Med anledning av motioner angående vissa fiskefrågor
JoU 1975/76:22
Jordbruksutskottets betänkande 1975/76:22
med anledning av motioner angående vissa fiskefrågor
Motionerna
Yrkanden
I motionen 1975:378 av herr Bengtsson i Landskrona (s) hemställs att riksdagen beslutar
1. att hos regeringen begära att arbetet med översyn av 1932 års svenskdanska konvention om fisket i Öresund påskyndas,
2. att hos regeringen begära förslag om sådan ändring av straffpåföljden för olaga trålfiske att fängelse blir normalstraffet.
I motionen 1975:1567 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förbättrade normer för mätningar av hållfastheten hos fisknät.
I motionen 1975:1571 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att svartlistningen beträffande fiskning av gädda och abborre i Mörrumsån i Blekinge snarast upphävs.
I motionen 1975:1572 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om nya bestämmelser för märkning av fiskefartyg, varvid hänsyn tages till fartygets hemort.
I motionen 1975:1574 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att enhetliga bestämmelser utfärdas om att i motionen omnämnd utmärkning av fiskeredskap sker med lanternor visande vitt sken.
I motionen 1975:1591 av herr Wictorsson m. fl. (s, c, m, fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheterna att på lämplig plats i landet inrätta ett jakt-och fiskemuseum.
Motivering
Motionen 1975:378
I motionen erinras om att trålfiske i Öresund enligt gällande konvention mellan Sverige och Danmark är förbjudet. Överträdelse av trålfiskeförbudet är dock vanligen förekommande. Enligt motionären har trålfiskare vid ett flertal tillfällen uppbringats av såväl den svenska som den danska kustbevakningen när de bedrivit fiske på förbjudet vatten i Öresund och Skäl 1
Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 22
JoU 1975/76:22
derviken. Stundom har hela armador av trålare, främst nattetid, ägnat sig åt detta olagliga näringsfång. Det finns exempel på båtar som uppbringats inte endast en gång eller två gånger utan vid ett upprepat antal tillfällen. Ansvarsbestämmelserna för brott mot trålfiskeförbudet stadgar böter eller fängelse i högst sex månader. Vid ett studium av de straffsatser som utdömts för överträdelser tycks böter undantagslöst ha använts som korrigeringsmedel. Då samma lagöverträdare ertappats gång efter annan synes en straffskärpning befogad. Enligt motionärens mening måste ett effektivt stopp för detta olaga fiske sättas om den vid Öresundskusten bofasta fiskarbefolkningen skall ha någon möjlighet att i framtiden skaffa sig en rimlig försörjning.
Motionen 1975:1567
Enligt motionen bör då det finns stadgat att en viss maximistyrka skall finnas för vissa typer av fisknät normer utarbetas för hur mätning av hållfastheten hos fisknät skall utföras. En förbättrad metod bör framtagas och mätning ske efter instrument och ej efter våg. Den mätningsmetod som sötvattenlaboratoriet i Drottningholm använt vid fastställande av maximal hållfasthet av 3 kg hos nätmaskorna är enligt motionärernas mening att rekommendera. Man mäter styrkan mellan 2 maskstolpar och 1 knut. Maskhållfasthet och knutstyrka bör uppvisa i stort sett samma värden. Mätning efter ifrågavarande metod har redan tillämpats sedan flera år vid zon B i inre Pukaviksbukten. Nämnda normer finns intagna i den nya länsfiskestadgan för Blekinge, vilken trätt i kraft i december 1974.
Motionen 1975:1571
Motionärerna framhåller att den nuvarande svartlistningen innebär ett mycket svårt avbräck för fiskerinäringen och de bofasta fiskarena vid Mörrumsån. Det är också från annan synpunkt av största vikt att gädda får fiskas - gäddorna utgör ett hot mot laxbeståndet som gjort Mörrumsån så riksbekant. Det är synnerligen angeläget att detta förbud mot fiskning av gädda och abborre snarast upphävs så att detta värdefulla fiskevatten till fullo kan utnyttjas.
Motionen 1975:1572
I motionen anförs att det i samband med att ny distriktsorganisation genomförts i tullverket föreskrivits att fiskefartyg skall märkas med en bokstavsbeteckning som bildas genom sammanställning av begynnelse- och slutbokstäverna i det nya tulldistriktets namn. Efter denna princip har också tidigare bokstavsbeteckningar bildats, dock med vissa undantag, t. ex. Simrishamn som betecknats SIN. Motionärerna framhålleratt ett starkt missnöje
JoU 1975/76:22
har växt fram bland yrkesfiskarena mot tullverkets förslag till ny märkning. Situationen på Listerlandet kan enligt motionen belysa vilka konsekvenser denna märkning för med sig. Där har den nya distriktsorganisationen i tullverket bl. a. medfört att t. ex. fiskefartyg hemmahörande i Sölvesborgs kommun, som förut märkts SG + nr, skall märkas KN + nr (=Karlshamn). Listerlandets fiskeflotta är stor. Nogersunds kommun ligger närmast efter Göteborgs i fråga om mängden landad fisk. Att märka fiskefartygen med Karlshamn vore enligt motionärernas mening att ange fel hemort. Fiskarena anser att hemorten skall vara avgörande för fartygs märkning och ej tulldistrikt. I motionen påpekas vidare att inte bara fiskefartygen skall märkas med registreringsnumret utan även alla verktyg och redskap: trålar, bojar, flottar, fiskegarn, laxlinor, ja, upp till tusentals redskap. Dessutom måste alla redskap och tillbehör märkas om vid anskaffandet av nytt fartyg. Detta arbete blir, anser motionärerna, mycket omfattande och meningslöst.
Motionen 1975:1574
Enligt kungörelse den 15 december 1933 (1933:658) skall det vid utmärkning av bottengarn och andra dylika redskap, som är fästade vid pålar, vid den yttersta pålen sättas en lanterna som visar fast violett sken. Bestämmelserna om utmärkning har intagits i länsstadgorna för saitsjöfiske i flera län och föreskrivs av länsstyrelserna som villkor i tillstånd för ålbottengarnsfisket. 1 motionen anförs att det vid kontroller i flera fall konstaterats att det ljus som använts för utmärkning av bottengarn varit så ljust violett att det på avstånd uppfattats som vitt. Vid flera tillfällen har olycksfall inträffat då nöjesbåtar nattetid kolliderat med eller kommit in bland bottengarnspålar, trots att dessa varit utmärkta med lanternor visande violett ljus. Sådant ljus är mycket svårt att upptäcka på natten, det syns som regel inte på längre avstånd än 10-20 meter. Med hänsyn till det stora antalet fritidsbåtar som finns i dag jämfört med förhållandena vid föreskrifternas tillkomst, är det enligt motionärernas mening erforderligt att utmärka dessa fiskeredskap med lanternor som visar fast vitt sken.
