Med anledning av propositionen 1975/76:1 med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen jämte motioner

CU 1975/76:1

Civilutskottets betänkande 1975/76:1

med anledning av propositionen 1975/76: 1 med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen jämte motioner

Propositionen

Regeringen har i propositionen 1975/76 1 (bostadsdepartementet) dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de i regeringsprotokollet förordade principerna för handläggning av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten,

2. godkänna den precisering av de verksamhetsanknutna riktlinjerna för planeringen som regeringens beslut med anledning av kommunernas program m. m. har inneburit,

dels berett riksdagen tillfälle att yttra sig över i regeringsprotokollet lämnad redovisning i övrigt.

Den redovisning som gäller handläggningen av ärenden enligt 136 a § byggnadslagen yttrar sig utskottet över i betänkandet CU 1975/76:8.

I propositionen lämnas en redogörelse för det programarbete som enligt riksdagens beslut år 1972 skulle ske i län och kommuner för att ange hur de då fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten skulle fullföljas i den kommunala planeringen och genom åtgärder från länsstyrelserna och andra myndigheter. Berörda fackmyndigheters synpunkter på de kommunala programmen m. m. redovisas liksom regeringens ställningstagande till programmaterialet. Vidare anges det nu genomförda programarbetets ställning i förhållande till andra verksamheter inom den fysiska riksplaneringen. Dessutom redovisas de erfarenheter som har vunnits under arbetet.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat de under allmänna motionstiden vid 1975 drs riksmöte väckta motionerna 1975:

278 av herr Bohman m. fl. (m), yrkandet 2, vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utfärdande av anvisningar för den fysiska planeringen i syfte att förhindra slöseri med åkermark,

594 av herr förste vice talmannen Bengtson (c) och herr Börjesson i Falköping (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om skydd för den svenska åkerjorden,

598 av herr Fälldin m. fl. (c), vari, såvitt här är i fråga, hemställs

a. (yrkandet 2 b) att riksdagen uttalar att all jordbruksjord som lämpligen

I Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 1

CU 1975/76:1

kan brukas och vidmakthållas bör utnyttjas för livsmedelsproduktion och i princip inte får tas i anspråk för andra ändamål än då realistiska alternativ saknas,

b. (yrkandet 2 c) att en kungörelse bör utfärdas som ålägger berörda myndigheter att tillämpa detta av riksdagen antagna uttalande,

c. (yrkandet 3 a) att riksdagen hos regeringen hemställer att 1972 års jordbruksutredning och jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmark,

874 av herrar Hörberg (fp) och Carlström (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att 1972 års jordbruksutredning eller annan lämplig statlig utredning får tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtagas för att möjliggöra att svensk jordbruksmark som är lämplig för livsmedelsproduktion också utnyttjas härför,

1784 av fru Olsson i Hölö (c) och herr Åkerfeldt (c) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att uttala att redovisningen av jordbrukets intressen i den fysiska riksplaneringen skyndsamt bör genomföras enligt de riktlinjer som anförs i motionen,

2. att komplettera nuvarande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för lösning av konflikter mellan jordbruksintressen samt krav på tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, fritidsbebyggelse och rekreationsområden, i enlighet med vad som anförs i motionen,

1796 av fru Troedsson (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana^nvisningar för den fysiska planeringen att högproduktiv jordbruks- och skogsmark icke ianspråktages för bebyggelse eller motsvarande i enlighet med vad i motionen anföres.

Vidare har utskottet behandlat de med anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:

7 av herr Adolfsson m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att handläggningen av den fysiska riksplaneringen i fortsättningen skall ledas av en parlamentariskt sammansatt grupp,

2. att riksdagen uttalar att i den fortsatta handläggningen beaktas de synpunkter angående säkerställning av mark som i motionen anförts,

9 av herr Dahlgren m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att planeringsarbetet för kustområdenas skärgårdsdelar skall inriktas på ett bevarande av den yrkesverksamhet som nu förekommer samt skapa förutsättningar för en ökad året-runt-sysselsättning,

10 av herrar Ekinge (fp) och Sundkvist (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den fysiska riksplaneringens syften fortlöpande bör bevakas även i enskilda planbeslut under planeringsskedet,

11 av herrar Enlund (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande förstärkt skydd för åkermark under det fortsatta planeringsarbetet,

CU 1975/76:1

12 av herr Kindbom m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen uttalar att Södra Billingen skall skyddas från miljöstörande industri tills planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen genomförts,

13 av herr Mattsson i Skee m. fl. (c, s, m, fp) vari hemställs att riksdagen vid behandling av prop. 1975/76:1 i vad gäller områden med geografiska riktlinjer uttalar att man i den fortsatta generalplaneringen av Hogdalsnäset utgår från att Lunnevikens djuphamnsmöjligheter kan utnyttjas och att Sundsvik reserveras för naturvårds- och fritidsändamål,

14 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen

1. ger regeringen till känna vad som anförts beträffande en förlängning av planeringsskedet till 1 januari 1977,

2. hos regeringen hemställer om en ny sammanfattande redovisning av utgångspunkterna för planeringen i områden som särskilt bör uppmärksammas,

3. uttalar att kommunerna bör tillföras ökade resurser för kostnader för översiktlig planering inom ramen för den fysiska riksplaneringen,

4. uttalar att regionalt program för jordbruksmarken bör upprättas för hela Södermanlands län,

5. hos regeringen begär att landets vattentillgångar inventeras i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande information, jord- och skogsbrukets behandling samt den fortsatta fysiska riksplaneringen,

15 av herrar Sundkvist (c) och Ekinge (fp) vari hemställs att riksdagen i anledning av proposition 1975/76: 1 uttalar att regionalt program för jordbruksmarken bör upprättas för hela Södermanlands län,

16 av herr Werner i Tyresö m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär ett konkret prioriterings- och styrningsprogram för den fysiska riksplaneringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

17 av herr Winberg (m) vari hemställs att riksdagen vid behandling av proposition 1975/76: 1 beaktar vad som i motionen anförts angående behovet av mark för jordbruk och skogsbruk.

Yttranden över vissa motioner

Civilutskottet har inhämtat yttranden över vissa motioner angående jordoch skogsbrukets intressen i den fysiska planeringen (bil. 1). Vidare har jordbruksutskottet avgett yttrande i ämnet (bil. 2) och därvid haft de tidigare nämnda remissyttrandena tillgängliga.

CU 1975/76:1

4 Utskottet

1 Allmänna synpunkter

1.1 1972 års beslut m. m.

Statsmakternas beslut år 1972 om en fortlöpande fysisk riksplanering syftade allmänt sett till en ändamålsenlig hushållning med naturresurserna. För sådana avgöranden konstaterades ett behov av att överblicka dessa resurser i riksperspektiv och av ökade möjligheter att utifrån bedömningar på riksnivå styra hushållningen med vissa resurser. Planeringens uppgift angavs i huvudsak vara att kartlägga lånsiktiga anspråk och de naturtillgångar som svarar mot dessa anspråk, att analysera därvid konstaterade konflikter mellan olika anspråk och att - i den mån det är motiverat avriksintresse - dra upp riktlinjer för hushållningen med efterfrågade elier för miljöpåverkan särskilt känsliga naturtillgångar.

1 angivet syfte ställde statsmakterna upp riktlinjer för planeringen. Dessa riktlinjer avsåg dels vissa verksamheter - riktlinjer av allmän karaktär, - dels vissa grovt avgränsade områden. Riktlinjerna avsåg att ge uttryck för en ekologisk grundsyn och en ökad verksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort. De avsåg vidare ett långsiktigt tidsperspektiv. Restriktionerna mot en misshushållning med naturresurserna skulle tillgodose krav inom den allmänna välfärdspolitiken och miljöpolitiken och en ekonomisk tillväxt, uppfattad inte som ett mål utan som ett medel att uppnå överordnade mål.

Riktlinjerna skall enligt beslutet ytterst preciseras i den kommunala planeringen på ett tillräckligt tidigt stadium och med möjlighet till en allsidig bedömning. Riktlinjerna gavs inga omedelbara rättsverkningar men avsågs bli vägledande för regeringen och underställda statliga myndigheter. För att garantera att riktlinjerna får genomslagskraft i den kommunala planeringen gjordes ändringar i byggnadslagen (BL) som ger regeringen befogenhet att föreskriva att generalplan skall finnas som tillgodoser ett visst angivet allmänt intresse. Denna möjlighet begränsades när del gäller fastställd generalplan - med hänsyn till kommunala farhågor om ett åsidosättande av självstyrelsen - till åtgärder som kan anses oundgängligen nödvändiga för att riksplaneringens intentioner skall kunna genomföras.

I motionen 1975/76:16 (vpk) föreslås riksdagen hos regeringen begära ett konkret prioriterings- och styrningsprogram för den fysiska riksplaneringen. I motionen kritiseras att de statliga riktlinjerna har karaktär av önskemål som skall kunna vägas mot andra önskemål - kommunalt eller av privatpersoner och företag hävdade. Det i motionen förordade programmet borde i stället enligt motionärerna ge en klar bild av hur olika intressen skall prioriteras i förhållande till varandra.

Å andra sidan föreslås genom motionen 1975/76:7 (m), yrkandet 2 delvis, att riksdagen bl. a. beaktar vissa synpunkter. Bl. a. hävdas att planeringens säkerställning av mark är från rättssäkerhetssynpunkt klart otillfredsstäl -

CU 1975/76:1

lande, då mark med högt marknadsvärde inte får säljas eller bebyggas och att anspråk i stället hänvisas till mindre attraktiv mark med ett lägre marknadsvärde.

Enligt utskottets mening finns det lika litet nu som år 1972 anledning till erinringar mot den fysiska riksplaneringens allmänna uppläggning och syften. Med hänsyn till skiftande tyngd hos olika anspråk när de riktar sig mot områden med skilda förutsättningar är ett planeringsprogram av i motionen 16 föreslagen typ vare sig möjligt eller lämpligt. Att frågan kan ses ur flera synpunkter belyses bi. a. av att medan man i motionen 16 anser att riktlinjerna djupare sett förpliktar till föga eller intet, man i motionen 7 kan finna riktlinjernas fullföljd oacceptabel med hänsyn till deras restriktiva effekt för markägarna. Utskottets förnyade accepterande av 1972 års principiella utgångspunkter innebär att de nämnda motionsyrkandena avstyrks. Utskottet behandlar nedan mer specifika yrkanden som berör hur riktlinjerna skall hävdas.

1.2 Programarbetet i relation till andra delar av den fysiska riksplaneringen

1.2.1 Allmänt

I prop. 1972:111 angavs att arbetet med den fysiska riksplaneringen kunde delas upp i två huvudgrupper:

A. Uppgifter som måste genomföras för att fullfölja riktlinjer om markreservationer och särskild planering i vissa områden.

B. Uppgifter som hänger samman med en fortsatt fysisk riksplanering inom ramen för en mer integrerad samhällsplanering.

Inom gruppen A ligger betoningen på det programskede som nu redovisas resp. på det pågående planeringsskedet. Utskottet tar nedan ställning till redovisningen av programskedet m. m.

Utskottet vill redan i detta sammanhang notera att riksintressen inte endast hävdas genom riktlinjer fastställda vid behandling av prop. 1972:111. Härtill kommer också riktlinjer för handläggning av vattenkraftfrågorna för i första hand de närmaste åren och det förslag beträffande samhällets turistoch rekreationspolitik som utskottet behandlar i betänkandet CU 1975/76:2.

1.2.2 Fortsatt fysisk riksplanering

Utskottet noterar att de i departementspromemorian Fortsatt fysisk riksplanering (Ds B 1974:6) redovisade förslagen till kompletterande och fördjupade inventeringar m. m. inom ramen för en långsiktig utveckling av den fysiska riksplaneringen f. n. bereds inom bostadsdepartementet och att riksdagen sålunda inte nu har att allmänt ta ställning till sådana frågor.

1 propositionen redovisas dock vissa aktiviteter som redan satts i gång, bl. a. att regeringen i mars 1974 uppdragit åt naturvårdsverket att översiktligt kartlägga landets vattentillgångar och de anspråk som riktas mot dessa. 1

CU 1975/76:1

maj 1975 har presenterats en forstudie med förslag till hur vattentillgångar och vattenanspråk slutligt skall inventeras, sammanställas och redovisas. Medel motsvarande den absoluta huvuddelen av de i en finansieringsplan för åren 1975 och 1976 beräknade kostnaderna för uppdraget har enligt vad utskottet erfarit redan avsatts.

Yrkandet 5 i motionen 1975/76:14 (c) innebär förslag om att riksdagen hos regeringen begär att landets vattentillgångar skall inventeras. Bl. a. berörs i motionen jordbrukets bevattningsbehov. Med hänsyn till det lämnade uppdraget och även bl. a. till att den nämnda förstudien innehåller uppgiften att bevattningen inom jordbruket kommer att redovisas i särskild ordning av lantbruksstyrelsen under år 1976 får motionsyrkandets syfte anses helt tillgodosett.

Departementschefen betonar - utan att vilja föregripa kommande ställningstaganden till departementspromemorian - vikten av att man strävar efter samordning mellan fysisk riksplanering och i första hand regionalpolitisk planering och regional trafikplanering. Liknande synpunkter anförs även

1 motionen 1975/76:14 (c), yrkandet 6 delvis.

Utskottet ansluter sig till de sålunda redovisade målsättningarna. Utskottet är medvetet om de svårigheter från arbetssynpunkt som i vissa fall kan uppstå vid en fullständig tidsmässig samordning. Motionsyrkandet får därmed anses tillgodosett.

2 Programarbetets genomförande och resultat

2.1 Allmänt

De kommunala programmen och länsstyrelsernas yttranden innehåller ställningstaganden som berör en stor del av landet. Kommunerna har i betydande omfattning föreslagit att områden utöver de av centrala statliga myndigheter föreslagna skall behandlas inom den fysiska riksplaneringen. Utskottet förutsatte 1972 att det särskilda planeringsbehov som direkt föranleds av den fysiska riksplaneringen inte skulle röra aila kommuner och i regel inte heller de berörda kommunernas hela yta.

I programskedet har avgränsats betydande områden av riksintresse för vissa verksamheter även utanför områden som berörs av geografiska riktlinjer. Utskottet vill dock för sin del betona att därav inte direkt föranleds ett planeringsbehov med motsvarande omfattning. Redovisningarna av intressena omfattar av naturliga skäl även områden där några konflikter om markanvändningen inte aktualiserats eller kan väntas t. ex. stora delar av jordbruksmarker. Vidare redovisas intresseområden som sannolikt kommer att kunna brytas ut och preciseras i ett fortsatt inventeringsarbete t. ex. beträffande kulturminnesvården. Med detta synsätt är de tidigare bedömningarna i stor utsträckning fortfarande giltiga.

CU 1975/76:1

2.2 Den översiktliga kommunala planeringen - arbetet under planeringsskedet

Departementschefen anför att programarbetet - liksom kravet på planmässig bedömning av all bebyggelse - påtagligt aktiverat kommunernas översiktliga planering. Nästan samtliga kommuner anger att de avser att upprätta kommunöversikt eller i en del fall kommunomfattande markdispositionsplan. Drygt 180 kommuner avser också att upprätta områdesplaner för vissa områden. Dessa planformers ställning i förhållande till BL:s generalplanebegrepp berörs nedan.

Länsstyrelsernas roll (prop. 1972:111, bil. 2 s. 179) är att fungera som beredande och verkställande organ åt regeringen men inte att, utöver vad som följer av gällande lag, ha någon fristående beslutsfunktion eller direktivrätt gentemot kommunerna. I regeringens länsvisa beslut och föreliggande proposition (s. 152) stryker departementschefen under länsstyrelsernas samordnande uppgifter. Utskottet vill härtill lägga en erinran om att denna samordnande roll i många fall kräver initiativ från länsstyrelsens sida.

Som anförs i propositionen har redan det ömsesidiga informationsutbytet mellan stat och kommun under programskedet inneburit att ökad klarhet vunnits när det gällt att precisera vissa konfliktområden. Genom att nästan samtliga kommuner kommer att upprätta kommunöversikter m. m. ges ytterligare underlag för att ange de områden där avvägningar mellan riksintressen och kommunala intressen behöver göras i planeringen och där sålunda ett av den fysiska riksplaneringen direkt föranlett planeringsbehov kommer till uttryck.

Utskottet förutsätter att de hittills tillämpade sam rådsformerna även i fortsättningen visar sig kunna leda till att de statliga och kommunala intressena i de allra flesta fall kan förenas.

Omkring 25 kommuner uttalar i programmen att lokala intressen måste väga tungt och prioriteras så långt som möjligt i förhållande till riksintressena. Enligt propositionen ligger bakom dessa uttalanden befarade konflikter mellan å ena sidan olika bevarandeintressen och å andra sidan kommunens intresse av tätorts- och industriutbyggnad m. fl. verksamheter som syftar till att trygga kommunens näringslivsutveckling.

Departementschefen anför beträffande vägningen mellan motstående intressen av denna typ bl. a. att lokala intressen inte bör få en sådan inverkan på planeringen att de övergripande riktlinjerna äventyras. Vidare sägs att det i första hand ankommer på länsstyrelserna att bevaka att en avstämning sker mellan de av statliga organ hävdade intressena inbördes och att dessa när de har karaktär av riksintressen beaktas i den kommunala planeringen.

Utskottet kan instämma i departementschefens ovan redovisade bedömningar. De av riksdagen godtagna riktlinjerna är uttryck för riksintressen från vilka avsteg inte får göras utan riksdagens godkännande - något som nedan berörs i samband med behandlingen av vissa principfrågor. Om

CU 1975/76:1

länsstyrelse och kommun inte kan enas i frågan om en kommunal bedömning överensstämmer med riktlinjerna eller inte, återstår endast att regeringen på sitt politiska ansvar prövar frågan eller, då riktlinjer kan behöva kompletteras, hänskjuter en sådan fråga till riksdagen.

Stat och kommun kan emellertid tänkas hävda skilda uppfattningar också när det gäller ett motsatt förhållande - kommunen hävdar bevarandeintressen när det gäller en utbyggnadsfråga av riksintresse. Kommunala planinitiativ ger här kommunen en avgörande roll. Hävdar staten ett i den fysiska riksplaneringen angivet konkurrerande planeringsintresse återstår även i dessa fall endast möjligheten att, om förutsättningar i övrigt föreligger, föreskriva fastställd generalplan, eventuellt i förening med förbud mot nybyggnad.

Utskottet vill även för sin del stryka under vad departementschefen anfört (s. 151) om vikten av att ett översiktligt synsätt tillämpas så att de övergripande syften som den fysiska riksplaneringen skall tillgodose inte kommer att skymmas av mängden av enskilda frågor.

I motionen 1975/76:10 (fp, c) föreslås riksdagen ge regeringen till känna att den fysiska riksplaneringens syften fortlöpande bör bevakas även i enskilda planbeslut linder planeringsskedet. Förslaget förs fram mot bakgrund av exempel från planeringen av Båvenområdet.

Utskottet har inte anledning tili annan bedömning än att motionens syfte väl överensstämmer med riksplanearbetets intentioner. Del är självfallet av mycket stor vikt att inte äldre preliminära planöverväganden får leda till att den fysiska riksplaneringens riktlinjer uppluckras. Vikten av att även äldre detaljplaner ses över har betonats i propositionen. Även möjligheten att utnyttja de ändrade bestämmelserna i naturvårdslagstiftningen bör här beaktas.

1 fråga om tidsplan och redovisning av planeringsarbetet angavs i prop. 1972:111 (bil. 2 s. 179) att som riktpunkt borde gälla att planeringen i huvudsak borde vara genomförd före den 1 juli 1976. Departementschefen räknar nu med att det egentliga planeringsarbetet bör vara klart den 1 juli 1976. I den till de länsvisa besluten fogade promemorian (s. 186) sägs att kommunerna bör kring årsskiftet 1976-1977 lämna en redovisning till resp. länsstyrelse för de åtgärder som vidtagits. Departementschefen anför (s. 153) att närmare anvisningar om bl. a. den mer preciserade tidsplanen får lämnas senare. Därvid får övervägas sambanden med bl. a. den fortsatta regionalpolitiska planeringen.

I motionen 1975/76:14 (c), yrkandet 1, föreslås en förlängning av planeringsskedet till den 1 januari 1977. Yrkandet återförs till vissa remissyttranden där en förlängning föreslås av den år 1972 angivna tiden.

Motionsyrkandet torde få anses tillgodosett redan genom propositionen. Utskottet förordar emellertid, med hänsyn även till nyval till kommunernas beslutande församlingar, att regeringen i aviserade närmare anvisningar preciserar senaste redovisningsdag till dag några månader in på år 1977, t. ex. till den 31 mars 1977.

CU 1975/76:1

9 Beträffande informationsfrågorna refereras och kommenteras i propositionen vissa tidigare vidtagna åtgärder. En fortsatt informationsverksamhet och medborgerlig medverkan i planeringsarbetet förutsätts även under planeringsskedet.

Motionen 1975/76:14 (c), yrkandetö delvis, innebär ett förordnande av en fortsatt information till kommuninvånarna under planeringsprocessen så att allmänheten engageras i planfrågorna.

