Bet. 1979/80:NU62

Med anledning av viss del av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. samt motioner om affärstidsreglering

Typ: Betänkande
Datum: 1980-05-22
Källa: data.riksdagen.se

NU 1979/80:62

Näringsutskottets betänkande 1979/80:62

med anledning av viss del av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. samt motioner om affärstidsreglering Ärendet I

detta betänkande behandlas

dels propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. bilaga 10 (handelsdepartementet) punkten 3.4 (bibehållande av fria affärstider),

dels- i viss del - en motion som har väckts med anledning av propositionen och vari föreslås återinförande av affärstidsreglering,

dels tre motioner från allmänna motionstiden år 1979, likaså om återinförande av affärstidsreglering.

Propositionen, som avlämnades av folkpartiregeringen i mars 1979, har hänvisats till konstitutionsutskottet, som i angiven del har överlämnat den till näringsutskottet.

Propositionen och motionerna redovisas i det följande (s. 8 resp. s. 9).

Som bilaga 1 till betänkandet (s. 19 f.) återger utskottet en inom handelsdepartementet upprättad promemoria, som sammanfattar 1975 års affärstidskommittés betänkande (SOU 1977:72) Affärstiderna och remissyttrandena över detta samt redovisar departementets bedömning, vilken sedermera har legat till grund för regeringens ställningstagande i frågan. Utskottets egen redogörelse har till stor del fått formen av hänvisningar till denna promemoria.

Fölene Kvarn AB har inkommit med en skrivelse i ärendet.

Tidigare affärstidsreglering

T. o. m. år 1971 tillämpades affärstidsreglering i Sverige, senast enligt affärstidslagen (1966:668). Den första lagen i ämnet tillkom år 1909.

1966 års affärstidslag, som trädde i kraft år 1967 och vars giltighet var tidsbegränsad t. o. m. år 1971, innebar i huvudsak följande. Den omfattade all yrkesmässig detaljhandel, inklusive frisersalonger och fotoateljéer. Vanlig affärstid inföll vardagar mellan kl. 8 och kl. 20. Öppethållande på andra tider var förbjudet. Om det för särskilt fall ansågs påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse kunde kommunen medge öppethållande utöver

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 62

NU 1979/80:62

den vanliga affärstiden. Från regleringen undantogs försäljning från apotek, från automatapparat, på trafikmedel till resande och på salutorg etc. och vidare viss försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedrev med egna produkter.

En del varor var också undantagna från regleringen. Dit hörde tryckta skrifter, konstalster, tobaksvaror, drivmedel och tillbehör till motorfordon samt lagad mat och bageri- och konditorivaror när de såldes i anslutning till serveringsrörelse. Även ”andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid” var undantagna. Härmed avsågs det s. k. fria varusortimentet, vars innehåll och omfattning fastställdes av arbetarskyddsstyrelsen. Beträffande detta krävdes att försäljningen skedde i anslutning till serveringsrörelse eller konstförsäljning eller utan samband med andra varor.

Dispensärenden förekom under tiden januari 1967-juni 1970 i ca 55 % av landets kommuner. Antalet ärenden var ca 14 100. Öppethållandedispens beviljades i flertalet fall, ca 12 100.

Beslut år 1971 om fria affärstider

I meddelande till riksdagen den 10 november 1971 (RD 1971:124 s. 99) tillkännagav handelsminister Kjell-Olof Feldt att regeringen icke ämnade föreslå att affärstidslagen (1966:668), som gällde t. o. m. den 31 december 1971, skulle få förlängd giltighet. Med åberopande av 1970 års affärstidskommittés betänkande (1971:33) Fri affärstid och remissyttrandena däröver anförde han bl. a.:

De som önskar en fortsatt reglering av affärstiderna har i allmänhet uttalat att lagreglerna måste omarbetas, bl. a. för att få till stånd en mera likformig tillämpning av dispensregeln. Tänkbara åtgärder för att komma ifrån nuvarande olägenheter är av två slag: antingen att slopa regleringen helt eller att ta bort möjligheterna att driva yrkesmässig detaljhandel på annan tid än vanlig affärstid.

Det sistnämnda alternativet kan dock knappast anses realistiskt. Det skulle innebära att försäljning som sedan länge bedrivits på andra tider skulle försvinna, t. ex. försäljning från kiosker och bensinstationer. En sådan försämring av handelns service till allmänheten kan inte godtas.

Det bör i stället vara en strävan att i rimlig utsträckning förbättra servicen till allmänheten. Härvid måste beaktas att kostnaderna inte får bli för höga. Kommittén har ansett att förlängt öppethållande kommer att tillämpas endast i sådana situationer där det är lönsamt och att förutsättningar härför föreligger i så begränsad omfattning att någon inverkan på den allmänna prisnivån knappast kan väntas.

Kommittén har funnit att öppethållandetiderna inte kan, i förhållande till andra faktorer, tillmätas sådan betydelse som konkurrensmedel att ett slopande av affärstidsregleringen skulle påverka strukturomvandlingsprocessen i nämnvärd grad. Vad särskilt angår de små närhetsbutikerna kan för övrigt ifrågasättas om inte full frihet för företag av detta slag i fråga om

NU 1979/80:62

sortiment och öppethållandetider kan medföra bättre möjligheter att hävda sig i konkurrensen med de stora enheterna.

I meddelandet till riksdagen anmälde handelsministern att regeringen avsåg att tillsätta en särskild nämnd med uppgift att följa utvecklingen inom detaljhandeln sedan affärstidsregleringen upphört.

Med anledning av regeringens meddelande väcktes åtta motioner - av företrädare för alla fem riksdagspartierna - om fortsatt affärstidsreglering. De avstyrktes av näringsutskottet. I en reservation av sex ledamöter (c och vpk samt en fp) föreslogs att affärstidslagen skulle få fortsatt giltighet under tre år, dvs. den tid som beräknades vara erforderlig för att den år 1970 tillkallade distributionsutredningens arbete skulle hinna avslutas och dess resultat bedömas.

I kammaren röstade 185 ledamöter för utskottets förslag (ja) och 130 för reservanternas (nej). Alla partier utom vänsterpartiet kommunisterna var splittrade. Rösterna fördelade sig på följande sätt: socialdemokraterna 126 ja och 22 nej, centerpartiet 5 ja och 60 nej, folkpartiet 33 ja och 18 nej, moderata samlingspartiet 21 ja och 15 nej, vänsterpartiet kommunisterna 15 nej. Ett yrkande om framställning till Kungl. Maj:t om förslag till viss begränsning av affärstiden under sön- och helgdagar avslogs därefter med 200 röster mot 95.

Affärstidsnämnden

När 1967 års affärstidslag upphörde inrättades en särskild nämnd, affärstidsnämnden, för att följa utvecklingen. Nämnden bestod av företrädare för konsumenterna och för de anställda i handeln samt en opartisk ordförande. Om nämnden fann att utvecklingen i något avseende gick i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning skulle den anmäla detta till regeringen. Någon sådan anmälan gjordes inte av nämnden. I maj 1975 avlämnade nämnden sin slutrapport om erfarenheterna av tre års prövotid med fria affärstider.

Behandlingen åren 1973-1977 av motioner om affärstidsreglering

Motioner med förslag om att affärstiderna åter skulle regleras behandlades av näringsutskottet årligen 1973-1977 (NU 1973:15, 1974:27, 1975:2, 1975/76:23,1976/77:17). Vid samtliga tillfällen avstyrkte utskottet motionerna, de båda sista gångerna med hänvisning till att 1975 års affärstidskommitté skulle komma att lägga fram förslag i en nära framtid. Åren 1973-1976 var utskottets ställningstaganden inte enhälliga. En minoritet (1973: c, fp, vpk; 1974:c, vpk; 1975 och 1976; vpk) begärde förslag till en ny lag med bl. a. förbud mot öppethållande på sön- och helgdagar. Riksdagen följde utskottet.

NU 1979/80:62

1975 års afTärstidskommitté

Uppdrag och betänkande

Sedan affärstidsnämnden lämnat sin slutrapport om erfarenheterna av tre års prövotid med fria affärstider tillsatte handelsminister Kjell-Olof Feldt sommaren 1975 en utredning med uppgift att analysera nämndens utredningsmaterial och anvisa erforderliga åtgärder. På utredningen skulle enligt direktiven ankomma bl. a. att - om utredningen vid en samlad bedömning skulle komma fram till att en viss begränsning av butikernas öppethållande borde införas - lämna förslag till reglering.

Utredningen, som antog namnet 1975 års affärstidskommitté, avgav sommaren 1977 betänkandet (SOU 1977:72) Affärstiderna.

Kommitténs sammansättning framgår av sammanfattningen i nästa avsnitt.

Affärstidskommitténs sammanfattning av sitt betänkande

Affärstidskommittén inleder sitt betänkande med en sammanfattning (s. 9f.). Efter en kort bakgrundsteckning anförs där följande:

Kommittén har analyserat bl. a. dels omfattningen och utvecklingen av affärernas öppethållande, dels sambandet mellan affärstiderna och prisutvecklingen och handelns struktur, dels konsumenternas, de anställdas och företagens beroende av och inställning till affärstiderna. Mot denna bakgrund anser fem av kommitténs ledamöter att en reglering i särskild lag av affärstiderna på såväl vardagar som söndagar borde införas. En ledamot förordar fria affärstider på vardagar men reglering i särskild lag av affärstiderna på sön- och helgdagar. Övriga fyra av kommitténs ledamöter har efter kommitténs utredningar och analyser inte funnit att det i nuvarande läge är motiverat att reglera affärstiderna.

De ledamöter som förordar en reglering i särskild lag av affärstiderna har olika motiv för en affärstidsreglering, liksom de förordar olika utformning av lagen.

Fyra av ledamöterna - riksdagsledamöterna Fritz Börjesson (c) och Anita Gradin (s), förbundsordföranden Karl-Åke Granlund, Handelsanställdas förbund och kommunalrådet Ulla Sandell - har enats kring ett lagförslag. Enligt detta får affärerna hålla öppet på måndagar-fredagar mellan kl. 8 och 20 och på lördagar mellan kl. 8 och 15. Två söndagar per år får företagen efter eget val hålla sina butiker öppna. På övriga söndagar tillåts enligt detta lagförslag ingen handel med undantag för försäljning av vissa särskilt angivna varor, av vilka praktiskt taget samtliga ingår i ett normalt kiosksortiment. Förbud att hålla öppet skall enligt förslaget också gälla på julafton, nyårsafton, pingstafton och midsommarafton. Några möjligheter till dispens från lagens bestämmelser om tillåtet öppethållande ger inte lagförslaget.

I det förslag till särskild affärstidslag som läggs fram av KF:s direktör Sven E. Johansson undantas dagligvarubutiker med färre än 15 årsverksamma i viss utsträckning från reglering. För övriga butiker - inkl. varuhus och stormarknader-föreslås en s. k. dispositiv affärstidsreglering, dvs. de i lagen angivna tiderna för tillåtet öppethållande kan frångås om överenskommelse

NU 1979/80:62

därom ingåtts mellan arbetsgivare och arbetstagare. Härutöver föreslås att butikerna får hålla öppet fyra valfria söndagar per år.

Det lagförslag som läggs fram av Köpmannaförbundets direktör Bengt Sundewall innehåller tvingande regler om förbud mot handel på sön- och helgdagar, medan affärstiderna på vardagar lämnas helt oreglerade. Något förbud mot öppethållande på jul-, nyårs-, pingst- och midsommaraftnarna finns inte i lagförslaget. På sön- och helgdagar skulle enligt lagförslaget försäljning av vissa särskilt angivna varor tillåtas. Den föreslagna varulistan är dock betydligt mindre omfattande än den kring vilken ovan nämnda fyra ledamöter kunnat enas.

De fyra kommittéledamöter - kommitténs ordförande, generaldirektör Åke Englund, riksdagsledamöterna Gabriel Romanus (fp) och Sten Svensson (m) och avdelningschef Marianne Wahlberg - som anser att affärstiderna även framdeles bör vara fria föreslår - för att möta eventuella farhågor för att fortsatta fria affärstider framdeles skall medföra negativa konsekvenser - en effektiv övervakning av butikernas öppethållande, de handelsanställdas arbetssituation och konsumenternas tillgång till detaljhandelsservice. Detta föreslås ske genom en fristående nämnd som bl. a. skall dels löpande följa utvecklingen från konsumenternas, de anställdas och företagens synpunkt, dels till regeringen meddela om utvecklingen går i en från dessa intressens och från allmän synpunkt ogynnsam riktning, dels i sådant fall föreslå erforderliga åtgärder, exempelvis lagstiftning, dels ta initiativ till frivilliga överenskommelser, t. ex. för begränsning av s. k. jippon i samband med söndagsöppet eller av sådant söndagsöppet som är besvärande för de anställda. Nämnden skall bestå av företrädare för konsumenterna, de handelsanställda och företagen.

Ytterligare om kommitténs slutsatser och förslag

De huvudsakliga resultaten av affärstidskommitténs analyser framgår av avsnittet 2.1 i bifogade promemoria från handelsdepartementet (bilaga 1, s. 19 f).

Redogörelsen för omfattningen av affärernas öppethållande kan kompletteras med följande tablå, som är hämtad från betänkandet (s. 48).

Kontinuerligt söndagsöppna butiker i procent av totala antalet butiksenheter inom respektive kategori

Varuhus

Livsmedelsbutiker

Fackhandelsbutiker

74 Januari

„

1 Februari

1 Mars

1 April

1 Maj

1 Juni

0 Juli

0 Augusti

0 September

1 Oktober

1 November

2 December

4 NU 1979/80:62

6 Till komplettering av uppgifterna om affärstiderna och de anställda kan återges vad kommittén meddelar om tjänstgöring på obekväm arbetstid inom kiosk- och bensinstationshandeln (s. 102):

För huvuddelen av de anställda inom kiosk- och bensinstationshandeln ingår söndagstjänstgöring och tjänstgöring på sena kvällar som ett normalt och ständigt återkommande inslag i arbetet. Varje söndag beräknas ca 20 000 personer arbeta inom kiosk- och bensinhandeln under hela eller en del av dagen. Av dessa kan ca två tredjedelar eller ca 13 000 beräknas arbeta inom kioskhandeln och ca en tredjedel eller ca 7 000 inom bensinhandeln.

I betänkandet finns ett avsnitt (s. 124 f.) om affärstiderna och medbestämmandelagen, vilket inte finns refererat i promemorian. Kommittén anför bl. a. följande:

Arbetstagarna har genom medbestämmandelagens regler för arbetstagarinflytande anvisats en möjlighet att förhandlingsvägen nå dels överenskommelse om omfattningen av affärernas öppethållande, dels lösningar på sådana frågor som förknippas med ett omfattande öppethållande i detaljhandeln, t. ex. schemaläggning av arbetstider så att arbete på obekväm tid i största möjliga utsträckning undvikes, fördelning av personal på olika anställningsformer, utbildning av personal med olika anställningsförhållanden etc. Den fackliga organisationen kan med stöd av fackliga stridsåtgärder verka för ett sådant öppethållande som ligger i deras intresse. Även mot arbetsgivare som inte är bunden av kollektivavtal i förhållande till vederbörande arbetstagarorganisation kan tillgripas fackliga stridsåtgärder, t. ex. blockad, om han vägrar att binda sig vid en viss uppgörelse med den fackliga organisationen.

De överenskommelser som kan träffas inom ramen för medbestämmandelagens regelsystem gäller enbart förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden, dvs. mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den tredje parten i detaljhandeln, konsumenterna, kan således inte beredas utrymme i de förhandlingar som förs inom ramen för medbestämmanderätten. Konsumenterna kan därför inte utan att särskilda regler skapas påräkna större inflytande över butikernas öppethållande i framtiden än vad som för närvarande gäller. Medbestämmandelagens regler inskränker för övrigt inte konsumenternas tidigare möjligheter till påverkan på butikernas öppethållande, och om konsumenterna skulle ges ett direkt inflytande i förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande affärstider skulle inskränkningar behöva göras i arbetstagarorganisationernas rättigheter enligt medbestämmandelagen. Sådana inskränkningar, som skulle behöva ske genom särskild lagstiftning, skulle strida mot grunderna för reformarbetet på det arbetsrättsliga området.

Kommitténs ledamöter har varit eniga om beskrivningen av faktiska förhållanden men oeniga i frågan huruvida affärstiderna bör regleras i lag. Innebörden av och motiveringen för de olika förslag som affärstidskommitténs ledamöter har framlagt framgår närmare av avsnittet 2.2 i promemorian (s. 21 f.). Enligt de båda förslag som går ut på en generell reglering av butikernas öppethållning skall det finnas ett fritt varusortiment (kiosksorti -

NU 1979/80:62

ment) som får säljas utan begränsningar i en särskild affärstidslag. Det fria varusortimentets sammansättning enligt dessa båda förslag framgår av bilaga 2 till detta betänkande (s. 34 f.).

Remissyttranden över 1975 års affärstidskommittés betänkande

1975 års affärstidskommittés betänkande (SOU 1977:72) Affärstiderna har remissbehandlats. En redogörelse för remissyttrandena lämnas i avsnittet 3 av handelsdepartementets promemoria (bilaga 1, s. 25 f.). Av redogörelsen framgår inte att remissinstanserna i flera fall har redovisat skiljaktiga meningar. Inom konsumentverket, som anges ha tillstyrkt kommittéledamoten Sven E. Johanssons förslag, har reservationer avgivits för envar av de tre övriga linjerna. Inom länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Gävleborgs län samt styrelsen för Kooperativa förbundet (KF), vilka i sina yttranden förespråkat någon regleringslinje, finns reservationer till förmån för fria affärstider. Svenska kommunförbundets styrelse har inte tagit ställning, men reservationer har avgivits såväl för fria affärstider som för en reglering enligt det förslag som inom kommittén framlagts av Fritz Börjesson m. fl.