Motionen 1975:1591
I motionen anförs att de flesta länder i Europa i särskilda jakt- och fiskemuseer har samlat redskap, konst och andra föremål, som belyser jaktens och fiskets historia och betydelse för samhällsutvecklingen. I Sverige finns inget särskilt museum, där dessa primära näringsfångs betydelse för vårt lands utveckling åskådliggörs på ett enhetligt sätt, utan föremål med anknytning till jakt och fiske finns utspridda på ett stort antal museer, hos organisationer såsom Svenska jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar eller hos enskilda personer. Många av dessa samlingar är dock av olika skäl inte tillgängliga för allmänheten. I motionen erinras om att
1* Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 22
Joll 1975/76:22
speciella jakt- och fiskeutställningar vid olika tillfällen har arrangerats i landet. Bland annat nämns utställningen "Jakt genom sekler” på Läckö slott 1973. Publikens intresse för sådana utställningar har varit mycket stort. Läcköutställningen besöktes av ca 48 000 människor under sex veckor. Motionärerna finner det angeläget att föremål som belyser jaktens och fiskets utveckling samlas. För att på ett enhetligt och lärorikt sätt för allmänheten åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång bör möjlighet skapas att bevara dessa samlingar för framtiden.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:1591 från statens kulturråd, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk. Sveriges fiskares riksförbund och Svenska jägareförbundet. Se bilaga till detta betänkande.
Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.
Fisket i Öresund
Fisket i Öresund regleras av konventionen med Danmark den 31 december 1932 angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (Sveriges överenskommelser med främmande makter 1933:13). De häremot svarande svenska bestämmelserna återfinns i kungörelsen (1933:282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (ändrad senast 1975:119).
Jämlikt nämnda konvention är fiske med trål förbjudet i hela den del av Öresund som ligger söder om linjen Ellekilde Hage-Lerberget. Fiskeläget Lerberget är beläget strax söder om Höganäs. "Norr om nämnda linje må enligt för vartdera landet gällande bestämmelser fiske idkas med trål och med snurrevad intill ett avstånd av tre distansminuter från kusterna.” Vid den svenska kusten av Öresund norrom nämnda linje (dvs. mellan Lerberget och Kullens spets) får trålfiske därför ej bedrivas närmare land än fyra distansminuter. De i motionen omnämnda svenska straffbestämmelserna vid överträdande av trålfiskeförbudet har numera följande lydelse: ”1 fråga om den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 5 2 mom. första stycket sista punkten eller andra stycket gäller föreskrifterna om ansvar i 35 a ^ lagen (1950:596) om rätt till fiske.” Enligt sistnämnda lagrum döms för brott mot nu ifrågavarande föreskrifter till böter eller fängelse i högst sex månader.
Sedan år 1967 är konventionen föremål för revision med hänsyn bl. a. till utsättningsvillkor för redskap och utmärkning av redskap.
Riksdagen behandlade år 1965 en motion, vari yrkades att riksdagen skulle hemställa om att åtgärder vidtogs som för framtiden bättre förhindrade trålfiske i Öresund. I remissutlåtanden över motionen vitsordades allmänt att
JoU 1975/76:22
olaga trålfiske i icke obetydlig omfattning förekom i Öresund. Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (JoU 1965:24) att detta förhållande givetvis var otillfredsställande och att åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring i detta hänseende var motiverade. Emellertid väntades frågan om en revidering av bestämmelserna i den svensk-danska fiskerikonventionen i en nära framtid komma att tas upp till behandling. Utskottet förutsatte att därvid även det i motionen berörda spörsmålet skulle beaktas och snarast bringas till en tillfredsställande lösning. Med hänsyn härtill fann sig utskottet böra så till vida biträda motionärernas yrkande, att utskottet hemställde att riksdagen med anledning av motionen som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 1965:369).
År 1972 väcktes ånyo en motion i ämnet, vari hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde dels att arbetet med översyn av 1932 års svenskdanska konvention om fisket i Öresund påskyndades, dels att gällande bestämmelser beträffande straffpåföljden för olaga fiske kompletterades med ett stadgande av innebörden att myndighet för viss tid kan beslagta fartyg och trålfiskeredskap, som uppbringas på vatten där fiske med trål är förbjudet.
Att trålfiske alltjämt förekom inom förbjudet område vitsordades av fiskeristyrelsen, som i remissyttrande över motionen även framhöll att behov förelåg att revidera konventionen rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen med hänsyn bl. a. till utsättningsvillkor för och märkning av redskap. Arbetet med en sådan revision pågick också sedan en tid tillbaka. Beträffande förverkandebestämmelserna vid olaga fiske fick det enligt styrelsen antagas att dessa blev föremål för förhandlingar mellan konventionsländerna och att därvid behovet av skärpta bestämmelser noga övervägdes. Det påpekades i sammanhanget att rikspolisstyrelsen för sin del inte funnit tillräckliga skäl föreligga att skärpa gällande beslagsregler i fiskeristadgan.
Utskottet ansåg det givetvis otillfredsställande att, såsom syntes vara fallet, olaga trålfiske i ej obetydlig omfattning förekom i nu berörda farvatten. Åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring i angivna hänseende framstod därför enligt utskottets mening såsom motiverade. I likhet med fiskeristyrelsen förutsatte utskottet emellertid att ifrågavarande spörsmål beaktades vid det pågående arbetet med att revidera föreliggande fiskekonvention mellan Sverige och Danmark. Då det enligt utskottet torde vara av intresse från såväl Sveriges som Danmarks sida att bl. a. nyssnämnda problem snarast bringades till en tillfredsställande lösning utgick utskottet från att revisionsarbetet bedrevs med all möjlig skyndsamhet. Under angivna förhållanden fann utskottet emellertid inte anledning att föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (JoU 1972:47).