Utskottet delar den obestridda uppfattningen som förts fram i motionen, nämligen att information skall ges också under planeringsskedet och att ett engagemang från medborgarnas sida i planfrågorna skall underlättas. Erfarenheterna enligt hittills gjorda bedömningar torde emellertid bl. a. visa på svårigheter att nå ut med ett tekniskt komplicerat material, som spänner över ett antal intressesektorer. Utskottet förutsätter att såväl staten som kommunerna tar till vara gjorda erfarenheter, bl. a. så att information i översiktliga och enkla former erbjuds på ett brett fält för alt åstadkomma ett engagemang i frågorna. Den fördjupade och specifika informationen kan därefter lättare kanaliseras. Likartade frågor har bl. a. behandlats av utredningen om den kommunala demokratin (SOU 1974:50, s. 45-60, SOU 1975:42, s. 61-67).

Frågan om kommunernas ekonomiska resurser för de särskilda planeringsinsatserna inom den fysiska riksplaneringen tas upp i motionen 1975/76:14 (c), yrkandet 3. Där föreslås riksdagen uttala sig för att kommunerna får ett ökat stöd.

De kommunala insatserna under programskedet har varit betydande och påtagligt aktiverat kommunernas översiktliga planering. Nya krav ställs på översiktliga planöverväganden av en art som den kommunala planadministrationen i regel inte kan möta utan relativt omfattande ekonomiska insatser. Enligt utskottets mening bör staten öka sin insats för att stödja dessa tillkommande och i väsentliga delar tidsbegränsade aktiviteter. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen till känna.

3 Vissa principfrågor om riksintressen, riktlinjer m. m.

Regeringen föreslår riksdagen att godkänna de av departementschefen (s. 155-158) redovisade principerna för handläggning av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Redovisningen syftar till att, mot bakgrund av regeringens beslut, i viss utsträckning precisera vilken status olika moment i den fysiska riksplaneringen skall ha och klarlägga hur man skall se på olika ställningstaganden inom dess ram.

Som grundläggande princip föreslås gälla att de samlade nationella intressena kommer till uttryck och beaktas inom ett system med tre olika ansvarsområden:

1. Riksdagen, som fastställer riktlinjer.

2. Regeringen, som särskilt bör uppmärksamma vissa geografiska om -

CU 1975/76:1

råden med komplicerade forhållanden.

3. Verksnivån, som i huvudsak svarar för dokumentation och bevakning av riksintressanta områden sett från enskilda samhällssektorers synpunkt.

Riktlinjerna har fastställts genom beslut vid 1972 års riksdag och kompletterats, bl. a. genom ställningstaganden år 1975 till frågor om utnyttjande av vattenkraften. Vidare tillkommer riksdagens beslut med anledning av betänkande CU 1975/76:2 angående planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Preciseringar kan också bli en följd av naturvårdsverkets och planverkets nyligen avlämnade förslag om avgränsning av bevarandeområden i fjällvärlden.

Beträffande områden som särskilt bör uppmärksammas av regeringen har i regeringens länsvisa beslut föreskrivits en särskild redovisningsskyldighet för länsstyrelserna direkt till regeringen. De områden som avses är Hogdalsnäset i norra Bohuslän, Skåneregionen, Bråvikenområdet och kusten norr därom till Nyköping, Vänerområdet samt södra Billingen. Departementschefen anför att i flera av dessa fall torde det kunna bli aktuellt att formulera förslag till nya eller kompletterande geografiska riktlinjer.

Dokumentation och bevakning på verksnivå kan självfallet ske efter statsmakternas anvisningar. Statsmakterna bör emellertid inte heller i fortsättningen ta någon förhandsställning till enskildheter i redovisningen av åtgärder.

Utskottet har för sin del ingen principiell invändning mot vad sålunda redovisats. Enligt utskottets mening bör dock noteras att regeringens ansvar inte begränsas till de angivna geografiska områdena. Planintentioner i strid mot riksplaneringens riktlinjer bör självfallet kunna mötas med åtgärder enligt t. ex. byggnads- eller naturvårdslagstiftningen var de än blir kända.

I samband med redovisningen av planeringsskedet torde under alla förhållanden kommer att påkallas regeringens ställningstagande till vissa intressekonflikter. Vidare bör länsstyrelsernas roll som beredande och verkställande organ för regeringen noteras i detta sammanhang. Allmänt sett bör i den fortsatta handläggningen ges klara uttryck för om ett statligt organ i en viss situation hävdar ett ur den fysiska riksplaneringen härlett riksintresse eller om det hävdar lämplighetssynpunkter, härledda ur t. ex. byggnadslagstiftningens allmänna grunder. 1 motionen 1975/76:14 (c), yrkandet 2, föreslås en ny sammanfallande redovisning av utgångspunkterna för planeringen i de fem områden som särskilt bör uppmärksammas av regeringen.

Redan 1972 års begäran från riksdagens sida om den nu föreliggande redovisningen torde kunna tas till intäkt för alt en ytterligare redovisning skall ske enligt motionsförslaget. Som ovan anförts har det förutsatts att i flera av dessa fall det kan bli aktuellt med nya eller kompletterande geografiska riktlinjer, som sålunda måste underställas riksdagens prövning. Även om detta inte blir fallet bör emellertid en redovisning av utgångspunkterna för planeringen göras. Riksdagen bör med bifall till motions -

CU 1975/76:1

yrkandet som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfort i denna del.

Vidare har i motionen 1975/76:7 (m), yrkandet 1, föreslagits att riksdagen beslutar att handläggningen av den fysiska riksplaneringen i fortsättningen skall ledas av en parlamentariskt sammansatt grupp.

Enligt motionen skulle den föreslagna parlamentariska gruppen ägna sig åt ”förarbetet" till den fysiska riksplaneringen. I nuvarande skede torde detta närmast motsvara de uppgifter som regeringen har i fråga om beredning av riktlinjer för det fortsatta arbetet och initierande av inventeringar och undersökningar, i den mån syftet emellertid är att förankra riksplanearbetet parlamentariskt har det emellertid i väsentliga delar redan tillgodosetts genom de principiella förslagen i propositionen, genom en behandlingsgång där lekmannastyrelser får föra fram sina ståndpunkter och genom utskottets tillstyrkan ovan av en fortsatt redovisning till riksdagen. Utskottet avstyrker därför motionsförslaget.

4 Riktlinjernas behandling i programarbetet

4.1. Planering för vissa verksamheter

4.1.1. Jordbruk

1972 års planeringsrikllinjer betonar allmänt angelägenheten av att beakta de areella näringarnas betydelse för landets ekonomiska utveckling och välfärd. En strävan bör vara att i den fysiska planeringen ta all möjlig hänsyn till dessa näringars krav.

1 den till regeringens länsvisa beslut fogade promemorian erinras bl. a. om att jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning och att kommande ställningstaganden därtill blir avgörande för jordbruksmarkens framtida omfattning. Tills vidare får restriktivitet iakttagas när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål.

Enligt utskottets mening är dessa allmänna riktlinjer en fullt godtagbar utgångspunkt för överväganden om närmare riktlinjer för jordbruksmarkens behandling i den fysiska riksplaneringen.

De preciseringar som ger riktlinjerna ett konkret innehåll måste enligt propositionen grundas på översiktliga studier i ett tidigt planeringsskede. Lantbruksstyrelsen har under år 1974 preliminärt redovisat och avgränsat primära intresseområden för jordbruket (statens planverk, rapport 30). Regeringen har i de länsvisa besluten dels angett (1) vissa områden där regionala program för jordbruksmarkens användning bör upprättas, dels angett (2) ett hundratal kommuner med expansiva tätorter inom de redovisade intresseområdena där översiktliga planer för tätortsutvecklingen bör upprättas som tillgodoser jordbrukets intressen. De regionala programmen skall upprättas av kommunerna i samråd med varandra och med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd. Länsstyrelsen i berörda län - i Skånelänen länsstyrelserna gemensamt - skall till regeringen lämna redogörelser för behandlingen av jord -

CU 1975/76:1

bruksfrågorna under planeringsskedet. Vidare har regeringen pekat på (3) vissa andra större områden där jordbruksfrågorna bör ägnas särskild uppmärksamhet. Enligt promemorian skall (4) inom primära intresseområden som inte särskilt behandlats i regeringsbesluten i kommunöversikt tas in sådana riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena.

Utskottet ansluter sig till de i denna del redovisade bedömningarna.

Det i promemorian ställda kravet på översiktliga planer som beaktas i jordbrukets intressen berör enligt regeringens beslut för Södermanlands län (prop. s 103) främst Eskilstuna, Nyköpings och Strängnäs kommuner. I motionerna 1975/76:14 (c), yrkandet 4, och 15 (c, fp), föreslås riksdagen uttala att ett regionalt program för jordbruksmarken bör utarbetas för hela länet.

Båda de nämnda motionsyrkandena torde utgå från att de nämnda tre kommunerna skall utgöra ett område där regionala program skall upprättas. Regeringsbeslutet anger som nämnts endast krav på översiktliga kommunala planer, ett krav som begränsats till angivna kommuner med hänsyn till respektive tätorters expansionsanspråk. För övriga kommuner med primära intresseområden för jordbruket skall enligt beslut i kommunöversikt tas in sådana riktlinjer som beaktar jordbruksintressena. Ingenting hindrar kommunerna från att direkt ge jordbruksmarken ett fastare skydd genom att upprätta och låta fastställa generalplaner - en åtgärd som i övrigt vinner anslutning i motionen 1975/76:14. Utskottet vill emellertid uttala att de aktuella områdena i Södermanlands län bör kunna jämställas med övriga områden där jordbruksfrågorna enligt promemorian bör ägnas särskild uppmärksamhet.

De allmänna utgångspunkterna skall preciseras i den kommunala planeringen. En nödvändig förutsättning för detta är en redovisning av jordbrukets markanspråk. I rapporten Hushållning med mark och vatten (SOU 1971:75) hänvisades till översiktliga graderingar av mark- och vattenområdens värde för jordbruk, skogsbruk och fiske som gjorts av respektive centrala ämbetsverk och föreslogs att en förfinad gradering av jordbruksmarkens produktionsförmåga skulle göras genom lantbruksstyrelsens försorg inom de områden där konflikter mellan jordbruksintressen och tätortsexpansion är av betydelse. Departementschefen fann i prop. 1972:111 det angeläget att en sådan gradering kom till stånd och beaktades i den kommunala planeringen. I de kommunala programmen har (prop. I. 19) många kommuner uttryckt önskemål om att lantbruksnämnderna skall utföra inventeringar för att precisera jordbrukets intresseområden. År 1974 redovisade lantbruksstyrelsen på underlag från lantbruksnämnderna avgränsade primära intresseområden för jordbruket. Lantbruksstyrelsen har i samråd med planverket 1975 tillställt lantbruksnämnderna ett program för inventeringar och preciseringar av anspråken. Lantbruksstyrelsen och planverket utarbetar för närvarande ytterligare anvisningar för redovisningen.

1 promemorian (prop. s. 189) anges att begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt i de förhållanden som råder i skilda delar av landet - enligt planverket en bedömning av jordbrukets regionala för -

CU 1975/76:1

utsättningar och med hänsyn tagen även till lantbrukets betydelse för den lokala sysselsättningen och det lokala serviceunderlaget. Även jordbruksmarkens betydelse för naturvården och kulturminnesvården synes därmed bli beaktad.

1 motionen 1975:1784 (c), yrkandet 1, föreslås riksdagen uttala att redovisningen av jordbrukets intressen skyndsamt bör genomföras, så att pågående arbete ger ett för kommunerna direkt användbart planeringsunderlag. Vidare förordas att de långsiktiga hushåilningsaspekterna tillmäts största betydelse och att även näringspolitiska värderingar vägs in.

Utskottet delar den i propositionen och motionen företrädda uppfattningen om inriktningen av redovisningsarbetet. Med hänsyn till att redovisningsmaterialet bör kunna användas under planeringsskedet och beaktas även i de ovan nämnda översiktliga bedömningarna är det också enligt utskottets mening viktigt att arbetet bedrivs skyndsamt.

1 avvaktan på ett mer preciserat underlag bör, sorn framhålls i promemorian, gälla att kommunerna inom de primära intresseområdena särskilt beaktar jordbruksintressena som en av utgångspunkterna för den planering som skall genomföras. I detta sammanhang får även hänvisas till vad utskottet anför om beaktande av den fysiska riksplaneringens intentioner i enskilda planfrågor som måste lösas under planeringsskedet.

Departementschefen stryker under (prop. 1. 160) att vid vägning mot andra intressen och mål för samhällsutvecklingen jordbrukets intressen inte alltid kan ges företräde. Vid avvägningar mot tätortsutbyggnad gäller enligt 1972 års riktlinjer att högvärdig jordbruksmark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelse om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. Riksdagen har (TU 1975:1 s. 8) gett regeringen till känna bl. a. att det är angeläget att planeringen av nya vägar sker så att ianspråktagande av mark som rör livsmedelsproduktionen i största möjliga utsträckning undviks. Slutligen har i den till regeringsbeslutet fogade promemorian utvecklats och preciserats riktlinjer som skall vara underlag för den praktiska tillämpningen.

Vid konflikter mellan fritidsbebyggelsens intressen och jordbrukets ger 1972 års riktlinjer den utgångspunkten att fritidsbebyggelsen bör vika för jordbrukets klarlagda markanspråk. Friluftslivets markanspråk behandlas i samband med de geografiskt anknutna planeringsriktlinjerna. Den vetenskapliga naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall enligt riktlinjerna tillmätas stor tyngd som restriktioner vid planering för andra verksamheters behov - även vid konflikt med de areella näringarnas intressen.

Här bör erinras om vad ovan anförts om att jordbruksintressenas värdering i vissa sammanhang också sammanfaller med bedömningar av jordbrukets betydelse som stöd för naturvårds- och kullurvårdsintressena.

Motionen 1975:1784 (c), yrkandet 2, såvitt avser jordbruksmark, innebär ett krav på komplettering av riktlinjerna för hur konflikter mellan jordbruket och konkurrerande intressen skall lösas.

Den ändrade innebörd, som riktlinjerna vid konflikt mellan jordbruk och tätortsutbyggnad fått och som enligt ovan getts utförligare uttryck i den

CU 1975/76: 1

till de länsvisa besluten fogade promemorian, tillgodoser enligt utskottets mening direkt motionärernas intressen. 1 sammanhanget bör noteras att tolkningen av begreppet högvärdig jordbruksmark ändrats. 1 fråga om konflikter mellan skogsbrukets och det rörliga friluftslivets intressen yttrar sig utskottet nedan.

I flera motioner, väckta under den allmänna motionstiden vid 1975 års riksmöte och sålunda innan propositionen publicerats, tas ur skilda synvinklar upp krav på riktlinjer som ytterligare skall skydda jordbruksintressena. Sålunda föreslås i motionerna 1975:278 (m), yrkandet 2, och 1796 (m), delvis, anvisningar för den fysiska riksplaneringen i syfte att förhindra slöseri med åkermark. I motionen 1975:598 (c), yrkandet 2 b, föreslås en omformulering av 1972 års riktlinjer.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört och till jordbruksutskottets enhälliga yttrande (JoU 1975:2y) (bil. 2) får syftet med även sistnämnda motionsförslag anses tillgodosett. Denna bedömning får även gälla de med anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:14 (c), yrkandetö, och 17 (m), de två sistnämnda i vad gäller jordbruksmark.

Utskottet behandlar nedan motionsyrkanden om ytterligare skydd för jordbruksintressena genom ändrade regler för säkerställningen.

4.1.2. Skogsbruk

1 1972 års riktlinjer behandlades skogsbrukets intressen allmänt sett i samband med jordbruksfrågorna. Synpunkterna på de areella näringarnas betydelse gällde även skogsbruket. Resurshushållningen blev den allmänna utgångspunkten. 1 promemorian (prop. s. 190) refereras uppgifter från 1973 års skogsutredning om svårigheterna att i framtiden försörja den svenska skogsindustrin med råvaror. Mot bakgrund därav anförs att det måste ställas större krav på hushållningen med skogar och skogsmarker. Propositionen 1975/76:56 om ändring av bl. a. 136 a § byggnadslagen belyser ytterligare skogens roll som råvarukälla för den svenska skogsindustrin. Propositionen behandlas i utskottets betänkande CU 1975/76:8.

Enligt utskottets mening är de sålunda angivna allmänna riktlinjerna godtagbara.

Promemorian innehåller ett konstaterande av att underlag för övergripande bedömningar i stor utsträckning saknas. Departementschefen (s. 162) framhåller det angelägna i att skogsbruksfrågorna ges i princip en behandling som motsvarar jordbruksfrågornas. I regeringens länsvisa beslut anges det som väsentligt att beakta den betydelse som länets skogsbruk har för skogsindustrin i andra län.

I vad gäller redovisningen av skogsbruksintressena angavs år 1972 att inom skogsstyrelsen pågick ett metodarbete som syftade till en gradering av skogsmarken där även samhällsekonomiska aspekter beaktades. Till grund för kommunernas programarbete fanns klassificeringar på riks- och länsnivå

CU 1975/76:1

av skogsmarken i olika intresseområden. Dessa innebar en uppdelning i tre klasser efter en bedömning av bl. a. markens produktionsförmåga och läge. Enligt de kommunala programbedömningarna är behovet av ytterligare graderingar begränsat. 1973 års skogsutredning - som bearbetar hittills redovisade beräkningar - har föreslagit att studier över virkestillgång och virkesbehov bör bedrivas kontinuerligt hos skogsstyrelsen. Den skogsadministrativa utredningen har getts i uppdrag att skyndsamt komma med mera detaljerade förslag i frågan. Planverket påpekar att skogsbrukets redovsning av intresseområden kan behöva fördjupas och preciseras.

Utskottet har förutsatt att det nu redovisade arbetet leder till avsett resultat och har därför inga erinringar i denna del. Utskottet utgår vidare från att de statliga myndigheterna på området i all den utsträckning som är möjlig bidrar med sin sakkunskap när det gäller att precisera skogsbrukets intressen vid konflikter med andra intressen.

Vid skogsbruksintressenas vägning mot andra intressen har i första hand uppmärksammats förhållandet till kulturminnesvården, naturvården och framför allt friluftslivet. 1972 års riktlinjer innehöll bl. a. att den vetenskapliga naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen bör tillmätas stor tyngd som restriktioner - även vid konflikter med de areella näringarnas behov. Riktlinjerna innehöll vidare uttalanden om det önskvärda i att fritidsbebyggelsen utvecklas mer planmässigt än dittills och om att fritidsbebyggelsens intresse bör vika för de areella näringarnas klarlagda behov. Behovet av att i bl. a. friluftslivets intresse freda vissa områden behandlas i samband med de geografiskt anknutna planeringsriktlinjerna.

Flera remissinstanser har anfört kritiska synpunkter på omfattningen av de restriktioner mot skogsbruket som föreslagits i kommunernas program. Naturvårdsverket, planverket och skogsstyrelsen överväger enligt planverkets yttrande till civilutskottet (bil. 1) att gemensamt låta utarbeta anvisningar för hur skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala planeringen.

Departementschefen stryker under (s. 163) att de inskränkningar för skogsbruket som behövs för att tillgodose naturvårdens och friluftslivets intressen i det övervägande antalet fall torde ha liten inverkan på skogsbrukets avkastning och anser att farhågorna är överdrivna om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd med berörda parter.

Motionen 1975:1784 (c), yrkandet 2 delvis, utgår även från de här behandlade konfliktsituationerna. Motionsyrkandet syftar till ett uttalande att det rörliga friluftslivet bör planeras så, att det inte behöver inverka på en normal jord- och skogsbruksproduktion. Uttalandet skulle därmed bli en motsvarighet för den produktiva skogsmarkens del till de grundläggande principerna om bevarande av åkermark. Syftet fullföljs delvis i motionen 1975/76:14 (c), yrkandet 6 delvis. Härtill knyter delvis an även yrkandet i motionen 1975:1796 (m) om ytterligare anvisningar - ett yrkande som i denna del motiveras med krav på starkare skydd för högproduktiv skogs -

CU 1975/76:1

mark. Likaledes ansluter delvis motionen 1975/76:17 (m) med dess betoning av skogsbrukets sysselsättningsfrågor.

Enligt utskottets mening har syftet bakom de här behandlade motionerna i allt väsentligt tillgodosetts genom regeringens beslut. Ett sammanfattande uttalande av den typ som gäller för jordbruksmarken med dess klart alternativa användningsmöjligheter låter sig här svårligen formuleras. Särskilt i fråga om konflikter mellan rörligt friluftsliv och ett inom samma område bedrivet skogsbruk torde, som anförs i propositionen, avgörandena böra lämnastill samråd mellan parterna om riktlinjer förskogsbrukets bedrivande.

4.1.3. Fiske

Allmänt omfattas även fisket av uttalandena att all möjlig hänsyn bör tas till de areella näringarna. I flera av regeringens länsvisa beslut har också betonats att fiskets intressen bör uppmärksammas vid planeringen för kustområden, älvdalar och sjöar.

Som underlag för arbetet under programskedet har funnits endast en översiktlig redovisning och inventeringar. I 1972 års proposition uttalade departementschefen att det material som belyser fiskets förutsättningar och konfliktrisker bör kompletteras och förfinas för att skapa bättre kunskapsunderlag vid bedömningar av lokaliseringsplalser för miljöstörande industri. Fiskeristyrelsen har efter samråd med planverket utarbetat ett program för olika slag av fiskeriinventeringar. Fiskerikonsulenterna har inlett ett inventeringsarbete efter anvisningar från fiskeristyrelsen. Styrelsen anför dock att det underlag som förelåg inom ramen för länsinventeringarna endast i undantagsfall använts som underlag för programmen.

