Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad avser vissa anslag för budgetåret 1974/75 inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

Näringsutskottets betänkande nr 6 år 1974 NU 1974:6

Nr 6

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad avser vissa anslag för budgetåret 1974/75 inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner.

I betänkandet behandlas propositionen 1974:1 bilaga 12, såvitt denna bilaga hänvisats till näringsutskottet, med undantag för punkten A 6 på driftbudgeten, vilken gäller anslag (till nordiska ministerrådssekretariatet) som avses bli föremål för särskild proposition. Förutom motioner som direkt hänför sig till framställningarna om anslag behandlas i samband med frågan om anslag till Svenska turisttrafikförbundet motioner om åtgärder på turismens område och i samband med frågan om anslag till konsumentverket motioner om konsumentpolitikens fortsatta utbyggnad och inriktning.

Handelsdepartementet m. m.

1. Handelsdepartementet. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten A 1, s. 14 f.) och hemställer

att riksdagen till Handelsdepartementet förbudgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 6 240 000 kr.

2. Kommittéer m. m. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten A 2, s. 15) och hemställer

att riksdagen till Kommittéer m. m. för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.

3. Extra utgifter. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten A 3, s. 15) och hemställer

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 100 000 kr.

4. Krigsmaterielinspektionen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten A 4, s. 15 f.) och hemställer

att riksdagen till Krigsmaterielinspektionen för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 196 000 kr.

5. Kostnader för nordiskt samarbete. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten A 5, s. 16) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för nordiskt samarbete för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 200 000 kr.

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 6

NU 1974:6

2 Främjande av utrikeshandeln m. m.

6. Sveriges exportråd. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 1, s. 17 f.) och hemställer

att riksdagen till Sveriges exportråd för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 3 300 000 kr.

7. Handelssekreterare. Kungl. Maj:t har (punkten B 2, s. 18-22) föreslagit riksdagen att till Handelssekreterare för budgetåret 1974/75 anvisa ett reservationsanslag av 15 467 000 kr.

I motionen 1974:128 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Sjönell (c) hemställs att riksdagen under anslaget Främjande av utrikeshandel m. m. anvisar 150 000 kr. för inrättande av en tjänst som marknadssekreterare, placerad på svenska ambassaden i Oslo.

Motionen

Motionärerna erinrar om att önskemål om en bättre kommersiell bevakning i de nordiska länderna förts fram vid ett flertal tillfällen. Detta sammanhänger med att mindre företag och företag som för första gången söker exportmarknader i första hand inriktar sig på den nordiska marknaden. Hittills har respektive ambassader stått för nödvändig hjälp och service, men de har enligt motionärerna inte alltid haft kompetent personal för att handlägga kommersiella frågor. Förslaget i propositionen om inrättande av ett handelssekreterarkontor i Helsingfors finner motionärerna tacknämligt. De anser emellertid att bevakningen av den norska marknaden samtidigt bör förstärkas genom en marknadssekreterare, vilkens verksamhet skulle styras av Sveriges exportråd.

Utskottet

De senaste årens kraftiga utbyggnad av handelssekreterarorganisationen har inneburit en starkare satsning på de största svenska exportmarknaderna och en förstärkning av handelssekreterarkontoren bl. a. genom tillkomsten av ett antal marknadssekreterartjänster. 1 propositionen föreslås att denna utbyggnad skall fortsätta bl. a. genom att ett handelssekreterarkontor inrättas i Helsingfors.

I motionen 1974:128 hemställs om ytterligare förstärkning av den kommersiella bevakningen i de nordiska länderna genom att en tjänst som marknadssekreterare inrättas med placering i Oslo. Motionärerna framhåller den nordiska marknadens betydelse främst för de mindre och medelstora företagens exportmöjligheter.

Delade meningar kan inte råda om behovet av en förstärkt kommersiell service i Norden. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra om att departementschefen särskilt framhållit att kravet på kvalitet inte bör frångås när det gäller utbyggnad av den kommersiella representationen för de nordiska marknaderna som är av särskilt intresse för de

NU 1974:5

fortsätta att gälla och att inte heller övriga av fusionen föranledda ändringar i banklagstiftningen träder i kraft. Kungl. Maj:t bör i tid före slutet av vårsessionen kunna förelägga riksdagen de lagförslag som behöver antagas för att så skall bli fallet.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1132 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande upphävande av beslutet om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank,

3. såvitt gäller skyldigheten för myndigheter att i vissa fall anlita Sveriges kreditbank av herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Örebro (fp), Sjönell (c), fru Hambraeus (c) och herr Siegbahn (m), som anser

dels att det stycke på s. 9 i utskottets yttrande som börjar med ”Den gällande skyldigheten” och slutar med ”således motionen 1974:1520” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Den nuvarande ordningen, enligt vilken Kreditbanken är den enda affärsbank som statliga myndigheter får anlita utan särskilt tillstånd, är historiskt betingad och svår att rationellt motivera. Den princip om fri konkurrens mellan olika företag som i stort sett tillämpas när det gäller statlig upphandling borde få råda även beträffande banktjänster. Utskottet ansluter sig sålunda till kravet i motionen 1974:1520 på att där avsedda bestämmelser skall upphävas och föreslår att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna som sin mening att så bör ske.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1520 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om upphävande av föreskriften om skyldighet för myndigheter att i vissa fall anlita Sveriges kreditbank.

GOTAB 74 7204 S Stockholm 1974

NU 1974:6

mindre och medelstora företagen. Med hänsyn härtill och till pågående översyn av organisatoriska frågor inom handelssekreterarverksamheten avstyrker utskottet motionen.

Utskottet tillstyrker sålunda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer

att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen 1974:128 till Handelssekreterare förbudgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 15 467 000 kr.

8. Exportfrämjande åtgärder. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 3, s. 22—24) och hemställer

att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för budgetåret 1974/ 75 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 5 350 000 kr.

9. Svenska handelskamrar i utlandet m. m. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 4, s. 24—28) och hemställer

att riksdagen till Svenska handelskamrar i utlandet m. m. för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 1 209 000 kr.

