Med anledning av motioner rörande byggnadslagstiftningen m. m.

CU 1978/79:2

Civilutskottets betänkande 1978/79:2

med anledning av motioner rörande byggnadslagstiftningen m. m.

1 Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande motionerna 1977/78:

270 av Bo Forslund m. fl. (s) vari föreslås att riksdagen beslutar hos regeringen hemställa att frågan om en planmässig sanering efter industriers nedläggning närmare utreds,

273 av Tommy Franzén m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen hemställa om en snabbutredning för att tillgodose behovet av personalutrymmen för servicearbeten,

2. att hos regeringen hemställa om förslag till de ändringar i byggnadsstadgan som föranleds av den under punkt 1 nämnda utredningen,

279 av Inga Lantz m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till komplettering av byggnadsstadgan i syfte att uppnå barnsäkerhet även i lägenheter byggda före den 1 juli 1973 och att denna komplettering även skall innefatta en skyldighet för fastighetsägaren att utföra årlig kontroll av barnsäkerhetsanordningarnas funktionsduglighet,

313 av Ulla Tillander m. fl. (c, s, fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att statens planverk ges i uppdrag att utforma regler och riktlinjer för tillgodoseende av barns lekmiljö i enlighet med vad som anförts,

400 av Per Olof Håkansson (s) och Oskar Lindkvist (s) vari föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag om komplettering av byggnadsstadgan i enlighet med vad som anförts i motionen,

620 av Per Bergman m. fl. (s) vari föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag bör föreläggas riksdagen om samordning av de lagregler med vilka den fysiska riksplaneringens intentioner skall hävdas,

624 av Per Olof Håkansson (s) och Hans Pettersson i Helsingborg (s) vari föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att överväganden och förslag snarast bör initieras för att förebygga att brister i planläggningen enligt byggnadslagstiftningen hämmar ett ökat bostadsbyggande,

848 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att justitiedepartementet låter utreda möjligheterna att tillämpa

1 Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 2

CU 1978/79:2

formerna för rättegång i tvistemål om mindre värden, även när det gäller tvister framför allt i byggnads- och planärenden mellan rättsägare och kommunen resp. länsstyrelsen,

897 av Olof Palme m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs (4) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att förbättra planberedskapen i kommunerna,

1362 av Bonnie Bernström (fp) och Margareta Andrén (fp) vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av bestämmelser i byggnadsstadgan om markreservation för förskolor och fritidshem,

1365 av Sonja Fredgardh (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer att man vid beredningen av frågan om ny byggnadslag beaktar möjligheterna till större insyn och inflytande i vägfrågor för kommuner och enskilda markägare,

1379 av Wivi-Anne Radesjö m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att en kartering utförs i enlighet med vad som anförts i motionen,

1395 av Åke Wictorsson m. fl. (s) vari, med hänvisning till motiveringen i motionen 1977/78:1392, föreslås att riksdagen beslutar

1. att uttala att fortsatt planläggning av enskild fritidsbebyggelse i våra skärgårdsområden inte bör ske,

2. att hos regeringen begära att rekreationsberedningen får i uppdrag att framlägga förslag till nytt planinstitut som förhindrar avstyckning och försäljning av uthyrningsstugor i rekreationsområde,

3. att hos regeringen begära att skärgårdarna förklaras som primära rekreationsområden,

1676 av Lennart Bladh (s) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av gällande bestämmelser beträffande byggnaders tillgänglighet förbi. a. hörselskadade kommer till stånd,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen framförts om hörselskadade,

1678 av Tore Claeson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till sådan lagstiftning beträffande grundvattensnivån som förordas i motionen,

1688 av Olof Palme m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs (2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen bör föreläggas förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan som främjar planläggning från bostadsförsörjningssynpunkt i enlighet med vad i motionen anförts.

CU 1978/79:2

2 Uppgifter i anslutning till motionerna

2.1 Bostadssociala hänsyn vid planläggning, m. m.

Bygglagutredningen (SOU 1974:21) föreslog allmänna riktlinjer för planeringens syfte och inriktning i stort. Enligt förslaget skulle lagstiftningen innehålla bestämmelser av innehåll bl. a. att planläggning skall syfta till en socialt och i övrigt god miljö för människorna och att vid planläggning skall beaktas olika offentliga verksamheters, näringsverksamheters och andra av samhället godtagna verksamheters behov med avseende på markanvändningen. Förslaget omfattade innehållet i bestämmelser om bebyggelsemiljöns egenskaper, bl. a. funktionskrav syftande till en socialt och eljest god miljö och med tillgång till samhällelig service.

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna lade i slutbetänkandet (SOU 1975:51 s. 22-227, 503-505) fram ett förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (BS). Förslaget avsåg dels att föreskrifterna om planläggning i 9 § BS skulle kompletteras med en hänvisning till bostadsförsörjningens krav, dels att reglerna för uppgörande av stadsplan i 12 § 1 mom. BS skulle kompletteras med ett uttryckligt krav på god social miljö, dels att 56 § 1 mom. BS skulle stadga en prövning av ansökan om byggnadslov mot bakgrund även av gällande bostadsförsörjningsprogram. Den sistnämnda ändringen syftade till att öppna möjlighet att som förutsättning för byggnadslov bl. a. ställa krav på viss lägenhetsfördelning. I fråga om möjligheten att ställa motsvarande krav i detaljplan anförde utredningarna att praxis var oklar men att 12 § 2 mom. BS borde kompletteras med en klar regel därom för det fall att ovisshet skulle kvarstå om de formella möjligheterna till en reglering av lägenhetsfördelningen.

I prop. 1976/77:100 bilaga 16 (s. 105) anfördes att remissbehandlingen av utredningarnas förslag i denna del visat att förslagen inte kan behandlas isolerade från det reformarbete som pågår i fråga om byggnadslagstiftningen och att förslagen därför kommer att behandlas i anslutning till detta arbete.

Utredningsförslaget togs upp i motion (s). Utskottet (CU 1976/77:26 s. 7) hänvisade till bedömningen i budgetpropositionen och ansåg att lagförslaget då inte borde sakbehandlas av riksdagen.

2.2 Markreservation för daghem m. m.

Barnstugeutredningen (SOU 1972:26 och 27) föreslog bl. a. dels skyldighet för kommun att reservera mark för förskoleändamål i samband med all planläggning av mark för bebyggelse, dels att behovet av förskoleplatser skulle helt tillgodoses i nya bostadsområden med minst 200 lägenheter. Dessa förslag togs inte upp i propositionen 1973:136 om förskoleverksamheten. Med anledning av propositionen väcktes emellertid två motioner i ämnet. Sålunda föreslogs i en motion (fp) att riksdagen skulle begära att regeringen tog upp

1* Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 2

CU 1978/79:2

förhandlingar med Svenska kommunförbundet angående åtgärder för att tillgodose behovet av förskoleplatser i nybyggda bostadsområden med minst 200 lägenheter. I en motion (vpk) föreslogs att bindande bestämmelser rörande reservation av tillräcklig mark för förskoleverksamheten skulle utarbetas. Socialutskottet (SoU 1973:30 s. 21) hänvisade till bedömningar i den nämnda propositionen, bl. a. att det av kommuns ställning som huvudman för den fysiska planeringen följer att den skall tillse att mark reserveras för skilda behov, bl. a. förskolans, samt att kommunerna själva får göra avvägningar av behovet mellan äldre och nya bostadsområden. Utskottet avstyrkte motionsförslaget. 1 reservationer (fp) och (vpk) hävdades motionernas resp. ståndpunkter. Riksdagen följde utskottet.

I socialutskottets betänkande SoU 1975/76:28 (s. 19, res. s. 5Obehandlades ett förnyat motionsförslag (vpk) om bindande normer för markreservation för barnstugeverksamheten. Utskottet intog samma principiella ståndpunkt som tidigare.

Motionsförslag i ämnet har senast behandlats i civilutskottets betänkande CU 1976/77:26 (s. 7). 1 en motion (fp) begärdes ett uttalande om behovet av bestämmelser i byggnadslagstiftningen om markreservation för förskolor och fritidshem. 1 en annan motion (vpk) föreslogs ett uttalande om att stadsplan för nybyggnad inte bör godkännas om den inte tar upp utrymme för barnomsorgens behov, varvid 10 m2 inomhusyta per lägenhet bör anges som minimum. Utskottet ansåg att frågan täcktes genom behandlingen av det ovan under 2.1 redovisade motionsförslaget (s) om planläggning från bostadsförsörjningssynpunkt och avstyrkte enhälligt motionerna.

I planverkets råd och anvisningar år 1975 för planering av bostadsbebyggelse, Bostadens grannskap, ges riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns egenskaper som skall inrymmas i länsstyrelsernas granskning av stadsplaner och byggnadsplaner. I fråga om förskolor sägs bl. a.: ”Mark bör reserveras för att tillgodose ett beräknat maximalt utbyggnadsbehov för förskolor.”

Det utbyggnadsprogram för barnomsorgen som riksdagen anslöt sig till våren 1976 innebär bl. a. att det under femårsperioden 1976-1980 skall börja byggas 100 000 nya platser i daghem och 50 000 nya platser i fritidshem - platser som skall vara färdiga 1977-1981. Utbyggnaden skall grunda sig på en bedömning som görs lokalt i varje kommun. Socialutskottet har senast i betänkandet SoU 1978/79:1 behandlat frågor om barnomsorgen.

Enligt regeringens bemyndigande har tillkallats planeringsgruppen (S 1976:03) för barnomsorg. Dess uppgift är att på grundval av de praktiska erfarenheterna förbättra underlaget för kommunernas utbyggnadsplanering och beräkningar av platsbehovet inom barnomsorgsplanema.

I statskontrollkommitténs delbetänkande lil (Ds Kn 1978:3) Ökat kommunalt ansvar för barnomsorgen har kritiserats formerna för den nuvarande barnomsorgsplaneringen och bl. a. förordats en bättre samordning av barnomsorgsplaneringen och övrig ekonomisk långtidsplanering. Kommit -

CU 1978/79:2

tén anser också att kommunerna måste ges ett betydligt förbättrat planeringsunderlag.

2.3 Planläggning i skärgårdsområden m. m.

Frågan om inriktningen av fritidsbebyggelsen mot enskilt ägda hus eller stugbyar och uthyrningsstugor har berörts inom den fysiska riksplaneringen. Sålunda ströks det under i prop. 1972:111 att tillräckliga arealer i attraktiva lägen i den kommunala planeringen bör sättas av för övernattningsanläggningar som t. ex. campingplatser och stugbyar. Det är enligt propositionen uppenbart att ett stort antal hushåll även i framtiden av olika skäl kommer att sakna eget fritidshus. Andra möjligheter måste därför finnas för framför allt dessa människor att under längre eller kortare tid vistas i direkt kontakt med naturen. Särskilt i storstädernas närhet är det angeläget att den kommunala planeringen inriktas på att mark för t. ex. stugbyar och campingplatser skall kunna ställas till förfogande även i ett längre tidsperspektiv. Enligt propositionen föreligger det annars stor risk att möjligheterna att skapa tillräckliga sådana alternativ spolieras genom en alltför intensiv utveckling av den enskilda fritidsbebyggelsen. Riksdagen (CU 1972:35) anslöt sig i dessa stycken till bedömningarna i propositionen.

