Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:168 med förslag till lag om kreditpolitiska medel, m. m., jämte motioner

Finansutskottets' betänkande nr 39 år 1974

FiU 1974:39

Nr 39

Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:168 med förslag till lag om kreditpolitiska medel, m. m., jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974: 168 har Kungl. Majit (finansdepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om kreditpolitiska medel,

2. lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank,

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

4. lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

5. lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

6. lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen.

I det följande redovisas först lagförslagen, därefter (s. 11—27) propositionens huvudsakliga innehåll och de med anledning av propositionen väckta motionerna (s. 27—32).

1 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU 1974: 39

2 Lagförslagen 1 Förslag till

Lag om kreditpolitiska medel

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Kreditpolitiska medel enligt denna lag är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering.

2 § I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit,

2. försäkringsinstitut: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, försäkringsinstitut, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna, Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa.

3 § Om det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, kan regeringen på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel.

Förordnande om utlåningsreglering, placeringsplikt eller räntereglering får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.

4 § Förordnande kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut och, i fråga om emissionskontroll och räntereglering, även annan.

Förordnande om utlåningsreglering eller räntereglering skall begränsas till viss tid, högst ett år. Förordnande om annat kreditpolitiskt medel gäller tills vidare, högst tre år. Det kan dock bestämmas att gälla viss tid, likaledes högst tre år.

5 § Har förordnande om kreditpolitiskt medel givits, meddelar riksbanken de föreskrifter som behövs för användningen av sådant medel.

6 § I fråga om likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, placeringsplikt eller räntereglering får riksbanken

1. begränsa användningen till ett eller flera slag av institut,

2. undantaga visst institut, om särskilda skäl föreligger,

3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Likviditetskrav

7 § Förordnande om likviditetskrav kan avse bankinstitut.

8 § Med likviditetskrav avses att bankinstituts likvida medel vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som svarar mot viss andel, högst femtio procent, av institutets förbindelser med de avdrag och undantag som riksbanken anger enligt 9 § 4 och 5.

FiU1974: 39

9 § Riksbanken anger

1. den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4. vilka skulder som skall avdragas från summan av tillgångarna enligt 3,

5. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Som likvida medel skall alltid räknas skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Sveriges allmänna hypoteksbank eller av kreditaktiebolag och som avser bostadskreditgivning.

10 § I fråga om bankaktiebolag, vars förbindelser huvudsakligen utgöres av inlåning från en särskild grupp av bankinstitut, gäller att sådan inlåning avdrages från summan av de likvida medlen endast i den mån tillgodohavande hos institut i gruppen upptagits som likvida medel.

Beträffande bankaktiebolag på vilket första stycket äger tillämpning får riksbanken föreskriva högre procenttal än som anges i 8 §.

Kassakrav

11 § Förordnande om kassakrav kan avse bankinstitut.

12 § Med kassakrav avses att bankinstituts medel, som innestår på checkräkning i riksbanken, ökade med inneliggande kassa i den mån denna enligt 13 § får medräknas, vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som svarar mot viss andel, högst femton procent, av institutets förbindelser med de undantag som riksbanken anger enligt 13 § 4.

13 § Riksbanken anger

1. den tidpunkt då kassakrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för kassakravet,

3. i vad mån inneliggande kassa får medräknas för uppfyllande av kassakrav,

4. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Utlåningsreglering

14 § Förordnande om utlåningsreglering kan avse bankinstitut.

15 § Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp) fastställes för

1. utlämnade lån,

2. beviljade men ej utlämnade lån, eller för

3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning.

16 § Riksbanken fastställer för viss tidpunkt (beräkningstidpunkt) eller för viss tidsperiod (beräkningsperiod) maximibelopp enligt 15 § i förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas storlek vid viss tidpunkt eller på annat sätt. Därvid får riksbanken ge skilda regler för utlånmg eller garantiförbindelser avseende olika ändamål.

FiU1974: 39

4 Emissionskontroll

17 § Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan tillstånd av riksbanken utges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd utges av kreditinstitut.

18 § Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som ej får utges utan tillstånd enligt 17 § och från vilken tidpunkt emissionskontrollen gäller.

Allmän placeringspiikt

19 § Förordnande om allmän placeringspiikt kan meddelas för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet. Sådant förordnande kan avse bankinstitut eller försäkringsinstitut.

20 § Med allmän placeringspiikt avses att ökningen under en viss tidsperiod (beräkningsperiod) av bankinstituts eller försäkringsinstituts prioriterade placeringar skall utgöra antingen en viss andel av ökningen av institutets totala placeringar eller, i fråga om bankinstitut, en viss andel av institutets totala placeringar.

21 § Riksbanken anger vilka placeringar som är prioriterade och hur underlaget för beräkningen av placeringsplikten skall bestämmas.

Särskild placeringspiikt

22 § Förordnande om särskild placeringspiikt kan meddelas för att tillgodose behovet för bostadsbyggandet av kredit under byggnadstid (byggnadskredit). Sådant förordnande kan avse bankinstitut.

23 § Med särskild placeringspiikt avses skyldighet för bankinstitut att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsföretag, för vilket statligt bostadslån utgår eller kommer att utgå och för vilket kommunal borgen föreligger.

24 § Riksbanken anger vilket eller vilka bankinstitut som skall lämna byggnadskredit för visst byggnadsföretag.

Räntereglering

25 § Förordnande om räntereglering kan avse kreditinstitut och, i fråga om inlåning, även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänneligen begagnar.

26 § Med räntereglering avses att högsta eller lägsta ränta fastställes för inlåning eller att högsta ränta fastställes för utlåning av pengar. Sådan reglering omfattar ej ränta som fastställts i särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser.

Med ränta likställes varje annan gottgörelse, som utgör ersättning vid lån av pengar.

FiU 1974: 39

27 § Riksbanken får bestämma olika räntor för skilda slag av in- eller utlåning.

Uppgiftsskyldighet

28 § Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Uppgiftsskyldighet som sagts nu åligger även annan som kan omfattas av förordnande enligt 25 §.

Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas senast femton dagar före ändringen.

Om skyldighet att hålla vissa uppgifter hemliga finns bestämmelser i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank.

Särskild avgift

29 § Kreditinstitut eller annan, som åsidosätter föreskrift som meddelats med stöd av förordnande enligt denna lag, skall till statsverket erlägga särskild avgift.

Fråga om särskild avgift prövas av riksbanken.

30 § Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga om

1. likviditets- eller kassakrav, ett belopp som svarar mot ränta på underskottet för tiden från föregående beräkningstidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning, varvid räntesatsen för år får i fråga om likviditetskrav överstiga riksbankens diskonto med högst tre procentenheter och i fråga om kassakrav uppgå till högst två gånger diskontot,

2. utlåningsreglering, ett belopp som för tiden från föregående beräkningstidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperiod svarar mot ränta på det belopp med vilket utlåningen överskridit fastställd gräns, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4. allmän placeringsplikt, ett belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt som ej uppfyllts,

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket 1 får utjämning ske mellan överskott och underskott under två eller flera perioder och räntan beräknas på det genomsnittliga underskottet.

31 § Föreligger särskilda skäl får särskild avgift nedsättas eller efterges.

F1U 1974: 39

6 Straff m. m.

32 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 28 § första stycket dömes till böter, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken.

I ringa fall dömes ej till ansvar.

33 § Mot riksbankens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Genom lagen upphäves

1. likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256),

2. placeringskvotslagen (1962: 257) och

3. ränteregleringslagen (1962: 258).

De upphävda lagarna gäller dock i fråga om förhållande, som hänför sig till tiden före den 1 januari 1975.

Den nya lagen gäller redan före nämnda dag i fråga om åtgärd, som behövs för tillämpningen därefter.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank

Härigenom förordnas att 35 § lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §i

Följande ärenden i riksbanken skola hållas hemliga: kreditärenden och sådana ärenden, som omförmälas i 14—16 §§, ävensom andra ärenden, som röra kunders förhållanden till riksbanken eller annan kreditinrättning; ärenden av penningpolitisk natur beträffande vilka fullmäktige finna, att deras offentliggörande kunde medföra skada för riksbanken; frågor om tillverkning och kontroll av banksedlar samt om vården av riksbankens behållningar.

Utöver vad som följer av första stycket skola ärenden enligt lagen (1974:000) om kredit politiska

medel hållas hemliga, såvitt avser uppgifter om kreditinstituts eller annan uppgiftsskyldigs affärs- eller driftförhållanden, dock endast i den mån uppgifternas offentliggörande kunna vara till skada för den uppgiftsskyldige.

1 Senaste lydelse 1970: 280.

FiU 1974: 39

7 Nuvarande lydelse

Överläggningar och beslut i sådana frågor skola upptagas i särskilt protokoll, vars innehåll ej må yppas förrän femtio år efter protokollets datum, där ej riksdagens finansutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anse sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken.

Föreslagen lydelse

Överläggningar och beslut i frågor, som avses i första eller andra stycket, skola upptagas i särskilt protokoll, vars innehåll ej må yppas förrän femtio år efter protokollets datum, där ej riksdagens finansutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anse sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken eller för uppgiftsskyldig som avses i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3 Förslag till

Lag oin ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas att 31 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse 31 §

Nuvarande lydelse

Handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgas i lagen för Sveriges riksbank, må ej utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken eller av riksdagens finansutskott eller revisorer utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum.

Handlingar i ärende eller del av ärende, om vars hemlighållande stadgas i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank, må ej utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken eller av riksdagens finansutskott eller revisorer utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

1 Lagen omtryckt 1971: 203.

FiU 1974: 39

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas att 91 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

91 §

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å bankaktiebolags inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla följande bestämmelser.

1 mom. Tillgångarna må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

2 mom. Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande bruk för bankbolaget, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen, upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

Räntebärande obligation som avses i 57 § första stycket A 2 eller B 1 må upptagas till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på medelräntan under de senaste tio åren på obligationer utfärdade av staten, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank. Medeltalsvärdet fastställes av tillsynsmyndigheten.

3 mom. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring å tillgång avsedd till stadigvarande bruk för bankbolaget eller hava sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

5 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapitalet, så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och tillämpas första gången vid bokslutet för år 1974.

FiU1974:39

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas att 48 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §!

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning. Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål, för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles i 24 § första stycket 2.

2. Beträffande andra tillgångar än som nämnts under 1 gäller att de ej må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må värdet icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot, som svarar mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Utan hinder av vad nu sagts må räntebärande obligation som avses i 26 § första stycket A 2 eller B 1 upptagas till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på medelräntan under de senaste tio åren på obligationer utfärdade av staten, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges

1 Senaste lydelse 1968: 602.

FiU 1974: 39

10 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

allmänna hypoteksbank. Medeltalsvärdet fastställes av tillsynsmyndigheten.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto sker i stället för sådan uppskrivning.

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad beskaffenhet.

5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

6. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och tillämpas första gången vid bokslutet för år 1974.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas att 44 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

44 §

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana, som Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande bruk äro avsedda till stadigvarande bruk

för kassan, må, såframt upplys- för kassan, må, såframt upplys -

FiU 1974: 39

11 Föreslagen lydelse

ning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen, upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet. Räntebärande obligation som avses i 34 § första stycket A 2 eller B 1 må dock upptagas till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på medelräntan under de senaste tio åren på obligationer utfärdade av staten, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank. Medeltalsvärdet fastställes av tillsynsmyndigheten.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna. Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och tillämpas första gången vid bokslutet för år 1974.

Nuvarande lagar och deras tillämpning m. m.

