Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:166 med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m. m. jämte motioner

Jordbruksutskottets betänkande nr 52 år 1974 JoU 1974: 52

Nr 52

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974: 166 med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948: 237), m. m. jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974: 166 har Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) föreslagit riksdagen att antaga förslagen till 1. lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), 2. lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237), 3. lag om upphävande av förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden.

I propositionen föreslås vissa ändringar i naturvårdslagen. Enligt förslaget skall strandskydd råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet skall omfatta land- och vattenområdet vid alla stränder som har betydelse för allmänhetens friluftsliv intill 100 meter från strandlinjen eller när det behövs högst 300 meter från strandlinjen. Allmänt tillståndstvång införs för täkt av matjord och torv. Ett nytt institut, naturvårdsområde, föreslås ersätta nuvarande s. k. landskapsskyddsförordnande. Det avses bl. a. användas i stället för naturreservat i fall då aktiva skötselåtgärder behövs för vård av ett visst landskapsområde och skyddsbehovet kan tillgodoses utan ersättningsgrundande restriktioner i pågående markanvändning. Privata förbudsskyltar som kan leda till inskränkning i allemansrätten förbjuds. Den som satt upp en affisch utomhus skall vara skyldig att avlägsna den inom viss tid. Kommunens ställning inom naturvården föreslås stärkt bl. a. genom att vissa beslutsfunktioner skall kunna delegeras till kommunen.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i skogsvårdslagen. Dessa innebär dels att det i lagen slås fast att naturvårdens intressen skall beaktas i skogsbruket, dels att skogsvårdsstyrelsemas uppföljning av återväxtåtgärder underlättas.

1 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU 1974: 52

2 De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)1

dels att 15 a och 28 §§ skall upphöra att gälla, dels att i 5 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att i 10 § ordet ”länsstyrelsen” skall bytas ut mot ”regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer”,

dels att 1, 6, 12, 14—22, 25, 31, 33, 34, 37 och 39—43 §§ samt rubriken närmast före 18 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Naturen utgör en nationell till- Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vår- gång som skall skyddas och vårdas. das. Den är tillgänglig för alla en ligt

allemansrätten.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller el- Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, jest skada å naturen ej undvikas,

skola skäliga åtgärder vidtagas för skola de åtgärder vidtagas som

att begränsa eller motverka ska- behövas för att begränsa eller

dan. motverka skadan.

6 §

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i samerna enligt rennäringslagen (1971:437) tillkommande rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, varg, järv, älg och örn eller innebära hinder för samerna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

12 §

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag från meddelade reservatföreskrifter.

Länsstyrelsen får i särskilda fall medgiva undantag från meddelade reservatföreskrifter. Om synnerliga skäl äro därtill, får myndighet som meddelat beslut enligt 7—10 §§ helt eller delvis upphäva beslutet.

1 Lagen omtryckt 1972: 779.

JoU 1974: 52

3 Nuvarande lydelse

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag, äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

Föreslagen lydelse

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag, äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

14 Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt stadgas.

Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverkning av skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

15 För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö

§

Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt stadgas.

Behövs utöver fridlysning enligt jaktlagstiftningen särskilt skydd för djurlivet inom visst område, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som inskränka rätten till jakt eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Om utplantering eller annat utsättande av vilt i frihet meddelas föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

§

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv råder strandskydd vid

i i Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU 1974: 52

4 Nuvarande lydelse

eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

16 Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträde till mark inom området, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse

havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna att strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv ej skall omfattas av strandskydd. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får också utvidga strandskyddsområdet, när det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet, dock högst intill 300 meter från strandlinjen.

Vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligga, förordnas att i planen ingående strandområde ej vidare skall omfattas av strandskydd.

§

Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras anläggning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde som behövas för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Länsstyrelsen får medgiva undantag från bestämmelserna i för -

JoU 1974: 52

5 Nuvarande lydelse

Har anläggning som här avses utförts utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må länsstyrelsen förelägga ägaren att vidtaga erforderliga återställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

Föreslagen lydelse

sta stycket, när särskilda skäl föreligga. Medgives undantag, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk såsom tomt eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

Första stycket gäller ej anläggning eller åtgärd som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej avser uppförande eller ändring av byggnad. Första stycket gäller ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

17 Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

§

Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Skylt varigenom allmänheten avvisas från visst område får ej finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd. Tillstånd fordras dock ej, om det är uppenbart att allmänheten ej äger färdas fritt inom området eller att skylten eljest är behörig.

Har skylt uppsatts i strid mot andra stycket, får byggnadsnämnden förelägga den som är ansvarig för åtgärden att borttaga skylten.

JoU 1974: 52

6 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön

18 §2

Täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig, kan länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Täkt av sten, grus, sand, lera, jord eller torv för annat ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt * vattenområde vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller fordras enligt lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Om ej särskilda skäl föranleda annat, skall tillstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för sålunda föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig, kan länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Ha tio år förflutit från det täkttillstånd vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade föreskrifter ej i erforderlig mån begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden, kan länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tillståndet med sådana ändrade föreskrifter som ej kunna anses oskäligt betungande.

Ha tio år förflutit från det täkttillstånd vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade föreskrifter ej i erforderlig mån begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön, kan länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tillståndet med de ytterligare föreskrifter som behövas.

• Senaste lydelse 1973: 311.

JoU1974: 52

7 Nuvarande lydelse

19 Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

20 Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse §

Område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter ej lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas till naturreservat.

I beslut om bildande av naturvårdsområde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som behövas för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schanning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eller annan liknande åtgärd. Föreskrift kan innefatta förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. 8 § andra stycket och 10—12 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

§

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga

JoU 1974: 52

8 Nuvarande lydelse

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

21 Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom landskapsbilden i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta ej kan anses oskäligt betungande.

22 Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål må ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i

Föreslagen lydelse

om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

§

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och förfulas därigenom naturmiljön i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan.

§

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet som avses i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning an -

JoU1974: 52

9 Nuvarande lydelse

strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Bestämmelserna i denna paragraf nadslov erfordras eller givits.

Föreslagen lydelse

bringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får myndigheten meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen avlägsnas inom fyra veckor efter anbringandet, om ej regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på anslagstavla anbringade meddelanden som avses i andra stycket. avse ej anordning för vilken bygg -

25 §3

Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den utsträckning som anges i 26, 28 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §.

I fråga om ersättning och

Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den utsträckning som anges i 26 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §. inlösen skall expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning sorn ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I fråga om ersättning med anledning av att avverkning eller återväxtåtgärd som avses i lagen (1974: 434) om bevarande av bokskog förbjudits eller att tillstånd till sådan avverkning eller åtgärd vägrats eller förenats med föreskrifter gäller bestämmelserna i nämnda lag.

31 §*

Ersättning enligt 26 § tredje stycket skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första stycket eller 27 §.

* Senaste lydelse 1974:435.

* Senaste lydelse 1973: 311.

JoU 1974: 52

10 Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 26 § första stycket, 28 eller 30 § på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Föreslagen lydelse

Om särskilda skäl äro därtill, kan jämväl ersättning enligt 26 § första stycket eller 30 § på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

33 §5

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26, 28 eller 30 § eller om inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen jämlikt 32 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlus -

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26 eller 30 § eller om inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

tig Kronan

äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt 8 eller 9 §, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

34 §«

Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket eller 28 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av kronan för förlusten

* Senaste lydelse 1973: 311.

• Senaste lydelse 1973: 311.

JoU1974: 52

'Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenär lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättnings -

berättigade eller av annan anledning om ersättning enligt detta stycke skall

37 Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten,

3. utför täkt eller annat arbetsföretag i strid mot 18 § eller förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd till företaget,

4. bryter mot 22 § första stycket, eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

39 Har någon begått gärning som avses i 37 § 1—4, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett. Överexekutor äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras

ej blivit prövad av domstol. Talan väckas vid fastighetsdomstolen.

§

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är ringa, mot 16 § första stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4. utför täkt i strid mot 18 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd till företaget,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket, eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

§

Har någon begått gärning som avses i 37 § 1, 2, 4 eller 6, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidtaga rättelse. Överexekutor äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning får göras

JoU1974: 52

12 Nuvarande lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21 § eller 22 § andra stycket må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger nämnden låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

40 Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 § eller om föreläggande enligt 16 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger för tillvaratagande av naturvårdens intressen föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Föreslagen lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning äga bestämmelserna i 191 § utsökningslagen motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § första stycket, 20 §, 21 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

§

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av annan statlig myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, 17 §, 20 § andra stycket eller 21, 22, 24, 39 eller 47 § föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslut enligt denna lag av annan statlig myndighet än regeringen föres i övrigt talan hos regeringen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Finner myndighet att den ej kan helt bifalla framställning från fortifikationsförvaltningen eller statens vägverk om undantag

JoU 1974: 52

13 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som avses i 16 § tredje stycket, hänskjutes ärendet till regeringens prövning.

41 §

Förbud enligt 11 eller 14 § så Förbud eller föreskrift enligt 11 ock förordnande enligt 15, 15 a eller 14 § och beslut enligt 15 §

eller 19 § skall lända till efterrät- skall lända till efterrättelse utan

telse utan hinder av förd klagan. hinder av förd klagan.

42 §

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens försorg.

1 samband med beslut om tillstånd till bebyggelse, täkt eller annat arbetsföretag äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av det berörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturv år dsintr esset.

43 §

Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt, skall länsstyrelsen samråda med kommunen.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får förordna att befogenhet som enligt 16 § tredje stycket, 17 §, 19 § såvitt avser tillstånd att vidtaga viss åtgärd, 21 § och 39 § andra stycket ankommer på länsstyrelse, skall ankomma på kommunal myndighet.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 utom såvitt gäller 15 och 15 a §§. I sistnämnda delar träder lagen i kraft den 1 juli 1975, då även de strandskyddsförordnanden som meddelats dessförinnan upphör att gälla.

2. Äldre lydelse av bestämmelse som ändrats genom denna lag, skall, i den del bestämmelsen innehåller hänvisning till eller på annat sätt avser 15 eller 15 a §, fortfarande gälla till dess denna lag träder i kraft i sin helhet.

JoU 1974: 52

3. Utan hinder av att denna lag ej trätt i kraft i den delen får beslut meddelas enligt 15 § andra stycket i dess nya lydelse. Sådant beslut får dock ej avse tid före den 1 juli 1975.

4. Strandområde som vid utgången av juni 1975 ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall ej omfattas av strandskydd enligt nya lagen, om ej annat förordnas.

5. I fråga om före den 1 januari 1975 uppförda anläggningar av det slag som avses i 16 § första stycket andra punkten i dess nya lydelse gäller äldre bestämmelser.

6. I fråga om förordnanden som meddelats enligt 19 § i dess tidigare lydelse gäller äldre bestämmelser intill dess länsstyrelsen förordnar annat.

7. Utan hinder av 17 § andra stycket i dess nya lydelse får skylt som avses där bibehållas till utgången av juni 1975.

2 Förslag till Lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom förordnas i fråga om skogsvårdslagen (1948: 237)

dels att i 17, 25 och 35 §§ samt 43 § 2 mom. ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 1 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Skogsmark med därå växande Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på skog bör genom utnyttjande på

lämpligt sätt av markens virkes- lämpligt sätt av markens virkesal alstrande

förmåga skötas så, att strande förmåga skötas så, att till tillfredsställande

ekonomiskt utby- fredsställande ekonomiskt utbyte

te vinnes och, såvitt möjligt, i hu- vinnes och, såvitt möjligt, i huvud vudsak

jämn avkastning erhålles. sak jämn avkastning erhålles.

Hänsyn skall tagas till naturvårdens intressen.

8a §

Skogsmarks ägare är skyldig att enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om avverkning som skall äga rum på hans mark.

37 §

Bryter någon uppsåtligen mot Bryter någon uppsåtligen eller föreskrift, som meddelats enligt 28 av oaktsamhet mot föreskrift som

§ 3), straffes med dagsböter. Begår meddelats med stöd av 8 a § eller

någon sådan förseelse av oaktsam- 28 § 3), dömes till böter.

JoU1974: 52

15 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

het, dömes till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1939:188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden

Härigenom förordnas att förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden skall upphöra att gälla vid utgången av år 1974.

Motionerna m. m.

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels de vid riksdagens början väckta motionerna

1974: 327 av herr Strömberg i Botkyrka m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag om ett enhetligt förvaltningssystem för mark som säkerställs för naturvårdsändamål, bl. a. innebärande att naturvårdsverket får ansvaret för förvaltningen av nationalparkerna,

1974: 808 av herr Dahlberg m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte besluta att översända motionen till den aviserade sysselsättningsutredningen,

1974: 827 av herr Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om sådan ändring av expeditionskungörelsen att expeditioner i ärende enligt naturvårdslagen skall utlämnas till fastighetsägare utan kostnad,

1974: 1117 av fru Åsbrink m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos Kungl. Majit anhålla om utformande av sådana bestämmelser att täkt från slaggmassor och liknande ”industrilämningar” liksom matjordstäkt i fortsättningen faller under § 18 i naturvårdslagen,

dels de i anledning av propositionen 1974:166 väckta motionerna

1974: 2003 av herr Olsson i Edane m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag till lag om awerkningstvång i enlighet med vad som anförts i motionen,

1974: 2004 av herrar Andersson i Ljung (m) och Nisser (m) vari

JoU 1974: 52

hemställs att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av § 14 NVL med undantag av de ändringar som är av formell natur,

1974: 2005 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

1. avslår förslaget till ny lydelse av 15 § NVL;

2. beslutar att 19 § NVL skall ha följande lydelse:

7 fråga om område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att skydda eller bevara naturmiljön, men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärder lämpligen ej bör avsättas till naturreservat kan länsstyrelsen efter godkännande av markägaren förklara markområdet som naturvårdsområde.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter, att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

3. avslår förslaget till ny lydelse av 17 § första stycket NVL;

4. beslutar ändra 40 § andra stycket av lagförslaget så, att även besvär i ärenden enligt 19 § skall anföras hos kammarrätten;

5. beslutar ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anföres om besvär över kommunal myndighets beslut enligt 43 § andra stycket;

6. uttalar att färd med motordrivet fordon utanför vägområde ej innefattas i allemansrätten;

7. avslår förslaget till 8 a § i skogsvårdslagen,

1974: 2006 av herr Dahlgren (c) och Elmstedt (c) vari hemställs att riksdagen uttalar dels att markägares rätt att uppehålla sig på sina ägor inte får inskränkas så att vederbörandes yrkesutövning försvåras, dels att anläggning som erfordras för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln undantas från strandskyddsbestämmelsema,

1974: 2007 av herr Enlund (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att sista stycket i 22 § NVL utformas i enlighet med naturvårdskommitténs förslag, kompletterat med en bestämmelse att på ifrågavarande anordning skall finnas angivet vem som är ansvarig för anbringandet av densamma,

1974: 2008 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar -

JoU 1974: 52

1. om sådan utformning av naturvårdslagen att förordnande om strandskydd skall beslutas av kommunen;

2. att 19 § i naturvårdslagen får följande lydelse:

Propositionens förslag Motionens förslag

Område — — — naturvårds- Område — — — naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vid- område. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående tagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvå- markanvändning i icke ringa grad ras, skall området dock avsättas försvåras, skall området dock avtill naturreservat. sättas till naturreservat.

I beslut — naturvårds- I beslut naturvårds område.

Bestämmelserna område. Bestämmelserna

byggnadsplan. byggnadsplan.

3. att talan mot länsstyrelsens beslut om bildande av naturvårdsområde föres i domstol i enlighet med vad som i motionen anförts;

4. att i avvaktan på förslag i anledning av 1973 års skogsutredning avslå Kungl. Maj:ts förslag till införande av ny paragraf, 8 a §, och därav föranledda följdändringar i skogsvårdslagen,

1974: 2009 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s, c, fp) vari hemställs att riksdagen antager det vid propositionen 1974: 166 fogade förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) med den ändring av 15, 16, 18 och 19 §§ samt av övergångsbestämmelserna som anges i motionen,

1974: 2010 av herr Sellgren (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförs beträffande begränsning i användningen av markberedning genom hyggesplöjning,

1974: 2011 av herrar Wirtén (fp) och Enlund (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförs beträffande formerna för anmälan av skogsavverkning; 2.

att riksdagen beslutar om sådan ändring av paragraf 40 naturvårdslagen att talan mot beslut om naturvårdsområde i enlighet med vad som anförs i motionen skall föras hos kammarrätten genom besvär; samt

3. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som i övrigt anförs i motionen.

