Bet. 1974:SoU8

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om utbyggnad av hälsovård och sjukvård, m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1974-03-19
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 8 år 1974

SoU 1974:8

Nr 8

Motionerna

1) I motionen 1974:439 av herr Nygren m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utredning om hälsocentrumanläggningar enligt i motionen skisserade förslag.

2) I motionen 1974:1333 av herr Molin (fp) yrkas

a. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården framläggs för riksdagen,

b. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av det nuvarande jourläkarsystemet,

c. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till system för statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen,

d. att riksdagen beslutar överlämna motionen till utredningen om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.

3) I motionen 1974:1343 av herr Werner i Malmö (m) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en parlamentarisk utredning med uppgift att undersöka verkningarna av enhetstaxereformen inom sjukvården.

1 motionen 1974:439 erinras om att vid 1971 års riksdag en motion väcktes med begäran om en utredning beträffande förläggning i Vindeln av en anläggning för förebyggande hälsovård — ett hälsocentrum — därvid bl. a. skulle utredas hur en sådan anläggning skulle utformas och vilken inriktning och omfattning en sådan anläggning borde ha samt att motionen i anledning av förslag av socialutskottet kom att överlämnas till kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. Motionärerna anför att kommittén emellertid inte haft möjlighet att göra en sådan utredning. Motionärerna framhåller att de anser det angeläget med en särskild utredning som kan kartlägga behovet av och möjligheterna att tillskapa hälsocentrumanläggningar samt att denna utredning bör också pröva frågan om de ekonomiska möjligheterna att tillskapa sådana anläggningar och frågan om huvudmannaskapet för dem.

1 motionen 1974:1333 påpekas bl. a. att jourläkarsystemet — vilket enligt motionärerna innebär att läkare efter en natts jourtjänst fullgör sina vanliga sysslor inom sjukvården påföljande dag — innebär en orimlig belastning på de enskilda läkarna och utgör en fara för patienterna och bör därför snarast ses över så att inte läkare på grund av tjänstgöringssystemet tvingas utföra sitt ansvarsfulla arbete i uttröttat tillstånd.

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 8

SoU 1974:8

2 I motionen påpekas vidare att det föreligger en betydande diskrepans mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården samt att det av flera skäl finns anledning tro att denna diskrepans kommer att bestå. Mot bakgrund av ett uttalande att vi nu är nära den gräns där samhället inte har råd att ställa alla medicinska möjligheter till alla behövandes förfogande framhålls att i det läget måste utnyttjandet av sjukvårdsresurserna styras av bestämda värderingar samt att samhället måste ta ansvar för den samlade sjukvårdssituationen i landet och försäkra sig om att en prioritering kommer till stånd på politiska grunder.

Motionären framhåller olika åtgärder varigenom sjukvårdssituationen kan förbättras såsom t. ex. nivåstrukturering, organiserande av sorteringscentraler (s. k. jourcentraler), inrättande av fler ordinarie läkartjänster, understödjande av läkarhus och flerläkarstationer, samordning av sjukvården och socialvården. Det anförs att även om olika konkreta åtgärder i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen är det ändå osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras, om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. Det framhålls att för att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste riksdagen i en samlad bedömning ta ansvaret för att tillräckliga resurser ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande samt att staten måste ta sin del av ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården.

I motionen 1974:1343 erinrar motionären om att han i motioner till

1972 års och 1973 års riksdagar anfört en rad skäl för en parlamentarisk utredning om verkningarna av den per den 1 januari 1970 genomförda enhetstaxereformen (då kallad sjukronorsreformen) inom den öppna läkarvården. Motionären framhåller bl. a. att det viktigaste argumentet för en utvärdering — den orimligt långa väntetiden för patienterna i öppenvården — tycks kvarstå samt att den nästan lika väsentliga nackdelen med reformen — den bristande läkarkontinuiteten — är också ett synnerligt skäl för den begärda utredningen. Vidare anförs att enhetstaxereformen inte är någon ekonomisk succé för landstingen och därvid påpekas att i Malmöhus län motsvarar avgiftsintäkterna mindre än en procent av de totala inkomsterna.

Motionären framhåller bl. a. att socialstyrelsens pågående utredningsarbete, liksom socialdepartementets, riksförsäkringsverkets och Landstingsförbundets uppföljningar koncentreras på den nuvarande sjukvårdspolitiken medan en parlamentarisk utredning skulle syfta djupare och avse frågeställningen vilka för- och nackdelar enhetstaxereformen skapat för människor och samhälle.

Om huvudmannaskap, kostnadsansvar och planering beträffande hälsovård och sjukvård

Huvudmannaskapet för hälsovård och sjukvård

I betänkandet SoU 1973:4 lämnades en närmare redogörelse för huvudmannaskapet för olika delar av hälsovården. Utskottet begränsar sig

SoU 1974:8

här till att påpeka att landstingskommunerna har allmän kompetens beträffande angelägenheter avseende hälsovården — liksom beträffande angelägenheter avseende sjukvården. Enligt 4 § landstingslagen (1954:319) äger nämligen landstingskommun att själv, efter vad i landstingslagen närmare bestäms, vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Huvudmannaskapet för sjukvården åvilar landstingen samt kommunerna utanför landsting. I det följande förstås med landstingskommun jämväl kommun som inte tillhör landstingskommun. Enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) åligger det landstingskommun att för dem, vilka är bosatta inom landstingskommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. Samma skyldighet att ombesörja vård har landstingskommun för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedelbar vård föreligger.

Vård som meddelats den som intagits på anstalt (sjukhus) kallas sluten vård. Vård som meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus kallas öppen vård. Den öppna vården kan bedrivas vid sjukhus eller utanför sjukhus. För den öppna vården utanför sjukhus är sjukvårdsområdena indelade i läkardistrikt.

Statsmakterna beslutade hösten 1972 vissa ändringar i sjukvårdslagen m. fl. författningar som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning kan vara tillgänglig även ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre närhet sservice inom den öppna hälso- och sjukvården (prop. 1972:104, SoU 1972:37).

Under de senaste åren har en prioritering skett på hälso- och sjukvårdens område av utbyggnaden av läkarstationer och vårdcentraler för den öppna sjukvården utanför sjukhusen, sjukhem för åldringssjukvården samt psykiatriska kliniker. Sålunda har byggnadsföretag för dessa områden prioriterats inom sjukvårdens investeringsramar och ett läkarfördelningsprogram för åren 1973—1977 (LP 77), som utarbetats av socialstyrelsen på uppdrag av socialdepartementets sjukvårdsdelegation och i juni 1973 fastställts av sjukvårdsdelegationen, möjliggör en prioritering av dessa områden vid fördelning av läkartjänster.

Kostnadsansvaret beträffande sjukvården m. m.

Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 § sjukvårdslagen att den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård. Beträffande vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i dessa lagar är stadgat.

Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen numera uttar för sjukhus 1

* Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 8

SoU 1974:8

vård på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde (inomlänspatient) utgör 15 kr. per dag, för vilken avgift ersättning utgår från den allmänna försäkringen. Vårdavgiften är emellertid obetydlig i förhållande till de faktiska kostnaderna för vården, vilket medför att sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del finansierar sjukhusvården skattevägen.

För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter) debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga driftkostnaderna. Vanligen träder emellertid patientens hemlandsting emellan så att patienten inte behöver debiteras högre avgift än 15 kr. per dag, vilken avgift slutligen erläggs av den allmänna försäkringen.

