('angående reformering av läkarutbildningen',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 1

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av läkarutbildningen; given Stockholms slott den 27 mars 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas det betänkande med förslag rörande läkarut­ bildningen, som avgivits av 1948 års läkarutbildningskommitté. Förslag framlägges om en läkarutbildning, uppdelad i en för alla läkare gemensam utbildningskäma, grundutbildningen, och en på denna byggan­ de, alltefter läkarens verksamhetsområde som allmänläkare eller special­ läkare olika utformad, huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning. Grundutbildningen fram till medicine licentiatexamen föreslås moderni­ serad på en råd punkter. I den teoretiska undervisningen tillkommer som nya ämnen medicinsk statistik, medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi. Övergången till de kliniska studierna avses i det nyorganiserade propedeu tiska året få en pedagogiskt väsentligt förbättrad an­ ordning. Under medicin- och kirurgiundervisningen skall meddelas ny­ tillkommen eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfat­ tar kliniska tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen i röntgendiagnostik föreslås väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tu­ mördiagnostik tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska sjukdomarna föreslås skola omläggas samt undervisningen i pediatrik och psykiatri utökas, i det sistnämnda ämnet i sådan grad att detsamma får 1 — B ihan g till riksdagens 'protokoll 195/*. 1 samt. Nr 212.

2 Kungi. May.ts proposition nr 212.

en helt ny ställning. Nytillkommande obligatorisk undervisning i barnpsykiatri täcker ett viktigt gränsområde mellan ämnena pediatrik och psykia­ tri. I fråga om den förebyggande medicinen föreslås socialmedicin tillkom­ ma som ett nytt, omfattande ämne i undervisning och forskning. Assistenttjänstgöringama föreslås skola utökas och ändras till sin karaktär, så att de kommer att stå under läkartjänstgöring nära. Genom nytillkommande undervisning i krigsmedicin och utökning av kirurgiassistenttjänstgöringen avses skola ernås en ur beredskapssynpunkt tillfredsställande utbildning för alla läkare. Trots att sålunda en modernisering och utökning föreslås på väsentliga punkter, anses dock studietiden genom en begränsning av vissa ämnen och en rationalisering av studieordningen kunna nedbringas med inemot 1% år. Den föreslagna nya organisationen av de medicinska studierna anses skapa större förutsättningar för eu utökning av antalet medicine stude­ rande. Det årliga intaget vid lärosätena föreslås skola höjas från 310 till 342. Vidareutbildningen föreslås för alla kategorier av läkare främst skola bestå av på olika ämnen fördelade underläkartjänstgöringar. Det anses böra ankomma på Sveriges läkarförbund att kontrollera, att blivande privatpraktiserande allmänläkare och specialläkare förskaffat sig erforder­ lig vidareutbildning. För de blivande speciailäkarna föreslås även korta kurser vid lärosätena. Tjänsteläkarnas utbildning avses bli reglerad genom nya behörighetsvillkor för tjänsteläkarbefattning, innefattande bland annat genomgång av en utvidgad tjänsteläkarkurs. Den fortlöpande efterutbildningen föreslås liksom hittills bli tillgodosedd genom efterutbildningskurser. De föreslagna åtgärderna i samband med grundutbildningen beräknas öka de årliga kostnaderna med i runt tal 2 600 000 kronor och medföra en­ gångskostnader med i runt tal 962 000 kronor. Av föreslagna nya tjänster må nämnas 12 professurer, varav en i klinisk bakteriologi (Malmö), två i klinisk kemi (Uppsala och Lund), två i klinisk fysiologi (Stockholm och Göteborg), en i röntgendiagnostik (Malmö), en i barnpsykiatri (Stock­ holm), en i dermato-venereologi (Uppsala), en i neurologi (Uppsala), en i hygien (Lund) och två i socialmedicin (Lund och Göteborg).

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 3

TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars 195Jf.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U nden , stats­ råden S köld , Z etterberg , L incman , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N ordenstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågan om refor­ mering av läkarutbildningen och anför därvid följande.

I. Inledning.

Den nu gällande stadgan angående medicinska examina tillkom 1907. Redan efter förhållandevis kort tid gjorde sig emellertid ett behov av vissa reformer gällande, och 1918 tillkallades sakkunniga för att inom ecklesiastik­ departementet utreda frågor rörande undervisningen i medicin, kirurgi och patologisk anatomi m. m. Efter bearbetning av särskilda delegerade kom deras förslag att ligga till grund för provisoriska, år 1923 utfärdade bestäm­ melser för ifrågavarande undervisning till medicine licentiatexamen. Dessa åtgärder kunde dock icke länge tillfredsställa den sakkunniga opi­ nionen. Såväl inom läkarkretsar som hos ansvariga myndigheter väckte sär­ skilt den långa tiden för läkarutbildningen bekymmer. Undersökningar visade, att studerande som påbörjat sina medicinska studier mellan 1910 och 1920, redovisat genomsnittliga studietider på mellan 9 och 10 år, 'Förslagframlades bland annat i riksdagsmotioner om att det borde undersökas, huruvida man inte genom en tidig specialisering av studierna kunde ernå en tidsbesparing. Det anfördes att t. ex. en tjänsteläkare inte skulle kunna utnyttja sina specialkunskaper i radiologi och att en ögonläkare inte hade behov av en utbildning i förlossningskonsten. Från fakulteternas sida fram­ hölls häremot, att en tidig specialisering innebure stora vådor då den ledde till ensidighet och att det bästa skyddet mot denna risk vore en god och bred allmän läkarutbildning. Som motiv för en reform anfördes också, att medicinen gjort stora landvinningar efter examensstadgans införande och inom flera områden arbetade med helt nya metoder. Anklagelserna mot utbildningen gällde, att gammalt inte nog snabbt fått vika för nytt och

4 Kwngl. Maj:ts proposition nr '212.

att undervisningen inom vissa ämnesområden tyngdes av allt för stor detalj­ rikedom. En anpassning till utvecklingen inom gällande examensstadga vore icke längre möjlig, utan en allsidig omprövning måste ske angående vad som skulle ingå i en modern medicinsk undervisning. Frågan om utbildningens reformering hade således sedan lång tid varit aktuell, när chefen för ecklesiastikdepartementet 1938 tillkallade utred­ ningsmän, vilka antog namnet 1938 års läkarutbildningssakkunniga. De sakkunniga redovisade under åren 1941—1945 sina utredningsresultat i följande fyra betänkandem Läkarutbildningen: I. Utbildningen till medicine licentiatexamen (SOU 1941: 27). Läkarutbildningen: Överarbetning av 1941 års förslag (SOLT 1945: 57). Läkarutbildningen: II. Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare (SOU 1943: 41). Läkarutbildningen: III. Utbildningen efter medicine licentiatexamen t SOU 1945: 56). I sitt förslag till ny studieplan för den medicinska undervisningen av­ visade 1938 års läkarutbildningssakunniga bestämt tanken på en tidig spe­ cialisering. Utbildningens mål borde i stället vara att bibringa den stude­ rande en så grundläggande medicinsk allmänbildning, att man efter examen åt honom kunde anförtro utövandet av allmän läkarpraktik. Genom sin strävan att i den planerade utbildningen infoga nödvändiga nya element leddes de sakkunniga fram till en studietid, som de icke kunde begränsa genom 6n motsvarande reduktion av tidigare undervisning och som åtskil­ liga av remissmyndigheterna fann för lång. Den framlagda studieplanen var i motsats till gällande ordning skolmässigt bunden i hela sin utsträckning beträffande ämnenas ordningsföljd. För att säkra en tillfredsställande vidare­ utbildning (specialistutbildning) föreslog de sakkunniga, att befintliga un­ derläkartjänster skulle regleras med avseende på förordnandetidens längd på olika typer av tjänster och att läkaren icke skulle få uppehålla de flesta av dessa tjänster under mer än ett med hänsyn till sammanlagda tjänst­ göringstiden maximerat antal år. 1938 års sakkunnigas förslag beträffande läkarutbildningen såväl före som efter medicine licentiatexamen utsattes från åtskilliga håll för stark kritik. Endast det som del II betecknade betänkandet föranledde slutligt beslut från statsmakternas sida. Genom beslut den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för översyn av läkar­ utbildningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog namnet 1948 års läkarutbildningskommitté. Utbildningsfrågans läge i debatten efter avgivandet av 1938 års läkarutbildningssakkunnigas betänkanden belyses i följande uttalande av depar­ tementschefen i direktiven för 1948 års läkarutbildningskommitté:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 5

De reformkrav, som från olika liåll resas, äro mer eller mindre långt­ gående. Längst i detta avseende gå svenska läkaresällskapet och medicinal­ styrelsen. De föreslå en radikal omvärdering av omfattningen av det kun­ skaps- och erfarenhetsstoff, som bör ingå i medicine licentiatexamen, och i samband därmed en genomgripande omläggning av den kliniska utbild­ ningen. Huvudtankarna i detta reformförslag, som influerats av förhållan­ dena i de anglosachsiska länderna, synas vara följande. Den tid, som utbildningen av läkare för närvarande tar i vårt land, borde kunna väsentligt nedbringas utan eftersättande av läkarens yrkesskicklighet. En nedskärning av den av de sakkunniga till 7 år beräknade totala studie­ tiden kunde dock icke gå ut över de teoretiska studierna utan en betänklig sänkning av den allmänna standarden. Däremot syntes en avsevärd tids­ vinst vara möjlig genom en radikal omläggning av den kliniska utbildningen i riktning mot en relativt tidig differentiering. De kliniska studierna fram till licentiatexamen borde därvid koncentreras till de tre huvudämnena medicin, kirurgi och pediatrik. Utformningen av undervisningen i dessa ämnen skulle ske med ökat hänsynstagande till den förebyggande medicinen och socialmedicinen samt till psykiska faktorers roll som sjukdomsorsak. Obligatoriska kurser och tjänstgöringar i andra ämnen borde reduceras både med avseende på kursernas längd och fordringarna i tentamina eller slutförhör. Under förutsättning av tillräcklig rationalisering och intensi­ fiering av undervisningen borde studietiden för medicine licentiatexamen härigenom kunna begränsas till tre år efter medicine kandidatexamen mot fem enligt de sakkunnigas förslag. Licentiatexamen skulle utgöra en grund­ examen för alla läkare men skulle icke medföra allmän legitimation som läkare; en sådan skulle erhållas först efter ett på licentiatexamen följande obligatoriskt sjukhusår. Under det sistnämnda kunde en viss differentiering äga rum. Blivande tjänsteläkare och allmänpraktiker skulle fullgöra det obligatoriska sjukhusäret på odelade lasarett eller medicinska avdelningar, blivande specialister på medicinska eller kirurgiska avdelningar o.s.v. Efter denna grundläggande sjukhusutbildning skulle följa möjlighet till ytterligare sjukhusutbildning med eller utan specialisering. Lärarkollegiet vid karolinska institutet har — utan att ingå på detaljer — uttalat sig i samma riktning som svenska läkaresällskapet och medicinal­ styrelsen beträffande de kliniska studierna fram till medicine licentiat­ examen. Medicinska fakulteten i Lund åter förklarar sig hysa starka betänk­ ligheter mot en förkortning av licentiatstudiema i den av svenska läkare­ sällskapet föreslagna omfattningen. Fakulteten erinrar om de särskilda för­ hållanden i vårt land, som tala för att licentiatutbildningen göres relativt mångsidig, exempelvis det stora antalet tjänsteläkare och allmänpraktiker och det relativt ringa antalet specialister. Fakulteten varnar även för alltför stort jäkt i studierna och risken för sänkning av läkarnas standard. Sveriges läkarförbund vänder sig med skärpa mot tendensen att uppställa en förkortning av studietiden som ett primärt önskemål. Med hänsyn till den medicinska vetenskapens lavinartade utveckling och samhällets allt större krav på läkarnas yrkesskicklighet syntes det osannolikt, att någon mer betydande förkortning skulle kunna åstadkommas. Ett spörsmål beträffande läkarutbildningen, varom i remissyttrandena en relativt stor enhällighet. råder, gäller frågan om en förnyelse av under­ visningsformerna. Det anses sålunda önskvärt alt väsentligt minska antalet katedrala föreliisningar till förmän för en mera individualiserad undervis­ ning i form av demonstrationer, seminarier och konferenser samt en för­

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

bättrad .rondundervisning. Det framhålles, att en dylik reform förutsätter uppdelning av de studerande på smärre grupper och därför kräver avsevärt flera lärare av olika kategorier. En viktig förbättring skulle även kunna ske genom betydligt intimare samarbete mellan lärarna i de olika ämnena; det framhålles nämligen såsom en stor brist i den svenska läkarutbildningen, att de många särskilda ämnena och hipnesgrenarna studeras alltför fri­ stående från varandra, utan tillräckligt beaktande av inbördes samman­ hang. Moderna hjälpmedel vid undervisningen, såsom film in. in. borde även användas i större utsträckning. Vikten av goda, relativt kortfattade läroböcker och kompendier understrykes även. De studerande borde vidare under de kliniska tjänstgöringarna befrias från allt för utbildningen värde­ löst rutinarbete, som kunde övertagas av laboratorie- och biträdespersonal. I flertalet remissyttranden ägnas stort intresse åt läkarutbildningssakkunnigas förslag i fråga om gallringen bland inträdessökandena till den medicinska studiebanan. Nu gällande bestämmelser i detta avseende ha medfört en betydande köbildning framför begynnelsekursen. Väntetiden, som uppgår till 1—3 år, utfylles med betygskompletteringar. Orsaken här­ till är uppenbarligen, att det nuvarande systemet tillmäter betygskomplet­ teringar meritvärde i konkurrensen om det begränsade platsantalet. De sakkunniga ha föreslagit en anordning som ökar möjligheterna för sökande med goda studentbetyg att utan väntetid efter studentexamen vinna inträde men ha icke tagit steget fullt ut; enligt deras förslag skulle således s. k. »konkurrenskompletteringar» alltjämt kunna förekomma. I flera remiss­ yttranden påyrkas nu en vida radikalare omläggning av urvalsförfarandet. De flesta remissinstanserna önska helt slopa konkurrenskompletteringarnas meritvärde, dock med vissa dispensmöjligheter t. ex. vid sjukdomsfall. Medicinska fakulteten i Lund framhåller vidare önskvärdheten av att för läkaryrket icke lämpade studerande effektivt utgallras. För närvarande sker icke, påpekas det, någon sådan gallring efter intagningen, vilket säges ha till följd en påtaglig sänkning av läkarkårens genomsnittsstandard. För att åstadkomma en behövlig gallring kunde det enligt fakulteten ifråga­ sättas att införa en naturvetenskaplig, premedicinsk studieperiod, omfat­ tande exempelvis en termin, under vilken de sökande finge dokumentera sin lämplighet för medicinska studier. — Tanken på en dylik förberedande studieperiod har fått stöd även i andra remissyttranden, exempelvis de som avgivits av medicinalstyrelsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund. Såsom framgår av dessa antydningar om innehållet i remissyttrandena över läkarutbildningssakkunnigas förslag har det bildats en stark fackmannaopinion till förmån för en betydligt mer genomgripande omformning av den svenska läkarutbildningen än läkarutbildningssakkunniga velat ifrågasätta. Även om meningarna i detta avseende äro delade, synas likväl kraven på en ny översyn av läkarutbildningen vara tungt vägande.

Kommittén överlämnade den 27 januari 1951 till departementschefen betänkande angående antagningen av medicine studerande m. fl. (SOU 1951:4). Efter vederbörlig remissbehandling uppdrog Kungl. Maj:t den 5 maj 1952 åt kanslern för rikets universitet att med beaktande av det framlagda betänkandet utfärda nya bestämmelser för antagningen av me­ dicine studerande. De av kanslern den 19 november 1952 utfärdade bestäm­

Kungl. May.ts -proposition nr 31%. 7

melserna, som blev gällande från höstterminen 1953, innebar bland annat att all s. k. konkurrenskomplettering avskaffades samt att poäng för stu­ dentbetyg och övriga meriter, som får åberopas, beräknas efter nya grunder. Efter särskilt uppdrag från Kungl. Maj:t den 29 juni 1951 överlämnade kommittén till chefen för inrikesdepartementet den 15 februari 1952 utred­ ning och förslag angående viss krigsmedicinsk undervisning (stencilerad). Den 24 februari 1953 avlämnade 1948 års läkarutbildningskommitté slut­ ligt betänkande med förslag rörande läkarutbildningen (SOU 1953: 7).1 Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarsstaben, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, universitetskanslern, efter hörande av vederbörande universitetsmyndigheter, överståthållarämbetet, efter inhämtande av yttrande av Stockholms stads sjukhusdirektion, länsstyrelsen i Malmöhus län, efter inhämtande av yttranden av bland annat Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Malmö stads sjukhusdirektion, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, efter inhämtande av yttrande av bland annat Göteborgs stads sjukhusdirek­ tion, länsstyrelsen i Uppsala län, efter inhämtande av yttrande av bland annat Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, direktionen för akade­ miska sjukhuset i Uppsala, direktionen för karolinska sjukhuset, styrelserna för statens institut för folkhälsan, socialinstituten i Stockholm och Göteborg samt sydsvenska socialinstitutet i Lund, socialstyrelsen, statens lönenämnd, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska läkaresäll­ skapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges förenade studentkårer, svenska kurortsföreningen, svensk kuratorsförening och 1952 års åldringsvårdsutredning. Till medicinska fakultetens i Lund och lärarkollegiets vid karolinska institutet utlåtanden har fogats yttranden av de olika ämnesrepresentan­ terna. Till medicinska fakultetens i Uppsala utlåtande har vidare fogats en till Konungen ställd skrivelse från professorn i praktisk medicin E. Ask- LTpmark. Särskilda skrivelser beträffande vissa delar av betänkandet har slutligen inkommit från svenska livförsäkringsbolags överläkareförening och svenska livförsäkringsbolags nämnd för medicinsk forskning, kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund, svenska psykologsamfundet, 1951 års strålskyddskommitté, svenska neurologförbundet samt professorerna B. Rosengren, G. Karpe och G. von Bahr.

1 Betänkandet ur undertecknat av generaldirektören Bernt Nevrcll, ordförande, landstingsman­ nen Torsten Andrée, professorn vid universitetet i Uppsala Gunnar Blix, professorerna vid univer­ sitetet i Lund Sven Lursson och Ilaqvin Malmros, numera medicine licentiaten Bertil Nosslin, numera professorn vid universitetet i Uppsala Bror Rcxed, professorn vid karolinska institutet Torsten Sjögren samt professorerna vid universitetet i Lund Jan Waldenström och Helge Wulff.

Kungl. Maj:ts proposition nr £1%.

II. Den gällande examensstadgan.

Det medicinska examensväsendet regleras av stadgan av den 28 juni 1907 angående medicinska examina med däri senare gjorda ändringar jämte vid skilda tillfällen utfärdade särskilda bestämmelser. Enligt examensstadgan avlägges medicine kandidat- och medicine licen­ tiatexamina vid universiteten och karolinska institutet (§1). Någon änd­ ring av examensstadgan med hänsyn till inrättandet av en medicinsk hög­ skola i Göteborg har icke gjorts. Analogivis tillämpas därför på denna högskola bestämmelserna för karolinska institutet. Fakulteten respektive lärarkollegiet skall tillse, att en för de studerandes utbildning till läkare avpassad och med hänsyn till värnpliktstjänstgöringen ordnad vetenskaplig undervisning finns att tillgå. Undervisningen meddelas i form av föreläsningar, kurser, övningar och tjänstgöringar (§2). För att få deltaga i undervisningskurs eller övning, som är stadgad för medicinsk examen, skall den studerande vara inskriven i medicinsk fakul­ tet eller vid karolinska institutet. Rätt till dylik inskrivning tillkommer den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma exa­ men erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å latin- eller realgymnasium ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi å realgymnasium (§7). Bestämmelser rörande tillträde till de medicinska nybörjarkurserna utfärdas av kanslern. JM edicine kandidatexamen skall avläggas i följande exa­ mens ämnen (§16). 1. Anatomi, omfattande normal anatomi och därmed sammanhängande delar av embryologien ävensom grunderna i den jämförande anatomien. 2. Histologi, omfattande normal histologi och därmed sammanhängande delar av embryologien. 3. Fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi. 4. Medicinsk kemi, omfattande fysiologisk och patologisk kemi. 5. Farmakologi, omfattande farmakodynamik och receptskrivningslära samt härför nödig kunskap i svenska farmakopén. 6. Patologi, omfattande allmän patologi och bakteriologi. Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda ämnen, skall han ha genomgått vissa för varje ämne särskilt angivna kurser och övningar, vilka således är obligatoriska för erhållande av betyg i respek­ tive ämnen. Utom dessa obligatoriska kurser finns en förberedande under­ visningskurs av obligatorisk karaktär, nämligen i allmän kemi, omfattande även de allmännaste grunderna i farmaceutisk kemi. Den studerande måste ha genomgått denna kurs för att få delta i laborationskursen i medicinsk kemi (§ 17). Ytterligare en förberedande undervisningskurs har erhålllit obligatorisk karaktär, därigenom att kanslern föreskrivit dels att tillträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 9

till kursen i allmän kemi endast lämnas åt den, som vid lärosätet i fråga på ett tillfredsställande sätt genomgått kursen i jämförande anatomi, dels ock att för tillträde till dissektionsövningarna på anatomisalen fordras genomgången kurs i jämförande anatomi. Studerande, som i vederbörlig ordning genomgått i § 17 i examensstadgan föreskriven undervisningskurs eller övning, äger tillgodoräkna sig detta vid tentamen i ämnet vid annat lärosäte (§ 17, sista stycket). Medicine licentiatexamen skall avläggas i följande examensämnen (§ 19). 1. Medicin, omfattande medicinsk patologi och terapi. 2. Pediatrik, omfattande barnaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi. 3. Kirurgi, omfattande kirurgisk patologi och terapi. 4. Oftalmiatrik, omfattande ögonsjukdomarnas patologi och terapi samt läran om ögats brytningsfel. 5. Obstetrik och gynekologi, omfattande havandeskapets, förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas patologi och terapi. 6. Patologisk anatomi, omfattande speciell patologisk anatomi. 7. Rätts- och statsmedicin, omfattande den medicinska vetenskapens tillämpning vid lagskipning samt svensk lagstiftning och förvaltning rörande hälso- och sjukvård. I betyg över avlagd medicine licentiatexamen skall intagas jämväl de vitsord, den examinerade erhållit vid slutförhör efter de obligatoriska tjänstgöringarna i psykiatri samt i dermatologi och venereologi ävensom efter den obligatoriska undervisningskursen i hygien (§ 19). Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda, i medicine licentiatexamen ingående ämnen, skall han ha genomgått, respek­ tive fullgjort, vissa för varje ämne särskilt angivna undervisningskurser och tjänstgöringar. Vid anmälan till examen skall han även styrka, att han genomgått ovan nämnda tjänstgöringar i psykiatri samt i dermatologi och venereologi ävensom undervisningskurs i hygien (§ 20).

10 Kungl. Maj:ts proposition nr H12.

in. Läkarutbildningens mål och uppläggning

1. Läkarutbildningens mål.

Kommitté n. Om läkarutbildningen skall kunna ordnas på ett lämpligt sätt, måste man, framhåller kommittén, utgå från de kvalifikationer, som i framtiden kommer att fordras för att läkarna skall kunna fylla sin uppgift på bästa sätt. Kommittén erinrar om att medicinalstyrelsen ingående behandlat denna fråga i sitt betänkande angående den öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14 och Bilagor SOU 1948:24). Inledningsvis påpekas i detta betänkande, att så länge den medicinska vetenskapen icke var mer omfattande än att varje läkare ansågs kunna behärska den i dess helhet, stod allmänläkaren, närmast i form av husläkare-familjeläkare, i centrum för sjukvården. Den medicinska vetenskapens senare landvinningar, kombinerade med industri­ alismens genombrott och befolkningens därmed följande större rörlighet samt de tekniska hjälp vetenskapernas utveckling, medförde emellertid nya tendenser. Dels inriktades arbetet mer än förut på förfinade undersöknings­ metoder, ledande till en tidigare diagnos, vilket i sin tur intensifierade den hälsovårdande verksamheten, dels började allt fler läkare inrikta sig på be­ handling av vissa speciella sjukdomsgrupper. Specialiseringen inleddes inom den slutna vården, men den infördes sedan även i den öppna vården. På detta sätt uppstod vid sidan av allmänläkaren en ny typ av läkare, i fort­ sättningen kallade specialläkare. I medicinalstyrelsens betänkande anföres vidare, att specialiseringen allt­ jämt ökas. För varje år tillkommer nya specialiteter, samtidigt som de re­ dan existerande uppdelas i nya, mindre delar. Hur långt denna uppdelning av läkarverksamheten kommer att fortskrida, är vanskligt att säga. Det är dock uppenbart, att den har sin givna gräns. I läkekonsten liksom i all an­ nan yrkesutövning innebär specialiseringen en fara. Specialisten, som är inriktad på sitt avgränsade område, glömmer lätt att människan i själva verket är hel och odelbar. Den direkta personliga iakttagelsen av patienten och hans miljö är alltjämt av grundläggande betydelse och kommer i fram­ tiden kanske att bli det än mer än nu på grund av den ökade roll, som den sociala och profylaktiska sidan av medicinen kommer att spela. Trots all­ mänläkarens begränsade resurser i vissa avseenden kommer han alltså även i fortsättningen att ha en lika viktig uppgift som specialläkaren. Slutligen anför medicinalstyrelsen, att det numera är av den sakkunniga opinionen överallt i princip erkänt, att en god öppen läkarvård kräver till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 11

gång till både allmänläkare och specialläkare. Båda är nödvändiga för en god medicinsk organisation. Bådas uppgifter förändras i och med att de medverkar i sjukvårdens utveckling fram mot tidigdiagnostik och förebyg­ gande vård. Denna utveckling håller på att helt förändra den allmänna aspekten på sjukvården. På grundval av de av 1938 års läkarutbildningssakkunniga publicerade siffrorna om läkarkårens sammansättning 1941—42 beräknar kommittén, att då ca 45% av de i självständig ställning verksamma läkarna var spe­ cialläkare. Till allmänläkare räknas då aHmänpraktiker, tjänsteläkare och militärläkare, till specialläkare överläkare av olika slag, praktiserande spe­ cialister samt vissa teoretici. För beräkning av den framtida relationen an­ ser kommittén, att de av medicinalstyrelsen i nyssnämnda betänkande läm­ nade uppgifterna om läkarbehovet kan ge viss ledning. Om en fördelning motsvarande den ovannämnda göres av de där redovisade läkarkategorierna, finner man att de självständigt verksamma läkarna fördelar sig med ca 50 % i vardera gruppen. Kommittén anför, att den förda diskussionen synes leda fram till följande allmänna slutsatser om läkarnas framtida verksamhet i sjukvården. Den på­ gående specialiseringen kommer inom den slutna vården att fortsätta där­ hän, att denna blir alltmera uppdelad. Även inom den öppna vården kom­ mer specialiseringen att öka, men behovet av en stor kår av allmänläkare kommer att kvarstå. För bägge läkarkategorierna gäller, att arbetet mer än hittills kommer att inriktas på tidigdiagnostik, ökat hänsynstagande till sociala faktorers roll, hälsovårdande och profylaktiska åtgärder, förbättrad eftervård och kronikervård. Utnyttjandet av tekniska hjälpmedel vid diagnostik och behandling kommer att öka. Kommittén drar sålunda den slutsatsen, att en viss fortsatt ökning av specialisternas antal kommer att ske på bekostnad av antalet allmänläkare, men inte mer än att i framtiden de båda grupperna sannolikt kommer att vara av ungefär samma storleks­ ordning. Inom den slutna vården kommer nästan uteslutande specialläkare att vara verksamma, medan den öppna vården i stor utsträckning kommer att handhas av allmänläkare. Kommittén anför vidare, att utbildningen maste avse såväl allmänläkare som de många olika kategorierna av specialläkare. Allmänläkarens utbild­ ning måste inriktas på att göra honom till en god diagnostiker och terapeut i den allmänna läkarvården samt att ge honom eu överblick över de sär­ skilda diagnostiska och terapeutiska möjligheter, som de olika specialite­ terna erbjuder. Tyngdpunkten bör därvid enligt kommitténs mening ligga i centrala kliniska ämnen som medicin, kirurgi, psykiatri och pediatrik, men även de kliniska specialämnena måste ägnas uppmärksamhet, särskilt i de fall där specialistvården ännu icke nått en mer omfattande utbyggnad. Det torde numera råda allmän enighet därom, att allmänläkarens utbildning icke kan anses avslutad i och med förvärvandet av de insikter, som stu­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

dierna till medicine licentiatexamen kan ge, utan att härutöver erfordras fortsatt praktisk utbildning under flera år i form av underläkartjänstgöring. För specialläkarnas utbildning gäller, fortsätter kommittén, att de först bör erhålla en grundläggande medicinsk utbildning av tillräcklig bredd. De centrala kliniska ämnena far här icke eftersättas, och minst samma krav som hos allmänläkaren på kunskaper om andra specialämnen än den bli­ vande egna specialiteten måste upprätthållas. Därefter följer vidareutbild­ ning till specialist. Kommittén finner således att för bägge kategorierna gäller att de som underlag för sm fortsatta, olika utformade utbildning behöver en grund­ läggande medicinsk allmänbildning. Då inga särskilda skäl kan åberopas för att denna del av utbildningen skulle utformas olika, bör den enligt kommitténs mening vara gemensam för alla läkare. Den för alla läkare gemensamma delen av utbildningen kallar kommit­ tén för grundutbildning. Den därefter följande delen, som är olika utformad allt efter den avsedda verksamheten, benämnes vidareutbildning. Vidareut­ bildningen innefattar vad som nu ofta kallas specialistutbildning. Till dessa bägge moment av utbildningen kan enligt kommittén läggas ett tredje, be­ stående av fortsättnings- och repetitionskurser samt andra åtgärder ägnade att orientera de färdiga läkarna om medicinens nya landvinningar. Dylik utbildning kallar kommittén ef ter utbildning. Grundutbildningen omfattar således den för alla läkare gemensamma grundvalen i den medicinska undervisningen. Den väsentliga uppgiften bör här enligt kommitténs mening vara att för den blivande läkaren dra upp sunda principer för hans framtida medicinska handlande, varvad tyngd­ punkten skall ligga i den vetenskapliga metoden och det vetenskapliga tän­ kandet. Det systematiska inlärandet av en mängd fakta inom varje medi­ cinsk disciplin bör sta tillbaka för huvuduppgiften att ge en allmänorien­ tering inom medicinens hela fält, varvid den studerande samtidigt skall vänjas att i olika riktningar själv utbygga och fördjupa sina kunskaper. Den medicinska vetenskapens och den praktiska gärningens enhet måste ständigt betonas. Det är enligt kommitténs mening av största vikt att bringa studenterna till mognad och fostra dem till självständigt tänkande. Även om grundutbildningen sålunda omfattar såväl medicinsk vetenskap som praktisk läkekonst, bör den dock enligt kommitténs mening icke vara en avslutad utbildning ens för allmänläkaren. Fn fullgod verksamhet som allmänpraktiker kräver givetvis en ändamålsenlig vidareutbildning. Kom­ mittén instämmer således icke i den ofta uttalade åsikten, att den grund­ läggande utbildningens mål är att producera kompetenta allmänläkare. I stället anger kommittén målet så, att grundutbildningen skall ge den nöd­ vändiga grundvalen för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad vidare­ utbildning för olika former av medicinsk verksamhet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 13

Yttranden.

Samtliga remissmyndigheter har anslutit sig till kommitténs uppfattning om läkarutbildningens mål.

2. Läkarutbildningens uppdelning.

Kommitté n.

Grundutbildningen utgör i kommitténs förslag den för alla lä­ kare gemensamma grundvalen i deras studier. Grundutbildningens teore­ tiska, prekliniska del har betydelse dels som det vetenskapliga fundamentet för den följande kliniska undervisningen, dels som illustration av den veten­ skapliga metoden. Denna rent teoretiska utbildning bör inleda undervis­ ningen, och dess omfattning kan enligt kommitténs mening icke minskas jämfört med nuvarande studiegång. Vid övergången till utbildningens rent kliniska skede är det synnerligen betydelsefullt, framhåller kommittén, att undervisningen får en pedago­ giskt riktig uppläggning med god samordning mellan teoretiska och kli­ niska ämnen. Den propedeutiska undervisningen skall ge en grund för det kommande arbetet i de olika kliniska kurserna. Den praktiska undervisning­ en på detta stadium skall syfta till att ge kunskap och övning i de vanli­ gaste undersöknings- och behandlingsmetoderna. Utbildningen i de olika kliniska disciplinerna måste enligt kommittén utformas med tanke på att grundutbildningen skall vara en gemensam bas för både allmänläkare och specialläkare. Med nödvändighet måste vissa centrala kliniska ämnen här enligt kommitténs mening ges en större vikt än andra. För varje läkarverksamhet är goda kunskaper i medicin, kirurgi, psy­ kiatri och pediatrik grundläggande, varjämte socialmedicinen i framtiden tillkommer som ett väsentligt moment i läkarens arbete ju mera detta förs över på det förebyggande och sociala planet. I nämnda kliniska ämnen måste ges inte blott goda teoretiska kunskaper utan även en mera omfat­ tande praktisk övning i de gängse undersöknings- och behandlingsmeto­ derna. De studerande måste även få tillfälle till ett visst praktiskt arbete redan i själva grundutbildningen för att därigenom konsolidera sina kun­ skaper. Kommittén föreslår, att de övriga kliniska ämnena, dermato-venereologi, epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik-gynekologi, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi, betraktas som specialämnen. Kommittén erinrar om att i den tidigare diskussionen förslag väckts om en radikal nedskärning av undervisningen i de kliniska specialämnena och att röster t. o. m. höjts för att vissa av dem helt skulle utgå ur den allmänna läkarutbildningen. Kommittén anför, att den ingående övervägt denna fråga men icke ansett sig böra föreslå mer än en måttlig begränsning av undervisningen i vissa ämnen. Fn medicinsk allmänbildning och en tillfredsställande vid överblick iiver medicinen som helhet kräver enligt kommitténs mening åtminstone en

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

elementär kännedom även om specialämnena. Många läkare blir i sin verk­ samhet alltjämt nödsakade att behandla fall, som vid större tillgång på specialister skulle vårdas av dessa. Med hänsyn härtill måste den allmänna läkarutbildningen ge mera omfattande kunskaper i de flesta specialämnen än som eljest skulle vara erforderligt. Härav följer, att i den mån som spe­ cialistvården utbyggs över hela landet och tillgången på specialister ökas, omfattningen av den grundläggande utbildningen i de kliniska specialämnena i motsvarande mån bör kunna minskas antingen genom förkortning av studietiderna eller genom ökade möjligheter att kombinera de olika äm­ nena. Kommittén förutsätter, att utvecklingen fortlöpande följes av veder­ börande myndigheter. Undervisningen i de kliniska specialämnena bör enligt kommittén om­ fatta det som är av praktiskt och vetenskapligt intresse för envar läkare i hans dagliga gärning. I första hand bör de studerande göras förtrogna med de inom specialiteten förekommande enklare undersökningsmetoderna och med dessas hjälp få en grundläggande kunskap om de berörda organens form och funktion under normala och patologiska förhållanden. Vid utväl­ jandet av patientmaterialet för undervisningen anser kommittén, att sär­ skild vikt bör läggas vid fall med sådana lokala sjukdomsyttringar, som är symtom på allmänsjukdomar. Beträffande de till specialiteten hörande sjukdomarna kan kravet på dia­ gnostisk färdighet enligt kommitténs mening begränsas till vad som behövs för att läkaren skall kunna få en klar uppfattning om, vad han själv skall handlägga och vad som bör remitteras för specialistvård. Det kan råda de­ lade meningar om var denna gräns skall dras i det enskilda fallet, och i stor utsträckning torde praktiska omständigheter spela in i bedömandet härvid­ lag. En särskilt viktig uppgift för undervisningen i dessa ämnen anser kom­ mittén vara att göra de studerande medvetna om deras begränsning och om de risker, som är förenade med ett dröjsmål i handläggningen eller en fel­ aktig behandling. Undervisningen i terapi bör sålunda koncentreras till de sjukdomar, som varje läkare själv kan handlägga, medan behandlingen av svårare komplikationer och övriga sjukdomar, som kräver specialvård, en­ dast behöver genomgås i princip. Särskild vikt bör i tillämpliga ämnen läg­ gas vid den första hjälpen vid olycksfallsskador, varjämte krigsskador be­ aktas. Därest färdighet i något enklare ingrepp krävs, är det av vikt att till­ räcklig övning ges häri under kursen, medan deltagande i arbetet på opera­ tionsavdelning enligt kommitténs mening icke torde vara erforderligt. Lik­ som i övriga kliniska ämnen bör de socialmedicinska spörsmålen beaktas. Givetvis skall också den aktuella forskningen inom ämnet belysas, så att de studerande får en uppfattning om läget i fråga om nya forskningsresultat och kliniska framsteg. I de kliniska specialämnena bör undervisningen enligt kommittén om­ fatta föreläsningar, praktisk tjänstgöring och kliniska demonstrationer. Be­ träffande kursernas praktiska utformning understryker kommittén särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. 15

vikten av att undervisningens tyngdpunkt lägges på det polilcliniska pa­ tientmaterialet och på konsultfallen från övriga kliniker. Inneliggande fall på kliniken utnyttjas, i den mån de är av intresse för undervisningen, hu­ vudsakligen för kliniska demonstrationer i anslutning till föreläsning eller vid klinisk rond. Mera omfattande avdelningstjänstgöring anser kommit­ tén däremot ej vara behövlig, dock med undantag för kursen i obstetrik och gynekologi. För den blivande specialläkaren blir situationen i fråga om alla kliniska specialämnen utom hans eget i väsentliga drag likartad. I grundutbildning­ en kan således samma omfattning ges åt undervisningen i de kliniska spe­ cialämnena för såväl allmänläkaren som specialläkaren. I bada fallen avses blott att ge en medicinsk allmänbildning som senare i vidareutbildningen får kompletteras på de områden, där detta krävs för läkarens definitiva verksamhet. Kommittén framhåller, att det är viktigt att hålla distinktio­ nen mellan huvudämnen och specialämnen klar i den kliniska utbildningen. Härigenom ges enligt kommittén en möjlighet att begränsa undervisningen till vad som verkligen är nödvändigt för alla läkare och att fördela utbild­ ningstiden så, att de mer väsentliga partierna av utbildningen får sin rätt­ mätiga del av hela undervisningstiden. I de kliniska ämnena aktualiseras frågan om hur omfattande den prak­ tiska utbildningen och förvärvandet av sjuk vårdserfarenhet bör vara inom ramen för grundutbildningen. Kommittén framhåller, att i varje klinisk kurs givetvis måste ingå ett mått av praktiskt arbete. Sådan klinisk tjänst­ göring på polikliniker och sjukavdelningar utgör ett karakteristiskt drag för den svenska läkarutbildningen och torde utgöra dess kanske värdeful­ laste särdrag jämfört med andra länders medicinska undervisning. Avsikten med detta praktiska arbete under de olika kurserna är dels att underlätta kunskapsförvärvandet, dels att ge en tillräcklig övning i de olika undersök­ nings- och behandlingsmetoder, som den blivande läkaren måste behärska inom disciplinerna ifråga. Kommittén håller dock före att det icke är möj­ ligt att ge en mera omfattande praktisk erfarenhet och sjukvårdsvana i de former, som måste gälla för kliniska kurser på undervisningssjukhusen. Assistenttjänstgöringarna intar en mellanställning mellan klinisk kurs och underläkartjänstgöring. Man har ifrågasatt om sådana tjänstgöringar är berättigade och om de icke hellre borde överföras till en senare sjukhus­ tjänstgöring. Assistenttjänstgöringen har dock enligt kommitténs mening vissa fördelar. Den studerande får börja med praktiskt arbete av en viss självständighet under en bättre handledning än vid en underläkartjänstgöring, vilket möjliggör ett pedagogiskt riktigare utnyttjande av tjänstgö­ ringen. Fn sen assistenttjänstgöring är vidare ett utmärkt komplement till tentamensliisningen. Kommittén föreslår därför, att en sådan tjänstgöring skall föregå tentamen i de centrala kliniska ämnena medicin och kirurgi. Därjämte bör eu möjlighet hållas öppen för eu assistenttjänstgöring i något kliniskt specialämne, som kan väljas efter den blivande läkarens behov.

16 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

Kommittén föreslår vidare, att assistenttjänstgöringsperioden utformas så, att den i möjligaste mån blir en period av mera självständig sjukvårds­ verksamhet. Detta sker därigenom att assistenttjänstgöringarna samlas till den kliniska utbildningens sista skede och förlägges också till andra sjuk­ hus än universitetssjukhusen. Härigenom vinnes enligt kommitténs mening den fördelen, att den praktiska delen av den kliniska grundutbildningen förlägges till två nivåer: den första i samband med varje enskild kurs på universitetssjukhusen och den senare under en fristående assistenttjänst­ göring. Detta möjliggör en rationell uppläggning av undervisningen under de olika kurserna och en logisk fördelning av den praktiska utbildningen på de olika former av undervisning, som vid varje tillfälle är lämpligast med hänsyn till den studerandes övriga kunskaper. En vidareutbildning, som avpassas efter läkarnas kommande definitiva verksamhet, är enligt kommittén en förutsättning för en ratio­ nell plan för grundutbildningen. Sådan vidareutbildning torde böra förutses även för allmänläkarnas del. Man är allmänt ense om att varken den nu­ varande läkarutbildningen eller någon annan utbildningsplan, som endast innefattar universitetskurser eller därmed jämförlig utbildning, är en till­ räcklig grund för en allmänläkares omfattande och ansvarsfulla verksam­ het. Detta har framhållits såväl från myndigheternas som läkarorganisationernas sida. Kommittén utgår således ifrån att det är synnerligen önskvärt, att allmänpraktikerna får en tids tjänstgöring på sjukhus i underläkares ställning, innan de öppnar egen praktik. Det torde dock icke vara nödvän­ digt att nu framställa en obligatorisk fordran härvidlag, utan en rekom­ mendation om en viss utbildningsstandard kan enligt kommitténs mening vara tillfyllest. Tjänsteläkarna är allmänläkare med vissa speciella uppgifter. Även för dem måste fordran på vidareutbildning uppställas, och kommittén föreslår, att en mer omfattande sådan utbildning än som nu krävs blir ett behörig­ hetsvillkor för tjänsteläkarbefattning. För specialläkarna är det utan vidare självklart att en tämligen omfat­ tande vidareutbildning är nödvändig. I vårt land utgöres den helt av sjukhustjänstgöringar, vilkas art och omfattning i de olika specialiteterna regle­ ras av Sveriges läkarförbund. I åtskilliga andra länder krävs även mycket omfattande teoretiska kurser för specialläkama, och man måste givetvis fråga sig, om så borde vara fallet även i vårt land. Specialläkarnas standard med det system som nu tillämpas har dock icke givit anledning till kritik, och kommittén håller därför före att en radikal omläggning av vidareut­ bildningen för specialläkare icke nu är befogad. Behovet av en viss kom­ pletterande teoretisk utbildning till den nuvarande sjukhusutbildningen gör sig dock enligt kommittén märkbart, och kommittén föreslår därför, att möjligheter skapas för anordnandet av kortare teoretiska kurser för läkare, som utbildar sig inom olika specialiteter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 17

För en tillfredsställande vidareutbildning av såväl allmänläkare som spe­ cialläkare fordras en tillräcklig tillgång av underläkarplatser inom olika discipliner. Vid olika tillfällen och inom åtskilliga discipliner har det stött på stora svårigheter för läkarna att få den utbildning, de behövt för sin framtida verksamhet. I den tidigare diskussionen om läkarutbildningen har olika möjligheter angetts att lösa detta problem. Ehuru problemet kan fixe­ ras utan svårighet, är dess lösning icke lätt att ange. Ett statligt reglerat system för vidareutbildningen kombinerat med en strikt fördelning av lan­ dets underläkarebefattningar på olika utbildningslinjer synes enligt kom­ mitténs mening icke kunna leda till målet utan betydande ingrepp i nuva­ rande sjukhusorganisation. Under sådana förhållanden anser kommittén, att ett system bör eftersträvas, som kan baseras på en ömsesidig överens­ kommelse mellan myndigheterna, huvudmännen och läkarorganisationerna, varigenom en individualisering lättare låter sig göra. Kommittén föreslår, att läget kontinuerligt följs ur utbildningssynpunkt inom de olika kliniska disciplinerna, så att åtgärder för att tillgodose behovet av utbildningsplat­ ser i tid kan vidtagas. Ett behov av fortlöpande efterutbildning föreligger för alla ka­ tegorier av läkare genom utvecklingen av nya metoder för undersökning och behandling av olika sjukdomar. Kommittén påpekar dock, att särskilt specialläkarna genom sina egna organisationer och föreningar sörjer för ifrågavarande läkares efterutbildning. Vidare existerar medicinska tidskrif­ ter av god kvalitet, som kontinuerligt förmedlar en betydelsefull efterut­ bildning till landets läkarkår. För stora grupper av läkare såsom tjänste­ läkare, privatpraktiserande läkare m. fl. anser dock kommittén, att situa­ tionen icke är tillfredsställande, varför kommittén föreslår erforderliga åt­ gärder från berörda myndigheters sida. Hittills har fortsättnings- och repe­ titionskurser med detta syftemål anordnats i viss omfattning. Med någon förändring av kursernas omfattning och antal anser komittén, att de även i framtiden kan tillgodose det föreliggande behovet av efterutbildning i denna form.

Yttrande n. Samtliga remissmyndigheter har tillstyrkt utbildningens upp­ delning i enlighet med kommitténs förslag. Kanslern anser, att kommitténs förslag i huvudsak innebär en lämplig avvägning av det kunskapsstoff, som med det uppställda målet för under­ visningen bör meddelas i de olika ämnena. Endast på några punkter för­ ordas justeringar, vilka i det följande kommer att redovisas på de olika ämnesavsnitten. Kanslern anför, att ett realiserande av kommitténs förslag skulle innebära synnerligen betydande förbättringar, varför han i princip tillstyrker detsamma. 2 — Bihang till riksdagens protokoll lS5’i. 1 rami. AV Z12.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3. Läkarutbildningens anordning.

Kommitté n. Den nuvarande studieordningen är fixerad beträffande de ämnen, som ingår i medicine kandidatexamen och i de kliniska studiernas första del till och med avslutad kirurgitjänstgöring. Under den övriga delen av studierna råder i princip en fri studieordning, vilket innebär att de studerande får fullgöra kurser och tjänstgöringar i den ordning, de själva finner för gott, och att tentamenstidema ej är fastställda. Studiefriheten begränsas dock genom särskilda tillträdesfordringar till vissa kurser. Kommittén erinrar om att i tidigare diskussioner delade meningar rått i frågan om en fri eller bunden studieordning. 1938 års läkarutbildningssakkunnigas förslag till studieplan innebar, att studiegången strängt fixerades. De sakkunnigas skäl härför var bl. a., att studietiden ge­ nomgående borde utnyttjas bättre än förr, att de olika ämnena borde stu­ deras i den ordningsföljd, som betingades av deras inbördes sammanhang och att de studerande vann tid på att avlägga tentamen i ett visst ämne inom en begränsad tid efter slutförda praktiska övningar. Detta förslag till studieplan utsattes vid remissbehandlingen för stark kritik. Fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska institutet ville icke fixera studieplanen mer än vad dittills varit fallet, främst emedan en sådan anordning skulle sänka de studerandes kunskaper och icke lämnade rimlig tid för grundligt arbete och fördjupade självstudier. Även medicinalstyrelsen, skolöversty­ relsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund fann den fasta studieplanen vara alltför pressande för de studerande och leda till försäm­ rat studieresultat. Kommittén uttalar, att allmän enighet råder därom att undervisningen i de teoretiska grundämnena, de propedeutiska kurserna samt den grundläg­ gande undervisningen i medicin och kirurgi lämpligen sker enligt en bunden studieplan. Man kan nämligen här påtagligt se en naturlig ordningsföljd mellan ämnena så till vida som kunskaper i ett ämne utgör en förutsätt­ ning för förståelsen av ett annat. Kommittén förutsätter således ingen av­ vikelse från nu gällande system under dessa skeden av undervisningen. Vad åter gäller den resterande delen av utbildningen, d. v. s. studierna efter fullgjorda medicin- och kirurgitjänstgöringar utom assistenttjänstgöringar i dessa ämnen, så har i den tidigare diskussionen meningarna brutit sig om lämpligheten att här tillämpa en bunden studieordning. Kommittén finner, att starka skäl anförts för att bibehålla principen om en fri stu­ dieordning i detta avsnitt av studierna. Kommittén påpekar särskilt, att det ingalunda är säkert, att en bunden studieplan leder till en studietidsförkortning. En fri studieordning ger möjlighet för de mera studiebegåvade att hålla en snabbare takt, och nödtvungna studieavbrott orsakade av sjuk­ dom, värnpliktstjänstgöring eller av den för sjukvården nödvändiga vikariatstjänstgöringen för äldre medicine kandidater blir icke så kännbara som

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 19

vid en bunden ordning. Icke heller finns för de kliniska ämnena någon fullt naturlig ordningsföljd, utan flera ur didaktisk synpunkt lika godtagbara alternativ beträffande den inbördes ordningen kan enligt kommitténs me­ ning uppställas. Slutligen anför kommittén, att risken för stockningar i studiegången, vilket anförts som ett argument mot fri studieordning, vä­ sentligen beror på institutionernas bristande kapacitet inom ett eller flera ämnen och således måste avhjälpas på annat sätt än genom en ändring av studieordningen. Kommittén kommer för sin del till slutsatsen, att en fri studieordning under det senare skedet av de kliniska studierna är att föredra. En bunden studieordning skulle medföra en omläggning av undervisningsmetodiken, som enligt kommitténs åsikt skulle innebära en försämring. Någon säker förkortning av studietiden skulle icke utan en allvarlig risk för försämring av studieresultatet kunna vinnas med en bunden studieordning. Kommit­ tén finner, att det fria systemets nackdelar kan effektivt motverkas genom särskilda detalj bestämmelser utan att för den skull principen om de fria studierna behöver rubbas. Kommittén har även i enlighet med sitt uppdrag tagit upp det med frå­ gan om fri eller bunden studieordning nära sammanhängande spörsmålet om det medicinska examensväsendet till omprövning. I princip kan kontrollen av de studerandes kunskaper utövas på två skil­ da sätt, antingen genom förhör i flera ämnen vid ett och samma tillfälle — examenssystemet — eller genom förhör i varje ämne för sig, spridda över en längre tidrymd — tentamenssystemet. Det senare systemet tillämpas för närvarande. Kommittén anför olika för- och nackdelar, som talar för vardera syste­ met. Avgörande blir emellertid, att ett införande av examenssystemet med nödvändighet skulle leda till en bunden studieordning och till en parallell­ undervisning av flera ämnen, vilket enligt en samlad opinion bland såväl lärare som studenter skulle vara till skada för undervisningens kvalitet. Kommittén finner, att det nu rådande tentamenssystemet för kunskaps­ kontroll i stort sett fungerat tillfredsställande. Visserligen skulle enligt kom­ mitténs åsikt ett examenssystem medge en effektivare gallring av svagare elever, men behovet härav är icke tillnärmelsevis lika stort inom den medi­ cinska fakulteten med dess inträdesspärr som inom andra studiebanor och i andra länder, där ett fritt intag tillämpas. Kommittén föreslår således, att det nuvarande, på särskild tentamen i varje läroämne baserade systemet för kunskapsprövning bibehålies. Emel­ lertid bör systemets nackdelar på olika sätt motverkas. Den ofta betung­ ande examinationsbördan för lärarna bör enligt kommitténs mening mins­ kas på sätt, som senare skall beröras. Kommittén anför vidare, att det ge­ nom eu kontinuerlig kontroll av studietiden i enlighet med universitetsbe-

20 Kungl. Maj.ts proposition nr '212.

redningens förslag bör vara möjligt att till en viss grad kontrollera, att fordringarna i tentamen är lämpligt avvägda med hänsyn till den i studie­ planen utmätta tiden för respektive ämnen.

Y ttranden. I frågan om fri eller bunden studieordning hävdar samt­ liga remissmyndigheter liksom kommittén, att ordningen i princip bör vara fri efter kirurgitjänstgöringen. Medicinska jakidteten i Uppsala menar, att bundenheten i studieord­ ningen bör inskränkas till det för en logisk studiegång nödvändiga. Medi­ cinska fakulteten i Lund anser, att den av kommittén förordade fria kom­ binationen av specialämnen inom licentiatstudiernas andra avdelning kom­ mer att möta stora praktiska svårigheter och icke kan lämnas åt de stu­ derandes fria val. Av övriga remissmyndigheter har flera, bl. a. svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund, understrukit vikten av att de studerande får någon tid övrig för allmänkulturell utbildning, föreningsliv m. m. Svenska läkare­ sällskapet har vidare starkt betonat vikten av att dispens för avbrott under period av bunden studieordning liksom dispens från krav på inom viss tid gjord tentamen medgives liberalare än vad kommittén föreslagit. Detta är enligt sällskapet av särskild betydelse för studerande som vill ägna sig åt forskningsarbete, amanuenstjänst etc. Remissmyndighetema delar kommitténs uppfattning, att det nuvarande examinationssystemet skall bibehållas. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad skrivelse ifrågasätter professorn J. P. Strömbeck, om man ej i de stora ämnena, speciellt internmedicin ev. även kirurgi, kunde uppdela tentamen, såsom sker i vissa humanistiska ämnen, i deltentamina. Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs inställ­ ning i nu berörda frågor.

Departementschefen. Såsom framgått av den inledningsvis lämnade skildringen av den nuva­ rande läkarutbildningen anordnas den enligt en i sina huvuddrag år 1907 tillkommen examensstadga, Under den långa tid, som denna ordning gällt, har medicinen undergått väsentliga förändringar. Examensstadgan, till­ kommen under helt andra förutsättningar, har fått anpassas till nya om­ ständigheter genom särskilda föreskrifter, provisoriska bestämmelser eller i vissa fall blott genom en så småningom utbildad praxis i undervisningen. Det ligger i sakens natur, att den sålunda framväxta undervisningsordningen kännetecknas av ringa enhetlighet med växlande utformning från ämne till ämne och med olika omfattning av föreläsningar och tjänstgöringar inom samma ämne vid olika lärosäten. Än mer otillfredsställande är emel­

KuJigl. Maj:ts 'proposition nr 212. 21

lertid, att undervisningens fördelning på olika ämnesområden inte längre motsvarar deras betydelse i den nutida medicinen. Vissa nytillkomna disci­ pliner saknas rentav i studieordningen eller representeras blott genom fri­ villig undervisning. Jag finner det icke längre möjligt att komma till rätta med de nya behoven genom detaljändringar i examensstadgan, utan en helt ny ordning för läkarutbildningen måste skapas. Medicinens snabba utveckling under det gångna halvseklet har således sprängt utbildningsramen vid de medicinska fakulteterna. Inom forskning och sjukvård har en stark specialisering tvingat sig fram. Mångåriga stu­ dier och en lång övning med den komplicerade metodiken inom en viss disciplin erfordras, innan en forskare kan gripa sig an med något medi­ cinskt problem. Inom sjukvården möjliggör förfinade undersökningsmeto­ der och nya behandlingssätt att allt flera sjuka kan hjälpas, men samtidigt bär de olika grupperna av sjuka måst särskiljas från varandra och samlas på specialavdelningar, där läkare och vårdpersonal med speciell erfarenhet arbetar. För att bli skickad att handha sådan specialistsjukvård måste läkarna skaffa sig utbildning under långa sjukhusår på olika avdelningar. Även inom den öppna sjukvården utgör långvarig specialutbildning en förutsättning för en framgångsrik verksamhet inom en rad områden. Ingen av dessa specialister i forskning eller sjukvård skulle tänka på att gripa sig an med problem inom andra områden av medicinen än sitt eget. De vet, att deras styrka ligger i begränsningen till det specialområde, som de behärskar. Samtidigt som medicinens utveckling lett fram till en sådan specialise­ ring inom forskning och sjukvård, sker utbildningen av läkare med samma målsättning som vid seklets början. När läkaren vid sin medicine licentiat­ examen lämnar universitetets institutioner och kliniker, skall han enligt denna målsättning vara skickad att ta ansvar för hela sjukvården i ett blandat klientel med patienter från alla sjukdomsgrupper, d. v. s. han skall kunna sköta en allmän läkarpraktik. Verkligheten har lärt läkarna, att detta nu för tiden icke är möjligt ens efter de mest gedigna universitets­ studier, utan att härför behövs praktisk erfarenhet från sjukhustjänstgöringar med arbete under eget ansvar. De allra flesta läkare skaffar sig där­ för sådan erfarenhet under åratals underläkartjänstgöringar, innan de öpp­ nar egen praktik. Den grundläggande läkarutbildningen, som icke tar hän­ syn till denna utbildning efter licentiatexamen utan alltjämt siktar på att ge praktiska färdigheter på alla medicinens fält, har därför blivit alltför lång och alltför onyanserad. Det iir alltså specialiseringen, som är kärnan i utbildningsproblemet. Ut­ bildningen måste svara mot sjukvårdens krav på läkarna och följaktligen leda fram till de olika specialiserade typerna av läkare. Fn specialisering förutsätter emellertid skilda utbildningslinjer. I diskussionen kring den kommande hikarutbildningsreformen har också förslag om cn tidig specia­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr SI2.

lisering utgjort ett ofta återkommande inslag. Om således olika slag av läkarverksamhet kräver skild utbildning, så kan dock icke dessa utbild­ ningslinjer skiljas från början, utan specialiseringen måste utgå från en för alla läkare gemensam allmänmedicinsk grund. Utbildningens anord­ ning i stort kommer alltså att bli beroende på svaren på frågorna, hur tidigt man måste börja med denna specialisering och hur tidigt man kan börja med den. Läkarens uppgifter i framtiden måste bli avgörande för svaret på dessa frågor. Kommitténs utredning visar, att man har att räkna med två huvud­ typer, nämligen allmänläkare och specialläkare. Allmänläkaren, som i den moderna medicinen förvaltar traditionerna från familje- och husläkarens dagar, blir med sin personliga kontakt med patienten och hans miljö den kanske viktigaste läkaren i den öppna sjukvården. Hans gärning, som sär­ skilt kommer att fordra goda kunskaper i centrala kliniska ämnen, såsom invärtes medicin, pediatrik och psykiatri, samt en god förståelse för social­ medicinska sammanhang, kan emellertid inte baseras enbart på den grund­ läggande läkarutbildningen utan måste innefatta fortsatt utbildning i sär­ skilt dessa ämnen i underläkares ställning. Tjänsteläkaren blir en typ av allmänläkare med särskilda uppgifter och speciell utbildning i bland annat hygien, socialmedicin och rättsmedicin. Specialläkarna kommer att om­ fatta en mängd grupper av starkt specialiserade läkare med lång sjukhus­ utbildning var i sitt fack. Denna specialutbildning måste emellertid som en grund ha en ansenlig kunskap i de centrala kliniska ämnena, vilken till stor del kan förvärvas i den gemensamma grundläggande utbildningen. Det är enligt min mening en synnerligen viktig slutsats, som kommittén når fram till, när den fastställer, att alla läkare väl måste ha en gemensam grundutbildning men att denna för alla läkare måste följas av en alltefter deras olika verksamhetsområde utformad, huvudsakligen praktiskt inrik­ tad vidareutbildning. Jag kan således — i likhet med samtliga remissmyndigheter — godta kommitténs uppdelning av läkarutbildningen i en gemensam utbildningskärna, grundutbildningen, och på denna byggande specialiserade utbild­ ningslinjer, vidareutbildningen. Vid detaljutformningen av utbildningens olika skeden är det enligt min mening väsentligt att uppfatta dessa två perioder i utbildningen som samhöriga. Kommitténs målsättning för ut­ bildningen innebär därigenom en begränsning jämfört med det nuvarande utbildningsmålet, ty mot det senares all-round-utbildning med sikte på allmän praktik sätter kommittén en medicine licentiatexamen, som i huvudsak skall utgöra en grund för en kommande vidareutbildning. Kom­ mitténs fördelning av den totala utbildningen på grundutbildning och vidareutbildning innebär en väsentligt tidigare specialisering än nu, dock utan att föra denna tidiga specialisering så långt som vissa förslag i den tidigare debatten gjort. Jag finner kommitténs avvägning lycklig och an­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 23

ser den vara så långtgående, som kan vara berättigat vid den nuvarande utbyggnaden av specialistvården. Genom att se grundutbildningen mot vidareutbildningens bakgrund ernås vidare en rationell grund för avvägningen av omfattningen av de olika ämnena i grundutbildningen. Härvidlag måste särskilt omfattningen av det praktiska sjukvårdsarbetet i de olika kliniska ämnena bedömas med tanke på värdet av de kommande sjukhusåren i vidareutbildningen. Genom grundutbildningens undervisning i de teoretiska ämnena läggs en solid vetenskaplig grund för den kommande kliniska undervisningen, som i mångt och mycket är en praktisk tillämpning av denna förkliniska kun­ skap. I den kliniska undervisningen gör kommittén en distinktion mellan de kliniska huvudämnena, till vilka kommittén räknar medicin, kirurgi, pediatrik och psykiatri samt det kliniskt präglade ämnet socialmedicin, och de kliniska specialämnena, dit övriga kliniska ämnen förs såsom exem­ pelvis neurologi, oftalmiatrik och epidemiologi. Kommittén haller före, att alla läkare redan i själva grundutbildningen måste ha goda teoretiska kun­ skaper och en mera omfattande praktisk övning i huvudämnena, vilka därför måste tillförsäkras den största delen av grundutbildningens kli­ niska tid. För specialämnena däremot bör utbildningsmålet enligt kom­ mitténs mening sättas lägre, nämligen till att ge en översiktlig kunskap om ämnet och en tillräcklig praktisk övning för att behandla de vanligaste och enklaste sjukdomstillstånden samt sätta läkaren i stånd att bedöma specialistens möjligheter. Utbildningsmålet blir detsamma för bade allmän­ läkare och specialläkare, eftersom bådadera behöver en stabil grund i huvudämnena och en medicinsk allmänbildning i specialämnena, vilket senare får kompletteras i vidareutbildningen på de områden, där detta krävs för läkarens definitiva verksamhet. Kommitténs uppfattning om avvägningen i grundutbildningen mellan huvudämnen och specialämnen har som princip accepterats av samtliga remissmyndigheter. Jag kan för min del helt ansluta mig till kommitténs tankegång, som har en väsentlig betydelse för utformningen av studieord­ ningen. Den av kommittén föreslagna begränsningen av grundutbildning­ en bör även enligt min mening i första hand och huvudsakligen träffa de kliniska specialämnena. Detta är en logisk följd av den föreslagna tidigare specialiseringen och av tanken att grundutbildning och vidareutbildning bör uppfattas som en utbildningsenhet. Assistenttjänstgöringarna utgör en särskild form av praktiskt arbete pa kliniken, varunder den studerande med större självständighet än under de kliniska kurserna får delta i sjukvårdsarbetet. Kommittén föreslår, att assistenttjänstgöringarna skall samlas till en sista period i grundutbild­ ningen och i så stor utsträckning som möjligt ske på sjukhus utanför uni­ versitetsklinikerna, varigenom de studerandes arbete mer kommer att fa karaktären av arbete under eget ansvar och bilda en övergång till de kom­

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

mande underläkartjänstgöringarna. Utan att här gå in på detaljer om dessa tjänstgöringar, vilka närmare kommer att behandlas i det följande, vill jag i princip ansluta mig till dessa kommitténs förslag. Förutom grundutbildning och vidareutbildning särskiljer kommittén ännu en viktig del i läkarnas utbildning, nämligen den fortlöpande efterutbildningen, varigenom de erhåller undervisning om utvecklingen av nya metoder för undersökning och behandling av olika sjukdomar. Sådan efterutbildning sker redan nu genom kortare fortsättnings- och repetitionskur­ ser i medicinalstyrelsens regi. Liksom kommittén finner jag att sådan undervisning bör anordnas även i framtiden. En principfråga rörande grundutbildningen är, huruvida den skall vara skolmässigt bunden med en bestämd följd för de olika kurserna eller om den åtminstone i vissa delar kan ske efter en fri, av de studerande själva vald ordning, såsom sker i fråga om övriga universitetsstudier. Det senare är för närvarande fallet, och i detta hänseende är den svenska läkarutbild­ ningen olik de flesta andra länders. I vårt land läggs stor vikt vid de möj­ ligheter, som denna ordning ger de studerande till fördjupning i studierna och uppfostran till självständigt tänkande. Till denna ordning hör även ett liberalt examinationssystem utan fastställda tentamenstider, där den studerande själv får avgöra, när han känner sig mogen för en kunskapsprövning i ämnet. Trots den betydande friheten i studierna är avbrottsprocenten vid de medicinska fakulteterna relativt liten och därtill sjun­ kande, vilket troligen beror på att de nyintagna studenternas genomsnitts­ nivå kommer att ligga relativt högt genom den av inträdesspärren be­ tingade konkurrensen. Ett tidigare förslag att låta hela grundutbildningen ske enligt en bunden ordning avvisades med skärpa av såväl fakulteterna som de medicinska föreningarna. Angående det därvid som huvudskäl an­ förda motivet, att en sådan ändring skulle sänka studietiden, har kommit­ tén anfört, att förhållandet snarare vore det motsatta. Legitima studie­ avbrott såsom perioder av värnpliktstjänstgöring, vikariatsförordnande och sjukdom låter sig nämligen i regel utan nämnvärda ytterligare studie­ tidsförluster inpassas i den nuvarande fria ordningen, men skulle vid en bunden ordning helt kasta den studerande ur schemat och orsaka stockningar i studiegången. Enligt min mening bör de medicinska studiernas akademiska frihet, för vilken såväl lärare som elever hyser så stark känsla, icke inskränkas utan tvingande skäl. Då sådana icke föreligger, finner jag i likhet med kommittén icke anledning att ifrågasätta en ändring av den rådande principen. Vid ett sådant ställningstagande finns heller icke skäl till en ändring av det till den nuvarande fria studieordningen anpassade examinationssystemet, det s. k. tentamenssystemet, vilket alltså även bör bibehållas.

Maj:ts 'proposition nr 212. 25

Kungl.

IV. Ny studieordning.

1. Studieplanen.

Kommittén.

En orienterande översikt över den av kommittén föreslagna studieplanen ges i schemat å nästa sida. Studieplanen innebär i huvudsak följande. Medicine kandidatstudierna inledes det första studieåret, det morfologiska året, med kurser i anatomi och histologi. Undervisningen i de bägge ämnena samordnas i möjligaste män, och tentamina bör normalt kunna avläggas före årets slut. Under detta år ges de s s u t o in • ko rt a re kurser i medicinsk statistik och medicinsk genetik, bägge avslutade med kursför­ hör. För tillträde till andra studieårets kurser fordras, att samtliga till mor­ fologiska året hörande kurser är tillfredsställande genomgångna. Andra året benämnes det kemiskt-fysiologiska året och omfattar kurserna i allmän kemi, medicinsk kemi, fysiologi, medicinsk fysik samt psykologi. Även un­ der detta år bör en samordning i undervisningen eftersträvas. Tentamen avlägges i medicinsk kemi och fysiologi. Kursförhör hålles i allmän kemi, medicinsk fysik och psykologi. Efter andra studieåret skall enligt kommitténs förslag medicine kandidat­ examen avläggas. Kommittén har i detta sammanhang diskuterat frågan om medicine kan­ didatexamen bör bibehållas eller ej. Kommittén framhåller att under alla förhållanden de krav på fullgjorda kurser och tentamina, som en kandidat­ examen innebär, måste upprätthållas även i kommitténs förslag till studie­ plan. Då begreppet kandidatexamen redan har hävd i vårt land och då det även ur olika synpunkter kan vara av betydelse för de studerande, att en sådan examen finns, anser kommittén, att medicine kandidatexamen bör bibehållas. Vid övervägandet av frågan huruvida medicine kandidatexamen bör för­ läggas efter andra eller tredje studieåret har kommittén stannat för det förstnämnda alternativet av i huvudsak följande skäl. Om studierna i de till tredje året förlagda kurserna skall kunna fortgå obehindrat måste enligt kommittén samtliga till de två första årens kurser hörande tentamina vara avlagda innan det tredje årets studier påbörjas. Vidare anser kommittén det vara lämpligt, att studierna under det tredje och fjärde studieåret i regel bedrivs vid ett och samma lärosäte, eftersom undervisning i vissa äm­ nen ingår i bägge åren. Om medicine kandidatexamen förlädes mellan dessa bägge år, kunde det leda till att många studerande därvid bytte lärosäte.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Studieplan

Termin Kunskaps­ kontroll1 MEDICINE KANDIDATSTUDIERNA I—II Anatomi — Histologi T—T Medicinsk statistik — Medicinsk genetik K—K III—IV Allmän kemi — Medicinsk kemi K—T Medicinsk fysik — Fysiologi K—T Psykologi K

Examen

MEDICINE LICENTIATST UDIERNA

Första avdelningen. V—VI Propedeutiskt år: Patologi, Bakteriologi, Farmakologi T—T—T Oversiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder (K), klinisk laborationskurs (K), propedeutisk röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi.

Andra avdelningen. VII 5 mån. Medicin VIII 5 mån. Kirurgi I klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiag­ nostik och radioterapi med tumördiagnostik sker undervisning huvud­ sakligen under dessa båda terminer. Likaså förekommer särskilda pato­ logi- och terapikonferenser. Kunskapskontroll äger rum i samband med examinationen i respektive kliniska ämnen. 2 mån. Dermato-venereologi S

2 mån. Klinisk epidemiologi s

Fri studie­ 1 mån. Ftisiologi Två kurser får

ordning 2 mån. Hygien kombineras s

med rätt till 1 mån. Krigsmedicinsk undervisning K

kombinationer, 2 mån. Oftalmiatrik s sammanlagt 2 mån. Oto-rhino-laryngologi s

16 månaders 3 mån. Obstetrik och gynekologi s

minimitid 3 mån. Neurologi (2 mån.) och Psykiatri (3 mån.) S—T 4 mån. Pediatrik och Socialmedicin T—T Rättsmedicin (får kombineras med övriga kurser) S Samtidigt med pediatrikkursen genomgås kurs i bampsykiatri (K)

Tredje avdelningen.

{ 4 mån. Medicinassistenttjänstgöring T

Valfri ordning 3 mån. Kirurgiassistenttjänstgöring T 9 månader

2 mån. Assistenttjänstgöring i valfritt kliniskt ämne.

Examen

Legitimation

1 T = tentamen, S = slutförhör och K := kursförhör.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 27

Även ytterligare skäl talar enligt kommitténs mening avgjort för att me­ dicine kandidatexamen endast skall omfatta de ämnen, som undervisas under de två första, nu behandlade studieåren. Under studierna till medicine licentiatexamen skall de stu­ derande genomgå ett betydande antal kurser och tjänstgöringar. Kommit­ tén har sökt tillgodose de olika önskemålen beträffande studieordningen i första hand genom att uppdela den ganska långa studieperiod, som licen­ tiatutbildningen utgör, i tre olika avdelningar, vilka ur studiesynpunkt skall vara relativt väl avgränsade från varandra. Härigenom kan enligt kom­ mitténs mening på en gång tillgodoses saväl lärosätenas krav pa en peda­ gogiskt väl upplagd studieordning som de studerandes intresse att i möjli­ gaste mån få utforma en individuell uppläggning av studierna. Gränserna mellan avdelningarna garanterar nämligen, att de studerande har önskvär­ da kunskaper, när de fortsätter till nästa stadium i utbildningen. I de perio­ der, där en fri studieordning tillämpas, kan detta ske inom avdelningens ram. Kommittén föreslår, att varje avdelning betraktas som ett skede, vars studier skall vara avslutade innan den studerande går vidare till nästa av­ delning. För att de studerande icke skall orsakas onödiga tidsförluster på grund av tillfälliga studiehinder av ett eller annat slag föreslår kommittén dock, att en studerande skall kunna få dispens för tillträde till nästa avdel­ nings kurser även om en av de till föregående avdelning hörande tentamina ännu ej avlagts. Sådan dispens skall efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall avgöras av vederbörande fakultet (kollegium). Den första avdelningen (tredje studieåret) består av det propedeutiska året. Under detta år skall de studerande fullgöra kurser i patologi, bakteriologi och farmakologi, översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk labora­ tionskurs, propedeutisk röntgenkurs samt demonstrationskurs i sjukvardsteknik och fysikalisk terapi. Kursen i kliniska undersökningsmetoder och den kliniska laborationskursen föreslås skola avslutas med kursförhör. Un­ der året skall även tentamen fullgöras i de tre förstnämnda ämnena. Under andra avdelningens första år (det fjärde studieåret) fullgöres kur­ serna i medicin och kirurgi, omfattande vardera fem månader. Under detta år sker också den huvudsakliga undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiagnostik och radioterapi med tu­ mördiagnostik. Likaså hålles under samma tid särskilda patologi- och tera­ pikonferenser. Därefter följer samtliga övriga till licentiatexamen hörande kurser. Ordningsföljden mellan dessa senare föreslås av kommittén icke vara reglerad med undantag för ämnena pediatrik och socialmedicin, som enligt kommitténs mening bör fullgöras först sedan kurserna i epidemiologi, ftisiologi, psykiatri-neurologi, dermato-venereologi, obstetrik-gynekologi och oto-rhino-laryngologi genomgåtts.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Kommittén föreslår, att kursen i psykiatri skall omfatta tre månader samt att den under sina tva första månader skall obligatoriskt kombineras med neurologikursen. Kursen i pediatrik föreslås få en omfattning av fyra manader, och under samma tid skall den studerande fullgöra huvudkursen i socialmedicin. Av övriga ämnen anser kommittén att obstetrik-gynekologi bör beredas längsta kurstiden med hänsyn till behovet av mer omfattande praktiskt arbete, och kommittén föreslår en kurs på tre månader, vilken icke får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring. Epidemiologi, dermato-venereologi, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslås skola un­ dervisas i kurser om vardera tva manader och ftisiologi i en kurs om en månad. Beträffande ämnena dermato-venereologi, epidemiologi, ftisiologi, hygien, krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslår kommittén, att dessa valfritt får kombineras två och två. Rättsmedicin föreslås få tillkom­ ma såväl vid sidan av nyss berörda kombinationer som vid sidan av de övriga annars icke kombinerbara ämnena i andra avdelningens period av fri studieordning. Kommittén anför, att den övervägt att endast tillåta kombination mellan kliniska ämnen å ena sidan och teoretiska (hygien och krigsmedicin) å andra. Med hänsyn till den totala studietiden och då kur­ sernas längd utmätts med tanke på att varje kurs under kurstiden endast skall disponera halva undervisningstiden, anser kommittén emellertid, att en sådan bestämmelse icke kan upprätthållas. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att det i nuvarande studieplan är tillåtet att kombinera tre kurser och tjänstgöringar. Med god planläggning bör det enligt kom­ mitténs mening vara möjligt att uppgöra en kursplan, som tillåter att två kliniska kurser fullgörs samtidigt. Kommittén föreslår, att det i examensstadgan och i studieplansbestämmelsema intages en uttrycklig föreskrift att fakulteterna skall anordna ifrågavarande kurser på sådant sätt och på sådana tider på året, att hinder icke föreligger för de studerande att sam­ tidigt delta i två kurser. Till andra avdelningen hör enligt kommitténs förslag tre tentamina, näm­ ligen i pediatrik, psykiatri och socialmedicin. Övriga kurser — utom medi­ cin-, kirurgi - och ftisiologikurserna — avslutas med förhör. Minimistudietiden för andra avdelningen blir — utöver kurserna i medicin och kirurgi — tio månader för kurserna i obstetrik-gynekologi, neurologi-psykiatri och pediatrik-socialmedicin och minst sex månader för övriga kurser eller sam­ manlagt minst sexton studiemånader. Tredje avdelningen skall enligt kommitténs förslag omfatta assistenttjänstgöringar i medicin (fyra månader), kirurgi (tre månader) och ett val­ fritt kliniskt ämne (två månader). Under denna tid skall även tentamina i medicin och kirurgi avläggas. Kommittén har genom att sammanföra assistenttjänstgöringarna vid slu­ tet av studierna velat markera skillnaden mellan kursmässig undervisning

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 29 och praktiskt sjukvårdsarbete. Kommittén anser, att assistentjänstgöringen framförallt bör bestå av praktiskt arbete, varför den i stor utsträckning bör förläggas till andra sjukhus än undervisningsklinikerna. Anordningen mot­ svarar i viss mån den obligatoriska sjukhustjänstgöring, som i många län­ der måste fullgöras efter examen för rätt till legitimation (turnus, intern year, etc.). Det bör enligt kommittén ankomma på universitetskanslern att ange de sjukhus, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske. Assistenttjänstgöringen i medicin bör enligt kommittén kunna antingen i sin helhet förläggas till ett sjukhus utanför undervisningskliniken eller delas upp med två månader på dylikt sjukhus och två månader på undervisningsklinik. I senare fallet anser kommittén det vara lämpligt att de sista två månaderna förlägges till kliniken och kombineras med tentamensläsning i ämnet. Assistenttjänstgöringen i kirurgi bör jämte tentamen i äm­ net förläggas sent i utbildningen. Kommittén föreslår dock, att de militära myndigheterna erhåller bemyndigande att vid behov inkalla värnpliktiga studerande till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som avses i stu­ dieplanen. Den av kommittén föreslagna assistenttjänstgöringen i valfritt ämne skall få fullgöras i alla kliniska ämnen i medicine licentiatexamen med un­ dantag för medicin och kirurgi samt i klinisk bakteriologi, klinisk kemi eller klinisk fysiologi och i patologi. Denna assistenttjänstgöring kommer i regel att fullgöras efter det att tentamen eller slutförhör i det valda ämnet full­ gjorts, vilket dock enligt kommitténs mening icke bör innebära någon olä­ genhet. De studerande torde vid denna tidpunkt ha nått en sådan mognad och erfarenhet beträffande läkarens arbete, att de själva kommer att sträva efter största möjliga utbyte av tjänstgöringen, i synnerhet som de har möj­ lighet att välja just det ämne som mest väckt deras intresse. Hänvisning till assistenttjänstgöring vid visst sjukhus föreslås ej skola ske, utan de studerande skall själva få söka. Tjänstgöringen godkännes av vederbörande ämneslärare. Enligt kommitténs mening är det ingenting som hindrar att assistenttjänstgöringarna fullgöres i form av underläkarvikariat. Kontroll att vikariatsperioden motsvarar de krav, som skall ställas på assistenttjänstgöringen ur utbildningssynpunkt, föreslås skola utövas av ve­ derbörande lärare vid fakulteten (kollegiet), som har att skriva in assistent­ tjänstgöringen i den studerandes tentamensbok. Beträffande undervisningens årliga omfattning anför kommittén, att den årliga studietiden enligt nuvarande ordning i realiteten är längre än vad terminsgränserna anger. Visserligen meddelas undervis­ ning vid lärosätena endast under cirka åtta månader av året, men efter­ som tentamina ej måste avläggas i direkt anslutning till de genomgångna kurserna, ägnar de studerande en avsevärd del av ferierna till enskild tentamensläsning. Behovet av ferier, värnpliktstjänstgöring, vikariatsarbete i sjukvården m. in. begränsar enligt kommitténs mening möjligheterna att

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. utöka den årliga undervisningen. Undervisningsförhållandena är därtill så växlande under olika skeden av utbildningen, att en generell ändring av terminsgränserna ej synes kommittén påkallad. Under de tre första studieåren sker undervisningen enligt kommitténs studieplan i hela årsenheter, där de ingående ämnena intimt samordnas, vilket i allmänhet kommer att innebära att kurserna utsträcks över båda terminerna. Under sådana förhållanden vållar den olika terminslängden inga svårigheter. Det fjärde studieåret, som upptar kurserna i medicin och kirurgi, kräver i kommitténs förslag särskilda terminsgränser. Kommittén har här räknat med två femmånadersterminer omfattande januari—maj samt augusti—december. Sommarferien inskränkes därigenom under detta år till två månader. Övriga kliniska kurser efter det fjärde studieåret är av varierande längd och måste i flertalet ämnen anordnas mer än två gånger årligen. Med hän­ syn härtill är de vanliga terminsgränserna ej helt tillämpliga och generella regler kan enligt kommitténs förslag knappast uppställas. Detaljerna disku­ terar kommittén i anslutning till varje särskilt ämne. Kommittén rekom­ menderar i detta sammanhang, att sommarmånaderna tas i anspråk i större utsträckning än för närvarande, vilket kommittén anser kunna ske utan olägenhet för de studerande, eftersom de på detta stadium fritt får bestäm­ ma sin studieordning. De akademiska lärarna är icke skyldiga att meddela undervisning under de i universitetsstatuterna angivna ferierna. För sådan undervisning utgår i regel särskilda arvoden till biträdande lärare. Detta förhållande skapar emellertid inga särskilda svårigheter, då kommittén för de kliniska ämnena föreslår lärartjänster, som skall täcka även sommarundervisningen. Anord­ ningen underlättas därav att den förordnade läraren i regel samtidigt tjänstgör som vikarierande klinikchef.

