Om kooperationen och den marknadsrättsliga lagstiftningen
Näringsutskottets betänkande 1987/88:2
om kooperationen och den marknadsrättsliga lagstiftningen
Ärendet
I motion 1986/87:N391 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna att överväganden bör göras så att medlemmarnas inflytande i kooperativa organ stärks,
2. som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder bör vidtas för att stärka kooperationens särart i ekonomiska angelägenheter.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att frågor om en särställning för kooperationen i marknadsrättsligt hänseende bereds inom regeringskansliet på grundval av förslag från 1986 års folkrörelseutredning. I en reservation (m, fp) redovisas ett annat motiv för avslag på motionen, nämligen det allmänna intresset av en effektiv konkurrens.
Motionen
En kooperativ organisation som bedriver företagsliknande verksamhet är inte näringsidkare i traditionell mening, sägs det i motionen. Det kooperativa företaget måste i stället betraktas som en del i en folkrörelse vars verksamhet baseras på samverkan för att tjäna medlemsintresset. Associationsformen ekonomisk förening har både ett ideellt och ett affärsmässigt innehåll och skiljer sig därigenom från aktiebolagsformen som till främsta syfte har att ge avkastning på insatt kapital, menar motionärerna.
Det kooperativa företaget som bedriver medlemsbaserad näringsverksamhet har föga uppmärksammats av lagstiftaren, anförs det vidare. Lagen om ekonomiska föreningar handlar närmast om bildande av och beslutsfattande inom kooperativa föreningar. I övrigt utgår lagstiftningen från den liberala marknadsekonomins begreppsvärld och konkurrensteori. Det ekonomiska alternativ som kooperationen i växande grad utgör har inte givits någon särbehandling. Myndigheter och specialdomstolar har i avsaknad därav påverkats att dra privata och kooperativa företagslösningar över en kam. Som exempel anförs att näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket och länsrätterna m.fl. betecknar kooperationen som näringsidkare gentemot sina medlemmar, vilka kallas konsumenter eller kunder, trots att medlemmarna i själva verket är ägare till organisationen.
NU
1987/88:2
1 Riksdagen 1987/88.17sami. Nr 2
Motionärerna vänder sig mot synsättet att en kooperativ organisation kan utgöra en konkurrensbegränsande faktor. Inom kooperationen är det medlemmarna som fattar besluten och tar ansvaret för sina beslut. Grunderna för dessa beslut är fastlagda i stadgarna eller i riktlinjer som har antagits av organisationens parlamentariska organ. Sättet att fatta beslut och beslutens räckvidd står dessutom i överensstämmelse med gällande lagstiftning, anförs det. Riksdagen har till kooperationen överlämnat en stor del av välfärdsfördelningen, t.ex. bostadsbyggande, och kooperationens beslut fattas i enlighet med demokratiska ramar som accepteras av de politiska instanserna. Motionärerna anser att av kooperationen fattade beslut, så länge dessa håller sig inom tillåtliga ramar, borde kunna upphävas endast av medlemmarnas demokratiska organ.
Uppgifter i anslutning till motionen Kooperationsutredningen
År 1977 tillkallades en kommitté - kooperationsutredningen - med uppdrag att utreda frågan om kooperationen och dess roll i samhället. Utredningen arbetade i sju år och avgav en rad betänkanden. I sitt huvudbetänkande (SOU 1981:60) Kooperationen i samhället berörde utredningen på ett principiellt plan den fråga som tas upp i den aktuella motionen, dvs. konflikten mellan kooperationens samverkansideologi och ett marknadsrättsligt regelsystem som tar sikte på att främja konkurrens mellan näringsidkare i konsumentkollektivets intresse.
I betänkandet (s. 31) påpekades bl.a. att kooperationen bygger på samarbete och samverkan mellan enskilda individer för att främja medlemmarnas hushållning men också mellan enskilda kooperativa föreningar för att lösa gemensamma problem. Denna samverkan grundas på frivilliga åtaganden. Inom kooperationen är föreningarna inte inordnade i koncerner, utan de är självständiga företag som har bildat förbund för vissa gemensamma uppgifter. I vissa näringspolitiska sammanhang, särskilt när det gäller lantbrukskooperationens uppbyggnad under 1930-talet och senare, hade denna föreningssamverkan uppmuntrats och stötts från samhällets sida. I vissa fall, anfördes det, hade emellertid kooperativ samverkan tolkats negativt av de konkurrensfrämjande myndigheterna. Därav drogs i betänkandet slutsatsen att det rådde ”viss osäkerhet om den samhälleliga värderingen av den kooperativa samverkansideologins praktiska yttringar”.