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft. Genom denna infördes ett radikalt förenklat ersättningssystem för den öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens läkarmottagningar, hos provinsialläkare (numera distriktsläkare) m. m. Systemet innebär att varje patient betalar en enhetlig avgift på sju kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 tolv kr.) för besök hos läkare och 15 kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 20 kr.) för hembesök av läkare. Avgiften tillfaller sjukvårdshuvudmannen, som också får ersättning från den allmänna försäkringen med 31 kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 48 kr.) per besök. Den erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill patienten kan bli remitterad. Dessa ersättningar täcker i regel inte de faktiska kostnaderna för den öppna vården, vilket innebär att sjukvårdshuvudmännen även härvidlag har att finansiera en del av kostnaderna skattevägen.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av de i taxan angivna beloppen.

Riksförsäkringsverket och socialstyrelsen har i december 1973 framlagt förslag om ett nytt system för ersättning vid privatläkarvård, varom närmare uppgifter lämnas på s. 6.

Statsbidrag till sjukvårdshuvudmännens kostnader för deras hälso- och sjukvårdande verksamhet utgår numera i vad avser verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte, försöksvis anordnad familjerådgivning, psykisk barna- och ungdomsvård, den från staten övertagna psykiatriska vården samt anordnande av radioterapevtiska kliniker vid vissa regionsjukhus. Härjämte utgår statsbidrag i vad avser kommunala undervisningssjukhus med anledning av de merkostnader m. m. som utbildningsverksamheten m. m. medför.

Fram till år 1969 utgick särskilda statsbidrag till ett stort antal grenar av hälso- och sjukvården utöver i föregående stycke nämnda. Dessa

SoU 1974:8

statsbidrag ersattes fr. o. m. den 1 januari 1967 av statsbidraget till viss hälso- och sjukvård. Ett särskilt statsbidrag till psykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö utgick emellertid fortsättningsvis. Enligt en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen som redovisats i förenämnda prop. 1972:104 har den särskilda bidragsgivningen som avses med bidraget till viss hälso- och sjukvård samt bidraget till psykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö upphört fr. o. m. år 1973.

Planeringen av hälso- och sjukvården m. m.

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplanering är fördelat mellan socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) och de kommunala huvudmännen. I betänkandet SoU 1971:30, har utskottet lämnat en närmare redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser, varför utskottet här begränsar redogörelsen till följande.

Sjukvårdslagstiftningen innehåller inte någon skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens granskning men sjukvårdsstyrelse bör enligt 4 § andra stycket sjukvårdskungörelsen (1972:676) ”efter samråd med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för sjukvården och olika grenar av denna”. Bland ”berörda myndigheter” har åsyftats socialstyrelsen, som enligt 3 § första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a har att följa och stödja den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39) samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen — i vilken finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi — har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården är i första hand en kommunal uppgift och som konsekvens härav ankommer det på de kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdet.

Spri har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och sjukvården. Huvudmän för Spri är staten och en stiftelse, i vilken Lands -

SoU 1974:8

tingsförbundet samt Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner ingår som medlemmar.

Utredningar berörande kostnadsfrågor inom sjukvården

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 har tillsatts sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32) för att utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning rörande verkningarna individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1971 har tillsatts kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08) för att utreda kommunernas ekonomi. Utredningen avser såväl den primärkommunala som den landstingskommunal verksamheten. Utredningen skall bl. a. göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och sjukvårdens områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet åt frågan hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster på det kommunala området och de därmed sammanhängande anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida kommunala finansieringssituationen.

Sedan riksförsäkringsverket i november 1969 lagt fram ett betänkande (Ds S 1969:6) rörande ersättning vid privatläkarvård och detta betänkande remissbehandlats, uppdrog Kungl. Maj:t i april 1970 åt riksförsäkringsverket och socialstyrelsen att gemensamt verkställa en fortsatt utredning av frågor rörande ersättning från den allmänna försäkringen för öppen vård som meddelats av läkare i enskild praktik. Vid utredningen, som skulle ske i samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund, skulle enligt direktiven särskild uppmärksamhet ägnas frågor om vård meddelad av läkare i gruppmottagningar.

Riksförsäkringsverket och socialstyrelsen har i december 1973 till fullgörande av sitt uppdrag till chefen för socialdepartementet överlämnat betänkandet (Ds S 1973:5—6) Sjukförsäkringens ersättningsregler vid privatläkarvård. I betänkandet föreslås ett ersättningssystem som ger patienterna hos privatpraktiserande läkare ett ekonomiskt skydd som är likartat med det som gäller i offentlig öppen vård. Förslag läggs fram om patientavgifter om 20—30 kr. vid privatläkarbesök och om att resterande del av läkararvodet skall betalas av de allmänna försäkringskassorna. Remissbehandlingen av betänkandet är avslutad. Förslag grundade på betänkandet beräknas komma att föreläggas årets riksdag.

År 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa en utredning angående hälsoundersökningar och annan förebyggande vård. Det uppdrogs åt socialstyrelsen att i samband med denna utredning i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningen av de sjukvårdsåtgärder som ersätts från den allmänna försäkringen. Resultat från detta

SoU 1974:8

utredningsarbete beräknas komma att framläggas under sensommaren 1974.

Vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso- och sjukvården

År 1971 beslutade socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsätta en arbetsgrupp med direktiv att på grundval av en analys rörande de faktorer som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till delegationen redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Till ledamöter i arbetsgruppen utsågs företrädare för sjukvårdshuvudmännen, Spri, socialstyrelsen och berörda departement. Arbetsgruppen, som antog namnet Ag S-plan, skulle främst dels föreslå hjälpmedel och underlag till sjukvårdshuvudmännen för att dessa skulle kunna förbättra sin planering och bygga upp den så att jämförelser mellan olika sjukvårdsområden och regioner möjliggjordes, dels ge förslaget till sjukvårdsplaneringssystem en sådan utformning att en kontinuerlig återföring av information skedde till centrala organ.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation översände som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen sommaren 1972 till sjukvårdshuvudmännen en förberedande studie i en promemoria Information om pågående utredningsarbete för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Däri redovisades grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Underlag för detta utgjorde en modell, som redovisats i en av Spri år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering och som innebär tre planeringsnivåer, nämligen (1) utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, (2) principplaner på 10—15 års sikt och (3) femåriga finansierings- och verkställighetsplaner.

Planeringssystemet bygger på att principplanerna skall förnyas i princip vart femte år. I förenämnda promemoria angavs bl. a. vissa minimikrav beträffande principplanerna som borde gälla samt att den första omgången principplaner borde föreligga omkring årsskiftet 1974/75 och vara inriktad på förhållandena år 1985.

I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de skall vara ”rullande” och att de skall årligen redovisas i en samordnad s. k. LKELP/RUPRO-undersökning. Insamling av data från landstingens planer för sammanställning och analys på central nivå har tidigare genomförts av socialstyrelsen i form av RUPRO-undersökningar (Äflande />/?Ognosundersökningar) och av Landstingsförbundet i form av en LKELP-undersökning (Z-andstings^ommunal Ekonomisk Långtidsplanering). År 1972 beslutade socialstyrelsen och Landstingsförbundet att

1973 års RUPRO- och LKELP-undersökningar skulle kombineras i en undersökning, som skulle genomföras av Landstingsförbundet i samråd med socialstyrelsen.

Arbetet med att förverkliga planeringssystemet är i full gång. Resultat från en LKELP/RUPRO-undersökning (LKELP/RUPRO 73) avseende

1 * * Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 8

SoU 1974:8

landstingens planer för åren 1972—1978 har redovisats i februari i år.

