Med anledning av vissa motioner om planering, planläggning och byggande

CU 1978/79:30

Civilutskottets betänkande 1978/79:30

med anledning av vissa motioner om planering, planläggning och byggande

1. Motionerna

Utskottet tar i detta sammanhang upp motionerna 1978/79:

301 av Pär Granstedt m. fl. (c) vari föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till utvidgning av sakägarbegreppet i planärenden i enlighet med vad som anförts i motionen,

396 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att aviserat förslag till ny byggnadslagstiftning bl. a. bör utgå från att de boende eller eljest berörda boendeintressen skall ha ett avgörande inflytande över utformningen av bostäderna och närmiljön,

488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av förköps-, expropriations- och fastighetsbildningsreglerna i enlighet med vad som anges i motionen,

778 (delvis) av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om sådan ändring av byggnadslagstiftningen att kommunernas möjligheter att få tillgång till lämpliga lokaler för barnstugeändamål väsentligt förbättras,

781 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att kommunaldemokratiska kommittén tar upp frågan, hur ortsbefolkningen skall kunna ges större möjlighet att påverka att kulturhistoriska byggnader och för orten värdefulla byggnader skall kunna bevaras,

782 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär direktiv att kommunaldemokratikommittén prövar om man till kommundelsorgan kan knyta beslutsrätt. i byggnadslovsärende genom ändring i 7 § BL,

788 av Olof Palme m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen bör föreläggas förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan som främjar planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt i enlighet med vad i motionen anförts,

799 av Lars Werner (vpk) vari, med hänvisning till motiveringen i motionen 1978/79:797, föreslås att riksdagen uttalar att planering av ett tillräckligt antal barnstugeplatser vid ny- och ombyggnad av bostäder bör vara en förutsättning för godkännande av stadsplan resp. tillstånd till sanering.

1 Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 30

CU 1978/79:30

1575 av Arne Fransson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av byggnadsstadgan i enlighet med de synpunkter som framförts i motionen (krav på byggnadslov för stat och landsting),

1584 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär ändring av 149 § BL i enlighet med motionen,

1585 av Ralf Lindström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om att åtgärder vidtas för att striktare regler införs i byggnadsstadgan, så att den fortgående handikappanpassningen av ”allmänna lokaler" ej ytterligare försinkas,

1591 av Kjell Mattsson m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vad därom i motionen anförts skall utgöra allmänna utgångspunkter för den framtida förnyelseverksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett ökat brukarinflytande i förnyelseverksamheten måste läggas till grund för fortsatta åtgärder,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning och försöksverksamhet beträffande en effektivare organisation av förnyelseåtgärder genom ombyggnadsförättningar,

1604 av Lars Ulander m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer att de åtgärder som anvisas i motionen vidtas i syfte att öka säkerheten vid arbete på tak,

1669 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga och med hänvisning till motiveringen i motionen 1978/79:1108 avsnittet "Mark- och bostadspolitik”, hemställs

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande arbetet med förändring av byggnadslagstiftningen,

2089 av Kjell Mattsson m. fl. (c) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

1. att sådana riktlinjer bör ges förden kommunala översiktliga planeringen som främjar utvecklingen av de mindre orterna och landsbygden,

2. att kommunerna bör tillhandahållas ytterligare underlag och anvisningar för en planering enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder snarast bör vidtas för att-utöver vad i hemställan under 1 och 2 anges, främja en utveckling av de mindre orterna och landsbygden enligt vad i motionen anförts,

2090 av Jan-Ivan Nilsson (c) och Svea Wiklund (c) vari hemställs att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna att den ånyo bör pröva formerna för en ökad samordning mellan statliga myndigheter och organisationer för att bättre kunna ta till vara och förmedla erfarenheter till kommunerna i planerings- och bebyggelsemiljöfrågor,

2092 av Hans Nyhage (m) och Maj Pehrsson (c) vari hemställs att riksdagen

CU 1978/79:30

anhåller att regeringen ger statens planverk i uppdrag att låta utarbeta normer för inbrottsskydd i all nybyggnadsproduktion i enlighet med vad som angivits i motionen,

2094 av Karl Erik Olsson (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om beaktandet i kommunal planering av ekologiska aspekter,

2096 av Per Petersson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om ändringar i fastighetsbildningsregler och byggnadslag i syfte att underlätta lantbruks övergång till en ny jordbrukargeneration,

2130 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, med hänvisning till motiveringen i motionen 1978/79:2129, föreslås att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till riktlinjer för att tillgodose behovet av lek- och idrottsutrymmen vid ny- och ombyggnation av förskolor, skolor och bostadshus.

1 ett utskottets kommande betänkande om energisparfrågor m. m. berörs även vissa motionsförslag som rör planering och byggande.

2. Vissa uppgifter till motionerna

2.1 Vissa förslag om ett utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden Utskottet

har i betänkandet CU 1978/79:26 (s. 19-20, 78-80) tidigare behandlat ett förslag i motionen 1978/79:788 (s)om viss utredning m. m. Den i motionen förordade utredningen skulle avse förberedelser och planering för ett "utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden”. Som en första åtgärd skulle genom utredningen kommunerna uppmuntras att inventera och redovisa tillgången på outnyttjad byggnadsmark. Den andra huvuduppgiften angavs vara att studera och pröva frågan om ombyggnadsverksamhetens finansiering även utanför bostadssektorn. Utredningens tredje angivna uppgift skulle vara att överväga möjligheterna att komplettera kommunernas bostadsbyggnadsprogram med program förden totala bebyggelseutvecklingen - program som borde läggas till grund för ett långsiktigt ”nationellt miljöutvecklingsprogram". I motiven förden sålunda föreslagna utredningen utvecklar motionärerna sin syn på utvecklingen av samhällsutbyggnaden i framtiden. Riksdagen avslog motionsförslaget.

Riksdagen har även tidigare, i samband med behandlingen av energisparplanen (CU 1977/78:31 s. 21, 38-39), behandlat likartade frågor, väckta genom motionen 1977/78:393 (s). Där föreslogs riksdagen bl. a. uttala sig för att den närmaste treårsperioden skulle användas för medvetna förberedelser för ett "miljöpolitiskt program för resurshushållning". Dessa förberedelser skulle omfatta i princip de åtgärder som i den närmast tidigare nämnda motionen angetts som huvuduppgifter för en utredning. Här

CU 1978/79:30

begränsades dock uppgiften för en utredning till att studera och pröva frågan om ombyggnadsverksamhetens finansiering även utanför bostadssektorn. Vidare skulle, utan att formerna därför berördes, kommunerna uppmuntras att inventera och redovisa tillgången på sådan outnyttjad byggnadsmark inom tätorterna som skulle kunna ta emot kommande bostadsbebyggelse. Slutligen skulle, på inte heller närmare angivet sätt, övervägas möjligheterna att komplettera kommunernas bostadsbyggnadsprogram med program för den totala bebyggelseutvecklingen - program som skulle läggas till grund för ett långsiktigt ”nationellt miljöutvecklingsprogram”. I det miljöpolitiska programmet, som avsågs komma till stånd efter tre år, skulle inordnas även investeringsprogrammet för energibesparing. Som motiv därför utvecklades en syn på samhällsutbyggnaden som sammanfaller med vad som utvecklats i motionen 1978/79:788. Även detta förslag avslogs av riksdagen.

Vidare noteras att i den energipolitiska motionen 1978/79:2413 (s) förs fram förslaget att riksdagen ger regeringen till känna att en utredning snarast bör tillsättas för att överväga och lämna förslag till ett utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden enligt vad som anförts i motionen. Där sägs bl. a. att en effektiv energihushållning förutsätter en helhetssyn och en samordning av åtgärder inom samhällsplanering, bostadspolitik och trafikpolitik. Det hänvisas till förslaget i motionen 1978/79:788 om ett utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden. Det anförs vidare att i detta program bör åtgärder för energihushållning samordnas med andra åtgärder som rör bebyggelse, t. ex. planer för sanering, stadsförnyelse och kulturminnesvård. Motionen 1978/79:2413 (s), i denna del, utmynnar, liksom motionen 1978/79:788, i att frågan om ett sådant utvecklingsprogram borde bli föremål för en samlad översyn i en statlig utredning. Denna utrednings huvuduppgifter anges på i princip samma sätt som tidigare: kartläggning av outnyttjad byggnadsmark, finansiering av ombyggnad även utanför bostadssektorn och utvidgning av bostadsförsörjningsprogrammen till sådana program för den totala bebyggelseutvecklingen som kan läggas till grund för ett nationellt miljöutvecklingsprogram. Detta motionsförslag kommer att behandlas i ett utskottets senare betänkande om energisparåtgärderna.

2.2 Vissa planeringsriktlinjer

2.2.1 Bygglagarbetet

Bygglagutredningen avlämnade i mars 1974 betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande med förslag till principer för framtida lagstiftning i dessa frågor. I propositionen 1974:150 (s. 4 och 391) anförde dåvarande bostadsministern att betänkandet, med hänsyn till utfallet av remissbehandlingen, inte kunde läggas till grund för statsmakternas ställningstagande. Ämnet har därefter behandlats inom departementet fram till

CU 1978/79:30

november 1978, då en särskild utredningsman tillkallades. Enligt vad bostadsministern nyligen angett kommer ett förslag till ny plan- och byggnadslag att läggas fram senast före valet.

2.2.2 Fysisk riksplanering

Regeringen har successivt fattat beslut om det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen inom länen. Detta beslut kommer att följas av en samlad redovisning till riksdagen genom en proposition, som uppgetts komma senast den 26 april i år.

Vidare pågår inom departementet arbete med en ny samlad rapport om hushållning med mark och vatten med förslag till kompletterande riktlinjer och andra åtgärder samt förslag om fortsatt fysisk riksplanering.

1 den inom bostadsdepartementet upprättade promemorian (1978-09-07) Fysisk riksplanering - fullföljande av fastlagda riktlinjer har angetts allmänna utgångspunkter för de centrala verkens, länsmyndigheternas och kommunernas arbete med att fullfölja fastlagda riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Enligt denna promemoria bör tyngdpunkten i de närmaste årens arbete läggas bl. a. vid att upprätta områdesplaner - ett begrepp som motsvarar bygglagutredningens kommundelsplan - för tätorter vars expansion kan komma att beröra jordbruksmark. I sammanhanget anförs (s. 26) att detta planeringsarbete för de enskilda tätorterna bör innefatta överväganden om fördelning av byggandet mellan olika tätorter inom resp. kommun. Förutsättningarna för komplettering och utbyggnad av mindre orter i kommunerna bör därvid också övervägas. Vidare bör övervägas möjligheterna att på olika sätt minska tätorternas anspråk på mark med beaktande av kravet på en god boendemiljö. Förhållandet mellan bebyggelsemönstrets utveckling och energihushållning bör också uppmärksammas.

Till vad som ovan refererats om ett arbete med områdesplaner som innefattar överväganden om fördelning av byggandet mellan olika tätorter inom resp. kommun knyts uttalanden i promemorian som berör översiktliga överväganden även i regional skala. Bl. a. hänvisas till länsplaneringens material. Det sägs att närhet och väl fungerande samband mellan arbetsplatser, bostäder, friluftsområden och serviceinrättningar är centrala förutsättningar för att de regionalpolitiska målen skall uppnås. Slutligen, i detta sammanhang, sägs att kommunernas planering för tätortsutbyggnad bör med hänsyn bl. a. till kravet på hushållning med jordbruksmarken ske inom ramen för en områdesplanering som anger behovet av mark för tätortsändamål fram till år 1990 och att länsplaneringens planeringstal därvid bör tjäna som riktmärke.

Regeringen har i skrivelse den 7 september 1978 till vissa myndigheter

1* Riksdagen 1978/79. 19 sami Nr 30

CU 1978/79:30

bl. a. uppdragit åt dem att medverka i det fortsatta arbetet på det sätt som anges i promemorian.

2.2.3 Länsplanering m. m.

Den regionalpolitiska planeringen syftar till att åstadkomma balans mellan och inom olika regioner. För att förverkliga de riktlinjer som dras upp i planeringen används ortsplan, planeringstal och stödområden samt administrativa och ekonomiska medel.

