Med anledning av propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., jämte motioner
FiU 1979/80:39
Finansutskottets betänkande 1979/80:39
med anledning av propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., jämte motioner
I propositionen 1979/80:159 har regeringen (ekonomidepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,
2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp,
3. lag om ändring i konsumentkieditlagen (1977:981).
De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel
Härigenom föreskrivs att 2. 14—16. 25 och 30 §§ lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
I denna lag förstås med
Föreslå nen lydelse
2 §
1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit,
2. försäkringsinstitut: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession.
3. kreditinstitut: bankinstitut, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, försäkringsinstitut, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna. Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa.
3. kreditinstitut: bankinstitut, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, finansbolag enlig! lagen (1980:2) om finansbolag, försäkringsinstitut. landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna. Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa.
14 §
Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om utlåningsreglering
ring kan avse bankinstitut. kan avse bankinstitut eller finans bolag.
1 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 39
FiU 1979/80:39
2 Nuvarande lydelse
15 Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp) fastställes för
1. utlämnade lån.
2. beviljade men ej utlämnade lån, eller för
3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning.
16 Riksbanken fastställer för viss tidpunkt (beräkningstidpunkt) eller för viss tidsperiod (beräkningsperiod) maximibelopp enligt 15 Si förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas storlek vid viss tidpunkt eller på annat sätt. Därvid får riksbanken ge skilda regler för utlåning eller garantiförbindelser avseende olika ändamål.
25 S
Förordnande om räntereglering kan avse kreditinstitut och, i fråga om inlåning, även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänneligen begagnar.
Föreslagen lydelse S
Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp) fastställs för
1. utlämnade lån.
2. beviljade men ej utlämnade lån.
3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning, eller för
4. värdet av lös egendom, som finansbolag för att medverka till finansiering upplåter till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering har trätt i kraft.
Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag förvärvar för att medverka till finansiering.
S
Riksbanken fastställer för en viss tidpunkt (beräkningstidpunkt) eller för en viss tidsperiod (beräkningsperiod) ett maximibelopp enligt 15 § i förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas storlek eller leasingobjektens värde vid en viss tidpunkt eller på annat sätt. Därvid får riksbanken ge skilda regler för utlåning, garantiförbindelser eller leasingobjekt avseende olika ändamål.
Förordnande om räntereglering kan avse andra kreditinstitut än finansbolag och. i fråga om inlåning, även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar.
§
30 Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga om
I. likviditets- eller kassakrav, ett belopp som svarar mot ränta på underskottet för tiden från föregående beräkningstidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning, varvid räntesatsen för år får i fråga om likviditetskrav överstiga riksbankens diskonto med högst tre procentenheter och i fråga om kassakrav uppgå till högst två gånger diskontot.
FiU 1979/80:39
3 Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2. utlåningsreglering. ett belopp som för tiden från föregående beräkningstidpiaikt eller, om tidigare beräkning ej skett, frän det föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperiod svarar mot ränta på det belopp med vilket utlåningen överskridit fastställd gräns, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto.
2. utlåningsreglering. ett belopp som för tiden från den föregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot ränta på det belopp med vilket utlåningen. garantiförbindelserna eller leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto.
3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden.
4. allmän placeringsplikt. ett belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den de! av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto.
5. särskild placeringsplikt. högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt som ej uppfyllts.
6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.
Vid tillämpning av första stycket I får utjämning ske mellan överskott och underskott under två eller flera perioder och räntan beräknas på det genomsnittliga underskottet.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
2 Förslag till
Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp
Härigenom föreskrivs följande.
Regeringen får meddela föreskrifter om de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall tillämpa vid kontoköp på kredit av varor, tjänster eller andra nyttigheter.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
FiU 1979/80:39
3 Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977: 981)
Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977: 981) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 8
Bestämmelserna i 8 och 9 88 gäl- Bestämmelserna i 8 och 9 88 gäller ej kreditköp för vilka föreskrif- ler ej kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats ter om kontantinsats har meddelats
med stöd av lagen (1975:90) med med stöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande att meddela före- bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid skrifter om betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar. yrkesmässig försäljning av bilar.
Bestämmelserna gäller inte heller kreditköp för vilka föreskrifter har meddelats med stöd av lagen 11980:00) med bemyndigande att meddela föreskrifter arn betalningsvillkor vid kontoköp.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
Avsnittet Övriga frågor i bilaga 4 till propositionen (s. 109-122) behandlas av näringsutskottet.
I motionen 1979/80:2010 av Wiggo Komstedt (m) och Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen upphäver lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen av finansbolagens verksamhet.
I motionen 1979/80:2011 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen 1.
beslutar att även likviditetskrav och räntereglering enligt lagen 1974:922 om kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas på finansbolag,
2. beslutar ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av kontantinsats samt reglering av betalningsvillkor vid kontoköp,
3. beslutar ge regeringen till känna vad som anförts om behovet av åtgärder för att begränsa det totala antalet kontokort som en och samma person kan inneha.
Synpunkter i ärendet har i samband med uppvaktningar inför utskottet lämnats av Finansbolagens Förening och Motorbranschens Riksförbund.
FiU 1979/80:39
5 Utskottet har inhämtat yttrande från näringsutskottet över propositionen i vad avser avsnitten 2.5, 3 och 4. Yttrandet (NU 1979/80:6 y) återfinns som bilaga till detta betänkande.
Den kreditpolitiska lagstiftningen m. m.
Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel är en tidsbegränsad s. k. fullmaktslag. Lagens giltighet har senast förlängts på tre år till utgången av år 1981 (SFS 1978:931). Med stöd av lagen kan regeringen på framställning av riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken får använda ett eller flera kreditpolitiska medel. Förutsättningen för ett förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.
De kreditpolitiska medel som anges i lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering. Av dessa är utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt extraordinära medel. De får användas endast om synnerliga skäl föreligger. De övriga medlen kan användas som mera normala inslag i kreditpolitiken. Förordnande om utlåningsreglering eller räntereglering skall begränsas till viss tid, högst ett år. Ett förordnande om placeringsplikt eller om något av de ordinära medlen gäller tills vidare, om inte annat anges.
Förordnande om likviditetskrav kan f. n. avse endast bankinstitut och innebär att en bank måste hålla ett minsta belopp likvida tillgångar i förhållande till sina förbindelser, dvs. i första hand inlåningen. Till likvida tillgångar räknas obligationer som har utfärdats av staten och de bostadsfinansierande institutionerna. Riksbanken anger det procenttal, högst 50 %, som skall gälla för likviditetskravet. F. n. gäller olika likviditetskrav på de olika bankerna. På de större affärsbankerna är kravet f. n. 32-38 %.
Likviditetskravet har huvudsakligen två syften. Det ena är att påverka bankernas kreditgivningsförmåga genom att tvinga dem att placera medel på ett sådant sätt att utlåningen begränsas. Det andra är att styra bankernas kreditgivning till vissa särskilt angelägna ändamål. Med likviditetskrav på bankerna kan den statliga finansieringen och den långfristiga bostadsfinansieringen underlättas genom att bankerna placerar i stats- och bostadsobligationer, som alltid räknas som likvida medel.
Kassakrav innebär att en banks medel som innestår på checkräkning i riksbanken samt - i den mån riksbanken anger - inneliggande kassa skall motsvara viss andel, högst 15 %, av bankens förbindelser med vissa undantag. Kassakrav används framför allt för att påverka räntenivån på dagslånemarknaden och därigenom också på annan lånemarknad för kortfristiga lån.
FiU 1979/80:39
6 Med räntereglering menas att en högsta eller en lägsta ränta fastställs för inlåning eller att en högsta ränta fastställs för utlåning. Det är ett extraordinärt kreditpolitiskt medel och får alltså tillämpas endast om synnerliga skäl föreligger. Räntereglering kan avse kreditinsitut, dvs. banker, försäkringsbolag, kreditaktiebolag m. fl. och i fråga om inlåning även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar.
Även utlåningsreglering är ett extraordinärt medel. Det får alltså tillämpas bara när det finns synnerliga skäl. Utlåningsregleringen kan f. n. endast avse bankinstitut. Regleringen innebär normalt att förändringarna i kreditvolymen för en tidsperiod begränsas till en kvotdel av kreditvolymen vid en tidigare tidpunkt. Basvärdet för ett s. k. utlåningstak kan också bestämmas som t. ex. ett genomsnitt av utlåningsvolymen vid flera tidpunkter.
Emissionskontroll innebär att obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte utan riksbankens tillstånd får ges ut av annan än riksgäldskontoret. Emissioner av statsobligationer faller alltså utanför kontrollen. Denna kontroll omfattar såväl kreditinstitut som andra företag. Riksbanken kan också utöva emissionskontroll såvitt avser andra skuldebrev, vanligen kallade reverser, som kreditinstitut ger ut. Bankernas inlåning på motböcker eller övrig inlåning i bank på räkning från allmänheten undantas dock. Emissionskontrollen kan avse emissionernas volym, räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd och från vilken tidpunkt ett förordnande om emissionskontroll gäller. Ett förordnande kan gälla för högst tre år. Något förordnande om emissionskontroll finns inte j. n. Riksbanken upprätthåller dock i praktiken en fortlöpande kontroll av obligationsutgivningen och obligationsvillkoren samt av den långfristiga reversupplåningen.
Allmän placeringsplikt syftar till att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet medan särskild placeringsplikt skall tillgodose behovet av byggnadskrediter. Riksbanken anger vilka placeringar som skall göras för att tillgodose dessa syften.
