Bet. 1972:SoU3

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om patientombudsmän och vårdombudsmän m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1972-03-21
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 3 år 1972

SoU 1972:3

Nr 3

Motionerna

1) I motionen 1972:25 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en snar prövning av möjligheterna att inleda en försöksverksamhet med en av staten anställd patientombudsman vid något av våra större sjukhus.

2) I motionen 1972:333 av herr Hamrin m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att SPRI (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut) uppmanas stimulera huvudmännen till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän.

3) I motionen 1972:1017 av herr Olsson i Kil (fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär åtgärder och förslag till riksdagen av i motionen angivet slag, ägnade att motverka den s. k. politiska fattigdomen.

I motionen 1972:25 påpekas att i många fall är det inte bara den aktuella sjukdomen som kan vålla speciella problem för patienten utan även praktiska frågor av social karaktär som vistelsen vid sjukhuset kan åsamka. För patienten vore det enligt motionärerna synnerligen värdefullt att få delge dessa frågor till en utomstående person med erfarenheter av och kunskaper om människovärd i dess vidare bemärkelse. Från rehabiliteringssynpunkt skulle det enligt motionärernas mening vara av största vikt att patienterna åtminstone vid de större sjukhusen, där nu inga eller mycket små möjligheter ges för patienter till personlig kontakt med personal, skulle ha tillgång till en patientombudsman, till vilken patienter med speciella problem i förtroende kunde vända sig under sin vistelse på sjukhuset.

Patientombudsmannens verksamhet skulle enligt motionärerna framför allt omfatta patienter som tvingas till en längre tids sjukhusvistelse eller som saknar besök av anhöriga etc. vilka patienten kunde anförtro sig åt.

Motionärerna anför att det visserligen finns kuratorer på sjukhusen som kan hjälpa patienterna men att det — mot bakgrund av att kuratorerna tillhör sjukhuspersonalen — för många patienter kan kännas besvärande att vända sig till kuratorerna med klagomål som avser åtgärder exempelvis av annan sjukhuspersonal. En patientombudsman skall enligt motionärerna ha en friare ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen än exempelvis en kurator och skall utses av Kungl. Maj :t för att en fri ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen skall bekräftas.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 3

SoU 1972:3

2 Motionärerna anser att en försöksverksamhet med patientombudsman snarast bör igångsättas för att på grund av vunna erfarenheter byggas ut att omfatta alla större sjukhus i landet. Motionärerna anför vidare att de finner det utomordentligt angeläget att staten - i likhet med vad som förekommer på andra områden — även inom sjukvården anställer en patienternas egen ombudsman.

I motionen 1972:333 anförs att i takt med vårdsamhällets expansion uppkommer allt större behov av organ dit patienter kan vända sig med synpunkter på och eventuella klagomål över den vård de erhållit.

Motionärerna påpekar att medicinalväsendets ansvarsnämnd kan utnyttjas som högsta instans då det gäller felaktig behandling men att denna nämnd inte ensam fyller det behov som finns. Härvid anges att dels är många av de klagomål över vården, som patienterna framställer, inte av den karaktären att någon enskild person kan lastas för misstag etc., dels avser klagomålen ofta frågor som inte är av det omfånget att de normalt bör ligga på en central instans.

Motionärerna påpekar vidare att det på sjukhusen visserligen finns kuratorer som kan hjälpa patienterna men att det, då kuratorerna tillhör sjukhuspersonalen, kan kännas besvärande för patienter att vända sig till kuratorerna med klagomål som avser åtgärder av annan sjukhuspersonal. Härjämte framhålls att framställningar till socialstyrelsen och riksdagens ombudsmän om förhållanden som patienten är missnöjd med kräver initiativ som patienten kan ha svårt att ta och som den aktuella sjukdomen kan omöjliggöra.

Den smidigaste lösningen, framhåller motionärerna, är att patienten på nära håll har tillgång till ett från sjukhuset obundet organ, som kan ta emot hans klagomål, göra erforderliga utredningar och därefter ta upp saken med vederbörande ansvariga befattningshavare m. fl. på sjukhusen. Ett sådant organ skulle även vara till fördel ur den synpunkten att där skulle samlas information om sjukhusens service sedd ur patientens synpunkt. Försök med en vårdombudsman inom en sjukvårdsregion bör mot denna bakgrund inledas och sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) bör uppmanas stimulera till sådan verksamhet.

I motionen 1972:1017 erinras om vad som redovisats beträffande den s. k. politiska fattigdomen i rapporten ”Politiska resurser” från låginkomstutredningens s. k. levnadsnivåundersökning. I motionen anförs att den politiska fattigdomen kan sägas ha tre element:

1. Man känner inte till lagarna; vet inte vilka rättigheter man har.

2. Även om man känner till sina rättigheter vågar man inte utnyttja dem. Självtilliten är svag. Att åstadkomma en skrivelse till en myndighet blir ett oöverstigligt hinder.

3. Man saknar kontakter med människor som vet hur man tar till vara sina rättigheter och framför sina synpunkter.

Motionären anför att det är svårt att med enkla åtgärder bryta den

SoU 19723

politiska fattigdomen. Den är i stor utsträckning en del i en allmänt besvärlig social situation för många människor i välfärds-Sverige. Det nära sambandet mellan politisk fattigdom och låg utbildning, låg inkomst, social isolering etc. ställer krav på insatser i jämlikhetsskapande syfte på en rad samhällsområden. Uppsökande verksamhet i vuxenutbildningen, utbyggnad av barndaghem, så att kvinnan får ökad valfrihet, insatser för att ge invandrarna bättre anpassningsmöjligheter och möjligheter att tidigare delta i landets politiska liv utgör enligt motionären exempel på samhällsåtgärder som på längre sikt motverkar den politiska fattigdomen.

