Med anledning av regeringens i propositionen 1979/80:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. samt i propositionen 1979/80:181 framlagd redogörelse för insatser för att underlätta nya löneavtal jämte motioner

FiU 1979/80:40

Finansutskottets betänkande 1979/80:40

med anledning av regeringens i propositionen 1979/80:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. samt i propositionen 1979/80:181 framlagd redogörelse för insatser för att underlätta nya löneavtal jämte motioner

I propositionen 1979/80:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen

i

bilaga 1 (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan 1980, har som bilaga fogats Reviderad nationalbudget 1980.

I propositionen har regeringen vidare i

bilaga 2 (budgetdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den kommunala ekonomin,

3. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1980/81,

4. godkänna beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1980/81 enligt en vid propositionen fogad specifikation,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i anslagsbehållningarna för budgetåret 1980/81,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1980/81,

7. med ändring av förslag i prop. 1979/80:100 bil. 20 till Räntor på statsskulden, m. m., för budgetåret 1980/81 anvisa ett förslagsanslag av 19 600000 000 kr.,

8. med ändring av förslag i prop. 1979/80:100 bil. 21 till Oförutsedda utgifter för budgetåret 1980/81 anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000 000 kr.

1 Riksdagen 1979/80. 5 sami Nr 40

FiU 1979/80:40

4 Utskottet behandlar i detta betänkande under avsnitt A. Ekonomidepartementet

dels propositionen 1979/80:150 bilaga 1, Reviderad finansplan 1980.

dels de med anledning av propositionen 1979/80:150 väckta motionerna 1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c),

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s).

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser yrkandena I. 2 och

4,

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser yrkandena 1. 2. 7. 8 och 12,

dels propositionen 1979/80:181 såvitt avser moment I vari riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om insatser för att underlätta nya löneavtal,

dels de med anledning av propositionen 1979/80:181 väckta motionerna 1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp),

1979/80:2079 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser yrkandet 1. 1979/80:2080 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser yrkandet 1 (ivad ej avser skattefrågor),

under avsnitt B. Budgetdepartementet

dels propositionen 1979/80:150 bilaga 2. Reviderat budgetförslag 1980/81. såvitt avser hemställan under momenten 1. 2, 9. 11. 12 och 14.

dels de med anledning av propositionen 1979/80:150 väckta motionerna 1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser yrkandena 5. 6 och

9.

1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m). 1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser yrkandena 3. 4 och

6.

FiU 1979/80:40

anledning av propositionen 1979/80:150 bilaga 2 såvitt avser den statliga revisionsverksamheten m. m. (FiU 1979/80:41).

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1980/81, i vad avser hemställan under momenten 4, 5 och 6 i sitt betänkande angående inkomster på statsbudgeten för budgetåret 1980/81 (FiU 1979/ 80:47), hemställan under moment 7 i sitt betänkande angående anslag till räntor på statsskulden m. m. (FiU 1979/80:45) och hemställan under moment 8 i sitt betänkande angående anslag till oförutsedda utgifter (FiU 1979/ 80:46).

Med anledning av propositionen 150 har följande motioner väckts:

1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c),

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s).

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s).

1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m), 1979/80:2065 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m, s, c, fp) och

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Motionerna har såvitt avser yrkandena 3. 7 och 8 i motionen 2063 och yrkandena 9-11 i motionen 2066 remitterats till skatteutskottet.

Finansutskottet har behandlat motionerna 2065 och 2066 yrkandet 5 i sitt betänkande med anledning av propositionen 1979/80:150 bilaga 2 såvitt avser den statliga revisionsverksamheten m. m. (FiU 1979/80:41).

I propositionen 1979/80:181 om insatser för att underlätta nya löneavtal har regeringen

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om insatser för att underlätta nya löneavtal,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade lagförslag.

Propositionen har såvitt avser lagförslagen hänvisats till skatteutskottet.

Med anledning av propositionen 181 har följande motioner väckts: 1979/80:2077 av Joakim Ollén (m),

1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp),

1979/80:2079 av Lars Werner m. fl. (vpk) och 1979/80:2080 av Olof Palme m. fl. (s).

Motionerna 2077, 2079 yrkandena 2-5 och 2080 yrkandet 1 såvitt avser skattefrågor samt yrkandena 2-4 har remitterats till skatteutskottet.

FiU 1979/80:40

6 I propositionen 181 (budgetdepartementet) har regeringen efter föredragning av statsministern och statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om insatser för att underlätta nya löneavtal.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp) vari hemställs att riksdagen som sin uppfattning ger regeringen till känna att det tillskott av budgetmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli bör fördelas så att fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål främjas,

1979/80:2079 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen beslutar att uttala sig för ett stopp för höjningar av statliga taxor och avgifter gentemot enskilda,

1979/80:2080 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om insatser för att underlätta nya löneavtal (i vad ej avser skatteförslagen).

Jordbruksutskottet har avgivit yttrande över propositionen 181 och motionen 2078. Yttrandet (JoU 1979/80:2 y) är fogat som bilaga 2 till detta betänkande.

Propositionen 150 bilaga 1

I det avslutande avsnittet av den reviderade finansplanen anför föredraganden: Den

bedömning inför 1980 som jag tecknade i årets finansplan byggde på förhållandevis optimistiska antaganden. Trots den påtagliga avmattningen i världskonjunkturen förutsågs en relativt god exportökning. Tillväxten i den svenska ekonomin förutsattes ligga klart över motsvarande siffror för OECD-området och läget på arbetsmarknaden bedömdes också bli gynnsammare än i flertalet andra länder.

Även om betydande oljeprisstegringar inträffat efter det att finansplanen utarbetades, har dess prognoser i stort sett hållit och i vissa fall t. o. m. överträffats. Tillväxten kan för året förväntas bli högre än vad som antogs i januari och ligger därmed klart över genomsnittet för OECD-området. Orderingången i industrin är positiv och industriproduktionen fortsätter att öka. Sysselsättningsläget kommer under större delen av året att vara gott. Ökningen av industrins investeringar kan nu förväntas bli större än vad som antogs i finansplanen.

Den förhållandevis tillfredsställande bilden av den ekonomiska utvecklingen på kort sikt kan emellertid inte fördölja vårt lands utomordentligt allvarliga långsiktiga strukturella problem. Vår samhällsekonomi kännetecknas sedan en följd av år av betydande balansbrister i olika hänseenden, vilka skärpts av den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden. De försämrade förutsättningarna för det internationella varuutbytet och den försvagning av den ekonomiska stabiliteten som inträtt till följd av utvecklingen av

FiU 1979/80:40

5 A. EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen 1980

I propositionen 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

2. godkänna vad som anförts i propositionen om extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen avslår förslaget om extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå propositionen 1979/80:150 i vad avser införande av särskild starthjälp för byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen och Värmlands län,

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen.

2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om fortsatt allmänt prisstopp,

4. beslutar avslå regeringens förslag om införande av särskilt förhöjd starthjälp till byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen samt Värmlands län som flyttar till Stockholm,

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i motsvarande del,

2. att avslå förslaget i den reviderade finansplanen till extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare,

7. att uttala att prisstopp skall gälla under tolv månader med priserna den 8 maj som maximipriser.

8. att uttala sig för en bostadspolitik för lägre hyror i enlighet med vad som anförs i motionen och hos regeringen hemställa om erforderliga initiativ,

12. att godkänna vad som anförs i motionen om ett progressivt samhälleligt industrialiseringsprogram och hos regeringen hemställa om åtgärder i enlighet därmed.

Arbetsmarknadsutskottet har avgivit yttrande över propositionen 150 bilaga 1 såvitt avser moment 2 (extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare) och motionerna 2061, 2062, 2063 yrkandet 4 och 2066 yrkandet 2. Yttrandet (AU 1979/80:5 y) är fogat som bilaga 1 till detta betänkande.

FiU 1979/80:40

Sveriges möjligheter att här hemma konkurrera med utländska varor och att avsätta sina produkter på de internationella marknaderna har fått alltmer ökad betydelse. Den internationella konjunkturavmattning som vi nu står inför och som kan förväntas blir alltmer påtaglig under senare delen av 1980 och under 1981 ställer skärpta krav på svensk produktion och på våra företags möjlighet och villighet att bedriva en aktiv priskonkurrens. För att jämvikten i vår bytesbalans skall kunna återställas utan en långtgående åtstramningspolitik med ty följande välfärdsförluster, måste Sveriges relativa kostnadsläge utvecklas gynnsammare än andra länders. Det utrymme för relativa prissänkningar som kan åstadkommas genom ett ansvarsmedvetet löneavtal måste utnyttjas. De tendenser till ökade exportpriser som kom till uttryck främst under första hälften av 1979 ledde till att förutsedda andelsvinster på den internationella marknaden uteblev. Lönsamheten i vårt näringsliv ligger visserligen generellt sett inte på högre nivå än under lågkonjunkturen i början av 1970-talet, men den förbättring av vinstmarginalerna som likväl skett borde möjliggöra en offensiv prispolitik. Det är också angeläget att den ökande investeringsbenägenheten som nu kommer till uttryck i gjorda enkäter omsätts i kapacitetsökande investeringar.

En industriell expansion utgör alltså den nära nog avgörande förutsättningen för återvunnen balans gentemot omvärlden. Den bygger bl. a. på att medborgarna är beredda att medverka till produktions- och produktivitetshöjande insatser. Detta skärper kraven på en skattepolitik som stimulerar till arbete och sparande. Det svenska skattesystemet har inte motsvarat de krav i dessa hänseenden som situationen reser. De höga inkomst- och marginalskatterna är ägnade att dämpa initiativkraften och lusten till de produktionsoch produktivitetshöjande insatser som är nödvändiga i våra strävanden efter balans i förbindelserna med omvärlden. Som jag framhöll i finansplanen, måste självfallet skattepolitiken kunna användas som ett konjunkturpolitiskt medel. Som jag också underströk i finansplanen, skulle dock en politik inriktad på att söka lösa våra problem genom höjda skatter leda till allmänt sänkt tillväxt samt en försvagning av skatteunderlaget.

Jämte åtgärder med direkt konsumtionsbegränsande syfte exempelvis på energiområdet och det alkoholpolitiska området, måste alltså budgetproblemet främst lösas genom en betydande neddragning av ökningstakten i de offentliga utgifterna och en omprövning av åtaganden för vilka realekonomiskt utrymme icke längre står till förfogande. Stegringen i de offentliga utgifterna måste anpassas till utvecklingen i samhällsekonomin i dess helhet.

Den bild av budgetunderskottens utveckling som tecknas i långtidsbudgeten är utomordentligt oroande. Om den förverkligades, skulle den snabbt omintetgöra varje ansträngning att hålla det samhällsekonomiska läget under kontroll och obevekligen leda till att vårt ekonomiska, sociala och politiska system utsattes för större påfrestningar än vad den nu verksamma generationen tidigare upplevt.

Regeringen är därför fast besluten att begränsa budgetunderskotten. För budgetåret 1981/82 måste underskottet ligga omkring 7 miljarder kr. under den nivå som anges i långtidsbudgeten. För perioden därefter måste målet vara att minska budgetunderskottet som andel av BNP med i genomsnitt en procentenhet varje år.

Detta är krävande mål. Det finns ingen anledning att dölja de svårigheter och de uppoffringar som kommer att erfordras. De besparingar som kommer att bli nödvändiga måste beröra i stort sett alla poster i den statliga budgeten.

FiU 1979/80:40

oljemarknaden har ytterligare ökat kraven på en balanserad inhemsk utveckling.

I förhållande till utvecklingen under 1960-talet har 1970-talet kännetecknats av väsentligt lägre tillväxt och av att en växande andel av våra gemensamma resurser gått till konsumtion. Kapitalbildningen har drastiskt gått ned. Redan i slutet av 1960-talet hade - som bl. a. 1970 års långtidsutredning påvisade - en tilltagande strukturell obalans gentemot omvärlden givit sig tillkänna.

Det föreligger ett klart samband mellan Sveriges allvarliga bytesbalansbrist och den offentliga sektorns snabba expansion. Starkt schematiskt kan utvecklingen mellan de två decennierna förklaras av en relativt sett alltför snabb förskjutning i resursförbrukning från den konkurrensutsatta till den skyddade sektorn i vår ekonomi.

Årets avtalsrörelse har på ett påfallande sätt belyst våra balansproblem. Underen följd av år harden samlade konsumtionen tillåtits ligga på en högre nivå än vad som motsvarat våra produktiva resurser. Den brist på sparande som därigenom uppkommit har framtvingat upplåning utomlands med därav föranledd räntebelastning och minskad ekonomisk handlingsfrihet.

De restriktioner i ekonomiskt-politiskt hänseende som tvånget att återvinna balans i våra utrikesaffärer leder till, innebär att det reala utrymmet för löneökningar och ökad konsumtion blir starkt begränsat. Visserligen förutsätter årets budgetproposition en betydande neddragning av de statliga utgifternas ökningstakt, men den kommunala konsumtionsökningen ligger alltjämt på en i förhållande till den ekonomiska tillväxten alltför hög nivå. Detta gäller också i fråga om de statliga inkomstöverföringarna.

Tvånget att öka exporten och dämpa importen förutsätter att de svenska företagens internationella konkurrenskraft förbättras genom en återhållsam kostnadsutveckling och ökad produktivitet.

Det förblir en obestridlig sanning, att vi inte kan ta ut mera ur vår samhällsekonomi än vad ekonomin förmår producera. I en situation där tillväxten av nya resurser i ekonomin är lägre än efterfrågan och de stigande offentliga åtagandena tar i anspråk den övervägande delen av nya tillgångar, blir utrymmet för ökad privat konsumtion starkt pressat. Åt detta grundläggande förhållande kan ingen regering, inget politiskt parti eller någon arbetsmarknadsorganisation göra något på kort sikt. Att söka ta ut mer ur ekonomin än vad som faktiskt finns tillgängligt leder enbart till att vi i än högre grad tvingas att leva på utländsk upplåning och att inflationen blir än mer svårbemästrad. Ingen kan i längden vara betjänt av en utveckling som genom ökad inflation och utlandsupplåning försvårar strävandena att säkra välfärden och att komma till rätta med balansbristerna i samhällsekonomin.

Efter den allvarliga kris i vilken vårt näringsliv befann sig hösten 1976 har regeringspolitiken bl. a. syftat till att stärka den svenska konkurrenskraften och att därigenom skapa förutsättningar för fullt kapacitetsutnyttjande, full sysselsättning och fortsatt ekonomisk tillväxt. Den ytterligare försämring av våra internationella bytesrelationer som uppkommit genom de nya oljeprishöjningarna under 1979 och i början av 1980 innebär emellertid krav på ytterligare utbyggnad av vår industriella kapacitet. Ett överförande av resurser från konsumtion till investeringar och från den skyddade till den konkurrensutsatta sektorn framstår nu som alltmer nödvändig om vi skall kunna nå de grundläggande målen för den ekonomiska politiken.

FiU 1979/80:40

står inför och av de åtgärder som oundgängligen krävs för att återställa den förlorade balansen. Dessa kan inte sällan bli starkt kännbara och det är därför angeläget att skydda framför allt utsatta grupper. Vad som fordras är insikt om problemens art och vidd och en bestämd vilja att i samhällssolidaritetens intresse åstadkomma det resultat nationens bästa kräver.

Motioner väckta med anledning av propositionen 150

I motionen 2063 av Olof Palme m. fl. (s) konstateras att den internationella ekonomiska utvecklingen ännu så länge är tämligen god. Motionärerna pekar dock på att klara nedgångstendenser nu har börjat visa sig bl. a. i Förenta staterna. Mycket talar därför för en sämre utveckling under andra halvåret i år. De reala effekterna av oljeprishöjningarna i kombination med den restriktiva ekonomiska politiken i många länder kommer, tror motionärerna. med stor säkerhet att medföra sjunkande reallöner och en kraftigt ökande arbetslöshet. Denna restriktiva ekonomiska politik förutspår man kommer att ligga fast under avsevärd tid eftersom politikens avsedda effekter på prisstegringarna och bytesbalansunderskott får avsedd verkan först efter lång tid. Osäkerheten i framtidsbedömningarna särskilt om perspektivet utsträcks till att gälla 1981 av den internationella ekonomin ställer stora krav på handlingsberedskap och flexibilitet i fråga om den ekonomiska politiken i Sverige. Motionärerna konstaterar att manöverutrymmet dock är begränsat både på grund av de stora obalanser som numera kännetecknar den svenska ekonomin och det allt större beroendet av det internationella ekonomiska skeendet.

I motionen konstateras vidare vad gäller den inhemska ekonomiska utvecklingen att det övergripande målet för den borgerliga regeringens ekonomiska politik blev att stärka de svenska företagens konkurrenskraft. Enligt den analys som gjordes hade de snabba lönekostnadsstegringarna 1975-1976 lett till kraftigt höjda relativa priser på svenska produkter, vilket i sin tur hade medfört att svenska företag tappade marknadsandelar både på exportmarknaderna och på hemmamarknaden.

Enligt den strategi som den borgerliga regeringen utformade blev det nödvändigt att sänka företagens kostnader. Detta skedde genom devalveringen av den svenska kronan, genom att den allmänna arbetsgivaravgiften avvecklades och genom starka uppmaningar till löntagarorganisationerna att sluta avtal med måttliga lönestegringar. Under 1979, anför motionärerna vidare, stimulerades den privata konsumtionen i syfte att öka kapacitetsutnyttjandet. Härigenom skulle produktiviteten kunna förbättras och utrymme skapas för relativprissänkningar som skulle kunna möjliggöra marknadsandelsvinster såväl här hemma som utomlands. I motionen konstateras att med den förda politiken har den svenska industrins relativa kostnadsläge förbättrats avsevärt. Mellan 1977 och 1979 sjönk arbetskraftskostnaden per producerad enhet inom industrin med drygt 10 procent jämfört med vära konkurrentländer. Däremot sjönk priserna på de färdiga produkterna

FiU 1979/80:40

9 Skall förutsättningar skapas för ekonomisk stabilitet, social trygghet och en rättvis fördelning av våra resurser också i framtiden, måste betydande förändringar även i transfereringssystemet komma i fråga.

Alldeles säkert kommer en sådan politik att bli utsatt för kritik. Men jag vill starkt understryka, att solidariteten med dem som skall leva i och skyddas av vårt samhälle senare under 1980-talet inte gör någon annan politik mö jlig. Vi kan i vår omvärld studera konsekvenserna av en politik som vägrar att i tid se sanningen och sviker sitt ansvar för ekonomin och för den framtida sociala och politiska stabiliteten. Sverige måste förbli en nation med förmåga att klara de påfrestningar landet ställs inför.

Jag vill också starkt stryka under den betydelsefulla roll inflationsbekämpningen måste spela i den ekonomiska politiken. Den klara dämpningen av prisstegringstakten som åstadkoms 1978 och som också skulle ha kunnat registreras förra året. om icke de internationella prisstegringarna framför allt på olja hade pressat upp inflationen, vittnar om att det är möjligt att nå resultat genom samverkan mellan ekonomisk-politiska åtgärder och avtal på arbetsmarknaden anpassade till den reala tillväxten i ekonomin. Inflationen är ett samhällsont. Den är ägnad att fräta sönder solidariteten och grunden för vårt välstånd. Den måste bekämpas och insikten om dess drivkrafter måste få ökad spridning. Inflation kan i längden inte hejdas genom priskontroll eller prisstopp utan bara genom att den bakomliggande kostnadsutvecklingen bemästras.

Efter de prisstegringar som noterats under årets första månader och som i hög grad sammanhänger med de mot slutet av förra året inträffade oljeprishöjningarna samt av den internationella kreditmarknadsutvecklingen framtvingade räntehöjningar, borde förutsättningar föreligga för en någorlunda lugn utveckling under återstoden av året. Självfallet spelar härvidlag utgången av de pågående avtalsförhandlingarna en avgörande roll. Jag vill därför än en gång inskärpa vikten av att möjligheterna till standardhöjning och förstärkt köpkraft bedöms med hänsyn till våra reala resurser. De skattelättnader som genomfördes i slutet av förra året och det program regeringen offentliggjorde den 27 mars i år har skapat förutsättningar för ett avtalsresultat som i reala termer är för 1980 i stort sett lika bra och på längre sikt bättre än vad som skulle vara möjligt utan ett sådant program och med nominellt sett större löneökningar.

Sveriges energiförsörjning och starka beroende av importerad ol ja utgör vårt stora framtidsproblem vid sidan av den alltför snabbt växande offentliga sektorn. Utgången av folkomröstningen i energifrågan i mars har skapat underlag för en energipolitik syftande till att genom god hushållning ta tillvara våra energitillgångar och begränsa vårt oljeberoende. Rationell hushållning och energibesparande investeringar stärker möjligheterna att komma till rätta med både våra bytesbalans- och budgetproblem.

Återställd balans i samhällsekonomin framstår i dag som ett nationellt samlande mål. En stark samhällsekonomi utgör ett grundläggande villkor för en harmonisk samhällsutveckling och för möjligheterna att garantera den generation som lagt grunden för vår välfärd den trygghet den har rätt att kräva. Den är en förutsättning för vår fortsatta välfärdsutveckling.

Vägen mot balans kan bli både lång och mödosam. Det finns inga enkla lösningar. Våra svårigheter kan inte angripas med löftespolitik. Detta har erfarenheterna från andra länder visat. Såväl politiska ledare som företrädare för arbetsmarknadens parter måste vara beredda att ta sitt ansvar da det gäller att teckna en riktig och realistisk bild av de svårigheter vår ekonomi

FilJ 1979/80:40

deras uppfattning och de regionala sysselsättningsproblemen är svåra.

7. De regionala problemen, som har ökat de senaste åren.

Regeringen bär ett stort ansvar för den negativa ekonomiska utvecklingen, konstaterar motionärerna. När nu regeringen försöker anvisa en väg efter vilken vi skulle kunna ta oss ur problemen ställs därför trovärdigheten på hårda prov. Många av problemen har vållats eller förvärrats genom regeringens oskickliga agerande. I motionen kritiserar man vidare regeringen för att den försökt dölja eller förringa de ekonomiska problemen. Den orättfärdiga fördelningspolitik som regeringen fört skapar splittring och konfrontation. Regeringens ekonomisk-politiska strategi har visat sig ineffektiv. Detta visade sig inte minst under avtalsförhandlingarna i våras. Motionärerna hävdar att det med hänsyn till regeringens svaga parlamentariska läge vore naturligt att den sökte nå en bredare samling bakom den ekonomiska politik som lägets allvar kräver.

1 motionen presenteras hörnstenarna i en socialdemokratisk politik för 80-talet. Grundproblemet i den svenska ekonomin är. anför motionärerna, att vi som nation producerar mindre än vad vi förbrukar. För att komma till rätta med denna fundamentala balansbrist är det helt nödvändigt att konsumtionen, såväl den privata som den offentliga, under en följd av år växer långsammare än den totala produktionen, dvs. sparandets andel av BNP måste ökas. Utrymmet för reformer och standardförbättringar är. allra helst om hänsyn tas till redan gjorda åtaganden med konsekvenser för framtiden, ytterst begränsat, framhåller motionärerna vidare.

För att kunna uppnå denna målsättning om ett högre sparande, en ökad kapitalbildning och för att kunna bygga ut vår produktionsapparat krävs en annan inriktning av politiken. Riktlinjerna förden nya politiken måste enligt motionärernas uppfattning vara

- en rättvis och jämn fördelning

- god ekonomisk tillväxt

- stabila priser, prisstoppet bör därför ligga fast åtminstone till den 1 juli och därefter ersättas av en intensiv prisövervakning

- återskapa balans i svensk ekonomi

- vi måste arbeta oss ur krisen

- att den svenska ekonomin är en öppen ekonomi

- att vi måste bygga ut industrisektorn

- ökad kollektiv kapitalbildning bl. a. i form av löntagarfonder som gör löntagarna beredda att medverka till den nödvändiga ökningen av sparande och investeringar

- bostadsbyggandet måste ökas

- att skattepolitiken mäste ge sitt bidrag för att minska det stora budgetunderskottet. Samtidigt måste skatterna utformas sä att de uppmuntrar till arbete, produktiva insatser och sparande och inte till spekulation och placeringar i improduktiva verksamheter.

FiU 1979/80:40

ingalunda i samma utsträckning. 1977-1979 var minskningen bara drygt I procent. Under 1978 var visserligen förbättringen något större, men den motvägdes av en relativprisökning under 1979. För 1980 räknar man i den reviderade nationalbudgeten med en ytterligare höjning av relativpriserna med någon procent. Resultatet av denna utveckling har blivit att den svenska industrin långtifrån har vunnit de marknadsandelar som förutsattes i regeringens strategi, anser motionärerna.

Företagen har föredragit att öka sina vinster framför att sänka sina relativpriser och härigenom lägga en grund för en långsiktig expansion. Denna utveckling utgör, hävdar motionärerna, en väsentlig del av förklaringen till att importen ökade mer än väntat under 1979. En annan följd av företagens prissättning har blivit att industriinvesteringarna har hållits tillbaka, eftersom man inte genom prissänkningar har stimulerat en volymexpansion som i sin tur skulle ha skapat förutsättningar för att bygga ut den industriella produktionskapaciteten.

När regeringen försöker hänföra misslyckandet av sin ekonomisk-politiska strategi till oljeprisstegringarna under 1979 bör det påpekas, anför motionärerna vidare, att oljepriset realt sett hade minskat flera år i följd dessförinnan. Oljeimporten, mätt som andel av BNP, hade sjunkit kraftigt sedan 1974 och då särskilt mycket under 1978. De oljeprishöjningar som skett därefter innebär inte mycket mera än ett återtagande av den reala nivå som uppnåddes 1974.

Motionärerna anser att den svenska ekonomin företer en rad fundamentala balansbrister. Man konstaterar att det fanns problem redan 1976 men att dessa på nästan alla punkter har förvärrats och att nya har tillkommit. De problem som måste angripas på bred front är enligt motionärerna:

1. Inflationen som skapar stora orättvisor, förstör skattesystemet och länkar in människornas beteende på onyttiga transaktioner in. m. En fortsatt hög inflation är ett hot mot den fulla sysselsättningen, framhålls det vidare.

2. Underskottet i bytesbalansen. Till betydande del sammanhänger det stora underskottet med att företagen har föredragit att öka sina vinster framför att höja sina marknadsandelar. Fortsatta stora underskott i bytesbalansen och därmed tvånget att låna betydande belopp utomlands medför på sikt stora risker för vårt land.

3. Underskottet i statsbudgeten (behandlas vidare under avsnitt B i detta betänkande).

4. Den utlandskonkurrerande sektorn, som har för liten produktionskapacitet.

5. Bostadsbyggandet, som är alldeles för lågt. Kostnadsutvecklingen i bostadsbyggandet är helt oacceptabel. Fördelningen mellan enfamiljshus och flerfamiljshus har de senaste åren blivit mycket skev.

6. Läget på arbetsmarknaden. Detta är f. n. tämligen ljust, framhåller motionärerna. Ungdomsarbetslösheten är dock fortfarande allför hög enligt

FiU 1979/80:40

14 Ett budgetunderskott kan. anser motionärerna, ses som en investering, som ett medel att sätta fart på ekonomin så att den uppnår ett läge av full sysselsättning. Motionärerna anser att produktionskapaciteten inte utnytt jas fullt ut. I motionen uppskattas gapet till fullt utnyttjande till 20-30 miljarder kronor. I detta läge är den av regeringen aviserade nedskärningen av de offentliga utgifterna med 7 (9) miljarder kronor direkt felaktig. Den mäste därför tillbakavisas av såväl ekonomiska som sociala skäl. anser motionärerna.

Den fjärde balansbristen finner regeringen i den kommunala sektorns snabba expansion, anför motionärerna vidare. Denna skulle försvåra för "den utlandskonkurrerande sektorn att rekrytera den arbetskraft som behövs för att öka produktionen för att återställa en rimlig balans i våra utrikesaffärer". Annorlunda uttryckt betyder detta, menar motionärerna, att det måste finnas en reservarmé av arbetslösa som står på pass för exportindustrins eventuella behov. Verksamhet som inte ger kapitalister profit ser de som improduktiv.

Den femte balansbristen är frågan om den utlandskonkurrerande sektorn är för liten. Den svenska industrin är kraftigt utlandsberoende. framhåller motionärerna. Detta försvårar en självständig och effektiv ekonomisk politik. Det rymmer också en strukturell sida av avgörande betydelse. Det är viktigt att försvara och utveckla Sverige som industrination. Men i den nuvarande utvecklingens banor finns här stora faromoment. En ökad satsning på den nuvarande exportstrukturen låser fast Sverige i ett starkt beroende av produktion av råvaror och halvfabrikat och vissa verkstadsprodukter.

En ytterligare låsning till den nuvarande exportstrukturen måste därför avvisas, anser motionärerna. Detta innebär dock inte att några drastiska förändringar kan göras. Industri- och produktionsstrukturens förändring måste ske planmässigt och efter långsiktiga målsättningar för att inte skapa svåra - om än tillfälliga - problem. Men å andra sidan måste omstruktureringen någon gang börja. Dess första steg bör tas genom satsning på olika former av samhällsägd industri för att tillgodose samhälleliga behov. Som exempel på dylika satsningar nämns i motionen utbyggnad av alternativa energiproduktionsanläggningar. utbyggnad av den kollektiva trafiken, skapande av system för förbättringar av arbetsmiljöer.

Den sjätte balansbristen som motionärerna kommenterar är Sveriges stora oljeberoende. Att detta utgör ett problem råder det stor enighet om. framhåller motionärerna. Men det måste ges rätta dimensioner. Oljeprisstegringarna från de oljeproducerande länderna innebär förvisso viss inkomstfördelning till deras förmån men är inte den huvudorsak till de långsiktiga kristendenserna i den utvecklade kapitalistiska världen som det ofta förespeglas. Det är de multinationella oljekoncernerna som bär huvudansvaret för den internationella oljekrisen. Dessa multijättar har fortfarande dominansen över oljedistributionen till och i Sverige. Ett

FiU 1979/80:40

13 Övriga krav och synpunkter redovisas under avsnitt B (Budgetdepartementet) i detta betänkande.

I motionen 2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att de borgerliga regeringarnas ekonomiska politik kännetecknas av insatser för att åstadkomma en omfördelning till de arbetandes nackdel, angrepp pa den offentliga sektorns sociala verksamhet och åtgärder för att berika kapitalägare och höginkomsttagare. Regeringens nu föreliggande förslag till reviderad finansplan och reviderat budgetförslag föl jer dess politiska generallinje: för arbetsgivarna mot folket. De riktlinjer som däri förordas går ut på nedskärningar av samhällsnyttig verksamhet i den offentliga sektorn och att exportföretagens intressen skall gå före allt annat. Den kapitalistiska profithushållningen skall ges än friare tyglar.

I finansplanen radar regeringen upp sex olika "balansbrister" i den svenska ekonomin. Såväl regeringens urval av dessa "balansbrister" som dess föreställningar om dem och den politik som på denna grund förordas är typiska för den klasspolitik regeringen bedriver, anför motionärerna, som tar upp dessa balansbrister till granskning.

Regeringen vill förlägga inflationens orsaker främst till de arbetandes lönekrav och prisstegringarna på olja. konstaterar motionärerna. Motionärerna hävdar i stället att inflationsorsaken bör sökas i att bl. a. priskonkurrensen i hög grad satts ur spel. Ett eller några få storföretag dominerar de flesta varumarknader såväl i Sverige som i de flesta andra kapitalistiska stater. De är ofta prisledare och kontrollerar marknaderna så att de relativt självständigt sätter sina priser. Häri ligger inflationens huvudorsak i alla utvecklade kapitalistiska länder. Antiinflationspolitikens huvuduppgift borde, framhåller motionärerna, således vara att kringskära kapitalägarnas ekonomiska övertag och prisuppskörtningar.

Den andra balansbrist regeringen anger är underskottet i bytesbalansen. 1 motionen instämmer man i att det förvisso finns problem häri men framhåller att man från borgerligt håll använder bytesbalansunderskottet som skrämselpropaganda för att ställa exportkapitalets intressen i centrum och angripa de lönarbetande. Med tanke på de kraftiga oljeprisstegringarna är ett bytesbalansunderskott ganska naturligt. Sverige tvcks här dock ha det bättre beställt än de väst-europeiska länderna i allmänhet. Beräknas Sveriges samlade utlandsskuld som kumulerade bytesbalansvärden är situationen i ett historiskt perspektiv på intet vis alarmerande, anser motionärerna.

Underskottet i statens budget anges av regeringen till ca 55 miljarder kronor

1980. Statens utgifter beräknas bli drygt 40 miljarder högre än inkomsterna. Därtill kommer statens utlåningsverksamhet på ca 14. 5 miljarder kronor. Mot detta sätt att beräkna underskottet har rests allvarliga invändningar, anför motionärerna. Beräkningen grundar sig på kassaboksmässiga transaktioner och säger inget om den offentliga sektorns totala effekt pa ekonomin, vilket är det stabiliseringspolitiskt intressanta, framhaller man.

FiU 1979/80:40

på det sått som förutsattes i det av regeringen erbjudna åtgärdsprogrammet. Med hänsyn till att de nu ingångna avtalen möjliggör att arbetsfred åter upprättas och att det svenska samhället åter kan börja fungera är regeringen beredd att låta de aviserade åtgärderna i övrigt gälla. Dessa åtgärder avser lättnader i inkomstbeskattningen för fysiska personer samt obligatoriska avsättningar av 25 % av företagsvinsterna till räntelöst konto i riksbanken. Regeringen är därutöver beredd att med stöd av gällande lagstiftning upprätthålla en intensifierad prisövervakning till i första hand 1980 års utgång. Det är också regeringens avsikt att tillskjuta budgetmedel så att de prishöjningar pä livsmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksprisregleringen per den 1 juli 1980 i allt väsentligt kan undvikas, utom för socker och sockerbetor.

Utvecklingen under denna lönerörelse visar på de stora svårigheter som är förenade med att åstadkomma en anpassning till de krav det internationella ekonomiska läget ställer. Denna anpassning ställer nu stora krav på återhållsamhet inom den offentliga sektorn.

Statsrådet Mundebo redovisar i propositionen de överväganden som ligger till grund för insatserna på skatteområdet för att underlätta nya löneavtal. Förslagen omfattar för det första en tillfällig höjning under år 1980 av den särskilda skattereduktionen med maximalt 500 kr. för en inkomsttagare. Sänkningen föreslås påverka preliminärskatteuttaget fr. o. m. augusti månad. Inkomstbortfallet på statsbudgeten beräknas till 900 milj. kr. För det andra föreslås skyldighet för företag att avsätta 25 % av 1980 års vinst till särskilda investeringsfonder. Understiger årsvinsten 1 milj. kr. behöver avsättning inte göras. Fondavsättningen berättigar till avdrag vid inkomsttaxeringen.

Motioner väckta med anledning av propositionen 181

I motionen 2078 framhåller motionären att en följd av regeringens åtgärder som aviseras i propositionen blir att livsmedelssubventionerna ökar. Detta är dessvärre ett steg i fel riktning, anser motionären. Det gäller särskilt stödet till kött- och fläskkonsumtion, vilket både från fördelningspolitiska och hälsopolitiska utgångspunkter har rent negativa effekter. Dels gynnar denna subvention grupper som redan har en hög levnadsstandard, dels leder den till att vi äter mer av födoämnen som redan överkonsumeras.

Motionären konstaterar vidare att regeringens paket har legat till grund för parternas överväganden och därför inte bör förändras när avtal nu träffats. Inom ramen för det framlagda förslaget finns dock utrymme för vissa markeringar från riksdagens sida.

Mot bakgrund av det anförda hemställer motionären att riksdagen som sin uppfattning ger regeringen till känna att det tillskott av budgetmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli bör fördelas så att fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål främjas.

FiU 1979/80:40

förstatligande av den privata oljebranschen skulle ge Sverige många fördelar. Bl. a. skulle vi lättare kunna sluta direktkontrakt med oljeproducerande länder.

Efter genomgången av de olika balansbristerna konstaterar motionärerna att kapitalismen inte kan skapa social och ekonomisk trygghet. En ny och annorlunda utveckling kräver att kapitalets makt angrips och att dess system avskaffas, framhåller man. Framtiden kräver en planerad hushållning med samhällets tillgångar, en produktion styrd av de arbetande så att maskinerna omvandlas från medel för utsugning till hjälpmedel åt de arbetande, en produktion vars utveckling leds av befolkningens behov och inte av enskilda kapitalisters profitjakt. Politiken under 1980-talet måste följa denna inriktning, menar motionärerna. Följande krav framstår därför nu som nödvändiga.

1. Prisstopp under 12 månader.

2. En bostadspolitik för sänkta hyror. Denna bör innehålla ett riktat statligt stöd till de kommunala bostadsföretagen, prisstopp och prissänkningar på byggnadsmaterial, slopad moms på bostäder, fortsatta underhälls- och hyresförlustlån. lägre ränta och längre amorteringstider på bostadslån till de allmännyttiga bostadsföretagen.

3. En skattepolitik som stöder kravet om en rättvis inkomstfördelning. Härvid bör indexregleringen av skatteskalorna slopas. Förmögenhetsskatten skärpas. Realisationsvinsterna beskattas lika härt som andra inkomster.

Regeringen har uttalat att 25 % av företagens vinster skall avsättas på särskilda investeringsfondskonton i riksbanken. Detta förslag bör kompletteras, menar motionärerna, så att dessa investeringsfonder övertas av samhället och bildar en grundplåt i en samhällsägd fond som skall användas för ett samhälleligt industrialiseringsprogram.

4. Progressiv samhällelig industrialiseringspolitik. För att bryta minskningen av industrijobb i Sverige och ha beredskap inför kommande lågkonjunktur och sysselsättningskris bör omedelbart arbetet igångsättas med ett program för samhällsägda industrier. En grundplåt för ett sådant program skapas genom en samhällsägd fond. såsom ovan förordats.

Propositionen 181

Statsministern anför att sedan flertalet av arbetsmarknadens huvudorganisationer beslutat rekommendera sina respektive avtalsslutande organ att ingå avtal för 1980 på grundval av de av medlingskommissionerna den 9 maj framlagda slutbuden, är regeringen nu för att underlätta slutliga avtal beredd att föreslå riksdagen insatser av det slag som skisserades i atgärdsprogrammet den 27 mars.

De preliminära löneavtalen omfattar kontanta lönepäslag av en storlek som inte gör det möjligt att upprätthålla pris- och hyresstopp. Av samma orsaker är det inte heller möjligt att vidmakthålla oförändrade statliga taxor

FiU 1979/80:40

kunde slutföras utan att vi först fått genomgå den största arbetsmarknadskonflikten någonsin i vårt land.

Vad gäller de konkreta förslagen i propositionen framhåller man i vad gäller den särskilda skattereduktionen att det förslag som regeringen nu har framfört innebär en viss förbättring av fördelningsprofilen i 1980 års skatteomläggning, eftersom skattesänkningen blir något större främst i intervallet 45 000-60 000 kr. Socialdemokraterna kan mot denna bakgrund acceptera regeringens förslag, särskilt som detta får sägas ha utgjort en förutsättning för de nyligen träffade löneuppgörelserna.

Motionärerna är dock oroade över att inte regeringen anvisat hur man ämnar finansiera inkomstbortfallet på grund av den särskilda skattereduktionen.

Motionärerna framhåller vidare att man tidigare framfört förslag om slopande av indexregleringen. Vidare har man tidigare också framfört förslag om att införa en allmän produktionsskatt. Motionärerna konstaterar att det således finns en rad problem i inkomstskattesystemet, varav vissa har uppkommit till följd av regeringens hantering av skattepolitiken under det senaste halvåret. Socialdemokraterna kommer därför att i höst lägga fram förslag om hur inkomstskattesystemet bör reformeras, i första hand inför

1981.

