Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa medicinska specialiteter m. m.
Socialutskottets betänkande nr 11 år 1974
SoU 1974:11
Nr 11
Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa medicinska specialiteter m. m.
Motionerna
1) I motionen 1974:422 av herr Börjesson i Falköping (c) och fröken Pehrsson (c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamma åtgärder i syfte att nedbringa väntetiderna på landets ögonkliniker.
2) I motionen 1974:433 av herr Karlehagen m. fl. (c, s, m, fp, vpk) yrkas att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna att socialmedicin bör inrättas som medicinsk specialitet och att behörighetsbestämmelser för verksamheten bör fastställas.
3) I motionen 1974:1328 av herr Jonsson i Mora (fp) och fru Frasnkel (fp) yrkas att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att åtgärder snarast vidtas föratt öka såväl specialist- som randutbildningen av läkare i reumatologi.
1 motionen 1974:422 lämnas inledningsvis vissa uppgifter om antalet läkare, antalet vakanser på läkartjänster samt antalet behandlade patienter inom ögonsjukvården. Motionärerna anför härefter att även om olika åtgärder vidtagits och planerats för att förbättra situationen inom ögonsjukvården är läget ändock otillfredsställande. Det betonas att väntetiderna är alltför långa. Det anförs vidare att även om man tar till vara de personalresurser som finns och ser till att resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt, kvarstår ändock det förhållandet att tillgången på ögonläkare inte är tillräcklig. Bristen på ögonläkare är den väsentliga orsaken till de långa väntetiderna, betonas det. Motionärerna anför att en prioritering synes i högsta grad motiverad och att åtgärder i rekryteringsstimulerande syfte måste vidtas. Det anförs att en generösare tjänstetilldelning exempelvis kan verka i sådan grad att såväl vakanser som de nya tjänsterna besätts. Motionärerna framhåller att vad som kan avhjälpa den värsta bristsituationen är ett bättre utnyttjande av oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan biträda med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck. Vidare framhålls ortoptister, vilka behandlar under ögonläkarens ledning framför allt barn som är svagsynta, ofta i kombination med skelögdhet. Motionärerna anför att det är nödvändigt med en ökad utbildning av ortoptister och oftalmologassistenter. De påpekar att i Sverige finns det ungefär 15 ortoptister, men det skulle behövas 70 å 80. Dessutom är det angeläget, framhålls det, att en ökad satsning sker på medicinsk utbildning av optiker så att dessa i större utsträckning kan avlasta ögonläkarna i deras arbete. Avslutningsvis
1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr II
I
SoU 1974:11 2
anför motionärerna att läget inom svensk ögonsjukvård är sådant att det krävs en ökad satsning, innebärande en prioritering av våra resurser på ögonsjukvården.
I motionen 1974:433 anförs inledningsvis bl. a. att socialmedicin är ett av de fem huvudämnena i den medicinska grundutbildningen - därvid dess huvudsakliga undervisningsområden anges vara epidemiologi, preventiv medicin, praktisk klinisk socialmedicin samt sjukvårdsorganisation och författningskunskap — samt att de patienter som socialmedicinen arbetar med är till sin karaktär s. k. multiproblemfall, dvs. det föreligger såväl en social funktionsvikt som en medicinsk problematik.
Motionärerna anför vidare att huvuddelen av det socialmedicinska arbetet utförs av allmänläkaren i samarbete med socialarbetare och distriktssköterskor men att det emellertid finns ett betydande antal komplicerade problemfall, för vilka krävs större resurser än de som finns tillgängliga på primärvårdsnivå. Det finns, påpekas det, vid länslasaretten behov av en socialmedicinsk avdelning som kan fungera som remissinstans för komplicerade multiproblemfall i behov av socialmedicinsk utredning. Den socialmedicinska avdelningen bör även deltaga i utvecklingsarbetet inom såväl sluten som öppen vård med särskild hänsyn till behovet av utvidgat samarbete mellan socialvård och sjukvård, påpekas det vidare.
Motionärerna framhåller att, för att det angivna behovet av socialmedicinska insatser skall kunna tillgodoses, det är angeläget att en socialmedicinsk sjukvårdsverksamhet etableras i betydligt ökad omfattning samt att, för att så skall bli fallet, det är nödvändigt att socialmedicin inrättas som klinisk specialitet och behörighetsbestämmelser för verksamheten fastställs. Det påpekas härvid att förekomsten av specialitetsbestämmelser kan antas ha en betydande rekryteringsstimulerande effekt samt att genom specialistbestämmelser kan utbildningen vidare styras mot tjänsgöringar, som anses speciellt värdefulla för läkare som avser att ägna sig åt socialmedicinsk verksamhet.
I motionen 1974:1328 anförs att reumatismen är den största fysiska folksjukdomen i Sverige. Det framhålls att mer än 30 000 personer är i behov av sjukhusvård och att mer än 50 000 personer är invalidiserade i olika grader. Det anförs att eftersom man beräknat att ca 250 000 av Sveriges invånare har någon form av reumatism står det helt klart att dessa omöjligen kan få läkarvård av specialister på dessa sjukdomar. De kan, anförs det vidare, inte heller komma till annan läkare med randutbildning på de reumatiska sjukdomarna eftersom det är så ytterligt fä läkare som har sådan utbildning.
Motionärerna redogör översiktligt för socialstyrelsens synpunkter på utbyggnaden av den reumatologiska vården i socialstyrelsens i september 1969 fastställda råd och anvisningar för planeringen av reumatologisk vård och påpekar att självständiga reumatologiska undervisningskliniker år 1972 fanns vid karolinska sjukhuset och Lunds lasarett, medan de medicinska utbild -
SoU 1974:11
ningsorterna Uppsala, Göteborg, Umeå och Linköping saknade sådana kliniker. Motionärerna anför att regionsjukhuset i Uppsala, akademiska sjukhuset, beräknas fl en regionklinik i reumatologi först år 1976 och påpekar att vid detta sjukhus utbildas en stor del av våra läkare men att någon specialistutbildning i reumatologi dock inte kan erhållas där.
Motionärerna anför avslutningsvis att utbildningen på detta område fortfarande är otillfredsställande i fråga om omfattningen samt att i och med att landstingen börjar inrätta reumatologiska enheter vid de medicinska klinikerna kommer efterfrågan på specialistutbildade läkare att öka.
Om sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och utbildningen av vissa personalkategorier inom sjukvården
I betänkandet SoU 1973:11, vilket utskottet avgav med anledning av motionsyrkanden till 1973 års riksdag om bl. a. ögonsjukvården och reumatologi, lämnade utskottet redogörelser för vårdskyldigheten, den nuvarande sjukhusorganisationen (omfattande bl. a. normal lasarett, centrallasarett och regionsjukhus), öppen läkarvård, bestämmelserna om inrättande av läkartjänster, sjukvårdsplaneringen samt utbildningen av läkare, oftalmologassistenter, ortoptister och glasögonoptiker m. m. Utskottet hänvisar till redogörelsen.