Utöver departementspromemorians uppgifter om remissbehandlingen lämnas i bilaga 3 (s. 36 f.) en kompletterande sammanställning av remissyttrandena. Avsikten med denna sammanställning är att någorlunda systematiskt redovisa argumentation i olika sakfrågor, oberoende av i vilken mån de citerade ståndpunkterna är representativa för större grupper; även minoritetsståndpunkter återges. Uttalanden rörande Sven E. Johanssons förslag till affärstidsreglering, bl. a. KF:s modifiering av detta, har inte medtagits, eftersom förslaget inte har fått stöd i någon av motionerna eller inom utskottet.

Ställningstaganden av regeringen

Regeringsbeslut i december 1978

På grundval av de överväganden som redovisas i handelsdepartementets promemoria den 27 december 1978 (bilaga 1) beslöt regeringen att inte föreslå någon reglering av affärstiderna. Handelsminister Hadar Cars kommenterade beslutet i ett pressmeddelande nämnda dag. Han hänvisade till det material som 1975 års affärstidskommitté hade redovisat och till remissyttrandena. En klar majoritet bland remissinstanserna hade förordat fria affärstider, framhöll handelsministern. Han anförde vidare:

- De fria affärstiderna har medfört betydande fördelar för konsumenterna och detta har varit en avgörande orsak till regeringens ställningstagande. Fria affärstider är bl. a. av stor betydelse för dubbelarbetande familjer och för konsumenter med skiftarbete. Därigenom underlättas också strävandena att uppnå jämställdhet. Under den tid vi har haft fria affärstider har också en ny

NU 1979/80:62

typ av närservicebutiker med begränsat sortiment för kompletteringshandel kunnat växa fram. Dessa butiker skulle hotas om affärstiderna begränsades.

- Omkring 4 000 anställda arbetar i söndagsöppna butiker, som skulle tvingas hålla stängt på söndagar, om en ny reglering infördes. Av dessa är 1 000 personer anställda för enbart söndagsarbete och saknar till större delen annan anställning. Dessa skulle förlora sina arbeten. En reglering av affärstiderna skulle inte omfatta den betydligt större gruppen på omkring 20 000 personer som nu regelbundet arbetar om söndagarna i kiosker, bensinstationer och andra liknande inrättningar.

- Man kan inte förbjuda all detaljhandel på söndagar eller sena kvällar. Det är alla överens om. Men hur skall man bestämma vad som får vara öppet? Är det konsumenternas behov eller de anställdas önskemål som ska fälla avgörandet? Eller statliga och kommunala inrättningar? Det är risk att man hamnar i orimligt krångliga bestämmelser om statsmakterna ska fastställa vilka butiker som ska få vara öppna eller vilka varor som ska få säljas på söndagar. Enligt de förslag som finns skulle t. ex. nyttiga varor som mjölk och andra livsmedel inte få säljas, men väl en hel del varor som inte verkar så viktiga.

Det godtycke och den byråkrati som skulle följa med en lagstiftning mot fria affärstider står i motsats till en liberal samhällsutveckling, sade handelsministern avslutningsvis.

Propositionen 1978/79:111

I propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och byråkrati m. m. bilaga 10 (handelsdepartementet) har punkten 3.4 (s. 9) rubriken Bibehållande av fria affärstider. Där erinras om regeringens tillkännagivande i december 1978 att man inte avsåg att föreslå någon reglering av affärstiderna. Det konstateras att 1975 års affärstidskommitté utmynnade i fyra olika förslag och att en klar majoritet av remissinstanserna var för fortsatta fria affärstider. Därefter anförs:

Regeringens ställningstagande grundade sig naturligtvis till stor del på bedömningen att de fria affärstiderna medför fördelar för konsumenterna. Av stor vikt var emellertid också ambitionen att undvika de mycket svåra gränsdragningsproblem och den krångliga byråkrati som varje reglering av affärstiderna måste föra med sig.

Enligt hemställan i propositionen (bilaga 10 s. 11) har regeringen berett riksdagen tillfälle att ta del av bl. a. vad handelsministern sålunda anfört ”om åtgärder i övrigt mot krångel och byråkrati”.

Regeringsförklaringen i oktober 1979

I statsminister Thorbjörn Fälldins regeringsförklaring den 12 oktober 1979 ingick (RD 1979/80:10 s. 15) följande passus: ”De fria affärstiderna bibehålls.”

NU 1979/80:62

9 Motionerna

Yrkanden

De motioner från allmänna motionstiden år 1979 som behandlas här är följande:

1978/79:234 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen uttalar sig för ett förbud mot öppethållande på sön- och helgdagar samt helgdagsaftnar för butiker och varuhus och hemställer till regeringen att förslag till författningstext härom utarbetas,

1978/79:1481 av Fritz Börjesson (c), vari hemställs att riksdagen

1. uttalar sig för att en affärstidsreglering införs,

2. hos regeringen begär förslag till en affärstidslag,

1978/79:1506 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen

1. uttalar sig för att en affärstidsreglering införs,

2. hos regeringen begär förslag till en affärstidslag.

Den motion rörande affärstidsreglering som har väckts med anledning av propositionen 1978/79:111 är

1978/79:2467 av Lars Werner m. fl. (vpk), vilken behandlas här såvitt gäller hemställan (17) att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till lag om affärstiderna, bl. a. innebärande förbud mot öppethållande på söndagar.

Motivering

I motionen 1978/79:1481 hänvisas till det förslag till affärstidslag som motionären och tre andra ledamöter i 1975 års affärstidskommitté har framlagt i bilaga 2 till kommitténs betänkande (SOU 1977:72) Affärstiderna. Motionären säger att han inte har kunnat finna tillräckliga skäl för att man skall ha öppet alla söndagar året runt i varuhus, dagligvaruhandel och fackhandel. Vid den gamla affärstidslagens borttagande angavs, anför han, att det endast skulle bli de större varuhusen i de större städerna som skulle komma att ha öppet på söndagar. Verkligheten har emellertid, uppger motionären, blivit en helt annan. Fackhandeln har i stor utsträckning av konkurrensskäl måst ha öppet på söndagar. I rena landsbygdsregioner finns hallar som har öppet från kl. 08.00 till sent på kvällen alla dagar. Man underminerar på detta sätt den vanliga lanthandeln och den lilla närbutikens kundunderlag, hävdar motionären. Man kan inte heller begära att innehavarna av en familjebutik skall arbeta alla dagar i veckan. De handelsanställda måste också bedömas efter samma värderingar som familjebutikens innehavare.

Även i motionen 1978/79:1506 ansluter man sig till det nämnda förslaget i affärstidskommitténs betänkande. De ramar som anges i lagförslaget torde

NU 1979/80:62

väl tillgodose konsumenternas krav, säger motionärerna. Behovet av söndagsöppethållning är nämligen inte särskilt framträdande. Denna bedömning i förening med främst hänsynen till de handelsanställdas önskemål har lett motionärerna till slutsatsen att det berörda lagförslaget bör kunna läggas till grund för en ny affärstidsreglering. I motionen görs härutöver följande uttalanden om lagstiftningsarbetet. Vid utformningen av undantagen i fråga om försäljningsställen och varor bör tillses att försäljning av tidningar och tidskrifter i princip kan ske i nuvarande omfattning. Detta kräver en viss bredd på varusortimentet av lönsamhetsskäl. Samtidigt bör undantagen ge möjlighet att möta den efterfrågan på vissa varor som finns hos allmänheten på andra tider än de allmänna öppettiderna. Härvid bör även vägas in de köpmönster som har växt fram till följd av successiv sortimentsbreddning i kiosker och på bensinstationer. Slutligen måste regleringen ges en utformning som medger en smidig och praktisk tillämpning. Den grundläggande regleringen bör göras i lag, medan tillämpningsbestämmelserna bör meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Riksdagen bör, uttalar motionärerna, nu fatta principbeslut om en affärstidsreglering i enlighet med de angivna riktlinjerna.

Utvecklingen sedan år 1971 har inte övertygat om att det var ett riktigt beslut att den dittillsvarande affärstidslagen skulle upphöra, sägs det i motionen 1978/79:234. Det utökade öppethållandet har klart dominerats av försäljning av dagligvaror. Affärstidsfriheten har främst använts som ett konkurrensmedel. Ofta har de enheter som startat med söndagsöppet introducerat detta med jippobetonade arrangemang för att så småningom lyckas vänja en kundkrets vid söndagshandel. När en butik på en ort har börjat med söndagsöppethållande har övriga butiker i samma bransch följt efter. De motiveringar som har framförts för att söndagsöppethållning skulle vara ett konsumentbehov är inte hållbara, menar motionärerna. I motsats till affärstidsnämnden hävdar de att det ökade öppethållandet har påverkat priser och strukturutveckling i negativ riktning. Rationalisering på personalsidan har lett till sämre service, och höjda handelsmarginaler har slagit igenom på prissättningen på icke prisstoppade varor. Genom konkurrensen omfördelas köpkraften, och följden blir försämrad service för konsumenterna.

Det avsnitt i motionen 1978/79:2467 som innehåller motiveringen för det här aktuella yrkandet har rubriken ”Återinför affärstidslagen”. Vänsterpartiet kommunisterna hävdar bestämt, anförs där, att det är nödvändigt att återinföra en affärstidsreglering, som bl. a. innefattar förbud mot öppethållande på söndagar, för att skydda de anställdas intressen. Gränsdragningsproblem och krånglig byråkrati uppstår när affärsinnehavarna försöker kringgå lagstiftningen, säger motionärerna, men detta kan rimligen inte användas som skäl mot en reglering. En sådan bör alltså återinföras snarast.

NU 1979/80:62

11 Utskottet

Bakgrund och föreliggande förslag

Under drygt 60 år, t. o. m. år 1971, tillämpades affärstidsreglering i Sverige. Under slutet av perioden gällde 1966 års affärstidslag. Den angav tiden mellan kl. 8 och kl. 20 på vardagar som affärstid för detaljhandeln. Öppethållande på andra tider var i princip förbjudet. Det fanns emellertid undantag från reglerna. Försäljning från apotek, på trafikmedel m. m. omfattades inte av regleringen. En del varor, t. ex. tryckta skrifter, tobaksvaror och drivmedel, berördes inte. Arbetarskyddsstyrelsen fick därutöver fastställa ett fritt varusortiment, det s. k. kiosksortimentet, som under vissa betingelser fick säljas utanför vanlig affärstid. Lagen innehöll också en dispensregel. Kommunen fick medge öppethållande av viss butik utöver den vanliga affärstiden ifall detta ansågs påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse. Dispensärenden förekom i slutet av den nämnda perioden i mer än hälften av landets kommuner. Det totala antalet sådana ärenden var då i runt tal 4 000 per år.

Giltighetstiden för 1966 års affärstidslag utgick vid 1971 års slut. En kommitté som utredde affärstidsfrågan föreslog att affärstiderna skulle bli fria. Regeringen anslöt sig till denna uppfattning. I november 1971 tillkännagav handelsminister Kjell-Olof Feldt i riksdagen att regeringen inte ämnade föreslå någon förlängning av affärstidsregleringen. Meddelandet föranledde motioner om fortsatt reglering. Efter beredning i näringsutskottet avslogs de av riksdagen. Röstsiffrorna var 185-130. Alla partier var splittrade utom vänsterpartiet kommunisterna, som i sin helhet ingick i minoriteten.

En särskild nämnd, affärstidsnämnden, fick i uppdrag att under en treårig prövotid följa utvecklingen efter affärstidslagens upphörande. Den fann inte anledning att föreslå något ingripande av statsmakterna. Sedan nämnden lämnat sin slutrapport våren 1975 tillsattes en ny utredning, 1975 års affärstidskommitté. Denna avgav sommaren 1977 betänkandet (SOU 1977:72) Affärstiderna.

Kommittén var enhällig i sin beskrivning av faktiska förhållanden - bl. a. utvecklingen av affärernas öppethållande, sambandet mellan affärstiderna och dels prisutvecklingen, dels handelns struktur samt berörda parters inställning till affärstiderna. När det gällde önskvärd handlingslinje var oenigheten stor. Fyra ledamöter, bl. a. moderata samlingspartiets och folkpartiets företrädare, rekommenderade att affärstiderna skulle bli fria, medan sex ville ha en ny reglering. Dessa sex fördelade sig emellertid på tre olika linjer. Fyra ledamöter, bl. a. företrädare för socialdemokraterna, centerpartiet och Flandelsanställdas förbund, ville ha ungefär samma regler som tidigare. Öppethållning skulle vara tillåten måndagar-fredagar kl. 8-20, lördagar kl. 8-15 och två valfria söndagar per år. En - företrädare för Sveriges köpmannaförbund - ville inskränka regleringen till att gälla enbart

NU 1979/80:62

sön- och helgdagar. Gemensamt för dessa båda linjer var att ingen dispensmöjlighet skulle föreligga. Ett fritt varusortiment för kiosker etc. angavs däremot, relativt omfattande i det förra fallet, snävt i det senare. Slutligen förordades av en ledamot - företrädare för Kooperativa förbundet (KF) - en mildare reglering av annan typ. Dagligvarubutiker med högst 15 årsverksamma skulle generellt undantas. För övriga butiker skulle affärstidsregleringen vara dispositiv, dvs. kunna frångås enligt överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Remissyttrandena gav uttryck för en splittrad opinion. Obestridligen har en klar majoritet uttalat sig för fria affärstider. Från skilda utgångspunkter kan remissinstanserna dock tillmätas mycket olika tyngd.

Av statliga myndigheter har bl. a. näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och kartellnämnd förordat fria affärstider. Hos flera myndigheter, bl. a. konsumentverket och ett par länsstyrelser, förekommer reservationer- i konsumentverkets styrelse har alla de fyra linjerna i kommittébetänkandet fått förespråkare. Även inom KF och Svenska kommunförbundet har meningarna varit delade. Näringslivets organisationer har i regel förespråkat fria affärstider. Ett naturligt undantag är kioskhandelns sammanslutningar. De fackliga organisationer som företräder handelns personal har påyrkat affärstidsreglering, och de har vunnit stöd hos sina huvudorganisationer, dvs. LO och TCO. Ett annat fackförbund för vilket frågan har särskilt intresse, Svenska transportarbetareförbundet, motsätter sig däremot en reglering.

På grundval av kommittébetänkandet och remissyttrandena tog folkpartiregeringen i december 1978 ställning i affärstidsfrågan. Förutom argument av konsumentpolitisk och personalpolitisk natur åberopade handelsminister Hadar Cars riskerna för godtycke och byråkrati vid en reglering. Följdriktigt presenterade folkpartiregeringen i sin proposition 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och byråkrati m. m. beslutet att inte föreslå affärstidsreglering som en åtgärd inom ramen för propositionens program. Det ifrågavarande avsnittet i propositionen ligger tillsammans med fyra motioner i ämnet till grund för detta betänkande.

Av motionerna har en, 1978/79:2467 från vänsterpartiet kommunisterna, föranletts av den nämnda propositionen. Det nu aktuella yrkandet i motionen går ut på att en ny affärstidslag bör införas, huvudsakligen riktad mot öppethållande på söndagar. Samma innebörd har yrkandet i partiets tidigare motion, 1978/79:234, från allmänna motionstiden år 1979. Motionen 1978/79:1481, av centerpartiets representant i 1975 års affärstidskommitté, och socialdemokraternas partimotion 1978/79:1506, båda likaledes från allmänna motionstiden år 1979, syftar till en sådan reglering som från de två partiernas sida föreslogs inom kommittén. Enligt alla motionerna bör regeringen förelägga riksdagen förslag till den önskade lagstiftningen.

Även den nuvarande regeringen har deklarerat en uppfattning i affärstids -

NU 1979/80:62

frågan. I regeringsförklaringen i oktober 1979 uttalade statsminister Thorbjörn Fälldin att de fria affärstiderna skulle bibehållas.

Allmän bedömning

Efter denna bakgrundsteckning och redovisning av det formella underlaget för utskottets behandling av ämnet går utskottet över till att redogöra för sin egen bedömning av affärstidsfrågan.

De som vid 1970-talets början förespråkade en fortsatt affärstidsreglering uttalade i allmänhet farhågor för att fria affärstider skulle medföra en höjd prisnivå och ogynnsamma förändringar i detaljhandelns struktur. De sistnämnda skulle bestå i att stormarknader och andra stora enheter skulle expandera på de små närhetsbutikernas bekostnad. Båda dessa farhågor har kommit på skam. 1975 års affärstidskommitté har enhälligt slagit fast att förhållandena blivit de motsatta. Kommittén konstaterar att kostnadsläget i söndagshandeln inte påverkar prisnivån i en för konsumenterna ogynnsam riktning och att priserna i de söndagsöppna butikerna tenderar att ligga något under de priser som tillämpas i icke söndagsöppna butiker. Den slår vidare fast att det årliga antalet nedlagda dagligvarubutiker har minskat, att det årliga antalet nyetablerade stormarknader, varuhus och större dagligvarubutiker har minskat och att det årliga antalet nyetablerade mindre - bostadsoch trafikorienterade - dagligvarubutiker har ökat. Näringsutskottet uttalade år 1971 (NU 1971: 53 s. 8) att de små närhetsbutikerna genom möjligheten att tillämpa en mera flexibel affärstid skulle kunna få helt andra förutsättningar än tidigare att hävda sig i konkurrensen. Denna förmodan har alltså besannats.

En annan farhåga var att de fria affärstiderna skulle leda till ett mycket omfattande öppethållande, delvis framtvingat av konkurrensen och stridande mot företagens egentliga önskemål och intressen. Inte heller denna effekt tycks ha uppkommit. Andelen kontinuerligt söndagsöppna butiker har stabiliserats på en tämligen låg nivå. Inom varuhussektorn registrerades en viss nedgång efter de första åren med fria affärstider. Inom fackhandeln förekommer söndagsöppethållning ytterst sparsamt. Av intresse är affärstidskommitténs iakttagelse - på grundval av enkäter utförda av Handelns utredningsinstitut - att butikerna i praktiken tillämpar ett öppethållande som i stor utsträckning stämmer överens med deras värderingar i affärstidsfrågan. De förhöjda personalkostnaderna vid öppethållning på kvällar, lördagseftermiddagar och söndagar torde också utgöra en naturlig regulator.

