Om en ny utlänningslag

AU 1979/80: 27

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:27

om en ny utlänningslag

I betänkandet behandlar utskottet dels propositionen 1979/80:96 (arbetsmarknadsdepartementet) med förslag till ny utlänningslag, m. m., dels 17 motioner, varav nio väckts med anledning av propositionen och åtta under allmänna motionstiden i år.

Justitieutskottet har avgivit yttrande över delar av propositionen med tillhörande motioner (bil.).

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag till ny utlänningslag. Förslaget innehåller en del sakliga nyheter men bygger i stort på bestämmelserna i den gällande lagen som genomarbetats i språkligt och redaktionellt hänseende.

Utskottet tar i ett inledande avsnitt upp en socialdemokratisk partimotion som bl. a. innehåller yrkanden om riktlinjer för invandrings- och flyktingpolitiken. Utskottet stryker därvid bl. a. under vikten av att principen om den reglerade invandringen upprätthålls med fasthet och konsekvens och hänvisar i övrigt till en aviserad utredning om riktlinjer för invandringspolitiken.

Propositionens lagförslag godtas av utskottet. På endast en punkt har reservation anförts och det gäller reglerna om utvisning på grund av brott.

Utskottets ställningstagande innebär att två motioner med yrkanden om avslag på propositionen avstyrks. Motionerna är väckta av vpk resp. Olle Wästberg i Stockholm (fp) och har i väsentliga delar samma inriktning. Motionärerna är kritiska mot ett stort antal av de i propositionen föreslagna reglerna. Deras förslag till ändringar behandlas i samband med att utskottet går in på de olika delarna av lagförslaget.

De viktigaste nyheterna som behandlas i betänkandet är följande.

Efter hand skall den ordningen införas att en utlänning som avser att bosätta sig i Sverige skall ha sitt uppehållstillstånd ordnat före inresan. Undantag görs för bl. a. flyktingar och vissa andra skyddsbehövande samt för nära anhöriga till här i landet bosatta personer.

Skyddet för flyktingar förstärks. Den definition av begreppet flykting som finns i 1951 års Genévekonvention om flyktingars rättsliga ställning införs i lagen. En asylsökande som får stanna här, därför att han är flykting, skall få ett dokument som utvisar hans flyktingstatus.

I fråga om andra skyddsbehövande grupper än flyktingar behålls de 1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

nuvarande bestämmelserna i avvaktan på att principerna för invandringen till Sverige särskilt utreds.

En polismyndighet har för närvarande rätt att avvisa den som åberopar förföljelse, om påståendet härom är ”uppenbart oriktigt”. Denna ordning behålls. Enligt de nya reglerna skall emellertid ett sådant beslut anmälas till statens invandrarverk, som har att omgående ta ställning till vad utlänningen har anfört. Dessförinnan får beslut inte verkställas. Invandrarverket skall överta ärendet, om verket anser att utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt. Särskild jourverksamhet inrättas vid verket för dessa ärenden.

Utskottet räknar med att man med hjälp av jourverksamheten skall klara av även problem som uppstått genom att passkontroll stickprovsvis anordnas även vid inresa från annat nordiskt land.

Utskottet uppehåller sig tämligen utförligt vid reglerna om avlägsnande av utlänningar. Benämningen av avlägsnandeinstituten förenklas. Endast begreppen avvisning och utvisning behålls.

S. k. korta avvisningar, som beslutas av polisen och verkställs utan hinder av överklagande, kan under vissa omständigheter få ske upp till tre månader efter ankomsten hit. Regeln har lett till att utlänningar ofta håller sig gömda i tre månader innan de kontaktar myndigheterna. I flera motioner har föreslagits att tremånadersregeln skall upphävas. Utskottet begär att problemen skall utredas.

Möjligheterna att avlägsna en utlänning i samband med att han eller hon döms för brott begränsas. Efter tre års bosättning här skall fordras synnerliga skäl för en sådan åtgärd. För nordbo föreslås gälla en tid av två år. För närvarande är tidsfristen fem år, om inte utlänningen sedan viss tid har permanent uppehållstillstånd.

Inom arbetsmarknadsutskottet har rått en viss tveksamhet om denna lagändring, som inte biträtts av justitieutskottets majoritet. Arbetsmarknadsutskottet har emellertid ansett sig kunna godkänna att tidsgränsen sänks med hänsyn till att denna inte utgör hinder för utvisning vid allvarligare brott. Utskottet förutsätter dessutom att regeringen noga följer utvecklingen på detta område. Socialdemokraterna reserverar sig mot att femårsgränsen sänks för andra än nordiska medborgare.

Nuvarande bestämmelser medger att en utlänning i betydande utsträckning kan få ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut omprövat av regeringen. I fråga om avvisning samt utvisning på annan grund än brott eller asocialitet begränsas denna möjlighet. Omprövning av invandrarverket och regeringen blir enligt förslaget möjligt, endast om det visar sig föreligga hinder av politisk art mot verkställigheten eller om annat allvarligt verkställighetshinder uppkommer.

Möjlighet införs att i ringa fall underlåta åtal av en utlänning, som återvänder hit trots förbud mot detta i utvisningsbeslutet. Straffansvar införs för den som hjälper en utlänning i dennes försök att illegalt ta sig in i Sverige, även om försöket misslyckas.

AU 1979/80:27

3 Den nya utlänningslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

Som en följd av den nya lagstiftningen föreslås att invandrarverket och polisen skall få vardera ca 1 milj. kr. för att täcka kostnader för bl. a. vissa nya tjänster.

AU 1979/80:27

4 Förklaring av vissa termer

Arbetstillstånd (AT)

Asylrätten

Avvisning

B-flykting”

Flykting

Flykting förklaring -

Flykting konventionen Förpassning -

fordras för utlänning från utomnordiska länder sorn vill arbeta här. Tillståndet meddelas av invandrarverket (SIV) efter hörande av AMS

rätten för flykting att få en fristad (asyl) i ett annat land

en form av avlägsnande som kan användas om t. ex. en utlänning saknar pass och tillstånd att resa in i landet eller pengar för sin försörjning och hemresa; beslutas i regel av polisen, undantagsvis av SIV

ofta använd benämning på en utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta

är enligt nya utlänningslagen en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit

skall enligt den nya lagen efter begäran ges åt flykting som har rätt till fristad här i landet. Förklaringen ges i samband med beslut om uppehållstillstånd eller förlängt sådant tillstånd

1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga ställning, också kallad Genévekonventionen

en form av avlägsnande som beslutas av SIV och används när en utlänning saknar pass eller nödvändigt tillstånd. Termen förpassning finns ej med i nya lagen. Reglerna föreslås gå in under det utvidgade utvisningsinstitutet -

Förvar

administrativt frihetsberövande

AU 1979/80:27

5 Förvisning

Hemsändning

Inhibition

Krigsvägrare

Permanent uppehållstillstånd (PUT)

Politisk

utvisning

Resedokument

SIV

Uppehållstillstånd (UT)

Utvisning

Återbrytning

en form av avlägsnande som kan beslutas av allmän domstol när en utlänning döms för brott. Termen förvisning finns ej med i den nya lagen. Reglerna föreslås gå in under det utvidgade utvisningsinstitutet

en form av avlägsnande som beslutas av socialstyrelsen och som enligt den nya lagstiftningen kan användas om en utlänning är omhändertagen enligt barnavårdslagen eller lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda verkställigheten

av ett avlägsnandebeslut avbryts

den som övergett en krigsskådeplats eller som flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring

Uppehållstillstånd, som inte är tidsbegränsat; kan erhållas efter ett års legal vistelse i landet

utvisning av hänsyn till rikets säkerhet; beslutas av regeringen

enligt 1951 års flyktingkonvention är en passhandling som utfärdas för flyktingar

statens invandrarverk

fordras för den som inte är medborgare i annat nordiskt land och som vill stanna längre än tre månader eller efter viseringstidens utgång. Tillståndet, som meddelas av SIV, är tidsbegränsat. Enligt förslaget till den nya utlänningslagen skall successivt införas krav på att uppehållstillstånd skall vara ordnat före inresan

är enligt 1954 års utlänningslag en form av avlägsnande som beslutas av länsrätt och kan användas vid bl. a. asocialitet. Utvisning på denna grund behålls med vissa begränsningar i den nya lagen. Dessutom skall även de äldre instituten förpassning och förvisning omfattas av det utvidgade begreppet utvisning

1. upphävande av ett avlägsnandebeslut som beslutas av regeringen eller SIV.

Enligt den nya utlänningslagen begränsas möjligheten till upphävande i betydande mån när det gäller avvisning och utvisning på annan grund än brott och asocialitet;

2. återkallande av uppehålls- eller arbetstillstånd om utlänningen förfarit svikligt; beslutas av SIV.

AU 1979/80:27

6 Propositionen

I propositionen föreslår regeringen efter föredragning av statsrådet Andersson att riksdagen skall

1. antaga följande av lagrådet granskade förslag till

A. utlänningslag,

B. lag om ändring i rättegångsbalken,

C. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

D. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:929),

2. godkänna de riktlinjer i fråga om prövningen av ansökningar om uppehållstillstånd som förordats i propositionen,

3. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5, föreslaget förslagsanslag - anvisa ytterligare 917 000 kr.,

4. till Polisverket: Inköp av motorfordon för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5, föreslaget reservationsanslag — anvisa ytterligare 65000 kr.,

5. till Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5, föreslaget reservationsanslag - anvisa ytterligare 35 000 kr.,

6. till Statens invandrarverk för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 15, föreslaget förslagsanslag - anvisa ytterligare 1 009 000 kr.

AU 1979/80:27

7 Propositionens lagförslag 1 Förslag till Utlänningslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt uppehålla sig och ha anställning här.

Ingen utlänning får tvingas att lämna Sverige i något annat fall eller på något annat sätt än lagen anger. Lagen skall tillämpas på ett sådant sätt att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i vaije särskilt fall.

2 § Den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen av denna lag utövas under ledning av statens invandrarverk. Kontrollen över utlänningar, som har anställningar som avser befattning på svenska fartyg i utrikes fart, utövas dock under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.

Rätt till asyl m. m.

3 § En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).

4 § En flykting upphör att vara flykting, om han

1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han är medborgare,

2. efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja förvärvar det på nytt,

3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,

4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land, som avses i 3 § andra stycket, eller

5. inte kan fortsätta att vägra använda sig av det lands skydd, där han är medborgare eller där han som statslös tidigare hade sin vistelseort, på grund av att de omständigheter, som medförde att han enligt 3 § var att anse som flykting, inte längre föreligger.

AU 1979/80:27

5 § Den som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare) skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.

6 § En utlänning som inte är flykting men som ändå på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta, skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.

Pass och anmälningsskyldighet m. m.

7 § Utlänningar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har förordnat om detta. Regeringen föreskriver vilka legitimationshandlingar som får gälla som pass samt i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.

8 § Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten.

En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas. På begäran skall utlänningen även visa upp sitt pass för polismyndighet eller polisman.

För utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse enligt andra stycket får utlänningen kvarhållas, dock inte längre än som är nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar, om inte beslut har meddelats om förvar enligt 50 eller 52 §.

9 § Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet att anmäla utlänningars vistelse och anställning i riket.

Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige

10 § Regeringen får föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd får resa in i eller uppehålla sig i Sverige. Tillstånd ges som visering eller uppehållstillstånd. Av 26 § följer att även annat villkor kan ställas för rätt till inresa.

Visering

11 § Visering avser inresa och vistelse i riket under en viss tid. Viseringen får förenas med sådana förbehåll och föreskrifter som behövs med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter. Viseringen får återkallas, om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen förtigit vissa omständigheter eller det i övrigt föreligger särskilda skäl.

Uppehållstillstånd

12 § Uppehållstillstånd får ges för viss tid. Är utlänningen fast bosatt här i riket, får uppehållstillstånd ges utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

Uppehållstillstånd får vägras en utlänning på grund av hans vandel

AU 1979/80:27

endast om förhållandena är sådana som anges i 29 § första stycket 2-4 eller 43 §.

13 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att vistas i Sverige under den tid som har angetts i tillståndet. Det medför däremot inte någon rätt till inresa, om inte detta har angetts särskilt i uppehållstillståndet. Tillståndet får begränsas till att gälla uppehåll endast inom en viss del av riket. Begränsningen får dock inte avse en mindre del av riket än en kommun. Tillståndet får även innehålla föreskrifter om byte av bostad och anställning samt om anmälningsskyldighet. Stannar utlänningen kvar i Sverige sedan uppehållstillståndet har upphört att gälla, skall föreskrifterna i tillståndet fortfarande följas tills nya föreskrifter meddelas för utlänningen.

14 § Ett uppehållstillstånd, som ger en utlänning rätt att vistas inom endast en kommun, får avse högst ett år. Tillståndet får förlängas, dock högst med ett år varje gång.

15 § Ett permanent uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att resa in i och vistas i Sverige utan tidsbegränsning. Den som har ett sådant tillstånd får uppehålla sig här även om han saknar pass.

16 § På begäran av flykting som är i behov av fristad här i riket skall, när uppehållstillstånd meddelas honom efter inresan, i beslutet eller i särskild handling anges att han är flykting i behov av fristad i Sverige (flyktingförklaring).

Återkallelse av uppehållstillstånd eller flyktingförklaring

17 § Har en utlänning fått uppehållstillstånd genom att mot bättre vetande lämna oriktiga uppgifter eller svikligen förtiga vissa omständigheter, får tillståndet återkallas.

Har utlänningen ännu inte rest in i Sverige, får tillståndet återkallas även om det finns andra särskilda skäl.

Ett permanent uppehållstillstånd skall återkallas, om utlänningens bosättning här i riket upphör.

En flyktingförklaring skall återkallas, om det framkommer att utlänningen inte är att anse som flykting i behov av fristad i Sverige.

Beslutande myndigheter m.m.

18 § Visering ges av statens invandrarverk. Visering får ges även av chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning regeringen föreskriver, av diplomatiska eller konsulära myndigheter eller av polismyndigheter.

Visering återkallas av den myndighet som har givit viseringen. Statens invandrarverk får återkalla även sådana viseringar som andra myndigheter har givit, med undantag av viseringar som har givits av chefen för utrikesdepartementet.

19 § Uppehållstillstånd och flyktingförklaringar utfärdas av statens invandrarverk. Tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges även av polismyndigheter i den omfattning som regeringen föreskriver. Anser en polismyn -

AU 1979/80:27

dighet att en ansökan om uppehållstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.

Uppehållstillstånd och flyktingförklaringar återkallas av statens invandrarverk.

Arbetstillstånd och anställningstillstånd

20 § Regeringen får föreskriva att en utlänning måste ha tillstånd för att

1. ha anställning här i riket eller arbeta här på grund av anställning utomlands annat än som handelsresande (arbetstillstånd), eller

2. ha anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart (anställningstillstånd).

Skyldighet att ha arbets- eller anställningstillstånd får inte föreskrivas för utlänningar som har permanent uppehållstillstånd.

Arbetstillstånd

21 § Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag ellet vissa slag av arbete och förenas med de övriga föreskrifter som behövs.

Anställningstillstånd

22 § Anställningstillstånd ges för tjänstgöring i en befattning på ett visst fartyg eller vissa fartyg eller på fartyg som tillhör ett visst rederi. Tillståndet får förenas med de föreskrifter som behövs.

Återkallelse

23 § Ett arbets- eller anställningstillstånd får återkallas om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen har förtigit vissa omständigheter eller om det i övrigt föreligger särskilda skäl.

Beslutande myndigheter m.m.

24 § Arbetstillstånd ges och återkallas av statens invandrarverk. I den omfattning som föreskrivs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av statens invandrarverk får arbetstillstånd också ges av arbetsmarknadsstyrelsen eller polismyndigheter eller länsarbetsnämnder. Anser myndigheten att en ansökan om arbetstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.

Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.

25 § Anställningstillstånd ges och återkallas av arbetsmarknadsstyrelsen. Tillstånd får dessutom ges

1. av de sjömansförmedlingar, som utses av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, och

2. av de svenska utlandsmyndigheter som chefen för utrikesdepartementet bestämmer.

Vissa särskilda bestämmelser för inresa, uppehåll och arbete

Tillstånd före inresan

26 § Regeringen får föreskriva att en utlänning, som enligt 20 § behöver arbetstillstånd, inte får resa in i Sverige förrän han har fått tillståndet.

AU 1979/80:27

11 Särskilda begränsningar

27 § När det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, får regeringen inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom vissa områden. Under samma förutsättning får regeringen föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd av regeringen eller av statens invandrarverk får anställas i ett visst företag eller i företag av ett visst slag.

Särskilda bestämmelser finns om förbud för utlänningar att ha vissa anställningar.

Avvisning

Grunder för avvisning

28 § En utlänning som kommer till Sverige får avvisas,

1. om han saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, när detta fordras för inresa i Sverige,

2. om han tänker besöka något annat nordiskt land men saknar erforderligt tillstånd att resa in dit,

3. om han undandrar sig att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten eller att lämna begärda upplysningar till denna, eller

4. om han vid inresan mot bättre vetande har lämnat polismyndigheten oriktiga uppgifter om någon omständighet som är av betydelse för rätten att resa in i riket eller svikligen har förtigit någon sådan omständighet.

29 § En utlänning får dessutom avvisas,

1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka, samt för sin hemresa,

2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte kommer att ärligen försörja sig eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha sådant tillstånd,

3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet skäligen kan antas komma att begå brott i Sverige eller i annat nordiskt land,

4. om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller i övrigt skäligen kan befaras att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i annat nordiskt land, eller

5. om det med stöd av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits att avvisning kan ske.

En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att han annars beger sig till det land, som har begärt avvisning.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte den som har visering eller uppehållstillstånd som fortfarande gäller.

30 § En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i det stycket.

I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till

AU 1979/80:27

vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer i fråga.

Tidsfrister, beslutande myndigheter m.m.

31 § Avvisning enligt 28 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller inom en vecka efter ankomsten. Har en utlännings rätt att resa in i Sverige inte prövats vid ankomsten till riket, får avvisning enligt 28 § ske när han första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet eller inom en vecka därefter, men inte senare än tre månader från ankomsten. Avvisning enligt 29 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller inom tre månader från ankomsten.

Beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § meddelas av polismyndighet, om inte ärendet skall överlämnas till statens invandrarverk enligt 33-35 §§.

32 § När en utlänning, som finns i den förteckning som anges i 30 § tredje stycket och som saknar visering eller uppehållstillstånd, kommer till riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom utom i de fall då ärendet skall överlämnas till regeringen enligt 36 §.

När det hos polismyndigheten uppkommer fråga om avvisning enligt 30 § av annan utlänning än som avses i första stycket, skall ärendet hänskjutas till statens invandrarverk som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen. I ärenden som prövas av regeringen skall förhandling hållas.

33 § Anser en polismyndighet att det föreligger skäl till avvisning enligt 28 eller 29 §, men påstår utlänningen att han i det land, som han skulle komma att sändas till, löper risk att

1. bli utsatt för politisk förföljelse eller

2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring,

skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen påstår att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där han löper denna risk.

Ärendet skall inte överlämnas till invandrarverket, om utlänningens påstående är uppenbart oriktigt.

34 § Vad som sägs i 33 § om överlämnande av ärende gäller även, när utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där.

Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppenbart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet.

35 § Avvisningsärenden skall överlämnas till statens invandrarverk även när det finns anledning till avvisning enligt 29 § andra stycket. Detsamma gäller när en polismyndighet i andra fall än som anges i 33 eller 34 § anser det tveksamt om en utlänning, mot vilken det finns grund för avvisning, skall avvisas.

AU 1979/80:27

36 § Ärenden om avvisning enligt 32 § första stycket skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter som enligt

33 eller 34 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna sådana ärenden till regeringen.

Skyldighet att anmäla avvisningsbeslut till statens invandrarverk

37 § Har en polismyndighet avvisat en utlänning i fall som avses i 33 eller

34 §, skall beslutet skyndsamt anmälas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Ärendet skall övertas, om utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt, eller, i fall som avses i 34 §, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta.

Övertar invandrarverket ärendet, förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut.

Anmälan enligt första stycket skall inte ske, om utlänningen avger nöjdförklaring enligt 70 §.

Utvisning

Utvisning på grund av att en utlänning saknar pass eller tillstånd

38 § En utlänning får utvisas ur riket, om han uppehåller sig här utan att ha erforderligt pass eller tillstånd att uppehålla sig i Sverige.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av statens invandrarverk. Avslås en ansökan om uppehållstillstånd, skall invandrarverket samtidigt besluta om utvisning utom i de fall då det föreligger synnerliga skäl mot detta.

39 § Om det inte föreligger särskilda skäl, skall utvisningsbeslutet förenas med förbud för utlänningen att under en viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av statens invandrarverk.

Utvisning på grund av brott

40 § En utlänning får utvisas ur riket,

1. om utlänningen döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till för ett sådant brott, eller

2. om utlänningen har begått ett brott, på vilket kan följa fängelse enligt denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen, samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.

Utvisas en utlänning, skall det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms. När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att förändra en påföljd, som en utlänning har dömts till jämte utvisning, får domstolen även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av påföljd ger anledning till.

AU 1979/80:27

41 § När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 40 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år eller, i fråga om medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 78 §.

42 § En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid eller utan tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utlänningen upplysas om vilken dag som förbudet upphör att gälla och om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt 98 §.

Utvisning på grund av asocialitet

43 § En utlänning får utvisas ur riket,

1. om utlänningen yrkesmässigt bedriver otukt eller i övrigt underlåter att ärligen försörja sig, eller

2. om utlänningen är missbrukare av alkohol eller narkotika och befinns med anledning därav vara farlig för någon annans personliga säkerhet eller leva på ett grovt störande sätt.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av länsrätten.

44 § När en förvaltningsdomstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 43 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när utvisningsärendet anhängiggjordés vid länsrätten eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år eller, i fråga om medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får inte utvisas.

45 § I ärenden hos länsrätten om utvisning enligt 43 § skall hållas muntlig förhandling som avses i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291), om utlänningen begär det. Länsrätten skall i god tid innan den beslutar om utvisning underrätta utlänningen om hans rätt att begära muntlig förhandling.