I det följande lämnas vissa kompletterande uppgifter. Beträffande utbildningen av läkare återges även vissa uppgifter som lämnades i betänkandet SoU 1973:11.
Sjukvårdsplaneringen
I betänkandet SoU 1973:11 redovisades att socialdepartementets sjukvårdsdelegation — som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen, sommaren 1972 —till sjukvårdshuvudmännen översänt en förberedande studie i en promemoria, Information om pågående utredningsarbete för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner, vari redovisades grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Underlag för detta utgjorde en modell, som redovisats i en av Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälsooch sjukvårdsplanering och som innebär tre planeringsnivåer, nämligen (1) utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, (2) principplaner på 10—15 års sikt och (3) femåriga finansierings- och verkställighetsplaner.
Planeringssystemet bygger på att principplanerna skall förnyas i princip vart femte år. I förenäm nda promemoria angavs bl. a. att den första omgången principplaner borde föreligga omkring årsskiftet 1974— 1975 och vara inriktad på förhållandena år 1985.
I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de skall vara ”rullande” och att de årligen skall redovisas i en samordnad s. k. LKEPL/RUPRO-undersökning. Insamling av data från landstingens planer för sam -
SoU 1974:11
manställning och analys på central nivå har tidigare genomförts av socialstyrelsen i form av RUPRO-undersökningar (/it/llande PROgnos) och av Landstingsförbundet i form av en LKELP-undersökning (Landstingskommunal Ekonomisk Z-ångtidsflanering). År 1972 beslutade socialstyrelsen och Landstingsförbundet att 1973 års RUPRO- och LKELP-undersökningar skulle kombineras i en undersökning, som skulle genomföras av Landstingsförbundet i samråd med socialstyrelsen.
Arbetet med att förverkliga planeringssystemet är i full gång. Resultat från en LKELP/RUPRO-undersökning (LKELP/RUPRO 73) avseende landstingens planer för åren 1972-1978 har redovisats i februari i år.
Det har förutsatts att resultaten av vissa hos de centrala organen bedrivna utvecklingsprojekt skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen. Ett flertal sådana utvecklingsprojekt bedrivs hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet och avser målsättningsfrågor, planeringsmetodik, ekonomisk planering och kostnadsredovisning, personalplanering samt vårdstruktur och vårdefterfrågan. Bland dessa projekt får nämnas följande.
Landstingsförbundet beslutade år 1972 inleda ettutredningsprojekt, SPUP 72 - sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram. Inom projektet skall behandlas övergripande sjukvårdspolitiska målsättningsfrågor. Vidare skall bl. a. den ekonomiska långtidsplaneringen utvecklas. Utredningsarbetet avses komplettera landstingens sjukvårdsplanering därigenom att resultaten av utredningsarbetet avses skola ge landstingen stöd och vägledning samt bidra till utvecklingen av sjukvårdsplaneringen och planeringsinstrumenten. Resultat från SPUP 72 beräknas komma att framläggas vid Landstingsförbundets kongress sommaren 1974.
I ett betänkande benämnt Hälso- och sjukvård inför 80-talet, förslag till ett principprogram, som hösten 1973 framlagts för socialstyrelsens styrelse har gjorts en sammanfattning och sammanvägning av inom socialstyrelsen bedrivna utredningar om vårdstrukturen. I betänkandet ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Det ger också synpunkter på organisation inom sjukvårdsområde och inom sjukvårdsinrättningar. Till betänkandet har fogats särskilda bilagor om invärtesmedicin, barnmedicin och kirurgi. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Betänkandet jämte remissvaren däröver avses skola utgöra underlag för en s. k. policy-förklaring av socialstyrelsen i sjukvårdspolitiskt avseende.
Särskilda strukturutredningar pågår inom socialstyrelsen om bl. a. långtidssjukvården och rehabiliteringsverksamheten. Huvuddragen av vårdstrukturen för långtidssjukvård och rehabiliteringsverksamhet har med utnyttjande av då framkomna resultat av de på dessa områden bedrivna utredningarna beskrivits i betänkandet Hälso- och sjukvård inför 80-talet, förslag till principprogram.
SoU 1974:11
5 LKELP/RUPRO 73
I LKELP/RUPRO 73 redovisade uppgifter om landstingens planer beträffande personalutvecklingen åren 1972-1978 innebär en total ökning av antalet läkartjänster med 3 500 och av antalet tjänster för sjuksköterskor med nära 3 700.
Utvecklingen beträffande antalet av vissa i förevarande sammanhang aktuella tjänster anges bli följande.
Personalkategori
år 1972
år 1973
år 1974
år 1976
år 1978
Tjänster för läkare för allmänläkarvård
1 291
1 564
1 790
1 956
invärtes sjukdomar (inkl. reumatologi)
1 274
1 530
1 615
1 664
ögonsjukdomar
319 Tjänster för oftalmologassistenter/ ortoptister
124 Hälso- och sjukvård inför 80-talet
Den i socialstyrelsens betänkande Hälso- och sjukvård inför 80-talet föreslagna vårdstrukturen inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård innebär i korthet följande.
Primärvården med både läkare med allmänläkarkompetens och läkare med specialistkompetens skall ansvara primärt för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde. Tillfälligt, när primärvårdens resurser är otillräckliga för de åtgärder som erfordras beträffande viss patient, skall ansvaret för denna patient kunna övergå till läns-eller regionsjukvården, men så snart man där anser sig ha vidtagit erforderliga åtgärder, skall ansvaret för patienten återgå till primärvården.
Länssjukvårdens ansvarsområde skall vara patienter med livshotande tillstånd och sjukdomstillstånd vilka kräver tillgång till personella och tekniska resurser som av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus inom varje sjukvårdsområde.
Regionsjukvården skall ansvara för det (Itai patienter som erbjuder speciellt svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett antal högt specialiserade läkare samt kanske också särskild utrustning som är dyrbar eller svårskött. Regionsjukvården skall även ta hand om sjukdomstillstånd som uppträder så sällan att erfarenhet om dess behandling inte finns på länsnivå.
I betänkandet anges beträffande reumatologi, som för närvarande är s. k. regionspecialitet, och beträffande ögonsjukvård, som för närvarande är s. k. länsspecialitet, följande.
Den höga frekvensen av sjukdomar i rörelseorganen (ben, leder, senor och muskler) talar för att man inom primärvården behöver läkare med kun -
SoU 1974:11
skaper inom detta område och att dessa läkare utöver viss utbildning i kirurgi och ortopedisk kirurgi behöver vissa kunskaper i reumatologi, medicin och fysioterapi (s. 120).