10. Svenska turisttrafikförbundet. Kungl. Maj:t har (punkten B 5, s. 28—30) föreslagit riksdagen att till Svenska turisttrafikförbundet för budgetåret 1974/75 anvisa ett reservationsanslag av 7 449 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna 1974:178 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag angående möjligheterna att utnyttja lämpliga turistanläggningar inom stödområdet under lågsäsong för konvalescentvård och eftervård av patienter som endast är i behov av vila, rekreation, luftombyte och dylikt,

1974:1126 av herr Hörberg m. fl. (fp, s, c, m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär kompletterande utredning så att även ett sådant framtidsalternativ för fjällturismens planering och förvaltning blir belyst som bygger på statsbidrag i lämplig omfattning till den frivilliga och ideella förening — STF — som startat och hittills skött verksamheten.

Motionerna

I motionen 1974:1126 kritiseras det förslag om huvudmannaskap för vandringsleder och övernattningsanläggningar i fjällvärlden som har lagts fram av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. (se nedan). Förslaget innebär bl. a. att en del av den verksamhet som bedrivs av Svenska turistföreningen (STF) förs över till statens naturvårdsverk och berörda kommuner, vilka skulle överta ansvaret för vandringsleder och boendeanläggningar. Motionärerna finner det med hänsyn till de avgörande insatser som STF gjort för turismen

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 6

NU 1974:6

inom fjällvärlden överraskande att kommittén inte diskuterar eller föreslår en alternativ lösning som innebär att STF :s kunskaper och resurser bättre utnyttjas. Motionärerna ifrågasätter även om en överföring av fjällverksamheten till statens naturvårdsverk verkligen — som kommittén hävdar — kommer att medföra lägre kostnader för samhället bl. a. med hänsyn till att verket föreslås få ökade resurser för denna verksamhet samt till att befintliga boendeanläggningar, som nu ägs av STF, skall överföras till statens naturvårdsfond.

Ett flertal turistanläggningar har under senare tid visat mindre goda ekonomiska resultat, framhålls i motionen 1974:178, fjällanläggningar bl. a. till följd av de snöfattiga vintrarna. Motionärerna anser att underutnyttjade turistanläggningar skulle kunna tas i anspråk för vård av sådana konvalescenter som inte har svårare handikapp. Särskilt inom stödområdet finns, anför de, lämpliga anläggningar vilka om de kunde användas för detta ändamål skulle ge den ortsbundna arbetskraften kontinuerliga sysselsättningsmöjligheter.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har i delbetänkandet (Ds Jo 1973:8) Huvudmannaskapet för vandringsleder i fjällvärlden redovisat en kartläggning som utförts i samarbete med de berörda länsstyrelserna, Svenska turistföreningen (STF) och domänverket. Denna kartläggning visar dels omfattningen av de befintliga vandringslederna av turistisk betydelse med tillhörande anläggningar, dels en bedömning av erforderliga upprustnings- och nybyggnadsåtgärder under den närmaste femårsperioden. Det bestående lednätets längd uppskattas till omkring 7 000 km. Antalet övernattningsanläggningar i fjällvärlden — alltifrån enkla övernattningsstugor till fjällstationer — är omkring 80 med en sammanlagd kapacitet av 1 700 bäddar.

Fjällvandringslederna med därtill hörande anläggningar berör i betydande utsträckning områden där staten är markägare och renskötsel utövas. Formerna för markupplåtelser för leder och anläggningar regleras bl. a. av bestämmelser i rennäringslagen (1971:437). STF har i alla de fyra berörda länen stor betydelse som huvudman med ansvar för de för turismen sannolikt mest betydelsefulla lederna.

STF:s anläggningar är i majoritet bland övernattningsanläggningarna i fjällvärden och svarar för 85 % av hela utbudet av bäddar. Värdet av samtliga anläggningar inkl. inventarier har uppskattats till 25,6 milj. kr., varav STF 22,4 milj. kr. Kostnaderna för STFs fjällanläggningar bestreds från början av föreningen själv med hjälp av överskott på medlemsavgifterna. Under efterkrigstiden har STF erhållit bidrag från det allmänna, dels genom förutvarande statens friluftsfond, dels genom arbetsmarknadsverket. Stödet avser förnyelse av befintliga anläggningar och byggande av nya. För dessa ändamål har totalt uppburits 5,3 milj. kr. Bidragen har som regel utgått med 100 %. Vidare har statens naturvårdsverk sedan

NU 1974:6

1969 lämnat ett årligt administrationsbidrag för driften av anläggningarna. För budgetåret 1973/74 utgör detta bidrag 210 000 kr.

De årliga kostnaderna för drift och underhåll av leder och anläggningar beräknas av kommittén till ca 3 milj. kr. Kommittén anser att ansvaret för huvudleder och sekundärleder bör vila på staten genom statens naturvårdsverk medan ansvaret för lokala leder och spår bör vila på kommunerna. Den anser vidare att det bör ankomma på statens naturvårdsverk och länsstyrelserna att svara för att erforderliga åtgärder vidtas för verksamhetens planering och drift samt för information om tillgängliga produkter. Kommittén räknar med att huvudmännen skall svara för att lämpliga entreprenörer utses för åtgärder av löpande natur och att samhällsorganens egen insats skall koncentreras till ledning och samordning av verksamheten. Beträffande huvudleder och sekundärleder föreslås naturvårdsverket få bemyndigande att ta upp förhandlingar med de nuvarande ägarna för att sluta erforderliga avtal. Kommittén har förutsatt att naturvårdsverket tillförs medel för fjällvandringsverksamheten via ordinarie anslag och att de kommunala åtgärderna beträffande det lokala lednätet baseras på finansiering med kommunala medel och i viss utsträckning från naturvårdsverkets anslag för stöd till idrotten. Investeringar beräknas som hittills i betydande utsträckning bli finansierade som beredskapsarbeten via arbetsmarknadsstyrelsen.

