Bet. 1977/78:FöU28

Med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m. m. jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1978-05-12
Källa: data.riksdagen.se

FöU 1977/78:28

Försvarsutskottets betänkande 1977/78:28

med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m. m. jämte motioner

I propositionen 1977/78:159 (försvarsdepartementet) har regeringen - efter hörande av lagrådet - föreslagit att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

3. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74).

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1977/

78:1892-1893 och 1920-1924. 1 detta sammanhang behandlas också motionerna 1976/77:943 och 945, som väcktes under den allmänna motionstiden år

1977.

Såvitt gäller sanktionsformer vid vägran att fullgöra värnplikt och vapenfri tjänst har försvarsutskottet inhämtat yttrande av justitieutskottet. Yttrandet fogas till betänkandet som bilaga.

Propositionen

1 propositionen föreslås ändringar inom vapenfrilagstiftningens område. I förhållande till vad som nu gäller innebär förslaget bl. a. att möjligheterna att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större, att prövningsförfarandet förenklas och att tjänstgöringsområdena blir fler. 1 vapenfrilagen ändras bl. a. 1 § så att uttrycket "djup samvetsnöd” utgår ur lagtexten. De vapenfria skall utbildas för och fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Ersättning skall kunna utgå till vissa utbildningsmyndigheter. Det nuvarande sanktionssystemet behålls i princip men det förutses att antalet fall av vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst blir väsentligt mindre än tidigare. Vid upprepad vägran bör lagföring ske högst två gånger. Angående påföljdsvalet anges att en villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff bör kunna vara en tillräcklig reaktion vid förstagångsvägran. Vid andragångsvägran anses däremot fängelsestraff böra utdömas och strafftiden bestämmas till minst fyra månader. I övrigt innehåller propositionen förslag till ändringar i värnpliktslagen och civilförsvarslagen. Ändringarna i värnpliktslagen reglerar bl. a. regeringens möjligheter att besluta om värnpliktig eller vapenfri efter vägran m. m. skall inkallas till ny tjänstgöring eller inte. Ändringarna i civilförsvarslagen utgör bl. a. en anpassning till den föreslagna ändringen i 1 4j vapenfrilagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1978.

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr 28

FöU 1977/78:28

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:413) om vapenfri tjänst dels att 1-5, 8 a och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om bruk av vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.

Värnpliktig som erhållit tillstånd tjänstepliktig.

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst, som är betydelsefull för samhället, såsom

a) brandtjänst inom civilförsvaret,

b) reparationstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverk eller televerket,

c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet,

d) ekonomi-eller expeditionstjänst vid statlig eller kommunal förvaltning.

Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten, om han icke förklarat sig villig därtill.

Föreslagen lydelse

15 Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att bruk av vapen mot annan är sä oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring. till vapenfri tjänst benämnes vapenfri

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer.

Den som har antagits till biständsoch katastrofutbildning får fullgöra vapenfri tjänst i sådan utbildning.

1 Senaste lydelse 1975:556.

FöU 1977/78:28

3 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Vapenfri tjänstepliktig får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition.

Söker den som fullgör värnpliktstjänstgöring tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst och har han icke tidigare gjort sådan ansökan, äger bestämmelsen i första stycket tillämpning på honom till dess ansökningen avgjorts slutligt. Lämnas ansökningen utan bifall, skall tjänstgöring under den tid då bestämmelsen varit tillämplig på den värnpliktige icke tillgodoräknas honom

som fullgjord värnpliktstjänstgöring.

4 Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra.

Styrelsen har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring.

Om bistånds- och katastrofutbildning finns särskilda bestämmelser.

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst trehundranittiofem och högst

2 Senaste lydelse 1971:167.

3 Senaste lydelse 1976:306.

Andra stycket skall ha motsvarande tillämpning på den som tidigare har ansökt om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, om ansökningen har avgjorts slutligt före den 1 juli 1978 eller om han har avslutat grundutbildning efter det att den tidigare ansökningen lämnats utan bifall.

§2

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om intagning enligt första stycket. Styrelsen har också tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring.

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst trehundranittiofem och högst

FöU 1977/78:28

4 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen kan fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden.

Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967), för även vapenfri tjänstepliktig kallas till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar, om tjänstgöringen föranleds av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. värnpliktsla -

fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen utgöres av grundutbildning och repetitionsutbildning.

Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen (1941:967), får även vapenfri tjänstepliktig kallas till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar, om tjänstgöringen föranleds av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. värnpliktslagen.

gen.

Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid beräkning av tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri tjänst vid beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar regeringen bestämmelser.

8a §4

Vapenfri tjänstepliktig är berättigad till samma förmåner i samband med tjänstgöring som enligt 33 § första stycket värnpliktslagen (1941:967) tillkomma värnpliktig i samband med värnpliktstjänstgöring.

Om vapenfri tjänstepliktigs rätt till familjebidrag och ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99) och militärersättningsförordningen(1950:261).

21 a §

Bestämmelserna i 46 § värnpliktslagen (1941:967) äga motsvarande tillämpning på vapenfri tjänstepliktig och vapenfri tjänst.

4 Senaste lydelse 1975:556.

FöU 1977/78:28

5 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §5

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende om uttagning enligt 4 § fores hos värnpliktsnämnden genom besvär. Mot värnpliktsnämndens beslut i sådant ärende får talan ej förås.

Talan mot beslut av vapenfrinämnden fores hos regeringen genom

besvär.

Mot beslut i ärende om omprövning av tillrättavisning får talan ej

föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

2 Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

Härigenom föreskrivs i fråga om värnpliktslagen (1941:967)' dels att 17 och 33 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 46 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 Den som inställer sig vid inskrivningsförrättning är i samband därmed berättigad till dagersättning, fri resa, fri förplägnad, fri inkvartering och fri sjukvård. Avlider inskrivningsskyldig under tid då han är berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring för dödsfall åt inskrivningsskyldig under inskrivningsförrättning. Om inskrivningsskyldigs rätt till ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under inskrivningsförrättning föreskrives i militärersättningsforordningen (1950:261).

5 Senaste lydelse 1975*556.

1 Lagen omtryckt 1969:378.

2 Senaste lydelse 1976:308.

1* Riksdagen 1977178. 10 sami. Nr 28

Den som inställer sig vid inskrivningsförrrättning är i samband därmed berättigad till dagersättning, fri resa, fri förplägnad, fri inkvartering och fri sjukvård. Avlider inskrivningsskyldig under tid då han är berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring för dödsfall åt inskrivningsskyldig under inskrivningsförrättning. Om inskrivningsskyldigs rätt till ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under inskrivningsförrättning föreskrives i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.

FöU 1977/78:28

6 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

33 §3

Värnpliktig är i samband med tjänstgöring berättigad till dagersättning eller dagpenning, särskilda ersättningar för tjänstgöring av särskilt slag eller i viss befattning, utryckningsbidrag, reseförmåner, fri förplägnad, fri inkvartering, fri utrustning, fri hälso- och sjukvård sami särskilt olycksfallsskydd. Värnpliktig som med godkänt betyg har genomgått utbildning till militär befattning för kompanibefäl erhåller utbildningspremie. Avlider värnpliktig under tid då han är berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring för dödsfall åt värnpliktig under tjänstgöring.

Om värnpliktigs rätt till familjebidrag och ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99) och militärersättningsförordningen (1950:261).

Värnpliktig är i samband med tjänstgöring berättigad till dagersättning eller dagpenning, särskilda ersättningar för tjänstgöring av särskilt slag eller i viss befattning, utryckningsbidrag, reseförmåner, fri förplägnad, fri inkvartering, fri utrustning sami fri hälso- och sjukvård. Värnpliktig som med godkänt betyg har genomgått utbildning til! militär befattning för kompanibefäl erhåller utbildningspremie. Avlider värnpliktig under tid då han är berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring för dödsfall åt värnpliktig under tjänstgöring.

Om värnpliktigs rätt till familjebidrag och ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99), lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Vid inkallelse till värnpliktstjänstgöring enligt 28 § må föreskrivas, att värnpliktig skall medföra proviant för högst tre dagar samt förse sig med beklädnad, intill dess sådan anskaffats. Skälig ersättning härför skall beredas honom av staten.

46 #4

Regeringen eller myndighet som regeringen utser får besluta att värnpliktig tills vidare eller för viss tid icke skall åläggas tjänstgöring enligt denna lag. om den värnpliktige

1. vägrar eller underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller olovligen avviker eller uteblir från

3 Senaste lydelse 1976:308.

4 Förutvarande 46 § upphävd genom 1975:555.

FöU 1977/78:28

7 Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

tjänstgöringsstället och det kan antagas att han icke kommer att fullgöra tjänstgöringen,

2. hos myndighet som regeringen bestämmer förklarar att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring och det med hänsyn till hans anslutning till religiöst samfund kan antagas att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

1978.

3 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom föreskrivs att 12 §5 mom. och 14 § civilförsvarslagen (1960:74)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

5 morn.2 Om ej annat följer av tredje stycket, är civilförsvarspliktig vid fullgörande av civilförsvarsplikt inom det allmänna civilförsvaret eller verkskyddet berättigad till dagpenning, särskilda ersättningar för tjänstgöring av särskilt slag eller i viss befattning, reseförmåner, fri förplägnad, fri inkvartering och fri sjukvård. Avlider civilförsvarspliktig under tid då han är berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo.

Civilförsvarspliktig är under sådan Under sådan föreskriven tjänstgöföreskriven tjänstgöring i det all- ring i det allmänna civilförsvaret

männa civilförsvaret som fullgöres som fullgöres efter inskrivning i

efter inskrivning i civilförsvaret och civilförsvaret och under föreskriven

under föreskriven tjänstgöring vid tjänstgöring vid försvarsmakten

försvarsmakten berättigad till särskilt meddelar staten grupplivförsäkring

olycksfallsskydd. Under sådan tjänst- för dödsfall åt civilförsvarspliktig.

göring meddelar staten grupplivförsäkring för dödsfall åt civilförsvarspliktig.

Om ej regeringen föreskriver annat, utgår förmån enligt första stycket ej för

1 Lagen omtryckt 1975:712.

2 Senaste lydelse 1976:305.

FöU 1977/78:28

8 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

dygn, under vilket mindre än sju timmar tagas i anspråk för tjänstgöring och färd till eller från tjänstgöringsplatsen.

Om civilförsvarspliktigs rätt till

familjebidrag och ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99) och förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

Om civilförsvarspliktigs rätt till familjebidrag och ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99), lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.

14 §

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande av civilförsvarsplikt äger regeringen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av minst två trovärdiga personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter äro allvarligt grundade, md tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke åläggas honom.

Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan icke är förenligt med hans allvarliga personliga övertygelse och gör han genom intyg av minst två trovärdiga personer sannolikt, att hans inställning till vapenbruk är allvarligt grundad, får tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke åläggas ho -

nom.

Då civilförsvarspliktig första gången gjort framställning, som avses i andra stycket, skall han intill dess ärendet slutligt avgjorts vara fri från skyldighet att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

FöU 1977/78:28

9 Motionerna

Väckta under den allmänna motionstiden dr 1977

1976/77:943 av Bernt Ekinge (fp) och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen 1976/77:942 anförts om inkallelse till värnpliktstjänstgöring av vapenvägrare.

1976/77:945 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen uttalar sig för en utformning av vapenfrilagen som innebär:

1. att den nuvarande formuleringen i 1 § vapenfrilagen ”djup samvetsnöd” slopas,

2. att sammansättningen av vapenfrinämnden ändras eller att nämnden utökas så att även företrädare för icke religiösa vägrare får plats i den,

3. att de vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter utökas och kompletteras enligt synpunkterna i motionen,

4. att tjänstgöringstiden för vapenfria blir lika lång som för vanliga värnpliktiga.

Väckta med anledning av propositionen 1977/78:159

1977/78:1892 av Arne Fransson m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att även politiska organisationer samt studieförbund ges möjlighet att tjänstgöra som utbildningsorgan för vapenfria tjänstepliktiga.

1977/78:1893 av Ivan Svanström (c) och Karl-Eric Norrby (c) vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att en reell sakprövning av ansökan om vapenfri tjänst skall komma till stånd, men att sökandens bevisbörda för att styrka sin övertygelse inte bör vara tung.

1977/78:1920 av Bernt Ekinge (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om följande ändring av 2 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst:

Propositionens förslag

Den som har antagits till biståndsoch katastrofutbildning får fullgöra vapenfri tjänst i sådan utbildning.

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer.

Den som har antagits till biståndsoch katastrofutbildning får fullgöra vapenfri tjänst i sådan utbildning.

FöU 1977/78:28

2. att riksdagen beslutarom följande ändring av 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst:

Propositionens förslag

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om uttagning enligt första stycket. Styrelsen har också tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring.

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig som avses i 2 § första stycket skall uttagas för den tjänstgöring för vilken han kan anses bäst lämpad. I den mån det kan ske skall hänsyn tagas till den tjänstepliktiges önskemål. Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten, om han icke förklarat sig villig därtill. Begär vapenfri innan tjänstgöringen påbörjats att erhålla tjänstgöring som inte leder till krigsplacering, äger han rätt till sådan tjänstgöring.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om uttagning enligt första stycket. Styrelsen har också tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring.

Om bistånds- och katastrofutbildning samt om tillgodoräkning av tjänstgöring genom biståndsarbete utomlands finns särskilda bestämmelser.

3. att riksdagen beslutarom följande ändring av 5 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst:

Propositionens förslag

Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värn -

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst trehundranittiofem och högst fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen utgöres av grundutbildning och repetitionsutbildning. Tjänstgöring som icke leder till krigsplacering skall dock fullgöras i ett sammanhang.

Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värn -

FöU 1977/78:28

11 Propositionens förslag Motionens förslag

pliktslagen (1941:967), får även va- pliktslagen (1941:967), får även vapenfri tjänstepliktig kallas till tjänst- penfri tjänstepliktig kallas till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke göring. Tjänstgöringstiden får icke

överstiga etthundraåttio dagar, om överstiga etthundraåttio dagar, om

tjänstgöringen föranleds av inkal- tjänstgöringen föranleds av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 § leise av värnpliktiga med stöd av 27 §

2 mom. värnpliktslagen. 2 mom. värnpliktslagen.

4. att riksdagen beslutar att tjänstgöringsalternativen för vapenfria vidgas, så att de också kommer att omfatta en del tjänstgöringar, typ naturvårdstjänst, som är lämpade för vapenfria som inte krigsplaceras.

1977/78:1921 av Bengt Gustavsson m. fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beträffande förutsättningarna för vapenfri tjänst beslutar godkänna det förslag som redovisats i motionen,

2. att riksdagen godkänner att vapenfri tjänst skall fullgöras i verksamhet som är betydelsefull för samhället,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om u-landstjänstgöring,

4. att riksdagen beslutar om de sanktionsformer vid vägran som redovisas i motionen,

5. att riksdagen begär inrättande vid arbetsmarknadsstyrelsen av en delegation för styrelsens vapenfriverksamhet.

1977/78:1922 av Per-Olof Strindberg (m) och Lars Schött (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att vad som i motionen anförts om 1 § lagen om vapenfri tjänst ges regeringen till känna,

2. att riksdagen beslutar att vad som i motionen anförts om prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst ges regeringen till känna.

1977/78:1923 av Evert Svensson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen - med avslag på propositionen 1977/78:159 - beslutar att hemställa hos regeringen att under höst- eller vårriksdagen 1978/79 inkomma med nytt förslag om rätten till vapenfri tjänst, i enlighet med de principer som framförts i denna motion.

1977/78:1924 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 1 och 2 §§ i lagen om vapenfri tjänst skall ges följande lydelse:

FöU 1977/78:28

12 Propositionens förslag

Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Värnpliktig som vapenf

Motionärernas förslag

8 Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att övervägt bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring, i tjänstepliktig.

2 8

Den som sådan utbildning.

2. att riksdagen uttalar sig för en ändring av vapenfrinämndens sammansättning i enlighet med vapenfriutredningens förslag samt för att antalet fast anställda utredare ökas,

3. att riksdagen beslutar att den som vägrar vapenfri tjänst döms till samhällstjänst enligt vapenfriutredningens förslag, med den ändringen att påföljden fängelse för brott mot lagen slopas och ersätts med böter.

FöU 1977/78:28

13 Utskottet

1973 års riksdag gav som sin mening regeringen till känna vad försvarsutskottet hade uttalatom en översyn av 1966 års lagom vapenfri tjänst (FöU 1973:7, rskr 1973:37). Med anledning av motioner i ämnet hade utskottet framhållit följande:

Enligt vad utskottet inhämtat har arbetsmarknadsstyrelsen f. n. svårigheter att med gällande regler, bl. a. i fråga om kostnadsansvaret, placera de vapenfria tjänstepliktiga till utbildning och tjänstgöring. Detta är särskilt allvarligt med hänsyn till att vapenfrinämnden nu har hög kapacitet. En del av den tidigare arbetsbalansen i nämnden riskerar att återkomma som balans i arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare är det olyckligt om lämplig tjänstgöring inom t. ex. vårdsektorn inte kan erbjudas den som har särskild fallenhet för utbildning inom denna sektor.

Ehuru det enligt utskottets mening inte finns anledning till erinran mot de nu gällande principerna för tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst eller mot vapenfrinämndens tillämpning av vapenfrilagen anser utskottet, mot den ovan angivna bakgrunden, att det är lämpligt att nu granska erfarenheterna av vapenfrilagen och dess tillämpning.

Översynen bör givetvis utgå från strävan att nå bästa möjliga säkerhet för en rättvis tillämpning av gällande regler. Den bör bl. a. avse de förhållanden som är bestämmande för arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter att finna lämplig utbildning och tjänstgöring för de vapenfria. Beträffande tjänstgöringsområdena bör klart samhällsnyttig verksamhet i regel kunna anses hänförlig till totalförsvaret i vid bemärkelse. Civilförsvaret och andra väsentliga delar av det civila totalförsvaret bör dock liksom hittills prioriteras vid tilldelning av vapenfria tjänstepliktiga.

1973 års riksdag behandlade också en motion med begäran om översyn av påföljden vid totalvägran av värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga. Även i denna fråga tog riksdagen ställning för en översyn (JuU 1973:16, rskr 1973:120).

För det begärda översynsarbetet tillkallades i september 1973 sex sakkunniga, varav fem riksdagsledamöter, som arbetade med benämningen 1973 års vapenfriutredning och i mars 1977 lämnade betänkandet (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri tjänst. Betänkandet har remissbehandlats.

I propositionen 1977/78:159 redogörs för nuvarande ordning, utredningens förslag och remissyttrandena. Statistik rörande antalet ansökningar om vapenfri tjänst och vapenfrinämndens avgöranden lämnas i propositionen på s. 27. De vapenfrias fördelning och placering på olika utbildningsmyndigheter åren 1967-1977 framgår av tabell i propositionen på s. 18-19. Föredragande statsrådet - försvarsministern Eric Kronmark - redogör med början på s. 105 närmare för sin helhetssyn och sina förslag i vapenfrifrågan.

Lagrådet har lämnat yttranden över lagförslagen. Regeringen har därefterefter ytterligare föredragning av försvarsministern - beslutat om propositionen den 16 mars 1978. Vid motionstidens utgång den 17 april hade väckts sju motioner med anledning av propositionen.

Företrädare för Sveriges Fredsråd, Sveriges Frikyrkoråd, Vapenfriför 1**

Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr 28

FöU 1977/78:28

eningen och Arbetsgruppen för vapenfria tjänstepliktiga har inför utskottet lämnat synpunkter på propositionen. Utskottet har vidare haft utfrågning med företrädare för vapenfrinämnden och arbetsmarknadsstyrelsen samt med överbefälhavaren och statssekreteraren i försvarsdepartementet. Från olika håll har utskottet fått skriftliga synpunkter i ärendet.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Vapenfrilagstiftningen är en undantagslagstiftning som är betingad av respekten för individens djupgående betänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens yttersta konsekvens-bruk av vapen mot annan människa. Vapenfrifrågan inrymmer svåra avvägningsproblem. Det är knappast möjligt att finna lösningar som blir slutgiltiga och användbara för alla tider.

En av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen är att på ett för både samhället och den enskilde medborgaren tillräckligt tydligt sätt uttrycka de villkor som måste uppfyllas för att tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna ges. Det är därför angeläget, bl. a. av rättssäkerhetsskäl, att lagstiftaren - riksdagen - så klart som möjligt anger de förutsättningar som skall gälla.

Enligt gällande vapenfrilag kan värnpliktig få tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring om bruk av vapen mot annan inte är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Den som har fått sådant tillstånd kallas vapenfri tjänstepliktig (1 §).

Respekten för människolivet är central i vårt samhälle och dess syn på människan. Det stora flertalet medborgare måste antas känna obehag vid tanken på att bruka vapen mot annan människa och skulle - om detta ändå blev nödvändigt - använda vapen efter viss självövervinnelse. För tillstånd till vapenfri tjänst måste krävas att den värnpliktige har en respekt för människolivet som är ännu starkare och så villkorslös att den inte kan förenas med den medborgerliga skyldigheten att försvara vårt samhälle med vapen. Liksom försvarsministern anser utskottet att villkoren för tillstånd till vapenfri tjänst alltjämt bör anknyta till det i vapenfrilagen använda uttrycket ”bruk av vapen mot annan”.