Den nämnda planeringen bedrivs regionalt av länsstyrelserna och ställs samman och utvärderas på central nivå. Genom särskilt cirkulär (1973:24, ändrat senast 1977:2) har statsmyndigheterna ålagts skyldighet bl. a. att följa de riktlinjer som riksdagen godkänt. 1 propositionen 1978/79:112 om regionalpolitiken anförs i fråga om sambandet mellan länsplaneringen och bl. a. kommunal planering enligt byggnadslagstiftningen följande (s. 43 n):

När det gäller samverkan mellan länsplaneringen och annan planering vill jag slutligen framhålla att en väsentlig del av arbetet med de regionalpolitiska frågorna är att i den fysiska planeringen åstadkomma en bebyggelsestruktur som ger goda lokala arbetsmarknader. Länsstyrelsen skall i dialog med kommunerna verka för att dessa bedriver en fysisk planering som leder till att lokaliseringen av bostäder, service och arbetsområden står i överensstämmelse med de övergripande regionalpolitiska målen. Länsstyrelsen bör ytterligare förstärka samverkan mellan länsplaneringen och den kommunala planeringen.

I ortsplanen, som läggs fast av riksdagen, är kommunerna indelade i centra inom storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommundelscentra. Ortsplanen har sin största betydelse när det gäller planeringen av skilda servicefunktioner. I propositionen 1978/79:112 föreslås (s. 56) att i ortsplanen bör göras en komplettering med den innebörden att områden mellan vilka pendlingen är omfattande, eller där pendlingsavstånden är rimliga, bör behandlas sammantagna (pendlingsregioner).

I anslutning till förslaget om pendlingsregioner konstateras i propositionen (s. 57) att arbetsplatsers och bostäders lokalisering avgörs i den kommunala fysiska planeringen. Det sägs vidare att arbetet med ortsplanen i vissa områden bör vara till fördel för de regionalpolitiska ambitionerna att öka tillgängligheten till arbetstillfällena inom olika pendlingsregioner. Det sägs också att övervägandena inom den kommunala fysiska planeringen bör kunna utgöra en väsentlig del i kommunernas medverkan i länsplaneringen. 1 anslutning till bedömningen av regionalpolitiska medel i bl. a. kommunernas verksamhet anförs (s. 78-79) att det är av stor betydelse att kommunerna genom sin decentraliserade verksamhet kan medverka till att undanröja förvärvshinderbl. a. genom en fysisk planering som leder till så kort avstånd som möjligt mellan bostäder och arbetsplatser.

Riksdagen har år 1976 lagt fast planeringstal för varje län i form av

CU 1978/79:30

befolkningsramar för år 1985, ramar som anger ett högsta resp. lägsta antal invånare. Förslagen i den nämnda propositionen 1978/79:112 innebär att dessa planeringstal fortfarande skall tjäna som utgångspunkt för planeringen. Länsstyrelserna har fått i uppdrag att i länsplanering 1980 lämna förslag till planeringstal för år 1990. De kommer också att bedöma den totala folkmängden och arbetskraftsefterfrågan i kommuner och län även för år 2000.

2.3 Materiella krav på planeringen, m. m.

Bygglagutredningen ansåg (SOU 1974:21, mars 1974) att det även i en ny lagstiftning bör finnas allmänna riktlinjer som anger planläggningens syfte och inriktning i stort. Den föreslog bestämmelser som bl. a. innehöll följande huvudpunkter:

1 Planläggningens uppgift är att få till stånd en från allmän synpunkt lämplig markanvändning.

2 För ändring av markanvändningen fordras att ändringen vid planläggning prövats vara godtagbar från allmän synpunkt.

3 Planläggning skall främja en god hushållning med mark och vatten. Om inte särskilda förhållanden föranleder annat skall mark avses för det ändamål som den med hänsyn till beskaffenhet, läge, föreliggande markanvändningsbehov och övriga omständigheter är mest lämpad för.

4 Planläggning skall syfta till en socialt och i övrigt god miljö för människorna.

5 Planläggning skall främja en lämplig samhällsekonomisk utveckling.

Den nya lagstiftningen borde enligt utredningen också innehålla vissa egenskapskrav i fråga om bebyggelsemiljöns utformning. Däribland angavs bl. a:

1 Bebyggelse skall vara anordnad så att den under hänsynstagande till vad nedan sägs på ett tillfredssställande sätt kan fylla sin funktion och ge en socialt och eljest god miljö för dem som bor och arbetar där.

2 Bebyggelse skall vara anordnad på ett ekonomiskt lämpligt sätt.

3 För bebyggelse skall finnas en med hänsyn till bebyggelsens karaktär godtagbar tillgång till samhällelig och kommersiell service samt lokaler och utrymmen för fritidsaktiviteter.

4 För bebyggelse skall finnas med hänsyn till bebyggelsens karaktär tillräckligt stora samt lämpligt lokaliserade och anordnade ytor för lek, motion och rekreativ utevistelse.

5 Bebyggelse skall vara anordnad så att skäliga anspråk på tillgänglighet av samhällelig och kommersiell service är tillfredsställda för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga.

6 Vid lokalisering och utformning av bebyggelse skall samfärdselns krav beaktas, varvid särskilt skall iakttas att en tillfredsställande kollektiv personbefordran möjliggörs.

CU 1978/79:30

12 Bebyggelse skall vara anordnad så att tillgängliga natur- och kulturvärden tillvaratas samt så att skäliga anspråk på skönhet tillfredsställs.

13 Bebyggelse skall vara anordnad så att möjligheterna till framtida förändringar och kompletteringar iakttas.

Boende- och bostadsfmansieringsutredningarna föreslog i juli 1975 (SOU 1975:51) bl. a. en ny bostadsförsörjningslag innefattande i lagen ställda krav på kommunerna. Utredningarna föreslog också bostadsförsörjningsprogram som jämfört med bostadsbyggnadsprogrammen skulle kartlägga brister i den fysiska miljön och ställa upp en översiktlig tidsplan för bristernas avveckling. De skulle också vidgas att avse vissa lokaler för verksamheter som huvudsakligen var avsedda för hushållens behov inom bostadsområdets gränser.

Utredningarna förutsatte att de allmänna synpunkter som anfördes i anslutning till den föreslagna bostadsförsörjningslagen skulle beaktas i det fortsatta bygglagarbetet. De aktualiserade också (s. 224) vissa förändringar av gällande byggnadslagstiftning för att understryka intentionerna med den föreslagna bostadsförsörjningslagen - ändringar som inte ansågs påverka möjligheterna till mer genomgripande reformer. Dessa förändringar innebar i huvudsak följande.

Om förslaget till bostadsförsörjningslag genomfördes borde enligt utredningarna kommuns skyldighet i nämnda hänseende beaktas vid planläggning enligt byggnadslagstiftningen. Utredningarna förordade i denna del att 9 § byggnadsstadgan (BS) skulle kompletteras genom att i uppräkningar av faktorer, till vilka tillbörlig hänsyn skall tas, skulle ingå även ”bostadsförsörjningens krav”.

Vidare förslogs att bland de materiella kraven på stadsplan i 12 § 1 mom. BS skulle införas en hänvisning till att hänsyn skall tas till de fordringar som bör ställas upp på ”god social miljö”.

Utredningarna föreslog också en ändring i 12 §2 mom. BS som skulle undanröja eventuell ovisshet om möjligheterna att bestämma lägenhetsfördelning genom stadsplan. Förslaget framställdes under förutsättning att denna ovisshet kvarstod..

Slutligen föreslog utredningarna att 56 § 1 mom. BS skulle kompletteras så att byggnadslov kunde vägras om ett byggnadsföretag stred mot gällande bostadsförsörjningsprogram, upprättat enligt den föreslagna nya bostadsförsörjningslagen. Ändringen angavs syfta till att ge byggnadsnämnden möjlighet att såsom villkor för byggnadslov föreskriva viss lägenhetsfördelning eller utfärda annan föreskrift för att säkerställa bostadsförsörjningens syften med god bostadsmiljö och förutsättningar för allsidig hushållssammansättning.

CU 1978/79:30

2.4 Vissa normer

2.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten

Byggnadsstadgan (BS)( 1959:612, ändrad senast 1978:369) trädde i kraft den 1 juli 1960.145 § stadgan anges att byggnad i den mån det erfordras skall vara försedd med anordning för uppstigning på tak samt att byggnad skall vara försedd med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från taket om byggnaden är mera än åtta meter hög eller om på taket finns lanternin, ljusbrunn eller liknande. Skydd krävs inte om det av särskild orsak kan anses obehövligt. Enligt stadgans 82 § gäller 45 § i nu refererade delar även i fråga om byggnad som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före stadgans ikraftträdande.

I 45 § stadgas även att anordning för uppstigning på skorsten skall finnas, i denna del gäller ikraftträdande den 1 juli 1960. Med stöd av brandstadgan kan krävas att anordningar för tillträde till skorsten monteras även för tidigare uppförda hus som saknar sådana. Anordningarna skall underhållas (50 § BS).

Närmare föreskrifter beträffande bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader meddelas enligt BS (76 § 1 mom.) av statens planverk eller - beträffande föreskrift som rör även annan myndighets verksamhetsområde - av planverket i samråd med myndigheten. Föreskrift av inte oväsentlig ekonomisk betydelse liksom föreskrift som av annan orsak är av större vikt skall fastställas av regeringen.

Statens planverk har även enligt BS (76 § 2 mom.) att utfärda de ytterligare råd och anvisningar som kan vara erforderliga för tillämpning av BS.

Regeringen har vid skilda tillfällen jämlikt 76 § 1 mom. BS fastställt av statens planverk meddelade föreskrifter rörande tillämpningen av BS samt bemyndigat planverket att utfärda råd och anvisningar enligt 76 § 2 mom.BS. Föreskrifterna liksom råden och anvisningarna har publicerats i Svensk byggnorm 1975 (SBN 75). Föreskrifterna som innehåller krav baserade på BS är bindande för såväl de byggande som för byggmyndigheterna. Råd och anvisningar innehåller främst exempel på lösningar m. m., som bedömts uppfylla föreskrifternas krav m. m. Råden och anvisningarna är inte bindande för den byggande och får därför inte ställas som villkor för byggnadslov eller annat godkännande. Anvisningarnas exempel på konstruktioner m. m. skall godtas av byggnadsnämnd.

I SBN 75 (utgåva 3, kap. 41:3, s. 287-292) finns föreskrifter, råd och anvisningar beträffande bl. a. tillträdes- och skyddsanordningar för tak, förbindelseled till tak och skorsten, uppstigningsanordningar på skorsten, fästanordningar för lina till säkerhetsbälte. SBN gäller i första hand vid nybyggnad.

1 skrivelse till bostadsministern den 18 januari 1979 har Svenska bleck- och plåtslagareförbundet samt Plåtslageriernas riksförbund tagit upp frågan om skyddsanordningar vid arbeten på tak. I skrivelsen hemställs att SBN

CU 1978/79:30

kompletteras så att säkerheten m. m. vid takarbeten ökar. Vidare hemställer förbunden bl. a. att förslag till en särskild förordning läggs fram i syfte att komplettera säkerhetsutrustningen på äldre hus så att SBN:s krav uppfylls, att byggnadsnämnderna före utgången av 1982 inspekterar äldre fastigheter samt utfärdar förelägganden om säkerhetsanordningarna inte uppfyller kraven samt att de framförda förslagen till förbättringar planläggs i samråd med branschorganisationer och fackliga organisationen inom plåtslageribranschen och andra berörda branscher.

Skrivelsen har av bostadsdepartementet remitterats till arbetarskyddsstyrelsen, planverket och Kommunförbundet. Den kommer därefter att behandlas inom departementet.

2.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö

Enligt nuvarande lydelse av 42 a § BS gäller att bostäder för annat ändamål än fritidsändamål och de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde eller som utgör arbetslokal skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom. Bostadsbyggnad i två våningar och bostadsbyggnad med högst två lägenheter får uppföras utan hiss eller motsvarande anordning. Byggnadsnämnd kan i vissa fall medge dispens från tillgänglighetskravet till bostadsbyggnad i högst två våningar och bostadsbyggnad med högst två lägenheter. I 48 a § BS stadgas att reglerna i 42 a § gäller vid ändring av byggnad beträffande de delar av byggnaden som berörs av ändringen och i den omfattning som behövs för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på bl. a. handikappanpassning. 42 a och 48 §§ BS i nuvarande lydelse gäller fr. o. m. den 1 juli 1977.

I svensk byggnorm 1975 (SBN 75) har med stöd av BS meddelats föreskrifter, råd och anvisningar hur krav på handikappanpassning skall tillgodoses både beträffande bostäder och vissa typer av lokaler. 1 SBN finns angivet hur handikappanpassningen skall ske både vid nybyggnad av bostäder och lokaler samt vid ombyggnad av lokaler. I budgetpropositionen (bil. 16 s. 11) anförs att regeringen inom kort kommer att ta upp frågan om fastställelse av verkställighetsföreskriftertill 42 a och 48 §§BS. Föreskrifterna rör nybyggnad av arbetslokaler och ombyggnad av bostäder. Beslut om fastställelse fattades vid regeringssammanträde den 29 mars 1979.

