Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående arbetsmiljön

Socialutskottets betänkande nr 9 år 1972

SoU 1972:9

Nr 9

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående arbetsmiljön.

Motionerna

1) I motionen 1972:124 av herr Helén m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller

att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att studera behovet av mer långsiktiga reformer på arbetsmiljöområdet och framlägga förslag därom i enlighet med vad i motionen anförs,

att förslag snarast föreläggs riksdagen om införandet av statsbidrag i syfte att stimulera investeringar i bättre arbetsmiljö enligt motsvarande grunder som gäller för bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin,

att förslag föreläggs riksdagen om principbeslut rörande obligatorisk företagshälsovård,

att frågan om inrättande av företagshälsovårdscentraler för betjänande av mindre och medelstora företag utreds skyndsamt och att riksdagen därefter föreläggs förslag i ämnet, samt

att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts rörande de anställdas medbestämmande över företagshälsovården.

2) 1 motionen 1972:331 av herr Fälldin m. fl. (c) har hemställts

att riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen bilaga 11, H 12 Bidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin m. m. beslutar medge att stöd till åtgärder för bättre arbetsmiljöer inom industrin i fråga om arbetslokaler, maskiner och andra arbetsanordningar får utgå efter samma grunder som i övrigt gäller för anslaget och anvisar härför erforderliga medel, samt

att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om utfärdande av erforderliga tillämpningsföreskrifter.

3) I motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. (c) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller

a) att arbetsmiljöutredningen genom vidgade direktiv ges i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram utifrån en totalsyn på arbetsmiljön,

b) att arbetsmiljöutredningen utökas med parlamentariker,

c) att en målsättning för arbetsmiljön inom den statliga sektorn utarbetas,

d) om utfärdande av sådana bestämmelser för statliga fonder och för företagens investeringsfonder att arbetsmiljöfrågorna beaktas vid beviljande av medel,

e) om medverkan från myndigheterna för att stimulera till upprättande av saneringsplaner för arbetsmiljön inom företagen,

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 9

SoU 1972:9

f) att modellplaner för förbättring av arbetsmiljön upprättas, samt

g) om utredning av frågan om hur företagshälsovården skall lösas för egenföretagare.

4) I motionen 1972:338 av herrar Werner i Malmö (m) och Komstedt (m) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag syftande till statsbidrag med maximalt 30 procent till avlöning av läkare vid företag som enskilt eller i samverkan med andra etablerar företagshälsovård, varvid förutsätts ekonomisk medverkan med minst samma bidragssats från den fackliga rörelsen.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1972:338 finns i motionen 1972:382.

5) I motionen 1972:465 av herr Bohman m. fl. (m) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att en utredning verkställs angående orsakerna till sjukfrånvaron i arbetslivet, varvid särskilt de frågeställningar som aktualiseras i motionen 1972:294 bör beaktas.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1972:465 finns i motionen 1972:294.

6) 1 motionen 1972:469 av fru Hansson m. fl. (s) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att arbetsmiljöutredningen får tilläggsdirektiv med uppdrag att behandla även frågan om att låta arbetarskyddslagen omfatta allt skolarbete.

7) I motionen 1972:470 av herr Hermansson m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen uttalar sig för

att företagshälsovården underställs landstingen och de landstingsfria kommunernas huvudmannaskap samt ställs under de anställdas insyn och kontroll,

att i avvaktan därpå statsmakternas och landstingens insyn i företagsläkarnas verksamhet vidgas, att dessa åläggs skyldighet att upprätta offentliga årsrapporter över sin verksamhet samt att skyldighet stipuleras att anmäla yrkesskador på samma sätt som offentligt anställda läkare,

att utbildningen i arbetsmiljöfrågor väsentligen utökas och integreras i den ordinarie läkarutbildningen.

8) I motionen 1972:1009 av herr Grebäck m. fl. (c) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t uttalar sig för att vissa företagsformer, varav särskilt märks småföretagen som ännu inte omfattas av företagshälsovård, blir föremål för pilotstudier eller utredning i syfte att för dessa företag klarlägga företagshälsovårdens arbetsuppgifter, organisationsformer, personalbehov, personalutbildning, kostnader och finansiering.

9) I motionen 1972:1011 av herr Hermansson m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen med överlämnande av motionen till den pågående arbetsmiljöutredningen uttalar sig för att förslag skyndsamt utarbetas och föreläggs riksdagen för ställningstagande

dels om lägsta tolerabla hygieniska gränsvärden beträffande buller, vibrationer, dammförekomster, partikelföroreningar, gaser och lösnings -

SoU 1972:9

medel m. m. i den utsträckning hittills vunna rön möjliggör fastställandet av sådana gränsvärden samt om skyldighet att bevisa nya kemiska produkters oskadlighet innan de införs i arbetslivet,

dels angående föreskrifter om regelbundna pauser vid arbete vid löpande band och i kontinuerliga arbetsprocesser, högsta tillåtna hastighet vid löpandebandsarbeten,

dels om introduktion av nyanställda i skyddsfrågor och om stärkt ställning och ökade befogenheter för skyddsombuden samt att skyddsombuden erhåller erforderlig utbildning i facklig regi vilken bekostas av arbetarskyddsfonden och om inrättande av fackliga skyddsinspektörer, dels om förbättrad statistikföring så att preliminär statistik över olycksfall i arbete och yrkesskador publiceras en gång per halvår med högst en månads fördröjning, varvid statistiken också bör medföra redovisade åtgärder från arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.

Arbetarskyddslagen m. m.

Bakgrund

Skyddslagstiftning till förmån för enskilda arbetstagare har funnits länge. Till en början tog den särskilt sikte på kvinnor och barn. Sedan 1912, då den första arbetarskyddslagen kom till, har den tagit sikte på alla arbetstagare sysselsatta inom industri och annan rörelse. År 1938 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1938 års arbetarskyddskommitté, lade fram ett preliminärt utkast till ny arbetarskyddslag 1944. Sedan kommittén låtit remissbehandla utkastet och överarbetat detsamma, avlämnade kommittén betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete, m. m., i juni 1946 (SOU 1946:60). Efter remissbehandling och ytterligare överarbetning inom socialdepartementet lade Kungl. Maj:t fram proposition med förslag till arbetarskyddslag (prop. 1948:298). Förslaget antogs med vissa ändringar, och ny arbetarskyddslag (1949:1) utfärdades. Kompletterande bestämmelser utfärdades i arbetarskyddskungörelsen (1949:208). Författningsbestämmelserna kompletterades med råd och anvisningar som kontinuerligt utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.

För arbetarskyddet viktiga bestämmelser finns i åtskilliga andra författningar. Här kan som exempel nämnas byggnadsstadgan, brandlagen och giftförordningen.

Arbetarskyddsförfattningarna har ändrats ett flertal gånger under de tjugo år som gått sedan deras tillkomst, i de flesta fallen efter förslag av arbetarskyddsstyrelsen. En viktig ändring gjordes år 1963 då lagstiftningens tillämpningsområde utvidgades från rörelse till i princip all verksamhet till vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning.

SoU 1972:9

4 Huvuddragen i gällande lagstiftning jämte tillsynsorganisationen

Arbetarskyddslagen är tillämplig på varje verksamhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning (1 §).

Lagen gäller också för elever vid vissa undervisnings- eller utbildningsanstalter beträffande vilka Kungl. Maj:t förordnat att lagen skall gälla, för dem som är intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga då de utför yrkesarbete (2 §). I motionen 1972:469 tas upp frågan om tillämpningen av lagen på skolarbetet. Med hänsyn härtill finns skäl erinra att i kungörelsen (1963:662) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter (ändrad 1971:55) Kungl. Maj:t har förordnat att lagen skall äga tillämpning å hantverks-, verkstads- och laboratoriearbete, arbete inom storkök och restaurangkök, jordbruks- och skogsarbete samt annat därmed jämförligt arbete, som elev utför vid undervisnings- eller utbildningsanstalt eller avdelning därav, som upptages i en i kungörelsen intagen förteckning. Förteckningen upptar bl. a. dels årskurs 7 och högre årskurser inom folkskolan, grundskolan, specialskolan och folkskoleseminariernas övningsskolor beträffande yrkeskunskap, teknisk orientering, teknik, verkstadsarbete och yrkesämnen samt motsvarande undervisning inom ungdomsvårdsskolorna och särskolorna för psykiskt utvecklingsstörda, dels teknisk utbildning vid gymnasiet och fackskolan. Även ett stort antal andra skolor upptas i förteckningen.

Undantagen från bestämmelserna i arbetarskyddslagen är s. k. okontrollerbart arbete, arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll, skeppstjänst ( samt arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlemmar i dennes hem eller i familjens jordbruk (3 §).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren är skyldig att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin sida är pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till att ohälsa och olycksfall förekoms (7 §). Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara föreskrivet (8 §). Vidare skall i nödvändig utsträckning arbetstagarna på eller invid arbetsstället ha tillgång till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för ombyte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats. Där så kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagarnas förfogande (9 §). Det skall vara sörjt för tillräckligt luftutrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad inom arbetslokalerna. Vidare skall det finnas lämpliga anordningar för att

SoU 1972:9

hindra damm, rök, gas eller ånga att spridas i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande (10 §). Till förekommande av olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt luft- och transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuder betryggande säkerhet. Åtgärder skall också vidtas till undvikande av skada genom fall, nedstörtande föremål, ras, splitter, giftiga eller eljest farliga ämnen med flera särskilt angivna omständigheter (11 §). Vidare finns bestämmelser om personlig skyddsutrustning (12 §) och om första hjälpen vid olycksfall (13 §).

I 3 kap. ges särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Här regleras arbetstagarnas rätt till rast och arbetspaus i arbetet samt deras rätt till erforderlig ledighet för nattvila och veckovila. I nattvilan skall i princip ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Veckovilan skall omfatta 24 sammanhängande timmar.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande till arbete finns i 4 kap. Minderårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, får inte användas till arbete före det år han fyller 14 år och innan han fullgjort sin skolplikt. Dispens kan meddelas för lättare arbete. Till industriellt eller därmed likställt arbete, transportarbete eller arbete i hotell, restaurang- eller kaférörelse får minderårig inte användas före det år han fyller 15 år. Budskickning och lättare distributionsarbete är undantagna från detta förbud. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inte utsätts för fara för olycksfall, överansträngning, moralisk skada e. d. För den minderåriges arbetstid uppställs ett absolut maximum av 10 t/d och 54 t/v. Minderårig skall ha minst 11 timmars oavbruten nattvila. Den som inte fyllt 16 år får inte arbeta under tiden kl. 19—6. Den som är 16 eller 17 år får inte arbeta under tiden kl. 22—5. Vissa dispensmöjligheter föreligger.