I ett avsnitt om kooperationens egen syn på sin samhällsroll anfördes (s. 36 f.) att marknads- och konkurrensekonomins positiva effekter och egenskaper i princip accepterades av såväl konsument- som lantbrukskooperationen. Inom båda riktningarna fanns det emellertid övergripande mål av ekonomisk, social och demokratisk natur som inte, eller endast delvis, tillgodosågs genom en marknadsekonomi av gängse slag. Dessa mål hade föranlett kooperationen att utveckla vissa samverkanseffekter eller kooperativa effekter för att tillgodose konsumenternas och lantbruksproducenternas intressen. I flertalet fall hade detta kunnat ske utan erinran från berörda samhällsorgan.
NU 1987/88:2
2 I betänkandet fördes vidare en diskussion om kooperationens näringspolitiska betydelse. Enligt utredningens uppfattning var det inte primärt kooperationens stora omfattning inom vissa sektorer - främst detaljhandel, försäkringsverksamhet, livsmedelsindustri och boendet - som gjorde den betydelsefull. Den största betydelsen låg i stället i verksamhetens integrerade struktur och de effekter av olika slag som denna gav. Härefter anfördes (s. 43
f):
I regel torde effekterna av integrationen på resurshållning, produktutveckling, priskonkurrens och distributionsekonomi vara positiva. I undantagsfall kan dock effekterna, särskilt på konkurrensområdet, vara sådana att integrationen kan ifrågasättas. Bedömningen av detta åvilar olika samhällsorgan. Det är angeläget att denna sker mot bakgrund av kooperationens mål och särart och inte utifrån formella grunder som medför diskriminering av det kooperativa samarbetet.
Som en sammanfattande slutsats anfördes i betänkandet följande (s. 45):
Samhället skapar ramar och förutsättningar för näringslivets verksamhet. Genom restriktioner och förmåner söker samhället få företagen att anpassa sig till de övergripande värderingarna. Dessa restriktioner och förmåner är av naturliga skäl utformade med hänsyn till den dominerande delen av näringslivet, nämligen den privata, som i huvudsak drivs i bolagsform. Även för åtgärder berörande annan form av ekonomisk verksamhet, exempelvis kooperation, har mönster hämtats från bolagssektorn.
Ett erkännande av den kooperativa formen för ekonomisk verksamhet som ett med den privata och offentliga formen jämställt alternativ bör innebära att samhällets regler för kooperativ verksamhet bör bygga på självhjälp och samverkan i demokratiska former i stället för kapitalassociation och marknadsekonomi. Associationsrätten, den ekonomiska lagstiftningen och övriga institutionella förhållanden som reglerar den kooperativa verksamheten bör därför anpassas till dessa krav.
Med hänsyn till syftet med den kooperativa verksamheten samt dess form, vilka i flera avseenden skiljer sig från det privata företagets, torde undantagsoch/eller specialregler erfordras i betydande utsträckning för att tillgodose det kooperativa företagets möjligheter till självförverkligande. Hänsyn till kooperationens egna förutsättningar skall givetvis inte innebära att övergripande samhälleliga mål underordnas kooperationen. Och speciella villkor för kooperationen bör heller inte innebära att kooperationen gynnas eller missgynnas jämförd med annan verksamhet. Även om verksamheten alltså inte kan ske på samma villkor kan villkoren vara likvärdiga.
På grundval av kooperationsutredningens betänkande lade regeringen i proposition 1983/84:84 fram vissa förslag om kooperationens kapitalförsörjning m.m. Där redovisades en allmänt positiv inställning till kooperationen. I ett inledande avsnitt av propositionen berördes frågan om kooperationens möjliga konkurrensbegränsande effekter helt kort. Föredragande statsrådet - industriminister Thage G Peterson - anförde följande (s. 37):
Det är emellertid uppenbart att kooperationens starka utveckling också kan medföra risker på vissa områden. Detta gäller särskilt områden där marknadsdominansen är framträdande. I detta hänseende gäller för kooperationen liksom för näringslivet i övrigt konkurrenslagstiftning och annan ekonomisk lagstiftning. Därutöver finns det såvitt rör kooperationen anled -
NU 1987/88:2
1* Riksdagen 1987188.17sami Nr2
ning att förutsätta att medlemmarnas krav och intressen utgör en tillkommande korrektionsfaktor.