I propositionen 1978/79:99 om en ny trafikpolitik föreslås att 42 a § BS om handikappanpassning skall tillämpas även i fråga om byggnad som har uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilken byggnadslov beviljats före denna dag, om det i byggnaden finns utrymme för resanden i kollektivtrafik enligt lagen om handikappanpassad kollektivtrafik. Därvid skall tillses att sådant utrymme anordnas så att det uppfyller skäliga anspråk på handikappanpassning. Ändring i BS föreslås träda i kraft den 1 juli 1980. 1 motivering till förslaget anför kommunikationsministern (prop. 1978/79:99, s. 138-140) att

CU 1978/79:30

den nödvändiga handikappanpassningen av terminalbeståndet m. m. bör åstadkommas oavsett om anpassningen är föranledd av annan ombyggnad eller inte. Hänsyn skall dock tas till problem främst av ekonomisk och teknisk natur. Sålunda kan kostnaderna för handikappanpassning vara så stora att de inte står i rimlig proportion till vad man vill uppnå. Vidare kan byggnadens konstruktion vara sådan att möjlighet saknas att genomföra en viss anpassningsåtgärd. Enligt kommunikationsministern bör anpassningen i huvudsak successivt genomföras inom en tioårsperiod.

Vissa terminalbyggnader ägs och förvaltas av statliga myndigheter och av landstingskommunerna. Enligt BS (54 § 2 mom. tredje stycket) är bestämmelserna om byggnadslov inte tillämpliga på statens och landstingets byggnader. 1 stället skall (BS 66 § andra stycket) anmälan göras till byggnadsnämnden innan sådana byggnader påbörjas. I fråga om statliga byggnader gäller dessutom att den myndighet som har att pröva ritningarna till byggnaden får medge avvikelse från bestämmelserna i BS eller med stöd av BS meddelade föreskrifter (66 § första stycket). För att klargöra att någon dispensrätt enligt 66 § första stycket inte föreligger i fråga om bl. a. handikappanpassning av utrymmen för resanden med kollektivtrafik har ett nytt andra stycke föreslagits i 66 §.

Riksdagen kommer senare under våren 1979 att behandla propositionen 1978/79:99 om en ny trafikpolitik.

Riksdagen har (prop. 1976/77:87 bil. 3, CU 1976/77:31) godkänt ändrade grunder för upprustningsbidrag till allmänna samlingslokaler för handikappanpassning. Sådant bidrag utgår numera med 100 % av godtagbar kostnad för handikappbetingade åtgärder och lösa inventarier intill i regel 100 000 kr. För överskjutande belopp gäller att bidrag utgår med högst 50 % av det s. k. låneunderlaget under förutsättning att kommunen bidrar med belopp motsvarande minst 30 % av upprustningsbidraget.

3. Utskottets yttrande

3.1 Inriktningsfrdgor m. m.

3.1.1 Förnyelse av bebyggelsemiljön

Genom motioner i skilda sammanhang och genom en härvid fogad till bostadsdepartementet överlämnad promemoria har aktualiserats överväganden i fråga om förnyelse inom befintliga bebyggelsemiljöer.

Utskottet ansluter sig till bedömningen att det finns ett uttalat behov av överväganden som kan ge en konkret grund till aktiva åtgärder. Regeringen bör därför i nära kontakt med planverket, bostadsstyrelsen och lantmäteriverket klarlägga de skilda behov av kartläggningar, analyser och utredningar som aktualiseras. Det kan inte uteslutas att ett sålunda grundlagt utredningsprogram kan innefatta studier, överväganden och utredningar i skilda former med hänsyn till de olika ämnesområden som berörs. Det är dock viktigt att ett

CU 1978/79:30

sådant utredningsprogram formuleras så att de övergripande målen inte skyms och så att sambanden mellan olika insatser inte bryts genom formella gränsdragningar mellan skilda administrativa sektorer. Med hänsyn därtill blir en parlamentarisk medverkan redan i detta programarbete ofrånkomlig I

propositionen 1978/79:111 (bil. 12 s. 13) har uttalats att behovet av ändring i 38 § byggnadsstadgan - bevarande av kulturmiljöer - kommer att övervägas i arbetet med en analys av de frågor som rör förnyelseverksamheten liksom inom bygglagarbetet.

Utskottet noterar att övervägandena i denna del i flera hänseenden torde ansluta till den av Europarådet initierade Urban Renewal Campaign, som planeras för 1980-1981.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i denna del.

Förslagen i motionen 1978/79:1591 (c) innebär att riksdagen nu skulle ta konkret ställning till utgångspunkter för förnyelseverksamheten på ett sätt som skulle binda det avsedda utredningsarbetet. Även om vissa av dessa utgångspunkter kan vara obestridda är emellertid ett sådant beslut inte lämpligt. Motionen avstyrks.

3.1.2 Landsbygden och de mindre orterna

1 motionen 1978/79:2089 (c), yrkandet 1, föreslås riksdagen begära sådana riktlinjerför den kommunala översiktliga planeringen som främjar utvecklingen av de mindre orterna och landsbygden. Förslaget innebär att kommunöversikternas utformning och tillämpning skall ses över.

Vad först gäller kommunöversikterna hävdar motionärerna att riktlinjer i kommunöversikt inte skall vara helt avgörande vid lämplighetsprövning i ett byggnadslovsärende. Omständigheterna i det enskilda fallet måste kunna beaktas.

Motionärerna torde närmast ha syftat på vissa restriktioner med bakgrund i den fysiska riksplaneringen som redovisas områdesvis i kommunöversikterna: jordbruk, skogsbruk, naturvård, friluftsliv, kulturminnesvård. Dessa s. k. riktlinjeområden redovisar dels vilka intressen som finns, dels vilken inställning kommunen har när det gäller att tillgodose dessa intressen. Motionärernas utgångspunkt att kommunöversiktens karaktär kan tillåta tolkningar i ett enskilt fall av om skyddsintresset tillgodosetts enligt riktlinjerna torde inte vara bestridd som princip. Någon översyn utifrån dessa utgångspunkter är därför inte påkallad.

Den grundläggande frågan i här aktuella konfliktsituationer torde snarast ligga i att kommunen utifrån byggnadslagstiftningens allmänna planeringsgrunder anser att viss bebyggelse inte bör komma till stånd - även bortsett från restriktionerna - medan markägaren däremot hävdar att dessa grunder inte innebär något hinder. Denna senare fråga hör nära samman med

CU 1978/79:30

det pågående arbetet med en ny plan- och byggnadslagstiftning och bör därför inte nu leda till någon åtgärd från riksdagens sida.

I den nämnda motionens yrkande 2 föreslås att kommunerna bör tillhandahållas ytterligare underlag och anvisningar för att bryta det etablerade byggandet i de större orterna.

Enligt utskottets mening finns inte heller anledning för riksdagen att på här föreliggande grunder ta något initiativ till statlig eller annan information m. m. till kommunerna om lämpligheten av en viss kommunal planeringsinriktning.

Slutligen, i detta sammanhang, föreslås i yrkandet 4 en begäran om ytterligare åtgärder för att främja en utveckling av de mindre orterna och landsbygden. Där tas upp önskemål om rådgivning hur den nuvarande lagstiftningen kan tillämpas liksom uttalandet att ett primärt mål bör vara att rädda skola och affär genom nybebyggelse i områden med nedläggningsrisk. Där tas också upp åtgärder för att förbättra finansieringen av enstaka eller ett fåtal småhus. Vidare förordas regler som underlättar för enskilda att samverka om exploatering liksom vissa möjligheter att lösa in mark. Det uttalas också att kraven på att störningar genom t. ex. lukt inte skall behöva tålas bör få en mer generös tillämpning. Slutligen utvecklas i detta sammanhang arbetsmarknadsfrågorna.

Inga delade meningar torde råda om att kommunen genom byggnadslagstiftningen tillagts uppgiften att bedöma lämpligheten av den fysiska planeringsstrukturen i stort. De möjligheter som staten har att mot kommunernas vilja ingripa i dessa bedömningar är uttömmande reglerade i byggnadslagstiftningen.

Det förhållandet att statsmakterna i den fysiska riksplaneringen hävdar andra än den enskilda kommunens intressen är inte ett avsteg från huvudprincipen - preciseringen skall ske i kommunal planering. De uttalanden som gjorts om lämpligheten av områdesplaner för vissa tätorter och därmed sammanhängande strukturfrågor får uppfattas som en anvisning av vägar för att konkretisera ett avsett skydd för jordbruksmarksintressena.

Den regionalpolitiska planeringen har i regel kommunen som minsta enhet - i första hand då det gäller befolkningsramar. De avsteg från denna princip som ligger i att statsmakterna anger även kommundelscentra och uttalanden om en önskvärd planeringsstruktur inom kommunens yta innebär inte heller något avsteg från principen att statliga ingripanden i den kommunala fysiska planeringen måste grundas i byggnadslagstiftningen.

Den grundläggande frågan i struktursammanhangen är frågan om fördelningen av ansvaret för markanvändningen mellan samhället och markägaren och hur samhällsansvaret skall fördelas mellan stat och kommun med tillgodoseende även av de boendes och brukarnas intressen. Dessa grundläggande överväganden torde vara en av de centrala frågorna i det pågående bygglagarbetet. Det är enligt utskottets mening inte lämpligt att riksdagen nu gör några uttalanden i detta ämne.

1** Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 30

CU 1978/79:30

14 Vad i motionen anförts om åtgärder på skilda områden för att främja utvecklingen av de mindre orterna och landsbygden får tas upp i sammanhang med konkreta yrkanden i dessa frågor.

3.1.3 Statens roll som samordnare

Utskottet harden 20april 1978 godtagit(prop. 1977/78:93,CU 1977/78:28) att ett bostadssocialt råd knöts till [»stadsstyrelsen och att den regeringen direkt underställda bostadssociala delegationen liksom bostadsstyrelsens boendemiljödelegation skulle avvecklas i anslutning därtill. 1 reservation (s) hävdades att de bostadssociala frågorna även i fortsättningen bör handläggas i en bostadssocial delegation direkt underställd regeringen, bl. a. därför att samordningsfrågorna då kunde få en mer tillfredsställande behandling. Den dag då utskottets betänkande behandlades i riksdagen tillsatte regeringen en referensgrupp för bebyggelsefrågor som skulle representera ett tjugofemtal olika verk och organisationer. Bostadsministern har sedermera den 29 december 1978 meddelat de myndigheter och organisationer som var beredda att delta i referensgruppens arbete att de avsedda uppgifterna i framtiden skall bevakas på annat sätt, bl. a. genom bostadsstyrelsens bostadssociala råd.

I motionen 1978/79:2090(c) föreslås riksdagen begära att regeringen på nytt bör pröva formerna för en ökad samordning mellan statliga myndigheter och organisationer för att bättre kunna ta till vara och förmedla erfarenheter till kommunerna i planerings- och bebyggelsemiljöfrågor. Motionärerna finnér det angeläget att dessa samordningsfrågor handhas av ett organ med övergripande uppgifter direkt underställt regeringen.

Motionsförslaget har i fråga om nivån på ett centralt organ samma principiella utgångspunkt som det nämnda reservationsförslaget om ett bostadssocialt råd. Skillnaden ligger närmast i olika betoning av arbetsuppgifternas inriktning - en skillnad som även speglar de olika administrativa verksamhetsområdena för bostadsstyrelsen och planverket. Det väsentliga är emellertid i båda fallen att frågan samordnas - inom eller i direkt anknytning till-regeringsarbete!. Hur än målformuleringarna görs kommer bedömningarna i praktiskt arbete alltid att få uttryck inom båda de nämnda centrala verkens ansvarsområden. Vad utskottet anfört ovan i fråga om planering och genomförande av förnyelse visar att även bl. a. lantmäteriverkets och byggforskningens uppgifter kommer att påverkas i det framtida arbetet, ett arbete där bostadssociala värderingar är en av de givna utgångspunkterna.

Utskottet föreslår riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet i detta sammanhang anfört om behovet av aktiva insatser för en samordning av planerings- och bebyggelsemiljöfrågor med bostadssociala mål i vid mening. De organisatoriska formerna för denna samordning ankommer på regeringen.

CU 1978/79:30

3.1.4 Bygglagarbetets allmänna inriktning

I motionen 1978/79:1669 (m) föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen 1978/79:1108 (s. 157-158) rörande arbetet med förändring av byggnadslagstiftningen.

