Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om viss specialistvård
Socialutskottets betänkande nr 13 år 1972
SoU 1972:13
Nr 13
Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om viss specialistvård. Motionerna
1) I motionen 1972:662 av herrar Enskog (fp) och Enlund (fp) hemställs att riksdagen beslutar att uppdra åt Kungl. Maj :t att utreda och vidtaga lämpliga åtgärder för ökad utbildning av vissa specialistläkare.
2) I motionen 1972:1001 av herr Börjesson i Falköping (c) och fröken Pehrsson (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om att skyndsamma åtgärder vidtas i syfte att nedbringa väntetiderna på landets ögonkliniker.
I motionen 1972:662 anförs att då dels den av statsmakterna år 1969 beslutade ordningen för läkares grundutbildning och vidareutbildningen av läkare, dels den s. k. sjukronorsreformen numera tillämpats ett par år har man fått vissa erfarenheter som talar för att det nu är dags att vidtaga vissa justeringar.
Motionärerna anför att bl. a. har det visat sig vara svårt att få tillräckligt många läkare som ägnar sig åt vissa specialiteter, t. ex. och kanske främst röntgenspecialiteten. Det framhålls att antalet remisspatienter till röntgenavdelningarna ökat genom att den öppna vården har prioriterats samtidigt som många läkare främst på grund av rädsla för medicinalväsendets ansvarsnämnd begärt betydligt mera omfattande röntgenundersökningar än som i regel vore nödvändigt för den aktuella undersökningen. Motionärerna anför att detta, liksom en ökad belastning från sjukhusens olika kliniker, medfört att röntgenavdelningarna har fått en kraftigt ökad arbetsbelastning samtidigt som dessa avdelningar är mycket underbemannade därför att alltför få läkare vill ägna sig åt denna specialitet.
Motionärerna ifrågasätter om inte den i vidareutbildningen ingående allmäntjänstgöringen om 21 månader kunde ändras så att också en obligatorisk röntgenutbildning om exempelvis tre månader kunde inrymmas i de 21 månaderna. Motionärerna anför att härigenom skulle man säkert vinna ett ökat intresse för röntgenspecialiteten samtidigt som det vore av stort värde för de läkare som kommer att ägna sig åt andra specialiteter.
Motionärerna anför vidare att det emellertid finns en del andra specialiteter som också är mindre attraktiva, t. ex. ögon och öron. Åtgärder bör enligt motionärerna snarast vidtas för att justera i motionen nämnda förhållanden.
1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 13
SoU 1972:13
2 I motionen 1972:1001 framhålls att väntetiderna vid landets ögonkliniker under de senaste åren ökat på ett oroande sätt - under de senaste åren med över 25 procent - och uppgår till i genomsnitt 10,8 månader för icke akuta fall. Motionärerna påpekar att Svenska oftalmologförbundet (oftalmolog = ögonläkare) påtalat att bristsituationen inom den svenska ögonsjukvården vida överträffar förhållandet inom varje annan i landet utbyggd specialitet inom sjuk- och hälsovården, att situationen blivit fullkomligt ohållbar och att den svenska ögonläkarkåren inte längre kan påta sig det medicinska ansvaret för ögonsjukvården. För att den rent akuta sjukvården skall kunna upprätthållas måste enligt Oftalmologförbundet den övriga öppna sjukvården eftersättas på ett sådant sätt, att patienterna inte erhåller vård enligt den medicinska standard som man i dagens läge har rätt att kräva.
Motionärerna anför att ökningen av väntetiderna sammanhänger med bristen på ögonläkare. Motionärerna uppger att antalet läkare med specialistbevis för ögonsjukdomar — såväl läkare vid ögonkliniker som privatpraktiserande — den 30 november 1970 uppgick till totalt 208 och att antalet läkartjänster vid landets ögonkliniker våren 1971 utgjorde 164, av vilka 14 var vakanta utan vikarierande läkare, medan 20 tjänster upprätthölls av medicine kandidater eller av utländska läkare med begränsad behörighet.
Mot den nämnda bakgrunden behövs enligt motionärerna en prioritering av resurser till förmån för ögonsjukvården.
