Med anledning av motioner om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
NU 1975/76: 61
Näringsutskottets betänkande 1975/76: 61
med anledning av motioner om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
Ärendet
I detta betänkande behandlas motionerna
1975/76:1796 av herr Lundgren (s) och fru Jordan (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen, om så befinns nödvändigt, begär förslag till sådan ändring i lagen-om otillbörlig marknadsföring att könsdiskriminerande reklam omöjliggörs,
1975/76:2154 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till åtgärder för att förverkliga det tjugopunktsprogram för kamp mot kvinnodiskriminering som redovisas i motionen 1975/76:2149, innebärande såvitt här är i fråga att särskild lagstiftning mot kvinnodiskriminering i reklam införs.
Motionen 1975/76:2149 har hänvisats till inrikesutskottet, som behandlar den i sitt betänkande 1975/76:42.
Hittillsvarande lagstiftning
Lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har till syfte att, framför allt i konsumenternas intresse, förhindra att reklam och annan marknadsföring bedrivs med otillbörliga metoder. Lagens centrala bestämmelse är en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbud skall i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen finns särskilda straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder som inte är aktuella i detta sammanhang.
Lagen om otillbörlig marknadsföring ersätts vid ännu icke slutgiltigt fastställd tidpunkt, troligen den 1 juli 1976, av marknadsföringslagen (1975:1418). Den nyssnämnda generalklausulen har, i sak oförändrad, överflyttats till den nya lagen. Denna innehåller också två nya generalklausuler rörande dels information, dels produktsäkerhet m. m.
För tillämpningen av lagen om otillbörlig marknadsföring och i framtiden av den nya marknadsföringslagen svarar konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen. KO (instruktion 1970:587 med senare ändringar) - vilken befattning enligt förslag i propositionen 1975/76:159, baserat på principbeslut av riksdagen (prop. 1975/76:34, NU 1975/76:14, rskr 1975/76:108), den 1 juli 1976 förenas med tjänsten som chef för det omorganiserade konsumentverket - skall övervaka marknaden, ta upp förhand 1
Riksdagen 1975/76. 17 sami. Nr 61
NU 1975/76:61
lingar och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Denna - om vars sammansättning m. m. stadgas i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. - avgör som slutinstans ärenden om förbud enligt bl. a. den inledningsvis nämnda generalklausulen. I fall som ej är av större vikt får KO utfärda förbuds förelägga nde.
Promemoria år 1975 om könsdiskriminering i reklam
KO tillsatte hösten 1974 en arbetsgrupp med uppgift att söka kartlägga företeelsen könsdiskriminerande reklam och uppställa kriterier för bedömningen av sådan reklam. Arbetsgruppen avgav den 16 april 1975 en promemoria i ämnet, vilken av KO överlämnades till delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor.
I fråga om kravet på jämställdhet mellan könen hänvisas i promemorian till 1 kap. 8 § regeringsformen och till olika internationella deklarationer etc. som Sverige har anslutit sig till, bl. a. Förenta nationernas deklaration om avskaffande av diskriminering av kvinnor (1967). Frågan om könsdiskriminering i reklam har berörts av reklamutredningen i betänkandet (SOU 1972:7) Reklam II och aktualiserats hos KO bl. a. genom anmälningar från konsumenter. Arbetsgruppen konstaterar att det inte torde finnas några allmänt accepterade kriterier för vad som förstås med könsdiskriminerande reklam. Gruppen har ingående övervägt ett flertal olika kriterier. Den föreslår följande definition. Som könsdiskriminerande reklam betecknas dels (A) framställning som beskriver kvinnan eller mannen på ett sätt som är oförenligt med kravet på mänsklig värdighet och principen om de enskilda människornas lika värde och lika rättigheter oavsett kön, dels (B) framställning som schabloniserar det ena könets personlighetsdrag, färdigheter, utseende eller sociala roll i familje- och arbetslivet på ett sätt som kan antas motverka strävandena i samhället att förverkliga den grundläggande målsättningen om könens jämställdhet. Enligt A skall som könsdiskriminerande reklam betraktas framställning som spelar på könsfördomar, t. ex. genom att beskriva kvinnors eller mäns sociala, ekonomiska eller kulturella roller på ett sätt som strider mot principen om kvinnors och mäns lika värde i dessa sammanhang eller genom att beskriva kvinna eller man såsom mindre kunnig eller mindre begåvad än person tillhörande det andra könet eller såsom mindre kapabel eller lämpad att fullgöra uppgifter som inte är fysiologiskt sett könsbundna.
