av en systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården. Motionärerna anför bl. a. följande.

Det är angeläget att man åtminstone för behandlingen av vissa sjukdomstyper — t. ex. endokrina sjukdomar, tumörsjukdomar, hjärtoch kärlsjukdomar, sockersjuka, allergisjukdomar — systematiskt kan lägga upp system som styr patientens återbesök, utvärderingen av vården och som möjliggör en konkret redovisning av dennas resultat även i ekonomiska termer. En sådan uppföljningsverksamhet skulle kunna förläggas till centrallasaretten och kräver administrativt knappast något betydande personalbehov. De vårdinsatser, som krävs vid senare förvärrade återfall, är av allt att döma större än de som krävs för den kontinuerliga kontrollen. Statsmakterna bör ta initiativ så att denna form

1* Riksdagen 1972. 12 sami Nr 12

SoU 1972:12

av systematiserad uppföljning av behandling inom sjukvård kan komma till stånd. Den kunskap som en sådan efterkontroll ger måste givetvis fortlöpande påverka vårdens utformning.

I ett avsnitt om individen i vårdsamhället lämnas motivering till yrkandet om att organisatoriska modeller, som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet, skall utarbetas. Motionärerna anför därvid följande.

Arbetstidsförkortningen och sjukronorsreformen har bidragit till att ytterligare öka trycket på sjukvården. I anslutning härtill har organisationsförändringar genomförts i avsikt att öka sjukvårdens mottagningskapacitet. De organisationsförändringar som genomförts med t. ex. rotationssystem för läkare inom den öppna vården får i stor utsträckning negativa effekter på kontakten mellan patient och vårdare. Den så viktiga kontinuiteten i vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare vid varje besök. Någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare kan inte upprättas, vilket bl. a. starkt försvårar en helhetssyn på en patients situation. Det är starkt önskvärt att vårdorganisationen kan fungera så att en god patientkontakt befrämjas. Resultatet blir annars en svårberäknelig men avsevärd samhällsekonomisk kostnadsfördyring och kvalitetsförsämring. I detta syfte vore det av betydande värde om t. ex. socialstyrelsen kunde utarbeta organisatoriska modeller som medger en sådan kontinuerlig kontakt.

Ett i motionen 1972:334 framfört yrkande, vilket inte redovisats här, har behandlats i socialutskottets betänkande SoU 1972:5 s. 21—23.

I motionen 1972:1032 anförs att sjukronorsreformens betydelse i form av en administrativ förenkling för den öppna vården inte kan förnekas men att dock vissa farhågor beträffande reformen infriats.

Ökad efterfrågan på vård har lett till förlängning av väntetiderna för behandling, framhålls det. Vidare framhålls att farhågorna för den brist på vårdkontinuitet som sjukronorsreformen innebär har besannats och att klagomål framförs i fråga om avsaknaden av möjlighet till fritt läkarval.

Motionärerna påpekar dessutom att sjukronorsreformen uppenbarligen inneburit ett besvärande kostnadstryck på landstingen, vilket bidragit till att landstingsskatten i många fall kraftigt skjutit i höjden, samt att därför en revidering av sjukronorsbeloppet snart torde bli nödvändig.

Mot den sålunda angivna bakgrunden anför motionärerna slutligen följande.

Det är svårt att med hjälp av tillgänglig statistik dra några säkra slutsatser om effekten av sjukronorsreformen. Vissa effekter har som nämnts - kunnat noteras. Emellertid är en vanlig erfarenhet — som också antytts ovan — att de vårdsökande klagar över förhållandena. Klagomål har även framförts av vårdpersonalen. Samtidigt har vårdkostnaderna stigit raskt. Det är därför angeläget att en objektiv undersökning görs av sjukronorsreformens verkningar. En sådan undersökning bör verkställas av en undersökningskommitté med parlamentarisk representation.

SoU 1972:12

5 Om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden med anhållan om ett program för samhällets vårdsektor har behandlats vid 1969, 1970 och 1971 års riksdagar. Yrkandena har avstyrkts vid utskottsbehandlingen och avslagits av riksdagen.

I utlåtande till 1969 års riksdag (SU 1969:134) erinrade statsutskottet om uppgifterna för socialutredningen, som tillkallats efter bemyndigande i december 1967 av Kungl. Maj:t, om uppgifterna för den år 1969 tillsatta, till socialdepartementet knutna och under socialministerns ordförandeskap ställda samarbetskommittén för social forskning, om ett av socialstyrelsen i juni 1968 framlagt principprogram för den öppna sjukvården, om en av styrelsen i början av år 1969 tillsatt utredning om den icke institutionsbudna socialvårdens målsättning och organisation samt om den av chefen för socialdepartementet i juni 1969 tillkallade sjukvårdskostnadsutredningen. Utskottet uttalade härefter att syftet med yrkandena finge anses tillgodosett så till vida att åtgärder vidtagits för att skapa erforderligt underlag för att formulera till samhällsutvecklingen anpassade nya målsättningar. En föreslagen riksdagens åtgärd vore därför enligt utskottet obehövlig.

I utlåtande till 1970 års riksdag (SU 1970:177) anförde statsutskottet att det inte funnit anledning frångå sin i 1969 års utlåtande angivna uppfattning i frågan.

Motionsyrkandet till 1971 års riksdag utökades med ett krav på att programarbetet skulle uppdras åt en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen. Yrkandet är likalydande med yrkandet i motionen 1972:334.

I utlåtande till 1971 års riksdag (SoU 1971:30) anförde socialutskottet att det pågick ett mycket omfattande utredningsarbete berörande planeringen av hälso-, sjuk- och socialvården. Utskottet framhöll att sedan riksdagen senast behandlade frågan om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program hade socialdepartementets sjukvårdsdelegation i mars år 1971 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Vidare, nämnde utskottet, hade en utredning inom sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) om riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering slutförts för kort tid sedan och kunde i fortsättningen tjäna som underlag för diskussioner om vårdplanering. Utskottet anförde att det, med hänsyn till det utredningsarbete som således pågick eller nyligen slutförts på området, inte kunde biträda motionen.

SoU 1972:12

6 Hälso- och sjukvårdsplaneringen m. m.

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplanering är fördelat mellan socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) och de kommunala huvudmännen. I förenämnda betänkande SoU 1971:30, till vilket utskottet får hänvisa, lämnade utskottet en närmare redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser. Utskottet anförde bl. a. att sjukvårdslagstiftningen inte innehåller någon skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens granskning men att sjukvårdsstyrelse enligt 4 § andra stycket sjukvårdskungörelsen (1970:703) bör ”efter samråd med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för olika grenar av sjukvården”. Bland ”berörda myndigheter” åsyftas socialstyrelsen, som enligt 3 § första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a. har att följa och stödja den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

Utskottet återgav att föredragande departementschefen i prop. 1967:68 angående central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården, m. m., vilken låg till grund för nyorganiserandet av socialstyrelsen per den 1 januari 1968, anfört att målet för planeringen på riksplanet borde vara att vid utbyggnaden av vårdresurserna söka åstadkomma en fördelning som totalt sett och på längre sikt bäst tillgodosåg vårdbehoven. Denna planering borde enligt departementschefen ges en sådan inriktning att den på bästa sätt kunde tjäna huvudmännen som vägledning.

Riksplaneringen borde — hade departementschefen vidare anfört — under socialdepartementet omhänderhas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation samt av den nya socialstyrelsen på verksplanet.

Sjukvårdsdelegationen borde därvid behålla sin uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för samordning av sjukvårdsplaneringen..

På den nya socialstyrelsen borde — enligt departementschefen — ankomma att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen.

