Med anledning av motioner om vissa medicinska specialiteter m. m.
SoU 1975/76:42
Socialutskottets betänkande 1975/76:42
med anledning av motioner om vissa medicinska specialiteter m. m.
Motionsyrkandena
I motionen 1975/76:218 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att ytterligare åtgärder vidtas för att minska väntetiderna vid landets ögonkliniker.
I motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandet 2 c), att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad utbildning av läkare i reumatologi.
Av de övriga yrkandena i motionen har utskottet behandlat dels yrkanden om införande av ett husläkarsystem, om utbyggnadsplan för långtidsvården, om statsbidrag till hemsjukvården, om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården samt om tillvaratagande av ideella insatser inom sjukvården (yrkandena 1 a, 2 a, 2 b, 3 b och 4) i betänkandet SoU 1975/76:34, dels yrkanden om decentralisering av uppgifter från socialstyrelsen och om inrättande av en reumatologisk klinik vid akademiska sjukhuset i Uppsala (yrkandena 1 b och 2 d) i betänkandet SoU 1975/76:30. De återstående yrkandena, nämligen ett yrkande om ökad arbetsdemokrati inom sjukvården (yrkandet 1 c) och ett om åtgärder mot onödig förskrivning av läkemedel (yrkandet 3 a), kommer utskottet att behandla i senare betänkanden.
I motionen 1975/76:312 av herr Karlehagen m. fl. (c, m, fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandet 1), att riksdagen hos regeringen begär att program för utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten upprättas i enlighet med vad som anförts i motionen.
Yrkandet 2 i motionen, vari begärs enhetlig utbildning för yrkeshygieniker och att kompetenskrav för dem fastställs, behandlas av socialutskottet i betänkandet SoU 1975/76:40.
I motionen 1975/76:479 av herr Turesson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
a) att en plan för inrättande av yrkesmedicinska kliniker vid regionsjukhusen upprättas,
b) att förslag till inrättande av en yrkesmedicinsk klinik vid regionsjukhuset i Uppsala snarast föreläggs riksdagen.
I motionen 1975/76:1252 av herr Hjorth m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer att vid den fortsatta utbyggnaden av den yrkesmedicinska verksamheten Akademiska sjukhuset i Uppsala kommer i fråga i första hand.
1 Riksdagen 1975/76. 12 sam!. Nr 42
SoU 1975/76:42
2 I motionen 1975/76:2096 (motivering i motionen 1975/76:2095) av fröken Pehrsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar att reumatologi prioriteras vid fördelningen av s. k. FV-block.
Sjukvårdsorganisationen
Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd. För den öppna läkarvården är landstingskommun (varmed här och i det följande även avses kommun som ej tillhör landstingskommun) indelad i läkardistrikt med disktriktsläkare i varje distrikt. Sluten vård bedrivs vid sjukhus. Sjukhus som är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art benämns lasarett, sjukhus för mindre krävande vård benämns sjukstuga och sjukhus som till huvudsaklig del är inrättat för långtidsvård m. m. benämns sjukhem. Vid sjukhus kan även öppen vård bedrivas.
Vårdorganisationen i läkardistrikt
Antalet läkardistrikt i landet är för närvarande ca 400 med sammanlagt ca 1 400 distriktsläkartjänster. Därutöver finns drygt 1 000 läkare i öppen vård, vilka antingen är knutna till läkardistrikt eller till sjukhuskliniker. Antalet läkarstationer med en läkare uppgår till ca 330, antalet läkarstationer med två läkare till ca 130, antalet läkarstationer med tre läkare till ca 90 och antalet läkarstationer eller större vårdcentraler med fyra eller flera än fyra läkare till ca 110. Förutom läkare med allmänläkarkompetens kan även läkare med specialistkompetens vara anställda som distriktsläkare.
Lasarettsorganisationen
Då den nuvarande sjukhusorganisationen började växa fram dominerades den av odelade lasarett - dvs. lasarett med endast en överläkare - och sjukstugor. Genom de medicinska framstegen blev en allt längre gående specialisering bland läkarna erforderlig vilket ledde till att de odelade lasaretten kom att delas, dvs. flera överläkartjänster inrättades.
De minsta delade lasaretten brukar kallas normallasarett. Ett sådant har i allmänhet fyra överläkare, specialiserade i medicin, kirurgi, röntgendiagnostik och anestesiologi. Vid många normallasarett finns härjämte konsultläkare anställda för vissa specialiteter. Konsultläkare är inte heltidsanställda och har inga egna kliniker utan biträder på de befintliga.
Inom varje sjukvårdsområde (landstingskommun respektive kommun som ej tillhör landstingskommun) har vid minst ett lasarett inrättats ett ytterligare antal kliniker för olika specialiteter, såsom för kvinnosjukdomar, förlossningar, medicinska barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri m. fl.
SoU 1975/76:42
3 Etl sådant lasarett brukar kallas centrallasarett.
För den högspecialiserade vården är riket indelat i sju s. k. sjukvårdsregioner (prop. 1960:159, SU 1960:189). Dessa sjukvårdsregioner är Stockholmsregionen, Uppsalaregionen, Linköpingsregionen, Lund-Malmöregionen, Göteborgsregionen, Örebroregionen och Unteåregionen. Vid ett eller i vissa fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, samverkar sjukvårdshuvudmännen beträffande de s. k. regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi och reumatologi. Benämningarna på sjukvårdsregionerna anger de orter, där regionsjukhusen är belägna. Statsmakterna har inte ansett det föreligga skäl att genom lagstiftning reglera regionsjukvården utan denna avsågs skola komma till stånd genom frivilligt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen. Ej heller har statsmakterna velat binda huvudmännens val av samarbetsformer för ändamålet, varför full frihet råder härvidlag.
Utöver ovannämnda kategorier lasarett finns lasarett för uteslutande psykiatrisk vård.
Antalet odelade lasarett är för närvarande ca fyra, antalet normallasarett ca 65, antalet centrallasarett ca 22, antalet regionsjukhus nio och antalet lasarett för uteslutande psykiatrisk vård ca 25.
Sjukvårdsplaneringen
Allmänt om sjukvårdsplaneringen
Utskottet har nyligen, betänkandet SoU 1975/76:34, lämnat en närmare redogörelse för hälso- och sjukvårdsplaneringen, varför utskottet här endast lämnar en mycket översiktlig framställning.
Arbetet med hälso- och sjukvårdsplaneringen är fördelat mellan socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) och de kommunala huvudmännen.
Det planeringssystem, som tillämpas på hälso- och sjukvårdsområdet, grundar sig på en av Spri år 1971 framlagd utredning, Riktlinjer för hälsooch sjukvårdsplanering (Spri rapport 14/71), och innebär tre planeringsnivåer, nämligen utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, principplaner på 10-15 års sikt samt femåriga finansierings- och verkställighetsplaner.
Planeringssystemet - som omfattar hälso- och sjukvården, tandvården samt omsorgerna om vissa psykiskt utvecklingsstörda - bygger på att principplanerna skall förnyas som regel vart femte år.
Flertalet sjukvårdshuvudmän har utarbetat en första omgång principplaner, som är inriktade mot år 1985. Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet har sammanställt ett grundmaterial rörande planernas innehåll. För närvarande förbereder Spri utgivandet av en tabellsammanställning baserad
1* Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 42
SoU 1975/76:42
på detta grundmaterial och socialstyrelsen förbereder utgivandet av en kommenterande rapport. Det är sannolikt att principplaneringen kommer att förnyas i en ytterligare planeringsomgång före år 1980 men då med tidsperspektiv mot 1990-talet.
I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de skall vara ”rullande” och att de årligen skall redovisas i en undersökning som genomförs av Landstingsförbundet i samarbete med socialstyrelsen. Den senaste undersökningen, som avsåg landstingens planer för åren 1974-1980 avseende verksamhet, personal och ekonomi inom hälso- och sjukvård, folktandvård och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, presenterades hösten 1975 som ”LKELP 75” (Landstingskommunal Ekonomisk Långtidsplanering).
Hos socialstyrelsen. Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar som lämnar underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen.
Socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
Inom socialstyrelsen har under de senaste åren genomförts ett betydande antal utredningar berörande strukturfrågorna inom hälso- och sjukvården, avsedda att tjäna som underlag för sjukvårdsplaneringen. Utredningsarbetet har presenterats i särskilda skrifter om bl. a. långtidssjukvården, ögonsjukvården och den öppna sjukvården. I ett betänkande benämnt Hälso- och sjukvården inför 80-talet, förslag till ett principprogram, som hösten 1973 framlades för socialstyrelsens styrelse, gjordes en sammanfattning och sammanvägning av visst utredningsarbete om vårdstrukturen. Efter remissbehandling av nämnda betänkande och vissa andra betänkanden m. m. om vårdstrukturfrågor beslutade socialstyrelsen i september 1975 att redovisa ett principprogram rörande vårdstrukturen inom hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket publicerats som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser. Principprogrammet, vilket överlämnats till chefen för socialdepartementet, är avsett att utgöra underlag för den sjukvårdspolitiska debatten och att ge information till politiska beslutsfattare såväl på riksnivå som hos sjukvårdshuvudmännen. Vidare skall principprogrammet utgöra underlag vid prövning av olika strukturfrågor inom socialstyrelsen samt utgöra basen för fortsatta detaljutredningar i struktur- och prog ram frågor.
I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvård inför 1980-talet rekommenderas att hälso- och sjukvården byggs upp på tre huvudelement, som benämns primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Primärvården, som primärt skall svara för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde och som skall tillhandahållas i första hand vid vårdcentraler och sjukhem, avses omfatta den övervägande delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och huvuddelen av all långtidssjukvård. Länssjukvården skall svara för vården av patienter med sjukdoms -
SoU 1975/76:42
tillstånd, som kräver tillgång till personella och tekniska resurser, vilka av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus inom varje sjukvårdsområde. Länssjukvården skall bedrivas vid länssjukhus och i viss utsträckning vid länsdelssjukhus. Regionsjukvården skall ansvara för det fåtal patienter som erbjuder speciellt svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett antal högt utbildade specialister samt eventuellt också särskild utrustning, som är dyrbar eller svårskött.
Vissa av regeringen tillkallade utredningar
År 1974 tillkallades regionsjukvärdsutredningen (S 1974:07) för att utreda regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningen behandlar frågor om regionsjukvårdens innehåll och verksamhetsformer, om regionindelningen samt om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna m. m.
År 1975 tillkallades en utredning om en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården med uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälsooch sjukvården. Enligt direktiven bör den nya lagstiftningen omfatta hälsooch sjukvården i dess helhet, bl. a. den förebyggande hälsovården.
Läkarutbildning och läkartjänster
Allmänt om läkarutbildning och läkartjänster
Utskottet har nyligen, betänkandet SoU 1975/76:29, lämnat en närmare redogörelse för läkarutbildning och läkartjänster, varför utskottet här endast lämnar en mycket översiktlig framställning.
Läkarnas grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och avslutas med läkarexamen. Efter grundutbildningen följer som ett första led i läkarnas vidareutbildning allmäntjänstgöring (AT) i kirurgi, medicin, psykiatri och allmänläkarvård om 21 månader på underläkartjänster i sjukvården under yrkesmässigt ansvar. Vid allmäntjänstgöringens slut erhålls legitimation som läkare. Efter allmäntjänstgöringen följer fortsatt vidareutbildning (FV), som tar tre och ett halvt år till allmänläkarkompetens och från fyra till fem och ett halvt år till specialistkompetens. Sådan kompetens kan förvärvas i ett 40-tal specialiteter. Specialistutbildningen omfattar dels huvudutbildning om mellan tre och fem års tjänstgöring som i allmänhet fullgörs helt inom specialiteten, dels sidoutbildning om mellan ett halvt och ett och ett halvt års tjänstgöring som fullgörs inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen. Även den fortsatta vidareutbildningen fullgörs på underläkartjänster.
Närmare bestämmelser om bl. a. allmäntjänstgöring för vinnande av legitimation, krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats i kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket samt i ett socialstyrelsens cirkulär år 1975
SoU 1975/76:42
med föreskrifter om vidareutbildning av läkare (intaget i Medicinalväsendets författningssamling MF 1975:135). Gällande föreskrifter om sidoutbildningen, vilka socialstyrelsen meddelat efter förslag av nämnden för läkares vidareutbildning, finns intagna i MF 1974:143.
Det har förutsatts att praktiskt taget alla nyutbildade läkare skall genomgå vidareutbildningen. Allmänläkarkompetens eller specialistkompetens utgör i princip behörighetskrav för högre läkartjänster än underläkartjänster. Underläkartjänsterna skall vara förbehållna läkare som genomgår vidareutbildning, och antalet sådana tjänster skall vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar vidareutbildning samt vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer så att de svarar mot det sjukvårdsbehov som kan förutses. Härigenom skall läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövs. Socialstyrelsen beslutar hur många underläkartjänster för allmäntjänstgöring som får finnas inom varje sjukvårdsområde. Inrättande av underläkartjänster för läkare under allmänläkar- eller specialistutbildning och tjänster för läkare med sådan utbildning (tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster) skall ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram, som upprättas av socialstyrelsen och fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Underläkartjänst för allmäntjänstgöring tillsätts genom förordnande för högst två år och underläkartjänst för allmänläkar- eller specialistutbildning genom förordnande för högst sex månader utöver den sammanlagda tid som behövs för den utbildning som avses.
Förordnandena är utformade som s. k. blockförordnanden, vilket innebär att förordnandena innefattar samtliga i allmäntjänstgöringen ingående tjänstgöringar som underläkare (AT-block) eller de tjänstgöringar inom olika områden som behövs för den kompetens som söks - allmänläkarkompetens eller specialistkompetens (FV-block).
Den nuvarande ordningen beträffande vidareutbildning och fördelning av läkare samt läkartjänster grundar sig på beslut av statsmakterna under åren 1969 och 1972 (prop. 1969:35, SU 1969:83 samt prop. 1972:104, SoU 1972:37). Grundtanken var att läkarnas vidareutbildning skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Läkarnas vidareutbildning skulle därvid utformas som ett led i en strävan efter en balanserad expansion av sjukvårdens olika grenar. Det framhölls att viktiga områden som behövde byggas ut var den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården.
LP 80
Läkarfördelningsprogram har tidigare fastställts åren 1969, 1972 och 1973.
För närvarande gällande läkarfördelningsprogram (LP 80), vilket fastställdes av socialdepartementets sjukvårdsdelegation i juni 1975, avser åren 1975-1980. Förslaget till LP 80 utarbetades av socialstyrelsen efter samråd
SoU 1975/76:42
med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, uni versitetskanslersämbetet och Sveriges läkarförbund. Socialstyrelsen avser att i slutet av innevarande år redovisa för socialdepartementets sjukvårdsdelegation en översyn av LP 80, vilken görs efter samråd med nämnda parter och vilken beräknas komma att avse åren 1977-1980.
Läkarfördelningsprogrammen avser en fördelning på olika medicinska verksamhetsområden av dels läkare under fortsatt vidareutbildning (till allmänläkarkompetens eller specialistkompetens), dels läkare med fullgjord vidareutbildning.
i betänkandet SoU 1975/76:29 har utskottet lämnat uppgifter om fördelningen i LP 80 på olika huvudområden av medicinsk verksamhet av FV-block och av tjänster för läkare med fullgjord vidareutbildning.
Ögonsjukvården
Motionen
1 motionen 1975/76:218 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) påpekas att väntetiderna vid landets ögonkliniker är alltjämt oacceptabelt långa och att åtgärder måste sättas in för att nedbringa de alltför långa väntetiderna. Motionärerna anför i fråga om sådana åtgärder följande.
Antalet ögonläkare måste öka. Enligt beräkningar som företagits av Svenska oftalmologförbundet skulle antalet ögonläkare för åren 1975 och 1980 uppskattningsvis behöva öka med ytterligare 300 resp. 400.
En prioritering när det gäller läkartjänster är nödvändig inom ögonvårdssektorn. Åtgärder i rekryteringsstimulerande syfte synes vara helt ofrånkomliga. Förslagsvis kunde en generösare tjänstetilldelning verka i denna riktning så att såväl vakanser som nya tjänster kan besättas. Vidare borde ögonläkarna kunna avlastas från en rad enklare rutinåtgärder genom ett bättre utnyttjande av oftalmologassistenterna. Dessa kunde under överinseende av läkare biträda med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck. Därmed kunde ögonläkarna ägna sig åt mer kvalificerade undersökningar och behandlingar vilka i nuvarande bristsituation blir eftersatta.
Vidare bör det vara angeläget med en ökad satsning på medicinsk utbildning av optiker, även detta i syfte att avlasta ögonläkarna i deras arbete.