I sitt betänkande 1974: 45 behandlade jordbruksutskottet motioner angående ändringar av miljöskyddslagen. Sedan kammaren den 20 november 1974 återförvisat ärendet till utskottet för ytterligare beredning, avger utskottet i nu förevarande sammanhang nytt yttrande i ämnet. Ärendet avser de vid riksdagens början väckta motionerna

2 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU 1974: 52

1974: 326 av herr Strömberg i Botkyrka m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen måtte besluta om en sådan ändring i miljöskyddslagen att tillståndsplikt införs för byggande av vägar och flygplatser, och

1974: 508 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari föreslås, såvitt nu är i fråga (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen hemställer om omarbetning, precisering och förslag beträffande miljöskyddslagen med en sådan inriktning att ekologiska miljöaspekter beaktas och att en objektiv beslutsprocess i miljöärendena eftersträvas med samhällsekonomisk optimering som målsättning.

Till utskottet har i anledning av propositionen 1974: 166 överlämnats en gemensam skrivelse från domänverket, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott samt en särskild skrivelse från Sveriges skogägareföreningars riksförbund.

R emissy 11 randen

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974: 808 från statens naturvårdsverk, domänverket och Svenska naturskyddsföreningen. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

I propositionen erinras om att utvecklingen på mindre än ett århundrade har gett människan tidigare oanade möjligheter att bruka naturens krafter och förfoga över dess tillgångar. Industrialiseringen och befolkningsomflyttningen är i vårt land de mest framträdande yttre tecknen på den omvandling som skett. Vår tillvaro har i grunden förändrats. Den materiella standarden har ökat kraftigt. Men samtidigt har miljövärden förstörts. I dag framstår en god miljö i allt högre grad som en väsentlig del av vår totala levnadsstandard. Därför måste omtanke om miljövärdena ständigt påverka utvecklingen och bli en utgångspunkt för samhällets handlande på skilda områden.

Målet för miljöpolitiken är att skapa ett sådant samhälle för dagens och morgondagens människor att vars och ens berättigade krav på en god livsmiljö kan tillgodoses. Att ge envar en livsvänlig och livsduglig miljö är liktydigt med höjd levnadsstandard och rättvisare fördelning av våra resurser.

Planeringen av miljöpolitiken måste enligt departementschefen sättas in som ett led i en totalplanering av hela samhället. Snävt ekonomiska hänsyn får inte tillåtas bli styrande för utvecklingen.

Departementschefen framhåller att naturen är en grundläggande del av vår miljö. Sedan urminnes tid gäller i vårt land förhållandet att naturen skall vara tillgänglig för alla. I detta ligger ett stort värde men

JoU 1974: 52

också ett stort ansvar, i första hand för den som äger marken att vårda och sköta den på ett sådant sätt att den kan utnyttjas både av nuvarande och kommande generationer. Men det åvilar också den som utnyttjar marken för rekreation och friluftsliv att visa omsorg och hänsyn till markens känslighet. Utgångspunkten för handlandet måste vara hänsyn till naturresurser och naturmiljö. Ingen har rätt att handla på ett sådant sätt att oersättliga naturvärden förstörs. Därför måste samhällets inflytande över utnyttjandet av våra naturresurser stärkas. Det sker bl. a. genom lagstiftning. För att bli ett verkningsfullt medel i strävandena att åstadkomma en livsvänlig miljö åt alla måste lagstiftningen ständigt anpassas till aktuella förhållanden.

Utskottet ansluter sig till de synpunkter som departementschefen anfört.

Som redovisas i propositionen har naturvårdskommittén i ett i februari 1974 avlämnat delbetänkande (Ds Jo 1974: 1) Naturvård I med förslag till ändring av vissa bestämmelser i naturvårdslagen (1964: 822) (NVL) framför allt i fråga om strandskydd och landskapsvård. Vidare har en inom jordbruksdepartementet tillsatt arbetsgrupp i mars 1974 avgivit rapporten (Ds 1974: 2) Kalhyggen, vari föreslagits vissa ändringar i skogsvårdslagen (1948: 237) bl. a. för att bättre tillgodose naturvårdsintresset i samband med avverkningar.

På grundval av förenämnda betänkande och rapport och däröver avgivna remissutlåtanden framläggs i förevarande proposition förslag till vissa ändringar i NVL och skogsvårdslagen.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp de delar av propositionen som berörts i de i anledning av densamma väckta motionerna samt behandlar därjämte vissa frågor som har samband därmed och som aktualiserats i några vid riksdagens början väckta motioner.

Innan utskottet går närmare in på behandlingen av dessa frågor vill utskottet något beröra frågan om naturvårdsförvaltningens organisation.

NVK har i sitt förenämnda delbetänkande Naturvård I bl. a. lagt fram förslag till ny ordning i fråga om förvaltningen av mark som avsatts för naturvårdsändamål. Förslaget innebär, att naturvårdsverket skall vara central förvaltningsmyndighet för samtliga naturvårdsobjekt med länsstyrelserna som ansvariga organ för länen och med lokala förvaltare för de särskilda objekten. Frågor rörande förvaltningen bör enligt NVK i överensstämmelse härmed föras från de lokala förvaltarna till länsstyrelsen och när det gäller frågor som kräver central bedömning från denna till naturvårdsverket. Vidare föreslår NVK bl. a. att verksamheten i skötselråden byggs ut för att underlätta arbetet för länsstyrelse och lokala förvaltare.

Departementschefen upplyser i propositionen 1974: 166 att han avser återkomma till NVK:s förslag i fråga om förvaltningen av mark i annat sammanhang.

JoU 1974: 52

20 Frågor berörande naturvårdsförvaltningen har tagits upp i de vid riksdagens början väckta motionerna 1974: 327 och 1974: 808. I den förstnämnda motionen hemställs sålunda att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om ett enhetligt förvaltningssystem för mark som säkerställs för naturvårdsändamål, bl. a. innebärande att naturvårdsverket får ansvaret för förvaltningen av nationalparkerna. I den andra motionen anförs att den i år tillsatta utredningen om den långsiktiga sysselsättningspolitiken bör pröva frågan om upprättande av en fast personalorganisation ute på fältet för tillsyns- och bevakningsuppgifter m. m. på miljövårdsområdet.

Enligt utskottets mening bör riksdagen i avvaktan på den vidare behandlingen av NVK:s förslag i ämnet inte nu ta närmare ställning till de i motionerna 1974: 327 och 1974: 808 upptagna frågorna. Motionerna bör därför lämnas utan åtgärd.

Skogsvårdslagen

Den förut nämnda arbetsgruppen föreslår obligatorisk anmälan till skogsvårdsstyrelsen av alla planerade hyggen. Enligt arbetsgruppen skulle en sådan anmälan möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet främst i fråga om återväxtåtgärder. Vidare skulle anmälningsförfarandet innebära möjligheter till bättre sysselsättningsplanering. De flesta remissinstanserna är positiva till någon form av anmälningsförfarande. I fråga om tidpunkten för anmälan råder emellertid delade meningar bland remissinstanserna. Naturvårdsverket, flera länsstyrelser och de flesta skogsvårdsstyrelserna är positiva till arbetsgruppens förslag om förhandsanmälan. Några remissinstanser, däribland skogsstyrelsen, anser att anmälan behöver göras först i samband med avverkning eller sedan hygget tagits upp. Domänverket och ett par stiftsnämnder anser att anmälning av hyggen inte bör omfatta statens och kyrkans skogsmarker. LRF motsätter sig en anmälningsplikt med hänvisning till att skogsvårdsstyrelsemas resurser i första hand bör användas för en intensifiering av skogsvården. Om sådan anmälningsplikt införs, bör den enligt LRF i vart fall begränsas till hyggen som är större än fem hektar.

Departementschefen delar arbetsgruppens uppfattning att det från såväl skogsvårds- som arbetsmarknads- och miljöskyddssynpunkt finns ett behov av att avverkningar anmäls till skogsvårdsstyrelserna. Han ansluter sig också till förslaget att anmälan skall göras i god tid i förväg innan avverkning företas och att anmälningsskyldigheten skall omfatta alla skogsägare. En förutsättning för att skogsvårdsstyrelsemas rådgivning i återväxtfrågor skall bli effektiv är sålunda att avverkningen inte redan har ägt rum. Vidare förutsätter den allmänna samrådsplikt beträffande i naturmiljön mera ingripande företag, varom förslag framläggs i

JoU1974: 52

ett följande avsnitt av propositionen, att anmälan görs i förväg. Det är enligt departementschefens mening inte heller tillfredsställande att som några remissinstanser föreslår begränsa anmälningarna till hyggen större än fem hektar. Av arbetsgruppens redovisning framgår att hälften av kalmarksarealen utgörs av hyggen som är mindre än fem hektar. Av denna areal är enligt redovisningen närmare 40 procent äldre än fem år. Det innebär med andra ord att det under en period av minst fem år efter avverkningen inte har åstadkommits någon tillfredsställande föryngring på dessa marker. Redan detta förhållande är enligt departementschefens mening skäl nog för att låta anmälningsförfarandet omfatta alla hyggen. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor.

Mot bakgrund av det anförda förordar departementschefen att i skogsvårdslagen i avsnittet om avverkning tas in en bestämmelse om skyldighet för markägare att enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om avverkning som skall äga rum på hans mark. Närmare bestämmelser om tidpunkten för anmälan och hur skyldigheten skall fullgöras bör det ankomma på skogsstyrelsen att meddela. För större markägare bör anmälningsskyldigheten kunna fullgöras i form av en redovisning av planer för framtida avverkning vilka bör följas upp genom definitiv anmälan i god tid innan åtgärden påbörjas. Skogsstyrelsen bör också kunna medge undantag från anmälningsskyldighet i vissa fall, t. ex. i fråga om beståndsvårdande gallring. Motsvarande anmälningsskyldighet bör gälla för kyrkans mark och för mark under domänverkets förvaltning. Som arbetsgruppen framhållit kommer den föreslagna anmälningsskyldigheten dessutom att underlätta den långsiktiga planeringen av sysselsättning och utbildning inom skogsbruket. Enligt departementschefens mening är det angeläget att förbättra planeringen av sysselsättningen för de anställda i skogsbruket.

Det merarbete som kommer att uppstå vid skogsvårdsstyrelserna i samband med anmälningsförfarandet kommer enligt departementschefens uppfattning inte att bli mer omfattande än att dessa kommer att klara det med befintliga resurser.

I motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2011 riktas kritik mot den i propositionen skisserade utformningen av anmälningsförfarandet. I den förstnämnda motionen framhålls sålunda att en allmän anmälningsplikt, även om vissa möjligheter till befrielse från anmälningsskyldigheten kan medges, innebär betydande olägenheter för de enskilda skogsägarna samtidigt som arbetsbelastningen torde öka i mycket stor omfattning på de olika skogsvårdsstyrelserna. Vidare befaras att detta kommer att ske på bekostnad av andra för skogsbruket angelägna uppgifter, särskilt i fråga om återväxtåtgärder och skoglig rådgivning. I motionen 1974: 2008 ges uttryck för liknande synpunkter. I båda de nu berörda motionerna framförs den åsikten att 1973 års skogsutrednings

JoU 1974: 52

förslag bör avvaktas innan ändringar i lagstiftningen på nu förevarande område genomförs. Motionerna utmynnar i enlighet härmed i yrkande om avslag på propositionen i förevarande del.

Enligt motionen 1974: 2011 blir det i propositionen förordade anmälningsförfarandet administrativt tungrott och motionärerna finner det därför tveksamt om skogsvårdsstyrelserna utan omfattande personalförstärkning skall kunna behandla det stora antal anmälningar som då kommer i fråga — i motionen beräknas de till ca 150 000 per år. Vidare anförs att det i många fall av praktiska skäl är omöjligt att exakt avgöra var och när en avverkning skall göras och att anmäla den i så god tid att den hinner behandlas innan förutsättningarna har ändrats. Enligt motionärernas mening måste det framför allt från naturvårdssynpunkt vara lämpligare att koncentrera förhandsanmälan till att gälla sådana områden som kommer att klassas som konfliktområden. För att tillgodose kraven på intensivare återväxtåtgärder räcker det enligt motionärernas mening med en anmälan i efterhand om avverkning. Den föreslagna paragrafen 8 a i skogsvårdslagen bör därför enligt motionärernas mening ges en annan utformning. Behovet av planering för sysselsättning bör enligt motionärerna kunna tillgodoses genom att skogsbolag och andra större markinnehavare till skogsvårdsstyrelse redovisar sina flerårsplaner.

Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt att återväxtåtgärderna i skogsbruket intensifieras. Åtgärder bör vidtas snabbt för att bli verkligt effektiva, inte minst mot bakgrund av det kraftiga underskott i landets virkesbalans som med nuvarande avverkningsvolym kan väntas uppstå om ca 15—20 år. Otvivelaktigt bör en anmälningsskyldighet i fråga om avverkningar kunna bidra till att möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida i fråga om återväxtåtgärder. Vidare bör ett anmälningsförfarande som arbetsgruppen framhållit kunna ge underlag för en bättre sysselsättningsplanering inom skogsbruket. Ett anmälningsförfarande bör också, lämpligt utformat, kunna utnyttjas för att underlätta det utvidgade samrådsförfarande beträffande i naturmiljön mera ingripande företag, som förordas på annat ställe i propositionen, såvitt avser 20 § NVL.

Utskottet anser sålunda i likhet med departementschefen att det från såväl skogsvårds- som arbetsmarknads- och miljöskyddssynpunkt finns ett behov av att avverkningar anmäls till skogsvårdsstyrelserna. Som framgår av det föregående har de flesta remissinstanserna, bl. a. flertalet skogsvårdsstyrelser, ställt sig positiva till någon form av anmälningsförfarande. I fråga om tidpunkten för anmälan råder dock delade meningar. Bl. a. kan noteras att flertalet skogsvårdsstyrelser ställer sig positiva till arbetsgruppens förslag om förhandsanmälan, medan bl. a. skogsstyrelsen anser att anmälan behöver göras först i samband med avverkning eller sedan hygget tagits upp.

JoU1974: 52

23 Utskottet ansluter sig för sin del till förslaget att anmälan skall göras i god tid i förväg innan avverkning företas och att anmälningsskyldigheten skall omfatta alla skogsägare. En förutsättning för att skogsvårdsstyrelsernas rådgivning i återväxtfrågor skall bli effektiv är sålunda att avverkningen inte redan har ägt rum. Vidare förutsätter det förenämnda samrådsförfarandet i naturvårdsfrågor att anmälan görs i förväg. Som förut anförts är avsikten med anmälningsskyldigheten bl. a. att skogsvårdsstyrelsemas uppföljning av återväxtåtgärder underlättas. Det är då särskilt viktigt att anmälningsförfarandet utformas på ett sätt som gagnar angivna syfte och inte blir administrativt tungrott. Utskottet, som inte har någon erinran mot departementschefens principiella bedömning när det gäller omfattningen av anmälningsskyldigheten, anser att en viss frihet i utformningen av anmälningsförfarandet bör kunna godtas. Som anförs i propositionen bör det ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor. Närmare bestämmelser om tidpunkten för anmälan och hur skyldigheten skall fullgöras bör det ankomma på skogsstyrelsen att meddela. För större markägare bör anmälningsskyldigheten kunna fullgöras i form av en redovisning av planer för framtida avverkning, vilka bör följas upp genom en ny anmälan i god tid innan åtgärden påbörjas, i den mån avvikelser sker från de angivna planerna. Skogsstyrelsen bör också kunna medge undantag från anmälningsskyldighet i vissa fall, t. ex. i fråga om beståndsvårdande gallring eller mycket små avverkningar som inte har någon nämnvärd inverkan från vare sig miljövårds- eller skogsvårdssynpunkt. Ett starkt krav är under alla omständigheter att bestämmelserna utformas så att handläggningsordningen blir så litet betungande som möjligt såväl för de enskilda markägarna som för berörda myndigheter, utan att syftet med anmälningsskyldigheten förfelas.

Till det anförda kan fogas att en förhandsanmälan kan medverka till att förhindra att avverkningar i strid mot jämnhetskravet i 7 § skogsvårdslagen kommer till stånd.

Mot bakgrund av vad nu anförts förordar utskottet med bifall till propositionen, såvitt nu är i fråga, att i skogsvårdslagen i avsnittet om avverkning tas in en bestämmelse om skyldighet för markägare att enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelse om avverkning som skall äga rum på hans mark.

Utskottets ställningstagande innebär bl. a. att utskottet avstyrker såväl i motionerna 1974: 2005 och 1974: 2008 framförda avslagsyrkanden som i motionen 1974: 2011 framförda ändringsförslag i nu berörda fråga.

I samtliga nyss angivna motioner synes kravet på förhandsanmälan av planerad avverkning i samband med tidigare berört samrådsförfarande i naturvårdsfrågor i princip ha accepterats. Enligt motionerna 1974: 2005 och 1974: 2008 bör i övrigt 1973 års skogsutredning avvaktas. En

JoU1974: 52

begränsning av anmälningssystemet i enlighet med motionärernas förslag skulle bl.a. innebära att slutavverkningar, s. k. kalhyggen, utanför av länsstyrelse angivna områden inte skulle förhandsanmälas. Utskottet vill till detta foga den kommentaren, att utskottet anser att det inte bara från skoglig synpunkt utan minst lika mycket från miljövårdssynpunkt är viktigt att skogsvårdsstyrelsen får möjlighet att på ett tidigt stadium med markägaren diskutera lämpliga åtgärder i syfte att i möjligaste mån tillgodose såväl behovet av en effektiv skogsåterväxt som önskemålet om en skonsam behandling av naturmiljön.