Departementschefen hade understrukit, att vad som anförts om riksplaneringen inte innebar någon ändring eller inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens och socialvårdens planering. Såväl hälso- och sjukvården som socialvården var i första hand kommunala uppgifter, hade departementschefen framhållit, och som konsekvens härav ankom det på de kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdena.

I fråga om Spri hade departementschefen anfört att institutet skulle få till syfte att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings -

SoU 1972:12

och rationaliseringsverksamhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

Departementschefen hade framhållit att, medan riksplaneringen skulle åvila de statliga organen och huvudmännens uppgifter i fråga om vårdplanering inom sina områden och i fråga om samplanering mellan flera sådana områden skulle kvarstå, så hade som ett nytt moment tillkommit att Spri skulle komma att bearbeta såväl enskilda huvudmäns vårdplaneringsproblem i form av konsultuppdrag som mera allmänna spörsmål, vilka hänger samman med denna planering.

Socialutskottet nämnde vidare i förenämnda betänkande att socialstyrelsens vårdplanerande verksamhet bestått i att styrelsen till huvudmännen avgett yttranden över förslag till sjukvårdsplaner samt att styrelsen både på uppdrag av Kungl. Maj:t och genom egna initiativ genomfört utredningar som gett statistiskt underlag för planeringen av hälso-, sjuk- och socialvården. För att få ett underlag i fråga om vårdplatser och öppen vård, tillgång och behov på personalsidan, investeringar, kostnadsutveckling osv. hade socialstyrelsen genomfört undersökningarna RUPRO 67 och RUPRO 69. Den senare undersökningen avseende perioden 1968—1975. För att få ett motsvarande statistikunderlag även på socialvårdens område hade socialstyrelsen i anslutning till 1970 års långtidsutredning genomfört en inventering av kommunernas planer för socialvården under perioden 1968-1975.

Under hösten 1971 har socialstyrelsen genomfört en ny Rupro-undersökning, nämligen RUPRO 71, avseende perioden 1970—1976. Resultatet av undersökningen beräknas komma att framläggas under innevarande budgetår. Socialstyrelsen förbereder för närvarande en inventering av kommunernas planer för socialvården m. m. under perioden 1972 — 1977.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1966 års riksdagsberättelse S 39) inrättades enligt ett Kungl. Maj:ts beslut år 1965 och har till uppgift att följa uppbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. I delegationen finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi. Vid sammanträde i mars 1971 beslöt delegationen tillsätta en arbetsgrupp med direktiv att på grundval av en analys rörande de faktorer som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till delegationen redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Till ledamöter i arbetsgruppen har sedan utsetts företrädare för sjukvårdshuvudmännen, Spri, socialstyrelsen och berörda departement. Arbetsgruppen, som antagit namnet Ag S-plan, beräknas kunna under april månad innevarande år för socialdepartementets sjukvårdsdelegation framlägga en promemoria innehållande en principplan om hur sjukvårdsplaneringen bör kunna läggas upp.

Svenska landstingsförbundet, som är representerat i såväl socialdepartementets sjukvårdsdelegation som arbetsgruppen ”Ag S-plan” har i januari 1972 fattat beslut om att de centrala aktiviteterna beträffande

1** Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 12

SoU 1972:12

sjukvårdsplanering skall kompletteras med vissa insatser från Landstingsförbundets sida i syfte att lämna landstingen stöd och vägledning samt bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Förbundets beslut innebär i sammanfattning en ytterligare aktivering av förbundets insatser när det gäller övergripande sjukvårdspolitiska målsättningsfrågor, landstingens ekonomiska långtidsplanering, ekonomisk statistik och personalstatistik, personalplanering samt information och utbildning i planeringsfrågor.

Vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso-, sjuk- och socialvård

I förenämnda betänkande 1971:30 redogjordes för vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso-, sjuk- och socialvård. Utskottet, som för närmare redogörelse får hänvisa till betänkandet, begränsar sig här till en kortfattad redovisning.

Arbetsgrupper inom socialstyrelsen har under åren 1968-1971 framlagt en råd betänkanden avseende planeringen inom olika vårdområden. Sålunda framlades

1) år 1968 betänkandet ”Principprogram om öppen vård” (”Socialstyrelsen redovisar” nr 3),

2) år 1969 en komplettering av detta betänkande med remissyttranden i betänkandet ”Principprogram för öppen sjukvård II” (”Socialstyrelsen redovisar” nr 8),

3) år 1970 betänkandet ”Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands län” (”Socialstyrelsen redovisar” nr 16), samt

4) år 1971 — inom ramen för ett utredningsarbete om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation — betänkandet ”Integrerat samhälle” (”Socialstyrelsen redovisar” nr 21).

I anslutning till förslaget om principprogram för öppen vård föreslog socialstyrelsen att en genomarbetning av den öppna sjukvårdens utbyggnad och utformning skulle ske genom Spri i samarbete med styrelsen. Spri har i anledning härav tillsatt en arbetsgrupp för utredning av hithörande frågor, projekt 3002 ”Utarbetande av riktlinjer för vårdorganisationen inom skilda specialiteter”. Rapport från arbetsgruppen beräknas komma att framläggas under år 1972.

I maj 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt den då redan verksamma utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. att lägga fram förslag beträffande de författningsändringar och eventuella övriga åtgärder som erfordrades från statsmakternas sida för att möjliggöra ett genomförande av en organisation av den öppna vården utanför sjukhusen som i huvudsak grundades på det av socialstyrelsen framlagda principprogrammet om öppen vård. I augusti 1971 avlämnade utredningen till slutförande av sitt arbete till chefen för socialdepartementet ett

SoU 1972:12

stencilerat betänkande ”Förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen III. Den öppna läkarvården utanför sjukhus” (stencil S 1971:3). Förslag om ändring i sjukvårdslagstiftningen, grundade på betänkandet, beräknas komma att föreläggas årets riksdag.

Betänkandena om den psykiatriska vårdorganisationen och om ett integrerat samhälle har varit föremål för remissbehandling och överarbetas för närvarande inom socialstyrelsen.

Spri har i slutet av september 1971 framlagt en utredning ”Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering” (Spri rapport 14/71) utarbetad av en arbetsgrupp knuten till institutet. Detta utredningsarbete vidareutvecklas i socialstyrelsen inom ramen för ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården omfattande bl. a. överväganden om hur de resurser som finns tillgängliga inom sjukvården bäst skall kunna utnyttjas så att starkt specialiserade tekniska och personella resurser i första hand ställs till förfogande för de patienter som har behov därav, medan sjukdomsfall av mindre svårighetsgrad behandlas på en därför avpassad nivå. Resultatet av nu nämnt utredningsarbete är avsett att tjäna som underlag för arbetet inom socialdepartementets sjukvårdsdelegations arbetsgrupp för sjukvårdsplanering (Ag S-plan). Övervägandena i Spris rapport 14/71 har beaktats av Spri:s arbetsgrupp för det i det föregående nämnda projektet 3002 ”Utarbetande av riktlinjer för vårdorganisationen inom skilda specialiteter”.

Bland utredningar i övrigt omnämndes i fjolårets betänkande socialutredningen och sjukvårdskostnadsutredningen.

I direktiven för socialutredningen (1969 års riksdagsberättelse S 29) sägs bl. a. att utredningsarbetet skall förutom en lagteknisk samordning av de tre sociala vårdlagarna omfatta frågor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose vård och hjälpbehov. Det är angeläget att möjligheterna att göra den förebyggande vården effektivare beaktas. Vård- och behandlingsmetoder, samordning av åtgärder och samarbete mellan olika samhällsorgan och institutioner bör granskas.

Sjukvårdskostnadsutredningen (1970 års riksdagsberättelse S 32) har att utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling och dels en teknisk undersökning rörande verkningarna individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.