1 prop. 1972:111 liksom i civilutskottets betänkande (CU 1972:35) understryks att kravet på ökad planmässighet inte behöver innebära minskade möjligheter till enskilt fritidsboende eller minskad valfrihet för det enskilda hushållet att välja önskad bebyggelsetyp. Vidare understryks, både i propositionen och i civilutskottets betänkande, att planeringskravet inte heller innebär att fritidsbebyggelse endast skall tillåtas i form av stora tätbyggda fritidsbyar. Enligt propositionen erbjuder skilda delar av landet olika naturtyper och har olika högt exploateringstryck. Kravet på större planmässighet utgår från önskemålet att dessa skilda förutsättningar skall beaktas vid bedömningarna av fritidsbebyggelsens utveckling så att tillgängliga rekreationsresurser utnyttjas på ett för alla parter ändamålsenligt sätt. I anslutning härtill påpekades att stora delar av landet är väl lämpade för en utveckling av spridd fritidsbebyggelse i form av enstaka hus eller mindre husgrupper. Genom nyligen genomförd ändring i byggnadslagen (prop. 1976/ 77:122, CU 1976/77:35, rskr 1976/77:310) har ett enklare administrativt förfarande möjliggjorts när det är fråga om att komplettera befintlig bebyggelse på landsbygden med ett begränsat antal byggnader.

Riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition om planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism (prop. 1975/ 76:46, CU 1975/76:2) utgår beträffande markanvändningsfrågor i väsentliga delar från riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Beslutet innebar bl. a. att riksdagen godtog att 24 områden klassificerades som primära rekreationsområden. Gemensamt för dessa är att behovet av en mer samlad planering och samordning av samhällsinsatserna där ansågs särskilt starkt. Det ansågs i

CU 1978/79:2

första hand viktigt att erforderliga markområden reserveras för att möjliggöra en utveckling på sikt. Bland områdena ingår bl. a. norra Bohusläns skärgård, Östergötlands och norra Kalmar läns skärgårdar, Södermanlands skärgård och Norrbottens skärgård. Vidare angavs beträffande områdena kring de tre storstäderna att de var arealmässigt begränsade i förhållande till folkmängden och att de därför i första hand måste utnyttjas för närrekreation.

I den till regeringens beslut om den fortsatta fysiska riksplaneringen fogade allmänna promemorian (s. 48—49) anförs bl. a. följande.

Fritidsbebyggelsen har inom flera av områdena med geografiska riktlinjer utvecklats på ett sätt som inte står i god överensstämmelse med riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Riktlinjerna tar sikte på att tillräckliga områden skall avsättas för bl. a. naturvård, friluftsliv och olika övernattningsanläggningar som stugbyar och campingplatser. Sådana överväganden bör enligt riktlinjerna ske samlat i översiktlig planering. Fortfarande saknas dock översiktliga planöverväganden för flera områden med geografiska riktlinjer samtidigt som många kommuner i dessa områden anvisar ett betydande antal områden för detaljplanerad fritidsbebyggelse.

Kravet på översiktlig plan som tillgodoser statsmakternas riktlinjer bör hävdas starkare inom sådana områden inför kommunernas fortsatta planeringsarbete. För områden med geografiska riktlinjer bör därför länsstyrelserna föra överläggningar med kommunerna om behovet av översiktlig planering i enlighet med statsmakternas beslut år 1975 över programskedet. I planeringsarbetet bör förutsättningar för lika bebyggelseformer och upplåtelseformer m. m. undersökas. I områden med stort rekreationsvärde bör beaktas önskvärdheten av att skapa förutsättningar för ett högt utnyttjande av bebyggelsen. Vidare bör beaktas förutsättningarna för att på sikt upprätthålla eller utveckla en stabil sysselsättning och möjligheterna att stödja och utveckla befintlig service. Länsstyrelserna bör rekommendera kommunerna att inte annat än undantagsvis föra fram detaljplaner för fritidsbebyggelse för fastställelseprövning innan en sådan översiktlig planläggning har genomförts och behandlats inom kommunerna.

För att samordna de statliga insatserna för rekreation och turism har en särskild beredning tillkallats. Beredningen (rekreationsberedningen) har våren 1978 avgett rapporten (Ds Jo 1978:2) Statliga insatser för turism och rekreation, vilken bereds inom jordbruksdepartementet. Beredningen har bl. a. föreslagit att åtgärder vidtas för att stimulera till uthyrning av bl. a. privata fritidshus.

Våren 1978 tillkallades en utredning om fritidsboendets framtida utveckling med direktiv som spänner över ett brett område. Utgångspunkten för kommitténs arbete skall enligt direktiven vara att olika samhällsgrupper skall ha frihet att välja mellan olika sätt att utnyttja fritiden liksom att samhället bör medverka härtill och till att fritidsboendet utvecklas i former som är förenliga med naturvårdens krav och kravet på en god hushållning med naturresurser, energi och samhällsekonomiska resurser. Bland frågor som skulle prioriteras har tagits upp samhällets möjligheter att kontrollera att avtalade upplåtelseformer bibehålls.

CU 1978/79:2

2.4 Planering för vägar

I väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954 ändrad 1977:1130) finns regler om byggande av allmän väg. Statsmakterna beslöt - med utgångspunkt i bl. a. decentraliseringsutredningens förslag - om ett nytt planeringssystem för väghållningen i ett långsiktigt perspektiv. Sammanfattningsvis innebär planeringssystemet följande för den regionala och centrala planeringen.

Planeringen av det statliga och statskommunala vägnätet utgår från behovsinventeringar för en 15-årsperiod, en s. k. perspektivplanering. Vid perspektivplaneringen beskrivs konsekvenserna av alternativa inriktningar och medelsutrymmen för väghållningen. Denna planering avses ge förutsättningar för en koordinering mellan vägplaneringen, den regionala trafikplaneringen, länsplaneringen och den fysiska samhällsplaneringen. Perspektivplanerna revideras vart femte år.

Den inbördes tidsordningen mellan åtgärderna behandlas i flerårs- och fördelningsplan för stats- resp. statskommunvägar. Dessa planer revideras dels vart femte år - samordnat med övrig planeringsverksamhet i samhället - dels också en gång mellan dessa revideringstillfällen om så befinns lämpligt. Länsstyrelserna ges bemyndigande att fastställa planerna för länsvägnätet medan planerna i övrigt fastställs av vägverket.

För drift av statsvägar upprättas en driftplan, som omfattar fem år, där prioritering av olika åtgärder sker.

För byggande och drift av statliga vägar upprättas slutligen programbudgeter som omfattar den närmaste treårsperioden. De revideras och fastställs för ett år i sänder.

I det nya planeringssystemet tillmäts den regionala utvecklingsplaneringen och den fysiska samhällsplaneringen större vikt vid vägplaneringen än tidigare. Denna samordning kräver utbyte av information avseende lokalisering av verksamheter som ger upphov till vägtrafik. Lämpliga terrängkorridorer för vägsystemets framtida utbyggnad behövs framför allt i anslutning till tätorter.

Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall enligt 14 § väglagen väg byggas i överensstämmelse med planen. I lagrummet anges vidare att om annars särskilda bestämmelser gäller för marks bebyggande och användning (regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter) skall vägen läggas så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

För byggande av väg skall upprättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i förberedande och kompletterande arbetsplan. Den fysiska planeringen av statliga vägar delas in i tre skeden: lokaliserings-, utrednings- och detaljprojektering. Lokaliseringsprojekteringen bör resultera i att en terrängkorridoreller alternativt flera - läggs ut. Utredningsprojekteringen skall resultera i principförslag till väglösning, linjeföring, kostnader m. m. Detaljprojekte -

CU 1978/79:2

ringen syftar till att fl fram en arbetsplan som kan prövas för fastställelse och utgöra tekniskt underlag för byggandet. Decentraliseringsutredningen föreslog att dessa tre stadier skulle föras samman till två, ett lokaliserings- och ett detaljprojekteringsstadium. Kommunikationsministern förutsatte (prop. 1977/78:10 s. 48) att förslaget skulle ingående prövas av vägverket. Vidare anfördes att det är av vikt att projekteringen får en utformning som väl knyter an till den kommunala fysiska planeringen.

Enligt 16 § väglagen skall vid utarbetande av arbetsplan ske samråd i fråga om vägens sträckning och vägföretagets utformning i övrigt med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. I vägkungörelsen föreskrivs i 27 § bl. a. följande om detta samråd. Samråd skall ske med länsstyrelse samt med lokala organ och sammanslutningar som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Kommun och känd ägare till varje fastighet som berörs skall beredas tillfälle att framföra sina synpunkter vid sammanträde på platsen.

Vidare skall enligt 17 § väglagen arbetsplan utställas för granskning. Såväl kommun som markägare skall enligt 30 § vägkungörelsen underrättas om detta och om tid för anmärkningar mot planen.

Bygglagutredningen (BLU) har i sitt betänkande (SOU 1974:21 s. 410 ff.) behandlat frågan om hur beslutsordningen vid lokalisering och utförande av väg borde ske. I byggnadslagstiftningen skall enligt utredningen läget av väg bestämmas genom planläggning. I ett av BLU föreslaget planinstitut - kommunplan - skall vägsträckningen i grova drag anges. Detaljplanering torde få ske i form av arbetsplan enligt väglagen. Vid upprättande av denna skall tillses att väg kommer att byggas enligt översiktsplan. Vid utarbetande av arbetsplan skall tillses att samråd sker med bl. a. berörda fastighetsägare och myndigheter. Sedan planen upprättats skall den efter granskning fastställas av vägverket i samråd med länsstyrelsen. Om arbetsplan skall träda i stället för byggnadsplan måste tillses att arbetsplanen uppfyller krav motsvarande dem som skulle ställas på byggnadsplanen. Väglagens regler för samråd bör alltså ändras så att de överensstämmer med vad som föreslås gälla beträffande byggnadslagstiftningen.

BLU (s. 262-269) anför beträffande medborgarinflytande att åtgärder krävs för att förbättra informationen till medborgarna i planfrågor. Medborgarinflytandet skall oavsett vilken plannivå det gäller- översiktlig eller detaljnivå - få göra sig gällande så tidigt som möjligt i beslutsprocessen. Särskilt viktigt är detta såvitt avser den översiktliga planeringen. BLU föreslår att alla för miljöutformningen väsentliga åtgärder skall omfattas av lagstiftningen och kräva planläggning. Allmänheten kan därmed helt koncentrera sitt intresse till de fysiska planerna i förvissning om att alla åtgärder av betydelse täcks in och styrs av dessa.

1 den till regeringens beslut 1978-09-07 fogade allmänna promemorian om utgångspunkter för fortsatt planeringsarbete beträffande fysisk riksplanering anförs i avsnittet om kommunikationer följande (s. 57-58).

CU 1978/79:2

9 Det är av stor vikt att de miljö- och markanvändningsproblem som har uppmärksammats under den fysiska riksplaneringens planeringsskede behandlas i länsstyrelsernas kommande arbete med den fortsatta regionala trafikplaneringen. Länsstyrelsernas redovisningar av den fysiska riksplaneringens planeringsskede, de centrala ämbetsverkens yttranden över dessa samt regionens länsvisa beslut anger frågor som bör beaktas i det fortsatta arbetet inom olika trafiksektorer.

Flera remissinstanser har pekat på de intressekonflikter som uppstår i samband med vägdragningar på jordbruksmark och mark med bevarandeintressen. Det är angeläget att vägdragningar sker på ett sätt som medför minsta möjliga ianspråktagande av god jordbruks- och skogsbruksmark eller mark av särskilt intresse för naturvården, friluftslivet eller kulturminnesvården. Största möjliga hänsyn bör tas till fastighetsstrukturen, arronderingen och brukningsförhållandena så att bärkraftiga enheter inte splittras.