Angående regeringens förslag om insättning av medel på vinstkonto välkomnar motionärerna regeringens förslag och framhåller att det bör kunna medföra en välbehövlig stimulans av i första hand industrins investeringar. Motionärerna önskar emellertid genomföra vissa förbättringar och kompletteringar av regeringsförslaget.

Motionärerna föreslår därför att

• företagens skyldighet att avsätta 25 % av vinsten till vinstkonton utsträcks till att även omfatta 1981 års vinster

• den obligatoriska vinstavsättningen skall gälla alla företag med en årsvinst som överstiger 200 000 kr. Även företag med lägre årsvinster bör ha möjlighet att frivilligt sätta in medel på vinstkonto

• initiativrätt bör föreligga för arbetstagarorganisationerna när det gäller att ta i anspråk medlen på vinstkonto för investeringar.

Vad gäller regeringens aviserade åtgärd att via ökade livsmedelssubventioner hålla nere matpriserna framhåller motionärerna att det är angeläget att hålla tillbaka prishöjningar på mat. Det är dock enligt motionärernas uppfattning oklart huruvida de aviserade matprissubventionerna kommer att leda till varaktiga förbättringar för konsumenterna. Regeringens redovisning lämnar även i övrigt en rad frågor obesvarade, bl. a. gäller det hur stor summa som skall subventioneras bort och hur denna skall finansieras.

Motionärerna framhåller att möjligheterna att begränsa inflationen med subventioner som inte finansieras med ökade statsinkomster måste därför i det nu rådande ekonomiska läget betecknas som tämligen illusoriska.

FiU 1979/80:40

17 I motionen 2079 (vpk) anför motionärerna som sin principiella uppfattning att regeringens agerande i den ännu icke avslutade avtalsrörelsen har varit och är ett helhjärtat understöd för Svenska arbetsgivareföreningens (SAF) linje. Hela den borgerliga samhällsapparaten har enligt motionärernas uppfattning mobiliserats för att ingjuta vissa föreställningar om ekonomiska sammanhang och förhållanden hos medborgarna, som är ägnade att understödja SAF:s lönestoppslinje.

Angående förslaget i propositionen 1979/80:181 om vinstavsättning framhåller motionärerna att man i motionen 1979/80:2066 framfört förslag om att 25 % av företagens vinster bör dras in till en samhällsägd fond. Någon nedre gräns vid 1 milj. kr. bör inte sättas, anser motionärerna.

Regeringens förslag om tillfällig höjning av den särskilda skattereduktionen godtar motionärerna, men anser att den bör utvidgas till att gälla även inkomster under 40 000 kr. Skattereduktionen är dock som stöd för de arbetandes reallöner otillräcklig, framhåller man vidare. Den bör därför kompletteras med ett slopande av momseffekten på livsmedel. Detta innebär sänkning av matpriserna. Kostnaden för ett slopande av momseffekten (dvs. livsmedelsmomsen - livsmedelssubventionerna) på livsmedel är ca 4 700 milj. kr.

I motionen framförs vidare en del mer genomgripande ändringar i skattesystemet. Det gäller bl. a. slopande av indexreglering av inkomstskatteskalorna och att en maximigräns införs för avdrag så att ingen får göra större avdrag vid nästa inkomsttaxeringstillfälle än vad som motsvarar 33 1/3 % av vederbörandes totala inkomster.

I motionen 2080 (s) hänvisar motionärerna inledningsvis till motionen 1979/80:2063 i vilken man utvecklat sina principiella synpunkter på den ekonomiska politiken och skatte- och fördelningspolitiken. Motionärerna framför en del kritik mot regeringens agerande i avtalsrörelsen. Man anser bl. a. att regeringen kom för sent med sina förslag till åtgärder. Exempelvis, framhåller motionärerna, infördes prisstopp efter det att priserna stigit med ca 8 procent sedan det förra avtalet löpte ut. Hyresstopp aviserades sedan hyreshöjningarna för 1980 redan fastställts för nio hyreslägenheter av tio. De för löntagarna positiva inslagen hade alltså mindre effekt medan de negativa inslagen var påtagliga, framför allt genom att regeringen i princip krävde ett lönestopp för att genomföra åtgärderna, konstaterar motionärerna.

Motionärerna anför vidare i sin kritik att innan åtgärdspaketet lades fram hade statsministern försökt att få igenom en tvångslag om oförändrade löner. Detta agerande och paketets formulering om "avtal på i stort sett oförändrade villkor" måste av löntagarorganisationerna uppfattas som att regeringen ensidigt tog ställning för ena parten i förhandlingarna, framhåller motionärerna.

Efter sin genomgång av avtalsrörelsens förlopp konstaterar motionärerna att regeringen på flera sätt bär ett tungt ansvar för att avtalsrörelsen inte

2 Riksdagen 1979m. 5 sami. Nr 41)

FiU 1979/80:40

framtid som slagkraftig industrination och allvarligt undergräva den internationella tilltron till vårt land.

Utskottet konstaterar att beskrivningen av vårt lands ekonomiska problem i sak är mycket lika tecknade i regeringens reviderade finansplan och i den socialdemokratiska partimotionen 2063. I propositionen sammanfattas balansbristerna i sex punkter: den snabba inflationen, underskottet i bytesbalansen, underskottet i statens budget, den kommunala sektorns snabba expansion, den utlandskonkurrerande sektorns otillräckliga storlek och vårt stora oljeberoende. I den socialdemokratiska motionen adderar man till dessa det låga bostadsbyggandet, läget på arbetsmarknaden och de regionala problemen samtidigt som problemen med den kommunala sektorns hittillsvarande expansion tonas ned något. Betydande enighet synes således råda om arten av våra balansproblem.

Den internationella utvecklingen

Vi står nu, av alla tecken att döma. inför en nedgång i den internationella konjunkturen. Den ekonomiska aktiviteten i flertalet industriländer har visserligen varit högre under de första månaderna av 1980 än man tidigare räknade med men någonting annat än en försening av nedgången är det inte fråga om. Den ekonomiska tillväxten blir avsevärt försvagad jämfört med 1979. I propositionen görs följande bedömning av tillväxten under 1980 i några för vårt land viktiga länder och områden.

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och länderområden 1977-1980

Årlig procentuell volymförändring

1980 Förenta staterna

-1-0

Förbundsrep. Tyskland

1.5-2.5

Storbritannien

-3—2

Norden

3-3.5

Västeuropa

1.5-2

OECD totalt

1-1.5

Källa: Reviderad finansplan 1980.

I den reviderade finansplanen konstateras sammanfattningsvis att utsikterna för den internationella ekonomin ter sig tämligen dystra. I Förenta staterna förutses en period av negativ tillväxt och i Västeuropa bedöms den ekonomiska aktiviteten efter hand mattas av. De depressiva faktorerna väntas dominera utvecklingen vid ingången till 1981. Oljeprishöjningens neddragande effekter bedöms göra sig gällande också under år 1981 samtidigt som den senaste tidens allmänna åtstramning, främst på det penningpolitiska området, bedöms komma att slä igenom fullt ut först under

FiU 1979/80:40

19 Åtgärden innebär också enligt motionärerna att man stimulerar efterfrågan via den privata konsumtionen i en ekonomisk situation som fortfarande i stort sett präglas av en stark konjunktur.

Avslutningsvis konstaterar motionärerna att regeringen på en rad avgörande punkter underlåtit att ge besked om utformningen av de aviserade livsmedelssubventionerna. Det gäller såväl omfattningen, inriktningen och finansieringen av åtgärderna som deras fördelningspolitiska effekter på sikt. Om regeringen inte skapar klarhet i fråga om de avgörande avvägningsproblem som har behandlats i det föregående är det enligt motionärernas uppfattning inte möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som nu är lämpliga för att hålla tillbaka prisökningarna och slå vakt om de breda folkgruppernas levnadsstandard.

Utskottet

Utgångsläget

Även vid fullt utnyttjande av exportkapaciteten i ekonomin befinner sig vårt land i obalans gentemot omvärlden. Bytesbalansen visar underskott. Vår samlade produktionskapacitet är otillräcklig i förhållande till vår totala resursförbrukning. De totala investeringarna har sjunkit tillbaka från 1/4 av bruttonationalprodukten vid 1970-talets början till 1/5 vid dess slut. Denna investeringsandel är otillräcklig för att varaktigt öka den ekonomiska tillväxten i ekonomin.

Vår ekonomi präglas i vissa hänseenden av även intern obalans. Den offentliga sektorn, särskilt den kommunala verksamheten, har under lång tid expanderat betydligt snabbare än tillväxten av våra samlade resurser. Svårigheterna att finansiera de växande transfereringarna och den expanderande kommunala verksamheten har kommit till uttryck i höjt skattetryck och snabbt stigande budgetunderskott. En fortsatt tillväxt av de offentliga utgifterna i samma takt som hittills är utesluten, om vi skall kunna lösa våra balansproblem.

Så sammanfattade finansutskottet vårt lands ekonomiska läge vid behandlingen av finansplanen och budgetförslaget i februari månad i år (FiU 1979/80:15). Läget har inte förbättrats sedan dess. En analys av det definitiva utfallet för den ekonomiska verksamheten under år 1979 förstärker intrycket av kvarstående problem och bristande anpassningsförmåga i den svenska ekonomin. Dessa har troligtvis underskattats tidigare och understryker ytterligare allvaret i vår situation inför den internationella lågkonjunktur som nu kan skönjas. Vi kan också konstatera att avtalsuppgörelsen för år 1980 inte fört oss närmare en lösning på våra balansproblem. De åtgärder som måste vidtas för att vrida utvecklingen rätt kan emellertid inte uppskjutas länge till. Ett sådant uppskov skulle medföra risker för Sveriges

FiU 1979/80:40

22 Tablå 2

Export och import 1979

Procentuell volymförändring

Reviderad

Reviderad

finansplan

finansplan

1980 Export av varor och t jänster

7.3 Import av varor och tjänster

12.8 Även om oljeimporten i fjol blev högre än väntat så förklarar det bara en mindre del av den högre importtillväxten. Det bör observeras att diskussionen här avser den volymmässiga importökningen, varför oljeprisstegringarna inte spelar någon roll för resonemanget.

Utvecklingen under 1979 visar enligt utskottets mening på några förhållanden som är av stor betydelse för den ekonomiska politiken. För det första har den svenska ekonomin en oväntat hög importkänslighet. När därför konsumtionen och de fasta investeringarna ökade under 1979 samtidigt som industrins insatsvarulager och handelns lager ökade tillgodosågs denna efterfrågan i hög utsträckning från utlandet. Så t. ex. steg importen av bearbetade varor, som svarar för nästan 70 % av varuimporten, medea 14 % i volym.

För det andra tycks, enligt de beräkningar som konjunkturinstitutet redovisar i den reviderade nationalbudgeten, de svenska företagen ha använt det goda efterfrågeläget till att återställa sina vinstmarginaler framför att priskonkurrera för att försöka vinna försäljningsvolym. Den svenska exportindustrins marknadsandelsförluster under andra halvåret 1979 torde till viss del kunna förklaras av den höjning av exportens relativa pris som skedde under loppet av 1979. Samma förhållande gällde troligtvis också för den importkonkurrerande industrin. Sålunda steg importpriserna på den tunga delgruppen verkstadsprodukter exkl. fartyg med drygt 6% 1979. Samtidigt steg producentpriserna på svenska verkstadsprodukter med drygt 8%. Att företagen försökte förbättra sina vinstmarginaler 1979 efter det mycket dåliga året 1978 finner utskottet i och för sig naturligt. Bruttovinstmarginalen 1979 nådde ändock inte upp mer än i nivå med vad som noterades under lågkonjunkturen 1971-1972.

Att importen steg så snabbt 1979 tyder på att den svenska ekonomin låg närmare kapacitetstaket än vad man kunde väntat sig. Så sent som i 1978 års långtidsutredning (SOU 1978:78) var en central förutsättning för utredningens kalkyler att det fanns en betydande outnyttjad kapacitet på såväl kapitalsom arbetskraftssidan. Utredningen betonade dock att uppgången i efterfrågan på industrivaror troligen skulle bli kraftigast i de branscher där graden av outnyttjad kapacitet var relativt låg. För att klara den behövliga produktionen när den tillgängliga produktivitetsreserven hämtats in krävs då

Fil) 1979/80:40

nästa år. En återhämtning av konjunkturerna förutses mot denna bakgrund kunna inledas tidigast mot slutet av nästa år. Slutsatsen i den reviderade finansplanens bedömning är att 1981 liksom 1980 därmed skulle komma att karakteriseras av låg real tillväxt.

Den bedömning av de internationella konjunkturutsikterna som görs i den socialdemokratiska partimotionen ligger mycket nära den som görs i den reviderade finansplanen.

Utskottet gör för sin del samma bedömning som den som redovisas i propositionen och i motionen i fråga. Avmattningen i de internationella konjunkturutsikterna kommer att göra sig gällande mer påtagligt under andra halvåret i år, även om för Sveriges del det alltjämt höga tempot i Finland och Norge hjälper till att hålla uppe efterfrågan i Norden och därmed i Sverige. 1981 måste den internationella konjunkturen bedömas bli avsevärt svagare än under 1980, en omständighet som måste beaktas vid avvägningen av den ekonomiska politiken framöver. Det inger enligt utskottets mening stark oro att vi i Sverige nu tycks få en förstärkning i den inhemska efterfrågan under andra halvåret i år samtidigt som den internationella konjunkturen mattas.

Tillbakablick på utvecklingen under 1979 och början av 1980

Den ekonomiska tillväxten 1979 blev relativt god. Som framgår av nedanstående tablå blev den dock klart lägre än vad som förutsågs i kompletteringspropositionen i fjol.

Tablå I

Förändring i BNP-komponenterna 1979 i procent av BNP föregående år

Reviderad

finansplan

1979 Reviderad

finansplan

1980 Privat konsumtion

1.3 Statlig konsumtion

0.2 Kommunal konsumtion

0.8 Bruttoinvesteringar

1.0 Lagerförändring

1.8 Summa inhemsk efterfrågan

5.1 Nettoefterfrågan från utlandet1

-0.1

-1.3

Summa BNP-ökning

'Export av varor och tjänster ./. import av varor och tjänster.

Den inhemska efterfrågetillväxten prognoserades som synes väl för ett år sedan. Exporttillväxten blev också ungefär som väntat. Däremot underskattades importökningen kraftigt. Importens andel i BNP steg från 24,5 % 1978 till drygt 27 % 1979.

FiU 1979/80:40

expansionen uteblir då. Utvecklingen under 1979 och hittills under 1980 tyder enligt utskottets uppfattning på att vi kan vara på väg att komma i en sådan situation.

Svensk ekonomi under 1980

Sedan regeringen presenterade den reviderade finansplanen (1980-04-29) har en preliminär avtalsuppgörelse avseende större delen av den svenska arbetsmarknaden slutits (1980-05-11). Det finns anledning att beakta konsekvenserna av avtalsuppgörelsen för den ekonomiska utvecklingen. Det bör betonas att de beräkningar som utskottet här redovisar av löneutveckling och privat konsumtion är överslagsmässiga. De bygger bl. a. på en kommuniké från konjunkturinstitutet angående hushållens ekonomi 1980 efter den träffade preliminära avtalsuppgörelsen (bifogas som bilaga 3 till detta betänkande).

I den reviderade finansplanen anges två räkneexempel för löneökningarna per timme 1980, 7,5 % resp. 10 %. Det lägre löneökningsalternativet utgör propositionens huvudalternativ för 1980. De nu träffade avtalen beräknas enligt de preliminära bedömningarna innebära en timlöneökning på drygt 11 %. Med beaktande av ökade sociala avgifter beräknas lönekostnadsökningen per timme 1980 bli ca 11,5 % vilket är ungefär 3 procentenheter mer än enligt den reviderade finansplanens bedömning. Därmed har grunden för den ekonomiska politiken enligt alternativ I i kompletteringspropositionen rubbats.

1 propositionen 181 om insatser för att underlätta nya löneavtal föreslås bl. a. en höjning av den särskilda skattereduktionen för 1980 i inkomstskikten mellan 40 000 och ca 76 000 kr. Samtidigt tillkännages i propositionen att det är regeringens avsikt att tillskjuta budgetmedel för ökade livsmedelssubventioner så att prishöjningar den 1 juli 1980 till följd av jordbruksprisregleringen i allt väsentligt kan undvikas.

Den högre lönekostnadsökningen gör det rimligt att räkna med en snabbare prisstegring än vad som förutses i huvudalternativet i propositionen. Med hänsyn tagen till effekterna på livsmedelspriserna av de ökade subventionerna kan konsumentprisstegringen förutses bli drygt 10 % under loppet av 1980 mot de 8 % som prognoseras i propositionen. Mätt mellan årsgenomsnitten 1979 och 1980 innebär detta en prisökning på ca 12,5 % eller 1 procentenhet mer än den reviderade finansplanens prognos. De nya avtalen, effekterna av skattereduktionen och jordbrukssubventionerna medför att lönesumman räknat i köpkraft ökar med ca 3/4 %. Räknat per timme innebär det i stort sett oförändrad reallön.

De realt disponibla inkomsterna, dvs. summan av löner, pensioner och transfereringar efter skatt, beräknas mot bakgrund av ovan angivna prognoser öka med 2,5 % i år vilket är 1 procentenhet högre än vad som kalkyleras i finansplanen. Om man antar samma sparkvot som i propositio -

FiU 1979/80:40

v;'

betydande nyanställningar i en del företag. Detta kräver, framhöll utredningen vidare, en ökad grad av rörlighet på arbetsmarknaden så att de exgapsiva företagens arbetskraftsbehov kan tillgodoses.

Industriproduktionen vände uppåt andra kvartalet 1978 efter att ha minskat under 1976 och 1977. Produktionstillväxten fortsatte under hela 1979. Redan under andra kvartalet 1978 började emellertid antalet kvarstående lediga platser inom tillverkningsindustrin att öka. De kvarstående lediga platserna är ett mått på den icke tillgodosedda arbetskraftsefterfrågan. Denna tendens fortsatte under hela 1979 och in på 1980. Sålunda låg antalet lediga platser inom tillverkningsarbete första kvartalet i år 70 % över nivån motsvarande period i fjol. Arbetskraftsutbudet ökade kraftigt 1979. Samtidigt ökade antalet anställda i stat och kommun med närmare 60 000 personer. I den privata tjänstesektorn steg sysselsättningen också. Sysselsättningsökningen i industrin uppgick till drygt 10 000 personer under loppet av året. Denna ökning av industrisysselsättningen hade, som framgått ovan, kunnat vara ännu större. Trots det goda arbetsmarknadsläget ökade antalet sysselsatta i arbetsmarknadsutbildning (exkl. antalet sysselsatta med den s. k. ”25-kronan” till permitteringshotad personal), beredskapsarbeten och övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Först mot slutet av 1979 började antalet sysselsatta i beredskapsarbeten att minska.

Enligt utskottets uppfattning styrker den. utifrån tillgänglig produktionsoch arbetsmarknadsstatistik, ovan beskrivna utvecklingen tesen att flexibiliteten i den svenska ekonomin var lägre än väntat. När därför efterfrågan sköt fart och produktionen kom i gång ordentligt nåddes snabbt kapacitetstaket. och en ökad andel av efterfrågan fick tillgodoses genom import. I stället för att hålla tillbaka prishöjningarna och därmed öka möjligheterna att återvinna marknader här hemma och utomlands valde många företag i detta läge att förbättra sin finansiella position. Det var också, som noterats tidigare, naturligt med hänsyn till lönsamhetsutvecklingen under åren dessförinnan. Det hade varit naturligt att vänta sig en snabbare löneglidning när företagen mötte rekryteringssvårigheter. Enligt konjunkturinstitutets beräkningar ökade löneglidningen för industriarbetare 1979 emellertid bara marginellt snabbare än under 1978.

Den ovan refererade utvecklingen pekar på ett dilemma för den ekonomiska politiken. Trots en förbättring av kostnadsläge och lönsamhet synes det i vissa lägen ta relativt lång tid innan dessa effekter värker ut i form av relativprissänkningar. Dessa prissänkningar är i sin tur en förutsättning för att via marknadsandelsvinster få i gång en volymexpansion som är så kraftig att kapacitetsutbyggnaden, investeringarna, tar fart. Samtidigt reser det förbättrade vinstläget ökade krav på lönehöjningar som kan medföra att de väntade effekterna på relativpriserna kanske inte hinner slå igenom innan efterfrågan från exportmarknaderna börjar mattas av. Risken är då stor. ifall hemmaefterfrågan fortfarande är stark, att företagen höjer sina priser här hemma i syfte att hålla uppe försäljningsintäkterna. Den nödvändiga

Fili 1979/80:40

högre import. Vid nuvarande relativt höga kapacitetsutnyttjande i den svenska ekonomin är det rimligt att anta att omkring hälften av den tillkommande konsumtionsökningen utgörs av import.

Enligt utskottets uppfattning är det motiverat att förutse att industrins konkurrensläge kommer att redan i år utvecklas mindre gynnsamt till följd av den snabbare lönekostnadsutvecklingen jämfört med den reviderade finansplanens huvudalternativ. Mot den bakgrunden har regeringens exportvolymprognos justerats ned medea 0,5 %. Exporttillväxten kan dock bli ännu lägre ifall den nu pågående arbetskonflikten i hamnarna blir långvarig. Importen torde öka snabbare till följd av det sämre konkurrensläget. Beroende pä den högre konsumtionstillväxten men även till följd av sämre konkurrensläge pa hemmamarknaden bedöms importtillväxten sammantaget bli drygt 1 c/r högre än enligt prognosen i den reviderade finansplanen.

Den något sämre volymutvecklingen för exporten motverkas kortsiktigt vad gäller effekten på handels- och bytesbalanserna för år 1980 åtminstone delvis av att exportprisprognosen justeras lipp. Det finns nämligen anledning anta att den internationella prisutvecklingen blir något snabbare än vad som förutses i finansplanen. Prisstegringstakten för varuexporten har därför justerats upp något. Konsekvenserna på utrikesbalansen av de nya exportoch importbedömningarna framgår av tabell 3. Försämringen jämfört med finansplanens prognos uppgår till ca 1,5 miljarder kr.

Vad gäller fmwfewtgsbedömningarna finns f. n. inte underlag för att bedöma lönerörelsens effekter på investeringsbenägenheten i näringslivet. Det försämrade konkurrensläget torde dock medföra sämre lönsamhet, vilket påverkar industrins investeringsvilja negativt åren framöver.

Tabell 3. Bytesbalans 1980

Miljoner kr., löpande priser

1979 Den revide- Aktuell be rade

finans- domning för planens hu- 1980 vud alternativ 1980 -

Export av varor

118 030

138 000

138 200

Import av varor

122 343

145 100

146 500

Handelsbalans

- 4 313

- 7 100

- 8 300

Tjänstenetto

- 5 342

- 6 000

- 6 200

Transfereringsnetto

- 9 309

- 12 400

- 12 400

Korrigeringspost för tjänster och transfereringar

8 000

8 900

8 91X1

Bytesbalans

- 10 964

- 16 600

- 18 000

FiU 1979/80:40

nen, nämligen att hushållen kommer att spara ca 9,6 % av sina disponibla inkomster i år, skulle den privata konsumtionen komma att öka med 2,5 % i volym.

Det kan anföras skäl såväl för en hö jd som för en sänkt sparkvot till följd av avtalsuppgörelsens utfall. Till de faktorer som på kort sikt påverkar sparbeteendet hör förväntningarna om den framförliggande inflations- och sysselsättningsutvecklingen. I en ekonomi med starkt stigande priser är det speciellt svårt att göra prognoser över hushållens sparbeteende. Utskottet har inte funnit tillräckligt starka skäl för att frångå konjunkturinstitutets antagande om en i stort sett oförändrad sparkvot mellan 1979 och 1980. Det nya sparobligationslån sorn aviserats till juni månad torde dock öka sparandet något. Skulle sparandet öka. medför det att konsumtionstillväxten blir långsammare, vilket medför lågre produktion, lägre import och lägre bytesbalansunderskott.

Som framgår av tabell 2 innebär den nya bedömningen för den privata konsumtionens tillväxt en relativt kraftig upprevidering jämfört med kompletteringspropositionens prognos. Den högre konsumtionen leder till

Tabell 2. Försörjningsbalans 1979-1980

Procentuell volymförändring. 1975 års priser

Miljarder kr. 1979. löpande priser

1979 Den revide- rade finans- planens huvudalter- nativ 1980

Aktuell bedömning för 1980

Tillgång

BNP

3.5 Import av varor och tjänster 142.9

därav: varor

6.4 Summa tillgång

578,1

4.1 Efterfrågan

Bruttoinvestering

4.4 Näringsliv

därav: industri

15.0 Statliga myndigheter och

affärsverk

7.3 Kommuner

3.1 Bostäder

-2.0

Lagerinvestering

1.8'

0.7*

0.7*

Privat konsumtion

2.5 Offentlig konsumtion

2.8 Statlig

0.2 Kommunal

4.0 Export av varor och tjänster 133.6

därav: varor

5.6 Summa efterfrågan

578,1

'Förändring i procent av föregående ars BNP.

FiU 1979/80:40

förskjuts mot andra halvåret 1980. Detta innebär att efterfrågan inom landet ökar betydligt mer än i andra länder vilket, som utskottet noterat ovan, är ägnat att inge oro för den fortsatta utvecklingen.

Utblick mot 1980-talet

Den svenska ekonomin brottas med flera djupgående problem. De ekonomisk-politiska åtgärder som vidtas tar tid att genomföra och får full effekt först på flera års sikt. Konjunkturpolitik som definitionsmässigt arbetar i det korta perspektivet måste utformas mot bakgrund av en medelfristig bedömning. Den reviderade finansplanen och nationalbudgeten innehåller därför också en analys av den ekonomiska utvecklingen på tre års sikt.

För den internationella utvecklingen bygger utblicken på ett avmattningsperspektiv. Det har antagits att den nedgång i den internationella konjunkturen som förutses under andra halvåret i år inte blir sä djup som efter den förra oljekrisen. Däremot väntas nedgången bli ganska utdragen, och den återhämtning som förutses under 1982 väntas bli relativt försiktig. Detta förlopp bygger på tre antaganden. För det första är flera OECD-länder inriktade på att bekämpa inflationen. Som medel används en stram penningpolitik. Då inflationstrycket är mycket starkt i mänga länder kommer det att ta tid innan prisstegringarna har dämpats. För det andra förutses de stora bytesbalansunderskott som många länder dras med efter oljeprishöjningarna medföra en fortsatt försiktig finans- och penningpolitik. För det tredje bedöms risken för nya oljeprisstegringar lägga ytterligare en restriktion på industriländernas ekonomiska politik. Antagandena för den internationella ekonomiska utvecklingen sammanfattas i nedanstående tablå.

Tablå 3

Internationell utveckling

Procentuell förändring

1982 BNP. OECD

3.3 Världshandel

6 Priser i internationell handel för bearbetade varor

7 Källa: Reviderade finansplanen 1980.

Prisantagandet förutsätter att det i OECD-länderna inte sker några ytterligare lönestegringar som kompensation för de redan genomförda oljeprishöjningarna. Vidare förutsätts att det inte sker några ytterligare realprishöjningar pä olja under perioden.

FiU 1979/80:40

27 Regeringens prognos för bostadsinvesteringarnas tillväxt på 2.5 % i volym 1980 grundas på ett antagande om en igångsättning av 57 000 lägenheter. Enligt preliminära statistiska uppgifter påbörjades under januari-mars 1980 hus med sammanlagt 8 783 lägenheter. En jämförelse med motsvarande preliminära uppgifter för januari-mars i fjol visar att det totala påbörjandet minskat med ca 10 %.

De faktorer som i första hand verkat återhållande pä nybyggandet torde vara befarade avsättningssvårigheter vid den bostadskostnadsnivå som väntas föreligga vid färdigställandet och bristen pä byggnadsarbetare i storstadsområdena. Utskottet erinrar dock om att riksdagen nyligen (prop. 1979/80:100 bil. 16, CU 1979/80:22) beslutat införa s. k. produktionskostnadsbelåning, vilket kommer att sänka eljest uppkomna kapitalkostnader i nybyggda flerbostadshus.

Mot bakgrund av hur igångsättningen utvecklats hittills under 1980 anser utskottet det vara motiverat att justera ner bostadsinvesteringsprognosen något. Enligt de beräkningar som utskottet gjort är det motiverat att förvänta sig att bostadsinvesteringarna minskar med ca 2 % mellan 1979 och 1980. Det innebär ett antagande om en igångsättning av omkring 53 000 lägenheter i stället för de i propositionen antagna 57 000. Hänsyn har därvid tagits till att införandet av s. k. produktionskostnadsbelåning kommer att ha en viss stimulerande inverkan på bostadsbyggandet under andra halvåret 1980.

De förändrade bedömningarna vad avser den privata konsumtionen och utrikeshandeln jämfört med kompletteringspropositionen torde också innebära vissa förändringar för lagerinvesteringsprognosen. Utskottet anser det dock inte meningsfullt att försöka precisera någon nv lagerbedömning utifrån de schablonmässiga justeringar som gjorts av privat konsumtion, export och import. Antagligen torde man få räkna med en mer accentuerad neddragning av handelns lager till följd av konsumtionsökningen men också en mer markerad färdigvarulageruppbyggnad i industrin mot slutet av året på grund av ökade avsättningssvårigheter till följd av ett försämrat konkurrensläge.

Bedömningarna vad gäller den offentliga konsumtionens utveckling 1980 finner inte utskottet anledning att justera med hänsyn till avtalsuppgörelsen.

Vid bestämning av den totala produktionen kan produktionsbortfallet i industrin till följd av den omfattande arbetsmarknadskonflikten i början av maj månad uppskattas till ca 1 % räknat på årsbasis. En del av detta torde dock komma att tas igen i form av ökat övertidsuttag etc. Den ökade konsumtionsefterfrågan leder också till ökad produktion. Utskottets nedrevidering av bostadsbyggnadsprognosen innebär att den totala produktionen blir något lägre än i regeringens bedömning. Sammantaget innebär prognoserna en BNP-tillväxt 1980 pä 3.5 r/c. vilket är 0.5 c/< lägre än kompletteringspropositionens prognos.

Sysselsättningsläget kan väntas bli fortsatt gott även mot slutet av året.

Den ovan beskrivna utvecklingen medför att tyngdpunkten i tillväxten

FiU 1979/80:40

miljarder större än i alternativ I. I alternativ I har dessutom grunden lagts till en fortsatt förbättring av bytesbalansutvecklingen genom att företagen här genom investeringar och relativa kostnadsförbättringar har skaffat sig en förstärkt konkurrensposition.

Med hänsyn till att det beräknade utfallet av avtalsuppgörelsen i maj avsevärt förändrar bedömningen av det första året i perioden, i varje fall för huvudalternativet I, är det enligt utskottets mening viktigt att diskutera hur detta påverkar bedömningen för 1981 och 1982. Utskottet har inte haft möjlighet att genomföra en ny genomarbetad bedömning för den svenska ekonomin under den aktuella perioden utan nöjer sig med några kommentarer. Lönekostnadsutvecklingen spelar en central roll i 1981—1982-utblicken. De rörliga produktionskostnaderna i tillverkningsindustrin består till ungefär en tredjedel av löner och till två tredjedelar av insatsvaror och inköpta tjänster. Löneinnehållet i dessa senare poster är betydande varför den totala lönekostnadens andel torde vara närmare tre fjärdedelar av produktpriset. Kapitalförslitningen, den fasta kostnad som mäter kostnaden för utnyttjande av realkapital, motsvarar bara ungefär 5 % av de rörliga kostnaderna.

Utfallet av den preliminära avtalsuppgörelsen i maj innebär att kostnadsutvecklingen 1980 blir ungefär 3 % snabbare än vad som förutsetts i alternativ I. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det är möjligt att realisera den löne- och prisutveckling för 1981 som förutsetts i alternativ I. Överskjutande avtal från 1980 jämte en löneglidning i samma storleksordning som under de senaste åren skulle inteckna större delen av det löneutrymme som anges i alternativ 1. Samtidigt visar beräkningarna på angelägenheten av att uppnå en relativt låg lönekostnadsökning. Aven erfarenheterna från 1980 talar härför. I och med att vinsterna förbättrats torde också möjligheterna att genom en låg lönekostnadsökning uppnå relativa prissänkningar ha ökat. Enligt utskottets uppfattning är det därför nödvändigt att hitta en kombination av ekonomisk-politiska åtgärder som möjliggör en kostnadsutveckling i stort sett enligt vad som förutses i alternativ I ovan. Lyckas vi inte få ned underskottet i vår bytesbalans utan fortsätter att ha underskott i nuvarande storleksordning hamnar vi i en ytterligt allvarlig situation.

Den statliga nettoupplåningen utomlands uppgick för 1979 vid ett bytesbalansunderskott på 11 miljarder kr. till ca 9 miljarder kr. Bytesbalansunderskottet för 1980 uppskattas nu bli 18 miljarder kr. Kravet på den statliga upplåningen ökar således kraftigt. Det är önskvärt att den icke statliga sektorn tar en större andel av utlandsupplåningen, men man torde likväl få räkna med att statens upplåningsbehov kommer att ligga i intervallet 13-17 miljarder kr.

Den utlandsupplåning som vi har haft under senare år har inneburit att förändringarna i valutareserven varit relativt måttliga trots vårt stora bytesbalansunderskott. Utskottet ställer sig dock frågande till om vi länge till

FiU 1979/80:40

29 För den inhemska ekonomiska utvecklingen anges tvä utvecklingsvägar. Alternativen är uppbyggda kring två olika antaganden om löneutvecklingen. 1 det lägre alternativet (I) antas löneökningen 1980 uppgå till 7.5 r/r. medan den 1981 och 1982 skulle uppgå till 6 % per år. 1 det högre alternativet ökar lönerna med 10 % 1980 och 1981 och med 9 % 1982. Det förutses vidare att såväl den privata som den offentliga konsumtionen kan pressas tillbaka för att ge utrymme för ökad kapitalbildning. Kalkylresultaten sammanfattas i tablån nedan.

Tablå 4

Nyckeltal för utvecklingen 1981-1982

Alt 1

1982 Alt. II 1980

1982 Reviderad

bedömning

för

1980 Årlig procentuell ökning Löneökning

11.2 Exportvolym

5.6 Importvolym

6.4 Privat konsumtion

2.5 Kommunal konsumtion

4.0 Industriinvesteringar

- 7.0

15.0 BNP

3.4 Konsumentpriser

12.5 Bytesbalans milj. kr.

-16 600

-18 3CX)

-13 300

-17 (KM)

-19 400

-16 800

-18 IKK)

Grundtanken är att skillnaden i löneutveckling leder till att vår industri får ett bättre konkurrensläge i alternativ I än i alternativ 11. Vidare blir inflationstakten lägre. Denna lägre inflationstakt uppnås i kalkylen bl. a. genom ett antagande om en uppskrivning av kronan med 1 r/c 1981 och 2 c/c 1982. Genom denna växelkursjustering dämpas export- och importpriserna i svenska kronor. Samtidigt dämpas den kraftiga vinstuppgång som alternativ

I medför, vilket antas medföra att de nominella lönekraven kan hållas på en låg nivå. Den förmånligare kostnadsutvecklingen för industrin ger utrymme för en vinstförbättring men också för en sänkning av relativpriserna såväl 1981 som 1982. Detta möjliggör marknadsandelsvinster båda åren. medan detta inte är möjligt i alternativ II.

Alternativ 1 ger en högre exportutveckling, bättre vinstläge och en lägre inflationsutveckling än alternativ II. I alternativ I ökar följaktligen industriinvesteringarna med 5 c/r 1981 och med 10 Vr 1982. I alternativ II minskar däremot industriinvesteringarna med 7 c/r 1981 och ökar med endast 5 c/c 1982.

Skillnaden i export mellan de båda alternativen medför en bättre bytesbalansutveckling i alternativ I. Slutåret beräknas bytesbalansunderskottet uppgå till 13.3 miljarder kr., medan motsvarande siffra för alternativ

II är 16.8 miljarder kr. Detta medför sålunda en utlandsupplåning som är 5

FiU 1979/80:40

skärps. Långsiktigt har dock även vi ett intresse av att främ ja framväxten av nya marknader.

På senare år har vi på ett påtagligt sätt blivit medvetna om vårt stora oljeberoende. Även bortsett från oljan är vi genom vår mycket omfattande utrikeshandel sammanvävda med det internationella ekonomiska systemet. Vår kreditpolitik kan t. ex. inte drivas oberoende av vad som händer pa de internationella kredit- och kapitalmarknaderna. Sett i detta vidare perspektiv innebär vår stora utländska skuldsättning att vi försvårar för de icke-oljeproducerande u-länderna att låna på de internationella kapitalmarknaderna. Menar vi allvar med vår internationella solidaritet måste vi anpassa vår standard till de resurser vi har.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet har i det föregående redovisat och kommenterat huvuddragen i de riktlinjer för den ekonomiska politiken som dras upp i propositionen.

I motionen 2063, den socialdemokratiska partimotionen, gör motionärerna en uppräkning av flera av de problem som den svenska ekonomin brottas med. Utskottet konstaterar att de flesta punkter som motionärerna anger sammanfaller med dem som angetts i regeringens finansplaner under de senaste åren. Utskottet noterar emellertid att motionärerna tycks underskatta de problem som många företag fortfarande lider av efter kostnadskrisen i mitten av 1970-talet, då lönekostnaderna mitt under en internationell lågkonjunktur steg med över 40 %. Motionärerna anför att företagen föredragit att öka sina vinster i stället för att sänka sina relativpriser och att ”företagen därför inte visat det ansvar för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen som löntagarna för sin del tagit på sig". Utskottet har ovan för sin del konstaterat att företagen inte sänkt sina relativpriser under 1979. Det måste samtidigt noteras att lönsamhetsförbättringar var helt oundgängliga i många företag. Bruttovinstmarginalerna 1979 nådde ändock inte upp till vad som noterades ens under lönsamhetssvackan 1971-1972. Vid jämförelser mellan 1979 och lågkonjunkturåren 1971-1972 finns det också anledning ha i minnet att prisökningstakten på de flesta varor var helt obetydlig 1971 och 1972 och att de realiserade prisstegringsvinsterna följaktligen var mycket små. Under 1979 var däremot prisstegringsvinsterna stora. Den rent operativa bruttomarginalen, med varuförbrukningen värderad till återanskaffningspriser, var därför troligen fortfarande lägre 1979 än 1971 och 1972.

Motionärerna anför vidare att regeringen försöker "hänföra misslyckandet av sin ekonomiska politik till oljeprisstegringarna under 1979" och alltså, underförstått, överdrivit dessa. Utskottet vill här för sin del bara notera att prisstegringarna 1979 på råolja och petroleumprodukter, sedan hänsyn tagits till reexporten, motsvarade en belastning på bytesbalansen om 8,5 miljarder

FiU 1979/80:40

kan ha en utlandsupplåning i storleksordningen 1,5 miljarder kr. per månad. Flera faktorer talar enligt utskottets mening emot att så skulle vara fallet.

Vår kapitalimport under 1970-talet var en relativt god affär så länge räntekostnaderna låg på ungefär samma storleksordning som inflationen. Läget har emellertid förändrats. Räntorna har stigit mycket kraftigt internationellt och vi måste framöver räkna med att ta utlandslån som innebär att långivarna får en positiv realränta. Vi måste också utgå från att den reala tillväxten i vårt land blir klart lägre än under 1960- och 1970-talen och kommer att ligga under lånens reala kostnad. En ökad kapitalimport blir då en mycket olönsam affär.