Vissa rekommendationer
Dåvarande medicinalstyrelsen tillsatte år 1967 en arbetsgrupp för att utreda frågor rörande ögonsjukvården, däribland förutsättningarna för ett ökat samarbete mellan ögonläkare och legitimerade optiker, samt rörande diagnostik och behandling av skelande barn. Utredningen redovisade i april 1969 resultaten av sitt arbete i ett betänkande Ögonsjukvården, tryckt i skriftserien Socialstyrelsen redovisar (1970:13).
Efter remissbehandling av betänkandet utfärdade socialstyrelsen i april 1971 ett cirkulär med råd och anvisningar för utnyttjande av personalresurser för öppen ögonsjukvård (MF 1971:18). I cirkuläret anförde socialstyrelsen 1** Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 42
SoU 1975/76:42
bl. a. att såsom framhållits av utredningen den ökade efterfrågan på ögonsjukvård och den uppkomna bristen på ögonläkare hade förorsakat långa väntetider för besök vid ögonmottagning. Mot bakgrund härav måste, framhöll styrelsen, stora ansträngningar göras att avlasta ögonspecialisterna vissa arbetsuppgifter. Då en rationalisering av sjukvården även på längre sikt måste anses angelägen av samhällsekonomiska skäl måste ögonsjukvården därför organiseras på ett sådant sätt att de befintliga resurserna utnyttjas optimalt, framhöll styrelsen vidare.
Mot denna bakgrund gav socialstyrelsen en rad rekommendationer beträffande utnyttjandet av de tillgängliga personalresurserna, nämligen dels de inom ögonsjukvården verksamma personalgrupperna bestående av ögonläkare (läkare under eller med specialistutbildning i oftalmiatrik), läkare som med avseende på utbildningen i oftalmiatrik endast har grundutbildningskurs i oftalmiatrik (allmänläkare), oftalmologassistenter, ortoptister (som dittills utbildats utomlands) samt sjuksköterskor/sjukskötare, dels legitimerade glasögonoptiker som utan att deltaga i sjukvården utprovar och försäljer glasögon.
Socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980- talet beräknas att heltidsarbetande specialist i ögonsjukvård skall knytas till större vårdcentraler inom primärvården.
Inom länssjukvårdens somatiska korttidsvård förutsätts specialiteten ögonsjukvården kunna bli företrädd.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1972, 1973 och 1974 års riksdagar väcktes motioner, som i huvudsak var likartade med motionen 1975/76:218. På förslag av socialutskottet i betänkandena SoU 1972:13, SoU 1973:11 och SoU 1974:11 avslog riksdagen motionerna.
Utskottet erinrade om att ögonsjukvården varit föremål för socialstyrelsens och sjukvårdshuvudmännens uppmärksamhet under lång tid. Utskottet framhöll att genom utökningen av läkarutbildningen ögonsjukvården skulle komma att tillföras ökade läkarresurser. Utskottet påpekade vidare bl. a. att socialstyrelsen i ovannämnda cirkulär (MF 1971:18) lämnat råd och anvisningar om ett bättre utnyttjande av personalresurserna inom den öppna ögonsjukvården.
Vid 1975 års riksmöte framställdes en interpellation (nr 8) till socialministern om förkortning av väntetiderna vid ögonkliniker, vari bl. a. framfördes fråga om socialministern var beredd att medverka till att ytterligare åtgärder vidtogs för att väntetiderna för patienter skulle kunna nedbringas, t. ex. genom ökad rekrytering av ögonläkare.
SoU 1975/76:42
9 Socialministern, statsrådet Aspling, som besvarade interpellationen den 11 februari 1975 (prat. 19 s. 19), framhöll att man under 1970-talet inriktat sig på att få till stånd bättre planeringsinstrument för en målinriktad utbyggnad och organisation av sjukvården och att man - när det gällde fördelningen av FV-block - tagit särskild hänsyn till behovet av en utbyggnad av den specialiserade ögonsjukvården. Han påpekade att ett 50-tal läkare undergick specialistutbildning i ögonsjukdomar.
I svaret påpekades vidare bl. a. att en förbättring av väntetiderna syntes ha inträffat under den senaste tiden, att en påtaglig förbättring skett på vissa håll - bl. a. i Göteborg och Malmö - samt att akuta fall alltid togs emot omedelbart.
Statsrådet Aspling nämnde vidare bl. a. att Landstingsförbundet tillsatt en utredning om inrättande av särskilda synhjälpscentraler med uppgift att svara för vården av främst synsvaga personer.
Beträffande utbildningen av glasögonoptiker framhölls att skolöverstyrelsen i samråd med socialstyrelsen utarbetat en ny läroplan som innebar en utökning av utbildningen från sex veckor till tolv veckor och att denna nya läroplan, som skulle komma att tillämpas med början våren 1975, syftade till att förbättra undervisningen i första hand inom områdena ögonsjukdomar och refraktionslära.
I fråga om åtgärder för att förbättra och utöka utbildningen för andra personalkategorier framhölls att arbete pågick med utarbetande av en ny läroplan för ortoptister, och att antalet elevplatser för blivande oftalmologassistenter ökats väsentligt genom att en ny utbildningsenhet nyligen tillkommit i Jönköping.
Vissa utredningar
Socialstyrelsen tillsatte år 1973 en arbetsgrupp med uppgift att fastställa normer m. m. för en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna mellan inom öppen ögonsjukvård och synvärd verksamma personalgrupper och därvid särskilt beakta utbildnings- och kompetensfrågor beträffande legitimerade glasögonoptiker. Arbetsgruppen avgav i juni 1975 till socialstyrelsen rapporten Ögonsjukvården, personalgrupper, arbetsuppgifter och arbetsfördelning m. m. med särskilt beaktande av den legitimerade optikerns funktion.
1 rapporten har arbetsgruppen lagt fram förslag till ny instruktion för legitimerade optiker och i anslutning därtill redovisat sin syn på den legitimerade optikerns verksamhetsområde och utbildningsbehov m. m. Vidare har i rapporten lagts fram förslag till åtgärder för att uppnå en ökad vårdkapacitet inom ögonsjukvården bl. a. genom ett förbättrat utnyttjande av berörda personalgrupper och en utvidgad samverkan dem emellan. Mot bakgrund av arbetsgruppens överväganden har till rapporten fogats ett förslag till cirkulär med råd och anvisningar för förbättrad kapacitet inom ögon -
SoU 1975/76:42
vården. Förslaget är baserat på innehållet i socialstyrelsens cirkulär MF 1971:18 och utgör en omarbetad version av detta.
Rapporten har varit föremål för remissbehandling.
Inom socialstyrelsen förbereds en utredning om synvårdens innehåll och organisation, vilken beräknas komma att påbörjas inom kort.
Antalet ögonspecialister m. m.
Antalet inom den offentliga sjukvården inrättade tjänster för ögonläkare var den 1 januari 1975 203 varav 88 för öppen vård. Antalet inrättade och medgivna tjänster utgjorde den 1 januari 1976 215,5 varav 95,5 för öppen vård. Antalet privatpraktiserande ögonläkare var 36 i början av år 1975. Antalet allmänpraktiker, vars praktik även omfattade ögonsjukvård, var fjorton.
Under år 1975 tillsattes 33 FV-block avseende ögonsjukvården. Antalet FV-block som medgivits för år 1976 utgör 38.
Reumatologi
Motionerna
I motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) påpekas att reumatism är den största folksjukdomen i Sverige. Motionärerna anger att om till antalet ca 225 000 ledgångsreumatiker läggs antalet personer som lider av andra former av reumatism, såsom muskelreumatism och förslitningssjukdomar i lederna, uppgår antalet reumatikerfall till närmare en miljon. Det påpekas att ca 50 000 reumatiker är invalidiserade i olika grader och att över 30 000 är i behov av sjukhusvård.
Motionärerna anför bl. a. att det är ytterst viktigt att sjukdomen kommer under behandling på ett tidigt stadium och att den öppna dispensärvården därvid är av stort värde. Motionärerna anför vidare att socialstyrelsens plan för den reumatologiska vården från 1970 är på väsentliga punkter inaktuell på grund av ökade kunskaper om sjukdomen, vårdorganisationens funktion, sjukvårdens utbyggnad och tillgång på personal och att - genom att socialstyrelsens plan varit vägledande för landstingens sjukvårdsplaner - har behoven underskattats och resurserna blivit för små.