I sitt slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige berör kommittén frågan om en samordning av konvalescentvården med det vanliga rekreationslivet. Kommittén framhåller att behovet av anläggningar för rehabilitering och konvalescentvård torde komma att öka. Enligt kommitténs uppfattning bör regeringen i samråd med huvudmännen för sjukvården låta vidare utreda frågan om hur sådana anläggningar skall kunna utformas och lokaliseras. Det betecknas som angeläget att det akuta behovet av rehabilitering och institutionellt bedriven hälsovård kan tillgodoses i avvaktan på att konkreta planer växer fram för hur hälsocentra skall organiseras och bedrivas. Kommittén belyser med ett exempel hur man för ändamålet kan utnyttja den överkapacitet som de flesta turisthotellanläggningar har under större delen av året. Kopparbergs läns landsting har sedan 1967 arrenderat huvudbyggnaden på Sälens högfjällshotell under perioden majseptember. Dit skickas patienter med handikapp i syfte att få rekreation. Genom mycket begränsade insatser har anläggningen kunnat göras godtagbart handikappvänlig. Frånsett ett begränsat antal specialfunktioner utnyttjas hotellets ordinarie personal för verksamheten. Även om målsättningen med ett hälsocentrum kan avvika från den som bedrives i Sälen förutsätter kommittén att de anläggningstekniska kraven för att bedriva hälsocentrumsverksamhet inte kan avvika i större omfattning från de som ställes i Sälen.

I avvaktan på en närmare precisering av frisk- och hälsovårdens krav på utformning av anläggningar kan, menar kommittén, från ekonomisk synpunkt och därigenom från sysselsättningssynpunkt många fördelar

NU 1974:6

vinnas genom att förlägga hälsocentrumverksamhet till etablerade hotellanläggningar. Kommittén anser att det även i Västerbotten borde finnas samma möjligheter som i Kopparbergs län att använda stora och dåligt utnyttjade hotellanläggningar för former av kombinerad frisk- och sjukvård.

Utskottet

Som framgår av vad ovan anförts har turistutredningen i ett delbetänkande (Ds Jo 1973:8) Huvudmannaskapet för vandringsleder i fjällvärlden lagt fram förslag om den fortsatta driften och ansvaret för fjällvandringsverksamheten. Förslaget innebär bl. a. att en del av den verksamhet som Svenska turistföreningen (STF) bedriver förs över till statliga och kommunala organ. Detta förslag liksom de förslag utredningen fört fram i sitt slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige remissbehandlas för närvarande.

I motionen 1974:1126 föreslås att en kompletterande utredning skall få i uppdrag att undersöka alternativa lösningar så att Svenska turistföreningens kunskaper och resurser kan utnyttjas i större utsträckning än som förutsätts i utredningens förslag.

Utskottet anser att resultatet av remissbehandlingen och Kungl. Maj:ts ställningstagande i frågan bör avvaktas och avstyrker därför motionen.

Frågan om en samordning av konvalescentvård och det vanliga rekreationslivet tas upp i motionen 1974:178, där det hemställs om utredning rörande möjligheterna att utnyttja lämpliga turistanläggningar inom stödområdet på detta sätt.

Denna fråga berör turistutredningen i sitt slutbetänkande. Utredningen framhåller att många fördelar torde kunna vinnas genom att hälsocentrumverksamhet förläggs till etablerade hotellanläggningar. Utredningen anser att frågan om hur anläggningar för rehabilitering och konvalescentvård skall utformas och lokaliseras bör utredas i samråd med huvudmännen för sjukvården.

Med hänsyn till att frågan för närvarande övervägs i samband med remissbehandlingen av turistutredningens förslag finner utskottet inte anledning tillstyrka motionen.

Kungl. Maj:ts förslag beträffande medelsanvisning till Svenska turisttrafikförbundet tillstyrks av utskottet.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen till Svenska turisttrafik förbundet för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 7 449 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1126 om huvudmannaskapet för turistanläggningar i fjällvärlden,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:178 om utnyttjande av turistanläggningar för konvalescentvård m. m.

NU 1974:6

11. Exportfrämjande åtgärder för teko-industri samt manuellt arbetande glasindustri. Kungl. Maj:t har (punkten B 6, s. 30-34) föreslagit riksdagen att till Exportfrämjande åtgärder för teko-industri samt manuellt arbetande glasindustri för budgetåret 1974/75 anvisa ett reservationsanslag av 7 200 000 kr.

I motionen 1974:856 av herrar Hovhammar (m) och Fagerlund (s) hemställs att riksdagen beslutar att det statliga stödet för exportfrämjande åtgärder för den manuellt arbetande glasindustrin skall avse ej blott kollektiva insatser utan även individuella projekt.

Motionen

Kungl. Maj:ts förslag att programmet för exportstimulans för den manuellt arbetande glasindustrin förlängs under ett budgetår innebär framhåller motionärerna, att stödet enligt de riktlinjer som drogs upp i propositionen 1973:1 även i fortsättningen begränsas till att omfatta endast kollektiva insatser. Motionärerna påpekar att kommerskollegium, statens industriverk och Sveriges exportråd i yttranden över en framställning från Svenska glasbruksföreningen uttalat sig för att en viss möjlighet till stöd åt individuella projekt bör finnas. De myndigheter som deltar i administrationen av detta stöd skulle enligt motionärerna ha funnit att stödet får bättre effekt om en viss flexibilitet bibehålls.

Utskottet

1 propositionen föreslås bl. a. att exportstödet till den manuellt arbetande glasindustrin i avvaktan på pågående utvärdering skall utgå under ytterligare ett budgetår. Enligt de riktlinjer för stödet som angetts i propositionen 1973:1 utgår fr. o. m. innevarande budgetår till glasindustrin endast bidrag för kollektiva insatser. I motionen 1974:856 yrkas att det statliga stödet skall avse ej blott kollektiva insatser utan även individuella projekt. Motionärerna önskar en flexibel tillämpning av bestämmelserna.

Riktlinjerna för stödet till glasindustrin bör enligt utskottets mening inte innebära ett hinder för att individuellt stöd kan utgå inom ramen för kollektiva program. Sådant stöd bör dock inte utgöra rörelsebidrag utan vara ett tillskott till företagens marknadsaktiviteter utöver normalt program.

Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet motionen 1974:856. Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning tillstyrker utskottet.

Utskottet hemställer alltså

1. att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för teko-industri och manuellt arbetande glasindustri för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 7 200 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:856.