Arbetsgruppen har prövat de allmänna resonemangen på praktiska fall, flertalet hämtade från KO:s arkiv. Under A märks bl. a. reklam för sexklubbar och pornografiska alster m. m., blickfångsreklam, reklam där en människa jämställs med en vara och reklam som använder könsfördomar i beskrivningar av relationen mellan kvinna och man. Exemplen på schabloniseringar enligt B gäller såväl mans- som kvinnoroller.
NU 1975/76:61
3 Brottsbalken innehåller inte något stadgande sorn låter sig tillämpas på könsdiskriminering. Vid tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring berördes inte frågan huruvida lagen skulle kunna användas mot könsdiskriminerande reklam. Arbetsgruppen åberopar omständigheter som talar för att så inte kan ske men betecknar rättsläget som oklart med hänvisning till att marknadsdomstolen vid tidpunkten för rapportens avlämnande ännu inte prövat något ärende som mer direkt gällt könsdiskriminering. Internationella handelskammarens grundregler för reklam, som har en vidare räckvidd än generalklausulen när det gäller skydd för tredje mans intressen, behandlar inte könsdiskriminering. Där anförs dock inledningsvis som en grundläggande princip att reklam skall utformas med känsla av socialt ansvar. I denna regel får, säger arbetsgruppen, anses ligga ett krav på att reklam skall vara samstämd med rådande sociala värderingar.
Överväganden av delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor
Den nämnda delegationen har år 1975 avgivit dels promemorian (Ds Ju 1975:7) PM till frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering, dels betänkandet (SOU 1975:58) Målet är jämställdhet, som är en svensk rapport med anledning av Förenta nationernas internationella kvinnoår. Delegationen har, efter att ha tagit del av utredning i ämnet, funnit att den inte vill rekommendera en lag med generellt förbud mot könsdiskriminering. I rapporten berörs möjligheter att på annat sätt komma till rätta med sådana företeelser som motverkar jämställdhet mellan män och kvinnor. Härvid nämns bl. a. den kommersiella kulturen - reklam etc. - som utnyttjar de traditionella könsrollerna.
Beslut av marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen har den 31 mars 1976 fattat beslut i ett av KO år 1975 anhängiggjort ärende rörande könsdiskriminering i reklam. I en dagstidning hade en gång hösten 1973 införts en annons för ett rengörings-och smörjmedel, i vilken ingick en bild av en kvinnas nakna överkropp, fotograferad snett bakifrån. På kvinnans rygg hade smörjmedlets namn sprayats. KO yrkade på förbud - enligt generalklausulen i lagen om otillbörlig marknadsföring - för det bolag som saluförde produkten att vid marknadsföring använda denna bild eller att företa annan liknande handling. KO hänvisade till den i Internationella handelskammarens grundregler för reklam angivna principen att reklam skall utformas med känsla av socialt ansvar och vidare till FN:s deklaration om avskaffande av diskriminering av kvinnor. Den påtalade annonsen hade utvalts bland annonser som tagits upp i ett 50-tal anmälningar till KO rörande könsdiskriminering vid denna form av reklam. Annonsen hade enligt KO en sådan utformning att den i förhållande till kvinnliga läsare och köpare av produkten var att anse som otillbörlig. Den stred mot god affärssed. Den kunde vidare enligt KO:s
NU 1975/76:61
mening uppfattas som kränkande inte bara för kvinnan utan också för de konsumenter som den riktade sig till. Även på grund av sin osaklighet var den, ansåg KO, otillbörlig i lagens mening.
Bolaget - som inte längre använde annonsen och som hade förbundit sig att inte göra det - medgav KO:s talan i sak, för den händelse marknadsdomstolen skulle uppta ärendet till saklig prövning. Med olika argument hävdade bolaget emellertid att så inte borde ske. Det anknöt härvid till ett yttrande av Sveriges annonsörers förening. Efter en diskussion av rättsläget uttalade föreningen att yttringar av könsdiskriminering i reklam, liksom andra stötande och osmakliga framställningar, borde motverkas genom upplysning och propaganda hellre än genom rättsliga åtgärder. Om emellertid en rättslig lösning av könsdiskrimineringsfrågan skulle eftersträvas, måste man enligt föreningens mening välja lagstiftningsvägen och i så fall stifta en lag omfattande alla slags framställningar som innebär någon form av könsdiskriminering. KO bemötte Annonsörföreningens uppfattning att lagen om otillbörlig marknadsföring inte skulle vara tillämplig i fallet och att detta inte borde prövas av marknadsdomstolen.