Motionärerna framhåller att läkarutbildningen i reumatologi är högst otillräcklig både i vad gäller grundutbildning och specialistutbildning. Enligt Riksförbundet mot reumatism är det dagsaktuella minimibehovet av specialistkompetenta reumatologer ca 150 personer men det finns f. n. bara 30 utbildade läkare i denna specialitet, framhålls det vidare. Motionärerna anför slutligen att med hänsyn till att allmänläkare i sin framtida tjänstgöring i stor utsträckning kommer att ägna sig åt reumatologiska problem är det önskvärt med tjänstgöring för dem på reumatologisk klinik som sidout -
SoU 1975/76:42
bildning och att sådan tjänstgöring är också önskvärd för internmedicinare, långvårdsläkare och ortopeder.
1 motionen 1975/76:2095 av fröken Pehrsson m. fl. (c), vilken innehåller motiveringen till motionen 1975/76:2096 av samma motionär, anförs bl. a. att specialiteten reumatologi år 1975 tilldelades tre utbildningsblock och att år 1976 medgivits sju utbildningsblock för specialiteten. Motionärerna framhåller att - för att en önskvärd utökning av vården inom landets samtliga regioner skall kunna göras - ytterligare sådana utbildningsblock dock behövs.
Socialstyrelsens råd och anvisningar om planeringen av reumatologisk vård m. m.
Den medicinska specialiteten reumatiska sjukdomar eller reumatologi är en av tio medicinska specialiteter inom gruppen invärtes sjukdomar, som bl. a. omfattar specialiteten allmän internmedicin.
I betänkandet SoU 1973:11 lämnade utskottet en redogörelse för behandlingen av reumatologin i regionsjukvårdsutredningens betänkande (SOU 1958:26) och ställningstagandet till detta i prop. 1960:159, för socialstyrelsens i februari 1970 utfärdade Råd och anvisningar nr 7 om Planering av reumatologisk vård, förde särskilda kliniker för reumatologisk vård m. m. som fanns år 1972 samt för behandlingen av ett motionsyrkande till 1972 års riksdag vari begärdes åtgärder och förslag om inrättande av reumatologiska undervisningskliniker vid undervisningssjukhusen. Utskottet, som i det följande redogör för nämnda råd och anvisningar, hänvisar i övrigt till betänkandet SoU 1973:11.
År 1965 uppdrog dåvarande medicinalstyrelsen åt en expert att utarbeta en plan för den reumatologiska vårdens organisation i landet. Uppdraget redovisades samma år. År 1967 publicerades utredningen som nr 3 Reumatologisk vård i skriftserien Medicinalstyrelsen redovisar. Efter remissbehandling av utredningen utfärdade den nya socialstyrelsen på grundval av utredningen och remissbehandlingen i februari år 1970 Råd och anvisningar nr 7 om Planeringen av reumatologisk vård. Socialstyrelsen anger däri att styrelsen anser att vid samtliga regionsjukhus speciella reumatologiska kliniker bör inrättas, att behovet av reumatologisk specialkunskap på länsplanet bör tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikens ram, att den öppna vården för reumatiskt sjuka bör utbyggas, att de av Riksföreningen mot reumatism drivna reumatikersjukhusens (i Spenshult, Strängnäs och Östersund) funktion bör utredas samt att forskningsresurserna i reumatologi vid universitetssjukhusen bör förstärkas. Från kliniker vid regionsjukhusen skall information om forskningsresultat och behandlingsprinciper spridas inom regionen. Klinikerna skall också ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen av läkare inom specialiteten reumatologi samt bedriva forskning.
SoU 1975/76:42
12 Socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet anförs bl. a. att om det inom primärvården finns tillräckligt många allmänläkare med god intemmedicinsk utbildning behovet av intemmedicinska specialistläkare i primärvården blir litet. Det anges emellertid att vid större vårdcentraler det behövs dock sannolikt sådana specialistläkare, antingen i form av heltidsarbetande distriktsläkare eller genom att specialistläkare från länssjukvården tjänstgör vissa dagar på vårdcentralerna.
Inom länssjukvårdens somatiska korttidsvård förutsätts specialiteten reumatologi kunna bli företrädd.
Utbildningen av reumatologer ni. m.
I grundutbildningen av läkare ingår reumatologi som ett kortare avsnitt inom ämnet medicin och omfattar utbildning från någon dag till ett par veckor beroende på utbildningsort.
I fråga om läkarnas allmäntjänstgöring gäller intill utgången av år 1977 att högst två månader av tjänstgöringen inom medicin om sex månader får fullgöras inom t. ex. reumatologi samt att högst tre månader av tjänstgöringen inom allmänläkarvård om sex månader får fullgöras inom valfri specialitet, t. ex. reumatologi.
I den fortsatta vidareutbildningen till allmänläkarkompetens - vari bl. a. ingår tjänstgöring om ett år och sex månader inom specialiteten allmän internmedicin - får nio månaders tjänstgöring inom allmänläkarvård bytas ut mot tjänstgöring inom valfri specialitet, t. ex. reumatologi.
Huvudutbildningen för förvärvande av specialistkompetens i reumatologi skall omfatta två års tjänstgöring inom specialiteten samt två års tjänstgöring inom allmän internmedicin, av vilken tid högst ett halvt år får bytas ut mot tjänstgöring inom långvårdsmedicin. Sidoutbildningen skall omfatta ett halvt års tjänstgöring inom ortopedisk kirurgi eller medicinsk rehabilitering.
Tjänstgöring inom reumatologi är inte föreskriven som del av huvudutbildningen för annan specialitet. Däremot kan beträffande specialiteterna allmän internmedicin och klinisk bakteriologi viss del av huvudutbildningen bytas ut mot tjänstgöring inom reumatologi.
1 fråga om vissa specialiteter utanför gruppen invärtes sjukdomar får sidoutbildningen ske inom specialitet tillhörande gruppen invärtes sjukdomar, dvs. bl. a. inom reumatologi.
Huvudutbildningen inom specialiteten långvårdsmedicin omfattar två års tjänstgöring inom specialiteten, av vilken tid högst ett halvt år får bytas ut mot tjänstgöring inom allmän onkologi, medicinsk rehabilitering eller vid enhet för psykiatrisk rehabilitering samt två års tjänstgöring inom allmän
SoU 1975/76:42
internmedicin. Sidoutbildningen omfattar ett halvt års tjänstgöring inom allmän psykiatri.
Huvudutbildningen inom specialiteten ortopedisk kirurgi omfattar två års tjänstgöring inom specialiteten samt två års tjänstgöring inom allmän kirurgi, av vilken tid högst ett år får bytas ut mot tjänstgöring inom annan specialitet tillhörande gruppen kirurgiska sjukdomar än ortopedisk kirurgi. Sidoutbildningen omfattar ett halvt års tjänstgöring inom anestesiologi.
Tidigare riksdagsbehandling
1 motioner under åren 1973, 1974 och 1975 har begärts åtgärder för att öka specialistutbildningen i reumatologi och utbildningen i reumatologi för andra läkare än reumatologer. På förslag av socialutskottet i betänkandena SoU 1973:11, SoU 1974:11 och SoU 1975:7 har riksdagen avslagit motionsyrkandena. Beträffande 1975 års motion, vari begärdes en ökad och snabbare utbyggnad av specialistutbildningen i reumatologi, hänvisade utskottet till socialstyrelsens rekommendationer om utbyggnaden av reumatologin i de råd och- anvisningar om planeringen av reumatologisk vård, som socialstyrelsen utfärdat år 1970, samt till att tjänster inom specialiteten reumatologi prioriterats vid läkarfördelningen. Utskottet påpekar att tjänstgöring inom reumatologi kan väljas som del av den allmäntjänstgöring, som alla läkare skall genomgå, och som en del av utbildningen till allmänläkarkompetens samt att tjänstgöring inom reumatologi kan ingå i huvudutbildningen eller sidoutbildningen för vissa specialiteter.
I motioner under åren 1975 och 1976 har begärts inrättande vid karolinska sjukhuset av en av direktionen för sjukhuset begärd men i prop. 1975:1 bil. 7 (s. 109-111) och prop. 1975/76:100 bil. 7 (s. 112-114) inte tillstyrkt tjänst som biträdande överläkare vid sjukhusets reumatologiska klinik. Socialstyrelsen har i yttranden inte ansett sig kunna tillstyrka den begärda tjänsten med hänvisning till den bristande tillgången på vidareutbildade läkare. Riksdagen har på förslag av socialutskottet i betänkandena SoU 1975:5 (s. 42-44) och SoU 1975/76:30 (s. 20 och 21) avslagit motionsyrkandena. Utskottet har åberopat socialstyrelsens yttranden.