JoU 1975/76:22
6 Mätningar av hållfastheten hos vissa ftsknät
Fiskeristadgan (1954:607, omtryckt 1973:150; ändrad senast 1975:178) innehåller administrativa bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom rikets vattenområden. Dess huvudsyfte är att bevara och förbättra fiskebeståndet och att ge lämpliga regler för fiskets bedrivande.
Enligt 14 5 fiskeristadgan äger länsstyrelse där så erfordras för länet eller del därav med visst undantag meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.
För Blekinge län har länsstyrelsen den 2 december 1974 fastställt ny fiskestadga att gälla fr. o. m. den 1 februari 1975.
Enligt vissa i länsfiskestadgan intagna särskilda bestämmelser för Pukaviksbukten och Mörrumsån flir inom visst område fiske bedrivas med bl. a. på bottnen stående enkelt fisknät med ett djup av högst två meter vid sträckning i höjdled och vars maskör har en hållfasthet av högst tre kilo.
Fisket i Mörrumsån
Sedan år 1968 finns en särskild arbetsgrupp inrättad för kvicksilverundersökningar i fisk. Arbetsgruppen, som är sammansatt av representanter för olika myndigheter, bl. a. statens livsmedelsverk och fiskeristyrelsen, gör en allsidig bedömning av lämpligheten i att konsumera fisk från olika vattenområden. Gruppens rekommendationer överlämnas till livsmedelsverket som fattar beslut om "svartlistning" eller ”frilistning" av fiskevatten. Besluten redovisas i förteckningar, fogade till livsmedelsverkets kungörelse om livsmedel som på grund av otjänlighet ej får saluhållas.
Livsmedelsverkets kungörelse utfärdas med stöd av 19 5 livsmedelskungörelsen (1971:807) och stadgar att fisk och i vissa fall endast lever från fisk samt kräftdjur skall, i den utsträckning som framgår av till kungörelsen fogade förteckningar 1^4, tills vidare anses vara otjänliga till människoföda på grund av för hög halt av främmande ämnen och får till följd därav ej saluhållas som livsmedel.
I förteckning över vattenområden där fisk på grund av för hög halt av kvicksilver skall anses vara otjänlig till människoföda upptas fr. o. m. den 1 oktober 1974 bl. a. Mörrumsån från Almundsryd till åns mynning. Undantag gäller för lax, havsöring, sik och ål. Nu berörda bestämmelser återfinns i livsmedelsverkets kungörelse den 30 juni 1975 om lisvmedel som på grund av otjänlighet ej får saluhållas (SLV 1975:6).
Toleransgränsen för halten metylkvicksilver i fisk går f. n. vid 1 mg kvicksilver/kg.
Märkning av fiskefartyg m. m.
Enligt 1 5 kungörelsen (1958:555; ändrad senast 1971:48) om särskild registrering och märkning av fiskefartyg skall svenskt fartyg med en längd
JoU 1975/76:22
av åtta meter eller mera, som i förvärvssyfte nyttjas till saltsjöfiske, vara registrerat och märkt enligt i kungörelsen meddelade föreskrifter. Bestämmelserna gäller även fartyg av mindre längd, när det gäller fiske i förvärvssyftei Kattegatt, Öresund och delar av södra Östersjön. 12 8 kungörelsen föreskrivs att register över fiskefartyg förs hos varje distriktstullanstalt i fråga om de fartyg som har hemort inom tulldistriktet. Bestämmelser om märkning av registrerat fiskefartyg finns bl. a. i 6 8, där det stadgas att fartyg skall vara tydligt märkt med bokstavsbeteckning för tulldistrikt och fartygets nummer i registret. Enligt 16 § meddelar generaltullstyrelsen i samråd med fiskeristyreisen och statistiska centralbyrån erforderliga tillämpningsföreskrifter till kungörelsen. Generaltullstyrelsen kan enligt 17 $ kungörelsen i samråd med nyssnämnda myndigheter bestämma om upptagande även av andra fartyg i registret över fiskefartyg.
Tullverket har nyligen utfärdat tillämpningsbestämmelser (TFS 1975:97) som med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1975 bl. a. föreskriver att distriktstullkammare eller gränstullkammare i särskilt fall kan medge att bokstavsbeteckning grundas på äldre distriktsindelning.
Genom förordningen (1975:933) om utvidgad registreringsplikt för fiskefartyg i fiskevattnen mellan Sverige och Danmark upphävs kungörelsen (1958:555) fr. o. m. den 1 januari 1976.
Vid 1973 års riksdag beslöts på grundval av prop. 1973:42 omfattande ändringar i sjölagen (1891:35 s. 1). Ändringarna innebär bl. a. att en ny ordning för registrering av fartyg och inteckning i fartyg införs. Det av sjöfartsverket förda fartygsregistret och den av inskrivningsdomare i Stockholms domsaga förda boken över fartygsinteckningar ersätts av ett för registrering av och inteckning i fartyg gemensamt register, kallat skeppsregister. Detta register skall i princip omfatta alla svenska skepp, varmed avses fartyg vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Vidare införs möjlighet att registrera och inteckna skepp under byggnad i ett särskilt skeppsbyggnadsregister. För registrering av mindre fartyg, kallade båtar, inrättas ett särskilt båtregister, avsett i första hand för sådana båtar som hittills har varit registrerade i fartygsregistret eller i lokalt hos distriktstullanstalterna förda fiskefartygsregister. De tre nya registren skall föras centralt av myndighet som regeringen bestämmer (prop. 1973:42, LU 1973:22, rskr 1973:272).
Vid riksmötet 1975 beslöts att bestämmelser om registrering av mindre fartyg, båtar, som år 1973 förutsatts bli meddelade i administrativ ordning, skulle intagas i en särskild båtregistreringslag.
De nya reglerna i sjölagen (1973:1064) och i båtregistreringslagen (1975:604), som skall träda i kraft den 1 januari 1976, innebär bl. a. att en ny ordning skapas för registreringen av fiskefartyg. Registreringen hos de lokala tulldistrikten upphör då. Den registerbeteckning som, i överensstämmelse med internationella fiskerifördrag, f. n. ges åt fiskefartyg kommer enligt särskilda tillämpningsföreskrifter att ersättas med en distriktsbeteck -
JoU 1975/76:22
ning. De nya reglerna öppnar möjligheter till registrering av även mindre fiskefartyg. Dessa mindre fartyg skall liksom större registreringsplitiga fiskefartyg tilldelas distriktsbeteckning och märkas med denna.