Lagstiftningen på det kreditpolitiska området omfattar tre lagar, nämligen likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256), placeringskvotslagen (1962: 257) och ränteregleringslagen (1962: 258). Frånsett en ändring år 1964 i 6 § ränteregleringslagen är lagarna i sak oförändrade sedan tillkomsten år 1962. Före genomförandet av 1962 års lagstiftning på det kreditpolitiska området hade under 1950-talet tillämpats ett system med överenskommelser och rekommendationer gällande likviditetskvoter för affärsbankerna, andra arrangemang för att begränsa kreditgivningen och tillgodose statens och bostadsbyggandets kreditbehov samt emissionskontroll. Dessutom fanns en lag om kassareserver — lagen (1949: 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela sär -

Nuv ar ande lydelse

ning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen, upptagas tili högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

FiU 1974: 39

skilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv — och en ränteregleringslag — lagen (1951: 767) om räntereglering m. m.

Såväl likviditets- och kassakvotslagen som placeringskvotslagen tillkom efter förslag av 1957 års kreditmarknadsutredning, vars betänkande (SOU 1960: 16) Banklikviditet och kreditprioritering behandlade utvecklingen på kapitalmarknaden och behovet av ytterligare lagstiftning för att reglera kreditgivningen från stabiliseringspolitisk synpunkt eller i prioriteringssyfte (prop. 1962: 52, BaU 17, rskr 233). Likviditetsoch kassakvotslagen ersatte 1949 års lag om kassareserver.

Ränteregleringslagen tillkom efter en utredning inom finansdepartementet och ersatte 1951 års ränteregleringslag (prop. 1962: 143, BaU 17, rskr 233).

Samtliga nu gällande tre lagar som avser kreditpolitiken har karaktär av fullmaktslagar, vilket innebär att de kan tillämpas efter förordnande av Kungl. Maj:t sedan fullmäktige i riksbanken gjort framställning om det. Lagarna är tidsbegränsade men har efter hand förlängts i perioder om tre år. Genom beslut av 1974 års vårriksdag har lagstiftningen förlängts tills vidare, dock längst till utgången av juni 1975 (prop. 1974: 106, FiU 22, rskr 219).

Likviditets- och kassakvotslagen får tillämpas när det prövas oundgängligen nödvändigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Grundtanken bakom lagen är att riksbanken skall ges möjlighet att på ett mera direkt sätt påverka volymen av de tillgångar som bankerna kan disponera för utlåning. Förordnande om likviditetskvot kan tillämpas på bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit.

Likviditetskvot definieras som förhållandet vid en viss tidpunkt mellan nettobeloppet av en kreditinrättnings likvida medel och dess samtliga förbindelser med vissa undantag. Till likvida medel (likviditetskvotens täljare) räknas summan av i huvudsak följande tillgångar:

inneliggande kassa samt medel hos riksbanken eller riksgäldskontoret, inhemska checkar och postremissväxlar,

tillgodohavanden hos annan kreditinrättning som kan underkastas förordnande om likviditetskvot,

statens skattkammarväxlar, obligationer och andra skuldförbindelser, upptagna till marknadsvärdet,

obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan eller av kreditaktiebolag för bostadskreditgivning, upptagna till marknadsvärdet samt

kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir eller i riksbanken rediskonterbara utrikes växlar.

Nettobeloppet likvida medel erhålls sedan avdrag gjorts med: skuld till riksbanken,

FiU 1974: 39

skuld till annan kreditinrättning som kan underkastas förordnande om likviditetskvot samt

kortfristig skuld till utländsk bank.

Huvudregeln innebär alltså att de likvida medlen i stort sett utgörs av nettoställningen mot riksbanken och svenska och utländska banker, fordringar på svenska staten och innehavet av bostadsobligationer. Härtill kan läggas hypoteksbankens obligationer samt checkar och postremissväxlar.

En viktig modifikation av huvudregeln gäller emellertid för bank vars inlåning huvudsakligen utgörs av inlåning från andra banker. Den infördes med tanke på Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank och innebär att dessas nettoskuld till sparbanker resp. centralkassor inte ingår som negativ post bland de likvida medlen utan likställs med inlåning från allmänheten.

Vid beräknandet av likviditetskvotens nämnare skall från samtliga förbindelser avdras följande: skuld som avdragits i täljaren, beviljade men icke disponerade krediter, garantiförbindelser, förlagsbevis i viss utsträckning samt lån i samband med återlån.

Riksbanken kan föreskriva att även annan förbindelse får avdragas. Likviditetskvotens storlek bestäms av riksbanken. Den är maximerad till 25 % för sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit och till 50 % för affärsbanker.

Förordnande om kassakvoter kan ges endast beträffande bankaktiebolag. Kravet gäller här tillgodohavanden i riksbanken. Motivet för att sparbanker och centralkassor uteslöts såvitt avser förordnande om kassakvoter var att dessa normalt inte håller kassamedel i riksbanken utan i Sparbankernas Bank resp. Jordbrukets Bank, vilka som bankaktiebolag kan omfattas av förordnande om kassakvoter.

Kassakvot definieras som förhållandet vid en viss tidpunkt mellan en kreditinrättnings på checkräkning i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga förbindelser med de undantag som gäller för likviditetskvotens nämnare. Kassakvotens storlek fastställs av riksbanken. Den får inte sättas högre än 15 %.

Vad gäller kassakvotens nämnare för Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank ingår nettoskulden till sparbanker resp. centralkassor bland de förbindelser mot vilka kvotkravet ställs.

Förordnande om placeringskvoter utfärdas av Kungl. Maj:t efter framställning från riksbanksfullmäktige. Ett förordnande skall vara motiverat av utomordentliga omständigheter i samband med behov att tillgodose långfristig kredit till staten eller bostadsbyggandet. Kvotens storlek, vars maximum i lagen är fastställt till 80 %, skall anges i det av

FiU 1974: 39

14 Kungl. Maj:t utfärdade förordnandet. Förordnande om placeringskvot kan utfärdas för försäkringsbolagen, sparbankerna och allmänna pensionsfonden.

Placeringskvot definieras som förhållandet mellan förändringen under en viss i förväg bestämd tidsperiod, beräkningsperioden, av en kreditinrättnings prioriterade placeringar och förändringen under samma tid av inrättningens samtliga placeringar med vissa angivna undantag.

De placeringar som räknas som prioriterade vid beräknandet av placeringskvoten är följande (placeringskvotens täljare):

kassa, checkar och banktillgodohavanden minus bankskulder, statsobligationer och andra statsskuldförbindelser, obligationer utfärdade av hypoteksbanken, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och kreditaktiebolag för bostadsfinansiering, lån mot inteckning i fastighet eller tomträtt med bebyggelse övervägande bestående av bostäder, om utlämnade lån avser ny bebyggelse, lån med kommunal garanti för nya bostadsfastigheter och vissa lån, som lämnats till kommun, samt kreditinrättnings egna fastigheter bestående av nya bostadsfastigheter efter avdrag för inteckningar i fastigheterna.

I placeringskvotens nämnare skall från kreditinrättningens samtliga placeringar undantas:

skuld, som avdragits i täljaren,

lån, som utlämnats av livförsäkringsbolag mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

lån, som allmänna pensionsfonden lämnat kreditinrättning i samband med återlån (numera kallat refinansieringslån), återlån, lämnade av kreditinrättning.

Ränteregleringslagen innehåller regler om anmälningsskyldighet beträffande kreditinstitutens räntesatser m. m. och ändringar i dem, om maximiränta eller minimiränta för inlåning på bankräkning och om maximiränta för utlåning. Lagen innehåller också regler om emissionskontroll. Förordnande i fråga om ränta eller emissionskontroll får ges bara om det på grund av utomordentliga omständigheter är påkallat för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Beträffande inlåningsräntor kan såväl maximi- som minimiräntor föreskrivas. Tillämpningsområdet bestäms som inlåning av penningar hos kreditinrättning och annan som bedriver inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas. Den tidigare lagen gav möjlighet att föreskriva minimiränta för inlåning från allmänheten på sådan räkning. Införandet av maximiräntor grundades på att konkurrens om inlåningen kan spela en central roll i en ränteregleringsprocess.

Genom att orden ”från allmänheten” saknas i bestämningen av ifrågavarande inlåning omfattar regleringen av inlåningsränta inte bara

FiU 1974: 39

bankinstituten utan också t. ex. KF:s och HSB:s inlåning från medlemmar på bankmässiga räkningar.

I fråga om utlåning gäller att maximisatser kan föreskrivas för utlåning från bankaktiebolag, sparbanker, jordbrukets kreditkassor, försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden.

Bestämmelsen om emissionskontroll innebär främst att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får utges utan tillstånd av riksbanken. Denna regel täcker väl den kontroll som riksbanken sedan år 1952 utövat enligt överenskommelse med affärsbankerna. År 1964 utvidgades emissionskontrollen att omfatta också reverslån utgivna av kreditaktiebolag. Detta får ses mot bakgrunden av att andra kreditaktiebolag än de fastighetsfinansierande kreditaktiebolagen anskaffat medel genom reverslån.

Förordnande med stöd av likviditets- och kassakvotslagen har meddelats vid tre tillfällen. Kassakvoter gällde för affärsbankerna under tiden den 2 januari—15 februari 1968. För samma bankinstitut gäller vidare förordnande om likviditetskvot sedan den 4 mars 1969 och nytt förordnande om kassakvot sedan den 22 juli samma år. Ränteregleringslagen och placeringskvotslagen har däremot aldrig tillämpats. Även om den kreditpolitiska lagstiftningen tillämpats endast i den nyss angivna omfattningen har den emellertid haft betydelse som bakgrund och mönster för olika kreditpolitiska överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten och även för rekommendationer från riksbankens sida. Under åren 1969—1971 gällde i detta avseende placeringsregler motsvarande piaceringskvoter för sparbankerna, postbanken, försäkringsbolagen och AP-fonden. Fr. o. m. år 1972 skedde en samordning för sparbankerna och postbanken genom en överenskommelse som innebar att placeringsreglerna ersattes av likviditetskvoter. För jordbrukskasserörelsen gällde före år 1972 en rekommendation om marginella likviditetskvoter, där ökningen av likvida tillgångar satts i relation till inlåningsökningen. Därefter har för centralkassorna gemensamt gällt likviditetskvoter av samma slag som gäller för affärsbankerna. Riksbanken har i fråga om försäkringsbolagen vid flera tillfällen genom överenskommelser eller rekommendationer bestämt minimikvoter mellan ökningen i prioriterade och ökningen av totala placeringar. I sammanhanget bör även nämnas de överenskommelser som i år och förra året träffades mellan delegationen för bostadsfinansiering och bankinstituten, varigenom dessa institut åtog sig att i viss omfattning öka sitt nettoinnehav av bostadsobligationer. En serie överenskommelser träffades i november 1970 mellan riksbanken och bankinstituten med anledning av de höjningar av utlåningsräntorna som vissa banker hade företagit samma år. Genom överenskommelserna fastställdes bl. a. regler för bankernas räntesättning i framtiden, överenskommelserna svarade i vissa hänseenden mot be -

FiU 1974: 39

stämmelser i ränteregleringslagen. Vidare har riksbanken enligt en överenskommelse från år 1952 utövat kontroll över emissioner av obligationer och förlagsbevis på samma sätt som skulle ha varit fallet vid en tilllämpning av ränteregleringslagens regler om emissionskontroll.

Utredningen

År 1971 tillkallade chefen för finansdepartementet sakkunniga för att göra en översyn av den kreditpolitiska lagstiftningen. I direktiven för utredningen framhölls att mot bakgrund av den samordning av bankinstitutens rörelseregler som genomfördes år 1969 borde de sakkunniga undersöka möjligheterna till en samordning av regelsystemet för dessa institut också i den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen. Frågan om införande av regler som ger möjlighet att maximera viss utlåning, s. k. utlåningstak, borde också utredas. Vidare kunde finnas skäl att i lagstiftningen skriva in regler som gör det möjligt att ålägga bankinstitut att lämna byggnadskrediter för projekt som ingår i det årliga bostadsbyggnadsprogrammet för det fall överenskommelse mellan delegationen för bostadsfinansiering och bankinstituten inte kunde nås. De sakkunniga borde även företa en allmän översyn av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen och föreslå de ändringar och åtgärder som var motiverade med hänsyn till utvecklingen på kreditmarknaden och inom bostadspolitiken och till vunna erfarenheter i fråga om tillämpning av lagarna och överenskommelser av liknande innebörd.