1 motionen 1975/76:269 har även begärts förslag om inrättande av en reumatologisk klinik vid akademiska sjukhuset i Uppsala (yrkandet 2 d). På förslag av utskottet i betänkandet SoU 1975/76:30 (s. 25) har riksdagen avslagit motionsyrkandet. Utskottet hänvisade till att enligt utbyggnadsplanerna för sjukhuset avses en reumatologisk klinik erhålla lokaler i en byggnad som beräknas bli inflyttningsklar under år 1982. Utskottet påpekade att i prop. 1975/76:100 bil. 7 föreslagits att läkarstaben vid den medicinska kliniken vid sjukhuset skall förstärkas med en biträdande överläkare med hänsyn till klinikens uppgifter beträffande kardiologi och reumatologi, bl. a. då det gäller vidareutbildningen av läkare.
SoU 1975/76:42
14 Vid 1975/76 års riksmöte har väckts motioner om ökade resurser för reumatologisk forskning. Utbildningsutskottet - som även i fjol hade att behandla sådana motionsförslag (UbU 1975:9) - har i betänkandet UbU 1975/76:20 anfört bl. a. följande med anledning av motionsyrkandena.
Utskottet vill ånyo framhålla betydelsen av reumatologisk forskning inom landet. I detta sammanhang kan erinras om att socialstyrelsen i sina råd och anvisningar för planeringen av den reumatologiska vården (Råd och anvisningar från socialstyrelsen 1970:7) uttalat att ”en utbyggnad av reumatologin kräver en förbättrad undervisning i ämnet. För att nå ett fördjupat vetande kring de reumatologiska problemen krävs en samordnad och målinriktad forskning. En förstärkning av forskningsresurserna i reumatologi vid undervisningssjukhusen framstår därför som synnerligen angelägen.” Utskottet anser det otillfredsställande att det fortfarande endast finns två högre tjänster - som biträdande professor - speciellt för reumatologisk forskning. Den reumatologiska forskningen bör enligt utskottets mening förstärkas och detta kan i en första etapp ske genom en ny tjänst som professor i reumatologi. Utskottet förväntar sig att regeringen framlägger förslag om denna professur. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:320,1975/76:1400 och 1975/76:1450 som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen har godkänt utbildningsutskottets förslag.
I motionen 1975/76:2095, vilken hänvisats till utbildningsutskottet, har begärts att grundutbildningen i reumatologi för läkare förstärks. Motionen behandlas i betänkandet UbU 1975/76:27.
Regionsjukvårdsutredningen m. m.
Överväganden om det medicinska innehållet i reumatologin inom regionsjukvården innefattas i regionsjukvårdsutredningens utredningsarbete.
Socialstyrelsen avser att göra en översyn av styrelsens år 1970 utfärdade råd och anvisningar om planering av reumatologisk vård. Översynsarbetet kan komma att utvidgas till ett utredningsarbete om den reumatologiska vårdens innehåll och omfattning.
Antalet reumatologer m. m.
Antalet inom den offentliga sjukvården inrättade tjänster för specialister i reumatologi var den 1 januari 1975 32 varav två för öppen vård. Antalet inrättade och medgivna tjänster utgjorde den 1 januari 1976 37 varav tre för öppen vård.
Under år 1975 tillsattes tre FV-block avseende reumatologi. Antalet FVblock som medgivits för år 1976 är nio.
SoU 1975/76:42
15 Yrkesmedicin
Motionerna
I motionen 1975/76:312 av herr Karlehagen m. fl. (c, m, fp) framhålls bl. a. att bristen på specialister i yrkesmedicin är ett allvarligt hinder i strävandena att förbättra arbetsmiljön med hänsyn till att tillgång på yrkesmedicinsk expertis krävs för att företagshälsovård och yrkesinspektion skall kunna fungera effektivt. Motionärerna framhåller vidare bl. a. att i kampen för en bättre arbetsmiljö ökade resurser till yrkesmedicinen nu är en av de allra viktigaste åtgärderna för att föra utvecklingen framåt och att regeringen bör därför ta initiativ till att ett program upprättas för utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten med målsättningen att en yrkesmedicinsk klinik inrättas i varje län.
Motionärerna framhåller vidare bl. a. att det är nu nödvändigt att vidta åtgärder för att snarast få tillgång till läkare med kompetens att inneha sluttjänster i yrkesmedicin och att i detta syfte skulle t. ex. ett antal specialister i allmän internmedicin kunna rekryteras och ges möjlighet att genomgå en särskilt anpassad fortbildning i yrkesmedicin. Ett program för en utbyggnad av yrkesmedicin måste, sägs det vidare, innehålla förslag till särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av utbildningsresurser inom specialiteten.
1 motionen 1975/76:479 av herr Turesson (m) anförs bl. a. att stora delar av landet står utan yrkesmedicinskt referensorgan för företagshälsovården. Det påpekas bl. a. att den snabba utvecklingen under senare år på arbetsmiljöområdet beträffande lagstiftning och utbyggnad av de tekniska skyddsorganen har inte följts av motsvarande utbyggnad av den medicinska delen av arbetarskyddet.
Motionären framhåller att inrättandet av nya yrkesmedicinska kliniker synes ofrånkomligt så att hela landet kommer att täckas av deras ansvarsområden samt att i första hand en yrkesmedicinsk klinik bör upprättas vid regionsjukhuset i Uppsala, helst med anknytning till universitetet via en yrkesmedicinsk institution.
1 motionen 1975/76:1252 av herr Hjorth m. fl. (s) redovisas bl. a under årens lopp gjorda uttalanden från olika håll om angelägenheten av att en yrkesmedicinsk enhet inrättas vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
Här bör nämnas att i motionen 1975/76:357, vilken utskottet behandlar i betänkandet SoU 1975/76:40, föreslås att riksdagen skall begära en översyn syftande till ökad utbildning och forskning inom arbetsmiljöområdet samt att riksdagen därvid bl. a. skall uttala att yrkesmedicinska kliniker med såväl medicinsk som teknisk del bör inrättas vid regionsjukhusen i Umeå, Linköping och Uppsala, såvitt möjligt före 1976 års utgång, och att utbildningsmöjligheter bör tillskapas så att yrkesmedicinska mottagningar med
SoU 1975/76:42
såväl medicinsk som teknisk del kan upprättas på varje länssjukhus före år 1985.
Yrkesmedicinska kliniker
1 regionvårdsutredningens betänkande (SOU 1958:26) Regionsjukvård, riksplan för samarbete inom specialiserad sjukvård anfördes bl. a. att utredningen fann det uppenbart att yrkesmedicinen med dess behov av intim kontakt med omgivningshygienens målsmän, arbetsplatserna och industriläkarna inte kan centraliseras till regionplanet och att utredningen därför förordade att yrkesmedicinen i princip blir tillgodosedd på länsplanet samt att yrkesmedicinska centraler inrättas åtminstone vid sådana lasarett, som är belägna inom mera utvecklade industriområden. Vid regionsjukhusen borde dock enligt utredningens uppfattning den yrkesmedicinska kliniken ges något större dimensioner än på länsplanet, då regionsjukhusen givetvis kommer att draga till sig vissa särskilt svårutredda eller svårbehandlade fall från omgivande sjukvårdsområden.
Föredragande departementschefen anförde i prop. 1960:159 med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande m. m. följande.
Beträffande yrkesmedicinen bör, som utredningen betonat, behovet av intim kontakt med arbetsplatserna och industriläkarna föranleda, att denna organiseras på länsplanet. Den omständigheten att bristen på för ändamålet utbildad personal endast kan medge en successiv utbyggnad av yrkesmedicinska avdelningar vid lasaretten torde i princip ej böra inverka på denna målsättning. Jag är emellertid medveten om att yrkesmedicinska avdelningar till en början endast kan väntas bli inrättade vid de större sjukhusen och att övergångsvis en form av regionalisering därför kan övervägas.
Departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran vid utskottsbehandlingen (SU 1960:189) av propositionen.
År 1963 avgav utredningen angående yrkesmedicinens organisation m. m. till chefen för inrikesdepartementet betänkandet (SOU 1963:46) Yrkesmedicinska sjukhusenheter, behov och organisation. Utredningen anförde att den fann att det förelåg ett stort behov av ett tills vidare begränsat antal välutrustade yrkesmedicinska sjukhusenheter för diagnostik av verkliga eller misstänkta yrkessjukdomar, för konsultation och utredning med anledning av befarad arbetsbetingad ohälsa, för utvecklings- och forskningsarbete inom området, för undervisning, utbildning och information. Utredningen förordade att yrkesmedicinska enheter skulle finnas inom varje sjukvårdsregion med undantag för Uppsalaregionen, som förutsattes kunna repliera på den yrkesmedicinska centralen vid karolinska sjukhuset. Utredningen anförde att den i princip ville biträda regionvårdsutredningens uppfattning att yrkesmedicinen inte borde centraliseras till regionplanet utan anknytas till centrallasarett med för verksamheten nödvändiga serviceorgan.