Bygglagarbetet är i sitt slutskede. Det är därför inte lämpligt att riksdagen nu överväger särskilda direktiv för dess fullföljande.Utskottet avstyrker motionsförslaget.

3.1.5 Översyn av viss lagstiftning

I motionen 1978/79:488 (s), yrkandet 2, föreslås en översyn a\ förköps-, expropriations- och fastighetsbildningseglerna. Motionärernas syfte är att garantera att bebyggelsen kan organiseras med hänsyn även till möjligheterna att effektivt utnyttja de tekniska anläggningarna som gator, vägar, vatten, avlopp, fjärrvärme etc. Vikten för de boende och från energihushållningssynpunkt av effektiva kollektiva kommunikationer betonas.

Utskottet kan i och för sig ansluta sig till tanken att en fortsatt översyn av den angivna lagstiftningen behövs. De angivna syftena leder närmast till att dessa frågor, förutom i löpande verksamhet, får beaktas vid de överväganden om förnyelsefrågorna som utskottet ovan berört. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i fråga om denna lagstiftning behövs därför inte.

Vidare föreslås i motionen 1978/79:2096 (m) attfastighetsbildningsregler och byggnadslag skall ändras i syfte att underlätta lantbruks övergång till en ny jordbrukargeneration. Närmast avses bättre förutsättningar för att få uppföra ytterligare en bostad på ett jordbruk och därmed underlätta bl. a. generationsskiftena.

De av motionärerna betonade frågorna har ett nära samband med bygglagarbetet. Ett uttalande i detta sammanhang från riksdagens sida är inte lämpligt.

Riksdagen har (prop. 1976/77:122, CU 1976/77:35) antagit förslag till ändringar i byggnadslagstiftningen med syfte bl. a. att underlätta prövningen av tätbebyggelse av mindre omfattning. Det får även förutsättas att kommande förslag till ny plan- och byggnadslagstiftning ytterligare kommer att belysa denna fråga. Motionärernas syfte får därmed anses vara i väsentliga delar tillgodosett och inte nu kräva något beslut från riksdagens sida.

3.2 Materiella krav på planeringen, m. m.

I motionen 1978/79:788 (s), yrkandet 3, föreslås att riksdagen begär förslag till ändring i byggnadsstadgan som främjar planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt i enlighet med vad i motionen anförs. Förslaget innebär i princip att boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas förslag (SOU

CU 1978/79:30

1975:51 s. 22-227, se ovan avsnitt 2.3) i denna del åter förs fram. När ett motsvarande yrkande senast fördes fram ansåg utskottet (CU 1978/79:2 s. 21) att det inte kunde behandlas isolerat från bygglagarbetet.

Utskottet anser även nu att riksdagen inte bör påkalla ändringar i gällande byggnadsstadga för att tillgodose motionsförslaget. Yrkandets allmänna inriktning och syfte torde numera få anses som obestritt. Syftet torde också i praktiken, allmänt sett, beaktas i planarbetet. Yrkandets faktiska innebörd är emellertid inriktat på att få till stånd specifika ändringar - ändringar som behandlas i bygglagarbetet. Motionsförslaget avstyrks. Utskottet vidhåller därmed den ståndpunkt det senast intagit i betänkandet CU 1978/79:2 (s. 21).

Likartade men ämnesmässigt mer specifika frågor tas upp även i andra motioner. Sålunda föreslås i motionerna 1978/79:778 (apk) (delvis) att byggnadslagstiftningen ändras för att öka kommunernas möjligheter att få tillgång till lämpliga lokaler för barnstugor. Ett likartat förslag förs fram i motionen 1978/79:799 (vpk) med dess yrkande bl. a. att stadsplan inte får fastställas om inte barnstugebehovet beaktats.

Utskottet har vid tidigare behandling under innevarande riksmöte av motsvarande förslag i betänkandet CU 1978/79:2 (s. 3-5, 21-22) utförligt redovisat och behandlat här aktuella frågor och bl. a. hänvisat till planverkets råd och anvisningar i ämnet. Med hänvisning till nämnda bedömningar avstyrks motionsförslagen.

Vidare föreslås i motionen 1978/79:2130 (vpk) att regeringen begär förslag till riktlinjer för att tillgodose behovet av lek- och idrottsutrymmen vid ny- och ombyggnad av förskolor, skolor och bostadshus.

I planverkets råd och anvisningar för planering av bostadsbebyggelse, Bostadens grannskap, ges riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns kvalitet som skall inrymmas i länsstyrelsernas granskning av stadsplaner och byggnadsplaner. Där behandlas bl. a. anläggningar för motion och rekreation och ytbehov för tomter för skolor och förskolor för angivna ändamål. Detta område beaktas fortlöpande av planverket. Någon åtgärd från riksdagens sida är inte nödvändig i detta sammanhang.

Utskottet har i yttrande till finansutskottet, CU 1978/79:3 y, behandlat frågan om lån för idrotts- och friluftsanläggningar i bostadens grannskap.

3.3 Beslutsprocess och inflytande i planeringen

I motionen 1978/79:1575 (c) föreslås att riksdagen begär förslag till ändring i byggnadsstadgan som innebär att även stat och landsting skall behöva byggnadslov för sina byggnadsinitiativ. Bygglagutredningen föreslog att även stat och landsting i blivande lagstiftning skall behöva byggnadslov i samma utsträckning som enskild. Remissinstanserna har i allmänhet delat denna uppfattning. Utskottet har inte heller anledning att inta en annan principiell ståndpunkt. Det finns emellertid enligt utskottets mening inte anledning att

CU 1978/79:30

nu begära ett separat förslag i denna fråga.

I motionen 1978/79:301 (c) föreslås att hyresgäster och miljöorganisationer samt grupper av kringboende med viss förankring skall tillerkännas samma besvärsrätt och egenskap av sakägare som fastighetsägare nu har. En därtill anslutande tanke, begränsad till kulturhistoriska miljöer, får uttryck i motionen 1978/79:781 (c) med dess förslag att kommunaldemokratiska kommittén tar upp frågan hur ortsbefolkningen skall få större inflytande i bevarandefrågor. Till denna åsiktsgrupp hör även motionen 1978/79:782 (c) om att den nämnda kommunaldemokratiska kommittén prövar om man till kommundelsorgan kan knyta beslutanderätt i byggnadslovsärende. Ytterligare förordas i motionen 1978/79:396 (vpk), yrkandet 5, att det väntade bygglagförslaget bör utgå från att de boende eller eljest berörda boendeintressen skall ha ett avgörande inflytande över utformningen av bostäderna och närmiljön.

Motionsförslagen i angiven del är naturligen i första hand att anse som ståndpunktstaganden till var avgörandet anses böra ligga i vissa konflikter - en mer specifik markering av synpunkter som ytterst kan återföras till en motsättning mellan olikaenskilda och allmänna intressen. Det är naturligt att i en sådan konflikt de intressen, som uppfattar sig som eftersatta, söker påverka innehållet i de allmänna intressena genom att söka överlåta deras formulering till sig närstående grupper. Lösningen av denna i samhällsverksamheten inbyggda intressemotsättning är emellertid en av de grundläggande frågor som skall behandlas idet pågående bygglagarbetet. Det är därför enligt utskottets mening olämpligt om riksdagen tar ställning till grundfrågorna genom bifall till något av de här behandlade motionsförslagen. Dessa motionsförslag avstyrks därför.

I motionen 1978/79:1584 (c) tas upp den speciella frågan om besvärsrätt över kommunfullmäktiges framställning om fastställelse av generalplan eller en annan åtgärd av regering eller länsstyrelse enligt byggnadslagen. Motionären hävdar att markägaren kan hindras att få sina enskilda synpunkter prövade och att det är osäkert om förvaltningslagens 14-20 §§ gäller i fråga om kommunalbesvär på detta område. Motionären föreslår att riksdagen begär ändring av 149 § byggnadslagen så att besvärsrätten vidgas att avse framställning om annan åtgärd (än fastställelse av generalplan) av regeringen eller länsstyrelsen enligt byggnadslagen. Syftet torde vara att skapa en besvärsrätt över beslut om framställning om byggnadsförbud eller förlängning av byggnadsförbud. Åberopandet av förvaltningslagen - som motiv för yrkandet - torde avse att göra dess krav på motivering av beslut tillämpliga även i dessa typer av ärenden.

Den nämnda regeln i 149 § byggnadslagen innehåller ett förbud mot att anföra särskilda besvär i bl. a. angivna fall. Regeln anvisar i stället möjligheten att framställa erinringar mot förslaget. Motivet för regeln har varit bl. a. att om en möjlighet att överklaga framställning om byggnadsförbud fanns, skulle detta förbud kunna avsevärt fördröjas.

CU 1978/79:30

18 Den grundläggande frågan om att undanröja olägenheten av långvariga byggnadsförbud är en av utgångspunkterna för bygglagarbetet. Det är enligt utskottets mening inte meningsfullt att i detta skede av arbetet ta upp särfrågor i syfte att motverka byggnadsförbud i allmänhet. Motionsförslaget avstyrks.

Förslaget i motionen 1978/79:2094 (c) är att riksdagen skall uttala sig enligt motionen om beaktandet i kommunal planering av ekologiska aspekter. Uttalandet innebär i sak en rekommendation till kommunerna att anställa kommunal ekologisk expertis.

De ökade anspråk som ställs på kommunerna i planarbetet leder i sig till överväganden om byggnadsnämndernas tillgång till personal och till personal med den kompetens som är nödvändig. Dessa frågor torde också komma att aktualiseras i anslutning till bygglagarbetet. Ett uttalande enligt motionsförslaget bör därför inte göras av riksdagen.

3.4 Vissa normer

3.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten

I motionen 1978/79:1604 (s) hemställs att åtgärder vidtas i syfte att öka säkerheten vid arbeten på tak. Motionen överensstämmer huvudsakligen med den ovan (avsnitt 2.4.1) nämnda skrivelsen från företrädare för plåtslageribranschen om skyddsanordningar på tak.

Den i motionen och skrivelsen upptagna frågan kan enligt utskottets mening delas upp i tre delfrågor. För det första krävs en skärpning av Svensk byggnorm (SBN) i syfte att ytterligare öka säkerheten vid takarbeten m. m. För det andra krävs en regel som innebär att äldre hus undantagslöst skall uppfylla krav motsvarande dem som enligt motionen i en ny SBN i dessa delar kan komma att gälla. Slutligen och för det tredje föreslås byggnadsnämnderna få i uppdrag att undersöka huruvida äldre fastigheter uppfyller ställda krav såvitt gäller säkerhetsanordningar vid takarbeten och - om så inte är fallet - utfärda förelägganden om att så måtte ske.

Regler om skyddsanordningar på tak finns i byggnadsstadgan (BS)45 § och närmare föreskrifter, råd och anvisningar i SBN. Nuvarande BS trädde i kraft vid halvårsskiftet 1960. Beträffande 45 § BS gäller den i nu behandlad del även beträffande byggnad som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före BS ikraftträdande. Enligt utskottets mening tar motionärerna upp en viktig fråga. De brister avseende skyddsanordningar på tak som enligt deras mening finns beror huvudsakligen på att från gällande regler undantag och dispenser beviljats. Bristerna beror enligt motionärerna även på att byggnadsnämnderna saknat resurser och program för att inspektera säkerhetsanordningarna på tak i äldre fastigheter.

CU 1978/79:30

19 Utskottet vill anföra följande. Vad beträffar de ändringar i byggnadslagstiftningen m. m. som erfordras för att öka säkerheten vid takarbeten finnér utskottet det väsentligt att denna fråga skyndsamt övervägs - utan att avvakta det fortsatta bygglagarbetet - och i huvudsak i linje med vad i skrivelsen och i motionen anförts samt i samråd med berörda branschorganisationer och fackliga organisationer.

Vad angår frågan om byggnadsnämndernas medverkan vid inventeringen av äldre fastigheter i syfte att undersöka om dessa fastigheter uppfyller ställda krav såvitt gäller skyddsanordningar vid takarbeten anser utskottet att även den frågan bör uppmärksammas i den fortsatta översynen och att därvid betonas vikten av att resurser för ändamålet tillskapas.

Vad utskottet med anledning av motionen anfört om säkerheten vid takarbeten m. m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö

1 42 a § byggnadsstadgan (BS) finns regler om handikappanpassning vid nybyggnad. Reglerna gäller bostäder, dock inte bostäder för fritidsändamål. De gäller dessutom utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde eller som är arbetslokaler.

148 a § BS finns regler om handikappanpassning vid ändring av byggnad. Reglerna i 42 a § gäller vid ändring i princip dock endast beträffande de delar av byggnaden som berörs av ändringen och i den omfattning som behövs för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på handikappanpassning.