Utredningen redovisade i början av år 1974 resultatet av sitt uppdrag i betänkandet Kreditpolitiska medel (Ds Fi 1974: 2). I betänkandet framhåller utredningen att utredningsuppdraget gällt att göra en teknisk översyn av lagstiftningen byggd på erfarenheterna av användandet av kreditpolitiska medel och med hänsyn tagen till de olika ändringar på kreditmarknaden som ägt rum. Utredningen gick däremot inte in på frågan hur fördelningen i olika situationer bör vara mellan å ena sidan de traditionella kreditpolitiska medlen, dvs. marknadsoperationer och räntepolitik, och å andra sidan de i lagstiftningen ingående kreditpolitiska instrumenten. Enligt utredningen skulle dess förslag ses som ett försök att inom lagstiftningens ram inordna de medel som faktiskt utnyttjas eller kan tänkas bli utnyttjade inom kreditpolitiken.

Utredningen föreslog att reglerna om de kreditpolitiska medlen förs samman i en enda lag. Denna skulle i likhet med de nuvarande lagarna ha karaktär av fullmaktslag innebärande att ett förordnande enligt lagen utfärdas av Kungl. Maj:t efter framställning av fullmäktige i riksbanken. Ett huvuddrag i lagförslaget var att i lagtexten ange enbart ramar och riktlinjer för de olika instrumenten och att överlåta detaljregleringen åt riksbanken genom att banken utfärdar föreskrifter som skall gälla sedan Kungl. Maj:t meddelat förordnande. Bakgrunden till förslå -

FiU 1974: 39

get att slopa den nuvarande detaljregleringen i lag var att denna, t. ex. i fråga om beräkningen av likviditetskvoter, enligt utredningen i vissa fall kan lägga hinder i vägen för en ändamålsenlig tillämpning av ett förordnande om kreditpolitiskt medel. Ett annat huvuddrag i förslaget var att de skilda bankgrupperna skulle behandlas på ett likartat sätt. Detta innebär bl. a. att ett förordnande om kassakvoter skall kunna utfärdas för samtliga bankinstitut samt att den nuvarande liberalare specialregeln för Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank vid beräkningen av likviditetskvoter föreslås upphöra att gälla. Utredningen föreslog att de kreditpolitiska instrument som ingår i den gällande lagstiftningen skulle — med en något ändrad terminologi — ingå även i den nya lagen. Lagförslaget innehöll sålunda regler om likviditetskrav, kassakrav, emissionskontroll, placeringsplikt och räntereglering. Dessutom föreslogs att lagstiftningen skulle utökas med två nya kreditpolitiska instrument, nämligen dels utlåningsreglering (s. k. utlåningstak) som innebär att bankerna kan åläggas att hålla sin utlåning under en viss nivå, dels skyldighet för bankinstitut att lämna byggnadskredit för särskilt angivna byggnadsföretag, för vilka statligt bostadslån utgår eller kommer att utgå, s. k. särskild placeringsplikt. Utredningen föreslog slutligen att nu gällande tidsbegränsning för den kreditpolitiska lagstiftningen borde slopas.

Utredningens betänkande har varit föremål för en omfattande remissbehandling. Yttranden har avgetts av kammarrätten i Stockholm, statskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksskatteverket, konjunkturinstitutet, bostadsstyrelsen, bostadsfinansieringsutredningen, delegationen för bostadsfinansiering, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i Sveriges riksbank, allmänna pensionsfondens första— tredje fondstyrelser (AP-fonden), Folksam, Hyresgästernas sparkasseoch byggnadsföreningar (HSB), Kommunlåneinstitutet aktiebolag, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige (LO), Näringslivets byggnadsdelegation, postbanken, Sparbankernas bank aktiebolag, Sparbankernas inteckningsaktiebolag (SPINTAB), Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Jordbrukets Bank har instämt i jordbrukskasseförbundets yttrande, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har instämt i industriförbundets yttrande och Sveriges grossistförbund har instämt i bankföreningens yttrande.

I propositionen lämnas på sidorna 62—130 en redogörelse för remissinstansernas synpunkter.

Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till det av utredningen framlagda förslaget till ny kreditpolitisk lagstiftning.

2 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU 1974: 39

18 Vissa instanser ställer sig emellertid kritiska. Bankföreningen, sparbanksföreningen samt en minoritet av riksbanksfullmäktige och en minoritet av riksgäldsfullmäktige hävdar att en ny kreditpolitisk lagstiftning inte bör genomföras förrän resultatet av bostadsfinansierings- och kapitalmarknadsutredningarnas arbete föreligger. Industriförbundet föreslår att det framlagda utredningsförslaget överlämnas till kapitalmarknadsutredningen för vidare behandling av denna utredning. Det framhålls bl. a. att ett av den föreslagna lagstiftningens huvudsyften är att underlätta finansieringen av bostadsbyggandet och att en kommande reform i fråga om bostadsfinansieringen bör avvaktas innan de kreditpolitiska instrumenten fixeras. En ny kreditpolitisk lagstiftning anses också kunna bli påverkad av den mera övergripande bedömning av kredit- och kapitalmarknadsproblemen som skall ske inom kapitalmarknadsutredningen.

Departementschefens förslag

Departementschefen framhåller på s. 130 ff. i propositionen att kreditpolitiken ingår som ett viktigt led i den allmänna stabiliseringspolitiken. Tillsammans med finanspolitiken har kreditpolitiken sålunda till huvudsyfte att upprätthålla balans i samhällsekonomin. Kreditpolitiska åtgärder används för att påverka den totala efterfrågan på varor och tjänster så att den hålls inom ramen för tillgänglig produktionskapacitet. I Sverige liksom i de flesta andra länder har kreditpolitiken emellertid använts inte bara för att upprätthålla den inre balansen i samhällsekonomin utan också för att motverka rubbningar i den yttre balansen. De ökade transaktionerna med omvärlden har medfört ett större beroende av utvecklingen på de utländska kreditmarknaderna. Kreditpolitiken har därmed efter hand i ökad grad inriktats på att skapa jämvikt i betalningsströmmarna över gränserna.

Inom ramen för de åtgärder som bedöms nödvändiga för att åstadkomma balans i samhällsekonomin används kreditpolitiken också till att styra de tillgängliga finansiella resurserna i viss riktning så att kreditbehov som är särskilt angelägna skall kunna täckas. Kreditpolitiken måste enligt departementschefen drivas så att de upplåningsbehov som statsmakternas utgiftsbeslut ger upphov till kan tillgodoses. I Sverige har bostadspolitiken ställt särskilda krav på utformningen av kreditpolitiken. En given utgångspunkt för denna har varit att på kreditmarknaden skapa utrymme för de kreditbehov som följer av de bostadspolitiska program som fastställs av regering och riksdag.

De traditionella kreditpolitiska medlen utgörs av centralbankens diskontopolitik och av marknadsoperationer. Genom diskontot, dvs. den räntesats som riksbanken tillämpar vid utlåning till banker, har riksbanken ett starkt inflytande på bankernas räntesatser vid in- och utlåning.

FiU 1974: 39

19 Marknadsoperationer, dvs. centralbankens köp och försäljningar av obligationer eller skattkammarväxlar, påverkar bankernas kassaställning och likviditet och på så sätt också bankernas kreditgivningsförmåga. I Sverige har marknadsoperationer under efterkrigstiden främst företagits i form av riksgäldskontorets upplåning för statens räkning.

Departementschefen slår fast att erfarenheterna av kreditpolitiken under senare år visar betydelsen av att det finns ett brett register av kreditpolitiska instrument som kan sättas in för att motverka rubbningar i den inre och yttre samhällsekonomiska balansen. Om i lagen endast ges vissa grundläggande regler kan tillämpningen av lagstiftningen lätt anpassas till omläggningen av bostadsfinansieringssystemet. Det saknas därför anledning att skjuta upp en reform av den kreditpolitiska lagstiftningen tills pågående utredningar om kapitalmarknad och bostadsfinansiering slutförts.

Beträffande lagarnas beredskapskaraktär anför departementschefen att lagstiftningen liksom f. n. bör sättas i tillämpning först när behov av ingripanden på det kreditpolitiska området uppkommer och behövlig restriktivitet på kreditmarknaden inte kunnat nås genom rekommendationer till och överenskommelser med de berörda instituten. De kreditpolitiska medlen kan emellertid inte jämställas i vad avser behovet av tilllämpning. Även fortsättningsvis kommer det att finnas ett permanent behov av att kunna påverka bankinstituts kreditgivning via likviditets- och kassakrav. Användningen av dessa instrument får således anses som normala inslag i kreditpolitiken. Till skillnad från bl. a. bankföreningen anser departementschefen att även emissionskontroll bör anses som ett normalt inslag i kreditpolitiken. Vad gäller övriga kreditpolitiska medel som avses ingå i lagstiftningen bör de betraktas som extraordinära medel. I enlighet med utredningens förslag bör detta markeras genom att de får tillämpas endast om synnerliga skäl föreligger.

Utredningens förslag om likartad behandling av olika grupper av bankinstitut möttes av kritik från vissa remissinstansers sida. Bankinspektionen framhöll att, oavsett den genomförda samordningen av bankernas rörelseregler, stora skillnader kvarstår i fråga om de skilda bankgruppernas struktur och inriktning. Med hänsyn till svårigheterna att utforma lagstiftningen så att den i alla lägen beaktar de olikheter som faktiskt föreligger mellan olika bankinstitut godtog inspektionen dock den princip om enhetliga regler för bankinstituten som lagförslaget bygger på. Däremot accepterade inspektionen inte utredningens förslag att ta bort nuvarande specialregler för Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank i fråga om beräkningen av likviditetskvot. Sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet var också kritiska mot utredningens strävan efter enhetliga regler för de olika typerna av bankinstitut och framhöll att en strikt tillämpning av utredningens princip om enhetlighet i lagstiftningen kan få negativa följder för sparbanker resp. kreditkassor.

FiU 1974: 39

20 Sparbanksföreningen ansåg det angeläget att i propositionen klart anges att i den praktiska tillämpningen hänsyn måste tas till den faktiska strukturen hos bankinstituten. Enligt jordbrukskasseförbundet borde den nödvändiga differentieringen komma till klart uttryck i lagtexten.

Departementschefen följer i detta avseende utredningens förslag och anser att olika bankinstitut bör omfattas av samma kreditpolitiska regler, oavsett om det är fråga om affärsbanker, sparbanker eller kreditkassor. I den mån väsentliga skillnader föreligger mellan olika institut i fråga om inriktningen av rörelsen kan det dock finnas behov av att tilllämpa ett kreditpolitiskt instrument olika mellan sådana institut. Därför bör i regeringens förordnande anges, vilka institut som omfattas av ifrågavarande kreditpolitiska instrument. Vidare anför departementschefen att riksbanken bör kunna behandla ett enskilt institut i särskild ordning, skilja mellan små och stora banker eller särbehandla banker med rörelse av speciell natur, t. ex. Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank.

Beträffande utredningens förslag att i lag ange enbart ramarna och riktlinjerna för tillämpningen av de kreditpolitiska instrumenten och överlåta åt riksbanken att utfärda närmare föreskrifter för tillämpningen framhålls i propositionen att förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Majoriteten av riksbanksfullmäktige framhåller fördelarna med utredningens lösning. Denna ger enligt riksbanksfullmäktige en större allsidighet och anpassbarhet hos de kreditpolitiska medlen så att det blir lättare än f. n. att möta förändringar på kreditmarknaden vare sig det gäller penningmarknadens arbetssätt, APfondens roll på kapitalmarknaden eller införandet av nya system för bostadsfinansieringen.