Enligt 1 kap. 1 $ fartygsregisterförordningen (1975:927) skall en särskild enhet vid Stockholms tingsrätt, sjöfartsregistret, vara registreringsmyndighet för den nya fartygsregistreringen. I 1 kap. 7 $ stadgas att fartyg, som är avsett att yrkesmässigt användas till fiske eller annan fångst i saltsjön eller till beredning av vad som fiskas eller fingås där, vid registrering skall hänföras till det registreringsdistrikt där fartyget har hemmahamn. Som sådan anses fartygets hemort eller, om dess verksamhet företrädesvis drives med utgångspunkt från annan ort, den orten. Registreringsdistrikten finns angivna i härvid fogade bilaga.
Bestämmelser om fartygs identifiering har utfärdats i särskild förordning (1975:929). Enligt 2 kap. 2 § tilldelar sjöfartsregistret registrerat fiskefartyg distriktsbeteckning efter det registreringsdistrikt till vilket fartyget hänförts enligt 1 kap. 7 5 fartygsregisterförordningen.
Märkning av vissa fiskeredskap
Bestämmelser om utmärkning av vissa fiskredskap under fiske om natten i saltsjön finns utfärdade i kungörelsen (1933:658). Enligt 1 § nämnda kungörelse skall under fiske om natten vid rikets kuster av saltsjön vid utmärkning av bottengarn och annan dylik redskap, som är fästad vid pålar, bl. a. iakttas att redskapen vid den yttersta pålen är utmärkta med en lanterna, som visar fast violett sken runt horisonten. Storryssjor och skötar, som sätts från stranden eller från en plats i vattnet nära därtill, skall vara utmärkta med en i yttersta ändan av redskapet anbringad lanterna, som visar fast violett sken runt horisonten.
1 förevarande sammanhang torde böra erinras om att riksdagen år 1969 godkände en i London den 1 juni 1967 dagtecknad konvention om ordningen vid fiskets bedrivande i Nordatlanten (prop. 1969:146, JoU 1969:56, rskr 1969:365). Konventionen omfattar Nordsjön och Nordatlanten inbegripet kuststaternas territorialhav, varvid gäller att kuststaten skall ha ansvaret för konventionens tillämpning och efterlevnad inom eget sjöterritorium och fiskezon. Konventionen reglerar uppträdandet på fiskeplatserna, bl. a. genom bestämmelser om ljus- och ljudsignaler för fiskefartyg samt märkning av fartyg och redskap. För att möjliggöra kontroll av konventionens efterlevnad på internationellt vatten innehåller konventionen regler om ett internationellt inspektionssystem i vilket de anslutna staterna avses medverka med för ändamålet utsedda inspektörer.
Enligt artikel 5 skall drivgarn och drivlinor samt garn, linor och andra fiskeredskap som är förankrade i havet utmärkas för att visa deras läge och utsträckning. Detaljerade regler om utmärkningen ges i en bilaga IV till konventionen.
JoU 1975/76:22
9 Vid Londonkonferensen undertecknades slutprotokollet rörande konventionen av representanter för följande 17 stater, nämligen Amerikas förenta stater, Belgien, Canada, Danmark, Frankrike, Irland, Island, Italien, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Sovjetunionen, Spanien, Storbritannien, Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland. Konventionen träder i kraft på 90:e dagen efter det att tio stater tillträtt konventionen. Konventionen träder i kraft inom kort sedan Förbundsrepubliken Tyskland nyligen som tionde stat ratificerat konventionen.
Sverige ratificerade för sin del konventionen den 23 januari 1970. Ratificeringsinstrumentet deponerades i London den 6 februari samma år.
Utskottet
I föreliggande betänkande redovisar utskottet sina ställninstaganden till ett antal vid riksmötet 1975 väckta motioner rörande olika fiskefrågor. Utskottet får därvid anföra följande.
Gällande konvention med Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen upptar bl. a. bestämmelser om förbud mot trålfiske i Öresund och om hur eventuella brott häremot skall beivras. Konventionen är sedan ett antal år föremål för översyn i syfte att revidera bestämmelser angående bl. a. utsättningsvillkor för och utmärkning av redskap. I motionen 1975:378 påpekas att överträdelser av trålfiskeförbudet är vanligen förekommande. Enligt motionärens mening måste ett effektivt stopp sättas för det olaga fisket om den vid Öresundskusten bofasta fiskarbefolkningen skall ha någon möjlighet att i framtiden skaffa sig en rimlig försörjning. Mot bakgrund härav förordas att pågående arbete med översyn av den svenskdanska konventionen rörande fisket i Öresund påskyndas. Därjämte föreslås en skärpning av reglerna om straffpåföljd för olaga trålfiske i förevarande område.
Riksdagen har några gånger tidigare, senast år 1972, haft uppe frågan om åtgärder mot olaga trålfiske i Öresund. Utskottet uttalade förra gången (JoU 1972:47) att det givetvis ansåg det otillfredsställande att, såsom syntes vara fallet, olaga trålfiske i ej obetydlig omfattning förekom i nu berörda farvatten. Åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring i angivna hänseende framstod därför enligt utskottets mening såsom motiverade. Som bl. a. fiskeristyrelsen anfört ansågs emellertid få förutsättas att ifrågavarande spörsmål beaktades vid det pågående arbetet med att revidera föreliggande fiskerikonvention mellan Sverige och Danmark. Då utskottet fann det vara av intresse från såväl Sveriges som Danmarks sida att bl. a. nyssnämnda problem snarast bringades till en tillfredsställande lösning förutsatte utskottet att revisionsarbetet bedrevs med all möjlig skyndsamhet. Under angivna förhållanden fann utskottet inte anledning att föreslå någon särskild åtgärd
JoU 1975/76:22
från riksdagens sida i anledning av motionen. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Som framgår av i det föregående lämnad redogörelse har förhoppningarna om ett snabbt slutförande av arbetet med en revision av fiskerikonventionen i fråga ännu inte infriats, vilket utskottet mot bakgrund av de olägenheter som är förknippade med nu rådande förhållanden finner anledning att beklaga. Arbetet med revisionen av konventionsbestämmeiserna har emellertid numera avancerat så långt att ett förslag till reviderad konvention från svensk sida överlämnats till Danmark. Det svenska förslaget har enligt uppgift i princip godtagits av Danmark, men vissa detaljer synes ännu återstå att justera. Förhandlingarna i ämnet väntas bli återupptagna instundande vinter. Utskottet finner i detta sammanhang anledning understryka sina tidigare uttalanden om önskvärdheten av att hithörande problem snarast bringas till en tillfredsställande lösning. Det är därför angeläget att man från såväl svensk som dansk sida energiskt fullföljer strävandena att få ifrågavarande konventionsrevision genomförd. Någon särskild framställning från riksdagens sida med anledning av yrkandena i motionen 1975:378 anser sig utskottet emellertid inte böra påfordra.