Det har förutsatts att resultaten av vissa hos de centrala organen bedrivna utvecklingsprojekt skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen. Ett flertal sådana utvecklingsprojekt bedrivs hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet och avser målsättningsfrågor, planeringsmetodik, ekonomisk planering och kostnadsredovisning, personalplanering samt vårdstruktur och vårdefterfrågan. Bland dessa projekt får nämnas följande.

Landstingsförbundet beslutade år 1972 inleda ett utredningsprojekt SPUP 72 — sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram. Inom projektet skall behandlas övergripande sjukvårdspolitiska målsättningsfrågor. Vidare skall bl. a. den ekonomiska långtidsplaneringen utvecklas. Utredningsarbetet avses komplettera landstingens sjukvårdsplanering därigenom att resultaten av utredningsarbetet avses skola ge landstingen stöd och vägledning samt bidra till utvecklingen av sjukvårdsplaneringen och planeringsinstrumenten. Resultat från SPUP 72 beräknas komma att framläggas vid Landstingsförbundets kongress sommaren 1974.

I ett betänkande benämnt Hälso- och sjukvård inför 80-talet, förslag till ett principprogram, som hösten 1973 framlagts för socialstyrelsens styrelse har gjorts en sammanfattning och sammanvägning av inom socialstyrelsen bedrivna utredningar om vårdstrukturen. I betänkandet ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Det ger också synpunkter på organisation inom sjukvårdsområde och inom sjukvårdsinrättningar. Till betänkandet har fogats särskilda bilagor om invärtesmedicin, barnmedicin och kirurgi. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Betänkandet jämte remissvaren däröver avses skola utgöra underlag för en s. k. policy-förklaring av socialstyrelsen i sjukvårdspolitiskt avseende. I betänkandet har angivits att en strävan i utredningsarbetet har varit att utforma organisationen på ett sådant sätt att de mänskliga kontakterna mellan vårdtagare och vårdgivare underlättas och att kontinuiteten i kontakterna dem emellan kan upprätthållas i rimlig utsträckning. Det kan nämnas att primärvården, som skall bedrivas vid lokala öppenvårdsenheter, avses omfatta all hälsovård och i princip all sjukvård som kan bedrivas utanför sjukhus och centrala sjukhem — uppskattningsvis 85 procent av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och den övervägande delen av all långtidssjukvård.

Resultat av det inom socialstyrelsen bedrivna utredningsarbetet om vårdstrukturen har i vad avser förlossningsvård och psykiatrisk vård presenterats i särskilda betänkanden under år 1973, nämligen i betänkandet Förlossningsvårdens organisation (Socialstyrelsen redovisar nr 35) respektive Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation.

Särskilda strukturutredningar pågår inom socialstyrelsen om långtidssjukvården, rehabiliteringsverksamheten och medicinska servicefunktioner. Huvuddragen av vårdstrukturen för långtidssjukvård och rehabiliteringsverksamhet har med utnyttjande av då framkomna resultat av de på dessa områden bedrivna utredningarna beskrivits i betänkandet Hälsooch sjukvård inför 80-talet, förslag till ett principprogram.

SoU 1974:8

9 Jour och beredskap för läkare inom sjukvården

Gällande bestämmelser

I 1963 års arbetstidskommittes betänkande (SOU 1968:66) Allmän arbetstidslag, som legat till grund för den gällande allmänna arbetstidslagen (1970:103), beskrivs på s. 52—53 jourtid och beredskapstid enligt följande.

Med jourtid avses tid, varunder den anställde måste kvarstanna på arbetsstället för att vid påkommande behov utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Det anges att inom verksamhetsområden på vilka arbetstidslagarna äger tillämpning jämställs jourtid enligt rådande praxis med lagstadgad arbetstid och att jourtid följaktligen måste rymmas inom ramen för den ordinarie arbetstiden och övertiden, vilket i dessa fall inte medför någon annan ökning av den formella arbetstiden än den som kan ligga i en ökning av övertiden.

Med beredskapstid avses tid då den anställde skall vara anträffbar i sin bostad eller annorstädes för att då så särskilt behövs inställa sig på arbetsplatsen och utföra arbete. Det anges att beredskapstid i allmänhet inte betraktas som arbetstid.

Enligt allmänna arbetstidslagen (1970:103) får den ordinarie arbetstiden uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. Som arbetstid räknas all tid under vilken arbetstagaren är skyldig uppehålla sig på arbetsplatsen, vilket innebär att jourtid inräknas men inte beredskapstid.

I 5 § är föreskrivet att om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer utföra arbete, får jourtid tas ut härför med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Vidare är föreskrivet att som jourtid anses inte tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning.

Enligt 6 § får avsteg från begränsningarna i 5 § göras genom kollektivavtal och enligt 7 § får arbetarskyddsstyrelsen medge undantag från 5 § om det stora flertalet av de arbetstagare som berörs samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

Kompletterande bestämmelser om arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal, andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m.

Jour- och beredskapstjänsten inom en sjukhusklinik är i allmänhet organiserad så att underordnade läkare befinner sig på sjukhuset och har ”jour” eller ”primärjour” medan överläkare eller biträdande överläkare, vilka har det slutliga medicinska ledningsansvaret, befinner sig i bostaden (eller i förekommande fall på annan plats utanför sjukhuset) och har ”bakjour”. Bakjour innebär enligt de begreppsbestämningar, som angivits i det föregående, beredskap.

Enligt bestämmelser i anslutning till gällande kollektivavtal mellan Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund äger läkare för jour och beredskap erhålla kompensationsledighet under ordinarie arbetstid med

SoU 1974:8

vissa andelar av den tid vederbörande haft jour och beredskap och inte utfört arbete. För arbetad tid under jour och beredskap utgår kompensationsledighet under ordinarie arbetstid motsvarande den arbetade tiden. Läkare sorn inte kunnat beredas kompensationsledighet inom tre kalendermånader efter utgången av den kalendermånad under vilken jour eller beredskap fullgjorts kan i stället för kompensationsledighet erhålla kontant ersättning.

Det har förutsatts att kompensationsledigheten skall tas ut i så nära anslutning till arbetspasset som möjligt. Vanligt är emellertid att kompensationsledigheter sammanläggs till sammanhängande ledighetsperioder.

Utredningar m. m.

Socialstyrelsen framlade i juni 1973 ett förslag till läkarfördelningsprogram för åren 1973-1977 (LP 77), avsett att läggas till grund för inrättandet av nya läkartjänster inom offentlig hälso- och sjukvård under sagda år, vilket i juni 1973 fastställdes av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Under tidsperioden 1973—1977 beräknas den slutna sjukvården få ett tillskott av närmare 1 000 tjänster för vidareutbildade läkare, vilka kan delta i jourtjänstgöring. Härutöver har ca 500 läkartjänster inrättats vid socialstyrelsens senaste fördelningstillfälle i januari 1974 för att i första hand vid regionsjukhusen bereda befintliga s. k. ständiga vikarier fastare anställningsförhållanden.

Inorrt Spri bedrivs ett utredningsarbete om akutvårds- och jourorganisationens utformning, vilket syftar till att underlag skall redovisas för beslut om den framtida akut- och jourorganisationens utformning. Rapport om utredningsarbetet beräknas komma att avges under år 1975.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkanden om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården och om kostnadsfördelningen för sjukvården, m. m.