Regeringen har i april månad i år, efter framställning härom från riksbanksfullmäktige, förordnat om allmän placeringsplikt för försäkringsbolag samt om räntereglering för försäkringsbolag och banker för en tid av ett år. Det är första gången dessa båda extraordinära kreditpolitiska medel direkt tillämpas. Riksbanken har med stöd av förordnandet den 29 april utfärdat tillämpningsföreskrifter rörande försäkringsbolagens placeringar. Innebörden av förordnandet om räntereglering är att en formell räntereglering har avlöst en informell räntereglering som varit gällande under sex år.
Riksbanken har i sammanhanget också lättat på emissionskontrollen i vad avser näringslivets obligations- och förlagslån. Emissionsvolymerna kommer
FiU 1979/80:39
att kontrolleras som hittills medan större frihet kommer att lämnas vad gäller räntesättningen.
Regeringen har den 27 mars 1980 utfärdat direktiv till en översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen (Dir. 1980:35). I direktiven anför föredragande statsrådet bl. a. följande.
Jag anser att tiden nu är mogen för att granska den förda kreditpolitiken och dess effekter i stabiliserings-, resurs- och inkomstfördelningsmässiga hänseenden samt att förutsättningslöst se över kreditpolitikens mål och medel och den kreditpolitiska lagstiftningens ändamålsenlighet.
För en sådan översyn talar även det förhållandet att den samhällsekonomiska situationen nu är en helt annan än den som rådde när lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel (LKM) antogs år 1974. Den balansrubbning som därefter har inträffat yttrar sig bl. a. i en högre inflationstakt och underskott i bytesbalansen. Bytesbalansunderskotten har framtvingat en betydande upplåning utomlands samtidigt som den växande utrikeshandeln gett upphov till en omfattande kommersiell kreditgivning i båda riktningarna mellan Sverige och utlandet. Variationer i handelskrediterna beror inte enbart på handelns utveckling utan också på kreditmarknadsläget här hemma jämfört med i utlandet. Härigenom har vårt beroende av de internationella kreditmarknaderna ökat väsentligt.
Inom landet återspeglas balansrubbningen också i den kraftiga ökningen av statens årliga budgetunderskott från betydligt mindre än 10 miljarder kr. under 1970-talets första hälft till den nuvarande nivån på mer än 50 miljarder kr. Finansieringen av underskott av denna storleksordning ställer speciella krav på kreditpolitiken och låneinstrumentens utformning samtidigt som underskotten som sådana hotar att förstärka balansbristen i samhällsekonomin genom sin likviditetsskapande effekt.
Förutsättningarna för kreditpolitiken har således ändrats framför allt till följd av det växande beroendet av utländska kreditmarknader och behovet av statlig budgetfinansiering. Dessa förhållanden kan också väntas få långsiktiga effekter på kreditsystemets, i synnerhet banksystemets, struktur och funktionssätt.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör en kommitté tillsättas för översyn av kreditpolitiken.
De centrala målen för den ekonomiska politiken är att uppnå full sysselsättning, god tillväxt, låg inflationstakt, jämvikt i de utrikes betalningarna, regional balans och en rättvis inkomstfördelning. Kreditpolitiken utgör ett viktigt medel för att nå dessa övergripande mål. Kreditpolitiken kan också ses som ett medel att uppnå syften av mer speciell karaktär exempelvis att underlätta bostadsbyggandet, finansiera det statliga budgetunderskottet, främja vissa regionalpolitiska målsättningar eller underlätta de mindre och medelstora företagens verksamhet. Såvitt gäller de mindre och medelstora företagen bör kommittén samråda med den utredning om deras finansiella situation som föreslås bli tillsatt inom kort.
Kommittén bör vid utvärderingen av den hittills förda kreditpolitiken undersöka dels i vad mån de uppställda målen nåtts, dels i vad mån negativa biverkningar uppkommit. Det är också angeläget att kommittén beaktar erfarenheterna i länder som kan jämföras med Sverige och där kredit- och penningpolitiken getts en delvis ny roll under senare år.
Kommitténs huvuduppgift bör vara att lägga fram förslag om hur kredit -
FiU 1979/80:39
och penningpolitiken bör utformas inför den samhällsekonomiska utveckling som kan förutses. Förslagen bör ta hänsyn till den flexibilitet i politiken som krävs för att möta olika tänkbara situationer.
Mot bakgrund av de fördelar en fri kreditmarknad har bör en allmän strävan vara att i möjligaste mån avreglera kreditmarknaden. En nackdel med relativt långtgående regleringar av kreditmarknaden är att den information om utbud och efterfrågan som i en marknadshushållning normalt förmedlas vid prisbildningen så småningom går förlorad. Härtill kommer kostnaden för att kreditmarknaden på sikt riskerar att stelna i ett oföränderligt mönster och att marknadens förmåga att tillgodose nya kreditbehov reduceras. Detta motverkar en dynamisk utveckling av kreditmarknaden och förkväver nya initiativ.
Kommittén bör med hänsyn till de svårigheter som är förknippade med en övergång till en fri kreditmarknad ange två huvudalternativ.
I det ena förutsätts att detaljreglering kan undvaras och att kreditpolitiken bedrivs med generellt verkande, marknadsanpassade medel. Kommittén bör således noggrant pröva förutsättningarna för att kreditpolitiken normalt skall förlita sig till generella medel, såsom diskontopolitik, marknadsoperationer, statsskuldspolitik och kassakvoter.
I det andra huvudalternativet förutsätts att en kreditpolitisk reglering måste bevaras. Kommittén bör då undersöka vilka förändringar som bör göras i det gällande regleringssystemet.
Propositionen
I propositionen föreslås att utlåningsreglering enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas på finansbolag, dvs. sådana factoring-, leasing- och kontokortsföretag m. fl. som omfattas av lagen (1980:2) om finansbolag. Genom att finansbolagen blir kreditinstitut enligt den kreditpolitiska lagen kan emissionskontroll avse finansbolagen på samma sätt som andra kreditinstitut. Förslaget innebär också att finansbolagen blir skyldiga att lämna riksbanken de uppgifter som behövs för tillämpningen av de nämnda kreditpolitiska medlen.
Vidare föreslås att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.
I huvudfrågan om och i så fall i vilken grad kreditpolitisk reglering av finansbolagen bör tillämpas anförs i propositionen följande.
Finansieringsbolagskommittén har funnit att finansföretagens kreditutbud åren 1974-1976 motsvarade 13-17 % av samtliga bankers och 20-25 % av affärsbankernas krediter till hushåll och företag, bostadsbyggnadskrediter undantagna. Finansföretagens snabba expansion kan enligt kommittén förklaras av att de har vidareutvecklat och förbättrat finansieringsformer som tidigare har funnits hos bankerna och av att de har utvecklat helt nya kreditformer. Bakom den snabba tillväxten av finansföretagen anser kommittén även ligga att de arbetar under andra villkor än övriga kreditinstitut. De behöver inte uppfylla formella säkerhetskrav och - om de
FiU 1979/80:39
inte är bankägda - inte heller några kapitaltäckningskrav. De bankägda finansföretagen har enligt sina bolagsordningar vissa kapitaltäckningskrav, vilket har samband med att bankerna har fått tillstånd av regeringen att förvärva aktier i företagen. En väsentligare orsak till expansionen är dock enligt kommitténs mening att finansföretagen inte omfattas av den kreditpolitiska lagstiftningen och sålunda inte har drabbats av en sådan expansionsbegränsning som den förda kreditpolitiken under långa perioder har inneburit för bl. a. bankerna.
Kommittén har föreslagit att tre av de kreditpolitiska medlen skall kunna tillämpas på finansbolagen, nämligen likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering. Det kreditpolitiska medlet emissionskontroll kan tillämpas på alla som ger ut obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev och är alltså redan tillämpligt även på finansbolags upplåning genom emission av sådana värdepapper. I fråga om den del av emissionskontrollen som avser kreditinstitutens reservupplåning har kommittén dock föreslagit att finansbolagen undantas.
Det råder enligt föredraganden enighet om att finansbolagen är ett värdefullt tillskott till den svenska kreditmarknaden. Finansbolagen spelar numera en inte obetydlig roll. En viktig orsak till deras tillväxt är att de har utvecklat nya ändamålsenliga kreditformer och kunnat förbättra tidigare finansieringsformer. Finansbolagen kan tillgodose finansieringsbehov hos bl. a. små och medelstora företag genom att som säkerhet utnyttja t. ex. företagens fakturafordringar. Detta är av värde bl. a. för företag som inte kan ställa bankmässiga säkerheter. Finansbolagen tillhandahåller också sina kunder en omfattande administrativ service genom fakturahantering, inkassering m. m. Finansbolagen fyller härigenom en angelägen uppgift inte minst för de små och medelstora företagens verksamhet.
För att bedöma finansbolagens samhällsekonomiska betydelse och avgöra om de skall föras in under den kreditpolitiska lagstiftningen är det viktigt att veta hur stor finansbolagssektorn är jämförd med bankerna och den grå kreditmarknaden. Den helt övervägande delen av kreditgivningen på den grå marknaden sker mellan de icke-finansiella företagen. Finansföretagens andel har hittills varit tämligen ringa.