Yttranden. Samtliga remissmyndigheter har godtagit huvuddragen av kommitténs studieplan. Fn rad ändringsförslag beträffande olika punkter i planen har dock framlagts. Beträffande de två första studieåren anser medicinska fa­ kulteten i Uppsala, att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik bör flyttas till det propedeutiska året. I sin till fakultetens yttrande fogade inlaga har professor Ask-Upmark framhållit nödvändigheten av att sex ter­ miner ägnas de prekliniska studierna enligt följande förslag: I allmän och medicinsk kemi, II fysiologi och farmakologi, III histologi och anatomi, IV anatomi och genetik, V allmän patologi och bakteriologi samt VI anatomi (topografisk och röntgen samt ledningsbanor). Kanslern finner anledning till erinran endast så till vida, att han före­ slår, att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik icke skall av­ slutas med kursförhör.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 31 I fråga om medicine kandidatexamens omfattning och förläggning accepteras kommitténs förslag av de flesta remissmyndighetema. Endast medicinska fakulteten i Uppsala anser, att övervä­ gande skäl talar för att denna förlägges till det propedeutiska årets avslu­ tande. Denna examen omfattar då en utbildning, som ger en mera allsidig elementär grund för praktisk läkarutbildning än vad en examen efter andra året skulle göra. Den blir även mera värdefull för den, som till äventyrs skulle avbryta sina medicinska studier efter kandidatexamen. Den blir ock­ så mera likvärdig med den nuvarande medicine kandidatexamen och med andra akademiska kandidatexamina. Medicinska fakulteten i Lund ansluter sig till kommitténs förslag men framhåller, att mot förslaget kan anföras att medicine kandidatexamen i dess nuvarande omfattning jämte ämnena allmän patologi, bakteriologi och farmakologi ger en god medicinsk allmän-orientering och härigenom har stort värde för t. ex. blivande tandläkare eller medicinskt intresserade bio­ loger. Med hänsyn till den fortlöpande undervisningen i patologi, bakte­ riologi och farmakologi, som skall ske under de tredje och fjärde studieåren med tentamina i ett eller två av ämnena eventuellt först efter det fjärde studieåret, anser fakulteten det emellertid vara svårt att förlägga medicine kandidatexamen efter det tredje året. Fakulteten framhåller, att det icke torde möta något hinder för blivande tandläkare och andra, som önska me­ dicinsk orientering, att efter medicine kandidatexamen också genomgå det propedeutiska året och genom avläggandet av de däri ingående tentamina erhålla den ytterligare kompetens, som kan vara önskvärd för dessa spe­ ciella ändamål. Kanslern delar kommitténs uppfattning, att medicine kandidatexamen bör förläggas efter andra studieåret, och anför, att ett förläggande av exa­ men till tiden efter den propedeutiska studieperioden skulle framtvinga ten­ tamina i större utsträckning än som är nödvändigt. Det propedeutiska årets anordning och förläggning i studie­ planen tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter. Medicinska fakulteten i Lund anser dock, att fordran på avlagda tentamina i patologi, bakteriologi och farmakologi för övergång från den första avdelningen — det propedeu­ tiska året — till den andra bör inskränkas till att gälla endast för två av ämnena och att tentamen i det tredje ämnet skall kunna förskjutas till en senare tidpunkt i studieplanen. Dispens från föreskrift om avlagda tenta­ mina skall kunna ges icke blott på grund av studiehinder såsom sjukdom utan även på grund av forskningsarbete, amanuenstjänst o. d. Lärar kolle­ giet vid karolinska institutet anser, att tentamen i patologi bör förskjutas till en senare tidpunkt i studieplanen, nämligen till efter kurserna i medicin och kirurgi. Organisationskommittén för den medicinska högskolan i Göte­ borg föreslår, att »det propedeutiska året» utökas med en termin och att avlagda tentamina i patologi och eventuellt farmakologi före de egentliga

32 Kungl. Maj ds -proposition nr 21%.

kliniska studierna ej bör vara obligatoriska. Tid för tentamensiäsning i dessa ämnen bör likväl beräknas under den planlagda tiden. Även Sveriges läkarförbund föreslår, att det propedeutiska året utsträckes över tre ter­ miner. Kanslern anser, att kursen i kliniska undersökningsmetoder under det propedeutiska året även i fortsättningen bör benämnas kurs i fysikalisk diagnostik. Tentamen i patologi föreslås flyttad från det propedeutiska året till tiden efter kursen i kirurgi. I stället införes under det propedeutiska året deltentamen i allmän patologi. I fråga om anordningen av studierna i medicine licentiatexa­ mens andra avdelning har samtliga universitetsmyndigheter ställt sig tveksamma beträffande möjligheterna att genomföra kommitténs för­ slag till fri kombination av specialämnena. Härom anför medicinska fakul­ teten i Uppsala, att det med hänsyn till undervisningens kvalitet och prak­ tiska förhållanden icke är möjligt att kombinera dessa i föreslagen utsträck­ ning. Fakulteten framhåller, att kombination av kurs i oftalmiatrik med kurs i oto-rhino-laryngologi enligt fakultetens mening är utesluten. Kombi­ nation av oftalmiatrik med andra föreslagna kliniska ämnen, dermato-venereologi, klinisk epidemiologi och ftisiologi är — ehuru ej önskvärd — möj­ lig endast om undervisningstiderna i dessa ämnen kan förläggas till tidigare morgontimmar eller eftermiddagstimmar. Kombination med hygienkurs är möjligt endast, om dennas föreläsningar och demonstrationer kan förläggas till dylika timmar. Kombination med krigsmedicin och rättsmedicin borde vara möjlig utan större olägenhet, eventuellt med en del av socialmedicin, om från pediatriken fristående kurs häri ges. Enligt medicinska fakulteten i Lund kommer den av kommittén föror­ dade fria kombinationen av specialämnen inom licentiatstudiernas andra avdelning att möta stora praktiska svårigheter och kan icke lämnas åt de studerandes fria val. Möjligheten att kombinera olika kurser är beroende av verksamhetens karaktär på de olika klinikerna. Enligt fakultetens me­ ning bör kombinationen mellan ämnena dermato-venereologi, klinisk epi­ demiologi, ftisiologi, hygien, krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi icke vara helt fri utan regleras genom undervisningsnämnden vid respektive lärosäte. För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna anges och det samtidiga bevistandet av två kurser endast ske i enlighet med undervisningsnämndens bestämmelser. Kombinationsmöjligheten skall dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt specialämne och ett teo­ retiskt. Även kliniska specialämnen skall kunna kombineras sinsemellan i den utsträckning som ronder, poliklinikundervisning och avdelningstjänstgöring det tillåter. Kurs i obstetrik och gynekologi skall enligt fakultetens mening ej få kombineras med någon annan kurs. Ett schema över tillåtna kombinationer av specialämnen bör upprättas vid varje lärosäte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 33 Fri kombination av specialämnena efter det fjärde studieårets slut anser lärarkollegiet vid karolinska institutet icke vara möjlig, då det är omöjligt att lägga föreläsningar och poliklinikarbete så att vilka kliniska kurser som helst kan kombineras med varandra. Lärarkollegiet förklarar sig dela vissa ämnesföreträdares uppfattning, att kurserna i av dem företrädda ämnen icke skall få kombineras med andra kurser på sätt kommittén föreslagit. Sålunda anses dermato-venereologi ej böra kombineras med annan kurs, oto-rhino-laryngologi endast böra kombineras med krigsmedicinsk under­ visning eller möjligen med hygien samt oftalmiatrik endast med ämne, som ej inrymmer klinisk tjänstgöring och vari föreläsningar och demonstratio­ ner kan förläggas till eftenniddagarna. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser, att genomförandet av kommitténs förslag till fri kombination av specialämnena under licentiatstudiernas andra avdelning med största sannolikhet kommer att stöta på stora svårigheter med hänsyn till kursernas omfattning och in­ lärandet av kunskapsstoffet. I fråga om oftalmiatrik och även i viss mån i fråga om oto-rhino-laryngologi och dermato-venereologi, vilka bör vara förenade med klinisk tjänstgöring, kommer kombination med annat spe­ cialämne med praktisk tjänstgöring att bereda svårigheter. Det bör därför enligt organisationskommitténs mening ankomma på undervisningsnämnderna att överväga lämpliga kombinationsmöjligheter. Förteckning över tillåtna och lämpliga kombinationer bör upprättas vid varje läroanstalt. Kanslern föreslår, i likhet med medicinska fakulteten i Lund och orga­ nisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg, att kombinatio­ nen skall regleras genom undervisningsnämnden vid respektive lärosäte. För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna angivas och det sam­ tidiga bevistandet av två kurser endast ske i enlighet härmed. Kombina­ tionsmöjligheten skall dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt specialämne och ett teoretiskt. Även kliniska specialämnen skall kunna kombineras sinsemellan i den utsträckning som ronder, poliklinikundervis­ ning och avdelningstjänstgöring det tillåter. Kanslern uttalar vidare, att han har för avsikt att, sedan principbeslut fattats om läkarutbildningsreformens genomförande, låta utarbeta en normalstudieplan. Det bör sedan ankomma på fakulteterna respektive lärarkollegierna vid de olika lärosä­ tena att efter beredning i undervisningsnämnderna med ledning av denna normalstudieplan upprätta förslag till studieplan för medicine kandidatoch medicine licentiatexamen vid varje lärosäte. Dessa förslag till studie­ planer, som skall underställas kanslerns prövning, bör även innehålla för­ slag till kombinationsmöjligheter och råd om lämpligaste ordningsföljd mellan ämnena i den fria delen av licentiatstudierna. Därvid bör, framhål­ ler kanslern, tillses att möjlighet anvisas för ernående av minimitid. Därest organisatoriska svårigheter föreligger för genomförande av kommitténs för­ slag vid något lärosäte, synes jiimviil sådana frågor av icke ekonomisk na- 3 — Bihang till riksdagens protokoll 105It. 1 saml. Nr 212.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 212. tur enligt kanslerns mening böra prövas i samband med hans fastställande av respektive studieplaner. Övriga remissmyndigheter har icke funnit anledning till erinran mot kom­ mitténs anordning av kombinationer mellan specialämnena. Sveriges för­ enade studentkårer tillstyrker varmt kommitténs förslag till kombinations­ möjligheter under den fria delen av studietiden. Kursernas anordning i övrigt under den andra avdelningen tillstyrkes på de allra flesta punkter av samtliga remiss­ myndigheter. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser dock, att pediatriken bör kunna nedskrivas till tre månader och kom­ bineras med barnpsykiatri, barnkirurgi och bamröntgenologi. Minskningen av kurstiden gör emellertid, att en kombination med socialmedicin icke är möjlig. Enligt organisationskommitténs mening erbjuder det inga väsent­ liga fördelar, att pediatriken förlägges till en så sen tid under studietiden som möjligt. Den föreslagna kombinationen mellan neurologi och psykiatri anser organisationskommittén på grund av ämnenas samhörighet vara lämplig. Kanslern anför, att kursen i pediatrik bör bibehållas vid sin nuvarande omfattning, tre månader, och icke bör obligatoriskt kombineras med social­ medicin. Sistnämnda kurs bör kunna koncentreras till en månad. Sveriges läkarförbund anser, att psykiatri och pediatrik icke bör obliga­ toriskt kombineras med något ämne men bör få kombineras med neurologi respektive socialmedicin. Det bör icke obligatoriskt krävas, att vissa kliniska specialämnen skall ha studerats före pediatriken, men det bör rekommende­ ras, att pediatriken lägges så sent i studierna som möjligt. Sveriges förenade studentkårer vill uppmjuka kravet på fullgjorda kurser för tillträde till kursen i pediatrik så tillvida att i varje fall kravet på fullgjord kurs i ftisiologi utgår. Assistenttjänstgöringarnas längd och förläggning till medi­ cine licentiatexamens tredje avdelning tillstyrkes av universitetsmyndighetema, vilka dock samtliga anser, att medicinassistenttjänstgöringens sista två månader obligatoriskt bör ske vid universitetsklinik. Fakulteten i Uppsala föreslår därjämte, att ämnesläraren för att försäkra sig om att assistent tjänstgöringen i valfritt ämne fullgöres på ett tillfredsställande sätt bör ha rätt att anställa förhör med den studerande, innan tjänstgöringen godkännes. Assistenttjänstgöringen i medicin anser fakulteten i Lund lämpligen böra begränsas från föreslagna fyra till tre månader. Frågan om medicine kandi­ daternas juridiska ansvarighet under assistenttjänstgöringen anser fakulte­ ten böra utredas. Beträffande assistenttjänstgöringen anser lärarkollegiet vid karolinska institutet, att åtminstone en månad av assistenttjänstgöring­ en även i kirurgi bör förläggas till den klinik, där tentamen skall äga rum. Enligt organisationskommittén vid medicinska högskolan i Göteborg är

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. 35

sammanförandet av assistenttjänstgöringarna till studietidens slut i flera avseenden lämpligt. De argument kommittén anför härför beträffande ki­ rurgien synes emellertid organisationskommittén knappast så bärkraftiga, att detta behöver uppställas som ett krav. Kanslern anför, att åtminstone sista månaden av såväl medicin- som kirurgiassistenttjänstgöringen bör förläggas till den klinik, där den stude­ rande fullgjort sina kurser i medicin respektive kirurgi. I omedelbar anslut­ ning till assistenttjänstgöringen i kirurgi bör fullgöras en månads assistent­ tjänstgöring i obstetrik och gynekologi. Den bör i regel förläggas till univer­ sitetsklinik. Om två månader av kirurgiassistenttjänstgöringen fullgöres vid annat sjukhus, synes emellertid den studerande, som så önskar, böra i ome­ delbar anslutning härtill få fullgöra även assistenttjänstgöringen i obstetrik och gynekologi vid samma sjukhus, innan den återstående månaden av assi­ stenttjänstgöringen i kirurgi fullgöres vid universitetskliniken. Tentamen i obstetrik och gynekologi bör avläggas först, sedan den studerande fullgjort assistenttjänstgöring i ämnet. Även assistenttjänstgöringen i det valfria kliniska ämnet bör enligt kans­ lerns mening avslutas med tentamen. Åtskilligt talar för att studerande, som så önskar, bör få fullgöra sistnämnda assistenttjänstgöring hos tjänste­ läkare i öppen vård. Frågan bör emellertid närmare övervägas. Övriga remissinstanser, som ävenledes tillstyrker assistenttjänstgöringar i den av kommittén föreslagna omfattningen, har åtskilliga synpunkter på tjänstgöringarnas anordnande m. m. Försvarets sjukvårdsstyrelse, som delar de av kommittén framlagda syn­ punkterna på kirurgiassistenttjänstgöringens ur utbildningssynpunkt lämp­ liga förläggande till studieplanens tredje avdelning, hävdar dock ur de syn­ punkter styrelsen har att företräda, att ett tidigareläggande av nämnda tjänstgöring med hänsyn till beredskapskravet vore önskvärt. Ett förläg­ gande av assistenttjänstgöringen förslagsvis i nära anslutning till den grund­ läggande utbildningen i kirurgi anser sjukvårdsstyrelsen böra övervägas. Detta finner styrelsen påkallat, åtminstone så länge försvarets behov av krigsplaceringsbara läkare icke är täckt. Överbefälhavaren anför, att en senareläggning av kirurgiassistenttjänst­ göringen synes i och för sig vara att föredra även ur militär synpunkt och torde vad marinen beträffar icke möta något hinder. För att armén skall kunna fylla krigsorganisationens behov av läkare, är det emellertid nödvän­ digt att, även om det ur läkarutbildningssynpunkt innebär vissa nackdelar, i viss utsträckning frångå principen om senareläggning av kirurgiassistent­ tjänstgöringen. Överbefälhavaren tillstyrker därför kommitténs förslag, att vederbörande militära myndigheter skall erhålla bemyndigande att inkalla värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som av­ ses i studieplanen. Medicinalstyrelsen anser det böra upptagas till övervägande, att bland

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 212. utbildningskraven upptaga assistenttjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen vård under åtminstone en månad. Därest motsvarande ökning av den sam­ lade studietiden enligt den uppgjorda planen icke skulle anses lämplig, kun­ de för ifrågavarande tjänstgöring enligt styrelsens mening tagas i anspråk en av de båda månader, som enligt planen än anslagen åt assistenttjänst­ göring i valfritt kliniskt ämne. Då detta förslag innebär, att i läkarutbild­ ningen skulle införas en icke tidigare prövad utbildningsform, anser styrel­ sen dock, att det icke bör realiseras utan ingående utredning, varvid bland annat av förslaget berörda läkarorganisationers mening om det tekniska genomförandet torde böra inhämtas. Stockholms stads sjukhusdirektion finner kommitténs förslag, att assi­ stenttjänstgöringen skall kunna förläggas till sjukhus, som icke är univer­ sitetsklinik, rationellt och riktigt. Denna anordning innebär, att den blivan­ de läkaren konfronteras med sjukvård, där undervisningsmomentet är eli­ minerat och får möta och samarbeta med läkare, som länge tränats i prak­ tisk sjukvård. Då kandidaten, som har samtliga kurser bakom sig, torde kunna vara till viss nytta i sjukvårdsarbetet, är det enligt direktionens me­ ning icke alls uteslutet att bereda dessa icke legitimerade läkare vikariat såsom underläkare och extraläkare, beträffande vilka det föreligger ett starkt behov. Ett visst ekonomiskt bidrag från statens sida anser direktio­ nen dock måste förutsättas, enär de icke kan helt motsvara en utbildad läkares arbetskapacitet. Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner kommitténs förslag till anordnande av assistenttjänstgöring innebära ett beaktansvärt uppslag till lösande av den föreliggande frågan. Genom att assistenttjänstgöringama kommer i slutet av utbildningstiden anser styrelsen, att det kan förväntas, att denna tjänstgöring skall kunna bli till större nytta såväl för sjuk­ vården som för läkarna själva. Det synes styrelsen viktigt, att dessa tjänst­ göringar i första hand förlägges till andra sjukhus än undervisningssjukhusen, då möjligheterna för de blivande läkarna att delta i det praktiska sjuk­ husarbetet är väsentligt större vid de förstnämnda sjukhusen än vid undervisningssjukhusen. Styrelsen förklarar sig också villig att för sin del med­ verka till att dylika assistenttjänstgöringar möjliggöres vid landstingens sjukhus. Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att då kommittén synes förutsätta, att lasaretten ej skall få ekonomisk ersättning för assistent­ tjänstgöringens anordnande, gäller det att organisera verksamheten så, att den ej blir betungande för lasaretten och föranleder ersättningskrav från huvudmännens sida. Enligt delegationens mening bör beaktas, att assisten­ terna på sjukhus med en otillräcklig eller knapp läkarstab lättare kan in­ fogas i läkarvårdsorganisationen och därmed få en för utbildningen värde­ fullare tjänstgöring än på sjukhus med god tillgång på läkarkrafter. Man bör icke i alltför hög grad repliera på lasaretten i de städer, där de medi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 37

cinska högskolorna är belägna, utan de större lasaretten å andra orter måste även i väsentlig utsträckning utnyttjas. De här berörda frågornas närmare övervägande anser sjukvårdsdelegationen bli en viktig uppgift för den föreslagna rådgivande nämnden, vari enligt delegationens mening huvud­ männens organisationer med nödvändighet måste vara representerade. Sveriges läkarförbund tillstyrker förslaget, att assistenttjänstgöringama skall kunna helt eller delvis förläggas till sjukhus utanför undervisningskliniken. Förbundet räknar med att lasaretts- och underläkarna skall lämna sin positiva medverkan härtill. Det bör emellertid enligt förbundets mening beaktas, att genomförandet av förslaget kommer att kräva särskilda anslag för utökad undervisningsmateriel och ökat lokalbehov. Läkarförbundet an­ ser det vara önskvärt, att den valfria assistenttjänstgöringen även finge full­ göras som biträdande provinsialläkare under ordinarie provinsialläkares led­ ning. Detta skulle enligt förbundets mening ge den studerande värdefull er­ farenhet av de i fältet arbetande läkarnas förhållanden, vilket icke minst för blivande kliniker skulle vara betydelsefullt. En sådan typ av assistenttjänst­ göring anser förbundet finge betraktas som en mycket värdefull form av socialmedicinsk utbildning. Sveriges förenade studentkårer förklarar sig icke dela kommitténs tro på det stora värdet av en till studiernas slutskede samlad assistenttjänstgöring utan föreslår, att krav icke bör ställas på att samtliga kurser inom den fria delen skall ha genomgåtts före assistenttjänstgöringen i kirurgi eller assi­ stenttjänstgöringen i valfritt ämne. Sveriges förenade studentkårer anser, att det vore ur många synpunkter värdefullt, om den valfria assistenttjänst­ göringen finge fullgöras som biträdande provinsialläkare på ort, där ordina­ rie provinsialläkare finnes stationerad. Detta skulle bl. a. bidra till att av­ hjälpa bristen på provinsialläkarevikarier. Med anledning av kommitténs förslag, att i de fall, då assistenttjänstgöringen i medicin delas upp med två månader på universitetsklinik och två månader på annat sjukhus, de två sista månaderna skall fullgöras vid den universitetsklinik, där den stude­ rande genomgått kursen i medicin, anför Sveriges förenade studentkårer, att den sistnämnda inskränkningen förefaller olämplig. Rent praktiskt kom­ mer stora svårigheter att yppa sig för den studerande, som under mellan­ tiden t. ex. bytt studieort. 2

2. Kunskapskontrollen.

K o m mitten. Enligt gällande examensstadga sker examinationen i vissa ämnen genom tentamen, i andra genom slutförhör. Studerande är berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det han därtill anmält sig. Slutförhör fullgöres till skillnad från tentamen på tid, som läraren äger bestämma, i regel i direkt anslutning till den ifråga-

38 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

varande kursens slut. I övriga ämnen och specialkurser finns uttryckliga föreskrifter om förhör endast i ett fåtal fall. Många lärare kräver emeller­ tid godkänt förhör vid kursens slut som villkor för att kursen skall anses vara tillfredsställande genomgången. Kommittén anser, att den principiella skillnaden mellan tentamen och slutförhör bör upprätthållas. Tentamen bör enligt kommitténs mening ske i ämnen av större omfattning och betydelse såsom de teoretiska ämnena, i de kliniska huvudämnena medicin, kirurgi, pediatrik och psykiatri samt i socialmedicin. Beträffande de kliniska specialämnena samt hygien och rättsmedicin anser kommittén, att kursstoffets begränsade omfattning till­ låter de studerande att samtidigt inläsa ämnet, varför kunskapsprövningen här bör ske i form av slutförhör. Samtliga slutförhör skall betygsättas enligt samma skala som tentamina och betygen bör ingå i examensbetyget. De förhör, som i övrigt obligatoriskt bör fullgöras i anslutning till vissa specialkurser, föreslår kommittén böra benämnas kursförhör. Sådana min­ dre kurser, som ingår som ett led i undervisningen inom ett visst examensämne, synes enligt kommitténs mening icke böra avslutas med förhör, efter­ som kunskaperna ändå blir kontrollerade genom tentamen eller slutförhör i ämnet. Ej heller synes det nödvändigt att föreskriva förhör efter sådana kurser, som väsentligen består i praktiska demonstrationer eller instruk­ tion beträffande vissa undersöknings- och behandlingsmetoder. Kommittén föreslår ingen ändring i den nuvarande graderade betygssättningen när det gäller tentamen och slutförhör. Kurs­ förhör bör enligt kommittén icke åsättas graderade betyg. De kliniska kurserna föreslås ej heller bli åsatta graderade tjänstgöringsbetyg. Under de praktiska tjänstgöringarna bör varje kursdeltagare enligt kommitténs mening erhålla ett tjänstgöringskort, på vilket samtliga ifrågakommande ingrepp och undersökningar finns angivna och där anteckning efter hand göres, när den studerande åsett, biträtt vid eller självständigt utfört dylik arbetsuppgift. Korten bör under kursens lopp granskas av kursledaren, så att åtgärder kan vidtas för att komplettera eventuella brister före kursens slut. Beträffande giltighetstiden för tentamina föreslår kom­ mittén att denna, i likhet med vad universitetsberedningen föreslagit för de filosofiska och teologiska fakulteterna, i fortsättningen blir obegränsad. Den för många lärare synnerligen betungande examinationsskyldigheten bör enligt kommitténs åsikt fördelas. I första hand bör man gå vidare på den redan delvis beträdda vägen att låta kursledaren förrätta examinationen, även om denne icke är professor i ämnet. Kommittén före­ slår sålunda, att detta göres till allmän regel. I de fall, då undervisningen icke är uppdelad mellan professorn och annan lärare i ämnet på olika kur­ ser under läsåret, får fördelningen av examinationen ske på annat sätt, t. ex. genom att professorn förrättar examination endast under viss del av

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 39

året. Lämpligast anser kommittén vara att överlåta åt varje fakultet att uppgöra förslag till examinationsskyldighetens uppdelning i varje särskilt ämne. Kommittén instämmer i universitetsberedningens förslag att det bör ankomma på dekanus att på fakultetens vägnar pröva ingivna ansök­ ningar om examen. Kommittén föreslår, att ansökan som ingivits under termin skall prövas inom en vecka, i annat fall senast inom två veckor.

Y ttr anden. Universitetsmyndigheterna — utom medicinska fakulteten i Uppsala — tillstyrker, att vid examinationen en skillnad görs mellan tenta­ men, slutför och kursförhör enligt kommitténs förslag. Med ett fåtal un­ dantag tillstyrks också kommitténs fördelning av ämnen på dessa olika typer av kunskapskontroll. Medicinska fakulteten i Uppsala anser däremot, att, då den enda skill­ naden mellan slutförhör och tentamen kommer att bestå i att slutförhör skall ske, när läraren bestämmer, i regel i direkt anslutning till kursens slut, medan tentamen skall ske, när den studerande anmält sig härtill, vil­ ket kommittén anser böra kunna ske »i tämligen nära anslutning till avslu­ tad kurs», några skäl ej föreligger för att upprätthålla någon skillnad mel­ lan slutförhör och tentamen. I motsats till kommittén anser fakulteten, att fristående kurser, som är obligatoriska, i regel skall avslutas med någon form av kunskapskontroll. Detta ger större garanti för att de studerande tillgodogör sig undervisning­ en och ger läraren möjlighet att utröna effekten av sin undervisning, så att han i fortsättningen på bästa sätt kan anpassa den till studenternas förutsättningar. I den förteckning på olika kunskapsprövningar, som kommittén ger, skulle således enligt fakultetens mening »slutförhör» ersättas med »tenta­ men» och kursförhör införas bland annat på samtliga kurser under det propedeutiska året, röntgendiagnostik, radioterapi, ftisiologi (och medici­ nens historia). Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicin­ ska högskolan i Göteborg föreslår, att tentamen i socialmedicin ersättes med slutförhör. Undervisningen i ortopedi bör enligt fakultetens mening avslutas med slutförhör. Organisationskommittén anser därjämte, att sluteller kursförhör bör ingå i kurserna i klinisk kemi, klinisk fysiologi och kli­ nisk bakteriologi och att dessa bör handhas av vederbörande lärare. Kanslern anser, att några skäl ej föreligger för att upprätthålla skillna­ den mellan slutförhör och tentamen, och föreslår därför, att slutförhör slopas och ersättes med tentamen. Kanslern delar kommitténs uppfattning, att kursförhör icke skall anord­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

nas generellt efter varje undervisningskurs, men utgår från att läraren genom examinatorier kontrollerar, att de studerande kunnat tillgodogöra sig undervisningen och ägnat det genomgångna tillbörligt intresse. Övriga remissmyndigheter har intet att erinra mot kommitténs förslag, dock att Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser, att tentamen i socialmedicin bör ersättas med slutförhör, och läkaresällskapet därjämte, att kursen i ftisiologi skall avslutas med slutförhör. Sveriges för­ enade studentkårer understryker det onödiga i att små specialkurser som t. ex. i psykologi, medicinsk statistik och medicinsk genetik avslutas med förhör. Kommitténs förslag att slopa graderad betygssättning när det gäller kursförhör och klinisk tjänstgöring vinner anslutning från samt­ liga remissmyndigheter. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga av professorerna U. von Euler och J. P. Strömbäck anföres, att betygssättning särskilt på de kliniska kurserna visat sig vara av värde och stundom stimulerat studenterna till ökad aktivitet, varför graderade betyg bör bibehållas. Vidare anföres, att tentaminas giltighetstid ej bör lämnas obegränsad, men kan höjas till 3 år i samtliga ämnen. Mot kommitténs förslag om obegränsad giltighetstid för tentamina har endast Sveriges läkarförbund haft något att erinra. Med hänsyn till det inom läkaryrket speciellt starka kravet på aktuella kunskaper anser läkarförbundet, att en giltighetstid för tentamensbetygen måste bibehållas, men anser, att denna kan utmätas mycket liberalt. Kommitténs förslag beträffande examinationsskyldighetens fördelning på olika lärare föranleder ingen erinran från remiss­ myndigheterna. Angående examenssamman trädena anför kanslern, att exa­ mensbevis i likhet med vad som gäller beträffande filosofiska examina en gång varje månad bör meddelas i fråga om examina, varom ansökan en vecka dessförinnan ingivits till fakultetens kansli. 3

3. Integration i undervisningen.

Kommittén. Den medicinska vetenskapens snabba utveckling har, anför kommittén, lett till en allt starkare specialisering av forskning och sjukvård. Processen, som tvingats fram av praktiska skäl, har i hög grad bidragit till att inten­ sifiera forskningen och rationalisera sjukvården. Emellertid har specialise­ ringen också tenderat att skapa isolering och därför krävt ökad samverkan mellan företrädarna för de skilda områdena. Kommittén framhåller, att den medicinska undervisningen inte undgått att beröras av denna speciali-

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 41

seringsprocess. Efter hand som nya ämnen uppstått, har det ansetts natur­ ligt, att särskild undervisning bort ges i dem, men denna har ofta fått for­ men av fristående kurser med särskilda lärare. Därigenom har utbildningen i viss mån kommit att präglas av bristande integration med stegvis växan­ de kursfordringar, vilka icke alltid stått i rimlig proportion till utbildnings­ målet. Kommittén håller före, att i fråga om undervisningen nackdelarna med specialiseringen icke kompenserats genom effektiva motåtgärder i lika hög utsträckning som vad gäller sjukvård och forskning. Det förhållandet att undervisningen inte ger en helhetsbild medför risk för att standarden hos de nyutexaminerade läkarna skall sjunka. Enligt kommitténs mening är därför frågan om samordning av de numera stundom disparata elementen i den medicinska utbildningen ett av de viktigaste pedagogiska problemen. Att radikalt lägga om det rådande utbildningssystemet med dess i tidsföljd lagda ämnesblock är dock icke enligt kommittén den rätta vägen. Vissa modifikationer blir emellertid nödvändiga, och kommittén anger några hu­ vudpunkter i ett program för ökad samordning mellan undervisningens oli­ ka moment och belyser vissa reformer i den föreslagna studieplanen, som dikterats av sådana krav. På det prekliniska stadiet rekommenderar kommittén en star­ kare samordning av undervisning i anatomi och histologi (det morfologiska året) och av undervisningen i kemi och fysiologi (det kemiskt-fysiologiska året), inklusive medicinsk fysik och psykologi. En period med genomförd undervisningsintegration utgör i kommitténs plan övergångsaret mellan de prekliniska och kliniska studierna, det propedeutiska året. Sam­ tidigt som den studerande får sina grundläggande insikter i sjukdomsläran i vidsträckt bemärkelse (patologi och bakteriologi), introduceras han i cen­ trala kliniska frågeställningar genom översiktliga föreläsningsserier i huvud­ ämnena medicin och kirurgi och genom en kortare kurs i det nya ämnet socialmedicin. Till senare delen av detta år vill kommittén även förlägga det grundläggande studiet av farmakologien. Den studerande far nu även den första kontakten med patienter bl. a. genom en kurs i kliniska under­ sökningsmetoder, laborations- och demonstrationskurser i kemiska, fysio­ logiska och röntgenologiska undersökningsmetoder samt orienteringar i ele­ mentära terapeutiska och sjukvårdstekniska åtgärder. Om det propedeu­ tiska året skall ge ett gott utbyte och sålunda för den studerande bilda en naturlig övergång från studiet av den normala till den sjuka människan, fordras emellertid enligt kommittén en intim samverkan och planläggning mellan de olika ämnesföreträdarna. Det kliniska stadiet av utbildningen har kommittén i väsentliga stycken planlagt med tanke på vidgad integration. Under medicin- och kirurgiterminerna samordnas sålunda undervisningen i dessa båda huvud­ ämnen med fortsatt, mera avancerad undervisning i kliniskt tillämpade

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder. Vidare föreslår kommittén, att undervisningen i de teoretiska ämnena bakteriologi, farmakologi och patologi skall fortsätta, ehuru ämnesföreträdamas examination skall för­ läggas till slutet av det propedeutiska året. En betydelsefull form för in­ tegration mellan prekliniskt och kliniskt lärostoff kommer de av kommittén föreslagna konferenserna att erbjuda (patologi-, terapikonferenser etc.). Även anatomer, histologer, kemister och fysiologer bör kunna delta i denna kliniska samundervisning. En uppmjukning av det nuvarande blocksystemet sker även genom att kommittén föreslår, att kun­ skapskontrollen i de centrala ämnena medicin och kirurgi skall förläggas till slutet av studierna och täcka även kunskapskontrollen i ett flertal spe­ cialämnen. Kommittén föreslår även anordningar, som skall få till stånd en inte­ gration mellan kliniskt samhörande ämnen. Hit bör räknas förslagen om obligatorisk kombination av ämnen med intima rela­ tioner som neurologi och psykiatri samt av pediatrik och huvudkursen i socialmedicin. En samundervisning av medicin och kirurgi samt anslutande kliniska ämnen föreslår kommittén skall bli organiserad genom de särskilda kliniska konferenserna under medicin- och kirurgikursema. De s. k. visitronderna utgör ett annat exempel på sådan samordning. Kommittén erin­ rar om att utvecklingen inom sjukvården lett till att t. ex. invärtesmedicinska sjukdomsfall numera vårdas på andra än de invärtesmedicinska klini­ kerna. Exempel härpå utgör de reumatiska sjukdomarna, lungtuberkulosen, akuta infektionssjukdomar och ålderssjukdomar av olika slag. I anslutning till den grundläggande tjänstgöringen i medicin föreslår kommittén, att den studerande skall delta i särskilda demonstrationsronder (visitronder) på respektive specialavdelningar eller vårdhem, varigenom undervisning på dessa vårdavdelningar kan inpassas i lärostoffet i huvudämnet. Kommittén anför slutligen, att ett förverkligande av principen om största möjliga integration kräver en långt driven samverkan mellan de akademiska lärarna. Vid den detaljerade planläggningen av undervisningen inom fakul­ teter och undervisningsnämnder bör därför samordningen enligt kommit­ téns mening utgöra en gemensam riktpunkt.

Y ttr anden. Samtliga remissmyndigheter delar kommitténs uppfattning, att en sam­ ordning av undervisningen i medicinens olika delar är synnerligen önsk­ värd, men har på olika punkter divergerande uppfattningar om det sätt, på vilket denna samordning skall realiseras. Medicinska fakulteten i Uppsala understryker vikten av att alltför starkt bindande föreskrifter rörande sam­ ordning av undervisning icke utfärdas med hänsyn till den stora roll per­ sonliga och lokala förhållanden spelar härför. Kanslern understryker vikten av vad kommittén anfört om integration

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 43

i undervisningen. Med den föreslagna uppläggningen av undervisningen an­ slås i ett flertal ämnen (t. ex. barnpsykiatri) några få timmar till undervis­ ning inom en mängd olika detalj områden. För att de kunskaper studen­ terna bibringas ej skall bli enbart ytliga, måste, anser kanslern, en samord­ ning ske med undervisningen i andra ämnen.

4. Undervisningsformerna.

Kommittén. De former, i vilka undervisningen bedrivs, har varit föremål för särskild uppmärksamhet från kommitténs sida. Liksom hittills bör enligt kommit­ téns mening stor frihet råda på detta område, och kommitténs synpunkter avser främst att ge uppslag och tjäna till ledning vid utformningen av un­ dervisningen. De katedrala föreläsningarnas värde anser kommittén väsentligen ligga däri, att de studerande genom dem får bättre kontakt med ett ämne än genom enbart studium av läroböcker och kompendier. Särskilt i de kliniska ämnena är föreläsningen av stor betydelse, då det gäller att diskutera aktu­ ella sjukdomsfall, demonstrera patienter etc. Om således de katedrala före­ läsningarna enligt kommitténs mening alltjämt har sin plats i den medicin­ ska undervisningen, bör det dock i många ämnen ej komma i fråga att i föreläsningens form gå igenom hela det kunskapsstoff, som studenterna bör inhämta i ämnet, utan åtskilligt bör studeras i lämpliga läroböcker och kompendier. De katedrala föreläsningarna föreslår kommittén skola få ut­ bytas i lämplig omfattning mot seminarier. Vid seminarieövningarna för­ utsätts även specialister inom ämnet eller från närliggande ämnesområden kunna närvara. Lärarna bör enligt kommitténs mening få rätt att i princip räkna ledandet av och deltagandet i en seminarieövning som fullgjord undervisningssky ldighet. Beträffande den övriga undervisningen framhåller kommittén värdet av polikliniska föreläsningar med demonstrationer, varvid poliklinikernas pa­ tientmaterial utnyttjas. Tyngdpunkten bör här förläggas till för den öppna vården centrala frågeställningar, varigenom en för undervisningen i dess helhet betydelsefull motvikt mot den slutna vårdens speciella problem kan ernås. Den kliniska ronden under lärarens ledning har alltjämt enligt kom­ mitténs åsikt sitt värde, om den sker inför måttligt stora studentgrupper och ges karaktär av verklig undervisningsrond. Som komplettering till den praktiska undervisningen i de kliniska huvudämnena framhåller kommit­ tén, att även ronder på andra avdelningar, s. k. visitronder, kan tjäna. Så­ dana ronder bör ledas av överläkarna på respektive specialkliniker och de­ ras medhjälpare. En viktig undervisningsform utgör den kliniska konferensen, som ger till­ fälle till samundervisning av olika specialister. Kommittén föreslår, att så­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr %1%.

dana konferenser regelbundet anordnas mellan lärarna i medicin och ki­ rurgi, men även andra ämnen såsom pediatrik och psykiatri liksom ämne­ nas gränsområden kan med fördel behandlas i denna undervisningsform. Det skulle enligt kommitténs mening vara värdefullt om vissa av dessa kli­ niska konferenser finge en form, som i viss mån efterliknade de diskussio­ ner om ett bestämt komplicerat sjukdomsfall, som i regel förekommer mel­ lan olika specialister, innan en definitiv diagnos kan ställas. Vid en sådan framställning ger det talade ordet och meningsutbytet mellan olika sak­ kunniga för studenterna mera liv åt framställningen. En särskild typ av undervisningsform, som kommittén finner mycket värdefull, är patologikonferenserna, där kliniker och patolog möts för diskussion av ett sjukdoms­ fall eller ett obduktionsresultat. Kommittén understryker vidare betydelsen av praktiskt arbete, såsom laborationer, praktisk tjänstgöring på sjukavdelningar och polikliniker samt assistenttjänstgöring. Den medicinska undervisningen bör enligt kommit­ téns mening förnyas också genom att tekniska hjälpmedel i högre grad tas i anspråk. Vid de för undervisningen utnyttjade institutionerna och klini­ kerna bör tillräckliga och väl utrustade utrymmen stå till förfogande, och kommittén anger som en rekommendation de viktigaste lokal- och utrust­ ningsbehov, till vilka hänsyn bör tas vid om- och nybyggnader. Slutligen fäster kommittén uppmärksamheten vid betydelsen av att un­ dervisningen i varje enskilt ämne är anordnad på ett ändamålsenligt sätt, sa att icke sasom stundom hänt stora delar av den studerandes tid går för­ lorade på grund av att tiderna för föreläsningar och övningar icke är sam­ ordnade. Jämvikt bör i dagsprogrammet eftersträvas mellan praktisk och teoretisk undervisning. Rutingöromål bör begränsas till det ur undervisningssynpunkt nödvändiga. Nytillkommande undervisning för speciella de­ lar av ämnena skall enligt kommitténs asikt icke adderas till den övriga undervisningen i ämnet, utan en översyn skall i sådant fall göras av hela undervisningen i ämnet, så att den sammanlagda undervisningen blir av oförändrad storlek. Detta torde kunna ske så mycket lättare som i flertalet fall de frågor, som i fortsättningen behandlas av specialisten, tidigare av­ handlats av huvudläraren i ämnet. Ett strikt tillämpande av en sådan substitutionsprincip torde enligt kommittén verksamt bidra till att hålla stu­ dietiden inom rimliga gränser.

Y ttranden. Remissmyndigheterna instämmer i huvudsak i vad kommittén uttalat om undervisningsformerna. Medicinska fakulteten i Uppsala erinrar dock om att såväl seminarieformen som rondundervisning utgör mycket tids­ ödande och för läraren krävande former av undervisning. Fakulteten anför vidare, att de undervisningskonferenser mellan lärare i olika ämnen och den undervisning av lärare i teoretiska ämnen, som föreslås skola ske under

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 45

kliniska kurser och omvänt, medför en ökning i vissa av dessa lärares un­ dervisningsbörda, så att denna skulle bli större än den undervisningsskyldighet, kommittén räknat med. Ett tillgodoseende av berörda önskemål måste därför fordra anslag till sådan undervisning eller till kompensationsundervisning för de tider, som vederbörande lärare därigenom undandrager sin mera ordinarie undervisning. Ett anslag till ospecificerade sådana önske­ mål bör därför ställas till fakultetens förfogande. Lärarkollegiet vid karo­ linska institutet ställer sig tveksamt till möjligheten att omedelbart införa det stora antal konferenser, som kommittén föreslår, och rekommenderar därför, att förslaget genomföres gradvis och till en början som en försöks­ verksamhet. I en till kollegiets yttrande fogad promemoria framhåller pro­ fessorn G. Häggqvist, att de kliniska konferenserna kräver en utökning av lärarkrafterna t. ex. genom anställande av fler förste assistenter. I anslutning till kommitténs uttalande att läsrum och referensbibliotek i högsta grad ökar möjligheterna för de studerande att utnyttja ofrånkom­ liga pauser i arbetet anför Malmö sjukhusläkarförening i ett av Malmö stads sjukhusdirektion som eget yttrande åberopat utlåtande, att kandi­ daterna vid Malmö allmänna sjukhus hittills ej kunnat beredas tillgång till biblioteket på grund av att bibliotekarien, som avlönas med ett mindre arvode, endast kunnat vara tillgänglig ett par timmar om dagen. Det anses önskvärt, att medel på undervisningens stat tillföres sjukhuset, så att bib­ liotekarien kan bli hetidsanställd. Kanslern godtar kommitténs förslag rörande undervisningsformerna och uttalar, att förslaget innehåller åtskilliga nyheter. Som exempel nämnes de kliniska konferenserna, under vilka en samundervisning skall äga rum mel­ lan olika specialister. Kanslern utgår från att genomförandet av dessa kon­ ferenser får ske successivt och försöksvis. Kanslern tillstyrker dock genom­ gående anslag i enlighet med kommitténs förslag, varför intet hinder möter ur anslagssynpunkt att genomföra förslaget i full utsträckning, om sa anses lämpligt. Kanslern understryker i detta sammanhang kommitténs utta­ lande, att de katedrala föreläsningarna i lämplig omfattning bör utbytas mot seminarieövningar, varför begreppet föreläsningar i såväl kommitténs som kanslerns förslag icke alltid är liktydigt med katedrala föreläsningar.

D epartementschef en. Vid fastställande av en studieplan för den kommande läkarutbildningen skall det nya utbildningsmålet tjäna som ledstjärna. Kommitténs av mig godtagna principer för grundutbildningens omfattning innebär, som jag förut framhållit, en tidigare specialisering än nu och därmed en viss be­ gränsning av studierna till medicine licentiatexamen. Både med hänsyn till utbildningstiden och till kostnaderna för utbildningens anordnande finner jag det synnerligen angeläget att genom en kritisk avvägning av grund­ utbildningens innehåll mot vidareutbildningen begränsa undervisningstiden

46 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

i licentiatstudiernas olika ämnen till det oundgängligen nödvändiga. I kom­ mitténs förslag till studieplan synes mig olika möjligheter till studietidsförkortning vara väl tillvaratagna. Studieplanen har i allt väsentligt tillstyrkts av universitetsmyndigheterna och innebär således en från deras synpunkt godtagbar avvägning mellan medicinens olika läroämnen. Ett viktigt skäl för en reform av läkarutbildningen är, att den gällande cxamensstadgan ej längre kan anpassas till medicinens utveckling. Jag fin­ ner det därför angeläget att här framhålla, att den nu framlagda studie­ planen är moderniserad på en rad punkter. I den teoretiska undervisning­ en till medicine kandidatexamen tillkommer som nya ämnen medicinsk sta­ tistik, medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi. Övergången till de kliniska studierna har i det nyorganiserade propedeutiska året fått en pedagogiskt sett väsentligt förbättrad anordning. I det grundläggande kli­ niska skedet under medicin- och kirurgiundervisningen meddelas nytill­ kommen eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfattar kliniska tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen i röntgen­ diagnostik är väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tumördiagnostik tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska sjukdomarna har utvidgats och fått en helt ny organisation. De två kliniska huvudäm­ nena pediatrik och psykiatri har fått utökad undervisning, det senare i sadan grad att ämnet fatt en helt ny ställning. Den nytillkomna undervis­ ningen i barnpsykiatri täcker ett viktigt gränsområde mellan de två nyss nämnda ämnena. I fråga om den förebyggande medicinen tillkommer so­ cialmedicinen som ett nytt omfattande ämne i undervisning och forskning. Assistenttjänstgöringama hav utökats och ändrats till sin karaktär, så att de i framtiden kommer att stå underläkartjänstgöring nära. Genom den nytillkomna undervisningen i krigsmedicin och utökningen av kirurgiassistenttjänstgöringen blir utbildningen ur beredskapssvnpunkt tillfredsstäl­ lande för alla läkare. Såsom framgår av de nämnda exemplen är kommitténs studieplan mo­ derniserad på väsentliga punkter, och jag finner det därför tillfredsställan­ de, att kommittén genom förkortningar av andra ämnen och en rationali­ sering av studieordningen samtidigt lyckats nedbringa studietiden. Den på flera perioder fördelade värnpliktstjänstgöringen för läkare kan inpas­ sas i kommitténs studieplan så att den till en betydande del fullgöres på undervisningsfri tid under de första studieårens somrar. Jag kan sålunda biträda kommitténs förslag till ordnande av grundutbildningen och har endast på ett par punkter funnit mig föranlåten till smärre ändringar, vilka redovisas i det följande under respektive ämnesavsnitt. Det synes mig riktigt att här ta ställning till två organisatoriska spörs­ mål i samband med studieplanen. Det första gäller medicine kandidatexa­ men. Denna examen infaller i nuvarande studieordning mellan de femte och sjätte terminerna. Då det tredje studieåret i kommitténs förslag utfor­

Kungl. Maj:ts provosition nr 212. 47

mas som en pedagogisk enhet, måste medicine kandidatexamen i den nya studieplanen läggas antingen före eller efter det tredje studieåret. På de av kommittén anförda skälen, vilka jag finner vägande, ansluter jag mig till kommitténs även av de flesta remissmyndigheter godtagna förslag, att medicine kandidatexamen skall bibehållas och att den skall förläggas efter det andra studieåret. Det andra organisatoriska spörsmålet gäller kombinationsrätten i fråga om de kliniska specialämnena och vissa andra ämnen under medicine licen­ tiatstudiernas andra avdelning. Under denna del av studierna skall i enlig­ het med mitt tidigare ståndpunktstagande en fri studieordning råda. Kom­ mittén föreslår, att de nämnda ämnena enligt de studerandes fria val skall få kombineras två och två, och kommittén anser, att detta med god plan­ läggning skall vara möjligt även beträffande de kliniska ämnena. Vid remissbehandlingen har samtliga universitetsmyndigheter ställt sig tvek­ samma till denna fria kombination av de kliniska specialämnena. De an­ förda skälen mot den föreslagna anordningen är väsentligen kursernas om­ fattning, svårigheten att hålla undervisningens kvalitet uppe samt prak­ tiska svårigheter i fråga om att passa ihop föreläsningstider, polikliniktjänstgöringar m. m. Kombination mellan ett kliniskt och ett teoretiskt ämne skulle dock enligt dessa myndigheter i regel vara möjlig. Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg har anfört, att det bör ankomma på undervisningsnämnderna att ange tillåtna och lämpliga kombinationer inom den andra avdelningen. Kanslern ansluter sig till denna tanke med uttryckligt angivande att kom­ binationsmöjligheten icke skall vara begränsad till enbart mellan ett kli­ niskt och ett teoretiskt ämne samt att undervisningsnämndernas förslag bör innebära anvisande av möjligheter för de studerande att ernå minimistudietid. Avgörande vid ställningstagandet till spörsmålet om kombinationsrätten för den andra licentiatavdelningens fria kurser är enligt min mening det förhållandet, att de kliniska specialämnena vid den tidigare specialisering, som kommitténs studieplan innebär, måste få vidkännas en viss begräns­ ning. Denna begränsning, som jag funnit berättigad, innebär just, att äm­ nenas omfång icke skall vara större, än att två av dem fyller ut den stu­ derandes normala arbetstid under ett visst tidsavsnitt. Jag måste således avvisa en argumentering, som går ut på att kombinationen icke vore möj­ lig på grund av att dessa ämnen vore för omfattande eller att den tillmätta tiden bleve för kort för en tillfredsställande undervisning. Det bör i detta sammanhang erinras om att flera av dessa ämnen enligt gällande examensstadga kan kombineras med upp till två andra ämnen. Givet är emellertid, att det i praktiken kan bli svårt att vid ett visst lärosäte realisera alla tänkbara kombinationer mellan ämnena, detta på grund av omöjligheten att passa ihop tider för föreläsningar, praktiskt arbete av olika slag etc. Jag finner således, att den nya examen sstadgan i enlighet med kommitténs

48 Kungl. Maj:ts proposition nr SI®.

förslag utan inskränkning bör tillåta kombination mellan två av ifrågava­ rande ämnen, varvid det i praktiken, såsom kanslern angivit, bör ankom­ ma på undervisningsnämnderna att för varje lärosäte anvisa kombinations­ möjligheter och ge råd om lämpligaste ordningsföljd mellan ämnena i den fria delen av licentiatstudierna. Liksom kanslern vill jag kraftigt under­ stryka vikten av att dessa undervisningsnämndernas förslag anvisar stu­ diealternativ för ernående av examensstadgans minimistudietid. Helst bör flera sådana alternativ anvisas, då i annat fall den fria studieordningen blir en fiktion. Det torde böra ankomma på kanslern att pröva och fast­ ställa dessa lokala studieplaner. Assistenttjänstgöringarnas samling till en tredje, avslutande avdelning i studierna till medicine licentiatexamen motiverar kommittén med en önskan att redan inom grundutbildningens ram infoga en period av mera självständig sjukvårdsverksamhet. För att ge tillfälle till ett omfattande praktiskt arbete kan enligt kommittén assistenttjänstgöringarna förläggas till andra sjukhus än universitetssjukhusen, varvid dock obligatoriskt de två sista tjänstgöringsmånaderna i medicin skall förläggas till universitets­ klinik. Tentamina i medicin och kirurgi skall följa efter respektive assistenttjänstgöringar. Kommitténs förslag, som i princip vunnit universitetsmyndigheternas bifall, avser att skapa en övergång till självständig verk­ samhet och ge den studerande en rikare erfarenhet och en större praktisk övning, innan han avslutar sina studier med tentamen i de två stora äm­ nena medicin och kirurgi. Jag finner anordningen vara en värdefull ny­ vinning i läkarutbildningen. Härigenom kommer även landets stora sjuk­ husavdelningar utanför universitetssjukhusen att i högre grad än förut utnyttjas för läkarutbildningen, en åtgärd som märkbart kommer att min­ ska belastningen på undervisningsavdelningama, vilka på sina håll enligt ämneslärarna nu måste ta ett alltför stort studentantal. Då även vikariatsförordnanden inom de hithörande ämnena enligt kommitténs förslag skall få tillgodoräknas som fullgjorda assistenttjänstgöringar, kommer anord­ ningen att bidra till att minska sjukvårdens brist på läkare genom att de studerande avsevärt tidigare i studieordningen än nu kan utnyttjas för underläkartjänstgöring utan att fördenskull förlora i studietid. Jag har med tillfredsställelse uppmärksammat det positiva gensvar, som kommitténs förslag i fråga om assistenttjänstgöringarna mött hos huvudmännen och läkarorganisationerna. Detta torde vara en garanti för att tjänstgöringama kan anordnas i enlighet med kommitténs intentioner och att de kom­ mer att ge det avsedda resultatet. Jag finner dessa olika omständigheter utgöra så tungt vägande fördelar, att jag övervägt att obligatoriskt för­ lägga dessa tjänstgöringar i deras helhet till andra sjukhus än universitets­ sjukhusen. Med hänsyn till bland annat den omständigheten, att de stu­ derande i särskilt de stora ämnena kan behöva återknyta kontakten med universitetskliniken före den slutliga tentamen finner jag dock lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. 49

föreslå, att av assistenttjäinstgöringen i medicin den sista månaden obli­ gatoriskt skall fullgöras vid valfri universitetsklinik vid vilken tid som helst på året, men att övriga assistenttjänstgöringar i sin helhet får full­ göras vid andra sjukhus än universitetssjukhus och att de får fullgöras på universitetssjukhus endast vid sådan tid, då kurs i respektive ämne icke pågår på universitetsavdelningen i fråga. Med hänsyn till nödvändigheten att undvika varje studietidsförlängning vill jag vidare uttala, att i enlig­ het med kommitténs förslag vederbörande ämneslärares prövning i fråga om assistent tjänstgöring i valfritt ämne endast bör avse kontroll, att tjänst­ göringen skett på av kanslern godkänd sjukhusavdelning och — då det gäller underläkarvikariat — till tid och andra omständigheter kan godtas som assistenttjänstgöring; en kunskapsprövning skall däremot icke före­ komma. I övrigt finner jag icke anledning till erinran mot kommitténs förslag. Medicinalstyrelsens och Sveriges läkarförbunds förslag att den stude­ rande skulle få ägna en eller båda av assistenttjänstgöringsmånaderna i valfritt kliniskt ämne åt tjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen vård fin­ ner jag vara beaktansvärt. Jag är emellertid icke beredd att utan ytterli­ gare överväganden tillstyrka förslaget. Därest anordningen senare synes böra införas, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom. Överbefälhavaren tillstyrker kommitténs förslag, att vederbörande mili­ tära myndigheter — då skäl därtill föreligger — skall erhålla bemyndigan­ de att inkalla värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som avses i studieplanen. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att lämna sådant bemyndigande. Jag vill i detta sammanhang an­ mäla, att kommittén i sin utredning angående krigsmedicinsk undervisning föreslagit, att de värnpliktiga läkarna i framtiden liksom hittills skall kom­ menderas till tre månaders militär kirurgiassistenttjänstgöring och att full­ gjord sådan tjänstgöring skall räknas som fullgjord civil kirurgiassistent­ tjänstgöring, detta med hänsyn till den utökade undervisning i epidemiologi med krigsepidemiologi samt i krigsmedicin som även de värnpliktiga läkarna får vidkännas i den nya civila läkarutbildningen. Samtliga militära myndigheter tillstyrker förslaget. Jag förutsätter, att Kungl. Maj:ts förutiberörda bestämmelser om värnpliktiga läkares kirurgiassistenttjänstgöring även skall uppta nu behandlade förslag. I en studieplan av den typ, som kan anpassas till grundutbildningens behov, kommer vissa sjukdomsgrupper inte till synes i speciellt anordnade kurser, eftersom de skär över gränserna för de medicinska discipliner, som lämpligen kan beredas plats i denna icke specialiserade utbildning. Jag skall med ett par exempel belysa vad jag åsyftar härmed. Cancer blir med det ökande antalet äldre personer i vår befolkning ett allt större sjukvårdsproblem. Genom den nya kursen i radioterapi med tumördiagnostik ger kommitténs förslag en viktig förstärkning av läkarutbildningen på detta 4 — liihang till riksdagens 'protokoll 1,. 1 sand. Å r 212.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 212. fält, men det är uppenbart att tidigdiagnos och behandling vid cancer bör uppmärksammas vid många andra kurser än denna, som infaller samtidigt med kirurgikursen. Jag vill understryka att problem av olika slag i sam­ band med cancersjukdomen bör vinna särskilt beaktande på de olika kli­ niska kurserna och att de bör tas upp till behandling i lämplig utsträckning i den samundervisning mellan olika ämnen, som kommittén förordar på åtskilliga håll. På samma vis förhåller det sig med ålderssjukdomarnas problem i allmänhet, med geriatriken. Dessa problem gör sig påminta inom alla kliniska områden, och de måste särskilt beaktas av lärarna. Viss prak­ tisk tjänstgöring bör i enlighet med kommitténs förslag komma till stånd på geriatriska avdelningar, varjämte visitronder till sådana avdelningar lör patientdemonstrationer och studium av speciella sjukdomsgrupper bör anordnas under olika kurser. Även här finns behov av samundervis­ ning, som i stor utsträckning även bör innefatta medverkan från social­ medicinska lärare. Alkoholsjukdomarna är ett tredje område, där på lik­ artat sätt hithörande problem bör beaktas på olika stadier i utbildningen. 1 fråga om dessa sjukdomar torde det särskilt vara invärtesmedicinare, psykiatriker och socialmedicinare, som bör samverka för att ge de stude­ rande en klar bild av alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar samt de förebyggande åtgärder och botemedel, som står till buds. Jag fin­ ner mig i detta sammanhang böra erinra om att i proposition nr 155 till årets riksdag föreslagits inrättande av en professur i teoretisk alkoholforsk­ ning. Jag förutsätter, att professurens innehavare kommer att spela en vik­ tig roll för undervisningen angående alkoholfrågan inom läkarutbildning­ ens ram. Nämnda områden och likartade andra, t. ex. de som rör de s. k. folk­ sjukdomarna, är enligt min mening särskilt lämpade för samundervisning vid konferenser och på annat sätt i enlighet med de förslag och rekommen­ dationer till integration i undervisningen, som kommittén framlagt i ett särskilt avsnitt av betänkandet. Det synes mig lämpligt, att undervisningsnämnderna beaktar de behov i den medicinska undervisningen, som jag nu berört, och genom konferenser med deltagande av i olika fall berörda lärare utformar förslag till undervisning i lämplig omfattning samt åstad­ kommer samundervisning av olika slag. Jag betraktar det som en bety­ delsefull uppgift för undervisningsnämnderna att utforma undervisnings­ program av detta slag för respektive lärosäten. Då kanslern så finner lämp­ ligt torde även ämneskonferenser med riksomfattande representation kunna sammankallas för att diskutera hithörande undervisningsproblem. Beträffande kommitténs uttalanden och förslag angående kunskapskon­ trollen, vilka väsentligen accepteras av remissmyndigheterna, kan jag an­ sluta mig till dem, dock att jag i likhet med kanslern ej finner skäl före­ ligga att upprätthålla skillnaden mellan slutförhör och tentamen. Kommittén har i särskilda avsnitt behandlat olika möjligheter till inte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 51

gration och samordning i undervisningen samt närmare diskuterat under­ visningsformerna. Oaktat kommitténs förslag och rekommendationer i dessa stycken icke är av den karaktär att de kräver beslut från riksdagens sida, har jag dock funnit dem så beaktansvärda, att jag här velat redovisa dem i huvudsak. Jag förutsätter att vederbörande universitetsmyndigheter ägnar dem vederbörlig uppmärksamhet vid undervisningens planering och utformning. Till slut vill jag framhålla, att den här framlagda studieplanen icke ute­ sluter förändringar inom sin ram, därest omständigheterna så skulle på­ fordra. Särskilt i fråga om den kliniska undervisningen synes en anpassning till utvecklingen av vidareutbildningen kunna komma att krävas. I den mån, som vidareutbildningen för alla läkare vinner stadga och specialist­ väsendet byggs ut, torde en förkortning av vissa kliniska kurser och tjänst­ göringar böra ske i grundutbildningen, något som följer som en konsekvens av det av mig hävdade betraktelsesättet, att hela läkarutbildningen skall betraktas som en enhet. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen i dessa avseenden och föreslår de åtgärder, som omständigheterna kan göra berättigade.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

V. Studietiden.

Kommittén. Den medicinska examensstadgan innehåller till skillnad från övriga fa­ kulteters stadgor inga bestämmelser om normalstudietid. Däremot skall enligt stadgan (§ 4) i studieplanen, som upprättas av fakulteten och stad­ fästes av kanslern, anges de särskilda studieårens ändamålsenliga använd­ ning för studiearbete av olika slag. Enligt de provisoriska bestämmelserna för medicine kandidatexamen skall denna kunna avläggas på 5 terminer. För licentiatexamen anges i gällande studieplan (1909) för Stockholm 4 1/2 år. För Uppsala och Lund finns ej några tider angivna. I Svensk Student­ kalender (1951/52) anges generellt, att tiden från kandidatexamen till licen­ tiatexamen kan beräknas till 9—11 terminer. För att få en så aktuell siffra som möjligt på läkarnas utbildningstid har kommittén inhämtat uppgifter angående ett antal medicine licentiaters inskrivningsdatum, examensdatum, födelsedag och födelseår. Undersökning­ en omfattar alla dem som i Uppsala, Lund och Stockholm avlagt medicine licentiatexamen under tiden den 1 juli 1948— den 30 juni 1951, inalles 624 personer. De fördelade sig på lärosäten och på män och kvinnor på följande satt: män kvinnor samtliga

Summa 515 109 624 41 män och 9 kvinnor av de härovan nämnda var utlänningar, som av­ lagt medicine licentiatexamen på dispens. De har inte medtagits vid bear­ betningen liksom inte heller en manlig och en kvinnlig studerande, för vilka fullständiga uppgifter inte stått att få. I materialet ingår alltså 572 perso­ ner, därav 473 män och 99 kvinnor. Studietiden har uträknats som skillnaden mellan inskrivnings- och exa­ mensdatum. Såsom framgår av efterföljande tabell utgör medianen här 8 år och 4 månader. Uträkningen har gjorts i jämna månader.

Bruttostudietiden (examinerade 1 juli 19Jj8—SO juni 1951).

Examensår Undre kvartil Median Övre kvartil

1948 7 år 8 m 8 år 6,5 m 9 år 9 m 1949 7 år 7 m 8 år 4 m 9 år 4,5 m 1950 7 år 4 m 8 år 4 m 9 år 3 m 1951 7 år 2,5 m 8 år 1,5 m 9 år 2 m Samtliga 7 åt 4 in 8 år 4 m 9 år 4 m

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS. 53 Kommittén framhåller, att målet för utbildningen måste vara det pri­ mära och, sedan detta fastställts, måste studietiden utmätas så, att det åstundade resultatet kan vinnas. Enligt kommitténs förslag till studieplan medger den bundna studieordningen under de båda prekliniska åren, det propedeutiska året samt medicin-kirurgiåret inga kortare studietider och innebär sålunda 4 fixerade studieår. Efter denna tid råder i princip en fri studieordning, ehuru denna i vissa avseenden begränsats genom bestämd ordningsföljd mellan vissa ämnesgrupper och särskilda obligatoriska kom­ binationer. För samtliga ämnen och tjänstgöringar i denna fria del av licentiatstu­ dierna, d. v. s. andra avdelningens ämnen efter medicin och kirurgi samt tredje avdelningen, erfordras eu kursbunden minimitid av 16 + 9 = 25 studiemånader. Denna tid är beräknad utan studieavbrott samt under för­ utsättning att den studerande anlitar de gynnsammaste kombinationsmöj­ ligheterna och att omedelbar plats i kurs eller tjänstgöring står till dispo­ sition. En sådan forcering av studierna under denna period är dock, framhåller kommittén, praktiskt taget ogenomförbar. Rimlig hänsyn måste tas till den studerandes behov av rekreation, nödvändig tid för värnpliktstjänstgöring och vissa ofrånkomliga mindre avbrott mellan kurser o. s. v. Till studietiden måste följaktligen läggas en beräknad period för ferier, värnpliktstjänstgöring och övriga normala och av praktiska skäl betingade studieavbrott under den nu senast behandlade delen av de kliniska stu­ dierna. Uppskattningsvis anger kommittén 6 månader som en rimlig tid härför. Med dessa utgångspunkter skulle sålunda kommitténs förslag inne­ bära en normal studietid av drygt 6 1/2 år. Denna siffra bör enligt kom­ mittén lämpligen tjäna som vägledning vid fakulteternas, kollegiernas och undervisningsnämndernas planeringsarbete. Kommittén framhåller vikten av att alla tendenser till förlängning av studietiden snabbt upptäckes, så att det till grund härför liggande förhål­ landet kan analyseras och korrigeras, och understryker betydelsen av att den av universitetsberedningen föreslagna studiestatistiken påbörjas så snart en ny studieplan antagits. Betydelsen för studietiden av att varje läro­ säte får en sådan kapacitet över hela linjen, att stockningar i studiegången ej uppstår, understryker kommittén kraftigt. Under de senare åren har det på vissa punkter brustit i dessa avseenden med avsevärda tidsförluster som följd för de studerande. Vid bedömningen av studietidens längd enligt det framlagda förslaget bör, påpekar kommittén, ihågkommas, att i anledning av förslag i kom­ mitténs första betänkande (SOU 1951:4) numera nya bestämmelser ut­ färdats om tillträde till de medicinska studierna, vilka kan väntas komma att sänka den tid, som tidigare åtgått mellan studentexamen och de medi­ cinska studiernas påbörjande.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r an d e 11 . Medicinska fakulteten i Uppsala anför, att då fakulteten icke anser det praktiskt möjligt eller lämpligt att kombinera ämnena i den fria delen av licentiatstudierna i den utsträckning, kommittén föreslagit, den för denna del beräknade kursbundna minimitiden 25 studiemånader torde få ökas med 3—4 månader. I praktiken kommer säkert ofta även att åtgå en viss extra tid för inläsning av ämnen, önskvärd fördjupning i ämnen o. d.

Fakulteten finner därför kommitténs uppgift om 6 1/2 år som en »nor­ mal studietid» för dess förslag till studieordning orealistisk. Det torde vis­ serligen för en del studenter vara möjligt att fullgöra studierna på denna tid, men det kan förvisso ingalunda väntas, att detta skall bli det normala.

Den av kommittén angivna normala studietiden torde enligt medicinska fakultetens i Lund mening ställa mycket höga krav på de studerandes ar­

betsförmåga och receptivitet och kommer därför liksom den nuvarande sä­ kerligen att överskridas av många. Fakulteten understryker betydelsen av att varje lärosäte får en sådan kapacitet, att stockningar i studiegången ej uppstår, och framhåller liksom kommittén vikten av en kontinuerlig studietidsstatistik.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att det av lärarkol­

legiet föreslagna förbudet att kombinera kurs i dermato-venereologi med andra kurser kommer att åtminstone på papperet förlänga studierna med två månader och inskränkningen i rätten till kombinationer under kurserna i öron-, näs- och halssjukdomar samt oftalmiatrik kan också medföra en viss förlängning av studietiden. Därtill kommer förlängning med en månad genom utökningen av kursen i obstetrik och gynekologi från tre till fyra månader. Lärarkollegiet instämmer med kommittén beträffande nödvändig­ heten av att hålla studierna inom gränserna för utbildning av allmänläkare, men kollegiet ställer sig tvivlande till möjligheten att åstadkomma en så­ dan utbildning på 6 1/2 år. En förlängning av kurstiden med några måna­ der synes därför knappast betyda så mycket mot bakgrunden av den tid, som är nödvändig för inhämtandet av kunskapsstoffet i sin helhet, vilken tid för övrigt måste bli individuellt olika.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anför, att

det otvivelaktigt för ett stort antal studenter kommer att erbjuda myc­ ket stora svårigheter att hålla det föreslagna tidsschemat. Särskilt gäller detta »det propedeutiska året», vilket organisationskommittén föreslår ut­ ökat med en termin.

Kanslern anför, att kommittén trots att den enligt hans mening tillgodo­

sett alla berättigade krav på utbildningens omfattning dock lyckats fram­ lägga en studieplan, som torde komma att medföra en minskning av studie­ tiden. Enligt de av kanslern förordade ändringarna i kommitténs förslag till studieplan kommer studierna till medicine kandidatexamen liksom enligt kommitténs förslag att taga en tid av 2 år. Licentiatstudierna kommer däre­

Kungl. Maj ds proposition nr 21%. 55

mot att något förlängas, dels genom den till andra avdelningen förlagda sluttentamen i patologi, dels genom utökningen av tredje avdelningen med en månads assistenttjänstgöring i obstetrik och gynekologi. Den totala stu­ dietiden kommer sålunda att uppgå till något mer än den av kommittén angivna studietiden av drygt 6 1/2 år. Kanslern föreslår därför, att normal­ studietiden sättes till knappt 7 år. Denna studietid torde, framhåller kans­ lern, i praktiken icke innebära någon förlängning jämfört med kommitténs förslag, då kanslern — i likhet med flertalet av de hörda universitetsmyndigheterna — håller före, att den av kommittén angivna normalstudietiden är tilltagen i underkant och då sannolikt endast ett fåtal studerande torde kunna följa det av kommittén uppgjorda studieschemat. Kanslern erinrar i detta sammanhang om 1945 års universitetsberednings uttalande i bered­ ningens betänkande, del V, att den i examensstadgan och studieplanen upp­ ställda normaltiden för en examen bör vara så utmätt, att minst hälften av de studerande kan avlägga sin examen inom denna tid. Beträffande studietidsstatistiken hänvisar kanslern till sitt i underdånig skrivelse den 10 november 1953 framlagda förslag till kungörelse angående universitetsstatistik. Länsstyrelsen i Uppsala anser det uppgjorda undervisningsschemat i sin helhet vara så omfattande och komprimerat, att det kan ifrågasättas, om det föreslagna tidsschemat kan genomföras av flertalet studenter. Länssty­ relsen anser det vara riktigare att betrakta de drygt 6 1/2 åren som en mi­ nimitid i stället för en normaltid för studiernas genomförande. Stockholms stads sjukhusdirektion hälsar med tillfredsställelse, att kommittén genom en rationalisering och en systematisering av studieplanen lyckats nedbringa studietiden från normalt omkring 8 år och 4 månader till 6 1/2 år. Göte­ borgs sjukhusdirektion understryker önskvärdheten av att studietiden ge­ nom olika åtgärder i fråga om undervisningsplan och studieordning ned­ bringas så långt som möjligt, då en förkortning av studietiden betyder en motsvarande ökning av den knappa tillgången på utbildade läkare. Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att såvitt delegatio­ nen kan bedöma har kommitténs nedpressning av studietiden vunnits utan eftersättande av befogade krav på utbildningens grundlighet och omfatt­ ning, tvärtom har i viktiga avseenden en utvidgning av grundutbildningen skett till nya områden eller inom förut eftersatta områden. Sjuk vårdsdele­ gationen understryker emellertid starkt kommitténs påpekande, att eu väsentlig förutsättning för att studieplanen skall kunna förverkligas är, att de stockningar, som beror av undervisningsanstalternas otillräckliga utbygg­ nad, elimineras. Beredningen understryker även vikten av en studiestatistik. Svenska läkaresällskapet ifrågasätter om den föreslagna studieplanens tids­ schema kan genomföras av flertalet studenter. Sällskapet instämmer liv­ ligt i kommitténs påpekande om vikten av att alla tendenser till förläng­ ning av studietiden snabbt upptäckes och förhindras och vikten av studie­

56 Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

statistik. Sveriges läkarförbund anser kommitténs beräkning av studietiden vara alltför optimistisk och betraktar den angivna s. k. normaltiden om drygt 6 1/2 år som en minimitid, som är möjlig att uppnå vid ett samman­ träffande av olika gynnsamma omständigheter. Förbundet anför, att man icke kan räkna med att flertalet av de studerande kan inläsa de kliniska specialämnena under kursmånadema samt medicin och kirurgi under assistenttjänstgöringama, varför man även måste beräkna särskild tid för tentamensläsning. Med utgångspunkt från universitetsberedningens utta­ lande, att den i examensstadgan och studieplanen uppställda normaltiden för en examen bör vara så utmätt, att flertalet av de studerande kan av­ lägga sin examen inom denna tid, anser läkarförbundet, att normaltiden för medicine licentiatexamen bör fastställas till åtminstone 7 1/2 år. Sveriges förenade studentkårer anser, att kommitténs målsättning svårligen kan förenas med någon mer avsevärd nedskärning av studietidens längd, och framhåller, att minimistudietiden för avläggande av slutexamen enligt kom­ mitténs förslag överskrider den minimistudietid, som f. n. är teoretiskt möj­ lig. Bruttostudietiden kan därför förmodligen förväntas att som nu normalt ligga mellan 8 och 9 år. Sveriges förenade studentkårer anser dock, att en inte obetydlig förkortning av denna studietid säkerligen kan åstadkommas, om varje lärosäte i enlighet med kommitténs förslag utbygges så, att stockningar i studiegången ej uppstår och om vad kommittén anfört angående undervisningsformerna vinner beaktande.

D epartementschefen. Vid genomförandet av den föreliggande reformen av läkarutbildningen tilldrar sig givetvis den kommande studietiden det största intresse. Läkar­ utbildningen har namn om sig att vara lång och därmed dyrbar, och de av kommittén framlagda siffrorna angående studietiden för de under några av de senare åren examinerade läkarna bestyrker förhållandet. Orsaken till den långa studietiden är enligt min mening ej helt enkel att fastställa. I den totala studietiden torde bl. a. ej sällan tiden för vissa vikariatstjänstgöringar i underläkares ställning ingå, och viss tid av värnpliktstjänstgö­ ringen är ofta förlagd före licentiatexamen på sådant sätt, att den utgör ett studiehinder. Även om hänsyn tas till dessa förhållanden tyder dock den av kommittén redovisade totala studietiden om 8 år och 4 mån. på att den verkliga studietiden är anmärkningsvärt lång. Såsom kommittén framhåller kan visserligen icke en studietidsförkortning vara ett primärt mål vid en läkarutbildningsreform, men undervis­ ningstiderna i de olika ämnena får under inga förhållanden göras längre än vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till det uppställda ut­ bildningsmålet. Ur dessa synpunkter finner jag det vara synnerligen bety­ delsefullt, att kommittén genom en tidigare specialisering än nu anvisat en väg att begränsa studietiden för grundutbildningen till medicine licentiat­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%. 57

examen. Kommittén anger således, att dess studieplan inklusive viss tid för tentamensläsning, ferier etc. skall kunna fullföljas på en normal studietid av 6 1/2 år. Åtskilliga av remissmyndiglieterna har betvivlat, att de studerande kan avsluta de medicinska studierna enligt kommitténs plan på den angivna tiden. För universitetsmyndigheternas del måste uttalandena ses mot bak­ grunden av att dessa myndigheter samtliga föreslagit ändringar i studiepla­ nen, som skulle leda till förlängning av studierna, varvid givetvis den av kommittén angivna studietiden inte längre kan hållas. Jag har av olika skäl icke funnit anledning tillstyrka mer än något enstaka av dessa änd­ ringsförslag, varför sådana moment i stort sett icke influerar på min be­ dömning av den framtida studietiden. Vidare har jag vid beräkningen av institutionernas kapacitet och lärarkrafternas omfattning i enlighet med kommitténs intentioner förutsett, att varje lärosäte skall få de resurser som krävs för att dess studerande skall kunna fullfölja studierna utan avbrott eller förseningar på grund av bristande utrymme vid kurser och tjänstgö­ ringar, något som under nuvarande förhållanden ej alltid kunnat undvikas. Jag kan således icke finna, att remissmyndigheternas kritik mot den av kommittén angivna studietiden väsentligen rubbar kommitténs beräkningar. Kommitténs studieplan innebär i den av mig föreslagna utformningen en minimistudietid av drygt 6 år. Med tillägg av fem månaders tid för ferier, tentamensläsning etc. under studiernas sista två år, d. v. s. under planens perioder av fri studieordning, når man kommitténs normalstudietid på 6 1/2 år. Med hänsyn till vikten av att ha en siffra som riktpunkt vid upp­ görandet av de enskilda lärosätenas studieplaner finner jag det nödvändigt att i examensstadgan ange en normalstudietid, vilken enligt min mening kan sättas till 6 1/2 år. Ordet normalstudietid får därvid fattas i meningen sammanlagd tid för kurser och tjänstgöringar jämte rimlig inläsningstid. Jag vill med all kraft understryka vikten av att de av undervisningsnämnderna och fakulteterna upprättade lokala studieplanerna skall innehålla alternativ, som gör det möjligt för de studerande att fullfölja studierna på normalstudietid. Jag är medveten om att den av mig angivna normalstudietiden måhända icke helt är jämförbar med den från senare år framräknade totala studieti­ den på 8 år och 4 månader, vilken framkommer som skillnaden mellan in­ skrivnings- och examensdatum. Även om de studerande genom längre ten­ tamensläsning, vikariats- och värnpliktstjänstgöringar etc. kommer att bruka bortåt 7 år från studiernas början till examen, så innebär dock den nya studieplanen en studietidsförkortning på upp emot 1 1/2 år. Lägges därtill, att de genom kommitténs tidigare utredning tillkomna nya bestäm­ melserna för inträde vid de medicinska fakulteterna lett till en kortare tid mellan studentexamen och inträde vid lärosätet genom bortfall av kon­

58 Kungl. May.ts proposition nr 212.

kurrenskompletteringar, så torde det kunna fastslås, att de jämväl genom nu framlagda förslag skapade nya reglerna för hela läkarutbildningens an­ ordnande möjliggör en väsentlig och högst önskvärd förkortning av studie­ tiden till medicine licentiatexamen. En sådan förkortning av studietiden innebär givetvis en lika stor förlängning av varje läkares verksamhet i prak­ tisk sjukvård och är därmed att betrakta som ett effektivt sätt att öka vår produktion av läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 59

VI. Det årliga studentintaget.

Kommittén.

Enligt direktiven har kommittén icke haft att ta ställning till frågan om det aktuella läkarbehovet utan utgått ifrån, att behovet av läkare för över­ skådlig tid framåt kommer att vara så stort, att de medicinska högskolor­ nas hela utbildningskapacitet kommer att behöva tas i anspråk. Kommittén har sålunda icke ifrågasatt någon ändring i de av kanslern den 19 november 1952 utfärdade bestämmelserna rörande tillträde till de för medicine studerande anordnade s. k. nybörjarkurserna. Enligt dessa lämnas varje termin, därest särskilda omständigheter ej föranleder annat, tillträde till nybörjarkurs i Uppsala, Lund och Göteborg åt vardera högst 32 samt vid karolinska institutet åt högst 54 studerande. Det årliga intaget av medicine studerande VT 1948—VT 1954 framgår av efterföljande sammanställning, vilken också utvisar antalet sökande.

I n t a g Totalt Antal sökande intag U L S G VT 1948. . . 211 30 30 50 _ no HT 1948. . . 26G 34 32 54 — 120 VT 1949. . . 218 30 34 56 — 120 HT 1949. . . 294 32 32 57 30 151 VT 1950. . . 253 32 33 56 30 151 HT 1950. . . 341 32 34 57 30 153 VT 1951. . . 240 32 32 57 32 153 IIT 1951 . . . 304 33 33 57 30 153 VT 1952. . . 220 32 32 58 34 156 HT 1952. . . 275 32 32 56 34 154 VT 1953. . . 214 32 32 56 34 154 HT 1953. . . 414 32 32 56 34 154 VT 1954. . . 239 32 32 56 35 155

Såsom i bl. a. en interpellation vid 1952 års riksdag (EK 11: 66, 19: 6 d) framhållits, råder för närvarande svårigheter att utan väntetid bereda samt­ liga medicine kandidater plats för den fortsatta kliniska undervisningen. För kommittén har det framstått som angeläget, att plats skall kunna be­ redas åt ett för varje lärosäte beräknat normalantal medicine studerande genom hela studiegången. Vid beräkningen av detta normalantal har kom­ mittén tagit hänsyn dels till att det fram till medicine kandidatexamen sker eu viss avgång, vilken .av kommittén uppskattats till 5—10 c/o av arsintaget, dels till önskvärdheten av reservplatser. Kommittén har sålunda vid

60 Kungl. Majds 'proposition nr ‘212.

sina beräkningar utgått ifrån ett årligt platsbehov på det kliniska stadiet av ca 60 vid Uppsala universitet, Lunds universitet och medicinska hög­ skolan i Göteborg samt ca 120 vid karolinska institutet.

Y ttr anden.

Kanslern erinrar i sitt yttrande om de utredningar som under åren 194!)

—1950 av särskilda sakkunniga verkställts rörande förutsättningarna och

kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid universite­ ten i Uppsala och Lund samt medicinska högskolan i Göteborg. Dessa ut­ redningar har avsett betingelserna för en ökning av det årliga intaget till

respektive 80, 90 och 100 medicine studerande. Kanslern anför, att han vid

behandlingen av läkarutbildningskommitténs föreliggande förslag övervägt, huruvida en mindre, men i nuvarande läge nog så betydelsefull ökning av antalet medicine studerande skulle kunna genomföras. Kanslern har därvid funnit, att möjligheter synes föreligga för en intagning av ytterligare fem studerande per termin vid universitetet i Lund. Kanslern stöder detta sitt antagande på det förhållandet, att frågan om tillräckliga institutioner för bakteriologi och patologi nu står inför sin lösning, varigenom hindret för en utökad preklinisk undervisning kommer att undanröjas. Beträffande den kliniska undervisningen har enligt kanslerns mening större förutsättningar för ett ökat antal deltagare skapats genom att i kommitténs förslag till organisation av undervisningen i de kliniska ämnena i ett flertal fall förut­ satts ett större antal kurser med färre deltagare per kurs än för närvarande. I ett fall föreslår kanslern dessutom ytterligare utökning av antalet kurser.

Genom nådig remiss den 4 oktober 1950 har kanslersämbetet för rikets

universitet anbefallts att, efter hörande av vederbörande vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska institutet och medicinska högskolan i Göte­ borg, avgiva utlåtande över förutnämnda utredning rörande förutsättning­ arna och kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid uni­ versitetet i Uppsala. Kanslern överlämnar av vederbörande akademiska myndigheter avgivna yttranden över utredningen och anför, att det av ut­ redningen framgår, att det för de prekliniska ämnenas del är möjligt att omedelbart genomföra en ökning av antalet studerande till ca 80 per år utan någon större kostnadsökning. Enligt en till kanslerns yttrande fogad skri­

velse av den 17 december 1953 från utredningens ordförande, professor

G. Blix, äger de av utredningen angivna förutsättningarna för en ökning med vissa modifikationer alltjämt sin giltighet. Av propositionen nr 122

till 1953 års riksdag framgår vidare, att en ökning av antalet deltagare i de

propedeutiska kurserna vid medicinska högskolan i Göteborg till 75 är möj­ lig. Kanslern finner således, att möjligheter föreligger att åstadkomma en ytterligare ökning av antalet medicine studerande genom att bereda ut­ bildning fram till medicine kandidatexamen för ett ytterligare antal stude­ rande i Uppsala, vilka för sin fortsatta utbildning hänvisas till medicinska högskolan i Göteborg. Som framgår av en till utlåtandet fogad samman­

62 Kungl. Maj:ts -proposition nr %12.

Kanslern föreslår, att nyssnämnda möjligheter till ökning av antalet me­ dicine studerande utnyttjas och utgår i sitt yttrande från ett årligt intagav ytterligare 15 studerande i Uppsala och 10 studerande i Lund samt från ett årligt platsbehov vid de propedeutiska kurserna och på det kliniska sta­ diet av ca 60 i Uppsala, 70 i Lund, 120 i Stockholm och 75 i Göteborg. De i Uppsala ytterligare intagna 15 studerandena avses sålunda tillsvidare efter avlagd medicine kandidatexamen skola få sin fortsatta utbildning vid medicinska högskolan i Göteborg. När de teoretiska institutionerna i Göte­ borg utbyggts, synes enligt kanslern frågan om det årliga intaget av medici­ ne studerande i Uppsala och Göteborg böra upptagas till nytt övervägande.

Departementschefen.

Vid den genomgripande granskning av de medicinska institutionernas re­ surser i personellt och materiellt hänseende, som måste företas i samband med läkarutbildningsreformen, ligger det nära till hands att också göra en översyn av elevantalet vid de olika lärosätena. Med hänsyn till den allmänt vitsordade bristen på läkare i vårt land och då den obligatoriska sjukför­ säkringen sannolikt kommer att kräva ökade insatser bland annat från lä­ karnas sida, synes mig nämligen varje möjlighet till ett ökat intag av me­ dicine studerande böra utnyttjas. Det kan här påpekas, att ett ökat intag av studerande med en framtida ökad produktion av läkare som följd re­ dan skett under den senaste femårsperioden, huvudsakligen genom till­ komsten av den medicinska högskolan i Göteborg men även genom smärre utvidgningar vid de andra lärosätena. Ökningen uppgår, som kommitténs

siffror visar, till cirka 80 medicine studerande årligen jämfört med intag­ ningen år 1948.

Kommittén har i enlighet med sina direktiv icke gjort någon undersök­ ning av möjligheterna till en ökning av antalet medicine studerande. Dess beräkningar av det behövliga antalet platser vid kurser och tjänstgöringar ansluter sig med viss reservmarginal nära till det nuvarande intaget av

studerande. Under 1953 inskrevs sålunda 308 studerande vid de medicin­

ska lärosätena, och kommittén beräknar behovet av platser vid de prope­

deutiska tjänstgöringarna och de kliniska kurserna till 300 årligen, vilket

enligt kommitténs uppskattning skall vara tillräckligt, då enligt erfaren­ heten en viss avgång av studerande sker under studierna till medicine kandidatexamen. Kommitténs förslag synes emellertid i viss mån ha skapat ett nytt läge genom den i samband med utbildningsreformen förbättrade organisationen av de medicinska studierna. Sålunda anger kanslern, att enligt hans me­ ning kommitténs förslag ger större förutsättningar för ett ökat antal del­ tagare i den kliniska undervisningen genom att det i ett flertal fall inne­ fattar ett större antal kurser med färre deltagare än för närvarande. Kanslern föreslår dessutom själv i ett fall ytterligare utökning av kursanta­ let. Vid sina överväganden finner kanslern, att möjligheter synes föreligga

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Jag föreslår således, att en något större ökning av antalet intagna medi­ cine studerande sker jämfört med vad kanslern angivit. Med hänsyn till de relativt nybyggda institutionernas kapacitet vid karolinska institutet, var­ ibland särskilt den under byggnad varande bakteriologiska institutionen avlägsnar tidigare svårigheter, samt vidare till att kommitténs beräkningar förutsett ett behov av 120 kliniska utbildningsplatser i Stockholm finner jag, att intagningen vid karolinska institutet kan höjas till 118 årligen. Enligt mitt förslag kommer således intagningen vid de medicinska läro­ sätena att i samband med läkarutbildningsreformens genomförande höjas från 310 årligen till 342 årligen. Den av mig föreslagna ökningen av antalet intagna medicine stude­ rande torde föranleda mera väsentliga särskilda kostnader endast i Upp­ sala. Jag anser mig i huvudsak kunna godtaga den i det föregående åter­ givna kostnadsberäkningen härför. I detta sammanhang torde jämväl frågan om möjligheterna för en fram­ tida ytterligare utökning av det årliga intaget av studerande vid de medi­ cinska lärosätena utöver den av mig nyss föreslagna böra något beröras. Jag erinrar härvid om att en tävling angående utformningen av definitiva teoretiska institutioner vid medicinska högskolan i Göteborg nyligen ägt rum och att en av förutsättningarna för de framlagda förslagen är, att de skall tillgodose ett intag av 100 studerande årligen, alltså en ökning av 30 jämfört med nu. Då de planerade göteborgsinstitutionerna tas i anspråk, måste utredning komma till stånd angående tillgången på kliniska utbild­ ningsplatser för det ökade elevantalet, och en översyn av läget vid de övriga lärosätena torde därvid bli nödvändig. I samband därmed synes möjligheten att förlägga någon del av denna utbildning till sjukhus i Norr­ land böra beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 65

VII. Allmänna anslagsfrågor m. m.

Kommittén.

Kommittén förordar en intensifiering av de medicinska studierna. Nya ämnen har fogats in i studieplanen, andra har givits ökad omfattning, och för de ämnen som fått sin kurstid beskuren kräver förkortningen vissa om­ läggningar av undervisningens organisation. Beträffande utbildningens ka­ raktär och undervisningsmetoderna i allmänhet föreslår kommittén åtgär­ der i syfte att stärka integrationen mellan å ena sidan de prekliniska och kliniska disciplinerna, å andra sidan de i dessa grupper ingående ämnena inbördes. I detta sammanhang bör den av kommittén rekommenderade för­ skjutningen från katedral undervisning till förmån för undervisning i kon­ ferensform och ökad praktisk handledning av de studerande nämnas. Kom­ mittén förutsätter vidare, att antalet deltagare per kurs, vilket för närva­ rande på sina håll enligt kommitténs mening är orimligt stort, måste bringas ned, och att sålunda antalet kurser måste öka väsentligt. Samtliga berörda förändringar fordrar, framhåller kommittén, en där­ emot svarande ökning av de kvalificerade lärarkrafterna, framför allt inom den kliniska sektorn av undervisningen. Reformen fordrar emellertid icke blott en utvidgning av dessa resurser. För att tillförsäkra de studerande ett gott utbyte av de praktiska studierna inom såväl den prekliniska som den kliniska delen av utbildningen (demonstrationer, laborationer och klinisk tjänstgöring) krävs god tillgång till handledande personal, d. v. s. assisten­ ter och amanuenser på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuen­ ser respektive underläkare på klinikerna. Slutligen kräver rationaliseringen av undervisningen en ökning av hjälpkrafter av olika slag, framför allt tek­ nisk och administrativ biträdespersonal. Kommittén betonar, att den primära utgångspunkten för kommittén vid uppgörandet av personalförslag självfallet varit undervisningens intresse, men att kommittén dock i vissa fall icke kunnat undvika att beröra sådana tjänster, som till betydande del även direkt tjänar forskning och sjukvård. Ehuru kommittén icke ansett sig böra företa någon fullständig granskning av klinikernas underläkarorganisation, har kommittén sålunda på vissa punkter rekommenderat en förstärkning av underläkarstaberna. Kommittén framhåller, att man vid bedömandet av kommitténs förslag om nya tjänster vid universitetsklinikerna bör beakta, att dessa förslag in­ rymmer åtgiirder, som i och för sig icke är beroende av en ny utbildnings­ plan utan som är nödvändiga redan med nuvarande studieordning, om un­ dervisningen skall kunna bedrivas rationellt. Sålunda saknas för närvaran­ de vid vissa lärosäten företrädare i läroämnen, som redan ingår i nuvarande 5 — Bihan g till riksdagens protokoll 195h- 1 samt. År 212.