NU 1974:6

12. Täckande av förluster på grund av garantier för lån till teko-industri samt manuellt arbetande glasindustri. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 7, s. 34 f.) och hemställer

att riksdagen

1. medger att för budgetåret 1974/75 ramen för statsgaranti för lån till teko-industri samt manuellt arbetande glasindustri fastställs till sammanlagt 26 500 000 kr.,

2. till Täckande av förluster på grund av garantier för lån till teko-industri samt manuellt arbetande glasindustri för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 450 000 kr.

13. Exportfrämjande åtgärder för möbelindustri, snickeriindustri m. fl.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 8, s. 35) och hemställer

att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för möbelindustri, snickeriindustri m. fl. för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 800 000 kr.

14. Exportfrämjande åtgärder för sko- och garveriindustri. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 9, s. 36) och hemställer

att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för sko- och garveriindustri förbudgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 700 000 kr.

15. Svenska slöjdföreningen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 10, s. 36) och hemställer

att riksdagen till Svenska slöjdföreningen för budgetåret 1974/75 anvisar ett anslag av 390 000 kr.

Kommerskollegium m. m.

16. Kommerskollegium. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten C 1, s. 37 f.) och hemställer

att riksdagen till Kommerskollegium för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 9 157 000 kr.

17. Bidrag till vissa internationella byråer m.m. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten C 2, s. 38 f.) och hemställer

att riksdagen till Bidrag till vissa internationella byråer m. m. för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 453 000 kr.

18. Kostnader för vissa nämnder m.m. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten C 3, s. 39) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för vissa nämnder m. m. för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 53 000 kr.

NU 1974:6

9 Pris-, konkurrens- och konsumentfrågor

19. Marknadsdomstolen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten D 1, s. 40 f.) och hemställer

att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 769 000 kr.

20. Näringsfrihetsombudsmannen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten D 2, s. 41 f.) och hemställer

att riksdagen

1. till Näringsfrihetsombudsmannen förbudgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 1 782 000 kr.,

2. bemyndigar Kungl. Maj:t att i enlighet med vad chefen för handelsdepartementet förordat inrätta en tjänst som näringsfrihetsombudsman i Cp 5 och en tjänst som ställföreträdande näringsfrihetsombudsman i Cr 2.

21. Konsumentombudsmannen. Utskottet tillstyrker Kungl. Majrts förslag (punkten D 3, s. 42 f.) och hemställer

att riksdagen

1. till Konsumentombudsmannen för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 2 331 000 kr.,

2. bemyndigar Kungl. Maj:t att i enlighet med vad chefen för handelsdepartementet förordat inrätta en tjänst som konsumentombudsman i Cp 5 och en tjänst som ställföreträdande konsumentombudsman i Cr 2.

22. Statens pris- och kartellnämnd. Utskottet tillstyrker Kungl. Majrts förslag (punkten D 4, s. 44 f.) och hemställer

att riksdagen till Statens pris- och kartellnämnd för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 15 279 000 kr.

Konsumentverket

23. Konsumentverket: Förvaltningskostnader. Kungl. Maj:t har (punkten D 5, s. 50—53) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1974/75 anvisa ett förslagsanslag av 14 774 000 kr.

1 detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:553 av fru Sundberg m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t

1. begär inrättandet av en varudeklarationsenhet inom konsumentverket,

2. anhåller att riksdagen snarast möjligt föreläggs förslag om principerna för och utformningen av svensk varudeklaration,

3. anhåller att svensk varudeklaration i huvudsak skall följa internationella regler,

NU 1974:6

1974:1509 av herrar Jonsson i Alingsås (fp) och Nyquist (fp), såvitt gäller hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

1. att förslag till lag om deklaration av varor och tjänster snarast föreläggs riksdagen samt att i samband därmed folkpartiets förslag om lag om produktsäkerhet beaktas,

2. att ett allsidigt sammansatt varudeklarationsråd inrättas inom konsumentverket,

4. att konsumentverket får möjlighet att ta till vara konsumenternas intressen även när det gäller myndigheters service och dylikt,

5. att åtgärder vidtas för att stimulera den kommunala konsumentpolitiska verksamheten bl. a. i form av lokala konsumentnämnder med kommunalt huvudmannaskap,

1974:1513 av fru Jonäng m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen uttalar nödvändigheten av en vidgad lokal konsumentpolitisk verksamhet,

1974:1536 av herr Ullsten m. fl. (fp, c, m, vpk), vari hemställs att riksdagen under anslaget Konsumentverket: Förvaltningskostnader utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit anvisar 500 000 kronor.

Motionen 1974:1509 såvitt gäller hemställan under punkten 3 (rörande vissa lagstiftningsfrågor) kommer utskottet att behandla i annat sammanhang.

Motionerna

Kungl. Maj:ts förslag innebär, anförs i motionen 1974:1536, att den höjning av anslaget till informations- och utbildningsprogrammet som konsumentverket bedömt angelägen endast kommer att tillgodoses i obetydlig omfattning. Betydelsen av konsumentinformation och utbildningsåtgärder har samtliga riksdagspartier vid skilda tillfällen kraftigt betonat. Ytterligare skäl för en höjning av anslaget är de nya konsumtionsbeteenden som kan komma att utvecklas till följd av de för konsumenterna viktiga lagstiftningsbeslut som fattats hösten 1973 samt den förändrade försörjningssituationen.

Två motioner tar upp frågan om organisationen och utformningen av varudeklarationsverksamheten.

Beträffande organisationen erinras i motionen 1974:553 om att då konsumentverket inrättades den tidigare varudeklarationsnämnden inte kom att ingå som en särskild enhet inom verket. Det faktum att enhetens verksamhet splittrades och fördes över till skilda avdelningar inom verket innebär ett hinder i strävandena att sprida och vidareutveckla varudeklarationssystemet, menar motionärerna. De anser det önskvärt att en särskild enhet med samma sammansättning och funktion sorn den forna varudeklarationsnämnden inrättas inom konsumentverkets ram.

I motionen 1974:1509 uttalas att i samband med en kommande proposition om varudeklarationer Kungl. Maj:t även bör beakta det förslag som förts fram vid 1973 års riksdag om inrättande av ett allsidigt

NU 1974:6

sammansatt varudeklarationsråd. Detta råd skulle verka i anknytning till konsumentverket. I rådet skall ingå representanter för konsumentintressen samt viktigare organisationer inom handel och industri.