I motionen 1975:1567 tas upp frågan om normer för hur mätning av hållfastheten hos fisknät skall utföras. Bakgrunden är bl. a. ett stadgande i den nya fiskestadgan för Blekinge län om maximistyrka hos fisknät i visst fall.
Utskottet vill framhålla att den sistnämnda bestämmelsen, som har till syfte att skydda laxbeståndet, utfärdats av länsstyrelsen. En motsvarande bestämmelse finns sålunda inte i exempelvis fiskeristadgan. I den mån särskilda normer för mätning av hållfastheten hos fisknät i detta och liknande fall anses behövliga synes det närmast åvila fiskeristyrelsen att i samarbete med vederbörande länsstyrelser utarbeta sådana. Någon anledning för riksdagen att närmare ingå på hur förevarande spörsmål skall lösas föreligger därför enligt utskottets mening ej.
I motionen 1975:1571 hemställs om upphävande av viss s. k. svartlistning beträffande gädda och abborre från Mörrumsån.
Enligt livsmedelskungörelsen (1971:807) äger statens livsmedelsverk fatta beslut rörande vattenområden där fisk på grund av för hög halt av kvicksilver skall anses vara otjänlig som människoföda. Som underlag för livsmedelsverkets beslut i hithörande frågor tjänar bl. a. bedömningar av en särskild arbetsgrupp med representanter för bl. a. livsmedelsverket och fiskeristyrelsen.
I vad gäller i motionen 1975:1571 berört fiske pågår f. n. enligt vad utskottet erfarit vissa undersökningar genom livsmedelsverkets försorg. Skulle dessa utvisa att otjänlighetsförklaring inte längre behövs beträffande gädda och abborre från Mörrumsån ankommer det som framgår av det föregående på livsmedelsverket att besluta härom. Utskottet förordar därför att motionen lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.
JoU 1975/76:22
1 motionen 1975:1572 framförs yrkande om viss ändring i bestämmelserna i fråga om märkning av fiskefartyg. Bakgrunden till motionen är den nya organisation för tullverkets lokala och regionala förvaltning som infördes den 1 januari 1974 (prop. 1973:1 bil. 9, SkU 1973:11, rskr 1973:83). Genom ändrad distriktsindelning i vissa fall har krav uppstått på ommärkningar av fiskefartyg och redskap i betydande utsträckning. Motionärerna anser att gällande regler leder till arbete som blir såväl omfattande som meningslöst.
Som framgår av förut lämnad redogörelse har tullverket nyligen utfärdat tillämpningsbestämmelser av innebörd att distriktstullkammare eller gränstullkammare i särskilt fall skall kunna medge att bokstavsbeteckning för fiskefartyg får grundas på äldre distriktsindelning. Vidare framgår att den nya ordning för registrering av fiskefartyg som enligt beslut av riksdagen
1973 och 1975 skall gälla fr. o. m. ingången av år 1976 bl. a. innebär att fiskefartyg vid registrering skall hänföras till det registreringsdistrikt där fartyget har hemmahamn. Som sådan anses fartygets hemort eller, om dess verksamhet företrädesvis drivs med utgångspunkt i annan ort, den orten.
I bilaga till fartygsregisterförordningen (1975:927) upptagna registreringsdistrikt överensstämmer så gott som helt med för fiskefartygen tidigare gällande distriktsindelning.
Det anförda innebär bl. a. att syftet med motionen 1975:1572 redan torde vara tillgodosett. Med hänsyn härtill och med hänvisning jämväl till att det ankommer på regeringen och vederbörande förvaltningsmyndigheter att besluta i hithörande frågor finner utskottet motionen inte böra föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
1 motionen 1975:1574 begärs ändring av gällande bestämmelser för u t - märkning av vissa fiskeredskap innebärande att sådan utmärkning i vissa fall skall ske med lanternor utvisande fast vitt sken i stället för såsom nu violett sken. Åsyftade bestämmelser återfinns i kungörelsen (1933:658) om utmärkning av vissa fiskeredskap under fiske om natten i saltsjön ävensom i flera länsfiskestadgor. Som motivering till motionsyrkandet anförs bl. a. säkerhetsskäl. Enligt motionärerna är det bl. a. mycket svårt att under natten på längre avstånd upptäcka det violetta ljuset.
Utskottet får i anslutning härtill framhålla att det i princip bör ankomma på regeringen att besluta i förevarande fråga. Enligt vad som anförts i det föregående har bl. a. den av riksdagen antagna konventionen om ordningen vid fiskets bedrivande i Nordatlanten (prop. 1969:146, JoU 1969:56, rskr 1969:365) betydelse i förevarande sammanhang. Sagda konvention omfattar Nordsjön och Nordatlanten inbegripet kuststaternas territorialhav, varvid gäller att kuststaten skall ha ansvaret för konventionens tillämpning inom eget sjöterritorium och fiskezon. Konventionen reglerar uppträdandet på fiskeplatserna, bl. a. genom bestämmelserom ljus- och ljudsignaler för fiskefartyg samt märkning av fartyg och redskap. Enligt artikel 5 i konventionen
JoU 1975/76:22
skall drivgarn m. fl. fiskeredskap som är förankrade i havet utmärkas för att visa deras läge och utsträckning. Detaljerade regler om utmärkningen ges i en särskild bilaga. Enligt dessa skall i förekommande fall anordningar med vitt ljus användas för utmärkning av fiskeredskap under fiske om natten. Konventionen träder i kraft på 90:e dagen efter det att det tionde ratifikations- eller godkännandeinstrumentet deponerats. Enligt vad som upplysts torde dessa förutsättningar uppfyllas under 1976. I avvaktan härpå är fiskeristyrelsen enligt uppgift i färd med att utarbeta förslag till bestämmelser i enlighet med konventionens innehåll, bl. a. i avseende på utmärkning av fiskeredskapen. Av bl. a. praktiska skäl avses bestämmelserna böra gälla såväl västkusten som ostkusten.