För kvinnors användande i arbete finns särskilda bestämmelser i 5 kap. Dessa tar numera sikte dels på kvinnors användande till arbete underjord i gruva eller stenbrott, dels på kvinnor som väntar eller just fött barn.

Sjätte kapitlet innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället. Här ges också regler om utseende av skyddsombud eller tillsättande av skyddskommitté. Vid företag som regelbundet syselsätter minst fem arbetstagare skall skyddsombud utses bland de anställda. Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina arbetsuppgifter. Han får ej tillskyndas sämre arbetsförhållanden med anledning av skyddsombudsverksamheten. Överträdelse av dessa bestämmelser kan medföra skadeståndsskyldighet. Skyddskommitté' skall utses vid företag som har minst 50 arbetstagare. I sådan kommitté' skall ingå företrädare för arbetsgivare och arbetstagare samt skyddsombud. Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har antagit regler för den lokala skyddsverksamheten.

SoU 1972:9

6 Tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av redskap, maskiner och annan teknisk utrustning är enligt 7 kap. skyldiga att vidta behövliga skyddsåtgärder innan de överlämnar en sådan anordning att tas i bruk av andra. Den som har ett grustag är skyldig att vidta behövliga skyddsåtgärder vid grustäkt, även om arbetarskyddslagen i övrigt inte är tillämplig.

Tillsynen av efterlevnaden av arbetarskyddslagen åvilar arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.

Arbetarskyddsstyrelsen, som även är central myndighet för arbetarskyddsfrågor, är organiserad på fyra byråer — allmäntekniska och maskintekniska byråerna samt arbetstids- och kanslibyråerna — jämte fyra fristående sektioner. Personalen uppgår till 125 tjänstemän. Efter beslut av årets riksdag (prop. 1972:1 bil. 7 s. 197, SoU 1972:5 p. 46) skall arbetsmedicinska institutet — som har till uppgift att bedriva utredningsarbete, forskning och undervisning inom arbetsmedicin, yrkeshygien, arbetspsykologi och arbetsfysiologi, däri inbegripet utredningsuppdrag från myndigheter, organisationer, företag och enskilda - uppgå i arbetarskyddsstyrelsen den 1 juli i år. F. n. uppgår institutets personal till 140 tjänstemän. I den nya styrelsen kommer bl. a. arbetsmarknadens parter att vara representerade. Samtidigt med den samordning och förstärkning av ledningsfunktionen för arbetarskyddet som genomförs, tillförs arbetarskyddsstyrelsen betydande förstärkningar bl. a. för att ytterligare öka kapaciteten för utarbetande av anvisningar till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet.

Den allmänna yrkesinspektionen är indelad i elva distrikt. Skogsyrkesinspektionen är uppdelad på två distrikt. Det finns dessutom andra specialinspektioner, t. ex. elektriska inspektionen och sprängämnesinspektionen. En kraftig förstärkning av den allmänna yrkesinspektionens och skogsyrkesinspektionens resurser genomförs likaledes enligt beslut av årets riksdag (prop. 1972:1 bil. 7 s. 197, SoU 1972:5 p. 46). Bl. a. får den allmänna yrkesinspektionen ytterligare 33 inspekterande tjänstemän. Sammanlagt tillförs yrkesinspektionen 47 nya tjänster, vilket innebär en förstärkning av dess personalresurser med omkring 20 procent.

De kommunala tillsynsmännen är tillsatta av hälsovårdsnämnderna. Sådana tillsynsmän är ofta även hälsovårdsinspektörer.

Arbetarskyddslagen innehåller straffbestämmelser för den som bryter mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna. Straffbestämmelser avser såväl arbetsgivare som arbetstagare. Även tillverkare av maskiner o. d. kan drabbas av straff.

Arbetsmiljöutredningen

Riksdagen hemställde år 1969 om en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen (2LU 58). Den 20 februari 1970 utfärdades direktiv till den begärda utredningen. Utredningen har antagit namnet arbetsmiljöutredningen.

I direktiven framhålls inledningsvis att under den period arbetar -

SoU 1972:9

skyddslagen varit i kraft utvecklingen i socialt, tekniskt och ekonomiskt hänseende gått mycket snabbt. Det har i många avseenden förändrat risksituationen för arbetstagarna. Större delen av dessa upplever oro för hälsorisker på arbetsplatserna. Det framhålls vidare att nya yrkesfaror tillkommit till följd av nya tillverkningsmetoder. Uppgifterna för arbetarskyddet är inte längre begränsade till övervägande tekniska frågeställningar, utan yrkeshygieniska och medicinska problem på arbetsplatserna kräver stor uppmärksamhet. I enlighet härmed blir det i betydande utsträckning en angelägenhet för arbetarskyddet att beakta arbetstagarnas hela hälsosituation. Den nya produktionstekniken aktualiserar också i allt högre grad en skärpt övervakning från arbetarskyddets sida av att arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer anpassas till den mänskliga arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar. I direktiven anges vidare att utredningen även skall pröva frågor rörande arbetarskyddets organisation. Utredningens uppdrag utvecklas mera i detalj på följande sätt:

Den översyn som utredningen skall verkställa skall syfta till en lagstiftning som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Allmänt sett bör lagstiftningen ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke måste vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktionen. Arbetarskyddets krav måste bättre än f. n. kunna göra sig gällande redan i samband med planeringen av arbetslokaler, maskiner och arbetsmetoder. Det är också nödvändigt med ökade möjligheter till en fortlöpande kontroll av den arbetshygienska situationen på arbetsplatserna. Goda möjligheter måste dessutom finnas till ingripande i sådana fall då missförhållanden i skyddshänseende kunnat konstateras.

De bestämmelser som inryms i nuvarande arbetarskyddslagstiftning är ganska allmänt hållna. Detta har sin förklaring dels i att bestämmelserna skall gälla för så gott som hela arbetslivet med alla dess skilda verksamhetsgrenar och skiftande arbetsförhållanden, dels i att man velat underlätta en anpassning till teknikens utveckling m. m. I den mån behov av mer preciserade anvisningar föreligger ankommer det på tillsynsorganen att meddela dessa. För egen del anser jag att mycket talar för att den centrala arbetarskyddsförfattningen inte bör vara starkt detaljbetonad. Jag avser dock inte att här göra några bestämda uttalanden i frågan hur reglerna för arbetarskyddet bör vara uppbyggda i systematiskt hänseende. Detta spörsmål bör i sin helhet prövas av utredningen. Det primära är att den nya lagstiftningen ger ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Den nya "lagstiftningen bör återspegla vår kunskap om och erfarenhet av att hälsorisker av fysisk och psykisk art ofta har sin grund i missförhållanden inom arbetslivet som kan motverkas genom vidgade insatser från arbetarskyddet.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde fastlades, som redan nämnts, så sent som år 1963. Det principiella ställningstagande som då skedde torde inte böra frångås. Arbetarskyddslagstiftningen bör således i princip vara allmängiltig. Detta hindrar inte att frågor som gäller tillämpningsområdet för lagstiftningen kan behöva prövas av utredningen. En betydelsefull fråga gäller skyddet för arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Enligt vad

SoU 1972:9

jag erfarit har också ett flertal andra spörsmål som gäller nuvarande lagstiftnings tillämpningsområde aktualiserats hos arbetarskyddsstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen i en framställning till Kungl. Majit föreslagit att huvuddelen av nuvarande inskränkningar i arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet på arbete inom jordbruket skall slopas. Ståndpunkt till denna framställning kommer att tas sedan framställningen remissbehandlats.

Arbetskyddslagstiftningen tar i sin nuvarande utformning sikte framför allt på åtgärder mot olycksfall i arbete och vissa former av ohälsa som hänförs till yrkessjukdomarna. Även om väsentliga framsteg kunnat göras på detta fält med stöd av gällande bestämmelser, ger yrkesskadestatistiken besked om att insatserna mot olycksfallen och yrkessjukdomarna behöver intensifieras ytterligare. Detta gäller speciellt inom vissa branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna.

En väsentlig uppgift för utredningen blir att uppmärksamma yrkesfaror — ofta av helt ny typ — som hänger samman med den tekniska och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror kan nämnas förgiftningsrisker på grund av olika slag av luftföroreningar, risker för hörselskador till följd av ökande bullernivå hos maskiner och anläggningar samt risker för den psykiska hälsan på grund av alltmer specialiserade och mekaniserade arbetsprocesser. Förutsättningar måste skapas för att komma till rätta med de problem som här möter. Detta kan naturligtvis inte ske enbart genom lagstiftningsåtgärder. I lagstiftningen skall emellertid grunden för de vidgade skyddsinsatserna läggas.

Utredningen bör undersöka hur lagstiftningens materiella regler lämpligen bör omgestaltas för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. Utan anspråk på att därigenom lämna några närmare anvisningar om vilka vägar som bör beträdas vill jag här beröra vissa frågor som kan förtjäna att övervägas i detta sammanhang.

Krav§t på att skyddsåtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt gör det nödvändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning av arbetslokaler, maskiner och anläggningar m. m. Kontrollen över arbetsmetodiken är naturligtvis inte mindre viktig. Föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning i viss omfattning av förslag, konstruktionsritningar o. d. torde få övervägas.

En del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar, kan inte definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade. I detta sammanhang bör utredningen ta upp frågan om de s. k. hygienska gränsvärdena. Detta står i överensstämmelse med vad fjolårets riksdag uttalat i anledning av motioner om lagstiftning för kontroll av hälsofarliga ämnen och produkter (2LU 1969:67, rskr 324).

Arbetstidfrågorna är av stor betydelse för arbetstagarna. Proposition med förslag om en ny allmän arbetstidslag — i vilken principen om 40 timmars arbetsvecka skrivs in — har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1970:5). I den föreslagna arbetstidslagen regleras frågor om arbetstidens längd. Spörsmål som gäller arbetstidens förläggning fordrar nu en grundlig genomgång. Skyddssynpunkter bör ägnas stor uppmärksamhet vid översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och arbetspauser.