Budgetunderskotten kommer sannolikt att ligga på en hög nivå även under de närmaste åren och fortsätta att ge stora likviditetstillskott. En betydande del härav dras emellertid åter ur marknaden genom bytesbalansunderskotten och genom att staten liksom nu lånar tillbaka pengarna från bankerna och allmänheten. Flur det återstående låneutrymmet fördelas mellan bankerna och den grå kreditmarknaden avgörs inte av statsskuldspolitiken eller av de likviditetskrav som ställs på bankerna. För balansen mellan bankerna och den grå kreditmarknaden spelar i stället ränteförhållandena en avgörande roll. Vid bestående större ränteskillnader mellan den organiserade och den grå kreditmarknaden är det risk för att kreditgivningen i allt högre grad kommer att ske på den grå marknaden.
1* Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 39
FiU 1979/80:39
10 Det råder delade meningar om i vad mån finansbolagens tillväxt kan förklaras av att finansbolagen - till skillnad från bankerna och andra kreditinstitut - inte är underkastade en kreditpolitisk reglering eller annan kontroll.
Kreditvolymen måste kunna påverkas effektivt för att kreditpolitiken skall få avsedd verkan. Kreditpolitiken har bl. a. till syfte att tillgodose statens och bostadssektorns kreditbehov. Med hänsyn till de krav som ställs på förnyelse och utbyggnad av den utlandskonkurrerande delen av näringslivet har på senare år även denna sektor fått en prioriterad ställning på kreditmarknaden.
En grundläggande fråga är om de föreslagna åtgärderna beträffande finansbolagen medför en effektivare kontroll av kreditvolymen. Utvidgas det kreditpolitiskt reglerade området kan det leda till att det skapas nya oreglerade kanaler för kreditgivning. Produktionsföretagen kan t. ex. bygga ut sina finansfunktioner. Detta kan försvåra en från samhällsekonomisk synpunkt lämplig fördelning av krediter och andra finansiella tjänster. De små och medelstora företagens kreditförsörjning skulle t. ex. kunna försvåras, vilket inte kan accepteras.
En annan fråga är om en kreditpolitisk reglering av finansbolagen kan ha gynnsamma effekter på kreditprioriteringen. Därvid får bedömas om finansbolagen har en låneinriktning som kan strida mot den samhälleligt önskvärda. Man kan också ta hänsyn till finansbolagens andel av den totala kreditgivningen, deras förmåga att självständigt initiera en kreditexpansion och att bidra till statsbudgetens finansiering. Vidare bör hänsyn tas till den kontroll och de kostnader som en reglering kräver.
Ett motiv som har framförts för en kreditpolitisk reglering av finansbolagen är konkurrensneutraliteten mellan bankerna och finansbolagen. Motivets bärkraft är beroende av i vilken utsträckning bankerna och finansbolagen konkurrerar med varandra eller kompletterar varandra.
För att kunna bedöma om och i vad mån finansbolagen bör omfattas av den kreditpolitiska lagen bör man närmare granska vart och ett av de aktuella kreditpolitiska medlen.
De motiveringar föredraganden redovisar i propositionen för ställningstagandena i fråga om varje enskilt kreditpolitiskt medel redovisas i anslutning till utskottets egna ställningstaganden i det följande.
I propositionen diskuteras därefter de åtgärder ifråga om kontokortskrediter som kan komma i fråga. Efter en redovisning av verksamheten med kontokort i Sverige och innebörden i riksdagens beslut med begäran om en övergripande utredning på kontokortsområdet anför föredraganden bl. a. följande.
Jag vill framhålla att kontokorten otvivelaktigt har vissa fördelar för konsumenterna. De kan således erbjuda ett bekvämt sätt att betala eller få kredit. Sedan en kreditgräns har avtalats mellan kontoinnehavaren och kreditkortsföretaget kan kontoinnehavaren utnyttja krediten när han själv
FiU 1979/80:39
vill genom inköp, amortering och därefter nya inköp. Kreditkorten kan dessutom ha en viktig utjämnande funktion för fördelningen av konsumtionskrediter både över tiden och mellan hushåll med bättre eller sämre bankförbindelser. För detaljhandeln kan kontokorten medföra rationaliseringar av betalningsrutinerna och hanteringen av konsumtionskrediter. Från konsumentens synpunkt bör å andra sidan beaktas att den effektiva årsräntan jämte hanteringskostnaderna för kontokortskrediter kan överstiga 25 %.
Den av riksdagen begärda utredningen på kontokortsområdet kommer bl. a. att avse de samhällsekonomiska och konsumentpolitiska frågor som jag nu har berört och ge ett underlag för att avgöra om det behövs mer långsiktiga åtgärder på området. På kort sikt kan emellertid utvecklingen bli sådan att åtgärder från samhällets sida kan behövas. I så fall måste givetvis regeringen vara beredd att omedelbart ingripa. Riksdagens tidigare återgivna uttalande får också anses innebära att formella möjligheter redan nu bör skapas för att kunna ingripa på kontokortsområdet med åtgärder som är motiverade av såväl samhällsekonomiska som konsumentpolitiska skäl.
Beträffande de åtgärder som kan komma i fråga på kontokortsområdet vill jag peka på att det kreditpolitiska medlet utlåningsreglering, som enligt vad jag nu föreslår skall kunna tillämpas på finansbolagen, är selektivt med avseende på utlåningens ändamål. Det kan därför inriktas särskilt på kontokortskrediterna. Eftersom en del av kontokortsverksamheten - f. n. en mindre del - ligger utanför finansbolagen kan man med utlåningsreglering dock inte nå hela kontokortsmarknaden. Utlåningsreglering kan vidare motiveras bara med kreditpolitiska och inte med konsumentpolitiska skäl. Därför behövs också andra åtgärder som vid behov kan riktas mot kontokortsverksamheten. De åtgärder som då bör komma i fråga skall kunna användas för både samhällsekonomisk och konsumentpolitisk reglering av verksamheten.
Vad som f. n. kan göras för att tillmötesgå riksdagens önskemål i fråga om åtgärder på kontokortsområdet är enligt min mening att regeringen får möjlighet att påverka de betalningsvillkor som tillämpas vid köp med kontokort. Detta förutsätter ett bemyndigande av riksdagen. Ett bemyndigande av likartat slag finns vad gäller den yrkesmässiga kreditförsäljningen av bilar i lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.
Föreskrifter om betalningsvillkor vid kontokortskrediter är att hänföra till sådana föreskrifter om enskildas ekonomiska förhållanden som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen. Bemyndigande för regeringen att utfärda föreskrifter i ämnet kan ges med stöd av 8 kap. 7 § 3 regeringsformen, eftersom föreskrifterna avser näringsverksamhet. Sådana föreskrifter avser också kreditgivning.
Jag vill således förorda en lag med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit. Sådana föreskrifter bör kunna riktas mot säljare som lämnar kontokredit eller mot kontokortsföretag som tillhandahåller sådan kredit. Jag återkommer i specialmotiveringen till bemyndigandets närmare omfattning.
De föreskrifter som kan komma att meddelas med stöd av bemyndigandet kan i första hand tänkas avse krav på viss amortering av utnyttjad kredit eller krav på en kontantinsats eller en kombination av sådana krav. Vad först gäller krav på amortering kan konstateras att kontokortskrediterna visserligen är revolverande, dvs. en amortering skapar utrymme för ny kredit. Ett krav på större månatliga amorteringar än vad som tillämpas på marknaden
FiU 1979/80:39
bör emellertid kunna leda till en viss åtstramning av kontokortshandeln och även ha positiva effekter från konsumentpolitisk synpunkt. Ett krav på kontantinsats kan få samma effekter men är förenat med praktiska svårigheter vid tillämpningen.
Om regeringen utnyttjar det av mig nu förordade bemyndigandet att meddela föreskrifter i fråga om kontoköp får detta ske genom en särskild förordning i ämnet. En sådan förordning bör också innehålla bestämmelser om tillsyn över att föreskrifterna iakttas och straff för den som överträder föreskrifterna. Enligt 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen kan därvid inte annat straff än böter komma i fråga.
Det av mig nu förordade bemyndigandet får ses som ett provisorium som ger regeringen möjligheter till ett snabbt ingripande om det skulle behövas. Som jag tidigare har antytt behövs ett bättre underlag för att bedöma om det på lång sikt behövs åtgärder från samhällets sida och om sådana åtgärder har några positiva effekter. Det får ankomma på den kommitté om kontokortsmarknaden som regeringen skall tillkalla att presentera ett sådant underlag och bedöma behovet av mer långsiktiga åtgärder samt, om ett sådant behov kan konstateras, föreslå lämpliga åtgärder.
Innan det av mig nu förordade bemyndigandet tas i anspråk av regeringen kan det finnas anledning att undersöka möjligheterna att genom medverkan av branschen åstadkomma förändringar på kontokortsmarknaden som kan tillgodose sådana syften som skulle tillgodoses genom föreskrifter enligt bemyndigandet. Sådana åtgärder skulle kunna avse exempelvis förbättrad kreditupplysning i syfte att motverka missbruk av kontokort eller ett system med mindre krediter för nya kontohavare med stegvisa höjningar av krediträtten, när det har visat sig att kontohavaren kan uppfylla sina skyldigheter mot kontokortsföretaget. Jag utgår från att branschen på eget initiativ överväger om nu antydda åtgärder kan genomföras.
Motionerna
I motionen 2010 hemställs att riksdagen upphäver lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen i finansbolagens verksamhet.