I motionen 1978/79:1585 (s) anhålls om åtgärder så att striktare regler införs i BS i avsikt att förhindra att den fortgående handikappanpassningen av "allmänna lokaler" ytterligare fördröjs. De enligt motionärerna tänjbara reglerna om handikappanpassning i samband med ombyggnad har medfört att anpassningsåtgärderna i lokaler dit allmänheten bör ha möjlighet till tillträde kan lämnas ogjorda.

Som framgått ovan (avsnitt 2.4.2) har i propositionen 1978/79:99 om en ny trafikpolitik förslag lagts fram om att utrymmen för resanden i kollektivtrafik skall uppfylla skäliga anspråk på handikappanpassning. Ombyggnader av dessa utrymmen avses ske huvudsakligen under 1980-talet. Ombyggnaderna skall utföras även utan samband med andra ändringsarbeten. Propositionen kommer att behandlas av riksdagen senare under våren 1979.

Beträffande övriga "allmänna lokaler” anser utskottet det väsentligt att överväganden görs om ett genomförande av handikappanpassning även av dessa. Utskottet har ovan (avsnitt 3.1) behandlat överväganden om förnyelse av befintliga bebyggelsemiljöer. De frågor som motionärerna tar upp måste anses ingå som en given del i detta sammanhang. En ytterligare åtgärd från riksdagens sida är därmed inte nu påkallad.

CU 1978/79:30

3.4.3 Inbrottsskydd

I motionen 1978/79:2092 (m, c) föreslås att statens planverk får i uppdrag att utarbeta normer för inbrottsskydd i all nybyggnadsproduktion. Ett motsvarande förslag i motion (s) har behandlats av utskottet i oktober 1978 i betänkandet CU 1978/79:2 (s. 19-20,29). Ett enhälligt utskott ansåg att någon åtgärd inte var erforderlig med hänsyn till att frågan behandlades i anslutning till bygglagarbetet. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet har inte funnit anledning till annat ställningstagande i detta sammanhang. I den mån bygglagarbetet inte kommer att täcka denna fråga får det förutsättas att dess avgörande aktualiseras i annat lämpligt sammanhang.

4. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning m. m. om förnyelse av bebyggelsemiljön att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande utgångspunkter för förnyelseverksamheten m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1591,

3. beträffande landsbygden och de mindre orterna att riksdagen avslår motionen 1978/79:2089, yrkandena 1, 2 och 4,

4. beträffande samordning mellan statliga myndigheter m. fl. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2090 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande bygglagarbetets allmänna inriktning att riksdagen avslår motionen 1978/79:1669, yrkandet 7,

6. beträffande regler för effektivare plangenomförande att riksdagen avslår motionen 1978/79:488, yrkandet 2,

7. beträffande ytterligare bostadsbyggande pä vissa jordbruksfastigheter att riksdagen avslår motionen 1978/79:2096,

8. beträffande planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt, m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:788, yrkandet 3,

9. beträffande barnstugor att riksdagen avslår motionerna 1978/ 79:778, såvitt avser byggnadslagstiftningen, samt 799,

10. beträffande lek- och idrottsutrymmen att riksdagen avslår motionen 1978/79:2130,

11. beträffande byggnadslov för stat och landsting att riksdagen avslår motionen 1978/79:1575,

12. beträffande besvärsrätt för hyresgäster m. fl. att riksdagen avslår motionen 1978/79:301,

13. beträffande ortsbefolkningens inflytande i bevarandefrågor att

CU 1978/79:30

riksdagen avslår motionen 1978/79:781,

14. beträffande beslutanderätt för kommundelsorgan att riksdagen avslår motionen 1978/79:782,

15. beträffande de boendes inflytande, m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:396, yrkandet 5,

16. beträffande besvärsrätt över framställning om byggnadsförbud m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1584,

17. beträffande kommunal ekologisk expertis att riksdagen avslår motionen 1978/79:2094,

18. beträffande skyddsanordningar vid takarbeten att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:1604 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande handikappanpassning av allmänna lokaler att ri ksdagen avslår motionen 1978/79:1585,

20. beträffande normer för inbrottsskydd att riksdagen avslår motionen 1978/79:2092.

Stockholm den 19 april 1979

På civilutskottets vägnar

KJELL A. -MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Oskar Lindkvist (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Lars Henrikson (s), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson (c), Maj-Lis Landberg (s), Per-Erik Nisser (m), Magnus Persson (s), Karin Ahrland (fp), Elvy Olsson (c), Roland Brännström (s), Rolf Dahlberg (m) och Eric Rejdnell (fp).

Reservationer

1. Utredning m. m. om förnyelse av bebyggelsemiljön

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis Landberg, Magnus Persson och Roland Brännström, alla (s), anser att efter det stycke i utskottets yttrande på s. 12 som börjar "Utskottet föreslår” och slutar "denna del” bort tilläggas följande:

Utångspunkter för ett programarbete och kommande utredningar m. m. bör tas i vissa tidigare motionsförslag (s). Sålunda föreslogs i motionen 1977/78:393 (s) förberedelser för ett miljöpolitiskt program för resurshushållning, dvs. ett sammanhållet grepp på en utveckling av samhällsbyggnaden som nu måste bedömas utifrån i flera avseenden ändrade förutsättningar. Samma grundläggande syn på behovet av aktiva åtgärder återkom i motionen 1978/79:788 (s). 1 den skiss till utredningsuppdrag vilken fogats som bilaga till

CU 1978/79:30

detta betänkande återfinns som motivering för utredning i ämnet huvudtankar från de ovan nämnda motionerna. Dessa utgångspunkter har utskottet att senare behandla också med anledning av motionen 1978/79:2413 (s) om riktlinjer för energipolitiken.

Det framtida bostadsbyggandet kommer i mindre omfattning än hittills att ske på nyexploaterad mark. 1 ökande omfattning måste insatserna för bostadsförsörjningen i stället ske som upprustning och ombyggnad av det redan existerande bostadsbeståndet och genom komplettering och förtätning av detta. De bostäder som har kommit till under efterkrigstiden är i allmänhet av god teknisk beskaffenhet, men det finns ändå många problem inom bostadsbeståndet, som ännu inte fått någon lösning. Många områden har t. ex. en olämplig sammansättning av lägenhetstyper, har brister vad beträffar utrustning och utomhusmiljö, tillgång till arbetsplatser och social och kommersiell service, tillgänglighet för rörelsehindrade, trafikförsörjning och trafiksäkerhet samt hushållning med energi.

Dessa brister i tätbebyggelsens funktioner, som ofta återspeglas i press och andra massmedier, gäller främst hur ofullständigt miljöerna fungerar, hur det finns brister inte minst på servicesidan och hur bostadssegregationen tenderar att öka i omfattning. Det är därför enligt utskottets mening viktigt att kommunerna gör klart för sig den totala bebyggelsesituationen. De sociala skillnader som kan iakttas mellan tätorternas olika delar har ofta en direkt koppling till bostadsbeståndets beskaffenhet, framför allt dess ålder och rymlighet. Sociala inventeringar kombinerade med kartläggningar av bostadsbebyggelsens tekniska beskaffenhet - däribland också dess energiegenskaper - bör läggas till grund för kommunala handlingsprogram för utveckling av bostadsförsörjningen.

Med utgångspunkt i en kommunal planering bör den fortsatta bebyggelseutvecklingen kunna styras så att förbättrade miljöegenskaper successivt kan nås samtidigt med en ökad hushållning med energi för uppvärmning och transporter, med vatten och råvaror samt med ett effektivare utnyttjande av redan gjorda investeringar.

Den stora nödvändiga bostadsexpansionen under 1950- och 1960-talen skedde i stort sett på råmark. I tätortsområdena finns i allmänhet outnyttjade markresurser mellan de äldre och nyare bebyggelsedelarna, som kan ta emot stora delar av den kommande bostadsbebyggelsen. Denna kan på så sätt utnyttja redan utbyggda kommunikationer och tekniska system. 1 tillskottsbebyggelsen kan inrymmas lokaler för daghem, gemensamhetsbruk, social och kommersiell service, parkeringsanläggningar m. m., som kan komplettera brister i existerande bebyggelse.

All planering av bebyggelseutvecklingen bör göras så att existerande bebyggelse kan utnyttjas med små förändringar. Genom bostadstillskotten i tätorternas inre delar kan också behoven av mer blandad lägenhetssammansättning och varierad användning uppnås i dessa.

Även för näringslivets lokaler förligger stora behov av förnyelse. Tillämp -

CU 1978/79:30

ningen av arbetsmiljölagstiftningen och den nya arbetsrättsliga lagstiftningen kommer att ställa krav på upprustning, ombyggnad och nybyggnad av arbetslokaler. Kraven på en bättre inre miljö leder i de flesta fall också till att störningarna på den yttre miljön blir mindre. Av detta foijer att även arbetslokaler bör kunna lokaliseras till sparade markutrymmen i bebyggelsen.

Krav på t. ex. bättre boendemiljöjämställdhet, barnomsorg och åldringsvård, handikappanpassning, närhet mellan bostäder och arbetsplatser, tillgänglighet till allmänna lokaler, trafikförsörjning, trafiksanering, avfallshantering och energihushållning ställer också krav på förändringar i bebyggelsen. För att åtgärderna för att förbättra bebyggelsemiljöerna i dessa avseenden skall bli effektiva med hänsyn till kravet på hushållning med resurserna krävs en samordnad planering. Åtgärderna skulle kunna fogas in i de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen i enlighet med vad utskottet föreslår i det följande.

I en planerad utveckling av bebyggelsen ges också möjligheter till en långsiktig och genomgripande förbättring av bebyggelsens energiegenskaper. Ett systematiskt genomförande av fjärrvärmeförsörjning kan säkras, och systemet kan göras så att det senare kan anpassas till utnyttjande av sol- eller ytjordvärme. I sådana fall kan dyrbara tilläggsisoleringar visa sig oekonomiska. I andra fall kan omfattande isolerings- och förbättringsprogram, kombinerade med övrig tenisk och social upprustning av bebyggelsen, genomföras samlat och rationellt. Samhällets finansieringsåtaganden får härigenom påtagligt större effekt.

Genom att utvecklingsprogrammet omfattar all bebyggelse, inte bara bostäder, ges ökade möjligheter att lokalt utnyttja tillgång till billig överskotts- eller restenergi från producerande företag.

Till miljöutvecklingen hören systematisk förändring av bebyggelsen för att öka tillgängligheten till allmänna lokaler, arbetsplatser och bostäder för rörelsehindrade och handikappade. Genom samordning av åtgärder i byggnader, på tomtmark och på allmän mark kan förändringarna få avsevärt större räckvidd än genom punktvisa insatser.

Miljöutvecklingen har också ett estetiskt innehåll. På många ställen finns ett behov av att knyta samman splittrade miljöer som blivit resultat av punktsaneringar, trafikombyggnader och nybyggande. En samlad planering av de fortsatta byggnadsåtgärderna skulle kunna bidra till en stabilisering av sådana bebyggelsemiljöer.

2. Utgångspunkter för förnyelseverksamhet, m. m.

Kjell A. Mattsson, Sven Eric Åkerfeldt, Anna Eliasson och Elvy Olson, alla (c), anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 12 som börjar ”Förslagen i” och slutar ”Motionen avstyrks” bort lyda:

CU 1978/79:30

24 Förslagen i motionen 1978/79:1591 (c) om förnyelse av befintliga bostadsmiljöer har legat till grund för vad utskottet ovan uttalat om utredningar i ämnet. Motionärernas intresse är därmed i motsvarande del tillgodosett. En central del i motionsförslaget är därutöver att riksdagen bör lägga fast vissa utgångspunkter för detta arbete.

Som anförs i motionen angår förnyelsen åtgärder beträffande såväl lägenheterna som huset i övrigt samt närmiljön och omgivningarna. Åtgärderna kan bestå i mycket enkel upprustning och förbättring, som höjer standarden i befintlig bebyggelse i begränsad omfattning, dock när det gäller flerfamiljshus åtminstone till lägsta godtagbara standard. Likaså avses mer omfattande ombyggnader, och självfallet måste även en förnyelse genom rivning och nybyggnad finnas med i bilden. Förtätning genom nyexploatering, byggande av servicekomplement, arbetsplatser osv. ingår också som önskvärda åtgärder, t. ex. för att få mer differentierade och kompletta samhällen.