Särskilda skyddsbestämmelser rörande minderårigas användande till arbete torde också framdeles behövas. Utformningen får övervägas mot bakgrunden av nya förhållanden. Bl. a. motiverar förekomsten av organi -

SoU 1972:9

serad företagshälsovård en översyn av reglerna om läkarkontroll av minderåriga. I fråga om minderårigas arbetstid bör bestämmelserna omprövas bl. a. mot bakgrunden av den föreslagna nya arbetstidslagstiftningen.

Den fortgående utvecklingen mot jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden gör det naturligt att söka undvika särbestämmelser för den kvinnliga arbetskraften i arbetsrättslig lagstiftning. Utredningen bör pröva i vilken utsträckning sådana bestämmelser alltjämt behövs för att tillgodose arbetarskyddets intressen.

En effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen är självfallet av stor betydelse. Reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör därför ses över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och arbetsformer bör tas upp till behandling av utredningen i anslutning till översynen av lagstiftningen. Den nuvarande uppdelningen av arbetarskyddstillsynen på allmänna yrkesinspektionen och olika specialinspektioner bör prövas. Även formerna för arbetsmedicinska institutets deltagande i arbetarskyddsverksamheten bör uppmärksammas av utredningen.

Frågan om anmälningsplikt beträffande nytillkomna arbetsställen — vilken var aktuell i samband med arbetarskyddslagens tillkomst — torde åter få övervägas. Resultatet av det utredningsarbete som pågår inom arbetarskyddsstyrelsen när det gäller tillsynen över de mindre arbetsställena bör också beaktas.

Ett bemästrande av arbetsplatsens skydds- och hälsofrågor förutsätter inte bara en omfattande tillsyn genom myndighets försorg. Därutöver krävs en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som måste svara för en ansenlig del av den fortlöpande bevakningen av den skyddstekniska och arbetshygienska situationen. De anställdas möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor uppmärksamhet.

Skyddsombudens ställning bör särskilt beaktas och deras handlingsmöjligheter förstärkas. En ökad insats i arbetarskyddet av dem som deltar i det praktiska arbetet bör medverka till önskade resultat av arbetarskyddsverksamheten. Möjligheterna till en utbyggd organisation med regionala skyddsombud bör undersökas. Uppmärksamhet bör också ägnas åt de uppgifter som vilar på yrkesinspektionens förtroenderåd.

För en stor del av arbetsmarknaden finns en överenskommelse som numera i större utsträckning än tidigare innefattar preciserade regler för det lokala arbetarskyddet. Man har också kommit fram till riktlinjer för en utbyggnad av företagshälsovården. Nuvarande bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i arbetarskyddshänseende bör omprövas med beaktande av den utveckling som återspeglas i överenskommelserna. Hänsyn bör också tas till vad företagshälsovårdsutredningen redovisat i ett år 1968 framlagt betänkande (SOU 1968:44) och till de fortsatta överväganden i hithörande frågor som äger rum i anledning av det uppdrag som den 29 maj 1969 lämnats socialstyrelsen angående disponering av läkarresurser för företagshälsovården.

Utöver vad jag här nämnt bör det stå utredningen fritt att ta upp sådana spörsmål som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen.

I sitt arbete bör utredningen beakta de internationella strävandena på arbetarskyddets område.

Det bör stå utredningen fritt att lägga fram delförslag innan arbetet slutförts.

1 *-Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 9

SoU 1972:9

10 Arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen

År 1965 uppdrog Kungl. Majit åt arbetarskyddsstyrelsen att utreda frågan om en effektivisering av tillsynen av arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad vid mindre arbetsplatser. I december 1971 redovisades uppdraget i en skrift, som utarbetats av en särskild arbetsgrupp inom arbetarskyddsverket med representanter även för bl. a. Svenska kommunförbundet, SAF, LO och TCO. Styrelsen biträdde förslaget. Kungl. Majit har överlämnat betänkandet till arbetsmiljöutredningen för beaktande.

Ersättning för hälsovårdande åtgärder

Med hänsyn till innehållet i motionen 1972:338 finns anledning lämna vissa uppgifter beträffande innehållet i lagen om allmän försäkring (AFL).

Från huvudregeln att sjukvårdsförmåner utgår endast vid sjukdom görs ett undantag i 2 kap. 7 § AFL. Enligt detta lagrum har försäkringskassa rätt att med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning kan antas minska, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse för arbetsgivarens kostnader. Genom en sådan överenskommelse kan försäkringskassan ersätta även hälsovårdande åtgärder. Till sådana åtgärder räknas undersökningar för erhållande av arbetsanställning, kontrollundersökningar, yrkeshygienisk verksamhet o. d. Enligt särskilda tillämpningsföreskrifter får kassan förbinda sig att gottgöra arbetsgivaren med högst hälften av hans nettokostnad för sjukvårdande åtgärder. Har arbetsgivaren vidtagit även hälsovårdande åtgärder får gottgörelsen bestämmas till högst hälften av de sammanlagda kostnaderna för sjuk- och hälsovård under förutsättning att minst hälften av kostnaderna kan antas belöpa på de sjukvårdande åtgärderna. Överenskommelse skall för att bli gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Arbetarskyddsfonden

Under ledning av en särskild styrelse började en arbetarskyddsfond för forskning, information och utbildning sin verksamhet den 1 januari 1972. Fonden har tillkommit genom ökning av arbetsgivaravgifterna för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Bakgrunden till fondens tillkomst är följande.

På grundval av en utredning om yrkesskadeförsäkringens finansiering m. m. (SOU 1970:49) beslöts förra året (prop. 1971:22, SfU 1971:17) att arbetarskyddet skall tillföras ökade resurser genom en särskild arbetarskyddsavgift, som tas ut av arbetsgivarna i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgiften. Denna arbetarskyddsavgift skall bidra till vidgade insatser för en förbättrad arbetsmiljö. Dels skapas en arbetarskyddsfond, som tillförs drygt 20 miljoner kronor om året, för nya insatser i fråga om forskning, utbildning och upplysning på arbetsmiljöområde*

SoU 1972:9

dels innefattar arbetarskyddsavgiften ett visst bidrag till kostnaderna för den verksamhet som bedrivs av arbetarskyddsverket och arbetsmedicinska institutet.

Enligt instruktionen (1971:803) för styrelsen för arbetarskyddsfonden har styrelsen till uppgift att genom bidrag från arbetarskyddsfonden stödja sådan forskning, utbildning och upplysning som kan motverka uppkomsten av yrkesskador och annan av arbetsmiljön betingad ohälsa eller förbättra arbetsmiljön och därigenom främja hälsa och säkerhet i arbetslivet. Styrelsen skall beakta behovet av samordning av insatserna för forskning, utbildning och upplysning på arbetsmiljöns område.

Bidrag till forskning skall avse främst sådan forskning vars resultat kan väntas få praktisk användning inom arbetslivet. Bidrag till forskning får lämnas även för att främja kontakt med internationell forskning.

Bidrag till utbildning skall avse främst utbildning av skyddsombud samt kompletterande utbildning av personal inom företagshälsovården och arbetarskyddet i övrigt.

Bidrag till upplysning skall avse främst brett upplagd upplysning riktad till stora persongrupper inom arbetslivet.

För att från början så effektivt som möjligt inrikta fondens verksamhet på de områden som har de största behoven och för att inte onödigtvis splittra resurserna måste styrelsen först skaffa sig en överblick över dels pågående verksamheter i landet, dels de behov och önskemål som myndigheter, organisationer och forskningsinstitutioner har för den närmaste framtiden. En särskild utredning angående forskningsverksamheten inom arbetsmiljöområdet är avsedd att utgöra underlag för fondens verksamhet. Vidare har en utredning om behovet av åtgärder inom utbildningen startats, och en motsvarande utredning beträffande information planeras. Med ledning av utredningsresultaten kommer principer för prioritering att fastställas av styrelsen.

Företagshälsovård

I prop. 1971:23 angående vissa frågor om företagshälsovård m. m.,som bifölls av riksdagen (SoU 1971:11) lades som ett led i åtgärderna för att förstärka arbetarskyddets resurser fram förslag beträffande utbyggnad av företagshälsovården. Ett utbyggnadsprogram för företagshälsovårdens läkarresurser redovisades. Det innebär att antalet läkare inom företagshälsovården, uttryckt i heltidsverksamma läkare, kommer att öka från ca 200 till omkring 650 under den närmaste femårsperioden. Viktiga samråds- och inform ari onsuppgifter på detta område anförtroddes åt en nyinrättad företagshälsovårdsdelegation med företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetarskyddet.

Ett program för ökad utbildning i företagshälsovård vid arbetsmedicinska institutet lades också fram. Avsikten är att vid institutet — som från den 1 juli i år går upp i arbetarskyddsstyrelsen — årligen skall utbildas bl. a. 45 läkare, 50 skyddsingenjörer och 60 sjuksköterskor i företagshälsovård.

SoU 1972:9

12 Utredning angående yrkesskadestatistiken

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1967 en sakkunnig för att utreda yrkesskadeförsäkringens finansiering m. m. Den sakkunnige avslutade förra året sitt uppdrag genom att till chefen för socialdepartementet överlämna en promemoria angående yrkesskadestatistikens utformning och handhavande (Ds S 1971:5). Utredningen förordar vissa jämkningar i det nuvarande systemet för den officiella yrkesskadestatistiken för att arbetarskyddsintresset skall bli bättre tillgodosett än vad som är fallet enligt gällande ordning. Med hänsyn till den förändring i' fråga om yrkesskadeförsäkringens administration som är avsedd att genomföras mot mitten av 1970-talet har utredningens överväganden ej i någon större utsträckning resulterat i konkreta förslag till omedelbara åtgärder utan mera fått karaktär av rekommendationer, avsedda att närmare övervägas av en särskild statistikdelegation tillsatt av chefen för socialdepartementet.