Sol) 1975/76:42
17 Utredningen framhöll emellertid att underlaget för rekrytering av personal var för knappt för att ens kunna tillgodose behovet vid de av utredningen föreslagna enheterna. Utredningen anförde att den ansåg att det därför måste vara rationellt att koncentrera tillgängliga resurser på en fullständig utbyggnad av de av utredningen föreslagna enheterna i stället för att splittra upp verksamheten på alltför många inte funktionsdugliga mindre enheter.
Inom socialstyrelsen gjordes en genomgång av resurserna på der yrkesmedicinska området dr 1970, vilken redovisats i en promemoria i maj 1970 angående yrkesmedicinsk verksamhet i Sverige. Yrkesmedicinska enheter fanns vid karolinska sjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm, regionsjukhuset i Örebro och Lunds lasarett. 1 promemorian avgavs att det inte fanns någon yrkesmedicinsk enhet som på tillfredsställande sätt fullgjorde alla de uppgifter, som angivits för en sådan enhet i förutnämnda betänkande av år 1963 om yrkesmedicinska sjukhusenheter.
Efter det nämnda genomgång gjordes har det beslutats att en yrkesmedicinsk enhet skall byggas upp vid Umeå lasarett, som är regionsjukhus, och vara samordnad med den filial till arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning som inrättats där. Likaså finns beslut om en enhet vid regionsjukhuset i Linköping. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg harman inrättat ett yrkesmedicinskt centrum, vilket är en samlande enhet för olika kliniker som samverkar inom det arbetshygieniska området.
Enligt en översyn, som utarbetades åren 1970-1971, av generalplanen för akademiska sjukhuset i Uppsala skulle år 1982 en yrkesmedicinsk mottagning tillkomma vid sjukhuset. Generalplaneöversynen har emellertid ännu inte antagits av huvudmännen med hänsyn till att sjukvårdsplanearbetet inom Uppsala läns landsting ännu inte slutförts.
Yrkesmedicin som medicinsk specialitet
Från och med den 1 januari 1975 har yrkesmedicin upptagits som medicinsk specialitet inom gruppen invärtes sjukdomar.
Huvudutbildningen omfattar två års tjänstgöring inom specialiteten samt två års tjänstgöring inom allmän internmedicin, av vilken tid högst ett halvt år får bytas ut mot tjänstgöring inom dermatologi och venereologi, vid kliniskt laboratorium eller vid enhet för företrädesvis invärtesmedicinsk allergologi.
Sidoutbildningen omfattar ett halvt års tjänstgöring inom allmän psykiatri.
Socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet sägs att - i enlighet med de riktlinjer som angetts i 1963 års betänkande - en utbyggnad av yrkesmedicinen kommer att på sikt även beröra länssjukvården.
SoU 1975/76:42
18 Tidigare riksdagsbehandling
1 en motion till 1973 års riksdag begärdes åtgärder som kunde främja en utbyggnad av yrkesmedicinska kliniker i enlighet med förslagen i förutnämda betänkande av år 1963 om yrkesmedicinska sjukhusenheter.
På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1973:25 s. 63 avslog riksdagen motionsyrkandet. Utskottet framhöll den beredvillighet som fanns hos sjukvårdshuvudmännen att få i gång de ytterligare yrkesmedicinska enheter som behövdes för att det i nämnda betänkande angivna målet skulle uppnås.
Under 1975 års riksmöte väcktes motioner om utbyggnad av yrkesmedicinska kliniker m. m. och om inrättande av FV-block för yrkesmedicinare. På förslag av utskottet i betänkandet SoU 1975:7 avslog riksdagen motionerna. Utskottet hänvisade i fråga om utbyggnaden av yrkesmedicinen m. m. till att det i 1963 års betänkande angivna målet inom en nära framtid skulle uppnås samt till att regionsjukvårdsutredningen'skulle komma att behandla frågor om yrkesmedicinska kliniker. I fråga om FV-block hänvisade utskottet till vissa möjligheter för sjukvårdshuvudmännen att byta ut FVblock i allmän intemmedicin mot yrkesmedicin m. m. samt till att det fanns anledning räkna med att FV-block i yrkesmedicin skulle komma att medges fr. o. m. år 1976.
Socialministern, statsrådet Aspling, besvarade den 4 december 1975 (prot. 35 s. 15) en fråga (1975/76:125) om vilka åtgärder som var nödvändiga för att få till stånd en snabb utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten i landet.
I svaret redovisade statsrådet uppbyggnaden av yrkesmedicinska kliniker vid regionsjukhusen samt framhöll att yrkesmedicinen avsågs att på sikt bli företrädd även inom länssjukvården. Beträffande läkare för området anförde statsrådet att socialstyrelsen övervägde frågan om att ge specialister i allmän internmedicin med viss kompletterande utbildning dispens från kraven för att inneha läkartjänst inom yrkesmedicin.
Vidare framhölls bl. a. att frågor om den yrkesmedicinska verksamheten följdes med uppmärksamhet av regeringen och socialstyrelsen.
Vissa utredningar
Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 tillkallade arbetsmiljöutredningen (S 1970:35), vilken haft i uppdrag att företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen, har i sitt i december 1975 avgivna slutbetänkande (SOU 1976:1) Arbetsmiljölag bl. a. påpekat att det är väsentligt att en snabb utbyggnad sker beträffande yrkesmedicinska sjukhusenheter och att en sådan utveckling i själva verket torde vara en förutsättning för att företagshälsovården skall fungera enligt de avsikter som
SoU 1975/76:42
ligger bakom den lagstiftning som arbetsmiljöutredningen föreslår i betänkandet. Det framhålls att fördelning, dimensionering och utbyggnadstakt bör närmare utredas (s. 267).
Överväganden om yrkesmedicinska kliniker ingår i det utredningsarbete som regionsjukvårdsutredningen har att utföra.
Med stöd av ett bemyndigande av regeringen i februari i år har tillsatts en utredning om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten.
I fråga om utbyggnad av yrkesmedicinska kliniker anförs i direktiven bl. a. följande.
I olika sammanhang har uttalats att utbyggnaden i första hand bör syfta till yrkesmedicinska kliniker vid samtliga regionsjukhus. Utbyggnaden av den yrkesmedicinska verksamheten är en angelägen uppgift som det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att ta närmare ställning till. Planeringen måste ske med beaktande av bl. a. företagshälsovårdens behov av yrkesmedicinsk service. De sakkunniga bör därför i nära samarbete med sjukvårdshuvudmännen ta fram ett vägledande underlag för planeringen av den fortsatta utbyggnaden.
I fråga om läkare med yrkesmedicinsk inriktning anförs i direktiven bl. a. följande.
Ett särskilt problem vid utbyggnaden av den yrkesmedicinska verksamheten har varit den knappa tillgången på läkare med yrkesmedicinsk inriktning. Sedan år 1975 är yrkesmedicinen uppförd som egen specialitet för läkare. De sakkunniga bör i samråd med socialstyrelsen ta upp frågan om dispensmöjligheter för läkare inom yrkesmedicinen för att under en övergångstid på denna väg fä till stånd en snabbare utveckling av verksamheten.
En arbetsgrupp inom nämnden för läkares vidareutbildning utreder för närvarande frågor om dispens från kraven för vinnande av specialistkompetens i yrkesmedicin.
Antalet yrkesmedicinare m. m.
Antalet inom den offentliga sjukvården inrättade tjänster för specialister i yrkesmedicin var den 1 januari 1975 elva. Antalet inrättade och medgivna tjänster utgjorde den 1 januari 1976 tolv, varav en tjänst för öppen vård.
Under år 1975 tillsattes ett FV-block i yrkesmedicin. Antalet FV-block som medgivits för år 1976 är fyra.
Utskottet
I motionerna behandlas frågor om ökad kapacitet inom ögonsjukvården, om ökad utbildning av läkare i reumatologi samt om utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten.
Inledningsvis finns skäl att nämna följande beträffande sjukvårdsplaneringen m. m. och utbildningen av läkare.