Behovet av klara riktlinjer för utformningen av varudeklarationer understryks i motionen 1974:1509 bl. a. med hänvisning till att konsumentverkets inriktning av verksamheten synes skilja sig såväl från hittillsvarande deklarationsverksamhet som från det förslag varudeklarationsutredningen har lagt fram. Verket tycks, säger motionärerna, vara inriktat på en minskning av det varudeklarerade området och på att deklarationerna endast skall ange användningsområde och inte som hittills syfta till att göra det möjligt att jämföra olika inköpsalternativ. Motionärerna påpekar dock att såväl strävan att åstadkomma bruksorienterande deklarationer som en prioritering av deklarationsverksamheten på för konsumenterna väsentliga områden överensstämmer med av dem tidigare framförda synpunkter. Det av varudeklarationsutredningen utarbetade förslaget till lag om varudeklaration bör, anser de vidare, kunna vidgas till att avse även tjänster. Konsumenternas behov av information och vägledning är, säger motionärerna, lika stort på tjänsteområdet som på varusidan.

I motionen 1974:553 påpekas att försäljningen av VDN-system under första halvåret 1973 varit mindre än tidigare. Detta anges kunna bero dels på att företagen känner sig osäkra och negativa inför en eventuell ändring av varudeklarationssystemet, dels på att konsumentverket inte utarbetat några nya normer för varudeklaration eller sökt marknadsföra det nuvarande varudeklarationssystemet. Motionärerna finner det anmärkningsvärt att konsumentverket — utan riksdagsbeslut i frågan — lagt upp en verksamhetsplan som syftar till att varudeklarationssystemet skall ändras enligt varudeklarationsutredningens förslag. För att såväl producenter som konsumenter skall ha förtroende för den information som varudeklarationen ger bör så många fakta som möjligt redovisas. Detta förutsätter att en objektiv och mätbar bedömning görs av en vara och att de prov som utförs är reproducerbara. Om bruksorienterade deklarationer skall införas måste grundkrav uppställas för vissa egenskaper hos en vara, säger motionärerna och pekar på de svårigheter som uppstår till följd av att konsumentens anspråk på användningen av en vara varierar samtidigt som flertalet produkter aldrig får en ensartad användning. Motionärerna anser det angeläget att riksdagen får tillfälle att ta ställning till en så genomgripande förändring av principerna för varudeklaration som här aviseras. De understryker vidare att man så långt möjligt bör eftersträva att få till stånd internationella överenskommelser i fråga om normer för varudeklaration, detta för att såvitt möjligt undvika tekniska handelshinder. Endast mycket tungt vägande skäl, som t. ex. fara för liv och hälsa, bör enligt motionärerna accepteras för fastställande av nationella grundkrav.

En effektiv konsumentpolitik som verkligen svarar mot medborgarnas behov och önskemål förutsätter, anförs i motionen 1974:1513, att konsumentinformationen fungerar inte bara på central nivå utan också på

NU 1974:6

regional och lokal nivå. Det är endast genom ett samspel mellan organ på samtliga dessa nivåer som en väl fungerande konsumentpolitik kan åstadkommas. Motionärerna anser att lokala konsumentorgan, där konsumenternas verkliga problem fångas upp, är en förutsättning för en decentraliserad konsumentpolitik. Den regionala hemkonsulentverksamheten har, enligt motionärerna, inte tillräckliga resurser för att kunna tillgodose alla intressen. Då den kommunala verksamheten inte är utbyggd bedriver hemkonsulenterna för närvarande en omfattande verksamhet på det lokala planet, bl. a. med uppsökande verksamhet bland resurssvaga grupper.

Även i motionen 1974:1509 uttalas att en utbyggd lokal konsumentverksamhet är av väsentlig betydelse för att åstadkomma ett ökat konsumentinflytande. Motionärerna anser att den lokala konsumentverksamheten hittills inte har byggts ut i den takt som de förutsätter att departementschefen har förväntat sig. Detta tyder enligt deras mening på att de förslag som tidigare förts fram om ökade centrala och regionala insatser för att stimulera kommunerna att bygga upp lokal konsumentverksamhet har varit berättigade.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Varudeklarationsverksamheten handhades t. o. m. år 1972 av Varudeklarationsnämnden (VDN), som inrättats år 1951. VDN var rättsligt att uppfatta som en ideell förening. 1 nämnden, vars ordförande utsågs av Kungl. Maj:t, ingick tretton representanter för olika intressegrupper; alla led inom näringslivet liksom konsumenterna blev härigenom företrädda i nämnden. Sedan den 1 januari 1973 svarar konsumentverket för varudeklarationsverksamheten. Personalen för ändamålet är fördelad på olika enheter inom verket.

Varudeklarationsutredningen avgav våren 1973 betänkandet (SOU 1973:20) Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken. Däri behandlas huvudsakligen principiella rättsliga och ekonomiska spörsmål i samband med varudeklarationer. En lag om varudeklaration föreslås. Något förslag rörande organisationen för icke-obligatoriska varudeklarationer har utredningen inte framlagt. Utredningen anför bl. a. att ett förslag om en serviceenhet inom konsumentverket som förts fram från näringslivshåll förtjänar beaktande. Särskilt för små och medelstora företag borde enligt utredningens mening en utbyggd servicefunktion inom verket kunna få väsentlig betydelse. Beträffande det system med obligatorisk varudeklaration som skulle tillkomma enligt utredningens lagförslag uttalar utredningen att i lagförslaget lämnas öppet vilken myndighet som bör anförtros tillsynen över att lagen och dess tillämpningsbestämmelser efterlevs i det särskilda fallet. Utredningen förutsätter att det i första hand blir konsumentverket som får tillsynsuppgifter men att i vissa fall även andra myndigheter kopplas in.

Näringsutskottet behandlade förra året (NU 1973:50 s. 18 f.) motions -

NU 1974:6

yrkanden dels om att ett varudeklarationsråd inom konsumentverket skulle inrättas, dels om att det inom konsumentverket skulle skapas en enhet benämnd varudeklarationsrådet med samma ställning och funktion som den tidigare varudeklarationsnämnden. Utskottet avstyrkte dessa yrkanden och anförde bl. a. att det med hänsyn till att konsumentverket hade varit i funktion blott en kort tid var väl tidigt att vid denna tidpunkt diskutera en ändrad organisation av varudeklarationsverksamheten. I första hand borde de organisatoriska överväganden avvaktas som kunde bli aktuella i samband med den av varudeklarationsutredningen förordade lagstiftningen. Motionsyrkandena avslogs av riksdagen.