Man torde också få räkna med att det blir betydligt svårare att få låna pä de internationella kapitalmarknaderna.

Med ett stadigvarande stort bytesbalansunderskott växer totalskulden snabbt. Lånekostnaderna stiger också snabbt. Vi kommer därmed inte bara att behöva låna till det löpande underskottet inkl. räntorna utan vi måste också öka upplåningen för att klara amorteringar och omsättning av lån. Med nuvarande takt i ökning av skulden skulle vår samlade medel- och långfristiga bruttoskuld vid mitten av 1980-talet komma att motsvara ca 25-30 % av BNP. Risken är enligt utskottets uppfattning stor att vi med nuvarande utveckling inom relativt kort tid skulle hamna i en situation med minskad ekonomisk rörelsefrihet.

Av den utblick mot 1981 och 1982 som redovisas ovan framgår att bytesbalansunderskottet 1982 även i det industriexpansiva alternativet uppskattas bli ca 13 miljarder kr. Betingelserna för att kunna uppnå detta har som nämnts också försämrats. Enligt utskottets mening kan vi inte skjuta tidpunkten för extern balans alltför långt bort i tiden. Det bör observeras att även om vi skulle uppnå jämvikt 1985 i våra utrikes affärer vad gäller varor och tjänster skulle ändå bytesbalansen uppvisa ett underskott pä ca 10 miljarder kr. på grund av de räntor vi måste betala till utlandet. Den långtidsutredning för perioden 1980-1985 som avses bli framlagd mot slutet av det här året kommer att ge ett mer detaljerat underlag för en realistisk bedömning av våra möjligheter att hantera vår externa balans.

I ett ännu längre och mer globalt perspektiv är det uppenbart att betingelserna för vår ekonomiska utveckling pa ett avgörande sätt har förändrats. Vi måste sålunda vara medvetna om att det teknologiska försprång gentemot flertalet övriga industriländer som vi hade efter andra världskrigets slut i stort är inhämtat. Vidare sprids teknik och kunskaper i dag mycket snabbare än förr. I mänga lågindustrialiserade länder kan man därför i dag arbeta med en högmodern produktionsteknologi till kostnader för råvaror och arbetskraft som är avsevärt lägre än vära. Sverige har i manga sammanhang välkomnat och aktivt verkat för att fa i gang denna industrialiseringsprocess i u-länderna som leder till höjd levnadsstandard i de fattiga länderna. På kort sikt leder det till att konkurrensen pä världsmarknaden

FiU 1979/80:40

motionärerna förordar för lägre hyror skulle kraftigt öka budgetunderskottet och snedvrida prisbildningen. Vad slutligen gäller yrkandet i motionen om vad som benämns ett progressivt samhälleligt industrialiseringsprogram får utskottet hänvisa till de motiveringar utskottet anförde vid behandlingen av dessa frågor i februari månad i år (FiU 1979/80:15).

Riksdagen föreslås i yrkande 8 uttala sig för en bostadspolitik för lägre hyror i enlighet med vad som anförts i motionen och hos regeringen hemställa om erforderliga initiativ. Förslaget motiveras i allt väsentligt genom en sammanfattning av förslag i tidigare motioner som behandlats i betänkandet CU 1979/80:22 och som avslagits av riksdagen. Enligt finansutskottets mening finns inte anledning till ändrade bedömningar i dessa frågor.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 2066 i vad avser yrkandena

1. 7, 8 och 12.

Med vad utskottet här anfört i fråga om riktlinjer för den ekonomiska politiken tillstyrker utskottet att riktlinjerna i propositionen läggs till grund för politikens inriktning och att motsvarande riktlinjer i motionerna 2063 (s) och 2066 (vpk) avvisas.

Insatser för att underlätta nya löneavtal m. rn.

Utskottet har i avsnittet "Svensk ekonomi under 1980" i det föregående redovisat beräknade effekter för hushållen och samhällsekonomin av den preliminära avtalsuppgörelsen. Därav framgår att effekten på den privata konsumtionen blir relativt kraftig; volymtillväxten 1979-1980 beräknas nu till 2,5 % mot tidigare antagna 1,7 %. Utskottet vill vidare framhålla att den tillfälliga höjningen av den särskilda skattereduktionen leder till ett inkomstbortfall för staten som har beräknats till 900 milj. kr. Kostnaderna för de höjda livsmedelssubventionerna har uppskattats till l miljard kr. för budgetåret 1980/81. Det är sålunda fråga om en mycket betydande belastning på statsbudgeten som ökar budgetens underskott. Detta ökar även behovet av upplåning utomlands.

Finansutskottet har i fråga om propositionen 181 i yttrande till skatteutskottet (FiU 1979/80:7 y) sammanfattat sin uppfattning enligt följande:

”Finansutskottet vill understryka att förslaget om lättnader i inkomstbeskattningen för fysiska personer liksom de aviserade livsmedelssubventionerna och förslaget om obligatoriska vinstavsättningar får ses i sitt sammanhang. Åtgärderna ingår i förutsättningarna för den uppgörelse som ingåtts på arbetsmarknaden. De torde inte kunna avvisas av riksdagen utan att de preliminärt ingångna avtalen rivs upp. Mot den bakgrunden bör enligt finansutskottets mening förslagen i propositionen i sina huvuddrag bifallas av riksdagen.”

FiU 1979/80:40

kr. Visserligen motvägdes oljeprisstegringen delvis av exportprisutvecklingen på hl. a. råvaror och bearbetade varor; men oljeprisstegringarna innebar likväl en terms-of-trade-förlust år 1979 motsvarande närmare 2 % av BNP.

Motionärerna presenterar sedan flera punkter som anges utgöra hörnstenarna i en socialdemokratisk politik för 1980-talet. Utskottet noterar att en utgångspunkt för motionärerna är att det är helt nödvändigt att konsumtionen , såväl den privata som den offentliga, under en följd av år framöver växer långsammare än BNP. Utskottet kan instämma i flera av motionärernas synpunkter. Bl. a. slår man fast att Sverige är en öppen ekonomi och att det är helt nödvändigt, ifall vi vill bibehålla vår nuvarande levnadsstandard, att vi även i fortsättningen deltar i det internationella handelsutbytet. Till detta vill utskottet bara tillägga att detta konstaterande kräver att vår pris- och kostnadsutveckling inte får komma i otakt med omvärldens. Utskottet noterar också med tillfredsställelse att motionärerna slår fast att skattepolitiken måste utformas så att den bl. a. uppmuntrar till arbete, produktiva insatser och sparande. Utskottet måste dock i likhet med vad som var fallet vid behandlingen av den socialdemokratiska partimotionen i anledning av finansplanen (FiU 1979/80:15) konstatera att motionärernas mål och riktlinjer samt medlen att uppnå dessa mål endast är skissartat angivna. Det torde stå klart att utskottets och motionärernas uppfattning om medlen att vrida den ekonomiska utvecklingen i Sverige rätt skiljer sig åt på väsentliga punkter. Motionärerna yrkar också att det prisstopp som gällde mellan 27 mars och 16 maj i år borde ha utsträckts till den 1 juli i år. Mot bakgrund av det beräknade utfallet av den preliminära uppgörelsen på arbetsmarknaden konstaterar utskottet att ett allmänt prisstopp inte längre är möjligt att upprätthålla.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1 och 2 i motionen 2063.

I motionen 2066 (vpk) ger motionärerna en beskrivning av de senaste årens ekonomiska politik som utskottet står främmande för. Motionärerna behandlar flera av de svåra balansproblem som vårt land brottas med. Enligt utskottets uppfattning bagatelliserar motionärerna flera av problemen bl. a. vad gäller underskottet i bytesbalansen och budgetunderskottet. Vad gäller problemet med den utlandskonkurrerande sektorn förordar motionärerna en politik som syftar till att på sikt minska exportberoendet och i stället satsa på att "tillgodose samhälleliga behov”. Detta innebär då, enligt utskottets mening, att vi kraftigt måste dra ned importen. Med det stora importberoende som vi har, inte bara vad avser konsumtionsvaror utan också i hög grad industrivaror, kommer en sådan politik att innebära en kraftig sänkning av medborgarnas standard. Motionärerna reser också flera krav som de vill se genomförda, bl. a. prisstopp under 12 månader och en bostadspolitik för sänkta hyror. Ett generellt prisstopp under ett års tid torde bl. a. med hänsyn till utfallet av den senaste avtalsrörelsen vara helt omöjligt. De åtgärder som

3 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

36 Med hänvisning till vad jordbruksutskottet anfört avstyrker finansutskottet motionen 2078.

I motionen 2079 (vpk) har begärts att riksdagen skall uttala sig för ett förbud mot höjning av statliga taxor och avgifter. Utskottet, som delar föredragandens bedömning i propositionen att stoppet för höjning av statliga taxor och avgifter inte kan upprätthållas mot bakgrund av de avtal som träffats, avstyrker motionsyrkandet.

Övrigt

Regeringen har i propositionen föreslagit att extra starthjälp på 15 000 kr. lämnas till byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen och Värmlands län som flyttar och tar byggnadsarbete i Stockholms län.

1 motionerna 2061, 2062, 2063 och 2066 yrkas avslag härpå.

Arbetsmarknadsutskottet anser i sitt yttrande (AU 1979/80:5 v) att förslaget om extra starthjälp passar mindre väl in i det nuvarande systemet för flyttningsbidrag. En del frågor, såsom de skattemässiga konsekvenserna av förslaget, är inte heller närmare belysta. Skall man pröva flvttningsbidragens utformning bör detta enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning göras utifrån ett mer fullständigt underlag än det som presenteras i propositionen, lämpligen i samband med de pågående övervägandena om den framtida sysselsättningspolitiken. Arbetsmarknadsutskottet avstyrker förslaget om extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

Finansutskottet ansluter sig till arbetsmarknadsutskottets mening rörande förslaget i propositionen och tillstyrker sålunda motionerna 2061. 2062. 2063 (yrkandet 4) och 2066 (yrkandet 2).

Finansutskottet vill i sammanhanget emellertid allmänt framhålla betydelsen av samhällsekonomins förmåga till anpassning vid ändrade förutsättningar. I ett föregående avsnitt har utskottet pekat på några viktiga omständigheter vid tolkningen av utvecklingen under senare är. varvid en tendens till minskad anpassningsförmåga framträtt. Skall vi kunna upprätthålla full sysselsättning samtidigt med en återhållen pris- och kostnadsutveckling måste arbetsmarknaden i Sverige fungera bättre och smidigare än i våra konkurrentländer.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionerna 1979/80:150 bilaga 1 moment 1 och 1979/80:181 moment 1 samt med avslag pä motionerna 1979/80:2063 yrkandet 1. 1979/80:2066 yrkandet I och 1979/80:2080 yrkandet

FiU 1979/80:40

35 I motionen 2080 (s) kritiseras regeringens handlag' i samband med avtalsrörelsen. Man menar att regeringen på flera sätt bär ett tungt ansvar för att avtalsrörelsen inte kunde slutföras utan att vi först fått genomgå den största arbetsmarknadskonflikten i vårt land. Man redovisar i motionen också kritiska synpunkter på utformningen av de åtgärder som föreslås i propositionen 181 men säger sig acceptera regeringens förslag mot bakgrund av att de utgjort en förutsättning för de nyligen träffade löneuppgörelserna. Främst anförs kritik mot att man via livsmedelssubventioner stimulerar den privata konsumtionen i fel konjunkturfas.

Utskottet delar inte motionärernas redogörelse för förloppet i årets avtalsrörelse. Vi har sedan länge en stark tradition på svensk arbetsmarknad där de olika parterna fria och självständiga under eget ansvar har att träffa avtal om löner och övriga anställningsförhållanden. Statsmakterna kan på olika sätt försöka underlätta en uppgörelse. Inför 1980 genomfördes en skattereform som väsentligen gynnade de inkomstskikt i vilka de flesta löntagare befinner sig. Årets avtalsrörelse fördes emellertid under speciellt svåra förhållanden. Prisstegringstakten drogs upp mot slutet av 1979 och 1980 bl. a. till följd av oljeprishöjningen. För att underlätta förhandlingsarbetet lade därför regeringen den 27 mars i år fram ett paket vari aviserades vissa åtgärder som regeringen förklarade sig beredd att vidta. Utskottet vill nu bara konstatera att en preliminär uppgörelse nåddes på stora delar av arbetsmarknaden och att regeringspaketet verksamt torde ha bidragit därtill.

Med det anförda avstyrks yrkandet 1 i motionen 2080 såvitt nu är i fråga. Riksdagen bör enligt utskottets mening lämna utan erinran vad föredraganden anfört i propositionen om insatser för att underlätta nya löneavtal.

Utskottet har som framgått av det anförda ingen erinran mot att åtgärderna för att underlätta de nya löneavtalen innefattar ökade livsmedelssubventioner.

I motionen 2078, begärs att det tillskott av budgetmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli fördelas så att fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål främjas.

Jordbruksutskottet framhåller i sitt yttrande över motionen (JoU 1979/ 80:2 y) det värdefulla i att kost- och näringsfrågor liksom sambandet mellan kostvanor och hälsotillstånd ägnas ökad uppmärksamhet från berörda myndigheters och samhällsorgans sida och att man även beaktar vilka medel som kan användas för att styra konsumtionen med hänsyn till kost- och näringsäspekter. Beträffande livsmedelssubventionernas fördelningspolitiska effekter påpekas i yttrandet att dessa tillkommit som ett' stöd till barnfamiljer och låginkomsttagare. Undersökningar och överväganden rörande subventionernas effekter i olika avseenden pågår bl. a. vid statens jordbruksnämnd och i den år 1978 tillsatta livsmedelsberedningen. Mot denna bakgrund anser jordbruksutskottet att motionsyrkandet inte bör föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

FiU 1979/80:40

38 B. BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag 1980/81 m. m.

I propositionen 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den kommunala ekonomin,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1980/81, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

dels

11. berett riksdagen tillfälle att yttra sig över vad som anförts i propositionen om en sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken existerande fonder,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen beträffande

12. utnyttjandet av finansfullmakten,

14. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen

5. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om redovisning av innehållet i regeringens program för sanering av statsfinanserna,

9. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om den kommunala ekonomin.

1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ingående analys av kostnaderna för genomförandet av socialtjänsten,

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar

3. att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i motsvarande del,

4. att avslå regeringens förslag till riktlinjer för den kommunala ekonomin.

FiU 1979/80:40

1 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande fortsatt allmänt prisstopp att riksdagen avslår motionerna 1979/80:2063 yrkandet 2 och 1979/80:2066 yrkandet 7,

3. beträffande uttalande om en bostadspolitik för lägre hyror att riksdagen avslår motionen 1979/80:2066 yrkandet 8,

4. beträffande progressivt industrialiseringsprogram att riksdagen avslår motionen 1979/80:2066 yrkandet 12,

5. beträffande främjande av fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål vid fördelning av tillskott av budgetmedel att riksdagen avslår motionen 1979/80:2078,

6. beträffande uttalande om stopp för höjning av statliga taxor och avgifter att riksdagen avslår motionen 1979/80:2079 yrkandet 1.

7. beträffande extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare att riksdagen med bifall till motionerna 1979/80:2061. 1979/ 80:2062, 1979/80:2063 yrkandet 4 och 1979/80:2066 yrkandet 2 avslår regeringens förslag i propositionen 1979/80:150 bilaga 1 moment 2.

FiU 1979/80:40

var budgeten i stort sett balanserad. 1970/71 uppgick underskottet till 1.5 % av BNP, 1974/75 till 4 % och 1979/80 till 10.5 %.

Utgiftsutvecklingen är, anför föredraganden, ett resultat av successiva beslut om reformer. De regler som styr kostnadsutvecklingen, sedan reformerna väl beslutats, har i mycket liten grad varit kopplade till den ekonomiska tillväxten. Utgifterna har därför fortsatt att öka i ungefär samma takt även under perioder då tillväxten i ekonomin varit mycket låg.

Det har enligt regering och riksdag inte funnits utrymme för statliga skattehöjningar i den utsträckning som har krävts för att hålla takt med den statliga utgiftsutvecklingen. Tvärtom har de årliga skatteomläggningarna under 1970-talet inneburit att de statliga inkomstskatterna som andel av BNP successivt sjunkit. Samtidigt har kommunernas och socialförsäkringens utgiftsutveckling medfört att kommunalskatten och arbetsgivaravgifterna ökat kraftigt. Totalt har en kraftig skärpning av skattetrycket uppstått. De totala skatterna som andel av BNP till marknadspris steg från 40 % år 1970 till 53 % år 1977. Därefter har en uppbromsning skett. Det finansiella sparandeunderskott som på detta sätt uppkommit har helt koncentrerats till statsbudgeten.

Skattetrycket har enligt föredraganden nu nått en sådan nivå att det inte kan höjas väsentligt mer. De negativa effekterna av stora skattehöjningar på människornas beteende och konkurrenskraften är helt uppenbara. De växande problemen med ett utbrett skatteundandragande torde vara ett tecken på att det finns gränser för vad människorna ser som ett rimligt skatteuttag. Härtill kommer de växande administrativa problem som följer med ett ökat skattetryck.

Föredraganden anmäler vad gäller statsinkomsterna att han senare av i första hand hälso- resp. energipolitiska skäl avser att föreslå en höjning av skatterna på drycker, tobak samt energi. De planerade höjningarna beräknas öka statsinkomsterna under budgetåret 1980/81 medea 1,5 miljard kr. netto. Denna inkomstförstärkning har föredraganden beaktat vid beräkning av medelsbehovet under anslaget för oförutsedda utgifter.

Föredraganden redovisar vad gäller statsutgifterna de iner betydande särpropositioner som framlagts under våren 1980. 1 budgetpropositionen underströks att det var regeringens avsikt att begränsa antalet frågor sorn tas upp i särpropositioner. Belastningen för budgetåret 1980/81 av de särpropositioner med kostnadskonsekvenser som har lagts fram beaktades i budgetförslaget under anslaget till oförutsedda utgifter. Totalt uppgår anslagsökningarna till följd av dessa särpropositioner och vissa andra av riksdagen fattade beslut till 4 564 milj. kr. Den kassamässiga belastningen budgetaret 1980/81 beräknas till ca 2,5 miljarder kr.

De förändringar av statsbudgeten som föredraganden redovisar sammanfattas i tabell 4. Som framgår av tabellen överensstämmer budgetunderskottet för innevarande budgetår i stort med beräkningen i budgetpropositionen. För budgetåret 1980/81 beräknas budgetunderskottet nu komma att uppgå

FiU 1979/80:40

6. att till regeringen som sin mening ge till känna vad som anförts i motionen om de av regeringen aviserade nedskärningarna av statsutgifterna,

Socialutskottet har avgivit yttrande över propositionen 150 bilaga 2 såvitt avser riktlinjer för den kommunala ekonomin och motionen 2064. Yttrandet (SoU 1979/80:4 y) är fogat som bilaga 3 till detta betänkande.

Arbetsmarknadsutskottet har avgivit yttrande över propositionen 150 bilaga 2 såvitt avser moment 11 (sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken existerande fonder) och motionerna 2061, 2062,2063 yrkandet 4 och 2066 yrkandet 2. Yttrandet (AU 1979/80:5 y) är fogat som bilaga 1 till detta betänkande.

Propositionen 150 bilaga 2

Underskottet i statsbudgeten har ökat snabbt under senare år. Detta är enligt föredraganden en följd av statsmakternas strävan att kompensera en vikande efterfrågan från främst exportmarknaderna och att därigenom hålla sysselsättningen uppe på en hög nivå. Budgetunderskottet har emellertid nu nått en sådan storlek att det inte ytterligare kan tillåtas öka. Politiken måste tvärtom inriktas på en successiv minskning av underskottet, bl. a. i syfte att undvika att det får inflationsdrivande effekter. Regeringen redovisar i kompletteringspropositionen riktlinjer för budgetpolitikens inriktning på längre sikt.

Inledningsvis lämnar föredraganden en kort översikt av budgetutvecklingen under en längre period. Budgetåret 1964/65 uppgick de statliga utgifterna till knappt 26 miljarder kr. Femton år senare, budgetåret 1979/80, har de mer än sjudubblats och uppgår till drygt 183 miljarder kr. Även statsinkomsterna har ökat kraftigt under denna period, från 26 miljarder kr. till 136 miljarder kr.

För att uttrycka utvecklingen i reala termer har inkomster och utgifter deflaterats med implicitprisindex för bruttonationalprodukten, den s. k. BNP-deflatorn. Sett över hela perioden har utgifterna ökat med i genomsnitt ca 6 % per år realt sett. medan inkomsterna i genomsnitt stigit med ca 4 % per år. Om man ser till enskilda år har takten i inkomst- och utgiftsutvecklingen varierat. Utgiftstillväxten har varierat mellan drygt 2 % och knappt 9 %, medan inkomsterna vissa år t. o. m. minskat och ett år, 1975/76, ökat exceptionellt kraftigt. Den viktigaste förklaringen till denna exceptionella uppgång var de mycket kraftiga löneökningar som inträffade åren 1975 och 1976. För en tid kunde ökningen dölja de underliggande tendenserna till ett växande budgetunderskott.

Skillnaden i den långsiktiga tillväxttakten mellan inkomsterna och utgifterna har lett till ett växande budgetunderskott. Vid mitten av 1960-talet

FiU 1979/80:40

Tabell 5. Statsinkomsternas utveckling 1974/75-1984/85

42 Genomsnittlig

procentuell

förändring

1974/75-

1978/79

1980/81 (milj. kr.)

Genomsnittlig

procentuell

förändring

1980/81-

1984/85

Mervärdeskatt

+ 18,6

37 300

+7,8

Inkomstskatt \

32 900

+4,9

Socialavgifter '

30 100

+3.2

Övriga inkomster

+ 12,1

48 159

+5,2

Totala inkomster

+ 13,3

148 459

+5,4

Vad gäller statsinkomsterna grundas beräkningarna på oförändrade skatteregler och avgiftssatser i den mån inte förändringar beslutats eller förutskickats. I årets långtidsbudget har bl. a. hänsyn tagits till de punktskattehöjningar som aviserats. Dessa beaktas dock på budgetens utgiftssida under anslaget till oförutsedda utgifter. Beräkningarna utgår beträffande åren 1980-1982 från samma antaganden rörande priser, löner och tillväxt i samhället som presenteras i den reviderade finansplanen. För perioden därefter har mer schablonmässiga antaganden gjorts. En årlig real tillväxt av bruttonationalprodukten om 2,5-3 % har förutsatts för långtidsbudgetperioden.

Statsinkomsternas årliga procentuella tillväxt under den framförliggande perioden skulle enligt långtidsbudgetkalkylen komma att uppgå till 5.4 % i löpande priser. Det bör därvid uppmärksammas att de aviserade skattehöjningarna beräkningstekniskt inte beaktats i långtidsbudgetens förändringstal för statsinkomsterna.

Statsutgifterna, exkl. statsskuldräntorna, beräknas i långtidsbudgeten minska med i genomsnitt 0,5 % årligen i fasta priser under den framförlig -

Tabell 6. Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85

Genomsnittlig

procentuell

förändring

1974/75-

1978/79

1980/81 (milj. kr.)

Genomsnittlig

procentuell

förändring

1980/81-

1984/85

Oförändrad pris- och lönenivå Utgifter exkl. statsskuldräntor

+ 7.0

186 737

- 0.5

Löpande priser Utgifter exkl. statsskuldräntor

+ 17.1

186 737

+ 4.0

Statsskuldräntor

+25.3

19 600

+22.2

Totala utgifter

+ 17,5

206 337

+ 6.1

FiU 1979/80:40

41 Tabell 4. Statsbudgeten 1979/80-1980/81

(Miljarder kr.)

1979/80

1980/81

Budgetprop.

1980 Ny beräk- ning

Budgetprop.

1980 Ny beräk- ning

Inkomster

148.4 Utgifter

206.3 Saldo

-19.0

-18,6

-55,4

-57.9

till närmare 58 miljarder kr. att jämföra med tidigare beräknade drygt 55 miljarder kr.

På utgiftssidan innebär de nya beräkningarna vissa förändringar i förhållande till vad som redovisades i budgetförslaget. Totalt räknar föredraganden med att utgifterna, jämfört med budgetpropositionen, minskar med 1.8 miljard kr. budgetåret 1979/8(1 och ökar med 2.5 miljarder kr. påföljande budgetår. Vad gäller budgetåret 1979/80 förklaras detta framför allt av att förbrukningen av reservationsmedelsbehållningar samt ianspråktagandet av rörliga krediter beräknas bli mindre än vad som beräknats tidigare. Förbudgetåret 1980/81 förklaras uppräkningen främst av ökade statsskuldräntor och ökade kostnader för vissa priskänsliga anslag till följd av de prisstegringar som inträffat under första kvartalet 1980. Bortsett från de nya förhållanden som redovisats överensstämmer beräkningen av utgifterna för budgetåret 1980/81 väl med den beräkning som gjordes i budgetpropositionen.

Föredraganden omnämner det åtgärdsprogram som regeringen lade fram i slutet av mars i syfte att underlätta avtalsförhandlingarna. Kostnaderna härför har inte beaktats i budgetförslaget.

Mot bakgrund av vad föredraganden anförde i budgetförslaget och de bedömningar som gjorts av finansutskottet i det av riksdagen godkända betänkandet över finansplanen och budgetförslaget (FiU 1979/80:15. rskr 1979/80:157) redovisar föredraganden i det reviderade budgetförslaget förslag till riktlinjer för budgetpolitiken pa något längre sikt. Som underlag för förslaget redovisas en omfattande kartläggning av budgetutvecklingen pä längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden.

Föredraganden understryker att långtidsbudgeten inte är någon plan eller prognos över statsutgifternas och statsinkomsternas utveckling. Beräkningarna av statens utgifter omfattar enbart de resurser som krävs för att olika verksamheter skall kunna bedrivas i enlighet med de beslut som statsmakterna redan har fattat och de åtaganden som gjorts för framtiden. I långtidsbudgeten görs alitsa inte nagla försök att förutse vilka beslut som statsmakterna kommer att fatta under perioden.

Fil) 1979/80:40

betydligt snabbare expansionstakt än de statliga konsumtions- och investeringsutgifterna. Gjorda åtaganden på exempelvis barnomsorgens och bostadspolitikens områden är här av betydelse. Som framgår av sammanställningen är emellertid statsskuldräntorna den snabbast stigande utgiftsposten i budgeten.

Till följd av långtidsbudgetens beräkningsmetodik borde man kunna förvänta sig att budgetunderskottet skulle minska eller i vart fall inte öka eftersom i beräkningstekniken ligger en erfarenhetsmässig underskattning av utgiftsutvecklingen. Metodiken innebär ju att inga försök görs att förutse eventuella nya beslut under perioden, t. ex. när det gäller de statliga investeringarna. 1 metodiken ligger också en viss undervärdering av utvecklingstakten för transfereringar, då prisomräkningar inte görs pä de anslag som saknar uttrycklig indexbindning, trots att den faktiska utvecklingen i många täll inneburit uppjusteringar genom beslut av regering och riksdag. Detta betyder att utgiftsberäkningarna är mycket snävt gjorda, understryker föredraganden.

Redan i beräkningarna i fjolårets långtidsbudget fanns en tendens till stigande underskott under långtidsbudgetperioden. Denna tendens har i årets beräkningar kraftigt förstärkts. De två viktigaste faktorerna bakom det under perioden växande budgetunderskottet är den beräknat långsammare ökningen i inkomsterna samt de snabbt växande statsskuldräntorna.

Statens budgetunderskott ökar således under perioden med drygt 20 miljarder kr. till 78.5 miljarder kr. Statsskuldräntorna beräknas för långtidsbudgetperiodens sista år uppgå till knappt 44 miljarder kr., vilket motsvarar drygt halva det beräknade budgetunderskottet för samma år.

Variationer i de antaganden rörande den framtida pris- och löneutvecklingen m. m. som legat till grund för långtidsbudgetkalkylen påverkar inte i avgörande grad saldoutvecklingen. Om antagandena ändras så att ökningstakten av lönesumman resp. priserna förutsätts ligga på en högre eller lägre nivå med bibehållen reallönestegring påverkas såväl statsbudgetens inkomstsida som dess utgiftssida med i huvudsak oförändrade budgetunderskott som resultat. Om skillnaden mellan lönesummeökning och inflation antas bli mindre och reallöneutvecklingen följaktligen ogynnsammare blir följden något ökande budgetunderskott. En högre räntenivå än vad som antagits i långtidsbudgeten leder till väsentligt ökade statsutgifter. Av längtidsbudgetkalkvlen kan emellertid dras slutsatsen att de statliga budgetunderskotten inte bara blir bestående utan stiger under perioden. Realistiska alternativa antaganden rörande den framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna slutsats. Utvecklingen enligt långtidsbudgeten framgår av tabell 8.

FiU 1979/80:40

gande femårsperioden. Jämfört med perioden 1974/75-1978/79, då statsutgifterna exkl. statsskuldräntorna i genomsnitt ökade med 7,0 % om året i oförändrad pris- och lönenivå, innebär långtidsbudgetens kalkyler en mycket dämpad utgiftsutveckling.

I löpande priser beräknas den genomsnittliga ökningen av de totala statsutgifterna under långtidsbudgetperioden till 6,1 % per år att jämföra med 17,5 % under perioden 1974/75-1978/79.

Eftersom statsskuldräntorna förväntas stiga snabbare än övriga statsutgifter blir den årliga genomsnittliga ökningen för statsutgifterna exkl. statsskuldräntorna något långsammare än för de totala statsutgifterna, eller 4,0 % i löpande priser.

För att belysa hur de statliga utgifterna direkt och indirekt ställer anspråk på samhällets reala resurser är det av intresse att studera utvecklingen såväl av de statliga konsumtions- och investeringsutgifterna som av transfereringarna och de finansiella transaktionerna. Fördelningen av utgifterna i realekonomiska termer framgår av tabell 7.

Tabell 7. Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85. Konsumtion, investeringar och transfereringar

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

Procentuell andel av bud- getens utgifter 1980/81

Genomsnittlig

procentuell

förändring

1974/75-

1978/79

Genomsnittlig procentuell Anslag förändring 1980/81 1980/81- (milj. kr.) 1984/85

Statlig konsumtion

22,9

+ 4,1

± 0,0

Statliga investe-

ringsutgifter

4,4

+ 0,9

- 1,1

Transfereringar

66,6

+ 9,0

+ 2,2

till hushåll

27,3

+ 6,3

56 500

+ 1,1

till kommuner

20,2

+ 6,3

41 600

- 0,8

statsskuldräntor1

9,5

+ 12,4

19 600

+ 15,8

till företag

6,7

+28,2

13 600

- 4.8

internationella

2,5

+ 3,5

5 200

+ 2.8

ofördelat

0,4

800 Finansiella

transaktioner

6,1

+ 5,3

12 600

- 0,7

1 Deflaterade med konsumentprisindex.

I beräkningen i löpande priser har för den egentliga förvaltningen förutsatts 2 % lägre anslagsökning varje år än vad full pris- och lönekompensation skulle ge. De statliga investeringsutgifterna skulle enligt långtidsbudgeten komma att minska, vilket sammanhänger med beräkningstekniken. I princip återspeglas endast gjorda åtaganden, vilket leder till en systematisk underskattning av investeringsutgifternas framtida utveckling. Liksom i tidigare långtidsbudgetkalkyler uppvisar transfereringarna en

FiU 1979/80:40

fortsatta inkomstskatteminskningar ett angeläget mål. För att möjliggöra detta - och också av andra skäl, bl. a. sociala och energipolitiska - kan höjningar av vissa punktskatter vara motiverade. Behovet av skattehöjningar sammanhänger nära med frågan om i vilken omfattning utgiftsbegränsningar kan genomföras. Givetvis måste skattepolitiken också ses i ett konjunkturpolitiskt sammanhang, anför föredraganden.

I en politik som syftar till att begränsa budgetunderskottet måste även de avgifter som tas ut i olika former av statlig verksamhet komma upp till prövning. Det är emellertid enligt föredragandens mening inte möjligt att på något avgörande sätt påverka behovet av andra statsinkomster eller besparingar på utgiftssidan genom att utvidga eller förändra avgiftsbeläggningen enligt nuvarande principer.

Överväganden om möjligheterna att genom åtgärder som berör statsbudgetens utgiftssida åstadkomma minskade budgetunderskott måste utgå från en analys av statsutgifternas struktur. Statens utgifter för konsumtion och investeringar utgör för budgetåret 1980/81 endast drygt en fjärdedel av de totala statsutgifterna. Dess andel av statsutgifterna beräknas vid oförändrad ambitionsnivå minska under de närmaste åren. Besparingar inom detta område är självfallet utomordentligt angelägna men det står samtidigt klart, att den besparingspotential som här finns inte kan åstadkomma en avgörande minskning av budgetunderskottet.

För att detta skall kunna uppnås måste även transfereringar beröras. Dessa utgör närmare två tredjedelar av statsutgifterna och beräknas fortsätta att öka snabbt som en följd av de åtaganden som statsmakterna redan beslutat om. Vad slutligen gäller de finansiella transaktionerna, som väsentligen utgörs av lån till bostadsbyggande och stöd till studerande, kan konstateras att dessa beräknas minska med ca 1 % per år i volym. Besparingsmöjligheterna på detta område torde åtminstone på kort sikt vara tämligen begränsade, anför föredraganden.

En politik som syftar till ett minskat budgetunderskott måste enligt föredraganden bygga på följande utgångspunkter:

• För att den offentliga konsumtionsökningen skall kunna dämpas påtagligt krävs en kraftig uppbromsning av expansionen inom den kommunala sektorn.

• För att den statliga utgiftstillväxten skall kunna begränsas i någon större omfattning måste transfereringarna till hushåll och kommuner bli berörda.

• Utrymmet för skattehöjningar är begränsat. 1 vilken utsträckning skattehöjningar likväl blir ofrånkomliga beror bl. a. på i vilken omfattning utgiftsbegränsningar kan genomföras.

• Begränsningar i de statliga transfereringarnas automatiska tillväxt måste övervägas med hänsyn till fördelningspolitiska effekter. Kraven på en socialt inriktad fördelningspolitik framstår som särskilt viktiga då den ekonomiska situationen kräver en allmän återhållsamhet.

FiU 1979/80:40

45 Tabell 8. Statsbudgetens utveckling 1980/81-1984/85

(Milj. kr., löpande priser)

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

1984/85

Inkomster

183.3 Utgifter

261.8 Saldo

- 57.9

- 64.8

- 73.7

- 74.»

- 78.5

Långtidsbudgeten

innehåller i

år även

ett utvidgat avsnitt

om den

finansiella utvecklingen för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn sammantaget. Underskottet i finansiellt sparande för staten och socialförsäkringssektorn beräknas uppgå till ca 44 mil jarder kr. budgetåret 1984/85, vilket innebär en försämring med 13 å 14 miljarder kr. under långtidsbudgetperioden.

De beräkningar i 1980 års långtidsbudget som redovisats här understryker enligt föredraganden behovet av att utforma riktlinjer för budgetpolitiken på något längre sikt.

Prövningen av statens utgifter måste även för de närmaste åren bli ytterst restriktiv. Den nödvändiga uppbromsningen måste enligt föredraganden ske på ett sätt som står i samklang med de sociala och fördelningspolitiska utgångspunkter om vilka en bred politisk enighet råder. Föredraganden konstaterar dock att förslag i syfte att mera påtagligt dämpa statsutgifternas ökningstakt ytterst måste beröra stora grupper i samhället.

Det framstår enligt föredraganden mot den redovisade bakgrunden som uppenbart nödvändigt att kraftigt nedbringa det statliga budgetunderskottet som ett led i en politik som syftar till lägre inflation och minskat bytesbalansunderskott. Budgetunderskottet som andel av BNP bör under langtidsbudgetperioden minskas med minst en procentenhet per år. Med utgångspunkt i långtidsbudgetens antaganden skulle detta innebära ett underskott 1984/85 på drygt 50 miljarder kr. Detta bör enligt föredragandens bedömning kunna vara förenligt med en lugnare prisutveckling och ett minskat underskott i bytesbalansen samtidigt som neddragningen kan ske med de sociala och fördelningspolitiska hänsynstaganden som tidigare berörts. Föredraganden understryker att även detta program för de närmaste åren kommer att innebära stora svårigheter när det gäller finansieringen av budgetunderskottet. Med ett underskott som minskar på här angivet sätt kommer skuldräntorna budgetåret 1984/85 att vara ca 4 miljarder kr. lägre ät, i långtidsbudgetkalkylerna. Resterande differens, dvs. knappt 25 miljarder kr., mäste, liksom givetvis eventuella nya ataganden under de kommande åren. finansieras genom nedskärningar eller inkomstförstärkningar. Tillgängliga resurser måste i första hand satsas pä utsatta grupper.

Det samlade skattetrycket har enligt föredraganden nu natt en sådan niva att ytterligare betydande höjningar är svåra att genomföra. Det finns emellertid skäl för fortsatta omfördelningar inom skatteområdet. Salunda är

FiU 1979/80:40

heten och då nödigt beredningsmaterial saknas under budgetarbetet bör särpropositioner med utgiftskonsekvenser framläggas.

De budgetpolitiska riktlin jer som presenteras i det reviderade budgetförslaget är enligt föredraganden nödvändiga om vi skall kunna vända utvecklingen och på sikt uppnå en stabil och balanserad ekonomi. Ett genomförande av en sådan politik medför betydande problem i olika hänseenden, och det ställer stora krav på solidaritet mellan medborgare och olika grupper i vårt samhälle. Det är emellertid nu nödvändigt att bestämt och konsekvent gripa sig an dessa frågor. Alternativet är en utveckling som riskerar att rycka undan viktiga förutsättningar för välfärdspolitiken och den ekonomisk-politiska handlingsfriheten i övrigt. Om beredskap finns att i samförstånd genomföra en konsekvent budgetpolitik finns goda förutsättningar att uppnå balans i samhällsekonomin och därmed en fast grund för fortsatt reformarbete.

Föredraganden understryker att det givetvis är av största vikt att de åtgärder som blir nödvändiga kan vinna sä bred uppslutning som möjligt hos medborgarna. Det finns starka skäl att parallellt med den nödvändiga saneringen av statsfinanserna genomföra vissa åtgärder som eliminerar eller minskar stötande inslag i t. ex. skattesystemet. Åtgärder med detta syfte övervägs inom budgetdepartementet och kan komma att aktualiseras längre fram.

Motioner väckta med anledning av propositionen 150

I motionen 2063 av Olof Palme m. fl. (s) påpekas i fråga om de senaste årens budgetutveckling att budgetunderskottet det sista budgetår som socialdemokraterna hade fullt ansvar för utvecklingen, 1975/76, uppgick till 3,7 miljarder kr. Utvecklingen därefter har inneburit snabbt ökade budgetunderskott (miljarder kr.).

1975/76

1976/77

1977/78

1978/79

1979/80

1980/81

3,7

10,5

25,2

57,9

Det av regeringen beräknade underskottet för budgetåret 1980/81 innebär enligt motionärernas bedömning likväl en underskattning med flera miljarder kr. Dels har regeringen tillgodogjort sig effekterna av en inkomstförstärkning med 1,5 miljarder kr., som skulle följa av vissa höjningar av skatten på energi och alkohol som varken har beslutats eller föreslagits riksdagen, dels har regeringen inte inräknat kostnaderna för det s. k. åtgärdspaket som framlades i slutet av mars 1980 och som likaledes beräknas uppgå till 1,5 miljarder kr.