Mot förslaget att slopa den nuvarande detaljregleringen i lag har emellertid också anförts kritiska synpunkter. Sålunda ifrågasätter en minoritet inom riksbanksfullmäktige och bankföreningen, om de föreslagna delegationsbestämmelserna är förenliga med den nya regeringsformen (nya RF). Man är även tveksam till om de föreslagna bestämmelserna om subdelegation från regeringen till riksbanken står i överensstämmelse med reglerna om sådan delegation i den nya regeringsformen. Enligt bankorganisationerna medför avsaknaden av detaljerade lagregler om tillämpningen av de olika kreditpolitiska medlen praktiska nackdelar genom att bankerna i sin långsiktiga planering får svårare att förutse hur eventuella kreditreglerande åtgärder kommer att utformas. Bankföreningen och AP-fonden anser att skillnaden mellan de extraordinära kreditpolitiska medlen och övriga medel bör komma till synes bl. a. genom att betydligt mer detaljerade lagregler ges för de extraordinära medlen.

Remisskritiken i fråga om avsaknaden av detaljregler om de olika instrumentens tillämpning och utformning kopplas i flera yttranden samman med kritik av utredningens förslag att lagstiftningen i fortsätt -

FiU 1974: 39

ningen inte som f. n. skall omprövas vart tredje år. Sparbanksföreningen framhåller att, om den för bankernas planering önskvärda detaljregleringen behålls, behovet av flexibilitet i kreditpolitiken kan tillgodoses genom att lagen automatiskt blir föremål för omprövning med jämna tidsintervaller. Enligt bankföreningen bör reglerna om likviditets- och kassakrav tas in i en särskild lag med en giltighetstid av tre år. De övriga, extraordinära kreditpolitiska instrumenten bör regleras i en lag som varje år bör omprövas av riksdagen.

Departementschefen bemöter remisskritiken på dessa punkter och anför att nu gällande lagstiftning visserligen kan vara av visst värde för kreditinstitutens långsiktiga planering men att utredningens förslag att i lagtexten enbart ange ramarna och riktlinjerna för de kreditpolitiska medlen och att överlåta åt riksbanken att i föreskrifter ange de närmare regler som skall gälla för ett förordnande emellertid har klara praktiska fördelar. Med en sådan metod kan ett kreditpolitiskt medel snabbt och enkelt anpassas med hänsyn till de förhållanden som vid tidpunkten för förordnandet råder på kreditmarknaden. Erfarenheterna av tillämpningen av den gällande lagstiftningen visar att det förekommit svårigheter att anpassa beräkningen av likviditetskvoter till rådande förhållanden på dagslånemarknaden och till affärsbankernas olika transaktioner med utländska banker.

När det gäller de konstitutionella möjligheterna och begränsningarna för delegering hänvisar departementschefen till 8 kap. 7 § nya RF. Den där angivna möjligheten till delegering i fråga om kreditgivning infördes just med tanke på den kreditpolitiska lagstiftningen, hävdar han och hänvisar till prop. 1973: 90 s. 312. Vidare konstateras att de av utredningen föreslagna bemyndigandena endast avser vissa preciserade typer av regleringar inom det delegeringsbara ämnet kreditgivning. Det är således fråga om bemyndiganden som är mycket mera preciserade än det i grundlagstexten använda begreppet kreditgivning. Den föreslagna lagen om kreditpolitiska medel ger inte regeringen och riksbanken fria händer utan innehåller preciseringar i väsentliga hänseenden. Endast vissa angivna kreditpolitiska medel får användas. För varje medel anges vilka institut som får omfattas av ett förordnande från regeringens sida och lämnas också grundläggande regler om innebörden och utformningen av medlet. Enligt departementschefens mening kan de ramar som i utredningsförslaget dräs upp för regeringens och riksbankens normgivning inte anses stå i strid mot tankegångarna bakom delegeringsreglerna i 8 kap. 7 § nya RF. Även reglerna i utredningsförslaget om bemyndigande för riksbanken att utfärda de närmare bestämmelserna om tillämpningen av de kreditpolitiska medlen anser departementschefen stå i överensstämmelse med nya RF. Enligt 8 kap. 11 § nya RF kan riksdagen medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i ämne som blivit föremål för delegation till regeringen. Med

FiU 1974: 39

tanke bl. a. på den kreditpolitiska lagstiftningen föreskrivs vidare att riksdagen i sådant fall kan uppdra åt förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela bestämmelser (prop. 1973: 90 s. 319). Enligt uttalande av departementschefen i propositionen (s. 320) förutsätts subdelegation i allmänhet få omfatta endast en del av den normgivningskompetens som regeringen erhållit genom bemyndigandet. Enligt departementschefens mening uppfyller utredningens förslag till lag om kreditpolitiska medel denna förutsättning.

Departementschefen förordar därför att den kreditpolitiska lagstiftningen utformas i enlighet med de principer utredningen angett. Med en sådan utformning försvagas de skäl som motiverar att lagstiftningen görs tidsbegränsad. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att en kreditpolitisk lagstiftning får betraktas som ett nödvändigt inslag bland de medel som bör stå till förfogande i den ekonomiska politiken förordas därför att lagstiftningen inte görs tidsbegränsad.

Departementschefen delar också utredningens uppfattning att den kreditpolitiska lagstiftningen förs samman i en enda lag. Likaså biträds utredningens förslag att förordnande om utlåningsreglering och räntereglering bör begränsas till högst ett år. En alltför långvarig användning av dessa medel skulle bl. a. medföra uppenbara risker för att penningströmmarna i en icke önskvärd omfattning söker sig till finansieringskällor utanför den organiserade kreditmarknaden. Även när det gäller likviditets- och kassakrav, emissionskontroll och placeringsplikt anses en tidsbegränsning av förordnandet vara lämplig. Departementschefen förordar att förordnande om dessa medel skall gälla tills vidare om annat inte anges och att förordnandet inte får gälla längre än tre år.

Vissa remissinstanser har krävt att riksdagen i särskilda fall borde underställas förordnanden om tillämpning av den kreditpolitiska lagstiftningen. Departementschefen hävdar dock att om ett förordnande snabbt och smidigt skall kunna samordnas med andra kreditpolitiska åtgärder bör riksbanken och regeringen ensamma besluta därom. I anslutning härtill erinrar departementschefen om att riksdagen på olika sätt får insyn i och möjlighet att påverka riksbankens verksamhet på det kreditpolitiska området. Enligt 37 § lagen (1934: 937) för Sveriges Riksbank åligger det riksbanksfullmäktige att efter varje års slut till riksdagen avge berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning. Berättelsen granskas av finansutskottet som i sitt utlåtande tar upp frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige. Dechargeutlåtandet föreläggs riksdagen för beslut. Riksdagen har sålunda möjligheter att i samband härmed uttala sig om de åtgärder riksbanken vidtagit och därvid dra upp riktlinjer för riksbankens verksamhet.

I propositionen lämnas på s. 149—190 en mer ingående redogörelse för departementschefens ställningstagande till de olika kreditpolitiska medlen. Beträffande likviditetskrav förordas sålunda att den nuva -

FiU 1974: 39

rande detaljregleringen ersätts med en fullmakt för riksbanken att utfärda de föreskrifter som behövs. Härigenom möjliggörs en smidig anpassning av likviditetskraven till de snabbt växlande förhållandena på den s. k. dagslånemarknaden. Det poängteras i propositionen att riksbanken redan i viss utsträckning har möjlighet att ge föreskrifter om hui beräkningen skall ske. De nya reglerna är ej avsedda att leda till att likviditetskraven blir annorlunda än f. n. I lagtexten anges dock att endast statspapper, bostadsobligationer och av hypoteksbanken utfärdade obligationer alltid skall räknas som likvida tillgångar. Kvottalet maximeras till 50 % för samtliga institut, i enlighet med utredningens förslag. Samtidigt understryks att i tillämpningen skillnad får göras mellan olika bankgrupper i den mån det påkallas av de olikheter i verksamhetsinriktningen och i nuvarande förhållanden som finns mellan affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukets kreditkassor.

Beträffande de speciella förhållanden som kännetecknar Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank till följd av dessas omfattande inlåning från sparbanker resp. centralkassor anför departementschefen att det föreligger starka skäl för att beräkningen av likviditetskrav för dessa banker sker enligt den f. n. gällande specialregeln. Samtidigt bör dock finnas möjlighet att för dessa banker överskrida maximikravet på 50 % vid fastställande av likviditetskrav.

Vad gäller problemet med den regionala utjämningen av jordbrukskasserörelsens resurser förordas att likviditetskraven skall kunna gälla för centralkassorna som helhet. Reglerna härom anses böra ingå bland de föreskrifter som riksbanken meddelar.

Beträffande kassakrav anför departementschefen bl. a. att kvoten f. n. beräknas som förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättnings på checkräkning i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga förbindelser med de undantag som gäller för likviditetskvotens nämnare. Anledningen till att enbart tillgodohavande i riksbanken och inte inneliggande kassa kom att inräknas i kassakvoten var, att det därmed skulle bli lättare att dag för dag fastställa täljarens storlek. En följd av kassakvotens nuvarande konstruktion har blivit att bankerna strävat efter att hålla sedelinnehavet på så låg nivå som möjligt. För att tillmötesgå önskemålen om färre antal värdetransporter föreslår departementschefen att det i fortsättningen skall finnas möjlighet för riksbanken att föreskriva att också inneliggande kassa skall räknas in i kassakvotens täljare. Utredningens förslag tillstyrks att kassakvoten också i fortsättningen skall fastställas av riksbanken och att kvoten skall kunna sättas till högst 15 % med möjlighet till differentiering mellan olika institut. Kassakrav föreslås vidare kunna föreskrivas för samtliga bankinstitut, dvs. även för sparbanker och centralkassor.

Vad gäller utlåningsreglering konstateras i propositionen att utredningen föreslagit att dylika bestämmelser intas i den nya lagen och att

FiU1974: 39

förslaget innebär att även bankernas garantiförbindelser maximeras i den utsträckning de är knutna till en kreditgivning. Utredningen underströk dock att en direkt reglering av bankernas utlåning innebär en drastisk åtgärd, som bör utnyttjas endast i lägen där de likviditetspåverkande instrumenten inte är tillräckliga.

Flertalet av remissinstanserna har accepterat förslaget, som kan betraktas som en kodifiering av redan förekommande praxis. Några av remissinstanserna accepterar utlåningsreglering endast som ett extraordinärt kreditpolitiskt instrument som bör användas endast om synnerliga skäl föreligger och endast under kortare perioder. Bankföreningen avstyrker förslaget, bl. a. med motiveringen att konkurrensen mellan kreditinstituten sätts ur spel och att kreditgivning uppstår på en icke organiserad marknad utanför riksbankens kontroll.

Departementschefen ansluter sig till utredningens uppfattning att utlåningsreglering bör införas men att denna bör betraktas som ett extraordinärt kreditpolitiskt medel. Förordnande om utlåningsreglering får sålunda meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Sådant förordnande skall begränsas till viss tid, högst ett år. Utlåningsregleringen skall vidare omfatta alla bankinstitut, med möjlighet att differentiera åtgärderna. Regleringen bör även omfatta garantiförbindelserna.

Beträffande emissionskontroll på den långfristiga kapitalmarknaden framhåller departementschefen att detta utgör ett nödvändigt kompletterande instrument för att påverka räntenivån och räntestrukturen. De gällande lagbestämmelserna om emissionskontroll har visserligen hittills aldrig tillämpats. I praktiken finns dock en emissionskontroll sedan år 1952 enligt överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna. Emissionskontrollen har i huvudsak haft att fylla två funktioner. Kontrollen har dels inneburit en reglering av räntan och andra emissionsvillkor, dels haft en resursfördelande funktion genom att söka tillgodose av statsmakterna prioriterade ändamål såsom bostadsfinansiering och statsupplåning.