Enligt även utskottets uppfattning bör med befintliga bebyggelsemiljöer verkligen avses alla redan bebyggda miljöer. Självfallet intar städerna och stadsförnyelsen en framträdande plats. Men det vore fel att inte utgå från den befintl iga bebyggelsen som sådan, oavsett om det är stora städer, små tätorter eller glest liggande bebyggelse. Även den senare behöver rustas upp, kompletteras med service osv.

Särskilt under åren 1973 och 1974 tillkom en rad lagändringar för att underlätta bostadssanering. Stödmöjligheterna förbättrades. Utskottet går dock här inte närmare in på de olika då tillkomna instrumenten. Effektiviteten och ändamålsenligheten, det må gälla kontrollerade bestämmelser, finansiering och lånesystem eller korrektiva bestämmelser, bör nu utvärderas. Mycket talar för att de i alltför hög grad fortfarande är påverkade av bl. a. nyexploateringssituationer. En utvärdering bör dock inte ske genom att omfattande utredningar tillsätts som tar lång tid. Arbetet bör i stället ske snabbt genom att erfarenheter tas till vara från fältet, dvs. från alla de parter som är inblandade i processen med förnyelse av befintlig bebyggelse.

Utskottet anser vidare att den beskrivning som lämnas i motionen (s. 11-12) av hindren för en ökad förnyelseverksamhet ger en klargörande bild av brister som måste uppmärksammas i kommande utredningsarbete m. m.

Lagstiftning och normer på skilda områden som har med mark, byggnader och anläggningar att göra är i stor utsträckning anpassade till nyexploatering av större områden i ett sammanhang. Samma gäller t. ex. administrativa regleringar och rutiner, organisation och kunskap. De ekonomiska hjälpmedlen, t. ex. bostadsfinansieringen, har särskilt tidigare gynnat nyexploateringen av råmark eller rivning och nybyggnad. Över huvud taget gäller det nu enligt utskottets mening att i en helt annan utsträckning tänka om på många punkter och utveckla instrument för att i ökad utsträckning kunna ./or/jya den befintliga bebyggelsen.

CU 1978/79:30

25 När det gäller möjligheterna att genomföra förändringar i befintliga bebyggelsemiljöer torde det vara alldeles uppenbart att sådana förändringar normalt inte kan komma till stånd enbart med ett offentligt genomförandeansvar. Samhället har självfallet genom såväl program som översiktliga ekonomiska och fysiska planer att ställa upp mål för både förnyelse och bevarande. Samtidigt som det är nödvändigt att förbättra det allmännas instrument för både planering och genomförande av åtgärder i befintlig bebyggelse, är det nödvändigt att ta till vara fastighetsägarnas och brukarnas medverkan. Dessas vilja att själva ta initiativ till, planera och genomföra förändringar måste stimuleras. Det allmännas hjälpmedel är inga effektiva hjälpmedel, om man samtidigt har att forcera en mur av motstånd från fastighetsägare och brukare mot föreslagna åtgärder.

Det gäller, särskilt vid befintlig bebyggelse, att genomförandefrågorna av såväl teknisk som ekonomisk och rättslig art oftast måste klaras ut innan t. ex. planläggningen tar sin början eller i varje fall innan den mera konkret utformas.

Genomförandeåtgärder av mer verkställande natur tillkommer också. Om inte särskild vikt läggs vid genomförandeaspekterna, riskerar både samhället och den enskilde att genomförandet av programplaner eller tillstånd i realiteten kör fast.

Radikala ändringar när det gäller finaniseringssystemet måste till, för att inte den flexibilitet i omfattning och inriktning av möjliga förnyelseåtgärder som bör eftersträvas skall gå förlorad. Detta gäller halvmoderna och omoderna lägenheter som behöver förbättras och köp och ombyggnad av äldre småhus. För att kunna underlätta en begränsad utbyggnad, det må gälla förnyelseprojekt i den tätare bebyggelsen eller ett begränsat byggande t. ex. i byar, bör förändringar i bostadsfinansieringsförordningen ske så att pantvärdet inte endast knyts till produktionskostnaderna för relativt stora projekt. Ett annat område där finansieringsformerna behöver ses över och samordnas är skollokaler kontra andra lokaler i bostadsområdena, typ barnstugor, kvartersgårdar m. m.

En rad fastighetsrättsliga spörsmål behöver studeras. De försök som de senaste åren gjorts i många kommuner när det gäller att blanda hyres-, bostads- och äganderätt samt små och stora lägenheter i samma områden har inte så sällan stupat på genomförandet. Instrumenten räcker inte till. Särskilt gäller detta när man har eftersträvat gemensam förvaltning av skilda anläggningar. Hyres- och bostadsrättslagstiftningen måste här beröras liksom anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter.

För att öka brukarnas inflytande över hus och närmiljö krävs över huvud taget en satsning på byggande av anläggningar av skilda slag. Ett mycket angeläget önskemål är att kunna öppna bakgårdar och genom gårdssanering förbättra miljöerna för de kringboende. Stödet till gårdssaneringar behöver således förbättras.

1 framtiden måste brukarnas ställning stärkas. En sådan utveckling ligger i

CU 1978/79:30

linje med att ansvar och inflytande rent allmänt ökas för brukarna. Såväl sociala som miljömässiga och ekonomiska skäl liksom jämställdhetsskäl ligger bakom den utvecklingen. Brukarinflytande! måste självfallet anpassas till de olika situationer som uppträder vid förnyelse av befintliga bebyggelsemiljöer.

För den enskilde fastighetsägaren och för brukarna kan det ofta vara lämpligt med åtgärder i etapper, främst därför att man då kan överblicka de ekonomiska konsekvenserna. I framtiden måste successiv förnyelse godtas, även om förnyelsen i sig är mycket begränsad. De krav som samhället härvid bör ställa är att förnyelsen ligger i linje med långsiktiga målsättningar om förnyelse. Finns kommunala planer för huset i fråga, bör självfallet krävas att de åtgärder som vidtas inte motverkar planens syfte.

Byggregler (SBN 75) och låneregler måste enligt utskottets mening kunna medge jämkningar med hänsyn till husens egenskaper samt brukarnas och ägarnas krav. Självfallet kan detta ej gälla t. ex. viktiga säkerhetskrav.

Ett angeläget önskemål är att man vid mer omfattande och komplicerade åtgärder i lägenheter och hus åstadkommer en sammanhållande faktor för de olika parterna från början till slut. Kunskaper när det gäller att förhandla med olika parter och jämka olika uppfattningar är av stort värde. Med hänsyn till de krav som ställs på kunskap, förhandlingsskicklighet och sammanjämkning av skilda parter samt önskemålet om ett sammanhållet ansvar, från ansökan om förnyelseåtgärder i befintlig bebyggelse till verkställighet, bör organisationsfrågor tillmätas en stor betydelse. En metod som bör undersökas är att utnyttja ev. förrättningsmetod för att efterhöra enskilda och allmänna intressenters mening och sammanjämka dessa, fatta beslut om genomförande och kostnadsfördelning m. m.

dels utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande utgångspunkter för Jornyelseverksamheten m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:1591, yrkandena 1 och 2, och med anledning av samma motion, yrkandet 3, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Landsbygden och de mindre orterna

Kjell A. Mattsson, Sven Eric Åkerfeldt, Anna Eliasson och Elvy Olsson, alla (s), anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar ”Den grundläggande” och på s. 19 slutar ”dessa frågor" bort lyda:

Vad utskottet ovan redovisat i fråga om kommunöversiktens karaktär och innebörd får anses tillgodose en central fråga bakom motionsförslagets yrkande 1 om riktlinjer för den kommunala översiktliga planeringen. Yrkandet i övrigt får förutsättas bli behandlat i bygglagarbetet. Utan att föregripa detta

CU 1978/79:30

arbete är det emellertid möjligt att redan nu lägga fast vissa noteringar beträffande innehållet i gällande lagstiftning på vissa punkter där tillämpningen röjt en viss osäkerhet. Utskottets nämnda uttalande om möjligheten att i ett enskilt fall kunna avvika från generella planeringsriktlinjer i kommunöversikt grundade på den fysiska riksplaneringen, är självfallet gällande även för andra likartade översiktliga kommunala riktlinjer eller principer för planeringen. Utskottets nämnda uttalande grundar sig på iakttagelsen att man i översiktligt sammanhang ej kan, och inte heller bör sträva efter att, beakta alla faktorer sorn bör vara avgörande för ställningstagande i det enskilda fallet. Det är sålunda uppenbart att t. ex. en generellt avvisande hållning till spridd bebyggelse eller bebyggelse i mindre orter inte får uppfattas som en ogenombrytbar planeringsgrund. Vidare gäller, att allmänna kommunalekonomiska hänsyn inte enligt gällande byggnadslagstiftning avsetts kunna få bli avgörande för frågan om bebyggelse skall få komma till stånd eller ej. Självfallet måste kostnadsfrågor kunna diskuteras, men en vägning måste ske mot tyngden av den enskildes intresse att välja en av honom önskad boendeform. Självfallet fåren sådan vägning inte elimineras genom att ekonomiska överväganden läggs till grund för riktlinjer i kommunöversikt som sedan uppfattas som avgörande för bedömningen i tillståndsärenden.

När det gäller yrkandet 2 om att kommunerna bör tillhandahålla ytterligare underlag och anvisningar för att bryta en ensidig utvecklig mot koncentrerat byggande har utskottet gjort följande bedömning.

Kommunerna bör tillhandahållas ytterligare underlag och anvisningar för en planering som främjar utvecklingen av de mindre orterna och landsbygden. Utskottet fäster uppmärksamheten på att redan ett klarläggande av gällande lagstiftning, planeringssystem, teknik, finansieringsmöjligheter osv. skulle ha stor betydelse för att främja den eftersträvade utvecklingen. Som framgår av motionen 1978/79:2089 (c) skulle en bred sammanställning av de i motionen upptagna frågorna ge ökad kunskap hos kommunerna, statliga myndigheter och enskilda. Det gäller således i första hand att underlätta för en planeringsinriktning som samhället i olika sammanhang redan ställt sig positiv till.

Utskottet vill därutöver särskilt fästa uppmärksamheten på att byggnadslagstiftningen är krånglig att tillämpa. Det kan starkt ifrågasättas om tillräckligt gjorts från centralt håll för att få t. ex. lagändringarna från 1973-01-01 och 1977-07-01 att snabbt slå igenom i praktiken. Såvitt utskottet har sig bekant har t. ex. beträffande den senast angivna lagändringen endast minimala informationsinsatser gjorts.

Enskilda kommuner och länsstyrelser har på grund av bristande vägledning fått mycket stora svårigheter att tillämpa lagändringen - därom vittnar bl. a. den mycket oenhetliga praxis som utvecklats i inledningsskedet av lagändringens tillämpning. Det sagda gäller lagändringen från 1973-01-01, t. ex. beträffande möjligheter till bostadsbebyggelse på jordbruksfastighet,

CU 1978/79:30

samt utnyttjandet av regeln i 53 § 3 mom. BS om att kunna fl besvärsgrundande beslut vid frågor om vägrat byggnadslov utan tillgång till ritningar rörande företaget.

Vad slutligen gäller yrkandet 4 i motionen, vari begärs ytterligare åtgärder för att främja en utveckling av de mindre orterna och landsbygden redovisar utskottet följande ställningstaganden.

Utskottet ansluter sig till meningen att i en utvecklad landsbygdsplanering inom den översiktliga planeringens ram bör ett primärt mål vara att rädda skolan och affären genom att lokalisera ny bebyggelse till områden där risk för nedläggning föreligger. Små skolor, små klasser och B-form i utbildningen måste accepteras.

Det är av stor social och miljömässig betydelse att de mindre orterna kan byggas ut successivt. Människor med förankring i bygden har då en chans att bo kvar och chansen att arbetstillfällena ligger nära ökar. Men när en kommun bygger många hus i en del av kommunen under flera år och inga i andra delar, minskar chanserna att kunna bo och arbeta i kommunen. Även för den nödvändiga kompletteringen med små lägenheter för t. ex. äldre behöver bebyggelse i begränsad omfattning kunna tillföras. Särskilt orter med ensidig villabebyggelse kan från inkomst-, yrkes- och åldersstruktursynpunkter behöva kompletteras.

Finansieringssystemet erbjuder här hinder därigenom att produktionskostnader för gruppbyggda hus räknas på förhållandevis stora objekt. Att bygga t. ex. 3-4 hus eller lägenheter i sänder leder till överkostnader som ej kan klaras.

Det har under de senaste åren ofta påståtts att boende i glesbygd och i mindre orter är en för samhället dyrare form av boende. Man pekar särskilt på behoven av skolskjutsar, barntillsyn o. d. som kan fordra större insatser per person. Symtomatiskt för påståendena är att de oftast är obevisade. En fullständig belysning av samhällets kostnader för glesbygdsboendet fordrar bedömning av en mängd faktorer.