Men också på kortare sikt bör det — fortsätter motionären - vara möjligt att vidta åtgärder, som ökar de faktiska möjligheterna för alla medborgare att göra sig gällande i samhället, få sina synpunkter framförda och sina rättigheter tillvaratagna. Som några tänkbara åtgärder härvidlag framhåller motionären bl. a. följande.

Medborgarnas möjligheter att föra fram sina synpunkter i tidningarna — på främst insändarplats — måste bevaras och stärkas.

Samhället bör stödja organisationerna och göra det så lätt som möjligt för dem att nå människor.

I de sociala centra som är under utbyggnad i kommunerna borde finnas åtminstone en person, t. ex. benämnd allmänhetens ombudsman, som på heltid kunde ägna sig åt människor som behöver söka rättelse i olika angelägenheter av typ enklare skatteproblem (dock ej deklarationer), hyresmål, frågor i samband med låneansökningar etc. — dvs. över huvud taget alla vardagliga problem som måste lösas genom kontakter med myndigheter.

Motionären anför vidare att på landets olika vårdinrättningar finns tiotusentals människor som tillhör de verkligt politiskt fattiga. 1 och med att en person blir intagen på en vårdinstitution förlorar han, framhåller motionären, i stor utsträckning rätten att bestämma över sin närmaste tillvaro.

Motionären anser att socialutredningens kommande förslag angående målsättningen för samhällets sociala insatser borde kunna redovisas i en populärversion och ligga till grund för ett jätterådslag på landets samtliga vårdinstitutioner. Denna modell, fortsätter motionären, skulle, om den blev någorlunda framgångsrik, också kunna tillämpas i samband med andra reformer på andra områden.

Åtgärder för förbättrad information för den enskilde om rättigheter m. m.

År 1971 fattade statsmakterna beslut om förstärkning av resurserna för samhällsinformation. I prop. 1971:56 framlade Kungl. Maj:t för riksdagen förslag om ett särskilt anslag på 15 milj. kr. att användas i huvudsak för vidgad samhällsinformation. Vidare föreslogs en särskild nämnd för samhällsinformation med uppgift att verka för bl. a. samordning av sådan samhällsinformation som behövs för att täcka individens samlade informationsbehov. Dessutom föreslogs — för att alla

SoU 1972:3

berörda medborgare skall nås av information om grundläggande rättigheter och skyldigheter — att statliga myndigheter, i den mån de väljer dagspressannonsering, som ett medel att nå alla medborgare skall införa annonser av i regel samma innehåll och format i samtliga dagstidningar. Riktar sig informationen till befolkningen i ett visst geografiskt område, skall motsvarande gälla annonseringen i den regionala dagspressen.

I propositionen avsågs med samhällsinformation information i anknytning till statsmakternas, landstingens och kommunernas beslut samt de föreskrifter för myndigheternas verksamhet som meddelas på grundval av dessa beslut.

Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande om ambitionsnivå för samhällsinformation (s. 23-24).

Jag delar utredningens uppfattning att kravet på samhället måste ställas högt när det gäller att informera om sådan verksamhet som på ett avgörande sätt berör den enskilda medborgaren. Det slags information som jag härvid tänker på gäller företrädesvis information om rättigheter och skyldigheter, exempelvis om sociala förmåner, rätt att delta i allmänna val och skyldigheten att avge självdeklaration. För denna typ av information anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att principen bör vara att alla berörda medborgare skall ges information som är differentierad med hänsyn till medborgarnas olika förutsättningar att tillgodogöra sig informationen.

Såväl kostnadsaspekten som svårigheten att mäta utbytet av information måste naturligtvis sätta gränser för vad som kan åstadkommas i fråga om differentiering och spridning. Det måste alltså i varje enskilt fall ankomma på vederbörande myndighet att avgöra hur långt man bör driva ambitionen att samtliga berörda medborgare skall få det utbyte av information som svarar mot individuella behov.

I den mån statliga myndigheter eller andra statliga organ väljer dagspressannonsering som ett led i en systematiskt planerad informationsåtgärd avsedd att nå alla medborgare, förordar jag emellertid att annonsering sker i samtliga dagstidningar. Motsvarande bör gälla regionalt, då annonseringen avser befolkningen i ett visst geografiskt område. Annonserna bör i regel ha samma innehåll och format i samtliga dagstidningar. Det är min förhoppning att kommuner och landsting också skall tillämpa dessa riktlinjer.

Finansutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande FiU 1971:23 tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, påpekade bl. a. att en informationsverksamhet är nödvändig inte bara för att myndigheterna skall nå medborgarna med sina tjänster eller anvisningar och sålunda är en förutsättning för en effektiv myndighetsutövning utan också - och framför allt — därför att medborgarna har rätt att kräva att bli informerade om lagar, förordningar, möjligheter och förmåner på rimliga villkor.

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

Den utökade verksamheten hos stat och kommun och den enskildes ökade rörlighet i det moderna samhället medför långt fler tillfällen då medborgaren behöver vara informerad om av det allmänna påbjudna bestämmelser och erbjudna förmåner. En särskilt viktig aspekt här är som utredningen påpekar att samhällsinformationen behövs för att möjliggöra

SoU 19723

för medborgarna att hävda sina idéer och intressen i den demokratiska processen och därmed påverka samhällsutvecklingen.

År 1969 fattade statsmakterna (prop. 1969:48, SU 1969:107) beslut om åtgärder för att främja dagspressens ekonomiska villkor syftande till att skapa existensbetingelser för en allsidig press och vidmakthållande av en fri opinionsbildning. Bland annat inrättades en pressens lånefond.