Motionärerna refererar uppgifter från Svenska oftalmologförbundet om att det i dagsläget skulle behövas i runt tal 200, år 1975 300 och år 1980 400 fler ögonläkare än i dag samt föreslår att antalet läkartjänster inom ögonsjukvården ökas.
Motionärerna anför vidare att ett bättre utnyttjande av oftalmologassistentema, som under överinseende av läkare kan biträda med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck, skulle innebära att ögonläkarna kunde avlastas från en rad enklare rutinåtgärder. Härjämte framhålls att många fall av skelning torde kunna behandlas direkt av ortoptister liksom fall med samsynsbesvär samt att det är angeläget att en ökad satsning sker på medicinsk utbildning av optiker så att dessa i större utsträckning kan avlasta ögonläkarna.
Tidigare riksdagsbehandling
I en den 14 oktober 1971 i riksdagen (prot. § 38) väckt interpellation angående väntetiderna vid ögonklinikerna beskrevs förhållandena beträffande ögonsjukvården i stora drag såsom de beskrivits i motionen 1972:1001. Till socialministern ställdes frågan om vilka åtgärder statsrådet avsåg att vidta för att bringa ned de långa väntetiderna vid landets ögonkliniker.
Interpellationen besvarades av socialministern den 16 november 1971 (prot. § 13). I svaret anfördes bl. a. följande.
SoU 1972: 13
3 Den sjukvårdspolitiska målsättningen under de senaste åren har i hög grad varit inriktad på att prioritera en utbyggnad av den öppna sjukvården, psykiatrin och långtidssjukvården. Man kan nu börja att avläsa resultaten härav genom en väsentlig förbättring av läkartillgången inom dessa viktiga områden av sjukvården. Trots att ett stort antal nya tjänster inrättats har vakanssiffrorna kunnat minskas väsentligt.
Utvecklingen har inte varit lika gynnsam inom vissa andra områden, bl. a. inom ögonsjukvården. Vakanssituationen vid sjukhusens ögonkliniker har försämrats, vilket dock bör ses mot bakgrunden av att det samtidigt har tillkommit ett betydande antal nya specialistläkartjänster för ögonsjukvården vid den öppna sjukvården utanför sjukhusen. Sammantaget har antalet läkare med specialistbehörighet i ögonsjukvård under åren 1969 och 1970 ökat från 177 till 213, dvs. med omkring 20 procent. När det gäller väntetiderna kan man konstatera, att brådskande fall i regel kunnat tas in på sjukhusens ögonkliniker inom planerad tid.
Olika åtgärder har vidtagits och planeras för att förbättra situationen inom ögonsjukvården. På grundval av en särskild utredning om ögonsjukvården har socialstyrelsen i våras utfärdat anvisningar till sjukvårdens huvudmän om ett bättre utnyttjande av personalresurserna inom den öppna ögonsjukvården. Därvid rekommenderas en systematisk arbetsfördelning mellan de olika personalgrupperna inom ögonsjukvården, innebärande bl. a. att de specialistutbildade ögonläkarnas insatser i första hand inriktas på fall med ögonsjukdom eller synrubbning, som för en adekvat behandling inte kan tas om hand av allmänläkare eller legitimerad ögonoptiker. Allmänläkare, som har genomgått viss utbildning i ögonsjukvård, kan meddela enklare sådan vård i enlighet med vad som närmare exemplifieras i anvisningarna, medan kontroll av synskärpa och utprovning av korrektionsglas i stor utsträckning kan ombesörjas av legitimerad optiker. Andra personalkategorier som bör kunna utnyttjas mera är oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan biträda denne med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck, och ortoptriserna, som dessutom bl. a. kan biträda ögonläkarna vid specialmottagningar för behandling av skelande barn. Jag är övertygad om att sjukvårdshuvudmännen vid den lokala sjukvårdsplaneringen kommer att ta till vara dessa olika möjligheter att effektivisera ögonsjukvården.
Slutligen vill jag också nämna, att socialdepartementets sjukvårdsdelegation den 11 oktober 1971 har uppdragit åt socialstyrelsen att göra en allsidig översyn av det nuvarande programmet för tilldelning av läkartjänster.
Under den debatt som följde på interpellationssvaret nämnde socialministern att antalet ögonläkare successivt ökat under de senaste åren. Socialministern anförde bl. a. följande.