Vid 1973 års riksdag framställdes motionsyrkanden om ett program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården, om ett system för statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen och om överlämnande av vederbörande motion till kommunalekonomiska utredningen med likartat innehåll och likartad motivering som i motionen 1974:1333. Motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program väcktes vidare vid 1971, 1972 och 1973 års riksdagar. Sistnämnda yrkanden av åren 1971 och 1972 avsåg även program för utbyggnaden av närliggande uppgifter inom socialvården. I 1971 års motion framställdes dessutom yrkande om att — i avsikt att skapa underlag för programarbetet — sjukvårdskostnadsutredningens direktiv skulle vidgas till att utöver erforderliga kostnadsundersökningar omfatta utarbetandet av alternativa förslag till fördelning av kostnaderna mellan stat och kommun samt att utredningen därvid skulle ges

SoU 1974:8

parlamentarisk förankring. Ett sådant motionsyrkande framställdes även vid 1970 års riksdag. Vid 1969 och 1970 års riksdagar framställdes vidare motionsyrkanden om ett program för samhällets vårdsektor. Riksdagen har avslagit yrkandena. Närmare uppgifter om den tidigare riksdagsbehandlingen finns i socialutskottets betänkanden SoU 1971:30, 1972:12 och 1973:4.

Utskottet anförde i betänkandet till 1973 års riksdag bl. a. följande.

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård och sjukvård har utskottet behandlat även vid 1971 och 1972 års riksdagar med anledning av motinsyrkanden om en parlamentarisk utredning om ett sådant program. Utskottet har därvid framhållit att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp har i uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner samt att i både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för huvudmännen. Sjukvårdsdelegationen har som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen år 1972 till sjukvårdshuvudmännen översänt en förberedande studie i form av en promemoria, vari redovisas grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. En av sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) framlagd utredning om riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering utgör bl. a. underlag för promemorian. Sjukvårdshuvudmännens synpunkter i anledning av denna promemoria skall utgöra underlag för det fortsatta utredningsarbetet. Utskottet framhöll i fjol att inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården, vilket bl. a. avser överväganden om hur sjukvårdens resurser bäst skall utnyttjas. Vidare pekade utskottet på att Svenska landstingsförbundet beslutat om insatser från förbundets sida i syfte att bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Vissa närmare uppgifter om socialstyrelsens utredningsarbete med nivåstrukturering och Landstingsförbundets utredningsprojekt, sjukvårdspolitiskt utvecklingsaprogram, SPUP 72, har lämnats i ett föregående avsnitt i detta betänkande (s. 12).

Beträffande frågan om vårdfinansieringen får utskottet erinra om att utskottet år 1971 uttalade att frågan om formerna för beredningen av sjukvårdskostnadsfrågorna bör avgöras sedan sjukvårdskostnadsutredningen slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial för bedömningarna. Samma år tillsattes den kommunalekonomiska utredningen. Denna skall göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och sjukvårdens områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet åt hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster på det kommunala området och de därmed sammanhängande anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida kommunala finansieringssituationen.

Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som sålunda pågår beträffande sjukvårdsplaneringen samt beträffande sjukvårdskostnaderna och finansieringen av dessa anser utskottet att det inte är motiverat att en parlamentarisk utredning med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen för denna tillsätts. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:1180 i denna del.

Den ovan redovisade utredningsverksamheten tillgodoser vidare syftet med ett av yrkandena i motionen 1973:1201, nämligen att ett samlat

SoU 1974:8

program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården skall framläggas. Utskottet avstyrker därför yrkandet.

Under hänvisning till sjukvårdskostnadsutredningens och kommunalekonomiska utredningens arbete avstyrker utskottet motionen 1973:1201, såvitt däri tas upp frågan om ett system med statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen.

Anledning till överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen, vilket också yrkas i denna motion, föreligger inte.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkande om en hälsocentrumanläggning, m. m.

Vid 1971 års riksdag framställdes ett motionsyrkande om att riksdagen skulle begära en skyndsam utredning om förläggande av ett hälsocentrum i Vindeln i Västerbotten. 1 motiveringen framhölls att verksamheten skulle ha stor bredd, från hälsoinriktad semesterrekreation och förebyggande hälsovård till rehabilitering och konvalescentvård. Motionärerna framhöll särskilt att ett sådant hälsocentrum i Vindeln skulle kunna få betydelse för den medicinska forskningen vid Umeå universitet. Den föreslagna anläggningen angavs vara motiverad i huvudsak av sysselsättningsskäl.

På hemställan av socialutskottet i betänkandet SoU 1971:22 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t att motionen skulle överlämnas till den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillkallade kommittén (Jo 1970:22) för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. Utskottet anförde bl. a. följande.

Vid förra årets riksdag avslogs två motioner, i vilka framställdes ett yrkande som är likartat med det nu behandlade. Därvid anfördes bl. a. att strävandena att förbättra sysselsättningssituationen i Vindelådalen främst borde inriktas på att söka lösa hithörande problem inom ramen för en totalplanering för området och att det ingav betänkligheter att bryta ut ett speciellt projekt sådant som det av motionärerna föreslagna ur sitt sammanhang med planeringen i stort.

Utskottet anser att detta uttalande fortfarande äger giltighet och kan därför inte tillstyrka att en särskild utredning av det slag som anges i motionen kommer till stånd. Det finns emellertid anledning att i detta sammanhang erinra om det utredningsuppdrag som ankommer på sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. De sakkunniga skall enligt sitt huvuduppdrag utarbeta och successivt lägga fram förslag rörande lokalisering och utformning av anläggningar och områden för turism och friluftsliv. De skall bl. a. beakta vikten av att olika åldersgrupper kan få behovet av rekreation och motion tillgodosett. Särskild vikt bör läggas vid att underlätta för äldre och handikappade att utnyttja friluftsområden och anläggningar. De sakkunniga har också i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utarbeta ett program för turism och friluftsliv inom Vindelälvsområdet. Det finns också anledning att peka på att de sakkunniga, likaledes enligt tilläggsdirektiv, även skall utreda lokaliseringsstödet till turistnäringen. Därvid bör de sakkunniga bl. a. pröva om stöd också bör utgå till sådana gemensamma anläggningar som är av positiv betydelse för turismens utveckling inom områden som kan komma i fråga för lokaliseringsstöd. Av det anförda framgår att den i

SoU 1974:8

motionen förordade anläggningen skulle få en inriktning som i vissa avseenden har anknytning till de sakkunnigas uppdrag. Med hänsyn härtill finner utskottet det vara befogat att motionen överlämnas till de sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m.

I ett motionsyrkande vid 1973 års riksdag begärdes utredning och förslag om möjligheterna att under lågsäsong utnyttja turistanläggningar inom det allmänna stödområdet för konvalescentvård och eftervård av sjuka personer.

I sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande NU 1973:16 (s. 10) föreslog näringsutskottet avslag på yrkandet. Utskottet anförde bl. a. följande.

Enligt utskottets bedömning torde det i regel vara förenat med betydande svårigheter att genomföra denna idé med hänsyn till anläggningarnas beskaffenhet, bristande tillgång på personal osv. Sorn motionärerna påpekar är sjukvården i första hand en angelägenhet för landstingen. Om förutsättningar i vissa fall föreligger för arrangemang enligt motionärernas intentioner förutsätter utskottet att berörda intressenter kan ta initiativ därtill utan särskilda åtgärder från statens sida. Någon statlig utredning på detta område — såsom föreslås i motionen — är utskottet alltså inte berett att förorda.

I motionen 1974:178 till årets riksdag, vilken remitterats till näringsutskottet, har framförts ett likartat yrkande.