Föredragande departementschefen anförde i prop. 1969:48 (s. 24—25) som allmän motivering till förslagen bl. a. följande.

En grundläggande förutsättning för en demokratis funktion är att olika meningsyttringar kan komma till tals. Det kan med fog hävdas att medborgarna i vårt land har större möjligheter än någonsin tidigare att ta del av olika meningsyttringar och ett rikhaltigt nyhetsmaterial. Utbudet från massmedia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Inom dagspressen och annan press har skett en snabb utveckling, såväl kvantitativt som kvalitativt. Ljudradion och under 1960-talet televisionen har kommit att alltmer bidra till debatten kring för medborgarna väsentliga samhällsfrågor. Samtidigt har nyhetsförmedlingen byggts ut kraftigt. Att bland alla media riktigt värdera just dagstidningarnas roll i opinionsbildningen är svårt. Pressutredningen har dock visat att dagstidningar i vissa avseenden intar en dominerande ställning. Särskild betydelse får dagstidningarna anses ha för nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen i lokala frågor.

År 1971 fattade statsmakterna beslut om stöd till dagspressen jämväl i form av ett produktionsbidrag till sådana tidningsföretag som ger ut andratidningar (prop. 1971:27, KU 1971:32).

Konstitutionsutskottet framhöll bl. a. att genom det föreslagna stödet ökades möjligheterna att bevara och vidga en fri och allsidig debatt, vilket är oundgängligt för en differentierad opinionsbildning i en demokrati.

Kurativ service och rättshjälp för den enskilde

Enligt 6 § lagen (1956:2) om socialhjälp har socialnämnden bl. a. (1) att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett, (2) att bestämma, i vilket fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp skall meddelas och (3) att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga angelägenheter. Om i kommun inrättats social centralnämnd och i förekommande fall sociala distriktsnämnder som avses i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m. gäller vad ovan sagts om socialnämnd social centralnämnd och sociala distriktsnämnder.

Den ovan först nämnda uppgiften för socialnämnd tillkom genom en ändring av socialhjälpslagen år 1968 i syfte att det skulle fastslås att socialnämnden har en skyldighet att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet (prop. 1968:74, 2LU 1968:38).

Den ovan som den tredje i ordningen nämnda uppgiften innebär att socialnämnd har att utöva även en individuell rådgivande verksamhet.

SoU 1972:3

6 Rådgivningen skall i princip omfatta hela socialvården och angränsande områden samt kunna anlitas av alla, oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Här ifrågavarande uppgift innesluter inte bara rådgivning utan även hjälp med praktiska angelägenheter av mera personlig natur.

I direktiven för socialutredningen (1969 års riksdagsberättelse S 29) nämns inledningsvis att den kurativa verksamheten hos socialnämnderna trätt i förgrunden. Det framhålls att genom en aktiv uppsökande vård skapas ökade förutsättningar för den ekonomiska och personliga trygghet, som samhällets vittförgrenade anordningar på det sociala området syftar till. Bristande kännedom om dessa eller bristande initiativ får i dagens samhälle inte vara orsaken till att någon lider nöd eller inte får vård och behandling.

Socialutredningen skall bl. a. undersöka förutsättningarna för att i lämplig form och i anslutning till den kommunala ■nämndorganisationen skapa socialcentra i kommunerna, dit allmänheten kan vända sig för vård, hjälp, service, råd och upplysning.

I prop. 1972:4 till årets riksdag, vilken proposition remitterats till justitieutskottet, föreslås en reform av samhällets rättshjälp. Denna omfattar dels ett förslag till rättshjälpslag, som avses skola ersätta lagen om fri rättegång, dels förslag till vissa andra lagändringar, främst i rättegångsbalken. Förslaget innebär att rättshjälp skall kunna erhållas i varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller om det gäller rådfrågning eller angelägenhet, som inte är föremål för behandling av myndighet. Vissa begränsningar i tillämpningsområdet föreslås emellertid, bland annat i fråga om juridiska personer, personer som inte är bosatta i Sverige och näringsidkare i angelägenheter som har samband med hans näringsverksamhet. Personer i de högsta inkomstlägena föreslås uteslutna från allmän rättshjälp.

Förmånerna vid rättshjälp i allmänhet består enligt förslaget i första hand i att kostnaderna för biträde och bevisning samt inställelse vid förhandling utgår av allmänna medel. Biträde förordnas dock inte alltid utan bara om den som har rättshjälp inte själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarata sin rätt. Kostnad för bevisning ersätts emellertid inte i förvaltningsärenden eller i angelägenheter som är av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyndighets prövning. Rätten till ersättning för inställelsekostnad är enligt förslaget begränsad till sådana fall då parten ålagts personlig inställelse inför domstol eller annan myndighet.

Ett betydelsefullt inslag i förslaget är att en kortare rådgivning hos jurist skall kunna erhållas mot en fast avgift, som uppgår till 1/125 av basbeloppet, avrundat till närmast lägre tiotal kronor, således för närvarande 50 kr. Om särskilda skäl föreligger skall avgiften kunna nedsättas eller efterges. När rättshjälp lämnas i andra fall skall sökanden erlägga avgift, som beräknas efter inkomst och försörjningsbörda och i enlighet med vissa schabloner.

SoU 1972:3

7 Enligt förslaget skall rättshjälpen administreras regionalt av särskilda rättshjälpsnämnder. I varje län skall inrättas allmänna advokatbyråer med staten som huvudman. Var och en skall i princip ha möjlighet att fritt välja biträde bland enskilt verksamma jurister och jurister på allmän advokatbyrå.