Genom det nu framlagda förslaget till reglering av finansbolagens verksamhet kommer, anför motionärerna, samhället att erhålla ett kreditpolitiskt instrument med generell verkan. Regleringen kommer härigenom att bli konkurrensneutral med avseende på olika varor och kreditformer. I tider då samhället önskar hålla tillbaka den privata konsumtionen kan således riksbanken föranstalta om utlåningsreglering för konsumtionsändamål. Samtidigt kan regeringen genom ändringar i bilkreditförordningen besluta om skärpningar av betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar. Samhället kommer härigenom att förfoga över två styrmedel - som har samma syfte - då det gäller krediter för förvärv av bilar. Det är uppenbart att en sådan ordning är ägnad att inge betänkligheter från olika synpunkter. Övervägande skäl talar enligt motionärerna för att endast en typ av reglering bör få förekomma, nämligen den som nu föreslås i propositionen och att den extrareglering, som bilkreditförordningen innebär, avskaffas.
FiU 1979/80:39
13 I motionen 2011 (s) erinras om att finansieringsbolagskommittén föreslog att vissa av de kreditpolitiska medlen även skulle tillämpas på finansbolag, i första hand likviditetskrav, räntereglering och utlåningsreglering. En betydande del av remissinstanserna - däribland riksbanksfullmäktige-ställde sig bakom kommitténs förslag i dessa avseenden.
I den nu föreliggande propositionen har emellertid regeringen stannat för att föreslå att endast ett av dessa tre medel skall kunna användas på finansieringsbolagen, nämligen utlåningsreglering. Dessutom föreslås att även emissionskontroll skall kunna utövas över dessa företag.
De motiv som anförs i propositionen för att avvika från finansieringsbolagskommitténs och de tunga remissinstansernas uppfattning är enligt motionärernas mening emellertid svaga. Enligt deras mening bör såväl likviditetskrav som räntereglering enligt lagen om kreditpolitiska medel kunna tillämpas på finansbolag vid sidan om den utlåningsreglering som föreslås i regeringens proposition. De i motionen närmare anförda argumenten i vad avser de enskilda kreditpolitiska medlen redovisas i anslutning till utskottets eget ställningstagande i det följande.
I motionen tas också upp särskilda åtgärder ifråga om kontokortskrediter. I propositionen föreslås nu en lag med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit, ett bemyndigande som föreslås gälla tills vidare i avvaktan på resultatet av den utredning som departementschefen samtidigt anmäler sin avsikt att tillkalla. Regeringen tar dock inte ställning till om detta bemyndigande i dagens läge behöver utnyttjas, påpekar motionärerna. Enligt deras mening har emellertid problemen på kontokortsområdet nu blivit så akuta att ett ingripande är nödvändigt omedelbart efter det att regeringen erhållit det nu önskade bemyndigandet.
Det är i dag alltför lätt för personer med en svag ekonomi att via kontokort ytterligare försämra denna. Därför bör det till regeringen givna bemyndigandet omedelbart utnyttjas till att ställa krav på kontantinsats vid kontoköp samt även reglera betalningsvillkoren i övrigt vid kontoköpen.
I detta sammanhang bör även regeringen uppmärksamma de risker som ligger i att enskilda personer nu kan skaffa sig ett stort antal olika kontokort och därigenom under mycket kort tid ikläda sig en sammanlagd skuld som de har svårt att klara. Regeringen bör därför överväga hur man skall begränsa det totala antalet kontokort som en och samma person kan inneha, anför motionärerna.
Utskottet
Kreditpolitisk reglering av finansbolagen
Den svenska kreditmarknaden är reglerad. På grundval av de möjligheter som den kreditpolitiska lagstiftningen ger har riksbanken från tid till annan
FiU 1979/80:39
genom förordnanden eller överenskommelser reglerat kapitalmarknadsinstitutens placeringar och bankernas kreditexpansion. Åtgärderna har bl. a. syftat till att trygga bostadsbyggandets kapitalförsörjning, ge förtur för industrins kapital- och kreditförsörjning framför konsumtionskrediter samt att anpassa penningmängdens tillväxt till vad som är lämpligt från stabiliseringspolitiska utgångspunkter. På senare år har de växande budgetunderskotten ställt kreditpolitiken inför svåra problem. Dessa problem kan väntas bli bestående under åren framöver. Vidare har de ökande bytesbalansunderskotten medfört en betydande upplåning utomlands samtidigt som vår stora utrikeshandel gett upphov till omfattande kommersiell kreditgivning mellan Sverige och utlandet. Detta ökande beroende av utländska kreditmarknader ställer också kreditpolitiken inför stora problem.
Riksdagen tog redan år 1979 ställning för att finansbolagen borde omfattas av den kreditpolitiska lagstiftningen, dock utan att precisera i vilka hänseenden detta borde ske (FiU 1978/79:12 s. 6, rskr 1978/79:71). En förutsättning för att kunna komplettera den kreditpolitiska lagstiftningen i vad avser finansbolagen var dock att dessas verksamhet reglerades genom en särskild lag. Detta har nu skett genom att riksdagen antagit lagen (1980:2) om finansbolag.
I propositionen understryks att finansbolagen fyller en angelägen uppgift, inte minst för de små och medelstora företagen. De har kunnat tillgodose finansieringsbehov hos dessa genom att som säkerhet utnyttja t. ex. företagens fakturafordringar, vilket är av värde bl. a. för företag som inte kan ställa bankmässiga säkerheter. Som framhålls i propositionen tillhandahåller finansbolagen också sina kunder en omfattande administrativ service genom fakturahantering, inkassering m. m. Vid en prövning av frågan om finansbolagen bör omfattas av den kreditpolitiska regleringen måste beaktas möjligheten att det i så fall skapas nya oreglerade kanaler för kreditgivning.
Häremot måste ställas syftet med den kreditpolitiska regleringen. Som framhålls i propositionen måste kreditvolymen kunna påverkas effektivt. Finansbolagen spelar numera en inte obetydlig roll på kreditmarknaden. Finansbolagens omslutning år 1979 var totalt drygt 15 miljarder kronor. Expansionen har varit mycket snabb under senare år. Under år 1979 steg finansbolagens sammanlagda balansomslutning med 25 % och deras konsumtionskreditgivning med 46 %. I en situation där kreditpolitiken, med hänsyn bl. a. till de stora budgetunderskotten, måste spela en alltmer betydelsefull roll i stabiliseringspolitiken är det enligt utskottets mening uppenbart att finansbolagens kreditexpansion inte kan negligeras.
Finansieringsbolagskommittén har ansett att finansbolagen bör omfattas av de kreditpolitiska medlen likviditetskrav, räntereglering och utlåningsreglering.
FiU 1979/80:39
15 Vad först gäller likviditetskrav harfinansieringsbolagskommittén ansett att ett variabelt likviditetskrav som gäller såväl för bankerna som för finansbolagen framstår som ett naturligt instrument för att påverka den samlade utlåningen. Härigenom motverkas även att delar av bankernas verksamhet flyttas över till finansbolagen, vilket skulle ske om enbart bankerna arbetar under ett likviditetskravsystem.
Remissinstanserna är splittrade i frågan om likviditetskrav bör införas för finansbolagen. Fullmäktige i riksbanken betonar i sitt yttrande vikten av att den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser om likviditetskrav utvidgas till att omfatta finansieringsbolag.
I propositionen påpekar föredraganden att likviditetskravet har huvudsakligen två syften, det ena att påverka kreditgivningsförmågan genom tvånget att placera medel på ett sådant sätt att utlåningen begränsas, det andra att styra kreditgivningen till vissa särskilt angelägna ändamål. Ett likviditetskrav på finansbolagen leder enligt föredraganden inte nödvändigtvis till att det blir deras utlåning som minskar. Det kan också innebära att de parerar kravet genom att öka sin upplåning. Detta kan leda till att kreditgivningen mellan bankerna och övriga sektorer minskar i motsvarande grad. Från sådana utgångspunkter skulle enligt föredragandens mening den anpassning av den totala kreditvolymen som är nödvändig i olika konjunkturlägen kunna uppnås med i huvudsak samma effekt genom att likviditetskrav liksom hittills riktas enbart mot bankerna.
Föredraganden lägger stor vikt vid den grundläggande skillnad som enligt hans mening råder mellan bankerna och finansbolagen i fråga om inlåningen. Bankernas inlåning sker till ca 80 % från allmänheten på vanliga bankräkningar med jämförelsevis låg ränta, medan ca 20 % utgörs av den dyrare specialinlåningen. Finansbolagen är däremot praktiskt taget helt hänvisade till att på den grå marknaden låna upp de medel som behövs till den högre ränta som gäller på denna marknad. Det är därför främmande för ett finansbolag att hålla större likvida tillgångar inom företaget än vad som behövs för rörelsen. Om ett likviditetskrav riktas mot ett finansbolag skulle detta innebära att bolaget måste hålla upplånade medel placerade i sådana tillgångar som får räknas som likvida och som har lägre avkastning än upplåningskostnaden. Detta skulle medföra merkostnader, som till slut drabbar finansbolagens kunder, bl. a. många små och medelstora företag.
I propositionen pekas också på att ett likviditetskrav på finansbolagen skulle kunna kringgås genom att det säljande företaget självt ställer sig som långivare medan finansbolaget handlägger de praktiska och administrativa frågor som hänger samman med lånet. Vidare hänvisas till att den kapitaltäckningsregel som numera gäller för finansbolagen begränsar dessas möjligheter att låna upp medel.
Föredraganden avstyrker mot bakgrund av de redovisade övervägandena att likviditetskrav skall kunna ställas på finansbolag.