I förevarande sammanhang vill utskottet även erinra om att 1973 års skogsutredning bl. a. har att särskilt beakta möjligheterna att inom ramen för skogsvårdslagstiftningen tillgodose samhällets behov att styra skogsproduktionen, varvid utgångspunkten skall vara att skogsmarken skall utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt. De sakkunniga bör också närmare belysa de konsekvenser i miljövårdshänseende som nuvarande och en framtida avverkningspolitik kan komma att leda till. Vidare bör de sakkunniga bl. a. göra en bedömning av hur skogsnäringens expansionsmöjligheter påverkas av kraven på rekreationsmöjligheter för allmänheten.

Utskottet utgår från att skogsutredningen vid sitt fortsatta arbete noga följer tillämpningen av det förordade anmälningssystemet i fråga om avverkningar och om utredningen finner det påkallat framlägger erforderliga förslag i syfte att ytterligare underlätta skogsvårdsstyrelsernas verksamhet när det gäller uppföljningen av återväxtåtgärderna.

Som en särskild fråga i detta sammanhang behandlas i propositionen det enskilda hyggets storlek. Enligt arbetsgruppen är stora hyggen ingen nyhet i svenskt skogsbruk och inte heller finns, som påståtts i vissa sammanhang, något starkt samband mellan mekaniserad avverkning och stora hyggen. Däremot finns ett visst samband mellan avverkningens ekonomi och virkesförrådet per arealenhet. Ju större virkesförrådet per hektar är, desto mindre hygge behöver tas upp för att kraven på ekonomi skall tillgodoses. Dagens skogsskötselmetoder väntas leda till större virkesförråd i de framtida bestånden varför ökade avverkningskostnader inte behöver leda till större hyggen. Enligt arbetsgruppen är den slutavverkningsmogna skogen i Syd- och Mellansverige ofta väl geografiskt spridd, vilket gör att större sammanhängande hyggen inte kan uppkomma i praktiken. I norra Sverige finns på vissa håll stora arealer med gammal, tidigare flera gånger genomhuggen skog med lågt virkesförråd.

I dessa områden kan det bli fråga om större hyggesarealer.

Det måste enligt departementschefens mening vara en självklar utgångspunkt vid awerkningsplaneringen att eftersträva att begränsa kalhyggenas storlek. Hyggen bör t. ex. inte i onödan läggas kant i kant eller göras större än som är erforderligt från skogsbrukssynpunkt. Inom områden som är särskilt värdefulla från naturvårdssynpunkt bör natur -

JoU1974: 52

vårdsmyndigheterna med stöd av naturvårdslagstiftningen kunna meddela särskilda föreskrifter i fråga om utformningen av kalhyggena.

Mot vad departementschefen sålunda anfört har utskottet inte något att invända. Något särskilt yttrande i ämnet från riksdagens sida finner utskottet inte nödvändigt. Ett i motionen 1974: 2011 under punkten 3 i hemställan framfört förslag härom bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Arbetsgruppen har haft som särskilt uppdrag att studera omfattningen och effekterna av särskilt den markberedningsmetod som kallas hyggesplöjning. Markberedning är ofta önskvärd och ibland nödvändig för att skapa goda utvecklingsbetingelser för frön och plantor. Årligen markbereds ca 100 000 hektar. Från skogsproduktionssynpunkt bör denna areal utökas enligt arbetsgruppen. Hyggesplöjning, som är den mest radikala metoden, har de senaste åren utförts på något mer än 8 000 hektar per år. Metoden är bäst lämpad på friska och fuktiga marker med tjock råhumus i extrema klimatlägen i Norrlands inland. Dessa marker brändes tidigare. Hyggesplöjning kan okritiskt använd innebära olägenheter för andra intressen, särskilt renskötselns. Arbetsgruppen anser att användningen av metoden bör begränsas till de områden där inga andra alternativ finns. Det föreslås att då sådan plöjning planeras skogsbruket i varje enskilt fall bör söka samråd med naturvårdsmyndigheten. Vidare föreslås att skogsbruket bör åläggas att i de fall åtgärden berör de renskötande samernas intressen söka samråd med dessa. Genom satsning på utveckling av andra, skonsammare metoder bör skogsbruket begränsa användningen av hyggesplöjningen. Harvning är en annan relativt ny markberedningsmetod som har diskuterats. Om den används på utpräglat goda vinterbetesmarker för renarna, kan betet skadas. Harvning inom renens vinterbetesland bör enligt arbetsgruppen därför ske först efter samråd mellan skogsbruket och de renskötande samema.

Arbetsgruppens syn på den form av markberedning som kallas hyggesplöjning delas av de allra flesta remissinstanserna. För egen del anser departementschefen att tiden nu är inne för någon form av reglering av hyggesplöjningen som f. n. på det hela taget är okontrollerad. Ett totalförbud mot all hyggesplöjning skulle enligt departementschefens mening föra för långt. Däremot anser han det motiverat att verksamheten underkastas kontroll. Härvid måste en noggrann avvägning göras mellan å ena sidan intresset av fortsatt skogsbruk och å andra sidan rennäringens och naturvårdens intressen. Departementschefen framhåller att en sådan avvägning måste göras innan avverkning skett på det aktuella området. Frågan om hur kontrollen av hyggesplöjningen närmare bör utformas behandlas i anslutning till i propositionen framlagt förslag till ändring av 20 § NVL. Enligt nämnda förslag, till vilket utskottet återkommer i det följande, bör en allmän samrådsplikt införas beträffande i natur -

JoU1974: 52

miljön mera ingripande företag. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreslås få befogenhet att föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag. Som exempel på arbetsföretag beträffande vilka dylik föreskrift anses böra meddelas för hela riket nämns markberedning genom hyggesplöjning.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att verksamheten med markberedning genom hyggesplöjning bör underkastas kontroll. Som anförs i propositionen måste en noggrann avvägning göras mellan å ena sidan intresset av fortsatt skogsbruk och å andra sidan rennäringens och naturvårdens intressen. I förevarande sammanhang får utskottet erinra om att JO i ett beslut den 1 november 1973 framhållit att hyggesplöjning i renbetesland måste ses som ändrad markanvändning som — om den medför avsevärd olägenhet för renskötseln — innefattar en överträdelse av 30 § i rennäringslagen. Det i propositionen förordade samrådsförfarande! i frågor rörande hyggesplöjning bör enligt utskottets mening kunna ge goda möjligheter till kontroll av den fortsatta utvecklingen när det gäller ifrågavarande verksamhet.

I motionen 1974: 2010 har begärts att riksdagen uttalar sig för en begränsning i användningen av markberedning genom hyggesplöjning. Utskottet anser att departementschefens uttalanden i ämnet ger vid handen att syftet med motionen kommer att tillgodoses utan någon särskild riksdagens åtgärd.

Departementschefen framhåller nödvändigheten av att våra skogar även i framtiden kan utnyttjas både för skogsbruk och friluftsliv. Detta kräver ett ömsesidigt hänsynstagande. Det är nödvändigt att i skogsbruket ta hänsyn till naturvårdens krav. Som ett uttryck för denna inställning och som ett understrykande av de krav som av hänsyn till naturvården under alla omständigheter bör gälla inom skogsbruket — vare sig det är fråga om skogsmark som är särskilt värdefull från naturvårdssynpunkt eller inte — anser departementschefen att i skogsvårdslagen som allmän princip bör slås fast att skogsbruket är skyldigt att ta hänsyn till naturvårdens intressen. Bestämmelsen bör tas in i 1 § skogsvårdslagen som innehåller de allmänna riktlinjerna för skogsbrukets bedrivande. Arbetsgruppen har påpekat att det oftast är möjligt att med enkla medel inom ramen för ett rationellt skogsbruk vidta åtgärder som tillfredsställer den rekreationssökande allmänhetens krav. Exempel på åtgärder som anges i propositionen är att vid slutavverkning lämna kvar enstaka träd, trädgrupper eller trädridåer i omedelbar anslutning till bebyggelse, på allmänt frekventerade rastplatser, på mindre holmar och vid sjöar och vattendrag eller i anslutning till natursköna vyer nära vägar, att anpassa hyggesgeometrin till terrängens form, att se till att vissa stigar är framkomliga, att undvika slutavverkning på myr- och bergimpediment

JoU 1974: 52

och i myrkanter, att spara boträd samt att undvika kalavverkning utan kvarlämnande av ”fröträd” i nära anslutning till bebyggelse. De åtgärder av hänsyn till naturmiljön som nu nämnts och därmed jämförliga åtgärder anses således i fortsättningen böra ingå som ett normalt led i skogsdriften. Skogsstyrelsen avses få i uppdrag att efter samråd med naturvårdsverket utfärda utförliga anvisningar om vilka dessa åtgärder är och vad de närmare innebär. Vidare avses skogsvårdsstyrelsema få i uppdrag att medverka till att åtgärderna genomförs.

Utskottet kan helt ansluta sig till de synpunkter som anförts av departementschefen. Dennes förslag att en allmän aktsamhetsregel vad gäller naturen infogas i skogsvårdslagen biträder utskottet därför.

De föreslagna restriktionerna i skogsbruket, som avses få sin grund i skogsvårdslagen, bör gälla all skogsmark. Det innebär bl. a. att de av naturvårdsmyndigheterna kan läggas till grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständigheter måste uppfyllas. Samtidigt förutsätts att naturvårdsmyndigheterna med stöd av naturvårdslagstiftningen meddelar andra eller strängare föreskrifter när skogsmarken är särskilt värdefull från naturvårdssynpunkt och samhället med hänsyn därtill behöver ha omedelbar kontroll över skogsdriften i området från nämnda synpunkt.

I motionen 1974: 2003 påpekas att det förhållandet att man vid slutavverkningar i vissa fall skall lämna kvar fröträd och trädgrupper under inga omständigheter får befria markägaren från ansvar för återväxtåtgärder i form av hyggesrensningar, markberedningar eller planteringar. För att den i 1 § skogsvårdslagen angivna allmänna målsättningen för skogsvården skall kunna uppnås krävs enligt samma motion att skogsvårdsstyrelsen erhåller större befogenheter än f. n. I motionen anförs att både skogsägare och skogsarbetarkåren upplever det som inkonsekvent att skogsvårdsstyrelsen enligt nu gällande lag inte äger rätt att ingripa och föranstalta om avverkning i de fall skogsägare uraktlåter att låta avverka gammal, mogen avverkningsbar skog, medan skogsvårdsstyrelsen däremot förfogar över medel att stoppa avverkning som sker i yngre, växande bestånd. Motionärerna hemställer att riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag till lag om avverkningstvång för sådana skogsägare, som medvetet missköter sitt skogskapital genom att inte avverka eller restaurera sina skogar, framför allt i de äldre och övermogna bestånden.

Utskottet vill erinra om att 1973 års skogsutredning enligt sina direktiv bör bedöma vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att tillgodose önskemålen om att en långsiktig hög produktion inom skogsindustrin och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket skall kunna vidmakthållas. Möjligheterna att inom skogsvårdslagstiftningens ram tillgodose samhällets behov att styra skogsproduktionen bör särskilt beaktas. Som framgår av det anförda faller den fråga som tas

JoU1974: 52

upp i motionen 1974: 2003 inom ramen för skogsutredningens uppdrag. Under hänvisning härtill föreslår utskottet att riksdagen lämnar motionen utan åtgärd.

Naturvårdslagen

Allemansrätten

Enligt NVK:s förslag bör allemansrätten komma till positivt uttryck i NVL:s inledande bestämmelse genom en föreskrift att rätten att färdas fritt i naturen skall respekteras. Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Somliga remissinstanser ställer sig positiva till lagstiftning angående allemansrätten men menar att ämnet i så fall bör utredas ytterligare. Mot den föreslagna bestämmelsen har vidare invänts bl. a. att den kan ge anledning till missförstånd angående allemansrättens innebörd.

Departementschefen framhåller att allemansrätten är en urgammal sedvanerätt, som endast i begränsad utsträckning kommit till uttryck i lag. I stort brukar man med allemansrätten avse friheten för envar att färdas till fots över och under en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är fråga om tomt eller plantering eller över huvud taget om mark som kan skadas av beträdandet, och att där plocka blommor, bär och svamp. På flera punkter råder oklarhet om vad allemansrätten innebär. För egen del anser departementschefen att en lagstiftning angående allemansrättens innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i skälighetsfrågor där olägenheterna i dag inte är större än att de kan övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Han anser det emellertid värdefullt att markera allemansrättens betydelse i NVL:s inledande bestämmelse.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att allemansrättens princip får komma till uttryck i NVL. Som anförs i propositionen är allemansrätten, som saknar motstycke i flertalet andra länder, av avgörande betydelse för människomas möjlighet att få rekreation och avkoppling i det fria. Utskottet tillstyrker därför departementschefens förslag att i NVL:s 1 § förs in ett tillägg, varigenom — utan någon precisering av allemansrättens innebörd — slås fast att naturen är tillgänglig för alla i enlighet med allemansrätten.

Enligt utskottets mening finns det anledning att i förevarande sammanhang även erinra om de uttalanden rörande allemansrättens innebörd som gjordes i samband med 1972 års lag om körning i terräng med motordrivet fordon (prop. 1972: 99, JoU 1972: 52, rskr 1972: 271). Vad som därvid närmast behandlades var rätten att färdas över annans mark. I den i propositionen 1972: 99 lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser m. m. anfördes sålunda att nyssnämnda rätt begränsades främst genom bestämmelsen om straff för tagande av olovlig väg (12

JoU1974: 52

kap. 4 § brottsbalken) av vilken framgår att det är förbjudet för utomstående att färdas över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas därav. Till de oklara frågorna rörande allemansrättens innebörd hörde spörsmålet om och i vad mån befogenhet finns att utan markägarens samtycke färdas i terrängen med lätta översnöfordon som snöskoter. I sammanhanget hänvisades till en framställning av professor Bertil Bengtsson vari sägs bl. a. följande:

Allemansrätten kan enklast beskrivas som en befogenhet för envar att i viss utsträckning nyttja annans fastighet, oavsett om man äger någon särskild rätt till den. Nyttjandet får dock inte gå så långt att fastighetens ägare (eller annan med särskild rätt till fastigheten, t. ex. en nyttjanderättshavare) tillfogas nämnvärd olägenhet eller skada. — Innebörden av denna modifikation är svår att fastställa. De lagbestämmelser som finns på området är delvis svårtolkade. Rättspraxis är obetydlig och litteraturen sparsam. Vissa frågor om avvägningen mellan markägarens och allmänhetens intressen är starkt kontroversiella. En hänvisning till sedvanan ger knappast tillräcklig ledning, eftersom på senare år — särskilt med bilismens genombrott — allmänhetens vanor befunnit sig i snabb förändring och för övrigt torde växla bland olika kategorier av friluftsintresserade. Vid en tolkning av oklara lagregler verkar det mera närliggande att särskilt beakta den allmänna tendensen bl. a. i naturvårdslagen att tillvarataga allmänhetens intresse av rörelsefrihet i markerna, så länge markägaren inte tillfogas nämnvärd ekonomisk skada. — Ytterligare kompliceras läget av att bestämmelserna huvudsakligen rör straffansvar, vilket också utgör den praktiskt viktigaste påföljden när allmänhetens befogenheter överskrids. Allt nyttjande som går fritt från straff kan dock inte anses tillåtet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (1972: 52) erinrade jordbruksutskottet om att frågan om hur långt allemansrätten sträckte sig var föremål för delade meningar. Utskottet ansåg dock att allemansrätten inte utan vidare innebar rätt att med snöskoter eller annat motorfordon färdas i terrängen på annans mark. Det var sålunda inte tillåtet att färdas så att skador på mark eller gröda kunde uppkomma eller så att hemfriden stördes. Därjämte erinrade utskottet om att en grundläggande regel i den kommande terrängtrafikkungörelsen avsågs bli att den som färdas i terräng skulle anpassa färdväg, hastighet och färdsätt så att människor och djur inte stördes i onödan och att skada på annans mark och växtlighet undveks.

Det finns i detta sammanhang även anledning att erinra om tredje lagutskottets uttalande år 1970 om vad som borde avses med ringa nedskräpning (3LU 1974: 90, s. 58—59). Lagutskottet anförde där att det torde böra antagas, att en i och för sig obetydlig handling med hänsyn till de omständigheter under vilka den kommer till stånd likväl bör anses vara nedskräpning som icke är ringa, t. ex. om det framstår såsom uppenbart att den utgör ett led i en allvarlig kollektiv nedskräpning. Såsom lagrådet framhöll torde det också utan vidare vara klart, att vad som på en plats måste bedömas vara en ”ringa” nedskräpning på ett annat

JoU1974: 52

och mera känsligt område får anses utgöra en gärning, som inte alls kan bedömas såsom ringa.