Förslag i frågor om offentligt biträde i förvaltningsärenden, om kostnadsersättning i sådana ärenden och i vad mån utredningskostnader i förvaltningsärenden bör ersättas inom rättshjälpssystemet har framlagts år 1971 av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden (1969 års riksdagsberättelse Ju 56) i ett betänkande ”Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden” (SOU 1971:76), som utredningen i november 1971 avgett till chefen för justitiedepartementet och varmed utredningen slutfört sitt uppdrag. 1 betänkandet föreslås att offentligt biträde skall i fall av behov kunna förordnas i vissa ärenden som angår den personliga rörelsefriheten inom följande områden, nämligen mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och utlänningslagstiftningen. Någon återbetalningsskyldighet för den enskilde för kostnader för offentligt biträde föreslås i regel inte. I fråga om ersättning för kostnader i förvaltningsärenden fasthåller utredningen vid den grundläggande regeln att den enskilde i första hand själv bör stå för sådana kostnader. När det gäller kostnader för utredning i förvaltningsärenden föreslås i betänkandet att sådana kostnader skall kunna inbegripas under rättshjälpen i princip endast när biträde förordnats i förvaltningsärendet och denne beslutar om utredningen. Remissbehandling av betänkandet pågår.

Organ med kurativa uppgifter och övervakande uppgifter till förmån för dem som är intagna på sjukhus och andra vårdinrättningar m. m.

I ett vid 1971 års riksdag avgivet betänkande SoU 1971:37 i anledning av motioner om patientens ställning inom vårdområdet, m. m. lämnade socialutskottet på s. 14—15 en redogörelse för organ med kurativa och övervakande uppgifter till förmån för patienter inom sjukvården och vården vid ålderdomshem. Utskottet omnämnde därvid kuratorerna, justitieombudsmännen, justitiekanslern, socialstyrelsen, länsläkarorganisationen och statens socialvårdskonsulenter. Utskottet får för närmare uppgifter om dessa organ hänvisa till den i fjol lämnade redogörelsen.

Även inom andra vårdområden, där samhällsorgan — statliga eller kommunala — är ansvariga, finns till förmån för dem som är intagna kuratorer eller befattningshavare med kurativa uppgifter. Justitieombudsmännen och justitiekanslern har även tillsyn över dessa vårdområden. Som centrala statliga tillsynsmyndigheter fungerar beträffande barnavårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare socialstyrelsen samt beträffande kriminalvårdsanstalter kriminalvårdsstyrelsen.

I förenämnda betänkande SoU 1971:37 (s. 10—11) lämnade socialutskottet även en redogörelse för försöksverksamhet beträffande former för

SoU 1972:3

patientinflytande på vårdinrättningar. Utskottet nämnde att inom socialstyrelsen förbereddes utgivande av råd och anvisningar angående fritidsverksamheten vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. Enligt förslaget till dessa råd och anvisningar skall vid varje vårdanstalt inrättas ett samarbetsorgan (aktivitetsnämnd) bestående av representanter för patienter, personal och organisationer ute i samhället och med uppgift att handha frågor om fritidssysselsättningar. Utskottet nämnde vidare att vid ungdomsvårdsskolorna deltar elever tillsammans med representanter för olika kategorier personal vid skolorna i de s. k. stora behandlingskollegierna, där behandlingsplan för elevernas vård inom skolan och eftervård görs upp.

Utskottet nämnde vidare (s. 12—13) att vid ålderdomshem och andra institutioner m. m. tillhörande Göteborgs socialförvaltning har inrättats sam rådsgrupper med representanter för bl. a. pensionärerna etc. och med uppgift att behandla och avge förslag rörande förhållandena vid hemmet eller institutionen.

Socialutskottet får komplettera denna redogörelse med att nämna att jämväl vid institutioner tillhörande Malmö socialförvaltning skapats former för patientinflytande genom att ”storfora” regelbundet anordnas och dessa fora utser ”rådstuga” med 5—7 ledamöter som har till uppgift att avge förslag beträffande förhållandena vid institutionen.

I fråga om kriminalvårdsområdet får nämnas att kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (1968 års riksdagsberättelse Ju 60) i ett i november år 1971 avgivet betänkande ”Kriminalvård i anstalt” (SOU 1971:74) föreslagit en lagbestämmelse som uttryckligen gerde intagna rätt att överlägga med anstaltsledningen i frågor av gemensamt intresse för de intagna. Den fortsatta beredningen av frågor om de intagnas medverkan i och inflytande på behandlingen m. m. ankommer på den efter bemyndigande av Kungl. Maj:t hösten 1971 tillkallade kriminalvårdsberedningen (1972 års riksdagsberättelse Ju 57).

Viss verksamhet med kontaktman (patientombudsman)

Lokalt har vissa sjukvårdshuvudmän tagit initiativ till verksamhet med kontaktman (patientombudsman).

Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd har år 1971 beslutat införa en kontaktmannainstitution inom nämndens verksamhetsområde. Varje lokalstyrelse för de förvaltningsområden, i vilka landstingsområdet är indelat, skall bland styrelsens ledamöter och suppleanter utse kontaktman eller kontaktmän för varje institution eller verksamhet inom förvaltningsområdet. Patienter och personal vid institutionen/verksamheten samt allmänheten i övrigt skall ha möjlighet att till kontaktmannen framföra synpunkter på vården och övriga förhållanden vid institutionen/verksamheten. De frågor som på detta sätt eller vid kontaktmannens besök framkommer skall av kontaktmannen förmedlas till lokalstyrelse, förvaltningsledning eller företagsnämnd.