I motionen görs invändningar mot beskrivningen i kompletteringspropo -

FiU 1979/80:40

47 Redan i budgetförslaget redovisade eller aviserade föredraganden några förslag till besparingar. Som exempel kan nämnas översyn av reglerna för färdtjänsten, delpensionen och tandvårdsförsäkringen, uppdelning av det andra steget i den kommunala skatteutjämningsreformen och begränsning av bostadsbidragens reala tillväxt.

Sedan budgetförslaget presenterades har ett arbete pågått inom regeringskansliet i syfte att analysera de regelsystem som styr vissa större transfereringsanslag på statsbudgeten. Detta arbete kommer att fortsätta med sikte på att riksdagen skall kunna föreläggas förslag senast i 1981 års budgetproposition.

Föredraganden redovisar även förslag till budgetpolitiska riktlinjer på kort sikt för budgetåret 1981/82. Utgångspunkten för dessa är att budgetunderskottet som andel av BNP bör minska med i genomsnitt minst en procentenhet per år under långtidsbudgetperioden. För budgetåret 1981/82 stiger budgetunderskottet kraftigt till följd av en långsam inkomsttillväxt detta år. Denna effekt är temporär och återhämtas senare budgetår. För detta budgetår kan det mot den bakgrunden bli svårt att genomföra en så pass stor minskning av underskottet som svarar mot 1 % av BNP. Målet bör därför vara att i varje fall inte ytterligare öka underskottet i nominella termer jämfört med vad som nu redovisas för 1980/81. Det innebär en budgetförstärkning om ca 7 miljarder kr. jämfört med långtidsbudgetberäkningen. Detta är en kraftigare åtgärd än vad som blir erforderligt senare år i långtidsbudgetperioden. Enligt föredraganden bör budgetförstärkningen budgetåret 1981/82 väsentligen åstadkommas genom nedskärningar på utgiftssidan. Det är uppenbart att besparingar av denna omfattning inte kan åstadkommas utan att flertalet tunga utgiftsposter i budgeten blir berörda.

Med en sådan inriktning av budgetarbetet finns det givetvis inga förutsättningar att föra fram egentliga nya reformförslag i 1981 års budgetproposition. De begränsade insatsområden som likväl kan komma i fråga bör i första hand vara sådana som kan bidra till att långsiktigt komma till rätta med balansbristerna i den svenska ekonomin.

Regeringen bör. anför föredraganden, i nästa budgetarbete liksom i årets budgetförslag tillämpa det s. k. huvudförslaget vad gäller statliga konsumtionsutgifter. Med huvudförslag avses en anslagsnivå för budgetåret 1981/82 som utgår från anslaget för budgetåret 1980/81 uppräknat med hänsyn till pris- och löneutvecklingen och därefter minskat med 2 %. Anvisningar med denna innebörd har i januari lämnats till de statliga myndigheterna. Förslag om inrättande av nya tjänster bör i princip föras fram endast om utrymme härför skapats genom omprioriteringar inom ramen för huvudförslaget.

Av avgörande vikt för budgetarbetets uppläggning är att så långt som möjligt behandla alla utgiftsfrågor i ett sammanhang. Endast i sådana fall då ett uppskjutande av ställningstagande leder till allvarligt men för verksam -

FiU 1979/80:40

fall finns det exempel på en direkt slösaktighet.

4. En medveten urholkning av statsinkomsterna. Stora skattesänkningar med ringa eller ingen ekonomisk-politisk effekt har utgått till näringslivet som ett led i regeringens ekonomisk-politiska strategi med dess inriktning på kostsamma generella åtgärder. Hit hör främst borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften. Detta har lett till ett årligt inkomstbortfall för staten som numera uppgår till närmare 10 miljarder kr. Indexregleringen av skatteskalorna beräknas bara mellan 1980 och 1981 leda till ett inkomstbortfall på 7 miljarder kr. Härtill kommer betydande skattelättnader som ett led i regeringens fördelningspolitik till företagare, skogsägare, bönder och kapitalägare om tillsammans flera miljarder kr.

En viktig förklaring till vår nuvarande statsfinansiella kris är enligt motionärerna att statsbudgeten har fått fungera som ett slags restpost för att lösa problemen inom andra sektorer i ekonomin. Stora kostnader har lyfts över från näringslivet till statsbudgeten. Härigenom har näringslivets finansiella position kunnat stärkas men endast till priset av att problemen har skyfflats över till den offentliga sektorn.

Socialdemokraterna har, anför motionärerna, förordat en mera offensiv ekonomisk politik, som har syftat till en bättre ekonomisk tillväxt, en kraftfullare satsning på industriinvesteringar och effektivare åtgärder för att hålla nere inflationstakten. Om en sådan ekonomisk politik hade förts i vårt land de senaste åren, skulle våra ekonomiska resurser i dag ha varit större och därmed skulle det också ha varit möjligt att hålla en bättre kontroll över budgetutvecklingen. Vi skulle fortfarande ha haft ett underskott i statsfinanserna, men det skulle i dagens läge ha varit minst 20-25 miljarder kr. lägre än vad som nu är fallet, hävdar motionärerna.

Det kommer att krävas ett långvarigt och smärtsamt arbete för att sanera de förstörda statsfinanserna, konstaterar motionärerna.

I fråga om budgetpolitiken under de kommande åren konstaterar motionärerna att regeringen i det reviderade budgetförslaget och i långtidsbudgeten målar upp ett hotfullt framtidsperspektiv. Budgetunderskottet kommer att fortsätta öka utan att några som helst nya utgiftsåtaganden görs för framtiden och även med relativt optimistiska antaganden om den underliggande ekonomiska utvecklingen. I själva verket måste man enligt motionärernas uppfattning sätta ett frågetecken inför graden av realism i den framtidsbeskrivning som långtidsbudgeten i viss mening utgör. 1 nedanstående tabell jämförs beräkningarna i de av den borgerliga regeringen tidigare offentliggjorda långtidsbudgetarna med budgetprognoser som gjorts i ett senare skede resp. faktiska budgetutfall (miljarder kr., löpande priser).

FiU 1979/80:40

sitionen av hur försämringen av statsfinanserna uppstått, bl. a. genom att man enligt motionärernas mening döljer det trendbrott som ägde rum 1976 för såväl statsutgifter som statsinkomster. I motionen redovisas utvecklingen under 1970-talet, uppdelad på den socialdemokratiska resp. den borgerliga regeringsperioden (genomsnittlig årlig ökning, fasta priser).

1970-76

1976-79

1970-79

statsinkomster

+5,3 %

-0,2 %

+3,5 %

statsutgifter

+5,3 %

+7,5 %

+6,0 %

Under perioden fram t. o. m. 1976 motsvarade budgetunderskottet årligen mellan 2 och 4 % av BNP. Därefter har andelen ökat snabbt.

8,5

11 Motionärerna anger fyra huvudskäl för att förklara de senaste årens kraftiga ökning av budgetunderskottet.

1. Svag ekonomisk tillväxt. Under perioden 1976-1979 ökade BNP i Sverige med endast 4 %. Den genomsnittliga tillväxten i OECD-området var under samma tid 11 %. Om vi hade uppnått samma tillväxt, skulle BNP ha varit 30 miljarder kr. större 1979 än vad som faktiskt blev fallet. Ungefär hälften av detta belopp skulle ha tillfallit den offentliga sektorn i form av ökade skatteinkomster utan att skattesatserna hade behövt ändras. Ca 9 miljarder kr. härav skulle ha gått till statsbudgeten. Med en bättre ekonomisk tillväxt hade det också varit möjligt att i viss utsträckning begränsa utgiftsökningarna bl. a. för arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser.

2. Hög inflationstakt. Den klart största delen av utgiftsökningarna sammanhänger med pris- och löneutvecklingen. Av den totala utgiftsökningen om 70 miljarder kr. sammanhänger 40 å 50 miljarder kr. direkt med inflationsutvecklingen i samhället. Sedan regimskiftet 1976 har konsumentpriserna i Sverige stigit med 42 %. Den svenska inflationen har sedan 1976 legat klart över genomsnittet i OECD-området. Motionärerna betonar att det är kombinationen av stark inflation och låg tillväxt med åtföljande reallönesänkningar som urgröper statsfinanserna.

3. Dålig kontroll över utgiftsutvecklingen. Med den budgetutveckling vi haft under de senaste åren skulle det självfallet ha krävts en särskilt noggrann och hård prövning av statsutgifterna. Det huvudsakliga ansvaret för att en sådan granskning kommer till stånd vilar alldeles bestämt på regeringen. Den borgerliga regeringen har emellertid inte mäktat med dessa uppgifter. Under flera år har utgiftsutvecklingen skenat i väg på ett okontrollerat sätt. I vissa

4 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

besparingar i statsbudgeten som torde komma att visa sig nödvändiga ensidigt skall inriktas på utgiftssidan. Skatter och transfereringar har i väsentliga hänseenden likartade effekter i den meningen att de utgör medel för statsmakterna att påverka såväl hushållens disponibla inkomster som inkomstfördelningen i samhället. Att på förhand avhända sig skattepolitiken som ett instrument för att i framtiden sanera statsfinanserna ter sig därför helt oacceptabelt.

För det fjärde går det inte att redan nu ange några exakta ramar för vilken omfattning framtida besparingar skall ha. Budgetpolitiken för 1981/82 skall fastställas av riksdagen under våren 1981 och måste givetvis utformas med hänsyn till de då rådande konjunkturutsikterna. En nedskärning av transfereringarna till i första hand hushållen med 7 miljarder kr. motsvarar en minskning av den privata konsumtionen med ca 3 %. Insatt i ett läge som mycket väl kan kännetecknas av en vikande konjunktur med försvagad köpkraft och försämrad sysselsättning skulle en sådan åtgärd kunna få mycket allvarliga konsekvenser.

Det är ett självklart krav, menar motionärerna, att regeringen, med det huvudansvar den har för den ekonomiska politiken och för statsfinanserna, övervinner sin nuvarande handlingsförlamning och lägger de konkreta förslag som den önskar genomföra i rådande ekonomiska läge. Socialdemokratin kommer, lovar motionärerna, i så fall att ta ställning till de förslag som framförs utifrån sina grundläggande värderingar om en rättvis fördelningspolitik och med en känsla av ett djupt ansvar för landets ekonomi. Man kommer däremot aldrig att skriva ut några in blancofullmakter till en borgerlig regering som saknar förmåga att av egen kraft ta itu med de svåra ekonomiska problem som landet har försatts i.

Det är enligt motionärerna inte tillräckligt att förslag av sådan omfattning att konsekvenserna skulle bli mycket kännbara för stora medborgargrupper endast görs till föremål för sedvanlig riksdagsbehandling. Det är ett demokratiskt anständighetskrav att frågan om hur saneringen av statsfinanserna skall genomföras kan få bli föremål för en bred samhällsdebatt. Regeringen bör därför, enligt motionärernas mening, snarast offentligt redovisa innehållet i sitt besparingsprogram.

En särskild skatteomläggning bör enligt motionärernas mening genomföras för 1981. En sådan skatteomläggning bör utformas så att den främst kommer de breda grupperna av löntagare och vanliga inkomsttagare till del. Ramen för denna skatteomläggning bör bestämmas med hänsyn till det samhällsekonomiska och statsfinansiella läget. Ett led i denna skatteomläggning bör vara att införa en produktionsskatt. Regeringen bör omedelbart skapa de förutsättningar som krävs för att ett färdigt förslag om att införa en produktionsskatt skall kunna föreläggas riksdagen i höst i så god tid att skatten kan införas fr. o. m. den 1 januari 1981.

Motionärerna kräver att indexregleringen upphävs.

I fråga om den kommunala ekonomin framhålls i motionen att de

FiU 1979/80:40

1977/78

1978/79

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84 1984/85

LB 77

-13,9

-18,0

-14,4

-12,3

-12,0

LB 78

-41,8

-38,0

-40,2

-40,2

-42,8

LB 79

-48,2

-49,8

-51,6

-52,4

-54,5

LB 80

-57,9

-64,8

-73,7

-74,0 -78,5

Utfall

-25,2

-38,7

-48,6

(prel.)

Av tabellen framgår att man i regel grovt har underskattat budgetsaldots utveckling under de följande åren. Det finns därför anledning att befara att även om bedömningen att 1980/81 års budgetunderskott kommer att ligga på närmare 60 miljarder kr. kan vara riktig, så kan däremot uppskattningen'att 1981/82 års underskott skall stanna vid 65 miljarder kr. vara alltför optimistisk, menar motionärerna.

Regeringen har mot bakgrund av sin långtidsbudgetbedömning satt upp som ett riktmärke att budgetunderskottet under budgetåret 1981/82 inte bör få öka jämfört med underskottet under budgetåret 1980/81. Detta har lett regeringen till att förorda att statsutgifterna under budgetåret 1981/82 bör skäras ned med ca 7 miljarder kr. Socialdemokraterna kan av flera skäl inte ställa sig bakom dessa riktlinjer, fastslås det i motionen. Det besparingsbehov som regeringen räknat fram grundas på de mycket osäkra kalkyler som långtidsbudgetarna erfarenhetsmässigt innebär. Dessutom är alla belopp uttryckta i nominella termer och tar således ingen hänsyn till vare sig den kommande realekonomiska utvecklingen eller till de prisökningar som kan förväntas framdeles. De schablonmässiga antaganden som görs om ekonomisk tillväxt och inflationstakt i långtidsbudgetarbetet skulle därmed på ett godtyckligt sätt påverka den ekonomisk-politiska bedömningen av den framtida budgetpolitiken.

De viktigaste invändningarna är enligt motionärerna dock av ett annat slag.

För det första framstår det som utomordentligt anmärkningsvärt att regeringen med sin numera mycket dystra framtidsbedömning förordar en politik som innebär att man låter över ett år passera innan över huvud taget några åtgärder skulle vidtas. Åtgärderna har ju förutsatts träda i kraft tidigast den 1 juli 1981.

För det andra är det för socialdemokratin otänkbart att godkänna riktlinjer för regeringens framtida budgetarbete som innebär ett accepterande av besparingar om 7 miljarder kr., utan att regeringen på något sätt velat eller kunnat ange vilka besparingar det är fråga om. Med hänsyn till den fördelningspolitik som regeringen hittills fört, kan man på goda grunder frukta att vissa av de besparingar som regeringen har i åtanke inte kan accepteras av socialdemokratin.

För det tredje kan socialdemokratin inte acceptera att de framtida

FiU 1979/80:40

54 Beträffande den kommunala sektorns expansion anför motionärerna att angrepp mot den kommunala verksamheten är ett led i den borgerliga politiken att vidga privatkapitalets utrymme. Angreppen mot bl. a. barnomsorgen måste enligt motionärerna skarpt tillbakavisas.

Motionärerna kräver en bostadspolitik för sänkta hyror. Denna bör innehålla ett riktat statligt stöd till de kommunala bostadsföretagen, prisstopp och prissänkningar på byggnadsmaterial, slopad moms på bostäder, fortsatta underhålls- och hyresförlustlån, lägre ränta och längre amorteringstider på bostadslån till de allmännyttiga bostadsföretagen.

Skattepolitiken skall enligt motionärerna inriktas på att åstadkomma en rättvis inkomstfördelning. Det innebär att indexregleringen av skatteskalorna slopas, att förmögenhetsskatten skärps och att realisationsvinsterna beskattas lika hårt som andra inkomster.

Regeringen har uttalat att 25 % av företagens vinster skall avsättas på särskilda investeringsfondskonton i riksbanken. Detta förslag bör kompletteras, menar motionärerna, så att dessa investeringsfonder övertas av samhället och bildar en grundplåt i en samhällsägd fond som skall användas för ett samhälleligt industrialiseringsprogram.

Utskottet

De budgetpolitiska perspektiven på längre sikt

Budgetläget är enligt utskottets mening utomordentligt oroande. Sverige hade år 1979 ett statligt budgetunderskott, beräknat som andel av BNP, som inom Europa endast överträffades av något enstaka land. Utgifternas andel av BNP har under hela 1970-talet ökat kraftigt. Samtidigt har inkomsterna mätt på samma sätt ökat långsammare än utgifterna under 1970-talet, särskilt under senare delen av decenniet. Den beräkning som nu redovisas i 1980 års långtidsbudget pekar mot att budgetunderskottet kommer att växa från ca 58 miljarder kr. 1980/81 till närmare 80 miljarder kr. 1984/85.

Det bör härvid uppmärksammas att långtidsbudgeten varken är en plan för den framtida utvecklingen eller en prognos för den mest sannolika utvecklingen. Avsikten med långtidsbudgeten är endast att redovisa vilken budgetutveckling som blir följden om inga nya utgiftsåtaganden görs och inga nya beslut fattas om ändrade skatte- och avgiftsregler.

Långtidsbudgetens utgiftssida är en kalkyl över omfattningen av de resurser som krävs för att av statsmakterna uppställda mål skall kunna uppfyllas och gjorda åtaganden infrias. Statsinkomsterna beräknas med utgångspunkt i oförändrade skatte- och avgiftssatser eller, i tillämpliga fall, redan föreslagna eller beslutade förändringar. Inga försök görs att förutse vilka nya beslut som kan komma att fattas under perioden eller effekterna av dessa.

I det reviderade budgetförslaget beräknas statsutgifterna budgetåret

FiU 1979/80:40

övergripande målen för den ekonomiska utvecklingen i vårt land inte kan uppnås utan att den kommunala sektorns utveckling påverkas. Expansionen inom denna sektor måste bli lägre än vad som har varit fallet under senare år. Även framöver kommer dock den kommunala sektorn att ha en prioriterad ställning. I kompletteringspropositionen summeras effekterna av befolkningsförändringar och redan fattade, främst statliga, beslut samt av vad som ligger i de kommunala långtidsplanerna. Regeringen konstaterar att detta summerar till en väsentligt större expansion än vad det finns samhällsekonomiskt utrymme för. Därefter återgår dock regeringen till sin hittillsvarande praxis och tillhåller kommuner och landstingskommuner att göra neddragningar till en lägre nivå, anför motionärerna. Någon mera ingående diskussion av hur detta skall ske förs inte. Den omprövning från regeringens sida som man borde ha rätt att kräva är obefintlig eller marginell. Enligt motionärernas mening har regeringen med sin politik reducerat den kommunala självstyrelsen till att få välja var nedskärningar i befintlig verksamhet skall göras för att ge utrymme för effekterna av olika statliga beslut. En dämpning av den kommunala sektorns expansionstakt kan emellertid inte åstadkommas utan en mera ingående prövning av vilka verksamheter som skall tillåtas växa och vilka som måste hållas tillbaka. En sådan prövning kan bara göras av staten och kommunerna tillsammans. Regeringen bör därför snarast uppta nya överläggningar med kommunförbunden så att det blir möjligt att diskutera den kommunala sektorns framtida utveckling parallellt med åtgärder för den nödvändiga saneringen av statsfinanserna.

I motionen 2066 (vpk) redovisar motionärerna sin syn på underskottet i statens budget och den kommunala sektorns expansion. Vidare föreslås en bostadspolitik som innebär sänkta hyror samt en skattepolitik som stöder kravet på en rättvis inkomstfördelning.

Motionärerna har invändningar när det gäller beräkningarna av budgetunderskottet. Det stabiliseringspolitiskt intressanta är offentliga sektorns totala effekt på ekonomin. Man konstaterar t. ex. att statens utlåning inte är någon kostnad. Den ger staten en fordran och ränteinkomster från låntagarna. Därför bör utlåningen hållas skild från budgetunderskottet. Vidare konstateras att hela offentliga sektorns underskott är betydligt mindre än statsbudgetens underskott. Socialförsäkringssektorn har ett överskott på 18,3 miljarder kr. Totala underskottet blir därmed drygt 21 miljarder vilket motsvarar 4,8 % av BNP.

Motionärerna menar att ett budgetunderskott kan ses som en investering. Det är ett medel för att höja ekonomins kapacitetsutnyttjande. Den outnyttjade produktionskapaciteten kan enligt motionärerna grovt uppskattas till 20-30 miljarder kr. Det är i detta läge direkt felaktigt, anser motionärerna, att skära ned utgifterna med 7 (9) miljarder kr. Nedskärningen måste tillbakavisas av såväl ekonomiska som sociala skäl.

FiU 1979/80:40

110 milj. kr. Kostnaderna för att sysselsätta 5 000 personer i sex månader i beredskapsarbeten uppgår till 400 milj. kr. Om dagsverkskostnaden skulle öka med 50 kr. ökar totala kostnaden med 225 milj. kr. Arbetslösheten uppgick i februari 1980 till 1,9 %. F.n ökning av arbetslösheten med 0,1 procentenhet under ett år innebär att kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd ökar med 540 milj. kr. varav 360 milj. kr. betalas över statsbudgeten. Utgifterna för näringspolitik förutsätts i kalkylerna sjunka med närmare 50 % eller drygt 3 miljarder kr. Endast begränsade medel för temporära insatser har sålunda inräknats.

Kostnaderna för utbyggnaden av barnomsorgen i långtidsbudgeten bygger på kommunernas planer t. o. m. 1983. Därefter har endast en schablonmässig framskrivning gjorts. En bibehållen utbyggnadstakt under hela perioden i långtidsbudgeten skulle innebära en ökning av kostnaderna med 100-150 milj. kr. under vart och ett av periodens två sista år.

Antagandena om räntenivåns förändringar är centrala i långtidsbudgetkalkylerna. Förändringar i räntenivån påverkar främst statsskuldräntorna och räntebidragen för bostäder. En förändring av räntenivån med en procentenhet under hela perioden i långtidsbudgeten skulle leda till att kostnaderna för räntebidragen påverkades med 1,5 miljarder kr. budgetåret 1984/85. För statsskuldräntorna har antagits att nuvarande ränta vid nyupplåning på 11-12 % kommer att sjunka under perioden. De ökade kostnaderna budgetåret 1984/85 för statsskuldräntor och räntebidrag för bostäder vid en räntenivå som är en procentenhet högre hela perioden beräknas i långtidsbudgeten till 5 miljarder kr.

Slutligen bör nämnas, när det gäller dessa känslighetskalkyler, att några kostnader för av staten utställda kreditgarantier inte har medtagits i kalkylerna för långtidsbudgeten. Det totala beloppet för av staten utställda garantier uppgick vid utgången av budgetåret 1978/79 till 51,3 miljarder kr.

Den slutsats som kan dras av dessa exempel är att redan ett försök att förverkliga långtidsbudgeten och inte öka det där framräknade underskottet i statsbudgeten förutsätter en ytterst hårdhänt budgetprövning vid förslag om nya utgifter, vidare upphävande i vissa fall av tidigare praxis om följsamhet i fråga om transfereringarna till pris- och kostnadsutvecklingen. I den mån nya utgifter uppkommer för begränsade insatser måste de finansieras genom inkomstförstärkningar eller ytterligare besparingar. En budgetpolitik som syftar till att begränsa budgetunderskottet till vad som räknats fram i långtidsbudgeten måste sålunda ha en helt annan grad av stramhet än hittills. Skulle sysselsättningsläget utvecklas mindre gynnsamt än som antagits i långtidsbudgeten blir uppgiften att klara denna åtstramning än svårare.

Tendensen att långtidsbudgetkalkylen systematiskt underskattar den faktiska utvecklingen av statsutgifterna och av budgetunderskottet framgår klart om man studerar nedanstående tabell.

FiU 1979/80:40

1980/81 nu utgöra drygt 40 % av BNP. Inkomsterna utgör 29 %. Budgetunderskottet för budgetåret 1980/81 utgör sålunda ca 11 %. Hänsyn harhärinte tagits till de effekter löneuppgörelsen får på statsbudgeten. Utskottet redogör i ett följande avsnitt härför.

Med de förutsättningar som görs skulle utgifterna, mätt i BNP-andel, sjunka under den period långtidsbudgeten omfattar, från drygt 40 % till knappt 38 % av BNP. Även för inkomsterna innebär beräkningarna i långtidsbudgeten att andelen i förhållande till BNP sjunker. Det innebär att ett underskott av nuvarande höga andel om 11 % av BNP skulle vara kvar även vid slutet av femårsperioden.

Kalkylerna för hur underskottet i statsbudgeten utvecklas om inga åtgärder vidtas ter sig desto mer oroande som beräkningsmetodiken i sig innebär en betydande underskattning av utgiftsutvecklingen. Inga som helst nya reformer har lagts in. Nya statliga investeringar har lagts in endast i mycket begränsad omfattning. När det gäller vissa transfereringar till hushåll, kommuner och företag har man, särskilt mot slutet av perioden, räknat med en urholkning av realvärdet.

För att i någon mån beskriva på vilket sätt och i vilken utsträckning den faktiska utvecklingen under den närmaste femårsperioden skulle skilja sig från den utveckling som skisseras i långtidsbudgeten om man fattar vissa beslut vill utskottet återge vissa beräkningar och känslighetskalkyler som återfinns i långtidsbudgeten.

Om barnbidragen - genom successiva politiska beslut - skulle följa prisutvecklingen blir statsutgifterna budgetåret 1984/85 mer än 1 miljard kr. högre än i långtidsbudgeten. Skulle riksdagen fatta beslut om att bibehålla en oförändrad fördelning mellan konsumentpriser och livsmedelssubventioner över statsbudgeten skulle statsutgifterna bli drygt 1 miljard kr. större budgetåret 1984/85. I långtidsbudgeten beräknas utgifterna för pensionstillskott till folkpensionärer som inte har ATP eller har låg ATP sjunka med i genomsnitt 450 milj. kr. per år fr. o. m. budgetåret 1982/83, vilket i första hand beror på att antalet pensionärer som uppbär detta tillskott minskar men också på att den av riksdagen beslutade utbyggnaden av pensionstillskotten slutförs budgetåret 1981/82. Riksdagen har beslutat höja bostadskostnadsgränserna för bidrag till kommunalt bostadstillägg till folkpension från den 1 januari 1981. Det höjer utgifterna kraftigt budgetåret 1981/82 och i någon mån även budgetåret 1982/83. Några fortsatta höjningar för anpassning till bostadskostnad eller inkomstnivå är inte inräknade.

Utgifterna för arbetsmarknadspolitik är konjunkturneutralt beräknade, dvs. de innehåller inte något utrymme för ökade insatser vid försämrat sysselsättningsläge. Mot bakgrund av de bedömningar för den samhällsekonomiska utvecklingen under 1981 och 1982 som utskottet redovisat tidigare i detta betänkande kan utgifterna för arbetsmarknadspolitiken bli större än som antagits i långtidsbudgeten. En ökning av antalet elever i arbetsmarknadsutbildning med 10 000 under året skulle öka utgifterna med

FiU 1979/80:40

uppgår, som nämnts, till 7 miljarder kr. budgetåret 1981/82 och ökar med ytterligare ca 11 miljarder kr. budgetåret 1982/83 eller totalt närmare 18 miljarder kr. jämfört med beräkningen i långtidsbudgeten. Under åren därefter förefaller det som om behovet av åtgärder för att begränsa underskottet inte är lika stort. Utskottet vill dock varna för att tolka detta som att svårigheterna att genomföra besparingar skulle lätta mot slutet av perioden. Den beskrivna utvecklingen är delvis en återspegling av beräkningsmetodiken i långtidsbudgeten, nämligen att flera utgiftsprogram som beslutats inte sträcker sig över hela beräkningsperioden. För de återstående åren har, i enlighet med långtidsbudgetens förutsättningar, dessa utgifter skrivits fram schablonmässigt. Det bör också påpekas att de senare besparingarna måste göras från en redan nedbantad nivå; besparingarna torde bli svårare och svårare att genomföra efter varje nivåsänkning.

En särskild omständighet som måste beaktas i sammanhanget är det förhållandet att statsskuldräntorna utgör en snabbt ökande andel av statsutgifterna. Fullföljs besparingsprogrammet enligt föredragandens riktlinjer beräknas statsskuldräntorna likväl uppgå till 40 miljarder kr. budgetåret 1984/85. De skulle då komma att utgöra närmare 6 % av BNP, och dessa utgifter kan i huvudsak inte påverkas av de politiska besluten.

Av vad som här redovisats av utskottet torde framgå vilken utomordentligt svår uppgift vi står inför när det gäller att förverkliga det angivna budgetpolitiska målet. Det kommer att innebära omprövningar i en utsträckning som vi inte tidigare har upplevt. Utskottet är emellertid av den meningen att den av regeringen anvisade vägen måste beträdas och att det måste ske utan vidare dröjsmål.

Det är vårt lands allvarliga ekonomiska läge som gör detta nödvändigt. Som framgått av utskottets bedömning i det föregående av det samhällsekonomiska läget är det nu nödvändigt att minska underskottet i bytesbalansen. Härför krävs att det inhemska sparandet ökar, eller riktigare uttryckt, att underskottet i det inhemska sparandet minskar. Det blir därvid ofrånkomligt att också underskottet i statens sparande måste reduceras. Endast därigenom skapas det nödvändiga utrymme för ökade investeringar som erfordras för att stärka de utlandskonkurrerande sektorerna i vår ekonomi. För att få fram detta ökade sparande - därtill vid en, jämfört med tidigare perioder, låg ekonomisk tillväxt - krävs att både den privata och den offentliga konsumtionen hålls tillbaka. Statsbudgeten måste bidra härtill. Underskottet i statsbudgeten måste skäras ned, räknat som andel av BNP. Det är det som nu kommer till uttryck i kompletteringspropositionen.

Tyngdpunkten i åtgärderna som nu måste till för att begränsa underskottet i statsbudgeten måste ligga på besparingar. De begränsningar, nedskärningar och omprövningar som därvid förestår är av en sådan storleksordning att knappast några utgiftsområden kan undantas.

Utskottet delar föredragar iens uppfattning att det totala skattetrycket nått en sådan nivå att ytterligare höjningar bör undvikas. Skall budgetun -

FiU 1979/80:40

57 Tabell 9. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

(Miljarder kr., löpande priser)

1977/78

78/79

79/80 80/81

81/82

82/83 83/84 84/85

1977 års långtids- budget

-13,9

-18,0

-14,4 -12,3

-12,0

1978 års långtids- budget

-41,8

-38,0 -40.2

-40,2

-42,8

1979 års långtids- budget1

-25,22

-48,2 -49,8

-51,6

-52,4 -54,5

Årets långtids- budget

-38,72

-57,9

-64,8

-73,7 -74,0 -78,5

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna budgetåren 1980/81-1983/84.

2 Utfall

Källa: Det reviderade budgetförslaget 1980

Skulle statsbudgeten utvecklas enligt samma mönster som under de senast gångna åren skulle vi, som framgår av tabellen, få ett negativt saldo för budgetåret 1984/85 som vore flera tiotal miljarder kr. större än det nu beräknade.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Redan att begränsa underskottets utveckling till vad som räknats fram i långtidsbudgeten är sålunda en mycket svår uppgift. Det mål för sanering av statsfinanserna som nu sätts upp i kompletteringspropositionen ligger långt högre i svårighetsgrad. Det är att från år till år minska budgetunderskottet med en procentenhet av BNP, från drygt 11 till drygt 7 %. För budgetåret 1981/82 har föredraganden emellertid velat sätta målet något lägre, nämligen ett oförändrat saldo jämfört med närmast föregående år.

I nedanstående tablå har budgetunderskottets utveckling enligt långtidsbudgeten ställts samman med den av föredraganden målsatta utvecklingen för underskottet så som den tolkats av utskottet.

Tablå 5. Budgetsaldots utveckling 1980/81-1984/85

(Miljarder kr.)

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

1984/85

Långtidsbudget

79 Målsätt utveckling

(56)

(53)

50 Differens

- 7

-18

-21

-29

Av tablån framgår att den nödvändiga begränsningen av underskottet i förhållande till långtidsbudgeten är mycket stor de första åren. Skillnaden

FiU 1979/80:40

med utgångspunkt i ett kvantitativt fastställt mål. Det är nödvändigt att man är medveten om hur stora insatser som totalt måste göras innan man skall ta ställning till de enskilda delarna. Utskottet har när det gäller åtgärderna för att minska budgetunderskottet anfört att även inkomstsidan kan komma att beröras. Skattetrycket är emellertid så högt att stora ytterligare höjningar skulle riskera öka skatteundandragandet i olika former. Skattehöjningar har också en prishöjande effekt som negativt påverkar Sveriges konkurrensförmåga. Det är därför utskottets mening att huvuddelen av åtgärderna för att minska underskottet måste ske genom besparingar. Vad slutligen gäller frågan om att anpassa budgetpolitiken till de rådande konjunkturutsikterna vill utskottet framhålla, vilket redan föredraganden påpekar, att åtgärderna måste ses i ett konjunkturpolitiskt sammanhang. Självklart kan man inte trots behovet av besparingsåtgärder frånhända sig möjligheten att bedriva stabiliseringspolitik.

Det finns enligt utskottets mening emellertid ingen anledning undanskymma att den ekonomiska politiken står inför svårigheter. Utskottet har berört dessa i det föregående. Statsskuldräntornas obevekliga tillväxt liksom den stramhet som kommer att prägla den framtida budgetpolitiken utgör påtagliga begränsningar i fråga om möjligheterna att vid behov göra stora arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 2063 yrkandena 5 och 6.

I motionen 2066 (vpk) hävdas att budgetunderskottet kan ses som en investering, som ett medel att höja kapacitetsutnyttjandet. Motionärerna anser att den svenska produktionskapaciteten inte utnyttjas fullt ut. Man tolkar detta så att budgetunderskottet antingen är felaktigt sammansatt eller att det är för litet. Den av regeringen aviserade nedskärningen av statens utgifter med 7 miljarder kr. är enligt motionärerna därför direkt felaktig. Motionärerna har också invändningar när det gäller att beräkna budgetunderskottet. Det är ett kassamässigt saldo som inte säger något om offentliga sektorns totala effekt på ekonomin. Dessutom balanseras underskottet av socialförsäkringssektorns stora överskott och i någon mån av kommunernas överskott, menar motionärerna. Den offentliga sektorns underskott blir därmed ca 21 miljarder kr., vilket motsvarar 4,2 % av BNP.

Utskottet har nyligen behandlat en motion med liknande synsätt i fråga om det offentliga sparandet. Utskottet får hänvisa härtill (FiU 1979/80:15). Vad gäller behovet att begränsa underskottet i statsbudgeten har utskottet i det föregående utförligt motiverat varför detta måste ske. Motionens yrkanden 3 och 6 avstyrks.

Riktlinjer för den kommunala ekonomin

Riksdagen har nyligen tagit ställning till propositionen 1979/80:90 om kommunalekonomiska frågor inför 1981 (FiU 1979/80:25. rskr287). Beslutet innebar att den tidigare beslutade skatteutjämningsreformen delades upp i

FiU 1979/80:40

derskottet reduceras så kraftigt som föredraganden anger blir det enligt utskottets mening dock nödvändigt att även anlita budgetens inkomstsida. Det bör erinras om att det redan i långtidsbudgetens kalkyler förutsatts höjda skatter på energi och alkohol som för helår är av storleksordningen 2,5 miljarder kr.

Utskottet vill understryka att neddragningen måste ske med hänsyn tagen till de sociala och fördelningspolitiska konsekvenserna. Det är angeläget att förslagen får en bred förankring hos allmänheten, i annat fall är det stor risk att förslagen upplevs som orättvisa och att motsättningarna skärps mellan olika grupper i samhället.

Det är en lika viktig som svår uppgift som regering och riksdag här står inför. De besparingsåtgärder som erfordras är så omfattande att det kommer att påverka den statliga verksamheten och de statliga inkomstöverföringarna på ett genomgripande sätt. Förändringar i den här storleksordningen tar tid att genomföra. Lagstiftning och regelsystem i övrigt som berörs tar tid att ändra. Samtidigt skall mycket betydande sparmål uppnås redan i budgeten för 1981/82. Vissa beslut bör träda i kraft redan tidigt under år 1981. Enligt utskottets mening är det därför angeläget att förslag till åtgärder och beslut läggs fram så snart som möjligt, redan i höst. Självfallet bör därvid så långt möjligt samhällsekonomiska och andra effekter redovisas.

Det kan, som utskottet ser saken, finnas anledning att också överväga i vilka former riksdagen lämpligen skall behandla förslag som läggs fram för riksdagens beslut och som är av övergripande karaktär.

Vad utskottet nu anfört innebär att utskottet tillstyrker de mål i fråga om budgetpolitiken under kommande år som anges i propositionen.

I motionen 2063 (s) kritiseras i fyra punkter de riktlinjer för sanering av statsfinanserna som presenteras i propositionen. Motionärerna finner det utomordentligt anmärkningsvärt att regeringen ämnar låta ett helt år passera innan några åtgärder för att sanera statsfinanserna vidtas. Det är enligt deras mening otänkbart att godkänna riktlinjer för budgetpolitiken som innebär besparingar om 7 miljarder kr. utan att dessa närmare preciseras. Man kan enligt motionärerna inte heller ensidigt inrikta sig på utgiftssidan för att minska budgetunderskottet. Budgetpolitiken måste utformas med hänsyn till de rådande konjunkturutsikterna. Skulle besparingarna i huvudsak inriktas på transfereringar till hushållen försvagas dessas köpkraft med allvarliga konsekvenser för sysselsättningen som följd, påpekar motionärerna.

Vad först gäller tidsschemat för besparingarna har utskottet redan i det föregående tagit upp den frågan och därvid betonat det angelägna i att regeringen lägger fram förslag till besparingar redan i höst. När det gäller besparingsprogrammets omfattning vill utskottet erinra om att stor enighet förefaller råda om att politiken måste inriktas på att minska bytesbalansens underskott. Staten måste medverka till detta genom att kraftigt minska sitt sparandeunderskott. Det är enligt utskottets mening viktigt att detta sker

FiU 1979/80:40

är det enligt föredraganden mycket angeläget att möjligheterna till omprioriteringar tas till vara även inom barnomsorgen. Bl. a. bör erfarenheterna av hur barnomsorgen utnyttjas under dagen och veckan användas till att organisera verksamheten så att man med bevarad kvalitet kan få väsentligt större utbyte av resurserna. Staten bör för sin del ta de beslut som erfordras för att utmönstra de kostnadsdrivande normer och föreskrifter som finns på området. Det är enligt föredragandens mening angeläget att resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförstärkning.

I fråga om socialtjänsten påpekar föredraganden att i propositionen om socialtjänst särskilt har angivits att åtgärder i anledning av den nya socialtjänstlagen får genomföras i den takt de ekonomiska förutsättningarna medger. Det betyder att socialtjänstlagen i sig inte får tas till intäkt för krav på höjd kommunal ambitionsnivå i verksamheten.

I fråga om sjukvården erinras om att långtidsvården bör prioriteras i förhållande till andra verksamhetsområden. Prioriteringen bör enligt föredragandens mening dock inte snävt begränsas till enbart den slutna sjukhusvården för äldre. I många fall kan social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig vård i öppna former ge möjlighet för de äldre att stanna kvar i eget boende. En utbyggnad av de öppna delarna av primärvården kan också kostnadsmässigt vara att föredra framför en utbyggnad av den slutna vården. En prioritering av långtidssjukvården behöver därför inte uppfattas som ett förord för 2 000 nya platser per år på sjukhem, utan utbyggnaden av sjukvården för de äldre bör också kunna ske genom en något långsammare ökning av antalet platser på sjukhem samtidigt som social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård lyfts fram i planeringen.