I motionen 2011 (s) invänder man mot föredragandens mening att
FiU 1979/80:39
likviditetskrav på finansbolag skulle kunna bli verkningslöst genom att dessa kan parera kravet genom att öka sin upplåning. Enligt motionärerna kan man knappast utgå från att en likviditetsbegränsande åtgärd sätts in isolerat mot finansbolagen utan att detta i praktiken sker som ett led i en allmänt likviditetsbegränsande politik. Då blir också finansbolagens möjligheter att parera dessa krav i motsvarande mån begränsade. Motionärerna riktar också invändningar mot det i propositionen framförda argumentet att likviditetskrav skulle tvinga bolagen att hålla upplånade medel placerade i sådana tillgångar som har lägre avkastning än upplåningskostnaden, något som skulle drabba kunderna. En sådan konsekvens kan lätt undvikas genom förändringar av bolagens upplåning, menar motionärerna.
Utskottet ansluter sig till den bedömning som görs i propositionen. Utskottet anser att det skulle vara en allvarlig inskränkning i finansbolagens verksamhet att tillämpa likviditetskrav på dem. Med den struktur på upplåning och utlåning som finansbolagen har är det främmande för dem att ha en stor del av sina tillgångar i likvida medel. Stora innehav av stats- och bostadsobligationer skulle fördyra den övriga utlåningen och därmed öka de små och medelstora företagens kostnader vid finansiering via finansbolagen. Risken för uppkomsten av nya oreglerade kreditkanaler om finansbolagen åläggs likviditetskrav måste också beaktas. Utskottet avstyrker med det anförda att likviditetskrav skall kunna ställas på finansbolag.
Utskottet vill dock inte utesluta att utvecklingen på denna del av kreditmarknaden kan bli sådan att det blir nödvändigt att på nytt pröva frågan huruvida finansbolagen bör kunna omfattas av någon form av selektiva likviditets- eller kassakrav. Utskottet noterar den i propositionen redovisade uppfattningen att kassakrav, som f. n. kan ställas endast på bankerna, skulle kunna ha vissa fördelar med en annan konstruktion än den nuvarande. Föredraganden är emellertid inte beredd att utan närmare utredning förorda att ett sådant kassakrav införs för finansbolagens del. Frågan har hänskjutits till den nyligen tillsatta utredningen med uppgift att se över kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen (Dir. 1980:35).
Finansieringsbolagskommittén har föreslagit att räntereglering, som är ett extraordinärt kreditpolitiskt medel, skall kunna tillämpas också på finansbolag. Riksbanksfullmäktige har tillstyrkt förslaget och påpekar att bestämmelserna om räntereglering legat till grund för de överenskommelser med och de rekommendationer till kreditinstituten som fullmäktige har tagit initiativet till. Enligt fullmäktige är det angeläget att finansbolagen omfattas av bestämmelserna om räntereglering så att ränteläget på specialinlåningsmarknaden kan kontrolleras.
Föredraganden erinrar om att finansbolagens kreditgivning normalt är förenad med större risker och mer varierande villkor än bankernas kreditgivning. Det har medfört krav på högre ränta än vad bankerna normalt ställer. Trots detta är enligt föredragandens mening bolagens finansierings -
FiU 1979/80:39
verksamhet till stor nytta för vårt näringsliv. Han befarar att en räntereglering skulle kunna få den från allmän synpunkt negativa konsekvensen att finansbolagen begränsade sin i konventionell mening riskfyllda kreditgivning till näringslivet och i högre grad än f. n. övergick till att lämna kredit mot traditionella säkerheter.
Föredraganden anser vidare att räntereglering skulle vara svår att tillämpa gentemot finansbolagen. Deras finansieringsverksamhet är inte enhetlig och innehåller betydande inslag av olika tjänster. Finansbolagen lämnar i samband med finansieringen en omfattande administrativ service såsom bokföring, fakturering, likvidmottagning, inkasso m. m. Det ställer sig därvid svårt att renodla räntan från annan ersättning, inte minst gäller det vid leasing. Vad gäller riskerna för en ränteglidning påverkas enligt föredragandens mening bankernas utlåningsräntor inte direkt av ränteutvecklingen på specialinlåningsmarknaden.
I propositionen avstyrks mot den anförda bakgrunden att räntereglering skall kunna tillämpas på finansbolag.
I motionen 2011 invänder man mot de synsätt som kommer till uttryck i propositionen. Med ränteregleringens hjälp kan man åstadkomma en mera allmän dämpning av den ränteglidning uppåt som, hävdar motionärerna, inte minst finansbolagen har bidragit till och som verkar klart kostnadsuppdrivande för deras lånekunder. Dessutom pekas i motionen på vad man anser vara utmanande stora vinster som finansbolagen kunnat göra under senare år. Någon risk för att finansbolagen till följd av en räntereglering skulle övergå till att lämna kredit endast mot traditionella säkerheter anser motionärerna inte föreligga. Man hänvisar till att en räntereglering ju måste utformas med hänsyn till bl. a. olikheterna i riskerna i olika placeringsformer.
Utskottet noterar att fullmäktige i riksbanken i sitt remissyttrande starkt understrukit den roll bestämmelserna om räntereglering spelar i det kreditpolitiska lagstiftningskomplexet. Fullmäktige påpekar att lagens bestämmelser om räntereglering legat till grund för de överenskommelser med och rekommendationer till bankerna som fullmäktige tagit initiativet till. Fullmäktige understryker vikten av att det allmänna har kontroll över räntebildningen på den svenska kreditmarknaden och ser inga skäl att undanta finansbolagen från bestämmelserna om räntereglering.
Å andra sidan kan det också enligt utskottets mening med fog hävdas att en tillämpning av räntereglering på finansbolagen som leder till att dessa måste inskränka sin kreditgivning till mindre och medelstora företag kunde bli till betydande men för expansionen och nyskapandet inom näringslivet. Samtidigt finns det risk för att denna kontrollerbara kreditsektor får lämna plats för annan kreditgivning utanför samhällets direkta kontroll. Härtill kommer de särskilda svårigheter det skulle innebära att bestämma den årliga räntan vid en så pass komplicerad och sammansatt kreditgivning som denna.
FiU 1979/80:39
18 Vid en sammanvägning av dessa synpunkter har utskottet stannat för att avstyrka att räntereglering skall få tillämpas gentemot finansbolagen.
Det tredje kreditpolitiska medlet finansieringsbolagskommittén har föreslagit för finansbolagens del är utlåningsreglering. Den är också ett extraordinärt medel i den kreditpolitiska lagstiftningen.
Föredraganden framhåller i propositionen att utlåningsreglering till skillnad från likviditetskrav kan göras selektiv i den meningen att skilda regler kan meddelas för utlåning för skilda ändamål. Det är således möjligt att tillämpa utlåningsreglering på krediter för konsumtionsändamål medan krediter till näringslivet, t. ex. factoring och leasing, undantas. Föredraganden lägger också stor vikt vid att utlåningsreglering såsom extraordinärt kreditpolitiskt medel skall användas endast i extraordinära situationer och under begränsad tid. Till skillnad från vad som kan ske vid tillämpning av ett permanent medel är det då mindre risk för att nya kreditkanaler arbetas upp för att kringgå regleringen.
Mot denna bakgrund förordas i propositionen att lagen om kreditpolitiska medel ändras så att utlåningsreglering kan tillämpas på finansbolagen.
Gentemot de remissinstanser som velat undanta viss typ av kreditgivning från regleringen, om sådan införs, anför föredraganden att det knappast kan komma i fråga att i lagen särbehandla en viss del av finansbolagens verksamhet. Föredraganden uttalar emellertid som sin mening att en utlåningsreglering i första hand bör avse krediter för konsumtionsändamål och att finansiering till näringslivet i form av t. ex. factoring och leasing inte bör omfattas.
Utskottet tillstyrker att utlåningsreglering kan tillämpas på finansbolagen och att lagen om kreditpolitiska medel ändras i enlighet härmed. Utskottet har inga invändningar mot vad föredraganden anfört rörande hur detta medel bör tillämpas.
I fråga om det kreditpolitiska medlet emissionskontroll konstateras i propositionen att det i praktiken redan nu finns en fortlöpande kontroll av obligationsutgivningen och obligationsvillkoren som omfattar också finansbolagen. Någon ändring härvidlag förutsätts inte ske. I fråga om en del av emissionskontrollen som omfattar enbart kreditinstitutens reversupplåning ansåg finansieringsbolagskommittén att denna kontroll av upplåningen inte borde gälla finansbolagen. Denna kommitténs uppfattning får ses mot bakgrund av de förslag om kontroll i övrigt som kommittén förordade. Föredraganden anser nu att finansbolagens reversupplåning inte bör undantas från riksbankens kontroll. Visserligen är finansbolagens upplåning i dag huvudsakligen kortfristig men man kan, anförs det i propositionen, inte utesluta att reversupplåningen i framtiden blir mer långfristig. Föredraganden menar vidare att om emissionskontrollen inte fullt ut omfattade finansbolagen skulle det kunna leda till att rörelsegrenar inom andra kreditinstitut omvandlas till finansbolag i syfte att undgå emissionskontrollen.
FiU 1979/80:39
19 Föredraganden förordar således att också finansbolagens långfristiga upplåning omfattas av emissionskontrollen och att undantag inte görs för finansbolagen i lagstiftningen. Det bör enligt föredraganden ankomma på riksbanken att vid tillämpningen avgöra vad som skall anses som långfristiga lån.
Utskottet har för sin del inga invändningar utan tillstyrker föredragandens överväganden i fråga om emissionskontrollen.
Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstaganden i fråga om de skilda kreditpolitiska medlen att utskottet tillstyrker förslagen i propositionen, nämligen att finansbolagen bör kunna omfattas av utlåningsreglering samt att emissionskontrollen kan avse finansbolag på samma sätt som andra kreditinstitut. Yrkandet 1 i motionen 2011 avstyrks följaktligen.