Att det för konsumenterna är en fördel att utan särskild ekonomisk belastning kunna köpa dagligvaror under alla veckans dagar och under fler av dygnets timmar synes ostridigt. Den ökade öppethållningen torde gynna en mera jämlik fördelning av inköpsarbetet inom familjerna.

De motiv som kan åberopas mot öppethållning på kvällar och söndagar hänför sig i själva verket främst till de handelsanställdas intressen.

NU 1979/80:62

14 Företrädare för de handelsanställda har energiskt verkat för att en affärstidsreglering skall återinföras. Att inslaget av kvälls- och söndagsarbete i olika sammanhang kan utgöra en nackdel för de anställda är obestridligt. Affärstidskommittén har emellertid konstaterat att de fria affärstiderna inte haft någon starkt negativ effekt på de handelsanställdas arbetsförhållanden. Andelen fast heltidsanställd personal vid varuhusen - den butikskategori som visat påtagliga förändringar i öppethållandet sedan affärstidslagen avvecklades - är densamma som medan lagen gällde. Andelen arbetstid på övertid och obekväm tid har minskat för den fast anställda personalen vid varuhusen under den tid fria affärstider gällt. Det har vidare visat sig att företagen utan svårigheter kan rekrytera personal för söndagstjänstgöring och att arbete på söndagar av många kvinnor upplevs som den enda möjligheten till arbete utanför hemmet. Som redan antytts får personalen avtalsenligt avsevärd kompensation för obekväm arbetstid. Arbetstidslagstiftningen hindrar ett otillbörligt utnyttjande av de anställda. Det finns också skäl att påpeka att medbestämmandelagen numera ger arbetstagarna inom handeln betydande möjligheter att påverka butikernas öppethållande.

En särskilt viktig omständighet i detta sammanhang är enligt utskottets mening att de handelsanställda och företagare som arbetar i söndagsöppna varuhus och dagligvarubutiker utgör endast en ringa del av det totala antalet personer som är engagerade i försäljning på söndagar. Enligt affärstidskommittén skulle varje söndag ca 20 000 personer arbeta inom kiosk- och bensinhandeln under hela eller en del av dagen mot endast ca 4 000 personer i söndagsöppna varuhus och dagligvarubutiker. Ett förbud mot söndagsöppethållning kan förmodas leda till en viss överströmning av handel från varuhus och dagligvarubutiker till kiosker och bensinstationer. Nettoeffekten i form av avskaffat söndagsarbete vid en affärstidsreglering kan alltså bli mindre än den som representeras av talet 4 000.

Sammanfattningsvis finner utskottet mot bakgrund av det anförda att det inte finns bärande skäl för återinförande av en affärstidsreglering.

Vissa praktiska problem

Utskottet finner det vidare angeläget att fästa uppmärksamheten på en rad praktiska problem som aktualiseras av förslagen om återinförd affärstidsreglering.

Som redan nämnts kännetecknas dagligvaruhandelns utveckling under senare år bl. a. av att ett stort antal små servicebutiker har inrättats, vanligen förlagda inom bostadsområden. Såsom bl. a. KF har framhållit i sitt remissyttrande är dessa butiker för att kunna uppnå lönsamhet ofta beroende av att få hålla öppet längre än vad som är normal affärstid. Ett förbud mot söndagsöppethållning och en inskränkning av öppethållningen på kvällar skulle följaktligen negativt påverka konsumenternas tillgång till närservice,

NU 1979/80:62

något som blir till nackdel inte minst för gamla, sjukliga och rörelsehindrade personer.

De problem från rättvisesynpunkt och administrativ synpunkt som var förknippade med dispensmöjligheten enligt 1966 års affärstidslag anfördes som ett väsentligt argument mot förlängning av lagens giltighetstid. De som inom 1975 års affärstidskommitté har förordat återinförande av affärstidsreglering har varit eniga om att en ny affärstidslag inte bör innefatta någon dispensregel. De har emellertid inte närmare diskuterat de praktiska konsekvenserna av en så kategoriskt utformad lagstiftning. Utskottet vill påvisa några sådana konsekvenser.

Enligt den lagstiftning som förordas i motionerna 1978/79:1481 och 1978/79:1506 - i anslutning till förslag i kommittébetänkandet - får en butik hålla öppet mellan kl. 8 och kl. 15 två söndagar varje år. Butiker på turistorter - t. ex. i skärgårdshamnar eller på fjällstationer - som f. n. har möjlighet att under hela turistsäsongen bedriva normal försäljning av livsmedel etc. även under söndagstid, blir alltså underkastade ett ovillkorligt förbud att göra detta mer än två gånger på hela året. Det blir också totalt förbjudet för dem att hålla öppet för sådan försäljning efter kl. 15 på lördagar och söndagar. En del anläggningar med karaktär av utflyktsmål har viss försäljning (av annat än kioskvaror) som en mer eller mindre nödvändig förutsättning för sin existens som lönsamma företag. Ett exempel är Fölene Kvarn AB, som i skrivelse till utskottet har redogjort för sin situation. Det finns enligt den föreslagna lagstiftningen ingen möjlighet för en sådan anläggning att få tillfälle till försäljning under fler än två söndagar per år. Andra företag som i särskild grad drabbas av de restriktiva reglerna kan vara butiker på våra internationella flygplatser.

Vid en sådan affärstidsreglering som förordas i motionerna förutsätts försäljning av vissa slags varor få äga rum utan hinder av huvudbestämmelserna. Det rör sig därvid bl. a. om ”tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon samt tillbehör och reservdelar till sådana fordon jämte andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar”, till stor del alltså vad som brukar betecknas som kiosksortiment. Till vartdera av de båda lagförslag i kommittébetänkandet som generellt begränsar öppethållningstiderna hör en förteckning över varor som skall få säljas utan begränsningar i den särskilda affärstidslagen. Som framgår av bilaga 2 (s. 34 f.) kan ett sådant sortiment bestämmas med mycket olika grad av restriktivitet. Särskild betydelse i detta sortiment har tryckta skrifter. Tidningsutgivningen på söndagar är till stor del, för vissa tidningar helt, baserad på att kiosker och andra försäljningsställen får hållas öppna på söndagar. Försäljning av enbart tidningar och tidskrifter torde emellertid numera bara undantagsvis kunna bedrivas med lönsamhet. Därav följer kravet på ett kompletterande fritt varusortiment.

De nyss åberopade förteckningarna (se bilaga 2) vittnar tydligt om svårigheterna att avgränsa det fria sortimentet på ett rimligt sätt. Utskottet

NU 1979/80:62

vill här citera konsumentverket, som i sitt remissyttrande säger att det ej kan accepteras ”att försäljningen av dyra och näringsmässigt undermåliga produkter som bakelser, snacks, läsk, konfektyr och liknande skall stödjas av statsmakterna samtidigt som man begränsar möjligheten att köpa viktiga livsmedel såsom kött, grönsaker, bröd och mejeriprodukter”. Konsumentverket har då inte nämnt tobaksvaror, som t. o. m. kan betecknas som skadliga, men vilkas förekomst i det fria sortimentet betingas av den traditionella sammankopplingen av tidnings- och tobaksförsäljning. Enligt den mera omfattande av de båda förteckningarna får man exempelvis sälja piprensare men inte tandpetare, damstrumpor men inte herrstrumpor samt tillbehör till motorfordon men inte cykeltillbehör (såvitt de inte kan betecknas som tillbehör till mopeder). Exemplen ger en antydan om att regleringen av det fria sortimentet knappast kan undgå att uppfattas som ett utslag av krångel och byråkrati. Utskottet vill i detta sammanhang ifrågasätta förslaget att konsumentverket skulle bli ansvarigt för fastställande av det fria sortimentet, vars sammansättning ju till stor del motiveras av andra förhållanden än det renodlade konsumentintresset.

Om ett på angivet sätt definierat fritt sortiment kan betraktas som snävt är det samtidigt uppenbart att en väsentlig utvidgning av det skulle medföra problem. Om kioskhandeln i större utsträckning skulle få omfatta livsmedel samtidigt som servicebutiker avvecklas kunde följden bli att nya stora investeringar i kioskanläggningar skulle komma att framstå som mer eller mindre nödvändiga. De hygieniska kraven vid livsmedelsförsäljning skulle förstärka denna effekt. En överflyttning av försäljning från butiker till kiosker, som kännetecknas av större personalintensitet och därmed sammanhängande högre prisnivå, synes olämplig både från konsumentsynpunkt och från de handelsanställdas synpunkt.

En typ av butiker som har fått stor spridning under 1970-talet är trafikbutikerna, dvs. bensinstationernas butiker för försäljning av bl. a. livsmedel. De fyller delvis de traditionella kioskernas roll men har ett bredare sortiment. Om deras försäljning utanför vanlig affärstid skall begränsas till ett särskilt angivet fritt sortiment ställs stora krav på att den från sådan försäljning undantagna delen av sortimentet effektivt kan avskiljas från de tillåtna varorna. Det gäller också att få denna kategoriindelning accepterad av personal och kunder så att bestämmelserna lojalt efterlevs. Att mera generösa särregler skulle uppställas för trafikbutiker är en möjlighet mot vilken uppenbarligen kan riktas vägande invändningar.

I anslutning till vad nyss sagts vill utskottet betona att varje affärstidsreglering måste komma att ställa stora krav på en verksam kontroll, för så vitt respekten för den skall kunna upprätthållas. Det kan bli förenat med stora svårigheter att övervaka att rätten till söndagsöppethållning inte utnyttjas mer än två gånger per år och särskilt att inga varor utanför det fria sortimentet säljs utanför vanlig affärstid. Kostnaderna för kontrollen kommer till övervägande delen att falla på staten. Det kan anmärkas att

NU 1979/80:62

kontrollen kommer att kräva insatser på söndags- och kvällstid av framför allt polispersonal och att det därvid blir fråga om en konkurrens med polisens övriga arbetsuppgifter.

Med dessa kommentarer rörande praktiska problem i samband med den föreslagna affärstidsregleringen har utskottet velat belysa att de föreliggande förslagen knappast utan kompletterande utredning kan läggas till grund för lagstiftning. Med hänsyn till att regeringen har deklarerat att den inte finner regleringsvägen lämplig borde det enligt utskottets mening ankomma på anhängarna av en affärstidsreglering att ange klara direktiv för ett sådant utredningsarbete. Motionerna ter sig i detta avseende alltför summariska. Vid utskottsbehandlingen har förespråkarna för affärstidsreglering inte velat närmare ange hur sådana problem som utskottet här har berört bör lösas. Utskottet ser häri ytterligare ett skäl för att riksdagen bör avslå motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1978/79:234, 1978/79:1481 och 1978/79:1506 och motionen 1978/79:2467 yrkandet 17 samt lägger propositionen 1978/79:111 bilaga 10 i här ifrågavarande del (punkten 3.4) till handlingarna.

Stockholm den 22 maj 1980

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Bengt Sjönell (c), Carl Tham (fp), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson (s), Birgitta Johansson (s) och Sven Munke (m).

Reservation

Ingvar Svanberg, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Rune Jonsson, Wivi-Anne Radesjö, Sivert Andersson och Birgitta Johansson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”De som” och slutar på s. 17 med ”avslå motionerna” bort ha följande lydelse: Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen

2 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 62

NU 1979/80:62

1978/79:1506. De tidsramar för öppethållning av butiker som förordas i denna motion - liksom i motionen 1978/79:1481 - måste anses väl tillgodose konsumenternas krav. Behovet av söndagsöppethållning är, som motionärerna konstaterar, inte särskilt framträdande.

Utskottet noterar att vid remissbehandlingen av 1975 års affärstidskommittés betänkande de remissinstanser som närmast företräder konsumenternas intressen - LO, TCO och KF samt konsumentverket - alla har uttalat sig för att en affärstidsreglering återinförs. Även om en begränsning av öppethållningstiderna inom handeln till stor del motiveras av omsorg om de i handeln verksamma - anställda och företagare - och deras familjer är det alltså uppenbart att en förnyad affärstidsreglering också skulle tillgodose ett önskemål från konsumenternas sida.

En ny affärstidslag bör alltså utformas på grundval av det förslag i affärstidskommitténs betänkande som har mött särskilt gensvar vid remissbehandlingen. Vid den närmare utformningen av undantagen i fråga om försäljningsställen och varor bör, som motionärerna framhåller, tillses att försäljning av tidningar och tidskrifter kan ske i nuvarande omfattning. Detta kräver att det fria varusortimentet får en viss bredd. Undantagen bör också ge möjlighet att möta den efterfrågan på vissa varor som finns hos allmänheten på andra tider än vanlig affärstid. Hänsyn bör vidare tas till de nya köpmönster som har växt fram i samband med att varusortimentet i kiosker och på bensinstationer successivt har breddats. Ett grundläggande krav är att regleringen utformas på ett sätt som medger en smidig och praktisk tillämpning. Vid utformningen av tilläggsbestämmelser till lagen liksom vid tillämpningen av den nya regleringen bör konsumentverket kunna spela en viktig roll.

Utskottet föreslår att riksdagen ansluter sig till vad utskottet här har uttalat. Därmed tillgodoses yrkandena i motionerna 1978/79:1481 och 1978/79:1506. Även önskemålen i motionerna 1978/79:234 och 1978/79:2467 om förbud mot öppethållande av butiker och varuhus på sön- och helgdagar och helgdagsaftnar blir tillgodosedda. Samtidigt underkänner riksdagen det ställningstagande i affärstidsfrågan som folkpartiregeringen har redovisat i propositionen 1978/79:111.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:1481 och 1978/ 79:1506 samt med anledning av propositionen 1978/79:111 bilaga 10 i här ifrågavarande del (punkten 3.4), motionen 1978/79:234 och motionen 1978/79:2467 yrkandet 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1979/80:62

19 Bilaga 1

HANDELSDEPARTEMENTET PM

1978-12-27

AFFÄRSTIDERNA

1 Inledning

Affärstidslagen (1966:668), som reglerade öppethållandetiden för detaljhandeln, upphörde att gälla vid utgången av år 1971. Inför giltighetstidens utgång meddelade den dåvarande regeringen riksdagen, att regeringen hade funnit övervägande skäl tala för att affärstidsregleringen borde upphöra och att därför någon förlängning av lagen eller annan motsvarande reglering inte skulle föreslås. Följderna av fria affärstider med avseende på prisnivån, strukturomvandlingen och de anställdas arbetsförhållanden ansågs emellertid så väsentliga och svårbedömbara, att det fanns skäl att släppa affärstidsregleringen endast på försök och tills vidare. Riksdagen anslöt sig till regeringens uppfattning.

En särskild nämnd - affärstidsnämnden - inrättades vid affärstidslagens upphörande för att följa utvecklingen. Nämnden bestod av företrädare för konsumenterna och för de anställda under ledning av en opartisk ordförande. Om nämnden fann att utvecklingen i något avseende gick i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning, skulle detta anmälas till regeringen. Någon sådan anmälan har inte gjorts av nämnden.

När affärstidsnämnden i maj 1975 avlämnade sin slutrapport om erfarenheterna av tre års prövotid med fria affärstider tillsattes en utredning - 1975 års affärstidskommitté - med uppgift att analysera nämndens utredningsmaterial och anvisa erforderliga åtgärder.

Affärstidskommitténs överväganden redovisas i betänkandet (SOU 1977:72) Affärstiderna, avlämnat i juni 1977. Betänkandet har remissbehandlats.

2 Affärstidskommittén

2.1 Affärstidskommitténs analyser

I fråga om omfattningen och utvecklingen av affärernas öppethållande framhåller kommittén att några större förändringar i det totala öppethållandet per vecka inte har skett mellan november 1971 och november 1974.

NU 1979/80:62

20 Andelen varuhus med förlängt öppethållande - dvs. öppet efter kl. 20 - på vardagar låg i november 1974 på samma nivå som i november 1971. Förändringarna beträffande livsmedels- och fackhandelsbutikernas kontinuerliga öppethållande under förlängd tid på vardagar har varit små eller inga alls under den tid som fria affärstider har gällt. I servicebutiker, dvs. mindre dagligvarubutiker med begränsat sortiment och omfattande öppethållande, kiosker och bensinstationer är förlängt öppethållande på vardagar vanligt förekommande. För kioskernas och bensinstationernas del har dock inga påtagliga förändringar inträffat. Närmare jämförelsematerial saknas beträffande servicebutikerna som i stor utsträckning har kunnat etableras efter år 1971.

När det gäller det kontinuerliga öppethållandet på söndagar har små förändringar inträffat såvitt gäller livsmedels- och fackhandelsbutikerna som uppvisar en låg frekvens öppna butiker. Andelen varuhus med kontinuerligt öppethållande på söndagar ökade från 7 % i november 1971 till 22 % i november 1974. Därefter sjönk andelen för att i november 1976 uppgå till 19 %. I fråga om servicebutiker, kiosker och bensinstationer är frekvensen söndagsöppna försäljningsställen hög. För kiosker och bensinstationer har dock inga påtagliga förändringar inträffat under den tid fria affärstider har gällt. Närmare jämförelsematerial saknas beträffande servicebutikerna.

Kommittén konstaterar att under den tid fria affärstider har gällt inga krav har framställts på ökade prestationer från detaljhandelns leverantörer. Öppethållandet på söndagar i detaljhandeln har således enligt kommittén inte medfört ändrade arbetstider i övriga distributions- och produktionsled.