Planerna för både öppen och sluten vård måste omprövas. Utbyggnaden av den öppna vården måste anpassas till tillgängligt utrymme och till faktisk tillgång på såväl läkare som annan utbildad personal. Antalet platser i sluten akutsjukvård och i psykiatrisk vård bör minskas snabbare än planerat. Detta förutsätter en snabbare takt i nedläggningen av äldre sjukvårdsenheter än hittills. Nuvarande strävan att föra över vård från sluten till öppen vård bör fortsätta. Därmed kan man åstadkomma en bättre och mänskligare vård närmare patientens hem och undvika utnyttjandet av den betydligt dyrare sjukhusvården. En sådan omstrukturering av sjukvården i nuvarande samhällsekonomiska läge kommer att kräva att redan planerade stora sjukhusbyggen omprövas, anför föredraganden.

Med de här återgivna och de övriga i propositionen redovisade åtgärderna bör det enligt föredraganden vara möjligt att - för den kommunala sektorn sammantaget - nedbringa den kommunala konsumtionsökningen till ca 3,5 % år 1981, ca 3,0 % år 1982 samt till ca 2,5 % år 1983. Föredraganden vill understryka att detta kräver mycket medvetna och kraftfulla åtgärder i restriktiv riktning från både stat och kommun. Dessa åtgärder måste bl. a.

FiU 1979/80:40

två steg i syfte att begränsa den kommunala expansionen för år 1981. Samtidigt avvecklades vissa specialdestinerade statsbidrag, främst på skolans område.

I den skrivning som låg till grund för riksdagens beslut har finansutskottet anfört att en dämpning av den kommunala utgiftsexpansionen är nödvändig som ett led i ansträngningarna att återföra den svenska ekonomin till ett läge med yttre och inre balans. Inte heller de mest angelägna behoven kan tillgodoses i den takt och den utsträckning vi skulle önska. Utskottet har särskilt understrukit att staten måste vara mycket återhållsam med beslut som driver upp de kommunala utgifterna. Utskottet bedömer att statliga beslut varit en starkt bidragande orsak till att den kommunala expansionen gått utöver de överenskomna ramarna.

I propositionen tas nu upp frågan om utrymmet för kommunal konsumtion under år 1981 och under åren därefter. En särskild arbetsgrupp med representanter för regeringskansliet och för kommunförbundens kanslier har redovisat ett material som belyser vad befolkningsmässiga iaktorer och föreliggande planer m. m. innebär i fråga om den kommunala konsumtionsutvecklingen under kommande år. Den årliga ökningen av den kommunala konsumtionen, kommunal och landstingskommunal, skulle enligt beräkningarna komma att uppgå till över 4 % år 1981, 3,5 å 4 % år 1982 och närmare 3,5 % år 1983. Föredraganden konstaterar att rapporten klart visar att om inte kraftfulla åtgärder vidtas kommer den kommunala sektorn att byggas ut i alltför snabb takt under de närmaste åren. En sådan utveckling skulle innebära en stor fara för den samhällsekonomiska balansen och kan därför inte accepteras.

Enligt föredragandens mening är det oundvikligt att statsmakterna i fortsättningen inte enbart avstår från att lägga på kommunerna och landstingskommunerna nya uppgifter, utan också gör klart vilka planerade reformer och utbyggnadsprogram som bör anstå eller där takten i genomförandet bör omprövas. I tidigare överenskommelser mellan staten och kommunförbunden har angivits att de områden som skall prioriteras är barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård. Den prioriteringen bör man hålla fast vid. Det är emellertid inte nu tillräckligt att enbart peka ut vilka områden som skall prioriteras, understryker föredraganden. Riktlinjer måste nu anges rörande på vilka områden en utbyggnad bör anstå eller genomföras i långsammare takt. I propositionen redovisas vissa riktlinjer för en nödvändig omprövning av gällande planer på främst det sociala området.

I fråga om barnomsorgen konstaterar föredraganden att ett fullföljande av kommunernas planer på detta område tar i anspråk ca hälften av det samhällsekonomiska utrymme som står till buds för ökning i kommunernas konsumtionsvolym. En så kraftig inteckning i konsumtionsutrymmet innebär att andra kommunala verksamheter måste stå tillbaka. Mot denna bakgrund

FiU 1979/80:40

av alla nya utgifter. Som redovisas av den särskilda arbetsgrupp som studerat dessa frågor summerar nuvarande planer och åtaganden till avsevärt högre ökningstal, om man därvid också tar hänsyn till vissa svårbestämda men svårundvikliga effekter vid sidan av de prioriterade områdena. Det är därför nödvändigt att redan antagna planer och program för de närmaste åren omprövas och bantas. Som finansutskottet med riksdagens gillande anfört i betänkandet 1979/80:25 intar direktiv och reformåtaganden som statsmakterna ålagt kommunerna därvid en nyckelställning. Det är inte möjligt att komma ned i de ökningstal som föredraganden anser nödvändiga om inte kommunerna i betydande utsträckning frigörs från bindningar som statsmakterna lagt på dem. Riktlinjer för på vilka områden dessa omprövningar redan nu bör ske dras upp i propositionen.

Det finns enligt utskottets mening en omständighet som ytterligare understryker vikten av att statsmakterna avhåller sig från att fatta beslut om nya reformer med betydande kostnadseffekter för kommunerna och att i stället staten måste i betydande mån befria kommunerna från vissa av de åtaganden och uppgörelser som nu gäller för kommunerna. Det gäller det samband som finns mellan kommunernas ekonomiska rörelsefrihet och den kommunala självstyrelsen. Frågeställningen finns antydd i motionen 2063, där man kritiserar regeringen för att inte ge tillräckligt klara anvisningar i kompletteringspropositionen om på vilka områden neddragningar skall ske eller återhållsamhet iakttas och vilka statliga beslut som kan behöva omprövas. Enligt den rapport som lämnats av den särskilda arbetsgruppen om kommunernas ekonomi kommer man inte ifrån att kommunernas expansion till viss del, bortåt en procentenhet, kommer till stånd utan att det är resultat av medvetna planer och program. Man kan enligt utskottets mening tolka arbetsgruppens rapport så att visst handlingsutrymme vid sidan av större löpande planer är, nödvändigt om man vill bevara en reell kommunal självstyrelse. Skulle kommunernas ekonomiska utrymme av statsmakterna bestämmas till exakt den nivå under vilken endast av staten auktoriserade program får plats, då riskerar den kommunala självstyrelsen att urholkas. Problemet aktualiseras i ett läge när kommunernas expansionsutrymme drastiskt sänks, vilket ligger i bedömningarna för de kommande åren.

Även i motionen 2063 (s) har man den uppfattningen att expansionen inom den kommunala sektorn måste bli lägre än som har varit fallet under senare år. Motionärerna hade väntat sig att regeringen, efter de företagna överläggningarna med kommunförbunden under våren, i kompletteringspropositionen nu skulle ge anvisningar om på vilka områden neddragningar skall ske eller återhållsamhet iakttas och vilka statliga beslut som kan behöva omprövas. Men denna omprövning är obefintlig eller marginell, menar motionärerna. Regeringen har enligt motionärernas mening med sin politik reducerat den kommunala självstyrelsen till att få välja mellan var nedskärningar i befintlig verksamhet skall göras för att ge utrymme för

FiU 1979/80:40

innebära ett stopp för utbyggnaden av huvuddelen av de kommunala verksamheterna de närmaste åren. I stort sett är det endast utbyggnaden av barnomsorg och långtidssjukvård som kan accepteras. I övrigt får endast befolkningsförändringar och effekterna av vissa svårpåverkbara faktorer leda till volymökning. Därutöver krävs medvetna åtgärder för att nedbringa ambitionsnivån inom befintliga verksamheter.

Föredraganden konstaterar att trots de mycket långtgående åtgärder som har förutsatts för att åstadkomma denna lägre ökningstakt ligger den fortfarande över vad som bedömts vara samhällsekonomiskt godtagbart, i varje fall för åren 1981 och 1982. En så hög kommunal konsumtionstillväxt innebär att utrymmet för privat konsumtion blir i motsvarande mån mindre. För att den eftersträvade dämpningen av den kommunala expansionstakten skall bli möjlig krävs att åtgärder vidtas utan dröjsmål. Kommuner och landstingskommuner bör redan i budgetarbetet inför år 1981 inventera möjliga besparingar och omprioriteringar i verksamheten och lägga fast budgeten i enlighet med de riktlinjer som skisseras i propositionen. Även flerårsplanerna bör snarast revideras. Regeringen bör för sin del förbinda sig att fullgöra de åtaganden som aviserats i propositionen. Föredraganden konstaterar att utan aktiva insatser från statens sida kommer det inte att vara möjligt för kommuner och landstingskommuner att genomföra detta åtstramningsprogram.

Utskottet vill anföra följande.

Det torde stå helt klart att en fortsatt kommunal expansion i nuvarande takt kommer att omöjliggöra en nödvändig utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn. Den ekonomiska politiken måste de närmaste åren sålunda inriktas på att få till stånd en sådan resursfördelning att näringslivets arbetskraftsbehov kan tillgodoses. Med nuvarande kommunala expansionstakt tar den kommunala sektorn i anspråk hela nytillskottet av arbetskraft. Kan vi inte klara denna omprioritering tvingas vi med hänsyn till våra akuta bytesbalansproblem att kraftigt begränsa den inhemska aktiviteten.

Den kommunala konsumtionen ökade år 1979 i volym med 4,5 %. I år beräknas ökningen bli 4 %. I kalkylerna för 1981 och 1982 i den reviderade finansplanen har den kommunala konsumtionsökningen i båda de alternativ som räknats fram förutsatts komma att begränsas till 3 % år 1981 och 2,5 % 1982. Även för år 1983 anges i kompletteringspropositionen den högsta konsumtionsökningen som kan accepteras för kommunerna vara 2,5 %. Ökningstakten skall enligt de i propositionen redovisade kalkylerna alhså nära nog halveras under loppet av fyra år. Dessa tal för det kommunala konsumtionsutrymmet bör emellertid ses i relief mot att den privata konsumtionen i dessa kalkyler bedömts kunna öka med endast 0,5 % år 1981 och med 0,5 å 1 % under 1982. Den kommunala verksamheten avses alltså även framöver bli prioriterad jämfört med den privata konsumtionen.

För att nå en sådan kraftig neddragning av kommunernas expansionstakt som förordas i propositionen räcker det inte med en mycket hård prioritering

FiU 1979/80:40

föregås av ingående överväganden grundade på den riksomfattande undersökning som gjorts under våren om det faktiska behovet av och efterfrågan på barnomsorg.

Finansutskottet vill understryka hur tungt barnomsorgen väger vid en summering av hur den kommunala konsumtionen framöver påverkas av föreliggande kommunala planer. Skall den lägre ökningstakt i fråga om den kommunala konsumtionen komma till stånd som föredraganden anser nödvändig - och som utskottet anslutit sig till i det föregående - måste varje möjlighet till effektivare resursutnyttjande tas tillvara liksom varje möjlighet till omprioriteringar inom barnomsorgen.

Vad därefter gäller långtidssjukvården erinrar socialutskottet om att Landstingsförbundet åtagit sig att verka för att sjukvårdshuvudmännen bygger ut långtidssjukvården genom att påbörja byggandet av minst 2 000 platser per år enligt den överenskommelse som träffats mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under 1980 och 1981. För att säkerställa utbyggandet tillförs huvudmännen 170 milj. kr. per år från sjukförsäkringen. Under angivna tidsperiod bör enligt socialutskottets mening utbyggnaden av långtidssjukvården inte ske i långsammare takt än vad som överenskommits. Då det gäller utbyggnadstakten efter år 1981 noterar socialutskottet att sjukvårdshuvudmännen räknar med en ökning av vårdplatsantalet med i genomsnitt ca 2 375 vårdplatser under ettvart av åren 1980-1984. Socialutskottet anser inte att någon väsentlig reducering av platsantalet bör ske. Det bör, anser socialutskottet, dock vara möjligt att också bygga ut sjukvården för de äldre genom en ännu hårdare satsning än vad som f. n. sker genom social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård.

Finansutskottet noterar även i detta sammanhang att vissa omprövningar är oundvikliga om den kommunala konsumtionsökningen skall kunna begränsas. Bl. a. takten i utbyggnaden av långtidssjukvården har tagits upp i de överläggningar som under våren ägt rum mellan företrädare för regeringen och Landstingsförbundet. Finansutskottet delar socialutskottets uppfattning att utbyggnaden av långtidssjukvården inte bör ske i långsammare takt än vad som överenskommits, eftersom behovet är starkt växande och många äldre eljest tvingas ligga kvar inom akutsjukvården. Någon väsentlig reducering av platsantalet bör därför inte ske. Finansutskottet tar fasta på vad som betonats såväl i propositionen som i yttrandet från socialutskottet att det vid en översyn av planerna för långtidssjukvården bör vara möjligt att bygga ut sjukvården för de äldre genom en satsning på social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård. Detta ligger i linje med önskemål som uttalats från kommunalt håll.

I motionen 2064 begärs en ingående analys av kostnaderna för genomförandet av socialtjänsten. Motionärerna åberopar uppgifter från Kommunför -

FiU 1979/80:40

effekterna av olika statliga beslut. En dämpning av den kommunala sektorns expansionstakt kan enligt motionärernas mening inte åstadkommas utan en mer ingående prövning av vilka verksamheter som skall tillåtas växa och vilka som måste hållas tillbaka. En sådan prövning kan bara göras av staten och kommunerna tillsammans. Regeringen bör därför snarast uppta nya överläggningar med kommunförbunden så att det blir möjligt att diskutera den kommunala sektorns framtida utveckling parallellt med åtgärder för den nödvändiga saneringen av statsfinanserna.

I motionen 2066 (vpk) ser man skrivningarna i kompletteringspropositionen som angrepp på den kommunala sektorn, syftande till att vidga privatkapitalets utrymme. Man yrkar avslag på regeringens förslag till riktlinjer för den kommunala ekonomin.

Utskottet konstaterar att det råder överensstämmelse mellan regeringen och den socialdemokratiska oppositionen i uppfattningen att den kommunala expansionstakten måste kraftigt begränsas. Några siffermässiga preciseringar av i vilken takt neddragningen bör ske finns inte i motionen 2063. Man kan tolka vad som anförs i motionen så, att motionärerna redan i detta sammanhang hade velat gå längre i fråga om åtgärder och beslut från statens sida, för att möjliggöra den neddragning av ökningstakten i den kommunala konsumtionen som måste komma. Några preciserade invändningar mot vad som anförs i propositionen i de av utskottet refererade avsnitten om riktlinjerna återfinns inte heller i motionen. Utskottet har inga invändningar mot vad som anförs i motionen rörande behovet av kontinuerliga överläggningar framöver mellan staten och kommunförbunden rörande hur de uppdragna riktlinjerna skall kunna förverkligas. Sammanfattningsvis finner inte utskottet att det föreligger någon principiell motsättning mellan de riktlinjer för den kommunala ekonomin som dras upp i propositionen och vad som anförs i dessa frågor i motionen 2063.

Däremot visar man i motionen 2066 så långtgående brist på förståelse för den situation vi ställs inför vad gäller behovet att strama åt den kommunala konsumtionen att de i motionen anförda riktlinjerna för den kommunala ekonomin bör avvisas av riksdagen.

Vad gäller de konkreta områden där föredraganden i propositionen anmäler att planerna behöver revideras och staten i vissa fall medverkar härtill vill utskottet anföra följande.

Socialutskottet har i sitt yttrande (SoU 1979/80:4 y) i fråga om barnomsorgen gjort den tolkningen av uttalandet i propositionen, att det är angeläget att resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförtätning, att detta endast kan gälla de kommuner där man redan lyckats uppnå en tillfredsställande personaltäthet. På de håll inom landet där personaltätheten ännu inte nått upp till den av socialstyrelsen rekommenderade måste en fortsatt höjning accepteras. Socialutskottet understryker vikten av att de utbyggnadsplaner som kommunerna årligen fastställer

5 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

insatser i många fall kunna genomföras efter hand. För många som arbetar inom kommunernas sociala organisation kommer den nya lagstiftningen knappast att innebära några omedelbara drastiska förändringar. Det kan därför inte sägas vara nödvändigt att genomföra alla av socialtjänstreformen föranledda utbildningsinsatser redan före lagens ikraftträdande. Efter hand som reformen aktualiserar förändringar i det praktiska arbetet måste emellertid erforderlig information och utbildning erbjudas de anställda. Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att sådan nödvändig utbildning rörande socialtjänsten måste ges mycket hög prioritet bland de olika önskemål om fortbildning m. m. som kan finnas i kommunerna.

En ur planerings- och kostnadssynpunkt viktig fråga är vidare när den nya lagstiftningen skall träda i kraft. I propositionen föreslås att ikraftträdande sker den 1 januari 1981. Med hänsyn till den förhållandevis begränsade tid som i så fall skulle stå kommunerna till buds för olika förberedelseåtgärder är emellertid en senare tidpunkt att föredra. Detta innebär också att vissa kostnader kan senareläggas, vilket också är ägnat att underlätta övergången för kommunerna.

Socialutskottet hänvisar i sitt yttrande till finansutskottet vidare till den överenskommelse om statsbidragen till verksamhet vid ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter som skall träffas mellan staten och de båda kommunförbunden före den 1 april 1981. Socialutskottet förutsätter att överenskommelsen kommer att bygga på en ingående analys av kostnaderna för kommuner och landsting, som i lämplig form bör redovisas för riksdagen.

Finansutskottet ställer sig bakom vad föredraganden anför i propositionen rörande kostnaderna för socialtjänsten. Åtgärder i anslutning till genomförandet av den nya lagstiftningen får genomföras i den takt de ekonomiska förutsättningarna medger. Det innebär enligt utskottets uppfattning att genomförandet kan behöva sträckas ut över längre tid, vilket överensstämmer med den uppfattning som kommer till uttryck i socialutskottets yttrande. Dessa frågor torde komma upp till övervägande vid kommande överläggningar mellan staten och kommunerna. Något riksdagens initiativ i denna fråga erfordras enligt utskottets mening inte. Motionen 2064 avstyrks sålunda.

Sammanfattningsvis godkänner utskottet med de anförda motiveringarna de riktlinjer för den kommunala ekonomin som redovisas i propositionen.

Övriga frågor

I propositionen föreslås att tre fonder inom arbetsmarknadspolitiken slås samman till en gemensam arbetsmarknadsfond. De berörda fonderna är arbetsmarknadsutbildningsfonden, arbetslöshetsfonden och fonden för lönegaranti vid konkurser. Fonderna finansieras helt eller delvis med arbetsgivaravgifter.

Arbetsmarknadsutbildningen finansieras från en särskild fond som inrät -

FiU 1979/80:40

bundet som pekar mot en höjning av kommunernas årskostnader i storleksordningen en halv miljard kr. Härtill kommer en engångskostnad om ca 150 milj. kr. för bl. a. utbildningsinsatser. Motionärerna önskar genom regeringens försorg en noggrann analvs av de merkostnader verksamheten kan beräknas medföra för kommunerna och att resultatet av denna analys redovisas i samband med att riksdagen skall ta ställning till den överenskommelse om statsbidrag till kommuner och landstingskommuner som aviserats till våren 1981.

Socialutskottet redovisar i sitt yttrande över motionen att utskottet i betänkandet SoU 1979/80:44 i huvudsak tillstyrkt förslaget i propositionerna såvitt avser bl. a. socialtjänstlagen och ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner. Enligt utskottet bör den nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1982. Utskottet har i betänkandet beträffande kostnaderna för reformen anfört bl. a. följande.

Socialutskottet ansluter sig till den bedömning av kostnaderna för reformen som redovisas i propositionen. Utskottet delar också bedömningen att utvecklingen inom socialtjänsten måste anpassas till de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Detta innebär att socialtjänstens nya funktioner och arbetssätt måste utvecklas successivt med hänsyn bl. a. till vad som är praktiskt möjligt och rimligt. De nya krav som socialtjänsten ställer på kommunerna kan inte lösas bara genom att utvidga verksamheten. Det blir nödvändigt att se över den hittillsvarande organisationen och överväga hur denna kan utnyttjas för att skapa bästa möjliga betingelser för ett socialt arbete i enlighet med socialtjänstlagens intentioner. Även kommunernas utbud av varierade hjälpåtgärder m. m. i enskilda ärenden måste utvecklas successivt. Den nya lagstiftningens ikraftträdande innebär självfallet inte att kommunerna redan från början har ett fullt utbyggt system av olika serviceåtgärder m. m. till sitt förfogande.

Socialtjänstlagen anger inriktningen för den fortsatta utvecklingen av kommunernas sociala verksamhet. Strävan bör självfallet vara att så långt det är möjligt förverkliga målsättningarna i den nya lagstiftningen. Avsikten med socialtjänstlagen är emellertid inte att ange någon generell lösning på frågan om hur kommunernas sociala service bör vara utformad. Även i ett mera långsiktigt tidsperspektiv kommer vunna praktiska erfarenheter och varierande lokala förutsättningar att nödvändiggöra en successiv utveckling och anpassning av socialtjänsten. Den nya lagstiftningen öppnar erforderliga möjligheter härtill i stället för att låsa fast verksamheten vid särskilt angivna villkor eller krav. Det är naturligt att se de olika övergångsfrågor som uppkommer vid reformens ikraftträdande på samma sätt. Olika verksamheter får efter hand finna nya former med utgångspunkt i de erfarenheter man dittills vunnit inom ramen för den äldre lagstiftningens möjligheter. Att de resurser som i dagens läge är tillgängliga för en utveckling av socialtjänsten är begränsade behöver därför inte nödvändigtvis försvåra det praktiska genomförandet av reformen.

En sak som också bör uppmärksammas i detta sammanhang är den förberedande utbildning inför reformen som igångsatts eller planeras på många håll. Inte minst med hänsyn till att socialtjänstreformen som ovan nämnts inte kan vara fullt utbyggd från början bör även sådana utbildnings -

FiU 1979/80:40

70 Finansutskottet ansluter sig till vad arbetsmarknadsutskottet anfört. Utskottet hemställer att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen rörande sammanslagning av de tre existerande fonderna samt ger regeringen till känna vad som i övrigt här har anförts i denna fråga.

I propositionen 1979/80:125 om anslag på tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1979/80 föreslog regeringen att riksdagen till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster skulle anvisa ett anslag av 3 500 milj. kr. för avskrivning av vissa angivna kapitalmedelsförluster och för vissa avskrivningar för försvarsändamål som uppkommer i samband med budgetmoderniseringen. Behållningen på fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster utgjorde per den 30 juni 1979 drygt 822 milj. kr. I propositionen angavs behovet av avskrivningar för oreglerade kapitalmedelsförluster för budgetåret 1979/80 till 3 750 milj. kr.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (FiU 1979/80:37, rskr 1979/80:333).

I det reviderade budgetförslaget redovisar föredraganden de kapitalmedelsförluster som per den 30 juni 1979 har överförts till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. Dessa uppgår till 492 milj. kr. Utskottet förutsätter att regeringen senare återkommer med en redovisning av de under budgetåret 1979/80 uppkomna kapitalmedelsförlusterna.

Regeringen disponerar för innevarande budgetår en finansfullmakt om 2 500 milj. kr. I det reviderade budgetförslaget lämnar föredraganden en samlad redovisning av utnyttjandet av finansfullmakten. Redovisningen synes tillgodose de önskemål som utskottet tidigare framfört.

Utskottet tillstyrker att en finansfullmakt lämnas till ett belopp om 2 500 milj. kr. som regeringen får disponera på motsvarande villkor som gäller för innevarande år.

Statsbudgeten för budgetåret 1980/81

I det reviderade budgetförslaget redovisar föredraganden beräkningar för statsinkomsterna och statsutgifterna för budgetåren 1979/80 och 1980/81. Beräkningarna för statsinkomsterna bygger på i stort sett samma antaganden för lönesummans utveckling som låg till grund för beräkningen i budgetpropositionen. Lönesumman förutsätts i det reviderade budgetförslaget öka med 8,5 % 1980 jämfört med utbetald lönesumma 1979.

Enligt en uppskattning som gjorts av konjunkturinstitutet beräknas de preliminära löneavtalen innebära en ökning av totala lönesumman med 12,1 % mellan 1979 och 1980. I ökningen ingår en knapp procentenhet som effekt av en beräknad sysselsättningstillväxt. Med anledning av att lönesummans totala tillväxt nu beräknas bli drygt 3 procentenheter högre än som antogs i den reviderade finansplanen bör beräkningen av statsbudgetens

FiU 1979/80:40

tades år 1975. Fonden tillförs medel dels genom en arbetsgivaravgift om 0,4 %, dels från anslaget Bidrag till arbetsmarknadsutbildning. Det finns inte särskilt reglerat hur utgifterna skall fördelas på dessa båda finansieringskällor. Anslaget har i praktiken utgjort skillnaden mellan de totala utgifterna för arbetsmarknadsutbildningen och de avgifter som tillförts fonden.

Utgifterna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna och för det kontanta arbetsmarknadsstödet finansieras från arbetslöshetsfonden enligt särskilda regler. Fonden i sin tur finansieras helt med en arbetsgivaravgift om 0,4 %. De kostnader som får täckas från fonden och därmed med avgifter är således klart avgränsade. Detta har bidragit till att fonden nu har ett ackumulerat överskott som uppgår till 1 500 milj. kr.

Fonden för lönegaranti vid konkurser skall helt finansiera utgifterna för den statliga lönegarantin vid konkurser. Dessa utgifter har successivt ökat, vilket ökat anspråken på fonden. Successiva höjningar av arbetsgivaravgiften, som utgör fondens enda finansieringskälla, har därför varit nödvändiga. Dessutom har en rörlig kredit om 200 milj. kr. knutits till fonden. Arbetsgivaravgiften uppgår f. n. till 0,2 %.

Det totala uttaget av arbetsgivaravgifter för de tre nämnda fonderna inom arbetsmarknadspolitiken uppgår till 1 % på lönesumman. Avgiftsuttaget föreslås bli oförändrat.

Föredraganden anför som motiv för en sammanslagning av fonderna att de utgifter som nu finansieras över fonderna i viss utsträckning varierar mot varandra och att det därför är rimligt att finansieringen kan ske från en gemensam fond. En sammanslagning skulle dessutom leda till administrativa förenklingar och besparingar. När det gäller vissa tekniska frågor och fondens administrativa placering anför föredraganden att dessa frågor behöver övervägas ytterligare. Det är också nödvändigt att närmare pröva vilka ändamål inom arbetsmarknadsutbildningen som skall finansieras över en gemensam fond.

Finansutskottet har inhämtat yttrande från arbetsmarknadsutskottet över inrättandet av en arbetsmarknadsfond. Arbetsmarknadsutskottet konstaterar inledningsvis att den gemensamma arbetsmarknadsfonden skall disponeras för samma ändamål som de tre fonderna hittills använts för. Genom sammanslagningen kan vissa förenklingar uppnås. Arbetsmarknadsutskottet pekar på att de arbetsgivaravgifter som i dag tillförs fonderna regleras i tre lagar. Dessa skulle kunna ersättas av en. Arbetsmarknadsutskottet ställer sig positivt till tanken på en gemensam arbetsmarknadsfond och anser att riksdagen bör kunna ansluta sig till förslaget. Arbetsmarknadsutskottet understryker dock att riksdagen nu endast kan göra ett principiellt ställningstagande. Regeringen får, efter samråd med arbetsmarknadens parter, återkomma till riksdagen när detaljerna för användningen av arbetsmarknadsfonden har blivit mer klarlagda. För att få en bättre bild av statens totala insatser på det arbetsmarknadspolitiska området bör regeringen i kommande budgetpropositioner ange de beräknade tillskotten från fonden.

FiU 1979/80:40

72 De nya löneavtalen påverkar även beräkningarna av statsbudgetens utgifter. I det reviderade budgetförslaget beräknar föredraganden utgifterna budgetåret 1980/81 till 206,3 miljarder kr. De beräknade utgifterna för statliga löner kan antas öka med 1 miljard kr. till följd av löneavtalet. Som redovisats i det föregående beräknar utskottet nu att konsumentpriserna kommer att öka snabbare än som antogs i den reviderade finansplanen. Utgifterna för folkpensioner beräknas därför bli högre än vad riksdagen tidigare i vår har beslutat. Utgifterna för folkpensioner och övriga löne- och prisberoende anslag kan uppskattas öka med 1 miljard kr. till följd av de ändrade förutsättningar som redovisats ovan.

Bland de åtgärder som regeringen föreslagit i syfte att underlätta nya löneavtal (prop. 1979/80:181) ingår även att livsmedelssubventionerna över statsbudgeten skall öka så att höjningarna av livsmedelspriserna den 1 juli 1980 till följd av jordbruksprisregleringen i allt väsentligt skall kunna undvikas. Kostnaderna för detta kan uppskattas till 1 miljard kr. för budgetåret 1980/81. Utskottet föreslår att de ökade utgifter som här har redovisats och som har samband med de nya löneavtalen, sammanlagt 3 miljarder kr., beaktas vid beräkningen av anslaget Oförutsedda utgifter (se FiU 1979/80:46).

Tabell 11 Beräkning av medelsbehovet för oförutsedda utgifter budgetåret 1980/81

(tusental kr.)

Enligt föredraganden 6 000 000

Enligt utskottets revidering + 3 000 000

varav

ökade statliga löner + 1 000 000

höjda folkpensioner och förändringar av övriga pris och

lönekänsliga anslag + 1 000 000

ökade livsmedelssubventioner + 1 000 000

Beräknat medelsbehov för oförutsedda utgifter 9 000 000

Utskottet har inget att invända mot föredragandens beräkningar av dispositionen av rörliga krediter under budgetåret 1980/81.

Den avvikande bedömning av anslagsbehållningarna vid ingången av året som utskottet har föranleder inte utskottet att avvika från föredragandens bedömning av anslagsbehållningarnas utveckling under budgetåret 1980/81. För en närmare redogörelse för utskottets överväganden med anledning av dessa beräkningar hänvisar utskottet till betänkandet FiU 1979/80:47.

Statsbudgetens saldo för budgetåret 1980/81 blir enligt utskottets beräkningar ca 4 miljarder kr. bättre än enligt de beräkningar som redovisas i kompletteringspropositionen. Utskottet vill emellertid understryka att förbättringen av saldot endast är tillfällig och inte kan tas till intäkt för en mer positiv bedömning av den långsiktiga utvecklingen av budgetsaldot. Huvuddelen av saldoförbättringen, ca 3 miljarder kr., utgörs av kommunal

FiU 1979/80:40

inkomster justeras upp. Det är främst statens inkomster av inkomstskatt, lagstadgade socialavgifter och mervärdeskatt som berörs.

Riksrevisionsverket (RRV) har, efter det att det reviderade budgetförslaget presenterats och efter det att de preliminära löneavtalen slutits, sammanställt en ny budgetprognos för budgetåret 1979/80. Totala inkomsterna beräknas nu av RRV till 135,2 miljarder kr. budgetåret 1979/80. Det innebär något större inkomster än vad föredraganden beräknar i det reviderade budgetförslaget.

Utgifterna för budgetåret 1979/80 beräknas av RRV uppgå till 152,9 miljarder kr. Hänsyn har även tagits till den minskade förbrukning av medel på vissa anslag till stålindustrin som föredraganden beräknar i det reviderade budgetförslaget. Denna förbrukning ger föredraganden anledning att i det reviderade budgetförslaget avvika från RRV:s tidigare beräkning av anslagsbehållningarnas utveckling. Eftersom RRV tagit hänsyn till att förbrukningen nu blir mindre än vad verket tidigare beräknat finner utskottet ingen anledning att avvika från RRV:s beräkning, som innebär en minskning av anslagsbehållningarna med 2 942 milj. kr. Anslagsbehållningarna den 30 juni 1980 skulle därmed uppgå till 18 603 milj. kr.

De totala statsinkomsterna budgetåret 1980/81 beräknas enligt utskottets kalkyler till följd av löneavtalen öka med 7 miljarder kr. jämfört med beräkningen i det reviderade budgetförslaget (se tabell 10). Hänsyn har då också tagits till höjningen av skattereduktionen med högst 500 kr. per inkomsttagare. Kostnaden härför uppgår enligt propositionen 181 till 900 milj. kr.

Den beräkning av statsbudgetens inkomster som föredraganden redovisar bör enligt utskottets mening således räknas upp med 7 miljarder kr. till 155,4 miljarder kr. Det bör därvid uppmärksammas att beräkningen av inkomsterna inte inkluderar de höjningar av skatt på energi och alkohol som föredraganden aviserar i det reviderade budgetförslaget. De beräknade ökade inkomsterna på 1,5 miljarder kr. till följd av dessa höjningar beaktas av föredraganden i stället vid beräkning av medelsbehovet för anslaget för oförutsedda utgifter. Utskottet lämnar i ett särskilt betänkande (FiU 1979/80:47) en utförligare redogörelse för statsinkomsternas utveckling.

Tabell 10 Statsbudgetens inkomster 1980/81 (tusental kr.)

Föredraganden

Utskottet

Förändring

Inkomstskatt

32 926 500

37 426 500

+ 4 500 000

Lagstadgade

socialavgifter

30 092 800

32 092 800

+ 2 (XX) 000

Mervärdeskatt

37 3(X) (XXI

37 800 (XX)

+ 500 000

Övriga inkomster

48 139 836

48 139 836

-

Totala inkomster

148 459 136

155 459 136

+ 7000 000

FiU 1979/80:40

riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 14.

Stockholm den 29 och 30 maj 1980

På finansutskottets vägnar ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s). Lars Tobisson (m). Torsten Gustafsson (c). Paul Jansson (s). Arne Gadd (s). Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c). Anita Gradin (s). Christina Rogestam (c), Christer Nilsson (s). Olle Wästberg i Stockholm (fp). Mona S:t Cyr (m) och Torsten Karlsson (s),

dock att vid justeringen av avsnitt B i vad avser

moment 3 Karin Flodström (s) deltagit i stället för Paul Jansson (s) och

momenten 1, 2 och 4-7 Åke Persson (fp) deltagit i stället för Olle Wästberg i Stockholm (fp).

Reservationer

vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen 1.

beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt fortsatt allmänt prisstopp av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Christer Nilsson och Torsten Karlsson (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med rubriken ”Utgångsläget” och på s. 35 slutar med ”ökade livsmedelssubventioner" bort ha följande lydelse:

Den internationella utvecklingen

Den internationella ekonomiska utvecklingen 1979 visade sig bli mera gynnsam än vad flertalet bedömare tidigare ansåg för troligt. Den konjunkturnedgång som allmänt förutsågs komma mot slutet av 1979 eller början av 1980 har ännu inte inträffat, i varje fall inte i huvuddelen av Västeuropa. Efterfrågan fortsatte att utvecklas positivt i OECD-länderna

FiU 1979/80:40

inkomstskatt som staten uppbär för kommunernas räkning och som skall betalas till kommunerna under 1982.

Utskottets sammanställning av statsbudgeten för budgetåret 1980/81 återfinns i betänkandet FiU 1979/80:50.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 1 såvitt nu är i fråga samt med avslag på motionerna 1979/80:2063 yrkandet 5 såvitt nu är i fråga och 1979/80:2066 yrkandet 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för budgetpolitiken att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 1 såvitt nu är i fråga samt med avslag på motionerna 1979/80:2063 yrkandet 5 såvitt nu är i fråga och yrkandet 6 och 1979/80:2066 yrkandet 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin att riksdagen med bifall till regeringens förslag i propositionen 1979/ 80:150 bilaga 2 moment 2 och med anledning av motionen 1979/80:2063 yrkandet 9 samt med avslag på motionen 1979/ 80:2066 yrkandet 4 godkänner vad som anförts i propositionen,

4. beträffande analys av kostnaderna för socialtjänsten att riksdagen avslår motionen 1979/80:2064,

5. beträffande sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken existerande fonder att riksdagen godkänner vad som anförts

1 propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 11 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande finansfullmakten

a. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1980/81, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 9 intill ett sammanlagt belopp av

2 500 000 000 kr.,

b. att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 12,

7. beträffande avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster att

FiU 1979/80:40

den ekonomiska utvecklingen. Den fortsatta utvecklingen av oljepriserna kommer också att bli av stor betydelse. F. n. finns inga tecken på ytterligare prishöjningar, om man begränsar synfältet till nu rådande efterfråge- och utbudsförhållanden. Men nya politiska kriser kan på kort tid kullkasta alla bedömningar.

Osäkerheten i framtidsbedömningarna av den internationella ekonomin ställer enligt utskottets mening stora krav på handlingsberedskap och flexibilitet ifråga om den ekonomiska politiken i Sverige. Manöverutrymmet är dock begränsat både på grund av de stora obalanser som numera kännetecknar den svenska ekonomin och det allt större beroendet av det internationella ekonomiska skeendet.

Den borgerliga regeringens ekonomisk-politiska strategi under de senaste åren

Den borgerliga regering som tillträdde 1976 var på grund av sina långtgående vallöften illa rustad att ta itu med de problem som den svenska ekonomin då hade att möta. Den svenska industrin stod inför kraven på betydande strukturella förändringar och stora nyinvesteringar. Den s. k. överbryggningspolitik som förts under de närmast föregående åren och som alla partier i princip ställt sig bakom förutsatte att den inhemska konsumtionsutvecklingen sedermera skulle hållas tillbaka för att ge utrymme åt såväl en ökad kapitalbildning som en förstärkning av den externa balansen.

Den första borgerliga budget som lades fram, i januari 1977, hade trots detta en obekymrat expansionistisk karaktär. Några få månader senare lades dock politiken markant om i restriktiv riktning och den s. k. svångremspolitiken inleddes. Regeringen åstadkom härmed en mycket kraftig åtstramning, bl. a. genom att släppa fram prisstegringar som blev högre än under något år sedan den s. k. Korea-inflationen i början på 50-talet. Som en följd av denna politik kom år 1977 att präglas av en minskande produktion, stigande arbetslöshet och ett kraftigt ras i industriinvesteringarna.

Det övergripande målet för den borgerliga regeringens ekonomiska politik blev att stärka de svenska företagens konkurrenskraft. Enligt den analys som gjordes hade de snabba lönekostnadsstegringarna 1975-76 lett till kraftigt höjda relativa priser på svenska produkter, vilket i sin tur hade medfört att svenska företag tappade marknadsandelar både på exportmarknaderna och på hemmamarknaden. Härigenom skulle bytesbalansen ha försämrats, såväl genom en försämrad exportutveckling som genom en onödigt snabb importökning.

Enligt den strategi som den borgerliga regeringen utformade blev det nödvändigt att sänka företagens kostnader. Detta skedde genom flera devalveringar, genom att den allmänna arbetsgivaravgiften avvecklades och genom starka uppmaningar ti1', löntagarorganisationerna att sluta avtal med mycket måttliga lönestegringar. Genom dessa åtgärder och omfattande

FiU 1979/80:40

även under den senare delen av 1979 genom en stark uppgång av näringslivets fasta investeringar. Samtidigt hölls den privata konsumtionen uppe trots den ökade inflationstakten genom att hushållen minskade sitt sparande. Industriproduktionen i OECD-länderna steg kraftigt under 1979. Den internationella handeln ökade förhållandevis snabbt. Detta gäller särskilt internhandeln inom OECD-området. År 1979 kan därför i många avseenden karaktäriseras som ett högkonjunkturår.

Av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen är de kraftiga höjningarna av de internationella oljepriserna som vidtogs under 1979 och början av innevarande år. Prisstegringarna, som beräknas ha uppgått till sammanlagt ca 130 procent, har haft en rad konsekvenser för den internationella ekonomiska utvecklingen. De har kraftigt försämrat bytesbalanserna såväl hos OECD-länderna som hos de icke oljeproducerande u-länderna. De motsvarar ett efterfrågebortfall hos OECD-länderna om närmare 2 procent. De har också medfört att inflationstakten i OECD-länderna har dragits upp markant.