Varudeklarationsutredningen har övervägt alternativa metoder för mätning och deklaration av varor. Utredningen erinrar om att hittills endast standardiserade provningsmetoder godtagits som deklarationsnorm. Normframställningen har därigenom varit komplicerad och tidsödande. Det nuvarande frivilliga deklarationssystemet bör enligt utredningen kunna förbättras i olika avseenden. Utredningen betonar i fråga om deklarationernas innehåll och utformning betydelsen av att bruksanpassade deklarationer tas fram, dvs. deklarationer som redovisar varans lämpliga användningsområde på grundval av varans egenskaper.

Utredningen förordar också att konsumentverket prövar det system för frivilliga deklarationer som nu används i Norge. Detta system innebär att deklarationerna uppdelas i två huvudtyper, en typ av deklaration utan speciella krav på varan och en annan typ med grundkrav (minimikrav) för vissa egenskaper hos varan. Utredningen har funnit att innehållet i deklarationer med grundkrav i princip bör begränsas till grundläggande fakta om produkten från användningssynpunkt och bara i undantagsfall redovisa om produkten fyller även högre krav än grundkrav.

Oavsett om det gäller innehållsdeklaration, egenskapsdeklaration eller bruksdeklaration bör enligt utredningens mening mätresultaten återges på ett sådant sätt på deklarationsetiketterna att deklarationen är lätt att läsa och förstå. Deklarationen bör därför endast innehålla ett fåtal väsentliga upplysningar. Bakomliggande mätresultat och tekniska data bör inte redovisas i själva deklarationen. Däremot bör de finnas tillgängliga för intresserade parter på annat sätt.

Beträffande obligatorisk varudeklaration föreslår utredningen bl. a. följande.

För att främja konsumenternas tillgång till egenskapsdeklarationer skall med stöd av lagen kunna föreskrivas att uppgifter om vissa väsentliga egenskaper för bedömning av en varas kvalitet och bruk skall lämnas i varudeklaration. Egenskapsdeklarationer kan avse dels deklarationer av konventionell typ, VDN Fakta, dels bruksanpassade deklarationer som anger varans lämpliga användningsområde på grundval av egenskaperna. Även krav på uppgift om en varas kommersiella ursprung skall kunna ställas med stöd av lagen.

Med hänsyn till att lagen utformats som en fullmaktslag kan en

NU 1974:6

föreskrift om obligatorisk deklaration i vissa fall omfatta en fullständig deklaration medan i andra fall endast en enda eller ett fåtal faktauppgifter behöver göras obligatoriska.

Riksdagen avslog 1973 på förslag av näringsutskottet (NU 1973:50 s. 17 f.) ett motionsyrkande om att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära förslag om inrättande av produktsäkerhetsråd. Utskottet hänvisade till att varudeklarationsutredningens förslag, som skulle behandlas i vanlig ordning, i det väsentliga tycktes tillgodose motionärernas önskemål.

Varudeklarationsutredningen har övervägt om den föreslagna lagen bör omfatta också deklaration av tjänster. De praktiska erfarenheterna av deklarationer på tjänsteområdet är mycket begränsade. Med hänsyn härtill har utredningen inte funnit lämpligt att låta den nya lagen omfatta också tjänster. Först sedan konsumentverket vunnit mer erfarenhet på tjänstesidan och området blivit föremål för civilrättslig reglering borde frågan om obligatoriska deklarationer på tjänsteområdet tas upp till närmare behandling.

En civilrättslig reglering av tjänsteområdet övervägs för närvarande av konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07; utredningsman: professor Ulf Bernitz), vars uppdrag är att verkställa utredning om konsumentskydd vid privat serviceverksamhet.

I propositionen 1972:33 med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik föreslogs en begränsad lokal konsumentpolitisk verksamhet med uppgift att svara på frågor från allmänheten och lämna råd och anvisningar till konsumenterna. Staten skulle genom de regionalt verksamma konsumentpolitiska organen lämna stöd i form av råd och anvisningar för det löpande arbetet. Denna uppläggning godtogs av riksdagen, som emellertid i anledning av ett antal motioner gav till känna som sin mening att Kungl. Maj:t och de konsumentpolitiska organen förutsattes komma att betrakta en vidareutveckling av den begränsade lokala verksamheten som en angelägen uppgift och så snart det bleve möjligt framlägga de förslag som ytterligare erfarenheter och överväganden kunde ge anledning till (NU 1972:40).

Vid 1973 års riksdag förekom motionsyrkanden om olika åtgärder för att förstärka den konsumentpolitiska verksamheten på lokal nivå. Näringsutskottet erinrade (NU 1973:50 s. 20) om att ett program för fortsatt utbyggnad av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten höll på att utarbetas i samarbete mellan konsumentverket och Svenska kommunförbundet, att utredning pågick om ett förbättrat system för kommunikationerna mellan konsumentverket och den regionala och kommunala organisationen samt att en försöksverksamhet med lokal konsumentvägledning hade satts igång och planerades bli utvidgad. Utskottet framhöll också att de statliga hemkonsulenterna har som en viktig uppgift att stödja den kommunala verksamheten. Utskottet fann inte någon särskild åtgärd på detta område från riksdagens sida vara motiverad

NU 1974:6

och avstyrkte därför motionsyrkandena. Folkpartiets och vänsterpartiet kommunisternas representanter i utskottet reserverade sig till förmån för en hemställan till Kungl. Maj:t om åtgärder för att stimulera den lokala konsumentpolitiska verksamheten. Riksdagen avslog motionsyrkandena.