Departementschefen anser i likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna att det även i fortsättningen behövs en möjlighet för regeringen att förordna om att riksbanken får utöva emissionskontroll och att bestämmelser om sådan kontroll bör tas in i lagen. Emissionskontrollen bör kunna omfatta, utöver obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev, även andra skuldebrev som utges av kreditinstitut. Kontrollen utsträcks härigenom till att omfatta samtliga kreditinstitut mot att tidigare endast ha avsett kreditaktiebolag. Förordnande om emissionskontroll bör inte betraktas som en extraordinär åtgärd.

Beträffande den allmänna placeringsplikten förordas i propositionen att i den nya lagen införs bestämmelser härom, men att den bör utgöra ett extraordinärt medel. Den bör vara tidsbegränsad och omfatta samt -

FiU 1974: 39

liga bank- och försäkringsinstitut. Kvoterna bör enligt departementschefen i första hand som f. n. fastställas i relation till de totala placeringarnas tillväxt, dvs. utgöra marginella kvoter. Sådana kvoter har dock vissa svagheter främst såvitt gäller affärsbankernas inlåning. Därför föreslås en alternativ form av placeringsplikt vilken grundas på den totala storleken av institutets placeringar vid en viss tidpunkt. För att undvika ej avsedda bieffekter av denna konstruktion bör förordnande om sådan total placeringsplikt utfärdas endast om negativa effekter, exempelvis i form av uppsägningar av lån m. m., kan undvikas. Ett sådant förordnande bör därför gälla endast under en begränsad period, under vilken bankerna trots en begränsad inlåningsökning kan bidraga till en önskvärd kreditfördelning genom att lägga om byggnadskrediter till obligationsplaceringar.

Departementschefen anser vidare att avgränsningen av de prioriterade placeringarna inte skall specificeras i lagtexten utan bör ingå i de föreskrifter som utfärdas av riksbanken. Avsikten är dock ej att ändra hittillsvarande praxis. Allmän placeringsplikt bör således liksom hittills utnyttjas för att tillgodose statens och bostadsbyggandets behov och därutöver bör också bl. a. hypoteksbankens obligationer räknas till prioriterade placeringar.

Enligt utredningen borde den allmänna placeringsplikten kompletteras med en särskild placeringsplikt avsedd att trygga bostadsbyggandets försörjning med byggnadskrediter. Föreskrift om sådan placeringsplikt innebär enligt utredningsförslaget att riksbanken kan föreskriva skyldighet för bankinstitut att lämna kredit under byggnadstiden för särskilt angivna byggnadsföretag, för vilka statligt bostadslån utgår eller kommer att utgå.

Ett tiotal remissinstanser, bl. a. bankinspektionen samt bankföreningen och vissa andra företrädare för bankinstituten, avstyrkte förslaget, främst med den motiveringen att den särskilda placeringsplikten inte är förenlig med banklagstiftningen och dess krav på prövning av kreditvärdighet för varje utlåning.

Departementschefen framhåller att byggnadskreditproblemen även i framtiden i första hand bör lösas i samförstånd med bankinstituten. Det kan emellertid inte uteslutas att svårigheter kan uppstå att träffa sådana överenskommelser. Därför bör regler om bankinstitutens kreditgivning till bostadsbyggandet finnas inskrivna i den kreditpolitiska lagstiftningen. Dessa regler bör som utredningen föreslagit innebära att riksbanken efter förordnande av regeringen får utfärda föreskrift om att bankinstituten skall vara skyldiga att lämna kredit under byggnadstiden för vissa särskilt angivna byggnadsföretag. Förordnande om en sådan särskild placeringsplikt bör liksom i fråga om den allmänna placeringsplikten utfärdas endast om synnerliga skäl föreligger och bör begränsas till viss tid, högst tre år. Den särskilda placeringsplikten föreslås omfatta

FiU 1974: 39

endast bankinstitut. Vid tillämpningen av särskild placeringsplikt bör liksom i fråga om allmän placeringsplikt möjligheten till differentiering kunna utnyttjas för enskilda institut eller olika bankgrupper. Med hänsyn till att centralkassorna alltjämt har sin huvudsakliga inriktning på jordbrukets kreditbehov och endast i mindre omfattning bidrar till bostadsfinansieringen bör kraven på centralkassorna vid föreskrift om särskild placeringsplikt liksom i fråga om allmän placeringsplikt kunna sättas lägre än för övriga bankinstitut, framhåller departementschefen.

För att nå överensstämmelse mellan banklagstiftningens krav på att låntagarens kreditvärdighet skall prövas för varje utlåning och den särskilda placeringsplikten föreslår departementschefen att i sådana fall, där ett bankinstitut anser sig inte kunna bevilja byggnadskredit för visst byggnadsprojekt med hänsyn till att låntagaren bedöms inte vara kreditvärdig, den särskilda placeringsplikten skall gälla endast om kommunen åtar sig borgensansvar för sådan byggnadskredit.

I likhet med utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna anser departementschefen att det även i framtiden kan behövas ett sådant kreditpolitiskt instrument som räntereglering med vars hjälp riksbanken kan påverka räntenivån och räntestrukturcn vid sidan av andra traditionella åtgärder som t. ex. diskontopolitiken. Därför förordas att bestämmelser om räntereglering även i fortsättningen skall ingå i den kreditpolitiska lagstiftningen. Redan existensen av sådana bestämmelser bör ge riksbanken större möjligheter att vid diskussionerna med kreditinrättningarna hävda de allmänna kreditpolitiska intressena. Liksom andra extraordinära medel bör räntereglering användas endast om synnerliga skäl föreligger. Förordnande om räntereglering bör begränsas till viss tid, högst ett år.

I fråga om ränteregleringens omfattning föreslås att denna skall kunna avse kreditinstitutens in- och utlåning samt, vad gäller inlåning, även annan som bedriver inlåning på räkning som allmänt används av bank. Ränteregleringen utvidgas alltså till att omfatta samtliga kreditinstitut. I jämförelse med tidigare lag betyder detta att även hypoteksinstituts och kreditaktiebolags räntesättning inkluderas.

Under rubriken övriga frågor behandlas bl. a. den uppgiftsskyldighet som utredningen föreslagit, vilken innebär att kreditinstitut eller annan som kan omfattas av räntereglering skall vara skyldig att efter anmodan lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga i sammanhanget. Riksbanken föreslås också få befogenhet att förelägga vite för ställföreträdare för berört institut, om uppgiftsskyldigheten inte iakttas. Departementschefen tillstyrker förslaget om uppgiftsskyldighet men avstyrker förslaget angående rätten att förelägga vite. I propositionen uttalas att uppgiftsskyldigheten måste kompletteras med sekretesskydd.

Enligt utredningen skall vissa ekonomiska sanktioner kunna drabba dem som överträder meddelad föreskrift, s. k. särskilda avgifter. Riks -

FiU 1974: 39

banken föreslås avgöra när dylika avgifter skall utgå. I propositionen tillstyrks att en dylik bestämmelse intas i lagen. I fall där institut vägrar att betala fastställd avgift får domstol avgöra. Någon besvärsrätt över riksbankens beslut i kreditpolitiska frågor anser departementschefen därför ej nödvändig.

Beträffande tillsynen av att lagstiftningen efterlevs bör enligt departementschefen riksbanken svara för att efterlevnad sker av de rent kreditpolitiska funktionerna och de av riksbanken utfärdade föreskrifterna, medan de statliga tillsynsmyndigheterna bankinspektionen och försäkringsinspektionen har att utöva tillsyn i de avseenden som rör allmän bank- respektive försäkringslagstiftning.

Beträffande utredningens förslag i fråga om värderingen av obligationer i bankinstituts balansräkning förordar departementschefen att en särskild värderingsregel införs i de tre banklagarna. Gällande lagstiftning innebär att värdet på obligationer inte får sättas högre än marknadsvärdet. Vid fallande obligationskurser kan detta leda till betydande påfrestningar på bankernas resultat. Den nya värderingsregeln innebär att värderingen av bankernas innehav av fullgoda obligationer skall få grundas på medelräntan på statsobligationer under de senaste tio åren. Härigenom ges bankerna möjlighet till successiva nedskrivningar av obligationsinnehavet.

Lagrådet

Lagrådets yttrande har inhämtats över förslaget till lag och lagändringar. Utöver vissa förslag till redaktionella och språkliga ändringar har därvid inga invändningar rests från lagrådets sida. Den vid remissbehandlingen ifrågasatta delegeringen till regering och riksbank anser således lagrådet stå i överensstämmelse med den nya regeringsformen.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat följande i anledning av propositionen väckta motioner

1974: 1996 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs att riksdagen måtte besluta

a) att den i propositionen 1974: 168 föreslagna ”Lag om kreditpolitiska medel” skall vara tidsbegränsad och gälla för ett år i taget,

b) att de i 14:e och 15:e paragraferna i propositionen 1974: 168 föreslagna reglerna om utlåningsreglering måtte utgå,

1974: 1997 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen måtte besluta att i förslaget till Lag om kreditpolitiska medel 19 § ges följande lydelse

FiU 1974: 39

28 Propositionens förslag Motionärernas förslag

19 §

Förordnande om allmän place- Förordnande om allmän placeringsplikt kan meddelas för att till- ringsplikt kan meddelas för att tillgodose behovet av långfristig kre- godose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyg- dit åt staten, landstingskommun,

gandet. Sådant förordnande kan primärkommun eller för bostads avse

bankinstitut eller försäkrings- byggandet. Sådant förordnande

institut. kan avse bankinstitut eller försäk ringsinstitut.

1974: 1998 av herr Hyltander (fp) vari hemställs

A. att riksdagen beslutar avslå propositionen i vad avser förslaget till lag rörande utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering,

B. att riksdagen, därest yrkandet under A avslås, beslutar att förordnanden utfärdade med stöd av 14 § till och med 27 § i förslag till lag om kreditpolitiska medel föreläggs riksdagen för godkännande inom en månad efter tillkännagivandet samt att Lag om kreditpolitiska medel skall gälla för en tid av tre år,

1974: 1999 av herr Josefson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition 1974: 168 beslutar

1. att den föreslagna nya lagen om kreditpolitiska medel tidsbegränsas till tre år,

2. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande den särskilda placeringsplikten och kreditförsörjningen för mindre och medelstora företag,

1974: 2000 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen för sin del beslutar om följande ändringar i till Kungl. Maj:ts proposition 1974: 168 fogade förslag till Lag om kreditpolitiska medel, nämligen

1) att 1 § får följande lydelse:

Kreditpolitiska medel enligt denna lag är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt och räntereglering.

2) att 3 § andra stycket får följande lydelse:

Förordnande om utlåningsreglering, placeringsplikt, emissionskontroll eller räntereglering får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.

3) att 4 § andra stycket delas på två stycken vilka får följande lydelse: Förordnande

om kreditpolitiska medel skall begränsas till viss tid, högst ett år.

Förordnande om utlåningsreglering, emissionskontroll, placeringsplikt eller räntereglering skall inom en månad, eller om riksdags -

FiU 1974: 39

session icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen för prövning. Därest underställning ej sker inom föreskriven tid, eller förordnandet icke blir gillat av riksdagen inom två månader från det att underställningen skett, är förordnandet förfallet.

4) att 22, 23 och 24 §§ om särskild placeringsplikt utgår.

5) att 33 § får följande lydelse:

Talan mot riksbankens beslut enligt denna lag får föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.

6) att första meningen i övergångsbestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och skall gälla till och med den 31 december 1977.

I motionen 1996 av herr Andersson i örebro m. fl. (fp, c, m) påtalas de mindre och medelstora företagens problem. Motionärerna hävdar att bl. a. kreditmarknaden under tider med kreditrestriktioner utgör ett hot mot dessa företags existens, eftersom de i hög grad finansierar sig med banklån. Man säger att då den prioriterade sektorn helt undantagits från restriktionerna har utlåningen till icke prioriterade sektorer skurits ned även med den del som annars skulle ha fallit på den prioriterade sektorn. En sådan ordning medför allvarliga störningar i de icke prioriterade låntagarnas finansiella och reala planering och försvårar kreditpolitikens och kreditmarknadens anpassning till strukturella förändringar mellan olika sektorers kreditbehov. Följden härav blir en mindre effektiv kreditfördelning i samhällsekonomin som helhet.