SoU 1975/76:42
20 Sjukvårdshuvudmännen har att upprätta sjukvårdsplaner efter samråd med socialstyrelsen. Hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar som skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen. I enlighet med det planeringssystem, som tillämpas på hälso- och sjukvårdsområdet, har flertalet sjukvårdshuvudmän utarbetat en första omgång principplaner, som är inriktade mot år 1985. Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet har gjort vissa sammanställningar av innehållet i planerna. Principplaneringen kommer sannolikt att förnyas före 1980 men då med tidsperspektiv mot 1990-talet.
Inom socialstyrelsen pågår sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete om vårdstrukturen inom sjukvården, vilket utredningsarbete resulterat i betänkanden m. m. om olika vårdområden. Inom ramen för detta utredningsarbete beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I principprogrammet, vilket publicerats som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser, ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av vården skall lämnas på primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett) - samt på regionsjukvården.
Frågor om regionsjukvårdens organisation m. m. utreds av den år 1974 tillkallade regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) och frågor om en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården av i slutet av år 1975 tillkallade sakkunniga.
Läkarnas grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och avslutas med läkarexamen. Efter grundutbildningen följer som ett första led i läkarnas vidareutbildning allmäntjänstgöring (AT) om 21 månader på underläkartjänster i sjukvården under yrkesmässigt ansvar. Vid allmäntjänstgöringens slut erhålls legitimation som läkare. Efter allmäntjänstgöringen följer fortsatt vidareutbildning (FV), som tar tre och ett halvt år till allmänläkarkompetens och från fyra till fem och ett halvt år till specialistkompetens. Sådan kompetens kan förvärvas i ett 40-tal specialiteter, bl. a. i reumatiska sjukdomar (reumatologi) och fr. o. m. den 1 januari 1975 i yrkesmedicin, vilka båda specialiteter ingår i gruppen invärtes sjukdomar, samt i ögonsjukdomar (oftalmologi).
Specialistutbildningen omfattar dels huvudutbildning om mellan tre och fem års tjänstgöring som i allmänhet fullgörs helt inom specialiteten, dels sidoutbildning om mellan ett halvt och ett och ett halvt års tjänstgöring som fullgörs inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen. Även den fortsatta vidareutbildningen fullgörs på underläkartjänster.
SoU 1975/76:42
21 Det har förutsatts att praktiskt taget alla nyutbildade läkare skall genomgå vidareutbildningen. Allmänläkarkompetens eller specialistkompetens utgör i princip behörighetskrav för högre läkartjänster än underläkartjänster. Underläkartjänsterna skall vara förbehållna läkare, som genomgår vidareutbildning, och antalet sådana tjänster skall vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar vidareutbildning samt vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer så att de svarar mot det sjukvårdsbehov som kan förutses. Härigenom skall läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövs. Socialstyrelsen beslutar hur många underläkartjänster för allmäntjänstgöring som får finnas inom varje sjukvårdsområde. Inrättande av underläkartjänster för läkare under allmänläkar- eller specialistutbildning och tjänster för läkare med sådan utbildning (tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster) skall ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram, som upprättas av socialstyrelsen och fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Förordnandena på underläkartjänster för allmäntjänstgöring, för allmänläkarutbildning och för specialistutbildning är utformade som s. k. blockförordnanden. Detta innebär att förordnandena innefattar samtliga i allmäntjänstgöringen ingående tjänstgöringar som underläkare (AT-block) eller de tjänstgöringar inom olika områden som behövs för den kompetens som söks - allmänläkarkompetens eller specialistkompetens (FV-block).
Gällande läkarfördelningsprogram (LP 80) avser åren 1975-1980. Det har utarbetats av socialstyrelsen efter samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, universitetskanslersämbetet och Sveriges läkarförbund och fastställts av socialdepartementets sjukvårdsdelegation i juni 1975.
Ögonsjukvården
1 motionen 1975/76:218 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) hemställs att åtgärder vidtas för att minska väntetiderna vid landets ögonkliniker. Motionärerna framhåller att antalet ögonläkare måste ökas samt att ögonläkarna måste avlastas arbetsuppgifter genom att enklare rutinåtgärder m. m. läggs på oftalmologassistenterna. Vidare bör enligt motionärerna en ökad satsning ske på medicinsk utbildning av optiker i syfte att avlasta ögonläkarna.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att insatser görs för att nedbringa väntetiderna på ögonklinikerna. Åtgärder i detta syfte avseende dels ökning av antalet ögonläkare, dels organisatoriska förändringar inom ögonsjukvården har-också vidtagits eller förbereds hos socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen. Utskottet vill härvidlag särskilt nämna följande.
På grundval av läkarfördelningsprogram har socialstyrelsen för år 1974 medgivit inrättande av sjutton tjänster för läkare med specialistutbildning i oftalmologi samt för år 1975 av tolv och en halv sådana tjänster. År 1975
SoU 1975/76:42
tillsattes 33 FV-block avseende specialiteten och för år 1976 har socialstyrelsen medgivit 38 FV-block.
När det gäller åtgärder för att avlasta ögonläkama arbetsuppgifter vill utskottet framhålla att socialstyrelsen år 1971 i cirkulär till sjukvårdshuvudmännen lämnat råd och anvisningar om ett bättre utnyttjande av olika personalresurser inom den öppna ögonsjukvården. Frågan om en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna mellan personalgrupperna inom den öppna ögonsjukvården och synvården har därefter ytterligare beretts av en arbetsgrupp som tillsattes av socialstyrelsen år 1973. Arbetsgruppen framlade år 1975 en rapport om ögonsjukvården, som innehåller förslag till åtgärder för att öka vårdkapaciteten inom vårdområdet bl. a. genom ett förbättrat utnyttjande av de olika personalgrupperna och en utvidgad samverkan mellan dem. När det gäller optikerna har dock arbetsgruppen inte funnit det motiverat att ge dem funktioner inom områden där andra personalgrupper med erforderlig kompetens redan är eller kommer att vara verksamma. Rapporten har remissbehandlats.
Det bör vidare nämnas att verksamhet med synhjälpscentraler bedrivs av vissa sjukvårdshuvudmän samt att frågor om inrättande och organisation m. m. av särskilda synhjälpscentraler för rehabilitering av synsvaga utreds av Landstingsförbundet.
I fråga om den framtida utvecklingen av ögonsjukvården vill utskottet nämna, att enligt socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet det förutsätts att ögonspecialister skall knytas till större vårdcentraler inom primärvården samt att socialstyrelsen förbereder en utredning om synvårdens innehåll och organisation.
Med hänsyn till att i enlighet med den lämnade redovisningen antalet ögonläkare fortlöpande ökar samt till att vårdkapaciteten inom ögonsjukvården därjämte kan beräknas öka genom organisatoriska förändringar och genom andra åtgärder är det enligt utskottets mening inte påkallat med något initiativ av riksdagen med anledning av motionen 1975/76:218. Utskottet avstyrker således motionen.
Ökad utbildning av reumatologer m. m.
I motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 c) av herr Ahlmark m. fl. (fp) påpekas att trots att reumatism är den största folksjukdomen det finns endast ca 30 läkare med specialistkompetens i reumatologi. Motionärerna begär ökad utbildning av läkare i reumatologi och framhåller därvid att utbildning i reumatologi är önskvärd även för allmänläkare, internmedicinare, långvårdsläkare och ortopeder.
I motionen 1975/76:2096 av fröken Pehrsson m. fl. (c) begärs att reumatologi prioriteras vid fördelningen av FV-block.
Reumatiskt sjuka personer får sluten vård antingen vid särskilda sjukhus och kliniker för reumatologisk vård eller vid kliniker för allmän intern -
SoU 1975/76:42
medicin. Öppen vård ges i allmänhet av allmänläkare och internmedicinare. Operativa ingrepp görs bl. a. på ortopedisk-kirurgiska kliniker.
Enligt råd och anvisningar för planeringen av reumatologisk vård som socialstyrelsen utfärdat år 1970 skall reumatologiska kliniker finnas vid regionsjukhusen medan på länsplanet behovet av reumatologisk sakkunskap skall tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikens ram. I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet förutsätts att specialister i reumatologi skall finnas inom länssjukvården. Inom primärvården avses allmänläkare och internmedicinare skola svara för reumatikervården. Ytterligare överväganden om organisationen av reumatikervården är emellertid att vänta. Frågan om det medicinska innehållet i reumatologin innefattas i regionsjukvårdsutredningens utredningsarbete, och socialstyrelsen avser att göra en översyn av 1970 års råd och anvisningar på området. Denna översyn kan komma att utvidgas til! ett utredningsarbete om den reumatologiska vårdens innehåll och organisation.