66 Kungl. May.ts proposition nr SIS.

undervisningsplan. Vidare har det under senare år ökade intaget av medi­ cine studerande inte följts av någon motsvarande ökning aV lärarkrafterna. Kommittén anser en väsentlig förstärkning av klinikernas lärarpersonal vara nödvändig. Kommittén framhåller att docentinstitutionen, som kännetecknas av en betydande rörlighet och i vilken forskningsmomentet är särskilt framträdande, enligt kommitténs mening inte är lämpad för en utbyggnad i detta avseende. Enligt gällande bestämmelser står de till de olika medicinska fakulteterna och karolinska institulet hänvisade docent­ tjänsterna (förutvarande docentstipendierna) företrädesvis till förfogande för vissa angivna prekliniska ämnen. Därest ytterligare tjänster står till fakultetens eller institutets disposition bör dessa, som det sägs i bestämmel­ serna, företrädesvis tilldelas docent i kliniskt ämne. De kliniska docent­ tjänsterna är icke fast knutna till vissa ämnen. Innehavare av sådan tjänst är i allmänhet skyldig att såsom vikarie uppehålla lärarbefattning inom sin vetenskap samt att meddela viss undervisning. Denna senare undervisning bör emellertid icke adderas till den ordinarie undervisningen och därigenom vidga ramen för de studerandes obligatoriska kunskapsstoff utan meddelas i form av specialföreläsningar. En utökning av antalet extra ordinarie docenter i avsikt att säkerställa den ordinarie undervisningen och handledningen av de medicine studerande skulle i betydande grad innebära, att docentinstitutionen utnyttjades i en riktning som icke vore avsedd. Enligt kommitténs mening bör en dylik för­ ändring av institutionens karaktär icke komma ifråga. Kommittén erinrar också i detta sammanhang om att 1945 års universitetsberedning intagit den ståndpunkten, att det väsentliga i docentinstitutionens nuvarande ka­ raktär borde bibehållas. En rationell lösning av klinikernas lärarfråga anser kommittén framför allt fordra, att till institutionerna i de större kliniska ämnena knyts under­ visningst jänster av en fastare karaktär. Innehavaren av en dylik lärartjänst, som regelmässigt samtidigt bör ha ställning som biträdande överläkare vid vederbörande klinik, bör anförtros en viss del av klinikens samlade under­ visningsbörda och delta i handledningen av de studerande i deras kliniska tjänstgöring. Kommittén föreslår sålunda, att särskilda lärartjänster inrättas på de större klinikerna vid samtliga lärosäten. För dessa tjänster bör enligt kommittén fordras samma kompetens som för docenttjänst. Tjänsterna fö­ reslås bli helt bekostade av statsverket och uppförda på åttonde huvud­ titelns avlöningsstater. Beträffande undervisningsskyldigheten anser kom­ mittén, att denna bör motsvara vad som åligger professor eller högst 130 timmar om året. Kommittén finner det lämpligt, att konstruktionen av de föreslagna lärartjänsterna utformas i analogi med universitetens och hög­ skolornas docenttjänster. Detta innebär att tjänsterna, som bör benämnas lärare i respektive ämnen, görs till extra ordinarie befattningar och att för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 67

ordnandetiden begränsas. Löneställningen bör vara densamma som för do­ cent och tjänsterna sålunda placeras i 30 lönegraden. Till skillnad från vad som gäller docenttjänsterna anser kommittén, att förordnandetiden för de nya lärartjänsterna bör sättas till sex år. Rätten till omförordnande bör icke begränsas. Tillsättningen av lärartjänsterna bör ske i samma ordning som vid besättande av docenttjänst. Som ett särskilt villkor för dessa tjänster bör emellertid föreskrivas, att vederbörande innehar överläkarkompetens. Med hänsyn till att nu berörda lärare såsom nämnts samtidigt bör knytas till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare — vilket för en effektiv undervisning torde vara en förutsättning — synes överenskommelse här­ om böra träffas med vederbörande kommunala huvudmän. Stad eller lands­ ting torde enligt kommitténs mening för ifrågavarande befattningshavare böra bestrida kostnaderna för ett särskilt arvode, motsvarande det som för närvarande utgår till befattningshavare i överläkarställning. Detta arvode, som sålunda närmast avser att markera lärarens inordnande i sjukhusorga­ nisationen, utgör för närvarande 1 500 ä 2 000 kronor. I fråga om arvoden t ill biträdande lärare har kommittén understrukit önskvärdheten av likformiga ersättningsgrunder. Kommittén har i fråga om sådan undervisning, som icke kan hänföras till handledning, vissa mindre krävande kliniska eller polikliniska demonstrationer eller exa­ minationer, funnit en ersättning med 50 kronor per timme vara rimlig. För en begränsning av arvodet till detta belopp talar enligt kommitténs mening det skälet, att den undervisning varom här är fråga består av regelmässigt återkommande längre eller kortare serier av föreläsningar, varvid det vik­ tigaste momentet i förberedelserna är att hålla stoffet aktuellt. Härutöver bör vid sådana kurser som leds av biträdande lärare utgå ett arvode för själva organisationen och ledningen av undervisningen. Kommittén har härför i regel beräknat ett tillägg av 250—500 kronor per kurs, av vilka be­ lopp det högsta avser kurser på sjukhus, där professor eller annan självstän­ dig ämnesföreträdare för undervisningen saknas. Undervisning i form av seminarieövningar har kommittén med avseende på undervisningsvolymens beräkning och ersättningen per timme likställt med ordinär föreläsning, d. v. s. sådan som bör ersättas med 50 kronor per timme. Detsamma gäller medverkan i de av kommittén föreslagna kliniska konferenserna. Denna undervisningsform, som i kommitténs utbildningsplan ges en framskjuten plats, anser kommittén ställa stora anspråk på de del­ tagande ämnesföreträdarna och kräver av dem systematiska förberedelser. Undervisning, som huvudsakligen består i handledning av studerande vid laboratorie- och andra övningar eller i kliniska eller polikliniska demonstra­ tioner utan direkt samband med föreläsningar, har av kommittén ansetts böra ersättas med något mera än hälften av det för ordinära föreläsningar föreslagna beloppet per timme, eller 30 kronor. Samma timersättning har

68 Kungl. Maj:ts 'proposition nr £12. beräknats för den examination, som kommer att åvila de biträdande lä­ rarna. För specialundervisning eller enstaka föreläsningar, som exempelvis före­ kommer vid efterutbildningskurserna, har kommittén ansett att en högre ersättning än den, som föreslagits för biträdande lärares återkommande un­ dervisning, bör utgå med hänsyn till att relativt mera förarbete krävs av läraren. För denna undervisning har sålunda föreslagits en ersättning av 100 kronor per timme. Enligt universitetstatuterna omfattar en professors undervisningsskyldighet i allmänhet 128—136 timmar per läsår. För överskådlighetens skull har kommittén i sina anslagsberäkningar angivit en bestämd föreläsningsvolym och därvid valt antalet 130. Med hänsyn till förekomsten av nedsatt undervisningsskyldighet för vissa ämnesföreträdare torde, framhåller kommittén, i samband med en definitiv beräkning av arvodena till de biträdande lärarna en justering visa sig erfor­ derlig. I detta sammanhang erinrar kommittén om ett uttalande i propo­ sitionen nr 12 till 1952 års riksdag angående löne- och pensionsreglering för professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl., vari förutsattes att en översyn skulle ske av de särskilda beslut, som i enskilda fall meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten. I fråga om underläkarnas roll i undervisningen under­ stryker kommittén önskvärdheten av bestämmelser, som fastställer skyldig­ het för underläkama även vid de kommunala undervisningssjukhusen att biträda vid handledningen av medicine studerande. Ett åliggande av detta slag behöver enligt kommitténs mening icke kompenseras genom särskild ersättning åt vederbörande läkare, då tjänstgöringen vid en undervisningsklinik redan i och för sig har ett icke oväsentligt meritvärde. Kommittén, som inhämtat, att klinikamanuenserna, vilka ursprungligen avsetts huvudsakligen för undervisningen, i praktiken utnyttjas i långt hög­ re grad för sjukvårdsgöromål än vad kostnadsfördelningen mellan stat och landsting antyder, understryker vikten av att såvitt möjligt amanuensernas andel i undervisningen återställes. För att undervisningen skall kunna bedrivas på rationellt sätt fordras, framhåller kommittén, tillräckliga lokaler och god utrustning. Detta är en nödvändig förutsättning för att kommitténs strävan att effek­ tivisera undervisningen och begränsa studietiden genom en ändamålsenlig studieplan och ett ökat lärarantal skall kunna förverkligas. Vad utrustningsbehovet beträffar ligger det i sakens natur att varje ny­ inrättad institution måste kräva ett avsevärt engångsanslag, om den skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Någon fullständig beräkning av dessa engångsanslags storlek är emellertid enligt kommitténs uppfattning ogörlig, så länge ämnesföreträdare icke är utsedd. Kommittén har därför efter jäm­ förelse med närmast motsvarande institutioner beräknat kostnaderna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 69

en grundutrustning, som måste anses nödvändig vid den föreslagna institu­ tionen. Kommittén förutsätter, att sedan ämnesföreträdare utsetts, denne gör framställning om anslag för anskaffning av den ytterligare utrustning, som kan erfordras för hans speciella behov. Med hänsyn till att frågor om utrustning av nya institutioner i Malmö torde komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande av­ tal mellan staten och Malmö stad, har kommittén icke ansett sig böra redo­ visa någon särskild anslagsberäkning härvidlag. Även vid redan befintliga institutioner har i vissa fall, såsom vid omläggning av undervisningen, be­ hov av engångsanslag för utrustning ansetts föreligga. Storleken av dessa anslag har av kommittén beräknats efter samråd med respektive ämnes­ företrädare. Särskilt betydelsefull är i detta sammanhang frågan om de löpande materielanslagen. En effektivisering av undervisningsformerna in­ nebär givetvis att betydande anspråk kommer att ställas på dessa anslag. Kommitténs rekommendationer om ökad användning av tekniska hjälp­ medel av olika slag i undervisningen kommer att medföra ett sådant ome­ delbart behov, närmast på sådana kliniska institutioner, där en mera om­ fattande undervisning bedrivs. Kommittén har icke ansett det möjligt att precisera det ökade medelsbe­ hov, som kan bli aktuellt, då studiereformen förverkligas. En beräkningmåste, anför kommittén, utgå ifrån en ingående granskning av nuvarande disposition av materielanslagen, vilka icke blott är avsedda för undervis­ ningen utan även för forskningen. Med hänsyn till lokala förhållanden, vil­ ka kommittén knappast har möjligheter att beakta, måste också behovet i verkligheten te sig ganska olika vid de skilda lärosätena. En generell upp­ skattning anser kommittén knappast tjäna något rimligt syfte. Med en så­ dan skulle inte heller de skilda institutionernas krav på rättvis avvägning kunna tillgodoses. Kommittén finner det därför ändamålsenligt att fakulteterna och lärar­ kollegierna efter beredning i undervisningsnämnderna beräknar det ökade behov av medel för utrustning och för löpande materielutgifter som kom­ mitténs förslag aktualiserar. Därvid bör särskilt beaktas, att utbildningsre­ formen kommer att ske successivt och att sålunda kostnadsökningen kan fördelas på flera budgetår. Då frågan om en differentiering av laboratoriebiträdestjänsternas lönegradsplacering ännu vid utgången av år 1952 ej avgjorts, har kommittén vid sina kostnadsberäkningar utgått ifrån en oför­ ändrad placering av tjänsterna i It lönegraden. I vissa fall har kommittén i samband med behandlingen av de särskilda läroämnena förordat, att undervisning i ämne eller ämnesgrupp skall förläg­ gas till sjukhus, som för närvarande icke alls eller endast i mindre omfatt­ ning är inordnat i den medicinska utbildningen. Då fråga är om kommunalt

70 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 312.

sjukhus, som på detta sätt inkopplas i undervisningen, torde, påpekar kom­ mittén, särskilda förhandlingar mellan staten och vederbö­ rande huvudman bli erforderliga. På karolinska institutets avlöningsstat finns för närvarande uppförda vissa arvoden till amanuenser, vilka tillika är förste underläkare respektive underläkare vid serafimerlasarettet. Dessa arvoden inbegripes i förste underläkar- respektive underläkararvodena och utbetalas vid serafimerlasarettet, men det åligger karolinska institutet att tillhandahålla de mot amanuensarvodena svarande avlöningsmedlen, tillhopa 23 400 kronor. Denna anordning har icke någon motsva­ righet vid karolinska sjukhuset. Då den undervisningsskyldighet, som åvi­ lar dessa amanuenser, enligt kommitténs mening principiellt icke skiljer sig från den, som åvilar underläkare vid karolinska sjukhuset, anser kommit­ tén, att systemet med en avräkning mellan åttonde och elfte huvudtitlarna icke längre bör förekomma. Följaktligen bör dessa särskilda amanuensarvo­ den på karolinska institutets avlöningsstat indragas. För budgetåret 1952/53 hade på karolinska institutets avlöningsstat upp­ förts ett särskilt kursanslag av 40 000 kronor att fördelas av kanslern. Med hänsyn till att kommittén i kapitlen om de särskilda läroämnena be­ räknat den totala undervisningsvolymen och kostnaderna härför, anser kommittén, att något särskilt kursanslag ej längre erfordras. Kommittén redovisar därför i den sammanfattande kostnadsberäkningen en kostnads­ minskning av 40 000 kronor.

Yttranden. Kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster av fasta­ re karaktär har i princip tillstyrkts av remissmyndigheterna. Kommitténs uppfattning att klinikernas lärarfrågor icke bör lösas genom en utbyggnad av den nuvarande docentinstitutionen har lämnats utan er­ inran av samtliga remissmyndigheter utom statskontoret, som ansett att de befintliga kliniska docenterna i första hand skulle utnyttjas för tillgodose­ ende av den ordinarie undervisningen vid klinikerna. Ämbetsverket erinrar, att vid genomförandet av den år 1952 beslutade löneregleringen för docen­ terna förutsattes, att den docenterna åliggande undervisningsskyldigheten borde undergå någon ökning samt kunna bestämmas till 75 timmar före­ läsningar eller därmed kvalitativt jämförlig undervisning per läsår. Kanslern ansluter sig till kommitténs uppfattning och anför, att ett ut­ nyttjande av docentinstitutionen skulle förutsätta dels att antalet docent­ befattningar utökades, dels att desamma knötes till vissa ämnen, dels ock att vikarier alltid finge förordnas för docenter, som åtnjöte tjänstledighet med bibehållen lön. Den av kommittén föreslagna löneställningen för lärarna har av några remissinstanser ansetts otillräcklig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 71

Medicinska fakulteten i Uppsala anser sålunda, att lärartjänsterna givits en alltför ofördelaktig placering i löneavseende med hänsyn till de höga kva­ lifikationer, som måste fordras. Fakulteten anför, att placering i lönegraden Ce 30 visserligen medför sociala förmåner, men den kontanta löneinkomsten blir knappast större än den, som utgår till en förste underläkare utan arvo­ de som biträdande lärare. Befattningarna torde därför enligt fakultetens mening bli föga eftersökta av tillräckligt kvalificerade läkare. Fakulteten anser det vara nödvändigt, att löneställningen väsentligen förbättras, och föreslår, att dessa befattningshavare med avseende på lönens storlek och sociala förmåner jämställes med laboratorer. Kanslern anser, att de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegra­ den Ce 30 icke kommer att kunna rekryteras med tillräckligt kvalificerade läkare. Kanslern förordar därför, att i stället laboraturer i lönegraden Ce 34 inrättas. En förutsättning för inrättande av sådana tjänster måste givetvis vara, framhåller kanslern, att ett undervisningsbehov av 130 timmar före­ ligger i det ifrågavarande ämnet. Det synes kanslern lämpligt, att laborato­ rerna samtidigt knyts till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare. Sveriges läkarförbund anser, att det skulle varit önskvärt att tjänsterna i högre grad bleve undervisningsbefattningar. Om läraren emellertid ej har en biträdande överläkares ställning och arbetsuppgifter, ger tjänsten inga sjukhusmeriter, varför den bleve svår att rekrytera. I så fall finge enligt läkarförbundets mening förordnandetiden begränsas och lönegradsplaceringen kraftigt förbättras. Även med kommitténs konstruktion av lärarbefattningarna anser läkarförbundet det nödvändigt att något förbättra löne­ ställningen och anser ett minimikrav vara, att tjänsterna jämställes med laboratorstjänster, och således placeras i lönegrad 34. Statens lönenämnd anför, att den i och för sig icke funnit anledning till erinran mot att de av läkarutbildningskommittén föreslagna särskilda lärar­ tjänsterna på de större klinikerna hänföres till 30 lönegraden såsom kom­ mittén föreslagit. Lönenämnden anser sig däremot icke kunna tillstyrka att —- på de av universitetskanslern anförda skälen — för ifrågavarande lärare avses laboratorstjänster i 34 lönegraden. Lönenämnden framhåller vidare, att det enligt nämndens mening är nödvändigt att — innan de nya tjäns­ terna inrättas — det närmare undersökes i vad mån behov av dylika tjäns­ ter förefinnes för sjukvården vid de berörda sjukhusen och på vad sätt lärarbefattningarna skall inlemmas i läkarorganisationen vid vederbörande sjukhus. Särskilt synes härvid förhållandena vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet böra beaktas. Lönenämnden erinrar sålunda att vid des­ sa sjukhus redan nu finnes ett icke obetydligt antal olika typer av lärar- och läkartjänster (professorer tillika överläkare, laboratorer tillika överläkare, lönegradsplacerade överläkare, arvodesanställda biträdande överläkare, förste underläkare med förordnande såsom biträdande överläkare o.s. v.),

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

för vilka i stor utsträckning meddelats speciella föreskrifter i fråga om ar­ betstid, rätt till privatpraktik vid och utom sjukhusen o. s. v. En översyn av överläkarorganisationen vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet anser även direktionen för karolinska sjukhuset vara påkal­ lad. Mot kommitténs förslag att lärarna samtidigt skulle knytas till kliniker­ na i egenskap av biträdande överläkare och härför uppbära särskilt arvode från vederbörande kommunala huvudmän har styrelsen för svenska lands­ tingsförbundet ej haft något att erinra. Malmöhus läns landstings hälsooch sjukvårdsberedning anser sig blott kunna tillstyrka förslaget om arvode från huvudmannen till dylika befattningshavare, därest det efter utred­ ning visat sig, att desamma erfordras icke endast för undervisningens utan även för sjukvårdens behov. Beredningen påpekar, att något sådant arvode för närvarande icke utgår till de vid lasarettet i Lund tjänstgörande biträdande överläkarna. Förordnanden som biträdande överläkare har trots detta visat sig synnerligen eftertraktade, och någon svårighet i fråga om rekryteringen i detta hänseende har hittills icke förmärkts. Beredningen an­ för vidare, att huvudmannen bör äga tillfälle att yttra sig före tillsättandet av lärarbefattning, som är förenad med tjänst som överläkare vid undervisningssjukhuset. I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande anföres, att en kombination av de föreslagna lärartjänsterna med biträdande överläkar­ tjänster förefaller mindre lämplig, då de biträdande överläkarna erhåller omförordnande gång efter annan huvudsakligen med hänsyn till sin sjuk­ vårdande uppgift. I stället ifrågasättes en ny form av överläkare, lydande under professorn och innebärande en viss dubblering av överläkartjänsten. Direktionen anser, att dessa befattningshavares ställning bör närmare utformas under samråd med huvudmännen och Sveriges läkarförbund. I fråga om förordnandetiden vid de föreslagna lärartjänsterna anser me­ dicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet, att den långa förordnandetiden på 6 år med obegränsad rätt till omförordnande lätt kan medföra, att befattningshavarnas uppdrag får permanent karaktär, vilket enligt deras mening åtminstone icke som generell regel kan vara rik­ tigt. Förordnandetiden anses därför böra inskränkas till 3 år. Enligt medi­ cinska fakulteten i Lund bör dock möjlighet till omförordnande efter första 3-årsperioden utan ansökan finnas. Vidare bör vid brist på docentkompe­ tenta sökande befattningarna kunna uppehållas på vakansförordnande. Samma synpunkter har framförts av svenska läkaresällskapet. Kommitténs förslag beträffande grunderna för bestämman­ det av arvoden till biträdande lärare har i huvudsak god­ tagits av remissmyndigheterna. Kanslern har sålunda icke funnit skäl till erinran mot kommitténs för­ slag. Statskontoret anser, att ersättningen för föreläsningar bör utgå med en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 73

hetligt belopp, vare sig fråga är om ordinär undervisning eller specialunder­ visning. Ämbetsverket anser sig därför icke kunna tillstyrka förslaget om förmånligare ersättningsnormer vid sistnämnda undervisning. Statens lönenämnd erinrar om att chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan av frågan om anslag för budgetåret 1953/54 till avlöningar vid Lunds universitet (1953 års statsverksproposition, VIII ht. s. 126) fann det angeläget, att en översyn för vinnande av enhetliga normer rörande arvodessättningen för biträdande lärare m. fl. vid samtliga medicinska läro­ säten komme till stånd. Sedan en sådan översyn numera igångsatts (se 1954 års statsverksproposition, VIII ht. s. 115 och 539) bör enligt lönenämndens mening kommitténs förslag till normer för avvägning av arvodena för de biträdande lärarna prövas i samband med denna översyn. Sveriges läkarförbund föreslår, att ett väl tilltaget, rörligt anslag ställes till varje utbildningsanstalts förfogande för anordnande av specialföreläs­ ningar i stället för de av kommittén i vissa ämnen föreslagna arvodena till specialföreläsare. De av kommittén föreslagna arvodena för biträdande lärare och special­ lärare kan, anser kanslern, lämpligen sammanslås till en arvodessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande ämnesföre­ trädares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lä­ rare. Kanslern anför, att han i samband med genomförandet av läkarutbildningsreformen har för avsikt att verkställa en översyn av de beslut, som meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten för vissa ämnesföreträdare. Med hänsyn härtill anser kanslern det lämpligt att såsom kommittén gjort i kostnadsberäkningen bortse från sådana med­ givanden. I fråga om kommitténs förslag om skyldighet för underläkarn a vid samtliga lärosäten att vara behjälpliga vid hand­ ledningen av medicine studerande anser Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning något särskilt behov av sådan hjälp från underläkarna icke föreligga, därest ett tillräckligt antal amanuen­ ser finnes. Skulle underläkare i undantagsfall nödgas biträda vid sådan handledning, synes särskild ersättning härför icke vara erforderlig, då ju tjänstgöringen vid undervisningsklinik, såsom av kommittén framhållits, redan i och för sig har ett betydande meritvärde. Då sådant biträdande sy­ nes inkräkta å den för sjukvårdsgöromål avsedda tiden, bör emellertid en­ ligt beredningens mening bidrag till avlöningen av underläkare erhållas från staten. Sveriges läkarförbund erinrar om att vid de förhandlingar, genom vilka underläkarnas vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet ar­ bets- och avlöningsförhållanden reglerades, åliggandet att biträda vid hand­ ledningen av medicine studerande vägdes mot de principer, som överenskoms för fastställande av underläkaraas antal i förhållande till sjukvårdens

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

omfattning. Ett påläggande av undervisningsskyldighet på underläkarna vid andra sjukhus måste sålunda enligt läkarförbundets mening föregås av en översyn av och eventuellt förhandlingar rörande underläkarantalets till­ räcklighet. Läkarförbundet delar emellertid kommitténs uppfattning, att åliggandet ej behöver kompenseras genom särskild ersättning åt vederbö­ rande läkare. Kommitténs uttalande att särskild ersättning icke bör utgå till under­ läkare vid bl. a. de kommunala undervisningssjukhusen för handledning av medicine studerande anser sig medicinska fakulteten i Lund kunna accep­ tera endast under förutsättning att sjukvårdsarbetet för underläkare vid undervisningssjukhus är mindre än vid sjukhus utan undervisning. Vid undervisningsklinikerna i Lund och Malmö är emellertid sjukvårdsarbetet för underläkarna ofta större än vid vanliga kommunala sjukhus och en utök­ ning av antalet underläkare är därför en förutsättning för att de skall ha tid att så, som kommittén önskar, ägna sig åt handledning av de tjänstgö­ rande. Kanslern understryker önskvärdheten av att bestämmelser utfärdas om skyldighet jämväl för de underordnade läkarna vid de kommunala undervisningssjukhusen att biträda vid handledningen av medicine studerande. Medicinska fakulteten i Lund understryker kommitténs framhållande att klinikamanuenserna vid de olika klinikerna i Lund och Malmö utnyttjas för praktiskt sjukhusarbete i vida högre grad än vad som motsvarar den tredjedel av lönen, som landstinget respektive Malmö stad bidrar med. En korrektion av detta missförhållande anser fakulteten synnerligen viktig. Kommitténs uppfattning att det icke för närvarande är möjligt att preci­ sera det behov av ökade materialanslag, som kan bli aktuellt, då studiereformen förverkligas delas av kanslern, som anser, att det bör an­ komma på universitetsmyndigheterna att beräkna detta i samband med sina ordinarie anslagsäskanden. Kanslern framhåller i detta sammanhang, att de nuvarande materielanslagen är otillräckliga redan med nu gällande studieordning, och hänvisar till sina skrivelser angående anslag för bud­ getåren 1953/54—1954/55 till materiel m. m. vid universiteten, karolin­ ska institutet och medicinska högskolan i Göteborg, vari han med skärpa påtalat den successiva försämring av materielanslagens realvärde, som bli­ vit en följd av penningvärdets fall. I anslutning till kommitténs uttalande om särskilda förhandlingar har direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala anfört, att då kommit­ téns förslag icke kan till alla delar genomföras utan en väsentlig utvidgning av akademiska sjukhuset, innebär detta tillkomsten av ett antal nya klini­ ker. En viss del av utbyggnaden motiveras icke av länets sjukvårdsbehov utan av akademiska sjukhusets karaktär av undervisningssjukhus. Det förutsättes därför, att kostnaderna för varje enskilt byggnadsföretag kommer att bli föremål för förhandlingar i enlighet med bestämmelserna i gällande

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 21*2. 75 avtal. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig i allt väsent­ ligt till sjukhusdirektionens yttrande. Härutöver framhåller förvaltnings­ utskottet, att den föreslagna undervisningskapaciteten ofrånkomligen mås­ te medföra ökade behov av annan personal än läkare ävensom utrustning, vilket i sin tur pressar upp driftkostnaderna. Då landstinget enligt nu gäl­ lande avtal erlägger ersättning för länspatienter enligt verkliga vårddags­ kostnaden med en viss reducering, anser förvaltningsutskottet att lands­ tinget i större utsträckning bör kompenseras för denna driftkostnadsförhöjning. I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande konstateras, att kommit­ tén föreslagit undervisning vid Malmö allmänna sjukhus inom en del disci­ pliner, där hittills icke undervisning meddelats vid sjukhuset, och i en de! nya ämnen, som hittills icke varit företrädda i studieplanen, och anföres, att det sålunda föreslagna utnyttjandet av sjukhuset i undervisningshänseende väl torde låta sig göra. Stockholms stads sjukhusdirektion berör i sitt yttrande stadens förhål­ lande till undervisningen för medicine studerande. Direktionen anför, att då den framtida sjukvårdens utveckling ju helt är beroende av om undervis­ ningen ges tillräckliga resurser måste undervisningens krav givetvis tillgo­ doses så långt det är möjligt. Huvudmännen kan icke å ena sidan kräva väl utbildade läkare och å andra sidan avvisa samarbete på för undervisningen nödvändiga arbetsfält. I den mån de speciellt anordnade undervisningssjukhusen icke räcker till, måste därför huvudmännen för sjukvården med­ giva undervisning på landets övriga sjukhus. Undervisningen måste emel­ lertid ske på ett sådant sätt, att sjukhusarbetet icke i allt för hög grad be­ tungas. Skall de vid stadens sjukhus anställda överläkarna med professorseller docentkompetens utnyttjas för undervisningen av kandidater, bör en­ ligt direktionens mening som allmän princip gälla, att denna undervisning icke får inkräkta på det egentliga sjukvårdsarbetet vid sjukhuset, utan bör denna av statsmakterna så honoreras, att tiden för fullgörandet av under­ visningen kan tas från den tid, som överläkarna nu utnyttjar till privat­ praktik eller annan verksamhet utom tjänsten. Då frågan om utvidgning av stadens andel i undervisningen måste handläggas genom särskilda för­ handlingar och avtal träffas i varje enskilt fall, har direktionen icke ansett det erforderligt att nu granska hållbarheten av kommitténs ekonomiska kalkyler. Kommitténs förslag att det särskilda kursanslag, som finnes upp­ fört på karolinska institutets avlöningsstat och som fördelas av kanslern, skulle helt indragas har icke tillstyrkts av kanslern. Liknande kursanslag har, anför kanslern, från och med innevarande budgetår uppförts jämväl på universitetets i Lund och medicinska högskolans i Göteborg avlöningsstater och uppgår tillsammans med det på karolinska institutets avlönings­ stat uppförda anslaget till sammanlagt 88 550 kronor. Kanslern erinrar vi­ dare om att han i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 beträffande

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Uppsala universitet tillstyrkt anvisande av 12 300 kronor för extra kurser och beträffande Göteborgs universitet en höjning av det på medicinska hög­ skolans i Göteborg avlöningsstat uppförda kursanslaget med 14 400 kronor. Kursanslagen är, framhåller kanslern, avsedda att möjliggöra att ett upp­ kommande behov av undervisning i olika ämnen tillgodoses utan större tidsutdräkt. Sålunda har anslagen t. ex. använts för att anordna extra kur­ ser till undvikande av köbildning vid tillträdet till de kliniska kurserna i vissa ämnen. Visserligen kommer, anför kanslern, givetvis behovet av sär­ skilda kursanslag att bli avsevärt mindre vid ett genomförande av kommit­ téns förslag, men kanslern anser sig icke kunna tillstyrka att anslagen helt slopas. Kanslern förordar därför att kursanslag om 10 000 kronor uppförs i varje lärosätes avlöningsstat. Jämfört med av kanslern för budgetåret 1954/55 tillstyrkta kursanslag skulle detta innebära en kostnadsminskning med 75 250 kronor. Kanslern erinrar vidare om att han i sina anslagsäskanden för budget­ året 1954/55 beträffande Göteborgs universitet förordat, dels att fem laboratoriebiträdesbefattningar inrättas vid högskolans kliniker, dels ock att en kontoristtjänst och fyra kanslibiträdestjänster inrättas vid högskolans in­ stitutioner och kliniker och att han därvid förutsatt, att det skulle ankom­ ma på kanslern att efter förslag av vederbörande universitetsmyndigheter fatta beslut om dessa befattningars fördelning. Vid bifall till detta förslag kan enligt kanslern de för läkarutbildningsreformens genomförande beräk­ nade kostnaderna minskas med kostnaden för fem laboratoriebiträdesbefattningar och fem kanslibiträdestjänster eller med tillhopa 83 040 kronor.

Departementschefen.

Den av kommittén förordade intensifieringen av de medicinska studierna ställer givetvis ökade krav på såväl lärarkrafter som annan personal. Infö­ randet av nya ämnen i studieplanen, utökandet av undervisningen i redan befintliga och ökning av antalet kurser är faktorer, som direkt ökar lärarbehovet. Ett genomförande av kommitténs förslag om integration i under­ visningen och en modernisering av undervisningsformerna kräver också god tillgång på handledande personal, d. v. s. assistenter och amanuenser på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuenser respektive un­ derläkare på klinikerna. Slutligen ställer den föreslagna rationaliseringen av undervisningen ökade krav jämväl på teknisk personal och skri vper­ sonal. En väsentlig skillnad i fråga om möjligheterna att med tillgängliga resur­ ser möta de sålunda ökade kraven föreligger mellan den teoretiska och den kliniska sektorn av undervisningen. Medan i de teoretiska ämnena utbild­ ningsreformen i allmänhet kan genomföras med relativt ringa kostnader är i flertalet kliniska ämnen behovet av förstärkningar avsevärt. Detta har sin förklaring i att de teoretiska institutionerna vid 1947 års riksdag erhöll

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 77

en väsentlig upprustning efter förslag av de medicinska högskolornas orga­ nisationskommitté. Beträffande de kliniska institutionerna ställdes emeller­ tid frågan om personalökning i stor utsträckning på framtiden. Kommittén har därför — enligt min mening fullt följdriktigt — bedömt de anspråk som ställts i fråga om ökade resurser för undervisningen på de teoretiska institutionerna synnerligen restriktivt. Huvudparten av den föreslagna personella och materiella förstärkningen hänför sig sålunda till den kli­ niska sektorn. Jag kommer i det följande att i stor utsträckning tillstyrka kommitténs förslag. Härigenom torde enligt min mening de behov av per­ sonalförstärkning, som aktualiserats genom utbildningsreformen, kunna anses tillgodosedda. Då den primära utgångspunkten för kommitténs arbete varit undervis­ ningens intresse har kommittén icke företagit någon fullständig granskning av klinikernas underläkarorganisation. På vissa punkter har dock en ökning av antalet underläkare ansetts erforderlig för handledningen av de stude­ rande. Jag finner det naturligt, att kommittén begränsat sig till att föreslå tjänster som underläkare respektive klinisk amanuens i de fall, där undervisningsintresset är påfallande. Jag kommer i det följande att i viss utsträck­ ning förorda kommitténs förslag med beaktande jämväl av kanslerns för­ slag i fråga om denna personalkategori. En dylik punktmässig förstärk­ ning utgör givetvis inget hinder för en senare utökning av underläkarorganisationen, då en sådan anses motiverad ur huvudsakligen sjukvårds- eller forskningssynpunkt. Jag vill dock i detta sammanhang erinra om att under senare år en viss ökning av antalet underläkare ägt rum vid undervisningsklinikema. Härigenom har detta antal vid de flesta av klinikerna närmat sig det av de medicinska högskolornas organisationskommitté i betänkan­ det rörande organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning föreslagna undeiiäkarantalet. Jag anser i likhet med kommittén och flertalet remissmyndigheter, att klinikernas lärarfråga icke bör lösas genom en utbyggnad av docentinstitu­ tionen. Enighet synes i huvudsak råda bland remissmyndigheterna om önsk­ värdheten av lärartjänster vid de större klinikerna av fastare typ än de befattningar, som hittills — utöver de ordinarie lärarbefattningarna — förekommit på dessa institutioner. För egen del anser jag det uppenbart, att en verklig avlastning av professorernas undervisnings- och examinationsbörda endast kan komma till stånd, om lärartjänster av fastare karak­ tär knyts till klinikerna. Kommittén har föreslagit, att lärartjänsterna skall placeras i lönegraden Ce JO och att innehavarna samtidigt skall vara biträ­ dande överläkare vid vederbörande klinik. Som en följd härav skulle för tjänsten krävas såväl docent- som överläkarkompetens. Förordnandetiden skulle sättas till sex år, men rätten till omförordnande skulle icke begränsas. Jag finner den föreslagna lönegradsplaceringen, mot vilken var­

78 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

ken flertalet universitetsmyndigheter eller statens lönenämnd haft något att erinra, väl avvägd. Jag delar sålunda icke kanslerns och medicinska fakultetens i Uppsala farhågor beträffande svårigheterna att få kvalifice­ rade sökande till tjänsterna. Tvärtom bör enligt min mening tjänsterna med den föreslagna konstruktionen, enligt vilken innehavarna tillika skall vara biträdande överläkare, bli eftertraktansvärda ur meriteringssynpunkt. I överensstämmelse med min tidigare deklarerade uppfattning att de nya lärartjänsterna bör vara av relativt fast karaktär anser jag, i likhet med kommittén, att förordnandetiden bör sättas till 6 år och att rätten till om­ förordnande icke bör begränsas. Statens lönenämnd har framhållit, att det enligt nämndens mening vore nödvändigt, att — innan de nya tjänsterna inrättas — det närmare undersökes i vad mån behov av dylika tjänster förefinnes för sjukvården vid de berörda sjukhusen och på vad sätt lärarbefattningarna skall inlemmas i läkarorganisationen vid vederbörande sjukhus. Härtill vill jag för egen del anföra, att det utan närmare undersökning torde kunna fastslås, att en förankring av läraren inom sjukhusorganisationen är nödvändig för att han på rätt sätt skall kunna fullgöra sin andel av klinikens samlade undervis­ ningsbörda. Det torde böra ankomma på vederbörande fakultet (lärarkolle­ gium) att i samråd med respektive huvudmän närmare undersöka på vad sätt lärarbefattningarna lämpligen kan inlemmas i sjukhusorganisationen. Först efter det att dessa undersökningar slutförts, torde det vara möjligt att pröva, om särskild ersättning skall utgå till läraren för hans funktion inom sjukvården. Jag har icke funnit anledning till erinran mot de av kommittén före­ slagna grunderna för bestämmandet av arvoden till vissa biträdande lärare. Jag anser även, att de anförda skälen för förmånligare ersättningsnormer vid specialundervisning är bärande. Den av kommittén föreslagna ersätt­ ningen för dylik undervisning, 100 kronor per timme, bör dock betraktas som högstbelopp. Kommitténs tillvägagångssätt vid beräkningen av arvo­ den till biträdande lärare att utgå ifrån en för varje ämne fastställd under­ visning i timmar, synes mig vara den enda logiska lösningen för att vinna enhetlighet vid arvodessättningen. De angivna arvodesnormerna för biträ­ dande lärare bör tillämpas även beträffande de lärare i övrigt, som enligt vad jag i det följande kommer att föreslå skall mot särskilt arvode bestrida viss undervisning i särskilda ämnen eller kurser under grundutbildningen. De föreslagna arvodesgrunderna är avsedda att tillämpas, allteftersom ut­ bildningsreformen genomföres. Jag ämnar sedermera anmäla för Kungl. Maj:t resultatet av den översyn, som pågår beträffande nu utgående ar­ voden åt biträdande lärare in. fl. vid de medicinska lärosätena. I likhet med kanslern anser jag, att de av kommittén föreslagna arvo­ dena för biträdande lärare och speciallärare bör sammanslås till en arvodessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr %12. 79 ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lärare. Den justering av de föreslagna arvodena till biträdande lärare, som kan bli en följd av den av kanslern i utsikt ställda översynen av de beslut, som meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten för vissa ämnesföreträdare, bör ske vid prövningen av de ordinarie anslagsäskanaena. Kommittén har understrukit önskvärdheten av bestämmelser, som fast­ ställer skyldighet för underläkarna även vid de kommunala undervisningssjukhusen att biträda vid handledningen av medicine studerande. Med hänsyn till rådande praxis, enligt vilken underläkarna på undervisningssjukhusen oavsett huvudmannaskapet regelmässigt deltar i undervisning­ en, finner jag några särskilda åtgärder för närvarande ej påkallade. Vad kommittén anfört om lokaler, utrustning och materiel har icke givit mig anledning till erinran. En närmare precisering av anslagsbehovet här­ för torde få göras i samband med universitetsmyndigheternas ordinarie anslagsäskanden. Anordningen med på karolinska institutets avlöningsstat uppförda arvo­ den till amanuenser, vilka tillika är förste underläkare respektive under­ läkare vid serafimerlasarettet, anser jag bör upphöra. Jag delar i princip kommitténs uppfattning att särskilda kursanslag ej torde erfordras efter utbildningsreformens genomförande, enär den totala undervisningsvolymen och kostnaderna härför beräknats i kommitténs förslag. Eventuella kostnader för extra kurser och dylikt torde kunna be­ stridas från det i propositionen 1954: 136 föreslagna anslaget till Gemen­ samma universitetsändamål: Extra utgifter.

80 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

VIII. De särskilda läroämnena.

1. Anatomi.

Kommittén.

Undervisningen i anatomi sker för närvarande vid samtliga lärosäten under den medicinska utbildningens första och andra terminer, vilka ägnas helt åt anatomi och histologi och tillsammans bildar det s. k. morfologiska året. Den avslutas med tentamen. Ämnet inleds med en särskild kurs i jämförande anatomi. Den studerande får icke fortsätta sina studier förrän han genomgått denna kurs och bestått de i anslutning till densamma hörande examinatoriema. Beträffande tiden för anatomistudierna finner kommittén, att de liksom hittills bör sträcka sig över två terminer. Undervisningen bör läggas upp så, att tentamen i anatomi kan avläggas i slutet av morfologiska året. Anatomiundervisningens omfattning har under senare år successivt redu­ cerats, särskilt genom minskade krav på deskriptiv detaljkunskap. Denna utveckling anser kommittén ha varit av godo och understryker önskvärd­ heten av en fortsatt kritisk prövning i syfte att i anatomiundervisningen hålla kvar blott vad som är av vetenskapligt värde för förståendet av grundlinjerna för organismens byggnad och funktion eller av betydelse ur klinisk synpunkt. Kommittén framhåller särskilt det värdefulla i den fort­ gående ökningen av sådana delar inom anatomiundervisningen som röntgen­ anatomi, funktionell anatomi, ytanatomi, klinisk anatomi och topografisk anatomi. Kontakt mellan teori och praktik bör enligt kommittén främjas genom att kliniker, t. ex. röntgenologer och kirurger, får föreläsa i samband med anatomiundervisningen och att lärarna i anatomi får undervisa under lämpliga kliniska kurser. Kommittén föreslår, att den särskilda kursen i jämförande ana­ tomi avskaffas. I stället bör enligt kommittén anatomistudierna inledas med en allmänbiologisk orientering om organismens och de viktigaste organ­ systemens byggnads- och funktionsprinciper samt i samband därmed en översikt av den anatomiska nomenklaturen. Denna undervisning bör kunna slutföras med cirka 15 föreläsningar och eventuellt någon eller några djurdissektioner under anatomistudiernas tre till fyra första veckor. Undervis­ ningen bör ingå i den obligatoriska undervisningen i ämnet anatomi och ges av någon av lärarna i anatomi. Den speciella undervisningen i jämförande anatomi, som kan anses nöd­ vändig, bör likaså meddelas under anatomistudierna. Undervisningen kan därvid antingen anslutas till skildringen av olika organ och organsystem

Kungl. Maj:ts proposition nr £12. 81

under hela anatomistudiet eller ges som anatomiundervisningens sista del under högst 10—15 föreläsningar som eu samlad överblick av jämförande anatomiska och embryologiska fakta. Embryologien undervisas för närvarande inom både anatomi och histologi. Kommittén anser, att denna anordning fortfarande bör gälla, var­ för det bör ankomma på lärarna i anatomi att vid skildringen av de olika organen också ge en framställning av dessas embryologiska utveckling. Om lärarna i anatomi och histologi så finner lämpligt, bör dock icke något hin­ der möta att förlägga en större del av embryologiundervisningen till an­ tingen anatomi eller histologi. Undervisningen i anatomi och histologi bör korreleras och integreras så långt som möjligt. Uppläggningen av undervisningen i de båda ämnena bör ske vid konferenser mellan samtliga lärare, varvid en konkret plan för under­ visningen under varje termin bör utformas. En betydande frihet bör ges åt lärarna i anatomi och histologi att allt efter intresse och vetenskaplig inriktning på en hand samla undervisningen i särskilda delar av ämnena. Kommittén anser, att åtskillig dubbelundervisning härigenom skall kunna elimineras och konstgjorda gränser mellan de två ämnena röjas undan. Antalet katedrala föreläsningar av traditionell art torde enligt kommit­ tén med den sålunda skisserade inriktningen kunna reduceras något. Cirka 100 föreläsningstimmar borde kunna täcka de delar av anatomien, som lämpligen kan ges i form av kurser. Dessa kurser kan såsom redan hittills skett omfatta t. ex. allmän biologi, rörelseapparaten, viscera, nervsystemet, sinnesorganen etc. En reglering av antal och benämning på sådana kurser eller av omfattningen av varje kurs finner kommittén icke lämplig, utan det bör ankomma på lärarna på varje institution att fördela den totala undervisningstiden på ett lämpligt antal ämnen. Varje studerande bör enligt kommittén få dissekera människokroppen en gång. I anslutning härtill genomgås under 25—40 timmar huvudets, hal­ sens, bålens och extremiteternas anatomi. Härvid skall den deskriptiva anatomien (inklusive röntgenanatomien) intimt samordnas med den funk­ tionella, den topografiska och den kliniska anatomien. I stor utsträckning kan undervisningen här ske i smågrupper under amanuensers och assisten­ ters ledning och i direkt anslutning till dissektionerna. Kommitténs förslag innebär, att anatomiundervisningen i stort sett bibe­ hålls oförändrad men att det samtidigt betonas, att undervisningen bör fullföljas under det morfologiska året. Kommittén anser därför, att de nuvarande ordinarie lärarkrafterna vid institutionerna icke behöver utökas. Däremot har erfarenheten visat — enligt vad ämneslärarna meddelat kom­ mittén — att den koncentrerade undervisningen, som blivit en följd av inrättandet av ett morfologiskt år, ställer stora krav på tillgången lill lägre undervisningspersonal av assistent- och amanuenstyp, eftersom det vid detta slags undervisning är nödvändigt att arbeta mera individuellt med de 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1051+. 1 sarnl. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 83

av 1933 års universitetsberedning — och 1943 i Uppsala. I Lund benämnes professurerna båda »professurer i anatomi», medan ämbetena i Göteborg benämnes professurer i »anatomi» respektive »histologi».

F ttranden.

Samtliga remissmyndigheter har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad kommittén föreslagit beträffande anatomiundervisningens organisa­ tion och omfattning. Med anledning av kommitténs förslag till utökning av den lägre undervisningspersonalen har medicinska jakulteten i Lund föreslagit, att de båda nuvarande tredje amanuensbefattningarna i Lund måtte bibehållas och att i stället för de av kommittén föreslagna två nya befattningarna som förste amanuens inrättas ytterligare en befattning som andre assistent. Kanslern tillstyrker detta förslag. Förslaget om ändrad benämning av professurerna i anatomi och histologi i Lund och Göteborg har av­ styrkts av organisationskommittén jör medicinska högskolan i Göteborg, som anser att bärande skäl för en ändring ej förebragts. Kanslern delar kommitténs uppfattning, att professurerna i anatomi och histologi bör ha enhetliga benämningar vid de olika lärosätena, men föreslår, att man därvid väljer de vid medicinska högskolan i Göteborg använda be­ nämningarna »professur i anatomi» respektive »professur i histologi». Kans­ lern förklarar emellertid, att han med detta sitt ståndpunktstagande icke velat ta avstånd från 1933 års universitetsberednings uppfattning, att sökande till ifrågavarande befattningar, som styrkt professorskompetens i makroskopisk anatomi, respektive histologi, finge tillgodoräkna sig anato­ miska specimina, som faller utom det särskilt angivna området, såsom likvärdiga med arbeten, liggande inom detta område.

D epartementschefen.

Mot kommitténs uttalanden och förslag angående undervisningen i ana­ tomi har jag intet att erinra. Liksom kommittén finner jag det riktigt att avskaffa den särskilda kurs i jämförande anatomi, som nu inleder det medi­ cinska studiet. Innehållet i denna kurs, som vid det tidigare obegränsade intaget till de medicinska lärosätena torde ha tjänat som en gallringskurs, bör i enlighet med kommitténs förslag inarbetas i den övriga undervisningen inom ämnet anatomi. Kommitténs åsikt att professurerna i anatomi och histologi bör ha en­ hetliga benämningar delas av kanslern, som emellertid i stället för de av 1933 års universitetsberedning föreslagna namnen vill använda beteck­ ningarna anatomi respektive histologi. Jag ansluter mig i detta avseende till kanslerns uppfattning.

84 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 212.

Jag anser det liksom kommittén betydelsefullt, att de studerande kan avsluta sina studier i anatomi under det första, morfologiska studieåret. En väsentlig förutsättning härför är tillräcklig tillgång på lägre undervisningspersonal. Den av det ökade studentintaget i Uppsala föranledda öka­ de gruppundervisningen kräver likaledes ytterligare dylik personal. Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

U L S G

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 50 000 kronor. Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt ett engångsanslag för utrustning med 5 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr %1%. 85

2. Histologi.

Kommittén. Nuvarande undervisning i histologi ges i, form av en kurs, som i Lund, Stockholm och Göteborg är förlagd till den medicinska utbildningens andra termin. I Uppsala är kursen sedan våren 1951 delad mellan första och andra terminen med ungefär hälften på vardera terminen. Liksom i anatomi har i allmänhet en viss minskning av undervisningens omfattning skett.

Kommittén har den uppfattningen, att en undervisning på 100—110 tim­ mar föreläsningar inberäknat demonstrationer utgör en lämplig omfattning med hänsyn till ämnets betydelse för den allmänna läkarutbildningen. I denna undervisning bör enligt kommittén jämväl ingå hithörande delar av embryologien, d.v.s. den tidiga fosterutvecklingen och utvecklingsmekaniken. Till den sålunda föreslagna undervisningen bör komma praktiska övningar av mindre omfattning. I fråga om genetiken föreslår kommittén en särskild undervisning, men anser det vara lämpligt att undervisning i cytogenetik sker inom ramen för histologiundervisningen i anslutning till studiet av celläran. Beträffande histologiundervisningens innehåll återkommer kommittén till den i fråga om anatomien diskuterade samordningen mellan de bägge äm­ nena. Koordinationen bör genomföras så långt som möjligt och all dubbel­ undervisning undvikas, varvid en möjlighet är att lärare i antingen anatomi eller histologi meddelar både anatomi- och histologiundervisningen i fråga om ämne eller organsystem, som särskilt intresserar honom eller där han besitter speciell erfarenhet. I fråga om histologiundervisningens förläggning i studieschemat anser kommittén, att det ur flera synpunkter vore fördelaktigare att förlägga densamma till en tidigare tidpunkt i utbildningen, d.v.s. åtminstone till sin huvuddel under första terminen. Under första terminen behandlas näm­ ligen en stor del av den deskriptiva anatomien. Det är främst dessa delar av anatomiundervisningen som skall koordineras med histologien, så att organismens struktur kan skildras som ett sammanhängande helt, som byggs upp av celler, vävnader, organ och organsystem. Med nuvarande inbördes läge av anatomi- och histologiundervisningen är en sådan peda­ gogiskt riktig samordning möjlig endast i liten utsträckning. Vidare leder nuvarande studieordning till att tentamina i anatomi och histologi skall avläggas samtidigt vid slutet av andra terminen, vilket för en stor del av de studerande betyder, att de har endera tentamen kvar till kemi- och fysiologi­ studierna under tredje och fjärde terminerna. Kommittén föreslår därför, att kursen i histologi åtminstone till sin största del fullgöres under första terminen. Beroende på sättet för lärarnas sam-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

planering av anatomi- och histologiundervisningen vid ett visst lärosäte föreslås histologikursen börja antingen samtidigt med anatomiundervisningen vid första terminens början eller en till två månader in på första terminen, sedan de studerande genomgått anatomiundervisningens allmänna biologikurs och eventuellt något mer. Enligt första alternativet skulle histo­ logikursen vara avslutad undei; första terminen och tentamen kunna av­ läggas i slutet av första eller i början av andra terminen. Enligt det andra alternativet skulle tentamen förskjutas en till två månader in i andra terminen. Med denna anordning av studierna i histologi skulle de stude­ rande under minst två månader i slutet av andra terminen kunna ägna sig åt att som huvudsaklig uppgift förbereda sin tentamen i anatomi. Det bör enligt kommittén ankomma på lärarna i anatomi och histologi att för varje lärosäte föreslå den lämpliga förläggningen av histologikursen. Undervisningen i histologi har, framhåller kommittén, som en nödvändig förutsättning, att de studerande förses med histologiska preparat, vilkas framställning kräver tillgång till kvalificerad teknisk personal. Tidigare har sådana preparat i betydande utsträckning kunnat framställas med hjälp av frivillig arbetskraft från studerande, som tjänstgjort såsom extra ordinarie, obetalda amanuenser vid institutionerna. Under senare år har förmärkts en stark tendens till forcerad studiegång, varvid de studerande av ekono­ miska och andra skäl försökt att såvitt möjligt hålla studietiden till medi­ cine kandidatexamen nere. Tillgången på frivillig arbetskraft vid institutio­ nerna har därför praktiskt taget upphört, vilket medfört en kännbar ökning för institutionernas tekniska personal. Med hänsyn härtill föreslår kom­ mittén, att den tekniska personalen vid de histologiska institutionerna i Uppsala, Lund och Stockholm förstärkes med ett laboratoriebiträde vid vartdera lärosätet. Av efterföljande tabell framgår nuvarande personalorga­ nisation samt kommitténs och kanslerns förslag om förstärkning av per­ sonalen.

T abellkommentar.

En av de båda förste amanuenstjänsterna och en av laboratoriebiträdesbefattningarna i Lund är knutna till Tornbladsinstitutet för embryologi. Institutionsvaktmästartjänsten i Stockholm är gemensam för anatomiska och histologiska institutionerna. De personliga professurerna i medicinsk cellforskning och genetik samt fysikalisk cellforskning i Stockholm och de till dessa tjänster hörande be­ fattningarna har lämnats utanför tabellen. Förste instrumentmakartjänsten och en institutionsvaktmästartjänst i Göteborg är gemensamma för anatomiska och histologiska institutionerna. I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits en tjänst som assistent i lönegraden 19. Tjänsten föreslås i propositionen nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas som personlig befattning för nuvarande innehavaren av en preparatorsbefattning vid histologiska institutionen, vilken befattning samtidigt föreslås vakantsatt.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ningen att förlägga histologiundervisningen till ett tidigare skede av det morfologiska året fördelaktig, men framhåller att en övergång till den för­ ändrade studieordningen kan komma att kräva dubbleringskurser i histo­ logi icke blott — såsom kommittén föreslagit — i Stockholm utan även i Göteborg och möjligen också i Lund. För bedömandet av härför erforder­ liga engångsanslag, varom framställning bör göras i respektive universitets-

myndigheters anslagsäskanden för budgetåret 1955/56, synes enligt kans­

lerns mening kommitténs beräkning avseende Stockholm kunna tjäna till ledning. Den föreslagna utökningen av antalet laboratori e-

biträdestjänster finner kanslern motiverad men föreslår, att ytter­

ligare en befattning som laboratoriebiträde inrättas jämväl vid histologiska institutionen i Göteborg.

Departementschefen.

I fråga om undervisningen i histologi kan jag biträda kommitténs för­ slag. Med hänsyn till vikten av att de studerande i möjligaste mån jämnt fördelar arbetet under det morfologiska året finner jag det således lämpligt att förlägga kursen och därmed tentamen i histologi tidigare under året än som nu sker. En sådan framflyttning torde även visa sig värdefull med hänsyn till möjligheten att åstadkomma en önskvärd samordning av under­ visningen i de båda ämnena anatomi och histologi. Liksom kommittén anser jag, att en förstärkning av de histologiska in­ stitutionernas tekniska personal är nödvändig för att möjliggöra en till­ räcklig framställning av undervisningsmaterial. Det ökade studentintaget i Uppsala kräver vidare en utökning av den lägre undervisningspersonalen vid detta lärosäte. Jag anser mig därför, i enlighet med kanslerns förslag, böra föreslå följan­ de utökning av personalen i detta ämne:

U L S G

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 53 500 kronor Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt med engångsanslag för utrustning med 30 000 kronor och för ombyggnads­ arbeten med 100 000 kronor. För kostnader i Lund, Stockholm och Göteborg i samband med flytt­ ningen av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det morfologiska året anser jag mig böra räkna med en kostnadsökning av engångsnatur med tillhopa 15 000 kronor.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 212. 89

3. Medicinsk statistik.

Kommittén.

Särskild undervisning i statistik sker icke enligt gällande examensstadga, men frivillig undervisning har meddelats vid olika tillfällen. I Uppsala ges vid rasbiologiska institutet kurser i statistik för medicine studerande, om­ fattande 5 timmars undervisning i samband med undervisningen i fysio­ logi. Under de senaste decennierna har även för klinisk forskning inom medi­ cinen, t. ex. vid objektiv kontroll av terapiresultat, statistiska metoder börjat användas i stor utsträckning. Kunskapen om statistikens elementa har därigenom blivit alltmera betydelsefull för läkaren. Även inom hälso­ vården, epidemiologien och vitalstatistiken har statistisk bearbetning stor betydelse. Man behöver här endast peka på försäkringsmedicinen. För gene­ tiken i dess kliniska tillämpning är statistiken ett nödvändigt instrument. Inom psykiatrien har statistisk metodik betytt mycket för utarbetandet av psykologiska testmetoder och deras värdesättning. För definition av varia­ tionerna inom ett normaltestmaterial och för förståendet av variationerna mellan olika individer är kännedom om variationsstatistik nödvändig. Kommittén finner det därför nödvändigt att en obligatorisk elementär kurs i statistik infogas i den nya studieplanen. Till denna undervisning bör anknytas föreläsningar även om det vetenskapliga arbetets allmänna metodik. Kommittén föreslår, att kursen i statistik får en omfattning av 15 tim­ mar föreläsningar. Undervisning bör meddelas om elementära begrepp inom statistiken, såsom sannolikhet, medeltal, dispersion och medelfel. Vidare bör behandlas fördelningstyper, de viktigaste metoderna för beräkning av metodfel, variabilitet samt korrelation. Ävenså bör metoderna för säker­ ställande av funna frekvenser, framförallt elementa av ^-analys genom­ gås. Undervisningen bör belysas med enkla exempel från teoretisk och kli­ nisk medicin, så valda, att de icke kräver särskilda medicinska förkunska­ per för att förstås. Till belysning av det vetenskapliga arbetets metodik bör i samband med demonstration av ett vetenskapligt bibliotek omtalas, hur man orienterar sig i den medicinska litteraturen. Vidare bör med exem­ pel belysas, hur ett vetenskapligt problem formuleras, hur insamling av kliniskt material planeras och experimentserier anordnas. Materialets bear­ betning skildras i anslutning till statistikundervisningen, och resultatens framläggande i tabeller, grafiska figurer och bilder berörs. Kursen föreslås skola avslutas med förhör. Kommittén anser, att kursen i statistik bör komma så tidigt i studierna, att den kan utgöra en förutsättning för undervisningen i de flesta ämnen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kommittén föreslår därför, att kursen ges redan under den första terminen. Det torde enligt kommitténs mening icke möta någon svårighet att vid undervisningen finna sådana exempel inom teori eller klinik som på ett enkelt sätt kan förklaras för de studerande i detta stadium av deras utbild­ ning. Genom kursens ringa omfattning bedömes den icke nämnvärt inkräkta på de studerandes tid för anatomistudiet. Kursen bör enligt kommittén ges av statistiker. I Uppsala, Lund och Stockholm finns statistiska institutioner och i Uppsala även rasbiologiska institutet, vid vilka institutioner omfattande erfarenhet av statistiska pro­ blem vid även rent medicinska undersökningar samlats. I Göteborg finns en preceptur i statistik. Lämpliga lärare för undervisningen torde således finnas vid alla dessa lärosäten. Kommittén föreslår, att två kurser i statistik skall ges årligen vid alla lärosäten. För undervisningen jämte förhör föreslår kommittén, att arvode skall utga i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 950 kronor och i Stock­ holm med 2 400 kronor.

Y ttr anden.

Behovet av obligatorisk undervisning i medicinsk statistik har icke ifrågasatts i något av remissyttrandena. Tvärtom har i nagra fall önskemal uttalats om en mera avancerad undervisning i

ämnet än den kommittén föreslagit. Lärarkollegiet vid karolinska institutet

anser, att den obligatoriska undervisningen i statistik kan förkortas från föreslagna 15 till 10 timmar, men ifrågasätter samtidigt om icke en fort­ sättningskurs pa 10 timmar borde anordnas för dem, som anser sig vara

i behov av en grundligare utbildning på området, i Kanslern finner tanken

på en frivillig fortsättningskurs, vilken borde förläggas till licentiatstu­ dierna, tilltalande, men anser att frågan torde tarva närmare utredning. Beträffande den obligatoriska kursens omfattning ansluter sig kanslern till kommitténs förslag. Förslaget att kursen i statistik skall avslutas med förhör avstyrkes av

lärarkollegiet vid karolinska institutet, kanslern och Sveriges för enade stu­ dentkårer. Kontroll av att de studerande kunnat tillgodogöra sig undervis­

ningen bör enligt kanslern bättre kunna ske genom ett examinatorium i skriftlig form inom ramen för själva kursen. Av kommittén föreslagna arvoden till lärare föreslås reducerade med hänsyn härtill och utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm med 1 900 kronor. Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg har anfört, att den i kursen ingående undervisningen i bibliotekskännedom ej bör ges av kursgivaren i statistik — som kommit­ tén föreslagit — utan av en bibliotekstjänsteman. Kanslern förklarar sig dela denna uppfattning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%. 91

De partementschejen.

Statistikens växande betydelse för medicinen framgår av att dess meto­ der nu är oundgängliga på de flesta områden av både den teoretiska och den kliniska forskningen. Även den praktiskt verksamme läkaren har emeller­ tid behov av elementära kunskaper i statistik. Först är detta fallet under utbildningen, där han måste kunna tillgodogöra sig den vetenskapliga litte­ raturen. Senare i livet kan det gälla t. ex. att bilda sig ett omdöme om de nya medicinska rön som läggs fram, vilket ofta kräver förmåga att följa ett statistiskt resonemang, att jämföra resultatet av olika behandlingsmetoder eller att framlägga en rapport om läkarens patientmaterial, vilket skall ges en statistisk form. Jag kan således biträda kommitténs förslag att i den nya studieplanen införa en kort kurs i statistik, varvid kunskapskontrollen torde kunna tillgodoses, såsom bl. a. kanslern föreslår, genom ett skrift­ ligt examinatorium inom ramen för själva kursen. Till frågan om en mera avancerad undervisning i statistik för de blivande läkarna är jag icke be­ redd att nu ta ställning.

Jag föreslår i likhet med kanslern, att arvoden för undervisningen i ämnet utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm med

1 900 kronor eller med tillhopa 7 000 kronor.

92 Kungl. Maj ds 'proposition nr 212.

4. Medicinsk genetik.

Kommittén.

Särskild undervisning i genetik meddelas icke enligt nu gällande examensstadga. I Uppsala och Lund ges dock frivilliga kurser. De cytologiska grunderna för arvsprocessema genomgås numera på histo­ logikursen. Den mera kliniskt betonade genetiken, humangenetiken, har däremot ofta blivit mera styvmoderligt behandlad på undervisningsschemat. Under de senaste decennierna har denna forskningsgren gjort stora framsteg, som i många delar äger betydelse även för den praktiskt verk­ samme läkaren. Man känner ett stort antal sjukdomar, där arvsgången kan anses fullt klarlagd. I andra fall kan ett avgörande inflytande från arvs­ faktorer påvisas, ehuru detaljerna i dessa sjukdomars ärftlighet inte kunnat analyseras slutgiltigt. Kommittén föreslår, att en. obligatorisk elementär kurs i genetik införes i den allmänna läkarutbildningen. Kursen föreslås omfatta 10 timmar före­ läsningar. Den bör inledas med en kort genomgång av de för humangeneti­ ken viktigaste delarna av experimentalgenetiken. Därefter ges en översikt av de viktigaste ärftlighetsschemata, som belyser väsentliga kliniska fråge­ ställningar inom t. ex. internmedicin, psykiatri, oftalmologi och dermatologi. Vid de relativt talrika sjukdomar, där de enkla mendelska lagarna ej kan tillämpas, genomgås den empiriska, arvsprognosen. Betydelsen av exogena faktorer som simulerar ärftlighet betonas. Kursen i genetik bör enligt kommitténs mening förläggas tidigt i utbild­ ningen. För en sen förläggning kunde visserligen anföras, att de studerande då hade en så pass stor klinisk kunskap att exemplifieringen av undervis­ ningen i genetik skulle vara lättare. Å andra sidan skildras ärftlighetens roll vid de olika sjukdomarna bäst i anslutning till framställningen av deras klinik. Detta förutsätter att grunderna för genetiken redan har genomgåtts före de kliniska kurserna. Kommittén anser denna senare uppläggning vara den naturligaste. Kursen i genetik bör ge en grund för den senare mer detal­ jerade undervisningen om ärftlighetsfaktorernas betydelse vid olika sjuk­ domstillstånd, vilket avhandlas i sitt naturliga sammanhang under de olika kliniska kurserna. Exemplifieringen av de genetiska lagarna i en tidigt lagd kurs anser kommittén icke böra erbjuda svårigheter. Det gäller ju här endast att ta fasta på vissa karakteristiska och ur genetisk synpunkt väsentliga drag hos sjukdomstillstånden och att med hjälp av denna summariska skildring framställa arvsgången. Den grundläggande kursen skall med andra ord vara principiellt lagd med skildringen av konkreta tillstånd som en elementär exemplifiering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. 93

Kommittén föreslår, att kursen i genetik förlägges redan under de teore­ tiska studierna före medicine kandidatexamen. Under kursen i histologi genomgås cytogenetiken. Det är då enligt kommitténs mening lämpligt att lägga kursen i genetik under den andra studieterminen. Kommittén anser, att denna korta översikt icke i någon avsevärd grad torde komma att störa det samtidiga anatomi- och histologistudiet. Kursen i genetik ges enligt kommitténs mening lämpligen av en läkare, som arbetat med humangene­ tiska undersökningar, varigenom den praktiskt medicinska anknytningen av undervisningen bättre beaktas. Kursen föreslås skola avslutas med förhör. Kommittén föreslår, att kurser i genetik skall ges två gånger årligen vid alla lärosäten. För undervisningen jämte förhör föreslår kommittén, att ersättning skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 450 kronor för år och i Stockholm med 1 900 kronor för år.

Yttranden. Förslaget om införande av en obligatorisk undervisning i medicinsk genetik har hälsats med tillfredsställelse av remiss­ myndigheterna. Medicinalstyrelsen anför, att brister i en läkares kunskaper i detta ämne har visat sig t. ex. i epikritiska resonemang i intyg till abortansökningar. Styrelsen befarar emellertid, att det angivna undervisningsprogrammet knappast kan rymmas i en kurs om endast 10 föreläsningstimmar. Styrel­ sen ifrågasätter även starkt, om man för de föreslagna arvodena kan för­ säkra sig om kompetenta lärare till ifrågavarande kurser. Om de stude­ rande skall få den insikt i ämnet, som kommittén synes avse, lär det enligt styrelsens mening bli nödvändigt, att läraren i medicinsk genetik engageras som specialföreläsare under kurserna i flertalet av de kliniska ämnena, såsom medicin, kirurgi, pediatrik och obstetrik, inom vilket senare ämne speciellt teratologien (läran om missbildningarna) med dess genetiska aspek­ ter är av stor betydelse. Likaså torde specialföreläsare i medicinsk genetik vara erforderliga inom ämnena socialmedicin och rättsmedicin, beträffande detta senare ämne särskilt med hänsyn till faderskapsmålen. Den tid, lära­ ren får över, sedan han fullgjort sin undervisningsplikt, bör han ägna åt vetenskaplig forskning. Styrelsen anser vidare stort behov av ett forsknings­ centrum för medicinsk genetik föreligga. Tillgång till expertis på detta område skulle även för styrelsens del vara av största värde vid fullgörandet av bland annat på styrelsen ankommande rättsmedicinska uppgifter. Enligt medicinalstyrelsens mening vore det därför rationellt att snarast ta steget fullt ut och inrätta en professur i ämnet vid ett av de medicinska lärosätena. Ej heller kursen i medicinsk genetik bör enligt kanslerns och Sveriges förenade studentkårers mening avslutas med f ö r li ö r, utan kunskapskon­ trollen bör ske i form av ett examinatorium i skriftlig form inom ramen

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

för själva kursen. Medelsbehovet per år beräknar kanslern med hänsyn

härtill till 1 200 kronor för ett vart av lärosätena i Uppsala, Lund och

Göteborg samt till 1 400 kronor för karolinska institutet.

Departementschefen .

I den moderna biologien utgör ärftlighetsforskningens starka utveckling ett framträdande drag. Inom medicinen har arvsanlagens betydelse för sjukdomars uppkomst tilldragit sig intresse sedan lång tid, men det är först under senare decennier, som den medicinska genetiken blivit en egen ve­ tenskap. Dylik forskning bedrivs framgångsrikt även i vårt land. Jag till­ styrker därför, att medicinsk genetik blir ett nytt ämne i läkarutbildningen och att en undervisningskurs anordnas såsom kommittén föreslagit. Med hänsyn till kursens elementära karaktär kan jag biträda kommitténs för­ slag att förlägga den redan till det första studieåret. Ifråga om kunskaps­ kontrollen ansluter jag mig till kanslern, vilken förordar endast ett skrift­ ligt examinatorium inom ramen för kursen. Med anledning av att medici­ nalstyrelsen framhållit behovet av en professur i medicinsk genetik, vill jag endast erinra om att statens rasbiologiska institut i Uppsala i betydan­ de omfattning torde angripa problem inom den medicinska genetiken, var­ jämte vid karolinska institutet finns en forskningsprofessur i cellforskning med genetik.

Jag föreslår i likhet med kanslern, att arvoden för undervisningen i ämnet utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 200 kronor och i Stockholm med 1 400 kronor eller med tillhopa 5 000 kronor per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 95

5. Kemi.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga skall studerande, innan han påbörjar sina medicinskt-kemiska studier, genomgå en förberedande undervisningskurs i allmän kemi, vilken skall omfatta även de allmännaste grunderna i farma­ ceutisk kemi. Undervisningen i medicinsk kemi meddelas i form av före­ läsningar och laborationskurs. Beträffande närmare detaljer om kemiunder­ visningens omfattning och tidigare diskussion härom hänvisas till betän­ kandet (sid. 77—80). Kommittén anser, att kursen i allmän kemi utgör en nödvändig utbyggnad av de studerandes grundläggande kemiska insikter, utan vilka den kommande medicinskt-kemiska och kliniskt-kemiska undervisningen icke kan tillgodogöras. I fråga om undervisningen i medicinsk fysik framhä­ ver kommittén på annat ställe att delar av undervisningen i medicinsk fysik lämpligen bör anknytas till undervisningen i allmän och medicinsk kemi. Kommittén föreslår därför, att gränsområdena till den medicinska fysiken ytterligare beaktas vid undervisningen i allmän kemi. Kurs i allmän kemi bör enligt kommittén ges en gång varje termin. Den bör vara förlagd till början av tredje studieterminen. Beträffande under­ visningen i farmaceutisk kemi föreslår kommittén, att den ingår i under­ visningen i farmakologi. Kursen i allmän kemi föreslås omfatta 50—60 undervisningstimmar i form av föreläsningar eller demonstrationer, vartill kommer laborationer. Kursen bör enligt kommittén kunna slutföras på två månader. Den föreslås skola avslutas med kursförhör. Kommittén föreslår, att undervisningen i medicinsk kemi skall omfatta 50—70 föreläsningar samt laborationskurs. Undervisningen bör kunna meddelas under en tid av två månader, men kommittén anser det böra ankomma på ämneslärarna vid varje lärosäte att avväga tidrymderna för studier i allmän kemi och medicinsk kemi mot varandra inom ramen för en sammanlagd tid för kemistudierna om fyra månader. Undervisningen i medicinsk kemi skall, därest särskilda anordningar för samordning med fysiologiundervisningen icke vidtagits, vara avslutad under tredje studie­ terminen. Medicinsk kemi skall vara tentamensämne. Enligt gällande examensstadga skall ämnet medicinsk kemi omfatta även patologisk kemi. Kommittén föreslår härvidlag en väsentligt vidgad under­ visning under de kliniska studierna. I examensstadgan bör därför enligt kommitténs mening ej patologisk kemi särskilt nämnas i fråga om under­ visningen i medicinsk kemi. Den medicinska kemien uppvisar många beröringspunkter med fysio­ logien. Kommittén understryker därför vikten av att ämneslärarna till­

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

varatar alla möjligheter för en samordning och integration av de båda ämnena, varigenom dubbelundervisning i möjligaste mån undvikes. Enligt kommitténs förslag blir undervisningen i allmän och medicinsk kemi i huvudsak oförändrad. Kommittén framhåller emellertid, att hän­ synen till behovet av en ökad omfattning av de delar av kemien, som grän­ sar till den medicinska fysiken, gör, att särskilt laborationsundervisningen måste omläggas och ges en vidare syftning. För de ordinarie lärarnas del föreslår kommittén en förändring endast vid institutionen i Stockholm. Där finns för närvarande en professur i kemi,

varjämte 1947 inrättades en personlig professur i speciell medicinsk kemi

för dåvarande laboratorn i kemi och farmaci J. E. Jorpes. Så länge Jorpes kvarstår i sin tjänst, skall laboratorsbefattningen hållas obesatt. Kom­ mittén anser det emellertid uppenbart, att en institution av den omfatt­ ning, som stockholmsinstitutionen har — med ett elevantal av 110—120

elever per år i kurser om 55—60 elever — kräver en större ordinarie lärar­

personal än de övriga institutionerna. Kommittén föreslår därför, att den personliga professuren i speciell medicinsk kemi överföres till en ordinarie professur i ämnet samt att laboratorstjänsten i medicinsk kemi vid institu­ tionen återbesättes. Detta skulle ge institutionen tillgång till en tredje ordi­ narie lärare med bland annat uppgift att övervaka organisationen av den omfattande laborationsundervisningen.

Sedan gammalt finns vid varje medicinsk-kemisk institution en arvodesbefattning som biträdande lärare i allmän kemi, vars innehavare har till uppgift att ge den huvudsakliga delen av undervisningen i ämnet. Arvodet för denna befattning, till vilken innehavare av kanslern förordnas för högst tre år i sänder, utgår för närvarande med 15 240 kronor om året. Enligt särskilda föreskrifter får emellertid lärarna, därest de är docentkompetenta, tilläggsarvoden av sådan storlek, att de kontanta löneförmånerna uppgår till samma belopp, som tillkommer docent i 30 löneklassen. En viss för­ stärkning av de biträdande lärarbefattningarna i allmän kemi anser kom­ mittén vara befogad med hänsyn till den utvidgning av undervisningen mot gränsområdena till den medicinska fysiken, som följer av kommitténs förslag. Kommittén föreslår därför, att arvodena för undervisning i allmän kemi indrages och att i stället inrättas extra ordinarie tjänster som lärare i allmän kemi med placering i 30 lönegraden. Lärarna i allmän kemi, som bör vara docentkompetenta, bör tillsättas med förordnande för sex år och möjligheten till omförordnande bör icke begränsas.

Kommittén framhåller, att den kemiska undervisningen utgör ett område, där behovet av laborationer och liknande handledning av de studerande är framträdande, vilket motiverar, att dessa institutioner förfogar över en relativt sett stor lägre undervisningspersonal och teknisk personal. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en viss förstärkning av den lägre undervisningspersonalen i Stockholm och en utökning av den tekniska per-

98 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

De av kommittén föreslagna lär ar krafterna har däremot av samtliga universitetsmyndigheter ansetts otillräckliga. Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt organisationskommit­ tén för medicinska högskolan i Göteborg har samtliga ansett, att kommitténs förslag i fråga om lärarkrafterna i realiteten endast innebär en förändring av de biträdande lärarnas tjänsteställning och sålunda ej kan tillgodose kommitténs önskan om en betydande ökning och fördjupning av den till kemien hörande delen av den biofysiska undervisningen. Med hänsyn till de biträdande lärarnas redan alltför stora undervisningsbörda föreslår därför dessa universitetsmyndigheter, att de av kommittén föreslagna lärartjäns­ terna i 30 lönegraden inrättas, men att de nu existerande biträdande lärar­ tjänsterna bibehålies. Endast härigenom skulle möjligheter skapas för att en i biofysik väl kvalificerad kraft kunde vinnas för den betydande del av undervisningen i detta ämne, som är intimt knuten till undervisningen och laborationerna i allmän och medicinsk kemi. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga av professorerna E. Jorpes och C. G. Bernhard har föreslagits, att fysikundervisningen inom allmänna kemien ges en särskild företrädare, så att fysikundervisningen där kan in­ fogas i kursen utan utsträckning av den tidsperiod kursen har till för­ fogande. Därför hemställes att en e. o. docentbefattning inrättas för under­ visningen i fysik vid kursen i allmän kemi. För undervisningen föreslås vidare ett engångsanslag av 30 000 kronor samt ett årligt materielanslag av 5 000 kronor. Kanslern avstyrker kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster i allmän kemi i lönegraden Ce 30 med motivering att dessa tjänster icke skulle medföra någon förstärkning av lärarkrafterna i ämnet utan att tvärt­ om innehavarna av desamma skulle få en undervisningsskyldighet, som vida understege den med de nuvarande biträdande lärarbefattningarna förenade undervisningsskyldigheten.

Departementschefen.

Beträffande undervisningen i kemi vid de medicinska lärosätena, vilken undervisning av kommittén föreslås bli i huvudsak oförändrad, ansluter jag mig till kommitténs uttalanden. Behovet av en förbättrad undervisning i de delar av kemien, som grän­ sar till den medicinska fysiken, anser jag liksom kommittén främst motive­ ra en omläggning av laborationsundervisningen. Med hänsyn till stock­ holmsinstitutionens stora studentantal finner jag det ådagalagt, att en tredje ordinarie lärare krävs där bl. a. med uppgift att övervaka organisa­ tionen av den omfattande laborationsundervisningen. Jag föreslår därför, att den nuvarande personliga professuren i speciell medicinsk kemi för J. E. Jorpes uppföres å ordinarie stat såsom professur i medicinsk kemi och att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 99

laboratorsbefattningen i kemi och farmaci återbesattes med den ändrade benämningen laboratorsbefattning i medicinsk kemi. Då kommitténs förslag om att ersätta de biträdande lärarna i allmän kemi med extra ordinarie tjänster i 30 lönegraden avstyrkts av kanslern och flertalet universitetsmyndigheter, anser jag mig icke böra tillstyrka det­ samma. Mot kommitténs förslag om en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen och den tekniska personalen med hänsyn till ämnets framträ­ dande behov av laborationer och liknande handledning av de studerande har jag ingenting att erinra. Det ökade studentintaget i Uppsala kräver likaledes en viss ökning av denna personal. Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

U L S G

De av mig sålunda förordade förändringarna i personalorganisationen i ämnet föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar med i runt tal 73 900 kronor. Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt med engångsanslag för utrustning med 20 000 kronor och för ombyggnads­ arbeten med 10 000 kronor.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

6. Medicinsk fysik.

Kommittén.

Speciell undervisning i fysik (medicinsk fysik, biofysik) anordnas för närvarande icke vid de medicinska lärosätena. Vid undervisningen i fysio­ logi ägnas dock i regel avsevärd tid åt fysik, tillämpad på medicinska problem. I Stockholm ges två gånger årligen av en arvodesbetald lärare en frivillig kurs om 20 timmar föreläsningar i de delar av den medicinska fysiken, som är av särskilt intresse för fysiologien. Den fysikaliska kemien undervisas vid kursen i allmän kemi. Vid histologiundervisningen genom­ gås principerna för vissa optiska instrument, såsom ljusmikroskopet i dess olika modifikationer, samt för elektronmikroskopet. Fysikens ställning på det medicinska lärosehemat har genomgått olika faser. Under många år ingick ämnet fysik vid sidan av kemi, botanik och zoologi i den medikofilosofiska examen, vilken utgjorde en förberedelse för de egentliga medicinstudierna. När denna examen avskaffades 1907, behölls endast kemien på studieschemat för medicinarna i form av en kurs i allmän kemi, varjämte infördes en kurs i jämförande anatomi. Senare har vid upprepade tillfällen röster höjts för återinförandet av en kurs i medicinsk fysik. Kommittén erinrar sålunda om att MHO i sitt första betänkande (SOU 1946: 76, s. 113 f.) framhöll, att behovet av en särskild företrädare för ämnet biofysik vid en fysiologisk institution vore väl motiverat både från forskningens och undervisningens synpunkt. Det syntes enligt MHO:s mening kunna förutses, att ämnesområdet komme att snabbt utvecklas, särskilt vid de fysiologiska och medicinskt kemiska institutionerna, och därför framdeles komme att kräva självständiga före­ trädare. År 1947 upptog professorn i radiofysik vid karolinska institutet It. Sievert frågan på nytt i en skrivelse till universitetskanslern. Han framhöll därvid, att ett återupptagande av undervisning i fysik för medicine studerande nu syntes vara ett i hög grad angeläget önskemål. Remissvaren på denna skrivelse var genomgående positivt hållna. Fysikens betydelse för läkaren även i praktisk yrkesutövning har allt­ mera ökat. Röntgen, elektrokardiografi och elektroencefalografi är numera vitt utbredda undersökningsmetoder, som möter den praktiskt verksamme läkaren i växlande sammanhang. Fysikaliska behandlingsapparater av olika slag tas ofta i bruk. För sjukhusläkaren kommer härtill en rad metoder, som även kräver ett visst mått av fysikaliskt kunnande. Teoretikern an­ vänder nu komplicerade fysikaliska mätmetoder. Det är även välbekant, att det som i dag är ett specialinstrument på ett teoretiskt laboratorium inom kort kan vara ett standardinstrument med vidsträckt användning. Gedigna kunskaper i fysik är givetvis icke blott betydelsefulla för för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 101

ståelsen av olika av forskaren eller läkaren använda apparaturer utan är framför allt nödvändiga, om den studerande skall kunna följa undervis­ ningen i medicinsk kemi och alldeles särskilt i fysiologi. Till sist blir där och i andra sammanhang under medicinstudiet tillämpningen av fysikens lagar i biologiska och medicinska sammanhang den viktigaste delen av undervisningen i medicinsk fysik. Utredningen av cellernas och vävnader­ nas struktur och funktion har under senare tid i allt större utsträckning försiggått med rent fysikaliska metoder, och på en mångfald till medicinen gränsande områden av biologien torde en vetenskaplig förståelse av för­ hållandena icke längre vara möjlig utan en ingående kännedom- om fysi­ kens lagar. Man kan här nämna sådana områden som cellfysiologien, de biologiska membranernas struktur och funktion, nervtrådens fysiologi, muskelvävnadens byggnad etc. I själva verket får fysikens betraktelsesätt allt större betydelse på alla områden av fysiologien, och denna utvecklings­ tendens är en av de mest framträdande i den moderna biologiska grund­ forskningen. Kommittén konstaterar således, att en speciell undervisning för de medicine studerande i fysik med hänsyn tagen till de delar av ämnet, som är av särskild betydelse för deras fortsatta studier, utan tvekan är av största värde. Kommittén anför, att den lämpligaste placeringen av undervisningen i medicinsk fysik i studieordningen varit föremål för en viss diskussion. Sär­ skilt medicinsk kemi och fysiologi har anknytning till denna undervisning, men såsom redan nämnts har för kemiens del sedan länge tillfälle givits att i kursen i allmän kemi meddela den undervisning i fysikalisk kemi som behövts för den senare undervisningen i medicinsk kemi. Förespråkare har framträtt för den åsikten, att kursen i medicinsk fysik borde vara helt fri­ stående. Vid kommitténs överläggningar med de medicinska lärarna har dock de flesta varit av den meningen, att en väsentlig del av undervisningen i medicinsk fysik bör ske under kursen i fysiologi, som erbjuder talrika anknytningar till den medicinska fysiken. Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att full klarhet om den lämpligaste framtida organisationen av undervisning och forskning i medicinsk fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan verksamhet under icke definitiva former. Ett flertal ämnen och institutio­ ner kan ställa anspråk på en förstärkning av undervisningen i olika delar av den medicinska fysiken. Främst bör här nämnas medicinsk kemi, fysio­ logi och radiologi. Det torde emellertid icke vara möjligt att tillsätta sär­ skilda lärare i medicinsk fysik vid alla dessa institutioner. Å andra sidan anser kommittén det uppenbart, att den medicinska fysiken redan utveck­ lats i så hög grad, att man nu åtminstone måste skapa kärnan till en fram­ tida institution i ämnet. Kommittén föreslår därför följande anordningar. Den del av den medicinska fysiken, som är av betydelse för den medi­ cinska kemien, ansluter sig mycket nära till den allmänna kemien och den

102 Kungl. Mcij:ts 'proposition nr 212.

däri ingående fysikaliska kemien, och föreslås därför skola ingå i kursen i allmän kemi samt närmast anförtros åt läraren i detta ämne. Inom fysiologien föreligger enligt kommitténs mening ett relativt större behov av undervisning i medicinsk fysik. Kommittén anser emellertid, att detta behov kan tillgodoses på ett sådant sätt, att de medicinska lärosätena vid en framtida definitiv omorganisation av forskning och undervisning i medicinsk fysik icke blir bundna vare sig personellt eller ur lokalsynpunkt. Kommittén föreslår sålunda, att en särskild lärare i medicinsk fysik tills vidare knytes till fysiologiska institutionen vid varje lärosäte. Denne bör även förfoga över viss personal och utrustning. Läraren föreslås två gånger årligen skola ge en kurs i medicinsk fysik på cirka 20 timmar föreläsningar jämte anslutande enklare laborationer med praktiska tillämpningar. Kur­ sen, som vid en koncentration av fysiologiundervisningen till fjärde studie­ terminen lämpligen förlägges till denna termins första månad, bör vara obligatorisk och avslutas med förhör. Den undervisning, som läraren är skyldig att ge utöver kursföreläsningarna, bör ingå i fysiologiundervisningen. Undervisningen i den speciella medicinska fysik, som är av betydelse för radiologien erbjuder enligt kommittén särskilda problem. Specialister i radiofysik finns redan vid karolinska institutet, där föreståndaren för radio­ fysiska institutionen vid karolinska sjukhuset är professor i radiofysik vid karolinska institutet. I Lund finns en laboratur i radiofysik, och en dylik tjänst har i propositionen nr 136 till innevarande års riksdag föreslagits skola inrättas jämväl i Göteborg. Kommittén finner det lämpligt, att dessa lärare mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med hänsyn till den alltmera vidgade användningen av radioaktiva ämnen för diagnostiska och terapeutiska ändamål anser kommittén, att en viss under­ visning i biologiska strålningseffekter, strålningsrisker och strålskydd lämp­ ligen bör förekomma. 1951 års strålskyddskommitté har i en skrivelse till kommittén som sin mening framfört, att en obligatorisk undervisning rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen bör infogas i allmänna läkarutbildningen. Kommittén föreslår därför, att en radiofysiker meddelar sådan undervisning under 2 timmar i samband med den propedeutiska röntgenkursen samt under 2 timmar i samband med undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. Kommittén uttalar för­ hoppningen, att denna undervisning i Uppsala tills vidare skall kunna ges av någon av radiofysikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm. I fråga om de kvalifikationer, som bör vara utslagsgivande vid valet av ämnesföreträdare, har kommittén anfört, att lärarna i medicinsk fysik an­ tingen kan vara vetenskapligt skolade fysiker eller medicinska forskare med god utbildning i fysikalisk teknik. Enligt kommitténs erfarenhet torde de flesta företrädarna för medicinsk forskning och undervisning avgjort förorda den senare möjligheten. För en fysiker är det lätt att förlora kontakten med det för medicinen väsentliga och uppehålla sig vid renodlat fysikaliska problem, under det att en läkare mera tvingas att följa med utvecklingen

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r a nd en.

Samtliga universitetsmyndigheter har hälsat kommitténs förslag om särskild undervisning i medicinsk fysik med tillfredsställelse. Kanslern delar kommitténs uppfattning att full klarhet om den lämp­ ligaste framtida organisationen av undervisning och forskning i medicinsk fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan verksam­ het under icke definitiva former. Kanslern anser sig emellertid icke kunna tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av tjänster som lärare i medi­ cinsk fysik i lönegraden Cg 30 med hänsyn till att lärarna endast skulle få en undervisningsskyldighet av 70 timmar per år. I stället föreslår kanslern såsom ett provisorium att extra ordinarie docentbefattningar inrättas. Dessa bör enligt kanslern vara fast knutna till ämnet och vikarier bör få för­ ordnas under eventuella ledigheter för innehavarna. Behovet av lägre undervisningspersonal och teknisk arbetskraft för undervisningen i medicinsk fysik har understrukits i yttrandena. Kanslern anser dock, att befattningar som tredje amanuens bör inrättas i stället för de av kommittén föreslagna befattningarna som förste amanuens. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göte­ borg föreslår, att en tjänst som instrumentmakare inrättas även i Göteborg, enär motsvarande befattningshavare vid den fysiologiska institutionen på grund av tyngande arbetsbörda icke kan tänkas stå till förfogande för undervisningen i medicinsk fysik. Kanslern har icke ansett sig kunna till­ styrka organisationskommitténs förslag utan har hänvisat till att han i sina anslagsäskanden för Göteborgs universitet för budgetåret 1954/55 tillstyrkt ett förslag om inrättande av en tjänst som instrumentmakare vid radio­ fysiska laboratoriet och förutsatt att innehavaren skall stå till tjänst även för övriga högskoleinstitutioner och kliniker. Det av kommittén föreslagna årliga materielanslaget har av lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medi­ cinska högskolan i Göteborg ansetts vara otillräckligt och föreslagits skola höjas till 10 000 kronor. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har professorerna E. Jorpes och C. G. Bernhard anfört, att den i tidigare petitaskrivelser berörda tillbyggnaden av fysiologiska institutionen blir nödvän­ dig, när de för medicinsk fysik avsedda lokalerna inom institutionen måste tagas i bruk för undervisning i detta ämne, och hänvisat till tidigare petitaskrivelser i denna fråga, vilka föranlett utredning och framläggande av ett preliminärt tillbyggnadsförslag från byggnadsstyrelsen, kostnadsberäknat till 550 000 kronor. I fråga om av kommittén föreslagna arvoden för undervis­ ning i radiofysik anför kanslern, att den av kommittén föreslagna undervisningen i radiofysik synes kunna meddelas i Lund av laboratorn i

Kungl. Maj:ts 'proposition nr '212. 105

radiofysik och i Stockholm av professorn eller laboratorn i radiofysik inom ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet, varför särskilda arvoden härför ej synes böra beräknas. Därest den av kanslern i anslagsäskanden för Göteborgs universitet för budgetåret 1954/55 tillstyrkta laboraturen i medicinsk radiofysik i Göteborg inrättas, anser han detsamma böra gälla den föreslagna undervisningen därstädes. 1951 års strålskyddskommitté anför, att nyttan av en undervisning i strålskydd av den blygsamma omfattning som läkarutbildningskommittén föreslagit för strålskyddskommittén framstår såsom otillräcklig. Även om ämnet är av tämligen begränsad storlek, är det dock enligt strålskyddskommitténs mening av avgörande betydelse både för patienternas och den i sjukvårdsarbetet sysselsatta personalens hälsa, att läkaren äger erforder­ liga insikter om den joniserande strålningens natur och skadeverkningar samt är kompetent att handha apparater och andra strålkällor på ur strålskyddssynpunkt betryggande sätt. Strålskyddskommittén hemställer där­ för, att den av läkarutbildningskommittén föreslagna undervisningen i strål­ skydd måtte utvidgas att omfatta åtta timmar och avslutas med ett förhör samt att den meddelas såsom en sammanhängande fristående kurs under kirurgikursen.

Departementschefen.

Såsom kommittén anför har särskild undervisning i fysik tidigare varit obligatorisk i läkarutbildningen. Ett behov att åter införa dylik undervis­ ning har på senare år gjort sig alltmera märkbart och vid flera tillfällen föranlett förslag härom. Vid en reform av läkarutbildningen kan enligt min mening detta behov icke längre åsidosättas. I det praktiska sjukvårdsarbe­ tet använder läkaren ett ständigt ökande antal på fysikens principer byg­ gande, komplicerade apparater för undersökning och behandling. Förståel­ sen av sådana metoder kräver uppenbarligen goda kunskaper i fysik. Forsk­ ningen om cellers och vävnaders byggnad och funktioner i den friska och sjuka organismen använder sig i allt större utsträckning av rent fysikaliska metoder. Jag finner det således betydelsefullt för läkarutbildningen att in­ föra en undervisning i medicinsk fysik. Liksom kommittén håller jag före, att huvuddelen av den nytillkomman­ de undervisningen i medicinsk fysik bör ske vid de fysiologiska institutio­ nerna. I fråga om läraren vid den av kommittén föreslagna kursen i medi­ cinsk fysik biträder jag kanslerns uppfattning, att han med tanke på den begränsade undervisningsbördan bör inneha en docenttjänst, som fast kny­ tes till ämnet. Vad beträffar undervisningen i den speciella form av medicinsk fysik, som rör strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen, så torde ett realiserande av kommitténs förslag tills vidare vara tillfyllest för den allmänna läkarutbildningen. I likhet med kanslern anser jag, att denna

106 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

undervisning bör kunna meddelas i Lund av laboratorn i radiofysik, i Stock­ holm av professorn eller laboratorn i radiofysik samt i Göteborg av den där föreslagne laboratorn i radiofysik inom ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet. Särskilt arvode för denna undervisning synes sålunda endast böra beräknas i Uppsala med 400 kronor. I fråga om den lägre undervisningspersonalen tillstyrker jag kommitténs förslag. Denna personal torde komma att utnyttjas för såväl undervisning som forskning, varför den tjänstgöring, som skulle kunna åläggas de av kanslern föreslagna tredje amanuenserna, sannolikt skulle bli otillräcklig. Mot kommitténs förslag beträffande teknisk arbetskraft har jag intet att erinra. Till frågan om en eventuell utbyggnad av fysiologiska institutionen vid karolinska institutet med hänsyn till undervisningen i medicinsk fysik är jag icke beredd att nu ta ställning. Jag anser mig sålunda böra föreslå följande personalorganisation för un­ dervisningen i medicinsk fysik:

U L S G

Vad jag nu föreslagit föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar med i runt tal 124 300 kronor. Härutöver räknar jag enligt kommitténs förslag med årligt materielanslag av 5 000 kronor för varje lärosäte eller med tillhopa 20 000 kronor samt med engångsanslag av 30 000 kronor per institution eller tillhopa 120 000 kronor för anskaffning av erforderliga instrument och apparater vid undervisningens igångsättande.