Produktionstiden för den officiella yrkesskadestatistiken — redogörelsen för 1967 utkom 2 år och 4 månader efter skadeårets utgång — har utredningen funnit vara alltför lång. Inom RFV gjorda bedömningar har visat att produktionstiden kan nedbringas till 1 år och 9 månader eller, om man utnyttjar råtabellerna inom statistiken, 1 år och 6 månader. Ytterligare reducering av produktionstiden anses ej möjlig utan att man gör alltför stora eftergifter i fråga om statistikens tillförlitlighet. Då det emellertid föreligger ett obetingat behov av en snabbare framställd statistik, föreslår utredningen att en med den officiella statistiken sidoordnad, kvartalsvis producerad snabbstatistik införs på försök.

För framställning av en sådan statistik anser utredningen att det exemplar av yrkesskadeanmälan som yrkesinspektörerna erhåller bör användas. Då snabbstatistiken enbart skall bygga på skadeanmälningarna, kan den inte ge upplysning om antal sjukdagar och invaliditet (svårhetstal). Ej heller erhålls några tal för den relativa olycksfallsfrekvensen. Snabbstatistiken avser framför allt att innehålla för arbetarskyddet väsentliga informationer om skadorna som behövs för en ingående orsaksanalys.

Produktionstiden för en kvartalsstatistik beräknas till tre månader, dvs. statistiken för ett kvartal bör kunna ligga färdig vid utgången av det närmast påföljande kvartalet.

I vissa avseenden — bl. a. då det gäller redovisning av sådan med arbetsförhållandena sammanhängande ohälsa som inte redovisas i den officiella statistiken — förordas kompletterande utredningar.

Promemorian har remissbehandlats.

Utredning rörande sjukfrånvaron

I samband med avtalsuppgörelsen förra året upptogs i ett särskilt förhandlingsprotokoll mellan SAF och LO frågan om frånvaron från arbetet. I protokollet anförs att SAF under förhandlingarna uttalat stark oro över den höga frånvarofrekvensen i företagen och att parterna därför

SoU 1972:9

enats om att tillsätta en gemensam arbetsgrupp med uppgift att studera utvecklingen av frånvaron i arbetet och dess orsaker samt att utarbeta förslag som kan bidra till att nedbringa frånvaron.

Arbetsmiljömotioner vid 1970 och 1971 års riksdagar

1970 års riksdag

I motioner till 1970 års riksdag väcktes ett antal motioner angående lagstiftningen om arbetarskydd m.m. Andra lagutskottet behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970:63. Bland de frågor som behandlades i utlåtandet kan nämnas frågor om skyddsombudens ställning, om yrkessjukdomen silikos, om koloxidförgiftning i bilverkstäder och om kontroll av arbetslokaler från arbetarskyddssynpunkt. 1 sistnämnda avseende uttalades att den av motionärerna aktualiserade frågan är betydelsefull, varjämte en redogörelse lämnades för arbetsmiljöutredningens uppdrag i hithörande delar. Utskottet ansåg det lämpligt att motionerna i denna fråga överlämnades till utredningen för beaktande. Även flertalet av de övriga motionerna ansågs lämpligen böra överlämnas till utredningen. Kungl. Maj:t har överlämnat riksdagens skrivelse i ämnet (1970:351) jämte utskottsutlåtandet och motionerna till arbetsmiljöutredningen för beaktande.

1971 års riksdag

Vid 1971 års riksdag behandlades ett antal motioner i anslutning till de ovan nämnda propositionerna beträffande arbetarskyddsfonden och företagshälsovården. Utskottet får i detta hänseende hänvisa till utskottsbetänkandena (SfU 1971:17 och SoU 1971:11) samt till utskottets yttrande nedan.

Socialutskottet behandlade i sitt betänkande 1971:7, som godkändes av riksdagen, ett antal motioner angående arbetsmiljön. Samtliga motioner avslogs. Flera av motionerna avsåg samma frågor som tas upp i förevarande betänkande, nämligen frågorna om tilläggsdirektiv till arbetsmiljöutredningen och om att göra utredningen parlamentarisk, om yrkesskadestatistiken, om ekonomisk stimulans av industrin samt om förtursutredning beträffande lägsta hygieniska gränsvärden och skyddsombudens ställning m.m.

Utskottet

Under de senaste åren har arbetsmiljöfrågorna kommit alltmer i centrum för den allmänna debatten. Genom tillsättandet av arbetsmiljöutredningen år 1970 och genom prioriteringen av anslagen till arbetarskyddsorganen har man från statsmakternas sida visat att man är beredd till betydande insatser på detta viktiga område av samhällslivet. De många motionsyrkanden som väckts på området återspeglar det intresse för att förbättra arbetsmiljön som finns i samhället.

SoU 1972:9

14 Utredningsarbetet i stort på arbetsmiljöområdet

I motionen 1972:124 av herr Helén m. fl. yrkas att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att studera behovet av mer långsiktiga reformer på arbetsmiljöområdet. Motionärerna vill att den begärda utredningen skall göra en analys av den samhällsekonomiska betydelsen av en bättre arbetsmiljö. Utredningen bör också framlägga förslag om de ekonomiska styrmedel som kan utnyttjas för att skapa en bättre arbetsmiljö. Även motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. syftar till ett mera omfattande och långtgående utredningsarbete än det som nu ankommer på arbetsmiljöutredningen. Motionärerna vill att detta syfte skall nås genom att utredningen i tilläggsdirektiv får i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram utifrån en totalsyn på arbetsmiljön. De vill att utredningen skall utvärdera och se över hittills vidtagna åtgärder på området inom alla samhällssektorer. En väsentlig uppgift för utredningen bör vara att föreslå en samordning av åtgärder och initiativ på arbetsmiljöområdet. Motionärerna vill också att arbetsmiljöutredningen skall kompletteras med parlamentariker.

De utförliga direktiv, som utfärdats för arbetsmiljöutredningen, har till syfte att vi skall få till stånd en lagstiftning som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Lagstiftningen skall allmänt sett ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke skall vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led i produktionen. Vidare framhålls i direktiven bl. a. att en effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen självfallet är av stor betydelse och att reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör ses över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Det pekas också på behovet av en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet. I direktiven anges ett antal särskilda frågor som förtjänar uppmärksamhet under utredningsarbetet. Det står utredningen fritt att utöver vad som särskilt nämns i direktiven ta upp sådana frågor som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen.

De centrala utredningsuppgifter på arbetarskyddsområdet som således lagts på arbetsmiljöutredningen är omfattande och med hänsyn till uppgifternas svårighetsgrad tidskrävande. Enligt utskottets mening är det av vikt att utredningen — i motsats till vad som förordas i motionen 1972:332 — inte vidgas till att avse uppgifter som går utanför den i de ursprungliga direktiven givna ramen. Det är nämligen angeläget att arbetet på en tidsenlig lagstiftning och en effektiv kontrollorganisation på området inte fördröjs. Till det nu sagda bör läggas att syftet med motionsyrkandet i väsentlig mån kan anses bli tillgodosett utan någon vidgning av direktiven. Utskottet vill härvidlag framhålla att ett effektivt och väl utbyggt arbetarskyddsverk kommer att vara väl ägnat att svara för samordnande åtgärder på arbetsmiljöområdet även utanför de sektorer som direkt regleras av lagstiftningen. Härtill kommer att styrelsen för den arbetarskyddsfond, som tillskapades vid årsskiftet och som tillförs drygt

SoU 1972:9

20 milj. kr. om året, har till uppgift bl. a. att beakta behovet av samordning av insatserna för forskning, utbildning och upplysning på arbetsmiljöns område. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet yrkandet i motionen 1972:332 om tilläggsdirektiv till arbetsmiljöutredningen. Yrkandet i samma motion om komplettering av utredningen med parlamentariker motiveras med den vidgade uppgift för utredningen som ett bifall till det nyss behandlade yrkandet skulle medföra. Under hänvisning till att utskottet avstyrker en vidgning av utredningsdirektiven och med beaktande av att flertalet av ledamöterna i arbetsmiljöutredningen är verksamma inom arbetsmarknadens organisationer avstyrker utskottet även förslaget om förstärkning av utredningen med företrädare för de politiska partierna.

Då det härefter gäller ovannämnda yrkande i motionen 1972:124 får utskottet hänvisa till de omfattande direktiv som i enlighet med den lämnade redogörelsen utfärdats för arbetsmiljöutredningen och till att verksamhet även i övrigt pågår för att förbättra arbetsmiljön. Det kan inte vara rationellt att i detta läge tillsätta ytterligare en utredning på området. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Särskilda frågor beträffande arbetarskyddslagstiftningen

1 motionen 1972:469 av fru Hansson m. fl. och motionen 1972:1011 av herr Hermansson m. fl. tas upp vissa preciserade frågor rörande arbetsmiljöutredningens arbete.

I den förstnämnda motionen yrkas att arbetsmiljöutredningen får tilläggsdirektiv av innehåll att utredningen skall behandla även frågan om att låta arbetarskyddslagen omfatta allt skolarbete; i första hand bör samtliga skolelever omfattas av lagstiftningen när de undervisas i praktiskt arbete. Utskottet vill erinra om att i utredningsdirektiven uttalas att arbetarskyddslagstiftningen, liksom nu är fallet, i princip bör vara allmängiltig, något som inte hindrar att frågor som gäller tillämpningsområdet för lagstiftningen kan behöva prövas av utredningen. Med hänsyn till det anförda och då redan en stor del av det praktiska arbetet i skolorna omfattas av arbetarskyddslagens bestämmelser anser utskottet det inte motiverat att i anledning av motionen 1972:469 hemställa om tilläggsdirektiv till arbetsmiljöutredningen. Motionen bör därför inte föranleda någon riksdagen åtgärd.

1 motionen 1972:1011 hemställs att motionen skall överlämnas till arbetsmiljöutredningen med ett uttalande om att förslag skall skyndsamt utarbetas och föreläggas riksdagen i ett antal uppräknade frågor, bl. a. frågor om hygieniska gränsvärden, rätt till pauser vid arbete vid löpande band och vid andra kontinuerliga arbetsprocesser och om stärkt ställning för skyddsombuden. De sistnämnda bör erhålla erforderlig utbildning i facklig regi, som bekostas av arbetarskyddsfonden. Fackliga skyddsinspektörer bör inrättas. Bland förtursfrågorna för utredningen bör också ingå utredning om en snabbare statistik över olycksfall i arbete och yrkesskador. Statistiken bör därvid innehålla en redovisning för vidtagna

SoU 1972:9

åtgärder av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.