När det gäller sambandet mellan affärstiderna och prisutvecklingen konstaterar kommittén bl. a. att kostnadsläget i söndagshandeln, som ärmer lönsam än vardagshandeln, inte påverkar prisnivån i en för konsumenterna ogynnsam riktning. Priserna i söndagsöppna dagligvarubutiker tenderar att ligga något under priserna i icke söndagsöppna butiker. Priserna i servicebutiker och kiosker överstiger priserna i dagligvaruhandeln med för vissa varor - särskilt umbärliga sådana - upp till 5-10 %.

Beträffande sambandet mellan affärstiderna och handelns struktur konstaterar kommittén bl. a. att antalet per år nedlagda dagligvarubutiker har minskat. Antalet årligen nyetablerade stormarknader, varuhus och större dagligvarubutiker har minskat. De fria affärstiderna har möjliggjort etablering av servicebutiker som i många fall har inneburit ett tillskott i detaljhandelsservicen. Bl. a. till följd härav har den årliga nettominskningen av antalet mindre och medelstora dagligvarubutiker bromsats upp.

I fråga om konsumenternas beroende av och inställning till affärstiderna anför kommittén bl. a. att ett ökat antal människor, främst till följd av att förvärvsintensiteten för den vuxna befolkningen har ökat markant under senare år, har kommit att bli beroende av att kunna handla på sådana tider som på ett naturligt sätt passar in i det övriga livsmönstret. De konsumenter

NU 1979/80:62

som utnyttjar möjligheterna till inköp på icke ”normala” tider består till stor del av yngre dubbelarbetande barnfamiljer. Konsumenterna kan förväntas att, utifrån egna värderingar av tillgänglig tid och utbud av varor till skilda prisnivåer, ha valt det inköpsmönster som framstått som mest rationellt utifrån de egna förutsättningarna.

När det gäller affärstiderna och de anställda konstaterar kommittén bl. a. att andelen fast heltidsanställd personal vid varuhusen - den butikskategori som har visat påtagliga förändringar i öppethållandet sedan affärstidslagen avvecklades - är densamma som innan lagen avvecklades. Andelen övertid etc. för den fast heltidsanställda personalen har minskat. Av de totalt ca 4 000 personer, dvs. ca 2 % av det totala antalet handelsanställda, som varje söndag arbetar i söndagsöppna varuhus och dagligvarubutiker, har omkring 1 000 personer särskilt anställts för denna tjänstgöring. De personer som ingår i de särskilda söndagsstyrkorna är huvudsakligen studerande eller hemarbetande kvinnor. För många hemarbetande kvinnor upplevs arbete på söndagar som den enda möjligheten till arbete utanför hemmet till följd av svårigheter att på andra tider ordna barntillsyn. Några svårigheter föreligger inte för företagen att rekrytera personal för söndagstjänstgöring.

När det gäller företagens beroende av och inställning till affärstiderna konstaterar kommittén bl. a. att genom de omställningar som har skett i detaljhandeln under de senaste ca 20 åren har kostnadsförhållandena i handeln förändrats. Bl. a. har kostnaderna för arbetskraft delvis kommit att ersättas av kostnader för butiksyta och andra fasta anläggningar. Genom att de fasta kostnaderna i de kapitalintensiva butikskategorierna, t. ex. varuhusen och stormarknaderna, genom de fria affärstiderna har kunnat slås ut på ett större antal öppethållandetimmar har kapitalutnyttjandet kunnat förbättras. Detta och den jämförelsevis goda lönsamheten vid förlängt öppethållande har inneburit att företagen inte har varit tvungna att finansiera det förlängda öppethållandet med högre priser. Den högre prisnivån som jämfört med i varuhusen och stormarknaderna tillämpas i kiosker, servicebutiker och vissa bensinstationer med livsmedelsförsäljning är inte i första hand en effekt av ett öppethållande på söndagar, utan ett uttryck för kostnadsstrukturen i dessa butikskategorier. I dessa butikskategorier eftersträvar man i kostnadsdämpande syfte att bredda sortimentet. Det är mot den bakgrunden de senaste årens ökade branschblandning och sortimentsbreddning skall ses.

2.2 De olika förslagen

Fem av kommitténs tio ledamöter anser att en reglering i särskild lag av affärstiderna på såväl vardagar som söndagar borde införas. En ledamot förordar fria affärstider på vardagar men reglering i särskild lag av affärstiderna på sön- och helgdagar. Övriga fyra ledamöter anser det inte motiverat med en reglering.

NU 1979/80:62

22 De ledamöter som förordar en reglering har olika motiv för en reglering, liksom de förordar olika utformning av lagen.

Beträffande den närmare innebörden av förslagen hänvisas till betänkandet.

Förslagen innebär i huvudsak följande.

Fyra av ledamöterna har enats kring ett lagförslag (förslag I). Enligt detta får affärerna hålla öppet på måndagar-fredagar mellan kl. 8 och 20 och på lördagar mellan kl. 8 och 15. Två söndagar per år får företagen efter eget val hålla sina butiker öppna. På övriga söndagar tillåts enligt detta lagförslag ingen handel med undantag för försäljning av vissa särskilt angivna varor, av vilka praktiskt taget samtliga ingår i ett kiosksortiment av traditionell typ. Förbud att hålla öppet skall enligt förslaget också gälla för julafton, nyårsafton, pingstafton och midsommarafton. Några möjligheter till dispens från lagens bestämmelser om tillåtet öppethållande ger inte lagförslaget.

Som motiv till förslag I har anförts bl. a.

- Avskaffandet av affärstidslagen har lett till en påtaglig ökning av det kontinuerliga öppethållandet på söndagar i varuhus. Den nivå öppethållandet har nått överstiger vad som kunnat förväntas med hänsyn till konsumenternas intresse av inköp av varor på icke ”normala” tider. En hög frekvens söndagsöppna butiker i en bransch kan också - med hänsyn till förekommande konkurrensförhållanden - komma att leda till en ökad frekvens söndagsöppna butiker i en näraliggande bransch.

- Mycket talar för att de lokala skillnaderna i butikernas öppethållande inte återspeglar konsumenternas eventuella intresse av att kunna handla på olika tider utan är ett resultat av lokala konkurrenssituationer.

-Under den tid fria affärstider gällt har en stark opinion bland de handelsanställda vuxit fram som kräver en reglering i lag. Av genomförda undersökningar framgår att de fria affärstiderna negativt har påverkat arbetssituationen för grupper av handelsanställda.

- Enligt en utredning förordar en majoritet av Sveriges Köpmannaförbunds medlemmar en reglering i lag.

-Totalt sett skulle en reglering inte allvarligt försvåra för konsumenterna att genomföra erforderliga inköp. För de konsumentgrupper som i större utsträckning än andra utnyttjar möjligheten att söndagshandla innebär dock givetvis en inskränkning i söndagsöppethållandet motsvarande mindre handlingsfrihet vid val av inköpstillfälle. Genom att ge relativt vida ramar för öppethållandet kan emellertid även de grupper som i större utsträckning än andra utnyttjar söndagsöppna butiker erbjudas tillfredsställande inköpsmöjligheter.

- Genom en reglering kan säkerställas att arbete på obekväma tider inte sprids till fler grupper av anställda samtidigt som arbete på obekväm tid kan begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt för att förse konsumenterna med en rimlig grad av detaljhandelsservice.

- Med hänsyn till att det vid nuvarande butiksstruktur och kostnadsläge

NU 1979/80:62

inte torde vara möjligt att driva försäljningsställen baserade på försäljning av t. ex. enbart tryckta skrifter och tobaksvaror är det emellertid nödvändigt att även tillåta försäljning av vissa andra varor under icke normal affärstid. Sortimentet måste ges en sammansättning som omfattar betydligt fler varor än tidningar och tidskrifter.

I det förslag som läggs fram av en ledamot (förslag II) undantas dagligvarubutiker med färre än 15 årsverksamma i viss utsträckning från reglering. För övriga butiker - inkl. varuhus och stormarknader-föreslås en s. k. dispositiv affärstidsreglering, dvs. de i lagen angivna tiderna för tillåtet öppethållande kan frångås om överenskommelse därom ingåtts mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vid oenighet skall frågan kunna hänskjutas till en särskild nämnd. Härutöver föreslås att butikerna får hålla öppet fyra valfria söndagar per år.

Som motiv till förslag II har anförts bl. a.

- Bäst tillvaratas intentionerna i medbestämmandelagens regler om en affärstidsreglering ges en dispositiv utformning. Företag som saknar anställda - eller som sysselsätter enbart oorganiserade anställda - skulle vid en reglering kunna hänvisas till att vända sig till en speciell nämnd för affärstidsfrågor.

- Om en avgränsning av tillämpningen av en reglering skall ske genom att vissa butiker eller butikskategorier i viss utsträckning undantas är en avgränsning efter antalet årsverksamma lämpligast eftersom den medför det minsta antalet gränsdragningsproblem.

-1 överväganden av var gränsen i antal årsverksamma kan sättas bör en gräns vid femton årsanställda väl svara mot de krav på en rimlig avvägning mellan konsumenternas och de handelsanställdas intressen som bör ställas. Vid den föreslagna gränsen om femton årsverksamma skulle cirka 55-60 % av totala antalet dagligvarubutiker i landet - däribland i stort sett samtliga servicebutiker - komma att ges möjligheter till ett konsumentanpassat öppethållande.

Det lagförslag som läggs fram av en annan ledamot (förslag III) innehåller tvingande regler om förbud mot handel på sön- och helgdagar, medan affärstiderna på vardagar lämnas helt oreglerade. Något förbud mot öppethållande på jul-, nyårs-, pingst- och midsommaraftnar finns inte i lagförslaget. På sön- och helgdagar skulle enligt lagförslaget försäljning av vissa särskilt angivna varor tillåtas. Den föreslagna varulistan är dock betydligt mindre omfattande än den kring vilken ovan nämnda fyra ledamöter kunnat enas.

Som motiv till förslag III har anförts bl. a.

- Butikernas öppethållande på söndagar måste ses dels som ett svar på vissa konsumentgruppers latenta och nyväckta intresse för sådan service, dels som användning av affärstidsfriheten som ett konkurrensmedel.

- Stora grupper av de inom detaljhandeln yrkesverksamma har starkt markerat sin otillfredsställelse med öppethållandeutvecklingen under prov -

NU 1979/80:62

tiden. Dessa synpunkter kan inte negligeras.

- Totalt sett skulle en viss affärstidsreglering inte allvarligt försvåra för konsumenterna att genomföra erforderliga inköp.

- För att tillmötesgå konsumentintresset bör full affärstidsfrihet avseende vardagar tillämpas.

- För att möjliggöra distribution av tidningar och tidskrifter även på tider som är förbjudna bör ett specificerat varusortiment få säljas utan restriktioner i tiden. Detta sortiment bör med hänsyn till kostnads- och lönsamhetssituationen i de försäljningsställen som främst distribuerar tidningar ges en sammansättning som omfattar något fler varor än tidningar och tidskrifter.

- Avsikten med förslaget är att i möjligaste mån åstadkomma en arbetsfri söndag även inom handeln. För att samtidigt slå vakt om önskemålet om största möjliga konkurrensneutralitet bör endast en väl motiverad grundservice och ett mycket begränsat frisortiment tillåtas för försäljning.

Som motiv för att inte införa någon reglering av affärstiderna har anförts bl. a.

-Den gångna tiden med fria affärstider har inte medfört några sådana konsekvenser för konsumenterna, de handelsanställda och för företagen att en särskild reglering i lag av affärernas öppethållande är påkallad.

- De fria affärstiderna har totalt sett inte lett till några stora ändringar i butikernas öppethållande och därmed de anställdas förhållanden.

- Erfarenheterna talar inte för några större framtida risker för spridning av ett omfattande öppethållande från en butikskategori till en annan.

- De analyser av eventuella effekter på de handelsanställdas arbetsförhållanden av fria affärstider som affärstidskommittén har gjort tyder på att över fem år med fria affärstider inte har medfört några påtagliga negativa konsekvenser för de handelsanställda.

-Antalet sysselsatta i detaljhandeln uppgår till totalt ca 335 000. Totalt sett sysselsätts varje söndag ca 4 000 anställda i söndagsöppna butiker inkl. varuhus och stormarknader, dvs. drygt 1 % av samtliga anställda i detaljhandeln och ca 2 % av samtliga butiksanställda. Av dessa anställda är ca 3 000 fast hel- och deltidsanställda medan resterande ca 1 000 utgörs av den personal som anställs särskilt för att arbeta på söndagar. Enligt affärstidsnämndens undersökningar består de särskilda söndagsstyrkorna till stor del av studerande och hemarbetande kvinnor som av skilda anledningar speciellt sökt anställning på söndagar.

- De på söndagar sysselsatta i bensinstationer och kiosker är fem gånger så många som de som för närvarande varje söndag sysselsätts i varuhus, stormarknader, dagligvaru- och fackhandelsbutiker.

- Till följd av att handelsyrket är ett serviceyrke kan de anställda till viss del få lov att acceptera arbete på obekväma tider. En sådan anpassning till efterfrågan gäller för samtliga yrkeskategorier som är verksamma i serviceinriktade branscher, t. ex. för anställda inom transportväsendet.

NU 1979/80:62

-Totalt sett regleras omfattningen av de anställdas arbetstider av arbetstidslagstiftningen.

- Den frihet för konsumenterna som fria affärstider har medfört och som i första hand har gagnat den ökande skaran av dubbelarbetande hushåll, har inte behövt köpas till priset av en generellt sett högre prisnivå.

- Butiksnedläggningarna i dagligvaruhandeln har under den tid fria affärstider gällt bromsats upp. Samtidigt har de fria affärstiderna öppnat möjligheter till etablering av nya typer av butiker, de s. k. servicebutikerna. Om affärstiderna skulle regleras i lag skulle risk föreligga att förutsättningarna för att driva servicebutiker i stor utsträckning skulle försvinna och därmed närhetsservicen för konsumenterna försämras.

- För att möta eventuella farhågor för att ett tillstånd med fortsatta fria affärstider framdeles kan medföra negativa konsekvenser bör en effektiv övervakning upprätthållas av butikernas öppethållande, de handelsanställdas arbetssituation och konsumenternas tillgång till detaljhandelsservice.

3 Remissyttrandena

Ca 44 remissinstanser har avgivit yttranden som innebär ett ställningstagande för eller emot en affärstidsreglering.

Bland de 26 remissinstanser som är negativa eller redovisar starka betänkligheter inför ett införande av en affärstidslag märks bl. a. kommerskollegium (KK), näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), Svenska handelskammarförbundet. Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund. Sveriges livsmedelshandlareförbund (SSLF), ICA-förbundet, NK-Åhléns AB, Distributionsaktiebolaget Dagab, VIVO-Favör service & intresse AB, Näröppet AB, Oljekonsumenternas förbund ek.för. (OK), Svenska transportarbetareförbundet och Folkpartiets kvinnoförbund.

KK anser att inget har framkommit som pekar på att ett behov skulle föreligga av en reglering. De fria affärstiderna synes snarare ha medfört övervägande positiva effekter. Ett ökat öppethållande ligger ju rimligen i konsumenternas intresse. Givetvis kan konsumenternas intresse motverkas av att det ökade öppethållandet leder till högre prisnivåer och att handelns struktur utvecklas i en ogynnsam riktning. Affärstidskommittén har dock inte funnit att så skulle vara fallet.

NO finner att de fria affärstiderna har medfört väsentliga fördelar jämfört med den tidigare reglerade ordningen. Öppethållandet har differentierats med hänsyn till konsumenternas önskemål, vilket har medfört bl. a. att det ökande antalet förvärvsarbetande med andra arbetstider än vanlig dagtid, t. ex. personal inom vårdyrkena, har fått lättare att klara sina inköp. Samtidigt har strukturen i dagligvaruhandeln förskjutits i riktning mot servicebutiker, vilket ofta medför att närservicen kan behållas eller

NU 1979/80:62

förbättras till förmån särskilt för transporthandikappade konsumenter. Nackdelarna har varit ringa för anställda och butiksägare. Några sakliga motiv att reglera affärstiderna finns inte. Mot denna bakgrund och framför allt med hänsyn till de klara fördelar för konsumenterna som fria affärstider medför ansluter sig NO till att de fria affärstiderna behålls.

SPK framhåller att någon negativ påverkan på prisnivån eller på handelns struktur inte har kunnat spåras vid tillämpningen av fria affärstider. Inte heller affärstidskommitténs analyser i övrigt av sex års fria affärstider har gett saklig grund för ett återinförande av en reglering. Uppenbarligen finns hos konsumenterna en efterfrågan av detaljhandelsservice till priser som överstiger dem som mera allmänt tillämpas i dagligvaruhandeln. Konsumenterna tycks villiga att acceptera att betala de högre priser som servicebutikerna genom sin struktur är tvungna att debitera. Detta får ses som ett uttryck för att stora konsumentgrupper vid val av inköpsställe inte enbart fäster avseende vid prisnivån utan även i tid värderar den egna arbetsinsatsen. Vid en fortsatt ordning med fria affärstider kan en ytterligare utbyggnad av antalet s. k. servicebutiker väntas. Om däremot affärstiderna ånyo skulle komma att regleras i lag är risken påtaglig för att servicebutikerna inte längre kommer att kunna erbjuda konsumenterna sin service. Vid en förnyad reglering kan således konsumenterna efter en tid komma att mötas av ett försämrat detaljhandelsutbud. Detta vore enligt SPK:s mening olyckligt inte minst mot bakgrund av att servicebutikerna, trots en högre prisnivå, med sitt utbud har lyckats attrahera stora konsumentgrupper.

Svenska handelskammarförbundet framhåller att konsumenterna genom sitt beteende klart har visat att det finns behov av öppethållande på sena vardagskvällar och söndagar. De slutsatser som kommittén drar i de första kapitlen talar genomgående mot införandet av en reglering. Det är svårt att finna underlag för de motiv som har åberopats för ett återinförande av en reglering. I flera fall går de motiv som har anförts för en reglering emot de slutsatser som tidigare har redovisats.