Mot denna bakgrund har den ekonomiska politiken i OECD-länderna lagts om i restriktiv riktning. Detta gäller särskilt penningpolitiken, som ända sedan hösten 1979 har varit mycket restriktiv i praktiskt taget alla OECD-länder. Även finanspolitiken har skärpts under senare tid. Detta gäller inte minst i Förenta staterna, men även i många västeuropeiska länder sker en påtaglig åtstramning. Regeringarna har genomgående prioriterat inflationsbekämpning och önskemålen att nedbringa underskotten i bytesbalansen framför att kompensera efterfrågebortfallet. Som en följd av denna utveckling kommer den ekonomiska tillväxten att sakta av och arbetslösheten att öka.

Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området är. trots den förda politiken, tämligen god ännu under första halvåret 1980. Klara nedgångstendenser har emellertid börjat visa sig, främst i Förenta staterna och Storbritannien. Mycket talar för en sämre utveckling under andra halvåret 1980, med en stagnerande eller t. o. m. minskande produktion i många länder. De reala effekterna av oljeprishöjningarna i kombination med den restriktiva ekonomiska politiken kommer med stor säkerhet att medföra sjunkande reallöner och en kraftigt ökande arbetslöshet, som kommer att omfatta närmare 20 miljoner människor mot slutet av året. Denna politik kommer sannolikt att ligga fast under avsevärd tid, eftersom några raska framgångar inte kan förväntas i strävandena att nedbringa inflationstakten och underskotten i bytesbalanserna.

Den internationella ekonomiska bilden rymmer dock enligt utskottet många osäkerhetsmoment. Detta gäller särskilt om perspektivet utsträcks till att gälla 1981. Bedömningarna skiftar både när det gäller graden av den förväntade dämpningen av den ekonomiska aktiviteten och hur långvarig den annalkande konjunkturnedgången kan bli. Den ökade instabiliteten i det internationella politiska klimatet innebär betydande risker även ifråga om

FiU 1979/80:40

ter sig enligt utskottets mening i hög grad som en efterhandskonstruktion, allra helst som detta i praktiken innebär att regeringen nu underkänner sin tidigare ekonomisk-politiska strategi. Ett sådant förhållningssätt framstår som särskilt anmärkningsvärt, eftersom regeringen i kompletteringspropositionen förordar samma ekonomisk-politiska strategi för de närmaste åren, med en förhoppning om att låga löneökningar skall stimulera företagen till sänkningar av relativpriserna.

Enligt utskottets mening framstår också den stimulanspolitik som folkpartiregeringen förde under 1979 som olycklig, eftersom den byggde på förutsättningar om ett stort outnyttjat kapacitetsutrymme som visade sig vara orealistiska. Följden blev därför att en betydande del av efterfrågestimulansen i stället kom att leda till en kraftig importökning och även innebar en press uppåt på prisutvecklingen.

Ett annat led i regeringens försök att förklara den negativa ekonomiska utvecklingen under det senaste året är att hänvisa till effekterna av oljeprisökningarna. Utskottet delar i och för sig uppfattningen att de höjda oljepriserna har haft allvarliga konsekvenser både för bytesbalansen och prisutvecklingen i vårt land. Dessa effekter måste dock ges sina riktiga proportioner.

Bytesbalansen försämrades med 11 miljarder kr. mellan 1978 och 1979. Endast en mindre del härav kan hänföras till en oförmånlig prisutveckling. De ökade importpriserna för olja motsvarar visserligen ca 8 miljarder kr., men detta motvägs till en del av prisökningar på svenska exportprodukter. Totalt sett försämrades vårt bytesförhållande till omvärlden (terms of trade) i en utsträckning som motsvarar ca 4 miljarder kr., medan andra faktorer, främst en kraftig ökning av importvolymen, försämrade bytesbalansen med 7 miljarder kr.

När regeringen försöker hänföra misslyckandet av sin ekonomisk-politiska strategi till oljeprisstegringarna under 1979, bör det påpekas att oljepriset realt sett hade minskat flera år i följd dessförinnan. Oljeimporten, mätt som andel av BNP, hade sjunkit kraftigt sedan 1974 och då särskilt mycket under 1978, dvs. det år som regeringen brukar framställa som särskilt framgångsrikt ifråga om den ekonomiska utvecklingen (se tabellen). De oljeprishöjningar som skett därefter innebär inte mycket mera än ett återtagande av den reala nivå som uppnåddes 1974. Med mindre kastningar i oljeprisets reala utveckling skulle det enligt utskottets mening inte ha varit möjligt att beskriva 1978 som ett speciellt framgångsrikt år och det hade inte heller varit möjligt för regeringen att framställa den ofördelaktiga utvecklingen 1979 som en följd av en särskilt oförmånlig utveckling av oljepriset.

Nettoimporten av olja i procent av BNP, löpande priser

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

2,2 4,8 4.0 4,1 4,0 3,3 5,2

FiU 1979/80:40

näringspolitiska insatser stärktes företagens finansiella ställning mycket kraftigt, vilket emellertid skedde till priset av en fortgående försämring av statsfinanserna. För att samtidigt hålla tillbaka importen vidtog regeringen åtgärder mot den privata konsumtionen, främst genom momshöjningen 1977.

Löntagarorganisationerna tog sitt ansvar, vilket f. ö. även regeringen erkände, och accepterade mycket måttliga lönestegringar för både 1978 och 1979. Genom detta avtal och genom regeringens åtgärder hade således utrymme skapats för en sänkning av relativpriserna på svenska företags produkter.

Mot slutet av 1978 vidtog nästa etapp i strategin. Regeringen fann tiden mogen att vidta åtgärder för att stimulera den privata konsumtionen under

1979. Syftet sades vara att driva upp efterfrågan inom landet för att den vägen öka kapacitetsutnyttjandet. Härigenom skulle produktiviteten snabbt förbättras och ett utrymme skapas för ytterligare sänkningar av relativpriserna. Även i detta led påstods syftet i sista hand vara att öka marknadsandelarna för exportindustrin och den importkonkurrerande industrin.

Med den förda politiken har den svenska industrins relativa kostnadsläge förbättrats avsevärt. Mellan 1977 och 1979 sjönk arbetskraftskostnaden per producerad enhet inom industrin med drygt 10 procent jämfört med våra konkurrentländer. Däremot sjönk priserna på de färdiga produkterna ingalunda i samma utsträckning. 1977-79 var minskningen bara drygt 1 procent. För 1980 räknar man i den reviderade nationalbudgeten med en höjning av relativpriserna med någon procent. Resultatet av denna utveckling har blivit att den svenska industrin långtifrån har vunnit de marknadsandelar som förutsattes i regeringens strategi. 1979 förlorade industrin marknadsandelar och denna utveckling väntas fortsätta i år. En liknande utveckling kan noteras för den importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin.

Företagen har således föredragit att öka sina vinster i stället för att sänka sina relativpriser och härigenom lägga en grund för en långsiktig expansion. Denna utveckling utgör en väsentlig del av förklaringen till att importen ökade mer än väntat under 1979. En annan följd av företagens prissättning har blivit att industriinvesteringarna har hållits tillbaka, eftersom man inte genom prissänkningar har stimulerat en volymexpansion som i sin tur skulle ha skapat förutsättningar för att bygga ut den industriella produktionskapaciteten. Företagen har med andra ord handlat stick i stäv med regeringens strategi och inte visat det ansvar för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen som löntagarna för sin del har tagit på sig.

Man har från regeringens sida inte kritiserat företagens prispolitik, vilket starkt kontrasterar mot dess sätt att förhålla sig till löntagarnas strävanden att i avtalsförhandlingarna åtminstone slå vakt om oförändrade reallöner. Däremot har regeringen i efterhand sökt urskulda företagens beteende med att det 1979 skulle varit nödvändigt att höja bruttovinstmarginalerna. Detta

FiU 1979/80:40

instrument som bör användas för detta syfte. Hit hör den statliga utgiftspolitiken, skatte- och fördelningspolitiken, sysselsättnings- och regionalpolitiken, näringspolitiken, penningpolitiken, valutapolitiken m. m. Dessa ekonomisk-politiska instrument bör även användas för att underlätta avtalsuppgörelserna, så att det blir möjligt för löntagarna att uppnå en åsyftad reallöneutveckling som är förenlig med de övergripande ekonomiskpolitiska målen. Utskottet finner att den ensidiga analys som gjorts i bl. a. kompletteringspropositionen undanskymmer dessa förhållanden. Den utgör ett försök från regeringens sida att friskriva sig från sitt eget huvudansvar för den ekonomiska utvecklingen för att i stället övervältra skulden på löntagarna för de problem som tornar upp sig för den svenska ekonomin.

De mest aktuella beräkningar som utförts och som åtminstone i viss mån kunnat beakta den senaste tidens händelser återfinns dels i en kommuniké från konjunkturinstitutet angående hushållens ekonomi 1980 efter den träffade preliminära avtalsuppgörelsen (bifogas som bilaga 4 till detta betänkande), dels i TCO-ekonomernas vårrapport. Det bör dock betonas att de bedömningar som gjorts i dessa rapporter liksom utskottets egna bedömningar är överslagsmässiga och att osäkerheten om den kommande ekonomiska utvecklingen av flera skäl är betydande.

Konjunkturinstitutets senaste beräkningar för 1980 innebär i huvudsak endast marginella avvikelser från den försörjningsbalans som presenterades i kompletteringspropositionen. De träffade löneuppgörelserna möjliggör att reallönerna per arbetad timme kan hållas ungefär oförändrade 1980, vilket skall jämföras med den reviderade finansplanens kalkyler som innebar en reallöneminskning med 1,5 procent per arbetad timme. Den privata konsumtionen antas nu öka med 2,5 procent 1980, vilket innebär en viss uppjustering jämfört med prognosen i kompletteringspropositionen.

Underskottet i bytesbalansen beräknas 1980 bli 1 å 1,5 miljarder kr. större än vad som antogs i kompletteringspropositionen, vilket delvis är en följd av att prognosen för den privata konsumtionen har räknats upp. Prognosen för bytesbalansen är dock osäker och kan påverkas av en rad faktorer, bl. a. av oljeprisets utveckling, företagens prispolitik och av hur länge den nu pågående hamnkonflikten fortsätter.

Det finns knappast underlag för att nu göra en annan bedömning än regeringen vad gäller utvecklingen 1980 av den offentliga konsumtionen, näringslivets investeringar och lagren. Däremot förefaller regeringens prognos för bostadsinvesteringarna vara alltför optimistisk. Dessa beräknas öka med 2,5 procent, vilket bygger på ett antagande om en igångsättning av 57 000 lägenheter. Enligt preliminära statistiska uppgifter påbörjades under perioden januari-mars 1980 hus med sammanlagt 8 783 lägenheter. En jämförelse med motsvarande preliminära uppgifter för januari-mars i fjol visar att det totala påbörjandet minskat med ca 10 procent. Denna alarmerande utveckling är bl. a. en följd av de okontrollerade kostnadsökningarna i nybyggandet. Mycket talar därför för att bostadsinvesteringarna

FiU 1979/80:40

79 Svensk ekonomi under 1980 med en utblick mot 1981 och 1982

Sedan regeringen utarbetade den reviderade finansplanen har vissa förändringar skett i den ekonomiska bilden. Detta är i och för sig en helt naturlig följd av nya händelser och ny information i fråga om såväl den internationella som den inhemska ekonomiska utvecklingen. Detta ger anledning till fortlöpande revideringar av de ekonomiska bedömningarna.

En sådan omständighet som nyligen inträffat är att preliminära avtalsuppgörelser avseende större delen av den svenska arbetsmarknaden har slutits, varigenom 1980 års löner nu kan beräknas tämligen väl för huvudparten av löntagarkollektivet. Vidare har regeringen i sin proposition 1979/80:181 föreslagit vissa ekonomisk-politiska åtgärder med verkningar under återstoden av 1980. Hit hör bl. a. förslag om en extra skattesänkning under den senare delen av 1980 samt aviserade subventioner för att undvika höjningar av livsmedelspriserna fr. o. m. den 1 juli 1980. Regeringen har också upphävt det allmänna prisstoppet och godkänt prishöjningar för bl. a. olja och bensin. Sådana åtgärder får konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen i vårt land, bl. a. när det gäller prisutvecklingen samt ökningen av den privata konsumtionen och av importvolymen.

I den reviderade finansplanen och den reviderade nationalbudgeten presenterades två alternativ för den ekonomiska utvecklingen 1980. Alternativen skilde sig i sina grundläggande förutsättningar från varandra främst genom olika antaganden om löneökningarnas storlek 1980. 1 propositionens huvudalternativ antogs löneökningarna per timme uppgå till 7,5 procent för

1980. I det högre alternativet antogs löneökningarna per timme i stället uppgå till 10 procent. Utifrån dessa förutsättningar byggdes sedan de båda alternativen upp, varvid en rad skillnader uppkom bl. a. för prisstegringstakten samt för import- och exportutvecklingen och därmed också för bytesbalansen. Däremot uppgavs att den privata konsumtionen, trots de skiljaktiga löneantagandena, skulle utvecklas i samma takt i båda alternativen.

Utskottet kan för sin del instämma i att löneökningstakten självfallet påverkar utvecklingen av en rad andra ekonomiska variabler, såsom pris- och kostnadsutvecklingen, importen och exporten, den privata konsumtionen och inkomstfördelningen i samhället. Utskottet kan däremot inte acceptera den ensidiga inriktning på lönerna som förklaringsfaktor för samhällsekonomins utveckling som regeringen gett uttryck för i kompletteringspropositionen och i proposition 1979/80:181. Med en sådan uppläggning av analysen reduceras hela den grundläggande frågan om att återskapa samhällsekonomisk balans till en strävan att hålla lönerna så låga som möjligt.

Det är, enligt utskottets mening, självklart att regeringen med sin ekonomiska politik bär huvudansvaret för den ekonomiska utvecklingen i vårt land och för att strävandena att återskapa ekonomisk balans skall kunna krönas med framgång. Regeringen har en hel arsenal av ekonomisk-politiska

FiU 1979/80:40

långsammare om den högre löneökningstakten förverkligas.

Enligt utskottets mening är sådana beräkningar inte ett uttryck för en seriös ekonomisk analys. De får snarare ses som ett uttryck för regeringens strävan att ensidigt övervältra ansvaret för den nödvändiga saneringen av landets ekonomi på löntagarna. Dessa räkneövningar saknar därför intresse för den viktiga diskussionen om den framtida ekonomiska politiken.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet delar den beskrivning av de grundläggande balansbristerna i den svenska ekonomin som ges i den socialdemokratiska partimotionen 1979/ 80:2063. Utskottet delar vidare den i motionen uttryckta övertygelsen att den borgerliga regeringens politik med dess inriktning på traditionella marknadsmekanismer och generella ekonomisk-politiska åtgärder inte förmår att lösa de grundläggande ekonomiska problemen. En framgångsrik politik för 80-talet måste, så som hävdas i motionen, bygga på helt andra förutsättningar.

Grundproblemet i den svenska ekonomin kan sägas vara att vi som nation producerar mindre än vad vi förbrukar. Ett annat sätt att uttrycka samma förhållande är att säga att nationens sparande är otillräckligt. Det är för litet redan för att täcka de historiskt sett låga investeringar som f. n. kommer till stånd. Sparandebristen blir ännu större om sparandet relateras till den investeringsnivå som är nödvändig att uppnå för att bygga ut och säkerställa den industrisektor som behövs för att trygga vår externa balans samt för att trygga en acceptabel bostadsproduktion.

För att komma till rätta med denna fundamentala balansbrist är det helt nödvändigt att konsumtionen, såväl den privata som den offentliga, under en följd av år växer långsammare än den totala produktionen, dvs. sparandets andel av BNP måste ökas. Utrymmet för reformer och standardförbättringar är, allra helst om hänsyn tas till redan gjorda åtganden med konsekvenser för framtiden, ytterst begränsat. En sådan politik förutsätter oundgängligen vissa uppoffringar från medborgarna.

Denna beskrivning är numera förmodligen föga kontroversiell. De flesta politiska partier och olika grupper i samhället torde kunna ställa sig bakom dessa mål för den ekonomiska politiken. Men för att de skall kunna uppnås, krävs det enligt utskottets mening en helt annan inriktning av politiken än vad den borgerliga regeringen eftersträvar.

En åtstramningspolitik kräver, för att bli framgångsrik, ett förtroendefullt samarbete med de stora löntagargrupperna. I ekonomiskt kärva tider skärps kraven på en rättvis och jämn fördelning. Om bördor skall bäras, måste de fördelas efter bärkraft. De svagaste grupperna måste skyddas. De privilegierade grupperna måste bära tyngre bördor än andra.

En regering som kräver ansvar och återhållsamhet av löntagarna får inte hota med tvångslagstiftning och lönestopp. Denna regering måste också själv

FiU 1979/80:40

1980 kommer att minska i volym och att antalet påbörjade lägenheter kommer att bli ännu lägre än den redan alltför låga nivån 1979 och stanna vid en nivå om ca 50 000 lägenheter. Denna utveckling är enligt utskottets mening helt oacceptabel, inte minst mot bakgrund av den tilltagande bostadsbristen i stora delar av landet. Det är därför ett bestämt krav från utskottets sida att regeringen snarast vidtar kraftfulla åtgärder för att bryta den nu pågående negativa utvecklingen av bostadsbyggandet.

Den prognos för konsumentprisstegringen 1980 som gjorts i kompletteringspropositionen är sannolikt för låg jämfört med den bedömning som nu kan göras. Det vore dock enligt utskottets mening fel att ensidigt hänföra en uppjustering av prisprognosen till de nyligen träffade löneuppgörelserna. Till bilden hör också att regeringen har upphävt det allmänna prisstoppet och släppt fram prishöjningar för en rad varor, bl. a. för olja och bensin. Andra faktorer som driver upp prisökningstakten är företagens prispolitik, den okontrollerade pris- och kostnadsutvecklingen på bostadsmarknaden och det ständigt ökande budgetunderskottet med åtföljande konsekvenser för penningmängdens ökning.

En faktor som av den borgerliga regeringen har tillmätts central betydelse är de svenska företagens relativa kostnadsläge gentemot omvärlden. Det har hävdats att de nyligen träffade löneuppgörelserna skulle försämra företagens konkurrenskraft och därmed riskera att leda till minskade marknadsandelar för de svenska företagen såväl på exportmarknaderna som på den inhemska marknaden. Såvitt nu kan bedömas är emellertid löneuppgörelserna förenliga med en oförändrad eller något förbättrad konkurrenskraft för de svenska företagen. Enligt beräkningar som gjorts av såväl Svenska Handelsbankens ekonomiska sekretariat som TCO-ekonomerna skulle den svenska industrins konkurrenskraft, mätt som relativ arbetskraftskostnad per producerad enhet, förbättras gentemot omvärlden med 1 å 1,5 procent mellan 1979 och 1980.

Vad slutligen beträffar sysselsättningsläget kan detta förväntas förbli tämligen gott under återstoden av 1980. Utskottet vill dock understryka de problem som ändå finns och som kan komma att kraftigt förvärras nästa år i takt med att den annalkande internationella lågkonjunkturen alltmer påverkar utvecklingen i Sverige. Hit hör ungdomsarbetslösheten, som kan komma att öka till följd av riksdagens nyligen fattade beslut med anledning av regeringens s. k. ungdomsproposition. Hit hör också den allvarliga regionala obalansen. Industrins möjligheter att rekrytera arbetskraft försvåras dessutom av den på många orter tilltagande bostadsbristen.

I den reviderade finansplanen görs också en utblick mot åren 1981 och 1982. Denna bygger, liksom fallet är för 1980, på två alternativ där skiljaktiga antaganden om löneutvecklingen görs till utgångspunkt för bedömningar av den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Enligt denna bedömning skulle alternativet med det högre löneantagandet i nästan alla avseenden leda till en sämre ekonomisk utveckling. T. o. m. den privata konsumtionen påstås öka

6 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

allt högre nivåer, utgör på sikt ett allvarligt hot mot det demokratiska samhällssystemet. Det måste därför vara en grundläggande uppgift för det demokratiska samhällets försvarare att finna effektiva medel för att bekämpa och eliminera inflationen. Kampen mot den framväxande inflations- och spekulationsekonomin måste sättas i förgrunden.

Utskottet instämmer i vad som påpekas i motion 2063, nämligen att det inte fanns några sakliga skäl att åberopa de nya avtalen för att släppa fram en rad prishöjningar. Yrkandet att prisstoppet borde ligga fast åtminstone till den 1 juli var därför väl motiverat. Med hänsyn till att prisstoppet nu har upphävts och att vid tidpunkten för riksdagens kommande beslut endast kort tid återstår till den 1 juli är det numera av föga betydelse om ett allmänt prisstopp återinförs för denna korta period. Utskottet förutsätter dock att regeringen i fortsättningen bedriver en aktiv prisövervakning och så långt möjligt förhindrar ytterligare prishöjningar.

Det grundläggande målet för den ekonomiska politiken under de närmaste åren måste vara att återskapa balans i svensk ekonomi. Det kommer att krävas uppoffringar från medborgarna i vårt land för att detta mål skall kunna förverkligas. Det är av avgörande betydelse att det svenska folket arbetar sig ut ur krisen. Utskottet avvisar därför bestämt ett alternativ som åstadkommer balans genom en arbetslöshetsskapande politik. Det kan inte accepteras att uppoffringarna ensidigt skall bäras av vissa människor genom att de drivs ut i arbetslöshet. En politik som satsar på att sätta hela nationen i arbete är också den enda rimliga med tanke på alla brister och otillfredsställda behov som ännu finns kvar i vårt samhälle.

En utgångspunkt för arbetet med att sanera den svenska ekonomin bör vara att den även i fortsättningen skall vara en öppen ekonomi. Det är genom att satsa på en ökad industrisektor och en stärkt konkurrenskraft som det blir möjligt att åter uppnå jämvikt i Sveriges utrikesaffärer. För att bibehålla den nuvarande levnadsstandarden är det helt nödvändigt att vårt land även i fortsättningen deltar i det internationella handelsutbytet. Det är endast härigenom som det blivit möjligt för ett litet land som Sverige att nå den hittillsvarande höga utvecklingsnivån och att lägga en grund för en fortsatt utveckling.

Det är av avgörande betydelse att industrisektorn byggs ut för att den externa balansen skall kunna återställas. Härför krävs en kraftig och bestående ökning av industriinvesteringarna. Detta förutsätter i sin tur att sparandet i samhället kan öka avsevärt.

Den svenska industrin är inte bara för liten. Den har också en sammansättning som till vissa delar är föråldrad och olämplig för att möta efterfrågan både på hemmamarknaden och hos våra avnämarländer. Det kommer därför att krävas att industrins struktur förändras under de kommande åren. Förändringens konsekvenser måste delas solidariskt av medborgarna och inte ensidigt drabba de människor som direkt utsätts för kraven på förändringar.

FiU 1979/80:40

visa ansvar och återhållsamhet när den förvaltar sitt eget fögderi, dvs. statsfinanserna. En regering som önskar att de breda medborgargrupperna skall acceptera en dyster verklighetsbeskrivning, måste naturligtvis själv konsekvent hålla sig till denna beskrivning, även i tider av valrörelser.

En rättvis fördelning av det ekonomiska resultatet och ett mera demokratiskt inflytande över den ekonomiska processen är helt nödvändiga förutsättningar för att en politik som syftar till att återskapa balans i den svenska ekonomin någonsin skall lyckas. Den borgerliga politiken bygger i växande grad på synsättet att en minskad jämlikhet skulle vara en nödvändig förutsättning för att stimulera den ekonomiska tillväxten. Enligt denna uppfattning skall man i första hand satsa på de s. k. välståndsskapande krafterna, Det påstås att alla grupper i längden skulle tjäna på ökade klyftor.

Enligt utskottet har jämlikhet och en rättvis fördelning ett värde i sig. Men härtill kommer att det ekonomiska framåtskridandet gynnas bäst av en sammanhållning mellan olika grupper i samhället.

Den motsatta uppfattningen - med en strävan att minska jämlikheten - innebär ökade motsättningar och risker för konfrontation. För att bli framgångsrik förutsätter den att betydande folkgruppers ekonomiska standard och inflytande över samhällsutvecklingen försämras. Ett sådant samhälle skulle bli hårt och omänskligt. En sådan utveckling skulle i själva verket leda till minskad ekonomisk effektivitet och försvåra den nödvändiga återgången till samhällsekonomisk stabilitet.

En politik som syftar till att återskapa balans i svensk ekonomi förutsätter vidare en god ekonomisk tillväxt. Tillväxt är inte ett mål i sig men ett viktigt medel för att uppnå andra, mera övergripande mål. Det behövs en avsevärd tillväxt av vår produktionskapacitet enbart för att denna skall bringas i jämvikt med den rådande konsumtionsstandarden. Det behövs också en ekonomisk tillväxt för att kunna infria redan gjorda åtaganden gentemot pensionärer och barnfamiljer, liksom för att säkerställa en god vård i framtiden.

En politik för ekonomisk tillväxt måste emellertid utformas med starka hänsyn såväl till regionalpolitiska aspekter som till kraven på en förbättrad miljö och god livskvalitet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att inte minst kraven på en god miljö är lättare att tillgodose i en resursstark ekonomi än i en ekonomi som kännetecknas av knappa tillgångar och stora balansbrister. Om den nuvarande ekonomiska utvecklingen får fortsätta i riktning mot ökade underskott och större obalanser, kommer i själva verket de framtida möjligheterna att ta hänsyn till miljöskäl, regionalpolitiska synpunkter och andra icke-ekonomiska faktorer att drastiskt beskäras.

Ytterligare ett viktigt led i 80-talets ekonomiska politik måste vara att kraftfullt nedbringa inflationen. Målet måste vara att nå stabila priser. Inflationen ligger bakom många av våra svåraste ekonomisk-politiska problem. En fortsatt hög inflation, som dessutom tenderar att skruvas upp till

FiU 1979/80:40

vad gäller underskottet i bytesbalansen och budgetunderskottet. Vad gäller problemet med den utlandskonkurrerande sektorn förordar motionärerna en politik som syftar till att på sikt minska exportberoendet och i stället satsa på att ”tillgodose samhälleliga behov”. Detta innebär då, enligt utskottets mening, att vi kraftigt måste dra ned importen. Med det stora importberoende som vi har, inte bara vad avser konsumtionsvaror utan också i hög grad industrivaror, kommer en sådan politik att innebära en kraftig sänkning av medborgarnas standard. Motionärerna reser också flera krav som de vill se genomförda, bl. a. prisstopp under 12 månader och en bostadspolitik för sänkta hyror. Dessa förslag framstår som klart orealistiska med hänsyn både till det i dagens läge stora budgetunderskottet och till det underliggande inflations- och kostnadstrycket i den svenska ekonomin.

Riksdagen föreslås i yrkande 8 uttala sig för en bostadspolitik för lägre hyror i enlighet med vad som anförts i motionen och hos regeringen hemställa om erforderliga initiativ. Förslaget motiveras i allt väsentligt genom en sammanfattning av förslag i tidigare motioner. Finansutskottet ansluter sig därvid till den bedömning som reservanterna gjort i betänkandet CU 1979/80:22 med anledning av vpk-förslagen. Dessa förslag har redan behandlats och avslagits av riksdagen. Enligt finansutskottets mening finns inte anledning att nu på nytt aktualisera dessa frågor. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 2066 i vad avser yrkandena 1, 7, 8 och 12.

Med vad utskottet här anfört i fråga om riktlinjer för den ekonomiska politiken tillstyrker utskottet att riktlinjerna i motionen 2063 (s) läggs till grund för politikens inriktning och att motsvarande riktlinjer i propositionen och i motionen 2066 (vpk) avvisas.

Bakgrunden till avtalsrörelsen

I prop. 1979/80:181 redovisar regeringen sin syn på förutsättningarna för årets avtalsrörelse. Det gäller bl. a. prisutvecklingen och dess orsaker samt effekterna av vissa åtgärder som regeringen vidtagit eller aviserat. Denna redovisning är enligt utskottets mening till stor del missledande.

Statsmakterna - regering och riksdagsmajoritet - kan påverka förutsättningarna för en avtalsrörelse på flera olika sätt. Utskottet ansluter sig till den beskrivning som ges i motionen 2080 (s) om bakgrunden till avtalsrörelsen. Det gäller:

1. Den ekonomiska politiken i stort.

2. Fördelningspolitiken.

3. Agerandet i samband med avtalsrörelsen.

Regeringen är ansvarig för den ekonomiska politiken och därmed också för den ekonomiska miljö som avgör om det existerar sakliga möjligheter för båda parter att nå en rimlig och acceptabel uppgörelse som är förenlig med

FiU 1979/80:40

85 Den nödvändiga industriella expansionen måste bäras upp av starka och lönsamma företag. Detta är inte minst de anställda inom industrin medvetna om, eftersom de i högre grad än några andra grupper i samhället är direkt beroende av industrin för sin utkomst. Företagens soliditet och riskvilliga kapital måste stärkas för att öka benägenheten till offensiva och långsiktiga investeringar. Men den traditionella kapitalistiska vägen att nå detta mål, dvs. ökade vinster som tillfaller de privata kapitalägarna och därmed ökar inkomst- och förmögenhetsklyftorna i samhället, kommer i framtiden inte att bli möjlig att följa. Ett försök att föra en sådan politik kan stöta på ett så hårt motstånd, att den nödvändiga industriella utbyggnaden inte kommer till stånd. Det finns enligt utskottet ett bättre alternativ. Med en ökad kollektiv kapitalbildning -bl. a. i form av löntagarfonder- bör löntagarna i högre grad vara beredda att medverka till den nödvändiga ökningen av sparande och investeringar i samhället. Medborgarna bör vara villiga att avstå från en viss konsumtion i dag, om de genom ett direkt inflytande kan få garantier för att de medel som frigörs används för produktiva och sysselsättningsstärkande investeringar och inte leder till ökade klyftor i samhället.

Bostadsbyggandet måste inriktas på att färdigställa flera lägenheter. Detta kan till en del åstadkommas redan genom en omfördelning som innebär en bättre balans mellan antalet lägenheter i enfamiljshus resp. i flerfamiljshus. Bostadsbyggandet måste i första hand inriktas på de grupper som i dag har svårigheter att erhålla en god bostad till rimliga kostnader. Kraftfulla åtgärder måste vidtas för att bromsa den alarmerande höga och delvis spekulativt framkallade kostnadsökningen i bostadsbyggandet. Skatte- och bostadspolitiken måste samordnas i syfte dels att begränsa underskottsavdragen och göra dessa mera rättvisa, dels att åstadkomma en ordning enligt vilken kostnaderna för olika besittningsformer utvecklas på ett likvärdigt sätt. Härigenom kan också ekonomiska resurser frigöras för att omfördela samhällets bostadsstöd på ett mera rättvist sätt än vad som sker f. n.

Skattepolitiken kommer att spela en väsentlig roll i det framtida arbetet med att sanera landets ekonomi. Skattepolitiken måste ge sitt bidrag för att minska det stora budgetunderskottet. Samtidigt måste skatterna utformas så att de uppmuntrar till arbete, produktiva insatser och sparande och inte till spekulation och placeringar i improduktiva verksamheter. Kampen mot skattefusk och skatteflykt måste skärpas. För att det skall vara möjligt att upprätthålla en stor offentlig sektor som är en förutsättning för vår väl utbyggda sociala välfärd, måste skatterna vara utformade på ett sätt som upplevs som rättvist av de stora medborgargrupperna. Fördelningsaspekten måste sättas i förgrunden vid skattepolitikens utformning.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkandet 1 i motionen 2063.

I motionen 2066 (vpk) ger motionärerna en beskrivning av de senaste årens ekonomiska politik som utskottet står främmande för. Motionärerna behandlar flera av de svåra balansproblem som vårt land brottas med. Enligt utskottets uppfattning bagatelliserar motionärerna flera av problemen. bl. a.

FiU 1979/80:40

88 Nilsson, Anita Gradin, Christer Nilsson och Torsten Karlsson (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med rubriken ”De budgetpolitiska perspektiven på längre sikt” och på s. 60 slutar med ”yrkandena 5 och 6.” bort ha följande lydelse:

De senaste årens budgetutveckling

Den borgerliga politiken har medfört att statsfinanserna har genomgått en dramatisk försämring sedan 1976. Det sista budgetåret som socialdemokraterna hade fullt ansvar för utvecklingen, 1975/76, uppgick budgetunderskottet till 3,7 miljarder kr. Utvecklingen därefter har inneburit snabbt ökade budgetunderskott.

Budgetunderskottets utveckling, miljarder kr.

1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81

3,7 10,5 25,2 38,7 47,7 53,9

I regeringens långtidsbudget förutses, till skillnad från vad som varit fallet i alla tidigare framlagda långtidsbudgetar, en fortsatt ökning av budgetunderskottet under de kommande åren. Detta framgår av följande tabell:

Budgetunderskottets utveckling enligt 1980 års långtidsbudget, miljarder kr.

1981/82 1982/83 1983/84 1984/85

64,8 73,7 74,0 78,5

Det bör understrykas att beräkningarna i långtidsbudgeten enbart utgår från redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Det finns således inga belopp inlagda för nya utgiftsåtaganden eller reformer. En rad tidsbestämda program förutsätts upphöra under perioden och vissa åtaganden, t. ex. barnbidragen, förutsätts ligga kvar med oförändrade krontalsbelopp, vilket i praktiken skulle innebära en fortlöpande urholkning i takt med den stigande inflationen. Utgifterna för statliga investeringar underskattas systematiskt.

Statsskulden, som vid slutet av budgetåret 1975/76 uppgick till 69 miljarder kr., har nu stigit till ca 200 miljarder kr. Om den i långtidsbudgeten skisserade utvecklingen skulle äga rum, kommer statsskulden vid slutet av budgetåret 1984/85 att uppgå till inte mindre än 537 miljarder kr.

Räntorna på statsskulden uppgick budgetåret 1975/76 till 4,2 miljarder kr. För budgetåret 1980/81 beräknas räntorna uppgå till 19,6 miljarder kr. För budgetåret 1984/85 väntas statsskuldräntorna, även med de optimistiska antaganden som gjorts i långtidsbudgeten om den framtida ränteutvecklingen, ha stigit till ca 44 miljarder kr.

FiU 1979/80:40

det övergripande ekonomisk-politiska målet om samhällsekonomisk balans. Regeringens orättvisa fördelningspolitik har konsekvent missgynnat löntagarna och bidrog därmed i hög grad till svårigheterna i årets avtalsrörelse. Den genomgång som görs i motionen 2080 visar med all önskvärd tydlighet att regeringen på flera sätt bär ett tungt ansvar för att avtalsrörelsen inte kunde slutföras utan att vi först fått genomgå den största arbetsmarknadskonflikten någonsin i vårt land.

När det gäller de konkreta förslagen i propositionen 181 hänvisar utskottet till vad som anförs i den avvikande meningen i utskottets yttrande till skatteutskottet (FiU 1979/80:7 y).

dels utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med bifall till motionerna 1979/80:2063 yrkandet 1 och 1979/80:2080 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga, med anledning av regeringens förslag i propositionen 1979/80:181 moment 1 samt med avslag på propositionen 1979/80:150 bilaga 1 moment 1 och motionen 1979/80:2066 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande fortsatt allmänt prisstopp att riksdagen med anledning av motionen 2063 yrkandet 2 och med avslag på motionen 2066 yrkandet 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. beträffande uttalande om stopp för höjning av statliga taxor och avgifter av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson. Anita Gradin, Christer Nilsson och Torsten Karlsson (alla s) som anser att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”1 motionen 2079” och slutar med ”avstyrker motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

I motionen 2079 har begärts att riksdagen skall uttala sig för ett förbud för höjning av statliga taxor och avgifter. Utskottet anser för sin del i konsekvens med den uppfattning som framförts i det föregående angående prisreglerande åtgärder att största möjliga återhållsamhet måste iakttas när det gäller statliga taxehöjningar. Något generellt förbud mot taxehöjningar vore dock inte lämpligt. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionsyrkandet.

vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag 1980/81 m. m.

3. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen samt riktlinjer för budgetpolitiken av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel

FiU 1979/80:40

en av budgetunderskottet. 1976 företedde den konsoliderade offentliga sektorn ett sparandeöverskott på 9,4 miljarder kr. 1980 beräknas den i kompletteringspropositionen i stället uppvisa ett sparandeunderskott på 21,3 miljarder kr.

Denna försämring med drygt 30 miljarder kr. innebär i själva verket en underskattning av den verkliga utvecklingen. En del transaktioner som formellt bokförs som statlig utlåning, och som därmed inte belastar statens finansiella sparande, utgör i praktiken dolda subventioner. Hit hör t. ex. villkorslån till näringslivet. Sådana transaktioner har ökat kraftigt under den borgerliga regeringstiden. Om dessa transaktioner bokfördes på ett mer rättvisande sätt, skulle försämringen i den offentliga sektorns finansiella sparande visa sig vara ännu större.

Denna utveckling innebär i praktiken att AP-fondens överskott, som under den socialdemokratiska regeringsperioden kunde användas för att finansiera produktiva investeringar i näringslivet och bostadssektorn, numera i allt större utsträckning måste användas för att köpa statsobligationer, dvs. finansiera det växande budgetunderskottet.

Orsakerna bakom de försämrade statsfinanserna

Fyra huvudskäl kan anges för att förklara de senaste årens kraftiga ökning av budgetunderskottet.

1. Svag ekonomisk tillväxt. Under perioden 1976-79 ökade BNP i Sverige med endast 4 procent. Den genomsnittliga tillväxten i OECD-området var under samma tid 11 procent. Om vi hade uppnått samma tillväxt, skulle BNP ha varit 30 miljarder kr. större 1979 än vad som faktiskt blev fallet. Ungefär hälften av detta belopp skulle ha tillfallit den offentliga sektorn i form av ökade skatteinkomster utan att skattesatserna hade behövt ändras. Ca 9 miljarder kr. härav skulle ha gått till statsbudgeten.

Den svaga ekonomiska tillväxten, som till stor del beror på den borgerliga regeringens svångremspolitik 1977-78, har också medfört ökade problem för arbetsmarknaden och näringslivet och har därigenom medfört stigande behov av arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser. Med en bättre ekonomisk tillväxt hade det således varit möjligt att i viss utsträckning begränsa utgiftsökningarna. Mellan budgetåren 1976/77 och 1979/80 ökade utgifterna på dessa områden med ca 6 miljarder kr. Den totala utgiftsökningen uppgick emellertid under samma tid till omkring 70 miljarder kr. Det går därför inte att hävda att den kraftiga ökningen av budgetunderskottet främst skulle bero på stora insatser för sysselsättningen.

2. Hög inflationstakt. Den klart största delen av utgiftsökningarna sammanhänger med pris- och löneutvecklingen. När det gäller löneökningarna bör man då komma ihåg att det inte varit fråga om några reallöneökningar utan nominella löneökningar som knappast hållit jämna steg med

FiU 1979/80:40

89 En växande del av statens upplåning sker numera utomlands. 1976 uppgick statens utlandsskuld till 0,2 miljarder kr. Den har nu stigit till närmare 28 miljarder kr. och kan mot slutet av 1980 beräknas uppgå till 35 å 40 miljarder kr.

Regeringen söker i kompletteringspropositionen göra gällande att försämringen av statsfinanserna är effekter av en långsiktig och till stor del automatisk trend, enligt vilken statsutgifterna skulle ha ökat med i genomsnitt 6 % om året, mätt i fasta priser, medan statsinkomsterna endast skulle ha ökat med ca 4 % om året i fasta priser.

Denna beskrivning döljer dock det trendbrott som ägde rum 1976 för såväl statsutgifter som statsinkomster och som f. ö. tydligt framgår av de diagram över budgetutvecklingen som återfinns i början av det reviderade budgetförslaget. Utvecklingen under 1970-talet, uppdelad på den socialdemokratiska resp. den borgerliga regeringsperioden, framgår av följande tabell.