Göteborgs och Bohus läns landsting beslöt hösten 1971 att starta en

SoU1972:3

försöksverksamhet med patientombudsman vid Mölndals lasarett. Från och med den 1 januari 1972 är informationssekreteraren vid landstingets kansli mottagare av patientobservationer vid lasarettet.

Enligt ”arbetsordning för mottagare av patientobservationer — patientombudsman” skall verksamheten omfatta personer i såväl sluten vård som öppen vård vid sjukhuset. I första hand skall de tidigare kontaktvägarna bibehållas; chefsläkare, sjukvårdsföreståndare och intendent skall ta emot observationerna. Först när patienter inte är nöjda eller säger att de inte vill ha kontakt med sjukhusets personal, skall de hänvisas till informationssekreteraren. Detta gäller såväl patienter som är inlagda vid sjukhuset som de personer som tar kontakt med sjukhuset per telefon.

Verksamheten skall inte vara av juridisk karaktär utan skall mera gå ut på att informera patienter och skapa kontakter mellan sjukhus, patienter och anhöriga samt att förklara och tillrättalägga.

När klagomål mottagits och antecknats, skall kontakt tas med berörda för samråd. Därefter skall eventuellt kontakt tas med patienten igen och nytt samråd äga rum med berörda. I vissa fall förutses patienten kunna kallas till sammanträffande för information eller tillrättaläggande.

Tidigare riksdagsbehandling av förslag om inrättande av patientombudsmanna- och vårdombudsmannainstitutioner

I motioner till 1970 års riksdag yrkades att riksdagen skulle begära att frågan om inrättande av en vårdombudsmannainstitution snarast skulle utredas. Allmänna beredningsutskottet, som inhämtade yttranden i ärendet från socialstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande ABU 1970:60 att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. En utförlig redogörelse för ärendets behandling lämnas i socialutskottets förenämnda betänkande SoU 1971:37.

I motioner till 1971 års riksdag — likartade med de vid årets riksdag väckta motionerna 1972:25 och 1972:333 — framfördes yrkanden om dels inrättande av en patientombudsman, dels försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän. Härjämte begärdes i en motion förslag om inrättande av en neutral instans inom varje landstingsområde för att öka patienternas rättsskydd.

Socialutskottet, som behandlade motionerna i förenämnda betänkande (SoU 1971:37), föreslog avslag på motionerna, vilket blev riksdagens beslut.

Socialutskottet anförde bl. a. följande.

Även om det således genom vårdens organisation och lagstiftningen skapats garantier för patientens integritet och för insyn och kontroll i vårdverksamheten, kan patienten likväl uppleva brister inom sjukvården. Många gånger torde patientens oro kunna återföras till att han är dåligt informerad om sina rättigheter, om sin sjukdom och om de behandlingar han får för denna. Om patienten vore mera medveten om sina rättigheter

SoU 1972:3

som patient och bättre informerad om den behandling han skall genomgå finns det anledning räkna med att han skulle känna sig mindre utlämnad och mindre orolig.

Mot den nämnda bakgrunden bör enligt socialutskottets mening såväl de i motionen 1971:742 upptagna frågorna om medgivande till behandling och om rätt för patienten att ta del av sjukjournalen som yrkandena i motionerna 1971:355 och 1971:1187 om inrättande av en vårdombudsmannainstitution i väsentlig mån ses som frågor om behovet av ökad information till sjukhuspatienten. Allmänna beredningsutskottet behandlade vid 1970 års riksdag motionsyrkanden om inrättande av en vårdombudsmannainstitution och anlade då i princip samma betraktelsesätt. Utskottet fann det troligt att många av de problem som en ombudsman skulle få att behandla torde föranledas av att patienterna inte känner till sina möjligheter att erhålla insyn och medinflytande och att åtnjuta rättstrygghet. Utskottet betonade vidare att det är viktigt att informationen i det enskilda fallet förbättras och att ökade möjligheter ges att från sjukhusens sida lämna såväl medicinsk som social service utöver vad som nu är vanligt på de flesta av våra vårdinrättningar. Allmänna beredningsutskottet anförde avslutningsvis att utskottet inte fann det troligt att informations- och kontaktproblemen inom sjukvården skulle lösas genom att en vårdombudsmannainstitution inrättades. På hemställan av utskottet avslog riksdagen yrkandena om en vårdombudsmannainstitution.

Socialutskottet delar allmänna beredningsutskottets uppfattning om vikten av ökad information och kontakt inom sjukvården och anser åtgärder för att öka information om bl. a. patientens rättigheter är bättre ägnade att konkret stärka patientens ställning än inrättande av en vårdombudsmannainstitution. Som framgår av yttranden av socialstyrelsen och Landstingsförbundet över 1970 års motioner vidtas fortlöpande åtgärder för att förbättra informationen i de här aktuella avseendena. Utskottet är med hänsyn till det anförda inte berett tillstyrka yrkandena i motionen 1971:355 och motionen 1971:1187 om en försöksverksamhet med vårdombudsman respektive inrättande av en neutral instans för att öka patienternas rättstrygghet.

Yrkandet i motionen 1971:737 synes ha till syfte att - efter en försöksverksamhet vid ett sjukhus — den kurativa servicen vid de större sjukhusen skall byggas ut genom att tjänster för patientombudsmän inrättas. Såsom angivits i det föregående finns det vid sjukhusen redan nu befattningshavare — kuratorer — som har i uppgift att ge patienterna råd och bistånd i personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter. Sjukvårdshuvudmännen räknar enligt undersökningen RUPRO 69 med en kraftig ökning av antalet kuratorer fram till år 1975. Syftet med motionen 1971:737 synes bli tillgodosett genom den ökning av kuratorskåren som sålunda kan förutses komma till stånd. Motionen påkallar därför inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet

I motionerna tas upp vissa frågor om hur den enskildes ställning skall stärkas inom vårdområdet. I en av motionerna diskuteras även motsvarande problem inom andra samhällsområden.