Hösten 1971 lade utredningen angående yrkesskadeförsäkringens finansiering m. m. fram en promemoria angående yrkesskadestatistikens utformning och handhavande. Utredningens övervägande har i huvudsak fått karaktären av rekommendationer, avsedda att närmare övervägas av en särskild statistikdelegation tillsatt av chefen för socialdepartementet. Utredningen har visat att det bör vara möjligt att nedbringa produktionstiden för den officiella yrkesskadestatistiken till ett år och sex månader; ytterligare reducering anses ej möjlig utan att man gör alltför stora eftergifter i fråga om statistikens tillförlitlighet. Utredningen finner emellertid att det föreligger ett obetingat behov av en snabbare framställd statistik och föreslår därför att en med den officiella statistiken sidoordnad, kvartalsvis producerad snabbstatistik införs på försök. Produktionstiden för en kvartalsstatistik beräknas till tre månader, dvs. statistiken för ett kvartal bör kunna föreligga vid utgången av det närmast påföljande kvartalet. Remissbehandlingen av utredningens förslag har nyligen slutförts. Ett genomförande av de förslag som i enlighet med det anförda framlagts av utredningen tillgodoser i allt väsentligt de önskemål som i denna del framförs i motionen 1972:1011. Beträffande önskemålet om redovisning i statistiken även av åtgärder från arbetarskyddsverkets sida i anledning av inträffade olycksfall i arbetet och yrkesskador får utskottet framhålla att ett genomförande av detta önskemål skulle motverka ett av huvudsyftena med yrkesskadestatistiken, nämligen att statistiken skall utgöra ett betydelsefullt hjälpmedel för åtgärder på arbetarskyddsområdet. Statistiken skall således ligga till grund för åtgärderna och dessa kan då inte redovisas samtidigt med statistiken. I enlighet med det anförda påkallar motionen 1972:1011 i förevarande del inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan om utbildning av skyddsombuden ägnades stor uppmärksamhet i samband med statsmakternas beslut förra året om inrättandet av en arbetarskyddsfond. Departementschefen framhöll — med instämmande av socialförsäkringsutskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen — att fondens medel skall utnyttjas för en ordentlig satsning på utbildning av skyddsombud. Att en betydande satsning bör ske på skyddsombudens utbildning har också kommit klart till uttryck i instruktionen för arbetarskyddsfondens styrelse. I 3 § instruktionen uttalas nämligen att bidrag till utbildning skall avse främst utbildning av skyddsombud samt kompletterande utbildning av personal inom företagshälsovården och arbetarskyddet i övrigt. De önskemål som redovisas i motionen 1972: 1011 om utbildning av skyddsombuden kommer således att bli tillgodosedda utan några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.

Då det gäller flertalet övriga i motionen 1972:1011 uppräknade frågor — nämligen frågorna om hygieniska gränsvärden, om rätt till pauser och om stärkt ställning för skyddsombuden — får utskottet framhålla att frågorna ligger inom ramen för arbetsmiljöutredningens arbete. På grund härav och med hänsyn till betydelsen av att ett samlat förslag till ny arbetarskyddslagstiftning snarast möjligt framläggs av arbetsmiljöutred -

SoU 1972:9

ningen kan utskottet inte biträda motionsförslagen i de här nämnda frågorna. Utskottet beaktar härvid också att det står utredningen fritt att lägga fram delförslag innan utredningsarbetet slutförs. Det har förutskickats att förslag rörande bl. a. stärkt ställning för skyddsombuden kommer att föreligga inom en så nära framtid att lagförslag kan föreläggas nästa års riksdag. Utskottet vill slutligen — då det gäller en i motionen upptagen fråga om skyldighet att bevisa nya kemiska produkters oskadlighet innan de införs i arbetslivet — hänvisa, förutom till arbetsmiljöutredningens arbete, till att miljökontrollutredningen har som en av sina huvuduppgifter att utreda frågan om en utvidgad kontroll över användningen av kemiska preparat och substanser samt andra produkter som kan få miljöskadliga verkningar. Resultatet av utredningens arbete, som torde läggas fram om några veckor, blir av betydelse inte bara när det gäller den yttre miljön utan också i hög grad för strävandena att begränsa riskerna i arbetsmiljön. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1011 även i här behandlad del.

I motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl., som delvis behandlats ovan erinras om den satsning på arbetarskyddet som skett i årets statsverksproposition. I anslutning härtill framhålls att ett sätt att uppnå största effekt av denna satsning torde vara att ge yrkesinspektörerna i uppdrag att i samarbete med arbetstagarna, främst skyddsombuden, och företagsledningen upprätta saneringsplaner för otillfredsställande arbetsmiljöer, något som på sikt torde ge större effekter än punktvisa insatser. Motionärerna yrkar att riksdagen skall begära att myndigheterna skall vidta åtgärder för att stimulera till upprättande av saneringsplaner. Motionärerna vill också att arbetarskyddsmyndigheterna skall medverka till att modellplaner upprättas för förbättring av olika typer av arbetsmiljöer. Sådan verksamhet kan eventuellt inordnas som försök inom ramen för arbetsmiljöutredningens arbete, menar motionärerna.

Efter hand som arbetarskyddet tillförs ökade resurser är det naturligt att utrymme ges för i främsta rummet yrkesinspektionen att medverka inte bara vid en rutinmässig tillsyn av efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utan även vid sådana saneringsåtgärder inom företagen som åsyftas i motionen. Ett sådant synsätt ligger också helt i linje med direktiven för arbetsmiljöutredningen. Någon åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionsyrkandet är inte påkallad.

Yrkandet om upprättande av modellplaner för förbättring av arbetsmiljön synes i princip avse samma fråga som ett av riksdagen förra året behandlat motionsyrkande, vilket väcktes i samband med förslaget om inrättande av arbetarskyddsfonden. Socialförsäkringsutskottet anslöt sig till Kungl. Maj:ts förslag att den forskning, som skall stödjas genom fonden, bör vara praktiskt inriktad och omfatta även uppföljande av forskningsresultat i industrin och andra delar av näringslivet, särskilt så att resultat som utarbetats i laboratorier prövas i praktisk verksamhet och eventuellt modifieras för praktisk tillämpning. Forskningen bör vidare vara inriktad på uppgifter, som kräver snabba och kraftiga insatser, samt på stora och långsiktiga projekt. Socialförsäkringsutskottet framhöll att

SoU 1972:9

genom dessa anvisningar rörande forskningens inriktning öppnade man bl. a. möjligheter att inrätta en experimentverkstad för arbetsmiljö på bred basis. Det får ankomma på den föreslagna fondstyrelsen, anförde nämnda utskott, att närmare pröva om viss forskning lämpligen bör bedrivas i denna form. Socialförsäkringsutskottet ansåg det då väckta motionsyrkandet besvarat med det anförda. Socialutskottet vill ansluta sig till den bedömning som i enlighet med det anförda gjordes vid 1971 års riksdag och avstyrker därmed motionen 1972:332 i denna del.

I motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. yrkas också att en målsättning för arbetsmiljön inom den statliga sektorn skall utarbetas.

Förra året beslöt statsmakterna inrätta statens personalnämnd. Syftet med nämndens verksamhet är att skapa betingelser för arbetstillfredsställelse och effektivitet i statsförvaltningen. Personalnämnden skall svara för bl. a. personalhälsovård och personalsocial verksamhet. Personalhälsovården omfattar medicinska och tekniska åtgärder för att uppnå en fortlöpande anpassning mellan individ och arbetsmiljö. Däri inbegrips bl. a. arbetarskyddsfrågor, arbetsmedicin, t. ex. stressproblematik, och ergonomi. 1 detta sammanhang finns också skäl hänvisa till att statens avtalsverk i början av denna månad överlämnat ett förslag till trygghetsavtal till de fackliga huvudorganisationerna på det statliga området. I förslaget föreslås att en statlig arbetsmiljönämnd, som skall ersätta statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd från år 1969, inrättas. Nämnden skall bestå av åtta representanter från avtalsverket och lika många från de fackliga organisationerna. Nämnden skall verka för god arbetsmiljö, dryfta och förorda inriktning och prioritering av insatser för arbetsmiljön på de statliga arbetsplatserna. Med hänsyn till den nu lämnade redovisningen rörande behandlingen av arbetsmiljöfrågorna på den statliga sektorn är något riksdagens initiativ i anledning av motionsyrkandet inte erforderligt. Yrkandet avstyrks därför.

I flera motioner tas upp frågan om statsbidrag eller andra ekonomiska stimulansåtgärder för att få till stånd en bättre arbetsmiljö. I motionen 1972:124 av herr Helén m. fl. och 1972:331 av herr Fälldin m. fl. framförs sålunda förslag som syftar till att statsbidrag till arbetsmiljöinvesteringar skall utgå efter motsvarande grunder som gäller för bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin. 1 motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. vill motionärerna att sådana bestämmelser för statliga fonder och för företagens investeringsfonder skall utfärdas att arbetsmiljöfrågorna beaktas vid beviljande av medel.

Utskottet har flera gånger tidigare avstyrkt motionsförslag om utredning eller omedelbara åtgärder för att ekonomiskt stimulera industrin till arbetsmiljöinsatser. Därvid har utskottet hänvisat till arbetsmiljöutredningens arbete. Anledning till ett ändrat ställningstagande i denna fråga föreligger inte. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

SoU 1972:9

19 Frågor rörande företagshälsovård

Som ett led i åtgärderna för att få till stånd en utbyggnad av arbetarskyddet beslöt statsmakterna förra året om en utbyggnad av företagshälsovården. 1 sammanhanget diskuterade utskottet i anledning av motioner vissa principiella frågor rörande företagshälsovårdens organisation. 1 de motioner som vid årets riksdag väckts på arbetsmiljöområdet ägnas företagshälsovården stor uppmärksamhet. De frågor som tas upp avser till stor del samma problem som togs upp förra året.