Om utveckling av den förebyggande hälsovården

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner med hemställan om en parlamentarisk utredning med uppdrag att kartlägga möjligheterna att förbättra folkhälsan genom sjukdoms- och skadeförebyggande åtgärder samt att överväga prioriteringsfrågoma inom hälso-och sjukvårdssektorn i relation till den totala nationalprodukten. Motiveringen var likartad med motiveringen i motionen 1972:328. Allmänna beredningsutskottets

SoU1972:12

majoritet föreslog i betänkandet ABU 1969:43 avslag på motionerna, vilket blev första kammarens beslut, medan reservanter föreslog bifall till motionen, vilket förslag vann i andra kammaren. I memorial, ABU 1969:50, anmälde utskottet att sammanjämkning av kamrarnas beslut inte var möjlig. Riksdagen beslöt lägga memorialet till handlingarna.

Utskottsmajoriteten anförde beträffande förebyggande åtgärder att ett väsentligt led i den förebyggande vården är hälsoundersökningar, som gör det möjligt att tidigt diagnostisera och därmed i många fall också behandla sjukdomar med bättre effekt. Majoriteten erinrade om bedriven och planerad verksamhet med hälsoundersökningar såsom en i samband med allmän skärmbildsundersökning i Värmlands län åren 1962-1965 genomförd ökad hälsokontroll och en försöksverksamhet med hälsoundersökningar avsedd att anordnas i Gävleborgs län. Majoriteten erinrade vidare om socialstyrelsens principprogram för den öppna vården, vilket innebar en starkt utbyggd öppen vård, baserad till stor del på flerläkarstationer förlagda till vårdcentraler. Till dessa skulle alltmer komma att knytas hälsovårdsuppgifter såsom hälsoundersökningar inom t. ex. ramen för förebyggande barna- och mödravård, skolhälsovård och en förebyggande åldringsvård. Majoriteten anförde vidare att åtskilliga frågor som skapar problem för folkhälsan sammanhänger med den enskildes livsföring och konsumtionsvanor, såsom användningen av sprit, tobak, narkotika och även en felaktig kost. Det framhölls att särskilda utredningar avslutats eller förelåg beträffande alkoholpolitiken, att narkotikaproblemet intensivbehandlades i en statlig kommitté och att viss upplysningsverksamhet och forskning pågick angående kosten. Utskottsmajoriteten anförde vidare att upplysningsbehovet beträffande dessa frågor var utomordentligt stort och att statliga medel utgick härför under nästkommande budgetår med 1 900 000 kr. till socialstyrelsens hälsovårdsupplysning.

Reservanterna anförde att tonvikten i motionerna inte lagts på den rena sjukvården i första hand utan på hälsovården. Motionärernas syfte hade, anfördes det, därtill ett betydligt vidare omfång i det de önskade få till stånd en parlamentarisk utredning, som skulle sätta in hälso- och sjukvården i ett större sammanhang. Styrkan i motionerna syntes ligga i denna önskan om en ”tvärvetenskaplig” sammanställning av alla de faktorer som skapar den mänskliga miljö som utgör grundförutsättningen för såväl hälso- som sjukvården. En utredning av den art motionärerna föreslog skulle enligt reservanterna kunna verksamt bidra till en ökad belysning av vilka mått och steg samhället kan vidta för att på effektivaste möjliga vis få tyngdpunkten att överflyttas till olika slag av skyddsåtgärder och till hälsovården från att vila tungt på sjukvården.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner med hemställan om en utredning med uppgift att undersöka olika möjligheter till förebyggande åtgärder i syfte att förbättra vårt folks hälsotillstånd och därmed nedbringa samhällets kostnader för den sjukvårdande verksamheten.

Socialstyrelsen anförde i yttrande över motionen bl. a. att styrelsen

SoU 1972:12

genom sin hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD) fortlöpande bedrev informationsverksamhet om bl. a. tobakens och narkotikans skadeverkningar samt om hygien, tandhälsovård och veneriska sjukdomar och att HVUD planerade en omfattande informationsaktivitet rörande betydelsen av rätt sammansatt kost och av motion. Aktiviteten avsågs komma att pågå under 10 år med början budgetåret 1970/71. Det vetenskapliga underlaget utarbetades av en särskild expertgrupp och beräknades föreligga i sitt slutliga skick hösten 1970. För att fortlöpande kunna följa förändringar i människors kunskaper, attityder och beteenden i vad gäller hälsofrågor skulle HVUD dessutom under hösten 1970 undersöka en representativ population i första hand i vad gäller gifter, kost, motion, hygien och mentalhygien. Undersökningen skulle sedan följas upp med årliga delundersökningar för att man skulle få fram eventuella förändringar i de nämnda avseendena. Avsikten var att dessa undersökningar tillsammans med övriga erfarenheter skulle skapa ett underlag för socialstyrelsens fortsatta planeringsverksamhet på området.

Socialstyrelsen ansåg det inte påkallat med av motionärerna föreslagen utredning.

Allmänna beredningsutskottet omnämnde i sitt utlåtande ABU 1970:29 den av HVUD planerade informationsaktiviteten. Vidare påpekade utskottet att i propositionen 79 till 1970 års riksdag, vilken proposition huvudsakligen byggde på idrottsutredningens betänkande ”Idrott åt alla” (SOU 1969:29), hade föredragande departementschefen anslutit sig till utredningens förslag om större insatser för motions- och breddidrott samt funnit det motiverat att väsentligt förstärka det statliga idrottsstödet. Utskottet anförde att det - med hänsyn till att statsmakterna således i olika sammanhang tagit upp de i motionen aktualiserade spörsmålen — ej fann skäl förorda ytterligare utredningar rörande den förebyggande hälsovården. Utskottet föreslog avslag på motionerna, vilket blev riksdagens beslut.

Vid 1972 års riksdag har motioner väckts med yrkanden om ersättning från den allmänna försäkringen för kostnader för hälsokontroll och annan förebyggande hälsovård. Motionerna har behandlats av socialförsäkringsutskottet, vilket i sitt betänkande SfU 1972:16 föreslagit riksdagen avslå motionerna mot bakgrund av att utredningsarbete sedan år 1969 pågår i frågan hos socialstyrelsen i samråd med riksförsäkringsverket.

Motioner angående den psykiska hälsovården m. m. har behandlats vid 1968 och 1969 års riksdagar.

Allmänna beredningsutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande (ABU 1968:21) över 1968 års motioner att hjälpen åt den psykiskt sjuke måste bli lika lätt tillgänglig som för den somatiskt sjuke och att den integration av social omsorg och medicinsk behandling som fått ett uttryck i den nya socialstyrelsen också borde ge möjligheter till nya former för psykisk hälsovård, främst inom den öppna vården. Dagsjukhus, akutmottagningar, omhändertagande av narkomaner, tillgång

SoU 1972:12

till psykisk vård i anslutning till utbildningsanstalter och arbetsplatser borde fördomsfritt kunna prövas. Utskottet hemställde att riksdagen skulle ge Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört.

Motionerna år 1969, vilka även avsåg psykoterapiutbildning m. m., hänvisades till statsutskottet. Statsutskottet uttalade — ivad motionerna avsåg den psykiska hälsovården — i sitt av riksdagen godkända utlåtande (SU 1969:133) att det anslöt sig till socialstyrelsens uppfattning, uttryckt i ett yttrande över motionerna, att en utredning av hithörande frågor var angelägen. Utskottet ville betona att denna utredning borde vara förutsättningslös. Utskottet hemställde att riksdagen skulle ge Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört angående den psykiska hälsovården.