I propositionen berördes inte direkt kooperationsutredningens tankar om marknadsrättsliga undantags- eller specialregler för att tillgodose kooperationens behov. Allmänt anfördes dock (s. 38 f.) att samhällets uppgift borde vara att skapa sådana villkor för kooperativ verksamhet att denna blir ett reellt alternativ. De kooperativa föreningarna borde så långt möjligt ges i jämförelse med andra företagsformer likvärdiga möjligheter. Riksdagen anslöt sig härtill (NU 1983/84:24).
Kooperationsutredningen fick genom tilläggsdirektiv år 1981 i uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Denna del av uppdraget redovisades i betänkandet (SOU 1984:9) Kooperativa föreningar, som innehöll bl.a. vissa förslag om en modernisering och förenkling av den dåvarande lagen om ekonomiska föreningar. Av intresse i det här aktuella sammanhanget är främst ett avsnitt i betänkandet om den kooperativa rörelsens uppbyggnad och samverkan (s. 142 f.). Där gavs en översikt av rörelsens nuvarande struktur. Bl.a. beskrevs hur de lokala eller regionala föreningarna inom olika grenar av rörelsen har slutit sig samman för vissa gemensamma uppgifter i organisationer med två eller tre led. Som exempel angavs bl.a. inom den allmänna konsumentkooperationen konsumentföreningarna-Kooperativa förbundet (KF), inom bostadskooperationen bostadsrättsföreningarna-HSB-föreningarna-HSB:s riksförbund och inom lantbrukskooperationen mejeriföreningarna-Svenska mejeriernas riksförening-Lantbrukarnas riksförbund (LRF). I betänkandet underströks att varje förening, oavsett vilket led den ingår i, är en självständig juridisk och ekonomisk enhet. Några koncernförhållanden mellan föreningarna föreligger inte.
I betänkandet diskuterades frågan om behovet av en lagligt reglerad form för samverkan mellan kooperativa föreningar. En sådan form skulle, anfördes det, kunna bl.a. underlätta lösningen av viss ifrågasatt skadlig konkurrensbegränsning. En avtalsmässig reglering av vissa samverkansåtgärder inom kooperationen riskerade nämligen att bli bedömd som skadlig, medan detta i regel inte gällde i fall av liknande samverkan inom en koncern. Mot denna bakgrund övervägde utredningen huruvida ett särskilt begrepp - kooperativ federation - för samverkan mellan kooperativa föreningar borde föras in i lagstiftningen. Utredningen avstod emellertid från att lägga fram förslag i frågan. Härom anfördes följande:
Efter kontakter med de kooperativa huvudorganisationerna har utredningens fortsatta överväganden lett fram till slutsatsen att formerna för kooperativ samverkan åtminstone inte för närvarande bör läggas fast genom regler i föreningslagen. De enskilda kooperativa föreningarna och dess centralorganisationer bör även i fortsättningen själva få utforma den samverkan som på olika områden behövs. Det finns dock skäl att understryka att denna frihet att själva välja samverkansformer inte får rubbas genom nya regler, i exempelvis konkurrenslagstiftningen eller annan lagstiftning, som ensidigt försämrar kooperationens villkor. Samtidigt måste kooperationen givetvis vid valet av samverkansformer själv beakta de allmänna principer som gäller för ekonomisk verksamhet i fråga om exempelvis konkurrens och koncentration.
NU 1987/88:2
4 Frågan om kooperativ samverkan berördes inte i regeringens förslag till ny lag om ekonomiska föreningar och inte heller vid den följande riksdagsbehandlingen (prop. 1986/87:7, LU 1986/87:20).
Konkurrenslagstiftningen och kooperationen
Den svenska konkurrenslagstiftningen bygger på grundtanken att en fungerande konkurrens främjar näringslivets effektivitet, utgör en prispress till nytta för konsumenterna och ger dessa ökad valfrihet. Lagstiftningen tillkom på 1940-talet och fick sin nuvarande form genom konkurrenslagen (1982:729).