Utskottet

I propositionen behandlar departementschefen de förslag som statens konsumentråds försäkringsutredning lagt fram i betänkandet (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkring. Han delar utredningens uppfattning att konsumentverket bör ansvara för konsumentinformation om försäkringar. Beträffande den organisatoriska lösningen av nämndoch rådgivningsförfarandet har meningarna varit delade hos såväl utredningens ledamöter som remissinstanserna. Departementschefen anser att en från försäkringsbolagen skild neutral prövningsnämnd bör finnas och att en central instans bör svara för rådgivning i försäkringsfrågor. Till prövningsnämndens närmare organisatoriska anknytning och utformning tar han inte ställning. Han framhåller dock i detta sammanhang vikten av att en ordning tillskapas varigenom konsumenterna kan framföra sin sak på ett enkelt sätt och utan tyngande formaliteter. De i propositionen anförda synpunkterna på konsumentinformation och rådgivning om samt prövning av försäkringar har inte givit utskottet anledning till erinran.

Inom ramen för den i propositionen föreslagna anslagshöjningen till konsumentverket om 1 072 000 kr. räknar departementschefen under programmet information och utbildning med en viss uppräkning av medlen för information. Totalt föreslås en ökning av anslaget till detta program med 349 000 kr. Verket har i sin anslagsframställning begärt en ökning med 556 000 kr. för detta program, varav 400 000 kr. beräknats för konsumenträttslig information och information om produktsäkerhet.

I motionen 1974:1536 erinras om att samtliga partier i riksdagen vid skilda tillfällen kraftigt betonat betydelsen av information och utbildning i konsumentfrågor. Som skäl för en höjning av anslaget med 500 000 kr. utöver Kungl. Maj:ts förslag anför motionärerna vidare behovet av upplysning om de under hösten 1973 av statsmakterna beslutade lagarna i för konsumenterna viktiga frågor, dvs. konsumentköplagen (1973:877) och lagen (1974:8) om rättegången i tvister om mindre värden. Utskottet finner de skäl som anförts i motionen för en höjning av anslaget välgrundade. Strävandena att bl. a. genom information i nya medier nå de resurssvaga konsumentgrupperna bör stödjas. Med hänsyn till att Kungl. Maj:t beräknat en viss ökning av medlen för information anser sig utskottet dock inte böra gå längre än att föreslå att anslaget i förhållande till förslaget i propositionen ökas med 380 000 kr.

Lagstiftning om deklaration av varor och tjänster och om produktsäkerhet föreslås i motionen 1974:1509. Förslag till lag om varudeklaration har lagts fram av varudeklarationsutredningen i betänkandet (SOU 1973:20) Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken. Utred -

NU 1974:6

ningen har inte ansett det lämpligt att låta den föreslagna lagen omfatta också tjänster, detta bl. a. med hänsyn till att de praktiska erfarenheterna av deklarationer på tjänsteområdet är mycket begränsade. Ärendet bereds f. n. inom handelsdepartementet. Utskottet anser sig därför inte böra föreslå riksdagen att göra den i motionen önskade framställningen till Kungl. Maj:t.

Principerna för och utformningen av varudeklarationer tas upp i motionen 1974:553. Motionärerna betecknar det som anmärkningsvärt att konsumentverket utan riksdagens hörande lagt upp en verksamhetsplan som syftar till att ändra varudeklarationssystemet enligt varudeklarationsutredningens förslag. De anser att förslag om principerna för och utformningen av svensk varudeklaration bör föreläggas riksdagen snarast möjligt. Även i motionen 1974:1509 berörs frågan om hur varudeklarationer bör utformas utan att något särskilt yrkande väcks i denna fråga.

Som framgår av den redogörelse som lämnats ovan har varudeklarationsutredningen övervägt olika metoder för mätning och deklaration av varor. I anslutning till sitt lagförslag, som gäller obligatorisk varudeklaration i vissa fall, för utredningen fram en rad synpunkter och förslag även beträffande frivillig varudeklaration. Utskottet förutsätter att frågan om varudeklarationssystemets utformning kommer att behandlas i samband med det förslag till lagstiftning som föranleds av utredningen. Därför anser sig utskottet inte ha anledning att tillstyrka det här berörda yrkandet i motionen 1974:553.

I samma motion yrkas på en framställning till Kungl. Maj:t om att svensk varudeklaration i huvudsak skall följa internationella regler. Utskottet delar motionärernas synpunkt om värdet av internationella överenskommelser på detta område. Då utskottet anser sig ha anledning förutsätta att det av motionärerna påtalade problemet uppmärksammas av berörda parter avstyrker utskottet motionen i denna del.

Förslag om en ändring av konsumentverkets organisation förs fram i motionerna 1974:553 och 1974:1509. Vid konsumentverket bör enligt den förra motionen inrättas en särskild varudeklarationsenhet och enligt den senare motionen ett allsidigt sammansatt varudeklarationsråd. Yrkanden av samma innebörd avslogs under 1973 års riksdag på utskottets hemställan (NU 1973:50). Utskottet anförde som skäl för att avstyrka dessa yrkanden bl. a. att i första hand de organisatoriska överväganden borde avvaktas som kan bli aktuella i samband med den av varudeklarationsutredningen förordade lagstiftningen. Utskottet finner inte anledning att nu ändra detta ställningstagande och avstyrker alltså ifrågavarande motionsyrkande.

Konsumentverket föreslås i motionen 1974:1509 få vidgade möjligheter att ta till vara konsumenternas intressen när det gäller myndigheters service. För närvarande gäller att verkets insatser på detta område skall begränsas till de fall då offentliga tjänster tillhandahålls enligt marknadsmässiga principer. Enligt motionärernas mening borde verket mera allmänt kunna fungera som ett instrument för konsumentinflytande på

NU 1974:6

myndigheter med serviceuppgifter. Utskottet vill erinra om att riksdagen 1972 vid prövningen av frågan om riktlinjer för samhällets konsumentpolitik tog ställning till i vilken mån information om offentliga tjänster skulle ingå i konsumentverkets arbetsområde. Utskottet framhöll därvid att den föreslagna avgränsningen — som nu gäller — innebar att ett stort antal offentliga verksamhetsgrenar kunde bli föremål för verkets intresse. Att konsumentverket skulle utsträcka sin information till att omfatta även exempelvis sociala välfärdsanordningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder betecknades som olämpligt. Utskottet håller fast vid denna uppfattning och anser att motsvarande resonemang i ännu högre grad är tillämpligt på frågan om konsumentinflytande över utformningen av myndigheternas verksamhet. Utskottet avstyrker därför att konsumentverkets uppgifter utvidgas på det sätt som nämnts.