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. överlämnade i december 1973 till chefen för jordbruksdepartementet sitt slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige. Kommittén omnämner att till kommittén har under arbetets gång överlämnats två skrivelser angående förslag till utbyggnad av s. k. hälsocentra, nämligen dels riksdagens skrivelse i anledning av förenämnda motion om ett hälsocentrum i Vindeln, dels en skrivelse av jordbruksdepartementet med överlämnande av en utredning med förslag till utvecklingsplan för rekreationsområde på norra Öland. Kommittén anför emellertid att från kommitténs utgångspunkt har det inte varit möjligt att ta upp dessa skrivelser till behandling eftersom båda förslagen innehåller viktiga moment av hälso- och sjukvård och kommittén inte har den sammansättningen att sjukvårdsfrågor kan behandlas inom dess ramar. Kommittén anför bl. a. följande (s. 172-173).

Kommittén vill dock betona att det föreligger ett växande behov av att rehabilitera nedslitna männsikor eller att ge konvalescentvård efter den egentliga sjukvårdsbehandlingen.

Behovet av sådana anläggningar finns redan i dag och flera utvecklingstendenser i samhällsutvecklingen pekar dessvärre mot att behovet av sådana anläggningar med tiden kommer att öka. Det torde därför vara en angelägen fråga att utreda hur sådana anläggningar bör kunna utformas och lokaliseras. Enligt kommitténs uppfattning bör regeringen i samråd med huvudmännen för sjukvården låta utreda frågan vidare.

Kommittén vill emellertid deklarera att det är angeläget att det akuta behovet av rehabilitering och institutionellt bedriven hälsovård kan tillgodoses i avvaktan på att konkreta planer växer fram för hur

SoU 1974:8

hälsocentra skall organiseras och bedrivas. Kommittén kan med ett exempel från Kopparbergs län visa att det akuta behovet av anläggningar kan kompenseras genom att utnyttja den överkapacitet de flesta turisthotellanläggningar har under större delen av året. I Kopparbergs län har landstinget sedan 1967 arrenderat huvudbyggnaden på Sälens högfjällshotell under perioden maj—september. Dit skickas patienter med handikapp i syfte att få rekreation. Avsikten är att patienterna genom vistelsen skall kunna bibehålla den status den medicinska rehabiliteringen givit dem. Genom mycket begränsade insatser har anläggningen kunnat göras godtagbart handikappvänlig. Frånsett ett begränsat antal specialfunktioner utnyttjas hotellets ordinarie personal för verksamheten.

Även om målsättningen med ett hälsocentrum kan avvika från den som bedrives i Sälen förutsätter kommittén att de anläggningstekniska kraven för att bedriva hälsocentrumsverksamhet inte kan avvika i större omfattning från de som ställes i Sälen. Samtidigt som de miljömässiga faktorerna som eftersträvas vid ett hälsocentrum knappast kan bli bättre har de flesta hotellanläggningarna skaffat en viss basutrustning för friskvårdande ändamål. I avvaktan på en närmare precisering av frisk- och hälsovårdens krav på utformning av anläggningar kan från ekonomisk och därigenom sysselsättningssynpunkt många fördelar vinnas genom att förlägga hälsocentrumverksamheten till etablerade hotellanläggningar.

I detta sammanhang vill kommittén däremot peka på att det även i Västerbotten borde finnas samma möjligheter som i Kopparbergs län att kunna utnyttja stora och dåligt utnyttjade befintliga hotellanläggningar för kombinerade former av frisk- och sjukvård.

Kommittén vill framhålla vikten av att anläggningar som planeras och byggs för det rörliga friluftslivet i allmänhet bör vara utrustade så att de kan utnyttjas av de som har olika former av fysiska handikapp. Inte minst är det viktigt att de primära rekreationsområdena därvidlag utrustas på ett tillfredsställande sätt. Vid projektering av nya anläggningar för turism och rekreation bör möjligheterna att kunna utnyttja dem allsidigt särskilt studeras och i möjligaste mån utnyttjas.

Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Remisstiden utgår den 1 maj 1974.

Beträffande engagemang av landsting i hälso centrumanläggningar

o. d. får — förutom det av förenämnda kommitté nämnda initiativet av Kopparbergs läns landsting avseende Sälens högfjällshotell - framhållas följande.

Vid anläggningarna Hemlingby i Gävle och Bolleberget i Bollnäs, vilka drivs av vederbörande kommun i samverkan med Skid- och friluftsfrämjandet, svarar Gävleborgs läns landsting för hälsoundersökningar genom läkare av dem som utnyttjar anläggningarna. Landstinget anordnade våren 1973 vid Hemlingbyanläggningen i samarbete med den allmänna försäkringskassan för ca 15 långtidssjukskrivna personer ett program för motions- och konditionsträning om ca tre timmar per dag under sex veckor. Detta avses skola upprepas under våren 1974 i större omfattning.

Södermanlands läns landsting har beslutat att det tidigare internatläroverket Solbacka, vilket ägs av en stiftelse i vilken landstinget är huvudintressent, skall användas för idrotts- och friskvårdsverksamhet.

Landstingen är vidare — antingen som ägare eller genom att lämna

SoU 1974:8

ekonomiskt stöd — engagerade i driften av konvalescenthem. Vidare ger landstingen ekonomiskt stöd för motions- och fritidsanläggningar m. m.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkanden om en utredning om verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården, m. m.

Både år 1972 och år 1973 behandlade socialutskottet motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården samt om utarbetande av organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet. Yrkandena om en parlamentarisk utredning om verkningarna om enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården var likartade med yrkandet i nu föreliggande motion 1974:1343. På hemställan av utskottet avslogs motionsyrkandena (SoU 1972:12 och 1973:4). Utskottet anförde i betänkandet SoU 1973:4 bl. a. följande.

Då det gäller förslaget i motionen 1973:166 om en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen vill utskottet först framhålla följande. Under de senaste åren har den sjukvårdspolitiska målsättningen alltmera inriktats på att få till stånd en omstrukturering av sjukvården. Den mindre kostnadskrävande sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler har därvid ställts i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare. Olika åtgärder har vidtagits för att i första hand ställa nya sjukvårdsresurser till förfogande för den decentraliserade öppna sjukvården. Sålunda prioriteras bl. a. den öppna sjukvården vid fördelningen av de ökade läkarresurser som tillförs samhället genom utbyggnaden av läkarutbildningen, vilken väntas leda till en ökning av antalet läkare från ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975. En prioritering till förmån för den öppna sjukvården sker även då det gäller investeringarna på sjukvårdsområdet, där bl. a. nya läkarstationer och vårdcentraler ges förtur. Den 1 januari i år genomfördes vissa ändringar i sjukvårdslagstiftningen som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning blir tillgänglig ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården.

Motionären menar att väntetiderna — såväl inom den öppna som inom den slutna vården — har ökat som en följd av enhetstaxereformen. De vårdplaneringslistor, som socialstyrelsen fortlöpande infordrar från sjukhusen, visar emellertid att någon ökning av antalet personer som väntar på att bli intagna på sjukhus inte skett under 1972. Socialministern har också för kort tid sedan i riksdagen framhållit att den slutna sjukvårdens platser utnyttjats på ett effektivare sätt än tidigare och att ett större antal intagningar kunnat noteras samt att en kontinuerlig ökning av antalet besök i öppen vård hos läkare ägt rum under senare år.