Genomförda studier visar att visst behov av bl. a. ögonspecialister även finns inom primärvården (s. 120).
Vid samtliga länssjukhus bör finnas företrädare för reumatologi (s. 146).
Läkarfördelningsprogram för åren 1973-1977 (LP 77)
Socialstyrelsen framlade i juni 1973 ett förslag till läkarfördelningsprogram för åren 1973-1977 (LP 77), avsett att läggas till grund för inrättandet av nya läkartjänster inom offentlig hälso- och sjukvård under sagda år, vilket i juni 1973 fastställdes av socialdepartementets sjuk vårdsdelegation. Med bortseende från tjänster som avses skola inrättas för att bereda befintliga s. k. ständiga vikarier fastare anställningsförhållanden innebär programmet ett tillskott för den offentliga hälso- och sjukvården av 1 700 tjänster för vidareutbildade läkare.
Socialstyrelsen har i januari 1974 fattat beslut om det antal tjänster som under år 1974 för nyinrättas för färdigutbildade läkare. Socialstyrelsens beslut innebär att verksamhetsområdet reumatologi för ett tillskott av fem tjänster, verksamhetsområdet ögonsjukdomar (oftalmologi) sjutton tjänster och verksamhetsområdet socialmedicin två tjänster.
Utbildningen av läkare
Fr. o. m. läsåret 1969/70 tillämpas vid de medicinska fakulteterna en helt bunden studieordning, enligt vilken läkares grundutbildning omfattar fem och ett halvt år.
Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en allmäntjänstgöring om 21 månader, dels specialistutbildning eller utbildning för allmänläkarkompetens.
Allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) erhålls efter avlagd läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring.
Allmäntjänstgöringen skall fullgöras som läkare i underordnad ställning. Tiden om 21 månader fördelas så att för vardera medicin, kirurgi och allmänläkarvård avsätts sex månader och för psykiatri tre månader.
I fråga om allmäntjänstgöringen har Kungl. Maj:t genom särskilda beslut lämnat medgivanden, som innebär att intill utgången av år 1975 kan högst två månader av tjänstgöringen inom medicin om sex månader fullgöras inom t. ex. reumatologi samt högst tre månader av tjänstgöringen inom allmänläkarvård om sex månader fullgöras inom valfri specialitet, t. ex. reumatologi, oftalmologi.
Den fortsatta vidareutbildningen skall i fråga om specialistutbildning i regel omfatta tjänstgöringar under sammanlagt från cirka fyra till fem år och i fråga om utbildning för allmänläkarkompetens tjänstgöringar under
SoU 1974:11
tre år. Härunder skall läkaren följa viss systematisk undervisning.
Närmare bestämmelser om bl. a. allmäntjänstgöring för vinnande av legitimation, krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats i kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket.
Bevis om specialistkompetens får avse bl. a. följande specialiteter, nämligen inom gruppen invärtes sjukdomar bl. a. invärtes sjukdomar (allmän internmedicin) samt reumatiska sjukdomar (reumatologi), inom gruppen klinisk laboratorieverksamhet bl. a. klinisk bakteriologi, inom gruppen psykiska sjukdomar bl. a. allmän psykiatri samt vidare röntgendiagnostik och ögonsjukdomar (oftalmologi). Den som vill förvärva specialistkompetens skall sedan han fött legitimation som läkare genomgå vidareutbildning bestående av dels huvudutbildning om tre-fyra års tjänstgöring i allmänhet helt inom specialiteten, dels sidoutbildning inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen. Sidoutbildningen skall omfatta tjänstgöring under minst sex månader och högst ett år enligt föreskrifter som socialstyrelsen meddelar efter förslag av nämnden för läkares vidareutbildning.
Huvudutbildningen inom specialiteten reumatiska sjukdomar (eller reumatologi) skall omfatta två års tjänstgöring inom specialiteten samt två års tjänstgöring inom allmän internmedicin, av vilken tid högst ett halvt år får bytas ut mot tjänstgöring inom långvårdsmedicin. Huvudutbildningen inom specialiteten ögonsjukdomar skall omfatta tre och ett halvt års tjänstgöring inom specialiteten. Tjänstgöring inom reumatologi är inte föreskriven som del av huvudutbildningen för annan specialitet. Däremot får beträffande allmän internmedicin av en fyraårig huvudutbildning inom specialiteten högst ett år utbytas mot tjänstgöring inom annan specialitet tillhörande gruppen invärtes sjukdomar, såsom t. ex. reumatologi. Beträffande specialiteten klinisk bakteriologi kan av en fyraårig huvudutbildning inom specialiteten högst ett halvt år bytas ut mot tjänstgöring inom reumatologi.
Anvisningar om sidoutbildningen har utfärdats av socialstyrelsen (Medicinalförfattningar, MF 1972:126). Sidoutbildningen i reumatologi skall omfatta ett halvt års tjänstgöring inom ortopedisk kirurgi. Sidoutbildningen i ögonsjukdomar skall omfatta ett halvt års tjänstgöring inom allmän internmedicin. Viss del av eller i förekommande fall hela sidoutbildningen i specialiteterna blodgruppsserologi och transfusionslära, klinisk fysiologi, klinisk kemi, klinisk patalogi, allmän psykiatri, rättspsykiatri, röntgendiagnostik och allmän radioterapi kan fullgöras inom reumatologi.
Inom den treåriga vidareutbildning som krävs för allmänläkarkompetens för tre månaders tjänstgöring fullgöras inom valfri specialitet.
SoU 1974:11
8 Ögonsjukvården
Vissa rekommendationer
Dåvarande medicinalstyrelsen tillsatte år 1967 en arbetsgrupp för alt utreda frågor rörande ögonsjukvården, däribland förutsättningarna för ett ökat samarbete mellan ögonläkare och legitimerade optiker, samt rörande diagnostik och behandling av skelande barn. Utredningen redovisade i april 1969 resultaten av sitt arbete i ett betänkande Ögonsjukvården, tryckt i skriftserien Socialstyrelsen redovisar (1970:13).
Efter remissbehandling av betänkandet utfärdade socialstyrelsen i april
1971 ett cirkulär med råd och anvisningar för utnyttjande av personalresurser för öppen ögonsjukvård (MF 1971:18). I cirkuläret anförde socialstyrelsen bl. a. att såsom framhållits av utredningen hade den ökade efterfrågan på ögonsjukvård och den uppkomna bristen på ögonläkare förorsakat långa väntetider för besök vid ögonmottagning. Mot bakgrund härav måste, framhöll styrelsen, stora ansträngningar göras att avlasta ögonspecialisterna vissa arbetsuppgifter. Då en rationalisering av sjukvården även på längre sikt måste anses angelägen av samhällsekonomiska skäl måste ögonsjukvården därför organiseras på ett sådant sätt att de befintliga resurserna utnyttjas optimalt, framhöll styrelsen vidare.