Den 1 april 1968 fanns det vid lasarettens ögonkliniker 124 legitimerade läkare och utländska läkare med tidsbegränsad behörighet. Motsvarande antal vid samma tidpunkt var åren 1969, 1970 och 1971 respektive 135, 142 och 144. Därtill kommer att det sedan år 1968 inrättats ett 40-tal nya specialistläkartjänster i den öppna ögonsjukvården.
Denna ökning av antalet verksamma läkare bör ha resulterat i en ökad sjukvårdsproduktion på detta område. Tillgänglig statistik visar att också en viss ökning skett både i fråga om antalet vårddagar i sluten vård och beträffande antalet besök i öppen vård.
1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 13
SoU 1972: 13
4 Om sjukvårdsorganisationen och sjukvårdsplaneringen
Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:125) att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd. För den öppna läkarvården skall landstingskommun vara indelad i läkardistrikt med provinsialläkare i varje distrikt (i kommun som ej tillhör landstingskommun distriktsläkare i motsvarande distrikt). Sluten vård bedrives vid sjukhus. Vid sjukhus kan härjämte öppen vård bedrivas.
Lasarett är sjukhus som är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art. Sjukhus för mindre krävande vård benämnes sjukstuga. Sjukhus som till huvudsaklig del är inrättat för långtidsvård m. m. benämnes sjukhem. Bestämning av begreppen lasarett, sjukstuga och sjukhem finns i 6 § sjukvårdslagen.
Då den nuvarande sjukhusorganisationen började växa fram dominerades den av odelade lasarett — dvs. lasarett med endast en överläkare — och sjukstugor. Genom de medicinska framstegen blev en allt längre gående specialisering bland läkarna erforderlig vilket ledde till att de odelade lasaretten kom att delas, dvs. flera överläkartjänster inrättades.
De minsta delade lasaretten brukar kallas normallasarett. Ett sådant har i allmänhet fyra överläkare, specialiserade i medicin, kirurgi, röntgendiagnostik och anestesiologi. Vid många normallasarett finns härjämte konsultläkare anställda för vissa specialiteter. Konsultläkare är inte heltidsanställda och har inga egna kliniker utan biträder på de befintliga.
Inom varje sjukvårdsområde (landstingskommun respektive kommun som ej tillhör landstingskommun) har vid minst ett lasarett inrättats ett ytterligare antal kliniker för olika specialiteter, såsom för kvinnosjukdomar- förlossningar, medicinska barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri m. fl. Ett sådant lasarett brukar kallas centrallasarett.
För den högspecialiserade vården är riket indelat i sju s. k. sjukvårdsregioner (prop. 1960:159, SU 1960:189). Vid ett eller i förekommande fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, samverkar sjukvårdshuvudmännen beträffande de s. k. regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi och reumatologi.
Utöver ovannämnda kategorier lasarett finns lasarett för uteslutande psykiatrisk vård, m. m.
År 1970 vidtogs ändringar i sjukvårdslagen för tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1971 innebärande att flera överläkare representerande olika medicinska specialiteter skall kunna finnas vid samma klinik med en av dem som klinikchef och att läkare vid sjukhus skall kunna svara även för öppen vård utanför sjukhus (prop. 1970:42, 2LU 1970:30). I undantagsfall skall överläkartjänst kunna inrättas även för ändamål som inte motsvaras av viss godkänd specialitet, dvs. medicinsk specialitet upptagen i kungörelsen (1969:422) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket.
SoU 1972:13
5 Beträffande tjänster för provinsialläkare, stadsdistriktsläkare och sjukhusläkare gäller med enstaka undantag att de inte får inrättas utan socialstyrelsens medgivande (17 § sjukvårdslagen). Motivet till detta är den knappa tillgången på läkare som gör att de tillgängliga krafterna måste reserveras för de mest angelägna behoven.
I syfte bl. a. att patienterna i ökad omfattning skall söka sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser genomfördes per den 1 januari 1970 den s. k. sjukronorsreformen.
Genom denna infördes ett radikalt förenklat ersättningssystem för den öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens läkarmottagningar, hos provinsialläkare m. m. Systemet innebär att varje patient betalar en enhetlig avgift på sju kr. för besök hos läkare och 15 kr. för hembesök av läkare. Avgiften tillfaller sjukvårdshuvudmannen, som också får ersättning från sjukförsäkringen med 31 kr. per besök. Den erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill patienten kan bli remitterad.
Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1966 års riksdagsberättelse S 39) samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen — i vilken finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi — har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen.
Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården är i första hand en kommunal uppgift och som konsekvens härav ankommer det på de kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdet.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och sjukvården. Huvudmän för institutet är staten och en stiftelse, i vilken Svenska landstingsförbundet samt Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner ingår som medlemmar.
SoU 1972:13
6 Utbildningen av läkare, oftalmologassistenter och ortoptister
Läkare
Nuvarande läkarutbildningsorganisation fastställdes av statsmakterna år 1969 (prop. 1969:1 bil. 10 s. 295-309, SU 1969:46 s. 10-18 samt prop. 1969:35, SU 1969:83). Fr. o. m. läsåret 1969/70 tillämpas vid de medicinska fakulteterna en helt bunden studieordning, enligt vilken läkares grundutbildning omfattar fem och ett halvt år. Detta innebär att de första studerande efter den nya studieordningen avlägger läkarexamen våren 1973.
Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en allmäntjänstgöring om 21 månader, dels specialistutbildning eller utbildning för allmän praktik.
Allmäntjänstgöringen skall fullgöras som läkare i underordnad ställning. Tiden om 21 månader fördelas så att för vardera medicin, kirurgi och öppen vård avsätts sex månader och för psykiatri tre månader.
För dem som övergångsvis avlägger medicine licentiatexamen efter den 1 juli 1969 enligt tidigare ordning gäller att allmäntjänstgöringen omfattar tre månaders tjänstgöring i psykiatri och sex månaders tjänstgöring inom öppen vård.
Den fortsatta vidareutbildningen skall i fråga om specialistutbildning i regel omfatta tjänstgöringar under sammanlagt från cirka fyra till fem år och i fråga om utbildning till allmänpraktiker tjänstgöringar under tre år. Härunder skall läkaren följa viss systematisk undervisning.
Ändringen år 1969 av läkarutbildningen bars upp av grundtanken att läkarnas vidareutbildning skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Läkarnas vidareutbildning skall därvid utformas som ett led i en strävan efter en balanserad expansion av sjukvårdens olika grenar. Det framhölls i detta sammanhang att viktiga områden som behövde byggas ut var den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården.
Ett program lades fram för användningen av läkartillskottet i landet fram till år 1975.
Läkarresurserna skulle liksom övriga sjukvårdsresurser inriktas på att tillgodose patienternas olika behov av sjukvård. Praktiskt taget alla nya läkare förutsattes gå igenom vidareutbildning genom tjänstgöring i offentlig sjukvård. Antalet tjänster som kan utnyttjas för vidareutbildning skall vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar sådan utbildning. Dessa tjänster skall vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer så, att de svarar mot det förutsebara sjukvårdsbehovet. Genom ett sådant system skulle läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövs.
Frågan om konstruktionen av läkartjänsterna m. m. krävde emellertid fortsatt utredningsarbete, vilket uppdrogs åt socialstyrelsen. Socialstyrelsen har därefter genom den s. k. läkartjänstutredningen utrett frågan och i september 1971 avlämnat läkartjänstutredningens betänkande ”Läkartjänster. Konstruktion, behörighet, tillsättning m. m.” (SOU 1971:68).
SoU 1972:13
7 Förslag grundade på betänkandet har aviserats till innevarande års riksdag.
Närmare bestämmelser om krav för specialistkompetens har meddelats i kungörelsen med tillämpningsbestämmelser till lagen om behörighet att utöva läkaryrket (specialistkungörelsen). Med stöd av särskilt bemyndigande i specialistkungörelsen har socialstyrelsen utfärdat cirkulär om kategoriindelning av sjukhus för vidareutbildning av läkare samt särskilda föreskrifter angående vidareutbildningen. Tjänstgöring i psykiatri skall fullgöras vid psykiatrisk klinik eller vid barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. Allmäntjänstgöring i öppen vård skall fullgöras i läkardistrikt. Tills vidare får därvid tillgodoräknas uppehållande av tjänst som provinsialläkare, biträdande provinsialläkare, extra provinsialläkare samt tjänst som stadsdistriktsläkare. Annan tjänstgöring i öppen vård får tillgodoräknas efter särskild prövning. Allmäntjänstgöringen i psykiatri skall vara förenad med kunskapsprov. Av huvudutbildningen skall ett år fullgöras vid sjukhus som i styrelsens cirkulär om kategoriindelning av sjukhus upptagits som tillhörande kategori 1. Vidareutbildningstjänst skall sökas hos vederbörande sjukvårdsmyndighet. För ledigförklarande, ansökan och tillsättning gäller i sjukvårdslagstiftningen meddelade bestämmelser.