I fråga om väntetider inom sjukvården får utskottet vidare framhålla att socialdepartementets sjukvårdsdelegation ägnat särskilt strukturfrågorna inom sjukvården mycket stor uppmärksamhet. Som utskottet angivit i det föregående har år 1972 redovisats grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner som stöd för huvudmännens planering av sjukvårdsorganisationen. Vad det härvidlag gäller är inte minst att kunna nedbringa väntetiderna. Socialstyrelsens pågående utredningsarbete beträffande nivåstrukturering inom sjukvården, vilket också omnämnts i det föregående, kan väntas leda till en effektivare vårdplanering med kortare väntetider. När det gäller väntetider inom

SoU 1974:8

sjukvården bör även framhållas att väntelistorna för sjukhusvård inte ger en helt rättvisande bild av situationen. Väntelistorna återspelgar inte alltid en aktuell efterfrågan på sjukhusvård, då en del patienter med icke akuta sjukdomstillstånd av personliga skäl själva önskar skjuta på intagningen, då patienter ofta väljer att inte lägga in sig på sjukhus t. ex. före helger och semestrar även om vård då skulle kunna beredas dem och då väntelistorna omfattar även patienter som skall få seriebehandlingar av olika slag, vilka ofta skall ske med vissa bestämda intervaller och för vilka tid för närmast följande behandling i regel sätts ut långt i förväg.

Utskottet hänvisade förra året i anledning av en motion, i vilken också togs upp enhetstaxereformens verkningar, till att reformen är av väsentlig betydelse för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en överföring av efterfrågan från den slutna, mera resurskrävande vården till den öppna, mindre resurskrävande vården och att det därför är en väntad effekt att patienterna i ökad omfattning söker sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser. Reformen har inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna, utan i stället har antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Resultaten i olika avseenden av reformen följs fortlöpande inom socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet. Det finns därför inte anledning att tillsätta en särskild utredning för att utvärdera reformen.

Någon omständighet som motiverar ett ändrat ställningstagande till frågan om en sådan utvärdering föreligger inte. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:166.

Beträffande yrkandet i motionen 1973:1180 om utarbetande av organisatoriska modeller för vårdkontinuitet vill utskottet understryka att frågan om byten av läkare för patient har samband med frågorna om organisation, samordning och samverkan inom sjukvården. De åtgärder och det utredningsarbete som utskottet angivit i det föregående vid behandlingen av motionsyrkandet om en utredning om verkningarna av enhetstaxereformen är även ägnade att förbättra förutsättningarna för upprätthållande av vårdkontinuitet. Utskottet vill särskilt peka på utökningen av läkarresurserna och på strävandena mot en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet att riksdagen i anledning av motionen 1973:1180 tar initiativ i fråga om utarbetande av organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Utskottet

I de tre motioner som behandlas i detta betänkande tas upp vissa allmänna frågor rörande hälso- och sjukvården. De spörsmål som tas upp är frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården, frågan om statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen, frågan om jourläkarsystemet, frågan om en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården samt frågan om utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar.

SoU 1974:8

17 Den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården. Fws statsbidragsfråga I

motionen 1974:1433 av herr Molin anförs att det föreligger en betydande skillnad mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården och att det av flera skäl finns anledning tro att denna skillnad kommer att bestå. Motionären påpekar att även om olika konkreta åtgärder, såsom nivåstrukturering, i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen, det är osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. För att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste enligt motionären riksdagen i en samlad bedömning ta ansvaret för att tillräckliga resurser ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande samt staten ta sin del av ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården. Motionären begär mot denna bakgrund ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården och förslag till system för statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen. Vidare vill motionären att motionen skall överlämnas till utredningen om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården har utskottet i anledning av motionsyrkanden behandlat även vid 1971, 1972 och 1973 års riksdagar. Utskottet har därvid framhållit att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp haft i uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner samt att i både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för huvudmännen. Utskottet nämnde i fjol bl. a. att sjukvårdsdelegationen år 1972 som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen till sjukvårdshuvudmännen hade översänt en promemoria, vari redovisas grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner, och att en av Spri framlagd utredning om riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering utgjorde bl. a. underlag för promemorian. Grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner innebär att utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, principplaner på 10—15 års sikt samt femåriga, ”rullande” finansierings- och verkställighetsplaner skall utarbetas. Arbetet med att förverkliga planeringssystemet är i full gång hos sjukvårdshuvudmännen. En första omgång principplaner har förutsatts skola föreligga omkring årsskiftet 1974—1975 och vara inriktad på förhållandena år 1985. Hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar som skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen. I ett föregående avsnitt i detta betänkande (s. 7—8) har lämnats närmare uppgifter om detta utredningsarbete. Arbetet omfattar bl. a. ett utredningsprojekt — sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram, SPUP 72 — hos Landstingsförbundet och utredningar inom socialstyrelsen om strukturering inom sjukvården.

Den verksamhet som sålunda pågår beträffande sjukvårdsplaneringen tillgodoser enligt utskottets mening syftet med motionen 1974:1333, såvitt däri yrkas, att ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av

SoU 1974:8

hälso- och sjukvården skall framläggas. Utskottet avstyrker därför motionen i denna del.

Även vid 1973 års riksdag behandlade utskottet frågan om statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen. Utskottet erinrade därvid om sjukvårdskostnadsutredningens och kommunalekonomiska utredningens uppdrag. Sjukvårdskostnadsutredningen skall bl. a. göra en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling och en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering. Kommunalekonomiska utredningen skall med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster på det kommunala området och de därmed sammanhängande anspråken på reala resurser bedöma den framtida kommunala finansieringssituationen.

Med hänvisning till de uppdrag som ankommer på de nämnda utredningarna avstyrker utskottet yrkandet i motionen 1974:1333 om att ett förslag till system för statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen skall begäras.

Anledning till överlämnande av motionen 1974:1333 till kommunalekonomiska utredningen, vilket också yrkas i denna motion, föreligger inte.

Jourläkarsystern et

I motionen 1974:1333 av herr Molin begärs även en översyn av joursystemet för läkare. Motionären påpekar att systemet innebär en orimlig belastning på de enskilda läkarna eftersom de efter en natts jourtjänst skall fullgöra sina vanliga sysslor inom sjukvården påföljande dag. Detta förhållande innebär även en fara för patienterna. Det framhålls att läkare inte på grund av tjänstgöringssystemet bör tvingas utföra sitt ansvarsfulla arbete i uttröttat tillstånd.

Jourläkarsystemet innebär att underordnade läkare har skyldighet att befinna sig på sjukhuset under kvälls- och nattid för att vid uppkommande akuta behov träda i arbete (s. k. primärjour) medan överläkare eller biträdande överläkare, som har det slutliga medicinska ledningsansvaret, har beredskap i hemmet eller på annan plats utanför sjukhuset med skyldighet att vid behov träda i arbete (s. k. bakjour). Enligt bestämmelser i anslutning till gällande kollektivavtal för läkare skall kompensationsledighet utgå för jour och beredskap. Det har förutsatts att kompensationsledigheten skall tas ut i så nära anslutning till arbetspasset som möjligt. Det är emellertid vanligt att kompensationsledigheter sammanläggs till sammanhängande ledighetsperioder. Detta kan orsakas av att det finns brist på läkarpersonal men kan också bero på att läkarna har önskemål om sådana ledighetsperioder.