Utskottet anser också att den som skall få vapenfri tjänst måste ta avstånd från att själv bruka vapen mot annan, oavsett ändamålet. Vapenfri tjänst bör inte komma i fråga om den värnpliktige anser att vissa krig eller vissa slag av våld - eller krig och våld för vissa ändamål - är godtagbara för honom och att han därför skulle kunna delta i kriget eller utöva våldet. En motsatt uppfattning återfinns i motionen 1977/78:1923 (s). Motionens yrkande är att riksdagen skall avslå propositionen och begära att regeringen lämnar ett nytt förslag om rätten till vapenfri tjänst, i enlighet med de principer som anges i motionen. Enligt utskottets mening bör riksdagen ta ställning i vapenfrifrågan redan under innevarande riksmöte. Motionen 1923 bör därför avslås.

FöU 1977/78:28

15 Vapenfriutredningen har funnit det vara väsentligt att upprätthålla skillnaden mellan, å ena sidan, vad man kallar reflexmässigt eller instinktivt försvar eller våld i en akut hotsituation och, å andra sidan, deltagande i forsvar eller våld som sker efter övervägande om man bör använda våld och delta i försvaret. Försvarsministern ansluter sig i princip till utredningens överväganden i denna del. Hans ståndpunkt innebär att en sökande, som av övertygelse inte anser sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring med vapen men inte helt kan utesluta att han i en nödvärnssituation skulle kunna bruka vapen för att rädda en värnlös från en våldsverkares angrepp, inte enbart av detta skäl bör vägras vapenfri tjänst. Utskottet delar helt denna uppfattning och vill erinra om att ifrågavarande skillnad upprätthålls redan vid tillämpningen av vapenfrilagen i dess nuvarande lydelse. För att belysa detta återges här ett avsnitt av vapenfrinämndens protokoll den 1 april 1971 rörande viss ändring i nämndens handledning för utredningsmän:

Det är angeläget att observera, att vapenfrilagen tar sikte på den värnpliktiges personliga inställning till och reaktion inför bruk av vapen mot annan människa. Den samvetsnöd som lagen talar om avser således den värnpliktiges reaktion om han av samhället tvingas att bruka vapen. För tillstånd till vapenfri tjänst förutsättes alltså i och för sig inte en sådan inställning hos den värnpliktige att han skulle vägra att bära vapen om han fick order därom eller att han aldrig skulle kunna förmå sig att använda vapen. Detta är viktigt att beakta bl. a. när utredaren frågar den värnpliktige om hans inställning till sådana situationer som att hans anhöriga utsättes för livshotande våld och han kan rädda dem genom att döda våldsverkaren eller att han befinner sig i ett flygplan och genom att döda en kapare kan rädda ett antal oskyldiga passagerares liv. Dessa och likartade hypotetiska lägen hardet gemensamt med den i vapenfrilagen förutsatta krigssituationen, att den enskildes naturliga inställning att icke bära hand på annan människa kan komma i motsatsförhållande till en mer eller mindre starkt känd skyldighet att av andra hänsyn ändå utöva våld. Skillnaden i förhållande till den i vapenfrilagen åsyftade situationen ligger i att den värnpliktige i de nyss antydda sammanhangen är tvungen ali själv bestämma hur han skall handla, att själv avgöra vad som är den rimligaste utvägen, medan vapenfrilagens syfte är att den värnpliktige icke skall sättas i en sådan situation att han själv skall behöva välja hur han skall handla.

Utredningen har föreslagit att uttrycket om djup samvetsnöd utgår ur lagtexten. Försvarsministern biträder förslaget. Uttrycket behölls i den gällande vapenfrilagen från 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga med motivering av departementschefen i propositionen 1966:107 (s. 46) som visar att det motsvarar krav på synnerligen starka skäl hos den vapenfrisökande för att han skall få bifall till ansökan. Vid lagens tillämpning har uttrycket snarast ansetts ange svårighetsgraden av den inre konfliktsituation som lagen avser att befria den värnpliktige från. Utskottet - som räknar med att den vapenfrisökandes bevisbörda skall minska - tillstyrker att uttrycket utgår ur lagtexten, vilket innebär bifall till motionen 1976/77:945, yrkandet 1 (vpk). Detta medför inte någon ändring av kravet att den sökandes inställning till

FöU 1977/78:28

bruk av vapen skall vara av djupt personlig art.

Om den värnpliktiges inställning till bruk av vapen mot annan människa väsentligen grundas på hans övertygelse om krigets och våldets absoluta meningslöshet och orättfärdighet, anser försvarsministern i likhet med utredningen att en sådan övertygelse också skall kunna ge honom möjlighet att fl vapenfri tjänst - förutsatt att inställningen inte har en selektiv prägel.

Utskottet vill i denna del framhålla att en inställning till bruk av vapen mot annan människa som har annan än religiös grund även i fortsättningen bör tillmätas samma betydelse som en religiöst grundad inställning. I båda fallen måste emellertid inställningen enligt utskottets mening vara klart knuten till en stark respekt för det enskilda människolivet och dess okränkbarhet. Enbart,en övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse kan inte antas vara tillräckligt hållfast inför det sociala tryck att delta i försvaret, som ett väpnat angrepp på vårt samhälle kan väntas medföra.

Vapenfriutredningen har föreslagit att / § första stycket vapenfrilagen ges följande lydelse:

Om övervägt bruk av vapen mot annan ej är förenligt med värnpliktigs personliga allvarliga övertygelse, äger han erhålla tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra vapenfri tjänst.

Enligt regeringens förslag bör samma lagrum lyda:

1 motionen 1977/78:1921 (s) yrkas att riksdagen skall besluta om 1 § första stycket vapenfrilagen i enlighet med utredningens förslag. Motionärerna anser att utredningens förslag klarare än propositionsförslaget ger uttryck för den förändring av vapenfrilagstiftningen som bör ske. Enligt deras mening skulle den formulering som föreslås i propositionen skapa oklarhet i tillämpningen. De anser att uttrycket "att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring” inte har motiverats i propositionen och att det inte framgår om det skall medföra någon förändring vid bedömningen av de vapenfrisökandes motiv.

Enligt motionen 1977/78:1924 (vpk) bör 1 § vapenfrilagen bestämmas enligt regeringens förslag men med tillägg av ”övervägt” när det gäller bruk av vapen mot annan. Därmed undviks enligt motionärerna att vapenfri tjänst vägras den som väl kan tänka sig att i vissa situationer bruka vapen, men för den skull inte vill delta i regelrätta krigshandlingar.

1 motionen 1977/78:1922 (m) hävdas att regeringens förslag i denna del inte är förenat med någon klargörande motivering. Propositionsförslaget skulle enligt motionärerna kunna tolkas som ett frångående av kravet på att

Föll 1977/78:28

övertygelsen hos den sökande skall knytas till hans uppfattning om människolivet och i stället innebära ett krav på att den enskilde kan göra antagligt att han kommer att vägra fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Utskottet har i det föregående gjort vissa uttalanden av betydelse för lagrummets utformning och övergår nu till att ta ställning till lagtexten.

Den formulering av 1 § vapenfrilagen som regeringen föreslår har fördelen jämfört både med nuvarande lydelse och med utredningens förslag att den förutsatta övertygelsen uttryckligen knyts till vapenbruk på grund av värnplikten. Eftersom det är önskvärt att få en sådan bestämning tillstyrker utskottet att lagrummet byggs upp på detta sätt.

Ordet "övervägt” före "bruk av vapen mot annan” torde ha förespråkare därför att det kan anses precisera det vapenbruk som avses. Som utskottet tidigare har anfört råder emellertid ingen tvekan om att reflexmässigt eller instinktivt försvar eller våld i en akut hotsituation inte är föremål för bedömning. Genom inriktningen av lagrummet mot vapenbruk på grund av värnplikten understryks detta ytterligare. Ordet ”övervägt” behövs alltså inte för klarhetens skull. Försvarsministern anser att det skulle kunna leda till missuppfattningar. Utskottet förordar att det inte infogas i lagtexten.

Enligt regeringens förslag slutar 1 § med orden ”att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring”. Försvarsministern uttalar (s. 108) att man måste ställa kravet att den som skall få vapenfri tjänst har en så stark övertygelse mot att bruka vapen mot annan att den inte kan förenas med skyldigheten att fullgöra den allmänna värnplikten. Han förtydligar: ”Det är inte alla de med värnpliktstjänstgöringen förbundna uppgifterna som gör det omöjligt att fullgöra den utan det med tjänstgöringen i krig nödvändigt förbundna bruket av vapen mot annan.” Utskottet vill starkt understryka detta. Ordet ”värnpliktstjänstgöring” leder tanken till värnpliktsutbildningen i fred (jfr 3 och 5 §§). Enligt utskottets mening skulle ordet "värnplikten” bättre än ”värnpliktstjänstgöring” motsvara det förtydligande som utskottet biträder. 1 lagrummet bör därför göras denna jämkning i förhållande till regeringens förslag.

1 § vapenfrilagen jämte motivuttalanden utgör grunden vid prövning av ansökningar om vapenfri tjänst. Därav bör tillräckligt tydligt framgå de förutsättningar som skall gälla. I denna del vill utskottet tillägga följande.

Ändringarna i lagrummet är bl. a. uttryck för att det skall ges större möjligheter för värnpliktiga att fä tillstånd till vapenfri tjänst. Såväl lagrådet som försvarsministern uttalar att propositionen innebär att sökandens bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung. Utskottet har samma mening men anser det vara angeläget framhålla att det ankommer på sökanden att ge underlag för det antagande som förutsätts. Någon bevisning i vedertagen mening är det givetvis inte fråga om. Snarare gäller det att finna fog för antagande att den sökande har ett eget, varaktigt engagemang i den avgörande frågan - bruk av vapen mot annan människa till

FöU 1977/78:28

försvar av vårt samhälle enligt värnplikten. Övertygelsen måste framstå som mera förankrad i sökandens person än den inställning till vapenbruk som finns hos värnpliktiga i allmänhet.

Tjänslgöringsalternativ m. m.

En grundläggande anledning för riksdagen att år 1973 begära en översyn av vapenfrilagen var svårigheterna att med gällande regler placera de vapenfria tjänstepliktiga till utbildning och tjänstgöring.

Totalförsvaret är en hela folkets angelägenhet och bygger på att varje medborgare efter förmåga bidrar till landets försvar. Det är inte möjligt att dra skarpa gränser mellan totalförsvarsverksamhet och annan samhällsverksamhet. Vid behandlingen av vapenfrifrågan år 1973 anförde utskottet (FöU 1973:7 s. 5) att klart samhällsnyttig verksamhet i regel bör kunna anses hänförlig till totalförsvaret i vid bemärkelse.