Utskottet har inte funnit att något sådant särskilt uttalande rörande allemansrättens innebörd, som begärts i motionen 1974: 2005, yrkande 6, i övrigt synes erforderligt.

Strandskydd

Departementschefen erinrar om att strandskyddets syfte är att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten. I motiven till NVL betonas vikten av att den särskilda strandregleringen upprätthålls effektivt i enlighet med dess syfte, så att allmänhetens tillträde till landets kuster och sjöstränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Av NVK redovisade undersökningar ger vid handen att strandskyddsförordnanden inte kommit till stånd i sådan omfattning att tillträde till de från friluftssynpunkt värdefulla stränderna kunnat bevaras för den ej strandägande befolkningen i önskvärd omfattning. Vidare har dispens för bebyggelse inom strandskyddsområde getts i förhållandevis stor utsträckning. Departementschefen anser därför i likhet med NVK och de flesta remissinstanserna att det finns anledning att skärpa de nuvarande bestämmelserna om strandskydd. Ett förslag av NVK om införande av ett generellt skydd för strandområdet vid havet, insjöar och vattendrag godtas i huvudsak av flertalet remissinstanser. Även departementschefen biträder förslaget om införande av generellt strandskydd. Han förordar således att det i 15 § NVL slås fast att strandskydd skall råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddsområdet bör i första hand omfatta land- och vattenområdet intill 100 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. När det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet, bör regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kunna utvidga strandskyddsområdet intill ett avstånd av högst 300 m från strandlinjen. I fråga om vattenområde utanför denna gräns erinrar departementschefen om att länsstyrelsen har möjlighet att med stöd av 5 § sjötrafikförordningen (1962: 150) meddela föreskrifter bl. a. om fartbegränsning och om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Vidare nämns att chefen för kommunikationsdepartementet avser att föreslå ändring i nämnda bestämmelser i syfte att utvidga länsstyrelsens befogenheter att ingripa till skydd för vattenområden i dessa avseenden.

I motionen 1974: 2009 föreslås den ändringen i förhållande till propositionen i nu förevarande del att strandskyddsområde i enlighet med NVK:s förslag vad gäller utsträckningen i vattenområde bör kunna utvidgas intill gränsen mot allmänt vattenområde.

Utskottet finner för sin del — förutom de av departementschefen anförda skälen — även praktiska skäl tala för att strandskyddsområdets

JoU1974: 52

gräns i vattenområde bestäms i enlighet med den i propositionen förordade regeln. Motionen 1974: 2009 avstyrks alltså i denna del.

Departementschefens förslag om införande av generellt strandskydd tillstyrks även i övrigt av utskottet. Som anförs i propositionen bör undantag från det generella strandskyddet medges för sådana strandområden som uppenbarligen saknar betydelse för allmänhetens bad- och friluftsliv, t. ex. vid obetydliga bäckar och tjärnar. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör kunna förordna om sådana undantag. Genomförande av ett generellt strandskydd kräver att strandskyddsområdena avgränsas och preciseras så att någon tvekan inte kan uppstå beträffande deras omfattning. Utskottet delar departementschefens mening att denna fråga lämpligen bör lösas så att bestämmelserna om generellt strandskydd för beredande av tid för behövliga inventeringar får träda i kraft den 1 juli 1975.

Utskottets ställningstagande innebär, att utskottet avstyrker i motionen 1974: 2005, yrkande 1, gjord hemställan om avslag på propositionens förslag till ny lydelse av 15 § NVL. Detsamma gäller i motionen 1974: 2008, yrkande 1, framlagt förslag om bibehållande av nuvarande form för strandskyddsförordnanden men med sådan utformning av NVL att beslutanderätten om strandskyddets omfattning överförs från länsstyrelse till kommun.

16 § NVL reglerar strandskyddets innehåll. Bestämmelserna bör enligt NVK skärpas för att skyddet skall bli tillräckligt effektivt. Inom strandskyddsområde får enligt förslaget inte uppföras någon ny byggnad eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett nytt ändamål. Inom sådant område skall inte heller annars få utföras anläggning eller företas ingrepp som väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållanden inom området. Som exempel härpå nämner NVK bl. a. anläggningar för camping, sport och klubbverksamhet, bryggor och båtuppläggningsplatser. Inte heller får enligt förslaget inom sådant område utföras annan anläggning eller anordning som inskränker allemansrätten. Undantag föreslås dock gälla för stängsel som behövs för jordbruket, skogsbruket eller renskötseln. Ett normalt utnyttjande av området i jord- eller skogsbruk är enligt NVK inte avsett att träffas av bestämmelsen. Länsstyrelsen skall kunna meddela undantag från bestämmelserna om strandskydd när särskilda skäl föreligger. Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanserna, och även departementschefen finner det ändamålsenligt att strandregleringen i princip utformas på detta sätt. NVK:s förslag att strandregleringen skall avse bl. a. uppförande av ”ny byggnad” i stället för som f. n. ”helt ny byggnad” har motiverats med att det därigenom skulle bli möjligt att reglera inte bara tillkomsten av helt ny byggnad utan även omfattande till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig ändring av befintlig byggnad. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget i denna del under framhållande att införandet av ännu ett byggnadsbegrepp i

JoU 1974: 52

bebyggelsereglerande författningar skulle medföra svårigheter och allmän osäkerhet vid tillämpningen. Enligt departementschefens mening finns inte med hänsyn till strandskyddets syfte anledning att ändra bebyggelsekontrollens omfattning såvitt nu är i fråga, eftersom till- eller ombyggnad av ett befintligt hus normalt sker på mark som redan tagits i anspråk som tomt. Innebär arbetena att byggnaden ändras för att tillgodose ett nytt ändamål, t. ex. ändring av en fiskebod till fritidshus, omfattas ombyggnaden av strandkontrollen redan enligt gällande bestämmelser. I andra fall torde byggnadslovsprövningen av till- eller ombyggnad vara till fyllest.

Utskottet ansluter sig till departementschefens bedömning och förordar således att 16 § NVL i nu berörda hänseende utformas i enlighet med propositionen.

Med hänsyn till att strandskyddets primära syfte är att vara ett värn för allemansrätten vid stränderna finns som departementschefen anför ej heller skäl att under strandkontrollen utan närmare precisering eller hänsyn till inverkan på allemansrätten föra in ingrepp som väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållanden inom strandområdet. Den behövliga kompletteringen av strandskyddets innehåll bör enligt utskottets mening ske på det sättet att det nuvarande förbudet mot bebyggelse och förberedelsearbeten därför utvidgas till att avse även utförande av anläggning eller anordning varigenom mark tas i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda mark där den annars skulle ägt att färdas fritt. Förbudet kommer härigenom att omfatta exempelvis vägar samt av NVK nämnda anläggningar för camping och sport m. m.

Som anförs i propositionen bör det ankomma på länsstyrelsen att meddela behövliga föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde. Det tillkommer Kungl. Maj:t att besluta härom.

Bl. a. lantbruksstyrelsen föreslår att undantag från strandskyddsbestämmelsema alltjämt bör gälla inte bara för stängsel utan även för annan anläggning som erfordras för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål. Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens förslag att från strandregleringen undantas sådana för dessa näringar behövliga anläggningar eller åtgärder som inte avser uppförande eller ändring av byggnad. Det innebär att t. ex. även ekonomibyggnader för jordbruket förs in under kontrollen.

Vad utskottet anfört beträffande 16 § NVL innebär att utskottet inte ansett sig böra biträda de ändringsyrkanden i ämnet som framförts i motionerna 1974: 1006 och 1974:1009.

Stängselgenombrott m. m.

17 § NVL innehåller bestämmelser om stängselgenombrott. Om det på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet finns stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till

JoU1974: 52

mark inom område där allmänheten annars skulle ha kunnat färdas fritt, kan länsstyrelsen förelägga stängselhållaren att anordna grind eller genomgång. Om det är uppenbart att stängslet enbart avser att stänga allmänheten ute från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Bestämmelserna om stängsel gäller även dike.

Departementschefen förordar i överensstämmelse med NVK:s förslag en ändring som ökar möjligheten till stängselgenombrott. För förordnande bör det enligt förslaget räcka med att området är av betydelse för friluftslivet och att stängslet eller diket försvårar tillträdet till marken.

Utskottet ansluter sig till förslaget och avstyrker således det i motionen 1974: 2005, framförda yrkandet (yrkande 3) om avslag på propositionen i förevarande del.

Utskottet tillstyrker också det i propositionen framlagda förslaget om ett tillägg i 17 § NVL av innebörd att skylt som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från visst område inte får finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd. Utskottet vill dock fästa uppmärksamheten på att tillstånd inte avses böra krävas, om det är uppenbart att allmänheten ej äger färdas fritt inom området eller att skylten eljest är behörig.

Täktverksamhet

NVK:s förslag i fråga om täktregleringen i 18 § NVL innebär bl. a. att tillståndsplikten för täkt av sten, grus, sand eller lera utvidgas till att omfatta även jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter — varvid lera uteslutits ur uppräkningen — och att undantaget för husbehovstäkt upphävs. De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget att införliva jord och torv bland de tillståndspliktiga materialen. Särskilt täkt av matjord har under senare tid förekommit på många håll i landet i sådan omfattning att allvarliga skador uppstått i naturmiljön. Täkt av torv i stor omfattning kan medföra svåra ingrepp i naturmiljön genom inverkan på landskapsbilden och på hydrologiska förhållanden m. m. I fråga om husbehovstäkter motsätter sig flertalet av remissinstanserna som yttrat sig i frågan, NVK:s förslag att även dessa täkter skall omfattas av det generella tillståndstvånget.

Departementschefen biträder kommitténs förslag att generell tillståndsplikt skall införas i fråga om täkt av jord och torv. För tydlighets skull bör enligt departementschefens mening även lera alltjämt uttryckligen nämnas bland de tillståndspliktiga materialen. Något behov att bland de tillståndspliktiga materialen ta upp även nyttigheter som är jämförliga med de uppräknade materialslagen föreligger inte enligt departementschefens mening, då en sådan till sitt innehåll oklar bestämning skulle vålla svårigheter vid tillämpningen. NVK:s förslag om husbehovstäkt avvisas av departementschefen.

Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare (JoU 1973: 47) uttalat sig för att generellt tillståndstvång enligt NVL borde införas för täkt

3 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU1974: 52

av matjord. Utskottet hälsar därför det framlagda förslaget till ändring av 18 § NVL i nu förevarande avseende med tillfredsställelse och kan även i övrigt i princip biträda de förslag som i propositionen framlagts i förevarande del. Utskottet vill understryka att bestämmelserna i 18 § NVL primärt syftar till att hindra eller begränsa skador på naturmiljön genom täkt av sten och lösa jordarter. Det kan ifrågasättas om inte den i lagförslaget förordade formuleringen i nämnda hänseende är något snäv med hänsyn till vad som sålunda åsyftas. Å andra sidan förefaller den av NVK föreslagna ordalydelsen såsom departementschefen befarar kunna leda till vissa svårigheter vid tillämpningen. Utskottet föreslår för sin del att bestämmelsen utformas så att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej får ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Med denna formulering framstår det klarare att t. ex. täkt av morän och mo skall underkastas tillståndstvång. Utskottet föreslår att 18 § NVL får den lydelse som i utskottets hemställan betecknas som utskottets förslag. Att härmed inte avses någon ändring i sak i förhållande till departementschefens förslag torde framgå av vad utskottet anfört.

I överensstämmelse härmed hemställer utskottet att riksdagen avslår i motionen 1974: 2009 framfört yrkande om att täktkontrollen ges den av NVK föreslagna omfattningen, bl. a. innefattande tillståndstvång i fråga om husbehovstäkt. I den mån det av näturvårdsskäl befinns angeläget att förbjuda täkt av sistnämnt slag, liksom täkt av renlav som också berörs i motionen, finns enligt utskottets mening tillräckliga medel härför genom NVL:s övriga bestämmelser.

Vid riksdagens bifall till utskottets förslag synes jämväl önskemålen i den fristående motionen 1974: 1117 bli tillgodosedda. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av densamma erfordras därför inte.

N aturvårdsområde

NVK anser att NVL:s nuvarande bestämmelser på landskapsvårdens område inte ger möjligheter att bedriva aktiva åtgärder för landskapsvård i fråga om område som inte ingår i nationalpark eller naturreservat. Allmänna miljökrav och naturvårdshänsyn har enligt kommittén samtidigt ökat behovet av sådan vård. Kraven på markägare och andra att vid nyttjandet av mark beakta miljökrav och naturvårdshänsyn har i motsvarande mån ökat och lett till krav på begränsningar i nyttjandet. Kommittén framhåller att avsaknaden av ett lämpligt instrument för administration och säkerställande av landskapsvårdande åtgärder från det allmännas sida har framstått som en allvarlig brist med de nuvarande bestämmelserna. Detta har lett till att naturreservatsinstitutet tillgrips även i fall med mycket begränsat åtgärds- eller kontrollbehov.

För att tillgodose det angivna behovet av ett lämpligt instrument för

JoU1974: 52

landskapsvårdande insatser från det allmännas sida föreslår kommittén ett nytt skyddsinstitut, kallat naturvårdsområde. Som naturvårdsområde skall enligt förslaget länsstyrelsen kunna förklara område inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön. De inskränkningar som härvid kommer i fråga är enligt kommittén i allmänhet av mindre ingripande beskaffenhet. I den mån särskilda åtgärder behövs för skyddet eller vården, skall markägaren vara skyldig att tåla att dessa utförs. De åtgärder som gäller vården bör enligt kommittén inte regleras i själva förordnandet. I den mån särskilda insatser behövs bör detta enligt kommitténs mening regleras i särskilt avtal. Vid jämförelse med naturreservatet har institutet naturvårdsområde, framhåller kommittén, från markinnehavarens synpunkt den fördelen att det i mindre mån inkräktar på förvaltningen av fastigheten. Genomförandet bör därför ske i samråd mellan det allmänna och sakägarna. Tillämpning av naturreservatsinstitutet är enligt kommittén avsedd att komma i fråga främst i fall med mera långtgående föreskrifter där mark tas i anspråk eller pågående markanvändning avsevärt försvåras. I dessa fall bör enligt kommittén naturvårdsområde inte komma i fråga. I enlighet härmed föreslås att tillämpning av institutet naturvårdsområde inte skall medföra rätt till ersättning av det allmänna.

Kommitténs förslag innebär att nu gällande bestämmelser om förordnande till skydd för landskapsbilden ersätts av de föreslagna bestämmelserna om naturvårdsområde.

Departementschefen förordar att nuvarande bestämmelser om landskapsskyddsförordnande i 19 § NVL i huvudsaklig överensstämmelse med NVK:s förslag ersätts med föreskrift att område, inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter inte lämpligen bör avsättas till naturreservat, av länsstyrelsen skall kunna förklaras som naturvårdsområde. För naturvårdsområde bör kunna föreskrivas de inskränkningar i nyttjande av fastighet som behövs för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utförs röjning, plantering eller annan liknande åtgärd med den begränsningen att föreskrifterna inte får innebära avsevärt försvårande av pågående markanvändning. Eftersom det ofta torde vara praktiskt omöjligt att redan i samband med bildandet av naturvårdsområde meddela definitiva föreskrifter om vad som i olika hänseenden skall gälla i framtiden, bör enligt departementschefens mening föreskrift även få utformas som förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelses tillstånd. När det gäller skogsavverkning måste t. ex. hänsyn kunna tas till att ett trädbestånd har begränsad livslängd. Vägras tillstånd när sådant krävs, bör gälla samma begränsning med hänsyn till 'Strång i pågående markanvändning som vid

JoU 1974: 52

meddelande av indispensabel föreskrift. Även bestämmelserna om föreskrifter för allmänheten (10 §), interimistiskt förordnande (11 §) samt upphävande av och undantag från reservatföreskrifter (12 §) föreslås få motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde. Med hänsyn till institutets föreslagna innebörd finns enligt departementschefen inte behov av regler om rätt till ersättning av det allmänna. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas till naturreservat.

I motionen 1974: 2005 hävdas att det inte finns några bärande skäl för att införa ett nytt institut på naturvårdsområdet, som kommer att leda till ökad byråkrati, risk för administrativt godtycke och även kommer att innebära en klar begränsning av den enskildes rätt att själv förfoga över sin egendom. För att skapa skydd för begränsade områden av speciellt naturvårdsintresse på grund av förekomst av unik fauna eller flora bör man enligt motionärernas mening i stället åstadkomma frivillig överenskommelse som sedan registreras hos länsstyrelsen och får bindande karaktär för fastigheten. Sådana områden kunde enligt motionärerna lämpligen få beteckningen naturvårdsområden. I övrigt skulle hittillsvarande bestämmelser gälla.

Enligt motionen 1974: 2008 innebär lagförslaget att alltför omfattande åtgärder kan vidtagas utan ersättning till markägaren. Enligt motionärernas mening bör bestämmelsen i fråga utformas så att område skall avsättas till naturreservat i de fall åtgärd som bör vidtagas är så ingripande att pågående markanvändning i icke ringa grad försvåras.