I motionen 1972:25 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) framhålls att för en sjukhuspatient inte bara den aktuella sjukdomen kan vålla problem utan även praktiska frågor av social karaktär, som vistelsen vid

SoU1972:3

sjukhuset kan ge upphov till. Patienterna borde ha tillgång till en patientombudsman, som hade en fri ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen och till vilken patienterna med förtroende kunde vända sig under vistelsen på sjukhuset. Motionen syftar till att en försöksverksamhet med en av staten anställd patientombudsman skall inledas vid något av våra större sjukhus.

I motionen 1972:333 av herr Hamrin m. fl. (fp) yrkas att sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringinstitut (SPRI) skall uppmanas stimulera sjukvårdshuvudmännen till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän. Dessa skulle ha till uppgift att undersöka klagomål som framföres av patienter och ta upp ärendena med de ansvariga befattningshavarna på sjukhusen. Vårdombudsmännen skulle vara obundna i förhållande till sjukhusen.

I den tredje motionen som behandlas i detta betänkande, nämligen motionen 1972:1017 av herr Olsson i Kil (fp), erinras om att den s. k. politiska fattigdomen har behandlats i rapporten ”Politiska resurser” från låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning, där nämnda begrepp kortfattat definierats som oförmåga för den enskilde att försvara sig mot administrativa beslut av myndigheter och institutioner. Motionären framhåller särskilt att på olika vårdinrättningar finns tiotusentals människor som tillhör de verkligt politiskt fattiga. Motionären pekar på vissa samhällsåtgärder — bl. a. uppsökande verksamhet i vuxenutbildningen — som på längre sikt är ägnade att motverka den ”politiska fattigdomen”. I motionen tas emellertid inte frågan i hela dess vidd upp utan motionären begränsar sig till att begära vissa åtgärder som på kort sikt ökar de faktiska möjligheterna för alla medborgare att göra sig gällande i samhället, få sina synpunkter framförda och sina rättigheter tillvaratagna. Som tänkbara åtgärder i nämnda syfte anges bl. a. åtgärder att bevara och stärka möjligheterna för medborgarna att föra fram sina synpunkter i tidningarna, stöd till olika organisationer och inrättande i de social centra som är under utbyggnad i kommunerna aven allmänhetens ombudsman, som kunde hjälpa medborgarna med alla vardagliga problem, som måste lösas genom kontakter med myndigheter.

Samma yrkanden som i motionerna 1972:25 och 1972:333 framställdes även i motioner vid 1971 års riksdag. I sitt betänkande i ämnet (SoU 1971:37) behandlade utskottet också vissa andra motioner, som rörde patientens ställning inom vårdområdet. Utskottet anförde bl. a. att frågor av nämnda slag — framför allt inom den slutna sjukvården — kommit att röna ett allt större intresse. Ett sjukdomsfall, som kräver sjukhusvård, innebär i och för sig oro och ängslan såväl för den sjuke som för dennes anhöriga. Härtill kommer att patienten blir underkastad undersökningar och behandlingar av oftast komplicerat slag, vilkas innebörd och verkan kan vara svåra att förstå. Sjukhusmiljön är vanligtvis också främmande för patienten. Även om patienten kan känna sig desorienterad och utlämnad i sjukhusmiljön finns dock, fortsatte utskottet, en rad organ — bl. a. socialstyrelsen, länsläkarorganisationen och riksdagens justitieombudsmän — som har uppgifter som är av betydelse för att tillvarata

SoU 1972:3

intressena för dem som vårdas på sjukhus av olika slag. Utskottet erinrade om att så gott som all sluten sjukvård drivs av samhällsorgan med av medborgarna valda förtroendemän såsom de ytterst ansvariga för verksamheten. Inte minst viktigt är det, påpekade utskottet, att det på sjukhusen finns kuratorer som har till uppgift att ge patienterna råd och bistånd i personliga och andra angelägenheter.

Sedan utskottet även redogjort för viss lagstiftning som är av betydelse för sjukhuspatienten, anförde utskottet att även om det således genom vårdens organisation och lagstiftningen skapats garantier för patientens integritet och för insyn och kontroll i vårdverksamheten, kunde patienten likväl uppleva brister inom sjukvården. Många gånger torde patientens oro kunna återföras till att han är dåligt informerad om sina rättigheter, om sin sjukdom och om de behandlingar han får för denna. Om patienten vore mera medveten om sina rättigheter som patient och bättre informerad om den behandling han skall genomgå fanns det enligt utskottets mening anledning räkna med att han skulle känna sig mindre utlämnad och mindre orolig.

Socialutskottet anförde att mot den angivna bakgrunden bl. a. frågan om inrättande av en vårdombudsmannainstitution borde i väsentlig mån ses som en fråga om behovet av ökad information till sjukhuspatienten. Utskottet anslöt sig därför till tidigare uttalanden i riksdagen om vikten av ökad information och kontakt inom sjukvården och ansåg åtgärder för att öka information om bl. a. patientens rättigheter bättre ägnade att konkret stärka patientens ställning än inrättande av en vårdombudsmannainstitution. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till att åtgärder fortlöpande vidtas för att förbättra informationen till sjukhuspatienten ansåg sig utskottet i fjol inte berett tillstyrka yrkandet om försöksverksamhet med vårdombudsman. Riksdagen följde utskottets förslag.