En utbyggd kommunal konsumentverksamhet är en förutsättning för att samhällets konsumentpolitik skall fungera effektivt, anförs i motionen 1974:1513. Motionärerna önskar ett uttalande från riksdagens sida om nödvändigheten av en vidgad lokal konsumentpolitisk verksamhet. Liknande synpunkter förs fram i motionen 1974:1509. Hemställan i denna motion går ut på att riksdagen skall begära åtgärder från Kungl. Maj:ts sida för att stimulera den lokala konsumentpolitiska verksamheten bl. a. i form av lokala konsumentnämnder och kommunalt huvudmannaskap.

Förslag om förstärkning av den kommunala konsumentverksamheten har behandlats av riksdagen åren 1972 och 1973. Vid behandlingen av propositionen 1972:33 med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik uttalade utskottet (NU 1972:40) bl. a. att det förutsatte att Kungl. Maj:t och de konsumentpolitiska organen själva skulle betrakta en vidareutveckling av den begränsade lokala verksamheten som en angelägen uppgift och så snart det blev möjligt lägga fram de förslag som ytterligare erfarenheter och överväganden kunde ge anledning till.

1 samråd mellan konsumentverket och kommunförbundet har riktlinjer för organisationen och utformningen av den kommunala konsumentverksamheten utarbetats. Konsumentverket har vidare organiserat kurser för utbildning av de kommunalt verksamma handläggarna av konsumentfrågor. Inom många kommuner har visats intresse för insatser på konsumentområdet, och kommunala konsumentnämnder finns nu i några kommuner. Det bör i detta sammanhang erinras om att konsumentverksamheten på lokal nivå beträffande såväl inriktning och omfattning som organisation bygger på frivilligt kommunalt engagemang. Skäl som talar för ett kommunalt engagemang i konsumentpolitiken är dels att kommunerna har större möjlighet att komma i kontakt med medborgarna än ett centralt organ, dels att kommunerna redan nu har uppgifter som ligger konsumentpolitiken nära. Utskottet anser det viktigt att de centrala och regionala konsumentorganen på allt sätt stimulerar och stödjer insatser från kommunernas sida på det konsumentpolitiska området. Utskottet föreslår att riksdagen i ett uttalande till Kungl. Maj:t

NU 1974:6

ansluter sig till denna uppfattning.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1974:1536 till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 15 154 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1509 såvitt den gäller lagstiftning om deklaration av varor och tjänster (punkten 1),

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1509 såvitt den gäller konsumentverkets bevakning av myndigheters service (punkten 4),

4. att riksdagen avslår motionen 1974:553 såvitt den gäller principer för och utformning av varudeklaration (punkten 2),

5. att riksdagen avslår motionen 1974:553 såvitt den gäller anpassning av svensk varudeklaration till internationella regler (punkten 3),

6. att riksdagen avslår

a) motionen 1974:553 såvitt den avser inrättande av en varudeklarationsenhet inom konsumentverket (punkten 1),

b) motionen 1974:1509 såvitt den gäller inrättande av ett varudeklarationsråd vid konsumentverket (punkten 2),

7. att riksdagen i anledning av motionen 1974:1509 punkten 5 och motionen 1974:1513 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om den kommunala konsumentpolitiska verksamheten.

24. Konsumentverket: Forskning m. m. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten D 6, s. 54) och hemställer

att riksdagen till Konsumentverket: Forskning m. m. för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.

25. Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten D 7, s. 54 f.) och hemställer

att riksdagen till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 2 042 000 kr.

26. Bidrag till kommersiell service i glesbygd m. m. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten D 8, s. 55 f.) och hemställer

att riksdagen

1. till Bidrag till kommersiell service i glesbygd m. m. för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 2 500 000 kr.,

2. medger att kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager under budgetåret 1974/75 beviljas intill ett belopp av 2 000 000 kr.

NU 1974:6

19 Patent- och registreringsverket m. m.

27. Patent- och registreringsverket. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten E 1, s. 58—68) och hemställer

att riksdagen

1. godkänner de av chefen för handelsdepartementet förordade riktlinjerna för taxepolitiken och uppdragsverksamheten,

2. till Patent- och registreringsverket för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 41 318 000 kr.

28. Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj ris förslag (punkten E 2, s. 69) och hemställer

att riksdagen till Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 4 500 000 kr.

Fonden för låneunderstöd

29. Lån till investeringar för kommersiell service i glesbygd. Utskottet tillstyrker Kungl. Majris förslag (punkten V:8, s. 78) och hemställer

att riksdagen till Lån till investeringar för kommersiell service i glesbygd för budgetåret 1974/75 anvisar ett investeringsanslag av 1 000 000 kr.

Stockholm den 14 mars 1974

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors (s), Andersson i Örebro (fp) (punkterna 1—22), Rask (s), Sjönell (c), Blomkvist (s), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpk), fru Hansson (s), herrar Nyquist (fp) (punkterna 23—29) och Siegbahn (m).

Särskilt yttrande

vid punkten 23 (Konsumentverket: Förvaltningskostnader) beträffande konsumentinformation om försäkringar (s. 15 ovan) av herr Blomkvist

(s):

Någon slutlig ställning till vilken organisatorisk lösning av nämndförfarandet som bör väljas har inte tagits av vare sig departementschefen eller utskottet. Liksom utskottet anser jag att det bör få ankomma på Kungl. Majri att avgöra denna fråga. Jag noterar dock med tillfredsställelse att departementschefen framhåller att detta val bör påverkas bl. a. av det förhållandet att konsumenterna kan ha svårt att avgöra vart de skall vända sig i reklamationsfrågor. Jag vill understryka vikten

NU 1974:6

härav och menar att man generellt bör eftersträva en ordning enligt vilken konsumenterna i största möjliga utsträckning kan vända sig till en och samma instans med sina reklamationsproblem. Mot denna bakgrund finner jag starka skäl tala för att en avdelning för försäkringsfrågor inrättas vid allmänna reklamationsnämnden. En sådan organisatorisk lösning skulle även innebära att konsumentverket fick tillgång till värdefullt underlag för sina allmänna konsumentpolitiska åtgärder på området.

GOTAB 74 7184 S Stockholm 1974