Kapaciteten för läkarutbildningen har mer än fördubblats under 1960-talet, och under den närmaste femårsperioden beräknas nytillskottet av läkare utgöra ca 1 000 om året, innebärande bl. a. att antalet läkare ökar från ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975.
Oftalmologassistenter och ortoptister
Utbildningen av oftalmologassistenter sker inom ramen för utbildningen av medicinsk-teknisk assistentpersonal, vilken bedrivits vid yrkesskolorna och numera bedrivs inom gymnasieskolan. Utbildningen av oftalmologassistenter, vilken är tvåårig, har endast förekommit i Örebro.
Utbildningen till ortoptist utgör en vidareutbildning om en termin i förhållande till oftalmologassistentutbildningen.
Utredningar och vissa genomförda förslag
Beträffande sjukvårdsorganisationen
I augusti år 1971 överlämnade utredningen angående sjukhusorganisationen till chefen för socialdepartementet ett stencilerat betänkande ”Förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen III. Den öppna läkarvården utanför sjukhus” (stencil S 1971:3). Förslagen i betänkandet syftar till att underlätta en samordning av den öppna vården utanför sjukhusen med verksamheten vid sjukhusen. För organisationen av den öppna vårdens läkartjänster föreslås olika möjligheter stå till förfogande. I första hand föreslås att läkarna på den öppna vårdens tjänster anställs vid det sjukhus inom vars upptagningsområde de är verksamma. Sjukhuset och den öppna vården inom upptagningsområdet utgör därvid en arbetsenhet.
SoU 1972: 13
Specialisterna utanför sjukhuset knyts till den klinik som de specialitetsmässigt hör samman med. Som en andra organisationsform föreslås att det skall bli möjligt att såsom vid sjukhus anställa överläkare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare även vid öppenvårdsenheter utan anknytning till sjukhus, dock med en vid sjukhus anställd allmänläkare som överläkare och chef. Vidare föreslås att det för öppenvårdsfunktioner skall vara möjligt att, såsom för närvarande, anställa t. ex. poliklinikläkare och specialistläkare i öppen vård (en tredje organisationsform). Utredningens förslag innebär att den särskilda organisationen med provinsialläkare och stadsdistriktsläkare för öppen vård skulle utgå ur sjukvårdsorganisationen. Förslag till ändring i sjukvårdslagstiftningen grundade på detta betänkande och på läkartjänstutredningens i det föregående nämnda betänkande ”Läkartjänster. Konstruktion, behörighet, tillsättning m. m.” (SOU 1971:68) har angivits skola framläggas för innevarande års riksdag.
En arbetsgrupp knuten till Spri har i slutet av september 1971 avgivit en rapport innehållande förslag till principiella riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering. Rapporten är avsedd att utgöra underlag för arbetet inom en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp för sjukvårdsplaner. Rapporten innehåller förslag om en koncentration av den slutna akutsjukvården till ett fåtal service- och vårdanläggningar samt en decentralisering av viss sluten långtidsvård och öppen vård. En strukturering av verksamheten inom hälso- och sjukvården på fyra nivåer med skilda uppgifter föreslås. På nivå 1 skall ges enbart öppen vård, primärvård, som omfattar både hälsovård och sjukvård. På denna nivå, för vilket ett kommunblock förutsätts vara betjäningsområde, skall kunna ges bl. a. ögonsjukvård, öron-, näs- och halssjukvård och röntgendiagnostik. På nivå 2 skall ges sluten vård motsvarande den som ges vid ett normallasarett. På nivå 3 skall ges både sluten och öppen vård med tillgång till de resurser som motsvarar de som finns vid ett centrallasarett. På nivå 4 skall finnas den högspecialiserade vård som motsvarar den som ges vid dagens regionsjukhus.