Mot denna bakgrund gav socialstyrelsen olika rekommendationer beträffande utnyttjandet av de tillgängliga personalresurserna, nämligen dels de inom ögonsjukvården verksamma personalgrupperna bestående av ögonläkare (läkare under eller med specialistutbildning i oftalmiatrik), läkare som med avseende på utbildningen i oftalmiatrik endast har grundutbildningskurs i oftalmiatrik (allmänläkare), oftalmologassistenter, ortoptister (ett fåtal, som dittills utbildats utomlands) samt sjuksköterskor/sjukskötare, dets legitimerade glasögonoptiker som utan att deltaga i sjukvården utprovar och försäljer glasögon.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1972 års riksdag väcktes dels en motion om ögonsjukvården i huvudsak likartad med motionen 1974:422, dels en motion vari begärdes åtgärder för ökad utbildning av specialistläkare för röntgen-, ögon- och öronsjukvård. Socialutskottet föreslog avslag på motionerna i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1972:13.
Även vid 1973 års riksdag väctes en motion om ögonsjukvården i huvudsak likartad med motionen 1974:422. I sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande SoU 1973:11 föreslog socialutskottet avslag på motionen. Utskottet anförde bl. a. följande.
Förhållandena inom ögonsjukvården har, utöver vad som framgår av det tidigare anförda, under de senaste åren varit föremål för särskild uppmärksamhet bl. a. inom socialstyrelsen.
SoU 1974:11
9 Sålunda har socialstyrelsen - sedan en arbetsgrupp inom styrelsen avgivit ett beränkande om ögonsjukvården och detta betänkande remissbehandlats
- i april 1971 utfärdat ett cirkulär med råd och anvisningar till sjukvårdens huvudmän om ett bättre utnyttjande av personalresurserna inom den öppna ögonsjukvården. Därvid rekommenderas en systematisk arbetsfördelning mellan de olika personalgrupperna inom ögonsjukvården, innebärande bl. a. att de specialistutbildade ögonläkarnas insatser i första hand inriktas på fall med ögonsjukdom eller synrubbning, som för en adekvat behandling inte kan tas om hand av allmänläkare eller legitimerad glasögonoptiker. Allmänläkare, som har genomgått viss utbildning i ögonsjukvård, skall kunna meddela enklare sådan vård i enlighet med vad som närmare exemplifieras i anvisningarna, medan kontroll av synskärpa och utprovning av korrektionsglas i stor utsträckning skall kunna ombesörjas av legitimerad optiker. Andra personalkategorier som enligt anvisningarna bör kunna utnyttjas mera är oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan biträda denne med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck, och ortoptisterna som dessutom bl. a. kan biträda ögonläkarna vid specialmottagningar för behandling av skelande barn. Vidare bör nämnas att Kungl. Maj:t i mars 1972 medgivit att läkares allmäntjänstgöring i öppen vård om sex månader får under högst två månader ersättas med tjänstgöring inom bl. a. verksamhetsområdet ögonsjukdomar. Genom beslut i mars 1973 har Kungl. Majit medgivit att sagda utbyte får intill utgången av år 1975 dels omfatta tre månader, dels avse valfri specialitet.
Med hänsyn till de åtgärder som sålunda vidtagits för att förbättra förhållandena inom ögonsjukvården och den utredningsverksamhet som pågår beträffande sjukvården och som är av betydelse även för denna specialitet påkallar motionen 1973:284 inte någon riksdagens åtgärd.
Visst utredningsarbete m. m.
Socialstyrelsen beslutade i mars 1973 tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att fastställa normer m. m. för en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna mellan inom öppen ögonsjukvård och synvärd verksamma personalgrupper och att därvid särskilt beakta utbildnings- och kompetensfrågor beträffande legitimerade glasögonoptiker. I arbetsgruppen ingår - förutom företrädare för socialstyrelsen - företrädare för Sveriges legitimerade optikers riksförbund och för Svenska oftalmologförbundet, som är en specialistförening av ögonläkare. Resultat av arbetsgruppens arbete beräknas komma att föreligga under våren 1974.
I anslutning till detta utredningsarbete har socialstyrelsen gjort en enkät till ögonkliniker i slutet av januari och till privatpraktiserande läkare inom ögonsjukvården i början av februari i år, därvid bl. a. begärts uppgifter om antalet patienter som väntar på behandling och om väntetidernas längd. En sammanställning av enkätsvaren beräknas bli klar i början av april i år.
Med anledning av ett motionsyrkande hemställde 1973 års riksdag - på förslag av utbildningsutskottet i betänkandet UbU 1973:26 — om initiativ som skulle syfta till nordisk samverkan om utbildning av ortoptister. I anledning härav har Kungl. Maj:t i början av mars i år uppdragit åt skol -
SoU 1974:11
överstyrelsen att inkomma med förslag till initiativ om nordisk samverkan vid utbildning av ortoptister.
I motionen 1974:1366, vilken remitterats till utbildningsutskottet, har begärts kartläggning och därav föranledda förslag rörande behovet av förbättrad tillgång på och utbildning av ortoptister i landet. Utbildningsutskottet har i betänkandet UbU 1974:8 föreslagit avslag på motionen. Utskottet har förutsatt att frågor som gäller utbildningens uppläggning kommer att tas upp i samband med frågan om nordisk samverkan vid utbildning av ortoptister.
Vid 1974 års riksdag har även behandlats en interpellation (nr 39) om revidering av läroplanen för ortoptister. Interpellationen som intagits i kammarens protokoll för den 26 februari 1974 besvarades av fru statsrådet HjelmWallén den 26 mars 1974. I svaret påpekades att det ålåg skolöverstyrelsen att utvärdera erfarenheterna av ortoptistutbildningen och att vid behov av ändringar ta erforderliga initiativ. Vidare påpekades att skolöverstyrelsen fått i uppdrag att överväga frågan om samnordisk utbildning av ortoptister.
Socialmedicin
Läroämnet socialmedicin
Socialmedicin infördes som särskilt läroämne i läkarutbildningen i samband med att statsmakterna år 1954 fattade beslut om grunderna för en reformering av läkarutbildningen från och med budgetåret 1955/56 (prop. 1954:212, SU 1954:191). Tidigare gavs i ämnet socialmedicin ingen särskild undervisning. Någon del av hygienundervisningen brukade dock ägnas åt socialmedicinska problem. Till grund förförslagen i prop. 1954:212 låg förslag av 1948 års läkarutbildningskommitté i betänkandet (SOU 1953:7) Läkarutbildningen. Vid utredningsarbetet beträffande bl. a. socialmedicin biträddes läkarutbildningskommittén av en av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallad särskild expertdelegation.