Antalet inrättade och medgivna tjänster för specialister i reumatologi är f. n. 37. Socialstyrelsen beräknade år 1973 - i anslutning till arbetet med läkarfördelningsprogram - att efterfrågan på specialister i reumatologi. uttryckt i antal årsarbetande läkare, år 1985 skulle avse 80 läkare, vilket innebär ett behov av ytterligare ett 50-tal specialister.
Det finns i anslutning till redovisningen av dessa siffror skäl framhålla att det redan innevarande år sker en prioritering beträffande FV-block till förmån för specialistutbildning i reumatologi. Antalet medgivna FV-block avseende reumatologi har ökats från tre år 1975 till nio år 1976. Utskottet vill med hänsyn till att utbyggnad av den reumatologiska vården är angelägen understryka att det är viktigt att prioriteringen av FV-block till förmån för reumatologin fortsätter. Den planering för vårdområdet som finns och den ovan nämnda utredningsverksamheten avseende vårdområdet ger utskottet anledning förutsätta att så också kommer att bli fallet. Motionen 1975/76:2096 bör därför inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.
Med hänsyn till vad som anförts ovan och då möjligheter finns för läkare, som avser att utbilda sig för annan specialitet än reumatologi men är intresserade av detta område, att i utbildningen fa tillgodoräkna sig tjänstgöring i reumatologi (se s. 12) bör inte heller motionen 1975/76:269 i här behandlad del föranleda någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker således motionen.
Utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten
I följande tre motioner framhålls angelägenheten av att den yrkesmedicinska verksamheten såsom komplement till företagshälsovården byggs ut.
I motionen 1975/76:312 (yrkandet 1) av herr Karlehagen m. fl. (c, m, fp)
begärs ett program för utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten som har till målsättning att en yrkesmedicinsk klinik inrättas i varje län.
SoU 1975/76:42
24 Programmet skall även innefatta förslag om särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av resurser för utbildning av yrkesmedicinare. Motionärerna anför i sistnämnda hänseende att specialister i allmän intemmedicin skulle kunna rekryteras och ges möjlighet genomgå en särskilt anpassad fortbildning i yrkesmedicin för att man snarast skall fä tillgång till läkare med kompetens att inneha sluttjänster i yrkesmedicin.
I motionen 1975/76:479 av herr Turesson (m) begärs dels en plan för inrättande av yrkesmedicinska kliniker vid regionsjukhusen, dels förslag om inrättande av en yrkesmedicinsk klinik vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
1 den tredje motionen, 1975/76:1252 av herr Hjorth m. fl. (s), begärs att vid den fortsatta utbyggnaden av den yrkesmedicinska verksamheten akademiska sjukhuset i Uppsala kommer i fråga i första hand.
Utredningen angående yrkesmedicinens organisation m. m. förordade i ett till chefen för inrikesdepartementet år 1963 avgivet betänkande (SOU 1963:46) Yrkesmedicinska sjukhusenheter, behov och organisation att yrkesmedicinska enheter skulle finnas inom varje sjukvårdsregion med undantag för Uppsalaregionen, som förutsattes kunna repliera på en sådan enhet vid karolinska sjukhuset. Utredningsförslaget har legat till grund för den utbyggnad av yrkesmedicinska enheter som skett. När förslaget lades fram fanns yrkesmedicinska sjukhusenheter vid karolinska sjukhuset och Södersjukhuset i Stockholm samt vid regionsjukhuset Lunds lasarett. Därefter haren yrkesmedicinsk enhet tillkommit vid regionsjukhuset i Örebro. Beslut har fattats om inrättande av en sådan enhet vid regionsjukhuset Umeå lasarett. Avsikten är att verksamheten skall samordnas med arbetet vid den filial till arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning som inrättats där. Likaså har beslut fattats om inrättandet av en enhet vid regionsjukhuset i Linköping. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har inrättats ett yrkesmedicinskt centrum, som är en samlande enhet för olika kliniker som samverkar inom det yrkesmedicinska och arbetshygieniska området. Enligt en ännu inte av huvudmännen antagen översyn av generalplanen för akademiska sjukhuset i Uppsala skall en yrkesmedicinsk mottagning tillkomma vid sjukhuset år 1982.
I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet förutsätts att yrkesmedicin på sikt skall bli företrädd även inom länssjukvården.
Yrkesmedicin har fr. o. m. den 1 januari 1975 inrättats som medicinsk specialitet. För år 1975 medgavs ett FV-block i yrkesmedicin och för år 1976 har medgivits fyra FV-block.
Frågor om yrkesmedicinen är f. n. föremål för utredning i olika sammanhang. En arbetsgrupp inom nämnden för läkares vidareutbildning utreder frågor om dispens från de gällande kraven för vinnande av specialistkompetens i yrkesmedicin. Överväganden om yrkesmedicinska kliniker ingår i det utredningsarbete som regionsjukvårdsutredningen har att utföra.
SoU 1975/76:42
25 Sedan arbetsmiljöutredningen (S 1970:35) i sitt i december 1975 avgivna slutbetänkande (SOU 1976:1) Arbetsmiljölag tagit upp frågan, har i februari i år tillsatts en utredning om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten. Denna utredning skall bl. a. i nära samarbete med sjukvårdshuvudmännen ta fram ett vägledande underlag för planeringen av den fortsatta utbyggnaden av den yrkesmedicinska verksamheten samt i samråd med socialstyrelsen ta upp frågan om dispensmöjligheter för läkare inom yrkesmedicinen för att under en övergångstid på denna väg få till stånd en snabbare utveckling av den yrkesmedicinska verksamheten.
Den sålunda pågående och nyligen igångsatta utredningsverksamheten m. m. tillgodoser enligt utskottets mening motionernas syfte. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna är därför enligt utskottets mening inte erforderlig.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1975/76:312 i här behandlad del samt motionerna 1975/76:479 och 1975/76:1252.
Utskottet hemställer
1. beträffande ögonsjukvården att riksdagen avslår motionen 1975/76:218,
2. beträffande ökad utbildning av reumatologer m. m. att riksdagen avslår motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 c) och motionen 1975/76:2096,
3. beträffande utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten att riksdagen avslår motionen 1975/76:312 (yrkandet 1) samt motionerna 1975/76:479 och 1975/76:1252.
Stockholm den 21 april 1976
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Vid behandlingen av ärendet i dess helhet har närvarit herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c). Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), Larsson i Öskevik (c), Romanus (fp), Andreasson i Östra Ljungby (c), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c) och fru Lagergren (s).
Vidare har närvarit, vid behandlingen av ärendet i vad avser ögonsjukvården och ökad utbildning av reumatologer m. m. fru Skantz (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s)*, Nordberg (s)* och fru Marklund (vpk)* samt vid behandlingen av ärendet i vad avser utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten herrar Dahlberg (s), Alftin (s), fru Ohlin (s) och herr Hagberg i Borlänge (vpk).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
SoU 1975/76:42
26 Reservation
beträffande ökad utbildning av reumaiologer m. m. (moment 2 i hemställan) av herr Romanus (fp) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 23 som börjar med ”Antalet inrättade” och slutar med ”således motionen” bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av att antalet reumatiker beräknas till ca 250 000, varav ca 50 000 är invalidiserade i olika grader och varav över 30 000 behöver sjukhusvård, är resurserna för reumatologisk specialistvård otillräckliga. Utskottet vill särskilt framhålla att mellan 400 och 500 barn skulle behöva specialistvård och att ca 125 nya fall av reumatism hos barn registreras varje år. En förstärkning av vårdresurserna för reumatiker måste komma till stånd. Antalet inrättade och medgivna tjänster för läkare med specialistkompetens i reumatologi, som f. n. är 37, måste ökas kraftigt. På läkarhåll har behovet av specialister beräknats till ca 150 läkare. Då även allmänläkare, internmedicinare, långvårdsläkare och ortopeder kommer i kontakt med reumatiska fall bör vidare tjänstgöring i reumatologi göras obligatorisk för dessa läkarkategorier inom vidareutbildningen. Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet yrkandet i motionen 1975/76:269 att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad utbildning av läkare i reumatologi. Härigenom tillgodoses även motionen 1975/76:2096.
dels att utskottet under 2 bort hemställa
2. beträffande ökad utbildning av reumatologer m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 c) och med anledning av motionen 1975/76:2096 hos regeringen begär förslag till ökad utbildning av läkare i reumatologi,