Detta utredningsarbete vidareutvecklas i socialstyrelsen inom ramen för ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården omfattande bl. a. överväganden om hur de resurser som finns tillgängliga inom sjukvården bäst skall kunna utnyttjas så att starkt specialiserade tekniska och personella resurser i första hand ställs till förfogande för de patienter som har behov därav, medan sjukdomsfall av mindre svårighetsgrad behandlas på en därför avpassad nivå. Detta arbete med nivåstrukturering beräknas medföra en effektivare vårdplanering och därmed mindre väntetider.
Beträffande vården vid ögonsjukdomar och öron-, näs- och halssjukdomar samt röntgendiagnostik
Dåvarande medicinalstyrelsen tillsatte år 1967 en arbetsgrupp för att utreda frågor rörande ögonsjukvården, däribland förutsättningarna för ett
SoU 1972:13
ökat samarbete mellan ögonläkare och legitimerade optiker, samt rörande diagnostik och behandling av skelande barn. Utredningen redovisade i april 1969 resultaten av sitt arbete i ett betänkande ”Ögonsjukvården”, tryckt i skriftserien ”Socialstyrelsen redovisar” (1970:13).
Efter remissbehandling av betänkandet utfärdade socialstyrelsen i april 1971 ett cirkulär med råd och anvisningar för utnyttjande av personalresurser för öppen ögonsjukvård (Medicinalväsendets författningssamling 1971:18). I cirkuläret anförde socialstyrelsen bl. a. att såsom framhållits av utredningen hade den ökade efterfrågan på ögonsjukvård och den uppkomna bristen på ögonläkare förorsakat långa väntetider för besök vid ögonmottagning. Mot bakgrund härav måste, framhöll styrelsen, stora ansträngningar göras att avlasta ögonspecialisterna vissa arbetsuppgifter. Då en rationalisering av sjukvården även på längre sikt måste anses angelägen av samhällsekonomiska skäl måste ögonsjukvården därför organiseras på ett sådant sätt att de befintliga resurserna utnyttjas optimalt, framhöll styrelsen vidare.
Mot denna bakgrund gav socialstyrelsen olika rekommendationer beträffande utnyttjandet av de tillgängliga personalresurserna, nämligen dels de inom ögonsjukvården verksamma personalgrupperna bestående av ögonläkare (läkare under eller med specialistutbildning i oftalmiatrik), läkare, som med avseende på utbildningen i oftalmiatrik endast har grundutbildningskurs i oftalmiatrik (allmänläkare), oftalmologassistenter, ortoptister (ett fåtal, som dittills utbildats utomlands) samt sjuksköterskor/sjukskötare, dels legitimerade glasögonoptiker, som utan att deltaga i sjukvården utprovar och försäljer glasögon.
Med anledning av uppdrag av socialdepartementets sjukvårdsdelegation avgav socialstyrelsen till ett sammanträde i oktober 1971 inom sjukvårdsdelegationen en promemoria om ”Vakansläget beträffande läkare i vissa specialiteter” med överväganden och förslag till åtgärder ägnade att förbättra tillgången på läkararbetskraft inom vissa medicinska verksamhetsområden, därvid i blickpunkten stod verksamhetsområdena röntgendiagnostik, ögonsjukdomar samt öron-, näs- och halssjukdomar. I promemorian nämndes att frågor om förändring av grundutbildningen för läkare — bl. a. förstärkning av grundutbildningen i röntgendiagnostik - behandlades av en arbetsgrupp inom universitetskanslersämbetet. Styrelsen tog i promemorian bl. a. upp frågor om utbyte av tjänstgöring inom allmäntjänstgöringen och specialistutbildningen för läkare.
Vid sammanträdet beslöt socialdepartementets sjukvårdsdelegation uppdra åt socialstyrelsen att verkställa en allsidig översyn av det nuvarande läkarfördelningsprogrammet med sikte på ett femårigt program avseende åren 1973—1977, vilket uppdrag beräknas bli fullgjort innevarande år. Delegationen förutsatte att socialstyrelsen i övrigt skulle fortsatt bereda i promemorian upptagna förslag.