Vid muntlig förhandling hos en förvaltningsdomstol i utvisningsärenden tillämpas bestämmelserna om allmänt ombud och förfarandet i 58 och 59 §§ samt 60 § första stycket. I fråga om ersättning till allmänt ombud och tolk tillämpas bestämmelserna i 61 § tredje stycket och 62 §. Domstolen får besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, även om detta inte följer av 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

46 § Beslut om utvisning enligt 43 § skall förenas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i 42 §.

Särskilda utvisningsgrunder

47 § En utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § första och andra styckena.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. I

AU 1979/80:27

sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.

48 § När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen utvisa en utlänning eller föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt.

I ärenden om utvisning enligt första stycket skall förhandling hållas.

49 § Beslut om utvisning enligt 47 eller 48 § skall förenas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i 42 §.

Särskilda tvångsåtgärder

Förvar och uppsikt m. m.

50 § En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38,43,47 eller 48 § eller om det uppkommer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisningseller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar.

Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter, kan han tas i förvar.

51 § När statens invandrarverk har beslutat om avvisning eller utvisning av en utlänning eller har fattat beslut om verkställighet, får invandrarverket till dess besvär anförts eller beslutet har vunnit laga kraft meddela beslut enligt 50 §.

Tillfälliga beslut av polismyndighet

52 § När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks beslut enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt enligt 50 §.

Skall ett ärende om avvisning enligt 36 § överlämnas till regeringen, skall polismyndigheten ta utlänningen i förvar. Även om de i 50 § angivna förutsättningarna inte föreligger, får polismyndigheten ta en utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt när frågan om avvisning skall överlämnas till regeringen enligt 32 § andra stycket eller när det uppkommer fråga om att utvisa honom enligt 47 §.

Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 §, hos statens invandrar -

AU 1979/80:27

verk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

Kvarhållande i förvar m. m.

53 § En utlänning får inte utan synnerliga skäl hållas kvar i förvar längre tid än två veckor eller, när beslut har meddelats om avvisning eller utvisning, två månader från det att han togs i förvar.

Ett beslut att hålla en utlänning kvar i förvar gäller för varje gång inte längre än två veckor från beslutets dag eller, i de fall då beslut har meddelats om avvisning eller utvisning, två månader från beslutets dag. Vaije beslut om kvarhållande i förvar utöver den tid som anges i första stycket skall föregås av förhandling.

Ett beslut att ställa en utlänning under uppsikt gäller för vaije gång högst sex månader.

54 § Beslutas avvisning eller utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § av en utlänning, som hålls i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller stå under uppsikt. Detsamma skall gälla när regeringen eller statens invandrarverk fattar beslut i verkställighetsärenden.

Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

Befogenheter för personal som medverkar vid utlänningskontroll

55 § Att en polisman i vissa fall som avses i 50 och 52 §§ får omhänderta en utlänning i avvaktan på beslut av polismyndighet följer av 1 § lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande.

I den mån utlänningskontroll sker under medverkan av tullmyndighet eller med biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänstemannen eller passkontrollanten ha motsvarande befogenhet att tillfälligt omhänderta en utlänning. Han är dock skyldig att så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till en polisman för prövning av om omhändertagandet skall bestå.

Förhandling i utlänningsärenden

56 § När förhandling skall hållas enligt en bestämmelse i denna lag tillämpas 57—62§§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att hålla förhandling i ett ärende enligt denna lag hos regeringen, statens invandrarverk eller länsstyrelse.

57 § Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla förhandling i ett ärende som verket handlägger. I ärenden, som handläggs av regeringen, får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om förhandling och utse myndighet som skall hålla förhandlingen.

Allmänt ombud

58 § När det behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra åt en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen.

AU 1979/80:27

17 Förfarandet vid förhandling

59 § Utlänningen och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den myndighet som håller förhandlingen besluta om hans inställelse. Har kallelse till förhandlingen delgetts den som skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan att ha anmält laga förfall, får myndigheten besluta om hämtning. Hämtning av någon annan än utlänningen får dock ske endast om det föreligger synnerliga skäl.

60 § Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.

Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär det och myndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.

Ersättning

61 § För inställelsen vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden, den tid han har vistats i riket samt övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen.

Andra personer som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad och tidsspillan med anledning av inställelsen. Förskott får beviljas på ersättning för resa och uppehälle.

Den som är allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget har fullgjorts i tjänsten.

62 § Frågan om ersättning eller förskott prövas av den myndighet som håller förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Klagan över beslut m. m.

Klagan över beslut om avvisning eller utvisning m.m.

63 § En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas av utlänningen. Detta sker genom att besvär anförs hos statens invandrarverk.

64 § En förvaltningsdomstols beslut i ett mål om utvisning får överklagas av utlänningen enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). När ett mål om utvisning handläggs i kammarrätten, skall nämndemän ingå i rätten.

En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas enligt vad som gäller om klagan över allmän domstols dom eller beslut i brottmål.

65 § Statens invandrarverks beslut i fråga om avvisning eller utvisning får överklagas av utlänningen. Detsamma gäller ett sådant beslut om uppehållstillstånd som anges i 14 § och invandrarverkets beslut att inte ge flyktingförklaring eller att återkalla en sådan förklaring.

Klagan över invandrarverkets beslut som avses i första stycket förs hos regeringen genom besvär.

2 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80: 27

66 § En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning enligt 61 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Klagan över beslut om förvar

67 § Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar eller hållas kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då beslutet har meddelats av regeringen.

Har beslutet fattats av en polismyndighet, överklagas det hos länsrätten. Har beslutet fattats av statens invandrarverk eller av en länsstyrelse, överklagas det hos kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid.

Begränsning av rätten att överklaga beslut

68 § Beslut av förvaltningsmyndigheter i ärenden enligt denna lag får överklagas endast i de fall som anges i 63, 65, 66, 67 och 90 §§.

Klagan får föras även över en förvaltningsmyndighets beslut att avvisa ombud eller biträde och beslut i jävsfråga. Sådan klagan får föras särskilt.

Överlämnande av ärenden till regeringen

69 § Statens invandrarverk får överlämna ett ärende till regeringens avgörande, om verket anser att särskilda skäl motiverar det. Invandrarverket skall då bifoga eget yttrande i ärendet.

Nöjdförklaring

70 § En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller ett beslut om utvisning enligt 38 eller 43 § kan förklara att han avstår från att överklaga beslutet (nöjdförklaring).

Nöjdförklaring avges inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller styresmannen vid en kriminalvårdsanstalt eller föreståndaren för ett häkte eller den som tjänstgör i stället för styresmannen eller föreståndaren. Nöjdförklaring som avser utvisning enligt 43 § kan avges även inför länsrätt eller kammarrätt. Nöjdförklaringen får dock avges inför en annan myndighet än den som har meddelat beslutet endast om den som tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet eller ett bevis om vad det innehåller.

En nöjdförklaring kan inte återtas. Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges, skall hans talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.

Första-tredje styckena tillämpas även beträffande allmän domstols dom eller beslut i den del som avser utvisning på grund av brott. Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet får dessutom avges inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför allmän underrätt.

Upphävande av beslut m. m.

Beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet 71 § Finner regeringen att ett beslut om utvisning enligt 40 eller 43 § inte kan verkställas eller finns det annars skäl för att beslutet inte längre skall gälla vare sig det har verkställts eller inte, får regeringen upphäva beslutet

AU 1979/80:27

helt eller delvis eller också medge att utlänningen får uppehålla sig här i riket trots beslutet.

Har frågan om verkställighet av ett beslut om utvisning enligt 40 eller 43 § överlämnats till statens invandrarverk och finnér invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, skall verket med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Beslut om avvisning eller om utvisning i övrigt

72 § Har frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 § överlämnats till statens invandrarverk enligt 85, 86 eller 89 § och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, får verket upphäva beslutet eller besluta anstånd med verkställigheten. Frågor om upphävande av beslut som anges i denna paragraf eller anstånd med verkställigheten av ett sådant beslut kan prövas av regeringen endast då invandrarverket med stöd av 69 § har överlämnat verkställighetsärendet till regeringen eller då verkets beslut har överklagats enligt 90 §.

73 § När regeringen har beslutat om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 § men det möter hinder enligt 77-80 §§ mot att verkställa beslutet eller beslutet av annan särskild anledning inte bör verkställas, skall regeringen förordna att verkställighet tills vidare inte får ske. Avvisnings- eller utvisningsbeslutet samt förordnandet att verkställighet tills vidare inte får ske skall omprövas när det finns skäl till detta.

Föreskrifter för utlänningen

74 § När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 § eller medger en utlänning rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48 § första stycket.

När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 §, får regeringen meddela sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma gäller när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan verkställas och det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § första och andra styckena. I ärenden enligt detta stycke skall förhandling hållas.

Behörighet att meddela interimistiskt beslut

75 § När fråga uppkommer om upphävande av ett utvisningsbeslut enligt 71 § eller annan åtgärd som avses i 71 eller 73 §, får det statsråd som ansvarar för ärenden enligt denna lag besluta att verkställighet inte skall ske innan regeringen har avgjort ärendet. Ett sådant beslut får även fattas av statens invandrarverk. Verket skall då genast underrätta regeringen och anmäla ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.

Även i andra fall när ärenden enligt denna lag skalf prövas av regeringen får det statsråd som avses i första stycket besluta att ett avlägsnandebeslut inte får verkställas innan regeringen har avgjort ett sådant ärende.

Tillstånd till kort besök i riket

76 § Statens invandrarverk får ge en utlänning tillstånd att göra ett kort besök i riket för synnerligen viktiga angelägenheter även om han har utvisats med återreseförbud.

AU 1979/80:27

20 Verkställighet av avvisning eller utvisning

Politiskt verkställighetshinder m.m.

77 § När avvisning eller utvisning skall verkställas får en utlänning inte sändas till ett land, där utlänningen riskerar politisk förföljelse. Inte heller får utlänningen sändas till ett land där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han riskerar sådan förföljelse.

78 § Bestämmelserna i 77 § hindrar inte att en utlänning sänds till ett sådant land som anges där, om utlänningen inte kan sändas till något annat land och om han genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här i riket och om den förföljelse som hotar honom i det landet inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår beskaffenhet.

Om en utlänning i eller utom riket har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här, får han sändas till ett sådant land som anges i 77 §, om han inte kan sändas till något annat land.

79 § Vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en krigsvägrare inte sändas till ett land där han riskerar att sändas till en krigsskådeplats. Inte heller får han sändas till ett land där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land, där han löper denna risk.

Om utlänningen inte kan sändas till något annat land och det föreligger särskilda skäl för verkställighet, får han dock sändas till ett sådant land som anges i första stycket.

80 § En utlänning, som avses i 6 § och som anför synnerliga skäl för att han inte skall sändas till sitt hemland, får inte vid verkställighet sändas dit eller till ett land där han riskerar att bli sänd till sitt hemland.

Land till vilket avvisning eller utvisning skall ske m. m.

81 § En utlänning som avvisas skall sändas till det land från vilket han har kommit hit till riket. En utlänning som utvisas skall sändas till sitt hemland. Kan hemlandet inte fastställas, skall han sändas till det land från vilket han kom hit.

Om beslutet inte kan verkställas på det sätt som anges i första stycket eller om det annars finns särskilda skäl mot detta, får utlänningen sändas till det land som bedöms lämpligast.

Första och andra styckena hindrar inte att en utlänning, som har kommit hit från något av de andra nordiska länderna, sänds till något av dem i enlighet med en överenskommelse som regeringen har ingått med dessa länder.

82 § Avvisas en utlänning, som har kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå till utlandet omedelbart eller inom den närmaste tiden. Han får också sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller luftfartygets befälhavare att ta emot utlänningen, får länsstyrelsen förelägga honom lämpligt vite.

Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 §, om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass

AU 1979/80: 27

för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex månader efter inresan.

Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall avgå till ett land dit utlänningen enligt 77—80 §§ inte får sändas.

Tidpunkten för verkställighet. Beslutande myndighet

83 § Ett beslut om avvisning, som har meddelats av en polismyndighet vid utlänningens ankomst hit till riket eller inom en vecka därefter, skall verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats. Detsamma gäller avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning, vars rätt att resa in i Sverige inte har prövats vid ankomsten, första gången har uppsökt eller anträffats av en polismyndighet eller inom en vecka därefter. Vad som nu har sagts gäller dock inte avvisningsbeslut som skall anmälas till statens invandrarverk enligt 37 §. Ett sådant beslut får, om inte utlänningen har avgett nöjdförklaring, verkställas först när invandrarverket har förklarat att verket inte övertar ärendet.

En dom eller ett beslut om utvisning får verkställas fastän domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft, om utlänningen har avgett nöjdförklaring.

84 § Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan ske. Verkställigheten av avvisning samt utvisning enligt 38 § ankommer på polismyndighet. Verkställigheten av utvisning i övrigt ankommer på länsstyrelse. I fråga om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 § får regeringen förordna att verkställigheten skall ske genom annan myndighets försorg.

85 § Om en utlänning, när verkställighet skall ske av avvisning enligt 28 eller 29 § eller av utvisning enligt 38, 40 eller 43 §, påstår att han i det land, till vilket han skulle komma att sändas, löper risk att

1. bli utsatt för politisk förföljelse eller

2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring,

skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen påstår att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där han löper denna risk.

Ärendet skall inte överlämnas till invandrarverket, om utlänningens påstående är uppenbart oriktigt eller om det har prövats i ärendet om avvisning eller i samband med utvisningsbeslut enligt 38 §.

86 § Vad som sägs i 85 § om överlämnande av ärende gäller även, när utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där.

Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppenbart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet eller om utlänningens invändningar mot verkställigheten redan har prövats i ärendet om avvisning eller i samband med utvisningsbeslut enligt 38 §.

87 § Ärenden om verkställighet av avvisning enligt 30 § eller av utvisning enligt 47 eller 48 § skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det

AU 1979/80: 27

föreligger sådana omständigheter som enligt 85 eller 86 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. I ärendet hos regeringen skall förhandling hållas.

88 § Om statens invandrarverk anser att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skall verkställas med stöd av 78 §, skall frågan överlämnas till regeringen.

89 § Om det i ett annat fall än som avses i 85-87 §§ uppstår hinder eller svårighet att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning eller om det är tveksamt om eller hur beslutet skall verkställas, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.

90 § Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga, vilken har överlämnats till verket enligt 85 eller 86 §, får överklagas av utlänningen. Klagan förs hos regeringen genom besvär.

Anvisningar om verkställigheten m. m.

91 § När statens invandrarverk eller regeringen har fattat beslut om avvisning eller utvisning får invandrarverket respektive regeringen lämna de närmare anvisningar som behövs för verkställigheten. Sådana anvisningar skall invandrarverket även annars lämna, när en verkställande myndighet begär det.

Att ett beslut om avvisning eller utvisning, som inte kan verkställas, i vissa fall kan upphävas eller ändras följer av 71 och 72 §§.

Frivillig verkställighet samt preskription

92 § Ett beslut om avvisning eller utvisning skall anses verkställt, när utlänningen har lämnat riket sedan beslutet har vunnit laga kraft och han har fått del av beslutet. Detsamma gäller, om beslutet inte hade vunnit laga kraft när utlänningen lämnade riket men vinner laga kraft medan han uppehåller sig utom riket.

Ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 eller 43 § förfaller, om det inte har verkställts inom två år från det att beslutet vann laga kraft.

Om en utlänning inte har kunnat anträffas för verkställighet av ett sådant beslut som avses i andra stycket inom den tid som anges där och det därefter uppkommer fråga huruvida beslutet kan verkställas, skall vid den prövningen antas att verkställighet har skett enligt första stycket inom tvåårstiden, om annat inte visas.

Ny verkställighet m.m.

93 § Om en utlänning, som har utvisats med förbud för honom att under en viss tid återvända till Sverige, återvänder utan att vara berättigad till detta, skall utvisningsbeslutet verkställas på nytt.

94 § Om en utlänning, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, inte får uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt men anträffas på annan plats inom riket, skall han genom polismyndighetens försorg föras till en plats där han får vistas.

AU 1979/80:27

23 Ansvar m. m.

95 § Till böter döms

1. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att ansöka om ett sådant tillstånd, eller

2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd, utan att han har ett sådant tillstånd.

Den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, döms till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år.

96 § Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse högst sex månader döms

1. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag,

2. den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en författning, som har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse,

3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen,

4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller

5. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning eller utvisning.

Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, till böter döms, utan hinder av första stycket,

1. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och andra styckena att komma in i Sverige, eller

2. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §.

För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket 1 döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

97 § Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, till böter döms

1. en utlänning som överträder föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag och som innehåller förbud för utlänningen att uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt, eller

2. en utlänning som överträder en sådan föreskrift som har meddelats enligt 74 § andra stycket.

98 § Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige, fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 40, 43, 47 eller 48 § inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte utlänningar som har flytt hit för att undgå politisk förföljelse.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.

AU 1979/80:27

99 § Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kostnaden för resan till den ort, dit han sänds genom myndighets försorg. Detsamma gäller när en utlänning enligt 94 § genom polismyndighets försorg förs till en plats, där han får vistas.

Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige.

Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfartyget under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.

I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om det inte är uppenbart oskäligt.

Särskilda bestämmelser

100 § Med polismyndighet avses i denna lag även länspolischefen.

101 § Beträffande diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda av främmande makter i Sverige samt deras familjer och betjäning liksom främmande makters kurirer tillämpas denna lag endast i den utsträckning som regeringen förordnar om detta.

I fråga om andra utlänningar, vilka är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, iakttas de inskränkningar som följer av 2-5 §§ i den lagen.

102 § Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971:290) tillämpas i ärenden om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd, arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehållstillstånd endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.

Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen tillämpas inte beträffande beslut om visering och arbetstillstånd och inte heller beträffande beslut om tidsbegränsat uppehållstillstånd i andra fall än som avses i 14 §.

103 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen utfärda särskilda föreskrifter om utlänningars inresa och uppehåll i riket, utresa ur riket, rätt att ha anställning eller offentligt förtroendeuppdrag här, avlägsnande från riket samt om omhändertagande av utlänningar i anstalt eller förläggning.

Har regeringen i andra fall än då Sverige är i krig utfärdat föreskrifter om verkställighet av avvisning eller utvisning, vilka avviker från vad som föreskrivs i 77 och 78 §§, eller föreskrifter om omhändertagande av utlänningar i anstalt eller förläggning, skall föreskrifterna, om riket inte kommer i krig, underställas riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet. Annars förlorar de sin verkan. Om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen inom två månader från det att de underställdes, upphör de att gälla.

AU 1979/80:27

104 § Regeringen utfärdar föreskrifter om hemsändande av utlänningar, som har tagits om hand enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som inte är flyktingar.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt utfärda de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till annat land för verkställighet av en här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till annat nordiskt land för verkställighet av beslut om vård eller behandling finns särskilda bestämmelser.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980, då utlänningslagen (1954:193) upphör att gälla.

Om ett ärende har anhängiggjorts hos polismyndighet, statens invandrarverk eller regeringen innan denna lag har trätt i kraft, tillämpas fortfarande äldre bestämmelser. Nya lagens bestämmelser om flyktingförklaring tillämpas dock även i sådana ärenden.

Förekommer i lag eller annan författning uttrycken förpassning eller förvisning, skall därmed avses utvisning enligt 38 respektive 40 § i denna lag.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 24 kap. 21 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap. 21 §

Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning av den, som skäligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även i fråga om den som skäligen kan befaras undandraga sig utvisning. Förordnandet om häktning gäller dock ej under tid då den dömde avtjänar frihetsberövande påföljd som har ådömts honom i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

AU 1979/80:27

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall dels att 21 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall föras in en ny paragraf, 18a§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18a§

Har beträffande någon som är patient enligt denna lag beslut meddelats om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1980:000) eller utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, skall han utskrivas, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och hans tillstånd tillåter sådan verkställighet.

Beträffande utskrivning som nu sagts gäller 17§.

21 §

Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren intagit någon på sjukhus eller enligt 9 § andra stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus, lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd, avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök,

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller återintagit patient under utskrivning på försök.

Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren

intagit någon på sjukhus eller enligt 9 § andra stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd, avslagit ansökan om utskrivning i annat fall än som avses i 18 a § eller om utskrivning på försök,

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller återintagit patient under utskrivning på försök.

AU 1979/80:27

27 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag. Talan föres hos utskrivningsnämnden genom besvär.

22 §'

Talan får föras mot utskrivningsnämnds beslut, om nämnden ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9 § andra stycket,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

Talan får föras mot utskrivningsnämnds beslut, om nämnden ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9 § andra stycket,

avslagit ansökan om utskrivning i annat fall än som avses i 18 a § eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26 §.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1971:638.

4 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

41 §2

Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

Föreslagen lydelse

Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

1 Lagen omtryckt 1979:240.

2 Senaste lydelse 1979:690.

AU 1979/80:27

28 Nuvarande lydelse

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 § samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § bamavårdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97),

6. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954:193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning eller utvisning,

7. angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 § tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte stycket utlänningslagen,

Föreslagen lydelse

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 § samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § bamavårdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97),

6. angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980:000) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om utvisning enligt angivna lagrum,

7. angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk eller utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk med stöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen,

AU 1979/80:27

29 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första stycket utlänningslagen,

11. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,

12. angående återintagning i anstalt enligt 30 kap. brottsbalken,

13. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

14. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

16. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket utlänningslagen,

11. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,

12. angående återintagning i anstalt enligt 30 kap. brottsbalken,

13. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

14. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

16. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Äldre bestämmelser tillämpas på ärenden som alltjämt handläggs enligt utlänningslagen (1954: 193).

Motionerna

Under allmänna motionstiden 1980 väckta motioner 1979/80:196 av Margareta Andrén (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna när det gäller frånskilda invandrares rätt att få kvarstanna i Sverige 1979/80:325

av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder, så att utländsk medborgare som erhåller uppehålls- och arbetstillstånd genom s. k. anknytning ges rätt till fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd oavsett om anknytningsförhållandet upphör.

Behandlas i utskottet

yttr. s. hemst. p. 41 6

41 5

AU 1979/80:27

1979180:987 av Wiggo Komstedt m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen anhåller att regeringen ser över gällande lagstiftning när det gäller undangömmande av utvisad person, samt att detta bedöms som en brottslig handling och kan leda till åtal för den som undangömmer utvisad.