Vad i ärendet utretts ger enligt utskottets mening vid handen att syftet med ifrågavarande motion inom kort kommer att vara tillgodosett. Under hänvisning till det anförda föreslår utskottet att motionen 1975:1574 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
I motionen 1975:1591 framhålls att de flesta länderi Europa i särskilda jakt- och fiskemuseer har samlat redskap, konst och andra föremål, som belyser jaktens och fiskets historia och betydelse för samhällsutvecklingen. I Sverige finns inget särskilt museum, där dessa primära näringsfångs betydelse för vårt lands utveckling åskådliggörs på ett enhetligt sätt, utan föremål med anknytning till jakt och fiske finns utspridda på ett stort antal museer, hos organisationer såsom Svenska jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar eller hos enskilda personer. Många av dessa samlingar är dock av olika skäl inte tillgängliga för allmänheten. Motionärerna anser det angeläget att föremål som belyser jaktens och fiskets utveckling samlas. För att på ett enhetligt och lärorikt sätt åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång bör möjligheter skapas att bevara dessa samlingar för framtiden. Med hänvisning till det anförda hemställer motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheterna att på lämplig plats i landet inrätta ett jakt- och fiskemuseum. Bland de remissinstanser som hörts i ärendet tillstyrker fiskeristyrelsen, naturvårdsverket, Svenska jägareförbundet och Sveriges fiskares riksförbund bifall till motionens förslag. Fiskeristyrelsen förordar i sammanhanget att ett alternativ med lokalisering av fiskemuseet skilt från jaktmuseet även prövas. Enligt styrelsens uppfattning skulle det nämligen från många synpunkter vara värdefullt om ett blivande fiskemuseum förlädes till en ort som har stark anknytning till fisket, men som kanske inte är lika intressant från jaktsynpunkt.
Till skillnad från övriga remissinstanser finner statens kulturråd det vara en fördel att jakten och fisket studeras och belyses av museer med allmän kulturhistorisk inriktning, där ifrågavarande näringar kan ses i ett vidare sammanhang. Verksamheten vid ett specialmuseum för jakt och fiske skulle enligt rådet kunna komma att förlora den helhetssyn, som är väsentlig för en sann och verklighetstrogen uppfattning av den kulturhistoriska utveck -
JoU 1975/76:22
lingen. Kulturrådet konstaterar därför att någon särskild utredning i enlighet med vad som anges i motionen inte erfordras.
Utskottet delar dock flertalet remissinstansers mening att skäl talar för att man prövar möjligheterna att i särskilt museum för framtiden bevara föremål som belyser jaktens och fiskets utveckling för att på ett enhetligt och lärorikt sätt för allmänheten åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång. I enlighet härmed tillstyrker utskottet det i motionen 1975:1591 framförda yrkandet om utredning av frågan. På skäl som fiskeristyrelsen anfört bör olika alternativ till lösningar därvid prövas. Resultatet av en sådan utredning bör i lämplig form presenteras för riksdagen.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet att riksdagen
1. lämnar utan åtgärd motionerna
a. 1975:378,
b. 1975:1567,
c. 1975:1571,
d. 1975:1572,
e. 1975:1574,
samtliga i den mån de ej kan anses besvarade med vad utskottet anfört,
2. med bifall till motionen 1975:1591 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört rörande utredning av möjligheterna att på lämplig plats inrätta jakt- och fiskemuseum.
Stockholm den 2 december 1975
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s)*, Magnusson i Tanum (s), fru Theorin (s), herrar Jonasson (c). Lindberg (s), Johansson i Holmgården (c). Takman (vpk)*. Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Leuchovius (m). Stadling (s)*. Johansson i Vrångebäck (m) och Norrby i Åkersberga (fp).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
JoU 1975/76:22
14 Bilaga
Yttranden över motionen 1975:1591 Statens kulturråd (1975-03-20)
1 motion 1975:1591 föreslås att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheterna att på lämplig plats i landet inrätta ett jakt- och fiskemuseum. I motionen framhålls bl. a. att det saknas ett museum som på ett enhetligt sätt åskådliggör jaktens och fiskets utveckling. Många samlingar och föremål som härrör från dessa näringsfång är inte heller tillgängliga för allmänheten.
Jaktens och fiskets utveckling belyses genom samlingar vid en rad museer i landet. Särskilt har Nordiska museet genom att bedriva en insamlingsverksamhet avseende dessa områden gjort en betydelsefull insats. Den dokumentation som på detta fält utförts av Nordiska museet har inte begränsat sig till insamlande av föremål utan fastmer inneburit att uppgifter och data tillvaratagits och planmässigt bearbetats. Museets närmare verksamhet inom området framgår av ett under hand till kulturrådet avgivet yttrande’ den 28 februari 1975 från chefen för museets avdelning för näringsliv och samfund.
Det förtjänar att framhållas att länsmuseer och övriga regionala museer i sitt arbete även ägnat stor uppmärksamhet åt jaktens och fiskets utveckling. Jakten och fisket belyses också i permanenta s. k. basutställningar i flertalet kulturhistoriska museer i landet.
Statens kulturråd finner det vara en fördel att dessa näringar studeras och belyses av museer med allmän kulturhistorisk inriktning. Jakten och fisket kan under nu rådande förhållanden ses i ett vidare sammanhang. Insamlingen av jakt- och fiskeföremål görs mot bakgrund av museernas samlade kunskap om den kulturhistoriska utvecklingen. Verksamheten vid ett specialmuseum för jakt och fiske skulle däremot kunna komma att förlora den helhetssyn, som är väsentlig för en sann och verklighetstrogen uppfattning av den kulturhistoriska utvecklingen. Även av rent pedagogiska skäl är det till fördel att jakten och fisket ingår i den bild som de allmänna kulturhistoriska museerna söker skapa av vår kulturhistoria.
Motionärerna anför att flera samlingar av föremål från jakten och fisket för närvarande inte är tillgängliga för allmänheten. Många av dessa samlingar finns t. ex. utspridda bland olika organisationer.