Viss verksamhet samt utredningar berörande den förebyggande hälsovården Inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde finns en rad anslag som finansierar aktiviteter på trafiksäkerhetsområdet. Som exempel kan nämnas aktiviteter genom statens trafiksäkerhetsverk - som är central myndighet för uppgifter rörande trafikreglering, fordonskontroll, förarutbildning samt information och allmänt trafiksäkerhetsarbete — statens väg- och trafikinstituts uppgifter beträffande forskning och utveckling i fråga om vägar, vägtrafik och trafiksäkerhet samt stöd till den utbildningsverksamhet för allmänheten, skolverksamhet samt hernoch förskoleverksamhet som bedrivs av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF).

I mitten av 1940-talet påbörjades inom dåvarande medicinalstyrelsen viss verksamhet med informationskampanjer. År 1958 tillsatte medicinalstyrelsen en särskild delegation för hälsovårdsupplysning (HVUD). Allteftersom har resurserna för informationsverksamheten ökats. För innevarande budgetår har 3 milj. kr. anvisats under anslaget till Hälsovårdsupplysning under femte huvudtiteln. För nästa budgetår har riksdagen anvisat ett anslag av 3,8 milj. kr. (prop. 1972:1 bil. 7 s. 91-92, SoU 1972:5 s. 21—23). Hälsovårdsupplysningsdelegationen består av 18 ledamöter som dels representerar olika fackbyråer inom socialstyrelsen, dels andra myndigheter och organisationer. Delegationen skall formellt fungera som verksamhetens styrelse och vara beslutande i målfrågor, långsiktsplanering m. m. Delegationen har ett arbetsutskott, som består av 7 ledamöter. Arbetsutskottet tar ställning till vissa löpande frågor och är ansvarigt för förvaltningen av anslaget. Någon ekonomisk beslutanderätt har dock inte arbetsutskottet utan denna åvilar socialstyrelsen.

För socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet finns sedan mitten av 1960-talet även en socialstyrelsens hälsoupplysningspanel. Panelen består av ca 70 medlemmar (företrädare för myndigheter, institutioner och organisationer) vilka på olika sätt har anknytning till hälsoupplysning. Panelen skall fungera som ett samordningsorgan och samlas vanligtvis årligen i en storkonferens kring ett viss ämnesområde.

För olika upplysningsprojekt har HVUD bildat särskilda arbetsgrupper

SoU 1972:12

med representanter från bl. a. statliga och kommunala organ. Sålunda finns arbetsgrupper för kost- och näringsfrågor, upplysning om veneriska sjukdomar, hygienupplysning, aktiviteten ”Din hälsa”, tobaksupplysning, hälsoupplysning på sjukhus samt hälsoupplysning för barn.

År 1967 tog HVUD initiativ till att särskilda länskommittéer bildades med uppgift att dels planera och genomföra upplysningsaktiviteter på länsplanet, dels fungera som servicecentraler för hälsoinformation inom länen. Länskommitté har avsetts skola bestå av en representant från landstinget, en representant från Svenska kommunförbundets länsavdelning samt länsläkaren. Till länskommitté skall efter behov kunna knytas representanter från andra organ. Länskommittéer har ännu inte bildats i samtliga län. HVUD syftar till att även i kommunerna skall bildas kommittéer för hälsoupplysning.

En översyn av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet pågår. Förslag grundade på översynen beräknas komma att avges till Kungl. Maj:t innevarande år.

HVUD:s upplysningsverksamhet omfattar bl. a. följande områden, nämligen allmän hygien, olycksfallsförebyggande åtgärder (bl. a. trafikolycksfall), kost och motion, tandhälsovård, upplysning om beroendeframkallande medel (tobak, alkohol, narkotika, sömnmedel och lugnande medel) och förebyggande av smittsamma sjukdomar.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1965 tillkallades alkoholpolitiska utredningen (1966 års riksdagsberättelse Fi 33) för översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken. Utredningen avgav år 1971 till chefen för finansdepartementet ett betänkande om ”Mellanölsfrågan” (SOU 1971:66), vari framlades vissa förslag som direkt tar sikte på att begränsa mellanölsmissbruket bland ungdom. I prop. 1972:61 har Kungl. Maj:t framlagt förslag — grundade på betänkandet — om att en åldersgräns på 18 år införs vid utminutering av öl och att åldersgränsen för utskänkning av öl höjs till 18 år. Vidare har föreslagits att 5 milj. kr. anslås för en upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m. under en tid av 2 år. Alkoholpolitiska kommittén beräknas innevarande år komma att avge sitt slutbetänkande.

Med anledning av ett uppdrag av Kungl. Maj:t verkställde samt redovisade socialstyrelsen i en rapport år 1968 en översiktlig kartläggning av företagna, pågående och planerade hälsoundersökningar av skilda slag inom landet. Kartläggningen visade bl. a. att en betydande sådan verksamhet bedrevs på många håll i landet men att verksamheten var ojämnt fördelad och mindre väl samordnad med annan förebyggande hälsovård. Mot denna bakgrund uppdrog Kungl. Maj:t år 1969 åt socialstyrelsen att verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård samt att därvid undersöka hur denna verksamhet skulle kunna samordnas och författningsmässigt och organisatoriskt inordnas i det system som gäller för den av samhället bedrivna sjukvården. Det uppdrogs åt socialstyrelsen att i samband härmed i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningen av de

SoU 1972:12

sjukvårdsåtgärder som ersätts från den allmänna försäkringen. Vid fullgörandet av utredningsuppdraget skall samråd äga rum med Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet

Med hänvisning till att riksdagen bifallit förenämnda allmänna beredningsutskottets (ABU 1968:21) och statsutskottets (SU 1969:133) förslag att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskotten anfört beträffande 1968 respektive 1969 års motioner angående psykisk hälsovård m. m. har Kungl. Maj:t år 1970 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa den i statsutskottets utlåtande begärda utredningen angående den psykiska hälsovården. En rapport om en förberedande litteraturundersökning inom ramen för detta utredningsuppdrag beräknas komma att presenteras av socialstyrelsen innevarande år.

Om ersättning för privatläkarvård

Bakgrund

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft. Genom denna har införts ett radikalt förenklat ersättningssystem för den öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens läkarmottagningar, hos provinsialläkare m. m. Systemet innebär att varje patient betalar en enhetlig avgift på sju kr. för besök hos läkare och 15 kr. för hembesök av läkare. Avgiften tillfaller sjukvårdshuvudmannen, som också får ersättning från sjukförsäkringen med 31 kr. per besök. Den erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill patienten kan bli remitterad.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av de i taxan angivna beloppen.

Vid antagandet av sjukronorsreformen förutsattes att även privatläkarvården skulle inordnas i ett system med enhetliga avgifter. Föredragande departementschefen framhöll i propositionen (prop. 1969:125 s. 12) att det var önskvärt att de privatpraktiserande läkarna fördes in under sjukronorsreformen. Han påpekade emellertid att tidpunkten härför var beroende av resultatet av den utredning av frågan som pågick och att det nya ersättningssystemet för läkarvård i offentlig regi kunde införas oberoende av frågan om privatläkarvården.

Riksförsäkringsverket framlade den 6 november 1969 betänkandet ”Ersättning vid privatläkarvård” (socialdepartemets stencil S 1969:6). 1 betänkandet, som fanns tillgängligt under riksdagsbehandlingen av förslaget till sjukronorsreformen, föreslogs att sjukvårdshuvudmännen

SoU 1972:12

skulle sluta s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande läkarna. Avtalen skulle innehålla grunderna för ekonomisk ersättning till privatläkarna och dessa skulle förbinda sig att i fråga om ersättningsberättigad vård tillämpa en viss maximerad avgift för sina patienter.