1979/80:1030 av Olof Palme m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för den reglerade invandringspolitiken,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts. Motionen innehåller ytterligare yrkanden som behandlats i betänkandet

AU 1979/80: 22.

1979/80:1121 av Ivan Svanström m. fl. (c)

1 motionen, som här behandlas beträffande yrkandet 1, hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära att kontakt tas med övriga nordiska länder i syfte att möjliggöra nordiska förvisningsbeslut.

Motionsyrkandet har överlämnats till arbetsmarknadsutskottet av justitieutskottet.

1979/80:1470 av Blenda Littmarck (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av påföljdsreglema för utländska medborgare som begår brott i Sverige i enlighet med vad i motionen anförts.

1979/80:1798 av Olle Göransson (s) och Kurt Hugosson (s)

I motionen yrkas att riksdagen antar följande förslag till ändrad lydelse av 21 § första stycket i utlänningslagen:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avvisning enligt 18 § skall ske Avvisning enligt 18 § skall ske vid utlännings ankomst till riket el- vid utlännings ankomst till riket eller inom en vecka därefter. Har ut- ler inom en vecka därefter. Har utlännings rätt att inresa i riket icke lännings rätt att inresa i riket icke

prövats vid ankomsten, får avvis- prövats vid ankomsten, får avvisning enligt 18 § ske när utlänningen ning enligt 18 § ske när utlänningen

första gången uppsöker eller anträf- första gången uppsöker eller anträffas av polismyndighet eller inom en fas av polismyndighet eller inom en

vecka därefter, dock ej senare än vecka därefter. Avvisning enligt

tre månader efter ankomsten. Av- 19 § skall ske vid ankomsten till invisning enligt 19 § skall ske vid an- ket eller inom tre månader därefter,

kornsten till riket eller inom tre må- Beslut om avvisning meddelas av

nader därefter. Beslut om avvisning polismyndighet, meddelas av polismyndighet.

Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

61 28

34 1

57 22

18 AU 1979/80:27

1979180:1803 av Gunnel Liljegren (m) och Olle Aulin (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att invandrarverket får i uppdrag att såsom en försöksverksamhet i Malmö stationera en handläggare eller handläggningsenhet med beslutsrätt i vissa tillståndsfrågor.

Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

32 Med anledning av propositionen väckta motioner

1979180:1926 av Allan Ekström m. fl. (m) 53 19

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att 41 § i förslag till utlänningslag erhåller följande lydelse i motsvarande del:

”En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl.”

1979180:1927 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar

1. att avslå propositionen 1979/80:96, 36 2

2. att hos regeringen hemställa om att nytt förslag till utlänningslag snarast framläggs, där

a) rätten till återbrytning av beslut hos regeringen bibehålls, 59 23

b) rätt till juridiskt biträde införs för alla som påstår sig vara flyktingar 47 15

vid alla typer av avvisningar,

c) nöjdförklaring ej får ske i de fall som avses i den nu föreslagna 37 §, 47 16

d) alla flyktinggrupper skall behandlas på likformigt sätt, och där diskri- 45 13

mineringen av vissa folkgrupper måste upphöra,

e) tvångsåtgärderna enligt utlänningslagen blir föremål för en genomgri- 60 24

pande översyn som syftar till en kraftig begränsning av desamma,

f) de nu föreslagna bestämmelserna om familjeanknytning, som upp- 41 5

kommit i Sverige, avvisas, där utländsk medborgare i dessa fall liksom nu

skall få söka uppehålls- och arbetstillstånd medan han vistas i Sverige och där rätt till fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd skall ges oavsett om anknytningsförhållandet upphör,

3. att uttala att det fortsatta lagstiftningsarbetet på området bör ske med 36 2

hänsynstagande till motsvarande arbete i de övriga nordiska länderna,

4. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att FN:s flyktingkom- 63 36

missariat skall inbjudas att upprätta lokalkontor i Stockholm.

1979180:1935 av Bonnie Bernström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) I motionen yrkas att riksdagen med anledning propositionen 1979/80:96 antar följande såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse av 3 § i förslaget till ny utlänningslag:

43 8

AU 1979/80:27

32 Regeringens förslag Motionärernas förslag

3 §

En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av homosexualitet eller av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).

1979/80:1936 av Gunnel Jonäng (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen antar följande såsom Motionärens förslag betecknade lydelse av 31 § första stycket i förslaget till ny utlänningslag:

Regeringens förslag

Avvisning enligt 28 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller inom en vecka efter ankomsten. Har en utlännings rätt att resa in i Sverige inte prövats vid ankomsten till riket får avvisning enligt 28 § ske när han för första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet eller inom en vecka därefter, men inte senare än tre månader från ankomsten. Avvisning enligt 29 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller inom tre månader från ankomsten.

Motionärens förslag

Avvisning enligt 28 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller inom en vecka efter ankomsten. Har en utlännings rätt att resa in i landet inte prövats vid ankomsten till riket får avvisning enligt 28 § ske när han för första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet eller inom en vecka därefter. Avvisning enligt 29 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller inom tre månader från ankomsten.

Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

50 18

AU 1979/80:27

33 Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

2. att riksdagen antar följande såsom Motionärens förslag betecknade lydelse av 37 § första stycket i förslaget till ny utlänningslag:

Regeringens förslag Motionärens förslag

Har en polismyndighet avvisat en Har en polismyndighet avvisat en utlänning i fall som avses i 33 eller utlänning i fall som avses i 33 eller

34 §, skall beslutet skyndsamt an- 34 § eller senare än 3 månader från

mälas till statens invandrarverk. utlänningens ankomst till riket,

skall beslutet skyndsamt anmälas till statens invandrarverk.

1979180:1937 av Anna-Greta Leijon m. fl. (s) I motionen yrkas

1. att riksdagen antar de ändringar i 31 och 41 §§ förslaget till utlännings-

lag som följer av vad som i motionen föreslagits under avsnitt 3.1 och 4,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om översyn av vissa påföljder (avsnitt 3.2), tillämpningen av vissa regler som syftar till att förhindra kringgående av lagstiftningen

(avsnitt 3.3), översyn av regler för utvisning på grund av brott (avsnitt 4)

och om jourfunktion vid invandrarverket för att medge en smidigare pass- kontroll (avsnitt 5).

1979180:1938 av Gunnel Liljegren (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att 6 § i förslaget till ny utlän- ningslag utgår.

1979180:1939 av Gunnel Liljegren (m) och Gullan Lindblad (m)

1 motionen yrkas att riksdagen beslutar upphäva tremånadersgränsen för avvisning av utlänning, vars rätt att resa in i riket inte prövats vid ankoms- ten, och att lagtexten ändras i enlighet härmed.

1979180:1940 av Inger Lindquist (m)

19 I motionen yrkas att riksdagen beslutar

1. att sista meningen i 41 § förslaget till utlänningslag skall utgå,

2. att den i 41 § angivna tidsrymden om tre år skall ersättas med fem år.

1979180:1941 av Olle Wästberg i Stockholm (fp)

I motionen yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen 1979/80:96, 36 2

2. om yrkande under 1. ej skulle vinna bifall att riksdagen beslutar

a) att 3 § 3 st. utgår, 43 9

b) att uttala att de särskilda skäl som anges i 6 § endast bör få tillämpas 45 13

då den svenska folkförsöijningen är hotad,

c) att beslut om vägrat uppehållstillstånd alltid skall kunna överklagas. 38 3

3 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

34 Behandlas i

utskottet

yttr.s. hemst.p.

d) att föreskriften i 13 § att uppehållstillstånd begränsas till viss ort utgår,

e) att i 16 § möjlighet för flykting med permanent uppehållstillstånd att få

flyktingförklaring öppnas,

f) att 34 § utgår och att flyktingdefinitionen i 34 § inarbetas i 33 §,

g) att polisens rätt att avgöra i fall en politisk flyktings påståenden är

”uppenbart oriktiga” överförs till annan myndighet,

h) att en person som uppger sig vara politisk flykting får rätt till juridiskt

biträde när frågan om avvisning prövas,

i) att de föreslagna frihetsberövandena i 52 § skall kunna överklagas,

k) att 72 § utgår.

23 Utskottet

Allmänna synpunkter

1 propositionen läggs fram förslag till en ny utlänningslag. Förslaget innehåller en del sakliga nyheter i förhållande till den gällande lagen men i allt väsentligt bygger det på den nuvarande ordningen. Ett stort antal regler har därför efter en redaktionell och språklig omarbetning förts över till den nya lagen.

Den nuvarande utlänningslagen är från år 1954. Den har emellertid genomgått viktiga förändringar, särskilt under senare år. Från den 1 januari 1976 förstärktes skyddet för krigsvägrare och s.k. B-flyktingar, möjligheterna att överklaga beslut om avlägsnande vidgades och det permanenta uppehållstillståndet infördes. Den 1 juli 1978 trädde nya regler i kraft som syftade till att förkorta väntetiderna vid prövning av utlänningars rätt att vistas här i landet.

1 den föreliggande propositionen avser de viktigaste förslagen frågor om uppehållstillstånd, skyddet för flyktingar och vissa andra grupper, förutsättningar och formerna för beslut om avlägsnande samt reglerna om upphävande av avlägsnandebeslut som vunnit laga kraft. Förslagen bygger på ett betänkande av utlänningslagkommittén (SOU 1979:64). Kommittén fortsätter sitt arbete och beräknas senare i år lägga fram förslag om bl. a. formerna för verkställighet av beslut om avlägsnande samt reglerna om straff och tvångsmedel.

Innan utskottet går över till att behandla lagförslaget och de med anledning därav väckta motionerna, tar utskottet upp två yrkanden i den socialdemokratiska partimotionen 1030 som väcktes under allmänna motionstiden tidigare i år. I motionen presenteras en del allmänna synpunkter på invandrings- och flyktingpolitiken och den praktiska tillämpningen därav.

Motionärerna anför inledningsvis:

AU 1979/80:27

35 Endast genom en smidig men likafullt handfast tillämpning av uppställda regler kan invandringspolitiken vinna stadga och insatserna för invandrades anpassning till svenska förhållanden ge önskade resultat. Vid genomförande av denna politik blir det alltid sist och slutligen fråga om beslut som rör enskilda människor. Beslut som med rätta upplevs som påfrestande därför att de griper så djupt in i de berördas liv och välfärd. Därmed växer kraven på insikt, erfarenhet och kompetens hos de ytterst ansvariga.

I motionen kritiseras de täta bytena på posten som ansvarigt statsråd för invandrarfrågor. Detta har enligt motionen bl. a. lett till växande ärendebalanser och en vacklande hållning till invandringspolitikens regler. Motionärerna uppehåller sig också vid de problem som uppstått till följd av den okontrollerade invandringen av assyrier/syrianer och den starka koncentrationen av dessa invandrare till Södertälje kommun. Motionärerna anser att det behövs ett program med handfasta åtgärder för att begränsa och kontrollera invandringen bättre.

När det gäller flyktingpolitiken betonar motionärerna att den bör bygga på humanitära principer och att det mot den bakgrunden är angeläget med ett fortsatt engagemang för bl. a. flyktingar från Latinamerika.

Motionen mynnar ut i två yrkanden med begäran om tillkännagivanden till regeringen om riktlinjer för den reglerade invandringen och flyktingpolitiken.

Synpunkter av liknande slag som i den refererade motionen återfinns också i den med anledning av propositionen väckta motionen 1937 av Anna-Greta Leijon m. fl. (s).

Utskottet har inte annan uppfattning än motionärerna i de grundläggande sakfrågorna nämligen vikten av att principen om den reglerade invandringen upprätthålls med fasthet och konsekvens. Detta är nödvändigt med hänsyn till de begränsningar som finns i våra möjligheter att ta emot utlänningar. Ett enigt arbetsmarknadsutskott ställde sig förra året bakom synpunkter av detta slag och betonade att det råder bred politisk enighet om principerna i utlänningslagen (AU 1978/79: 22 s. 5). Även när det gäller den i partimotionen framförda synpunkten om en humanitär flyktingpolitik instämmer utskottet. Som motionärerna framhåller ligger det i sakens natur att ärenden som rör rätten att vistas här i landet kan medföra stora påfrestningar eftersom de griper så djupt in i de berörda människornas liv. Det är inte minst mot den bakgrunden viktigt att det svenska rättssamhällets principer om konsekvens i lagtillämpningen och lika behandling av alla individer upprätthålls. Avgörandena måste vara sakligt grundade och får självfallet inte påverkas av olika opinionsyttringar.

När det gäller de konkreta riktlinjerna för invandringspolitiken föreslås i propositionen endast mindre justeringar. I budgetpropositionen aviseras emellertid en utredning av de sedan år 1968 gällande riktlinjerna. Behovet av utredningen skall ses mot bakgrund av invandringens ändrade sammansättning, flyktingsituationen i världen och vår höjda ambitionsnivå i fråga om åtgärder för invandrarna.

AU 1979/80:27

36 I anslutning till de av socialdemokraterna påtalade problemen som orsakas av den delvis okontrollerade invandringen av assyrier/syrianer med stark koncentration till Södertäljeområdet bör framhållas att regeringen nyligen tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att snabbt ta initiativ för att lösa frågor kring dessa befolkningsgruppers situation i Sverige. Arbetsgruppen i vilken ingår representanter för kommunen, olika myndigheter och assyrierna/syrianema själva skall bl. a. söka underlätta bosättning i andra kommuner än Södertälje. Gruppen skall senast den 1 september i år redovisa den första etappen av sitt arbete.

Med det anförda har utskottet besvarat de aktuella motionsyrkandena som därutöver inte synes behöva föranleda någon åtgärd.

Utskottet går härefter över att behandla två yrkanden om avslag på propositionen. Yrkandena återfinns i vpk:s partimotion 1927 och motion 1941 av Olle Wästberg i Stockholm (fp). I båda motionerna uttalas stark kritik mot lagförslaget. Vpk-motionen innehåller också ett yrkande om att riksdagen skall begära ett nytt förslag till utlänningslag efter riktlinjer som läggs fram i motionen. Riktlinjerna gäller frågor som tas upp i propositionen, och utskottet kommer därför att behandla vpk:s förslag i samband med att utskottet går in på de olika sakfrågorna. Olle Wästberg i Stockholm har en rad andrahandsyrkanden om annan utformning av lagen. Dessa yrkanden överensstämmer på åtskilliga punkter med vpk:s inställning.

Som nyss antytts kommer utskottet i samband med behandlingen av de olika delarna av lagförslaget att ta ställning till de konkreta synpunkter och förslag som förs fram i de båda motionerna. Enligt utskottets uppfattning saknas det emellertid skäl att avslå propositionen. Det är visserligen sant som påtalas i både de aktuella motionerna och andra sammanhang att den föreslagna lagen liksom den gällande är svårtillgänglig och att arbetet med att förenkla reglerna endast givit begränsade resultat. Å andra sidan är materians beskaffenhet sådan att regelsystemet med nödvändighet tenderar att bli invecklat. Det saknas underlag för att bedöma om en total omgestaltning av lagen skulle ge ett bättre resultat än det föreliggande lagförslaget. Det är emellertid ovisst om man kan nå ett sådant mål och i vart fall skulle det vara förenat med ett tidsödande arbete. Ett visst värde ligger också i att den nya lagen följer samma mönster som den gamla.

Utskottet är inte heller berett att som motionärerna vill föreslå avslag på propositionen med hänvisning till behovet av samordning med de övriga nordiska länderna. Samarbete på utlänningslagstiftningens område mellan de nordiska länderna är värdefullt och nödvändigt. Ett sådant samarbete bedrivs också sedan länge. Det har dock visat sig svårt att uppnå fullständig överensstämmelse. De förslag som nu läggs fram avviker inte på ett sådant sätt från vad som gäller i de andra länderna att det på den grunden finns anledning att avslå propositionen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet de av vpk

AU 1979/80:27

och Olle Wästberg i Stockholm (fp) framställda yrkandena om avslag på propositionen.

Uppehållstillstånd

Krav på uppehållstillstånd före inresan

Reglerna om uppehållstillstånd finns i det avsnitt av lagförslaget som står under rubriken Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige (10—19 §§).

Uppehållstillstånd föreslås liksom hittills kunna ges för viss tid eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). Vid tillståndsgivning görs s. k. vandelsprövning i syfte att utestänga vissa kriminella och asociala. Uppehållstillstånd fordras inte under den tillståndsfria tiden som är tre månader. Medborgare i nordiska länder behöver varken ha uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.

Uppehållstillstånd söks i regel efter inresan hit. Det har medfört att ett relativt stort antal personer vistas här i väntan på att deras ansökan skall prövas. Under väntetiden får de inte arbeta utan är för sin försöijning hänvisade till egna tillgångar eller - vilket är vanligt - socialhjälp. Illegala anställningar under väntetiden förekommer också.

Uppehållstillstånd meddelas av invandrarverket, vars beslut inte kan överklagas.

I propositionen föreslås att man skall införa regler om att uppehållstillstånd normalt skall beviljas före inresan. Avsikten med en sådan ordning, som redan gäller för arbetstillstånd, är att få till stånd en bättre kontroll av invandringen. Denna består numera när det gäller den utomnordiska invandringen till stor del av personer som åberopar familjeanknytning till tidigare invandrare eller humanitära skäl av annan art för att få bosätta sig här. I sådana fall söks uppehållstillståndet regelmässigt efter inresan. Den föreslagna ordningen innebär att en utlänning som rest in här inte kan få en ansökan om bosättning prövad i sak. I princip kan sådan prövning inte komma till stånd förrän utlänningen lämnat Sverige. Det anses i sin tur också medföra att en utlänning skall kunna avvisas även under den tillståndsfria tiden om det framgår att utlänningen har för avsikt att bosätta sig eller studera här.

Från principen om skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd före inresan är det nödvändigt att göra tämligen vidsträckta undantag. För det första kan regeln inte tillämpas på flyktingar och krigsvägrare och inte heller på s. k. B-flyktingar, dvs. personer som utan att vara konventionsflyktingar kan åberopa starka politiska skäl mot att återvända till hemlandet. Vidare förutsätts att undantag från huvudregeln görs i klara fall av familjesammanföring, dvs. då makar förenas eller minderåriga barn förenas med föräldrar. Med barn bör jämställas utländska barn som har accepterats här som fosterbarn i väntan på adoption. Likaså bör i flyktingfall undantag få göras för sådana anhöriga som har rätt att komma hit. I

AU 1979/80:27

andra fall av familjeanknytning skall kravet om uppehållstillstånd före inresan i princip upprätthållas. I propositionen förutses emellertid att det kan finnas behov av att göra ytterligare undantag i enskilda fall, där det föreligger synnerligen ömmande skäl. Det betonas dock att det allmänt sett är angeläget att undantagsfallen begränsas genom en strikt tillämpning.

Den föreslagna ordningen bör enligt propositionen genomföras successivt. Bl. a. talar behovet av informationsinsatser härför. Genom ett bemyndigande i 10 § kan regeringen införa krav på uppehållstillstånd före inresan. Gäststuderande är en grupp för vilken den nya ordningen anses få särskild betydelse. För denna grupp avses den nya ordningen bli tillämplig redan från den 1 juli i år.

Utskottet godtar vad regeringen föreslagit. Regleringen kan få avsevärd betydelse för vissa grupper, t. ex. gäststuderande, men den totala effekten är vansklig att bedöma med hänsyn till de vidsträckta undantag som är nödvändiga. I sammanhanget vill utskottet beträffande barn, om vilka det uppges att de skall adopteras här, rikta uppmärksamheten på att det kan finnas ett särskilt behov av kontroll. Det gäller barn, som utan att myndigheterna är inkopplade, på privat initiativ förs hit. Undantaget från kraven på uppehållstillstånd före inresan bör i sådana fall gälla endast om det genom adoptionsbeslut i hemlandet eller bindande adoptionsmedgivande eller eljest visas att det i barnets hemland är klarlagt att barnet skall adopteras i Sverige.

Besvärsrätt

Invandrarverkets beslut i ärenden om uppehållstillstånd får enligt gällande lag inte överklagas. Om utlänningen befinner sig i Sverige har detta emellertid mindre betydelse eftersom han har rätt att föra talan mot det samtidigt meddelade beslutet om avlägsnande. Den nya ordningen att uppehållstillstånd i princip skall sökas före inresan anses inte böra föranleda att besvärsrätt införs i fall då uppehållstillstånd vägras.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) yrkar i motion 1941 att besvärsrätt skall införas i fråga om beslut om uppehållstillstånd. Han anser att detta är nödvändigt för att förstärka rättssäkerheten.

Utskottet vill först framhålla att vad som föreslås i propositionen inte innebär någon nyhet när det gäller besvärsrätten. Motsvarande situation föreligger som påpekas i propositionen redan nu om invandrarverket inte beviljar visering. Besvärsrätt föreligger inte heller när det gäller arbetstillstånd. Utskottet är inte berett att föreslå att det införs en besvärsrätt i den nu aktuella typen av ärenden. Utskottet vill i likhet med propositionen i sammanhanget peka på att invandrarverket har möjlighet att lämna över ärenden till regeringens prövning när det finns skäl för detta. Det finns anledning utgå från att verket utnyttjar denna möjlighet om det gäller viktigare principiella frågor.

Med hänvisning till det anförda avstyrks det aktuella motionsyrkandet.

AU 1979/80:27

39 Begränsning av uppehållstillstånd till viss del av landet

Uppehållstillstånd kan förenas med villkor av olika slag. Föreskrifter kan ges om bostad och anställning samt om anmälningsskyldighet. Tillstånd kan också begränsas till att gälla uppehåll inom viss del av riket. Det måste dock omfatta minst en kommun och skall i sådant fall ges för ett år i taget.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) påstår i motion 1941 att regeln om rätt att begränsa tillståndet till viss del av riket strider mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Motionären vill därför att den berörda regeln i 13 § lagförslaget skall utgå.

Enligt den av motionären åberopade konventionen skall den som lagligen befinner sig på en stats område äga rätt att där fritt röra sig och välja bosättningsort. I konventionen stadgas vidare att bl. a. denna rättighet ”inte får underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddandet av sedligheten eller annans fri- och rättigheter”.

De bestämmelser som motionären angriper fanns med i 1954 års utlänningslag och utgjorde inget hinder för Sverige att år 1969 ratificera den aktuella delen av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Utskottet utgår från att bestämmelsen i utlänningslagen tillämpas på ett sätt som står i överensstämmelse med konventionen. Det bör också framhållas att regeln om geografiskt begränsat uppehållstillstånd inte tillämpats sedan tiden närmast efter andra världskriget och att man har anledning utgå från att den i framtiden kommer att aktualiseras endast om speciella förhållanden föreligger.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 d i motion 1941.