Sveriges industriförbund anser att förslagen för en reglering står i strid mot kravet på konkurrensneutralitet och kan definitivt inte sägas gynna konsumentintresset. Distributionssystemets utformning bör primärt baseras på konsumenternas situation och behov. Svårbegripliga regler om försäljning av tillåtna respektive otillåtna varor kan endast leda till negativ byråkrati.

Sveriges grossistförbund anser att de fria affärstiderna inte har medfört några sådana negativa konsekvenser för konsumenterna, de handelsanställda och företagen att en särskild reglering är påkallad. En reglering skulle också - förutom de nackdelar den skulle ha för konsumenterna - leda till en besvärande och för konsumenterna svårförståelig detaljreglering. Förbundet hävdar att det inte från några utgångspunkter finns anledning att återinföra en reglering.

SSLF anser att de fria affärstiderna har varit till fördel och nytta för stora konsumentgrupper. Förbundet är övertygat om att konsumenterna vill ha

NU 1979/80:62

fria affärstider och ett därmed differentierat öppethållande. De anställda har inte fått sämre arbetsförhållanden p. g. a. fria affärstider. Totalt sett har man inom detaljhandeln ett mindre öppethållande på söndagar år 1977 än år 1972. Detta talar för att affärstiderna regleras efter konsumentbehov, konkurrens och lönsamhet, alltså ett helt naturligt förhållande i ett samhälle som bygger på konkurrens och ett fritt näringsliv.

ICA anser att slopandet av affärstidsregleringen gav möjligheter till alternativa lösningar beträffande öppethållandet så att kundernas krav kunde tillmötesgås. En tänkt reglering med rätt att sälja endast vissa varor innebär en klar risk för en snedvridning av konkurrensen. Dessutom kan detta leda till en stelbent och byråkratisk tillståndsapparat.

NKIAhléns anser att de fria affärstiderna inte har medfört sådana konsekvenser för konsumenterna, de anställda eller för företagen att en särskild reglering i lag är påkallad.

DAG AB framhåller att de befarade negativa effekterna av fria affärstider helt har uteblivit. Utslagningen av mindre butiker har inte accelererat - snarare har närbutikerna kunnat förbättras. Prisutvecklingen har inte påskyndats och den övervägande delen av dem som söndagsarbetar gör det helt frivilligt.

VIVO!Favör framhåller att minilivskedjan är i ett starkt expansionsskede, vilket förklaras av ökade konsumentbehov av kompletteringsköp på s. k. icke ordinarie butikstid. Utvecklingen kan sägas vara ett uttryck för att konsumenternas ökade rörlighet ställer krav på flexibla öppettider, vilket f. ö. borde vara naturligt i en servicenäring.

Näröppet anser att motiven för fortsatt frihet är baserad på och en logisk följd av hur samtliga ledamöter har skildrat sakförhållandena. Om förslag I genomförs kan ett litet fåtal servicebutiker eventuellt tänkas överleva som traditionella livsmedelsbutiker, resten läggs ned.

OK framhåller att systemet med fria affärstider har varit positivt för en stor och viktig grupp, konsumenterna. Det är svårt att finna underlag för de motiv som har lagts till grund för ett återinförande av en reglering. För OK:s del och sannolikt för hela bensinhandeln blir de troliga konsekvenserna av en tidsoch sortimentsreglering att ett flertal försäljningsställen måste läggas ned - i första hand inom glesbygd och mindre/medelstora tätorter. Den ökade fritid som bl. a. femveckorssemestern kommer att ge innebär krav på en utökad service på många orter. En ny reglering motverkar de strävanden som har tagit sig uttryck i en ändrad semesterlag.

Svenska transportarbetareförbundet vill i avsaknad av närmare bedömningsunderlag motsätta sig varje form av lagstiftning. Kommitténs slutsatser ger starkt stöd för kravet om en fortsatt ordning med fria affärstider. En reglering som innebär att vissa varor enbart får säljas under en begränsad del av bensinstationernas öppethållande skulle medföra att ett icke obetydligt antal bensinstationer sannolikt skulle komma att läggas ned på grund av bristande lönsamhet. Ett förbud mot försäljning skulle i icke oväsentlig

NU 1979/80:62

utsträckning äventyra de anställdas sysselsättnings- och utkomstmöjligheter. En förhållandevis liten del av anställda skulle komma i åtnjutande av den föreslagna skyddslagstiftningen.

Folkpartiets kvinnoförbund anser det vara ett starkt konsumentintresse av att kunna handla även på andra tider än ”normal affärstid”. Bland småbarnsföräldrar blir det allt vanligare att båda föräldrarna förvärvsarbetar och då kan det vara svårt att både kunna handla och hämta barn. För dessa familjer är enda möjligheten många gånger att göra större veckoinköp under helgerna. Förbundet finner vidare att regleringen leder till ökad byråkratisering. Man ser det som skrattretande byråkratiskt förmynderi när människor på icke normal affärstid får köpa damstrumpor men inte herr- och barnstrumpor, läppstift men inte mascara. Listan över varor som får säljas innehåller en mängd varor som knappast kan gå under beteckningen näringsriktig kost.

Till den grupp remissinstanser (15) som har ställt sig positiva till det huvudsakliga innehållet i förslag 1 hör bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län, LO, TCO. Handelstjänstemannaförbundet, Flandelsanställdas förbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kyrkans centralråd. Centerns kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anser att varuhusens söndagsöppethållande - även om öppethållandet har minskat i förhållande till tiden närmast efter affärstidslagens slopande - är av sådan omfattning att risk föreligger att kundunderlaget härigenom sviktar för mindre butiker. Detta talar för att söndagsöppethållande ej bör medges.

LO finner att flera av kommitténs konstateranden när det gäller prisutvecklingen är märkliga och dåligt underbyggda. Med hänsyn till löneutvecklingen efter år 1974 finns det inget underlag för att i dag påstå att söndagshandeln är mer lönsam än vardagshandeln. LO ställer sig vidare tveksam till påståendet om att kostnadsläget i söndagshandeln inte har påverkat prisnivån i en ogynnsam riktning. Dels är det omöjligt att uttala sig om vilken prisnivå som skulle ha förelegat med en reglering, dels är det fastslaget att prisnivån i exempelvis servicebutiker ligger över priserna i annan dagligvaruhandel. De konsumenter som gör sina inköp i dessa affärer får betala högre priser. De lägre priserna på stormarknader beror inte på ett relativt omfattande söndagsöppethållande utan på faktorer som extern lokalisering, minimal kundservice etc. LO delar den uppfattning som har framförts om att det inte kan uteslutas att faktorn öppethållande är en bland flera faktorer som medverkat till att en betydande butiksutglesning fortfarande pågår. Oreglerade affärstider medför uppenbara negativa konsekvenser för de handelsanställda. När det gäller konsumenterna är LO av den bestämda uppfattningen att något utpräglat behov inte föreligger av att kunna handla på söndagar. Totalt sett kan en reglering inte allvarligt försvåra för konsumenterna att genomföra erforderliga inköp.

NU 1979/80:62

29 TCO och Handelstjänstemannaförbundet är av den uppfattningen att ur de anställdas synvinkel har de fria affärstiderna inneburit försämringar. Obekväm arbetstid, försvårade arbetsförhållanden, sämre familjeförhållanden och en kunskapsmässig utarmning av yrket är faktorer som man pekar på.

Handelsanställdasförbund anser att behovet av en affärstidslag är stort. En ny affärstidslag som solidariskt tar hänsyn till alla parter är ett rimligt krav och den enda lösningen för framtiden. Genom en reglering får de anställda samma möjligheter som flertalet i samhället att delta i en rad aktiviteter som arbetet i dag lägger hinder för. Regleringen förhindrar ett utbrett öppethållande på udda tider och ökar möjligheterna till en bra personalplanering. Genom en sådan planering kan dessutom konsumenterna erhålla bättre service. Regleringen minskar de uppenbara riskerna för prishöjningar beroende på ökade lönekostnader som en förskjutning till obekväma tider innebär. Likaså förhindrar regleringen en utveckling som kan leda till att bakomliggande led får mer arbete på sådana tider. Söndagshandeln leder inte till nya arbetstillfällen eller till ökad konsumtion men väl till ändrade köpvanor. Givetvis kan handeln leda till att nya människor anställs för arbetsuppgifter men samtidigt försvinner då behovet av arbetskraft på annat sätt. Det kan dels vara på den egna enheten där man helt enkelt får en förskjutning av försäljningen och dels kan det vara andra affärer i närheten som genom minskad försäljning tvingas friställa folk. Opinionen bland handelsanställda, konsumenter och köpmän är enligt alla undersökningar för en lagstiftning. Förslag II avvisas i sin helhet som orealistiskt. Förslaget är krångligt och innebär att konkurrensneutraliteten mellan olika typer av och storlek på butiker upphävs. Ökar omsättningen kraftigt så tvingas personalen till ökade prestationer om det inte kan göras nyanställningar. Förslag III tillgodoser inte de anställdas krav på en begränsning av öppethållandet på vardagskvällar.

LRF vill, även om det finns starka skäl som talar mot en reglering, med hänsyn främst till de mindre företagarnas situation inte avvisa att en reglering införs under en tidsbegränsad försöksperiod. Familjeföretagarna måste tillförsäkras möjligheter till ledighet i likhet med andra förvärvsarbetande. När det gäller i vilken form viss varuservice bör undantas från regleringen anser LRF att ett ställningstagande inte är möjligt utifrån det underlag som utredningen redovisar.

Svenska kyrkans centralråd anser att de mindre livsmedelsinköp som i.u förrättas på söndagar utan större olägenhet borde kunna förläggas till andra dagar. I praktiskt taget varje hem finns utmärkta kyl- och frysanläggningar. Om 3 000 fast hel- och deltidsanställda uppfattar söndagsarbetet som en påtaglig olägenhet är det ett tillräckligt allvarligt förhållande för att motivera en affärstidsreglering. Konsekvenserna för de handelsanställda är så uppenbart negativa, att detta är det starkaste skälet för en reglering. Söndagsöppet är ett medel att stimulera till ökad privat konsumtion och

NU 1979/80:62

utgör därmed ett uttryck för det överkonsumtionssamhälle som på flera grunder starkt kan ifrågasättas. Ur kristlig synpunkt framstår det som angeläget att söndagsarbete tillgrips endast om det är helt nödvändigt för medmänniskans skull och för att undvika orimliga ekonomiska förluster för samhället. Förslag I tillstyrks - dock med den reservationen att några övertygande skäl för öppethållande två söndagar per år inte har anförts.

Centerns kvinnoförbund finner att förslag I är den bästa lösningen. De handelsanställda måste ges samma möjligheter som andra att umgås med sin familj etc. under veckosluten.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att det finns ett behov av en affärstidslag. I förbundets grundorganisationer har en stor majoritet uttalat sig för söndagsstängda butiker.

Två remissinstanser, konsumentverket och Kooperativa förbundet (KF), ansluter sig närmast till förslag II. Dessa instanser anser dock att lagen inte bör kunna frångås samt att företag med högst 10 årsverksamma i stället för föreslagna 15 skall undantas.

Konsumentverket framhåller att det från verkets sida är svårt att på basis av utredningens material med säkerhet uttala sig om de konsekvenser som fria eller reglerade affärstider får på möjligheterna att långsiktigt åstadkomma en för alla konsumenter tillfredsställande varuförsörjning. Några säkra slutsatser kan inte dras beträffande affärstidernas inverkan på prisutvecklingen. De stora skillnader som föreligger i öppethållandet mellan i övrigt jämförbara orter talar för att öppethållandet mer bestämts av lokala konkurrensförhållanden än av konsumenternas behov av att göra inköp utanför normal affärstid. Från konsumentpolitiska synpunkter kan inte accepteras att försäljningen av dyra och näringsmässigt undermåliga produkter som bakelser, läsk m. m. skall stödjas av statsmakterna genom undantagsbestämmelser samtidigt som man begränsar möjligheten att köpa viktiga livsmedel som kött, grönsaker, bröd och mejeriprodukter. Det är väsentligt att samhällets samlade åtgärder på distributionsområdet stärker hushållens möjligheter att lokalt tillgodose sina behov av framför allt dagligvaror och förhindrar uppkomsten av utpräglad storbutiksstruktur. Det är framför allt varuhus och stormarknader som har utnyttjat möjligheterna till söndagsöppet. Möjligheterna att på sikt trygga tillgången till dagligvaror i bostadsområdena har därigenom minskat. Undersökningar visar att det är främst dubbelarbetande barnfamiljer m. fl. som har intresse av att handla dagligvaror på kvällstid och på söndagar och då också få tillgång till ett mer fullständigt och prisvärt dagligvarusortiment än det kiosker m. m. kan erbjuda. Förslag II med justeringar innebär att man förbättrar närhetsbutikernas möjligheter att överleva på sikt samtidigt som konsumenternas intresse av att handla dagligvaror på kvällar och söndagar tillgodoses.

KF anser att gränsen 10 årsverksamma ger befolkningen i alla delar av landet möjlighet till en konsumentanpassad dagligvaruservice på i största

NU 1979/80:62

möjliga utsträckning lika villkor. Samtidigt förhindras det kontinuerliga öppethållandet på söndagar ’ storbutiker, varuhus och stormarknader. Denna fördel bör underlätta för närservicen att klara sig från nedläggning. Förslaget innebär att konsumenterna får fortsätta att handla livsmedel på söndagarna i närbutiker. För kapitalvaror och möbler m. m. medges öppethållande fyra söndagar om året.

Endast en remissinstans. Sveriges köpmannaförbund, har anslutit sig till förslag III och hänvisar till vad som har anförts i betänkandet.

4 Departementets bedömning

Från principiella utgångspunkter talar starka skäl emot en reglering av detaljhandelns öppethållandetider - en affärstidslag skulle bl. a. verka etableringshämmande och snedvrida konkurrensen. Men sådana skäl får naturligtvis ge vika om ett fritt öppethållande skulle medföra mer påtagliga negativa konsekvenser för de grupper i samhället som är berörda, främst konsumenterna, de handelsanställda och företagarna.

När det gäller konsumenternas intresse av ett fritt öppethållande visar affärstidskommitténs material på att många konsumentgrupper, bl. a. yngre dubbelarbetande barnfamiljer och personer med obekvämt förlagd arbetstid, har ett behov av att handla på icke ”normala” tider. De butiker som tillämpar ett förlängt öppethållande har hävdat sig väl i konkurrensen med butiker som tillämpar ett mer begränsat öppethållande.

Vissa farhågor har uttalats för att ett omfattande öppethållande har en negativ inverkan på prisutvecklingen och strukturomvandlingen. Det är givetvis svårt att bedöma hur utvecklingen skulle ha varit om affärstidslagen inte upphörde att gälla vid utgången av år 1971. När det gäller prisutvecklingen visar dock affärstidskommitténs analyser inte på att de fria affärstiderna skulle ha haft en negativ inverkan. Det har däremot framkommit bl. a. att prisnivån i söndagsöppna dagligvarubutiker ligger genomsnittligt under prisnivån i icke söndagsöppna butiker. I fråga om strukturomvandlingen har framkommit att den årliga nettominskningen av antalet mindre och medelstora dagligvarubutiker har bromsats upp. De fria affärstiderna har möjliggjort en etablering av servicebutiker med ett omfattande öppethållande och ett begränsat sortiment.

Sammanfattningsvis kan sägas att de fria affärstiderna har medfört fördelar för konsumenterna. En reglering som innebär förbud mot öppethållande på sena kvällar och söndagar skulle förmodligen, förutom inskränkningar i öppethållandet, medföra en nedläggning av många servicebutiker och bensinstationer med livsmedelsförsäljning.

När det gäller de handelsanställda och de egna företagarna har det anförts att fria affärstider medför olägenheter i form av bl. a. obekväma arbetstider och svårigheter att planera fritiden. Här kan framhållas att affärstidskommitténs material visar på att endast en jämförelsevis liten grupp av anställda.

ca 4 000 personer, direkt berörs av öppethållandet på söndagarna. Av dessa utgör ca en fjärdedel personal, främst studerande och hemarbetande kvinnor, som har anställts särskilt för arbete på söndagar. Detta kan jämföras med antalet sysselsatta i detaljhandeln, 335 000, varav 200 000 butikspersonal. Vid söndagsöppna kiosker och bensinstationer sysselsätts varje söndag ca 20 000 personer.

För de egna företagarna skulle en affärstidsreglering kunna innebära ett visst skydd mot en alltför lång eller obekvämt förlagd arbetstid. Flertalet näringslivsorganisationer har dock ställt sig negativa till en reglering. Inom Sveriges köpmannaförbund är meningarna delade.

För vissa handelsanställda och egna företagare kan möjligen olägenheter föreligga i samband med ett omfattande öppethållande. Dessa olägenheter kan dock inte vara så allvarliga att de motiverar en allmän lagreglering av öppethållandet. Det kan här framhållas att en reglering sannolikt kommer att föra med sig en nedläggning av försäljningsställen, varigenom ett flertal anställda riskerar att förlora sina arbeten.

Mot en reglering av affärstiderna talar också det förhållandet att förespråkarna för en reglering inte har kunnat enas beträffande utformningen av en affärstidslag.

Erfarenheterna vid tillämpningen av den tidigare gällande affärstidslagen gav vid handen att en lagstiftning med dispensmöjlighet var administrativt svårhanterlig. Det förslag (II), som innebär att bestämmelserna om öppethållandet i vissa lägen skall kunna frångås om parterna kan komma överens eller efter beslut av en särskild nämnd, har inte heller fått något stöd av remissinstanserna.

Förslagen I och III innebär att undantag skall göras för vissa särskilt angivna varor som fritt skall få säljas. Meningarna är dock delade om vilka varor som skall undantas. En reglering som upptar en lista på vissa fria varor kommer att leda till gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter, särskilt mot bakgrund av de senaste årens branschblandning och sortimentsbreddning hos främst servicebutiker, kiosker och bensinstationer. I många fall torde en sådan typ av reglering bli svårförståelig för konsumenterna och svårhanterlig för de handelsanställda.