Expertdelegationen definierade socialmedicin på det sättet att socialmedicin angavs innefatta de faktorer hos människorna i deras samlevnad i olika sociala grupper ävensom de faktorer i samhällets struktur, vilka har inflytande på det allmänna hälsotillståndet. Alla strävanden att genom ändring av dessa faktorer förbättra individens och gruppens hälsotillstånd räknades enligt expertdelegationen till socialmedicin (prop. 1954:212 s. 292).
Läkarutbildningskommittén angav bl. a. att socialmedicinen är sammanfattningen av en mängd fakta om miljöns betydelse för sjukdomarnas uppkomst och utveckling och om samhälleliga anordningar inom hälsovård, sjukvård och socialvård och deras betydelse för sjukdomarnas förebyggande och botande (prop. 1954:212 s. 293).
Läkarutbildningskommittén föreslog att undervisningen i socialmedicin skulle fördelas på en propedeutisk kurs, en fortlöpande undervisning under de olika kliniska ämnena samt en huvudkurs, vilket godtogs av föredragande departementschefen (prop. 1954:212 s. 315).
SoU 1974:11
11 Sjukhusenheter för socialmedicin, m. m.
Vid Malmö allmänna sjukhus, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och regionsjukhuset i Linköping finns enheter för socialmedicin under ledning av överläkare som tillika är professorer i socialmedicin vid universitetet i Lund, universitetet i Göteborg respektive högskolan i Linköping. Vid karolinska institutet i Stockholm finns två professurer i socialmedicin vilka är förenade med överläkarljänster vid socialmedicinska enheter, den ena vid karolinska sjukhuset och den andra vid Huddinge sjukhus. Västerbottens läns landsting har i framställning till Kungl. Maj:t föreslagit att professuren i socialmedicin vid universitetet i Umeå skall få förenas med en tjänst som överläkare vid en socialmedicinsk enhet vid Umeå lasarett. Vid akademiska sjukhuset i Uppsala finns inte någon socialmedicinsk enhet. Professuren i socialmedicin vid universitetet i Uppsala är därför inte förenad med överläkartjänst vid sjukhus. Även vid regionsjukhuset i Örebro finns en socialmedicinsk enhet.
Hos bl. a. primärkommunala socialnämnder (sociala centralnämnder) finns inrättade tjänster som socialläkare.
Inom socialstyrelsen pågår sedan hösten 1970 ett utredningsarbete om socialmedicinens praktiska målsättning och organisation m. ni.
Prövning av frågan om specialitet för socialmedicin
Den nuvarande läkarutbildningsorganisationen, som fastställdes av statsmakterna år 1969(prop. 1969:1 bil. lOs. 295 —309, SU 1969:46 s. 10—18 samt prop. 1969:35, SU 1969:83), grundar sig på förslag i ett av socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet år 1968 avgivet gemensamt stencilerat betänkande Läkares grundutbildning och vidareutbildning.
Underlag för övervägandena i betänkandet var ett betänkande (SOU 1967:51) Läkares grundutbildning och vidareutbildning — vilket avgivits av sakkunniga som tillkallats av de båda ämbetsverken (specialist- och läkarutbildningssakkunniga, SLUS) - samt remissyttranden över sistnämnda betänkande.
I ett avsnitt om specialistutbildning inom läkares vidareutbildning anfördes i 1969 års betänkande beträffande socialmedicin följande.
Med hänsyn till den ökade betydelse som socialmedicinen förväntas få i den framtida sjukvårdsorganisationen har det också diskuterats att låta detta ämne representeras av en självständig specialitet. Detta har förordats av några remissinstanser. Socialstyrelsen avser att pröva denna fråga bl. a. mot bakgrund av de överväganden, som enligt vad ovan anförts blir aktuella om verksamheten inom rehabiliteringsområdet, och framlägga erforderliga förslag i ärendet.
SoU 1974:11
12 Frågor om indelning i specialiteter handläggs av nämnden för läkares vidareutbildning. Nämnden skall bl. a. uppmärksamt följa den medicinska utvecklingen och till Kungl. Majit avge de förslag i fråga om indelning i specialiteter och krav för specialistbehörighet, som nämnden finnér anledning till.
Nämnden för läkares vidareutbildning tillsatte år 1972 en arbetsgrupp med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om allmänläkar- och specialistkompetens. Av arbetsgruppen behandlas bl. a. en framställning år 1972 till nämnden av Svenska läkaresällskapets sektion för socialmedicin, vari föreslagits att socialmedicin skall upptas som specialitet. Arbetsgruppen beräknas komma att i mitten av april 1974 lägga fram resultat från översynsarbetet, vilket beräknas komma att behandlas av nämnden den 17 april 1974.
Behörighet till tjänster som socialläkare och till vissa tjänster inom verksamhetsområdet socialmedicin
Bestämmelser om behörighet till läkartjänst har meddelats i sjukvårdskungörelsen (1972:676).
Med bortseende från tjänster som deltidsanställd sjukstuguläkare, sjukhemsläkare, underläkare, extra distriktsläkare och extra läkare gäller enligt 20 S första stycket att behörig till tjänst som läkare hos landstingskommun eller kommun är den som förvärvat kompetens som allmänläkare eller specialist inom det område som tjänsten avser.
För läkartjänst som inte faller inom området för fastställd specialitet enligt kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva läkaryrket fastställer socialstyrelsen särskilda behörighetsvillkor (20 S andra stycket).
I november 1973 har socialstyrelsen utfärdat en rekommendation om behörighetsvillkor beträffande tjänster som socialläkare. Socialstyrelsen, som däri anför att den avser att verkställa närmare utredning rörande utformningen av behörighetsvillkor för tjänster som socialläkare, rekommenderar i avvaktan på resultatet av denna utredning att för innehav av tjänst som socialläkrare vederbörande skall ha genomgått den utbildning som fordras för erhållande av allmänläkarkompetens samt kompletterande utbildning dels inom verksamhetsområdet socialmedicin, dels inom specialiteten allmän psykiatri. Den rekommenderade utbildningen bör, anförs det, innefatta sammanlagt ett års tjänstgöring vid socialmedicinsk institution och ett år och sex månaders tjänstgöring inom specialiteten allmän psykiatri, varav högst sex månader lår utbytas mot tjänstgöring inom psykiatriskt specialområde. Denna utbildning kan, anförs det vidare, erhållas genom dels de tjänstgöringsalternativ, som erbjuds inom allmänläkarutbildningen, dels annan tjänstgöring inom ifrågavarande discipliner.