Socialstyrelsen har sedermera i skrivelse till Kungl. Maj:t framlagt förslag i frågan om utbyte av tjänstgöring inom allmäntjänstgöringen om nio månader i nuvarande övergångsskede mellan den gamla och nya
SoU 1972:13
vidareutbildningen. Genom beslut i mars 1971 har Kungl. Maj:t medgivit att allmäntjänstgöring i öppen vård utanför sjukhus får tills vidare, i enlighet med föreskrifter som socialstyrelsen meddelar, under högst två månader ersättas av tjänstgöring som läkare i underordnad ställning inom verksamhetsområdena röntgendiagnostik, ögonsjukdomar eller öron-, näs- och halssjukdomar.
Under år 1969 genomförde socialstyrelsen en undersökning, RUPRO 69, avseende sjukvårdshuvudmännens planer för utbyggnad av sjukvården under tidsperioden 1968—1975. Tjänster för specialister i ögonsjukdomar har beräknats öka under perioden från 159 till 232, i öron-, näs- och halssjukdomar från 231 till 337 och i röntgendiagnostik från 537 till 690. Antalet tjänster för oftalmologassistenter har beräknats öka från 20 till 36. En ny rupro-undersökning, RUPRO 71, genomfördes hösten 1971. Resultat från undersökningen beräknas komma att framläggas under innevarande budgetår.
Utskottet
I motionerna 1972:662 och 1972:1001 tas upp frågor om service-och vårdkapaciteten inom vissa medicinska specialiteter, nämligen röntgendiagnostik, ögonsjukdomar (oftalmologi) samt öron-, näs- och halssjukdomar.
I motionen 1972:662 anförs att röntgenavdelningarna vid sjukhusen fått en kraftigt ökad arbetsbelastning samtidigt som dessa avdelningar är starkt underbemannade. Det ifrågasätts om man — för att öka intresset för röntgenspecialiteten — bör inrymma en obligatorisk röntgenutbildning om exempelvis tre månader i den allmäntjänstgöring, som är det första ledet i läkarnas vidareutbildning. Motionärerna framhåller att även en del andra specialiteter är mindre attraktiva, t. ex. ögon och öron. Motionen utmynnar i en begäran om utredning och åtgärder för ökad utbildning av specialistläkare för nämnda områden.
I motionen 1972:1001 framhålls att väntetiderna för behandling inom ögonsjukvården ökat under de senaste åren och att detta sammanhänger med brist på ögonläkare. Det behövs enligt motionärerna en prioritering av resurser till förmån för ögonsjukvården samt en ökning av antalet läkartjänster och ett bättre utnyttjande av olika hjälpkrafter inom detta vårdområde. Motionen utmynnar i en begäran att skyndsamma åtgärder skall vidtas för att nedbringa väntetiderna på landets ögonkliniker.
Av de i motionen berörda medicinska specialiteterna är i allmänhet röntgen diagn o stik representerad vid normallasaretten medan specialiteterna ögonsjukdomar samt öron-, näs- och halssjukdomar förekommer vid mera specialiserade sjukhus, centrallasarett och regionsjukhus. En arbetsgrupp knuten till sjukvårdens och socialvårdens planerings- och raionaliseringsinstitut (Spri) föreslog i en rapport hösten 1971 om vissa riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering bl. a. att ögonsjukvård, öron-, näs- och halssjukvård samt röntgendiagnostik skulle förekomma redan inom den öppna vården. Förslagen i rapporten överarbetas för närvarande
SoU1972:13
inom socialstyrelsen inom ramen för ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården, vilket innefattar överväganden om hur de resurser som finns tillgängliga inom sjukvården bäst skall kunna utnyttjas. Detta arbete beräknas kunna medföra en effektivare vårdplanering och därmed kortare väntetider.
Den läkarutbildningsorganisation, som statsmakterna fastställde år 1969 — och som innebär att efter grundutbildning (läkarexamen) vidareutbildning skall följa omfattande dels allmäntjänstgöring, dels specialistutbildning eller utbildning för allmän praktik - vilar på grundtanken att läkarnas vidareutbildning skall inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Antalet tjänster som kan utnyttjas för vidareutbildning skall vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar sådan utbildning och tjänsterna skall vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer så, att de svarar mot det förutsebara sjukvårdsbehovet. Detta innebär att läkarresurserna skall kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövs.