Beträffande motionsyrkandet förra året om försöksverksamhet med patientombudsman erinrade utskottet i nämnda betänkande, SoU 1971:37, om att det vid sjukhusen redan finns befattningshavare — kuratorer — som har till uppgift att ge patienterna råd och bistånd i personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter och att sjukvårdshuvudmännen räknar med en kraftig ökning av antalet kuratorer fram till år 1975. Syftet med motionsyrkandet om patientombudsman syntes enligt utskottet bli tillgodosett genom denna ökning av kuratorskåren. På hemställan av utskottet avslogs även detta motionsyrkande.

Som komplettering till den tidigare framställningen finns anledning tillägga att — i enlighet med vad som redovisats i föregående avsnitt — Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd förra året beslöt införa en kontaktmannainstitution inom nämndens verksamhetsområde och att — som också redovisats i det föregående — Göteborgs och Bohus läns landsting startat en försöksverksamhet med en mottagare av patientobservationer, patientombudsman, vid Mölndals lasarett. Syftet med dessa båda anordningar är att öka möjligheterna för patienter att framföra klagomål och synpunkter på vården.

SoU 1972:3

13 Mot bakgrund av de initiativ som både i form av ökad information och genom öppnandet av nya kontaktvägar tas av huvudmännen för att stärka patienternas ställning och då någon omständighet som föranleder ett ändrat ställningstagande av utskottet till förslagen om patientombudsman och vårdombudsman inte inträffat sedan i fjol, bör enligt utskottets mening motionerna 1972:25 och 1972:333 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Då utskottet härefter går över till att behandla motionen 1972:1017 vill utskottet framhålla att diskussionen om den ”politiska fattigdomen” begränsas till de frågeställningar som tas upp i motionen. Utskottet har i det föregående redovisat de organ som finns och de åtgärder som vidtas för att stärka patientens ställning inom sjukvårdsområdet. Även när det gäller andra vårdområden, där verksamheten drivs av samhällsorgan — barna- och ungdomsvården, kriminalvården, vården av alkoholmissbrukare och vården vid ålderdomshem — ligger tillsynsuppgifter på statliga centrala myndigheter såsom kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen. Vidare har bl. a. riksdagens justitieombudsmän tillsyn över verksamheten. Som utskottet i ett föregående avsnitt redovisat pågår eller föreslås inom samtliga nämnda vårdområden verksamhet varigenom de som är intagna på olika vårdinstitutioner kan få möjlighet till medinflytande på verksamheten.

Som ett element i den ”politiska fattigdomen” har i motionen 1972:1017 angivits att den enskilde individen inte känner till lagarna och inte vet vilka rättigheter han har. När det gäller möjligheterna för den enskilde att få information om sina rättigheter och skyldigheter får utskottet erinra om de förbättringar härvidlag som statsmakterna i fjol genomförde genom att resurserna för samhällsinformation förbättrades. Det bör i detta sammanhang även nämnas att statsmakterna år 1969 fattade beslut om åtgärder för att främja dagspressens ekonomiska villkor och att statsmakterna sedan dess utökat stödåtgärderna för pressen genom införande av ett produktionsbidrag till tidningsföretag som ger ut ”andratidningar”, allt i syfte att bl. a. bevara och vidga en fri och allsidig debatt. Den samhällsinformation som sker genom annonsering i dagspressen bör enligt utskottets mening ytterligare utökas. Därigenom åstadkommer man den bättre information, som efterlyses i motionen.

Som andra element i den ”politiska fattigdomen” nämns i motionen att även om man känner till sina rättigheter vågar man inte utnyttja dem, eftersom självtilliten är svag, samt att man saknar kontakter med människor som vet hur man tar till vara sina rättigheter och framför sina synpunkter. 1 motionen föreslås som en åtgärd att råda bot för sådana svårigheter inrättandet av en allmänhetens ombudsman, som kan hjälpa medborgarna i alla vardagliga problem, som måste lösas genom kontakter med myndigheter. Utskottet vill här framhålla att socialnämnderna (respektive de sociala centralnämnderna och distriktsnämnderna) redan i dag har till uppgift att lämna råd, upplysningar och annat bistånd i ärenden berörande socialvården och angränsande områden och att det genom en lagändring år 1968 betonats att nämnderna har att genom

SoU 1972:3

uppsökande verksamhet ta reda på den enskildes behov i olika avseenden. Socialutredningen har i uppdrag att närmare utreda hur verksamheten med bl. a. service, råd och upplysning skall utformas i framtiden. Här finns även anledning erinra om att Kungl. Maj:t föreslagit en reform av samhällets rättshjälp innebärande att den enskilde skall kunna erhålla rättshjälp i varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller om det gäller rådfrågning eller angelägenhet, som inte är föremål för behandling av myndighet. Slutligen bör nämnas att förslag om förordnande av offentligt biträde i ärenden som angår den personliga rörelsefriheten inom mentalsjukvården, nykterhetsvård en, barnavården och utlänningslagstiftningen framlagts hösten 1971.

Med hänsyn till att motionären anför att det finns ett behov av stöd till olika organisationer som ett led i strävan att motverka den ”politiska fattigdomen” får utskottet peka på att såväl staten som kommuner och landsting varje år både direkt och indirekt ger ett betydande stöd till ideella och andra organisationer. Utskottet vill i sammanhanget nämna att det nyligen har framlagts ett förslag om finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 1971:92).