För vapenfri tjänstgöring inom totalförsvaret i allmän mening har utredningen anfört att det inte är nödvändigt att det föreligger ett dokumenterat beredskapsinnehåll men att tjänstgöringen skall anses som angelägen från samhällets synpunkt. Utredningen har också föreslagit att möjligheter öppnas för tjänstgöringsaltemativ som inte leder till krigsplacering. Enligt försvarsministern kan de vapenfria inte undandra sig deltagande i krigssamhällets verksamhet. Det finns dessutom ett klart behov av de vapenfrias deltagande i totalförsvaret i allmän mening. Utredningens förslag - att den som beviljas vapenfri tjänst skall göra en tjänst som är betydelsefull för samhället-bör därför enligt försvarsministern preciseras till att den vapenfrie skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Denna grundläggande principiella syn på den vapenfria tjänsten kan enligt hans mening väl förenas med en angelägen utökning och breddning av tjänstgöringsalternativen i förhållande till nuvarande ordning.

I motionerna 1977/78:1920 (fp), 1921 (s) och 1924 (vpk) hävdas att 2 § i regeringens förslag till ändring i lagen om vapenfri tjänst bör godtas med den ändringen att orden ”under beredskap och krig” utelämnas. Som skäl framförs bl. a. att den utbildning och de erfarenheter som en vapenfri tjänstepliktig fått i en verksamhet som läggs ned vid beredskap och krig kan vara av betydelse för även andra uppgifter. Vidare hävdas att det finns en risk för flera fall av vägran om lagtexten innehåller dessa ord.

Vapenfri tjänstepliktig bör inte kunna undandra sig att utanför försvarsmakten medverka i den samhällsverksamhet som blir nödvändig under beredskap och krig. Utbildning och tjänstgöring i fred bör enligt utskottets mening i princip inriktas på verksamhet som är betydelsefull för samhället under sådana förhållanden. Formell krigsplacering redan i fred bör dock inte vara ett absolut krav. Med anledning av yrkandet 4 i motionen 1920 (fp) vill utskottet påpeka att naturvårdsarbete redan enligt propositionen (s. 114) bör

FöU 1977/78:28

kunna förekomma som vapenfri tjänst även i fortsättningen. Krigsplacering kan i sådant fall ske inom annat tjänstgöringsalternativ för vilket den vapenfrie fått tilläggsutbildning eller i arbetskraftsreserv enligt den kommunala beredskapsplanläggningen. Placering i tjänst under beredskap och krig bör om möjligt ske inom det område där utbildning och tjänstgöring har skett i fred. Med denna grundläggande inriktning och med hänvisning till att totalförsvaret motsvarar så gott som hela fredssamhället, omställt för påfrestningarna vid ett försvarskrig, biträder utskottet regeringens förslag till formulering av 2 § vapenfrilagen.

Som försvarsministern uttalar bör huvudalternativet för den vapenfria tjänsten alltjämt vara utbildning och tjänstgöring inom civilförsvaret. Verksamheten inom denna total försvarsgren - även kallad befolkningsskyddet - har en klart humanitär inriktning: att skydda och rädda liv. Ingen bör med åberopande av respekten för människolivet kunna anföra betänkligheter mot att medverka i civilförsvaret. I propositionen anmäls att en utökad och kvalificerad utbildning och tjänstgöring i civilförsvaret för de vapenfria kräver ytterligare överväganden angående investeringar m. m.

Utskottet anser det vara angeläget att man skapar ökade möjligheter till vapenfri tjänstgöring med den inriktning som försvarsministern anger. Statlig myndighet bör vara skyldig att anordna utbildning för vapenfria.

Med nuvarande antal värnpliktiga som beviljas vapenfri tjänst och den ökning som kan bli följden av ändrade förutsättningar för bifall till ansökan härom är det synnerligen angeläget med kraftfulla åtgärder för att öka tjänstgöringsmöjligheterna. Staten måste ta ett ekonomiskt ansvar för de vapenfrias lagstadgade tjänstgöringsskyldighet. Utskottet återkommer i det följande till kostnadsfrågor m. m.

F. n. finns vissa utbildningsmöjligheter för vapenfria hos Svenska röda korset och Sveriges kristna ungdomsråd. Liksom utredningen anser försvarsministern att utbildningsmöjligheter bör skapas även hos andra föreningar och hos stiftelser. Han kan däremot inte godta att vapenfria genomgår utbildning eller tjänstgör inom politiska föreningar.

I motionen 1977/78:1892 (c) hävdas att även politiska organisationer samt studieförbund bör kunna fungera som utbildningsorgan för vapenfria. Tjänstgöring hos politiska organisationer kan också tänkas enligt motionen 1976/77:945 (vpk), som även är positiv till möjligheten att tjänstgöra i eget yrke på ordinarie arbetsplats.

Utskottet delar försvarsministerns uppfattning att politiska föreningar inte bör komma i fråga som utbildningsorgan. Det bör få ankomma på regeringen att ta ställning till vilka organisationer i övrigt som lämpar sig för att ta emot vapenfria. Som utredningen och försvarsministern har anfört vore det principiellt fel att låta den vapenfrie fullgöra den vapenfria tjänsten på sin civila arbetsplats. En sådan ordning skulle också strida mot tanken att den vapenfria tjänsten bör fullgöras under förhållanden som i stora drag liknar villkoren i samband med värnpliktstjänstgöring i allmänhet.

FöU 1977/78:28

20 Vid all första tjänstgöring inom totalförsvaret på grund av pliktlag bör den tjänstgörande få utförlig information om den svenska säkerhets- och försvarspolitikens syfte och förutsättningar samt om den aktuella utbildningens betydelse för samhället. Utskottet förutsätter att även vapenfria tjänstepliktiga ges sådan information under den inledande tjänstgöringen.

Efter genomgång av olika tjänstgöringsalternativ tar försvarsministern (s. 115) upp vapenfriutredningens förslag att den som har fått tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna ansöka hos SIDA om att bli antagen till biståndsarbete utomlands som fredskårist och volontär. Prövningen hos SIDA förutsätts ske enligt de normer som f. n. tillämpas. Den vapenfria tjänsten skulle anses fullgjord efter minst två års tjänstgöring utomlands. Försvarsministern biträder inte utredningens förslag i denna del. Han erinrar om att både vapenfria och andra värnpliktiga sedan flera år har goda möjligheter att förbereda sig för biståndsarbete i u-länder genom den särskilda bistånds- och katastrofutbildning som kan fullgöras som en form av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

1 motionen 1977/78:1920 (fp) föreslås att biståndsarbete utomlands skall öppnas som ett tjänstgöringsalternativ, på de villkor som utredningen har angett. I motionen 1977/78:1921 (s) föreslås att frågan skall prövas ytterligare före slutligt ställningstagande.

Som försvarsministern påpekar har riksdagen under 1970-talet vid åtskilliga tillfällen avslagit motioner med förslag att u-landstjänst eller fredskårstjänst skall godkännas som tjänstgöringsalternativ för vapenfria. Försvarsutskottet har anfört bl. a. att utvecklingsländerna efterfrågar kvalificerad biståndspersonal med god skolunderbyggnad och lång yrkeserfarenhet samt att sådan erfarenhet är sällsynt bland dem som ännu inte har uppnått den ålder när de normalt har fullgjort sin grundläggande värnpliktsutbildning. Utskottet har vidare hänvisat till den särskilda bistånds- och katastrofutbildningen. Denna inleddes budgetåret 1972/73 och leds av biståndsutbildningsnämnden.

Utskottet anser att de skäl som tidigare år har legat till grund för riksdagens beslut i denna fråga alltjämt är bärande. Övervägande skäl talar för att riksdagen inte bör besluta enligt motionen 1920 i denna del eller lämna frågan öppen för senare ställningstagande. Liksom försvarsministern vill utskottet påminna om att det finns möjlighet att i viss utsträckning tillgodoräkna biståndsarbete utomlands som fullgjord allmän bistånds- och katastrofutbildning (jfr FöU 1975/76:23).

1 detta sammanhang vill utskottet erinra om att erfarenheterna av biståndsutbildningsnämndens verksamhet nu anses vara tillräckligt omfattande för att motivera en översyn av verksamheten (prop. 1977/78:135 s. 33 och 109).

FöU 1977/78:28

21 Tjänstgöringstidens längd

I 5 § vapenfrilagen föreskrivs f. n. att vapenfri tjänstepliktig är skyldig att tjänstgöra minst 395 och högst 420 dagar. Regeringen har i vapenfrikungörelsen fastställt tjänstgöringstiden till 420 dagar. Denna kan jämföras med den tid som gruppbefälsuttagna värnpliktiga vid armén i regel har att fullgöra, dvs. grundutbildning om 297 dagar och fem krigsförbandsövningar om vardera 25 dagar eller totalt 422 dagar.

Enligt vapenfriutredningens mening utgör den nuvarande tjänstgöringstiden om 420 dagar den kortaste tid som kan godtas. Försvarsministern anser att utbildningsmålen bör kunna nås på ett fullt tillfredsställande sätt med nuvarande tjänstgöringstid om minst 395 dagar och högst 420 dagar. Förslag av utredningen att regeringen skall ha möjlighet att förlänga tjänstgöringstiden för vapenfria tjänstepliktiga till högst 450 dagar finnér försvarsministern därför inte skäl att biträda.

1 motionen 1976/77:945 (vpk) föreslås att riksdagen uttalar sig för att tjänstgöringstiden för vapenfria skall bli ”lika lång som för vanliga värnpliktiga”.

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot vad försvarsministern har anfört om tjänstgöringstidens längd. Denna bör i vart fall inte avkortas. Motionen 1976/77:945 bör avslås i denna del.

Prövningsforfarandet

Enligt nuvarande ordning grundas vapenfrinämndens prövning på en utredning, innefattande bl. a. en tämligen utförlig redogörelse för vad sökanden vid samtal med en särskilt förordnad utredare har uppgett om sin person och sin inställning till bruk av vapen samt ett sammanfattande utlåtande, som i regel upptar utredarens förslag till beslut i ärendet.

I propositionen ansluter sig försvarsministern till uppfattningen att tillstånd till vapenfri tjänst inte skall kunna beviljas utan att det genom någon form av prövning klarläggs att sökanden uppfyller de uppställda villkoren för att få tillstånd till sådan tjänst.