Familjeanknytning

I anslutning till de år 1968 fastlagda riktlinjerna för invandringspolitiken har i praxis fastställts vilken krets familjemedlemmar som tillåts invandra tillsammans med huvudmannen. Uppehållstillstånd utan prövning av försöijningen beviljas regelmässigt för

1) make/maka eller sammanboende,

2) hemmavarande barn,

3) ”sista länk”, varmed förstås enda kvarvarande släkting.

Dessutom kan tillstånd beviljas för

4) föräldrar eller släkting, som är väsentligt beroende av en som bor i Sverige för sin försöijning, under förutsättning att denne har ekonomiska möjligheter att svara härför,

5) annan hjälpbehövande utlänning som åberopar synnerliga skäl för att fa invandra hit och som har stark anknytning till Sverige.

AU 1979/80:27

40 I propositionen föreslås den ändringen i fråga om gruppen 4) att prövningen av de härvarande barnens möjligheter att försöija föräldrarna skall upphöra. 1 praktiken har nämligen denna prövning visat sig meningslös och orättvis. Om det föreligger starka humanitära skäl bör - till skillnad mot f. n. - även föräldrar med ett hemmavarande minderårigt barn fa bosätta sig här under förutsättning att övriga barn bor i Sverige.

I propositionen föreslås vidare vissa lättnader när det gäller prövning av familjeanknytningen till flyktingar, som befinner sig här. Detta motiveras med att flyktingar inte kan besöka hemlandet och i övrigt har svårigheter att hålla kontakt med släktingar där. Föräldrar och syskon bör därför få komma hit i ömmande fall, t. ex. om det finns en stark känslomässig bindning till flyktingen. Detsamma bör gälla för exempelvis en sjuk släkting som kanske på grund av flyktingens utresa inte kan få adekvat vård. Propositionens förslag innebär en viss vidgning av begreppet .synnerliga skäl när det gäller anhöriga till flyktingar. Däremot föreslås inte motsvarande ändring av familjebegreppet för den grupp som får uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl. Frågan om en utvidgning av begreppet även för denna grupp föreslås bli prövad inom den aviserade utredningen om vår framtida invandringspolitik.

Utskottet har inte något att erinra mot de modifieringar i nuvarande riktlinjer för prövning av ansökningar om uppehållstillstånd som föreslås i propositionen. I sammanhanget bör framhållas att systemet med prövning av ansökningar om uppehållstillstånd före inresan i princip skall omfatta även den humanitärt motiverade invandringen av anhöriga.

I detta avsnitt tar utskottet upp de problem som hänger samman med att skenäktenskap stundom ingås för att motivera att en person får bosätta sig här. Som tidigare sagts räknas i princip anknytning i form av äktenskap eller samboende till de klara fall som berättigar till uppehållstillstånd. Om emellertid äktenskapet eller samboendet uppkommit i anslutning till eller efter inresan tillämpas en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus. Det innebär att kortvariga tillstånd ges under en tid av två år. Om äktenskapet eller samboendet bestått under denna tid accepteras utlänningen som invandrare. Avsikten med denna ordning är att man skall komma åt fall som är rena konstruktioner i syfte att göra det möjligt för utlänningar att stanna här.

Den redovisade ordningen med uppskjuten invandrarstatus har inneburit problem i en del fall av allvarligt menade äktenskap eller seriöst samboende. Om en sådan relation upplöses inom tvåårsperioden kan det innebära att den utländska parten inte får förnyat uppehållstillstånd. Det innebär i sin tur problem t. ex. för kvinnor som nödgas återvända till länder där skilsmässor inte accepteras och frånskilda har en låg status.

När det gäller den nya ordningen att uppehållstillstånd i princip skall vara klart före inresan föreslås i propositionen att den skall tillämpas även för personer som utan att ha uppehållstillstånd ingår äktenskap här i landet

AU 1979/80:27

eller etablerar ett förhållande med samboende. Sådana personer får alltså resa ut ur Sverige och göra sin ansökan från hemlandet. 1 propositionen framhålls att en turist eller besökare rimligtvis vid aviarden från hemlandet inte tänkt sig att lämna det för gott och att det därför är naturligt att vederbörande först reser hem och att ansökningen om uppehållstillstånd därefter prövas.

I fyra motioner har problemen med uppskjuten invandrarstatus uppmärksammats.

Vpk begär i den under allmänna motionstiden väckta motionen 325 att systemet skall upphöra, eftersom det är diskriminerande och orättvist. Problemen med skenäktenskap får man enligt motionärerna söka lösa på annat sätt.

I motionen 1927 vänder sig vpk också mot vad som anförs i propositionen om skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd före inresan i de aktuella fallen av äktenskap och samboende.

Även Margareta Andrén (fp) har invändningar mot systemet med uppskjuten invandrarstatus. Hon framhåller i motion 196 att tillämpningen kan innebära att invandrande kvinnor efter skilsmässa utvisas ur landet. Som lösning på problemet pekar motionären på möjligheten att låta frånskilda kvinnor stanna efter utredning som visar att det föreligger humanitära skäl. Det förutsätter emellertid att kvinnan kan föra fram sina skäl. Som förhållandena är i dag förpassas många i tysthet eller fortsätter att leva i olyckliga äktenskap. Motionen mynnar ut i ett yrkande att den tillämpade ordningen skall ses över.

I den socialdemokratiska motionen 1937 med Anna-Greta Leijon (s) som första namn behandlas också konsekvenserna av tillämpningen av systemet med uppskjuten invandrarstatus. Särskilt framhålls det utsatta läge som kvinnor och barn kan komma i efter en skilsmässa under tvåårsperioden. Motionärerna vill att riksdagen skall stryka under att reglerna måste tillämpas med varsamhet.

Principen med uppskjuten invandrarstatus har som tidigare sagts tillkommit för att stävja det missbruk som förekommer genom att en utlänning under skydd av ett tillfälligt äktenskap eller samboende söker få rätt att bosätta sig här i landet. Enligt utskottets uppfattning kan man inte avstå från att behålla systemet med att under de första åren ge uppehållstillstånd för endast kortare tid, men självfallet bör tillämpningen vara sådan att enskilda personer såvitt möjligt inte kommer i kläm. Utskottet godtar vad som anförs om principen att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan även när det gäller fall av äktenskap eller samboende.

Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte biträda de båda vpkmotionerna i nu berörda hänseenden. Däremot vill utskottet i anslutning till alla i sammanhanget upptagna motioner stryka under det som sägs i den socialdemokratiska motionen 1937, nämligen att de uppställda reglerna måste tillämpas varsamt. Reglerna bör alltså inte få verka automatiskt utan

AU 1979/80:27

myndigheterna måste från en humanitär utgångspunkt beakta omständigheterna i de enskilda fallen. En sådan tillämpning ligger i linje med vad statsrådet Andersson deklarerat i en interpellationsdebatt i december förra året. Utskottet räknar med att regeringen noga följer utvecklingen och vid behov vidtar åtgärder. Utöver det sagda synes någon särskild åtgärd på grund av motionerna 196 och 1937 inte behövas.

Skyddet för flyktingar och vissa andra grupper

Flyktingbegreppet

Bestämmelserna om skydd för flyktingar är en central del av utlänningslagstiftningen. I den gällande lagen används termen politisk flykting. En flykting har enligt gällande lag en uttrycklig rätt till fristad (asyl) här i landet, om han behöver sådant skydd (2 § första stycket).

Med en politisk flykting avses enligt 2 § andra stycket utlänningslagen den som i sitt hemland löper risk för politisk förföljelse. Med sådan förföljelse menas att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller i övrigt är av svår beskaffenhet. Politisk förföljelse föreligger också när någon åläggs allvarligt straff på grund av politiskt brott.

Sverige undertecknade år 1951 FN:s flyktingkonvention (Konventionen 1951 angående flyktingars rättsliga ställning). Dess flyktingdefinition avviker på några punkter från utlänningslagens beskrivning av en politisk flykting. Enligt flyktingkonventionen är en person flykting om han befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller sin religiösa eller politiska åskådning. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

En jämförelse med de svenska bestämmelserna visar att konventionen saknar en uttrycklig motsvarighet till utlänningslagens bestämmelser om förföljelse ”på grund av politiska förhållanden” i hemlandet och förföljelse genom att utlänningen åläggs allvarligt straff för politiskt brott. Som framgår av kommitténs redogörelse (betänkandet s. 70-72) föreligger dock i praktiken en skillnad endast såvitt gäller den som riskerar straff för politiskt brott. Det skydd som en politisk brottsling åtnjuter enligt utlänningslagen går längre än det skydd som konventionen och andra länders lagstiftning ger. Även den som enbart av vinningsskäl har gjort sig skyldig till spioneri eller annat liknande brott och därefter flytt hit åtnjuter skydd enligt våra bestämmelser.

AU 1979/80:27

1 propositionen föreslås nu att flyktingkonventionens definition av vem som skall anses som flykting förs in i utlänningslagen och att därvid begreppet ”politisk flykting” byts ut mot ”flykting”. I propositionen stryks under vikten av att bedömningen om flyktingskap äger rum i en generös anda. Den omständigheten — sägs det vidare — att en asylsökande har tillräckliga skäl att få stanna här på annan grund än flyktingskap får under inga förhållanden inverka på bedömningen om det föreligger skäl som berättigar honom till status som flykting.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag att FN-konventionens flyktingbegrepp bör föras in i lagen. Det innebär i sin tur att utskottet inte är berett att biträda förslaget i motion 1935 av Bonnie Bemström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) att i lagregeln homosexualitet skall anges som en grund för flyktingskap. En sådan bestämmelse skulle föra alltför långt och aktualisera andra grupper som är diskriminerade. När det gäller personer som riskerar förföljelse, t. ex. i form av allvarliga frihetsstraff, för homosexualitet torde det f. ö. ofta finnas skäl att låta vederbörande stanna i Sverige på grund av humanitära skäl.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) anser att den föreslagna definitionen av flyktingbegreppet i 3 § lagförslaget inte stämmer med FN-konventionen. Han vänder sig i motionen 1941 mot tredje stycket i paragrafen som enligt hans uppfattning bör utgå. I detta stycke anges vilken grad av förföljelse som krävs för att flyktingskap skall föreligga. I lagrummet sägs att förföljelsen skall rikta sig mot utlänningens liv eller frihet eller annars vara av svår beskaffenhet.

Det är riktigt som motionären säger att FN-konventionen inte har någon direkt motsvarighet till det berörda stycket i 3 §. Det innebär emellertid inte att stycket står i motsättning till konventionen. Det är uppenbart att förföljelse måste vara av en viss svårighetsgrad för att konstituera flyktingskap. Den bestämmelse som nu föreslås och som i dag ingår i 2 § får anses stå i god överensstämmelse med konventionen, i synnerhet som flyktingbedömningen, såsom uttalas i propositionen, skall göras i en generös anda. Utskottet ansluter sig till propositionen även i detta avseende och avstyrker följaktligen motion 1941 i motsvarande del.

Avslutningsvis i detta avsnitt noterar utskottet i anslutning till justitieutskottets yttrande att utbytet av benämningen politisk flykting mot flykting bör föranleda att 1 § passlagen justeras. Utskottet lägger fram förslag härom i hemställan.

Flyktingförklaring

Då uppehållstillstånd beviljas en person som anser sig vara flykting anges f. n. inte i beslutet om denna betraktas som flykting enligt flyktingkonventionen eller får stanna här av annat skäl. Först om utlänning begär en passhandling i form av resedokument enligt flyktingkonventionen har

AU 1979/80:27

myndigheterna anledning att ta ställning till om flyktingstatus föreligger.

Sedan länge har det funnits önskemål om att man skall införa en ordning som innebär att en flykting får ett officiellt bevis om flyktingskapet. En sådan flyktingförklaring anses ha stor psykologisk betydelse genom att den ger flyktingen en känsla av trygghet, främst mot återsändande till hemlandet.

I propositionen föreslås nu att utlänningslagstiftningen tillförs ett nytt institut, flyktingförklaring. Det innebär att då uppehållstillstånd söks för första gången skall det avgöras om den sökande har ställning som flykting. Invandrarverkets beslut skall kunna överklagas till regeringen. Efter initiativ av lagrådet föreslås dessutom att flyktingförklaring skall kunna ges till utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd genom att frågan prövas i samband med ansökan om förnyat uppehållstillstånd. I samtliga fall förutsätts att utlänningen själv önskar få flyktingförklaringen.

Flyktingförklaring skall kunna upphävas. Normalt skall en sådan prövning inte komma till stånd annat än i samband med ansökan om resedokument eller vid utvisning.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) föreslår i motion 1941 att även den som har permanent uppehållstillstånd skall kunna få flyktingförklaring. Motionären pekar på behovet av sådan förklaring om förhållandena i flyktingens hemland ändras.

Utskottet har förståelse för motionsyrkandet men anser sig inte kunna biträda detta främst med hänsyn till de ökade anspråk som skulle ställas på invandrarverkets resurser. Det bör också framhållas det i och för sig självklara att den omständigheten att en utlänning inte förklarats som flykting enligt den nya bestämmelsen inte är ett bevis på att han saknar flyktingstatus. Flyktingskapet för den som ej omfattas av flyktingförklaring prövas dessutom självständigt vid ansökan om resedokument eller — om det blir aktuellt - i ett ärende om avlägsnande.

Skyddet för vissa andra grupper

I anslutning till asylbestämmelserna har från 1 januari 1976 tillkommit bestämmelser, som lagfäster tidigare praxis om skydd för vissa andra utlänningar som är i särskilt behov därav. Det gäller utlänning sorn har övergett krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare). Det avser också utlänning som något oegentligt kallas B-flykting, dvs. den som, utan att vara politisk flykting, inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där och som kan anföra tungt vägande skäl. Denna grupp definieras i propositionen som utlänningar som får stanna här av politisk-humanitära skäl. De som tillhör denna grupp skall inte utan ”särskilda skäl” vägras stanna i Sverige. Vid bedömningen av dessa ”särskilda skäl” får, till skillnad från vad som gäller beträffande politiska flyktingar, nödvändig hänsyn tas till Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar vid sidan om den reglerade invandringen.

AU 1979/80: 27

45 Reglerna om ”B-flyktingar” och krigsvägrare finns f. n. i flyktingparagrafens (2 §) sista stycke.

Utlänningslagkommittén ansåg att B-flyktingbegreppet fått vissa negativa konsekvenser, bl. a. kan det ha lett till en mer restriktiv hållning, när det gäller att betrakta en utlänning som politisk flykting. Uttrycket Bflykting har dessutom kommit att användas om personer som inte alls är politiska flyktingar, vilket vållat en hel del missförstånd. Kommittén föreslog att bestämmelsen om B-flyktingar inte längre skulle innefattas i lagen.

I den mån den aktuella gruppen inte kom att omfattas av den nya flyktingbestämmelsen skulle i stället uppehållstillstånd kunna bli aktuellt på grund av humanitära skäl.

I propositionen har regeringen inte gått på utredningens linje utan valt att i princip behålla den nuvarande ordningen. Reglerna har emellertid i lagförslaget tagits upp i skilda bestämmelser: Konventionsflyktingar (3 och 4 §§), krigsvägrare (5 §) och de som får stanna här av politisk-humanitära skäl, ”B-flyktingar” (6 §).

Bakgrunden till regeringens ställningstagande är att det vid remissbehandlingen av kommitténs förslag riktades stark kritik från organisationer med flyktinganknytning mot den av kommittén föreslagna regleringen. Den uppfattades som en påtaglig försämring för de utlänningar som har vägande politiska invändningar mot att återvända till hemlandet.

Gunnel Liljegren (m) yrkar i motionen 1938 att 6 § skall utgå ur lagförslaget. Hon anser att tillkomsten av B-flyktingparagrafen knappast medfört ökat skydd för utlänningar som åberopar humanitära skäl av politisk art, särskilt som regeringen senare utfärdat undantagsbestämmelser. B-flyktingfallen bör enligt motionären kunna handläggas enligt bestämmelsen för konventionsflyktingar i 3 §.

Såsom framhålls i propositionen (s. 47) har frågan om de nuvarande bestämmelserna skall behållas eller inte ett nära samband med vilka allmänna principer för den humanitärt motiverade invandringen som skall gälla i framtiden. Mot bakgrund av att den frågan skall tas upp i en ny utredning delar utskottet föredragande statsrådets uppfattning att man inte nu bör göra någon saklig ändring i de regler som i dag ger skydd åt krigsvägrare och personer som får stanna här av politisk-humanitära skäl.

Utskottet biträder alltså propositionen i den nu behandlade delen och avstyrker Gunnel Liljegrens motion. Likaså avstyrker utskottet vpk-motionen 1927 och Olle Wästbergs i Stockholm motion 1941 när det gäller yrkanden om borttagande resp. inskränkning av begreppet ”särskilda skäl” i 6 §. Olle Wästberg menar att bestämmelsen endast skall få tillämpas i situationer då folkförsöijningen är hotad. Regeln innebär som tidigare sagts att den som utan att vara flykting har tunga politisk-humanitära skäl för att få stanna i Sverige likväl kan vägras detta om det föreligger särskilda skäl mot detta. Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger beaktas som tidigare sagts det svenska samhällets möjligheter att ta emot utlän -

AU 1979/80:27

ningar vid sidan om den reglerade invandringen. Bestämmelsen har från denna utgångspunkt tillämpats på den relativt omfattande assyriska invandringen under senare år. Motionärerna vänder sig mot denna tilllämpning och menar att assyrierna ensidigt drabbats av regeln.

Utskottet hänvisar till vad ovan sagts om uppdraget till den nya utredningen. En viktig uppgift för denna torde bli att dra slutsatser av erfarenheterna från de senare årens invandring av assyrier/syrianer.

Skyldighet att överlämna avvisningsärende till SIV m. m.

Reglerna om avvisning syftar till att hindra sådana utlänningar från att resa in i Sverige som enligt gällande bestämmelser inte har rätt att vistas här. Uppgiften att i sådana fall avvisa utlänningar har tilldelats polisen. Polisen skall emellertid underställa invandrarverket ärendet om en utlänning påstår att sådant förhållande föreligger att han är flykting, krigsvägrare eller bör få stanna av andra tungt vägande skäl av politisk-humanitär art. Underställning skall dock inte ske om vad utlänningen påstår är uppenbart oriktigt eller — när det gäller politisk-humanitära skäl —'kan lämnas utan avseende.

I propositionen framhålls att de bestämmelser som reglerar förfarandet när en utlänning kommer till gränsen och begär asyl utgör en utomordentligt viktig del av skyddet för flyktingar. En betydelsefull del av skyddet är polisens skyldighet att till invandrarverket överlämna fall där det påstås att flyktingskap eller liknande förhållande föreligger. Om det är uppenbart att påståendet är oriktigt skall ärendet dock inte överlämnas. I den sistnämnda typen av fall verkställs avvisningen omedelbart på samma sätt som när flyktingskap eller liknande förhållande över huvud taget inte är aktuellt. Beslutet kan överklagas, vilket eventuellt leder till att verkställigheten inställs. 1 praktiken är de‘ dock ofta inte möjligt att få överklagandet prövat förrän efter verkställigheten.

För att stärka ställningen för utlänningar som påstår att de är flyktingar eller krigsvägrare eller att de bör få stanna av politisk-humanitära skäl föreslås i propositionen att polisen skall ha skyldighet att, innan avvisning verkställs, anmäla sitt beslut för invandrarverket även om det för polisen är uppenbart att utlänningens påstående är oriktigt. Om påståendet inte är uppenbart oriktigt har polisen, som tidigare sagts, skyldighet att direkt överlämna ärendet till verket. I de fall där anmälningsskyldighet skall föreligga måste polisen enligt förslaget före verkställigheten invänta invandrarverkets besked huruvida verket vill överta ärendet. Om verket vill överta ärendet kommer detta att behandlas i samma ordning som om det överlämnats från böljan. Om verket däremot beslutar att inte överta ärendet skall avvisningsbeslutet verkställas.

Avsikten är att invandrarverket skall kunna lämna besked om övertagandet mycket snabbt, i allmänhet inom någon eller några timmar. Vid verket skall därför organiseras en särskild jourtjänst. Under väntetiden

AU 1979/80:27

skall utlänning hållas under uppsikt i exempelvis vänthall eller lokaler där passkontroll sker. I vissa fall kan frihetsberövande i form av förvar behöva tillgripas.

Utskottet godtar den föreslagna ordningen. Den är ett försök att lösa en gammal tvistefråga när det gäller invandringskontrollen, nämligen att ickepolisiär myndighet bör kopplas in så snart det görs påstående om politiskt flyktingskap eller liknande förhållanden. Av det sagda framgår att utskottet inte är berett att gå så långt som Olle Wästberg i Stockholm föreslår. Motionären synes nämligen vilja ha ett system som innebär att ärenden alltid skall lämnas över till invandrarverket om politiskt flyktingskap påstås. En sådan ordning har riksdagen tidigare avvisat och det saknas anledning att ändra på den ståndpunkten, särskilt mot bakgrund av den anmälningsskyldighet till invandrarverket som nu föreslås bli införd.

Olle Wästberg liksom vpk vill också genomföra en annan ändring i handläggningen av ärende där utlänning påstår sig vara politisk flykting men påståendet av myndigheterna bedöms som uppenbart oriktigt. Motionärerna anser att det även i ett sådant fall skall förordnas offentligt biträde.

Justitieutskottet, som prövat frågan, har motsatt sig motionärernas förslag med hänvisning bl. a. till de nya reglerna om polisens skyldighet att till invandrarverket anmäla beslut om avvisning. Om verket övertar ärendet kan offentligt biträde förordnas.

Arbetsmarknadsutskottet delar justitieutskottets uppfattning. Reglerna får anses tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav. De aktuella yrkandena i motionerna 1941 och 1927 avstyrks därför.

Vpk framställer också ett yrkande som hänger samman med möjligheten för utlänning att förklara sig nöjd med ett avvisningsbeslut. I sådant fall skall beslutet inte behöva anmälas till invandrarverket utan får verkställas omedelbart. Vpk-motionärerna yrkar att nöjdförklaring inte skall vara tillåten i ärenden av detta slag. I motionen hävdas att det föreligger ”oerhörda risker att flyktingar i en pressande avvisningssituation och utan juridiskt biträde förleds eller luras av polisen att underteckna en nöjdförklaring”.