I motionen 1974: 2009, slutligen, föreslås i avseende på 19 § NVL att utformningen av densamma bör ske i överensstämmelse med NVK:s förslag. Motionärerna framhåller bl. a. att begränsningar och föreskrifter måste läggas fast i förordnandet — i vart fall som rambestämmelser — och värderingar av intrånget ske med hänsyn till förhållandena vid förordnandetillfället. Något hinder mot att använda institutet även i fall med mera väsentliga återverkningar på markanvändningen bör enligt motionärernas mening ej föreligga, när parterna är ense härom.

Utskottet har för sin del inte något att invända mot den i propositionen föreslagna utformningen av det nya institut, som avses ersätta nuvarande landskapsskyddsförordnande. Med hänvisning härtill föreslår utskottet att riksdagen bifaller lagförslaget i förevarande del och, såvitt nu är i fråga, avslår motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2009.

Beträffande förslaget i motionen 1974: 2005 att områden i vissa fall efter godkännande av markägare skall kunna avsättas som naturvårdsområden kan konstateras, att en ändring av 19 § NVL i enlighet härmed inte skulle medföra större skydd för nu ifrågavarande naturvärden än som kan åstadkommas redan med nuvarande form för landskapsskyddsförordnanden.

Utskottet vill i förevarande sammanhang understryka att utskottet lik -

JoU 1974: 52

som NVK och departementschefen anser det väsentligt att inrättande av naturvårdsområde så långt möjligt sker i samråd med markinnehavarna. Samförståndslösningar i samband med bildande av naturvårdsområde bör som sägs i propositionen underlättas av att såväl det allmännas företrädare som markinnehavaren ofta kan väntas ha intresse av att den senare genom avtal åtar sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder inom området.

Vad gäller motionen 1974: 2008 skulle ett bifall till densamma i fråga om ordalydelsen i 19 § NVL innebära ett principiellt avsteg från de av 1972 års riksdag fastställda grunderna för rätt till ersättning med anledning av dispositionsinskränkningar enligt byggnads- och naturvårdslagstiftningen, som bl. a. innebär att markinnehavare har rätt till ersättning, om sådana inskränkningar medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Utskottet vill i förevarande fråga även hänvisa till vad departementschefen i propositionen anfört i denna fråga (s. 108—109):

Om innebörden härav yttrade jag i egenskap av chef för dåvarande civildepartementet (prop. 1972: lil bil. 2 och 3 s. 334) bl. a. att markägare som genom föreskrifter eller beslut enligt NVL hindras att vidta en normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning bör få ersättning härför. Beträffande frågan hur bl. a. kalawerkning av skogsmark skulle bedömas från denna synpunkt framhöll jag att något entydigt svar inte går att lämna utan att bedömningen måste ske från fall till fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Jag tilläde att härvid särskilt var att beakta bl. a. samhällets syn på lämpliga brukningsoch rationaliseringsmetoder sådan denna kommer till uttryck i bl. a. den jord- och skogsbrukspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt. Att göra generella uttalanden om vad ifrågavarande ersättningsprinciper innebär beträffande olika i dagens läge använda metoder i skogsbruket är givetvis vanskligt. Avgörandet av ersättningsfrågan i samband med en viss dispositionsinskränkning måste i hög grad bli beroende av i vad mån inskränkningen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kan anses medföra avsevärt hinder i skogsbruket. Allmänt vill jag dock säga följande. Av vad jag har sagt i det föregående framgår att trakthyggesbruk, som bl. a. innebär att avverkningen koncentreras till en yta av viss storlek, f. n. måste betraktas som en normal driftsmetod i skogsbruket. Ägare av skogsmark är emellertid skyldig att tåla sådana av naturvårdshänsyn betingade restriktioner som inte avsevärt försvårar rationellt skogsbruk. Föreskrifter om konkreta åtgärder av det slag som enligt vad jag förut utvecklat bör iakttas i skogsbruket av hänsyn till naturvården kan självfallet inte grunda rätt till ersättning. Det gäller bl. a. vissa åtgärder såsom kvarlämnande av träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse och vattendrag och på impediment samt anpassning av hyggesgeometrin till landskapsformen. På samma sätt bör kunna genomföras sådana begränsningar i kalhyggesytornas storlek eller jämkningar i hyggenas förläggning i tid eller rum som är möjliga bl. a. med hänsyn till skogsbeståndets ålder och skogstillståndet i övrigt. Medför det i skogsvårdslagen uppställda kravet på jämn avkastning att skogen på en fastig -

JoU 1974: 52

het inte får avverkas vid önskad tidpunkt, kan givetvis av naturvårdsskäl betingade restriktioner av motsvarande innebörd inte grunda rätt till ersättning. Detsamma torde i regel gälla i fråga om förbud mot s. k. hyggesplöjning eftersom ett sådant förbud oftast har endast marginell betydelse för markägaren.

Vad gäller motionen 1974: 2009 vill utskottet endast framhålla departementschefens uttalande att det ofta torde vara praktiskt omöjligt att redan i samband med bildandet av naturvårdsområde meddela definitiva föreskrifter om vad som i olika hänseenden skall gälla i framtiden. Bestämmelser om tillståndstvång erfordras i dessa fall. Att vid förordnandetillfället värdera eventuella framtida intrång till följd av vägrat tillstånd till exempelvis avverkning eller husbehovstäkt är inte möjligt. Möjlighet att träffa avtal om mera ingripande åtgärder än som avses med institutet naturvårdsområde föreligger givetvis alltid enligt civilrättsliga principer.

Talan mot länsstyrelses beslut om bildande av naturvårdsområde skall enligt NVK:s förslag i likhet med vad som f. n. gäller om talan mot förordnande om landskapsskydd föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Några remissinstanser har i likhet med en minoritet i kommittén krävt att beslut varom nu är fråga skall kunna överklagas i kammarrätten. Som skäl åberopas bl. a. att spörsmålet huruvida för ett naturvårdsområde meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av domstol.

Departementschefen anför att det med visst fog kan hävdas att beslut om bildande av naturvårdsområde med den konstruktion institutet föreslås få har inslag av rättstillämpning. Frågan om inrättande av naturvårdsområde och meddelande av föreskrifter härför är emellertid framför allt en ändamåls- och lämplighetsfråga. Enligt departementschefens mening skulle det vara synnerligen opraktiskt att dela upp avgörandet i rätts- och lämplighetsfrågoma i samband med inrättandet av naturvårdsområde på olika instanser. Med hänsyn till det nya institutets betydelse för samhällets naturvårdsverksamhet och sambandet med den fysiska planeringen i övrigt anser departementschefen besvärsprövningen som kommittén föreslagit uteslutande böra ankomma på Kungl. Maj:t. En sådan ordning är enligt departementschefens mening i överensstämmelse med gällande principer för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t och förvaltningsdomstol. Från närbesläktade rättsområden kan som exempel nämnas besvär över åtskilliga beslut av länsstyrelse enligt byggnadslagstiftningen samt besvär mot beslut av skogsstyrelsen angående vägran av tillstånd enligt skogsvårdslagen till avverkning bl. a. inom svårföryngrade skogar eller skyddsskogar.

Utskottet delar departementschefens bedömning att frågan om inrättande av naturvårdsområde och om meddelande av föreskrifter härför

JoU1974: 52

framför allt är en ändamåls- och lämplighetsfråga, varför talan om beslut härom såsom föreslagits i propositionen bör föras genom besvär hos regeringen. Som antytts i propositionen kan förutsättas att regeringsrättens utlåtande kommer att inhämtas i fall då det framstår som behövligt (se prop. 1971: 30, s. 90).

Utskottets nu redovisade ståndpunkt medför att utskottet yrkar avslag på de i motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2011, framlagda förslagen om att talan mot beslut om naturvårdsområde skall föras hos kammarrätten genom besvär.

Samrådsskyldighet

Som anförts i det föregående på några ställen innebär förevarande lagförslag bl. a. en skärpning av samrådsbestämmelsema i 20 § NVL. I huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag av NVK förordar departementschefen sålunda, förutom införande av en allmän samrådsplikt beträffande i naturmiljön mera ingripande företag, att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får befogenhet att föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag. Som exempel på arbetsföretag beträffande vilka sådan föreskrift anses böra meddelas för hela riket har tidigare nämnts markberedning genom hyggesplöjning. I första hand bör det emellertid ankomma på länsstyrelsen att meddela sådan föreskrift om samrådsskyldighet. Genom samrådsförfarandet bör, anser departementschefen, skapas en smidig handläggningsordning som gör det möjligt för myndigheterna att ta upp diskussioner i ärenden som bedöms angelägna från naturvårdssynpunkt. Liksom f. n. bör länsstyrelsen ha möjlighet att ge föreläggande om skadebegränsande åtgärder. Enligt departementschefen bör de nya samrådsbestämmelsema i viss utsträckning kunna användas i stället för nuvarande 19 §-förordnanden.

I likhet med departementschefen finner utskottet påkallat att samrådsbestämmelserna i 20 § NVL skärps. I fråga om bestämmelsernas utformning och departementschefens uttalanden i ämnet har utskottet ingen erinran. Utskottet tillstyrker därför propositionen i förevarande del.

I sitt betänkande 1974: 45 behandlade utskottet ett par vid riksdagens början väckta motioner rörande miljöskyddslagstiftningen. I motionen 1974: 326 hade yrkats på sådan ändring i miljöskyddslagen (ML) att tillståndsplikt införs för byggande av vägar och flygplatser och i motionen 1974: 508 hade hemställts, såvitt nu är i fråga, om omarbetning, precisering och förslag beträffande ML med en sådan inriktning att ekologiska miljöaspekter beaktas och en objektiv beslutsprocess i miljöärendena eftersträvas med samhällsekonomisk optimering som målsättning. Betänkandet utmynnade, såvitt nu är i fråga, i anledning av motionen 1974: 326 i ett yrkande att förprövningsskyldighet enligt miljö -

JoU 1974: 52

skyddslagstiftningen borde införas i fråga om flygplatser och vägar som kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Enligt utskottet borde det ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma förprövningsskyldighetens omfattning. I reservation 1 till betänkandet yrkades avslag på motionen 1974: 326.

Som förut nämnts beslöt kammaren den 20 november 1974 att återförvisa ärendet till utskottet för ny beredning. Som skäl härför hänvisades vid kammarbehandlingen till det nu framlagda lagförslaget. Utskottet har därför funnit lämpligt att i förevarande betänkande redovisa resultatet av sin prövning av det återförvisade ärendet.

Utskottet får till en början erinra om att frågan om införande av tillståndsplikt för byggande av vägar och flygplatser i anledning av väckta motioner har prövats av riksdagen varje år sedan 1969, då ML infördes (se bl. a. JoU 1973: 50). Vid riksdagsbehandlingen har hänvisats till att den prövning av fasta trafikanläggningar som företas i särskild ordning visserligen i första hand utgör en planering från exploateringssynpunkt och i huvudsak är begränsad till förhållandena inom de fastigheter som avstår mark men att även miljövårdssynpunkter beaktas. Riksdagen har emellertid framhållit att de miljövårdande myndigheternas synpunkter fått särskild tyngd genom regler i ML som möjliggör att åläggande kan ges om skäliga skyddsanordningar eller inskränkningar i verksamheten. Särskilt sistnämnda möjlighet har ansetts vara ett effektivt medel för att hävda miljövårdens och omgivningens intresse. Riksdagen har vidare ansett att det i många fall är möjligt att nå förbättringar med stöd av speciallagstiftning, exempelvis lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning eller förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga områden. Något praktiskt behov av att med stöd av ML helt förbjuda användningen av viss väg eller viss flygplats har med hänsyn till de andra möjligheter som står till buds inte ansetts föreligga. Vidare har framhållits att ML:s konstruktion inte hindrar att koncessionsplikt införs också för fasta trafikanläggningar om så skulle visa sig erforderligt. Motionerna i ämnet har i överensstämmelse med det anförda regelmässigt lämnats utan åtgärd av riksdagen. Härtill kan fogas att riksdagen föregående år såvitt avser flygplatser på förslag av civilutskottet (CU 1973: 11) uttalat sig för att konsekvenserna för berörda kommuners del av önskemål beträffande lokalisering av och markreservation för flygplats bör belysas och ingå i den redovisning som länsstyrelserna har att inom ramen för den fysiska riksplaneringens fullföljande lämna till Kungl. Maj:t. Enligt utskottets mening innebär detta bl. a. att möjligheterna ökat att på ett tidigt stadium i planeringen beakta flygplatsers påverkan på miljön.

Efter sin förnyade behandling av ärendet vill utskottet fästa uppmärksamheten på att de av utskottet nyss tillstyrkta bestämmelserna om allmän samrådsplikt beträffande i naturmiljön mera ingripande företag är

JolJ1974: 52

tillämpliga bl. a. på sådana trafikanläggningar som avses i motionen 1974: 326. Möjligheter att beakta de av motionärerna anförda miljöaspekterna bör, om riksdagen antager lagförslaget, mot denna bakgrund bli större än f. n. Det kan enligt utskottets mening inte anses praktiskt att det för ifrågavarande anläggningar, som utöver nu berörd kontroll från länsstyrelsens sida är underkastade särskild miljöprövning enligt luftfarts- och väglagstiftningens bestämmelser, även skall föreskrivas obligatorisk förprövning enligt ML.

Utskottet får under åberopande av det anförda hemställa att riksdagen lämnar motionen 1974: 326 utan bifall.

Utskottet har inte funnit anledning att ändra ståndpunkt till det i motionen 1974: 508 framförda förslaget om omarbetning av miljöskyddslagen med en sådan inriktning att ekologiska miljöaspekter beaktas m. m. I denna fråga hänvisar utskottet därför till sitt yttrande i betänkandet 1974: 45.

T illfällighetsreklam

22 § NVL innehåller f. n. regler om tillståndstvång för varaktigt anbringad utomhusreklam.

NVK:s förslag i fråga om 22 § innebär huvudsakligen att skyldighet införs att inom viss tid avlägsna affischer och annan utomhus anbringad tillfällighetsreklam. NVK föreslår att envar som själv eller genom annan anbringar sådan anordning skall vara skyldig att avlägsna den inom fyra veckor från dagen för anbringandet, som skall anges på själva anordningen. Saknas uppgift i detta hänseende eller tas inte anordningen bort inom föreskriven tid, skall enligt förslaget kommunen vara skyldig att avlägsna anordningen på bekostnad av den som är ansvarig för anbringandet.

För egen del anser departementschefen att det är angeläget att komma till rätta med olägenheterna av tillfällighetsreklam. Det förekommer alltför ofta att mer eller mindre trasiga affischer sitter kvar avsevärd tid efter det att den tilldragelse som affischen avsåg inträffat. De särskilda bestämmelserna till skydd mot nedskräpning i 23 och 24 §§ NVL kan visserligen tillämpas beträffande kvarlämnade och trasiga affischer, men behov av ytterligare rättelsemedel synes föreligga. Departementschefen förordar därför att en bestämmelse införs i huvudsaklig överensstämmelse med NVK:s förslag. Det bör alltså vid straffansvar åligga den som utomhus anbringat eller låtit anbringa sådan tillfällighetsreklam som här avses att avlägsna den inom fyra veckor från anbringandet. Någon remissinstans har anfört att det är opraktiskt att kräva att datum för anbringandet skall anges på anordningen. Departementschefen delar denna uppfattning. De anordningar som avses med den föreslagna bestämmelsen innefattar i allmänhet reklam för någon bestämd händelse, t. ex. en auktion, en föreställning eller ett möte som

JoU1974: 52

äger rum vid en tidpunkt som oftast anges på anordningen. Man torde enligt propositionen kunna utgå ifrån att anordningen förlorat sin aktualitet när fyra veckor förflutit från dess uppsättande. I vissa fall, t. ex. beträffande valaffischer, kan föreligga ett legitimt intresse att affischen skall få sitta kvar en längre tid. Det bör därför medges att vissa tillfälliga anordningar får bibehållas under någon längre tid än fyra veckor. Har en affisch suttit uppe i fyra veckor, är den vanligen underkastad NVL:s nedskräpningsbestämmelser. Hälsovårdsnämnden kan då förelägga den som anbringat eller låtit anbringa anordningen att ta bort den eller att, om inte föreläggandet efterkommes, vidta åtgärder på den försumliges bekostnad. Av 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) och kommunala renhållningslagen (1970:892) följer att kommunal myndighet har befogenhet att även utan föregående föreläggande ta bort nedskräpande föremål. Ytterligare föreskrifter i dessa hänseenden finner departementschefen obehövliga. Inte heller anser han det nödvändigt att, såsom ett par remissinstanser föreslagit, kräva att uppgift om vem som är ansvarig för anbringandet av anordningen skall anges på densamma. Själva anordningen förutsätts i allmänhet lämna tillräckliga upplysningar i detta hänseende.