Under år 1978 skall flerårs- och fördelningsplaner upprättas för vägbyggandet under den kommande tioårsperioden. Planerna skall upprättas med beaktande av de ändringar i handläggningsordningen som riksdagen har beslutat om (prop. 1977/78:10, TU 1977/78:10, rskr 1977/78:95) samt den förordning (VVFS 1978:01) om flerårsplan och fördelningsplan rörande vägoch gatuhållning som regeringen har utfärdat. Ökad vikt kommer enligt statsmakternas beslut att ges åt ställningstaganden på regional nivå. Det är väsentligt att det kunskapsunderlag som har arbetats fram inom ramen för den fysiska riksplaneringen, och som finns på länsstyrelserna, utnyttjas vid kommande överväganden i vägplaneringsfrågor.

2.5 Samordnad lagstiftning

Bygglagutredningen (BLU) anförde att den av utredningen förordade räckvidden hos en ny lagstiftning skulle leda till en ökning av antalet fall då tillstånd krävs enligt flera lagar. Utredningen fann det inte lämpligt att ersätta de olika speciella prövnings- och beslutsfallen som finns i speciallagstiftningen med det föreslagna beslutssystemet. Utom såvitt avser naturvårdslagstiftningen föreslogs därför gränsdragningen mellan byggnadslagstiftning och speciallagstiftning i stort sett bli orubbad. En sådan samordning borde dock komma till stånd att de ställningstaganden som görs inom ramen för markanvändnings- och byggnadslagstiftningen kan bilda underlag och utgöra villkor för tillämpningen av olika speciallagar.

I näringsutskottets betänkande NU 1974:39 behandlades bl. a. en motion (c), vari föreslogs vissa ändringar i då föreliggande förslag till gruvlag - ändringar i syfte att underlätta användningen av lagen för att hävda den fysiska riksplaneringens riktlinjer. I yttrande (CU 1974:3 y) anförde civilutskottet enhälligt bl. a. att det föreliggande förslaget till ny gruvlag inte lämnade erforderliga garantier för att riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen generellt beaktas. Civilutskottet förordade bl. a. att riksdagen skulle uttala sig för ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär. Närutskottet föreslog att riksdagen skulle som sin mening ge regeringen detta till känna. Riksdagen följde utskottet.

CU 1978/79:2

10 Vid behandling av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s. k. obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31, CU 1977/78:8) konstaterade bostadsministern bl. a. att inmutningssystemet i gruvlagen inte ger full möjlighet för samhället att få omedelbar kontroll av prospektering och brytning av inmutningsbara mineralfyndigheter. Det hänvisades dock till regeringens möjligheter att föreskriva inmutningshinder, till kontrollmöjligheter inom nationalparker och enligt byggnadslagen (BL) m. fl. lagar. Särskilt angavs att bestämmelserna i 136 a § BL gav möjlighet att tillse att förordade riktlinjer följs. I motion (s) ifrågasattes dels om gruvlagen gav regeringen åberopade möjligheter, dels om 136 a § BL täckte sådana fall där en alternativ lokalisering var utesluten.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning (CU 1974:3 y) om behovet av ytterligare överväganden men hänvisade till att sådana överväganden ingick i det pågående arbetet på en ny byggnadslagstiftning och därmed sammanhängande revision av anknytande lagstiftning. I reservation (s) krävdes att riksdagen skulle fönya sin tidigare begäran om en översyn. Riksdagen följde utskottet.

2.6 Planberedskapen

I bostadsstyrelsens anslagsframställningar redovisas detaljplaneläget för de två första årens produktion enligt senaste bostadsbyggnadsprogram. Uppgifterna grundas på redogörelser från kommunerna som skall lämnas senast den 1 februari under det första året av programperioden. I framställningen för innevarande budgetår, vari ingår programperioden 1977-1981, angavs att den under första delen av 1970-talet pågående försämringen av planberedskapen i stort sett upphört. Läget hade försämrats något för flerfamiljshus som planerats bli påbörjade 1977. För småhusen hade däremot planberedskapen förbättrats.

I den nu avlämnade anslagsframställningen för nästa budgetår, i vilken redovisas uppgifter t. o. m. programperioden 1978-1982, anges planberedskapen för påbörjandet 1978 och 1979 som i stort sett oförändrad jämfört med närmast föregående programomgång.

En sammanställning av utvecklingen av planläget redovisas i följande tabell:

CU 1978/79:2 11

Andel, %, lägenheter i bostadsbyggnadsprogram på mark med fastställd eller antagen detaljplan

Bostadstyp

Första programåret i program för

Andra programåret i program för

-79

-80

-81

-82

-79

-80

-81

-82

Samtliga

42 Flerfamiljshus

44 Småhus

42 Källa: Bostadsstyrelsen

Enligt bostadsstyrelsens anslagsframställning för nästa budgetår (s. 123) visar de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen att andelen lägenheter på kommunägd mark ökat. För de tre första åren av de två senaste programperioderna var andelen lägenheter i flerfamiljshus belägna på kommunägd mark inom exploateringsområden 84 resp. 90 96. Motsvarande andelar var i saneringsområden 56 96 för båda perioderna. Andelen lägenheter i småhus på kommunägd mark var 66 96 för båda perioderna.

I senaste budgetpropositionen (prop. 1977/78:100 bilaga 16 s. 154) anförde statsrådet Friggebo följande.

Jag vill stryka under att allvarliga störningar i bostadsförsörjningen blir följden om bostadsbyggandet inte tar fart på nytt. Kommunernas åtgärder spelar härvidlag en avgörande roll. Planberedskapen enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen har försämrats under 1970-talet. Bristerna i planeringssituationen kan komma att utgöra ett hinder för en angelägen ökning av bostadsbyggandet. Jag vill i sammanhanget framhålla att det är en uppgift för bostadsstyrelsen att bl. a. i sina råd och anvisningar för de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen verka för att planeringsfrågorna får en tillfredsställande behandling i kommunerna.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om det bidrag för detaljplanering som utgår till kommuner och byggherrar inom arbetsmarknadsstödets ram. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har tidigare denna dag föreslagit att bidrag för projektering av nya hyres- och bostadsrättshus får utgå också under budgetåret 1978/79 och att tillämpningsområdet vidgas till att avse också ombyggnad och miljöförbättrande åtgärder i bostadsområden.

Länsbostadsnämnderna har under mars 1978 i samråd med länsarbetsnämnderna och länsstyrelsernas planeringsenheter haft överläggningar med kommunerna om planeringsläget m. m. för bostadsbyggandet. Länsbostadsnämnderna resp. länsarbetsnämndernas rapporter har sammanfattats inom resp. centrala verk. Dessa överläggningar fortsätter under hösten 1978.

I arbetsmarknadsstyrelsens sammanfattning har resultatet av genomgången i mars 1978 tabellariskt angetts på följande sätt.

1** Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 2

CU 1978/79:2

12 Län

Eventuella hinder för igångsättning enligt planer

Har projekt- reserv

Planfrågor

Kreditiv

Överkostn.

Struktur

Konjunktur

AB

X

X

X

C

X

X

X

D

X

X

E

X

X

F

X

X

G

X

H

X

X

I

X

X

X

K

X

X

X

L

X

X

X

X

M

X

N

X

X

0 X

X

P

X

X

X

R

X

X

X

X

X

S

X

X

T

X

X

X

U

X

W

X

X

X

X

X

X

X

X

Y

X

X

Z

X

X

X

AC

X

X

BD

X

X

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen

Länsbostadsnämnderna har till bostadsstyrelsen, med överläggningarna som grund, lämnat svar på ett antal frågor.

16 nämnder angav kostnadsläget, särskilt för flerbostadshusen, som det främsta hindret för ett ökat bostadsbyggande medan 8 nämnder angav kommunernas dåliga ekonomi med svårigheter att klara markköp, exploatering och service. Som ett hinder angav 6 nämnder kreditivsvårigheter, 5 angav det osäkra konjunktur- och arbetsmarknadsläget, 4 angav en allmänt dålig planberedskap och 3 angav brist på mark.

Som brister i planeringsläget angav 6 nämnder lång handläggningstid i planärendena. Andra brister som angetts i denna del var otillräcklig markberedskap, bl. a. till följd av att jordbruksmark inte får användas (5 nämnder), dålig uppföljning av planeringsprocessen (3), osäkerhet om bebyggelsens utformning (3), samt samordningen av planerings- och exploateringsprocessen (2).

Konstitutionsutskottet har vid sin granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning redovisat vissa uppgifter som

CU 1978/79:2

berör planfrågorna. Sålunda redovisades i betänkandet KU 1975/76:50 en granskning av regeringens handläggning av besvärsärenden under år 1975.1 betänkandet KU 1977/78:35 (s. 18-23) behandlades handläggningen av ärenden enligt byggnadslagstiftningen. Utskottet anförde därvid bl. a. enhälligt följande.

Enligt utskottet är det angeläget att man på olika vägar söker nedbringa handläggningstiderna inom bostadsdepartementet. Som utskottet uttalade 1976 måste givetvis strävan vara att undvika en sådan tidsutdräkt i brådskande ärenden att frågan förlorat sin aktualitet, då regeringens beslut fattas. Enligt utskottet är det värdefullt att man inom bostadsdepartementet avser att genom organisationsändringar och andra åtgärder komma till rätta med handläggningsfrågorna. I övrigt har utskottets granskning i denna del inte föranlett något uttalande.

Medel under arbetsmarknadshuvudtitelns anslag (B 3) Sysselsättningsskapande åtgärder används till detaljplaneringsbidrag. Dessa bidrag kan under vissa förutsättningar lämnas bl. a. till kommunal, allmännyttig, kooperativ eller enskild byggherre som fram till färdiga bygghandlingar projekterar nybyggnad eller ombyggnad av bostadshus som är avsedda att upplåtas med hyres- eller bostadsrätt. Stöd får utgå med högst 50 % av projekteringskostnaderna. Bidrag skall sökas innan projekteringen påbörjas. Denna skall ha avslutats senast 1979-06-30. Ett mot bidraget svarande belopp dras av från låneunderlaget för bostadslån. Under budgetåret 1977/78 har 6,6 milj. kr. lämnats som bidrag till projektering av bostadshus.

Riksdagen harfprop. 1977/78:100 bilaga 16, CU 1977/78:27) uttalat sig för en bostadsbyggnadsplan för år 1978, enligt vilken igångsättningen beräknats bli ca 60 000 lägenheter. I regeringsförklaringen 1978-10-03 har uttalats att ”Regeringen vidtagit åtgärder för att inemot 60 000 lägenheter skall kunna börja byggas under 1978.”

Preliminära uppgifter från statistiska centralbyrån (SCB) om påbörjade bostadslägenheter under perioden januari-augusti 1978 har publicerats. En jämförelse med tidigare uppgifter visar bl. a. följande.

Antal påbörjade lägenheter

Hela

1977 Januari-augusti

1978 Småhus

39 400

22 320

22 636

Flerbostadshus

12 800

7 069

8 979

Alla lägenheter

52 200

29 389

31 615

Källa: SCB

CU 1978/79:2

2.8 Geologisk kartering

Allmänna bestämmelser om planläggning finns i BS (9 §) i vilken anges att planläggning skall ske så att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig utveckling inom planområdet. Vidare stadgas att mark skall avses för det ändamål vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och grundförhållanden samt övriga omständigheter. I BS (16 §) anges att förslag till plan skall innehålla bl. a. utredning angående tekniska och ekonomiska förutsättningar för planens genomförande med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet, trafikförhållanden ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset.