Utskottet har inga invändningar mot den i propositionen redovisade lagtexten utan tillstyrker den föreslagna lagen om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.
Ändringarna föreslås i propositionen träda i kraft den 1 juli 1980, dvs. samtidigt som lagen om finansbolag. Utskottet tillstyrker detta.
Åtgärder i fråga om kontokortskrediter
Riksdagen begärde i december 1979 att regeringen skulle låta en parlamentariskt sammansatt kommitté utföra en genomgripande utredning på kontokortsområdet. Samtidigt gav riksdagen till känna att regeringen utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart bör vara beredd att ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur (NU 1979/80:24, rskr 1979/80:136).
Som närmare redovisas i näringsutskottets yttrande (NU 1979/80:6 y) har direktiv för utredningen nu utfärdats (Dir. 1980:24). Enligt dessa är kommitténs huvuduppgifter att klarlägga kontokortshandelns verkningar och betydelse dels från samhälls- och kreditpolitiska synpunkter, dels med hänsyn till konsumentpolitiska och sociala aspekter för den enskilde konsumenten, dels också för detaljhandeln och servicenäringarna. Beträffande de sociala aspekterna anförs bl. a. följande. Kommittén bör söka belysa i vad mån kontokreditgivningen har lett till eller kan vara ägnad att leda till att kontoinnehavare tar på sig en med hänsyn till sin långsiktiga betalningsförmåga alltför stor skuldbörda. Omfattningen av betalningssvårigheter där kontokort har spelat roll bör kartläggas. De sociala myndigheternas erfarenheter av kontokortssystemet liksom också de rön som kan ha vunnits inom bl. a. konsumentverket bör inhämtas och redovisas. Kommittén skall också bedöma om den kontroll som f. n. utövas vid beviljande av nya kontokort och vid köp med kontokort kan anses godtagbar. I direktiven erinras om att näringsutskottet tidigare i år har behandlat två motioner vari framfördes olika önskemål om utformningen av direktiven för den kommitté som skulle utreda kontokortsverksamheten. Bl. a. nämndes möjligheterna
FiU 1979/80:39
för den enskilde att skaffa sig flera kreditkort och därav följande risker. Enligt näringsutskottets betänkande (NU 1979/80:27) över motionerna var det uppenbart att de frågor som motionärerna hade tagit upp skulle uppmärksammas i utredningsarbetet och att någon särskild framställning till regeringen i detta hänseende inte var erforderlig. Det sägs nu i direktiven att kommittén bl. a. bör bedöma de frågor och synpunkter som har framförts i nämnda motioner och av näringsutskottet.
Det bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp som regeringen nu begär skall ses mot bakgrund av riksdagens i det föregående redovisade anmodan till regeringen att vid behov omedelbart vara beredd att ingripa med åtgärder på kontoköpsmarknaden. Avsikten sådan den redovisas i propositionen är att föreskrifter på grundval av det föreslagna bemyndigandet skall kunna riktas mot en säljare eller mot ett kontokortsföretag som står som kreditgivare. Föreskrifterna kan i första hand tänkas avse krav på viss amortering av utnyttjad kredit eller krav på en kontantinsats eller en kombination av sådana krav.
Näringsutskottet finner det väl motiverat att regeringen får det begärda bemyndigandet och tillstyrker alltså förslaget till lag därom. Likaså tillstyrker näringsutskottet det anslutande förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.
Finansutskottet delar näringsutskottets uppfattning att det begärda bemyndigandet bör lämnas. Lagförslaget tillstyrkes liksom förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.
I motionen 2011 (s) begärs att riksdagen skall uttala att regeringen omedelbart bör utnyttja det givna bemyndigandet till att ställa krav på kontantinsats och att även i övrigt reglera betalningsvillkoren vid kontoköp. De skäl som motionärerna anför är i första hand av social natur.
Näringsutskottet finner det inte befogat att riksdagen gör ett sådant uttalande och anser att frågan om när och i vilken utsträckning reglerande åtgärder beträffande kontoköpen bör sättas in kräver noggranna överväganden med ett mera omfattande faktaunderlag än riksdagen nu har tillgång till. Om riksdagen lämnar regeringen ett bemyndigande av angivet slag är det enligt näringsutskottets mening följdriktigt att regeringen får frihet att - med sedvanligt ansvar inför riksdagen - avgöra hur bemyndigandet skall utnyttjas.
Finansutskottet har samma uppfattning i frågan som näringsutskottet. Även om man har den meningen att en reglering av kontoköpen bör komma till stånd bör de tänkbara åtgärderna grundas på en bedömning av vad som kan uppnås och vidare anpassas till det aktuella läget. Om regeringen enligt riksdagens mening skulle underlåta att utnyttja bemyndigandet i en situation när detta vore befogat får riksdagen i lämplig form ge regeringen detta till känna. Några riktlinjer för hur det begärda bemyndigandet skall utnyttjas bör riksdagen inte nu ange. Yrkandet härom i motionen 2011 avstyrks.
FiU 1979/80:39
21 I motionen 2011 begärs vidare att riksdagen skall uppmana regeringen att överväga hur man kan begränsa det totala antalet kontokort en och samma person kan inneha.
Finansutskottet konstaterar att denna fråga är en av dem som kontokortsutredningen enligt sina direktiv fått att överväga. Motionens syfte blir därmed tillgodosett.
I motionen 2010 begärs att den särskilda lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar skall upphävas ”i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen av finansbolagens verksamhet”.
Näringsutskottet finner för sin del att det av motionärerna angivna villkoret inte är uppfyllt. Den föreslagna bemyndigandelagen avser kontoköp och är alltså inte aktuell i detta sammanhang. Utlåningsreglering enligt den föreslagna nya lydelsen av lagen om kreditpolitiska medel skall användas endast i extraordinära situationer. Förordnande därom får, enligt 3 § i lagen, meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Någon fullständig ersättning för den speciella lag som gäller betalningsvillkor vid bilförsäljning ger den nya lagstiftningen alltså inte. Inte heller om ytterligare kreditpolitiska medel blir tillämpliga på finansbolagen, såsom föreslås i motionen 2011, kommer den speciella lagen att bli överflödig, anför näringsutskottet i sitt yttrande.
Finansutskottet har kommit till samma slutsats som näringsutskottet, varför yrkandet i motionen faller.
Finansutskottet har emellertid i likhet med näringsutskottet noterat att frågan om sambandet mellan bemyndigandet att meddela betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, det nu aktuella bemyndigandet att meddela betalningsvillkor vid kontoköp och de bemyndiganden som lämnas med stöd av lagen om kreditpolitiska medel kommer att tas upp vid den översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen som nu påbörjas. Enligt direktiven bör kommittén undersöka möjligheterna att ersätta sådana speciella bemyndiganden som de avseende bilhandeln och kontoköpen med generella bestämmelser i lagen om kreditpolitiska medel. Samråd skall därvid ske med kontokortsutredningen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1979/80:2011 yrkandet 1 antar vid propositionen 1979/80:159 fogat förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,
2. att riksdagen antar vid propositionen fogat förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp.
FiU 1979/80:39
3. att riksdagen avslår motionen 1979/80:2011 yrkandena 2 och 3,
4. att riksdagen antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),
5. att riksdagen avslår motionen 1979/80:2010.
Stockholm den 20 maj 1980
På finansutskottets vägnar ERIC ENLUND
Närvarande: Eric Enlund (fp), Lars Tobisson (m), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), Roland Sundgren (s), Christina Rogestam (c), Christer Nilsson (s), Mona S:t Cyr (m), Karin Flodström (s) och Hadar Cars (fp).
Reservation
Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Christer Nilsson och Karin Flodström (alla s) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet ansluter” och slutar med ”(Dir. 1980:35)” bort ha följande lydelse:
Finansieringsbolagskommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1977:97) tungt vägande skäl varför också finansbolagen måste omfattas av likviditetskrav i de situationer när detta kreditpolitiska medel måste användas. Kommittén pekade på att bankerna och finansbolagen i stor utsträckning konkurrerar om samma inlåning på den grå kreditmarknaden. Ett likviditetskrav, som gäller för såväl bankinstituten som för finansbolagen, framstod för kommittén som ett naturligt instrument för att påverka den samlade utlåningen från banker och finansbolag.
Utskottet delar denna bedömning som enligt utskottets mening är grundläggande för möjligheterna att bedriva en effektiv kreditpolitik. Såvitt utskottet kan finna har redan finansieringsbolagskommittén övervägt och förkastat de argument föredraganden nu lutar sig mot när han avvisar att likviditetskrav skall kunna ställas på finansbolag. Det bör också kraftigt understrykas att de av kommittén redovisade motiven för att låta också finansbolagen omfattas av lagens bestämmelser om likviditetskvoter har ännu mycket större tyngd år 1980 än år 1977, då kommittén lade fram sina förslag. Sedan dess har under inverkan av det galopperande budgetunderskottet kreditpolitiken stramats åt mycket kraftigt samtidigt som finansbo -
FiU 1979/80:39
lagen - i skydd just av åtstramningen vad gäller andra kreditinstitut - expanderat sin utlåning myckef kraftigt. Det gäller särskilt konsumtionskrediterna. Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen med dess övergripande ansvar för penningpolitiken och dess direkta ansvar för den ökande statsupplåningen lyssnat mer på de invändningar som kommit från finansbolagen själva än på de mycket tunga argument som fullmäktige i riksbanken fört fram, när fullmäktige betonat vikten av att den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser om likviditetskrav utvidgas till att även omfatta finansbolag.