Enligt en inledande bestämmelse har denna lag till ändamål att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar. Lagen ger marknadsdomstolen befogenhet att rikta åtgärder mot en näringsidkare som föranleder s.k. skadlig verkart genom konkurrensbegränsning. Med skadlig verkan förstås enligt lagen att konkurrensbegränsningen på ett sätt som är otillbörligt från allmän synpunkt påverkar prisbildningen, hämmar effektiviteten inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Marknadsdomstolen skall i första hand söka förhindra den skadliga verkan genom förhandling. Om detta inte lyckas kan domstolen bl.a. meddela näringsidkaren förbud att tillämpa ett visst konkurrensbegränsande förfarande, t.ex. ett avtal, eller ålägga honom att ändra förfarandet. Ett sådant förbud eller åläggande får förenas med vite.
I likhet med vad som gäller i övrig marknadsrättslig lagstiftning menas med näringsidkare var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. Begreppet omfattar såväl enskilda och kooperativa företag som statlig och kommunal affärsverksamhet.
Genom 1982 års konkurrenslag infördes möjligheter för marknadsdomstolen att vidta åtgärder också mot företagsförvärv, inkl. fusioner. Domstolen kan i sista hand förbjuda ett sådant förvärv vid vite. Ett beslut härom måste dock underställas regeringen för fastställelse.
I allmänhet måste åtgärder mot en näringsidkare baseras på att konkurrensbegränsningen i det enskilda fallet kan visas ha skadlig verkan. Två slag av konkurrensbegränsningar, nämligen bruttopriser och anbudskarteller, har emellertid bedömts generellt ha skadlig verkan. Dessa konkurrensbegränsningar är därför förbjudna vid straffansvar. Under vissa förutsättningar kan marknadsdomstolen ge dispens.
Marknadsdomstolens handläggning av ärenden enligt konkurrenslagen sker efter ansökan av i första hand näringsfrihetsombudsmannen (NO). Normalt söker NO först genom förhandling nå frivillig rättelse. NO har vidare rollen som myndighet för bl.a. övervakning, tillsyn och information inom lagens tillämpningsområde. Därjämte åligger det NO bl.a. att från konkurrenssynpunkt granska olika former av etableringshinder samt uppmärksamma om vissa samhällsåtgärder får olämpliga konkurrensbegränsande effekter.
Det kan tilläggas att frågan om konkurrenslagstiftningens tillämplighet på kooperationen väcktes vid remissbehandlingen av det förslag av konkurrens -
NU 1987/88:2
utredningen sorn låg till grund för 1982 års lag. I sina remissyttranden hade KF och LRF uttryckt viss tveksamhet till lagförslaget. De två förbunden hävdade att samverkan mellan kooperativa föreningar hade lett till ett bättre resultat för samhället och konsumenterna än en tillämpning av konkurrensideologin på föreningarnas förhållanden skulle ha gjort. Den nya lagen måste därför ge utrymme för kooperationens etablerade samarbetsformer, menade man. Särskilt vände sig KF och LRF mot två av utredningen föreslagna nya straffbelagda förbud - mot priskarteller och marknadsdelningskarteller - med motiveringen att sådana förbud skulle innebära svårigheter för samarbetet mellan konsumentföreningarna resp. lantbrukskooperationens föreningar.
I regeringens lagförslag kom de av utredningen föreslagna nya förbuden inte att ingå. KF:s och LRF:s principiella synpunkter på en särställning för kooperationen föranledde inga direkta kommentarer av föredragande statsrådet, handelsminister Björn Molin (prop. 1981/82:165 s. 38-40). Inte heller vid riksdagsbehandlingen togs frågan särskilt upp (NU 1981/82:55).