Motionärerna kräver också att den kreditpolitiska lagstiftningen endast skall gälla ett år i sänder.

I motionen 1997 av herr Hermansson m. fl. (vpk) anförs att i propositionen saknas varje spår av diskussion om makten över kreditväsendet och den centrala roll som detta spelar i den ekonomiska utvecklingen. Den hittillsvarande kreditpolitiken har visat sig helt otillräcklig för att kunna styra kreditgivningen i önskad riktning. Skall en kreditpolitik kunna användas som styrmedel för den ekonomiska utvecklingen måste storfinansens makt över kreditinstituten brytas. En nationalisering av de privata affärsbankerna skulle göra kreditpolitiken verkligt effektiv. Vänsterpartiet kommunisterna har vid många tillfällen rest detta krav, som vinner allt bredare anslutning i vida kretsar inom arbetarrörelsen.

Enligt lagförslaget skall kreditinstitut kunna åläggas allmän placeringsplikt för att tillgodose ”behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet”. Motionärerna förutsätter att lagen här skall tolkas så att placeringsplikt skall kunna anbefallas vid t. ex. statlig industrietablering. Man påpekar att kommuner och landsting för närvarande har mycket stora kreditbehov. Därför bör också förordnande om

FiU 1974: 39

allmän placeringsplikt kunna meddelas för att tillgodose primärkommunernas och landstingskommunernas behov av långfristiga krediter.

I motionen 1998 av herr Hyltander (fp) hävdas att förslaget om allmän placeringsplikt i stor utsträckning är betingat av en önskan att förmå kreditinstituten att köpa bostadsobligationer i tillräcklig omfattning. Samma syfte kan sannolikt nås genom förordnanden om likviditetskvoter som också omfattar obligationsförvärv. Angående den särskilda placeringsplikten sägs att behovet av en lagregel kan ifrågasättas, därför att kreditgivningen till bostadsbyggandet fungerat i stort sett problemfritt under senare år. Eftersom man förutser ett förhållandevis lågt bostadsbyggande även under de kommande åren, finns det ingen anledning att förvänta sig att finansieringssvårigheterna härvidlag skulle öka. När det gäller utlåningsreglcring hävdas att erfarenheterna från kreditstoppet 1969—1970 visar att ett plötsligt och drastiskt kreditstopp får mycket allvarliga konsekvenser särskilt för de mindre och medelstora företagen.

Med hänvisning till att bl. a. kapitalmarknads- och bostadsfinansieringsutredningen penetrerar många av de frågor som berör de kreditpolitiska medlen anser motionären det inte ändamålsenligt att nu ta ställning till föreliggande lagförslag i dess helhet. I stället förordas att riksdagen nu bör besluta endast om likviditets- och kassakrav.

Om riksdagen ändå skulle besluta att redan nu antaga föreliggande förslag till lag om kreditpolitiska medel bör lagen i sin helhet få en begränsad giltighetstid på tre år. För att ge tillfälle till granskning och diskussion om regeringens användning av lagstiftningens möjligheter bör vidare varje förordnande underställas riksdagen för godkännande senast en månad efter det förordnandet tillkännagivits.

I motionen 1999 av herr Josefson m. fl. (c) konstateras att den nya lagstiftningen, till skillnad från tidigare, föreslås bli permanent. Enligt motionärernas uppfattning bör emellertid en fullmaktslag inte ges obegränsad giltighetstid. I detta speciella fall skulle det dessutom i praktiken beskära riksdagens nuvarande möjligheter att få insyn i och påverka riksbankens verksamhet på det kreditpolitiska området. Riksdagen bör även i fortsättningen ha möjligheter att med jämna mellanrum ta ställning till den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de erfarenheter som man efter hand vinner. Om möjligt bör riksdagens prövning av en förlängning av lagen dessutom samordnas med granskningen av riksbankens årliga berättelse och frågan om ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige. En sådan prövning av den kreditpolitiska lagstiftningen behöver dock knappast ske varje år. Giltighetstiden bör i stället fastställas till tre år, dvs. samma tidsperiod som hittills varit den vanliga.

Beträffande besvärsrätten säger motionärerna att en prövning av

FiU 1974: 39

31 Kungl. Majit knappast vöre förenlig med riksbankens ställning som ett riksdagens verk. Frågan bör i stället lösas så att riksdagen vid sin efterhandsgranskning av riksbankens verksamhet även tar upp beslut i individuella fall som har principiellt intresse. Finansutskottets granskning bör på detta sätt få samma verkan som ett system med individuell överprövning.

Beträffande den särskilda placeringsplikten förutsätter motionärerna att denna kommer att utnyttjas med mycket stor försiktighet. En mer allmän användning av ett sådant instrument skulle sannolikt snabbt leda till krav på placeringsplikt också för ändamål utanför bostadsbyggnadssektorn. Det är t. ex. minst lika angeläget med någon form av ”placeringsplikt” för att tillgodose de mindre och medelstora företagens kreditbehov under perioder med kreditrestriktioner. De mindre och medelstora företagen träffas nämligen hårdare än andra företag. Vid tilllämpningen av den nu aktuella lagstiftningen måste hänsyn tas till detta förhållande.

I motionen 2000 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) framhålls att den vidgning och uppmjukning av den kreditpolitiska lagstiftningen som föreslagits skulle kunna leda till att kreditpolitiska regleringar i framtiden får bära en allt större del av bördan för den ekonomiska politiken. Bl. a. av den anledningen yrkas att den nya kreditpolitiska lagstiftningens giltighetstid begränsas till tre år. Därigenom ges möjlighet till en offentlig debatt om den förda kreditpolitiken vart tredje år.

Motionärerna kräver också att förordnande om extraordinära kreditpolitiska medel i efterhand bör underställas riksdagen för godkännande. En sådan ordning skulle också underlätta en bättre samordning mellan penningpolitiken och finanspolitiken. Vidare skulle en sådan ordning stå i bättre samklang med den nya regeringsformens bestämmelser angående delegering av riksdagens beslutsrätt. Motionärerna instämmer på denna punkt i den reservation som gjordes av minoriteten i riksbanksfullmäktige i dess remissyttrande över betänkandet angående kieditpolitiska medel.

Ytterligare ett argument framförs för riksdagens medverkan i beslut angående extraordinära kreditpolitiska medel. De extraordinära medlen i nuvarande lagstiftning har sålunda aldrig behövt tillgripas, eftersom rekommendationer eller överenskommelser alltid visat sig tillräckliga. Mot den bakgrunden måste antagas att om regeringen i framtiden skulle finna påkallat att förordna om sådana medel skulle situationen vara så allvarlig att riksdagens deltagande i beslutet vore väl motiverat.

Motionärerna anser att emissionskontrollen, liksom hittills, bör betraktas som extraordinärt medel. Vidare bör varje förordnande om kreditpolitiskt medel, sålunda ej blott de extraordinära, tidsbegränsas till ett år.

FiU 1974: 39

32 I enlighet med ett flertal remissinstanser bedömer motionärerna den särskilda placeringsplikten inte förenlig med banklagens bestämmelser, varför detta förslag bör utgå. Slutligen krävs att riksbankens beslut skall kunna överklagas. Med hänvisning till bankinspektionens yttrande anförs att Kungl. Maj:t bör utgöra överprövningsinstans och att detta inte möter några statsrättsliga hinder.

Inkommen skrivelse

Styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank har i skrivelse 1974- 11-12 till finansutskottet föreslagit vissa ändringar i det av Kungl. Maj:t i proposition 1974: 168 utarbetade förslaget till lag om kreditpolitiska medel.

Utskottet

Kreditpolitiken utgör ett viktigt ekonomisk-politiskt styrmedel. Den har sin främsta betydelse när det gäller att upprätthålla den yttre och inre balansen inom samhällsekonomin. De kreditpolitiska åtgärderna är därvid ett komplement till finanspolitiken. Utskottet vill i sammanhanget betona vikten av att olika ekonomisk-politiska åtgärder samstäms så att de medverkar till att de uppställda målen för stabiliseringspolitiken nås.

De mer traditionella medlen inom kreditpolitiken utgörs av centralbankens diskontoändringar samt av dess marknadsoperationer och utformningen av statens upplåning. Därutöver har såväl i Sverige som utomlands sedan lång tid tillbaka använts en rad särskilda åtgärder ägnade att ytterligare effektivisera kreditpolitiken. Den senaste översynen av den kreditpolitiska lagstiftningen ledde till 1962 års lagstiftning omfattande tre lagar, likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen och ränteregleringslagen. Sedan dessa lagars tillkomst har inträffat en rad händelser som gjort det angeläget att se över lagstiftningen och anpassa den till dagens krav. Bl. a. har en likformig lagstiftning genomförts för olika typer av bankinstitut.

Utskottet anser propositionens förslag till ny lag på det kreditpolitiska området i sina huvudsakliga delar väl ägnat att medverka till en effektiv penningpolitik. Genom att den utformats som en ramlagstiftning och genom att de tre befintliga lagarna sammanförts i en enda lag har lagstiftningen på området vunnit i klarhet och överskådlighet. I det nya lagförslaget ingår bestämmelser angående likviditets- och kassakrav, emissionskontroll, allmän placeringsplikt och räntereglering och härutöver föreslås bestämmelser om utlåningsreglering och särskild placeringsplikt. Lagen föreslås även framgent vara en fullmaktslag.

I motionen 1998 framhålls bl. a. att kapitalmarknadsutredningen och

FiU1974: 39

bostadsfinansieringsutredningen har att utreda en rad frågor som har anknytning till de kreditpolitiska medlen. Mot den bakgrunden anser motionären att riksdagen ej bör ta ställning till en utvidgning av lagstiftningen på kreditpolitikens område innan utredningarnas betänkanden föreligger. Utskottet bedömer emellertid att den utformning av lagstiftningen som föreslagits, där i lagen endast ges vissa grundläggande regler, bör möjliggöra en smidig anpassning till exempelvis en omläggning av bostadsfinansieringssystemet. Viktigare för utskottets ställningstagande till motionskravet är emellertid att den osäkerhet som för närvarande präglar hela världsekonomin enligt utskottets uppfattning gör det angeläget att genomföra den nya lagstiftningen utan dröjsmål. Utskottet delar därmed departementschefens uppfattning att man ej bör skjuta upp en reform av den kreditpolitiska lagstiftningen. Avslagsyrkandet i motionen 1998, moment A, avstyrks därför.

Utskottet tillstyrker vidare att i lagen införs bestämmelser om samtliga kreditpolitiska instrument som föreslås i propositionen. Därav följer att yrkandet i motionen 2000, momenten 1 och 4, avstyrks.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp propositionens förslag att den nya lagen skall bli permanent i stället för att gälla i tre år som för närvarande är fallet. I tre av motionerna — 1998, 1999 och 2000 — krävs att lagstiftningen även framgent skall omprövas vart tredje år och i motionen 1996 yrkas på en årlig omprövning. Utskottet vill för sin del framhålla, att det synes mindre lämpligt att ge en ny fullmaktslag på det kreditpolitiska området obegränsad giltighetstid. Riksdagen bör få tillfälle att ta ställning till den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de erfarenheter som man efter hand vinner. Även med tanke på de utredningar som för närvarande arbetar med frågor som griper in i kreditpolitiken bedömer utskottet det som värdefullt att riksdagen inom ej alltför lång tid på nytt får pröva lagstiftningen. En prövning av den kreditpolitiska lagstiftningen behöver dock knappast ske varje år. Giltighetstiden för lagen bör i stället fastställas till tre år, dvs. samma tidsperiod som hittills varit den vanliga. Utskottet tillstyrker sålunda yrkandena i motionerna 1999, moment 1, och 2000, moment 6. Samtidigt tillgodoses härigenom det krav på tidsbegränsning av lagstiftningen som framförs i motionen 1998. Yrkandet i motionen 1996, moment a, avstyrks.