Exempel på frågor som borde ingå i en fullständig belysning av frågan är t. ex. samhällets kostnader för gator, vägar, parker och andra fysiska miljöelement per person, behov av och kostnader för olika fritidsaktiviteter, förekomsten av sociala störningar, brottslighet m. m. samt kostnaderna härför, värdet av att en bygd hålls vid liv från skilda synpunkter, t. ex. landskapsbilden osv.

Självfallet bör även kostnadsfrågor kunna diskuteras, men mer nyanserat än som för närvarande ibland är fallet. Ett ökat byggande i mindre orter torde nästan undantagslöst leda till att existerande service bevaras. Nedläggningshotade skolor och butiker får ett bättre underlag. Skolskjutsar går ej halvtomma. Busslinjer får behållas. Alla som är bosatta i glesbygden gynnas av detta.

Normalt utgör markfrågan inget större hinder för byggandet i mindre orter, självfallet under förutsättning att det finns lämplig mark att bygga på. Genom

CU 1978/79:30

frivilliga avtal kan marken förvärvas och bebyggas.

Det kan hända att markåtkomsten kan utgöra problem. Bebyggelsen bör ju tillkomma där det är lämpligast, och markägarfrågan får då inte vara avgörande. I andra fall kan det röra sig om en splittrad fastighetsindelning som försvårar lokaliseringen av hus och anläggningar.

Kommunen har alltid möjlighet att expropriera, men detta är ofta en process som inte lämpar sig för begränsad utbyggnad i mindre orter. Möjligheten att införa regler som underlättar också för enskilda att samverka om exploateringen bör prövas. En viss möjlighet till inlösen av mark bör ges.

En nödvändig förutsättning för att i framtiden hålla många bygder vid liv är att även bebyggelse för annat ändamål än jord- och skogsbruk tillförs bygderna. Prövning av nya bostadshus placering i byar och på landsbygden föranleder ibland svårigheter såvitt gäller hänsynstagandet till miljöskyddsoch hälsovårdslagstiftningen. Tillämpningen av reglerna varierar emellertid.

Enligt även utskottets uppfattning bör kraven på t. ex. ”luktfrihet” för nytillkommande bebyggelse inte få föras för långt. Eljest förloras den målsättningen som angetts ovan. Den som bosätter sig i byar och på landet bör räkna med landsbygdens störningsmoment och liksom tåla normala ändringar i driften på jordbruksfastigheterna. Tillämpningen av lagstiftningen bör på denna punkt ses över så att den nuvarande låsningen i vissa områden hävs.

Bebyggelse i små orter är ett sätt att bedriva inomkommunal strukturpolitik. Redan byggandet av hus och anläggningar ger en utspridd sysselsättning. Sysselsättningen med förvaltning och skötsel ökar och den blir bestående.

Jord- och skogsbrukets naturliga förutsättningar för utveckling i respektive bygder måste noga analyseras samt redovisas vad det betyder för den lokala sysselsättningen och respektive bygders sociala och kulturella liv i övrigt.

Hinder som bromsar utvecklingen inom lantbruket måste undanröjas. Förutom bristerna i den jordbrukspolitiska lagstiftningen och dess praktiska tillämpning kan här nämnas ägostrukturen, ålderssammansättningen, kapitalsituationen och olika psykologiska hinder.

Statsmakterna har under senare år fattat en rad beslut som på väsentliga punkter ställer nya instrument till förfogande eller som kan väntas påverka förutsättningarna för lantbruket. Dit hör främst reformerna på jordbrukspolitikens område, det pågående reformarbetet på närings- och regionalpolitikens områden. Av stor betydelse för utvecklingen av näringslivet på landsbygden och inom jordbruket kan vidare bli statsmakternas ökade satsning på de mindre och medelstora företagen genom bl. a. de regionala utvecklingsfonderna. De bör på ett verksamt sätt kunna bidra till att förändra det näringspolitiska klimat som lantbruket har att verka i.

För det alldeles övervägande antalet lantbruksföretag gäller att man bör

CU 1978/79:30

pröva hur man kan åstadkomma en ökad sysselsättning respektive lönsamhet inom ramen för de företag man redan har eller i anknytning till dessa, t. ex. genom kompletterande sysselsättning i andra näringar eller i nya verksamheter knutna till lantbruksföretaget.

För att upprätthålla och om möjligt öka sysselsättningen i anknytning till lantbruksföretagen måste förutsättningslöst prövas möjligheterna att till lantbruksföretagen knyta nya verksamheter. Som exempel på sådana verksamheter har nämnts fiskodling, uthyrning av fritidshus osv. Inte minst måste man i detta avseende undersöka vilket bidrag till sysselsättningen en ny energipolitik kan ge. Jord- och skogsbruk utgör i detta avseende en viktig råvarukälla.

En dold arbetslöshet, särskilt bland kvinnor, finns. Detta förhållande måste vägas in när sysselsättningsfrågorna diskuteras. När det gäller sysselsättning som ej utgår från eller har samband med de areella näringarna bör särskilt den offentliga verksamheten och servicen skjutas fram som möjliga att lokalisera i de mindre orterna. EJet kan gälla t. ex. distriktsläkare, åldringsvård, varuförsörjning, post, barnomsorg, skolor och fritidsverksamhet.

Självfallet är det av stor betydelse om även annan sysselsättning kan tillskapas. Genom en kartläggning och utveckling av kommunens egna resurser i de glesare bebyggda delarna kan nya sysselsättningstillfällen skapas.

Också utskottet vill betona vikten av att jämställdhetssträvandena beaktas.

dets utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande landsbygden och de mindre orterna att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2089, yrkandena 1,2 och 4, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Samordning mellan statliga myndigheter m. fl.

Per-Erik Nisser (m), Karin Ahrland (fp), Rolf Dahlberg (m) och Eric Rejdnell (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar ”Motionsförslaget har” och slutar ”på regeringen" bort lyda:

Motionsförslaget är i sak närmast en begäran att den tidigare referensgruppen för bebyggelsemiljöfrågor skall realiseras. Frågor av denna art är inte organisatoriska i sådan mening att de bör falla under riksdagens bedömning. Ett föreslaget tillkännagivande bör därför inte göras.

dels utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande samordning mellan statliga myndigheter m.Jl. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2090,

CU 1978/79:30

5. Planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt, m. m.

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis Landberg, Magnus Persson och Roland Bränström, alla (s), anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 16 som börjar ”Utskottet anser” och slutar ”CU 1978/79:2 (s. 21)” bort lyda:

Motionsförslagets allmänna inriktning och syfte torde numera få anses som obestritt. Den invändning som rests under utskottsbehandlingen är närmast att bygglagarbetets genomförande i ny lagstiftning bör avvaktas. Som anförs i propositionen 1978/79:111 bilaga 12 (s. 4) kan en ny lagstiftning på området knappast träda i kraft förrän några år in på 1980-talet. Ett genomförande av förslaget föregriper inte kommande beslut om en ny planoch byggnadslagstiftning. Mot bakgrund av dessa förhållanden och med hänsyn till förslagets vikt tillstyrks motionen i denna del.

dels utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt, m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:788, yrkandet 3, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i motsvarande del,

CU 1978/79:30

32 Bilaga

Bostadsstyrelsen Promemoria

Statens planverk 1978-12-29

Stadsförnyelse

Skiss till utredningsprojekt i samarbete mellan bostadsstyrelsen och planverket.

1. Några utgångspunkter

De senaste årtiondenas tätortsutveckling har kännetecknats bl. a. av en snabb tillväxt i efterfrågan på bostäder som väsentligen har tillgodosetts genom nybyggnad utanför de äldre områdena. Fram till de första åren av 1970-talet bestod detta byggande till största delen av flerbostadshus i område med relativt högt markutnyttjande. Senare har byggandet mest bestått av småhus med lägre markutnyttjande och följaktligen större markbehov per person.

Många skäl talar emellertid för att det närmaste årtiondets stadsbyggande i stor utsträckning måste komma att ske inom de etablerade tätorterna. Behovet har ökat att mera effektivt utnyttja redan gjorda investeringar i byggnader och tekniska anläggningar i kommunerna, kravet på hushållning med jordbruksmark minskar expansionsmöjligheterna, behovet av att underhålla och upprusta det befintliga bostadsbeståndet ökar och intresset för att ta till vara den kulturhistoriskt intressanta miljön stiger. Därtill kommer att statsmakterna reserverat omfattande resurser för ett tioårigt program för förbättrad energihushållning i bebyggelsen, vilket i sin tur redan givit upphov till en våg av upprustning av bebyggelsen, främst småhusen och de mindre flerbostadshusen.

De äldre stadsområdena har omdanats i relativt stor omfattning främst genom att cityverksamheterna har ökat och koncentrerats och genom att biltrafiken har ökat. Bostadsbeståndet har minskat i dessa områden. De kvarvarande äldre bostäderna har delvis moderniserats. Någon genomgripande anpassning av det äldre beståndet till nutida bostadsanspråk har dock inte kommit till stånd utan avsevärda brister kvarstår i fråga om både den yttre bostadsmiljön och själva lägenheterna.

2. Tidigare och pågående utredningar

Frågan om förnyelse och sanering av tätorternas bebyggelse har varit föremål föråtskilliga utredningar. Ett allvarligt försök att föra fram saneringsfrågan till diskussion och åtgärder gjordes under 1940-talet av bostadssociala utredningen, som i första delen av sitt slutbetänkande (SOU 1945:63) diskuterade saneringens inordnande i en långtidsplan för bostadsförsörjningen och i en andra del (SOU 1947:26) lämnade förslag till effektivisering av saneringsverksamheten. Utredningens förslag föranledde

CU 1978/79:30

ingen proposition till riksdagen, främst beroende på att efterfrågan på bostäder kom att öka snabbare än utredningen förutsatt och att de offentliga resurserna mera kom att användas för nyproduktion av bostäder.

Utredningsarbetet i saneringsfrågan togs åter upp 1950, då regeringen uppdrog åt bostadsstyrelsen att utreda vissa ekonomiska frågor i anslutning till sanering. År 1953 uppdrog regeringen åt bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen att gemensamt utarbeta förslag till riktlinjer för upprättande av saneringsplaner m. m. Den för de båda styrelserna gemensamma delegationen redovisade år 1954 resultatet i ”Saneringsfrågan. Betänkandet om förnyelse av stadssamhällenas bebyggelse” (SOU 1954:31). Förslagen ledde bl. a. till att byggnadslagen år 1959 ändrades vad avser rätten till och grundvalarna för att påkalla tomtindelningsändring.

Slutligen uppdrog regeringen 1968 åt en parlamentarisk utredning att utreda frågan om åtgärder för sanering av det äldre bostadsbeståndet. Saneringsutredningen avgav tre delbetänkanden i saneringsfrågan (SOU 1971:64, 1971:65, 1973:27).

Av särskilt intresse för den framtida utvecklingen är den av chefen för bostadsdepartementet tillsatta underhållsfondsutredningen som bl. a. ska kartlägga underhållsbehov och finansiering av underhåll vid hyresrätt. Den av bostadsministern tillsatta utredningen om ökad tillämpning av bostadsrätt, utredningen om real beskattning, tillsatt av ekonomiministern, samt pågående översyn av byggnadslagen torde också få stor betydelse för framtida stadsförnyelse.

3. Bostadssektorns utveckling

Utvecklingen inom bostadssektorn på längre sikt är svår att bedöma. Man kan dock med relativt stor säkerhet ange vissa faktorer som har väsentlig betydelse för ny- och ombyggnadsverksamheten och för den sociala miljön i befintliga områden.

Den totala tillväxten av bostadsbeståndet - uttryckt i antal lägenheter - kan förväntas bli svag. Skillnaderna i utveckling kan antas bli stora mellan olika kommuner och för olika typer av bebyggelse. På en del håll kan exempelvis efterfrågan på lägenheter i traditionella flerbostadshus komma att karaktäriseras av stillastående eller rentav tillbakagång, medan tillväxten fortsätter för andra hus- eller miljötyper.

Vid en svag tillväxt i efterfrågan på lägenheter, som dessutom kan vara mycket ensidig med avseende på bostadstyper - blir det svårt att åstadkomma nya bostadsområden med ett differentierat bostadsbestånd. Avvägningen mellan å ena sidan vad som byggs i nya exploateringsområden och å andra sidan förändringar i befintliga områden blir därför allt känsligare.