Svårigheterna av organisatorisk natur att bereda de enskilda läkarna kompensationsledigheter i anslutning till jourpassen liksom omfattningen av jourtjänsten för dem minskar i takt med den ökande tillgången på läkare. Enligt ett läkarfördelningsprogram för åren 1973— 1977, som skall ligga till grund för inrättandet av nya läkartjänster inom offentlig hälso -

SoU1974:8

och sjukvård under nämnda år och som fastställdes av socialdepartementets sjukvårdsdelegation i juni 1973, beräknas den slutna sjukvården få ett tillskott av närmare 1 000 tjänster för vidareutbildade läkare. Härutöver har i januari 1974 inrättats ca 500 läkartjänster för att bereda befintliga s. k. ständiga vikarier fastare anställningsförhållanden. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att inom sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) ett utredningsarbete bedrivs om den framtida akut- och jourorganisationens utformning anser utskottet någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1974:1333 i här aktuell del inte erforderlig.

Verkningarna av enhetstaxereformen

I motionen 1974:1343 av herr Werner i Malmö begärs en parlamentarisk utredning med uppgift att undersöka verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården i samhällets regi. Motionären erinrar om att han i motioner till 1972 och 1973 års riksdagar — vilka motioner behandlats av socialutskottet — anfört en rad skäl för en sådan utredning och framhåller särskilt bland dessa långa väntetider, bristande läkarkontinuitet och ökning av vårdkostnaderna.

I 1973 års betänkande i ämnet, vilket avgavs till vårriksdagen, redogjorde utskottet utförligt för olika åtgärder för att förstärka den öppna läkarvården i syfte att skapa en bättre närhetsservice. Utskottet framhöll att enhetstaxereformen inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna utan i stället hade antalet läkarbesök inom den öppna vården ökat. Utskottet framhöll vidare att när det gällde väntetider inom sjukvården gav väntelistorna för sjukhusvård inte en helt rättvisande bild av situationen, då de av olika skäl inte alltid redovisade en aktuell efterfrågan på sjukhusvård.

Utskottet får här tillägga att det av socialdepartementets sjukvårdsdelegation i juni 1973 fastställda läkarfördelningsprogrammet för åren 1973—1977 innebär att den öppna vården under nämnda tidsperiod kommer att få ett tillskott av 725 nya läkartjänster. Vidare vill utskottet framhålla att socialstyrelsen hösten 1973 i ett betänkande benämnt Hälso- och sjukvård inför 80-talet presenterat en sammanfattning och sammanvägning av inom socialstyrelsen bedrivna utredningar om vårdstrukturen. I betänkandet framläggs ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård (den öppna hälso- och sjukvården), länssjukvård och regionsjukvård. Det framhålls att en strävan i utredningsarbetet har varit att utforma organisationen på sådant sätt att de mänskliga kontakterna mellan vårdtagare och vårdgivare underlättas och att kontinuiteten i kontakterna dem emellan kan upprätthållas i rimlig utsträckning. Efter remissbehandling skall socialstyrelsens styrelse ta ställning till förslagen i betänkandet. Socialstyrelsens utredningsarbete om vårdstrukturen utgör underlag för sjukvårdsplaneringen. Det kan i detta sammanhang även förtjäna framhållas att inom Kungl. Maj:ts kansli för närvarande ett förslag bereds, som framlagts av riksförsäkringsverket och socialstyrelsen

SoU 1974:8

och som avser ett ersättningssystem som ger patienterna hos privatpraktiserande läkare ett ekonomiskt skydd som är likartat med det som gäller i offentlig öppen vård.

Mot bakgrund av det anförda och då resultaten i olika avseenden av enhetstaxereformen fortlöpande följs inom socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet finns det inte anledning att tillsätta en särskild utredning för att utvärdera reformen. Utskottet avstyrker därför motionen 1974:1343.

Fråga om utredning rörande hälsocentra

I motionen 1974:439 av herr Nygren m. fl. begärs en utredning om hälsocentrumanläggningar. Motionärerna framhåller att det är angeläget att behovet av och möjligheterna att tillskapa sådana anläggningar kartläggs och att i detta sammanhang frågan om huvudmannaskapet för sådana anläggningar prövas.

Som bakgrund till motionsyrkandet må anföras följande. I en motion till 1971 års riksdag begärdes skyndsam utredning av frågan om förläggning av ett hälsocentrum i Vindeln i Västerbotten. Efter förslag av utskottet (SoU 1971:22) och på hemställan av riksdagen överlämnades motionen till kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. I sitt i december 1973 avgivna slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige anför kommittén att den inte kunnat ta upp den i 1971 års motion aktualiserade frågan liksom inte heller ett till kommittén överlämnat förslag till utvecklingsplan för rekreationsområde på norra Öland, då kommittén inte haft den sammansättningen att sjukvårdsfrågor kunnat behandlas inom densamma. Kommittén uttalar emellertid att det torde vara en angelägen fråga att utreda hur hälsocentra bör kunna utformas och lokaliseras samt förordar att Kungl. Maj:t i samråd med sjukvårdshuvudmännen bör låta utreda frågan vidare. I anslutning härtill bör framhållas att motionen 1974:1343 har en mera generell inriktning än den motion som behandlades år 1971 och som syftade till att få till stånd ett hälsocentrum i viss ort.

Inom olika landsting har — som exemplifieras i den redovisning som lämnas i ett föregående avsnitt av betänkandet (s. 14) — initiativ tagits för att främja tillkomsten och driften av konvalescenthem samt motionsoch fritidsanläggningar m. m. Att sådana initiativ tas står helt i överensstämmelse med principen att det i första hand ankommer på landstingen att vidta åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet och således också att anordna och driva anläggningar av typ hälsocentra. Detta hindrar inte att det kan finnas skäl att, i enlighet med vad kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. föreslagit, Kungl. Maj:t i samråd med sjukvårdshuvudmännen låter utreda frågan om upprättandet av sådana anläggningar. Med hänsyn till detta förslag — som i likhet med övriga delar av betänkandet är föremål för remissbehandling — är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte erforderlig.

SoU 1974:8

21 Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar att riksdagen avslår motionen 1974:439,

2. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården att riksdagen avslår motionen 1974:1333 i motsvarande del,

3. beträffande jourläkarsystemet att riksdagen avslår motionen 1974:1333 i motsvarande del,

4. beträffande statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen att riksdagen avslår motionen 1974:1333 i motsvarande del,

5. beträffande överlämnande av motionen 1974:1333 till kommunalekonomiska utredningen att riksdagen avslår motionen i motsvarande del,

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen att riksdagen avslår motionen 1974:1343.

Stockholm den 19 mars 1974

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Marklund (vpk), fru Wigenfeldt (c) och herr Karlehagen (c).

Reservationer

1. beträffande utredning om tillskapande av hälso centrumanläggningar av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Akerlind (m) samt fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Sorn bakgrund” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Som bakgrund (= utskottet) inom densamma. Kommittén, som påpekar att det föreligger ett växande behov av att rehabilitera nedslitna människor eller att ge konvalescentvård efter den egentliga sjukvårdsbehandlingen, anför emellertid att behovet av hälsocentra finns redan i dag och att flera utvecklingstendenser i samhällsutvecklingen dessvärre pekar mot att behovet av sådana anläggningar med tiden kommer att öka. Kommittén uttalar att det torde vara en angelägen fråga att utreda hur hälsocentra bör kunna utformas och lokaliseras samt förordar att Kungl. Maj:t i samråd med sjukvårdshuvudmännen bör låta utreda frågan vidare. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

SoU 1974:8

22 Den omständigheten att betänkandet Turism och rekreation i Sverige remissbehandlas bör dock inte utgöra anledning till att man väntar med ett ställningstagande till frågan huruvida en utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar skall komma till stånd. Det är som motionären och kommittén framhåller angeläget att frågan närmare utreds, och detta utredningsarbete bör igångsättas utan den tidsutdräkt som ett avvaktande av den fortsatta beredningen av betänkandet innebär.