Med det anförda avstyrker utskottet propositionen och tillstyrker motionen 2011 i nu aktuell del, att likviditetskrav skall kunna ställas på finansbolag.
dels den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”A andra” och på s. 18 slutar med "gentemot finansbolagen” bort lyda:
Utskottet tillstyrker på den grund fullmäktige i riksbanken redovisat att bestämmelserna om räntereglering kommer att omfatta också finansbolagen.
dels den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet tillstyrker” och slutar med ”bör tillämpas” bort lyda:
Utskottet tillstyrker att utlåningsreglering kan tillämpas på finansbolagen och att lagen om kreditpolitiska medel ändras i enlighet härmed. Tillämpningen på skilda delar av finansbolagens kreditgivning bör avspegla de principer som vid varje tillfälle bedöms böra gälla på kreditmarknaden i övrigt.
dels den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Sammanfattningsvis innebär” och slutar med ”kreditpolitiska medel" bort lyda:
Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstagande att utskottet tillstyrker förslagen i motionen 2011, nämligen att finansbolagen förutom av utlåningsreglering och emissionskontroll bör kunna omfattas av likviditetskrav och räntereglering.
Förslaget i propositionen om ändring i lagen (1974:922) bör ändras i enlighet härmed.
dels den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Näringsutskottet finner” och på s. 21 slutar med "därmed tillgodosett” bort lyda:
I den avvikande mening som anmälts i näringsutskottets yttrande till finansutskottet har man funnit det angeläget att riksdagen gör ett sådant uttalande. De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av kreditkortssystemet är väl dokumenterade. Det interpellations- och frågesvar rörande kontokorten som ekonomiministern lämnade i höstas kännetecknades, som riksdagen kort därefter uttalade, av en anmärkningsvärd passivitet inför de stora problem som är förknippade med kreditkortsexpan -
FiU 1979/80:39
sionen. Det är tacknämligt att en utredning om kontokorten nu kommer till stånd och att regeringen får det bemyndigande att agera omedelbart som utskottet nyss har tillstyrkt. Bemyndigandet blir emellertid ett slag i luften om inte regeringen beslutsamt använder det för att styra utvecklingen. Resonemangen i propositionen vittnar inte om någon sådan beslutsamhet. Riksdagen bör därför i samband med sitt beslut om den föreslagna bemyndigandelagen ställa anspråk på att den läggs till grund för snabba åtgärder från regeringens sida.
Finansutskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i den avvikande meningen och tillstyrker sålunda bifall till yrkandena 2 och 3 i motionen 2011.
dels utskottets hemställan under 1 och 3 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen
a. med bifall till motionen 1979/80:2011 yrkandet 1 avslår propositionen 1979/80:159 moment 1 såvitt avser 25 § i det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel och antar ny med följande som Reservanternas förslag betecknade lydelse av 7 och 8 §§ lagen om kreditpolitiska medel:
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
7 §
Förordnande om likviditetskrav Förordnande om likviditetskrav
kan avse bankinstitut. kan avse bankinstitut eller finansbo lag.
8 §
Med likviditetskrav avses att Med likviditetskrav avses att
bankinstituts likvida medel vid viss bankinstituts eller finansbolags likvi tidpunkt
skall uppgå till ett belopp da medel vid viss tidpunkt skall
som svarar mot viss andel, högst uppgå till ett belopp som svarar mot
femtio procent, av institutets förbin- viss andel, högst femtio procent, av
delser med de avdrag och undantag institutets eller bolagets förbindelser
som riksbanken anger enligt 9 § 4 med de avdrag och undantag som
och 5. riksbanken anger enligt 9 § 4 och
5.
samt antar sådan ändring i ingressen till lagförslaget som föranleds härav,
b. antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
3. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:2011 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om åtgärder i fråga om kontokort.
FiU 1979/80:39 25
-t.. . , Bilaga
Nanngsutskottets yttrande 1979/80:6 y
över viss del av propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., jämte motioner
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., i vad avser avsnitten 2.5, 3 och 4, jämte motioner rörande dessa avsnitt.
Näringsutskottet får anföra följande.
Propositionen
Förslag
I propositionen föreslås, såvitt här är i fråga, att riksdagen antar dels (2) förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp, dels (3) förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).
Huvudsakligt innehåll
Föreskrifter på grundval av det föreslagna bemyndigandet skall kunna riktas mot en säljare eller mot ett kontokortsföretag som står som kreditgivare. Föreskrifterna kan i första hand tänkas avse krav på viss amortering av utnyttjad kredit eller krav på en kontantinsats eller en kombination av sådana krav. En förordning i ämnet förutsätts komma att innehålla bestämmelser om straff i form av böter för den som överträder bestämmelserna.
Syftet med den föreslagna ändringen i konsumentkreditlagen är att det skall undvikas att likartade krav ställs i fråga om kontohandeln med stöd av denna lag och med stöd av den föreslagna bemyndigandelagen.
Motioner
Yrkanden
Näringsutskottet tar i detta sammanhang upp följande motioner:
1979/80:2010 av Wiggo Komstedt (m) och Allan Ekström (m), vari hemställs att riksdagen upphäver lagen (1975:90) med bemyndigande att
FiU 1979/80:39
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen av finansbolagens verksamhet,
1979/80:2011 av Olof Palme m. fl. (s), såvitt gäller hemställan att riksdagen
2. ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av kontantinsats samt reglering av betalningsvillkor vid kontoköp,
3. ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av åtgärder för att begränsa det totala antalet kontokort som en och samma person kan inneha.
Motivering
I motionen 1979/80:2011 framhålls att regeringen i propositionen inte tar ställning till om det föreslagna bemyndigandet i dagens läge behöver utnyttjas. Motionärerna menar att problemen på kontokortsområdet är så akuta att regeringen omedelbart efter att ha fått bemyndigandet måste utnyttja detta. Den bör då ställa krav på kontantinsats och även i övrigt reglera betalningsvillkoren vid kontoköp. Det är, säger motionärerna, alltför lätt för personer med svag ekonomi att via kontokort ytterligare försämra denna. En förnedrande handläggning, som ibland slutar med utmätning av egendom, kan bli följden. Motionärerna vill också att regeringen skall uppmärksamma de risker som ligger i att en person kan skaffa sig ett stort antal olika kontokort och därigenom på kort tid ådraga sig stora skulder.
En sådan utlåningsreglering som möjliggörs genom den i propositionen föreslagna ändringen i lagen om kreditpolitiska medel blir, anförs i motionen 1979/80:2010, giltig för merparten av de finansbolag som är anknutna till billeverantörer. Motionärerna erinrar om att kontantinsatsens storlek och kredittidens längd vid avbetalningsköp av bilar sedan länge regleras genom förordningen (1959:575, omtryckt 1976:63) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, en förordning som numera är baserad på ett i lag (1975:90) lämnat bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter i ämnet. Under den tid som denna reglering har funnits har, uppger motionärerna, avbetalningsköpens andel av bilhandeln sjunkit från ca 75 % till ca 15 %. Bland omständigheter som kan ha bidragit till denna utveckling nämner motionärerna införandet av dels leasing av bilar, dels vissa nya låneformer. De påminner också om bestämmelserna i konsumentkreditlagen om kontantinsats vid kreditköp. Motionärerna hävdar att den angivna regleringen av betalningsvillkoren inte är konkurrensneutral och att den alltför lätt kan kringgås. I mindre grad än andra konsumentkapitalvaror, t. ex. fritidsbåtar, representerar bilarna en lyxkonsumtion, säger motionärerna. De åberopar miljöskäl, t. ex. krav på bättre avgasrening, för att bilparken bör förnyas relativt snabbt. Som grund för sitt
FiU 1979/80:39
yrkande anför de betänkligheter mot att staten i fråga om krediter för förvärv av bilar har två olika styrmedel med samma syfte.
Utredningsuppdrag
Regeringen har den 27 mars 1980 bemyndigat ekonomiministern att tillkalla en kommitté för att utreda verksamheten med kontokort. Enligt de direktiv som har angivits (Dir. 1980:24) är kommitténs huvuduppgifter att klarlägga kontokortshandelns verkningar och betydelse dels från samhällsoch kreditpolitiska synpunkter, dels med hänsyn till konsumentpolitiska och sociala aspekter för den enskilde konsumenten, dels också för detaljhandeln och servicenäringarna. Beträffande de sociala aspekterna anförs bl. a. följande. Kommittén bör söka belysa i vad mån kontokreditgivningen har lett till eller kan vara ägnad att leda till att kontoinnehavare tar på sig en med hänsyn till sin långsiktiga betalningsförmåga alltför stor skuldbörda. Omfattningen av betalningssvårigheter där kontokort har spelat roll bör kartläggas. De sociala myndigheternas erfarenheter av kontokortssystemet liksom också de rön som kan ha vunnits inom bl. a. konsumentverket bör inhämtas och redovisas. Kommittén skall också bedöma om den kontroll som f. n. utövas vid beviljande av nya kontokort och vid köp med kontokort kan anses godtagbar.
I direktiven erinras om att näringsutskottet tidigare i år har behandlat två motioner vari framfördes olika önskemål om utformningen av direktiven för den kommitté som skulle utreda kontokortsverksamheten. Bl. a. nämndes möjligheterna för den enskilde att skaffa sig flera kreditkort och de risker som följer därav. Enligt näringsutskottets betänkande (NU 1979/80:27) över motionerna var det uppenbart att de frågor som motionärerna hade tagit upp skulle uppmärksammas i utredningsarbetet och att någon särskild framställning till regeringen i detta hänseende inte var erforderlig. Det sägs nu i direktiven att kommittén bl. a. bör bedöma de frågor och synpunkter som har framförts i nämnda motioner och av näringsutskottet.