Inom det befintliga bostadsbeståndet går utvecklingen mot en allt mer ensidig sammansättning av befolkningen främst med avseende på hushållstyper och åldersfördelning. Utvecklingen i fråga om socio-ekonomisk

CU 1978/79:30

fördelning är svårare att förutse. Det finns dock uppenbara risker för att en utarmning av bostadsmiljön på grund av en ensidig befolkningssammansättning och ett homogent utbud av bostäder leder till en upptrappning av segregationsprocessen även i andra avseenden.

Det finns risker för att särskilt förortsområden och kransbebyggelse med fierbostadshus utvecklas till problemområden och det är uppenbart att de inte kan bli mer allsidiga utan att beståndet och bostadsmiljön förändras väsentligt.

Regeringen och riksdagen har i olika sammanhang, bl. a. i propositionen 1974:150, uttalat att nybyggnad och ombyggnad av bostäder samt övriga förändringar av den fysiska bostadsmiljön bör genomföras på ett sådant sätt att de främjar en allsidig sammansättning av befolkning och hushåll i bostadsområdena. Motiven härför är i främsta rummet att åstadkomma en rikare social miljö. Men också ekonomiska motiv har anförts. En jämnare fördelning mellan olika åldersgrupper ger ett effektivare utnyttjande av såväl kommunala anläggningar som den byggda miljön i övrigt.

De ovan antydda utvecklingstendenserna går huvudsakligen rakt emot den bostadspolitiskt önskvärda utvecklingen.

Hushållningen med mark och energi ställer allt större krav på att redan exploaterade områden utnyttjas väl och att spridning av bostäder till nya områden begränsas så mycket som möjligt. Även i dessa avseenden går emellertid den faktiska utvecklingen stick i stäv med uppställda mål. Inom välbelägna områden minskar således folkmängden och är på väg mot en gleshet som utarmar miljön och gör det omöjligt att ordna god kollektiv service. Exploateringsgraden i nya områden är i huvudsak låg och det förekommer en splittring i små bebyggelsegrupper, vilket medför ett stort markbehov för bostäder och för trafikleder m. m.

De bostadsområden med fierbostadshus som tillkommit från 1930-talet och framåt börjar allt mer att te sig bristfälliga inte bara när det gäller byggnaderna och det ensidiga utbudet av bostäder utan också då det gäller t. ex. krav på framkomlighet och trafiksäkerhet samt markanvändningen i stort.

4. Utredningsbehov

Behovet av att förändra befintliga tätortsmiljöer är väl motiverat av flera utredningar, t. ex. saneringsutredningen och boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. Av statsmakterna uttalade bostadspolitiska intentioner - främst främjande av en allsidig befolkningssammansättning i bostadsområdena - förutsätter också att sådana förändringar kommer till stånd.

Det är också fullt klart att förändringarna på längre sikt blir av annan karaktär än den traditionella saneringen. Problemet för bostadsförsörjningen

CU 1978/79:30

är inte längre i första hand att ersätta eller modernisera överbefolkade och omoderna lägenheter. Vissa sådana problem kvarstår visserligen, men den dominerande uppgiften består i att ta hand om ett byggnadsbestånd med lång återstående användningstid, relativt god lägenhetsstandard och låg boendetäthet. Det är också fråga om att utnyttja välbelägen och i vissa fall lågt exploaterad mark i syfte att dels begränsa behovet av nyexploatering, dels motverka en allt för långt gående utglesning av befolkningen i områdena.

De problem som uppkommer vid genomförande av förändringar i sådana områden är knappast alls studerade. Det är angeläget att ett sådant utredningsarbete kommer i gång snabbt.

Utredningsproblemen gäller sociala, ekonomiska, tekniska, fastighetsrättsliga och administrativa frågor. Som en första ansats kan problemområdet sorteras i sex huvudfrågor:

1. Sociala problem och de boendes inflytande vid stadsförnyelse

2. Ekonomiska förutsättningar för och konsekvenser av en aktiv förnyelse från samhällsekonomisk och hushållsekonomisk synpunkt

3. Översiktliga bedömningar av stadens struktur och tekniska försörjning 4.

Markens åtkomlighet, pris-, taxerings- och lånefrågor

5. Närmiljöns utformning och underhåll

6. Ombyggnad, förbättring och underhåll av byggnader

Frågan om sociala problem gäller dels de risker för utarmning av den sociala miljön och för förslumning som uppkommer om förändringar inte genomförs, dels de behov av social omsorg som uppkommer på grund av befolkningsutvecklingen, dels konflikter mellan önskemål om kvarboende och krav på förändringar. Om inga åtgärder vidtas kommer de tendenser till segregation som kan iakttas ytterligare att förstärkas.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna avser kostnads- och finansieringsproblem vid stadsförnyelse varvid utnyttjande av redan gjorda kommunala investeringar är av särskild betydelse. 1 ämnet ingår även att belysa efterfrågeproblem med särskild hänsyn till prisbildning och skillnader mellan olika hushållsgrupper då det gäller bostadspreferenser och ekonomisk bärkraft.

Frågan om stadsstruktur bör inrymma bedömningar av hur ett generalplanemässigt grepp kan tas på tätortens utveckling och inre omdaning, områdesvis. Hit hör att ange vilka kunskaper kring bebyggelsestruktur, trafikförhållanden, näringsstruktur, serviceförsörjning, tekniskt ledningsnät, kulturhistoriska aspekter, energiförsörjningsaspekter och ytterligare faktorer som på ett översiktligt sätt måste tas fram för att komma till ställningstagande om framtida utveckling av den byggda miljön.

Frågan om markens åtkomlighet bör inrymma analys av ägareförhållanden, fastighetsvärden och prisutveckling samt bedömningar av kommunernas legala och ekonomiska möjligheter att påverka dessa förhållanden. Hit hör

CU 1978/79:30

också frågor om belåning av mark vid statlig bostadslångivning. Hit hör också frågor om rättsliga och ekonomiska förutsättningar och konsekvenser av att ändra byggnadsrätten i den mån dessa inte klarläggs av den pågående bygglagöversynen.

Frågan om närmiljöns utformning avser att finna former för den långsiktiga och successiva förnyelsen av byggnadskvarteren och att utveckla planeringsrutiner så att ett aktivt inflytande kan utövas av kvarterets boende och övriga nyttjare. Hit hör också frågan om hur plan- och byggnadslagstiftningen, efter nu pågående översyn, kan och bör utnyttjas för att i detaljplan reglera ett byggnadskvarters fysiska utformning. Likaså ingår frågor om uppförande och drift av gemensamhetsanläggningar samt lösningar av parkeringsfrågor.

Frågan om ombyggnad, förbättring och underhåll av byggnader, gäller vilka krav som kan ställas på teknisk och utrymmesmässig standard i skilda situationer. En utgångspunkt bör vara att ombyggnader ska kunna genomföras med hänsyn till de förutsättningar som ges av befintliga byggnader och närmiljö. Innehåll i och tillämpning av begreppet lägsta godtagbara standard bör prövas och värderingsregler vid statlig belåning studeras med hänsyn till tillämpning vid utföranden som avviker från det normala. Hit hör också frågan om utökning av retroaktiva förbättringskrav utöver handikappanpassning och sophämtarnas arbetsmiljö, bedömningar av kulturhistoriska hänsyn och tillämpning av krav på energihushållning.

5. Arbetets uppläggning och redovisning

Sanering och förbättring av den befintliga miljön har i stor utsträckning hittills skett genom dispensgivning från de regler som ställts upp för nybyggande av bl. a. bostäder. Det är angeläget att utveckla kunskaper, förutsättningar och regler för stadsförnyelsen så att den kan ske på sina egna villkor och inte kräver att man från fall till fall gör undantag från nybyggnadsregler.

Samtliga tidigare utredningar har i första hand behandlat frågan om en totalsanering av centrala bebyggelseområden. Den syn som för närvarande håller på att växa fram kring förnyelse av den byggda miljön innebär att ett mycket större mått av omsorg ska ägnas den befintliga miljön. Sociala och kulturella värden anses allt mera väsentliga och detta leder till att förnyelsen måste ske med större grad av anpassning till lokala förhållanden och i mindre skala än tidigare.

Det föreligger således ett klart behov av att i denna nya situation kartlägga förutsättningarna för stadens - i första hand den medelstora och större stadens - förnyelse.

Det som behövs i första hand är dels utredningar som beskriver och analyserar olika problem, dels ett utvecklingsarbete med syfte att finna ekonomiska, tekniska och organisatoriska lösningar så att åtgärder kan

CU 1978/79:30

genomföras. Genomförandet är en kommunal uppgift och det ankommer också på kommunerna att bedriva långsiktigt utredningsarbete och planering som syftar till lokala lösningar. Vid genomförandet blir det också fråga om kommunalpolitiska ställningstaganden av central betydelse.

På staten ankommer främst att ta fram baskunskap av mer generell karaktär, att medverka vid utveckling av utrednings- och planeringsmetoder och att stimulera och stödja kommunala insatser. Det är lämpligast att sådant utredningsarbete bedrivs direkt i de berörda verken med nära anknytning till den löpande administrationen. Härigenom blir det möjligt att ta till vara de erfarenheter som fortlöpande erhålls och att samtidigt inom verken bygga upp den kunskap som är nödvändig för att på sikt kunna medverka aktivt i utvecklingsarbete och komma med adekvata råd och anvisningar till kommuner.

En utredning om stadsförnyelse efter i huvudsak de riktlinjer som har angetts i det föregående bör genomföras av bostadsverket och planverket gemensamt. För att arbetet ska kunna komma i gång snabbt bör särskilda utredningsanslag ställas till förfogande.

Utredningen bör bedrivas med en ledningsgrupp bestående av verkscheferna och de ytterligare personer från vardera verket som utses av respektive verkschef. Arbetssättet bör väsentligen kunna bli detsamma som är vanligt i av departementschefer tillkallade expertutredningar. Ett nära samarbete bör bedrivas med kommuner och intresseorganisationer med verksamhet inom stadsbyggnads- och bostadssektorn. Detta kan ske dels genom kontakter med de till verken knutna råden, dels genom särskilda referensgrupper i den mån sådana visar sig lämpliga.

Vardera verket bör anvisas medel för arvodesanställning av en kvalificerad utredare. Eftersom utredningsarbetet är av sådan karaktär att det så långt resurserna tillåter bör ingå i verkens normala verksamhet skall båda verken därutöver utnyttja egna resurser så långt det är möjligt. Behov av särskilda expensanslag för resor, eventuella konsulter, databehandling o. d. bör prövas sedan ett mer detaljerat program har utarbetats.

Utredningsuppdraget bör redovisas under 1980 i form av en rapport publicerad i serien SOU.

Det förtjänar påpekas att materialet med fördel kan komma att utnyttjas i samband med det ”Urban Renewal Year” 1980 som proklamerats av Europarådet.

I den mån utredningen föranleder förslag som kräver åtgärder av statsmakterna skall sådana prövas av verken enligt normal arbetsordning och lämnas i samband med anslagsframställning eller särskilda skrivelser till regeringen.

CU 1978/79:30

38 Innehåll

1 Motionerna 1

2 Vissa uppgifter till motionerna 3

2.1 Vissa förslag om ett utvecklingsprogram för den framtida

samhällsutbyggnaden 3

2.2 Vissa planeringsriktlinjer 4

2.2.1 Bygglagarbetet 4

2.2.2 Fysisk riksplanering 5

2.2.3 Länsplanering m. m 6

2.3 Materiella krav på planeringen, m. m 7

2.4 Vissa normer 9

2.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten 9

2.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö 10

3 Utskottets yttrande 11

3.1 Inriktningsfrågor m. m 11

3.1.1 Förnyelse av bebgyggelsemiljön 11

3.1.2 Landsbygden och de mindre orterna 12

3.1.3 Statens roll som samordnare 14

3.1.4 Bygglagarbetets allmänna inriktning 15

3.1.5 Översyn av viss lagstiftning 15

3.2 Materiella krav på planeringen, m. m 15

3.3 Beslutsprocess och inflytande i planeringen 16

3.4 Vissa normer 18

3.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten 18

3.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö 19

3.4.3 Inbrottsskydd 20

4 Utskottets hemställan 20

Reservationer 21

1 Utredning m. m. om förnyelse av bebyggelsemiljön (s) 21

2 Utgångspunkter för förnyelseverksamheten, m. m. (c) 23

3 Landsbygden och de mindre orterna (c) 26

4 Samordning mellan statliga myndigheter m. fl. (m, fp) 30

5 Planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt, m. m.

(s) 31

Bilaga: Bostadsstyrelsen, statens planverk: Stadsförnyelse 32

'

GOTAB 61974 Slockholm 1979