Statens planverk och Statens geotekniska institut (SGI) har i en cirkulärskrivelse i april 1978 rekommenderat kommunerna att i ett tidigt planeringsskede översiktligt undersöka och klarlägga vissa väsentliga geotekniska förutsättningar för planering och byggande. I skrivelsen anförs bl. a. att geotekniska undersökningar särskilt bör göras i områden där man kan befara svåra grund- eller terrängförhållanden med risk för skred. I planverkets rapport 45 Planekonomiska utredningar - planutformning och ekonomi har verket i samarbete med bostadsstyrelsen givit information om innehåll och omfattning av geoteknisk undersökning i olika skeden av detaljplaneringen inom ett exploateringsområde.

Regeringen har i juni 1978 givit SGI i uppdrag att i samråd med Sveriges geologiska undersökning, Göteborgs kommun och institutionerna för geoteknik och geologi vid Chalmers tekniska högskola utreda förhållanden som förelåg i Tuve vid skredtillfallet i december 1977 och vilka faktorer som kan ha utlöst skredet.

2.9 Grundvatten

Till bygglagutredningens betänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande fogades en PM beträffande behov av lagstiftning för hänsynstagande till underjordsbyggande, markarbeten, grundvatten och sättningsproblem. Utredningen anförde (s. 371) att det är ett starkt samhällsintresse att kunna pröva åtgärder som avser underjordsbyggande. En vidgad kontroll ansågs påkallad av att sådant byggande visat sig kunna medföra avsevärda skador på befintlig bebyggelse till följd av grundvattensänkning. I remissyttranden över utredningen har också förts fram krav på byggnadslov för grundvattenpumpning, t. ex. för grundvattentäkt i de fall störning av grundvattenbalansen kan befaras.

Vattenlagutredningens förslag (SOU 1977:27) till ny vattenlag har utformats som tillämpligt på bl. a. anordnande och nyttjande av grundvattentäkt. Under detta stadgande faller inte bortskaffande av skadligt grundvatten. Inte heller hänförs dit byggnadsåtgärder under jord som medför grundvattensänkningar.

CU 1978/79:2

15 Kommunfullmäktige i Stockholm hemställde 1978-04-17 hos Svenska kommunförbundet att detta skulle verka för översyn av gällande lagstiftning i syfte att reglera grundvattenproblemen. Detta förslag utgick i huvudsak från det förhållandet att byggnadsnämnden saknar befogenhet att pröva vissa åtgärder, t. ex. grundvattenpumpning i befintliga hus. Kommunförbundet har 1978-06-16 hos bostadsdepartementet hemställt att frågan om att förhindra sänkning av grundvattennivån skall beaktas i samband med arbetet på en ny byggnadslagstiftning och samordnas med den nya vattenlagen.

Sommaren 1978 har tillkallats en särskild utredare (dir. 1978:72) med uppdrag att utreda frågor om skadestånd vid miljöskador. Utredningen skall avse en allmän översyn av de skadeståndsregler som gäller enligt miljöskyddslagen, 3 kap. jordabalken och skrivna grundsatser om strikt ansvar på förevarande område.

2.10 Planmässig sanering efter industrinedläggningar

Regler om hur tomt skall ordnas finns i 53 § byggnadsstadgan (BS). Där anges att tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller inte, hållas i vårdat skick. Byggnad skall underhållas så att hållfastheten inte äventyras, att brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppkommer (50 %). Vidare stadgas (51 § 1 mom.) att byggnadsnämnd kan föreskriva att byggnad som genom brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig mån eller på grund av vanvård är att anse som förfallen skall rivas om den inte sätts i stånd inom skälig tid.

Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI) innehåller vissa bestämmelser om påföljd vid underlåtenhet att underhålla byggnad såsom lagen föreskriver eller vid underlåtenhet att åtlyda beslut att riva byggnad. Sålunda kan byggnadsnämnd sätta ut vite i fall då fastighetsägaren underlåter att fullgöra den i 50 § BS stadgade underhållsskyldigheten. Samma är förhållandet då någon underlåter att åtlyda föreskrift om rivning meddelat med stöd av 51 § 1 mom. BS.

Bestämmelserom byggnadsunderhåll finns dessutom i hälsovårdsstadgan, allmänna ordningsstadgan och i expropriationslagen. Byggnader av kulturhistoriskt värde har fått särskilt rättsligt skydd i byggnadsminneslagen. Enligt denna lag kan byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick förklaras för byggnadsminne av riksantikvarieämbetet. I anslutning härtill kan särskilda skyddsföreskrifter meddelas rörande byggnaders vård och underhåll. I fråga om bostäder finns dessutom regler om underhåll och upprustning av bostadshus i bostadsförvaltningslagen samt i bostadssaneringslagen. Enligt bostadsförvaltningslagen kan fastighet med bostadslägenhet som är uthyrd ställas under särskild förvaltning om ägaren väsentligen försummar vården av fastigheten.

Bygglagutredningen (BLU) har i betänkandet Markanvändning och byggande (SOU 1974:21) behandlat frågan om underhåll av byggnader och

CU 1978/79:2

därvid bl. a. föreslagit att byggnad uppförd efter 1960-07-01 skall underhållas och vårdas så att den väsentligen bibehåller de egenskaper som i lag eller med stöd av lag meddelade bestämmelser krävdes av den som ny. Byggnad uppförd före 1960-07-01 - dvs. före ikraftträdandet av BS-skall underhållas så att den tillgodoser skäliga anspråk på hållfasthet, beständighet, brandsäkerhet m. m. För område med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse föreslogs skärpta underhållsregler. BLU föreslog att en motsvarighet till bestämmelsen i 51 § 1 mom. BS om samhällets möjlighet att inskrida och riva byggnader skulle överföras till den nya lagen.

Vattenlagutredningen har föreslagit (SOU 1977:27) regler som slår fast ägarens skyldighet att underhålla byggnad i vatten m. m. så att skada för allmän och enskild rätt förebyggs. Underhållsskyldigheten föreligger oavsett om tillstånd till anläggningen erhållits eller inte. I vissa fall åvilar underhållsskyldigheten inte endast ägaren utan också annan brukare. Försummelse medför inte straffansvar men länsstyrelsen kan förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller ge vitesföreläggande. Då ett tillstånd förklaras förverkat kan koncessionsnämnden meddela föreskrifter om sådana åtgärder att fara för enskild eller allmän rätt inte uppstår (utrivning/återställningsåtgärder).

2.11 Personalutrymmen vid vissa servicearbeten

Regleringen av byggandet sker främst genom byggnadslagstiftningen, som består av byggnadslag (BL), byggnadsstadga (BS) och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande (LPI).

1 stadgan anges (76 § 1 mom.) att statens planverk meddelar närmare föreskrifter bl. a. rörande konstruktion och utförande av byggnader. Föreskrift som är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse skall fastställas av regeringen för att gälla. Vidare tillkommer det enligt stadgan (76 § 2 mom.) planverket att utfärda de ytterligare råd och anvisningar som må finnas erforderliga för tillämpningen av stadgan.

Regeringen har jämlikt 76 § 1 mom. BS genom skilda beslut fastställt av statens planverk meddelade föreskrifter till byggnadslagstiftninen samt bemyndigat planverket att utfärda råd och anvisningar. Planverkets meddelade föreskrifter, råd och anvisningar utges av verket som Svensk byggnorm (SBN).

Regler om personalutrymmens utformning och planering finns huvudsakligen i byggnadslagstiftningen och i arbetarskyddslagstiftningen.

I BS finns regler (46, 48 och 49 §§) tillämpliga på byggnader med arbetslokaler. Sålunda anges att byggnad för stadigvarande bruk som innehåller bostads- eller arbetsrum skall anordnas och inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. I SBN finns närmare krav på hur arbetsrum skall utföras. Vidare anges i BS att byggnad för särskilt ändamål - såsom industribyggnad, hotell och vårdanstalt - skall fylla de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas

CU 1978/79:2

på skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som vistas i byggnaden. Särskilt skall iakttas att tillräckliga utrymmen avsätts till personalrum. Kraven i byggnadslagstiftningen kan ställas endast då helt ny byggnad uppförs eller i samband med att ändringar är aktuella beträffande befintlig byggnad (48 a och 49 §§ BS).

Enligt BS (55 § 4 mom.) skall byggnadslovsansökan innehålla utlåtande från yrkesinspektionen om ett tillämnat byggnadsföretags lämplighet från arbetarskyddssynpunkt om företaget avser arbetslokal eller personalrum för verksamhet i vilken arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivares räkning. 1 princip skall därvid yrkesinspektionen i anslutning till byggnadslovsbedömningen kontrollera att arbetstagarsidan har fått tillfälle att yttra sig. Mot beslut om byggnadslov enligt denna paragraf äger huvudskyddsombud alternativt annat skyddsombud eller arbetstagarorganisation att föra talan (BS 72 §). Vidare anges i BS (56 § 1 mom.) att vid prövning av ansökan om byggnadslov skall tillses att byggnadsföretaget inte strider mot arbetarskyddslagstiftningen.

Riksdagen beslöt hösten 1977 om en arbetsmiljölag (AML) (prop. 1976/ 77:149, SOU 1977/78:1) att gälla från halvårsskiftet 1978.1 AML (2 kap. 9 §) finns en hänvisning till BS och med stöd därav meddelade bestämmelser. I AML finns en föreskrift (2 kap. 3 §) om att arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. Vidare anges i lagen (7 kap. 8 §) att yrkesinspektionen om risk för ohälsa föreligger kan rikta föreläggande eller förbud mot den som råder över arbetsställe även när denne ej är abetsgivare i förhållande till den som utsätts för risken.

Sammanfattningsvis gäller sålunda att vid ny-, om- eller tillbyggnad av lokaler på vilka arbetarskyddslagstiftningen är tillämplig kommer en arbetsmiljömässig förhandsprövning till stånd genom sammankoppling med byggnadslagstiftningen.

I propositionen underströk föredragande statsråd (s. 279) vikten av att arbetsmiljöfrågorna som berör personal som sysslar med skötsel och underhållsarbeten ägnas stor uppmärksamhet vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

2.12 Barnsäkerhet

Kungl. Maj:t fastställde 1972-12-28 av planverket utarbetade föreskrifter angående åtgärder för att öka säkerheten mot barnolycksfall i bostäder och barnstugor m. m. Föreskrifterna som skulle gälla fr. o. m. 1973-07-01 hade inte retroaktiv verkan. Föreskrifterna som har tagits in i SBN 1975 (kap. 41 och 81) innefattar bl. a. bestämmelser om hur fönster och dörrar skall vara konstruerade för att hindra att barn skadas. Vidare finns regler om hur trappa, balkong, skåp, spis, diskmaskin och tvättmaskin skall utformas för att öka säkerheten mot barnolycksfall. Regler finns även för hur eluttag, maskindrivna portar och bassänger skall anordnas för att skydda barn från olyckor.

CU 1978/79:2

18 I februari 1977 tillkallades barnolycksfallsutredningen för att utreda frågan om barnolycksfall. Utredningen har för avsikt att behandla frågan om säkerhet i bl. a. bostäder och därvid särskilt pröva retroaktivitetsproblemet.

Inom Nordiska rådet har gjorts en utredning om hur inrapportering av olycksfall i hemmen och deras grannskap bör utformas. Projektet har syftat till att pröva en metod att inhämta uppgifter om hem- och fritidsolyckor.