Genomsnittlig årlig ökning, matt i fasta priser

1970-76 1976-79 1970-79

Statsinkomster + 5.3 % — 0,2 % + 3,5 %

Statsutgifter + 5,3 % + 7,5 % + 6,0 %

Under perioden fram t. o. m. 1976 motsvarade budgetunderskottet årligen mellan 2 och 4 procent av BNP. Därefter har andelen ökat snabbt.

Budgetunderskottet uttryckt i procent av BNP

1977 1978 1979 1980

5 8,5 10 11

Det är i och för sig riktigt att, som uppges i kompletteringspropositionen, en särskilt kraftig inkomstförstärkning ägde rum budgetåret 1975/76. Utskottet konstaterar likväl att ett kraftigt trendbrott har ägt rum i statsfinansernas utveckling, även om man bortser från utvecklingen under just detta budgetår. Medan statsinkomsterna före detta budgetår ökade med i genomsnitt 4—5 procent om året i fasta priser, har de efter detta budgetår stagnerat. Även beträffande utgiftsutvecklingen har en förändring skett, i så måtto att den årliga utgiftsökningen har blivit påtagligt större efter budgetåret 1975/76. Utskottet kan därför inte finna att regeringens påståenden om att statsfinanserna långsiktigt skulle ha genomgått en kontinuerlig försämring är riktiga.

Regeringen har ibland, för att försvaga intrycket av den dramatiska försämringen av statsfinanserna, laborerat med andra mått på den offentliga sektorns finanser. Man har pekat på att den konsoliderade offentliga sektorn - härmed menas summan av staten, socialförsäkringssektorn och kommunerna - har ett underskott i sitt finansiella sparande som är betydligt mindre än budgetunderskottet. Detta är i och för sig riktigt. Men förändringen i den offentliga sektorns finansiella sparande är nästan lika kraftig som förändring -

FiU 1979/80:40

4. En medveten urholkning av statsinkomsterna. Stora skattesänkningar med ringa eller ingen ekonomisk-politisk effekt har utgått till näringslivet som ett led i regeringens ekonomisk-politiska strategi med dess inriktning på kostsamma generella åtgärder. Hit hör främst borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften. Detta har lett till ett årligt inkomstbortfall för staten som numera uppgår till närmare 10 miljarder kr.

Indexregleringen av skatteskalorna beräknas bara mellan 1980 och 1981 leda till ett inkomstbortfall på 7 miljarder kr. En del av detta inkomstbortfall är, genom indexkonstruktionen, en automatisk följd av internationella prisstegringar på olja m. m. som Sverige som nation inte kan kompensera sig för. En annan del är en automatisk följd av regeringens egna ekonomiskpolitiska åtgärder, t. ex. höjningar av olika indirekta skatter och av riksbankens diskonto.

Härtill kommer betydande skattelättnader, som ett led i regeringens fördelningspolitik till företagare, skogsägare, bönder och kapitalägare, om tillsammans flera miljarder kr. Förändringarna i företagsbeskattningen 1979 leder till ett årligt inkomstbortfall om ca 1 miljard kr., och de ungefär samtidigt vidtagna lättnaderna i skogsbeskattningen medför en årlig skattesänkning om ca 0,7 miljarder kr. Det s. k. skattesparandet har hittills kostat omkring 0,5 miljarder kr. i bortfallande skatteinkomster utan att ha skapat några som helt garantier för att ett verkligt nysparande kommer till stånd.

Regeringen har inte känt det nödvändiga ansvaret för att värna statsfinanserna. En viktig förklaring till vår nuvarande statsfinansiella kris är att statsbudgeten har fått fungera som ett slags restpost för att lösa problemen inom andra sektorer i ekonomin. Stora kostnader har lyfts över från näringslivet till statsbudgeten. Härigenom har näringslivets finansiella position kunnat stärkas men endast till priset av att problemen har skyfflats över till den offentliga sektorn.

Som framhållits i motionen 2063 var socialdemokraterna länge ensamma om att varna för riskerna med denna utveckling. Varje år sedan regimskiftet har socialdemokraterna lagt fram alternativa budgetförslag som redan på kort sikt skulle ha lett till avsevärda budgetförstärkningar, både genom inkomstökningar och genom besparingar på utgiftssidan. Dessa förslag har i själva verket inneburit underskattningar av socialdemokratins möjligheter att långsiktigt föra en mera ansvarsfull budgetpolitik. Förslagen har nämligen varje gång med nödvändighet varit baserade på det ekonomiska läge som rått vid förslagstillfället, ett läge sorn uppkommit som en följd av den borgerliga ekonomiska politik som dittills förts. Med en annan ekonomisk politik, som socialdemokraterna vid upprepade tillfällen har lagt fram förslag om. skulle den ekonomiska bilden ha varit en annan. Socialdemokraterna har förordat en mera offensiv ekonomisk politik, som har syftat till en bättre ekonomisk tillväxt, en kraftfullare satsning på industriinvesteringar och effektivare åtgärder för att hålla nere inflationstakten. Om en sådan ekonomisk politik

FiU 1979/80:40

inflationen. Av den totala utgiftsökningen om 70 miljarder kr. sammanhänger 40 å 50 miljarder kr. direkt med inflationsutvecklingen i samhället. Sedan regimskiftet 1976 har konsumentpriserna i Sverige stigit med 42 procent. Den svenska inflationen har sedan 1976 legat klart över genomsnittet i OECD-området. Under åren dessförinnan var däremot prisstegringarna i Sverige lägre än genomsnittet i övriga OECD-länder. Den kraftiga ökningen av statsskuldräntorna beror delvis på de ökade räntesatser som i sin tur varit en ofrånkomlig följd av den tilltagande inflationen.

Det bör betonas att det är kombinationen av stark inflation och låg tillväxt med åtföljande reallönesänkningar som urgröper statsfinanserna. Med en hygglig tillväxt och i vart fall oförändrade reallöner ger inflationen inte samma förödande effekter på budgetsaldot, eftersom vi då också skulle få snabbt ökande statsinkomster. Stigande reallöner har en direkt positiv effekt på budgetbalansen.

3. Dålig kontroll över utgiftsutvecklingen. Med den utveckling vi haft under de senaste åren skulle det självfallet ha krävts en särskilt noggrann och hård prövning av statsutgifterna. Det huvudsakliga ansvaret för att en sådan granskning kommer till stånd vilar alldeles bestämt på regeringen. Riksdagen kan inte genomföra en så omfattande och inträngande granskning som regeringen. För detta saknas tid, resurser och beslutsunderlag. Riksdagen har inte heller, till skillnad från regeringen, möjlighet att bedriva förhandlingar med de intressenter som reser anspråk på budgetmedel. Riksdagen kommer in i utgiftsgranskningen i ett väsentligt senare skede, nämligen när det färdiga förhandlingsresultatet föreligger och har förelagts riksdagen i form av en proposition.

Den borgerliga regeringen har emellertid inte mäktat med dessa uppgifter. Under flera år har utgiftsutvecklingen skenat iväg på ett okontrollerat sätt. I vissa fall finns det exempel på en direkt slösaktighet.

Som exempel på onödiga utgifter kan nämnas B3LA-affären - flygplanet som aldrig kommer att flyga - och energipolitiken. På det senare området finns aktuella beräkningar som tyder på att extrakostnaderna till följd av den politiska förhalningsprocessen uppgår till 5,5 miljarder kr. Hela beloppet belastar visserligen inte statsbudgeten, men visar ändå de kostnader som i onödan belastar medborgarna i deras egenskap av skattebetalare och konsumenter.

Ett annat exempel på en slösaktig utgiftspolitik utgör de första borgerliga regeringsårens stora och villkorslösa subventionspolitik till näringslivet. I vissa fall har ersättningarna till företagsägarna vid inlösen av företag varit alltför generösa. Sådana exempel är Data-SAAB och bildandet av SSAB.

Det är f. ö. signifikativt att regeringens stolta proklamationer från januari, att den statliga utgiftsutvecklingen genom det då framlagda budgetförslaget skulle ha brutits, nu helt har upphört. Dessa uppgifter var felaktiga redan då och visar sig genom den i kompletteringspropositionen beskrivna utgiftsutvecklingen vara ännu mera felaktiga i dag.

FiU 1979/80:40

94 I det reviderade budgetförslaget beräknas statsutgifterna budgetåret 1980/81 nu utgöra drygt 40 procent av BNP. Inkomsterna utgör 29 procent. Budgetunderskottet för budgetåret 1980/81 utgör sålunda ca 11 procent. Hänsyn har här inte tagits till de effekter löneuppgörelsen får på statsbudgeten.

Med de förutsättningar som görs skulle utgifterna, mätt i BNP-andel, sjunka under den period långtidsbudgeten omfattar, från drygt 40 procent till knappt 38 procent av BNP. Även för inkomsterna innebär beräkningarna i långtidsbudgeten att andelen i förhållande till BNP sjunker. Det innebär att ett underskott av nuvarande höga andel om 11 procent av BNP skulle vara kvar även vid slutet av femårsperioden.

Kalkylerna för hur underskottet i statsbudgeten utvecklas om inga åtgärder vidtas ter sig desto mer oroande som beräkningsmetodiken i sig innebären betydande underskattning av utgiftsutvecklingen. Inga som helst nya reformer har lagts in. Nya statliga investeringar har lagts in endast i mycket begränsad omfattning. När det gäller vissa transfereringar till hushåll, kommuner och företag har man, särskilt mot slutet av perioden, räknat med en urholkning av realvärdet.

För att i någon mån beskriva på vilket sätt och i vilken utsträckning den faktiska utvecklingen under den närmaste femårsperioden skulle skilja sig från den utveckling som skisseras i långtidsbudgeten om man fattar vissa beslut vill utskottet återge vissa beräkningar och känslighetskalkyler som återfinns i långtidsbudgeten.

Om barnbidragen - genom successiva politiska beslut - skulle följa prisutvecklingen blir statsutgifterna budgetåret 1984/85 mer än 1 miljard kr. högre än i långtidsbudgeten. Skulle riksdagen fatta beslut om att bibehålla en oförändrad fördelning mellan konsumentpriser och livsmedelssubventioner över statsbudgeten skulle statsutgifterna bli drygt 1 miljard kr. större budgetåret 1984/85. I långtidsbudgeten beräknas utgifterna för pensionstillskott till folkpensionärer som inte har ATP eller har låg ATP sjunka med i genomsnitt 450 milj. kr. per år fr. o. m. budgetåret 1982/83, vilket i första hand beror på att antalet pensionärer som uppbär detta tillskott minskar men också på att den av riksdagen beslutade utbyggnaden av pensionstillskotten slutförs budgetåret 1981/82. Riksdagen har beslutat höja bostadskostnadsgränserna för bidrag till kommunalt bostadstillägg till folkpension från den 1 januari 1981. Det höjer utgifterna kraftigt budgetåret 1981/82 och i någon mån även budgetåret 1982/83. Några fortsatta höjningar för anpassning till bostadskostnad eller inkomstnivå är inte inräknade.

Utgifterna för arbetsmarknadspolitik är konjunkturneutralt beräknade, dvs. de innehåller inte något utrymme för ökade insatser vid försämrat sysselsättningsläge. Mot bakgrund av de bedömningar av den samhällsekonomiska utvecklingen under 1981 och 1982 som utskottet redovisat tidigare i detta betänkande kan utgifterna för arbetsmarknadspolitiken bli större än som antagits i långtidsbudgeten. En ökning av antalet elever i arbetsmark -

FiU 1979/80:40

hade förts i vårt land de senaste åren skulle våra ekonomiska resurser i dag ha varit större och därmed skulle det också ha varit möjligt att hålla en bättre kontroll över budgetutvecklingen. Vi skulle fortfarande ha haft ett underskott i statsfinanserna, men det skulle i dagens läge ha varit minst 20-25 miljarder kr. lägre än vad som nu är fallet.

Den socialdemokratiska kritiken mot den ansvarslösa budgetpolitiken bemöttes länge på ett hånfullt sätt och beskrevs som ett uttryck för bristande ekonomiska insikter och som om den stod i strid med modern konjunkturpolitisk teori. Det växande budgetunderskottet sades vara nödvändigt för att säkra sysselsättningen. Utskottet har redan visat att åtgärderna för sysselsättningen endast svarar för en relativt liten del av den totala utgiftsökningen. I själva verket har regeringen handlat stick i stäv med varje rimlig konjunkturpolitisk teori.

Det framgår av uppgifter i den reviderade nationalbudgeten. vilka man försiktigtvis avstår från att återge i den reviderade finansplanen, att stimulanseffekterna från finanspolitiken var mindre omfattande under lågkonjunkturåret 1977 - då BNP minskade kraftigt - än vad fallet var under högkonjunkturåret 1979. Detta gäller oavsett om man begränsar blickfältet till de åtgärder som direkt sammanhänger med statsbudgeten eller om man studerar de samlade effekterna från den offentliga sektorn.

Numera råder det allmän enighet om att budgetunderskottet är för stort och att det krävs långtgående ingrepp för att nedbringa detta. Den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen har till sist i stora drag även accepterats av regeringen. Att denna insikt numera har blivit allmän, skänker dock ingen större glädje. Stora skador har redan skett och det kommer att krävas ett långvarigt och smärtsamt arbete för att sanera de förstörda statsfinanserna.

De budgetpolitiska perspektiven på längre sikt

Den beräkning som redovisas i 1980 års långtidsbudget pekar mot att budgetunderskottet kommer att växa från ca 58 miljarder kr. 1980/81 till närmare 80 miljarder kr. 1984/85.

Det bör härvid uppmärksammas att långtidsbudgeten varken är en plan för den framtida utvecklingen eller en prognos för den mest sannolika utvecklingen. Avsikten med långtidsbudgeten är endast att redovisa vilken budgetutveckling som blir följden om inga nya utgiftsåtaganden görs och inga nya beslut fattas om ändrade skatte- och avgiftsregler.

Långtidsbudgetens utgiftssida är en kalkyl över omfattningen av de resurser som krävs för att av statsmakterna uppställda mål skall kunna uppfyllas och gjorda åtaganden infrias. Statsinkomsterna beräknas med utgångspunkt i oförändrade skatte- och avgiftssatser eller, i tillämpliga fall, redan föreslagna eller beslutade förändringar. Inga försök görs att förutse vilka nya beslut som kan komma att fattas under perioden eller effekterna av dessa.

FiU 1979/80:40

nadsutbildning med 10 000 under året skulle öka utgifterna med 110 milj. kr. Kostnaderna för att sysselsätta 5 000 personer i 6 månader i beredskapsarbeten uppgår till 400 milj. kr. Om dagsverkskostnaden skulle öka med 50 kr. ökar totala kostnaden med 225 milj. kr. Arbetslösheten uppgick i februari 1980 till 1,9 procent. En ökning av arbetslösheten med 0,1 procentenhet under ett år innebär att kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd ökar med 540 milj. kr. varav 360 milj. kr. betalas över statsbudgeten. Utgifterna för näringspolitik förutsätts i kalkylerna sjunka med närmare 50 procent eller drygt 3 miljarder kr. Endast begränsade medel för temporära insatser har sålunda inräknats.

Kostnaderna för utbyggnaden av barnomsorgen i långtidsbudgeten bygger på kommunernas planer t. o. m. 1983. Därefter har endast en schablonmässig framskrivning gjorts. En bibehållen utbyggnadstakt under hela perioden i långtidsbudgeten skulle innebära en ökning av kostnaderna med 100-150 milj. kr. under vart och ett av periodens två sista år.

Antagandena om räntenivåns förändringar är centrala i långtidsbudgetkalkylerna. Förändringar i räntenivån påverkar främst statsskuldräntorna och räntebidragen för bostäder. En förändring av räntenivån med en procentenhet under hela perioden i långtidsbudgeten skulle leda till att kostnaderna för räntebidragen påverkades med 1,5 miljarder kr. budgetåret 1984/85. För statsskuldräntorna har antagits att nuvarande ränta vid nyupplåning på 11-12 procent kommer att sjunka under perioden. De ökade kostnaderna budgetåret 1984/85 för statsskuldräntor och räntebidrag för bostäder vid en räntenivå som är en procentenhet högre hela perioden beräknas i långtidsbudgeten till 5 miljarder kr.

Slutligen bör nämnas, när det gäller dessa känslighetskalkyler. att några kostnader för av staten utställda kreditgarantier inte har medtagits i kalkylerna för långtidsbudgeten. Det totala beloppet för av staten utställda garantier uppgick vid utgången av budgetåret 1978/79 till 51,3 miljarder kr.

Den slutsats som kan dras av dessa exempel är att redan ett försök att förverkliga långtidsbudgeten och inte öka det där framräknade underskottet i statsbudgeten förutsätter en ytterst hårdhänt budgetprövning vid förslag om nya utgifter, vidare upphävande i vissa fall av tidigare praxis om följsamhet i fråga om transfereringarna till pris- och kostnadsutvecklingen. I den mån nya utgifter uppkommer för begränsade insatser måste de finansieras genom inkomstförstärkningar eller ytterligare besparingar. En budgetpolitik som syftar till att begränsa budgetunderskottet till vad som räknats fram i långtidsbudgeten måste sålunda ha en helt annan grad av stramhet än hittills. Skulle sysselsättningsläget utvecklas mindre gynnsamt än som antagits i långtidsbudgeten blir uppgiften att klara denna åtstramning än svårare.

Tendensen att långtidsbudgetkalkylen systematiskt underskattar den faktiska utvecklingen av statsutgifterna och av budgetunderskottet framgår klart om man studerar följande tabell.

FiU 1979/80:40

96 Tabell 9. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

(Miljarder kr., löpande priser)

1977/78 78/79 79/80

80/81 81/82

82/83

83/84

84/85

1977 års långtidsbudget -13.9 -18,0 -14.4

1978 års långtidsbudget -41.8 -38,0

1979 års långtidsbudget1 -25.22 -48,2 Årets långtidsbudget -38,72

-12.3 -12.0 -40.2 -40.2 -49.8 -51.6 -57.9 -64,8

-42.8

-52.4

-73.7

-54.5

-74.0

-78,5

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna budgetåren 1980/81-1983/84.

2 Utfall.

Källa: Det reviderade budgetförslaget 1980

Skulle statsbudgeten utvecklas enligt samma mönster som under de senast gångna åren skulle vi, som framgår av tabellen, få ett negativt saldo för budgetåret 1984/85 som vore flera tiotal miljarder kr. större än det nu beräknade.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Redan att begränsa underskottets utveckling till vad som räknats fram i långtidsbudgeten är sålunda en mycket svår uppgift. Det mål för sanering av statsfinanserna som nu sätts upp i kompletteringspropositionen ligger långt högre i svårighetsgrad. Det är att från år till år minska budgetunderskottet med en procentenhet av BNP, från drygt 11 till drygt 7 procent. För budgetåret 1981/82 har föredraganden emellertid velat sätta målet något lägre, nämligen ett oförändrat saldo jämfört med närmast föregående år. Detta har lett regeringen till att förorda att statsutgifterna under budgetåret 1981/82 bör skäras ned med ca 7 miljarder kr.

Som framgått av det föregående är det också utskottets mening att saneringen av statsfinanserna är en huvuduppgift för den ekonomiska politiken under åren framöver. Utskottet kan likväl inte ställa sig bakom de riktlinjer regeringen förordat. De invändningar som riktas mot dessa riktlinjer i motionen 2063 (s) är enligt utskottets mening befogade.

En invändning gäller valet av tidpunkt för en åtstramning av finanspolitiken och kopplingen till de stabiliseringspolitiska övervägandena. Utskottet delar uppfattningen i motionen 2063 att det framstår som utomordentligt anmärkningsvärt att regeringen med sin numera mycket dystra framtidsbedömning förordar en politik som innebär att man låter över ett år passera innan några åtgärder vidtas. Regeringens politik att på detta sätt skjuta problemen framför sig gör att det finns stor risk att kommande åtstramningsåtgärder sätts in i ett läge då konjunkturen är på väg neråt och efterfrågan i landet minskar. En nedskärning av transfereringarna till i första hand hushållen med 7 miljarder kr. motsvarar en minskning av den privata

FiU 1979/80:40

konsumtionen med ca 3 procent. Insatt i ett läge som mycket väl kan kännetecknas av en vikande konjunktur med försvagad köpkraft och försämrad sysselsättning skulle en sådan åtgärd kunna få mycket allvarliga konsekvenser. Enligt utskottets mening måste budgetpolitiken anpassas till de vid varje tillfälle rådande konjunkturutsikterna. Detta gör att det inte är möjligt att redan nu ange några exakta ramar för vilken omfattning framtida besparingar skall ha.

Det är vidare omöjligt att godkänna riktlinjer för regeringens framtida budgetarbete som innebär ett accepterande av besparingar om 7 miljarder kr., utan att regeringen på något sätt velat eller kunnat ange vilka besparingar det är fråga om. Effekterna på samhällsekonomin blir helt olika vid olika besparingsmetoder. En neddragning av statlig konsumtion och statliga investeringar har en helt annan innebörd än minskade transfereringar. Valet av besparingar har också stor fördelningspolitisk betydelse.

Rent allmänt kan sägas att ett sådant besparingsprogram som regeringen antytt är av sådan omfattning att konsekvenserna, om programmet skulle genomföras, skulle bli mycket kännbara förstora medborgargrupper. Det är därför, som anförs i motionen 2063. inte tillräckligt att sådana förslag endast görs till föremål för sedvanlig riksdagsbehandling. Det är ett demokratiskt anständighetskrav att frågan om hur saneringen av statsfinanserna skall genomföras kan få bli föremål för en bred samhällsdebatt. Det är därför av utomordentlig vikt att regeringen, med det huvudansvar den har för den ekonomiska politiken och för statsfinanserna, övervinner sin nuvarande handlingsförlamning och lägger de konkreta förslag som den önskar genomföra i det rådande ekonomiska läget. Innehållet i regeringens besparingsprogram bör snarast offentligt redovisas.

I frågan om vilka medel som skall användas för att förbättra statsfinanserna markeras starkt i kompletteringspropositionen att åtgärderna i princip helt skall koncentreras till budgetens utgiftssida. Det antyds vidare att det bland utgifterna i första hand är inkomstöverföringarna till hushållen som bör dras ner. I motionen 2063 anförs att det ter sig oacceptabelt att avhända sig skattepolitiken som ett instrument för att i framtiden sanera statsfinanserna. Utskottet konstaterar för sin del att det i huvudsak finns två sätt att gå till väga om man vill åstadkomma en snabb och påtaglig förstärkning av statsfinanserna. Det ena är att dra ner på inkomstöverföringarna, det andra att öka statens skatteinkomster. Som framhålls i motionen 2063 har skatter och transfereringar i väsentliga hänseenden likartade effekter i den meningen att de utgör medel för statsmakterna att påverka såväl hushållens disponibla inkomster som inkomstfördelningen i samhället. Minskade transfereringar och höjda skatter är från samhällsekonomiska utgångspunkter i princip likvärdiga. I båda fallen är syftet att dra in på hushållens disponibla inkomster och hålla tillbaka den privata konsumtionen. I grunden är därför valet av åtstramningsmetod ett fördelningspolitiskt val. Genom sin ensidiga inriktning på utgiftsminskningar har regeringen gjort ett mycket

7 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr dl)

FiU 1979/80:40

klart fördelningspolitiskt ställningstagande, som innebär att bördan av att förbättra statsbudgeten enbart skall bäras av pensionärer, barnfamiljer m. fl. Detta skall ske samtidigt som särskilt höginkomsttagarna genom indexregleringen av skatteskalorna i princip garanteras bevarad köpkraft. En sådan inriktning av fördelningspolitiken kan utskottet inte ställa sig bakom.

Med tanke på den mycket svåra uppgift vi står inför på budgetpolitikens område finner utskottet, i likhet med vad som anförs i motion 2063, att åtgärder måste till både på budgetens utgiftssida och på skatteområdet.

Skattepolitikens utformning har även en stor betydelse när det gäller att påverka den allmänna skattemoralen. Under de senaste åren har orättvisorna blivit alltmer påtagliga och lett till att människornas tilltro till skattesystemets effektivitet och likformighet försvagats. Inkomster av arbete och produktiva insatser beskattas hårt. Kapitalinkomster, värdestegringar på realtillgångar - som ofta är lånefinansierade - och rena spekulationsvinster beskattas vanligen mycket lindrigare och kan ibland helt undandras beskattning. Genom direkt missbruk av rådande avdragsmöjligheter och olika skatteflyktskonstruktioner urholkas och snedvrids vårt skattesystem på ett sätt som står i strid med det allmänna rättsmedvetandet. Skattesystemet måste därför förändras så att beskattningen av olika typer av inkomster blir mera rättvis. Skattesystemet måste uppmuntra arbete, produktiva insatser och sparande och motverka spekulation och onyttiga finansiella transaktioner. Genom en hårdare beskattning av spekulationsvinster o. d. kan enligt utskottet flera fördelar vinnas. Skatteinkomsterna kan ökas. Samhället kan vidare påverka människornas beteende i en riktning som stimulerar produktiva och samhällsnyttiga insatser. Av särskilt stor vikt är att skattemoralen kan förbättras, om människorna upplever att skattesystemet fungerar rättvist och effektivt.

Med det anförda avstyrker utskottet de riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen och tillstyrker motionen 2063 yrkandena 5 och 6.

dels utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 1 såvitt nu är i fråga, med bifall till motionen 1979/80:2063 yrkandet 5 såvitt nu är i fråga samt med avslag på motionen 1979/80:2066 yrkandet 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för budgetpolitiken att riksdagen med bifall till motionen 2063 yrkandena 5 såvitt nu är i fråga och 6 samt med avslag på propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 1 såvitt nu är i fråga och motionen 1979/80:2066 yrkandet 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1979/80:40

4. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin av Kjell-Olof Feldt, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Christer Nilsson. Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Riksdagen har” och på s. 66 slutar med ”kommunalt håll” bort ha följande lydelse:

Den kommunala ekonomin

Som utskottet framhållit i det föregående är utrymmet för såväl privata som offentliga konsumtionsökningar under de närmaste åren mycket begränsat. När det gäller den offentliga konsumtionen är den kommunala sektorns utveckling central. Den kommunala konsumtionen utgör ca 70 procent av den totala offentliga konsumtionen och svarar för i princip hela den samlade ökningen av den offentliga konsumtionen.

Detta innebär att de övergripande målen för den ekonomiska utvecklingen i vårt land inte kan uppnås utan att den kommunala sektorns utveckling påverkas. Expansionen inom denna sektor måste bli lägre än vad som har varit fallet under senare år. Även framöver kommer dock den kommunala sektorn att ha en prioriterad ställning. På kommuner och landsting ligger ett stort ansvar för verksamheter som har en väsentlig betydelse för de svaga grupperna i samhället och för en fortsatt social utjämning. Även i ett mycket ansträngt ekonomiskt läge måste vi slå vakt om den sociala välfärden och rättvisan.

Den borgerliga regeringens politik gentemot kommuner och landstingskommuner har i stor utsträckning bestått av förmaningar och åthutningar. Regeringens uttalanden har framför allt riktat in sig på den omständigheten att den kommunala volymexpansionen överskridit den riktpunkt på 3 procents ökning per år under 1979 och 1980 som angavs i överenskommelsen av år 1978 mellan regeringen och kommunförbunden. I motionen 2063 (s) påpekas att man från socialdemokratiskt håll hela tiden har framhållit att det planeringsunderlag, på vilket 1978 års överenskommelse grundades, var otillfredsställande. Som framhålls i motionen har också huvuddelen av den kommunala expansionen legat inom verksamhetsområden som prioriterats av statsmakterna och där statliga beslut direkt påverkat den kommunala utvecklingen.

I betänkandet FiU 1979/80:25 om kommunalekonomiska frågor m. m. har den borgerliga utskottsmajoriteten i sak anslutit sig till denna kritik av regeringens uttalanden. Det material som nu framläggs i kompletteringspropositionen bekräftar att statsmakterna genom sina beslut bär en stor del av ansvaret för ökningen av den kommunala verksamheten.

Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening uppenbart att man inte får till stånd en kommunal utveckling som står i samklang med de övergripande målen för den ekonomiska politiken genom att tillgripa direkta bestraffningsåtgärder mot kommuner och landstingskommuner, vilket varit

FiU 1979/80:40

regeringens politik. I stället måste en noggrann prioritering av de kommunala utgiftsökningarna genomföras. En central fråga härvid är att kartlägga vilka behov som även i nuvarande ekonomiska läge måste tillgodoses genom kommunal verksamhet resp. vilka resursanspråk som kan tillgodoses i andra former eller skjutas på framtiden. Enligt utskottets mening skall dessa prioriteringar av den kommunala verksamhetens omfattning och inriktning bygga på överläggningar mellan kommunerna och statsmakterna i de former som förordats i riksdagsbeslutet under våren 1979.

I propositionen redovisas nu vissa riktlinjer för en omprövning av gällande planer på främst det sociala området.

I fråga om barnomsorgen konstaterar föredraganden att ett fullföljande av kommunernas planer på detta område tar i anspråk ca hälften av det samhällsekonomiska utrymme som står till buds för ökning i kommunernas konsumtionsvolym. En så kraftig inteckning i konsumtionsutrymmet innebär att andra kommunala verksamheter måste stå tillbaka. Mot denna bakgrund är det enligt föredraganden mycket angeläget att möjligheterna till omprioriteringar tas till vara även inom barnomsorgen. Bl. a. bör erfarenheterna av hur barnomsorgen utnyttjas under dagen och veckan användas till att organisera verksamheten så att man med bevarad kvalitet kan få väsentligt större utbyte av resurserna. Staten bör för sin del ta de beslut som erfordras för att utmönstra de kostnadsdrivande normer och föreskrifter som finns på området.

I fråga om socialtjänsten påpekar föredraganden att i propositionen om socialtjänst har särskilt angivits att åtgärder i anledning av den nya socialtjänstlagen får genomföras i den takt de ekonomiska förutsättningarna medger. Det betyder att socialtjänstlagen i sig inte får tas till intäkt för krav på höjd kommunal ambitionsnivå i verksamheten.

I fråga om sjukvården erinras om att långtidsvården bör prioriteras i förhållande till andra verksamhetsområden. Prioriteringen bör enligt föredragandens mening dock inte snävt begränsas till enbart den slutna sjukhusvården för äldre. I många fall kan social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig vård i öppna former ge möjlighet för de äldre att stanna kvar i eget boende. En utbyggnad av de öppna delarna av primärvården kan också kostnadsmässigt vara att föredra framför en utbyggnad av den slutna vården. En prioritering av långtidssjukvården behöver därför inte uppfattas som ett förord för 2 000 nya platser per år på sjukhem, utan utbyggnaden av sjukvården för de äldre bör också kunna ske genom en något långsammare ökning av antalet platser på sjukhem, samtidigt som social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård lyfts fram i planeringen.

Planerna för både öppen och sluten vård måste enligt föredraganden omprövas. Utbyggnaden av den öppna vården måste anpassas till tillgängligt utrymme och till faktisk tillgång på såväl läkare som annan utbildad personal. Antalet platser i sluten akutsjukvård och i psykiatrisk vård bör minskas snabbare än planerat. Detta förutsätter en snabbare takt i nedläggningen av

FiU 1979/80:40

äldre sjukvårdsenheter än hittills. Nuvarande strävan att föra över vård från sluten till öppen vård bör fortsätta. Därmed kan man åstadkomma en bättre och mänskligare vård närmare patientens hem och undvika utnyttjandet av den betydligt dyrare sjukhusvården. En sådan omstrukturering av sjukvården i nuvarande samhällsekonomiska läge kommer att kräva att redan planerade stora sjukhusbyggen omprövas, anför föredraganden.

Socialutskottet har i sitt yttrande (SOU 1979/80:4 y) i fråga om barnomsorgen gjort den tolkningen av uttalandet i propositionen, att det är angeläget att resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförtätning, att detta endast kan gälla de kommuner där man redan lyckats uppnå en tillfredsställande personaltäthet. På de håll inom landet där personaltätheten ännu inte nått upp till det av socialstyrelsen rekommenderade måste en fortsatt höjning accepteras. Socialutskottet understryker vikten av att de utbyggnadsplaner som kommunerna årligen fastställer föregås av ingående överväganden grundade på den riksomfattande undersökning som gjorts under våren om det faktiska behovet av och efterfrågan på barnomsorg.

Vad därefter gäller långtidssjukvården erinrar socialutskottet om att landstingsförbundet åtagit sig att verka för att sjukvårdshuvudmännen bygger ut långtidssjukvården genom att påbörja byggandet av minst 2 000 platser per år enligt den överenskommelse som träffats mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under 1980 och 1981. För att säkerställa utbyggandet tillförs huvudmännen 170 milj. kr. per år från sjukförsäkringen. Under angivna tidsperiod bör enligt socialutskottets mening utbyggnaden av långtidssjukvården inte ske i långsammare takt än vad som överenskommits. Då det gäller utbyggnadstakten efter år 1981 noterar socialutskottet att sjukvårdshuvudmännen räknar med en ökning av vårdplatsantalet med i genomsnitt ca 2 375 vårdplatser under ettvart av åren 1980-1984. Socialutskottet anser inte att någon väsentlig reducering av platsantalet bör ske. Det bör, anser socialutskottet, dock vara möjligt att också bygga ut sjukvården för de äldre genom en ännu hårdare satsning än vad som f. n. sker genom social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård.

Finansutskottet har för sin del ingen annan mening än socialutskottet vad gäller behoven på de här berörda områdena.

När det gäller den samlade kommunala utvecklingen vill finansutskottet understryka vad som sägs i motionen 2063, nämligen att en dämpning av den kommunala sektorns expansionstakt inte kan åstadkommas utan en mera ingående prövning av vilka verksamheter som skall tillåtas växa och vilka som måste hållas tillbaka. En sådan samlad prövning kan bara göras av staten och kommunerna tillsammans. Regeringen bör därför, som anförs i motionen 2063, snarast uppta nya överläggningar med kommunförbunden så att det blir möjligt att diskutera den kommunala sektorns framtida utveckling

9 Riksdagen IV79I80. 5 sami. Sr -Kl

FiU 1979/80:40

parallellt med åtgärder för den nödvändiga saneringen av statsfinanserna.

I sammanhanget vill utskottet också beröra den fråga som tas upp i motionen 2063 och som gäller det samband som finns mellan kommunernas ekonomiska rörelsefrihet och den kommunala självstyrelsen. Enligt den rapport som lämnats av den särskilda arbetsgruppen om kommunernas ekonomi kommer man inte ifrån att kommunernas expansion till viss del, bortåt en procentenhet, kommer till stånd utan att det är resultatet av medvetna planer och program. Man kan enligt utskottets mening tolka arbetsgruppens rapport så att ett visst handlingsutrymme vid sidan av större, löpande planer är nödvändigt om man vill bevara en reell kommunal självstyrelse. Skulle kommunernas ekonomiska utrymme av statsmakterna bestämmas till exakt den nivå under vilken endast av staten auktoriserade program får plats, då urholkas den kommunala självstyrelsen. Detta förhållande måste beaktas vid de nya överläggningar mellan staten och kommunförbunden som nu bör komma till stånd och i eventuella överenskommelser som kan bli resultatet härav.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionen 2063. yrkande 9. Vad gäller motionen 2066 (vpk) visas där en långtgående brist på förståelse för den ekonomiska situation vi befinner oss i och de konsekvenser detta måste få även för den kommunala utvecklingen. Motionen 2066 yrkande 4 avstyrks.

dels den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med "Sammanfattningsvis godkänner" och slutar med ”i propositionen" bort utgå.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:2063 yrkandet 9, med anledning av propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 2 och med avslag på motionen 1979/80:2066 yrkandet 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande analys av kostnaderna för socialtjänsten av Kjell-Olof Feldt, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin. Christer Nilsson, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med "Finansutskottet ställer” och slutar med "avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till vad socialutskottet sålunda anfört avstyrker finansutskottet motionen 2064.

FiU 1979/80:40 103

Bilaga 1

Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1979/80:5 y

över propositionen 1979/80:150 jämte motioner såvitt gäller förslag om extra starthjälp och om arbetsmarknadsfond

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen 1979/80:150 och med anledning av den väckta motionen i frågor som faller inom arbetsmarknadsutskottets beredningsområde. Arbetsmarknadsutskottet avger med anledning härav yttrande över två avsnitt i propositionen, nämligen de som gäller extra starthjälp för vissa byggnadsarbetare resp. finansieringen av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder från en gemensam arbetsmarknadsfond.

Extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare

Propositionen

Regeringen begär i propositionens bilaga 1 efter föredragning av statsrådet Bohman att riksdagen skall godkänna vad som har anförts i propositionen om extra starthjälp om 15 000 kr. till vissa byggnadsarbetare.

I propositionen anförs i den aktuella frågan följande (s. 22):

Vi har f. n. betydande överhettningstendenser på byggarbetsmarknaden i Stockholmsområdet. De medför förseningar och fördyringar av pågående byggen, inte minst bostadsbyggandet i regionen. Samtidigt kvarstår trots konjunkturuppgången en avsevärd arbetslöshet bland byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen och i Värmlands län. Det är därför motiverat att en extra starthjälp på 15 000 kr. underen24-månadersperiodfr. o. m. den 1 maj 1980 skall få beviljas personer från dessa län som tar byggnadsarbete i Stockholms län och i övrigt uppfyller villkoren för flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Syftet är sålunda att motverka både arbetslösheten i skogslänen och överhettnings- och inflationstendenserna i Stockholmsregionen och att främja bostadsbyggandet. Regeringen bör begära riksdagens godkännande av denna temporära insats. Utgifterna för den extra starthjälpen skall belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget B 1. Arbetsmarknadsservice, anslagsposten Flyttningsbidrag.

Motioner

Det av regeringen begärda godkännandet behandlas i fyra motioner. I samtliga motioner yrkas att regeringens begäran skall avslås.

1979/80:2063 yrkande 4 av Olof Palme m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om

FiU 1979/80:40

införande av särskilt förhöjd starthjälp till byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen samt Värmlands län som flyttar till Stockholm.

Byggnadsarbetarkårens storlek har anpassats till den byggnadsverksamhet som varit möjlig och nödvändig i olika delar av landet. Vad som anförs i propositionen kan enligt motionärerna inte uppfattas på annat sätt än att regeringen nu ger upp tanken på att inom överskådlig tid ge byggnadsarbetarna sysselsättning genom att bygga upp näringsliv, bostäder, kommunikationer och service i sina hemlän. Motionärerna pekar vidare på att principen bakom det flyttningsbidragssystem som har byggts upp är att gottgöra den enskilde för kostnader vid frivillig flyttning för att få arbete. Denna princip förutsätter att systemets uppbyggnad och stödbelopp fortlöpande ses över. Den kraftiga höjning av flyttningsstödet som regeringen nu förordar synes emellertid ha utformats med andra syften och bör därför avslås.

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå propositionen 1979/80:150 i vad avser införande av särskild starthjälp för byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen och Värmlands län.

Sysselsättningen för byggnadsarbetare i Värmland är, sägs det i motionen, långt ifrån tillfredsställande. Därför har i den tidigare väckta motionen 1979/80:1457 aktualiserats frågan om statligt stöd till tidigareläggning av landstingskommunala investeringar. Vidare har länsstyrelsen i länet för regeringen presenterat ett program omfattande bl. a. skol- och vägbyggnader. Om en fortsatt tillbakagång för länet skall kunna motverkas krävs nyinvesteringar inom industrin och andra för länet viktiga sektorer. Detta blir svårt att genomföra om länet förlorar kunniga byggnadsarbetare.