Även i det förfarande som försvarsministern, enligt s. 117-118 i propositionen, anser bör tillämpas i fortsättningen ingår ett obligatoriskt samtal mellan sökanden och en särskild utredningsman. Vid detta samtal skall utredningsmannen lämna information om vapenfrilagens förutsättningar för vapenfri tjänst, om tjänstgöringsalternativ, tjänstgöringstid, m. m. Vidare bör enligt försvarsministern sökanden ges möjlighet att redogöra för skälen till att han inte vill bruka vapen. Efter samtalet och sedan viss betänketid har gått till ända skall sökanden, om han vidhåller sin ansökan, skriftligen bekräfta att han har sådan inställning som fordras för bifall till ansökningen. Han bör också bekräfta att han är villig att fullgöra vapenfri tjänst. Om möjligt bör han också förete intyg från person, som kan antas ha god kännedom om

Föll 1977/78:28

sökandens förhållanden, utvisande att sökanden inför denna person har upprepat sin övertygelse.

Vid prövningen bör man enligt försvarsministern utgå från att ansökan är allvarligt menad. En sökande som på angivet sätt har bekräftat sin ansökan bör därför beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar mot detta.

Lagrådet har i anslutning till 1 § vapenfrilagen anfört att osäkerhet vållas av uttalandet att vapenfrinämnden vid prövningen bör utgå från att ansökan är allvarligt menad och att den bör beviljas om inte påtagliga skäl talar mot detta. Skulle därmed avses att sökandens nakna påstående om att bruk av vapen är oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse i allmänhet bör godtas utan någon prövning av påståendets sannolikhet, måste enligt lagrådet uttalandet sägas stå i strid med såväl lagtexten i 1 § som den på flera ställen uttryckta tanken att ansökningen skall prövas i sak.

Lagrådet anser sig emellertid kunna utgå från att en verklig sakprövning av ansökningen åsyftas och skall komma till stånd, låt vara att sökandens bevisbörda för styrkan av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung. Utredaren, som ju skall sammanträffa med sökanden, har möjlighet att skaffa sig ett intryck av om dennes påstådda övertygelse är äkta eller ej. Inte minst på denna väg kan man enligt lagrådet få ett bredare underlag för prövningen.

Under förutsättning att 1 § vapenfrilagen är avsedd att ha den innebörd som lagrådet angett har lagrådet inte någon erinran mot förslaget i denna del. Skulle däremot avsikten vara att binda vapenfrinämndens prövningsfrihet på visst sätt, torde detta enligt lagrådets mening böra komma till klart uttryck i lagen.

Försvarsministern har med anledning av lagrådets yttrande framhållit (s. 156) att hans uttalanden innebär att en prövning av ansökningen skall ske men att sökandens bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung. Som även lagrådet anfört ligger det enligt försvarsministern i sakens natur att man, när det gäller att bedöma en så djupt personlig fråga som någons inställning till bruk av vapen mot andra människor, i allmänhet är hänvisad till att bygga på vad den enskilde själv uppger. Det prövningsförfarande som försvarsministern föreslår utgår från denna grundläggande förutsättning.

I motionerna 1977/78:1893 (c) och 1922 (m) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att ansökningarom vapenfri tjänst bör bli föremål för en verklig sakprövning.

Utskottet godtar den ordning för prövning som försvarsministern har angett. Lagrådet har också funnit sig kunna lämna den utan erinran.

Den föreslagna ordningen innebär att prövningsförfarandet förenklas så långt detta är möjligt utan att man avstår från ett underlag för vapenfrinämndens prövning.

Som försvarsministern uttalar bör den sökande få större möjligheter än

FöU 1977/78:28

hittills att bli hörd muntligen inför nämnden.

Om den angivna ordningen skulle visa sig leda till svårigheter eller missbruk får den självklart övervägas på nytt för att man skall nå det mål som anges i propositionen: "att alla som är berättigade till vapenfri tjänst får sådan tjänst och samtidigt den allmänna värnplikten upprätthålls”.

Sanktionsformer vid vägran

Vapenfriutredningen har föreslagit en särskild samhällstjänst som sanktionsform vid totalvägran. Enligt utredningen skulle domstol kunna förordna om överförandet till samhällstjänsten av den som vid fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter att utföra vad som åligger honom om det kan antas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen. Den som därefter vägrar att fullgöra samhällstjänsten skulle enligt utredningen kunna dömas till fängelse. Försvarsministern tar avstånd från tanken att nu införa en sådan sanktionsform för den typ av brott det här gäller. Förslagen i propositionen bygger i stället på det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken. Försvarsministern anger vissa riktlinjer i fråga om påföljden för vägransbrott. Dessa innebär en ordning enligt vilken påföljden vid förstagångsvägran bör bestämmas till villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff och vid andragångsvägran till fängelse, i normalfallet minst fyra månader.

Sanktionsformen vid totalvägran tas upp i tre motioner. I motionerna 1977/78:1923 (s) och 1924 (vpk) yrkas att utredningens förslag om samhällstjänst genomförs. Enligt motionen 1977/78:1921 (s) bör sanktionsformen samhällstjänst införas men begränsad till tjänstgöring inom civilförsvaret. Vidare innebär förslaget att vid vägran att fullgöra den särskilda samhällstjänsten inom civilförsvaret dömes till fängelse i högst tre månader.

Justitieutskottet delar försvarsministerns uppfattning att det inte är lämpligt att enbart för vägransbrotten införa den påföljdsform som utredningen har föreslagit. Härtill kommer att den av utredningen föreslagna modellen är komplicerad och förenad med praktiska svårigheter. Även den begränsade form av samhällstjänst som föreslås i motionen 1921 är enligt justitieutskottet förenad med administrativa, praktiska och andra nackdelar. Utskottet föreslår att försvarsutskottet avstyrker bifall till ifrågavarande motionsyrkanden.

Försvarsutskottet delar justitieutskottets uppfattning om motionsförslagen. Beträffande motionen 1921 vill utskottet tillägga att en ordning med ådömd samhällstjänst inom civilförsvaret skulle kunna få negativa effekter när det'gäller att mer eller mindre frivilligt knyta medborgare till verksamheten inom denna gren av totalförsvaret. Motionerna bör avslås såvitt nu är i fråga.

Justitieutskottet tar också upp de riktlinjer i fråga om påföljden för vägransbrott som försvarsministern har angett. Justitieutskottet anser att det

FöU 1977/78:28

är av utomordentlig vikt att ändringar av gällande rätt från lagstiftarens sida sker genom föreskrift i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden när man

antar ny eller ändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i

lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandet avser (jfr JuU 1976/77:15 s. 6). Justitieutskottet understryker att förvarsministerns uttalanden - vilket också lagrådet påpekat - inte kan vara bindande för domstolarnas rättstillämpning. Försvarsutskottet har samma uppfattning.

Sanktionssystemet vid totalvägran består av en kombination av straffrättsliga påföljder och beslut av regeringen i frågor om förnyad inkallelse av dem som har vägrat tjänstgöra. Det ärdärför naturligt att ta upp sanktionssystemet till diskussion i detta lagstiftningsärende.

Enligt den ordning försvarsministern anvisar bör vägransbrott första gången bestraffas med villkorlig dom jämte böter. Härefter bör ny inkallelse kunna ske. Om den inkallade även denna gång vägrar att tjänstgöra bör han enligt försvarsministern dömas till ett kännbart straff, normalt minst fyra månader. Efter en sådan dom bör han inte vidare inkallas.

Försvarsutskottet kan liksom justitieutskottet ansluta sig till den uppfattning som ligger till grund för försvarsministerns uttalanden, nämligen att omständigheterna vid fall av vägran ofta kan vara sådana att hänsynen till allmän laglydnad inte kräver ådömande av fängelsestraff vid förstagångsvägran. En prövning i det enskilda fallet bör därför som justitieutskottet framhåller ofta kunna leda till att villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt ingripande påföljd, medan det å andra sidan ingalunda är uteslutet att även i fortsättningen en första vägran bör leda till dom på fängelse. Vidare är det också vid andragångsvägran enligt utskottets mening angeläget att bedömningen sker efter individuell prövning med iakttagande av brottsbalkens allmänna bestämmelser för påföljdsval. Självfallet måste straffmätningen anpassas till den nya ordningen för förnyad inkallelse efter vägran som förutskickas i propositionen.

När det gäller värnpliktiga medlemmar av sekten Jehovas vittnen delar utskottet försvarsministerns uppfattning att övervägande skäl talar för att behålla den nuvarande principen, som har gällt sedan år 1966 (jfr prop. 1966:107 s. 49-50) och innebär att regeringen prövar om dessa värnpliktiga skall kallas till värnpliktstjänstgöring.

Kostnads- och organisationsfrågor m. m.

Gällande system för reglering av kostnaderna för de vapenfrias utbildning är - som utskottet konstaterade redan år 1973 - inte tillfredsställande. I det föregående har utskottet framhållit att det är angeläget med kraftfulla åtgärder för att öka tjänstgöringsmöjligheterna och att staten måste ta ett ekonomiskt ansvar för de vapenfrias lagstadgade tjänstgöringsskyldighet. Försvarsministern lämnar öppet hur systemet för detta bör läggas upp. Utskottet förutsätter att statsbidrag skall gälla utbildnings- och administ -

FöU 1977/78:28

rationskostnader och att ersättning bör utgå i form av schablonbelopp.

Utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga - uttryckt i antal tjänstgöringsdagar per år - har under en följd av år varit oförändrat 325 000 dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har därmed kunnat kalla in ca I 000 vapenfria årligen till grund-och repetitionsutbildning. Vapenfrinämnden har dock beviljat betydligt flera värnpliktiga vapenfri tjänst. Väntetiden för vapenfria har förlängts. För budgetåret 1978/79 har AMS föreslagit en utökning av vapenfriverksamheten till 500 000 tjänstgöringsdagar, motsvarande påbörjad grundutbildning för 1 570 vapenfria. Regering och riksdag har biträtt detta förslag (prop. 1977/78:100 bil. 15 s. 93-95, AU 1977/78:21, rskr 1977/78:189). Kön av vapenfria som inte har fått påbörja grundutbildning bestod den 1 maj 1978 av ca 2 500 personer.

Med hänsyn bl. a. till de krav och förväntningar som nu kommer att ställas på vapenfriverksamheten finner försvarsministern det angeläget att den framtida administrationen inom AMS av de vapenfrias tjänstgöring m. m. och behovet av personal härför närmare övervägs. Utskottet vill för sin del starkt understryka vikten av att verksamheten organiseras på ändamålsenligt sätt och får tillräckliga resurser.

I motionten 1977/78:1921 (s) föreslås att man hos AMS inrättar en särskild delegation för vapenfriverksamheten. Enligt motionärerna skulle en medverkan av lekmän vara av särskilt värde i de känsliga avvägningsfrågor som inryms i verksamheten hos vapenfrisektionen inom AMS. Delegationen föreslås bli sammansatt av företrädare för allmänna intressen men också innefatta ett par representanter för de större utbildningsanordnarna.