2.13 Barns lekmiljö

Regler om användning av mark finns i BS. Sålunda stadgas att mark vars användning regleras i plan skall ha bedömts vara ur allmän synpunkt lämpad för sitt ändamål (9 §). Vidare anges (12 §) att stadsplan skall tillgodose de anspråk som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad bebyggelse samt att i stadsplanebestämmelser skall - om så erfordras - bl. a. intas stadganden angående planteringar och lekplatser. Regler om hur tomt skall ordnas finns i 53 § där bl. a. stadgas att om på tomt finns byggnad som inrymmer bostäder skall tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse finnas om friytan kan beredas för rimlig kostnad och utan olägenhet.

Åtgärd som enligt BS (75 §) är att anse som nybyggnad må ej företas utan byggnadslov. Byggnadslov fordras bl. a. även för schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt om åtgärden innebär avsevärd ändring av höjdläget för tomten eller del därav.

Regeringen har som ovan (s. 16) angetts vid skilda tillfällen fastställt av planverket meddelade föreskrifter jämlikt 76 § 1 mom. BS. I SBN (kap. 81) föreskrivs i anslutning till den ovan refererade 53 § BS att friyta för lek och utevistelse skall vara lätt tillgänglig och lämpligt belägen med avseende på terräng, landskapsbild och befintliga miljökvaliteter. Vidare föreskrivs att närområde skall innehålla lätt tillgänglig friyta som är tillräckligt stor och lämpligt utformad för förskolebarns och skolbarns lekar. Som närområde räknas område inom 150 meter från bostadshus.

Statens planverk har år 1975 utgivit råd och anvisningar för planering av bostadsbebyggelsen i publikationen Bostadens grannskap. Anvisningarna som behandlar bl. a. friytor för lek, motion och rekreation anges bygga på beprövade och goda lösningar. Anvisningarna ger riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns kvalitet som skall inrymmas i länsstyrelsernas granskning av stadsplaner och byggnadsplaner. Utöver vad som anförts i SBN anges i Bostadens grannskap bl. a. att ytor för lekpark om 2 000 m2 och bollplan om 1 000 m2 inom 300 meters gångavstånd från bostaden skall godtas.

Frågan om bebyggelsemiljöns utformning har tagits upp i bygglagutredningens betänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande. Beträffande bebyggelsens friytor anser utredningen (s. 187-188 och 194) att krav på

CU 1978/79:2

anläggningar för lek och utevistelse bör tas in i en ny lagstiftning. Med hänsyn till bebyggelsens karaktär skall finnas tillräckligt stora och lämpligt lokaliserade och anordnade ytor för lek, motion och rekreativ utevistelse.

Inom bostadsdepartementet pågår f. n. ett fortsatt arbete med översyn av byggnadslagstiftningen. Avsikten är att en promemoria i ärendet skall presenteras våren 1979.

Bostadssociala delegationen tillkallades efter regeringens bemyndigande av dåvarande bostadsministern år 1975. Delegationens uppgift har bl. a. varit att undersöka möjligheterna att förbättra boendeförhållande och göra bostadsmiljön mer attraktiv i första hand i bostadsområden med uthyrningssvårigheter. Delegationens arbete avslutas i och med utgången av år 1978.

Regeringen har i maj 1978 tillkallat en särskild referensgrupp för samråd kring frågan om bebyggelse och bebyggelsemiljö.

För miljöförbättrande åtgärder i bostadsområden kan statliga bidrag utgå. Områden med uthyrningssvårigheter skall prioriteras. F. n. gäller följande villkor. Husen skall ha färdigställts före år 1975. Bidrag utgår med 50 96 av kostnaden eller när synnerliga skäl föreligger med 75 96. Bidragsbeloppets maximigräns i de fall bidragsdelen är mer än 50 96 är 3 000 kr. per lägenhet. 1 övriga fall är den 1 000 kr. per lägenhet. Till den del den bidragsgrundande kostnaden inte täcks av bidrag kan bostadslån utgå. Ärenden om bidrag handläggs inom (»stadsstyrelsen av en särskild delegation, boendemiljödelegationen. Fr. o. m. den 1 januari 1979 kommer beslutanderätten att läggas på länsbostadsnämnderna.

Lekmiljörådet som inrättades år 1971 har bl. a. till uppgift att verka för att goda möjligheter skapas för en utvecklingsbefrämjande lek i såväl boendemiljö som offentlig miljö. Rådet skall i detta syfte bl. a. verka för att goda lekmiljöer skapas. Rådet har på olika sätt angripit problemen för att skapa en lekmiljö inom barninstitutioner, på sjukhus och i bostadsområden. Bl. a. har rådet i samarbete med boendemiljödelegationen under verksamhetsåret 1976-1977 givit ut skriften God Bostad 4, Bra Miljö, som ger exempel på hur man kan förbättra bristfälliga bostadsmiljöer med hjälp av statliga lån och bidrag.

Fr. o. m. den 1 januari 1979 kommer ett bostadssocialt råd att knytas till bostadsstyrelsen. Tyngdpunkten i rådets uppgifter ligger på frågor som rör statens och kommunernas ekonomiska insatser för att främja förbättrad boendemiljö och boendeservice.

2.14 Låsskydd

Låsutredningen, som tillkallades hösten 1972, avgav i december 1975 betänkandet (SOU 1975:19) Konsumentskydd på låsområdet.

Utredningen har i enlighet med sina direktiv huvudsakligen bedömt huruvida byggnadstekniska föreskrifter till skydd mot inbrott bör utfärdas samt om det erfordras auktorisering eller annan prövning av de yrkesutövare

CU 1978/79:2

som arbetar inom låsområdet.

Utredningen konstaterar att inbrott i lägenheter i flerfamiljshus och i småhus underlättas, dels av att det på marknaden förekommer bristfälliga lås- och skyddsanordningar, dels av att dörrar har brister när det gäller att stå emot inbrott. Byggnadsstadgan innehåller f. n. ingen uttrycklig föreskrift om att byggnader skall uppfylla särskilda krav till skydd mot inbrott. Utredningen har därför föreslagit att byggnadsstadgan ändras så att ett effektivt inbrottsskydd kan tillskapas genom tvingande byggnormer. Behov av förbättrat låsskydd föreligger också i äldre bostäder.

Regeringens ställningstagande till låsutredningens förslag finns redovisade i en inom handelsdepartementet uppställd promemoria den 4 maj 1977. Beträffande komplettering av BS anförs att den frågan överlämnats från handelsdepartementet till bostadsdepartementet för att behandlas inom ramen för den allmänna översyn av byggnadslagstiftningen som där pågår.

2.15 Hörselskadade

Enligt nuvarande lydelse av 42 a § BS gäller att bostäder för annat ändamål än fritidsändamål och de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde eller som utgör arbetslokal skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom. Bostadsbyggnad i två våningar och bostadsbyggnad med högst två lägenheter får uppföras utan hiss eller motsvarande anordning. Byggnadsnämnd kan i vissa fall medge dispens från tillgänglighetskravet till bostadsbyggnad i högst två våningar och bostadsbyggnad med högst två lägenheter. 148 a § BS stadgas att reglerna i 42 a § gäller vid ändring av byggnad beträffande de delar av byggnaden som berörs av ändringen och i den omfattning som behövs för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på bl. a. handikappanpassning.

För att komplettera dåvarande lydelse av 42 a § BS till att omfatta även personer med bl. a. nedsatt orienteringsförmåga hade riksdagen år 1971 att yttra sig över en proposition i ämnet (prop. 1971:48, CU 1971:13). Statens planverk hade framfört att författningstexten borde avse åtgärder till hjälp för personer som fått rörelseförmågan nedsatt bl. a. till följd av syn- eller hörselskador. Planverket föreslog att orden ”eller orienteringsförmåga” skulle infogas i stadgan som uttryck för denna uppfattning. Vad planverket anfört godtogs av regeringen och riksdagen.

Tillämpningsbestämmelser med anledning av statsmakternas beslut har av planverket inarbetats i SBN 1975. Sålunda finns föreskrifter om ljudklimat. Planverket har för avsikt att i början av 1979 publicera en reviderad version av SBN 1975 varvid bl. a. dessa föreskrifter skall kompletteras.

Bostadsanpassningsbidrag enligt kungörelsen om bostadsanpassningsbidrag (1973:327) trädde i kraft 1973-07-01. Bidrag kan beviljas för sådana

CU 1978/79:2

åtgärder inom och i anslutning till lägenheten som behövs för att en handikappad skall kunna utnyttja lägenheten på ett ändamålsenligt sätt. Tidigare kunde - från 1959-07-01 - särskilda bidrag utgå för specialinredning av bostäder enbart för rörelsehindrade personer. Fr. o. m. 1963-07-01 infördes bestämmelser om invalidbostadsbidrag. Bostadsanpassningsbidragen beviljas utan inkomstprövning och med belopp som motsvarar skäliga kostnader för åtgärderna, dock högst 15 000 kr. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag utgå med högre belopp. Särskilda skäl anses föreligga om det framkommit att anordningar och åtgärder som kostar mer än 15 000 kr. är nödvändiga med hänsyn till den handikappades behov. Exempel på sådana anordningar är lyftanordningar.

Riksdagen har(prop. 1976/77:87 bil. 3, CU 1976/77:31) godkänt ändrade grunder för upprustningsbidrag till allmänna samlingslokaler för handikappanpassning. Sådant bidrag utgår numera med 100 % av godtagbar kostnad för handikappbetingade åtgärder och lösa inventarier intill i regel 100 000 kr. För överskjutande belopp gäller att bidrag utgår med högst 50 % av det s. k. låneunderlaget under förutsättning att kommunen bidrar med belopp motsvarande minst 30 % av upprustningsbidraget. Bidrag kan alltså utgå för vissa lösa inventarier och alltså även t. ex. hörselteknisk utrustning.

3 Utskottets yttrande

3.1 Bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m.

I motionen 1977/78:1688 (s), yrkandet 2, föreslås riksdagen begära förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (BS) med syfte att främja planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt. Lagförslaget skulle avse dels att bostadsförsörjningskravet skulle uttryckligen markeras i 9 § BS, dels att genom ändring i 12 § BS klargöra att stadsplan skall tillgodose krav på en god social miljö, dels en ändring i 56 § BS som skulle öppna möjlighet att ställa krav på viss lägenhetsfördelning som villkor för byggnadslov.

Bostadsförsörjningssyftet är sakligt en självklarhet och utformningen av materiella regler för planläggningen som täcker detta är närmast en formuleringsfråga. Det torde också vara obestritt att frågan om att i detaljplan ta in riktlinjer för bl. a. lägenhetssammansättningen bör övervägas.

Utskottet har emellertid inte haft anledning att frångå sin tidigare uppfattning (CU 1976/77:26) att de nämnda förslagen beslutstekniskt måste prövas som delar av det fortsatta bygglagarbetet. Motionsförslaget avstyrks på denna grund.

3.2 Markreservation för förskolor och fritidshem

Det i motionen 1977/78:1362 (fp) framförda kravet på bestämmelse i BS om markreservation för förskolor och fritidshem knyter direkt an till den närmast

CU 1978/79:2

här ovan behandlade frågan. Motionärerna önskar regler i BS som anger hur mycket mark som skulle reserveras för förskolor (daghems- resp. deltidsplatser) och fritidshem för att stadsplan eller byggnadsplan skall godkännas. De hävdar att denna fråga bör behandlas med förtur i arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning. Motionärernas syfte torde vara att i fråga om markanvändningen i första hand säkra utbyggnadsprogrammets 100 000 nya platser i daghem samt 50 000 nya platser i fritidshem.