Genomförandet av sjukronorsreformen tillgick författningstekniskt på det sättet att Kungl. Majit genom en ändring i 2 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring bemyndigades att fastställa grunderna för ersättning för läkarvårdsutgifter, varefter de materiella bestämmelserna intogs i den av Kungl. Majit utfärdade läkarvårdstaxan. Detta innebar att bemyndigandet innefattade befogenhet för Kungl. Majit att anpassa bestämmelserna även till framtida förändringar, exempelvis privatläkarvårdens inordnande i det nya systemet.

Under remissbehandlingen av riksförsäkringsverkets ovannämnda betänkande ”Ersättning vid privatläkarvård” framkom önskemål om fortsatt utredning av de i betänkandet behandlade frågorna. Med anledning härav uppdrog Kungl. Majit genom beslut i april 1970 åt riksförsäkringsverket och socialstyrelsen att på grundval av betänkandet och däröver avgivna remissyttranden gemensamt verkställa utredning av hithörande frågor. Vid utredningen, som angavs skola ske i samråd med Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund, skulle enligt direktiven särskild uppmärksamhet ägnas frågor om vård meddelad av läkare i gruppmottagningar. Utredningsarbetet pågår alltjämt.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till innevarande års riksdag, vilken motion remitterades till socialförsäkringsutskottet, krävdes att Kungl. Majit till innevarande riksdags höstsession skulle framlägga förslag till nya ersättningsregler för privatläkarvården. Motionen syftade inte i första hand till att aktualisera kravet på att principfrågan skall underställas riksdagen utan motionärernas avsikt var framför allt att påskynda utredningsarbetet. Motionärerna påtalade särskilt att de långa väntetiderna inom den offentliga läkarvården medförde att allt fler sjuka människor sökte privatpraktiserande läkare vilket med nuvarande ersättningssystem innebar att dessa patienter fick betydligt större utgifter för läkarvården än de som hade möjlighet att vänta på sin tur inom den offentliga vården. Motionärerna framhöll vikten av att den enskilde patientens utgifter för läkarbesök skulle bli lika stora oberoende av vilken läkare som anlitades.

Motionen har behandlats i socialförsäkringsutskottets betänkande SfU 1972:14, till vilket socialutskottet får hänvisa för bl. a. närmare uppgift om frågans behandling vid tidigare riksdagar m. m. Socialförsäkringsutskottet föreslog avslag på motionen, vilket blev riksdagens beslut. Utskottet anförde bl. a. att med hänsyn till att resultatet av det pågående utredningsarbetet enligt planerna skulle komma att framläggas under innevarande år fann utskottet inte skäl föreslå riksdagen att ta något initiativ i saken.

SoU 1972:12

16 Om väntetider, läkarval och vårdkontinuitet i den öppna sjukvården

I en den 2 november 1971 (prot. § 18) i riksdagen väckt interpellation om åtgärder för att minska väntetiderna inom öppenvården, m. m. anfördes att väntetiderna inom den öppna sjukvården under senare tid visat en kontinuerlig ökning och att detta skulle kunna ha samband med den s. k. sjukronorsreformen därigenom att denna skulle stimulera efterfrågan på sjukvård. Interpellanten ställde till socialministern tre frågor, nämligen (1) vilka åtgärder statsrådet avsåg vidtaga för att minska väntetiderna inom öppenvården, (2) huruvida det enligt statsrådets mening förelåg ett samband mellan dessa väntetider och sjukronorsreformen, samt (3) huruvida statsrådet var beredd att medverka till att en arbetsgrupp tillsattes med uppgift att utvärdera sjukronorsreformen.

Interpellationen besvarades av socialministern den 25 november 1971 (prot. § 14). Socialministern anförde inledningsvis bl. a. att antalet i den öppna vården verksamma provinsialläkare hade sedan år 1968 ökat från 823 till 1 039 eller med över 25 procent. Under samma tid hade vakanssiffrorna för dessa läkartjänster kunnat minskas från omkring 20 till 6 procent. Därutöver hade sedan år 1969 inrättats över 200 nya specialistläkartjänster inom den öppna sjukvården. Sammantaget hade den öppna sjukvården, framhöll socialministern, under de senaste åren genom en medveten prioritering av detta vårdområde tillförts mer än 400 nya läkartjänster. En fortsatt prioritering av den öppna sjukvården jämte långtidssjukvården och psykiatrin skulle ske.

Socialministern anförde vidare att när det gällde att få till stånd en fortsatt förbättring av läget inom den öppna sjukvården ville han erinra om de förslag beträffande den öppna vården som lagts fram av en särskild utredningsman (i det i det föregående nämnda stencilerade betänkandet ”Förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen III. Den öppna läkarvården utanför sjukhus”, stencil S 1971:3). Förslagen syftade, anförde socialministern, till att ge sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter att välja sådana lösningar av den öppna sjukvårdens organisation som passar skiftande lokala förhållanden. Socialministern framhöll, att olika åtgärder också föreslogs för att underlätta en samordning av den öppna vården utanför sjukhusen med verksamheten vid sjukhusen.

Socialministern erinrade vidare om ett av socialstyrelsen avlämnat, av styrelsens läkartjänstutredning utarbetat betänkande om ”Läkartjänster. Konstruktion, behörighet, tillsättning m. m.” (SOU 1971:68).

Nämnda båda betänkanden remissbehandlades vid tiden för interpellationssvaret. Förslag grundade på betänkandena avses komma att föreläggas riksdagen innevarande år.

I fortsättningen av svaret pekade socialministern på den ökade läkarutbildningen, som beräknades leda till att antalet läkare stiger från ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975 samt på arbetet inom socialstyrelsen med nivåstrukturering inom sjukvården, vilket syftar till

SoU 1972:12

att få till stånd en effektivare vårdplanering med mindre väntetider.

I svaret framhöll socialministern vidare, att tidigare var den mindre resurskrävande öppna vården vid läkarmottagningar väsentligt dyrare för patienten än den mycket mer resurskrävande vården vid inläggning på sjukhus. Mot denna bakgrund var det, fortsatte socialministern, inte någon oväntad effekt av reformen att patienterna i ökad omfattning sökte sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser — ett förhållande som också beaktades genom förturer för utbyggnad av läkarstationer och vårdcentraler inom de fastställda investeringsramarna för sjukvården.

Med hänvisning till att det ibland uttalats farhågor för att sjukronorsreformen i kombination med totallönen för läkarna i ett övergångsskede skulle minska sjukvårdsinsatserna i den öppna sjukvården och att reformen därigenom temporärt skulle motverka sitt syfte anförde socialministern att föreliggande statistik beträffande utvecklingen under år 1970 emellertid visade på en uppgång av antalet besök i den offentliga öppna läkarvården under sjukronorsreformens första år och att statistik för första halvåret 1971 visade en fortsatt ökning av antalet läkarbesök inom sjukronorsreformens ram jämfört med samma tid under år 1970.

I avslutningen av svaret anförde socialministern att det var självklart att resultaten i olika avseenden av sjukronorsreformen fortlöpande följdes både inom socialdepartementet och i socialstyrelsen och riksförsäkringsverket och självfallet också av Landstingsförbundet samt att det enligt hans mening därför inte fanns någon anledning att tillsätta en särskild arbetsgrupp för att utvärdera sjukronorsreformen.

Under debatten framhöll socialministern bl. a. att frågan om väntetider och remisser för vissa specialundersökningar i hög grad sammanhängde med de organisatoriska frågorna — sådana frågor som tagits upp i betänkandet om den öppna läkarvården utanför sjukhus — och att det gällde en bättre samordning mellan den sjukvård som ges på sjukhusen och den sjukvård som meddelas utanför dessa. Socialministern hänvisade till att en proposition med förslag till ändringar i sjukvårdslagen berörande denna punkt var avsedd att avges under år 1972.