Vapenfriutredningen förordade att alla vapenfrifrågor skulle hänföras till försvarsdepartementets verksamhetsområde. Utredningen ansåg det vara angelägetattorganisatoriska frågor rörande vapenfriverksamheten tas upp till övervägande snarast efter det att utredningen lämnat sitt betänkande.

Utskottet anser liksom försvarsministern att AMS även i fortsättningen bör svara för den verksamhet som gäller de vapenfrias placering lill tjänstgöring och därmed sammanhängande frågor. Som utskottet har framhållit är verksamhetens organisation och resurser av stor betydelse. Fortsatta överväganden härom bör inkludera lösningar av det slag som har angetts i motionen 1921. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vapenfriutredningen har pekat på att särskilda medel kan behöva ställas till AMS förfogande för att de vapenfria skall få möjlighet att samråda om sina förhållanden och föra fram sina synpunkter. Utskottet förutsätter alt detta behov tillgodoses i samma utsträckning som för övriga värnpliktiga.

Vapenfrinämndens sammansättning har tagits upp i ett pär motioner av vpk. I motionen 1976/77:945 föreslås att även företrädare för icke religiösa vägrare skall fa plats i nämnden. Motionen 1977/78:1924 innehåller förslag att någon eller några företrädare för fredsrörelsen skall ingå i nämnden.

FöU 1977/78:28

26 Vidare uttalas där att nämnden bör gå över till flera fast anställda utredare.

Utskottet anser inte att riksdagen bör uttala sig enligt de nu angivna motionsforslagen och därigenom binda regeringen i dessa frågor. Motionsyrkandena bör därför avslås.

Vapenfriutredningen har tagit upp vissa frågor om prövningsförfarande m. m. under beredskap och krig. Utskottet godtar att särskilda föreskrifter härom inte förs in i vapenfrilagen och tillstyrker att de tankegångar som utredningen har fört fram övervägs för beslut av regeringen (jfr prop. s. 64 och 119).

Lagförslagen i övrigt, ikraftträdande, övergångsfrågor

1 vart och ett av lagförslagen ingår ett lagrum med enbart redaktionella ändringar som utskottet redan har tagit ställning till. Det gäller 8 a § i vapenfrilagen, 33 8 i värnpliktslagen och 12 8 5 mom. i civilförsvarslagen, beträffande vilka ändringarna redan har arbetats in i lagförslag i anslutning till regeringens förslag om ny familjebidragslag (prop. 1977/78:127, FöU 1977/ 78:26). Vid behandlingen av de nu aktuella förslagen till lagar om lagändringar bör alltså de nämnda lagrummen undantas.

De lagändringar som utskottet förordar bör träda i kraft den 1 juli 1978. Utskottet har inte något att erinra med anledning av vad försvarsministern har anfört om övergångsfrågor.

1 propositionen (s. 104) redogör försvarsministern för vissa beslut som regeringen har fattat under år 1977 i avvaktan på beslut om ändringar i vapenfrilagstiftningen. Med hänvisning härtill anser utskottet att motionen 1976/77:943 - som väcktes under den allmänna motionstiden förra året och gäller sådana övergångsfrågor - bör avslås.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet beträffande avslag på propositionen ni. ni.

1. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1923, beträffande förutsättningar för vapenfri tjänst

2. att riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1977/78:1922,yrkandet l.med bifall till motionen 1976/77:945, yrkandet 1, samt med avslag på motionerna 1977/78:1921, yrkandet 1, och 1977/78:1924, yrkandet 1 i denna del, antar regeringens förslag såvitt gäller ändring i 1 § vapenfrilagen med den ändring som framgår av följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

FöU 1977/78:28

27 Propositionen Utskottets förslag

1 §

Värnpliktig äger enligt denna lag Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri

tjänst i stället för värnpliktstjänstgö- tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att bruk av ring, om det kan antagas att bruk av

vapen mot annan är så oförenligt vapen mot annan är så oförenligt

med den värnpliktiges allvarliga med den värnpliktiges allvarliga

personliga övertygelse att han icke personliga övertygelse att han icke

kommer att fullgöra värnpliktstjänst- kommer att fullgöra värnplikten,

göring.

Värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri tjänstepliktig.

beträffande tjänst göringe alternativ ni. ni.

3. att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag på motionerna 1977/78:1920, yrkandena 1, 3 och 4 ävensom yrkandet 2 i denna del, 1977/78:1921, yrkandet 2, och 1977/ 78:1924, yrkandet 1 i denna del, antar regeringens förslag såvitt gäller ändring i 2 § vapenfrilagen,

4. att riksdagen avslår motionerna 1976/77:945, yrkandet 3, och 1977/78:1892 om tjänstgöring för vapenfria tjänstepliktiga hos politiska organisationer m. m.,

5. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1920, yrkandet 2 i denna del, om biståndsarbete utomlands som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga,

6. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1921, yrkandet 3, om ny prövning av vapenfriutredningens förslag rörande biståndsarbete utomlands som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga,

beträffande tjänstgöringstidens längd

7. att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1976/77:945, yrkandet 4, antar regeringens förslag såvitt gäller ändring i 5 § vapenfrilagen,

beträffande förslaget till lag ont ändring i lagen om vapenfri tjänst i

övrigt

8. att riksdagen antar regeringens förslag utom såvitt gäller 8 a §,

beträffande förslaget till lag ont ändring i värnpliktslagen

9. att riksdagen antar regeringens förslag utom såvitt gäller 33 §,

beträffande förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen

10. att riksdagen antar regeringens förslag utom såvitt gäller 12 § 5 morn..

FöU 1977/78:28

beträffande prövningsförfarandet

11. att riksdagen avslår motionerna 1977/78:1893 och 1977/ 78:1922, yrkandet 2,

beträffande sanktionsformer vid vägran

12. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1924, yrkandet 3, om införande av sanktionsformen samhällstjänst,

13. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1921, yrkandet 4, om införande av sanktionsformen särskild samhällstjänst i civilförsvaret och om påföljd för den som vägrar att fullgöra sådan samhällstjänst,

beträffande kostnads- och organisationsfrågor

14. att riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1977/78:1921, yrkandet 5, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om organisation och resurser för vapenfriverksamheten hos arbetsmarknadsstyrelsen,

15. att riksdagen avslår motionerna 1976/77:945, yrkandet 2, och 1977/78:1924, yrkandet 2, om vapenfrinämndens sammansättning m. m.,

beträffande övriga frågor

16. att riksdagen avslår motionen 1976/77:943 om övergångsfrågor.

Stockholm den 12 maj 1978

På försvarsutskottets vägnar

PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m). Bengt Gustavsson (s), Erik Glimnér(c), Eric Holmqvist (s), Georg Pettersson (c), Gusti Gustavsson (s), Karl Bengtsson (fp), Gudrun Sundström (s), Gunnar Björk i Gävle (c), Roland Brännström (s), Gunnar Oskarson (m), Ulla Ekelund (c), Evert Hedberg (s), Hans Lindblad (fp) och Nils Erik Wååg (s).

Reservation

Bengt Gustavsson, Eric Holmqvist, Gusti Gustavsson, Gudrun Sundström, Roland Brännström, Evert Hedberg och Nils Erik Wååg (alla s) anser

dets att den del av utskottets anförande rörandeförutsättningar för vapenfri tjänst som på s. 17 börjar ”Den formulering” och slutar ”regeringens förslag” bort ha följande lydelse:

FöU 1977/78:28

29 Den formulering av 1 § vapenfrilagen som vapenfriutredningen har föreslagit är resultat av ingående överväganden. Förslaget har remissbehandlats. Det förslag till formulering som regeringen för fram i propositionen har inte kunnat bli föremål för en motsvarande granskning av olika myndigheter m. fl.

Utskottet anser att utredningens förslag klarare än propositionsförslaget ger uttryck för den förändring som bör ske. Den formulering som föreslås i propositionen skulle kunna skapa oklarhet vid tillämpningen. Uttrycket ”att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring” ter sig oklart trots det förtydligande som försvarsministern gör(s. 108).

Utskottet förordar alltså att 1 § vapenfrilagen får den lydelse som vapenfriutredningen har föreslagit.

dels att den del av utskottets anförande rörande tjänstgörinfpalternativ m. m. som på s. 18 börjar ”Vapenfri tjänstepliktig” och på s. 19 slutar ”2 § vapenfrilagen” bort ha följande lydelse:

Ökade möjligheter att beviljas vapenfri tjänst ställer krav på att många skilda tjänstgöringsalternativ står till förfogande och att de kan ordnas snabbt. Vapenfriutredningen har gått igenom olika placeringsmöjligheter och föreslagit en rad nya sådana.

Orden "under beredskap och krig” enligt regeringens förslag till lydelse av 2 § vapenfrilagen innebär en väsentlig inskränkning av tjänstgöringsalternativen i fred jämfört med både gällande ordning och utredningens förslag. En sådan inskränkning vore inte minst i nuvarande läge olycklig. Det bör i stället accepteras att tjänstgöringen i vissa fall sker inom verksamhet som läggs ned under beredskap och krig. Den utbildning och de erfarenheter som den vapenfrie fått under sin tjänstgöring i fred torde undantagslöst bli av värde för den tjänstgöring som kan komma att krävas av honom i händelse av beredskap eller krig. Sådan tjänstepliktig bör i fred kunna placeras i en reservkader för senare placering t. ex. inom kommunal verksamhet.

Ett viktigt skäl att avstå från orden ”under beredskap och krig” är att dessa i vissa fall kan avhålla en värnpliktig från att söka vapenfri tjänst och i stället får honom att totalvägra.

Mot denna bakgrund förordar utskottet att regeringens förslag till formulering av 2 § vapenfrilagen antas med angiven ändring.

dels att den del av utskottets anförande rörande biståndsarbete utomlands som på s. 20 börjar ”Utskottet anser” och slutar ”FöU 1975/76:23)” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de skäl som tidigare år har legat till grund för riksdagens

FöU 1977/78:28

beslut i denna fråga alltjämt måste beaktas. Vapenfriutredningen har emellertid anvisat en lösning som bygger på att antagning till biståndsarbete utomlands som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria sker enligt beslut av SIDA enligt de krav som verket tillämpar vid annan antagning. Med en sådan ordning skulle tillgodoses att endast tillräckligt kvalificerade vapenfria kunde komma i fråga. Enligt utskottets mening bör denna lösning övervägas ytterligare för ny prövning senare. Vad utskottet har anfört i denna fråga bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att den del av utskottets anförande rörande sanktions/ormer vid vägran som pås. 23 börjar ”Försvarsutskottet delar" och slutar ”nu är i fråga” bort ha följande lydelse:

Försvarsutskottet delar den uppfattning om motionsförslagen som har kommit till uttryck i en avvikande mening till justitieutskottets yttrande. Justitieutskottets socialdemokratiska ledamöter har anslutit sig till utskottsmajoritetens bedömning att en samhällstjänst i enlighet med vapenfriutredningens förslag inte bör genomföras nu. Mot bakgrund av önskemålet att i största möjliga utsträckning undvika att någon döms till fängelse för sin vägran att fullgöra vapentjänst och behovet av en sanktion, som utgör en kännbar påföljd för den som totalvägrar, anser dessa ledamöter att det bör vara möjligt att utgå från förslaget om samhällstjänst men i enlighet med vad som föreslås i motionen 1921 organisera sådan tjänst helt inom civilförsvaret.