I motionen 2000 har påtalats att enligt föreliggande förslag talan ej kan förås mot riksbankens beslut. Motionärerna anför att riksbankens befogenheter enligt den föreslagna lagen är helt beroende av Kungl. Maj:ts förordnande och att Kungl. Majit när som helst kan återkalla eller begränsa ett sådant förordnande. I linje härmed bör ligga att Kungl. Majit efter besvär bör kunna ingripa i tillämpningen av ett förordnande.

I propositionen understryks däremot bl. a. att riksdagen tidigare i år 3 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU1974: 39

beslutat i en liknande fråga, Ändringar i valutalagstiftningen (FiU 1974: 23, rskr 274), och att riksdagen därvid godtog att besvärsrätt över riksbankens beslut i dessa frågor ej föreligger.

Departementschefens ställningstagande grundas i denna fråga på utredningens förslag, i vilket anförs att klagorätt till Kungl. Maj:t över riksbankens beslut inte är förenlig med den ställning riksbanken intar som ett riksdagens verk. Utskottet delar denna uppfattning och vill framhålla att riksdagen efter beredning av finansutskottet vid sin efterhandsgranskning av riksbankens verksamhet även har möjlighet att ta upp individuella fall som har principiellt intresse. Enligt 37 § lagen för Sveriges riksbank (1934: 937) åligger det riksbanksfullmäktige att efter varje års slut till riksdagen avge berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning. Denna berättelse innehåller som regel en utförlig redogörelse för den förda kreditpolitiken under det gångna året. Berättelsen granskas av finansutskottet som i sitt utlåtande tar upp frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige. Dechargeutlåtandet föreläggs riksdagen för beslut. Riksdagen har sålunda möjligheter att i samband härmed uttala sig om de åtgärder riksbanken vidtagit och därvid dra upp riktlinjer för riksbankens verksamhet på det kreditpolitiska området. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionen 2000, moment 5.

I motionerna 1998, moment B, och 2000, moment 3, har även framställts yrkanden om att förordnande om s. k. extraordinära medel, dvs. enligt Kungl. Maj:ts förslag utlåningsreglering, placeringsplikt och räntereglering, skall underställas riksdagen för prövning. I motionen 2000, moment 2, yrkas att även emissionskontroll bör tillhöra gruppen extraordinära medel.

Mot bakgrund av att utskottet nu föreslår att lagens giltighetstid begränsas till tre år och med hänsyn till den riksdagens årliga granskning för vilken ovan redogjorts anser utskottet skäl ej föreligga för ett prövningsförfarande i enlighet med motionärernas förslag. Utskottet anser det ej heller nödvändigt att föreskriva en tidsbegränsning till ett år för samtliga kreditpolitiska medel, såsom yrkats i motionen 2000, moment 3. Utskottet vill också erinra om att riksdagspartierna genom sina företrädare bland riksbanksfullmäktige har möjlighet att påverka kreditpolitikens utformning. Utskottet avstyrker således ifrågavarande motionsyrkanden. Beträffande kravet i motionen 2000 att emissionskontroll bör betraktas som extraordinärt medel vill utskottet erinra om att en dylik kontroll i praktiken kontinuerligt tillämpats sedan år 1952. Utskottet finner därför ej skäl att tillstyrka yrkandet i motionen.

I flera motioner har påtalats de problem som de oprioriterade grupperna på kreditmarknaden kan ställas inför i samband med kreditrestriktioner. I motionen 1996 pekas på de mindre och medelstora företagens utsatta läge till följd av dessas stora beroende av affärsbankslån

FiU1974:39

för sin verksamhet. Motionärerna kräver därför att bestämmelser angående utlåningsreglering ej bör införas i lagen. De mindre och medelstora företagens problem aktualiseras även i motionen 1999, i vilken hävdas att det är angeläget med någon form av ”placeringsplikt” för att tillgodose även dessas kreditbehov under perioder med kreditrestriktioner. Dessa problem tas också upp i motionerna 1998 och 2000.

I motionen 1997 erinras om att kommuner och landsting för närvarande har stora kreditbehov, varför motionärerna anser att förordnande om allmän placeringsplikt skall kunna meddelas även för att tillgodose denna grupps behov av långfristiga krediter.

I skrivelse till utskottet har slutligen styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank begärt att sådana ändringar vidtas i den föreslagna lagtexten angående den allmänna placeringsplikten att hypoteksbankens obligationer får ställning som ”prioriterade placeringar”.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på att den lagstiftning som föreslås endast utgör en ram för riksbankens agerande. Som exempel kan nämnas att riksbanken enligt 6 § i fråga om likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, placeringsplikt eller räntereglering får

1. begränsa användningen till ett eller flera slag av institut,

2. undantaga visst institut, om särskilda skäl föreligger,

3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Beträffande likviditetskrav har riksbanken frihet, enligt 9 §, att ange

1. den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4. vilka skulder som skall avdragas från summan av tillgångarna enligt 3,

5. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Enligt lagen skall dock som likvida medel alltid räknas skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Sveriges allmänna hypoteksbank eller av kreditaktiebolag och som avser bostadskreditgivning.

Vad gäller den allmänna placeringsplikten stadgas i 19—21 §§ att riksbanken för att tillgodose statens och bostadsbyggandets kreditbehov anger vilka placeringar som är prioriterade och hur underlaget för beräkningen av placeringsplikten skall bestämmas. Lagen ger även ytterligare möjligheter till flexibilitet i tillämpningen vad beträffar de kreditpolitiska medlen.

Utskottet anser det av naturliga skäl angeläget att man iakttar stor restriktivitet när det gäller att i lagstiftningen avgränsa den prioriterade sektorn. Liksom hittills bör denna sektor i lagen endast omfatta staten och bostadsbyggandet. Samtidigt vill dock utskottet betona vad departe -

FiU1974: 39

mentschefen anfört i propositionen angående tillämpningen av lagstiftningen när det gäller den allmänna placeringsplikten (s. 173):

Jag förordar alltså i enlighet med utredningens förslag att avgränsningen av de prioriterade placeringarna inte specificeras i lagtexten utan får ingå i de föreskrifter som utfärdas av riksbanken. Jag vill emellertid understryka att syftet härmed självfallet inte är att ändra förutsättningarna för lagens tillämpning eller avgränsningen av vilka placeringar som kan räknas som prioriterade. Liksom hittills bör alltså förordnande om allmän placeringsplikt utnyttjas för att tillgodose det långfristiga kreditbehovet för staten eller bostadsbyggandet. Till prioriterade placeringar, vilka alltså bestäms genom föreskrift av riksbanken, bör också i fortsättningen räknas bl. a. hypoteksbanksobligationer.

Enligt utskottets mening har alltså de av Sveriges allmänna hypoteksbank framförda kraven beträffande lantbrukets kreditförsörjning beaktats i propositionen.

I sammanhanget vill utskottet också fästa uppmärksamheten på de mindre och medelstora företagens problem. Det är angeläget att man, som tidigare berörts och som framhållits i motionerna 1996, 1998, 1999 och 2000, tar hänsyn till dessa företags problem vid tillämpningen av den nu aktuella lagstiftningen, eftersom kreditrestriktioner ofta träffar dessa företag hårdare än andra. Utskottet delar också den i motionen 1999 framförda uppfattningen att det är av behovet påkallat att arbeta fram en samlad långsiktig lösning beträffande småföretagens kreditförsörjning.

Utskottet hyser även förståelse för att kommuner och landsting i åtstramningssituationer på kreditmarknaden kan komma i ett besvärligt läge. Här liksom i fråga om de mindre och medelstora företagens motsvarande problem förutsätter utskottet att riksbanken i görligaste mån beaktar dessa. Utskottet är emellertid mot bakgrund av vad tidigare anförts inte berett tillstyrka att några särskilda bestämmelser införs i lagen på sätt som yrkas i motionen 1997. Inte heller finner utskottet skäl tillstyrka motionen 1996, moment b.

Utskottet vill avslutningsvis understryka betydelsen av att riksbanken vid tillämpningen av de kreditpolitiska lagarna handlar med den hänsyn till skilda kreditinstituts särskilda karaktär och struktur som lagen lämnar utrymme för. Från denna synpunkt bedömer utskottet den särbehandling som Sparbankernas Bank och Föreningsbankemas Bank (Jordbrukets Bank) blivit föremål för i propositionen i vad avser likviditetskraven befogad, liksom att centralkassorna i sammanhanget betraktas som en enhet.

Beträffande övriga i propositionen framförda förslag har utskottet ingen erinran.

FiU 1974: 39

37 Utskottet hemställer

1. beträffande förslag till lag om kreditpolitiska medel att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna 1974: 1999 moment 1 och 2000 moment 6 samt med avslag på motionerna 1974: 1996, 1997, 1998 och 2000 momenten 1—5 antar det i propositionen 1974: 168 framlagda förslaget till Lag om kreditpolitiska medel med den ändringen att 4 § och övergångsbestämmelserna erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

4 §

Förordnande kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut och, i fråga om emissionskontroll och räntereglering, även annan.

Förordnande om utlåningsreg- Förordnande om utlåningsreg lering

eller räntereglering skall be- lering eller räntereglering skall begränsas till viss tid, högst ett år. gränsas till viss tid, högst ett år.

Förordnande om annat kreditpoli- Förordnande om annat kreditpoli tiskt

medel gäller tills vidare, högst tiskt medel gäller tills vidare, om

tre år. Det kan dock bestämmas annat ej anges,

att gälla viss tid, likaledes högst tre år.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1975. januari 1975 och skall gälla till

och med den 31 december 1977.

Genom lagen upphäves 1 likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256),

2. placeringskvotslagen (1962: 257) och

3. ränteregleringslagen (1962: 258).

De upphävda lagarna gäller dock i fråga om förhållande, som hänför sig till tiden före den 1 januari 1975.

Den nya lagen gäller redan före nämnda dag i fråga om åtgärd, som behövs för tillämpningen därefter.

2. beträffande den särskilda placeringsplikten och kreditförsörjningen att riksdagen med anledning av motionen 1974: 1999 moment 2 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande övriga i propositionen framlagda lagförslag att riksdagen med bifall till Kungl Maj:ts förslag antar i propositionen 1974: 168 framlagda förslag till

A. lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank,

B. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

4 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU 1974: 39

38 C. lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

D. lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

E. lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel sen.

Stockholm den 3 december 1974

På finansutskottets vägnar NILS G. ÅSLING

Närvarande vid beslutet: herrar Åsling (c), Ekström (s), Löfgren (fp), Larsson i Karlskoga (s), Fågelsbo (c), Jansson (s), Söderström (m), Pettersson i Malmö (s), fru Söder (c), herrar Hermansson (vpk), Gadd (s), af Ugglas (m), Bergman i Nyköping (s), Elmstedt (c) och Ångström (fp).

Reservationer

1) av herrar Söderström (m) och af Ugglas (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”en fullmaktslag” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser propositionens förslag till ny lag på det kreditpolitiska området med de ändringar som utskottet föreslår ägnade att medverka till en effektiv penningpolitik. Genom att de tre befintliga lagarna sammanförts till en enda lag har lagstiftningen på området vunnit i klarhet och överskådlighet. I det nya lagförslaget ingår bestämmelser angående likviditets- och kassakrav, emissionskontroll, allmän placeringsplikt och räntereglering och härutöver föreslås bestämmelser om utlåningsreglering. Lagen föreslås även framgent vara en fullmaktslag.