Planverkets råd och anvisningar för planering av bostadsbebyggelse ger riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns kvalitet som skall inrymmas i länsstyrelsernas granskning av stadsplaner och byggnadsplaner. I Bostadens grannskap anges bl. a. att mark bör reserveras för ett beräknat maximalt utbyggnadsbehov av förskolor. Utbyggnadsbehovet torde därvid ha avsetts bli bedömt vid plangranskningar i relation till det högsta värdet i resp. kommuns utbyggnadsprogram. Riktlinjerna torde med hänsyn till terminologin i barnomsorgslagen (1976:381) få uppfattas avse även fritidshem.

Enligt utskottets mening kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl för att bryta ut den av motionärerna väckta frågan ur arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning. Det torde dessutom kunna resas vägande invändningar mot att materiella planeringskrav i lagstiftningen skulle innefatta hänvisningar till samtliga faktorer som skapar en god social miljö. Utskottet kan därför inte heller nu ställa sig bakom motionärernas yrkande. Yrkandets syfte är i väsentliga delar tillgodosett genom nämnda anvisningar för planläggningen. Frågan om hur kommunernas utbyggnadsplanering när det gäller barnomsorgen skall göras och få uttryck i planeringsförutsättningar för fysisk planläggning faller inte inom utskottets beredningsområde men övervägs inom socialdepartementet.

3.3 Planläggning i skärgårdsområden m. m.

Förslagen i motionen 1977/78:1395 (s) går ut på att riksdagen skulle dels uttala att planläggning för enskild fritidsbebyggelse i skärgårdsområden inte bör ske, dels begära att rekreationsberedningen skulle föreslå ett nytt planinstitut som hindrar avstyckning och försäljning av uthyrningsstugor i rekreationsområde, dels begära att alla skärgårdar förklaras som primära rekreationsområden.

Vad först angår förslaget att motverka enskild fritidsbebyggelse i skärgårdsområdena har utskottet gjort följande bedömning. Riksdagen har, som ovan (s. 5-6) angetts, i anslutning till behandlingen av riktlinjer för fritidsbebyggelse och turism inom den fysiska riksplaneringen gjort vissa uttalanden om lämpligheten under olika förutsättningar av skilda upplåtelseformer för fritidshus. Uttalandena tar bl. a. sikte på att inom områden med geografiska riktlinjer tillräckliga arealer skall avsättas för bl. a. rörligt friluftsliv och olika övernattningsanläggningar som stugbyar och campingplatser. 1 den till regeringens beslut 1978-09-07 om fullföljandet av den fysiska riksplaneringen

CU 1978/79:2

fogade promemorian (s. 56) noteras att sådana överväganden bör ske samlat i översiktlig planering. Med hänvisning till kvarstående brister i dessa översiktliga planöverväganden anges att kravet på översiktlig plan som tillgodoser riktlinjerna bör hävdas starkare i vissa områden i ett planeringsarbete vari även förutsättningarna för olika bebyggelseformer och upplåtelseformer m. m. bör undersökas. I promemorian anges även att länsstyrelserna bör rekommendera kommunerna att inte annat än undantagsvis föra fram detaljplaner för fritidsbebyggelse för fastställelseprövning innan en sådan översiktlig planläggning har genomförts och behandlats inom kommunerna. Sedan motionen väckts har vidare tillkallats en utredning om fritidsboendets framtida utveckling. Enligt direktiven skall i utredningen bl. a. beaktas att utrymmet för ytterligare fritidsbebyggelse är begränsat i vissa delar av landet. Med hänsyn till det anförda, som i väsentliga avseenden tillgodoser motionärernas syften, har utskottet nu inte funnit anledning att tillstyrka det i motionen föreslagna uttalandet.

Även motionärernas syfte att initiera överväganden om hinder för avstyckning och försäljning av uthyrningsstugor i vissa fall har därmed i sak tillgodosetts. I fritidsboendeutredningens direktiv ingår vidare frågan om utformningen av ett samhälleligt inflytande över upplåtelseformerna. Denna fråga om samhällets möjligheter att kontrollera att avtalade upplåtelseformer bibehålls skall utredas skyndsamt.

Motionärernas tredje förslag är att samtliga skärgårdar förklaras som primära rekreationsområden. Förslaget anges syfta till att hela skärgårdsområdet, med samma gränser som för skärgårdsstödet, bör fl de möjligheter till samhällsstöd m. m. som föreligger i de primära rekreationsområdena. Bland de skärgårdsområden som motionsförslaget sålunda avser ingår bl. a. Stockholms skärgård och norra Upplands skärgård samt södra Bohusläns skärgård.

Urvalet av primära rekreationsområden utgår från behovet av fjärrekreation, dvs. resa och övernattning utanför hemorten. Områdena kring de tre storstäderna, sålunda bl. a. Stockholms skärgårds, har med hänsyn till att de i första hand måste utnyttjas för närrekreation inte klassats som primära rekreationsområden med det däri liggande syftet att dra till sig folk från hela landet. I fråga om Stockholms skärgård har emellertid strukits under vikten av att åtgärder vidtas för dess utnyttjande som - inte primärt - rekreationsområde.

Utskottet anser för sin del inte att några principiellt nya skäl anförts för att ändra urvalet av primära rekreationsområden eller de utgångspunkter utifrån vilka ett sådant urval bör ske. Motionsyrkandena avstyrks därför.

3.4 Planering för vägar

Motionen 1977/78:1365 (c) utmynnar i förslaget att riksdagen begär att i det pågående arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning skall beaktas

CU 1978/79:2

möjligheter till större insyn och inflytande i vägfrågor för kommuner och enskilda markägare. Motionärerna anför att vägdragningar tycks skapa betydande olägenheter, inte minst för markägare. Full kompensation för bl. a. sämre arrondering kan sällan ges genom ägoutbyten. Som en väsentlig orsak härtill anges att den lokala planeringen alltför sent kopplas in på detaljerna och att markägaren saknar reella möjligheter att på ett tidigt stadium påverka situationen.

De av motionären anförda motiven för förslaget antyder att kritiken närmast riktar sig mot den fysiska planeringen av vägarenligt väglagen. Inom bygglagområdet pågår, som motionären anför, ett fortsatt arbete vari såväl medborgarinflytandet i allmänhet som markägarens ställning naturligen kommer att beröras. Det finns anledning att utgå från att den fysiska planeringen av statliga vägar fram till arbetsplan kommer att anslutas till den kommunala fysiska planeringen. Någon riksdagens åtgärd enligt motionsförslaget behövs inte. Motionens syfte kommer även utan en sådan åtgärd att vägas in i det fortsatta arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning.

3.5 Samordnad lagstiftning

Det i motionen 1977/78:620 (s) framförda kravet på samordning av de lagregler med vilka den fysiska riksplaneringens intentioner skall hävdas har utformats så att riksdagen bör begära ett förslag i ämnet.

Det är enligt utskottets mening uppenbart att ett sålunda begärt förslag måste bedömas mot bakgrund av en ny plan- och byggnadslagstiftning. En sådan lagstiftning får förutsättas komma att foga in systemet med den fysiska riksplaneringen i ett allmänt plansystem. Först med denna bakgrund kan närmare diskuteras de kvarvarande samordningsbehoven, t. ex. i fråga om gruvlagstiftningen. Det är därför inte nu lämpligt att riksdagen begär ett separat förslag i ämnet.

3.6 Konflikter i planfrågor

Frågan om hur meningsskiljaktigheter mellan planmyndigheter och markägare skall lösas tas upp i motionen 1977/78:848 (c). Motionären förordar att sådana tvister avgörs av allmän domstol. Motionen utmynnar i förslag om en utredning av möjligheterna att i dessa fall tillämpa de handläggningsformer som gäller enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).

De kommunala planbesluten liksom den planmässiga prövning som kan ske i byggnadslovsärenden skall innefatta att tillbörlig hänsyn tas inte endast till allmänna utan även till enskilda intressen. Det förhållandet att byggnadslagstiftningen innebär och måste innebära en restriktion i markägarens rätt att fritt disponera över sin egendom kommer naturligen ofta att i det enskilda fallet leda till en markägarens uppfattning att hans rätt inte ”tillbörligen” beaktats. Det måste emellertid enligt utskottets mening anses klart olämpligt

CU 1978/79:2

att föra över dessa meningsskiljaktigheter från den offentliga rättens till privaträttens område. Detta skulle ge planmyndigheterna en inte avsedd och inte önskad ställning som företrädare för kommunala och statliga privaträttsliga intressen.

Det är däremot - såväl för samhället som för den enskilda markägaren - önskvärt att de grundläggande reglerna för gränsdragningen mellan allmänt och enskilt inflytande blir så enkla och klara som möjligt. Var denna gräns skall dras är en politisk fråga. Denna fråga liksom den tekniska konstruktionen av lagreglerna får förutsättas bli behandlade i pågående arbete på en ny plan- och byggnadslagstiftning.

Utskottet kan med hänsyn till det anförda inte tillstyrka motionsförslaget.

I anslutning till det anförda noterar utskottet att frågan om rättshjälp i dessa förvaltningsärenden - en fråga som inte faller inom civilutskottets beredningsområde - kan behöva ytterligare följas. Härmed sammanhängande frågor har berörts i prop. 1972:111 bilaga 2 s. 358 ff. samt av utskottet i betänkandena CU 1974:9 s. 29, CU 1975/76:28 s. 8 och CU 1977/78:18 s.

8.

3.7 Planberedskapen

Motionerna 1977/78:624 (s) och 897 (s), yrkandet 4, tar båda sikte på åtgärder för att förbättra planberedskapen så att brister i denna inte hämmar ett ökat bostadsbyggande. I motionen 624 föreslås riksdagen påkalla särskilda överväganden och förslag i ämnet. Motionärerna tar i första hand sikte på sådana brister för vilka staten har ett ansvar. 1 motionen 897 föreslås ett uttalande som närmast torde rikta sig mot förhållanden vilka av motionärerna uppfattas som brister vid regeringens handläggning av planfrågor.

Utskottet delar motionärernas allmänna utgångspunkt att förutsättningarna för att genomföra ett beslutat bostadsbyggnadsprogram måste ägnas en fortlöpande uppmärksamhet. Bland dessa förutsättningar ingår också att brister i planläggning enligt byggnadslagen inte skall försena programmets genomförande. Som utskottet ovan (s. 10-13) redovisat har enligt sammanställningarna av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen planberedskapen försämrats under 1970-talet, en tendens som dock nu tycks ha avstannat. Initiativ till fysisk planläggning och till därtill anknytande byggnadsplanering är led i en lång kedja överväganden, där de kommunala bedömningarna över bl. a. ett brett ekonomiskt spektrum spelar en avgörande roll. Det är därför svårt att rikta uppmärksamheten endast på en viss länk i kedjan av överväganden. Länsbostadsnämnderna har, i anslutning till vad som anförts i senaste budgetproposition, redan under våren i samråd med länsarbetsnämnderna och länsstyrelsernas planenheter haft överläggningar med kommunerna om bostadsbyggandets planering. Dessa överläggningar, samordnade av bostadsstyrelsen, fortsätter under hösten i syfte att ytterligare

CU 1978/79:2

kartlägga planeringssituationen och initiera lösningar av klarlagda brister. Med hänsyn härtill får motionärernas syfte anses vara helt tillgodosett även utan åtgärder från riksdagens sida. Frågorna följs kontinuerligt inom bostadsdepartementet.

3.8 Geologisk kar te ring

En geologisk kartering begärs i motionen 1977/78:1379 (s). Motionärerna anför - mot bakgrund av raskatastrofen i Tuve - att en geologisk kartering behövs i första hand av Västergötland, Dalsland och Bohuslän. Karteringen bör vara ett underlag för noggranna geotekniska undersökningar.