Utskottet tar avstånd från motionärernas sätt att argumentera. Det finns inte anledning utgå från annat än att polisen iakttar sin skyldighet att lämna en korrekt information till utlänningen om vad en nöjdförklaring av ett avvisningsbeslut innebär. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Sist i detta avsnitt behandlar utskottet ett par frågor som rör formuleringar i 33 och 34 §§ lagförslaget. I de båda lagrummen finns de tidigare redovisade reglerna om i vilka fall polismyndighet skall överlämna avvisningsärende till invandrarverket. Om utlänningen påstår att det finns risk att han blir utsatt för politisk förföljelse eller han blir sänd till krigsskådeplats etc., skall som tidigare sagts, överlämnande ske om inte utlännings påstående är ”uppenbart oriktigt”. Den föreslagna regeln finns i 33 §. Motsvarande regel för den som utan att vara flykting inte vill återvända till

AU 1979/80:27

hemlandet på grund av de politiska förhållandena där finns i 34 §, där det stadgas att ärendet inte skall överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för att inte vilja återvända till hemlandet kan ”lämnas utan avseende”.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) vänder sig mot att man i 34 § använder uttrycket ”lämnas utan avseende” och hävdar att de som får stanna här av politisk-humanitära skäl därigenom får en svagare ställning vid gränsen. Motionären vill att regeln i 34 § skall inarbetas i 33 § så att samma formulering kommer att gälla för alla utlänningar som har särskilt behov av skydd.

Uppdelningen i 33 och 34 §§ har enligt specialmotiveringen gjorts av praktiska och pedagogiska skäl. Orsaken till att olika formuleringar valts är av språklig natur. Det rättsliga skyddet enligt de båda paragraferna skall emellertid ligga på samma nivå.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet inte skäl att biträda motionsyrkandet om omarbetning av bestämmelserna.

Utskottet tar härefter upp en annan fråga som rör 33 §.

Enligt 33 § skall som tidigare sagts ett avvisningsärende överlämnas till invandrarverket om utlänningen påstår att han i det land som han skulle komma att sändas till riskerar att bli utsatt för politisk förföljelse, bli sänd till en krigsskådeplats eller straffas för krigsvägran. Ärendet skall emellertid också överlämnas om han i det landet - vanligen inreselandet — visserligen inte blir förföljd men han påstår sig löpa risk att sändas vidare till ett land där han anser sig riskera förföljelse. Endast när påståendet är uppenbart oriktigt får överlämnande underlåtas. 1 sak överensstämmer bestämmelserna med vad som redan gäller enligt 21 a§ i den nuvarande utlänningslagen. Utskottet vill i anslutning till 33 § stryka under att avvisning inte får ske till ett land från vilket utlänningen löper risk att sändas vidare till annat land där han riskerar förföljelse. Även om den asylsökande - av okunnighet eller annat skäl - skulle underlåta att uttryckligen påstå att det finns risk för sådan vidaresändning, ligger det i sakens natur att ett sådant åberopande i allmänhet får anses innefattat i asylansökningen. Vad här har anförts gäller också när motsvarande förhållanden enligt 85 § kommer upp till bedömning på verkställighetsplanet.

Avlägsnande av utlänning

Allmänt

Utlänningskontrollen bygger på principen om individuell och generell kontroll.

Den individuella kontrollen går ut på att förhindra att icke önskvärda utlänningar vistas i landet. Utlänningen kan enligt gällande regler avvisas, utvisas eller förvisas.

Den generella kontrollen avser att reglera tillströmningen av invandrare. Den är en förutsättning för invandringspolitiken i övrigt som går ut på att

AU 1979/80:27

så långt möjligt ge invandrare en med den inhemska befolkningen jämbördig ställning. Detta mål begränsar med nödvändighet våra möjligheter att ta emot utlänningar som inte är flyktingar eller i övrigt har starka skäl för att få stanna här. Den generella kontrollen bygger på tillståndsgivning. Den som vistas här i landet utan tillstånd kan förpassas.

Det finns ytterligare en form av avlägsnande, hemsändning, enligt vissa vårdlagar. Detta institut kommer sällan till användning.

I propositionen föreslås en hel del förändringar i bestämmelserna om avlägsnande av utlänningar. Grunddragen i den nuvarande regleringen föreslås dock bestå. 1 terminologiskt hänseende föreslås den ändringen att förpassning, utvisning och förvisning förs samman till ett institut, kallat utvisning. Vid sidan om hemsänding skall därför i framtiden endast finnas två benämningar för avlägsnande, avvisning, som sker i samband med ankomsten eller tiden närmast därefter, och utvisning, som i princip avser utlänningar som någon tid vistats i riket.

Avvisning

Avvisning kan ske antingen på formell grund, dvs. att utlänningen saknar tillstånd att vistas här i landet, eller materiell grund. En materiell avvisningsgrund kan vara brist på medel för vistelse här eller förhållanden som asocialitet och kriminalitet.

I propositionen föreslås endast mindre ändringar i de nuvarande bestämmelserna om avvisning. Utskottet godtar vad som föreslås i de hänseendena.

Avvisning på formell grund skall i dag ske vid utlänningens ankomst hit eller inom en vecka därefter. Om utlänningen inte kontrollerats vid gränsen får avvisning ske när utlänningen uppsöker eller anträffas av polisen eller inom en vecka därefter.

Avvisning på materiell grund skall ske antingen när utlänningen anländer till Sverige eller, oberoende av när han haft kontakt med polisen, inom tre månader efter inresan. Avvisning på formell eller materiell grund får aldrig ske senare än tre månader efter inresan. Avvisningsbeslut som fattats vid utlänningens ankomst hit eller inom en vecka därefter eller inom en vecka från den första kontakten med polisen (s. k. kort avvisning) får verkställas utan hinder av att det överklagats.

I remissyttranden över kommittébetänkandet begär bl. a. rikspolisstyrelsen och invandrarverket att tremånadersgränsen vid avvisning på formell grund skall avskaffas. Man framhåller att tidsbegränsningen i praktiken har medfört att många utlänningar håller sig dolda under den första tremånadersperioden för att undgå risken för avvisning. Därefter måste avlägsnande ske genom förpassning, vilket i allmänhet innebär att en eventuell verkställighet ligger betydligt längre fram i tiden. En polismyndighet menar att ett slopande av tidsbegränsningen kan leda till att utlänningar som nu håller sig dolda kommer att anmäla sig till polisen tidigare.

4 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

50 Den nuvarande möjligheten att inom tre månader från ankomsten besluta om avvisning på formell grund och att verkställa ett sådant beslut utan hinder av överklagande infördes år 1977 med verkan fr. o. m. den 1 juli samma år (prop. 1976/77:132). Dessförinnan kunde avvisning på formella grunder ske endast vid ankomsten eller ”omedelbart därefter”. Ändringen föranleddes av en framställning från invandrarverket. I denna framhöll verket att utlänningar som kom till Sverige utan uppehålls- och arbetstillstånd och som ville stanna här undvek att ta kontakt med polisen under de första tio dagarna efter inresan för att inte riskera att bli avvisade. Syftet med reformen var att genom en utsträckning av tiden för avvisning av formella skäl motverka den av invandrarverket nämnda tendensen. Att döma av rikspolisstyrelsens remissyttrande i detta ärende har ändamålet med 1977 års ändringar inte uppnåtts.

I propositionen framhåller statsrådet Andersson i fråga om tremånadersregeln följande:

De förhållanden som rikspolisstyrelsen pekar på är självfallet inte önskvärda. Jag är emellertid inte beredd at gå med på ett slopande av den nyligen införda tremånadersgränsen. Det ligger i avvisningsinstitutets natur att beslut skall träffas inom rimlig tid från inresan. Det torde också vara fallet i de flesta stater och gäller i de övriga nordiska länderna. Uppkommer frågan om avlägsnande av en utlänning, som har varit i landet under en längre tid, bör avlägsnandet beslutas av den centrala utlänningsmyndigheten och ske i form av förpassning (utvisning enligt terminologin i den nya lagen). Detta bör enligt min mening gälla även när utlänningen har hållit sig gömd.

I fyra motioner framställs yrkanden som går ut på att regeln som förbjuder avvisning på formell grund senare än tre månader efter inresan skall upphävas. Det gäller motionerna 1798 av Olle Göransson (s) och Kurt Hugosson (s), 1936 av Gunnel Jonäng (c), 1937 av Anna-Greta Leijon m. fl. (s) och 1939 av Gunnel Liljegren (m) och Gullan Lindblad (m).

I två av motionerna vill man emellertid införa vissa begränsningar i de föreslagna möjligheterna att avvisa senare än tre månader. Gunnel Jonäng (c) anser att polisen i sådant fall skall anmäla ärendet till invandrarverket, som kan besluta att överta det. Likaså bör enligt motionären offentligt biträde förordnas om avvisning blir aktuell senare än tre månader efter inresan. Gunnel Liljegren (m) och Gullan Lindblad (m) anser att avvisningsärendet bör underställas invandrarverket om utlänningen vistats här mer än ett år.

Utgångspunkten för samtliga fyra motioner är att tremånadersregeln inte fungerat såsom var avsett då den infördes. Den tidigare regeln innebar att avvisning av den som saknar tillstånd skulle ske vid ankomsten eller några dagar därefter, vilket ledde till att utlänningar ofta inte gav sig till känna förrän den kritiska tiden gått till ända. Därigenom uppnådde de att myndigheterna blev nödsakade att sätta i gång det mer omständliga förpassningsförfarandet. Som ovan omvittnats har emellertid inte införandet av tremå -

AU 1979/80: 27

nadersregeln år 1977 lett till att man i större utsträckning än tidigare får tag i de utlänningar som tagit sig in i landet och som är aktuella för korta avvisningar. De håller sig nu i stället dolda i tre månader eller längre. Så till vida måste alltså motionärerna ges rätt att det är angeläget att man söker finna effektivare metoder för att få ett snabbt förfarande för avlägsnande av de utlänningar som utan rätt vistas här sedan någon tid. Utskottet är emellertid inte berett att utan vidare föreslå att regeln tas bort. Det skulle innebära att avvisningsinstitutet kunde bli aktuellt även mycket lång tid, kanske flera år, efter inresan. Sådana fall innefattas nu under utvisningsinstitutet. Den lösning som motionärerna föreslår skulle därför medföra avgränsningsproblem i förhållande till utvisningsinstitutet.

Motionärernas förslag om tremånadersregeln medför även andra problem vilket illustreras av de tilläggsförslag som finns i två av motionerna. De förslagen går ut på att även i vad som måste bedömas som klara avvisningsfall föra in moment i syfte att stärka rättssäkerheten. Med modifieringar av den typen kommer man emellertid från fördelen med korta av visningar, nämligen att i klara fall få ett snabbt förfarande.

Sammanfattningsvis anser sig utskottet inte ha tillräckligt underlag för att i dag föreslå att tremånadersregeln tas bort. Det är emellertid angeläget att man söker lösa de problem som hänger samman med behovet av ett effektivt avlägsnandeförfarande för personer som utan tillstånd befinner sig i landet. Utskottet förordar att regeringen anmodas att utan dröjsmål ta upp frågan till ny utredning mot bakgrund av de hittillsvarande erfarenheterna av bl. a. tremånadersregeln. I utredningsarbetet får man överväga om problemen kan lösas t. ex. genom ett förenklat utvisningsförfarande. Rättssäkerhetsaspekter måste självfallet också beaktas. Vad utskottet i anslutning till de fyra aktuella motionerna anfört om behovet av utredning bör regeringen underrättas om.

Utvisning

Utvisning då tillstånd saknas

Som tidigare nämnts föreslås det nya utvisningsinstitutet inkludera det förfarande som f. n. kallas förpassning. Invandrarverket skall efter ändringar som trädde i kraft den 1 juli 1978 meddela beslut om förpassning samtidigt med att ansökan om uppehållstillstånd avslås. Endast om synnerliga skäl föreligger får verket underlåta detta. Reglerna innebär att prövningen av förpassning i huvudsak är av formell art.

I propositionen föreslås — förutom att termen förpassning byts mot termen utvisning - endast den sakliga ändringen av bestämmelserna att det regelmässigt skall meddelas förbud mot återinresa under viss tid i samband med beslutet om avlägsnande. Endast om det föreligger särskilda skäl skall sådant förbud underlåtas.

Utskottet godtar propositionens förslag i de aktuella hänseendena.

AU 1979/80:27

52 Utvisning på grund av brott

En utlänning kan enligt den gällande utlänningslagen genom beslut av domstol förvisas om han begått brott av allvarligare slag. En ytterligare förutsättning är i allmänhet att risk föreligger för fortsatt brottslighet. När domstolen bedömer om förvisning skall ske skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden och längden av hans vistelse här. Den som har haft permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år eller bott här i minst fem år får förvisas bara om det finns synnerliga skäl. När domstolen bestämmer straffet skall den ta hänsyn till det men som utlänningen lider av förvisningen.

Kritik har under årens lopp riktats mot förvisningsbestämmelserna. I korthet kan invändningarna sägas ta sikte på följande förhållanden. Beaktandet av menet leder till orättvisa gentemot andra dömda när det visar sig att förvisningen inte kan verkställas på grund av politiskt verkställighetshinder. Eftersom nordbor inte kan få permanent uppehållstillstånd dröjer det i deras fall lång tid innan den begränsning inträder som ligger i kravet på synnerliga skäl. Ett förvisningsbeslut som inte kan verkställas blir ändå bestående under mycket lång tid innan det upphävs. Detta medför stora olägenheter för den förvisade. Dessutom har det ibland gjorts gällande att domstolarnas praxis varit oenhetlig och onödigt sträng.

I propositionen framhåller statsrådet Andersson att förvisningsmöjligheterna måste finnas kvar men att det är angeläget att som ett led i invandrarpolitiken begränsa användningen för utlänningar som rotat sig i vårt land. Hon anför vidare att den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna och den omständigheten att Norden utgör ett gemensamt passkontrollområde talar för att nordbor i större utsträckning än andra utlänningar bör undantas från möjligheten till förvisning. Att helt utesluta den möjligheten bör enligt statsrådets uppfattning dock inte komma i fråga.

Som tidigare sagts föreslås i propositionen den terminologiska ändringen att ordet förvisning byts ut mot utvisning.

Vidare förordas den ändringen i gällande regler att gränsen för den vistelsetid i Sverige efter vilken fordras synnerliga skäl för utvisning (förvisning) sänks från fem år till två år för medborgare i annat nordiskt land och till tre år för andra utlänningar.

I flera motioner yrkas ändringar i regeringens förslag till utformning av reglerna om utvisning på grund av brott. Förslagen gäller femårsgränsen för synnerliga skäl. betydelsen av permanent uppehållstillstånd, beaktandet av olägenheten (menet) av utvisning vid fastställande av övriga påföljder, möjligheten att döma flykting till utvisning samt utvisning av här i landet uppvuxna utlänningar. Även samarbetsfrågor med övriga nordiska länder berörs.

Utskottet tar först upp frågan vilken betydelse faktorer som utlänningens sociala situation och vistelsetid i Sverige skall ha vid utvisning (förvisning) i samband med brott.

AU 1979/80:27

53 Enligt 26 § gällande lag skall, sorn tidigare nämnts, domstol vid sin bedömning väga in utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt längden av vistelsetiden i Sverige. Dessutom är stadgat att en utlänning, som vid åtalets väckande har permanent uppehållstillstånd eller är bosatt här sedan minst fem år, kan förvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Som sådant skäl räknas brottslighet av allvarlig art.

I propositionen framhålls de svårigheter som förvisning medför för en utlänning som etablerat sig här. Familjen drabbas ofta hårt, och förvisning bör därför prövas mot den skada och olägenhet som kan vållas den förvisades familj. För den som inte har familj är det rimligt att hänsyn tas till om utlänningen levt underordnade förhållanden i övrigt. Faktorer som arbetsoch bostadsförhållanden bör också beaktas.

Vistelsetidens längd är den andra viktiga faktorn vid bedömning av hur stark utlänningens anknytning till Sverige skall anses vara. I propositionen förordas att man skall bibehålla en ordning som innebär att utlänning efter ett antal år har ett starkare skydd mot utvisning. Den nuvarande regeln med krav på fem års vistelse föreslås som tidigare sagts ändrad till tre år för utlänningar i allmänhet och till två år för medborgare i annat nordiskt land. Dessutom föreslås att det starkare skyddet liksom f. n. skall gälla för den som sedan ett år har permanent uppehållstillstånd. Motsvarande bestämmelser föreslås gälla för utvisning på grund av asocialitet.

I tre motioner går man emot regeringens förslag när det gäller femårsgränsens upphävande. I motionen 1926 av Allan Ekström m. fl. (m) liksom i motionen 1937 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) yrkas att den nuvarande regeln skall bibehållas. Inger Lindquist (m) vill i motionen 1940 ha kvar femårsgränsen för andra än nordiska medborgare. Blenda Littmarck (m) tar i motionen 1470 upp frågan om betydelse av permanent uppehållstillstånd. Innehavet av ett sådant tillstånd bör enligt motionären inte ha någon inverkan vid bedömning av utvisningsfrågan.

Justitieutskottet som yttrat sig i denna fråga delar uppfattningen att femårsgränsen skall behållas och går alltså mot propositionen på denna punkt. Inte heller vill justitieutskottet föreslå någon särskild regel för medborgare i nordiska länder. För sådana utlänningar menar man att det ändå föreligger starka skäl att underlåta utvisning. I den allmänna frågan om sänkning av femårsgränsen säger justitieutskottet att det finns situationer då hänsynen till utlänningens sociala situation inte talar mot ett beslut om utvisning. Att för dessa fall generellt ställa upp det starka hinder mot utvisning som regeringens förslag om tidrymd innebär kan enligt justitieutskottets mening leda till resultat som strider mot det övergripande intresset att förhindra brottslingar att komma till Sverige och uppehålla sig här. Justitieutskottet pekar i det sammanhanget på att den internationella brottsligheten under senare tid utvecklats på ett oroande sätt och i ökad omfattning kommit att beröra också vårt land.

Arbetsmarknadsutskottet vill för sin del anföra följande. Den allmänna

AU 1979/80:27

inriktningen av politiken på invandrarområdet är att ge invandrarna en bättre status och så långt möjligt likställa dem med svenska medborgare. Det ligger otvivelaktigt i linje med en sådan politik att begränsa möjligheterna att utvisa utlänningar som etablerat sig här. Samtidigt som detta framhålls måste emellertid betonas att den som missbrukar rätten att vistas här i landet genom att begå allvarliga brott inte har någon självklar rätt att få stanna kvar. Det svenska samhället måste kunna skydda sig mot sådana personer och visa sitt ogillande genom att besluta om utvisning under förutsättning att vederbörande inte på grund av flyktingskap eller liknande är i behov av särskilt skydd. Att ha kvar möjligheten till utvisning av vissa brottslingar och asociala individer torde också vara en förutsättning för att man skall fa förståelse bland den inhemska befolkningen för de problem och svårigheter som invandrarna generellt sett har och som det är viktigt att man på olika sätt tar hänsyn till och söker undanröja.

När det gäller utformningen av reglerna om utvisning på grund av brott delar utskottet uppfattningen att som en grundval för bedömningen skall läggas utlänningens sociala situation och de bindningar den medför till förhållanden i Sverige. Dessa förhållanden har ett samband med den tidrymd som utlänningen vistats här. Generellt sett bör skälen för att utvisa en person vara starkare ju längre tid vederbörande bott i Sverige. Det kan diskuteras om man mot denna bakgrund behöver ställa upp särskilda tidsgränser från vilka utlänningen får ett starkare skydd mot beslut om avlägsnande. Utskottet anser emellertid att det finns anledning att ha en sådan reglering.

Som framgår av vad tidigare redovisats finns det olika uppfattningar om hur tidsgränserna bör bestämmas. Ställningstagandet till den frågan hänger ihop med vilken innebörd man lägger i begreppet synnerliga skäl. Om sådana skäl föreligger kan utlänningen, som tidigare sagts, utvisas även om han vistats flera år här i landet. I propositionen (s. 63) anför föredragande statsrådet följande i denna fråga.

I betänkandet går kommittén närmare in på innebörden av att synnerliga skäl skall föreligga för att förvisning skall få ske. Ett sådant skäl anges vara att brottsligheten är särskilt allvarlig. Kommittén lämnar också på s. 149 och 150 i betänkandet sina synpunkter på värderingen i bl. a. förvisningssammanhang av olika slags kriminella handlingar. Sammanfattningsvis anför kommittén att brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar, självfallet utgör en även i detta sammanhang ytterst allvarlig brottslighet. Organiserad brottslighet, där gärningsmännen systematiskt med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning på enskildas eller på samhällets bekostnad, bör enligt kommittén också höra hit. Kommittén syftar på bl. a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott av allvarligare art. Även brottslighet som medför stora skadeeffekter, t. ex. grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika, räknas in i samma kategori. Dessa allmänna bedömningar, som har lämnats oemotsagda av remissinstanser, framstår för mig i princip som välgrundade. Givet är dock att omständigheterna i det särskilda fallet alltid måste beaktas.

AU 1979/80:27

55 Utskottet vill först slå fast att det i framtiden liksom hittills skall vara möjligt att utvisa utlänningar som begått allvarliga brott, oavsett hur länge de har vistats här. Den redovisning som finns i propositionen av vad som skall anses som allvarligare brott är inte uttömmande, och enligt utskottets uppfattning är det inte avsikten att propositionen på denna punkt skall markera en ny inriktning i förhållande till nuvarande praxis. Med denna utgångspunkt bör den praktiska betydelsen av en tidsgräns av tre (två) eller fem år för kravet på synnerliga skäl inte överdrivas. Generellt sett är det även så att sociala bindningar till förhållandena här i landet är svagare ju kortare tid utlänningen vistats här. Vid den slutliga sammanvägningen av de omständigheter som skall avgöra om en utvisning skall komma till stånd leder detta till att de som vistats här kortare tid har en svagare ställning än de som bott här i många år.