Under debatten underströk socialministern att sjukronorsreformen inte var något hinder för att en patient såvitt möjligt behandlades av samme läkare. Vad det här gällde var i stället sjukvårdsorganisatoriska frågor, och dessa var i hög grad föremål för uppmärksamhet. Socialministern erinrade återigen om nyssnämnda betänkande och anförde att förslaget skulle komma att möjliggöra en bättre samordning av hela den öppna sjukvård som bedrivs av allmänläkare och specialistläkare. Förslaget hade formen av en ramlagstiftning som gav sjukvårdshuvudmännen bättre möjligheter att välja sådan lösningar för den öppna vårdens organisation som var lämpliga med hänsyn till de lokala förhållandena. I utredningsbetänkandet behandlades också frågan om en ökad samordning av verksamheten vid sjukhusen och i den öppna sjukvården, framhöll socialministern vidare.

SoU 1972:12

18 När det gällde en fråga huruvida det inte med tanke på patientservicen alltför ofta skedde byten av läkare, framhöll socialministern att det också härvidlag var fråga om organisation, samordning och samverkan samt att det var hans förhoppning att de förändringar som har vidtagits och som kommer att vidtas i sjukvårdslagen skall göra det möjligt att förbättra förhållandena på denna punkt.

Uppföljning och kvalitetskontroll av vård

Tidigare riksdagsbehandling

1 ett motionspar till 1969 års riksdag framfördes ett yrkande om eftervården. I motionerna påpekades att en större satsning på eftervården krävdes, inte minst från samhällsekonomisk synpunkt. Det framhölls att vården i allmänhet slutar då patienten lämnar sjukhuset. Därmed är dock vårdbehovet inte tillfredsställt, utan patienten kan behöva uppföljande hjälp av olika slag, framhölls det vidare i motionerna. Det yrkades att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionerna anförts om att eftervården bör stärkas, t. ex. genom inrättande av fler behandlingshem för eftervård. Statsutskottet (SU 1969:134) föreslog avslag på yrkandet, vilket blev riksdagens beslut. Utskottet lämnade vissa uppgifter om planer för utbyggnad av eftervården. Utskottet anförde vidare att socialstyrelsens utredning om den icke institutionsbundna socialvården hade arbetsgrupper för vård, behandling och rehabilitering samt för efterkontroll och uppföljning och att utskottet förutsatte att socialstyrelsen som dittills uppmärksamt skulle följa utvecklingen. Mot denna bakgrund kunde enligt utskottets mening behov av föreslaget allmänt uttalande inte anses föreligga.

I en motion till 1971 års riksdag framfördes ett yrkande om uppföljning och kvalitetskontroll av vård motsvarande det som framförts till innevarande års riksdag. Socialutskottet behandlade yrkandet i sitt förenämnda betänkande SoU 1971:30. Utskottet föreslog i sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande avslag på motionen. Utskottet anförde bl. a. att en tillfredsställande uppföljning av sjukvården för den enskilde är beroende av att informationen och kommunikationen fungerar väl mellan de olika läkare och sjukhus som varit engagerade i behandlingen. Utskottet erinrade beträffande förslag och utredningsarbete, som syftade till förbättringar i dessa avseenden, om att det inom socialstyrelsen pågick ett utvecklingsarbete som var avsett att leda fram till program för diagnostik och terapi beträffande olika sjukdomar och som bl. a. skulle omfatta uppföljande åtgärder. Med hänsyn till det pågående utrednings- och utvecklingsarbetet på området var enligt socialutskottets bedömning någon åtgärd från riksdagens sida för att få till stånd systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården inte erforderlig.

SoU1972:12

19 Utredningsarbete m. m. avseende organisationen för uppföljning av vård

I betänkandet SoU 1971:30 har socialutskottet lämnat en närmare redogörelse för utredningsarbete som berör uppföljning av vård. Utskottet har därvid omnämnt förslag i betänkanden om öppen läkarvård utanför sjukhus, ett utredningsarbete inom socialstyrelsen med anknytning till arbetet inom socialdepartementets sjukvårdsdelegations arbetsgrupp ”Ag S-plan” vilket avses resultera i program för diagnostik och terapi jämte uppföljande åtgärder beträffande olika sjukdomar, utvecklingsarbete inom Spri för ett datajournalsystem, utredningsarbete inom ramen för socialstyrelsens utredning om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation samt vissa direktiv för socialutredningen. Utskottet får för närmare uppgifter hänvisa till fjolårets betänkande.

Utskottet

I motionen 1972:328 av herrar Enlund (fp) och Enskog (fp) framhålls att uppmärksamhet långt mer än hittills måste ägnas åt faktorer som direkt eller indirekt påverkar vårdbehovet såsom t. ex. trafikolyckorna, kostvanorna, fysisk träning, den psykiska miljön, tandhälsovården, sexualetik, de smittsamma sjukdomarna och bruket av alkohol, tobak och narkotika. Motionärerna begär mot denna bakgrund en allsidig inventering av de företeelser i svenskt samhällsliv, som orsakar sjukdomar, psykiska såväl som fysiska, samt utredning om åtgärder för att minska skadeverkningarna.

I motionen 1972:334 av herr Helén m. fl. (fp) tas upp en rad frågor som berör olika områden inom hälso- och sjukvården m. m. Motionärerna framhåller att en genomgripande diskussion krävs om vårdens framtida utbyggnad och yrkar att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen tillsätts och får till uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden av häso- och sjukvård samt närliggande uppgifter inom socialvården. Motionärerna framför även yrkanden om vissa andra åtgärder inom vårdområdet. Sålunda yrkas i fråga om den förebyggande hälsovården att särskilda projektgrupper skall tillsättas för att utarbeta långsiktiga planer inom området. I dessa projektgrupper skall ingå representanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna, de anställdas organisationer samt ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor och förebyggande insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak.

I fråga om den öppna vården begärs ett förslag om höjning av försäkringskassans ersättning för vård hos privatläkare och att organisatoriska modeller utarbetas som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet. Sistnämnda önskemål motiveras med att organisationsförändringar i samband med arbetstidsförkortningen och införandet av den s. k. sjukronorsreformen medfört att någon fast och långvarig

SoU1972:12

relation mellan patient och läkare inte kan upprättas, vilket bl. a. starkt försvårar en helhetssyn på en patients situation. Beträffande eftervården yrkas i motionen att åtgärder skall vidtas för genomförande av systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll.

I motionen 1972:1032 av herr Werner i Malmö (m) hävdas att den s. k. sjukronorsreformen lett till ökad efterfrågan på vård och detta i sin tur till förlängning av väntetiderna för behandling, till brist på vårdkontinuitet och till ett besvärande kostnadstryck för landstingen. Motionären begär mot denna bakgrund att en parlamentarisk kommitté skyndsamt tillsätts med uppgift att undersöka verkningarna av reformen.

Utskottet, som även förra året hade att ta ställning till frågan om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program, vill liksom i fjol framhålla att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp har i uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. I både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för sjukvårdshuvudmännen. Arbetsgruppen kommer inom kort att för sjukvårdsdelegationen framlägga en principplan om hur sjukvårdsplaneringen bör kunna läggas upp. Utskottet vill vidare framhålla att inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården. Detta arbete avser bl. a. överväganden om hur sjukvårdens resurser bäst skall kunna utnyttjas. Det finns också anledning peka på att Svenska landstingsförbundet i januari i år beslutat att arbetet inom den av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatta arbetsgruppen för sjukvårdsplaner skall kompletteras med insatser från Landstingsförbundets sida i syfte bl. a. att bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som sålunda pågår anser utskottet inte att det är motiverat med en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:334 i denna del.