Förhållandena inom ögonsjukvården, öron-, näs- och halssjukvården samt röntgendiagnostiken har under det senaste året varit föremål för särskild uppmärksamhet inom socialdepartementets sjukvårdsdelegation och inom socialstyrelsen.
Sålunda har socialstyrelsen — sedan en arbetsgrupp inom styrelsen avgivit ett betänkande om ögonsjukvården och detta betänkande remissbehandlats - i april 1971 utfärdat ett cirkulär med råd och anvisningar till sjukvårdens huvudmän om ett bättre utnyttjande av personalresurserna inom den öppna ögonsjukvården. Därvid rekommenderas en systematisk arbetsfördelning mellan de olika personalgrupperna inom ögonsjukvården, innebärande bl. a. att de specialistutbildade ögonläkarnas insatser i första hand inriktas på fall med ögonsjukdom eller synrubbning, som för en adekvat behandling inte kan tas om hand av allmänläkare eller legitimerad ögonoptiker. Allmänläkare, som har genomgått viss utbildning i ögonsjukvård, skall kunna meddela enklare sådan vård i enlighet med vad som närmare exemplifieras i anvisningarna, medan kontroll av synskärpa och utprovning av korrektionsglas i stor utsträckning skall kunna ombesörjas av legitimerad optiker. Andra personalkategorier som enligt anvisningarna bör kunna utnyttjas mera är oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan biträda denne med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck, och ortoptisterna som dessutom bl. a. kan biträda ögonläkarna vid specialmottagningar för behandling av skelande barn.
Vidare har socialdepartementets sjukvårdsdelegation — sedan den uppdragit åt socialstyrelsen att överväga och inkomma med förslag till åtgärder ägnade att förbättra tillgången på läkararbetskraft inom vissa medicinska verksamhetsområden, därvid i blickpunkten skulle stå röntgendiagnostik, ögonsjukdomar samt öron-, näs- och halssjukdomar, samt styrelsen inkommit med en promemoria med vissa förslag — i oktober 1971 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en allsidig översyn av det nuvarande programmet för tilldelning av läkartjänster till olika vårdområden m. m. Socialstyrelsen beräknas fullgöra detta uppdrag inne -
SoU1972:13
varande år. Socialstyrelsen har vidare att försätta beredningen av olika i promemorian upptagna frågor. Inom ramen för detta arbete har socialstyrelsen gjort en framställning till Kungl. Majit som medfört att Kungl. Majit i mars 1972 medgivit att läkares allmäntjänstgöring i öppen vård om sex månader får under högst två månader ersättas med tjänstgöring inom verksamhetsområdena röntgendiagnostik, ögonsjukdomar eller öron-, näs- och halssjukdomar.
Läget inom de nämnda medicinska specialiteterna har otvivelaktigt varit bekymmersamt under senare tid. Både socialdepartementets sjukvårdsdelegation och socialstyrelsen har emellertid - som framgår av den lämnade redogörelsen — vidtagit åtgärder som synes vara väl ägnade att förbättra förhållandena. Till detta kommer att ett omfattande utredningsarbete pågår beträffande både den slutna och den öppna sjukvården och att därvid bl. a. de här aktuella specialiteterna ägnas särskild uppmärksamhet. Med hänsyn till det anförda påkallar motionen 1972:662 inte någon riksdagens åtgärd.
I det föregående har utskottet lämnat en utförlig redogörelse för åtgärder som vidtagits för att förbättra förhållandena inom ögonsjukvården. Med hänsyn till dessa åtgärder och till den utredningsverksamhet som pågår beträffande sjukvården och som är av beydelse även för denna specialitet, anser utskottet att det inte heller i anledning av motionen 1972:1001 är erforderligt med något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker således motionen.
Utskottet hemställer
A. beträffande utredning och åtgärder för ökad utbildning av vissa specialistläkare att riksdagen avslår motionen 1972:662,
B. beträffande vissa åtgärder inom ögonsjukvården att riksdagen avslår motionen 1972:1001.
Stockholm den 18 april 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), Hyltander (fp)*, Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Olsson i Timrå (s)* och Nilsson i Växjö (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1259 S. Stockholm 1972