När det gäller medborgare i andra nordiska länder är det enligt utskottets uppfattning nödvändigt med ändring av tidsgränsen. Nordiska medborgare kan nämligen inte få permanent uppehållstillstånd och är därmed i nu förevarande hänseende sämre ställda än andra utlänningar. Detta är inte rimligt med hänsyn till det samarbete och den samhörighet som kännetecknar förhållandena mellan de nordiska folken. Utskottet godtar den föreslagna tvåårsregeln för medborgare i annat nordiskt land.

Utskottet anser sig också kunna godta propositionens förslag om tre år som gräns för övriga utlänningar. Det förslaget har fått en bred anslutning under remissbehandlingen. Avgörande för utskottets ställningstagande är det allmänna invandrarpolitiska skälet att särregler för invandrare i största möjliga omfattning bör begränsas. Med hänsyn till den tveksamhet som man från kriminalpolitiska utgångspunkter kan ha mot en lättnad i reglerna och som kommit till uttryck i bl. a. justitieutskottets yttrande vill utskottet stryka under att regeringen noga bör följa utvecklingen och, om negativa drag visar sig, överväga en omprövning av reglerna. Vad utskottet anfört på denna punkt bör markeras vid riksdagens ställningstagande i ärendet. I övrigt vill utskottet tillägga att den typ av brottslighet som motionärerna synes åsyfta bör kunna leda till utvisning med hänsyn till den innebörd som ovan lagts i begreppet synnerliga skäl.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att utskottet biträder propositionens förslag om tidsgränser när det gäller krav på synnerliga skäl och avstyrker i motsvarande del motionerna 1926 och 1937 samt 1940, såvitt gäller icke nordiska medborgare.

Av utskottets resonemang framgår också att utskottet anser att den nuvarande regeln om en skyddad ställning för den som har permanent uppehållstillstånd sedan ett år bör finnas kvar. I likhet med justitieutskottet avstyrker arbetsmarknadsutskottet därför Blenda Littmarcks yrkande i motionen 1470 att regeln skall avskaffas.

Frågan om utvisning av utlänningar som vistats här i landet sedan barndomen behandlas i motionen 1937 med Anna-Greta Leijon (s) som

AU 1979/80:27

första namn. Motionärerna begär att frågan om ett förstärkt skydd för denna grupp skall utredas.

I propositionen behandlas problemet på s. 63. Föredragande statsrådet uttalar där att den som kommit hit som barn eller fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige över huvud taget inte bör avlägsnas härifrån på grund av begånget brott. Justitieutskottet anser att en sådan tillämpning inryms i de föreslagna lagreglerna men förutsätter att regeringen noga följer tillämpningen och föreslår lagändring om det visar sig påkallat. Arbetsmarknadsutskottet ansluter sig till justitieutskottets bedömning. Någon åtgärd på grund av motionsyrkandet synes inte erforderlig Utskottet

tar härefter upp frågan vilken betydelse en utvisning skall ha vid bestämmande av den sammanlagda påföljden för ett brott eller, som det också uttrycks, i vad mån menet av utvisning skall beaktas.

Utlänningslagkommittén föreslog att den gällande bestämmelsen om beaktande av menet skulle ändras. Denna ståndpunkt kritiserades av åtskilliga remissinstanser, och i propositionen går regeringen på linjen att den nuvarande principen med beaktande av menet skall ligga till grund för bestämmelsen i den nya lagen.

Justitieutskottet ansluter sig till detta förslag men förutsätter att regeringen noggrant följer tillämpningen av reglerna och, om olägenheter visar sig föreligga, överväger lagändring. Justitieutskottet påpekar också att de föreslagna reglerna om flyktingstatus som hinder för beslut om utvisning på grund av brott bör leda till att problemet i praktiken blir mindre i framtiden.

Även i denna fråga delar arbetsmarknadsutskottet justitieutskottets uppfattning. Det innebär att utskottet i motsvarande del avstyrker den under allmänna motionstiden väckta motionen 1470 av Blenda Littmarck (m). I den motionen begärs översyn av reglerna från utgångspunkten att menet inte skall beaktas.

F. n. beaktas i allmänhet inte flyktingstatus då domstolar tar ställning till förvisning. Den frågan blir aktuell först i samband med verkställigheten. I propositionen föreslås en regel om principiellt förbud att döma till utvisning om den åtalade omfattas av flyktingförklaring eller det annars är uppenbart att han är att anse som flykting.

Inger Lindquist (m) accepterar inte denna regel och yrkar därför i motionen 1940 att bestämmelsen skall utgå. Motionären anser att domstolarna alltid skall ha möjlighet markera att ett brott är så allvarligt att utlänningen inte bör ha rätt att vistas här i landet. Detta bör enligt motionären gälla även om domen sedermera inte kan verkställas.

Enligt utskottets uppfattning är den i propositionen föreslagna ordningen att föredra. Sedan systemet med flyktingförklaring införts får det anses logiskt att flyktingstatus beaktas redan då domstol överväger att besluta om utvisning. Som tidigare framhållits innebär denna ordning också att

AU 1979/80:27

man kommer ifrån en del av de problem som hänger samman med att menet av utvisningen skall beaktas vid strafTmätningen. Utskottet avstyrker alltså motionsyrkandet.

Till sist i detta avsnitt tar utskottet upp den i januari i år väckta motionen 1121 av Ivan Svanström m.fl. (c). Motionen, som med yttrande överlämnats från justitieutskottet, behandlar frågan om nordiskt samarbete när det gäller verkställighet av förvisningsbeslut. Mot bakgrund av den allvarliga internationella narkotikabrottsligheten vill motionären få till stånd en ordning som innebär att ett utvisningsbeslut i ett nordiskt land skall gälla även för övriga nordiska länder. Passfriheten de nordiska länderna emellan gör enligt motionärerna en sådan reform särskilt angelägen.

Justitieutskottet har i sitt yttrande (s. 78-79) utförligt redovisat hur gällande regler fungerar bl. a. med hänsyn till den nordiska passskontrollöverenskommelsen. Av redovisningen framgår bl. a. att det åligger staterna att vid de nordiska yttergränserna avvisa utlänningar som är uppförda i någon av de fördragsslutande staternas förteckningar över utvisade utlänningar. Justitieutskottet anser att den gällande ordningen för kontroll av utländska medborgares inresa i de nordiska länderna i allt väsentligt tillgodoser önskemålen i motionen.

Arbetsmarknadsutskottet delar denna uppfattning. Motionen i den aktuella delen bör således inte föranleda någon åtgärd.

Utvisning på grund av asocialitet

Utvisning förekommer enligt gällande lag av asociala utlänningar eller av i utlandet dömda personer som kan befaras begå brott här i landet. Vidare kan den utvisas som på grund av tredska inte fullgör sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person. Utvisning på dessa grunder förekommer sällan.

I första instans behandlas frågor om utvisning på denna grund av länsrätt.

Kommittén föreslog starka inskränkningar i möjligheten att besluta om utvisning på grund av asocialitet eller andra liknande förhållanden. I propositionen går regeringen inte så långt som kommittén utan föreslår att det även i framtiden skall finnas möjligheter att utvisa prostituerade, alkoholister och drogmissbrukare. Vidare föreslås motsvarande bestämmelser som vid utvisning på grund av brott när det gäller kravet på synnerliga skäl eller efter viss tids vistelse här i landet. Likaså skall flyktingstatus beaktas i samband med att beslut fattas.

Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i propositionen i denna del.

Hemsändning

I propositionen föreslås vissa förändringar i institutet hemsändning, som inte närmare regleras i utlänningslagen utan i olika vårdlagar och därtill

AU 1979/80:27

knutna bestämmelser. I framtiden är avsikten att hemsändning skall kunna ske av barn som omhändertagits enligt barnavårdslagen eller av personer som omfattas av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Hemsändningen har till syfte att i den omhändertagnes intresse låta vårdinsatserna komma till stånd i hemlandet.

Utskottet biträder vad som anförs i propositionen i detta avsnitt.

Återbrytning

Bestämmelser om rätt för regeringen att återbryta, dvs. upphäva, lagakraftvunna avlägsnandebeslut har funnits i utlänningslagstiftningen sedan år 1937. Bestämmelserna har sedan dess undergått förändringar vid skilda tillfällen. När regler om preskription av avvisnings-, förpassnings- och utvisningsbeslut samt om en generell besvärsrätt i avvisnings- och förpassningsärenden infördes år 1976 övervägdes frågan om återbrytningsbestämmelserna borde upphävas. Återbrytningsrätten hade nämligen dittills i praktiken tjänat som en ersättning för frånvaron av preskription och full besvärsrätt. Återbrytningsbestämmelserna kom emellertid att bibehållas.

De nuvarande reglerna i 51 § utlänningslagen om återbrytning innebär att regeringen får upphäva ett beslut om förvisning, antingen helt och hållet eller till viss del, om beslutet inte kan verkställas eller om det annars finns skäl att det inte längre skall gälla. Beslutet kan upphävas antingen det har verkställts eller ej. 1 stället för att upphäva beslutet helt eller till viss del kan regeringen medge att utlänningen får vistas i landet trots förvisningsbeslutet. Detsamma gäller i fråga om beslut om avvisning, förpassning eller utvisning, om det framkommer någon omständighet som inte har prövats tidigare. Om avlägsnandebeslutet upphävs eller utlänningen får rätt att vistas här trots förbudet, får regeringen föreskriva inskränkningar eller villkor i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsplikt. När en fråga om återbrytning uppkommer, får det statsråd som ansvarar för utlänningsärendena besluta att verkställighet inte skall ske innan regeringen har fattat slutligt beslut i ärendet. Även invandrarverket får meddela sådant inhibitionsbeslut (51 a§).

I propositionen föreslås att återbrytning på ansökan av enskild utlänning skall finnas kvar endast för utvisning på grund av brott eller asocialitet. För övriga fall anser föredragande statsrådet att de möjligheter som finns att få beslut omprövade är tillräckliga. Förutom möjligheten att överklaga beslut kan frågan om politiskt eller annat verkställighetshinder prövas i särskild ordning i samband med verkställigheten.

Bakgrunden till regeringens ställlningstagande är att användningen av återbrytningsinstitutet anses ha lett till oacceptabla förhållanden. Antalet återbrytningsärenden beträffande avvisnings- och förpassningsbeslut

AU 1979/80:27

stiger kontinuerligt och utgjorde vid senaste årsskiftet 23 % av det totala antalet ärenden i regeringskansliet om avvisning och förpassning. I stor utsträckning åberopas i ärendena skäl som tidigare prövats. Inte desto mindre måste beslut fattas, först i inhibitionsfrågan av det ansvariga statsrådet, och därefter i återbrytningsärendet av regeringen.

I vpk:s partimotion 1927 liksom i Olle Wästbergs i Stockholm (fp) motion 1941 finns yrkanden som går ut på att möjligheterna till återbrytning skall finnas kvar i oförändrad omfattning. Motionärerna hänvisar till att institutet är viktigt för rättssäkerheten vilket illustreras av att ett stort antal ansökningar om återbrytning bifalls.

Utskottet delar den uppfattning som redovisas i propositionen när det gäller att begränsa möjligheterna till återbrytning. Återbrytningsinstitutet har såsom det utnyttjas föranlett olägenheter i olika avseenden; bl. a. har man nödgats använda stora resurser i regeringens kansli på ett orationellt sätt. Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att de möjligheter som i övrigt finns att få beslut omprövade är tillräckliga.

I detta sammanhang tar utskottet upp en fråga som rör polismyndighets möjlighet att ändra sitt beslut i avvisningsärende. I lagrådsremissen fanns en uttrycklig bestämmelse i 31 § som innebar att polisen kunde upphäva sitt beslut om det inträffat nya omständigheter som gjorde det uppenbart att beslutet inte borde gälla. En ytterligare förutsättning för ändring var att beslutet inte överklagats eller vunnit laga kraft.

Efter ingripande av lagrådet togs bestämmelsen bort i propositionen. Lagrådet ansåg nämligen att det följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer att polisen har möjligheter att upphäva ett tidigare meddelat avvisningsbeslut. Utskottet har inte anledning ifrågasätta denna uppfattning men utgår från att ett beslut får ändras enbart på grund av att nya omständigheter tillkommit och inte för att polisen gör en ny värdering av tidigare kända fakta. För fullständighetens skull bör också pekas på bestämmelsen i 85 § om skyldighet att överlämna ärende till invandrarverket då i samband med verkställighet invändning görs om risk för politisk förföljelse m. m.

Tvångsmedel

I propositionen görs inte någon allmän genomgång av tvångsmedlen. Kommittén har nämligen fortsatt sitt arbete med dessa frågor, som kan väntas bli behandlade i det betänkande som aviserats till senare i år.

I propositionen behandlas möjligheten att använda tvångsmedel mot den som har dömts till utvisning på grund av brott, handläggande myndighets rätt att i vissa fall omhänderta pass eller därmed jämställd handling, samt invandrarverkets rätt att besluta om tvångsåtgärder, sedan verket skilt ärendet från sig.

Utskottet godtar de förslag som lagts fram i propositionen i denna del. Även justitieutskottet, som behandlat frågan om tvångsmedel i samband med utvisning på grund av brott, tillstyrker propositionen. På denna punkt

AU 1979/80: 27

innehåller propositionen ett förslag om ändring i 24 kap. 21 § rättegångsbalken som skall göra det möjligt för domstol att i samband med beslut om utvisning på grund av brott förordna att den dömde i häkte skall invänta att beslutet om utvisning vinner laga kraft.

I vpk-motionen 1927 riktas inte någon direkt invändning mot de i propositionen föreslagna ändringarna i fråga om tvångsmedlen men motionärerna vill få till stånd en genomgripande översyn av reglerna på detta område i syfte att begränsa användningen av tvångsmedel.

Utskottet hänvisar till vad ovan sagts om att utredningen i sitt fortsatta arbete behandlar tvångsmedlen. Med hänvisning därtill avstyrks motionsyrkandet.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) tar i sin motion 1941 upp en regel som har samband med tvångsmedlen. Den gäller möjligheten att överklaga beslut av polisen att enligt 52 § i lagförslaget tillfälligt ta en utlänning i förvar.

Det är enligt propositionen inte möjligt att överklaga ett sådant beslut. Detta hänger samman med att beslutet skyndsamt skall anmälas till den myndighet som handlägger ärendet eller i vissa fall till invandrarverket. Myndigheten skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Det beslutet kan sedan överklagas i vanlig ordning.

Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte finna att en bestämmelse om rätt att överklaga ett beslut om tillfälligt omhändertagande fyller något praktiskt syfte. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Straffbestämmelser

Olovlig vistelse

Enligt gällande regler kan en utlänning som förvisats eller utvisats dömas till straff (fängelse) om han vistas här olovligen. Straffbestämmelsen kommer till användning tämligen ofta vilket bl. a. hänger samman med att en del finländare, som är bosatta nära gränsen och som meddelats förbud att vistas här, återvänder vid upprepade tillfällen.

I propositionen föreslås att det även i framtiden skall vara straffbelagt att vistas här om återreseförbud föreligger. För att möjliggöra en smidigare lagtillämpning föreslås att det skall införas möjlighet att göra undantag från den generella åtalsplikten och att böter skall införas i straffskalan för ringa brott.

Utskottet tillstyrker dessa förslag.

Blenda Littmarck (m) tar i sin under allmänna motionstiden väckta motion 1470 upp frågan om straffmätningen i mål om olovlig vistelse. Motionären vill ha en mer nyanserad tillämpning än f. n. då det ofta döms till en månads fängelse. En utvisad narkotikabrottsling som återvänder hit bör få ett förhållandevis långt fängelsestraff medan andra kan få kortare straff.

Utskottet hänvisar till de ändringar i reglerna som ovan föreslagits.

AU 1979/80: 27

61 Dessa ändringar gör det möjligt att tillämpa en mer varierad straffmätning. Utskottet avstyrker motionen i förevarande del.

Ansvarsregler i övrigt

I kommitténs återstående uppdrag ingår att se över straffbestämmelserna. Till de frågorna kommer det därför att finnas anledning att återkomma längre fram. På en punkt föreslås emellertid redan nu en lagändring. Det gäller försök att hjälpa en utlänning att illegalt ta sig in i landet. Redan i dag är det straffbart att hjälpa en utlänning att illegalt ta sig in i Sverige i strid mot föreskrift i lagen eller följdförfattning till denna. Straffet är böter eller — vid försvårande omständigheter — fängelse i högst sex månader. I propositionen föreslås nu att även försök till sådan hjälp skall göras straffbart genom en hänvisning till 23 kap. brottsbalken.

Utskottet godtar propositionen i denna del.

I två motioner aktualiseras skärpta straffbestämmelser i andra hänseenden.

Wiggo Komstedt m. fl. (m) föreslår i motionen 987 att det skall bli straffbelagt att gömma person som illegalt vistas i Sverige.

Justitieutskottet framhåller att det är angeläget att efterlevnaden av utlänningslagstiftningen kontrolleras bl. a. med hjälp av effektiva påföljdsbestämmelser. Detta talar enligt justitieutskottet för att straffbestämmelser i det hänseende som föreslås av motionärerna införs. Sådana bestämmelser kan enligt justitieutskottet ses som ett komplement till straffansvaret för medhjälp till illegal inresa i Sverige. Med hänsyn till de pågående övervägandena anser emellertid justitieutskottet att motionen bör avslås.

Arbetsmarknadsutskottet hänvisar för sin del till att den i motionen upptagna frågan kan väntas bli behandlad i kommitténs nästa betänkande. I avvaktan på den redovisningen finner utskottet inte skäl att i dag göra något uttalande i sakligt hänseende. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Anna-Greta Leijon m.fl. (s) begär i motion 1937 en skyndsam översyn av straffbestämmelserna för illegal anställning.

Utskottet vill stryka under vikten av att straffbestämmelserna för illegal anställning får en utformning som gör dem effektiva. Lika betydelsefullt är det att myndigheterna ser till att reglerna efterlevs. Även frågor av detta slag avser kommittén att behandla i sitt kommande betänkande. Motionsyrkandet behöver därför inte föranleda någon åtgärd.

Anslagsfrågor m. m.

I propositionen lämnas en allmän beskrivning av hur förslagen påverkar behoven av resurser på olika områden. För invandrarverkets del kommer bl. a. det nya institutet flyktingförklaring att få betydelse liksom reglerna om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan. Den största omedelbara effekten är emellertid behovet av jourtjänst hos verket för att klara

AU 1979/80:27

den nya ordningen med anmälningsförfarande då en invandrare vid gränsen påstår att han är flykting eller har motsvarande behov av skydd och polisen finnér att påståendet är uppenbart ogrundat. I propositionen beräknas medel för fem nya tjänster på invandrarverkets tillståndsbyrå.

Myndighetsanslaget föreslås bli uppräknat med 1009000 kr., varav 45 000 kr. avser engångsanvisningar.

Även polisen föreslås få utökade resurser. Polisväsendet föreslås få åtta nya polismanstjänster, och tre olika anslag föreslås bli höjda med totalt 1 017000 kr. Justitieutskottet har för sin del tillstyrkt de begärda anslagshöjningarna till polisen.

Även arbetsmarknadsutskottet biträder den föreslagna medelsanvisningen.

I anslutning till vad här anförts avstyrker utskottet den under allmänna motionstiden av Gunnel Liljegren (m) och Olle Aulin (m) väckta motionen 1803 med yrkande att invandrarverket på försök skall placera en handläggningsenhet i Malmö för att besluta i tillståndsfrågor. Enligt utskottets uppfattning bör erfarenheterna av den nya jourtjänsten avvaktas innan man överväger nya administrativa grepp.

När det gäller polisens medverkan i utlänningskontrollen vill utskottet i detta sammanhang framhålla vikten av att tillräckliga resurser ställs till förfogande och att myndigheten ägnar omsorg åt utbildningsfrågorna på detta i många avseenden svårbemästrade område.

Anna-Greta Leijon m. fl. (s) tar i sin motion 1937 upp en särskild fråga som gäller passkontroll som utövas stickprovsvis. Justitieutskottet behandlar problemet i sitt yttrande och anför följande:

I motionen 1937 uppmärksammas de svårigheter som kan uppkomma för personer som vid ankomsten till Sverige vid förekommande sticksprovskontroll inte omedelbart kan styrka sin rätt att resa in i landet. Detta kan gälla både utländska medborgare med tillstånd att vistas i Sverige och svenska medborgare. Spörsmålet har behandlats i en frågedebatt under innevarande riksmöte (riksdagens protokoll 1979/80:51 s. 13). Statsrådet Karin Andersson hänvisade därvid till förslaget om den nyss nämnda jourtjänsten och förmodade att inrättandet av den skulle komma att eliminera de aktuella svårigheterna.

Utskottet, som anser det vara av största vikt att svårigheter av den angivna arten inte uppkommer, förutsätter att inrättandet av jourtjänsten i förening med de resurstillskott som föreslås i propositionen kommer att bidra till att eliminera svårigheterna. Utskottet anser det också angeläget att rikspolisstyrelsen noga följer utvecklingen när det gäller polisens befattning med gränskontrollen i det här uppmärksammade avseendet. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida är - utifrån de synpunkter justitieutskottet har att beakta - enligt utskottets mening inte erforderlig.

Arbetsmarknadsutskottet instämmer i vad justitieutskottet anfört. För den händelse problemen inte kan lösas med hjälp av tillgängliga resurser förutsätter utskottet att regeringen tar upp frågan till ny prövning. Mo -

AU 1979/80:27

tionsyrkandet synes - utöver det anförda - inte behöva föranleda någon åtgärd.

Övriga frågor

I vpk-motionen 1927 återfinns ett yrkande som går ut på att regeringen skall verka för att FN:s flyktingkommissariat skall upprätta lokalkontor i Stockholm.

Utskottet utgår från att man från FN:s sida kommer att aktualisera frågan om det finns intresse härför. Det bör emellertid noteras att inrättandet av ett lokalkontor i Stockholm kräver överväganden av olika slag. Relationen till svenska myndigheter är en sådan fråga.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att motionen inte föranleder någon åtgärd.