I rättstillämpningen har frågor om konkurrensbegränsande förfaranden inom kooperationen aktualiserats vid ett antal tillfällen under senare år. Särskilt lantbrukskooperationen har berörts. NO har sedan början av 1970-talet ingripit mot olika bindningar som gäller för medlemmar i slakteriföreningarna, bl.a. leveransplikten. År 1980 gjorde NO en ansökan till marknadsdomstolen i det s.k. Samfod-ärendet, som formellt gällde överlåtelse till Sveriges slakteriförbund av aktierna i det privata styckningsföretaget Samfod. NO:s talan avsåg även diskriminering från den kooperativa organisationens sida gentemot utanförstående konkurrenter i kraft av en dominerande marknadsställning. Vid behandlingen i marknadsdomstolen anförde Slakteriförbundet att ärendet inte borde bedömas ur en begränsad konkurrensrättslig synvinkel utan i ett mera totalt samhällsperspektiv. Således borde enligt förbundet hänsyn tas till slakteriorganisationens kooperativa karaktär, de speciella arbetsförutsättningarna för de kooperativa företagen samt de grundläggande sambanden mellan lantbrukskooperationen och jordbrukspolitiken. Med anledning därav gjorde marknadsdomstolen i sitt beslut (1982:23) den 15 december 1982 följande principiella uttalande (se Pris och konkurrens 1983:1):
Kooperativa företag har självfallet en betydelsefull roll i svenskt näringsliv. I konkurrenslagstiftningen finns dock inga undantagsregler för sådana företag, lika litet som för t.ex. statliga företag. De kooperativa föreningarnas verksamhet regleras visserligen av föreningslagstiftningen, och samarbetet mellan olika enheter inom en kooperativ rörelse kan ha annan karaktär än samarbete mellan privatägda företag. I sin utåtriktade affärsverksamhet, sitt uppträdande på marknaden är dock de kooperativa företagen underkastade samma regler som andra näringsidkare. Den omständigheten att samhället, såsom Slakteriförbundet framhåller, har en positiv grundinställning till kooperationens samverkansideologi och till kooperativa företag betyder alltså inte att dessa företag i konkurrensrättsligt avseende har någon särskild förmånsställning.
Marknadsdomstolens beslut innebar att förhandling i enlighet med NO:s talan skulle upptas med Slakteriförbundet. Detta ledde till vissa åtaganden
NU 1987/88:2
från förbundets sida, bl.a. om redovisning av faktisk råvarufördelning mellan externa kunder och egen förädlingsindustri och om uppmjukad leveransplikt. Därigenom fick enligt marknadsdomstolens bedömning den skadliga verkan av ifrågavarande konkurrensbegränsning anses undanröjd.
Trots utgången av Samfod-ärendet behöll den regionala slakteriföreningen Scan Väst bestämmelser i sina stadgar om absolut leveransplikt. Efter ingripande av NO ledde detta till ett nytt beslut (1986:10) av marknadsdomstolen den 28 april 1986 om förhandling enligt konkurrenslagen. Resultatet blev att Scan Väst ändrade stadgarna.
Konsumentkooperationen inkl. bostadskooperationen har i långt mindre grad än producentkooperationen varit föremål för NO:s uppmärksamhet. Det kan dock nämnas att NO för närvarande, med anledning av en anmälan från en enskild medlem, undersöker frågan om HSB-föreningarnas ekonomiska förvaltning åt de anslutna bostadsrättsföreningarna. I stadgarna för dessa föreskrivs att kameral förvaltning och medelsförvaltning skall handhas av HSB-föreningen för orten. NO har ännu inte tagit ställning i saken.
Den konsumentpolitiska lagstiftningen och kooperationen
I ett uppmärksammat fall - som också åberopas i motion 1986/87:N391 (s) - har ett inom bostadskooperationen fattat beslut ansetts strida mot viss konsumentpolitisk lagstiftning, närmare bestämt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. I denna lag stadgas att marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, kan förbjuda näringsidkare att vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument använda avtalsvillkor som är oskäligt mot konsumenten.
HSB:s riksförbund rekommenderade år 1980 HSB-föreningarna att tillämpa ett avtal om återköp av nyproducerade bostadsrättslägenheter inom en viss karenstid i fall då spekulation kunde befaras. Systemet innebar att en bostadsrättshavare i samband med bostadsrättsavtalet måste förbinda sig att, om han ville sälja bostadsrätten inom tre år, överlåta den till HSBföreningen. Efter ansökan av konsumentombudsmannen förbjöd marknadsdomstolen genom beslut (1984:29) den 20 december 1984 med stöd av nämnda lag HSB Stockholm att använda sig av villkoret om återköp. Domstolen ansåg bl.a. att villkoret stred mot den i bostadsrättslagen (1971:479) stadfästa principen om fri överlåtelserätt. Inskränkningen av konsumentens rättigheter medförde enligt domstolen att det inte rådde rimlig balans mellan avtalsparterna.