Enligt försvarsutskottets mening bör riksdagen i enlighet med förslaget i motionen 1921 besluta att vid förstagångsvägran införa sanktionsformen särskild samhällstjänst inom civilförsvaret. Denna bör utformas enligt de grunder som angetts i motionen. Regeringen bör anmodas att snarast återkomma till riksdagen med förslag om de lagändringar m. m. som behövs för att införa den nya sanktionsformen.

dels att den del av utskottets anförande rörande sanktionsförmer vid vägran som pås. 24 börjar "Försvarsutskottet kan” och slutar ”i propositionen” bort ha följande lydelse:

Enligt försvarsutskottets mening bör vid andragångsvägran fängelsestraff ådömas. I likhet med vad som uttalats i motionen 1921 anser dock utskottet att fängelsestraffet bör sättas till högst tre månader. Utskottet anser det inte vara uteslutet att även i fortsättningen redan en första vägran leder till fängelsedom.

dels att utskottets hemställan i momenten 2, 3, 6 och 13 bort ha följande lydelse:

beträffande förutsättningar Jör vapenfri tjänst

2. att riksdagen med avslag på propositionen och motionerna 1977/78:1922,yrkandet Eoch 1977/78:1924,yrkandet 1 i denna del, samt med bifall till motionerna 1976/77:945, yrkandet 1,

FöU 1977/78:28

och 1977/78:1921, yrkandet 1, antar ändrad lydelse av 1§ vapenfrilagen enligt följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Propositionen

Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, ont det kan antagas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han icke kommer alt fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri tjänstepliktig.

beträffande tjänstgöringsalternaliv m. m.

3. att riksdagen med anledning av propositionen, med bifall till motionerna 1977/78:1920, yrkandet 1, 1977/78:1921, yrkandet 2, och 1977/78:1924, yrkandet 1 i denna del, samt med avslag på motionen 1977/78:1920, yrkandena 3 och 4ävensom yrkandet 2 i denna del, antar ändrad lydelse av 2 § vapenfrilagen enligt följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Utskottets förslag

Propositionen

Utskottets förslag

2 §

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället tinder beredskap och krig. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer.

Den som har antagits till biståndsvapenfri tjänst i sådan utbildning.

och katastrofutbildning får fullgöra

6. att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till motionen 1977/78:1921, yrkandet 3, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om ny prövning av vapenfriutredningens förslag rörande biståndsarbete utomlands

Föll 1977/78:28

som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga, beträffande sanktionsförmer vid vägran

13. att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till motionen 1977/78:1921, yrkandet 4, som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört om förslag från

regeringen angående införande av sanktionsformen särskild samhällstjänst i civilförsvaret och om påföljd förden som vägrar att fullgöra sådan samhällstjänst.

Särskilt yttrande

av Gunnar Oskarson (m) angående prövningsförfarandet.

1 § vapenfrilagen anger under vilka förutsättningar värnpliktig skall kunna få tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring.

Utskottet har i detta betänkande tagit ställning till regeringens förslag om

ändrad lydelse av denna paragraf. Härvid har utskottet ingående redovisat sin syn på de förutsättningar som bör gälla.

Enligt 10 § vapenfrilagen prövas ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst av vapenfrinämnden. Några mera ingående bestämmelser om prövningen ges inte i lagen och föreslås inte heller i propositionen. Såväl den gällande lagtexten som den lagtext utskottet tillstyrker innebär emellertid att tillstånd till vapenfri tjänst förutsätter att nämnden vid sin prövning finner att villkoren för sådant tillstånd enligt 1 § är uppfyllda.

Försvarsministern har i propositionen redovisat det förfarande som enligt hans mening bör föregå vapenfrinämndens ställningstagande. Lagrådet har lämnat regeringens förslag till lydelse av 1 § vapenfrilagen utan erinran, under förutsättning att prövningsförfarandet inte innebär att man i allmänhet godtar sökandens nakna påstående att han uppfyller lagens förutsättningar för vapenfri tjänst. För att prövningsförfarandet inte skall stå i strid med 1 § krävs enligt lagrådet att nämnden prövar sannolikheten av ett sådant påstående.

Utskottet har godtagit den ordning för prövning som försvarsministern har angett. Denna innebär att prövningsförfarandet förenklas så långt detta är möjligt utan att man avstår från ett underlag för vapenfrinämndens prövning.

Jag ansluter mig till lagrådets bedömning och menar att ett underlag för vapenfrinämndens prövning med nödvändighet måste vara så beskaffat att nämnden inte får en enbart registrerande funktion. Prövningsförfarandet bleve i så fall i stället ett anmälningsförfarande.

Som utskottet har konstaterat måste det ankomma på den vapenfrisökande att ge underlag för det antagande som är en förutsättning enligt 1 § vapenfrilagen. I sådant underlag måste enligt min mening ingå en redogörelse för sökandens inställning. Att sökanden har någon form av bevisbörda måste

FöU 1977/78:28

rimligen innebära att han är tvungen att redogöra för sin inställning. Om vapenfrinämnden inte får ett tillräckligt underlag för sin prövning ter sig övervägandena kring utformningen av 1 § meningslösa.

FöU 1977/78:28

34 Justitieutskottets yttrande Bilaga

1977/78:1 y

över propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst m. m. jämte motioner, såvitt gäller sanktionssystemet -

Till försvarsutskottet

Inledning

I propositionen 1977/78:159 föreslår regeringen (försvarsdepartementet) ändringar inom vapenfrilagstiftningens område. Förslagen innebär bl. a. att möjligheten att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större, att prövningsförfarandet förenklas och att tjänstgöringsområdena för den vapenfria tjänsten blir fler. Framlagda lagförslag ingriper inte i det nuvarande straffrättsliga sanktionssystemet. Emellertid bör enligt vad som uttalas i propositionen vid upprepad vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst lagföring ske högst två gånger. Som påföljd vid förstagångsvägran bör enligt propositionen väljas villkorlig dom förenad med böter, medan påföljden vid andragångsvägran bör bestämmas till fängelse, i normalfallet minst fyra månader,

Propositionen har hänvisats till försvarsutskottet som genom beslut den 18 april 1978 hemställt att justitieutskottet avger yttrande över propositionen jämte motioner såvitt avser sanktionssystemet vid vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst.

I ärendet har väckts sju motioner, varav tre berör sanktionssystemet, nämligen motionerna 1977/78:1921 av Bengt Gustavsson m. fl. (s), 1977/ 78:1923 av Evert Svensson m. fl. (s)och 1977/78:1924 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Utskottets synpunkter

Till grund för de i propositionen upptagna förslagen ligger 1973 års vapenfriutrednings betänkande (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri tjänst. Utredningen tillsattes efter begäran av riksdagen med anledning av motioner rörande översyn av lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen) och av påföljden för totalvägran (FöU 1973:7, rskr 37 och JuU 1973:16, rskr 120). Justitieutskottet uttalade i ärendet bl. a. att det kunde ifrågasättas om fängelsestraff utgör en lämplig sanktionsform mot gärningar som är betingade av djupt religiösa och moraliska betänkligheter. Mot denna påföljd talade enligt utskottet också att de som gör sig skyldiga till totalvägran ofta är så unga att brottsbalkens regler om restriktivitet vid ådömande av fängelse

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Yllr. nr t

FöU 1977/78:28

formellt blir tillämpliga på dem. 1 direktiven till utredningen uttalades att det med hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla kravet på den medborgerliga skyldigheten att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst inte kunde komma i fråga att helt slopa påföljd eller att endast tillämpa lindrigare påföljder i form av t. ex. bötesstraff. Å andra sidan hänvisades i direktiven till de av justitieutskottet framförda betänkligheterna beträffande användning av fängelsestraffet.

Utskottet vill med anledning av det i propositionen framlagda förslaget till en början uttala att utskottet alltjämt har uppfattningen att det är nödvändigt att begränsa fängelsestraffets användning vid vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. Det lämpligaste sättet att uppnå den önskade begränsningen är enligt utskottets mening att i första hand skapa sådana förutsättningar för vapenfri tjänst att ett mindre antal ansökningar kommer att avslås. Förslag i den riktningen läggs också fram i propositionen och måste enligt departementschefen få till följd att antalet fall av vägran minskar. Även om förslagen genomförs kommer det dock, som också departementschefen framhåller, alltid att finnas några som vägrar att fullgöra såväl värnpliktstjänstgöring som vapenfri tjänst. Utskottet delar departementschefens bedömning att det är uteslutet att för dessa fall helt slopa påföljden eller att endast tillämpa lindriga påföljder, t. ex. bötesstraff.

Vapenfriutredningen föreslog som en ny sanktionsform vid totalvägran en särskild samhällstjänst. Enligt utredningen skulle domstol kunna förordna om överförande till samhällstjänsten av den som vid fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter att utföra vad som åligger honom om det kan antas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen. Den som därefter vägrar att fullgöra samhällstjänsten skulle enligt utredningen kunna dömas till fängelse.

Förslaget om samhällstjänst fick ett blandat mottagande under remissbehandlingen av vapenfriutredningens betänkande, och departementschefen uttalar i propositionen att han delar den kritiska syn på förslaget som därvid kommit fram. Departementschefen tar därför avstånd från tanken att nu införa en sådan sanktionsform för den ty p av brott det här gäller. Förslagen i propositionen bygger i stället på det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken. Departementschefen anger vissa riktlinjer i fråga om påföljden för vägransbrott. Dessa innebär en ordning enligt vilken påföljden vid förstagångsvägran bör bestämmas till villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötestraff, och vid andragångsvägran till fängelse, i normalfallet minst fyra månader.