Förslag II innebär också att butiker med ett mindre antal anställda skall undantas från regleringen. Ett fåtal remissinstanser har ställt sig bakom denna lösning. Förslaget kan komma att leda till gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter. Problem kommer med all sannolikhet att uppstå för bl. a. de butiker som har ett antal anställda som nära ansluter till gränsvärdet. En påtaglig försäljningsökning kommer att medföra en hårdare press på de anställda eftersom man inte kan nyanställa. Butiker med endast anställd personal, t. ex. kooperativa affärer, kommer i ett sämre konkurrensläge i förhållande till butiker där ägaren och personer ur dennes familj tar aktiv del i butikens skötsel. Mindre butiker kommer allmänt sett att ges en konkurrensfördel gentemot större butiker, oberoende av om butikerna är

NU 1979/80:62

belägna inom tätort eller glesbygd. Konsumenter som bor i områden med större butiker kommer att få en sämre service än konsumenter som bor i områden med mindre butiker.

Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att de fria affärstiderna bör bibehållas.

3 Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 62

NU 1979/80:62

34 Bilaga 2

Förteckning över varor sorn enligt vissa ledamöter i 1975 års affärstidskommitté bör få säljas utan begränsningar i en särskild affärstidslag

Den fullständiga förteckningen anger det fria varusortimentet enligt det förslag till affärstidsreglering som inom affärstidskommittén framlagts av ledamöterna Fritz Börjesson, Anita Gradin, Karl-Åke Granlund och Ulla Sandell. Med kursiv stil anges de varor som ingår i det fria sortimentet enligt ledamoten Bengt Sundewalls förslag.

(Källa: SoU 1977:72 s. 173, 180.)

Tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor,

drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon, portioner av mat, som värmts eller grillats på stället, med tillbehör, glass,

konfektyrer,

snacks (chips och jordnötter),

alkoholfria drycker,

kaffe, te, kakao, fruktsalt,

socker,

färsk frukt,

produkter av frukt,

honung,

kaffebröd, kex och därmed jämförliga småbröd i förpackning, matbröd, hårt och mjukt,

artiklar för hygien och kroppsvård1, preventivmedel,

graviditetstest,

damstrumpor, strumpbyxor,

tvättmedel i portionsförpackning,

servetter, handdukar, bägare, tallrikar och bestick för engångsbruk,

pennor, bläck, radergummi, skrivpapper och kuvert eller liknande skrivmateriel,

klister, lim, tejp,

vykort, spelkort,

film och fotoblixtar,

kasetter (blanka, inspelade),

elproppar, glödlampor och torrbatterier,

ficklampor,

1 Som artiklar för hygien och kroppsvård räknas tvål, tvålaskar, tandborstar, tandkräm, munvatten, rakborstar, rakblad, rakhyvlar, rakkräm, rakvatten, kammar, hårkräm, hårschampo, läggningsvätska. hårspray, hårvatten, nagelfilar, badsalt, fotsalt, transpirationsmedel, hud- och ansiktskrämer, sololja, myggmedel, cerat, läppstift, pappersnäsdukar, våtservetter, toalettpapper, sanitetsbindor och dylikt, bomull, plåster, sårsalvor och andra förbandsartiklar.

NU 1979/80:62

reflexbrickor,

fotogen och gasol jämte gasoltillbehör, souvenirer,

ballonger och andra smärre leksaker,

blöjor och därmed jämställda babyvårdsartiklar,

tändstickor, tändare,

gravprydnader,

julgranar.

NU 1979/80:62

36 Bilaga 3

Kompletterande sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1977:22) Affärstiderna

Innehåll

1. Öppethållandets betydelse för butiksstruktur och sysselsättning 36

2. Faktorer som bestämmer ökat öppethållande 37

3. Öppethållandet och prisnivån 38

4. Krav på konkurrenslikställighet 39

5. Personal och arbetstider 40

6. Tillämpning av MBL 42

7. Trafikbutiker 44

8. Kiosker 45

9. Det fria sortimentet 46

10. Service i turistområden 49

11. Kontroll, byråkrati 50

12. Behov av ytterligare utredning 51

1. Öppethållandets betydelse för butiksstruktur och sysselsättning

Enligt statens planverk motiverar strukturutvecklingen inom detaljhandeln inte att affärstiderna regleras:

I betänkandet redovisas också hur det under den tid fria affärstider har tillämpats kunnat etableras ett växande antal mindre s. k. servicebutiker med ett begränsat dagligvarusortiment, som håller öppet på söndagar och sent på vardagskvällar. En del av dessa har samma centrala belägenhet som varuhusen, en del är trafikorienterade. Men det har också tillkommit servicebutiker i bostadsorienterade lägen. Många äldre, bostadsorienterade dagligvarubutiker som varit nedläggningshotade har också genom en sortimentsbegränsning i kombination med ökat öppethållande kunnat bevaras.

De strukturförändringar som affärstidsnämnden och affärstidskommittén iakttagit under åren 1970-76 ger ej anledning att anta att fria affärstider skulle påverka butiksstrukturen i riktning mot ökad butiksutglesning och större koncentration till storbutiker. Däremot kan det finnas risk för en viss förändring i strukturen genom att en del tillkommande servicebutiker ges utpräglat biltrafikinriktade lägen. En sådan tendens motverkas enligt planverkets uppfattning inte bäst genom en reglering av affärstiderna.

Kooperativa förbundet (KF) betonar söndagsöppethållandets betydelse för servicebutikernas existens:

För många mindre närhetsbutiker och servicebutiker kan söndagsöppethållande vara ett villkor för butikens existens. Söndagsförsäljningen i sådana butiker utgör normalt 20-25 % av årsförsäljningen, vilket kan ge ett ekonomiskt tillskott som gör det möjligt att driva butiken vidare.

NU 1979/80:62

37 Näröppet AB ser följande konsekvenser av en affärstidsreglering med förbud mot öppethållande på söndagar:

O minst 400 butiker hotas av nedläggning .

O de anställda och i övrigt verksamma, som till klart övervägande del är positiva till sina arbeten, riskerar förlora sysselsättningen

- 1 500-2 000 personer (tre handelsanställda samt arbetsledning i varje butik) riskerar mista sin huvudsakliga inkomstkälla .

- minst 1 000 studerande (två till tre personer per butik i söndagsstyrka) riskerar mista ett viktigt ekonomiskt bidrag och en värdefull kontakt med arbetslivet .

- minst 500 hemarbetande (en till två personer per butik i söndagsstyrka) riskerar förlora sitt extraarbete .

O den uppbromsade nettominskningen av dagligvarubutiker kommer åter att öka dels genom nedläggningar och dels genom uteblivna etableringar.

2. Faktorer som bestämmer ökat öppethållande

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) uttalar att det ökade öppethållandet är fullt frivilligt från företagens sida:

Vad sedan gäller företagen är det uppenbart att dessa frivilligt valt ökat öppethållande av affärsmässiga skäl. Inom fackhandeln har sällan sådana affärsskäl ansetts råda vilket bidrager till att man i övervägande fall tillämpat söndagsstängt och stängt vardagar kl. 18.00. Man har därför ej heller tvingats av konkurrensskäl hålla längre öppethållandetider. Konkurrensen som delvis finns mellan varuhusen och fackhandeln har ansetts vara av mindre omfattning och i stället har fackhandeln förlitat sig på den goda service som hög kvalitet för med sig och som är kännetecknande för just fackhandeln. Sålunda har farhågorna ej besannats att exempelvis mindre familjeföretag med enbart någon anställd, oftast familjemedlem, skulle tvingas till ökat öppethållande och därmed förlängt arbete. För de branschförbund som är anslutna till SHIO är problemen med obekväma arbetstider knappast heller någon nyhet, då många tillhör servicesektorn och är vana vid arbete under alla tider på dygnet.

Sveriges livsmedelshandlareförbund drar en liknande slutsats efter att ha gjort en återblick på hur öppethållandet har utvecklats efter affärstidslagens upphörande vid årsskiftet 1971-1972:

Närmare studier av öppethållandet av butiker under de år vi haft fria affärstider utvisar en naturlig anpassning från handelns sida till föreliggande konsumentbehov. När affärstidslagen upphörde 1972 var det många som ville pröva betydelsen av ett förlängt öppethållande. Under 1972 har ca 1/3 av varuhusen söndagsöppet, 14 % livsmedelsbutiker och 8 % i möbelhandeln. Två år senare, 1974, hade bara 1/5 av varuhusen söndagsöppet, 17 % av livsmedelsbutikerna och nu endast 4 % i möbelhandeln. Det är alltså endast i livs- och dagligvaruhandeln vi kan konstatera en mindre ökning, och denna ökning torde vara att hänföra till de s. k. servicebutikerna som tillkommit i huvudsak sedan 1972. Tar vi detaljhandeln totalt så har vi alltså ett mindre öppethållande på söndagar 1977 än 1972. Detta talar för att affärstiderna

4 Riksdagen 1979180. 17 sami Nr 62

NU 1979/80:62

regleras efter konsumentbehov, konkurrens och lönsamhet, alltså ett helt naturligt förhållande i ett samhälle som bygger på konkurrens och ett fritt näringsliv.

3. Öppethållandet och prisnivån

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) anser att detaljhandelns särskilda kostnader för söndagsöppethållande inte har påverkat prisutvecklingen ogynnsamt:

För varuhusens del tyder genomförda analyser på att söndagshandeln, trots högre löner till personalen genom s. k. obekvämlighetstillägg, är mera effektiv än vardagshandeln. Inte heller utifrån en sådan analys kan således någon ogynnsam effekt på prisutvecklingen till följd av söndagsöppethållande härledas. Närmare analyser har också visat att varuhusen upphör med söndagsöppet när de rörliga kostnaderna för arbetskraften under söndagar gör öppethållandet olönsamt. Den nedgång under senare år i varuhusens öppethållande på söndagar som affärstidskommittén kunnat konstatera är med stor sannolikhet ett uttryck för resultatet av sådana analyser.

En grupp reservanter i Kooperativa förbundet (KF:s) styrelse (från Konsum Stockholm) räknar med att ett totalförbud mot söndagsöppethållande skulle kunna medföra sänkta priser:

När det gäller priset har affärstidskommittén visat att fritt söndagsöppethållande ej påverkat prisnivån i höjande riktning - snarare tvärtom. Detta gäller dock under de förutsättningar som rått dels under den tid då 1967 års affärstidslag gällde, dels sedan den slopats. Däremot torde man kunna antaga att ett totalförbud mot söndagsöppet skulle kunna sänka prisnivån något. För att vara konkurrensneutralt måste ett sådant system omfatta även servicebutiker, kiosker och bensinstationer. De sistnämnda skulle dock få tillhandahålla driv- och smörjmedel samt nödvändiga reservdelar. Därtill skulle undantagas den försäljning som kommittén är överens om (näringsställen osv.).

En överflyttning av inköp från butiker till kiosker skulle medföra högre kostnader för konsumenterna, påpekar landshövding Hans Hagnell m. fl. reservanter i länsstyrelsen i Gävleborgs län:

En fråga av intresse för konsumenterna är att genom begränsning av detaljhandelns öppethållande, utan motsvarande inskränkning av kioskhandeln kommer en ökad del av konsumenternas inköp att ske i kiosker. Eftersom kioskernas sortiment i många fall är 5-10 % dyrare för konsumenterna jämfört med de normala butikernas, kan en alltför snäv reglering medföra en onödig prisstegring för konsumenterna, vilka är hårt pressade av den pris- och löneutveckling, som redan skett.

SPK konstaterar att många konsumenter tycks vara beredda att betala högre priser för att få utnyttja servicebutiker:

Trots den högre prisnivån har dock servicebutikerna och till viss del även kioskerna aktivt kunnat konkurrera om kunderna med varuhus och övrig detaljhandel. Uppenbarligen finns således hos konsumenterna en efterfrå -

NU 1979/80:62

gan av detaljhandelsservice till priser som överstiger de som mera allmänt tillämpas i dagligvaruhandeln. Konsumenterna tycks villiga att acceptera att betala de högre priser som servicebutikerna, genom sin struktur, är tvungna att debitera för sitt detaljhandelsutbud på udda affärstider och i närheten av bostadsområden. Detta får ses som ett uttryck för att stora konsumentgrupper vid val av inköpsställe inte enbart fäster avseende vid prisnivån utan även i tid värderar den egna arbetsinsatsen.

4. Krav på konkurrenslikställighet

KF tar upp frågan om konkurrenslikställighet mellan å ena sidan detaljhandeln, särskilt den konsumentkooperativa, och å andra sidan kioskoch bensinhandeln:

Samtliga förslag medför sålunda att ca 20 000 anställda inom kiosk- och bensinhandeln även fortsättningsvis kommer att vara sysselsatta på söndagar. Att försäljning tillåts inom nämnda branscher på söndagar innebär att de konsumentägda företagen inte kan konkurrera på lika villkor. KF vill i sammanhanget erinra om de ställningstaganden som 1976 års konsumentkongress gjorde i affärstidsfrågan. Konsumentkongressen uttalade bl. a. att samhället bör ”genom lagstiftning reglera öppethållandet så att det svarar mot konsumenternas behov. Konsumentkongressen kräver därför - att konsumenternas intresseorganisation verkar för en lagstiftning som förbjuder söndagsöppet. Drivmedelshandel och externa möbelvaruhus skall inte omfattas av lagen. Om lagen skulle medge söndagsöppet skall de konsumentägda företagen konkurrera på samma villkor som övrig handel.”

Om man skall ha en affärstidsreglering måste den vara total, hävdar Sveriges livsmedelshandlareförbund (SSLF):

SSLF har vid ett flertal tillfällen behandlat affärstidsfrågan. Sålunda har styrelsen flera gånger haft frågan uppe till behandling, likaså våra kretsorganisationer och slutligen vid förbundets kongress 1976. Kongressen 1976 antog ett uttalande som anger förbundets inställning i frågan. Kongressuttalandet återges här i sin helhet:

”Sveriges Livsmedelshandlareförbund, samlad till kongress Livs -76 i Falun, vill som sin enhälliga mening uttala, att skall lagstiftning med begränsning av butikernas öppethållande ifrågakomma kräver vi att densamma blir tolai och gällande alla företagstyper, såsom kioskhandel, bensinhandel m. fl. Avser utredningen att föreslå undantag och dispensgivning för dessa företagstyper så avvisar vi detta bestämt. Vår erfarenhet av denna form av lagstiftning innebär en direkt favorisering av vissa näringsidkare som vi finner helt förkastlig. Vi kräver respekt för hävdvunnen rätt om ”likhet inför lagen”. Vi i livsmedelsdetaljhandeln känner vårt ansvar inför de konsumentgrupper som av olika skäl måste få tillgång till inköp på olika tider och vi tror att varje butik och bransch är bäst skickad att anpassa butikernas öppethållande till det lokala konsumentbehovet.

Våra medlemmars nära kontakt med sina anställda gör att vi är förvissade om att arbetstidernas utläggning inte behöver utgöra några svårbemästrade problem.”

NU 1979/80:62

40 Av detta uttalande framgår att förbundet kan godtaga en lagstiftning som är total, exempelvis när det gäller söndagsöppethållande. Med total avser vi lika för alla näringsidkare och därmed konkurrensneutral.

5. Personal och arbetstider

Stockholms läns landstings regionplanekontor diskuterar frågan om fast contra tillfälligt anställd personal:

Kontoret kan förstå att ett affärstidssystem som i hög grad måste bygga på tillfälligt anställd personal medför problem för den fasta personalen, såväl arbetsmässigt som fackligt. Det kan uppstå svårigheter att fackligt ansluta extraanställd personal och att därmed förhindra tvivelaktiga eller olagliga arbetsförhållanden. Å andra sidan bör man inte bortse från de arbetstillfällen inom handel och varudistribution som genom det ökade öppethållandet erbjudits vissa sysselsättningssvaga grupper. Det kan gälla personer som är bundna till att arbeta i närheten av hemmet och som endast kan arbeta vissa tider, det kan särskilt gälla pensionärer som vill fortsätta att arbeta men i avtrappad tid och det kan också särskilt gälla ungdomar som inte minst i dagens läge behöver alla de tillfällen som kan ges till introduktion i arbetslivet.

Svenska kommunförbundet jämför butikspersonalens förhållanden med dem som gäller för servicepersonal i samhällelig tjänst:

Kommunerna svarar för huvudparten av den lokala samhälleliga servicen och måste se till att den service som är nödvändig fungerar på ett tillfredsställande sätt dygnet runt. Det gäller exempelvis vård, driftsäkerhet vid tekniska verk, brandförsvar och liknande. Men från invånarnas synpunkt är det även önskvärt att övrig kommunal service t. ex. kollektivtrafik finns tillgänglig på sådana tider då den efterfrågas. Samlingslokaler, fritidsanläggningar, simhallar, bibliotek och liknande måste också vara öppna på tider då invånarna har möjlighet att besöka dem. Under senare år har det inneburit ett alltmer flexibelt öppethållande vid sådana anläggningar.

Att samhället måste ställa upp med service på detta sätt innebär, att betydande personalgrupper fått sin arbetstid förlagd till tid som brukar betecknas som obekväm arbetstid. I sin tur innebär det, att det från kommunal synpunkt måste vara önskvärt att butikstiderna är flexibla för att passa även dessa personalgrupper.

Svenska transportarbetareförbundet pekar på den stora arbetsvolym som utförs på obekväm arbetstid av anställda vid bensinstationer, i kiosker osv.:

Den föreslagna affärstidsregleringen skulle enligt Börjesson m. m. ”innebära en avsevärd minskning av de handelsanställdas arbete på obekväma tider”. Emellertid berörs av dessa förslag enligt kommitténs redovisning enbart 4 000 personer (varav 1 000 ingår i en särskild söndagsstyrka). Samtidigt undantas från lagförslagen 6-7 000 bensinstationsanställda, 14 000 anställda i kiosker samt ett ospecificerat antal personer verksamma inom besläktad serviceverksamhet.