Även enligt utskottets mening bör en vidgad geologisk kartering komma till stånd. Enligt vad utskottet erfarit har också inom regeringens kansli övervägts åtgärder i sådan riktning. Utskottet förordar att sådana åtgärder vidtas och att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna. Den närmare utformningen av dessa åtgärder får beslutas av regeringen.

3.9 Grundvatten

I motionen 1977/78:1678 (vpk) föreslås riksdagen begära förslag till en lagstiftning som öppnar möjlighet att ingripa mot åtgärder som orsakar skadlig grundvattensänkning. Förslaget torde närmast syfta på sådana åtgärder som inte regleras genom vattenlagen.

Som ovan (s. 14-15) angetts har frågan berörts i det tidigare arbetet på en revision av byggnadslagstiftningen. Den har också ytterligare aktualiserats genom en framställning till bostadsdepartementet från Svenska kommunförbundet. Utskottet delar motionärernas mening att frågan är viktig och ytterligare bör övervägas. Mot bakgrund av det anförda behövs det emellertid nu inte någon direkt framställning från riksdagens sida.

Utskottet noterar i detta sammanhang att frågan knyter an också till de uppgifter som getts den särskilde utredaren av frågor om skadestånd för miljöskador.

3.10 Planmässig sanering efter industrinedläggningar

Frågan om planmässig sanering efter industriers nedläggning bör enligt vad som föreslås i motionen 1977/78:270 (s) närmare utredas. Motionärerna anför - med exempel från Västernorrlands län - att användningsmöjligheterna när det gäller nedlagda industrilokaler är starkt begränsade genom att de är anpassade till en speciell industriell process och att därför en sanering är nödvändig. I sanerat skick sägs emellertid lokalerna erbjuda goda alternativa användningsmöjligheter. Motionärerna anför att kommunerna haft att sanera industrilokalerna och ifrågasätter om detta är rimligt. Vidare bör saneringskostnaderna kunna sänkas om sanering och anpassning till annan

CU 1978/79:2

användning kunnat ske direkt i anslutning till att fastigheten övergavs.

Motionärerna anser att kravet på hur sanering skall genomföras bör utredas i särskild ordning. En utväg anses kunna vara att industriföretaget under sin verksamma period bygger upp en garantifond som kan användas vid en ombyggnad av lokalerna. Frågan tas också upp huruvida det är möjligt att i exploateringsavtalets form klargöra att industriföretaget har att svara för sanering om verksamheten läggs ned.

Den i motionen upptagna frågan är viktig och aktuell. Ovan (s. 15-16) har redogjorts för den lagstiftning m. m. som reglerar byggnaders underhåll ur skilda aspekter. De frågor som tagits upp i motionen har emellertid inte ägnats speciell uppmärksamhet tidigare. Enligt utskottets mening vore det lämpligt att överväganden gjordes om vilka åtgärder som bör vidtas för sanering efter industriers nedläggning. Frågan hör nära samman med den översyn av bygglagstiftningen som sker i bostadsdepartementet. Utskottet vill emellertid förorda att de föreslagna övervägandena inte inordnas i det pågående bygglagarbetet - detta för att inte ytterligare fördröja detta arbete. Dessutom berör motionen även frågor som inte torde böra behandlas inom ramen för bygglagarbetet. Vad utskottet med anledning av motionen sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

3.11 Personalutrymmen vid vissa servicearbeten

1 motionen 1977/78:273 (vpk) föreslås riksdagen besluta att hos regeringen begära en snabbutredning för att tillgodose behovet av personalutrymmen för servicearbeten samt förslag till ändring i byggnadsstadgan med anledning härav. Motionärerna anför att arbetsmiljölagen - AML - anger att personalutrymmen skall finnas men att i realiteten tillgång till sådana utrymmen inte finns annat än i undantagsfall för dem som arbetar med service, underhåll och reparationer av fastigheter. Detta är enligt motionärerna ett stort problem för dem som utför korta, tillfälliga arbeten.

Regler om personalutrymmens utformning och planering finns huvudsakligen i byggnadslagstiftningen och i arbetarskyddslagstiftningen. Ovan (s. 16-17) har redogjorts för gällande ordning m. m. Av redogörelsen framgår bl. a. att yrkesinspektionen kan rikta förelägganden eller förbud mot den som råder över arbetsställe även när denne inte är arbetsgivare i förhållande till den som utsätts för risken.

I propositionen (1977/1978:149) med förslag till arbetsmiljölag underströk föredragande statsråd vikten av att arbetsmiljöfrågorna som berör personal som sysslar med skötsel och underhållsarbeten ägnas stor uppmärksamhet vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

Den i motionen upptagna frågan torde enligt utskottets mening löpande få beaktas av arbetarskyddsstyrelsen. Nämnas bör att styrelsen i samråd med arbetsmarknadens parter årligen tar ställning till det författningsarbete som bör bli föremål för närmare överväganden inom styrelsen. Därvid finns

CU 1978/79:2

möjligheter att utreda hur personalutrymmen vid servicearbeten skall ordnas. Det ankommer sålunda på arbetarskyddsmyndigheten att efter samråd med arbetsmarknadens parter bedöma vilka projekt som bör utföras. Utskottet anser det inte lämpligt att föreslå att den i motionen upptagna frågan prioriteras framför andra angelägna projekt. Sålunda har arbetarskyddsstyrelsen i september 1978 underställt arbetsmarknadens parter för yttrande ett förslag till författningsarbete, avsett att utföras inom styrelsen under innevarande budgetår.

Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionen 1977/78:273 (vpk) med dess krav om snabbutredning för att tillgodose behovet av personalutrymmen för vissa servicearbeten.

3.12 Barnsäkerhet

Förslag till komplettering av BS i syfte att uppnå säkerhet för barn även i lägenheter byggda före 1973-07-01 påyrkas i motionen 1977/78:279 (vpk). Vidare bör enligt motionärerna kompletteringen även innefatta skyldighet för fastighetsägaren att årligen kontrollera säkerhetsanordningarnas funktion.

Kungl. Maj:t fastställde i december 1972 av planverket utarbetade föreskrifter angående åtgärder för att öka säkerheten mot barnolycksfall i bostäder och barnstugor m. m. Föreskrifterna som gäller fr. o. m. 1973-07-01 hade inte retroaktiv verkan. De har tagits in i Svensk byggnorm 1975. Föreskrifterna innefattar bl. a. bestämmelser om hur fönster och dörrar skall konstrueras för att hindra att barn skadas. Vidare finns regler om hur trappa, balkong, skåp, spis, diskmaskin och tvättmaskin skall utformas för att öka säkerheten mot barnolycksfall. Regler finns även för hur eluttag, maskindrivna portar och bassänger skall anordnas för att skydda barn från olyckor.

I februari 1977 tillkallades bamolycksfallsutredningen för att undersöka omfattningen av bamolycksfallen och deras orsaker. Enligt vad utskottet erfarit kommer utredningen att närmare behandla frågan om säkerhet i bl. a. bostäder och därvid pröva frågan om retroaktivitet.

Barnolycksfallsutredningens behandling av frågan bör avvaktas. Utskottet är sålunda inte berett att nu föreslå riksdagen att hos regeringen begära komplettering av BS m. m. Motionen 1977/78:279 avstyrks därför.

3.13 Barns lekmiljö

1 motionen 1977/78:313 (c, s, fp) behandlas frågan om riktlinjer för barns lekmiljö. Motionärernas hemställan går ut på att riksdagen hos regeringen begär att statens planverk ges i uppdrag att utforma regler och riktlinjer för att tillgodose barns lekmiljö i enlighet med vad i motionen anförts. Motionärerna anser mycket tyda på att planförslag och ibland även byggnadslov bör följas

CU 1978/79:2

av utredning om hur befintlig vegetation och terrängförhållanden kan tillvaratas samt hur ny vegetation kan utformas. Vidare bör i plansammanhang undersökas vilken eventuell lekledarinsats som planeras för att tillgodose barnens aktiviteter inom området.

Inom planverket pågåren löpande revidering av SBN. I detta sammanhang finns möjlighet att ägna ytterligare uppmärksamhet åt frågan om hur bl. a. friytor för lek och utevistelse bör planeras. Vidare bör resultatet av den pågående översynen av arbetet med bygglagstiftningen avvaktas. Motionen avstyrks därför.

3.14 Lassky dd

I motionen 1977/78:400 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till komplettering av BS med bestämmelserom inbrottsskydd. Motionärerna erinrar om att en allmän översyn av byggnadslagstiftningen f. n. pågår inom bostadsdepartementet och att den i motionen upptagna frågan med fördel kan behandlas i samband med översynen.

Låsutredningen avgav i december 1975 sitt betänkande Konsumentskydd på låsområdet (SOU 1975:19). Bl. a. föreslogs i betänkandet en särskild lagom låsinstallation m. m. som skulle möjliggöra auktorisation av låssmeder. Vidare föreslogs en ändring av BS så att ett effektivt inbrottsskydd kan erhållas genom tvingande byggnormer.

Regeringens bedömning av låsutredningens förslag har redovisats i en inom handelsdepartementet upprättad promemoria den 4 maj 1977 samt i ett pressmeddelande den 13 maj 1977. Enligt promemorian anförs - beträffande komplettering av BS - att denna fråga överlämnats från handelsdepartementet till bostadsdepartementet för att behandlas inom ramen för den översyn av byggnadslagstiftningen som pågår.

Genom det fortsatta utredningsarbetet beträffande komplettering av BS är motionärernas krav tillgodosett i inte ringa grad. Någon begäran om komplettering är nu inte erforderlig.

3.15 Hörselskadade

Frågan om hur byggnader skall utformas för att tillgodose hörselskadades speciella behov tas upp i motionen 1977/78:1676 (s). Motionären yrkar att en översyn av gällande bestämmelser beträffande byggnaders tillgänglighet för bl. a. hörselskadade kommer till stånd samt att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hörselskadade.

Regler om handikappanpassning av bl. a. bostäder och arbetslokaler finns i BS i vilken stadgas (42 a §) att dessa skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom.

Regler om att stadgan skulle omfatta även personer med nedsatt oriente -

CU 1978/79:2

ringsförmåga infördes år 1971 (prop. 1971:48, CU 1971:13). I propositionen godtogs ett av statens planverk framfört förslag att ordet ”orienteringsförmåga” skulle anses innebära åtgärder till hjälp för personer vars rörelseförmåga är nedsatt bl. a. till följd av hörselskador. Riksdagen hade ingen erinran häremot. I SBN 1975 har införts föreskrifter om ljudklimatets utformning.

Motionären anför att det har visat sig att länsstyrelser och byggnadsnämnder när det gäller handikappanpassningen inte alltid tillämpar bestämmelserna som lagstiftaren avsett. Svårigheter som ger upphov till inte avsedda tolkningar anges kunna uppstå på grund av att det som inte finns utskrivet i BS inte tillämpas.