SoU 1974:11
13 Socialstyrelsen har i februari 1974 beslutat föreskriva att för innehav av tjänst som överläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare inom verksamhetsområdet socialmedicin skall den anses behörig som efter legitimationen genomgått den utbildning som erfordras för erhållande av allmänläkarkompetens jämte kompletterande utbildning inom verksamhetsområdet socialmedicin och inom specialiteten allmän psykiatri. Det föreskrivs att den för behörighet till dessa tjänster avsedda utbildningen skall innefatta sammanlagt två års tjänstgöring vid socialmedicinsk institution/avdelning och ett år och sex månaders tjänstgöring inom specialiteten allmän psykiatri, varav högst sex månader får utbytas mot tjänstgöring inom psykiatriskt specialområde. Det anges, liksom beträffande socialläkartjänster, att denna utbildning kan erhållas genom dels de tjänstgöringsalternativ, som erbjuds inom allmänläkarutbildningen, dels annan tjänstgöring inom ifrågavarande discipliner.
Reumatulogi
I betänkandet SoU 1973:11, vilket utskottet avgav även med anledning av en motion till 1973 års riksdag om reumatologi, lämnade utskottet en redogörelse för behandlingen av reumatologin i regionvårdsutredningens betänkande (SOU 1958:26) och föredragande departementschefens ställningstagande till detta i prop. 1960:159, för socialstyrelsens i februari 1970 utfärdade Råd och anvisningar nr 7 om Planeringen av reumatologisk vård, för de särskilda kliniker för reumatologisk vård m. m. som fanns år
1972 samt för behandlingen av ett motionsyrkande till 1972 års riksdag vari begärdes åtgärder och förslag om inrättande av reumatologiska undervisningskliniker vid undervisningssjukhusen. Utskottet, som i det följande redogör för förenämnda råd och anvisningar, hänvisar i övrigt till betänkandet SoU 1973:11.
Socialstyrelsens råd och anvisningar om planeringen av reumatologisk vård
År 1965 uppdrog dåvarande medicinalstyrelsen åt en expert att utarbeta en plan för den reumatologiska vårdens organisation i landet. Uppdraget redovisades samma år. År 1967 publicerades utredningen som nr 3 Reumatologisk vård i skriftserien Medicinalstyrelsen redovisar. Efter remissbehandling av utredningen utfärdade den nya socialstyrelsen på grundval av utredningen och remissbehandlingen i februari år 1970 Råd och anvisningar nr 7 om Planeringen av reumatologisk vård. Socialstyrelsen anger däri att styrelsen anser att vid samtliga regionsjukhus speciella reumatologiska kliniker bör inrättas, att behovet av reumatologisk specialkunskap på länsplanet bör tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikens ram, att den öppna vården för reumatiskt sjuka bör utbyggas, att de av Riksföreningen mot reumatism drivna reumatikersjukhusens (i Spenshult, Strängnäs och Öster -
SoU 1974:11
sund) funktion bör utredas samt att forskningsresurserna i reumatologi vid universitetssjukhusen bör förstärkas. Från kliniker vid regionsjukhusen skall information om forskningsresultatet och behandlingsprinciper spridas inom regionen. Klinikerna skall också ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen av läkare inom specialiteten reumatologi samt bedriva forskning.
Nya tjänster för överläkare i reumatologi
Till komplettering av redogörelsen i betänkandet SoU 1973:11 om särskilda kliniker för reumatologisk vård m. m. år 1972 kan nämnas att Danderyds sjukhus numera har en överläkare i reumatologi för öppen vård samt att vid ettvart av Borås lasarett och Falu lasarett inrättats en överläkartjänst i huvudsakligen reumatologisk vård vid medicinklinik. Möjlighet har öppnats att inrätta en överläkartjänst i reumatologi vid medicinska kliniken vid Karlskrona lasarett.
Tidigare riksdagsbehandling
Den vid 1973 års riksdag behandlade motionen om reumatologi var likartad med motionen 1974:1328.1 betänkandet SoU 1973:11 föreslog socialutskottet avslag på motionen, vilket blev riksdagens beslut. Utskottet anförde bl. a. följande.
Även förhållandena inom reumatologin har under de senaste åren uppmärksammats av socialstyrelsen. Sålunda har socialstyrelsen år 1970 utfärdat råd och anvisningar om planeringen av reumatologisk vård. Däri anges bl. a. att reumatologiska kliniker bör inrättas vid samtliga regionsjukhus, att behovet av reumatologisk specialkunskap och vårdplatser på länsplanet bör tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikers ram, att den öppna vården för reumatiskt sjuka bör utbyggas och att forskningsresurserna i reumatologi vid universitetssjukhusen bör förstärkas. Det framhålls att klinikerna vid regionsjukhus även skall ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen av läkare inom specialiteten reumatologi. Här bör också nämnas att verksamhetsområdet reumatologi prioriteras av socialstyrelsen vid tilldelningen av läkartjänster. Härtill kommer att reumatologin innefattas i utredningsarbetet inom socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården.
Vid 1972 års riksdag framställdes ett motionsyrkande, vari det för utbildningen på området begärdes inrättande av reumatologiska kliniker vid undervisningssjukhusen. Utbildningsutskottet inhämtade yttranden över motionen från socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet och Svenska landstingsförbundet. Svenska landstingsförbundet framhöll beträffande behovet för vidareutbildning att det härvidlag i första hand rörde sig om en dimensioneringsfråga, som är beroende av det framtida behovet av specialister på området, samt att reumatologins behov inte fick ses isolerat utan fick infogas i ett prioriteringssammanhang, som medgav en överblick av den totala medicinska, personella och ekonomiska utvecklingen. Socialstyrelsen hänvisade till ovannämnda råd och anvisningar och till prioriteringen av reumatologin vid fördelningen av läkartjänster. Universitetskanslersämbetet framhöll att med de resurser som stod till förfogande kunde såväl grund -
SoU 1974:11
utbildningens som forskar- och vidareutbildningens behov tillgodoses på ett acceptabelt sätt. Utbildningsutskottet föreslog avslag på motionsyrkandet. Utskottet åberopade härvid vad remissinstanserna anfört och framhöll att det för sin del inte var berett att föreslå riksdagen fatta beslut av innebörd att de reumatologiska vårdresurserna vid vissa undervisningssjukhus skulle brytas ut ur den dåvarande eller planerade klinikorganisationen. Riksdagen beslutade i enlighet med utbildningsutskottets förslag.
Den lämnade redovisningen visar att reumatologin ägnas stor uppmärksamhet vid utbyggnaden av sjukvårdsresurserna. Mot bakgrund härav och då någon omständighet som föranleder ett ändrat ställningstagande till vidareutbildningsfrågan inte inträffat sedan i fjol avstyrker utskottet motionen 1973:286.
Utskottet
I betänkandet behandlas frågor rörande de medicinska specialiteterna ögonsjukvård och reumatologi samt rörande socialmedicin.