Det är således en förhållandevis liten del av anställda som skulle komma i åtnjutande av den föreslagna skyddslagstiftningen, vilket kontrasterar mot

NU 1979/80:62

kommitténs egen, gemensamma slutsats i avsnittet Affärstider och de anställda att ”de anställda i handeln till viss del får lov att acceptera arbete på obekväma tider” samt att ”en sådan anpassning till efterfrågan gäller för samtliga yrkeskategorier som är verksamma i serviceinriktade branscher, t. ex. för anställda inom transportväsendet”.

En affärstidsreglering har bara marginell påverkan på den totala omfattningen av arbetet på obekväm arbetstid, anser reservanterna från Konsum Stockholm i KF:s styrelse:

Inom kiosk- och bensinhandeln är ca 20 000 personer sysselsatta på söndagar. I varuhus och dagligvarubutiker arbetar 4 000 personer på söndagar, varav 1 000 särskilt anställda för arbete denna tid.

Det av KF:s styrelse förordade förslaget innebär att de 4 000 minskar till ca 1 500-2 000, vilket innebär att 2 000-2 500 anställda inom handeln skulle få sin arbetstid påverkad medan mer än 160 000 totalt söndagsarbetande ej påverkas och att detta skall vara tillräckligt motiv för att återinföra en lagstiftning om affärstider. Även övriga förslag till reglering, som avgivits inom kommittén, har en marginell påverkan av det totala antalet människor som arbetar under s. k. obekväm arbetstid - främst söndagsarbete.

Om öppethållandet på söndagar upphör kan de handelsanställda bli tvungna att i ökad utsträckning tjänstgöra på sen kvällstid, säger reservanterna i länsstyrelsen i Gävleborgs län, som också jämför de handelsanställdas och övriga serviceanställdas arbetsförhållanden:

Å andra sidan leder utredningsmaterialet även till antagandet att ett upphörande av söndagsförsäljningen kommer att medföra en förskjutning till ökad handel på sen kvällstid under vardagar. De ovan berörda nackdelarna, svårigheten att utnyttja fritid, kulturaktiviteter m. m., gör sig gällande även vid en utökad kvällshandel.

Till detta kommer att kioskhandeln med ca 20 000 söndagsarbetande - vilket skall jämföras med detaljhandelns ca 4 000 - inte berörs av den föreslagna regleringen. Man kan därför vänta sig att kioskhandeln kommer att öka söndagar. Stora grupper anställda, bl. a. sådana som är sysselsatta i företag inom Transportarbetarförbundets område, kommer att få söndagsarbeta i stället för de handelsanställda. Det är en svaghet i utredningens majoritetsförslag, som bl. a. är motiverat med hänsyn till de handelsanställdas möjligheter att utnyttja sin fritid, att effekten av förslaget på andra anställdas fritid inte beaktas. De serviceanställdas möjligheter till ett meningsfullt utnyttjande av sin fritid är något som bör behandlas som en övergripande fråga, som berör många serviceaktiviteter under kvällar, helgdagsaftnar och helgdagar.

Enligt SHIO finns det inte anledning att införa affärstidsreglering av hänsyn till de anställda:

För de anställda gäller att den helt övervägande delen valt att frivilligt arbeta under obekväma tider, bl. a. på grund av den höjda ersättningen. För många är det dessutom omöjligt att arbeta på andra tider varför dessa personer eljest skulle drabbas av arbetslöshet. Önskar de fackliga organisationerna begränsa öppethållandetiderna kan de träffa avtal om detta med företagen. Det allmänna skyddet mot otillbörligt utnyttjande av arbetskraft

NU 1979/80:62

regleras genom andra lagar, såsom arbetstidslagen och lagen om skydd för minderåriga.

En liknande uppfattning redovisar Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Å andra sidan visar undersökningar som affärstidsnämnden har genomfört att de handelsanställdas förhållanden då det gäller arbetstidens förläggning eller personalens sammansättning inte försämrats. Antalet arbetstillfällen har under försöksperioden ökat med 1 000. Det är osäkert om dessa arbetstillfällen skulle bestå om en reglering återinfördes. Det kan dessutom anföras att arbete på icke kontorstid är nödvändigt inom många andra servicesektorer. Förhandlingar om affärstiderna torde även kunna samordnas mellan de berörda arbetstagarorganisationerna.

6. Tillämpning av MBL

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att affärstiderna inte gärna kan regleras kollektivavtalsvägen:

De sex kommittéledamöter som förordar en reglering i särskild lag av affärstiderna är alla ense om att, även om kollektivavtal om butikernas öppethållande formellt och juridiskt sett kan träffas med stöd av medbestämmandelagens regler, affärstidsfrågan är av sådan karaktär att den svårligen låter sig regleras i kollektivavtal. LO delar denna uppfattning. En reglering i särskild lag av affärstiderna hindrar emellertid inte arbetsgivare och arbetstagare att genom förhandlingar söka nå lösningar på sådana frågeställningar och problem som inte direkt regleras i den särskilda lagen.

En ramlagstiftning om affärstiderna krävs för att MBL-förhandlingarna inte skall resultera i bristande konkurrenslikställighet, hävdar Handelsanställdas förbund:

Risken med att via MBL diskutera affärstiderna utan en ramlagstiftning är att våra fackliga enheter på de olika arbetsplatserna kan komma till olika lösningar som i sin tur kan leda till orättvist konkurrensförhållande. En ny affärstidslag, som solidariskt tar hänsyn till alla parter, är därför ett rimligt krav och den enda lösningen för framtiden.

KF anför liknande synpunkter:

KF anser inte att en avvägning mellan konsumenternas och de anställdas intressen kan åstadkommas med det regelsystem som medbestämmandelagen innefattar. Eftersom ett av grunddragen i medbestämmandelagen är att tillämpningen skall vara starkt förankrad till den lokala arbetsplatsen, kan kollektivavtalets effekter på öppethållandet bli mycket olika på skilda orter och med stora avvikelser mellan olika företag på samma ort. För konsumenterna skulle detta kunna innebära stora olikheter i serviceutbudet mellan olika bostadsorter. Vidare skulle konkurrensneutralitet inte heller komma att gälla mellan olika försäljningsställen i detaljhandeln eller mellan olika branscher, t. ex. kioskhandeln, bensinhandeln och detaljhandeln i övrigt.

KF finner att affärstidsfrågan är av en sådan karaktär att den svårligen låter sig regleras i kollektivavtal. Medbestämmandelagen såsom enda styrmedel

NU 1979/80:62

för avvägning av öppethållandet i olika kategorier av försäljningsställen torde enligt KF:s mening inte kunna fungera vare sig konkurrensneutralt eller konsumentanpassat. KF anser att en sådan avvägning bör åstadkommas genom en särskild affärstidslag.

LRF pekar särskilt på att både Handelsanställdas förbund och Transportarbetareförbundet organiserar personal i detaljhandelsledet:

Om kollektivavtal i enlighet med medbestämmandelagen träffas om affärstidens förläggning kan detta leda till bristande konkurrensneutralitet t. ex. mellan försäljning vid bensinmackar, där de anställda organiseras i transportarbetarförbundet, och andra butiker, där den fackliga organisationen är handelsanställdas förbund.

Konsumentverket ”avvisar att lagen om medbestämmande i arbetslivet används som instrument för en reglering av affärstiderna”.

Införandet av en tvingande affärstidsreglering undanröjer inte den risk för bristande konkurrensneutralitet som tillämpningen av MBL kan medföra, säger marknadsdomstolens ordförande:

Medbestämmandelagens regler innebär att bl. a. frågan om butikers öppethållande kan komma att regleras genom kollektivavtal med följd att konkurrensförutsättningarna mellan företag i detta hänseende kan bli olikartade. Även andra frågor såsom företags verksamhetsinriktning, marknadsföring, lagerhållning, finansiering och investeringar kan emellertid bli föremål för förhandlingar som kan resultera i kollektivavtal med växlande innehåll och således med bristande konkurrensneutralitet såsom följd. Därtill kommer att även för det fall en lagstadgad begränsning av butikernas öppethållande införs möjligheten kvarstår att inom de gränser lagen uppdrar för öppethållandet träffa kollektivavtal av innebörd att ytterligare inskränkning i öppethållandet görs med eventuell följd att konkurrensbetingelserna blir olikartade företagen sinsemellan vad gäller affärstiden. Risken för att bristande konkurrensneutralitet uppkommer på grund av avtal som kan komma att träffas i enlighet med medbestämmandelagens regler är således inte möjlig att undanröja genom införandet av en tvingande affärstidsreglering och utgör därför inte något motiv för en sådan reglering.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) föredrar MBL framför en affärstidslag som instrument för att reglera öppethållandet:

Utredningen har diskuterat konkurrensneutraliteten i anslutning till resonemang rörande medbestämmandelagen. Det anförs härvid att eventuella kollektivavtal angående butikernas öppethållande tecknade med stöd av medbestämmandelagens regler inte skulle komma att verka konkurrensneutralt. Som utredningen själv framhållit är emellertid den eventuella bristande konkurrensneutraliteten i dessa fall inte specifik för kollektivavtalsreglerade affärstider utan rör samtliga de frågor som är eller kan komma att bli reglerade i kollektivavtal. Det kan här tilläggas att medbestämmandelagen ger företagare och anställda möjligheter att själva påverka öppethållandetiderna. En affärstidslag skulle däremot, genom att generellt förbjuda vissa typer av butiker att ha t. ex. söndagsöppet, utgöra en betydande diskriminering som nämnda intressenter inte kan påverka. En sådan lagstiftning ansluter dåligt till konkurrenslagstiftningen som syftar till en konkurrens mellan olika företag baserad på lika villkor för alla.

NU 1979/80:62

44 Näröppet AB framför tanken på en lagstadgad definition av ”normal affärstid” som norm i MBL-förhandlingar:

Avslutningsvis vill vi förorda det förslag om fortsatt frihet som fyra ledamöter givit. Det är konkurrensneutralt och lätt att administrera. Möjligtvis borde det kompletteras med en definition av ”normal affärstid” såsom vägledning och norm i medbestämmandeförhandlingar för att på så sätt ge skydd åt övriga intressenter.

7. Trafikbutiker

Konsumentverket betraktar bensinstationernas livsmedelsförsäljning som ett problem för glesbygdshandeln:

Vid kontakter med glesbygdshandeln har dock inte framkommit uppgifter som tyder på att kvälls- och söndagsöppna butiker på ett avgörande sätt skulle ha bidragit till den låga köptroheten. Däremot synes utvidgningen av bensinstationernas sortiment till att även innefatta livsmedel lokalt uppfattas som ett stort och växande problem.

Petroleumhandelns riksförbund framställer däremot dagligvaruhandeln vid bensinstationer som någonting positivt för glesbygdsbefolkningen:

De ökade omkostnaderna har tvingat fram en markant rationalisering av bensindetaljhandeln under de senaste 10 åren. Detta har kunnat ske efter två linjer. För det första nedläggning av mindre enheter. Under de senaste 10 åren har 4 044 försäljningsställen nedlagts. Härigenom har den genomsnittliga volymen per enhet ökat. För det andra genom att öka omsättningen på såväl drivmedel som varor i butiken. Genom att hålla öppet på obekväm arbetstid harvi kunnat lämna kunderna den service de efterfrågat och kunnat försälja de dagligvaror som ävenledes efterfrågats. Skulle en ny affärstidslag återinföras och bensinstationerna inte få rätt att fritt sälja de varor som konsumenterna har intresse av, skulle detta innebära en mycket kraftig inskränkning av öppethållningstiderna för Sveriges bilister och ekonomisk katastrof för många innehavare med nedläggning av stationerna som följd. Därvid skulle arbetslöshet uppstå för stationspersonalen som är organiserad i Svenska Transportarbetareförbundet.

Det står alldeles klart att befolkningen i glesbygderna alldeles speciellt skulle drabbas av en sådan utveckling. Förbundet vill påstå, att just bensinstationerna ger glesbygdskonsumenterna en möjlighet att handla dagligvaror, en möjlighet som fråntagits dem genom den omfattande nedläggningen av dagligvarubutikerna inom den sektorn.

Svenska petroleuminstitutet framför liknande synpunkter (b/s=bensinstation): För

de flesta b/s-innehavare har livsmedel visat sig vara den mest lämpliga kompletteringsvaran för att få bättre lönsamhet. Även sport- och fritidsartiklar har visat sig vara lämpliga artiklar att sälja på b/s. Om b/s-innehavarnas sidoinkomster minskar till följd av inskränkta försäljningstider för visst sortiment måste marginaler på bensin och oljor öka med ökade konsumentpriser som följd. En annan tänkbar effekt av inskränkta försäljningstider för visst sortiment är att b/s-innehavarna av ekonomiska skäl iakttager samma försäljningstider för bensin. I vissa fall kan t. o. m. b/s tvingas läggas ned.

NU 1979/80:62

45 Dessa konsekvenser är samtliga mycket negativa för konsumenten. När det gäller en bedömning av möjligheterna att fortsätta att driva b/s i glesbygd, kan alternativet i många fall bli att b/s måste nedläggas, om man beskäres på möjligheterna att få fram andra försäljningsunderlag än enbart motorbränslen och service till bilismen.

Aven Transportarbetareförbundet betecknar det som angeläget att bensinstationerna får fortsatta möjligheter att sälja dagligvaror. I detta sammanhang berör förbundet arbetstids- och löneförhållandena för bensinstationernas personal. Förbundet anför:

Kommittén behandlar i avsnittet Affärstiderna och företagen de företagsekonomiska sammanhangen som medfört att bensinstationer, för att hävda sig, i ökande utsträckning börjat sälja livsmedel och dagligvaror. Förbundet ansluter sig till kommitténs bedömningar och vill dessutom särskilt framhålla att en affärstidsreglering innebärande att vissa varor enbart får säljas under en begränsad del av bensinstationers öppethållandetider skulle medföra att ett icke obetydligt antal bensinstationer sannolikt skulle komma att läggas ned på grund av bristande lönsamhet. Praktiska svårigheter i mindre försäljningslokaler av bensinstationers beskaffenhet att avgränsa vissa varor som enbart får säljas under en starkt begränsad del av öppethållandetiden skulle få diskriminerande verkan av typen "fysiska handelshinder” och medföra att dessa varor troligen helt fick utgå ur sortimentet.

Någon påtaglig skillnad i öppethållandetider mellan bensinstationer med och utan livsmedelsförsäljning kan inte konstateras.

Vissa av de kommittéledamöter som förordar en affärstidsreglering (Börjesson m. m.) uppger som huvudmotiv att åstadkomma en minskning av de handelsanställdas arbete på obekväma tider. För de anställda på bensinstationer är emellertid arbetet på obekväma tider förbundet med arbetets natur och i stor utsträckning en förutsättning för deras möjligheter att utöva sitt yrke, vilket förhållande accepteras av de anställda och deras fackliga organisation. Detta illustreras bl. a. av att lönesystemet anpassats till rådande förutsättningar. Affärstidskommittén framhåller i avsnittet Affärstiderna och prisutvecklingen att "lönetilläggen för tjänstgöring på obekväm tid är lägre i bensinstationshandeln än i övrig handel”. Kommittén har dock inte uppmärksammat att inom bensinstationshandeln arbete på obekväm tid i mycket stor utsträckning betraktas som ordinarie tjänstgöring och därför ersättning för obekväm tid i stor utsträckning inbakats i den ordinarie lönen. Det kan tilläggas att den totala lönenivån (inkluderande samtliga lönetillägg) inom bensinstationshandeln är högre än inom den övriga handeln.

Ett förbud mot försäljning av vissa varuslag utanför föreskrivna tider kan av dessa skäl enligt förbundets uppfattning på intet sätt minska förekomsten av obekväma arbetstider inom bensinstationshandeln. Däremot skulle av de företagsekonomiska skäl som anförts ett sådant förbud i icke oväsentlig utsträckning äventyra de anställdas sysselsättnings- och utkomstmöjligheter.

8. Kiosker

Enligt Pressbyråföretagen är det svårt att dra en gräns mellan kiosker och servicebutiker:

NU 1979/80:62

46 Kompletteringshandel med framtidsanpassad närservice förekommer f. n. huvudsakligen i två former: kiosker och servicebutiker. Gränsdragningen mellan dessa båda typer av försäljningsställen är dock inte helt klar. Med hänsyn härtill är det enligt vår bestämda uppfattning av stor betydelse att, vid en eventuell affärstidsreglering, definitionen av ett fritt sortiment inte kopplas till någon speciell typ av försäljningsställe (t. ex. affärslokal med försäljning genom lucka) eller till exempelvis antalet anställda.

Nackdelar i samband med en överflyttning av handel från butiker till kiosker tas upp av reservanterna i länsstyrelsen i Gävleborgs län:

När det gäller definitionen av kioskhandeln är det risk att den i sin praktiska utformning kommer att leda till ökade krav på övervakning av sortiment, lokaler och försäljningsytor. Ombyggnad av större försäljningslokaler till att också omfatta en ”kioskavdelning” nära entredörren, kommer att innebära ombyggnadskostnader för försäljning och lager. Dessa ökade kostnader kommer självfallet att krävas ut av kunderna, som på ett eller annat sätt får betala med högre priser.

9. Det fria sortimentet

KF avvisar tanken på en reglering baserad på försäljningsställenas sortiment:

En affärstidsreglering som innefattar ett begränsat frilistat sortiment som styrmedel synes enligt KF:s åsikt vara den regleringsform som för företag och personal är den mest svårhanterliga och för konsumenterna den minst flexibla och svåraste att acceptera.