1 likhet med motionären finner utskottet - nu liksom vid behandlingen av frågan år 1971 - att regeln om handikappanpassning i 42 a § BS även gäller personer vars orienteringsförmåga är nedsatt till följd av hörselskada. Det problem som motionären tar upp innebär enligt utskottets mening inte att gällande regler bör omprövas. Däremot är det viktigt att handläggande myndigheter informeras om innebörden av BS såvitt nu är i fråga. Utskottet utgår från att planverket fortlöpande beaktar detta informationsproblem. Något riksdagens uttalande om tolkningen av gällande bestämmelser om de hörselskadades problem i sammanhanget anser sig utskottet därför inte böra förorda.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1688, yrkandet 2,

2. beträffande markreservation för förskolor och fritidshem att riksdagen avslår motionen 1977/78:1362,

3. beträffande planläggning i skärgårdsområden m. m. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1395,

4. beträffande planering för vägar att riksdagen avslår motionen 1977/78:1365,

5. beträffande samordnad lagstiftning att riksdagen avslår motionen 1977/78:620,

6. beträffande konflikter i planfrågor att riksdagen avslår motionen 1977/78:848,

7. beträffande planberedskapen att riksdagen avslår motionerna 1977/78:624 och 897, yrkandet 4,

8. beträffande geologisk kartering att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1379 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande grundvatten att riksdagen avslår motionen 1977/ 78:1678,

CU 1978/79:2

10. beträffande planmässig sanering efter industrinedläggningar att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:270 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande personalutrymmen vid vissa servicearbeten att riksdagen avslår motionen 1977/78:273,

12. beträffande barnsäkerhet att riksdagen avslår motionen 1977/ 78:279,

13. beträffande barns lekmiljö att riksdagen avslår motionen 1977/ 78:313,

14. beträffande låsskydd att riksdagen avslår motionen 1977/ 78:400,

15. beträffande hörselskadade att riksdagen avslår motionen 1977/ 78:1676.

Stockholm den 17 oktober 1978

På civilutskottets vägnar

KJELL S. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Oskar Lindkvist (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Lars Henrikson (s), Karl-Erik Strömberg (fp), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson (c), Maj-Lis Landberg (s), Per-Erik Nisser (m), Birgitta Dahl (s), Magnus Persson (s), Eric Hägelmark (fp), Torsten Sandberg (c) och Göthe Knutson (m).

Reservationer

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis Landberg, Birgitta Dahl och Magnus Persson (alla s) har reserverat sig mot betänkandet i följande delar.

1. Bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m.

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar ”1 motionen” och slutar ”denna grund” bort lyda:

Förslaget i den socialdemokratiska partimotionen 1977/78:1688, yrkandet

2, om ändringar i byggnadsstadgan (BS) innehåller tre moment: en allmän markering av att de kommunala intentionerna i fråga om bostadsförsörjningen skall beaktas vid planläggning enligt byggnadslagen (9 § BS), en precisering av att stadsplan skall tillgodose också kravet på en god social miljö (12 §) samt ett klarläggande av att byggandets överensstämmelse med kommunernas bostadspolitiska intentioner skall kunna prövas också i

CU 1978/79:2

byggnadslovsärendet (56 § 1 morn.)- Förslagen utgår från den allmänna sociala syn som motionärerna föreslagit bör ingå i de bostadspolitiska målen.

Vad först gäller de allmänna föreskrifterna om planläggning i 9 § första stycket BS har utskottet kommit till följande bedömning. Stadgandet har avsetts utgöra en sammanfattning av för alla planinstitut gemensamma bestämmelser av så grundläggande karaktär att de försvarar en framskjuten placering. Paragrafens första stycke tar upp en deklaration om att syftet med all bebyggelseplanering är att främja en från allmän synpunkt ändamålsenlig utveckling av det område som planeringen avser. I anslutning därtill framhålls att planeringen bl. a. bör grundas på en rimlig avvägning mellan de olika allmänna - statliga och kommunala - intressen som gör sig gällande i det enskilda fallet. Hänsyn skall tas, sägs det i paragrafen, till ”den allmänna samfärdselns, energihushållningens, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket gemensamma behov”. Paragrafen ändrades 1975 genom att energihushållningen då fördes in i uppräkningen - en åtgärd som avsåg att markera denna aspekt.

Huvudstadgandet om att planeringen skall främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling borde rimligen tolkas så att också de bostadssociala kraven därmed blev beaktade. Det bör dock inte finnas någon tvekan på denna punkt. Därför och med hänsyn till att bostadsförsörjningskraven är det helt överskuggande centrala momentet i prövningen bör i paragrafen föras in en hänvisning också till dessa på sätt som föreslås i motionen. Ett avstyrkande av förslaget skulle kunna uppfattas som att dessa krav inte hade samma dignitet som t. ex. det militära försvarets nu i texten åberopade krav.

Vad därefter gäller den förordade ändringen i 12 § 1 mom. BS får först noteras följande. Det torde i och för sig vara obestritt att vid stadsplaneläggning bör beaktas möjligheter att i bebyggelsen inrymma lokaler för olika verksamheter, t. ex. barnomsorg, eller för de boendes gemensamma behov. Paragrafens huvudtes är att de anspråk skall tillgodoses ”sorn ur olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse”. Därefter sker en exemplifiering med trafik och brandskydd m. m.

Enligt utskottets mening är det höjt över varje tvivel att anspråken på en god social miljö också i ett bostadsområdes strukturella uppbyggnad med t. ex. olika verksamheter är primära och därför bör fogas in i paragrafen på föreslaget sätt. Några reella skäl häremot har inte anförts. Utskottet tillstyrker sålunda motionsförslaget också i denna del så att därmed markeras att olika verksamheter - som t. ex. barntillsyn och viss service - är lika viktiga att beakta som det en gång var att ta in krav på vattenförsörjning och vägar.

Vad slutligen gäller 56 § 1 mom. 1 st. BS har utskottet ansett det närmast självklart att intentionerna i de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen skall bringas i praktisk tillämpning. En ändring av förordad typ framstår därmed som lämplig.

Utskottet har utgått från att gällande rätt ger möjlighet att i stadsplan ange

CU 1978/79:2

antal lägenheter av olika storlekar som för inrymmas i en byggnad på samma sätt som lägenheternas användning som kontor eller bostad kan styras.

Inom utskottet har inte rests invändningar i sak mot de förordade lagändringarna. Det har däremot hävdats att frågan skulle tas in i aviserat förslag till ny plan- och byggnadslagstiftning. Denna bedömning är ett återupprepande av synpunkter som en utskottsmajoritet anförde i mars 1977 (CU 1976/77:26) mot bakgrund av utfästelsen om ett lagförslag i ämnet under försommaren samma år. I nuvarande läge torde ingen vänta sig att enny planoch byggnadslagstiftning kan vara i kraft förrän in på 1980-talet. Samtidigt har regeringen uttalat sig för delreformer på vissa andra områden av denna lagstiftning. Dessa invändningar är därför än mer svårförståeliga.

Utskottet tillstyrker motionsförslaget.

dels utskottet under 1 bort hemställa:

1. beträffande bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:1688, yrkandet 2, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Samordnad lagstiftning

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar ”Det är” och slutar ”i ämnet” bort lyda:

Vid behandlingen av motionsförslaget inom utskottet har inte förts fram några sakliga invändningar-endast en hänvisning till arbetet på en ny planoch byggnadslagstiftning. En sådan lagstiftning kan inte antas vara i kraft på ytterligare flera år. Samordningsbehoven anmäler sig dock löpande. Särskilt inför slutförandet av planeringsskedet inom den fysiska riksplaneringen anmäler sig dock behov av en samordning som möjliggör ett genomförande av dessa planeringsintentioner. Frågorna om tillämpningen av 136 a § byggnadslagen och om gruvlagens anpassning ställer sig därvid i förgrunden. Enligt utskottets mening bör därför riksdagen följa motionärernas förslag och påkalla ett aktivt arbete i denna del, detta även om lösningen delvis kan bli endast provisorisk.

dels utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande samordnad lagstiftning att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:620 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

CU 1978/79:2

3. Planberedskapen

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar ”Utskottet delar” och på s. 26 slutar ”inom bostadsdepartementet” bort lyda:

De diskussioner som länsbostadsnämnderna, länsarbetsnämnderna och länsstyrelsernas planeringsenheter fört och skall fortsätta med kommunerna har ytterligare belagt den bild av brister i planberedskapen som tecknats i motionerna. Uppgifter om några faktiska åtgärder för att undanröja hinder för resp. stimulera ett undanröjande av sådana brister har dock inte stått att få. Även om planinitiativen har ett ofrånkomligt samband med bostadsbyggandets allmänna förutsättningar kan man emellertid inte se bort från att kommunerna på många håll ansett planinitiativ meningslösa därför att en fastställelse inte ansetts kunna ske inom rimlig tid. Ett hinder är att behandlingen av jordbruksmarksfrågorna inom den fysiska riksplaneringen präglats av ett motstånd mot alla sakprövningar i avvaktan på en förhoppningsvis emotsedd översiktlig lösning. Ett annat hinder är att då planer går till regeringens prövning den totala handläggningstiden inte minst inom regeringskansliet blivit mycket lång. Det är därför inte möjligt att avvisa förslag till åtgärder beträffande de planmässiga förutsättningarna för bostadsbyggnadsprogrammets genomförande och ökning med hänvisning till regeringens passivitet när det gällt att undanröja brister i andra avseenden. Utskottet föreslår därför att riksdagen begär att regeringen vidtar omedelbara och kraftfulla åtgärder för att inte brister i detaljplaneläget skall hindra bostadsbyggandet. I den mån riksdagens medverkan behövs för att genomföra sådana åtgärder bör förslag därom lämnas skyndsamt.

dels utskottet under 7 bort hemställa:

7. beträffande planberedskapen att riksdagen med anledning av motionerna 1977/78:624 och 897, yrkandet 4, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Per Erik Nisser (m) och Göthe Knutson (m) har till betänkandet fogat följande särskilda yttrande.

Planmässig sanering efter industrinedläggningar

Vi har anslutit oss till majoritetens förslag att riksdagen med anledning av motion (s) bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört om planmässig sanering efter industrinedläggningar. Utskottet har därvid ansett att en utredning i frågan bör komma till stånd.

Det finns förvisso betydligt angelägnare frågor att diskutera och utreda på

CU 1978/79:2

näringslivets område. Behovet av ökade industrisatsningar och ökad sysselsättning måste stå i förgrunden, och för regering och riksdag bör det vara självklart att vidta åtgärder som underlättar en industriell expansion och skapar bättre förutsättningar för nyföretagande.

De frågor motionen tar upp är så till vida sekundära, men eftersom problem på sina håll sedan länge funnits med utrangerade industribyggnader och några åtgärder inte vidtagits av den förutvarande socialdemokratiska riksdagsmajoriteten, kan det finnas skäl att överväganden nu görs.

Vi förutsätter dock att dessa överväganden får en vidare omfattning än vad som anges i motionen och sålunda inte kommer att begränsas av de förslag till lösningar beträffande garantifond m. m. som där anges och som inger oss betänkligheter.

De föreslagna övervägandena bör dock utgå från en mera förutsättningslös diskussion om möjligheterna att lösa de aktuella saneringsfrågorna. Sålunda bör undersökas - så tidigt som möjligt - om det finns möjligheter att bedriva annan industriell eller liknande verksamhet i industrilokaler som inte längre utnyttjas för den ursprungliga produktionen.

Frågan är betydligt mera komplicerad och omfattande än vad som anges i motionen, och vi förutsätter alltså att de kommande övervägandena omfattar även frågor som inte berörts av motionärerna men som naturligen bör tas upp i sammanhanget. Så bör t. ex. undersökas i vad mån det är möjligt för samhället att i samarbete med industriföretagen finna alternativ användning av industrilokaler som av olika skäl inte är lämpliga för den dittillsvarande produktionen.

Vi finner det slutligen inte heller särskilt lämpligt att - som motionärerna - hämta exempel på industrisaneringens problem med utgångspunkt från förhållandena i Västernorrlands län eftersom den industriella processen där måste bedömas som ganska speciell. I andra delar av landet är frågorna om industrisanering mestadels annorlunda, och i en kommande utredning bör dessa skilda aspekter tas upp.

GOT AB 58576 Slockholm 1978