Uppmärksamheten har vid fiskets vägning mot andra intressen i huvudsak riktats mot konflikter vid etablering av miljöstörande industri. Fiskeristyrelsen har pekat på att andra typer av konfliktrisker behandlats otillfredsställande i programarbetet. Planverket anser det angeläget att inte minst fritidsfisket ägnas ökad uppmärksamhet.

Det är i och för sig naturligt att intresset kan komma att koncentreras till direkta hot mot fisket i samband med miljöstörande industri. Det är dock enligt utskottets mening värdefullt om fiskeintressenas konflikter även med andra verksamheter kan tas upp redan i planeringssammanhang. Beträffande fritidsfiskets behandling får utskottet erinra om attén utgångspunkt för 1973 års fiskevattensutredning är att ge fritidsfisket ökade möjligheter. Bl. a. bör man enligt direktiven eftersträva ökade möjligheter för fritidsfiskare utan fiskevatten att utöva fiske. Fiskefrågorna bör därför beaktas även i anslutning till friluftslivets markanspråk.

4.1.4. Renskötsel

Även inom denna sektor gäller allmänt uttalandet om att all möjlig hänsyn bör tas till de areella näringarna. 1 den till regeringens länsvisa beslut fogade

CU 1975/76:1

promemorian framhålls att rennäringens rätt enligt rennäringslagen samt näringens speciella krav i frågan om mark skall beaktas i den fortsatta planeringen. Lagen ger de renskötande samerna rätt att bedriva renskötsel dels året runt på vissa marker (delvis efter tioårig koncession), dels under vinterhalvåret enligt sedvanerätt på vissa andra marker. Vidare föreskrivs i regeringens länsvisa beslut att till ledning för planeringsarbetet skall tjäna de synpunkter som planverket inhämtat från lantbruksstyrelsen (Statens planverk Aktuellt 4.1974) beträffande tolkning av de delar av rennäringslagstiftningen som rör markanvändning och fysisk planering.

Utskottet vill i detta sammanhang endast notera, att godtagandet av vissa tolkningsregler självfallet inte ger dessa karaktär av lagmotiv. Avsikten är här närmast att skapa administrativa handlingsregler.

Den översiktliga redovisningen av rennäringens intressen begränsades under programskedet till planverkets provinventeringar (rapport 20 del 2) för vissa delar av Västerbottens län - inventeringar som av vissa kommuner och lantbruksnämnden i Västerbottens län betraktas som en partsinlaga. Planverket har nyligen (rapport 20 del 3) i samråd med lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund publicerat en sammanfattande beskrivning till 44 samebyars redovisning av renskötselns markanvändning. Redan i detta sammanhang kan noteras att naturvårdsverket och planverket i gemensam skrivelse till regeringen 1975-10-30 föreslagit en närmare avgränsning som ”obrutna fjällområden” av i 1972 års riktlinjer angivnas, k. väglösa vildmarksområden.

Preciseringen av rennäringens intressen kommer förutom genom nämnd redovisning att få ske i den fortsatta kommunala planeringen. De ovan nämnda av planverket från lantbruksstyrelsen inhämtade synpunkterna skall därvid enligt promemorian beaktas. I promemorian framhålls att samråd med berörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet.

Såvitt propositionens redovisning ger vid handen är hittills gjorda inventeringar inte alltid accepterade som en ostridig tolkning av rennäringens faktiska rätt enligt rennäringslagen. Utskottet har trots detta ansett sig kunna utgå från att några initiativ från riksdagens sida inte behövs. Sådana frågor får tas upp ytterligare när eventuella faktiska konflikter närmare preciserats och sammanställts i den kommunala planeringen.

Vägningen mot andra intressen leds inom den fysiska riksplaneringen inte av några direkta prioriteringar utöver de allmänna uttalandena och uttalandet att utvecklingen inom fjällområdet med bl. a. ökande turism bör styras i en sådan riktning att samiska intressen inte skadas och helst på ett sådant sätt att samerna själva får del i utvecklingens positiva sidor. Härtill anknytande frågor behandlas också i betänkandet CU 1975/76:2 angående samhällets åtgärder för rekreation och turism.

Enligt rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av renskötselrätten för visst område när förutsättningar för expropriation föreligger.

2 Riksdagen 1975/76 19 sami. Nrl

CU 1975/76:1

18 Är området väesentligen utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande meddelas när området behövs för allmänt ändamål. Enligt lantbruksstyrelsen och planverkets synpunkter, som enligt promemorian skall beaktas, rekommenderas kommunerna att i kommunöversikt eller motsvarande utpeka områden där ingen ny bebyggelse kan medges med hänsyn till renskötsel, där bebyggelse kan medges under förutsättning att renskötselns intressen inte skadas och där renskötseln inte har några intressen att bevaka vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

4.1.5. Rörligt friluftsliv m. m.

4.1.5.1. 19 7 2 års riktlinjer Allmänt

Riktlinjerna innebär bl. a. att det långsiktiga samhällsintresset att bevara en god miljö och ställa tillräckliga rekreationsmöjligheter till de många människornas förfogande bör väga tungt i förhållande till kortsiktiga och enskilda intressen. Även närmiljöer och rekreationsområden i anslutning till växande tätorter och främst storstadsområden skall beaktas i den kommunala planeringen.

Underlaget för planeringen bestod av naturvårdsverkets redovisning. I programarbetet har kommunerna i stor utsträckning föreslagit ytterligare områden som riksintressanta. Speciella utredningar har tillfört ytterligare material. Naturvårdsverket avser att närmare belysa behovet av rekreationsområden i tätortsområden.

I promemorian förordas en samlad behandling av bl. a. rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård för att skapa bättre samordning. Vidare stryks under bl. a. behovet av rekrerationsområden för befolkningen i Storstockholm och Göteborgsområdet. För Skånelänen bör studierna av jordbrukets intressen sättas i samband med den begränsade tillgången inom delar av Skåne på mark för rörligt friluftsliv.

Utskottet har ovan berört bl. a. konflikter mellan skogsbrukets och det rörliga friluftslivets intressen. Enligt utskottets mening är den fortsatta samlade behandlingen av de skyddsvärda områdena av stor vikt även för att ge ytterligare utgångspunkter för den samordning av insatser i riksperspektiv som nedan behandlas.

4.1.5.2. Primära rekreationsområden

Utskottet behandlar i betänkandet CU 1975/76:2 förslag i prop. 1975:46 och därtill knutna motioner. Redan i detta sammanhang bör betonas att urvalet och planeringen av de primära rekreationsområdena får ses som speciella riktlinjer, knutna till den samlade behandlingen inom den fysiska riksplaneringens ram av bl. a. rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och

CU 1975/76:1

kulturminnesvård. I länsbesluten har regeringen också föreskrivit att riksdagens beslut beträffande samordning av insatser för rekreation och turism skall beaktas i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen.

4.1.6. Vetenskaplig naturvård

Enligt promemorian skall naturvårdsverkets ställningstaganden till programmen - vilka inte bör betraktas som slutgiltiga - inordnas i den översiktliga kommunala planeringen. I av naturvårdsverket utfärdade råd och anvisningar för översiktlig naturinventering och naturvårdsplanering (SNV 1975:1) anges bl. a. att de länsvis upprättade naturvårdsplanerna skall ses som en samlad redovisning av dessa intressen och ingå som ett beslutsunderlag vid vägning mot andra intressen. Utskottet vill i detta sammanhang notera att en vägning sålunda ansetts böra ske och att i den mån intressena inte utgör redan i samråd klarlagda riksintressen de kommunala synpunkterna också måste tas med i avgörandet.

Vissa härtill anknytande säkerställningsfrågor behandlas nedan.

4.1.7. Kulturminnesvård

Kulturminnesvårdens intressen bör enligt riktlinjerna liksom den vetenskapliga naturvårdens intressen tillmätas stor tyngd som restriktion förandra verksamheter, bl. a. därför att de representerar värden som inte kan återskapas eller ersättas om de en gång förstörts.

Underlaget för programarbetet har getts i riksantikvarieämbetets redovisning, omfattande ca 850 miljöer av riksintresse, drygt 1 000 miljöer av regionalt intresse och ca 100 s. k. större områden av betydelse för kulturminnesvården. De kommunala programmen innehåller i stor utsträckning förslag till utvidgningar av de skyddsvärda områdena.

Utskottet har noterat att kommunerna anmäler ett stort behov av medverkan från landsantikvarierna under planeringsskedet och att åtskilliga landsantikvarier och länsstyrelser anmält behov av omfattande inventeringar. Riksantikvarieämbetet betecknar kommunernas ambitionsnivå som mycket hög och anser att behovet av utredningar och inventeringar är så stort att det blir svårt att slutföra dessa under planeringsskedet.

Även om enligt promemorian de från rikssynpunkt mest angelägna bevarandeintressena nu till sina huvuddrag torde vara angivna bör enligt utskottets mening möjligheterna till kompletterande utredningar och inventeringar beaktas i särskild ordning.

4.1.8. Fritidsbebyggelse

Den vanligaste typen av konflikt i programmen är den mellan fritidsbebyggelsen och det rörliga friluftslivet eller naturvården. Även kulturmin -

CU 1975/76:1

nesvården, jordbruket, skogsbruket och renskötseln anses ibland ställa anspråk på marken som kolliderar med fritidsbebyggelsens. Kommunernas mål för planeringsarbetet anges som skiftande och i allmänhet ganska vagt formulerade.

I promemorian framhålls bl. a. alt restriklivitet bör tillämpas i fråga om ytterligare fritidsbebyggelse inom områden som berörs av de geografiska riktlinjerna i avvaktan på översiktliga markanvändningsplaner och att kommunerna bör förbättra sin planeringsberedskap.

Utskottet finner anledning att stryka under dessa bedömningar. Bl. a. inom de primära rekreationsområdena men också inom flera andra områden får kravet på en föregående översiktlig markanvändningsplan särskilt stor tyngd.

4.1.9. Industri

Departementschefen lämnar (s. 163-165) vissa kommentarer som gäller den berörda miljöstörande industrins behandling längs norrlandskusten och i inlandet.

Utskottet stryker under bedömningen att det är av stor betydelse ur flera synpunkter att mer preciserade utgångspunkter för industrins behandling i de nämnda områdena kan anges och att kompletterande studier behöver utföras på central och regional nivå. Rekommendationer i de länsvisa besluten har också detta syfte liksom föreskrifter om samråd mellan vissa länsstyrelser. Det arbete med sammanställningar m. m. som påbörjats inom bostadsdepartementet i samarbete med jordbruks-, arbetsmarknads- och kommunikationsdepartementet samt de studier som bedrivs av industriverket får förutsättas ge avsett bidrag till ovan angivet utredningsarbete. Inte minst värdefullt är att vissa centrala samordningsfrågor därmed kan belysas. Resultatet av de nämnda studierna kommer att publiceras som ett underlag för fortsatta överväganden.

Utskottet tar upp departementschefens redogörelse för handläggningen av industrilokaliseringsärenden enligt 136aS BL i betänkandet CU 1975/76:8 i samband med behandlingen av prop. 1975/76:56.

4.1.10. Energiförsörjning

I promemorian (1975-02-20) framhålls att nya riktlinjer beträffande markreservationer för kraftverk och ledningsnät inte bör anges förrän riksdagen tagit ställning till energipolitiken vid 1975 års riksmöte. Detta har sedermera skett. Riksdagen kommer att få ta ställning till nya sammanfattande bedömningar beträffande vattenkraftsutbyggnaden.

Enligt utskottets mening bör riksdagens beslut i härtill anknytande frågor (prop. 1975:30, NU 30, CU 28) tills vidare uppfattas sorn kompletterande riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.

CU 1975/76:1

21 Utskottet erinrar i anslutning till vad som angetts som planering för kraftledningsgalor om riksdagens uttalande i samband med behandlingen av förslag till ledningsrättslag (CU 1973:34). Riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i denna del, bl. a. att koneessionsprövning för elektrisk ledning bör ske med beaktande även av bl. a. de riktlinjer som godtagits för den fysiska riksplaneringen. Utskottet utgick från att frågorna uppmärksammades i ett samrådsförfarande som gav lösningar i vissa fall redan inom den fysiska riksplaneringens ram.

4.1.11. Kommunikationer

1972 års beslut innefattade inte några särskilda riktlinjer för väg-, järnvägsoch sjötransporternas behandling. Riksdagen har (TU 1975:1) därefter gett regeringen till känna vad trafikutskottet anfört beträffande den långsiktiga vägplaneringen. Uttalandet rörde konflikten mellan vägbyggande, å ena, samt jordbrukets och naturvårdens intressen, å andra sidan. Civilutskottet har ovan berört detta uttalande. Kommittén för den långsiktiga vägplaneringen har (SOU 1975:85 och 86) utarbetat förslag til! riktlinjer för den framtida vägplaneringen med tyngdpunkten lagd på att förbättra anpassningen av denna planering till den övriga samhällsplaneringen.

Behandlingen av flygplatsfrågorna i regeringens liinsvisa beslut rör av naturligaskäl i första hand markanvändningsplaneringen. Utskottet vill i detta sammanhang betona det starka sambandet med överväganden inom en trafikplanering med riksperspektiv av det långsiktiga flygplatsbehovet i skilda delar av landet. Förslag i detta ämne har lagts fram i en departementspromemoria (Ds K 1975:10).

4.1.12. Försvar

Riktlinjerna innebär i denna del endast att försvarsmyndigheterna bör ges möjlighet att på ett tidigt stadium delta i den fysiska riksplaneringen. Enligt promemorian bör försvarets markbehov och omgivningskrav vägas in i planeringen.

Försvarets planering bedöms i riksskala och är avhängig av statsmakternas försvarsbeslut. Försvarets fredsorganisationsutrednings arbete kan enligt promemorian tillsammans med gjorda redovisningar av kraven komma att underlätta en mera samlad bedömning av försvarsmaktens markbehov.

Utskottet förutsätter att berörda myndigheter på totalförsvarets område söker att översiktligt presentera lånsiktiga anspråk på ett så tidigt stadium som möjligt. Vidare förutsätts att föreskrifter som kan motverka en redovisning av översiktliga alternativa lösningar utmönstras. Föreskrifter av denna typ torde ha sitt ursprung i en numera övergiven syn på planeringsprocessen.

Utskottet utgår vidare från att större markanvändningsfrågor även inom

CU 1975/76:1

totalförsvarets område behandlas och bedöms med hänsyn tagen till den fysiska riksplaneringens riktlinjer.

4.2. Geografiska rikt linjer

4.2.1. Allmänt

De områdesanknutna riktlinjerna utgår från de allmänna riktlinjerna och avser de delar av landet där konkurrensen om de fysiska resurserna är eller kan väntas bli framträdande och där överregionala aspekter har särskild vikt. De områdesanknutna riktlinjerna är av tvåslag: dels avgränsas områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värden från rikssynpunkt bör skyddas för större miljöförändringar, dels anges vissa riktlinjer för lokalisering av den i den fysiska riksplaneringen behandlade industrin.

4.2.2. Kusterna

Landets havskust har delats in i tre kategorier - s. k. obrutna kuster, högexploaterade kuster och övriga kuster. De obrutna kusterna bör enligt riktlinjerna helt undantas från lokalisering av resurskrävande och miljöstörande industri. De bör vidare disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål blir möjligt och så att bl. a. vetenskapliga naturvärden skyddas. Återhållsamhet bör iakttas med lokalisering av enskild fritidsbebyggelse.

I regeringens beslut sägs att inom de obrutna och högexploaterade kustområdena berörda kommuner bör utföra en översiktlig planering och redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Stor hänsyn bör där tas till bl. a. det rörliga friluftslivets och naturvårdens intressen och stor återhållsamhet iakttas med att tillåta ny fritidsbebyggelse.

Planverket ansåg i sitt yttrande över programmen bl. a. att statsmakterna bör precisera innebörden i riktlinjerna för den obrutna kusten i norra Bohuslän

- enligt 1972 års beslut norra Bohusläns skärgårdskust från Brofjorden till norska gränsen (bil. 3). Enligt regeringsbeslut bör Lysekils, Sotenäs, Tanums och Strömstads kommuner samordna sin planering av det obrutna området norr om Brofjorden. Strömstads kommun skall för Hogdalsnäset upprätta generalplan i enlighet med bestämmelserna i 10 a § BL. Planen skall tillgodose syftet att området disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för rekreationsändamål blir möjligt.

De av riksdagen (CU 1972:35 s. 22) godtagna riktlinjerna för kusten norr om Brofjorden till norska gränsen innebär - som refererats i propositionen

- att avgränsningen av området godtogs, att de allmänna riktlinjerna skulle gälla och att sålunda miljöstörande industri inte skulle förläggas till området. Riksdagen har vidare uttalat att intresset av att bevara djuphamnsmöjiig -

CU 1975/76:1

heterna i den norra delen av området bör kunna tillgodoses inom ramen för en sådan planering.

Det år 1972 på allmänna resurshushållningsaspekter grundade intresset att ta till vara de unika djuphamnsförutsättningarna vid Hogdalsnäset (bil. 4) har därefter materialiserat sig i ansökningar om tillstånd enligt 136 a § BL för tillverkning av oljeulvinningsplattformar. Regeringen har medgett att en provisorisk torrdocka i Kebalviken vid Strömstad får användas för tidsbegränsad tillverkning av bottendelar till oljeutvinningsplattformar, och den fortsatta tillverkningen i djupvattenläge får under viss tid ske vid Kålvik på Hogdalsnäset. Den generalplanering som Strömstads kommun enligt ovan ålagts skall bl. a. utgå från att återställningsåtgärder skall kunna vidtas i Kålvik. Kommunen hävdar att gällande planeringsriktlinjer beslutats utan kännedom om denna speciella industris lokaliseringsanspråk och att en bedömning därav ur såväl nationell som regional synvinkel måste göras. Enligt kommunen rymmer kuststräckan två djuphamnslägen av riksintresse i detta sammanhang-förutom Kålvik även Lunneviken. Kommunen hävdardärför att generalplanearbetet skall inriktas så att även vid Lunneviken - ca 750 tn söder om Kålvik - kan lokaliseras ett byggande av oljeutvinningsplattformar i djupvattenläge. Kommunen utgår därvid från att permanent dockläge får förläggas inom kommunen.

I motionen 1975/76:13 (c, ni, fp, s) föreslås riksdagen uttala att man i den fortsatta generalplaneringen av Hogdalsnäset bör utgå från att Lunneviken djuphamnsmöjligheter kan utnyttjas och att Sundsvik - beläget mellan Kålvik och Lunneviken - reserveras för naturvårds- och fritidsändamål. Förslaget motiveras med - förutom planmässiga överväganden - även verksamhetens nationella och regionalpolitiska betydelse.

Den hittillsvarande tillämpningen av riktlinjerna genom 1974 års tillståndsbeslut står enligt utskottets mening i god överensstämmelse med gällande riktlinjer. En tolkning av gällande riktlinjer ligger också bakom de föreskrifter som getts av regeringen för generalplaneringen av Hogdalsområdet innebärande bl. a. att tillverkning av oljeutvinningsplattformar skall koncentreras till ett område. Enligt utskottets mening är också denna tolkning förenlig med dessa riktlinjer.

Riksdagens uttalande om ett bevarande av de unika djuphamnsresurserna på Hogdalsnäset inom ramen för de geografiska riktlinjerna förden obrutna Bohuskusten formulerades i ett skede då intresset för en tillverkning av oljeutvinningsplattformar inte hade kommit till uttryck. Uttalandet gjordes närmast mot bakgrund av en önskan att hushålla med dessa unika naturförutsättningar och därmed öppna en möjlighet att tillgodose senare preciserade anspråk.

Därefter inträffade händelser och senast vad i propositionen och motioner uttalats torde komma att ställa anspråk på ytterligare precisering av de statliga riktlinjerna. Departementschefen anser att frågan om en eventuell utvidgning av Kålviksområdet även till det närliggande Sundsvik - om den ak -

CU 1975/76:1

tualiseras - är av sådan art att den bör underställas riksdagens prövning. Utskottet delar denna bedömning. Med hänsyn till det i annat sammanhang betonade intresset av att utgångspunkterna för planeringen läggs fast så tidigt som möjligt bör emellertid enligt utskottets mening frågan om inom vilket område den aktuella verksamheten kan komma i fråga redan nu parlamentariskt förankras i riksdagen.

Utskottet har i den sålunda preciserade frågan stannat för följande bedömning. Å ena sidan finns dokumenterade och välmotiverade bevarandeanspråk som fått uttryck i riktlinjerna för planeringen av den obrutna Bohuskusten. Å andra sidan finns anspråk på utrymme för en verksamhet med byggande av oljeutvinningsplattformar - anspråk som med hänsyn till sysselsättningsförhållanden och regionalpolitiska utvecklingsmål har stor tyngd inte endast regionalt utan även ur rikssynpunkt. Vägningen mellan dessa anspråk har bl. a. lett till övervägandet att denna verksamhet bör koncentreras till ett område - en uppfattning som utskottet ovan anslutit sig till. Då det nu gäller att ta ställning till omfattningen av detta område får noteras att inte heller nu anspråken på djupvattenlägen och anslutande mark samt på områden för docklägen kan klart preciseras. Ovisshet råder fortfarande om möjligheterna till nya beställningar och i viss mån om nya tekniska förutsättningar. Häremot ställs dock det tidigare berörda intresset att så tidigt som möjligt klargöra de planeringsmässiga möjligheterna till en fortsatt verksamhet. Detta senare intresse har mot bakgrund av bl. a. sysselsättningsaspekterna så stor tyngd att den planmässiga bedömningen bör utgå från förutsättningen att i vart fall tills vidare fortsatt verksamhet skall tillåtas.