I motionen 1972:124 av herr Helén m. fl. uttalas att 1971 års reform bör ses som en första utbyggnadsetapp av företagshälsovården och att tiden nu bör vara mogen för ett principbeslut om obligatorisk företagshälsovård. Yrkande härom framställs. Ett planmässigt utnyttjande av läkararbetskraften kräver att samhället står som huvudman för all sjukvård och hälsovård, anförs det i motionen 1972:470 av herr Hermansson m. fl. Motionärerna vill med hänsyn härtill att riksdagen skall uttala sig för att företagshälsovården skall underställas landstingens och de landstingsfria kommunernas huvudmannaskap samt ställas under de anställdas insyn och kontroll. I avvaktan på ett genomförande av detta förslag bör statsmakternas och landstingens insyn i företagsläkarnas verksamhet vidgas, läkarna åläggas skyldighet att upprätta offentliga årsrapporter över sin verksamhet och skyldighet stipuleras för dem att anmäla yrkesskador. 1 motionen 1972:124 förordas också att de anställda skall få medbestämmanderätt över företagshälsovården. Huvudansvaret för denna bör läggas hos företagsnämnderna. Som ett alternativ härtill nämns skyddskommittéerna. Det pekas också på möjligheterna att genom ekonomiska styrmedel från samhällets sida underlätta överenskommelser på området. Motionärerna, som vill att det anförda skall ges Kungl. Maj:t till känna, förutsätter att arbetsmiljöutredningen lägger fram förslag om ansvaret för företagshälsovården. Såväl i motionen 1972:124 som i motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. och motionen 1972:1009 av herr Grebäck m. fl. tas upp frågor om hur företagshälsovården skall lösas i vissa typer av företag. Frågan om inrättande av företagshälsovårdscentraler för betjänande av mindre och medelstora företag bör sålunda utredas skyndsamt enligt motionärerna i motionen 1972:124, och i motionen 1972:332 vill motionärerna ha en utredning om hur företagshälsovården skall lösas för egenföretagare. I motionen 1972:1009 yrkas att riksdagen skall uttala sig för att vissa företagsformer, särskilt mindre företag som ännu inte omfattas av företagshälsovård, blir föremål för pilotstudier eller utredning i syfte att för dessa företag klarlägga företagshälsovårdens arbetsuppgifter, organisationsformer, personalbehov, personalutbildning, kostnader och finansiering. Slutligen yrkas i motionen 1972:338 av herr Werner i Malmö och herr Komstedt att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall anhålla om en utredning som syftar till att statsbidrag skall utgå med maximalt 30 procent till avlöning av läkare vid företag som enskilt eller i samverkan med andra etablerar företagshälsovård, varvid förutsätts ekonomisk medverkan med minst samma bidragssats

SoU 1972:9

från den fackliga rörelsen.

Som motionärerna i motionen 1972:124 är väl medvetna om, kommer vi inte förrän om ett antal år att ha sådan tillgång på läkare att ett beslut om obligatorisk företagshälsovård kan genomföras. Utskottet anser det inte motiverat att i detta läge fatta principbeslut i frågan. Motionen avstyrks därför i denna del.

I de förslag rörande företagshälsovårdens utbyggnad som förelädes 1971 års riksdag presenterades fyra olika modeller för organisationen av företagshälsovården. Huvudmannaskapet ligger antingen helt hos ett eller flera företag eller helt hos landstingskommun eller är också delat mellan företag och landstingskommun. Som utskottet i sitt yttrande i ämnet (SoU 1971:11) framhöll i anledning av en motion med i huvudsak samma yrkande som yrkandet i motionen 1972:470 har de nämnda organisationsmodellerna sin utgångspunkt i de riktlinjer för företagshälsovård som antogs av SAF och LO år 1967. Med hänsyn härtill är utskottet lika litet nu som förra året berett biträda förslaget om att huvudmannaskapet för företagshälsovården skall överföras till sjukvårdshuvudmännen. Utskottet, som anser att huvudansvaret för anmälan om yrkesskada liksom hittills bör åvila arbetsgivaren, kan inte heller biträda det förslag som motionärerna i övrigt framställer beträffande företagsläkarnas verksamhet. Då det gäller huvudförslaget i motionen vill utskottet tillägga att det finns anledning peka på betydelsen av en nära samverkan med samhällets allmänna hälso- och sjukvård även då man väljer en organisationsform, där huvudmannaskapet ligger helt hos företaget. Utskottet vill också, liksom förra året, betona värdet av att de nämnda modellerna ger utrymme för organisatoriska lösningar som kan anpassas till arbetsplatser av skiftande karaktär.

Beträffande yrkandet i motionen 1972:124 om de anställdas medbestämmande över företagshälsovården får utskottet hänvisa till att i direktiven till arbetsmiljöutredningen framhålls att den enskildes möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor uppmärksamhet. Vidare erinras bl. a. om nyssnämnda överenskommelse på arbetsmarknaden om företagshälsovården. Nuvarande bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i arbetarskyddshänseende bör omprövas med beaktande av den utveckling som återspeglas i bl. a. nämnda överenskommelse. Dessa direktiv för utredningen går helt i linje med motionsyrkandet. Även de företagsdemokratiska strävandena som alltmer vinner insteg kan uppenbarligen bli av betydelse för den här aktuella frågan. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandet är inte påkallad.

År 1971 förordnade Kungl. Maj:t att till arbetarskyddsstyreisen skulle knytas en företagshälsovårdsdelegation med uppgift att fortlöpande följa och främja företagshälsovårdens utveckling samt att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst mellan företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetarskyddet. Som anfördes i förra årets proposition rörande företagshälsovården bör det ankomma på nämnda delegation att överväga hur det regionala samarbetet i fråga om företags -

SoU 1972:9

hälsovården bör utformas och att utarbeta erforderliga rekommendationer härom. Med hänsyn till det anförda är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd inte erforderlig i anledning av förslagen i motionerna 1972:124, 1972:332 och 1972:1009 rörande organisationen m. m. av företagshälsovården i mindre och medelstora företag. Motionsyrkandena avstyrks därför.

Eftersom företagshälsovården främst bör vara av förebyggande karaktär kommer den utredning, som socialstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag utför om hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, att bli av betydelse även för företagshälsovården. I samband med utredningen skall socialstyrelsen i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningarna av de sjukvårdsåtgärder som ersätts genom den allmänna försäkringen. Här finns också anledning erinra om att enligt lagen om allmän försäkring arbetsgivare efter överenskommelse kan erhålla viss gottgörelse för sjuk- och hälsovård som han anordnar för sina anställda. Mot nu angivna bakgrund kan utskottet inte biträda förslaget i motionen 1972:338 om en utredning av frågan om statsbidrag till avlöning åt läkare inom företagshälsovården. Motionen avstyrks.

Sjukfrånvaron

I motionen 1972:465 av herr Bohman m. fl. tas upp frågan om den höga sjukfrånvaron i arbetslivet. Motionärerna vill ha en utredning angående orsaken till denna. De vill — enligt motivering i motionen 1972:294 - att därvid särskilt skall belysas sjukfrånvaron med hänsyn till kön, ålder, löneläge, befattningsnivå, arbetstillfredsställelse, skiftarbete och löneform. Motionärerna framhåller att även en jämförelse mellan privat- och offentliganställda torde vara av intresse. Enligt motionärerna bör även sjukförsäkringsreglernas inverkan på sjukfrånvaron ingående analyseras. Motionärerna menar att det är sannolikt att en sådan undersökning som de förordar på en rad områden skulle ge uppslag till åtgärder som kunde nedbringa sjukfrånvaron.

1 samband med avtalsuppgörelsen i juni förra året tog SAF och LO i ett särskilt förhandlingsprotokoll upp bl. a. frågan om frånvaron från arbetet. I protokollet anförs att SAF under förhandlingarna uttalat stark oro över den höjda frånvarofrekvensen i företagen och att parterna därför enats om att tillsätta en gemensam arbetsgrupp med uppgift att studera utvecklingen av frånvaron i arbetet och dess orsaker samt att utarbeta förslag som kan bidra till att nedbringa frånvaron. Då motionsyrkandet således i huvudsak redan är tillgodosett är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1972:465 inte erforderlig. Utskottet avstyrker därför motionen.

Arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen

Utskottet tar slutligen upp ett yrkande i motionen 1972:470 av herr Hermansson m. fl. om att utbildningen i arbetsmiljöfrågor väsentligen

SoU 1972:9

skall utökas och integreras i den ordinarie läkarutbildningen.

1 samband med behandlingen förra året av propositionen om företagshälsovård tog riksdagen ställning till flera motioner om utbildningen vid de ordinarie utbildningsanstaiterna. Därvid behandlades bl. a. en motion om att grundutbildningen i arbetsmedicin och socialmedicin, vilka ämnen ingår i kursen för företagsläkare vid arbetsmedicinska institutet, i högre grad skulle äga rum vid de ordinarie utbildningsanstalterna. I fråga om grundutbildningen för läkare anfördes i en annan motion att utbildningen borde ha ett sådant inslag av arbetsvetenskapliga ämnen att bedömningen av en patients hälsotillstånd kan innefatta sociala och arbetsmässiga överväganden. På hemställan av socialutskottet avslogs motionerna (SoU 1971:11). Utskottet anförde att det inte är tillräckligt att satsa på en utbyggnad av utbildningen vid arbetsmedicinska institutet för att vi skall kunna tillgodose de alltmer ökade krav på personal i olika funktioner som har goda kunskaper i arbetsvetenskapliga ämnen. Vi måste också sträva efter att i den vanliga utbildningen bygga in undervisningen i ämnena i fråga. Utskottet erinrade vidare om att universitetskanslersämbetet i sina petitaframställningar under de senaste åren strukit under samhällets ansvar för att kunskaperna om de problem som här döljer sig ökas liksom för att förbättrade utbildningsresurser skapas. Bl. a. mot nu angivna bakgrund var det enligt utskottets mening inte påkallat att ta något initiativ från riksdagens sida i ämnet. Utskottet beaktade därvid även att vissa skäl talade för att man med hänsyn till uppkommande samordningsfrågor borde avvakta framför allt utbyggnaden av arbetsmedicinska institutets utbildningsresurser innan en mera övergripande genomgång av utbildningen i arbetsvetenskapliga ämnen företas. Utskottet underströk också att arbetsmiljöutredningens arbete blir av väsentlig betydelse för den framtida utbildningen på arbetsmiljöområdet. Enligt utskottets mening har det anförda fortfarande giltighet. Under hänvisning härtill kan utskottet inte biträda yrkandet rörande läkarutbildningen i motionen 1972:470.