De motioner, som behandlar ögonsjukvården och reumatologin, innehåller yrkanden med samma innehåll som motioner vilka väcktes vid 1973 års riksdag. I motionen 1974:422 av herr Börjesson i Falköping och fröken Pehrsson hemställs att skyndsamma åtgärder skall vidtas för att nedbringa väntetiderna på lasarettens ögonkliniker. I motionen 1974:1328 av herr Jonsson i Mora och fru Fraenkel begärs åtgärder för att öka specialistutbildningen och sidoutbildningen i reumatologi. I den tredje motionen, 1974:433 av herr Karlehagen m. fl., yrkas att socialmedicin skall inrättas som medicinsk specialitet och att behörighetsbestämmelser för verksamheten skall fastställas.
Som allmän bakgrund till utskottets överväganden rörande de i motionerna upptagna frågorna må beträffande den gällande ordningen för utbildning av läkare i korthet nämnas följande.
Efter grundutbildning (läkarexamen) och 21 månaders allmäntjänstgöring som underordnande läkare inom medicin, kirurgi, allmänläkarvård och psykiatri erhåller läkaren allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation). Härefter följer vidareutbildning som leder till allmänläkarkompetens eller specialistkompetens. Specialistkompetens kan bl. a. erhållas i ögonsjukvård (oftalmologi) och. i reumatologi men däremot inte i socialmedicin. Vidareutbildningen till allmänläkarkompetens är treårig. Vidareutbildningen till specialistkompetens omfattar dels huvudutbildning om tre—fyra års tjänstgöring som läkare, i allmänhet hela tiden inom vederbörande specialitet, dels sidoutbildning mellan sex månader och ett år inom medicinskt verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen. Utrymme finns för viss valfrihet när det gäller tjänstgöring inom specialitet beträffande delar av dels allmäntjänstgöringen, dels utbildningen till allmänläkarkompetens samt dels huvudutbildningen och sidoutbildningen inom specialistutbildningen. I ett föregående avsnitt i detta betänkande har redovisats möjligheterna för läkare som inte avser att bli specialist i ögonsjukvård eller reumatologi att likväl välja tjänstgöring inom dessa specialiteter.
SoU 1974:11
16 Antalet utbildningstjänster för vidareutbildning av läkare skall vara avvägt med hänsyn till vad som behövs för att tillgodose samhällets behov av läkare med kompetens inom olika specialiteter eller kompetens som allmänläkare. Det ankommer på socialstyrelsen att besluta om denna fördelning. Socialstyrelsen bestämmer vidare antalet tjänster för färdigutbildade läkare inom den av samhällsorganen bedrivna sjukvården och fördelningen av tjänsterna mellan olika medicinska verksamhetsområden. Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har i juni 1973 fastställt ett program som skall ligga till grund för inrättandet av nya läkartjänster under åren 1973—1977.
Specialiteterna ögonsjukdomar och reumatologi samt verksamhetsområdet socialmedicin företräds inom sjukvårdsorganisationen enligt följande.
Specialiteten ögonsjukdomar är företrädd vid centrallasarett och regionsjukhus. Särskilda reumatologiska undervisningskliniker finns vid karolinska sjukhuset, Lunds lasarett och Umeå lasarett samt planeras i Uppsala, Göteborg och Linköping. Härjämte bedrivs särskild reumatologisk verksamhet vid enheter vid ytterligare några sjukhus samt vid tre specialsjukhus. 1 övrigt ges vård för reumatiska sjukdomar inom bl. a. invärtesmedicinska kliniker. Särskilda sjukhusenheter för socialmedicin finns vid karolinska sjukhuset, Huddinge sjukhus, Malmö allmänna sjukhus, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, regionsjukhuset i Linköping och regionsjukhuset i Örebro samt planeras vid Umeå lasarett.
För behörighet till läkartjänst inom verksamhetsområde som motsvaras av specialitet krävs specialistkompetens inom området. För läkartjänst inom verksamhetsområde som inte motsvaras av specialitet — såsom t. ex. socialmedicin — fastställer socialstyrelsen behörighetsvillkoren.
I ett inom socialstyrelsen utarbetat förslag till principprogram för hälsosjukvården ”Hälso- och sjukvård inför 80-talet”, till vilket socialstyrelsens styrelse kommer att ta ställning senare i år, tillmäts primärvården, som motsvarar den nuvarande öppna läkarvården i läkardistrikt, en stor vikt. Det förutsätts i programmet att inom primärvården, som skall ha tillgång till både allmänläkare och specialister, läkare skall finnas med kunskaper i reumatologi. Vidare beräknar man att det inom primärvården skall finnas visst behov av ögonspecialister.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att insatser görs för att nedbringa väntetiderna på ögonklinikerna. Utskottet vill samtidigt erinra om att förhållandena inom ögonsjukvården har varit föremål för socialstyrelsens och sjukvårdshuvudmännens uppmärksamhet under lång tid. Olika åtgärder har vidtagits för att förkorta väntetiderna inom ögonsjukvården och att eljest förbättra förhållandena inom denna. Då det gäller att bedöma yrkandet i motionen 1974:422 bör som en allmän bakgrund framhållas att efter hand som den väsentliga utökningen av läkarutbildningen, som påbörjades i slutet av 1960-talet, får effekt, ögonsjukvården såväl som andra specialiteter kommer att kunna tillföras ökade läkarresurser. I anslutning
SoU 1974:11
härtill bör nämnas att socialstyrelsen i januari i år beslutat att sjutton tjänster för vidareutbildade läkare får nyinrättas under år 1974 inom ögonsjukvården. Som motionärerna också är medvetna om är det inte endast storleken av läkarresurserna utan även andra omständigheter som är avgörande för förhållandena inom ögonsjukvården. Av särskild betydelse är att möjligheterna tillvaratas att avlasta de specialistutbildade ögonläkarna genom att andra läkare eller andra personalkategorier får utföra arbetsuppgifter på området.
I detta hänseende vill utskottet framhålla att socialstyrelsen år 1971 i cirkulär till sjukvårdens huvudmän lämnat råd och anvisningar om ett bättre utnyttjande av personalresurserna inom den öppna ögonsjukvården — specialistutbildade ögonläkare, allmänläkare som genomgått viss utbildning i ögonsjukvård, oftalmologassistenter, ortoptister, sjuksköterskor/sjukskötare och legitimerade glasögonoptiker. Vidare har socialstyrelsen förra året tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att fastställa normer m. m. för en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna mellan personer som är verksamma inom öppen ögonsjukvård och synvård och att därvid särskilt beakta utbildningsoch kompetensfrågor beträffande legitimerade glasögonoptiker. Enligt vad utskottet inhämtat har resultatet av arbetsgruppens arbete beräknats föreligga under våren. I anslutning till det anförda bör även nämnas att Kungl. Majit i mars månad i år uppdragit åt skolöverstyrelsen att inkomma med förslag till initiativ om nordisk samverkan vid utbildning av ortoptister.