Enligt kulturrådets uppfattning skulle de samlingar som det här är fråga om kunna överlämnas till befintliga museer, där de får ändamålsenlig vård och kan utnyttjas för utställningsändamål. Samlingar som kan anses vara representativa för hela landet bör i första hand tillfalla Nordiska museet, medan övriga samlingar bör tas om hand av regionala eller lokala museer.
Inom Nordiska museet pågår för närvarande i samverkan med bl. a. länsmuseerna en utredning, som gäller principerna för insamling av föremål som tillhör dagens kultur. En av de frågor som därvid behandlas gäller möjligheterna att från Nordiska museet decentralisera visst ansvar för den riksomfattande insamlingen. Denna fråga har tidigare berörts av 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), som i betänkandet (SOU 1973:5) Museerna förklarat att insamlingen av vår tids produkter bör kunna fördelas på ett större antal museer. Utredningen deklarerade att större museer vid sidan om central museerna bör inleda specialiserad insamling inom så -
’Ej bifogat detta betänkande.
JoU 1975/76:22
dana områden som är lämpade härför, s. 64.
Statens kulturråd anser att det är av intresse att pröva i vad mån ett material som belyser den moderna utvecklingen inom jakten och fisket kan koncentreras till ett eller flera lämpliga regionmuseer. Underlag för ett ställningstagande i denna fråga kan väntas från Nordiska museets utredning om dokumentationen av dagens kultur.
En decentralisering av uppgifter som för närvarande åvilar Nordiska museet i dess egenskap av centralmuseum kan leda till vissa ökade kostnader för regionmuseernas drift. Förslag om statens medverkan i finansieringen av dessa museer kommer att lämnas av arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor. Gruppen skall enligt direktiv den 25 oktober 1974 avge förslag om nytt statsbidragssystem för länsmuseerna före utgången av maj 1975.
I detta sammanhang bör även framhållas att byggnadsstyrelsen f. n. håller på att utreda frågan om användningen av Svartsjö slott. Bland de alternativ som är aktuella för utredningen kan nämnas ett förslag om att i slottet inrymma en permanent utställning över jaktens kulturhistoria. Om en sådan lösning kommer att visa sig lämplig bör en utställning av denna typ kunna ordnas av administrationen inom ett eller flera av central museerna, varför någon särskild organisation inte skulle behövas för denna uppgift.
Kulturrådet konstaterar sålunda att någon särskild utredning inte fordras i enlighet med vad som anges i motion 1975:1591 om att inrätta ett jaktoch fiskemuseum.
Fiskeristyrelsen (1975-03-12)
Motionärerna hemställer att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att på lämplig plats i landet inrätta ett jakt- och fiskemuseum. -i
Tidigare fanns ett fiskerimuseum stående under Lantbruksakademiens överinseende och inrymt i akademiens museibyggnad på Experimentalfältet. När marken där i mitten av 1960-talet övertogs av staten för utbyggnad av Stockholms universitet, nedlades detta landets enda specialmuseum för fiske. Samlingarna överläts på Nordiska museet, som magasinerade dem tills vidare. Av sina redan tidigare betydande fiskehistoriska samlingar exponerar Nordiska museet endast en liten del. Avsikten är dock att fisket, i synnerhet inlands- och kustfisket, skall beredas relativt stor plats i ett av Nordiska museet planerat lantbruksmuseum (med binäringar) på Julita gård utanför Katrineholm.
Nedläggandet av Lantbruksakademiens fiskerimuseum har känts som en betydande förlust för de intressen styrelsen företräder. I olika sammanhang har också diskuterats möjligheterna att i någon form återuppta en på fiske inriktad museiverksamhet. På initiativ av Älvkarleby kommun bildades 1971 en kommitté för att utreda möjligheterna att upprätta ett fiskerimuseum i Älvkarleby. I kommittén ingick representanter för kommunen, statens vattenfallsverk, fiskeristyrelsen, Nordiska museet och Sveriges fritidsfiskares riksförbund.
Kommittén påbörjade sitt arbete med att göra en inventering av den nuvarande museala exponeringen av svenskt fiske. I sin i januari 1973 avgivna slutrapport konstaterade kommittén beträffande den verksamhet på detta område, som bedrivs i annan regi än Nordiska museets, följande: ”Inlands- och kustfisket är även representerat i Göteborgs historiska mu -
JoU 1975/76:22
seum. Skara (Vänernfisket), Gränna (Vätternfisket), Umeå och Luleå (älvfisket) samt i övriga läns- och kommunala museer i större eller mindre utsträckning, liksom på de flesta hembygsgårdar. Västkustfisket belyses i Göteborgs sjöfartsmuseum samt i Göteborgs historiska museum (särskilt bostadsskick, kostvanor o. d.). Uddevalla och Lysekil. Öresundsfisket är representerat i Malmö, Helsingborg och Landskrona museer och i mindre samlingar utefter kusten. Ostkustfisket är, förutom i Nordiska museet, belagt i bl. a. Kalmar, Karlskrona, Mönsterås, Västervik, Trosa, Norrtälje, Nämndö och Väddö. Fiske i Bottenhavet belyses i samlingar i Gävle, Hudiksvall, Umeå och Luleå. På de museer där permanent exponering förekommer tecknas normalt blott redskapskulturen. Utställningarna har i allmänhet ringa omfattning.
Det bör nämnas, att landstinget i Södermanlands län förbereder ett skärgårdsmuseum i Trosa, vari fisket kommer att intaga en högst betydande plats. Upp mot 500 föremål finns magasinerade. Den nybildade stiftelsen Skärgårdsmuseet avser att täcka mellanskärgården i Roslagen-Södertörn. Samlingen är under uppbyggnad. Museet torde knappast komma till stånd under de närmaste fem åren. Fiskens biologi belyses i stort sett enbart i Naturhistoriska riksmuseet, i Göteborgs naturhistoriska museum samt Malmö museum.
Sammanfattningsvis kan konstateras att fisket och fisken med hänsyn till sin ekonomiska, sociala resp. biologiska betydelse får anses vara underrepresenterade i landets permanenta museiexpositioner. Sportfisket torde ingenstädes visas."