Utskottet har tidigare vid behandling av motioner i ämnet framhållit angelägenheten av att bättre skydd skapas mot den form av nedskräpning varom här är fråga. Därför hälsar utskottet med tillfredsställelse att förslag till skärpta bestämmelser i förevarande avseende nu läggs fram. Vad gäller utformningen av desamma ansluter sig utskottet till departementschefens synpunkter och förordar således att stadgandet om tillfällighetsreklam ges den i propositionen föreslagna lydelsen. Yrkandet i motionen 1974: 2007 att det nya stadgandet utformas i enlighet med NVK:s förslag, kompletterat med en bestämmelse, att på ifrågavarande anordning skall finnas angivet vem som är ansvarig för anbringandet av densamma, finner utskottet sig bl. a. av praktiska skäl ej böra biträda. Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att utskottet förra året i anledning av en motion i ämnet behandlade frågan om angivande av ansvarig utgivare på en affisch e. d. Utskottet nämnde därvid (JoU 1973:48) att naturskyddsutredningen, vars förslag låg till grund för 1952 års naturskyddslag, berörde närliggande spörsmål i sitt betänkande SOU 1951: 5. Utredningen anförde att det givetvis kunde vara av värde om en affisch upptog namnet på den som låtit sätta upp affischen. Emellertid fann utredningen att erforderlig utredning ändå, bortsett från vissa undantagsfall, kunde förebringas utan större svårigheter. Ett stadgande i angivet syfte skulle i första hand komma att beröra tryckta affischer samt skulle därvid nödvändiggöra ändring av tryckfrihetsförordningen. Utredningen ansåg sig mot bakgrund härav inte böra föreslå något sådant stadgande.

JolJ1974: 52

43 Delegation till kommun

Kommunala myndigheter har redan f. n. vissa befogenheter enligt NVL. Sålunda kan hälsovårdsnämnd ingripa med föreläggande i samband med nedskräpning. Kommunal myndighet som handhar naturvårdsfrågor kan begära handräckning för att erhålla rättelse i samband med brott mot NVL. Utskottet har i det föregående tillstyrkt ett i propositionen framlagt förslag att byggnadsnämnd skall få befogenhet att pröva frågor om privata förbudsskyltar. Mot bakgrund av behovet av samordning mellan kommunala och statliga ställningstaganden på naturvårdsområdet anser utskottet i likhet med departementschefen att kommunerna bör kunna få direkt inflytande på handläggningen även av vissa andra ärenden enligt NVL. Detta bör ske genom att Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer ges bemyndigande att till kommunal myndighet delegera sådana beslutsfunktioner enligt NVL som har nära sakligt samband med byggnadsnämndens befogenheter enligt byggnadslagstiftningen eller där eljest rent lokala intressen står i förgrunden. Bestämmelser härom bör införas i 43 § NVL.

I motionen 1974: 2005 ansluter sig motionärerna till tanken på att decentralisera avgöranden i miljö- och naturskyddsfrågor. Man påpekar dock att det är viktigt att avgörandena i berörda, för enskilda markägare ofta betydelsefulla, rättsfrågor handläggs på ett ensartat sätt. En förutsättning för delegering av dessa frågor bör därför enligt motionärernas mening bl. a. vara att vederbörande kommunala beslut förses med besvärshänvisning.

Utskottet vill i anledning av det anförda framhålla följande. Enligt 40 § föreliggande lagförslag skall talan mot kommunal myndighets beslut föras hos länsstyrelsen genom besvär. I 18 § förvaltningslagen (1971: 290) stadgas att sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut om det inte är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart att beslut går honom emot skall han även underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet. Nämnda bestämmelse är tillämplig på sådana beslut av kommunal myndighet som avses i 43 § NVL. Någon särskild åtgärd är till följd härav inte påkallad av motionen 1974: 2005 i förevarande del (yrkande 5).

Skydd för vissa växt- och djurarter

Enligt 8 kap. 7 § i den nya regeringsformen, som träder i tillämpning den 1 januari 1975, kan riksdagen genom lag bemyndiga regeringen att, såvitt bl. a. avser jakt, fiske eller natur- och miljövård, meddela föreskrifter som avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller som rör kommunernas befogenheter och åligganden. Riksdagen kan därvid med stöd av 8 kap. 11 § regeringsformen medge

JoU 1974: 52

att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet.

I de nya tredje och fjärde styckena av 14 § NVL med särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter har i föreliggande lagförslag tagits in sådana bemyndiganden för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som föranleds av nyssnämnda stadgande i 8 kap. 7 § regeringsformen.

Föreskrifter som avses med bemyndigandet i tredje stycket är sådana som f. n. kan meddelas av länsstyrelsen med stöd av kungörelsen (1965: 57) om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet. Föreskrifterna kan avse förbud att 1) färdas eller uppehålla sig inom visst område, 2) landa med båt eller annan farkost, 3) jaga eller medföra jaktredskap eller hund, 4) bortföra eller skada ägg eller bo eller 5) ofreda djur genom fotografering eller liknande åtgärd. Föreskrifterna kan med undantag av dem som åsyftas i 1 och 2 också avse markinnehavaren och hans folk.

Fjärde stycket innebär att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får bemyndigande att meddela sådana föreskrifter, som avses i kungörelsen (1963:608) om utplantering av vilt m. m. (omtryckt 1967: 772, ändrad senast 1971: 1133).

Som framgår av det föregående är de nu berörda ändringarna i 14 § NVL av väsentligen författningsteknisk natur och betingade av 1973 års grundlagsändring. Någon särskild skärpning eller annan ändring i sak i förhållande till de regler som f. n. gäller enligt bl. a. nyss berörda kungörelser till skydd för djurlivet m. m. synes sålunda inte vara avsedd. De förordade ändringarna i 14 § NVL kan således, i motsats till vad som befaras i motionerna 1974: 2004 och 1974: 2006, inte annat än i undantagsfall väntas medföra någon inskränkning i markägarens rätt att uppehålla sig på sina ägor i förhållande till vad som nu gäller.

I motionen 1974: 2004 framhålls bl. a. att ett förordnande enligt 14 § NVL inte bör få inkräkta på markägarens möjlighet att utöva normal tillsyn över sin mark och att normal skogsvård bör vara förenlig med ett sådant förordnande. I motionen 1974: 2006 betonas angelägenheten av att lagen i förevarande avseende utformas så att pågående markanvändning inte försvåras i någon nämnvärd utsträckning. Med anledning härav får utskottet anföra följande.

Enligt nuvarande tredje stycket i förevarande paragraf får fridlysning av växt- eller djurart inte utgöra hinder mot avverkning av skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande. I föreliggande lagförslag föreslås att nämnda bestämmelse slopas. I propositionen anförs att exempelvis förbud mot jakt med stöd av det föreslagna nya tredje stycket måhända i något fall kan medföra hinder mot markens ändamålsenliga nyttjande. Detta anses dock inte böra begränsa de nya bestämmelsernas tillämplighet. Som framhålls i specialmotiveringen till lagrummet är emellertid avsikten att föreskrifter av det slag som kan meddelas enligt

JoU1974: 52

14 § i dess föreslagna nya lydelse inte får medföra att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det förutsätts i propositionen att slopandet av bestämmelserna i paragrafens tredje stycke i dess nuvarande utformning inte kommer att få någon nämnvärd praktisk betydelse. Utskottet, som tillstyrker i propositionen förordade ändringar i 14 § NVL, delar denna bedömning. I överensstämmelse med det anförda finner utskottet inte skäl förorda någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionen 1974: 2004. Detsamma gäller motionen 1974: 2006 i nu ifrågavarande del.

Övergångsbestämmelser

Lagen om ändring i NVL föreslås träda i kraft, såvitt avser 15 § och upphävandet av 15 a §, den 1 juli 1975 och i övrigt den 1 januari 1975. Under mellantiden kommer de materiella bestämmelserna i 16 § att tilllämpas på äldre strandskyddsområden. Tiden fram till 1 juli 1975 avses skola utnyttjas av länsstyrelserna till att efter vederbörlig inventering besluta om de undantag från det generella strandskyddet som behöver gälla från nämnda dag, liksom om behövliga utvidgningar utanför 100-metersgränsen. I samband härmed bör också prövas huruvida strandområde som ingår i då gällande generalplan, stadsplan eller byggnadsplan bör omfattas av strandregleringen. I propositionen framhålls att det är angeläget att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten att meddela interimistiskt förordnande enligt 15 a § under tiden fram till den 1 juli 1975, om risk föreligger att bebyggelse uppkommer vid stränder som kommer att omfattas av det generella strandskyddet.

Utskottet har ingen invändning mot vad i propositionen anförts i nu förevarande hänseenden. Inte heller har utskottet något att erinra mot att, såsom i propositionen föreslås, de strandskyddsförordnanden som meddelats före den 1 juli 1975 i samband med införandet av det generella strandskyddet upphör att gälla.

Enligt motionen 1974: 2009 kan befaras att sistnämnda bestämmelse kommer att vålla ett betungande merarbete för berörda myndigheter. Motionärerna anser att bestämmelsen bör formuleras så att tidigare förordnanden fortsätter att gälla men med innehåll enligt den nya lagen. Utskottet vill i anledning härav framhålla att länsstyrelserna vid den kommande inventeringen inte kan underlåta att även låta översynen omfatta redan utfärdade förordnanden, då ifrågavarande skyddsområden bl. a. med hänsyn till gällande planförhållanden kan behöva jämkas. Utskottet förutsätter att i tillämpningsföreskrifterna till den nya lagen kommer att meddelas bestämmelser som medger att handläggningen av hithörande ärenden hos berörda myndigheter blir så smidig som möjligt. Nu ifrågavarande del av motionen 1974: 2009 synes i enlighet med det anförda inte behöva föranleda någon riksdagens åtgärd.

JoU 1974: 52

46 Avgiftsskyldighet för vissa expeditioner i ärenden enligt NVL

I den vid riksdagens början väckta motionen 1974: 827 hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av expeditionskungörelsen att expeditioner i ärende enligt NVL skall utlämnas utan kostnad. Motionären anför att NVL innehåller åtskilliga bestämmelser innebärande förbud för fastighetsägare att fritt förfoga över sin mark och därå befintliga tillgångar. Fastighetsägare, som hos länsstyrelsen vill söka dispens från förbud eller, i förekommande fall, ansöka om erforderligt tillstånd är enligt nämnda kungörelse skyldig lösa beslut i ärendet med 30 kr. Att söka tillstånd eller dispens medför enligt motionären olägenheter och kanske kostnader för den enskilda markägaren. Motionären finner det stötande att markägare dessutom skall åläggas betala en avgift, låt vara med ett lågt belopp, för att få besked om han äger utöva den rätt som normalt skulle ha tillkommit honom, om inte andra intressen krävt att undantagsbestämmelser läggs över hans fastighet.

Utskottet vill erinra om att riksdagen år 1964 (prop. 1964: 75, BevU 1964: 42, rskr 1964: 167) bereddes tillfälle att yttra sig över ett förslag till riktlinjer för en reform i fråga om expeditionsavgifterna, som innebar en begränsning av det avgiftspliktiga området och samtidig höjning av avgiftsnivån. Enligt dessa riktlinjer, som lämnades utan erinran från riksdagens sida, ankommer det på Kungl. Maj:t ensam att fastställa avgifternas storlek. Det har dock förutsatts att avgifterna i allmänhet inte skall överstiga statsverkets beräknade självkostnader. I sitt betänkande 1974: 61 har skatteutskottet tillstyrkt ett i propositionen 1974: 171 framlagt förslag om bemyndigande för regeringen att på motsvarande sätt föreskriva om avgift för expedition efter det att den nya regeringsformen trätt i tillämpning. Utskottet finner mot angiven bakgrund skäl föreslå att riksdagen lämnar motionen 1974: 827 utan åtgärd. I sammanhanget vill utskottet tillägga att den av motionären berörda problematiken inte är hänförlig enbart till ärenden enligt NVL. Avgiftsskyldighet för expeditioner i dispensärenden m. m. av motsvarande karaktär föreligger sålunda också enligt bl. a. byggnadslagstiftningen.

Propositionen i övrigt

De delar av propositionen som inte särskilt berörts i det föregående föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

Hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet att

riksdagen

1. lämnar motionerna 1974: 327 och 1974: 808 utan åtgärd,

JoU1974: 52

2. med förklaring att motionen 1974: 2005, yrkande 6, får anses besvarad med vad utskottet anfört antar 1 § i det vid propositionen 1974: 166 fogade förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

3. med förklaring att motionerna 1974: 2004 och 1974: 2006, första dels-satsen, får anses besvarade med vad utskottet anfört antar 14 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

4. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 1, 1974: 2008, yrkande 1, och 1974: 2009, de båda sistnämnda motionerna såvitt nu är i fråga, antar 15 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

5. avslår motionen 1974: 2008, yrkande 1 såvitt avser överförande av beslutanderätten rörande strandskyddsförordnande till kommun,

6. med avslag på motionerna 1974: 2006, andra dels-satsen, och 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, antar 16 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

7. med avslag på motionen 1974: 2005, yrkande 3, antar 17 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

8. — med förklaring att 18 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas — med avslag på motionen 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, för sin del antar följande som utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

18 §

Täkt av sten, grus, sand, lera, Täkt av sten, grus, sand, lera, jord eller torv för annat ändamål jord, torv eller andra jordarter för

än markinnehavarens husbehov annat ändamål än markinnehava får

ej ske utan länsstyrelsens till- rens husbehov får ej ske utan läns stånd.

Vad nu sagts avser dock ej styrelsens tillstånd. Vad nu sagts

täkt i vattenområde vartill tillstånd avser dock ej täkt i vattenområde

lämnats enligt vattenlagen (1918: vartill tillstånd lämnats enligt vat 523)

eller fordras enligt lagen tenlagen (1918:523) eller fordras

(1966: 314) om kontinentalsockeln, enligt lagen (1966: 314) om konti nentalsockeln.

Länsstyrelsen äger säkerhet ställes.

Om fullgörandet åtgärden vidtages.

Ha tio som behövas.

9. anser motionen 1974: 1117 besvarad med utskottet anfört,

10. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 2, 1974: 2008, yrkande 2, och 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, antar 19 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

JoU 1974: 52

11. med avslag på motionen 1974: 2007 antar 22 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

12. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 4, 1974: 2008, yrkande 3, och 1974: 2011, yrkande 2, antar 40 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

13. med förklaring att motionen 1974: 2005, yrkande 5, får anses besvarad med vad utskottet anfört antar 43 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

14. med avslag på motionen 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, antar övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

15. antar förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) i de delar som inte berörts i utskottets hemställan i det föregående,

16. avslår motionen 1974: 827,

17. avslår motionen 1974: 326,

18. avslår motionen 1974: 508, yrkande 1,

19. antar 1 § i det vid propositionen 1974: 166 fogade förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

20. avslår motionen 1974: 2003,

21. med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 7, 1974: 2008, yrkande 4, och 1974: 2011, yrkande 1, antar 8 a § i förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

22. lämnar motionen 1974: 2011, yrkande 3, utan åtgärd,

23. lämnar motionen 1974: 2010 utan åtgärd,

24. antar förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237) i den del som inte berörts i utskottets hemställan i det föregående,

25. antar det vid propositionen 1974: 166 fogade förslaget till lag om upphävande av förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesområden fridlysta områden.

Stockholm den 10 december 1974

På jordbruksutskottets vägnar

EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m), fru Theorin (s)*, herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér (fp), herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Johansson i Holmgården (c)*, Takman (vpk) och fru Fredrikson (c),

JoU 1974: 52

dock att vid behandlingen av

1. ändringarna i skogsvårdslagen fru Ohlin (s) deltagit i stället för fru Theorin (s),

2. ändringarna i 14 och 15 §§ i NVL herr Andersson i Ljung (m) del tagit

i stället för herr Wachtmeister i Johannishus (m),

3. ändringarna i 16—18 §§ i NVL herr Andersson i Ljung (m) deltatagit i stället för herr Kronmark (m) och fru Ohlin (s) deltagit i stäl let

för herr Wictorsson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

Angående allemansrätten (1 § NVL)

1. av herr Wachtmeister i Johannishus (m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande, som på s. 28 börjar med ”Utskottet hälsar” och på s. 30 slutar med ”synes erforderligt” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan i princip dela denna uppfattning men finner det mindre lämpligt att i lagtext införa begreppet allemansrätt utan att samtidigt klargöra dess innebörd.

Med anledning av propositionen 1972:99 hänvisade jordbruksutskottet till en framställning av professor Bertil Bengtsson och erinrade vidare i sitt av riksdagen godkända betänkande (1972: 52) om att frågan om hur långt allemansrätten sträckte sig var föremål för delade meningar. Oklarheten härom framkommer även på flera ställen i propositionen 1974: 166. Vid oklarhet om innebörden torde ett övervinnande av olägenheterna vara svårt att uppnå med upplysning och uppmaning till hänsyn, vilket departementschefen föreslagit.