Vidare bör enligt utskottets mening en utgångspunkt vara att det skall vara möjligt att undvika att ett företag kan komma i en faktisk monopolställning. Planeringen för denna typ av verksamhet bör därför utgå från att fler än ett företag samtidigt bygger plattformar. Dessa synpunkter i förening med vad hittills utretts om olika platsers tekniska lämplighet motiverar enligt utskottets mening att planeringen för Hogdalsnäset bör utgå från att en beredskap bör upprätthållas att välja mellan alternativa lösningar så att de bestående ingreppen blir så små som möjligt. Denna planering i syfte att klarlägga förutsättningarna för tillverkning av oljeutvinningsplattformar bör omfatta området fr. o. m. Lunneviken t. o. m. Kålvik.

Mot en sådan utvidgning talar den miljöpåverkan som följer om Lunneviken tas i anspråk. De bestående miljöingreppen torde emellertid enligt utskottets mening kunna begränsas och miljön återställas när verksamheten upphör. Enligt utskottets mening innebär en sådan utvidgning inte att den fysiska riksplaneringens intentioner för obrutna kustområden omintetgörs. Utskottet utgår som hittills från att en planering för ifrågavarande verksamhet inte medför att ett område får tas i anspråk förrän det visats att det föreligger ett behov därav.

Utskottet föreslår sålunda med anledning av motionen att riktlinjerna

CU 1975/76:1

för planeringen av norra Bohusläns skärgårdskust kompletteras genom att riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad utskottet anfört.

Skärgårdsområdena uppmärksammas speciellt i vissa län. I Stockholms län har en särskild skärgårdsutredning lagt fram förslag till åtgärder. För det obrutna kustområdet i Östergötlands och Kalmar län arbetar en speciell skärgårdsutredning (KÖSU-utredningen) med att ta fram bl. a. inventeringsoch utredningsmaterial som grund för berörda kommuners planering. De i betänkandet CU 1975/76:2 behandlade förslagen beträffande rekreation och turism berör i flera fall skärgårdsområdena. 1 motionen 1975/76:9 (c) föreslås riksdagen besluta att planeringsarbetet för kustområdenas skärgårdsdelar skall inriktas på ett bevarande av den yrkesverksamhet som nu förekommer samt på att skapa förutsättningar för en ökad året-runt-sysselsättning. Motionärerna anför bl. a. att prioriteringarna bör göras till den bofasta befolkningens fördel och att turism och rekreationsliv bör komma i andra hand.

Utskottet har uppfattat motionsförslaget inte som syftande till ändringar av de geografiska riktlinjerna för berörda kustområden utan som avsett att betona vikten av den fasta skärgårdsbefolkningens intressen. Även enligt utskottets mening har - inom de ramar som riktlinjerna ger - dessa intressen stor tyngd också i konkurrens med anspråk sorn rubriceras sorn riksintressen. Även om utskottet inte kan ansluta sig till vissa generella uttalanden i motionen bör motionärens synpunkter i andra delar kunna förutsättas bli tillgodosedda i den pågående fysiska planeringen. 1 väsentliga avseenden torde dock detta komma att kräva åtgärder också inom sektorer utanför civilutskottets ansvarsområde. Förslag om sådana åtgärder har också aviserats. Utskottet förutsätter att dessa förslag kan behandlas vid pågående riksmöte. Motionen bör med hänsyn till det anförda inte leda till några särskilda förslag från riksdagens sida.

4.2.3. Fjällvärlden

Enligt gällande riktlinjer skall de hittills preliminärt avgränsade s. k. väglösa vildmarksområdena undantas från all tyngre exploatering. I de där inom liggande s. k. vildmarkskärnorna bör ytterligare övernattningsstugor för turism inte uppföras.

Naturvårdsverket och planverket har som ovan angetts föreslagit en närmare avgränsning som obrutna fjällområden av de nu preliminärt angivna väglösa vildmarksområdena. Länsstyrelsen i Norrbottens län utför en översiktlig inventering av länets fjällområden.

Enligt propositionen utmärks behandlingen av fjällregionen i de kommunala programmen av en avvaktande hållning. Regeringen framhåller i länsbesluten angelägenheten av översiktliga, planmässiga överväganden. Berörda kommuner och länsstyrelser bör enligt dessa beslut samarbeta med varandra och i samråd med planverket och naturvårdsverket precisera redovisade intresseområden m. ni.

CU 1975/76:1

26 Utskottet har inga principiella erinringar mot hittills vidtagna åtgärder. Det bör dock betonas att intresseredovisningar inte bör begränsas till en precisering av bevarandeanspråk utan också så långt som möjligt ta upp ännu inte preciserade exploateringsanspråk även utanför fritidssektorn. Också för detta område är det viktigt att eventuella konfliktområden kan preciseras på ett så tidigt stadium som möjligt.

4.2.4. Älvdalarna

Regeringsbeslutet innebär bl. a. att en översiktlig planering bör utföras för huvudälvarnas dalgångar så att en översiktlig bild ges av avsedd markanvändning. Enligt riksdagens beslut bör en ny samlad prövning av handläggningen av vattenkraftfrågorna även inom södra Norrland och norra Svealand ske så snart som möjligt efter det att utredningsarbetet beträffande norra Norrlands vattendrag slutförts och behandlats. Ett beslut i detta ämne kan knappast beaktas under det normala planeringsskedet. Vidare torde omfattningen av planeringen för älvdalarna i flera fall komma att påverkas även av riktlinjerna för planeringen av primära rekreationsområden. Utskottet hänvisar här till vad ovan anförts i anslutning till de energipolitiska riktlinjerna.

4.2.5. Vissa inlandsområden m. m.

Enligt 1972 års beslut bör i avvaktan på fortsatta riksplanestudier beträffande inlandet göras en översiktlig planering inom för friluftsliv och fritidsbebyggelse särskilt attraktiva områden. I programmen föreslår kommunerna också i flertalet fall sådana särskilda planeringsåtgärder. Länsstyrelserna redovisar pågående eller avsedd samordnad planering härför.

Regeringsbeslutet innebär bl. a. särskilda planeringskrav för samtliga större insjöområden i landet och anger motsvarande planeringskrav för ytterligare ett antal områden i landet, varav vissa föreslagits som primära rekreationsområden.

Utskottet erinrar även i detta sammanhang om förslag beträffande rekreation och turism i betänkandet CU 1975/76:2. Vidare förutsätts att vissa synpunkter från studierna beträffande lokalisering av industri till inlandet och Norrlandskusten kan böra beaktas även i den här behandlade planeringen.

4.2.6 Områden med speciella problem

Beträffande Hogdalsnäset i norra Bohuslän, Skåneregionen, Bråvikenområdet och kusten norr därom till Nyköping, Vänernområdet och södra Billingen har regeringen angett att berörda länsstyrelser bör lämna redogörelser för behandlingen av dessa områden direkt till regeringen. Utskottet har ovan berört regeringens ansvar m. m. i detta hänseende.

CU 1975/76:1

27 Utskottet har ovan behandlat frågan om en planering av Hogdalsnäset.

I fråga om södra Billingen, där ett stort antal riksintressen står i konflikt med varandra, stryks under behovet av samlade överväganden angående markanvändningen. Länsstyrelsen har fått i uppdrag att göra en samlad utvärdering av anspråken och ange förslag till fortsatta åtgärder och lämpliga former att reglera markens användning. Berörda centrala myndigheter skall få tillfälle att följa detta arbete och så långt möjligt biträda länsstyrelsen. Kommunernas planering bör bl. a. inriktas på att hela södra Billingen på sikt skall kunna omfattas av samordnade översiktliga planer i form av generalplaner, kompletterade med erforderliga förordnanden enligt naturvårdslagen. En ansökan om tillstånd enligt 136 a i; BL att bryta uran m. m. har ingetts till regeringen och remissbehandlats men sedermera återkallats.

I motionen 1975/76:12 (c) föreslås riksdagen uttala att södra Billingen skall skyddas från miljöstörande industri tills planeringsskedet genomförts. Motionens syfte torde ha varit att uppskjuta den nämnda tillståndsprövningen till dess den kommunala planeringen fullföljts och generalplan upprättats.

Med hänsyn till att den i motionen angivna tillståndsprövningen avbrutits har motionsförslaget förlorat sin omedelbara aktualitet. Någon ny prövning torde inte aktualiseras förrän en mer samlad utvärdering av anspråken föreligger. Riksdagen kommer enligt vad ovan angetts att få ta ställning till en ytterligare redovisning av planeringsöverväganden för bl. a. detta område. Motionens huvudsakliga syfte är därmed tillgodosett. Ett uttalande som kan tolkas så att tillståndsprövning inte kan göras innan generalplan upprättats är enligt utskottets mening olämpligt.

5. Lagstiftningsfrågor m. m.

5.1. Medel för genomförande av riktlinjerna

Enligt programmen avser många kommuner att använda sig av de i praxis och mot bakgrund av planverkets anvisningar utvecklade s. k. kommunöversikterna. 1 det praktiska arbetet har uppstått behov av att skilja mellan mycket översiktliga markanvändningsplaner för hela kommunen (kommunomfattande markdispositionsplaner) och översiktliga planer för mer begränsade områden (områdesplaner). Departementschefen anför att båda dessa typer av planer i formellt hänseende kan inrymmas under BL:s generalplanebegrepp. De bör också enligt planverkets anvisningar anias av kommunfullmäktige och handläggas enligt reglerna för antagen generalplan.

Utskottet har ingen erinran mot vad departementschefen anfört i denna elei.

I motionen 1975/76:7 (m). yrkandet 2 delvis, föreslås riksdagen göra vissa uttalanden. Dessa torde avses syfta lill att förorda kommunöversikten som

CU 1975/76:1

medel för att skydda intressen för närmast naturvård, rörligt friluftsliv och kulturminnesvård.

Motionsförslaget kan återföras till vad som i propositionen (s. 42-43) anförs om säkerställandet av den vetenskapliga naturvårdens intressen. Naturvårdsverket har hävdat att säkerställandeformen bör anpassas till det verkliga behovet av skydd och inte göras beroende av vilken instans som är riktig att ta på sig skyddsansvaret. Endast naturvårdslagen kan tillgodose behov av tillsyn, vård och skydd. Svenska kommunförbundet anser bl. a. mot bakgrund av att kommunen och länsstyrelsen i tre fjärdedelar av fallen föreslagit riktlinjer i kommunöversikt och att naturvårdsverket inte ansett det vara tillräckligt att den senare ståndpunkten röjer en misstro mot kommunerna.

I prop. 1972:111 (bil. 2 s. 312) anfördes att formerna för planeringen borde lösas genom överläggningar mellan i första hand berörda länsstyrelser och kommuner. Det anfördes vidare att om en kommun finner att fastställd generalplan inte är ett lämpligt skydd får sålunda naturvårdslagen tillgripas. Det betonades också att generalplaneringen kan ge ett skydd av i huvudsak restriktiv karaktär medan genom naturvårdslagen kunde säkras skötseln av skyddsvärda områden. Det skulle ankomma på planverket att efter samråd med naturvårdsverket utarbeta närmare anvisningar.

Utskottet delar den av departementschefen framförda uppfattningen att ändringarna i främst naturvårdslagen och även .skogsvårdslagen kan ge möjlighet att uppnå enighet mellan kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter i många tidigare kontroversiella frågor. Utskottet anser, mot bakgrund av det ovan anförda, att något ytterligare uttalande från riksdagens sida inte behövs. Motionsyrkandet avstyrks därför i här behandlad del.

I motionerna 1975:594 (c), 598 (c), yrkandena 2 c och 3 a och 874 (fp) samt 1975/76:11 (fp) läggs fram förslag som på olika sätt syftar till att förstärka formerna för skyddet av åkermarken - genom direkta åtgärder eller efter utredning.

De av riksdagen godtagna riktlinjerna har visserligen inte direkt rättsverkan utan förutsätts få genomslag genom den kommunala planeringen, där även generalplaneinstitutet står till förfogande. Möjligheten att föreskriva generalplanering för visst syfte har här berörts. Utskottet har inte nu anledning utgå från annat än att riktlinjernas intentioner beaktas i den kommunala planeringen. De statliga myndigheterna har i cirkulär (1973:15) anbefallt att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för användningen av mark och vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna dragit upp för hushållningen med dessa naturtillgångar. Skiljaktiga meningar kommer självfallet att uppstå i vissa fall i den konkreta tillämpningen. I den mån så behövs får utskottet som hittills förutsätta att förslag till kompletterande riktlinjer föreläggs riksdagen. Med hänvisning till det anförda och till jordbruksutskottets yttrande (bil. 2) avstyrkes motionsyrkandena.

CU 1975/76:1

5.2. Översyn av planlagstiftningen

Vad i propositionen anförts föranleder inte något särskilt uttalande från riksdagen sida.

6. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning m. m. att riksdagen avslår motionerna 1975/76:7, yrkandet 2 delvis, och 16,

2. beträffande inventering av vattentillgångar m. m. att riksdagen avslår motionen 1975/76:14, yrkandet 5,

3. beträffande samordning av planeringsaktiviteter att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:14, yrkandet 6 delvis, som sitt yttrande ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande enskilda planbeslut under planeringsskedet att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:10 som sitt yttrande ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

5. beträffande tidsplan och redovisning av planarbetet att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:14, yrkandet 1, som sitt yttrande ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande information att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:14, yrkandet 6 delvis, som sitt yttrande ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

7. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:14, yrkandet 3, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. beträffande principerna för handläggning av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten att riksdagen godkänner vad i regeringsprotokollet förordats,

9. beträffande ny redovisning beträffande vissa områden att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:14, yrkandet 2, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande en parlamentarisk ledningsgrupp att riksdagen avslår motionen 1975/76:7, yrkandet 1,

11. beträffande översiktig planering till skydd för jordbruksintressen i Södermanlands län att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:14, yrkandet 4, och 15, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. beträffande redovisningen av jordbrukets intressen att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och motionen 1975:1784, yrkandet 1,

a. godkänner riktlinjerna i regeringens beslut,

b. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

CU 1975/76:1

13. beträffande jordbrukets intressen såvitt de inte behandlats under 11 och 12, att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del samt med anledning av motionerna 1975:278, yrkandet 2, 598, yrkandet 2 b, 1784, yrkandet 2 delvis, 1796 delvis, 1975/76:14, yrkandet 6 delvis, och 17 delvis, godkänner den precisering av riktlinjerna som regeringens beslut inneburit,

14. beträffande skogsbrukets intressen att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del samt med anledning av motionerna 1975:1784, yrkandet 2, 1796, båda i den del de inte behandlats under 13, 1975/76:14, yrkandet 6 delvis, och 17 i den del den inte behandlats under 13, godkänner den precisering av riktlinjerna som regeringens beslut inneburit,

15. beträffande de verksamhetsanknutna riktlinjerna i de delar de inte behandlats under 11-14 att riksdagen godkänner den precisering därav som regeringens beslut inneburit,

16. beträffande riktlinjer för planering av den obrutna kusten i norra Bohuslän att riksdagen med anledning av redovisningen i regeringsprotokollet och motionen 1975/76:13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. beträffande planeringen av skärgårdsområdena att riksdagen avslår motionen 1975/76:9,

18. beträffande planeringen av södra Billingen att riksdagen avslår motionen 1975/76:12,

19. beträffande medel för genomförande av planeringsriktlinjerna att riksdagen avslår motionen 1975/76:7, yrkandet 2 i den del det inte behandlats under 1 ovan.

20. beträffande formerna för skyddet av jordsbruksintressena att riksdagen avslår motionerna 1975:594, 598, yrkandena 2 c och 3 a, 874 och 1975/76:11,

21. beträffande i regeringsprotokollet lämnad redovisning i den del den inte behandlats ovan eller i utskottets betänkande CU 1975/76:8 att riksdagen som sitt yttrande ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 november 1975

På civilutskottets vägnar ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Wennerfors (m). Lindkvist (s). Åkerfeldt (c). Strömberg i Botkyrka (fp), Högström1 (s). Mattsson i Skee (c), Jadestig (s), Häll (s), Olof Johansson i Stockholm (c). Claeson (vpk). Persson i Karlstad (s). Danell (m). Håkansson i Trelleborg2 (s) och Andersson i Gamleby (s).

1 punkterna 1-10, 14-21

2 punkterna 11-13

CU 1975/76: 1

31 Reservationer

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning m. m. a. av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Enligt utskottets” och slutar med "skall hävdas” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till förslaget i motionen 1975/76:7, yrkandet 2, såvitt nu är i fråga.

Som framhålls i motionen kan de konsekvenser som den s. k. säkerställningen av mark i riksplaneringens efterföljd inte accepteras eftersom de för med sig en konstlad markanvändning något som - inte minst på lång sikt - kommer att få ytterst allvarliga verkningar för skilda grupper av markägare.

Det finns anledning att i sammanhanget påpeka vikten av en förutsättningslös prövning av hur säkerställningen skall hanteras, fastläggas och legalt förankras. Problemet med de långvariga byggnadsförbude.i måste uppmärksammas. De på senare år bl. a. företagna skärpningarna av expropriationslagstiftningen. förköpslagstiftningen, borttagandet av glesbebyggelserätten ger mycket starka samhälleliga instrument för att möjliggöra ändring av markanvändning och ägostruktur. En analys av de frågor om säkerställning av mark som aktualiserats i programskedet och som föreslås i motionen 1975/76:7 bör göras. Detta bör ges regeringen till känna. Vid ett sådant ställningstagande avstyrker utskottet bifall till motionen 16 (vpk).

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:16 och med bifall till motionen 1975/76:7, yrkandet 2 delvis, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b. av herr Claeson (vpk) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Enligt utskottets” och slutar med "skall hävdas” bort ha följande lydelse:

Den utformning som det fysiska riksplanearbetet hittills haft bekräftar de farhågor som framkom vid utskottsbehandlingen av propositionen 1972:111. I reservation (vpk) anfördes vid detta tillfälle bl. a. följande:

Riksplanen är, som framgår, inte en allmän nationell plan för hushållning med mark och vatten. Den utgör ett inventeringsunderlag, avsett att användas i speciella lägen. Dessa lägen inträffar då konkurrens i konkreta fall uppstår mellan kapitalintressen och andra intressen. Från fall till fall fattas då beslut om vilka intressen som skall prioriteras.

Detta är en otillfredsställande uppläggning av hela riksplaneringen. Det understryker anpassningskaraktären i den statliga planeringen över huvud. Varje beslut i en dylik konkurrenssituation kommer att fattas på basis av

CU 1975/76: 1

utvecklingsförutsättningar som bestämts av andra.

Nya riktlinjer för den fysiska riksplanen måste genomdrivas. Riksplanen skall inte vara ett instrument för specifika, lokala konkurrenssituationer. Riksplanen skall ha en egen ideologi, och dess principer skall vara allmänt bindande för den planpolitiska synen. Ett ekologiskt betraktelsesätt som beaktar det totala trycket på den nationella miljön skall ligga som grund.

De erinringar som framfördes år 1972 och som nu alltså återigen förs fram i motionen 1975/76:16 (vpk) äger alltjämt giltighet och har förstärkts under programskedet. Vad som anförts i motionen och refererats ovan bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed avstyrks motionen 1975/76:7 (m) yrkandet 2 såvitt nu är i fråga.

dets utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:7, yrkandet 2 delvis, och med bifall till motionen 1975/76:16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande en parlamentarisk ledningsgrupp av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Enligt motionen” och slutar med "därför motionsförslaget” bort ha följande lydelse:

Det är som framhålls i motionen 1975/76:7 (m) viktigt att en parlamentariskt sammansatt grupp får leda den fysiska riksplaneringen. Detta krav förstärks av att åtskilliga oklarheter för närvarande råder beträffande styrmedlens utformning. Dessutom visar remissyttranden från centrala verk att svåra avvägningsfrågor och kompetenskonflikter möter i den praktiska hanteringen av riksplaneringen. Behovet av en parlamentariskt sammansatt ledningsgrupp är väl belyst. En sådan grupp bör leda planarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande en parlamentarisk ledningsgrupp att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:7, yrkandet 1, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande medel för genomfarande av planeringsriktlinjerna av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommunförbundet givit uttryck för och som förts fram i motionen 1975/76:7 (m) nämligen att om alltför stora områden anges som varande riksintressanta det finns stor risk för att respekten för de restriktioner som föreslås tunnas ut till förfång för de verkligt

CU 1975/76: 1

skyddsvärda områdena. Det finns anledning för riksdagen att i detta avseende ge regeringen sin mening till känna.

dels utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande medel för genomförande av planeringsriktlinjerna att riksdagen med bifall till motionen 1975:76:7, yrkandet 2 i den del det inte behandlats under 1 ovan, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. beträffande planeringen av skärgårdsområdena av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anför:

Vi anser att utskottet klarare borde ha instämt i det yrkande som ställs i motionen 1975/76:9 (c). Planeringsarbetet för kustområdenas skärgårdsdelar skall inriktas på ett bevarande av den yrkesverksamhet som nu förekommer samt på att skapa förutsättningar för en ökad året-runt-sysselsättning. Vidare vill vi understryka moderata samlingspartiets riksdagsgrupps tidigare framförda uppfattning i motioner och reservationer att det inte ligger någon motsättning mellan den bofasta befolkningens intressen och det rörliga friluftslivets. Gör man, som motionärerna anför, prioriteringar till den bofasta befolkningens fördel gynnar detta samtidigt fritidsbebyggelsens och det rörliga friluftslivets människor.