Mot bakgrund av den redogörelse som utskottet i det föregående lämnat för genomförda och planerade åtgärder för att förbättra samhällsinformationen, stärka möjligheterna för en fri opinionsbildning och hjälpa den enskilde i mellanhavanden med myndigheter och institutioner på vårdområdet och andra områden anser utskottet motionen 1972:1017 inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

A. beträffande försöksverksamhet med en patientombudsman att riksdagen avslår motionen 1972:25,

B. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän att riksdagen avslår motionen 1972:333,

C. beträffande vissa åtgärder för att motverka den "politiska fattigdomen" att riksdagen avslår motionen 1972:1017.

Stockholm den 21 mars 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s)*, Dahlberg (s), Carlshamre (m)*, fru Skantz (s)*, herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Andreasson (c)*, Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Fraenkel (fp), herrar Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk)

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1972:3

15 Reservationer

1. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän av fru Fraenkel (fp) och herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med ”Mot bakgrund av” och slutar med ”någon riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

”Socialutskottet understryker vikten av ökad information och kontakt inom sjukvården och anser det angeläget med åtgärder för att öka informationen om bl. a. patientens rättigheter. Åtgärder vidtas också för att förbättra informationen i de här aktuella avseendena.

Även om patienten genom förbättrad information kan bli mera medveten om sina rättigheter behöver han likväl ha någon instans till vilken han kan vända sig med sina klagomål. Visserligen finns på sjukhusen kuratorer som kan hjälpa patienten, men då kuratorerna tillhör sjukhuspersonalen kan det för många patienter kännas besvärande att vända sig till kuratorerna med klagomål som avser åtgärder av annan sjukhuspersonal. Framställningar till socialstyrelsen och riksdagens justitieombudsmän om förhållanden, som patienten är missnöjd med, kräver initiativ som patienten kan ha svårt att ta och som den aktuella sjukdomen kan omöjliggöra. Den för patienten smidigaste lösningen är därför att han på nära håll har tillgång till ett från sjukhuset obundet organ, som kan ta emot hans klagomål, göra erforderliga utredningar och därefter ta upp saken med vederbörande ansvariga befattningshavare m. fl. på sjukhuset. För sjukvårdshuvudmännen bör det enligt utskottets mening kunna vara till fördel med ett organ som utgör ett led mellan patienterna och de för sjukvården ansvariga. Hos ett dylikt organ kommer att samlas information om sjukhusens service sedd ur patienternas synpunkt, en information som det för sjukvårdshuvudmännens del kan vara värdefullt att tillgodogöra sig i arbetet för att förbättra verksamheten. Socialutskottet vill mot denna bakgrund biträda förslaget i motionen 1972:333 att SPRI skall uppmanas stimulera huvudmännen till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän. Genom utskottets ställningstagande blir även motionen 1972:25 om försöksverksamhet med en patientombudsman tillgodosedd.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän att riksdagen med bifall till motionen 1972:333 hos Kungl. Maj:t begär att sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) uppmanas stimulera huvudmännen till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän, ”

2. beträffande vissa åtgärder för att motverka den "politiska fattigdomen " av fru Frankel (fp) och herr Romanus (fp) som anser

SoU 1972:3

dels att det avsnitt i utskottets betänkande sorn börjar på s. 13 med ”Då utskottet härefter” och slutar på s. 14 med ”någon riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

”Det problem som behandlas i motionen 1972:1017, den 'politiska fattigdomen’, är betydande. Många människor har svårt att ta till vara sina rättigheter och få sina synpunkter i angelägna frågor framförda. Detta är allvarligt i en demokrati, som i hög grad bygger på att medborgarna känner till vilka regler som gäller och har förmåga att, med utnyttjande av de medel som står till förfogande i ett demokratiskt samhälle, hävda sin mening.

Utskottet vill understryka den betydelse som måste tillmätas allmänna jämlikhetsskapande åtgärder, t. ex. på vuxenutbildningens område och för att ge kvinnan ökad valfrihet i fråga om förvärvsarbete, när det gäller att motverka den politiska fattigdomen. En del mera direkt verkande åtgärder har också vidtagits under senare år. Familjevårdsprincipens genomslag i kommunerna och den ökade satsningen på uppsökande social verksamhet hör hit liksom den vidgade satsningen på samhällsinformation, vilken givetvis bör fullföljas med ytterligare ökade insatser.

Låginkomstutredningens undersökningar tyder dock enligt utskottets mening på så allvarliga brister i många människors möjligheter att ta till vara sina rättigheter och framföra sina synpunkter, att ytterligare åtgärder måste övervägas. De uppslag som redovisas i motionen 1972:1017 är härvid av stort intresse. Utskottet vill framför allt peka på den roll socialcentral skulle kunna spela som en förmedlande länk mellan den enskilde individen och samhällets organ. Det är inte så lätt för alla att på egen hand ta sig fram i en snårskog av myndighetsorgan, besvärsinstanser och komplicerad lagstiftning. Tanken på en allmänhetens ombudsman knuten till ett socialt centrum i varje kommun eller större kommundel är enligt utskottets uppfattning värd närmare överväganden.

Detsamma gäller förslaget att offentliga utredningar som arbetar med frågor som nära berör grupper, som i vanliga fall har svårt att göra sina synpunkter gällande, bör söka finna former för att utröna de berörda gruppernas attityder, förväntningar och åsikter i den fråga det gäller. För socialutredningens del vore det t. ex. värdefullt att få ta del av synpunkter från de individer som befinner sig på anstalter av olika slag. Kriminalvårdsberedningens sammanträffande i mitten av mars i år med representanter för de intagna på kriminalvårdsanstalter var enligt utskottets mening ett steg i rätt riktning.

Utskottet anser således att ytterligare åtgärder av här angivet slag för att motverka den politiska fattigdomen bör övervägas.”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande vissa åtgärder för att motverka den ’politiska fattigdomen’ att riksdagen i anledning av motionen 1972:1017 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1182 S. Stockholm 1972