En uppgift för kommittén är att granska sambandet mellan konsumentkreditlagen och den bemyndigandelag som föreslås i propositionen 1979/ 80:159. Regeringen har bemyndigat ekonomiministern att även tillkalla en kommitté för översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen. En av uppgifterna för den kommittén är att överväga hur åtgärder av det slag som regleras i den föreslagna bemyndigandelagen och den lag som avser betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar bör regleras. De båda kommittéerna skall samordna sina bedömningar i detta hänseende.
Regeringen har i december 1979 uppdragit åt kommerskollegium att utreda vissa frågor om yrkesmässig försäljning av bilar. I beslutet härom hänvisas till att det i företag som yrkesmässigt hyr ut bilar kan förekomma verksamhet som kan jämställas med försäljning och som därigenom kan
FiU 1979/80:39
omfattas av förordningen (1959:575, omtryckt 1976:63) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Gränsdragningen mellan bilförsäljning och biluthyrning är emellertid oklar och kan förorsaka svårigheter vid tillämpningen av förordningen. Tillsynsbestämmelserna i förordningen ger inte kommerskollegium stöd för att utöva en allmän tillsyn av att biluthyrningsföretagen eller andra företag inte driver verksamhet som är att anse som försäljning. Kommerskollegium skall utreda de frågor som hänger samman med tillämpningen av de nämnda bestämmelserna och gränsdragningen mellan bilförsäljning och biluthyrning. Kollegiet skall vidare föreslå åtgärder i fråga om bemyndigandet för regeringen och övriga bestämmelser i syfte att klarlägga lagstiftningens tillämpningsområde och att tillgodose kravet på en effektiv tillsyn på området.
Näringsutskottet
Riksdagen begärde i december 1979 (NU 1979/80:24, rskr 1979/80:136) att regeringen skulle låta en parlamentariskt sammansatt kommitté göra en genomgripande utredning på kontokortsområdet. Direktiv för denna utredning har nu utfärdats (Dir. 1980:24).
Vid det nämnda tillfället uttalade riksdagen också att regeringen borde vara beredd att utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur. Med hänvisning härtill begär regeringen i propositionen 1979/80:159 ett bemyndigande av riksdagen som ger den möjligheter att påverka de betalningsvillkor som tillämpas vid köp med kontokort. Med stöd av detta bemyndigande skall regeringen kunna ställa krav på viss amortering vid utnyttjande av kontokredit och på viss kontantinsats.
Det är enligt näringsutskottets mening väl motiverat att regeringen får det begärda bemyndigandet. Utskottet tillstyrker alltså förslaget till lag därom och likaså det anslutande förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.
Ett av önskemålen i den socialdemokratiska partimotionen 1979/80:2011 är att riksdagen skall uttala att regeringen omedelbart bör utnyttja det givna bemyndigandet till att ställa krav på kontantinsats och att även i övrigt reglera betalningsvillkoren vid kontoköp. De skäl som motionärerna anför är i första hand av social natur.
Näringsutskottet finner det inte befogat att riksdagen gör ett sådant uttalande. Frågan om när och i vilken utsträckning reglerande åtgärder beträffande kontoköpen bör sättas in kräver noggranna överväganden med ett mera omfattande faktaunderlag än riksdagen nu har tillgång till. Om riksdagen lämnar regeringen ett bemyndigande av angivet slag är det följdriktigt att regeringen får frihet att - med sedvanligt ansvar inför riksdagen - avgöra hur bemyndigandet skall utnyttjas. Utskottet tar i detta sammanhang fasta på ekonomiministerns deklaration i ett interpellations -
FiU 1979/80:39
och frågesvar i december 1979 (RD 1979/80:48 s. 8) att regeringen kommer att vidta lämpliga åtgärder om det visar sig att kreditkorten i oacceptabel omfattning medför negativa sociala och ekonomiska verkningar för den enskilde. Sådana åtgärder behöver inte nödvändigtvis förutsätta att bemyndigandet tas i anspråk. Som framhålls i propositionen (s. 34) kan det finnas anledning att dessförinnan söka åstadkomma de avsedda förändringarna på kontokortsmarknaden genom samverkan med branschen. Det kan t. ex. bli fråga om förbättrad kreditupplysning i syfte att motverka missbruk av kontokort eller om införande av ett system med höjningar stegvis av en från början begränsad krediträtt.
En av avigsidorna med kontokortssystemet är, påpekas i motionen 1979/80:2011, att en person kan skaffa flera olika kontokort med stor sammanlagd kreditvolym och därigenom ådra sig en skuldbörda som blir svår att klara. Motionärerna vill att riksdagen skall uppmana regeringen att överväga hur man kan begränsa det totala antalet kontokort som en och samma person kan inneha.
Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att detta problem hör till dem som skall behandlas vid den nya utredningen om kontokorten. Motionärernas önskemål på denna punkt kan därmed anses vara tillgodosett.
Regeringen har enligt en särskild lag (1975:90) bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Sådana föreskrifter - med krav på en kontantinsats av 40 % och en kredittid av högst två år - finns sedan år 1959. I motionen 1979/80:2010 begärs att riksdagen skall upphäva den nämnda lagen ”i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen av finansbolagens verksamhet”.
Enligt vad näringsutskottet finner är det av motionärerna angivna villkoret inte uppfyllt. Den bemyndigandelag som utskottet har tillstyrkt avser kontoköp och är alltså inte aktuell i detta sammanhang. Utlåningsreglering enligt den föreslagna nya lydelsen av lagen om kreditpolitiska medel skall, som uttryckligen framhålls i propositionen, användas i extraordinära situationer. Förordnande därom får, enligt 3 § i lagen, meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Någon fullständig ersättning för den speciella lag som gäller betalningsvillkor vid bilförsäljning ger den nya lagstiftningen alltså inte. Inte heller om ytterligare kreditpolitiska medel blir tillämpliga på finansbolagen, såsom föreslås i motionen 1979/80:2011 (s), kommer den speciella lagen att bli överflödig. Det bör här noteras att denna lag berörs av två aktuella utredningsuppdrag (se föregående avsnitt). De frågor som skall prövas gäller dels sambandet mellan den nu föreslagna bemyndigandelagen och den särskilda regleringen av bilhandeln, dels de förändringar i den
FiU 1979/80:39
sistnämnda regleringen som den vidgade förekomsten av leasing på bilområdet kan föranleda.
Stockholm den 13 maj 1980
På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Lilly Hansson (s), Thage Peterson (s), Bengt Sjönell (c), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Ingegärd Oskarsson (c), Sivert Andersson (s), Sven Munke (m) och Christer Eirefelt (fp).
Avvikande mening
Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson, Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Sivert Andersson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ”Näringsutskottet finner” och slutar med ”begränsad krediträtt” bort ha följande lydelse:
Näringsutskottet finner det angeläget att riksdagen gör ett sådant uttalande. De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av kreditkortssystemet är väl dokumenterade. Det interpellations- och frågesvar rörande kontokorten som ekonomiministern lämnade i höstas kännetecknades, som riksdagen kort därefter uttalade, av en anmärkningsvärd passivitet inför de stora problem som är förknippade med kreditkortsexpansionen. Det är tacknämligt att en utredning om kontokorten nu kommer till stånd och att regeringen får det bemyndigande att agera omedelbart som utskottet nyss har tillstyrkt. Bemyndigandet blir emellertid ett slag i luften om inte regeringen beslutsamt använder det för att styra utvecklingen. Resonemangen i propositionen vittnar inte om någon sådan beslutsamhet. Riksdagen bör därför i samband med sitt beslut om den föreslagna bemyndigandelagen ställa anspråk på att lagen läggs till grund för snabba åtgärder från regeringens sida.
Fil) 1979/80:40
att stå till regeringens förfogande för de ändamål och på de villkor som förordats i propositionen,
9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1980/81, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr..
10. godkänna de riktlinjer för den statliga redovisningsrevisionens organisation och bedrivande som förordats i propositionen.
dels
11. berett riksdagen tillfälle att yttra sig över vad som anförts i propositionen om en sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken existerande fonder,
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen beträffande
12. utnyttjandet av finansfullmakten.
13. omprövning och omprioritering, m. m..
14. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
15. revision av affärsverken,
16. förvaltningsrevision inom försvaret.
Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1980/81. har fogats som Bilaga 2.1 Långtidsbudget för perioden 1980/81-1984/85 Bilaga 2.2 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1979/80
Bilaga 2.3 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret 1980/81
Bilaga 2.4 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret 1980/81
Bilaga 2.5 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen för budgetåret 1980/81 Bilaga 2.6 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1980/81 sedan budgetpropositionen Bilaga 2.7 Lagförslag
Bilaga 2.8 Sammanfattning av riksrevisionsverkets översyn av organisation och arbetsformer för revision vid revisionskontoren inom statsförvaltningen jämte remissyttranden häröver Bilaga 2.9 Sammanfattning av promemorian Förvaltningsrevision inom försvaret jämte remissyttranden häröver
Propositionen har såvitt avser bilaga 2. Reviderat budgetförslag, moment 3 i hemställan (förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingär i preliminär skatt för budgetåret 1980/81) hänvisats till skatteutskottet.
Finansutskottet har behandlat bilaga 2. Reviderat budgetförslag 1980/81. i vad avser hemställan under momenten 10.13.15och 16 i sitt betänkande med