Nyssnämnd utredningsgrupp förordade på grunder, som framgår av bifogad kopia1 av missivet till dess rapport, inrättandet av ett fiskerimuseum i Älvkarleby. I 1973 års kostnadsnivå skulle investeringskostnaderna för detta museum uppgå till storleksordningen 1'/, milj. kr. och driftskostnaderna utöver inkomsterna till ca 65 000 kr.
Under åberopande av vad ovan anförts tillstyrker fiskeristyrelsen att föreslagen utredning kommer till utförande. Eftersom det ur många synpunkter skulle vara värdefullt om ett blivande fiskerimuseum förlädes till en ort med stark anknytning till fisket, och då en sådan ort kanske inte är lika intressant ur jaktintressets synpunkt, får styrelsen förorda, att ett alternativ med lokalisering av fiskerimuseet skilt från jaktmuseet även prövas.
Statens naturvårdsverk (1975-04-03)
För ca 15 000 år sedan började de första växterna och djuren vandra in i vårt land. Härvid ianspråktogs först de landområden i södra Sverige som just blivit isfria efter den sista stora kvartära nedisningen. Bara 3 000 år senare - för ca 12 000 år sedan - invandrade också de första människorna. Därmed började den historiska epok som kallas den äldre stenåldern och som karaktäriseras av nomadiserande människor som helt och hållet var beroende av jakt och fiske för att kunna överleva. Under de därpå följande ca 9 000 åren, dvs. huvuddelen av människans vistelse i Skandinavien, utgjorde jakten och fisket en förutsättning för att leva vidare.
Från att sålunda under denna långa tid ha varit de helt dominerande näringarna, kom jakten och fisket att under den yngre stenåldern, från och
'Ej bifogad detta betänkande.
JoU 1975/76:22
med upptäckten av möjligheterna att leva på boskapsskötsel, successivt fö minskad betydelse som direkt livsviktiga näringar. Trots detta stod jakten och fisket kvar ända fram till omkring 1300-talet som de viktigaste näringarna. Härefter har jakten och fisket alltmer kommit att förlora sin betydelse som direkta försörjningskällor, för att i dag i huvudsak vara en viktig källa till rekreation. Det förtjänar dock även att nämnas att det år
1974 fälldes ca 47 000 älgar och mer än 50 000 rådjur representerande ett bytesvärde av ca 125 milj. kr. vilket utgör ett icke föraktlig tillskott till folkförsörjningen. Jakten och fisket omsätter tillsammans årligen miljardbelopp. Ca 300 000 jägare sysslar f. n. med direkt jaktutövning. Till detta kommer ett betydande antal som har annan anknytning till området som t. ex. faunavård, viltstudier och ornitologi. Vad fisket beträffar är antalet intressenter ändå större, sannolikt över två miljoner.
Med hänsyn till de naturförhållanden och den geografi som präglar vårt land har jakten och fisket måst utövas under varierande former och förutsättningar som i hög grad påverkat människors levnadsbetingelser ända in i modern tid. Jakten och fisket har emellertid inte bara haft en fundamental betydelse för människornas möjligheter att överleva i vårt land, utan har också - på grund av denna omständighet - spelat mycket stor roll för vår kultur. Därom vittnar hällristningar, skulpturer och målningar från hela människans tillvaro i Sverige. Även i de tidigaste religionerna hade faunan jämte jakten och fisket stor betydelse. Detsamma gäller slutligen också litteraturen som, alltifrån det att man i större skala kunde framställa böcker, innehåller en myckenhet av bilder och berättelser som berör jakt och fiske.
I vårt land finns i dag en mångfald museer och institutioner med uppgift att kartlägga och sprida information om olika delar av vår kultur. Enligt verkets mening är det naturligt och angeläget att motsvarande insatser också görs inom det här aktuella området. Inrättandet av ett jakt- och fiskemuseum synes vara ett lämpligt sätt att redovisa jaktens och fiskets betydelse för svensk kultur och folkliv och att öka förståelsen för dessa näringars betydelse i dagens samhälle. Naturvårdsverket ansluter sig därför till motionens förslag att utreda möjligheterna att inrätta ett jakt- och fiskemuseum.
Sveriges fiskares riksförbund (1975-03-24)
Riksförbundets styrelse har behandlat frågan och anser i likhet med motionärerna "att det är angeläget att föremål som belyser fiskets och jaktens utveckling samlas för att på ett enhetligt och lärorikt sätt för allmänheten åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång”.
Sveriges Fiskares Riksförbund ser med tillfredsställelse att en utredning tillsätts och yrkar bifall till motionärernas hemställan.
Svenska jägareförbundet (1975-03-24)
Museiföremål med anknytning till jakt och fiske finns i dag samlade på ett antal riks- och länsmuseer samt lokala museer. Därutöver torde det hos enskilda personer - i första hand med anknytning till större gods - finnas såväl redskap som troféer samt litteratur och konstföremål, som belyser utveckling, former och omfattning av jakten och fisket i landet.
Det är troligt, att den senare typen av samlingar i stor utsträckning kommer att skingras i och med de nuvarande ägarnas frånfälle.
JoU 1975/76:22
18 Från olika håll har till jägareförbundet framförts propåer om att verka för tillskapande av ett speciellt museum, där man skulle samla samt åt eftervärlden bevara föremål, som belyser jaktens och fiskets historia, utveckling samt tidigare och nuvarande omfattning.
I flera länsjaktvårdsföreningar pågår också insamling av föremål av musealt värde med jakt- eller fiskeanknytning. Det mesta av detta material bör bevaras på det regionala planet för att där öka allmänhetens kännedom om jakten och fisket inom den bygden. Vissa föremål kan dock vara av sådant värde, att de bör föras samman till ett centralt museum för jakt och fiske.
Som motionärerna påpekar är Sverige ett av de få länder i Västeuropa, som inte redan löst frågan om ett museum för jakt och fiske.
Med hänsyn till den stora betydelse, som jakten och fisket tidigare haft för landets försörjning samt dess i dag ständigt ökande betydelse ur rekreationssynpunkt, synes det angeläget, att snarast söka samla de föremål, som kan öka de historiska kunskaperna om jakt och fiske och på ett enhetligt och lärorikt sätt för allmänheten åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång.
I ett framtida museum för jakt och fiske bör man även söka redovisa det nära sambandet mellan skogs- och jordbruk samt jakt och fiske och dess samtidiga utveckling.
Med hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker Svenska jägareförbundet förslaget om inrättande av ett jakt- och fiskemuseum.