1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c)

I motionen yrkas att riksdagen avslår förslaget om extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

Motionärerna anför bl. a.:

Situationen på byggarbetsmarknaden är i många fall besvärlig. Det hänger samman med att stora investeringsprojekt dragits i gång i vissa regioner, där brist på byggarbetskraft därigenom har uppstått. På grund av en ogynnsam ekonomisk utveckling i vissa regioner finns en regional arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Denna situation är inte tillfredsställande. Detta måste främst mötas med offensiva insatser i de sysselsättningssvaga regionerna.

Mot denna bakgrund är det enligt vår mening olämpligt att genom en extraordinär insats - om än temporär - ytterligare stimulera byggarbetskraft i utflyttningslänen att flytta till den överhettade Stor-Stockholmsregionen. Riksdagen bör av denna anledning avvisa regeringens förslag om extra flyttningsbidrag.

1979180:2066 yrkande 2 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att avslå förslaget i den reviderade

FiU 1979/80:40

finansplanen till extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

Vpk förkastar av regionalpolitiska skäl regeringens förslag som enligt motionärerna har innebörden att avfolkningen av glesbygden stimuleras. Inriktningen av politiken måste vara den omvända. Det gäller att skapa arbetsplatser i de fyra nordliga länen och i Värmlands län. Motionärerna tillägger att riksdagen skulle verkningsfullt kunna bidra till att lindra bristen på byggnadsarbetare i Stockholm genom att avbryta ombyggnaden av det gamla riksdagshuset.

Gällande bestämmelser om flyttningsbidrag

Arbetstagare som är eller löper risk att bli arbetslösa kan få flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, senast omtryckt 1979:528 och även därefter ändrad). De allmänna förutsättningarna för flyttningsbidrag är dels att sökanden inte kan få arbete på eller i närheten av hemorten, dels att det finns behov av arbetskraft på den ort till vilken flyttning skall ske. Anställningen på inflyttningsorten skall ha tillkommit genom arbetsförmedlingens medverkan. I vissa fall kan flyttningsbidrag beviljas personer som varken är arbetslösa eller löper risk att bli det.

Flyttningsbidragen är av tre slag: respenning, traktamente vid dubbel bosättning och starthjälp.

Respenningen utgörs av resekostnadsersättning och traktamente för arbetstagaren och dennes närmaste anhöriga och utgår vid resor både för att söka och att tillträda en ny anställning. Vid tillträdet av anställningen ges dessutom bidrag med belopp som motsvarar skäliga kostnader för flyttning av bohag. Respenning kan under vissa förutsättningar numera även beviljas vid återflyttning till hemorten för att börja en anställning där.

Traktamente vid dubbel bosättning beviljas arbetstagare som på grund av den nya anställningen får kostnader för egen bostad i två orter. Detta traktamente får inte utgå samtidigt med traktamente som betalas av arbetsgivaren. Kungörelsens traktamentsbelopp är f. n. 50 kr. per dag (räknat på femdagarsvecka) och utbetalas under sex månader, en tid som kan förlängas till nio månader.

Under den tid som traktamente vid dubbel bosättning utgår är arbetstagaren berättigad till ersättning för kostnaderna för två hemresor i månaden.

Starthjälpen är ett kontantbelopp som betalas ut vid tillträdet av en anställning som - liksom när det gäller traktamente vid dubbel bosättning - skall beräknas vara minst sex månader. Beloppet har från den 1 april i år höjts från 2 500 till 3 000 kr. för arbetstagare som - här förenklat uttryckt - är ensamstående och från 5 000 till 6 000 kr. för övriga arbetstagare.

Första kvartalet i år beviljades ca 5 700 personer starthjälp.

FiU 1979/80:40

106 Regionala omflyttningar

De regionala omflyttningarna har under 1970-talets lopp gått ned i betydande omfattning jämfört med förhållandena under 1960-talet. Detta framgår av nedanstående diagram som hämtats ur propositionen (bilaga 1:1 s. 105):

Inrikes flyttning över länsgrans 1961-1979

1 000-tal

lill I I i I I I I I I I i I I I 1

1961 63 65 67 69 71 73 75 77 79

Källa: Statistiska centralbyrån.

A rbetsmarknadsutskottet

I den föreliggande propositionen 150 föreslås att riksdagen skall godkänna att regeringen får möjlighet att höja flyttningsbidragen för byggnadsarbetare från de fyra nordligaste länen och Värmlands län, om de tar anställning vid byggen i Stockholms län. Höjningen är konstruerad som en extra starthjälp, vilken skall utgå med 15 000 kr. Åtgärden är tänkt att vara temporär under en 24-månadersperiod räknat från den 1 maj i år. Dess syfte anges vara att motverka arbetslösheten bland byggnadsarbetare i de nämnda länen samtidigt som byggarbetsmarknaden i Stockholmsområdet, där det finns betydande överhettningstendenser, får ett motsvarande tillskott.

I de tidigare refererade motionerna från socialdemokraterna, centern och vpk yrkas att riksdagen skall avslå propositionen i den del som nu är aktuell.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen finns inom arbetsmark -

FiU 1979/80:40

nadspolitikens ram ett etablerat system av flyttningsbidrag avsett att stödja arbetstagare som söker och tillträder anställning på annan ort när arbete inte står att finna på hemorten eller i dess närhet. Systemet introducerades under den senare delen av 1950-talet och det har under årens lopp modifierats i olika avseenden. Sålunda gjordes år 1977 en rad ingripande förändringar som föregicks av ett omfattande utredningsarbete med ingående ekonomiska analyser. Därutöver har beloppen fortlöpande justerats. Den ordinarie starthjälpen har sålunda i år höjts med 20 % som en anpassning till förändringarna i prisläget.

Motiven för flyttningsbidragen har växlat. Till att börja med såg man bidragen som ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig anpassning mellan arbetsmarknadens olika delmarknader. Bidragen benämndes talande nog rörlighetsstimulerande åtgärder. Sedan den aktiva lokaliseringspolitiken inleddes vid mitten av 1960-talet har regionalpolitiska synsätt börjat tillmätas allt större vikt - något som f. ö. återspeglas i de föreliggande motionerna. Detta har i sin tur lett till en ändrad inställning till flyttningsbidragens funktion. Uppgiften är inte längre att stimulera till en totalt ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Bidragen skall i stället vara ett medel för samhället att gottgöra enskilda arbetstagare för de kostnader de får vidkännas när de trots de regionalpolitiska strävandena av sysselsättningsskäl måste lämna hemorten. Bidragen är lika för arbetstagare med olika yrkes- eller utbildningsbakgrund. Någon skillnad med hänsyn till vilken del av landet den flyttande bor i görs numera inte heller.

Det förslag som nu läggs fram om ett särskilt bidrag till vissa byggnadsarbetare passar - som framgår av det anförda - mindre väl in i det nuvarande systemet för flyttningsbidrag. En del frågor, såsom de skattemässiga konsekvenserna av förslaget, är inte heller närmare belysta. Utskottet är inte främmande för att det från tid till annan kan finnas anledning att ompröva de arbetsmarknadspolitiska medlens utformning. Det gäller självfallet även flyttningsbidragen. Omprövningar av detta slag bör emellertid göras på ett mera fullständigt underlag än det som presenterats i propositionen. Enligt utskottets uppfattning är det naturligt att i samband med de pågående övervägandena om den framtida sysselsättningspolitiken ta upp flyttningsbidragen till prövning. Härtill kan fogas att arbetsmarknadsstyrelsen i sin senaste anslagsframställning föreslog ett flertal ändringar i reglerna för flyttningsbidrag. Med anledning härav anmälde arbetsmarknadsministern i årets budgetproposition (bilaga 15 s. 50) att han avser att återkomma till dessa förslag i samband med att han behandlar sysselsättningsutredningens slutbetänkande Sysselsättningspolitik för arbete åt alla (SOU 1979:24).

Det ovan anförda innebär att utskottet avstyrker vad som anförts i den aktuella punkten i propositionen 150.

FiU 1979/80:40

108 Fondfinansiering av vissa arbetsmarknadspolitiska utgifter

Propositionen

Genom propositionens bilaga 2, som har föredragits av statsrådet Mundebo, bereds riksdagen tillfälle yttra sig över vad som anförts om en sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken existerande fonder.

Vissa utgifter inom arbetsmarknadspolitiken finansieras helt eller delvis från tre skilda fonder som tillförs medel genom särskilda arbetsgivaravgifter. De utgiftsändamål som finansieras på detta sätt är den statliga lönegarantin vid konkurser (avgift 0,2 %), arbetsmarknadsutbildningen (avgift 0,4 %) samt statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och det kontanta arbetsmarknadsstödet (avgift 0,4 %). Arbetsmarknadsutbildningen och utgifterna för arbetslöshetsersättningarna bekostas även av medel från statsbudgeten.

En interdepartemental arbetsgrupp har utrett vissa frågor kring den framtida finansieringen av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder och har redovisat resultatet av sitt arbete i en promemoria (Ds A 1980:1). Denna har remissbehandlats. Med anslutning till vad som förordas i promemorian uttalar statsrådet Mundebo att de tre nuvarande fonderna bör slås samman till en gemensam arbetsmarknadsfond. Vissa i huvudsak tekniska frågor bör övervägas ytterligare liksom frågan om vilka utgifter för arbetsmarknadsutbildningen som bör finansieras över fonden.

Arbetsmarknadsutskottet

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bekostas främst av medel från statsbudgeten men också av medel från tre fonder som i sin tur är helt eller delvis finansierade av arbetsgivaravgifter.

En av dessa fonder har till uppgift att täcka samtliga utgifter för arbetsmarknadsutbildningen. Den finansieras till en del av en arbetsgivaravgift om 0,4 % och i övrigt av medel från anslaget Bidrag till arbetsmarknadsutbildning. Det är inte särskilt bestämt vilka utgifter som skall bekostas av intäkterna från arbetsgivaravgiften resp. av budgetmedel. Detta leder i praktiken till att de årliga anslagen anvisas med belopp som utgör skillnaden mellan de beräknade utgifterna för utbildningen otji de arbetsgivaravgifter som tillförs fonden.

Den andra fonden är arbetslöshetsfonden som helt är finansierad av en arbetsgivaravgift om 0,4 %. Genom denna fond finansieras en del av statens utgifter för bidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och för det kontanta arbetsmarknadsstödet. Fondens andel av dessa utgifter är fastställd till två tredjedelar av grundbidraget och viss del av det s. k. progressivbidraget till kassorna samt till två tredjedelar av det kontanta arbetsmarknadsstödet. Fonden har f. n. enligt propositionen en behållning av 1 500 milj. kr. Övriga kostnader för bidrag till kassorna och för det kontanta arbetsmark -

FiU 1979/80:40

nadsstödet bestrids från anslaget Kontant stöd vid arbetslöshet.

Slutligen finns en särskild fond för utgifterna för den statliga lönegarantin vid konkurser. Fonden tillförs en arbetsgivaravgift om 0,2 % och disponerar dessutom en rörlig kredit i riksgäldskontoret om 200 milj. kr.

Det sammanlagda uttaget av arbetsgivaravgifter för de ovannämnda fonderna inom arbetsmarknadspolitiken uppgår sålunda till 1 % på lönesumman. Det är i detta sammanhang inte aktuellt att göra någon förändring av avgiftsuttaget eller fondernas användning för helt nya ändamål. Som framhålls i propositionen bör mer genomgripande förändringar av finansieringen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna prövas i en annan ordning.

Vad det här är fråga om är enbart en sammanslagning av de tre nuvarande fonderna till en gemensam arbetsmarknadsfond, att disponeras för oförändrade ändamål. De utgifter som nu helt eller delvis finansieras över de tre fonderna varierar i viss utsträckning mot varandra, och det kan därför synas rimligt att finansieringen sker från en gemensam fond. Vissa förenklingar kan också uppnås. Detta har inte exemplifierats i propositionen, men utskottet vill peka på att de arbetsgivaravgifter som tillförs fonderna f. n. regleras i tre lagar. Dessa skulle kunna ersättas av en. Utskottet ställer sig positivt till propositionens tanke på en gemensam arbetsmarknadsfond, och riksdagen bör enligt utskottets mening kunna ansluta sig till den. Samtidigt bör understrykas att det i detta sammanhang endast kan bli fråga om ett principiellt ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang efter samråd med arbetsmarknadens parter återkommer till riksdagen när frågan om användningen av arbetsmarknadsfonden har blivit klarlagd mer i detalj.

Ett av problemen i sammanhanget är att om arbetsmarknadsutbildningen i fortsättningen skall delfinansieras från en gemensam fond måste man först klarlägga vilka utgifter för utbildningen som skall täckas av medel från fonden. Enligt propositionen avser chefen för arbetsmarknadsdepartementet att senare återkomma i denna fråga till regeringen. Med hänsyn till att liknande frågor tidigare har uppmärksammats i riksdagen (se InU 1974:14 s. 26) förutsätter utskottet att resultatet av regeringens överväganden presenteras för riksdagen.

Arbetsmarknadsutbildningen och ersättningarna vid arbetslöshet finansieras i dag till en ganska betydande del genom arbetsgivaravgifter. Utskottet har i betänkandet AU 1979/80:21 uppskattat tillskotten till 1 500 milj. kr. Sedan en gemensam arbetsmarknadsfond inrättats bör regeringen i kommande budgetpropositioner ange de beräknade tillskotten från fonden. Därigenom skulle man få en bättre bild av statens totala insatser på det arbetsmarknadspolitiska området än vad som f. n. är fallet.

Vad arbetsmarknadsutskottet här har anfört bör, liksom vad regeringen

8 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

anfört i propositionen 1979/80:150 bilaga 2, i förevarande del godkännas av riksdagen.

Stockholm den 22 maj 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Margit Odelsparr (c), Filip Fridolfsson (m), Sune Johansson (s), Nils-Olof Grönhagen (s) och Marianne Wahlberg (fp).

FiU 1979/80:40 lil

Bilaga 2

Jordbruksutskottets yttrande 1979/80:2 y

med anledning av propositionen 1979/80:181 om insatser för att underlätta nya löneavtal jämte motion

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett jordbruksutskottet tillfälle att avge yttrande över propositionen 1979/80:181 om insatser för att underlätta nya löneavtal jämte motioner i de delar jordbruksutskottets beredningsområde berörs.

Propositionen

För att säkerställa nya löneavtal och säkra arbetsfreden läggs i propositionen fram förslag till insatser av det slag som regeringen presenterade i ett åtgärdsprogram den 27 mars 1980. Insatserna omfattar främst en höjning av den särskilda skattereduktionen för 1980 i inkomstskikten mellan 40 000 och ca 76 000 kr. samt skyldighet för företagen att i vissa fall sätta in medel på räntelösa vinstkonton hos riksbanken. Samtidigt tillkännages att det är regeringens avsikt att tillskjuta budgetmedel för ökade livsmedelssubventioner så att prishöjningar den 1 juli 1980 till följd av jordbruksprisregleringen i allt väsentligt kan undvikas, utom vad beträffar socker och sockerbetor.

Motionen

I motionen 1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp) yrkas ätt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det tillskott av budgetmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli bör fördelas så att fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål främjas.

Utskottet

Utskottet har i sitt betänkande JoU 1979/80:47 med anledning av propositionen 1979/80:162 om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m., jämte motioner tillstyrkt regeringens förslag till medelsanvisning under anslaget C 3 Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Detta innebär under förutsättning att riksdagen bifaller utskottets hemställan i denna del att för nämnda ändamål anvisas ett förslagsanslag av 3 966 milj. kr. för budgetåret 1980/81. Härav beräknas ett belopp om 3 400 milj. kr. tas i anspråk för ersättning till följd av livsmedelssubventioner och prisstopp m. m. I propositionen 181 aviserade åtgärder innebär, såvitt avser utskottets beredningsområde, att regeringen har för avsikt att tillskjuta ytterligare

FiU 1979/80:40

budgetmedel för angivna ändamål. Närmare uppgifter om vilket belopp som kan komma i fråga har ej lämnats i propositionen.

Frågan om det lämpliga i att tillskjuta ytterligare budgetmedel för livsmedelssubventioneringen bör enligt utskottets mening i rådande budgetläge bedömas främst från statsfinansiell och fördelningspolitisk synpunkt. Utskottet har inte för avsikt att gå närmare in på en sådan bedömning. Däremot förtjänar det påpekas att livsmedelssubventionernas effekter i allmänhet för konsumtion och produktion av jordbruksprodukter sedan en tid varit föremål för ökad uppmärksamhet i olika sammanhang. Mot denna bakgrund vill utskottet i detta yttrande hänvisa till sina nyligen gjorda uttalanden i nyssnämnda betänkande rörande vissa näringsfysiologiska frågor. Utskottet har därvid bl. a. framhållit det värdefulla i att kost- och näringsfrågor liksom sambandet mellan kostvanor och hälsotillstånd ägnas ökad uppmärksamhet från berörda myndigheters och samhällsorgans sida. Det var särskilt angeläget att man inom ramen för de fortsatta övervägandena i detta ämne beaktar vilka medel som kan användas för att styra konsumtionen med hänsyn till kost- och näringsaspekter. Enligt utskottet framstod det som naturligt att en högre grad av samstämmighet eftersträvas mellan de olika statliga insatser som direkt eller indirekt påverkar konsumtion och produktion av jordbruksprodukter.

Enligt motionen 2078 bör de budgetmedel som åsyftas i propositionen fördelas med hänsynstagande till fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål. Beträffande livsmedelssubventionernas fördelningspolitiska effekter bör påpekas att dessa tillkommit som ett stöd till barnfamiljer och låginkomsttagare. Subventioner utgår bl. a. för sådana livsmedel som ansetts ha störst betydelse för dessa grupper. Undersökningar och överväganden rörande subventionernas effekter i olika avseenden pågår, som närmare redovisas i propositionen 162 (s. 10), vid bl. a. statens jordbruksnämnd och den år 1978 tillsatta livsmedelsberedningen. Motionen 2078 bör mot angivna bakgrund enligt utskottets mening inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Förevarande proposition och motion föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

Stockholm den 27 maj 1980

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c). Svante Lundkvist (s). Grethe Lundblad (s). Sven Lindberg (s), Åke Wictorsson (s). Sven Eric Lorentzon (m). Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c). Esse Petersson (fp). Jens Eriksson (m). Lennart Brunander (c), Torkel Lindahl (fp). Maja Ohlin (s). Jan Fransson (s) och Arne Svensson (m).

FiU 1979/80:40 113

Bilaga 3

Socialutskottets yttrande 1979/80:4 y

över dels vissa delar av propositionen 1979/80:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1980/81, m. m. (kompletteringspropositionen), dels en motion som väckts med anledning av propositionen

Till finansutskottet

Finansutskottet har enligt beslut den 8 maj 1980 berett socialutskottet tillfälle att avge yttrande över den med anledning av kompletteringspropositionen väckta motionen 1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m), i vilken begärs en ingående analys av kostnaderna för socialtjänsten.

Genom beslut den 20 maj 1980 har finansutskottet berett utskottet tillfälle att även yttra sig över kompletteringspropositionen i de avsnitt propositionen tar upp frågor som faller inom socialutskottets beredningsområde.

Utskottet

I propositionen (bilaga 2) dras bl. a. upp riktlinjer för den kommunala ekonomin. Med skärpa framhålls det nödvändiga i en stark återhållsamhet med nya statliga krav på kommunala insatser (s. 27). Enligt propositionen (s. 28) bör man hålla fast vid den prioritering av barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård som staten och de båda kommunförbunden tidigare har kommit överens om. Även dessa områden måste dock tåla en kritisk granskning när det gäller att begränsa kostnadsökningarna.

Enligt propositionen (s. 31) är det angeläget att resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförtätning. Det är också angeläget, sägs det, att möjligheten till omprioriteringar tas till vara även inom barnomsorgen. Bl. a. bör erfarenheterna av hur barnomsorgen utnyttjas under dagen och veckan användas till att organisera verksamheten så att man med bevarad kvalitet kan få väsentligt större utbyte av resurserna.

I propositionen framhålls bl. a. att långtidssjukvården även i fortsättningen bör prioriteras (s. 32). Prioriteringen bör dock inte snävt begränsas till enbart den slutna sjukhusvården för äldre. I många fall kan social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig vård i öppna former ge möjlighet för de äldre att stanna kvar i eget boende. En prioritering av långtidssjukvården behöver därför, anförs det i propositionen, inte uppfattas som ett förord för 2 000 nya platser per år på sjukhem utan utbyggnaden av sjukvården för äldre bör också kunna ske genom en något långsammare ökning av antalet platser på

FiU 1979/80:40

sjukhem samtidigt som social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård lyfts fram i planeringen.

Barnomsorgen, äldrevården och långtidssjukvården tillhör de sektorer i samhället, där besparingar genom standardsänkning inte bör komma i fråga. Utskottet anser att förhållandena för de svagaste och mest utsatta grupperna i samhället inte får försämras. Utskottet uppfattar uttalandet i propositionen om att man även i fortsättningen skall prioritera barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård på det sättet att ingen standardsänkning inom dessa områden är aktuell. Under denna förutsättning råder inte någon motsättning mellan utskottets uppfattning att kvaliteten inom barnomsorgen, äldrevården och långtidssjukvården måste bevaras och önskemålet i propositionen om ett bättre tillvaratagande av resurserna.

Det är som framhålls i propositionen (bilaga 2, s. 31) angeläget att man med bevarad kvalitet utnyttjar resurserna inom barnomsorgen så effektivt som möjligt. Uttalandet i propositionen (s. 31) att det är angeläget att resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförtätning kan enligt utskottets mening gälla endast de kommuner där man redan lyckats uppnå en tillfredsställande personaltäthet. På de håll inom landet där personaltätheten ännu inte nått upp till den av socialstyrelsen rekommenderade måste således en fortsatt höjning accepteras. Utskottet får anledning att återkomma till frågan om kvaliteten på barnomsorgen när utskottet under hösten skall behandla motioner rörande barnomsorgen. Då det gäller utbyggnaden av barnomsorgen vill utskottet erinra om att det under våren har gjorts en riksomfattande undersökning om det faktiska behovet av och efterfrågan på barnomsorg. Resultatet av undersökningen skall redovisas inom kort. Utskottet får anledning att behandla även utbyggnadsfrågan i det nämnda ärendet under hösten. I detta sammanhang vill utskottet dock understryka vikten av att de femåriga utbyggnadsplaner som kommunerna årligen fastställer föregås av ingående överväganden grundade på den nämnda undersökningen.

Då det gäller långtidssjukvården får utskottet erinra om att Landstingsförbundet åtagit sig att verka för att sjukvårdshuvudmännen bygger ut långtidssjukvården genom att påbörja byggandet av minst 2 000 platser per år enligt den överenskommelse som träffats mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under 1980 och 1981 (prop. 1978/ 79:177, SfU 1978/79:22, rskr 1978/79:338). För att säkerställa utbyggandet tillförs huvudmännen 170 milj. kr. per år från sjukförsäkringen. Under angivna tidsperiod bör enligt utskottets mening utbyggnaden av långtidssjukvården inte ske i långsammare takt än vad som överenskommits, eftersom behovet är starkt växande och många äldre eljest tvingas ligga kvar inom akutsjukvården. Enligt en nyligen utarbetad LKELP-rapport (LKELP 80) räknar sjukvårdshuvudmännen med en ökning av vårdplatsantalet med i genomsnitt ca 2 375 vårdplatser under vart och ett av åren 1980-1984.

FiU 1979/80:40

115 Utskottet anser att någon väsentlig reducering av platsantalet inte bör ske. Som framhålls i propositionen bör det dock vara möjligt att också bygga ut sjukvården för de äldre genom en ännu hårdare satsning än vad som f. n. sker genom social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård.

Socialutskottet har i betänkandet SoU 1979/80:44 behandlat bl. a. propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten och propositionen 1979/80:172 om ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter jämte motioner m. m. I propositionen om socialtjänsten föreslåsen ny social vårdlagstiftning, som skall ersätta bl. a. nuvarande barnavårdslag, socialhjälpslag, nykterhetsvårdslag och barnomsorgslag. I propositionen om ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter föreslås bl. a. att riksdagen skall godkänna en överenskommelse som har träffats mellan staten, å ena sidan, samt Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, å andra sidan. Enligt överenskommelsen skall berörda kommuner och landstingskommuner den 1 januari 1983 ta över bl. a. huvudmannaskapet förde statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna. Parterna är överens om att före den 1 april 1981 träffa en överenskommelse om statsbidrag för verksamheten.

I motionen 1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ingående analys av kostnaderna för genomförandet av socialtjänstpropositionen. Motionärerna vill ha en redovisning av de kommunalekonomiska konsekvenserna av socialtjänstlagen och övertagandet av huvudmannaskapet för socialtjänstens institutioner m. m. Enligt motionen bör redovisningen ske i samband med att riksdagen skall ta ställning till den överenskommelse om statsbidrag som enligt propositionen 1979/80:172 skall träffas före den 1 april 1981.

Socialutskottet har i betänkandet SoU 1979/80:44 i huvudsak tillstyrkt förslaget i propositionerna såvitt avser bl. a. socialtjänstlagen och ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner. Enligt utskottet bör den nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1982. Utskottet har beträffande kostnaderna för reformen anfört bl. a. följande i ett avsnitt om resursfrågor m. m. (nämnda betänkande s. 20).

I motionen 1979/80:71 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) hemställs såvitt nu är i fråga (yrkandet 3 delvis) att riksdagen hos regeringen begär att de resursfrågor som aktualiseras genom social t jänstpropositionen utreds med förtur och att förslag föreläggs riksdagen i sådan tid att förslaget kan behandlas samtidigt som socialtjänstpropositionen.

I det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1979/80:12 har socialutskottet behandlat ovannämnda yrkande såvitt avser socialtjänstens institutioner (rskr 1979/80:34). Vad gäller socialtjänstens övriga resurser framhålls i propositionen (del A s. 481) att utgångspunkten för socialtjänstreformen måste vara att inom nuvarande resursramar göra behövliga omdispositioner. Genom generella insatser, som är ett viktigt inslag i reformförslaget, bör åtminstone på sikt behovet av individuella stödinsatser kunna minskas.

FiU 1979/80:40

116 Genom att se över organisation, verksamhetsformer och arbetssätt torde man i vissa avseenden kunna göra den sociala verksamheten i kommunerna effektivare. Det framhålls vidare (del A s. 482) att t. ex. den föreslagna rätten till bistånd i väsentliga delar innebär en anpassning till praxis i kommunerna.

Socialutskottet ansluter sig till den bedömning av kostnaderna för reformen som redovisas i propositionen. Utskottet delar också bedömningen att utvecklingen inom socialtjänsten måste anpassas till de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Detta innebär att socialtjänstens nya funktioner och arbetssätt måste utvecklas successivt med hänsyn bl. a. till vad som är praktiskt möjligt och rimligt. De nya krav som socialtjänsten ställer på kommunerna kan inte lösas bara genom att utvidga verksamheten. Det blir nödvändigt att se över den hittillsvarande organisationen och överväga hur denna kan utnyttjas för att skapa bästa möjliga betingelser för ett socialt arbete i enlighet med socialtjänstlagens intentioner. Även kommunernas utbud av varierade hjälpåtgärder m. m. i enskilda ärenden måste utvecklas successivt. Den nya lagstiftningens ikraftträdande innebär självfallet inte att kommunerna redan från början har ett fullt utbyggt system av olika serviceåtgärder m. m. till sitt förfogande.

Socialtjänstlagen anger inriktningen för den fortsatta utvecklingen av kommunernas sociala verksamhet. Strävan bör självfallet vara att så långt det är möjligt förverkliga målsättningarna i den nya lagstiftningen. Avsikten med socialtjänstlagen är emellertid inte att ange någon generell lösning på frågan om hur kommunernas sociala service bör vara utformad. Även i ett mera långsiktigt tidsperspektiv kommer vunna praktiska erfarenheter och varierande lokala förutsättningar att nödvändiggöra en successiv utveckling och anpassning av socialtjänsten. Den nya lagstiftningen öppnar erforderliga möjligheter härtill i stället för att låsa fast verksamheten vid särskilt angivna villkor eller krav. Det är naturligt att se de olika övergångsfrågor som uppkommer vid reformens ikraftträdande på samma sätt. Olika verksamheter får efter hand finna nya former med utgångspunkt i de erfarenheter man dittills vunnit inom ramen för den äldre lagstiftningens möjligheter. Att de resurser som i dagens läge är tillgängliga för en utveckling av socialtjänsten är begränsade behöver därför inte nödvändigtvis försvåra det paktiska genomförandet av reformen.

En sak som också bör uppmärksammas i detta sammanhang är den förberedande utbildning inför reformen som igångsatts eller planeras på många håll. Inte minst med hänsyn till att socialtjänstreformen som ovan nämnts inte kan vara fullt utbyggd från början bör även sådana utbildningsinsatser i många fall kunna genomföras efter hand. För många som arbetar inom kommunernas sociala organisation kommer den nya lagstiftningen knappast att innebära några omedelbara drastiska förändringar. Det kan därför inte sägas vara nödvändigt att genomföra alla av socialtjänstreformen föranledda utbildningsinsatser redan före lagens ikraftträdande. Efter hand som reformen aktualiserar förändringar i det praktiska arbetet måste emellertid erforderlig information och utbildning erbjudas de anställda. Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att sådan nödvändig utbildning rörande socialtjänsten måste ges mycket hög prioritet bland de olika önskemål om fortbildning m. m. som kan finnas i kommunerna.

En ur planerings- och kostnadssynpunkt viktig fråga är vidare när den nya lagstiftningen skall träda i kraft. I propositionen föreslås att ikraftträdande

FiU 1979/80:40

sker den 1 januari 1981. Med hänsyn till den förhållandevis begränsade tid som i så fall skulle stå kommunerna till buds för olika förberedelseåtgärder är emellertid en senare tidpunkt att föredra. Detta innebär också att vissa kostnader kan senareläggas, vilket också är ägnat att underlätta övergången för kommunerna.

Utskottet föreslår därför att socialtjänstlagen och därmed sammanhängande lagändringar skall träda i kraft först den 1 januari 1982. Utskottets förslag till lagtext har utformats i enlighet härmed.

Genom vad utskottet nu anfört får motionen 1979/80:71 anses besvarad i motsvarande del (yrkandet 3 delvis). Någon ytterligare riksdagens åtgärd är inte påkallad med anledning av motionen.

Utskottet hänvisar till vad som sålunda anförts beträffande socialtjänstens kostnader. Utskottet vill vidare erinra om den överenskommelse om statsbidragen som skall träffas mellan staten och de båda kommunförbunden före den 1 april 1981. Utskottet förutsätter att överenskommelsen kommer att bygga på en ingående analys av kostnaderna för kommuner och landsting, som i lämplig form bör redovisas för riksdagen.

Stockholm den 27 maj 1980

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s)*, Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s)*, Anna-Greta Skantz (s), Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Kersti Swartz (fp) och Anita Persson (s).

*Ej närvarande vid yttrandets justering.

FiU 1979/80:40

118 Bilaga 4

Kommuniké från konjunkturinstitutet

(1980-05-14)

Preliminär avstämning av hushållens ekonomi efter avtalsuppgörelserna 1980-05-11

Efter de uppgörelser om lönevillkoren som nu träffats på arbetsmarknaden har konjunkturinstitutet gjort en preliminär avstämning av de kalkyler över hushållens inkomster och utgifter samt priser m. m. som framlades till den reviderade nationaibudgeten (RNB).

Dessa kalkyler utgick från två alternativa antaganden om ökningen av den utbetalda lönesumman, nämligen 8,5 resp. 11,3 % för hela löntagarkollektivet. Häri ingick en knapp procentenhet som effekt av en beräknad sysselsättningstillväxt.

Av nedanstående tablå framgår hur resterande tillskott skulle fördelas mellan skattad löneglidning och avtalskomponenter. Vidare framgår vilka tillväxttal som beräknades för hushållens disponibla inkomster i löpande priser och i fasta priser samt för den privata konsumtionen. Det redovisas också hur utfallet av det lägre lönestegringsalternativet kunde tänkas bli med avseende på disponibel inkomst m. m. inberäknat inverkan av det 6- punktsprogram som regeringen framlade den 27 mars. I detta program ingick bl. a. ett prisstopp, ökade subventioner av jordbrukspriserna och en ytterligare skattesänkning. I tablån har nu också införts de värden på dessa olika poster som beräknas gälla efter de nya avtalsuppgörelserna.

FiU 1979/80:40

1979-1980

Procentuell förändring

Alt. I1 Alt. I2 Alt. II1

Ny beräkning

med rege-

efter avtals-

ringspro-

uppgörel-

grammet

serna 11/5 1980

Lönesumma3 +

8,5

+ 8,5

+ 11.3

+ 12,1

därav:

sysselsättningskomponent

0,9

0,9

löneglidning

2,7

2,7

2,7

avtalskomponent

4,8

4,8

8,5

därav:

tillkommande avtalshöjning

1,0

1,0

4,7

”överhäng” från avtal 1979

2,8

retroaktiva utbetalningar

1980 för avtal 1979

1,0

1,0

1,0

1.0 Hushållens disponibla inkomster

i löpande priser

12,4

12,6

13,7

14.2 Kalkylerad prisökning enligt

implicitberäkning

11,5

11,5

Hushållens disponibla realin-

komst

0,8

1,5

1,6

2.5 Privat konsumtion

1,4

1,7

2,5

1 Enligt kapitel 6, RNB 1980

2 Enligt kapitel 6, tillägg, RNB 1980 (s. 123-125)

3 Sysselsättningskomponenten i indexform multiplicerad med summan av löneglidningen plus avtalskomponenten likaledes i indexform.

Avtalshöjningen har sålunda mellan genomsnittlägena 1979-1980 beräknats till 4,7 % för samtliga löntagare, dvs. en något större höjning än enligt det högre alternativet (alt. II ovan) i RNB på 3.8 %. Lönesumman skulle därmed under i övrigt oförändrad förutsättning öka 0,9 procentenheter mer eller 12,2 % mot 11,3 %. Nettoförlusten av löneinkomster under konflikten har emellertid skattats till 0,1 % och lönesummeökningen blir sålunda 12,1 %.

Den särskilda skattereduktionen, beräknad till 900 milj. kr., slår igenom i år. Med beaktande av skatteeffekterna på den tillkommande lönesumman beräknas disponibelinkomstökningen till 14,2%.

De redovisade kalkylerna visar hur utbetalningarna till löntagare och hushåll förändras 1979-1980. Bland utbetalningar 1980 ingår vissa retroaktiva ersättningar till löntagarna i början av året. Vid en kostnadsanalys med sikte på företagens situation är det befogat att föra dessa poster till 1979. För arbetsgivarnas del medför detta att lönekostnaden stiger med ca 1 procentenhet mindre än utbetalningarna. Inkl. arbetsgivaravgiftshöjning beräknas sålunda lönekostnaden per arbetad timme öka med 11.3% 1979-1980. Kring årsskiftet 1980/1981 tillkommer till följd av avtalskonstruk -

FiU 1979/80:40

tionen en ytterligare kostnadsökning på ca 2 %.

Konsumentpriserna beräknas nu stiga med ca 10 % under loppet av 1980. Härvid förutsätts att jordbrukspriserna hålls oförändrade. Den genomsnittliga prisstegringen räknad som implicitprisindex har totalt skattats till 11,5 % 1979-1980. Prognosen leder till att prisutvecklingsgarantin utlöses, vilket beaktats i inkomstkalkylen.

Den realt disponibla inkomsten skulle enligt de nya kalkylerna stiga med 2,5 %. Detta innebär alltså att det högre avtalsutfall som nu föreligger på kort sikt beräknas medföra en något större köpkraftsökning än som tidigare förutsågs. Reallönen per timme beräknad efter skatt skulle därmed bli i stort sett oförändrad. Detta kalkylresultat är beroende av de antaganden som gjorts om internationell och inhemsk prisutveckling. Skulle exempelvis den implicita prisökningen stiga i takt med konsumentprisindex skulle reallönen per timme sjunka något. Här har förutsatts att konsumenterna anpassar sitt konsumtionsval efter prisutvecklingen och därigenom bevarar sin köpkraft.

Den privata konsumtionens tillväxt har satts till 2,5 % 1980. Detta innebär en något större ökning än enligt den reviderade nationalbudgeten.

Den högre konsumtionstillväxten drar upp importen av konsumtionsvaror medan konflikten synes ha lett till vissa icke återställbara exportförluster. En överslagsmässig kalkyl leder till att handelsbalansen härigenom försämras med mellan 1 och 1,5 miljarder kr. Härvid har förutsatts att den extra konsumtionstillväxten liksom även produktionsstörningen delvis möts med ett visst uttag ur lagren.

FiU 1979/80:40

121 T abel Iförteckning

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och

länderområden 1977-1980 20

Tabell 2 Försörjningsbalans 1979-1980 25

Tabell 3 Bytesbalans 1980 26

Tabell 4 Statsbudgeten 1979/80-1980/81 41

Tabell 5 Statsinkomsternas utveckling 1974/75-1984/85 42

Tabell 6 Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85 42

Tabell 7 Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85. Konsumtion, investeringar och transfereringar 43

Tabell 8 Statsbudgetens utveckling 1980/81-1984/85 45

Tabell 9 Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna 57

Tabell 10 Statsbudgetens inkomster 1980/81 71

Tabell 11 Beräkning av medelsbehovet för Oförutsedda utgifter

budgetåret 1980/81 72

Tablåförteckning

Tablå 1 Förändring i BNP-komponenterna 1979 i procent av

BNP föregående år 21

Tablå 2 Export och import 1979 22

Tablå 3 Internationell utveckling 28

Tablå 4 Nyckeltal för utvecklingen 1981-1982 29

Tablå 5 Budgetsaldots utveckling 1980/81-1984/85 57

FiU 1979/80:40

122 Innehåll

Inledning 1

Ekonomidepartementet

Den reviderade finansplanen 1980 5

Propositionen 150 bilaga 1 6

Motioner väckta med anledning av prop. 150 10

Propositionen 181 15

Motioner väckta med anledning av prop. 181 16

Utskottet 19

Utgångsläget 19

Den internationella utvecklingen 20

Tillbakablick på utvecklingen under 1979 och början av

1980 21

Svensk ekonomi under 1980 24

Utblick mot 1980-talet 28

Riktlinjer för den ekonomiska politiken 32

Insatser för att underlätta nya löneavtal m. m 34

Övrigt 36

Hemställan 36

Budgetdepartementet

Reviderat budgetförslag 1980/81 m. m 38

Propositionen 150 bilaga 2 39

Motioner väckta med anledning av prop. 150 48

Utskottet 54

De budgetpolitiska perspektiven på längre sikt 54

Riktlinjer för budgetpolitiken 57

Riktlinjer för den kommunala ekonomin 60

Övriga frågor 68

Statsbudgeten för budgetåret 1980/81 70

Hemställan 73

Reservationer (s)

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt

fortsatt allmänt prisstopp 74

2. Uttalande om stopp för höjning av statliga taxor och avgifter 87

3. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen samt riktlinjer

för budgetpolitiken 87

4. Riktlinjer för den kommunala ekonomin 99

5. Analys av kostnaderna för socialtjänsten 102

Bilagor:

1. Arbetsmarknadsutskottets yttrande AU 1979/80:5 y

103 FiU 1979/80:40

2. Jordbruksutskottets yttrande JoU 1979/80:2 y lil

3. Socialutskottets yttrande Soll 1979/80:4 y 113

4. Kommuniké från konjunkturinstitutet 118

Tabellförteckning 121

Tablåförteckning 121

GOTAB 65251 Slockholm 1980