Kungl. Maj ds proposition nr 81%. 107

7. Fysiologi.

Kommitté n.

Undervisningen i fysiologi meddelas för närvarande vid samtliga läro­ säten i en laborationskurs varje termin samt en föreläsningsserie av väx­ lande längd. Med hänsyn till fysiologiens stora betydelse för läkarutbildningen anser kommittén, att ämnet bör tillförsäkras en studietid av fyra månader, d.v.s. en lika lång studietid som kemien. En samordning med undervisningen i medicinsk kemi förefaller kommittén principiellt önskvärd. Det bör enligt kommittén ankomma på ämnesrepresentanterna att avgöra, om det är lämpligt att utsträcka delar av undervisningen i de bägge ämnena över längre perioder av det kemiskt-fysiologiska året genom utbyte av tid eller samordning av ämnena. Vidare bör ämnesrepresentanterna i fysiologi vid varje lärosäte ha frihet att anordna undervisningen mera koncentrerat eller i en systematisk undervisningsserie över en längre period, dock ej mer än två terminer. Värdet av en föreläsningsserie, som utan samordning med den medicinska kemien utsträckes över kursen i medicinsk kemi, före­ faller dock kommittén synnerligen tvivelaktigt. Undervisningen skall enligt kommittén vara avslutad vid fjärde studieterminens slut. Antalet föreläsningar och demonstrationer i fysiologi växlar starkt vid olika lärosäten och utgör för närvarande 85—200. Med hänsyn till att kommittén i den nya studieplanen föreslår särskilda kurser i statistik, medi­ cinsk fysik och psykologi, som nära anknyter till och i vissa fall direkt kan överta en del av den tidigare undervisningen i fysiologi, anser kommittén, att föreläsningar och därmed jämställd undervisning i fysiologi i det fram­ tida undervisningsschemat bör omfatta cirka 125 timmar. Laborations­ kursen i fysiologi torde kunna slutföras pa tva manader. Institutionernas ordinarie lärarstab torde enligt kommittén vara tillfyllest för den föreslagna undervisningen inom huvudkursen i fysiologi. Även i kommitténs förslag kvarstår dock behovet av en relativt omfattande labo­ rationskurs i fysiologi, vilken ställer stora krav på tillgång till lägre under­ visnings- och teknisk personal av olika slag. Kommittén påpekar också att laborationsundervisningen i fysiologi kräver en stor och dyrbar uppsättning av instrument och apparater, vilka inte kan underhallas och förnyas utan tillgång till kvalificerad teknisk personal av typen instrumentmakare. I detta hänseende måste emellertid enligt kommitténs mening beaktas, att kommittén i samband med förslag om undervisning i medicinsk fysik före­ slår att särskild kvalificerad teknisk personal knyts till de fysiologiska institutionerna. Samtidigt som delta utgör en förutsättning för undervis­ ningen i medicinsk fysik torde det även innebära eu förstärkning av de

no Kungl. May.ts proposition nr 212.

8. Psykologi.

Kommitté n.

Särskild undervisning i psykologi meddelas icke enligt den nu gällande examensstadgan.

I sitt yttrande över 1938 års läkarutbildningssakkunnigas första betän­ kande framhöll medicinalstyrelsen, att det vore mycket önskvärt med under­ visning i allmän psykologi för de blivande läkarna ej endast i samband med undervisningen i psykiatri utan även med inriktning mera direkt på nor­ malpsykologien och läkarens beröring med sitt allmänna klientel. Statens sinnessjukvårdsberedning föreslog i sin skrivelse av den 27 novem­ ber 1947 angående undervisningen i psykiatri bland annat, att en kurs

borde anordnas i elementär psykologi och psykiatri, omfattande 10 timmar föreläsningar i samband med de propedeutiska kurserna. Föreläsningarna borde omfatta allmän människokunskap, sjukdomen som socialt och indi­ viduellt problem, umgänget med patienterna och deras anhöriga, de kon­ stitutionella faktorerna, olika vägar för miljösanering, viktigare social­ psykiatriska faktorer etc. Kommittén instämmer i de sålunda tidigare uttalade önskemålen och anför, att de studerande redan på det prekliniska stadiet bör undervisas om personlighetens byggnad och utveckling och om psykiska faktorers be­ tydelse i hälsa och sjukdom. En obligatorisk kurs i allmänpsykologi bör därför enligt kommittén anordnas under det andra studieåret, där den väl ansluter sig till fysiologikursen med dess undervisning i neurofysiologi, sinnesfysiologi etc.

Kommittén föreslår, att kursen skall omfatta 20 timmar föreläsningar. Undervisningen skall visserligen förnämligast beröra den allmänna psyko­ logien, men den bör läggas upp med tanke på att de studerande i framtiden skall bli läkare och den bör därför få karaktären av en medicinskt inriktad psykologi. Undervisningen bör meddelas av en akademisk lärare i psykiatri eller av en medicinskt skolad psykolog. Kursen föreslås skola avslutas med förhör.

Kommittén föreslår, att det vid samtliga lärosäten anordnas två kurser årligen. För denna undervisning jämte förhör föreslår kommittén, att er­

sättning skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 2 450 kronor samt i Stockholm med 2 900 kronor för år.

Yttranden.

Behovet av obligatorisk undervisning i psykologi har understrukits i remissyttrandena. Beträffande den föreslagna omfattningen av undervisningen an­

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS. in

ser Sveriges läkarförbund, att denna måste betraktas som ett minimum. Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser däremot, att kursen bör kunna minskas från 20 till 15 timmar och kursen i barnpsykiatri i motsvarande grad ökas.

I fråga om kursens förläggning i studieschemat har olika meningar kommit till uttryck i yttrandena. Flertalet remissinstanser har dock tillstyrkt kommitténs förslag.

Medicinalstyrelsen anser det sålunda vara riktigt och mycket betydelse­

fullt, att den grundläggande undervisningen i psykologi infogats i utbild­ ningens andra år, enär de studerande redan då de för första gången konfron­ teras med patienter enligt styrelsens förmenande bör vara väl insatta i

normalpsykologiens grunder. Majoriteten inom lärarkollegiet vid karolinska institutet anser däremot, att undervisningen i psykologi lämpligen bör

anordnas i samband med kursen i psykiatri. Mot denna uppfattning har

emellertid professor J. P. Strömbeck m. fl. reserverat sig och i stället in­

stämt i kommitténs förslag. Reservanterna finner det synnerligen olämpligt att uppskjuta kursen till efter de viktiga kurserna i medicin och kirurgi samt anser det propedeutiska året vara den senaste tidpunkt, vid vilken kursen i psykologi kan påbörjas. I fråga om de kvalifikationer, som bör vara utslagsgivande vid valet

av ämnesföreträdare, understryker organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg önskvärdheten av att läraren förutom god

psykologisk skolning även har en fullständig läkarutbildning. Det är näm­ ligen enligt organisationskommitténs uppfattning av största vikt, att denne

lärare har intim kontakt med läkarens arbetsuppgifter. Svenska psykolog­ samfundet framhåller däremot, att det med hänsyn dels till att det är

fråga om akademisk undervisning, vilken förutsätter vetenskaplig förtro­ genhet med forskningsområdet, dels till det psykologiska kunskapsområdets höga grad av integration, är nödvändigt att undervisningen bestrides av en vetenskapligt utbildad psykolog, förslagsvis en akademisk lärare i psykologi. Med hänsyn till undervisningens målsättning är det enligt samfundets mening oriktigt och icke önskvärt att av lärare för kursen kräva medicinsk examen.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag.

Departementschefen.

Frånvaron av undervisning i allmän psykologi i läkarutbildningen har vid åtskilliga tillfällen betecknats som en allvarlig svaghet. Otvivelaktigt be­ höver de blivande läkarna särskild undervisning, i normalpsykologien som en underbyggnad till det kommande psykiatristudiet och innan de kommer i kontakt med patienter. Jag kan därför med tillfredsställelse biträda kom­ mitténs förslag om en obligatorisk kurs i allmän psykologi, som upplägges med tanke på att eleverna i framtiden skall bli läkare. Kursen synes väl

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

ansluta sig till vissa delar av fysiologiundervisningen, varför jag tillstyrker kommitténs förslag att förlägga den till det andra studieåret. I enlighet med kommitténs förslag föreslår jag, att arvode för undervis­ ning jämte förhör i ämnet skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 2 450 kronor samt i Stockholm med 2 900 kronor för år, vilket innebär en kostnadsökning med i runt tal 10 300 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 113

9. Bakteriologi.

K o mmitt é n.

Bakteriologien undervisas i nuvarande studieplan före medicine kandidat­ examen. Den har formellt icke ställning av ett självständigt ämne utan ingår enligt examensstadgan i ämnet patologi. Ämnet företräds emellertid numera av särskilda professurer vid samtliga lärosäten. I tidigare diskussioner om ämnets organisation har man varit allmänt enig om att undervisningen i bakteriologi med fördel kan uppdelas i en allmän, grundläggande del och en klinisk del. Kommittén ansluter sig helt till denna uppfattning och föreslår, att det ges dels en kurs i allmän bakte­ riologi, dels en särskild undervisning i klinisk bakteriologi. Den grundläggande undervisningen i bakteriologi bör därvid liksom hit­ tills meddelas samtidigt med den första undervisningen i patologi. Kom­ mittén föreslår således, att en kurs i allmän bakteriologi på högst två månader förlägges till femte terminens början. Kursen bör om­ fatta högst 80 timmar, förslagsvis fördelade på 50 timmar föreläsningar och 30 timmar laborationer. Undervisningen avser icke att ge en för kli­ niska behov lämpad systematisk framställning av bakteriologien utan skall snarare skapa en mikrobiologisk grundval för den kliniskt-bakteriologiska undervisningen. Kursen i allmän bakteriologi skall enligt kommittén efter­ följas av tentamen i bakteriologi, vilken bör kunna avläggas omedelbart efter kursen. Undervisningen i klinisk bakteriologi sker lämpligen i nära anslutning till den kliniska undervisningen. Den kliniska bakteriologien torde bland de kliniska ämnena ha de flesta anknytningspunkterna till invärtesmedicinen, kirurgien och epidemiologien. Kommittén föreslår därför, att huvudparten av den kliniska bakteriologien meddelas under tjänstgöringarna i dessa ämnen. Under medicin- och kirurgikurserna föreslås så­ lunda skola ges sammanlagt cirka 20 timmars undervisning i klinisk bakte­ riologi som en serie föreläsningar med demonstrationer i anslutning till den kliniska undervisningen, med vilken den samordnas. Under kursen i epidemiologi föreslås skola meddelas undervisning i den anslutande kliniska bakteriologien under 6—8 timmar föreläsningar och demonstrationer. Härutöver föreslår kommittén, att några undervisningstimmar, förslagsvis 15 timmar, fördelas även på andra kurser och tjänst­ göringar, såsom i dermato-venereologi, obstetrik-gynekologi, oto-rhinolaryngologi och pediatrik. Undervisningen i klinisk bakteriologi bör enligt kommittén bygga på den tidigare givna kursen i allmän bakteriologi. Dess planering bör anpassas helL efter de olika kliniska ämnena och cj efter den bakteriologiska systema- 8 — 11 ihan g till riksdagens protokoll 195\1 sand. Nr 212.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tiken. Målet för undervisningen i klinisk bakteriologi är att ge de stude­ rande en bakteriologisk bakgrund till infektionssjukdomarnas patogenes, diagnostik och terapi. Vid föreläsningarna torde det ofta vara lämpligt att demonstrera patienter. Praktiskt bör de studerande icke övas i en speciell bakteriologisk teknik utan framförallt i sättet för tagning och för sändningav bakteriologiska prov samt i sådan bakteriologisk diagnostik som är av betydelse för allmänpraktikern. Under respektive kliniska tjänstgöringar är det viktigt att de studerande i så stor utsträckning som möjligt får ta de bakteriologiska proven på patienterna. Kommittén anser, att särskilt förhör ej bör anordnas i klinisk bakteriologi. Liksom undervisningen intimt anpassas till de olika kliniska ämnena, så bör också kunskapskontrollen ske samtidigt med det kliniska ämnet i fråga, d.v.s. i respektive kliniska ämnens tentamina eller slutförhör. Den bakterio­ logiska aspekten på sjukdomarnas uppkomst, behandling och förebyggande utgör där en naturlig del av den kunskap, som krävs av den studerande. V i r o 1 o g i e n undervisas för närvarande inom den allmänna och den kliniska bakteriologiens ram. Denna vetenskapsgren befinner sig emellertid i en synnerligen snabb utveckling, varför det i en framtid är troligt, att den relativa betydelsen av bakteriologi och virologi kommer att förändras. Den undervisning i virologi, som kan anses behöva meddelas inom den allmänna läkarutbildningens ram, förefaller dock icke kommittén att ännu ha nått den omfattning, att den för närvarande kräver särskilda lärare. Efter överlägg­ ningar med företrädarna för bakteriologi och virologi har kommittén kom­ mit till den uppfattningen, att en undervisning i virologi på cirka 5 timmar under kursen i allmän bakteriologi och cirka 5 timmar i samband med den kliniska bakteriologien tills vidare skulle vara till fyllest. Dessa undervisningstimmar, som kommittén anser bör ingå i de tidigare redovisade, skall enligt kommittén, där särskilda företrädare för virologien finns, meddelas av dem, men torde vid övriga lärosäten kunna ges av någon eller några av lä­ rarna i bakteriologi. Kommittén förutsätter, att fakulteterna och kollegier­ na kommer att ägna frågan om virologiundervisningen en fortlöpande upp­ märksamhet och därvid framlägga sådana förslag, som utvecklingen kan motivera. Kommitténs förslag rörande bakteriologien innebär, att undervisningen inleds med en kurs i allmän bakteriologi, vars omfång nära ansluter sig till den nuvarande kursens. Kommittén anser därför, att undervisningen i fråga skall kunna tillgodoses med tillgängliga lärarkrafter. Beträffande den bakteriologiska institutionen i Stockholm finner dock kommittén, att dess personalstat är väsentligt svagare än de övriga institutionernas med hänsyn till att denna institution har att ta hand om nära dubbelt så stora kurser som de övriga. Institutionschefen har till kommittén meddelat det personalbehov, som enligt hans mening måste tillgodoses vid institutionens

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212. 115

inflyttning i ny byggnad. Utöver den i efterföljande tabell upptagna nu­ varande personalen skulle sålunda för undervisningen erfordras eu preparator, en instrumentmakare och ytterligare ett laboratoriebiträde. Kommit­ tén finner, att hela denna personal icke omedelbart kan tillsättas med hän­ syn till institutionens nuvarande begränsade lokaler, men föreslår dock, att redan nu en tjänst som preparator inrättas vid institutionen. Som en andra del av bakteriologiundervisningen skulle enligt kommitténs förslag följa en tämligen omfattande undervisning i klinisk bakteriologi i anslutning till de kliniska kurserna och främst då medicin- och kirurgi­ kurserna. Bakteriologiens kliniska sida har på senare tid alltmer utvecklats, eftersom de moderna, specifika behandlingsmetoderna med kemoterapeutika och antibiotika samt de vidgade möjligheterna till profylaktiska åtgärder gett bakteriologien en helt ny ställning inom medicinen. Bakteriologiens allmänna och kliniska delar är sålunda enligt kommitténs mening nu så omfattande, att de varken ur forsknings- eller undervisningssynpunkt kan förenas på en hand. Kommittén anser sålunda i princip, att en professur i klinisk bakteriologi bör finnas vid varje lärosäte. Med hänsyn till före­ fintliga institutioner och anordningen av de kliniskt-bakteriologiska under­ sökningarna vid de olika universitetssjukhusen föreligger emellertid icke möjlighet att nu inrätta sådana professurer vid samtliga lärosäten. I Upp­ sala och Land, finns inga särskilda bakteriologiska laboratorier vid universi­ tetssjukhusen, utan universitetens bakteriologiska institutioner sköter jäm­ väl sjukhusens rutinundersökningar. Med hänsyn till att på dessa orter någon institution för en ny professur således icke kan beredas, föreslår kommittén icke inrättandet av en dylik tjänst vid dessa lärosäten. Då kommittén emellertid anser, att de nuvarande institutionernas lärarkrafter är otillräckliga för den ytterligare uppgift, som undervisningen i klinisk bakteriologi innebär, föreslår kommittén, att vid vardera institutionen till­ sättes en laborator i bakteriologi. Kommittén anser det nämligen icke i nuvarande läge vara lämpligt att avdela någon viss lärare vid de bakterio­ logiska institutionerna i fråga att meddela undervisning i klinisk bakterio­ logi, utan undervisningen bör fördelas på de i varje fall lämpligaste per­ sonerna. Vid allmänna sjukhuset i Malmö erfordras enligt kommittén undervisning i klinisk bakteriologi under medicin- och kirurgikurserna samt vissa andra kliniska kurser med cirka 60 timmar årligen. Vid sjukhuset finns en över­ läkare, som är föreståndare för sjukhusets patologisk-bakteriologiska av­ delning. Möjlighet föreligger således icke att för närvarande bereda en institution åt en professur i klinisk bakteriologi. Kommittén förutsätter emellertid, att spörsmålet om inrättandet av en sådan professur vid allmänna sjukhuset i Malmö upptas till förnyad provning, när omorganisationen i samband med en uppdelning av det nuvarande laboratoriet i en patologisk och en bakteriologisk institution äger rum. Tills vidare föreslår kommittén,

116 Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

att ett arvode på 3 000 kronor beräknas för undervisningen i klinisk bakteriologi vid allmänna sjukhuset i Malmö. I Stockholm är, påpekar kommittén, uppdelningen av bakteriologiundervisningen på en allmän och en klinisk del med särskilda lärare redan inledd. Vid karolinska institutet finns en laborator i klinisk bakteriologi, som till­ lika är överläkare och chef för serafimerlasarettets kliniskt-bakteriologiska laboratorium. Vid karolinska sjukhuset finns också en särskild rutinavdel­ ning för klinisk bakteriologi med en laborator i klinisk bakteriologi. Profes­ sorn i bakteriologi disponerar emellertid ännu icke någon särskild institution utan sköter sin undervisning på karolinska sjukhuset, där han mot ett särskilt arvode tillika är förordnad som föreståndare för det kliniskt-bakte­ riologiska laboratoriet. I samband med en kommande förflyttning av under­ visningen i allmän bakteriologi till den nya institutionen vid karolinska institutet bör enligt kommitténs mening professorns ställning som före­ ståndare för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet på karolinska sjuk­ huset omprövas. Kommittén föreslår, att professorn i allmän bakteriologi därvid befrias från föreståndarskapet för den kliniskt-bakteriologiska av­ delningen vid karolinska sjukhuset. Samtidigt bör enligt kommittén en professur i klinisk bakteriologi inrättas vid karolinska institutet och profes­ sorn förordnas som föreståndare för karolinska sjukhusets kliniskt-bakterio­ logiska laboratorium. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att karolinska institutets lärarkollegium i remissutlåtande över motioner vid 1949 års riksdag om intensifierad undervisning och forskning beträffande folksjukdomarna (jfr statsutskottets utlåtande nr 131) anförde, att det för ifrågavarande forskning skulle vara en fruktbärande anordning att upp­ rätta en professur i klinisk bakteriologi och serologi med förläggning till karolinska sjukhuset och med lokaler i anslutning till sjukhusets central­ laboratorier. Kommittén förutsätter, att laboratorn i klinisk bakteriologi vid serafimerlasarettet sköter undervisningen i ämnet på de kliniska kurser, som är förlagda till sjukhuset. Laboratorn bör även enligt kommittén ge den undervisning i klinisk bakteriologi, som avses skola äga rum vid Sabbatsbergs sjukhus, dit senare serafimerlasarettets kliniker kommer att flyttas. Denna undervisning uppgår enligt kommitténs förslag endast till cirka 6 timmar årligen i samband med kurserna i obstetrik och gynekologi. Vid karolinska sjukhuset kan det enligt den av kommittén uppgjorda studie­ planen beräknas, att undervisningen i klinisk bakteriologi kommer att kräva cirka 80 timmar föreläsningar. Kommittén föreslår, att ett arvode på 4 000 kronor årligen beräknas för denna undervisning, vilken lämpligen kan skötas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska labora­ torium. I Göteborg har professorn i allmän bakteriologi sina lokaler i samband

Kungl. Maj:ts "proposition nr 21%. 119

i klinisk bakteriologi. Medicinska fakulteten i Lund anser, att kunskapsprövningen bör åvila läraren i klinisk epidemiologi. Med anledning av att kommittén för närvarande icke velat föreslå, att en professur i klinisk bakteriologi omedelbart inrättas i Göteborg med hän­ syn till att det vid Sahlgrenska sjukhuset finnes tre tjänsteinnehavare i ämnet, framhåller organisationskwnmittén för medicinska högskolan i Göteborg, att vid högskolan ett kliniskt-bakteriologiskt laboratorium redan finnes med laboratorn i klinisk bakteriologi såsom föreståndare och med den hjälppersonal, som föreslagits av kommittén. Enär de båda andra tjänsterna är rent kommunala och sålunda icke knutna till det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet, anser organisationskommittén, att den nämnda laboratorsbefattningen omedelbart bör omändras till professur i klinisk bakteriologi, därest det av kommittén framlagda förslaget till läkarutbild­ ning genomföres i angiven omfattning. Under hänvisning till att frågan om en professur i klinisk bakteriologi vid Allmänna sjukhuset i Malmö av kommittén förutsättes skola upptagas till prövning, när det nuvarande patologiskt-bakteriologiska laboratoriet uppdelas i en patologisk och en bakteriologisk institution, anmäler medi­ cinska fakulteten i Lund, att nybyggnad för dessa institutioner med stor sannolikhet kommer att påbörjas under 1954. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har professorerna S. Gard och B. Malmgren samt laboratorn A. Lithander meddelat, att uppförandet av den bakteriologiska institutionen beräknas kunna igångsättas i början av år 1954 och att byggnaden i så fall skulle kunna väntas tagas i bruk någon gång under år 1956, vid vilken tidpunkt enligt kommitténs uppfattning en professur i klinisk bakteriologi borde inrättas. Kommitténs förslag om förste amanuenser som biträden åt laboratorerna i klinisk bakteriologi har i flera yttranden ansetts otillfreds­ ställande. Sålunda har medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, Malmö stads sjukhusdirektion, direktionen för karolinska sjukhuset och Sveriges läkarförbund förordat, att i stället befattningar som klinisk amanuens respektive underläkare inrättas. Lärarkollegiet vid karolinska institutet har likaså i sin kostnadsberäkning i stället för de av kommittén föreslagna förste amanuenstjänsterna vid karolinska sjukhuset respektive serafimerlasarettet uppfört en hel respektive eu halv tjänst som andre underläkare vid dessa sjukhus. Lärarkollegiet har vidare ansett, att genomförandet av kommitténs för­ slag beträffande undervisningen i allmän bakteriologi kräver ytterligare en förste assistent och en tredje amanuens. I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga föreslår professor A. Lindau och docenten R. Grubb, att en djurskötarbefattning inrättas i Lund, eventuellt som halvdagstjänst. Vidare anföres i inlagan att

120 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

ett genomförande av kommitténs förslag utöver årliga materielanslag krä­ ver jämväl engångsanslag för utrustning. För undervisningen i allmän och klinisk bakteriologi i Lund liar dessa engångsanslag beräknats till 15 968 respektive 21 455 kronor. För undervisningen i klinisk bakteriologi i Malmö erfordras enligt ett yttrande av docent S. Winblad ett engångsanslag för ut­ rustning med 38 820 kronor. Kanslern tillstyrker kommitténs förslag om personalförstärkning och understryker, att det sammanlagda undervisningsbehovet i allmän och kli­ nisk bakteriologi motiverar inrättandet av laboraturer i bakteriologi i Upp­ sala och Lund.

Departementschefen.

Bakteriologien omfattar utan tvekan en betydelsefull del av den kunskap, som bildar grundvalen för det kliniska arbetet. Trots detta intar ämnet en undanskymd plats i gällande undervisningsordning. Mot bakgrunden av dessa omständigheter synes mig kommitténs förslag innebära en förtjänst­ full omvärdering, som jag kan understödja. Liksom remissmyndigheterna ansluter jag mig till kommitténs uppdelning av bakteriologiundervisningen i undervisning i allmän bakteriologi under det tredje studieåret samt under­ visning i klinisk bakteriologi i nära anslutning till den kliniska undervis­ ningen särskilt i invärtesmedicinen, kirurgien och epidemiologien. Mot kom­ mitténs detaljförslag till anordning av denna undervisning finner jag icke anledning till erinran. Särskild kunskapskontroll i klinisk bakteriologi ut­ över enkla examinatorier inom ramen för undervisningen är ej heller enligt min mening erforderlig. Virus som sjukdomsalstrare synes spela en allt större roll i vår tids sjuk­ domspanorama. Därmed är även utsagt, att virologien sannolikt kommer att kräva en växande del i undervisningen rörande smittämnena. Med hän­ syn härtill finner jag vissa remissmyndigheters uttalanden om behovet av utökad undervisning i virologi beaktansvärda men anser i likhet med kom­ mittén och flera av remissmyndigheterna, att detta behov tills vidare kan tillgodoses inom ramen för den av kommittén föreslagna undervisningen i allmän och klinisk bakteriologi. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen anser kommittén i fråga om den kliniska bakteriologien, att en professur i ämnet bör inrättas vid varje lärosäte. Samma princip bör enligt kommittén även gälla för ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi, såsom närmare framgår av det följande. Men hänsyn till de omfattande konsekvenserna ur organisatorisk och eko­ nomisk synpunkt är jag icke nu beredd att godta denna princip. Emellertid talar starka skäl för att åtminstone någon professur inrättas i riket i ett vart av sagda ämnen. Inom samtliga ämnen kommer enligt kommitténs av mig biträdda förslag att meddelas en viktig undervisning i grundutbildningen, och även för specialistutbildningen har ämnena stor betydelse. Ämnesföre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.' 121

trädarna gör en väsentlig insats i den kliniska forskningen, och vid deras laboratorier sker en omfattande verksamhet i sjukvårdens tjänst. Ämnena är således av den betydelse inom medicinen, att professurer i och för sig är berättigade. Vid min prövning av de av kommittén och universitetsmyndighetema framställda förslagen angående den kliniska balcteriologien finner jag, att åtskilliga omständigheter talar för att en professur i ämnet i första hand bör inrättas vid allmänna sjukhuset i Malmö. Av särskild betydelse synes mig härvid vara, att en nybyggnad för bakteriologi och patologi torde komma att påbörjas under innevarande år och sålunda vara färdigställd, då undervisning i klinisk bakteriologi enligt studieplanen av­ ses skola påbörjas. Vid sjukhuset finns för närvarande en överläkare, som är föreståndare för sjukhusets patologiskt-bakteriologiska avdelning. När det nya bakteriologiska laboratoriet färdigställts avses denne skola bli överläkare härför. Fakultetens i remissyttrandet gjorda uttalande torde innebära, att ifrågavarande överläkare enligt fakultetens mening besitter professorskompetens. Då sålunda jämväl de personella förutsättningarna för en professur synes föreligga, föreslår jag, att en professur i klinisk bakterio­ logi inrättas i Malmö. Jag förutsätter dock, att fakulteten i sedvanlig ord­ ning förebringar närmare utredning om överläkarens kompetens för pro­ fessuren. Jag tillstyrker i övrigt i huvudsak kommitténs personalförslag beträffande bakteriologien och föreslår sålunda bland annat att laboraturer i bakterio­ logi inrättas i Uppsala och Lund. I Stockholm bör i enlighet med kommit­ téns av kanslern tillstyrkta förslag den till cirka 80 timmar uppgående undervisningen i klinisk bakteriologi vid karolinska sjukhuset lämpligen meddelas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska centrallabo­ ratorium. För denna undervisning har kommittén och kanslern räknat med ett arvode av 4 000 kronor. Undervisningen torde emellertid enligt min me­ ning liksom hittills åtminstone i viss utsträckning böra meddelas av ifråga­ varande laborator utan särskild ersättning. Denna fråga torde böra upp­ märksammas i samband med de ordinarie anslagsäskandena. Jag är icke beredd att tillstyrka det av vissa remissmyndigheter väckta förslaget om inrättande av befattningar som klinisk amanuens respektive underläkare i stället för av kommittén föreslagna tjänster som förste ama­ nuens. Jag förordar nu följande förändringar:

Allmän bakteriologi.

U L S G

Kungl. Maj:ts 'proposition nr *212. 123

10. Patologi.

i K o m m itté n.

Ämnet patologi är i nuvarande studieordning uppdelat i två ämnen, nämligen allmän patologi i medicine kandidatexamen och patologisk ana­ tomi (speciell patologi) i medicine licentiatexamen. Vardera delen av ämnet representeras av särskild professur vid alla lärosäten.

Beträffande den nuvarande undervisningens omfattning och tidigare dis­ kussion om patologiundervisningen hänvisas till betänkandet (s. 103—106).

Utformningen av undervisningen i patologi i den nuvarande studieord­ ningen är enligt kommitténs mening icke tillfredsställande. Den kritik, som riktats mot patologiundervisningen, är i åtskilliga avseenden berättigad och bör tas som utgångspunkt för en djupgående omprövning av läroämnets omfång, förläggning i studieplanen och förhållande till de kliniska ämnena. Det är särskilt tre omständigheter, som kommittén anser riktningsgivande för det slutliga ställningstagandet härvidlag. Den första är den intima samhörigheten mellan den allmänna och den speciella patologien, vilka i själva verket bör uppfattas som ett enda ämne. Sakligt sett är den speciella patologien en direkt fortsättning och påbygg­ nad av den allmänna patologien, men den senare fordrar för sitt studium en exemplifiering ur den förras lärostoff. Detta har lett till att kursen i allmän patologi i allmänhet redan omfattat större eller mindre delar av den speciella patologien. Den allmänna och den speciella patologien bör således enligt kommitténs mening undervisas och examineras som ett en­ hetligt planlagt ämne, där undervisningen leds av en och samme lärare. Den andra omständigheten, som kommittén anser måste beaktas, är patologiens nära samhörighet med de kliniska ämnena. Patologien skall enligt kommittén icke undervisas som ett helt fristående ämne utan som ett kliniskt inriktat ämne, som ständigt ställs i relation till patienternas sjukdomsbilder. Patologien bör med andra ord i görligaste mån samordnas och integreras med de kliniska ämnena, särskilt de grundläggande medicin och kirurgi. Patologien bör således icke undervisas på det prekliniska sta­ diet, utan dess studium bör infalla under de kliniska studierna och påbörjas samtidigt med dem. Den tredje omständigheten av betydelse är enligt kommittén att patolo­ gien på ett sätt utgör en naturlig grundval för de kliniska studierna. Att, som nu ofta sker, förlägga det huvudsakliga studiet och tentamen i spe­ ciell patologi till studiernas sista skede anser kommittén därför vara i högsta grad olämpligt. Å andra sidan gör patologiens nödvändiga kliniska anknytningar, att den icke kan förläggas helt före de kliniska studierna. Slutsatsen av dessa överväganden måste enligt kommittén bli, att de

124 Kungl. Maj:ts proposition nr '212.

grundläggande och väsentliga partierna av patologien bör undervisas och tenteras under de kliniska studiernas inledande skede, men att patologi­ undervisningen även därefter måste ingå som ett moment i den löpande kliniska undervisningen. Med utgångspunkt från de nu redovisade förutsättningarna föreslår kom­ mittén, att undervisningen i patologi skall meddelas i form av föreläsningar, i vilka nödiga demonstrationer av mikroskopiska preparat, obduktionsdemonstrationer och s. k. patologikonferenser bör ingå. Kommittén föreslår, att föreläsningarna i patologi i den nya undervisningsplanen anges till cirka 110 och att de ges under det tredje, propedeutiska studieåret. Uppdelningen av föreläsningarna på den allmänna och den speciella delen av ämnet bör ankomma på lärarna. Kommittén föreslår, att 40—50 föreläsningar ägnas åt den förra delen och 60—70 föreläsningar åt den senare. Obduktionsundervisningen skall enligt kommittén avse att för de stude­ rande demonstrera organens patologiska förändringar vid olika sjukdoms­ tillstånd. De studerande bör bevista obduktionsdemonstrationerna under den tid, då de åhör föreläsningarna i patologi. Med den uppläggning av det propedeutiska året, som kommittén föreslår, kommer dessa föreläsningar att ges under cirka sex av årets åtta studiemånader. Med demonstration av obduktion tre dagar i veckan under cirka tjugofem studieveckor skulle cirka 75 timmar sådana demonstrationer kunna beräknas, om en demon­ stration tar 1 timme för den studerande. Vid varje obduktionstillfälle skall enligt kommittén de studerande i tur och ordning assistera vid obduktio­ nerna, så att en viss undervisning i obduktionsteknik på detta sätt med­ delas dem. Något obduktionsprov bör däremot enligt kommitténs mening icke påfordras. Undervisning i obduktionsteknik anser kommittén vara en specialutbildning. De studerande, som önskar en grundligare sådan, rekom­ menderas att fullgöra assistenttjänstgöringen i valfritt ämne i patologi. Kommittén förutsätter vidare, att de studerande under medicin- och kirurgi­ kurserna i förekommande fall bevistar obduktionerna på patienter, som tilldelats dem på kliniken. Under medicin- och kirurgiterminerna skall slutligen enligt kommittén de studerande obligatoriskt bevista s. k. patologikonferenser. Läraren i patologi bör organisera dessa konferenser, vilka lämpligen kan få olika utformning vid olika tillfällen, men klinikerna skall alltid medverka, så att studenterna får patologien framställd i direkt relation till kliniken och därigenom når en djupare förståelse av ämnet. Två timmar torde enligt kommittén få avsättas till en konferens, även om den inte alltid skulle ta en så lång tid. Denna undervisning anser kommittén får en lämplig omfattning, om den anordnas en gång varannan vecka under medicin- och kirurgiterminerna. På vardera terminen skulle då falla 10 konferenser om vardera 2 timmar, d.v.s. sammanlagt 40 timmar patologikonferenser under

Kungl. Maj ds 'proposition nr 212. 125

det fjärde studieåret. Kommittén anser, att sådana konferenser kommer att utgöra en värdefull förstärkning av undervisningen i patologi och i de kliniska ämnena. Särskilt framhåller kommittén de rika tillfällen till integra­ tion av kunskapsstoffet, som skapas på detta sätt och som utan tvivel kan ge den studerande levande och lättbevarade minnesbilder av väsentliga delar av den patologiska anatomien.

Enligt kommitténs mening bör en lärare leda undervisningen i patologi

för en viss given kurs studerande, d.v.s. leda undervisningen av både den allmänna och den speciella delen av ämnet. Kommittén anser det vara ett väsentligt krav, att läraren i patologi samordnar sin undervisning i gör­ ligaste mån med den propedeutiska, kliniska undervisningen i samråd med de kliniska lärarna i avsikt att ge patologien en klinisk prägel. Så långt möjligt bör patientdemonstrationer anordnas anslutande till den patologiska undervisningen. I sin strävan att på detta sätt praktiskt levandegöra pato­ logistudiet kan enligt kommittén läraren i möjligaste mån rensa bort ur undervisningen oväsentligheter, speciella anatomiska detaljer och pato­ logiska rariteter för att koncentrera sig på de grundläggande och kliniskt viktiga sjukdomstillstånden. Undervisningen i dess helhet skall således enligt kommittén syfta till att ge de studerande en patologisk-anatomisk grundval för deras kliniska stu­ dier men icke att ge dem en specialpatologisk utbildning. Undervisningen bör uppläggas så, att de studerande efter sex månaders undervisning, var­ under de läst ämnet jämsides med kursen, kan avlägga tentamen i patologi under det propedeutiska årets sjunde eller åttonde månad eller strax efter dess slut. Tentamensämnet anser kommittén böra benämnas patologi och utgöra ett ämne i medicine licentiatexamen. Den patologiundervisning, som enligt kommitténs förslag skall meddelas under medicin- och kirurgiterminerna, bör enligt kommittén icke avslutas med särskilt förhör utan ingå i klinikundervisningen och kontrolleras i vederbörande kliniska tentamen. De delar av patologien, som hör samman med de kliniska specialämnena, meddelas enligt kommittén lämpligen i samband med dessa ämnen. Vikti­ gast anser kommittén här vara den pediatriska patologien, den obstetriskgynekologiska patologien och neuropatologien. Lärarna i pediatrik, obstetrik-gynekologi, neurologi, psykiatri och neurokirurgi bör enligt kommittén samråda med lärarna i patologi om denna undervisning, som antingen kan ges av ämnesläraren eller av patologen. Om så befinnes lämpligt, kan en av lärarna i patologi ge någon timmes undervisning under ifrågavarande kurs om de viktigaste patologiska problemen i ämnet, helst i form av kon­ ferenser eller i anslutning till demonstration av obduktioner. En stark be­ gränsning av denna undervisning anser kommittén dock lämplig, eftersom det här rör sig om specialproblem. Kunskapskontrollen bör enligt kom­ mittén ske i samband med tentamen i respektive ämne.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

Eftersom enligt kommitténs förslag samtliga ordinarie lärare skall under­ visa i både allmän och speciell patologi, föreslår kommittén, att professu­ rernas benämning överallt ändras till professurer i patologi.

Med hänsyn till att den kliniska undervisningen i Lund-Malmö redan

delats på de två lärosätena, anser kommittén, att den ena av professurerna i Lund oundgängligen måste flyttas till Malmö. Därvid torde enligt kom­ mittén en av Malmö stad beslutad nybyggnad för patologi vid Malmö allmänna sjukhus kunna komma att tjäna som patologisk institution. Under en övergångstid anser kommittén, att möjligheter finnes att bereda plats för undervisningen i provisoriska lokaler, vilka beräknas bli tillgäng­ liga i samband med bland annat det pågående uppförandet av en central laboratoriebyggnad för allmänna sjukhuset i Malmö. Vid beräkning av den undervisningsvolym, som enligt kommitténs för­ slag kommer att vila på varje patologisk institution, säger sig kommittén ha funnit, att de nuvarande ordinarie lärarna icke längre är tillfyllest för undervisningen vid flera institutioner. Kommittén föreslår därför, att det för varje terminsgrupp studerande beräknas en professor och en prosektor i patologi. Detta innebär, att eu prosektorstjänst i patologi bör inrättas vid

patologiska institutionen i Uppsala, i Malmö, vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm och i Göteborg. Med hänsyn till att den ordinarie personalen

vid sabbatsbergsinstitutionen trots den av kommittén föreslagna utökningen med en prosektor dock är mindre än vid motsvarande institution vid karo­ linska sjukhuset, föreslår kommittén ett arvode till en biträdande lärare på Sabbatsberg. För Stockholms del kräver dessutom det stora antalet studerande enligt kommitténs mening, att obduktionsdemonstrationerna försiggår för mindre grupper än hela antalet studerande vid institutionerna. Kommittén föreslår därför, att arvoden beräknas för biträdande lärare i patologi med uppgift att leda obduktionsdemonstrationer vid andra sjukhus än undervisningssjukhusen. Efter diskussion med ämneslärarna föreslår kommittén sålunda, att de studerande vid karolinska sjukhusets patologiska institution dessutom får möjlighet att bevista obduktionerna vid S:t Eriks sjukhus, vilken anordning redan existerar. För dessa studerande bör dessutom enligt kommittén finnas tillfälle att bevista obduktionerna vid serafimerlasarettet, där den för sjukvårdens del mot arvode anställde prosektorn liksom hittills även bör få ett undervisningsarvode. Kommittén anser, att de studerande vid den patologiska institutionen på Sabbatsbergs sjukhus på liknande sätt bör beredas tillfälle att bevista obduktionerna vid S:t Görans sjukhus och vid södersjukhuset, och föreslår för dessa ändamål särskilda arvoden till överläkarna vid vederbörande patologiavdelningar för deras arbete som bi­ trädande lärare i patologi. Vid beräkning av arvodena till de biträdande lärarna för deras obduktionsundervisning, liksom också när det gäller att beräkna omfattningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. 127

av obduktionsundervisningen vid de patologiska institutionerna, föreslår kommittén efter samråd med ämneslärarna, att en obduktionsdemonstration för läraren beräknas som två undervisningstimmar. Förhållandet moti­ veras enligt kommittén dels av demonstrationens längd, dels av att obducenten även under själva obduktionen får handleda ett par av de studerande, som biträder vid obduktionen och därvid undervisas i obduktionsteknik. Kommittén föreslår även en viss förstärkning av den lägre undervisningspersonalen och tekniska personalen, såsom närmare framgår av efterföl­ jande tabell. Av tabellen framgår även nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag i ämnet.

T abellkommentar. Den i kolumnen för Uppsala universitet redovisade maskinisttjänsten i Ca 13 må icke återbesättas utan Kungl. Maj:ts medgivande. I kolumnen för Lund avser arvodet till biträdande lärare, 5 000 kronor, undervisning i speciell patologi i Malmö. Av de tre förste assistenterna är en i speciell patologi placerad i Malmö. Det i kolumnen för karolinska sjukhuset upptagna arvodet på 3 600 kro­ nor utgår till prosektor vid serafimerlasarettet för undervisning i patologi. Professuren och laboraturen i radiopatologi i Stockholm samt en tjänst som laboratoriebiträde och en befattning som tredje amanuens vid radio­ patologiska institutionen där har lämnats utanför redovisningen.

Under kommitténs förslag har i kolumnen för Malmö uppförts en befatt­ ning som förste amanuens och en tjänst som preparator. Dessa tjänster skall enligt kommitténs förslag inrättas, när ny institutionsbyggnad för patologi färdigställts i Malmö.

Kommittén anmäler slutligen att den från ämnesrepresentanterna i Lund mottagit en preliminär kalkyl över det uppskattade nyanskaffningsbehovet för den planerade patologiska institutionen i Malmö, upptagande ett be­

lopp av cirka 320 000 kronor. Med hänsyn till att institutionsfrågan ännu

icke är definitivt löst och att utrustningsfrågan torde komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal mellan staten och Malmö stad, har kommittén emellertid icke ansett sig böra redovisa särskild anslagsberäkning för ändamålet.

Y ttranden.

Beträffande den föreslagna omfattningen av patologiundervis­

ningen bär i yttrandena rått delade meningar. Medicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet har i stort sett godtagit kommitténs förslag. Medicinska fakulteten i Uppsala anser däremot, att

kommitténs förslag innebär en betänklig nedskärning, och föreslår, att man i stället under det propedeutiska året ger en kurs i allmän patologi om

cirka 80 timmar föreläsningar och 60 timmar obduktioner, vilken kurs av­

slutas med tentamen. Undervisningen i speciell patologi bör däremot enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 129

fakulteten i huvudsak förläggas till ett senare stadium och ges i form av kvällsföreläsningar ett par gånger i veckan under hela det fjärde läsåret samt under obduktioner och konferenser i enlighet med kommitténs förslag. Tentamen i speciell patologi skulle då i regel kunna avläggas senast vid

femte studieårets början. Också organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg ställer sig tveksam till kommitténs förslag och anser,

att även om undervisningen i möjligaste mån rationaliseras och all dubbel­ undervisning borttages en minskning av ämnet till mindre än 300 timmar icke synes kunna accepteras. Enligt organisationskommitténs mening bör undervisningstimmarna fördelas på följande sätt: 110 timmar föreläsningar inklusive mikroskoperingsövningar, 100 timmar obduktionsdemonstrationer, 40 timmar patologiundervisning i form av konferenser eller dylikt under medicin- och kiurgiterminerna, 10 timmar patologiundervisning under kur­ serna i de kliniska specialämnena samt cirka 10 timmar obduktionsdemon­ strationer under medicinassistenttjänstgöringen. Härutöver bör varje stu­ dent beredas tillfälle till obduktionsövningar under minst 30 timmar.

Kanslern anser, att de uttalade önskemålen om en ökning av antalet

undervisningstimmar i patologi för att möjliggöra en utökad obduktionsundervisning är berättigade, och föreslår en utökning av obduktionsundervisningen med 25 timmar per kurs. Härvid bör emellertid enligt kanslerns mening antalet föreläsningstimmar kunna reduceras från 110 till 100. Kommitténs uppfattning att undervisning i obduktionsteknik vore en specialutbildning har bemötts av flera remissmyndigheter. I likhet med

flertalet universitetsmyndigheter har sålunda bland annat Sveriges förenade studentkårer framhållit, att samtliga underläkare med undantag för så­

dana som tjänstgör vid ett lasarett med egna patologer av allt att döma även i fortsättningen får utföra förekommande obduktioner. Sveriges för­ enade studentkårer föreslår därför, att någon form av obduktion s-

p r o v bibehålies. Svenska läkaresällskapet anser kommitténs uttalande

att obduktionsprov icke bör ingå i tentamen i patologi vara en olämplig inskränkning i vederbörande lärares rätt att på sätt han finner mest lämp­ ligt förvissa sig om att examinanden äger nödiga kunskaper i ämnet.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser, att tentamen i patologi

av kommittén förlagts till en för tidig tidpunkt. Vid slutet av det propedeutiska året saknar studenterna enligt kollegiets mening ännu den mognad, som endast en mera kvalificerad klinisk utbildning kan ge och som är nöd­ vändig för förståelse av patologien. Under det tredje studieåret blir under­ visningen i de kliniska ämnena icke mer än propedeutisk, och undervis­ ningen måste därför mer eller mindre få samma karaktär. Lärarkollegiet anser det på grund härav förkastligt att förlägga tentamen till denna tid­ punkt och föreslår, att denna sker tidigast efter kurserna i medicin och

kirurgi, d.v.s. i slutet av fjärde eller början av femte året. Kanslern för­

klarar sig dela denna kollegiets uppfattning. Genom att förlägga tentamen 9 — Dihang till riksdagens ■protokoll 195b. 1 samt. Nr 212.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

i patologi till tiden efter kursen i kirurgi vinner man även, framhåller kanslern, en minskning av studiebördan under det propedeutiska året. Kontroll av att de studerande inhämtat tillräckliga kunskaper i allmän patologi för det fortsatta kliniska arbetet under det följande medicinkirurgiåret måste dock enligt kanslern ske genom deltentamen eller på annat lämpligt sätt. Denna uppdelning av tentamen kommer i en del fall att föranleda eu förlängning av studietiden. För att i möjligaste mån be­ gränsa studietidsförlängningen är det emellertid enligt kanslern angeläget, att inte omfattningen av kunskapskontrollen vid nämnda deltentamen över­ drives. Samma synpunkter beträffande tentamens förläggning har framförts

av Svenska läkaresällskapet. Kanslern har icke ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag att en

obduktionsdemonstration för läraren skulle få räknas som två undervisningstimmar. Av kommittén beräknade arvoden till biträdande lärare före­ slås reducerade med hänsyn härtill.

Medicinska fakulteten i Lund har anfört, att då undervisningen i patologi

i Malmö avses bli lika omfattande som i Lund måste också lärarstaben vara lika stor. Vidare anser fakulteten att ytterligare en befattning som laboratoriebiträde, avsett för den blivande prosektorn, måste inrättas.

Kanslern delar denna uppfattning och föreslår, att utöver av kommittén

föreslagna tjänster en befattning som andre assistent, en befattning som tredje amanuens och en befattning som laboratoriebiträde inrättas vid den patologiska institutionen i Malmö. I en inlaga till fakultetens yttrande

har professorerna C. G. Ahlström och F. Linell anfört, att det enligt deras

mening ej är motiverat att den föreslagna nya institutionsvaktmästarbefattningen vid patologiska institutionen i Malmö skulle vara placerad i lägre lönegrad än motsvarande befattning vid patologiska institutionen i Lund.

Kanslern finner denna invändning berättigad och föreslår att jämväl institutionsvaktmästarbefattningen i Malmö placeras i lönegraden 14. Fakul­ teten föreslår slutligen under hänvisning till den patologiska institutionens

ökade arbetsuppgifter i sjukvårdens tjänst en komplettering för såväl Lunds som Malmös vidkommande med en klinisk amanuens. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad prome­

moria har professorerna Å. Wilton och N. Ringertz anfört, att den professor,

prosektor eller biträdande lärare, som meddelar obduktionsundervisningen, oundgängligen måste assisteras av en förste amanuens, vilket förutsätter att vardera patologiinstitutionen i Stockholm måste ha tre förste amanuen­ ser, då undervisningen måste kunna ske samtidigt på tre sjukhus. Därför föreslås, att ytterligare en befattning som förste amanuens inrättas vid vardera Sabbatsbergs sjukhus och karolinska sjukhuset. Vidare föreslår Wilton och Ringertz, att obduktions vaktmästarna på de stadens sjukhus, som användas för undervisningen, skall erhålla ersättning för det merarbete, som studentundervisningen förorsakar dem. Lärarkollegiet har i sin kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS. 131

nadsberäkning uppfört sammanlagt 2 000 kronor för detta ändamål.

Kanslern har tillstyrkt dessa förslag. Professorerna Wilton och Ringertz har vidare anfört, att då kommitté­

förslaget förutsätter en lika stor arbetsbörda för undervisningen vid var­ dera institutionerna vid karolinska sjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus bör också utrustningen med lärarpersonal och teknisk personal vara någor­ lunda likartad vid båda institutionerna. Utöver av kommittén föreslagen personalförstärkning för Sabbatsbergsinstitutionen föreslås sålunda, att ytterligare en prosektorstjänst inrättas i utbyte mot den föreslagna arvodesbefattningen som biträdande lärare samt att två tjänster som laboratorie-

biträde inrättas vid institutionen, i Kanslern bär tillstyrkt inrättandet av en

laboratoriebiträdesbefattning.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har i sin kostnadsberäkning utöver

nyssnämnda förslag upptagit en laboratur i pediatrisk patologi vid karo­ linska sjukhuset i stället för nu utgående arvode till biträdande lärare i ämnet. Vidare har upptagits ett anslag med 35 000 kronor för nyanskaffning av undervisningsmateriel.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anför, att

enligt ämneslärarens bestämda uppfattning en utökning av hjälpkrafterna med en andre assistent och en tredje amanuens är nödvändig för under­ visningen i patologi i Göteborg.

I fråga om för patologiundervisningen erforderliga lokaler har medi­ cinska fakulteten i Lund anfört, att den snart 70 år gamla byggnad, som

inrymmer de patologiska och bakteriologiska institutionerna i Lund, är helt otidsenlig och icke tillåter meddelandet av undervisning enligt kom­ mitténs plan. Ritningar till en ny institution för patologi är enligt fakul­ teten uppgjorda av byggnadsstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att en ny studieplan genomföres så snart som möjligt hemställer fakulteten, att byggnadsärendet bringas till snabb lösning. Fakulteten har vidare anfört, att någon möjlighet att ens provisoriskt meddela kursundervisning i patologi i Malmö icke för närvarande finnes.

Malmö stads sjukhusdirektion har i anslutning till kommitténs förslag

att den ena av professurerna i patologi i Lund skulle överflyttas till Malmö och där förenas med överläkarbefattningen vid patologiska avdelningen, vid det tillfälle då lokaler kan erbjudas i en ny byggnad, anfört att sjuk­ husdirektionen redan tidigare i diskussioner med fakulteten accepterat tan­ ken, att en kommande överliikare i patologi samtidigt skulle vara knuten till universitetet, om så behövdes, och som en följd därav har vid plane­ randet av den nya byggnaden på anmodan av direktionen en representant från medicinska fakulteten medverkat. Gentemot kommitténs förmodan att under en övergångstid möjligheter skulle finnas att bereda plats för patologiundervisningen i Malmö i provisoriska lokaler, vilka beräknades bli tillgängliga i samband med bland annat det pågående uppförandet av en

132 Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

central laboratoriebyggnad för allmänna sjukhuset, anför emellertid direk­ tionen, att denna byggnad är engagerad med aktuella uppgifter, varför patologiundervisningen ej kan bedrivas där. Någon uppdelning av den nu­ varande avdelningen för patologisk anatomi och bakteriologi i två likvär­ diga avdelningar med var sin överläkare anses dessutom icke kunna komma till stånd förrän nybyggnad för dessa båda ämnen kan tas i bruk. I sin till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogade prome­

moria har professorerna Wilton och Ringertz beträffande patologiska insti­

tutionen vid karolinska sjukhuset anfört följande. I institutionsbyggnaden inhyses för närvarande tandläkarhögskolans av­ delning för tandhistopatologi, kurslokaler för karolinska institutets bakterio­ logiska institution samt karolinska sjukhusets Wassermanlaboratorium. Under förutsättning att dessa, såsom tillfälliga betecknade arrangemang, upphör, torde inga lokaler behöva nyinredas eller nybyggas. Om kommittéförslaget skall kunna genomföras är det enligt professo­ rerna Wilton och Ringertz vidare ofrånkomligt att betydande omändringar företas i lokalerna vid Sabbatsbergs sjukhus. Dels måste studenterna få ökat utrymme för sina självstudier, dels måste arbetsrum beredas för de nytillkomna lärarkrafterna. Då emellertid de befintliga rummen är stora, skulle det vara möjligt att genom uppdelning av rum kunna erhålla någor­ lunda tillfredsställande lokaler, utan att behöva tillgripa tillbyggnad. Sta­ tens andel i kostnaderna för ombyggnaden beräknar lärarkollegiet skola uppgå till 50 000 kronor (25 procent av totala kostnaden) under förutsätt­

ning av bidrag jämväl från staden. Kanslern tillstyrker förslaget under

nämnda förutsättning.

Departementschefen.

I den gällande examensstadgam utgör patologien två ämnen, nämligen allmän patologi och speciell patologi (eller patologisk anatomi). Kommittén hävdar, att patologien i framtiden skall betraktas som ett enda ämne, vars olika delar samordnas inom en lärares undervisning och ges i nära anknyt­ ning till kliniken. Denna uppfattning, som har godtagits av samtliga remiss­ myndigheter, synes enligt min mening kunna tjäna som utgångspunkt för en rationell omläggning av undervisningen. Professurernas benämning bör därvid överallt ändras till enbart professurer i patologi. Omfattningen och anordningen av patologiundervisningen torde med de av kanslern förordade modifikationerna bli lämplig. Inom den av kommittén föreslagna under­ visningen synes mig särskilt patologikonferenserna kunna bli värdefulla som ett medel för en intim samundervisning med de centrala kliniska ämnena. I likhet med lärarkollegiet vid karolinska institutet och kanslern finner jag lämpligt förlägga kunskapskontrollen i patologi till efter kurserna i medicin och kirurgi, d.v.s. tidigast i slutet av fjärde studieåret, varigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 133

även de studerandes arbetsbörda under det propedeutiska året lättas. Jag delar emellertid kanslerns uppfattning, att denna anordning gör en kontroll nödvändig av att de studerande under det propedeutiska året inhämtat till­ räckliga kunskaper i allmän patologi för det fortsatta kliniska arbetet under medicin-kirurgiåret. Detta kan lämpligen ske genom en deltentamen i slu­ tet av det propedeutiska årets första termin. Jag vill liksom kanslern understryka, att det är angeläget att kunskapsfordringarna i denna del­ tentamen inte överdrives. Jag är medveten om att den senare förläggningen av tentamen i patologi i en del fall kommer att medföra en studietidsförlängning. För att här liksom i alla andra ämnen begränsa fordringarna till det oundgängligen nödvändiga vill jag betona, att tentamen endast skall avse den under propedeutiska året och medicin-kirurgikurserna med­ delade undervisningen, medan den del av patologien, som hör samman med specialämnena, i enlighet med kommitténs förslag bör starkt begränsas till sin omfattning och ingå i tentamen i respektive kliniska ämnen. Vad beträffar personalorganisationen så finner jag kommitténs förslag att förflytta den ena av de två patologiprofessurerna i Lund till Malmö vara riktigt och till stor fördel för den kliniska undervisningen vid malmöklinikerna. Den nybyggnad för patologi vid Malmö allmänna sjukhus, som avses skola tjäna som institution för den sålunda förflyttade professuren, torde, som förut nämnts, komma att påbörjas under innevarande år. Bygg­ naden torde vid sådant förhållande kunna beräknas vara färdig vid början av höstterminen 1956, från vilken tidpunkt jämväl undervisningen i pato­ logi avses skola påbörjas enligt den nya studieordningen. Jag tillstyrker därför en komplettering av personalen vid denna institution i enlighet med kanslerns förslag. För genomförande av den i jämförelse med nuvarande ordning rationali­ serade och med kliniken samordnade undervisningen i patologi synes det mig erforderligt, att antalet prosektorstjänster utökas i enlighet med kom­ mitténs förslag. Jag kan i likhet med kanslern icke tillstyrka, att vid beräkningen av omfattningen av obduktionsundervisningen en obduktionsdemonstration för läraren skulle räknas som två undervisningstimmar, varför de av kom­ mittén föreslagna arvodena till biträdande lärare bör reduceras. Då en tillfredsställande tillgång till lägre undervisningspersonal och tek­ nisk personal uppenbarligen har stor betydelse vid patologiundervisningen, ansluter jag mig till kanslerns i jämförelse med kommitténs på vissa punk­ ter utvidgade förslag härom. Ersättning till obduktions vaktmästarna på de Stockholms stads sjukhus, som föreslagits skola användas för obduktionsundervisning, torde liksom hittills böra utgå från karolinska institutets materielanslag. Till frågan om en ombyggnad av patologiska institutionen vid Sabbatsbergs sjukhus är jag icke beredd att nu ta ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 135

11. Farmakologi.

Kommittén. Enligt gällande examensstadga utgör farmakologi ett ämne i medicine kandidatexamen. Kursen i farmakologi är för närvarande förlagd till femte terminen. I tidigare diskussion om undervisningen i farmakologi synes enligt kom­ mittén enighet ha uppnåtts om det lämpliga i att komplettera den grund­ läggande undervisningen i farmakologi med föreläsningar i farmakoterapi i anslutning till den kliniska undervisningen. Kommittén ansluter sig helt till denna uppfattning. Undervisningen bör enligt kommittén inledas med en kurs i farmakologi, och kommittén finner det väsentligt, att detta sker i tidsmässig anslutning till den inledande undervisningen i medicin och kirurgi. Kursen i farmakologi skall ge en framställning av farmakodynamikens huvuddelar med anknytningar till farmakoterapien, en allmän översikt över de vanliga läkemedlens beredning jämte undervisning i receptskrivning, de viktigaste delarna av toxikologien samt vissa delar av den farmaceutiska kemien, vilken undervisning flyttas från kursen i medicinsk kemi. Under kursen skall de studerande besöka ett apotek och ta del av arbetet där, i den mån detta är av intresse för den allmänna läkarutbildningen. Examensstadgans § 23 med krav på intyg rörande kännedom om anordningar inom apotek m. m. kan enligt kommitténs mening utgå, enär det numera icke åligger envar läkare att förrätta apoteksvisitation. Under kursen bör enligt kommittén i lämplig omfattning meddelas undervisning om de delar av statsmedicinen, som berör farmakologien, såsom apoteksvarustadgan, gift­ stadgan, specialitetsbestämmelserna etc. Vidare föreslås demonstrationer och laborationer skola anordnas i sådan omfattning, att de studerande får praktiskt-experimentell belysning av ämnets centrala delar i djurförsök eller i lämplig omfattning i försök på friska människor, d.v.s. självförsök. Kom­ mittén betonar, att praktiskt arbete och laborationer har samma betydelse i undervisningen i farmakologi som i de andra teoretiska ämnena. Kom­ mittén framhåller, att sådana laborationer redan med framgång bedrivits vid vissa institutioner. Kursen i farmakologi bör enligt kommittén ta en tid av högst två måna­ der och anordnas två gånger årligen. Undervisningen skall omfatta högst 100 timmar, varav förslagsvis 65 timmar föreläsningar och 35 timmar de­ monstrationer och laborationer. Kursen ledes av professorn eller laboratorn i farmakologi och avslutas med tentamen, som kommittén anser bör kunna avläggas i slutet av det propedeutiska året. Kommittén anser vidare, att en klinisk farmakologiundervisning med

136 Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

speciell inriktning på sjukdomarnas terapi är nödvändig, och håller före, att den bör ges i så nära anslutning till den kliniska undervisningen som möjligt. Av särskild vikt torde vara att sådan undervisning anordnas under medicinkursen. Kommittén föreslår därför, att farmakoterapien blir huvudämnet i ett antal ldiniska terapikonferenser. Vid konferenserna samverkar farmakologer och kliniker, och undervisningen belyses i lämpliga fall med patientdemonstrationer. Konferenserna, som föreslås pågå 2 timmar, kan enligt kommittén organiseras på olika sätt, eventuellt under medverkan av flera teoretiska och kliniska lärare. Kommittén anser emellertid, att de kliniska terapikonferensema organisatoriskt bör sammanhållas av en farmakolog, varvid ämnena för konferenserna beslutas i samråd med en kliniker, som också står ansvarig för den kliniska sidan av konferenserna. På så vis kan ett program utformas för terapikonferensema under en kurs och de enskilda konferenserna organiseras i samverkan mellan farmakologen och klinikern. Vid terapikonferensema under medicinterminen bör enligt kommittén farmakoterapien genomgås i anslutning till de viktigaste sjukdomarna och sjukdomsgrupperna och till viktiga grupper av läkemedel. Ett par av kon­ ferenserna kan enligt kommittén lämpligen ägnas åt fysikalisk terapi, var­ vid, där så är möjligt, en reumatolog medverkar. Vid konferenserna bör vidare undervisning i receptskrivning ske fortlöpande, och läkemedelsekonomiska synpunkter, såsom olika läkemedels och specialiteters pris, bör beaktas. Kommittén anser, att för en viss given kurs terapikonferens bör anordnas varannan vecka. Under medicinkursen ges sålunda 10 terapikon­ ferenser, d.v.s. en viss given gmpp studerande får 20 timmars undervisning i speciell farmakoterapi. Särskilt förhör bör enligt kommittén icke anordnas i farmakoterapi, utan denna examination bör liksom hittills ingå i tenta­ men i medicin. Även under andra kliniska kurser bör enligt kommitténs mening ett fåtal eller enstaka terapikonferenser anordnas under den kliniske farmakologens ledning. Den närmare utformningen bör även här ske i samråd med de olika kliniska lärarna. Med hänsyn till att omfattningen av kursen i farmakologi enligt kom­ mitténs förslag ungefärligen motsvarar de nuvarande kursernas anser kom­ mittén, att de ordinarie lärartjänsterna vid institutionerna alltjämt är till­ räckliga för denna undervisning. Kommitténs förslag om införande av kliniska terapikonferenser med un­ dervisning i farmakoterapi m. m. i anslutning till huvudsakligen medicin­ kurserna innebär emellertid, att en ny undervisning tillkommer av sådan omfattning, att enligt kommitténs mening särskilda lärare erfordras på de farmakologiska institutionerna. Denna undervisning kommer enligt kom­ mitténs förslag att omfatta cirka 40 timmar per år i Uppsala och Göteborg samt cirka 80 timmar per år i Lund-Malmö och Stockholm. Kommittén före­

138 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. I Göteborg är en institutionsvaktmästartjänst gemensam för farmako­ logiska, fysiologiska och medicinsk-kemiska institutionerna. Utöver de i tabellen över nuvarande personal redovisade tjänsterna finns en instrumentmakartjänst, som är gemensam för de tre nämnda institutionerna. Denna tjänst skall enligt kommitténs och kanslerns förslag tillfalla fysio­ logiska institutionen. I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes an­ givits en tjänst som förste amanuens. Tjänsten föreslås i propositionen nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas från och med budget­ året 1954/55.

Y ttr anden.

Kommitténs förslag i fråga om uppläggningen och omfatt­ ningen av farmakologiundervisningen har i huvudsak godtagits av remissmyndigheterna.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga av profes­ sorn J. Ahlgren framhåller dock denne som sin mening att det föreslagna

antalet föreläsningstimmar under den grundläggande farmakologikursen är i knappaste laget. Enbart läkemedelsförordningsläran med författnings­ kunskap, för vilken ingen efter svenska förhållanden avpassad lärobok före­ ligger, anser professor Ahlgren kräva 22—26 timmar. I inlagan avstyrkes vidare kommitténs förslag om införande av laborationsövningar i farma­ kologi. Professor Ahlgren anser, att de i fråga om vetenskapligt och peda­ gogiskt värde icke står i någon proportion till varken de kostnader de innebär för statsverket eller den tid de kräver av såväl studenter som lärare. Därtill kommer att farmakologiska institutionen i Lund ej disponerar över något övningslaboratorium för studentlaborationer eller utrustning för dy­ lika. Huvudlärarna i ämnet bör enligt professor Ahlgren få fritt val att arrangera denna del av undervisningen i form av demonstrationer eller

i form av laborationsövningar. Organisationskommittén för medicinska hög­ skolan i Göteborg anser, att den grundläggande kursen i ämnet är alltför

kort och föreslår en förlängning med 15 timmar. Då värdet av terapikon­ ferenserna blir helt beorende på de lokala förhållandena, föreslår organisa­ tionskommittén, att dessas antal icke fixeras statutenligt utan att denna del av farmakologiundervisningen ordnas i samråd mellan lärarna i de kli­ niska ämnena och i farmakologi samt på lämpligaste sätt fördelas mellan konferenser och annan form av samundervisning.

Kanslern ansluter sig till vad kommittén anfört om farmakologiunder-

visningens uppläggning och betonar i likhet med kommittén betydelsen avpraktiskt arbete och laborationer jämväl i detta ämne. Kanslern framhål­ ler, att laborationsundervisning redan införts vid samtliga lärosäten utom i Lund och prövats vara synnerligen värdefull, samt förutsätter, att labora­ tionsundervisning även införes i Lund.

Även medicinalstyrelsen förordar kommitténs förslag att i ökad utsträck­

ning införa laborationer och självförsök. Beträffande självförsöken uttalar

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. 139

medicinalstyrelsen dock farhågor för att prövningen av narkotika kan i fråga om särskilt disponerade studerande medföra viss risk. I fråga om personalbehovet anför medicinska fakulteten i Lund, att befintliga lärarkrafter enligt ämnesrepresentantens, professor J. Ahlgren, uppfattning är tillräckliga även för undervisning enligt av kommittén skis­ serade linjer, varför fakulteten icke funnit anledning tillstyrka den före­ slagna lärarbefattningen. Dock måste, anser fakulteten, en preparatorsbefattning i enlighet med kommitténs förslag inrättas med hänsyn till demonstrationerna och eventuella laborationsövningar. I en till fakultetens yttrande fogad inlaga anför professor Ahlgren, att utrymmena och utrust­ ningen vid farmakologiska institutionen i Lund är sådana, att inga möj­ ligheter finns att upplåta laboratorium och skrivrum åt en dylik lärare. Befintliga arbetsutrymmen komme helt att tas i anspråk, om den av tandläkarutbildningssakkunniga och universitetskanslern föreslagna laboratorsbefattningen vid tandläkarhögskolan i Malmö inrättas. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga hävdar professorn B. Uvnäs, att ett genomförande av kommitténs förslag torde komma att medföra behov av ytterligare en biträdande lärare samt av underordnade hjälpkrafter, förslagsvis en förste och en tredje amanuens. Professor Uvnäs har i en särskild skrivelse till kanslern för rikets universitet ansett kommitténs förslag till personalförstärkning vara ett absolut minimi­ krav och framhållit, att den föreslagna läraren måste ha lägst laborators ställning. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anför, att läraren i klinisk farmakologi bör vara en erfaren farmakolog, om möjligt med klinisk utbildning, om undervisningen skall kunna bli tillfredsstäl­ lande. Enligt ämneslärarens uppfattning bör därför en laboratur i klinisk farmakologi inrättas. Ämnesläraren anser vidare, att den föreslagna studie­ ordningen ställer stora krav på de underordnade lärarna vid den farma­ kologiska institutionen, och föreslår inrättandet av ännu en befattning i ämnet med arvode motsvarande klinisk amanuens. Kanslern framhåller, att den föreslagna laborationsundervisningen ställer större krav på lärarkrafter, då undervisningen med nödvändighet måste ske gruppvis. Kanslern åberopar nyssnämnda skrivelse från professorn B. Uvnäs, vari bland annat framhållits att en försöksgrupp av säkerhets- och effektivitetsskäl torde kunna uppgå till högst 6 studenter. Med utgångs­ punkt från att grupper om sammanlagt högst 10—15 studenter kan arbeta samtidigt under dessa övningar kommer det totala undervisningsbehovet i farmakologi enligt kanslern att uppgå till mer än 390 timmar och sålunda mer än väl motivera tre lärarkrafter. Kanslern tillstyrker därför kommitténs förslag om inrättande av ytterligare en lärartjänst vid varje lärosäte. Med hänsyn särskilt till den kliniska farmakologien anser emellertid kanslern att den nya lärartjänsten bör vara en laboratur i farmakologi i lönegraden Ce 34.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

Även medicinalstyrelsen ifrågasätter, om icke de av kommittén föreslagna

lärartjänsterna i klinisk farmakologi borde få karaktär av laboraturer. Så­ dana tjänster på detta område skulle enligt styrelsens mening vara av betydelse även ur andra synpunkter än dem, som direkt beröres i betän­ kandet. Härom framhåller medicinalstyrelsen följande.

Det kan icke anses lyckligt, att — såsom nu är fallet — farmakologisk målforskning, prövning av läkemedlens kliniska värde, i huvudsak skall vara beroende av tillfälliga personliga ingripanden eller av ekonomiskt stöd från läkemedelsindustrierna, vilka i sin egenskap av enskilda ekonomiska företag självfallet endast i mindre utsträckning kan bidraga till undersök­ ningar, som ej är av direkt betydelse för vederbörande industriföretags aktuella produktionsproblem. Mer vittfamnande målsättning samt grundforskningsbetonade arbetsuppgifter inom den kliniska farmakologien måste till följd härav bli åsidosatta. I sitt yttrande över 1946 års läkemedelsutrednings betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. har styrelsen bland annat framhållit behovet av statligt stöd för ifrågavarande målforskning för att göra den mera obunden av ekonomiska intressen. I samma yttrande har även påpekats behovet av upplysning bland de redan färdiga läkarna.

Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om icke ytterligare en lärartjänst

erfordras för att omhänderha undervisningen i den speciella del av ämnet, som omfattar farmaceutisk kemi, läkemedelsberedning, receptskrivning och preparatkännedom.

Departementschefen.

Kommitténs förslag till förstärkning av undervisningen i farmakologi med en serie kliniska terapikonferenser under företrädesvis medicinkursen finner jag vara värdefullt. Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad kom­ mittén anfört om anordnandet av undervisningen i ämnet. Förslagen nöd­ vändiggör en utökning av lärarpersonalen vid de farmakologiska institutio­ nerna, och kommittén har därvid stannat vid att föreslå en lärartjänst i lönegraden Ce 30 vid varje institution, medan kanslern i likhet med flera av remissmyndigheterna funnit inrättandet av laboraturer i lönegraden Ce 34 motiverat. Jag har tidigare anslutit mig till kommitténs uppfattning att lärartjänster i de kliniska ämnena bör inrättas i lönegraden Ce 30. Med hänsyn till bland annat den nära anknytningen av nu ifrågavarande lärares undervisning till kliniken finner jag mig böra föreslå att jämväl dessa lärar­ tjänster placeras i lönegraden Ce 30. Lärarna, som bör benämnas lärare i klinisk farmakologi, bör dock enligt min mening icke ha en undervisningsskyldighet, som är begränsad till att motsvara de kliniska terapikonferen­ serna utan bör i erforderlig utsträckning utnyttjas jämväl för laborationsundervisningen. Detta synes vara synnerligen motiverat även ur den syn­ punkten, att en viktig del av denna undervisning kommer att utgöras av självförsök, varvid god klinisk utbildning hos läraren är nödvändig.

Kungl. Maj:ts provosition nr 212. 141

Även beträffande den av den intensifierade laborationsundervisningen betingade och enligt min mening nödvändiga utökningen av den lägre undervisningspersonalen och den tekniska personalen finner jag icke anledning frångå kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag. Jag föreslår sålunda följande personalförstärkning:

U L S G

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 139 400 kronor.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

12. Kurser under det propedeutiska året.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga fullgör de studerande som första kurser efter medicine kandidatexamen två månaders propedeutiska kurser. Hit räknas fyra kurser, nämligen i 1) fysikalisk diagnostik, 2) de viktigaste kemiska, mikroskopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersöknings­ metoderna (laborationskurs), 3) allmän kirurgi och 4) allmän sjukvårdsteknik. Kurserna har omfattat ett växlande antal föreläsningar samt prak­ tiska övningar, och planläggningen av undervisningen har icke varit en­ hetlig vid de olika lärosätena. Under de två månaderna av propedeutiska kurser åhör de studerande de kliniska föreläsningarna i medicin. I Lund har sedan mer än ett år dessa föreläsningar försöksvis ersatts med en översiktskurs i medicin. I Stockholm har de studerande efter de propedeu­ tiska kurserna fullgjort en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn till lungtuberkulosens diagnostik och terapi. Propedeutiska kurser anordnas två gånger årligen i Uppsala och Göteborg samt tre gånger årligen i Lund och Stockholm. I de tre förstnämnda stä­ derna sker undervisningen vid respektive undervisningskliniker, medan den i Stockholm är förlagd till S:t Eriks sjukhus. Enligt nu gällande studieplan är undervisningen i teoretiska och kliniska ämnen skarpt avgränsad. Före medicine kandidatexamen kommer de stu­ derande inte alls i beröring med patienter, och vid den teoretiska under­ visningen kan man icke utnyttja patientmaterial för att belysa sådana frågeställningar, som är av såväl teoretisk som praktisk betydelse för den blivande läkaren. Gränsdragningen mellan teori och praktik markeras ge­ nom medicine kandidatexamen. Kommittén finner det uppenbart, att denna anordning medför stora pedagogiska olägenheter, särskilt för de teoretiska ämnen, som omedelbart anknyter till frågeställningar, som gäller den sjuka människan, nämligen patologi, bakteriologi och farmakologi. En förståelse av det kunskapsstoff, som meddelas under denna undervisning, och en uppfattning om kunskapernas betydelse för kliniken torde icke kunna vin­ nas utan åtminstone en elementär klinisk bakgrund. Undervisningens inne­ håll kräver sålunda en koordination och integration med den kliniska under­ visningen. Dessa omständigheter utgör enligt kommitténs mening synner­ ligen starka skäl för en ändring av studieplanen i sådan riktning, att de nu nämnda teoretiska ämnena infogas i den kliniska delen av studietiden. Kommittén tar därför upp det i tidigare diskussion framförda förslaget om införandet av ett s. k. övergångsår i form av ett propedeutiskt år. En viktig synpunkt vid organisationen av den allmänna läkarutbild­ ningen anser kommittén vara, att en samordning och integration av teo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 143

retiska och kliniska ämnen eftersträvas. Detta framstår enligt kommittén som särskilt betydelsefullt under det avsnitt av studierna, som skall för­ bereda den studerande för de kliniska kurserna och tjänstgöringarna. Kom­ mittén föreslår därför, att denna period utformas på ett för nämnda syfte speciellt tillrättalagt sätt. Den teoretiska undervisningen i detta skede kan göras levande och de studerande får bättre möjligheter att förstå dess betydelse. En sådan förståelse skärper den vetenskapliga grundsynen på det kliniska arbetet och motverkar den psykologiskt ogynnsamma effekten av en skarp gränsdragning mellan teori och praktik. Kommittén finner det också betydelsefullt, att man genom denna anordning snabbare kan föra in de studerande på kliniken och därigenom tidigare låta dem börja arbeta med levande material. Härigenom stimuleras intresset för de medi­ cinska studierna, då de studerande fortare får omsätta sina kunskaper i praktiskt kliniskt arbete. En kortare tid kommer också att förflyta mellan den teoretiska och den praktiska undervisningen, vilket gör att kunska­ perna bättre hålles aktuella. En synpunkt, som kommittén anser bör beaktas i detta sammanhang, är, att den studerande även tidigare kommer in i den miljö, i vilken han i framtiden skall vara verksam. Den, som därvid finner, att han valt fel bana, kan med mindre tidsförlust än som nu är fallet övergå till annan verksamhet. Kommitténs studieplan för det propedeutiska året syftar sålunda till att bryta den tidigare dominerande »blockprincipen», då varje ämne betraktas såsom en avgränsad enhet utan samband med andra ämnen. Om man skall lära de blivande läkarna att behandla den sjuka människan och ej blott sjukdomssymtom, torde det enligt kommittén vara nödvändigt att redan från början i undervisningen poängtera människan som enhet och mot­ verka all tendens till ensidig specialisering. Det propedeutiska året bör enligt kommitténs mening innehålla dels de teoretiska ämnen, som har särskild klinisk anknytning, nämligen patologi, bakteriologi och farmakologi, dels inledande kliniska kurser, nämligen översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk laborationskurs, propedeutisk röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi. De olika ämnena och kurserna behandlas i det följande var för sig. Planläggningen av undervisningen i patologi, bakteriologi och farmakologi har kommittén redovisat i de särskilda ämnesavsnitten till vilka hänvisas i fråga om detaljer. Kommittén tillägger i detta sammanhang endast, att undervisningen i dessa ämnen måste planeras så, att de studerande får möjlighet att slutföra sina studier inom avsedd tidrymd. De tre ämnena bör läggas så under det propedeutiska året, att inläsnings­ tiderna faller skilda från varandra. I princip bör det fordras av den stude­ rande, att han fullgjort tentamen i dessa tre ämnen, innan han vinner till­ träde till den medicinkurs, som anordnas efter det propedeutiska året. I

144 Kungl. Maj:ts 'proposition nr £12.

undantagsfall kan detta bli svårt för den studerande på grund av sjukdom eller dylikt. För att den studerande vid sådana särskilda förhållanden inte skall tvingas uppskjuta sina fortsatta studier en hel termin, bör enligt kom­ mittén dispens i dylika fall kunna ges för en av de tre tentamina. Kommittén finner det vara en brist, att det i nuvarande utbildning icke meddelas någon allmänt orienterande klinisk undervisning, avpassad för de yngsta tjänstgörande. Genom en kortfattad systematisk framställning av det väsentligaste inom medicinen och kirurgien före de kliniska tjänstgöringarnas början skulle de studerande snabbare och effektivare kunna tillgodogöra sig den senare undervisningen. Översiktskurserna i medicin och kirurgi bör enligt kommittén ge de studerande en första inblick i de viktigaste sjukdomarna inom dessa båda centrala kliniska områden, och det bokliga studium, som skall krävas av de studerande i anslutning till de båda kurserna, bör vara i motsvarande grad elementärt. Översiktskurserna i medicin och kirurgi föreslås skola fortgå under en stor del av det propedeutiska året. Undervisningen bör enligt kommittén anpassas efter elevernas kunskapsnivå och framför allt behandla enkla, grundläggande sjukdomstillstånd. Talrika demonstrationer av fall bör ingå. Genom översiktskurserna ökas de studerandes förståelse för den övriga undervisningen under det propedeutiska året, samtidigt som de förberedes för kurserna i medicin och kirurgi. Undervisningen bör i möjligaste män koordineras med patologiundervisningen. Kurserna skall ges av särskilda lärare med god överblick över ämnenas olika områden. Särskilt förhör skall icke anordnas. Beträffande omfattningen av översiktskurserna föreslår kommittén, att översiktskursen i medicin omfattar 45 timmar föreläsningar inklusive nöd­ vändiga patientdemonstrationer. Två områden, som kommittén anser bör beröras redan i denna översiktskurs, är den psykosomatiska medicinen samt geriatriken. Den psykosomatiska medicinen avhandlas många gånger bäst av annan lärare än huvudläraren, och i så fall av en psykiatriker. Kom­ mittén anser, att innehållet i översiktskursen icke bör fastställas i studie­ planen utan bör planeras av läraren i samråd med professorn i invärtes medicin. Beträffande översiktskursen i kirurgi föreslår kommittén, att densamma skall omfatta 30 timmar. Innehållet bör icke fastställas en gång för alla, utan kursen bör planläggas av läraren i samråd med professorn i kirurgi. Den propedeutiska kursen i socialmedicin avses skola ge de stu­ derande en introduktion till den förebyggande hälso- och sjukvårdens be­ tydelse och arbetssätt. Kommittén diskuterar utförligt undervisningen i socialmedicin och hygien i ett särskilt kapitel och redogör där närmare även för den propedeutiska kursen i socialmedicin, som föreslås få en tid av 15 timmar. Kursen i kliniska undersökningsmetoder, som är avsedd

Kungl. Maj:ts -proposition nr Z12. 145

att motsvara den nuvarande kursen i fysikalisk diagnostik, skall göra den studerande förtrogen med den kliniska undersökningen av en patient. Därvid bör enligt kommittén beaktas icke blott den fysikaliska diagnostiken utan även andra undersökningsmetoder, som i första hand användes av den studerande under hans fortsatta kliniska tjänstgöringar. Under kursen de­ monstreras och övas auskultation och perkussion med hänsyn till dessa metoders betydelse för diagnostiken av lung- och hjärtsjukdomar. De studerande bör även enligt kommittén lära sig den stora betydelsen av den direkta inspektionen av patienten samt av palpationen vid diagnostiken av ett stort antal sjukdomar. Palpation av lymfkörtlar, buk- och bäcken­ organ, undersökning av leder etc. inövas. De bör vidare lära sig göra ett nervstatus, varvid enligt kommitténs mening lämpligen en neurolog under­ visar under 2 timmar. En psykiatriker föreslås skola ge 5 timmars under­ visning i grunderna i psykisk undersökningsteknik och anamnesupptagning samt vissa elementära medicinskt-psykologiska synpunkter på sjuka män­ niskor. Även i övrigt skall de studerande instrueras i fråga om anamnes­ upptagning och journalskrivning. Kursen i kliniska undersökningsmetoder föreslås sammanlagt skola om­ fatta 45 timmar föreläsningar och demonstrationer, varjämte de studerande bör få praktiskt öva de olika undersökningsmetoderna i små grupper eller enskilt. Kommitténs förslag innebär jämfört med tidigare undervisning en viss ändring i kursens uppläggning med en ökning av undervisningen rörande invärtes-medicinska, neurologiska och psykiatriska undersökningsmetoder. Kommittén anser därför, att kursen i framtiden som regel bör ges på invärtesmedicinsk klinik av en lärare i invärtesmedicin. Detta blir enligt kommitténs mening även nödvändigt, emedan kommittén föreslår en om­ läggning av undervisningen i ftisiologi, som i stor utsträckning kommer att ta lungklinikernas specialister och patientmaterial i anspråk för en särskild undervisning i detta ämne. Under den kliniska laborationskursen skall de studerande enligt kommittén få övning i de kemiska och fysiologiska laborationer och prov, som de skall använda vid sina fortsatta kliniska tjänstgöringar. Kur­ sen, som föreslås få en omfattning av 20 timmar föreläsningar och 40 timmar laborationer, behandlas närmare i det följande under avsnittet klinisk kemi och klinisk fysiologi. Den propedeutiska röntgenkursen föreslås få en omfatt­ ning av 15 timmar föreläsningar och demonstrationer. Kursen är avsedd att ge de studerande en första kännedom om de röntgendiagnostiska meto­ dernas användning och betydelse i det kliniska arbetet. Radioterapien bör enligt kommittén beröras under kursen. Undervisningen bör vidare inne­ fatta 2 timmar föreläsningar om risker vid radiologiskt arbete och nöd­ vändiga skyddsåtgärder häremot. Under d emonstrationskursen i s j ukvårdstekni k o c h 10 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 2V2.

146 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

fysikalisk terapi, som föreslås skola omfatta 20 timmar, skall de studerande dels informeras angående sjukhusorganisation och praktiskt sjukvårdsarbete, som utföres av sjuksköterskor och annan sjukvårdsperso­ nal, dels i anslutning till demonstrationer lära känna mera speciella ingrepp, såsom injektioner, biåstappning, lumbalpunktion, thorakocentes, rektoskopi, blodtransfusion, intravenöst dropp etc. I fysikalisk terapi bör de studerande göras förtrogna med de vanligare behandlingsformerna, såsom massage, rörelsebehandling, bad samt värme- och ljusbehandling. Praktiska övningar i större utsträckning torde enligt kommitténs mening ej kunna medhinnas under denna kurs, men kommittén framhåller, att de studerande under senare tjänstgöringar på sjukavdelningarna kommer att få tillfälle till så­ dana övningar. Enligt det förslag till undervisning under det propedeutiska året för vilket nu redogjorts skulle på hela undervisningsåret falla 595 schema­ bundna undervisningstimmar, av vilka omkring två tredjedelar är föreläs­ ningar. Om man beräknar, att det propedeutiska året innehåller åtta undervisningsmånader, skulle undervisningen per månad komma att omfatta knappt 75 undervisningstimmar, vilket med 25 undervisningsdagar per månad betyder något mindre än 3 undervisningstimmar per dag. Av dessa timmar utgörs dessutom i genomsnitt något mindre än två av föreläsningar. Med utgångspunkt från denna beräkning anser kommittén, att den stude­ rande bör erhålla god tid för enskild övning och inläsning av de olika ämnena, förutsatt att dagsschemat planeras på ett sätt, som icke i onödan sönderstyckar dagarna. Kommittén understryker betydelsen av en ändamålsenlig planläggning av det propedeutiska året vid de olika lärosätena och framhåller, att det ligger i sakens natur, att en studieperiod, under vilken flera olika ämnen skall undervisas, noga måste planeras för att den studerande skall kunna passera de olika kurserna i en pedagogiskt riktig ordning och för att all över­ belastning under vissa perioder skall kunna undvikas. Kommittén föreslår därför, att det propedeutiska året vid varje lärosäte planeras av undervisningsnämnden i intimt samråd med de olika lärarna. Planerna bör enligt kommittén överses årligen och fastställas av fakulteten (kollegiet). Kom­ mittén föreslår vidare, att en klinisk amanuens för det propedeutiska året skall biträda lärarna vid koordination av undervisningen samt utöva den löpande tillsynen av studenterna. Amanuensen kan enligt kommitténs me­ ning lämpligen vara placerad på den medicinska kliniken och samtidigt tjänstgöra som amanuens vid översiktskurserna i medicin och kirurgi samt vid kursen i kliniska undersökningsmetoder. Kommittén finner det icke lämpligt, att studieschemat för det prope­ deutiska året fastlåses vid en för alla lärosätena gällande ordning. En viss olikhet mellan lärosätena torde av lokala skäl vara ofrånkomlig, och en sådan olikhet kan enligt kommitténs mening därtill erbjuda fördelar, där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 147

för att den ger erfarenheter av resultatet av varierande sätt att planera en dylik tidsenhet. För att visa att det propedeutiska året kan planeras med en enligt kom­ mitténs uppfattning jämn och rimlig studiebörda under hela året har kom­ mittén gjort upp efterföljande exempel på en sådan planläggning.

Exempel på planläggning av ett propedeutiskt år.

Översikts­ Sjukv. Patol. Bakter. Klin. Prop. Farm ak. Soc. kurs Lab. tekn.o. S:a Man. und. rtg. med. kurs fysik. tim. met. kurs förel. obduk. förel. lab. med. kir. terapi förel. dem.