Marknadsdomstolens beslut föranledde en motion (s) år 1985 med yrkande om en ändring av bostadsrättslagen för att möjliggöra avtalsvillkor om återköp inom de folkrörelsekooperativa organisationerna. På hemställan av bostadsutskottet (Boll 1984/85:12) - med reservation av företrädarna för de tre borgerliga partierna i utskottet - antog riksdagen ett förslag till lagändring som tillgodosåg motionärernas önskemål. Bostadsutskottet påpekade emellertid (s. 23) att marknadsdomstolens förbud mot de redan tillämpade återköpsvillkoren stod fast.
NU 1987/88:2
7 Förslag från 1986 års folkrörelseutredning
NU 1987/88:2
År 1986 tillkallades en särskild utredare - 1986 års folkrörelseutredning - med uppdrag att föreslå åtgärder med syfte att ge ett ökat ansvar åt folkrörelser, föreningar och kooperativ i offentlig verksamhet. I sitt nyligen framlagda betänkande (SOU 1987:33) Ju mer vi är tillsammans har utredningen lagt fram förslag om viss översyn av näringsfrihetslagstiftningen. Utredningen anser att det finns rättsregler som ”kommer i konflikt med den positiva inställning samhället har till föreningsliv och kooperation i andra sammanhang”. Dessa regler har, menar man, kommit att användas i sammanhang där marknadsekonomins regler inte är tillämpliga. Som exempel anges bl.a. det nyss beskrivna fallet med återköpsvillkor inom bostadskooperationen. Härefter anförs (s. 132):
Gemensamt för våra exempel är, att först har kommunernas och föreningarnas beslutande organ bestämt hur det ska vara, i stadgeenlig och rättsenlig ordning. Sedan har samhällets kontrollorgan för näringsfrihets- och konsumentfrågor angripit besluten. Vi anser att det är klart otillfredsställande att statliga kontrollorgan, som har till uppgift att bevaka de privata företag som opererar inom marknadsekonomin, blandar sig i angelägenheter som hör till den kommunala självstyrelsen eller bara berör medlemmar i föreningar, oavsett om de är ideella eller ekonomiska.
Utredningen anser, att det är angeläget att kooperationens särart uppmärksammas när näringsfrihetslagstiftningen och tillämpningen av den kolliderar med medlemmarnas intressen i angelägenheter internt för föreningen. Det är dock lika viktigt att motsvarande förhållanden uppmärksammas när föreningar och kommuner samarbetar på olika sätt.
Det får alltså inte vara så, att föreningslivet hindras från att samarbeta med kommunerna på grund av näringsfrihets- och konsumentlagstiftningen, som kommit till för att reglera förhållandena inom helt andra områden.
Utredningen föreslår en översyn av näringsidkarbegreppet i konkurrenslagen. Som utgångspunkt anges att kommuner och föreningar, inkl. ekonomiska föreningar, skall särbehandlas när deras befattning med näringsutövning inte är operationer på en öppen marknad i marknadsekonomisk mening. Också NO:s instruktion bör ses över i syfte att förhindra ingripanden av det slag som utredningen vänder sig mot. Vidare bör undersökas, anförs det, om begreppet oskäliga avtalsvillkor i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden bör tolkas på ett annat sätt än hittills när det gäller avtal mellan medlemmar i en förening och föreningen.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottet
Motion 1986/87:N391 (s) gäller den principiellt viktiga frågan huruvida den marknadsrättsliga lagstiftningen, särskilt på konkurrens- och konsumentpolitikens områden, skall tillämpas fullt ut på kooperativ verksamhet. Motionärerna vänder sig mot att myndigheter och domstolar med stöd av sådan lagstiftning under senare år har ingripit mot olika former av samverkan inom kooperationen, varmed torde avses i första hand konsumentkooperationen. Det är felaktigt, menar motionärerna, att betrakta kooperativa föreningar
som fristående näringsidkare när de i själva verket utgör led i en folkrörelse.
Av redogörelsen i det föregående för bl.a. konkurrenslagstiftningen har framgått att denna lagstiftning gäller för kooperationen liksom för näringslivet i övrigt. Myndigheter och domstolar har att övervaka inte enbart privata företag utan även kooperativa och samhällsägda. Kooperativa föreningar är i sitt uppträdande på marknaden underkastade samma regler som andra näringsidkare. Detta gäller såväl konsumentkooperationen som producentkooperationen, även om den sistnämnda - som är uppbyggd av föreningar med företagare som medlemmar - i betydligt högre grad riskerar att komma i konflikt med konkurrenslagstiftningen. Särskilt gäller detta lantbrukskooperationen med dess dominerande marknadsställning.