Utöver vad som anförts tidigare i betänkandet har utskottet inte funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande i anledning av propositionens förslag. Dessa godtas alltså såvitt inte annat framgår av betänkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för invandrare och flyktingpolitiken att motion 1979/80: 1030 yrkandena 1 och 2 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

2. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motionerna 1979/80: 1927 yrkandena 1 och 3 samt 1979/80:1941 yrkande 1,

3. beträffande möjligheten att överklaga beslut om vägrat uppehållstillstånd att riksdagen avslår motion 1979/80: 1941 yrkande

2 c,

4. beträffande begränsning av uppehållstillstånd till visst område att riksdagen avslår motion 1979/80: 1941 yrkande 2 d,

5. beträffande avskaffande av systemet med uppskjuten invandrarstatus m.m. att riksdagen avslår motionerna 1979/80:325 och 1979/80: 1927 yrkande 2 f,

6. beträffande tillämpningen av systemet med uppskjuten invandrarstatus att riksdagen avslår motionerna 1979/80:196 och 1979/ 80: 1937 yrkande 2 i motsvarande del,

7. att riksdagen godkänner de riktlinjer i fråga om prövningen av ansökningar om uppehållstillstånd som förordats i propositionen,

8. beträffande homosexualitet som grund för flyktingskap (3 §) att riksdagen avslår motion 1979/80: 1935,

AU 1979/80:27

9. beträffande flyktingdefinitionens utformning när det gäller graden av förföljelse (3 §) att riksdagen avslår motion 1979/80:1941 yrkande 2 a,

10. beträffande förslaget att bestämmelsen om rätt att vistas på grund av politisk-humanitära skäl skall utgå (6 §) att riksdagen avslår motion 1979/80: 1938,

11. beträffande utformningen av 3 § förslaget till utlänningslag att riksdagen antar propositionens förslag,

12. beträffande flyktingförklaring för den som har permanent uppehållstillstånd att riksdagen avslår motion 1979/80:1941 yrkande 2 e,

13. beträffande begreppet ”särskilda skäl” i 6 § förslaget till utlänningslag att riksdagen avslår

A. motion 1927 yrkande 2 d,

B. motion 1941 yrkande 2 b,

14. beträffande obligatoriskt överlämnande till invandrarverket av _ alla fall då påstående görs om politiskt flyktingskap att riksdagen avslår motion 1979/80: 1941 yrkande 2 g,

15. beträffande utvidgning av rätten till offentligt biträde i avvisningsärenden att riksdagen avslår motionerna 1979/80:1927 yrkande 2 b och 1979/80: 1941 yrkande 2 h,

16. beträffande nöjdförklaring vid vissa korta avvisningar att riksdagen avslår motion 1979/80: 1927 yrkande 2 c,

17. beträffande utformningen av 33 och 34 §§ förslaget till utlänningslag att riksdagen med avslag på motion 1979/80: 1941 yrkande 2 f antar propositionens förslag beträffande nämnda paragrafer,

18. beträffande utredning av tremånadersregeln ifråga om avvisning m.m. att riksdagen

A. med anledning av motionerna 1979/80: 1798, 1979/80: 1936, 1979/80: 1937 yrkande 1 i motsvarande del samt 1979/80: 1939 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

B. avslår motionsyrkandena i den mån de inte behandlats under A,

19. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen med avslag på

A. motionerna 1979/80: 1926, 1979/80: 1937 yrkande 1 i motsvarande del, 1979/80: 1940 yrkande 2,

B. motion 1979/80: 1470 i motsvarande del,

C. motion 1979/80: 1940 yrkande 1,

dels antar det i propositionen 1979/80:96 framlagda förslaget till utlänningslag såvitt angår 41 §,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vikten av att regeringen noga följer utvecklingen,

AU 1979/80:27

20. beträffande frågan om det men som utvisning innebär skall beaktas vid bestämmande av annan brottspåföljd att riksdagen med avslag på motion 1979/80: 1470 i motsvarande del antar förslaget till utlänningslag såvitt angår 40 §,

21. beträffande utvisning av här i landet uppvuxna utlänningar att riksdagen avslår motion 1979/80: 1937 yrkande 2 i motsvarande del,

22. beträffande utvisningsbeslut meddelat i nordiskt land att riksdagen avslår motion 1979/80: 1121 yrkande 1,

23. beträffande återbrytning att riksdagen med avslag på motion 1979/80:1927 yrkande 2 a och 1979/80: 1941 yrkande 2 k antar förslaget till utlänningslag såvitt angår 72 §,

24. beträffande översyn av tvångsmedlen att riksdagen avslår motion 1979/80:1927 yrkande 2 e,

25. beträffande rätt att överklaga beslut om tillfälligt omhändertagande att riksdagen med avslag på motion 1979/80: 1941 yrkande 2 i antar förslaget till utlänningslag såvitt angår 52 §,

26. beträffande straffmätningen vid olovlig vistelse att riksdagen avslår motion 1979/80: 1470 i motsvarande del,

27. beträffande översyn av reglerna om straff för arbetsgivare för illegal anställning att riksdagen avslår motion 1979/80:1937 yrkande 2 i motsvarande del,

28. beträffande straff för den som skyddar person som illegalt vistas i landet att riksdagen avslår motion 1979/80:987,

29. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till utlänningslag i den mån förslaget inte behandlats ovan,

30. att riksdagen antar följande i propositionen framlagda förslag till

B. lag om ändring i rättegångsbalken,

C. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

D. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:929),

31. att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 1 § passlagen (1978:302) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller i fråga om pass Denna lag gäller i fråga om pass för svensk medborgare, där annat för svensk medborgare, där annat

ej anges. ej anges.

5 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

66 Nuvarande lydelse

Om skyldighet för utlänning, som ankommer till Sverige eller uppehåller sig här, att vara försedd med pass och om fall då svensk myndighet får utfärda pass för politisk flykting eller annan utlänning finns särskilda bestämmelser.

Föreslagen lydelse

Om skyldighet för utlänning, som ankommer till Sverige eller uppehåller sig här, att vara försedd med pass och om fall då svensk myndighet får utfärda pass för flykting eller annan utlänning finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

32. beträffande placering i Malmö av handläggare från invandrarverket att riksdagen avslår motion 1979/80:1803,

33. beträffande åtgärder för att göra passkontrollen smidigare att riksdagen avslår motion 1979/80: 1937 yrkande 2 i motsvarande del,

34. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med ändring av tidigare beslut1 för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln anvisar

A. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag av 3 107 373 000 kr.,

B. till Lokala polisorganisationen: Utrustning ett reservationsanslag av 15 279000 kr.,

C. till Inköp av motorfordon m. m. ett reservationsanslag av 29831000 kr.,

35. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med ändring av tidigare beslut2 till Statens invandrarverk för budgetåret 1980/ 81 under tolfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 43282000 kr.,

36. beträffande lokalkontor i Stockholm för FN:s flyktingkommissariat att riksdagen avslår motion 1979/80: 1927 yrkande 4.

Stockholm den 13 maj 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Eva Winther (fp), Sune Johansson (s), Lahja Exner (s), Nils-Olof Grönhagen (s). Sonja Rembo (m) och Görel Bohlin (m).

1 JuU 1979/80:24 p. 3, 4 och 5, rskr 182.

2 AU 1979/80: 22 hemställan mom. 1, rskr 255.

AU 1979/80:27

67 Reservation

Utvisning på grund av brott (moni. 19)

Erik Johansson, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Lars Ulander, Sune Johansson, Lahja Exner och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som börjar ”Utskottet anser” och slutar ”nordiska medborgare” bort ha följande lydelse:

Däremot är utskottet inte berett att förorda en sänkning av femårsgränsen för icke-nordbor. Det saknas skäl att göra generella lättnader i de bestämmelser vi i dag har för att skydda oss mot att kriminella utlänningar utnyttjar den generösa inställning som präglar den svenska politiken gentemot invandrare.

En viktig förutsättning för att denna politik skall bli framgångsrik är att den accepteras av den inhemska befolkningen. Det är uppenbart att det är svårare att få erforderlig förståelse bland svenskarna för de insatser som är nödvändiga för den stora gruppen invandrare, om samhället samtidigt tolererar att en liten grupp kriminellt belastade får stanna här. Med hänvisning härtill och till vad justitieutskottets majoritet anför i motsvarande fråga föreslår alltså utskottet att man bibehåller den nuvarande femårsregeln. Det extra skyddet mot utvisning på grund av brott bör alltså inträda för utlänning som inte är nordbo först efter fem års vistelse här i landet. Det anförda innebär att utskottet till en del tillgodoser de i sammanhanget upptagna motionerna 1926, 1937 och 1940.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen

A. med anledning av proposition 1979/80:96 och motionerna 1979/80:1926, 1979/80: 1937 yrkande 1 i motsvarande del och 1979/80: 1940 yrkande 2,

B. med avslag på motion 1979/80: 1470 i motsvarande del,

C. med avslag på motion 1979/80: 1940 yrkande 1

antar 41 § i förslaget till utlänningslag i följande som alternativt förslag betecknade lydelse.

Propositionens förslag Alternativt förslag

41 § När en domstol överväger 41 § När en domstol överväger

om en utlänning bör utvisas enligt om en utlänning bör utvisas enligt

40 §, skall den ta hänsyn till utlän- 40 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhål- ningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har landen samt till hur länge han har

vistats i Sverige. En utlänning, som vistats i Sverige. En utlänning, som

hade permanent uppehållstillstånd hade permanent uppehållstillstånd

sedan minst ett år när åtalet väcktes sedan minst ett år när åtalet väcktes

eller som då var bosatt i Sverige eller som då var bosatt i Sverige

sedan minst tre år, eller i fråga om sedan minst fem år, eller i fråga om

AU 1979/80:27

medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 78 §.

medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 78 §.

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

69 Justitieutskottets yttrande 1979/80:1 y

över propositionen 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag jämte motioner

Till arbetsmarknadsutskottet

Inledning

I propositionen 1979/80:96 har regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till utlänningslag samt till lagar om ändring i rättegångsbalken, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och rättshjälpslagen.

Ärendet har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet som genom beslut den 25 mars 1980 har anhållit hos justitieutskottet om yttrande över dels de under den allmänna motionstiden väckta motionerna 1979/80: 1470 av Blenda Littmarck (m) och 1979/80: 987 av Wiggo Komstedt m. fl. (m), dels propositionen 1979/80:96 jämte motioner, allt i vad avser frågor inom justitieutskottets beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1979/80: 1926 och 1927 samt 1935-1940.

Justitieutskottet har den 10 april 1980 beslutat att till arbetsmarknadsutskottet överlämna motionen 1979/80:1121 av Ivan Svanström m.fl. (c) (yrkandet 1) jämte yttrande däröver.

Ärendet föranleder följande yttrande av justitieutskottet.

Passkyldighet

I 7 § i den föreslagna nya utlänningslagen föreskrivs att utlänningar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass om regeringen har förordnat om detta. Regeringen får enligt lagrummet föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar. Bestämmelsen motsvarar i sak 4§ i den nuvarande utlänningslagen (1954: 193). I den föreslagna lydelsen har emellertid använts begreppet ”flykting” medan det i den nuvarande lydelsen talas om ”politisk flykting”. Ändringen har samband med införandet i den nya utlänningslagen av den definition av vem som skall anses som flykting som används i FN:s flyktingkonvention (konventionen 1951 angående flyktingars rättsliga ställning).

Utskottet vill peka på att den nuvarande definitionen också förekommer i 1§ passlagen (1978:302). Enligt utskottets mening kan de föreslagna övergångsbestämmelserna till den nya utlänningslagen inte tas till intäkt

6 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

för att underlåta en konsekvensändring i passlagen. Utskottet föreslår därför att arbetsmarknadsutskottet hemställer

att riksdagen vidtar den ändringen i 1 § passlagen (1978:302) att orden ”politisk flykting” byts ut mot ordet ”flykting”.

T erroristlagstiftningen

I 30 och 47 §§ i den föreslagna utlänningslagen har tagits upp regler om avvisning och utvisning av terrorister som i sak motsvarar 29 § första stycket 5 och 30 § andra stycket nuvarande utlänningslagen. 1 73 § föreslås regler om anstånd med verkställighetsbeslut beträffande terrorister. Sådant anstånd skall beslutas av regeringen. Paragrafen motsvarar 51 § tredje stycket nuvarande utlänningslagen. 1 sakligt hänseende skiljer den sig dock från den nämnda, nu gällande bestämmelsen på det sättet att den också reglerar frågan om anstånd beträffande s. k. politisk utvisning enligt 48 § i den föreslagna lagen.

Den angivna regleringen har samband med lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Enligt den lagen, som äger giltighet f. n. till utgången av år 1980, får särskilda tvångsåtgärder tillämpas för att utröna huruvida vissa terroristorganisationer eller grupper planlägger eller förbereder våldshandlingar för politiska syften. Spaningslagen innehåller ett flertal hänvisningar till den nu gällande utlänningslagen.

Utskottet noterar att spaningslagen inte föreslås ändrad i det nu förevarande lagstiftningsärendet. De fall då spaningslagen skall tillämpas under tiden efter den nya utlänningslagens ikraftträdande avses skola framgå av en övergångsbestämmelse till den nya utlänningslagen. Enligt övergångsbestämmelsen skall den nya lagens bestämmelser tillämpas om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen (se lagrådet, prop. s. 130).

Enligt utskottets mening talar bl. a. angelägenheten av klarhet i regler som gäller användning av processuella tvångsmedel för att spaningslagen bör ändras redan nu. Det bör härvidlag noteras att de utlänningar som beskrivs i 1 § spaningslagen inte kan definieras enbart med en hänvisning till 73 § i den nya lagen eftesom den bestämmelsen omfattar, förutom terrorister, även utlänningar som blivit föremål för s. k. politisk utvisning enligt 48 § samma lag. Utskottet har emellertid funnit att saken kan anstå till dess frågan om en eventuell förlängning av spaningslagens giltighetstid prövas senare i år.

Med dessa uttalanden föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet godtar den i propositionen föreslagna regleringen i nu berört hänseende.

AU 1979/80: 27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

71 Utvisning på grund av brott

I 40—41 §§ i förslaget till ny utlänningslag föreslås regler om utvisning på grund av brott. Bestämmelserna motsvarar 26—27 §§ i den nuvarande lagen.

Enligt den föreslagna regleringen skall en utlänning få utvisas ur riket om han döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, eller om domstol undanröjer villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till för sådant brott. Vidare skall en utlänning få utvisas, om han har begått ett brott på vilket kan följa fängelse enligt utlänningslagen eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av den lagen. En förutsättning för beslut om utvisning i det sistnämnda fallet är att omständigheterna vid brottet är försvårande eller att utlänningen under de senaste åren före brottet har begått brott av samma slag.

En annan förutsättning för beslut om utvisning är enligt förslaget att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att utlänningen kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller att brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Om en utlänning utvisas på grund av brott skall det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms.

Den beskrivna regleringen innebär ingen ändring i förhållande till vad som gäller nu.

Beträffande möjligheterna i övrigt att avlägsna en utlänning i samband med att han döms för brott innebär förslaget en begränsning i förhållande till vad som gäller nu. Enligt den nuvarande lagen får utlänning som när åtal väcktes sedan minst ett år innehar permanent uppehållstillstånd eller som vid nämnda tidpunkt sedan minst fem år tillbaka har varit bosatt i riket förvisas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt förslaget skall sådana skäl föreligga för utvisning av utlänning som varit bosatt i landet i tre år. För medborgare i annat nordiskt land föreslås en tid av två år. Den som har flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får enligt förslaget utvisas endast om han begått allvarliga brott.

Reglerna om utvisning på grund av brott berörs i flera motioner.

I motionen 1979/80: 1470 av Blenda Littmarck hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av påföljdsreglerna för utländska medborgare som begår brott i Sverige i enlighet med vad i motionen anförts.

Motionären pekar på att möjligheten för en förvisad att få en lindrigare påföljd innebär att han, om förvisningen inte kan verkställas, får en lindrigare påföljd än en svensk medborgare eller en utlänning som blir förvisad. Denna ordning är enligt motionären inte rimlig. Vidare anser motionären att det faktum att utlänningen under viss tid haft permanent uppehållstillstånd inte bör ha någon självständig betydelse vid prövningen av om förvisning (utvisning) skall ske.

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

72 I motionen 1979/80: 1926 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen beslutar att 41 § i förslaget till utlänningslag erhåller följande lydelse i motsvarande del: ”En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl”.

I motionen 1979/80: 1937 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) (yrkandet 1, delvis) hemställs att riksdagen antar de ändringar i 41 § förslaget till utlänningslag som följer av vad som föreslagits i motionen.

Enligt motionärernas mening bör de nuvarande reglerna om en femårsgräns behållas oförändrade. Motionärerna hänvisar till behovet av att förhindra att kriminella utnyttjar den svenska generositeten i invandringsoch flyktingfrågor för samhällsskadlig verksamhet.

I motionen yrkas vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om översyn av reglerna för utvisning på grund av brott (yrkandet 2, delvis).

Motionärerna anför att de finner det stötande att exempelvis personer som är utländska medborgare och som fötts eller vuxit upp i Sverige kan utvisas. Enligt motionärerna är det befogat att nu utreda förutsättningarna för att ge dessa utlänningar ett förstärkt skydd mot utvisning.

I motionen 1979/80: 1940 av Inger Lindquist (m) hemställs att riksdagen beslutar dels att sista meningen i 41 § förslaget till utlänningslag skall utgå (yrkandet 1), dels att den i 41 § angivna tidrymden om tre år skall ersättas med fem år (yrkandet 2).

Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för regeringens förslag i denna del, nämligen att samhället bör ha möjlighet att reagera med beslut om avlägsnande från riket om en utlänning här gör sig skyldig till allvarlig brottslighet. Den angivna uppfattningen grundar sig som föredragande statsrådet anför (s. 60-61) på principen att det endast är svenska medborgare som har en ovillkorlig rätt att vistas här.

Utskottet har heller ingen erinran mot den i förslaget gjorda avgränsningen av den brottslighet som skall kunna föranleda förvisning eller till de förutsättningar som eljest uppställts i 40§ i förslaget.

Frågan om hur det men som utlänningen lider genom avlägsnandet skall beaktas vid bestämningen av påföljd har behandlats av utskottet vid 1976/ 77 års riksmöte med anledning av en motion i frågan (JuU 1976/77: 1). Utskottet framhöll då att den gällande ordningen i många fall leder till att en utlänning erhåller lägre straff än som normalt skulle följa på brottet; kan förvisningen sedermera inte verkställas på grund av politiskt verkställighetshinder, kommer utlänningen i förmånligare ställning än den som döms för likartad brottslighet utan att samtidigt förvisas. Utskottet hänvisade till att de olägenheter som den angivna ordningen kunde leda till främst bottnar i att domstol som beslutar om förvisning har mycket begränsade möjligheter att bedöma om hinder sedermera kan föreligga mot beslutets

AU 1979/80:27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

verkställande, t. ex. på grund av politiskt flyktingskap. Olägenheterna innebar enligt utskottets mening otvivelaktigt att utfallet av domstolarnas straffmätning i dessa fall inte sällan framstår som slumpartad och stötande från rättvisesynpunkt. En sådan ordning kunde, uttalade utskottet, självfallet inte accepteras. Utskottet noterade med tillfredsställelse att motionsspörsmålet omfattades av den översyn rörande utlänningslagstiftningen som inletts år 1976. Motionen påkallade med hänsyn härtill enligt utskottets mening inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan om straffmätningen i samband med förvisning har också berörts av utskottet vid behandling av placerings- och permissionsreglerna i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (se JuU 1974: 2, 1978/79: 15).

Utlänningslagkommittén föreslog i det betänkande (SOU 1979: 64) Ny utlänningslag, som ligger till grund för propositionen, att bestämmelserna om beaktande av menet i sin nuvarande utformning skulle utgå. Förslaget i denna del kritiserades av åtskilliga remissinstanser (se prop. s. 194).

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att det inte finns anledning att ta bort den nuvarande bestämmelsen om beaktande av menet. Samtidigt vill dock utskottet understryka vad utskottet uttalade vid 1976/77 års riksmöte om att en sådan ordning inte kan accepteras som innebär att domstolarnas straffmätning framstår som slumpartad och stötande från rättvisesynpunkt. De föreslagna reglerna om flyktingstatus som hinder för beslut om utvisning bör dock enligt utskottets mening leda till att problemet i praktiken blir mindre aktuellt.

Utskottet förutsätter att tillämpningen av de nya reglerna noggrant följs utifrån dessa aspekter samt att regeringen, om olägenheter av betydelse fortsättningsvis visar sig föreligga, överväger ändrad reglering i ämnet.

När det gäller längden av den vistelsetid efter vilken utvisning skall få ske endast om det föreligger synnerliga skäl förordas i motionerna 1926 och 1937 att den nuvarande ordningen skall behållas, dvs. tidrymden skall för alla utlänningar vara fem år. I motionen 1940 förordas att tidrymden för andra utlänningar än nordiska medborgare skall bestämmas i enlighet med nuvarande ordning till fem år.

Vid ställningstagande till frågan vilken tidrymd som bör gälla i det aktuella avseendet måste enligt utskottets mening beaktas att det enligt förslaget, liksom hittills, alltid skall tas hänsyn till utlänningens levnadsoch familjeförhållanden samt till hur länge utlänningen har vistats i Sverige. Utskottet vill liksom föredragande statsrådet understryka vikten av att största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation. Ett sådant hänsynstagande ligger också i linje med den liberalare syn på utlänningars ställning som har vuxit fram i vårt land under senare år.

När det gäller det snävt begränsade, rent kriminalpolitiska spörsmål som här föreligger till bedömning får emellertid konstateras att det finns situationer då hänsynen till utlänningens sociala situation inte talar mot ett beslut om utvisning. Att för dessa fall generellt ställa upp det starka hinder

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

mot utvisning som regeringens förslag om tidrymd innebär kan enligt utskottets mening leda till resultat som strider mot det övergripande intresset att förhindra brottslingar att komma till Sverige och uppehålla sig här. I detta hänseende bör beaktas att den internationella brottsligheten under senare tid utvecklats på ett oroande sätt och i ökad omfattning kommit att beröra också vårt land.

Mot denna bakgrund delar utskottet den mening som förs fram i motionerna 1926, 1937 och 1940, nämligen att den nuvarande femårsgränsen skall behållas, och förslaget i propositionen om en treårsgräns bör inte genomföras. 1 likhet med vad som anförs i de båda förstnämnda motionerna bör enligt utskottets mening inte heller införas någon särskild tidrymd beträffande medborgare i andra nordiska länder. Beträffande dessa medborgare torde ändock föreligga starka skäl att underlåta beslut om utvisning. Här bör också pekas på den bestämmelse i lagen om svenskt medborgarskap (1950: 382) enligt vilken en medborgare i annat nordiskt land kan upptas till svensk medborgare sedan han haft hemvist här i riket i två år.