I 25 12 25 15 15 92 II 25 13 25 15 — 10 10 — — — — — — 98 III 13 12 — — — 10 10 25 — — — — — 70 IV 17 13 — — — 5 10 20 — 20 — — — 85 V 18 12 — — — 10 — — 15 20 — — 75 VI 12 13 — — _ 10 — — — 20 — — — 55 VII 20 32 18 70 VIII — — — — — — — — — — — 32 18 50 S:a tim. no 75 50 30 15 45 30 45 15 60 20 64 36 595

Kommittén föreslår, att studerande skall intas till propedeutiska kurser två gånger årligen vid varje lärosäte. I TJppsala föreslår kommittén, att varje terminsgrupp undervisas som en enhet i såväl de teoretiska som de kliniska kurserna. För att undervisningsbördan på ett rimligt sätt skall fördelas mellan de båda medicinska klinikerna i Lund och Malmö föreslår kommittén, att vartannat intag skall få sin inledande kliniska utbildning i Lund och vart­ annat i Malmö. De studerande, som hänvisas till Malmö, föreslås skola fullgöra kurserna i allmän bakteriologi och allmän farmakologi vid respek­ tive institutioner i Lund men i övrigt få sin propedeutiska undervisning vid allmänna sjukhuset i Malmö. I Stockholm bereder intagens storlek, mellan 50 och 60 varje termin, vissa svårigheter. För ämnena patologi, bakteriologi och farmakologi er­ bjuder emellertid det stora studentantalet ingen svårighet, eftersom under­ visningen redan dimensionerats efter ett dylikt antal. Undervisningen i patologi bör enligt kommittén för vartannat intag ske vid karolinska sjuk­ husets patologiska avdelning och för vartannat intag vid Sabbatsbergs sjukhus patologiska avdelning. Undervisningen i bakteriologi och farma­ kologi meddelas som hittills vid karolinska institutets respektive institu­ tioner. Även i fråga om de propedeutiska kurserna i socialmedicin och röntgen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 149

året.

tténs förslag Kanslerns förslag

s G s G S S S S S S K :t ö :t ö cn C/3 d ah < u L M d ah <5 E 5P E er

a

er lg lg

P

S rik er rik Öl b g b 3 r. r. P C/3 y er t» y

P

— — - 9760 — -3250 — — — — — — — -9750 -8250

— 1067 — 2183 — — — — — — — -1067 — 2188 — 2000 -2000

— — — — — -1100 — -1100 -1650 — — — — — — 1100

-3600 -3600

2600 + 2600 + 2500 +2500 — — + 5000 + 3500 + 1760 + 1750 + 8500 — + 3500 — — + 3500 + 1760 + 1760 + 1750 +1750 — + 8500 — + 3500 + 1760 + 1750 + 8500 — + 3500 — + 3600

+ 2476 + 2476 + 2475 +2475 — — + 4950 + 4950 + 2475 + 2 475 + 4960 — + 4960 — — + 4950

+ 1000 + 1000 + 1000 +1000 — — + 2000 + 2000 + 1000 + 1000 + 2000 — + 2000 — — + 2000

— — + 2000 +2000 — — — 2 — — — + 1 — — — — — — — — + 1 + 1 + 1

i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi, fordras emellertid eu ytterligare uppdelning av de studerande med hänsyn till deras antal. Kommittén föreslår därför, att sådan undervisning anordnas vid ytterligare två sjukhus i Stockholm, nämligen vid S:t Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus. För ifrågavarande undervisning bör således enligt kommittén varje propedeutisk grupp delas i två hälfter, varvid av de studerande som får sin huvudsakliga undervisning vid karolinska sjukhuset, halva antalet hän­ visas till S:t Eriks sjukhus, medan halva gruppen av studerande vid serafimerlasarettet hänvisas till Sabbatsbergs sjukhus.

I Göteborg föreslås översiktskursen i medicin, kursen i kliniska under­

sökningsmetoder samt de sjukvårdstekniska demonstrationerna skola för-

150 Kungl. Majds proposition nr SIS.

läggas till Vasa sjukhus, där ett stort och för berörda undervisning synner­ ligen lämpligt patientmaterial uppges finnas. Den övriga propedeutiska undervisningen föreslås skola ges vid medicinska högskolans teoretiska institutioner respektive avdelningar på Sahlgrenska sjukhuset. Till lärare vid envar av följande kurser, för vilka kostnader icke beräknats under övriga ämnesavsnitt, nämligen översiktskursen i medicin, översiktskursen i kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt demonstrationskursen i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi föreslår kommittén, att arvoden utgår med respektive 2 500, 1 750, 2 475 och 1 000 kronor. Med utgångspunkt från dessa arvoden och det enligt vad nyss sagts erforderliga antalet kurser har kommittén föreslagit arvoden till lärare i enlighet med vad förestående tabell utvisar. Kommittén föreslår slutligen, att tjänster som förste underläkare respek­ tive klinisk amanuens för den propedeutiska undervisningen inrättas vid varje lärosäte, såsom ävenledes närmare framgår av tabellen. Tabellen utvisar även nuvarande personalorganisation och kanslerns för­ slag i ämnet.

T ab ellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag om ett propedeutiskt år som övergång från de teo­ retiska studierna till de kliniska har i princip godtagits av remissmyndig­ heterna. I ett flertal remissyttranden har dock uttalats farhågor för den av kommittén föreslagna koncentrationen av undervisningen. Olika förslag har sålunda framlagts i syfte att lätta undervisningsbördan under det propedeu­ tiska året antingen genom en förskjutning av vissa delar av undervisningen till senare utbildningsskeden eller genom en modifiering av kravet på full­ gjorda tentamina. Endast två remissinstanser har föreslagit en utökning av den propedeutiska studieperioden.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår sålunda, att huvuddelen av den

speciella patologiens studium förlägges till ett senare utbildningsskede och att den i förslaget till översiktskurs i medicin ingående undervisningen i psykosomatisk medicin meddelas först under psykiatrikursen. Härigenom anser emellertid fakulteten det möjligt att till det propedeutiska året för­ lägga kurserna i medicinsk genetik och medicinsk statistik. Fakulteten anser i likhet med kommittén, att det i princip bör fordras av den stude­ rande att han fullgjort tentamen i patologi (allmän patologi), bakteriologi och farmakologi innan han vinner tillträde till den medicinkurs, som anord­ nas efter det propedeutiska året.

Medicinska fakulteten i Lund anser däremot, att av kommittén framfört

krav på obligatorisk tentamen i patologi, bakteriologi och farmakologi för

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 151

tillträde till det fjärde studieåret måste modifieras, nämligen så att endast två tentamina göres obligatoriska för tillträde till det fjärde studieåret, varjämte fakulteten anses böra kunna bevilja dispens även för en av dessa. Under sådana förhållanden måste dock enligt fakultetens mening delförhör anställas under de tre kurserna för kontroll av att de studerande inhämtat tillräckliga kunskaper för det fortsatta kliniska arbetet under det följande medicin-kirurgiåret.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet föreslår dels en förkortning av

översiktskursen i medicin, dels en förskjutning av tentamen i patologi till ett senare skede.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg förordar,

att skälig tid anslås för den propedeutiska undervisningen genom dess ut­ sträckande till 3 terminer. Organisationskommittén framställer sålunda följande förslag till klinisk introduktionsperiod. Kursen i allmän bakteriologi (80 timmar) inklusive tentamen bibehålies under termin 5. Reduktionen av kursen i patologi begränsas till 200 timmar, vilka fördelas över terminerna 5—6. Tillräcklig tid till tentamensläsning i ämnet bör lämnas, lämpligen under sjätte terminen. Tentamen bör ej vara obligatorisk för tillträde till medicin- och kirurgitjänstgöringen. Huvud­ delen av den integrerade patologiundervisningen meddelas efter den pro­ pedeutiska perioden förslagsvis i samband med utbildningen i medicin och kirurgi. Den propedeutiska kursen i socialmedicin (15 timmar) framflyttas till termin 6 eller 7. Översiktskursen i medicin (35 timmar) koncentreras till 3 månader och föregås av kursen i kliniska undersökningsmetoder (45 timmar). Undervisningen i psykosomatisk medicin och psykiatri sam­ manföres till en kurs i klinisk psykologi (20 timmar). Översiktskursen i kirurgi, den kliniska laborationskursen, röntgenundervisningen och kursen i allmän sjukvårdsteknik bibehålies i av kommittén föreslagen omfattning (30, 60, 15 respektive 20 timmar). Undervisningen i farmakologi föreslås något utvidgad och fördelad så, att kursen i allmän farmakologi (115 tim­ mar) ges under termin 7 om möjligt med tentamen i anslutning till denna termin. I fråga om tentamen i farmakologi bör för övrigt samma regler gälla som för patologien. Undervisning i tillämpad farmakologi ges på senare stadium integrerad förslagsvis med tjänstgöringen i medicin.

Med den av organisationskommittén föreslagna utformningen av den kli­ niska introduktionsperioden skulle undervisningstiden för de studerande om­ fatta 675 timmar, varav cirka 375 timmar föreläsningar och 300 timmar praktiskt arbete, fördelade på 3 terminer.

Medicinska jakultcten i Lund instämmer helt i kommitténs förslag, att

det propedeutiska året planlägges vid varje lärosäte för sig och att icke studieschemat fastlåses vid en för alla lärosäten gällande ordning. Fakul­ teten har därför icke ansett sig böra ingå på någon detaljgranskning av studieplanens utformning under året. Samtliga övriga universitetsmyndigheter förordar en reducering av översiktskursen i medicin. I en till medicinska fakultetens i

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

Uppsala yttrande fogad inlaga har professorn E. Ask-Upmark bestämt till­

rått, att kursen högst väsentligt förkortas, t. ex. från föreslagna 45 till 18

eller högst 20 timmar. Lärarkollegiet vid karolinska institutet föreslår på förslag av ämnesföreträdarna, professorerna A. Kristenson och N. Svartz,

att kursen reduceras från 45 till 25 timmar. Ämnesföreträdarna har härom anfört: I fråga om översiktskurserna i medicin anser vi oss böra framhålla svårig­ heten för lärarna att utforma och för de studerande att tillgodogöra si0dessa föreläsningar utan att åhörarna har kunskaper i patologi, fysikalisk diagnostik, kliniska laborationer och även i farmakologi. En förläggning av översiktskurser till. den andra och tredje månaden av propedeutåret synes oss vara ett för tidigt stadium för att kurserna skall kunna tjäna sitt sylte. De tjugo föreläsningar, som avsetts att hållas under den andra och tredje månaden, torde därför kunna utgå eller eventuellt förläggas till ett senare skede av propedeutundervisningen.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg har, som

nyss nämnts, förordat en reducering av översiktskursen i medicin till 35 timmar. Den i förslaget till översiktskurs i medicin ingående undervisningen i

psykosomatisk medicin, 5 timmar, har av såväl medicinska fakulteten i Uppsala som lärarkollegiet vid karolinska institutet ansetts

infalla på ett för tidigt stadium i utbildningen och i stället föreslagits skola meddelas först under psykiatrikursen. I en till medicinska fakultetens i

Lund yttrande fogad promemoria framhåller professorn E. Essen-Möller, att

beteckningen psykosomatisk medicin kanske är en smula missvisande i sammanhanget, men anser, att en elementär psykiatrisk undervisning — en orientering i de psykiska symtom, som åtföljer vilken kroppslig sjukdom som helst, trötthet, depression, omtöckning, ängslan, aggravering och lik­ nande — torde bli av stort värde för utbildningen. Den propedeutiska kursen i socialmedicin bör enligt

medicinska fakulteten i Lund förläggas till den senare delen av det prope­

deutiska året, då de studerande kan beräknas ha nått den medicinska mognad, som fordras för att tillgodogöra sig undervisning i ämnet. Kursen kan enligt fakultetens mening reduceras till 5 timmar genom att man över­ för vissa i kommitténs förslag upptagna temata dels till hygienundervis­

ningen, dels till huvudkursen i socialmedicin. Även medicinska fakidteten i Uppsala har ansett det vara olämpligt att behandla vissa av de föreslagna

ämnena i denna kurs på detta tidiga stadium. Beträffande förslaget till kurs i kliniska undersöknings­

metoder anser medicinska fakulteten i Uppsala, att detta icke utgör

någon väsentlig förändring av den med denna likvärdiga kursen i fysikalisk diagnostik. Någon anledning finns därför icke enligt fakultetens mening för ett namnbyte, så mycket mer som benämningen »fysikalisk diagnostik» vunnit hävd såväl i vårt land som utomlands. Undervisningen i ämnet skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%. 153

enligt kommitténs förslag i Uppsala tills vidare meddelas av överläkaren vid lungkliniken. I framtiden skall emellertid denna enligt kommittén med­ delas (liksom redan nu sker vid de övriga lärosätena) av lärare på medi­ cinska kliniken. Fakulteten befarar, att en sådan förändring skall komma att medföra en i vissa avseenden försämrad undervisning. Om denna i framtiden kommer att omläggas i Uppsala bör därför enligt fakultetens mening åtminstone undervisningen i fysikalisk diagnostik av lungorna med­ delas på lungkliniken av dess överläkare. Där finns nämligen största erfa­ renheten i ämnet och endast där finns ett tillräckligt antal lungfall.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att icke blott av kommittén nämnda

neurologer och psykiatriker utan även lungläkare och kirurger bör kunna medverka vid kursen i den utsträckning, som anses påkallat.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har laboratorn K. Lidén anfört, att det synes lämpligare att den i den propedeu-

tiska röntgenkursen ingående undervisningen rörande strålningsrisker och strålskydd, 2 timmar, förlägges till tiden för medicin-kirurgikursen, då röntgendiagnostiken på allvar kommer in i studierna och strålskyddsfrågorna därigenom får mer direkt praktisk anknytning. Samtidigt bör då de föreslagna 2 timmarna under kirurgikursen utgå och i stället 2 timmar undervisning ges på kandidatstadiet i samband med kemiunder­ visningen, då ju därvid särskilt de radioaktiva isotopernas betydelse för

den medicinska grundforskningen måste behandlas. Läraren i radioterapi B. Ebenius har förklarat sig dela denna uppfattning. Kanslern föreslår i sitt yttrande i fråga om det propedeutiska

årets kurser, att översiktskursen i medicin reduceras från 45 till 30 timmar. Häri bör enligt kanslerns mening ingå undervisning i psykoso­ matisk medicin i form av en sådan elementär psykiatrisk undervisning, som professorn E. Essen-Möller skisserat i sitt nyss relaterade yttrande. Beträffande den av kommittén föreslagna omfattningen av övriga kurser under det propedeutiska året har kanslern intet att erinra. I fråga om kursen i kliniska undersökningsmetoder förklarar sig kanslern dock vara tveksam om det är motiverat med en ändring av den vedertagna benämningen »kurs i fysikalisk diagnostik». Kanslern instämmer vidare i medicinska fakultetens i Lund uttalande att icke blott den invärtesmedicinska läraren utan även neurologer, psykiatriker, lungläkare och kirurger bör kunna medverka vid kursen i den utsträckning, som anses påkallat. Kanslern säger sig vid granskningen av kommitténs förslag till upplägg­ ning av det propedeutiska året — i likhet med universitetsmyndighcterna — ha varit tveksam om studenter med normal studiebegåvning har möjlig­ het att på den utmätta tiden icke blott medhinna den schemabundna under­ visningen utan även få tillräcklig tid för självstudier som förberedelse för tentamen i såväl patologi, bakteriologi som farmakologi. Om emellertid, som kanslern förordat, sluttentamen i patologi förlägges till tiden efter

154 Kungl. May.ts proposition nr 212.

kirurgikursen, anser han, att en väsentlig lättnad i studieprogrammet för det propedeutiska året ernås. Då vidare den av kanslern föreslagna utök­ ningen av patologiundervisningen under det propedeutiska året med 15 timmar helt kompenseras av den förordade minskningen av antalet föreläs­ ningar under översiktskursen i medicin, finner kanslern icke skäl föreligga för en utökning av den propedeutiska studietiden. Kanslern understryker emellertid vikten av att undervisningsnämnden vid varje lärosäte i intimt samråd med de olika lärarna planlägger undervisningen på ett sådant sätt, att de studerande erhåller tillräcklig tid för enskild övning och inläsning av de olika ämnena.

Av övriga remissinstanser har medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan och Sveriges läkarföi'bund funnit en avlastning och uppluckring

av studieplanen under det propedeutiska året nödvändig. Läkarförbundet förordar i detta syfte, att de studier, som föreslagits förlagda till detta år, utsträckes över tre terminer.

Sveriges förenade studentkårer anser, att översiktskurserna i medicin och

kirurgi bör utgå till förmån för en utbyggnad av kurserna i kliniska under­ sökningsmetoder och kliniska laborationer, vilka till innehåll jämväl då borde omfatta de mer väsentliga elementen av översiktskursernas innehåll. Den propedeutiska röntgenkursen anser Sveriges förenade studentkårer icke vara oundgängligen nödvändig under det propedeutiska året. Den prope­ deutiska kursen i socialmedicin bör likaså enligt Sveriges förenade student­ kårers mening kunna utgå till förmån för självstudier av utarbetat under­ visningsmaterial samt kliniska konferenser och demonstrationer under åren efter det propedeutiska året. Även om en reducering av den schemabundna undervisningen sålunda genomföres, anser Sveriges förenade studentkårer det troligt, att ett stort antal studerande ej kan fullgöra de stadgade tenta­ mina före studieårets slut. Därför föreslås slutligen, att den grundläggande tjänstgöringen får påbörjas trots att endera av tentamina patologi eller farmakologi icke fullgjorts, varvid dock denna tentamen skall ha fullgjorts innan studierna inom den fria delen av andra avdelningen påbörjas. En väsentligt utökad undervisning i rehabilitation och fysi­ kalisk terapi påyrkas i ett flertal yttranden.

Chefen för marinen anser, att kommittén tagit alltför liten hänsyn till

ämnet rehabilitation, och finner det icke vara möjligt att inom ramen föl­ en 20 timmars »demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi» bibringa eleven någon praktiskt värdefull kännedom om modern rörelse­ terapi och sysselsättningsterapi. Ej heller under huvudkursen i socialmedicin anser chefen för marinen, att tid eller lärarkrafternas kompetens tillåter att rörelse- och sysselsättningsterapiens principer kommer att beröras på ett tillfredsställande sätt. Chefen för marinen föreslår därför, att en kurs i rehabilitation om 16 timmar (8 dubbeltimmar) införes i anslutning till undervisningen i kirurgi och ortopedi.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%. 155

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning anser att det

varit värdefullt, om undervisningen under kursen i medicin bragts att om­ fatta undervisning rörande arbetsvärd och rehabilitation för tillfrisknande patienter samt fysikalisk terapi, särskilt medicinsk rörelsebehandling och

sjukgymnastik. Även Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund

har hemställt, att undervisningen i fysikalisk terapi beredes större utrymme i studieschemat. Förbundet anser det ologiskt att staten utbildar sjukgym­ naster, kompetenta att stå till läkarnas tjänst vid behandling av ett allt­ jämt växande register sjukdomar och tillstånd, men att läkarna på grund av bristande kunskaper om indikationer för sjukgymnastik ej kan till fullo utnyttja deras kapacitet. För att undanröja denna brist föreslår förbundet

en specialkurs, förslagsvis omfattande 20 timmar. Svenska kurortföreningen

hemställer likaså, att den fysikaliska terapien får en fast plats i utbildningsschemat, och föreslår, att en obligatorisk kurs om cirka 30 timmar inlägges efter avslutad tjänstgöring i kirurgi och medicin, helst under assistent­ tjänstgöringsperioden. Kursen föreslås skola avslutas med slutförhör.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har läraren i reumatologi G. Edström uttalat farhågor beträffande den föreslagna

undervisningen i fysikalisk terapi. En förkortning till mer än hälften av den nuvarande kursens omfattning, vilken utgjort 30 undervisningstimmar, an­ ser han vara absolut ogörlig. Helst borde, framhåller Edström, en sådan

kurs förläggas senare i utbildningsschemat. Kanslern har understrukit vik­

ten av att de studerande beredes rikliga tillfällen till praktiska övningar i fysikalisk terapi under senare tjänstgöringar på sjukavdelningarna. I fråga om de av kommittén föreslagna särskilda underläkarna respektive kliniska amanuenserna för det propedeutiska året

anför medicinska fakulteten i Uppsala, att dessa enligt fakultetens uppfatt­

ning endast med svårighet torde kunna fylla sin pedagogiska uppgift, om deras huvudarbetsplats blir en direkt sjukvårdande avdelning. Det före­ faller därför rimligt, att vederbörande i stället placeras som underläkare på

en central service-institution. Kanslern förklarar sig dela denna uppfattning

och föreslår vid behandlingen av frågan om klinisk kemi och klinisk fysio­ logi inrättandet av tjänster som klinisk amanuens respektive förste under­ läkare, vilkas innehavare samtidigt förutsättes skola vara amanuenser för den propedeutiska undervisningen. Undantag måste emellertid enligt kans­ lern göras i Malmö, där tjänster som klinisk amanuens i klinisk kemi respek­ tive klinisk fysiologi enligt kanslerns mening för närvarande icke bör in­ rättas, och i Göteborg, där den propedeutiska undervisningen föreslås för­ lagd till Vasa sjukhus. Kanslern föreslår därför, att innehavaren av den föreslagna tjänsten som klinisk amanuens i medicin i Malmö samtidigt skall vara amanuens för den propedeutiska undervisningen. I Göteborg anser kanslern i likhet med kommittén, att två tjänster som klinisk amanuens bör inrättas vid Vasa sjukhus samtidigt som den nuvarande tjänsten som

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

klinisk amanuens i fysikalisk diagnostik indrages. Kanslern avstyrker så­ lunda de av kommittén för det propedeutiska året föreslagna särskilda tjän­ sterna som klinisk amanuens respektive förste underläkare i Uppsala, Lund, Malmö och Stockholm. Beträffande organisationen av de propedeutiska kur­

serna i Stockholm har lärarkollegiet vid karolinska institutet anfört,

att Sabbatsbergs sjukhus såväl nu som senare saknar möjlighet att mot­ taga någon propedeutisk kurs, varför kommitténs förslag härom icke kan realiseras. Lärarkollegiet föreslår i stället, att propedeutisk undervis­ ning skall meddelas vid lungkliniken och den reumatologiska kliniken å karolinska sjukhuset samt vid västra och östra avdelningarna å S:t Eriks sjukhus. Trettio studerande föreslås vid varje intagning skola mottagas vid karolinska sjukhuset och S:t Eriks sjukhus och fördelas med femton del­ tagare på respektive kliniker och avdelningar.

Kanslern tillstyrker detta förslag. I likhet med lärarkollegiet anser

kanslern, att vid sådant förhållande nuvarande ersättning (arvode jämte fyllnadsarvode, dyrtids- och kristillägg) åt två amanuenser vid den medi­ cinska undervisningen vid S:t Eriks sjukhus även i fortsättningen bör utgå. Därvid blir de av kommittén föreslagna arvodena till underläkare vid S:t Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus för handledning av de studerande vid kurserna i kliniska undersökningsmetoder ej längre erforderliga.

D epartementschefen.

Övergången i läkarutbildningen från det rent teoretiska till det kliniska studiet är ett skede av stor betydelse. Den studerande skall då läsa in de teoretiska grunderna för sjukdomsläran, samtidigt som han skall inöva de viktigaste kliniska och laboratoriemässiga undersökningsmetoderna. Nya intryck och erfarenheter av mångskiftande art tränger sig på honom. Det gäller att från början låta honom förstå, att läkaren skall behandla en sjuk människa och inte en rad sjukdomssymtom. En pedagogiskt riktig upp­ läggning av studierna är tydligtvis väsentlig under denna övergångstid, och en intim samordning av de olika undervisningskurserna är av nöden. Jag finner, att kommittén övertygande har motiverat behovet av en sådan övergång, vilken i kommitténs förslag fått formen av ett propedeutiskt år. Denna princip har accepterats av remissmyndigheterna. Beträffande omfattningen och förläggningen av de enskilda kurserna un­ der det propedeutiska året kan jag ansluta mig till kommitténs uttalanden och förslag, dock med några undantag i huvudsaklig anslutning till kanslerns ändringsförslag. Jag har redan i samband med behandlingen av ämnet patologi förordat en viss utökning av obduktionsundervisningen med samtidig minskning av föreläsningarnas antal och en framflyttning av tentamen i patologi till efter kirurgikursen. Vidare biträder jag kans-

Kungl. Maj:ts proposition nr £12. 157 lems förslag om en förkortning av översiktskursen i medicin med 15 tim­ mar. Kommitténs benämning kurs i kliniska undersökningsmetoder synes mig däremot böra bibehållas med tanke på den mångsidighet i undervis­ ningen, som kommittén förutsätter. Med anledning av vad flera remiss­ myndigheter anfört angående behovet av en förstärkning av undervisning­ en i fysikalisk terapi och rehabilitation vill jag förorda en utökning av demonstrationskursen i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi från 20 timmar till 30 timmar. Med beaktande av vissa remissmyndigheters farhågor, att de studerande icke skulle orka följa undervisningen under det propedeutiska året, har jag, såsom framgår av det föregående, föreslagit viss lättnad i studiebör­ dan. Jag vill i detta sammanhang kraftigt understryka kanslerns uttalande, att undervisningsnämnden vid varje lärosäte skall i samråd med de olika lärarna planlägga undervisningen så, att de studerande erhåller tillräck­ lig tid för enskild övning och inläsning av de olika ämnena. Organisationen av de propedeutiska kurserna torde böra ske enligt kans­ lerns förslag, som endast i fråga om Stockholm skiljer sig från kommitténs. Mot kommitténs beräkning av anslagsbehovet för undervisningsarvoden under det propedeutiska årets kurser har jag i och för sig intet att erinra. De av mig föreslagna ändringarna av undervisningens omfattning föranleder dock vissa justeringar av arvodesbeloppen. Jag delar kommitténs uppfattning, att en klinisk amanuens respektive förste underläkare bör biträda lärarna vid koordination av undervisningen under det propedeutiska året samt utöva den löpande tillsynen av studen­ terna. Beträffande dessa befattningshavares placering anser jag dock i lik­ het med medicinska fakulteten i Uppsala och kanslern, att en central ser­ viceinstitution är att föredra såsom deras huvudarbetsplats framför en direkt sjukvårdande avdelning. Jag kommer därför i det följande under avsnittet om klinisk kemi och klinisk fysiologi att i huvudsak tillstyrka kanslerns förslag härutinnan. I Stockholm och Göteborg bör dock behovet av amanuenser för den propedeutiska undervisningen tillgodoses på sätt kanslern föreslagit. Jag föreslår sålunda, att följande undervisningsarvoden beräknas för det propedeutiska årets kurser:

3 G u L M KS S:t Erik Sahlgr. Vasa

Lärare vid

kurser i kliniska undersökningsmetoder 4 950 2 475 2 475 4 950 4 950 — 4 950 demonstr. kurser i sjukv.tekn. o. fys.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Dessa undervisningsarvoden uppgår sammanlagt till 74 750 kronor, var­ ifrån emellertid bör dras nu utgående arvoden till lärare vid propedeutiska kurser uppgående till sammanlagt 29 650 kronor. Då vidare enligt kans­ lerns av mig tillstyrkta förslag rörande organisationen av den propedeu­ tiska undervisningen i Göteborg skulle tillkomma ytterligare en klinisk amanuens, skulle den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgå till i runt tal 60 500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS. 159

13. Medicin.

Kommittén.

Undervisningen i medicin är för närvarande olika utformad vid de fyra lärosätena. I Uppsala följer de studerande under två månaders propedeutiska kurser de kliniska föreläsningarna i medicin och kirurgi. Därefter fullgör de stu­ derande — enligt en hösten 1952 företagen omläggning — fyra månaders medicintjänstgöring, en månads poliklinik (fristående) samt fyra måna­ ders assistenttjänstgöring. I Lund-Malmö åhör de studerande under två månaders propedeutiska kurser föreläsningar i medicin i form av en särskild översiktskurs. Därefter fullgörs fyra månaders grundläggande tjänstgöring vid medicinska klini­ ken, varefter följer fyra månaders fortsatt tjänstgöring på samma klinik. Medicinstudiet avslutas med assistenttjänstgöring under två månader. I Stockholm och Göteborg åhör de studerande under två månaders pro­ pedeutiska kurser såväl de kliniska som de polikliniska föreläsningarna i medicin. Därefter följer sex månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik, varav en månad på poliklinik. Undervisningen avslutas med två månaders assistentt j änstgöring. För närmare detaljer rörande den nuvarande undervisningen hänvisas till betänkandet (sid. 135—137). Läroämnet medicin intar en central ställning i den kliniska utbildningen. En tendens att bryta ut allt flera specialämnen från de stora huvudämnena medicin och kirurgi har de senaste åren gjort sig gällande. Kommittén fram­ håller, att en dylik specialisering säkert är nödvändig och berättigad, när det gäller forskning och även för vissa grenar av sjukvården, men att en långt driven specialisering också kan medföra nackdelar, vilka särskilt måste beaktas då det gäller undervisningen. Den blivande läkaren bör enligt kommittén redan i ett tidigt skede av studierna lära sig att betrakta människan som en enhet. Han måste förstå, att en patient är en sjuk människa och ej blott en person med ett eller annat sjukt organ. En av de viktigaste uppgifterna för lärarna i medicin bör enligt kommittén vara att för eleverna sammanställa olika fakta till en enhetlig sjukdomsbild. Sjukhistorien, status, fyndet vid röntgenunder­ sökningen, laboratorieproven, de olika specialisternas utlåtande, allt bör kritiskt granskas och värderas och det hela användas för den slutliga syn­ tesen, varvid psykologiska och socialmedicinska faktorer även beaktas. Det gäller sålunda i princip att försöka sammansmälta och hopfoga de olika delarna till en enhet. Med dessa förutsättningar finner kommittén, att ämnet medicin i den

160 Kungl. Maj:ts •proposition nr 212.

grundläggande allmänna läkarutbildningen icke bör splittras på ett så radikalt sätt, som skett och sker ifråga om sjukvården av patienter med olika invärtesmedicinska åkommor. Professorn i invärtes medicin bör enligt kommittén vara ansvarig för planeringen av undervisningen i hela ämnet och bör ge dess olika grenar en lämplig omfattning i förhållande till deras betydelse för allmänläkarens verksamhet. Företrädare för specialgrenarna av medicinen bör vid behov och på anmodan av huvudläraren i medicin kunna träda in och meddela undervisning i sitt specialfack. Den slutliga kunskapskontrollen bör ske i tentamen i invärtesmedicin. Utöver den katedrala undervisningen i specialämnena inom medicinen bör de studerande även få tillfälle att se ett tillräckligt stort patient­ material. Kommittén föreslår därför, att s. k. visitronder eller demonstra­ tioner av lämpliga fall på andra avdelningar anordnas under hela den medi­ cinska tjänstgöringen. Den invärtesmedicinska undervisningen bör enligt kommitténs mening fördelas på olika kurser och tjänstgöringar, förlagda till skilda tider av utbildningen. De olika perioderna bör utformas allt efter sitt speciella syftemål. Undervisningen bör meddelas dels under det propedeutiska året, dels i form av en särskild kurs i medicin med samtidigt praktiskt arbete, dels slutligen under en assistenttjänstgöring. Under det propedeutiska året bör enligt kommittén undervisningen i invärtes medicin påbörjas med en översiktskurs i medicin (in­ klusive psykosomatisk medicin), omfattande 45 timmar föreläsningar. För kommitténs förslag i fråga om denna kurs har redogjorts i avsnittet om det propedeutiska året. Förhör bör enligt kommitténs mening icke anordnas efter översiktskursen. Efter det propedeutiska året skall den studerande enligt kommitténs förslag fullgöra kurs i medicin, omfattande fem månader. Under kursen anordnas 3 kliniska föreläsningar (dubbeltimmar) samt 3 polikliniska föreläsningar (enkeltimmar) per vecka. Vidare bör samordnad undervis­ ning särskilt med kirurgi men även med andra ämnen tillkomma. I detta syfte föreslår kommittén, att en klinisk konferens (dubbeltimme) anordnas varannan vecka, omväxlande på den medicinska och den kirurgiska klini­ ken. För lärarnas del blir således uppgiften att organisera en sådan konfe­ rens en gång per månad, men de studerande skall åhöra samtliga konferen­ ser under de medicinska och de kirurgiska kurserna, d.v.s. två kliniska konferenser per månad. Därvid bör enligt kommittén även representanter för andra teoretiska och kliniska ämnen delta i lämpliga fall. Kommittén framhåller särskilt vikten av samarbete med de socialmedicinska lärarna, som under 12 timmar bör medverka i konferenser samt i kliniska och poli­ kliniska föreläsningar. Under den medicinska kursen föreslås även regelbundet skola anordnas kliniska ronder under 40 timmar, varvid kursdeltagarna helst bör fördelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 161

i mindre grupper. Vissa av dessa ronder, de s. k. visitronderna, bör enligt kommitténs mening avse demonstration av fall på specialkliniker och andra sjukavdelningar, t. ex. lungklinik, epidemisjukhus, reumatisk klinik samt vårdhem för kroniskt sjuka och åldringar. Sådana ronder anser kommittén lämpligen bör ledas av överläkaren på respektive sjukhus. De studerande föreslås även skola delta i det praktiska arbetet på avdel­ ningarna. För att ej splittra denna för hela utbildningen grundläggande tjänstgöring bör alla föreläsningar förläggas till förmiddagarna, så att efter­ middagarna odelat kan ägnas åt praktiskt avdelningsarbete. Mer än 3 eller i undantagsfall 4 föreläsningstimmar per dag bör därför ej upptas på schemat. Kommittén framhåller, att de studerande under tjänstgöringen på sjukavdelningarna ej bör belastas med allt för mycket rutinarbete, som från didaktisk synpunkt är mindre värdefullt. Kommittén anser den polikliniska undervisningen synnerligen betydelse­ full, då denna form av tjänstgöring mest liknar allmän läkarpraktik. De studerande bör därför enligt kommittén dels få tillfälle att delta i arbetet på polikliniken under en viss tid, lämpligen en månad, dels regelbundet under hela medicinska terminen åhöra polikliniska föreläsningar, vilka ges I timme tre gånger i veckan. De studerande bör enligt kommittén under polikliniktjänstgöringen ej arbeta på någon vårdavdelning utan koncentrera sig på det polikliniska arbetet. Kommittén föreslår, att de studerande, såsom redan sker på några undervisningssjukhus, under medicinkursen får som jourhavande kandidater delta i vården av akut sjuka patienter. Jourrum föreslås skola ställas till kandidaternas förfogande. Jourtjänsten kan enligt kommittén lämpligen fullgöras tillsammans med den underläkare, på vars avdelning den stude­ rande har sitt praktiska arbete. Undervisningen i medicin kan enligt kommitténs mening icke avslutas med kursen i ämnet. Denna infaller nämligen under ett så tidigt skede av studierna, att den studerande saknar perspektiv på lärostoffet, framför allt på grund av bristande kunskaper i andra kliniska ämnen, av vilka de flesta har anknytning till invärtesmedicinen. Först när övriga kliniska kurser passerats, har den studerande förutsättningar att helt tillgodogöra sig en avslutande undervisning i medicin. Vidare är det önskvärt, att den stude­ rande i ett så betydelsefullt ämne som invärtesmedicin också får en mer omfattande och växlande praktisk erfarenhet genom mera självständigt arbete än vad som är möjligt under medicinkursen. Dessa skäl har för­ anlett kommittén föreslå att studiet i invärtesmedicin skall avslutas med fyra månaders a s s i s t e n 11 j ä n s t g ö r i ng. Denna assistenttjänstgö­ ring anser kommittén böra förläggas till den sista perioden av den kliniska utbildningen efter fullgjorda kliniska kurser. Assistenttjänstgöringen i medi­ cin kan enligt kommittén antingen i sin helhet förläggas till annat sjukhus eller delas upp med två månader på universitetsklinik och två månader på II — Bihang till riksdagens protokoll. /.9-54. 1 sand. AV 2/S.

162 Kungl. Maj ds proposition nr SIS.

annat sjukhus. I sistnämnda fall anser kommittén, att de två månaderna vid kliniken bör förläggas till den universitetsklinik, där den studerande genom­ gått kursen i medicin. Det bör enligt kommittén ankomma på universitets­ kanslern att på förslag av vederbörande medicinska fakultet (kollegium) ange de medicinska avdelningar, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske. Kommittén framhåller i detta sammanhang, att syftet med assistenttjänst­ göringen ständigt bör beaktas av vederbörande lärare och överläkare. Den studerande bör således under denna tjänstgöring i möjligaste mån anförtros praktiskt arbete på egen hand och få delta i och själv utföra förekommande undersökningar och behandlingar. Övning i genomlysning vid lung- och hjärtundersökning framstår här enligt kommittén som en praktiskt viktig del i arbetet. Tentamen i invärtesmedicin föreslås skola avläggas först sedan den stude­ rande fullgjort assistenttjänstgöringen i medicin. Tentamen bör enligt kom­ mittén förrättas av den lärare, som är chef vid den universitetsklinik, där denna tjänstgöring fullgjorts. Om den studerande fullgjort hela sin assistent­ tjänstgöring vid icke klinisk avdelning, anser kommittén, att tentamen bör avläggas vid den medicinska klinik, där han fullgjort sin kurs i medicin. Av de medicinska specialiteterna har kommittén mera utförligt behandlat reumatologien och geriatriken. Reumatologien utgör, framhåller kommittén, en synnerligen vik­ tig del av invärtesmedicinen. Ur social synpunkt är de reumatiska sjukdo­ marna av största betydelse, då de ej sällan leder till bestående invaliditet. På grund av det ofta mycket utdragna sjukdomsförloppet erfordras ett bety­ dande antal sängplatser för dessa patienter. Särskilda specialavdelningar har inrättats på vissa håll för forskning inom detta viktiga område och för vård av de talrika sjukdomsfallen. Detta har otvivelaktigt inneburit en viss avlastning för de allmänmedicinska avdelningarna. Kommittén erinrar om den diskussion som förts om det berättigade i denna utbrytning av reumatologien från invärtesmedicinen. Kommittén anför, att de reumatiska sjukdomarna, vilka de senaste åren betecknats såsom kollagenoser eller bindvävssjukdomar, givetvis är allmänsjukdomar med symtom ej blott från lederna utan även mycket ofta från hjärta och andra inre organ. De moderna behandlingsmetoder, som nyligen fram­ kommit, är, framhåller kommittén, säkerligen icke det sista i fråga om ledgångsreumatismens behandling, men de markerar tydligt ämnets sam­ hörighet med invärtesmedicinen i stort. Från undervisningens synpunkt anser kommittén det nödvändigt att i den mån vissa sjukdomsgrupper förflyttas från de medicinska klinikerna till specialkliniker undervisningen utbygges genom kompletterande utbild­ ning vid dessa. Härigenom vinner man också den garantien, att dessa sjukdomars dominerande sociala betydelse kan inskärpas hos de studerande av ämnesrepresentanten. På en specialklinik för reumatologiska fall torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 163

man också enligt kommitténs mening bättre än på annat håll praktiskt kunna demonstrera betydelsen av profylaktiska åtgärder mot uppkomsten av felställningar, vilka lätt utvecklas vid långvariga sjukdomstillstånd av skilda slag. Där kan även praktiskt demonstreras betydelsen av fysikalisk terapi i olika former. Där reumatologisk klinik finns, bör överläkaren enligt kommitténs mening ge undervisningen i reumatologi under medicinkursen. Den bör förslagsvis omfatta 6—8 timmar jämte kliniska ronder på reumatologisk avdelning, motsvarande ca 10 timmar. Undervisningen föreslås skola ingå som en del i den löpande undervisningen i huvudämnet invärtesmedicin. Kommittén anför, att den övervägt lämpligheten av en särskild kurs i geriatrik. Otvivelaktigt har detta ämne under de senaste decennierna fått allt större betydelse genom den tilltagande livslängden. Utvecklingen talar för, att denna betydelse i framtiden kommer att öka, varför de blivande läkarna bör få en god utbildning i ämnet. Kommittén förklarar sig emeller­ tid icke vilja belasta studieordningen inom ämnet medicin med ytterligare en extra kurs men förutsätter, att ämnet beaktas i den ordinarie under­ visningen. För att garantera ett visst antal timmar åt ålderdomssjukdomarnas problem föreslår kommittén visitronder på sjukavdelningarna på ålderdomshem och på kroniska sjukhem. Dessutom bör enligt kommit­ tén några konferenser ägnas åt geriatriska problem, som på ett mycket lämpligt sätt kan behandlas i denna form av undervisning. Det är sannolikt, framhåller kommittén, att geriatriken i framtiden får en mera självständig plats som medicinsk specialitet. Därvid bör också ämnet enligt kommit­ téns mening få ökat utrymme på undervisningsschemat. Undervisningen i röntgendiagnostik skall enligt kommitténs mening ske i intim anslutning till den kliniska undervisningen. Kommit­ tén föreslår, att under kursen i medicin 1 timme per vecka ägnas häråt. Kommittén understryker vikten av ett samarbete även mellan sjuk­ husens kliniker och de teoretiska institutionerna. De teoretiska ämnenas representanter bör sålunda enligt kommittén utnyttjas i undervisningen, bland annat genom att närvara vid kliniska konferenser och delta i diskus­ sioner där. Vidare bör de enligt kommittén svara för särskilda föreläs­ ningar och konferenser, var och en inom sitt specialområde. Kommittén föreslår sålunda, att under kursen i medicin undervisning meddelas i klinisk kemi och klinisk fysiologi, omfattande 10 timmar före­ läsningar och konferenser i vartdera ämnet, i klinisk bakteriologi, omfat­ tande 10 timmar föreläsningar och demonstrationer, samt i patologi och farmakologi, omfattande 10 konferenser, motsvarande 20 timmar, i vartdera ämnet. Undervisningen under den tid, medicinkursen pågår, skulle sålunda enligt kommitténs förslag få följande omfattning:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 165

företrädarens förslag fördelas på specialföreläsare och som ersättning för ledning av visitronder. Antalet kursdeltagare i Uppsala är enligt kommit­ téns mening för högt, men de måste likväl tills vidare beredas plats på kliniken så att stockningar i studiegången undvikes. I Lund-Malmö bör enligt kommittén intag till propedeutiska kurser ske två gånger årligen, alternerande i Lund och Malmö. För den efterföljande medicinkursen föreslår kommittén, att terminsgruppen, såsom för när­ varande sker, fördelas med halva antalet på vardera kliniken i Lund och Malmö. Universitetsklinikerna kommer således att få kurser i medicin två gånger årligen med 15 deltagare. Undervisningsvolymen per klinik blir densamma som vid akademiska sjukhuset i Uppsala eller 590 timmar år­ ligen. Härifrån bör enligt kommittén vad beträffar Lund och Malmö dragas för vardera kliniken cirka 35 timmar, som utgör den undervisning som be­ räknas åvila läraren i reumatologi. Kommittén föreslår därför, att dessa kliniker utrustas med anslag till lärare i samma omfattning som i Uppsala, dock att arvodesbeloppen till biträdande lärare i Lund och Malmö minskas med vardera 1 750 kronor. I Stockholm föreslås intag till propedeutiska kurser skola ske två gånger årligen. Varje grupp avses få sin huvudsakliga undervisning på karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet. Kommittén föreslår, att respektive grupper fortsätter med sin kurs i medicin på samma sjukhus. Detta bety­ der, att klinikerna vid dessa sjukhus två gånger årligen måste ge medicin­ kurs med 30 deltagare. Detta deltagarantal är enligt kommitténs mening för stort för att medge en helt tillfredsställande undervisning, särskilt be­ träffande den praktiska tjänstgöringen. Kommittén anför, att den ingående övervägt olika möjligheter att fördela undervisningen på flera sjukhus för att förbättra situationen. Kommittén anser, att sådana åtgärder utan tvivel är möjliga, men har icke ansett det ankomma på densamma att utreda alla de detaljer av ekonomisk och administrativ art som fordras för en dylik lösning. En annan ordning bör dock enligt kommitténs mening eftersträvas, och kommittén anser för sin del, att detta i framtiden bäst kan uppnås genom inrättandet av ytterligare en professur i invärtesmedicin vid karo­ linska institutet, vilken professur förlägges till något av Stockholms stads sjukhus. Kommittén förutsätter, att institutets lärarkollegium uppmärk­ sammar detta behov och så snart som möjligt verkställer utredning angå­ ende en ny professurs lämpliga förläggning m. m. Undervisningsvolymen vid karolinska sjukhuset respektive serafimerlasarettet blir med två kurser årligen densamma som vid akademiska sjukhuset i Uppsala, varför kom­ mittén föreslår att vardera kliniken får motsvarande anslag till lärare. I Göteborg skall enligt kommitténs förslag intag till medicinkurs ske två gånger årligen med 30 deltagare per kurs. De bägge universitetsklinikerna i medicin ligger på Sahlgrenska sjukhuset. Med hänsyn härtill föreslår kom­ mittén efter samråd med ämnesrepresentanterna, att vardera kliniken med-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 213. 167

mittens förslag Kanslerns förslag

S G S G M U L M KS Seraf I II KS Seraf I II

+ 1 +1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1

+ 1550 + 9 900 + 9 900 -5 550 -5 550 + 3 300 -5110 + 1550 + 9 900 + 9 900 -5 550 -5 550 — — — — — — — 250 “ — 800

+ 1 + 1 — — — — + 1 + 1 + 1

+ 1 + 1 _ + 1 + 1 _ — + 1 + 1

+ 1 + 1 + 1 — — + 2 — — + 1 + 1 -

Den av kommittén sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av ovanstående tabell, vilken även utvisar den nuvarande perso­ nalorganisationen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I Lund finns utöver de redovisade tjänsterna en befattning som lärare, i

reumatologi och eu tjänst som klinisk amanuens vid reumatologiska klini­

Vidare finns i Stockholm en tjänst som förste laboratonebiträde och en laboratoriebiträdestjänst vid endokrinologiska avdelningen på serafimerlasarettet. . Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Yttrande 7i.

Kommitténs förslag rörande omfattningen och upplägg­ ningen av undervisningen i medicin har i huvudsak tillstyrkts av remissmyndigheterna. Undervisningen i geriatrik har dock i flera yttranden föreslagits få en utökad omfattning.

1952 års åldring svårdsutredninq anser, att kommitténs förslag ger alltför

litet utrymme åt undervisningen i geriatrik. Med anledning av att kom­ mittén i ett exempel för uppläggningen av en översiktskurs i medicin

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. upptagit 3 timmar för geriatriken anför utredningen som jämförelse, att en motsvarande översiktskurs för elever vid en av landets sjuksköterskeskolor upptar 6 timmar föreläsningar i detta ämne. Åldringsvårdsutredningen anser, att en kurs av det slag och med det syfte, som avses i kom­ mitténs förslag, bör omfatta åtminstone 12 timmar geriatrik, även om detta skulle behöva medföra någon förlängning av kursen. Ej heller anser utredningen, att de visitronder, som — kompletterade med några konfe­ renser — enligt kommitténs förslag skall utgöra huvuddelen av den geriatriska utbildningen under huvudkursen i medicin, kan bibringa de bli­ vande läkarna de speciella insikter, som på detta område erfordras i fråga om diagnostik och terapi. Med hänsyn till befolkningsprognoserna för de närmaste årtiondena förefaller det utredningen anmärknings­ värt att som kommittén gjort ställa pa »framtiden» frågan om ökat ut­ rymme för geriatriken pa undervisningsschemat. Sådant utrymme bör enligt åldringsvårdsutredningens mening redan nu beredas detta ämne. Utredningen föreslår därför, att en kurs i geriatrik om minst 2 månader passas in i utbildningsplanen i anslutning till undervisningen i medicin i den andra avdelningen av licentiatstudierna. Det föreslagna ökade utrym­ met åt geriatriken medför enligt åldringsvårdsutredningens mening ett ökat behov av dels lärarkrafter och dels geriatriska avdelningar vid i första hand undervisningssjukhusen. Vad det sistnämnda behovet beträffar anser utredningen, att några större problem icke behöver uppkomma för under­ visningen i Stockholm och Göteborg. I Uppsala och Lund däremot anses särskilda åtgärder för anordnande av geriatriska kliniker bli erforderliga. Även socialstyrelsen, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning har understrukit vikten av att ämnet geriatrik beredes särskilt utrymme i undervisnings­ schemat. I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har läraren i reumatologi G. Edström hävdat, att en månads kliniktjänstgöring i reumatologi torde vara absolut ofrånkomlig för att ge de studerande en uppfattning om icke blott de kliniska utan även sociologiska problem, som det här oftast rör sig om. I fråga om den av kommittén föreslagna assistenttjänstgö­ ringen i medicin anser medicinska fakidteten i Lund, att denna tjänst­ göring skulle kunna begränsas till tre månader, vilket redan är en månad mer än för närvarande. Denna tid av tre månader torde enligt fakultetens mening vara tillräcklig för att praktiskt öva de färdigheter, som vunnits under den teoretiska undervisningen i medicin. Ur samhällets och de stude­ randes synpunkt torde det vara en fördel, att den för många grupper nöd­ vändiga fortsatta utbildningen i medicin sker i ansvarig ställning och med avlöning såsom underläkare under efterutbildningen. Gentemot kommitténs förslag att assistenttjänstgöringen skulle i sin helhet kunna förläggas till

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 212. 169

annat sjukhus än undervisningsklinik bär såväl medicinska fakulteten i Uppsala som lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskom­ mittén för medicinska högskolan i Göteborg anfört, att det synes

lämpligt att åtminstone hälften av tjänstgöringen förlägges till den klinik,

där den studerande fullgjort kursen i medicin, i Kanslern ansluter sig i princip

härtill, men begränsar sig till att föreslå att åtminstone sista månaden av assistenttjänstgöringen förlägges till ifrågavarande klinik. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga

av professorerna A. Kristenson och N. Svartz har anförts, att det nuvarande

patientmaterialet icke är tillräckligt för genomförande av den av kommittén föreslagna undervisningen. Ytterligare vårdplatser anses därför böra till­ skapas antingen genom ianspråktagande av ytterligare lokaler inom veder­ börande sjukhus eller undervisningens förläggande till kommunala sjukhus. Det ökade antalet erforderliga vårdplatser uppskattas till 50 platser för vardera kliniken. Lönekostnaderna för härför erforderlig personal vid ett anordnande av vårdsplatsema inom nuvarande undervisningssjukhus upp­ skattas till i runt tal 305 000 kronor. De kostnader, som är förenade med undervisningens förläggande till kommunala sjukhus, låter sig enligt kollegiet icke angivas utan föregående förhandlingar med Stockholms stad.

Samma synpunkter har framförts i direktionens för karolinska sjukhuset yttrande och till detsamma fogat utlåtande av professor Ar. Svartz. I sist­

nämnda utlåtande anföres härutöver, att det ursprungligen hade planerats att det vid karolinska sjukhusets garnisonsavdelning skulle finnas 50 medi­ cinska platser, men att dessa till följd av behovet av kirurgiska militära platser avståtts för den lcirurgiska garnisonsavdelningen. Enligt professor Svartz mening måste antingen ersättning för dessa platser beredas medicin­ ska kliniken eller en del av medicinundervisningen förläggas till annat sjuk­

hus. I ett till direktionens yttrande fogat utlåtande av överläkareföreningen

anföres, att vid valet mellan att låta en del av de studerande få fullgöra femmånaderskurserna i medicin och kirurgi vid något av Stockholms stads sjukhus eller att genom utvidgning av patientplatserna möjliggöra hela undervisningens bedrivande vid undervisningssjukhusen anser föreningen det senare alternativet vara avgjort att föredraga.

Stockholms stads sjukhusdirektion anför, att möjligheten att omedelbart

kunna på något befintligt sjukhus anordna ytterligare en professur i invär-

tesmedicin torde vara tveksam. Kanslern anför, att såväl frågan om en

utökning av antalet vårdplatser vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet som frågan om inriittandet av ytterligare en professur i invärtesmedicin enligt kanslerns mening bör anstå i avvaktan på närmare utredning. I stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i löne­

graden Ce 30 föreslår kanslern, att en laboratur i medicin i lönegraden Ce 34

inrättas vid varje undervisningsklinik.

I lärarkollegiets vid karolinska institutet kostnadsberäkning har för under-

170 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%.

visningen i medicin vid karolinska sjukhuset angivits behov av ytterligare en institutionsvaktmästare och ett laboratoriebiträde.

Medicinska fakulteten i Uppsala har framhållit, att behovet av under­

läkare i relation till patientantalet i Uppsala vore större än annorstädes, eftersom antalet studerande i relation till patientantalet där vore större. Patientmaterialet måste därför effektivare utnyttjas för undervisning i de

former, som väsentligen åvilade underläkare. Kanslern finner dessa skäl

bärande och föreslår, att ytterligare en tjänst som förste underläkare inrät­ tas vid medicinska kliniken i Uppsala utöver den av kommittén föreslagna.

Departementschefen.

Invärtesmedicinens centrala ställning på det kliniska området beaktas av kommittén, vars studieplan ger denna disciplin den längsta undervis­ ningstiden bland grundutbildningens samtliga ämnen. Jag finner detta rik­ tigt. Kommitténs uttalanden och förslag rörande undervisningens anord­ ning och innehåll kan jag godta med det undantaget, att jag av skäl, som jag redovisat vid min behandling av studieplanen, föreslår, att assistenttjänstgöringens sista månad obligatoriskt skall förläggas till universitets­ klinik, där tentamen sedan avlägges. Ett viktigt problem inom undervisningen berör kommittén i sina förslag om hur företrädarna för invärtesmedicinens specialområden skall inpassas i utbildningen i huvudämnet. Det kan här vara fråga om specialister för på vissa orter avsöndrade sjukvårdsgrenar såsom reumatiska sjukdomar, endokrinologiska sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, ålderssjukdomar med flera. Kommittén anser, att en ram bör anges för hela den invärtesmedicinska undervisningen, varefter det bör ankomma på huvudläraren att i samråd med specialföreträdarna fördela undervisningstiden på ämnets olika delar. På det grundläggande stadium av undervisningen som det bär är fråga om synes mig kommitténs uppläggning vara den enda möjliga, eftersom man måste fordra en rimlig total undervisningsvolym och samtidigt försäkra sig om specialisternas värdefulla medverkan. Det torde inte vara möjligt att här binda undervisningen genom en bestämd fördelning av tiden på ämnets olika delar, men sådana socialmedicinskt viktiga tillstånd som de reumatiska sjukdomarna och ålderssjukdomarna bör, såsom kommittén framhållit, ägnas särskild uppmärksamhet. Möjligheterna till samundervisning på konferenser och annorledes bör tillvaratas, så att de studerande bibringas en helhetssyn på patienternas problem. Jag förutsätter, att huvudläraren delger undervisningsnämnden sin plan för utnyttjandet av tillgängliga specialister i undervisningen och att nämnden med lämpliga mellanrum anordnar överläggningar mellan de olika lärarna om hithörande undervisningsproblem. I enlighet med vad jag tidigare anfört om lärartjänster i de kliniska

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%. 171

ämnena tillstyrker jag kommitténs förslag om inrättande av en lärartjänst i medicin i lönegraden Ce 30 vid varje undervisningsklinik. Med hänsyn till den stora belastningen på klinikerna i Uppsala och Stockholm tillstyrker jag kommitténs förslag om en ökning av antalet underläkare där. Jag tillstyrker jämväl kanslerns förslag om en ytterligare dylik ökning i Uppsala. Däremot är jag med hänsyn till det mindre antalet studenter per klinik vid övriga lärosäten icke nu beredd att tillstyrka kom­ mitténs förslag om en motsvarande ökning vid dessa. Med anledning av vad professorerna A. Kristenson och N. Svartz anfört om behovet för undervisningen av ytterligare vårdplatser vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, anser jag mig böra framhålla, att jag förvissat mig om att kommitténs förslag icke kan anses innebära en ökad arbetsbelastning för klinikerna vid dessa sjukhus. Därjämte vill jag erinra om att den reumatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset, som nu är färdigställd, med sina 70 vårdplatser torde medföra ett värdefullt tillskott till undervisningsmaterialet. En ytterligare förstärkning härvidlag kommer till stånd, när lungkliniken vid samma sjukhus färdigställts. Detta torde bli fallet i nära anslutning till den tidpunkt, då undervisningen i ämnet avses skola påbörjas enligt den nya studieplanen. Jag anser i likhet med kommittén och kanslern, att en förstärkning av den tekniska personalen är nödvändig vid vissa av undervisningsklinikerna. Jag föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisa­ tionen i ämnet:

S G

T

u M KS Seraf. I II

+ 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 Bitr. lärare + spec. föreläsare .. + 3 300 -5110 + 1550 + 9 900 + 9 900 — 5 550 — 5 550 _ — 250 — 800 Laboratoriebitr. (högst 13 lgr) . — + 1 + 1 + 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 261 800 kronor.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

14. Kirurgi.

Ko mmitt én.

Den nuvarande undervisningen i kirurgi är något olika utformad vid de fyra lärosätena. I Uppsala ges under de propedeutiska kurserna cirka 30 timmar föreläs­ ningar i allmän kirurgi. Under denna tid åhör de studerande även de kli­ niska föreläsningarna i kirurgi. Därefter skall — enligt en hösten 1952 företagen omläggning av undervisningen — fullgöras fyra månaders tjänst­ göring på klinik, en månads tjänstgöring på poliklinik (fristående) och en månads assistenttjänstgöring. Tjänstgöringen på kirurgisk klinik går före den på medicinsk klinik. I Lund meddelas under de propedeutiska kurserna undervisning i allmän kirurgi. Därefter fördelas de studerande i lika antal på Lund och Malmö och fullgör fyra månaders »grundläggande» tjänstgöring vid de kirurgiska, medicinska och ortopediska klinikerna. Under två månader följer de under­ visningen varannan dag på medicinska, varannan dag på kirurgiska klini­ kerna och under nästa två månader varannan dag på medicinska och var­ annan dag på ortopediska klinikerna. Efter fyra månaders medicintjänst­ göring följer så fyra månaders »fortsättningstjänstgöring» på kirurgiska klinikerna enbart. Assistenttjänstgöring under en månad vid någon kirur­ gisk universitetsklinik eller annan av fakulteten godkänd kirurgisk avdel­ ning avslutar utbildningen i kirurgi. I Stockholm kombineras under de propedeutiska kurserna kurs i allmän kirurgi med undervisning i sjukvårdsteknik. Efter sex månaders medicin­ tjänstgöring följer sex månader vid kirurgisk klinik. Undervisningen med­ delas vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, varvid varannan kurs går till det förra och varannan till det senare sjukhuset. Under kirurgi­ tjänstgöringen har de studerande tillfälle att delta i en frivillig kurs i medi­ cinsk rörelsebehandling på serafimerlasarettets gymnastikavdelning (16 tim­ mar). Tjänstgöringen omfattade ursprungligen fyra månader på avdelning och två månader på poliklinik. På senare tid har införts två veckors tjänst­ göring på ortopedisk klinik (vanföreanstalten) och två veckors tjänstgöring som narkosassistent, varför de relaterade siffrorna något reduceras. Under tjänstgöringen på polikliniken fullgöres jourtjänst. Assistenttjänstgöring under en månad i kirurgi fullgöres i regel vid annat godkänt sjukhus i Stock­ holm eller annorstädes. I Göteborg har kirurgiundervisningen utformats i huvudsaklig överens­ stämmelse med undervisningen i Stockholm. Ortopedien undervisas i den nuvarande undervisningsplanen under tjänst­ göringen i kirurgi. Undervisningen, som utformats mycket olika vid olika lärosäten, avslutas icke med särskilt slutförhör.

Kungl. Maj ds proposition nr %12. 173

I Lund och Malmö meddelas undervisningen på respektive ortopediska kliniker. Därvid behandlas icke blott den speciella ortopedien utan även frakturläran. I Stockholm meddelas undervisningen på vanföreanstalten. De studerande i Uppsala har för det mesta hänvisats att fullgöra denna undervisning i Stockholm, eftersom ortopedisk avdelning icke funnits i Uppsala. Kurs i ortopedi har fullgjorts som en fristående kurs i Stockholm efter tjänstgöringen i kirurgi. Under några av de senare åren har undervis­ ningen givits i Uppsala av en ortoped från Stockholm. Utöver nu relaterade undervisning meddelas i viss utsträckning speciell undervisning i narkoslära, neurokirurgi, plastikkirurgi, thoraxkirurgi, odon­ tologi och krigskirurgi. För närmare detaljer rörande nuvarande undervisning hänvisas till be­ tänkandet (s. 148—151). Ämnet kirurgi är, framhåller kommittén, jämte ämnet invärtesmedicin av grundläggande betydelse för de studerandes kliniska utbildning. Inte minst tack vare ökade och fördjupade kunskaper inom experimentalkirurgi, biokemi och röntgendiagnostik och ett förbättrat samarbete med andra kliniska och teoretiska discipliner har under de senaste tio till femton åren stora framsteg gjorts. Ämnets natur och omfattning har också i stor ut­ sträckning förändrats. Så har kirurgien kommit att omfatta nya deldisci­ pliner såsom thoraxkirurgi, plastikkirurgi och neurokirurgi. Olycksfalls­ kirurgien har även ökat i betydelse och i och med bland annat den reparativa kirurgiens framsteg har den fått allt större socialmedicinsk betydelse. Vissa kirurgiska sjukdomar åter bär kommit att spela en mindre roll, t. ex. körteltuberkulos, osteomyelit och pleuraempyem. Vid planering av den framtida undervisningen i kirurgi måste enligt kom­ mitténs mening hänsyn tas till detta förhållande. Intima kontakter måste åstadkommas mellan kirurgi och angränsande, såväl teoretiska som kliniska discipliner. Hänsyn skall också tas till den ur vetenskaplig och praktisk synpunkt nödvändiga specialiseringen. Trots detta måste undervisningen i kirurgi enligt kommitténs mening göras så enhetlig som möjligt, så att specialiseringen icke förrycker undervisningsplanen för kirurgien i sin helhet. Undervisningen i kirurgi bör enligt kommitténs mening kunna ge ett till­ fredsställande resultat, om den fördelas på olika kurser och tjänstgöringar med skilda pedagogiska mål. Enligt det förslag till undervisning under det propedeutiska året, för vil­ ket tidigare redogjorts, skall undervisningen i kirurgi påbörjas under detta år med en översiktskurs i kirurgi, omfattande 30 timmar före­ läsningar och demonstrationer. Efter medicinkursen föreslås skola följa en kurs i kirurgi, omfat­ tande fem månader. Denna ordningsföljd mellan de bägge ämnena före­ faller kommittén vara den naturligaste. Kommittén uppställer följande

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

mål för den grundläggande utbildningen i kirurgi. Undervisningen bör framför allt ta hänsyn till de vanligaste kirurgiska sjukdomarnas klinik och diagnostik och meddela kunskap om dessa sjukdomars lämpligaste behandling. Största vikt måste vidare läggas på tidig diagnostik. Likaså bör principerna för behandlingen angivas jämte de adekvata instanserna för den. Med hänsyn till att i framtiden en större kategori än tidigare av äldre personer kommer att behandlas på våra kirurgiska avdelningar, bör enligt kommittén särskild hänsyn tas till de högre åldrarnas kirurgiska åkommor, d.v.s. geriatriken bör beaktas mer än hittills. Under kursen föreslås de studerande skola bevista tre kliniska föreläsningar i veckan (dubbeltimmar) samt tre polikliniska (enkeltimmar). Till detta bör enligt kommittén komma en klinisk konferens varannan vecka, anordnad växelvis av medicinska och kirurgiska klinikerna och eventuellt även av annan klinik eller institution. Till denna mera exakt tidsbundna undervisning föreslås komma praktisk tjänstgöring på operationsavdelning, narkosavdelning, sjukavdelningar och poliklinik. Särskild vikt bör enligt kommittén läggas vid att de studerande deltar i jourtjänsten. Kommittén understryker emellertid önskvärdheten av att de tjänstgörande under kursen i kirurgi under någon tid helt blir fria från praktisk tjänstgöring på eftermiddagarna. Vid undervisningen i kirurgi måste enligt kommittén grundprincipen vara, att de studerande som medhjälpare med ett visst ansvar deltar i arbetet på den kirurgiska kliniken och att de genom demonstrationer, ronder, kliniska konferenser och praktiska övningar bibringas de väsentliga kunskaperna i kirurgi. Genom katedrala föreläsningar och demonstrationer av lämpligt valda fall skall de studerande få fullgoda översikter av ämnesområden, där läroböckerna ej lämnar lämpligt material på grund av nytillkomna rön eller där undervisningen måste ta hänsyn till en rad psykologiska omstän­ digheter och förhållanden, som icke lämpligen kan inhämtas via läro­ böckerna. Undervisningen vid sjuksängen och i smärre grupper bör enligt kommit­ tén mera än tidigare komma till användning. Härigenom får de studerande större möjligheter att analysera fallen och lära sig diagnostik och terapi, och speciell hänsyn kan därvid tas till förhållandena i öppen läkarvård etc. Till undervisningen bör enligt kommittén även höra övning i anamnesupptagning, uppställande av sjukjournaler och registrering av undersök­ ningsfynd. Under kursen i kirurgi kan enligt kommitténs mening icke större hänsyn tas till kraven på manuell träning. En dylik utbildning och undervisning bör ske på ett senare stadium, då den studerande under ett visst eget ansvar kan få delta i det kliniskt-kirurgiska arbetet, d.v.s. under assi­ stenttjänstgöringen i kirurgi. Kommittén har i sin utred­ ning om undervisningen i krigsmedicin m. m. föreslagit att denna tjänst­ göring skall ta en tid av tre månader och förläggas till kirurgiska avdelningar

Kungl. Maj:ts -proposition nr 812. 175

utanför universitetssjukhusen och till universitetsklinik endast, då kurs i kirurgi icke pågår. Assistenttjänstgöringen i kirurgi bör enligt kommittén fullgöras på ett så sent stadium i studiegången, att den studerande fått sin utbildning i de kliniska specialämnena och därigenom återkommer till stu­ diet av kirurgien med vidgad medicinsk erfarenhet och bättre kliniskt om­ döme. Han kan då anförtros mera självständiga uppgifter och mera direkt få delta i det praktiska arbetet. Tentamen i kirurgi föreslås skola avläggas efter fullgjord assistenttjänst­ göring. En intimare kontakt med såväl teoretiska som kliniska discipliner anser kommittén i framtiden vara av grundläggande betydelse för hela utbildningen och undervisningen i kirurgi.

Under kursen i kirurgi bör sålunda enligt kommittén ges fortlöpande un­ dervisning i röntgendiagnostik under 40 timmar, i radioterapi dels under 15 timmar föreläsningar, dels under två veckors praktisk tjänstgöring, i pato­ logi under konferenser, omfattande 20 timmar, samt i klinisk bakteriologi, klinisk kemi och klinisk fysiologi under 10 timmar i vartdera ämnet.

I fråga om organisationen av undervisningen i ortopedi och skelettkirurgi framhåller kommittén, att denna under senare år avsevärt förändrats. Tidi­ gare förekom på de ortopediska universitetsavdelningarna undervisning huvudsakligen i speciell ortopedi, under det att undervisningen i skelettkirurgi nästan helt meddelades på de kirurgiska klinikerna. För närvarande har på flera av våra universitetskliniker en uppdelning i arbetet skett, så att organkirurgien fått större plats på de kirurgiska klinikerna och skelett­ kirurgien mer och mer överflyttats till de ortopediska avdelningarna. Å andra sidan har tendenser även förekommit i den riktningen, att skelettkirurgiska fall förts till traumatologiska specialavdelningar. Hänsyn till dessa förhållanden och till den sannolika framtida utveck­ lingen måste, framhåller kommittén, tas vid anordnandet av undervisningen i skelettkirurgi och ortopedi. Enligt kommitténs mening bör denna under­ visning äga rum under senare delen av tjänstgöringen i kirurgi, varvid föreläsningar i ortopedi och skelettkirurgi under sex veckor får ersätta före­ läsningarna i allmän kirurgi. De tjänstgörande bör dessutom fullgöra prak­ tisk tjänstgöring under en månad på ortopedisk specialavdelning. Del­ tagande i jourtjänst är enligt kommittén en viktig del av denna undervisning. Undervisningen i ämnet ortopedi och skelettkirurgi bör enligt kommit­ tén framför allt omfatta grunderna för skelettkirurgien, speciellt den akuta skelettkirurgien, såväl med hänsyn till diagnostik som terapi, varvid tyngd­ punkten bör läggas på olycksfallskirurgien. Inom specialområdet ortopedi bör meddelas kortare översikter. Vad beträffar de i och för sig viktiga övriga specialkirurgiska ämnena, såsom neurokirurgi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, anestesiologi, odontologi och krigskirurgi anser kommittén det lämpligt, att kortare översiktsföre-

176 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

läsningar ges under den ordinarie kirurgikursen. Dessa föreläsningar bör ingå i huvudföreläsningsserien i kirurgi, så att kontinuiteten i undervis­ ningen i ämnet ej bryts. Av samma skäl bör särskilda förhör ej förekomma. Huvudvikten bör i dessa översiktsföreläsningar läggas på tidig diagnostik inom respektive specialområde och på kunskapen om vilka möjligheter de kirurgiska specialisterna har i fråga om de särskilda behandlingsformerna. Av största vikt är enligt kommittén att specialföreläsningarna utformas så, att de blir verkliga översikter och inte kommer att omfatta mycket spe­ ciella fakta inom respektive ämnen. Undervisningen i anestesiologi bör enligt kommitténs mening för­ siggå under hela kursen i kirurgi och meddelas av fackrepresentanten. De studerande bör få cirka 10 timmar föreläsningar om de olika narkosfor­ mernas teoretiska underlag och användning, och de bör genom deltagande i praktiskt arbete på narkosavdelningen under två veckor bli förtrogna med de olika narkosformernas användning och få tillägna sig så mycket praktiska kunskaper, att de kan ge en eternarkos på öppen mask. Under­ visningen bör med hänsyn till utvecklingen av anestesiologien också om­ fatta övning i transfusioner, bedömning av vätsketerapi och vård av med­ vetslösa (förgiftningar). Inom neurokirurgien finner kommittén det lämpligt med 6—8 timmar föreläsningar inklusive patientdemonstrationer i neurologisk traumatologi under kirurgikursens senare del. Under neurologi-psykiatrikurserna föreslås 6 timmar föreläsningar skola ges i neurokirurgiska ämnen av intresse för ifrågavarande kurser. Plastikkirurgien har, framhåller kommittén, redan nu även ett stort socialmedicinskt värde. I framtiden torde enligt kommitténs mening denna form av kirurgi få än större betydelse, och specialrepresentanter för ämnesgrenen kommer säkerligen inom kort att knytas till alla undervisningssjukhusen. En översiktsföreläsning på 2 dubbeltimmar jämte demon­ stration av fall anser kommittén för närvarande vara önskvärd. Thoraxkirurgiens stora utveckling och intima kontakt med den allmänna kirurgien och medicinen nödvändiggör enligt kommittén under­ visning framför allt i tidig diagnostik av hithörande fall och därjämte en översikt av thoraxkirurgiens möjligheter och resultat. Kommittén föreslår, att de studerande åhör 6 dubbeltimmar föreläsningar, varjämte de under en del av kirurgikursen, förslagsvis två veckor, kan tjänstgöra på thoraxkirurgisk avdelning, om en sådan finns på orten. Där en speciell thoraxkirurgisk avdelning finns, bör enligt kommittén dess överläkare meddela undervisningen.

Hittills har ämnet odontologi varit föremål för undervisning, som på flertalet håll i praktiken varit obligatorisk. Kommittén föreslår, att undervisningen görs obligatorisk och helt inlemmas i kirurgiundervisningen med 5 teoretiska och 10 praktiska undervisningstimmar.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska ämnena medicin och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning i det praktiska arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår därför, att ytterli­ gare en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare, inrättas vid varje kirurgisk klinik.

I Uppsala skall enligt kommitténs förslag ges kurs i kirurgi med 30 del­

tagare två gånger årligen. Detta medför ett undervisningsbehov på 470 timmar. Härav bör enligt kommittén för undervisning i ortopedi avsättas 50 timmar per år. Särskild lärare föreslås skola ge sammanlagt 15 timmar föreläsningar i neurokirurgi under de bägge kurserna, för vilken undervis­ ning arvode beräknas under neurokirurgi. Av den övriga undervisningen kommer professorn att jämte läraren i kirurgi meddela 260 timmar. För den återstående undervisningen bör enligt kommittén ett arvode på 5 250 kronor utgå, att fördelas på en eller två biträdande lärare, samt 2 000 kronor avsättas som arvode till specialföreläsare under kursen, att fördelas enligt ämnesföreträdarens förslag. För att möjliggöra den i samband med kirurgiundervisningen nödvändiga undervisningen i ortopedi måste, framhåller kommittén, en ortopedisk av­ delning inrättas vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Kommittén förut­ sätter att så snart lokaler ordnats förslag om ordinarie tjänst i ortopedi framlägges av fakulteten. Tills detta kunnat ske föreslår kommittén, att ett arvode på 2 500 kronor årligen beräknas för undervisningen i ortopedi.

I Lund-Mahnö föreslås kurs i kirurgi med 15 deltagare skola ges två

gånger årligen vid vardera kirurgiska kliniken för de elever, som slutat kursen i medicin. I Lund och Malmö sker ett intimt samarbete mellan de kirurgiska och ortopediska klinikerna, så att större delen av materialet inom skelettkirurgien sköts av ortopederna. Med hänsyn härtill bör enligt kommittén läraren i ortopedi meddela undervisning med 55 timmar klinik och poliklinik per kurs eller 110 timmar årligen. Kommittén anser, att denna undervisning i Malmö lämpligen ges av överläkaren på ortopediska kliniken och beräknar härför ett arvode av 5 500 kronor. I Lund ges under­ visningen i fråga av professorn i ortopedi. Särskild lärare föreslås årligen skola ge sammanlagt 15 timmar föreläsningar i neurokirurgi gemensamt för de bägge klinikerna, för vilken undervisning arvode beräknas under neurokirurgi. Undervisningsbelastningen på den kirurgiska kliniken blir därigenom 345 timmar årligen i vardera Lund och Malmö. Av denna undervisning föreslås på vardera stället professorn jämte läraren i kirurgi skola ge 260 timmar. Av övriga 85 timmar bör enligt kommittén 45 mot ett arvode av 2 250 kronor ges av en biträdande lärare vid kliniken, medan ett arvode på 2 000 kronor beräknas för 40 timmar, som enligt ämnesföreträdarens förslag fördelas på specialföreläsare. Samtidigt föreslås de nuvarande anslagen för särskild undervisning i odontologi och anestesiologi på 1 300 kronor skola indras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 179

I Stockholm skall enligt kommitténs förslag två kurser i kirurgi ges år­ ligen på vardera kirurgiska kliniken vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Av undervisningen föreslås varje kurs cirka 20 timmar skola ges av ordinarie speciallärare (neurokirurgi och thoraxkirurgi). Denna under­ visning bör enligt kommittén inräknas i undervisningsvolymen. Undervis­ ningen i ortopedi föreslås skola ske på vanföreanstalten, vars överläkare är professor i ortopedi. Hans undervisning kan på grund av patientmateria­ lets natur tills vidare endast omfatta ortopedien i trängre mening och blir 25 timmar per kurs. Kommittén anser, att föreläsningarna i ortopedi kunna åhöras samtidigt av de studerande både vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, varvid professorns undervisning skulle kunna meddelas under två perioder årligen med sammanlagt 50 föreläsningar. Under kirurgikursen bör enligt kommittén de studerande under en kortare tid praktiskt arbeta på vanföreanstalten, fördelade i mindre, alternerande grupper. För denna undervisning har hittills jämväl utgått ett anslag på 4 800 kronor, avseende arvode till en andre läkare med 2 900 kronor, lärare vid extra kurs med 500 kronor och till annan undervisning i ortopedi vid institutet med 1 400 kro­ nor. Med hänsyn till belastningen på vanföreanstalten av det stora antalet studerande i Stockholm föreslår kommittén, att detta anslag kvarstår oför­ ändrat, varvid dock arvodet till en extra kurs bör höjas till 750 kronor, medan delposten till annan undervisning kan sänkas i motsvarande mån. Den övriga undervisningen i kirurgi kommer att omfatta 380 timmar per klinik. Av denna undervisning ankommer 260 timmar på professorn och läraren i kirurgi. För resten av undervisningen bör enligt kommittén för vardera kliniken beräknas ett arvode av 4 500 kronor till en eller två biträ­ dande lärare samt 1 500 kronor till speciallärare, att fördelas enligt ämnesföreträdarnas förslag. Den av kommittén nu föreslagna anordningen innebär, att varje kurs i kirurgi i Stockholm liksom för närvarande kommer att omfatta 30 deltagare. Detta antal är enligt kommitténs mening för högt. Ett sätt att minska del­ tagarantalet är att fördela undervisningen på flera sjukhus. Kommittén anser för sin del, att en sådan anordning redan nu är nödvändig i Stock­ holm. Härvid synes enligt kommittén något av de kommunala sjukhusen i Stockholm böra infogas i undervisningsorganisationen, men kommittén har icke ansett det ankomma på den att utföra alla de detaljutredningar, som måste föregå ett sådant förslag. Kommittén gör dock det principut­ talandet, att ytterligare en professur i kirurgi bör inrättas vid karolinska institutet och förläggas till någon av kirurgiavdelningarna vid Stockholms stads sjukhus. Kommittén förutsätter, att institutets lärarkollegium så snart som möjligt verkställer en utredning härom och framlägger de när­ mare förslag, som denna föranleder.

I Göteborg föreslås två kurser i kirurgi skola ges årligen. Eftersom de

båda kirurgiklinikerna är förlagda till Sahlgrenska sjukhuset har kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 181

mittens förslag Kanslerns förslag

Seraf

-7050 -7 050 10250 — 600 — 8 800 -8800 — 7 350 -18550 — 10750 -1600 — 1600

mittén, att denna undervisning bör begränsas till ortopedien i trängre me­ ning och omfatta 25 timmar per kurs. Undervisningen föreslås skola ersättas med ett arvode av 2 500 kronor årligen. I likhet med vad som är fallet vid vanföreanstalten i Stockholm bör vidare enligt kommittén ett arvode av

2 900 kronor utgå till en underläkare som biträde vid den praktiska under­ visningen. Den övriga undervisningen i kirurgi kommer att omfatta 210 timmar per klinik. Härtill kommer att lärarna måste delta i vissa konferen­ ser även under den termin, då deras klinik för övrigt endast har praktisk undervisning. Kommittén uppskattar detta deltagande i konferenser till

30 timmar. Hela denna undervisning täckes av professorns och lärarens i kirurgi undervisningsskyldighet. Det nuvarande anslaget för undervisning i odontologi, 800 kronor, bör enligt kommitténs mening kvarstå.

Med hänsyn till den ökade undervisningen föreslår kommittén en förstärk­ ning av vissa klinikers skrivpersonal. Kommittén föreslår slutligen att de kirurgiska klinikerna i likhet med övriga medicinska institutioner erhåller viss teknisk personal, som huvudsakligen krävs för förberedelser för under­ visningen, såsom framställning av fotografiskt material, skioptikonbilder in. m. Den av kommittén sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av förestående tabeller, vilka även utvisar nuvarande personal­ organisation och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

Utöver de redovisade tjänsterna finns i Malmö eu tjänst som preparator, vilken är gemensam för samtliga kliniska avdelningar vid allmänna sjuk­ huset.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%. 183

I detta förslag har även medtagits den av kommittén föreslagna under­ visningen i radioterapi med tumördiagnostik, 15 timmar, vilken undervis­ ning av kommittén föreslagits förlagd till kirurgiterminen. Då denna under­ visning skall ges av läraren i radioterapi, synes enligt kanslern undervisningsbehovet vid varje kirurgisk klinik kunna reduceras till 220 timmar per kurs. Härav anser kanslern, att 20 undervisningstimmar bör falla på läraren i ortopedi, om denne endast undervisar i ortopedi i trängre mening, och 45 timmar, om han skall behandla hela skelettkirurgien.

Medicinska fakulteten i Lund anför att, då praktiskt arbete under visst

ansvar samt deltagande i röntgenronder är en viktig del av undervisningen i kirurgi, tillräcklig plats måste beredas härför genom att minska föreläs­ ningarna i röntgendiagnostik till 30 timmar från föreslagna 40 timmar, i vilka inkluderas 2 timmar undervisning i radiofysik. Liksom under kursen i medicin bör enligt fakulteten den mycket viktiga rondundervisningen in­ tensifieras genom regelbundna kliniska undervisningsronder lämpligen un­ der 40 timmar med kursdeltagarna helst fördelade i mindre grupper.

Beträffande kunskapskontrollen föreslår medicinska fakulteten i Lund, lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg, att denna i vad avser ortopedi överlåtes

på lärarna i detta ämne och att kursen i ortopedi avslutas med ett obliga­

toriskt slutförhör. Lärarkollegiet vid karolinska sjukhuset anser, att jämväl

kunskapskontrollen i de kirurgiska specialämnena neurokirurgi, thorax­ kirurgi, anestesiologi och odontologi bör handhavas av lärarna i dessa ämnen

och ha formen av slutförhör. Även kanslern anser, att särskild kunskaps­

kontroll bör äga rum i ortopedi. Denna bör enligt kanslern få formen av kursförhör och anförtros åt läraren i ortopedi.

Kanslern föreslår, att en laboratur i kirurgi i lönegraden Ce 34 inrättas

vid varje undervisningsklinik i Uppsala, Lund, Malmö och Stockholm i stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegraden Ce 30 samt att i Göteborg inrättas en för båda kirurgiska klinikerna gemensam laboratur, då undervisningsbehovet där icke motiverar inrättandet av två tjänster.

Medicinska fakulteten i Uppsala meddelar, att fakulteten efter pågående

ombyggnad av den kirurgiska kliniken avser att inom denna låta inrätta en provisorisk ortopedisk avdelning om 25 platser. Denna beräknas bli färdig 1955. För ledningen av denna och undervisningen i ortopedi har fakulteten i petitum till 1954 års riksdag begärt inrättande av en laboratur i ortopedi vid universitetet. På grund av avdelningens litenhet måste emel­ lertid, anför fakulteten, frakturfallen även framgent vårdas på allmän­ kirurgiska avdelningen och undervisningen i skelettkirurgi lämpligen ledas

av professorn i kirurgi och hans biträdande lärare. Kanslern anför, att han

i sitt yttrande över nyssnämnda förslag uttalat, att han icke funne sig beredd att innan lokalfrågan ordnats förorda inrättandet av den ifråga­

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

satta laboraturen men att han räknade med att frågan om ortopediunder­ visningen i Uppsala måste få sin lösning senast vid 1955 års riksdag. Kans­ lern föreslår nu, att en laboratur i ortopedi inrättas i Uppsala.

Medicinska fakulteten i Lund tillstyrker kommitténs förslag om inrät­

tande av en särskild lärarbefattning i Ce 30 vid undervisningskliniken i Malmö, dock med samtidig höjning av föreslaget arvode till biträdande lärare på grund av den ökade undervisningen. För Lunds vidkommande anser emellertid fakulteten, att vinsten av den nya anordningen mer än uppväges av betydande nackdelar. De nuvarande arvodesbefattningarna har medgivit en elastisk fördelning av undervisningen på de tillgängliga docenterna och kunnat anslutas till deras olika specialintressen och utbild­ ning. De har hittills alltid haft tillräcklig kompetens att ersätta professorn vid förfall för denne. Då det nuvarande systemet fungerar utmärkt, finnes enligt fakultetens mening ej tillräckliga skäl att inrätta en lärartjänst i Ce 30. Nu utgående arvode till de biträdande lärarna bör emellertid höjas. Med beaktande av att undervisningen i ortopedi såväl i Lund som Malmö även omfattar frakturlära, vilket nödvändiggör en rätt betydande praktisk handledning av de tjänstgörande medicine kandidaterna, föreslår fakulte­ ten dels eu höjning av det av kommittén föreslagna arvodet till läraren i ortopedi i Malmö, dels ock att nu utgående arvode för biträdande lärare i ortopedi i Lund bibehålies.

Kanslern anför, att han av ämnesföreträdaren, professor Ph. Sandblom,

inhämtat, att en laboratorsbefattning i kirurgi vore att föredraga även för Lunds vidkommande. Kanslern erinrar om att han i anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 till Lunds universitet förordat inrättandet av en förste assistenttjänst i experimentell kirurgi i Lund. Därvid åberopades en av professorn Sandblom anförd motivering, vilken delvis refererats i årets statsverksproposition (VIII ht s. 125). Kanslern föreslår, att sådana tjän­ ster vid läkarutbildningsreformens genomförande inrättas jämväl vid experimentalkirurgiska avdelningar vid övriga lärosäten. I eu till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har

professorerna J. Hellström, C. Crafoord, S. Friberg och J. P. Strömbeck

om personalbehovet för Stockholms vidkommande bland annat anfört:

Det är en avgjord fördel, att antalet tjänstgörande per kurs i kommitténs förslag minskats till högst 30. Även detta vore för stort, om tjänstgöringen i kirurgi skulle fullgöras enbart vid de kirurgiska klinikerna i egentlig me­ ning. Om emellertid klinisk tjänstgöring även förlägges till specialavdel­ ningar för ortopedi, thoraxkirurgi och, för karolinska sjukhusets vidkom­ mande, urologi, samt på serafimerlasarettet ev. neuro-traumatologi, torde patientmaterialet bli tillräckligt. Härigenom bortfaller det väsentliga skälet för kommitterades principuttalande, att ytterligare en professur i kirurgi bör inrättas vid karolinska institutet och förläggas till någon av kirurg­ avdelningarna vid Stockholms stads sjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 185

Kanslern anför härtill, att då det enligt hans mening icke föreligger

något hinder för att förlägga tjänstgöringen i kirurgi jämväl till de nämnda specialavdelningarna frågan om inrättandet av ytterligare en professur i

kirurgi synes kunna anstå tills vidare. Stockholms stads sjukhusdirektion

anför, att möjligheten att omedelbart kunna på något befintligt sjukhus anordna ytterligare en professur i kirurgi torde vara tveksam.

Kanslern föreslår under hänvisning till vad han anfört vid sin behand­

ling av ämnet medicin om behovet av underläkare i Uppsala, att ytterli­ gare en tjänst som förste underläkare inrättas vid kirurgiska kliniken i Uppsala utöver den av kommittén föreslagna.

Departementschefen.

Kirurgien har i kommitténs förslag med rätta fått en framskjuten plats. I detta ämne gäller det icke blott att ge de studerande en gedigen kunskap i ämnet utan den praktiska övningen bör med tanke på bland annat beredskapssynpunkten bli tämligen omfattande. Detta tillgodoses i kommitténs förslag genom utökningen av kirurgiassistenttjänstgöringen, vars värde i detta hänseende enligt min mening förhöjs genom att den i största utsträck­ ning förlägges utom universitetssjukhusen. Jag kan i huvudsak tillstyrka kommitténs förslag till kirurgiundervisningens ordnande. Kommitténs förslag att tillgodose undervisningsbehovet i kirurgiens spe­ cialgrenar genom att utnyttja specialister i t. ex. plastikkirurgi, anestesiologi och thoraxkirurgi inom huvudundervisningens totalram synes mig vara principiellt riktigt. Åtskilliga remissmyndigheter anser dock, att kommit­ tén rekommenderat en alltför omfattande undervisning i specialämnena. De preciserade förslag till ändrad fördelning mellan den s. k. egentliga kirurgien och de kirurgiska specialiteterna, som framlagts av universitetsmyndigheterna och kanslern, bygger på förutsättningen att kommittén i sitt förslag innefattat undervisningen i radioterapi i kirurgiundervisning­ ens totalvolym. Undervisningen i radioterapi föreslås visserligen skola för­ läggas till kirurgiterminen, men kommittén har i avsnittet om radioterapi med tumördiagnostik beräknat kostnaderna för undervisningen, varför det torde få anses, att denna ej av kommittén avsetts skola innefattas i kirurgi­ undervisningen. För egen del anser jag ej heller en reducering av undervis­ ningen i kirurgi lämplig, varför den av kommittén föreslagna undervisning­ en i radioterapi ej bör inkräkta på densamma. Härigenom erhåller den egentliga kirurgien en relativt sett större andel av undervisningen i ämnet kirurgi. Jag vill vidare erinra om att jag tillstyrkt ett förslag av kanslern, att arvodena för biträdande lärare och speciallärare skall sammanslås till en arvodessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter veder­ börande ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lärare.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Ortopedien utgör en viktig kirurgisk specialitet, vilken synes utvecklas till att omfatta allt större delar av skelettkirurgien. Det bör ankomma på lärarna i ortopedi och kirurgi att beroende på patientmaterialets art på den ortopediska kliniken avdela en större eller mindre del av kirurgikursens föreläsningar och tjänstgöringar på denna klinik. Jag delar universitetsmyndigheternas och kanslerns uppfattning, att läraren i ortopedi bör för­ rätta förhör i ämnet, vilket synes böra betraktas som en deltentamen i kirurgi. Kommitténs uppfattning att en ordinarie lärartjänst i ortopedi är nödvän­ dig i Uppsala biträdes av mig. Medicinska fakulteten i Uppsala bär såväl i petitum till 1954 års riksdag som i sitt remissyttrande föreslagit, att en laboratur i ämnet skulle inrättas i Uppsala. Kanslern har nu tillstyrkt detta förslag. Enligt vad jag under hand inhämtat har emellertid fakulteten nyli­ gen beslutat att i nästkommande petitum i stället föreslå inrättandet av en professur i ortopedi. I detta läge anser jag mig icke nu böra ta slutlig ställ­ ning till frågan om ortopediundervisningens ordnande i Uppsala utan har i det följande räknat med arvode för undervisningen i enlighet med kom­ mitténs förslag. I enlighet med vad jag tidigare anfört om lärartjänster i de kliniska ämnena, tillstyrker jag kommitténs förslag om lärartjänster i kirurgi i lönegraden Ce 30. I likhet med kanslern anser jag dock, att undervisningsbehovet i Göteborg motiverar endast en ny lärartjänst. I stället bör arvo­ dena till biträdande lärare och specialföreläsare där uppräknas jämfört med kommitténs förslag. Jag biträder i övrigt kommitténs förslag i fråga om dessa arvoden med den justering, som föranledes av mitt tillstyrkande av förhör i ortopedi. Jag tillstyrker en utökning av antalet underläkare i Uppsala enligt kans­ lerns förslag och i Stockholm enligt kommitténs av kanslern tillstyrkta för­ slag. Vid övriga lärosäten är jag med hänsyn till det mindre antalet stu­ denter per klinik icke beredd tillstyrka kommitténs och kanslerns förslag om en utökning. Jag delar kanslerns uppfattning om värdet för såväl undervisning som forskning av experimentalkirurgiska avdelningar vid de kirurgiska klini­ kerna. I årets statsverksproposition har jag föreslagit, att en tjänst som förste amanuens skall inrättas vid avdelningen för experimentell kirurgi i Lund. Jag anser mig nu böra tillstyrka kanslerns förslag i så måtto, att jag föreslår, att tjänster som förste amanuens inrättas vid de experimental­ kirurgiska avdelningar, där verksamheten är mera utbyggd, nämligen i Malmö och vid karolinska sjukhuset. I likhet med kommittén och kanslern anser jag en förstärkning av skrivpersonalen och den tekniska personalen erforderlig vid vissa av undervisningsklinikerna.

