Skatteutskottets betänkande med anledning av motioner om maximigränsen för avdrag för underhåll av barn, m. m.

Skatteutskottets betänkande nr 2

SkU 1975:2

Nr 2

Skatteutskottets betänkande med anledning av motioner om maximigränsen för avdrag för underhåll av barn, m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1975:1086 av fru Tillander (c) och herr Bengtsson i Göteborg (c) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar höja avdragsgränsen för periodiskt understöd från nuvarande 2 500 kr. till 3 600 kr.,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en skyndsam utredning om hur avdragsbeloppet kan behålla sin reala relation till inkomsten;

1975:1803 av fru Fraenkel (fp) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en höjning av nu utgående högsta avdrag vid taxeringen för underhåll av icke hemmavarande barn från 2 500 kr. till 3 000 kr.,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 33 $ kommunalskattelagen (1928:370) - KL - att frånskilda får möjlighet till avdrag för resor som företas för att besöka sina barn.

Frågornas tidigare behandling m. m.

Underhållsbidrag lill barn

Avdrag för underhållsbidrag till barn medges med högst 2 500 kr. per barn under 18 år (46 § 2 mom. 4, KL). Bestämmelserna utgör ett undantag från regeln att avdrag inte är medgivet för vad som utgått till mottagarens undervisning eller uppfostran och skiljer sig från vad som gäller för andra understöd även i andra avseenden, främst därigenom att mottagaren - trots givarens avdragsrätt - inte beskattas för bidraget.

Rätt till avdrag för underhållsskyldighet mot barn infördes i nuvarande form år 1960, då med högst 1 000 kr. Vid 1965 års riksdag höjdes avdraget till högst 1 000 kr. per barn under 16 år efter förslag av bevillningsutskottet (BeU 1965:16), som konstaterade att avdragsrätten för underhåll till barn varit tämligen begränsad jämfört med de förmåner vid beskattningen som medgavs ensamstående med hemmavarande barn. Utskottet motiverade sitt förslag även med att underhållsskyldigheten väsentligt nedsatte skatteförmågan hos den som betalade bidrag till mer än ett barn. 1 samband med 1970 års skattereform höjdes beloppsgränsen till I 500 kr. per barn

I Rikstlaxen 1975. 6 sami. Nr 2

SkU 1975:2

och åldersgränsen från 16 till 18 år som ett led i åtgärderna för att förbättra bamförsörjarnas ekonomiska ställning (prop. 1970:70, BeU 40). Höjningen till nuvarande 2 500 kr. per barn under 18 år genomfördes 1973 (prop. 1973:181, SkU 68) under åberopande av kostnadsutvecklingen för de underhållsskyldiga.

Gällande bestämmelser bör bl. a. ses mot bakgrunden av att samhällets stöd till barnfamiljer i princip lämnas i annan form än genom avdrag vid beskattningen. De avsteg från dessa principer som gjorts till förmån för ensamstående barnförsörjare har kritiserats i olika utredningssammanhang. Frågan här senast behandlats av Skatteutredningen om periodiskt understöd, som i denna fråga anfört bl. a. följande (SOU 1972:87 s. 168-169).

Det torde råda allmän enighet om att barnfamiljerna, trots nyligen genomförda reformer och pågående utbyggnad av olika stödåtgärder, är en i vissa hänseenden eftersatt grupp. Det ses därför som en angelägen åtgärd att förbättra deras ställning, t. ex. så som skett genom beslut vid 1971 års höstriksdag genom utbyggnad av det ekonomiska stödet till barnfamiljerna. Det kan i detta sammanhang framhållas att åtgärder av detta slag i viss mån också kommer föräldrar med ej hemmavarande barn till godo, eftersom hänsyn i princip skall tas till dessa stödformer när det gäller att bestämma underhållsskyldighetens omfattning.