Marknadsdomstolen konstaterade att annonsen hade ett alltigenom kommersiellt syfte och att tryckfrihetsförordningen följaktligen inte hindrade att annonsen prövades enligt marknadsföringslagen. Inte heller andra omständigheter ansågs böra föranleda att domstolen skulle underlåta att i sak pröva KO:s talan. Domstolen fann att bilden av kvinnan i annonsen fungerade endast som blickfång och affisch för produktnamnet. Detta måste, sade domstolen, av många konsumenter, såväl kvinnor som män, anses avspegla en förlegad kvinnouppfattning. Kvinnan utnyttjades i den påtalade marknadsföringen på ett sätt som förringade hennes mänskliga värdighet. Annonsen var alltså könsdiskriminerande. Det kunde ifrågasättas om det var förenligt med Internationella handelskammarens grundregler för reklam att fördomar i samhället, t. ex. av könsdiskriminerande art, utnyttjades och förstärktes vid marknadsföring av varor eller tjänster. Uttalanden i förarbetena till lagen om otillbörlig marknadsföring gav emellertid vid handen att lagens räckvidd var mera begränsad än grundreglernas. Så skulle exempelvis frågan om skydd för enskilda personer mot att deras namn eller bild utnyttjades i reklamen i princip falla utanför generalklausulens tilllämpningsområde i den mån åtgärden inte var ägnad att vilseleda konsumenterna. De avsedda uttalandena gav enligt domstolen stöd för uppfattningen att begränsningen av den nämnda lagens räckvidd gjorde det omöjligt att med stöd av den lagen meddela andra förbud än sådana som avsåg att skydda konsumenter och näringsidkare just i denna deras egenskap. Det var inte möjligt att i det aktuella fallet utfärda ett förbud enligt marknadsföringslagen endast på den grunden att annonsen var könsdiskriminerande. Inte heller var det. ansåg domstolen, rimligt att ställa kravet på saklighet så högt att förbud skulle meddelas på den grunden. Härför skulle krävas att reklamåtgärden var ägnad att vilseleda konsumenterna. Den påtalade bilden kunde emellertid inte antas leda till att konsumenterna fick
NU 1975/76:61
en felaktig uppfattning om den marknadsförda varan eller dess användningssätt.
Marknadsdomstolen lämnade KO:s talan "helt utan bifall”. De båda företrädarna för näringsidkarintressen ansåg att domstolen, då det inte var möjligt att rikta förbud mot en annons endast på den grunden att annonsen var könsdiskriminerande, hade saknat anledning att pröva huruvida den i ärendet aktuella annonsen hade denna egenskap. Tre ledamöter - företrädarna för konsument- och löntagarintressen samt den ledamot som utsetts för att representera särskild insikt i näringslivets förhållanden - hävdade att generalklausulen i lagen om otillbörlig marknadsföring gav utrymme för ingripande i det aktuella fallet och ville att KO:s talan skulle bifallas.
Motionerna
I motionen 1975/76:1796 hänvisas till det ovan redovisade ärendet hos marknadsdomstolen, vilket när motionen avlämnades ännu inte hade avgjorts. Motionärerna ger exempel på innebörden av könsdiskriminerande reklam och uttalar att det förefaller nödvändigt att marknadsföringslagen skärps på detta område. Om marknadsdomstolens prövning av typfallet inte ger ett sådant entydigt utslag att det i fortsättningen blir möjligt att komma åt könsdiskriminerande reklam är det, säger motionärerna, synnerligen angeläget att regeringen aktualiserar en nödvändig lagändring.
I motionen 1975/76:2149, som innehåller motiveringen till yrkandet i motionen 1975/76:2154, anförs att den kommersiella reklamen dels befäster en reaktionär kvinnobild, dels spekulerar i kvinnans situation och försöker utnyttja denna till att göra kvinnorna till ett lättfångat byte för sitt syfte att öka kapitalisternas försäljning.