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

15. Klinisk kemi och klinisk fysiologi.

i Kommittén. Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi regleras i nuvarande studieordning icke genom bestämmelser i examensstadgan. Undervisning i vissa elementära delar av ämnena, med särskild hänsyn tagen till de kliniska laboratorieprovens teknik, meddelas dock under de propedeutiska kurserna, som pågår under de första två månaderna efter medicine kandidatexamen. Därunder ges kurser i de kliniska undersöknings­ metoderna, vilka bland annat också omfattar de viktigaste kemiska, mikro­ skopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmetoderna. Undervisningens omfattning och planläggning har ej varit enhetlig. Under tjänstgöringen i invärtes medicin ges särskilda föreläsningar i kli­ nisk kemi och klinisk fysiologi för de tjänstgörande. Klinisk kemi och klinisk fysiologi är två nya medicinska discipliner, som stundom under namnen kemisk patologi (patologisk kemi) och pato-fysiologi representerar tillämpningen av kemiens och fysiologiens metoder och resul­ tat inom sjukdomsläran. Utvecklingen inom dessa båda grundvetenskaper har gått med en så revolutionerande snabbhet och lett fram till så kompli­ cerad apparatur och metodik, att det icke längre annat än undantagsvis är möjligt för andra än specialister att på ett fruktbart sätt tillämpa de nya kunskapsrönen inom kliniken. Särskilda institutioner har därför måst utvecklas på sjukhusen, där vetenskapligt utbildade kemister och fysio­ loger, som förvärvat förtrogenhet med klinikens arbetssätt och frågeställ­ ningar, kan ställa kemisk och fysiologisk sakkunskap till sjukvårdens och den kliniska forskningens förfogande. Den stora betydelsen av dessa insti­ tutioner för sjukhusens rutin- och forskningsverksamhet har redan fram­ hållits av MHO, som skisserade den organisationsform, i vilken den kli­ niska kemien och den kliniska fysiologien utvecklats i vårt land. Den pågående utvecklingen anser kommittén måste beaktas även inom undervisningen. I nuvarande läge kan sålunda enligt kommittén en modern klinisk undervisning svårligen meddelas utan tillgång till speciella lärare i klinisk kemi och fysiologi. De flesta kliniska ämnen har talrika anknyt­ ningspunkter till grundvetenskaperna, och utvecklingen tenderar mot en alltmer ökad tillämpning av kemiska och fysiologiska kunskaper i diagnostik och terapi. Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi skall enligt kommittén innefatta de inledande kurserna i de enklare kemiska och fysiologiska under­ sökningsmetoder, som varje läkare skall kunna anlita eller ha kunskap om, men den skall också i anslutning till den kliniska undervisningen på lämp­ liga punkter ge en vetenskaplig belysning av kemiska och fysiologiska fak­ torers betydelse för sjukdomarnas patogenes och klinik.

Kungl. Maj:ts proposition nr '212. 189

Det tredje studieårets propedeutiska kurser avser att successivt införa den studerande i den moderna diagnostiken. Den enligt kommitténs förslag till denna tidpunkt förlagda kursen i kliniska laborationer före­ slås omfatta 20 timmar föreläsningar med 40 timmar laborationer och be­ röra de viktigaste kemiska, mikroskopiska och fysiologiska undersöknings­ metoderna. Härav torde enligt kommittén den kliniskt-kemiska delen kräva 10—15 föreläsningstimmar jämte huvudparten av laborationstiden, och den kliniskt-fysiologiska delen 5—10 föreläsningstimmar men blott ett litet antal laborationstimmar. Den kliniska laborationskursen bör enligt kom­ mittén planeras och ledas gemensamt av lärarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi. Laborationerna kan ske gruppvis under ledning av en amanuens. Kursen avslutas med förhör. Under medicin- och kirurgiterminerna föreslås fortsatt undervisning i klinisk kemi, respektive klinisk fysiologi skola meddelas en timme per vecka alternerande i de båda ämnena, varigenom den studerande under medicinoch kirurgikurserna får åhöra cirka 20 timmar undervisning i vardera äm­ net. Läraren kan enligt kommittén anordna denna undervisning som före­ läsningar eller konferenser. Lärarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi bör enligt kommittén gemen­ samt samråda om uppläggningen av undervisningen. Samarbetet med de kliniska lärarna bör vara intimt, så att undervisningen i görligaste mån an­ passas till klinikundervisningen. Om någon av de kliniska lärarna genom egen forskning eller på annat sätt är speciellt insatt i någon del av den kliniska kemien eller fysiologien och därför vill fördjupa sin undervisning i denna riktning, kan denna del av lärostoffet ges i hans undervisning, medan den kliniske kemisten (fysiologen) där meddelar mindre omfattande under­ visning. Över huvud taget bör vid undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi i största möjliga utsträckning användas kliniskt material, och kliniska lärare bör när så är lämpligt delta i undervisningen. De studerande föreslås under eu vecka skola följa arbetet på det kliniskt-kemiska respek­ tive det kliniskt-fysiologiska laboratoriet. Särskilt förhör skall enligt kom­ mittén ej anordnas i klinisk kemi och klinisk fysiologi utan lärostoffet an­ knyts så intimt till kliniken, att kunskapskontrollen kan ske i respektive kliniska tentamina. Lärarna i klinisk kemi och i klinisk fysiologi bör enligt kommittén vid lämpliga tillfällen medverka i de kliniska konferenserna och i patologikon­ ferenserna. Om vid samråd med lärarna i andra kliniska ämnen än medicin och kirurgi så befinnes önskvärt, kan lärarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi ge någon eller några timmars undervisning över lämpliga ämnen under de olika kurserna. De uppgifter, som åvilar företrädarna för den kliniska kemien och den kliniska fysiologien såväl inom undervisningen och forskningen som inom sjukvården, anser kommittén vara av den art, att de nödiga kvalifikatio­

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

nerna hos dessa företrädare kan garanteras endast om det inom ämnena finns professurer som sluttjänster. Kommittén framhåller, att lärarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi samtidigt är chefer och fristående över­ läkare vid motsvarande kliniska laboratorier, och att de därmed, bland annat genom ständiga konsultationer av sjukhusets läkare, fullgör ett betydande arbete i sjukvårdens tjänst. De är vidare sjukhusets vetenskapliga specia­ lister inom två grundläggande teoretiska ämnen och kommer därigenom att få meddela en omfattande forskningsundervisning och handledning åt sjuk­ husets läkare, i den mån dessa i sin forskning använder metoder av kemisk eller fysiologisk art. Deras egen forskning rör ofta centrala problem för utvecklingen av olika sjukdomars diagnostik, klinik och terapi. Inom den allmänna läkarutbildningen slutligen torde undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi ha eu avgörande betydelse för förståelsen av de kli­ niska ämnena. Det är därför enligt kommitténs mening väsentligt, att lärarna i dessa ämnen kan rekryteras bland högkvalificerade forskare. Kom­ mittén finner således synnerligen starka skäl tala för att vartdera ämnet representeras av en professur vid varje lärosäte. I fråga om den kliniska kemien innehar företrädarna för ämnet vid samtliga lärosäten redan ordinarie laboratorstjänster. Med hänsyn till den stora betydelsen av ämnet för den kliniska undervisningen och forskningen rekommenderar kommittén, att fakulteterna och kollegierna överväger en ändring av vissa av laboratorstjänsterna till professurer med samtidig ut­ nämning av nuvarande innehavare. Skulle detta icke visa sig möjligt, bör professurerna enligt kommitténs mening inrättas så snart ordinarie lärar­ tjänst blir ledig. Vid allmänna sjukhuset i Malmö är chefen för sjukhusets kliniska central­ laboratorium anställd vid sjukhuset som överläkare. Därest en överläkar­ tjänst på sjukvårdens stat även fortsättningsvis kommer att finnas i Malmö, föreslår kommittén, att ett särskilt arvode beräknas för undervisning i kli­ nisk kemi vid allmänna sjukhuset, varigenom överläkaren kan förordnas som lärare i klinisk kemi. Arvodet, som bör innefatta särskild ersättning för kursledning och förhör, beräknas efter en undervisning av 65 timmar, varav 10 avser medverkan i kliniska konferenser. För den kliniska fysiologiens del rekommenderar kommittén, att lärar­ kollegiet vid karolinska institutet undersöker möjligheterna för en för­ vandling av den ena av laboratorstjänsterna i ämnet vid institutet till pro­ fessur. Den planerade laboratorstjänsten i klinisk fysiologi i Göteborg bör enligt kommitténs mening ändras till professur. I fråga om Uppsala anför kommittén, att den vid överläggningar med akademiska sjukhusets direktion inhämtat, att möjligheter för närvarande saknas att ordna provisoriska lokaler för en ny institution. Kommittén föreslår därför, att ett arvode be­ räknas för undervisning i klinisk fysiologi i Uppsala under 70 timmar, varav 10 avser medverkan i kliniska konferenser. Vid fakulteten i Lund bör enligt

Ktmgl. Maj:ts proposition nr 212. 191

kommitténs mening två lärare i klinisk fysiologi tillkomma, nämligen en vid lasarettet i Lund och en vid allmänna sjukhuset i Malmö. Enligt vad kommittén inhämtat finns för närvarande ej möjlighet att bereda lokal för nya institutioner. Kommittén föreslår därför på vartdera stället ett arvode för undervisning i klinisk fysiologi under 60 timmar, varav 10 timmar av­ ser deltagande i kliniska konferenser. Kommittén anser, att ordinarie lärar­ tjänster bör inrättas, när den nya lasarettsbyggnaden i Lund och det kli­ niska centrallaboratoriet i Malmö färdigställts. Möjligheterna att vid akademiska sjukhuset i Uppsala anordna den före­ slagna propedeutiska laborationskursen i klinisk kemi är, uppger kommit­ tén, för närvarande starkt begränsade. Enligt vad kommittén inhämtat av sjukhusdirektionen torde en sådan undervisning kräva vissa ombyggnader av ett i medicinska kliniken inrymt, äldre kandidatlaboratorium. Kostna­ derna för lokalens ombyggnad och för den erforderliga laboratorieutrustningen har av sjukhusets byggnadsavdelning uppskattats till sammanlagt cirka 40 000 kronor. Med hänsyn till att denna lokalfråga enligt kommit­ téns mening synes böra bedömas i ett vidare sammanhang i anslutning till en allmän inventering av lokalmöjligheterna för en intensifierad klinisk undervisning i Uppsala, har kommittén icke ansett sig böra redovisa belop­ pet i kostnadsberäkningen. Kommittén anser vidare en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen samt biträdespersonalen vid samtliga nu ifrågavarande institutioner vara nödvändig. Den föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av efterföljande tabeller, vilka även utvisar den nuvarande personalorganisa­ tionen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar. I kolumnen för nuvarande personal i Uppsala har inom parentes an­ givits en tjänst som preparator. Tjänsten föreslås i årets statsverksproposition skola inrättas vid centrallaboratoriet å akademiska sjukhuset från och med budgetåret 1954/55. I kolumnerna för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angi­ vits dels i klinisk kemi en tjänst som laboratoriebiträde i lönegraden 13, dels i klinisk fysiologi en laboratur och en tjänst som klinisk amanuens. Dessa tjänster föreslås i proposition nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas från och med budgetåret 1954/55, den förstnämnda i stället för en nu befintlig tjänst som laboratoriebiträde i lönegraden 11. Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen. För den föreslagna kliniskt-fysiologiska institutionen i Göteborg beräk­ nar kommittén slutligen dels ett cngångsanslag för utrustning med 150 000 kronor, dels ett årligt materielanslag med 10 000 kronor.

Yttranden. Den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi har i huvudsak godtagits av remissmyn­ digheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr Bl®. 193

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har labo­ ratorn i klinisk kemi C. G. Holmberg föreslagit, att det i kursen i kliniska

laborationer ingående antalet laborationstimmar i klinisk kemi reduceras till 15 och att i stället antalet undervisningstimmar utanför laborations­ kursen ökas till det dubbla. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet

yttrande fogad inlaga har loboratorerna K. Agner, T. Sjöstrand och B. Swedin förklarat sig ej kunna ansvara för undervisningen i klinisk kemi

med mindre än att antalet laborationstimmar i detta ämne utökas till

55. Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot den av kommittén

föreslagna omfattningen av undervisningen.

Laboratorerna Swedin och Sjöstrand uppger, att den kliniska laborations­

kursen ej kan meddelas för hela gruppen på cirka 60 studenter samtidigt. Laboratorielolcalerna å karolinska sjukhusets lungklinik är beräknade för 30 laboranter, utrymmena i studentlaboratoriet å serafimerlasarettet till­ låter 30 studenter endast om de uppdelas i tre grupper om 10 studerande.

Medicinska fakulteten i Lund har icke ansett sig kunna dela kommitténs

uppfattning att särskilt förhör ej bör anordnas i klinisk kemi och klinisk fysiologi under fjärde studieåret utan att kunskapskontrollen i dessa ämnen enbart skulle ske i samband med sluttentamen i medicin respektive kirurgi några år senare. Enligt fakultetens mening bör lärarna i klinisk kemi och fysiologi på sätt som undervisningsnämnden finner lämpligt få möjlighet kontrollera, att eleverna inhämtat tillräckliga kunskaper. Beträffande kommitténs rekommendation om förändring av vissa av laboratorstjänsterna i klinisk kemi och klinisk

fysiologi till professurer meddelar medicinska fakidteten i Lund, att fakul­

teten i sina petita hemställt om en ändring av laboratorstjänsten i klinisk kemi till professur. Fakulteten anmäler vidare, att när det nya centralbloc­ ket inom norra lasarettsområdet i Lund är färdigt möjlighet finnes att till­ godose behovet av en professur i klinisk fysiologi. I Malmö anser fakul­ teten den kliniska kemien vid allmänna sjukhuset böra företrädas av en

laboratur. Av laborator Holmbergs till fakultetens yttrande fogade inlaga

framgår, att Malmö stad för närvarande håller på att färdigställa ett mo­ dernt forskningslaboratorium för den kliniska kemiens räkning. I sin till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogade inlaga

anför laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin, att kommitténs förslag

skulle leda till att endast den ena av de båda laboraturerna i respektive ämnen i Stockholm skulle omvandlas till professur. Detta skulle innebära en gradering mellan tjänster som såväl beträffande tillsättningsförfarande som arbetsuppgifter är fullt likartade. Någon motsvarighet härtill finns ej beträffande andra undervisningstjänster, där en uppdelning gjorts mel­ lan de båda undervisningssjukhusen serafimerlasarettet och karolinska sjuk­ huset. Enligt deras uppfattning borde samtliga laboraturer i dessa ämnen ändras till professurer. 13 — Bihang till riksdagens 'protokoll 195 4. 1 saml. Nr SI2.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kanslern anför, att organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg i sin framställning om anslag för budgetåret 1954/55 upplyst, att möjlighet öppnats i och med färdigställandet av de nya köks- och perso­ nalbyggnaderna vid Sahlgrenska sjukhuset att i de ledigblivna utrymmena inrätta provisoriska lokaler för klinisk fysiologi. Genom sjukhusdirektionens försorg och utan kostnad för staten hade erforderligt inredningsarbete igång­ satts. Organisationskommittén hade med hänsyn härtill och under hän­ visning till läkarutbildningskommitténs förslag hemställt, att en professur i klinisk fysiologi omedelbart skulle inrättas vid högskolan i stället för den i planen för högskolans utbyggnad upptagna laboraturen i ämnet. I sitt yttrande över förslaget förklarade sig emellertid kanslern icke beredd att i dåvarande sammanhang taga ställning till denna fråga utan förordade, att den planenligt avsedda laboraturen i klinisk fysiologi skulle inrättas från och med den 1 juli 1954. Kanslern föreslår emellertid nu, att laboraturen i klinisk fysiologi i enlighet med kommitténs förslag ändras till professur. Laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin ifrågasätter om ej ytterligare en ordinarie akademisk lärarbefattning t. ex. som biträdande lärare borde inrättas i respektive klinisk fysiologi och klinisk kemi. Kommitténs förslag om förstärkning av den lägre undervis­ ning sperson alen med en förste amanuens vid varje institution har föranlett erinringar från flera håll. Medicinska jakidteten i Uppsala bedö­ mer utsikterna att få en tillräckligt kvalificerad person till förste amanuens i ämnet som mycket små, då en medicine kandidat med erforderliga kvali­ fikationer skulle kunna få samma inkomst som det föreslagna årsarvodet genom några månaders vikariat, förlagt till en ur studiesynpunkt lämp­ ligare tidpunkt. Den erforderliga underordnade lärartjänsten borde i stället ha formen av en förste underläkartjänst. Befattningshavaren kunde sam­ tidigt vara amanuens för det propedeutiska året. Åt uppfattningen att tjänst som klinisk amanuens respektive förste underläkare bör inrättas i stället för den av kommittén föreslagna förste amanuenstjänsten har även labo­ rator Holmberg i Lund och laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin i Stockholm givit uttryck. Enligt medicinska fakidtetens i Lund uppfattning måste befattning som klinisk amanuens inrättas vid centrallaboratoriet i Malmö, där överläkaren får samma undervisningsuppgifter som laboratorn i klinisk kemi i Lund. När lokalförhållandena i Lund och Malmö medger utbyggandet av den kliniska fysiologien, bör även till detta ämne knytas kliniska amanuensbefattningar. Dessutom bör enligt fakulteten den av kommittén föreslagna befattningen som förste amanuens vid kliniska cen­ trallaboratoriet i Lund utbytas mot en befattning som förste assistent, avsedd för den högre undervisningen. Kanslern har, som förut i avsnittet om det propedeutiska året anförts, förklarat sig dela medicinska fakultetens i Uppsala uppfattning, att en central service-institution är att föredraga framför en direkt sjukvårdande avdelning såsom huvudarbetsplats för ifrågavarande amanuenser. Kanslern föreslår sålunda, dels att tjänster

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 195

som förste underläkare respektive klinisk amanuens inrättas i stället för de av kommittén föreslagna förste amanuensbefattningarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi, dels att innehavarna av dessa tjänster i Uppsala och Lund samt vid karolinska sjukhuset i Stockholm samtidigt skall vara amanuenser för den propedeutiska undervisningen. Under förutsättning att den i proposition nr 136 till innevarande års riksdag föreslagna tjänsten som klinisk amanuens i klinisk fysiologi i Göteborg inrättas, anser kanslern, att någon ytterligare amanuenstjänst i ämnet för närvarande ej erfordras vid detta lärosäte.

Medicinslca fakulteten i Uppsala anför, att det för att instruera en kurs

med 30 deltagare fordras mera personal, eftersom undervisningen i labo­ ratoriearbetets rutin måste bedrivas individuellt i smågrupper. Till hjälp härvid vore, anser fakulteten, en van laboratoriesköterska lämplig. Hon bör enligt fakultetens mening placeras i lönegrad 14, men då hennes medverkan ej behövs hela året, föreslås lönen utgå endast under 6 månader, då vederbörande kunde uppehålla vikariat å andra laboratorie-

skötersketjänster under den övriga delen av året. Lärarkollegiet vid karo­ linska institutet anser, att en instruktionssköterska i lönegraden 15 och ett

ekonomibiträde bör tillkomma vid såväl karolinska sjukhuset som serafimerlasarettet för vartdera av ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi.

Kanslern finner en laboratoriesköterskas medverkan i laboratorieundervis-

ningen av behovet påkallad och föreslår, att en tjänst som laboratorieskö­ terska i lönegraden Ce 14, gemensam för ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi, inrättas vid vartdera karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt i Göteborg. Vidare föreslår kanslern, att arvoden beräknas för an­ ställande av en motsvarande befattningshavare i Uppsala, Lund och Malmö för en tid av sex månader per år.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har i sin kostnadsberäkning för­

utom materielanslag uppfört engångsanslag för nyanskaffning av instru­ ment, apparatur och annan utrustning med 100 000 kronor för vartdera av ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi.

Departementschefen.

Av kommitténs framställning framgår, att ämnena klinisk kemi och kli­ nisk fysiologi får en alltmer ökad betydelse inom såväl undervisning och forskning som sjukvård. Jag liar erinrat om detta förhållande redan vid min behandling av undervisningen i ämnet klinisk bakteriologi, på vilken disci­ plin i åtskilliga avseenden likartade synpunkter kan anläggas som på de nu berörda. Jag biträder därför kommitténs förslag om eu förstärkning av undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi och finner i likhet med kanslern icke anledning till erinran mot kommitténs uttalanden rörande organisationen av denna undervisning. Liksom i fråga om den kliniska bakteriologien är jag icke heller när det gäller nu avhandlade ämnen beredd att godta den av kommittén omfattade

196 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

principen, att vartdera ämnet bör företrädas av en professur vid varje läro­ säte. Emellertid finner jag det riktigt, att åtminstone någon professur i ämnena inrättas vid lärosätena. Jag kan här i viss omfattning anknyta till kommitténs förslag, att ändring av vissa av ämnenas laboratorstjänster till professurer med samtidig utnämning av nuvarande innehavare bör ske efter utredning och på förslag av fakulteterna. I detta sammanhang vill jag erinra om att fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska institutet i remissyttrandena och i upprepade petitaäskanden under senare år före­ slagit en sådan ändring av vissa av ifrågavarande ämnens laboratorstjän­ ster. Med anledning av nu nämnda förslag, vilka stöds av utredningar som visar att de berörda tjänsteinnehavarna besitter professorskompetens, an­ ser jag, att en laboratorstjänst bör ändras till professur vid ett vart av lärosätena i Uppsala, Lund och Stockholm samt att den i propositionen 1954:136 föreslagna laboraturen i klinisk fysiologi i Göteborg ävenledes bör ändras till professur. Jag föreslår sålunda, att laboratorstjänsten i kli­ nisk kemi i Uppsala, som nu innehas av laboratorn A. J. T. Grönwall, labo­ ratorstjänsten i klinisk kemi i Lund, som innehas av laboratorn C. G. Holm­ berg, samt laboratorstjänsten i klinisk fysiologi vid karolinska sjukhuset i Stockholm, vilken tjänst innehas av laboratorn O. T. Sjöstrand, ändras till professurer. Medicinska fakulteten i Lund har ansett, att den kliniska kemien vid allmänna sjukhuset i Malmö bör företrädas av en laboratur. Med hänsyn till att det kliniska centrallaboratoriet vid detta sjukhus nu färdigställts och överläkare tillsatts i samma ordning, som gäller för professur, föreslår jag, att en tjänst som laborator i klinisk kemi inrättas i Malmö samt att till densamma knytes samma personal som vid motsvarande klinisktkemiska laboratorium i Lund. Beträffande nu ifrågavarande institutioners lägre undervisningspersonal har kommitténs förslag att inrätta befattningar som förste amanuens för­ anlett erinringar från flera av universitetsmyndigheterna, och man har i stället föreslagit tjänster som klinisk amanuens respektive underläkare. Kanslern ansluter sig till dessa förslag. Kanslern, som i fråga om det propedeutiska årets undervisning anfört, att en central serviceinstitution är att föredra framför en direkt sjukvårdande avdelning som huvudarbetsplats för de till denna undervisning knutna kliniska amanuenserna respektive underläkarna, föreslår sålunda att tjänster som klinisk amanuens respek­ tive förste underläkare inrättas i stället för de av kommittén föreslagna förste amanuensbefattningarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi samt att innehavarna av dessa tjänster i Uppsala och Lund samt vid karolinska sjukhuset samtidigt skall vara amanuenser för den propedeutiska under­ visningen. Under förutsättning att den i proposition nr 136 till innevarande års riksdag föreslagna tjänsten som klinisk amanuens i klinisk fysiologi i Göteborg inrättas, anser kanslern att någon ytterligare amanuenstjänst i ämnet för närvarande ej erfordras i Göteborg. Jag anser mig i så måtto

198 Kungl. Maj.ts proposition nr %12. Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 262 700 kronor. Vidare anser jag mig böra räkna med ett årligt materielanslag för labo­ ratorn i klinisk kemi i Malmö med 10 000 kronor. Däremot är jag icke nu beredd att tillstyrka de av lärarkollegiet vid karolinska institutet begärda engångsanslagen för utrustning. Enligt vad kommittén anfört, kräver ett genomförande av kommitténs förslag i fråga om den propedeutiska laborationskursen i klinisk kemi vid akademiska sjukhuset i Uppsala vissa ombyggnader av ett i medicinska kliniken inrymt äldre kandidatlaboratorium. Kostnaden för lokalens om­ byggnad och för den erforderliga laboratorieutrustningen hade av sjukhu­ sets byggnadsavdelning uppskattats till sammanlagt cirka 40 000 kronor. Enligt vad jag under hand inhämtat, torde emellertid dessa kostnader kunna begränsas till 17 500 kronor, varför jag räknar med detta belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 199

16. Röntgendiagnostik.

Kommittén. I enlighet med 1923 års provisoriska bestämmelser har undervisningen i röntgendiagnostik vid samtliga lärosäten skett under en kortare obligatorisk översiktskurs om 20 timmar föreläsningar, som förlagts till de tidigare kli­ niska studierna. Under senare år har därtill kommit en frivillig, mera om­ fattande kurs, varvid särskild vikt lagts på att de studerande får praktiska färdigheter i bruket av ett röntgeninstrumentarium. Det är otvetydigt, att utvecklingen på såväl internmedicinens som kirur­ giens område i hög grad varit beroende av framstegen inom röntgendiagno­ stiken. Den mycket stora betydelsen av den moderna röntgendiagnostiken för såväl den på ett sjukhus verksamme läkaren som för praktikern är nu­ mera också uppenbar för alla. Strävan att i möjligaste mån nå fram till en tidig diagnos av olika sjukdomar baserar sig numera i stor utsträckning på röntgendiagnostiska metoder. Med hjälp av röntgenmetodik belyses också anatomiska och patofysiologiska förhållanden på ett levande och instruktivt sätt. Undervisningen i ämnet måste följaktligen vara av stor betydelse i den allmänna läkarutbildningen. Varje läkare måste, framhåller kommittén, i framtiden kunna tolka ett röntgenutlåtande, känna till röntgendiagnosti­ kens möjligheter och värde och även kunna utföra röntgengenomlysning av thorax samt enklare frakturkontroller. Det är med detta mål för ögonen, som undervisningen i röntgendiagnostik bör anordnas. Undervisningen bör enligt kommitténs mening ur praktisk synpunkt upp­ delas på tre olika tidsperioder. Den propedeutiska kursen i röntgendiagnostik skall enligt kom­ mitténs förslag omfatta 15 timmar föreläsningar. Den skall innefatta en orientering beträffande röntgendiagnostiken och ge de studerande möjlig­ heter att förstå enkla röntgendiagnostiska problem, röntgenanatomi, organ­ diagnostik etc. I kursen föreslås också 2 timmar träning i genomlysningsteknik skola ingå. Den röntgendiagnostiska undervisningen under tjänstgöringarna i medicin och kirurgi bör enligt kommittén omfatta dels eu direkt föreläsningsundervisning, dels praktiska demonstrationer. Under­ visningen under tjänstgöringen i medicin föreslås skola omfatta cirka 20 timmar, d.v.s. 1 timme per vecka, och under tjänstgöringen i kirurgi 40 timmar eller 2 timmar per vecka. Utöver denna speciella undervisning föreslås de studerande också i den mån lokala förhållanden det medgiver, skola delta i klinikens rutinröntgenronder. Härvid kan självfallet ingen spe­ ciell undervisning anordnas för de studerande, men genom att röntgen­ ronderna anordnas praktiskt och därvid en viss hänsyn tas till de när-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 201

diagnostik.

Kommitténs förslag Kanslerns förslag

S S U L M G U L M G KS Seraf KS Seraf

— — + 1 — — — — — + 1

— 2 400 + 1250 + 1250 + 1250 -2 400 -2 400 — + 1 250 + 1250 + 1 250 -2 400 — — 4 400 -4 400

— — + 1 — — + 1 — — + 1 — — + 1

I Uppsala kommer undervisningen enligt kommitténs förslag att få en årlig volym av 170 timmar. Härav ankommer 130 timmar på professorn. För den övriga undervisningen föreslår kommittén ett arvode för en biträ­ dande lärare på 2 000 kronor. I Lund och Malmö blir undervisningen 155 timmar årligen, eftersom där ges endast en propedeutisk kurs på vardera orten. I Lund bör enligt kom­ mittén undervisningen meddelas av professorn och laboratorn. I Malmö föreslår kommittén att en professur inrättas. Kommittén erinrar om att kanslern senast 1952 tillstyrkt ett förslag från medicinska fakulteten i Lund om inrättande av en professur i röntgendiagnostik vid allmänna sjukhuset i Malmö. Överläkarbefattningen vid sjukhusets röntgendiagnostiska avdel­ ning har tillsatts i samma ordning som för professur. Utöver professorn erfordras enligt kommittén för undervisningen i Malmö en biträdande lärare, för vilkens undervisning kommittén beräknar ett arvode på 1 250 kronor. I Stockholm blir undervisningsvolymen på vartdera karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet 155 timmar årligen. För varje sjukhus bör sålunda enligt kommittén beräknas ett arvode till en biträdande lärare med 1 250 kronor. I Göteborg får undervisningen motsvarande omfattning som i Uppsala, varför arvodet till biträdande lärare föreslås bli av samma storlek som där. För utrustning av den föreslagna röntgendiagnostiska institutionen i Malmö beräknar kommittén en engångskostnad på 125 000 kronor, vilken föreslås skola delas av staten och Malmö stad i enlighet med gällande avtal. Härutöver föreslår kommittén för denna institution ett årligt materielanslag av 10 000 kronor. Kommitténs förslag till personalförstärkning för undervisningen i röntgendiagnostisk framgår närmare av förestående tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen och kanslerns förslag i ämnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tabellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag till undervisning i röntgendiagnostik har i huvudsak godtagits av remissmyndigheterna.

Medicinska fakulteten i Uppsala har godtagit förslaget med den erinran,

att i den propedeutiska röntgenkursen föreslagen orientering i radioterapi

och risker vid radiologiskt arbete bör ges av läraren i radioterapi. Medicin­ ska fakulteten i Lund ansluter sig till kommitténs förslag med den ändring,

som redan anförts under ämnet kirurgi, att antalet föreläsningar under kirurgikursen minskas till 30 och att återstående 10 timmar ges senare under studierna, bäst under den utökade pediatrikkursen.

Den föreslagna träningen i genomlysningsteknik under den propedeutiska

kursen avstyrkes av organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg, enär en dylik kort träning icke anses ge några kunskaper eller

erfarenheter av bestående värde för den blivande läkaren. Undervisningen i röntgendiagnostik under tjänstgöringarna i medicin och kirurgi bör enligt organisationskommitténs uppfattning huvudsakligen meddelas i form av särskilda praktiska demonstrationer och i mindre utsträckning i form av katedrala föreläsningar.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga

har professorerna E. Lindgren och K. Lindblom ävenledes framhållit, att

det ur undervisningssynpunkt vore bättre att särskild röntgendemonstra­ tion ordnades för de studerande, vilket emellertid fordrar ytterligare lärarkrafter. I inlagan framhalles vidare, att det icke på någon föreläsningssal pa serafimerlasarettet finns tillfredsställande anordning för demonstration av röntgenbilder, varför en projektionsapparat måste anskaffas. I kollegiets kostnadsberäkning upptas anslag för omändring av demonstrationslokal på serafimerlasarettet med 15 000 kronor och för anskaffning av genomlys-

ningsapparat vid karolinska sjukhuset med 20 000 kronor. Kanslern har

tillstyrkt dessa anslag.

Medicinska fakulteten i Lund hälsar med tillfredsställelse kommitténs

förslag om inrättandet av en professur i röntgendiagnostik vid Malmö all­ männa sjukhus. I fråga om personalbehovet i övrigt anser fakulteten, att en laboratoriebiträdesbefattning bör inrättas vid kliniken i Malmö. De av

organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg förordade

särskilda praktiska demonstrationerna under medicin- och kirurgi tjänst­ göringarna medför enligt organisationskommittén en avsevärd ökning av undervisningsbördan för lärarna, varför arvodet till biträdande lärare före­ slås höjt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 203

Departementschefen.

Kommitténs förslag rörande röntgendiagnostiken innebär, att undervis­ ningen utökas och fördelas på olika nivåer i utbildningen genom kurs under det propedeutiska året och fortlöpande undervisning under medicin- och kirurgikurserna. Jag finner det tillfredsställande, att detta för kliniken sa betydelsefulla ämne i den nya studieplanen kan samordnas med medicinoch kirurgiundervisningen, och tillstyrker kommitténs förslag. Med hänsyn till behovet för vissa allmänpraktiker att förskaffa sig vid­ gad utbildning i röntgendiagnostik föreslår kommittén, att en frivillig kurs i ämnet skall anordnas senare i utbildningen. Såsom närmare avhandlas i avsnittet om specialistutbildningen avstyrkes denna kurs allmänt av universitetsmyndighetema bland annat med den motiveringen, att behov av sådan kurs icke föreligger i den nya studieordningen med dess utökade och intensifierade obligatoriska undervisning. Jag delar denna uppfattning och kommer således icke att i mina anslagsberäkningar uppta medel till under­ visningen i fråga. Kommittén anför, att överläkarbefattningen vid allmänna sjukhuset i Malmö tillsatts i samma ordning som professur och föreslår i anslutning till tidigare petitaäskanden från medicinska fakulteten i Lund, att professur i röntgendiagnostik inrättas vid sjukhuset. Jag ansluter mig med hänsyn till betydelsen av ämnet röntgendiagnostik för den kliniska undervisningen i Malmö till kommitténs förslag, vilket även tillstyrkts av kanslern, och föreslår, att en professur i röntgendiagnostik inrättas vid allmänna sjuk­ huset i Malmö med samtidig utnämning av överläkaren där. Jag biträder kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag om inrättande av kanslibiträdestjänster i Malmö och Göteborg. Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorga­ nisationen i ämnet: S

u M G

KS Seraf

+ 1

— 2 400 _ + 1250 + 1 250 + 1 250 — 2 400

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 41 500 kronor. För den röntgendiagnostiska institutionen i Malmö bör vidare tillkomma ett årligt materielanslag med 10 000 kronor. För utrustning av densamma har kommittén beräknat en engångskostnad av 125 000 kronor. Jag vill i detta sammanhang erinra om att betydande bidrag till utrustning för den röntgendiagnostiska avdelningen vid Malmö allmänna sjukhus redan läm­

204 Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

nats i den ordning, som betingats av gällande avtal mellan staten och Malmö stad. Enligt vad jag under hand inhämtat torde kostnaden för den av undervisningen nu betingade ytterligare utrustningen kunna begränsas till 2 500 kronor. I enlighet med lärarkollegiets vid karolinska institutet av kanslern till­ styrkta förslag räknar jag vidare med ett belopp av 15 000 kronor för omändring av demonstrationslokal på serafimerlasarettet. Däremot anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget om anslag för anskaffning av genomlysningsapparat vid karolinska sjukhuset.

Kungl. May.ts 'proposition nr 212. 205

17. Radioterapi med tumördiagnostik.

Kommittén. Viss, huvudsakligen frivillig undervisning i radioterapi, har förekommit sedan många år. För närmare detaljer hänvisas till betänkandet (s. 175). Kunskaperna om de benigna och maligna tumörernas diagnostik och terapi har sedan länge ingått i undervisningen i kirurgi och gynekologi. Genom att i Sverige radiologien uppdelats i röntgendiagnostik och radio­ terapi och genom att radioterapeutiska specialavdelningar upprättats, har en stor del av de maligna och även många av de benigna tumörfallen kon­ centrerats till dessa specialavdelningar. Då en obligatorisk undervisning i radioterapi saknas i den allmänna läkarutbildningen, har ett utomordentligt värdefullt studiematerial undandragits flertalet av de studerande, som haft små möjligheter att skaffa sig kunskaper om dessa tumörformers diagnostik, klinik och terapi. Den tidiga tumördiagnostikens stora betydelse är utan vidare uppenbar. Trots en ur praktisk synpunkt föredömlig organisation av dessa tumörfalls diagnostik och behandling har i vårt land undervisningen på detta område varit bristfällig. Många studerande har säkerligen vid sin medicine licen­ tiatexamen ej sett fall av cancer i munhålan, tung- eller tandköttscancer, och åtskilliga har ej heller haft tillfälle att undersöka fall av livmoder­ cancer eller av hud- eller läppcancer. Det måste ur undervisningssynpunkt vara av den största vikt, att ämnesföreträdarna bedriver ett intimt sam­ arbete med representanterna för radioterapien under tiden för kirurgiunder­ visningen och undervisningen i obstetrik och gynekologi samt i viss ut­ sträckning också i andra kliniska ämnen. Härigenom kommer säkerligen i framtiden mycket att vinnas med hänsyn särskilt till tidig diagnostik av de maligna tumörerna. Kommittén föreslår, att obligatorisk undervisning meddelas i radioterapi med huvudvikten lagd på tumörernas tidiga diagnostik. Sådan undervisning föreslås skola förläggas till senare delen av kirurgiterminen och omfatta dels en kortare serie katedrala föreläsningar, dels en mera omfattande serie demonstrationer av lämpliga fall. Inalles föreslås där skola ges 15 timmar undervisning, antingen utspridd över en längre tid eller koncentrerad till en tvåveckorsperiod. Vidare bör enligt kommittén de tjänstgörande under 14 dagar av kirurgiterminen tjänstgöra på en radioterapeutisk avdelning eller poliklinik. Under kursen i obstetrik och gynekologi föreslås eu undervisning på 4 timmar, huvudsakligen berörande tidig diagnostik av hithörande tumörfall samt principerna för deras radiologiska behandling, varjämte tumörfall demonstreras i samband med de kliniska föreläsningarna. Dessutom bör de

206 Kungl, Maj:ts 'proposition nr 212.

tjänstgörande, var och en under 4 timmar, i små grupper delta i det prak­ tiska arbetet vid den gynekologiska radiologmottagningen, där sådan finns. Där specialist i gynekologisk radiologi finns, bör denne liksom hittills med­ dela undervisningen. Lärarna i radioterapi bör härutöver i viss utsträckning medverka i kon­ ferenser och liknande samundervisning, som anordnas i de olika kliniska läroämnena. Undervisningen i radioterapi i Uppsala, kommer enligt kommitténs för­ slag att uppgå till cirka 50 timmar föreläsningar eller därmed jämställd undervisning samt cirka 60 timmar demonstrationer för mindre grupper av studerande per år. Undervisningen kan sålunda meddelas av laboratorn inom ramen för hans undervisningsskyldighet. I Lund ges undervisningen i samband med kirurgikursen av läraren i radioterapi. Undervisningen i samband med kursen i obstetrik och gynekologi, omfattande cirka 15 tim­ mar föreläsningar och cirka 30 timmar demonstrationer, bör enligt kom­ mittén ges av biträdande lärare i gynekologisk radiologi mot ett arvode på 1 650 kronor. I Mcdmö blir hela undervisningen cirka 50 timmar föreläsningar och cirka 30 timmar demonstrationer, varför kommittén beräknar ett arvode på 3 400 kronor. Undervisningen bör lämpligen meddelas av överläkaren på radioterapeutiska kliniken. I Stockholm föreslås cirka 60 timmar undervisning i samband med kirurgi­ kurserna, vilken undervisning bör ges av professorn i radioterapi. I sam­ band med kurserna i obstetrik och gynekologi beräknas enligt kommitténs förslag cirka 30 timmar föreläsningar samt cirka 120 timmar demonstra­ tioner för mindre grupper av studerande. Denna undervisning bör enligt kommittén ges av överläkaren vid radiumhemmets gynekologiska avdelning mot ett arvode av 5 100 kronor. Till dess att professur inrättats i Göteborg föreslår kommittén, att arvo­ den beräknas för undervisning av överläkaren vid allmänna avdelningen på jubileumskliniken i Göteborg i samband med kirurgikurserna med 1 750 kronor samt för undervisning av överläkaren vid gynekologiska avdelningen vid jubileumskliniken med 2 550 kronor. Kommitténs förslag till arvodesberäkning framgår närmare av efter­ följande tabell, vilken även utvisar nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag i ämnet. T abellkommentar. Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen. Yttranden. Kommitténs förslag om införandet av obligatorisk undervis­ ning i radioterapi i den allmänna läkarutbildningen har varmt till­ styrkts av remissmyndigheterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr %12. 207

Radioterapi med tumördiagnostik. Nuvarande Kommitténs förslag Kanslerns förslag personal Tjänster u L s G U L M S G U L M s G

Lärare (Ca 34) .. — 1 Undervisning i radioterapi ____ — 2250 8000 — — — 600 + 8400 + 2100 + 4800 — + 1050 + 1750 + 2100 + 2550 Kontorist (13 lgr) — — i Kanslibiträde Klinisk amanuens — i — 1

Medicinska fakulteten i TJppsala finner den föreslagna undervisningen

1 radioterapi med huvudvikten lagd på tumörernas tidiga diagnostik önsk­ värd, men uppger, att förutsättningar för närvarande saknas att realisera densamma i föreslagen utsträckning. Det nuvarande upptagningsområdet är helt otillräckligt för att ge den omfattande polikliniska verksamhet, som skulle ge erforderligt undervisningsmaterial. Fakulteten hyser emellertid förhoppningen, att detta genom överenskommelse med andra sjukvårds­ områden skall kunna ökas. Även vårdavdelning saknas, men sådan plane­ ras vid akademiska sjukhusets utbyggande.

Medicinska fakulteten i Lund meddelar, att den av kommittén föreslagna

undervisningen sedan vårterminen 1952 prövats i Lund och befunnits ha stort värde. Fakulteten tillstyrker därför varmt införandet av denna under­ visning. På grund av den trängda undervisningen under kursen i kirurgi, torde det dock enligt fakultetens mening vara nödvändigt att minska tjänstgöringen på radio terapeutisk avdelning från av kommittén föreslagna

2 veckor till 1 vecka. Kommitténs förslag till undervisning i gynekologisk radioterapi har emellertid föranlett erinringar från fakultetens sida. Då det visat sig ytterst värdefullt med uppdelning av de studerande på smärre grupper, synes det fakulteten olämpligt att minska antalet demonstrationer, för närvarande omfattande 6—8 timmar. Även nuvarande 8 timmar före­ läsningar per kurs bör enligt fakultetens mening bibehållas. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga

har docenterna H. L. Kottmeier, B. Sylvén och S. Ilultberg anfört, att det

enligt deras uppfattning ej är lämpligt, att tjänstgöringen å radioterapeu­ tiska kliniken fullgöres under kirurgiterminen, utan den bör anslutas till övriga assistenttjänstgöringar och ej äga rum, förrän den studerande dess­ utom avslutat kursen i oto-rhino-laryngologi. Till denna tjänstgöring före­ slås föreläsningarna i strålskydd framflyttade, då studenterna under kirurgiterininen ännu ej har möjlighet att verkligen förstå vikten av strålskydd och de risker arbetet med röntgen, radium och radioisotoper kan innebära.

208 Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg ansluter

sig till det av kommittén framlagda förslaget, dock med den reservationen att möjlighet står öppen för kombination med annan tjänstgöring än den i kirurgi, t. ex. med kursen i oto-rhino-laryngologi. Beträffande personalbehovet för den föreslagna undervisningen

meddelar medicinska fakulteten i Lund, att fakulteten i petita till 1954 års

riksdag anmält framtida behov av ett flertal nya professurer, bland annat i radioterapi. Fakulteten understryker den stora betydelsen ur undervisningssynpunkt av en professur i radioterapi och anhåller, att en sådan inrättas i Lund. Då vägande skäl finnes för att undervisningen i gynekolo­ gisk radioterapi för tjänstgörande i Malmö meddelas i Lund, föreslås en

höjning av arvodet för sådan undervisning i Lund. Kanslern tillstyrker

sistnämnda förslag.

I det av Malmö stads sjukhusdirektion åberopade utlåtandet av Malmö sjukhusläkarförening anföres, med anledning av kommitténs förslag att

undervisning i radioterapi bör meddelas i Malmö av överläkaren på radio­ terapeutiska kliniken, att det synes föreningen naturligt, att undervisning meddelas i Malmö, där ett så stort och för demonstration lämpligt material förekommer. Föreningen påpekar dock, att detta icke låter sig göra under nuvarande omständigheter, utan först sedan underläkare tillkommit vid avdelningen, varigenom överläkaren skulle kunna frigöras för undervisning under det föreslagna timantalet. En förutsättning är också, att radioterapiavdelningen även erhåller vårdplatser vid sjukhuset och icke enbart poli­ klinikutrymme.

I sitt nyssnämnda yttrande har docenterna Kottmeier, Sylvén och Hidtberg anfört, att det genom den ofrånkomliga utvidgningen från två till

fyra kurser i radioterapi årligen icke längre blir möjligt för professorn att ensam uppehålla undervisningen. För undervisningen i radioterapi föreslås därför nyinrättande av en biträdande lärarbefattning och en befattning som klinisk amanuens. Vidare föreslås nyinrättande av en kanslibiträdestjänst.

I fråga om undervisningen i Göteborg har kanslern anfört, att då profes­

sur i radioterapi inrättats i Göteborg fr.o.m. innevarande budgetår kom­ mitténs förslag om arvode för undervisning i samband med kirurgikurserna bör utgå.

Departementschefen.

Trots en föredömlig organisation av sjukvården för tumörfall har under­ visningen i diagnostik och behandling av dessa viktiga sjukdomar icke varit föremål för obligatorisk och särskilt anordnad undervisning vid våra medicinska lärosäten. Med tanke på det stigande antalet patienter i denna sjukdomsgrupp anser jag det mycket betydelsefullt, att den av kommittén föreslagna undervisningen i radioterapi med tumördiagnostik kommer till stånd. Såsom kommittén framhåller bör därvid huvudvikten läggas på

Kungl. Majits proposition nr 212. 209 tumörernas tidiga diagnostik. Jag biträder i huvudsak kommitténs för­ slag till organisation av ifrågavarande undervisning. Det av medicinska fakulteten i Lund framlagda förslaget om inrättan­ det av en professur i radioterapi där är jag icke beredd att nu tillstyrka. Med hänsyn till vad medicinska fakulteten i Lund anfört om omfatt­ ningen av undervisningen i gynekologisk radioterapi, finner jag det lämp­ ligt att föreslå någon ökning av antalet demonstrationstimmar från 4 till 7 timmar per studerande. Med hänsyn härtill och med beaktande jämväl av fakultetens av kanslern tillstyrkta förslag rörande organisationen av denna undervisning i Lund-Malmö har jag beräknat arvoden för följande undervisning i radioterapi i samband med kurserna i obstetrik och gyne­ kologi, nämligen i Lund och Göteborg för 15 timmar föreläsningar och 65 timmar demonstrationer samt i Stockholm för 30 timmar föreläsningar och 130 timmar demonstrationer per år. Undervisningen i samband med kirurgikursema i Malmö beräknar jag i likhet med kanslern till 35 timmar föreläsningar per år. Jag föreslår sålunda följande arvoden:

u L M S G

Undervisning i radioterapi . . — 2 700 1750 5 400 2 700 Då nu utgående arvoden om sammanlagt 5 250 kronor samtidigt bort­ faller, skulle den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgå till 7 300 kronor.

14 — Jiihang till riksdagens protokoll 195 b, 1 samt Nr 212.

210 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

18. Pediatrik.

Kommittén. Enligt examensstadgan omfattar ämnet pediatrik bamaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi. De studerande skall före ten­ tamen fullgöra tre månaders tjänstgöring vid någon av universitetens eller de medicinska högskolornas pediatriska kliniker, varvid kurs i skyddskoppympning samtidigt genomgås. Under tjänstgöringen i pediatrik bevistar de studerande kliniska föreläsningar och demonstrationer samt deltar för övrigt efter klinikchefens anvisning i det kliniska och polikliniska arbetet. De studerande äger rätt att samtidigt med tjänstgöringen i pediatrik fullgöra andra tjänstgöringar och kurser. För närmare detaljer hänvisas till betänkandet (s. 178). Det är ett karakteristiskt drag hos den moderna medicinen, att den vid sidan av en sjukdomsbehandling alltmera inriktar sig på förebyggande åt­ gärder eller med andra ord att hälsovårdens intressen alltmera skjuts i för­ grunden. Denna tendens är särskilt tydlig just inom barnläkekonsten. Här har profylaktiska och samhälleliga åtgärder kommit att få särskilt stor betydelse när det gällt att nedbringa mortalitet och morbiditet, särskilt i spädbarnsålderns sjukdomar. Man behöver härvidlag endast peka på bety­ delsen av barnavårdscentralerna för övervakning av spädbarnens normala utveckling. Även i senare barnaåldrar har förebyggande arbete i form av ympningar och skolhygienisk övervakning av kroppslig och själslig hälsa verksamt bidragit till att hindra utbredningen av svårare sjukdomar hos det uppväxande släktet. En fortsatt utveckling i samma riktning måste givetvis, framhåller kommittén, bygga på att goda kunskaper i pediatrik meddelas under den allmänna läkarutbildningen. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att utvidga kursen i pedia­ trik från nuvarande tre till fyra månader. Kommittén betraktar pediatriken som ett av de kliniska huvudämnena, och med en omfattning av fyra månader kommer kursen i pediatrik att bli den största kliniska kursen näst efter medicin och kirurgi. Den föreslagna obligatoriska kombinationen med slutkursen i socialmedicin, som väsentligen är en föreläsningskurs, anser kommittén icke förta värdet av denna utökning av undervisningstiden utan snarare bidra till att undervisningen i pediatrik kan koncentreras på den kliniska sidan av ämnet. Ett förhållande av stor betydelse för resultatet av kursen i pediatrik är dess förläggning i studieplanen. Undervisningen i sådana bamaålderns sjuk­ domar, som även finns i andra åldersgrupper, underlättas uppenbarligen väsentligt, om motsvarande kliniska kurser som avser patienter i vuxen ålder har fullgjorts. En sådan anordning möjliggör givetvis en koncentra­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 211

tion av pediatrikundervisningen till det för barnaåldern speciellt utmär­ kande. Såsom tidigare anförts anser kommittén att den fria studieord­ ningen som regel icke bör frångås under de kliniska studiernas senare skede. I fråga om pediatriken finner sig kommittén emellertid av nyss angivna skäl böra göra ett undantag och föreslår, att den studerande efter medicinoch kirurgikurserna skall ha fullgjort kurserna i dermato-venereologi, kli­ nisk epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik-gynekologi, oto-rhinolaryngologi samt psykiatri, innan tillträde lämnas till kursen i pediatrik. Kommittén föreslår däremot icke att assistenttjänstgöring i medicin skall ha fullgjorts. Under kursen i pediatrik bör enligt kommitténs förslag de studerande åhöra kliniska och polikliniska föreläsningar, kliniska demonstrationer och konferenser. Kommittén finner det icke lämpligt att föreslå en närmare fördelning av undervisningen på dessa olika former utan anser, att det bör ankomma på ämnesläraren att företa en sådan fördelning. Kommittén före­ slår, att undervisningens totala volym i fråga om de nu berörda olika for­ merna av undervisning skall omfatta cirka 8 timmar per vecka, d.v.s. cirka 130 undervisningstimmar per kurs. Dessa undervisningstimmar kan allt­ efter behov samlas som dubbeltimmar eller ges som enstaka föreläsningar. Inom ramen för denna undervisningsvolym bör jämte huvudundervisningen i internpediatrik också hänsyn tas till olika specialämnen, såsom barn­ kirurgi, barnkardiologi, barnröntgen, allergologi, barnavårdsklinik, spädbarnsdiet och prenatal fysiologi. Samtidigt med kursen i pediatrik fullgör de studerande i nuvarande studie­ ordning en kurs i skyddskoppympning omfattande 4—6 timmar föreläs­ ningar och demonstrationer. Kommittén finner det mindre lämpligt att utvälja en enda — låt vara viktig — sjukdom som demonstrationsobjekt föl­ en profylaktisk metod med så bred användning. Denna kurs bör enligt kommitténs mening avskaffas och ersättas med teoretisk och praktisk undervisning i skyddsympningar över huvud taget under kurserna i klinisk epidemiologi och pediatrik. Under den senare kursen anser kommittén, att skyddsympningarnas användning under barnaåldern skall demonstreras och ympningstekniken inövas. En viss undervisning i barnpatologi anser kommittén böra anordnas i samband med kursen i pediatrik. Kommittén anför, att den såväl från ämneslärarna i patologi som från ämneslärarna i pediatrik erfarit att denna undervisning är av mycket stort värde. Kommittén föreslår, att undervis­ ningen i barnpatologi huvudsakligen ges i form av konferenser i anslutning till demonstrationer av inträffade obduktioner vid barnavdelningarna. 5—10 timmar undervisning föreslås härför. Undervisningen i barnpsykiatri och barnpsykologi intar enligt kommit­ téns mening eu särställning med hänsyn till betydelsen av detta lärostoff för pediatriken. Kommittén har därför, som utförligt motiverats i annat

Kvmgl. Maj:ts proposition nr 21%. 213

Kommitténs förslag Kanslerns förslag S S U L G u L Kronpr. G Kronpr. KS KS Lov. bsj. Lov. bsj.

+1 + 1 + 1 + 1 + 1 t- 1 + 1 + 1 + 1 + 700 + 5 500 + 3 500 + 3 500 — + 700 + 5 500 + 3 500 + 3 500 + 700

— 450 — 300 - 300 — 300 — - 450 — 300 — 300 -300

+ 1 _ ' ■+ 1 + 1 _ + 1 _ + 1 + 1 " + 1 ‘ 4- 1

Enligt den sålunda föreslagna anordningen av undervisningen kommer belastningen att ur undervisningssynpunkt bli ungefär lika på samtliga pediatriska universitetskliniker. Med tre kurser per år kommer den totala undervisnings volymen per klinik att utgöra tre gånger 130 föreläsningar, vartill bör läggas cirka 20 timmar medverkan i konferenser. Härtill kom­ mer cirka 20 timmar undervisning i barnpatologi. Den totala undervisningsvolymen per klinik blir således 450 timmar per år. Av denna undervisningsskyldighet ankommer på professorn 130 timmar. Kommittén föreslår, att varje pediatrisk klinik erhåller en lärare i pedia­ trik med skyldighet att som kursledare ge en av kurserna i ämnet och att examinera kursdeltagarna. Läraren bör vara placerad i lönegraden Ce 30 och ge en undervisning motsvarande professorns eller 130 timmar per år. De ytterligare undervisningstimmar, som erfordras från pediatriska klini­ kens sida, anser kommittén böra ges av arvodesanställda biträdande lärare. Av de återstående 190 undervisningstimmarna bör 160 fördelas på två biträdande lärare, som vardera erhåller en ersättning av 4 000 kronor. För återstående 30 undervisningstimmar föreslår kommittén, att en summa på 1 500 kronor ställs till klinikchefens förfogande att fördelas med ett eller flera föreläsningsarvoden på olika specialföreläsare, som får hålla föreläs­ ningar, ingående i huvudserien. Med hänsyn till det ökade undervisningsarbetet vid klinikerna föreslår kommittén en viss förstärkning av den tekniska personal, som huvudsakli­ gen krävs för förberedelser för undervisningen, såsom framställning av foto­ grafiskt material, skioptikonbilder m. m. Den sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av före­ stående tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen och kanslerns förslag i ämnet.

214 Kungl. Maj:ts -proposition nr 21%.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits dels en professur och två tjänster som klinisk amanuens, dels arvoden till två biträdande lärare i pediatrik med 4 400 kronor för år räknat. Ifrågava­ rande personal föreslås i proposition nr 136 till innevarande års riksdag skola tillkomma från och med budgetåret 1954/55, professorn från och med den 1 juli 1954, de kliniska amanuenserna och biträdande lärarna från och med den 1 september 1954. Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag om pediatrikundervisningens ordnande har föranlett

erinringar från samtliga universitetsmyndigheter. Såväl medicinska fakul­ teterna i Uppsala och Lund som organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg föreslår, att kursen i pediatrik bibehålies vid nu­

varande tre månader utan kombination med socialmedicin. Som argument anföres svårigheterna att bedriva undervisning utan uppehåll året runt. Enligt medicinska fakultetens i Uppsala mening skulle undervisningen i Uppsala kunna genomföras på föreslaget sätt men med två kurser om 30 deltagare i stället för föreslagna tre kurser om 20, dock först efter det pediatriska klinikens byggnadsfråga lösts.

Alternativet två kurser om 30 deltagare har lärarkollegiet vid karolinska institutet valt, varigenom kommitténs förslag om en utökning av kursen

till fyra månader skulle kunna genomföras utan undervisning hela året. En förutsättning för att detta skall vara möjligt är enligt en till lärar­

kollegiets yttrande fogad inlaga av professor C. Gyllenswärd, att såväl den

barnpsykiatriska som den barnkirurgiska avdelningen kontinuerligt an­ vändes i undervisningens tjänst. Så är numera förhållandet vid båda klini­ kerna. I inlagan framhålles ytterligare, att en förutsättning för att klini­ ken vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus skall kunna emottaga 60 stu­ derande per år är, att den antingen med det snaraste upprustas eller att den överflyttas till nybyggnad vid Sabbatsbergs sjukhus samt att den senare förses med, förutom medicinsk och barnpsykiatrisk, även barnkirurgisk avdelning under egen överläkare.

Kanslern tillstyrker de förstnämnda universitetsmyndigheternas förslag,

att kursen i pediatrik skall bibehållas vid nuvarande tre månader och icke kombineras med socialmedicin.

Av övriga remissmyndigheter har svenska läkaresällskapet, Sveriges läkar­ förbund och Sveriges förenade studentkårer tillstyrkt kommitténs förslag,

att kursen utökas från 3 till 4 månader. Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund förordar emellertid, att endast två kurser ges årligen med 30 deltagare per kurs framför tre kurser med 20 deltagare per kurs. Nackdelen av större kurser anses mer än väl uppvägas av att kurserna kan hållas på tider, då barnklinikerna och barnpoliklinikerna är maximalt be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 215

sökta. Enligt Sveriges läkarförbunds uppfattning torde pediatrik ej behöva kombineras med socialmedicin. Däremot bör det vara tillätet att kombinera ämnet pediatrik med huvudkursen i socialmedicin men ej med annat ämne. Det av kommittén föreslagna kravet på fullgjorda kurser i ett stort antal kliniska specialämnen bör enligt läkarförbundets mening ej uppställas, utan studieplanerna bör endast innehålla en rekommendation att förlägga pedia­ trikkursen så sent som möjligt under studierna.

Medicinska fakulteten i Lund, lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg understryker

samtliga vikten av att undervisningen i barnkirurgi tillräckligt beaktas och föreslår respektive 10—15, 15 och 12 timmar undervisning. Härtill anses böra komma två veckors praktisk tjänstgöring på barnkirurgisk avdelning.

Även svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Sveriges förenade studentkårer anser, att den barnkirurgiska undervisningen blivit alltför

knapphändigt tillgodosedd i kommitténs förslag. Läkaresällskapet och läkar­ förbundet anser sålunda, att såväl ett tillräckligt antal barnkirurgiska föreläsningstimmar som förslagsvis två veckors tjänstgöring på bamkirurgisk avdelning bör vara infogade i kursplanen i samband med pediatrik­ undervisningen. Sveriges förenade studentkårer föreslår en kortare intro­ duktion till ämnet barnkirurgi under kursen i kirurgi samt att för Stock­ holms och Göteborgs vidkommande tillfälle beredes de studerande att under kursen i kirurgi fullgöra en del av sin jourtjänstgöring vid barnkirurgisk klinik. I fråga om den för undervisningen erforderliga personalen föreslår

kanslern, att en laboratur i pediatrik i lönegraden Ce 34 inrättas vid varje

undervisningsklinik i stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegraden Ce 30. Undervisningen i bamkirurgi bör enligt en till lärarkollegiets vid karo­

linska institutet yttrande fogad inlaga av docenterna Th. Ehrenpreis och G. Ekström meddelas av överläkarna vid de till undervisningssjukhusen

knutna barnkirurgiska avdelningarna. De medicinska högskolornas orga­ nisationskommittés förslag, att dessa överläkare bör knytas till respektive medicinska fakulteter i egenskap av laboratorer i barnkirurgi, anses böra fullföljas med hänsyn till såväl undervisning som forskning samt av admi­ nistrativa skäl. I inlagan föreslås sålunda, att de befintliga, till undervis­ ningssjukhusen anslutna barnkirurgiska avdelningarna vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och karolinska sjukhuset i Stockholm, vid Barnsjuk­ huset i Göteborg samt vid Lunds lasarett organisatoriskt omändras till barnkirurgiska kliniker vid respektive fakulteter, att dessa avdelningars överläkare blir placerade såsom professorer eller laboratorer vid respektive fakulteter, att vid vardera avdelningen anställes sekreterarhjälp samt att

vardera avdelningen tilldelas eget årligt materielanslag. Lärarkollegiet har

i sin kostnadsberäkning för undervisning i barnkirurgi upptagit kostnader

216 Kungl. Maj:ts proposition nr '£12.

för två laboratorer, överläkararvode, två kanslibiträden samt ökade materielanslag. För undervisningen i pediatrik vid Kronprinsessan Lovisas barn­ sjukhus har vidare utöver kommitténs förslag uppförts en förste underläkartjänst.

Medicinska fakulteten i Uppsala understryker, att en utökning och inten­

sifiering av undervisningen i Uppsala kan ske endast under förutsättning att en motsvarande utökning av antalet underläkare samtidigt genomföres.

Departementschefen.

En god utbildning för alla läkare rörande barnsjukdomarna har givetvis stor betydelse för sjukvårdsarbetets standard. Särskilt har värdet av före­ byggande åtgärder blivit alltmer uppenbart, och genom t. ex. ympningar och skolhygienisk övervakning av kroppslig och själslig hälsa har väsent­ liga bidrag givits i kampen mot svårare sjukdomar hos de unga. Kommit­ téns förslag, vilket jag i huvudsak kan tillstyrka, innebär en kraftig för­ stärkning av pediatrikundervisningen. Den obligatoriska kombinationen med huvudkursen i socialmedicin synes ge goda tillfällen till en exempli­ fiering på ett viktigt kliniskt område av de socialmedicinska tankegång­ arna. Remissmyndighetemas erinringar synes böra föranleda en ändring av kommitténs förslag endast på ett par punkter. Åtskilliga remissmyndigheter understryker vikten av den barnkirurgiska undervisningen under pediatrikkursen och anser, att den blivit alltför knapphändigt tillgodosedd i kommitténs förslag. Jag anser, att universitetsmyndigheterna icke bör bindas i fråga om detaljerna i uppdelningen av undervisningen på specialister under kurserna i de stora ämnena, där en sådan uppdelning förekommer i större utsträckning, men förutsätter, att planeringen i detta hänseende sker i huvudsak i enlighet med de av mig accepterade förslagen. I föreliggande fall synes skäl föreligga att något öka specialistens i bamkirurgi del i undervisningen i pediatrik jämfört med kommitténs förslag, varför remissmyndigheternas erinringar bör beaktas av ämneslärarna vid planläggningen av ifrågavarande undervisning. Enligt kommitténs förslag skulle pediatrikkursen utökas till 4 månader och ges tre gånger årligen vid varje universitetsklinik med 20 studerande i varje kurs. Samtliga universitetsmyndigheter anser det svårt att bedriva undervisning utan uppehåll året runt. Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt organisationskommittén för medicinska högskolan i Göte­ borg föreslår därför, att pediatrikkursen liksom hittills får en längd av tre manader, men att den lösgöres från kombinationen med huvudkursen i socialmedicin. Lärarkollegiet vid karolinska institutet föreslår, att antalet studerande vid varje kurs ökas till 30, varigenom kurser om fyra månader kan ges två gånger årligen vid vardera kliniken i Stockholm. Medicinska fakulteten i Uppsala anmäler vidare, att undervisningen i Uppsala kan be­ drivas enligt lärarkollegiets förslag, när den pediatriska klinikens bygg-

Kungl. Maj ds proposition nr 212. 217

nadsfråga lösts. Även svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Sveriges förenade studentkårer har tillstyrkt fyra manaders pediatrikkurs med 30 elever två gånger årligen. Då jag anser det nödvändigt med ett mera omfattande praktiskt arbete redan i grundutbildningen i huvudäm­ net pediatrik, vill jag icke frångå kommitténs förslag utan anser, att huvud­ regeln i studieplanen bör vara, att en fyra månaders kurs i pediatrik, obli­ gatoriskt kombinerad med kurs i socialmedicin, anordnas tva gånger ärligen med cirka 30 deltagare varje gång. Med hänsyn till svårigheterna för när­ varande att på vissa universitetssjukhus ta emot mer än 20 elever per kurs torde kanslern böra erhålla rätt att på hemställan av vederbörande fakultet fastställa sådan studieplan för fakulteten, att pediatrikkursen ges under tre månader med cirka 20 deltagare tre gånger ärligen utan kombination med socialmedicin. Det av mig förordade alternativet medför ett mindre undervisningsbehov och är följaktligen mindre anslagskrävande än kommitténs förslag. För att anslagsmässigt möjliggöra även det andra alternativet räk­ nar jag dock preliminärt med de av kommittén föreslagna arvodena. Jag tillstyrker kommitténs förslag om inrättandet av lärartjänster i löne­ graden Ce 30. Dylik tjänst bör enligt min mening tillkomma även vid den pediatriska kliniken i Göteborg. Mot kanslerns förslag i fråga om en förstärkning av den tekniska per­ sonalen och skri vpersonalen har jag intet att erinra. Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorga­ nisationen i ämnet:

C

U L G Kronpr. KS Lov. bsj.

Biträdande lärare -j- specialföreläsare ... + 700 + 5 500 + 3 500 + 3 500 + 700 Biträdande lärare vid kurser i skydds-

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 159 500 kronor.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

19. Psykiatri.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga skall de studerande genomgå två måna­ ders tjänstgöring vid ettdera universitetets eller karolinska institutets psy­ kiatriska klinik. För närvarande ges två kurser årligen i Uppsala och tre kurser i vardera Lund, Stockholm och Göteborg. Den obligatoriska undervisningen i psykiatri utgörs av 4 timmar kliniska föreläsningar i veckan med demonstrationer under två månader. Tillfälle till frivillig assistenttjänstgöring finns. Ämnet avslutas med slutförhör.

Behovet av en utökad utbildning i psykiatri har under senare år gjort sig starkt kännbart, varför undervisningen utbyggts med frivilliga kurser. För närmare detaljer om dessa kurser hänvisas till betänkandet (s. 184—185).

Kommittén erinrar om att statens sinnessjukvårdsberedning, vilken hade att ägna uppmärksamhet även åt frågan om undervisning i psykiatri före

medicine licentiatexamen, den 27 november 1947 till chefen för ecklesiastik­

departementet överlämnade en skrivelse härom. Beredningen anförde, att livet i det moderna samhället blivit alltmer komplicerat och krävande och ställde ökade krav på individens psykiska prestanda och psykiska kontroll. Antalet personer, som socialt handikappades av eller direkt lede under psykiska åkommor av olika slag, växte ständigt. Större psykiatrisk kun­ nighet krävdes därför av läkarna, vilket särskilt visat sig under det nyss avslutade kriget. Beredningen föreslog, att psykiatriundervisningen för de blivande läkarna skulle ökas väsentligt. I samband med de propedeutiska kurserna borde enligt beredningen anordnas en kurs med 10 timmar före­ läsningar i elementär psykologi och psykiatri. Kursen i klinisk psykiatri

borde utsträckas till 3 manader med 72 timmar föreläsningar och avslutas

med tentamen. Under kursen skulle även ges 20 timmar demonstrationer i klinisk psykiatri, varav 8 timmar för neuroser, 8 timmar för psykoser (som skulle ges på sinnessjukhus), 2 timmar för sinnesslöfall och 2 timmar för socialpsykiatriskt klientel. I anslutning till kursen borde ges 10 timmar föreläsningar i socialpsykiatri, vilken del av psykiatrien under senare år vuxit högst väsentligt och berörde en alltför länge försummad social sida av läkarverksamheten. Samtidigt med eller omedelbart efter kursen borde assistenttjänstgöring fullgöras under en till två månader på psykiatrisk klinik eller sinnessjukhus. Före tentamen i psykiatri borde den studerande genomgå en särskild kurs i medicinsk psykologi och psykoterapi, omfattande

minst 30 föreläsningstimmar och avslutad med ett slutförhör.

Insikten om psykiatriens betydelse inom medicinen har, framhåller kom­ mittén, under de senaste årtiondena vuxit sig allt starkare. Det är nu en allmän mening, att de psykiska och nervösa sjukdomarna såväl med hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 219

syn till sin stora frekvens som till sin medicinska och sociala betydelse utgör ett synnerligen viktigt samhälleligt problem. Kommittén instämmer här­ vidlag helt i de inledningsvis refererade synpunkterna. Det trängande be­ hovet av en betydande utvidgning av psykiatriundervisningen i den all­ männa läkarutbildningen har också sedan länge omvittnats av vårt lands ledande psykiatri^, som karakteriserat de nuvarande kurserna som alldeles otillräckliga för att ämnet skall kunna genomgås på ett tillfredsställande sätt. Detta är också kommitténs mening. Kommittén anser sålunda, att psykiatrien i den nya studieplanen för läkarutbildningen bör bli ett av huvudämnena. Målet för psykiatriundervisningen bör enligt kommittén vara att ge den studerande både en teoretisk undervisning och en praktisk övning och erfarenhet. Han bör undervisas om de psykiska aspekterna på kroppslig sjukdom (psykosomatisk medicin), om psykoneuroserna och om de begyn­ nande, lätta formerna av psykoser, och han skall veta när de bör överläm­ nas till specialisten för behandling. Han skall kunna diagnostisera svårare neurotiska och psykotiska tillstånd, där patienterna på grund av risken för eget eller andras liv eller av medicinska skäl behöver omedelbar sjukhus­ vård. Han skall ha en viss kunskap om psykiska och fysiska behandlings­ metoder vid de psykiska rubbningarna. Vidare skall han kunna ge råd av förebyggande och mentalhygienisk art i sociala, eugeniska och sexuella frå­ gor samt kunna utnyttja samhälleliga hjälpåtgärder av betydelse för före­ byggande och botande av psykiska rubbningar. Undervisningen kan, om den skall fylla dessa krav, enligt kommitténs me­ ning inte begränsas enbart till kursen i psykiatri. Redan på ett tidigt sta­ dium bör de studerande få undervisning i psykologi, ett förslag som även i den tidigare diskussionen framförts från flera håll. Kommittén har sålunda, som tidigare under avsnittet psykologi anförts, framlagt förslag om en obligatorisk kurs om 20 timmar i detta ämne före medicine kandidat­ examen. Under det tredje, propedeutiska året kommer den studerande för första gången under sina studier i beröring med sjuka människor. Ett inslag av praktiskt-klinisk psykologi bör där enligt kommittén ingå i undervisningen i kliniska undersökningsmetoder och i översiktskursen i medicin. Den stude­ rande skall lära sig umgås med de sjuka och deras anhöriga och få upp blicken för de psykiska sammanhangen i sjukdomen. Denna undervisning bör ges av alla de kliniker, som nu får ledningen av studierna. Kursen i de kliniska undersökningsmetoderna bör enligt kommittén även innefatta 2 timmar föreläsningar om psykologiska och psykiatriska synpunkter på anamnesupptagning och undersökning. Denna undervisning föreslås skola ges av psykiatriker. Den egentliga psykiatriundervisningen anser kommittén bör omfatta dels en utvidgad undervisning i de egentliga sinnessjukdomarna, dels även en

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. mera omfattande undervisning än tidigare i neuroslära och psykoterapi. Undervisningen i neuroslära och psykoterapi har hittills på grund av den knappt tillmätta undervisningstiden icke fått det utrymme, som motsvarar dessa sjukdomars stora medicinska och sociala betydelse. De blivande läkarna måste känna till de viktigaste grunderna om psykoneurosernas diagnos och behandling. I samband härmed bör även läkarens viktigaste uppgifter inom mentalhygienen behandlas. Med hänsyn till att de psykia­ triska universitetsklinikerna i landet framför allt vårdar psykoneuroser och lättare former av psykoser, anser kommittén, att en viss del av undervis­ ningen i de egentliga sinnessjukdomarna bör förläggas till lämpliga sin­ nessjukhus. Säkerligen kommer det, framhåller kommittén, att visa sig nödvändigt, att lärare med särskild kompetens inom vissa delar av de olika områdena kopplas in i undervisningen såsom biträdande lärare, t. ex. vid undervis­ ningen i neuroslära och psykoterapi. Undervisningen på sinnessjukhus anser kommittén böra ges av överläkare med docentkompetens. I rättspsykiatri bör de studerande bibringas kännedom om de för all­ mänläkaren viktigaste lagarna och förordningarna. Denna del av psykiatri­ undervisningen bör vid de universitet och högskolor, som har en lärare i rättspsykiatri, åligga denne. Barnpsykiatrien bör enligt kommittén bli föremål för särskild undervis­ ning i samband med kursen i pediatrik. Kommitténs förslag härom redo­ visas under nästföljande ämnesavsnitt. Kommittén anser, att undervisningen i psykiatri icke lämpligen kan meddelas, innan de studerande inhämtat någon kunskap i neurologi. Det välbekanta nära sammanhanget mellan nervsjukdomar och psykiska sjuk­ domar motiverar enligt kommitténs mening, att dessa ämnen undervisas samtidigt. Kommittén föreslår därför, att neurologi och psykiatri obligato­ riskt fullgörs samtidigt under en neuro-psykiatrisk period. Under kursen i psykiatri, som föreslås få en omfattning av tre månader, bör enligt kommittén de studerande dels åhöra föreläsningar, dels fullgöra praktisk tjänstgöring på klinik och poliklinik. Under kursens två första månader bör den studerande samtidigt genomgå kursen i neurologi. Före­ läsningarna i psykiatri bör avse dels klinik och poliklinik på undervisningssjukhuset, dels klinisk undervisning på sinnessjukhus. Den sistnämnda är enligt kommitténs mening nödvändig med hänsyn till att de psykiatriska universitetsklinikerna, sasom redan sagts, framför allt vårdar lättare psy­ kiska insufficienstillstand (psykoneuroser, psykopatier och lindrigare former av psykoser respektive oligofrenier). Med föreläsningar 1 dubbeltimme tre gånger i veckan under de två första månaderna skulle under denna tid medhinnas cirka 50 timmar föreläsningar. Under den sista månaden kan enligt kommittén förutom dessa 3 dubbelföreläsningar inläggas de kliniska demonstrationerna på sinnessjukhus med 2 dubbeltimmar i veckan. Den

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 221

sista månadens undervisning kommer då att omfatta cirka 40 timmar före­ läsningar, varav cirka 15 timmar på sinnessjukhus. De studerande bör vidare enligt kommittén under kursen i psykiatri obligatoriskt bevista kli­ niska konferenser under cirka 10 timmar, där psykiatriker tillsammans med representanter för bland annat invärtesmedicin, neurologi och socialmedicin företrädesvis avhandlar psykosomatiska tillstånd. Den sammanlagda föreläsningsvolymen blir således enligt kommitténs förslag cirka 100 timmar, varav 75 timmar psykiatrisk klinik och poliklinik, 15 timmar klinisk under­ visning på sinnessjukhus och 10 timmar samundervisning med andra kli­ niska ämnen. Kommittén föreslår dock icke, att en sådan fördelning blir obligatorisk, utan ämneslärarna på de olika orterna bör enligt kommitténs mening kunna göra förskjutningar i fördelningen med hänsyn till lokala om­ ständigheter. Fördelningen mellan klinisk och poliklinisk undervisning bör likaledes ankomma på ämneslärarna. Den praktiska tjänstgöringen bör enligt kommittén ske genom avdelningsarbete såsom deltagande i ronder, undersökning av patienter, journalskriv­ ning och biträdande vid behandling. Fördelningen mellan tjänstgöring på kli­ nik och poliklinik måste bli beroende av så många lokala omständigheter, att den bör ankomma på ämneslärarna. De studerande föreslås skola fördelas i ett lämpligt antal grupper, vilka efter en viss uppgjord plan roterar på psykiatrisk avdelning och poliklinik, eventuellt på sinnessjukhus och under kursens två första månader också på neurologisk klinik och poliklinik. Vid kursens slut bör varje studerande ha fullgjort en månads klinisk och poli­ klinisk tjänstgöring i neurologi och två månaders klinisk och poliklinisk tjänstgöring i psykiatri. Den praktiska tjänstgöringen bör organiseras i lik­ het med vad som sker på de övriga kliniska kurserna, t. ex. invärtesmedicin. Psykiatristudierna föreslås skola avslutas med tentamen. Med hänsyn till den väsentligt utökade undervisningen i psykiatri enligt kommitténs förslag till studieplan föreslår kommittén, att det vid varje psykiatrisk klinik inrättas en tjänst som lärare i psykiatri, vilken tjänst före­ slås skola placeras i lönegraden Ce 30 och besättas med docentkompetent person. Kommittén anser, att en sådan anordning är nödvändig med hän­ syn till professorns behov att överlämna viss undervisning till annan kvali­ ficerad, vid kliniken fast anställd lärare. Utöver professorn och läraren i psykiatri erfordras vidare enligt kommittén vissa biträdande lärarkrafter. Kommittén betonar i detta sammanhang vikten av att ett tillräckligt antal underläkare finns vid samtliga psykiatriska kliniker, så att de stude­ rande kan få fortlöpande handledning i sitt praktiska arbete på klinik och poliklinik. Sådan undervisning har hittills endast förekommit för studerande, som frivilligt gjort assistenttjänstgöring på de psykiatriska klinikerna. Den blir nu obligatorisk för samtliga studerande. I Uppsala och Lund föreslår kommittén, att det årligen ges tre kurser i psykiatri med 20 deltagare i varje. Klinikernas undervisningsvolym kommer

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

härvid att uppgå till cirka 255 timmar årligen, varav 30 timmar avser

rätts- och socialpsykiatri. Med den av kommittén föreslagna anordningen,

att en lärarbefattning i psykiatri med en undervisningsskyldighet av 130

timmar inrättas vid sidan av professuren, kommer undervisningsbehovet i övrigt i ämnet att täckas av professorn och läraren i fråga. Den sist­ nämnde bör vara ledare och examinator för en kurs årligen. Kommittén föreslår vidare, att vissa kliniska föreläsningar och demonstrationer skall ges vid sinnessjukhus. En överläkare vid sinnessjukhuset bör enligt kom­

mittén leda denna undervisning, som uppgår till 45 timmar årligen. Kom­

mittén föreslår att överläkaren i fråga förordnas som biträdande lärare i

psykiatri och för sin undervisning erhåller ett arvode av 2 250 kronor. För undervisningen i rätts- och socialpsykiatri föreslås ett arvode av 1 500

kronor. Klinikchefen i Uppsala har inför kommittén påpekat, att klinikens undervisningsmöjligheter starkt beskurits genom inrättandet av en barnpsykiatrisk avdelning inom kliniken, vilket nödvändiggjorts av den praktiska sjuk­ vårdens krav. En kommande utvidgning av den praktiska undervisningen i psykiatri ingav klinikchefen starka betänkligheter för Uppsalas del med hänsyn till de redan nu besvärliga och trånga lokalförhållandena och det otillräckliga underläkarantalet. Det vore enligt klinikchefen en förutsätt­ ning för förslagets genomförande, att underläkarantalet ökades och att inom en icke alltför avlägsen framtid möjligheter skapades att flytta den barnpsykiatriska avdelningen från psykiatriska kliniken. Kommittén anför, att den genom besök på psykiatriska kliniken förskaffat sig ingående kännedom om förhållandena. Kommittén understryker klinikchefens yttrande och framhåller, att kliniken arbetar under avsevärda svårigheter. Kommittén diskuterar under nästföljande ämnesavsnitt undervisningen i barnpsykiatri och berör där möjligheterna för sådan undervisning i Uppsala. Under hän­ visning till vad därvid sägs framhåller kommittén, att den barnpsykiatriska avdelningen i Uppsala så snart som möjligt bör brytas ut ur den psykiatriska kliniken. Med hänsyn till vad klinikchefen anfört föreslår kommittén vidare, att ytterligare en underläkartjänst omedelbart inrättas.

I Stockholm kan, anför kommittén, psykiatriska kliniken icke bereda

plats för institutets samtliga cirka 120 studerande årligen med den utvid­ gade undervisning som kommittén föreslår. Kommittén anser det därför nödvändigt att inrätta ytterligare en professur i psykiatri vid karolinska institutet. Vid sabbatsbergsklinikernas utbyggnad har en psykiatrisk klinik planerats vid sjukhuset, och denna klinik beräknas bli färdig omkring

år 1960. Lärarkollegiet har vid upprepade tillfällen hemställt, att en pro­

fessur i psykiatri inrättas vid institutet med avsedd placering vid sabbatsbergskliniken. Kommittén ansluter sig till detta yrkande och föreslår, att en professur i psykiatri inrättas vid karolinska institutet, så snart sabbatsbergskliniken öppnas. Kommittén har undersökt möjligheterna att i avvak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. 223

tan härpå provisoriskt ordna den föreslagna utvidgade undervisningen och funnit att detta låter sig göra vid södersjukhusets psykiatriska klinik, där undervisningslokaler finns. Under sådana omständigheter anser kommittén det lämpligt, att de stu­ derande i Stockholm fördelas med halva antalet på karolinska sjukhusets psykiatriska klinik och halva antalet på södersjukhusets psykiatriska klinik, varvid vardera kliniken får ge tre kurser i psykiatri årligen med 20 deltagare. Vid karolinska sjukhusets psykiatriska klinik föreslås under hänvisning till vad tidigare sagts om undervisningsbelastningen på de psykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund skola tillkomma en lärare i psykiatri. Undervisningen vid de kliniska demonstrationerna på sinnessjukhus föreslås för karolinska sjukhusets del skola förläggas till Beckomberga eller Långbro sjukhus, där en av överläkarna enligt kom­ mitténs mening bör förordnas som biträdande lärare mot ett arvode av 2 250 kronor. Läraren i psykiatri vid södersjukhuset anser kommittén tills vidare böra avlönas med arvode. Kommittén föreslår sålunda, att ett ar­ vode beräknas med 13 050 kronor, vari även ingår ersättning för examina­ tioner med 1 800 kronor. Härtill föreslås skola komma kursledararvode med 1 500 kronor. Detta arvode bör kunna fördelas på flera lärare, om någon eller några av kurserna skötes av annan lärare än huvudläraren. För undervisningen vid södersjukhuset föreslår kommittén vidare ett arvode av 6 000 kronor som ersättning till de i undervisningen deltagande under­ läkarna samt ett anslag av högst 6 000 kronor för avlönande av viss sköterskepersonal, materiel m. m. De kliniska demonstrationerna på sinnes­ sjukhus bör enligt kommittén ske vid Beckomberga eller Långbro sjukhus, där en av överläkarna bör förordnas som biträdande lärare i psykiatri mot ett arvode av 2 250 kronor. Undervisningen i rättspsykiatri bör i Stockholm ges av professorn i rättspsykiatri. Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av efterföljande tabell, vilken även utvisar nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag i ämnet.

T abellkommentar. I Lund finns utöver de redovisade arvodena även ett arvode till biträ­ dande lärare i rättspsykiatri på 2 000 kronor, vilket avser en kurs i ämnet för blivande psykiatriker. Undervisningen ingår sålunda icke i den allmänna läkarutbildningen utan i specialistutbildningen. Vid karolinska institutet finns utöver här redovisade tjänster även en professur i rättspsykiatri samt en laboratur i experimentell psykiatri. Till den första befattningen hör en kontoristtjänst. Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Den 21 april 1950 överlämnade chefen för ecklesiastikdepartementet statens sinnessjuk vårdsberednings den 11 januari 1950 avgivna betänkande rörande specialistutbildningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 1212. 225

Kommitténs förslag Kanslerns förslag

S S U L Söder­ G U L Söder­ G KS KS sjukhuset sjukhuset

+ 1 +1 + 1 + 1 + 1 +1 + 1 — — — + 14 550 — — — — + 14 550 -i- 250 — 3 750 4- 2 250 + 2 250 — + 250 — 3 750 + 2 250 + 2 250 — 2150

skulle komma att såsom för närvarande i huvudsak ägna sig åt undervis­ ning och forskning inom den s. k. lilla psykiatrien, d.v.s. neuros och psykoneuros, socialpsykiatri och ärftlighetslära. Beredningen förutsatte dock, att de mest framträdande bristerna vid de nuvarande universitetsklinikerna i Uppsala och Lund först skulle ha avhjälpts. Beredningen föreslog också, att en professur skulle inrättas vid den nya medicinska högskolan i Göteborg, i första hand avsedd för den allmänna undervisningen i psykiatri och förenad med överläkartjänsten vid Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska klinik, samt att i Stockholm den redan av karolinska institutets kollegium föreslagna professuren, som avsågs bli förenad med överläkarbefattningen vid en pla­ nerad psykiatrisk klinik å Sabbatsbergs sjukhus, skulle få företräde framför en professur vid något av sinnessjukhusen. En sådan professur borde dock snarast möjligt därefter komma till stånd. Ur remissyttrandena över statens sinnessjukvårdsberednings förslag åter­ ger kommittén bland annat följande. Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte beredningens förslag, särskilt i vad det avsåg inrättandet av en ny professur vid fakulteten, förenad med överläkarbefattningen för en psykiatrisk mönsteravdelning vid Ulleråkers sjukhus. Fakulteten ansåg det sannolikt, att det i längden bleve lämpligt att förena chefsskapet för den psykiatriska kliniken vid akademiska sjuk­ huset med en professur huvudsakligen inriktad på psychiatria minor, medan den nu föreslagna professuren skulle representera psychiatria major. Av principiella skäl vore det dock uteslutet, att en sådan uppdelning ägde rum 15 — llihang till riksdagens protokoll 105i. 1 samt. Nr SIS.

226 Kungl. Maj:ts 'proposition nr SIS.

under den nuvarande professorns ämbetstid annat än med hans uttryckliga medgivande. Professor Jaeobowsky framhöll i en reservation, till vilken ytterligare två fakultetsledamöter anslutit sig, att enligt hans mening såväl studierna till medicine licentiatexamen som specialistutbildningen i psykiatri bäst orga­ niserades med hjälp av en stab av biträdande lärare kring en enda professur. Uppdelningen av undervisningen mellan tvenne professurer i en del, om­ fattande den s. k. psychiatria minor och en annan del, omfattande den s. k. psychiatria major, vore en orimlighet, och den vore av didaktiska och andra skäl icke möjlig att genomföra. Professor Jaeobowsky framhöll vidare, att klinikerna icke saknade material för undervisning och forskning inom den s. k. tunga psykiatrien.