Då utskottet härefter tar upp frågan om en utredning om företeelser som orsakar sjukdomar får utskottet inledningsvis framhålla att sedan riksdagen år 1969 senast behandlade frågan har ett utredningsarbete som griper över hela hälsovårdsområdet satts i gång. I maj månad 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande verksamhet samt att därvid undersöka hur denna verksamhet kan samordnas och författningsmässigt och organisatoriskt inordnas i det system som gäller för den av samhället bedrivna sjukvården. En redovisning från detta utredningsarbete beräknas kunna föreligga under innevarande år. År 1970 uppdrog Kungl. Maj:t vidare åt socialstyrelsen att verkställa en av riksdagen begärd utredning angående den psykiska hälsovården. En rapport om en förberedande litteraturundersökning inom ramen fördetta utredningsuppdrag beräknas komma att presenteras av socialstyrelsen senare i år. Det bör här även nämnas att alkoholpolitiska utredningen torde komma att avge sitt slutbetänkande under året. Det utredningsarbete som enligt den lämnade redogörelsen pågår på området tillgodoser

SoU1972:12

enligt utskottets bedömning i huvudsak syftet med motionen 1972:328. Utskottet avstyrker därför motionen.

Det i det föregående nämnda utredningsarbetet på hälsovårdsområdet synes även tillgodose yrkandet i motionen 1972:334 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården, såvitt avser behovet att få fram underlag för riktlinjer för arbetet på längre sikt inom detta område. När det gäller den nuvarande verksamheten på området vill utskottet framhålla att organisationen av och verksamheten inom socialstyrelsens hälsoupplysningsarbete innfattar anordningar av det slag som begärs i motionen. För hälsoupplysningsverksamheten finns en socialstyrelsens hälsoupplysningspanel med ca 70 medlemmar som fungerar som ett samordningsorgan beträffande hälsoupplysningsverksamheten i samhället. I panelen ingår representanter för myndigheter, institutioner och organisationer — bl. a. för Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet — som på olika sätt har anknytning till den hälsoupplysning som bedrivs. Ledningen av socialstyrelsens hälsoupplysningsarbete omhänderhas av styrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD). Även i denna ingår representanter för Landstingsförbundet och Kommunförbundet. För olika upplysningsprojekt har HVUD bildat särskilda arbetsgrupper, bl. a. för kost- och näringsfrågor och tobaksupplysning. På HVUD:s initativ har också särskilda länskommittéer börjat bildas för regional hälsoupplysning med representation för landstinget och primärkommunerna. HVUD strävar efter att även i primärkommunerna kommittéer skall bildas för hälsoupplysning. HVUD:s hälsoupplysningsverksamhet omfattar bl. a. olycksfallsförebyggande åtgärder, kost och motion samt upplysning om beroendeframkallande medel. En översyn av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet pågår. Man räknar med att förslag, som grundas på översynen, kommer att avges till Kungl. Maj:t i år.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att yrkandet i motionen 1972:334 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker således motionen i denna del.

Beträffande förslaget i samma motion om höjning av ersättningen för privatläkarvård får utskottet erinra om att riksdagen i år på förslag av socialförsäkringsutskottet (SfU 1972:14) avslagit ett motionsyrkande om att Kungl. Maj:t till innevarande riksdags höstsession skall framlägga förslag till nya ersättningsregler för privatläkarvård. Utskottet hänvisade till pågående utredningsarbete i frågan. Motionen 1972:334 bör mot denna bakgrund inte föranleda någon riksdagens åtgärd i denna del.

Då det gäller de i motionerna upptagna frågorna om vissa förhållanden inom den öppna vården vill utskottet framhålla följande. Den öppna vården har de senaste åren tillförts mer än 400 läkartjänster samtidigt som vakanserna på läkartjänsterna kunna nedbringas. Den öppna vården prioriteras vid fördelningen av de ökade läkarresurser som tillförs samhället genom utbyggnaden av läkarutbildningen. Under år 1971 har avgivits utredningsförslag som syftar till en fortsatt förbättring av

SoU1972:12

förhållandena inom den öppna vården. Sålunda har utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. föreslagit åtgärder, vilka syftar till att ge sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter att välja sådana lösningar av den öppna sjukvårdens organisation som passar skiftande lokala förhållanden och till att underlätta en samordning av den öppna sjukvården utanför sjukhusen med verksamheten vid sjukhusen. Vidare har socialstyrelsen avlämnat ett betänkande om läkartjänsternas utformning. En proposition med förslag till ändring av sjukvårdslagen grundade på dessa betänkanden kommer att prövas av riksdagen senare i år. Det bör också nämnas att det i det föregående nämnda utredningsarbetet inom socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården beräknas bli av stor betydelse för att få till stånd en effektivare vårdplanering med mindre väntetider.

Socialministern har i ett interpellationssvar i november 1971 understrukit att den s. k. sjukronorsreformen var av väsentlig betydelse för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en överföring av efterfrågan från den slutna mera resurskrävande vården till den öppna mindre resurskrävande vården och att det därför var en väntad effekt att patienterna i ökad omfattning skulle söka sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdsplatser. Socialministern framhöll att reformen inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna utan i stället hade antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Vidare framhöll han att resultaten i olika avseenden av reformen fortlöpande följs inom socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet och att det därför inte finns anledning att tillsätta en särskild arbetsgrupp för att utvärdera den s. k. sjukronorsreformen. Utskottet ansluter sig till socialministerns bedömningar i denna fråga. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som ovan anförts om vårdplaneringen avstyrker utskottet förslaget i motionen 1972:1032 att en utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen skall tillsättas.

Frågan om byten av läkare för patient har, som socialministern framhöll i det tidigare nämnda interpellationssvaret, samband med frågorna om organisation, samordning och samverkan inom sjukvården. Det finns anledning räkna med att de förslag till ändringar i sjukvårdslagen, som riksdagen i enlighet med det ovan anförda senare i år skall ta ställning till, gör det möjligt att förbättra förhållandena på detta område. Förslagen bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför att riksdagen i anledning av motionen 1972:334 tar initiativ i fråga om utarbetande av organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Socialutskottet vill — liksom i fjol — beträffande frågan om åtgärder för systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården framhålla att en tillfredsställande uppföljning av sjukvården är beroende av att informationen och kommunikationen fungerar väl mellan de olika läkare och sjukhus som varit engagerade i behandlingen. 1 ett föregående avsnitt av betänkandet har redovisats förslag och utredningsarbete som syftar till förbättringar i dessa avseenden. Det finns särskilt skäl framhålla att inom socialstyrelsen för närvarande pågår ett utvecklingsarbete som

SoU1972:12

är avsett att leda fram till program för diagnostik och terapi beträffande olika sjukdomar och som bl. a. skall omfatta uppföljande åtgärder. Med hänsyn till det pågående utrednings- och utvecklingsarbetet på området är enligt socialutskottets bedömning någon åtgärd från riksdagens sida för att få till stånd systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården inte erforderlig. Utskottet avstyrker således motionen 1972:334 även i denna del.

Utskottet hemställer

A. beträffande en utredning om företeelser som orsakar sjukdomar att riksdagen avslår motionen 1972:328,

B. beträffande en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program att riksdagen avslår motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga,

C. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården att riksdagen avslår motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga,

D. beträffande höjning av ersättningen för privatläkarvård att riksdagen avslår motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga,

E. beträffande uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården och organisatoriska modeller för vårdkontinuitet att riksdagen avslår motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga,

F. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen att riksdagen avslår motionen 1972:1032.