Sanktionsformerna vid totalvägran tas upp i tre motioner, som samtliga anknyter till vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst. I motionen 1921 uttalas att det kan ifrågasättas om förslaget om villkorlig dom förenad med böter som påföljd får någon nämnvärd preventiv effekt. Motionärerna anser vidare att ett straff om fängelse fyra månader vid andragångsvägran är onödigt långt. Enligt motionärerna bör man i stället ta till vara förslaget om

FöU 1977/78:28

samhällstjänst, som dock bör begränsas till tjänstgöring inom civilförsvaret. Yrkandet i motionen går ut på att riksdagen skall besluta om ett sådant sanktionssystem. I motionen 1923 uttalar motionärerna att de finner vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst väl värt att pröva. Motionärerna, som yrkar avslag på propositionen, föreslår därför att utredningens förslag tas upp i ett nytt förslag från regeringen. Samhällstjänsten bör därvid enligt motionärerna företrädesvis fullgöras inom civilförsvaret, men även andra tjänstgöringsalternativ bör kunna komma i fråga. Även i motionen 1924 förordas att utredningens förslag om samhällstjänst genomförs.

I fråga om det av vapenfriutredningen framlagda förslaget till samhällstjänst delar utskottet departementschefens uppfattning att det inte är lämpligt att enbart för vägransbrotten införa en sådan påföljdsform. Frågan om införlivandet i det svenska påföljdssystemet av en dylik sanktion bör enligt utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde aktualiseras i det lagstiftningsarbete, som kan följa av ungdomsfangelseutredningens betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom samt den rapport (Rapport 1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp. Härtill kommer att, som departementschefen också uttalar, den av vapenfriutredningen föreslagna modellen är komplicerad och förenad med praktiska svårigheter. Under hänvisning till det anförda kan utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om samhällstjänst som sanktion vid vägransbrott. Utskottet föreslår därför att försvarsutskottet avstyrker bifall till dessa motioner i nu berörda delar.

När det gäller förslaget i motionen 1921 om en begränsad form av samhällstjänst finnér utskottet att också denna är förenad med administrativa och praktiska nackdelar. Det bör vidare beaktas att den form av samhällstjänst som i dessa fall skulle komma i fråga, nämligen civilförsvarstjänst, kommer att erbjudas redan som alternativ tjänstgöring för dem som söker vapenfri tjänst. De som ej kan acceptera tjänstgöringen som alternativ till värnpliktstjänstgöring torde inte heller fullgöra den som samhällstjänst. I många fall skulle alltså situationen bli den att domstolen skulle förordna om en sanktion som i sak inte skiljer sig från det tjänstgöringsalternativ som avvisats av vederbörande på ett tidigare stadium. Dessutom skulle, sedan vederbörande vägrat att fullgöra den ålagda samhällstjänsten, ny rättegång behöva anställas för prövning av frågan om påföljd för denna vägran. Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att försvarsutskottet avstyrker bifall till motionen 1921 i denna del.

När det gäller de av departementschefen angivna riktlinjerna i fråga om påföljder för vägransbrott vill utskottet anföra följande.

I propositionen föreslås ej några ändringar i de straffrättsliga regler i brottsbalken och vapenfrilagen som f. n. tillämpas vid vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. Som förut nämnts föreslås inte heller några lagändringar när det gäller det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken. Emellertid lämnas av departementschefen preciserade riktlinjer för domsto -

FöU 1977/78:28

lama i fråga om påföljden för vägransbrott; vid förstagångsvägran bör väljas påföljden villkorlig dom jämte ett kraftigt bötesstraff och vid andragångsvägran bör påföljden bestämmas till fängelse, i normalfallet minst fyra månader.

Med anledning av vad departementschefen sålunda förordat vill utskottet erinra om vad utskottet i annat sammanhang uttalat, nämligen att det är av utomordentlig vikt att ändring av gällande rätt från lagstiftarens sida sker genom föreskrift i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden i anslutning till antagande av ny ellerändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandet avser (JuU 1976/77:15 s. 6). I förevarande ärende har det dock som lagrådet anför varit naturligt att i samband med de i propositionen förutskickade ändringarna i praxis när det gäller inkallelse av vägrare även ta upp sanktionssystemet till diskussion. I linje med sitt nyss nämnda uttalande och i överensstärhmelse med uttalande från lagrådet finnér utskottet angeläget att understryka att Vad departementschefen anför i påföljdsfrågan givetvis inte kan vara bindande för domstolarnas rättstillämpning.

I sak kan utskottet ansluta sig till den uppfattning som ligget* till grund för departementschefens uttalanden, nämligen att omständigheterna vid fall av vägran ofta kan vara sådana att hänsynen till allmän laglydnad ej kräver ådömande av fängelsestraff vid förstagångsvägran. En prövning i det enskilda fallet bör därför också enligt utskottets mening ofta kunna leda till att villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt ingripande påföljd. Som departementschefen anför vid propositionens avlåtande (s. 157) är det å andra sidan ingalunda uteslutet att även i fortsättningen en första vägran bör leda till dom på fängelse. Också när det gäller andragångsvägran är det enligt utskottets mening angeläget att bedömningen sker efter individuell prövning med iakttagande av brottsbalkens allmänna bestämmelser för påföljdsval. Självfallet måste straffmätningen anpassas till den nya ordningen för förnyad inkallelse efter vägran som förutskickas i propositionen.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna i den del yttrande begärts från justitieutskottet inte några uttalanden från utskottets sida.

Stockholm den 27 april 1978

På justitieutskottets vägnar BERTIL LIDGÅRD

FöU 1977/78:28

38 Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Bertil Johansson (c), Arne Nygren (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Gunde Raneskog(c), Kerstin Andersson i Kumla(s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Björn Körlof (m), Martin Segerstedt (s) och Margareta Andrén (fp).*

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Kerstin Andersson i Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s) och Martin Segerstedt (s), som anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ”1 fråga” och slutar med ”anföra följande” bort ha följande lydelse:

Enligt vapenfriutredningens förslag till samhällstjänst skulle tjänsten organiseras exempelvis som väg- och anläggningsarbete, skogsvård, landskapsvård, naturvård, kulturminnesvård, fornminnesvård samt vatten- och avloppsarbeten. Under remissbehandlingen av förslaget riktades en hel del invändningar mot den administrativa apparat som ett genomförande av förslaget skulle kräva. Vidare pekades på andra svårigheter att anordna tjänst av denna typ. Arbetsmarknadsstyrelsen anförde sålunda bl. a. att styrelsen inte var beredd att åta sig det administrativa ansvaret för samhällstjänsten, som enligt styrelsens uppfattning avsevärt skilde sig från arbetsmarknadsverkets övriga uppgifter och innebar konsekvenser som var helt främmande för arbetsförmedling och andra delar av arbetsmarknadspolitiken. Från straffrättsliga utgångspunkter ifrågasattes av andra remissorgan om det var lämpligt att införa en helt ny sanktionsform i det svenska påföljdssystemet.

Utskottet kan i stort ansluta sig till de kritiska synpunkter som sålunda framkommit, vilket leder utskottet till den slutsatsen att en samhällstjänst i enlighet med vapenfriutredningens förslag inte bör genomföras nu. Frågan om införlivandet i det svenska påföljdssystemet av en dylik sanktion bör enligt utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde aktualiseras i det lagstiftningsarbete som kan följa av ungdomsfängelseutredningens betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom samt den rapport (Rapport 1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp. Under hänvisning till det anförda kan utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om samhällstjänst som sanktion vid vägransbrott. Utskottet föreslår därför att försvarsutskottet avstyrker bifall till dessa motioner i nu berörda delar.

Även om utskottet enligt det ovan sagda inte vill förorda införande av samhällstjänst enligt vapenfriutredningens förslag som sanktionsform vid vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst anser utskottet det vara angeläget att det skapas ett påföljdssystem, som i största möjliga utsträckning

FöU 1977/78:28

förhindrar att någon döms till fängelse för sin vägran att fullgöra vapentjänst. Samtidigt bör systemet innehålla en sanktion, som utgör en kännbar påföljd förden som totalvägrar. Såsom framhålls i motionen 1921 kan det ifrågasättas om villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt kraftig sådan sanktion. Som utskottet ovan berört kan inte heller någon annan icke frihetsberövande sanktion i brottsbalken anses lämplig. Enligt utskottets mening bör man mot den angivna bakgrunden i stället överväga någon annan form av påföljd. Det bör därvid vara möjligt att utgå från vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst men i enlighet med vad som föreslås i motionen 1921 organisera tjänsten helt inom civilförsvaret. En sålunda begränsad form av samhällstjänst torde inte träffas av de praktiska och principiella invändningar som riktats mot utredningens förslag om samhällstjänst.

Med hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet försvarsutskottet att hemställa att riksdagen med anledning av motionen 1921 i nu berörd del fattar beslut om ett genomförande av förslaget om samhällstjänst enligt det anförda.

Godkännes ej utskottets förslag beträffande sanktionsformer vid vägran, vill utskottet beträffande de av departementschefen angivna riktlinjerna i fråga om påföljder för vägransbrott anföra följande.

Särskilt yttrande

av Björn Körlof (m), som anför:

I diskussionen om den straffrättsliga behandlingen av de s. k. värnpliktseller vapenvägrarfallen synes, enligt min mening, inte tillräcklig uppmärksamhet ha ägnats åt det förhållandet att brottsbalkens bestämmelser om brott av krigsmän främst tar sikte på gärningar som begås av värnpliktiga under fullgörande av värnpliktstjänstgöringen. Eftersom den värnpliktige anses vara krigsman redan genom inkallelse till tjänstgöring, har de nämnda bestämmelserna kommit att tillämpas också på dem som vägrar att fullgöra sådan tjänstgöring. På grund av lagstiftningens konstruktion kan vägraren således inte manifestera sin vägran på annat sätt än genom att begå ett krigsmansbrott, i flertalet fall genom att vägra lyda viss order (lydnadsbrott, tjänstefel) eller genom att utebli från tjänstgöringen (undanhållande, rymning). Vägraren görs härigenom ansvarig för ett brott som han från sin synpunkt sett sig nödsakad att begå för att manifestera sin principiella uppfattning.

Mot denna bakgrund kan frågan ställas om det icke vore möjligt att skapa ett särskilt brott, straffsanktionerat enligt värnpliktslagen, för dem vilkas avsikt är att inte fullgöra värnplikten som sådan och reservera krigsmansbrotten för dem som accepterar den allmänna värnpliktens principiella uppläggning men som begår brott under fullgörande av denna plikt.

FöU 1977/78:28

40 Härigenom skulle möjligen kunna åstadkommas att värnpliktsvägrarna inte inkallas till värnpliktstjänstgöring utan att pliktvägran kan konstateras på ett tidigare stadium. Påföljden för ett sådant brott skulle kunna ges en utformning som inte bär alltför mycket av det traditionella straffets prägel men ändå i form av uppoffring skapar godtagbar rättvisa gentemot de värnpliktiga. Det kan dock enligt min mening finnas skäl att innan en sådan ordning närmare övervägs följa utvecklingen inom området efter genomförandet av de lagändringar som nu föreslås i propositionen.

GOTAB 58047 Slockholm 1978