Medicinska fakulteteji i Lund fann beredningens förslag i stort sett väl

motiverade och avvägda. Det klientel av lättare psykiskt sjuka, som kom­ mit att dominera vid lasarettets i Lund psykiatriska klinik, hade visat sig synnerligen värdefullt för undervisningen på alla stadier, och likaså hade samarbetet med övriga specialkliniker varit i hög grad fruktbärande. Å andra sidan hade man icke på kliniken kunnat sammanföra ett allsidigt undervisningsmaterial, utan undervisningen för medicine kandidater hade kompletterats med regelbundna demonstrationer vid S:t Lars sjukhus, Vipeholms sjukhus och vid epileptikeranstalt. Det vore givetvis möjligt att på detta sätt än ytterligare utvidga och fördjupa den praktiska undervis­ ningen för medicine kandidater i vad anginge de grövre psykiska sjuk­ domstillstånden. För att ge specialistutbildningen och forskningen i psy­ kiatri behövlig allsidighet ville fakulteten därför förorda, att ytterligare en professur i psykiatri inrättades vid Lunds universitet, förenad med över­ läkartjänst vid S:t Lars sjukhus. Liksom beredningen ansåg även fakul­ teten, att den vid sinnessjukhuset placerade professorn borde utnyttjas jämväl för undervisning av medicine kandidater. Fakulteten hade därför uppmärksammat ett av dess ämnesrepresentant framfört förslag, att var­ annan kurs kunde ges helt av den ene och varannan kurs helt av den andre professorn.

Karolinska institutets lärarkollegium framhöll inledningsvis, att psykia­

triens växande betydelse blivit erkänd inom alla kulturländer och att ämnet nu vuxit ut till ett av medicinens huvudämnen, jämförbart med medicin och kirurgi. Varje läkare, inom vilken specialitet han än månde syssla, vore, anförde kollegiet, i stort behov av kunskaper rörande de psykiska sjuk­ domar, som fölle inom neurosernas och psykoneurosernas område jämte incipienta och av lindrigare förlopp präglade psykoser. Självfallet borde han även äga kännedom om de mer svårartade akuta och kroniska sinnes­ sjukdomarnas symtomatologi, förlopp och behandling, men av vårdtek­ niska skäl handhades dessa fall av läkarna vid de slutna sinnessjukhusen. Vad beredningen kallade den stora eller egentliga psykiatrien, i motsättning

Kungl. Maj:is proposition nr °212. 227

till den lilla psykiatrien, vore därför ur medicinsk synpunkt det mindre området inom psykiatrien. Detta gällde även rent siffermässigt sett, i det att antalet egentliga sinnessjukdomar inom befolkningen beräknades uppgå till 2 å 3 procent, medan antalet neuroser och psykoneuroser ansåges belöpa, sig till 8 ä 10 procent. De ur betänkandet citerade beteckningarna vore därför att anse som missvisande utom med utgångspunkt från sinnessjukläkarnas speciella verk­ samhetsområde. I fråga om förslaget att klyva psykiatrien i två områden, varav det ena skulle omfatta sådana sjukdomsformer som vårdades vid det slutna sinnessjukhuset, det andra de tillstånd som behandlades vid de öppna klinikerna, funne kollegiet denna uppdelning verklighetsfrämmande och olämplig, enär praktiskt taget alla de abnormtillstånd, som vårdades på sinnessjukhusen, förekomme i lätta former och då hörde till de öppna klinikernas klientel och även utgjorde en väsentlig del av deras belägg­ ning. Kollegiet anförde även siffror på beläggningen av de psykiatriska klinikerna, vilka styrkte de framförda synpunkterna. Lärarkollegiet ställde sig avvisande mot beredningens förslag att inrätta ett antal professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus, ty därigenom skulle icke den ytterst betydelsefulla undervisningen i psykiatri till medicine licen­ tiatexamen gagnas, vars förbättring enligt kollegiet vore den uppgift, som i första hand trängde till sin lösning.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg underströk

vikten av att psykiatriundervisningen före medicine licentiatexamen snarast erhölle en sådan utformning, att den komme i nivå med undervisningen av ämnet i andra länder och bleve ett av huvudämnena. I fråga om denna undervisning instämde organisationskommittén närmast i professor Jacobowskys invändning, att det icke vore rationellt att dela psykiatrien i två delar, motsvarande »stora» och »lilla» psykiatrien, enär praktiskt taget alla till stora psykiatrien hörande former av psykiska rubbningar även kunde manifestera sig i lättare former och då falla inom den s. k. lilla psykiatrien. Organisationskommittén ansåg det vara välmotiverat att även vid ett antal sinnessjukhus inrätta professurer i psykiatri, särskilt med hänsyn till behovet av ett intensivt forskningsarbete rörande de mer avancerade och prononcerade psykiska sjukdomstillstånden och deras psykopatologi och terapi. Organisationskommittén föreslog dock att den nya professuren i »tyngre» psykiatri i Göteborg skulle inrättas vid Lillhagens sjukhus i stäl­ let för, som beredningen föreslagit, vid S:t Jörgens sjukhus.

Universitetskanslern anförde om sinnessjukvårdsberedningens förslag, att

delade meningar rådde bland remissmyndigheterna rörande de av bered­ ningen ifrågasatta professurerna i psykiatri, knutna till särskilda vårdavdel­ ningar vid vissa sinnessjukhus. Då spörsmålet om psykiatriundervisningens ordnande för närvarande vore föremål för utredning genom läkarutbildnings-

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

sakkunniga, borde deras förslag avvaktas innan ställning toges till bered­ ningens förslag. Utredningen jämte remissyttranden borde därför över­ lämnas till läkarutbildningssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

Statskontoret gav uttryck åt samma uppfattning. Medicinalstyrelsen, som icke ville diskutera frågan huruvida klyvningen

mellan »lättare» och »tyngre» psykiatri vore berättigad eller ej, ansåg, att man i praktiken ej komme ifrån den olikartade beläggningen av kliniker och sinnessjukhus och att man därför borde acceptera och gå vidare på de vägar, utvecklingen alltmera tenderat att ta. Styrelsen hemställde sålunda, att de av beredningen gjorda förslagen snarast måtte förverkligas. Inom den psykiska hälso- och sjukvården förelåge emellertid enligt medi­ cinalstyrelsen ett stort behov av specialister, icke blott för de båda nu berörda delarna av psykiatrien och för rättspsykiatrien, utan även för social- och barnpsykiatri. Styrelsen ansåg, att utvecklingen krävde inrät­ tandet av särskilda lärostolar snarast möjligt även i dessa ämnen.

Svenska läkaresällskapet yttrade, att ingen enskild individ numera kunde

behärska alla psykiatriens områden, vilket gjorde att läkare behövdes med gemensam allmänpsykiatrisk grundutbildning och därutöver med speciella kunskaper och färdigheter alltefter de olika forsknings- och verksamhets­ områdenas natur. De ur vetenskaplig och samhällelig synpunkt praktiskt så viktiga formerna av lindriga psykiska rubbningar kunde studeras vid de från sinnessjukhuset helt skilda psykiatriska klinikerna. Den stora psy­ kiatrien vore koncentrerad till sinnessjukhusen, och för säkrandet av ut­ bildning häri funne sällskapet beredningens förslag om inrättandet av fyra nya professurer vid vissa sinnessjukhus ändamålsenligt och tillstyrkte livligt dess genomförande.

Svenska psykiatriska föreningen delade i alla väsentliga punkter sinnes­

sjuk vårdsberedningens uppfattning om behovet av en förbättrad specialist­ utbildning i psykiatri. Föreningen funne det uppenbart, att varje psykiater numera måste ha erfarenhet från sjukhus för såväl lättare som svårare psy­ kiskt sjuka. Föreningen tillstyrkte därför inrättandet av särskilda professu­ rer vid sinnessjukhusen i universitetsstäderna med huvudsaklig uppgift att handha utbildningen inom den »tyngre» psykiatrien. Kommittén anför, att statens sinnessjukvårdsberednings förslag om in­ rättande av särskilda professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus enligt kommitténs mening är ett beaktansvärt försök att bidra till lösningen avutomordentligt betydelsefulla medicinska och samhälleliga problem. De psykiska sjukdomarna orsakar ständigt stora lidanden för många människor och åsamkar samhället utgifter, som i storlek kan jämföras med hela den övriga slutna sjukvårdens kostnader. Ett väldigt behov av medicinsk forsk­ ning föreligger således på detta fält, och mycket kan säkerligen också göras genom en förbättrad undervisning av läkarna i allmänhet och av specia­ listerna i psykiatri, vilket syfte givetvis skulle främjas om vetenskapligt

Kungl. Majrts proposition nr 212. 229

kvalificerade lärare finge verka på sinnessjukhusen. Värdet av de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna åtgärderna anser kommittén vara oom­ tvistligt. Vid bedömningen av sinnessjukvårdsberedningens förslag måste emeller­ tid, framhåller kommittén, icke blott sådana allmänna omständigheter be­ aktas utan även mera speciella förhållanden granskas. Härvidlag har man att ta hänsyn dels till den lämpliga anordningen av psykiatriundervisningen i den allmänna läkarutbildningen, dels till forskningsresurserna vid de be­ stående psykiatriska universitetsklinikerna, dels också till de nödvändiga förutsättningarna för forskningsarbetet vid sådana psykiatriska institutio­ ner vid sinnessjukhusen som dem sinnessjukvårdsberedningen föreslagit. En upprustning av den grundläggande undervisningen i psykiatri är enligt kommitténs mening den uppgift, som i första hand måste lösas. Därav följer, att kommittén för sin del anser, att de nya tjänster, som blir nödvändiga för denna undervisning, inrättas omedelbart. Undervisningen i vad sinnessjukvårdsberedningen kallat »den stora psy­ kiatrien» finner kommittén kunna anordnas på ett fullt betryggande sätt, om undervisningen vid undervisningsklinikerna kompletteras med ett antal föreläsningar och demonstrationer vid lämpliga sinnessjukhus. För denna undervisning krävs icke i och för sig lärare med professors ställning, utan det torde vara fullt tillräckligt att någon eller några överläkare vid respek­ tive sinnessjukhus förordnas att ge undervisning som biträdande lärare mot arvode. Kommittén framhåller, att den icke kan biträda sinnessjukvårds­ beredningen i dess uppfattning att det skulle vara lämpligt att ur undervisningssynpunkt klyva psykiatrien i två områden för lättare respektive svårare fall. Kommittén hänvisar till remissmyndigheternas yttranden, där enligt kommitténs mening saklig och välmotiverad kritik framförts av bered­ ningens förslag i detta avseende. Vid bedömningen av behovet av utbildning i psykiatri måste man emel­ lertid, anför kommittén, också ta hänsyn till specialistutbildningen i ämnet. Denna utbildning får ta sikte icke blott på den i öppen psykisk vård verk­ samme specialisten, vilken måhända bäst utbildas på universitetsklinikerna, utan även på de blivande sinnessjukhusläkarna. För deras praktiska trä­ ning och vetenskapliga utbildning förefaller det kommittén fullt klart, att särskilda professurer vid vissa större sinnessjukhus skulle vara av synner­ ligen stort värde. Behovet av sådan specialistutbildning i psykiatri utgör ett viktigt skäl för inrättandet av de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna professurerna. Sinnessjukvårdsberedningen har som ett väsentligt motiv för de före­ slagna professurerna även anfört, att genom dem forskningen rörande de svårare psykiska sjukdomarna skulle främjas. Emellertid har, framhåller kommittén, de existerande psykiatriska institutionerna ingalunda de forsk­ ningsresurser, som de skulle behöva för att pa ett tillfredsställande sätt kunna gripa sig an med den vetenskapliga verksamheten. Utredningar

230 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 812.

rörande dessa förhållanden har framlagts av medicinska högskolornas orga­ nisationskommitté i två betänkanden (SOU 1946:76 och 1947:66). Om en snabb intensifiering av forskningen inom psykiatrien åstundas, bör man därför enligt kommitténs mening först slå in på den vägen att göra de nu­ varande psykiatriska klinikerna vid undervisningssjukhusen mera arbetsdugliga. Ur denna synpunkt anser sig kommittén icke kunna förorda, att det nu skapas ytterligare ett antal psykiatriska institutioner till sådana kostnader, att varken de eller de nuvarande institutionerna får en fullvär­ dig utrustning med hänsyn till forskningens behov. Kommittén påpekar, att sinnessjukvårdsberedningens utredning icke innehåller något uttalande om den övriga personal utöver professorn, som skulle behövas för ett vetenskapligt arbete vid de nya institutionerna, lik­ som ej heller någon beräkning av behovet av instrument, apparater, drifts­ anslag och lokaler. Det torde vara uppenbart, framhåller kommittén, att forskningen, likgiltigt inom vilket område av medicinen, i dag icke kan bedrivas utan en ganska omfattande stab av vetenskapliga och tekniska medarbetare och en betydande instrumentell utrustning. Att inrätta eu professur utan en sådan bakgrund anser kommittén vara en skäligen meningslös åtgärd. Även i fråga om institutionslokaler måste ansenliga krav ställas. Kommittén uttalar för sin del, att professurer vid sinnessjukhus icke bör inrättas, innan en detaljerad granskning av de lokala förutsättningarna för institutionerna har utförts och beräkningar rörande de nödvändiga kost­ naderna för institutionernas drift har framlagts. Sådana utredningar anser kommittén bör ankomma på respektive fakulteter och kollegier, vilka där­ vid även kan ta ställning till den lämpliga förläggningen av institutionen med hänsyn till det intima samarbete med övriga medicinska specialister, som bör eftersträvas.

Y ttr ande n. Universitetsmyndigheterna har i huvudsak godtagit kommitténs förslag beträffande psykiatriundervisningens omfattning och organisation.

Som redan förut nämnts anser dock medicinska fakulteten i Uppsala, att

fem timmar av undervisningen i psykologi och den speciella undervisningen i psykosomatisk medicin om fem timmar bör överföras till psykiatrikursen. Fakulteten föreslår, att i gengäld fyra dubbeltimmar av undervisningstiden under psykiatrikursen anförtros speciallärare företrädande psykoanalys, kli­ nisk experimentalpsykologi och liknande specialområden, för vilka special­ föreläsningar fakulteten föreslår särskilda arvoden med 1200—1 800 kronor.

Medicinska fakulteten i Lund, anser, att 12 timmar specialföreläsningar årligen bör ges under psykiatrikursen. Majoriteten inom lärarkollegiet vid karolinska institutet anser, att undervisningen i psykologi lämpligen bör

anordnas i samband med kursen i psykiatri. I denna kurs bör ingå under­ visning i experimentalpsykologi, psykoanalys och psykosomatisk medicin.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 231

I en till lärarkollegiets yttrande fogad inlaga av professor S. Rylander före­ slås, att fem timmar av undervisningen i psykologi och undervisningen i psykosomatisk medicin överföres till psykiatrikursen, varvid den salunda överförda delen av undervisningen i psykosomatisk medicin skulle kunna reduceras från föreslagna fem till tre timmar. Vidare föreslås, att utöver den av kommittén föreslagna undervisningen åtta timmar anslås för föreläs­ ningar inom specialområden såsom kirurgisk psykiatri, elektroencefalografiens och pneumo-encefalografiens diagnostiska värde vid psykiska abnorm­ tillstånd samt experimentalpsykologiska metoder och psykoanalys. Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot den av kommittén föreslagna undervisningen. I stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i löne­ graden Ce 30 föreslår kanslern, att laboraturer i psykiatri i lönegraden Ce 34 inrättas vid de psykiatriska klinikerna. Medicinska fakulteten i Lund fäster uppmärksamheten vid ett förslag av ämnesrepresentanten, professorn E. Essen-Möller, enligt vilken läraren borde erhålla avlöningsförmåner jäm­ ställda eller överstigande en förste läkares i den statliga sinnessjukvården (31 lönegraden jämte avlöningsförstärkning). I fråga om behovet av underläkare anför medicinska fakulteten i Uppsala, att enligt fakultetens mening antalet underläkare i Uppsala bör ökas med fyra. Fakulteten anser det vara en förutsättning för genom­ förandet av kommitténs förslag, att underläkarantalet ökas samt att klini­ kens lokaler, som f. n. är starkt beskurna på grund av den barnpsykiatriska avdelningens oförutsett stora lokalbehov, utökas, lämpligast därigenom att en nybyggnad för den barnpsykiatriska avdelningen uppföres. Med de lokaler, som f. n. står kliniken till buds, kan enligt fakulteten den före­ slagna reformen av psykiatriundervisningen näppeligen genomföras. Sålunda finns bl. a. inga lokaler för kandidaternas journalskrivning m. m. Lärar­ kollegiet vid karolinska institutet har i sin kostnadsberäkning upptagit två förste underläkartjänster för undervisningen vid karolinska sjukhuset. Kostnaderna för undervisningen i psykiatri vid söder­ sjukhuset kan enligt kollegiet icke anges utan föregående förhand­ lingar med Stockholms stad. Då undervisningen i Göteborg har samma omfattning som i Uppsala och Lund, föreslår kanslern, att även där inrättas en laboratur i psykiatri samt beräknas arvoden till biträdande lärare i psykiatri resp. i socialoch rättspsykiatri med 2 250 och 1 500 kronor. Nuvarande arvode indrages. Vidare föreslår kanslern, att on tjänst som laboratoriebiträde inrättas och att kliniken erhåller eu egen kanslibiträdestjänst. I anslutning lill kommitténs ställningstagande till statens sinnessjukvårdsberednings förslag har uttalanden gjorts av ett flertal remissinstanser. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg ansluter sig till kommitténs uppfattning, att man först bör göra de nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. psykiati iska klinikerna vid undervisningssjukhusen mer arbetsdugliga, innan professurer upprättas vid sinnessjukhusen. Å andra sidan framhåller organisationskommittén, att den i sitt betänkande för högskolans upprät­ tande föreslog en professur i »tyngre» psykiatri vid Lillhagens sjukhus. En dylik professur skulle utan tvekan vara av utomordentligt stort värde, särskilt för specialistutbildningen i psykiatri. Organisationskommittén vill emellertid f. n. icke föreslå inrättande av en dylik professur men förutsätter, att en dylik inom en relativt nära framtid inrättas efter förslag från medi­ cinska fakulteten.

I till Göteborgs sjukhusdireJctions yttrande fogade utlåtanden av proces­ sorn M. Odin, tf. styresmannen för Lillhagens sjukhus, dr II. Sjögren samt överläkaren vid psykiatriska kliniken å Sahlgrenska sjukhuset, pro­ fessor J. Lindberg tillstyrkes ävenledes kommitténs förslag. Medicinalstyrelsen förklarar sig icke kunna dela kommitténs uppfattning,

att statens sinnessjukvårdsberednings förslag om inrättande av särskilda professurer vid vissa statliga sinnessjukhus ej bör förverkligas, förrän beho­ vet av psykiatriska kliniker vid undervisningssjukhusen tillgodosetts. Sty­ relsen håller tvärtom före, att tillkomsten av professurer, förlagda till slutna sinnessjukhus och avsedda för forskning beträffande dessa sjukhus speciella klientel samt utbildande av läkare, avsedda att tillgodose den slutna sinnessjukvårdens särskilda behov, är av vitalt intresse. Styrelsen föreslår därför, att ytterligare utredning angående personalbehovet vid här avsedda kliniker och deras utrustning och förläggning utan dröjsmål igångsattes. Som ytterligare skäl härför anföres, att betydande nybyggnadsarbeten är i gång eller är nära förestående åtminstone vid två av de statliga sinnessjukhus, Ulleråkers sjukhus i Uppsala och S:t Lars sjukhus i Lund, som härvid kan komma i fråga.

Sveriges läkarförbund delar icke kommitténs uppfattning, att det vid

de psykiatriska lasarettsavdelningarna finns tillräckliga resurser för forsk­ ning även beträffande de egentliga sinnessjukdomarna, och anser det därför vara ett angeläget önskemål, att lärarbefattningar kommer till stånd ej blott vid de psykiatriska klinikerna utan även vid sinnessjukhusen.

Departementschefen.

De psykiska sjukdomarna erbjuder svåra medicinska problem, inför vilka forskningen ännu i många fall står maktlös. Vid andra dylika sjukdomstill­ stånd har läkaren fått möjlighet att angripa sjukdomen genom kroppsliga behandlingsmetoder, sasom chockbehandling och psykokirurgiska ingrepp, eller genom psykoterapeutiska åtgärder av olika slag. Antalet psykiskt sjuka är högt, varför de psykiska sjukdomarna kan sägas utgöra ett väsent­ ligt samhälleligt problem. Det är således enligt min mening i hög grad på­ kallat, att alla läkare får en gedigen utbildning i psykiatri, och jag hälsar med tillfredsställelse kommitténs förslag att göra psykiatrien till ett huvud­ ämne i grundutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 233

I fråga om psykiatriundervisningens innehåll och anordnande finner jag icke anledning att frångå kommitténs förslag. Jag vill här erinra om att jag i mitt uttalande om undervisningen i psykologi funnit lämpligt följa kommitténs förslag att förlägga denna undervisning till det andra studie­ året och att jag ävenledes funnit övervägande skäl tala för kommitténs åsikt, att ett antal föreläsningar i psykosomatisk medicin bör ingå i översiktskursen i medicin under det propedeutiska året. Kommitténs uttalande, att undervisningen i neuroslära och psykoterapi hittills på grund av den knappt tillmätta kurstiden icke fått det utrymme, som motsvarar neurostillståndens medicinska och sociala betydelse, finner jag beaktansvärt. En­ ligt min mening bör en betydande del av utökningen av psykiatriunder­ visningen falla på psykoneurosernas diagnostik och behandling. Läkarens viktiga uppgifter inom mentalhygienen bör även beaktas. Med anledning av statens sinnessjukvårdsberednings betänkande röran­ de specialistutbildningen i psykiatri, vilket överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid dess arbete, anför kommittén, att värdet av beredningens förslag att vetenskapligt kvalificerade lärare i professors ställ­ ning får verka på sinnessjukhusen, allmänt taget synes kommittén oom­ tvistligt. Dylika tjänster anser kommittén dock icke nödvändiga för under­ visningen i psykiatri i den allmänna läkarutbildningen, där en viss kom­ plettering av kursundervisningen i psykiatri med demonstrationer på sin­ nessjukhus av överläkare i biträdande lärares ställning prövats vara till­ räckligt. Kommittén finner i likhet med övervägande antalet remissmyn­ digheter det icke heller befogat att skapa en differentiering av lärostolarna inom psykiatrien. Behovet av specialistutbildning i psykiatri utgör emeller­ tid enligt kommitténs mening ett viktigt skäl för inrättandet av de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna professurerna. Ur forskningssynpunkt anser kommittén, att de nuvarande psykiatriska institutionerna vid undervisningssjukliusen i första hand bör göras arbetsdugliga. För egen del anser jag i likhet med kommittén, att en viss förstärkning av de nuvarande universitetsinstitutionerna i psykiatri är nödvändig. Mina i det följande framlagda förslag, innefattande bland annat extraordinarie lärartjänster vid klinikerna, torde få anses av betydelse i detta samman­ hang. De under remissbehandlingen framförda skälen mot en differentiering av psykiatriprofessurerna finner jag vidare bärkraftiga. Vad sinnessjukvårdsberedningen och kommittén anfört om värdet för specialistutbild­ ningen och för den psykiatriska forskningen av professurer i psykiatri vid sinnessjukhusen synes mig dock utgöra tungt vägande skäl för att åtmin­ stone någon dylik tjänst inrättas. Som kommittén framhåller föreligger emellertid icke så ingående utredningar om förutsättningarna ur lokal syn­ punkt och om kostnaderna i olika avseenden, att ett avgörande nu kan fattas. Närmare utredning härom bör, såsom kommittén och medicinalsty­ relsen anfört, snarast komma till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 235

20. Barnpsykiatri.

Kommitté n. Undervisningen i barnpsykiatri har hittills varit frivillig. Beträffande undervisningens omfattning hänvisas till betänkandet (s. 203). Barnpsykiatriens omfattning och dess teoretiska och praktiska betydelse har medfört, att ämnet redan utvecklats till ett eget fackområde. Under efterkrigsåren har i flera länder den barnpsykiatriska verksamheten inten­ sifierats och utvecklats. Framför allt har utvecklingen karakteriserats av en stark vetenskaplig frammarsch med speciella metoder för diagnos och terapi som resultat. Förbindelserna har blivit alltmer intima mellan centra­ lerna för psykisk barna- och ungdomsvård (rådgivningsbyråerna) och de medicinska undervisningsanstalterna, en utveckling som man överallt funnit ändamålsenlig. Socialvårdens krav har i vårt land redan lett till riksdagsbeslut som med­ ger statligt stöd vid upprättandet av centraler för psykisk barna- och ungdomsvård. Dessa centraler skall vara anslutna till sjuk- och hälsovårds­ organisationen och förestås av specialutbildade läkare. Den utbyggda organisationen mom ungdomsvårdsskolorna kräver också läkarnas insatser. Detsamma gäller inom den vanliga skolans område, där sinnesslövårdens omorganisation, hjälpklassväsendets utveckling och övrig specialunder­ visning såväl som andra mentalhygieniska uppgifter förutsätter dels barnpsykiatriskt orienterade skolläkare, dels tillgång till speciell barnpsykiatrisk sakkunskap. Även rättsväsendet fordrar läkare med barnpsykiatrisk utbild­ ning. Härtill kommer ett ökat behov av medicinsk rådgivning i uppfostrings­ frågor, sedan allmänhetens förståelse härför mer och mer vidgats, en uppgift som icke kan tillfredsställas utan ökad tillgång på reell sakkunskap. De arbetsuppgifter och problem inom barnpsykiatrien, som varje läkare stiills inför, nödvändiggör, anför kommittén, att ämnet får sin plats bland de obligatoriska ämnena till medicine licentiatexamen i form av eu kort, obligatorisk kurs med en allmän orientering över ämnesområdet. De kli­ niska föreläsningarna bör enligt kommittén omfatta en översikt av barnpsvkiatrien och dess uppgifter inom socialvården, på skolans område, inom rättsväsendet och i samband med allmän rådgivning i uppfostrings­ frågor. Inom ramen för de kliniska föreläsningarna bör möjlighet ges för demonstrationer av typfall. De studerande bör också få tillfälle att själva göra cn socialutredning samt att i övrigt följa en fullständig utredning. Kursen i barnpsykiatri föreslås skola fullgöras under kursen i pediatrik. Undervisningen bör omfatta 15 timmar föreläsningar inklusive kliniska demonstrationer. Tillfälle att delta i en barnpsykiatrisk socialutredning torde enligt kommitténs mening kunna erbjuda sig för den studerande i

236 Kungl. Maj:ts proposition nr '212.

samband med det kliniska arbetet under pediatrikkur sen. Undervisningen föreslås skola avslutas med kursförhör. Undervisningen i barnpsykiatri bör enligt kommitténs mening i regel meddelas mot arvode av en särskild lärare i barnpsykiatri, vilken för denna undervisning förordnas som biträdande lärare. Anordningen med biträdande lärare som målsmän för undervisningen i ämnet finner kommit­ tén tillräcklig för den allmänna läkarutbildningen. Ett utbyggande av samhällets psykiska barna- och ungdomsvård kräver emellertid, framhåller kommittén, uppenbarligen även en högre utbildning av ett antal läkare och specialister, varjämte det även föreligger ett starkt behov av veten­ skaplig forskning, bland annat med sikte på de särskilda förhållandena i vårt land. Kommittén anför i detta sammanhang ett yttrande av svenska socialvårdsförbundet i skrivelse till medicinalstyrelsen den 15 mars 1950 angående den psykiska barna- och ungdomsvården:

Den främsta orsaken till att denna vård — trots att behovet av den­ samma från alla hall salunda starkt vitsordats — icke utbyggts på tänkt sätt torde vara den rådande bristen på för denna verksamhet utbildade läkare. Anledningar till denna brist är säkerligen flera. En anledning synes vara det förhållandet, att ämnet barnpsykiatri vid universitet och högskolor icke är jämställt med övriga medicinska läro­ ämnen, på grund varav detsamma icke får det anseende, vartill dess sam­ hälleliga betydelse borde berättiga. Önskvärt vore därför, att professurer i barnpsykiatri inrättades vid våra universitet. En annan, kanske den viktigaste anledningen till bristen är utan tvivel knappheten på utbildnings­ platser. Enligt vad som vitsordats förefinnes nämligen bland yngre och blivande läkare ett stort intresse för barnpsykiatrisk verksamhet.

^ Kommittén understryker, att utvecklingen i vårt land enligt kommit­ téns mening nått därhän, att snarast möjligt professurer i ämnet måste inrättas vid välutrustade barnpsykiatriska kliniker vid flera lärosäten. Samhällets berättigade krav dels pa vetenskaplig forskning inom området, dels på utbildning av läkare och specialister måste, framhåller kommittén, tillfredsställas. Kommittén föreslår därför, att fakulteterna framlägger för­ slag i denna riktning så snart möjligheter yppas att inrätta undervisningskliniker i barnpsykiatri. Vid sina undersökningar av möjligheterna att redan nu ordna åtminstone en ordinarie lärartjänst i barnpsykiatri har kommittén funnit, att förut­ sättningar föreligger i Stockholm-. Vid Kronprinsessan Lovisas barnsjuk­ hus inrättades i början av år 1953, efter överenskommelse mellan Stockholms stad och sjukhuset, en avdelning för barnpsykiatri, vid vilken överläkarebe­ fattningen f. n. befinner sig under tillsättning i samma ordning som gäller beträffande professur. Kommittén anför, att den vid samråd med över­ läkaren vid barnsjukhuset, professor C. Gyllenswärd, och läraren i barn­ psykiatri vid samma sjukhus inhämtat, att tillfredsställande möjligheter i fråga om lokaler, patientmaterial etc. kommer att föreligga vid denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 237

avdelning för en professur i barnpsykiatri. Kommittén anser, att med hänsyn till det stora samhällsintresset i denna verksamhet och myndigheternas tidigare initiativ i denna riktning synnerligen starka skäl talar för att varje möjlighet bör tillvaratas att omedelbart inrätta en ordinarie lärartjänst i barnpsykiatri och i samband därmed skapa en universitetsklinik i ämnet. Kommittén föreslår därför, att en professur i barnpsykiatri inrättas vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. För realiserande av detta förslag, vil­ ket innebär att barnpsykiatriska avdelningen i likhet med pediatriska kli­ niken får karaktär av undervisningsklinik, synes förhandlingar i särskild ordning mellan staten och vederbörande huvudman vara erforderliga. Till professuren föreslås skola knytas en tjänst som kanslibiträde. Underläkarantalet vid de blivande avdelningarna bör, framhåller kommittén, beräknas med tanke på undervisningsbehovet i ämnet. I övrigt finns för närvarande enligt kommitténs uppfattning icke förut­ sättningar för inrättandet av ordinarie lärartjänster i barnpsykiatri med självständiga sjukavdelningar. Kommittén föreslår därför, att i Uppsala, Lund och vid karolinska sjukhuset inrättas en befattning som biträdande lärare i barnspykiatri, vilken mot ett arvode på 2 700 kronor meddelar ca 15 timmar undervisning per pediatrikkurs samt ger viss klinisk rondunder­ visning. Där överläkare vid barnpsykiatrisk avdelning finns, bör denne enligt kommitténs mening vara lärare i barnpsykiatri. Kommittén anför, att den vid sina överläggningar med ämneslärarna i psykiatri i fråga om den psykiatriska kliniken i Uppsala blivit uppmärksamgjord på det förhållandet, att den barnpsykiatriska avdelningen vid kliniken upptar en förhållandevis stor del av klinikens utrymmen. Ursprungligen var kliniken icke byggd för att ta hand om jämväl avdelningar för bampsvkiatri, men anordningen vidtogs som ett provisorium för att den ur praktisk synpunkt viktiga specialvården av de barnpsykiatriska fallen skulle kunna komma i gång. Den stora del av psykiatriska kliniken, som nu upptas av den barnpsykiatriska avdelningen, skapar svåra olägenheter för undervisningen i psykiatri. Med hänsyn härtill och med hänsyn till behohovet av ytterligare möjligheter till specialutbildning i barnpsykiatri vid olika kliniker i landet framhåller kommittén den nuvarande anordningens nackdelar och rekommenderar, att planeringen av en nybyggnad för den barnpsykiatriska avdelningen påskyndas. Fn sådan lösning av barnpsykiat­ riska avdelningens problem i Uppsala skulle, framhåller kommittén, skapa möjligheter för inrättandet av ytterligare en professur i ämnet, vilket kom­ mittén finner vara av behovet synnerligen påkallat. _ För den föreslagna barnpsykiatriska kliniken vid Kronprinsessan Lovi­ sas barnsjukhus föreslår kommittén dels ett engångsanslag med 50 000 kronor till utrustning, dels ett årligt materielanslag med 10 000 kronor. Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår av erterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen och kanslerns förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 239

stående 2/3 samt ronder och demonstrationer i anslutning till pediatrik­ kursen. Kursförhöret bör, anser fakulteten, även omfatta de föreläsningar, som givits i samband med psykiatrikursen. Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning omnämner, att den barnpsykiatriska vården vid lasarettet i Lund bedrives å psykiatriska kliniken, varför det synes beredningen böra övervägas, att undervisning i barnpsykiatri vid Lunds universitet bibehålies under ämnet psykiatri. Kommitténs förslag om en professur i barn psykiatri har ävenledes varmt tillstyrkts av remissmyndigheterna, av vilka flera uttalat önskemål om ytterligare professurer i ämnet inom en snar framtid. Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att, därest ytterligare pro­ fessurer i barnpsykiatri kommer att inrättas, det synes fakulteten natur­ ligt, att den första förlägges till Uppsala, där redan en omfattande barnpsykiatrisk verksamhet bedrives i samarbete med länets öppna psykiska barna- och ungdomsvård. De skäl, som dikterat kommitténs förslag, att professur i barnpsykiatri endast inrättas vid ett av landets lärosäten, nämligen Stockholm, synes organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg icke över­ tygande och anses åtminstone icke för någon längre tid böra hindra till­ komsten av ordinarie akademisk lärarbefattning i detta ämne vid samtliga medicinska lärosäten. Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hälsar med stor tillfredsställelse kommitténs förslag om inrättande av en professur och biträdande lärar­ tjänster i barnpsykiatri. Svenska läkaresällskapet delar kommitténs uppfattning om önskvärd­ heten av att en professur i barnpsykiatri inrättas vid karolinska institutet. Sällskapet anser emellertid, att det bör ankomma på institutets lärarkolle­ gium att göra en utredning om densammas lämpliga förläggning. Kanslern föreslår, att arvode för biträdande lärare i Göteborg beräknas med samma belopp, som av kommittén föreslagits för Uppsala och Lund, då undervisningen i barnpsykiatri i Göteborg bör fa samma omfattning som vid dessa lärosäten.

Departementschefen.

Den psykiska barna- och ungdomsvården erbjuder viktiga arbetsområ­ den för läkarna och tilldrar sig stort intresse från statsmakternas sida. Ett betydande behov av specialistutbildning synes föreligga på detta fält. För läkarna i allmänhet torde undervisning i barnpsykiatri utgöra ett nödvän­ digt komplement till deras utbildning i fråga om kroppssjukdomarna under barnaåldern. Även med tanke på behovet från allmänhetens sida av en medicinsk rådgivning i uppfostringsfrågor och av mentalhygienisk upplys­ ning torde eu obligatorisk undervisning i barnpsykatri nu vara behövlig i grundutbildningen. Jag tillstyrker således kommitténs av de flesta remiss­

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 241

21. Dermato-venereologi.

Kommittén.

Enligt examensstadgan fullgör de studerande två månaders tjänstgöring i dermato-venereologi samt därefter två veckors assistenttjänstgöring. Stu­ diet avslutas med slutförhör, som i regel förrättas en vecka efter assistent­ tjänstgöringens slut. Möjlighet finns att fullgöra assistenttjänstgöringen i Danmark, Finland och Norge, varvid dock slutförhöret måste fullgöras i Sverige. Den första tjänstgöringen får enligt gällande bestämmelser kombi­ neras med upp till två andra kurser. Kommittén finner den bästa lösningen av undervisningen i dermatovenereologi vara, att den teoretiska undervisningen i ämnet i full utsträck­ ning kombineras med den kliniska tjänstgöringen och att den särskilda assistenttjänstgöringen sålunda avskaffas. Tillkomsten av en dermatovenereologisk klinik i Lund har, framhåller kommittén, medfört en lättnad för en sådan planering av undervisningen. Kursernas alltför stora deltagar­ antal har tidigare hindrat sammanslagningen i fråga för Stockholmsklinikens del. Detta hinder anser kommittén kunna avlägsnas, därest en dermatovenereologisk klinik inrättas i Uppsala. Kommittén föreslår, att dermato-venereologien undervisas under en två månaders kurs, varunder de studerande åhör cirka 50 timmar föreläsningar samt fullgör praktisk tjänstgöring på klinik och poliklinik. Vid kursens bör­ jan bör dessutom enligt kommittén sammanlagt cirka 10 timmar ägnas åt praktisk undervisning i de vanligare undersökningsmetoderna. I undervis­ ningen i dermato-venereologi bör, framhåller kommittén, ingå hithörande delar av allergiläran och den kliniska bakteriologien. Denna undervisning skall vara en del i huvudföreläsningsserien, och ämnesläraren fördelar under­ visningen på ämnets olika delar. Vid undervisningen beröres även hit­ hörande socialmedicinska frågor, främst rörande yrkeshudsjukdomar och de veneriska sjukdomarna. Kursen i dermato-venereologi bör enligt kommittén avslutas med slut­ förhör. Kommittén anser, att inrättandet av en professur i dermato-venereologi i Uppsala är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till undervisningens behov. Vid den där befintliga provisoriska hudkliniken bör enligt kommittén anordnas tre kurser årligen med 20 deltagare i varje kurs. I Lund har hit­ tills getts två kurser per år, men kommittén finner att deltagarantalet i dessa kurser varit större än vad som kan bedömas vara lämpligt med hän­ syn till klinikens små undervisningslokaler, varför kommittén föreslår, att även här ges tre kurser årligen med 20 deltagare. 16 — Biliang till riksdagens protokoll 105If. 1 sand. Nr SIS.

242 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 212.

Lärarbehovet i Uppsala och Lund blir med nyssnämnda anordning av

samma omfattning. För tre kurser torde cirka 150 föreläsningstimmar krä­

vas, varjämte ytterligare 10 timmar undervisning per kurs enligt kommittén torde böra beräknas ur lärarens synpunkt för ledningen av olika demonstra­

tioner i samband med undervisningen. Av denna undervisning faller 130

timmar på professorn. Den övriga undervisningen föreslås skola ges av eu biträdande lärare, varjämte denne bör vara kursledare och examinator för

den tredje kursen. Hans arvode beräknar kommittén till 2 450 kronor, vil­

ket innefattar ersättning för föreläsningar och demonstrationer jämte visst arvode för examination och kursledning. Vid den provisoriska hudkliniken i Uppsala föreslår kommittén, att biträdande lärare och annan personal tillsättes i samma omfattning som vid kliniken, i Lund, eftersom undervis­ ningens omfattning är lika stor vid de bägge klinikerna.

I Stockholm skall dermato-venereologiska kliniken enligt kommitténs

förslag årligen meddela undervisning för cirka 120 studerande. Detta inne­ bär en minskning av det årliga antalet studerande vid kliniken som en följd av att undervisning enligt kommitténs förslag kommer till stånd i Uppsala. Med det utökade praktiska arbetet under kursen finner kommittén det nödvändigt att i enlighet med ämneslärarens yrkande föreslå, att de

studerande fördelas på fem kurser årligen med 20 å 25 deltagare i varje

kurs. Undervisningsvolymen vid kliniken blir med denna anordning cirka

300 timmar per år. Av denna undervisning räknar kommittén med att professorn ger 130 timmar samt föreslår därjämte att denne tjänstgör som

kursledare och examinator för två av kurserna. Den övriga undervisningen jämte examination av de återstående tre kurserna föreslås skola ges av biträdande lärare mot arvode. Kommittén beräknar detta arvode till sam­

manlagt 9 150 kronor. Arvodet bör enligt kommittén på förslag av klinik­

chefen uppdelas på två eller flera arvoden till biträdande lärare.

Vid påbörjandet av undervisning i ämnet i Göteborg bör enligt kommit­

tén dess personalstat uppgöras i enlighet med vad som skett vid klinikerna i Uppsala och Lund, eftersom göteborgskliniken kan beräknas få samma omfattning ur undervisningssynpunkt. Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisa­ tionen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

Utöver de i tabellen redovisade tjänsterna finns i Stockholm en laboratur i allergilära samt en till allergilaboratoriet knuten laboratoriebiträdestjänst. I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes an­ givits en tjänst som djurvårdare. Tjänsten föreslås i årets statsverkspro-

position skola inrättas från och med budgetåret 1954/55.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

244 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

till dermato-venereologiska klinikens vid karolinska sjukhuset förfogande. Enligt professor Hellerströms uppfattning går det inte att i den av kom­ mittén omförmälda provisoriska hudkliniken i Uppsala anordna en under­ visning efter den av kommittén uppgjorda planen, bland annat på grund

av klinikens ringa storlek, rymmande högst ett 25-tal vårdplatser. I kolle­ giets kostnadsberäkning har förutom en förste underläkartjänst uppförts

jämväl en lärartjänst i Ce 30.

I en till organisationskommitténs för medicinska högskolan i Göteborg

yttrande fogad inlaga av ämnesföreträdaren, överläkare G. Seeberg, fram­

håller denne såsom förutsättning för undervisningens genomförande i Göte­ borg, att lämpliga såväl polikliniska som kliniska undervisningslokaler an­ ordnas samt att antalet lärarkrafter utökas i erforderlig omfattning. Sjuk­ husdirektionen i Göteborg har igångsatt en utredning för lösande av klini­

kens lokalfråga. Klinikens personal bör enligt organisationskommittén

utgöras av en biträdande lärare, en klinisk amanuens, ett laboratoriebiträde samt ett kanslibiträde.

Kanslern tillstyrker kommitténs förslag om inrättande av en professur

i dermato-venereologi i Uppsala. Kanslern anför vidare, att undervisning i dermato-venereologi påbörjas i Göteborg under innevarande budgetår. Då undervisningen där bör få samma omfattning som i Uppsala och Lund föreslår kanslern att göteborgskliniken erhåller motsvarande personalför­ stärkning.

Departementschefen.

Kommitténs förslag angående undervisningen i dermato-venereologi kan jag tillstyrka. Sammanförandet av teoretisk undervisning och praktisk tjänstgöring i ämnet till en kurs på sätt som sker i fråga om andra kliniska

ämnen, mot vilket remissmyndigheterna icke gjort någon erinran, finner

jag ändamålsenligt. De studerandes möjligheter att kombinera kurs i der­ mato-venereologi med annan kurs har jag redan avhandlat i avsnittet om studieplanen.

En förutsättning för genomförandet av den nya undervisningsordningen i ämnet synes vara, att en dermatologisk klinik träder i funktion i Upp­ sala. Kommitténs förslag härom har tillstyrkts av universitetsmyndighetema och kanslern. Enligt vad jag under hand erfarit har en E-paviljong på sjukhusets område tagits i anspråk för en sådan klinik, och en tjänst som överläkare i lönegraden Cg 29 inrättats från 1 januari 1954. Jag före­ slår, att i samband med den nya studieplanens införande en professur i dermato-venereologi inrättas i Uppsala. Mot kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag i fråga om beräkningen av arvoden till biträdande lärare ävensom i fråga om en förstärkning av skri vpersonalen vid klinikerna har jag intet att erinra.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorga­ nisationen i ämnet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 245

U L S G

Undervisning i dermato-venereologi _

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 46 100 kronor. Då emellertid vid inrättandet av en professur i dermato-venereologi i Uppsala den nuvarande överläkartjänsten vid dermatologiska kliniken bör indras, avgår kostnaden härför eller i runt tal 18 900 kronor, varför netto­ ökningen uppgår till 27 200 kronor. För uppsalakliniken anser jag mig vidare böra räkna med ett årligt materielanslag av 10 000 kronor.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

22. Klinisk epidemiologi.

Kommittén. Särskild kurs med katedral undervisning ges icke i epidemiologi enligt nu­ varande studieordning. De studerande skall emellertid fullgöra en månads assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. Denna tjänstgöring kan ske vid epidemisjukhusen i Uppsala, Lund, Malmö, Stockholm och Göteborg under förutsättning att tillräckligt kliniskt material finns. Möjlighet finns även att fullgöra assistenttjänstgöring i Danmark, Finland och Norge. Sedan år 1940 har en obligatorisk kurs i krigsepidemiologi med 14—16 timmar före­ läsningar getts två gånger årligen i Uppsala, Lund och Stockholm. Kursen i krigsepidemiologi torde ej blott ha omfattat de vid krig särskilt före­ kommande epidemiska sjukdomarna utan även den kliniska epidemiologien i allmänhet. Kommittén behandlade i vissa delar frågan om epidemiologiundervisningen redan i sin den 15 februari 1952 framlagda utredning angående den krigsmedicinska undervisningen m. m. Kommittén anförde där, att samtliga studerande borde fullgöra en månads kurs i krigsmedicin och epidemiologi med krigsepidemiologi. Undervisningen i epidemiologi före­ slogs omfatta 25 föreläsningstimmar, av vilka 6—8 skulle ägnas åt den anslutande kliniska bakteriologien. Därjämte skulle de studerande under ett antal timmar bevista demonstrationer och praktiska övningar, i allmänhet dock icke överskjutande 3—4 timmar per undervisnings­ dag under cirka två veckor. Denna undervisning avsåg att ge en över­ sikt i föreläsningsform med demonstrationer av den kliniska epidemiologien. Kommittén föreslog därjämte, att de studerande såsom hittills skulle fullgöra en månads assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. Kom­ mittén uttalade emellertid samtidigt, att det vore fördelaktigast om kursen i epidemiologi och den praktiska tjänstgöringen kunde sammanföras under en period men att detta icke vore möjligt med den nu gällande studieord­ ningen. Anordningen skulle nämligen medföra att alltför många deltagare fullgjorde den praktiska tjänstgöringen samtidigt och att den bleve kon­ centrerad på för kort tid. Anordningen av undervisningen i klinisk epide­ miologi borde emellertid omprövas när nytt förslag till studieordning framlades. Den tidigare diskussionen om undervisningen i klinisk epidemiologi har, anför kommittén, visat, att en god sådan undervisning förutsätter dels en kursmässig översiktsundervisning med föreläsningar och demonstrationer, dels en praktisk tjänstgöring. Undervisningen i klinisk epidemiologi bör således meddelas under samma former som i fråga om övriga kliniska ämnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 247

Man har också betonat det fördelaktiga i att den teoretiska och den prak­ tiska undervisningen bedrivs samtidigt. Om undervisningen skall vara tillfredsställande bör dock, framhåller kom­ mittén, de studerande av olika skäl, t. ex. säsongmässigt växlande belägg­ ning på epidemisjukhusen, få tillfälle att under längre tid följa patient­ materialet. Antalet samtidiga deltagare får likväl icke bli för stort. Vidare bör översiktsföreläsningar med demonstrationer anordnas för de studerande. Dessa olika önskemål kan enligt kommitténs mening icke uppfyllas på annat sätt, än att undervisning i klinisk epidemiologi meddelas under flera olika perioder i studieordningen. Redan i samband med kursen i medicin bör enligt kommittén lämpliga fall på epidemisjukhusen demonstreras för de studerande under s. k. visitronder på epidemisjukhusen. Sådana ronder, vid vilka lärarna på epidemisjukhusen samlar och demonstrerar tillgäng­ liga och lämpliga sjukdomsfall för medicinkursens deltagare, bör anordnas varannan eller var tredje vecka under kursen i medicin, och de bör ta en tid av cirka 2 timmar per gång. Härigenom kan de studerande på ett relativt tidigt stadium få se typexempel av de vanliga infektionssjukdomarna. Även under kursen i pediatrik anser kommittén denna anordning värde­ full, och kommittén har vid samråd med ämnesföreträdarna funnit, att det föreligger ett intresse för en sådan undervisning. Kommittén föreslår därför, att visitronder på epidemisjukhusen anordnas även under kursen i pediatrik. Det torde för en blivande praktiker vara av största betydelse, att han under sin studietid får se ett större antal akuta infektioner hos barn. Med nu­ varande undervisning har det icke sällan förekommit, att en studerande blivit medicine licentiat utan att ha varit i tillfälle att undersöka patienter med sådana viktiga barnsjukdomar som mässling och scharlakansfeber. Såväl epidemiologer som pediatriker har framhållit för kommittén, att risk för överförande av smitta knappast föreligger vid anordnandet av dylika visitronder, under förutsättning att nödig försiktighet iakttages. Under visitronderna får de studerande med säkerhet se ett tillräckligt antal akuta infektioner hos såväl vuxna som barn. Om emellertid visit­ ronderna förekommer med tämligen långa intervaller, på två till tre veckor, kan de studerande givetvis inte följa de enskilda sjukdomsfallen. Kommit­ tén föreslår därför, att undervisningen i epidemiologi även skall innefatta en period av mera fortlöpande praktiskt arbete på epidemisjukhus. En sådan praktisk tjänstgöring torde enligt kommitténs mening icke behöva utsträc­ kas över alltför lång tid, eftersom de studerande under visitronderna fål­

en god överblick över de vanliga infektionssjukdomarna. Inte heller torde

tjänstgöringen behöva omfatta heltidsarbete på epidemisjukhus, varför den bör kunna kombineras med vissa andra kurser. Kommittén föreslår således, att en särskild kurs i klinisk epidemiologi, förenad med praktisk tjänst­ göring på epidemisjukhus, infogas i studieordningen. I sin nyssnämnda utredning angående den krigsmedicinska undervis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ningen föreslog kommittén, att kurserna i krigsmedicin och i epidemiologi skulle kombineras. Denna anordning ansågs nödvändig med hänsyn till att kurserna på bästa sätt skulle inpassas i den gällande studieordningen. Då kommittén nu framlägger en ny studieplan, anser kommittén det lämpligare att låta de båda kurserna gå skilda från varandra med möjlig­ het för de studerande att valfritt kombinera dem med andra kurser i enlig­ het med studieplanens bestämmelser. Trots att kursen i epidemiologi så­ ledes skiljes från kursen i krigsmedicin måste den förra enligt kommitténs mening alltjämt innefatta undervisning i krigsepidemiologi. Kommittén anser det nämligen icke vara lämpligt att skilja på undervisning i fredsoch krigsepidemiologi, eftersom i bägge fallen undervisningen till största delen handlar om samma sjukdomar och i varje fall avser samma under­ söknings- och behandlingsteknik. Enligt nuvarande studieplan skall de studerande fullgöra en månads assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. I kommitténs förslag blir kursen i epidemiologi förenad med praktisk tjänstgöring, varför den särskilda assi­ stenttjänstgöringen anses kunna avskaffas. Kommittén har i sin nyssnämnda utredning angående undervisning i krigsmedicin angett, att undervisningen i klinisk epidemiologi med krigs­

epidemiologi lämpligen bör omfatta 25 timmar föreläsningar, varjämte demonstrationer och praktiska övningar bör meddelas under 40—50 tim­

mar. De olika remissmyndighetema har i stort sett instämt i detta förslag. Enhgt den nu föreslagna anordningen kommer emellertid ett betydande antal kliniska demonstrationer att ske under visitronderna, varför kom­ mittén anser, att antalet timmar för demonstrationer och praktiska övningar kan minskas i förhallande till det tidigare förslaget. Kommittén föreslår

därför, att kursen i klinisk epidemiologi skall omfatta 25 timmar föreläs­ ningar och 25 timmar demonstrationer och praktiska övningar. Föreläs­

ningarna och demonstrationerna föreslås anordnade för hela antalet del­ tagare i kursen samtidigt. Under kursen bör, som förut föreslagits, de stude­ rande även få tillfälle till praktisk tjänstgöring på epidemisjukhus. Kom­ mittén föreslår, att de under en tid motsvarande fjorton dagars halvtids­ tjänstgöring arbetar på epidemiologisk avdelning. Vid det praktiska arbetet bör de studerande fördelas i mindre grupper, som omväxlande arbetar på avdelningarna. Kursen bör enligt kommittén ge en översikt av den kliniska epidemiologien. Därvid betonas särskilt de krigsmedicinskt viktiga delarna av ämnet. Undervisningen bör dessutom utvidgas att omfatta sådana epidemiska sjukdomar, som normalt inte förekommer i vårt land men som vid ett krigstillfälle kan tänkas vinna spridning, bland annat vid bakteriologisk krig­ föring. Undervisningen bör också beröra det epidemiologiska arbetet under freds-, beredskaps- och krigstider. De viktigaste skyddsympningarna bör demonstreras och praktiskt inövas. I kursen bör de epidemiska sjukdomarnas

Kungl. Maj ds proposition nr 212. 249

kliniska bakteriologi ingå, vartill 6—8 timmar föreläsningar och demon­ strationer föreslås skola avsättas. Bakteriologisk provtagning demonstreras och inövas. Ämnets socialmedicinska aspekter skall också upptas till be­ handling liksom de lagbestämmelser som läkaren har att följa beträffande de epidemiska sjukdomarna. Kursen i klinisk epidemiologi bör enligt kommittén med hänsyn till vad sålunda anförts utsträckas över två månader. Kursen föreslås skola avslutas med slutförhör, varför kunskapskontroll ej längre behöver förekomma i samband med tentamen i invärtesmedicin. Kommittén anför, att dess förslag till undervisning utan tvivel kommer att innebära en större undervisningsbelastning än hittills, varför en för­ stärkning av undervisningskrafterna vid epidemisjukhusen blir nödvändig. Ehuru vissa skäl talar för att ordinarie lärartjänster borde inrättas för denna undervisning, har kommittén likväl ansett ett dylikt förslag innebära en så genomgripande förändring av organisationen av epidemisjukhusen, att frågan bör bedömas jämväl med hänsyn till andra omständigheter än dem som kommittén har att beakta. Kommittén föreslår därför nu endast arvoden för undervisning i klinisk epidemiologi på epidemisjukhusen. Kom­ mittén förutsätter emellertid, att vederbörande fakulteter och kollegier upptar frågan om den framtida ställningen för lärarna i klinisk epidemiologi till en allsidig utredning. I Uppsala föreslås kursen i klinisk epidemiologi skola anordnas tre gånger om året med 20 deltagare i varje kurs. Undervisningen kommer där­ igenom att årligen omfatta (exklusive klinisk bakteriologi) cirka 65 timmar föreläsningar och cirka 65 timmar demonstrationer. Denna undervisning jämte förhör och kursledning föreslår kommittén skola ersättas med ett arvode av 6 850 kronor. Lärare i klinisk epidemiologi blir överläkaren vid epidemisjukhuset. Om någon av kurserna ges av annan lärare vid epidemi­ sjukhuset, bör denne få motsvarande del av arvodet. För undervisningen i klinisk bakteriologi under kursen beräknar kommittén ett särskilt arvode av 800 kronor. I Lund-Malmö bör enligt kommittén likaledes anordnas tre kurser med 20 deltagare i klinisk epidemiologi årligen. De bör efter förslag av fakul­ teten fördelas på överläkarna vid epidemisjukhusen i Lund och Malmö. Den totala undervisningsvolymen för kurserna i Lund och Malmö blir densamma som i Uppsala, varför motsvarande arvode beräknas för undervisningen. Beloppet bör fördelas på kursgivarna i proportion till an­ talet hållna kurser. I Stockholm föreslår kommittén, att 4 kurser med 30 deltagare anordnas årligen på epidemisjukhuset med ett sammanlagt arvode till läraren på 9 600 kronor. Om någon eller några av kurserna ges av annan än huvud­ läraren bör motsvarande del av arvodet gå till den andre föreläsaren. För undervisning i klinisk bakteriologi föreslås arvoden pa sammanlagt 1 200 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

I Göteborg bör enligt kommittén undervisning i klinisk epidemiologi

anordnas i enlighet med vad som föreslagits för Uppsalas del, när medicinska högskolans utbyggnad nått detta stadium. Kommittén föreslår, att arvoden till amanuenser under kurserna i epide­

miologi beräknas med 400 kronor per kursmånad eller med 2 400 kronor i Uppsala respektive Lund-Malmö och med 3 200 kronor i Stockholm.

Vid uppförandet på de olika lärosätenas avlöningsstater av de sålunda föreslagna undervisningsarvodena bör enligt kommittén det nu under åttonde, huvudtiteln anvisade anslaget Gemensamma universitetsändamål: Ersättning åt överläkare vid vissa epidemisjukhus för klinisk undervisning i epidemiologi åt medicine kandidater, under innevarande budgetår upp­ gående till 20 100 kronor, indragas.

Y ttranden.

Kommitténs förslag i fråga om undervisningens omfattning och uppläggning har i huvudsak godtagits av remissmyndigheterna.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg accepterar i princip, att undervisningen väsentligen sker i form av demonstrationer av patienter inför kursen. Organisationskommittén framhåller emellertid, att dessa patienter med hänsyn till fallens art måste beredas största möjliga ro och vila. En transport till föreläsningssalen kan därför innebära vissa risker inom ett sjukhus, byggt enligt paviljongsystem utan förbindelse­ gångar, såsom förhållandet är vid epidemisjukhuset i Göteborg. Organisa­ tionskommittén föreslår därför, att demonstrationerna på föreläsningssalen ersättes med demonstrationer på sjukrummet inför mindre grupper av stu­ denter. Under kursens gang skulle i så fall kursdeltagarna alternerande följa ronderna på sjukhuset. Detta påverkar ej den föreslagna tjänstgö­ ringstiden om 14 dagar. Kanslern anser, att detta förslag bör beaktas, men har i övrigt icke något att erinra mot kommitténs förslag.

Beträffande frågan om erforderliga undervisningskraf-

t e r anför medicinska fakulteten i Uppsala, att det för att epidemisjukhuset

skall fa en kompetent underläkare, som kan meddela någon undervisning i epidemiologi, torde vara nödvändigt, att lönen motsvarar den för en förste underläkare vid akademiska sjukhuset. Skillnaden mellan denna lön och den, som utgar till en landstingsanställd underläkare, bör som amanuensarvode betalas av statsmedel.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att då arbetet för lärarna i klinisk

epidemiologi enligt kommitténs förslag kommer att i hög grad öka i om­ fattning en ordinarie lärartjänst i ämnet borde inrättas. Under alla förhål­ landen är det av kommittén föreslagna arvodet enligt fakultetens mening för lågt. Vidare föreslås att en befattning som klinisk amanuens inrättas vid epidemiologiska kliniken i Lund respektive Malmö. Fakulteten anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 251

slutligen, att ett årligt materielanslag måste tilldelas de epidemiologiska klinikerna. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har docent J. Ström anfört, att den av kommittén föreslagna arbetsbelastningen skulle motivera minst två lärarbefattningar vid institutet och att det före­ slagna arvodet är helt otillfredsställande med hänsyn till arbetets omfatt­ ning. I kollegiets kostnadsberäkning har beräknats arvoden till två lärare och uppförts ytterligare en förste underläkare utöver i nu gällande avtal med Stockholms stad stipulerade två förste underläkare. Kanslern anser i likhet med kommittén, att frågan om inrättande av ordinarie lärartjänster, knutna till epidemisjukhusen, är av den omfattning att den bör bedömas i ett annat sammanhang. Medicinalstyrelsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund finner kommitténs förslag i vad avser lärarkrafterna otillfredsställande. Medicinalstyrelsen anser, att frågan om ordinarie lärartjänster för epidemiologiundervisningen omedelbart bör upptagas till utredning. Läkaresäll­ skapet och läkarförbundet anser, att ordinarie lärartjänster maste inrättas och lärarnas antal utökas. Kanslern anför, att för lärare i klinisk epidemiologi vid epidemisjukhuset i Göteborg bör i likhet med vad som föreslagits för Uppsalas och Lunds del beräknas ett arvode av 6 850 kronor samt för undervisning i klinisk bakteriologi i samband med epidemiologiundervisningen ett arvode av 800 kronor. Kursamanuensarvode bör vidare beräknas med 2 400 kronor. Kommitténs förslag att låta kurserna i k r i g s in e d i c i n och kli­ nisk epidemiologi med krigsepidemiologi gå skilda från varandra har väckt farhågor hos de militära remissmyndigheterna. Överbefälhavaren befarar att det föreslagna avskiljandet av krigsepide­ miologi med bakteriologisk krigföring från kursen i krigsmedicin kan med­ föra splittring av utbildningen. Det torde därför enligt överbefälhavarens mening böra övervägas, huruvida icke en utökad utbildning i skydd mot ABC-stridsmedlen borde samlas under enhetlig ledning i kurser i krigs­ medicin. I ett till överbefälhavarens yttrande fogat utlåtande avstyrker jämväl försvar smedicinska nämnden det av kommittén föreslagna samman­ förandet av undervisningen och vården av epidemiska sjukdomar med krigsepidemiologien. Genom detta arrangemang skulle enligt nämndens mening krigsepidemiologiens karaktär av hygienisk och bakteriologisk fältepidemiologi komma att äventyras och en sammanblandning med den kliniska under­ visningen i behandlingen av gängse epidemiska sjukdomar att bil oundviklig. Enligt nämndens åsikt finns inget skäl att antaga att en lärare kompetent i den sistnämnda aspekten skall vara ens tillnärmelsevis kompetent att undervisa i den förstnämnda och ur försvarsmaktens synpunkt viktigaste delen. Chefen för flygvapnet ifrågasätter också, huruvida överläkarna vid epidemisjukhusen alltid kan anses vara kompetenta att meddela undervis­

252 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

ning i vad som gemensamt kan betecknas som ämnet »bakteriologisk krig­ föring» och om icke åtminstone i vissa fall särskilda lärare borde anlitas för denna del av epidemiologiundervisningen.

Departementschejen.

Undervisningen i klinisk epidemiologi sker enligt nuvarande examensstadga helt i form av en tjänstgöring om en månad på epidemisjukhus. Under det andra världskrigets år kompletterades tjänstgöringen med en kort, katedral kurs i krigsepidemiologi, vilken i stor utsträckning torde ha ägnats en genomgång av den kliniska epidemiologien och således fått fungera som en även ur fredssynpunkt nödvändig förstärkning av epide­ miologiundervisningen. En dylik provisorisk anordning av undervisningen är uppenbarligen otillfredsställande och bör nu vid genomförandet av den nya studieordningen ersättas med en rationellt upplagd kurs i klinisk epi­ demiologi. Kommitténs förslag, som godtagits av remissmyndigheterna, innebär, att den kliniska epidemiologien får ställningen av ett kliniskt spe­ cialämne med en undervisning av motsvarande omfattning som flertalet av dessa. Jag finner kommitténs uppläggning av undervisningen i klinisk epi­ demiologi innebära en förstärkning av den allmänna läkarutbildningen på ett ur sjukvårdssynpunkt viktigt avsnitt och tillstyrker den. De av kom­ mittén föreslagna visitronderna på epidemisjukhus under medicin- och pediatrikkurserna kommer enligt min mening att i väsentlig utsträckning undanröja olägenheterna ur undervisningens synpunkt av de säsongmäs­ siga variationerna i de epidemiska sjukdomarnas frekvens, varjämte de är ägnade att ge en viss samordning av undervisningen i de olika kurserna på infektionssjukdomarnas område. ^ Kommitténs förslag, att kursen i klinisk epidemiologi även skall behandla sådana krigsepidemiologiska moment som synpunkter på bakteriologisk krigföring och det epidemiologiska arbetet under beredskaps- och krigs­ tider, har föranlett gensagor särskilt hos de militära myndigheterna. Ehuru cie kliniska delarna av krigsepidemiologien torde böra behandlas vid kur­ sen i klinisk epidemiologi, vill jag i anledning av vad härom anförts av i emissmyndigheterna förorda, att krigsmedicinens fältepidemiologiska aspekter skall ingå i undervisningen i krigsmedicin. Med anledning av denna ändring kommer jag att föreslå en mindre utökning av undervis­ ningen i krigsmedicin. Nagon avkortning av den nu avhandlade undervis­ ningen i klinisk epidemiologi räknar jag dock icke med på grund av den redan ganska begränsade tiden för detta ämne. Vissa remissmyndigheters krav på ökad ersättning till lärarna i klinisk epidemiologi jämfört med kommitténs förslag kan jag icke biträda, enär nämnda ersättningar av kommittén beräknats enligt de av mig principi­ ellt godtagna regler, som genomgående kommit till användning i de föreliggande förslagen i fråga om undervisningen i olika ämnen. Jag vill likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 253

instämma i kommitténs uttalande, att den relativt omfattande undervis­ ningen vid epidemisjukhusen enligt det nya förslaget i viss man talar för en ändrad ställning för lärarna. Då emellertid en dylik ändring pa viktiga punkter ingriper i epidemisjukvårdens organisation, är jag icke utan ingå­ ende utredning beredd att ta ställning till frågan. Då ett realiserande av kommitténs förslag innebär en omläggning av den nuvarande undervisningen, torde överenskommelser böra träffas med hu­ vudmännen för respektive epidemisjukhus om ianspråktagande av sjuk­ husen för ifrågavarande undervisning. Den definitiva kostnaden för under­ visningens anordnande kan därför icke nu anges. I enlighet med kommit­ téns och kanslerns förslag anser jag mig emellertid nu böra räkna med föl­ jande undervisningsarvoden:

U L S G

6 850 6 850 9 600 6 850

Vid beräknandet av dessa arvoden, som sammanlagt uppgår till i runt tal 44 200 kronor, förutsätter jag, att det nuvarande anslaget Gemensamma universitetsändamål: Ersättning åt överläkare vid vissa epidemisjukhus för klinisk undervisning åt medicine kandidater, 20 100 kronor, indras, var­ för den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 24 100 kronor.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

23. Ftisiologi.

Kommittén. Undervisningen i tuberkuloslära (ftisiologi) är för närvarande anordnad efter helt olika linjer vid de olika lärosätena. _ I Uppsala ges två gånger årligen en föreläsningskurs i lungtuberkulosens diagnostik och terapi. Dessutom fullgör de studerande under en månad assistenttjänstgöring vid tuberkuloskliniken, vilken tid helt ägnas åt arbete på kliniken. I Lund fullgör de studerande tre veckors assistenttjänstgöring vid tuber­ kuloskliniken på Lunds lasarett eller vid Orups sanatorium. En samlad föreläsningskurs i ftisiologi förekommer icke, men under medicinunder­ visningen ges några föreläsningar om lungtuberkulos. I Stockholm fullgör de studerande efter de två månadernas propedeutiska kurser en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn till lungtuber­ kulosens diagnostik och terapi vid S:t Eriks sjukhus. Under vissa kurser har tjänstgöringen förlagts till Uttrans sanatorium. I Göteborg ges två gånger årligen kurs i ftisiologi. Dessutom fullgör de studerande under tre veckor assistenttjänstgöring vid lungkliniken å Ren­ strömska sjukhuset. _ Tuberkulosen har tidigare med rätta betraktats såsom vår svåraste folk­ sjukdom. Under de senaste åren har sjukligheten och även mortaliteten i tuberkulos glädjande nog visat en stadig nedgång. Genom målmedvetet genomförda förebyggande åtgärder torde, framhåller kommittén vidare, en ytterligare minskning vara möjlig. Detta fordrar emellertid ständig med­ verkan av alla i aktivt sjukvårdsarbete sysselsatta läkare. Tuberkulosen har därför fortfarande stor betydelse även ur utbildningssynpunkt. På grund av sjukdomens sociala betydelse och den mönstergilla organisationen av dispensärverksamheten lämpar sig lungtuberkulosen väl såsom typexempel vid socialmedicinska studier. Kommittén anser det av denna anledning viktigt att de studerande får tillfälle att följa arbetet på en centraldispensär. Någon längre tids tjänstgöring på specialklinik för lungtuberkulos torde däremot enligt kommitténs uppfattning icke vara nödvändig för bli­ vande läkare, som ej avser att i fortsättningen ägna sig åt denna specialitet. Kommittén anser det icke vara nödvändigt att i form av katedrala före­ läsningar systematiskt gå igenom hela tuberkulosläran. Däremot torde det vara viktigt, att de studerande får se ett tillräckligt antal representativa röntgenbilder och i anslutning till fall blir insatta i de diagnostiska och andra problem, som en i allmän praktik verksam läkare kan möta, då det gäller tuberkulos och andra lungsjukdomar. Vidare framhåller kommittén,

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 255

att det finns en lärobok, i vilken de studerande kan inhämta det väsentliga om lungtuberkulosens utveckling och klinik och som även ger en god över­ sikt över antituberkulosarbetets organisation i Sverige. Kommittén föreslår följande organisation av undervisningen i ftisiologi. Redan under kursen i medicin bör de studerande följa ca 5 visitronder på tuberkulosklinik. Den studerande bör vidare under en månad fullgöra kurs i ftisiologi, omfattande dels 10 föreläsningar eller demonstrationer, dels prak­ tiskt arbete under en tid, motsvarande halvdagsarbete under 14 dagar. Under denna tid skall de studerande, fördelade på mindre grupper, följa arbetet på en centraldispensär, varvid eventuellt förekommande kvällsmottagningar särskilt bör utnyttjas för undervisningen i syfte att underlätta kombinationen med andra ämnen. Vidare skall de studerande, likaledes fördelade på mindre grupper, delta i arbetet på tuberkulosklinik eller sanatorium. Kursen i ftisiologi föreslås få kombineras med annan kurs. Slutförhör anses ej vara nödvändigt, enär den slutgiltiga kunskapskontrollen sker i anslutning till tentamen i medicin.

Kommittén föreslår, att fyra kurser årligen anordnas i Uppsala med 15

deltagare per kurs. Kurserna ges av professorn i ftisiologi och fullgöres på akademiska sjukhusets tuberkulosklinik. I Lund är läraren i fysikalisk diagnostik (motsvarande laborator) tillika överläkare vid kliniken för lungsjuka vid Lunds lasarett. Denne lärare har tidigare som huvuduppgift haft undervisningen vid de propedeutiska kur­ serna, varjämte han meddelat viss undervisning i ftisiologi. När undervis­ ningen i ftisiologi nu föreslås utökad med föreläsningar, förordar kommittén att denne lärare helt ägnar sig åt denna undervisning och att tjänsten i samband därmed benämnes lärare i ftisiologi. I Lund-Malmö föreslås fyra kurser årligen skola anordnas med 15 deltagare i varje. Tre av kurserna ges av läraren i ftisiologi vid tuberkuloskliniken på lasarettet i Lund. För att det stora patientmaterialet i Malmö skall kunna utnyttjas föreslår kommittén, att en kurs förlägges dit och att undervisningen meddelas av särskild lärare mot arvode på 1 000 kronor, vilket även innefattar ersätt­ ning för ledning av kursen. I Stockholm föreslås sex kurser årligen skola anordnas med 20 deltagare i varje. För kurserna, som efter kollegiets förslag bör förläggas till lämp­ liga tuberkuloskliniker eller sanatorier i Stockholm eller dess närhet, beräk­ nar kommittén ett arvode av 6 000 kronor, eventuellt fördelat på flera lärare. I Göteborg föreslås undervisning i ftisiologi i samma omfattning som i Uppsala och ett arvode på 4 000 kronor beräknas för fyra kurser. Kommitténs förslag till personalförstärkning framgår av efterföljande tabell, vilken även utvisar nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 257

Kommitténs förslag Kanslerns förslag

u L M s G u L M S G

— — 1 — — 1 + 1 + 1000 + 6 000 — 400 + 1 + 1000 + 6 000 — 400 — — 1 500 — — — — — 1500

— 1150 — — 1150 — — — — — 3 600 — 3 600

nuvarande form med heldagstjänstgöring för 4—5 deltagare under tre veckor eller minst 14 dagar, att de föreslagna s. k. visitronderna kan vara av värde samt att den propedeutiska undervisningen i fysikalisk lungdiagnostik och undervisningen i ftisiologi bör samordnas och liksom hittills båda ges å lungkliniken av samme lärare eller under samme lärares över­ inseende, detta för undvikande av tidsödande upprepningar.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet förordar en modifikation av kom­

mitténs förslag och föreslår, att en föreläsningsserie på tio timmar ges eu gång varje termin samt att utbildningen i övrigt omfattar en månads assistenttjänstgöring å tuberkulosklinik, innefattande jämväl deltagande i arbetet vid centraldispensär och distriktsdispensär. Möjlighet till dylik assistenttjänstgöring bör stå öppen under årets samtliga månader och kom­ bination med andra ämnen vara tillåten. Kunskapskontrollen bör enligt lärarkollegiets uppfattning utövas av ämnesläraren genom slutförhör.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg ansluter

sig i princip till kommitténs förslag men anser, att föreläsningarnas antal bör uppgå till 16 för varje kurs. Slutförhör är enligt organisationskommitténs mening önskvärt. Mot organisationskommitténs yttrande har ämnesrepre­

sentanten, docent G. Birath reserverat sig och hävdat, att den praktiska

tjänstgöringen bör utföras i form av heldagstjänstgöring och ej understiga 2 (helst 3) veckor.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag. Medicinalstyrelsen anser, att kursen i ftisiologi bör avslutas med slutför­ hör. Göteborgs sjukhusdirektion understryker av styresmannen för stadens

tuberkulossjukhus, Renströmska sjukhuset, G. Birath och professorn M. Odin gjorda uttalanden, att en för stark reducering torde ha skett av under­ visningen i ämnet ftisiologi, som innefattar icke enbart tuberkulosen utan lungsjukdomar över huvud taget. 17 — Bihang till riksdagens -protokoll 1951^. 1 sand. Nr 212.

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 21 2 .

Departementschefen.

Oaktat tuberkulosens minskade betydelse inom sjukvården anser jag det riktigt att bland annat med hänsyn till betydelsen av fortsatt förebyggande arbete meddela undervisning i ftisiologi vid en särskild kurs. I enlighet med kommitténs förslag, vilket jag tillstyrker, bör denna undervisning dock få en måttlig omfattning och kunskapskontrollen torde därför utan olägenhet kunna ske i samband med tentamen i invärtesmedicin, där än­ dock hithörande frågor måste aktualiseras. Läraren i fysikalisk diagnostik i Lund kommer vid genomförandet av den nya studieplanen att få minskad undervisning i fysikalisk diagnostik men ökade undervisningsuppgifter i ftisiologi. Jag föreslår därför, att denna tjänst i fortsättningen benämnes lärare i ftisiologi. Motsvarande ändring bör samtidigt vidtas i fråga om benämningen av den vakantsatta tjänsten som lärare i fysikalisk diagnostik i Uppsala. För att utnyttja det stora patientmaterialet i Malmö har kommittén föreslagit, att en av de fyra kurserna i Lund-Malmö skall ges vid lungkliniken i Malmö. Jag finner ett sådant arrangemang i och för sig önskvärt, men anser mig icke kunna tillstyrka förslaget, då lungkliniken icke inne­ fattas bland de kliniker, vid vilka enligt gällande avtal med Malmö stad undervisning må bedrivas. Jag räknar således med att hela undervisningen i ftisiologi i Lund-Malmö förlägges till Lund och meddelas av läraren i ftisiologi inom ramen för hans undervisningsskyldighet. I övrigt har jag intet att erinra mot kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag rörande beräkningen av arvoden till lärare i ftisiologi. Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorga­ nisationen i ämnet:

u L S G

Biträdande lärare i fysikalisk diagnostik.. — — 1500 Ledare av assistenttjänstgöring i lungtuberkulosens diagnostik och terapi ... — — 1150 Lärare vid kurser i lungtuberkulosens

Detta mitt förslag föranleder en årlig kostnadsminskning för avlöningar med i runt tal 700 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 259

24. Neurokirurgi.

Kommittén. I Uppsala meddelas ingen särskild undervisning i neurokirurgi. I Lund.

meddelas frivillig undervisning i neurokirurgi med 12 timmar under neuro­

logikursen. I Stockholm föreläser professorn i neurokirurgi 12 timmar under

varje kurs i kirurgi som ett led i den ordinarie kirurgiundervisningen. Undervisningen i neurokirurgi i den allmänna läkarutbildningen bör enligt kommittén icke avse att ge en specialkirurgisk framställning av behandlings­ metoder eller dylikt. Den studerande bör få kännedom om neurokirurgiens möjligheter i behandlingshänseende och om principerna för bedömning av de sjukdomstillstånd, som vårdas på de neurokirurgiska klinikerna. Ett specialområde av betydande intresse i samband med den allmänna olycksfallskirurgien är neurotraumatologien. Kommittén föreslår, att en undervisning häri meddelas av en neurokirurg under kirurgikursen, om­ fattande 6—8 timmar föreläsningar inklusive patientdemonstrationer. I samband med undervisningen i neurologi och psykiatri föreslås skola meddelas undervisning i den neurokirurgi, som är av särskilt intresse för ämnena i fråga. 6 timmar föreläsningar anser kommittén vara tillräckligt härför. Kommittén anser icke, att uppdelningen av neurokirurgien på kurserna i kirurgi och i neurologi-psykiatri bör vara obligatorisk, utan om ämneslärarna så finner lämpligt skall hela undervisningen i neurokirurgi kunna ges under neurologi-psykiatrikurserna med 10—12 timmar föreläsningar inklusive patientdemonstrationer. Särskilt förhör bör enligt kommittén icke anordnas i neurokirurgi, utan kunskapskontrollen bör ske i tentamen i kirurgi och i slutförhöret i neurologi.

Undervisningen i neurokirurgi bör enligt kommittén i Stockholm med­

delas av professorn i neurokirurgi inom ramen för hans undervisningsskyl-

dighet och i Lund och Göteborg av överläkarna i neurokirurgi mot arvode.

Årligen krävs vid sistnämnda två lärosäten 35 timmar undervisning, för vil­

ken arvoden på 1 750 kronor beräknas. I Uppsala anser kommittén, att

undervisningen i fråga kan ges av lämplig lärare mot ett arvode av samma storlek.

Yttranden.

Kommitténs förslag beträffande undervisningen i neurokirurgi har till­ styrkts av remissmyndigheterna.

Medicinska jakulteten i Uppsala ansluter sig till kommitténs förslag

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 212. beträffande undervisningen i neurokirurgi men tillägger, att fakulteten känner ett mycket starkt behov av att erhålla en företrädare för detta ämne knuten till fakulteten med en neurokirurgisk klinik ingående i akademiska sjukhuset. Fakulteten förklarar sig ha för avsikt att, så snart som erfor­ derligt utredningsarbete avslutats, ingå med begäran härom.

Medicinska fakulteten i Lund föreslår en något annorlunda fördelning

av undervisningstimmarna med 4 timmar under kursen i kirurgi, omfattande den traumatologiska neurokirurgien, samt 8 timmar under kursen i neuro­ logi och psykiatri. Fakulteten meddelar vidare, att den i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 anmält framtida behov av professur i neuro­ kirurgi. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har

professorn H. Olivecrona anfört, att undervisningen i neurotraumatologi i

Stockholm bör meddelas av överläkaren vid serafimerlasarettets neurotraumatologiska avdelning. Om vidare någon del av undervisningen i neuro­ logi skall förläggas till södersjukhuset, anser professor Olivecrona, att mot­ svarande undervisning i neurokirurgi också bör förläggas dit. Undervisning i neurokirurgi kan meddelas av överläkaren vid neurokirurgiska avdelningen därstädes mot arvode. I Uppsala kan enligt professor Olivecrona någon undervisning i neurokirurgi ej ifrågakomma, så länge neurokirurgisk avdel­ ning saknas därstädes.

Kanslern tillstyrker professor Olivecronas förslag beträffande undervis­

ningen i neurotraumatologi och neurokirurgi i Stockholm och föreslår att arvoden beräknas för biträdande lärare i Stockholm med 1 200 respektive 900 kronor eller med tillhopa 2 100 kronor. Nu utgående arvode för under­ visning i neurokirurgi i Lund, 1 000 kronor, bör enligt kanslern indras vid genomförandet av kommitténs förslag.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg uttalar,

att det synes önskvärt att ämnet neurokirurgi i framtiden även i Göteborg blir företrätt av en ordinarie lärare i professors ställning.

Departementschefen.

Principerna i kommitténs förslag till ordnande av undervisningen i neuro­ kirurgi föranleder ingen erinran från min sida. I likhet med kanslern finner jag det lämpligt, att undervisningen i neuro­ traumatologi i Stockholm meddelas av överläkaren vid serafimerlasaret­ tets neurotraumatologiska avdelning samt att undervisning i neurokirurgi meddelas vid södersjukhuset för de studerande, som där erhålla undervis­ ning i neurologi. Överenskommelse om denna undervisning i neurokirurgi synes böra träffas med Stockholms stad. I enlighet med kommitténs och kanslerns förslag beräknar jag följande arvoden:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 261

U L S G

Sammanlagt uppgår dessa arvoden till 7 350 kronor, varifrån emellertid bör dras nu utgående arvode för undervisning i neurokirurgi i Lund, 1 000 kronor, varför den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 6 400 kronor.

262 Kungl. Maj ris proposition nr 212.

25. Neurologi.

Kommittén.

Kursen i neurologi omfattar två månader med 4 timmar klinisk och 2 timmar poliklinisk föreläsning i veckan. Tillfälle ges till en månads klinisk tjänstgöring under kursen. Godkänd kurs i neurologi är villkor för tenta­

men i medicin. Undervisning meddelas i Lund, Stockholm och Göteborg. De studerande i Uppsala fullgör studierna i ämnet i Stockholm.

Neurologien kräver, framhåller kommittén, en speciell diagnostik och behandling och har därför utbrutits ur internmedicinen. Även av didak­ tiska skäl måste den numera meddelas som en särskild undervisning, given av en speciell lärare. Ämnets betydelse ur sjukvårds- och därför också ur utbildningssynpunkt gör enligt kommitténs mening, att de neurologiska undervisningsklinikerna måste ledas av en professor. Neurologi och psykiatri har ur såväl sjukvårds- som undervisningssynpunkt ett nära samband med varandra. Då som bekant organiska nervsjuk­ domar ofta uppvisar psykiska sjukdomsyttringar, och psykiska sjukdomar ofta ledsagas av neurologiska symtom, har kommittén, för att en nära samordning av undervisningen i dessa två ämnen skall bli möjlig, funnit det lämpligt föreslå, att de studerande genomgår kurserna i neurologi och psy­ kiatri i en obligatorisk kombination. Därunder studeras de två ämnena samtidigt under de två första månaderna, varefter psykiatrien disponerar den sista månaden ensam. Kombinationen kan i praktiken organiseras på flera olika sätt, men kommittén föreslår för sin del föreläsningar varannan dag i de båda ämnena samt praktisk tjänstgöring i smärre grupper av stude­ rande, som alternerar mellan de bägge klinikerna efter ett gemensamt upp­ gjort schema. Föreläsningarna i neurologi bör enligt kommittén liksom hittills fortgå med 2 dubbeltimmar klinisk och 1 dubbeltimme poliklinisk undervisning i veckan under två månader. Detta gör cirka 50 timmar föreläsningar under kursen. Där lärare i neurofysiologi finns, bör denne medverka i kursen med ett lämpligt antal föreläsningar i sitt ämne. Under en inledande period av kursen bör de studerande i mindre grupper även få särskilt inöva de neuro­ logiska undersökningsmetoderna under kvalificerad ledning. Under kursen skall varje studerande fullgöra klinisk tjänstgöring på neurologisk klinik och poliklinik under tillhopa en månad. Kursen föreslås skola avslutas med slutförhör. En lärare i neurologi bör vidare enligt kommitténs mening under den propedeutiska kursen i kliniska undersökningsmetoder ge 4 timmar under­ visning i neurologisk anamnesupptagning och undersökningsteknik.

Kungl. Mayts proposition nr 212. Kommittén anser, att det vid varje lärosäte bör finnas ordinarie lärare i neurologi, som kan ge kurser i ämnet, innefattande kliniskt och polikliniskt ärbctc» I Uppsala, där professur i neurologi saknas, föreslår kommittén, att en sådan inrättas. Kommittén understryker starkt nödvändigheten av denna åtgärd. Hittills har de studerande från Uppsala kunnat få sin undervisning i ämnet vid den neurologiska kliniken i Stockholm. Detta har emellertid, framhåller kommittén, lett till en icke tillfredsställande överbelastning av kliniken. En sådan samordning av ämnena psykiatri och neurologi, som kommittén förordar, ställer också större krav på undervisningen i neuro­ logi för stockholmsstudenternas egen del än vad hittills varit fallet. En fortsatt undervisning i Stockholm av studerande från Uppsala är sålunda enligt kommitténs mening synnerligen olämplig. Vid överläggningar med akademiska sjukhusets direktion har kommittén inhämtat, att flera möj­ ligheter föreligger för anordnandet av provisoriska lokaler för en neurologisk klinik i Uppsala. Kommittén förutsätter att vederbörande myndigheter i Uppsala snarast framlägger detaljförslag rörande utformningen av dessa. Kommittén anser för sin del, att ett uppskjutande av professurens inrät­ tande skulle medföra avsevärt större olägenheter för undervisningen, än vad ett provisorium skulle innebära. Vid de neurologiska klinikerna i Uppsala och Lund föreslår kommittén, att tre kurser i ämnet anordnas årligen med 20 deltagare per kurs. Där­ igenom kommer klinikens undervisningsvolym att utgöra cirka 170 före­ läsningar, om hänsyn tas även till att viss undervisning i neurologiska undersökningsmetoder bör ske i samband med de propedeutiska kurserna i kliniska undersökningsmetoder, samt att en neurolog bör medverka vid vissa kliniska konferenser. Handledning vid inövandet av de neurologiska undersökningsmetoderna kan enligt kommittén för lärarens del uppskattas till cirka 20 timmar per kurs. Av klinikens totala undervisning bör profes­ sorn ge cirka 130 timmar samt vara kursledare och examinator för två av kurserna. Den övriga undervisningen föreslås skola ges av en biträdande lärare, som samtidigt är examinator och ledare för en av kurserna. Kom­ mittén beräknar denne lärares arvode till 4 350 kronor, vari även ingår ersättning för examination. I Stockholm föreslår kommittén, att psykiatriundervisningen fördelas på två kliniker, som vardera ger tre kurser per år. Samtidigt föreslås lika många kurser i neurologi skola anordnas. Om den neurologiska kliniken vid serafimerlasarettet skulle undervisa alla dessa studerande, skulle, anför kom­ mittén, deltagarantalet per kurs uppgå till cirka 40 (två samtidigt pågående psykiatrikurser med 20 deltagare i varje). En sådan belastning av den neurologiska kliniken är emellertid enligt kommitténs mening uppenbart olämplig. Kommittén har därför undersökt möjligheterna att anordna neu­ rologisk undervisning vid ytterligare ett sjukhus i Stockholm och funnit

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att en sådan undervisning kan bedrivas vid neurologiska kliniken på söder­ sjukhuset. Denna anordning anser kommittén så mycket lämpligare som psykiatrisk undervisning enligt kommitténs förslag under en övergångstid skulle komma att ges vid psykiatriska kliniken på detta sjukhus. Bägge dessa samordnade kurser kan således ges vid södersjukhuset. Kommittén föreslår därför för Stockholms del, att serafimerlasarettets neurologiska klinik ger tre kurser årligen med 20 deltagare och södersjuk­ husets neurologiska klinik likaledes tre kurser med 20 deltagare. För under­ visningen vid serafimerlasarettets neurologiska klinik föreslår kommittén,

att ett arvode på 4 350 kronor beräknas för en biträdande lärare, som även

föreslås skola ta examinationen vid en av de tre kurserna. För undervis­ ningen vid södersjukhusets neurologiska klinik föreslår kommittén att ett

arvode beräknas med 12 700 kronor, vilket bör kunna fördelas på två lärare,

därest den ena av kurserna ges av annan än huvudläraren. Vidare bör enligt kommittén ett arvode av 6 000 kronor fördelas på de i undervisningen del­ tagande underläkarna. Ett anslag av 6 000 kronor föreslås för undervis­ ningsmateriel och andra förvaltningskostnader. Kommittén förutsätter, att den neurologiska kliniken vid Sahlgrenska

sjukhuset i Göteborg förses med lärarpersonal och annan personal i enlighet

med kommitténs förslag för Uppsala och Lund, när obligatorisk under­ visning igångsättes där. Kommittén föreslår slutligen, att samtliga neurologiska kliniker förses med skrivpersonal i likhet med andra motsvarande medicinska institutioner. Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorgani­ sationen och kanslerns förslag i ämnet.

N eurologi.

Nuvarande personal Kommitténs förslag Kanslerns förslag Tjänster s s s L G c L G U L G Seraf Söder- Seraf Söder- Seraf Södersjukh sjukh. sjukh.

Laborator (Ce 34) . _ _ +1

Biträdande lärare . — — — 4400 + 4850 + 4350 + 4850 — — + 4 850 + 6850 + 2650 _ — 60

Undervisnings-

Lärare vid en extra — 1200 Förste laboratoriebiträde (15 lgr) .. — i Kanslibiträde + i + 'h .Klinisk amanuens.. 1 — 1 —

Kicngl. Maj:ts proposition nr 212. 265

Tabellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen. I kolumnen för nuvarande personal vid södersjukhuset i Stockholm har inom parentes angivits undervisjiingsarvode med 14 000 kronor. Detta be­ lopp har i årets statsverksproposition (XI huvudtiteln) äskats för anord­ nande av undervisning i neurologi vid södersjukhuset under budgetåret 1954/55.