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet tillstyrker” och slutar med ”1 och 4, avstyrks” bort ha följande lydelse:

I motionen 2000 föreslås att det förslag i propositionen som avser den särskilda placeringsplikten skall utgå. En rad remissinstanser har anfört hård kritik eller direkt avvisat förslaget på denna punkt. Det framhålls bl. a. att en banks styrelse inte kan fråntas ansvaret för beviljande av krediter och att en placeringsplikt avseende enskilda byggnadsobjekt därför strider mot banklagen. Att enligt propositionen kommunal borgen skall föreligga för ifrågavande kredit ändrar härvidlag knappast något i sak. En placeringsplikt av denna innebörd måste förenas med den skyldighet för det offentliga att ta ansvar, inte enbart för det aktuella projektet utan även för låntagarens tidigare arrangemang. Det torde nämligen knappast vara möjligt att i ett konkursfall utesluta att just det senaste, aktuella projektet förorsakat konkursen. Bankerna

FiU 1974: 39

har att i sin kreditprövning av enskilda projekt ta hänsyn till kreditsökandens totala engagemang och mot denna bakgrund bedöma säkerhetsfrågorna och förlustriskerna. Utskottet föreslår mot denna bakgrund att paragraferna 22, 23 och 24 skall utgå i enlighet med vad som yrkats i motionen 2000 moment 1 och 4.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”1 propositionen understryks” och på s. 34 slutar med ”motionen 2000, moment 5” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att riksbankens beslut enligt den nya lagen bör kunna överklagas hos regeringen. Utskottet instämmer i detta hänseende i vad bl. a. bankinspektionen anfört. Utskottet tillstyrker motionen 2000 moment 5.

dels den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Mot bakgrund” och slutar med ”i motionen” bort ha följande lydelse:

I propositionen är uttryckligen förutsatt att de extraordinära medlen endast skall komma ifråga om rekommendationer för riksbanken har visat sig verkningslösa eller om av riksbanken önskade överenskommelser inte har kunnat uppnås. Enligt all hittillsvarande erfarenhet har rekommendationer och överenskommelser alltid varit tillräckliga. De extraordinära instrumenten i den nuvarande lagstiftningen har sålunda aldrig tillämpats med stöd av något förordnande enligt lagen. Mot denna bakgrund måste det antagas, att om regeringen i framtiden skulle finna påkallat att förordna om användande av de extraordinära medlen, situationen skulle vara så allvarlig att engagemang från riksdagens sida skulle vara väl motiverat. Utskottet vill mot denna bakgrund tillstyrka yrkandena i motionerna 1998 moment B och 2000 moment 3. Utskottet vill också tillstyrka motionen 2000 moment 2 om att även emissionskontrollen skall hänföras till de extraordinära medlen. Så har varit fallet i nu gällande lagstiftning och några olägenheter därav har inte försports. Några vägande skäl för ändringar av principerna bakom lagstiftning i detta hänseende har enligt utskottets uppfattning inte anförts.

dels att efter det stycke i utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Vad gäller” och slutar med ”kreditpolitiska medlen” bort införas ett stycke av följande lydelse:

Med allmän placeringsplikt avses enligt § 20 att ökningen under en viss tidsperiod av bankinstituts eller försäkringsinstituts prioriterade placerimw skall utgöra antingen en viss andel av ökningen av institutets totala placeringar eller, i fråga om bankinstitut, en viss andel av institutets totala placeringar. Bankinstitutsplaceringar är i praktiken av förhållandevis fast natur. Att inom loppet av en begränsad tidsperiod genomföra förändringar av någon storleksordning i fördelningen av

FiU 1974: 39

bankinstitutens redan gjorda placeringar torde vara ogörligt utan allvarliga konsekvenser för låntagare eller kreditmarknaden i dess helhet. Utskottet anser därför att placeringsplikten endast skall kunna avse andel av ökningen av kreditinstitutens totala placeringar.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förslag till lag om kreditpolitiska medel att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1974: 1998 moment B och med bifall till motionerna 1974: 1999 moment 1 och 2000 samt med avslag på motionerna 1974: 1996, 1997 och 1998 moment A antar det i propositionen 1974: 168 framlagda förslaget till Lag om kreditpolitiska medel med den ändringen att 22, 23 och 24 §§ utgår och att 1, 3, 4 och 33 §§ samt övergångsbestämmelserna erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

1§

Kreditpolitiska medel enligt den- Kreditpolitiska medel enligt denna lag är likviditetskrav, kassa- na lag är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissions- krav, utlåningsreglcring, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, kontroll, allmän placeringsplikt

särskild placeringsplikt och ränte- och räntereglering, reglering.

3 §

Om det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, kan regeringen på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel.

Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om utlåningsreg ring,

placeringsplikt eller ränte- lering, placeringsplikt emissions reglering

får meddelas endast om kontroll eller räntereglering får

synnerliga skäl föreligger. meddelas endast om synnerliga

skäl föreligger.

4§

Förordnande kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut och, i fråga om emissionskontroll och räntereglering, även annan.

Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om kreditpolitiska

ring eller räntereglering skall be- medel skall begränsas till viss tid,

gränsas till viss tid, högst ett år. högst ett år.

Förordnande om annat kreditpo- Förordnande om utlåningsregle litiskt

medel gäller tills vidare, ring, emissionskontroll, placerings högst

tre år. Det kan dock bestäm- plikt eller räntereglering skall

mas att gälla viss tid, likaledes inom en månad eller, om riks högst

tre år. dagssession icke pågår, inom en

månad från början av nästkom -

FiU 1974: 39

mande session underställas riksdagen för prövning. Därest underställning ej sker inom föreskriven tid, eller förordnandet icke blir gillat av riksdagen inom två månader från det att underställningen skett, är förordnandet förfallet.

22 §

Särskild placeringsplikt

Förordnande om särskild place- Utgår

ringsplikt kan meddelas för att tillgodose behovet för bostadsbyggandet av kredit under byggnadstid (byggnadskredit). Sådant förordnande kan avse bankinstitut.

23 §

Med särskild placeringsplikt av- Utgår

ses skyldighet för bankinstitut att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsföretag, för vilket statligt bostadslån utgår eller kommer att utgå och för vilket kommunal borgen föreligger.

24 §

Riksbanken anger vilket eller Utgår

vilka bankinstitut som skall lämna byggnadskredit för visst byggnadsföretag.

33 §

Mot riksbankens beslut enligt Talan mot riksbankens beslut

denna lag får talan ej föras. enligt denna lag får föras hos

Kungl. Maj:t genom besvär.

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

1 januari 1975. 1 januari 1975 och skall gälla till

och med den 31 december 1977.

Genom lagen upphäves

1. likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256),

2. placeringskvotslagen (1962: 257) och

3. ränteregleringslagen (1962: 258).

De upphävda lagarna gäller dock i fråga om förhållande, som hänför sig till tiden före den 1 januari 1975.

Den nya lagen gäller redan före nämnda dag i fråga om åtgärd, som behövs för tillämpningen därefter.

FiU 1974: 39

2) av herr Hermansson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Kreditpolitiken utgör” och slutar med ”en fullmaktslag” bort ha följande lydelse: Den

kapitalistiska ekonomin präglas av svängningar mellan högkonjunkturer och arbetslöshetskriser. På senare år har också stagnationstendenser gjort sig gällande. I en rad länder framträder dessa drag f. n. ännu starkare än i Sverige. Mycket talar för att kapitalismen går mot allt större svårigheter. Systemets irrationalitet kommer att alltmer uppenbaras.

Staten har försökt bemöta detta med olika medel av ekonomisk politik — den har försökt jämna ut och dämpa kapitalismens motsättningar. Den ekonomiska politiken har i huvudsak förts på kapitalägarnas villkor. Detta gäller även kreditpolitiken.

Om en effektiv kreditpolitik skall kunna bedrivas, effektiv i den meningen att den förmår styra kapitalströmmarna och minska storkapitalets omedelbara makt över ekonomin, fordras att kreditväsendet och i första hand de privata affärsbankerna förstatligas. Då först kan man få en total och övergripande samhällelig styrning av kreditströmmarna.

Den hittills förda kreditpolitiken har inte varit avsedd att ha en sådan effektivitet, men har heller inte lyckats uppfylla de målsättningar som uppställts. De förslag som ställs i propositionen om ny lag på det kreditpolitiska området innebär inga avgörande förändringar mot vad som hittills gällt. Utskottet kan emellertid tillstyrka propositionens förslag i dess huvuddelar som en lagstiftning som på området kan gälla i väntan på att de privata affärsbankerna förstatligas. Då kommer självfallet en annan kreditpolitisk lagstiftning att krävas.

Genom att man i propositionen utformat lagförslaget som en ramlagstiftning och genom att de tre befintliga lagarna på kreditpolitikens område sammanförts i en enda lag har lagstiftningen vunnit i överskådlighet. De bestämmelser angående likviditets- och kassakrav, emissionskontroll, allmän placeringsplikt och räntereglering liksom bestämmelserna om utlåningsreglering och särskild placeringsplikt som ingår i propositionens lagförslag ger potentiella möjligheter till vissa ingrepp i bankkapitalets makt över kreditväsendet.

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”moment a avstyrks” bort ha följande lydelse:

I motionerna 1996, 1998 och 2000 förordas att den kreditpolitiska lagstiftningen skall vara tidsbegränsad. Utskottet kan inte finna något bärande argument för en sådan ståndpunkt. Den är ett försök från de borgerliga partiernas sida att tillmötesgå krav från de privata storbankerna. Såsom skäl har anförts att riksdagen skall ha möjlighet att diskutera och pröva kreditpolitiken. Riksdagen har emellertid dessa möj -

FiU 1974: 39

ligheter även om lagen inte tidsbegränsas. Kreditpolitiken diskuteras av riksdagen såväl i de allmänpolitiska och finanspolitiska debatterna som i anslutning till behandlingen av riksbankens årsberättelse. Det är riksdagen obetaget att när som helst ta initiativ för att ändra lagar eller upphäva lagar — detta gäller även lagen om kreditpolitiska medel.

I propositionen 1974: 168 ger finansministern goda skäl varför den kreditpolitiska lagstiftningen inte bör göras tidsbegränsad. Såväl lagstiftningens utformning som att en kreditpolitisk lagstiftning måste betraktas som ett nödvändigt inslag i den ekonomiska politiken — inte minst därför att lagstiftningen åtminstone ger vissa potentiella möjligheter att kringskära bankkapitalets makt — gör att utskottet delar propositionens uppfattning.

Med det anförda yrkar utskottet sålunda bifall till propositionen och avslag på motionerna 1996, 1998,1999 och 2000 i motsvarande del.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”Utskottet vill” och på s. 36 slutar med ”1996, moment b” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att, vad gäller den allmänna placeringsplikten, statens och bostadsbyggandets kreditbehov skall ges prioritet. Kommuner och landsting bör, enligt utskottet, ges samma behandling. Därför bör förordnande om allmän placeringsplikt kunna meddelas för att tillgodose primärkommunernas och landstingskommunernas behov av långfristiga krediter. Detta skulle, som framhålls i motion 1997, vara av stort värde såväl kommunal- som regionalekonomiskt. Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1997.

I sammanhanget vill dock utskottet fästa uppmärksamheten på de mindre och medelstora företagens problem. Det är angeläget att man tar hänsyn till de mindre och medelstora företagens problem vid tilllämpningen av den nu aktuella lagstiftningen, eftersom kreditrestriktioner ofta träffar dessa företag hårdare än andra. Utskottet anser också

att det är av behovet påkallat att arbeta fram en samlad, långsiktig lös ning

beträffande småföretagens kreditförsörjning.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förslag till lag om kreditpolitiska medel att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1974: 1997 samt med avslag på motionerna

1974: 1996, 1998, 1999 moment 1 och 2000 antar det i pro positionen

1974: 168 framlagda förslaget till Lag om kreditpolitiska medel med den ändringen att 19 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

FiU 1974: 39

44 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

19 §

Förordnande om allmän placeringsplikt kan meddelas för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet. Sådant förordnande kan avse bankinstitut eller försäkringsinstitut.

Förordnande om allmän placeringsplikt kan meddelas för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten, landsting, primärkommun eller för bostadsbyggandet. Sådant förordnande kan avse bankinstitut eller försäkringsinstitut.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 74004S