1 utskottsutlåtandet hänvisas till att ett regeringsförslag om olika åtgärder i skärgården är att vänta. Detta förslag utlovades komma redan 1974 men kom inte. Innevarande höst utlovades förslaget komma i oktober men det har ännu inte kommit. Därför anser vi att utskottet i anslutning till behandlingen av motionen borde givit uttryck för ett mer konkret ställningstagande för en snar lösning av skärgårdsbefolkningens problem.

2. beträffande riktlinjer för fritidsbebyggelse av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anför:

Jämte utskottets uttalande om behovet av en tills vidare restriktiv inställning till fritidsbebyggelse inom områden som berörs av de geografiska riktlinjerna, bör också uttalas vikten av att den stora efterfrågan på fritidshus med hänsyn tagen till kommunernas planeringsberedskap m. m. så snart som möjligt tillgodoses. Till skillnad mot vad som ofta framförs i den allmänna debatten är tillgången till lämplig mark för fritidsbebyggelse mycket god med undantag för mark i närheten av kust och större sjöar. Av denna anledning är det angeläget att man finnér former för att på ett smidigt sätt - både vad gäller planeringsrutiner och kreditmöjligheter - möjliggöra en ökad fritidsbebyggelse.

3 Riksdagen 1975 / 76. 19 sami. Nr I

CU 1975/76:1

34 Bilaga I

Yttranden över vissa motioner Lantbruksstyrelsen (1975-04-07)

Huvudlinjerna för jordbrukets behandling i den fysiska planeringen är i första hand fastlagda genom riksdagens beslut i anledning av prop. 1972: lil. Dessa huvudlinjer innebär, att de areella näringarna måste ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska planeringen både med hänsyn till dessa näringars stora samhällsekonomiska betydelse och deras betydelse för miljön. Risker för konflikter mellan de areella näringarna och andra intressen kan minskas genom en utökad fysisk planering, i vilken företrädare för jord- och skogsbruket får medverka i planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

De areella näringarnas anspråk, närmast i fråga om jord- och skogsbruk, bör även enligt nämnda riksdagsbeslut preciseras bl. a. genom en förfinad gradering av jordbruksmarkens produktionsförmåga genom lantbruksstyrelsens försorg och en motsvarande gradering av skogsmarken genom skogsstyrelsens försorg.

Enligt ett uttalande av jordbruksutskottet (JOU 1969:21) bör högvärdig jordbruksmark ej tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark. Detta understryks av departementschefen i prop. 1972:111 bil. 2 (s. 142). Denne tillägger även att utskottets uttalande självfallet skall beaktas vid de statliga myndigheternas granskning av kommunala utbyggnadsplaner. I propositionens texter anges också att i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas om det i vissa fall finns skäl att inom ramen för den fysiska riksplaneringen vidta särskilda åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen.

Riksdagens verksamhetsanknutna riktlinjer för de areella näringarnas behandling i den fysiska planeringen är således allmänna. Det innebär kortfattat att jordbruksmark endast får tas i anspråk för andra ändamål än jordbruk efter noggrann prövning och med stor restriktivitet.

Regeringen har senare kompletterat de riktlinjer som gavs i 1972 års riksdagsbeslut, bl. a. i departementspromemoria från bostadsdepartementet (PM 1975-02-20) angående fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. I denna kommenteras behandlingen av jordbruket i den fysiska planeringen under p. 3.2. Inledningsvis framhålls att jordbrukets markanspråk behöver preciseras i vissa avseenden under planeringsarbetet samt att jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning vars ställningstagande måste bli grundläggande för ställningstaganden rörande jordbruksmarkens framtida omfattning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas med att ta jordbruksmark i anspråk för annat ändamål.

I promemorian anges också att begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt från förhållanden som råder i skilda landsdelar. Gällande jordbrukspolitiska mål anger att jordbruksproduktion skall uppehållas i olika delar av landet. Intresset av att skydda god jordbruksmark måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda kommuner.

I departementspromemorian från bostadsdepartementet föreslås följande utgångspunkter för behandlingen av jordbruket i det fortsatta planeringsarbetet: -

CU 1975/76:1

35 De angivna utgångspunkterna har legat till grund för en serie regeringsbeslut under våren 1975 rörande länsvisa program för fullföljande av riktlinjerna för den fysiska planeringen. Dessa beslut innebär, att regionala program för hushållningen med jordbruksmarken skall upprättas för bl. a. hela Malmöhus län samt för delar av Kristianstads, Hallands, Östergötlands, Stockholms och Uppsala län. För en lång rad kommuner anges att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintresset, bör utarbetas.

Lantbruksstyrelsen har i PM 1974-07-05 gett lantbruksnämnderna vissa inledande anvisningar om redovisning av jordbrukets intressen i kommunal översiktlig planering. Dessa anvisningar avser styrelsen att inom närmaste tid komplettera i samråd med planverket.

I rapport 30 från statens planverk, har lantbruksstyrelsen medverkat och på rikskarta i skala 1:2 milj. redovisat jordbrukets primära intresseområden, vilka åsyftas i ovan refererade departementspromemoria. Lantbruksstyrelsen vill betona att de avgränsade områdena är preliminära samt redovisade i riksskala. De bör dock kunna utgöra en första grund vid överväganden om jordbrukets markanspråk. I det fortsatta arbetet under planeringsskedet bör detta material kunna preciseras och redovisas i för läns- och kommunnivån mer lämpade kartskalor.

Regeringens beslut med anledning av kommunernas program för det fortsatta fysiska riksplanearbetet innebär att lantbruksstyrelsen och planverket skall utarbeta erforderliga råd och anvisningar för redovisningen av jordbrukets intressen.

I motion 1975:1784 framhålls att jordbruksintresset i den fysiska riksplaneringen bör redovisas i sitt näringspolitiska och regionala sammanhang. Lantbruksstyrelsen finner att en sådan helhetsbedömning delvis kan tillgodoses inom ramen för de nu beslutade principerna för det regionala planeringsarbetet. Lantbruksstyrelsen har för närvarande på remiss vissa utgångspunkter för fortsatt fysisk riksplanering efter den nu pågående planeringsetappen (Ds B 1974:6). 1 promemorian skisseras en fastare knytning mellan behandlingen av de areella näringarna i den fysiska planeringen och en integrerad landsbygdsplanering.

Lantbruksstyrelsen finner med hänvisning till det ovan anförda, att de i remitterade motioner framförda yrkandena till stora delar redan tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut regeringen fattat och genom de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats eller är under utarbetande.

I motion 1975:598 yrkas att 1972 års jordbruksutredning och 1974 års jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmarken. Jordbruksutredningen behandlar bl. a. frågan om den framtida jordbruksproduktionens omfattning. Jordförvärvsutredningens direktiv ger utrymme för kommittén att föreslå ändringar i nuvarande jordhävdslagstiftning. Lantbruksstyrelsen utgår därför ifrån att utredningarna kommer att föreslå erforderliga åtgärder för att säkerställa en markanvändning för jordbruksändamål som totalt svarar mot uppställda mål för produktionens omfattning.

CU 1975/76:1

36 Skogsstyrelsen (1975-04-14)

Gemensamt för alla de remitterade motionerna i de avseenden som här är aktuella, är att motionärerna önskar ett starkare hänsynstagande i den fysiska riksplaneringen till de areella näringarnas - jordbrukets och skogsbrukets - markanspråk. Motionen 598 tar därutöver upp frågan om längre gående åtgärder för att hindra att brukningsvärd åker inte tas ur produktion och att brukningsvärd men nedlagd jordbruksmark tillvaratas.

Motionärernas synpunkter och förslag när det gäller den fysiska riksplaneringen överensstämmer i allt väsentligt med vad olika myndigheter och organisationer på jordbrukets och skogsbrukets område, bl. a. skogsstyrelsen, tidigare anfört i olika sammanhang. Man kan nu konstatera att regeringen i PM från bostadsdepartementet 1975-02-20 ”Fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen” ävensom i anledning av programarbetet ute i länen gjort sådana uttalanden och gett sådana direktiv om hänsyn till bevarandeintressena för jordbruks- och skogsbruksändamål att en god avvägning mellan olika markanspråk nu torde bli möjlig. Sålunda erinras

1 nämnda promemoria om att knappheten på virkesråvara medför att det måste ställas större krav på hushållningen med landets skogsresurser. I de fortsatta övervägandena måste skogsbrukets betydelse för landet som helhet och för större regioner beaktas. Det bör därför enligt bostadsdepartementet ankomma på skogsvårdsstyrelserna att i samråd med länsstyrelserna, enligt riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning av skogsbrukets intressen. I bostadsdepartementets promemoria uttalas också att rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras, om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd mellan berörda parter och att det kan finnas anledning att ta upp frågan om eventuella behov av restriktioner för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose skogsbrukets intressen.

I vad avser motionen nr 598 kan skogsstyrelsen ansluta sig till yrkandet

2 b om vikten av att all jordbruksjord som lämpligen kan brukas och vidmakthållas, bör utnyttjas för livsmedelsproduktion och i princip inte får tas i anspråk för andra ändamål än då realistiska alternativ saknas. Däremot är verket mycket tveksamt om lämpligheten och möjligheten att i en särskild kungörelse ge bindande anvisningar i frågan såsom föreslagits i yrkandet 2 c. Om en sådan kungörelse skulle reglera även markanvändningen mellan jordbruk och skogsbruk krävs t. ex. ändring i både jordhävdslagen och skogsvårdslagen.

När det gäller yrkandena 3 a och b i motion 598, vill skogsstyrelsen erinra om att regeringen gett skogsstyrelsen i uppdrag att i samråd med lantbruksstyrelsen och naturvådsverket lägga fram förslag till utnyttjande av de nedlagda jordbruksmarkerna. Det synes lämpligt att avvakta resultatet av den utredningen innan ytterligare åtgärder vidtas.

1 detta sammanhang finner styrelsen det angeläget understryka att varje minskning av råvarutillgången för skogsindustrin påverkar landets exportintäkter i negativ riktning nu och i framtiden. Styrelsen utgår vidare från att det är ett betydande samhällsintresse att skogsindustriexporten även i framtiden hålls på en så hög nivå som möjligt.

Mot denna bakgrund framstår det som nödvändigt att åtgärder som påverkar skogsproduktionen sammanställs och avvägs för landet i sin helhet. Tillstånd till utbyggnad av skogsindustri prövas ju också numera mot bakgrund av landets virkesbalans.

CU 1975/76

37 Skogsstyrelsen vill också erinra om att 1973 års skogsutredning föreslagit att studier över virkestillgång och virkesbehov bör bedrivas kontinuerligt. Utredningen föreslår också att denna verksamhet bör förläggas till skogsstyrelsen. Den skogsadministrativa utredningen har nyligen fått tilläggsdirektiv som innebär att den skyndsamt skall komma med ett mera detaljerat förslag i frågan. Inom ramen för sådana studier bör olika åtgärder som påverkar skogsproduktionen och därmed skogsindustrins framtida råvarusituation kunna sammanställas och utvärderas.

Statens naturvårdsverk (1975-04-03)

De fyra motionerna utgår från grundprincipen att åkerjorden är en naturresurs som måste skyddas och bevaras. Statens naturvårdsverk delar detta synsätt. Kraven på anvisningar i detta syfte för den fortsatta fysiska riksplaneringen synes också komma att bli tillgodosedda genom regeringens länsvisa beslut med anledning av de kommunala programmen för fullföljande av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

I den promemoria (1975-02-20)som utarbetats inom bostadsdepartementet i samband med förberedelserna för regeringens beslut, lämnas förslag till utgångspunkter för olika verksamheters behandling i det fortsatta planeringsarbete. Det gäller jord- och skogsbruk, fiske, friluftsliv, vetenskaplig naturvård, fritidsbebyggelse, resurskrävande och miljöstörande industri, etc.

I regeringens ställningstagande län för län till de kommunala programmen anges vilka utgångspunkter som skall gälla för planeringsarbetet. Som ett exempel kan nämnas att det för vissa områden inom landets viktigare jordbruksbygder anges att program för hushållning med jordbruksmarken bör upprättas. I detta programarbete som innebär en avvägning av olika markanspråk som jordbruk, tätortsbebyggelse och rekreation bör kommunerna enligt anvisningarna samarbeta med varandra och samråda med länsstyrelse och lantbruksnämnd.

Då det gäller önskemålen om att utnyttja all lämplig jordbruksjord för livsmedelsproduktion är det från naturvårdssynpunkt angeläget att de för naturmiljön så viktiga hagmarkerna tas i anspråk för betesdrift.

Friluftslivet och skogs- och jordbruksproduktion diskuteras i några av motionerna. Verket delar uppfattningen i motionen att man genom god planering kan undvika att dessa verksamheter inkräktar på varandra. I vissa tätortsregioner måste dock utnyttjandet av marken för friluftsliv tillåtas bli förhållandevis intensivt.

Konflikter mellan krav på mark för fritidsbebyggelse och för jordbruk kommer, enligt verkets uppfattning, bli aktuella endast i ringa omfattning. Som regel söker sig fritidsbebyggelse ogärna till renodlade jordbruksområden, och i övrigt kan, som också påpekas i några av motionerna, fritidsbebyggelse och turism ge värdefulla tillskott till försörjningsunderlaget för mindre jordbruk.

Möjligheterna att från naturvårdssynpunkt värna om odlingslandskapet har stärkts genom de ändrade bestämmelserna i naturvårdslagen. Skyddet av jordbruksmark som produktionsresurs är framför allt en jordbrukspolitisk fråga, som närmast synes böra behandlas av jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen i den mån nuvarande möjligheter i form av planinstitut, förvärvsregler m. m. bedöms som otillräckliga.

CU 1975/76:1

38 Statens planverk (1975-04-04)

De riktlinjer för hushållning med mark och vatten som finns uttalade i proposition 1972:111 och som antogs av regeringen och riksdagen år 1972 har senare kompletterats av regeringen. Regeringen har sålunda angivit utgångspunkter för det fortsatta planeringsarbetet med sikte på fullföljandet av den fysiska riksplaneringen och kommenterat bl. a. den fortsatta behandlingen av jord- och skogsbruket (PM Bostadsdepartementet 1975-02-20 Fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen). I dessa uttalanden markeras betydelsen av att större krav ställs på hushållningen med landets åkermark och skogsmark. Regeringen har också gjort uttalanden angående avvägningen mellan markanspråken från dessa näringar och andra intressen.

Planverket har något berört jord- och skogsbruksfrågorna i yttrandet till Kungl. Majit över kommunernas program och länsstyrelsernas redovisningar i den fysiska riksplaneringens programskede (1974-10-18).

I motion 1975:1784 behandlas frågan om redovisningen av jordbrukets intressen i kommunal planering. I motion 1975:1796 kommenteras hushållningen med högproducerande jord- och skogsbruksmarker. Planverket vill framhålla följande:

Under år 1974 redovisade lantbruksstyrelsen på underlag från lantbruksnämnderna en karta i skala 1:2 milj. över jordbrukets primära intresseområden (separatkarta 2 till rapport 30 från statens planverk: Den fysiska riksplaneringens programskede). De avgränsade primära intresseområdena är preliminära men bör ändå kunna utgöra en utgångspunkt för överläggningar mellan kommunerna och länsstyrelserna jämte lantbruksnämnderna angående jordbrukets markanvändning och övriga sektorers anspråk på mark.

Under den fysiska riksplaneringens planeringsskede behöver det framtagna materialet preciseras och redovisas på kartor lämpliga för den kommunala översiktsplaneringen. Sådana redovisningar kan ske dels översiktligt för en kommun, dels mer detaljerat för särskilda konfliktområden inom kommunen. Lantbruksstyrelsen har i samråd med planverket tillställt lantbruksnämnderna ett program för sådana inventeringar och anmodat nämnderna att om möjligt bistå kommunerna under planeringsskedet.

Lantbruksstyrelsen och planverket utarbetar för närvarande ytterligare anvisningar för redovisning av jordbrukets intressen i kommunal planering. Detta anvisningsarbete grundas på regeringens ovan refererade uttalanden angående jordbrukets behandling i det fortsatta planeringsarbetet. Jordbruksmarken skall således värderas utifrån en bedömning av jordbrukets regionala förutsättningar och med hänsyn till lantbrukets betydelse för den lokala sysselsättningen och det lokala serviceunderlaget. Det gäller vidare att finna former för redovisning av sådan jordbruksmark som har betydelse för naturvården och kulturminnesvården. Jordbrukets driftsformer och animalieproduktion ställer i vissa fall krav på restriktioner för bl. a. bostadsbebyggelse och annan markanvändning. I anvisningsarbetet bör bl. a. undersökas hur långt jordbrukets intressen kan tillgodoses genom riktlinjer i kommunöversikt med stöd av 5 ij BL och 9 Sj BS. Det långsiktiga intresset av att hushålla med jordbruksmarken torde gynnas av att både naturvårdshänsyn och hänsyn till jordbrukets regionala förutsättningar beaktas då bedömning görs av vilka områden som bör skyddas mot exploatering. Den översyn av målsättningarna för jordbrukspolitiken som kan väntas bli ett

CU 1975/76:1

resultat av pågående utredningsarbete kommer sannolikt att påverka här aktuella bedömningar.

Planverket vill liksom motionärerna (1975:1784) understryka det angelägna i att redovisningsarbetet vad gäller jordbrukets intresseområden bedrivs skyndsamt. Det är inte bara ett kommunalt intresse att få en redovisning. Regeringen har i samband med besluten om de kommunala riksplaneprogrammen föreslagit, att regionala hushållningsprogram för jordbruksmarken utarbetas i vissa delar av landet. Detta torde förutsätta att översiktliga intresseredovisningar upprättas av lantbruksnämnder i samråd med berörda kommuner på ett tidigt stadium av planeringsskedet. Staten bör ta det ekonomiska ansvaret för inventeringsarbetena.

I det pågående samarbetet mellan planverket och lantbruksstyrelsen ingår också att finna metoder för att beräkna intrång på jordbruksmark och att redovisa och värdera alternativa utbyggnadsmöjligheter. De båda verken avser att bedriva arbetet så att dokumenterade erfarenheter kan förmedlas till kommunerna successivt under det pågående planeringsskedet av den fysiska riksplaneringen. Samarbete pågår även mellan planverket, lantmäteriverket, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet för att belysa vilka möjligheter det för närvarande finns att reglera markanvändningen med tanke på den fysiska riksplaneringen. Olika exempel redovisar bl. a. hur konflikt mellan tätortsutbyggnad och jordbruk i viss given situation bör kunna lösas.

Det bör påpekas, att skogsbrukets redovisning av intresseområden kan behöva fördjupas och preciseras framför allt i områden där konflikter med annan markanvändning är allvarliga och måste regleras redan under planeringsskedet. Det ställs krav på att skogsbrukets intressen skall kunna vägas mot bl. a. naturvårds- och rekreationsintressen. Nyligen genomförda ändringar i skogsvårdslagen och naturvårdslagen syftar till att i god tid kunna reglera skogsbrukets rationella bedrivande med hänsyn till rimliga anspråk från andra markanvändningsintressen. Naturvårdsverket, planverket och skogsstyrelsen överväger att gemensamt låta utarbeta anvisningar för hur skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala planeringen.

I motion 1975:598 yrkas att 1972 års jordbruksutredning och jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmark. I anslutning härtill får planverket anföra följande:

För att ge skydd åt jordbruksmark kan kommunerna i huvudsak använda sig av byggnadslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen. Att döma av det kommunala arbetet med program för fullföljande av den fysiska riksplaneringen vill kommunerna främst använda de instrument byggnadslagstiftningen anvisar för reglering av bebyggelseutvecklingen. I vissa fall har kommunerna anmält att de överväger fastställelse av generalplan för att ger ett mer permanent skydd åt jordbruksmarken. Vid utgången av den fysiska riksplaneringens planeringsskede bör det vara möjligt att bedöma i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats för att tillgodose jordbrukets intressen. Innan bl. a. denna bedömning gjorts, saknas anledning att bestämma nya former för skydd åt jordbruksmark, som förstärker de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

CU 1975/76:1

40 Statens lantmäteriverk (1975-04-07)

Motionerna tar, i de delar lantmäteriverket har anmodats att avge yttrande, upp frågor om skydd för jordbruksmark och skogsmark.

Önskemålet att vid exploatering undvika att ta i anspråk värdefull jordbruksmark har under senare år betonats alltmer. Genom riksdagsbeslut år 1972 i anledning av prop. 1972:111 om regional utveckling och hushållning med mark och vatten har som allmän riktlinje bl. a. angetts att högvärdig jordbruksmark inte får tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark. Vidare har uttalats att fritidsbebyggelsens intressen bör stå tillbaka för de areella näringarnas behov. I cirkulär (1973:15) har samtliga statsmyndigheter anbefallts att beakta bl. a. dessa riktlinjer.