Det bör emellertid påpekas att konkurrensbegränsningar inte ger grund för ingripanden enligt konkurrenslagen med mindre än att det föreligger s.k. skadlig verkan. Vid prövningen härav skall beaktas också förhållanden som kan motivera en viss konkurrensbegränsning. Således har NO och marknadsdomstolen vid tillämpningen av konkurrenslagen på samverkan inom kooperationen att ta hänsyn till värdet från allmän synpunkt av sådan samverkan. Särskilt i fall då kooperationen har tilldelats särskilda uppgifter inom ett samhällsområde har kooperativ samverkan med inslag av konkurrensbegränsning ansetts godtagbar. Ett exempel härpå är lantbrukskooperationens uppgifter i samband med jordbruksregleringen. Självfallet kan även samverkan inom konsumentkooperationen i många fall tillmätas ett värde från allmän synpunkt. Utgångspunkten för konkurrenslagstiftningen är dock att det totala konsumentkollektivets intressen skall tas till vara. Kooperationen har i första hand att se till de egna medlemmarnas intressen.
Det kan alltså uppkomma situationer då beslut inom kooperativa organ kommer i konflikt med viss marknadsrättslig lagstiftning. I samband med tillkomsten av såväl konkurrenslagen (1982:729) som lagen om ekonomiska föreningar (1987:667) övervägdes behovet av särskilda regler beträffande kooperativ samverkan i syfte att minska riskerna för sådana konflikter. Övervägandena resulterade i att ekonomisk verksamhet i kooperativ form inte borde ges någon rättslig särställning i förhållande till annan näringsverksamhet.
I den aktuella motionen anges exempel på att lagstiftningen har tillämpats på ett sätt som har medfört problem för kooperationen. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det kan finnas fall då ingripanden mot kooperativ samverkan med stöd av bl.a. konkurrenslagstiftningen försvårar uppfyllelsen av viktiga samhällsmål. Särskilt då det gäller regleringen av förhållanden inom en kooperativ rörelse bör enligt utskottets mening en särställning för kooperationen i marknadsrättsligt hänseende kunna övervägas.
Frågan har aktualiserats också i ett annat sammanhang. I sitt nyligen framlagda betänkande har 1986 års folkrörelseutredning föreslagit en rad åtgärder med syfte att underlätta för föreningar att ta på sig uppgifter på bl.a. det sociala området i samverkan med kommuner och landsting. Bl.a. föreslås en översyn av konkurrenslagen och NO:s instruktion i syfte att begränsa möjligheterna till ingripanden mot ekonomiska föreningar.
Folkrörelseutredningens betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet. Utskottet förutsätter att den principfråga som tas upp i
NU 1987/88:2
motionen därigenom kommer att få en allsidig belysning. Enligt utskottets uppfattning bör därför riksdagen avvakta med att ta initiativ i frågan.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1986/87:N391.
Stockholm den 10 november 1987 På näringsutskottets vägnar Nils Erik Wååg
Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson (s), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Per Westerberg (m), Bo Finnkvist (s), Jörn Svensson (vpk), Sven-Åke Nygårds (s), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c), Lars Ahlström (m), Mats Lindberg (s) och Leo Persson (s).
Reservation
Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg (fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”1 den” och slutar på s. 10 med ”i frågan” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening saknas det anledning att nu åter ta upp frågan om en särställning för kooperationen i bl.a. konkurrensrättsligt hänseende. Utskottet har samma principiella uppfattning i frågan som har kommit till uttryck i gällande lagstiftning och i rättstillämpningen på området, nämligen att företag i sitt uppträdande på marknaden skall behandlas lika oberoende av associationsform och av ägare. Utskottet erinrar om att samma uppfattning har legat till grund för statsmakternas ställningstaganden under de senaste åren till olika förslag från kooperationsutredningen. De tankar som framförs i motion 1986/87:N391 (s) synes däremot innebära att den kooperativa organisationens eller dess medlemmars intressen skall sättas före det allmänna intresset av en effektiv konkurrens. Det skulle enligt utskottets mening inte vara till gagn för konsumenterna i gemen om möjligheterna till ingripanden mot konkurrensbegränsningar av olika slag inom kooperationen beskars så som motionärerna önskar.
NU 1987/88:2
gotab Stockholm 1987 13931