Vi är medvetna om att underhållsskyldigheten mot ej hemmavarande barn ofta kan kännas särskilt betungande. De ökade kostnader, som uppkommer i dessa fall, torde emellertid i stor utsträckning bero på att föräldrarna bor på skilda håll. I detta sammanhang bör emellertid endast sådana kostnader beaktas, som hänför sig till barnet, och då givetvis endast i den mån kostnaderna för barnet blir högre än som är fallet när föräldrarna sammanlever. Att helt slopa beloppsgränsen för avdraget för underhåll till ej hemmavarande barn skulle således i allt för hög grad gynna föräldrar, som inte sammanlever, på bekostnad av övriga kategorier. En sådan åtgärd bör för övrigt inte genomföras utan att införa skattskyldighet för erhållna belopp, något som i allmänhet skulle sakna praktisk betydelse och som bör avvisas också av andra skäl.

Frågan om avdragets storlek bör också bedömas med hänsyn till vårdnadshavarens beskattningssituation. Eftersom var och en av föräldrarna efter sin förmåga skall bidra till barnets underhåll ligger det nära till hands att avväga beskattningen så, att slutresultatet inte blir alltför olika om den skattskyldige har vårdnaden om barnet eller erlägger underhållsbidrag.

Motioner om vidgad rätt till avdrag för underhållsbidrag till barn har vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen men avvisats med hänvisning bl. a. till vårt pågående utredningsuppdrag (se SkU 1971:18). De skäl som åberopats för dessa yrkanden har i huvudsak varit att den underhållsskyldige på grund av kostnaderna för barnet i många fall kommit i en socialt sett ej acceptabel situation och att bidragsskyldigheten försvårar för honom att bilda ny familj. Som vi redan anfört bör emellertid frågan om en vidgad avdragsrätt ses som en avvägningsfråga gent emot övriga kategorier skattskyldiga och behovet av andra reformer inte minst för barnfamiljerna. Enligt vår uppfattning har beskattningen av den underhållsskyldige å ena sidan och vårdnadshavaren å andra sidan fått en i stort sett lämplig avvägning. Beloppsgränsen för avdraget bör därför i vart fall inte höjas i någon mer betydande omfattning utan en motsvarande uppjustering av vårdnadsha -

SkU 1975:2

varens förmåner vid beskattningen. Sådana åtgärder torde emellertid inte kunna vidtas utan att sammanlevande föräldrar får anledning att känna sig tillbakasatta.

Eftersom avdragets dåvarande höjd fastställdes så sent som år 1970 ansåg utredningen med hänsyn till de anförda synpunkterna all det från beskattningssynpunkt saknades skäl att föreslå en ytterligare uppräkning. Departementschefen ansåg emellertid att kostnadsutvecklingen för de underhållsskyldiga motiverade en höjning av avdraget till 2 500 kr. per barn, en ståndpunkt som enligt vad som framgår ovan också godtagits av riksdagen, med verkan fr. o. m. 1975 års taxering. Utformningen av avdraget för underhållsbidrag till barn ingår i 1972 års skatteutrednings genomgripande översyn av skattesystemet.

Enligt utredningens statistik yrkades vid 1969 års taxering avdrag med 90 milj. kr. för 97 000 underhållsbidrag om 172 milj. kr. Understöden uppgick då i medeltal till 1 774 kr. Drygt en tredjedel översteg 2 000 kr., och 2 700 underhållsbidrag uppgick till 4 000 kr. Med ledning av dessa faktorer och penningvärdeutvecklingen torde antalet utgivna underhållsbidrag för barn under 18 år 1975 kunna uppskattas till ca 110 000, varav ca en tredjedel på 3 000 kr. eller mer. I medeltal torde understöden uppgå till ca 2 700 kr.

Under år 1973 utgick enligt statistiska centralbyrån bidragsförskott till 190 530 barn under 18 år med sammanlagt 488,6 milj. kr. Bidragsförskott utgör f. n. 40 % av basbeloppet eller 3 600 kr. om året. Underhållsbidragen är således i allmänhet lägre än det bidragsförskott barnet är berättigat till.

I sammanhanget bör nämnas att underhållsbidrag till barn enligt lag (SFS 1966:680) uppräknas fortlöpande med hänsyn till penningvärdets förändring.