Under hänvisning till det anförda, som enligt utskottets mening ger befogat stöd för slutsatsen att syftet med motionen 1974:422 kommer att tillgodoses utan någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen, avstyrker utskottet denna.
När det gäller reumatologi har socialstyrelsen så sent som år 1970 utfärdat råd och anvisningar rörande planeringen. I dessa råd och anvisningar anges bl. a. att reumatologiska kliniker bör inrättas vid samtliga regionsjukhus, att behovet av reumatologisk specialkunskap och vårdplatser på länsplanet bör tillgodoses inom de invärtesmedicinska klinikernas ram, att den öppna vården för reumatiskt sjuka bör utbyggas och att forskningsresurserna i reumatologi vid universitetssjukhusen bör förstärkas. Det framhålls att klinikerna vid regionsjukhus även skall ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen av läkare inom specialiteten reumatologi. Utskottet vill också framhålla att reumatologi har prioriterats av socialstyrelsen när det gäller fördelningen av läkartjänster. Detta innebär bl. a. att en utbyggnad med överläkartjänster för huvudsakligen reumatologi vid medicinkliniker fortgår.
I januari i år har socialstyrelsen beslutat att under år 1974 fem läkartjänster i reumatologi för vidareutbildade läkare får nyinrättas.
Mot bakgrund av det anförda påkallar enligt utskottets mening motionen 1974:1328 inte någon riksdagens åtgärd.
Frågor om inrättande av specialitet i socialmedicin har aktualiserats mot bakgrund av den integration av hälso-, sjuk- och socialvårdsaspekter på be -
SoU 1974:11
handlingsarbetet, som sedan några år tillbaka pågår inom den primärkommunala socialvården och som där lett till att tjänster som socialläkare inrättats. Inom sjukvården har detta motsvarats av att särskilda socialmedicinska enheter börjat byggas upp.
Hos nämnden för läkares vidareutbildning, som har i uppdrag att följa den medicinska utvecklingen och avge förslag om indelning i specialiteter och krav för specialistbehörighet, väcktes år 1972 frågan om inrättande av specialitet i socialmedicin. En arbetsgrupp, som nämnden samma år tillsatte för att göra en översyn av bestämmelserna om alltnänläkar- och specialistutbildning av läkare, fick i uppdrag att närmare behandla frågan. Denna arbetsgrupp beräknas komma att redovisa sitt uppdrag för nämnden i dagarna.
När det gäller behörighetsvillkor för tjänster som socialläkare och som läkare för socialmedicinsk verksamhet vid sjukhus har på senare tid tagits vissa initiativ. I avvaktan på resultatet av en närmare utredning rörande utformningen av behörighetsvillkor för socialläkare har socialstyrelsen hösten
1973 utfärdat en rekommendation om behörighetsvillkor för socialläkare. Vidare har styrelsen i februari i år som ersättning för vissa äldre bestämmelser om behörighetsvillkor beträffande olika slag av läkartjänster utfärdat ett cirkulär om behörighet till tjänster som överläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare inom verksamhetsområdet socialmedicin. Enligt både rekommendationen och cirkuläret skall den grundläggande utbildningen vara utbildning för allmänläkarkompetens vartill skall komma utbildning inom socialmedicin och allmän psykiatri.
I enlighet med vad som anförts i motionen 1974:433 måste man räkna med att även framdeles en stor del av arbetet med s. k. multiproblemfall
— patienter hos vilka det föreligger både social funktionssvikt och medicinsk problematik — kommer att utföras av allmänläkare inom samhällets öppna läkarvård. Det är dock uppenbart att det kommer att finnas ett betydande antal komplicerade multiproblemfall som kräver mer kvalificerade vårdresurser. Socialmedicinska enheter vid länslasaretten blir här av betydelse. Utskottet ställer sig bakom motionens allmänna syfte, nämligen att det är av vikt att socialmedicinen får en sådan ställning att den har förmåga att, då det gäller läkarrekryteringen, hävda sig gentemot andra verksamhetsgrenar inom sjukvården. Det är obestridligt att den omständigheten att ett verksamhetsområde utgör en medicinsk specialitet är ägnad att underlätta läkarrekryteringen till området. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att på grundval av det förslag av nämnden för läkares vidareutbildning, som inom kort kommer att redovisas, ta ställning till frågan om socialmedicin bör bli specialitet. Även andra faktorer än specialitetsfrågan är emellertid av betydelse för att stärka socialmedicinens ställning. Utskottet vill härvidlag peka på att behörighetsföreskrifter numera utfärdats för socialläkare och för sjukhusläkare inom verksamhetsområdet. Vidare vill utskottet framhålla, att sedan år 1970 ett utredningsarbete pågår om socialmedicinens praktiska
SoU 1974:11
målsättning och organisation m. m. Mot bakgrund av det anförda påkallar enligt utskottets mening motionen 1974:433 inte någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer
1. beträffande vissa åtgärder inom ögonsjukvården att riksdagen avslår motionen 1974:422,
2. beträffande specialitets- och behörighetsbestämmelser för socialmedicin att riksdagen avslår motionen 1974:433,
3. beträffande specialist- och sidoutbildningen i reumatologi att riksdagen avslår motionen 1974:1328.
Stockholm den 4 april 1974
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Marklund (vpk), Leuchovius (m) och Karlehagen (c).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
beträffande specialist- och sidoutbildningen i reumatologi av herr Romanus (fp) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 17 som börjar med ”När det” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:
När det (= utskottet) specialiteten reumatologi.
Ännu är emellertid förhållandet det att reumatologiska undervisningskliniker finns endast vid karolinska sjukhuset. Lunds lasarett och Umeå lasarett medan de medicinska utbildningsorterna Uppsala, Göteborg och Linköping saknar sådana kliniker. Mot bakgrund av att ca 250 000 personer i landet beräknas ha någon form av reumatism är det angeläget att möjligheterna till specialistutbildning och sidoutbildning i reumatologi för läkare snabbt ökas. I fråga om akademiska sjukhuset i Uppsala, som ägs av staten, bör åtgärder vidtas omgående för att fä till stånd en reumatologisk undervisningsenhet, vars lokalfråga bör kunna lösas provisoriskt i avvaktan på att planerade byggnadsåtgärder för en dylik enhet kommer till stånd. När det gäller utbildningen i reumatologi i Göteborg och Linköping bör överläggningar tas upp med vederbörande sjukvårdshuvudmän för att även där
SoU 1974:11
undervisningsenheter - i förekommande fall i provisoriska lokaler - skall komma till stånd med det snaraste.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande specialist- och sidoutbildningen i reumatologi att riksdagen i anledning av motionen 1974:1328 hos Kungl. Maj:t anhåller att åtgärder snarast vidtages för att öka såväl specialistsom sidoutbildningen av läkare i reumatologi i enlighet med vad utskottet anfört.
GOTAB 74 7271 S Stockholm 1974