Med hänsyn till att vid frågans tidigare behandling en lokalisering till Vindeln av en hälsocentrumanläggning varit aktuell bör i utredningsarbetet förutsättningarna för en sådan lokalisering närmare prövas. I 1971 års motion framhölls att Vindeln hade ett geografiskt och kommunikationsmässigt gynnsamt läge samt att samhället också hade intressant topografi och omväxlande terräng. Till detta kommer — som också påpekades i motionen — närhet till Umeå universitets medicinska fakultet och till Umeå lasarett som är ett regionsjukhus. Vid den fortsatta prövningen av frågan bör även beaktas att en av förutsättningarna för beslutet att inte bygga ut Vindelälven var att bygden skulle tillföras andra arbetstillfällen.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet motionen 1974:439.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar att riksdagen med bifall till motionen 1974:439 hos Kungl. Maj:t anhåller om en utredning om hälsocentrumanläggningar,

2. beträffande utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar av herr Andreasson i Östra Ljungby (c), fröken Andersson (c), fru Wigenfeldt (c) och herr Karlehagen (c) som anser att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Sorn bakgrund” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Som bakgrund (= utskottet) frågan vidare.

Utskottet vill understryka angelägenheten av att frågan om tillskapande av hälsocentrumanläggningar närmare utreds och att detta utredningsarbete snart kommer till stånd. Utskottet, som vid behandlingen av 1971 års motion i ämnet räknade med att frågan om förläggning till Vindeln av en sådan anläggning skulle komma att behandlas av kommittén, vill framhålla angelägenheten av att vid frågans vidare behandling det prövas om inte en hälsocentrumanläggning skulle kunna förläggas till Vindeln. I 1971 års motion framhölls att Vindeln hade ett geografiskt och kommunikationsmässigt gynnsamt läge samt att samhället också hade intressant topografi och en omväxlande terräng. Till detta kommer — som också påpekades i motionen — närhet till Umeå universitets medicinska fakultet och till Umeå lasarett som är ett regionsjukhus. Vid den fortsatta prövningen av frågan bör även beaktas att en av förutsättningarna för beslutet att inte bygga ut Vindelälven var att bygden skulle tillföras andra arbetstillfällen.

SoU 1974:8

23 Med hänsyn till att kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. framlagt ett förslag om en närmare utredning av frågan om tillskapande av hälsocentrumanläggningar och till att detta förslag — i likhet med övriga förslag i kommitténs betänkande — för närvarande är föremål för remissbehandling, påkallar motionen 1974:439 inte något initiativ av riksdagen. Utskottet förutsätter nämligen att Kungl. Maj:t utan dröjsmål tillsätter den i motionen begärda utredningen.

3. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 17 med ”Den verksamhet” och slutar på s. 18 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1974:1333 framförda uppfattningen, att stora krav ställs på politisk prioritering och samlad långtidsplanering inom vårdsektorn. Behoven av och de tekniska möjligheterna till offentliga insatser på vårdområdet är närmast obegränsade, medan samhällets resurser är starkt begränsade. Det förhållandet att bristen på läkare inte kommer att vara lika besvärande framöver gör samtidigt att det finns särskilt stora möjligheter att bygga ut de sektorer man finner vara mest angeläget att bygga ut. Detta bör utnyttjas för att bl. a. åstadkomma en omprioritering mellan sluten vård och olika former av förebyggande åtgärder samt öppen vård.

En genomgripande diskussion krävs mot denna bakgrund om vårdens framtida utbyggnad. Utskottet delar härvid den i motionen 1974:1333 redovisade uppfattningen att det ytterst är riksdagen som bör ta ansvaret för de prioriteringar som måste göras. Riksdagen bör få tillfälle att besluta om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården. En sådan generellt fastställd långtidsplan för vårdområdet bör ligga till grund för huvudmännens egna planer. Med en central ramplanering skulle en bättre fördelning av vårdresurserna kunna komma till stånd. Flaskhalsar i utbildningen skulle undvikas. En ökad kontroll skulle skapas över den fortsatta kostnadsutvecklingen.

Det arbete som har bedrivits av främst socialdepartementets sjukvårdsdelegation och sjukvårdskostnadsutredningen bör kunna ge ett betydelsefullt underlag för politisk beredning och beslutsfattande. Det kan dock enligt utskottets mening inte ersätta den politiska bedömningen.

Utskottet tillstyrker således motionen 1974:1333 i denna del.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården att riksdagen med bifall till motionen 1974:1333 i motsvarande del hos Kungl. Maj:t hemställer att ett sådant program framläggs för riksdagen,

SoU 1974:8

4. beträffande jourläkarsystemet av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som böljar på s. 18 med ”Svårigheterna av” och slutar på s. 19 med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Svårigheterna av (= utskottet) fastare anställningsförhållanden. Mot denna bakgrund bör utrymme finnas för att man skall kunna få fram riktlinjer för jourtjänsten som innebär att sådana olägenheter som anges i motionen undviks. En översyn av jourläkarsystemet bör därför komma till stånd i enlighet med yrkandet i motionen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande jourläkarsystemet att riksdagen med bifall till motionen 1974:1333 i motsvarande del hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av det nuvarande jourläkarsystemet,

5. beträffande överlämnande av motionen 1974:1333 till kommunalekonomiska utredningen av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 18 som börjar med ”Anledning till” och slutar med ”föreligger inte” bort ha följande lydelse:

Beträffande frågan om överlämnande av motionen 1974:1333 till kommunalekonomiska utredningen får utskottet framhålla följande.

Även om olika konkreta åtgärder såsom t. ex. nivåstrukturering, organiserandet av s. k. jourcentraler, inrättande av fler ordinarie läkartjänster, understödjande av bl. a. flerläkarstationer, samordning av sjukvården och socialvården i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen, är det ändå osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras, om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. De totala sjuk- och hälsovårdsinsatserna uppgår för närvarande till knappt åtta procent av bruttonationalprodukten. För närvarande läggs en stor del av de nya resurserna på den öppna vården för att därigenom avlasta den slutna vården. Med hänsyn till de nya vårdmöjligheter som åstadkoms genom de ökade medicinska kunskaperna är det emellertid också väsentligt att ökade resurser ges till den slutna sjukvården för att alla svårt sjuka skall få bästa möjliga vård och största möjliga personliga integritet. Det är i längden oförsvarligt att allvarligt sjuka människor icke kan få adekvat vård eller får vänta under lång tid på att få det. För att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste staten ta sin del av kostnaderna för sjukvården. Detta bör beaktas av kommunalekonomiska utredningen. Motionen 1974:1333 bör därför överlämnas till denna utredning för beaktande i denna del vid det fortsatta utredningsarbetet.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande överlämnande av motionen 1974:1333 till kom -

SoU 1974:8

munalekonomiska utredningen att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Mot bakgrund” och slutar med ”motionen 1974:1343” bort ha följande lydelse:

Nu nämnda åtgärder och förslag får emellertid först på sikt verkningar. Som det för närvarande är förefaller det dock som om enhetstaxereformen medverkat till att bl. a. ytterligare öka väntetiderna och försämra vårdkontinuiteten. Det är därför enligt utskottets mening motiverat att, liksom borde ske på andra områden där betydelsefulla reformer genomförs, utvärdera vilka verkningar enhetstaxereformen har fått och vad som kan göras för att motverka ev. negativa verkningar i olika avseenden. Utskottet tillstyrker således yrkandet i motionen 1974:1343.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen att riksdagen med bifall till motionen 1974:1343 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en sådan utredning.