Stockholm den 18 april 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), Hyltander (fp)*, Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Olsson i Timrå (s)*, och Nilsson i Växjö (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1972:12

24 Reservationer

1. beträffande en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Utskottet, som även” och slutar med ”i denna del” bort ha följande lydelse:

”Utskottet delar den i motionen 1972:334 framförda uppfattningen, att stora krav ställs på politisk prioritering och samlad långtidsplanering inom vårdsektorn. Behoven av och de tekniska möjligheterna till offentliga insatser på vårdområdet är närmast obegränsade, medan samhällets resurser är starkt begränsade. Det förhållandet att bristen på läkare inte kommer att vara lika besvärande framöver gör samtidigt, att det finns särskilt stora möjligheter att bygga ut de sektorer man finner vara mest angeläget att bygga ut. Detta bör utnyttjas för att bl. a. åstadkomma en omprioritering mellan sluten vård och olika former av förebyggande vård samt öppen vård.

En genomgripande diskussion krävs mot denna bakgrund om vårdens framtida utbyggnad. Utskottet delar härvid den i motionen 1972:334 redovisade uppfattningen att det ytterst är riksdagen som bör ta ansvaret för de prioriteringar som måste göras. Riksdagen bör få tillfälle att besluta om ett program för hälso- och sjukvården och den därtill knutna socialvården. Alternativa ambitionsnivåer bör presenteras, remissbehandlas och därefter ligga till grund för demokratiska beslut. En sådan generellt fastställd långtidsplan för vårdområdet bör ligga till grund för huvudmännens egna planer. Med en central planering skulle en bättre fördelning av vårdresurserna kunna komma till stånd. Flaskhalsar i utbildningen skulle undvikas. En ökad kontroll skulle skapas över den fortsatta kostnadsutvecklingen.

Programarbetet bör då det gäller de övergripande planerings- och prioriteringsfrågorna ledas av en parlamentariskt sammansatt kommitté med representation även för huvudmännen.

Det arbete som har bedrivits av främst socialdepartementets sjukvårdsdelegation bör kunna ge ett betydelsefullt underlag för politisk beredning och beslutsfattande på detta område. Det kan dock enligt utskottets mening inte ersätta den politiska bedömningen. Utskottet tillstyrker således motionen 1972:334 i förevarande del.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program att riksdagen med bifall till motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t begär att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen tillsätts med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård samt närliggande uppgifter inom socialvården enligt principer som anges i motionen,”

SoU 1972:12

2. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 21 som börjar med ”Det i det” och slutar med ”motionen i denna del” bort ha följande lydelse:

”För att det framtida vårdbehovet skall kunna nedbringas är en målmedveten satsning på förebyggande vård nödvändig. Vårdbehov betingade av brister i miljö och felaktigt levnadssätt måste i görligaste mån undanröjas. Det i det föregående nämnda utredningsarbetet på hälsovårdsområdet synes i viss mån kunna tillgodose yrkandet i motionen 1972:334 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården, såvitt avser behovet att få fram underlag för riktlinjer för arbetet på längre sikt inom detta område. När det gäller den nuvarande verksamheten på området kan man också konstatera att organisationen av och verksamheten inom socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation innefattar vissa anordningar av det slag som begärs i motionen. En översyn av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet pågår. Man räknar med att förslag, som grundas på översynen, kommer att avges till Kungl. Maj:t i år.

Utskottet delar dock den i motionen 1972:334 framförda uppfattningen att satsningen på den förebyggande hälsovården är så angelägen och bör vara av sådan omfattning att särskilda åtgärder utöver det fortlöpande arbete som bedrivs är motiverade. Utskottet tillstyrker därför motionens förslag att särskilda projektgrupper bör tillsättas för att utarbeta långsiktiga planer för att nå de stora både samhällsekonomiska och mänskliga vinster som står att nå genom en bättre förebyggande hälsovård. I dessa projektgrupper bör enligt motionens förslag ingå representanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas organisationer samt berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor samt förebyggande insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak. Projektgrupperna bör snabbt arbeta med att få fram konkreta förslag. Utskottet vill understryka att det särskilda värdet med de föreslagna projektgrupperna i hög grad ligger i att dessa får en bred förankring och att de kampanjer som utarbetas förmår engagera inte minst skilda delar av organisationsSverige. ”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården att riksdagen med bifall till motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj :t begär att särskilda projektgrupper tillsätts för att utarbeta långsiktiga planer inom den förebyggande hälsovården,”

SoU 1972:12

3. beträffande uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården och organisatoriska modeller för vårdkontinuitet av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 22 med ”Frågan om byten” och slutar på s. 23 med ”i denna del” bort ha följande lydelse:

”1 anslutning till det ökade tryck på sjukvården som arbetstidsförkortningen och sjukronorsreformen bidragit till har organisationsförändringar genomförts i avsikt att öka sjukvårdens mottagningskapacitet. Dessa organisationsförändringar får i stor utsträckning negativa effekter på kontakten mellan patient och vårdare. Den så viktiga kontinuiteten i vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare vid vaije besök. Någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare kan under sådana omständigheter inte upprättas, vilket bl. a. försvårar en helhetssyn på en patients situation. Det är, som framhålls i motionen 1972:334,starkt önskvärt, att vårdorganisationen kan fungera så att en god patientkontakt befrämjas. Resultatet blir annars en svårberäknelig men avsevärd samhällsekonomisk kostnadsfördyring och kvalitetsförsämring. Utskottet tillstyrker därför, i medvetande om att förslag till ändringar i sjukvårdslagen som kan ha viss betydelse i detta sammanhang senare i år kommer att föreläggas riksdagen, det i motionen 1972:334 framförda yrkandet att riksdagen skall begära utarbetande av organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet.

Socialutskottet vill beträffande frågan om åtgärder för en systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården framhålla det angelägna i att eftervård och rehabilitering på ett naturligt sätt anknyts till akut- och långtidsvård. Bristen på uppföljning kan få katastrofala följder för patienten. Läkaren får ingen egentlig kontroll om behandlingen gett de resultat som avsetts. Huvudmännen får ingen konkret uppfattning om de medel som fördelas för olika ändamål får optimal användning. De vårdinsatser som krävs vid senare förvärrade återfall är av allt att döma större än de som krävs för den kontinuerliga kontrollen. Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motionen 1972:334 i förevarande del.”

dels att utskottet under E bort hemställa

”E. beträffande uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården och organisatoriska modeller för vårdkontinuitet att riksdagen med bifall till motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t begär

1. att åtgärder vidtas för genomförande av en systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården,

2. att organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet utarbetas,”

SoU 1972:12

4. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 22 som börjar med ”Socialministern har i” och slutar med ”sjukronorsreformen skall tillsättas” bort ha följande lydelse:

”Socialministern har i ett interpellationssvar i november 1971 understrukit att den s. k. sjukronorsreformen var av väsentlig betydelse för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en överföring av efterfrågan från den slutna, mera resurskrävande vården till den öppna, mindre resurskrävande vården och att det därför var en väntad effekt att patienterna i ökad omfattning skulle söka sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser. Samtidigt förefaller det dock som om sjukronorsreformen medverkat till att bl. a. ytterligare öka väntetiderna och försämra vårdkontinuiteten. Det är därför enligt utskottets mening motiverat att, liksom borde ske på andra områden där betydelsefulla reformer genomförs, utvärdera vilka verkningar sjukronorsreformen har fått och vad som kan göras för att motverka ev. negativa verkningar i olika avseenden. Utskottet tillstyrker således yrkandet i motionen 1972:1032.”

dels att utskottet under F bort hemställa

”F. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen att riksdagen med bifall till motionen 1972:1032 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka verkningarna av sjukronorsreformen.”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1248 S Stockholm 1972