Svenska petroleuminstitutet berör de svårigheter som kan uppkomma vid försäljningsställen där man under en del av öppethållandetiden inte får sälja hela sitt sortiment:

Den svenska petroleumbranschen har på b/s personal, som måste tjänstgöra under obekväm arbetstid för att sälja motorbränslen och övriga för trafiken nödvändiga varor. Om en ny affärstidslag införes, blir det svårt för branschen att förklara för sina kunder, varför personalen finns där men vägrar sälja vissa varor. Med hänsyn till b/s utformning torde det vidare medföra stora svårigheter att avgränsa "tillåtna" varor från "förbjudna” varor under ”icke affärstid”.

Flera remissinstanser kritiserar de förslag till fritt sortiment som finns i kommittébetänkandet.

NO anför följande:

Det nu tilltänkta fria sortimentet — synes liksom tidigare vara sammansatt så att det ansluter till det s. k. kiosksortimentet snarare än att vara väsentliga varor från konsumentsynpunkt. Mjölkprodukter och andra väsentliga matvaror skall inte få säljas medan t. ex. snacks, konfektyrer och tobaksvaror skall kunna utbjudas utan några restriktioner. Konsumenterna kommer alltså att på nytt bli hänvisade till ett begränsat sortiment som skulle få lov att säljas i en distributionskanal som på grund av högt kostnadsläge måste ta ut högre priser än övrig dagligvaruhandel.

NU 1979/80:62

47 En liknande uppfattning har konsumentverket:

Från konsumentpolitiska utgångspunkter kan ej accepteras att försäljningen av dyra och näringsmässigt undermåliga produkter som bakelser, snacks, läsk, konfektyr och liknande skall stödjas av statsmakterna genom undantagsbestämmelser samtidigt som man begränsar möjligheten att köpa viktiga livsmedel såsom kött, grönsaker, bröd och mejeriprodukter.

Från handelns sida yttrar Distributions AB DAG AB:

De preciserade undantagen är dock intressanta i den meningen att de bör antyda den samhälleliga prioriteringen av vad som kan betraktas som oundgängligt veckans alla dagar för konsumenterna.

I den förteckningen återfinns - förutom självklarheter som t. ex. apoteksvaror, tryckta skrifter och drivmedel - tobaksvaror, blommor, bildkonst, konsthantverk samt i en särskild kommentar till lagförslagen service såsom fotografering, frisering och fotvård.

Dessutom har man framlagt förslag på s. k. frilistor av varierande omfattning med konfektyrer, snacks, kemtekniska varor, ballonger och souvenirer som exempel på sådant som "allmänheten särskilt efterfrågar” även utanför ordinarie butikstid.

Alldeles bortsett från att undantag med generell giltighet är snart sagt omöjliga att göra, speglar knappast förteckningen den prioritering som den enskilda konsumenten har anledning att göra. De mest högfrekventa artiklarna i genomsnittshushållet som mjölk, smör, ost. kött och charkvaror saknas! Varför?

Något sådant resonemang förs över huvud taget inte av förslagsställarna, vilket onekligen hade varit motiverat. Sanningen tycks vara den, att man okritiskt föreslår samma regleringstillämpning som gällde före 1972 utan att pröva om undantagen verkligen är motiverade.

Petroleumhandelns riksförbund yttrar i detta ämne:

Förbundet vill mycket starkt reagera mot denna "hoprafsade" sortimentsförteckning. Det är lätt att få uppfattningen att berörda lagförespråkare följt minsta motståndets lag och med utgångspunkt från den gamla förteckningen satt ihop en ny. Det är svårt att se, att några objektiva kriterier legat till grund för bedömningen. Varför skall man få sälja snacks, jordnötter, konfektyrer och vykort men inte mjölk eller barnmat? Skulle trots allt en ny affärstidslag införas hemställer Förbundet, att få diskutera omfattningen av och innehållet i berörda varusortiment.

I flera fall berör man de konkurrensstörningar som ett system med ett särskilt fritt sortiment medför.

KF menar att en reglering som undantar ett visst specificerat sortiment innebär att det uppstår negativa effekter med hänsyn till konkurrensneutraliteten.

SHIO anför:

Dessutom föreslås vissa speciella varor böra undantas från en affärstidsreglering enligt en frilista. Detta skulle innebära att producenter och distributörer av dessa varor fick en konkurrensmässig fördel. Anmärkningsvärt inom parentes kan noteras, att enligt denna lista honung skulle få säljas fritt men ej marmelad. Sådana skönsmässiga bedömningar saknar all rim och reson.

NU 1979/80:62

48 Även ICA-förbundet talar om en oförmånlig inverkan på konkurrensförhållandena: Gemensamt

för dem som vill återinföra en butiksstängningslag är att de just arbetar med en s. k. frilista som innehåller en förteckning över varor vilka får säljas fritt. Eller omvänt, de varor som frilistan inte upptar får säljas endast när butikerna enligt lag får hållas öppna. Detta innebär just en sådan snedvridning av konkurrensen, som vi inte kan acceptera.

LRF tar upp flera av de nämnda aspekterna:

De tidigare erfarenheterna av att ha ett särskilt varusortiment som undantas från reglering var inte positiva. Mot en sådan avgränsning kan anföras att det måste innebära betydande svårigheter för butikerna med hänsyn till bl. a. butikens utformning, att indela varusortimentet med avseende på varor som får säljas före och efter en viss tidpunkt. Det kan - förutom att det framstår som ologiskt - väntas leda till högre kostnader för konsumenterna genom att de i ökad utsträckning blir hänvisade till kiosker. Mot sådana system talar att det finns risk för att konkurrensen snedvrids.

Pressbyråföretagen betonar det fria sortimentets betydelse för tidningsspridningen: Det

är enligt vår mening vidare uppenbart att vissa varor är svåra eller omöjliga att inköpa under endast ”normal” affärstid. Till de varor som är omöjliga att inhandla endast under "normal" affärstid hör utan tvive) dagstidningar. Dagstidningar är en utpräglad färskvara; det är omöjligt att exempelvis köpa söndagstidningen på lördagen. Statsmakterna har i olika sammanhang givit uttryck för vikten av att tidningsspridning på olika sätt underlättas. Lösnummerförsäljning av tidningar i olika försäljningsställen spelar därvid en väsentlig roll. Vid en tidningsutgivning under söndagar är tillgång till tidningar i ett tillräckligt antal försäljningsställen ett villkor. För en kategori dagstidningar - kvällstidningarna - är tillfredsställande möjligheter till försäljning under icke ”normal” tid på vardagar samt söndagar av största betydelse för utgivningen av dessa tidningar.

Av det ovan anförda följer att om statsmakterna önskar en ny affärstidsreglering och om statsmakterna vill möjliggöra en morgon- och kvällstidningsutgivning under veckans alla dagar, så erfordras ett större antal försäljningsställen, som tillåts ha öppet även under icke ”normal” affärstid. I detta sammanhang vill vi understryka att försäljning av endast tidningar inte är ekonomiskt möjlig för svensk detaljhandel. Ytterligare varor i försäljningsställena är således nödvändiga för att möjliggöra tidningsförsäljning. Det är därför en huvuduppgift att ange vilka ytterligare varor som tillsammans med tidningar bör kunna saluföras även under icke ”normal” affärstid. Sådana varor, som konsumenterna erfarenhetsmässigt visat sig ha svårt att planera inköp av - eller inte har möjlighet att inköpa under tider då detaljhandelsförsäljning normalt tillåts- bör få säljas under ”icke-affärstid”. En i huvudsak lämplig precisering av ett dylikt "fritt” sortiment görs enligt vår bedömning av ledamöterna Börjesson, Gradin m. fl. Vi anser dock att deras sortimentslista bör kompletteras med ytterligare varugrupper, exempelvis mejerivaror. Dessutom vill vi framhålla vikten av att sortimentslistan ständigt hålls aktuell med hänsyn till nya produkter och ändrade inköpsvanor.

I detta sammanhang kan det enligt vår uppfattning finnas skäl att påminna

NU 1979/80:62

om den dynamiska utvecklingen inom detaljhandeln, med en fortlöpande spridning av varor till nya typer av försäljningsställen. Exempelvis kan nämnas att sortimentet i Pressbyråns försäljningsställen förändrats och utvidgats väsentligt under den senaste 10-årsperioden. Detta har varit nödvändigt för att över huvud taget möjliggöra fortsatt drift av bolagets försäljningsställen. Även i framtiden är en utveckling av sortimentet nödvändig för att trygga driften av försäljningsställen av den typ Pressbyrån representerar.

Riksförbundet Kiosk & gatukök kritiserar särskilt kommittéledamoten Bengt Sundewalls förslag om ett mycket begränsat fritt sortiment:

Enligt förbundets uppfattning kan Sundewall inte vara omedveten om att den frilista han presenterar är helt oacceptabel och medför stopp för all handel på söndagar inberäknat då också tidningar och tidskrifter. Det medför dessutom snabb nedläggning av ca 5 000 kiosker och 500 servicebutiker, vilka samtliga är helt beroende av öppethållande på söndagar. Det redovisade fria sortimentet ger inte kostnadstäckning för någon butiksform samtidigt som det utestänger stora konsumentgrupper som har behov av inköp på icke normala tider av kompletteringsvaror.

10. Service i turistområden

Husmodersförbundet Hem och samhälle understryker de krav på öppethållande som följer med turistverksamheten:

Förbundet vill även framföra de synpunkter, som redovisats av föreningar belägna i utpräglade turistområden (Dalarna, Västkusten m. fl.). Dessa föreningar menar att turistverksamheten är av så vital betydelse för dessa orter, att man vill tillfredsställa de behov, som turisterna har att ha möjlighet att göra sina inköp på udda tider. Man pekar bl. a. på bilturismen.

Reservanterna i länsstyrelsen i Kalmar län har i detta sammanhang ett speciellt krav, för den händelse rätten till söndagsöppethållande inskränks: Kalmar

län är emellertid ett turistlän. Båt- och campingturismen är omfattande. För att tillfredsställa turist- och friluftsfolkets krav på god service bör därför sommartid finnas möjlighet till söndagsöppethållande.

I två av utredningens fyra förslag föreslås ett begränsat antal öppethållandesöndagar. Med hänvisning till vad som ovan sagts beträffande turismen anser länsstyrelsen att antalet nämnda söndagar ej är tillräckligt utan bör utökas att gälla 15 juni-15 augusti samt någon söndag före jul.

Stockholms läns landstings regionplanekontor berör skärgårdsbutikernas behov av att kunna anpassa öppethållandet efter turismens krav:

Som framgår undantar förslagsställarna till särskild affärstidslag vissa försäljningsställen från lagens tillämpning. Listorna är rätt långa vare sig det gäller butikskategorier eller varuslag. Kontoret skulle kunna förlänga listan med skärgårdsbutiker, som ofta drivs som familjeföretag och med ett öppethållande anpassat med erfarenhet om kundfrekvens. Skärgårdsbutikernas möjlighet att överleva skulle försämras om inte turistsäsongens stora andel av årsförsäljningen kunde upprätthållas. I serviceplan för skärgården i

NU 1979/80:62

50 Norrtälje anges t. ex. att butikernas omsättning under februari i genomsnitt var 42 700 kr/butik, medan genomsnittet under juli var 370 000 kr/butik. Det kan antas att en del av turistsäsongens omsättning är förlagd till sådana öppettider som föreslås förbjudas.

Oljekonsumenternas förbund ek. för. (OK) poängterar likaledes semesterfirarnas servicebehov:

För OK:s del och sannolikt för hela bensinhandeln blir de troliga konsekvenserna av en tids- och sortimentsreglering enligt ledamöterna Börjesson, Gradin, Granlund och Sandell att ett flertal försäljningsställen måste nedläggas. Detta kommer då i första hand att gälla glesbygd samt mindre och medelstora tätorter. Särskilt orter av typen turistorter med en kort men mycket intensiv försäljningsperiod där man i stor utsträckning har långt öppethållande kommer att få vidkännas serviceförsämring genom nedläggningar. Den utökade fritid som bl. a. femveckorssemestern kommer att ge innebär snarast krav på en utökad service på många orter. Detta kan genom en ny affärstidslag bli svårt att åstadkomma och en ny affärstidslag kommer då att motverka de strävanden som tagit sig uttryck i en ändrad semesterlag.

11. Kontroll, byråkrati

KF åberopar 1970 års affärstidskommittés synpunkter på svårigheter att övervaka tillämpningen av sortimentsbegränsning vid försäljning utanför normal affärstid:

Härtill kommer att erfarenheterna av 1967 års affärstidslag visade på betydande svårigheter vad gäller övervakning av att försäljning, som sker utanför normal affärstid, begränsas till det tillåtna sortimentet. 1970 års affärstidskommitté konstaterade i sitt betänkande att en sådan övervakningsuppgift, ”torde vara i det närmaste omöjlig att sköta på ett tillfredsställande sätt även med en oproportionerligt stor arbetsinsats från polisens sida”. Enligt kommittén hade det framkommit uppgifter som tydde på att reglerna om det fria sortimentet systematiskt överträddes på vissa håll. Kommittén ansåg det troligt att bristen på effektiv kontroll hade lett till minskad respekt för lagen på dessa platser.

Även reservanterna från Konsum Stockholm betonar kontrollsvårigheterna: Det

har därtill visat sig synnerligen svårt att övervaka efterlevnaden av sådana bestämmelser. Det är därför tveksamt även med hänsyn till konkurrensneutraliteten. De mest konkurrensneutrala systemen är att antingen bibehålla nuvarande fria tillstånd eller att totalförbjuda söndagshandeln.

Stockholms läns landstings regionplanekontor tar upp problem rörande kontroll och snedvridningseffekter vid olika typer av reglering:

Kontoret konstaterar att en affärstidslag måste förenas med undantag för vissa butiker och vissa varor. Men samtidigt får kontoret konstatera att kontrollen av en sådan affärstidslag måste bli mycket besvärlig. Till att börja med kan det vara svårt, att på rätt sätt definiera blandade butiker. I praktiken

NU 1979/80:62

kan det också vara svårt att avgränsa försäljningstillåtna varor. Butikernas

sortiment kan efterhand förändras. Restriktioner för detaljhandelns

öppethållande och sortiment skulle kunna leda till försvårad anpassning av detaljhandelns lokalisering, förhindra utvecklingen av nya former för varudistribution samt konservera nuvarande branschstruktur till förfång för billigare och/eller bekvämare distributionsformer för konsumenterna.

NO uttalar farhågor för byråkrati vid en affärstidsreglering:

Vid bedömningen av en eventuell framtida reglering av affärstiderna måste enligt NO:s uppfattning också beaktas den byråkrati som en reglering leder till hos såväl myndigheter som företag. Enigheten torde vidare vara stor om att tidigare affärstidsreglering ledde till rättsosäkerhet och diskriminerande beslut. Svårigheterna att reglera affärstiderna belyses också av att de av utredningens ledamöter som förordat någon form av affärstidsreglering ej kunnat enas utan framlagt tre olika förslag. Samtliga tre förslag innefattar någon form av myndighetsprövning av tillämpning av affärstidsreglering. Svårigheterna att avgränsa ett sortiment som skulle vara undantaget från affärstidsreglering belyses också i de tre förslagen.

Sveriges livsmedelshandlareförbund anser att byråkrati och andra problem i samband med en affärstidsreglering har förbisetts vid de opinionsundersökningar i affärstidsfrågor som har gjorts bland köpmännen:

De undersökningar som redovisat köpmännens inställning i denna fråga har haft för mycket av styrning och ledande frågor för att kunna ge en rättvisande bild av de reella förhållanden som inträffar med en förnyad affärstidslag med dess detaljerade bestämmelser, undantag och dispenser. Detta som alternativ till frihet har aldrig i detalj redovisats eller kunnat fångas in i de undersökningar som gjorts. Skulle all den byråkrati och detaljreglering som en lag medför kunnat fångas upp i de undersökningar som gjorts skulle säkerligen de tillfrågade anslutit sig till frihet och fri konkurrens.

12. Behov av ytterligare utredning

LRF - som kan tänka sig en affärstidsreglering under en begränsad försöksperiod - anför:

När det gäller i vilken form viss varuservice bör undantas från regleringen anser LRF att ett ställningstagande inte är möjligt utifrån det underlag som utredningen redovisar. Frågan bör göras till föremål för ytterligare undersökning. LRF vill betona att lösningen måste tillgodose kravet på konkurrensneutralitet.

Enligt reservanterna i länsstyrelsen i Gävleborgs län finns inte tillräckligt underlag för beslut om en affärstidslag:

Om lagstiftning tillgripes bör dess praktiska konsekvenser på priser, övervakning, andra gruppers sysselsättningsförhållanden osv. först vara bättre klarlagda. Likaså bör lagstiftningen omfatta så stor del som möjligt av likartade serviceområden.

NU 1979/80:62

52 Innehållsförteckning

Ärendet 1

Tidigare affärstidsreglering 1

Beslut är 1971 om fria affärstider 2

Affärstidsnämnden 3

Behandlingen åren 1973-1977 av motioner om affärstidsreglering . . 3

1975 års affärstidskommitté

Uppdrag och betänkande 4

Affärstidskommitténs sammanfattning av sitt betänkande 4

Ytterligare om kommitténs slutsatser och förslag 5

Remissyttranden över 1975 års affärstidskommittés betänkande .... 7

Ställningstaganden av regeringen

Regeringsbeslut i december 1978

Propositionen 1978/79:111 8

Regeringsförklaringen i oktober 1979 8

Motionerna

Yrkanden 9

Motivering 9

Utskottet

Bakgrund och föreliggande förslag 11

Allmän bedömning 13

Vissa praktiska problem 14

Hemställan 17

Reservation (s) 17

Bilagor

1. Affärstiderna (inom handelsdepartementet upprättad promemoria) 19

2. Förteckning över varor som enligt vissa ledamöter i 1975 års affärstidskommitté bör få säljas utan begränsningar i en särskild affärstidslag 34

3. Kompletterande sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1977:22) Affärstiderna 36

GOTAB Stockholm 1980