Riksdagens bifall till propositionen i vad avser allemansrätten skulle enligt utskottets mening innebära, att denna rätt, som härigenom för veterligt första gången införes i lagtext, upphöjes från sedvanerätt till lag. Mot detta har utskottet, såsom ovan anförts, i princip intet att erinra. Det måste emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt anses helt otillfredsställande att inte innebörden av ett begrepp, vartill i lagtext hänvisas, också finnes fastlagd i lag.

Utskottet yrkar därför, i avvaktan på vidare överväganden i ämnet, avslag på propositionen, i vad avser tillägget till 1 § första stycket NVL.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. i anledning av motionen 1974: 2005, yrkande 6, avslår propositionen 1974: 166 framlagt förslag till ändrad lydelse av 1 § första stycket naturvårdslagen (1964: 822) men i övrigt antar 1 § i förslaget till lag om ändring i förenämnda lag,

4 Riksdagen 1974.16 sami. Nr 52

JoU1974: 52

50 Angående införande av generellt strandskydd (15 § NVL)

2. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), Johansson i Holmgården (c), fru Fredrikson (c) och herr Andersson i Ljung (m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Departementschefen erinrar” och på s. 31 slutar med ”till kommun” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås införande av ett generellt strandskydd som skall omfatta land- och vattenområden vid alla strandområden intill 100 m från strandlinjen med möjlighet att när det behövs utvidga strandskyddsområdet intill ett avstånd av högst 300 m från strandlinjen. Det råder enligt utskottets mening inte något tvivel om att strandskydd är angeläget. Det existerar dock — framför allt vid våra insjöar, men även i kustområdet — stora arealer som är svårtillgängliga och vars beskaffenhet gör dem olämpliga eller otillgängliga för friluftsliv. Under angivna förhållanden anser utskottet det inte vara rationellt att göra strandskyddet generellt för att sedan överlåta till länsstyrelser att medge dispens för områden som är utan intresse för det rörliga friluftslivet. Det är enligt utskottets uppfattning lämpligare att länsstyrelserna efter gjord strandinventering t. v. får möjlighet att enligt hittillsvarande praxis förordna om strandskydd just för de strandsträckor som är attraktiva eller i framtiden anses nödvändiga för att tillfredsställa människornas rekreationsbehov.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, med bifall till motionen 1974: 2005, yrkande 1, och i anledning av motionen 1974: 2008, yrkande 1, avstyrker i propositionen framlagt förslag till ändrad lydelse av 15 § NVL. Av det sagda följer att utskottet även yrkar avslag på motionen 1974: 2009 i förevarande del.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. med bifall till motionen 1974: 2005, yrkande 1, och i anledning av motionen 1974: 2008, yrkande 1 såvitt nu är i fråga, avslår i propositionen 1974: 166 framlagt förslag till ändring i 15 § i naturvårdslagen (1964: 822) ävensom motionen 1974: 2009 i förevarande del,

3. av herrar Larsson i Borrby, Jonasson, Johansson i Holmgården och fru Fredrikson (samtliga c) som — under förutsättning av riksdagens bifall till reservation 2 — anser att

dels i utskottets yttrande efter sista stycket enligt nyssnämnda reservation bort tillfogas ett stycke av följande lydelse:

Utskottet anser starka skäl tala för att beslutanderätten om strandskyddets omfattning överförs från länsstyrelse till kommun. Kommu -

JoU1974: 52

nen torde ha de största förutsättningarna att i samråd med såväl berörda enskilda som institutioner göra rimliga överväganden. Ett överflyttande av beslutanderätten i hithörande frågor till kommunen skulle som anförs i motionen 1974: 2008 vara ett viktigt led i strävandena att decentralisera beslutsfattandet. Utskottet föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag snarast föreläggs riksdagen om sådan utformning av NVL att förordnande om strandskydd skall beslutas av kommun.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. i anledning av motionen 1974: 2008, yrkande 1 såvitt nu är i fråga, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört angående överförande av beslutanderätten rörande strandskyddsförordnande till kommun,

Angående strandskyddets innehåll (16 § NVL)

4. av herrar Larsson i Borrby (c), Jonasson (c), fru Anér (fp), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c), fru Fredrikson (c) och herr Andersson i Ljung (m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Bl. a. lantbruksstyrelsen” och slutar med ”och 1974: 1009” bort ha följande lydelse:

Bl. a. lantbruksstyrelsen (lika med utskottet) till godoser

bostadsändamål. Utskottet ansluter sig för sin del till lantbruksstyrelsens uppfattning och vill därför på denna punkt föreslå att från strandregleringen undantas sådana för nämnda näringar behövliga anläggningar eller åtgärder som ej tillgodoser bostadsändamål.

Vad utskottet anfört beträffande 16 § NVL innebär att utskottet tillstyrker departementschefens förslag med den ändring som betingas av ett bifall till motionen 1974: 2006 i förevarande del. Av det sagda följer vidare att utskottet avstyrker motionen 1974: 2009, såvitt nu är i fråga.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. — med förklaring att 16 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas — i anledning av motionen 1974: 2006, andra dels-satsen, och med avslag på motionen 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, för sin del antar följande som utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

16 §

Inom strandskyddsområde

färdas fritt.

med strandskyddet, avsedda ändamålet.

Regeringen eller Länsstyrelsen får

JoU1974: 52

52 Kungl. Maj:ts förslag

Första stycket gäller ej anläggning eller åtgärd som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej avser uppförande eller ändring av byggnad. Första stycket gäller ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

Utskottets förslag

Första stycket gäller ej anläggning eller åtgärd som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål. Första stycket gäller ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

Angående stängselgenombrott (17 § NVL)

5. av herrar Wachtmeister i Johannishus och Andersson i Ljung (båda m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Utskottet ansluter” och slutar med ”är behörig” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att nuvarande lydelse av 17 § NVL reglerar förhållandet mellan markägare och allmänhet på ett lämpligt avvägt sätt. Markägares skyldighet att tillhandahålla mark för rörligt friluftsliv framgår klart liksom allmänhetens möjlighet att hävda sin rätt till tillträde till naturen i de fall då markägarens legitima intressen av skydd mot skadegörelse m. m. inte träds för när. Nuvarande lagregler bör därför bibehållas såvitt avser stängselgenombrott.

I propositionen föreslås ett tillägg i 17 § NVL av innebörd att skylt som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från visst område inte får finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd. Utskottet vill inte motsätta sig förslaget men anser det viktigt att understryka att tillstånd inte skall krävas när det är uppenbart att allmänheten ej äger färdas fritt inom området eller att skylten eljest är behörig.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. med bifall till motionen 1974: 2005, yrkande 3, avslår i propositionen 1974: 166 framlagt förslag till ändrad lydelse av 17 § första stycket i naturvårdslagen (1964: 822) men i övrigt antar 17 § i förslaget till lag om ändring i förenämnda lag,

Angående naturvårdsområde (19 § NVL)

6 a. av herrar Kronmark och Wachtmeister i Johannishus (båda m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Utskottet har” och på s. 38 slutar med ”civilrättsliga principer” bort ha följande lydelse:

JoU1974: 52

53 Utskottet vill för sin del framhålla att det, i den mån naturmiljön på en plats är av sådan beskaffenhet att den bör bevaras, även i fortsättningen finns skäl att utnyttja naturreservatinstitutet. I många fall, där naturmiljön kanske inte är lika värdefull men dock av sådan karaktär att den i huvudsak bör bibehållas, finns det som anförs i motionen 1974: 2005 säkerligen goda möjligheter att genom frivilliga överenskommelser med markägaren åstadkomma en rimlig avvägning. Kommunerna bör här ha goda möjligheter att ta initiativ. Utskottet anser att 19 § NVL lämpligen bör utformas i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen 1974: 2005 på förevarande punkt. Detta innebär jämväl att utskottet, såvitt nu är i fråga, avstyrker motionerna 1974: 2008

och 1974: 2009.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. — med förklaring att 19 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas —

med bifall till motionen 1974: 2005, yrkande 2, samt med av slag

på motionerna 1974: 2008, yrkande 2, och 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, för sin del antar följande som utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

19 §

Område, inom vilket särskilda 1 fråga om område, inom vilket

åtgärder behövas för att skydda el- särskilda åtgärder behövas för att

ler vårda naturmiljön men som skydda eller bevara naturmiljön

med hänsyn till den begränsade men som med hänsyn till den be omfattningen

av åtgärderna eller gränsade omfattningen av åtgär andra

omständigheter ej lämpli- derna ej lämpligen bör avsättas

gen bör avsättas till naturreservat, till naturreservat kan länsstyrelsen

kan av länsstyrelsen förklaras som efter godkännande av markägaren

naturvårdsområde. Är åtgärd som förklara markområdet som natur bör

vidtagas så ingripande att på- vårdsområde.

gående markanvändning avsevärt Finnes anledning antaga att ny försvåras,

skall området dock av- byggnad, upplag eller annat arsättas till naturreservat. betsföretag av visst slag, som ej

omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området

utan länsstyrelsens tillstånd.

I beslut om bildande av natur- I samband med tillstånd må

vårdsområde skall angivas grun- länsstyrelsen meddela sådana föden för beslutet och föreskrivas reskrifter att företagets menliga

de inskränkningar i nyttjandet av inverkan på landskapsbilden så fastighet

som behövas för att tryg- vitt möjligt begränsas eller mot ga

ändamålet med beslutet såsom verkas.

JoU 1974: 52

54 Kungl. Maj:ts förslag

förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eller annan liknande åtgärd. Föreskrift kan innefatta förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. 8 § andra stycket och 10—12 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Utskottets förslag

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

6 b. av herrar Larsson i Borrby, Jonasson, Johansson i Holmgården och fru Fredrikson (samtliga c) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Utskottet har” och på s. 38 slutar med ”för markägaren” bort ha följande lydelse:

Utskottet har för sin del i princip inte något att invända mot det i propositionen föreslagna institutet naturvårdsområde, som avses ersätta nuvarande landskapsskyddsförordnande. Utskottet anser dock att departementschefens förslag till utformning av förevarande stadgande medför att alltför omfattande åtgärder kan vidtas utan ersättning till markägaren. I denna fråga delar utskottet således den uppfattning som redovisas i motionen 1974: 2008. I enlighet härmed föreslår utskottet att riksdagen bifaller lagförslaget i förevarande del med den ändringen att ordet ”avsevärt” utbyts mot ”i icke ringa grad”. Detta innebär bl. a. att utskottet avstyrker motionerna 1974: 2005 och 1974: 2009, såvitt nu är i fråga.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. — med förklaring att 19 § i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas — med bifall till motionen 1974: 2008, yrkande 2, samt med avslag på motionerna 1974: 2005, yrkande 2, och 1974: 2009, såvitt nu är i fråga, för sin del antar följande som utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

JoU 1974: 52

55 Kungl. Maj:ts förslag

Område, inom — — — som naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas till naturreservat.

som naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning i icke ringa grad försvåras, skall området dock avsättas till naturreservat.

Utskottets förslag 19 §

Område, inom

I beslut om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i eller byggnadsplan.

Talan mot beslut om bildande av naturvårdsområde m. m. (40 § NVL)

7. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), fru Anér (fp), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c) och fru Fredrikson (c) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet delar” och som på s. 39 slutar med ”genom besvär” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att talan mot beslut om inrättande av naturreservat skall föras hos regeringen. När det gäller ersättningstalan skall talan förås vid domstol. Ett beslut om inrättande av naturvårdsområde inbegriper även ett beslut om eventuellt förordnande om naturreservat och därmed en gränsdragning för vilka åtgärder som markägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Detta innebär enligt utskottets uppfattning att det är befogat från rättssäkerhetssynpunkt att frågan om naturvårdsområde kan föras inför domstol. I annat fall uppkommer risk för att de administrativa myndigheterna och domstolarna utvecklar olika praxis i frågan om ersättningspliktiga eller ej ersättningspliktiga åtgärder. Utskottet förordar att talan mot beslut i ärende enligt 19 § NVL förs hos kammarrätten genom besvär.

Utskottets nu redovisade ståndpunkt innebär att utskottet på förevarande punkt biträder de i motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2011 framförda synpunkterna i frågan.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12.— med förklaring att 40 § i förslaget om lag till ändring i naturvårdslagen (1964: 822) inte kunnat oförändrad antagas — med bifall till motionerna 1974: 2005, yrkande 4, 1974: 2008, yrkande 3, och 1974: 2011, yrkande 2, för sin del antar följande som utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

JoU 1974: 52

56 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

40 §

Talan mot genom besvär.

Talan mot beslut av annan stat- Talan mot beslut av annan statlig myndighet än regeringen i lig myndighet än regeringen i

ärende enligt 13 §, 17 §, 20 § ärende enligt 13 §, 17 §, 19 §, 20 §

andra stycket eller 21, 22, 24, 39 andra stycket eller 21, 22, 24, 39

eller 47 § föres hos kammarrät- eller 47 § föres hos kammarrätten

ten genom besvär. Mot beslut en- genom besvär. Mot beslut enligt

ligt denna lag av annan statlig denna lag av annan statlig myn myndighet

än regeringen föres i dighet än regeringen föres i öv övrigt

talan hos regeringen genom rigt talan hos regeringen genom

besvär. besvär.

Statens naturvårdsverk av lagen.

Finner myndighet regeringens prövning.

Angående miljöskyddslagen

8. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), fru Anér (fp), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c) och fru Fredrikson (c) som anser att

dels det avsnitt på s. 40 som börjar med ”Utskottet får” och på s. 41 slutar med ”utan bifall” bort ha följande lydelse:

Utskottet har vid sin förnyade prövning av frågan om införande av tillståndsplikt för byggande av vägar och flygplatser bl. a. beaktat det förslag till allmän samrådsplikt beträffande i naturmiljön mera ingripande företag som framlagts i 20 § NVL. Utskottet har dock inte kunnat finna att de föreslagna ändringarna i NVL på ett avgörande sätt ändrar de kontrollmöjligheter som finns från miljöskyddssynpunkt i samband med byggandet av nu ifrågavarande trafikanläggningar. Bl. a. ingår inte bullerproblemen i de frågor som prövas jämlikt reglerna i NVL. Utskottet vidhåller därför att tillståndsplikt enligt ML bör införas beträffande flygplatser och vägar som kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Utskottet hänvisar i övrigt till den motivering som lämnats i dess betänkande 1974: 45 under denna punkt.

dels utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i anledning av motionen 1974: 326 anfört rörande tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i fråga om vägar och flygplatser,

9. av herr Takman (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Utskottet har” och slutar med ”betänkandet 1974: 45” bort ha följande lydelse:

Utskottet får under hänvisning till motiveringen i reservationen 2 till

JoU 1974: 52

utskottets betänkande 1974: 45 tillstyrka en översyn av miljöskyddslagen enligt i motionen 1974: 508 angivna riktlinjer.

dels utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. i anledning av motionen 1974: 508, yrkande 1, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande översyn och omarbetning av miljöskyddslagen (1969:387), m. m.,

Angående skogsvårdslagen

10. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), fru Anér (fp), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c) och fru Fredrikson (c) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”1 motionerna” och på s. 24 slutar med ”av återväxtåtgärderna” bort ha följande lydelse:

I motionerna 1974: 2005, 1974: 2008 och 1974: 2011 riktas stark kritik mot den av departementschefen i propositionen skisserade utformningen av anmälningsförfarandet. I den förstnämnda motionen framhålls sålunda att en allmän anmälningsplikt, även om vissa möjligheter till befrielse från anmälningsskyldigheten kan medges, innebär betydande olägenheter för de enskilda skogsägarna samtidigt som arbetsbelastningen otvivelaktigt torde öka i mycket stor omfattning på de olika skogsvårdsstyrelsema. Då arbetet avses bedrivas inom ramen för befintliga resurser befaras att det kommer att få ske på bekostnad av andra för skogsbruket angelägna uppgifter. Motionärerna pekar särskilt på återväxtåtgärder och skoglig rådgivning. I motionen 1974: 2008 ges uttryck för liknande farhågor. I motionen hävdas att skogsvårdsstyrelserna över huvud taget torde ha alltför begränsade resurser för att kunna administrera den i propositionen föreslagna anmälningsplikten. I båda de nu berörda motionerna framförs den åsikten att 1973 års skogsutrednings förslag bör avvaktas innan ändringar i lagstiftningen på nu förevarande område genomförs. Motionerna utmynnar i enlighet härmed i yrkande om avslag på propositionen i nu förevarande del.