Y ttranden.

Kommitténs förslag rörande undervisningen i neurologi har i huvudsak godtagits av remissmyndigheterna. I några av universitetsmyndigheternas yttranden har dock uttalats önskemål om en utökning av undervisningen i neurofysiologi. Medicinska fakulteten i Lund anmäler, att den i tidigare petita hemställt om inrättande av en laboratur i klinisk neurofysiologi. Fakulteten under­ stryker betydelsen av en dylik befattning för såväl forskning som under­ visning inom neurologi, neurokirurgi, pediatrik och psykiatri och hemställer på nytt om befattningens inrättande. Intill dess detta ämne i enlighet med fakultetens förslag blir företrätt med en laboratur anser fakulteten ett anslag för 12 timmar specialföreläsningar årligen i klinisk neurofysiologi vara nödvändigt. Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser — i likhet med kommittén — att undervisningen i neurofysiologi bör inkluderas i neurologikursen och därvid meddelas av laboratorn i förstnämnda ämne i form av ett visst antal föreläsningar. I en till kollegiets yttrande fogad inlaga av laboratorn i klinisk neurofysiologi E. Kugelberg föreslås, att kliniska neurofysiologien vid karolinska institutet skall erhålla en förstärkning av resurserna i likhet med vad som av kommittén föreslagits beträffande klinisk bakteriologiska, fysiologiska och kemiska centrallaboratorierna. Undervisningen i klinisk neurofysiologi bör enligt laborator Kugelberg ske i samband med neurologioch psykiatrikurserna, förslagsvis 15 timmar per kurs, alltsa sammanlagt 45 timmar om året. Detta timantal bör läggas till och komma utöver under­ visningen i neurologi, som omfattar 50 föreläsningstimmar per kurs. För att de studerande ej därigenom skall otillbörligt belastas bör i stället den av kommittén föreslagna undervisningen i kliniska undersökningsmetoder avsevärt minskas. Detta kan ske, da en del av denna undervisning faller inom ramen för kliniska neurofysiologien och genom att intensifiera under­ visningen vid ronder och i samband med genomgången av de studerandes egna patienter. För genomförandet av denna undervisning föreslås inrät­ tandet av en tjänst som klinisk amanuens. Vidare föreslås, att laboraturen ändras till professur. I en till kollegiets yttrande fogad inlaga av professor N. Antoni föreslår denne, att läraren i klinisk neurofysiologi skall åläggas en undervisning om cirka 12 timmar under varje kurs i nervsjukdomar,

266 Kungl. Majrts proposition 212.

nr

vilken undervisning bör tillkomma utöver den av kommittén föreslagna undervisningen i neurologi. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg meddelar, att ett neurofysiologiskt laboratorium för närvarande håller på att uppföras vid Sahlgrenska sjukhuset. Organisationskommittén anser, att en laboratur i ämnet bör inrättas och att tekniska hjälpkrafter bör ställas till laboratorns förfogande. Kanslern delar kommitténs uppfattning att, där lärare i neurofysiologi finnes, denne bör medverka i neurologikursen med ett lämpligt antal före­ läsningar i sitt ämne. Av undervisningen i neurologi vid serafimerlasarettet bör sålunda enligt kanslern förslagsvis 12 timmar per kurs meddelas av laboratorn i klinisk neurofysiologi inom ramen för dennes undervisningsskyldighet. Kanslern föreslår därför, att det av kommittén föreslagna arvo­ det till biträdande lärare för denna undervisning reduceras med 1 800 kronor. Med anledning av kommitténs uttalanden om undervisningen i neurologi i Uppsala har medicinska jakvlteten i Uppsala anfört, att de studerande i Uppsala visserligen har varit hänvisade till tjänstgöring vid neurologisk klinik i Stockholm men att undervisning i neurologi därjämte i avsevärd grad lämnats under utbildningen i invärtesmedicin. I anslutning till kom­ mitténs förslag om inrättande av en professur i neurologi i Uppsala har fakulteten anfört följande.

Då fakulteten i professorn i praktisk medicin Erik Ask-Upmark äger en högt kvalificerad neurolog, har inom fakulteten möjligheten diskuterats att utnyttja hans kapacitet för den framtida undervisningen i neurologi. En del av fakulteten anser, att undervisningen i neurologi tills vidare skulle kunna stå under professor Ask-Upmarks ledning. Till medhjälpare bör han då ha en docentkompetent neurolog som lärare i biträdande över­ läkares ställning av samma slag som föreslagits i bland annat medicin i lägst lönegrad Ce 30. Givetvis måste dessutom den medicinska kliniken under förutsättning av denna organisation kompenseras med biträdande lärare för den undervisning professor Ask-Upmark ägnar neurologien. Härtill kan tagas det av kommittén föreslagna arvodet å 4 350 kronor till biträdande lärare i neurologi. Medan denna del av fakulteten sålunda med hänsyn till de speciella om­ ständigheterna ej anser, att professur i neurologi för närvarande bör begäras, räknar den med att fakulteten i enlighet med kommitténs förslag skulle erhålla sådan, när den kan bliva erforderlig. En annan del av fakulteten har emellertid mycket allvarliga betänklig­ heter mot sagda förslag. Den anser principiellt, att de unika personliga förut­ sättningarna hos nuvarande innehavaren av professuren i praktisk medicin icke kan få bli avgörande för organisationen och utvecklingen i Uppsala av en viktig klinisk specialitet. Dessutom är den av kommittén föreslagna, samlade undervisningsvolymen i ämnet medicin, 590 timmar per år, så stor, att den tillsammans med omfattande sjukvårdsuppgifter, forskningsundervisning för en stor stab lärjungar samt egen forskning måste anses helt kräva sin man. Det synes orimligt att ålägga en professor med så stor arbetsbelastning ansvaret för ytterligare 170 timmar elementärundervisning

Kungl. Maj:is proposition nr 21%. per år samt de andra uppgifter, som måste åligga chefskapet för den neuro­ logiska kliniken och polikliniken. Denna del av fakulteten tdlstyrker darior varmt kommitténs förslag om omedelbart inrättande i Uppsala av en profes­ sur i neurologi. I en till fakultetens yttrande fogad skrivelse från professorn E. Ask- Upmark anföres, att, om neurologiundervisning till följd av platsbrist på stockholmskliniken anses böra meddelas i Uppsala, detta kan ske på två sätt. För det första kan medicinundervisningen, vid vilken även neurolo­ giska temata behandlas, förlängas med förslagsvis en månad, varvid detta må tillgodoräknas den tjänstgörande såsom fullgjord neurologikurs. För det andra kan man organisera neurologiundervisningen i Uppsala efter ungefär samma linjer som i Stockholm och numera i Lund med en under­ visningskurs på två månader. Detta medför fördelen av konformitet mellan neurologiundervisningen vid de olika läroanstalterna men förutsätter, att biträdande lärarkrafter i tillräcklig myckenhet ställes till förfogande för professorn i medicin, under vilken jämväl neurologien fortfarande som hittills skulle sortera. Kanslern ansluter sig till uppfattningen, att undervisningen i neurologi i Uppsala bör få stå under professor Ask-Upmarks ledning, och föreslår därför, att tills vidare endast en laboratur i neurologi i lönegraden Ce 34 inrättas i stället för den av kommittén föreslagna professuren. Svenska neurologförbundet har anfört, att genomförandet av kanslerns förslag i själva verket skulle innebära att en person samtidigt uppehöll pro­ fessur i två skilda ämnen, praktisk medicin och neurologi, båda med be­ tungande student- och forskningsundervisning samt omfattande sjukvårds­ uppgifter. Bland annat skall enligt kommitténs förslag obligatoriskt slut­ förhör i neurologi införas vid alla högskolorna. Enligt svenska neurologförbundets mening är en dylik arbetsbörda orimlig och måste leda till att vissa arbetsuppgifter löses mindre tillfredsställande, detta oaktat professor Ask-Upmarks stora kapacitet. Svenska neurologförbundet finner därför, att genomförandet av ifrågavarande förslag skulle medföra allvarliga kon­ sekvenser för neurologiens utveckling i Uppsala, och ansluter sig till kom­ mitténs förslag om omedelbart inrättande i Uppsala av en professur i neurologi. Förbundet förklarar sig livligt instämma i minoritetens inom medicinska fakulteten i Uppsala protest mot att ett åt lång framtid syf­ tande organisationsprogram sammankopplas med en personfråga. Om emel­ lertid en laboratur i neurologi inrättas i Uppsala, finner neurologförbundet det angeläget framhålla, att laboratorn bör ha överläkares ställning och erhålla ledningen av undervisningen i neurologi. För att möjliggöra undervisning i Lund av ytterligare tio studenter per år föreslår kanslern, att så länge undervisningen där bedrives i proviso­ riska lokaler fyra kurser anordnas årligen. Arvodet till biträdande lärare bör därför ökas med 2 500 kronor.

Kungl. Maj ds proposition nr 21%. Lärarkollegiet vid karolinska institutet har anfört, att undervisning i

neurologi enligt numera träffat avtal med Stockholms stad meddelas vid södersjukhuset. Ett genomförande av kommitténs förslag till undervisning i neurologi vid södersjukhuset har emellertid ansetts medföra behov av ytterligare en kurs per år vid detta sjukhus, vilken enligt nu gällande avtalsgrunder beräknas kosta 7 000 kronor.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg har anfört,

att det enligt organisationskommitténs mening är angeläget, att en kanslibitrades- och laboratoriebiträdesbefattning snarast möjligt inrättas vid den neurologiska kliniken för att fullgoda betingelser skall skapas för under­ visningen och forskningen i neurologi.

Kanslern har anfört, att undervisningen i neurologi i Göteborg påbörjats

under innevarande budgetår, varför kliniken där i enlighet med kommitténs förslag bor forses med samma personal som av kommittén föreslagits i Uppsala och Lund.

Departementschefen.

Neurologien har framvuxit som ett självständigt kliniskt specialämne under de senare decennierna och får alltmer en ökad betydelse särskilt ge­ nom den samtidiga utbyggnaden av den neurokirurgiska verksamheten. Jag tillstyrker kommitténs av remissmyndigheterna godtagna förslag till den neurologiska undervisningens anordnande. Den kliniska neurofysiologien bor pa de stallen, där särskild ämnesföreträdare finns, i enlighet med kom­ mitténs av kanslern tillstyrkta förslag bli föremål för en begränsad under­ visning mom ramen för neurologiundervisningen. Tills närmare erfarenhet vunnits om de lämpligaste formerna härför, torde undervisningen i fråga böra sättas till 8 timmar. Under nu gällande studieordning har de studerande i Uppsala gjort sin tjänstgöring i neurologi vid serafimerlasarettets neurologiska klinik. Kom­ mittén framhåller, att en fortsatt undervisning i Stockholm av studerande från Uppsala ar synnerligen olämplig på grund av den rådande överbelast­ ningen på nyssnämnda klinik, varjämte samordningen i den nya studiepla­ nen ställer större krav på undervisningen i neurologi för stockholmsstudenternas egen del än vad hittills varit fallet. Kommittén anför, att enligt vad den mhamtat flera möjligheter föreligger att anordna provisoriska lokaler för en neurologisk klinik i Uppsala, och föreslår, att undervisning i neuro­ logi kommer till stånd där. Jag delar kommitténs uppfattning, att neuro­ logiundervisning nu bör ordnas i Uppsala i likhet med vad som skett vid de andra lärosätena. En neurologisk klinik finns upptagen i den i proposi­

tionen 1951: 123 anmälda generalplanen för akademiska sjukhusets utbyg­

gande. Då ett realiserande av denna plan i vad avser den neurologiska kli­ niken emellertid ej torde kunna bli möjligt, förrän åtskilliga år efter det den nya studieplanen avses skola genomföras, anser jag i likhet med kom­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212. 269

mittén, att provisoriska lokaler bör anordnas för undervisningens igång­ sättande. Enligt vad jag under hand inhämtat, föreligger möjligheter att genom en partiell ombyggnad av den på akademiska sjukhusets område befintliga E-pa vil jongen tillskapa dylika lokaler för en neurologisk klinik. I paviljongen inrymmes för närvarande, som redan förut nämnts, en pro­ visorisk dermatologisk avdelning. Genom ombyggnaden skulle erhallas dels en neurologisk avdelning med 26 vårdplatser, dels en dermatologisk avdel­ ning likaledes med 26 vårdplatser samt utrymme för poliklinik och före­ läsningssal. Kostnaden för ombyggnaden har av sjukhusets intendentskontor beräknats till 260 000 kronor. Jag finner den skisserade lösningen av lokalfrågan godtagbar som ett provisorium i avvaktan på sjukhusets ut­ byggnad enligt generalplanen. Da emellertid fragan om en fördelning av kostnaderna mellan staten och vederbörande landsting enligt gällande av­ tal skall bli föremål för förhandlingar, kan den på staten belöpande ande­ len av kostnaderna dessförinnan icke fastställas. Jag räknar dock i det föl­ jande preliminärt med ett belopp av 130 000 kronor, utgörande hälften av de beräknade kostnaderna för ombyggnadsarbetena. Samtidigt som en neurologisk klinik inreds, föreslår kommittén, att en professur i neurologi inrättas i Uppsala. Vid fragans behandling i medicin­ ska fakulteten i Uppsala avstyrkte en del av fakulteten kommitténs förslag och förordade, att den neurologiska undervisningen tills vidare skulle få stå under professorns i praktisk medicin E. Ask-Upmark ledning, varjämte en lärartjänst i lönegraden Ce 30 skulle inrättas och arvoden till biträdande lärare beräknas. En annan del av fakulteten tillstyrkte varmt kommitténs förslag om inrättandet av en professur i neurologi samt anförde, att det vore orimligt, att en professor med den stora arbetsbelastning, som led­ ningen av den medicinska kliniken utgör, skulle aläggas de ytterligare upp­ gifter, som chefskapet av en neurologisk klinik medför. Kanslern ansluter sig till uppfattningen, att undervisningen i neurologi bör få stå under Ask- Upmarks ledning, och föreslår, att tills vidare en laboratur i neurologi in­ rättas i lönegraden Ce 34. Svenska neurologförbundet anför, att förenandet av ansvaret för undervisning och sjukvård i de två skilda ämnena praktisk medicin och neurologi vore en orimlig arbetsbörda. Förbundet finner för sin del, att genomförandet av kanslerns förslag skulle medföra allvarliga kon­ sekvenser för neurologiens utveckling i Uppsala och ansluter sig till kom­ mitténs förslag om ett omedelbart inrättande av en professur i neurologi. För egen del vill jag uttala, att förslaget att alägga Ask-Upmaik led­ ningen av den nya neurologiska kliniken jämsides med hans chefskap för den medicinska kliniken inger mig de starkaste betänkligheter med hänsyn till den ytterligare arbetsbörda i fråga om undervisning, kunskapskontroll, forskning och sjukvård, som detta skulle innebära. I fråga om student­ antalet tillhör ju den medicinska kliniken i Uppsala de hårdast belastade. Kliniken är, enligt vad fakulteten framhåller, otillräcklig redan för de rent

Kungl. Maj:ts proposition nr £12. 271

26. Obstetrik och gynekologi.

Kommittén.

Enligt examensstadgan omfattar ämnet obstetrik och gynekologi havande­ skapets, förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas patologi och terapi. Undervisningen meddelas under en tjänstgöring på fyra månader, vilken ej far kombineras med annan kurs eller tjänstgöring. I Uppsala ges två kurser årligen med 20 deltagare per kurs. I Lund ges tre kurser per år med maximalt 10 deltagare i varje kurs. Samma är förhållandet i Malmö. I Stockholm meddelas undervisning vid karolinska sjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus. Vid vartdera sjukhuset uppgår antalet kurser till sex med 10 elever per kurs. Kommittén räknar ämnet obstetrik och gynekologi till de kliniska special­ ämnena. Som en följd härav bör undervisningen i detta ämne enligt kom­ mitténs uppfattning endast omfatta det som är av praktiskt och vetenskap­ ligt intresse för envar läkare. När det gäller att bedöma, vad varje läkare kan behöva ha kännedom om inom obstetrik och gynekologi, maste man till att börja med uppmärk­ samma den fortlöpande utvecklingen inom den obstetrisk-gynekologiska specialiteten. Redan i 1938 års läkarutbildningssakkunnigas betänkande anfördes denna utveckling som ett argument för en viss minskning av obstetrikens och gynekologiens omfattning i den allmänna läkarutbildningen. Under det decennium som gått sedan dess har specialiseringen fortgått mycket snabbt beträffande obstetrik och gynekologi. Några siffror som belyser utvecklingen kan anföras. År 1920 fanns i Sverige på anstalter av lasarettskaraktär 664 vårdplatser på barnbördsavdelningar med eller utan specialläkare. År 1940 hade antalet vårdplatser stigit till 1 693 och år 1949 till 3 603. Antalet vårdplatser för gynekologiska fall med egen specialläkare utgjorde åren 1920, 1940 och 1949 respektive 109, 448 och 990. Som ett ytterligare belägg för att obstetriken numera till alldeles övervägande del handhas i sluten vård anför kommittén följande. I medicinalstyrelsens redogörelse för år 1950 (SOS, Allmän hälso- och sjukvård) redovisas sammanlagt 115 957 förlossningar i riket för detta ar. Siffran omfattar förlossningar på anstalter samt utom anstalt, när barn­ morska biträtt. Det relativt ringa antal förlossningar utom anstalt, dar barnmorska icke biträtt, ingar alltsa ej i siffran. Av de redovisade förlossningarna inträffade 52 854 på specialanstalt för förlossningsvård under över­ inseende av specialläkare, 48 052 på annan förlossningsavdelning vid lasa­ rett eller förlossningsavdelning vid sjukstuga, 7 924 pa förlossningshem samt

272 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

318 på sjukstugor utan barnbördsavdelningar. Endast 6 809 eller knappt 6 procent av samtliga förlossningar ägde rum utom anstalt i patientens eller barnmorskas hem.

Sjukvårdssituationen i Sverige har sålunda, framhåller kommittén, under senare år påtagligt förändrats för obstetrikens och gynekologiens del. Elt allt större antal av även normala förlossningar sker i sluten vård antingen på specialklinik eller på förlossningsavdelning vid annat sjukhus. Endast ett mycket obetydligt antal normala förlossningar och ännu färre patolo­ giska förlossningar skötes i öppen vård. Dessa senare fall torde, i den mån de ej handlägges av enbart barnmorskor, skötas av tjänsteläkare, av vilka dock många stundom under flera år i underordnad ställning tjänstgjort på obstetrisk-gynekologiska avdelningar eller på kirurgiska avdelningar, där vederbörande överläkare haft full specialistkompetens i obstetrik och gyne­ kologi. All sannolikhet talar för att ett allt mindre antal men i gengäfd så mycket bättre utbildade läkare i framtiden kommer att sköta vården av de obstetrisk-gynekologiska fallen och för att det stora flertalet läkare i allt mindre utsträckning kommer att ta befattning med komplicerade förloss­ nings- och sjukdomsfall. Det första argument, som brukar anföras för ett bibehållande eller en utökning av den nuvarande undervisningen, nämligen att de flesta läkare i sin praktiska verksamhet får handlägga ett avsevärt antal normala för­ lossningar och även maste ta ställning till komplicerade fall inom obstetriken och gynekologien, torde sålunda icke nu äga den tyngd, som det hade ännu för tio år sedan. Det andra argumentet för ett bibehållande av den nuvarande undervisningens omfattning, nämligen att förlossningsfallen på kirurgiska avdelningar med särskilda förlossningsplatser alltid får skötas av de yngsta underläkarna, vilka därför redan i den allmänna läkarutbild­ ningen maste ha en relativt omfattande obstetrik- och gynekologiutbildning, bemöttes redan av 1938 ars sakkunniga. Om detta påtalade missförhållande alltjämt består, så finns enligt kommitténs mening all anledning under­ stryka vad dessa sakkunniga uttalade i denna fråga, nämligen att under inga förhållanden arbetet på en sådan speciell avdelning helt borde över­ lämnas åt en läkare, som endast genomgått en fyramånaders utbildning i obstetrik och gynekologi. Inte ens en utbildning som den nuvarande under fyra månader kan, fram­ håller kommittén, ge den studerande en tillräcklig erfarenhet i handlägg­ ningen av abnorma förlossningar av olika slag. Kommittén anser det salunda uppenbart, att de flesta läkare numera har mindre behov av utbildning i obstetrik och gynekologi än tidigare på grund av den fortgående utbyggnaden av specialistväsendet. Å andra sidan har särskilt inom gynekologien vissa områden, exempelvis hormonläran, utvid­ gats. \idare krävs av nutidens läkare större kunskaper om abortproblem, förebyggande mödravård och andra socialmedicinska problem. Kommittén erinrar dock i detta sammanhang om att dess förslag angående särskild

Kungl. May.ts proposition nr 212. 273

undervisning i socialmedicin medför en viss avlastning även för ämnet obstetrik-gynekologi. Om dessa olika omständigheter beaktas, synes det kommittén att tyngdpunkten i undervisningen måste flyttas från obstetriken till gynekologi^. Undervisningens mål bör vara att bibringa de stude­ rande praktiska kunskaper av allmänt intresse och sådana som är viktiga för deras fortsatta verksamhet inom medicinens olika fält. Den som i fram­ tiden däremot helt eller delvis kommer att ägna sig åt en praktik, där obstetriska fall förekommer, måste genomgå en ytterligare utbildning i ämnet. Redan före medicine licentiatexamen ges i den av kommittén pla­ nerade utbildningen möjlighet till en viss dylik specialundervisning. Kom­ mittén föreslår nämligen en assistenttjänstgöring under två månader i val­ fritt kliniskt ämne, vilken tjänstgöring då i lämpligt fall kan förläggas till en obstetrisk-gynekologisk avdelning. Kommittén anför, att den vid diskussionen av längden av kursen i obstetrik och gynekologi beaktat tre alternativ: 1. Vidhållande av den nuvarande kursen till fyra månader. 2. Eu förkortning av kursen till tre månader. 3. En förkortning av kursen till två månader. Vid sin bedömning av frågan har kommittén även tagit ställning till resultaten av en försökskurs på två månader, som anordnats under år 1951 i Lund och Malmö. Efter försökskursen, som självfallet icke helt kunde motsvara en definitiv anordning under en tvåmånaderskurs, konstaterade kursledarna professorerna S. Genell och A. Sjövall sammanfattningsvis, att försöket icke syntes uppmuntra till en förkortning av undervisningen i obstetrik och gynekologi från fyra till två månader. Efter ingående över­ väganden, varvid även erfarenheterna från nyssnämnda försökskurs beak­ tats, har kommittén stannat för att föreslå, att kursen i obstetrik och gynekologi skall omfatta tre månader. Under kursen i obstetrik och gynekologi bör enligt kommittén meddelas föreläsningar jämte kliniska demonstrationer över ämnets huvuddelar under cirka 100 timmar per kurs. I denna undervisning bör ingå de teoretiska delarna av den obstetriska operationsläran. Några av dessa föreläsnings­ timmar bör eventuellt under medverkan av en specialist ägnas åt hithörande del av den kliniska bakteriologien. Under denna tid bör även beaktas social­ medicinska spörsmål, den förebyggande mödravården, lagstiftning rörande aborter, steriliseringar in. in. Särskild uppmärksamhet bör även ägnas de sexualhygieniska frågorna, och de studerande bör undervisas angående pre­ ventivmedel och öva utprovning in. in. Under varje kurs bör de studerande under 20 timmar handledas i den obstetriska och gynekologiska under­ söknings- och behandlingsmetodiken. Den praktiska tjänstgöringen bör omfatta tjänstgöring på förlossningsavdelning och gynekologisk avdelning samt poliklinisk tjänstgöring inom gynekologien. I det praktiska arbetet bör den obstetriska sidan minskas till förmån för gynekologien och den före- 18 — Bihang till riksdagens protokoll 195!t. 1 sand. Nr S/2.

2 74 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

byggande vården. Således bör de studerande under någon tid följa arbetet på mödravårdscentral. I samarbete med radiologisk klinik eller radio-tera­ peutisk avdelning bör demonstrationer ges i gynekologisk radiologi så att varje studerande erhåller undervisning i ämnet under förslagsvis 4—6 tim­ mar. I samarbete med den röntgendiagnostiska avdelningen bör den gyne­ kologisk-obstetriska röntgendiagnostiken ägnas särskild uppmärksamhet. Kursen i obstetrik och gynekologi skall enligt kommitténs förslag icke få kombineras med annan kurs eller tjänstgöring med undantag för kursen i rättsmedicin. Kursen föreslås avslutad med slutförhör. Den studerande, som under sin fortsatta utbildning till medicine licentiat­ examen önskar tillägna sig ytterligare utbildning i obstetrik, har enligt kommitténs förslag möjlighet härtill genom att fullgöra den valfria assistent­ tjänstgöringen om två månader vid obstetrisk-gynekologisk avdelning.

Kommittén föreslår, att i JJppsala kurser ges tre gånger årligen med

20 deltagare i varje kurs. Klinikens undervisningsbörda kommer härvid att uppgå till 300 timmar föreläsningar och 60 timmar handledning i under­ söknings- och behandlingsmetoder. För den senare undervisningen beräknas två timmar motsvara en föreläsningstimme. Av denna undervisning faller på professorn 130 timmar, varjämte han enligt kommittén bör vara kurs­ ledare och examinator för två kurser. Den tredje kursen föreslås skola ledas av en biträdande lärare, som även tjänstgör som examinator för denna kurs. För den undervisning och examination, som icke fullgörs av professorn, beräknas ett arvode av 10 850 kronor, att fördelas på två eller flera biträ­ dande lärare efter klinikchefens förslag. Slutligen föreslår kommittén, att en tjänst som kanslibiträde inrättas.

I Lund och Malmö bör tre kurser årligen ges på vardera universitets­

kliniken med 10 deltagare i varje kurs. Biträdande lärarpersonal beräknas som i Uppsala för vardera kliniken. I Stockholm beräknas tre kurser vid vardera kliniken på karolinska sjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus med 20 deltagare per kurs. Undervisningsvolymen vid vardera kliniken motsvarar den i Uppsala, varför arvoden till biträdande lärare av kommittén beräknas på motsvarande sätt. En kanslibiträdestjänst föreslås inrättad på karolinska sjukhuset. Kommittén förutsätter att vid det framtida inrättandet av en institution i Göteborg lärarpersonal beräknas efter motsvarande principer som för Uppsala. Kommitténs förslag till personalförstärkning framgår närmare av efter­ följande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm har inom parentes ^angivits en tjänst som djurvårdare i 10 lönegraden. Tjänsten föreslås i årets statsverksproposition skola inrättas från och med budgetåret 1954/55.

Obstetrik och gynekologi.

Nuvarande personal Kommitténs förslag Kanslerns förslag

Tjänster

K

s s s G

u

L M G U L M G U L M U

KS Sabb KS Sabb KS Sabb n g l.

1 i 1 1 i 1 M

4 400 4000 4000 2 750 2750 4400 + 6460 + 6850 + 6850 + 8100 + 8100 — + 6450 + 6850 + 6850 + 8100 + 8100 + 6450 a j: Biträdande lärare i obstet- ts

_ _ — — — — — 27C0 — — — — -2700

pro

2 700 —

Undervisning i obstetrisk

-2250 _ _ _ — — 2250 po

2250

sit

Lärare vid kurser i den nor-

ion

mala förlossningens förlopp

2100 2100 _ _ _ -2100 — 2100 — — — — — 2100 -2100

nr

Förste laboratoriebiträde

_ _ — i i 2 1 Laboratoriebiträde (13 Igr) i — — — i 2 .

_ i

— — — — — — — — — — - — — +1 — — +1 Laboratoriebiträde (11 lgr) i — — + 1 — — \+ 1 — — +1 +1

p- =

2 7 5

276 Kungl. Maj:ts -proposition nr '212.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits en tjänst som klinisk amanuens. Tjänsten föreslås i proposition nr 136 till innevarande års riksdag likaledes skola inrättas från och med budgetåret 1954/55.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y tttranden.

Kommitténs förslag om minskning av kursen i obstetrik

och gynekologi från fyra till tre månader har tillstyrkts av medicin­ ska fakulteterna i Uppsala och Lund dock endast under vissa förutsätt­

ningar. Fakulteten i Uppsala förutsätter sålunda, att antalet föreläsnings­ timmar under kursen ökas till paritet med det nuvarande med omkring 20 timmar per kurs. Fakulteten i Lund förutsätter, att kursen ej skall få kombineras med någon annan kurs. Vidare bör de studerande enligt fakul­ tetens mening rekommenderas att fullgöra de två frivilliga assistentmåna­ derna på obstetrisk-gynekologisk avdelning, för den händelse de planerar

att utbilda sig till sådan tjänst, där förlossningsvård ingår. Lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska hög­ skolan i Göteborg har icke ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag. Samtliga ämnesföreträdare har bestämt avstyrkt kommitténs förslag om

en nedskärning av kurstiden för obstetrik och gynekologi. I en till medi­

cinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har professorerna A. Sjövall och S. Gensll framhållit, att inom överblickbar tid framåt högst hälften av

samtliga förlossningar i riket kommer att omhändertagas på specialkliniker. Över femtiotusentalet förlossningar förblir hänvisade till förlossningsavdel­ ningar vid normallasarett, sjukstugor, förlossningshem eller i hemmen, där läkare av alla slag utan hänsyn till utbildning i obstetrik blir tvingade att ingripa åtminstone för att lämna den första hjälpen.

Kanslern finner de anförda skälen emot en reducering av kurstiden till

tre månader till vissa delar beaktansvärda och föreslår en modifiering av kommitténs förslag för att möjliggöra ökad praktisk utbildning i ämnet. Då emellertid värdet av en sådan utbildning enligt kanslerns mening torde bli större, om den förlägges till en tidpunkt då den studerande erhållit manuell och operativ träning i kirurgi, föreslår kanslern, att kursen i obstetrik och gynekologi i enlighet med kommitténs förslag får en omfatt­ ning av tre månader, men att ytterligare praktisk utbildning beredes den studerande under en månads assistenttjänstgöring vid obstetrisk-gynekolo­ gisk avdelning i omedelbar anslutning till assistenttjänstgöringen i kirurgi.

Medicinalstyrelsen, som godtar kommitténs förslag om en tre månaders

kurs, vitsordar, att de allra flesta provinsialläkare för närvarande icke har några förlossningspatienter. Styrelsen anser emellertid, att kommittén icke tillräckligt beaktat den utveckling av den förebyggande mödravården, som ägt rum i Sverige de sista decennierna. Kursen i obstetrik och gynekologi bör även ge en fullvärdig undervisning i den senare delspecialiteten, inne­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. 277

fattande icke minst den gynekologiska endokrinologien, där gynekologfall

förekommer talrikt vid allmänläkarens mottagning. Sveriges läkarförbund

anför, att tveksamhet måste råda i fråga om den föreslagna nedskärningen av undervisningen i ämnet från fyra till tre manader. Utan tvivel kommer de flesta läkare att ställas inför problem, som har med specialiteten, särskilt dess gynekologiska del, att göra. Å andra sidan anser läkarförbundet det vara rimligt, att den starkt markerade övergången till anstaltsförlossnmg sätter spår i fråga om utbildningstiden i ämnets obstetriska del. Med hänsyn till den minskade utbildningstiden maste enligt läkarförbundets mening vissa garantibestämmelser skapas för att det icke vid lasarettsax delningar med förlossningsfall kan komma att saknas läkare med mer än grundutbildning i ämnet. En vidareutbildning inom specialiteten bör sålunda uppsättas som kompetenskrav för lasarettsläkartjänst vid sjukhus eller sjukhusavdelning,

där förlossningsfall vårdas. I direktionens för karolinska sjukhuset yttrande och till detsamma fogat utlåtande av överläkareföreningen anföres, att den

minskning som föreslagits i fråga om kursen i obstetrik och gynekologi maste medföra, att handhavandet av förlossningspatienter icke längre såsom hit­ tills varit förhållandet kan anförtros de studerande i samma utsträckning som förut, vilket sannolikt kommer att medföra ökat behov av barnmorskor

vid kvinnokliniken. Svenska läkaresällskapet lämnar förslaget om en tre månaders kurs utan erinran. Sveriges förenade studentkårer instämmer helt

i kommitténs motivering för en nedskärning av kursen till tre manader.

Medicinska fakulteten i Lund föreslår inrättandet av ytterligare en be­

fattning som klinisk amanuens samt en tjänst som laboratoriebiträde vid

kliniken i Malmö. Kanslern tillstyrker endast förslaget, i vad detsamma

avser laboratoriebiträdestj änsten.

Departementschefen.

Obstetrik-gynekologi tillhör de discipliner, inom vilka sjuk vårdssituatio­ nen påtagligt förändrats under senare decennier. Sasom kommittén anför, har allt större andel av förlossningarna samlats i sluten vård, och ett myc­ ket obetydligt antal förlossningar skötes nu i öppen vård. Medicinalstyrel­ sen vitsordar sålunda, att de allra flesta provinsialläkare för närvarande icke har några förlossningspatienter. Med hänsyn till det starkt minskade behovet av obstetrisk utbildning samt till den fortgående utbyggnaden av specialistväsendet i obstetrik-gynekologi har kommittén övervägt en rela­ tivt kraftig nedskärning av kursen i ämnet. Å andra sidan finner kommit­ tén, att utvidgningen av den förebyggande mödravården samt tillkomsten av vissa områden inom gynekologi, såsom exempelvis hormonläran, gett större innehåll åt vissa partier av undervisningen. Kommittén stannar där­ för för att föreslå en nedskärning av kursen från fyra till tre månader. Samtliga ämnesföreträdare avstyrker bestämt kommitténs förslag, men fakulteterna i Uppsala och Lund har trots detta tillstyrkt nedskärningen.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kanslern finner de anförda skälen mot en reducering beaktansvärda och framlägger ett modifierat förslag, innebärande en utökning av den av kom­ mittén föreslagna utbildningen med en månads assistenttjänstgöring under tredje avdelningen av licentiatstudierna. Medicinalstyrelsen, Sveriges läkar­ förbund, svenska läkaresällskapet och Sveriges förenade studentkårer god­ tar kommitténs förslag om en tre månaders kurs i obstetrik-gynekologi. Ett argument, som ofta anförts för en längre utbildning i obstetrik, är, att de äldre studerande och de färdiga läkarna vid vikariat och tjänst­ göringar som tjänsteläkare skulle tvingas att handlägga förlossningsfall i avsevärd utsträckning. Medicinalstyrelsens nyss återgivna uttalande visar, att detta argument icke längre torde vara hållbart. I samma riktning pekar, att förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen och svenska stadsläkarföreningen avstyrker eller ifrågasätter, att underläkartjänstgöring i obstetrik-gynekologi skall vara obligatorisk för befatt­ ning som tjänsteläkare, detta bland annat under hänvisning till att förloss­ ningsvården numera till nära 100 procent är förlagd till anstalter. Som argument för en längre kurs har vidare anförts, att förlossningsfallen på kirurgiska avdelningar med särskilda förlossningsavdelningar ofta får skötas av de yngsta underläkama, vilka därför redan i den allmänna läkarutbild­ ningen måste ha en relativt mera omfattande utbildning i obstetrik-gyne­ kologi. Kommitténs uttalande, att detta är ett missförhållande i organisa­ tionen av arbetet på dessa avdelningar, har icke vederlagts av remissmyn­ digheterna, och förhållandet synes snarast böra föranleda sådana åtgärder, som förordas av Sveriges läkarförbund, nämligen att vissa garantibestäm­ melser maste skapas för att det icke vid lasarettsavdelningar med förloss­ ningsfall kan komma att saknas läkare med mer än grundutbildning i obstetrik. Då således kommitténs förslag om en nedskärning av kursen i obstetrikgynekologi från fyra till tre månader tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissmyndigheter och då anförda skäl mot nedskärningen icke synes vara av den art, att de rubbar kommitténs motiveringar, kan jag för min del ansluta mig till kommitténs förslag. Jag vill i detta sam­ manhang erinra om att de studerande, som i sin framtida verksamhet anser sig ha behov av ytterligare praktisk övning i obstetrik-gynekologi, kan för­ lägga sina tva valfria assistenttjänstgöringsmanader till obstetrisk-gynekologisk avdelning. Mot kommitténs förslag till uppläggning av undervis­ ningen i övrigt har jag intet att erinra. Jag biträder kanslerns förslag saväl i fråga om beräkningen av arvoden till biträdande lärare som i fråga om en förstärkning av klinikernas tek­ niska personal och skrivpersonal. Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorga­ nisationen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

S u L M G KS Sabb

+ 6 450 + 6 850 + 6 850 + 8100 + 8 100 + 6 450 Biträdande lärare i obstetrisk operations- — 2 700 Undervisning i obstetrisk operationslära .. — 2 250 Lärare vid kurser i den normala förloss- — — — — 2100 — 2100 — — + 1 + 1 + 1 — — + 1 + 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 76 200 kronor.

Krnigl. Maj:ts 'proposition nr 212.

27. Oftalmiatrik.

K o in mitt é n.

Enligt gällande exainensstadga genomgår de studerande en två månaders tjänstgöring i detta ämne. Oftalmiatrik är tentamensämne, och tentamen avlägges i regel omedelbart efter kursens slut. Tjänstgöringen får kombi­ neras med upp till två andra kurser eller tjänstgöringar.

I Uppsala ges fyra kurser per år med vardera 12 deltagare. I Lund ges

tre årliga kurser med 15 deltagare och upp till 5 extra deltagare per kurs.

I Stockholm ges ärligen fyra ordinarie kurser på karolinska sjukhuset med

15 deltagare och lika många på Sabbatsbergs sjukhus med 10 deltagare i varje kurs. Vid undervisningen i oftalmiatrik bör enligt kommittén ögats anatomi, histologi och fysiologi inledningsvis beröras. Den teoretiska undervisningen i de oftalmiatriska undersökningsmetoderna ges för närvarande vid vissa kliniker som särskilda kurser i ögonspegling. Kommittén föreslår, att även denna undervisning ingår som ett led i den ordinarie undervisningen och finner således icke särskilda kurser i ögonspegling nödvändiga, särskilt med hänsyn till önskvärdheten av en viss begränsning av undervisningens om­ fattning. Huvuddelen av undervisningen bör enligt kommittén omfatta den kliniska oftalmiatriken. Vid undervisningen bör förändringar i syn­ organet vid allmänsjukdomar och diagnostiken vid sådana sjukdomstill­ stånd utgöra en väsentlig del av lärostoffet. Inom den obligatoriska under­ visningens ram bör även hithörande delar av socialmedicinen beaktas. Undervisningen i ämnet anser kommittén böra samlas i en två månaders kurs, varunder ges cirka 50 timmar föreläsningar. Det bör ankomma på ämnesläraren att fördela undervisningen på ämnets olika delar. Den prak­ tiska undervisningen bör omfatta cirka 10 timmar övning i de oftalmiatriska undersökningsmetoderna. Denna övning är avsedd att komplettera den teoretiska undervisningen i ögonspegling och förläggas till kursens inled­ ning. Vidare bör de studerande tjänstgöra vid poliklinik, varunder fall av intresse demonstreras för dem av de vid polikliniken tjänstgörande läkarna. På avdelningarna inneliggande vårdfall bör demonstreras vid föreläsningar och kliniska ronder, medan däremot en praktisk tjänstgöring på vård- och operationsavdelningar icke synes erforderlig. Enligt kommitténs meningbör den väsentligaste delen av den praktiska undervisningen ske på poli­ kliniken. Kursen i oftalmiatrik bör planläggas så, att de studerande kan kombi­ nera den med vissa andra kurser. Kursen bör avslutas med slutförhör.

I Uppsala, Lund och Göteborg kommer cirka 60 studerande att passera

ogonkhmken årligen, och kommittén föreslår, att det vid dessa kliniker

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 281

anordnas fyra kurser årligen med cirka 15 deltagare per kurs. Undervisningsvolymen vid vardera kliniken beräknar kommittén till cirka 200 före­ läsningar samt 40 timmar handledning i oftalmiatriska undersökningsmeto­ der. Av denna undervisning beräknas 130 timmar ankomma på professorn, varjämte denne leder och sköter examinationen för två av kurserna. Den övriga undervisningen jämte examination och handledning för tva kurser föreslås skola anförtros biträdande lärare, avlönade med arvode. Arvodets storlek beräknar kommittén till 5 650 kronor. Arvodet bör enligt kom­ mittén ges åt en eller två biträdande lärare efter institutionschefens förslag. I Göteborg föreslås en kanslibiträdestjänst skola inrättas. I Stockholm med dess hela elevantal på 120 per år erfordras enligt kom­ mitténs mening att liksom hittills Sabbatsbergskliniken utnyttjas för under­ visning i oftalmiatrik jämsides med kliniken på karolinska sjukhuset. För att hela antalet studerande skall kunna tas om hand vid kurserna i Stock­ holm, fordras en utökning av antalet studerande per kurs vid kliniken på karolinska sjukhuset. Vid kommitténs överläggningar med klinikchefen har denne meddelat, att en utökning av deltagarantalet vid kurserna till 20 är möjlig, under förutsättning att undervisningsmaterialet utökas. Kommittén föreslår med anledning härav, att ytterligare en underläkartjänst inrättas. Kommittén förutsätter vid sina fortsatta beräkningar, att karolinska sjuk­ husets ögonklinik årligen ger fyra kurser med 20 deltagare per kurs. För undervisningen erfordras därvid ett arvode för biträdande lärare med 5 800 kronor. En viss förstärkning av klinikens skrivpersonal anser kommittén nödvändig. Kommittén föreslår, att undervisningen vid kliniken på Sabbatsbergs sjukhus fortsätter efter samma linjer som hittills. En utökning av deltagar­ antalet vid dessa kurser kan med hänsyn till klinikens trånga lokaler icke komma i fråga, utan kommittén beräknar, att årligen vid denna klinik ges fyra kurser med vardera tio deltagare. För denna undervisning beräknar kommittén ett arvode på 13 800 kronor att fördelas med 3 450 kronor per kurs. För närvarande utgår dessutom arvoden till två vid avdelningen tjänstgörande underläkare med tillhopa 4 000 kronor. Kommittén föreslår, att dessa arvoden uppräknas med 20 %. Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår .närmare av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisa­ tionen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar. Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen. Tjänsterna som laboratoriebiträde och kanslibiträde vid karolinska sjukhuset i Stockholm är förenade med halvtidstjänstgöring. Kanslibiträdestjänsten i Göteborg är gemensam för ögon- och oron­ klinikerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%. 283

krävs för oftalmiatrikundervisning. Föreningen föreslår, att två månader får ägnas uteslutande åt oftalmiatrik. I fråga om den för undervisningen erforderliga personalen hem­ ställes i nyssnämnda skrivelse från ämnesföreträdarna i Uppsala, Stockholm

och Göteborg, professorerna G. von Bahr, G. Karpe och B. Rosengren, att

en laboratur i lönegraden Ce 34 inrättas vid varje oftalmiatrisk klinik i stället för av kommittén föreslagna biträdande lärartjänster.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår — förutom en omräkning av

arvodet till biträdande lärare — att underläkarnas antal ökas från tre till fyra. Som motivering härför åberopas — utöver utökat patientantal att den praktiska undervisningen i oftalmiatriska undersökningsmetoder kommer att medföra en ökad arbetsbörda för underläkarna främst genom att antalet studerande per kurs ökas. Fakulteten framhåller vidare, att det icke är troligt, att alltid för uppdraget som biträdande lärare med upp­ gift att leda 3 kurser kompetent person finns att tillgå med den föreslagna anställningsformen. Det är därför — och även med hänsyn till klinikens forskningsuppgifter — enligt fakultetens mening i hög grad motiverat, att den oftalmiatriska kliniken i likhet med flera andra kliniker tilldelas en fast biträdande lärartjänst i lägst Ce 30. Denne kunde lämpligen få ställning som poliklinikföreståndare. I så fall kunde den annars nödvändiga ytter­ ligare befattningen som förste underläkare utgå.

I lärarkollegiets vid karolinska institutet kostnadsberäkning har för

undervisningen vid karolinska sjukhuset uppförts kostnader för en tjänst som lärare i Ce 30 i stället för arvode till biträdande lärare samt kostnaden för en kontorist tjänst i stället för den av kommittén föreslagna kanslibiträdestjänsten.

Enligt organisationskommitténs för medicinska högskolan i Göteborg

uppfattning är det av kommittén föreslagna arvodet till biträdande lära­ ren, 5 650 kronor per år, för lågt beräknat. Med hänsyn till undervisningens omfattning (ledare av 2 kurser per år jämte förhör) bör han enligt organisa­ tionskommittén äga docentkompetens i oftalmiatrik samt placeras i löne­ graden 30. Enligt till direktionens för karolinska sjukhuset yttrande fogade utlåtan­

den av överläkaren vid karolinska sjukhusets ögonklinik, professor G. Karpe och överläkareföreningen förutsätter ett genomförande av kommitténs

förslag till undervisning i oftalmiatrik en ökning av klientelet på polikliniken och vårdavdelningarna vid ögonkliniken. Detta skulle för vårdavdelningar­ nas del medföra, att en nu till yrkesmedicinska avdelningen tillfälligt upp­ låten ögonavdelning måste ställas till klinikens disposition och öppnas i full utsträckning. Härför skulle erfordras ytterligare en biträdande över­ läkare och två förste underläkare vid kliniken samt en översköterska vid polikliniken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 285

28. Oto-rhino-laryngologi.

Kommittén. Undervisningen i oto-rhino-laryngologi omfattar en tva manaders kurs med samtidig praktisk tjänstgöring vid kliniken. Kursen får enligt gäl­ lande bestämmelser kombineras med upp till två andra kurser. Då ämnet re­ lativt sent utbrutits ur kirurgien innehåller nuvarande examensstadga ingen föreskrift om förhör i ämnet, men sådant förrättas enligt praxis sedan många år vid samtliga öronkliniker. I Uppsala och Lund ges tre kurser per år med 16 respektive 20 del­ tagare. I Stockholm ges fyra kurser per år med 30 deltagare i varje. Patienter med öron-, näs- och halssjukdomar utgör, framhåller kommit­ tén, en betydande del av allmänpraktikems klientel. Trots en relativt tillfredsställande utbyggnad av specialistorganisationen i ämnet torde andra läkare än specialister alltjämt få behandla ett stort antal enklare sådana åkommor, varvid även smärre kirurgiska ingrepp kan förekomma. Undervisningen i ämnet bör med tanke härpå läggas upp så, att de stude­ rande i stor utsträckning får arbeta med de polikliniska klientelet, vilket mest torde likna det som allmänläkaren har att ta ställning till, medan den kliniska tjänstgöringen har relativt mindre betydelse. Det torde dock vara nödvändigt att med hjälp av även det kliniska materialet demonstrera användningen av de moderna läkemedlen av typen kemoterapeutica och antibiotica inom oto-rhino-laryngologien. De studerande bör enligt kommit­ tén under kursen få tillfälle att under lärarnas överinseende utföra smärre ingrepp, såsom paracentes, öppnande av halsböld och dylikt. Vid under­ visningen bör audiologien och foniatrien vinna beaktande. Under föreläs­ ningarna berörs inledningsvis med ämnet sammanhängande delar av anato­ mien, fysiologien, bakteriologien och röntgenologien, eventuellt genom någon eller några föreläsningar av specialister. De socialmedicinska syn­ punkterna på ämnet bör särskilt understrykas. Kommittén föreslår att oto-rhino-laryngologien undervisas under en kurs på två månader, varvid de studerande får åhöra ca 50 föreläsningar och delta i det polikliniska och det kliniska arbetet. Föreläsningsserien bör om­ fatta nyss berörda specialområden av ämnet. Avvägningen mellan dess olika delar bör enligt kommittén ankomma på ämnesläraren liksom även fördelningen av de tjänstgörandes arbete på poliklinik och klinik. I anslut­ ning till det polikliniska arbetet föreslås under en inledande period av kursen undersökningsmetoderna skola inövas under kvalificerad ledning. Kursen får kombineras med vissa andra kurser eller tjänstgöringar. Kursen föreslås skola avslutas med slutförhör.

286 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. Med hänsyn till att kommittén föreslagit att tyngdpunkten i undervis­ ningen skall läggas pa det polikliniska arbetet och att där även en viss övning i enklare kirurgiska ingrepp bör beredas de studerande, förutsätter kom” mittén, att även den kvalificerade lärarpersonalen handleder studenterna i dessa frågor. För att underlätta detta, föreslår kommittén att det för biträdande lärare beräknade arvodesbeloppet vid varje lärosäte fördelas på en klinisk och en poliklinisk lärare. För Uppsalas och Lunds del förelår kommittén, att tre kurser anordnas årligen med 20 deltagare per kurs. Professorn i ämnet är kursledare och examinator för tva av dessa kurser, medan den tredje examineras av den kliniske biträdande läraren. Med en sådan anordning förlägges till kliniken ca 150 föreläsningstimmar per år. Handledning i undersökningsmetoderna bör enligt kommittén anförtros en biträdande lärare och omfatta ca 2 tim­ mar dagligen under två veckor eller sammanlagt ca 25 timmar per kurs. Kommittén har beräknat följande ersättningar för lärare vid de båda klini­ kerna. På professorn ankommer 130 timmar av undervisningen, varvid han givetvis kan lägga en del därav såsom klinisk eller poliklinisk handledning. För den Övriga undervisningen bör ett arvode av 3 800 kronor beräknas till biträdande lärare. Arvodet kan efter ämneslärarnas förslag utgå till en eller flera lärare. I detta belopp har även inräknats ersättning för examination och ledning i samband med en av kurserna. I Stockholm föreslår kommittén, att institutets 120 studerande fördelas på fyra kurser årligen med 30 deltagare. Undervisningsvolymen vid kliniken kommer då att uppgå till ca 200 föreläsningar jämte handledning i under­ sökningsmetodik i analogi med vad som föreslagits för Uppsala och Lund. Kommittén föreslår, att ämnesläraren är kursledare och examinator för två kurser, medan biträdande lärare får leda och examinera de två andra kurserna. Härför beräknas ett arvode på 7 900 kronor att på förslag av ämnesläraren utgå till en eller två biträdande lärare. Kliniken föreslås dispo­ nera ett helt kanslibiträde. I Göteborg bör enligt kommitténs mening kliniken, när obligatorisk undervisning i ämnet påbörjas, förses med lärarpersonal i enlighet med förslaget för Uppsala och Lund. Kommitténs förslag till personalförstärkning framgår närmare av efter­ följande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen och kanslerns förslag.

T abellkommentar. Utöver den i tabellen redovisade nuvarande personalen i Uppsala finns vid undertryckskammaren en försökstekniker i lönegraden 14. Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen. Kanslibiträdestjänsten i Stockholm är förenad med halvtidstjänstgöring. i .. .^Ils^1'3ltradestjänsten i Göteborg är gemensam för öron- och ögon­ klinikerna. °

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 287 Oto-rhino-laryngologi.

Nuvarande personal Kommitténs förslag Kanslerns förslag Tjänster U L s G U L S G U L S G

Laborator i klinisk 4 000 3400 5400 4400 -200 + 400 + 2500 — — 200 + 400 — - 600 Biträdande lärare .. Kontorist (13 lgr).. — i Laboratoriebiträde

Kanslibiträde Klinisk amanuens .. — i — i

Y ttr and en. Kommitténs förslag rörande omfattningen av undervisningen i oto-rhino-laryngologi har icke föranlett nagon erinran från remissmyndig­ heterna. Däremot har såväl medicinska fakulteten i Uppsala som lärar­ kollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medi­ cinska högskolan i Göteborg gjort erinringar mot kommitténs uppfatt­ ning att studenterna huvudsakligen skall arbeta med det polikliniska klien­ telet och har understrukit den kliniska tjänstgöringens väsentliga bety­ delse. Samtliga nu nämnda universitetsmyndigheter har också föreslagit modifieringar i kommitténs förslag om rätt till kombination med andra kurser. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga av professor T. Skoog förklarar sig denne tillstyrka det föreslagna antalet del­ tagare av 30 per kurs under förutsättning att en tredjedel, 10 deltagare per kurs, alltså sammanlagt 40, genom överenskommelse mellan staten och Stockholms stad bereds tillfälle till praktisk poliklinisk och klinisk tjänst­ göring å specialavdelning vid något av Stockholms stads sjukhus, till dess den nya undervisningskliniken å Sabbatsbergs sjukhus kan komma att tas i bruk. För denna undervisning utanför institutets kliniker anses en biträ­ dande lärarbefattning vara nödvändig, knuten till det kommunala sjuk­ husets ordinarie läkarstab. Kanslern tillstyrker professor Skoogs förslag, då arrangemanget, som hittills ordnats genom personliga överenskommelser, enligt kanslerns mening torde vara nödvändigt. För att undervisningen och forskningen vid öronkliniken i Göteborg skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt, bör enligt organisationskom­ mittén för medicinska högskolan i Göteborg utöver kommitténs förslag tillkomma en laboratoriebiträdestjänst. Kanslern anför, att då undervisningen i oto-rhino-laryngologi i Göteborg, som påbörjats under innevarande budgetår, bör ha samma omfattning som

288 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 212.

i Uppsala, arvode till biträdande lärare bör beräknas till samma belopp och kliniken förses med en egen kanslibiträdestjänst i enlighet med kommitténs förslag. Kanslern anför vidare, att då innehavaren av den vid karolinska institutet från och med innevarande budgetår inrättade personliga laboraturen i kli­ nisk audiologi, docenten L. K. A. Holmgren, inom ramen för sin undervisningsskyldighet bör fullgöra viss del av den föreslagna undervisningen i Stockholm, arvodet till biträdande lärare bör kunna reduceras.

Departementschefen.

Kommitténs förslag till uppläggning av undervisningen i det kliniska spe­ cialämnet oto-rhino-laryngologi kan jag godta. Kombinationsrätten för de studerande har jag behandlat i samband med studieplanen. Mot kanslerns förslag i fråga om beräkningen av arvoden till biträdande lärare och till förstärkning av klinikernas skri vpersonal har jag intet att erinra. Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorga­ nisationen:

U L S G

- 600 + Ya

Den härav föranledda arliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 8 100 kronor.

Kungl. Majits proposition nr 21%. 289

29. Hygien och socialmedicin,

a. Inledning i, Kommittén. I ämnet hygien genomgår den studerande en två manaders undervis­ ningskurs, vilken avslutas med förhör. Kursen får kombineras med andra kurser. I ämnet socialmedicin ges ingen särskild undervisning, men någon del av hygienundervisningen brukar ägnas åt socialmedicinska problem. Vidare ger de kliniska lärarna vissa socialmedicinska utblickar inom sina ämnen. Flertalet lagar och författningar, som berör medicinen, genomgås vid undervisningen i rätts- och statsmedicin. Kommittén anför, att vid den medicinska undervisningen i Sverige ämnes­ kretsen hygien och socialmedicin sedan länge har sammanfattats inom det vidare begreppet allmän hälsovardslära. Under detta namn eller under namnet hygien har delar av ämnesområdet tidigare ingått i tre professurer. Vid karolinska institutet i Stockholm tillkom sålunda år 1874 eu professur i allmän hälsovårdslära. Vid Lunds universitet ombildades år 1899 en redan befintlig professur till professur i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovårdslära, och vid Uppsala universitet inrättades år 1911 en professur i hygien och bakteriologi. Behovet av särskilda målsmän för det hygieniska ämnesområdet fram­ hölls redan av 1933 års universitetsberedning. 1938 års läkarutbildning ssakkunnig a gjorde i sitt första betänkande en grundlig utredning om undervisningen i hygien och socialmedicin. Deras förslag innebar, att ämnet hygien skulle få ungefär samma omfattning och innehåll som dittills. Beträffande socialmedicinen underströk 1938 års sak­ kunniga, att ämnet måste vinna ett ökat beaktande i läkarutbildningen. Den socialmedicinska undervisningen på klinikerna hade i allmänhet varken haft den omfattning eller genomförts med den konsekvens, som kunde anses erforderlig. Vid såväl den kliniska som den polikliniska undervisningen måste enligt de sakkunniga den sociala sidan av läkarnas verksamhet be­ lysas och detta så, att i varje lämpligt fall den sociala aspekten på fallet genomdiskuterades, och de därvid föreskrivna, erforderliga eller önskvärda åtgärderna genomginges. För den skull föreslog 1938 års sakkunniga en propedeutisk kurs i social­ medicin om 20 föreläsningstimmar, varigenom de studerande på ett tidigt stadium skulle få dels en orientering om samhällets sociala struktur, dels en överblick över samhällets socialmedicinska verksamhet och organisation. Den huvudsakliga undervisningen i socialmedicin borde enligt de sak- 19 — Dihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr '212.

290 Kungl. Maj:ts proposition nr S12.

kunniga dock meddelas kliniskt och polikliniskt i samband med de olika kliniska läroämnena. Förutom de sociala aspekterna på fallen borde därvid utredas även de rent medicinska grunderna för bedömandet av en patients förutsättningar att kunna erhålla samhällshjälp av ett eller annat slag jämte dithörande författningsbestämmelser. Till sist behövdes en praktisk avslutningskurs. För denna undervisning föreslog de sakkunniga en form, som i huvudsak överensstämde med den polikliniska undervisningen. I anslutning till ett givet fall borde de socialmedicinska synpunkterna genomdiskuteras och lämpliga åtgärder anvisas. Därtill borde de studerande genom översikter i form av föredrag få en inblick i de rent praktiska frågor, som står i samband med bland annat fattigvård, barnavård, sjukförsäkring och nykterhetsvård. Avslutningskursen beräknades enligt 1938 års sakkunniga ta en tid av en månad med 20 dubbeltimmar praktiska övningar och sammanfattande föreläsningar under omkring 10 timmar. Lämpligast syntes det de sak­ kunniga vara, att en erfaren tjänsteläkare ledde denna kurs. Denna utbildning i hygien och socialmedicin ansåg 1938 års sakkunniga icke tillräcklig för tjänsteläkare och ämbetsläkare, vilka liksom dittills skulle genomgå kompletterande kurser. För att utbytet av kurserna skulle bli det avsedda borde tillträde lämnas endast den läkare, som varit verksam minst två år som tjänsteläkare. Vid remissbehandlingen vann de nyss relaterade förslagen allmänt bifall. Medicinalstyrelsen anförde dock, att det varit att föredra om 1938 års läkarutbildningssakkunniga föreslagit inrättandet av professurer i profylaktisk medicin vid landets tre medicinska högskolor men de framlagda förslagen syntes styrelsen kunna godtas som ett provisorium. Efter dessa noggranna tidigare utredningar upptogs ånyo frågan om företrädare vid de medicinska lärosätena för ämnena hygien och social­ medicin av medicinska högskolornas organisationskommitté. Man in­ stämde i de tidigare utredningarnas huvudsynpunkt och anförde, att anord­ nandet av en förbättrad representation för hygienen vid universiteten vore en angelägenhet av första ordningen. Likväl kunde organisationskommittén ej förorda, att professurer i ämnet omedelbart inrättades enär delade meningar rådde om ämnets avgränsning. Detta gällde särskilt gränsdrag­ ningen mot bakteriologien och epidemiologien men även mot näringshygienen och näringsfysiologien. En än viktigare olöst fråga vore, vilken ställning hygien och socialmedicin skulle inta till varandra. Organisationskommittén fann på dessa grunder hela frågan om organisationen av forskning och undervisning inom den förebyggande medicinens område så omfattande och komplicerad, att den fordrade en grundlig utredning av en särskild kom­ mitté, som hade speciell sakkunskap till sitt förfogande. I enlighet med andra förslag av 1938 års sakkunniga och organisations­ kommittén omändrades 1947 professuren i hygien och bakteriologi i Upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 291

sala till professur i bakteriologi, och professuren i allmän patologi, baktenologi och allmän hälsovård i Lund till professur i allmän patologi, varjämte en ny professur i bakteriologi inrättades i Lund. Ombildningen ledde till att ämnet hygien uteslöts ur professurerna, och detta ämne företräds sedan dess vid medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund endast av special­ lärare. Detsamma avses skola gälla vid den nyinrättade medicinska hög­ skolan i Göteborg. I direktiven för 194-8 ars läkarnthildfriingskommitte yttrade departe­ mentschefen, att vid en översyn av läkarutbildningen till behandling borde upptas den sedan länge aktuella frågan om hur man lämpligen borde ordna den akademiska undervisningen och forskningen inom ämnet hygien med de därtill gränsande socialmedicinska ämnesområdena. Tid efter annan hade olika förslag till lösning av1 denna fråga framkommit men utan att dittills ha lett till något resultat. En ytterligare utredning om hur de stora och sinsemellan sammanhängande ämnesområden, vilka brukade samman­ fattas under begreppet preventiv eller profylaktislc medicin, borde begrän­ sas och representeras vid våra medicinska högskolor, borde nu komma till stånd, eventuellt med hjälp av en särskild delegation, i vilken speciell exper­ tis på området kunde beredas plats. Efter framställning av kommittén tillkallade chefen för ecklesiastik­ departementet den 22 april 1949 en särskild expertdelegation1, som skulle biträda kommittén vid utredningen av frågor rörande den akademiska undervisningen och forskningen i hygien och socialmedicin. Delegationen har för kommittén redovisat resultatet av sitt arbete i ett utförligt yttrande, vars detaljer återfinnes i betänkandet på s. 246—249. Kommittén framhåller, att kraven på en målmedveten förebyggande hälsovård skärpts i högsta grad genom naturvetenskapens, teknikens och industrialismens oavlåtliga omskapande av civilisationen och samhällsfor­ merna till en alltmer komplicerad struktur. På det socialpolitiska fältet har det visat sig nödvändigt att balansera denna utveckling med alltjämt nya former av sjukvård, hälsovård och socialvård. Först under de senaste decen­ nierna har emellertid den förebyggande medicinen i alla dess aspekter, från de rent tekniska till de rent sociala, nått en sådan omfattning och utveck­ lat så speciella metoder, att den enligt kommitténs mening slutligt brutit sig ut ur ramen för de övriga medicinska disciplinerna. Tidigare utredningar om undervisningen och forskningen inom det hygie­ niska och socialmedicinska ämnesområdet har, anför kommittén, samtliga understrukit vikten av att dessa vetenskaper blir representerade vid landets medicinska lärosäten. Kommittén delar helt denna uppfattning.

i Delegationen utgjordes av medicinalrådet R. K. Bergman, kuratorn vid södersjukhuset i Stock­ holm Elisabeth Bergsten, professorn vid karolinska institutet G. A. V. Fischer, professorn vid statens institut för folkhälsan S P. M. Forssman, dåvarande chefen för medicinalstyrelsen, generaldirek­ tören J. A. Höjer, socialläkaren P. G. Inghe och överläkaren vid Långbro sjukhus, docenten G. A. R. I.undquist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. Kommittén erinrar om att i den tidigare diskussionen om undervisningen i ämnena hygien och socialmedicin upprepade gånger med skärpa efterlysts definitioner av dessa ämnen, och det har ansetts nödvändigt med en gräns­ dragning, såväl mellan de båda ämnena som mellan dem och andra såväl medicinska som utommedicinska discipliner. Det är emellertid enligt kom­ mitténs mening en orimlighet att begära en definitiv och i varje enskildhet genomförd gränsdragning mellan dessa ämnen. Det är icke bara i fråga om hygien och socialmedicin som ett sådant förfarande stöter på stora svårigheter. I fråga om andra medicinska discipliner begär man icke att exakta gränser skall dras upp, exempelvis mellan internmedicin, epidemiologi och tuberkuloslära eller mellan kirurgi och ortopedi, men de erkänns trots detta som självständiga discipliner. Att dra upp vissa grundlinjer är enligt kommitténs åsikt tillräckligt. Expertdelegationen definierade de två ämnena på följande sätt: Hygien kan lämpligen karakteriseras som vetenskapen om de yttre fak­ torer i människans av natur och kultur betingade omgivning, vilka inverkar pa det allmänna hälsotillståndet, och om de preventiva och konstruktiva åtgärder, som kan vidtas för att förbättra denna omgivning. . Socialmedicin innefattar de faktorer hos människorna i deras samlevnad i olika sociala grupper ävensom de faktorer i samhällets struktur, vilka har inflytande pa det allmänna hälsotillståndet. Alla strävanden att genom ändring av dessa faktorer förbättra individens och gruppens hälsotillstånd räknas sålunda hit. Delegationens definitioner och kommitténs exemplifiering av hygienens och socialmedicinens uppgifter och arbetsfält för föreläsningarna i de olika föreslagna kurserna ger enligt kommitténs mening anvisningar för en ur praktisk synpunkt fullt tillräcklig gränsdragning mellan de båda ämnena. I diskussionerna om det rätta sättet att vetenskapligt representera det socialmedicinska arbetsområdet har tidigare framskymtat den möjligheten, att man snarare än att göra en allmänt socialmedicinsk professur borde göra professurer i socialpsykiatri, socialpediatrik o.s.v. Trots att åtskilliga forskare i olika sammanhang bearbetat socialmedicinska problem, kom­ mer socialmedicinen dock nu att väsentligen framstå som en ny medicinsk disciplin i vårt land. Kommittén håller före, att det i ett sådant läge är ur alla synpunkter lämpligast, att låta en central socialmedicinsk lärostol bilda kärnan i en utbildnings- och forskningsorganisation, inom vilken olika arbetslinjer och nya forskningsriktningar får växa fram på ett naturligt och organiskt sätt. De personella förutsättningarna och det kliniska behovet kommer i en framtid att klart utvisa, hur utvecklingen inom socialmedici­ nens stora fält bör gestalta sig. Kommittén har diskuterat olika namnförslag för de två huvudområdena mom den förebyggande medicinen. Som framgår av redogörelsen för ämne­ nas historia i vårt land, är det här egentligen hygienen som haft del i pro­ fessurer eller egna professurer. Benämningen har dock därvid i samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr '212. 293

fall varit »allmän hälsovårdslära», vilket namn fortfarande kvarstår för professuren vid karolinska institutet. Kommittén har övervägt huruvida denna term, eventuellt i formen »allmän hälsolära», vore att föredra fram­ för hygien, vilken beteckning för många har en alltför stark klang av begreppet teknisk hygien. Ordet hygien återfinns emellertid i ett flertal av de vedertagna namnen på delar av ämnesområdet, såsom teknisk hygien, bostadshygien, näringshygien, etc. samt är dessutom en internationellt an­ vänd och välkänd term i ungefär den mening, som den här brukats i. Kom­ mittén har därför ansett det riktigast att låta namnet hygien beteckna den del av den förebyggande medicinen, som omfattar bland annat dessa ämnesdelar. För den mera kliniskt inriktade delen av den förebyggande medicinen med dess starka anknytning till socialvård och andra socialpoli­ tiska verksamhetsformer framstår för kommittén termen socialmedicin som den lämpligaste. Beteckningen har internationell hävd. Genom delningen i hygien och socialmedicin samlas enligt kommitténs åsikt den förebyggande verksamheten på ett naturligt sätt i två kärn­ områden. Inom hygienen faller ett antal forskningsfält med stark anknyt­ ning till olika teoretiska discipliner, såsom bakteriologi, fysiologi och kemi. Socialmedicinen däremot får en fast klinisk förankring med tyngdpunkten i både undervisning och forskning lagd pa tillämpningen av kliniska forsk­ ningsresultat i sociala sammanhang och på betydelsen av arv, miljö och sociala förhållanden för hälsa och sjukdom i olika samhällsgrupper. Genom denna uppdelning anser kommittén att garantier skapas för en sakkunnig och fullgod undervisning i den förebyggande medicinens alla delar på olika stadier av läkarutbildningen. Kommittén anser liksom expertdelegationen, att vartdera av den före­ byggande medicinens stora arbetsområden bör företrädas av en professur vid varje lärosäte. Enligt kommitténs mening rör nämligen undervisningen i såväl hygien som socialmedicin så viktiga och omfattande områden av medicinen, att undervisningsbördan i bägge fallen fullt ut kommer att mot­ svara vad som kan krävas av en professor. I fråga om undervisningen i socialmedicin anser kommittén, att viktiga delar av socialmedicinen alltid måste meddelas i nära samband med den kliniska undervisningen. Kom­ mittén kan emellertid icke finna, att inrättandet av en särskild professur i socialmedicin behöver leda till att socialmedicinen lösgöres från små kli­ niska sammanhang, utan den fortlöpande undervisningen under de olika kliniska kurserna skall ges av professorn i socialmedicin i nära samarbete med de kliniska lärarna och under deras kurser. Professorn i socialmedicin kommer på detta sätt att stimulera de kliniska lärarna till nya initiativ, och han kommer att ständigt föra fram socialmedicinska synpunkter pa sjukvården. Socialmedicin är nämligen på sätt och vis ett betraktelsesätt inom medicinen, och denna sida av ämnet gör det till ett typiskt samarbetsämne. Socialmedicin är emellertid också sammanfattningen av en mängd

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

fakta om miljöns betydelse för sjukdomarnas uppkomst och utveckling och om samhälleliga anordningar inom hälsovård, sjukvård och socialvård och deras betydelse för sjukdomarnas förebyggande och botande, och kommittén framhåller, att denna sida av ämnet gör det till ett viktigt, fristående under­ visningsämne. Det är emellertid icke endast undervisningens intressen, som blivit be­ stämmande för kommitténs åsikt att hygien och socialmedicin bör företrä­ das av skilda professurer, utan även hänsynen till den medicinska forsk­ ningens behov. Kommittén anför, att, när medicinen nu definitivt kommit in på den förebyggande verksamhetens linje, är den inte längre individens sak utan samhällets. Man kan inte begära, att den enskilda, friska män­ niskan självmant skall påyrka förebyggande åtgärder på lång sikt, såsom vaccinering mot epidemier, som kan inträffa i en mer eller mindre avlägsen framtid, eller hälsokontroll — exempelvis förebyggande mödra- och barna­ vård — mot sjukdomar, som ännu inte gett symtom. När de olika teoretiska eller kliniska medicinska disciplinerna frambringar forskningsresultat, som gör sadana och liknande åtgärder möjliga och frukt­ bara, anser kommittén det vara samhällets sak att se till att det finns forskare och institutioner, som kan samla och bearbeta dessa resultat, så att de blir praktiskt användbara, och att det finns läkare som kan föra ut de nya metoderna och åtgärderna i samhället. En intensiv och på bred front skeende tillämpning av medicinens resultat i förebyggande verksamhet kommer dock i praktiken icke till stånd utan särskilda forskare och insti­ tutioner, som just har denna uppgift. Ett fullföljande av samhällets an­ strängningar pa hälsovårdens, sjukvårdens och socialvårdens områden blir därför enligt kommitténs mening i högsta grad försvårat utan tillgång till den expertis, som samlas vid hygieniska och socialmedicinska institutioner. Sadana institutioner och lärare utgör också förutsättningen för utbildningen av de specialister, som skall bemanna den förebyggande medicinska verk­ samhetens olika organisationer ute i samhället. Genom tillkomsten av dessa institutioner för förebyggande medicin skapas centra för forskningen, där en aktiv institutionsledare kan stimulera och stödja forskningsprojekt även utom sitt speciella fält. En hygienisk och socialmedicinsk forskning och undervisning kan enligt kommittén bringas till blomstring endast om den till sitt stöd får väl ledda och utrustade institutioner vid de medicinska lärosätena.

b. Hygien Kommittén. Den av kommittén föreslagna undervisningen i hygien inleds redan under det propedeutiska aret med viss undervisning, ingående i den propedeutiska kursen i socialmedicin (cirka 5 timmar per kurs). Kommittén föreslår, att kursen i hygien får en omfattning av cirka 40

Kungl. Maj:ts provosition nr '212. timmar föreläsningar och demonstrationer. Kursen föreslås bil två, manader med undervisning tre dagar i veckan, varav föreläsning två dagar och demonstration en dag. Kursen skall enligt kommittén tillhora den andra avdelningen av medicine licentiatexamen och skall kunna kombineras med vissa andra kurser, varför demonstrationerna ej bör utsträckas sa att de inkräktar på dessa kurser. Kursen i hygien bör enligt kommitténs förslag omfatta i stort sett följande. 1 Fältepidemiologi. Epidemiologiskt arbete, smittkällor, smittspridning. LuftburnaPsmittor, vattenburna smittor, ingestionssmittor, insektsburna smittor, kontroll av smittbärare bland djur och människor. 2. Klimathygien. 3 Personlig hygien, bad m. m., fysisk fostran. 0 , . , , 4. Bostadens inflytande på hälsan. Fordringar pa bostadens storlek, trångboddhet, det nuvarande bostadsbeståndet. . . ... . , , 5 Skolans inflytande på hälsotillståndet. Undervisningen bor inledas med en kort översikt över skolans hälsovård och dess utveckling i Sverige och huvudsakligen avhandla skolbyggnaden och skolans allmänna hygien ^(^Arbetsplatsens inflytande på hälsotillståndet. Undervisningen bör huvudsakligen avhandla arbetsplatsens utformning och allmänna hygien, speciellt det tekniska skyddet mot olyckor i arbete och yrkessjukdom. I'. vffangpart?eT'av hälso- och sjukvårdens organisation hälsovårds­ nämnderna och deras uppgifter, epidemivården, veterinärmedicinens oiganisation, kontroll av husdjurens sjukdomar, livsmedelskontroll m. m.

Från kursen i hygien har kommittén funnit det lämpligt att föra över delar av den allmänna epidemiologien till kursen i epidemiska sjukdomar. Undervisningen i de kliniska profylaktiska metoderna blir nämligen enligt kommitténs åsikt mer effektiv, om den meddelas i samband med under­ visning i sjukdomarnas klinik och därvid blir praktiskt ovad. Detta förut­ sätter en utvidgning av undervisningen i klinisk epidemiologi med vissa föreläsningar. I hygienundervisningen bör dock ingå en sammanfattande översikt över fältepidemiologiens metoder i bekämpandet av smittsjukdomar. . . Kommittén föreslår, att kursen i hygien ges av professorn i hygien med biträde av specialister i vissa partier, där så visar sig nödvändigt. Kursen avslutas med slutförhör. Kommittén framhåller fortsättningsvis, att det hygieniska arbetsfältet är synnerligen omfattande och mångskiftande. Även om den elementära undervisningen i hela ämnet kan anförtros åt en enda lärare, så kan man ej räkna med att eu och samma person skall kunna vara kvalificerad för forskning inom ämnets alla delar. Detta förhållande, finner kommittén framstå särskilt tydligt, om man beaktar, att de olika riktningarna inom hygienen ansluter sig till mycket olika grundvetenskaper och darfor til ­ lämpar helt skilda arbetsmetoder. Sålunda kräver t. ex. arbete rörande

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212. profylaxen mot smittsamma sjukdomar bakteriologisk-epidemiologisk skol­ ning och metodik, medan yrkeshygienen framför allt fordrar farmakologisktoxikologisk och allmänfysiologisk utbildning och teknik och näringshygienen speciell näringsfysiologisk dylik. Kommittén anger, att företrädarna för hygienen vid landets medicinska laroanstalter hittills i de allra flesta fall har representerat den bakteriologisk-epidemiologiska riktningen. Som följd härav har enligt kommitténs asikt de fysiologiskt-toxikologiskt och näringsfysiologiskt orienterade de­ larna av ämnet i forskningsavseende blivit starkt eftersatta. Kommittén, som oreserverat ansluter sig till meningen att hygienen bör ioretradas av en professur vid var och en av de medicinska läroanstalterna anser det emellertid nödvändigt med en anordning som omedelbart säker­ ställer forskningen och undervisningen såväl inom näringshygienen som yrkeshygienen vid de medicinska högskolorna. Det synes kommittén ej längre försvarligt att alltfort låta tillfälligheter avgöra om forskning inom dessa betydelsefulla grenar av hygienen skall bedrivas vid lärosätena. Kom­ mittén föreslår därför, att en differentiering av de fyra hygienprofessurerna skall ske pa sadant satt, att yrkeshygienen respektive näringshygienen garanteras särskilda företrädare. Kommittén fattar därvid yrkeshygien i en ej alltför snäv bemärkelse, inkluderande väsentliga delar av den°fysiolo­ giskt inriktade hygienen. Kommittén föreslår, att av de fyra hygienprofessurerna en benämnes professur i hygien, särskilt näringshygien, och en, eventuellt två, professur i hygien, särskilt yrkeshygien. Frågan om dessa professurers placering bör enhgt kommitténs mening övervägas av vederbörande fakulteter och lärar­ kollegier i samband med remissbehandlingen av detta betänkande. Den av kommittén föreslagna undervisningen om cirka 5 timmar i sam­ band med den propedeutiska kursen i socialmedicin kommer att få ges två gånger årligen vid samtliga lärosäten. Kurs i hygien om cirka 40 timmar ioreslar kommittén skola ges i Uppsala, Lund och Göteborg två gånger ärligen med 30 deltagare och i Stockholm tre gånger årligen med 40 del­ tagare. 1 avvaktan på att lokaler för en hygienisk institution blir tillgänglig i Uppsala föreslår kommittén, att inrättandet av en professur i hygien där nu beslutes i princip och att anvisande av medel till denna tjänst får anstå fli s lampliga lokaler ställs till förfogande. Den nuvarande institutionen i baktenologi skall visserligen bereda plats även för imdervisningen i hygien, men kommitténs förslag om utvidgning av undervisningen i klinisk baktenologi ställer sådana ökade krav på de nuvarande lokalerna, att en fullt utbyggd institution icke kan förläggas dit. Under dessa förhållanden före­ slår kommittén, att undervisningen i hygien i Uppsala som ett provisorium ges av en lärare i hygien mot ett arvode av 6 900 kronor, vari även inne­ fattas ersättning för examination. Vid kurserna bör tjänstgöra en amanuens

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 297

som under kurstiden avlönas med ett arvode av 400 kronor per kursmånad. Ett materielanslag på 3 000 kronor beräknas för undervisningens behov. I Lund blir undervisningen av samma omfattning som i Uppsala och kan ges helt av innehavaren av den föreslagna professuren i hygien, som omedelbart bör inrättas. Den nya institutionen kan enligt kommittén in­ rymmas i den förutvarande kemiska institutionens byggnad, där universi­ tetet reserverat utrymmen för en hygieninstitution. Vid institutionen in­ rättas tjänster som förste assistent, förste amanuens, laboratoriebiträde och kanslibiträde samt en vaktmästartjänst. För institutionen beräknas ett årligt materielanslag av 15 000 kronor. Särskilt utrustningsanslag blir enligt kommittén erforderligt och beräknas i anslutning till uppgifter från ämnesföreträdaren vid karolinska institutet till 220 000 kronor. I Stockholm finns en professor i allmän hälsovårdslära. Professorn i fråga är föreståndare för den hygieniska avdelningen vid statens institut för folk­ hälsan. Undervisningen i hygien, som enligt kommitténs förslag liksom hittills meddelas vid denna institution, utgör 145 timmar årligen. Av dessa kommer på professorns lott 130 föreläsningar, varför arvode på 750 kronor avsättes till biträdande lärare eller fördelas på specialföreläsare. I Göteborg erfordras en undervisning motsvarande den i Uppsala och Lund. Kommittén föreslår, att en professur i hygien inrättas, när medicinska högskolans utbyggnad når detta skede av utbildningen. Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorgani­ sationen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar. I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits ett arvode till amanuens med 750 kronor. Ifrågavarande arvode föreslås i proposition nr 136 till innevarande ars riksdag skola utga till amanuens i hygien under vårterminen 1955.

Yttranden. Kommitténs förslag om reducering av hygienundervisningens o m f a 11 n i n g har i princip godtagits av remissmyndigheterna. I ett fler­ tal remissyttranden har dock nedskärningen ansetts alltför radikal. Medicinska fakidteten i Lund föreslår, att undervisningen i hygien under det propedeutiska året uppskjutes till hygienkursen, som då bör utökas i motsvarande grad. Lärarkollegiet vid karolinska institutet tillstyrker ett förslag av ämnesrepresentanten, att kursen i hygien utökas med 10 timmar från föreslagna 40 till 50. Dessa 10 timmar skulle ägnas åt teknisk hygien och fältepidemiologi. Även organisationskommittén jör medicinska högsko­ lan i Göteborg föreslår, att kursen i hygien skall omfatta 50 timmar. Kanslern finner icke skäl till erinran mot den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen i hygien.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 212. Hygien.

Nuvarande personal Kommitténs förslag Kanslerns förslag Tjänster U L s G u L s G U L s G

+ 1 Lärare (arvode) ... 7200 12400 — — — 800 — 12400 — — -7200 — 12400 Biträdande lärare . . — — 5400 — — .— -4650 — — — — 4650 Förste assistent .. . — — i — — +1 — — +1 + i — + 1 Förste amanuens .. — — i — — +1 — — +1 +1 — + 1 Tredje amanuens . . — — i Amanuens (arvode) — — — (760) + 1600 — — — — __ __ -760 Laboratoriebiträde Kontorist (13 lgr).. — — i Laboratoriebiträde

Kanslibiträde

Vaktmästare (10 lgr) — i - — +1 — — +1 + i — + 1

Medicinalstyrelsen delar kommitténs uppfattning, att den nuvarande hygienkursen kan skäras ned, men anser en förutsättning härför vara, att, såsom kommittén föreslagit, obligatoriska tjänsteläkarkurser kommer till stånd. Styrelsen för statens institut för folkhälsan föreslår, att kursen i hygien utökas med åtta å tio timmar, så att ämnena fältepidemiologi och teknisk hygien kan inrymmas i kursplanen. Under en övergångstid — till dess vidareutbildningen fått fast form — kan enligt styrelsens mening för hygienkursen icke anslås kortare tid än 65—70 timmar. Sveriges läkarför­ bund anser den föreslagna nedskärningen av hygienkursen delvis vara motiverad men ifrågasätter, om icke på vissa punkter alltför radikala ingrepp gjorts. Förbundet anser därför det böra övervägas att utöka kursen med något tiotal timmar. Sveriges förenade studentkårer anser, att man genom att låta kursen i hygien endast behandla tidigare ej berörda hygie­ niska problemställningar och genom att utöka undervisningstiden per vecka kan i tidshänseende komprimera kursen till en månad. Kommitténs förslag om inrättande av professurer i hygien har livligt tillstyrkts av remissmyndigheterna. Däremot har förslaget om en differentiering mellan de olika högskolorna med hänsyn till pro­ fessurernas ämnestyngdpunkt i flertalet av yttrandena avstyrkts. Såväl medicinska fakulteten i Lund som lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg bär sålunda avstyrkt kommitténs förslag om en differentiering. I yttran­ dena har särskilt understrukits de svårigheter, som denna anordning komme att medföra ur meriterings- och rekryteringssynpunkt i fråga om professurer och docenturer i ämnet. Vidare hänvisas till den praxis, som utbildat sig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 812. att den vetenskapliga kvaliteten av en sökandes produktion ai det av görande med bortseende från vilka delar av ämnesområdet den berör. Medicinska fakulteten i Uppsala förordar inrättandet av en professur i hygien i Uppsala utan definitivt ställningstagande nu till frågan om pro­ fessurens tyngdpunkt och anser att denna fråga bör avgöras först efter samråd mellan de olika berörda högskolorna. Kanslern förklarar sig dela de tre förstnämnda universitetsmyndigheternas farhågor för rekryteringssvårigheter vid ett genomförande av kommit­ téns förslag om en differentiering av förevarande professurer. Med hänsyn härtill och till åberopade praxis i fråga om tillsättningsförfarandet avstyrker kanslern kommitténs förslag i detta avseende. Medicinalstyrelsen framhåller, att en differentiering av de fyra före­ slagna hygienprofessurerna med avseende pa ämnesområden säkerligen är fullt berättigad ur forskningens synpunkt, men anser, att professurerna med hänsyn till studenternas behov av allsidig belysning av de i ämnesgruppen ingående delämnena inte bör fastlåsas vid viss gren av ämnet. Styrelsen för statens institut för folkhälsan anser att expertdelegationens förslag, att de planerade fyra professurerna i hygien skulle vara av samma karaktär och att man sedermera skulle inrätta specialprofessurer i t. ex. näringshygien, yrkeshygien, fysiologisk hygien etc., ur flera synpunkter måste vara att föredra framför kommitténs förslag till omedelbar differentiering av professurerna. Emellertid kan det enligt styrelsens mening knappast anses sannolikt, att dylika specialprofessurer kommer att inrättas inom en nara framtid. Behovet av professurer i yrkeshygien och fysiologisk hygien är stort, och man behöver forskning inom dessa yrkesområden. Vidare erford­ ras sakkunskap för att handlägga de samhällsviktiga problem, som uppstår inom dessa områden, och slutligen behövs sådana professurer för a\ ancerad utbildning av de många specialläkare, som erfordras inom dessa områden. Det finns sålunda enligt styrelsens mening många skäl, som talar for att de av kommittén föreslagna professurerna inrättas, trots de nackdelar ur undervisningssynpunkt, som det innebär att hela det allmänhygieniska området icke kommer att representeras i professurerna. Ehuru styrelsen finner den av kommittén föreslagna anordningen långt ifrån idealisk, för­ klarar sig styrelsen därför inte vilja avstyrka, att de föreslagna specialise­ rade professurerna kommer till stånd. Styrelsen föreslår dock, att den av professurerna, som föreslås benämnd professur i hygien, särskilt näringshygien, omformas till en professur i hygien, särskilt fysiologisk hygien. Den får härigenom en bredare bas. Svenska lälcaresällskapet biträder kommit­ téns förslag, att en professur i hygien inrättas vid varje lärosäte och att professurerna differentieras. Sveriges läkarförbund tillstyrker livligt förslaget om inrättande av professurer i hygien vid alla lärosäten, men avstyrker förslaget om eu differentiering. Först när en forsknings- och undervisningsorganisation inom det odelade ämnet uppbyggts vid samtliga utlnldmngs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. anstalter, bör en mera genomgripande specialisering övervägas. Detta hind­ rar icke enligt läkarförbundets mening, att redan nu behovet av forskning och utbildning inom yrkeshygienen bör kunna tillgodoses, t. ex. genom in­ rättandet av en yrkeshygienisk avdelning vid något av lärosätena. Beträffande möjligheterna att anordna lokaler för nya institu­ tioner i hygien meddelar medicinska fakidteten i Uppsala, att det vid en mom fakulteten utförd utredning har visat sig att en provisorisk hygienisk institution om 150 m2 kan inredas i den nuvarande vindsvåningen till patologiska och hygienisk-bakteriologiska institutionsbyggnaden. Föreläsningslokal och djurutrymmen kan ställas till förfogande å hygienisk­ bakteriologiska institutionen. Därmed bortfaller skälet för att dröja med inrättandet av professur i ämnet. Tvärtom bör enligt fakulteten tillsättningsproceduren igångsättas så snart som möjligt, så att den blivande inne­ havaren av professuren kan deltaga redan i den provisoriska institutionens inredning. Ämnet hygien behöver i Uppsala samma personalorganisation som föreslagits för Lund och Göteborg. Emellertid behöver inte hela orga­ nisationen tillkomma på en gång. När professur inrättas, bör samtidigt tjänst som förste amanuens och som kanslibiträde inrättas. Dessa behövs för undervisningen redan under byggnadsstadiet. Däremot anser fakulteten det kunna anstå med inrättandet av tjänst som förste assistent, laboratoriebiträde och vaktmästare, tills en institution har kunnat inredas. Medicinska fakuleten i Lund hälsar med stor tillfredsställelse förslaget att nu inrätta en professur i hygien vid universitetet i Lund. Den föreslagna hygieniska institutionen kan som kommittén framhållit beredas proviso­ riska lokaler i den förutvarande kemiska institutionen, där lokaler finns reserverade för ändamålet. Emellertid behövs för institutionen icke blott av kommittén upptaget anslag för utrustning utan också anslag för inred­ ning och nödvändig ombyggnad av de gamla lokalerna. Kostnaderna härför beräknades 1951 uppgå till cirka 47 000 kronor. Fakulteten förutser vidare, att ytterligare tjänster, eventuellt även i laboratorsgruppen, efter hand kommer att bli erforderliga vid den nya hygieniska institutionen. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg meddelar, att den i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 hemställt, att en professur i hygien inrättas i Göteborg med tillträde den 1 juli 1955, då undervisningen i detta ämne är avsedd taga sin början hösten 1955. Orga­ nisationskommittén anför, att det icke varit möjligt att, innan beslut före­ ligger om professurens omfattning, utreda frågan om planläggning av och inredning av den hygieniska institutionen och de kostnader denna kommer att draga. Kanslern tillstyrker, att professurer i hygien inrättas även i Uppsala och Göteborg, samt föreslår, att anslag för personal och materiel vid dessa läro­ säten beräknas i likhet med vad som av kommittén föreslagits för institu­ tionen i Lund.