Utskottet förordar med hänvisning till det anförda att gällande ordning beträffande tidrymd behålls. Ställningstagandet innebär att utskottet inte ställer sig bakom yrkandet i motionen 1470 såvitt gäller betydelsen av permanent uppehållstillstånd.

När det gäller den i motionen 1937 upptagna frågan rörande utvisning av utländska medborgare som vuxit upp här i landet anser utskottet i likhet med vad föredragande stat.srådet anför i propositionen (s. 63) att sådana personer över huvud taget inte bör avlägsnas härifrån på grund av begånget brott. En sådan tillämpning av utvisningsreglerna inryms enligt utskottets mening i den föreslagna författningsmässiga regleringen rörande förutsättningarna för utvisning på grund av brott. Utskottet förutsätter att reglernas tillämpning i denna del noga följs av regeringen och att frågan om ändrad lagstiftning kommer att aktualiseras om behov därav visar sig föreligga. Någon begäran från riksdagens sida rörande utredning och förslag i enlighet med vad som föreslås i motionen 1937 är enligt utskottets mening inte erforderlig.

Med hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet arbetsmarknadsutskottet att hemställa

1. att riksdagen beträffande beaktande av men till följd av utvisning på grund av brott avslår motionen 1979/80: 1470 i denna del (delvis),

2. att riksdagen beträffande permanent uppehållstillstånd avslår motionen 1979/80: 1470 i denna del (delvis),

3. att riksdagen beträffande beaktande av flyktingstatus avslår motionen 1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 1),

4. att riksdagen beträffande utvisningshinder med anledning av motionen 1979/80: 1926, motionen 1979/80: 1937 i denna del (yrkandet 1, delvis), motionen 1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 2)

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

antar 41 § i den i propositionen 1979/80: 96 föreslagna utlänningslagen med den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag

41 §

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 40 S, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år eller, i fråga om medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 78 §.

Utskottets förslag

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 40 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 78 §.

5. att riksdagen beträffande här uppvuxna utlänningar avslår motionen 1979/80: 1937 i denna del (yrkandet 2, delvis).

Ansvarsregler

I 95-99 §§ i den nya utlänningslagen föreslås regler om ansvar för brott mot utlänningslagen eller mot författning, som har utfärdats med stöd av denna lag. De ändringar i förhållande till den nuvarande regleringen som härvidlag föreslås är i allt väsentligt av språklig och redaktionell art. Vissa sakliga ändringar föreslås dock. Bl. a. föreslås att försök att hjälpa en utlänning att olagligen komma in i riket görs straffbart. Vidare föreslås att böter införs som påföljd för ringa fall av olovlig vistelse i riket. Det föreslås också en regel om åtalsprövning i ringa fall.

Den föreslagna regleringen grundas ej på någon allmän översyn av ansvarsbestämmelserna. En sådan ingår i utlänningslagkommitténs fortsatta arbete.

I motionen 1979/80:987 av Wiggo Komstedt m.fl. (m) hemställs att riksdagen anhåller att regeringen ser över gällande lagstiftning när det gäller undangömmande av utvisad person samt att detta bedöms som en brottslig handling och kan leda till åtal för den som undangömmer utvisad.

Den i motionen upptagna frågan berördes vid remissbehandlingen av utlänningslagkommitténs betänkande. Härvid ansåg bl. a. rikspolisstyrel -

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

sen det angeläget att det infördes sådana ansvarsbestämmelser att den ökande illegala invandringen kan stävjas. Under remissbehandlingen föreslogs i första hand att straff skulle införas för den som hjälper en utlänning att illegalt ta sig in i landet även när försöket misslyckas. Vidare föreslogs straff bl. a. för den som hjälper en utlänning som enligt ett utvisningsbeslut skall avlägsnas från Sverige att hålla sig dold för att undvika verkställighet.

Föredragande statsrådet anför i anslutning till redovisningen av remissinstansernas förslag att hon har stor förståelse för kraven på mera effektiva påföljdsbestämmelser vid framför allt organiserade brott mot utlänningslagen. Den nuvarande situationen är enligt statsrådet otillfredsställande. Enligt hennes mening är det viktigt att hela detta komplex blir föremål för en översyn av utlänningslagkommittén och sedvanlig remissbehandling innan mer omfattande ändringar genomförs.

Enligt utskottets mening är det angeläget att efterlevnaden av utlänningslagstiftningen kan kontrolleras bl. a. med hjälp av effektiva påföljdsbestämmelser. Vad som har sagts nu talar för att straffbestämmelser i det avseende som föreslås i motionen 987 införs. Sådana bestämmelser kan enligt utskottets mening ses som ett naturligt komplement till straffansvaret för medhjälp till illegal inresa i Sverige. Reglernas närmare utformning bör dock övervägas ytterligare. Bl. a. bör undersökas frågan om straffrihet för utlänningens närmaste i linje med vad som enligt 17 kap. 11 § brottsbalken gäller vid brottet skyddande av brottsling. Utskottet utgår från att här berörda överväganden kommer till stånd utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Motionen 987 bör därför lämnas utan bifall.

Vid den fortsatta översynen av ansvarsbestämmelserna bör beträffande straffansvaret för hindrande av avvisning eller utvisning av terrorist enligt utskottets mening också beaktas den bristande lagtekniska överensstämmelsen mellan 15 § 1 i den numera upphävda lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen) och 64 § sista stycket i nuvarande utlänningslagen, vilket lagrum föreslås bli överfört till % § andra stycket 2 i den nya lagen. Vid överförandet till utlänningslagen synes bestämmelsen till sin ordalydelse ha fått en vidare innebörd än vad som/har varit avsett (se prop. 1973:37 och prop. 1975/76: 18).

Med hänsyn till vad som föreslås i propositionen beträffande straffansvar och åtal för olovlig vistelse i riket bör ej motionen 1470 såvitt den rör straffmätning för sådant brott föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att arbetsmarknadsutskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1979/80: 987 och 1979/80: 1470 i här behandlade delar.

AU 1979/80: 27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

77 Rättsligt biträde

I motionen 1979/80: 1927 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen skall hemställa om att ett nytt förslag till utlänningslag snarast framläggs där rätt till juridiskt biträde införs för alla som påstår sig vara flyktingar vid alla typer av avvisningar (yrkandet 2 b).

I motionen 1979/80: 1941 av Olle Wästberg i Stockholm (fp) yrkas att riksdagen skall besluta att en person som uppger sig vara politisk flykting får rätt till juridiskt biträde när frågan om avvisning prövas (yrkandet 2 h).

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) har en utlänning möjlighet att få offentligt biträde i bl. a. ärenden angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen samt vid utredning hos polismyndighet när det har uppkommit fråga om förpassning eller utvisning. Offentligt biträde kan också förordnas i ärende angående avvisning, dock ej hos polismyndighet om det inte finns anledning att underställa ärendet invandrarverket eller om utlänningen inte hållits i förvar mer än en vecka. Biträde kan vidare förordnas bl. a. i ärende angående verkställighet enligt utlänningslagen om det finns anledning att underställa ärendet invandrarverket för prövning av politiskt flyktingskap.

Offentligt biträde skall utses om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

De ändringar som i nu förevarande lagstiftningsärende föreslås i rättshjälpslagen innebär en anpassning till terminologin i den nya utlänningslagen.

Den nuvarande regleringen infördes i huvudsak år 1978 (prop. 1977/ 78:90, AU 30). I förarbetena till det lagstiftningsärendet uttalade föredragande statsrådet att få saker är bättre ägnade att öka utlänningens rättssäkerhet än att han på ett tidigt stadium får ett kunnigt biträde; av särskild vikt var att biträdet fanns med redan under polisutredningen. Huvudprincipen för rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden angavs vara att ingen - utom såvitt gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövanden beslutas av polisen - skall kunna avlägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde; erbjudandet borde ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen skall avlägsnas.

Den utvidgade rätt till offentligt biträde som infördes år 1978 ger inte utlänningen rätt till biträde vid s. k. korta avvisningar, dvs. avvisningar som polismyndighet enligt gällande bestämmelser beslutar och verkställer omedelbart eller kort tid efter inresan. Denna begränsning har gjorts mot bakgrunden av att sådan avvisning endast får ske i helt klara fall (se prop. 1977/78:90, s. 69).

I samband med ändringar i rättshjälpslagen år 1979 (prop. 1978/79:90, JuU 30, rskr 268) gjordes den ytterligare utvidgningen av reglerna att offentligt biträde skulle kunna förordnas redan under polisutredningen, när fråga uppkommit om utvisning. I det lagstiftningsärendet erinrades om att

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979180:1 y

förutsättningarna för att förordna offentligt biträde i utlänningsärende redan dessförinnan var mer liberala än i övriga fall, där offentligt biträde kan komma i fråga (prop. 1978/79:90 s. 186).

Vid bedömningen av motionsönskemålen om vidgad rätt till offentligt biträde i utlänningsärenden bör enligt utskottets mening beaktas följande.

Polismyndigheten skall enligt förslaget till ny utlänningslag anmäla praktiskt taget alla avvisningsbeslut till statens invandrarverk (37 §), som därvid genast skall besluta om verket skall överta ärendet. Om invandrarverket övertar ärendet förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut. Dessförinnan får beslutet inte verkställas. Sedan ärendet övertagits av invandrarverket kan. som framgår av det föregående, offentligt biträde förordnas.

Mot bakgrunden av de överväganden som, enligt vad nyss har sagts, gjordes vid införandet åren 1978 och 1979 av den nuvarande möjligheten till offentligt biträde och med hänsyn till de förslag rörande anmälan av avvisningsbeslut som nu läggs fram saknas enligt utskottets mening skäl att föreslå ändring i enlighet med motionsönskemålen.

Med hänvisning tili det anförda föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1927 i nu berörd del (yrkandet 2 b) och motionen 1979/80: 1941 i nu berörd del (yrkandet 2 h).

Nordiska förvisningsbeslut

I motionen 1979/80: 1121 av Ivan Svanström m. fl. (yrkandet 1) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära att kontakt tas med övriga nordiska länder i syfte att möjliggöra nordiska förvisningsbeslut.

Enligt motionärernas mening är det för det internationella samarbetet i kampen mot narkotikabrottsligheten en nackdel att det inom Norden inte finns ett gemensamt försvar mot de internationella ligorna. En åtgärd för att förbättra situationen skulle enligt motionärerna vara att införa förvisning inte endast från beslutslandet utan även från hela Norden; motionärerna pekar på att passfriheten inom Norden gör en sådan reform särskilt angelägen.

I 18 och 19 §§ utlänningslagen finns f. n. regler om avvisning av utlänning som kommer till Sverige. Reglerna innebär bl. a. att utlänningen skall avvisas om på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet skäligen kan antas att han kommer att begå brott i Sverige eller i annat nordiskt land. En utlänning får också avvisas på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land om det kan antas att han annars beger sig till det land som begär avvisningen.

Den nuvarande regleringen föreslås i huvudsak utan ändring bli överförd till den nya utlänningslagen (28—29 §§).

Bestämmelserna om avvisning vid Sveriges gräns av utlänningar som

AU 1979/80: 27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

inte är önskvärda i annat nordiskt land infördes år 1957 i samband med godkännandet av passkontrollöverenskommelsen mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge (prop. 1957: 190, 2LU 39).

Genom passkontrollöverenskommelsen skapades ett gemensamt nordiskt passkontrollområde. Den stat som verkställer passkontroll gör detta på alla de nordiska staternas vägnar och skall i förekommande fall avvisa utlänningar även i annan stats intresse. Det åligger sålunda staterna bl. a. att vid de nordiska yttergränserna avvisa utlänningar som är uppförda i någon av de fördragsslutande staternas förteckningar över utvisade utlänningar. Även utlänningar som av annan orsak inte anses böra få tillåtelse att resa in i någon av de fördragsslutande staterna kan avvisas.

För Sveriges vidkommande förs den nämnda förteckningen över utlänningar hos rikspolisstyrelsen (se prop. 1976/77: 10, JuU 16). Förteckningen, den s. k. U-boken, tjänar som spärregister vid kontroll av utlänningars inresa i nordiskt land. Den innehåller uppgifter om i Sverige meddelade förpassnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut som är förenade med förbud att utan särskilt tillstånd återvända till riket. Dessutom innehåller den uppgifter om i Danmark, Finland, Island och Norge meddelade förpassnings- och utvisningsbeslut beträffande utomnordiska medborgare för vilka gäller förbud att återvända till det land som har meddelat beslutet. Uboken distribueras till bl. a. samtliga gränskontroller och polisdistrikt i Sverige samt till de centrala utlänningsmyndigheterna i de övriga nordiska länderna. I utlänningskungörelsen (1969: 136) finns särskilda bestämmelser om viseringstvång för utlänningar som har avlägsnats från annat nordiskt land.

Genom den beskrivna, på den nordiska passkontrollöverenskommelsen grundade ordningen för kontroll av utländska medborgares inresa i de nordiska länderna tillgodoses enligt utskottets mening i allt väsentligt önskemålen i motionen 1121 om s. k. nordiska förvisningsbeslut. Motionen bör därför inte vinna riksdagens bifall.

Justitieutskottet föreslår med hänvisning till det anförda att arbetsmarknadsutskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1121 i nu berörd del (yrkandet 1).

Häktning

I propositionen föreslås en ändring i 24 kap. 21 § rättegångsbalken som gör det möjligt för domstol att i samband med beslut om utvisning på grund av brott förordna att den dömde i häkte skall avbida att beslutet rörande utvisning vinner laga kraft. Häktning skall kunna ske om det skäligen kan befaras att den dömde undandrar sig utvisningen.

Genom den föreslagna lagändringen undanröjs nu förekommande tveksamhet rörande möjligheten att använda häktning i den aktuella situa -

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

tionen. Ändringen tillgodoser ett i praxis uttalat behov och ligger i linje med önskemål som framförts av justitieutskottet år 1973 (JuU 1973: 28).

Utskottet tillstyrker den föreslagna lagändringen.

Statsfinansiella effekter av förslagen

1 propositionen lämnas en allmän beskrivning av hur vissa av förslagen i propositionen påverkar behovet av resurser på olika områden. Behov av ytterligare resurser hos statens invandrarverk och inom polisväsendet förutses bl. a. till följd av förslagen om flyktingförklaring och om anmälan av vissa av polisens avvisningsbeslut till invandrarverket. Det påpekas att förslaget i sistnämnda hänseende också förutsätter att en jourverksamhet anordnas hos verket.

I anslutning härtill föreslår regeringen bl. a. att riksdagen

1. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80:100, bilaga 5, föreslaget förslagsanslag - anvisar ytterligare 917 000 kr.,

2. att till Polisverket: Inköp av motorfordon för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80:100, bilaga 5, föreslaget reservationsanslag — anvisar ytterligare 65 000 kr.,

3. att till Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5, föreslaget reservationsanslag — anvisar ytterligare 35000 kr.

Frågan om jourtjänst hos invandrarverket berörs också i motionen 1937. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som sägs härom i motionen (yrkandet 2, delvis).

Enligt motionärernas mening bör jourtjänsten organiseras så att informationsbehovet vid passkontrollen tillgodoses.

Justitieutskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag till medelsanvisning till polisväsendet utöver den som riksdagen på hemställan av utskottet beslutat om tidigare i år (JuU 1979/80: 24, p. 3, 4 och 5, rskr 182).

I motionen 1937 uppmärksammas de svårigheter som kan uppkomma för personer som vid ankomsten till Sverige vid förekommande stickprovskontroll inte omedelbart kan styrka sin rätt att resa in i landet. Detta kan gälla både utländska medborgare med tillstånd att vistas i Sverige och svenska medborgare. Spörsmålet har behandlats i en frågedebatt under innevarande riksmöte (riksdagens protokoll 1979/80:51 s. 13). Statsrådet Karin Andersson hänvisade därvid till förslaget om den nyss nämnda jourtjänsten och förmodade att inrättandet av den skulle komma att eliminera de aktuella svårigheterna.

Utskottet, som anser det vara av största vikt att svårigheter av den angivna arten inte uppkommer, förutsätter att inrättandet av jourtjänsten i förening med de resurstillskott som föreslås i propositionen kommer att

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979180:1 y

bidra till att eliminera svårigheterna. Utskottet anser det också angeläget att rikspolisstyrelsen noga följer utvecklingen när det gäller polisens befattning med gränskontrollen i det här uppmärksammade avseendet. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida är - utifrån de synpunkter justitieutskottet har att beakta - enligt utskottets mening inte erforderlig.

Med dessa uttalanden föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet hemställer

1. att riksdagen anvisar medel till polisväsendet i enlighet med vad som föreslås i propositionen,

2. att riksdagen avslår motionen 1979/80:1937 i nu berörd del (yrkandet 2, delvis).

Övrigt

Förslagen i propositionen och motionerna i de delar som inte berörs i det föregående föranleder inte något uttalande från justitieutskottets sida.

Stockholm den 22 april 1980

På justitieutskottets vägnar BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c), Eric Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp). Björn Körlof (m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp) och Maja Bäckström (s).

Avvikande meningar

1. Utvisning på grund av brott

Åke Polstam (c), Hans Petersson i Röstånga (fp), Gunilla André (c), Ella Johnsson (c) och Bonnie Bernström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med ”Vid ställningstagande” och slutar med "permanent uppehållstillstånd" bort ha följande lydelse.

Den förändrade synen på invandrarnas roll i samhället och strävandena att tillförsäkra invandrarna en med svenska medborgare jämställd ställning måste enligt utskottets mening få sätta sin prägel också på den del av utlänningslagstiftningen som berör utvisning på grund av brott. Detta gäller ej endast bestämmelser som tar sikte på flyktingar. En lämplig åtgärd i den sålunda önskade riktningen är enligt utskottets mening att minska den tidrymd som f. n. gäller för kravet på synnerliga skäl — exempelvis grov

AU 1979/80:27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

brottslighet - för utvisning. En sådan ordning skulle också ligga i linje med vad dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon i detta hänseende uttalade i direktiven till utlänningslagkommittén (se SOU 1977: 28 s. 31 f.). Härvidlag bör understrykas att en utlänning som utan att ha begått brott lagligen har vistats i landet under tre år bl. a. genom familjebildning och arbete normalt torde ha fått en sådan anknytning till Sverige att starka skäl talar emot ett beslut om utvisning. I sammanhanget bör också beaktas att en treårsgräns gäller för kommunal rösträtt och för valbarhet i kommunala val. Det bör dock framhållas att om en treårsgräns i enlighet med vad som föreslås i propositionen ställs upp i det nu aktuella avseendet detta ej hindrar utvisning vid allvarlig brottslighet, exempelvis grovt narkotikabrott, organiserade och ekonomiska brott samt våldsbrott. Utskottet vill i denna del peka på vad föredragande statsrådet anför i propositionen (s. 63) rörande innebörden av uttrycket ”synnerliga skäl”.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att en utlänning som vistats i riket under tre år tillerkänns det starkare skydd mot utvisning som föreslås i propositionen. På de skäl som föredragande statsrådet anför i propositionen (s. 62 och 63) bör vidare enligt utskottets mening nordbor i detta hänseende få det starkare skydd som föreslås i propositionen.

Den sålunda av utskottet förordade ordningen motsvarar den som föreslås beträffande utvisning på grund av asocialitet (44 §).

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte ställer sig bakom yrkandet i motionen 1470 såvitt gäller betydelsen av permanent uppehållstillstånd.

dels att utskottet bort föreslå arbetsmarknadsutskottet att hemställa

4. att riksdagen beträffande utvisningshinder med avslag på motionen 1979/80: 1926, motionen 1979/80: 1937 i denna del (yrkandet 1, delvis) och motionen 1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 2) antar 41 § i den i propositionen 1979/80:96 föreslagna utlänningslagen.

2. Rättsligt biträde

Hans Petersson i Röstånga (fp) och Bonnie Bemström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med ”Vid bedömningen" och slutar med ”med motionsönskemålen” bort ha följande lydelse.

Genom införandet i den nya lagen av regler om anmälan av avvisningsbeslut till statens invandrarverk stärks utlänningens ställning i samband med polismyndighets prövning av frågan om avvisning. En utlänning, som påstår sig vara flykting, kommer dock inte att kunna få offentligt biträde förrän verket beslutat överta ärendet. Den ordningen kan enligt utskottets mening inte anses tillfredsställande. Såsom framhålls i motionen 1941 kan ju situationen vid gränsen vara avgörande för en flyktings framtid, kanske

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

för hans liv. Han bör därför ha en ovillkorlig rätt till rättshjälp genom offentligt biträde. Reglerna om sådant biträde bör därför ändras i detta syfte.

dels att utskottet bort föreslå att arbetsmarknadsutskottet hemställer att riksdagen med anledning av motionen 1979/80: 1927 i nu berörd del (yrkandet 2 b) och motionen 1979/80: 1941 i nu berörd del (yrkandet 2 h) hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättshjälpslagen att rätt till juridiskt biträde införs för alla som vid ifrågasatt avvisning uppger sig vara flyktingar.

AU 1979/80:27

84 Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Förklaring av vissa termer 4

Propositionen 6

Propositionens lagförslag 7

Motionerna. 29

Utskottet

Allmänna synpunkter 34

Uppehållstillstånd 37

Krav på uppehållstillstånd före inresan 37

Besvärsrätt 38

Begränsning av uppehållstillstånd till viss del av landet 39

Familjeanknytning 39

Skyddet för flyktingar och vissa andra grupper 42

Flyktingbegreppet 42

Flyktingförklaring 43

Skyddet för vissa andra grupper 44

Skyldighet att överlämna avvisningsärende till SIV m. m 46

Avlägsnande av utlänning 48

Allmänt 48

Avvisning 49

Utvisning 51

Utvisning då tillstånd saknas 51

Utvisning på grund av brott 52

Utvisning på grund av asocialitet 57

Hemsändning 57

Återbrytning 58

Tvångsmedel 59

Straffbestämmelser 60

Olovlig vistelse 60

Ansvarsregler i övrigt 61

Anslagsfrågor m. m 61

Övriga frågor 63

Hemställan 63

Reservation

Utvisning på grund av brott (mom. 19) (s) 67

Bilaga

Justitieutskottets yttrande 1979/80:1 y 69

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980