Utskottet hemställer

A. beträffande det långsiktiga utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet samt frågan om utökning av arbetsmiljöutredningen med parlamentariker att riksdagen avslår motionen 1972:124 och motionen 1972:332, båda motionerna i motsvarande del,

B. beträffande ekonomiska stimulansåtgärder för arbetsmiljöinvesteringar att riksdagen avslår motionen 1972:124 och motionen 1972:332, båda motionerna i motsvarande del, samt motionen 1972:331,

C. beträffande vissa av arbetsmiljöutredningens arbetsuppgifter att riksdagen avslår motionen 1972:1011,

D. beträffande frågan om obligatorisk företagshälsovård att riksdagen avslår motionen 1972:124 i motsvarande del,

E. beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovår -

SoU 1972:9

den, m. m. att riksdagen avslår motionen 1972:470 i motsvarande del,

F. beträffande de anställdas medbestämmanderätt i fråga om företagshälsovården att riksdagen avslår motionen 1972:124 i motsvarande del,

G.beträffande sjukfrånvaron att riksdagen avslår motionen 1972: 465,

H. beträffande arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen att riksdagen avslår motionen 1972:470 i motsvarande del,

I. beträffande företagshälsovården för vissa företagsformer att riksdagen avslår motionen 1972:124 och motionen 1972:332, båda motionerna i motsvarande del, samt motionen 1972: 1009,

J. beträffande arbetsmiljön inom den statliga sektorn samt frågan om upprättande av saneringsplaner och modellplaner att riksdagen avslår motionen 1972:332 i motsvarande delar,

K. beträffande statsbidrag till avlöning av läkare inom företagshälsovården att riksdagen avslår motionen 1972:338,

L. beträffande arbetarskyddslagens tillämpning på skolarbetet att riksdagen avslår motionen 1972:469.

Stockholm den 18 april 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp)*, Johnsson i Blentarp (s), Åkerlind (m), Bengtsson i Göteborg (c), fru Ludvigsson (s)*, herrar Olsson i Timrå (s)*, Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande det långsiktiga utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet samt frågan om utökning av arbetsmiljöutredningen med parlamentariker av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Bengtsson i Göteborg (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med orden ”De centrala” och slutar på s. 15 med ”därför motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

”De utredningsuppgifter som i enlighet med det sagda ankommer på arbetsmiljöutredningen har fått en sådan utformning och avgränsning att

SoU 1972:9

det finns befogad anledning räkna med att utredningsarbetet skall leda fram till förslag som i sin tur kan resultera i en tidsenlig lagstiftning och en effektiv kontrollorganisation på området. Det är angeläget att konkreta förslag på detta område snarast framlägges i form av delbetänkande. Reformarbetet på detta viktiga område får emellertid enligt utskottets mening inte begränsas till enbart lagstiftnings- och kontrollfrågor. Det är därför av vikt att det utarbetas ett handlingsprogram utifrån en totalsyn på arbetsmiljön. Syftet med ett sådant program bör vara att få fram riktlinjer som kan bli av betydelse för att stimulera de enskilda företagen att förbättra arbetsmiljön inte bara för att nå upp till lagstiftningens minimikrav i fråga om arbetstrygghet i fysiskt hänseende utan för att arbetstagarna i gemen skall känna arbetstillfredsställelse. Det ligger naturligtvis i samhällets intresse att utvecklingen går i denna riktning. En utredning om de samhällsekonomiska effekterna av en satsning på bättre arbetsmiljö behövs emellertid bl. a. för att det skall vara möjligt att göra en lämplig avvägning mellan samhällets och företagens insatser inom denna miljösektor. Över huvud taget krävs det enligt utskottets mening ett program för de långsiktiga reformerna på arbetsmiljöområdet. Ett sådant program kan göras endast om vi skaffar oss en allsidig bild av vilka brister vi för närvarande har. Då det gäller att avgöra i vilken ordning utredningsarbetet skall bedrivas kan man tänka sig flera olika möjligheter. Arbetsmiljöutredningens ledamöter skaffar sig otvivelaktigt under utredningsarbetets gång en utomordentligt djup och allsidig insikt i arbetsmiljöproblematiken. Detta talar för att det är lämpligt att denna utredning — sedan de nuvarande uppgifterna slutförts — bör få fortsätta arbetet på området. Å andra sidan kan det hävdas att det arbete som återstår för utredningen är så omfattande och framför allt tidskrävande att det av utskottet förordade fortsatta utredningsarbetet bör utföras i en särskild utredning. Enligt utskottets mening bör ställning till frågan om i vilken form utredningsarbetet bör bedrivas tas efter kontakt med arbetsmiljöutredningen, som bör få redovisa den tidsmässiga uppläggningen av sitt arbete. Oavsett vilken utredningsform som man stannar för är det enligt utskottets mening ett oeftergivligt krav att det fortsatta utredningsarbetet bedrivs under medverkan av representanter för de politiska partierna. Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionerna 1972:124 och 1972:332 i hithörande delar bör ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att utskottet under A bort hemställa

”A. beträffande det långsiktiga utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet samt frågan om utökning av arbetsmiljöutredningen med parlamentariker att riksdagen i anledning av motionen 1972:124 och motionen 1972:332, båda motionerna i motsvarande del, som sin mening ger Kungl. Maj d till känna vad utskottet anfört,”

SoU 1972 .-9

2. beträffande ekonomiska stimulansåtgärder för arbetsmiljöinvesteringar av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Bengtsson i Göteborg (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 18 som börjar med ”Utskottet har” och slutar med ”avstyrker motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

”Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är motiverat att genom ekonomiska stimulansåtgärder snabbt få till stånd investeringar för förbättring av arbetsmiljön. Detta bör i första hand ske genom att statsbidrag tills vidare får utgå till sådana investeringar efter motsvarande grunder som gäller för bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin. Det bör emellertid också övervägas i vad mån arbetsmiljösynpunkter bör beaktas vid frisläppande av medel ur företagens investeringsfonder. Förslag bör snarast föreläggas riksdagen i de behandlade frågorna. Då det gäller frågan huruvida det är lämpligt att på längre sikt genom statsbidrag eller på annat sätt ekonomiskt stimulera industrin till arbetsmiljöinvesteringar får utskottet framhålla att denna fråga bör prövas vid det fortsatta utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet. ”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande ekonomiska stimulansåtgärder för arbetsmiljöinvesteringar att riksdagen i anledning av motionen 1972:124 och motionen 1972:332, båda motionerna i motsvarande del, samt motionen 1972:331 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

3. beträffande vissa av arbetsmiljöutredningens arbetsuppgifter av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det svsniit i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med ”Hosten 1971” och slutar på s. 17 med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

”Hosten 1971 (= utskottet) motionen 1972:1011.

Beträffande förslaget om att det tillsammans med snabbstatistiken skall finnas en redogörelse med de åtgärder som arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen vidtagit finner utskottet att detta måste vara en bra metod för att snabbt följa upp olycksfall och yrkesskador. Självfallet får inte statistiken fördröjas för att denna redogörelse skall bifogas. Det bör därför vara möjligt att i fråga om olycksfall och yrkesskador som inträffar under senare delen av statistikperioden i efterhand komplettera statistiken med en sådan redogörelse. Utskottet biträder således förslaget om en snabbstatistik med en medföljande redovisning om vidtagna arbetarskyddsåtgärder. Frågan bör beaktas av arbetsmiljöutredningen.

Arbetsmiljöfrågorna kan aldrig framgångsrikt angripas av utomstående experter. Endast de anställda med sina konkreta erfarenheter på basplanet kan fortlöpande övervaka arbetsmiljön. För detta krävs förbättrade kunskaper. Det är ett samhällsintresse att utbildningen av skyddsombud förbättras och att fackliga organisationer får möjlighet att

SoU 1972:9

utbilda funktionärer i egen regi som övervakar arbetsmiljön. Medel till sådan utbildning bör därför utgå ur arbetarskyddsfonden.

Till svårigheterna för ett effektivt arbete i arbetsmiljöfrågor bidrar det olyckliga förhållandet att olycksfall i arbetet ofta ses som ett resultat av den så kallade ”mänskliga faktorn” eller en olycklig slump. I själva verket är många olycksfall en logisk konsekvens av någon av följande faktorer:

a) De anställda har fått dåliga instruktioner om riskerna på arbetsplatsen. Speciellt gäller detta arbetare med språksvårigheter.

b) Ett alltför högt arbetstempo medför att de anställda inte hinner vidta erforderliga skyddsåtgärder.

c) Stressreaktioner, hög bullernivå och påverkan av giftiga ämnen minskar uppmärksamheten och försämrar omdömet.

d) I syfte att öka företagets vinst underlåter man att vidta skyddsåtgärder och anskaffa maskiner som minskar olycksfallsrisken. Som exempel på detta kan nämnas skogsarbete där användandet av nya typer av motorsågar ökat produktiviteten men också ger en hög olycksfallsfrekvens. Det är tekniskt möjligt att framställa säkrare motorsågar men detta skulle minska lönsamheten.

Om man väljer denna utgångspunkt att olycksfall och yrkesskador är direkta konsekvenser av arbetsmiljön ställer detta också krav på klara och entydiga lagregler som är möjliga att övervaka och som underlättar de anställdas kamp.