Svar på fråga i riksdagen
Chefen för handelsdepartementet statsrådet Lidbom besvarade den 22 april 1976 en fråga (1975/76:301) av fru André (c) huruvida han var beredd att lägga fram förslag om en ändring i marknadsföringslagen, så att könsdiskriminerande reklam skulle kunna fällas i marknadsdomstolen. Frågan var ställd mot bakgrund av marknadsdomstolens ovan redovisade beslut.
Statsrådet anförde att han hade erfarit att KO hade för avsikt att våren 1976 inkomma till handelsdepartementet med en framställning i ämnet. När framställningen förelåg och ytterligare synpunkter hade inhämtats från berörda myndigheter och organisationer skulle ställning tas till frågan om vilka åtgärder som kunde behöva vidtagas mot könsdiskriminerande reklam.
Uttalande av Näringslivets delegation för marknadsrätt
Näringslivets delegation för marknadsrätt, som är ett samarbetsorgan för 18 näringslivsorganisationer, har med hänvisning till att frågan aktualiserats
NU 1975/76:61
i olika sammanhang, bl. a. genom handelsministerns ovannämnda anförande i riksdagen, den 3 maj 1976 gjort ett principuttalande om sin syn på könsdiskriminering i reklam och publicitet.
Allmän enighet råder, säger delegationen, om att bilder och framställningar i textens form som uttrycker missaktning för endera könet, dvs. innefattar könsdiskriminering, inte bör få förekomma vare sig i reklam eller i publicitet. Det ligger såväl i näringslivets som i de enskilda företagens intresse att dessas reklam och kommersiella publicitet inte blir uppfattad som könsdiskriminerande, anförs det vidare. Vaksamhet mot könsdiskriminering i reklam och publicitet utgör, fortsätter delegationen, ett led i en samhällelig åsiktsbildning med syfte att komma till rätta med förlegade uppfattningar om könsroller i samhället. Företagen bör söka medverka i denna åsiktsbildning.
Delegationen uppmanar företagen att se till att könsdiskriminerande bilder, rubriker eller texter inte kommer till användning i reklam och kommersiell publicitet. Ett särskilt ansvar påvilar härvidlag, betonas det, reklambyråer och andra som framställer reklam och publicitet för företagens räkning.
Utskottet
Frågan om könsdiskriminering i reklam har, som framgår av redogörelsen ovan, på senaste tiden tilldragit sig avsevärd uppmärksamhet. Genom marknadsdomstolens beslut nyligen i ett typfall som KO bragt under dess prövning har det klargjorts att lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring -liksom dess redan beslutade efterträdare, marknadsföringslagen(1975:1418) - inte utgör ett tjänligt instrument för motverkande av sådan diskriminering. KO har aviserat att han avser att inom kort inge en framställning till regeringen rörande lagstiftning mot könsdiskriminering i reklam. Näringslivets delegation för marknadsrätt har i dagarna till företagen riktat ett policyuttalande vari manas till vaksamhet mot könsdiskriminering i reklam och publicitet.
De båda motionerna väcktes innan marknadsdomstolens nämnda beslut förelåg. Motionen 1975/76:1796 tar direkt sikte på den situation som numera har uppstått genom marknadsdomstolens tolkning av rättsläget. I den begärs för detta fall en framställning till regeringen om förslag till en ändring i marknadsföringslagen som möjliggör ingripanden mot könsdiskriminerande reklam. Yrkandet i motionen 1975/76:2154 riktar sig formellt mot ”kvinnodiskriminering” i reklam. Krav på särskild lagstiftning mot sådan är en av de 20 punkter som ingår i motionärernas program för kamp mot kvinnodiskriminering.
Även om strävandena att motverka könsdiskriminering i reklam till väsentlig del måste ta sig uttryck i information och opinionsbildning är det enligt utskottets mening önskvärt att det också skapas förutsättningar för
NU 1975/76:61
ingripanden på området av KO och marknadsdomstolen. Vilka former en lagstiftning med detta ändamål bör få uttalar utskottet inte nu någon mening om - det får prövas vid den fortsatta handläggningen av frågan. Utskottet instämmer alltså i motionernas syfte och hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:1796 och 1975/76:2154 hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.
Stockholm den 11 maj 1976
På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
Närvarande: herrar Svanberg (s), Börjesson i Glömminge (c), Haglund (s), Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Hovhammar (m), fru Hansson (s), herrar Pettersson i Helsingborg (s) och Siegbahn (m).
GOTAB 76 51953 Stockholm 1976