I programarbetet för fullföljandet av de år 1972 beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten har flertalet kommuner uppmärksammat jordbrukets intressen och i sina program ofta särskilt angett att hänsyn skall tas till jordbruksintressena i den kommande planeringen. Enligt en av planverket publicerad redovisning för jord- och skogsbrukets behandling i programskedet tycks länsstyrelser och kommuner i stort sett vara överens i allt väsentligt när det gällerjord- och skogsbruk. Enligt samma redovisning är lantbruksnämnderna allmänt sett positiva till de kommunala programmen och kommunernas strävan att ta hänsyn till jordbruksintressen. Också skogsvårdsstyrelserna synes i stort sett vara nöjda med innehållet i de kommunala programmen.

Regeringen har numera tagit ställning till de kommunala programmen i flera län. Till regeringens beslut har därvid fogats en inom bostadsdepartementet upprättad promemoria av mera generell beskaffenhet avsedd att vara vägledande för kommunerna i det fortsatta arbetet med att fullfölja den fysiska riksplaneringens intentioner. I promemorian anges vissa förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet. Beträffande jordbruk anförs bl. a. följande. Jordbrukets markanspråk behöver i vissa avseenden preciseras under planeringsskedet. Jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. Intresset av att skydda god jordbruksmark måste ofta bedömas inom större områden än enskilda kommuner. För expansiva tätorter inom primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga planer med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa områden ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark ett fastare skydd genom att upprätta och fastställa generalplan bör härvid övervägas. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt. Vid bedömningen av olika bebyggelsestrukturer måste hänsyn tas såväl till behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar som till jordbrukets intressen och behovet av rekreationsområden. Avvägningar av denna art förutsätter i vissa fall att markanspråken ställs mot varandra i regional skala. Inom landets viktigare jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med varandra och

CU 1975/76:1

samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. 1 dessa bör i regional skala anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas för jordbruksändamål och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen detta föranleder. Lantbruksstyrelsen och planverket bör samråda med berörda länsstyrelser och efter hand lämna dessa erforderliga anvisningar.

Beträffande skogsbruket anförs i promemorian bl. a. följande. Knappheten på virkesråvara medför att det måste ställas större krav på hushållningen med landets skogsresurser. Underlag för övergripande bedömningar i fråga om skogsmarkens användning i framtiden har i stor utsträckning saknats. Programarbetet när det gäller skogsbruket i den fysiska riksplaneringen är därför ofullständigt och behöver kompletteras. 1 de fortsatta övervägandena måste skogsbrukets betydelse för landet som helhet och för större regioner beaktas. Det bör ankomma på skogsvårdsstyrelserna att i samråd med länsstyrelserna, enligt riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning av skogsbrukets intressen.

Lantmäteriverket har tidigare i yttrande över de kommunala programmen understrukit vikten från jordbrukssynpunkt av att markanvändningen kan slås fast så långsiktigt som möjligt i planeringen. Detta har betydelse bl. a. med hänsyn till risken för markspekulation och värdestegring på mark och med hänsyn till behovet av att få ett bedömningsunderlag för investeringar i byggnader och anläggningar för jordbruket m. m. Verket har vidare framhållit att det är angeläget att jordbruket och skogsbruket förs in i den fysiska planeringen.

Vikten av hushållning med god jord- och skogsbruksmark är numera uppmärksammad i sådan utsträckning att man i allmänhet inte torde behöva befara att sådan mark exploateras när realistiska alternativ finns. För kommuner där konfliktrisk är påtaglig t. ex. genom att all mark inom den för exploatering intressanta trakten utgörs av högvärdig jordbruksmark är det uppenbart att bedömningarna inte bör begränsas till kommunen utan avse större områden. För att man skall få behövlig regional överblick i sådana fall bör jordbruksmarksprogram av det slag som åsyftas i bostadsdepartementets promemoria upprättas. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att god jord- och skogsbruksmark ibland måste tas i anspråk för tätortsändamål, om inte vissa regioner skall hindras att utveckla sig på ett från olika synpunkter önskvärt sätt. Ett ovillkorligt förbud att ta i anspråk god jord- och skogsbruksmark skulle kunna leda till direkt olämpliga tätortsbildningar. Ingen av motionärerna synes heller förutsätta annat än att jord- och skogsbruksintressen ibland måste få vika för tätbebyggelse och liknande ändamål.

En allsidig avvägning mellan jord- och skogsbruksintressen och andra markanspråk torde bäst komma till stånd inom ramen för sektorövergripande planering som aktualiseras i anslutning till den fysiska riksplaneringen, regionalpolitiken och den kommunala översiktsplaneringen. Jord- och skogsbrukets intressen måste därvid föras fram och beaktas i helt annan utsträckning än vad som varit vanligt tidigare. Viss vägledning för hur detta skall gå till har lämnats i bostadsdepartementets promemoria. Det viktigaste från jord- och skogsbrukets synpunkt för närvarande synes vara att arbetet på att få fram underlagsmaterial som belyser dessa näringars intressen fortsätter och att samråds- och planeringsformerna utvecklas. Lantmäteriverket saknar för sin del underlag för att förorda nya centrala normer för värderingen av jord- och skogsbruksintressena. Av betydelse i detta sammanhang är bl. a. att både jordbrukspolitiken och skogspolitiken ligger under utredning.

CU 1975/76:1

42 En särskild fråga är i vilka former det skydd för jord- och skogsbruksmark skall säkerställas som man kommer fram till i planeringen. Olika lösningar kan användas i olika fall. Vissa former av skydd för jord- och skogsbruksmark som kan ges i den kommunala planeringen har redovisats i bostadsdepartementets promemoria. Lantmäteriverket, naturvårdsverket, planverket och riksantikvarieämbetet utarbetar f. n. i samråd en exempelsamling till vägledning vid tillämpningen av olika säkerställandeformer, bl. a. för jordbruksmark. Eventuella nya former för effektivt skydd av jordbruksmark bör i första hand övervägas i samband med den översyn av byggnadslagstiftningen som pågår. Skäl att låta jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen få i uppdrag att framlägga förslag rörande denna fråga finns inte enligt lantmäteriverkets mening. Självfallet bör emellertid också den jordbrukspolitiska lagstiftningen ges en sådan inriktning och utformning att den bidrar till ett säkerställande av de avvägningar som görs mellan olika markanvändningsintressen.

Domänverket (1975-04-11)

Huvudlinjerna för jordbrukets och skogsbrukets behandling i den fysiska planeringen är i första hand fastlagda genom riksdagens beslut i anledning av prop 1972:111. Dessa huvudlinjer innebär, att de areella näringarna måste ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska planeringen både med hänsyn till dessa näringars stora samhällsekonomiska betydelse och deras betydelse för miljön. Risker för konflikter mellan de areella näringarna och andra intressen kan minskas genom en utökad fysisk planering, i vilken företrädare för jord- och skogsbruket får medverka i planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

De areella näringarnas anspråk, närmast i fråga om jord- och skogsbruk, bör även enligt nämnda riksdagsbeslut preciseras bl. a. genom en förfinad gradering av jordbruksmarkens produktionsförmåga genom lantbruksstyrelsens försorg och en motsvarande gradering av skogsmarken genom skogsstyrelsens försorg.

Enligt ett uttalande av jordbruksutskottet (JOU 1969:2) bör högvärdig jordbruksmark ej tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandet synpunkter likvärdig lösning kan åstadkorhmas på annan för jordbruket mindre värdefull mark. Detta understryks av departementschefen i prop. 1972:111 bil. 2 (s. 142). Denne tillägger även att utskottets uttalande självfallet skall beaktas vid de statliga myndigheternas granskning av kommunala utbyggnadsplaner. I propositionens texter anges också att i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas om det i vissa fall finns skäl att inom ramen för den fysiska riksplaneringen vidta särskilda åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen.

Riksdagens verksamhetsanknutna riktlinjer för de areella näringarnas behandling i den fysiska planeringen är således allmänna. Det innebär kortfattat att jordbruksmark endast får tas i anspråk för andra ändamål än jordbruk efter noggrann prövning och med stor restriktivitet.

Domänverkets erfarenhet av den fysiska riksplaneringens programskede är att de areella näringarnas betydelse för vår utveckling och välfärd inte beaktats i den omfattning riksdagen föreskrivit. Verket har framfört sina synpunkter i remissyttrandet över de kommunala programmen.

Regeringen har emellertid senare kompletterat de riktlinjer som gavs i 1972 års riksdagsbeslut, bl. a. i departementspromemoria från bostadsde -

CU 1975/76:1

partementet (PM 1975-02-20) angående fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. I denna kommenteras behandlingen av jordbruket i den fysiska planeringen under p. 3.2 och skogsbruket under p. 3.3. Inledningsvis framhålls att jordbrukets markanspråk behöver preciseras i vissa avseenden under planeringsarbetet samt att jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning vars ställningstagande måste bli grundläggande för ställningstaganden rörande jordbruksmarkens framtida omfattning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas med att ta jordbruksmark i anspråk för annat ändamål.

När det gäller skogsbruket understryks i nämnda promemoria att underlag för bedömningar om skogsmarkens framtida användning i stor utsträckning saknats under den fysiska riksplaneringens programskede. Programarbetet vad gäller skogsbruket är därför ofullständigt och behöver kompletteras.

1 de fortsatta övervägandena måste skogsbrukets betydelse för landet i sin helhet liksom för större regioner beaktas mera. Skogsvårdsstyrelserna bör i samråd med länsstyrelserna och enligt riktlinjer som utarbetats av skogsstyrelsen biträda kommunerna i detta arbete. Skogsvårdens intresse skall därvid vägas mot bl. a. naturvårds- och rekreationsintressen.

De angivna utgångspunkterna har legat till grund för en serie regeringsbeslut under våren 1975 rörande länsvisa program för fullföljande av riktlinjerna för den fysiska planeringen.

I motion 1975:1796 berörs särskilt utnyttjandet av den mest högproduktiva skogsmarken i södra och mellersta Sverige. Verket delar i stort de synpunkter som framförs i motionen. Ofta finns de högproduktiva skogsmarkerna i anslutning till högproduktiv jordbruksmark. Enligt verket är det därför knappast möjligt att totalt förbjuda permanent bebyggelse på den högproduktiva skogsmarken om vissa tätorter i södra Sverige över huvud taget skall kunna expandera. Exploatering av mark för fritidsbebyggelse bör däremot i regel förläggas till den mindre goda skogsmarken. Enligt vad verket erfarit kommer skogsstyrelsen i tidigare nämnda anvisningar att beröra denna problematik.

Domänverket finner med hänvisning till vad som anförts i det föregående att de i remitterade motioner framförda yrkandena till stora delar redan tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut regeringen fattat och genom de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats eller är under utarbetande.

I motion 1975:598 yrkas att 1972 års jordbruksutredning och 1974 års jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmarken. Jordbruksutredningen behandlar bl. a. frågan om den framtida jordbruksproduktionens omfattning. Jordförvärvsutredningens direktiv ger utrymme för kommitttén att föreslå ändringar i nuvarande jordhävdslagstiftning. Domänverket utgår därför ifrån att utredningarna kommer att föreslå erforderliga åtgärder för att säkerställa en markanvändning för jordbruksändamål som totalt svarar mot uppställda mål för produktionens omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (1975-04-24)

Länsstyrelsen uttalade i samband med redovisningen av kommunernas riksplaneprogram till Kungl. Maj:t att högvärdig jordbruksmark inte bör användas för bebyggelse i de fall när en från samhällsbyggandets synpunkt

CU 1975/76:1

likvärdig lösning kan åstadkommas på annan, för jordbruket mindre värdefull mark. Länsstyrelsen uttalade även att, vid bebyggande av högvärdig jordbruksmark, planeringen bör inriktas mot ett noggrant tillvaratagande av marken.

I Malmöhus län ligger flertalet tätorter i områden med god jordbruksmark varför det är uppenbart att bebyggelseutvecklingen i icke ringa utsträckning måste ske även över sådan mark om kraven på en ändamålsenlig tätortsstruktur skall upprätthållas. Den totala omfattningen av anspråk på bebyggande av jordbruksmark är emellertid inte känd. Detsamma gäller möjligheterna till realistiska lokaliseringsalternativ. Det saknas därigenom för närvarande underlag för en allsidig bedömning och avvägning mellan å ena sidan intresset av att bevara högavkastande jordbruksmark och å andra sidan intresset av bl. a. det övriga näringslivets och bostadsbebyggelsens utveckling

Vad gäller avvägningen mellan friluftslivets och skogsbrukets anspråk skiljer sig Malmöhus län genom sin höga befolkningstäthet och stora åkerareal avsevärt från landet i övrigt. Den allemansrättsligt tillgängliga arealen utgör sålunda endast omkring 800 kvm per person. I detta län är en planeringsprincip som innebär att friluftslivet generellt skall vika för skogsbrukets intressen därför inte lämplig. I stället måste en noggrann intresseavvägning göras, grundad på ett väl genomarbetat och politiskt behandlat beslutsunderlag. Man bör därvid givetvis söka att tillvarataga möjligheterna att bedriva rationellt skogsbruk inom därför lämpliga områden.

Efter det att de rubricerade motionerna ingivits har regeringen i beslut 1975-03-13 uttalat att länets kommuner bör samarbeta om att upprätta ett markhushållningsprogram för all jord- och skogsbruksmark i avsikt att långsiktigt tillgodose jordbruks-, skogsbruks-och fritidsintressen med beaktande av möjligheterna att åstadkomma ändamålsenliga tätortsbildningar. Det förslag till uppläggning av planeringsarbetet som länsstyrelsen har redovisat skall därvid utgöra utgångspunkt. Enligt beslutet bör länets kommuner vidare ta ställning till frågor rörande markanvändning och bebyggelse i en planering som omfattar kommunernas hela yta. Som underlag för detaljplaneringen bör enligt beslutet samtliga kommuner dessutom för expansiva tätorter upprätta översiktliga markanvändningsplaner som beaktar jordbruksintressen.

På grund av svårighetsgraden och den komplexa karaktären hos planeringsfrågorna är det endast mot bakgrund av ett på detta sätt omsorgsfullt framställt beslutsunderlag som ytterligare ställningstaganden i markanvändningsfrågan bör göras. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen vägande skäl tala för att några ytterligare riktlinjer för användningen av jord- och skogsbruksmark för närvarande inte meddelas utöver dem som angivits i regeringens ovannämnda beslut 1975-03-13.

Länsstyrelsen i Norrbottens län (1975-04-03)

Aktuella frågeställningar har diskuterats i anslutning till behandlingen av de inom den fysiska riksplaneringens ram upprättade åtgärdsprogrammen. Bostadsdepartementet har i samråd med övriga departement utarbetat en PM daterad 1975-02-20 benämnd Fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. 1 PM:n lämnas bl. a. förslag till utgångspunkter förde olika verksamheternas behandling i det fortsatta planeringsarbetet. 1 PM:n fram -

CU 1975/76:1

hålles i fråga om jordbruket att kommande ställningstagande blir beroende på jordbruksproduktionens framtida omfattning. I avvaktan på resultatet av 1972 års jordbruksutredning bör tills vidare restriktivitet iakttagas när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. Vidare anges att begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt från de förhållanden som råder i skilda landsdelar. Behovet av att i ett tidigt skede göra erforderliga avvägningar mellan jordbruksintresset och övriga intressen har observerats, och anvisningar för att åstadkomma detta förutsattes bli lämnade i anslutning till att regeringen tar ställning till de olika programmen. I PM:n betonas nödvändigheten av att fråga blir om verkliga avvägningar där hänsyn måste tagas till såväl behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar och lämpliga rekreationsområden som till jordbrukets intressen

Med hänsyn till storleken av de för skogsproduktion lämpliga markerna i jämförelse med de relativt sett små arealer som krävs för bebyggelse och därmed sammanhörande rekreativa anläggningar saknas, enligt länsstyrelsens mening, anledning att på sätt föreslagits i motion 1975:1786 generellt prioritera skogsbruket i fråga om högproduktiv skogsmark.

Länsstyrelsen finner i likhet med motionärerna det angeläget att för jordbruksproduktion lämpliga marker i största utsträckning bevaras. Länsstyrelsens uppfattning är att de riktlinjer för jordbrukets behandling i den fortsatta riksplaneringen som redovisas i ovannämnda inom bostadsdepartementet utarbetade PM är väl ägnade att uppnå detta mål. Länsstyrelsen vill särskilt understryka dels att bedömningen av markens lämplighet för jordbruk måste ske med utgångspunkt från förhållandena i de olika landsdelarna, dels att utrymme bör lämnas för en saklig avvägning grundad på de olika intressenas styrka.

En lämplig avvägning mellan motstående intressen och jordbruket i avseende på markanvändningen får för länets vidkommande - även om den i och för sig är betydelsefull - marginell betydelse då det gällér att slå vakt om jordbrukets förutsättningar. Jordbruket i länet karaktäriseras av att sedan år 1956 den odlade åkermarken minskat från drygt 80 000 till ca 48 000 ha. Prognoser som utarbetats inom lantbruksnämnden tyder på att minskningen om inte effektiva motåtgärder sätts in kommer att fortgå ned mot ca 30 000 ha. Även om hänsyn tas till att en stor del av de marker som nedlagts är sådana som icke lämpar sig för modern jordbruksdrift är förhållandet allvarligt inte minst med hänsyn till de regionalpolitiska verkningarna.

Två faktorer synes främst ha påverkat den snabba nedläggningen av odlad mark i länet. Den ena är att jordbrukspolitiken tidigare tagit för liten hänsyn till förutsättningarna inom de olika landsdelarna och att önskvärd samordning med de övergripande regionalpolitiska målen ej åstadkommits. Den andra faktorn är den ägosplittring som råder inom det enskilda jord- och skogsbruket och den bristande överensstämmelse som föreligger mellan ägande och brukande. Ägandet är i mycket stor utsträckning knutet till de som lämnat jord- och skogsbruket, vilket medfört betydande svårigheter då det gällt att bygga upp lämpliga jordbruksföretag eller att utveckla befintliga företag. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning ej försvarbart att resurser som behövs för att skaffa arbete åt ortsbefolkningen eller som är av vital betydelse för industrins långsiktiga planering i stor utsträckning utnyttjas endast som spekulationsobjekt av dem som lämnat näringen. Dessa frågor har närmare behandlats i det långsiktiga handlingsprogram för det

CU 1975/76:1

enskilda jord- och skogsbrukets utveckling som tagits i länsstyrelsen. Programmet bilägges. I programmet föreslås åtgärder för att undanröja rådande missförhållanden.

Sammanfattningsvis finner länsstyrelsen att, då det gäller konkurrens om mark för olika aktiviteter, tillfredsställande möjlighet föreligger att med de riktlinjer som gäller för pågående riksplanearbete beakta behovet av skydd för åker- och skogsmark. Däremot erfordras betydande insatser för att säkra att de marker som bör utnyttjas för jord- och skogsbruk också blir utnyttjade på ett rationellt sätt.

Enligt länsstyrelsens mening är speciella åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna nu knappast påkallade från länets synpunkt.

Svenska kommunförbundet (1975-03-21)

Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att avge yttrande över motionerna 1975:278 yrkandet 2, 598 yrkandet 2 b och c samt 3 a, 1784 samt 1796. Förbundets styrelse får i anledning härav anföra följande.

Syftet med de fyra motionerna är att genom uttalanden av riksdagen och genom av regeringen utfärdade planeringsanvisningar styra samhällsutbyggnaden så att produktiv åkermark i så liten utsträckning som möjligt behöver tas i anspråk för annat ändamål än för jordbruksändamål.

Motionärernas önskemål tillgodoses i stor utsträckning genom Bostadsdepartementets PM 1975-02-20 om ”Fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen”. Enligt denna skall restriktivitet iakttas när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark förandra ändamål. Beträffande den kommunala planeringen görs följande uttalande:

”För expansiva tätorter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga planer med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa områden ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark ett fastare skydd genom att upprätta och fastställa generalplan bör härvid övervägas. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt.”

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla att ett förbud mot byggande på åkermark skulle få konsekvenser för ett antal kommuner. För vissa kommuner skulle det innebära ett totalt utbyggnadsstopp eftersom enda alternativmarken är lika värdefull mark för fritidsändamål. För många kommuner skulle effekten också bli att redan utförda investeringar i form av tillfartsleder och vatten- och avloppssystem inte kunde utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. En förläggning av ett arbetsområde till mindre värdefull mark kan också ställa sådana krav på trafikleder att av den anledningen mera värdefull åkermark tas i anspråk.

Med ovanstående resonemang har styrelsen velat framhålla att nödvändig vägning mellan olika intressen vad gäller markutnyttjandet måste ske genom en kommunal översiktsplanering så som framhållits i Bostadsdepartementets PM. Även om inga delade meningar råder om angelägenheten av att den produktiva åkermarken används för livsmedelsproduktion så kommer det alltid att finnas fall där andra väsentliga samhällsintressen måste ta över.

CU 1975/76:1

47 Styrelsen anser att ytterligar anvisningar beträffande jordbruksmarkens behandling i kommunernas fysiska planering utöver ovannämnda PM från Bostadsdepartementet inte erfordras.

I reservation anförde Boo, Rydberg, Wiklund, Svensson, Nilsson och Agius (samtliga c) att enligt deras mening sista stycket borde ha utgått ur yttrandet.