Även i motionen 1974: 2011 påpekas att det i propositionen förordade anmälningsförfarandet blir administrativt tungrott och att det är tveksamt om skogsvårdsstyrelsema utan omfattande personalförstärkning reellt skall kunna behandla det mycket stora antal anmälningar som då skulle inlämnas — ca 150 000 per år. Vidare anförs att det i många fall av praktiska skäl, bl. a. på grund av väderleksförhållanden, är omöjligt att exakt avgöra var och när en avverkning skall göras och att anmäla den i så god tid att den hinner behandlas innan förutsättningarna har ändrats. Enligt motionärernas mening måste det framför allt från naturvårdssynpunkt vara lämpligare att koncentrera förhandsanmälan till att

JoU 1974: 52

gälla sådana områden som kommer att klassas som konfliktområden. Motionärerna förordar därför en annan ordning för anmälan av avverkning än den i propositionen föreslagna. I sammanhanget påpekas att länsstyrelserna med de i propositionen föreslagna ändringarna i NVL ges möjlighet att kräva samråd innan avverkning sker. För att tillgodose kraven på intensivare återväxtåtgärder räcker det enligt motionärernas mening med en anmälan i efterhand om avverkning. Den föreslagna paragrafen 8 a i skogsvårdslagen bör därför enligt motionärernas mening ges en annan utformning. Behovet av planering för sysselsättning bör enligt motionärerna kunna tillgodoses genom att skogsbolag och andra större markinnehavare till skogsvårdsstyrelse redovisar sina flerårsplaner.

Efter att ha prövat de olika skälen för och emot det i propositionen framlagda förslaget om anmälningsplikt beträffande avverkningar får utskottet som sin mening anföra följande.

Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt att återväxtåtgärderna i skogsbruket intensifieras. Åtgärder bör vidtas snabbt för att bli verkligt effektiva. Naturligtvis kan en anmälningsskyldighet i fråga om avverkningar bidra till att möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida i fråga om återväxtåtgärder. Utskottet vill dock framhålla att skogsvårdsstyrelserna redan nu, utan någon anmälningsskyldighet för markägare, skall aktivt medverka till en effektiv skogsvård. Självfallet kan vidare ett anmälningsförfarande som arbetsgruppen framhållit ge ökat underlag för sysselsättningsplaneringen inom skogsbruket. Ett anmälningsförfarande bör emellertid i främsta rummet, lämpligt utformat, kunna utnyttjas för att underlätta det utvidgade samrådsförfarande beträffande i naturmiljön mera ingripande företag som förordas i propositionen och som utskottet i det följande tillstyrker.

Enligt propositionen skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, i förevarande fall länsstyrelsen, få befogenhet att inom landet eller del därav föreskriva att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag. Som underlag för sådana föreskrifter avseende skogsbruket krävs en inventering från länsstyrelsernas sida varefter sådana områden bör särskilt anges, där risk för konflikter mellan skogsbruks- och naturvårdsintressen motiverar förhandsanmälan av exempelvis planerad avverkning. Utförlig information bör lämnas rörande vad markägarna härutinnan bör iakttaga. Snabb och enkel kontakt mellan skogsägare och länsstyrelse bör eftersträvas i syfte att för samtliga parter göra den avsedda kontrollen så ändamålsenlig och så litet betungande som möjligt.

Utskottet vill i denna fråga understryka att det är särskilt viktigt att anmälningsförfarandet utformas på ett sätt som gagnar angivna syften och inte blir onödigt tungrott. I motionen 1974: 2011 har anvisats vissa

JoU1974: 52

vägar för att nå detta syfte, bl. a. genom efterhandsanmälningar i viss utsträckning, men även andra möjligheter kan givetvis tänkas. Att det i propositionen förordade systemet är ägnat att skapa ett betydande administrativt merarbete för skogsvårdsstyrelserna utan att garantera någon märkbar effekt i sak står utom allt tvivel. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att i propositionen föreslagen ordning inte hindrar markägare att efter fullgjord förhandsanmälan låta utföra planerad avverkning. Särskilt tillstånd härtill torde inte fordras annat än i de fall som åsyftas vid det enligt 20 § NVL förordade obligatoriska samrådsförfarandet i vissa från naturvårdssynpunkt värdefulla områden. Beträffande vikten av att hålla kalhyggesverksamheten inom gränser som kan godtagas från såväl naturvårds- som skogsvårdssynpunkt återkommer utskottet i det följande.

I förevarande sammanhang vill utskottet emellertid erinra om att 1973 års skogsutredning bl. a. har att särskilt beakta möjligheterna att inom ramen för skogsvårdslagstiftningen tillgodose samhällets behov att styra skogsproduktionen, varvid utgångspunkten skall vara att skogsmarken skall utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt. De sakkunniga bör också närmare belysa de konsekvenser i miljövårdshänseende som nuvarande och en framtida awerkningspolitik kan komma att leda till. Vidare bör de sakkunniga bl. a. göra en bedömning av hur skogsnäringens expansionsmöjligheter påverkas av kraven på rekreationsmöjligheter för allmänheten. Det i propositionen framlagda förslaget berör enligt utskottets mening ett centralt avsnitt av skogsutredningens uppdrag. Det framstår under angivna förhållanden motiverat att skogsutredningens prövning i ämnet avvaktas innan detaljföreskrifter av det slag som innefattas i lagförslagets 8 a § utfärdas.

Utskottet utgår från att skogsutredningen noggrant beaktar arbetsgruppens synpunkter på hithörande frågor och, om den finner det påkallat, framlägger erforderliga förslag i syfte att underlätta skogsvårdsstyrelsernas verksamhet när det gäller uppföljningen av återväxtåtgärderna. Utskottet är inte berett att dessförinnan taga ställning till ett allmänt anmälningssystem av det slag som angivits i propositionen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna.

Mot bakgrund av vad nu anförts förordar utskottet i anledning av motionerna 1974:2005, 1974:2008 och 1974:2011, såvitt nu är i fråga, att riksdagen inte f. n. fattar beslut att i skogsvårdslagen i avsnittet om avverkning skall tas in en bestämmelse om skyldighet för markägare att underrätta skogsvårdsstyrelse om avverkning som skall äga rum på hans mark. Utskottets förslag innebär att 8 a § utgår ur lagförslaget.

dels utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

JoU 1974: 52

21.— med förklaring att 8 a § i förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237) inte kunnat antagas — i anledning av motionerna 1974: 2005, yrkande 7, 1974: 2008, yrkande 4, och 1974: 2011, yrkande 1, som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet i det föregående anfört.

Särskilt yttrande

angående 22 § NVL av fru Anér (fp):

Genom det i propositionen föreslagna tillägget till 22 § NVL åläggs den som är ansvarig för affisch eller annan anordning utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål att senast fyra veckor efter anbringandet avlägsna anordningen. Denna skärpning är välmotiverad. Enligt min mening kommer dock övervakningen av den nya bestämmelsen att innebära svårigheter, när det gäller att fastställa dels hur länge en anordning suttit uppe och dels vem som är ansvarig för den. NVK föreslog att datum för anbringandet borde finnas på anordningen, och i remissyttrande över kommitténs förslag förordade naturvårdsverket att därutöver även den som är ansvarig för anordningen borde anges på densamma. Om dessa båda önskemål, såsom föreslås i motionen 1974: 2007, hade tillgodosetts i den nya lagen, skulle enligt min mening möjligheterna att beivra överträdelser avsevärt ha ökat.

JoU1974: 52

61 Bilaga

Yttranden över motionen 1974: 808

Statens naturvårdsverk (1974-04-03)

Statens naturvårdsverk har nyligen ställt samman och gett ut anvisningar och information om vård och förvaltning av naturvårdsobjekt (Statens naturvårdsverks PM nr 430). Verket framhåller där (kap. 11 s. 4) att årsanställd tillsynspersonal i framtiden torde bli allt vanligare.

De sakkunniga för översyn av naturvårdslagen (naturvårdskommittén) har i sitt betänkande Naturvård (Ds Jo 1974: 1) föreslagit en ny typ av skyddsinstitut, nämligen naturvårdsområde. Som naturvårdsområde skall, enligt förslaget, länsstyrelsen kunna förklara område, inom vilket särskilda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön. Ett genomförande av förslaget kan komma att ytterligare öka behovet av personal för vård- och tillsynsuppgifter.

Tillsynspersonalens uppgifter skiftar, men till de mera centrala åliggandena hör information och service till allmänheten, bevakning, underhålls- och landskapsvårdsarbeten, rapportering av naturiakttagelser och viltvård.

Tanken på att anställa och utbilda fast personal för dessa arbetsuppgifter har framkommit vid olika tillfällen. Realiserandet av den har emellertid fått anstå på grund av brist på medel. Kostnaderna för en sådan verksamhet blir inte obetydliga.

Mycket talar dock för inrättandet av fast anställd naturvårds- och tillsynspersonal, inte minst kvalitetsskäl. En organisation med personer som utbildas för verksamheten och som genom fast anställning får kunskaper och rutin inom arbetsområdet ger förutsättningar för ett gott resultat av verksamheten. Detta fordrar dock att särskilda medel anvisas dennas huvudman — naturvårdsverket, länsstyrelserna eller områdesförvaltare — eftersom ett beroende av t ex sysselsättningsläget inte medger långtidsanställning, och därmed försvårar anställning av lämplig arbetskraft.

Verket vill även erinra om att liknande former för tillsyn och vård av naturvårdsområden tillämpas på flera håll utomlands, bl. a. i USA.

Domänverket (1974-03-25)

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för natur- och landskapsvård.

Domänverket förvaltar landets nationalparker och de naturreservat som ligger på kronans mark. Förvaltningsåläggandet finnes angivet i naturvårdskungörelsen. Förvaltningsverksamheten ingår som ett led i arbetsuppgifterna för domänverkets revirförvaltningar.

Förvaltningsverksamheten omfattar bl. a. skötsel, tillsyn och bevakning av de olika objekten. Nämnda arbetsuppgifter skall utföras enligt de dispositions- och skötselplaner som gäller eller är under utarbetande för de enskilda objekten. Av detta följer att utförandet av dessa uppgifter skiljer mellan olika objekt. Bl. a. är objektens storlek och ka -

JoU 1974: 52

raktär avgörande för hur verksamheten inom desamma kan organiseras.

Ett säkrande av ett naturvårdsobjekt kräver ofta stora insatser i form av planerings- och iståndsättningsarbeten. Arbetsinsatserna måste vanligtvis ske under en begränsad tid och kräver därvid en massiv insats av yrkeskunnig personal. Verket har i allmänhet löst detta genom att sätta in egen personal eller beredskapspersonal under ledning av verkspersonal. Med undantag av viss planeringspersonal har anlitad arbetskraft varit knuten till det arbetsområde inom vilket objektet ifråga har legat.

För fortsatt underhåll och tillsyn av de restaurerade objekten har det varit verkets strävan att knyta personer med anknytning till trakten. Detta har med framgång kunnat ske i de fall objekten genom sin storlek och karaktär kunnat ge underlag för en större arbetsinsats. I vissa fall har arbetsuppgifterna varit så omfattande att verket helårsanställt personal för uppgiften.

I andra fall, där arbetsuppgifterna haft mindre volym, har verket anställt personal för viss tidsperiod eller för vissa arbetsuppgifter. Den anlitade personalen består i många fall av jordbrukare eller fiskare som bor inom eller i närheten av objekten och arbetsuppgifterna omfattar såväl rena skötselåtgärder som tillsynsuppgifter. Arbetsuppgifterna utföres vid denna anställningsform i kombination med den anställdes huvudsakliga yrkesutövning. I detta sammanhang kan nämnas att verket även anlitar ett antal samer för viss form av tillsyn inom Sarek och Padjelanta nationalparker.

Principerna för hur skötsel och tillsyn av naturvårdsobjekt skall lösas har vid ett flertal tillfällen diskuterats med representanter för naturvårdsverket. Båda verken har därvid varit eniga om att där så bedömes lämpligt bör ortsbefolkningen anlitas för arbetsuppgifter inom objekten.

Som av det ovanstående torde framgå finns för skötseln av nationalparkerna och naturreservaten på kronans mark en fast personalorganisation ute på fältet i form av domänverkets revirförvaltningar. De sysselsättningstillfällen i samband med vård och tillsyn av naturvårdsobjekten, som inom ramen för anvisade anslag kan erbjudas ortsbefolkningen, tillvaratagas. Någon ny naturvårdskår synes därför icke vara erforderlig.

Svenska naturskyddsföreningen (1974-04-18)

Den ökande fritiden, människors större rörlighet och det mycket stora naturintresset medför ett ökat tryck på markerna. Mera information och kanalisering av besökarna i olika naturvårdsobjekt skulle minska skadegörelsen, störningen av djurlivet och utarmningen av floran. Dessutom skulle en utbyggd service på dessa områden stimulera en vetgirig allmänhet och berika dess besök. Kontinuerlig tillsyn och vård är andra frågor som måste få sin lösning för att allmänheten skall få bästa möjliga utbyte av sitt besök i ett naturreservat eller i en nationalpark.

Föreningen delar helt motionärernas uppfattning att det behövs större personella resurser för att hithörande uppgifter skall kunna genomföras. Tillsynsmän med varierande arbetsuppgifter har sedan länge funnits i vissa nationalparker och naturreservat. På senare år har också

JoU1974: 52

tillkommit viss AMS-avlönad naturvårdspersonal. Ofta har dock arbetsuppgifterna inskränkt sig till renhållning. Föreningen förordar att tillsynsmannaorganisationen byggs ut och att tillsynsmannen får lämplig utbildning.

Erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten bör givetvis tas till vara, men enligt föreningens mening är det väsentligt att dessa erfarenheter kompletteras. Försöksverksamhet med fältpersonal med varierande utbildning och arbetsuppgifter och i skilda typer av objekt bör igångsättas. Detta bör ske omgående i den s. k. sysselsättningsutredningens eller myndighets, lämpligen naturvårdsverkets, regi. Utomlands, t. ex i Storbritannien, USA, Kenya och Tanzania, finns också rika erfarenheter av tillsynsverksamhet i praktisk skala, varav Sverige borde kunna dra nytta.

Allt efter de olika naturvårdsobjektens storlek, närhet till tätorter, besöksfrekvens, tillgänglighet, känslighet etc. varierar de uppgifter som skulle skötas av tillsynsmännen inom mycket vida gränser. Bland tänkbara uppgifter kan nämnas:

Vetenskapligt arbete

1) undersöknings- och inventeringsverksamhet beträffande bl. a. fauna och flora, syftande till dokumentation och kunskapsunderlag för information och skötselåtgärder,

Information

2) guidning och annan information till allmänheten,

3) fältundervisning av skolklasser, anpassad till läroplanens speciella krav,

4) bidra till utarbetandet av informationsmaterial till besökare,

Vård och tillsyn

5) kontroll av efterlevnaden av gällande föreskrifter,

6) vårdåtgärder såsom röjningar, slåtter etc.,

7) skötsel och underhåll av leder, sanitära anläggningar m. m.

Ovan nämnda uppgifter ställer stora krav på tillsynsmännen. Kraven

växlar starkt beroende på vilken kombination av uppgifter som skall skötas. Om endast kontroll, skötsel och vårdåtgärder skall utföras enligt detaljerade och på ingående studier grundade skötselplaner, krävs endast måttliga biologiska kunskaper. En mindre kurs i ekologi och naturvård jämte allmän information om tillsynsmännens arbetsuppgifter kan härvid vara en tillräcklig utbildning. Speciellt gäller detta om personerna i fråga är amatörbiologer. Om å andra sidan även guidning och undervisning och i synnerhet inventering skall utföras måste kraven på biologiska och geovetenskapliga kunskaper ställas mycket högre. Universitetsutbildning med biologisk-ekologisk inriktning är i detta sammanhang ett minimikrav vartill bör läggas speciell naturvårdsutbildning liksom kunskaper om tillsynsmannens uppgifter.

Allt efter uppgifterna kan befattningarna vara fasta helårstjänster eller säsongsbundna tjänster. I vissa sammanhang kan också kortare och mera oregelbundna anställningsförhållanden bli tänkbara.

Av grundläggande betydelse för att en ”naturvårdskår” skall fungera väl är att huvudmannaskapet knyts till lämplig central myndighet, förslagsvis statens naturvårdsverk. Den centrala myndigheten bör ha ansvaret för kårens organisation och fältpersonalens utbildning, instruktioner etc. Myndigheten bör också övervaka arbetets bedrivande.

JoU 1974: 52

64 Sammanfattningsvis ställer sig föreningen mycket positiv till förslaget att öka de personella resurserna för skötsel m. m. av naturvårdsobjekt. Föreningen tillstyrker att den s. k. sysselsättningsutredningen får i uppdrag att pröva frågan och komma med förslag som kan tillfredsställa såväl naturvårdens som arbetsmarknadens krav. Det måste betonas att ökade personella resurser för skötsel m. m. av naturreservat etc. är så angelägna från naturvårdssynpunkt, att de måste tillskapas även om detta inte är motiverat från sysselsättningssynpunkt. Bl. a. ökas härigenom avsevärt värdet av de insatser som gjorts vid reservatens tillskapande, eftersom dessa av allmänheten kommer att utnyttjas bättre och uppskattas mer.

Föreningen har erfarenhet av tillsynsverksamhet på Lilla Karlsö och är beredd medverka vid utarbetandet av instruktioner, utbildningsplaner m. m. för den tilltänkta fältpersonalen.

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1974 740056