Resekostnader

Enligt gällande principer medges avdrag vid inkomstberäkningen för alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande men däremot inte för levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. Under vissa omständigheter kan den, som på grund av sitt arbete bosatt sig på annan ort än där hans familj är bosatt (s. k. dubbel bosättning) få avdrag för den ökning i levnadskostnaderna som föranleds av den skilda bosättningen (p. 3 av anvisningarna till 33 § KL). Även om avdrag för ökade levnadskostnader inte kan medges anses den skattskyldige i dessa fall i allmänhet berättigad till skäligt avdrag för kostnader för hemresor för besök hos familjen. Resekostnaderna anses nämligen ha sådant samband med förvärvsarbetet att de helt eller delvis framstår som omkostnad för intäkternas förvärvande. Om den skattskyldige och hans barn inte längre har gemensamt hem, torde däremot kostnader för resor för besök hos barnen inte kunna anses ha sådant samband med intäkternas förvärvande att kostnaderna är avdragsgilla.

SkU 1975:2

4 Utskottet

Som skäl för yrkandena i motionerna 1086 och 1803 om en höjning av maximigränsen för avdrag för underhållsbidrag till ej hemmavarande barn under 18 år åberopar motionärerna bl. a. den underhållsskyidiges många gånger svåra ekonomiska situation och penningvärdets fall. Motionärerna i den förstnämnda motionen anser vidare att avdragsbeloppet bör kunna stiga i takt med bruttolönen och yrkar utredning av denna fråga.

Avdragsrätten för underhållsbidrag till barn infördes i nuvarande form 1960 och maximerades då till 1 000 kr. oavsett barnantalet. Avdraget har därefter successivt utökats till f. n. högst 2 500 kr. per barn och år.

Utskottet har inte något att erinra mot att beloppsgränsen tid efter annan omprövas med hänsyn till penningvärdets förändringar men vill betona att mer väsentliga höjningar i alltför hög grad kan anses gynna föräldrar som inte sammanlever. Eftersom avdraget nyligen uppräknats med 1 000 kr. fr. o. m. 1975 års taxering anser utskottet sig f. n. inte böra medverka till ytterligare höjningar. Utskottet avstyrker således motionerna i denna del. Med hänsyn till att frågan om avdragets utformning ingår i 1972 års skatteutrednings uppdrag avstyrker utskottet även det i motionen 1086 framställda utredningsyrkandet.

I motionen 1803 yrkas vidare att frånskilda får rätt till avdrag för resor för att besöka sina barn. Motionären åberopar att den som är gift och arbetar utanför hemorten har rätt till avdrag för resor för besök hos familjen och anför att skattebestämmelserna inte bör göra skillnad mellan olika föräldrakategorier i vad avser möjligheterna till kontakt med barnen.

Det är givetvis angeläget att på allt sätt underlätta för den av föräldrarna, som ej har vårdnaden, att umgås med barnet. Att såsom motionären föreslår i sådant syfte medge avdrag för kostnader för resor, som inte har direkt samband med den skattskyldiges förvärvsarbete, kan emellertid enligt utskottets uppfattning inte anses medföra sådana förbättringar i detta hänseende att ett avsteg från grundläggande principer vid beskattningen kan anses motiverat. Om ekonomisk hjälp behövs i ömmande fall för att underlätta kontakten mellan föräldrar och barn, bör den i stället lämnas såsom socialhjälp. Med hänvisning härtill och till de kontrollsvårigheter ändrade beskattningsregler i detta hänseende skulle medföra för taxeringsmyndigheterna avstyrker utskottet motionen även i denna del.

Utskottet hemställer

1. beträffande avdragsgränscn för underhållsbidrag till barn

att riksdagen avslår

1. motionen 1975:1086 punkten I,

2. motionen 1975:1803 punkten 1,

2. beträffande utredning angående avdragsgränscn

att riksdagen avslår motionen 1975:1086 punkten 2,

SkU 1975:2

3. beträffande avdra}!, för resor

att riksdagen avslår motionen 1975:1803 punkten 2.

Stockholm den 20 februari 1975

På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s), Johansson i Jönköping (s). Josefson* (c). Sundkvist (c). Stadling* (s). Nilsson i Trobro (m), Westberg i Hofors (s). Olsson i Järvsö* (c), fru Normark* (s), herrar Hallenius (c), Lundgren (s). Hörberg (fp) och Johansson i Malmö

(s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 75 8926 S Stockholm 1975