Lantbrukarnas riksförbund (1975-04-14)

Hushållning med jord- och skogsbruksmark

Sammanfattningsvis hemställs i motionerna att anvisningar för den fysiska riksplaneringen utfärdas i syfte att ge åkermark skydd mot exploatering för andra ändamål än jordbruksproduktion. Det bör enligt motionerna ske genom att riksdagen ytterligare preciserar de uttalanden som nu gäller för denna planering, att anvisningar grundade på dessa uttalanden meddelas berörda myndigheter samt att riksdagen uttalar sig för att en bättre redovisning av jord- och skogsbrukets intressen i den fysiska riksplaneringen kommer till stånd. Dessutom föreslås i motion 598 att 1972 års jordbruksutredning och 1974 års jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmark.

LRF har under senare år ägnat de i motionerna berörda frågorna ett betydande intresse. Detta har bl. a. skett genom LRFs lokala och regionala organs medverkan i samråd under den fysiska riksplaneringens programskede. Erfarenheterna av detta arbete finns i huvudsak redovisade i LRFs remissyttranden dels över bygglagutredningens principbetänkande (1974-08- 23), dels över programarbetet för den fysiska riksplaneringen (1974-10-09).

I sitt yttrande över programarbetet för den fysiska riksplaneringen har LRF påtalat dess hittillsvarande ensidiga inriktning på säkerställandet av naturvårdens och rekreationslivets intressen. Hushållningsaspekterna i vidare bemärkelse, som även inbegriper ett rationellt tillvaratagande av naturens egen produktionsförmåga, har enligt LRFs uppfattning ägnats en alltför ytlig behandling. Det förtjänar här nämnas att de areella näringarna, dvs. jordoch skogsbruk, fiske samt renskötsel, i betänkandet Mark och vatten upptog endast ett 10-tal sidor av totalt ca 700 samt att man även i proposition 1972:111 om den fysiska riksplaneringen i huvudsak talade om att säkerställa kulturminnesvårdens, landskapsvårdens och rekreationslivets m. fl. intressen, medan de areella näringarnas anspråk bara skulle beaktas. En bidragande orsak till denna ensidiga inriktning av den fysiska riksplaneringen är sannolikt också bygglagstiftningens och samhällsplaneringens i övrigt traditionella inriktning just på byggande och tillgodoseende av det urbana samhällets anspråk på mark.

I LRFs remissyttrande över den fysiska riksplaneringens programskede framfördes därför förslaget, att det planeringsskede som nu inletts borde kompletteras med en ytterligare inventering av bl. a. jord- och skogsbrukets intressen samt att behovet av erforderliga säkerställandeåtgärder i detta avseende skulle tillgodoses under planeringsskedet.

En liknade kritik av den fysiska riksplaneringens programskede framfördes av flera andra remissinstanser. LRF vill i detta avseende också erinra om departementschefens uttalande i proposition 1972:111 (sid. 142) att det "i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas om det i vissa fall finns skäl inom ramen för den fysiska riksplaneringen vidta åtgärder för att tillgodose jordbruksintressen.”

CU 1975/76:1

48 Regeringen har sedermera (1975-02-20) i sitt beslut om de kommunala programmen för den fysiska riksplaneringen i stor utsträckning beaktat dessa synpunkter. I korthet anges i detta beslut att jord- och skogsbrukets markanspråk behöver ytterligare preciseras för att man skall få ett säkrare underlag för att bedöma konflikterna mellan de areella näringarna och övriga intressen. I avvaktan på att ett sådant material föreligger bör restriktivitet iakttas när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. För vissa områden föreligger ett behov att ompröva gällande äldre översiktsplaner och i vissa fall även detaljplaner, samt att ge t. ex. värdefull jordbruksmark ett fastare skydd genom att regeringen fastställer generalplaner i vilka sådana intressekonflikter regleras.

LRF hälsar detta beslut med tillfredsställelse och finner det angeläget att riksdagen som riktlinjer för den fysiska riksplaneringen för sin del också gör motsvarande uttalanden. LRF instämmer därför i princip med de i motionerna väckta kraven.

I det följande kommenteras några av de synpunkter som framförs i motionerna.

Allmänna rikt linjer

Som allmän utgångspunkt förden fysiska riksplaneringen, liksom för övrig fysisk planering, gäller jordbruksutskottets uttlande 1969:21 att ”högvärdig åkermark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkt likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark”.

Även om goda möjligheter i de flesta fall föreligger till en alternativ lokalisering av samhällsutbyggnaden, har erfarenheterna från särskilt de senaste decenniernas planering visat, att ett allmänt uttalande av denna karaktär står sig svagt gentemot de rättsliga regleringar, som enligt bygglagstiftningen finns att tillgå för en planmässig reglering av övriga intressens anspråk på mark. Detta gäller speciellt som uttalandet i fråga till sitt innehåll är ganska allmänt hållet och lämnar stort utrymme för subjektiva bedömningar vid de beslutstillfällen när konkurrerande anspråk föreligger.

Behovet av att för framtida livsmedelsproduktion bevara den odlade jorden har under senare år framträtt allt klarare. Jordens odlingsbara markresurser är redan till större delen tagna i anspråk. Även om Sveriges bidrag till den internationella livsmedelsförsörjningen kan te sig ringa, framstår det i detta perspektiv som oansvarigt att för andra ändamål ödelägga produktiv åkermark.

Även i de bygder i Sverige där avkastningen per hektar inte är lika hög som i de bästa jordbruksbygderna, utgör jordbruket - ofta i kombination med skogsbruk - en viktig basnäring. Jord- och skogsbruket bär i dessa bygder upp en betydande del av sysselsättning, social och annan service samt övrig samhällsverksamhet. Behovet att bevara åkermarken är därför ingalunda en fråga som berör enbart de bästa jordbruksbygderna i vårt land.

Det uttalande som nu gäller för den fysiska riksplaneringen ter sig mot denna bakgrund alltför vagt. Det bör därför enligt LRFs uppfattning ersättas med ett nytt av mera direktivkaraktär samt av innebörden att åkermark inte utan synnerliga skäl får tas i anspråk för andra ändamål än för jordbruksproduktion. Uttalandet bör enligt LRFs uppfattning också vidgas så att det omfattar även produktiv skogsmark. I ännu högre grad än vad som

CU 1975/76:1

gäller för åkermarken torde här föreligga stora möjligheter att genom en omsorgsfull planering undvika intressekonflikter mellan å den ena sidan det aktiva skogsbruket och å den andra sidan övriga intressen, t. ex. det rörliga friluftslivet.

Redovisningen av jord- och skogsbrukets intressen i fysisk planering

Ett viktigt komplement till de allmänna riktlinjer och uttalanden som gäller för denna planering utgör de former eller metoder genom vilka olika anspråk redovisas i det aktuella planeringsunderlaget. Detta berörs speciellt i motionerna nr 1784 och 1796.

LRF biträder den uppfattning som kommer till uttryck dels i nämnda motioner, dels i regeringens beslut i februari 1975 om kommunernas program för den fysiska riksplaneringens programarbete, nämligen att de areella näringarnas intressen eller anspråk bör ytterligare preciseras under det nu påbörjade planeringsskedet.

En god grund härför utgör lantbruksstyrelsens anvisningar för lantbruksnämndernas medverkan i arbetet för en mer detaljerad redovisning av jordbrukets intressen i kommunal översiktlig planering. Genom denna ges ökade möjligheter att lokalt och regionalt redovisa jordbrukets primära intresseområden. En motsvarande redovisning bör självfallet ges av skogsbrukets intressen.

En sådan redovisning, som i huvudsak baseras på markens avkastningsförmåga, utgör dock i sig inte ett tillräckligt underlag för denna planering. Den bör enligt LRFs uppfattning, såsom också framhålls i bl. a. motion nr 1784, kompletteras med ytterligare överväganden om jord- och skogsbrukets näringspolitiska betydelse för den bygd som planeringen gäller.

Speciellt bör här beaktas vad jord- och skogsbruk i kombination betyder för sysselsättningsunderlag m. m. i stora delar av landet. Även efter riksförhållanden marginella reduceringar av åkermarken kan här få allvarliga återverkningar på möjligheterna att hålla ett redan vikande sysselsättningsunderlag intakt. I sådana bygder föreligger dessutom som regel goda möjligheter till en alternativ lokalisering av samhällsutbyggnaden. I andra är utbyggnadsbehovet inte större än att det kan tillgodoses genom en sanering och viss förtätning av redan befintliga tätortsbildningar och/eller spridd bebyggelse utan exploatering av åkermark.

En annan fråga som ofta belyses på ett otillfredsställande sätt i dagens planering är det aktiva jord- och skogsbrukets betydelse för den miljö- och landskapsbild som man genom planeringen vill slå vakt om. Ett fortsatt rationellt tillvaratagande av naturens egen produktionsförmåga är i sig en första rangens hushållningsfråga. Det är emellertid också ett väl avvägt samspel mellan naturen och en aktiv produktion som skapar det levande landskap som är av intresse för bl. a. fritidskonsumtionen. Den aktiva produktionens dubbla funktion i detta avseende förbises dock ofta. Enligt RLFs uppfattning inriktas dessutom planeringen alltför ofta på att konservera dagens förhållanden, varigenom bevarandeåtgärderna får en onödigt restriktiv inriktning. Även i detta avseende är således en bättre redovisning av jordoch skogsbrukets betydelse angelägen. Den skulle bidra till att skapa ett från hushållningssynpunkt bättre underlag för de avvägningar som måste göras i den fysiska planeringen.

LRF vill i detta sammanhang också fästa utskottets uppmärksamhet på att jord- och skogsbrukets markanspråk inte finns särskilt redovisade i många

4 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr I

CU 1975/76:1

av de översiktliga planer som i dag gäller. I den mån en sådan redovisning förekommer, grundas den ofta på en inaktuell syn på jordbruksnäringen.

Ett uttalande av riksdagen om behovet av en bättre redovisning av jordoch skogsbrukets intressen bör därför enligt LRFs uppfattning även omfatta ett krav på en översyn av äldre planer, motsvarande t. ex. vad regeringen i februari 1975 anfört i denna fråga vid sitt beslut om den fysiska riksplaneringens programskede.

Planmässigt skydd för jordbruksmark

1 motion nr 598 akualiseras även frågan om att inom ramen för förefintliga planinstitut ge jordbruksmarken ett direkt skydd. I bl. a. sitt remissyttrande över bygglagstiftningens principbetänkande har LRF påtalat det otillfredsställande i att jordbrukets markanspråk i dagens bygglagstiftning som regel aktualiseras först i ett relativt sent skede av planeringsprocessen, nämligen när anspråk på åkermark väcks för annat ändamål. Jämfört med den fasta reglering som övriga intressen kan ges i en plan är detta ett klat otillfredsställande fröhållande - inte minst med hänsyn till den långsiktiga produktionsplanering som i dag krävs inom jordbruket. Detsamma gäller i prinicp givetvis även skogsbruket.

Enligt bygglagutredningens principbetänkande föreslås ovan nämnda princip för planering komma att gälla även i fortsättningen. Frågan om bevarande av åkermark skall prövas först när anspråk väcks för dess användning för annat ändamål. LRF har i sitt remissyttrande framhållit att detta t. o. m. utgör en försämring jämfört med vad som nu gäller, eftersom man i den nya lagstiftningen inte föreslår någon motsvarighet till fastställd generalplan. Efter ändringen av byggnadslagen 1972 kan en sådan plan användas för ett mer beständigt skydd även för åkermark.

LRF har i sitt remissyttrande anfört att bygglagutredningens förslag i detta avseende bör omprövas. Alternativt till detta bör prövas om ett motsvarande skydd för åkermarken - och även skogsmarken - kan skapas inom ramen för övrig speciallagstiftning.

LRF ansluter sig således även till vad som i ovan berört avseende anförts i motionen.

CU 1975/76: 1

51 Jordbruksutskottets yttrande 1975:2 y

med anledning av motioner angående jordbrukets intressen i den fysiska planeringen m. m.

Till civilutskottet

Genom beslut den 15 april 1975 har civilutskottet begärt jordbruksutskottets yttrande över motionerna 1975:278, yrkande 2, 1975:594. 1975:598, yrkandena 2 b, 2 c och 3 a, 1975:874, 1975:1784 och 1975:1796. Remissyttranden som inhämtats med anledning av vissa av motionerna överlämnas samtidigt.

Motionerna

I motionen 1975:278 av herr Bohman m. fl. (m), yrkande 2, hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utfärdande av anvisningar för den fysiska planeringen i syfte att förhindra slöseri med åkermark.

I motionen 1975:594 av herr förste vice talmannen Bengtson och herr Börjesson i Falköping (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om skydd för den svenska åkerjorden.

I motionen 1975:598 av herr Fälldin m. fl. (c), yrkandena 2 b, 2 c och 3 a, hemställs att riksdagen dels uttalar 2 b. att all jordbruksmark som lämpligen kan brukas och vidmakthållas bör utnyttjas för livsmedelsproduktion och i princip inte får tas i anspråk för andra ändamål än då realistiska alternativ saknas, 2 c. att en kungörelse bör utfärdas som ålägger berörda myndigheter att tillämpa detta av riksdagen antagna uttalande, dels hos regeringen hemställer 3 a. att 1972 års jordbruksutredning och jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmark.

1 motionen 1975:874 av herrar Hörberg och Carlström (båda fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att 1972 års jordbruksutredning eller annan lämplig statlig utredning får tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtagas för att möjliggöra att svensk jordbruksmark som är lämplig för livsmedelsproduktion också utnyttjas härför.

1 motionen 1975:1784 av fru Olsson i Hölö och herr Åkerfeldt (båda c) hemställs att riksdagen beslutar 1. att uttala att redovisningen av jordbrukets intressen i den fysiska riksplaneringen skyndsamt bör genomföras enligt de riktlinjer som anförs i motionen, 2. att komplettera nuvarande riktlinjer

CU 1975/76: 1

i den fysiska riksplaneringen för lösning av konflikter mellan jordbruksintressen samt krav på tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, fritidsbebyggelse och rekreationsområden, i enlighet med vad som anföres i motionen.

1 motionen 1975:1796 av fru Troedsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana anvisningar för den fysiska planeringen att högproduktiv jordbruks- och skogsmark icke ianspråktages för bebyggelse eller motsvarande i enlighet med vad i motionen anföres.

Bakgrund

Frågan om tillvaratagandet av de areella näringarnas intressen i den fysiska planeringen har sedan många år tillbaka varit en återkommande fråga i riksdagen. Redan år 1969 framhöll jordbruksutskottet (JoU 1969:21) i ett av riksdagen godkänt uttalande dels att ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i goda lägen såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion, dels att högvärdig jordbruksmark ej bör tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark.

Huvudlinjerna för jordbrukets och skogsbrukets behandling i den fysiska planeringen är i första hand fastlagda genom beslut av riksdagen år 1972 (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Dessa huvudlinjer innebär, att de areella näringarna måste ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska planeringen både med hänsyn till dessa näringars stora samhällsekonomiska betydelse och deras betydelse för miljön. Risker.för konflikter mellan de areella näringarna och andra intressen kan minskas genom en utökad fysisk planering, i vilken företrädare för jord- och skogsbruket får medverka i planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

De areella näringarnas anspråk, närmast i fråga om jord- och skogsbruk, bör även enligt nämnda riksdagsbeslut preciseras bl. a. genom en förfinad gradering av jordbruksmarkens produktionsförmåga genom lantbruksstyrelsens försorg och en motsvarande gradering av skogsmarken genom skogsstyrelsens försorg.

Jordbruksutskottets förenämnda uttalande från år 1969 underströks i propositionen 1972:111. Föredragande departementschefen tilläde därvid att utskottets uttalande självfallet skulle beaktas vid de statliga myndigheternas granskning av kommunala utbyggnadsplaner. I propositionen angavs också att i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas om det i vissa fall finns skäl att inom ramen för den fysiska riksplaneringen vidta särskilda åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen.

Sedan 1972 års riksdag godkände riktlinjer för hushållningen med mark och vatten, har följt ett programarbete i kommunerna som syftat till att få fram underlag för hur dessa riktlinjer skall följas upp i den kommunala planeringen. Fullmäktige i nästan alla landets kommuner har antagit pro -

CU 1975/76:1

gram för den fortsatta planeringen, vilka av länsstyrelserna med yttranden överlämnats till regeringen. Detta material har remissbehandlats.

I beslut av regeringen den 20 februari 1975 har på grundval av de kommunala programmen och däröver avgivna remissyttranden utfärdats kompletterande riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet. Enligt detta beslut gäller följande.

De närmast förestående åtgärderna i planeringsarbetet bör i första hand syfta till att inordna de intresseområden, som berörs av den fysiska riksplaneringen, i en utvidgad översiktlig kommunal planering, där olika markanvändningsintressen prövas mot varandra. I ett första skede bör samtliga kommuner utarbeta kommunöversikter, där riktlinjerna för fortsatt bebyggelse och behovet av fortsatt planering anges. Planeringsarbetet i vissa områden bör inriktas på att upprätta översiktliga planer för markanvändningen. Detta gäller t. ex. för områden där konflikt föreligger eller kan förväntas mellan jordbruk och tätortsexpansion. Planerna för dessa områden skall redovisa kommunernas ställningstaganden på ett sådant sätt att man får en översiktlig bild av den avsedda markanvändningen i framtiden.

Förutom av kommunernas program framgår omfattningen av det kommande planeringsarbetet i olika delar av landet av de länsvisa beslut regeringen under våren fattat i ämnet. Avsikten är att resultaten av kommunernas nu ifrågavarande planeringsarbete skall redovisas till länsstyrelserna vid årskiftet 1976-1977.

Jordbrukets markanspråk behöver enligt riktlinjerna i vissa avseenden preciseras under det fortsatta planeringsarbetet. Jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning vars ställningstagande blir avgörande för ställningstaganden rörande jordbruksmarkens framtida omfattning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas med att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål.

Begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt i de förhållanden som råder i skilda landsdelar. Intresset av att skydda god jordbruksmark måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda kommuner.

Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma frågor rörande avvägningen mellan jordbruksintressen och andra markanspråk i ett sent skede i planeringsprocessen, t. ex. i samband med fastställelseprövningen av detaljplaner. Ett tillfredsställande underlag för bedömning av jordbruksintressena saknas härvid ofta. För expansiva tätorter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga planer med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa områden ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark ett fastare skydd genom alt upprätta och fastställa generalplan bör härvid

5 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 1

CU 1975/76:1

övervägas. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt.

Vid bedömningen av olika bebyggelsestrukturer måste hänsyn tas såväl till behovet av ändamålsenliga tälortsbildningar som till jordbrukets intressen och behovet av rekreationsområden. Avvägningar av denna art förutsätter i vissa fall att markanspråken ställs mot varandra i regional skala. Inom landets viktigare jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I dessa bör i regional skala anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas för jordbruksändamål och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen detta föranleder. I regeringens ställningstagande till programarbetet i respektive län anges inom vilka områden sådana program bör utarbetas. Berörda länsstyrelser bör ha ansvar att redovisa resultatet av arbetet med dessa frågor. Lantbruksstyrelsen och planverket bör samråda med berörda länsstyrelser och efter hand lämna dessa erforderliga anvisningar.

Skogsbrukets markanspråk bör enligt regeringens beslut om riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet bedömas mot bakgrund av den väntade knappheten på virkesråvara. I detta läge bör ställas större krav på hushållningen med landets skogsresurser. I de fortsatta övervägandena måste skogsbrukets betydelse för landet som helhet och för större regioner beaktas. Det bör ankomma på skogsvårdsstyrelserna att i samråd med länsstyrelserna, enligt riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning av skogsbrukets intressen. I regeringsbeslutet uttalas också att rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras, om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd mellan berörda parter och att det kan finnas anledning att ta upp frågan om eventuella behov av restriktioner för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose skogsbrukets intressen.

Pågående utredningar rörande de areella näringarna

1972 års jordbruksutredning har bl. a. att överväga frågan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning liksom även rationaliseringspolitiken. Riksdagen överlämnade föregående år ett antal motioner till denna utredning rörande bl. a. tillvaratagandet av jordbruksintresset i samband med markanvändningsplanering (JoU 1974:6. rskr 1974:97).

Enligt direktiven till 1973 års skogsutredning bör den framtida skogspolitiken utformas så, att möjligheter skapas för att en långsiktig hög produktion kan vidmakthållas i skogsindustrin och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket. Det ankommer på utredningen att bedöma vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att tillgodose dessa önskemål och lägga fram förslag därom.

CU 1975/76:1

55 Jordförvärvsutredningen skall göra en översyn av jordförvärvslagen och jordhävdslagen. En utgångspunkt för utredningen skall vara en sådan hushållning med våra marktillgångar att ett effektivt jord- och skogsbruk kan bedrivas i vårt land.

Remissyttranden

De av civilutskottet inhämtade remissyttrandena gäller motionerna 278, 598, 1784 och 1796, i nu ifrågavarande delar. Yttranden har avgetts av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens planverk, statens lantmäteriverk, domänverket, länsstyrelserna i Malmöhus län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet samt Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

Följande mera allmänna synpunkter på den i motionerna upptagna frågan om hur de areella näringarnas intressen skall tillvaratas i den fysiska planeringen har framförts i remissyttrandena.

Lantbruksstyrelsen finner att de i remitterade motioner framförda yrkandena till stora delar redan tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut regeringen fattat och genom de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats eller är under utarbetande.

Skogsstyrelsen konstaterar att regeringen nu gjort sådana uttalanden och gett sådana direktiv om hänsyn till bevarandeintressena för jordbruks- och skogsbruksändamål att en god avvägning mellan olika markanspråk nu torde bli möjlig.