Arbetsmiljöutredningen har aviserat ett delbetänkande inom det närmaste året. Utskottet vill därför uttala att detta delförslag bör innehålla förslag som tillgodoser följande viktiga krav.

a) Klara regler för introduktion av nyanställda i skyddsfrågor och kontroll exempelvis i form av kunskapsprov på att instruktionerna verkligen inhämtas.

b) Regler som fastställer högsta bandhastighet vid 1 ö p a n d e b a n d s p r o c e s s e r och högsta arbetstempo vid kontinuerliga arbetsprocesser. Dessa bestämmelser måste givetvis vara avpassade med hänsyn tagen till den minskade arbetsförmåga som följer med det naturliga åldrandet.

c) Lagstadgade pauser vid kontinuerliga arbetsprocesser. Dessa bör uppgå till tio minuter (minst) varje hel timme.

d) L a g s t a d g a d e lägsta tolerabla (hygieniska gränsvärden) för partikelföroreningar: gaser och lösningsmedel. Dessa gränsvärden måste åtföljas av regler om kontinuerlig mätning av koncentrationen av varje givet ämne. Mätningar bör ske under de anställdas insyn. Gränsvärdena skall utgå från att individen är mer känslig för gifter vid arbete än vid vila. Gränsvärdena bör också sättas så, att man undviker all ogynnsam påverkan på individen och inte bara garderar sig mot uppenbara hälsorisker på kort sikt. Detta medför exempelvis sannolikt att det nuvarande gränsvärdet för koloxid måste justeras väsentligt neråt.

e) Obligatorisk skyldighet att innehållsdeklare -

SoU 1972:9

ra de kemiska substanser som används i arbetslivet. Inga hänsyn till eventuella fabrikationshemligheter bör kunna få äventyra de anställdas hälsa. Det bör också föreligga skyldighet att bevisa nya produkters oskadlighet innan de införs i arbetslivet,

f) Skyddsombud bör erhålla obegränsad inspektionsrätt inom sitt verksamhetsområde. Detta bör också innefatta rätten att granska planerade produktionsförändringar från arbetsmiljösynpunkt. Skyddsombuden bör erhålla rättighet att ensidigt och när som helt påkalla inspektion av statlig myndighet samt självständigt låta utföra behövliga mätningar. Skyddsombuden bör erhålla obegränsad rättighet att beordra arbetets avbrytande i fall där allvarliga hälsorisker kan misstänkas. Sådana avbrott bör gälla tills statlig myndighet inspekterat arbetsplatsen. Avbrott får inte innebära någon lönereduktion för de anställda.”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande vissa av arbetsmiljöutredningens arbetsuppgifter att riksdagen i anledning av motionen 1972:1011 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

4. beträffande frågan om obligatorisk företagshälsovård av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Sorn motionärerna” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Sorn framhålls i motionen 1972:124 bör den reform av företagshälsovården som beslöts vid 1971 års riksdag betraktas som en första utbyggnadsetapp. Den fortsatta utbyggnaden på området bör enligt utskottets mening bedrivas skyndsamt. Målet bör vara att obligatorisk företagshälsovård genomförs. När detta mål kan uppnås är givetvis beroende av bl. a. tillgången på utbildade företagsläkare. För att insatserna skall bli starkt målinriktade bör redan nu ett principbeslut om obligatorisk företagshälsovård fattas. Ytterligare resurser bör enligt utskottets mening koncentreras på företagshälsovården, ett viktigt inslag i arbetet på en generell förbättring av arbetsmiljön. Utskottet tillstyrker därför motionskravet att förslag till principbeslut om införande av obligatorisk företagshälsovård föreläggs riksdagen.”

dels att utskottet under D bort hemställa

”D. beträffande frågan om obligatorisk företagshälsovård att riksdagen med bifall till motionen 1972:124 i motsvarande del hos Kungl. Majd anhåller att förslag föreläggs riksdagen om principbeslut rörande obligatorisk företagshälsovård,”

5. beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovården m. m. av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 20 i utskottets betänkande som börjar med ”1 de” och slutar med ”skiftande karaktär” bort ha följande lydelse:

SoU 1972:9

”1 de förslag rörande företagshälsovårdens utbyggnad som förelädes 1971 års riksdag presenterades fyra olika modeller för organisationen av företagshälsovården. Huvudmannaskapet ligger antingen helt hos ett eller flera företag eller helt hos landstingskommun eller är också delat mellan företag och landstingskommun. Utskottet anser att detta förhållande måste ändras. Erfarenheten bestyrker att företagshälsovården inte kan få en tillfredsställande lösning och utveckling om man inte först löser frågan om huvudmannaskapet. För närvarande sker företagshälsovården praktiskt taget helt i arbetsköparregi. Den nuvarande organisationen av företagshälsovården har sin grund i de riktlinjer som antogs av LO-SAF år 1967, vilket bygger på att arbetsköparen skall vara huvudman för företagshälsovården. Därmed blir företagshälsovården en stabsfunktion inom företagen och integreras och underordnas företagens målsättning att bedrivas så effektivt som möjligt.

Den kritik som förs fram i motionen 1972:470 delar utskottet och anser att huvudmannaskapet för företagshälsovården måste underställas landstingen och de landstingsfria kommunernas huvudmannaskap. En av de viktigaste frågorna vid en förändring av huvudmannaskapet är att de anställda får insyn och kontroll över företagshälsovårdens utformning. Utskottet finner det därför angeläget att tillstyrka motionen 1972:470.

I avvaktan på en organisationsförändring finner utskottet det vara av synnerligen stor vikt att redan nu företagsläkarnas verksamhet vidgas. Statsmakternas och de anställdas möjligheter att utöva kontroll över företagshälsovården är mycket begränsade. Genom att företagsläkarna är privatanställda är deras årsberättelser inte offentliga, vilket innebär att värdefulla uppgifter om arbetsförhållanden och sjukdomsfrekvens undandras allmän insyn. Företagsläkarna har inte heller skyldighet att rapportera yrkesskador, vilket bidrar till att göra statistiken över sådana skador praktiskt taget helt värdelös. De anställdas möjligheter till insyn och kontroll kommer lätt i konflikt med tystnadsplikten. De anställda och deras representanter saknar också för det mesta en utbildning som gör det möjligt att effektivt granska läkarens arbete. Därför anser utskottet att, i avvaktan på landstingens övertagande av företagshälsovården, företagsläkarna skall åläggas skyldighet att upprätta offentliga årsrapporter över sin verksamhet samt skyldighet att anmäla yrkesskador på samma sätt som offentligt anställda läkare.”

dels att utskottet under E bort hemställa

”E. beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovården, m. m. att riksdagen i anledning av motionen 1972:470i motsvarande del ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört,”

6. beträffande de anställdas medbestämmanderätt i fråga om företagshälsovården av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp), som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Beträffande yrkandet” och slutar med ”inte påkallad” bort ha följande lydelse:

SoU19725

”Beträffande yrkandet i motionen 1972:124 om de anställdas medbestämmande över företagshälsovården vill utskottet ansluta sig till den uppfattning som uttalas i motionen, nämligen att huvudansvaret för företagshälsovården bör läggas hos företagsnämnderna. En sådan reform skulle radikalt förändra företagsnämndernas ställning och framför allt ge de anställda medbestämmanderätt över företagshälsovården. Utskottet förutsätter att arbetsmiljöutredningen, som enligt sina direktiv har att behandla den enskildes möjligheter att öva inflytande över arbetsmiljön, framlägger förslag i denna fråga och att förslag i denna riktning avseende det offentliga området kommer att föreläggas riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.” dels att utskottet under F bort hemställa

”F. beträffande de anställdas medbestämmanderätt i fråga om företagshälsovården att riksdagen i anledning av motionen 1972:124 i motsvarande del ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört,”

7. beträffande sjukfrånvaron av herr Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 21 som börjar med ”1 samband” och slutar med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

”1 samband (= utskottet) nedbringa frånvaron. Att SAF

och LO tillsatt en arbetsgrupp för att studera orsakerna till frånvaron i arbetet visar att parterna tillmäter frågan stor betydelse. De resultat som denna arbetsgrupp kan komma fram till grundas dock endast på förhållandet inom SAF—LO-området. Genom arbetsgruppens arbete kan därför endast utredas förhållandena på en del av arbetsmarknaden. Eftersom tjänstemannagrupperna över huvud taget inte omfattas av nämnda undersökning, torde det vara svårt att genom arbetsgruppen få en tillfredsställande kartläggning av sjukfrånvaron med hänsyn till löneläge och befattningsnivå samt mellan privat- och offentliganställda. Den i motionen begärda utredningen bör därför verkställas. Utredningen bör kunna tillgodogöra sig de resultat som framkommer genom den av SAF och LO tillsatta arbetsgruppen. Utskottet tillstyrker således motionen 1972:465.” dels att utskottet under G bort hemställa

”G. beträffande sjukfrånvaron att riksdagen med bifall till motionen 1972:465 hos Kungl. Maj:t anhåller att en utredning verkställs angående orsakerna till sjukfrånvaron i arbetslivet, varvid särskilt de frågeställningar som aktualiserats i motionen 1972: 294 bör beaktas,”

8. beträffande arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 22 i utskottets betänkande som börjar med ”1 samband” och slutar med ”motionen 1972:470” bort har följande lydelse:

”Utskottet anser att läkarnas bristfälliga utbildning på arbetsmiljöom -

SoU 1972:9

rådet gör att deras verksamhet blir defensiv och individcentrerad. De blir mer inriktade på att angripa enskilda sjukdomsfall än på att behandla ”sjuka” arbetsmiljöer. Det är ingen tillfällighet att läkare under lång tid har diagnostiserat massor av hörselskador och silikosfall utan att effektiva bullerförebyggande eller dammförebyggande åtgärder har vidtagits. Läkarna saknar helt enkelt den utbildning som skulle möjliggöra för dem att delta i utformningen av en mindre hälsofarlig arbetsmiljö. En ensidig inriktning på medicinska åtgärder kan därför bidra till att invagga de anställda i en skenbar trygghet samtidigt som bristerna i arbetsmiljön kvarstår.

Den av statsmakterna föreslagna utbildningen av företagsläkare omfattar endast en teoretisk del på två månader. Denna utbildning kommer inte att på ett avgörande sätt kunna förbättra industriläkarnas möjligheter att ägna sig åt förebyggande åtgärder. Det är dessutom inte bara företagsläkare som behöver kunskaper om hur arbetsmiljön påverkar människan. De flesta läkare kommer i daglig beröring med människor som har skadats av sin arbetsmiljö och företer symptom i form av eksem, magsår, nervösa besvär, kirurgiska sjukdomar osv. Ett effektivt förebyggande arbete kan inte komma i gång förrän läkarna får kunskaper som gör det möjligt för dem att relatera sina patienters sjukdomar till deras arbetsförhållanden. Utskottet är därför av den uppfattningen att grundläggande kunskap om arbetsmiljöfrågor skall ingå i den vanliga läkarutbildningen och integreras med kursen i socialmedicin, som bör utvidgas betydligt i förhållande till nuvarande 30 dagar.

Av ovan redovisade skäl anser utskottet att utbildningen i arbetsmiljöfrågor bör utökas väsentligt och integreras i den grundläggande läkarutbildningen. Utskottet tillstyrker därför motionen 1972:470 i motsvarande del.”

dels att utskottet under H bort hemställa

”H. beträffande arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen att riksdagen med bifall till motionen 1972:470 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

Göteborgs Offsettryckeri AB, 72.854.S Stockholm 1972.