Statens naturvårdsverk framhåller att motionernas krav på anvisningar för den fortsatta fysiska riksplaneringen synes komma att bli tillgodosedda genom regeringens länsvisa beslut med anledning av de kommunala programmen för fullföljande av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

Statens planverk anför att lantbruksstyrelsen och planverket f. n. utarbetar ytterligare anvisningar för redovisning av jordbrukets intressen i kommunal planering. Detta anvisningsarbete grundas på regeringens förenämnda uttalanden angående jordbrukets behandling i det fortsatta planeringsarbetet.

Statens lantmäteriverk anför bl. a. att vikten av hushållning med god jordoch skogsbruksmark numera är uppmärksammad i sådan utsträckning att man i allmänhet inte torde behöva befara att sådan mark exploateras när realistiska alternativ finns. För kommuner där konfliktrisk är påtaglig, t. ex. genom att all mark inom den för exploatering intressanta trakten utgörs av högvärdig jordbruksmark, är det uppenbart att bedömningarna inte bör begränsas till kommunen utan avse större områden.

En allsidig avvägning mellan jord- och skogsbruksintressen och andra markanspråk torde bäst komma till stånd inom ramen för sektorövergripande planering som aktualiseras i anslutning till den fysiska riksplaneringen. regionalpolitiken och den kommunala översiktsplaneringen. Jord- och skogsbrukets intressen måste därvid föras fram och beaktas i helt annan utsträck -

CU 1975/76:1

ning än vad som varit vanligt tidigare.

Domänverket finner med hänvisning till vad som anförts i det föregående att de i remitterade motioner framförda yrkandena till stora delar redan tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut regeringen fattat och genom de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats eller är under utarbetande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att inom länet flertalet tätorter ligger i områden med god jordbruksmark varför det är uppenbart att bebyggelseutvecklingen i icke ringa utsträckning måste ske även över sådan mark om kraven på en ändamålsenlig tätortsstruktur skall upprätthållas. Den totala omfattningen av anspråk på bebyggande av jordbruksmark är emellertid inte känd. Detsamma gäller möjligheterna till realistiska lokaliseringsalternativ.

På grund av svårighetsgraden och den komplexa karaktären hos planeringsfrågorna är det endast mot bakgrund av ett omsorgsfullt framställt beslutsunderlag som ytterligare ställningstaganden i markanvändningsfrågan bör göras. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen vägande skäl tala för att några ytterligare riktlinjer för användningen av jord- och skogsbruksmark för närvarande inte meddelas utöver dem som angivits i regeringens beslut rörande det fortsatta planeringsarbetet i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner att, då det gäller konkurrens om mark för olika aktiviteter, tillfredsställande möjlighet föreligger att med de riktlinjer som gäller för pågående riksplanearbete beakta behovet av skydd för åker- och skogsmark. Däremot erfordras betydande insatser för att säkra att de marker som bör utnyttjas för jord- och skogsbruk också blir utnyttjade på ett rationellt sätt.

Svenska kommunförbundet anser att motionärernas önskemål i stor utsträckning tillgodoses genom regeringens nyligen fattade beslut. Styrelsen för kommunförbundet framhåller vidare bl. a. att nödvändig vägning mellan olika intressen vad gäller markutnyttjandet måste ske genom en kommunal översiktsplanering. Även om inga delade meningar råder om angelägenheten av att den produktiva åkermarken används för livsmedelsproduktion så kommer det alltid att finnas fall där andra väsentliga samhällsintressen måste ta över.

Styrelsen anser att ytterligare anvisningar beträffande jordbruksmarkens behandling i kommunernas fysiska planering utöver vad som angetts i förenämnda regeringsbeslut inte erfordras.

Sex reservanter (samtliga c) ansåg att sistnämnda mening borde ha utgått ur yttrandet.

LRF har tidigare kritiserat de kommunala programmen och anfört att de under planeringsskedet borde kompletteras med en ytterligare inventering av bl. a. jord- och skogsbrukets intressen samt att behovet av erforderliga säkerställandeåtgärder i detta avseende skulle tillgodoses under planeringsskedet.

CU 1975/76:1

57 Regeringen har sedermera i sitt beslut om de kommunala programmen för den fysiska riksplaneringen i stor utsträckning beaktat dessa synpunkter. LRF hälsar detta beslut med tillfredsställelse och finner det angeläget att riksdagen som riktlinjer för den fysiska riksplaneringen för sin del också gör motsvarande uttalanden. LRF instämmer därför i princip med de i motionerna väckta kraven.

Nu gällande uttalande att "högvärdig åkermark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkt likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark” ter sig enligt LRF:s uppfattning alltför vagt. Det bör därför ersättas med ett nytt av mera direktivkaraktär samt av innebörden att åkermark inte utan synnerliga skäl får tas i anspråk för andra ändamål än för jordbruksproduktion. Uttalandet bör enligt LRF:s uppfattning också vidgas så att det omfattar även produktiv skogsmark.

Beträffande yrkandet 3a i motionen 598 om att jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen bör få i uppdrag att framlägga förslag om skydd för jordbruksmark anför remissinstanserna bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen och domänverket utgår ifrån att 1972 års jordbruksutredning och jordförvärvsutredningen kommer att föreslå erforderliga åtgärder för att säkerställa en markanvändning för jordbruksändamål som totalt svarar mot uppställda mål för produktionens omfattning.

Skogsstyrelsen erinrar om att regeringen gett skogsstyrelsen i uppdrag att i samråd med lantbruksstyrelsen och naturvårdsverket lägga fram förslag till utnyttjande av de nedlagda jordbruksmarkerna. Det synes lämpligt att avvakta resultatet av den utredningen innan ytterligare åtgärder vidtas.

Statens naturvårdsverk anser att skyddet av jordbruksmark som produktionsresurs framför allt är en jordbrukspolitisk fråga, som närmast synes böra behandlas av jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen i den mån nuvarande möjligheter i form av planinstitut, förvärvsregler m. m. bedöms som otillräckliga.

Statens planverk anför följande.

För att ge skydd åt jordbruksmark kan kommunerna i huvudsak använda sig av byggnadslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen. Att döma av det kommunala arbetet med program för fullföljande av den fysiska riksplaneringen vill kommunerna främst använda de instrument byggnadslagstiftningen anvisar för reglering av bebyggelseutvecklingen. I vissa fall har kommunerna anmält att de överväger fastställelse av generalplan för att ge ett mer permanent skydd åt jordbruksmarken. Vid utgången av den fysiska riksplaneringens planeringsskede bör det vara möjligt att bedöma i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats för att tillgodose jordbrukets intressen. Innan bl. a. denna bedömning gjorts, saknas anledning att bestämma nya former för skydd åt jordbruksmark, som förstärker de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

Statens lantmäteriverk anser att eventuella nya former för effektivt skydd

CU 1975/76:1

av jordbruksmark i forsta hand bör övervägas i samband med den översyn av byggnadslagstiftningen som pågår. Skäl att låta jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen få i uppdrag att framlägga förslag rörande denna fråga finns inte enligt lantmäteriverkets mening. Självfallet bör emellertid också den jordbrukspolitiska lagstiftningen ges en sådan inriktning och utformning att den bidrar till ett säkerställande av de avvägningar som görs mellan olika markanvändningsintressen.

LRF ansluter sig till vad som i motionen anförts om behovet av att ge jordbruks- och skogsmark ett planmässigt skydd.

Beträffande den i motionen 1784 upptagna frågan om sättet för redovisning av jordbrukets intressen anförs bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen avser att i samråd med planverket inom den närmaste tiden komplettera anvisningarna om redovisning av jordbrukets intressen i kommunal översiktsplanering. Styrelsen finner att redovisning av jordbruksintresset i den fysiska riksplaneringen i sitt näringspolititiska och regionala sammanhang kan ske inom ramen för de nu beslutade principerna för det regionala planeringsarbetet.

Statens planverk understryker det angelägna i att redovisningsarbetet vad gäller jordbrukets intresseområden bedrivs skyndsamt. Regionala hushållningsprogram för jordbruksmarken skall enligt regeringens beslut utarbetas i vissa delar av landet. Detta torde förutsätta att översiktliga intresseredovisningar upprättas av lantbruksnämnder i samråd med berörda kommuner på ett tidigt stadium av planeringsskedet. Staten bör ta det ekonomiska ansvaret för inventeringsarbetena.

LRF anser att ett uttalande av riksdagen om behovet av en bättre redovisning av jord- och skogsbrukets intressen även bör omfatta ett krav på en översyn av äldre planer, motsvarande t. ex. vad regeringen anfört i denna fråga vid sitt beslut om den fysiska riksplaneringens programskede.

Den i motionen 1796 behandlade frågan om bevarandet av högproduktiv skogsmark har föranlett bl. a. följande kommentarer.

Statens planverk anför att nyligen genomförda ändringar i skogsvårdslagen och naturvårdslagen syftar till att i god tid kunna reglera skogsbrukets rationella bedrivande med hänsyn till rimliga anspråk från andra markanvändningsintressen. Naturvårdsverket, planverket och skogsstyrelsen överväger att gemensamt låta utarbeta anvisningar för hur skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala planeringen.

Enligt domänverket är det knappast möjligt att totalt förbjuda permanent bebyggelse på den högproduktiva skogsmarken om vissa tätorter i södra Sverige över huvud taget skall kunna expandera. Exploatering av mark för fritidsbebyggelse bör däremot i regel förläggas till den mindre goda skogsmarken.

Länsstyrelsen i Malmö hus län anför följande.

Vad gäller avvägningen mellan friluftslivets och skogsbrukets anspråk skiljer sig Malmöhus län genom sin höga befolkningstäthet och stora åker -

CU 1975/76:1

areal avsevärt från landet i övrigt. Den allemansrättsligt tillgängliga arealen utgör sålunda endast omkring 800 m! per person. I detta län är en planeringsprincip som innebär att friluftslivet generellt skall vika för skogsbrukets intressen därför inte lämplig. I stället måste en noggrann intresseavvägning göras, grundad på ett väl genomarbetat och politiskt behandlat beslutsunderlag. Man bör därvid givetvis söka att tillvarata möjligheterna att bedriva rationellt skogsbruk inom därför lämpliga områden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att anledning saknas att generellt prioritera skogsbruket. Länsstyrelsen hänvisar härvid till storleken av de för skogsproduktion lämpliga markerna jämfört med de relativt sett små arealer som krävs för bebyggelse och därmed sammanhängande rekreativa anläggningar.

Utskottet

I föreliggande motioner begärs dels att utredning skall verkställas om hur jordbruksmark skall skyddas mot exploatering för bebyggelse, dels att riksdagen skall göra uttalanden om principerna för hur jordbruksintresset skall tillvaratas i den fysiska planeringen, dels att regeringen skall utfärda bestämmelser i ämnet.

I motionerna framhålls att det mot bakgrund av världens situation i fråga om livsmedelsförsörjningen är angeläget att våra naturliga produktionsresurser så långt möjligt utnyttjas för jordbruksproduktion. Större restriktivitet än hittills krävs därför med att ta i anspråk jordbruksmark för tätbebyggelse, vägbyggande m. m. En utgångspunkt för planeringen bör enligt motionen 598 vara att brukningsvärd jordbruksmark i princip inte får tas i anspråk för andra ändamål annat än när realistiska alternativ saknas. De arealer åker- och betesmark som nu brukas är enligt motionen med begränsade undantag att betrakta som odlingsvärda på lång sikt. De markplanerande myndigheterna bör enligt motionen 278 åläggas en bättre hushållning med jordbruksmarken. 1 motionen 594 föreslås att bebyggelse på åkerjord endast bör få ske efter tillstånd av länsstyrelse och då endast efter anförandet av mycket starka skäl. Enligt motionen 874 bör 1972 års jordbruksutredning eller annan lämplig statlig utredning få tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda vilka åtgärder som behöver vidtas för att jordbruksmark som är lämplig för livsmedelsproduktion också skall utnyttjas härför. Kompletterande riktlinjer för den fysiska planeringen bör enligt motionen 1784 anges, innebärande att intresset av att bevara produktiv åkermark klart bör gå före intresset att exploatera sådan mark för andra ändamål. Därvid förutsätts de långsiktiga hushållningsaspekterna böra tillmätas särskilt stor vikt, varjämte även lantbrukets betydelse för det lokala sysselsättnings- och serviceunderlaget bör beaktas.

Högproduktiv skogsmark bör enligt motionen 1796 såvitt möjligt inte tas i anspråk för bebyggelse eller motsvarande användning. Hushållning

CU 1975/76:1

med sådan skogsmark anses vara motiverad inte minst med tanke på den framdeles väntade virkesbristen. Kommuner och andra planerande myndigheter bör enligt motionen åläggas bästa möjliga hushållning med de högproduktiva markerna. Det rörliga friluftslivet bör enligt motionen 1784 planeras så, att det inte behöver inkräkta på en normal jord- och skogsbruksproduktion.

De i motionerna upptagna frågorna har upprepade gånger under senare år varit föremål för behandling i jordbruksutskottet med anledning av motioner som remitterats till utskottet. Redan år 1969 uttalade sålunda jordbruksutskottet att ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i goda lägen såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion samt att högvärdig jordbruksmark inte bör las i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark (JoU 1969:21). Detta uttalande skall enligt 1972 års riksdagsbeslut om den fysiska riksplaneringen beaktas av vederbörande myndigheter vid prövning av kommunernas utbyggnadsplaner.

Senast behandlade utskottet föregående år motioner rörande jordbruket och markanvändningsplaneringen (JoU 1974:6, rskr 1974:97). Utskottet anförde då bl. a. att frågan om hur stor areal jordbruksmark vi bör ha i produktion och om vilka markområden med avseende på kvalitativa egenskaper, som bör bevaras för jordbruksändamål, har starkt samband med frågan om jordbruksproduktionens omfattning samt har betydelse även för jordbruksrationaliseringen. Bl. a. med hänsyn till att 1972 års jordbruksutredning hade att överväga frågan om jordbruksproduktionens omfattning föreslog utskottet att ett antal av de behandlade motionerna skulle överlämnas till utredningen. Detta blev också riksdagens beslut.

Såsom framgår av redovisningen i det föregående härefter riksdagsbeslutet om den fysiska riksplaneringen genomförts ett programarbete i kommunerna i syfte att få fram underlag för hur de i riksdagsbeslutet godkända riktlinjerna skulle följas upp i den kommunala planeringen. Regeringen har genom beslut den 20 februari 1975 och vid några senare tillfällen tagit ställning till de kommunala programmen och utfärdat riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet. De allmänna riktlinjerna, såvitt avser behandlingen av jordbrukets och skogsbrukets markanspråk, har refererats i det föregående. I förteckning över propositioner, som avses bii lämnade till 1975 års riksmöte, aviseras vidare en proposition med redovisning av resultatet av det kommunala programarbetet rörande den fysiska riksplaneringen m. m.

Regeringens ställningstaganden til! de kommunala programmen har gjorts efter det att de nu behandlade motionerna väckts. De i ärendet hörda remissinstanserna har genomgående ansett att de i motionerna framförda yrkandena till stora delar redan tillgodosetts genom nyssnämnda regeringsbeslut. LRF anser det angeläget att även riksdagen för sin del gör motsvarande uttalanden såsom riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.

CU 1975/76:1

61 Utskottet har att i detta sammanhang yttra sig angående de i förevarande motioner upptagna frågorna om hur jordbrukets och skogsbrukets intressen bör behandlas i den fysiska planeringen. Utskottet ställer sig bakom de riktlinjer som angetts i förutnämnda regeringsbeslut av den 20 februari 1975. Restriktivitet bör iakttas med att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. Kommande ställningstaganden med anledning av 1972 års jordbruksutrednings förslag om jordbruksproduktionens framtida omfattning bör kunna ge en bättre grund för att bedöma jordbrukets markbehov än vad som f. n. finns.

Utskottet finner det angeläget att i områden, där andra markanvändningsintressen konkurrerar eller väntas komma att konkurrera med jordbruket, det inom ramen för den översiktliga planeringen i ett så tidigt skede som möjligt klarläggs om och hur en ändrad markanvändning skall ske. Det blir i sådana fall fråga om avvägningar mellan förutom jordbrukets intressen bl. a. behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar samt av rekreationsområden. Det blir ofta även fråga om att bedöma utvecklingen i ett regionalt sammanhang. Utskottet anser att nu angivna synpunkter liksom även de i motionerna framförda synpunkterna i allt väsentligt blir tillgodosedda i den fortsatta planering som avses med regeringens beslut i ämnet. Det förutsätts att kommunerna skall samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd när program utarbetas för hushållning med jordbruksmarken.

Restriktiviteten med att ta i anspråk jordbruksmark för annan användning än jordbruk bör enligt utskottets mening främst avse de för landsdelen eller trakten bättre jordbruksområdena. I sådana områden bör jordbruksmark ej tas i anspråk för bebyggelse eller annan exploatering om alternativa markområden rimligen kan disponeras för ändamålet. Det innebär att jordbruksintresset bör tilläggas klart större vikt än tidigare, när det vägs mot andra intressen i markanvändningsplaneringen.

Det sagda bör gälla inte endast när ny bebyggelse planeras utan även när ianspråktagande av jordbruksmark för andra ändamål, t. ex. kommunikationsleder, ifrågasätts. En ny väg kräver kanske inte så stor areal, men den kan förorsaka betydande intrång om den dras genom ett jordbruksområde på sådant sätt att gårdarnas jordbruksmark i stor utsträckning skärs sönder. Ofta är det möjligt att finna alternativa sträckningar som gör att intrånget blir obetydligt eller som är mera tillfredsställande från arronderingssynpunkt. Utskottet är medvetet om att betydande ansträngningar ofta görs för att minska olägenheterna för jordbruket av nya vägdragningar. Utskottet vill likväl i detta sammanhang särskild understryka vikten av att, även om det innebären viss fördyring av vägbygget, en sådan vägsträckning eftersträvas som gör intrånget för jordbruket så litet som möjligt.

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till redan vidtagna åtgärder finner utskottet inte erforderligt att f. n. förorda tilläggsuppdrag till jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen beträffande markanvänd -

CU 1975/76:1

ningsfrågorna. Dessa utredningar har redan såsom viktiga moment i sina uppdrag att beakta dessa frågor. Enligt vad planverket anför i sitt remissyttrande avser kommunerna främst att reglera bebyggelseutvecklingen med stöd av byggnadslagstiftningen. Vid utgången av den fysiska riksplaneringens planeringsskede bör det såsom planverket anfört vara möjligt att bedöma i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats för att tillgodose jordbrukets intressen. När denna bedömning gjorts kan finnas anledning att överväga nya former för skydd åt jordbruksmark, som förstärker de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

De av regeringen utfärdade riktlinjerna rörande behandlingen av skogsbrukets markanspråk innebär att större krav på hushållning med landets skogsresurser bör ställas. I regeringsbeslutet uttalas också att rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras samt att det kan finnas anledning att ta upp frågan om eventuellt behov av restriktioner för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose skogsbrukets intressen. Skogsstyrelsen, naturvårdsverket och planverket överväger, enligt vad planverket anför i sitt remissyttrande, att gemensamt utarbeta anvisningar för hur skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala planeringen.

Utskottet anser att med angivna riktlinjer förutsättningarna har förbättrats för genomförandet av en angelägen hushållning med våra skogsmarker. Det finns inom landet så stora arealer svagt producerande mark att det i allmänhet bör vara möjligt att undvika att ta i anspråk högproducerande skogsmark för fritidsbebyggelse. Skogsmark som ligger i närheten av tätorter, blir ofta starkt utnyttjade av det rörliga friluftslivet. Rationellt skogsbruk kan med viss inskränkning bedrivas även inom dessa områden, om stigar och leder ordnas förden rekreationssökande allmänheten. Om för friluftslivet lämpliga områden och anordningar sålunda iordningställs, bör det vara möjligt att i övrigt driva skogsbruk främst med sikte på hög produktion.

Föreliggande motioner föranleder i övrigt inte något särskilt uttalande från jordbruksutskottets sida.

Stockholm den 21 maj 1975 På jordbruksutskottets vägnar UNO HEDSTRÖM

Närvarande: herrar Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m), Jonasson (c), fru Anér (fp), herr Lindberg (s)*, fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Takman (vpk)*. Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Stadling (s). Bergqvist (s)*, fru Andersson i Hjärtum (c) och herr Johansson i Vrångebäck (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

CU 1975/76: 1

64 Bilaga S

HALDEN

STRÖMSTAD

TANUM

MUNKEDAL

SOTENÄS

UDDEVALLA

LYSEKIL

ORUST

20 km

+ + + + + RIKSGRÄNS

KOMMUNGRÄNS

HOGDALSNÄSET

CU 1975/76:1

65 Bilaga 4

SINGLEFJORDEN

SVINESUND

SELÄTER

KOBBUNGEN +

F. " , 0

: _ LERVIK

. i K y'' .

< KALVIK SUNDSVIK é

*:D i T

* I f y

LUNNEVIKEN •/

F. /-X.

+• tl.l

HOGDALSNÄSET

o

0,5

2 km

',5

Regeringens beslut äng. general -

planläggn. av Hogdalsnäset

Område som omfattas av Strömstad kommuns planering för del av Hogdalsområdet

GOTAB 75 10019 S Stockholm 1975